Kammaren anhålla om lå dagars ledighet från riksdagsgöromålen, räknadtfrån och med den 19 innevarande månad

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:417

400

Den 17 April, f. m.

Kammaren anhålla om lå dagars ledighet från riksdagsgöromålen, räknadt
från och med den 19 innevarande månad.

Stockholm den 15 April 1872.

Blek. Ehrenborg.

På framställd proposition biföll Kammaren Herr Ehrenborgs anhållan.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. J 3 e. in.

In fidem
H. Husberg.

Onsdagen den 17 April.

Kl. 10 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 10 April.

§ 2.

Nedan intagna trenne protokoll upplästes:

År 1872 den 16 April sammanträdde Kamrarnes valmän för att, jemlikt
71 och 73 §§ Riksdagsordningen, utse Riksdagens Fullmäktige uti
Riksbanken jemte suppleanter för dem; och befunnos, efter valförrättningarnes
slut, hafva blifvit utsedde till

Ordförande:

Grefve Lewenhaupt, Carl Magnus Casimir, Kapten .... med 45 röster.
Öfrige Fullmäktige:

Friherre Skogman, Carl Johan Alfred, Kapten på Kongl.

Maj:ts flottas indragningsstat.............med 48 röster.

Herr

401

Den 17 April, f. m.

Herr Lindroth, C. A., Grosshandlande............med 48 röster.

„ Ifvar sson, Carl, i Wärestorp, Hemmansegare..... „ 48 „

„ von Stockenström, Carl Reinhold Polhem, Bruksegare „ 48

„ von Ehrenheim, Per Jacob, f. d. Statsråd...... „ 48 "

n Dafwa, Alfred Wilhelm, vice Häradshöfding..... „ 47

Suppleanter:

Herr Rosenberg, Gr. M., Grosshandlande ..........med 48 röster.

Levertin, C. O., Grosshandlande ............ „ 42

„ Larsson, Liss Olof, i Westannor, Hemmansegare . . „ 42 „

sedan lottning anställts emellan dem, som erhållit 42 röster, för bestämmande
af den ordning i hvilken de skulle såsom suppleanter inträda.

Fr. Piper. Eric ap Klint.

John Ericson. I. Lyttkens.

År 1872 den 16 April sammanträdde Kamrarnes valmän, för att,
jemlikt 71 och 73 §§ Riksdags-ordningen utse Riksdagens fullmäktige i
Riksgälds-kontoret jemte suppleanter för dem, och befunnos, efter valförrättningarnes
slut, hafva blifvit utsedde till

Ordförande:

Grefve Hamilton, Henning, f. d. Statsråd .........med 48 röster.

Öfrige Fullmäktige:

Friherre Fock, Alfred Henrik Edvard, Expeditionssekreterare med 48 röster.

Herr Hierta, Carl Gustaf, Kapten.............. „ 48

„ Warburg, Samuel, Grosshandlande........... „ 48 ”

„ Holmgren, Hjalmar, Professor.............. „ 48 „

Friherre af Ugglas, Curt Gustaf, f. d. Statsråd...... „ 48 ”

Herr Samselius, Per, vice Häradshöfding.......... „ 45 „

Suppleanter:

Herr Klingenstjerna, Erik Gustaf, Öfverstelöjtnant .... med 48 röster.

„ Östergren, August, Revisionssekreterare........ „ 44 „

„ Nordensvan, Otto, Generalmajor............ „ 44 „

sedan lottning anställts emellan dem, som erhållit 44 röster, för bestämmande
af den ordning i hvilken de skulle såsom suppleanter inträda.

Fr. Piper. Eric av Klint.

John Ericson.

Riksd. Prot. 1872. 2 Åfd. 3 Band.

1 Lyttkens.

26

402

Den ! 7 April, t. m.

Å 1872 den 16 April sammanträdde Kamrarnes valmän, för att utse
tre styrelseledamöter jemte tre suppleanter vid hvardera af'' lånekontoren
i Göteborg, Malmö och Wisby; och befunnos, efter valförrättningarnes
slut, hafva blifvit utsedde:

vid lånekontoret i Göteborg:

Styrelseledamöter:

Herr Mörner, Carl Otto Stellan, Öfverstelöjtnant .....med 48 röster.

„ Gren, J. Olof, Grosshandlande............. „ 48

,, Arvidson, Christian, Grosshandlande......... „ 48 „

Suppleanter:

Herr Delbanco, Edvard, Fabriksidkare...........med 47 röster.

„ Åvall, Joll. Ad,, Handlande............... * 47

Lewgren, And. Wilh., Grosshandlande........ >, 47 „

sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd;

vid lånek ntoret i Malmö:

Styrelseledamöter:

Friherre Bonnet, Wilhelm, f. d. Öfverste..........med 47 röster.

Herr Bager, Johan Better, Handlande.............. 47 „

„ Kiellander, Ludvig, Ryttmästare............ „ 24 „

den sistnämnde efter lottning med Herr Andersson, Ola, i Nordanå, Hemmansegare,
som jemväl erhållit 24 röster.

Suppleant ter:

Herr Frid, Rudolf, Rådman.................med 29 röster.

„ Hedman, Gabriel, Handlande.............. „ 29 „

„ Andersson, Ola, i Nordanå, Hemmansegare...... „ 29 „

sedan dels en valsedel förklarats ogiltig, dels lottning anställts för bestämmande
af den ordning, i hvilken de skulle såsom suppleanter ingå.

vid lånekontoret i Wisby:

Styr el sele d amöte r:

Herr Cramér, Rudolf, Konsul.................med 47 röster.

„ Bergman, Carl Johan, Lektor............. * 47 „

„ Kolmodin, Gustaf, Landtbrukare............ „ 47 ,

sedan eu valsedel förklarats ogiltig.

Den 17 April, f. m.

403

Suppleanter:

Herr Söderberg, Daniel, Theologie Doktor
„ Stenberg, (Jarl, Konsul........

med 47 röster.

Kolmodin, C. J., Handlande

sedan lottning anstalts emellan dem, som erhållit 46 röster, för bestämmande
af den ordning i hvilken de skulle såsom suppleanter inträda.

Dessa protokoll lades till handlingarne; och skulle Riksdagens Kanslideputerade
om de sålunda försiggångna valen i vanlig ordning underrättas
samt anmodas att låta uppsätta och till Kamrarne ingifva förslag till så
väl förordnanden för de valde som ock till de underdåniga skrivelser,
hvarigenom de nu skedda valen af Fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontor
komme att hos Kongl. Maj:t anmälas.

Föredrogs, men blef för andra gången bordlagdt Banko-Utskottets
Utlåtande N:o 13.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 47, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående väckt fråga om öfverlemnande till
statsverket åt åtskilliga utaf f. d. Majoren ro. m. August Hahr utarbetade
karteverk jemte dertill hörande graverade plåtar in. m.

Härvid anförde:

Herr Statsrådet Bergström: För möjligheten att tillgodogöra ett

lands naturliga tillgångar är utan tvifvel en noggrann kännedom om detta
lands beskaffenhet ett nödvändigt vilkor. Fn sådan kännedom är i sin
ordning beroende af tillgång på göda kartor öfver landet: och derföre
har hvarje civiliseradt folk ansett sig böra bekosta eller understödja arbeten
för upprättande af karteverk öfver sitt land. Svenska staten har
icke heller gjort något undantag från denna regel.

De karteverk, hvarom nu är fråga och hvilkas inlösning för statens
räkning Kongl. Maj:t föreslagit, äro, såsom man finner af det utaf chefen
för Topografiska korpsen i ämnet afgifna utlåtande, af så högt värde, att
det är i statens intresse att bevara möjligheten att fortfarande få dem
utgifna. Hvad angår den i Kongl. Maj:ts proposition i andra rummet
nämnda, för skolornas behof afsedda fysiska och politiska generalkarta
öfver mellersta och södra Sverige, förefinnes desto värre icke en sådan

Fn. Pipek.

Ebic ae Klint.
I. Lyttkens.

John Ericson.

§ 4-

404 Don 17 April, f. m.

möjlighet, enär, strängt taget, medlen för denna kai''tas reproducerande
icke finnas qvar. Alla litografierade stenar till kartans färgtryck äro
nemligen afslipade och endast stenarne till dess svarttryck återstå bibehållna.
Men då Majoren Halir önskar afyttra denna karta tillsammans
med de båda öfriga, synes mig ej vara skäl att afslå hela hans anbud,
blott derföre att man i köpet finge taga med de befintliga litografiska
stenarne till berörda karta, Indika stenar ju alltid hafva något värde, åthtifetöne
af 70 till 80 riksdaler hvardera. De båda öfriga kartorna deremot''
kunna fortfarande utgifvas och äro, såsom redan är sagdt, af ganska
stort värde. Chefen för Topografiska korpsen har väl anmärkt, att flen
på koppar graverade kartan öfver mellersta och södra Sverige, såsom utarbetad
under åren 1852—1860. är något gammal och derföre tarfvar
revision, men i fråga härom vill jag fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå,, att Majoren Halm redan till största delen reviderat de fyra plåtafiié4ill
kartan öfver mellersta Sverige samt erbjudit sig att, om hans
ffäffifitMlning bifalles, i mån af krafter i allo revidera såväl dessa plåtar
låni/plåtarne till kartan öfver södra Sverige.

.malaf^fci angår kartan öfver norra Sverige, så är den nyss utrifven samt,
j#É#framgår af chefens för Topografiska korpsen utlåtande, noggrann
och tillförlitlig.

Ehuru det således torde kunna anses ådagalagdt, att dessa karteverks
förnyade utgifvande är af vigt för staten, har Stats-Utskottet afstyrkt bifall
till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet. Såsom skäl för detta afstyr.
hjir Utskottet anfört först och främst, att “de af Majoren Ilalir
och hans söner till staten hembjudna kartor och plåtar icke äro användbara
för något af de för närvarande utaf staten bekostade karteverk och
ej heller synas vara af beskaffenhet att höra för statsverkets räkning särskildt
bearbetas." Detta är dock icke fullt öfverensstämmande med verklig''jiprM.
llp.ndet. Topografiska korpsen har nemligen till uppgift icke
ailenq£tij;ft&- bladvis utgifva kartan öfver Sverige uti skalan 1 : 100,000
uj$a,;äfYqP'';att utarbeta en generalkarta öfver riket. Sådant är också väl
behöflig!, dä kartbladen öfver Sverige utarbetas i så stor skala, att de icke
kunna gifva öfversigt öfver det hela, och dessutom äro så dyra, att endast
ett fätal svenska medborgare äro i tillfälle att köpa dem. Derföre
är uti den för Topografiska korpsen gällande instruktion af den 11 Noypmj)er>j(i8<3d;''löreskrifvet,
att korpsen skall utarbeta en generalkarta öfver
§yje^fig%wqcÄi denna karta är att anse såsom blomman och frukten åt korpus;
Yprlcsqpabet, Enligt instruktionens 6 § skulle Topografiska korpsens
gf#$rq}k$i;ta utarbetas i skalan 1 : 500,000, det vill säga just i deri skala,
bftprji, jöahrs kartor öfver mellersta och södra Sverige äro uti orda.

''jjpfemqt;! bär -^Topografi sira korpsen vid utarbetande af sin generalkarta öfver
mellersta och södra Sverige, med afvikelse från instruktionen, utfört
d^nsapimg; Uskolan 1 :1,000,000. Denna karta är ett praktstycke af eleganti-pcb-pitidiA.
utförande, men dess detaljer äro sä ytterst fina och hop^yängdq,
:satfmlt^irtan är synnerligen svår att begagna, särdeles för den som
iqjsg ^ngvpiyliai'' fullkomligt oförsvagad synförmåga. Majoren Hahrs på
£ gsföpwte karta öfver mellersta och södra Sverige är åter utförd i
8?i4fiS9{9n§fcor,f;:lu;ellanskala och särdeles lämplig att gifva öfversigt af lan^ftteprjininqst.
ratiYä, ecklesiastika och judiciela indelningar. Jag tror der -

405

Den 17 April, f. m.

före att »Stats-Utskottets nämnda första skäl icke är hållbart, utan att, i
motsats mot Stats-Utskottets antagande, Majoren Hahrs kartor äro användbara
för bearbetning för statens räkning. Det är klart, att, derest
staten skulle öfvertaga dessa kar teverk, någon ersättning för dem borde
lemnas. I hvad form sådan ersättning gåfves, synes mig vara i och för
sig likgiltigt, men då Halm önskar att erhålla den i form af ökad pension,
och jag icke kan se, att denna form skulle vara för staten olämpligare
än någon annan, torde Stats-Utskottets andra skäl. eller att “Majoren
Hahr för sina arbeten redan åtnjuter pension å allmänna indragningsstaten“,
kunna anses sakna all vigt. Efter all sannolikhet skulle en man,
som fyllt /O år, icke komma att så länge uppbära den ifrågasatta pensionstillökningen,
att hvad han finge i sådant afseende uppbära skulle öfverstiga
den valuta han lemna!. Ensamt bokhandelspriset ä befintliga,
staten kembjudna exemplar af den i koppar graverade kartan och den
statistiska tablån uppgår till 1,900 R:dr, således till ett belopp nära motsvarande
den begärda pensionstillökningen för två år.

Slutligen har Ståts-Utskottet, såsom skäl för sin hemställan i ämnet,
anfört, att, hvad beträffade lånekontorets i Malmö fordran hos Major
Ilahr, denna redan jemlikt Rikets Ständers beslut vid 1862-1803 årens
Riksdag blifva ur lånekontorets räkenskaper afskrifven och numera förlorat
gällande kraft, Detta vet Major Hahr ganska väl, men mig förefaller
det såsom ett rörande drag af ädel stolthet och hederskänsla hos
den gamle mannen, att lian på nu föreslagna sätt vill söka tillfälle att
lemna valuta för statens berörda fordran och sålunda blifva icke blott
faktiskt utan rättsligen fri från sin skuld. Jag skulle gerna se, att Kongl.
Maj:ts proposition blefve bifallen, då jag tror att sådant skulle lända staten
till fördel, på samma gång dermed åt eu om den fosterländska kartografien
högt förtjent man bereddes eu tryggad utkomst på hans höga ålderdom.

Herr Hörn feld t: 1 betraktande af de uppoffringar staten redan

gjort i afseende på. ifrågavarande karteverk har Utskottet hyst betänkligheter
mot att. tillstyrka än vidare sådana uppoffringar. Hufvudsakligaste
skälet för. sin hemställan i ämnet har Utskottet hemta! ur det, äfven
af Herr Civilministern åberopade, af chefen för Topografiska korpsen
i frågan afgifna .utlåtande. Jag ber att få uppläsa några ord derutur,
som visa . att ifrågavarande karteverk sannolikt icke kunna vara af synnerligt
värde för staten. Enligt hvad omförmäles i Kongl. Maj:ts proposition,
har chefen för Topografiska korpsen anfört bland annat, “att det
dyrbaraste af de karteverk, Major Hahr till staten utbjöde, vore utan gensägelse
hans på koppar graverade karta öfver mellersta och södra Sverige,
i skalan 1:500,000, upplagd på åtta plåtar, hvilken karta vore, om man
sa ville kalla densamma, eu generalkarta öfver Sverige söder om Hernösand,
upptagande vägar, vattendrag, sjöar, städer, kyrkor, bostäder m. m.,
samt dessutom mycket fullständigt landets indelning i kyrkligt, civilt och
juridiskt hänseende, hvaremot endast obetydligt af terrängbildningen upptoges
och detta i .allmänhet ganska godtyckligt; att om detta storartade
arbetes värde på sin tid ej annat än godt kunde sägas, men att, om kartan,
som vore utarbetad åren 1850—1860, skulle kunna nu ånyo utgif -

406

Den 17 April, f. m.

vas, plåtarne till densamma derförinnan behöfde undergå betydliga rättelser.
hvarförutom några af plåtarne, hvilka genom ovarsam tryckning redan
blifvit något förslitna, behöfde upphjelpa»; att om detta kartevcrk nu
skulle af staten emottagas och till Topografiska korpsens vård efterlemna»,
korpsen måste före kartans utgifvande på plåtarne införa en mycket vidlyftig
korrektur, hvilket vore en olägenhet och möjligen kunde förrycka de
vid korpsen pågående, högst angelägna gravyrarbetena." Häraf framgår,
att chefen för Topografiska korpsen för sin del icke tror det vara något
synnerligt skäl för staten att inlösa omförmälda, pa koppar graverade karta
öfver mellersta och södra Sverige. Beträffande den för skolornas behof
utgifna fysiska och politiska generalkarta!! öfver mellersta och södra Sverige
har åter chefen för Topografiska korpsen, med förmälan att till denna
kartas reproduktion funnes i behåll endast de litografierade stenarne för kartans
svarttryck, hvaremot alla stenarne för dess ganska dyra färgtryck vore
afslipade, uttryckligen hemställt, att Major Hahrs. framställning i afseende
på detta karteverk icke måtte till någon åtgärd föranleda. -Tåg tror derföre,
att det icke är skäl för staten att göra vidare uppoffringar med afseende
på dessa karteverk. Har Major Halm eljest gjort sig förtjent af
förhöjd pension, synes mig att särskild proposition om sådan förhöjning
bör göras, utan att med frågan derom sammanblandas fråga om inlösande
af hans karteverk.

Jag vågar alltså yrka bifall till betänkandet.

Herr Jan Andersson: Jag är förekommen al Herr Hörnfeldt och

har intet hulvudsakligt att tillägga till hvad han yttrat. Af chefens för
Topografiska korpsen utlåtande synes mig klart, att ifrågavarande, kartor
och plåtar icke äro användbara för något af de för närvarande åt staten
bekostade karteverk. Pension åtnjuter Major Halm redan, och om förhöjning
deruti kunde anses skälig, så synes det mig vara en särskild fråga,
som ej bör sammanblandas med förevarande ämne.. Då slutligen Major
Hahrs skuld till lönekontoret i Malmö redan är afskrifven, är det ju .med
afseende på densamma likgiltigt, om ifrågavarande anbud antagen eller icke.
Vid sådana förhållanden får jag yrka bifall till betänkandet.

Herr Helander: Ogerna yttrar jag mig bär i fråga om karteverk

och kartor. Då så nu likväl sker, är enda anledningen dertill den, att jag
anser mig icke hafva rätt att undandraga mig att uttala min mening i så
beskattad fråga som denna.

Kongl. Maj:t bär, såsom Kammaren känner, föreslagit att, mot det
att Majoren Halm till staten afstår originalblad. och diverse exemplar utaf
tre af honom utarbetade och utgifna kartor tillika med deras, reproduktionsmedel,
Riksdagen ville bevilja Halm 1,000 Rall- tillökning i hans pension
samt förklara honom fri från hans skuldförbindelser till Malmö lånekontor
å tillsammans 3,741 R:dr 50 öre jemte räntor. .

Redan från början ber jag få förklara, att jag ställer Major Hahrs
geografiska verksamhet ganska högt. Detsamma hafva ock, på sin tiu,
Rikets Ständer gjort, då de år 1863 beviljade honom pension af 1,000
R:dr. Han bär derförutom vid särskilda tillfällen af statsmedel uppburit
sammanlagdt 25,350 R:dr och har således icke blifvit obelönad. Hade

Den 17 April, f. ra.

407

Kong! Maj:t kommit till insigt derom, att den belöning Majoren Halm
undfått vore för ringa, och Kong]. Maj:t på grund deraf funnit sig böra
föreslå någon ytterligare förmån för honom, är det sannolikt att jag deremot
icke skulle haft något att erinra; men då, på sätt saken nu förekommit,
den synes mig hafva egenskap af affär emellan staten och Major
Halm, hvilken sednare skulle undfå förmåner på grund af det värde man
vill tillägga hans gjorda erbjudande, gestaltar sig saken för mig annorlunda,
emedan man således har att pröfva om den erbjudna valutan någorlunda
motsvarar den uppoffring man sätter i fråga att staten skulle
göra. Jag skall här undersöka huru dermed kan sig förhålla.

1 afseende å den andra i ordningen af de ifrågavarande kartorna,
eller den i sten graverade och litografierade fysiska och politiska generalkartan
öfver södra och mellersta Sverige, i skalan 1 : 500,000, har t. f.
chefen för Topografiska korpsen på, såsom jag funnit, goda skäl ansett
framställningen icke böra till någon åtgärd föranleda. Kongl. Maj:t synes
icke heller varit af den mening att samma karta numera har något särdeles
värde, hvilken uppfattning Herr Chefens för Civildepartementet nyss
häfda yttrande synes bekräfta, hvarföre jag icke kan behöfva vidare uppehålla
mig vid denna karta. Hvad deremot de begge öfriga kartorna beträffar,
Indika tillsammans sannolikt bilda den fullständigaste karta vi öfver
vårt land haft, ehuru visst icke fullkomligt fri från brister, är det väl
otvifvelaktigt, att dessa begge kartor såsom enskild persons egendom icke
äro utan värde. Deremot förekomma omständigheter, som i hög grad
förminska värdet af samma kartor, derest de skulle blifva statens egendom,
hvilket jag hoppas kunna visa. Den större af dessa kartor, eller
generalkartan öfver södra och mellersta Sverige, uti skalan 1: 500,000, i
8 blad graverad å kopparplåtar, ehuru utgifven för ej längre tid tillbaka
än emellan åren 1852 och 1860, är redan något föråldrad. Några af plåtarne
äro delvis förslitna, och det är fullkomligt visst att kartan icke kan
vidare utgifvas utan med stor kostnad och föregående betydligt arbete.
Då dertill kommer att Topografiska korpsens fåtaliga officerspersonal —
utgörande endast 12 personer — hvars egentliga, och enligt instruktionen
densamma uteslutande åliggande, göromål ytterst långsamt framskrida,
svårligen skulle kunna egna någon tid till denna kartas korrigering och
utgifvande ånyo, lärer det vara påtagligt, att samma karta, hvilken enligt
den Kongl. propositionen skulle af denna korps emottagas och vidare utgifvas,
komme att, alldeles gagnlöst för det allmänna, blifva hyflande i
krigsarkivet, hvilket synes mig så mycket säkrare kunna antagas blifva
händelsen, som korpsens befälhafvare, hvilken väl tillstyrkt kartans mottagande
af staten, likväl dervid fästat det förbehåll, att tiden för kartans
förnyade utgifvande må öfverlemnas till chefens för Topografiska korpsen
godtfinnande att bestämma. Hvad den mindre kartan beträffar, eller den
i 3:dje punkten af Kongl. propositionen omförmälda fysiska och politiska
generalkarta!! öfver norra Sverige, utgifven i två blad och skalan 1:1,000,000,
dels graverad i sten och dels litografi erad, så iir denna, såsom utkommen
år 1870, visserligen både ny och af god beskaffenhet samt så fullständig
som de materialier tillåtit, hvilka kunnat för densamma användas; men
bär möter en annan anmärkningsvärd omständighet, den nemligen att 400
exemplar af kartan, som icke blifvit staten erbjudna, ännu äro osålda.

408

Den 17 April, f. m.

Värdet af kartans reproduktionsmedel är således beroende deraf, huruvida
denna upplaga någonsin blir försåld. Detta är naturligtvis omöjligt att
förutsäga; men blir upplagan en gång utsåld, så är det mycket antagligt,
att det särskilda karteverket i Norrbotten vid den tiden är afslutadt, hvithet
nödvändigt då måste leda dertill att jemväl i afseende å denna karta
mycket vidlyftig och kostsam korrigering blir nödvändig. Jag förutser af
dessa skäl, att förhållandet med denna karta blir enahanda med hvad jag
antagit för den förra, nemligen att kartan, utan att vidare utgifvas, blir
skrinlagd och således icke vidare kommer allmänheten till godo; dertill
jag för öfrigt har än ytterligare skäl att framdeles lägga.

Förblifva åter kartorna enskild egendom, Major Hahrs egen eller hans
rättsinnehafvares, finner jag det tydligt, att egaren, för att kunna tillgodogöra
sig det kapital kartornas reproduktionsmedel kan anses representera,
måste draga försorg om kartornas komplettering samt fortfarande
utgifning, om eller när omständigheterna dertill möjligen kunna föranleda.

För att ännu närmare visa nödvändigheten deraf att de ifrågavarande
kartorna förblifva enskilds egendom, ber jag få sammanställa nu
förevarande fråga med det Kongl. beslutet den 15 December 1871, för så
vidt detsamma rörer utgifningen af våra officiela karteverk, derigenom jag
hoppas kunna mera tydliggöra saken.

Enligt nyssberörda beslut kunna alla de enskilde, som intressera sig
för ekonomiska karteverkets häradskartor, icke vidare hoppas på att genom
statens medverkan få dessa kartor utgifna. Då jag nämner ekonomiska
karteverket, erinrar jag mig att några ledamöter af Kammaren sagt mig,
att de af diskussionen i karteverksfrågan för någon tid sedan fått den
uppfattning, att jag skulle i samma hufvudfråga numera hafva andra åsigt»’
än tillförene. Jag anhåller derföre, för den händelse att eu sådan uppfattning
vore allmännare inom Kammaren, i förbigående få upplysa, att
en sådan uppfattning är fullkomligt oriktig. Herr chefen för Civildepartementet
fann sig vid det nyssnämnda tillfället böra uppläsa en liten del
af ett yttrande, som jag, uppå vissa vederbörandes derom gjorda anmodan,
för några år sedan afgifvit, uti hvilket af honom citerade yttrande jag
sagt min dåvarande mening om utgifningen af häradskartorna. Jag hoppas
att hvar och en bör inse, att hufvudfrågan, som var den, hvilken personal
som med största fördel för det allmänna borde bearbeta karteverket,
är en sak, och att en annan sak är den, huruvida karteverkets ritade
kartor böra genom tryck mångfaldigas eller, såsom det vanligen kallas,
■utgifvas, och det på statsverkets bekostnad. Emedan mitt ifrågavarande
yttrande icke afgafs i tjensteväg, har jag deraf icke någon kopia eller ens
några anteckningar och kan derföre ej hänföra mig till detsamma i dess
helhet; men som jag funnit, att herr chefen för Civildepartementet måste
innehafva antingen originalet eller afskrift deraf, så hoppas jag att han
kan bestyrka det förhållande, som jag med säkerhet vill erinra mig, att
jag äfven i meranämnda yttrande afgjordt uttalat mig för ekonomiska
karteverkets bibehållande inom landtmäteriet, hvilken mening jag aldrig
funnit skäl att frångå. Man har ock uppgifvit, att jag skulle hafva klandrat
Riksdagens beslut att ej vidare på statens bekostnad utgifva häradskartorna;
men så är verkligen ej förhållandet, hvilket är så mycket sä -

409

Den 17 April, f. m.

krare, som jag varit af den mening, att staten gjort nog då den åstadkommit
de ritade eller konceptkartorna, ocli att lansrepresentationerna
borde ombesörja samt bekosta utgifningen, hvaraf just tydligen följer att
Riksdagen borde besluta att ej vidare på statens bekostnad utgifva de
ifrågavarande kartorna, emedan, detta förutan, länsrepresentationerna icke
både någon anledning att åtaga sig nämnda bestyr och kostnad. Men
sedan man numera fått visshet derom att utgifning genom länsrepresentationerna
icke är att förvänta, har frågan om utgifningen kommit i en
annan ställning, emedan man nu endast bar att välja emellan att utgifva
kartorna på statens bekostnad eller inställa utgifningen, vid hvilket
förhållande, enligt hvad jag vid ett föregående tillfälle nämnt, man icke
gerna bör kunna tveka i valet. Emellertid kunna, såsom antydt är, häradskartor
ej vidare på statens bekostnad utgifvas. Annorlunda är i sjelfva
verket icke heller förhållandet i afseende å länskartorna i den för dylika
hittills vanliga och lämpliga skalan 1: 200,000. Genom Kongl. beslutet
den 15 sistlidne December är det stadgadt, att sammandragning och utgifning
af länskartor icke må af Topografiska korpsen företagas, med mindre
än att Kongl. Maj:t i hvarje särskild! fall, uppå vederbörandes framställning,
dertill limmat tillstånd. Derest man borde förutsätta förbud
såsom lämpligt, synes det mig varit lyckligare om detta förbud varit
absolut, ty då hade den enskilda företagsamheten kunnat i __ någon män
godtgöra förlusten af länskartor på statens bekostnad. Nu kan så ej
ske, emedan ingen enskild lärer vilja äfventyra möjligheten af att nödgas
konkurrera med staten; åtminstone synes mig utgifningen genom annan
än undantagsvis af staten icke kunna ifrågakomma för andra än karteverkens
egen personal, hvilket jag dock tror helst bör undvikas. Visserligen
kan man invända, att genom Kongl. beslutet den 15 December 1871
all möjlighet för tillkomst af en eller annan länskarta icke är afklipp!,
men man måste väl medgifva, att denna möjlighet är undantag och att
regel är inställande af länskartors sammandragning och utgifvande, hvilket
ock så mycket säkrare kan antagas blifva verkliga förhållandet, som utgifningen,
om den icke blifvit alldeles omöjliggjord, åtminstone blifvit lör
enskilde högst betydligt försvårad, derigenom att det lämpliga materialet,
utgift]a häradskartor, blifvit enskilde beröfvad!. Då man således icke vidare
får häradskartor, cell ej heller länskartor, kunde det synas i någon
mån lugnande att veta, att Topografiska korpsen redan länge hållit på
med eu “karta öfver Sverige" i den störa skalan af 1: 100,000, deråt
visserligen någon kunde finna förhoppning att få en till och med storartad
reskarta. Tyvärr är dock ingen anledning till eu sådan förhoppning.
Denna karta, om man kunde tänka sig densamma fullbordad i deri nu
tillämpade stora skalan, skulle upptaga eu höjd af mellan 50 och 60 fot,
samt således sannolikt blifva inemot dubbelt högre än detta rum, och kostnaden
för ett enda exemplar skulle komma att uppgå till några hundra
R:dr. Jag vill påminna mig att en dylik karta skulle komma att bestå
af 247 blad. Om man beräknar återstående arbetstiden för denna kartas
fullbordande i förhållande till den tid som åtgått för de nu färdiga
44 bladen, skulle hela arbetet erfordra omkring 112 år; men då man
vet att redan vid detsammas början 20 karteblad utaf 31, alltså nära 2/3
af antalet, måste kasseras såsom icke för utgifning tjenliga, kan man,

410

Den 17 April, f. m.

■derest dylika förhållanden åter skulle förekomma, omöjligen ens approximativt
beräkna tiden. Skulle ock tiden inskränka sig till dessa 112 år,
så tanke man sig ett karteverk, som tillkommit med en tidsskilnad mellan
dess första och sista del af öfver ett sekel! Föreställning om huru ett
dylikt karteverk skulle taga sig ut, kan man få om man tänker sig nutidens
kartor sammanfogade med dem på 1760-talet. Af alla dessa skäl är
det väl uppenbart, att denna karta svårligen kan betraktas såsom reskarta
eller såsom sådan hafva värde. Under sådana förhållanden, och
då staten ärligen uppoffrar omkring 300,000 R:dr på sina karteverk, utan
att de ändock i någon väsendtlig mån komma allmänheten till godo, så
kan det ej vara annat än (hiskligt om man linge behålla hvad man redan
har, och som tillkommit genom enskildes bemödanden eller försorg. Man
kali likväl, på sätt jag förut visat, nästan med full säkerket beräkna, att,
om deri Kong! propositionen bifalles, Hahrs kartor, för sfi, vidt de eljest
skulle kunna vidare utgifvas, ej kornme allmänheten till godo, derest de
upphöra att vara enskilds egendom.

Jag bör kanhända ändå icke fördölja vetskapen derom, att Topografiska
korpsen verkligen sysselsätter sig med en reskarta eller generalkarta
öfver Sverige, derom jag dock varit tveksam för att icke behöfva vidröra
ett, i anseende till den begagnade lilla skalan, enligt min åsigt mindre
lyckligt opus i karteväg. Herr Chefen för Civildepartementet bär dock
redan talat om denna karta; jag må då kunna fortsätta. Samma karta
är upprättad i skalan 1: 1,000,000, hvarigenom kartefiguren endast blir
Vioo af korpsens nyss nämnda karta öfver Sverige, om denna skulle fullbordas
i skalan 1: 100.000. Då meningen synes vara, att en och samma
skala skall begagnas för hela kartan, medger jag gerna, att man kan hysa
olika tankar om den för arbetet lämpligaste skalan, emedan ännu åtminstone
eu så liten skala som den nämnda för norra Sverige skulle kunna
försvaras. Men då följden af eu sådan skalas tillämpning för hela landet
blir, att rikets södra och mellersta delar högst ofullständigt blifva aftecknade,
så är jag nästan säker om att icke af någon geograf blifva
motsagd i det påståendet, att ifrågavarande karta, om ock blott afseende
eu lättad öfversigt, likväl har ett mycket ringa, värde, vida mindre än af
enskilde utgifter kartor öfver vårt land i större skala. Då korpsen,
oaktadt dess ovilkorliga åliggande enligt instruktionen af den 11 November
1834 att upprätta generalkarta i skalan 1: 500,000, ansett sig kunna
afvika från denna bestämda föreskrift och antaga en annan skala samt
icke nöjt sig med eu mellanskala, t, ex. med åtminstone 1: 800.000 deri
deri år 1868 af Ottonius utgifna kartan öfver södra och mellersta Sverige
är författad och som möjligen i någon mån kunde försvaras deraf att
skalan är tillräckligt stor för Norrland, utan nedsatt skalan till hälften
af den föreskrifna, må det väl kunna påstås, att korpsen företagit sig ett
mindre nyttigt arbete samt ådragit staten och enskilde onödiga uppoffringar.
För min del ger jag Major Hahrs plan att använda dubbelt
större skala för södra och mellersta Sverige mot den för Norrland begagnade
afgjordt företräde. Förhållandet är emellertid nu, att Topografiska
korpsens generalkarta, som år 1870 utkommit för södra och mellersta
Sverige intill linien Upsala—Arvika, och som nu bearbetas för fortsättning
norrut, upprättas i precist samma skala som Hahrs karta öf -

411

Den 17 April, f. m.

ver norra Sverige, hvilken omständighet ensamt för sig helst, såsom förut
är erinradt, en upplaga på 400 exemplar af denna sistnämnda kartaär
osåld — torde visa denna sednare kartas obehöflighet för staten. . Samma
förhållande ådagalägger återigen icke obehöfligheten af Hahrs i koppar
graverade karta, men i afseende å denna har jag redan förut påvisat
de skäl, på grund af Indika jag anser att ej heller denna karta bör blifva
statsegendom.

Af allt hvad jag här audragit är det tydligt, att jag icke kan
bifalla den Kongl. propositionen, och att jag således gillar det slut hvartill
Utskottet i saken kommit.

Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ ''*•

Förekom till afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 48. i anledning
af väckta motioner angående dels indelningsverkets ombildande och
antagande i sammanhang dermed af eu värnepligtslag, dels lindringar i
rustningsbesväret inom provinsen Småland.

Vid Utskottets hemställan i mom. a) anfördes af

Herr Törnfelt: Herr Talman! Mine Herrar! Det är med eu viss

tillfredsställelse jag funnit, att Utskottet i sitt nu föreliggande betänkande
ej rent af fördömt och dödat min motion i ämnet, utan blott sagt att
noggrann utredning hvarken skulle blifvit af mig lörebragt eller för närvarande
kunde af Utskottet åstadkommas. Ja, jag tror mycket val, att
Utskottet ej kunnat åstadkomma eu noggrann utredning i frågan, och det
var af sådan anledning som jag vid remissen yrkade, att motionen måtte
hänvisas till ett särskildt Försvars-Utskott, såsom varande bäst i stånd
att gifva saken den derför erforderliga utredningen. Emellertid anser jag,
att motionen möjligen kunnat utan vidare utredning än som i densamma
blifvit gjord antagas såsom en principiel grund, på hvilken Kongl. Maj:t
kunnat stödja sig i och för eu ytterligare utredning i saken. Jag har
trott, att den nu så ojemn! fördelade bördan af landets förs vars väsende
kunde med iakttagande af alla rättvisans och billighetens kraf, savidt möjligt
är, fördelas lika på alla samhällsklasser, och jag har dervid sjelf uppoffrat
min privilegierade ställning till indelningsverket. Men är det nu
så att just de, som hårdast drabbas af denna ojemna fördelning af indelningsverkets
börda, vilja behålla denna börda på sina skuldror, så må det
gerna för mig dervid förblifva. Jag har för min del ej något emot, att
någon del af den indelta armén stode qvar såsom stam, eller korporalskader
organiserad till trupp, på det att statschefen, han må nu benämnas
Konung, President eller Borgmästare, vid förefallande behof måtte hafva
något medel till buds att upprätthålla ordningen utan att behöfva dertill
besvära de värnpligtige. Om man nu vill hafva indelningsverket orubbadt
qvar, så gerna för mig. Jag väll icke framställa något särskildt yrkande,
utan har endast velat anföra detta till försvar för min motion.

Efter detta yttrande bifölls Utskottets hemställan.

412

Mom. b.)

Den IT April, f. m.

Herr P. Petersson: Då med den motion jag i förevarande fråga
vackt, ingenting annat åsyftats, än att deri del af Smålands Kongl. husarregemente,
som ännu nödgades underhålla husarhästar, måtte, i anseende
till hemmanens svagare beskaffenhet derifrån befrias, mot erläggande af
årlig vakansafgift — hade detta efter mitt förmenande af Utskottet lätt
kunnat åvägabringas på det sätt, att denna skyldighet öfverflyttats på de
långt mera bördiga provinser, som i flera år derifrån varit befriade enligt
kontrakt, å Indika tiden snart tilländagå!'' — samt att infanteriindelningen
inom samma småländska länen måtte vinna ett återförande till
eller en rättelse af det förnärmande i eganderätten, som tid efter annan
tillkommit, och tvärt emot stadgade föreskrifter blifvit den skattskyldige
påbördad till jordbrukets hårdare betungande, utan att inverka hvarken
på indelningsverkets bestånd, eller eganderätten af jord uppkommit, än
som följer på uppgörelse emellan enskilda personer, och bär till resultat,
att den skyldige betalar sin skuld. Sålunda att ursprungliga meningen
i knektekontrakten måtte lända till efterrättelse efter ordalydelsen; så ansågs
att, för vinnande åt dessa billiga rättigheter, någon vidare utredning
i frågan, än motionen innehåller, icke var behöflig.

Utskottet har till stöd för afsiaget af sin framställning äfven anfört,
att frågan om landtförsvarets ordnande fortfarande vore föremål för Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet: men jag fruktar likväl, att en sådan uppmärksamhet.
som åsyftar att afhjelpa de stora ojemnheter och olägenheter,
som härutinnan förefinnas, icke så snart förekommer, helst man nu på
mångahanda sätt söker befästa indelningsverkets bibehållande vid sina
orättvisa grunder. Sedan frågan af Stats-Utskottet på detta sätt blifvit
afgjord, så bar jag intet hopp att denna gång vinna framgång för densamma,
utan måste afstå från framställande af något yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll hvad Utskottet föreslagit i detta
moment.

§ 6.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 49, i anledning af väckt
motion angående frälserusttjenstens utgörande in natura m. m.

Herr Jöns Andersson: Jag har som motionär endast begärt ordet
för att bemöta de skäl, hvarpå Utskottet så knapphändigt äfven denna
gång afstyrkt min motion:

Derföre att frågan om indelningsverket, dess bibehållande eller aflösning
är föremål för stridiga meningar och kan anses vara på statsmakternas
pröfning beroende, har Utskottet ansett, att icke något förslag som
åsyftar indelningsverkets utvidgande skall vara förtjent af uppmärksamhet,
samt på denna grund, äfvensom deraf att adelsfanan icke kan anses för
rikets försvar vara af någon betydelse, afstyrkt bifall till min motion;
hvarjemte Utskottet erinrat att sedan år 1747 rusttjensten fått ersättas
genom viss bevillningsafgift för hvar rusttjenstmark.

Häremot vill jag anmärka, dels att jag i motionen icke föreslagit något
utvidgande af deri -inrättning som vanligen benämnes och verkligen är

Den 17 April, f. m.

413

ett indelningsverk, och dels att mitt förslag är alternativt, så att Utskottet
kunnat föreslå utgörande af vakans-afgift i stället för rustning in
natura. Frälserusttjensten är en helt annan och mycket äldre inrättning
än indelningsverket. Den härleder sig icke från någon indelning utan består
i skyldighet för viss jord att prestera rustning, emot det att samma
jord blifvit befriad eller frälsad från utgörande af många andra allmänna
onera, som åligger annan jord.

Utskottets yttrande, att rusttjensten ersättes genom viss bevillningsafgift
beror på ett misstag, som kunnat undvikas om Utskottet tagit kännedom
om innehållet i min motion vid 1870 års riksdag i samma fråga,
hvilken motion jag i den nu afstyrka åberopat. Uti nämnda, år 1870
väckta motion bar jag visat, att i mer än hundra år före 1747 och under
samma tid som frälserustningen utgjordes in natura, utgick särskild
bevillning af sådan jord för jordens rusttjenstmarker. Den så kallade
rusttjenstbevillningen är således icke någon ersättning för rustningen utan
en vanlig från äldre tider utgående bevillning af sådan jordegendom, och
dertill en så obetydlig bevillningsafgift att dess framdragande vill synas
som rätt goda skäl för afslag icke varit lätta att finna.

Då det är ostridigt, att skyldigheten för sådan jord att utgöra rusttjenst
qvarstår, då jorden ännu innehar de friheter som beviljats för skyldighetens
fullgörande, och då rättvisan kräfver att skyldigheter, som åtagits
emot åtnjutande af friheter, böra fullgöras när friheterna tillgodonjutas,
så anhåller jag om afslag å utlåtandet och bifall till min motion.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag vill för min del understödja
motionärens förslag och ber att till de af honom anförda skäl få göra det,
tillägg, att, då genom Kong!, kungörelsen den 6 April 1810 medgafs
hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare lian räknas må, att
förvärfva och besitta fast egendom och jord i Sverige, så skedde detta
med det vilkor, att för samma jordegendom med dess rättigheter och friheter,
som hvarje svensk medborgare egde rätt förvärfva, skulle utgöras
alla dermed förknippade eller framdeles åtagande skyldigheter. Då således
den så kallade privilegierade jorden är skyldig att utgöra rusttjenst, hvilken
skyldighet, enligt hvad af Bevillningsförordningen kan inhemtas, ännu
qvarstår, synes det mig vara i sill ordning, att innehafvaren af denna jord,
emot åtnjutande af dermed förenade fri- och rättigheter, äfven uppfyller
de skyldigheter, som utgöra ett vilkor för rättigheternas åtnjutande.

Utskottets yttrande i motiveringen, “att från år 1747 rusttjensten fått
ersättas genom viss bevillningsafgift för hvar rusttjenstmark, hvilken afgift
utgår så länge rustningen icke uppsättes“, härleder sig från ett förbiseende.
Om Utskottet tagit kännedom om innehållet af motionen i samma
fråga vid 1870 års riksdag, hvilken af motionären i nuvarande motion
blifvit åberopad, så skulle Utskottet hafva funnit att särskild bevillning
utgått efter rusttjenstmarkerna af sådan jord i mer än hundra år före
1747 och under samma tid som rusttjensten utgjordes effektivt, samt att
denna intill vår tid bibehållna särskilda bevillning således icke är eller
kan vara någon ersättning för ifrågavarande rustningsskyldighet. Att halfva
rusttjenstbevillningen icke skall utgå om rustningen uppsättes, är en eftergift,
som har billigheten till grund, men bevisar icke att denna bevillning

414

Den 17 April, f. m.

utgör ersättning eller vakansafgifter för rustningen; ty icke halfva utan
hela bevillningen borde då försvinna när rustning påbjudes. Det vore
orimligt om rustningen skulle fullgöras effektivt och halfva ersättningen
genom bevillning ändock utgå, men det är billigt att då en kostsam rustning
uppsattes, den som dermed betungas får någon lindring i annan skatt,
och för sådan lindring lämpar sig väl eu nedsättning å den sådan egendom
särskildt pålagda urgamla bevillningen. Jag yrkar bifall till motionärens
förslag.

Herr Ola Andersson: Då det icke lärer finnas någon utsigt derför,
att motionärens förslag skulle tillvinna sig båda Kamrarnes bifall, synes
det mig icke tjena till något att nu framställa yrkande om bifall till detsamma.
Men om Utskottets förslag bifalles, hemställer jag att detta må
ske, utan att Utskottets motivering i allmänhet godkännes. I motiveringen
har nemligen inkommit eu inellanmening, hvilkens godkännande skulle
innebära ett gillande af påståendet att den från år 1747 utgående rusttjenstbevillningen
utgör eu ersättning för rusttjensten. Detta är dock eu
omtvistad sak som väl kan tåla en särskild granskning, och jag hemställer
derföre att, om Utskottets förslag vinner bifall, detta bitall måtte formuleras
sålunda: att Riksdagen, utan att i allo godkänna Utskottets motivering
bifaller, Utskottets afstyrkande af motionen.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till Utskottets
hemställan i oförändradt skick, dels bifall dertill med den ändring
Herr Ola Andersson föreslagit, och dels slutligen att, med alslag å Utskottets
hemställan, motionen i ämnet måtte bifallas. Herr Talmannen Iramställde
propositioner i öfverensstämmelse med dessa yrkanden och fann ja
vara öfvervägande för bifall till Utskottets förslag. Emellertid biet votering
begärd, till följd hvaraf och sedan motionärens förslag upptagits till
kontraproposition, en så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess utlåtande N:o 49,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med utslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag som biifvit framstäldt i Herr Jons Anderssons motion N:o 186.

Röstsedlarne visade 118 ja mot 49 nej, och hade alltså Utskottets
hemställan biifvit af Kammaren bifallen.

§ 7-

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 50, i anledning af väckta motioner om förlängning. af nu gällande
vakanskontrakt med rusthållarne vid Smålands grenadier-bataljon
samt vid Westgöta regemente; och

N:o 51, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anslag
till reseunderstöd för besökande af internationela expositionen i Wien
år 1873 m. m.

Den 17 April, f. m.

415

§ 8.

Föredrogs Stato-Utskottets utlåtande N:o 52, med anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition om anslag för befrämjande af tillgodogörandet
af de inom riket förekommande fosforförande lager.

Härvid afgåfvos yttranden af nedannämnde ledamöter:

Herr Helander: Det vore särdeles ensidigt, om Kammarens leda möter

noga ville påminna sig innehållet af den Kongl. proposition, med
anledning af hvilken vi nu hafva att fatta beslut, .lag nämner detta
derföre, att jag verkligen funnit densamma så upplysande och så öfvertygande
om nyttan af den undersökning, för hvars utförande anslag äskas,
att jag föreställer mig, att den som gjort sig förtrogen med saken, svårligen
kan tveka om huru han bör handla.

Den nu antydda fullständigheten i den Kongl. propositionen gör det
för mig alldeles obehöflig! att vidare utveckla ämnet, derom jag för öfrigt
förmodar att annan person drager försorg, derest så skulle behöfvas.
Jag måste dock göra Utskottet den rättvisan att erkänna, att det icke är
på det området af obestridt gagn, som man har att möta Utskottet, emedan
detsamma verkligen har erkänt nyttan af den ifrågaställa undersökningen,
utan har man att till pröfning upptaga det antagande
af Utskottet, att ändamålet, utan beviljadt särskild! anslag, skulle kunna
vinnas genom geologiska undersökningens personal och anslag. Jag vill
deremot erinra att, fastän jag visserligen tror att, på grund af karteförhållanden,
någon jemkning i geologiska undersökningens verksamhet och
anslag snart nog blir nödvändig — derom nu icke är skäl att vidare orda —
den ifrågavarande undersökningen åtminstone icke kan ensamt af geologer
utföras, utan måste dertill användas jemväl personer med insigter i
kemi och bergsvetenskap, samt att, då göromålen för geologiska undersökningens
personal för innevarande år redan torde vara ordnade samt
anslagen både för detta och nästa år beräknade att utgå till tjensteman
och de göromål, som i arbetsplanen ingå, det synes mig ogörligt att för
ifrågavarande ändamål använda geologiska undersökningens anslag, som
dessutom är leinnadt särskild! för detta ändamål. Då jag dessutom föreställer
mig, att tillgång icke finnes på sjette liufvudtitelns allmänna besparingar,
emedan anslaget eljest icke torde blifvit begärdt; så lärer väl
följden blifva att, om anslaget nu icke beviljas, med saken kommer att
anstå minst ännu ett år, hvilket, enligt min öfvertygelse, skulle vara en
stor förlust för det allmänna. Jag hoppas, att Kammaren noga öfverväger
denna för hela landet och silf skild t för dess jordbruk vigtiga angelägenhet
och får för min del, påyrkande afslag å Utskottets förslag,
tillstyrka bifall till den Kongl. propositionen.

Herr Nordenskiöld: Med anledning af det nu föreliggande betän kandet,

hvari Stats-Utskottet afstyrkt bifall till den Kongl. propositionen
om beviljande af ett anslag för befrämjande af tillgodogörandet af de

416

Den 17 April, i. in.

inom Sverige förekommande fosforförande lager, anhåller jag att till den
i Kongl. Maj:ts proposition förekommande fullständiga utredningen få
lägga några ytterligare skäl — jag må säga det så godt först som sist —
i den afsigt att förmå Kammaren att afslå Utskottets hemställan och
bifalla Kong!. Maj:ts förslag.

Det är nu omkring 200 år sedan en bankrutterad Hamburgerköpman
upptäckte det enkla ämnet fosfor, som sedermera spelat eu så utomordentlig
roll i mermiskans hushållning, men hvilket till eu början ansågs
endast såsom en ytterst sällsynt kuriositet och betalades med många gånger
dess vigt i guld. Hundra åt sednare visade svenskarne Scheele och
Bergman, att detta ämne var spridt öfver allt i den organiska och oorganiska
naturen, men först för några decennier sedan upptäckte man, att
tillgång på fosforsyran utgör ett nödvändigt vilkor för jordens bördighet.

Sedan dess har förbrukningen af fosforsyrehaltiga ämnen oupphörligt
tilltagit, och i alla civiliserade länder har man betraktat tillgången på fosforhaltiga
råmaterialier såsom eu verklig nationalrikedom. I Amerika t, ex.
upptäckte man kort efter slutet af det sista inbördes kriget just i de af
kriget mest härjade delarne af sydstaterna vidt spridda, lager af fosfater.
och man kan göra sig eu föreställning om det utomordentligt höga värde,
hvartill dessa lager uppskattades, deraf att man ansåg, att de skador, som
genom kriget förorsakats i dessa trakter, i matcnelt hänseende till fullo
uppvägdes genom denna upptäckt.

Vårt land har genom Väderil och Bergmans arbeten i mediet af
förra seklet blifvit agrikulturkemiens vagga, men detta oaktadt har det
ratione a åkerbruket först på sednare tider fått insteg hos oss, och det
står ännu mångenstädes i vårt land på eu ytterst låg ståndpunkt. Af
denna anledning förbrukas ej heller ännu någon synnerligen stor qvantitet
fosforsyrehaltiga gödningsämnen af den svenska jordbruksnäringen.
Men i samma män som kunskapen om dessa gödningsämnens vigt utbreder
sig, måste äfven förbrukningen deraf växa och den dag komma, då
importen af dessa ämnen skall i värde öfverstiga importen af hvarje annan
vara, så vida vi icke kunna träffa fosforhaltiga råämnen inom vårt eget
land. Det är derföre ganska naturligt, att en omtänksam svensk statsman
önskar få utredt, huruvida detta är förhållandet eller ej.

För några få år sedan kände man i Sverige endast ett allmänt fosforhaltigt
mineral, kalladt apatit, som förekommer inblandadt i jernmalmslager
och ofta i sådan mängd, att jernmalm i följd deraf blir oduglig,
men sällan så samlad t att det kan anses brytvärdt. För några år sedan
upptäckte man dessutom små svarta korn och knölar i eu sandstensart,
spridd i vidsträckta trakter af Jernband, Dalarne, Nerike, Öster- och
Westergötland, Öland och Calmarekusten samt Skåne. Vid kemisk analys
befunnos dessa knölar innehålla fosforsyra och vara af samma sammansättning
samt förmodligen äfven af samma ursprung som åtskilliga i
England påträffade mineralier, hvilka befunnits utgöra förstenade exkrementer
af forntida djurslag. Om dessa lager skulle förekomma hos oss
samlade på ett ställe i tillräcklig mängd och mäktighet, är det sannolikt,
att de redan för länge sedan blifvit utan statens medverkan genom den
enskilda företagsamheten föremål för bearbetning och tillgodogörande. Sa

417

Den 17 April, f. m.

bär dock icke varit förhållandet, och om icke andra fyndarter, mera mäktiga
än de hittills funna, framdeles upptäckas, så är det föga sannolikt,
att en brytning i större skala kommer till stånd. Deremot är det afgjordt,
att dessa lager på många ställen i Sverige, kanske på sträckor af
miltal, kunna blifva föremål för en lokal industri af stor betydelse för
vårt land och i främsta rummet för de provinser, der dessa lager finnas.
Men just i följd häraf och kanske äfven derföre, att fosforsyrehaltiga lager
icke äro föremål för inmutningsrätt, egnar sig denna industri icke för
den privata spekulationen i någon större skala, och derföre har man äfven
icke någon förhoppning derom, att vinstbegäret skall locka enskilda
personer att göra de uppoffringar, som för frågans lösning äro nödvändiga.

Utskottets första, på ett antagande häraf beroende och äfven efter
mitt förmenande principielt riktiga skäl emot beviljandet af det begärda
anslaget är derföre ej tillämpligt på detta fall.

Såsom sitt andra och hufvudsakliga skäl för utslag å den Kongl.
propositionen anför Utskottet vidare: “Då dessutom de på statens bekostnad
fortgående geologiska undersökningarne, till livilka 57,000 It:dr finnas
anvisade för innevarande år och för 1873 beviljats ett anslag af 58,000
K:dr, torde kunna utan svårighet sä ordnas, att den speciela geologiska
undersökning, hvarom nu är fråga, icke, för så vidt den har ett mera
allmänt intresse, varder förbisedd" — — —. Anförandet af detta skäl
beror tydligen på eu missuppfattning af den undersökning, hvarom här
är fråga. Det är nemligen, så vidt jag riktigt uppfattat meningen med
ifrågavarande anslag, mindre fråga om en allmän geognostisk undersökning
af fosforhaltiga berg- och jordarters utbredning hos oss än om en
till hälften teknisk och till hälften geologisk specialundersökning, hvarmed
den geologiska byrån har lika litet att skaffa, som t. ex. den topografiska
korpsen med utstakandet af eu jernvägslinie. Om den geologiska
byrån skulle använda sitt ordinarie anslag för dylika ändamål, så skulle
något geologiskt kartverk öfver vårt land aldrig komma till stånd och
byrån således helt och hållet förfela sin uppgift. Den geologiska byråns
anslag äro dessutom uteslutande afsedda till anställandet af undersökningar
inom vårt eget land. För att åstadkomma den undersökning och
utredning, hvarom här är fråga, blir det deremot nödvändigt att utsända
en person till Tyskland och England med uppgift att taga reda på de
sinrika metoder för anrikning af fosfater, som der begagnas, och till
bekostande af en sådan resa lärer väl geologiska byråns anslag icke kunna
användas.

Då man således med säkerhet kan påräkna, att en noggrann undersökning
af de i Sverige förekommande vidt utbredda fosforförande lager
skall blifva af stor ekonomisk betydelse för vårt land; då ingen utsigt
finnes dertill, att den enskilda företagsamheten skall, åtminstone i den
närmaste framtiden, bekosta några sådana undersökningar, och då det
icke kan komma i fråga att använda den geologiska byråns anslag för
ett för densamma främmande ändamål, så får jag för min del yrka
afslag på Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet.

Riksd. Prot. 1872. 2 Afd. 3 Band.

27

418

Den IT April, f. in.

Herr Edlund: Icke heller jag kan gilla de skäl Utskottet anfört
för afslag af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet. Det synes mig som
skulle Utskottets vägran att bevilja det nu begärda obetydliga anslaget
vittna om eu hushållning med statens medel i smått, som ej står väl
tillsammans med eu klok statshushållning i stort. Det är utan tvifvel af
stor vigt och betydelse för vårt land, om jordbruksnäringen skulle kunna
fylla sitt behof af fosforsyrehaltiga gödningsämnen från svenskt material.
Det är möjligt att sådant skulle kunna förr eller sednare ske utan statens
medverkan, men säkert är, att om vi skola ei''hålla råmaterialierna
inom vårt eget land, uppnås detta förr genom statens mellankomst. Jag
tror derföre att Kongl. Maj:ts förslag bör utan tvekan bifallas. Om vi,
genom att nu anvisa den begärda summan till bestridande af kostnaderna
för den föreslagna utredningen, skulle lyckas att få jordbruksnäringens
behof af fosforsyrehaltiga gödningsämnen fyldt inom landet blott ett eller
annat år förr, än som skulle ske, om denna angelägenhet öfverlemuades
åt den enskilda företagsamheten, så är det uppenbart, att den vinst, som
derigenom erhålles, blir så stor, att den mångdubbelt öfverstiger det
lilla anslag, som nu är i fråga.

På dessa och förut anförda skäl yrkar jag afslag på Utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Key: Då af alla de föregående talame ingen enda yrkat bifall
till Utskottets förslag, har jag begärt ordet för att åtminstone någon må
försvara detsamma.

Utskottet har visst icke förbisett denna frågas vigt utan tvärtom, på
sätt af betänkandet synes, ansett densamma i och för sig förtjena det
högsta afseende. Utskottet har dock velat fästa uppmärksamheten derpå,
att redan nu ett anslag af 58,000 R:dr för år 1870 beviljats till de geologiska
undersökningarne och, då dertill läggas de 57,000 Ihdr, som finnas
anvisade för innevarande år, har Utskottet trott att medel icke saknades
till ordnande af de geologiska undersökningarne i allmänhet på
ett sådant sätt, att äfven den speciela geologiska undersökning, som nu
är i fråga, icke behöfde blifva förbisedd.

Utskottet har vidare funnit en annan betänklighet vid det begärda
anslaget, i den omständighet att så beskaffade undersökningar redan varit
föremål för kommunalinstitutionernas uppmärksamhet och omtanke. Så
hafva flera landsting, af hvilka jag nu bestämdt kan uppgifva Skaraborgs
och Malmöhus läns landsting, beviljat anslag för anställandet af dylika
undersökningar, och landstinget i sistnämnda län har, om jag minnes
rätt, till och med anvisat ett årligt anslag för detta ändamål. Under
sådana förhållanden torde anledning icke saknas, att anse statens mellankomst
icke vara synnerligen af behofvet påkallad utan låta dessa angelägenheter
fortfarande omhänderhafvas af enskilda personer och kommunalinstitutionerna,
hvilket otvifvelaktigt äfven är den rätta vägen för frågans
lösning.

En tredje betänklighet emot förslaget har Utskottet haft i hågkomsten
af ett annat statsanslag. För några år sedan framställdes nemligen
angelägenheten af statsbidrag till utredning af lämpligaste sättet för tillverkning
af lafbränvin. Om jag icke allt för mycket misstager mig, be -

Den 17 April, f. in.

419

viljade Riksdagen för nämnda ändamål ett anslag till lika stort belopp,
som nu är äskadt. Jag vill icke förneka, att det under dåvarande förhållanden
icke blott var önskligt, utan äfven troligt, att nämnda försök
»kulle leda till praktiska resultat i stort och skapa en ny tillökning i
nationalrikedom, genom ett fortsatt tillvaratagande af en förbisedd tillgång,
men detta bär icke inträffat; ty, med undantag af det första året,
har icke någon lafbränningsindustri kommit i gång. Statsverket gjorde
visserligen icke någon förlust; det återfick hela summan i tillverkningsafgift
och jag tror mera till, men så skulle icke blifva fallet, i händelse
Riksdagen beviljade det nu begärda anslaget.

Dessutom bör det icke heller förbises, att, om Riksdagen beviljar
ifrågavarande anslag till undersökning af de inom Sverige förekommande
fosforförande lager, så skall sannolikt vid en annan riksdag göras framställning
om angelägenheten af statens mellankomst för anställande af
undersökningar rörande inom riket befintliga stenkolslager; med den svindel
i stenkolspekulationer som börjat gripa allmänheten, är det ganska
troligt att Riksdagen skall komma att finna dylika undersökningar äfven
förtjena statsunderstöd, för hvilka man då alltid skall kunna åberopa
ifrågavarande anslag, i händelse det beviljas, såsom ett prejudikat. Det
ena yrkandet skall framkalla det andra, och så undan för undan hela
vägen, det enskilda sträfvandet förlamas och staten blifva entreprenör för
upptäckter.

Den sista och mest afgörande betänkligheten emot bifall till KongL
Maj:ts proposition har Utskottet slutligen funnit i den omständighet, att
Kongl. Maj:t äskat ifrågavarande belopp såsom ett förslagsanslag, hvaraf
följer att anslagssumman icke behöfver stanna vid 6,000 R:dr utan kan
växa till 60,000 Rall'', enär, såsom man sett, dylika anslag ogeneradt
kunnat uppgå till snart sagdt hvilket belopp som helst.

På dessa skäl synes mig att Utskottet med fog kunnat afstyrka bifall
till den Kongl. propositionen, äfven med erkännande af sjelfva sakens
stora vigt och värde för vårt land samt önskligheten af densammas
framgång.

Herr Kolm o din: Den Kongl. propositionen har förordats af åtskilliga
föregånde talare, men då dessa samtlige varit vetenskapsmän, och
man således lätt kunde tro, att det vetenskapliga intresset haft ett öfvervägande
inflytande på bestämmandet af deras mening i frågan, synnerligast
som den ende landtbrukare, hvilken hittills yttrat sig, talat mot
bifall till det Kongl. förslaget; så anser jag mig pligtig att upptaga frågan
från jordbrukets synpunkt. Jag vill nemligen förorda bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

För densamma ligga tre bestämda iakttagelser till grund. Herr Nordenskiöld
har redan visat, huru vetenskapen åt jordbruket skänkt upptäckten
af fosfaternas betydelse för växtlifvet. Sedan detta förhållande
blef kändt, hafva dessa gödningsämnen äfven i vårt land börjat att användas,
dock aldra först i ganska små qvantiteter. De samma erfarenheterna
ha emellertid stegrat förbrukningen, och det lärer ej kunna förnekas,
att importen af fosforsyrehaltiga gödningsämnen på de sednare
åren högst betydligt stigit, så att densamma under tiden från 1869 till

420

Den 17 April, f. m.

1870 till och med fördubblats. Från denna iakttagelse har regeringen
alltså med fullt skäl dragit den slutsatsen, att dessa superfosfater i framtiden
måste blifva en vigtig förbrukningsartikel, samt att importen, under
oförändrade förhållanden, i samma mån måste stiga, som kännedomen om
dessa gödningsämnens betydelse för jordbruket hinner utbreda sig och
blifva allmän.

De geologiska undersökningarne hafva emellertid ådagalagt, att inom
våra egna landamären finnas fosforförande mineralier, hvilka, med användande
af riktiga metoder för bearbetningen, möjligen skulle kunna sätta
oss i stånd att ur våra egna berg vinna ersättning för den förlust af
fosforsyra, som genom export af spanmål m. m. tillskyndas åkerjorden.
Yi skulle då ej behöfva att från utlandet importera dessa för upphjelpande
och bibehållande af jordens fruktbarhet behöfiiga kraftmedel. Detta
är den andra iakttagelsen.

Den tredje, som ligger till grund för den Kongl. propositionen, är,
att de af enskilda personer hittills gjorda försök icke varit egnade att
gifva frågan en lycklig och snar lösning. Herr Nordenskiöld har redan
påpekat orsaken härtill, nemligen att den vinst, som af den ifrågavarande
handteringen kan hemtas, ej är så stor, att den kan locka enskilda personer
eller bolag, att göra stora uppoffringar på den förelöpande tekniska
utredningen.

Äfven Utskottet har haft tre skäl för sitt afslag. Det första är, att
enskilda personer och föreningar redan äro sysselsatta med undersökningar
om rikhaltigheten och användbarheten af de inom Sverige förekommande
fosforhaltiga mineralierna. Till följd häraf bör statens mellankomst ej
anses vara af behofvet påkallad, menar Utskottet. Regeringen har emellertid
redan upplyst, att dessa undersökningar ej ledt till målet, och Herr
Nordenskiöld har nyss förklarat orsaken till detta ledsamma förhållande.

Såsom sitt andra skäl anför Utskottet, att -frågor af förevarande
beskaffenhet böra ligga inom området af hushållningssällskapens verksamhet.
“ Hvar och en, som känner huru dessa sällskap äro organiserade,
vet, att de uteslutande äro af lokal betydelse, att deras tillgångar och
krafter redan äro disponerade för en mängd lokala intressen, samt att
ingen form för eu sammanslutning dem emellan förefinnes. Man kan derföre
ej begära, att två eller tre af dessa sällskap, med åsidosättande af
sin föregående verksamhet, skola taga om hand en fråga, som har en stor
nationalekonomisk betydelse för hela landet, och detta allenast derföre,
att fosforförande lager tillfälligtvis blifvit anträffade inom deras respektive
områden.

Det tredje af Utskottets skäl är, att de allmänna geologiska undersökningarne
utan svårighet torde kunna så ordnas, att den speciela undersökning,
hvarom här är fråga, icke, för så vidt den egen ett mera omfattande
intresse, må behöfva blifva förbisedd. Herr Nordenskiöld har
redan ådagalagt, huru främmande denna sak är för den geologiska institutionens
egentliga verksamhet. Frågan är nemligen till stor del utaf
rent teknisk beskaffenhet. Herr Nordenskiöld yttrade derföre, att den
geologiska byrån har lika litet att skaffa med ifrågavarande undersökning,
som topografiska korpsen med utstakandet af en jernväg. Stats-Utskottet
har emellertid gifvit anvisning på den geologiska byråns ordinarie anslag

421

Den 17 April, f. m.

för beredande af medel till bekostande af undersökningen. Detta är icke
försigtigt. Ett sådant råd bör derföre ofördröjligen återtagas. Hvad skulle
man väl säga, om krigsministern använde ett anslag, afsedt t. ex. för
anskaffande af kavallerisablar, på tillverkning af patronkök åt beväringen.

Dessa äro Utskottets synliga, d. v. s. i utlåtandet meddelade, skäl.
Men det har nu befunnits, att Utskottet för sin hemställan haft äfven
några hemliga skål, hvilka nu af eu bland Utskottets ledamöter blifvit
benäget meddelade.

Det ena af dessa var den sorgliga erfarenhet, man skall hafva vunnit
genom anslaget till försöken rörande lämpligaste sättet att tillverka lafbränvin.
Den ärade talaren erkände dock genast sjelf att statsverket fått
igen det derför utgifna beloppet. Som jag nu hört liera af Kammarens
ledamöter begära ordet och hoppas, att särskild! eu ibland dem skall
meddela Kammaren fullständiga upplysningar om det lilla anslaget och
dess resultat; så behöfver jag ej uppehålla mig dermed.

Det andra skälet var, att om vi bevilja det nu äskade anslaget, så skall
eu annan Riksdag möjligen blifva nödsakad att anvisa medel för en undersökning
af de inom landet förekommande stenkolslagerna. Om frågan
härom på allvar väcktes, skulle jag visst icke motsätta mig beviljandet af
ett sådant anslag, utan jag skulle tvärtom med glädje se, att staten finge
anledning att i rätt stor skala taga denna fråga om hand. Jag förmodar
dock, att den enskilda företagsamheten redan är så sporrad af den beräknade
vinsten vid dylika företag, att statens mellankomst här alls icke
skall befinnas vara af nöden. Jag har till och med hört, att skåningarne
äro ganska rädda för all den inmutningslust, som i detta afseende redan
är för handen och hotar deras fält.

Jag får till sist fästa uppmärksamheten derpå, att vi nyligen beviljat
anslag för att sätta våra handtverkare och fabriksarbetare i tillfälle att
genom resor inhemta kännedom om den utländska industriens ställning.
Jag klandrar visst icke detta — tvärtom; men jag vill, såsom Herr Sven
Nilsson yttrade om ölstugorna, hafva jemlikliet i allt; och då jordbruksnäringen
nu begär en liten summa för utredning af eu sak, som för den
är af största betydelse, så vore det hvarken rättvist eller billigt från
Riksdagens sida att atslå densamma. Den, som inser frågans vigt måste
bifalla det Kongl. förslaget.

Jag yrkar alltså utslag å Stats-Utskottets betänkande och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Jan Andersson: Jag har icke begärt ordet i afsigt att söka

försvara Utskottets förslag, utan blott för att redogöra för de skäl, som
förmått mig att biträda detsamma. Det har rent af varit af hushållsaktighet
med statens medel, som jag för min del ansett mig böra afstyrka bifall
till ifrågavarande anslagsfordran. Äfven den omständighet, att enskilda
personer och vissa kommunalinstitutioner redan gjort stora uppoffringar
för dylika undersökningar på vissa orter inom riket, har för mig utgjort
eu anledning att antaga att denna fråga redan blifvit föremål för den
enskilda företagsamheten och att statens mellankomst i följd deraf icke
syntes vara af behofvet påkallad.

Jag inser dock frågans stora vigt och betydelse för vårt land och

422

Den 17 April, f. m.

isynnerhet för jordbruksnäringen, och jag skulle derföre icke vilja motsätta
mig det nu begärda anslaget, synnerligast om man derigenom kunde
hoppas att frågan fortare kunde erhålla sin lösning.

Jag vill hvarken yrka bifall till eller afslag på Utskottets hemställan,
utan har endast velat på detta sätt i korthet redogöra för mina skäl att
biträda det slut, hvartill Utskottet kommit, samt tillåter mig uttrycka den
önskan, att Kammarens ledamöter ville så mangrannt som möjligt uttala
sina åsigter i saken.

Herr Lyttkens: Det synes som om ett olyckligt öde hvilade öfver

alla geologiska angelägenheter i Stats-Utskottet, ja, det förefaller till och
med som om eu riktig panik fattade Utskottet, så snart det blir fråga
om anslag för sådana ändamål. Det nu ifrågavarande är dock ett bland
dem, som kan inbringa ren vinst, och ur praktisk synpunkt anser jag det
vara nödvändigt att bevilja detsamma, emedan årligen betydliga summor
gå till utlandet för att erhålla superfosfater. Under år 1870 importerades

243.000 centner gödningsämnen, deraf 15 procent fosforsyra, således

36.000 centner, hvilka, efter ett pris af 35 å 40 öre per centner, representera
öfver en million riksdaler. Man kan häraf föreställa sig hvilken
stor vinst det skulle vara om vi kunde tillgodogöra oss de fosforförande
lager, som finnas i vårt land. Ensamt till Halland och norra Skåne,
hvars mergellager innehålla ända till 0,7 5 procent fosforsyra, införskrifvas
årligen stora massor gödningsämnen, och i nämnda provinser har
ett bolag bildat sig för import och redan tecknat 600,000 R:dr, oaktadt
provinserna ega så stor rikedom å fosforsyrad'' kalk i sina egna mergellager.

Utskottet har således icke ur nyttans synpunkt kunnat afslå Kong!.
Maj:ts förslag, ty det är obestridligt att den ifrågaställa undersökningen
är af största vigt för vårt jordbruk. Utskottet har äfven erkänt detta,
men för nödiga medels erhållande anvisat på det för de på statens bekostnad
fortgående geologiska undersökningarne beviljade anslag. Att
detta dock icke för det nu ifrågavarande ändamålet kan användas, erfares
utaf det för geologiska byrån utfärdade reglemente.

De medel geologiska byrån fått sig anvisade kunna således icke användas
för ett sådant speciel ändamål, som en undersökning af huru i
tekniskt hänseende de i riket förekommande fosforförande lager skola ändamålsenligast
kunna tillgodogöras. Den ärade representanten från Calmar län,
som nyss sökte försvara Utskottets hemställan, yttrade att, om detta anslag
nu beviljas, kunde det hända att, som ett lifligt intresse nu vaknat
för stenkolsborrningar, anslag snart komme att äskas för dylika företag.
Ja, om vi för femtio, ja hundra år sedan hade fått anslag för undersökande
af våra stenkolsförande lager och då gjort de upptäckter, som
nu biifvit gjorda i Skåne, hade vi besparat många, många millioner, som
sedan dess gått ur landet för stenkol. Frågan om undersökning af fosforförande
lager är nu ny, och just förhållandet med stenkolslagren bör
lära oss att icke uppskjuta och till den enskilda företagsamheten i en
kanske aflägsen framtid öfverlemna företag, af hvilka vi innan kort kunna
skörda stor vinst. Att fosforförande lager verkligen finnas på flera ställen
inom vårt land, hafva geologiska undersökningar ådagalagt, och det är

423

Den IT April, f. m.

au fråga om att bevilja medel för att visa, huru vi på bästa sätt skola
kunna tillgodogöra oss dem, och att af de flera olika metoder att af råämnet
tillverka superfosfat, som finnas, utvälja den lämpligaste och billigaste.
Man har frågat hvad man för sådant ändamål kan uträtta med 6,000
Rall1, men jag anser att vi böra vara tacksamma för det regeringen förklarat
att én undersökning kan åstadkommas för en så jemförelsevis ringa
summa. Hvad som vidare erfordras böra hushållssällskapen och landstingen
kunna anskaffa.

Mot det begärda anslaget har slutligen blifvit anmärkt, att det är
ett förslagsanslag och således kan öfverskridas. Jag medger riktigheten
af denna anmärkning, och för att undanrödja det hinder för anslagets beviljande
som derpå kan byggas, tillåter jag mig föreslå, att Kammaren,
med utslag å Stats-Utskottets hemställan, på det sätt ville bifalla Kong!.
Maj:ts förslag, att för det ifrågavarande ändamålet anvisas ett anslag af
sextusen riksdaler; och anhåller jag om proposition å detta mitt yrkande.

Friherre Fock: De skäl. som redan blifvit anförda för bifall till

Kongl. Maj:ts nu föredragna proposition, synas mig så talande, att jag
till dem ej skulle hafva haft något att tillägga, derest jag ej blifvit uppkallad
genom ett yttrande af en talare på calmarbänken. Han säde nemligen,
att denna fråga redan vore föremål för åtgärder från landstingens
sida, och nämnde dervid särskilt Malmöhus län. Om jag ej är allt för
oriktigt underrättad, så har detta läns landsting beviljat anslag för geologiska
undersökningar i allmänhet, och sålunda icke för det ändamål,
hvarom nu är fråga. Jag ber dessutom få fästa uppmärksamheten derpå,
att det nu är fråga om att taga reda på, hvarest fosforförande lager i
allmänhet kunna finnas här i landet och sättet för deras tillgodogörande,
hvartill det synes lämpligt att statsanslag anvisas. I annat fall skall lätt
hända, att vissa landsting gifva anslag till detta ändamål utan att dock
lyckas påträffa dylika lager, hvaremot det möjligen kunde vara mera skäl
att undersöka andra delar af landet, hvilkas kommunal-representationer
visa sig lika njugga att bevilja anslag för detta ändamål som Utskottet
nu varit i afseende å det af Kongl. Maj:t begärda anslaget. Det synes
mig, som om denna fråga vore af eu sådan allmän natur, att den väl är
förtjent af understöd af statsmedel och att sålunda representationen må
taga densamma om hand.

Ett annat skäl, som anfördes mot bifall till den Kongl. propositionen,
var att man befarade, att man med ett sådant exempel för ögonen skulle
begära statsbidrag för att söka efter stenkol in. m. Den siste talaren har
redan bemött denna anmärkning, då han fäster uppmärksamheten på hvad
resultat det skulle hafva medfört för vår industri och inre utveckling, om
på grund af ett dylikt statsanslag de rika stenkolstillgångar, om Indika vi
nu begynna hafva förhoppning, hade blifvit upptäckta och tillgodogjorda
för tretio år sedan. Samme talare anförde vidare såsom ett exempel i
denna väg, att 1868 års Riksdag beviljat anslag för försöks anställande
att tillverka bränvin af laf. Han erkände visserligen, att staten fått igen
sina penningar för dessa försök, men jag ber att i någon män få komplettera
hans yttrande i denna del. Jag vill dock härvid förutskicka den
anmärkning, att sprittillverkning af laf i större skala egentligen icke kan

424

D(H 17 April, f. m.

komma i fråga andra år, än sådana då vanliga råämnen för denna tillverkning,
förnämligast rotfrukter, slagit fel. Det är egentligen under sådana
förhållanden, som renlafven på detta område spelar någon betydligare
roll, och någon sådan missväxt har egentligen ej förekommit efter
tiden för detta sista anslags beviljande. Emellertid inträffade att redan
under hösten år 1868 — således kort tid efter det att professor Stenberg
verkställt siua försök och meddelat metoderna för tillverkningen — användes
circa 36,000 centner laf för bränvinstiliverkning, och erhölls deraf

251.000 kannor bränvin; under loppet af år 1869 tillverkades likaledes
af 64,000 centner laf 429,000 kannor bränvin, samt år 1870 af 38,000
centner laf 265,000 kannor bränvin — alla dessa uppgifter i afrundade
tal. Jag tror mig med temligen stor säkerhet kunna påstå, att denna
industri ej skulle, utan dessa förberedande försök, hafva kunnat utveckla
sig så hastigt att blott under 2 i år, hvilken tid ofvannämnda uppgifter omfatta,
af detta jemförelsevis värdelösa material blifvit tillverkadt omkring

945.000 kannor bränvin, hvilka gifvit staten eu skatteinkomst af 661,500
E:dr. Man skall möjligen härvid invända att om icke detta bränvin hade
tillverkats af laf, så hade för denna fabrikation några andra råmaterial
blifvit använda och sålunda statsinkomsten i alla fall blifvit densamma;
men på sätt nu skett hafva dock dessa andra, värderikare råämnena blifvit
besparade, hvarigenom en ej ringa statsekonomi vinst uppstått, eu
vinst, som ej kan antagas till mindre än 6 å 700,000 R:dr, d. v. s. mer
än 100 gånger det belopp, som 1868 års Riksdag för en gång beviljade.
År . det väl med dylika exempel för ögonen som man nu vill vägra det
begärda anslaget? . För min del kan jag ej föreställa mig något sådant,
och jag må uppriktigt säga, att, då jordbrukintresset är det största intresse,
. som finnes i vårt land, och då detta intresse såsom vi nogsamt
veta, är särdeles väl representeradt i denna Kammare, så tror jag ej heller
att det nu ifrågavarande anslaget kommer att afslås. För min del
lemna!'' jag min röst för bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Grefve Sparre: Då Stats-Utskottets ledamöter önskat, att

man i denna fråga mangrant skulle yttra sig, så ber jag få tillkännagifva
att jag kommer att rösta för bifall till den Kongl. propositionen.
Eu talare bär yttrat sig om stenkolslagren i Skåne och sagt, att, derest
statsanslag för undersökningar af desamma för längesedan blifvit beviljadt,
ofantliga summor derigenom skulle hafva blifvit oss besparade. Jag har
varit i tillfälle att utur Vetenskapsakademiens handlingar för år 1810
^eu uppgift, att vid denna tid ungefär lika beskaffade borrningsförsök,
som nu pågå, blifvit anställda i Skåne, men att man tröttnade vid
dem, sedan man uppnått ett djup af 400 fot utan att hafva upptäckt
några betydligare kolsflötser; då dessutom medel för vidare försöks anställande
då för tillfället saknades, slutade man med dessa experiment,
och saken har sedan dess legat nere i 60 år. Ungefär något dylikt skulle
äfven nu kunna hända, om man endast åt den enskilda företagsamheten
öfverlemnade sådana försök, som att borra efter de forsforförande lager,
som på olika ställen inom landet möjligen kunna finnas. Med kännedom
om de ofantliga qvantiteter gödningsämnen som årligen införas i landet,

425

Den 17 April, f. in.

tror jag att det anslag af 6,000 R:dr för sådana undersökningar hvarom
nu är fråga är så ringa, att vi väl kunna utsätta oss för den lilla läsken
att bevilja detsamma.. Man bär äfven gjort invändningar deremot, att
denna summa skulle blifva ett förslagsanslag; men då det ej är anledning
antaga att Kongl. Maj:t, i hvars band ett dylikt anslag hvilar, skall missbruka
sin rättighet att använda detsamma, så tror jag ej, att denna sak
beköfver närmare beaktas. Det kan nemligen ej gerna gå an att uppföra
detta såsom ett bestämdt anslag, ty det kunde ju bända, att, i det
ögonblick anslaget toge slut, endast något litet ytterligare belopp kunde
erfordras för att i denna sak vinna något resultat; vore det nu icke ett
förslagsanslag så finge det ej i ringaste mån öfverskridas.

Jag ber att få tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Hörnfeldt: Inom Utskottet bar det alldeles icke funnits
något tvifvel om lämpligheten och nyttan af eu sådan undersökning af de
forsforförande lager, som inom riket kunna förekomma, och hvilken af
Kongl. Maj:t blifvit föreslagen; men Utskottet bar varit tveksamt om lämpligheten
af att till Kongl. Maj:ts disposition ställa det för en sådan undersökning
äskade belopp, enär det ju skulle kunna låta tänka sig, att derigenom
den enskilda företagsamheten inom detta område skulle kunna undertryckas.
Då nemligen till hvars och ens vetskap kommit, att statsanslag
finnas för dylika undersökningar, så är det helt naturligt, att mången
enskild, som eljest sjelf skulle bekosta sådana undersökningar, komme
att dermed dröja i afvaktan på att förr eller sednare komma i åtnjutande
af någon del åt dessa statsmedel, livilkas fördelning det berodde på Kongl.
Maj:t att verkställa. Detta är det ena af de skäl, hvarföre Utskottet ej
ansett , sig böra bifalla den Kongl. propositionen. Utskottet bar derjemte,
och för det andra, föreställt sig, att det nu begärda anslaget, såsom varande
ett förslagsanslag, helt säkert skulle komma att öfverskridas, enär,
sa snart vissa delar af landet kommit i åtnjutande af detsamma, äfven
från flera andra orter ansökningar i detta hänseende skulle inkomma till
Kongl. Maj:t, som svårligen torde kunna förneka äfven dem enahanda
förmån. Då slutligen härtill kommer, att redan hittills flera dylika undersökningar
verkställts pa enskildes bekostnad och utan statens mellankomst,
så torde ej heller ..hädanefter dylika understöd från statsverkets sida vara
erforderliga, hvarföre jag ock yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Carl Hvar sson: Som jag icke deltagit i Utskottets behand ling

i denna fråga, så anser jag mig, till följd deraf, åtminstone icke skyldig
att försvara Utskottets förslag. Jag kan dock icke underlåta att säga,
att. då endast 6,000 Rall- för innevarande år ansetts vara för ändamålet
erforderliga, det bar förundrat mig, att någon Kongl. proposition blifvit
framställd angående beviljande af ett så obetydligt belopp, enär jag tror,
att. så pass stora besparingar val torde finnas under anslagen på sjette
hufvudtiteln, att de räcka till för det ifrågavarande ändamålet. Om så
åter icke. är förhållandet, så får jag säga, att det synes mig besynnerligt,
att regeringen ej ifrågasatt ett större anslag än 6,000 R:dr, emedan jag ej
kan antaga, att denna summa skall räcka särdeles långt för vinnande af
det ändamål, som nu är i fråga. Det är visserligen sannt, att detta an -

426

Den 17 April, f. in.

slag som af Kong!. Maj:t föreslås att uppföras såsom förslagsanslag, kan
komma att öfverskridas derhän att det slutligen uppgår till 30—40,000
R:dr; men i sådant fall är det ej väl beräknadt, att nu blott begära ett
anslag å 6,000 R:dr. Skulle man åter, såsom en talare föreslagit, ej bevilja
detsamma såsom förslagsanslag, utan fixera detsamma till det bestämda
beloppet 6,000 R:dr, så är jag öfvertygad om, att det i så mycket
större grad blefve otillräckligt. Vid betraktande af dessa omständigheter
bar icke Utskottet saknat allt skäl att afstyrka bifall till Kong!.
Maj:ts förslag. Ett ännu bättre skäl för en sådan hemställan från Utskottets
sida synes mig hafva varit, om U tskottet afstyrkt förslaget på den
grund, att det äskade anslaget för innevarande år, hvars budget redan är
uppgjord, skulle komma att förorsaka oreda i Riks-staten och i Riksgäldskontorets
utgifter, enär man ju på detta siitt komme att sammanblanda
innevarande och nästkommande års statsutgifter. Vill man åter nu befrämja
det ifrågavarande ändamålet, så vore det bättre att besluta ett
större anslagsbelopp och bestämma vissa vilkor för detsammas användande,
hvilket åter svårligen nu på stående fot torde låta sig göra. Om Kammaren
sålunda nu ej vill antaga Utskottets förslag, så torde det vara bäst
att återremittera detsamma till Utskottets förnyade behandling. Att deremot
bifalla endast det lilla beloppet 6,000 R:dr, tror jag icke vore välbetänkt,
hvarföre jag ock för närvarande yrkar återremiss.

Herr Falk: Jag beklagar att Utskottet ansett sig hafva skäl att

afstyrka bifall till Kongl. Maj:ts nu föredragna proposition, i synnerhet
som det gäller en för jordbruket så vigtig fråga som den om tillgodogörandet
af de inom riket förekommande forsforförande lager. Men jag anser
dock att redan så många och talande skäl blifvit afgitna för Kongl.
Maj:ts proposition att jag icke tvekar att hoppas att densamma skall blifva
bifallen i denna Kammare. Med afslag å Utskottets hemställan yrkar jag
följaktligen bifall till den Kongl. propositionen.

Herr Granlund: Då jag är öfvertygad om den stora nytta för

jordbrukets utveckling, som skulle blifva eu följd, om det ändamål vunnes,
som med detta anslag afses, så förundrar det mig i sanning, huru man
kan anse det nu ifrågasatta anslaget af 6,000 R:dr för befrämjande af en
den mest angelägna industri genom tillgodogörande af de inom vårt land
förekommande forsforförande lager för bortkastade penningar. Här är
nemligen fråga om uppkomsten af eu ny industri, som måhända framdeles
kan blifva af stor vigt för vårt land, på samma gång den skall komma
att underhjelpa och underlätta jordbruket, för hvars behof för närvarande
årligen importeras gödningsämnen för ofantliga penningesummor. Man har
ofta beklagat sig öfver, att icke initiativ i industriel riktning framkomma
från regeringen. Då nu emellertid c.tt sådant blifvit framstäldt som
hem leda till ofantliga fördelar för vårt land, så är det väl ej skäl att saga,
att detta anslag, äfven om det i någon mån skulle komma att öfverskridas,
vore bortkastade penningar. Det är nemligen klart, att, derest man
funne det ej vara skäl att vidare fortsätta med dessa undersökningar,
detta anslag äfven komme att indragas; hvaremot, om man funne detsamma
lända till ett önskadt resultat och undersökningen i den åsyftade

Den 17 April, f. m.

437

riktningen böra ännu mera utsträckas inom skilda delar af vårt land, så
tror jag man med nöje bör förhöja detsamma.

Utskottet har visserligen sagt, att redan nu många enskilda personer
och föreningar äro sysselsatta med denna industri. Detta är möjligen
sannt, men jag tror dock, att dylika enskilda företag bedrifvas i obetydlig
skala, emedan jag har hört, att det är ganska svårt för enskilde och hushållningssällskap
att få skickliga geologer för dessa undersökningars bedrifvande;
åtminstone har jag mig bekant, att förhållandet varit sådant i
Westergötland. Man kan icke heller begära, att enskilda personer genom
att eftersinna, hurusom denna nya industri i framtiden kan blifva af särdeles
stor betydelse, skola för befrämjande af densamma underkasta sig
stora uppoffringar. Är det fråga om att framkalla en ny industri i landet,
så är det representationens pligt att söka underlätta densammas utveckling;
och jag är öfvertygad derom att icke något anslag af statsmedel
kan vara mera berättigadt än det, hvarom nu är fråga; hvarföre
jag ock yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag i detta ämne.

Herr He rman Schmidt: Ingen lärer kunna bestrida, att det

skulle lända det allmänna till en högst väsendtlig fördel, derest man genom
att anställa undersökningar kunde åstadkomma det resultat, att äfven
här i landet fosforförande lager påträffades, ty dessa lager äro af
synnerligt värde för jordbruket, hvars utveckling genom desammas tillgodogörande
i väsendtlig mån befrämjas. Om sådana lager anträffades,
så skulle mall, derest de voro af någon betydenhet, kunna undgå nödvändigheten
att hemta våra behof i detta afseende från utlandet, och på
sådant sätt skulle eu ofantlig statsekonomisk vinst tillika uppkomma.
Stats-Utskottet har icke heller förnekat någon bland dessa fördelar, men
Utskottet har ändock afslagit det obetydliga anslag för anställande af
dylika undersökningar, hvilket nu af Kongl. Maj:t blifvit äskadt. Jag
skall emellertid icke inlåta mig på någon vederläggning af Utskottets
motivering, tv detta har redan så sakrikt och fullständigt af flera föregående
talare blifvit verkstäldt, att jag till deras skäl ej har något vidare
att tillägga. Jag vill sålunda endast tillkännagifva, att jag kommer
att lemna min röst för obetingadt bifall till Kongl. Maj:ts proposition i
detta ämne, hvadan jag ock yrkar afslag å Utskottets utlåtande.

Herr Statsrådet Bergström: Till de skäl för bifall till Kongl
Maj:ts proposition, Indika äro anförda dels i sjelfva propositionen, dels
ock af de talare, som redan yttrat sig i frågan, har jag ej mycket att
tillägga. Det är en känd sak, att importen af artificiela gödningsämnen,
och deribland företrädesvis de fosforsyrehaltiga är i starkt tilltagande, och
att densamma redan för år 1870 uppgick till ett penningevärde af öfver
en million R:dr. Det är sålunda af stor vigt, att vårt land tillgodogör
sig de råmaterialier för tillverkningen af superfosfat som kunna finnas
härstädes. Stats-Utskottet synes vilja utesluta all omtanke om tillgodogörandet
af landets tillgångar i detta hänseende från statens verksamhet. Jag
tror ej, att den moderna statens verksamhet på detta område kan eller
bör sålunda inskränkas och begränsas. Det måste anses vara en för statens
ändamål naturlig uppgift att, biand annat, sprida industriela kun -

428 Ben 17 April, f. m.

skaper i landet, cell det är egentligen icke något annat som afses med
det ifrågasatta anslaget.

Hvad särskildt angår beloppet af denna utgift, så vet jag ej, på
hvilka grunder representanten från Halland tilltror sig kunna bättre beräkna
den för ändamålet erforderliga summan än de två sakkunnige män,
hvilka för mig uppgifvit det i den Kongl. propositionen upptagna belopp
såsom tillräckligt, åtminstone till eu början. Till desse mäns insigter och
omdöme i denna sak har jag ansett mig böra hysa förtroende. Men just
derföre att beräkningarne ej kunna vara fullt exakta, har anslaget blifvit
begärdt såsom ett förslagsanslag. Äfven om anslaget beviljas under denna
benämning, så ligger det dock i sakens natur, att detsamma ej i betydligare
mån bör eller kommer att öfverskridas. Skulle det visa sig att
anslaget blifver otillräckligt, så kommer otvifvelaktigt en ny framställning
i ämnet att göras till Riksdagen.

Man bär vidare förmenat, att det nog under sjette hufvudtiteln funnes
så stora besparingar och tillgångar, att den ifrågavarande utgiften
derifrån kunde bestridas, och att följaktligen en Kongl. proposition i detta
ämne ej varit erforderlig. Det är visserligen sannt, att tillgångar finnas
under nyssnämnda hufvud titel; men de äro redan strängt anlitade för
andra ändamål. Så t. ex. kan jag nämna, att, till följd af 1870 års
Riksdags beslut, att utgifningen af de ekonomiska kartorna öfver södra och
mellersta delarne af riket borde inställas, regeringen, på det att icke det
i detta hänseende redan påbörjade arbetet skulle blifva alldeles gagnlöst,
måst, för fortsättande af utgifningsarbetet, å besparingarne anvisa ända
till 15,000 R:dr, hvilken summa var en ganska stor påkänning på dessa
tillgångar.

På dessa skäl hemställer jag om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Ola Jönsson: Det förhåller sig verkligen så, att jag i denna

sak är förekommen af Herr Civilministern. Det är visserligen sannt, att
det nu begärda anslaget, såsom förslagsanslag, kan komma att i någon
mån öfverskridas. Men jag ber att härvid få säga, att jag hyser det förtroende
till regeringens rättskänsla, att jag ej fruktar för denna möjlighet.
Man har äfven fästat sig vid, att det nu begärda anslaget är så
obetydligt. För min del kan jag ej finna något klandervärdt ligga deruti,
att regeringen begär endast små anslag, då blott sådant är erforderligt:
tvärtom tror jag, att man bör vara regeringen tacksam för ett sådant
sätt att gå till väga. Hvad skulle väl för öfrigt blifva följden deraf, att
Riksdagen afslår ett äskadt anslag, endast på den grund, att det är af
alltför ringa belopp? Jo, helt enkelt den, att regeringen eu annan gång
begär ett vida större anslag och hugger till i växten, som man säger,
och jag hemställer, om denna Kammare, som företrädesvis ifrar för att
iakttaga sparsamhet med statens medel, skulle finna sig så synnerligen
belåten med något sådant.

För öfrigt må jag tillstå, att äfven jag ej är obenägen för det medgifvandet,
att ifrågavarande anslag möjligen är otillräckligt för det med
detsamma afsedda ändamål. Men det går ju i allt fall an att nu bevilja
denna summa för eu gång. Visar det sig sedan, att ej något särdeles
stort resultat i afseende å de ifrågavarande undersökningarne kan genom

429

Den 17 April, e. m.

detta obetydliga belopp ernås, så står det ju näst sammanträdande Riksdag
öppet att för samma ändamål bevilja de ytterligare summor, som
kunna komma att ifrågasättas.

För min del yrkar jag obetingadt bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i detta ämne.

Herr Key: Jag ber att få tillägga blott ett par ord. Om något

har bekräftat den åsigt, att 6,000 R:dr är en alldeles för liten summa
för det ändamål, som nu afses, så är det just den nu pågående diskussionen.
Tager man i betraktande de förhoppningar, som redan börjat
framskymta om understöd af statsmedel för undersökningar i olika orter
af landet, så skola dessa nog komma att frambäras till regeringen, derest
det föreliggande förslaget bifalles, och den lilla summan af 6,000 R:dr
skall befinnas alldeles otillräcklig, att fördela bland alla dessa många,
bvilka, livar och en inom sin ort, tro sig hafva förhoppning om att påträffa
fosforförande lager.

Då vi nu af Herr Civilministern fått emottaga den försäkran, att
anslaget, äfven derest detsamma befinnes otillräckligt, dock ej i någon
nämnvärd mån skall komma att öfverskridas, samt då den i ämnet förda
diskussionen utgör eu ledning för bedömande af Kammarens högspända
förhoppningar i denna fråga, så är det att hoppas, att Utskottet, i händelse
af återremiss, skall lyckas att bringa denna sak till ett nöjaktigt
resultat. Att 6,000 R:dr är eu för liten summa för det afsedda ändamålet
torde vara för en hvar lätt att inse; att anslaget uppföres såsom
förslagsanslag, har äfven blifvit medgifvet icke vara lämpligt; hvarföre,
och då man prompt synes vilja hafva statsanslag, samt Utskottet skulle
kunna åstadkomma en lämplig medelväg mellan ett för litet och ett ovisst
i denna fråga, jag, med återtagande af mitt förra yrkande om bifall till
Utskottets hemställan, förenar mig med dem, som yrkat återremiss.

Herr Grefve Sparre: Man har nu yrkat återremiss af detta utlåtande.
Får jag fråga: hvad skall det tjena till? Kongl. Maj:t bar, efter
att hafva inhemtat sakkunnige mäns utlåtande i ämnet, bestämt den
summa som för ändamålet har ansetts erforderlig. Tilltror sig nu månne
Stats-Utskottet att i detta hänseende vara klokare än desse sakkunnige
män ? Eller skulle man måhända, såsom den siste talaren framhållit,
söka åstadkomma en medelväg mellan Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag
? Det tror jag är öfverflödigt. Kongl. Maj:t har nu för det ifrågasatta
ändamålet begärt ett anslag af 6,000 R:dr, och just för den händelse
att denna summa, under användandet af densamma, skulle befinnas
vara otillräcklig, har anslaget blifvit upptaget under rubriken förslagsanslag,
hvilket, såsom bekant, i viss mån kan få öfverskridas. Jag förstår
för öfrigt ej, hurudan den medelväg skall vara, hvilken den siste
talaren förordat. Den genaste och bästa vägen synes mig vara att sans
phrases bifalla den Kongl. propositionen, och så gör jag.

Herr Lytt k ens: Efter det yttrande, som nyss afgifvits från statsrådsbänken,
att det ej vore att förmoda, att det nu begärda anslaget
skulle komma att i någon nämnvärd mån öfverskridas, skall jag ej vidare

430

Den 17 April, f. m.

uppehålla diskussionen, utan ber endast att, med återtagande af mitt
förra yrkande om återremiss, få förena mig med dem som yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Carl Ifvarsson: Äfven jag skall återtaga mitt yrkande om
återremiss, sedan yrkandet på förslagets fixerande å ena sidan blifvit
återtaget och å den andra jag nu från statsrådsbänken hört den försäkran,
att det begärda förslagsanslaget ej skall — åtminstone icke i någon
nämnvärd mån — komma att af regeringen öfverskridas. Ehuru jag,
såsom jag redan förut nämnt, ej tror, att något särdeles mycket kan för
den ifrågasatta undersökningen komma att uträttas förmedelst det obetydliga
belopp som nu begäres, vill jag dock, i förlitande på Herr Civilministerns
nyss afgifna löfte — hvilket jag hoppas i alla händelser skall komma att
hållas i helgd, äfven om den nuvarande ärade Civilministern undertiden
för detta anslags utgående skulle afträda från sitt embete — nu förena
mig med dem, som yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits på
de yrkanden, som blifvit gjorda, stadnade Kammaren i det beslut att,
med utslag å Utskottets hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet.

§ 9.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 53, med anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse i fråga om pension för Telegrafintendenten,
Majoren A. L. Fahnehjelm.

§ io.

Föredrogs Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 10, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående dels stadgande af förändrade
vilkor för tidningars och tidskrifters postbefordran samt dels åtskilliga
andra postväsendet rörande frågor.

Sedan punkten 1 och deri förekommande författningsförslags § 1
blifvit uppläst, begärde Herr Griimcelius uppläsning jemväl af förslagets
öfriga §§, för att i sammanhang med 1 § företagas till afgörande. Kammaren
gaf härtill sitt bifall, och sedan de återstående §§ i förslaget
blifvit lästa, lemnades ordet ånyo till:

Herr Gumselius, som yttrade: Ehuru jag är personligen, mer än

Kammarens fleste öfriga ledamöter, intresserad af denna fråga, torde det
likväl tillåtas mig att här uttala min uppfattning af densamma.

Jag delar fullkomligt Utskottets åsigt att de åt Kongl. Maj:t och
Generalpoststyrelsen anförda skälen äro “fullt öfvertygande'', och jag är
således villig att hemställa om bifall till Utskottets förslag, dock med
ändring af hvad väl äfven torde vara endast ett tryckfel, nemligen att
det på 10:de sidans 5:te rad förekommande ordet “insändaren" till, så -

431

Den 17 April, i'', m.

sort! det bör vara, “afsändare^*. Och det må tillåtas mig, till den kraft
och verkan det halva kan, nämna, att det första svenska publicistmötet,
för några år sedan samladt här i Stockholm, i detta fall enade sig om
att uttala åsigter, nära öfverensstämmande med dem, som innefattas i den
Kongl. propositionen.

Möjligen skulle jag dock hafva några betänkligheter vid att obetingadt
bifalla förslaget, såsom det nu lyder, derest icke i 5:te paragrafen den
bestämmelsen funnes intagen, att Generalpoststyrelsen tillkommer att meddela
de ordningsreglor, som för behörig tillämpning af de i det föregående
gifna föreskrifterna kunna finnas erforderliga. Men jag är fullt förvissad
om, att den nuvarande poststyrelsen skall vid dessa ordningsreglors
uppgörande taga hänsyn till detaljer, som i tillämpningen icke äro
utan vigt och betydelse, om de än ej ansetts böra inrymmas i sjelfva
författningen. Det må vara mig förunnadt begagna detta tillfälle att
exempelvis fästa uppmärksamheten vid ett par sådana förhållanden, som
jag skulle önska måtte ihågkommas, då ordningsreglorna skrifvas.

Önskligt synes mig då vara, att det underlättas för tidningsutgifvaren
att sjelf, om han så vill, betala postarvodet för prenumeranter, så att
dessa erhålla tidningarne till afrundadt pris. Enligt författningens ordalydelse.
beräknas postarvodet gemenligen i vissa procent af prenumerationspriset,
till hvilket sistnämnda pris arvodet läggcs, då man i de aldra
flesta fall kommer till pris, som sluta på öretal, ofta rätt obeqväma för
minnet och för betalningen. Det blefve i praktiken enklare, lättare och
redigare, om tidningsutgifvaren kunde annonsera ett afrundadt pris, hvartill
hans tidning, utan vidare tillägg, hölles till salu genom postkontoren.
Från detta bruttopris finge då, om ordningsreglorna tilläte en sådan
tillämpning, af dragas den procent, som svarar mot det i förordningen
stadgade procenttal å nettopriset. Medgåfves detta, hvilket för postverket
ej borde medföra synnerlig olägenhet, skulle sannolikt många tidningsutgifvare,
kanske de flesta, för sina prenumeranters beqvämlighet, begagna
sig deraf.

Ett ord i författningen, hvilket jag ock önskar måtte i tillämpningen
erhålla en både för allmänheten och tidningsutgifvarne helsosam tolkning,
är ordet “regelbunden11 i författningens tredje paragraf, der det är fråga
om vilkoren för regelbunden postbefordran af tidningar eller tidskrifter,
utan att prenumerationsafgift erlägges vid aftal om postbefordran.

För allmänheten är det af vigt, att “regelbunden1'' ej tolkas så
strängt, att dermed afses jemna qvartal eller ens jemna månader. Det
är af intresse för den, som exempelvis reser till en badort, att dir, utan
svårighet eller för stor utgift kunna få sina tidningar för den tid af kanske
5, 6 eller 7 veckor, han der tänker vistas. Naturligtvis bör han derföre
erlägga afgift till postverket, men på detta vilkor synes han böra kunna
påräkna att erhålla sina tidningar, äfven om den regelbundna sändningen
skulle inskränka sig till en hel och delar af ett par andra månader.

För tidningsutgifvare åter är eu liberal tolkning af detta uttryck om
regelbunden postbefordring särdeles vigtig. Tidningarne komma att betala
postafgift, somliga i rätt stor skala, för exemplar af egna blad, som bortskickas
i och för lösnummerförsäljning. Denna kan, enligt sin natur, ej

432

Den 17 April, f. m.

bibehållas fullt lika för alla dagar i veckan. Så t. ex. tror jag mig veta,
att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning utgifves i en betydligt större
upplaga på lördagarne, än öfriga dagar i veckan. Om då tidningen, som
jag förmodar, har ombud i bygden för lösnummersförsäljning, bör utgifvaren,
att tillmötesgå efterfrågan, skicka ett större, kanske dubbelt eller
tredubbelt antal exemplar af sin tidning om lördagarne, mot det vanliga.
Likartadt, om än ej i samma omfång, torde förhållandet vara med många
andra tidningar. Men för lördagsupplagans öfverskjutande antal exemplar
kunna tidningarne ej, utan att åsamka sig förlust, betala korsbandsporto.
Min önskan i denna punkt är alltså, att, då tidningsutgifvare gör till postanstalt
framställning om försändning af något större antal exemplar af
sin tidning, för hvilket han betalar befordringsafgift, och om han dervid
för olika dagar i veckan uppgifver olika antal blad, som han ämnar
sända, detta dock måtte betraktas såsom “regelbunden postbefordran", och
priset derför beräknas efter försändningsseriens medelantal; så att om
t. ex. eu daglig tidning till utsäljare skickar 50 exemplar af lördagsbladen,
men blott 20 exemplar af de öfriga dagarnes blad, borde han derför
betala afgift för regelbunden sändning af 25 exemplar.

Flera likartade bestämmelser kunde kanske förtjena att i ordningsreglorna
intagas; men jag skall inskränka mig till att här framhålla
dessa såsom, enlig min tanke, vigtiga; och då jag är öfvertygad — jag
upprepar det — att poststyrelsen med tillmötesgående omfattar hvarje
billig och befogad önskan från dess kunders sida, behöfver jag icke bär,
med anledning af uttalade önskningsmål, göra särskilt yrkande, utan inskränker
mig att hemställa, att Kammaren måtte (med ändring af det
påpekade tryckfelet) fullständigt bifallar hvad Utskottet i denna punkt
föreslagit.

Härmed var öfverläggningen slutad. Det i första punkten till antagande
anmälda författningsförslaget blef af Kammaren godkändt; dock
med erinran, att det i förslagets 3 § anmärkta tryckfel borde rättas,
sålunda att det der förekommande ordet "insändaren" ändrades till “afsändare^1.

Betänkandets vidare föredragning af bröts af den anledning följande §
angifver.

§ Il Herr

Statsrådet m. m. E. O. Weidenhielm afiemnade Kong!. Maj:ts
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående begrafnings- och öfriga kostnader med anledning af
H. M. Drottning Lovisas dödliga frånfälle; och

2:o) i fråga om beredandet af garnison i Carlskrona samt angående
användandet af det vid 1871 års lagtima riksdag beviljade extra anslag

af

433

Den 17 April, f. m.

s.i 65,000 R:dr till uppförande af stall- och ridhusbyggnader för fyra
åkande batterier af Wendes artilleriregemente.

Herr Talmannen emottog dessa nådiga propositioner under förklarande,
att Kammaren skulle åt desamma lemna grundlagsenlig behandling.

§ 12.

Härefter fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 10, och förekom nu:

Punkten 2.

Härvid anfördes af:

Herr Statsrådet Wsern: Då ingen af Utskottets ledamöter reserverat
sig mot förslaget i denna punkt, och de åsigter, som blifvit anförda i
motiveringen dertill, sålunda synas hafva gjort sig gällande hos dem alla,
så torde det vara att antaga, att denna Kammares pluralitet skall vara
af samma mening och anse den af Kongl. Maj:t föreslagna förhöjningen i
portot för de s. k. lösbrefven vara för stor, att för vinnande af de utaf
Kongl. Maj:t afsedda ändamål kunna medgifvas. Jag beklagar om så är
fallet, ty den ordning, som genom bifall till förhöjningen skulle följa i
postbefordringen, i det att det blefve möjligt förbjuda alla penningetransaktioner
med postiljonerna ocli vinna den fullständiga kontroll, som ligger
i frimärkena, är åt så stor fördel, att jag fortfarande anser den väl värd
denna uppoffring. Jag hoppas att åsigterna härom skola allt mer och mer
blifva ense, så att det skall blifva möjligt i detta som i andra afseenden
att få postgången ställd på eu regelbunden och bestämd grund, allt sportelväsende
afskaffädt och alla postinkomster ingående direkt till statsverket.

Herr Nils Larson: 1 denna punkt ber jag få framhålla några
olägenheter, som åtminstone i vissa orter skulle blifva följden af ett bifall
till Kongl. Maj:ts förslag. Af sådant bifall skulle nemligen följa att man
icke skulle få öfverlemna lösbref till postiljonerna, emedan dessa skulle
blifva för bjudne att mottaga sådana bref för att befordra dem jemte derför
erlagdt porto vare sig till närmaste poststation eller också till någon
enskild mottagare på vägen innan posten uppnått stationen. I de norra
orterna skulle^ detta i synnerhet falla sig olägligt, enär, såsom man vet,
der i allmänhet är ganska långt mellan poststationerna, och på många
ställen går posten icke mer än en gång i veckan. Om jag efter bestämmelserna
i det Kongl. förslaget skulle vilja sända ett bref till en person,
som vore boende invid postvägen och närmare mig än första poststationen,
så kunde detta icke låta göra sig på annat sätt, än att brefvet först skulle
passera förbi honom för att komma till stationen, men der finge det qvarligga
till nästa vecka, hvarefter det slutligen ginge tillbaka på eu del af
den väg det förut passerat, för att sålunda komma mottagaren tillhanda.

Rikad. Prof. 1812. 2 Afd. S Band. 28

434

Den 17 April, f. m.

Det är för att förebygga dylika olägenheter som Utskottet föreslagit,
att Riksdagen icke ville bifalla Kongl. Maj:ts nådiga proposition i denna
del; och jag anhåller att Kammaren måtte godkänna hvad Utskottet sålunda
hemställt.

Efter dessa yttranden bifölls Utskottets hemställan.

Punkten 3.

Bifölls.

Punkten i.

Herr Gu in tellus: Utskottets förslag i denna punkt synes mig vara i
hög grad märkvärdigt. En reservant har med fullt fog karakteriserat såsom
lika oklokt som ovanligt, hvad som deri tillstyrkes, nemligen att representationen
skulle besluta eu högre beskattning än det afsedda ändamålet
kräfver, och samme reservant har äfven anfört huruledes generalpostdirektören
inför Utskottet uttalat såsom sin mening, att det af Kongl.
Maj:t föreslagna lägre portot vore för postverket fördelaktigare än ett
högre, emedan det förra komme att till postverket öfverflytta en lifligare
och jemnare samt derigenom mera lönande paketförsändelse, än som med
ett högre porto kunde vara att förvänta. Det lägre portot skulle således
lända både allmänheten och postverket till gagn.

Ser jag då på Utskottets motivering för sitt förslag, så finner jag att
Utskottet i början af densamma framhåller, hurusom paketpoströrelsen i
vårt land ännu är föga utvecklad, samt mot slutet erinrar derom, att “ett
allmännare anlitande af postverket för dylika försändelser och derigenom
en fullständigare utveckling af paketpostförbindelserna“ är ett vigtigt syftemål,
värdt att befrämjas, hvilket Utskottet hoppas skola “i icke ringa
män11 kunna ske genom portosatserna 40 och 60 öre.

Det förefaller mig i sanning underligt att ett Utskott, hvilket, såsom
detta, synes lägga stor vigt på att få postväsendet här i landet utveckladt
i någorlunda öfverensstämmelse eller jemnhöjd med andra länder, med hvilka
Sverige i öfrigt är jemnbördig!, företagit sig att, i strid mot en auktoritet,
som Utskottet icke lär jäfva, och utan anförande af några kraftiga skål,
föreslå högre portosatser, än nämnda auktoritet för sitt verk tagit i anspråk,
och detta oaktadt Utskottet icke gittat bestrida, att postverket igenom
portonas sättande lägre skulle få en större inkomst.

När jag först erhöll kännedom om detta Utskottets förslag, föreställde
jag mig, att förhöjningen möjligen berott derpå, att, sedan Utskottet
ansett sig icke kunna tillstyrka den från postverkets sida påyrkade
förändringen i afseende på lösbrefven, vederbörande torde hafva gjort någon
framställning om att i stället erhålla en förhöjning här; men detta
motsäges tydligt af reservationen, hvarförutom jag under hand erfarit att
Generalpoststyrelsen ingalunda ändrat åsigt i afseende å fördelarne af de
lägre paketportonas införande.

Härtill kommer äfven att nuvarande lägsta paketporto utgör 25 öre.
Att höja dot till 30 öre kan i sammanhang med medelportons införande

435

Den 17 April, f. in.

låta höra sig, men att för kortaste afstånd höja paketportot från 25 till
40 öre, synes vara obilligt.

Jag hemställer på dessa skäl att paketpostsatserna, måtte, i enlighet
med Kongl. Maj:ts förslag, bestämmas till resp. 30 och 50 öre i stället för
de åt Utskottet tillstyrkta satserua, 40 och 60 öre, samt anhåller vördsamt
om proposition å detta mitt yrkande.

Herr Jakob Geijer: Jag deltog i detta ärendes behandling inom

den afdelning af Bevillnings-Utskottet, som fått sig densamma uppdragen,
men jag var ej närvarande då frågan sedermera förekom uti Utskottets
plenum, och jag får uppriktigt säga, att jag blef helt förvånad öfver den
vändning frågan der fick. General-postdirektören var under frågans handläggning
närvarande pa afdelningen och meddelade sådana upplysningar,
att afdelningens ledamöter nästan alla voro ense om att bifalla hvad
Kongl. Maj:t föreslagit. Het hufvudsakligaste skäl Utskottet till stöd för
sin framställning anfört är, att då högsta brefportot skulle blifva 36 Öre,
så vore det underligt, om man bestämde det lägsta paketportot till 30 öro,
enär således en paketpostförsändelse skulle komma att befordras mot lägre
afgift än ett bref. Detta är dock i sjelfva verket icke så underligt, ty
ett bref måste befordras till sin bestämmelseort genast med första post,
under det att ett paket ofta, under afvaktan på lämplig lägenhet, kan fä
qvarligga någon tid innan det afsändes. Generalpostdirektören framlade
en liten kalkyl, hvilken jag skall bedja att i korthet få meddela:

Om man ..antager att de flesta paketer skulle komma att af posten
befordras en våglängd af 5 mil (och de flesta paketer forslas mellan städerna
och kringliggande landsbygd, således ej längre distanser), sä är
skjutslega för 5 mil å 1 Kali'' 20 öre per mil, 6 R:dr = 600 öre. Utom
blefven får posten medföra paketer till 400 skålpunds vigt, men antåg, att
endast hälften häraf eller 200 skalp, medfölja, så kostar ju skjutslegan
för hvarje paket endast 3 öre, då postverket låter betala sig med 30 öre.
Vill man åter antaga medelväglängden för hvarje pakets postbefordran till
25 mil, som måtte vara tillräckligt att ej säga öfverdrifvet högt, så kostar
denna befordran postverket ej mer än 15 öre och hvarje paket lemnar
15 öres vinst. Då posten i alla fall skall gå emellan sina bestämda distanser,
så är det ju alltid fördelaktigt, om den kan, utom bref, äfven
medtaga paketer och derpå bereda sig någon inkomst. Posten har visserligen
i detta fall att uthärda konkurrens med jernvägar och ångbåtar,
som nu upptaga de mesta paketförsändelserna, men om nu paketpostportot
nedsättes i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag, sä skulle
detta, enligt hvad General-postdirektören trodde, verka eu förändring i
paketpoströrelsen till postverkets bästa. Och dä man skall göra en nedsättning
för att bryta gamla vanor och vänja allmänheten att mer än
förr anlita detta befordringssätt, så bör man göra den på en gång och
betydlig så att allmänheten märker och förstår deri, ty i annat fäll kan
dess verkan uteblifva i större eller mindre män. Det torde sålunda inses,
att den lägre afgiften på samma gång befrämjar allmänhetens intresse och
postverkets inkomster bättre än den högre, och det är emellertid högst
ovanligt, såsom Herr Gumselius redan anmärkt, att ett Utskott vill be -

456 Den IV April, f. m.

stämma eu afgift till staten högre än hvad Kongl. Maj:t och sakkunnige
personer ansett af behofvet och nyttan påkallas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag bifall till hvad Kongl.
Maj:t i detta ämne föreslagit.

Herr Almquist: De skäl, som regeringen åberopat som stöd för sin

ifrågavarande framställning äro desamma, som General-poststyrelsen anfört,
eller att, då paketförsändelser med posten ännu icke allmänt vore i bruk,
det skulle vara såväl för den allmänna rörelsen, som äfven för postverket
lämpligt och gagneligt, om dessa paketpostförsändelser erhölle mera utsträckning
och omfattning än hittills. För att vinna detta mål har General-poststyrelsen
ansett, att portosatserna å paketer böra betydligt nedsättas,
för att man derigenom må kunna förskaffa detta slag åt postkommunikationer
ett ökad t förtroende och derigenom befrämja en vidare utsträckning
af dess gagneliga verksamhet. Detta kan vara ett ganska giltigt
och talande skid, och det kan således hos mången väcka förvåning,
att Utskottet föreslagit högre portosatser, än Kongl. Maj:t: men Utskottet
har varit af den åsigt, att, då någon erfarenhet ännu icke i detta fall
vunnits, och således det förslag, som poststyrelsen och regeringen framlagt,
är bygdt på blotta suppositioner och icke på faktiska förhållanden,
det skulle vara försigtigast af representationen att icke för mycket nedsätta
portot på ifrågavarande försändelser, hvarigenom man sedermera möjligen
kunde komma i den beklagliga nödvändigheten att åter behöfva höja
detsamma, utan att det fast heldre vore bättre att nu bestämma detta
porto så högt att, om det visade sig, att paketpoströrelsen kunde med
fördel bedrifvas med lägre porto, representationen blefve i tillfälle att deri
framdeles göra någon nedsättning. Det är i följd af denna uppfattning,
som Bevillnings-Utskottet ansett sig icke böra tillstyrka bifall till Kongl.
Maj ds proposition. Dertill komma ock åtskilliga andra skal. Så t. ex.
är högsta brefvigten nu bestämd till 50 ort, och ett bref åt från 25 ort
till denna vigt kostar i postbefordring 36 öre, under det att, enligt Kongl.
Majds förslag, den lägsta portosatsen för paketförsändelser till vigt af_ ett
hälft till ett skålpund skulle bestämmas till endast 30 öre. Följaktligen
skulle ett bref. som väger 26 ort, kosta 6 öre mera i transport, än ett
paket, som väger nära 4 gånger så mycket. Detta förhållande bar Utskottet
ansett böra beaktas, och det har väsendtligen bidragit till det förslag
Utskottet framlagt.

Slutligen har Utskottet icke kunnat förbise General-poststyrelsens yttrande
— i dess underdåniga förslag al år 1869, angående antagande för
småpaketer från 50 orts till 2 skålpunds vigt af uniforma medelporton af
50 och 75 öre — att det i allmänhet måste anses såsom en fördel, att
icke i vissa fall paketportot sättes lägre, än det för brefpostförsändelser
gällande. Detta bär nämnda styrelse, beträffande samma fråga, uttalat
vid ett föregående tillfälle, och Utskottet har trott, att detta uttalande
jemväl nu icke saknar all betydelse.

Det är dessa åsigter, hvilka jag delar, som balva ledt Utskottet till
den hemställan, det i ämnet gjort,'' och jag anhåller för min del om bifall
till Utskottets förslag.

Den 17 April, f. m.

437

Friherre af S ehuru cl t: Vid flera föregående riksdagar hafva förslag

blifvit väckta om det nu gällande brefportots nedsättande. Det skulle vara
särdeles inkonseqvent handladt af Riksdagen att nu vilja, emot dessa förslag,
öka det porto, hvarom här är fråga. Dessutom får jag säga, att
jag, med all aktning för Bevillnings-Utskottets ledamöter, för min del icke
kan tillerkänna Utskottets undersökning och dess skäl för höjande af ifrågavarande
porto större vigt och betydelse än General-poststyrelsens erfarenhet
i detta afseende, och på grund häraf anhåller jag om afslag å den
nu föredragna punkten och bifall till hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.

Herr Pal under: Då jag är en stor vän af lättade kommunikationer
i allmänhet och då jag tror att dylika lättnader iiro absolut nödvändiga
för vårt lands obehindrade utveckling, så får jag erkänna, att det på mig
gjorde ett mindre angenämt intryck att erfara, att då Kongl. Maj:t föreslagit
nedsättning i portot för postbefordran af paketer, detta förslag i
viss män mött motstånd från Bevillnings-Utskottets sida, i det Utskottet
ansett sig mera kompetent att bedöma, huru denna nedsättning skulle
komma att verka, än den myndighet, från hvilken förslaget utgått, eller
General-poststyrelsen. Här har till försvar för Utskottets åtgörande i denna
fråga egentligen framhållits, att, genom bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
den oegentlighet skulle uppkomma, att vissa bref skulle komma att
postbefordras mot högre afgift, än det för eu del paketer nu ifrågasatta
porto. Denna invändning bär dock redan af eu talare på wermlandsbänken,
Herr Geijer, blifvit efter min uppfattning tillräckligt fullständigt bemött.
Jag anser nemligen, att just i det skäl han anförde, eller att paketer
icke måste nödvändigt med första post befordras, kvilket vore förhållandet
med bref, ligger svaret, hvarför ett brefporto må kunna sättas
högre än ett paketporto. Men äfven om uti berörda förhållande skulle
ligga någon oegentlighet, så hemställer jag till Kammaren om det kan
vara skäl att för denna oegentlighets skull lägga en större tunga på paketpoströrelsen
än som behofvet krafvel*, i all synnerhet då denna ökade
tunga antagligen kommer att medföra förlust i stället för vinst för staten.
Ty med all aktning för Bevillnings-Utskottet, vågar jag likväl i detta hänseende
tro mera på General-poststyrelsens än på Utskottets blick, isynnerhet
som man har all anledning att för den nuvarande Generalpoststyrelsen
hysa förtroende. Det finnes ett ytterligare skäl för bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, nemligen det, att, ifall Utskottets förslag antages, för
vissa paketpostförsändelser portot i sjelfva verket blir högre än det för
närvarande är, hvilket isynnerhet kommer att visa inflytande inom de tätare
befolkade delarne af landet och på kortare distanser. Man har anfört
såsom skäl för Utskottets förslag att Generalpoststyrelsen en gång,
nemligen år 18G9, anfört olämpligheten af att i vissa fall paketportot sattes
lägre än det för brefpostförsändelser gällande. Jag hemställer dock,
om icke man härvid bör taga i betraktande, att sedan år 1869 tre år förflutit
och att då General-poststyrelsen nu uttalat en åsigt, som strider emot
hvad denna styrelse vid nämnda tid anförde, sådant måste bero derpå,
att erfarenheten i dylika ämnen inom postväsendet i allmänhet nu är vida
större än för tre år sedan.

438

Den 17 April, f. m.

Då jag icke funnit något något enda skäl för afslag å Kong!. Maj:ts
proposition, om icke den formfråga som, enligt hvad jag nämnt, här framhållits
och bemötts, och då jag ansör mig ha skäl förutsätta att ett bifall
till den af Kong!. Maj:t nu föreslagna nedsättningen skall ej allenast verka
fördelaktigt för den stora allmänheten utan äfven leda till förökade inkomster
för statsverket, förenar jag mig med dem, som yrka afslag å Utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Sääf: Jag anhåller att få fästa Kammarens uppmärksamhet på, hurusom
detta förslag från Regeringens sida står i nära sammanhang med åtskilliga
andra Kongl. Maj:ts framställningar i detta ämne. Dessa andra förslag
hafva afsett en något förhöjd inkomst för postverket, men blifvit af Utskottet
afstyrka, hvilket äfven af Kammaren nyss godkänts. Dit hörer
frågan om minimiafgiften för tidningars postbefordran, hvilken afgift Regeringen
föreslagit till 30 öre, men Utskottet nedsatt till 10 öre. Derigenom
inträder redan en mindre inkomst för postverket än som beräknats
i Kongl. Maj:ts proposition. Dit hörer frågan om postbefördringsafgiften
för så kallade lösbref, hvilken regeringen föreslagit skulle förhöjas från 3
till 12 öre, hvarigenom man beräknat en ökad årlig inkomst af omkring
36,000 Rall''. Äfven detta har Kammaren i öfverensstämmelse med Utskottets
hemställan afslagit. Dessutom har regeringen föreslagit en nedsättning
i afgiften för brefkort till 10 öre, hvilken framställning af Utskottet
tillstyrkts och af Kammaren sannolikt kommer att godkännas.
Häraf finner man, att allt hvad regeringens förslag innehåller angående
öfning i postverkets inkomster, har blifvit afstyrkt, men det som afsett
en minskning i samma inkomster, det har blifvit godkändt och af Utskottet
tillstyrkt. Nu har Utskottet derföre, enligt min uppfattning, föreställt
sig, att i fråga om portot för paketpostförsändelser borde derigenom någon
större inkomst söka beredas postverket, än som ursprungligen deraf beräknats
i Kongl. Maj:ts proposition. Det är med afseende derpå som Utskottet
föreslagit, att det i Kongl. Maj:ts proposition till 30 öre upptagna
minsta paketportot skulle höjas till 40 öre. Någon synnerlig erfarenhet i
detta afseende, sedan den tid då General-poststyrelsen sjelf föreslog att
portosatserna å paketpostförsändelser skulle utgöra respektive 50 och 75
öre, kan alldeles icke, såsom här skett, åberopas såsom stöd för det lägsta
förslaget, ty de högst olika betalningssätten erbjuda ingen jemförelse,
hvarigenom eu beräkning skulle kunna göras af de inkomster som den
nya betalningsgrunden skulle medföra i förhållande till den gamla —- och
någon erfarenhet kan icke hafva vunnits af det som aldrig tillämpats.
Beslutet beror nu helt och hållet på, huruvida man anser, att man genom
ett så lågt porto, som här af regeringen föreslagits, skall komma till en
högre inkomst, än man skulle få i fall man toge den högre afgift, som
Utskottet föreslagit. Utskottet har tänkt sig, att, om man bestämde det
lägsta paketportot till 40 öre och således endast 4 öre högre än det högsta
brefportot, man derigenom skulle kunna åstadkomma en något högre
inkomst för postverket till ersättning för hvad som genom afslag i andra
punkter medfört en förminskning der en förhöjning varit afsedd. Det är
på dessa grunder, som jag för min del yrkar bifall till hvad Utskottet i
nu föredragna punkten hemställt.

439

Den 17 April, f. m.

Friherre Fock: Bevillnings-Utskottet bär här fått uppbära te mligen
skarpa anmärkningar derföre, att Utskottet tillåtit sig att uti ifrågavarande
afseende afvika något från det förslag, General-poststyrelsen och
Kongl. Maj:t i ämnet framlagt. Men, mine Herrar, jag hemställer till
eder, hvarföre har ärendet blifvit till Bevillnings-Utskottet remitteradt,
om icke Utskottet skulle egt underkasta förslaget den pröfning, som Utskottet
ansåg sig kunna och böra egna detsamma? Jag för min del var
icke närvarande på den afdelning inom Utskottet, som först behandlade
detta ärende. Jag var således icke i tillfälle att höra de särskilda upplysningar
i frågan, som af vederbörande tjensteman lemnades, men jag
beklagar, att dessa upplysningar icke stannade qvar inom första afdelningen
med den kraft, att de kunde verka på utskottsmajoritetens slutliga
beslut. Herrar Almquist och Sääf hafva så fullständigt redogjort för
majoritetens inom Utskottet åsigt i denna fråga att mycket litet återstår
för mig att tillägga.

Jag ber att få fästa Herrarnes uppmärksamhet på, att för närvarande,
såsom Utskottets betänkande jemväl innehåller, gälla för postbefordran
af paketer icke mindre än 9 olika portosatser, beroende dels på
den väglängd paketet skall transporteras och dels på paketets vigt. Detta
är nu utbytt mot ett mera uniformt porto, oberoende af våglängden. Om
nu detta porto sättes betydligt lågt, så är det klart att. sådana paketpostförsändelser,
som kunna begagna sig af ifrågavarande porto, skola företrädesvis
komma att kasta sig på de långa distanserna, ty för försändningar
mellan korta afstånd finnas andra befordringsmedel som fortfarande
taga afgift efter våglängden. Om nu staten bestämmer en portoafgift
oberoende af distansernas storlek, så bör staten äfven beakta den
fara, som ligger uti att staten genom att bestämma detta porto för lågt,
går miste om inkomst af portot på korta distanser, under det paketpoströrelsen
endast anlitas på längre distanser. Olämpligheten af att sätta
paketportot lägre än brefportot är redan påpekad. Man har deremot erinrat,
att brefven snabbare och säkrare befordras än paketer, men tack
vare vår utmärkta poststyrelse händer det numera mycket sällan, att paketers
afsändande till bestämmelseorten fördröjes, och der ett sådant
dröjsmål absolut aldrig inträffar, det är om paketen befordras med jernvägspost,
ty i sådant fall framkomma paketen lika hastigt som bref, enär
jernvägstrafiken alldeles icke besväras, om det är större eller mindre antal
paketer, som afsändas.

Här har blifvit sagdt, att Utskottets majoritet icke haft någon auktoritet
att, till stöd för sitt förslag, åberopa. Denna majoritet har likväl
stödt sig på General-poststyrelsens eget utlåtande år 1869, deri föreslogs
uniforma medelporton för småpaketer af, icke de belopp som nu ifrågasatts,
utan af 50 och 75 öre, och de skäl, som då anfördes för ett sådant
porto, hafva icke af Utskottet in pleno ansetts häfda genom nämnda styrelses
nu sednast framlagda förslag. Om, till följd af den nedsättning i inkomster,
som Utskottet i andra delar af betänkandet föreslagit, skulle visa
sig att den väsendtliga reform i postväsendet, som nu är till en del beslutad,
försvåras, att postväsendets utveckling icke kunde fortgå i önskvärd grad
och att det skulle sedermera blifva fråga om att få ersättning för de minskade
inkomsterna genom förhöjning af bref- eller paketportot, då komme

440

Den 17 April., f. in.

nog en framställning i dylik riktning att smaka ganska illa, under det
att deremot det kommer att smaka mycket väl, om efter ett eller annat
år det skulle visa sig, att Bevillnings-Utskottet vid 1872 års Riksdag har
haft orätt, och att paketportot kunde nedsättas i stället att förhöjas.
Jag skulle önska, att den framtida erfarenheten måtte visa att Bevillnings-Utskottet
nu haft orätt; men just af detta skäl och af hvad i öfrigt
under diskussionen blifvit anförd t till stöd för Utskottets förslag, får
jag nu anhålla om proposition på bifall till detsamma.

Herr Wedberg: Jag begärde ordet egentligen med anledning deraf
att talaren på norr köpings bänken, tillika ledamot af Bevillnings-Utskottet,
i denna sin egenskap yttrade, att Utskottet vidtagit nu ifrågavarande förhöjning
i hufvudsaklig afsigt att derigenom hålla postverket skadeslöst för
uteblifvande af den beräknade inkomsten af förhöjdt porto å lösbref som
Utskottet afstyrkt samt någon nedsättning i tidningsporto hvilket Utskottet
vidtagit och af Kammaren godkänt. För min del kan jag ej godkänna
riktigheten af den åsigt som, enligt hvad talaren uppgifvit, skulle
hos Utskottet gjort sig gällande, ty enligt min öfvertygelse, och denna
delas ju af poststyrelsen, så skulle antagandet af detta förslag sannolikt
verka nära nog motsatsen af hvad Utskottet åsyftat, och det torde vara
allmänt erkändt att just lätta, billiga kommunikationer och dito utgifter
i sådana fall som nu ifrågavarande framkalla mesta trafiken och
största inkomsten, och är denna billiga portosats så mycket nödigare just
nu, då fråga är om att på en gång genom verksam nedsättning få allmänheten
med ens från den föreställningen att det “är för dyrt sända paketer
med posten", samt vanan att sända dem med ångbåtar, tillfälligt bud och
kanske mången gång med postverkets egna postiljoner. Att låga porton
verkat nyttigt icke allenast för den korresponderande allmänheten utan
äfven till större inkomster för postverket, derom kan man säga sig ha en lysande
erfarenhet efter införande af nuvarande brefporto. Eu talare på
stockholmsbänken, äfven ledamot af Utskottet, sade sig frukta att, om
porto på paketer nu sättes för lågt, man löper fara få uppsätta det igen,
hvilket torde vara svårare än nedsättning, men äfven härpå kan jag ej
ingå, ty visar det sig i framtiden att postverket icke har den ersättning
för paketpostföringen så att omkostnaderna blifva fullt betäckta, så
tror jag ingen skall neka till en förhöjning, då så goda skäl kunna visas.
Jag betvifla!'' dock, att dessa farhågor komma att blifva verklighet och hemställer
fördenskull om afslag å Utskottets och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Leijer: Jag har hört anföras såsom allmänt skäl emot Utskottets
framställning, att Utskottet icke skulle kunna anses såsom en lika
tillförlitlig auktoritet, som General-poststyrelsen. Jag instämmer deruti,
men då jag hört några ledamöter af Utskottet angifva skäl för Utskottets
framställning och icke förnummit, att dessa skäl blifvit vederlagda, har
jag, såsom en stor vän af förbättrade kommunikationer, begärt ordet för
att göra några anmärkningar emot dessa skäl.

En utskottsledamot har sagt: att ett af Utskottets skäl vore, att
det skulle vara lättare att framdeles nedsätta postportot än att höja det,
ifall det skulle visa sig, att det icke bure sig att fortfarande behålla en

441

Don 17 April, f. in.

lägre portoafgift, och en ledamot af Utskottet yttrade, att det skulle helt
säkert smaka mycket godt, om vi framdeles kunde göra ännu en nedsättning
af ifrågavarande porto. Jag tror visserligen han har rätt uti
sitt påstående, att det skulle smaka godt att få en nedsättning vid två
olika tillfällen, men jag kan inte förstå hvarföre inte det skulle smaka
lika bra, att icke delvis utan på en gång bevilja hela den nedsättning,
som låter sig verkställas. Här har eu talare visat genom kalkyler, som
han fått från General-poststyrelsen, att det bör kunna fullt bära sig, om
man med ens inför den lägre portoafgift, som Kongl. Maj:t föreslagit, och
om så är, kan jag för min del icke finna någon reson uti att heldre taga
en högre afgift än en lägre, som, enligt hvad man tror sig veta, kommer
att bära sig, isynnerhet som det bör vara klart, att ju lägre paketportot
är, desto större skäl har man att antaga att paketposten blir begagnad,
och att den bättre här sig. Het lär val ingen kunna neka, att
ett enskildt ångbåtsbolag skulle handla bra oklokt, om det bestämde så
hög afgift för befordrande af varor å dess ångbåtar att ingen skulle vilja
befrakta dem. . För närvarande tror jag verkligen, att de i detta exempel
angifna förhållanden träffa in med hvad som nu eger rum i fråga om paketers
försändande med allmänna paketposten, och att detta är orsaken
till att den begagnas alldeles för litet, och om nu portot för paketer kan
utan förlust nedsättas till 30 öre, hvarföre skulle icke Riksdagen medgifva
denna nedsättning?

En annan ledamot af Utskottet har angifvit ett annat skäl. Han
sade nemligen, att Utskottet, genom att lägga en förhöjd afgift på paketpostförsändelser,
ville bereda postverket eu ersättning för de nedsättningar
i påräknade inkomster, som Utskottet genom sitt, i andra punkten af betänkandet,
framlagda förslag, vållat. Detta är, efter min uppfattning,
ett ganska kuriöst skäl, åtminstone så länge Utskottet ej föreslår införande
af en bestämd lag som ålägger menniskor att skicka sina paketer
med posten, och sålunda förhindrar dem att vid deras försändande begagna
sig af andra kommunikationsmedel, såsom jern vägar och ångbåtar.
Jag tror, såsom jag redan förut nämnt, att ett lågt porto är den
enda möjliga utvägen att åstadkomma eu tillökning i paketpoströrelsen
och en förökad inkomst på denna rörelse, och i denna min uppfattning
har jag stöd af den erfarenhet man vunnit inom andra länder, rörande
effekten af nedsatt porto, såväl å paketer som bref.

För min del yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Gustafson: Då jag af flere föregående talare, som yrkat

bifall till den Kongl. propositionen, blifvit förekommen, ber jag endast få
tillkännagifva, att, enär, enligt mitt förmenande, Bevillnings-Utskottet icke
åberopat något enda giltigt skäl för sitt från Kong], Maj:ts afvikande
förslag, jag för min del i denna punkt kommer att rösta för den Kongl.
propositionen, hvilken stödjer sig på förslag från General-poststyrelsen,
till hvilket embetsverk, som under sednare åren utvecklat eu särdeles
förtjenstfull verksamhet, vi i den nu föreliggande frågan böra kunna hysa
större förtroende än till Bevillnings-Utskottet.

Herr Statsrådet Weern: L)å ett Utskott anser, att en proposition.

442

Deri 17 April, f. m.

som, bygd på något förvaltande verks förslag, af regeringen aflåtes, icke
går i önskvärd riktning, eller att, om än riktningen icke underkännes,
förslaget dock går allt för långt eller alltför fort, och derigenom medför
vådor, så är sådant egnadt att ingifva den regeringsledamot, på hvars
föredragning propositionen framlagts, betänkligheter, huruvida det förvaltande
verk, hvarifrån förslaget först utgått, träffat det rätta. Jag har
derföre sökt att så fullständigt, som för mig varit möjligt, sätta mig in i
alla de inkast, som Bevillnings-Utskottet nu gjort emot Kongl. Maj:ts
proposition, men anser mig böra förklara, att jag oaktadt dessa inkast
fortfarande är af den åsigt, att regeringens på General-poststyrelsens förslag
grundade proposition kan och bör bifallas.

Det förnämsta skäl, man här anfört emot bifall till samma proposition,
är, att General-poststyrelsen förut år 1869 framlagt ett annat förslag''
i ämnet, och att de år, som sedan dess förflutit, icke ansetts hafva
medfört någon sådan erfarenhet, att man har skäl att nu underkänna
hvad nämnda styrelse år 1869 ansåg vara det rätta, samt att det kunde
vara skäl att, för inhemtande af större erfarenhet, ännu dröja något med
att, rörande nedsättning af ifrågavarande porto, gå längre än hvad Bevillnings-Utskottet
nu föreslagit. I dessa afseenden får jag säga, att jag
tror, att den erfarenhet, som i detta fall kan göra sig gällande, i icke
så obetydlig mån är beroende på de förhållanden, som förete sig, om
man i fråga om paketbefordran anställer jemförelse mellan postverket
och andra paketbefordrande verk och inrättningar, såsom styrelsen för
statens jernvägstrafik, hvilken nu, utan afseende på väglängd, befordrar
paket er för 25 öre, ångbåtsbolag, hvilkas ångbåtar alltefter den större
eller mindre väglängd de tillryggalägga, jemväl för billiga frakter medtaga
paketer, in. m. dylikt, allt förhållanden, som jag personligen icke
närmare känner, men rörande hvilka noggranna upplysningar blifvit inhemtade
af General-poststyrelsen, till hvars uppgifter i detta fall jag derföre
har fullt förtroende, och då jag under samtal med General-postdirektören
förnummit, att det är just på grund af en dylik jemförelse som
General-poststyrelsens förslag blifvit utarbetadt, så har jag lika med General-postdirektören
kommit till det resultat, att den nedsättning i portosatserna
för paketer, som Kongl. Maj:t nu föreslagit, skulle för postverket
vara förmånlig. Hvad åter angår den erfarenhet som man kan vinna,
sedan ett visst uniform^ porto blifvit infördt, så vill jag icke bestrida,
att hvarje år som går skall medföra eu ny erfarenhet, men jag kan icke
undgå att påpeka, att det icke är riktigt klart, i hvad mån denna erfarenhet
bör vara afgörande. Om det nemligen befinnes att, sedan man
nedsatt paketportot till 40 öre, paketpoströrelsen det oaktadt icke ökar
sig, så kan denna erfarenhet anses bevisa att nedsättning i portot är
utan gagn och blott medför förlust, men en annan åsigt kan äfven vilja
göra sig gällande, nemligen att detta ofördelaktiga resultat just beror derpå
att nedsättningen icke varit nog stor. Om denna nedsättning åter verkar
till eu förökad paketpostföring och ökade inkomster, så lider det väl
icke något tvifvel, att ju icke eu sådan erfarenhet skulle af några befinnas
fullt tillfredsställande och tydas såsom ett bevis på att man träffat
det rätta, under det andra deruti blott skulle vilja se ett bevis för att
man ändtligen inslagit på den rätta vägen, men icke skulle vilja erkänna

Den 17 April, f. m.

443

att man gått långt nog, utan påstå att man borde tillse, huruvida icke
en ytterligare nedsättning vore egnad att åstadkomma en ännu större utsträckning
i paketers befordrande genom posten och således vore behöflig
för förverkligande af det mål, man önskar vinna. Ehuru jag icke vill
bestrida att hvarje erfarenhet man i detta ämne kan vinna, är nyttig,
tror jag således att eu ensidig erfarenhet aldrig kan blifva fullt afgörande,
men anser deremot den erfarenhet man redan vunnit deruti att
postverkets med höga afgjfter belastade paketpoströrelse är obetydlig, under
det att andra paketbefordrande verk och anstalter med låga afgifter
hafva fullt upp att göra, vara öfvertygande för den åsigt, att postverkets
afgifter böra, på sätt General-poststyrelsen föreslagit, nedsättas till ungefärlig
likhet med deras.

Hvad beträffar den här anställda jemförelse!! mellan portot å bref
och det å paketer, så är redan af föregående talare påpekadt, att man
ifråga om det olika sättet och den olika hastigheten vid befordrande af bref
och paketer icke får samma valuta för portot å ett paket som för portot
å ett bref, enär brefvet genast, utan afseende på kostnad, så fort som
möjligt befordras till sin bestämmelseort, under det paketet kan få ligga,
till dess afsändande! deraf faller sig lämpligt. Närmast jemförligt härmed
är förhållandet med de olika afgifterna för befordrande af ilgods
och af vanligt fraktgods å jernvägarne, hvilka afgifter äro ungelärligcn
dubbelt så höga för det förra som för det sednare — en olikhet som
redan är mångårig och allmänheten städse funnit billig. Jag anser det
derför icke ligga något fel eller oegentlighet uti att portot å paketer
sättes lägre än portot å vissa bref.

Hvad slutligen postverkets inkomster angår, så har Kongl. Maj:t visserligen
gjort förslag, ledande till förökande af dessa inkomster, som icke
tillvunnit sig Utskottets bifall, men Kongl. Maj:t har äfven i samband
dermed föreslagit förändringar, som, om de bifallits, skulle vållat ökade
utgifter för postverket, men hvilka af Utskottet afstyrkts. Så har Kongl.
Magt t. ex. föreslagit uppsättning i afgiften för så kallade lösbref, hvarigenom
postverket skulle hafva fått ökade inkomster, men till någon motsvarande
lättnad för korrespondenter äfven föreslagit införande af frihet
i befordran af sockenlösväskor, som skulle vållat minskning i nämnda
inkomster. Hvad portot för de så kallade brefkorten angår, så skulle
Kongl. Maj:t från början hafva bestämt detta porto till 10 öre, om icke
frågan härom varit en bevillningsfråga, som icke utan Riksdagens hörande
finge afgöras, och jag vill nu endast säga, att om dessa bref kort skola
komma till allmännare användande och göra någon nytta, så är det nödvändigt,
att portot för dem nedsättes.

Jag slutar med att ännu en gång upprepa, att jag fortfarande hyser
den åsigt, att Kongl. Maj:t, på General-poststyrelsens förslag grundade,
i ämnet framlagda proposition är af sådan beskaffenhet, att den kan och
bör bifallas.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels att Utskottets
hemställan måtte bifallas, och dels att Kammaren, med afslag å
samma hemställan, måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition i ämnet. Då
Herr Talmannen, efter framställda propositioner, förklarade sig finna ja

414

Pen 17 April, f. in.

Tara öfvervägande för den sednare meningen, begärdes votering, som
alltså företogs enligt eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Bevillnings-Utskottet hemställt
i punkten 4 af dess Betänkande N:o 10,

röstar ja:

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan i
hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, bifallit samma
förslag.

Röstsedlarne visade 48 ja mot 114 nej, och hade Kammaren alltså
beslutit enligt nej-propositionens innehåll.

Punkten 5.

Bifölls.

Punkten 6.

Härvid afgåfvos yttranden af:

Friherre Fock: Det har för mig, så väl som lör öfrige ledamöter
i Bevillnings-Utskottet, varit eu sann tillfredsställelse att kunna i allmänhet
förorda de afgifna förslagen till reformer inom postväsendet och att äfven
derigenom gifva ett väl berättigad! erkännande åt det nit, den omtanke
och skicklighet, som utmärka den nuvarande poststyrelsen, och kvilka egenskaper
icke heller hafva förnekat sig i motiven för det nu framlagda förslaget,
ehuru jag och öfrige reservanter ,ej kunnat gilla det föreslagna
sättet för frågans lösning. Det är alldeles obestridligt, att den olägenhet,
man här vill afhjelpa, eller den att i bref, utan rekommendation, penningar
afsändas, är stor och beaktansvärd; men jag tror, att, om det
förslag, som nu hvilar till afgörande, vinner bifall, det skall, såsom i reservationen
finnes uttryckt, först och främst åstadkomma många olägenheter
och besvär för enskilda personer. Vi veta alla, att för att utbekomma
ett rekommenderadt bref från eu postanstalt är det nödvändigt
att antingen sjelf eller genom ombud inställa sig derstädes. Om nu i ett
land, med så spridda post anstalter som i Sverige är fallet, ett bref med
en sådan tvångsrekommendation, som här förslagits, till någon ort ankommer,
kan detsamma i allmänhet icke genast tillställas adressaten, utan
han får en notis, att ett sådant bref finnes för honom att å postkontoret
afhemta. Flan får då sjelf begifva sig dit eller också sända ombud för
brefvets uttagande. Det kan emellertid tänkas, att detta bref innehåller
underrättelser, hvars skyndsamma emottagande för adressaten är af stor
vigt och betydelse, men genom den föreslagna åtgärden har brefvets hastiga
framkomst totalt förhindrats. Olägenheterna härvid drabba helt
och hållet brefvets emottagare, men icke afsändaren. Det är emottagaren,

Den 17 April, f. m.

445

som får betala den dubbla rekommendationsafgiften, som här föreslagits.
Det är visserligen sannt, att emottagaren kan vända sig till afsändare)!
för att erhålla ersättning, i fall han vill underkasta sig det besvär och den
kostnad som dermed skulle vara förenade, men han skulle det oaktadt
mången gång riskera att erhålla blott en jemförelsevis ringa ersättning.
Man kunde nära nog i oändlighet uttänja de förhållanden, som på detta
sätt skulle kunna inträffa och väcka missnöje, ifall det nu framlagda förslaget
bifalles. Jag befarar för (ifrigt, att detta förslag icke skulle uppfylla
det dermed afsedda ändamålet, ty, mine Herrar, hvarför är det egentligen,
som man icke rekommenderar dessa bref med små penningebelopp?
Icke är det i allmänhet derföre att man vill undandraga sig den ringa
kostnad, som dermed är förenad, utan man vill ej underkasta sig det dermed
förenade besväret att sjelf gå till postkontoret eller dit afsända särskildt
ombud för brefvets aflemnande, och denna anledning till underlåtandet
af rekommendation synes mig att förslaget ej skulle undanrödja.
Nu kunna sådana bref, som innehålla penningar, komma bort på olika
ställen, dels på vägen emellan den breflåda, hvari de nedläggas, och den
postanstalt, hvarifrån de skola expedieras, dels på samma postanstalt, dels
på den postanstalt, dit de skickas, och dels slutligen på vägen emellan
sistnämnda postanstalt och adressaten. Om nu denna fingerfärdighet förefinnes,
medelst hvilken man blott genom känseln föranledes antaga det
ett bref innehåller penningar, och den person, som eger nämnda färdighet,
vill med orätt tillegna sig annans egendom, så lärer oaktadt det föreslagna
stadgandet det sålunda misstänkta brefvet antingen ej blifva inlemnadt
å postanstalten eller ock ej derifrån afsända vare sig med eller
utan rekommendation. Vi skola dessutom komma ihåg en annan sak.
Kammaren har redan beslutat, att bref från 4 till 25 orts vigt skola gå
för dubbelt porto. Vi hafva således nedsatt portosatserna å dylika bref
högst betydligt, och det blir då lätt för den, som vill undvika besväret
med rekommendation, att uti det bref, i hvilket han vill skicka penningar,
jemväl inlägga ett par ark rent papper eller eu hel tidning. Brefvet blir
derigenom icke dyrare än tvänne portosatser, och jag trotsar då fingerfärdigheten
hos hvem som helst att kunna upptäcka att deri äro inneslutna
penningar. Kanske skulle misstankar derom likväl kunna uppstå
just för att brefvet är tungt, men då blefve sista villan värre än den
första: då kommer man derhän, att posttjenstemän kunna anse alla bref,
som äro tunga, innehålla penningar och således underkasta dem rekommendation,
och i sådant fäll skulle företrädesvis eu af de olägenheter reservanterna
påpekat göra sig gällande, nemligen att i förslaget icke något
medel blifvit angifvet att stäfva ett möjligen alltför långt drifvet nit
å posttjenstemännens sida med rekommendation af misstänkta bref.

Jag hörde inom Utskottet särdeles betonas, att förslaget vore ändamålsenligt,
derföre att den föreslagna åtgärden skulle verka reagerande
från brefemottagaren å afsändare^. Brefemottagaren skulle blifva så förgrymmad
öfver det besvär och olägenheter, som tillskyndades honom, att
han skulle förklara för sin korrespondent sitt höga missnöje med dennes
sätt att gå till väga vid brefvets afsändande. Hvad jag sålunda hörde
påminde mig om en anekdot, jag hörde i min ungdom om en hög och förnäm
man, som hade en son och för hvilken anställdes en lärare. Då

446

Hell 3 < April, i. in

emellertid den förnäme ynglingen var för flög för att agas för sina felsteg,
sa sattes vid hans sida eu annan yngling, som icke var af lika ädelt blod,
oeli denne tick aga livärjo gång den höge kamraten icke kunnat sina lexor
eller begått något fel. Jag gillar icke eu sådan uppfostringsmetod och
icke heller eu lagstiftning, genom hvilken den oskyldige far uppbära
straffet för don skyldiges förseelser.

Man har såsom stoll för Utskottets hemställan anfört Englands exempel
och detta egna äfven sin betydelse. Det är kanhända till och med
vanskligt att göra. eu anmärkning emot detta exempel, eller att tillkännagifva.
det man icke bär eu blind auktoritets tro i detta afseende, men
;jag bär inte sett eller kitt Hägra upplysningar om, huru förslaget i England
tillämpas. Jag bär emellertid bore, att systemet icke visat sig der
medföra någre olägenheter, och jag fager för alldeles afgjordt att denna
upplysning erhållits från engelska poststyrelsen. Om nu föreliggande förslag
går igenom, och ett eller annat år härefter eu förfrågan från Portugal
eller Spanien kommer till svenska poststyrelsen, huru förslaget tagit sig
ut i praktiken, sa tror jag. att faderskärleken helt naturligt skulle göra
omdömet mildt, .lag ville höra livad den engelska korresponderande allmänheten.
och framför allt den lägsta delen af denna, allmänhet, sjelfvis,
folket, säger i detta afseende, ty för do undra, t. ex. affärsmännen, de
som drifva sill rörelse i stort, för dem bär trägen mindre betydelse. Jag
tror verkligen, a!i. de man vill förekomma det onda, hvarom här är frågan,
det vore bättre att luta olägenheterna drabba den verkligt skyldige, än
att, i stället för denne, läte någon annan lida.

Det är dessa enkla skid,, som bestämt mig att reservera mig emot
Utskottets förslag och att nu yrka efsing ä detsamma.

Herr A linguist; Herr Talman! Mina Ii errar! Det framlagda förslaget
i denna punkt utser att förekomma de! beklagansvärda förhållande,
som ofta nog eger ruin i afseende å brefförsäuduingar, att nemligen orekonnneiidorade
bref. sa utan som ock någon gång innehållande penningar,
icke komma adressaten tillhanda. Jag skulle med största tillfredsställelse
understödja ett sådant förslag till förekommande af nu ängdun olägenhet,
om jag icke fruktade att ganska mango åt landets korrespondenter, synnerligen
.i glest befolkade orter, skulle åt den föreslagna åtgärden komma
att lida allt för myckel. Det är nemligen föreslaget, att när posttjänster
inännen antaga såsom sannolikt att broflörsändelser innehålla penningar,
de då ega alt rekommendera item, i 1 i vilket fall breiemottagareu skall vara
skyldig att för sådan rekommendation erlägga dubbla rekonirnendationsafgifter.
dock endast sa framt bref vet vid öppnandet verkligen innehåller
penningar. Jag skulle, som sagd t, icke hafva något emot förslaget, om
de i stannade härvid, men det gör det beklagligtvis icke, utan åtgärden
skulle komma att medföra stom olägenheter genom fördröjande af bref.
som på detta vis Unge rekommenderas. Mottagaren skulle nemligen sjelf
eller genom ombud på postkontoret uttaga slit bref. hvilket följaktligen
komma att medföra ganska stor tidsutdrägt för dem som bo pa landet
och insigt från posiunsndtorna. Do skulle af sådan anledning först hafva
rot afvakta avis om Isrefveis ankomst till postanstalten och sedermera
nödgas att resa bort dit för bref rots uttagande, eller ock med näst afgående

Den 17 April, f. m.

447

post afsända qvitto på brefvet för att omsider åter nästkommande postdag bekomma''detsamma;
om detta innehölle penningar, värdepapper eller underrättelser
af vigt skulle genom dröjsmålet mycken olägenhet kunna uppstå. Icke
nog härmed, utan den föreslagna åtgärden tyckes mig betänklig äfven i det
afseendet, att man lägger rättigheter eller snarare skyldigheter att undersöka
brefven i posttjenstemännens händer, hvilka vid tillämpningen af
denna föreskrift kunna utsträcka sitt tjenstenit huru långt som helst. Det
finnes i det fallet ingenting uttryckligen bestämdt, utan det säges endast,
att då orekommenderade bref anses innehålla kontanta penningar, brefvet
skall rekommenderas vid den postanstalt, der förhållandet anmärkes, då
mottagaren är skyldig betala dubbel rekommendationsafgift till lika fördelning
mellan postkassan och den tjensteman, som ombesörjt brefvets
rekommenderande, “ men om det visar sig, att brefvet icke innehåller
några penningar, så erliålles brefvet utan vidare utgifter. Man kan sålunda
möjligen förutsätta eller befara, att denna tjenstemännens rättighet
skall komma att utsträckas till en ofantlig grad, då någon bestämmelse
mot missbruk af densamma icke är föreslagen; och i samma mån detta
utsträckes, desto mera menlig och hinderlig blir denna åtgärd för brefbefordringen,
hvilket isynnerhet gäller orter, som äro visträckta, med få,
från hvarandra långt spridda postanstalter. Om man hade tänkt sig den
utvägen, att i trovärdig persons närvaro låta öppna ett bref, som misstänktes
innehålla penningar, vid den postanstalt der brefvet inlemnades,
och att då, i händelse deruti verkligen befunnes penningar, rekommendera
detsamma, blott en sådan åtgärd kunde ske utan allt för stort intrång
på den enskildes rättighet — att hålla sin korrespondens hemlig ■— skulle
jag gerna gifvit min röst dertill. Då emellertid olägenheterna af det förevarande
förslaget icke komme att drabba den som genom försumlighet
underlåtit att rekommendera ett penningebref, utan den oskyldige emottagaren
deraf, såsom ock den föregående talaren påpekat, så har jag icke
inom Utskottet kunnat understödja detta förslag, utan har deremot afgifvit
min reservation; i öfverensstämmelse dermed samt med stöd af dessa
och af föregående talare åberopade skäl yrkar jag sålunda af slag å sjette
punkten af det föreliggande betänkandet.

Herr Appeltofft: Det vore särdeles önskligt att erhålla en för ändring

i de öfverklagade förhållandena, då det icke så sällan inträffar, att
icke blott orekommenderade bref, innehållande penningar, bortkomma, utan
äfven andra bref, som innehålla värdepapper; men jag tror icke att frågan
kan lösas på det sätt här är föreslaget. Ty för det första är det
alltför dyrt att nödgas betala 36 öre i rekommendationsafgift, förutom det
vanliga brefportot, för en eller ett par riksdaler uti ett bref; större summor
rekommenderas vanligen. Dessutom är det föreslaget, att posttjenstemännen
skola ega rättighet att granska och rekommendera bref, hvilka de
anse innehålla penningar, något som ovilkorligen skulle komma att medföra
stora olägenheter. Först och främst skulle eu dylik granskning gifva
anledning till många ogrannlagenheter, för det andra skulle de bref, som
af postanstalten rekommenderas, icke kunna öppnas utan i närvaro af eu
tredje trovärdig person. På landet har man ofta icke ändra personer till
hands an sitt eget tjenstfolk, som väl då finge betraktas som jafviga,

448

Den 17 April, f. m.

hvarföre brefemottagaren, innan han tordes bryta brefvet, skulle nödgas
skatta annat lämpligt vittne. Jag anser att på grund af dessa skäl bör
Utskottets förslag icke antagas, ehuruväl jag gerna vore med om eu förbättring
i nuvarande förhållande. För egen del vill jag icke söka framställa
något förslag, möjligen skulle rekommendationsafgiften på mindre
belopp af t. ex. 10 å 15 R:dr kunna något nedsättas, hvarigenom försändning
af penningar i orekommenderade bref möjligen skulle betydligen
minskas om ej helt och hållet komma att upphöra. För närvarande yrkar
jag afslag å denna punkt af Utskottets betänkande.

Herr O. F. Pettersson: Om detta förslag antoges, skulle det sannolikt
ej mottagas med synnerligt välbehag i landsorten. Det skulle troligen
leda till en slags godtycklig beskattning å brefemottagare; vidare
kunde det hända, att man ofta utan orsak blefve utsatt för tidsförlust och
besvär, då tjenstemännen ju äfven ofrivilligt kunna misstaga sig i afseende
å bedömande af brefvens innehåll. Härtill kommer, att det ofta på landet
är 4 — 5, ända till 8 mil till närmaste postanstalt, då ännu större
trakasserier och besvär skulle blifva följden. Jag yrkar derföre i likhet
med reservanterne ett bestämdt afslag å betänkandet i denna punkt.

Herr Sven h1 ils son i Österslöf: Generalpoststyrelsen har såsom

skäl för det föreslagna stadgandet anfört bland annat, att en betydlig
mängd af värdeförsändelser med posten utan rekommendation under senaste
tiden förkommit. Jag förstår icke huru poststyrelsen kommit till
kännedom härom, tv jag kan icke fatta, att poststyrelsen kan få reda på
hvad jag lägger i mina bref, såvida nemligen brefhemligheten är bevarad
i vårt land, hvilket jag hoppas och tror att den är. Nu skulle emellertid
enligt förslaget posttjenstemännen, i fall anledning förekommer till det
antagandet att orekommenderade bref innehålla penningar, vara berättigade
att rekommendera dem. Hur skall en posttjensteman få reda på
detta förhållande? Skall han se tvärs igenom brefvet? Det går svårligen
för sig. Skall han kunna känna med fingrarna, om det finnes penningar
i brefvet? Det duger i de fiesta fall icke. Jag förstår således icke, huru
han skall kunna få den omtalade anledningen att rekommendera brefvet,
och om det ändå sker, hvad blir då följden? Jo, om jag bor i landsorten
några mil från stad, så kan det komma att dröja en eller annan
vecka, innan jag erhåller mitt bref, hvilket kan medföra många olägenheter,
om brefvet innehåller vigtiga papper eller värdeförsändelser. Jag
tror, att detta förslag är särdeles opraktiskt, och att det dessutom icke
är rätt välbetänkt att tillåta posttjenstemännen en dylik granskande behandling
af den enskilda korrespondensen, hvarföre jag yrkar afslag å
detsamma.

Herr Forss be c k: Den förste talaren har så fullständigt uttryckt

de svårigheter, som skulle kunna blifva en följd af detta förslags antagande,
att jag egentligen ingenting har att tillägga, utan vill förena mig
med honom. Jag vill blott ytterligare påminna om, att konseqvensen af
förslaget skulle på landsbygden leda till ett oändligt trassel och skulle

medföra

Den 17 April, f. m.

449

medföra ledsamheter och krångel, derigenom att man låter undersökningen
af blefven bero på posttjenstemännens godtycke och ofta nog långt
drifna nit. Jag yrkar derföre afslag å denna punkt.

Ilerr Kolmodin: Det är ett temligon otacksamt göromål att här

uppträda til! försvar för denna punkt af Bevillnings-Utskottets betänkande;
men jag vill dock tillåta mig att yttra några ord. Det har först
i dag här i Kammaren, vid behandlingen af de föregående punkterna och
särskild! i afseende på paketportot, med stor emfasis uttalats, hvilken
vördnad Kammaren hyser för Generalpoststyrelsens auktoritet. Man underlät
dock icke att dervid åt Bevillnings-Utskottet såsom tröstemedel
räcka eu och annan blomma, under försäkran att man egde fullt förtroende
äfven för dess “kapacitet11. I jemförelse med Generalpoststyrelsen
fick Utskottet dock träda i bakgrunden. Kongl. Maj:t var som vanligt
öfver allt beröm. Med afseende å den föreliggande punkten inträffar det
emellertid, att dessa tre stora auktoriteter äro ense — — och nu kastar
Kammaren dem alla öfver bord!

När Kongl. Maj:t framkommit med detta förslag, så har sådant naturligtvis
icke skett i afsigt att dermed lägga någon tunga på den
korresponderande allmänheten, eller för att sätta eu hämsko på postutvexlingen,
utan för att afhjelpa de stora olägenheter, som härflyta från
den temligen allmänt rådande oseden att utan rekommendation göra
postförsändelser af värdesaker och penningar. Generalpoststyrelsen har
klart uppvisat alla de olägenheter, som uppkomma genom denna sedvänja.
Aldraförsfc framträda här de enskilda förlusterna. Dessa förtjena dock
mindre afseende, ty om den enskilde vill riskera att blifva af med sina
penningar, så må han ju gerna göra det. Betydelsefullare är deremot
den demoraliserande inverkan, som uppstår å ena sidan genom den stora
lättheten för posttjenstemännen att utan våda begå underslef, och å andra
genom alla de misstankar, hvilka vid förlusten af bref drabba postverket,
vare sig brefven förkommit under behandlingen derstädes eller på
vägen derifrån till adressaten, eller möjligen redan på vägen från afsändaren
till postkontoret. Misstankarne falla dock till sist i alla händelser
på postverket; der gör man efterfrågan och der vill man hafva undersökning
verkställd. Härigenom kan Herr Sven Nilsson få förklaring på
det för honom obegripliga faktum, att Generalpoststyrelsen kan hafva reda
på, huru många orekommenderade penningebref förkommit. Den, som
förlorat ett bref, gör derom anmälan å vederbörande postanstalt, och sålunda
kan man lätt efter de meddelade uppgifterna beräkna, huru stor
den procent är af bortkomna orekommenderade bref, som innehållit penningar.

Vidare har Generalpoststyrelsen påpekat det förhållande, att äfven
bref, som ej innehålla penningar, ofta till följd af det öfverklagade missbruket
förkomma. Under hvem att efterforska penningebref händer det
lätt, att man tager miste, hvarvid de bref, som befunnits tomma, lika väl
som de peuningeförande, måste bortkastas eller förstöras, sedan förseglingen
brutits.

Rilctd. Prat. 1872. 2 A/d. 3 Band.

29

450

Den 17 April, f. m.

Många inkast mot förslaget kafva emellertid blifvit gjorda. 1 första
rummet kar man fäst sig vid det besvär, som genom det föreslagna stadgandet
skulle föranledas. Att hålla ordning, mine Herrar, medför alltid
besvär i det minsta som i det största, och det beror alltså på, huruvida
man uppskattar ordningen så högt, att man, för att vinna den, vill till
en viss grad uppoffra sin beqvämlighet. För öfrigt kan jag ej finna, att
tvångsrekommendationen skall kunna medföra synnerligen större besvär
för allmänheten, än om alla penningeförsändelser, såsom man ju önskar, i
vanlig ordning rekommenderades. Jag vågar nemligen taga för gifvet, att
posttjenstemännen noga skola akta sig att missbruka den makt lagen
i detta fall komme att lägga i deras händer. Ett annat motskäl, som
här anförts, är, att vårt land med sin glesa befolkning skulle erbjuda
särskilda svårigheter vid lagens tillämpning. Skulle detta förhållande
verkligen lägga hinder i vägen för antagandet af regeringens förslag,
så kunna vi ju ställa oss till efterrättelse Norges lagstiftning. .Der
hafva vi ett land, som i afseende på befolkningens gleshet är fullt
jemförligt med vårt eget. Till sist bär Friherre Fock framfört sjelfva
hufvudargumentet, i det han påstått, att lagen ej kan medföra åsyftad
verkan, enär olägenheterna helt och hållet drabba den oskyldige. Detta
skäl hvilar på den förutsättningen, att den korresponderande allmänheten
skulle vara i brist på tillbörlig grannlagenhet här i vårt land. Man borde
väl dock hos densamma kunna påräkna så kalladt “vanligt folkvett.“ Jag
för min del skulle åtminstone taga mig det ganska nära, om jag tillskyndade
den ädle friherren eu dylik förargelse, liksom han säkerligen
icke skulle genom någon försumlighet vilja förorsaka mig besvär. Jag
håller tillika före, att vi två ej hafva något giltigt skäl att i dessa
stycken sätta oss högt öfver hela den öfriga korresponderande allmänheten.

Vidare har man sagt, att åtgärden till intet skulle gagna, emedan
man i alla fall skulle fortfara på det gamla viset. Detta påstående förutsätter
en egenskap hos vårt folk, som det efter min tanke icke är behäftad
t med, nemligen en ytterlig benägenhet för laglöshet.

För att utröna resultaten af denna lagstiftning i England, ansåg
Friherre Fock, att man bort vända sig till Englands allmänhet och ej
till dess poststyrelse. “Faderskärleken skulle ju tvinga den .sednare att
säga, att stadgandet medfört stora fördelar. Hade man följt den ärade
talarens anvisning i detta fall, skulle man säkerligen fått ett helt annat
svar". Häraf synes följa, att om jag skulle vilja hafva reda på resultaten
t. ex. af den svenska bränvinslagstiftningen, så borde jag ej vända mig
till bränvinskontrollbyrån, utan söka upplysningarne på gatan. Trots
denna anvisning skulle jag dock vända mig till kontrollbyrån, fullt förvissad
att dess ärade chef skulle på det samvetsgrannaste meddela mig
alla de upplysningar jag kunde åstunda. Den ärade talaren är ej berättigad
att kasta någon skugga hvarken på det embetsverk, hau sjelf förestår,
eller på något annat.

Bevillnings-Utskottet ledes i denna fråga icke af något rätthafveri,
aldra minst jag. som röstat för förslaget, derföre att intet annat och
bättre förelåg. Man uttalade sig visserligen inom Utskottet, likasom Herr
von Stockenström i sin reservation, för den norska eller danska lagstift -

Den 17 April, f. m.

451

ningen; men detta alltid utan att göra något bestämdt yrkande. Derigenom
nödgades jag att för min del antaga hvad som föreslagits af
Kongl. Maj:t och Generalpoststyrelsen, hvilka ju skäligen böra gälla såsom
auktoriteter i dylika stycken. Min ställning till frågan är således ofantligt
enkel. Jag röstar bifall till Utskottets förslag, så framt ej något
bättre kan framläggas, i hvilket sednare fall man väl måste återremittera
punkten med bestämdt uttalande rörande den riktning, i hvilken man
vill gå.

Våra grannriken och alla civiliserade länder hafva måst underkasta
sig en likartad lagstiftning, och jag inser ej, hvarföre Sverige i längden
skulle kunna få utgöra ett lyckligt undantag i detta fall. Jag upprepar
alltså, att jag icke strängt håller på detta förslag; men hvad jag håller.
på är, att när man ser ett samhällsondt träda fram och vinna terräng,*
så bör man ej förkasta hvad som erbjuder sig till dess häfvande, utan
vidtaga allvarliga åtgärder till detta ändamåls vinnande, och detta icke
minst då frågan gäller en för samhället och dess utveckling så vigtig
institution som postväsendet.

Jag yrkar alltså för närvarande bifall till Bevillnings-Utskottets förslag;
men skall ej motsätta mig en återremiss i bestämdt angifven
riktning.

Friherre af So b midt: Den siste ärade talaren har förundrat sig

öfver, att Kammaren uti eu föregående punkt uttalat sitt ogillande öfver
Generalpoststyrelsens auktoritet, men uti denna punkt tyckes hafva förlorat
förtroendet till densamma, då han nu synes vilja kasta henne öfver
bord. Mig förekommer detta alldeles icke underligt, och jag skulle äfven
tro att representanten på gotlandsbänken skall vid närmare besinning instämma
deruti. 1 förra fallet var det nemligen fråga om eu förändring,
hvars nytta och ändamålsenlighet redan blifvit af erfarenheten ådagalagd;
nu deremot är förhållandet icke sådant, afsigten med det här framställda
förslaget är endast att förekomma ett olofligt begagnande af postverket,
men ändamålsenligheten af förslaget är icke till någon del genom erfarenheten
visad.

Efter att hafva hört Herrar Friherre Focks och Almquists yttranden»
i frågan, har jag ingenting att tillägga, utan inskränker mig til! att på
de af dessa talare anförda skäl instämma med dem af Kammarens ledamöter,
som yrkat afslag å punkten.

r

Herr Jakob Geijer: Jag har visserligen i det hufvudsakliga al
hvad jag ämnade säga blifvit förekommen af den ärade talaren på gotlandsbänken,
men ber ändå att tå tillägga några ord

Herr Sven Nilsson i Österslöf uttryckte sin förvåning öfver möjligheten
för Generalpoststyrelsen att få reda på procentantalet af bortkomna
bref, innehållande penningar. Hade han behagat läsa Kongl. Maj:ts proposition,
skulle lian der hafva funnit förklaringen öfver detta för honom
så märkvärdiga förhållande. Af Poststyrelsens i den Kongl. propositionen
intagna underdåniga skrifvelse den 2 nästlidne Oktober inhemtas, att af
de “till postbefordran aflemnade, orekommenderade bref, som under år

452

Den 17 April, f. m.

1870 anmälts icke hafva kommit adressaterna tillhanda, icke mindre än
38 procent uppgifvits innehållit penningar eller andra värdesaker. “ Källan
för uppgiften är här klart och tydligt angifven. Då sådant missförhållande
eger rum och då antagligen äfven en hel del andra icke rekommenderade
bref, så fort den ringaste sannolikhet förefinnes till den förmodan
att de innehålla penningar, blifva af brefbärare eller andra, som
med deras befordran hafva något att skaffa, undersökta och ej komma
adressaten till hända — ett antagande, som bestyrkes af det förhållande,
att under året 1870 62 procent af de förkomna o rekommenderade brefven
icke uppgifvits innehålla penningar — är det lätt. att inse, hvilken osäkerhet
för den korresponderande allmänheten de nu gällande stadgandena
för postbehandlingen af orekommenderade bref medföra, och huru nödvändigt
det är både för allmänheten och för postförvaltningens eget anseende
att fö densamma afhjelpt. Att för det ändamålet, såsom i våra
grannländer Norge och Danmark är stadgadt, förbjuda penningeförsändning
i orekommenderade bref vid äfventyr af böter eller konfiskation af
det försända beloppet, möter i tillämpningen den största svårighet; ty
huru är det väl möjligt att kontrollera öfverträdelser af denna föreskrift,
utan att postverket medgifves rätt att öppna hvarje orekommenderadt
bref. Men den åtgärden kan väl ingalunda ske utan men för brefhemlighetens
bevarande, och är eu sak, som naturligtvis ingen kan underkasta
sig, ty under eu sådan förevändning skulle hvilket orekommenderadt
bref som helst kunna ostraffadt brytas. Då så är förhållandet och då
jag icke hört något annat bättre sätt uppgifvas att förekomma de öfverklagade
olägenheterna än det af Utskottet, i öfverensstämmelse med
Kong!. Maj:ts och Generalpoststyrelsens förslag, framställda, för hvilket
jag för min del är tacksam, måste jag tillstyrka bifall till detsamma.

Man har sagt, att följden af förslagets antagande skulle blifva besvär
och kostnader för adressaterna. Men antingen innehåller brefvet icke
penningar och då återfår brefemottagaren ju de 36 öre lian fått betala
i rekommendationsafgift, eller också kan han, om brefvet är afsändt af
en ordentlig person, af honom få ersättning för rekommendationskostnaden,
eller slutligen — och detta är det värsta som kan inträffa — får
han verkligen utbetala de 36 örena; men i så fall, om brefafsändaren är
en så slarfvig person, att han ej ersätter denna utgift, hör adressaten
dock härför finna sig fullt ersatt genom det afsända beloppets verkliga
erhållande, och afsändaren får sitt straff deruti, att han med rätta blir
noterad såsom eu slarf, hvilket väl ingen som har anseende eller någon
kredit att förlora vill, jemte penningeförlusten, riskera, och sålunda skola
orekommenderade penningebref småningom försvinna.

Den erfarenhet man i England i detta hänseende vunnit torde ej
heller höra iemnas oheaktadt, och jag vet ej hvarföre, då verldens mest
praktiska och affärsidkande folk finna sig väl vid en sådan föreskrift, icke
vi äfven skulle göra detsamma. Deri enda olägenhet, som jag kan finna
af stadgandet, blir sålunda den, att man nödgas att vid öppnandet af
hvarje tvångsrekommenderadt bref tillkalla eu person, som i händelse af
behof kan intyga, att penningar ej funnits i brefvet — en vana som det
äfven af andra orsaker kunde vara skäl att antaga. Detta är väl en

453

Een 17 April, f. m.

ringa olägenhet mot den säkerhet man vinner för hela sin korrespondens
och den vinst hela postförvaltningens anseende och moralitet skulle göra.

Som sagdt, om något antagligt förslag i annan riktning framställes,
vill jag för min del ej motsätta mig en återremiss; men då något sådant
ännu ej afhörts, måste jag, (till dess så skett, yrka bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Gunnar Eriksson: Ehuru jag beklagar, att någon är så
oförsigtig att han sänder penningar i orekommenderade bref, kan jagdock
ej finna, att det sätt, som till förekommande deraf här blifvit föreslaget,
är det råtta. Om tvångsrekommendation infördes, skulle det ju
nemligen ganska lätt kunna hända, att posttjenstemännen råkade rekommendera
bref, som vid öppnandet befunnes icke innehålla penningar; och
hvilka. olägenheter härigenom skulle uppstå för adressaten, synnerligen i
de norra landsorterna, der postgången är långsam och postkontoret ofta
beläget liera mil från hans hemvist, torde vara ganska lätt att inse.
Först skall avisen erhållas, sedan skall brefvet lösas antingen af adressaten
sjelf eller ett befullmäktigadt ombud och slutligen skall det öppnas
antingen å postanstalten eller i närvaro af annan person, så vida mottagaren
ej föredrager att betala den dubbla rekommeudationsafgiften,
vare sig brefvet innehåller penningar eller ej. Följden blir i alla händelser
ett i många fall långt dröjsmål med brefvets bekommande. Är
brefvet af vigt — och det kan ju inträda och händer verkligen ej sällan,
att angelägna handlingar, t. ex. fatalier eller dylikt, skickas i orekommenderade
bror, hvilka enligt förslaget riskera eu tvångsrekommendation
— tillskyndas den till allt detta oskyldige mottagaren således genom den
tvungna rekommendationen skada i stället för gagn.

Jag yrkar för min del afslag å punkten.

Herr P. Olsson från Helsingborg: Oaktadt, som jag tror, den för ste

talaren på ett särdeles tillfredsställande sätt framställt de olägenheter,
som skulle blilva eu följd af detta förslags antagande, att vidare skäl i
detta afseende icke torde tarfvas, vill jag, då man sedermera sökt försvaga
de af honom förebragta bevisen och framlägga skid för den motsatta
åsigten, tillåta mig att yttra några ord i frågan.

Man har sagt, att det vore eu osed, som hade inrotat sig hos svenska
folket, att afsända bref, innehållande penningar, utan rekommendation.
Om så är förhållandet, medgifver jag gerna, att det är en osed,
men den, som utan tvifvel skulle uppkomma, i fall man antoge det här
föreslagna stadgandet, hvarigenom posttjenstemännen i sjelfva verket skulle
komma att blifva ett slags fiskaler på den korresponderande allmänheten,
är, vågar jag tro, ännu vådligare, detta så mycket mera som, efter hvad
erfarenheten inom afiärsverlden visar, man ofta får mottaga bref, icke
innehållande penningar, men med ett utseende som om detta verkligen
rore lörhållandet. Då man skickar vexlar eller andra papper, hviiket
särdeles ofta är fallet köpmän emellan, händer det ofta, att brefvet ser
ut som innehölle det något mera än hvad sjelfva brefvet såsom sådant
afser. Lemna!’ man nu posttjenstemännen rätt att på för dem lämpligt

454

Den 17 April, f. m.

sätt undersöka innehållet, vore utan tvifvel den farhågan fullt berättigad,
att de skulle komma att anse dylika bref innehålla penningar. Och hvad
blefve följden häraf? Jo, brefven komme adressaterne tillhanda under
tvångsrekommendation. Adressaten skulle således afhemta brefvet på postkontoret
mot afgifvande af qvitto och antingen i andras närvaro öppna
det eller också på postkontoret närvara vid dess öppnande, så vida han
ej föredroge att betala dubbel rekommendationsafgift, vare sig penningar
finnas i brefvet eller ej. Olägenheterna häraf såväl för affärsmännen som
andra från postanstalten på längre afstånd boende personer äro af den
''beskaffenhet, att vi, i min tanke, höra vara försigtiga, innan vi blottställa
oss iör någonting sådant som det här föreslagna.

Man har ansett att den bär oseden att skicka penningar utan rekommendation
vore för posttjenstemännen och postbetjening^ demoraliserande,
emedan de derigenom sattes i tillfälle att tillegna sig dessa penningar.
Vill man vid lagstiftandet utgå från sådana förutsättningar, tror
jag att man svårligen skulle kunna stifta eu enda lag utan att komma
till de aldra största orimligheter. Korrektivet mot oseden ligger och bör,
sä vidt jag kan förstå, ligga deri, att afsändare!! riskerar att förlora både
bref och penningar. Jag tror icke att den risken är för stor; men jag
tror att den är fullt tillräcklig såsom korrektiv mot att dylika afsändningar
hädanefter komma att ske i någon nämnvärd grad. 1 samma män
allmänheten blir upplyst om vådan och olägenheterna att i orekommenderadt
bref afsända penningar, i samma mån skall hon ock mer och mer
underkasta sig besväret och kostnaden af rekommendationen, och vill man
icke detta, så tror jag att det nu föreliggande lagförslaget icke tvingar
någon dertill. Något annat förslag i stället för det af Utskottet framställda,
är således, i min tanke, ej heller för det närvarande af bebo! vet
påkalladt. Att det är eu stor olägenhet af den nuvarande post befordringsorganisatiouen,
att orekommenderade bref kunna förkomma, medgifver jag
gerna, men då man i öfrig! vill eu fullkomlig frihet i och förenkling af
postväsendet, bör man, synes det mig, för det andamålets vinnande äfven
underkasta sig de dermed förenade mindre olägenheterna.

Man har slutligen gjort eu jemförelse mellan den möjligheten, att
förlusterna genom penningeförsändelser i orekommenderade bref skulle
blifva så stora, och den inskränkning i den enskildes frihet, som af rekommendationstvåuget
skulle blifva eu följd. Jag får för min del saga,
att vill man gorå eu sådan jemförelse, vill man fråga hvithet som är häst
antingen att antaga det nu föreliggande förslaget eller fortfarande blottställa
sig för risken att förlora i icke rekommenderade bref inneslutna
belopp, det sednare alternativet är vida att föredraga framför det förra.
Heldre en olägenhet, som kan inträffa, men som det ligger i mitt eget
skön att förebygga, än eu lag sådan som denna! .....

På nu anförda grunder och med stöd af de talande skäl i öfrigt,
som blifvit utaf Friherre Fock anförda, instämmer jag med de talare,
som yrkat afslag ii Utskottets betänkande i nu förevarande del.

Herr Uhr: Jag begärde ordet egentligen för att lugna Herr Kolmodin,
som tog sig fasligt hett vid att en eller annan åt oss vågade hafva en annan
åsigt \ denna fråga än de tre stora auktoriteterna: Bevillnings-Utskottet,

Den IT April, f. m.

455

General-poststyrelsen och Kongl. Maj:t. Men det var väl ej heller riktigt anständigt
af honom att vilja pålägga den svenska allmänheten en onödig
skatt och tunga, som vi ju eljest frivilligt böra åtaga oss. Vill jag riskera
mina penningar genom att ej rekommendera det bref, der jag innesluter
dem, så är det min ensak, staten har dermed ingenting att göra. Vill
jag åter betala rekommendationsafgift, så kan jag göra det. Men rättigheten
att göra det ena eller det andra bör ej borttagas; ty derigenom
uppstår endast eu obehöflig inskränkning, ett verkligt ingrepp till och
med i den personliga friheten. Finge representanten på gotlandsbänken
sin vilja fram, så skulle man rekommendera icke endast bref med penningar,
utan alla bref, ty ingen kunde ju så noga veta om icke posttjenstemännen
kunde göra den upptäckten att hvarje orekommenderadt
bref inneslöte penningar, oaktadt detta slutligen befunnes icke vara förhållandet.
Kan posttjenstemannen gifva tvångsrekommendationer åt det
ena lösbrefvet, kan han val också göra detsamma med det andra; ty huru
skall han väl kunna bestämdt säga hvilka bref som innehålla penningar
eller ej, såvida han ej helt simpelt får öppna dem. Men den rättigheten
torde hvarken brcfvens afsändare eller mottagare vilja medgifva honom.
Och hvad skulle följden blifva af den här rekommendationen? Jo, stort
besvär och ökade kostnader för adressaten och slutligen tidsutdrägt. Först
skulle en s. k. avis tillställas honom, sedan skulle han antingen betala
sina 36 öre eller ock på postanstalten eller i “ trovärdig* persons närvaro
öppna brefvet. Finner han då att brefvet ej innehåller penningar, slipper
han visserligen ifrån den dubbla rekommendationsafgiften; men det kan
ju hända att det innehåller fatalier eller andra vigtiga handlingar eller
angelägna underrättelser, hvilka för mottagaren kunna vara mycket mera
värda att i tid erhålla än ett ofta obetydligt belopp penningar. Men den
förlust han genom brefvets försenade framkomst lider, hvem skall väl
ersätta honom den ? Icke adressaten, ty han har afsändt brefvet i rättan
tid; icke postverket, ty det har ju endast tillämpat gällande lag, således
gjort hvad det skulle göra. Eu sådan postbefordran kan jag åtminstone
icke förlika mig med. Man har sagt att förslaget borde återskickas till
Utskottet, då skulle det blifva så bra, när det komme tillbaka hit. De
talare som yrkat detta, hafva dock ej uppgifvit något annat sätt att förekomma
den öfverklagade olägenheten, än det Utskottet föreslagit; och
detta vilja de ju ej godkänna. Bäst är det att vid sådant förhållande
genast fatta beslut. Förslaget kan i alla fall ej bifallas; och då kunna
vi ju utslå det så godt först som sist,

Jag yrkar afslag å punkten.

Herr Carl Ifvarsson: Jag begärdo ordet egentligen endast med

anledning af representantens på gotlandsbänken försvar för Utskottet;
han gick, tyckte jag, något hårdhändt åt dem, som icke, i likhet med honom,
funno detsamma förträffligt. Sedan dess tiar dock eu annan aktad
talare, Flerr Olsson från Helsingborg, så fullständigt vederlagt Herr Kolrnodins
påståenden, att någon vidare vederläggning icke behöfves. Herr
Olssons anförande var i sak så sund!, så förnuftigt och bevisande, att jag
icke anser Herr Kolmodins yttrande förtjent af något ytterligare bemö -

456

Den 17 April, f. in.

tände; och afstår jag derföre från ordet, inskränkande mig till att instämma
med dem, hvilka yrkat afslag å Utskottets förslag.

Herr Leijer: 1 likhet med den föregående talaren skall ej heller

jag vara mångordig. Min ärade granne till venster har redan i ett glänsande
föredrag tillräckligt uttalat de åsigter äfven jag i denna fråga hyser;
men jag har sedan dess hört ett par yttranden, som jag icke ansett
mig kunna med tystnad förbigå. En talare på norrlandsbänken framhöll
de förskräckliga olägenheterna för brefemottagaren af den föreslagna tvångsrekommendationen,
den tidsutdrägt, det besvär och den kostnad som deraf
skulle för honom blifva en följd, för att få ett bref som kunde för honom
vara angeläget. Men jag hemställer till denne talare, huruvida han anser
det för eu så stor olägenhet att mot ett litet besvär säkert få sitt bref,
då han under andra förhållanden riskerar att icke få det alls. Såsom
det nu är stiildt, då bref innehållande penningar ofta afsända;? utan rekommendation,
inträffar ofta att adressaten går miste om både brefvet
och penningarne. Lättheten att tillegna sig orekommenderade bref och
hoppet att de skola befinnas innehålla penningar medföra äfven den olägenheten,
att en mängd dylika bref, fastän de innehålla kontanter, aldrig
komma adressaterna till banda utan försvinna på vägen till sin bestämmelseort.
Olägenheterna af detta förhållande förefalla mig åtminstone
vida större, än det lilla besvär och i vissa fall den obetydliga kostnad
brefemottagaren enligt det nu föreliggande förslaget skulle komma att få
vidkännas, äfven om han ej ville skaffa sig ersättning af den försumlige
afsändaren. En annan talare har visserligen medgifvit, att vanan att skicka
penningar i orekommenderade bref vore en osed, men trodde korrektivet
deremot höra ligga i en stigande upplysning hos allmänheten om den
dermed förenade vådan och olägenheterna, och i det straff, som drabbade
afsändaren genom att förlora sina penningar. Kännedom derom förefinnes
nog och har förefunnits, likasom straffet, men den påräknade påföljden
har ändå uteblifvit; botemedlet har icke verkat, och bättre resultat torde
ej heller för framtiden vara att påräkna. Antalet forkomna orekommenderade
bref med penningar utgjorde enligt General-poststyrelsens uppgift till
Kong!. Maj:t under år 1870 38 procent; återstoden eller 62 procent voro
bref, som icke innehöllo penningar. Dessas mottagare som nu oförskyldt lida
för andras osed utan rätt att derföre fordra ersättning, skulle genom ifrågavarande
författning undgå att drabbas af det straff talaren ville pålägga
penningeaf''sändaren; men de skulle, i stället för att de nu riskera
att blifva af med angelägna bref, verkligen erhålla dem, och den vinsten
torde för den trafikerande allmänheten ej vara så obetydlig, äfven om den
vore förenad med litet besvär för någon gång.

Ett stadgande, som medför den verkan att alla bref med eller utan
penningar komma adressaterne till banda och dessutom borttager frestelsen
till penningestölder samt vidare tryggar korrespondensen i allmänhet-,
anser jag för min del för godt, och yrkar således bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Herr Kolmodin bemötte min tve kan,

huruvida poststyrelsen kunde hafva kännedom derom, att stora vär -

Den 17 April, f. in.

457

deförsändelser ännu skickades orekommenderade, dermed att styrelsen
hade fått denna kännedom genom hos henne anställda förfrågningar efter
förkomna bref, innehållande penningar. En annan ledamot af Bevillningsutskottet,
Herr Geijer, har dock sedermera fällt ett yttrande, som icke
rätt val öfverensstämmer med hvad Herr Kolmodin sagt. Han sade nemligen,
att antagligen ett stort antal icke rekommenderade bref förkomma.
Jag hade trott, att Bevillnings-Utskottet härom kunnat lemna upplysning;
men då så icke skett, vill det förefalla mig, som hade Utskottet icke haft
full reda på förhållandet.

Den nästföregående talaren yttrade att 62 procent af de under 1870
förkomna brefven varit sådana, som icke innehöllo penningar, en uppgift
gom verkligen något förundrat mig. För egen del skulle jag således i
jemförelse med andra korrespodenter i det afseende!, vara ganska lycklig,
ty jag har, efter hvad jag kan erinra mig, aldrig gått minste om ett orekommenderadt
bref. Sorgligt vore det i sanning, ja mycket bedröfligt,
om uppgiften skulle vara riktig; men den tål kanhända vid någon afprutning,
jag för min del kan åtminstone icke tro annat.

Man har yrkat på återremiss af punkten, på det Utskottet måtte
komma i tillfälie att framställa ett Hytt förslag. I hvilken riktning detta
skulle gå, är dock oj lätt att inse. Man har talat om den norska och
danska lagstiftningen, såsom ett efterföljansvärdt föredöme; men jag känner
icke dem och skulle gerna hafva önskat att de, som i det afseende!
äro lyckligare lottade, hade behagat meddela Kammaren sin kunskap, så
att man derigenom kunde fått någon ledning för sitt omdöme. Då så
icke skett, tror jag för min del att man handlar klokast uti att bibehålla
samma ståndpunkt som förut och afslå förslaget. Jag yrkar att
detta måtte blifva Kammarens beslut. Det är visserligen sannt, att jag
derigenom kommer att bidraga till att kasta öfver bord alla de der auktoriteterna,
den vältalige gotlandsrepresentanten framhöll, Kongl. Maj:t,
General-poststyrelsen och sjelfva Bevillnings-Utskottet, men jag kommer
då troligen att, befinna mig i samma predikament som Kammarens majotitet
och derigenom också ådagalägga, att jag, lika litet som denna majoritet,
hyser något förtroende för auktoriteter, då deras ord och förslag
icke äro deraf förtjent».. Om en auktoritet, vare sig Kongl. Maj:t, Poststyrelsen
eller Bevillnings-Utskottet, kommer fram med opraktiska förslag
— och det här förslaget är ett dylikt - - sä höra vi icke rätta oss
efter henne. Jag vidblifver mitt yrkande om afslag.

Herr Statsrådet Wasrn: Man torde svårligen misstaga sig, om man
efter åhörande af den här förda diskussion kommer till den slutsats, att
Kammaren föreställer sig olägenheterna af Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande
förslag vara så stora, att farhågan för dem öfverväger tanken på de fördelar,
som af förslaget borde blifva en följd. För mig är det dock en
omöjlighet att tro annat, än att förhållandet verkligen är motsatsen till
det, de fleste af Kammarens ledamöter tyckas antaga. Olägenheterna af
den nu brukliga postbehandlingen af orekommenderade bref äro så störa,
att deras afhjelpande så fort som möjligt verkligen är af behofvet i
högsta måtto påkalladt. Den demoralisation, som af det nuvarande befordringssättet
af dessa bref framkallas bland eu stor del af den lägre

458

Den 1 7 April, f. ro.

postpersonalen, är ett ondt, som hvarken Kongl. Maj:t eller postverkets
styrelse kunnat förbise, och för hvars utrotande representationens välvilliga
biträde väl torde kunna med skäl tagas i anspråk. Att inom ett
embetsverk, som har sig anförtrodt bevakandet af ett så vigtigt intresse
som allmänhetens rätt i fråga om breöorsändningar, ej råder den säkerhet
och ordning som borde förefinnas, utan tvärtom klagomål oupphörligen
framställas att bref, som af verket mottagits till befordran, i synnerhet
sådana som innehållit penningar, ej kommit adressaten till banda,

är ett missförhållande som bör och måste afhjelpas ...... den saken bör

ligga representationen ej mindre än Kongl. Magt om hjerta!. Eu talare
har sagt, att det onda skall småningom af sig sjelf försvinna, tv deri som
eu eller Hägra gånger förlorat penningar, inneslutne i orekommenderade
bref, han rekommenderar nog sedan sina penningeförsändniugar. Men
huru många år halva vi icke förgäfves väntat på detta lyckliga resultat
Bruket att afsända penningar utan rekommendation är minst lika gammalt
som. brefstölderna, utan att deraf föranledda förluster, under alla de
år som förflutit sedan tillfälle till att rekommendera bref bereddes, medfört
iakttagande åt denna försäkringsåtgiird; och huru kunna vi då väl
tro, att det onda skall blifva sitt eget korrektiv och af sig sjelf upphöra.
Andra medel till dess hämmande måste uppsökas. Poststyrelsen har för
det ändamålet såväl inhemtat underrättelser om andra länders postlagstiftning
och den erfarenhet man der vunnit, som oek ansträngt sin egen
uppfinningsförmåga. Resultatet bär blifvit det nu föreliggande, af Utskottet
tillstyrkta förslaget, hvilken Kongl. Maj:t ansett både såsom det
ändamålsenligaste och med minsta olägenheter för allmänheten förenade.
I Danmark har man anlitat den utvägen att, vid konfiskation af det försända
beloppet, förbjuda all penningeförsändning i orekommenderade bref;
i Frankrike äro dylika försändelser belagda med höga böter; i England
har man användt den af Kongl. Maja nu föreslagna utvägen. Öfver allt
har man sökt förekomma det öfverklagade missförhållandet. Månne det
då icke kan vara skäl äfven för oss att taga detsamma i betraktande,
marme det verkligen dr eu så alldeles likgiltig sak att eu stor massa orekommenderade
bref aldrig komma i adressaternas ego, böra vi vill underlåta
att göra något för att förekomma dessa stölder? Man bär sagt, att
olägenheterna af förslaget skulle vara så störa, att de mera än uppvägde
fördelarne. Jag bär för min del varit af eu annan öfvertygelse,
och denna har ej under diskussionen blifvit rubbad; jag tror ej att olägenheterna
. skulle blifva sä störa, som man bär förespegla! sig. Framkomsten
åt brefveu skulle försenas säger man. alldenstund adressaten
först skulle erhålla en så kallad avis och derefter antingen sjelf infinna
sig pa ^postkontoret eller skicka ombud eller qvittens, innan han finge ut
det. Nå väl, jag medger att detta är en olägenhet för honom, men den
risken han nu löper att aldrig få brefvet, mål te väl ändå vara ofantligt
mycket större; och den faran är hvarje adressat för närvarande underkastad,
ej blott hvad beträffar orekommenderade bref med penningar,
utan äfven sådana orekommenderade bref, i hvilka penningar ej äro inneslutna,
ty det är ett faktum att icke blott bref, som tydligen innehålla
penningar, riskera att blifva undanskaffade, utan eu massa bref försvinna,
ej innehållande penningar, men i hvilka tjufveu trott sig skola finna sår -

459

Den 17 April, f. m.

dana och som han derför tillgripit. Olägenheterna af ett sådant tillstånd
måste väl vara vida svårare för den korresponderande allmänheten, än
det jemförelsevis obetydliga besväret att ett af posttjenstemannen rekommenderad!
bref behandlas på samma sätt, som om rekommendationen
skett af afsändare,n. Och från dröjsmålet med utbekommandet kan han
för öfrig! lätt göra sig fri, genom att lemna qvitto på förhand. Bevisningen
att ett rekommenderadt bref icke innehåller penningar torde ej
heller vara så svår att åstadkomma. En trovärdig persons intyg om
förhållandet skulle ju blifva tillräckligt; något lättare sätt torde svårligen
kunna upptänkas. Äfven i en glest befolkad landsort är det, val icke så
orimligt svårt att finna en sfi kvalificerad person, som vill vara närvarande
då brefvet öppnas. Och genom hans vitsord blir olägenheten af
att posttjenstemännen möjligen kunna rekommendera ett bref, som sedermera
icke bofinnos innehålla penningar, afhjelpt, enär adressaten då återfår
de 3(> örena, han utbetalt i rekominendationsafgift, eller ock slipper
han att betala den, om brefvet öppnas på postkontoret. Om åter
brefvet innehåller penningar, sä har det blifvit anfördt såsom eu olägenhet,
att det för emottagare!! blir svårt att af af sändaren, erhålla rekommendationsafgiften
tillbaka, men i de flesta fall år han den mest intresserade
af att brefvet framkommit. Hvarken denna olägenhet eller de
förut nämnda äro derföre så stora att förslaget för deras skull bör afslås.
Och om också någon olägenhet alltid blir en följd af förändringen,
månne vi icke böra underkasta oss den, då vi å andra sidan derigenom
kunna blifva qvitt ett sådant samhällsondt som tjufva!’ inom ett embetsverk,
åt hvilket ett af medborgarnas heligaste intressen, brefsäkerheten,
blifvit anförtrodd?

Det svåraste inkastet mot förslaget är, att det skulle vara ändamalslöst.
Man säger dock med rätta att tillfället gör tjutven d. v. s. att ingen
blir tjuf om han icke tror att det lönar sig för honom att vara det.
Men den som i postverkets tjenst blir tjut, han blir det just till följd af
den frestelse att stjäla, för hvilken lian är utsatt. Vore denna frestelse
icke så stor, som den, enligt hvad erfarenheten visat, till följd af de
många, penningar innehållande, men orekommenderade trefven, verkligen
är, så vore det tänkbart och möjligt att utrota det onda. Men såsom
förhållande! nu gestaltar sig. iir det eu omöjlighet; just den omständigheten
att så många orekommenderade penningebref afsåndas, gör att det
i postverket blir många tjulvar. Få brefbärare och andra af hetj eu ingen,
med ett ord de som äro mest utsatte för frestelsen, deremot i sina händer
ingå andra penningeförsändelser än rekommenderade, så försvinner för
dem tillfället och'' äfven frestelsen att ostraffadt tillegna sig andras
egendom.

Jag vill icke längre uppehålla Kammaren, utan endast tillägga den
innerliga önskan, att representationen och regeringen nu och i framtiden
måtte gemensamt sträfva för att utrota eller oskadliggöra allt för samhällets
bestånd ocli utveckling uppkommande ondt, och att för det andamålet
eu ringa olägenhet — om behofvet fordrar att vi skola underkasta
oss det — oj måtte tillåtas lägga hinder i vägen.

Herr Leijer: Jag yttrade nyss, att 02 procent af de bortkomna

460

Den 17 April, e. m.

brcfven icke innehållit penningar, och att dessa brefs afsändare och emottagare
ledo stora olägenheter i följd af de personers osed, hvilka afsändt
de 38 procent af orekommenderade bref, som innehållit penningar; och
ehuru jag icke föreställer mig att det finnes många ledamöter i denna
Kammare, som äro så klippska räknemästare som Herr Sven Nilsson i
Osterslöf, hvilken kunnat räkna ut att dessa (32 procent utgöra mer än
hälften af de orekommenderade brefvens antal, så tillåter jag mig dock
protestera mot hans beräkningssätt.

öfverläggningen var slutad. Sedan proposition på bifall till Utskottets
hemställan besvarats med nej, gafs proposition på afslag. Denna proposition
förklarade Herr Talmannen besvarad med ja, i öfverensstämmelse
med hvilken förklaring Kammaren alltså afslagit Utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Kammarens ledamöter åtskiljdes nu klockau 3 e. in., men sarnmankommo
åter

Kl. ''/a 7 e. m.

§ 13.

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets utlåtande N:o 10, i anledning
af f riherre John Ericsons motion om återställande till Grosshandlaren A.
F. Ericsons sterbhusdelegare åt en i Riksbanken såsom säkerhet deponerad
intecknad skuldförbindelse.

§ H.

Till afgörande förekom Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 12 (i samlingen N:o 27), i anledning af Herr A. W. Westerdals
väckta motion, N:o 202, om aflåtande af underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t, med begäran om upphäfvande af Kongl. Förordningen
den 15 Februari 1855 öfvensom af 2 mom. i 32 § af Kongl. Förordningen
den 9 Juni 18/1 angående fattigvården, äfvensom af till Utskottet återremitterade
betänkandet N:o 17, rörande Herr A. W. Westerdals motion,
N:o 23, i samma ämne.

Vid punkten 1 anfördes af:

Herr Eib bin g: De skäl, Utskottet åberopat till stöd för sin hem ställan,

äro hufvudsakligen desamma, som motionären anfört, nemligen
deh att den i nu gällande författningar stadgade rätt till ersättning för
understöd, som af fattigvårdssamhälle i det ena af rikena Sverige och
Norge lemnas nödställda från andra riket, kan medföra ett sådant missförhållande,
att t. ex. eu svensk, som enligt vår fattigvårdslag af den 9
Juni 1871 icke vore berättigad till fattigunderstöd i Sverige, likväl, om

Den 17 April, ?. in.

461

han begifvit sig till Norge och på grund af norsk lag kommit i åtnjutande
af mer eller mindre fattighjelp, för hvilken derefter den svenska kommun,
der han sist haft hemortsrätt, måste betala ersättning, på så sätt i sjelfva
verket kommu att falla denna kommuns fattigvård till last, ehuru'' han,
som sagdt är, enligt svensk lag icke varit berättigad till fattigunderstöd,
dels ock att den summa, som i och lör ersättningar af ifrågavarande slag
utgår från Sverige till Norge, skulle öfverstiga den, som i samma afseende
utbetalas från Norge till Sverige. På grund häraf har Utskottet tillstyrkt
helt simpelt upphäfvande af Kongl. Förordningen den 15 Februari 1855
och 82 § 2 mom. af Kongl. Förordningen den 9 Juni 1871, som hänvisar
till förstnämnda författning.

Om man genom undanrödjande af ifrågavarande lag ock kunde undanrödja
det faktum, för hvars behandling den fastställer ett regelmessigt
förfarande; om man genom upphäfvande af lagen oek kunde upphäfva
det förhållande, att svenskar, som utvandra till Norge, der kunna
komma i nödställd belägenhet, så skulle jag vara den förste att rösta för
en lagstiftningsåtgärd i sagda riktning, men då sådant icke lär gå för sig,
kan jag icke lemna mitt bifall till Utskottets förslag eller till motionen.

Nu är genom lag stadgadt, huru förfaras bör, då svensk undersåte
åtnjutit fattigunderstöd i Norge och tvärtom. Om denna lag nu helt enkelt
upphäfva, hvad skall sedan ske? huru skall man derefter gå tillväga
i fall af ifrågavarande slag? Anser man sig böra fordra och tror man sig
kunna vänta, att norska staten eller norska kommuner skola bekosta nödigt
understöd åt eller sjukvård och begrafning af svenskar, som utvandrat
till Norge, men icke der förvärfvat, hemortsrätt? Eller beräknar man såsom
följd och såsom vinst af lagens upphäfvande, att för hvarje särskilt
inträffande fall vederbörande i Norge måste vända sig med sina anspråk
till vederbörande i Sverige och tvärtom? Så lär hafva vant brukligt, innan
särskild lag i ämnet stiftats, och just olägenheterna och tillfälligheten af
ett sådant förfaringssätt föranledde lagens stiftande. Man anmärker, att
andra främmande stater väl understundom till Sverige återsända dem,
som härifrån utvandrat, och att svenska staten får taga dem om hand
när de komma inom dess gränser, men att alls ej ifrågasatts att dessa
andra stater skulle ega att fördra eller Sverige — genom lag — förbinda
sig att gifva ersättning för hvad de förra påkostat sådana personer under
deras vistande utrikes. Men är man så säker, att dessa främmande länder
gifva utvandrade svenskar något understöd alls. eller något sådant som
de kunna erhålla i Norge? Och om understöd på främmande botten
blifvit lemmel!, är man säker att det i de flesta fall icke blifvit lemnadt
af eller ersättning derföre utkräfts hos våra ministrar eller konsuler på
utrikes orter, således ändå i sista hand blifvit eu utgift för svenska staten?
Men kan man genom lag lä ett sådant rättsförhållande emellan två stater
ord midt en gång för alla, så tyckes det åtminstone mig, att sådant måste
vara en ömsesidig vinst, särdeles emellan stater som äro så nära förenade
som Sverige och Norge, och som derföre i sitt ömsesidiga förhållande väl
ej få betraktas helt och hållet på samma sätt som hvilka tvänne andra
stater som helst. Och om man upphäfver deri lag, som i sådant afseende
finnes, huru vill man — jag upprepar det — att förhållandena skola
gestalta sig? Man vill väl icke, att svenskar, som råka i nöd i Norge,

462

Deri 17 April, e. in.

skola lernnas att svälta ihjel, eller att deras lik skola få ligga obegrafna.
Sådant kunde dock vara ganska möjligt, om rikenas ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fråga om fattigunderstöd åt personer, som utvandrat
från det ena riket till det andra, lemnades alldeles obestämda.

Man säger vidare, att Sverige får betala en icke obetydlig summa
till Norge uti fattigvårdsersättning, under det att, hvad från Norge i
samma afseende inflyter till Sverige, uppgår till ett ringa belopp. Hvad
bevisar detta? Jo, att flere svenskar utvandra till Norge än norrmän till
Sverige och måhända att arbetslönerna äro högre i Norge än i Sverige.
Ändras det genom upphäfvande af lagen?

Slutligen säger man, att svenskar kunna direkt af norska myndigheter
få understöd, som derefter dock kommer att betalas från Sverige,
oaktadt samma svenskar enligt vår lattigvårdslag måhända icke varit berättigade
till understöd. Är man verkligen så säker på, att sådant är att
befara? Norska fattigvårdslagens första paragraf, som handlar om obligatorisk
fattigvård, lyder nära nog ordagrannt lika med första paragrafen i
nu gällande svenska fattigvårdslag, och 16 § i norska lagen, som beskrifver,
huru skall förfaras vid tilldelande af tillfälligt fattigunderstöd, stadgar
en väsendtligen likadan pröfning i sådant fall som vår nya fattigvårdslag.
Det är icke heller obekant, att denna vår lag i väsendtliga delar
kemtats från norska lagen, så att icke några hufvudsakliga olikheter förefinna»
mellan rättsbestämmelserna i dessa lagar. Man torde derföre icke
kunna anse det vara lättare att erhålla fattigunderstöd i Norge äu i
Sverige, annat än på sin höjd i den mån sådant kan föranledas deraf, att
lagtillämpningen i Norge möjligen kan vara någon smula mildare än i
Sverige, något som jag hvarken kan jaka eller neka. Men till det sagda
vill jag lägga den erinran, att §§ 3 och 4 i Kongl. Förordningen den 15
Februari 1855 uttryckligen medgifva och föreskrifva, att vederbörande i
Sverige skola pröfva de anspråk på fattigvårdsersättning, som göras från
norsk sida, innan den utbetalas, och tvärtom. Att åter, såsom Utskottet
i förbigående, såsom det tyckes klandrande, påpekat, fattigunderstöd lemnas
efter det lands lag, der det meddelas, är sjelfklart, ty icke kan det,
vara svenska myndigheters pligt att tillämpa norsk lag i Sverige och
tvärtom.

Då, såsom jag antydt, jag icke kan finna något skäl tala för bifall
till Utskottets förslag, men deremot anser bestämda skäl tala deremot, får
jag yrka afslag å Utskottets hemställan.

Herr Grefve Sparre: Ifrågavarande motion åsyftar att afhjelpa ett
ondt, som under många år existerat och tryckt de kommuner, från hvilka
utvandring till Norge är vanlig.

De lagbestämmelser, hvilkas upphäfvande nu blifvit ifrågasatt, innebära,
efter min mening, en orättvisa och stå icke i öfverensstämmelse med
de i allmänhet inom folkrätten gällande grundsatser.

Den siste ärade talaren har frågat, huru det skulle gå, om, efter
upphäfvande af ifrågavarande lagbestämmelser, svenskar utvandrade till
Norge och der råkade i nöd. Jo det skulle gå precis på samma sätt
som då svenskar för närvarande råka i nöd uti Danmark, Ryssland, Tyskland,
Finland eller andra civiliserade främmande länder. Humanitetens

Den i 7 April, e. m.

463

allmäntv rkända grundsatser kräfva, att man icke låter nödställda personer,
äfven om de, äro främlingar, svälta, ihjel, och hvad beträffar afiidna
främlingars begrafning, så fordrar sjelfva det lands intresse, der de dött,
att de icke lemnas obegrafna. Men från alla nämnda länder hemskickas
utvandrade svenskar, som icke kunna försörja sig sjelfva, och från det
ögonblick, de kommit på svensk grund, måste svenska myndigheter taga
hand om dem. Härom stadgas uti eu författning af är 1871. Deremot
hafva främmande länder i allmänhet icke någon rätt att af Sverige fordra
ersättning för den vård, som iemnats svenskar i dessa länder. Precis på
samma sätt skulle vårt förhållande till Norge gestalta sig, om ifrågavarande
lagbestämmelser upphäfdes.

Det skulle vara olidligt, om ersättning kunde utkräfvas från Sverige
för all fattigvård, som Iemnats utvandrade svenskar på alla orter i verlden.

för hvilkas fattigvård å utrikes ort ersättning kan fordras från Sverige.
Det är sjömän. Men i allt fall ansvara icke svenska kommuner för denna
ersättning, utan den betalas af skeppsredarne och utkräfves genom vederbörande
konsuler.

Våra nu omförmälda rättsförhållanden till främmande stater i allmänhet
grunda sig pa vedertagen sed. Hvarföre skulle vill värt förhållande
till Norge i detta afseende behöfva vara annorlunda? Från Sverige
begifva sig årligen ofantligt många arbetare till Norge och qvarstanna der
sedan i många år. Såsom landshöfding i eu af våra gränsprovinser mot
Norge har jag ej sällan sett exempel på personel-, som utflyttat från denna
provins och bosatt sig i Norge, gift sig der och der uppehållit sig i femton
till sexton år, men likväl slutligen, då de råkat i fattigdom, efter hela
nämnda tids förlopp hemskickats till Sverige samt med hustru och barn fallit
den kommuns fattigvård till last, hvarifrån de en gång utvandrat. Sådant
förorsakas deraf, att norsk lag stadgar, att hemortsrätt i Norge icke förvärf
vas förr än etter tre års vistelse på ett cell samma ställe. När nu
norska myndigheter heinskicka dylika personer, som jag nyss sagt, och
kräfva ersättning för dem lemnad fattigvård, så protesterar naturligtvis
den kommun, af hvilken ersättningen fordras, men då åligger det denna,
kommun att bevisa, det personen i fråga förvärfvat hemortsrätt i Norge,
och detta är nästan alltid fullkomligen omöjligt, särdeles som de norska
myndigheterna äro Piga benägna att skaffa de för sådan bevisning nödiga
upplysningar. Under de tretton år, jag varit landshöfding, har jag aldrig
tätt utredt, att dylika utvandrade personer förvärfvat hemortsrätt i Norge,
utan de hafva alltid fallit sin gamla hemort i Sverige till last.

I sammanhang härmed vill jag fästa Kammarens uppmärksamhet på
ett särskild* förhållande. Herrarne veta, att, om bär i Sverige en person
angripes af venerisk sjukdom, så erhåller han vård å kurhus i den ort,
der han befinner sig, utan att någon ersättning kräfves från hans hemort.
Det är just för att slippa ersättningsanspråk af sådant slag, som vi betala
kurhusafgift. Om deremot eu svensk i Norge angripes af venerisk
sjukdom, så erhåller han väl nödig sjukvård, men räkning derför skickas
till hans hemort i Sverige. Och om också den kommun han tillhör betalar
räkningen, så får staten erlägga betalningen. För den vård åter,

m.

464 Den 17 April, e.

som eu norrman erhållit å svenskt kurhus, kräfves icke ersättning från
Norge.

Det förhåller sig verkligen så, som motionären äfven upplyst, att det
finnes knappt något ort i Sverige, dit icke utvandrade personer, som i
Norge råkat i fattigdom, blifvit hemsända, och hvarifrån icke betydlig fattigvårdsersättning
måst till Norge betalas. Motionären har uppräknat
Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Christianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Wermlands, Jenahanda
och Norrbottens län såsom exempel på orter, hvilka i hög grad betungats
af ifrågavarande ersättningsskyldighet. Jag kan om Elfsborgs län intyga,
att det icke är bättre lottadt i detta afseende.

Det kan, efter min tanke, omöjligen vara billigt, att våra kommuner
på omförrnälda sätt i förhållande till Norge tryckas af eu fattigvårdsbörda,
som icke påbjudes af folkrättens allmänna lagar. Jag vet af egen erfarenhet,
att denna börda länge öfverklagats och att den är särdeles betungande.

Jag får på anförda skäl yrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr Sjöberg: Det torde tillåtas mig att till en början fästa Kam marens

uppmärksamhet på den något egna behandling detta ärende undergått.

Först väckte motionären förslag derom, att Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder,
att, derest fattigvårdslagstiftningen i Norge icke skulle kunna så ordnas,
att norsk kommun blefve ålagd att sjelf bestrida de kostnader i fattigvårdshänseende
som möjligen uppkomme för svensk medborgare, efter det
han öfver ett år vistats i Norge, svenska staten då måtte lemna den ersättning,
som kunde från norsk sida fordras. Häröfver afgaf Utskottet
utlåtande, hvarefter ärendet förekom till behandling i Kammaren den 2
nästlidne Mars. Vid detta tillfälle var jag icke närvarande, men jag har
genomläst det i ärendet förda, korta och icke särdeles innehållsrika diskussionsprotokollet,
deraf jag funnit, att några talare yrkat rent afslag å motionen
och Utskottets betänkande, hvaremot andra, och bland dem äfven
den ärade representant, som nu sist hade ordet, begärt återremiss, i enlighet
med hvilket sednare yrkande Kammaren fattade beslut. Sedermera
har motionären väckt ett nytt förslag, deri han, för afhjelpande af de
utaf honom anmärkta olägenheterna i följd af den nu stadgade ersättningsskyldigheten,
förändrat sin förut gjorda motion, att svenska staten
skulle öfvertaga denna ersättningsskyldighet, derhän, att de författningar,
som reglera förhållandet mellan Sverige och Norge uti ifrågavarande hänseende,
måtte helt enkelt upphäfvas. Jag kan icke förstå möjligheten af
att på detta enkla sätt befria oss från de öfverklagade olägenheterna.
Kunde man verkligen med ett penndrag undanrödja det förhållande, att
svenskar i Norge kunna behöfva fattigunderstöd, så skulle jag vara deu
förste att biträda ett förslag derom. Men Herr Ribbing bär ganska riktigt
anmärkt, att, om man tager bort de lagar, som afse nämnda förhållande,
så står sjelfva förhållandet likväl qvar. Det torde vara klart, att
särdeles under tider, då nöd råder i de svenska, till Norge gränsande

provinserna,

465

Den 17 April, e. m.

provinserna, utvandringar derifrån till Norge ega rum och tvärtom från
Norge till Sverige, i fall möjligheten till utkomst är större här i landet än
i Norge. Då så är, måste också någon regel finnas för behandling af frågor
om de förenade rikenas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter med
afseende å personer, som utvandrat från det ena riket och i det andra
blifva föremål för fattigvård. Sedan lång tid tillbaka, och långt innan
några lagbestämda föreskrifter härom kommo till stånd har i slika fall så
förfarits, att, derest icke svensk kommun kunde åläggas ersätta åt svensk
undersåte i Norge gifvet fattigunderstöd, svenska staten betalt sådan ersättning.
Den enda förändring härutinnan, som åstadkommits genom 1855
års förordning, är, att genom densamma vissa regler för sådana frågors
fortnela behandling blifvit bestämda, och att de ömsesidiga ersättningsanspråken
upptagas i räkning för hvart år, hvarefter liqvid uppgöres emellan
hvardera riket och den fordran, som för endera statskassan uppkommer,
gäldas af den andra.

Grefve Sparre har yttrat, att lian icke kunde förstå, hvarföre vårt
förhållande uti ifrågavarande afseende skulle ordnas på annat sätt gent
emot Norge än emot andra stater. Med anledning häraf, och då han i
fråga härom särskildt framhöll Danmark och Tyskland, bör jag upplysa,
att svenska staten ganska ofta måste vidkännas kostnaden för fattighjelp
åt svenskar, som vistats i dessa länder och till följd af sjukdom eller af
annan orsak kommit i nödställd belägenhet. En sådan person har icke
att vänta något understöd af vederbörande ortmyndighet, och, med undantag
för de färre fall, då svensk beskickning eller konsul af egna medel
bispringer den nödlidande, år förhållandet sådant, att den sednare tjenstemannen
förskjuter hvad i detta afseende erfordras och sedermera söker
ersättning hos Kommers-kollegium, som disponerar ett särskildt anslag
från handels- och sjöfartsfonden, hvilket får användas för godtgörande af
slika förskott. Man må ej föreställa sig, att något undseende visas våra
konsuler i sådana tall. Den nödställde, så vida han ej sjelf anmält sig
hos konsuln, öfverlemnas till denne af polisen, och konsuln måste lemna
den erforderliga hjelpen och, såvidt möjligt är, återsända den behöfvande
till fäderneslandet. Således existerar alldeles icke det förhållande. Grefve
Sparre åberopat till stöd för sin åsigt.

För öfrigt kan jag icke förstå, huru det af motionären åsyftade ändamål
skulle kunna vinnas genom bifall till hans förslag. Ty det är väl
gifvet, att de norska krafsanspråken fortfarande komma att framställas,
oberoende af den omständighet, att Riksdagen må finna godt hos Ivongl.
Maj:t anhålla, att de allmänna stadgande», Indika reglera sättet för dessa
anspråks tillfredsställande, måtte upphäfvas; och i betraktande häraf kan
jag icke inse, hvartill försök i denna riktning tjena. De härom nu gjorda
yrkanden synas mig så mycket mindre grundade, som det ännu icke är
ett år sedan . Kammaren utan ringaste protest godkände den nya fattigvårdslagen,
hvilken författnings § 32 mom. 2 just hänvisar till hvad särskildt
stadgas angående behandling af frågor om ersättning för understöd,
som åt fattigvårdssamhållen i ett af de förenade rikena lemnas nödställda
från det andra riket. Både Grefve Sparre och motionären voro, efter hvad
jag vill erinra mig, närvarande under öfverläggningen angående denna
författning utan att göra någon anmärkning uti nu afgifna syfte.

Riksd. Prof.. 1872. 2 A/d. 3 Band.

30

466

Den 17 April, e. m.

Slutligen vill jag anmärka, att, äfven om frågan na gällde en undantagslagstiftning,
det synes mig vara uppenbart, att föreningsbandet mellan
Sverige och Norge måste fordra, att mellan dessa stater tillämpas för vissa
fall eller förhållanden andra rättsgrundsatser än de, som i allmänhet gälla
emellan främmande länder.

På anförda skäl får jag yrka afslag å Utskottets hemställan.

Herr Westerdal: Föreliggande fråga, i afseende på fatt tig vårdsförhållandena
emellan Sverige och Norge, är af eu något ömtålig beskaffenhet,
helst enär sedan 1855 existerat en förordning, som reglerat dessa
förhållanden; men som vårt land förra året fått en ny fattigvårdslag och
man således måste utgå från deri uttalade grundsatser, gestaltar sig saken
helt annorlunda. Härtill kommer äfven, att Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt
icke har samma utsträckning i Norge som i Sverige, hvarföre
stora svårigheter möta för ett rättvist ordnande af det ömsesidiga fattigvårdsväsendet.
Då nemligen vår lagstiftning frikalla! fattigvårdssamhällena
från underhållsskyldighet till arbetsföra medlemmar, kan detta stadgande
eluderas derigenom, att samma personer utvandra till Norge, der
man väl begagnar sig af deras arbetsförmåga, men så snart tillfälligt understöd
lemnas i följd af sjukdomsfall eller annan orsak, framställas genast
anspråk på godtgörelse derför hos svenska staten eller svensk kommun,
hvilka anspråks giltighet ej alltid med tillbörlig säkerhet kan kontrolleras.
De kommuner finnas, som fått godtgöra dylika anspråk till nära lika stort
belopp på en gång, som deras kommunalskatt i och för årets fattigvård
utgjort.

Jag anser derföre, att Norge uti ifrågavarande hänseende bör ställas
i paritet med andra utländska makter, för hvilket ändamåls vinnande
Kongl. förordningen den 15 Februari 1855 torde böra uppliäfvas samt
Kongl. kungörelsen den 9 Juni 1871, angående understöd af allmänna
fattigvårdsmedel åt svenska medborgare, som i nödställd belägenhet aflemnas
å svensk gränsort, äfven tillämpas på Norge. Då för öfrigt skälen
för eu dylik åtgärd blifvit framhållna, såväl i min motion som af Utskottet
och under diskussionen af den ärade representanten från Wenersborg,
anser jag öfverflödigt längre upptaga Kammarens tid, utan yrkar bifall till
Utskottets hemställan i föreliggande punkt.

Herr Johannes Andersson i Knarrevik förenade sig med Herr Westerdal.

Herr Rundgren: Det kan visserligen synas vara temligen radikalt,

att understödja hvad Utskottet nu föreslagit, nemligen en underdånig skrifvelse
med anhållan om upphäfvande af Kongl. förordningen den 15 Februari
1855, äfvensom i sammanhang dermed af 2 mom i 32 § af Kongl.
förordningen den 9 Juni 1871 angående fattigvården. Men,''såvidt jag
kan förstå, finnes icke någon annan utväg än denna radikala i fråga om
fattigvårdsförhållandena mellan Sverige och Norge. Jag har som ordförande
i en fattigvårdsstyrelse i eu större kommun under en lång följd af
år haft tillfälle att erfara hela det tryckande som ligger i denna lagstiftning;
och likväl är denna kommun belägen långt bort från Norge. Huru
mycket större måste ej då olägenheterna i detta hänseende vara för de
landsorter, som ligga nära Norska gränsen. Från dessa gränsorter utströmmar
oupphörligt en massa arbetare till Norge och erhåller der under

Den 17 April, e. m.

4G7

längre eller kortare tid sysselsättning. Ingen frågar efter dem, så länge
de kunna försörja sig sjelfva, men i samma ögonblick som de hemsökas af
sjukdom eller eljest blifva oförmögna till arbete, lemnas dem understöd af
de norska kommuner der de vistas, och sedan sökes ersättning derför hos
de svenska kommuner, dit desse arbetare i fattigvårdshänseende höra, eller
ock, derest understödstagaren ej tillhör något bestämdt fattigvårdssamhälle
inom Sverige, hos svenska statsverket; och vi veta, dels af motionen, dels
ock af den utredning af dessa förhållanden som redan förut vid riksdagar
förekommit, till hvilka betydliga belopp denna ersättning årligen uppgår.
Då vi nu i vårt land börjat tillämpa eu ny fattigvårdslagstiftning, med
nya grundsatser i fråga om skyldigheten att försörja sig och de sina, så
är det tydligt, att det nu för en kommun i Sverige måste kännas ännu
hårdare än förr att i denna fråga vara beroende af fattigvårdslagstiftningen
i ett annat land, hvilken är bygd på helt andra grunder och hvarest
vilkoren för erhållande af hemortsrätt äro så beskaffade, att, såsom en föregående
talare redan ådagalagt, det för en svensk är hardt när omöjligt
att förskaffa sig eu sådan rätt i Norge. Vid sådant förhållande och då
sannolikt icke genom en förändrad lagstiftning detta missförhållande låter
sig rättas, enär jag icke vill på staten öfverflytta de skyldigheter som nu
åligga kommunerna, så måste jag bekänna, att jag icke kan annat än instämma
i det förslag som af Utskottet blifvit afgifvet.

Det har från motsatta sidan blifvit ifrågasatt, huruvida det är möjligt
att utstryka en författning utan att sätta någon annan bestämmelse i
stället; likaså har den förste talaren uppställt de tvenne alternativen:
antingen skall man icke bry sig om, huru det går med de fattige och
orkeslösa att lifnära sig, eller ock skall man öfverlemna åt myndigheterna
att bestämma, hvilka åtgärder i hvarje dylikt fall böra vidtagas. I afseende
å den första frågan är det tillräckligt att besvara den dermed, att
man måste hafva samma tillförsigt till det norska folket som till andra
folk att det, äfven om eu annan nation icke ansvarar för det understöd
som lemnas åt nödställde främlingar, dock icke låter någon menniska
svälta ihjäl utan låter henne vederfaras en sådan behandling som mensklighet
och kristlighet fordrar. Någon våda ligger således icke uti upphäfvandet
af de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende. Vidkommande
åter den andra frågan eller om man skall öfverlemna åt myndigheterna
att i hvarje särskild! fall meddela bestämmelser, så vill jag derå
svara, att sådant icke bör komma i fråga. Grundsatsen bör blifva den,
att Norge å sin sida och Sverige å sin understödja dem af det andra folket,
som der komma i tillfällig nöd. Men i fattigvårdsförhållanden måste
inträffa sådana fall, då rättvisan fordrar att ersättning gifves åt eu främmande
stat, för det understöd densamma låtit det andra rikets i nöd
stadde undersåter vederfaras, och i sådant fall tillkommer det myndigheterna
att undersöka och bestämma om och till hvilket belopp eu sådan
ersättning bör utgå. Jag tror icke, att man genom ett teoretiskt resonnerande
kan bedöma denna fråga, utan man måste se den från den praktiska
sidan, och visst är, att ingen är bättre i tillfälle att bedöma densamma
än de, som äro från någon af gränsprovinserna.

På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till Utskottets förslag
i den föredragna punkten.

468

Den IT April, e. in.

Herr Martin: Då jag varit med bland dem som yrkat återremiss

på det Tillfälliga Utskottets utlåtande i detta ämne, när detsamma förra
gången behandlades i Kammaren, så ber jag få fästa uppmärksamheten
derå, att jag gjorde detta i ett helt annat syfte än det, som ledt Utskottet.
För min del har jag önskat en förändring af 2 mom. af 31 § i den
ifrågavarande Kongl. förordningen, emedan jag helst skulle se att staten
öfvertoge den ersättningsskyldighet i detta afseende som nu åligger de enskilda
kommunerna, hvarigenom bördan skulle upphört att ojemnt trycka
vissa församlingar. Jag tror, att eu sådan förändring skulle vara lättare
att genomföra än ett upphäfvande af 32 § 2 mom. i samma Kongl. förordning,
såsom Utskottet föreslagit. Det förefaller mig dock nu, som vore
Kammaren färdig att bifalla Utskottets förslag, sådant det föreligger, och
jag vill derföre ej för min del framställa något annat yrkande eller motsätta
mig Utskottets förslag.

Herr Grefve Sparre: Med representanten från Norrköping instäm mer

jag deri, att, tor att få reda i denna sak, det icke finnes någon annan
möjlighet än att helt enkelt hos Kongl. Maj:t begära, att den° ifrågavarande
författningen måtte upphof vas; ty, såsom denna lyder, innebär
den en orimlighet. Det blir derefter Kongl. Maj:ts sak att, efter gemensamma
förhandlingar med norska regeringen, söka bereda en rimlig öfverenskommelse
i detta hänseende mellan de båda rikena. Det är sålunda
för oss. nog att inför Kongl. Maj:t uttala den åsigt, att det missförhållandet
ej längre bör fortfara att svenske kommuner, i synnerhet i
gränslandskapen, betungas med alltför dryga ersättningsanspråk för i Norge
lemnadt understöd åt i nöd stadde svenska undersåter. En annan sak
åter är, om Kongl. Maj:t, såsom representanten från Stockholm yttrade,
för något särskild! fall vill lemna ersättning för det understöd som lemnats
åt några nödlidande svenske undersåter, hvilka uppehållit sig i
Norge.

Jag kan försäkra, att endast den, som ej känner förhållandena i någon
af gränsprovinserna, kan tala om att bibehålla denna författning; ty
den, som närmare känner till dessa förhållanden, inser alltför väl att denna
Kong!, förordning blir i längden ohållbar. Det är nemligen ej sällsynt, att
till vissa kommuner inkomma räkningar på 3 — 400 R:dr, som i Norge på
detta sätt blifvit utbetalda; från en del pastorat uppgå dessa utgifter ända
till 1,000 R:dr; och det förflyter nästan icke någon vecka utan att t. ex.
Elfsborgs läns landskansli får mottaga sådana räkningar från de norska
myndigheterna. Jag hemställer: hvart skulle det väl taga vägen, om man
på. samma sätt t. ex. från Amerika, dit 10 — 20,000 utvandrare härifrån
årligen begifva sig, skulle hitsända dylika fattigräkningar?

Man har vidare anmärkt, att jag var ledamot af Lag-Utskottet äfven
i fjol, då bland alla andra 32 § 2 inom. åt denna Kongl. förordning antogs.
Det är sannt, men som det ej då var väckt någon motion om reglering
af våra fattigvårdsförhållanden till Norge, så kunde jag vid det tillfället
ej inlåta mig på denna sak. Nu deremot har jag haft en osökt anledning
i denna motion att. uppträda. Jag är ock fullkomligt öfvertygad,
a it, om representationen bifaller detta förslag, Kongl. Maj:ts regering sedermera
— och såsom en följd deraf —- skall söka mellan de båda ri -

469

Den 17 April, e. m.

kena bereda en öfverenskommelse, som kan blifva hållbar. Men representationen
tillkommer det att uttala den mening, att kommunerna icke
hädanefter som hittills böra betungas af denna odrägliga börda.

Jag fortfar att yrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr Törnfelt: Herr Talman! mine Herrar! Jag ber att få instämma
med den ärade representanten från Norrköping, som nyss hade
ordet, i hvad han yttrat rörande den bittra erfarenhet kommunerna kunna
få i följd åt skyldigheten att lemna ersättning för understöd åt personer,
som från vårt land utvandrat till Norge och der råkat i nöd. Just deri
kommun, jag tillhör, har nyligen från Norge fått på halsen ett kraf på
icke mindre än 300 R:dr för en kommunen förut tillhörande medlem, som
utvandrat till nämnda land och derstädes efter åtnjutande af lasarettsvård
afiidit. Behofvet af en förändring i lagstiftningen i detta hänseende blir
allt mera kännbart och jag yrkar på denna grund bifall till Utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Sjöberg: På de frågor, som nu borde hufvudsakligen vara
föremål för öfverläggningen och hvilka blifvit såväl af den förste ärade
talaren i ämnet som af mig framställda, har intet svar ännu gifvits. Det
är visserligen ganska lätt att i en underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t
helt enkelt anhålla om upphäfvande af Kongl. förordningen den 15 Februari
1855, och 2 mom. af 32 § i Kongl. Förordningen den 9 Juni 1871,
men jag föreställer mig, att de Kammarens ledamöter, som nu påyrka
atlåtandet af en dylik underdånig skrifvelse och således önska en förändring
i nu gällande stadganden angående ersättning för understöd, som
al fattigvårdssamhälle i ett af de förenade rikena lemna» nödlidande personer
från det andra riket, sjelfva borde göra sig reda för, i hvilken riktning
förändringen bör ske, ty att åt Kongl. Magt öfverlemna omsorgen
derom synes mig icke vara representationen värdigt. Det är af denna
anledning Herr Ribbing och jag uppmanat de Herrar, som nu förordat
Utskottets förslag i denna punkt, att gifva tillkänna, huru de tänkt sig
att förhållandena skulle komma att gestalta sig genom ett upphäfvande
af ofvanberörde lagstadganden. Vi fråga: är det tänkbart, att sjelfva
det förhållande att svenskar utvandra till Norge och norrmän till Sverige
skulle kunna ändras blott derigenom, att Kongl. Maj:t dekreterar upphäfvandet
af 1855 ars förordning? Är det möjligt att förekomma
dylika utvandringar ? Månne det är meningen att genom en gränsbevakning
med våld förhindra personer att utvandra från det ena riket till det
andra? Jag far uppriktigt bekänna, att det varit för mig omöjligt att
inse, hvad dessa Herrar åsyfta med den föreslagna skrilVelsen, och jag
anse! mig berättigad att yrka, det motionären sjelf i främsta rummet förklarar
sin mening dermed. Det är visserligen högst beklagligt, att de
anspråk på ersättning för understöd åt nödlidande svenskar, som från de
norska fattigvårdssamhällena ställas på de svenska kommunerna, äro
så stora. Orsaken dertill torde dock förnämligast ligga i den omständighet,
att sjukvårds- och begrafningskostnaderna i Norge äro ojemförligt
större än i Sverige; men de norska kommunerna beräkna dock
sadana utgifter efter samma taxa som gäller i ersättningstvister dem

470

Den 17 April, e. m.

emellan; och det lärer väl få anses för mycket begärdt att fordra,
det norrmännen skola af särskildt undseende för oss nedsätta sina ersättningsanspråk
i berörda hänseende. Då nu härtill kommer, att den
norska fattigvårdslagstiftningen i fråga om rättigheten till erhållande af
fattigunderstöd föreskrifvit i vissa afseende till och med strängare vilkor
än den hos oss gällande fattigvårdsförordningen stadgar, saknas ju äfven
ur denna synpunkt grundad anledning för Riksdagen att begära det 1855
års förordning må upphäfvas.

Det synes mig således nödvändigt, att man gör sig noga reda för de
sannolika följderna af nämnda förordnings upphäfvande, då man derigenom
icke lärer kunna förhindra utvandringarne från det ena riket till
det andra. Är det för öfrigt så gifvet, att dessa utvandringar alltid
äro till skada för kommunerna? Månne det icke tvärtom kan anses vara
till deras fördel, att, då i nödår den fattige arbetaren i följd af bristande
arbetsförtjenst skulle, om han qvarstannade inom kommunen, falla fattigvården
till last, han i stället förskaffar sig bröd på andra sidan gränsen?
Huru dermed än må förhålla sig, åligger det dock, efter mitt förmenande,
representationen och för närvarande i främsta rummet denna Kammare att
fullständigt redogöra för hvad den vill hafva satt i stället för de lagstadganden,
livilkas undanrödjande man nu påyrkar.

Herr Grefve Sparre: Jag ber att få lugna den siste ärade talaren

dermed att jag fullkomligt vet hvad jag vill, och om jag än icke eger
hans utmärkta förmåga, skall jag dock efter mitt ringa förstånd söka att
utveckla skälen hvarföre jag vill hafva bort ifrågavarande lag. Jag vill
nemligen att i afseende på de norska fattigvårdssamhällenas rätt att af
de svenska kommunerna erhålla ersättning för i Norge lemnadt understöd
åt nödlidande svenskar, skall inträda samma förhållande, som nu förefinnes
emellan Sverige samt Danmark, Tyskland, Ryssland och Amerika. Jag
hoppas, att den ärade talaren skall erkänna riktigheten af min uppgift,
att vårt land får emottaga fattigvårdsräkningar från samtliga dessa nu
nämnda länder. Den ärade talaren framställde och upprepade samma
fråga, som Herr Ribbing gjorde, om jag ocli de med mig liktänkande tro,
att man genom upphäfvande af 1855 års förordning skulle kunna förhindra
utvandringar härifrån till Norge och från Norge till Sverige. Nej,
det tro vi visst icke, lika litet som vi tro, att det är möjligt att hindra
personer från att utvandra till andra främmande länder, såsom de af mig
nyss omnämnda. Men hvad vi vilja, är det, att de svenska kommunerna
icke skola i det ena fallet betungas mera än i det andra fallet. Hvilken
förnuftig grund finnes väl derför, att, då en person utvandrat till Norge,
uppehåller sig der 10 eller 15 år och under tiden skaöar sig familj derstädes,
den svenska kommun, till hvilken han vid utvandringen i fattigvårdshänseende
hörde, skall betungas med familjens underhåll i högre
grad, än om samme person utvandrat till Danmark eller andra länder?
Om nu representationen begär att ifrågavarande förordning måtte upphäfvas,
har Kongl. Maj:t utväg att stadga andra bestämmelser än de nuvarande
i fråga om ersättning för fattigunderstöd, som i det ena riket lemnas
det andra rikets undersåter. Då Kongl. Maj:t medgifver, att från
svenska statskassan må utanordnas ersättning för i Norge lemnadt under -

Den 17 April, e. m.

471

stöd åt nödlidande svenskar, så kan han dervid foga det vilkor, att eu
sådan ersättning icke får i allmänhet utgå, om den nödställde personen
t. ex. varit boende i Norge så länge som 10 eller 15 år, och att det beror
på Kongl. Maj:t att i hvarje särskild! fall pröfva och bestämma ersättningens
belopp. Nu gällande bestämmelser innefatta dock en absolut
rätt för de norska kommunerna att i hvarje fall af de svenska fattigvårdssamhällena
utkräfva allt hvad de förra måst i understöd utgifva, och
det är borttagandet af denna ovilkorliga rättighet man nu åsyftar med
den föreslagna skrifvelsen.

Nu hoppas jag att hafva gjort reda för mitt syfte med nämnda underdåiiiga
skrifvelse.

Herr West er dal: Herr Grefve Sparre har redan i hilfvudsakliga
delar gifvit svar på den ärade Stockholmsrepresentantens anförande. Då
han frågat hvad vi, som påyrka aflåtande! af den föreslagna underdåniga
skrifvelsen, vilja hafva satt i stället för den Kongl. förordningen den 15
Februari 1855, ber jag att å min sida få fråga honom huru förhållandet
var innan samma förordning utkom. Då den ekonomiska lagstiftningen
tillkommer Kongl. Maj:t och nu gällande bestämmelser icke innefatta fullständig
reciprocitet i förhållandet mellan de förenade rikena i fråga om
ersättning för fattigunderstöd, som af fattigvårdssamhälle i det ena riket
lernnas nödlidande personer från det andra riket, synes det icke ligga någon
obillighet deri, att representationen fäster Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på det missförhållande, som i detta afseende nu förefinnes, på det
att Kongl. Maj:t sedermera må vidtaga de åtgärder, han kan finna för
ändamålet lämpliga. Denna fråga synes mig så klar, att den icke borde
tarfva vidare utredning och jag förväntar derföre att Utskottets förslag i
■denna punkt varder af Kammaren bifallen.

Herr Sjöberg: Jag tar mig friheten att först bemöta den ärade
talare, som sist hade ordet, och derefter öfvergå till besvarande af hvad
Herr Grefve Sparre senast anförde.

Herr Westerdal frågade, huru förhållandet emellan de förenade rikena
uti ifrågavarande hänseende var, innan 1855 års förordning trädde
i gällande kraft. Denna fråga har, såsom jag tror, alldeles riktigt redan
besvarats af Herr Ribbing och mig dermed, att förhållandet då var lika
med det nuvarande, med den skilnaden endast, att det då var mera oregelbundet,
enär hvarje krafpost från norsk kommun eller ortmyndighet
kunde blifva föremål för särskild pröfning af Kongl. Maj:t och särskild
godtgörelse af svenska statsverket, då en sådan godtgörelse ifrågasattes.

Genom 1855 års förordning erhöll man eu lagbestämd form för dylika
frågors behandling. I fråga om sj elfva grunderna för ersättningen
har således icke genom denna förordning inträdt något annat förhållande
än det förut varande. Hvad den så kallade reciprociteten beträffar, så
är densamma fullständig. De norska fattigvårdssamhällena skola ersätta
hvad de svenska kommunerna måst utgifva i understöd åt nödlidande
norrmän, som uppehållit sig här i landet, och de svenska kommunerna
skola lemna de norska godtgörelse för deras utgifter till svenskar, som i
Norge råkat i nödställd belägenhet. Reciprociteten är dock, såsom jag

472

Den 17 .April, e. m.

redan antydt, icke fullständig, så till vida nemligen, att lasaretts- och
begrafningskostnaderna i Norge äro drygare än hos oss, likasom det förhållande,
att vården å kurhus i Sverige är kostnadsfri, under det att afgiften
för dylik sjukvård i Norge är ganska hög, följaktligen i icke obetydlig
män inverkar på skilnaden i de belopp, som utgifvas i ersättning
för understöd, hvilket i det ena riket tilldelats det andra rikets undersåtar.
I denna mening är reciprociteten således icke fullständig och på
det förhållande, i hvilket de båda rikenas ersättningsbelopp i helt taget
std till hvarandra, inverkar äfven den för representanterne från gränsprovinserna
välbekanta omständighet, att prisen på lifsförnödenheter äro
i Norge vida högre än i vårt land.

Da jag nu gar att besvara Herr Grefve Sparres yttrande, ber jag
att få uttrycka min tillfredsställelse deröfver, att jag genom hans svar
på mitt nyss hållna anförande vann mitt syftemål. Herr Grefven yttrade
nemligen helt oförbehållsamt, hvad han förut icke fann för godt att omtala,
att meningen med yrkandet om upphäfvande åt 1855 års förordning
var att derigenom få den börda, som uti ifrågavarande hänseende hvila*
pa de särskilda kommunerna i de till Norge gränsande provinserna, öfverfiyttad
pa staten, och deri ligger då en i viss mån förnuftig grund för
aflåtande af den föreslagna skrifvelsen, om det nemligen kan anses vara
med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att staten eller andra provinser
skola kontribuera till gränsprovinserna. Hvad frågan om fattigvårdsräkningar
från främmande länder beträffar, så har jag redan i mitt
första yttrande besvarat densamma och dervid upplyst, att dylika räkningar
förekomma,. Jag får dervid endast tillägga, att, om Herr Grefven
behagai antingen i sällskap med mig eller ensam, i fall han föredrager
detta senare, göra ett besök i Kommerse-kollegii kammar-kontor, sä skall
han der finna sådana räkningar från hela verlden, t. ex. från norra och
södra Amerika, Kina, Ostindien och Göda Hopps-udden. Hvad kan han
då mera begära? Nöjer han sig icke med detta förklarande, så begär
han för mycket af mig.

Man bär här talat om, hurusom personel1, som för femton år sedan
föisvunnit från en kommun, plötsligen åter uppträda eller huru åtminstone
anspråk pa ersättning för åt sådana personer i Norge lemnadt fattigunderstöd
framställts, samt framhållit obilligheten deraf, att den kommun,
tiU hvilken en sådan person vid utvandringen i fattigvårdshänseende
hörde, måste ersätta det lemnade understödet. Ja, detta är ganska naturligt,
tv anledningen dertill är helt enkelt den, att personen varit en
vagabond, såsom man säger i Norge, en lösdrifvare, eu landstrykare, och
foi. detsamma skulle han ansetts äfven i Sverige. Den ädle Grefven, som
i . sin egenskap af .landshöfding haft tillfälle att pröfva fattigvårdsmål, vet
sjelf bäst, att tvister emellan de svenska kommunerna angående ersättning
för fattigunderstöd kunna röra personer, som varit lika länge och
ännu längre tid borta från hemorten, utan att derunder hafva förvärfvat
sig hemortsrätt i någon annan kommun. I nu förevarande fråga hvila*
de svenska kommunernas ersättningsskyldighet till de norska på samma
grund: kan det icke bevisas, att den person, som utvandrat till Norge
och der kommit i behof af understöd, inom någon kommun i detta land

Den 17 April, e. m.

473

förvärfvat sig hemortsrätt, måste det svenska fattigvårdssamhälle, hvilket
personen sednast tillhörde, ersätta det lemnade understödet.

Jag tror således, att fullt giltiga skäl finnas derför, att Utskottets
förslag i dess nuvarande skick icke må af Kammaren bifallas.

Herr Grefve Sparre: Jag yttrade mig alldeles icke sfi, som deu
siste ärade talaren behagade anföra. Jag sade nemligen, att jag, i stället
för den absoluta rätt till ersättning för lenmadt understöd åt nödlidande
svenskar, som do norska fattigvård ssamhällena nu ega emot de svenska
kommunerna, ville att dessa förhållanden skulle så förändras, att det
finge bero på Kongl. Maj:t att i hvarje särskildt fäll pröfva, huruvida
sådana ömmande omständigheter förekomme, att ersättningsanspråket borde
bifallas. Ett sådant förhållande egen rum i afseende på fattigvårdsräkningar
från t. ex. Goda Hopps-udden. Yi hafva icke någon reglering med
Goda Hopps-udden i detta afseende, men det går ändå för sig.

Öfverläggningen var slutad. På framställd proposition biföll Kammaren
Utskottets förslag; och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet Medkammaren delgifvas.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 15.

Föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 13 (i samlingen N:o 28), angående Herr J. Anderssons motion N:o
154, om underdånig hemställan till Kongl. Maj:t om vidtagande af de
ytterligare åtgärder, som må vara erforderliga för framläggande af fullständigt
förslag till vattenrättens ändamålsenliga ordnande.

Herr Jan Andersson: Ehuru Utskottet äfven denna gång afstyrkt
min motion, anser jag fortfarande omständigheterna kräfva, att en skrifvelse
allätes till Kong!. Maj:t för att eu gång få vattenrätten ändamålsenligt
ordnad, och jag beklagar, att Utskottet icke behjerta! hvad jag anfört
om de årliga förluster, som det närvarande tillståndet tillskyndar
jordbruket. Sedan min motion förra gången förevar till behandling i
Kammaren, har ett nytt förhållande inträdt, som ytterligare visar det
trängande behofvet af åtgärders vidtagande.

I Lima socken i Dalarne har nemligen afverkats skog för 2 >/2
million R:dr och, när det blir fråga om nedfiottningen, tillskyndas afverkarne
stora förluster genom den nuvarande lagstiftningen om vattenrätten,
och, om denna icke skyndsamt regleras, kommer hjelpen för sent.

Jag önskar att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan ville
besluta eu skrifvelse i den syftning jag föreslagit.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Utskottets hemställan förefaller

47 : Den 17 April, e. m.

mig verkligen högst besynnerlig. Efter den vidlyftiga öfverläggning här i
Kammaren, som föregick frågans återremitterande till Utskottet, hade man
med skäl väntat, att Utskottet nu skulle hafva föreslagit en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i den riktning hvari Kammarens majoritet uttalat sig, och
jag tror, för min del, att detta uttalande skedde så tydligt, att Utskottet
saknat allt skäl för sin vägran att framlägga ett förslag till skrifvelse.
Utskottet har väl framlagt en utredning af frågans behandling och närvarande
ställning, men denna utredning är ingenting annat än hvad Kammaren
redan har sig bekant, och torde således varit öfverflödig, såvida
man ej velat tillråda den föreslagna skrifvelsen, hvartill jag tror anledning
på goda skäl förefinnas, om man noggrant bedömer sakens närvarande
ståndpunkt. Frågan är af så stor vigt att jag anser att Kammaren
bör fästa afseende vid motionärens förslag, till hvilket jag yrkar bifall.

Herr Johan Bergström: Frågan är visst af stor vigt, men af
den utredning af dess behandling och närvarande ställning, som Utskottet
lemnat i sitt förnyade utlåtande, finner man att den så nyligen som den
10 November 1871 varit föremål för behandling i Stats-Rådet, och vid
sådant förhållande anser jag olämpligt, att Riksdagen nu beslutar någon
skrifvelse, utan yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Herr Grill: På de skal, som af Utskottet blifvit anförda, anhåller
jag om bifall till Utskottets hemställan och vill derjemte till besvarande,
upptaga de anmärkningar, som en representant från Skåne riktat emot
Utskottet. Han beklagade, att Utskottet icke tillmötesgått de önskningar,
som vid frågans föregående behandling uttalades inom Kammaren. Så
vidt jag kunnat rätt uppfatta den då förda diskussionen, framställdes
två önskningar, den ena, att Utskottet ville lemna eu utredning af frågans
behandling och närvarande ställning. Såsom en hvar af det föreliggande
betänkandet kan finna, har Utskottet gjort detta. Den andra
önskningen var, att Utskottet ville afgifva förslag till skrifvelse ill Kongl.
Maj:t. Äfven denna önskan har Utskottet gått till mötes, då Utskottet,
för den händelse, att Riksdagen skulle bifalla motionärens framställning,
framlagt det skrifvelseförslag, som i Utskottets betänkande finnes tryckt
med kursiv stil. Utskottet har dock icke funnit skäl att frångå sitt förra
beslut och om Utskottet nu fattat ett annat, skulle följden blifvit att Utskottet
måst enhälligt reservera sig mot sitt eget beslut och detta föreställer
jag mig skulle ha sett högst besynnerligt ut. Jag anhåller att
Kammaren ville bifalla Utskottets hemställan.

Efter sålunda slutad öfverläggning blef Utskottets hemställan bifallen.

§ 16.

Förekom till afgörande Andra Kammarens andra tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 11 (i samlingen N:o 29), rörande Herr Grefve Sparres
motion N:o 152, om indragning af vissa embeten och tjenster samt om
vilkorliga fullmakter.

Den 17 April, e. m.

475

Härvid uppstod öfverläggning och yttrade:

Herr Grefve Sparre: Det förslag, jag tagit mig friheten väcka och

hvilket föranledt det föreliggande Utskottsbetänkande^ sammanhänger nära
med det jemväl af mig framställda förslag angående tillägg till lagens
stadgande om laga fullmäktig, hvilket sistlidne vecka här diskuterades.
Båda förslagen afsågo vidtagande af åtgärder för befordrande af den juridiska
bildningen i vårt land. Det redan behandlade förslaget gälde inrättande
af ett advokatstånd, der den unge juristen kunde utbilda sig för
sitt yrke; det nu ifrågavarande åsyftar eu förändring i nuvarande institutioner
för att med begagnande af dessa vinna ökad skicklighet. Mitt
första förslag vann icke Kammarens bifall och jag vill derom icke vidare
yttra mig, men fast detta förslag fallit, hoppas jag dock, att Kammaren
skall fästa något afseende vid det nu ifrågavarande.

Till en början ber jag att, i anledning af Utskottets utlåtande, få
göra den anmärkning, som jag äfven vid sistlidne riksdag framställde, att
ordet reform förlorat något af sill gamla klang inom den svenska representationen.
Det är odisputabelt, att vi sedan representationsförändringen
gjort ganska litet i fråga om reformerandet af organiska lagar och dock
var denna representationsförändring icke ändamålet, utan endast ett medel
att åstadkomma nyttiga och nödvändiga reformer i lagstiftningen, och jag
påstår att vi under de sex år, som förflutit sedan det nya statsskickets
införande, gjort ganska ringa i den vägen. Det kan derföre vara tid på
att representationen allvarsamt tänker på denna sin uppgift och jag hoppas
att äfven andra reformer än sådana som grundskatternas atiösen, indelningsverkets
upphäfvande, förändringar i bestämmelserna rörande tingshusbyggnads-,
väghållnings- och skjutsningsskyldigheterna och dylikt, skola
inom denna Kammare vinna sympatier. Det är angeläget, att Kammaren
eguar uppmärksamhet åt saker, som hafva mera allmänt intresse och
lika angeläget torde det vara att landet finner, att representationen sysselsätter
sig med andra frågor än sådana, som beröra endast personliga
intressen. Jag vill derföre icke säga, att icke jemväl dessa äro af vigt;
de utlåtanden från Lag-Utskottet, som hvila på Kammarens bord, visa
att Utskottet sökt bidraga till lösningen af sådana frågor.

Under femtio år har frågan om embetsverkens reorganisation och
förenkling af de förvaltande verken varit föremål för svenska riksdagens
uppmärksamhet. År 1823 nedsattes eu komité för dessa frågors behandling,
eu annan på 1850-talet och, sedan den nya representationen sammanträdt,
nedsattes år 18G8 ett särskild! Utskott för samma ändamål.
Hvad har resultatet blifvit af all denna verksamhet? Jag åtminstone har
icke sett något alls. Så länge man endast gör framställningar om förändringar
och förenklingar i allmänhet, endast uttalar allmänna satser,
som icke hafva någon verkan, derföre att ansvaret för de åtgärder, som
med anledning af dem skulle vidtagas, hvila!- på för många personer,
komma Riksdagens skrivelser aldrig att leda till något resultat. Jag har
derföre trott, att representationen icke längre borde fortsätta med dessa
allmänna fraser, utan att det vore lämpligast att företaga eu sak i sender,
att till eu början aflåta en skrifvelse, som afser ett departement, och
jag föreställer mig att man på detta sätt lättast skall genomföra nödiga

476

Den 17 April, e. m.

reformer. Jag har för detta ändamål nu valt det departement, som står
först i statskalendern.

Såsom bevis på fördelen af att så gå till våga, tillåter jag mig erinra,
att för tre år sedan väcktes af eu representant i Calmar län i denna
Kammare och af mig i Första Kammaren förslag om indragningar och
besparingar i staten för jernvägstrafikstyrelsen till belopp af eu million
Riksdaler. Förslaget mötte motstånd, och man sade att det var omöjligt.
I ^följande riksdag vidtogs en besparing af några hundratusen riksdaler,
näsia Riksdag gjorde älven besparingar och den derpå följande hade jag
tätt min million. Nu vänder jag mig mot Justitie-departementet. jag
känner alltför väl, huru svårt det är för eu chef att säga till en samling af 20
eller do personer att de äro öfveriiödiga, och just derföre anser jag, att
representationen bör uttala sin mening, på det att chefen, stödd på denna,
må känna sig stark att genomföra reformer. Så bör representationen
handla; icke framkomma med allmänna fraser, utan, då den reglerar staten.
säga: vi yrka indragningar i särskilda punkter, der sådana äro behöflig:::.

Jag vänder mig således nu till Justitie-departementet och till första
punkten åt min ''motion, deri jag hemställt om inskränkning af de i Justitierevisions-expeditionen
anställde embets- och tjenstemännens antal.
Pa samma gång Utskottet på ena sidan af sitt utlåtande säger, att jag
lemuat eu kort, men dock vidt omfattande öfversigt öfver lagskipningen
alltifrån Hedenhös, yttrar Utskottet på don andra, att jag väl litet utred t
ämnet. Om jag, mino Herrar, framställt ett förslag om omorganisation af
hela Justitie-departementet, kunde man med skäl hafva förebrått mig
arrogans och högmod. Jag eger ej heller dertill förmåga. Jag har endast
anmärkt, att den nuvarande organisationen kostar alltför mycket och
icke motsvarar sitt ändamål, att vara eu bildningsskola för unga jurister.
Med ledning af statskalendern vill jag genomgå Justitie-revisionen. Vi
finna då först tolf revisionssekreterare, alla flinka och dugliga karlar, som
hafva^ fullt upp att göra och arbeta från morgon till qväll. Mot dem
bär jag icke ett ord att anmärka. De äro fördelade på två divisioner,
hvar och en bär föredragning hvar femte vecka, en vecka att expediera
målen och behof ver väl den öfriga tiden att bereda sig till föredragningen.
Deras lön är 4,500 riksdaler, och man kan icke säga att detta är
föi'' mycket på sådana platser: de borde snarare hafva mer än mindre.
Jag vill således icke säga något om dessa embetsman, som arbeta af alla
krafter, men de behöfva till sitt biträde friska förmågor, unga arbetsamma
män med framtiden för sig, åt hvilka de, när göromålen hopa sig,
kunna saga: “nu skola vi sitta uppe och arbeta eu natt"! Den unge
mannen gör det med glädje, ty nattlampans dystra sken skall för honom
vara eu glimt af framtidens sol, som genomtränger det närvarandes dystra
moln. Men hurudana äro väl de biträden, revisionssekreterarne nu hafva?
Först finna vi åtta protokollssekreterare. Jag vill härvid anmärka, att det
icke är någon stor konst att törn protokollet i revisionen, ty ledamöterna
afgifva ^vanligen skriftligen sina rota. Protokollssekreterarne hafva således
icke något särdeles svårt arbete, synnerligen som de icke ombesörja expeditionen,
ty detta göra revisionssekreterarne sjelfva. Jag tror således
att dessa åtta protokollssekreterare, 50 ä 60 år gamla, kunde så små -

Den IT April, e. m. 477

mngom försvinna, och revisionssekreterarne med yngre biträden öfvertaga
jemväl protokollsföringen. Jag har sedan flera år tillhaka varit bekant
med revisionssekreterare, som sagt mig, att, om de i stället för hela staben
af protokollssekreterare, kanslister och kopister finge 1,500 riksdaler
hvar, skulle de åtaga sig att ombesörja alla kansligöromålen. Jag anser
mig dock böra nämna, att det icke är någon af de nuvarande revisionssekreterarne,
som sagt mig detta. Om således Justitierevisions-expeditionen
som nu kostar 128,700 riksdaler, ordnades på det sätt, att hela
staben indrogs och hvarje revisionssekreterare för expeditionens ombesörjande
erhölle 1,500 eller till och med 2,000 riksdaler, så skulle derigenom
en besparing göras på öfver 40,000 riksdaler.

Men förhållandet med protokollssekreterarne är ock dock blott eu
småsak i jemförelse med hvad sedan kommer. Låtom oss so till, hurudana
de öfriga personerna äro, som revisionssekreterarne hafva till biträden
i sitt tunga arbete, der de behöfde friska krafter. Yi finna då i
ordningen^ efter protokollssekreterarne tolf kanslister, åt hvilka den förste
är född ar 1809 och således 63 år gammal, den andre år 1816, den
tredje år 1828, den fjerde år 1813, den femte år 1822, den sjette år
1819 o. s. v. Nu hemställer jag till Eder, mine Herrar, om revisionssekreterarne
kunna hafva någon egentlig nytta af dessa 50 å 60 års
gamla män, och om de, när det är brådt, kunna köra med dem och
tvinga dem att arbeta om nätterna.

Hår jag från kanslisterna till kopisterna, finner jag väl, att de sistnämnde
äro något yngre, men i allmänhet äro de af den beskaffenhet,
att de icke ega den lustighet och de ungdomsfriska krafter, som göra dem
lämpliga till träget arbete. De fleste hafva jemte sin kopistplats andra
befattningar, somliga två, andra tre. Jag finner eu. som är notarie i
ovea hofrätt och sekreterare vid Kongl. Serafimerlasarettet; en som likaledes
är notarie i Hofrätten och derjemte brottmålsnotarie i Stockholms
Kådstufyurätt, en tredje, som är notarie i Öfverståthållare-embetets kansli
och tillika auditör. Det är klart att dessa lägre tjensteman, som i revisionen
hafva liten lön och ringa tjänstgöringsskyldighet, skaffa sig, derest
de äro arbetsföra och raska, ett par tre löner till på annat håll och
aspirera icke någon vidare befordran i revisionen. De skickligas och arbetsammas
förmåga, sålunda splittrad på flera båll, kommer icke departementet,
till godo, under det att de, som icke äro arbetsamma, gå der
och knalla med nästan ingen sysselsättning.

. Vunnen I val, rnine Herrar, föreställa eder, att eu sådan institution
bidrager till utvecklingen af den juridiska bildningen i vårt land? Jag
trodde mig hafva i min motion tillräckligt tydligt visat att den icke gör
flotta, och jag beklagar, att Utskottet deraf icke funnit sig öfvertygadt.

Vidare säger Utskottet att, som Kongl. Maj:t redan synes hafva omfattat
den mening,, att fenster inom Justitie-revisionen lämpligen kunde
under nuvarande förhållanden uppehållas medelst konstituerade eller blott
tillförordnade tjensteman, erfordrades icke någon påminnelse från Riksdagens
sida om att så borde ske. Ja, det kan vill vara riktigt, men min
motion går ut på indragning af åtskilliga embets- och tjensteman och bär.
om kan Riksdagen, enligt min åsigt, med allt skäl göra eu påminnelse.
Om Riksdagen skulle hysa den åsigt, att Kongl. Maj:t, utan någon på -

478

Den 17 April, e. m.

minnelse från dess sida, kunde vidtaga alla möjliga åtgärder, då behöfde
vi ju aldrig aflåta några skrivelser, men det är både lofligt och lämpligt,
att representationen uttalar sin mening om åtgärder, som på samma gång
leda till besparing och en bättre organisation. Min motion afser i första
punkten, att Riksdagen måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes tillse, om
och i hvilken mån antalet af de i Justitie-revisionsexpeditionen anställde
embets- och tjensteman må kunna i den närmaste framtiden inskränkas,
och härpå svarar Utskottet, att en sådan skrifvelse är öfverflödig, emedan
flera af dessa embets- och tjensteman icke äro försedda med fullmakt,
utan blott konstituerade eller tillförordnade. Ja, det äro de, och de tillsättas
fortfarande på förordnande, men just derföre har jag önskat, att
Kongl. Maj:t ville öfverväga om icke härutinnan en förändring kunde
vidtagas. Ingen organisation, mine Herrar, är nemligen så förderflig, som
den, hvilken medgifver hopandet af flere lägre tjenster på eu hand, ty
följden deraf blir, att unga personer med arbetskraft och skicklighet stanna
på embetsverkens lägre trappsteg för utkomstens skull. I stället för att
låta dem, som hafva starka skuldror, stanna i de lägre regionerna, borde
man draga upp dem, lasta arbete på dem, och derigenom skulle man i
embetsverken finna den skicklighet, som man nu förgäfves der söker. Organisationen
är dålig och det är detta som gör att man klagar öfver bristande
embetsmannabildning i Sverige.

Jag fruktar att jag nu, liksom då jag för några dagar sedan hade
ordet i frågan om sakförare, måhända skall trötta Herrarne, om jag utförligare
alhandlar det föreliggande ämnet, och jag skall derföre, af uppmärksamhet
mot Kammarens tid, fatta mig i korthet, då jag öfvergår till
den del af frågan, som rör hofrätterna.

Utskottet säger, att det icke kan värja sig från den uppfattning af
förslaget i denna punkt, att det är väl litet utred t och nog svagt motiveradt
samt i och för sig icke heller af den vigt och betydelse att höra
föranleda eu särskild skrifvelse från Riksdagen till Kongl. Magt, och vidare
att, om det också kunde vara anledning att besluta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, borde en sådan framställning stödja sig på en vida. mera
grundlig och fullständig utredning af dessa frågor, än motionen innehåller,
eller Utskottet är i tillfälle lemna. På sidan 3 säger Utskottet att, beträffande
embeten och tjenster inom statsdepartementenas expeditioner
samt inom öfriga till statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter,
har Utskottet tillstyrkt Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
uttala likartade åsigter med dem jag i min motion uttryckt. Utskottet
tilltror sig dock icke säga, att hofrätterna behöfva en omorganisation. Ja,
der hafva vi de der allmänna fraserna, hvarigenom man säger, att en förändring
i allmänhet är önskvärd, men icke vågar vidröra någon viss
punkt.

Hvad nu den bristande utredningen beträffar, så trodde jag verkligen
icke, att Utskottet lefde i den naiva oskuld, att det icke visste, att frågan
om hofrätternas omorganisation i nära sextio år stått på dagordningen.
År 1815 väckte Lagkomitén först frågan om hofrätternas utflyttning, och
ej mindre i förslaget till Rättegångsbalk, som utkom på 1830-talet, än äfven
år 1849, när Lagberedningen afgaf sitt förslag till ny Rättegångsbalk,
åberopades Lagkomité^ yttrande i denna del. Under flera riksdagar hafva

479

Den 17 April, e. m.

motioner om förändringar i hofrätternas organisation blifvit väckta, så att
jag verkligen föreställde mig, att tanken härpå blifvit så införlifvad med
representationen, att någon vidare utredning i ämnet icke vore af nöden.
När dessutom Kong!. Maj:t i sin proposition angående häradsrätternas
sammanträden uttryckligen sagt, att han vore betänkt på en förändring
af_ vår domstolsorganisation i dess helhet, trodde jag mig icke behöfva i
min motion särskildt omnämna hofrätternas utflyttning, i afseende hvarå
Kongl. Maj:t torde komma att föreslå åtgärder i sammanhang med det
förslag till ombildning af hela vårt domstolsväsende, hvilket vi utan tvifvel
innan kort hafva att förvänta. Såsom jag under förhandlingarne om sakförares
anställande nämnde, arbeta Svea och Göta Hofrätt på fem ordinarie
divisioner, hvilka ofta förstärkas med en sjette, och Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge vanligen på tre divisioner. Om nu dessa divisioner
utflyttades i länen, finge vi femton särskilda öfverrätter med fem domare
i hvar. -Jag hemställer om icke eu sådan anordning, då man åtminstone
i de större residensstäderna, kunde fä eu öfverrätt förlagd, vore mycket
bättre än de nuvarande tre Hofrätterna. Härom tror jag, att meningarne
icke äro delade i Sverige och, om förslaget möter motstånd, är det just
inom sjelfva öfverrätterna. Jag får uppriktigt bekänna, att jag på den
tid, jag var ledamot af hofrätt, afstyrkte ett förslag i den riktningen,
men det händer här i verlden, att man står i solen och skymmer sig sjelf.
Nu är jag dock af eu annan åsigt och skall gerna bidraga till hofrätternas
utflyttning i orterna. Jag hemställer, om det icke skulle falla sig ganska
lämpligt om man vid landstingens sammanträden hade tillfälle, att vid en
öfverrätt i staden utföra egna och sina komittenters rättsangelägenheter;
och jag tror icke att lagskipningen skulle derigenom blifva sämre. Jag
hör någon i mitt grannskap saga, att en sådan organisation skulle blifva
dyrare än den nuvarande, men jag tror, att kostnaden skulle blifva densamma,
ty högre löner erfordrades icke, då lefnadskostnaden i landsorten
är mindre än åtminstone här i Stockholm. Då således en omorganisation
åt vår domstolsinrättning förestår, och så väl Lagkomitén som Lagberedningen
uttalat sig för hofrätternas utflyttning, hade jag trott att min framställning
i andra punkten skulle vara tillräckligt motiverad.

Då jag likväl inser, att tvekan kan uppstå om lämpligheten att på
förordnande tillsätta domare, liar jag, jemte det jag ifrågaställa att Kong!.
Maj:t täcktes förordna, att fullmakter på tjenster vid Hofrätterna utfärdas
med förbindelse för vederbörande att underkasta sig den förändring
i tjenstgöringsåligganden, som må följa af eu framdeles skeende förändring
i domstolsorganisationen, tillika föreslagit, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, om och huruvida en sådan förbindelse kunde stadgas jemväl
vid utfärdande af fullmakter till sådana domare-embeten, i afseende
å hvilka förändring anses böra ifrågakomma. Yi komma här in på ett
ömtåligt kapitel, den konstitutionela grundsatsen om domares inamovibilitet.
Om Kongl. Maj:t skulle vara betänkt på, att föreslå någon förändring
i detta afseende, anser jag dock, att representationen bör på förhand
hafva uttalat sin mening, på det att någon tvekan hos Kongl. Maj:t icke
må kunna uppstå.

Jag har hittills talat endast om Justitierevisionen och Hofrätterna.
I afseende å häradshöfdingarne har jag icke något att säga. Jag vill ut -

480

Den 17 April, e. ra.

tryckligen förklara, att min mening icke är att röra vid dessa embetsman.
Jag vet att många äro af den tanke, att det skulle vara fråga om att
borttaga käradshöfdingarne och i stället införa kollegiala domstolar på landet,
och till och med en ledamot af Högsta domstolen har talat härom.
Jag tror dock icke att någon, som känner till förhållandena, har någon
tanke härpå, och jag fritager mig derifrån. Häradsrätterna äro, enligt min
åsigt, en god och nyttig institution, och med afseende å dem hyser jag
icke några omhvälfvande planer.

Jag ber om ursäkt, i fall jag för länge upptagit tiden, men då jag är
genomträngd af ämnets vigt, och Utskottet förebrått mig, att jag i min
motion för litet utred t detsamma, har jag nu velat tillkännagifva mina
åsigter. Jag vågar anhålla, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
ville bifalla den åt mig i ämnet väckta motionen.

Friherre Äkerhielm: Då jag deltagit i öfverläggningarne inom det
Utskott, af hvilket nu föreliggande betänkande blifvit afgifvet, finner jag
mig af den siste ärade talarens anförande uppkallad att i ämnet yttra
mig och får då anhålla, att Kammaren tillåter mig, så godt sig göra låter,
upptaga till besvarande de af honom mot betänkandet gjorda anmärkningarne.

Det är långt ifrån ovanligt, att en motionär finner sig obehagligt berörd
af att det Utskott, som haft att behandla hans förslag, icke biträder
detsamma, och att Utskottet till följe deraf får af honom uppbära eu eller
annan grym förebråelse. Men tungt nog blir det att bära sådana förebråelser,
om motionären är en man med stor sakkunskap och vidsträckt
erfarenhet, som dock först vid det tillfälle då han yttrar sig öfver Utskottets
svar på hans motion låter denna sakkunskap och denna erfarenhet
framträda, efter att omsorgsfullt hafva dolt dem i motionen.

För att nu emellertid återkomma till Grefve Sparres anförande i afton,
her jag till en början få säga, att jag icke kali för min del förstå i
hvad sammanhang hans motion står med de stora reformer han dervid
omnämnde, såsom grundskatternas borttagande, indelningsverkets upphäfvande
in. in., m. m.

Beträffande dessa tror jag, i likhet med hvad herr Grefven sjelf vid
1865—1866 årens riksdag, under öfverläggningarne om representationsförändringen,
varnande yttrade på riddarhuset, att de nog komma att gå sin
jemna gång med det nya statsskickets utveckling. Men då Herr Grefven
vid sistnämnda tillfälle sade sig befara detta, så kan det vara på sitt sätt
intressant att sammanställa detta yttrande först med hvad Herr Grefven
i sin nu ifrågavarande motion på första raderna säger, om “den utveckling,
hvaröfver vårt land under sednare år haft att glädja sig", samt vidare
med hvad häri nu i afton yttrat om representationens bristande intresse
för reformer. Gläder man sig åt den utveckling vårt land nu i
flera år haft, hvilket från en gammal motståndare till det nuvarande statsskicket
ju är rätt mycket medgifvet, så må det väl förefalla litet underligt,
om man nästan i samma andetag framställer förebråelser mot detta
nya statsskick för bristande håg för reformer och motstånd emot förbättringarnes
fortfarande utveckling. Icke litet underligt måste det förefalla

att

481

Den 17 April, e. m.

att se deri snabba färgskiftning och betydliga vexling i åsigter som så hastigt
påkommer som först och främst från slutet af 1865 — 1866 årens
riksmöte till början af 1872 års riksdag, samt vidare än snabbare från
tiden för en motions inlemnande till den stund då densamma återkommer
till Kammaren.

Hvad särskildt motionen beträffar har Herr Grefven nu i afton för
densamma afgifvit en motivering, som icke finnes i motionen sjelf och till
hvilken jag, så vidt jag kunnat följa det vidtomfattande föredraget, skall
återkomma. Derjemte fick man emellertid veta att han genom framläggandet
af förslag till partiela reformer önskade uppnå ett stort mål, och
i första hand fann lämpligt att ställa frågan så att, som orden folio,
en departements-chef i sender måtte finna sig deraf träffad och berörd.
Måhända står detta skäl i sammanhang med hvad Herr Grefven en gång
yttrade vid remissen af propositionen om statsverkets tillstånd och behof,
då han framställde anmärkningar såväl om en del landshöfdingars obehöflighet
som om behofvet af indragning utaf åtskilliga tjänster i Justitierevisionen.
Att Herr Grefven af detta sitt yttrande ansett sig föranledd
att väcka särskild motion i ämnet, derom upplyser motionen; men detta
motiv må visserligen få gälla såsom ett skäl för honom personligen, hvaremot
det icke derigenom på förhand torde kunna anses ådagalagdt att
hela Kammaren skall dela hans åsigt om motionens behöflighet ensamt af
sådan anledning. Tilläfventyrs torde man vara fullt belåten med det af
mig nu i minnet återkallade uppbyggliga anförandet, Det lärer då icke
heller kunna anses alltför djerft af det Tillfälliga Utskott, till hvilket motionen
blifvit remitterad, om det sökt utfinna, huruvida i motionen funnes
någon närmare utredning rörande de öfverklagade förhållandena, än Herr
Grefvens redan kända klagan i allmänna ord.

Betraktar man då närmare den utredning motionen innehåller, så tror
jag för det första man skall finna att Utskottet haft ganska rätt när det
sagt, att den deri lemnade historiska utredning börjar redan vid hedenhös.
Dermed har Utskottet dock ingalunda velat säga, att den fortgår i kronologisk
följd ända till nuvarande tid, om hvars för frågans bedömande angelägnare
förhållanden leranas ytterst få och dertill icke alldeles riktiga upplysningar.
Här ber jag i förbigående få fästa uppmärksamheten derpå,
att, enligt hvad årets statskalender gifver vid handen, Nedre Justitierevisionen
räknar 11 revisionssekreterare, 12 kanslister och 13 kopister, under
det att i motionen antalet uppgifves till 12 för hvarje grad. Utskottet
torde således icke haft alldeles orätt i att säga, det en del af de utaf
motionären lemnade statistiska uppgifterna vore mindre riktiga. Och lika
som motionärens addition här visat sig mindre tillförlitlig, så må jag äfven
säga att hans subtraktion och multiplikation stundom synas lemna
ett allt annat än riktigt facit. Så t. ex. hans i afton med kalendern i
hand lemnade uppgifter om tjenstemännens ålder, men Herr Grefvens subtraktion
har redan väckt Kammarens munterhet och jag vill ej uppehålla
tiden med någon kollationering deraf. Då han emellertid kom till den
slutsatsen, att åtskilliga af Revisionens tjenstemän skulle vara för gamla,
vill jag endast erinra, att det kan ju hända att man kan vara född år
1816, men ännu kan vara vid full vigör och kan uträtta ganska mycket;

Iiiksd. Prot. 1S72. 2 Afd. 3 Band. 31

482

Den 17 April, e. m.

det kan ju hända att bland vårt lands 56-årige män, jag tager detta
exempel med afsigt, finnas sådana, åt hvilkas kraft och ihärdighet man
måste skänka all beundran och som med förvånande seghet hålla ut genom
de mest olikartade frågor. Hvad beträffar Grefve Sparres multiplikation
är jag nog lycklig, till följd af eu gjord anteckning under hans föredrag,
att vara i tillfälle att kontrollera åtminstone en af hans uppgifter,
den nemligen då han sade att revisionssekreterarnes löner uppginge till
en summa af 60,000 R:dr, emedan lönerna vore 12 och deras belopp
4,500 Rall’. Till eu början må nämnas, att revisionssekreterarne äro 11
icke 12 till antalet, och att om eu hvar uppbure, såsom Herr Grefven
nämnde, 4,500 Rall’ i lön, utgjorde dessa löner tillsammans 11 gånger
4,500 R:dr eller 49,500 R:dr, icke 60,000; men äfven den uppgiften att
revisionssekreterarelönen är 4,500 R:dr tarfva!’ rättelse, ty de 3 eller 4
äldste hafva ett högre löneanslag. Ett nytt argument för de lägre tjensternas
indragning anförde emellertid verkligen motionären då lian upplyste
derom att desse revisionssekreterare, hvars duglighet och arbete han
lofordade, enligt deras egen förmodade önskan, kunde få “eu 1,000 Banko
eller till och med 2,000 Riksdaler’1 att dermed sjelfve skaffa sig och aflöna
bättre biträden än dem de nu hafva. Men häremot framställer sig den
erinran, att om de unga jurister, som efter slutad akademisk kurs och
vanliga tingsresor nu komma in i Revisionen eller Hofrätterna, icke skulle
hädanefter få en deras meriter motsvarande befordran och ett säkert användande
af staten i dess embetsverk, på sätt nuvarande förhållanden medgifva,
utan för sin ytterligare utbildning till skicklige lagkarlar endast
blefve beroende af eu eller annan revisionssekreterares välvilja eller ovilja,
ädelmod eller sparsamhet, eller åtminstone större eller mindre protektion,
så blefve det i sanning illa bestäldt med den juridiska skolan i vårt land.
Jag tror då det vore långt bättre att låta det vara såsom nu, och, på
sätt Utskottet tänkt sig saken, öfverlåta åt Kongl. Maj:t att tillse när
och om någon del af ifrågavarande tjenstemän kunde och borde sättas på
rörlig fot. Så bär Kongl. Maj:t äfven till eu del redan gjort, såsom af
utlåtandet synes, och sålunda faktiskt erkänt den allmänna sanning, att
ingen embetsman bör stå i vägen för en afsevärd omorganisation, hvilken
sats hufvudsakligen torde hafva legat till grund för motionärens framställning
i detta hänseende; och hvaraf riktigheten redan af just detta samma
Utskott, hvars betänkande nu föreligger, blifvit uttalad genom dess tillstyrkande
af bifall till Herr Ola Bosson Olssons motion angående tjensterna
inom stats-departementen och de förvaltande verken i allmänhet.
Derom borde således icke vidare vara något att säga, eller några ytterligare
påminnelser att göra.

Slutligen vill jag ifråga om partiela reformer, sådana som de i afton
af Herr Grofven så lifligt förordade, endast erinra om att Lag-Utskottets
utlåtande N:o I t vid 1870 års riksdag, undertecknadt “Erik Sparre“, deri
med anledning af åtskilliga motioner, väckta af Herrar J. Samuelsson, Ostman,
Sandström, Olof Olsson, A. Andersson, Pehr Ericsson, E. Lilliehöök
och Åstrand, säges att “lösryckta frågor icke böra med anledning af enskilda
motioner till hufvudsaklig pröfning upptagas.“ Detta Lag-Utskottets
skäl torde kanske i någon mån äfven nu få gälla till stöd för Tillfälliga
Utskottets utlåtande, synnerligast som det torde vara väl kändt att

Den 17 April, e. in.

483

från Kongl. Maj:t är att förvänta ett genomgripande förslag till omorganisation
af rättsväsendet i allmänhet och den ene enskilde, motionären ej
kan begära mera rätt än den andre.

Då för öfrigt motionären behagat för sin del tilldela Utskottet det
berömmande vitsordet om “naiv oskuld11 med hänseende till den behandling
det lemnat hans motion, så torde det tillåtas mig, enär jag icke vill
att Utskottet skall tillvitas hafva utan skuld, utan tvärtom med vett och
vilja afslagit densamma, något litet ingå i skärskådande af sjelfva motionen
och den utredning som deri lärer innehållas.

Man får då veta att nya förhållanden kräfva nya institutioner. “Det
vore sällsamt", heter det, “om t. ex. den från hedenhös bestående domstolsorganisationen
på landet, enligt hvilken en, ursprungligen folkvald höfding
för häradet å de en, två eller tre gånger om året återkommande,
egentligen kommunala sammankomsterna af odalmännen: tingen, bland
andra der förekommande frågor, efter den till en del oskrifna, enkla
rättssedvänjan “lagade" eller bilade de högst få rättstvisterna, för så vidt
dessa ej afgjordes med svärdet — om denna institution ännu passade för
vår tid. “ Mot detta yttrande ber jag få erinra, att en sådan institution
icke numera finnes till i vårt land, ty lika litet som våra nuvarande häradshöfdingar
kunna sägas vara folkvalda, lika litet kan man kalla de
nuvarande häradstingen för “kommunala sammankomster af odalmän”.
Det torde väl således endast hafva varit för bedömandet af tjenstemännens
i Justitierevisionen behöflighet eller icke som motionen lemnar denna
historiska upplysning, den jag i öfrigt vill lemna derhän, till den vigt och
det värde den möjligen kan ega. Man får vidare veta, att “det vore sällsamt,
om den institution af en så kallad Hofrätt eller Konungslig nämnd,
som skulle utöfva den Konungen såsom en höghetsrätt tillkommande domsrätt,
eller slutligen den Konungen jemväl tillkommande, till en början
åt Hofrätten medgifna, men sedan under namn af revision återtagna
rätt att bryta off- och skroksoknar, hvars rätta betydelse man icke ens
vid stiftelsen kände eller “då i hastighet kunde bättre förklara" och hvilket
sedermera aldrig skett; — det vore sällsamt om dessa på olika tider
uppkomna och med hvarandra aldrig rätt förenade institutioner kunde
för nuvarande förhållanden vara fullt tillfredsställande." Ja, det är ganska
intressant att få veta allt detta, och skulle vara det ännu mera om man
derigenom finge någon bättre förklaring öfver motionens behöflighet. Men
jag tror för min del att allt detta “sällsamma “ torde få stå mera såsom
prof på det glada skämt och den uppsluppna humor, som man är van
att höra från venersborgsbänken, än såsom en yttring af de grundliga
kunskaper och den förmåga att belysa ett så stort tilltaget förslag, hvilka
det dock, om motionen varit allvarligt menad, skulle för Utskottet hafva
varit vida behöfiigare att få del af.

Ehuru hela motionen visserligen är af det intresse och den art, att
Kammarens ledamöter med nöje åt densamma kunde egna en eller annan
ledig stund, så är den likväl för omständlig att nu genomgå punkt för
punkt. Der finnes dock en punkt, hvilken jag anser vara af alltför egendomlig
beskaffenhet att böra med tystnad förbigås. “Det har ifrågasatts",
heter det, “att revisions-sekreterarne, de företrädesvis arbetande af dessa
embetsmål!11 (Justitierevisions-expeditionens), “hos hvilka friska krafter er -

484

Den 17 April, e. m.

fordras, aldrig borde tillsättas annorledes än genom förordnande1''. Ja,
mine Herrar, detta har ifrågasatts, men motionären har icke omtalat för
detta icke af juridiskt bildade män bestående tillfälliga Utskott från
hvilket håll sådant blifvit ifrågasatt. Utskottet, kan dock fylla denna lucka;
det är nemligen från Kongl. Maj:t eu nådig proposition i ämnet utgått,
hvilken dock i sin tid blef af Riksdagen utslagen. Hvarföre omtalade
icke den sakkunnige och erfarne motionären detta i sin motion? Var det
kanske till följd af naiv oskuld? Nej, jag vill icke beskylla honom för någon
sådan, utan jag tror då snarare att en sådan upplysning icke passade
i stycke då “en departementschef särskilt skulle träffas."

Slutligen, för att icke för länge upptaga tiden men för att ändock komma
till den hårda domen Utskottet, enligt motionärens förmenande, fällt öfver
hans knapphändiga motivering för frågans utsträckande till tjenstemännen
inom hofrätterna, ber jag ur motionen få uppläsa den enda motiveringen
för att jemväl dessa tjensteman blifvit i den slutliga klämmen ihågkomne,
hvilken motivering, upptagande litet mera än en råd, återfinnes på 18:de
sidan i motionen och lyder sålunda: "då, i fall af en förändrad domstolsorganisation,
äfven en del af de vid hofrätterna anställde lägre tjenstemän
torde blifva öfverflödige“. Hela motiveringen ligger i denna lilla
lätta mellanmening! Jag tror då att Utskottet verkligen kan stå för hvad
det sagt mot slutet af betänkandet, att en framställning om skrifvelse
från Riksdagen till Kongl. Maj:t torde böra stödja sig på en mera grundlig
och fullständig utredning af dessa frågor, än motionen innehåller, helst
när frågorna äro af så allvarlig beskaffenhet som här är fallet och skulle
komma att afgöra öfver många tjenstemäns ställning, för hvilka, enär de
hafva eller kunna komma att utöfva juridisk domsrätt, det dock är af
vigt och i den rättsälskande allmänhetens intresse att de i sin tjensteutöfning
icke må vara beroende af den enes eller den andres nycker.

Utan att således vidare uppehålla Kammarens tid, vill jag, efter det
— _ jag beklagar — alltför ofullständiga svaromål jag nu varit i tillfälle
afgifva, uttrycka den förhoppning att Kammaren, oaktadt de upplysningar
som i afton blifvit lemnade af motionären, likväl skall finna grundad anledning
att icke misströsta, det ju en lämplig anordning i det berörda
hänseendet skall af Kongl. Maj:t i den närmaste framtiden vidtagas, och
att Utskottet derföre nu må kunna hafva att motse bifall till sin hemställan,
hvarpå jag äfven vördsamt yrkar proposition.

Herr Carl Hvars son: Hen föreliggande frågan är utan tvifvel af
stor vigt, och detta framgår äfven deraf att motionären egnat ganska
mycken uppmärksamhet åt densamma. Jag vill icke bestrida, att Utskottet
i viss mån haft rätt, då det påstått, att denna fråga i ett och annat
hänseende icke på förhand varit fullt utredd; men jag hemställer dock till
Utskottets ledamöter, om icke de möjligen skulle anse den utredning, som
nu i afton af motionären blifvit lemnad, vara af den vigt och det värde,
att den förtjena!’ att komma under närmare skärskådning af Utskottet.
Jag tager mig således friheten hemställa, huruvida ej Kammaren skulle
finna för godt att återlemna motionen till förnyad behandling af Utskottet.
För min del anser jag den tredje punkten af motionen, hvilken af motionären
ej blifvit så mycket vidrörd som de begge föregående, vara af

485

Den 17 April, e. m.

ej ringa betydelse. Jag tror till och med att kanske den största vigten
af motionärens förslag ligger just i denna punkt, emedan den afser underdomstolarnes
omorganisation, och således berör domarenas embetsutöfning
på landet och borgmästarnes i städerna. Måhända har jag dock
denna uppfattning af den sista punkten i motionärens förslag, derföre att
jag sjelf vid innevarande riksdag väckt en motion i samma syfte som motionärens
förslag angående denna del af frågan. Denna min motion har
blifvit remitterad till Lag-Utskottet; och då nu motionären är ordförande
i detta Utskott, hoppas jag att han med sitt stora inflytande och med
den förmåga han besitter skall lyckas att få sin vilja fram, och att sålunda
min motion skall vinna framgång inom Utskottet. Det är dock
äfven möjligt, att Lag-Utskottets ordförande kan blifva öfverröstad i
denna sak, och derföre anser jag, att vi nu ej genast böra släppa tag på
någotdera hållet, ty det kan ju hända att, derest den nu föreliggande
motionen återremitteras till det tillfälliga Utskott, som behandlat den,
detta Utskott möjligen kunde lyckas framkomma med ett sådant förslag
som tillvunne sig begge Kamrarnes bifall, i hvilken händelse frågans lösning
ej vidare vore beroende af den utgång, som min motion kan komma
att erhålla inom Lag-Utskottet.

Det är sålunda ej blott i afseende å de tvänne första punkterna af
motionen, hvilka blifvit temligen utförligt behandlade, utan nästan ännu
mer i afseende å den sista punkten, hvilken jag tyckt mig finna ej hafva
blifvit så mycket som vederbort framhållen, som jag skulle önska att
frågan återremitterades. Om jag nu finge antaga att det Tillfälliga Utskottets
Herrar ledamöter icke skulle hafva något emot att egna ännu
någon dag åt detta ämnes behandling, så skulle jag, såsom jag redan antyda
vilja göra en vördsam hemställan om återremiss af Utskottets förslag.

Skulle åter, mot förmodan, Utskottet ej vilja förmå sig att ånyo taga
saken i ompröfning, så vore naturligtvis en återremiss ändamålslös, och
i sådant fall skulle jag heldre vilja bifalla motionen än låta hela förslaget
falla. Men då jag befarar, att motionen ej är så motiverad och dess
konklusioner ej så fullt följdriktiga, att densamma nu i oförändradt skick
kan antagas, så hemställer jag, om ej Kammaren behagade återremittera
frågan till Utskottet, hvilket, såsom jag hoppas, i sådant fall skall göra
sitt bästa för att bringa frågan till eu lycklig lösning.

Herr Gu mm Hus: Den sednaste ärade talarens yrkande synes mig

olämpligt, då en återremiss icke lär kunna till mycket gagna. Äfven om
den utredning, motionären i afton lemnat, skulle göra att Utskottet komme
till en annan uppfattning af ämnet —• hvilket jag dock icke tror — så
äro vi i alla fall nu så långt framme i riksdagen och motionen tilltagen
i så stor stil, att man icke skulle hinna egna den erforderlig och tillräcklig
uppmärksamhet för denna gång. Innan den hunne återkomma till
Kammaren — synnerligast om man i Tillfälliga Utskottet först skulle afvakta
Lag-Utskottets beslut rörande don af föregående talare väckta, något
beslägtade motionen — vore tiden antagligen så långt hunnen, att
Första Kammaren icke kunde hinna att derefter egna motionen erforderlig
behandling. Skulle då tillika, såsom vanligt, Första Kammaren icke
öfverensstämma med Andra Kammaren om det beslut, denna sednare för

486

Den 17 April, e. m.

sin del fattat, utan sammanjemkning behöfva göras, så blefve tiden ännu
mera otillräcklig, och slutet på det hela måste otvifvelaktigt blifva, att
frågan antingen afslås eller lemnas oafgjord vid denna riksdag. Jag
finner således den påyrkade återremissen vara alldeles gagnlös och får för
min del motsätta mig densamma.

Jag skulle dessutom vilja hemställa till den ärade motionären, om
denna fråga verkligen, såsom han framställde den, är för ögonblicket af
så stor ekonomisk betydelse. Han har sammanställt här ifrågasatta besparingar
med andra, som gingo ut på eu million, men sedan talat om
betydligt lägre, dock i min tanke alltför högt tilltagna belopp. Om nemligen,
såsom han i sin motion sagt, en omorganisation af lagskipningsväsendet
är nära förestående — och det är ju på en sådan förutsättning
som motionen livilar — så har frågans afgörande nu endast betydelse för
de få tjenstemän, hvilka under tiden kunde komma att, i mån af företrädares
afgång, tillsättas på förordnande, och knappast ens för dessa är
den af motionären åsyftade framställningen af förhållandena påkallad, om
man får antaga, att Kongl. Maj:t vid tillsättandet af tjenster inom särskild!
justitie-revisionen följer den praxis, som nu redan börjat tillämpas, att
nemligen blott låta utfärda konstitutorial eller förordnanden.

Den ärade motionären uppehöll sig särskild! vid justitierevisionen
samt der med någon förkärlek vid protokollssekreterarne, och derpå undrar
jag icke alls; men Utskottet, som erinrade sig, att det var icke längre
sedan än i fjol, som, enligt det Andra Tillfälliga Utskottets förslag, denna
Kammare och sedan Medkammaren beslöto en skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande omorganisering af och indragningar inom statsdepartementen och
de förvaltande verken, äfvensom att vid innevarande riksdag en skrifvelse
med anhållan om tillsättande tillsvidare blott på förordnande af tjenster,
som sålunda ifrågakomma att reformeras eller indragas, blifvit på grund
af Utskottets derom gjorda hemställan af Andra Kammaren beslutad och
för närvarande är af Första Kammarens beslut beroende, har ansett att
tillräckligt blifvit för dennna gång åt saken gjordt, då det lär vara temligen
sjelfkärt, att, om protokollssekreterarne inom statsdepartementen
skulle anses mindre behöfliga, protokollssekreterarne inom justitierevisionen
torde dela lott med de öfrige.

Beträffande den ärade motionärens klagan, att “ordet reform förlorat
sin klang-, vågar jag nästan påstå, att Utskottets ledamöter visat sig vara
kanske lika så mycket benägna för reformen som motionären sjelf, och
mer än en af dem torde hafva någon erfarenhet deraf, att motioner, som
framställts i reformvänlig syftning, åtminstone icke hos Lag-Utskottet,
hvars ordförande den ärade motionären sedan långt tillbaka är, vunnit
särdeles framgång, om de varit af beskaffenhet att dit blifva remitterade.

Den ärade motionären har klandrat utlåtandet, såsom varande underhaltigt.
I detta hänseende hänför jag mig till hvad Utskottets ordförande,
Friherre Akerhielm, redan anfört till försvar för utlåtandet, och föreställer
mig att, om utlåtandet är nog knapphändigt, orsaken måhända ligger
deruti, att motionen sjelf är något knapphändig. Och jag vågar nästan
påstå, att alla de i motionen anförda skäl äro besvarade i utlåtandet.

Ytterligare vill jag endast, i sammanhang med hvad i motionen nämnes
om Konungens rätt att bryta “off- och schrocksoknar11 tillägga, att

437

Den 17 April, e. m.

äfven Riksdagen har rätt att, gentemot enskilde motionärer, bryta “offoch
skroksoknar“. Utskottet har ej ansett motionens syfte vara skroksoknigt",
och detta desto mindre som Utskottet sjelf mer an en gång i
likartade frågor uttalat likartade meningar; men väl har Utskottet betraktat
motionärens påståenden såsom, för det närvarande, “oftsoknar".
Det är nästan för mycket att besvära Kongl. Maj:t med en ytterligare
skrifvelse i ett ämne, som redan är i större omfattning berördt såval i en
Riksdagens skrifvelse i fjol som i en ny sådan, som nu är på satt och vis
under väg. Och då motionären sjelf icke vidare håller på hvad han föreslagit
i åtminstone en af sina tre punkter, nemligen den sista, och dä i
eu annan punkt, den som handlar om hofrätterna motiveringen icke ar
sådan — och det tror jag han sjelf får lof att vidgå — att motionen i
afseende på den punkten skulle hafva blifvit utförligare behandlad om
den i stället för till det tillfälliga hade kommit till Stats-Utskottet —
och jag befarar till och med att den icke blifvit ens på långt nar så utförligt
behandlad om den kommit till sjelfva Lag-Utskottet — då slutligen
icke heller i afseende på Justitierevision!! skal nog för en skrifvelses
aflåtande blifvit anförda - så föreställer jag mig, att den arade motionären
bör låta sig nöja med det resultat, hvartill Utskottet har kommit
och hvarå jag för min del anhåller om bifall.

Herr Grefve Sparre: Då återremiss af utlåtandet blifvit yrkad, och

då jag naturligtvis ej kan hafva något emot att saken underkastas en
ytterligare utredning, så vill jag ej hålla på mitt yrkande om bifall til
min motion, utan, med frånträdande deraf, instämma i yrkandet om återremiss.
Jag kan ej föreställa mig, att Utskottet — derest Kammaren återremitterar
en sådan fråga som denna — skulle underlåta att fasta afseende
vid de önskningar som nu blifvit uttalade; icke heller kan jag tro
att tiden skulle vara otillräcklig för det Tillfälliga Utskottet att medhinna
denna frågas förnyade handläggning. Om Utskottet verkligen vill, nog
räcker tiden till att ännu en gång gifva svar på mm motion lika val
som t. ex. Lag-Utskottet får lof att hinna med behandlingen åt de många
frågor, som till detsamma återremitteras. , ,

Den ärade representanten från Stockholms län, som vant åt den godheten
att egna mitt anförande ett genmäle, skulle äfven jag i mm ordning
kuling bemöta; men då jag fruktar att detta mitt svaromål skulle
blifva alltför långt och jag ej vidare vill sätta Kammarens tålamod på
prof så vill jag nu endast yttra några få ord. Jag kan ej förstå, hvad
för ett ondt skulle ligga deruti, att unga tjensteman goras i någon män
beroende af sådane äldre tjenstemän, hvilkas bitraden de aro. Jag bär
visserligen den öfvertygelsen, att domare och i allmänhet de som hafva
en dömande myndighet höra vara oberoende; men att äfven de, lmlkas
hela tjenst består uti att biträda andra, skola vara a ldeles oberoende åt
dem de biträda, är en tillställning, hvars nytta jag ej kan begripa. Sådant
är en qvarlefva från de tider, då tjenstemännen både en alltför högstaIlning
och tanke om sig sjelfva samt allt för mycket egde makt att inblanda
sig i allmänna angelägenheter. Vore de deremot amovibla så, kunde»man
lättare få dem att arbeta, och ville de ej beqväma sig dertill, så kunde
man helt enkelt afskeda dem.

488

Den 17 April, e. m.

Hvad angår samme ärade talares yttrande, att jag ej skulle kafva
motiverat mitt förslag i afseende å hofrätterna, så ber jag få uppläsa föl

JK* 8Sf 1 T !°f°''1'' h,ilket *»

SttaHs ITf -afT -Vad- T Jhfvit anfördt torde det omdöme kunna
uttainS, _ att en förändring i vår domstolsorganisation, för att bringa densamma
i harmoni med förändrade förhållanden och jemförlig]^ med de i
\u ImTeL'' sednare tider antagna grundsatser, är snart förestående*.

■ a de,tta “jtt yttrande till den grad bekräftats, att Koiigl Maj-t i

HssaPfTSfT ^:0-E8 tl!1 lni;evaraiide Riksdag, angående förändringar i
ssa fall af haiadsratternas arbetssätt, förklarar sig anse, att en Mistande!
angående en omorganisation af domstolsväsendet i

nära S f fullstand]g ombildning i detta hänseende är

. n kfn d6t "J vara ratt att fortfarande tillsätta eu mäimd
tjensteman, bvilka vid omregleringen skulle komma att uppföras på in UpFibara

hela sin löneinkomst utan att under den nya
oiganisationen kunna ålaggas något arbete i statens tjenst

Den arade representanten från Stockholms län yttrade vidare, att jag
skulle hafva ifrågasatt att revisionssekreterarne inom Justitierevisionsexpeditionen
skulle tillsattas endast på förordnande. Jag har i min nu

afsE^ett Si % fFr6slagn detta> emedan representationen redan förut

idel tC ^ -y kt f Pon?’ Det ar Ined beaktande af detta Riksdagens
beslut, som jag nu hållit mig till de lägre tjenstegraderna inom nedre
Justitie-revrsions-expeditKuien och till dem liera icke revisionssekreterarne.

blifvit vttrad StS d^ n1St? fade talaren’ representanten från Örebro,

deSaVSt NS 1 J8f S ^U G ''Si Sagt att Utskottets utlåtande vore under
hal tigt. Någon så ohemul beskyllning har ej blifvit gjord af mig- det

orde har ej kommit öfver mina läppar. Då samme talare yttrat £ om
hvtk Zfi°nen förekommande ordet: off- och skrok-sobiar, hvilket ut1
den Jundlska stilen från 1600-talet, så må jag säga,

sätt t rrJainnf h0n<T.att begagna sig af ord, hvars rätta betydelse, på
satt i motionen uppgifva, redan för 200 år sedan gått förlorad och jas

WVnäiar,att deU frfde taIaren sJeIf bär bättre reda på detta ämne. Slit?
»en hai samme talare ansett det vara öfverflödigt att nu ytterligare be iiom

eit°n?mrå^?:t flående indragning^ tjensteman

om ett område, som redan berores af en skrifvelse från 1871 års riks dag.

Jag beklagar, att det härmed hänger så tillsammans, att den ärade
2ai Lder gnng ejfT reda pä den sak’ hvarom han funnit för godt
ö'' V60 af i°n0m äsyftade skrifvelsen från i fjol till Kongl.

veHen och tTrwY''! en /''“bening af de administrativa embetsveiken,
och till dem hanforas ej juridik och rättskipning. Då sålunda den

ysmamnda sknfvelsen ej nämner något om eu reorganisation af Justitierevisionen
och domareembeten i allmänhet, så har jag nu ansett ätten
skrifvelse i detta syfte bör aHåtas till Kongl. Maj-t

motion hMv^te11 dea anmärkningen, att jag ej skulle i min

föreXndef b|handlat.. den tredje punkten lika utförligt som de begge
gående, så fåi jag saga, att detta kommer sig deraf, att jag redan i
fjol närmare utvecklade denna fråga och nu ej villo upprepa tomm

denna^råga yttrat ^ 3&8 hänfdra miS ti]I hvad jag redan då‘i

Den 17 April, e. m.

489

Jag anhåller att, på grund af hvad jag nu anfört, få förena mig med
de talare, som yrkat återremiss.

Herr Palander: Den siste ärade talaren yttrade, förra gången
lian hade ordat, att han trodde ordet “reform" hafva förlorat sin klang.
Jag tror icke att så är händelsen, åtminstone med afseende på ledamöterne
af det Tillfälliga Utskott som hade den svåra uppgiften att behandla
Herr Grefvens motion; men deremot tror jag att, om många motioner
i reformvänlig syftning sådana som denna, det vill säga med sådan
motivering, skulle framkomma, det nämnda ordet snart skulle förlora sin
klang, framför allt för ledamöterne af de Utskott, till hvilka dessa motioner
remitterades. Den del jag inom Utskottet haft i denna nu ifrågavarande
motions behandling har lifligt påmint mig om ett tillfälle under
mina skolår, då jag hade fått att utarbeta eu kria öfver ett ganska
knapphändigt angifvet, men derföre icke mindre svårt ämne, hvilket jag
alls icke förstod; och utan att vilja på aldra minsta vis nedsätta Utskottets
ledamöter, tror jag mig kunna påstå, att besvarandet af de genom
motionen framkastade svåra frågorna öfversteg samtliga utskottsledamöternes
krafter, synnerligast vid betraktande af den så kallade utredning
motionären fogat vid sin framställning. Derföre tror jag äfven
att motionären bör för denna gång vara belåten med att hafva fått frågan
så pass utredd som den nu blifvit, och jag är öfvertygad att åtminstone
resultatet icke kan blifva för honom gynsammare, i händelse utlåtandet
återremitteras. Visserligen synes motionen just icke vara så knappt
tilltagen med afseende på volymen, men hvad som i den fyller rummet
är ett lätt causerie, men näppeligen någon nämnvärd utredning af eller
motivering för det som yrkas. Herr Grofven har här nyss i afton framställt
hvad som skulle utgöra ett plus till den motivering, som af Tillfälliga
Utskottets ordförande angafs vara den enda i motionen förekommande,
rörande frågan om hofrätterna. För min del vill jag icke tvista
med en så stor auktoritet som den ärade Grefven, men jag nödgas bekänna
att ända tills han sade detta hade äfven jag trott, att den nämnda
motiveringen icke utgjorde någon motivering alls, och tyvärr är jag icke
ännu öfvertygad om motsatsen.

Såsom sagdt tror jag icke återremiss vara till något tjenande; och
jag vill ytterligare tillägga, att, om det ock måtte kunna ursäktas hos
en person sådan som t. ex. mig att, när jag trodde en reform af ett eller
annat embetsverk vara behöflig, derom framslunga en motion utan vidare
utredning och motivering, sådant dock hos en man med Herr Grefvens
insigter i dylika ämnen måste anses vara mindre förlåtligt, synnerligast
som det var att antaga det motionen skulle komma att i första rummet
behandlas af personer som icke tjenstgjort i eller kunnat förvärfva närmare
kännedom om något af de i densamma berörda embetsverken. Ännu
ytterligare ber jag få tillägga, att den som i denna fråga varit föredragande
inom Utskottet, nemligen den ärade representanten för Örebro,
hvilken äfven nu yttrat sig i ämnet, väl bör kunna anses stå skottfri,
åtminstone han, för beskyllningen att hafva förlorat tron på ordet reforms
klang.

Af hvad jag haft äran anföra torde framgå, att jag för min del mot>-

490

llcn 17 April. e. m.

sätter mig eu återremiss af utlåtandet, till hvilket jag i stället vördsamt
anhåller om proposition å bifall.

Herr Gummlius: Då jag blifvit direkt interpellerad af motionären,
Lag-Utskottets ärade ordförande, så är jag väl äfven skyldig att svara.
Dessutom, när frågan om häradsköfdingarne åter kommit på tal, så upprepar
jag, hvad i utskottsbetänkandet finnes omnämndt, nemligen att Kongl.
Maj:t i sin den 17 Januari 1868 gifna “berättelse om hvad i riket och
dess styrelse sig tilldragit" meddelade Riksdagen, det "Kongl. Maj:t förklarat,
att den, som hädanefter till häradshöfdingeembete varder i nåder
utnämnd, skall tills vidare vara skyldig underkasta sig den förändring icke
allenast, på sätt hittills i häradshöfdingefullmakter stadgats, i löneförmåner,
utan jemväl i domsagans område, som framdeles kan blifva bestämd,
samt anbefallt kofrätterna att, då häradshöfdingeembete kungöres ledigt,
om detta vilkor i kungörelsen införa underrättelse." Då således, hvad
motionären i denna punkt afsett att vinna, redan är gällande lag, så fanns
intet skäl för Utskottet att ytterligare föreslå någon framställning i samma
syfte.

Den ärade motionären yttrade emot mig, att jag skulle i hans mun
hafva obehörigen lågt ordet “underhaltigt" med afseende på Utskottets
utlåtande. Jag vill då förklara att jag tror det han icke begagnade nämnda
ord, men jag hemställer till honom sjelf om han icke sade åtskilligt, som
icke kan vara alltför skarpt resumeradt genom ordet “underhaltigt".

Nu har den ärade motionären behagat säga, att Utskottets ledamöter
icke haft reda på sig, och att de af Utskottet nämnda skrifvelserna icke
omfattade samma område som den af honom önskade. Detta påstående
i fråga om "området" kan visserligen låta höra sig, men den ärade talaren
inledde ju sjelf sitt första anförande i afton med några ord i fråga
•om embetsverkens omorganisation, hurusom denna fråga redan i 50 år
förevarit, hurusom han önskade att man från denna så vidt omfattande
fråga måtte öfvergå in på de speciela frågorna om partiela ändringar,
m. m. Men redan förra gången yttrade jag, att just hvad han sjelf lägger
största vigten vid, och som derföre äfven måste anses vara liufvudsyftet
med hans motion, nemligen hvad som rörer protokollssekreterarne,
redan på annan väg kan anses vara föremål för Kongl. Maj:ts omtanke
på grund af och i sammanhang med frågan om embetsverkens reorganiserande;
och möjligen komma Riksdagens öfverläggningar och beslut, rörande
domstolsorganisationsfrågan, som för närvarande är under behandling
hos Lag-Utskottet, att för Kongl. Maj:t innefatta ytterligare anledningar
att utan särskild påpekning egna uppmärksamhet åt de förhållanden,
som motionen omordar.

Hvad slutligen angår det der märkvärdiga uttrycket “off- och skroksoknar",
sä är jag skyldig tro Herr Grefven då han säger om sig sjelf,
att han icke vet hvad dermed menas, men det må förvåna mig att han
vid sådant förhållande velat i sin motion inlägga sådana nötter, som för
det Tillfälliga Utskottet måste blifva svåra att knäcka. Emellertid har
jag frågat en framstående jurist hvad meningen vore med nämnda uttryck
i motionen, och dervid fått till svar, att det gamla ordet “soknar är liktydigt
med sökanden, yrkanden, att med “offsoknar" menas, när man gör påstå -

491

Den 17 April, e. ra.

ende om något, som är väl mycket tilltaget, och med “skrok-soknar®
åter förstås yrkanden, som äro alldeles oriktiga. Och Utskottet tyckte,
såsom jag redan haft äran säga, att, när Riksdagen redan förut aflåtit
skrifvelse till Kongl. Maj:t, nära berörande jemväl motionens hufvudämne,
och när en del af hvad motionären önskar dessutom redan är lagstadgadt,
så vore det “off-soknigt“ att nu komma med ytterligare en skrifvelse på
grund af motionärens förslag.

Då, slutligen, den ärade Grefven nyss begagnade ordställningen: “sådan
syftning“ — hvilken han förut en gång — det var i fråga om kommunalförfattningarne
— med fördel använde såsom vapen mot en misshaglig
motion, så tillåter jag mig nu för min del säga om den af honom
föreslagna skrifvelsen, att, så vida motiveringen i densamma icke skulle
blifva någon annan, än den, som finnes angifven i motionen, skulle den
just blifva en skrifvelse — “i sådan syftning®!

Öfverläggningen var slutad. Då Herr Grefve Sparre derunder frånträdt
det af honom först gjorda yrkandet på afslag å Utskottets hemställan
samt bifall till motionen i ämnet, qvarstodo derefter endast de yrkanden
som blifvit framställda dels på bifall till utlåtandet och dels på detsammas
återförvisande till Utskottet. Propositioner gåfvos enligt dessa
yrkanden, och förklarades ja vara öfvervägande för bifall till Utskottets
förslag. Votering blef då begärd samt en så lydande omröstningsproposition
i följd deraf uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskott
hemställt i dess utlåtande N:o 11,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutit till Utskottet återförvisa ifrågavarande
utlåtande.

Omröstningen utföll med 71 ja mot 79 nej, hvadan ärendet blifvit
till Utskottets förnyade behandling återförvisadt.

§ 17.

Vid föredragning af Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 9, angående
väckta motioner om förändrad organisation af Statsrådet; anfördes
vid

Punkten 1 af

Herr C ar lön: Den nu föredragna första punkt af förevarande be tänkande

behandlar visserligen endast den del af min motion, som sammanfaller
med en inom Första Kammaren gjord framställning, men eftersom
Utskottets motivering för den bifallna och de afslagna delarne af
motionen fortlöper i sammanhang, så må det tillåtas mig att redan nu

492

Den 17 April, e. ib.

yttra hvad jag har att anföra i anledning af betänkandet i dess helhet,
okulle jag härunder iromma att göra några vördsamma anmärkningar mot
argumentationen i betänkandet, så hoppas jag att Utskottets ärade ledamöter
icke må anse att jag derigenom i någon mån brister i den tacksamhet
jag ar skyldig Utskottet för det sätt, hvaruppå motionen blifvit
behandlad, och icke heller i den erkänsla, som jag i likhet med andra bör
hysa mot Utskottet för den värdefulla utredning Utskottet egnat åt det
vigtiga ämnet.

. Innan Jag yttrar något om Utskottets motivering, vill jag kortlmen
erinra om de liufvudsyften jag med motionen afsåg. Let första bland
dessa var det, att de bland Konungens rådgifvare, af hvilka man både
behofver och bor kunna fordra att de äro statsmän, verkligen också må
ega tid att handla som statsmän. Det andra var det, att man icke i den
politiska afdelningen af Konungens råd bereda flera platser än vårt land
med afseende på dess ställning och tillgångar verkligen behöfver. Let
tredje var det, att de administrativa besvärsmålen, på hvilkas handläggning
liggei så mycken vigt, må blifva behandlade icke allenast med full sakkunskap
utan äfven med den kontinuitet, som erfordras vid all slags lagskipning.
Och det fjerde syftet var slutligen det, att den ekonomiska lagstiftningen
må kunna så ordnas, att den blir lika tillfredsställande formulerad,
som man är van att finna den judiciela.

Hvad nu angår det första bland dessa syftemål, eller att Konungens
rådgifvare måtte beredas tillfälle att egna sig åt de frågor, hvilkas skötande
egentligen tillkommer statsmannen, så är det, såsom jag tror, en
r• nsir ®veclerlaggllg sanning, att Konungens rådgifvare under nuvarande
förhållanden äro förhindrade att, så som sig borde, egna sin tid deråt.
Utskottet har också sjelf vitsordat detta i de aldra amplaste ordalag, i
det att utskottet sagt att “man enhälligt erkänt den tvingande nödvändigheten
att snart vidtaga tjenliga mått ocli steg, på det att icke departementscheferne,
nedtyngde af den mängd detaljfrågor, som i ständigt växande
mängd taga deras tid och krafter i anspråk, skola sättas ur stånd att
egna de större samhällsvigtiga frågorna den omsorg och den tankekraft,
som vederbör.“ Likartade förklarande!! äro också gjorda af regeringen
sjelf vid åtskilliga tillfällen, och deribland, såsom äfven Utskottet erinrar,
rec^an är 1844, eller fyra år efter den nuvarande organisationens
införande, och en annan gång år 1857. Äfvenledes hafva muntliga uttalanden
i samma riktning skett inför Kamrarne, om icke under den nuvarande
ministeren, så likväl under den närmast föregående. Således lärer
val detta syftemål obestridligen vara riktigt.

I afseende a det andra syftemålet, eller att antalet Konungens rådgifvare,
behandlande politiska ämnen, inskränkes till hvad verkligen erforderligt
är, bär man visserligen icke förnummit fullt så många uttalanden;
men så vidt jag kan finna af förevarande betänkande, så erkänner dock
Utskottet att. nuvarande antalet är för stort. Utskottet anför nemligen
att många länder med lika stora eller större förhållanden än våra icke
hafva flere ministrar än vi departementschefer. Hos oss är det dock icke
mott departementscheferne, som äro eller göra anspråk på att vara politiska
personer, utan sådant är förhållandet äfven med de konsultativa
statsråden; och om man än anser, att det vore i sin ordning att dessa

493

Den 17 April, e. m.

icke blandade sig uti stora politiska frågor, så måste de likväl göra det,
eftersom de, enligt grundlagens bud, skola likasom departementscheferne
deltaga i alla regeringsärenden och inför Konung och Riksdag ansvara för
rådsluten. Yi hafva också ett ganska färskt exempel på att de konsultativa
statsråden sjelfva anse sig innehafva eu sådan position, då de nemligen
i höstas jemte departementscheferne nedlade sina embeten i anledningen
af eu speciel frågas utgång — en fråga, som visserligen var vigtig,
men som dock berörde endast ett specielt ämne.

Jag hemställer emellertid huruvida i vårt land finnas så stora tillgångar
att man har råd att aflöna flera så höga befattningar, än som
verkligen behöfvas, och än mera, om det är antagligt att vårt land allt
fortfarande kan producera så många utmärkta män, att vi till och med
kunna bestå oss flere ministrar än andra länder, hvilka dock äro vida
större? Om, såsom förliden höst var tillämnadt, hela ministeren på en
gång afmätt, så lärer det helt visst blifvit ganska svårt att för platsernas
återbesättande erhålla tio personer, på hvilka man kunnat ställa det anspråket
att de verkligen varit statsmän.

Således tror jag att min motion var fullt befogad äfven ur denna synpunkt.
Visserligen är det sannt att jag icke föreslagit någon minskning i
antalet af Konungens rådgifvare, utan tvärtom en tillökning af en eller
två sådane, men det är att märka att denna tillökning icke skulle komma
på den politiska afdelniugen utan på den afdelning, som skulle blifva en
lagskipande och lag-utarbetande myndighet. Ur ekonomisk synpunkt mediörde
mitt förslag äfven fördelar, ty då, enligt detsamma, medlemmarne
af statsrådsafdelningen skulle erhålla eu i politiskt hänseende underordnad
ställning mot ministrarnes, så hade ock deras aflöning kunnat reduceras i
proportion derefter.

Det af mig framhållna tredje syftet var det, att de administrativa
besvärsmålen skulle komma att behandlas med mera sakkännedom i första
rummet och med större kontinuitet i det andra. Det är långt från mig
att vilja saga, det icke dessa mål äfven nu handhafvas med sakkunskap
och kontinuitet; men hvaraf härleder sig detta lyckliga förhållande? Jo,
händelsen gör. dels att vi på dessa platser hafva personer, som länge innehaft
sina befattningar, dels ock att personer funnits, hvilka besutit embetsmannavana
och juridiska kunskaper på samma gång som de haft smak
för det. politiska lifvet. Men det är långt ifrån vanligt att dessa egenskaper
finnas förenade hos samma person, och derföre är det ganska vanskligt
att hoppas att, när behofvet så krafvel-, andre sådane män alltid skola
finnas att tillgå. Och hvad särskild! angår kontinuiteten i lagskipningen,
så må jag anmärka, att, ifall de konsultativa statsråden afginge på samma
gång som^ departementscheferna, det skulle — äfven om de största kapaciteter
trädde in i de afgångnas ställe ■— blifva nästan alldeles omöjligt

Grinig denna så nödiga kontinuitet, ty de nya männen hade ju icke
sjelfva någon gammal erfarenhet, och inom sjelfva departementen kunde
det hända att det icke heller vore möjligt att erhålla de upplysningar som
behöfdes. Den enda, till hvilken man i dylikt fall skulle kunna vända sig,
vore expeditionschefen, men dessa befattningar äro vanligen öfvergångsplatser,
hvilka — efter hvad hittills oftast inträffat — besättas med unga

494

Den 17 April, e. m.

personer, tagna från helt andra embetsverk, än sådana, som handlagdt
administrativa ärenden, och personerna vexla dessutom ganska ofta.

Sålunda hafva vi under den sednaste tiden sett att ett bland de
vigtigaste departementen, nemligen Civil-departementet, med korta mellanrum
ombytt expeditionschef icke mindre än tre gånger; och om chefen
för detta departement i höstas, då hela ministeren ernade afgå, verkligen
hade lemnat sin befattning, så skulle hans efterträdare hafva på expeditionschefsplatsen
träffat en person, som var på sin höjd två till tre månader
gammal derstädes. Under sådana förhållanden vore det rent. af en
lyckträff om man kunde vara säker på kontinuitet och konseqvens i ärendenas
handläggning. Jag föreställer mig ock att vådan af att ärendena
sålunda kunna komma att vid hvarje större ministerkris öfverlemnas till
behandling af alldeles nya krafter är ett alldeles tillräckligt motiv för
mitt förslag. Helt annat skulle förhållandet nemligen blifva om det öfverleinnades
åt en sådan statsrådsafdelning, som jag förordat, att handhafva
den administrativa lagskipningen, ty ledamöterne i statsrådsafclelningen
skulle komma, i motsats till hvad fallet är med expeditionscheferne,
i en mera definitiv ställning, och då de icke behöfde afgå från sina befattningar,
derföre att ministrarne gjorde det, så blefve man förvissad om
erforderlig både kontinuitet och fackkunskap.

I fråga om den ekonomiska lagstiftningen erkänner jag villigt, att
man under närvarande förhållanden icke rimligen kan begära någonting
bättre, än man redan har; och om man säger, att hvad i denna väg produceras
icke är på långt när tillfredsställande, så anser jag att ett sådant
omdöme ingalunda behöfver innefatta något klander mot de nuvarande
innehafvarne af rådgifvareplatserna, emedan dessa svårligen kunnat
uträtta mera eller något bättre, än de gjort, då sjelfva den nuvarande
organisationen lägger hinder i vägen derför. Om man t. ex. tänker att
en nyutnämnd departementschef, som i allmänhet må vara ganska duglig,
men som dock händelsevis är mindre kunnig i något visst ämne, tillhörande
hans departement, behöfver få en författning utarbetad just i
detta ämne, hvarom han saknar kännedom, så må man med skäl undra,
huruledes han skall få densamma utarbetad på ett nöjaktigt sätt, icke
blott i afseende å grunderna, hvilka han måhända förmår att sjelf bedöma,
utan ock i detaljer, uppställning samt redaktion. Han har i sådant fall
ingen annan att vända sig till än expeditionschefen eller ock sina embetsbroder,
men den förre är för mycket upptagen af bestyren med de
löpande göromålen, och de sednare äro hindrade genom att nödgas egna
sig jemväl åt alla andra regeringsärenden. Visserligen kan han, såsom
eu talare här på stockholmsbänken, hvilken sjelf varit departementschef,
vid ett föregående tillfälle angaf såsom eu nödfallsutväg, tillkalla sakkunniga
personer utom departementet för att för tillfället hjelpa sig; men
der är ej sagd!, att sakkunnige män alltid ega förmåga att nöjaktigt
skrifva lagar, ty ingen gör detta utan vana vid sådan sysselsättning. Sådant
författareskap är nemligen eu konst som man lär: man födes ej
dertill. Den talare, jag nyss antydde, förklarade också att han för sin
del ansåg den tendens i mitt förslag, att inom sjelfva konseljen bilda en
afdelning, som ombesörjde författandet af ekonomiska lagar, “lyckligt

495

Den 17 April, e. m.

funnen11, såsom egnad att afhjelpa de brister i statsrådsorganisationen,
dem han funnit särdeles känbara.

Jag går nu att upptaga till bemötande de af Utskottet omnämnda
betänkligheter mot mitt förslag. I afseende å första frågan behofvet
af lindring i arbetet — har Utskottet gifvit mig full rätt, och i afseende
derå att vi, enligt hvad jag förmenar, hafva en större apparat, än vi behöfva,
har Utskottet åtminstone uttalat det erkännande, att det i andra
länder icke finnes en motsvarande apparat af så vidlyftiga dimensioner,
hvilket erkännande jag icke kan uppfatta annorlunda än såsom ett vitsordande
af att motionen i denna del är berättigad. Deremot i afseende
å besvärsmålens afskiljande från rådkammaren är Utskottet af eu annan
åsigt. Visserligen anser Utskottet, i likhet med mig, att en dryg del af
dessa mål bör skiljas från de personer, som stå i spetsen för styrelsen,
men en icke obetydlig del skulle ändock fortfarande tillhöra dem, och de
mål, som borttoges, skulle i stället öfverlemnas till Högsta Domstolen. Jag
har redan i motionen temligen fullständigt utvecklat de skal, hvarför jag
anser det vara särdeles olämpligt att hänskjuta dylika mål till Högsta
Domstolen. Dess egentliga verksamhet skulle nemligen derigenom sönderbrytas,
och målen blifva mindre tillfredsställande handlagda. Otvifvelaktigt skulle
de blifva mera skarpsinnigt bedömda ur juridisk synpunkt, men som uti
dessa ärenden ingå många andra saker än juridik, så är det temligen påtagligt,
att icke den i juridiken invande embetsmannen skulle vara den
bäst lämplige för deras bedömande; och dessutom kan man vara förvissad
att lagskipningen inom detta område skulle komma att gå långsammare.

Jag anser mig emellertid icke behöfva mycket uppehålla mig vid
denna fråga, ty Utskottet har icke vederlagt ett enda af mina argument
utan endast åberopat en år 1868 aflåten underdånig skrifvelse, deruti
Riksdagen förklarat sig anse önskvärdt, att en stor del af besvärsmålen
kunde af Högsta Domstolen öfvertagas. Med anledning deraf ber jag dock
att få erinra, att, ehuru det visserligen är sannt, att man i allmänhet
bör hålla fast vid sina föregående beslut, eu underdånig skrifvelse dock
väl icke är mera bindande, än att, om man sedermera kommer på andra
tankar, man kan och bör frångå den önskan, man i skrifvelsen uttalat.
Dessutom är jag för min del öfvertygad, att den åberopade skrifvelsen
icke skall komma att leda så långt som man hade föreställt sig, ty, i
följd deraf att man hade eu ganska dunkel uppfattning om gränsen emellan
de mål, som skulle stadna qvar hos statsrådet, och dem som borde
hänskjutas till Högsta Domstolen, blef denna gräns i skrifvelsen ingalunda
tydligt uppdragen. Det ligger också i sjelfva sakens natur, att eu skiljelinie
aldrig skall kunna på förhand uppdragas så, att icke fördelningen
kommer att i mycket strida mot ärendenas egen beskaffenhet.

Man må ock, då man förordar att en del besvärsmål skola öfverflyttas
från statsrådet, besinna att arbetet icke beror så mycket på målens
antal, utan fastmera på deras beskaffenhet. Ett enda mål kan nemligen
taga mera tid och krafter i anspråk än hundradetal andra; och så
länge hos konseljen i dess helhet finnes qvar några, om ock aldrig så få
mål, för hvilkas afdömande erfordras särskild embetsmannarutin eller
juridisk fackkunskap, så är det också gifvet, att konseljens ledamöter
måste besitta en sådan rutin och kunskap, derest de icke skola endast

496

Den 17 April, e. m.

lita på sina underlydande, kvilket dock ingalunda lärer vara gagneligt
eller lämpligt i en högsta instans.

Jag tillåter mig påpeka, att jag för mitt förslag i denna del funnit
ett godt stöd i den af Utskottet omförmälda Kongl. propositionen af den
6 Oktober 1857, deri Kongl. Maj:t begärde, dels att ett nytt statsdepartement
skulle inrättas, dels ock att de konsultativa statsrådens antal skulle
ökas till fyra, “i ändamål att dymedelst bilda en tillräckligt talrik och
mångsidig afdelning af statsrådet, som skulle kunna på föredragning af
vederbörande departementschef och utan öfrige departementschefers närvaro
så bereda besvärsmåleii, att de sedermera endast behöfde inför
Kongl. Maj:t i statsrådet i korthet anmälas.“ Denna proposition gick
således ut på alldeles detsamma som min förevarande motion, endast
med den skilnaden att, enligt Kongl. Maj:ts förslag, äfven departementschefen
skulle deltaga i målets afgörande. Dertill har jag för min del
ansett honom icke böra ovilkorligen tillförbindas, emedan ändamålet skulle
kunna i sådant fall, enligt mitt förmenande, betydligt förfelas, enär den
kännedom om författningar och juridisk fackkunskap, som endast sällsynt
påträffas hos politiska personligheter, då ju måste finnas hos departementschefen.
Den tanke, som låg till grund för Kongl. Maj:ts nyssnämnda
proposition, hade redan derförinnan blifvit uttalad. Redan på 1840-talet
— jag tror det var år 1844 — yttrade Presidenten Hartmansdorff, hvilken
ingen lärer kunna tillvita, att han ej egde sådan kännedom om förhållandena,
som erfordras för att rätt bedöma desamma, att en sådan
omorganisation af Statsrådet borde ske, på det att de egentligen styrande
blefve befriade från dessa för dem främmande göromål.

Utskottet har mot mitt förslag vidare anmärkt, att de så kallade statsråden,
som icke skulle få att bestyra med de egentliga regeringsangelägenheterna,
skulle blifva utan politisk ansvarighet inför representationen,
eller att denna ansvarighet, om den ock enligt lag funnes, åtminstone
icke i verkligheten skulle göras gällande. Jag må uppriktigt bekänna, att,
oaktadt jag försökt att sätta mig in i och fatta detta resonnement, så
har det dock icke lyckats mig. Det är ju icke alls i fråga att rubba
ansvarighetslagens bestämmelser för någon bland Konungens rådgifvare,
utan den ansvarighet, som för närvarande existerar, skulle också fortfarande
göra det, och äfven statsrådskonseljens åtgärder komme att, likasom
nu, granskas af Konstitutions-Utskottet, samt 106 och 107 §§ Regeringsformen
äfven mot ledamöterne deri fortfarande vara tillämpliga. Invänder
man att denna statsrådsafdelningens ansvarighet endast skulle blifva
skenbar, så vill jag deremot påstå, att det alls icke finnes anledning för
ett sådant antagande, ty erfarenheten har hittills tillräckligt visat, att
representationen fäster synnerlig vigt vid den ekonomiska lagskipningen.
Särskild! vill jag erinra om att, då Konstitutions-Utskottet vid 1858 års
riksdag framställde icke mindre än 18 anmärkningsanledningar, många,
om ej de fleste bland dessa afsågo just besvärsmål behandling. Äfven
vid denna riksdag har en ledamot i Konstitutions-Utskottet i eu reservation
mot det så kallade dechargebetänkande! påyrkat, att enligt 107 §
Regeringsformen skulle inför Riksdagen anmälas ett regeringsbeslut, som
just angick ett dylikt ärendes behandling. Jag kan således icke finna

hvarifrån

Den 17 April, e. m.

497

hvarifrån Utskottet tagit den anmärkta frasen, ty jag har, som sagdt,
icke i motionen påyrkat något, som kan rubba den nu gällande ansvarigheten.
Ledamöterne i statsrådsafdelningen skulle, enligt min öfvertygelse,
få till och med måhända eu mera vidsträckt ansvarighet, än minis trarne,
ty förutom ansvarigheten inför Konungen och Riksdagen, skulle de ju
också stå i ett slags ansvarighet inför sina kamrater i regeringsrådet, Det
är nemligen alldeles gifvet att, i fall statsråden behandla besvärsmålen eller
utarbeta en ekonomisk författning på sådant sätt, att vederbörande minister
sedermera icke kan stå till svars derför inför allmänna meningen, så
lära de väl icke komma att stadna qvar på sina platser, enär ministern
icke kan vara belåten med sådana kamrater. Om t. ex. civilministern
och ecklesiastikministern besluta att utfärda, den ene eu grufvestadga och
den andra eu läroverksstadga, och ledamöterne i statsrådskonseljen utarbeta
dem på sådant sätt, att författningarne blefve föremål för befogad!
klander, så lära ministrarno väl icke länge utsätta sig för sådant,
utan påyrka statsrådens aflägsnande och att andra personer måtte insättas
i ställe). För mig är det. således omöjligt att förstå huruledes dessa herrar
skulle kunna blifva utan ansvarighet,

Emot hvad jag hört särskild! nämnas derom, att genom detta
förslag skulle Konungens råd komma att bilda ett skrifvareregcmente, ber
jag få anmärka, att ett dylikt antagande förefaller mig alldeles orimligt.
Ty huruledes skulle någonting sådant vara möjligt, då medlemmarne af
statsrådet ju komme att i vida högre grad än de nuvarande konsultativa
statsråden stå under kontroll dels af Konungen och dels af kamraterna
inom ministerkonseljen och dessutom icke egde någon bestämmande rätt i
afseende å sjelfva riksstyrelsens förande.

Vidare säger Utskottet, såsom jen anmärkning mot mitt förslag, att
Utskottet finner det vara mindre lämpligt att låta eu afdelning af statsrådet
tjenstgöra “i den jemförelsevis underordnade och för en regering
temligen främmande egenskapen af lagberedning". Väl kan jag finna det
förklarligt, att en eller annan kan tänka på sådant sätt, men mycket besynnerligt
synes det mig att någon, som deltagit i offentliga angelägenheter,
icke erkänner att det knappast finnes något, som är mera vigtig!,
än just utarbetningen af lagar och författningar. Det torde tvärtom vara
ett bland de mest maktpåliggande uppdrag, någon kan erhålla, att skrifva
dessa lagar, i enlighet med hvilka vi skola lefva och på hvilkas beskaffenhet
vår samhällsutveckling så väsendtligt beror. Att Utskottet kunnat
kalla detta “underordnad!" finner jag rent af oförklarligt, särdeles som
vi ju alltid högst, skattat de män inom Konungens råd, hvilka uppfattat
detta höga mål såsom en hufvudsak. Utskottet synes derjemte hafva förgätit
de ständiga klagomålen öfver att regeringen icke med tillräcklig
kraft handhafver det ekononomiska lagstiftningsarbetet, äfvensom att alla
förslag till ombildande af statsrådet, just haft till syfte att dess ledamöter
måtte blifva i tillfälle att egna nödig uppmärksamhet häråt.

Äfven må jag fråga, om någon kan föreställa sig att det kan för
konseljen, ordnad såsom den nu är, blifva möjligt att taga itu med alla
de frågor, som snart måste erhålla sin lösning. Tror någon att regeringen
sjelf kan med egna krafter utarbeta allt som erfordras för att bringa
Riksd. Prat. 1812. 2 Afd. 3 Band.

32

498

Den 17 April, e. m.

i verket t. ex. embetsverkens reorganisation? För min del tror jag att
det är omöjligt. Om det låtit sig göra, så är jag viss om att, med en
konselj sådan som den nuvarande och den näst föregående, saken redan
skulle varit ordnad. Att anlita tillfälliga komitier för utarbetande af
genomgripande förslag, är enligt min åsigt visserligen i inånga fall on
ganska god åtgärd; men då det är fråga om utarbetande af stora lagförslag,
så är denna utväg icke alltid användbar, ty — jag upprepar det
ännu en gång — man födes icke till lagstiftare. Det är svårt äfven för
den erfarne ämbetsmannen att skrifva lagar, ty dertill fordras särskild
vana, och sådan ernår man icke plötsligt i och med detsamma man inkallas
i en komité.

Jag bar i motionen vidare föreslagit, att åt departementscheferne måtte
öfverlemnas, mera oförtydbart än i gällande Regeringsform skett, rättighet
att hvar för sig meddela erforderliga föreskrifter till vederbörande embetsverk
och embetsman för ärendenas beredning, för upplysningars infordrande
och för att bringa regeringens beslut i förvaltningsfrågor till verkställighet,
I fråga om detta mitt förslag bar Utskottet egentligen inskränkt
sig till att åberopa ett yttrande, som ett föregående Konstitutions-Utskott,
nemligen vid 1868 års riksdag, afgifvit, hvari det säges, att redan nu gällande
lag bemyndigar departementscheferne härtill och att det således icke
behöfves ett mera tydligt lagstadgande i detta hänseende. Det må nu så
vara, att Konstitutions-Utskottet härmed på förband gifvit, så att säga,
decharge åt den departementschef som handlade efter denna fingervisning,
men då först en kommande Riksdag har att bedöma saken, så föreställer
jag mig att dechargen ej är så mycket vard och att, om eu departementschef
skulle handla alldeles i enlighet med den uppfattning Konstitutionsutskottet
uttalat, det vore fara värdi att ett följande Konstitutions-Utskott
skulle framställa särdeles befogade anmärkningar mot denne departementschefs
åtgöranden. För detta mitt antagande har jag funnit ett stöd, som
bör gälla ganska mycket; det är nemligen i- ett yttrande, som afgafs af
dåvarande justitiestatsminister!! baron De Geer, då denna fråga vid 1868
års riksdag var före. Han uttalade sig nemligen på följande sätt: “Departementschef
eger väl rätt att gifva erinringar om verkställighet af Konungens
fattade beslut, men ej att till dem göra tillägg eller besluta om
något som af Konungen ej blifvit afgjordt11. Denna departementschefernes
i grundlagen omnämnda rätt är till den grad begränsad, att den är
så godt som ingen, och jag bär till och med bort personer påstå att den
knappt sträcker sig så långt som att afsätta en vaktmästare. Skall departementschefen
kunna verka hvad lian bör, så tror jag fortfarande att
det erfordras mera oförtydbara bestämmelser härom, än dem grundlagen
nu innehåller.

Det yrkande jag framställt derom, att departementens antal och
namn icke borde vara i grundlagen bestämda, utan bero på Konungens
pröfning, bar Utskottet erkänt vara befogadt; men Utskottet säger vidare,
att denna grundlagsändring kan utan olägenhet anstå någon tid, till dess
allmänna meningen blifvit fullt öfvertygad om dess fördelar. Jag är emellertid
tacksam för erkännandet och liar ingenting att anmärka emot uppskofvet,
ty det är nog möjligt att allmänheten icke ännu är beredd på eu

Den 17 April, e. in.

499

dylik förändring. Jag hoppas dock att det uttalande Utskottet i detta
fall gjort, skall påskynda frågan.

Jag har nu genomgått de punkter af betänkandet i hvilka afhandlas
de delar af min motion, som ej blifvit bifallna. Jag har dervid funnit
att Utskottet i hufvudsaken biträdt min mening, utom hvad angår den af
mig upptagna frågan om olämpligheten af att till Högsta domstolen öfverflytta
besvärsmålen, derutinnan Utskottet endast hänfört sig till hvad ett
annat Utskott för några år tillbaka derom yttrat. Att Utskottet icke i
vidsträcktare män än genom sitt resonnement gått motionen till mötes,
förundrar mig ej särdeles mycket, ty — jag bekänner det — jag hade
icke gjort mig synnerlig förhoppning om att ett förslag skulle i anledning
deraf från Utskottet framläggas. Hade jag trott det, så skulle jag ock
vid motionen fogat ett författningsförslag, som jag verkligen hade uppsatt,
och enligt hvilket endast Hägra få förändringar, afla t tade på blott någi-a
rader, skulle behöfva vidtagas i den nuvarande ordalydelsen af ett par
paragrafer. Hade jag framlemna t detta förslag, så skulle det kanske icke
hafva skrämt upp så många, hvilka nu taga illa vid sig af motionen. Men
jag gjorde det ej, derföre att jag var öfvertygad om att frågan icke kunde
ernå sin lösning första gången densamma väcktes. Likväl tror jag att
det var nyttigt att frågan blifvit framställd, ty den tåi att tänka på.

Alltsedan år 1844, eller redan vid den första riksdagen efter den nuvarande
statsråds-organisationens genomförande, hafva försports beständiga,
oafbrutna klagomål öfver denna organisation, och det ena förslaget efter
det andra liar kommit fram och de hafva samtliga gått i den

riktning, som det förslag jag nu framlagt. 1 ett af dessa förslag ifrågasattes
inrättande af en s. k. “regeringsrätt", hvilken skulle utarbeta administrativa
lagar samt bereda och afdöma besvärsmålen. Det är ju mycket
nära detsamma som jag föreslagit. Jag har endast velat låta regeringsrätten
stanna qvar inom konseljen, och det var just denna sida af
mitt förslag, hvarom Friherre Gripenstedt uttalade sitt gillande omdöme.
Att förslaget om regeringsrätten föll, berodde också hufvudsakligen just derpå.
att man ansåg det vara olämpligt att bryta ut från statsrådet dessa bestyr.

Jag började mitt yttrande med att, betyga Utskottet min tacksamhet

för den värdefulla utredning, sou) Utskottet egnafc mitt förslag, och jag

upprepar detsamma ännu eu gång, ty jag är förvissad om att i en framtid,
då denna fråga ånyo kan komma å bane, Utskottets nu gjorda utredning
af densamma skall tagas i förtjent betraktande. Särskild tacksamhet
är jag Utskottet skyldig derföre att det, i olikhet mot den ärade
representanten för Åmål, icke låtit uppskrämma sig af bäfvan för framskymtande
planer om införande af republik, utan i stället, så som sig
bolde, tagit saken helt lugnt och sådan den i sjelfva verket förelåg. Jag
vill härvid anmärka, att jag trodde, det redan af ingressen till motionen
klarligen skulle framgå att jag med motionen afsåg att framställa
ett sätt för det hos oss redan befintliga parlamentariska styrelsesättets
ordnande och begränsning. Vi hafva nemligen detta styrelsesätt
redan infördt, men endast oordnadt och ryckvis, det vill säga, på
ett sådant sätt, att det är egnadt att ingifva berättigade farhågor för
beståndet af en lugn utveckling. Jag tror att, om man anser att representationen
är på väg att taga allt för stor makt gent emot regeringen,
man äfven skall medgifva att detta till stor del härleder sig af statsrådets

500

Den 17 April e. m.

nuvarande organisation, som nödgar Kongl. Maj:ts regering att sysselsätta
sig med en ofantlig mängd småsaker, indika tränga undan de stora och
vigtiga angelägenheterna, i följd hvaraf representationen nära nog blir
bragt i nödvändighet att sjelf taga dessa samhällsvigtiga ärenden om hand.
Det vissa är att, sedan en representation fått vana på initiativ i dessa
fall, så skall det blifva svårt att afhålla den från att jemväl lägga sig uti
ledningen af de små ärendena. Yi äro, fruktar jag, redan långt inne på
denna" väg; eller tro Herrarne att det finnes något annat land än vårt,
der representationen sysslar med sådana detaljer, som här är fallet? Tro
Herrarne att, om det parlamentariska styrelsesättet vore fastare ordnadt,
det skulle komma att inträffa att rådkammarens främste ledamot behöfde
hålla långa tal för en sådan bagatell som t. ex. ett litet anslag å 900
Rall- till biträde åt eu hofrättsaktuarie, eller att diskussionen öfver en
dylik lapprisak skulle timvis uttänjas inom representantförsamlingen? Tro
Herrarne vidare, att det i sådant fall skulle inträffa att i små och speciela
ämnen, livilka höra till de löpande regeringsbestyren, man skulle gång på
gång väcka motioner och göra den ena påstötningen hos regeringen efter
den andra? Nej, säkerligen icke. Men detta är den oundvikliga följden
af det nuvarande systemet, och olägenheterna kunna icke annorledes afhjelpas
än att regeringen blir satt i tillfälle att kunna handhafva äfven
de maktpåliggande frågorna, utan att behöfva lemna ifrån sig äfven det
minsta verkliga regeringsärende.

Man har i allmänhet ett sväfvande begrepp om parlamentarism och
föreställer sig att konungamakten, genom införandet af detta styrelsesätt,
skall blifva mera svag. Jag tror tvärtom att den genom eu ordnad parlamentarism
hos oss skall blifva mera stark, liksom representationens anspråk
skulle blifva mera begränsade och bestämda. Redan nu har representationen
sådan makt, att styrelsen icke kan föras i annan anda, än
representationen vill, liksom jag tror att i Konungens råd ingen länge kan
bibehålla sig, till hvilken representationen saknar förtroende. Detta är
det väsendtliga af parlamentarismen, och dithän hafva vi redan kommit,
ehuru vi derjemte kommit i en ställning af en slags regerande Riksdag,
som kan missbrukas och föranleda betänkliga faror. Det var i afsigt att
afvända dessa, som jag framlade detta förslag, och ehuru detsamma visserligen
skrämt upp många, så är jag dock förvissad att sansadt folk deruti
icke sett någon fara.

Jag finner mig icke föranlåten att framställa annat yrkande än på
bifall till den nu föredragna delen af betänkandet, deri Utskottet tillstyrker
bifall till min motion för så vidt den sammanfaller med det af Herr
von Ehrenbeim väckta förslaget.

Herr Nils Larson: Den föregående ärade talaren började sitt an förande

med att förklara, det han hade för sig uppställt fyra syftemål,
dem han med den ifrågavarande motionen velat ernå. Bland dessa syftemål
nämnde han först, att Statsrådets ledamöter, hvilka företrädesvis skulle
hafva sig uppdraget att behandla politiska och vigtigare samhällsfrågor,
sålunda måtte såsom talaren uttryckte sig, vara verkliga statsmän och
icke till följd af en mängd småbestyr neddragas från den höga ställning
de rättsligen böra intaga. Hans andra syftemål var att icke flera leda -

Den 17 April, e. m.

501

möter borde insättas i rådkammaren, än som behofvet verkligen påkallade.
Det tredje syftemålet var att besvärsmålen skulle komma att blifva väl
behandlade, och det fjerde var att den ekonomiska lagstiftningen måtte
kunna handhafvas på ett mera tillfredsställande sätt. Först mot slutet
af sitt anförande angaf den ärade talaren hvad som dock uti motionen
förekommer främst och derföre tyckes vara det egentliga hufvudsyftet,
nemligen att bereda en lättare väg för införande af ett parlamentariskt
styrelsesätt. Mot detta syftemål har jag visst icke någon anmärkning att
framställa, men jag vill dock nämna, att jag icke i allo kan dela den
uppfattning han i motionen framhållit angående sättet för ernående af
detta styrelsesätt.

Motionären uppdrager först en karakteristik öfver det parlamentariska
styrelsesättet och han säger dervid, “att detsamma fordrar i första rummet,
att regeringen och riksdagen äro ense i stora frågor, att den anda,
i hvilken riksstyrelsen föres, af riksdagsmajoriteten gillas. Det fordrar vidare,
att regeringen, sedan den blifvit ense med riksdagen om hvad göras
skall, ställer sig i spetsen såsom ledare, handlar med all den snabbhet,
ärendenas mogna pröfning medgifver, verkar med all den kraft, dess höga
ställning skänker. Men för att regeringsledamöterne skola kunna fullgöra
hvad man af dem härutinnan förväntar, erfordras, att de, som numera
genom rättigheten att deltaga i riksdagens förhandlingar äro i tillfälle
att personligen samverka med riksdagens ledamöter, ega tid och lust att
med uppmärksamhet följa dessa förhandlingar samt att ostörda af sådana
bestyr, som kunna fullgöras lika bra af andra än statsmän, såsom verkliga
sådana använda sina krafter mera uteslutande åt de stora frågor, som
djupare ingripa i samfundslifvet och på hvilkas lösning samhällets bestånd
och utveckling bero". Häri instämmer jag till fullo med den ärade motionären,
men när han vidare säger, att, om man erkänner detta, man också
skall nödgas erkänna att Statsrådet måste omorganiseras, derest man vill
uppnå ett dylikt mål, så kan jag icke härutinnan instämma. Jag föreställer
mig nemligen att de anmärkta olägenheterna, som utgöra ett hinder
för den politiska styrelsens medlemmar att, mera än hittills visat sig
vara möjligt, egna sin tid åt lösningen af de stora samhällsfrågorna —
jag tror, säger jag — att dessa hinder skulle kunna undanrödjas på annat
sätt, än genom en omorganisation af »Statsrådet. Och då, såsom
också motionären sagt, undanrödjande! af dessa hinder är ett hufvudsakligt
vilkor för det parlamentariska styrelsesättets införande, så tror jag
tillika att motionären må kunna vara med mig ense, likasom jag hoppas
att vi alla äro ense derom, att det mål, hvarefter man nu närmast bär
att sträfva, är just undanrödjandet af dessa, hinder, livilka, såsom jag
nyss antydde, göra det nästan omöjligt för Statsrådets ledamöter, att
egna nödig tid och tillbörlig omsorg åt de stora samhällsfrågorna. Man
har då att tillse på hvilket sätt detta lämpligast och lättast må kunna
ske, och man kan utan olägenhet tillsvidare lemna å sido tvisten om det
parlamentariska styrelsesättet, helst som jag föreställer mig att det kan
finnas åtskilliga som i afseende derå icke äro af samma tanke som motion
är eu.

Ett sätt, hvaruppå de ifrågavarande hindren skulle kunna undanrödjas,
vore det att öka antalet af statsdepartement och statsrådsledamö -

502

Den 17 April, e. m.

ter. Detta sätt har, såsom vi veta, för icke sä lång tid tillbaka varit
ifrågasatt från Regeringens sida, men vi veta ock att förslaget icke vann
Riksdagens bifall. Sammalunda var förhållandet med ett annat förslag,
som sednast af Kongl. Magt framställts i sammanhang med ånyo upptagen
fråga om inrättande af ett nytt departement, och som gick derpå ut,
att vederbörande departementschef skulle ega befogenhet att på eget ansvar
afgöra vissa ärenden af mindre vigt, utan att hvarken ölrige departementschefer
eller konsultativa statsrådsledamöter beliöfde dermed besväras.
Mot en sådan anordning kan också med log anmärkas, att det skulle
falla sig temligen svårt att på förhand uppdraga eu bestämd gränslinie,
hvarigenom sådana mindre vigtiga regeringsärenden afskildes_ från de Övriga,
" som vore mera maktpåliggande. Skulle det bero på Konungen att
bestämma i hvarje fall, huruvida ett förekommande mål linge afgöras af
departementschefen ensam och på eget ansvar, så är det klart att, innan
sådant kunde behörigen bestämmas, departementschefen måste först inför
Konungen i statsrådet redogöra för sakens beskaffenhet; och i många fall
skulle härtill erfordras lika mycken tid, som att inför Konungen i statsrådet
föredraga målet till hufvudsakligt afgörande.

En annan utväg att aflägsna de anmärkta hindren, är den som motionären
föreslagit, eller att förstärka statsrådens antal och på samma
gång fördela dem på två afdelningar, af Indika den ena, enligt motionärens’
framställning, skulle handlägga de egentliga regeringsärendena. och
den andra behandla besvärsmålen. Denna föreslagna utväg, likasom ock de
af mig redan förut omnämnda, förutsätter att besvärsmålen fortfarande skola
bibehållas såsom regeringsärenden, hvilket dock jag för min del — och.
såsom jag tror, äfven andra - anser mindre lämpligt. Afsigten med
denna fördelning åt statsrådet i tvenne konseljer har motionären angifvit
vara den, att ledamöterne i den afdelning som skulle benämnas statsrådskonseljen
och som skulle hafva att behandla besvärsmålen, genom
denna anordning blefve mindre blottställda för de politiska vindkasten
inom Riksdagen, Indika deremot, ifall det parlamentariska styrelsesättet
infördes, skulle komma att blifva desto mera kånbara för den andra avdelningen,
som af motionären benämnts ministerkonselj. Huruledes det
skulle låta sig göra, att, med bibehållande för slatsråds-konseljens ledamöter
af erforderlig ansvarighet inför representationen, ställa sa till, att
dessa ledamöter icke skulle vara blottställda för opinionen inom Riksdagen,
detta är något, som det ej lyckats Utskottet att få rätt, klart för sig.
Vid öfvervägande af denna sak har Utskottet tänkt sig att^ det blefve
nödvändigt att den ansvarighet, hvari statsrådets ledamöter sta enligt nu
gällande bestämmelser, skulle inskränkas; men beträdde man den banan,
så skulle man snart träffa på eu stötesten, nemligen den att man icke
rätt såge till godo det konstitutionela styrelsesättets fordringar. Det
skulle måhända låta sig göra att för dessa statsråd hafva eu inskränktare
art af ansvarighet bestämd, derest de nemligen icke skulle hafva annat
åliggande än att behandla och afdöma besvärsmål; men enligt motionärens
förslag skulle deras verksamhet icke vara inskränkt dertill, utan det
borde tillkomma dem att uppgöra förslag till nya och förändringar i
gamla ekonomiska lagar och författningar, Jag tror att jag icke misstager
mig, då jag påstår, att inom denna sistnämnda del åt deras verksam -

Dtn 17 April, e. m.

SOS

het såsom Konungens rådgifvare kunna utveckla sig sådana politiska tendenser
som möjligen icke böra eller kunna gillas af den rådande meningen
inom representationen. Man vore derföre väl också tvungen att —
såsom äfven motionären nu närmare förklarat också vara hans mening
— fortfarande bibehålla äfven för denna afdelning ansvarigheten inför
representationen oförminskad; men då fruktar jag att den förutsättning
motionären gjort derom, att donna statsrådsafdelning skulle blifva föga
berörd af de politiska vindkasten inom representationen, icke komme att
förverkligas och då skulle ju ej heller den af motionären åsyftade kontinuitet
vid besvärsmåleuS behandling kunna ernås. Utskottet har vidare af
den öfverläggning som i denna Kammare egde rum, då motionen remitterades,
gjort den slutledning, att det sannolikt ej förefunnes mycket hopp
om att vinna framgång åt ett förslag, som till större delen öfverensstämde
med den af motionären gjorda framställningen, och detta skäl, sammanlagd
t med de öfriga och mera vigtiga, som Utskottet anfört, torde fullkomligt
berättiga det slut, hvartill Utskottet kommit i andra punkten af
detta betänkande.

En utväg, som Utskottet för sin del gillar, är den att från regeringens
behandling afskilja större delen af besvärsmålen, icke endast de judiciela,
utan ock de blandadt administrativa och judiciela; och Utskottet
har, i öfverensstämmelse med hvad 1868 års Riksdag ansåg böra ske, tänkt
sig att dessa mål böra öfverflyttas till Högsta domstolen. I afseende å en
sådan öfverflyttning skulle vara ganska mycket att saga, men som tiden
nu är långt framskriden, vill jag endast åberopa Särskilda Utskottets år
1868 af Riksdagen godkända hemställan, efter hvars antagande man har
skälig anledning att anse tvisten i detta ämne för närvarande vara afslutad
åtminstone inom Riksdagen. Särskilda Utskottet vid nämnda riksdag
beräknade, att de mål, från hvilkas behandling regeringen skulle enligt då
uppställda grunder befrias, uppginge till mera än tvä tredjedelar af samtliga
besvärsmålens antal; och Utskottet tillägger derjemte, att man borde
mindre fästa sig vid målens antal utan fastheldre vid deras beskaffenhet,
hvarefter Utskottet framhåller, att, enligt dess åsigt, skulle i allmänhet de
mål, hvilka komme att afskiljas från regeringen, vara af mera besvärlig
beskaffenhet, än de, som fortfarande skulle tillhöra regeringen. Jag tillåter
mig att ur Särskilda Utskottets betänkande uppläsa en del af livad
som härom yttras, så lydande:

"Men Utskottet vill fästa uppmärksamheten derå, att bär icke bör
läggas synnerlig vigt å antalet af de mål som skulle afskiljas. Den tyngd,
hvarmed dessa mål belasta förvaltningen och den lättnad, som denna genom
deras frånskiljande skulle vinna, är först och främst ingalunda att
uppskatta efter deras antals förhållande till antalet af öfriga mål. Af
dem finnas säkerligen många, som måste taga lika mycket tid och krafter
i anspråk, som femtio andra tillsammans; de dryga handlingar, som beledsaga
isynnerhet finans-, civil- och. ecklesiastik-departementens besvärsmål!,
vittna derom. Men ännu mindre har antalet af dessa mål att betyda,
om man, såsom Utskottet, ser vinsten af deras bortflyttning uti ännu något
annat än den direkta lättnad den åt förvaltningen skulle bereda; om
man går ännu djupare och söker henne deruti, att vården om enskildes
rättssäkerhet icke längre skulle hvila på förvaltningen, att derigenom de

504

Den 17 April, e. m.

tunga förmer, som för denna rättsvårdens skull måste antagas, sedan äro
öfverHödiga och såsom ett obehöfligt hinder verkligen kunna undanrödjas.
Deruti ligger, enligt Utskottets förmenande, den stora och afgörande betydelse,
som denna mindre fråga om den administrativa domsrättens borttagande
eger för den stora frågan om förvaltningens förenkling.11

Jag tror att man häraf kan hemta ett kraftigt och giltigt stöd för
Konstitutions-Utskottets åsigt att dessa mål lämpligast böra öfverflyttas
till Högsta domstolen, och härigenom skulle regeringens arbete i väsendtlig
mån underlättas, samt tillfälle beredas regeringen att, såsom allmänt önskas,
egna tid och krafter åt lösningen af de stora och maktpåliggande
samhällsfrågorna.

Jag hörde att motionären icke var rätt belåten med hvad Utskottet
yttrat i anledning af hans framställning derom att herrar departementschefer
för närvarande icke skulle eea eu nog vidsträckt rättighet att åt
de dem underlydande embete- och tjensteman meddela föreskrifter, och
den ärade motionären anförde nyss ett yttrande af eu f. d. statsrådsledamot,
hvaraf det skulle synas, att den rättighet, som i berörda hänseende
är åt departementscheferna uppdragen, skulle i vissa fall vara otillräcklig.
Om jag fattade hans yttrande rätt, så innebar det att departementscheferna
visserligen ega rätt att, enligt 38 § Regeringsformen, till underlydande
embetsverk göra erinringar om tillämpningen af de utaf Kongl.
Maj:t fattade beslut, men icke att dertill göra något tillägg. Den nyssnämnda
§, som i detta afseende är att beakta, innehåller följande: “Alla
föreskrifter och erinringar om verkställighet af utfärdade beslut må af departementschefer
omedelbarligen kunna till vederbörande expedieras.“ Jag
må för min del säga, att jag icke kan annat än instämma i Utskottets
mening, då det anser att i detta afseende icke gerna någonting mera kan
medgifvas. Att lemna departementscheferna rättighet att göra tillägg till
af Kongl. Maj:t fattade beslut skulle jag åtminstone hysa betänklighet mot
att gå in på.

I afseende å förslaget att nr 6 § Regeringsformen utesluta den del
som bestämmer departementens antal och namn, hav jag inom Utskottet
till fullo biträdt motionärens mening, men jag lyckades icke för denna
åsigt vinna majoritetens understöd. Jag har nemligen trott att, om dessa
bestämmelser uteslötes, sådant skulle vara nyttigt, enär derigenom kunde
lberedas utväg till en jemnare fördelning af regeringsärendena, hvilket icke
gåter sig göra så länge departementens nuvarande benämningar qvarstå i
frundlagen. Det låter sig för närvarande icke göra att t, ex. sammantöra
do ärenden, som höra till sjöförsvars- och landtförsvars-departemenen,
ehuru jag dock tror att det skulle vara ändamålsenligt att förena dessa
båda departement till ett enda. Icke heller kan man nu från några departement,
som företrädesvis äro öfverhopade af göromål, utbryta en del
ärenden och för desammas behandling inrätta ett nytt, behödigt departement.

Utskottet har för öfrigt gjort en kanske icke så ovigtig framställning,
som dock icke var direkt påkallad af motionen, nemligen derom
att sista momentet af 6 § Regeringsformen, som bestämmer att minst
två bland de konsultativa statsråden böra förut hafva förvaltat civil beställning,
måtte uteslutas. Utskottet har nemligen ansett att denna be -

Den 17 April, e. m.

505

stämmelse kunde någon gång lägga hinder i vägen för Konungen att till
dessa befattningar antaga de personer, som han ansåge vara dertill de
mest lämpliga. Denna Utskottets hemställan anser jag vara ganska befogad
likasom ock hvad Utskottet så väl i anledning af Herr Carléns
som Herr von Ehrenheims motion föreslår derom, att Konungen må ega
rätt att bland statsrådets samtliga ledamöter utnämna till statsminister
den, som framför de öfrige kan vara dertill passande. Utskottet har jemväl,
såsom jag tror på goda grunder, föreslagit att statsministern för utrikes
ärenden hädanefter skulle benämnas minister; och icke heller har
detta eller Utskottets förutnämnda förslag härstädes gjorts till föremål
för anmärkning.

Den föregående ärade talaren nämnde till sist, att lian, då han väckte
ifrågavarande motion, icke hade stor förhoppning att densamma skulle nu
vinna framgång, hvarjemte han tilläde, att han skolat, derest han hyst
en sådan förhoppning, tillika hafva aflemnat förslag som han utarbetat
till omredigering af de grundlagsparagrafer, som i motionen blifvit berörda.
Detta tillkännagifvande var åtminstone en tröst för Utskottet, ty
då motionären sjelf ansett att hans framställning hade så liten utsigt att
vinna framgång vid denna riksdag, att han icke ens funnit skäl att framlägga
sitt redan uppgjorda förslag till den omredigering af lagbestämmelserna,
hvilken af motionen skolat blifva en följd, så tror jag också att
Utskottets ledamöter kunna vara temligen lugna och ej behöfva känna
någon svårare förebråelse för det att de i andra punkten åt'' detta betänkande
hemställt att motionen icke måtte till någon vidare åtgärd
föranleda.

Jag hemställer derföre om bifall till Utskottets framställningar i förevarande
utlåtande.

Herr Walldén: Då hvarken motionären eller Konstitutions-Utskot tet

gjort någon formulering af motionärens förslag och han icke heller
nu framställt något yrkande, så kan saken icke leda till något egentligt
resultat; och då dessutom tiden är långt framskriden, är det måhända
icke lämpligt att mycket orda härom. Men då saken nu eu gång kommit
på tal och den onekligen är af den betydelse, att den förr eller sednare
måste återupptagas, så kan jag icke underlåta att uttala min åsigt,
att detta förslag, äfven om åtskilliga anmärkningar skulle kunna deremot
göras, dock på det hela taget är särdeles beaktansvärdt. Om det finnes
någonting, som icke en, utan flera gånger blifvit af båda statsmakterna
erkändt och framhållet, så är det val det, att regeringen här i landet är
alldeles för mycket öfverhopad af arbete, visserligen icke allt storartadt
och betydelsefullt statsmanna-arbete, utan fastmer eu mängd småbestyr,
hvilka dock äro särdeles tidsödande. Utaf den historik, som Konstitutions-Utskottet
framställt, ser man, att regeringen redan i början af 1840-talet klagade öfver den alltför stora börda af göromål, som tyngde på
regeringens ledamöter. Sedan dess har vårt land utvecklat sig i alla
riktningar, föremålen för statsförvaltningens omsorger hafva mångfaldigats
och göromåleu till följd deraf ökats till den grad, att då t. ex. inom
civil-, finans- och ecklesiastikdepartementen de inkomna målens antal år
1840 uppgick till inemot 3,000, så uppgick det förlidet år till mer än

506

Den 17 April, e. m.

5,000. Jag har sjelf, ehuru uti eu mycket underordnad ställning, varit i
tillfälle att inom ett af de mest sysselsatta statsdepartementen vara åsyna
vittne till det utomordentligt trägna arbete, som upptager chefens för
detta departement tid och krafter, och jag må bekänna, att det ingalunda
skulle förundra mig, om äfven den största förmåga, den kraftfullaste vilja
icke skulle förmå bryta det nät af “löpande ärenden"1 och “administrativa
besvärsmål", i hvars tusentals maskor de löpa fara att fastna. Under
sådana förhållanden är det ganska naturligt, att eu stor mängd vigtig»
lagstiftnings- och organisationsfrågor få hvila, icke till följd af bristande
förmåga eller vilja, utan till följd af bristande tid och ro. Också härunder
liera decennier än det ena än det andra förslaget framställts till
frågans lösning från olika synpunkter, dock utan synbart resultat. Motionärens
förslag förtjenar i min tanke uppmärksamhet redan derföre att
det är ett förnyadt försök till problemets lösning. Det förtjenar dessutom
uppmärksamhet, emedan det är ett medelvägsförslag. Såvidl jag
kan förstå, har motionären nemligen sökt medla mellan de olika åsigterna,
i det han å ena sidan vill befria departemetseheferne från den
stora mängd af administrativa besvärsmål, som nu upptaga deras tid,
men å andra sidan behålla dessa mål inom Statsrådet så att någon inskränkning
icke göres i Konungens befogenhet. Och på samma gång det
sålunda är ett medlingsförslag, innebär det tillika möjligheten att erhålla
en lämplig öfvergångsformation och utgör ett kraftigt och verksamt medel
att komma dit 1868 års Riksdag syftade. För min del anser äfven
jag det vara särdeles ensidigt, att samhällsskicket utvecklade sig så, att
de administrativa besvärsmålens antal allt mer och mer inskränktes derigenom
att do förvandlades, så vidt möjligt vore, till rena rättsfrågor och
således kunde till betydlig del öfverlemuas till domstolarnes pröfning.
Att detta emellertid skulle kunna ske, såsom Konstitutions-Utskottet synes
hafva föreställt sig, genom ett enda penndrag, vågar jag dock betvifla.
Utskottet har nemligen såsom hufvudsakligt argument mot förslaget anfört,
att 1868 års Riksdag redan beslutat eu skrifvelse till Kong!. Maj:t
angående öfverlemnande af eu stor del af de administrativa besvärsmålen
till Högsta domstolen, hvarför motionärens förslag i Utskottets tanke
vore öfverflödigt. Jag föreställer mig emellertid, att ett genomförande af
sagda förändringar icke går så lätt. Först och främst måste en gräns
uppdragas mellan de rent judiciela besvärsmålen, och de mål som äro af
blandad judiciel och administrativ natur, äfvensom mellan desse sistnämnda
och de rent administrativa målen; härefter måste de olika målen grupperas
inom (lossa särskilda kategorier; vidare fordras eu reorganisation af Högsta
domstolen, ty sådan den nu är organiserad och sammansatt, tror jag
icke det går an att dit hänvisa hela mängden af besvärsmål. Slutligen
måste tvifvelsutan en stor mängd lagar och författningar omredigeras.
Såsom exempel derpå ville jag endast anföra eu grupp af lagar, som jag
någorlunda känner till, nemligen kommunallagarne. Mot kommunalmyndighets
beslut kunna besvär anföras af flera skäl, antingen rena rättsskäl,
då de mycket väl skulle kunna gå till Högsta domstolen, t. ex. i fråga
om kommunalutskylders debitering och uttaxering, kommunala val o. s. v.
Men hur skall man gä till våga med frågor om kommunernas befogenhet?
De kunna omöjligen betraktas som rättsfrågor ty, såsom kommunallagarne

507

Den 17 April, e. m.

nu äro skrifna, förutsätter dessa frågors afgörande ovilkorligen eu mer eller
mindre omfattande nyttighetspröfning. och man kan väl icke åt Högsta
domstolen öfverlemna en dylik? Jag har anfört detta blott såsom exempel
för att visa, att man inom vissa grupper måste använda stor urskiljning
för att bestämma, till hvilken kategori vissa mål måste hänföras, och
i sådant syfte underkasta sjelfva författningarue eu grundlig revision. Jag
tror således, att ett stort arbete måste föregå, innan do sa öfverfiyttningar
kunna ega rum. Det har redan gått flera år, sedan Riksdagen inkom
med sin skrifvelse i ämnet; Konstitutions-Utskottet åberopar visserligen
Justitie-ombudsmannens uppgift i den berättelse hull afgilvit, att ämnet
är “under beredning till föredragning hos Kong!. Maj:t“, men med den
erfarenhet jag har om hvad eu dylik fras egentligen betyder, fruktar jag
att saken kan komma att hvila ännu i åtskilliga år. Motionärens förslag
skulle deremot kunna när som helst genomtöras sedan det blitvit i grundlagsenlig
ordning antaget, och derigenom skulle ett ganska godt medel beredas
regeringen att erhålla fria händer till att taga ihop med icke blott
den af 1808 års Riksdag begärda, af Konstitutions-Utskottet åberopade
förändringen, utan äfven eu hel mängd andra nu hvilande störa organisationsfrågor.
Jag anser sålunda motionärens förslag vara pa. eu gång ett
förmedlingsförslag och ett lämpligt öfvergångsförslag samt i båda dessa
egenskaper, såsom jag redan nämndt, ganska beaktansvärdt, men i sakens
nuvarande skick kan naturligtvis ingenting annat göras, ån hvad Utskottet
ansett sig kunna föreslå. Jag inskränker mig derföre till att instämma
med de föregående talarne och yrkar bifall å Utskottets betänkande i nu
föredragna punkt.

Herr Per Nilsson i Espö: Såväl utaf det af motionären fram ställda

förslag att skilja Statsrådet i tvenne afdelningar, som utaf hvad
han här i dag yttrat, framgår, att eu utaf grunderna för detsamma är flen,
att regeringen skulle, i anseende till do tätare konseljombyten, som numera
ega ruin, komma i bryderi för att kunna skalla så många politiskt
bildade ledamöter af Statsrådet på eu gång som der erfordras. Jag tror
verkligen icke att farao är så stor, om också icke alla statsråden äro
politici. Motionären ville vidare visa, att den nya föreslagna tillökningen
af statsrådens antal icke skulle blifva förenad med någon ytterligare kostnad
för statsverket utan snarare tvärtom. Men jag betvifla!'' verkligen,
att någon besparing dermed vinnes; och hvad angår det mål, han åsyftat,
att blifva af med den mängd bestyr, som nu öfverhopa statsråden, kan

jag verkligen icke finna, unnat än att de borde kunna öfverfiyttas till

Högsta domstolen. Hot har vill blitvit snedt, att det är svårt att uppdraga
en gräns mellan de mål, som skola höra dit eller icke. Men vi
hafva ju här inom Riksdagen hatt många diskussioner i anledning af skiljaktiga
meningar angående vissa frågors hänförande till den civila eller den
ekonomiska lagstiftningen, men vi hafva dock någorlunda kunnat reda oss;
och så bör det val äfven kunna ske i fråga om besvärsmål^!, Indika äfven

jag anser till stor del böra öfverfiyttas till Högsta domstolen för att lin dra

statsrådens arbete och möda.

Hvad som här i afton liksom många gånger förut talats om, år hvad
man kallar ett parlamentariskt styrelsesätt, men til) trots för alla diskus -

508

Den 17 April. e. m.

sioner i frågan, har man dock icke lyckats göra sig reda för hvad man
dermed egentligen menar. Man kan visserligen hafva någon ledning utaf
förhållandena i utlandet, och särskild! i Frankrike, der man måste anse
detta parlamentariska styrelsesätt ligga deruti, att den herrskande majoriteten
inom lagstiftande församlingen har makten; men då denna majoritet
fått regentens rådgifvare utsedda inom sill krets, har oppositionen
vanligen så verkat deremot och vuxit til! sådan höjd, att det icke dröjt
länge, _ förrän flen ena styrelsen kullkastat den andra. Huruvida äfven vi
i Sverige skulle vara belåtna med ett dylikt omvexlingssystem, det vågar
jag dock draga i tvifvelsmål. För att inom Riksdagen kunna erhålla
en så beskaffad majoritet, fordras nemligen, att partierna skola vara
mycket mera utvecklade än här är fallet. I utlandet tillgår det vanligen
så att några framstående personer ställa sig i spetseii för hvardera
sitt parti, då alla som hysa enahanda åsigter sluta sig öppet till ett
al de olika partierna, hvilka så småningom mer och mer utveckla sig;
deras medlemmar måste emellertid underordna sin enskilda öfvertygelse
under ledarens, hvarigenom partiet naturligtvis erhåller eu större styrka.
Det är tydligt, att detta system svårligen skulle kunna införas hos oss,
då det strider mot våra närvarande förhållanden. Det har val uti den
offentliga pressen ofta talats om våra partier inom representationen, och
det kan väl så vara, att vi i vissa frågor stått som en man, men eu hvar
har dock alltid bibehållit sin egen öfvertygelse, och uti de smärre frågorna
halva ofta stora meningsskiljaktigheter visat sig inom de så kallade partierna,
då hvar och eu uttalat sin enskilda åsigt i saken. Förrän vi nått
samma politiska utveckling som är förhållandet i utlandet, kunna vi
alltså, enligt min tanke, aldrig erhålla några bestämdt prononcerade partier.
Äfven om vi nu kunde genomföra ett sådant partisystem, så tror
jag icke att det skulle vara gagneligt för vår samhällsutveckling att erhålla
dylika hvarandra motsatta partiel-, hvilka skulle söka ständigt störta
hvarandra. Emellertid skulle det vara af intresse att höra, om de personer,
som sä ofta tala om ett parlamentariskt styrelsesätt, kunde klart
utveckla hvad de verkligen dermed åsyfta och visa i perspektiv, huru det
skulle komma att taga sig ut i verkligheten. Skulle det då kunna bevisas,
att det vore nyttigt för fosterlandet, sä skulle äfven jag vara den
första att omfatta detsamma, men innan detta sker, kan jag icke gå in
på dessa idéer.

Jag vill emellertid icke längre upptaga tiden, då det redan är sent
lidet på aftonen, ehuru jag skulle kunna haft åtskilligt att yttra med anledning
af den förste talarens åsigter i ämnet, utan inskränker jag mig
till att yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Grefve Sparre: Det synes mig vara bra ändamålslöst att

nu hålla långa tal mot ett förslag, som motionären sjelf icke håller på
och som af Konstitutions-Utskottet är afstyrka isynnerhet då klockan är
11 på aftonen — och jag vill derföre icke göra mig skyldig till något
dylikt. Så mycket vill jag dock såga, att jag i många delar instämmer
med den ärade motionären, men jag tror, i likhet med Utskottet, att det
mesta kan afhjelpas genom en förändrad organisation inom de olika departementen,
och dessutom tror jag. hvilket jag också yttrade vid niotio -

Den 17 April, e. m.

509

nens remitterande till Utskottet, att ett sådant förslag som detta bör
komma från regeringen och icke från enskild person. Detta om detta.
Men hvad som verkligen är att tala om, är Konstitutions-Utskottets nu
föreliggande förslag att ändra grundlagen och införa den bestämmelsen,
att Konungen bland Statsrådets ledamöter skall ega att utnämna eu
statsminister. I afseende på denna fråga och i öfrig! hela detta förslag,
ber jag att tå repetera hvad Utskottet om eu annan punkt sagt, att nemligen
denna grundlagsändring kan utan olägenhet någon tid anstå, till dess
allmänna meningen blifvit fullt öfvertygad om dess fördelar, och jag ber att få
tillämpa detta på nämnda förslag. Jag är för min del ingalunda öfvertygad
om fördelen af en statsminister. Skall det vara någonting så utmärkt
bra att hafva en person, som kan bära ansvaret för de öfriga regeringsledamöterne
? Jag tror fortfarande, hvad jag också sade vid remissen,
att den utaf de tio regeringsmedlemmarne, som har den största
kapaciteten, i sjelfva verket blir den styrande, antingen han uttryckligen
namnes konseljpresident eller ej. Att nu tillsätta eu statsminister, som
skulle vara chef för hela Statsrådet eller ett slags vicekonung i Sverige,
voro att blottställa denne man för hela den afund eller de attacker, som
följa med ett sådant högt embete, och jag tror icke detta vara någon
synnerlig vinst. lian skulle derjemte befrias från att hafva något departement.
Hvad skulle lian då blifva? Månne en sådan der “ministre
orateur", som är införd i franska kammaren och som icke gör annat än
håller tal för regeringens åtgärder. Jag tror icke, att svenska representationen
skulle tycka om en sådan talare, hon vill hafva en person som
förstår sitt yrke. Jag anser att just den omständigheten, att justitiestatsministern
har ett departement, gör att han måste ega verkliga fackkunskaper
och måste deltaga i ärendena, till hvilken han utan departement
ofta vore alldeles urståndsatt. Nu är händelsen, att för närvarande
Justitie-departementet icke är så öfverhopadt af göromål, att det utgör
något hinder för dess chef att i allmänhet vara ordförande inom regeringen
och öfvervara dess sammanträden, hvarför denna régime för ögonblicket
ju går ganska väl för sig. Det har blifvit sagdt, att det skulle kunna
hända, att Kong!. Maj:t icke iinge någon skicklig jurist, som vore lämplig
att bekläda platsen som justitiestatsminister. Under sådant förhållande
får, såsom jag redan sagt, den dugligaste mannen inom konseljen blifva
dess chef, och skulle det stå sä illa till, att icke någon lämplig jurist der
skulle finnas, så kunna vi ju, likasom vi för närvarande se eu sjöminister,
som aldrig någonsin varit på något skepp, på samma sätt som ofta är
fallet i andra länder, taga eu justitiestatsminister, som icke alltid suttit
vid domarebordet, men som kan vara mycket duglig ändå. Med ett ord:
jag anser icke detta förslag innebära någon synnerligt nödig och nödvändig
förbättring, hvarföre jag för min del yrkar afslag derå.

Herr Nils Larson: Jag ber blott att iå säga några högst få ord
i anledning af den siste talarens yttrande.

Utskottet trodde sig verkligen kunna undgå anmärkningar från den
ärade representanten på westgötabänken, då Utskottet varit så försigtigt
att icke nämna ett ord om den der “presidenten11, för hvilken talaren vid
remissen af Herr Carléns motion förklarade sig hysa så stor afsky. Erfa -

510

Den 17 April, e. m.

renheten har verkligen visat att behof förefinnes deraf, att någon af Statsrådets
ledamöter är att anse såsom konseljpresident eller förman i Statsrådet,
emedan det finnes många tillfällen, då det är nödvändigt att Statsrådet
betraktas som eu kollektiv personlighet. Talaren tycktes ej heller
förneka denna nödvändighet, tvärtom han medgaf den, men han påstod,
att förändringen skulle gä för sig af sig sjelf, att den utaf Statsrådets
ledamöter, som visat sig vara den dugligaste och mest framstående, också
i sjelfva verket komme att intaga den plats, Utskottet här velat anvisa
åt den statsrådsledamot Utskottet benämnt statsminister. Men mot detta
antagande ber jag att få erinra om hvad som nu blifvit eu praxis, och
väl derför icke så lätt kan frångås, att nemligen justitie-statsministern,
som enligt Regeringsformen är den främste bland alla Statsrådets ledamöter,
ock varit den som företrädesvis fungerat såsom ministerpresident.
Den ärade talaren nämnde vidare, att det af Utskottets betänkande tycktes
framgå, att den nye statsministern skulle väljas bland de statsråd, som
ej hafva departement, att detta varit Utskottets mening. Så är dock ej
förhållandet, och på det sättet lian man ej heller tolka hvad Utskottet
sagt. Utskottet har endast yttrat, att genom antagandet af Utskottets
förslag det skulle blifva möjligt för Konungen att till statsminister nämna
hvem som helst af Statsrådets ledamöter, antingen någon af departementscheferne
eller, om förhållandena dertill föranleda, någon af de konsultativa
statsråden.

Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag.

Herr Grefve Sparre: Jag vill blott tillägga ett par ord. Det har

förmodligen icke undfallit Konstitutions-Utskottet, att justitie-statsministern
och statsministern för utrikes ärendena omtalas i Riksakten; och huru
kan man då i Regeringsformen vidtaga en sådan ändring, som Utskottet
här föreslagit, hvarigenom vi i stället skulle få eu så kallad statsminister,
vald af Konungen bland Statsrådets medlemmar, med eller utan departement.
Just denna utrikes-statsministerns ställning, såsom utrikes minister
för begge de förenade rikena, borde vara eu tillräcklig anledning att icke
förändra hans benämning och ställning här i Sverige. Men hufvudsaken
är, som jag förut nämnt, att förändringen synes mig så litet betydande
och så litet nödig och nyttig; och jag fortfar derföre i mitt yrkande om
afslag.

Herr Nils Larsson: Grefve Sparre har nu framställt nytt hinder

för antagandet af det föreliggande förslaget, det nemligen att uti Riksakten
talas om statsministern för utrikes ärendena. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att man aldrig någonsin förr ansett bestämmelserna i
Riksakten kunna lägga något hinder i vägen för representationen och
Konungen att i svenska grundlagen göra de förändringar som finnas behöfiiga;
och jag vill äfven erinra att den omständigheten, att uti Riksakten
förekomma orden “Rikets Ständer''4, icke 1865 ansågs utgöra något
hinder för införandet af den nya representationen, som dock i nu gällande
grundlagar ej benämnes “Rikets Ständer“ utan helt enkelt “Riksdagen".
Någon olägenhet utaf att gamla namnet i Riksakten qvarstår har dock

-Den 17 April, e. m. 511

ej visa! sig, och jag tror icke heller att detta skall blifva fallet- med den
nu föreslagna förändringen.

Ofverlägguingen förklarades slutad och punkten bifölls, hvadan Kammaren
antagit att hvila till vidare grundlagsenlig behandling de förslag
till förändringar i Regeringsformen, Riksdags-ordningen och Tryckfrihetsförordningen,
som i förevarande punkt blifvit af Utskottet framlagda.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 18.

Föredrogs Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 10, angående väckt
motion om ändring i 19 § Riksdags-ordningen.

Herr Ehrenborg yttrade: .lag bär låtit anteckna mig som reservant
mot Utskottets förslag och vill med några få ord understödja motionen.

För min del anser jag, äfven i fråga om eu så ny grundlag som vår
nuvarande Riksdags-ordning, sådana ändringsförslag berättigade, sådana
ändringar nödiga och nyttiga, som icke afse borttagande eller förändring
af några vigtiga konstitutiva sakbestämmelser, utan endast undanrödjande
af sådan bokstafslydelse, som medför olägenheter, hvilka man bestämdt
kan antaga aldrig hafva varit af grund lagsstiftaren åsyftade; och härtill
räknar jag de ord i 19 § Riksdags-ordningen motionären föreslagit skulle
utgå. Afsigten med stadgandet kan ej vara någon annan än deri, att lagstiftaren
dermed velat åstadkomma garanti för att representanterne i
Andra Kammaren skola vara i besittning af nödig kännedom om förhållandena
i de särskilda orter, de representera, och att de må befinna sig
i en tillräckligt fast ställning till dessa. Han har derföre i paragrafen
inlagt några ord åsyftande att fastställa eu viss tid efter skedd inflyttning,
före hvars förlopp ingen, för öfrig! dertill qvalificerad person, får för den
valkrets der han är bosatt till riksdagsman i Andra Kammaren utses. Men
grundlagsstiftareu tyckes dervid hafva förbisett att denna bestämmelse,
som lyder sålunda: “— •— och minst ett år näst före valet, egt valrätt
— —“, innefattar mycket mera, än om det hade stått att de skola
hafva, för att vara valbara, varit inom kommunen ett år bosatta; lian
tyckes hafva förbisett att, då valrätten vinnes, har man redan varit bosatt
i kommunen mer än ett år, och då den utöfvas, i allmänhet omkring två
år. Häraf följer att denna bestämmelse om särskild tid för valbarheten
är fullkomligt öfverflödig; ty det ändamål lagstiftaren antagligen med densamma
afsett är redan vunnet genom den bestämmelse som finnes rörande
valrätten, utan att man hehöft göra detta särskilda tillägg i fråga om
valbarheten. Med stöd af Mantalsskrifningsförordningen, Bevillningsförordningen
och Kommunalförordningarne ställer sig nemligen saken efter
nu gällande grundlagstadgande så, att för att ega valbarhet till Andra
Kammaren fordras i allmänhet att hafva varit bosatt inom kommunen

Den 17 April, e. m.

512

nära tre år. Den som flyttat från en kommun till en annan är derigenom
under två å tre år i mistning af denna rätt, emedan han förlorar
den med detsamma han flyttar från sitt föregående hemvist och ej förvärfva!''
den i den nya hemorten förr än lian der först biifvit mantalsskrifveri
och sedan erlagt krono- och kommunalutskylder samt derefter
slutligen varit minst ett år valberättigad. De som inom den kommun, dit
de flytta redan förut ega fastighet utgöra visserligen ett undantag från
regeln, men derigenom rubbas icke hvad jag sagt om förhållandet i allmänhet.
Tänka vi oss t. ex. de val, som i September i år skola försiggå,
så är den person icke valbar, som biifvit uppförd på fyrktals- eller vallängden
i slutet af 1871, ty han fick först då han derå uppfördes valrätt,
och sedan dess hafva icke mera än nio månader förflutit intill valet.
Först den som i slutet af 1870, således ett år och nio månader före valet,
biifvit på fyrktals- och vallängderna uppförd, kan vid nästa val komma
i fråga att blifva vald: men för att han vid slutet af 1870 skall hafva
kunnat uppföras å fyrktalslängdeu, fordras att lian vid slutet af 1869
biifvit mantalsskrifven. Omkring tre år åtgå således i allmänhet, från bosättningen
räknadt, till dess valbarheten vinnes.

Motionärens förslag afser nu att få bort detta öfverfiödiga, särskilda
år, som, med undantag af de olika åldersbestämmelserna, nu utgör den enda
skilnaden i vilkoren för valbarhet och valrätt. Går det igenom, sä blir
ändå i alla fall ingen valbar, med mindre han i allmänhet varit nära tvänne
år i kommunen bosatt; någon fara för att få nykomlingar, med ortens
förhållanden ej bekante personer, till representanter, förefinnes således ej,
äfven om orden: “minst ett år före valet" etc. borttagas. Tyvärr qvarstå!''
i alla fall, för den som flyttar från eu kommun till eu annan, under någon
tid förlusten af politiska rättigheter beträffande Andra Kammaren, och
detta i följd af sambandet mellan Riksdags-ordningen och kommunalförordningarne;
men den nyttan medför dock motionen, att tiden för denna
förlust minskas med ett år, och vidare att valrätten och valbarheten sammanfalla
i allt, utom beträffande lefnadsåldern. Man blir qvitt en lagbestämmelse,
alldeles förfelad och onödig, och som säkerligen, jag vågar antaga
det, har sin grund endast i en missräkning af lagstiftaren eller deri,
att han icke reflekterat tillräckligt öfver dessa stadganden i mantalsskrifning?-,
bevillnings- och koimnunalförordningarne.

Härmed hoppas jag hafva tillräckligt bemött den lilla motivering Utskottet
anfört. Har jag rätt i hvad jag sagt, så kan man verkligen undra,
hvarför Utskottet icke tillstyrkt motionen, och jag vill icke hålla inne med
hvad jag för min del funnit dertill vara skäl. Å ena sidan stodo inom
Utskottet de ledamöter, som i allmänhet pläga ifra mot hvarje slags förändring
i den nya grundlagen, icke blott i fråga om vigtiga konstitutiva
sakbestämmelser, utan äfven rörande uppenbara oriktigheters borttagande,
och hviika således ej heller kunde bifalla den nu föreslagna förändringen.
Den motsatta sidan åter nekade förslaget sina röster i följd af en ganska
egendomlig och tillfällig anledning. Sedan eu och annan ledamot från den
sidan hade understödt förslaget och förordat bifall till detsamma, återtogs
detta understöd af den anledning, att. motionen råkade att blifva behandlad
tillsammans med en annan, inom Utskottet väckt motion, som nu icke

föreligger

Den 17 April, e. m.

513

föreligger till behandling och om hvilken jag endast vill nämna, att den
.afsåg att borttaga bofastheten inom viss kommun såsom vilkor för valbarheten
och göra valrätten fri inom hela landet. Då detta förslag icke
vann gehör, sä återtogs understödet för Friherre af Schmidts motion, om
hvilken man således med skäl kan säga att den till och med mera än
någon svensk tidningsansvaring fått lida för en annans skull. Jag hoppas
emellertid att, på de i motionen framlagda skäl och de nu anförda, Kammaren
måtte finna att motionen har skäl för sig och lemna sitt bifall.
F.n återremiss är i alla händelser öfverflödig, då motionen är så enkel att
den blott afser att få bort några få öfverflödiga ord ur en grundlagsparagraf.
Och anhåller jag derföre hos Herr Talmannen om proposition
derå, att Kammaren behagade med afslag å Utskottets utlåtande bifalla
motionärens förslag.

Herr Nils Larson: Det kan icke vara något tvifvel om att grund lagens

stiftare med den nu klandrade bestämmelsen, som motionären velat
hafva förändrad, afsett att i grundlagen inlägga eu garanti derför, att
inom Riksdagen skulle finnas kännedom om de särskilda förhållandena
inom landets olika orter, och det kan ej sägas, att bestämmelsen ledt till
någonting annat än gruudlagsstiftaron med densamma afsett, hvadan jag
.anhåller att Utskottets afstyrkande utlåtande måtte blifva af Kammaren
bifallet.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag begärde ordet endast i an ledning

af den förste talarens yttrande att åtskilliga ledamöter i Konstitutions-Utskottet
först hade tillstyrkt motionen, men sedermera till följd
af mellankommande omständigheter återtagit detta yrkande. Jag var ej
bland dessa ledamöter; jag lemnade aldrig något tillstyrkande åt motionen,
ty jag ansåg den icke förtjena det. Jag bär velat säga detta, på det att
Kammaren icke må tro att jag först tillstyrkt motionen, men straxt derefter
afstyrkt den, och instämmer för öfrigt i Herr Nils Larsons yrkande
om bifall till Utskottets hemställan.

Friherre af Schmidt: Jag skall icke med många ord plädera för
min motion; jag vill endast hafva äran upplysa, att jag väckt deri i ändamål
att derigenom erhålla en, icke allenast af den enskildes, utan äfven
af det allmännas intresse påkallad, med rättvisan öfverensstämmande förändring.
Jag ber nu att få fästa uppmärksamheten på den något egna
argumentation Utskottet i sitt betänkande nyttjat. Första meningen, sidan
25, lyder sålunda: “I öfrigt må erinras, att sedan en person blifvit
inom eu kommun mantalsskrifven, ett helt år förflyter, innan det, i den
ordning författningarne utstaka, kan utrönas, huruvida han eger den inkomst
af kapital eller arbete, att han bör uppföras i röstlängden bland
de valberättigade, och att han således, derest hans valrätt grundar sig på
inkomst, först två år efter mantalsskrifningen kan till ledamot af Andra
Kammaren väljas." Här antydes således, att Utskottet fäst sig endast och
allenast vid sådana personer, som beskattas för inkomst af kapital eller
arbete, kapitalister eller löntagare. J ag her att få fästa uppmärksamheten
Eiksd. Prat. 1H72. 2 Afd. 3 Band. 33

514

Den 17 April, e. m.

på, att min motion alldeles icke afsåg någon viss klass af inkomsttagare,
utan alla. Om vi t. ex. tänka på förhållandet med jordbrukaren, bruksegaren
eller andra näringsidkare, då de låta mantalsskrifva sig i en kommun,
så komma de otvifvelaktigt att inträda i den förre egarens ställe i
afseende på rösträtten inom kommunen, och enligt mitt förslag skulle de
i så fall genast blifva icke allenast valberättigade, utan äfven valbara,
men som förhållandet nu är få de vänta ett år. Det är på den grunden
jag ansett att 19 § Riksdagsordningen borde ändras, på det att denna
onödiga tidspillan icke må ega rum för eu person som förut haft en annan
kommuns förtroende, t. ex. varit riksdagsman eller på annat sätt
gjort sig af det allmänna förtjent. Vidare säger Utskottet i samma stycke,
nästföljande punkt: "I sådana fall kan motionärens förslag visserligen förminska,
men ej helt och hållet förekomma den förmenta olägenheten deraf,
att efter eu persons inflyttning i eu kommun en mellantid uppstår, under
hvilken han icke är till riksdagsman i Andra Kammaren valbar." Utskottet
erkänner att mitt förslag skulle förminska olägenheten, men vill
ändå icke antaga detsamma; Utskottet anser att det är för litet radikalt
för att kunna bifallas. Detta är någonting högst besynnerligt. Ordet
“förmenta" är ock ett uttryck som förefaller mig högst underligt, då olägenheten
i afseende på det personliga, det individuel ju är alldeles odisputabel.
. Det kan ej vara annat än en olägenhet för hvar och eu, som
skattar tillräckligt högt till staten för att blifva vald till riksdagsman, som
förut varit vald, att blifva utestängd från valbarheten endast derföre att
han flyttat från en kommun till en annan. Den olägenheten är icke endast
en “förment", utan en verklig olägenhet i personligt eller individuel
afseende.

Då en ledamot af Kammaren redan yrkat bifall till motionen och afslag
å betänkandet, på det förslaget måtte i grundlagsenlig ordning få
hvila till nästa riksdag, så förenar jag mig med anhållan om proposition
på detta yrkande.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Om icke motionären i
ämnet uppträdt och yrkat direkt bifall till sin motion, skulle jag icke i
denna sena timma våga besvära Kammaren med något yttrande i frågan.
Jag tillåter mig likväl med anledning af hvad den ärade motionären framställt,
att upplysa, det jag inom Konstitutions-Utskottet varit af den åsigten,
att den föreslagna grundlagsförändringen är öfverflödig, emedan den
olägenhet, som motionären afsett att med sitt förslag afhjelpa, så ytterst
sällan inträffar. År en person duglig och passande till riksdagsman, af
valmännen omtyckt och dessutom sjelf önskar att blifva vald till representant,
men befarar att en påtänkt afflyttning från orten skall hindra
hans väljande till riksdagsman, vare sig i den ort från hvilken han affiyttar,
eller i den ort dit han inflyttar, så kan han ju uppskjuta flyttningen
ett år, då han under tiden hunnit att blifva vald för en period af
3 år, under loppet hvaraf han kan verkställa sin flyttning och hinna att
framdeles blifva valbar och känd inom det nya valdistriktet.

Jag anser således förslaget obehöfligt och yrkar derför bifall till Utskottets
afstyrkande hemställan.

Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.

Den 17 April, «. in.

515

§ 19.

Till bordläggning anmäldes de under § 11 här ofvan upptagna tvänne
Kongl. propositioner äfvensom följande nu inkomna ärenden:

Konstitutions-Utskottets utlåtanden:

N:o 12, i anledning af väckt motion om ändring af 9 § Riksdagsordningen; K:o

13, i anledning af väckt motion om ändring i 13 § Riksdagsordningen
;

N:o 14, i anledning af väckt motion om ändring i 16 § Riksdagsordningen
;

N:o 15, i anledning af väckta motioner om ändring i 16 och 18 §§
Riksdags-orduingen;

N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring af 23 § Riksdagsordningen; N:o

17, i anledning af väckt motion om ändring i 33 § Riksdagsordningen
;

N:o 18, i anledning af väckt motion om ändring i 71 och 73 §§
Riksdags-ordningen; och

N:o 19, angående väckt motion om tillägg till 3 § Tryckfrihetsförordningen
;

Stats-Utskottets utlåtanden och memorial:

N:o 55, i anledning af väckta motioner angående upphörande af hofveriskyldigheten
till kungsgårdar och milltieboställen i Skåne;

N:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
upplåtelse af en del utaf bastionen Drottningen jemte kronan tillhörig
mark i Christianstad för anläggning af eu vattenledning;

N:o 57, med förslag till voteringsproposition er, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i frågor rörande beräkningen af statsverkets inkomster
;

N:o 58, rörande Kamrarnes skiljaktiga beslut i anledning af Kongl
Maj:ts nådiga proposition, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jern vägsanläggningar, som utan bidrag af allmänna medel utföras; N:o

59, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor;
och

N:o 60, angående väckta motioner om anslag till folkhögskolor;

516

Den 17 April, e. m.

Bevillnings-Utskottets memorial:

N:o 11, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
olika beslut i en del af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8, angående
allmänna bevillniugen; och

N:o 12, i följd af erhållen återremiss af Bevillnings-Utskottets betänkande
(N:o 7), i anledning af väckt motion angående införande af
bevillningstaxering i Norrbottens och Westerbottens läns lappmarker;

Lag-Utskottets utlåtande N:o 81, i anledning af väckt motion om
upphäfvande af § 2 i Kongl. förordningen den 21 Mars 1844 angående
förbud mot lotterier; samt

Protokollsutdrag från Första Kammaren, med återlemnande af ärendet
rörande ordnandet af den medicinska undervisningen i riket.

För ytterligare bordläggning skulle samtliga dessa ärenden sätta»
främst på den föredragningslista, som komme att upprättas för nästa sammanträde.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens i dag fattade beslut.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. % 12 på natten.

In fidem
II. Husberg.