Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m

ProtokollRiksdagens protokoll 1910:11

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kungi. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående beredande af pension
från allmänna indragningsstaten åt förre fästningsbyggnadsarbefaren
Carl Fredrik Fredriksson-Skön.

Justerades protokollet för den 23 nästlidne månad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 19, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående utförande af vissa reparationsarbeten i
Södra skånska infanteriregementets sjukhus å Refvinge hed.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, nr 22, till Konungen, angående
val af Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare,
dels och till Riksdagens förordnanden:
nr 23, för revisionssekreteraren m. in. B. F. E. Hasselrot
att vara Riksdagens justitieombudsman, och

nr 24, för häradshöfdingen m. m. doktor Ossian Berger att
vara Riksdagens justitieombudsmans efterträdare.

Upplästes följande till kammaren iukomna skrifvelse:

Till Riksdagen.

Sedan jag i följd af förändrad verksamhet icke längre är
bosatt i Stockholm, får jag härmed vördsamt anhålla att så
Första Kammarens Prot. 1910. N:o 11.

1910.

Kammaren.

Nr II.

Onsdagen den 2 mars.

Nr 11. 2

Onsdagen den 2 Mars.

snart annan kan varda i mitt ställe förordnad, befrias från det
mig vid 1909 års riksdag meddelade uppdrag att vara fullmäktig
i riksgäldskontoret för tiden till dess nytt val af fullmäktige
under år 1912 försiggått.

Stockholm den 2 mars 1910.

Alexis Hammarström.

På gjord proposition bifölls herr Hammarströms berörda anhållan
och beslöts, att val af en fullmäktig i riksgäldskontoret
efter honom skulle anställas.

Företogs val af tjugufyra valmän för anställande af föreskrifna
val af dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för Riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva
blifvit till valmän utsedde:

herr Almgren.......................

» Andersson, Gustaf,.....

» von Baumgarten ........

» Behm ........................

» Björklund, Olof, ........

» Bohnstedt, Edvard, .....

» Bohnstedt, Knut, ........

» Cedercrantz .................

» Ekelund......................

» af Ekenstam ..............

» Ekströmer....................

» Fahlbeck ....................

» Fahlén ......................

friherre Falkenberg............

grefve Leivenhaupt..............

herr Lindgren ....................

» Magnuson .................

» von Oelreich................

» Paulson ....................

» Bidderbjelke.................

grefve von Rosen, Fredrik,

herr Sandwall .....................

» Trygger.......................

» Wester ......................

med 106 röster,
» 106 >

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 100 »

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 106

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 106 »

» 106

» 106 »

» 106 »

»106 » .

Företogs val af tio suppleanter för kammarens valmän för
anställande af föreskrifna val af dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock supppleanter för Riksdagens full -

3 N:r 11.

Onsdagen den 2 Mars.

mäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos, efter valförrätningens
slut, hafva blifvit till suppleanter för kammarens
ifrågavarande valmän utsedde:

herr Hallin................

» af Petersens .......

» Tonning .............

» Åström................

» Barthelson .........

friherre Silfverschiöld .

herr Hedenstierna.......

» Dans tv om...........

» Håkanson, Ernst,
» Högberg .............

med 99 röster,

» 99 »

» 99 »

»99 »

»99 »

» 99 »

» 99 »

» 99 »

» 99 »

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom lottning bestämd.

Företogs val af en suppleant i bevillningsutskottet. Därvid
aflämnades 72 valsedlar, som godkändes, samtliga med partibeteckning
»det förenade högerpartiet» och upptagande såsom enda
namn herr Windahl. Till suppleant i bevillningsutskottet hade
således utsetts

herr Windahl från »det förenade högerpartiet».

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts under gårdagen bordlagda nådiga propositioner till Riksdagen: l:o)

med förslag till förordning med tulltaxa för inkommande
varor; och

2:o) med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 26 sistlidne februari och den 1 innevarande mars
bordlagda utlåtande nr 4, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, omfattande anslagen till
landtförsvarsdepartementet.

Punkterna 1—5.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punktm 6.

Lades till handlingarna.

Nr 11. 4

Onsdagen den 2 Mars.

Punkterna 7—10.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Anslagtill I anslutning till Kungl. Maj:ts i punkten 13 af fjärde hufvolontär-
yudtiteln i statsverkspropositionen därom gjorda förslag hade
smör. utgkottet j nu föredragna punkt hemställt, att Riksdagen måtte
i riksstaten för år 1911 uppföra anslaget till volontärskolor med
oförändradt belopp eller 130,000 kronor.

Herr Ericsson, Aaby: Vid denna punkt har jag under flera
föregående riksdagar tillåtit mig taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk och jag ber äfven att nu få göra detta, helst den
kungl. propositionen härtill gifver en särskild anledning.

Som bekant anskaffas medelst värfning större delen af den
fast anställda stammen. Vid detta anskaffande framhålles för
den unge mannen, som tager anställning vid armén, mer eller
mindre direkt — jag har till och med sett sådana värfningsplakat
uppsatta på offentliga platser — att god anställning står
att vinna efter uttjänt kapitulationstid. Men huru ställer sig
väl verkligheten för de unga, uttjänta militärerna? Jag har
själf under min tjänstetid mången gång stått med en sådan
yngling framför mig, hvilken under tre år fullbordet sin tjänstgöring,
haft utmärkta vitsord från densamma samt aldrig varit
straffad. Han vänder sig nu till sitt befäl och anhåller om rekommendation
och hjälp till civil anställning. Tillfrågad, om
han ej hört sig för hos telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen eller
andra statens verk, svarar han: jo, det har jag gjort, men erhållit
det besked, att där finnas förut en 50 å 100 ansökningar, som
ligga och vänta. Och vänder man sig till de enskilda järnvägarna,
så låter det så: »plats kan Ni få, men Ni får börja
som simpel arbetare på banafdelningen mot 2:50 om dagen
eller något dylikt». Under tjänstgöringstiden hafva emellertid
dessa unga män uppfostrats till befäl samt tillägnat sig eu del
vanor, såsom distinktionskorpraler, haft egen mäss och dylikt,
med ett ord, fått vanor öfver den vanliga kroppsarbetarens, och
nu ställes för dem i utsigt att få återvända till dem. Men
huru tro herrarna att detta kommer att verka? Jo, det väcker
ett missnöje, allvarsamt i och för sig själft därför att det har

5 Nr It.

Onsdagen den 2 Mars.

sin grund i svikna förhoppningar som ingifvits ynglingarna, AnslagtiM
innan de inträdde i statens tjänst, men af dubbelt allvarlig be- volontärtydelse
därför att dessa distinktionskorporaler komma tillbaka s£°t<?r'')
såsom reservbefäl vid repetitionsöfningarna, och där kommer deras °r S ;
missnöje att verka i hög grad demoraliserande såväl på de stamanstälde
som på de värnpliktige.

Jag har begärt ordet för att få framhålla detta och mot
den bakgrund, jag sökt teckna, påvisa, hurusom det måste anses
vara statens oafvisliga plikt att söka åstadkomma civila anställningar
för dessa unga militärer efter tjänstetidens slut. Staten
äger platser i verk och inrättningar, för hvilka dessa måste anses
vara väl kvalificerade, och likväl tillhandahåller staten dem
ej dylika. Men så länge ett sådant missförhållande är rådande,
kan man ej heller förvänta att till dessa viktiga militära besiällhingar
erhålla det bästa folket, så mycket nödvändigare, som
det just är dessa unga militärer, hvilka i första hand ha med
de värnpliktige att göra.

Nu ställer man i utsikt en mängd fortsättningsskolor vid
armén, där undervisning skall lämnas till och med i främmande
språk och i en hel del andra ämnen, lagar och författningar.

Detta är ju mycket bra, om blott det kunde leda därhän, att
dessa volontärer sedan finge civil anställning på grund af inhämtade
kunskaper. Men så länge staten ej till dem upplåter
platser, anser jag det vara ganska farligt att än ytterligare uppväcka
förhoppningar hos dessa unga män om anställning efter
uttjänt tjänstetid. Särskildt ber jag få uttala den förhoppningen,
att den stora försvarskommittén, som ju har vårt försvarsväsens
störa frågor under behandling, måtte tänka på att det värfvade
befälet i möjligaste mån inskränkes för att ersättas med värnpliktigt
sådant. Först därigenom och genom att tillhandahålla
göda civila anställningar för de uttjänta stamanställde, som alltid
måste finnas, tror jag att det blir ordnadt såsom det bör
ställas i detta fall.

Efter uttalande häraf har jag naturligtvis ej annat yrkande
att göra än bifall till utskottets hemställan under föreliggande
punkt.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren, hvad
utskottet i förevarande punkt hemställt.

Punkten 14.

Utskottes hemställan bifölls.

Punkten 15.

Mom. a) och b).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11. 6

Onsdagen den 2 Mars.

Ökningaf Mom. c). ...

anslaget J punkten 15 af fjärde hufvudtiteln i statsverkspropositio tiU

äe nen paf]e Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att öka anslaget till
tiinfinn de värnpliktigas aflöning, inskrifning och redovisning m. m., nu
nfng m m. 2,587,145 kronor, med 290,320 kronor till 2,877,465 kronor.

Vid behandlingen af föreliggande anslagsfråga hade utskottet
haft att taga i öfvervägande, bland andra, ett af herr E.
Johansson i Jönköping med flera i motion nr 102 inom Andra
kammaren väckt förslag, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att de allmänna regements- (eller repetitions-) öfningarna för infanteriet
under år 1911 skulle pågå endast 15 dagar samt af
denna anledning minska vissa anslag å fjärde hufvudtiteln med
inalles 1,206,984 kronor, hvaraf 377,182 kronor 50 öre skulle
belöpa sig på nu ifrågavarande anslag.

Utskottet hade i förevarande moment på åberopade skäl
hemställt, att Riksdagen, med afslag å herr Johanssons med flera
förberörda motion i hvad den berörde nu ifrågavarande anslag,
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, öka anslaget till de
värnpliktigas aflöning, inskrifning och redovisning m. m., nu
2,587,145 kronor, med 290,320 kronor till 2,877,465 kronor.

Herr Hildebrand: Jagskall icke tillåta mig att yrka annat
än bifall till hvad utskottet i denna punkt föreslagit, men det
förefaller mig, att innebörden af den här ifrågavarande motionen
bör i korthet belysas.

Saken är ju, att vi närma oss den tid, då den nya försvarsorganisationen
framträder fullt färdig. Kungl. Maj:t har därför
framhållit, att enligt värnpliktslagen de värnpliktige, som mskrifvits
senast år 1907 och tilldelats fotfolket, positionsartillenet,
fästningsartilleriet, fästningsingeniörstrupperna och trängen, icke
haft skyldighet att fullgöra mer än två repetitionsöfningar, men
att de värnpliktige af samma kategorier, som inskrifvits eller
inskrifvas efter år 1907, måste fullgöra tre repetitionsöfningar. I
anledning däraf komma tre årsklasser värnpliktige att år 1911
vara i tjänstgöring vid nämnda truppslag under repetitionsöfningarna.
Antalet tjänstgöringsdagar af värnpliktige kommer
således år 1911 att ökas, och med anledning däraf har Kungl.
Maj:t hemställt om tillägg till anslaget af 290,320 kronor.

Nu har i motion, framlagd inom Andra kammaren, däremot
yrkats, att repetitionsöfningarna skulle i besparingssyfte nedsättas
från 30 dagar till 15 dagar. Därigenom skulle vinnas en
besparing af 1,206,984 kronor, hvaraf på detta anslag skulle belöpa
377,182 kronor 50 öre. .

Det är inom statsutskottet endast två reservanter, som gått
med på att tillstyrka denna motion, men därjämte finnes det
en reservation in blanco af en del statsutskottsledamöter från
Andra kammaren, och om denna reservations innebörd vet man

Onsdagen den 2 Mars.

7 Nr 11.

ingenting annat, än att det i dag på morgonen i en tidning, ökning af
som står liberala samlingspartiet nära, förklarats, att meningen anslaget
från dessa reservanters sida vore att yrka nedsättning af anslå- tdl df.,
get för att på det sättet förmå Kungl. Maj:t att minska värn- tigasaflöpliktsöfningarna
så, som där antydes. ningm.m.

Statsmakterna hafva ju antagit en värnpliktslag och dragit (Forts >
upp utvecklingslinjer för vårt försvar. Det synes därför vara
en ganska betänklig sak, om man från Riksdagens sida skulle
vilja försöka göra en ändring härutinnan genom begränsning
af anslag. Ännu vet man ju ej, om något yrkande i den vägen
kommer att framställas, men man har i uttalandet i dag på
morgonen god grund för att antaga det. Innebörden af ett sådant
förslag är ju, att Riksdagen genom en begränsning af anslag
skulle försöka ändra för något eller några år innehållet i
en af båda statsmakterna antagen lag. Det är endast detta
faktum, som förefallit mig böra påpekas, så att man här hade
klart för sig — som jag antager, att kammarens ledamöter
hafva i alla fall — och offentligt utsagdt, att man beaktar den
djupgående innebörden af ett sådant kraf och en sådan hemställan.

Statsutskottet har nu för sin del stannat vid att afstyrka
motionen, och under sådana förhållanden har jag, herr talman,
intet annat yrkande än på bifall till statsutskottets förslag.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande moment hemställt.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

Kungl. Maj:t hade under punkt 17 af denna hufvudtitel fö- Anslagtill
reslagit Riksdagen att höja anslaget till arméns byggnader, mö- arméns
tesfält och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens öfningar byssna''
och materiel, nu 1,000,000 kronor, med 149,040 kronor till er m'' m''
1,149,040 kronor.

Utskottet hade i förevarande punkt af anförda skäl hemställt,
att Riksdagen måtte höja anslaget till arméns byggnader,
mötesfält och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens öfninaar
och materiel, nu 1,000,000 kronor, med 140,640 kronor
till 1,146,040 kronor.

Friherre Fleming: Då jag deltagit i den förberedande behandlingen
af frågan om förvaltningen af forten vid Boden,
skall jag be att här få yttra några ord.

Det förslag till fredsförvaltning af de permanenta verken

Nr 11. 8

Onsdagen den 2 Mars.

Anslagtill vid Boden, som uppgjorts, har till syfte att med tillgängliga
arméns medel få krigsberedskapen så fullständig som möjligt och därder^n^m
jämte at* f0I’ten med deras dyrbara materiel under fredstid
(Fort?.) på bästa sätt vårdade. Förslaget grundar sig på den principen,
att hvart och ett af fästningsartilleriets sex kompanier permanent
skulle hafva vården om hvar sitt fort eller större batteri,
och skulle således samma trupp under fred och krig hafva vården
om forten, under fred förvaltning och under krig försvar.
Kompaniets chef blefve fortets befälhafvare.

Då man uppgjorde denna plan, fann man, att i den nödvändiga
befälskedjan fattades en länk, som icke med tillgängliga
befälsplatser kunde ersättas, och man kom då till det resultatet,
att nya befälsplatser måste inrättas. Dessa äro de s. k.
fortväblarna, och det föreslogs, att man skulle fylla dessa platser
genom anställande af äldre, afskedade militärpersoner. Detta af
kommendanten uppgjorda förslag blef med mindre ändringar
tillstyrkt af de sakkunniga och myndigheterna och accepterades
af Kungl. Majt. Jag finner nu med glädje, att statsutskottet i
princip enhälligt godkänt förslaget om förvaltande af forten,
hvilket jag anser vara af stor betydelse för Boden. Det är endast
i en punkt, som utskottet afvikit från Kungl. Maj:ts förslag,
nämligen i fråga om fortväblarna. Men utskottets majoritet
har erkänt behofvet af dem, och endast två reservanter
från Andra kammaren hafva helt och hållet afstyrkt deras anställande.
Redan då sakunniga började sitt arbete, fästes deras
uppmärksamhet vid dessa nya platser, och man undrade, om de
vore behöfliga. Men frågan om deras behöflighet måste dock
besvaras med ja. Man fann det nämligen nödvändigt att anställa
en ställföreträdare för fortbefälhafvaren, hvilken i dennes
frånvaro hade den närmaste tillsynen och vården af fortet med
hvad därtill hörer. Enligt det af herrar Thorsson och Rydén
framlagda förslaget skulle deu omedelbara tillsynen af forten
under fredstid handliafvas af fortmaskinisten och tyghandtverkaren,
nämligen de som bo på platsen. Men dessa personer
äro icke ägnade att inträda som fortbefälliafvarens ställföreträdare.
Jag kan således tryggt påstå, att det är fullständigt omöjligt
och leder icke till målet att ordna förvaltningen såsom dessa
herrar föreslagit.

Därefter kommer man till frågan, om fyra eller sex fortväblar
behöfvas. Jag vill då framhålla, att förslaget om sex
fortväblar hvilar hufvudsakligen på organisatoriska skäl. Så|om
jag nämnde, utgick man från att hvart och ett af de sex fästningskompanierna
skulle hafva ett fort att förvalta. Det är tydligt,
att ur organisatorisk synpunkt vore det lämpligaste, att till
hvart och ett kompani lämnades en sådan fortväbel. Nu har
utskottet emellertid utgått därifrån, att, på grund af fortens belägenhet
och om bostäderna för fortväblarna förläggas på lämp -

9 Nr 11.

Onsdagen den 2 Mars.

ligt sätt, fortväblarnas antal bör kunna inskränkas från sex till Anslag till
fyra. Utskottet har således utgått från, att dessa fortväblar armens
mycket väl hinna med sina göromål, äfven om antalet minskas
till fyra. Utgår man från den förutsättningen, så är det mycket (Forts.)
möjligt, att utskottet har rätt. I de sakkunnigas yttrande har
emellertid framhållits, att fortväbeln vore afsedd icke blott att
vara uppbördsman utan ock att i fortbefälhafvarens frånvaro
utöfva tillsyn öfver fästet, öfver där pågående dagliga arbeten,
öfver den personal, som utförde desamma, och öfver bevakningen
samt att ansvara för ordning och snygghet inom, å och i
närheten af fästet. Fortväbeln blir fortbefälhafvarens närmaste
man på platsen och har tillsyn öfver allt, som finnes inom fortet.
I planen ingår, att fortet hålles uppvärmdt och att belysningen
alltid är färdig att användas, således en mängd göromål,
hvarför fordras en man att tillgå.

Jag tror, att det ur organisatorisk synpunkt hade varit bra,
om man kunnat få de sex fortväblarna, och jag har velat framhålla
denna syn på saken. Som frågan nu ligger och då jag
icke vill förneka, att förvaltningen han nödtorftigt skötas med
det antal fortväblar, utskottet föreslagit, anser jag mig, under
förhoppning att i öfrigt de för Bodens förvaltning begärda anslagen
måtte beviljas, böra yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll
kammaren hvad utskottet i nu föredragen punkt hemställt.

.-k

Punkterna 18—28.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Med anledning af Kungl. Maj:ts i punkten 29 af förevaran- Ang kade
hufvudtitel i statsverkspropositionen därom gjorda framställ • ^derSoch
ning hade utskottet i föreliggande punkt hemställt mässlo a)

utaf det af 1906 års Riksdag till uppförande af kasern- kaler.
etablissemang för femton infanteriregementen beviljade anslaget

21.744.000 kronor å extra stat för år 1911 anvisa 1,000,000 kronor;
samt

b) utaf den till uppförande af mässbyggnader för underofficerare
och manskap vid vissa truppförband beviljade summan,

911.000 kronor, å extra stat för år 1911 anvisa återstoden,

366.000 kronor.

Herr Lindblad: Utaf de afprutningar, som medkammaren
i dag vill göra å Kungl. Maj:ts förslag på denna hufvudtitel,
torde man vara ense om, att ingen är mera berättigad än den
bär föreslagna af prutningen på 1,000,000 kronor. Statsrådet

Nr 11. 10

Onsdagen den 2 Mars.

Ang. ka- erkänner själf, att regeringen har fullkomligt hvad den behöfver
sernbygg- för nybyggnader under år 1911, men att det är för att möta
n<mässloC^ ^ra^ven under år 1912, som detta anslag begärts. Detta förslag
kaier. synes mig egendomligt, då Riksdagen laborerar med ett sådant
(Forts.) deficit som innevarande år, och då finansministern måste söka
efter nya skattekällor till och med så brännbara ämnen som
kaffet och föreslå en högre tull på det. Om hvilken utgång
denna tullfråga kommer att få, torde man sväfva i ovisshet, och
förslaget har föranledt ett yrkande från motsidan om höjande
af stämpelafgiften å bouppteckning, i vissa fall ända till 24 procent
å arfslotten. Man torde då med skål kunna sätta i fråga:
hvarför skall Riksdagen gå händelserna i förväg? Är det
icke lämpligare att följa den gamla anvisningen: hvar dag bör
hafva sin egen plåga? Jag behöfver icke erinra om, att i båda
kamrarna väckts motioner om verkställande af en närmare undersökning
af frågan om regementenas förläggning och ett förenkladt
byggnadssätt vid våra kaserner. Såvidt jag har mig
bekant, äro redan erforderliga byggnader uppförda för Norrlandsregementena.
Man torde därför med största lugn kunna afvakta
sommaren, när för första gången värnpliktslagen skall tillämpas
i hela sin utsträckning. Vi hade i fjol inga vanliga rekrytöfningar.
Därför kunde man åtminstone vänta, tills man hade
ett års erfarenhet och sett, huru truppen reder sig med den nuvarande
förläggningen och de gamla barackerna, innan man går
vidare.

Jag tror, att den begärda undersökningen, om den kommer
till stånd, skall visa, att bär har man siktat på en sak, som med
all säkerhet aldrig skall nås, nämligen ett helt års vapenöfning
för infanteriet. Så länge värnpliktslagen har den nuvarande
lydelsen, tror jag icke, att det i mellersta och södra Sverige
är någon fara att skicka de värnpliktige till rekrytöfningarna
i april och låta öfningarna fortgå till den 10 oktober. Man torde
nog kunna vara säker på, att äfven det nuvarande förläggningssättet
är auvändbart. Härtill kommer, att, då man gjorde de ursprungliga
kostnadsberäkningarna, man antog, att kostnaden
skulle blifva 21 miljoner kronor, men att det sedermera visat sig,
att de uppgå till 33 miljoner kronor. Det torde då vara allt
skäl att ropa halt och begära, att Riksdagen må öfverväga konsekvenserna
af detta. Det kan aldrig vara rimligt, att ett fattigt
land som vårt bygger de dyraste kaserner, som någonstädes
förekomma. Och jag tror, att Riksdagen gör klokt, om den betänker,
hvilket bakslag det kommer att medföra i uppfattningen
om försvarsfrågan inom landet, om man icke visar, att man vill
göra de afprutningar, som verkligen äro berättigade. Det är icke
annat än en allsidig utredning, som man begär, och jag tror, att
Riksdagen och särskilt denna kammare gör klokt, om den ville
stanna för ett bifall till yrkandet om en sådan utredning.

11 Nr 11.

Onsdagen den 2 Mars.

Af den anledningen hade det varit kärt för mig, om stats- Ang. kantskottet
velat med sikte på den begärda utredningen åtminstone
inhibera sitt beslut, tills den frågan i förväg afgjorts, och såle- mässlo.
des uppskjutit behandlingen af anslagsfrågan hellre än att nu kaler.
möjligen taga risken af en gemensam votering. På grund häraf (Forts.)
skall jag i korthet be att få yrka återremiss till utskottet af
deDna fråga.

Friherre Gripenstedt: Den föregående ärade talaren började
med, att af alla reservationerna från andrakammarsidan tilltalade
honom mest reservationen vid denna punkt, och ansåg han,
att, då det anslag å 1,000,000 kronor, som begärts för kasernbyggnader,
icke behöfdes för nästa års budget, beviljandet däraf
kunde uppskjutas. Jag kan gå med honom så långt, att denna
miljon icke erfordras för nästa år, men om den icke nu beviljas,
kommer den att i stället belasta budgeten året därpå, och
vi veta icke, om den ej blir lika mycket ansträngd.

Men herr Lindblad tog icke afstånd från motiveringen till reservationen,
utan tvärtom underströk densamma. Just på grund
af motiveringen tror jag icke, att man bör eller kan gå in på
reservationen, ty det skulle innebära, att man ville rifva upp
förut fattade beslut i kasernbyggnadsfrågan, som numera borde
få anses som afgjord. Det är ledsamt, att kasernerna kosta så
mycket och mera än ursprungligen beräknats, men detta är ingen
nyhet och vi få tänka på, att förra året och äfven året förut
uttalade Riksdagen, att man måste påskynda kasernbyggandet,
för att de värnpliktiga måtte få bostäder, när de komma i tjänstgöring.
Skulle man nu uttala, att man icke borde forcera byggandet
utan bedrifva det långsammare, stode det stick i stäf med
hvad Riksdagen förra året yttrade.

I reservationen säges, att ett forceradt byggande skulle vålla
olägenhet på arbetsmarknaden. Jag tycker, att detta låter märkvärdigt,
då man från samma håll begärt stora anslag för att
afhjälpa arbetslösheten. Det ena motsäger ju det andra. Icke
tror jag någonting vinnes på att uppskjuta beviljandet af denna
miljon, och att ändra planen för kasernbyggandet anser jag icke
kunna komma i fråga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i denna
punkt.

Herr Lindblad: Gentemot den sista ärade talaren vill jag

helt enkelt framhålla, att jag icke godkännt någon som helst
motivering, utan endast begärt återremiss till utskottet för att åtminstone
afvakta Riksdagens beslut i fråga om det härmed sammanhang
ägande ärendet angående ytterligare utredning i fråga
om förläggning af vissa af de återstående regementena. Jag
anser dessutom, att man äfven bör afvakta utgången af frågorna

Nr 11. 12

Onsdagen den 2 Mars.

Ang. ka- rörande de skattekällor, som torde tagas i anspråk för att fylla
sernbygg- denna miljon. Ty när vi kommit därhän, att vi stå i valet mellan
"^mässlfr eu större arfsskatt — ända till 24 procent — och beviljandet af
kaler. denna miljon, torde en och annan, äfven i denna kammare,
(Forts.) blifva betänksam. Och vi veta, att medkammaren är å sin sida
lika känslig, då det gäller att höja kaffetullen. Jag anser det
vara en svaghet i statsregleringen att, när icke behofvet absolut
föranleder därtill, reglera för år 1912 och föreslå nya skatter,
som kunna undvikas. Med anledning däraf tillåter jag mig att
yrka återremiss.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att punkten skulle
visas åter till utskottet.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkterna 31—42.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 43 och 44.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43—48:

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 26 sistlidne
februari och den 1 innevarande mars bordlagda utlåtanden:

nr 14, i anledning af väckt motion om ett anslag af 5,000,000
kronor att utlånas till kommuner för anordnande af nödhjälpsarbeten,

nr 15, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
uppförande af nytt ridhus vid krigsskolan å Karlberg, och

nr 16, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående
lön och dagaflöning åt en gevärshandtverkare öfver stat vid
Kronobergs regemente,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 2 Mars.

13 Nr 11.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 26 nästlidne
februari och den 1 innevarande mars bordlagda utlåtanden:

nr 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kvinna att innehafva klockarbefattning,
och

nr 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändring af eller tillägg till 154 § utsökningslagen
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 26 sistlidne februari och Om lindfan
1 innevarande mars bordlagda utlåtande nr 11, i anledningnfg^evAr~
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bere- vinnande
dande af möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungan- af ägande
villkor med full äganderätt kornmal besittning af gatumark, deråt t till
som upplåtits till allmänt begagnande. sorn^pp -

I anslutning till hvad friherre Pahnstierna i en inom Andra tåtäs filt
kammaren i ämnet väckt, till lagutskottet hänvisad motion, nr
31, föreslagit, hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, (&>.
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majt täcktes låta verkställa utredning, i hvilken utsträckning
sådana samhällen, där lagen om stadsplan och tomtindelning
den 31 augusti 1907 vore tillämplig, måtte kunna utan ersättning
till vederbörande ägare eller på mindre betungande villkor
än enligt nu gällande bestämmelser förvärfva gatumark, som
upplåtits till allmänt begagnande, och om möjligt för nästkommande
års Riksdag framlägga det förslag, hvartill utredningen
kunde gifva anledning.

Reservation hade anförts af herr Trygger, med hvilken herrar
Rudebeck, af Ekenstam, Ridderbjélke och Gustaf Andersson instämt,
och som hemställt, att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande
motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa förnyad utredning angående de
villkor, på hvilka sådana samhällen, där lagen om stadsplan
och tomtindelning den 31 augusti 1907 vore tillämplig, måtte kunna
förvärfva gatumark, som upplåtits till allmänt begagnande, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde
gifva anledning.

Herr af Ekenstam: Då jag funnit mig hafva anledning

att ansluta mig till den reservation, som är bifogad utlåtandet,
skall jag be att med några ord få framhålla de motiv, som
därvidlag varit för mig ledande.

Först ber jag få erinra därom, att under nästförflutna riksdag
en motion af ungefär samma lydelse som den föreliggande
var före i Riksdagen, men icke vann denna kammares bifall.

Nr 11. 14

Onsdagen den 2 Mars.

Om lind- Det var samma mening med det förslaget som det nu förerigarevill-
liggande. Redan den omständigheten, att den motionen af denna
för kammare med stor majoritet afslogs, utgör ju ett memento att
af''ägan- icke utan vidare följa den väg, som motionären åsyftat. Om
derätt till emellertid utskottets majoritet — jag kan nästan säga utskottet
gatumark, i dess helhet — ansett sig böra i åtskilliga afseenden icke mots?y.
, sätta sig det förslag, som motionären framlagt, så beror detta
allmänt visst icke P&* att lagen som här afses genom långvarigt bruk
begagnan- visat sig olämplig. Den har såsom herrarna veta föga mera än
de. ett år varit i tillämpning. Men den har visat sig vara åtföljd
[Forts.] g£ stora olägenheter för eu del samhällen, att man ansett
sig icke kunna utan vidare bortse från dessa olägenheter. Det
är också därför som majoriteten inom utskottet ansett sig kunna
i hufvudsak gå med på motionärens framställning. Reservanterna
hafva funnit sig icke kunna gå så långt, utan framhållit,
att, äfven om i sådana samhällen, som äro i fråga, finnes ett berättigadt
intresse att på så litet betungande villkor som möjligt
åtkomma den jord, som behöfs för gatumark, så lian ock utan
tvifvel där finnas fett lika berättigad! intresse för ägaren af
denna gatumark att erhålla ersättning därför. Hufvuduppgiften
med vår reservation är därför, att vi därmed vilja påpeka, att,
om en utredning skall ske, den icke bör verkställas ensidigt ur
tomtägarens eller samhällets synpunkt, utan allsidigt, så att
äfven det berättigade intresse, som kan finnas hos den ursprungliga
upplåtaren af marken eller den, som legitimt af honom fått
äganderätten till marken, äfven måtte beaktas. Det är detta,
som är hufvudsaken i vår reservation. Vi ha ansett, att äfven
billighet och rättvisa fordra, att jämväl den synpunkten kommer
till synes. Det är därför, vi hoppas, att kammaren måtte gå
med oss, då jag anhåller att få yrka bifall till den reservation,
som här är afgifven.

Herr Bergendahl: Såsom af detta betänkande synes, har
den framställning, som motionären gjort till denna riksdag, rönt
ett mera välvilligt bemötande än det förslag, som han afgaf vid
förra riksdagen. Detta senare förslag förelåg emellertid i annan
form och med annat innehåll. Jag biträdde då den mening, som
afstyrkte förslaget. Nu har jag emellertid icke tvekat att ansluta
mig till den framställning, som utskottet här har gjort. Det förefaller
mig nämligen, som om erfarenheten verkligen ådagalagt
behofvet och lämpligheten af att bereda den förmån, som i
motionen afses, åt de samhällen, hvilka äro underkastade stadsplanelagens
föreskrifter. De uttalanden i saken, hvilka afgifvits
dels af den kommitté, som utarbetade förslaget till stadsplanelagen,
dels af statsförbundets representanter och dels inom Riksdagen
vid frågans behandling sistlidet år, ha bekräftat denna
erfarenhet. Jag finner alltså en lagändring väl motiverad och

Onsdagen den 2 Mars.

15 Nr It.

är af den mening, att en ändring i det syfte och till den be- Om lindgränsning,
som i motionen angifves, icke skulle innebära någon ridare vill kränkning

af ett berättigadt intresse. Ty hvad är det i själfva kor f°r.

verket som begäres? Jo, att den jordägare, som upplåtit mark afäganför
allmänt begagnande, skall öfverflytta denna upplåtelse ph deruti till
det samhälle, som uppstått inom det område, där denna mark
är belägen. I regeln är det väl så, att jordägaren, som säljer s?vv a#y/"
tomtplatser, medgifver rätt för köparna att begagna väg till sina allmänt
tomter. Denna upplåtelse för deras räkning är naturligtvis sdbegagnanvaraktig
natur, och jordägaren har ju genom priset på de för- de.
sålda tomterna betingat sig ersättning för de af honom gjorda [Fort8,1
upplåtelserna. Så uppstår på platsen en liflig byggnadsverksamhet,
platsen blir mera befolkad, och så uppkommer den sociala

enhet, som samhället bildar. Nu ifrågasättes endast, att den upplåtelse,
som redan gjorts till förmån för tomtägarne, skall få öfvertagas
af samhället, som bildar tomtägarnes sociala sammanslutning.
Det faktiska förhållandet synes därigenom icke bli
annorlunda för jordägaren, åtminstone icke sämre. Han kanske
tvärtom vinner en förmån, ty om han åtagit sig att hålla vägen
vid makt, öfverflyttas denna skyldighet numera på samhället.

Men den legala formen förändras. Den servitutsrätt, som förut
hvilat på jordegendomen, måste öfvergå till äganderätt, eftersom
stadsplanelagen förutsätter, att samhället skall äga gatumarken
och öfriga öppna, för allmänheten tillgängliga platser. Förslaget
synes mig därför icke medföra betänkligheter, sedt ur synpunkten
af jordägarens intresse. Men det kan ju hända, att jorden
är besvärad med inteckningar eller häftar för annan rätt.

Fn sådan rätt måste naturligtvis skyddas. Detta har utskottet
också särskildt framhållit. Men detta behöfver icke äfventyra
eller försvåra frågans lösning. Vi fingo, som herrarna minnas,
förra året en lag, som stadgade om primär och subsidiär ansvarighet
för intecknad gäld. Jag vill minnas, att lagen är af den
25 juni. Däri är stadgadt, att om en egendom, som är besvärad
med inteckningar, styckas genom jordafsöndring, skall den
afsöndrade jorden endast subsidiärt svara för iuteckningarne,
d. v. s. att afsöndringen svarar endast för hvad som brister i stamhemmanets
ansvarighet. Och det synes mig, som om man analogt
skulle kunna tillämpa detta stadgande äfven beträffande
område, som afsöndras till gatumark. Om detta låter sig göra,
försvinner den betänklighet, som härutinnan skulle kunna
uppstå.

Nu hafva ju reservanterna äfven i viss mån tillmötesgått
den gjorda framställningen. Men reservanterna ha i försiktigare
ordalag formulerat den framställning, som Riksdagens skrifvelse
skulle innehålla. Jag är dock för min del förvissad därom, att
de skäl, som föranledt denna försiktigare formulering, skola beaktas,
äfven om utskottets framställning vinner bifall, och det

Nr 11. 16

Onsdagen den 2 Mars.

Om lind- synes mig vara af den största vikt, att man bestämdt uttalar
ridare vill- den mening, att samhället skall kostnadsfritt åtkomma sådan jord,
k?r som har upplåtits till allmänt begagnande och ingår i gatuafägan-
mark. Ty om man icke vågar ställa sig på denna utgångspunkt,
derått W/tror jag, att det icke finnes stor anledning att skrifva till Kungl.
gatumark, Maj:t i förevarande afseende. Och då jag, såsom jag förut nämnt,
sfr''1, uPPj icke tvekar att uttala den meningen, ber jag, herr talman, att
allmänt få yrka bifall till utskottets förslag.
begagnande.
Herr Trygg er: Som den förste ärade talare^ yttrade, afslog

(Forts.) denna kammare förra året med stor majoritet det förslag i samma
riktning, som motionären då framlagt. I år däremot, då motionärens
framställning icke lider af samma brister som i fjol, har
utskottet enhälligt ansett sig kunna vara med om en skrifvelse,
och, som den siste ärade talaren sade, det beror endast på hurudan
denna skrifvelse skall vara. Den siste ärade talaren gaf samtidigt
ett erkännande åt reservanternas skrifvelseförslag: han sade, att
det är affattadt i försiktigare ordalag. Men, sade han, detta behöfs
icke, ty äfven om man skrifver på sätt, utskottet föreslagit,

■ kommer nog detta att uppfattas så, att man icke lägger mera
däri, än hvad reservanterna afsett. Sedermera modifierade han
sig dock därhän, att fördelen af att taga utskottets skrifvelseförslag
skulle vara den, att man därmed bestämdt fastsloge, att detta
afträdande af gatumark skulle ske utan ersättning eller på mindre
betungande villkor än för närvarande. För min del kan jag icke
finna, huru man, när man intagit den ståndpunkt, som utsliottsmajoriteten
gjort med afseende å inteckningshafvare, kan med
afseende å jordägaren utan vidare komma till den ståndpunkten,
att han skall utan ersättning afstå marken. Och när man hör
talare, som försvara utskottets utlåtande, finner man, att det i
själfva verket icke är jordägaren, som man öfver hufvud taget
tänker på, utan upplåtaren. Den jordägare, som upplåtit gatumarken
till allmänt begagnande, tycker man billigtvis icke böra
få någon ersättning. Men, mina herrar, det kan ju vara någon,
som sedermera i god tro förvärfvat denna fastighet, och jag kan
icke finna, o att han bör vara i sämre ställning än inteckningshafvare.
Åtminstone är detta en sak, som man behöfver undersöka,
och vi reservanter vilja, att skrifvelsen skall vara så affattad,
att man icke på förhand uttalar en mening på ett område, där
man icke har tillräckligt material för ett bestämdt uttalande. Det
enda, vi i vår reservation bestämdt fordrat, är, att man bör vara
försiktig, så att man icke utan tvingande skål med ett enda penndrag
tillintetgör en förvärfvad rättighet. Och detta är väl en
uppfattning, för hvilken denna kammare ständigt och jämt
gjort sig till målsman. Men för öfrigt är det icke vår mening
att på något sätt begränsa utredningen, utan denna bör, enligt
vår mening, vara så opartisk och fullständig som möjligt. Ut -

Onsdagen den 2 Mars.

17 Nr 11.

skottet däremot begränsar den. Utskottet antyder redan på för- Om lindhand
det resultat, som det vill hafva framlagdt för Riksdagen, ridarevillOch
det är väl icke lämpligt. Jag vågar därför hemställa om kor f°*

Herr Karlsson: Då jag tillhör eu stad, som på de sistagatumark,

12 åren fått sin folkmängd fördubblad, och detta till stor del påup.Pd
det sätt att det uppstått en mängd små samhällen utom det allmänt
planlagda området, och då man inom mitt samhälle, där det nu begagnanär
fråga om att lägga dessa byggnadsområden inom stadsplanen, de.
har åtskillig erfarenhet om, huru stadsplanelagen med dess nu- <Forts'')
varande lydelse uti ifrågavarande del torde komma att verka,
skall jag be att få yttra några ord.

När vi inom Västerås fingo kännedom om denna lag, började
vi träffa aftal om att få den mark inom dessa byggnadsområden,
som användes till gator eller vägar, upplåten åt staden. Dessa
små samhällen eller byggnadsområden hade till en del uppstått
därigenom, att personer till större eller mindre antal slutit sig
tillsamman och efter förvärfvande af ett jordområde bebygt
detsamma och därvid afsatt en del till gatumark. Med dessa
personer gick det ganska lätt att träffa uppgörelse om, att dessa
personer afstodo gatumarken utan ersättning. Men det finnes
också en del områden, som blifvit bebyggda på så sätt, att enskilda
personer, som antingen af ålder ägt eller i spekulationssyfte
inköpt området, sålt tomter och gifvit tomtägaren rätt att
använda viss mark till väg eller gata. Det har icke heller mött
synnerliga svårigheter att förmå dessa ägare att afgiftsfritt afstå
denna mark till staden. Och jag anser, att det bör vara jordägarens
skyldighet att göra detta, just på de skäl, som utskottet
uttalat i sin motivering. Men om stadsplanelagen skulle få vara
oförändrad, befarar jag, att den stad ej tillhöriga jord, som nu
nyttjas till gator, skulle bli föremål för spekulation i syfte just
att tvinga städerna att gifva ersättning därför. Jag tror dock,
att få af de personer, som i sådant syfte köpt dylik mark, skulle
vara i fullkomligt god tro; jag tillåter mig betvifla detta och
anser det kunna lända till särdeles stor fara för städerna, om den
åsikten blefve gällande att stad vore skyldig att för dylik mark
i hvarje fall gifva ersättning. I anledning häraf anser jag i
skrifvelsen böra inflyta ett uttalande om skyldighet för jordägare
att utan ersättning afstå dylik gatumark.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Afzelius: Det kan ju synas icke vara mycket att

tvista om, detta. Det är ju eu glädjande och rörande enighet
om att vilja själfva saken. Det är fråga endast om, huru man
skall affatta skrifvelsen. Skillnaden karaktäriserades af utskottets
ordförande ungefär så, att utskottets majoritet skref uttryckligen
Första Kammarens Prof. 1910. Nr 11. 2

bifall till reservationen.

vinnande
af äganderätt
till

Nr 11. 18

Onsdagen den 2 Mars.

Om lind-hvad de ville ha; reservanterna däremot ville skrifva försiktigare.
rigare vill- Försiktigheten är utan tvifvel en dygd, men försiktigheten får
^?r få? icke drifvas så långt, att man icke ens sjelf vet hvad man vill.
afägUn. Jag för min del kan icke tro, att en riksdagsskrifvelse kan afderätt
till fattas och motiveras så, som reservanterna här i frågasatt.
gatumark, »Jag hyser ingen tvekan om att stadsplanelagen kan behöfva
t “ni öfverses», heter det; naturligtvis menar man icke stadsplanelagen
allmänt 1 hvar enda punkt, utan stadsplanelagen så som sådan. »En
begagnan- allmänt utbredd mening synes emellertid anse fara ligga i dröjsde.
mål hvad beträffar den fråga, som motionären underställt riks (Fortsi

Jagens pröfning». Ett allmänt rop på förändring i den här
punkten synes förekomma, och därför »vill jag låta mitt motstånd
mot en skrifvelse om utredning med afseende på denna
fråga falla». Detta kan man möjligen tänka, men man får icke
säga det och minst kan Riksdagen det. Det duger icke att säga:
»här hörs ett allmänt rop på förändring. Om en sådan behofs,
vet jag icke, men jag vill låta mitt motstånd falla». Nej, man
måste ha klart för sig att just i denna punkt, behofves ändring;
det duger icke att säga att stadsplanelagen såsom sådan kan
behöfva revideras. Är det så, att man icke vet det och icke
tror det, bör icke alla någon riksdagsskrifvelse aflåtas. Men vet
man det, tror man det, så bör man också säga ifrån det. För
min del är jag öfvertygad om, att här behöfves just i denna
punkt en ändring och en snar ändring. De anföranden, som i
fjol höllos af sakkunniga, och jämväl det som i dag hållits af
den siste talaren, äro fullt öfvertygande. Det behöfves en snar
ändring.

Nu är också i utskottets skrifvelseförslag framhållet, att
man skall gå försiktigt tillväga, så tillvida att man icke får
kränka tredje mans rätt och icke kränka inteckningshafvare.
Lagutskottets ordförande nämnde, att utskottet tyckes hafva
tänkt mest på upplåtaren och icke på jordägaren såsom sådan.
För min del får jag säga, att om jorden gått genom flera
händer, en senare jordägare enligt min uppfattning blir tredje
man.

Jag vill för öfrigt fästa uppmärksamheten på, att redan nu
säger stadsplanelagen, att man skall fästa afseende vid denna
sak, då fråga är om expropriation af marken. Det stadgas
nämligen, att då marken upplåtits till allmänt begagnande, skall
vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas just till detta förhållande;
detta därför naturligtvis, att mark, som upplåtits till
allmänt begagnande, icke kan ha samma värde som mark, hvilken
icke har på sig en sådan inskränkning i afseende på dispositionsrutten Jag

är för min del fullt öfvertygad om, att stadsplanelagen
här skapat ett missförhållande, att detta missförhållande bör
afhjälpas, och att det bör afhjälpas snart. Missförhållandet be -

19 Nr 11.

Onsdagen den 2 Mars,

står däri att samhällena blifvit betungade med en lösnings.plikt, Om lindsom
lämnar ut dem till exploatering af ägarna till sådan här rigarevillmark.
k?r f°r

Här talades nyss om, att man icke skall kränka väl förvärfvade .

rättigheter. Jag behof ver icke säga, herr talman, att äfven jag derätt till
hyser denna uppfattning. Men jag är mycket rädd för, att skyddagallmark,
rätten på det sätt, att man skyddar endast den formella rätten, upP''
men glömmer att skydda själfva innehållet, den materiella rätten; “allmänt
man skyddar skalet och uppoffrar kärnan. Och jag befarar, att begagnandetta
skulle komma att inträffa här, om man, till följd af me- r de.
ningsskiljaktighet om skrifvelsens affattning, icke skulle komma ‘Forts'']
till något resultat.

Jag vågar därför för min del hemställa till denna kammares
majoritet, att den bifaller utskottets förslag och icke reservationen.

Herr von Gei jer: Den siste talaren framhöll med rätta,

att här råder enighet i sak mellan utskottets majoritet och reservanterna.
Emellertid föreligga ändock två förslag till utskottsutlåtande.

Då denna sak var före vid fjolårets riksdag, hade jag tillfälle
att närmare angifva min ståndpunkt i frågan. Då jag
sedan dess icke ändrat min uppfattning, är en gifven följd häraf,
att jag kommer att rösta bifall till lagutskottets förevarande
hemställan.

Emellertid var det icke för att säga detta, som jag begärde
ordet, utan det var närmast, därför att jag ville begagna tillfället
att stryka under några ord, som yttrades af den förste
ärade talare, hvilken förde utskottets talan, nämligen angående
underhållsskyldigheten af dessa till allmänt begagnande upplåtna
områden. Nu är det visserligen så, att denna skyldighet varierar
i olika städer, förhållandena äro i detta afseende olika. Det
finns städer, som före kommunallagarnas tillkomst hade beslutat,
att underhållet skulle ligga på jordägaren, tomtägaren, och sådana
beslut hafva ansetts äga laga kraft ännu i närvarande
stund. I andra städer, och i flertalet, är det däremot annorlunda,
nämligen att underhållsskyldigheten ligger på kommunen. Det
jag nu vill framhålla hänför sig till kommuner af sistberörda
grupp.

Jag anser nämligen med bestämdhet, att i den skyldighet
att utlägga och underhålla gator och allmänna platser som,
stadsplanelagen ålägger kommunerna, ligger eu stark garanti för
att icke en lagbestämmelse i angifvet syfte skulle komma att
af kommunerna ensidigt utnyttjas till deras nytta och vederbörande
jordägares förfång. Ett exempel härpå ur min egen
erfarenhet: Ett stort område, beläget intill en stad, hade exploaterats
som tomtjord och gator och allmänna platser utlagts och

Nr 11. 20

Onsdagen den 2 Mars.

Om lind- upplåtits till allmänt begagnande. Emellertid hemställde vederrigare
vill- börande jordägare, om de fingo skänka kommunen området i
kor för fråga. Syftet framgick tydligt af omständigheterna och var att
Vlf"anfn- på detta sätt på kommunen öfverföra utläggandet af gator och
derätt ////sedermera underhållsskyldigheten häraf. Detta fann kommunen
gallmark, emellertid vara så betungande, att ehuru den visserligen icke ansåg
som upp- gjg kunna afs]å erbjudandet, den likväl tillkännagaf i beslutet, att
ldt!,ts-ai däri icke låg något löfte, att kommunen sedermera skulle lägga
begäran- in området i stadsplanen och därpå underhålla gatorna. I detta
de. fall är det icke tal om annat än att vederbörande jordägare
i-orts.) skune gorå en afsevärd vinst, om underhållsskyldigheten öfverfördes
på kommunen.

Den ursprunglige jordägaren hade kvar de flesta tomterna,
och dessa skulle genom områdets läggande i stadsplan stigit i
värde högst betydligt.

Tänkas kan visserligen att den ursprunglige jordägxren i
ett fall, i öfrigt analogt med det af mig framhållna, afyttrat
samtliga honom tillhöriga tomter och att för den skull genom
ett sådant förfarande någon stegring i värdet af hans jord icke
skulle förekomma. Men i ett sådant fall kan jag ej finna ait
honom sker någon orätt, om gatorna utan lösen tillfaller staden.
Han har skördat sin vinst och någon rätt vill jag icke tillerkänna
honom att tillsist, sedan han så att säga försålt skogen och inkasserat
sin vinst därför, skulle äga rätt att få betaldt för
stubbarna, som han själf ej kan tillgodogöra sig.

Således är det som sagdt min öfvertygelse, att äfven om
denna bestämmelse kommer till, så skola kommunerna med stor
varsamhet begagna sig af denna rätt. Någon risk för jordägaren
kan jag därför icke se i en sådan bestämmelse.

Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr Trygger: Jag ger herr Afzelius rätt däri, att denna
motivering kanske icke lämpar sig att oförändrad vara motiveringen
i en Riksdagens skrifvelse. Den är icke skrifven så fullständig;
den är skrifven såsom komplettering eller modifiering
af utskottets motivering, och grunden härtill är den, att man
har sett saken icke teoretiskt utan praktiskt, d. v. s. att man har
vetat hvad som i Andra kammaren skulle blifva resultatet med
afseende å denna sak — man har med säkerhet vetat, att Andra
kammaren, hvilkens halfva inom utskottet tillstyrkt utskottets
förslag, kommer att antaga detta förslag. Om nu Första kammaren
tager reservationen, blir det sammanjämkning, och då
erbjuder sig naturligtvis ett tillfälle att, såsom reservanterna
afsett, föra in i skrifvelsen hvad som af majoritetens motivering
är gemensamt för majoriteten och minoriteten. Man brukar icke

Onsdagen den 2 Mars.

21 Nr 11.

vara så kritisk mot reservanter i fråga om motiveringen, som Om lindden
ärade talaren var. ägare vill Men

att icke ens utskottets motivering är mönstergill, har
jag fått bestyrkt af just samme talare!! Han sade — gentemot af äganmin
invändning, att eu senare förvärfvare af jord, som varit iderätt till
god tro, icke borde vara skyldig att afstå mark utan ersättning, gatamark,
—1 att det framginge af utskottets motivering, där det står taladt ^tits^tili
om tredje man att dylik ägare skulle behandlas lika med allmänt
inteckningshafvaro. Men detta var icke uppfattningen från begagnanmajoritetens
sida. Således föreligger här en oklarhet, som är ,deväsentlig.
<Forts>

En talare sade, att han icke kunde förstå, hur en ny ägare
öfver hufvud taget skulle kunna vara i god tro, när han köper
dylik gatumark. Härpå svarar jag, att om någon säljer blott gatumark
till en annan person, man kan ifrågasätta, att han icke
varit i god tro, om man tager god tro i den betydelsen, som
jag vet vara talarens mening. Men om gatumarken utgör en
del af ett större helt, kan det inträffa, att köparen icke har
tanke på annat än att han köper en fastighet, hvilkens områdes
storlek han icke så noga tänkt sig, men hvars taxeringsvärde
lian följer och därefter bestämmer sitt pris. Där är han uppenbarligen
i den bästa tro.

Det sades af herr Afzelius, att äfven enligt nu gällande lag
förhåller det sig så, att vid expropriation af gatumark, som är
upplåten till allmänt begagnande, man skall taga hänsyn till
detta förhållande. Ja, det var något, som vi förra året mycket
grundligt diskuterade. Man skall »taga hänsyn» till dylik upplåtelse.
Men det göra icke expropriationsmyndigheterna i tillräcklig
utsträckning, och därför ha vi nu varit med om att
skrifva om förändring i lagen. Men jag tror icke, att man med
Tätta kan säga, att den nu gällande lagens mening är, att expropriationsmyndigheterna
skola taga hänsyn till upplåtelse, som
icke binder den ägare, från hvilken man vill expropriera marken.

Det är en väsentlig skillnad emellan de olika fallen. För min
del har jag städse intagit den ståndpunkt, att i den mån upplåtelse
till allmänt begagnande innebär inskränkning i ägarens
rätt, han är bunden på samma sätt, som man är bunden af
överenskommelser i allmänhet och det är ett stort fel, om
expropriationsmyndigheterna för närvarande icke taga tillräcklig
hänsyn därtill. Men hvad som kan läsas fram ur utskottets
Jörslag är att, alldeles oberoende af huruvida han är bunden
eller icke, den nuvarande ägaren likvisst skall få afstå marken
antingen utan ersättning eller på särskild! billiga villkor; och
den frågan hafva reservanterna önskat få utredd, innan man i
den punkten fattar beslut.

Herr Talman, jag hemställer fortfarande om bifall till reservationen.

Nr 11. 22

Onsdagen den 2 Mars.

Om lind- Herr Afzelius: Genom det sista anförandet har jag ytterrigare
vill- ligare blifvit bestyrkt i min mening, att det här ändå är bra litet man
k°r för kämpar om. Jag begärde emellertid icke ordet för att säga
afTran- detta, utan för att Söra det erkännandet att vid min hastiga
derätt till läsning af utskottets yttrande jag i den punkt, herr Trygger
gatumark, nämnde, inlagt mer än hvad som skäligen bort vara fallet. I
sf™ UP.P'' sak är detta af ingen betydelse. För mig står det emellertid så,
allmänt att hvad man nu viU framhålla 1 själfva verket är teoretiskt erkändt
begagnan-i stadsplanelagen, så som den nu är affattad. Det ser man
de. klart, om man går igenom dess historia som återfinnes i motioLi-orts.
i neQ är prjncipieiit erkändt, och det kan väl icke heller

gärna falla någon in att förneka det. Om jag upplåter mark
för att begagnas för allmän gata eller väg, är jag naturligtvis
bunden af en sådan upplåtelse, och kan icke använda marken
till något annat; här är icke fråga om upplåtelse för viss tid,
utan för alltid. Det är nu klart för hvarje praktisk människa,
att icke kan jag värdera den marken lika högt som den mark,
hvilken icke lider af sådan inskränkning i dispositionsrätten.
Hur har det kommit fram i stadsplanelagen? Jo, på det sätt,
som herr Trygger nämnde och jag antydde, nämligen att vid
expropriation det skall »tagas hänsyn» därtill. Detta är dels
för litet sagdt, dels har det visat sig att det praktiskt taget icke
leder till det därmed afsedda resultatet.

Bet är således kärnpunkten i hela frågan: huru skola vi på
ett mera praktiskt, effektivt sätt komma därhän, att vi få denna
i och för sig så innerligt rättvisa grundsats erkänd. Jo, säger
utskottet, låt oss skrifva och begära just detta. Utan att man
säger det, kan jag fortfarande icke förstå, att man får in någon
konsistens i riksdagsskrifvelsen. Och jag frågar kammarens
herrar ledamöter: är det skäl i att antaga ett skrifvelseförslag
som replierar på förmodandet, att Andra kammaren skall antaga
något annat, och så skall det blifva sammanjämkning, hvarur
skall framgå ett tredje förslag, som slutligen skall antagas —
och så skall det slutligen blifva bra!

Herr Talman, jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindblad: Äfven jag tänkte hemställa till lagutskottets
ärade ordförande, huruvida han verkligen ansåg det nödvändigt
att frågan skulle gå till sammanjämkning mellan båda kamrarna,
ty utskottets kläm anger ju två alternativ, antingen utan ersättning
eller ock på mindre betungande villkor än enligt nu gällande
bestämmelser. Då båda alternativen finnas, beror det ju således
ytterst på tillämpningen, vidare på Kungl. Maj:ts utredning och
så Riksdagens ytterligare beslut, hvilketdera som skall praktiseras.
Jag anser för min del, att ifrågavarande samhällen ovillkorligen
behöfva lättnad härutinnan. Jag höll i går i Gnesta en väg -

Onsdagen den 2 Mars.

23 Nr 11.

stämma, föranledd af dessa samhällens yrkande på att blifva skilda Om lindfrån
väghållningsdistrikten och likställda med stad, d. v. s. att rigare villslippa
ifrån allt vägunderhåll. Detta torde Riksdagen icke vara
villig att gå till mötes, ty dessa samhällen ligga dock, säga hvad qfäganman
vill, mera än städerna på landet, och därför synes det fullt derätt till
berättigadt att säga: ni vill ha alla fördelar af och draga till ergatumark,
trafiken från den kringliggande landsbygden, men ni vill icke
vara med om att underhålla vägar, ofta anlagda på gemensam allmänt
bekostnad och tillkomna just för att föra trafiken till ert sam- begagnanhälle!.
. . de.

Däremot anser jag det vara riktigare, att dessa samhällen se (Forts'')
till, att de icke onödigtvis belasta sin budget med alldeles orimliga
kostnader för gatumark, ty om samhället uppstått på det
sätt, att en enskild upplåtit jord till bebyggande och sedermera
vuxit till ett samhälle, där stadsplanelagen kan och bör tillämpas,
så skall man icke sedan komma och säga, att det är jordägaren,
som skall draga nytta af detta. Naturligtvis beror det
nu ökade värdet på helt andra omständigheter än egendomens
förmenta ursprungliga värde.

För att visa hur orimligt detta vore, vill jag göra en jämförelse.
Här uppstod fråga om, hur man skulle blifva kvitt inteckningar
ur soldattorp, och därvid uppställdes den satsen, att
det duger icke att taga bort det ekonomiska värde, inteckningen
haft, därför att det skulle ingripa i tredje mans rätt. De flesta
af dessa inteckningar torde hafva beviljats på den tiden, när
soldattorpen voro ett onus. Om det sedermera genom Riksdagens
åtgörande tvärtom tillskapats en fördel för hemmanen att
hafva dessa torp, skall man väl ändå icke vara så bokstafstrogen
af sig och absolut hålla på den förmenta rätten. Det har
också visat sig, att Riksdagen medgifvit lättnader i detta inteckningsförfarande.
På samma sätt synes det mig vara i fråga om
upplåtande af gatumark i municipalsamhällen: rätten är här
onekligen på samhällets sida.

Jag tycker, att skillnaden mellan utskottsmajoritetens och
reservanternas förslag är för obetydlig för att behöfva hänskjutas
till en sammanjämkning, som ju alltid ändå har sina vanskligheter.
Af denna anledning ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Östberg, Johan: Såsom redan har framhållits, är
den tvist här pågår, om man skall sluta sig till utskottets eller till
reservanternas förslag, af skäligen underordnad betydelse, då
båda förslagen innehålla hemställan att aflåta skrifvelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utredning i hithörande ärende.

Det synes mig i alla fall som om lagutskottets kläm äger
företräde framför reservanternas; den senare talar allenast om,
att man skulle hos Kungl. Maj:t begära förnyad utredning i ären -

Nr 11. 24

Onsdagen den 2 Mars.

Om lind- det — utan att angifva syftet därmed. I utskottets förslag till
ridare vill- skrifvelse ahgifves däremot syftet med utredningen, nämligen
kor att göra det lättare för vederbörande samhällen att komma i åt''afägan-
njutande af en redan faktiskt till gata eller annan trafikled uppträ''//
till låten mark. Då det är detta syfte, som behof ver understrykas,
gatumark, och herr Trygger förklarat, att reservanternas motivering-icke
Slåtits1 tfli duger såsom motivering i en Riksdagens skrifvelse, tillåter jag
allmänt mig, herr talman, yrka bifall till lagutskottets ifrågavarande
begagnan- förslag.
de.

(Forts.) Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, af hr Trygger, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af honom
m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning af lagutskottets den 26 nästlidne
februari och den 1 innevarande mars bordlagda utlåtande
nr 12, i anledning af väckt motion om ändring af bestämmelserna
angående förfarandet vid exekutiv auktion å fastighet på
landet m. m., biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om af- Föredrogs ånyo lagutskottets den 26 sistlidne februari och
skaffande ,-[en ^ innevarande mars bordlagda utlåtande nr 13, i anledning
själfskrif- &f väckt motion angående skrifvelse till Konungen i fråga om
venhet ////afskaffande af biskops själfskrifna utöfvande af eforsämbete.
eforus. Uti en inom Första kammaren väckt och till lagutskottet

hänvisad motion, nr 41, hade herr Eliel Löfgren hemställt, att
Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t gå i författning om vidtagande af sådan
ändring i gällande bestämmelser, att de nuvarande eforaten öfver
rikets läroverk af skaffades eller, därest några af de med nämnda
ämbete förenade funktioner ansåges böra bibehållas under särskildt
ämbete, i allt fall biskops själfskrifna utöfvande häraf
måtte upphöra.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder
hemställt, att ifrågavarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Löfgren. Herr Talman, mina herrar! Den kortfattade
formuleringen af min motion har föranledt utskottet till

25 Nr 11.

Onsdagen Hen 2 Mars.

ett lika kortfattadt afslagsyrkande. Jag medger också, att de
skål, som varit de för mig bestämmande, icke blifvit så fullständigt
angifna vid framläggandet af denna motion, som önskligt
varit, och jag är därför angelägen, att kammaren vid frågans
afgörande skall hafva alldeles klart för sig, huru jag ser
saken.

Utskottet har tydligen i min framställning velat finna ett
attentat mot kyrkan i hennes egenskap af statsreligionens vårdarinna
vid de allmänna läroverken. Nej, för all del, denna
innebörd har motionen icke alls. Frågan om den obligatoriska
och konfessionella religionsundervisningen vid de allmänna läroverken
är eu sak för sig, som inte beröres af motionen.

Kort och godt kan däremot meningen med min framställning
uttryckas i två satser. Den ena är den, att konsekvensen
af den år 1904 påbörjade centraliseringen af ledningen utaf de
allmänna läroverken genom läroverksstyrelsen, synes mig vara,
att eforaten, de gamla decentraliserade styrelserna, också afskaffas.
Detta är mitt första påstående. Mitt andra är det, att
det kyrkliga inflytandet på särskildt religionsundervisningen i
de allmänna läroverken bör, om och så långt det skall fortfara,
göra sig gällande på en annan väg, så att det ingår som ett
naturligt led i den numera centraliserade organisationen. Jag
anser för min del icke, att den eforala institutionen därvidlag
innebär det riktiga uttrycket för det kyrkliga inflytandet.

Som bekant var läroverksstyrelsen före 1904 års reform
starkt decentraliserad. De allmänna läroverken stodo stiftvis under
lokala myndigheter bestående af domkapitel med biskoparna
som eforer, och dessa lokala myndigheter bestämde i det stora
hela öfver undervisningen. Domkapitlen tillsatte lärare och bedömde
de s. k. undervisningsprofven. Biskoparna som eforer afgåfvo
återigen yttranden vid rektorsförordnanden, beviljade tjänstledighet,
förordnade vikarier, bestämde öfver läroböcker och öfvervakade
lärometoderna. —- Utskottet tror sig finna en inkonsekvens
från min sida däri, att jag erkänt* den stora uppgift,
dessa institutioner på sin tid fyllt. Att underkänna deras stora
betydelse kan icke falla mig in; det vore liktydigt med att förneka
värdet af allt det, som de lokala läroverksstyrelserna uträttat,
medan de funnos, och det kunde aldrig falla mig in. Men nu
är det så, att dessa lokala styrelser och deras befogenheter blifvit
ersatta med centrala organ för samma saker. Undervisningsprofvon
äro borttagna; lärarna tillsättas icke längre i någon del
ens af domkapitel och eforus, utan tillsättas på annat sätt af
Kungl. Maj:t efter förslag af öfverstyrelsen. Genom instruktionen
för den nya öfverstyrelsen är bestämdt, att donna skall
under Kungl. Maj:t hafva öfverinseendet öfver samtliga allmänna
läroverk, inspektera dessa samt bestämma läroböcker såväl
i kristendom som i andra ämnen. Sedan hafva olika för -

Om ajskaffande

eif biskops
själfskrifvenhet
till
eforus.
(Forts.)

Nr 11. 26

Onsdagen den 2 Mars.

Om af- ordningar bestämdt kursplanen och annat, som angår underskaffande
visningen.

«£***« Det enda, som kvarstår af den gamla styrelseformen, är
lenhet till biskoparnas eforat enligt följande hufvudbestämmelse i § 101
eforus. läroverksstadgan: »Eforus», d. v. s. den såsom sådan själfskrifne
(Forts.) biskopen, »tillkommer att hafva uppsikt öfver de allmänna läroverken
i stiftet och särskildt öfver det sätt, på hvilket kristendomsundervisningen
vid dem handhafves, samt att för sådant
ändamål besöka läroverken; börande han, därest brister af honom
bemärkas, därom hos öfverstyrelsen göra anmälan». Hur
kommer det sig nu, att eforatet i denna form bibehölls, och hvilken
ställning har eforus därigenom erhållit: en till öfverstyrelsen
sidoordnad eller underordnad? Ja, dessa frågor äro icke så alldeles
lätta att besvara. Redan då 1882 års läroverkskommitté
behandlade läroverksstyrelsen, erkändes det, att om domkapitlens
befattning med läroverken skulle upphöra, så skulle det falla af
sig själf, att biskoparnas själfskrifna förmansskap öfver skolorna
upphörde samtidigt. Då den nuvarande läroverksstadgan af år
1905 icke dess mindre bibehöll biskoparnas allmänna uppsikt
öfver stiftets läroverk, har man från vissa håll uttalat den
förmodan, att Kungl. Maj:t ansett sig nödsakad härtill på
grund af innehållet i § 3, 24 kap. kyrkolagen, där det heter,
att »biskoparna skola hafva uppsikt med gymnasier och skolor.»
Jag skulle dock knappast tro att hänsyn till detta lagrum varit
för Kungl. Maj:t bestämmande, då han bibehöll eforaten. I
samma kyrkolagsparagraf står också, att biskoparna skola tillsätta
och afsätta lärare, men detta har icke hindrat Kungl. Maj:t att i
det afseendet förordna på annat sätt. Nej, men vid utfärdandet af
1905 års läroverksstadga var öfverstyrelsen ny och opröfvad,
dess tillsyn öfver läroverken knappast ännu i gång, de nya
kursplanerna voro icke utarbetade, hela apparaten betraktades
till och med af många — icke minst från kyrkligt håll — som
ett experiment, hvilket kunde lyckas, men också kunde misslyckas;
och i senare fallet vore det ju bra att kunna få tillbaka
den gamla decentraliserade formen af styrelse. Det var då icke
lämpligt att taga bort eforerna, som kunde blifva bra att hafva,
ifall läroverksöfverstyrelsen icke fungerade efter önskan.

Nu är däremot förhållandet ett annat. Öfverstyrelsen har
vunnit en fast och enhetlig organisation, dess inspektionsverksamhet
är i full gång, och nu äro alla läroverk i Sverige vederbörligen
inspekterade och genomgångna af öfverstyrelsen. Vidare
äro bestämda normer och för hela landet likformiga regler äfvensom
nya läroböcker och kurser antagna. Allt är nytt vordet —
utom biskoparnas eforat!

Då jag för min del måste anse detta innebära en oegentlighet,
sammanhänger det i främsta rummet med min uppfattning
af den nyss gjorda frågan: hvilken ställning intaga eforer -

27 Nr II.

Onsdagen den 2 Mars.

na till läroverksöfverstyrelsen, en sidoordnad eller underordnad? Om afUnder
dechargedebatten vid 1907 års riksdag ansåg förutvarande skaffande
statsrådet Berg, som satt på de anklagades bänk för sina skol- själfskrifförordningar,
att läroverksstadgan ställt eforerna under läroverks- lenhet till
styrelsen. Jag undrar, om den saken är klar och obestridlig .eforus.
också för eforerna själfva? Jag tror det knappast. För min del (Forts.)
anser jag också, att den saken kan dragas i tvifvelsmål. Mig
synes eforus snarare hafva eu sidoställning till öfverstyrelsen,
eu själfständig, på hans biskopsdöme närmast grundad uppsikt
särskildt öfver kristendomsundervisningen. Läroverksstadgan
förehåller visserligen på ett platoniskt sätt eforus lämpligheten
att anmäla företedda missförhållanden till öfverstyrelsen, men
hans befogenhet synes knappast vara inskränkt härtill. Det
torde också tillhöra hans öfverordnade ställning gentemot läroverkets
rektor och lärare att själf gifva åtminstone råd och förmaningar
— längre kan han icke gå — liksom han äger att
presidera vid läroverkskollegiet ocli där deltaga i målens behandling.
Därigenom kan han öfva mycket stort inflytande på
läroverkets skötsel. Om det åter är så, att min åsikt icke är
riktig, att eforerna icke kunna anses vara sidoställda, utan underordnade
i förhållande till öfverstyrelsen och således icke stå
direkt under Kungl. Maj:t, synes mig, att den nuvarande eforalinstitutionen
icke står i öfverensstämmelse med hvad som var
den ursprungliga meningen med den, och icke heller synes den
mig öfverensstämma med den centrala myndighetens och den
enhetliga undervisningens bästa inom hela landet. Ofverstyrelsen
skall sålunda vara bunden af vissa personer, som på grund
af andra, förhållanden fått plats som biskopar på respektive
platser. Öfverstyrelsen skall vara bunden af dessa organ för att
representera öfverstyrelsens intressen på sina respektive ställen.

Det är denna halfhet och obestämdhet i efori ställning, som jag
finner anmärkningsvärd — en ställning, hvilken kanske icke begagnas
alls, kanske också begagnas i öfverensstämmelse med de
principer, enligt hvilka öfverstyrelsen sköter läroverken, men
som också kan begagnas, om inte till skada för skolan, så i alla
fall till förryckande af de grunder, efter hvilka öfverstyrelsen
eljest reglerar undervisningen.

För den, som är intresserad af denna fråga, erbjuda 1908
års kyrkomötes förhandlingar ett visst intresse. Där var ett förslag
väckt om att bereda kyrkan större inflytande på religionsundervisningen
än den för närvarande har, och eforalinstitutionens
vanmakt debatterades i samband därmed. Det utskott,
som behandlade saken, ville emellertid icke helt och hållet vara
med om att genom bestämda regler öka det kyrkliga inbytandet,
men tröstade kyrkomötet med följande passus i sitt betänkande:
»Hvad efori ställning vidkommer, så är den uppsikt
öfver de allmänna läroverken, som tillkommer honom enligt §

Nr 11. 28

Onsdagen den 2 Mars.

Om af- 201 skolstadgan, i fråga om effektivitet beroende af hans perskaffandesonliga
inflytande.»

s/älfskrij- ^a> är iust sådant där okontrolleradt, personligt in -

venhet till flytande, hvari jag i min motion sett en fara för »sidoinflytelser».
eforus. Då inrättandet af den nya öfverstyrelsen år 1904 diskute (Forts.

) rades här i kammaren, uttalade herr vice talmannen en varning
för att inrätta den så, att det blefve plats för »hviskningar vid
sidan» vid ärendenas afgörande hos Kungl. Maj:t. Dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, läroverksreformens skapare,
förklarade häremot, att det vid öfverstyrelsens yttrande »inte
skulle bli något hviskande i öronen, utan skrifvande på papper».
Jag kan inte underlåta att göra den anmärkningen, att eforernas
dubbelställning eller skenställning — hvad man vill kalla
den — innebär eu fara inte blott för »hviskningar i öronen»,
utan äfven för ett direkt inflytande på skolväsendets utveckling
i strid mot fastslagna grunder.

Farhågan härför är så mycket större, som åtminstone en
del af biskoparna ha annan uppfattning än öfverstyrelsen om
bedrifvandet af just det ämne, kristendomsundervisningen, som
eforernas kontroll närmast skulle gälla. För att styrka mitt påstående
härom ber jag att åter få hänvisa till 1908 års k yrkomötesförhandlingar.
Där gjorde sig särskildt biskop Ullman till
målsman för dessa eforer, som skarpt fördöma öfverstyrelsens
både kursplan och läroböcker i kristendom. »I de nya läroböckerna»,
sade han, bland annat, »framträder benägenheten att
tala sväfvande och tvetydigt om vissa viktiga frälsningsfakta
och kristendomssanningar». Han klandrade de »sväfvande fraser,
som ersatt historiskt betryggande realiteter», och underkände
en härpå grundad undervisning. Däremot framhöllo de teologie
professorer, som varit med och antagit läroböckerna, dessas förtjänster
just med hänsyn till sådana frälsningsfakta, som de
tyckte vara viktigast. Hvem som nu har rätt, tillkommer det
icke lekmannen att yttra sig om. Men så mycket tyckes mig
säkert, att denna meningsskiljaktighet mellan den öfver läroböcker
och lärometoder bestämmande och å andra sidan den
kontrollerande myndigheten i fråga om hvad som är en rätt
kristendom kan leda till slitningar mellan öfverstyrelse och efores
samt till oreda och osäkerhet i den undervisning, som eforus
till äfventyrs finner sig böra kontrollera.

Detta är motiveringen till hvad jag sagt om faran för sidoinflytelser,
slitningar och oreda. Däremot har jag inte sagt
hvad utskottet behagat tillägga därom, »att eforus skulle missbruka
sin ställning till skada för skolan». Jag vill således inte
alls påstå, att en eforus missbrukar sin i viss mån af öfverstyrelsen
oberoende ställning, om han brukar den till hvad han
anser vara rätt. Inte heller vill jag ge mig in på ämnet, om
det är kyrkokristendomen eller skolkristendomen, som är bäst

Onsdagen den 2 Mars.

2''J Nr 11.

för skolan. Men hvad jag däremot vill påstå, det är, att eforalinstitution
i sin nuvarande form inte är ett naturligt led i den
centraliserade läroverksstyrelse vi nu faktiskt ha; och det synes
mig vara skäl nog för ett kraf på att få detta änaradt.

Af hvad jag anfört torde framgå, att jag icke, såsom utskottet
förmenat, gjort mig skyldig till någon inkonsekvens, då jag å
å ena sidan yrkar eforatens afskaffande, men å andra sidan framhåller
det eventuella behofvet af lokala kontrollmyndigheter. Hvad
jag velat säga är endast, att eventuel behöfliga lokala myndigheter,
eforer, inspektörer eller hvad de kallas, böra stå i eu uttryckligen bestämd
underordnad ställning till öfverstyrelsen med viss gifven
befogenhet. Med en dylik anordning synes mig biskops själfskrifvenhet
till denna befattning böra bortfalla. Därmed blir
han naturligen inte afsatt som biskop, och om kyrkolagen ännu
kan anses gälla i den punkten, att biskop skall i denna sin
egenskap ha uppmärksamheten riktad på skolorna inom stiftet,
så må ju den bestämmelsen gälla för hvad den kan, utan att
biskopen därför bör vara själfskrifven till något särskildt ämbete
i skolorganisatoriskt hänseende. Jag trodde, att den distinktionen
läte sig göras utan misstydning, men då detta att döma af
utskottets yttrande inte synes vara fallet, har jag naturligtvis
ingenting emot att också ändra kyrkolagen, om så behöfves, i
fråga om biskoparnas allmänna befattning med stiftets skolor.

Utskottet afvisar slutligen min framställning äfven på den
grund, att biskopen vid de allmänna läroverken har och bör ha
samma ställning som kyrklig myndighet i fråga om folkskolan.
Jag tillåter mig emellertid fästa uppmärksamheten på huru ohållbar
denna jämförelse i själfva verket är. Beträffande folkskolan
linnes ju nämligen den decentraliserade lokala administrationen
ännu kvar under en kyrklig uppsikt med reala funktioner och med
ett lagbestämdt kyrkligt inflytande ända ner i skolråden. Det
är just en motsvarande ordning, som i fråga om de allmänna
läroverken upphört i och med 1904 års skolreform och dess
konsekvenser.

I början af min framställning anmärkte jag och ber än en
gång få understryka, att frågan om kyrkans inflytande på religionsundervisningen
ingalunda står eller faller med eforalinstitutionen.
Detta inflytande synes mig däremot böra söka sig fram
på en annan väg, inte verka sporadiskt och ojämt allt efter de
skilda biskoparnas olika uppfattning, inititiv och personliga auktoritet.
Ett sträfvande i rätt riktning har vunnit erkännande i
den granskningsnämd, som har att pröfva förslag till läroböcker
i kristendom, och detta har t. o. m. från teologiskt håll ansetts
som fullt tillräckligt. Ett annat sätt att tillgodose det kyrkliga
intresset är, att vid öfverstyrelsens sammansättning hänsyn tages
till att kristcndomsundervisningen blir på behörigt sätt representerad
och det får man väl anse, att den nuvarande regeringen

Om afskaffande

af biskops
sjelfskrifvenhet
till
eforus.
(Forts.)

Nr 11. 30

Onsdagen den 2 Mars.

Om af- gjort, då, om jag icke misstager mig, den nuvarande öfverdirekskaffande
tören är lektor i kristendom.

af biskops Tji] R]ut föranleder mig utskottets slututtalande till ännu en
s/uirsfcrir- ..i •

/enhet till anmärkning. .

eforus. Med det oriktiga citatet af mina yttranden nederst pa sidan

(Forts.) 5 i utskottsbetänkandet som utgångspunkt fortsätter utskottet
på sidan 6 och säger, att jag icke »gittat styrka med någon min

erfarenhet» det där som jag aldrig sagt. Det låter nästan som

ett utslag, där käranden inte bara tappar målet, utan till på
köpet får plikta för ohemul talan. Om nu utskottet med denna
hårda dom vill säga, att jag inte dragit fram några exempel på
fall, där de af mig antydda olägenheterna yppat sig, ber jag
att i min ordning få svara, att jag velat undvika sådan bevisning,
som till sitt värde må från olika personliga uppfattningar
bedömas olika, men att jag ansett mig äga skäl att väcka och

söka belysa det ifrågavarande spörsmålet från en rent principiell

ståndpunkt; och min uppfattning om hvart principerna leda har
jag sökt styrka.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

Herr Sä ve: Herr vice talman! Föreliggande motion går,
som kammaren förut funnit, ut på att fullständigt sekulariserade allmänna
läroverken, d. v. s. upplösa det samband, som ännu i
denna stund finnes mellan läroverken och kyrkan.

Motionären har i motiveringen — mindre i det anförande
vi nyss hört — framhållit såsom sitt egentliga skäl att genom
den senaste skolstadgan och förordningen om läroverksöfverstyrelsen
den befogenhet, som förr tillkom eforalstyrelserna, blifvit
i så väsentlig grad reducerad, att hvad som nu återstår i själfva
verket icke är annat än bagateller. Han har så till vida rätt, som
den senaste läroverksreformen väsentligen kringskurit eforalstyrelsernas
verksamhetsområden. Men jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på, att den i detta hänseende gick vida
längre än Riksdagen och särskild! Första kammaren kunde föreställa
sig år 1904, då den lämnade sitt bifall till upprättandet af
läroverksöfverstyrelsen. I Riksdagens skrifvelse om en öfverstyrelses
införande yttrades det intet — liksom det ej heller stod
något sådant i Kungl. Maj:ts proposition — om att upprättandet
af denna styrelse skulle innebära någon reduktion af eforalstyrelsernas
befogenhet såsom lokalstyrelser för läroverken. Däremot
framhölls i den Kungl. propositionen och äfven inom kamrarna,
att meningen var, att domkapitlens befattning med läroverken
skulle upphöra, naturligt nog, då fråga var att lägga
lärarnes utnämning under Kungl. Maj:t, i stället för såsom
dittills ägt rum under domkapitlen. Och jag vågar påstå, att
hade här i kammaren någonting sagts från statsrådsbänken om
att fråga var att reducera eforalstyrelsernas befogenhet såsom

Onsdagen den 2 Mars.

31 Nr 11.

lokalstyrelser, så hade den knappa 6 rösters majoritet, som vanns
för bifall till Kuugl. Maj:ts proposition om läroverksöfverstyrelsen,
icke vunnits. Jag står icke ensam om den uppfattningen. Många
andra hysa den här i kammaren förutom mig, och särskildt ber
jag att få framhålla, hvad den högt aktade skolmannen och f. d.
ecklesiastikministern Gilljam yttrade härom vid dechargedebatten
vid 1907 års riksdag. Herr Gilljams ord vägde tungt bland oss
alla. Att jag nu ber att få citera hans yttrande beror därpå
att jag vill hafva det till protokollet för dagens behandling af
den föreliggande motionen. Hans ord folio sig så: »Det var
statsrådet von Friesens vunna kännedom om omöjligheten för
ecklesiastikdepartementets afdelning för läroverksärenden att fullgöra
de åligganden, som komme att följa med den nya läroverksorganisationen,
hvilket förmådde honom att föreslå bildandet af
denna öfverstyrelse. Jag hade samma uppfattning på grund af
en icke så kort erfarenhet, och jag för min del bidrog därför i min
mån till öfverstyrelsens upprättande. Jag hade därjämte en annan
grund, som jag icke ansåg lämpligt att då under den allmänna förtjusningen
anföra, nämligen att om den nya läroverksorganisationen
icke skulle kunna infria alla de löften den gifvit eller tillfredsställa
alla de förhoppningar, den hade väckt, vore det nödvändigt,
att öfverstyrelsen, i öfverensstämmelse, med departementschefens
kraf, komme till stånd, emedan ett Riksdagens beslut i
motsatt riktning eljest skulle blifva den gifna förklaringsgrunden
därtill, att man blef i någon mån besviken. Statsrådet von Friesen
anförde under diskussionen i Första kammaren såsom sitt
hufvudsakligaste argument, åtminstone var det den form,hvarunder
han vädjade till kammaren —: »när Riksdagen gifvit mig skutan,
må den icke neka mig besättningen». Tyda dylika uttalan«den
på en tanke eller plan på eforalstyrelsernas eller i allmänhet
de lokala styrelsernas aflägsnande från all befattning med
läroverkens angelägenheter? Jag vågar t. o. in. påstå, att hade
något dylikt af departementschefen yttrats eller i föreliggande
handlingar funnits anfördt, så hade i Första kammaren anslag
icke beviljats till öfverstyrelsens upprättande.»

Att af den omständigheten att eforalstyrelsernas befogenhet
blifvit i mycket väsentlig grad minskad genom den nya skolstadgan
och instruktionen för läroverksöfverstyrelsen draga den
slutsatsen, att man skall fortgå på samma väg och totalt tillintetgöra
eforalstyrelserna, d v. s. bryta sambandet mellan kyrka
och skola, det är att gå för långt. Skulle man emellertid fatta
ett beslut om eforalstyrelsernas afskaffande, skulle därmed enligt
mitt förmenande den största skada tillfogas läroverken. I den
lcungl. propositionen till 1904 års Riksdag angafs såsom det hufvudsakligaste
skälet för inrättande af eu öfverstyrelse, att denna
skulle öfvertaga och fullständiga den inspektion af de allmänna
läroverken, som dittills ålegat läroverksbyråns chef inom eckle -

Otn afskaffande

af biskops
sjelfskrifvenhet
till
eforus.
(Forts.)

Nr 11. 32

Onsdagen den 2 Mars.

Om af- siastikdepartementet. Hur har det uu gått? Läroverksstyreiseu
skaffande hår: redan verkat i åtskilliga år. Den har fått sin enhetliga unaf-jfkyPy
dervisningsplan färdig och den har hunnit sätta sig in i alla
renhet till5™ åligganden. Iiur har det nu gått med dessa inspektioner,
ef orus. som skulle vara läroverksstyrelsens väsentligaste uppgift? Jag
(Forts.) har gått igenom dess arbetsredogörelser för åren 1905, 1906,
1907 och halfva 1908 — jag har icke haft till hands några senare
— men finner däraf, att den icke är i stånd att inspektera
hvart särskilt läroverk mer än en gång hvart tredje år. Så har
det gått hittills. Hur skall det då gå hädanefter, när styrelsen
får en mängd nya undervisningsanstalter att se till, såsom de
nya kommunala mellanskolorna, hvilka med all sannolikhet icke
lära blifva så få? Jag tror icke att läroverksöfverstyrelsen in corpore
eller dess enskilda ledamöter någonsin hinna fullständiga
den inspektion, som skulle vara dess hufvudsakliga uppgift enligt
den kungl. propositionen. Att under sådana förhållanden
taga bort den enda lokala läroverksstyrelse med någon auktoritet
man för närvarande har, vore ett fel, det vore att i väsentlig
grad isolera de enskilda läroverken, ty öfverstyrelsen är ett
centralt verk i Stockholm, tyngdt med alla de expeditioner, som
falla på ett sådant och det står icke i dess makt att ägna hvart
särskildt läroverk den sorgfälliga uppmärksamhet eller att så följa
dess arbeten, som den stora allmänheten möjligen föreställer sig,
att den gör.

Men en annan sak är ännu viktigare, och det är, att vill
man på fullt allvar sätta i fråga att borttaga eforalstyrelserna, då
utkastar man ett nytt stridsämne till vårt folk till de många andra,
som för närvarande uppröra det. Kort tid efter det den nya läro verksstadgan
och förordningen om öfverstyrelse och de nya lärokurserna
och de metodiska anvisningar, som blefvo en följd af läroverksorganisationen,
blefvo utfärdade, uppstod i landet en stor oro
med anledning af farhågan, att kristendomsundervisningen vid
de allmänna läroverken under de nya formerna icke skulle bli
så tillgodosedd som de mera kyrkligt intresterade i vårt land
fordrade. Denna oro tog sig uttryck särskildt på frikyrkligt håll,
och i petitioner till Kungl. Maj:t från Svenska missionsförbundet
och Evangeliska fosterlandsstiftelsen, bakom hvilka stodo hundratusentals
svenska män och kvinnor uttrycktes de varmaste önskningar,
att Kungl. Maj:t skulle tillgodose deras kraf på bevarandet
af en tillfredsställande kristendomsundervisning.

Den ärade talaren anförde åtskilligt, som yttrats vid 1908
och 1909 års kyrkomöten. Jag hade den äran att vara ledamot
af båda dessa och vet mycket väl hvad som där passerade. Ati
bland kyrkomötets medlemmar, hvilka alla hade kyrkans intressen
för ögonen, frågan om eforalstyrelsernas ställning skulle
komma under debatt, var uppenbart, icke därför att man ville
särskildt häfda eforernas maktställning, men därför att man ville

Onsdagen den 2 Mars.

33 Nr 11.

bevara den position kyrkan hade i eforalstyrelserna för att hon Om afmom
läroverken skulle kunna fullt betrygga kristendomsunder- skaffande
visningen. Vid 1908 ars kyrkomöte fattades också beslut om eu aJ biskops
underdånig skrifvelse till Kung! Maj:t, i hvilken Kungl. Makt
anmodades att sörja för att kristendomsundervisningensställningvid eforus
läroverken blefve fullt betryggad. Vid 1909 års kyrkomöte fram- (Forts.)
iades en motion från frikyrkligt håll, i hvilken man begärde, att
den rättighet, som sedan länge tillkommit dissenters att taga sina
barn från kristendomsundervisningen i skolan, också skulle till-,
erkännas andra målsmän, när dessa funno, att kristendomsundervisningen
leddes på ett sätt, som strede mot den evangelisklutherska
reformationens hufvudprinciper och den apostoliska
bekännelsen. Kyrkomötet afslog motionen, därför att det ansåg,
att, så länge man ännu hade kvar eforalstyrelserna, man dock
både en garanti för att kristendomsundervisningen skulle ledas
i öfverensstämmelse med vår kyrkas hufvudprinciper och bekännelse.

Kmot hvad här framhållits af motionären i motiveringen
till motionen vill äfven jag betona hvad det ärade lagutskottet
framhållit, nämligen att det väl ändå icke är så litet, som eforerna
hafva att säga. Motionären har själf erinrat om 24xle
kapitlet kyrkolagen, där det stadgas, att biskoparna skola hafva
»uppsikt med skolor, så ock ungdomens upptuktelse efter skolordningen».
Vidare har motionären erinrat om 201 § i nådma
stadgan för rikets allmänna läroverk den 18 februari 1905, enligt
hvilken det tillkommer eforus att hafva uppsikt öfver de allmänna
läroverken i stiftet, och särskilt öfver det sätt, på hvithet
kristendomsundervisningen vid dem handhafves, samt att för
sådant ändamål besöka läroverken. Vidare är det så, att om
lektors- och adjunktstjäuster skola tillsättas, hvari kristendom ingår
såsom ämne, skall eforus hafva tillfälle afgifva yttrande.

Nu framhåller den ärade talaren, att detta icke har någon betydelse,
ty öfverstyrelsen har att hålla sig till gällande lagbestämmelser,
och något annat kan icke heller eforus göra. Ack,
det finnes hos en verklig uppfostrare åtskilliga egenskaper, som
man borde taga hänsyn till mer än de rena pappersmeriterna,
och i synnerhet gäller detta kristendomsläraren, som har till speciell
uppgift att verka för det unga släktets uppfostran till religiositet
och sedlighet i högre grad än andra ämneslärare. Då vi
ännu äro ett evangeliskt-lutherskt folk, ligger det då icke i sakens
natur, att alla kyrkligt intresserade — och det är väl flertalet
af svenska folket — skola anse det vara en sak af yttersta
vikt, att, huru än läroverken blifva organiserade, man icke bortser
från deras viktigaste uppgift, som är att sörja för ungdomens
etiska uppfostran?

Det är anmärkningsvärdt, att en motion liknande den vid
sista kyrkomötet jag nyss omnämnde äfven väcktes i Andra kam
Första Kammarens Frat. 1910. Nr 11. ,3

Nr 11. 34

Onsdagen den 2 Mars.

Om af- maren vid förra riksdagen. Motionen afslogs af Andra kammaskaffande
ren. Hufvudtalaren, som var ordförande i det tillfälliga utskott,
af.b/fs*°rs som hade behandlat motionen, framställde det egentliga hufvuaargumentet
för afslag, men det var ett argument af helt annan
eforus. art än de, som framställdes vid 1909 års kyrkomöte^ Det argu(Forts.
) mentet gick ut på att ännu är icke tiden i vårt land mogen för
lösningen af den stora frågan om kristendomsundervisningens
ställning vid läroverken. Men tiden kommer, då äfven den frågan
skall lösas; och då skall den lösas efter ettdera af dessa tre
alternativ: Antingen skall kristendomsundervisningen ledas så,
att den blir rent historisk och objektiv, eller ock skall den rätt
motionären begärde för vissa malsmän att taga ut sina barn
från kristendomsundervisningen vid skolorna, därest den icke
ledes i öfverensstämmelse med kyrkans bekännelse, tilldelas alla
målsmän, eller ock — och detta är det märkligaste alternativet
— skall ''skolan blifva konfession dös. Där, mina herrar, i konfessionslösheten
se vi framtidsmålet, dit vara radikaler vilja leda
läroverken. Men skall det blifva konfessionslösket vid läroverken,
kommer nog också folkskolan att följa efter. Men skola
Sveriges undervisningsanstalter, högre och lägre, blifva konfessionslösa,
då vacklar ock ett af hufvudstöden för den svenska
statskyrkan, och att befordra någonting sådaut tror jag icke att
denna kammare vill vara med om.

Det finnes ännu en omständighet, som jag ber att fa framhålla
gent emot hvad den siste ärade talaren framhållit i sitt
anförande. Han lade synnerligen vikt på, att läroverksorganisationen
nu är afslutad och att läroverksöfverstyrelsen fått sina
stadgade, bestämda former och att den nu kan i allt lugn fullfölja
sitt utan all fråga gagnande arbete. Men hur vet lian —
och vj _ om denna blott för några få år sedan genomförda
lärovreksreform verkligen kommer att hålla måttet? Ännu har
ingen årsafdelning, som fått sin undervisning efter de nya formerna,
förts så långt fram som till maturitets- eller studentexamen.
’ Det kommer att ske först denna vår, och det skall bli af
intresse att höra den uppfattning, som årets censorer komma att
o-öra sig med afseende på måttet af de nya maturisternas insikter
jämförd t med deras insikter, som aflade maturitetsexamen
före 1904 års stora reform. Men äfven om, såsom väl hvar och
eu önskar, som är angelägen om att det yngre släktet skall fa
så bra utbildning som möjligt, resultatet af årets studentexamina
skulle blifva det bästa, får man dock ingen visshet om, huru
den nya organisationen verkar, förrän en serie årgångar af maturister
kommit upp till universiteten eller de högre fackskolorna
och där blifvit i tillfälle visa om de teoretiska grunder de fått
äro starka nog att uppbära de högre vetenskapliga studier, som
dessa universitet och högre fackskolor hafva till uppgift att
leda.

Onsdagen den 2 Mars.

35 Nr 11.

Det är väl en naturlig sak, att när en så viktig, genom- Om afglidande
reform som 1904 års iäroverksreform, Olif vit genom- skaffande
förd, man åtminstone ger sig till tåls några år, innan man rubbar
den i en så viktig punkt som denna. venhet till

I öfverensstämmelse med hvad jag sagt, ber jag att få yrka eforus.
bifall till lagutskottets betänkande och afslag på motionen. (Forts.)

Herr Löfgren: Jag vill icke inlåta mig på något mera
vidlyftigt svaromål i eu sådan fråga som denna, där utan tvifvel
hvar och eu har sin bestämda uppfattning, som icke med ett
kort yttrande från min sida skulle rubbas eller stärkas, och
någon ordstrid vill jag icke inlåta mig på. Jag vill endast gifva
en upplysning, som måhända kan hafva inverkan på sakens
afgörande.

Den föregående talaren sade, att den inspektion, som öfveretyrelsen
för rikets allmänna läroverk har att vidtaga, icke har
blifvit, åtminstone icke tillräckligt, utförd. Det är ju gifvet,
att de första åren, som öfverstyrelsen varit i verksamhet, har
den icke varit i tillfälle att ägna sig åt inspektionsverksamheten
så mycket, som den utan tvifvel kommer att göra, sedan allt
organisationsarbete blifvit fullgjordt. I öfverstyrelsen har man
emellertid förklarat, att den inspektion, som verkställts, har varit
så mycket grundligare och att hvarje läroverk otvifvelaktigt i
framtiden kommer att undergå inspektion långt oftare, än hittills
varit fallet. I alla händelser äro alla läroverken nu genomgångna.

Jag har uttryckligen sagt, att denna motions räckvidd ingalunda
sträcker sig in på frågan om den konfessionella kristendomsundervisningen
i skolorna, och jag vidhåller detta påstående.

Det är alldeles icke fråga om förhållandet mellan kyrka och
skola, såsom den föregående talaren sade, utan det är helt
enkelt fråga om att få kristendomsundervisningen ordnad efter
eu enhetlig grund. Att detta, att taga bort eforaten, icke
sträcker sig längre, tror jag erkännes af kyrkans män själfva.

Redan år 1882 var förslag väckt, att erforaten skulle upphöra
och läroverkens styrelse centraliseras, och jag har hittat ett herdabref
af år 1884 till Västerås'' stifts prästerskap, där det beter,
att om den dagen kommer, att biskoparna upphöra att vara
eforer öfver stiftens läroverk, skola de säkerligen känna en sådan
förändring såsom en ej ringa lättnad i sina ämbetsbekymmer,
och det uttalandet visar, att åtminstone den biskopen ansåg det
nödvändigt att blifva skild från eforatstyrelsen för att helt kunna
ägna sig åt tillgodoseendet af de kyrkliga behofven. En liknande
åsikt tycker jag mig finna i herr vice talmannens yttrande
vid 1908 års kyrkomöte, då herr vice talmannen sade, att eforalinstitutionen
i och för sig icke torde hafva så stor betydelse,
att ens dess återställande i dess ursprungliga skick skulle hafva

Nr 11. 30

Onsdagen den 2 Mars.

Om af- synnerligt stort värde för kristendomsundervisningens rätta beskaffande
drifvande, och såsom sin personliga mening framhöll., att han
icke kände det annat än såsom eu »ljuflig lättnad» att hafva
venhet tillblifvit befriad från det väsentliga i eforalbekymren. Jag skulle
efoms. sålunda tro, att den här förändringen, den må nu hafva en större
(Forts.) eller mindre betydelse, kan ske utan väsentlig rubbning i den
grund, efter hvilken kristendomsundervisningen bedrifves, och i
det sätt, hvarpå kristendomsundervisningen handliafves. Och
jag kan icke finna den siste talarens yttrande annat än som en
bekräftelse härpå.

Den siste talaren sade emellertid, att vid det nämnda kyrkomötet
hade yppat sig ett stort bekymmer öfver det sätt, hvarpå
kristendomsundervisningen bedrefs, och öfver det innehåll, som
läroböckerna fått. Det påpekade äfven jag i mitt anförande.
Men om det är så, såsom stora kretsar af kyrkligt intresserade
mena, att biskoparnes uppgift skulle vara att se till, att den
rena läran predikas med ett annat innnehåil och på ett annnat
sätt, än hvad som fått sitt uttryck i öfverstyrelsens läroböcker,
så menar jag, att här hafva vi grunden till eu slitning emellan
öfverstyrelsen och eforaten, som icke är lämplig.

Herr talman: Jag ber att fortfarande få yrka bifall till
motionen.

Herr Hammarskjöld: Kammaren erinrar sig utan tvifvel
den lifiiga strid, som pågick för några år sedan angående kristendomsundervisningen,
då de religiöst intresserade i landet voro
ytterst lifligt upprörda och det hölls möten och undertecknades
adresser i oändlighet af hundratusentals människor. Det resulterade
slutligen däri, att Kungl. Maj:t försökte att gå dem, som voro
oroliga för kristendomsundervisningens riktiga bedrifvande, till
mötes så långt som möjligt. Kungl. Maj:ts beslut fattades på
sommaren 1907, sålunda för icke fullt tre år sedan. Däri fastställdes
då ett visst sätt för granskning af böcker för kristendomsundervisningen,
men det var äfven på en annan punkt,
genom ett annat åtgörande, som Kungl. Maj:t försökte gå petitionärernas
önskningar till mötes, och det var i fråga om tillsättningen
af lärarplatserna. Uti utskottets motivering för afslag
på motionen omnämues, att ef orus har att afgifva yttrande angående
tillsättning af lektorstjänster, hvari kristendom ingår
såsom ämne, men år 1907 tillkom äfven den bestämmelsen, att
eforerna hafva att afgifva yttrande likaledes angående adjunktstjänster,
där tjänstgöringen hufvudsakligen afser kristendomsundervisning.
Nu vill motionären borttaga alla eforat, och då
bortfalla naturligtvis alla dessa bestämmelser, att eforerna skulle
yttra sig angående sökandenas lämplighet för tjänsten. Jag anser
för min del, att just denna rätt att afgifva yttrande på grund
af personligt omdöme är en af de betydelsefullaste uppgifter,

37 Nr 11.

Onsdagen den 2 Mars.

som eforus har, och jag skulle lifligt beklaga, om denna rätt Om afblefvo
borttagen. Det synes mig i öfrigt väl raskt, att man skaffande
efter två och ett hälft år skulle taga bort en anordning, som®/j^?^/f
efter svåra strider blef vidtagen. Motionären tycks anse, att Jmjiet till
det visserligen behöfs någon, som har uppsikt öfver skolorna eforus.
på platsen, men att eforus icke bör vara själfskrifven, utan att (Forts.)
det bör vara någon annan, som öfverstyrelsen tillsätter. Och
han förmenar, att om biskoparne fortfarande skola vara eforer,
skall det gifva, såsom han uttrycker sig, anledning till sidoinflyteiser,
slitningar och oreda. Jag vet Icke hvarför det skulle
behöfva blifva några särskilda svårigheter i den vägen, och om
sådant där kan inträffa, när en biskop är eforus, kan jag icke
inse hvarför det icke skulle kunna inträffa, äfven om en annan
person blefve inspektor. Det kan då möjligen invändas, att om
det blir en inspektor, som ställer till oreda enligt öfverstyelsens
tycke, kan öfverstyrelsen afsätta honom, men det kan icke ske
med en själfskrifven eforus. Ja, jag medger, att det är eu
skillnad, men jag tror, att det är uteslutande till gagn för läroverket,
att det har eu eforus, som är själfskrifven.

Af lektor Säve har det förut blifvit erinradt, att det var
med mycket knapp majoritet, som Första kammaren år 1904
biföll inrättandet af öfverstyrelsen, och att, om det då hade varit
fråga om borttagandet af biskoparnes eforat, så hade säkerligen
den majoriteten aldrig funnits, utan frågan hade blifvit utslagen.

Jag vill bara tillägga det, att om nu, några år efter det Riksdagen
beslutit och Första kammaren för sin del bifallit inrättandet
af eu öfverstyrelse för läroverken, på denna väg eforerna skulle
tagas bort, så har Första kammaren blifvit lurad, och det tror
jag icke, att den vill vara med om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson, Lorentz: Motionären yttrade sitt miss nöje

öfver att utskottet beskyllt honom för att hafva den uppfattningen,
att eforerna skulle missbruka sin ställning såsom
sådana till skada för skolan. Det kan synas onödigt att bemöta
denna sak, sedan frågan i det hela blifvit så behandlad, som
förut skett. Likväl böra några ord sägas till försvar för utskottet.

Om man läser motionen, sådan flen finnes återgifven sidan
o i utskottets betänkande, så heter det där om prokanslärsämbetet:
»Ämbetets vidmakthållande ger ett sken af kyrkans eller,
rättare sagdt, vissa kyrkofurstars supremati, öfver vetenskapen,
som icke har en skymt af berättigande. Äfven om för framtiden
den verkliga betydelsen häraf är mindre, sedan prokansläreu3
yttrande vid tillsättandet af professorsbefattningar kommer
att upphöra, kvarstår dock till viss grad faran af obehöriga inflytolser
å universitetets angelägenheter från personer, hvilka
icke äga eu af förhållandenas natur betingad rätt att lägga sitt

Nr 11. 38

Onsdagen den 2 Mars.

Om af- ord i vågskålen vid de skilda ärendenas bepröfvande.» Och så
skaffandetillägges strax efteråt: »I tillämpliga delar gäller den anförda
motiveringen äfven för förslaget om afskaffandet af biskops
venhet till själfskrifria ställning som eforus vid allmänna läroverken inom
eforus. stiftet.» Jag undrar om icke sådana yttranden, som de nu an(Forts.
) förda, hafva kunnat gifva utskottet fullt fog att uttala sig såsom
skett.

Att motionären i dag vid behandlingen af detta ärende
yttrat sig på ett sätt, som om det icke skulle åsyftas något
attentat mot kristendomsundervisningen i skolorna, kan ju så
vara, men om man läser själfva motionen, får man nog eu
annan uppfattning. I alla händelser kan ju den frågan, om det
framställda förslaget skulle kräfva eu förändring i kyrkolagen,
sägas vara afgjord, därigenom att motionen blifvit remitterad
till lagutskottet. Ty därmed har ju från fullt behörigt håll
tillkännagifvits, att för bifall till densamma fordras en kyrkolagsändring.
Och då blir frågan — och detta tyckes mig vara hela
sakens kärnpunkt — är det raotiveradt att söka åstadkomma
en förändring af kyrkolagen i nu förevarande afseende? Det
skulle innebära ett bestämdt steg till kyrkans skiljande från det
inflytande hon har i afseende på vår folkuppfostran. Och icke
är det väl meningen, att blott de högre läroverken, den s. k.
högre bildningen, skulle befrias från det »obehöriga inflytande»,
som man beklagar, utan sedan kommer nog turen äfven
till folkskolorna. Man synes i den angifna riktningen alltså
hafva goda skäl att hysa allvarliga farhågor. Men då är det
gifvet, att man med all kraft bör tillbakavisa det förslag, som
bär föreligger. Detta innebär ett attentat mot vår folkbildning
icke blott i afseende på kristendomsundervisningen. Röjer man
undan den förnämsta grundvalen för folkets uppfostran, den
religiöst-sedliga, eller icke behörigen tillgodoser denna uppfostran,
så följer däraf med nödvändighet att kulturen i det hela sjunker.

Jag ber att få yrka afslag på motionen.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande nu föredragna utlåtande yrkats,
dels att hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, af herr
Löfgren, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Om viss

ändring Föredrogs ånyo lagutskottets den 26 nästlidne februari och
betr af fan- den l innevarande mars bordlagda utlåtande nr 14, i anledning
1 ttcti vid väckta motioner om ändrad lydelse af § 26 mom. 1 i lagen
prästval. angående tillsättning af prästerliga tjänster.

Onsdagen den 2 Mars.

39 Nr 11.

Lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft Om viss
två särskilda inom Första kammaren väckta, till utskottet hän- ändring
visade motioner, nr 33 och 34, båda afseende ändring af § 26^^
mom. 1 i lagen angående tillsättning af prästerliga tjänster. fen

I motionen nr 33 hade hrr P. Sörensson hemställt, att Riks- prästval.
dagen ville för sin del antaga följande lydelse af § 26 mom. (Forts.)
1 i Lag angående tillsättning af prästerliga tjänster den 26
oktober 1883:

§ 26.

1. Rösträtt vid prästval tillkommer enhvar, som i församling,
där sådant val skall anställas, äger rättighet att i kyrkostämmas
öfverläggningar och beslut deltaga; och galle vid valet
i afseende på röstberäkning samt rösträtts utöfning och öfverlåtande
på annan person hvad för kyrkostämma är stadgadt.

Herr K. J. Ekman hade i motionen nr 34 hemställt,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 26 mom. 1 i
Lag angående tillsättning af prästerliga tjänster den 26 oktober
1883 skulle sålunda ändras, att bestämmelserna i fråga om rösträtts
utöfning och öfverlåtande på annan person erhölle följande
affattning:

»Rösträtt må i stadsförsamling ej utöfvas af annan än den,
som personligen infinner sig vid valtillfället. I landsförsamling
äge röstberättigad utöfva sin rösträtt genom annan röstberättigad,
och gälle därvid om rösträttens öfverlåtande hvad för kyrkostämma
är i sådant afseende stadgadt.»

Utskottet hade hemställt, att förevarande motioner icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts af herrar Trygger, Rudebeck,
Ridderhjelke, Gustaf Andersson, Lorentz Petersson, och Markgren,
hvilka anfört följande:

»Med stöd af hvad motionärerna framhållit, hemställa vi,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 26 mom. 1 i
lagen angående tillsättning af prästerliga tjänster den 26 oktober
1883 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

§ 26.

1. Rösträtt vid prästval tillkommer enhvar, som i församling,
där sådant val skall anställas, äger rättighet att i kyrko
stämmas öfverläggningar och beslut deltaga; och galle vid valet
i afseende på röstberäkning samt rösträtts utöfning och öfverlåtande
på annan person hvad för kyrkostämma är stadgadt;
dock att i stadsförsamling rösträtt ej må utöfvas af annan än
den, som personligen infinner sig vid val tillfället.»

Herr Sörensson: Det råder för närvarande hos dem, som
hafva att upprätta röstlängder för och bestämma angående röst -

Nr II. -10

Onsdagen den 2 Mars.

Om viss rätteu vid prästval, eu mycket stor ovisshet för att icke säga
^■diytg förvirring. A ena sidan vill man fasthålla vid 1883 års lag ande
rostrat- Syende tillsättning af prästerliga tjänster och då måste man, om
ten vid man strängt gör detta, bortse från den rösträttsreform, som föreprästval.
gående år genomfördes, och således kunna tillerkänna röstägare
(Forts.) vid prästval upp till 5,000 röster. Å andra sidan menar man,
att förra årets rösträttsreform gäller äfven för prästval, och att
alltså ingen vid dessa val äger mer än 40 röster. Jag vill icke
neka till, att jag delar den senare uppfattningen och menar,
att ehuru 1883 års författning visserligen stadgar, att rösträtten
vid prästval i allmänhet är densamma som rösträtt å kyrkostämma
och kommunalstämma, så har härutinnan likväl skett
en ändring genom sista årets rösträttsreform, i följd hvaraf nu
för prästval gälla de bestämmelser som föregående år antogos.
Men då tillkommer ännu en bestämmelse, nämligen att denna
rösträtt skall begränsas så, att endast jordbruksfastighet får utöfva
hela sin rösträtt, men att däremot all annan fastighet och
alla öfriga beskattningsföremål icke få begagna sig af mer än
en femtedel af det röstetal, hvilket eljest bort tillkomma den
röstägande enligt den för omröstningen för kyrkostämma gällande
röstgrund, hvarjämte gäller det absoluta maximum, att ingen
äger mer än 5,000 röster. Under förutsättning att min nyssnämnda
uppfattning af rösträtt vid prästval är riktig, synes den
senare frågan icke hafva så stor betydelse, men den förra har
det så mycket mer.

För att nu få fastslaget, att de nyligen antagna rösträttsbestämmelserna
skola gälla också vid prästval, har jag väckt
denna motion. Som bekant antog Riksdagen förra året ett af
Kungl. Maj:t framlagdt nytt förslag till prästvalslag, hvari sedan
kyrkomötet gjorde åtskilliga förändringar. Nu ser det icke ut,
som om denna lag skulle komma att tillämpas i år, åtminstone
är detta, såvidt jag försport, icke meningen, och då synes det
mig nödvändigt att bringa någon reda i de nuvarande förhållandena.
Hade den kungl. propositionen i ämnet förra året blifvit
i oförändradt skick antagen af Riksdagen och godkänd af kyrkomötet,
så hade helt andra grunder för rösträtten vid prästval
kommit att inträda. Då hade det blifvit den personliga rösträtten,
som gjort sig gällande vid prästval, men nu måste naturligtvis
den kommunala röströttsskalan vara den normerande.

Nu säger utskottet, att man icke bör göra någon förändring
i 1883 års lag, då detta skulle vara mindre af behofvet påkalladt.
Utskottet erkänner, att missförhållanden äro rådande, men anser
dock eu förändring vara jämförelsevis mindre trängande och
förmenar, att ett bifall till motionen skulle kunna undanskjuta
genomförandet af en större förändring på detta område. Men,
mina herrar, det är väl en erfarenhet, som vi gjort litet hvar i
Riksdagen, att när ett stort reformförslag blifvit framlagdt men

Onsdagen den 2 Mars. 41

icke antaget, så liar man ansett nödigt att börja med partiella
reformer, och det är blott eu sådan reform, som jag här motionerat
om, nämligen att man för prästval skulle få gällande de
i östrättsbestämmelser, som nu äro stadgade för kyrkostämma
och kommunalstämma. Därigenom blefve det, såvidt jag förstår,
full reda på detta område, och vederbörande skulle undgå
hvad som nu otvifvelaktigt kommer att inträffa, nämligen att
inan icke vet, huru man skall upprätta röstlängden vid prästval.
Eu framstående ledamot — för öfrigt landshöfding — af Andra
kammaren har meddelat mig, ätt till honom inkommit flera förfrågningar
från häradsskrifvare, huru de skola upprätta röstlängd
vid prästval.^ Det är mycket svårt att därvidlag gifva något
bestämdt utlåtande, och för valförrättaren blir det äfven i hög
grad besvärligt, då det icke är fullt klart, om man vid de val,
som skola företagas, skall inskränka rösträtten efter de nya bestämmelserna,
eller om man skall följa de gamla stadgandena,
så att exempelvis ingen får rösta för mer än eu femtedel af
sitt röstetal, därest han icke utöfvar rösträtt för jordbruksfastighet.
Jag x ill erinra om att eu person, som i fjol utöfvade rösträtt
för annat beskattningsföremål än jordbruksfastighet och på kommunalstämma
ägde t. ex. 545 röster, får i år enligt de nya rösträttsbestämmelserna
å kommunalstämma 19 röster, och lian skulle,
om man tillämpar dessa bestämmelser jämte i 1883 års lag stadgade
inskränkningar vid prästval, få 3 röster. Detta närmar sig
in personlighetsprincipen, som man velat införa genom förra
årets förslag till prästvalslag. Men icke är det rimligt, att landtbruket
skall bibehålla sitt fulla röstetal, då däremot alla andra
beskattningsföremål skola reduceras.

Nu kommer man nog, föreställer jag mig, att äfven vid
prästval införa den nya rösträtten, men man måste då i alla
händelser tillämpa detta tillägg, som finnes i 26 paragrafen af
1883 års lag, hvilket tillägg jag vill hafva borttaget, d. v. s. orden;
»dock med den jämkning i församling å landet» etc.

Jag glömde att i fråga om röstlängdernas upprättande nämna,
att äfven andra svårigheter yppa sig för häradsskrifvarne, hvilka
skola uppgöra dem. Som bekant skall efter ändringarna i kommunallagarna
ingen skillnad i fråga om rösträtt finnas mellan
jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst af kapital eller
arbete, utan alla dessa beskattningsföremål uppföras under en
gemensam rubrik i röstlängden. På hvilken punkt skall reducering
ske? Ja, den frågan är mycket svår att afgöra med ledning
af den kommunala röstlängden.

1 sammanhang med den af mig föreslagna ändringen om
att rösträtten vid prästval skulle vara densamma på kommunalstämma
och kyrkostämma, har en ledamot af Första kammaren,
som icke är bär i dag, väckt en motion, för hvilken jag äfven
hyser sympatier, och jag vill då nämna några ord om denna

Nr It.

Om viss
Lindring
beträffande
rösträtten
vid
prästval.
(Forts.)

Nr 11.

Om viss
ändringbeträffande
rösträtten
vid
prästval.
(Forts.)

42 Onsdagen den 2 Mars.

motion. Den afser borttagande åt rätten att använda fullmakt
vid prästval i städerna. En motion med detta innehåll tillstyrktes
af det särskilda utskott, som förra året i Riksdagen behandlade
hithörande frågor, och den förändringen ansågs vara fullt befogad.
På grund af de mångahanda missbruk, som lära ha ägt
runa vid anskaffandet och utdelandet af fullmakter vid prästval,
ansåg man det vara nödigt att åtminstone i städerna borttaga
fullmakterna. Jag kan tillägga, att jag för min del också hyllar
den uppfattningen, att äfven detta är en reform, fastän den är
ringa, hvilken är både nödig och nyttig och som kommer att
bringa åtskillig reda i förhållandena vid prästval.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen, såväl i hvad denna afser
min motion som i hvad den afser den af herr Ekman afgifna.

Herr af Eken st am: Jag vill icke tvista med den siste ärade

talaren om det rättvisa i den ändring af rösträttsbestämmelserna,
hvilken med de framlagda motionerna åsyftas. Därom behöfver
jag icke tala, ty därom har kammaren redan yttrat sig då
kammaren förra riksdagen antog det förslag till prästvalslag,
som då förelåg.

Hufvudskälen till att lagutskottet ansett sig icke böra tillstyrka
bifall till förevarande motioner är, att utskottet hav trott,
att den tidpunkt, i hvilken motionerna kommit, icke gör ett
bifall till dem synnerligen lämpligt eller nyttigt, Man har —
kanske icke utan allt fog — sagt, att om man nu skulle genomföra
eu sådan partiell reform i prästvalslagen, som det hör gäller,
så kunde detta komma att utgöra eu viktig orsak till att den
större reformen sedermera icke blefve så lätt att genomföra.
Då nu sådant med fog af berättigande kan sägas, så synes det mig
i en fråga sådan som denna vara skäl, att man väntar. Behofvet
af en förändring är dock icke så trängande i detta fall, att vi
fördenskull böra se bort från alla olägenheter, som kunna
följa af den partiella reformen. Och vi få väl icke alldeles
glömma, att på denna kammare kan falla ett sken af att den
vill på detta sätt ställa en reform, som den nyss varit med om,
i skuggan och skjuta undan den.

Under dessa omständigheter har lagutskottet ansett, att det
icke vore lämpligt att nu framgå på denna väg, utan har utskottet
trott, att man mycket väl skulle kunna dröja till dess — inom
en helt visst ganska kort tid — Riksdagen har att taga frågan i
hela dess vidd under ompröfning.

Jag ber på dessa skäl, herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Trygger: Den siste ärade talaren bär icke kunnat

göra gällande, att det förslag, som reservanterna tillstyrkt, icke

Onsdagen den 2 Mars.

43 Nr 11.

skulle vara att anse såsom en förbättring i jämförelse med nu- Om viss
varande bestämmelser. Vid sådant förhållande torde väl kam- ändring
maren sakna anledning att biträda utskottets afstyrkande hemställan.
Det ligger i vida fältet, när en ny lag på detta område ^ V/rf "
kan komma till stånd, och då vi alla äro ense om att en för- prästval.
ändring i detta speciella fall är behöflig, förefinnes väl icke (Forts.)
något skäl att uppskjuta frågan.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet afgifna reservationen; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning af jordbruksutskottets den
26 sistlidne februari och den 1 innevarande mars bordlagda
utlåtanden:

nr 22, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af fem lägenheter från förra mönsterskrifvarbostället
V* mantal Namn nr 5 Ödegård och 1/2 mantal Naum nr G Anders
Larsgård i Skaraborgs län,

nr 23, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af två lägenheter från förra sergeantbostället Risabo
nr 1 jämte Risabo nr 2, en utjord, i Jönköpings län,

nr 24, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra ryttmästarbostället Stora
Lund nr 1 och 2 i Östergötlands län,

nr 25, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Rådmansö församling af ett område från Rådmansö
kungsgård nr 1 i Stockholms län,

nr 26, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af de å förra militieboställena 1 mantal Vä nr 6 och
7 samt 1 mantal Vä nr 10 och 38 äfvensom komministersbostället
1 mantal Va nr 44, allt i Kristianstads län, belöpande andelar
i en Vä byamän tillhörig samfällighet,

nr 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra barbcrarbostället Asby nr 5
Östra Norrgård jämte Asby nr 6, (in åker, i Östergötlands län,
nr 28, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af visst område från förra pukslagarbostället Säfvared
nr 9 Sven Torstensgård i Skaraborgs län,

nr 29, i anledning af Kung], Mnj:ts proposition angående

Nr 11. 44

Onsdagen den 2 Mars.

upplåtande af fem till förra mönsterskrifvarbostället Hörby nr
7, 9, 14, 20 och 22 i Malmöhus län hörande lägenheter, samt
nr BO, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af ett område från förra fältväbelsbostället Holmestad
Stommen nr 1 i Skaraborgs län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid förnyad föredragning af Första kammarens tillfälliga
utskotts den "25 och 26 nästlidna månad bordlagda utlåtande,
nr 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
med begäran om ändrade bestämmelser för trafik med automobiler,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den under sammanträdet
aflämnade kungl. propositionen.

Herr Magnuson afgaf nedannämnda motioner:
nr 51, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr 51 med
förslag till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande
af mineralfyndigheter å viss kronojord; samt

nr 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr 50 om
ändringar i grufvestadgan m. m.

Dessa motioner blefvo hvar för sig på begäran bordlagda.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning af väckt motion om tillägg till § 51 regeringsformen;
och

nr 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående införande af proportionellt valsätt vid val inom
landstingen;

statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

nr 17, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslag under åttonde Imfvudtiteln;

nr 18, med förslag rörande ändringar i gällande aflöningsbestämmelser
för de vid lagtima riksdag hos kamrarna och de
ständiga utskotten samt i Riksdagens kansli anställda tjänstemän
och betjänte; samt

nr 19, i anledning af..väckt motion om rätt för Gudbrand
Övergaard och Louis G. Öfvergaard att återbekomma stämpelafgift,
som af dem erlagts i sammanhang med en sedermera utslagen
lagfartsansökning; äfvensom

45 Nr 11.

Onsdagen den 2 Mars.

Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 1, i fråga om en af herr Hildebrand väckt motion, nr
43, angående skrifvelse till Konungen med begäran om utredning
rörande lämpligaste medlen att motarbeta alkoholmissbruket
i Sverige; och

nr 3, i fråga om afskaffande af biskops själfskrifna utöfvande
af prokanslersämbete vid rikets universitet.

Justerades tio protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,45 e. m.

In liden!

A. v. Knisenstjerna.

Rättelse

i Första kammarens protokoll den 23 februari 1910.

Nederst å sid. 55:

står: Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Karlsson från och
med den 28

bör vara: Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Carlberg från
och med den 25