Justerades två protofeollsutdrag för detta sammanträde.Kammaren åtskiljdes kl. 10 e. m

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:410

383

Den 10 April, f. m.

Justerades två protofeollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskiljdes kl. 10 e. m.

In fidem
0. Brakel.

Onsdagen den 10 April 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollet för den 4 dennes f. m.

Friherre Raab. Carl: Jag får vördsamt anhålla om tre veckors
tjenstledighet från den 15 dennes för vårdande af mina enskilda angelägenheter.

Denna anhållan bifölls.

Företogs val af tjugofyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmäktige uti Riksbanken och Riksgälds-kontoret jemte deras suppleanter
äfvensom styrelseledamöter och suppleanter vid lånekontoren
i Göteborg, Malmö och Wisby; och befunnos, efter valförrättningens
slut, dertill hafva blifvit utsedde:

Grefve Beck-Friis
Herr Brummer
„ de Maré
Friherre von Essen
Herr Falk

„ Geijer, J. O.

,. Gyllenram
,, Hallenborg
„ Hederstjerna

med 62 röster,

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11

Den 10 April, f. in.

389

Herr von Hofsten
„ Häggström
Friherre von Otter
Herr Petre
„ Reutersvärd
Friherre von Schwerin
Herr Tornérhjelm
Grefve "Wachtmeister, A. F.
Herr Wijkander
„ Bennich
Friherre Funck
Herr af Klint
„ Peijron, A.

Grefve Piper

„ Wachtmeister, H.

med 62 röster,

77 77 7?

77 77 77

77 77 7?

77 77 77

77 77 77

77 7? 77

7 7 7 ? 77

77 77 77

.> 61 „

7? 77 77

75 7? 77

77 77 77

77 77 77

77 77 57

Företogs val af sex suppleanter till Kammarens valmän för utseende
af Riksdagens fullmäktige uti Riksbanken och Riksgäldskontoret,
jemte deras suppleanter, äfvensom styrelseledamöter och
suppleanter vid lånekontoren i Göteborg, Malmö och Wisby; och
befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

med 46 röster,

77 77 77

77 77 77

77 77 77

Grefve Sparre, K. G. A. „ „ „

Friherre Adelsvärd „ 45 „

sedan ordningen mellan dem som erhållit lika antal röster blifvit
genom lottning bestämd.

Herr Santesson
„ Berg
,, von Sydow
„ Sahlin

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 7 e- m.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse!*:

N:o 9, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens första
hufvudtitel;

N:o 10, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
andra hufvudtitel;

N:o 11, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
tredje hufvudtitel;

390

Den 10 April, f. m.

N:o 12, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
fjerde hufvudtitel;

N:o 13, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
femte hufvudtitel.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott och Andra
Kammaren inkomna utlåtanden, betänkanden och protokollsutdrag,
nemligen från

Stats-Utskottet:

N:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
väckt fråga om öfverlemnande till statsverket af åtskilliga utaf f. d.
Majoren m. m. August Hahr utarbetade karteverk jemte dertill hörande
graverade plåtar m. m.;

N:o 48, i anledning af väckta motioner angående dels indelningsverkets
ombildande och antagande i sammanhang dermed af en värnepligtslag,
dels lindringar i rustningsbesväret inom provinsen Småland
;

N:o 49, i anledning af väckt motion angående frälserusttjenstens
utgörande in natura m. in.;

N:o 50, i anledning af väckta motioner om förlängning af nu
gällande vakanskontrakt med rusthållarne vid Smålands grenadierbataljon
samt vid Westgöta regemente;

N:o 51, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
anslag till reseunderstöd för besökande af internationela expositionen
i Wien år 1873 m. m.;

N:o 52, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
anslag för befrämjande af tillgodogörandet af de inom riket förekommande
fosforförande lager:

N:o 53, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse i fråga
om pension för Telegrafintendenten, Majoren A. L. Fahnehjelm:

Beoillnings- Utskottet:

N:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
dels stadgande af förändrade vilkor för tidningars och tidskrifters
postbefordran samt dels åtskilliga andra postväsendet röx''ande
frågor;

Banko-Utskottet:

N:o 10, i anledning af Herr Friherre John Ericsons motion, om
återställande till Grosshandlaren A- F. Ericsons sterbhusdelegare

Den 10 April, f. m. 301

af en i Riksbanken såsom säkerhet deponerad intecknad skuldförbindelse; -

Andra Kammaren:

N:o 182, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts betänkande N:o 26, i anledning af väckt motion derom,
att kronolägenhetslösen eller omföring till skatte skall genom
kungörelse i kyrkorna offentliggöras:

Första Kammarens Tillfälliga Utskott:

N:o 4. angående väckt fråga om skyldighet för innehafvare af
sådan statens egendom å landet, för hvilken bevillning efter andra
artikeln ej erlägges, att utgifva fyllnadsbidrag till folkskolelärares
aflöning i förhållande till egendomens taxeringsvärde;

N:o 5, i anledning af väckt fråga om krigsundervisning i skolorna
samt obligatorisk vapenöfning för ynglingar från 15 års ålder
till dess de inträdt i beväringsåldern.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 6 dennes bordlagda utlåtanden och memorial:

N:o 44, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och
andra vattenaftappningsföretag med flere dylika föremål;

N:o 45, med förslag till allmänna vilkor och stadgande!! i afseende
på de statsbidrag, som !inder denna riksdag beviljas för väganläggningar
och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt
sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag;

N:o 46, i anledning af väekt motion i fråga om kronohemman
samt åtskilliga kronolägenheters upplåtande under skattemannarätt
utan särskild köpeskillings erläggande.

Föredrogs Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 6 dennes
bordlagda utlåtande N:o 6, i anledning af remiss utaf Andra Kammarens
protokollsutdrag N:o 111, med delgifvande af Andra Kammarens
beslut rörande ordnandet af den medicinska undervisningen i
riket.

Flere ledamöter begärde detta utlåtande ånyo på bordet; hvarjemte
anmälde sig och yttrade:

Grefve Ehrensvärd: Då tryckningen af Första Kammarens

Tillfälliga Utskotts N:o 2 utlåtande kommit att något fördröjas och

392

Den 10 April, f. m.

Kammarens ledamöter således ej varit i tillfälle att taga kännedom
af detsamma, vågar jag hemställa, huruvida det icke skulle vara skäl
att flytta detsamma något tillhaka på föredragningslistan och till
och med nu redan bestämma att företaga det till slutligt afgörande
Onsdagen den 17 dennes i stället för nästa Lördag.

Till detta förslag lemnade Kammaren, uppå gjord proposition,
sitt bifall.

Jemlik! Kammarens den 22 sistlidne Mars fattade beslut, företogs
nu till behandling Konstitutions-Utskottets den 27 och 30 i nämnda
månad bordlagda memorial N:o 6, med förslag till ny Tryckfrihetsförordning.

Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställning,
beslutat, att memorialet skulle punkt- och paragrafvis företagas
till behandling, föredrogs

I:fita punkten, innehållande förslag till nij Tryckfrihetsförordning.

§§ 1, 2 och 3.

Antogos att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

$ 4.

Herr von Koeh: Jag vill till eu början tillkännagifva min ställning
till frågan om en ny tryckfrihetslag. Den är sådan, att ehuru
jag i åtskilliga delar icke kan instämma i Utskottets förslag, utan
hufvudsakligen vidhåller de anmärkningar jag afgaf vid sistlidna riksväg
i de fall de icke föranledt rättelse, hvilket jag likväl erkänner
på många ställen skett och hvarför jag betygar min tacksamhet,
så anser jag likväl det hela vara ett så stort framsteg i jemförelse
med hvad vi nu hafva, att i händelse det vore..fråga om att votera
lagen t klump,. jag gerna skulle gifva mitt ja. Äfvenså vill jag göra
hvarje eftergift, som icke går längre än Utskottets nu framställda
förslag, blott lagen blifver hvilande till nästa riksdag. Men som jag
icke_ vet, om den kommer att antagas, och en del fel finnas qvar, anser
jag det vara min skyldighet att låta till protokollet anteckna de
anmärkningar jag uar emot det nu framställda förslaget, utan att jag
likväl skall yrka återremiss, så vida icke detta sker äfven af någon
annan ledamot af Kammaren.

• ,, afseende, å den nu föredragna paragrafen kan det minst komma
i fråga att yrka återremiss, ehuru jag vill anmärka, att der förekommer
en något ovanlig lagstil, då det heter, att tjensteman, som obehörigen
hindrar eller fördröjer utlemnande eller afskrifning af hand -

Den 10 April, f. m.

393

lingar, skall derför såsom för tjenstefel tilltalas och straffas. Man
brukar icke omtala, att en person skall tilltalas och straffas, utan
man säger blott att lian skall straffås, hvilket jag vill anmärka för
den händelse att en omredaktion kan komma ifråga. Som jag redan
yttrat, har jag likväl icke något yrkande att framställa.

Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen antogs att
hvila.

§

Antogs att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

§ 6\

Friherre De (deer: Mot denna paragraf har jag visserligen ingen
anmärkning att göra, men anser mig likväl böra hemställa, huruvida
det icke kunde vara anledning att vid densamma göra ett tillägg.
I sitt betänkande angående tryckfrihetslagen vid förra riksdagen
yttrade Konstitutions-Utskottet, att om någon lagstiftning efter
87 § Regeringsformen icke .nog hastigt skulle kunna komma till stånd,
så vore det skäl att bibehålla nuvarande tryckfrihetsförordnings föreskrifter
angående den privata eganderätten till skrifter till dess en
sådan lag hunnit få statsmakternas sanktion. Då en lagstiftning i
detta ämne är synnerligen svår att åstadkomma, emedan den erbjuder
många frågor, i hvilka meningarne såväl här som i andra länder
visat sig vara skiljaktiga, förefaller det mig icke otroligt att en
ny lagstiftning i ämnet icke kan åstadkommas så hastigt som vid
nästa riksdag. Skulle denna min förmodan besannas, men denna
grundlag detta oaktadt blefve antagen, så skulle deraf blifva en följd
att.vi alls icke hade några föreskrifter om eganderätten till tryckta
skrifter. . Ai detta skäl. anser jag det vara försigtigast att i denna
§ föreskrifva, det nu gällande tryckfrihetsförordnings bestämmelser i
detta ämne skola gälla till efterlefnad till dess en ny lag blifvit stiftad.
Skulle denna anmärkning anses befogad, så borde den föranleda
till återremiss. Jag vill emellertid för närvarande icke göra
något yrkande, utan skall låta anmärkningen falla, om den icke vinner
något understöd.

Herr Rydin: Konstitutions-Utskottet har icke förbisett det af
den föregående talaren anmärkta förhållande, men har tänkt sig att
den olägenhet som han framställt skulle kunna xmdvikas derigenom
att Konstitutions-Utskottet, i händelse tryckfrihetslagen nu förklaras
hyllande., vid nästa riksdag, samtidigt med anmälandet häraf, framlägger
till antagande det förslag, att såsom civillag tills vidare skola
gälla de paragrafer i nu varande tryckfrihetsförordning, som innehålla
bestämmelser om eganderätten till tryckta skrifter.

Ofverläggningen förklarades slutad och paragrafen antogs att

hvila.

Den 10 April. f. in.

391

§§ 7-11.

Antogos att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

§ K.

Grefve Mörner, Carl Göran: Uti den framlagda lagen finnes

Icke något stadgande om medgifvande att utsätta ett fingeradt namn.
Derom förekommer likväl i gamla tryckfrihetsförordningen ett uttryckligt
påbud. Skulle förevarande paragraf med dess mindre tydliga
redaktion kunna föranleda, att en sådan åtgärd belädes med
straff, så tror jag icke att det vore så alldeles riktigt. Herrar ledamöter
i Konstitutions-Utskottet torde bäst kunna upplysa huru
deras mening varit!

Herr von Gegerfelt: Enligt hvad af betänkandet synes, har

äfven jag reserverat mig emot den af Utskottet föreslagna förändring
i förra Riksdagens beslut, samt påyrkat den redaktion, som då föreslogs
och mot hvilken några anmärkningar icke då framkommo. Äfven
om medgifvas måste, att det kan vara ett obilligt onus för boktryckaren
att icke allenast gratis tillhandahålla exemplaren å tryckningsorten,
utan äfven besörja transporten till biblioteken, och någon
jemkning häruti borde ske, synes det mig att förändringen måste
inskränkas derhän, att boktryckaren bör tillhandahålla biblioteken
dessa exemplar, då det nemligen synes vara alldeles olämpligt att
genom grundlagsbud göra justitiekanslern och hans ombud till kommissionärer
för biblioteken, och pålägga dem skyldigheten att för
bibliotekens räkning emottaga exemplaren. Ehuru jag således påyrkar
bibehållande af den förra redaktionen, så anser jag dock, att
om en sammanjemkning i detta hänseende bör ske, den bör utgå från
den grundsatsen, att boktryckaren skall tillhandahålla biblioteken
dessa exemplar. Fastän intet hinder synes mig förefinnas derför att
nu genast tätta ett definitivt beslut, så har jag för min del dock icke
något mot en återremiss.

Herr Faxe: Till hvad Herr von Gegerfelt yttrat vill jag blott

tillägga, att om man läser början af paragrafen, så torde af deri förekommande
orden i “sviklig afsigt“ meningen vara alldeles tydlig.

Grefve Mörner: Det är just de af den föregående talaren åberopade
orden, som hos mig väckt tvekan om rätta meningen med
detta stadgande, och jag tror att det torde vara nödvändigt att Konstitutions-Utskottets
ledamöter upplysa hvad Utskottet menar med
det här förekommande uttrycket “i sviklig afsigt

Herr von Kock: Så vidt jag kan förstå, har en betydlig för bättring

i förra årets förslag i denna paragraf blifvit gjord. De
sista raderna i 12 § lydde då: “diktadt namn, hvarmed ingen verklig

person utmärkes, vare ej förbjudet att å skriften utsätta". Jag tog mig
då friheten att göra några anmärkningar i den syftning, att hvarje
känd signatur icke borde få begagnas i bedräglig afsigt. Såsom paragrafen
nu är redigerad, skulle jag åtminstone tillämpa paragrafen på.

Den 10 April, f. m. 395

det sättet, att jag för begagnande i sviklig afsigt af känd signatur
skulle tillämpa allmänna lagens straffbestämmelser för bedrägeri. Det
är åtminstone min föreställning och jag har hemtat någon anledning
dertill af Konstitutions-Utskottets motiv. Jag undrar om man icke
härigenom skulle kunna förekomma det missbruk af falsk signatur,
hvilket sedan sista riksdagen här i landet väckt så mycket uppseende.
Kanske kunna Konstitutions-Utskottets ledamöter upplysa om icke
så är förhållandet

Herr von Ehrenheim: Utskottets afsigt med denna bestäm melse

har varit att skydda personer dels deremot, att andra personer
till sin fördel skulle så att säga taga i besittning deras författarenamn,
dels deremot att de, såsom uppgifne författare, skulle kunna
äfventyra att för skriften tilltalas. Dessa ändamål har Utskottet
ansett vinnas, utan öfverflödig och skadlig inskränkning i rättigheten
att begagna diktad! namn, genom bestämmelserna att författarenamnet,
om ansvar skulle kunna ådömas, skulle vara orätt, och att åtgärden
skulle ske % smidig afsigt, det vill säga för att gagna sig sjelf
eller andra eller för att skada göra. Jag föreställer mig också att
ändamålet med denna åtgärd vunnits. Deremot har Utskottet borttagit
de sista raderna af motsvarande paragraf uti det vid förra riksdagen
framlagda förslag af det skäl, att det mötte en utomordentlig
svårighet att få detta uttryck exakt. Det blefve nemligen alltid fråga
om hvilket namn, som vore diktad!., och uppmärksamheten har blifvit
fästad derpå, att sviklig! begagnande af annans signatur i det förra
förslaget saknade straffbestämmelse.

Jag anhåller vördsamt att paragrafen må förklaras hyllande.

Grefve Mö mer: Jag tror knappt att under den tid vår nuva rande

tryckfrihetsförordning varit gällande några missbruk i detta
hänseende förekommit. I nu gällande tryckfrihetsförordning heter
det: “diktadt namn, hvarmed ingen verklig person utmärkes, vare
ej förbudet att på titelbladet utsätta, då auktors rätta namnsedel
lemnad är“. Det bär _ således hittills varit medgifvet att använda
signaturer och till följd deraf har icke heller något antagande om
sviklig afsigt i sådana fäll kunnat förekomma. Men såsom denna
paragraf nu är skrifven, och om den skulle få den tillämpning som
den ärade representanten från Blekinge velat gifva åt densamma, så
tror jag att den blefve en ganska vådlig paragraf, ity att hvar och
en signatur som en herre begagnar, genast skulle vara hans egendom,
ehuru man icke vet hvem som har denna signatur. Hela alfabetet
och kambinationer deraf skulle på det sätt kunna blifva en egendom
för vissa herrar. Jag tror derföre att det icke skulle skada, om man
läte qvarstå ett lagstadgande, som hittills, så vidt jag vet, lyckats
förekomma alla _ obehöriga tvister och åtal''för tryckfrihetsmissbruk.
Då jag emellertid tyckes stå ensam, skall jag icke framställa något
yrkande.

Ofverläggningen förklarades slutad och paragrafen antogs att

hvila.

Antogs att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

§ M.

Herr Faxe: 1 den reservation jag afgifvit mot den föredragna

paragrafen har jag sökt visa olämpligheten af det stadgande somder
blifvit infördt i strid mot hvad såväl nuvarande tryckfrihetslag innehåller
som äfven hvad förra riksdagen bl ef föreslaget. Enligt denna
paragraf skulle de skrifter, som det åligger boktryckaren att aflemna
för Kongl. biblioteket och universiteten, lemnas dels i Stockholm
till justitie-kanslern dels ock i orterna till justitie-kanslerns ombud.
Jag fruktar, att detta icke endast för de ifrågavarande myndigheterna
skulle medföra stort besvär, då de måste granska, att de
aflemnade exemplaren, hvilka ofta öfverlemnas hvarken inbundna eller
häftade, vore fullständiga, utan äfven att på många ställen i hufvudstaden
och de större städerna, der antalet af. tryckta skrifter är
mycket stort, det blefve nödigt att inrätta särskilda arkiv för dessa
handlingar. Utom det att detta skulle medföra en ganska stor tunga
för nämnda myndigheter, skulle justitie-kanslerns ombud i orterna
säkerligen icke åtnöja sig med de obetydliga arvoden, som de nu
hafva, för den händelse de finge åliggandet att äfven ordna och öfversända
allt tryckt. För min del tror jag icke, att det är någon
så stor svårighet för boktryckaren att en gång om året till de tre biblioteken
afsända dessa handlingar, ett exemplar till dem hvar. Jag
har visserligen hört anmärkas, att boktryckarne icke alltid blifvit
bemötta med välvilja, då de företagit sig att afskicka handlingarne
på paketpost eller jernväg till de bibliotek, som skulle mottaga dem,
och derom underrättat vederbörande, enär clessa stundom varit mindre
beredvillige att ombesörja paketernas afhemtning. Boktryckarne
hafva derföre ansett, att det för dem vore alltför betungande att fullgöra
den nuvarande skyldigheten, men icke så mycket för kostnadens
skull som för den oginhet hvarmed de blifvit bemötta.

På dessa skäl hemställer jag, att Kammaren, med anslag å Utskottets
förslag, behagade antaga hvad jag i min reservation föreslagit
eller antagande af ett stadgande, alldeles lika med det, som Utskottet
förra riksdagen föreslog och Kammaren då biföll. Det lyder
sålunda: “Till Kongl biblioteket samt till hvarje af rikets universitet
skall boktryckare, af allt som under året hos honom tryckes,
inom slutet af Juni månad nästföljande år, utan betalning aflemna
ett fullständigt och felfritt exemplar jemte dertill hörandep lanseker.
Underlåter ------------- aflemna.

Jag anhåller om bifall till detta förslag.

Herr von Ehrenheim: Jag är till det mesta förekommen af

Herr Faxe. Skilnaden emellan den af Utskottet nu föreslagna paragrafen
och den, som vid förra riksdagen af båda Kamrarne antogs,
är den, att enligt det sednare förslaget bibehålies åliggandet för boktryckare
att till Kongl. biblioteket, och båda universiteten aflemna

Oen 10 April. t. in

397

ett fullständigt och felfritt exemplar af allt hvad som under året hos
honom tryckes, då deremot enligt den nu föredragna paragrafen denna
förbindelse är inskränkt dertill, att boktryckaren skall tillhandahålla här
i Stockholm justitie-kanslern. och i orterna justitie-kanslerns ombud
dessa exemplar. Det är lätt att inse. hvilket ytterst besvärligt
uppdrag dessa tjensteman härigenom skulle erhålla. Det skulle otvifvelaktigt
föranleda icke obetydliga statsutgifter, och det blefve säkerligen
ganska svårt för justitie-kanslern att få ombud i orterna. Är
det nu så, att Riksdagen vill lindra denna skyldighet för boktryckare,
så kan det lätteligen ske derigenom, att ett anslag ställes till Kong!.
Maj:ts disposition för kostnaden af dylika transporter, i fall den skulle
anses så betydlig, att den bör lindras eller alldeles borttagas.

Jag förenar mig om det af Herr Faxe framställda yrkande.

Grefve Mörn er, Carl Göran: Det är om rätta förståndet af
den nu föredragna paragrafen, som jag skall anhålla att till ledamöterne
af Konstitutions-Utskottet få framställa en fråga. Här står att
för Kongl. biblioteket samt för hvarje af rikets båda universitet
skall boktryckare utan betalning tillhandahålla ett exemplar af allt
hvad som under året hos honom tryckes. I andra paragrafen deremot
säges, att hvad i denna lag stadgas, galle alla skrifter och dertill
hörande af bildningar som utgått från tryckpressen eller f/enom andra
likartade mekaniska medel blifvit mångfaldigade. Är det således
meningen, att den nu föredragna paragrafen blott rör från tryckpressen
komna skrifter, eller åsyftar den äfven andra genom mekaniska
medel mångfaldigade, alster? Om det sednare är meningen, så är paragrafen
icke tydlig. Är det åter meningen att endast det förra slagets
alster skall komma till Kongl. biblioteket och universiteten, vill
det synas mig att paragrafen gerna skulle kunna antagas sådan den
nu är föreslagen.

Det är troligt, att detta stadgande kommer att gifva justitiekanslerns
ombud ett ganska välkommet tillfälle att begära arvodestillökning,
och det vore ju illa. att betaga dem en sådan kärkommen
och af Riksdagen gifven anledning.

Herr Dickson: Oaktadt jag för min del fullt gillar de af de

första talarne framställda åsigter, så hemställer jag likväl till Kammaren,
om det icke i detta fall skulle vara lämpligare att till Utskottet
återremittera paragrafen för att icke riskera att förslaget
sönderryckes genom olika beslut i begge Kamrarne. Då det dessutom
är möjligt att äfven någon af de öfriga paragraferna i förslaget kan
blifva till Utskottet återremitterad, vore det väl fördelaktigast för
förslaget i sin helhet, om äfven denna paragraf blefve återremitterad
och icke genast afslagen.

Herr Rydin: Jag är af samma åsigt som den siste talaren,
ehuru jag icke reserverat mig mot Utskottets beslut. Min åsigt har
nemligen varit, att man. genom att få tryckfrihetslagen i sin helhet
antagen, skulle vinna så mycket, att man gerna skulle kunna utsätta
sig för den lilla, olägenhet, som kan blifva en följd af denna para -

308

Den 10 April. f. m.

graf. Då här nu emellertid blifvit yrkadt bifall till paragrafen sådan
den var i det föregående förslaget och detta bifall kan anses naturligt,
då Kammaren förut antagit densamma, så vill jag i likhet med
den föregående talaren anhålla om återremiss för att vi icke genom
ett definitivt beslut i denna fråga må förhindra ntsigten att få en ny
tryckfrihetslag.

Herr 0 del b er g: Då jag icke hört någon yrka bifall till Utskottets
förslag, så nödgas jag, som tillhört pluraliteten inom Utskottet,
att framställa ett sådant yrkande. För min del anser jag det
vara ett tillräckligt onus för boktryckaren, att på tryckningsplatsen
gratis tillhandahålla tre exemplar för de bestämda institutionerna,
utan att han derjemte bör betungas att försända dem till dessa, ofta
på långt afstånd belägna institutioner, hvilket skulle medföra ett
alltför stort besvär för boktryckaren, för att man skulle vilja ålägga
honom det. Då staten utan afgift får dessa exemplar, anser jag det
också vara statens pligt att på tryckningsorten emottaga dem. och
bekosta deras transport till de ställen der de skola förvaras.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr von Kock: I öfverensstämmelse med de åsigter jag yttrade,
då jag första gången hade ordet i denna fråga, anser jag mig, i afseende
på de af dessa förslag, som jag icke anser vara så särdeles
vigtiga, böra omfatta det, som har största chancen att gå igenom.
Framför allt anser jag att man icke på detta mindre vigtiga förslag
bör hänga upp sig, så att man icke, om jag så får säga, må
komma i en återvändsgränd.

I afseende på sjelfva saken instämmer jag med den föregående
talaren och yrkar således bifall till Utskottets förslag. Jag anser
nemligen att då boktryckaren i alla fall är ålagd det onus att gratis
lemna fyra exemplar, hvilket isynnerhet när det är fråga om planschverk
kan vara ganska dyrbart, så är det icke för mycket, atfc han
liksom alla andra som skola betala utgifter får fullgöra sitt onus
på det ställe, der han bor, och att staten som får trycket också gerna
kan bekosta transporten af detsamma.

En talare har skämtat litet öfver att förslaget skulle medföra
en välkommen anledning för justitiekanslerns ombud att få ökade
arvoden, men jag tror icke, att den saken förtjena!'' så mycket afseende,
ty blifver besväret ökadt, så höra ombuden naturligtvis också
hafva ersättning derför. Det som för närvarande är mest betungande
för boktryckaren är väl i alla fall transportkostnaden; och med de
transportmedel, som staten nu har, blifver kostnaden lindrigare för
staten än för de enskilde.

Jag skulle således helst se, att förslaget förblefve hvilande, men
hemställer till de Herrar, som äro af annan tanke, om de icke skulle
vilja nöja sig med återremiss.

Herr von Gegerfelt: I allmänhet måste väl i hvarje lag, och
särskildt i en tryckfrihetslag, allt vara tillåtet som icke är uttryck -

309

Den 10 April, f. ro.

ligen förbjudet. När således intet förbud finnes mot en sådan åtgärd,
så är den tillåten.

Herr Hallenborg: Den förste talaren, som yrkade återremiss,
uppgaf, att anledningen hvarför Konstitutions-Utskottet framkommit
med detta förslag vore den, att det vore utsigt att denna paragraf
lättare än den förra redaktionen skulle blifva antagen af Medkammaren
och att. derföre förslaget i sin helhet lättare skulle gå igenom.
Då det är min öfvertygelse, att af alla paragrafer ingen är så säker
att antagas som denna, anser jag det icke vara skäl att hänga upp
sig på detta mindre vigtiga förslag samt genom en återremiss fördröja
frågan och åstadkomma besvär. Jag tror, att kan en ny tryckfrihetsförordning
vinnas genom att bereda denna lättnad för boktyckarne,
så är det icke skäl att bär göra några svårigheter.

Jag påyrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Faxe: Med anledning af hvad som blifvit anfördt af Herr
Dickson med. flere får jag återkalla det af mig framställda förslag
och förena mig i yrkandet om återremiss.

Herr von Ehrenheim: Då flere af de utskottsledamöter, som
understöd! den af mig förordade redaktionen, yrkat återremiss, vill
icke heller jag motsätta mig en sådan.

^ Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
(Trefven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats,
dels att den förevarande paragrafen måtte antagas att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling, och dels att paragrafen skulle till
Utskottet återförvisas; framställde Herr (Trefven och Talmannen först
proposition på paragrafens antagande att hvila, hvarvid svarades
många nej jemte åtskilliga ja, och sedermera proposition på återremiss
af paragrafen, , då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

§ 15.

Herr. von (Tegerfelt: Mot första momentet af denna paragraf
har jag jemte flere af Första Kammarens ledamöter inom Utskottet
reserverat mig och påyrkat följande lydelse af detsamma: “För innehållet
af tryckt skrift vare, med här nedan stadgade undantag,
författaren ansvarig om han utlemna! skriften för att i tryck offentliggöras.
i annat, fåll ansvarig utgifvare». Om man skulle bygga
tryckfrihetsförordningen på principelt riktiga grunder, så skulle dessa
grunder vara desamma som de vid hvarje brottmålslagstiftning gällande,
eller att hvar. och en, som bidragit till ett brotts begående,
skall derför ansvara i den mån han varit uti brottet delaktig. Enligt
strafflagen skall så väl den, hvilken författar, som enhvar hvilken
bidrager till spridande af smädeskrifter derför ansvara, och principiela
skäl för andra föreskrifter då smädeskrifter mångfaldigas genom
tryckning torde fåfängt sökas. Om än allmänna meningen

40.0

Den 10 April, £. m.

icke kali vinnas för en reform i detta hänseende, torde dock eftergiften
icke böra sträckas längre än skäligt är, eller att ansvaret, då
det drabbar blott en, åtminstone drabbar den mest brottslige. Bet
lär väl icke kunna förnekas, att en författare, som utlemnat en skrift
till offentliggörande, är den mest brottslige af alla dem, som bidragit
till skriftens spridande. Enligt Utskottets förslag göres emellertid
hans ansvarighet ensamt beroende utaf, om han vill erkänna, att
han utlemnat skriften till offentliggörande, det vill säga, att frågan
om författareansvaret helt och hållet är beroende på hans egen vilja,
och detta synes mig alldeles oantagligt.

Anspråket att under anonymitetens skydd begå brott utan ansvar
synes mig mer än väl tillgodosedt, genom stadgande, att ingen
inqvisition får ske efter författaren, såvida han icke uppgifvits af boktryckaren
eller utgifvaren, och derföre får jag för min del yrka, att
Kammaren, med ogillande af Utskottets förslag, måtte antaga det af
reservanterne framställda.

Herr Faxe: Då äfven jag reserverat mig mot Utskottets förslag
i denna de], så får jag nu inskränka mig till att, i enlighet med
hvad Herr von G-egerfelt föreslagit, anhålla om afslag å momentet,
sådant det blifvit af Utskottet framstäldt, och om bifall till det förslag,
som innehålles i vår reservation.

Herr Rydin: Jag bär biträdt Utskottets förslag i denna punkt
af det skäl, att jag ansett det vara af vigt för åstadkommande af
någon förändring i tryckfrihetsförordningen, att man icke öfvergifver
någon af de grundsatser, som ligga till grand för föreskrifterna
i nu gällande tryckfrihetslag.

Såsom eu så beskaffad grundsats måste man anse den nu
gällande, att hvarje författare har rättighet att vara anonym. Det
är en sanning, att ingen i hemlighet bör få begå brott, och att således
en författare, som utgifvit en skrift af brottsligt innehåll, också
bör straffas, och om det icke vore någon annan olägenhet förenad
med detta stadgande, än att författaren till eu brottslig artikel blefve
trots sin anonymitet ålagd ansvar, så skulle jag icke hafva något
emot den förändring, som Herr Faxe föreslagit. Det betänkliga dervid
är emellertid, att genom åtals anställande och väckande af tryckfrihetsprocess
kan författaren till eu skrift, som sedermera icke befinnes
brottslig, få sin anonymitet röjd. Till följd häraf skulle man,
då en skrift utkommit utan utsatt författarenamn och väckt en viss
nyfikenhet, kunna genom åtals väckande anställa inqvisition efter
hvem som är författare. Det är för att förekomma en så beskaffad
inqvisition i de fall, då skriften icke befinnes brottslig, som jag anser,
att man, i likhet med nu gällande tryckfrihetsförordning, icke
bör gå längre än att stadga, att författaren endast kan ådömas ansvar
såsom den der offentliggjort en skrift, då han på något sätt
erkänt sig vara författare.

Herr O delberg: Jag ber blott att få tillkännagifva, att jag

inom

401

Den 10 April, f. na.

inom Utskottet. delat samma mening som Herrar von Gegerfelt och
±axe, och att jag således i likhet med dem yrkar afslag på första
momentet och bifall till den af Herr Faxe föreslagna redaktionen.

Herr Hall en borg: Om någon af paragraferna i detta förslag
kommer att undergå en mycket sträng kritik, så är det säkerligen
den 15:de. Jag_ trodde derföre att, då man sannolikt kan förvänta
ett atslag och i bästa fall en återremiss af paragrafen från Andra
Hammarens sida. så vore det nu bättre att återremittera punkten än
att antaga de förslag, som Herrar Faxe och von Gegerfelt framställt
Jag hemställer derföre, att de Herrar, som yrkat bifall till detta förslag,
matte törena sig med mig uti begäran om återremiss.

- u ?err ,v°n Ehrenheim: Det förslag, hvilket Herr von Geger felt

framställt, och hvari äfven jag instämmer, skiljer sig från fjolårets
endast deruti att man borttagit orden “om han sitt namn å skriften
utsatt . _ Detta har man nemligen ansett endast innebära en form
*01'' bevisningen och icke behöfva utsättas, då grundtanken är, att
författaren är ansvarig, i fall han skriften i tryck utlemnat, hvilket
stadgande också återfinnes i båda förslagen. För min del kan jag
icke _ se, att den af oss föreslagna ordalydelsen kan föranleda någon
inqvisition efter författaren. Det beror nemligen på boktryckaren
att uppgifva författaren och, ifall han detta gör, är det som undersökning
kan komma i fråga, huruvida uppgiften varit riktig eller icke.
Doktryckaren ar icke heller enligt vårt förslag förbunden att uppgifva
författaren men enligt Utskottets förslag skulle han dervid vara
inskränkt till de fall, då han redan på förhand försett sig med bevis
emot honom, och boktryckarens rätt att skydda sig sjelf för ansvar
genom uppgifvande af författaren beror således på, om boktryckaren
forsett sig med dylika bevis eller icke. För min del kan jag icke
inse att det ad reservanterne framställda förslag gör intrång i rättmätiga
anspråk på anonymitet, och jag finner derföre icke något
skal att frångå den grundsatsen, att, om författaren utlemnat skriften
i-ii H ’ ian derför må ansvara. Jag hemställer derföre om bifall
till Herr von Gegerfelts förslag, men då återremiss här blifvit yrkad,
och den alltid kan medföra någon nytta, då båda Kamrarne i detta
fall aro af så olika mening, så vill jag icke för min del motsätta
mig. att paragrafen blir till Utskottet återförvisad.

Hem von Koch: Denna paragraf var den, som jag vid förra

riksdagen ansåg såsom den aldra mest betänkliga uti förslaget, och
mm åsigt^ är ännu oförändrad. Jag yttrade mig då något vidlyfti^a:re
d frågan och skall derföre icke göra det nu, utan inskränker
mig till att, med åberopande af mitt anförande till protokollet den 6
Maj förlidet år, blott tillägga något. Jag yttrade då, att man borde
försöka att hufvudsakligen behålla samma grundsats i tryckfrihetslagen
som i allmänna lagen, eller att hvarje brottsling får straff för
sitt brott och icke kan undergå detta genom ombud. Oaktadt jag då
åberopade ett annat land eller det lilla Baden, der jag tror, att ett
dylikt stadgande länge funnits, så yttrade dock eii af mina gamla
Riksd. Prat. 1872. 1 Afd. 2 Band. 26

402

Den 10 April, f. m.

vänner, att det möjligen vore i Utopien, som en sådan grundsats
funnes i tryckfrihetslagen; i något annat land vore det säkerligen
icke. Efter hvad jag nu hört af den af Utskottets ledamöter, som
egentligen talat för bifall till Herr Faxes förslag, som står mycket
närmare min åsigt än den af Utskottet föreslagna redaktionen, så vill
jag icke yrka på någon återremiss i syftning att komma längre än
hvad Herr Faxe och Herr von Gegerfelt föreslagit.

Fastän jag emellertid lifligt önskar, att man måtte komma så
långt som möjligt på den råtta banan, så är jag dock färdig att, i
öfverensstämmelse med hvad jag först yttrade, för att få de andra
föreslagna förbättringarne, uppgifva äfven denna anmärkning, om så
påfordras, och med uttryckande af den mening till protokollet, att jag
önskar bifall till Herr Faxes förslag, förenar jag mig med de Herrar,
som, för att icke riskera att hela förslaget skall stranda, yrkat återremiss,
hvarpå jag äfven hoppas att Kammaren måtte ingå.

Grefve Mörner, Carl Göran: Man har här uttryckt olika

åsigter rörande de stadganden, som förekomma i första momentet af
15 Ö§, och för min del skulle jag tro, att, hvad tanke Kammaren
må hysa i denna fråga, så vore det godt, om densamma blefve uttalad,
och att man icke stannade vid en enkel återremiss, på det att
Utskottet, när frågan dit återkommer på grund af olika beslut i båda
Kamrarne, måtte veta, hvad denna Kammare verkligen hyser för
åsigt i frågan. Jag anhåller om bifall till den föredragna punkten.

Herr Kydin: I likhet med den föregående talaren, får jag för

Kammaren påpeka vigten af att i denna fråga fattas ett definitivt
beslut, på det att Utskottet må hafva någon ledning, då det sedermera
skall afgifva nytt förslag i ämnet, i fall det blir fråga om samman
emkning. Utskottet kommer då att stå på en säkrare grund än
i fall Kammarens beslut endast lyder på återremiss, i synnerhet som
olika meningar kunna finnas med afseende på en sådan återremiss.
Detta moment har varit det mest omtvistade i hela lagen. Inom den
komité, som inom Utskottet tillsattes för detta ärendes beredning,
var man ense i afseende på denna punkt, men sedan förslaget kommit
till Utskottet, gjorde sig der olika meningar gällande, och för
att sammanjemka dem och gå Andra Kammarens ledamöter till mötes,,
uppstod det föreliggande redaktionsförslaget. Sedan emellertid detta
var antaget utan votering, så reserverade sig den ene efter den andre
af ledamöterne från Andra Kammaren eller tillkännagåfvo, att de
icke varit med om beslutets fattande. Af hela den föreliggande frågans
beskaffenhet inses, att den hufvudsakligen vänder sig omkring
denna paragraf, och att det är af största vigt, att det ej får fortfara
såsom nu sker, då man kan leda fram hvilken ansvarig som helst,
hvilken, om han blott säger sig hafva utgifvit skriften, måste såsom
författare antagas. För att förhindra detta anser jag det vara nödvändigt,
att antaga stadgandet i mom. 4 af denna paragraf, der det
heter: “k^n boktryckaren ej uppgifva ansvarig författare eller varder
han förvunnen att hafva gjort oriktig uppgift, ändå att densamma
af den uppgifne erkännes, stånde han sjelf ansvaret11. Uti flotta tillägg

Den 10 April, f. m.

403

ligger en rättighet för åklagaren att undersöka, huruvida boktryckarens
eller utgifvarens uppgifter äro riktiga, och således att inqvirera i
afseende på författareskapet, och det är för att skydda en författare mot
en så beskaffad inqvisition, isynnerhet i de fall, då åtal blifvit väckt
utan skäl, som jag förenat mig med dem, som anse, att man icke bör
gå längre i utkräfvande af ansvar af författaren, än då han sjelf på
något sätt gifvit vid handen, att han lemnat skriften till offentligheten.
Det kunde annars hända, att, om en person hade ett manuskript
inläst i sin låda, och det derifrån utan hans vetskap utkomme
och blefve offentliggjordt, så skulle han kunna ställas till ansvar för
skriftens innehåll; ty om han icke kunde styrka, att manuskriptet
blifvit honom frånstulet, så måste han anses såsom den der utlemnat
detsamma till offentligheten. Dessa skäl göra, att jag för min
del yrkar bifall till Utskottets förslag; men ifall Kammaren icke öfverensstämmer
med mig härutinnan, så anhåller jag, att man måtte
fatta ett bestämdt beslut och icke stanna vid en enkel återremiss.

Herr Dickson: Då, enligt hvad jag förmodar, paragrafen kom mer

att till Utskottet återremitteras, anser jag att det vore önskvärdt,
om Kammarens ledamöter ville yttra sig icke blott, såsom hittills,
öfver paragrafens första moment, utan jemväl öfver de öfriga momenten,
på det Utskottet deraf måtte erhålla ledning vid frågans
förnyade behandling.

Kör egen del yrkar jag återremiss.

Herr Kaxe: Jag är icke fullt säker om föredragningen afser

paragrafen i sin helhet eller endast dess första moment, i hvilken
sednare händelse jag icke skulle hafva något emot en återremiss.
Eljest yrkar jag bifall.

Med afseende å Herr Rydins yttrande, att det kunde inträffa,
att åtal anställdes endast för att få reda på författaren, får jag
erinra, att ett sådant försök kunde blifva angifvaren eller åklagaren
ganska dyrt; och det torde således icke vara att befara, att någon
endast af nyfikenhet anställer åtal.

Herr Rydin förmenade jemväl, att en författare kunde komma
att ansvara om skriften blifvit honom frånstulen och af annan utgåfves.
Men kan han visa, att stöld skett, är han naturligtvis ansvarsfri,
och bevisningen om tillgreppet torde icke vara förenadt med någon
särdeles svårighet, utan lärer förhållandet härvid kunna ådagaläggas
på samma sätt som i andra fall då stöld skett.

Herr Grefven och Talmannen yttrade, att han, med anledning
af hvad Herr Kaxe anfört, ansåge sig böra erinra derom, att hela
15 § vore under öfverläggning samt att till följd deraf propositionen
komme att omfatta paragrafen i dess helhet, derest begäran
om delning af propositionen ej blefve gjord.

Herr Nordström: Som sambandet mellan de sex momenten i

denna 15 § är sådant, att de endast i ett sammanhang kunna pröfvas,
begagnar jag mig af Herr Talmannens förklarande, att granskningen
omfattar hela paragrafen, till att om dess innehåll yttra några

401

Den 10 April, f. m.

ord. I denna paragraf afhandlas frågan, hvilken kan stallas till ansvar
för en genom tryckpressen offentliggjord eller genom andra
likartade mekaniska medel mångfaldigad skrift eller afbildning, som
blifvit utlemnad till försäljning, eller till spridande på annat sätt, och
förklaras ansvaret kunna drabba: 1) skriftens författare, med hvilken äfven
öfversättare af -skrift skall anses lika, 2) i fråga om artiklar i tidning
eller tidskrift, utgifvaren, eller, såsom orden lyda, den som i egenskap
af utgifvare bestämt skriftens innehåll, derest han ej vill uppgifva
ansvarig författare, och 3) boktryckaren, derest i förstnämnda fall ansvarig
författare, och i det andra ansvarig utgifvare ej kunde af
boktryckaren uppgifvas, och hans uppgift derom ej behörigen styrkas.

Frågar man nu, hvilken får såsom ansvarig författare anses,
mötes man af vissa i förslaget uppställda kategorier, om hvilka det
säges, att en person, som befinner sig i någondera af dem, icke får
såsom ansvarig författare af domstolen godkännas. Dessa fall äro:
att en person vid den tid, då skriften utgafs, var afvita, eller genom
sjukdom eller ålderdomssvaghet beröfvad förståndets bruk, eller ej
hade fyllt femton år, eller ej var i riket bosatt, eller var för brott
häktad. Frågar man åter, hvilken, efter afräkning af nämnda undantagskategorier,
bär såsom för skriftens innehåll ansvarig författare
anses, får man i förslaget derå två olika svar, nemligen, enligt lista
momentet: den som låtit utsätta sitt namn å, skriften, eller annorledes
erkänt sig hafva densamma till offentliggörande i tryck utlemnat;
men i annat fall utgifvaren. Genom någondera af dessa två åtgärder
skulle således författaren anses vara gifven och känd, och ansvaret
för den fristående skriften drabba honom. Enligt 4:de momentet
deremot, som begynner med orden: “är ej författaren, eller utgifvaren
känd41 och derför ålägger boktryckaren att, för att freda sig
sjelf, uppgifva honom, vore det ej nog med, att sanningen af denna
uppgift inför rätten erkännes af den sålunda uppgifna personen; den
måste ock på annat sätt kunna styrkas, detta erkännande oaktadt.
I båda dessa fall antages dock ett erkännande af författaren vara för
handen: i det förra fallet derigenom, att han å skriften utsatt,_eller,
såsom det, man kunde nästan säga, med en viss ironisk fingervisning
heter, “låtit11 utsätta sitt namn; i det sednare derigenom, att han
inför domstolen bekräftar boktryckarens uppgift och förklarar sig
vara ansvarig författare. I yttre afseende äro de väl något olika,
dessa två sätt för erkännande; men i fråga om tillförlitligheten torde
dock, att döma efter vanliga psykologiska grunder, det sednare
kunna tillmätas större trovärdighet, och hvarföre föreslås då i det
sednare fallet ytterligare rörande författaren en inqvisition, som väl
minst lika mycket vore på sin plats i det förra?

Man vill utan tvifvel dermed för framtiden, så vidt möjligt, söka
motarbeta detta numera, till heder för tidens tänkesätt, så mycket
ogillade “ansvaringssystem44, som på sin tid uppfanns af en viss
publicist, den der om medlen för sina ändamål hyllade mycket liberala
äsigter. Men då det väl ej torde kunna förnekas vara lättare att
förmå en person att 44låta.“ på en skrift utsätta sitt namn såsom författare,
ehuru han ej är det, så länge han ej vet, eller ens kan
bedöma, huruvida något åtal mot skriften kan komma att väckas,

405

Den 10 April, f. m.

än att förmå honom åtaga sig ansvaret, sedan åtal redan är vackt,
så har man i sjelfva verket för ändamålet vidtagit endast en halfmesyr,
hvilken dessutom, betraktad ur en annan synpunkt, kunde
leda till ett annat ondt, nemligen minskande eller upphäfvande af
den säkerhet, som under alla omständigheter statsklokheten borde
vara angelägen om att åt anonymiteten bevara. Och dessutom, huru
skall det kunna anses vara till full visshet styrkt, att en af boktryckaren
uppgifven person är, eller icke är, den verkliga författaren?
Denne person, icke tillhörande någon af de förut omnämnda undantags
kategorierna, kan vara en man känd för mångahanda kunskaper,
skriftställareförmåga och talent, så att i detta hänseende intet kunde
mot honom invändas, och då han nu derjemte erkänner författareskapet,
hvad är det då, som ytterligare skall styrkas? Derom lemnas
man af förslaget i okunnighet. Utan att angifva, hvilka omständigheter
skola styrkas, förklarar det endast, att uppgiften skall styrkas,
ehuru riktigheten af densamma af den uppgifne erkännes. Detta kan
ej gerna anses tillfredsställande. Några närmare bestämmelser, hemtade
företrädesvis från den uppgifnes personliga qvalifikationer, synas
i detta afseende vara nödiga, domaren till ledning, om ej erkännandet
får anses vara tillräckligt.

Vid granskningen af. denna paragraf om ansvar för innehållet
åt tryckt skrift må man ej heller förbise hvad i 3 § är föreslaget,
så lydande: “Denna lag må ej tillämpas å tryckt skrift, som ej blifva
_utlemnad till försäljning eller till spridande på annat sätt.''1 Det
inför lag brottsliga i skriftens innehåll skulle således enligt denna
paragraf ej ligga deri, att den blifvit tryckt, utan deri, att den såsom
sådan blifvit spridd eller utlemnad till försäljning; och ehuru det
sedermera i 15 £ icke just följdriktigt säges, att ansvaret skall
drabba författaren, om han erkänt sig hafva utlemnat skriften till
offentlig (förande i tryck, måste man dock väl antaga meningen vara,
att _ ansvar först _då kan utkräfvas, sedan den blifvit utlemnad till
spridning. Men vid sådant förhållande borde väl ansvaret egentligen
drabba spridaren, vare sig utgifvaren eller boktryckaren. Utskottet
har emellertid fästat sitt ögonmärke förnämligast på att få reda på
författaren, och dervid kommit att, med afvikande från de fästa grunderna
för imputabiliteten af det som faktiskt konstituerar brottet,
söka hvälfva ansvaret på honom i främsta rummet.

En afvikelse från grundsatsen i 3 § visar sig ock i 6 mom. af
15 §, af innehåll, att den som utsprider någon skrift, hvarå boktryckarens
namn och tryckningsorten ej äro utsatta, skall i fråga om ansvar
för innehållet såsom boktryckare anses, derest ej styrkas kan,
från hvilket tryckeri skriften utgått. Om nu detta kunde styrkas,
skulle således utspridaren vara från ansvar för innehållet fri. Detta
öfverensstämmer dock ej heller med hvad Strafflagen i 16 Kap. om
ärekränkning samt i öfrigt om delaktighet i brott stadgar, och torde
derföre ock_ behöfva att ytterligare tagas i öfvervägande. På alla
dessa skäl tillåter jag mig hemställa, att hela denna 15 § måtta varda
återremitterad, för att af Utskottet tagas under förnyad pröfning.

Herr von Gegerfelt: Med anledning af den siste talarens

406

Den 10 April. f. m.

anmärkning, att motsägelse skulle förefinnas mellan 1 och^ 4
mom., vill jag erinra, att 1 mom. stadgar . ansvarighet för författaren,
den verklige, icke den som uppgifver sig såsom sådan, och att
sålunda om, enligt hvad 4 mom. förutsätter, _ oriktig uppgift lemnats
om författaren, 1 mom. icke eger tillämpning.

Det nämndes, att det vore svårt att bevisa hvem som är förtattaren.
Detta medgifves, men deraf följer icke, att det icke kan låta
sig bevisa. Dessutom är det icke, såsom en talare anmärkt, stridande
mot allmän rättsgrundsats, att eget erkännande icke ovilkorligen
antages såsom fullt bevis. Om nemligen en person uppgifver sig som
skyldig till ett åtaladt brott för att derigenom freda den_ verklige
gerningsmannen, kan ingalunda, enligt allmän rättegångsordning, åklagaren
förmenas att styrka uppgiftens oriktighet, så vidt den utgör
hinder för gerningsmannens öfverbevisande.

Emot sista momentet har anmärkts, att den, som utsprider skrift,
hvarå boktryckarens namn saknas, icke borde undgå ansvar, äfven
för den händelse det styrktes från hvilket boktryckeri skriften utgått.
Mig synes emellertid Utskottets förslag i denna del vara i full öfverensstämmelse
med den i öfrigt omfattade principen, att i tryckfrihetsbrott
en skall ansvara. Denne är i det uti momentet förutsatta fall
boktyckaren, och först när denne ej kan framskaffas utspridaren. Då
nu i öfrigt utspridaren icke straffas, förefaller det mig som om det
vore inkonseqvent att ålägga honom ansvar, i händelse boktryckaren,
fastän skriften saknar boktryckarenamn, kan upptäckas. _

Jag har visserligen yrkat bifall till min reservation, men får
förklara, att jag icke har något emot en återremiss samt att jag, i
likhet med Herr von Koch, heldre går in på den af Utskottet föreslagna
lydelse, än jag, genom att framkalla stridigheter, låter hela
frågan fälla.

Herr Nordström: Hvad de ledamöter af Konstitutions-Utskottet,
som haft ordet efter mig, till upplysning i frågan meddelat, har jag
med största uppmärksamhet afhört, men dervid icke kunnat finna de af
mig i mitt första anförande anmärkta motsägelser skingrade, eller
hvad i öfrigt under diskussionen mot förslaget blifvit yttradt vara
vederlagdt. Det kan, efter mitt omdöme ej anses annorlunda, än
såsom en motsägelse, att en person, som låtit å en skrift utsätta
sitt namn såsom författare, ovilkorligen skall såsom ansvarig sådan
betraktas, men icke få godkännas såsom sådan, om han, ehuru hans
namn ej förekommer å skriften, likväl inför rätten erkänner sig vara
ansvarig författare, och att i sednare fallet en inqvisition skall öppnas,
hvars begränsning ej ens är antydd, för att få reda på, huruvida
han eller någon annan bör antagas vara den rätta. Det kan i
min tanke ej bestridas, att man lika väl kan köpa ett namn för att
utsätta det å skriften, som att köpa en person, för att inför rätten
erkänna sig vara författaren. Med distinktionen är således intet vunnet
till förekommande af “ansvaringssystemet“; men inqvisitionen i
sednare fallet kan lätt leda till kränkning af anonymiteten, som det
dock i många afseenden kan vara åt mycken vigt att låta förblifva
orubbad. Jag upprepar min begäran om återremiss.

Den 10 April, f. m.

407

Herr Faxe: Herr von Gegerfelt synes mig fullständigt hafva

vederlagt den anmärkning som gjorts derom, att motsägelse skulle
finnas mellan 1 och 4 mom. Uppenbart är nemligen att 1 mom.
afser allenast den verklige och icke den föregifne författaren.

Ett stadgande, sådant som det i 4 mom. intagna, anser jag
vara alldeles nödvändigt, på det man må komma till det åsyftade
målet, att förekomma, det obehöriga personer uppträda såsom författare
och derigenom ådraga sig ansvarigheten och den brottslige strafffrihet.
Jag anser det också vara tydligt, att det, om icke alltid,
åtminstone understundom skall låta sig göra att åstadkomma bevisning
emot uppgifter som falskeligen lemnas om författaren.

Jag hemställer att 1 mom. måtte till Utskottet återförvisas,
men att §:n i öfrigt måtte af Kammaren bifallas.

Herr Rydin: Då diskussionen egentligen vändt sig kring 1
mom., hemställer jag att detta mom. måtte blifva föremål för särskild
proposition och dervid upptagas yrkandena om bifall eller återremiss.
Emellertid vidhåller jag mitt yrkande, att §:n i sin helhet
måtte bifallas.

Friherre Nordenfalk: Då flere ledamöter yrkat, att paragrafen
skulle till Utskottet återremitteras, anser jag mig icke böra underlåta
påpeka ett förbiseende, som måhända förtjenar att tagas i betraktande
för den händelse Utskottet ånyo kommer att taga paragrafen
i skärskådande. Det lieter i sista momentet: “Utsprider någon
skrift, hvarå boktryckarens namn och tryckningsorten ej äro utsatta,
vare i fråga omansvar för innehållet såsom boktryckare ansedd,
derest ej styrkas kan, från hvilket tryckeri skriften utgått".
Detta innebär, att utspridare är ansvarsfri, allenast han styrker från
hvilket tryckeri skriften utgått. Nu kan ju lätt nog inträffa, att en
pamflett tryckes i utlandet och sedan utsprides här; och då den utländske
boktryckaren naturligtvis icke kan drabbas af ansvar samt
utspridaren blefve ansvarsfri, derest han styrkte hvar skriften vore
tryckt, skulle följaktligen i detta fall icke någon komma att ansvara.
Det i 31 § förekommande stadgande tror jag icke innebära tillräckligt
skydd i ifrågavarande hänseende.

Herr Rydin: Med anledning af den utaf den siste värde talaren
framställda anmärkning, vill jag endast fästa uppmärksamheten derpå,
att, om en utspridare vill leda ansvaret från sig, skall han framhafva
en person, som är skyldig att för skriftens utgifning ansvara inför
svensk domstol. Om således utspridaren styrker, att skriften utkommit
från tryckeri i utlandet, har han dermed ingalunda fredat sig sjelf
från ansvarighet. Han ansvarar då för brottsligt utspridande af skrift
enligt allmän lag. Ifrågavarande paragraf har endast afseende på
svenska skrifter.

Herr von Gegerfelt: Såsom tillägg till hvad den siste värde

talaren erinrat, får jag nämna, att det af 31 § i lagförslaget tydligen

408

Den 10 April, f. m.

framgår, att sista momentet i nu förevarande paragraf allenast afser
skrift som blifvit tryckt inom landet, samt att den, som utsprider
utrikes tryckt skrift, skall dömas efter strafflagen ock icke efter någon
bestämmelse i tryckfrihetsförordningen.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grofven
och Talmannen, att, som det blifvit yrkadt, att lista momentet
och de öfriga momenten måtte göras till föremål för särskilda propositioner,
komme delning af propositionen i öfverensstämmelse härmed
att ega rum; och hade, hvad först beträffade paragrafens
första moment, följande yrkanden blifvit framställda, nemligen:
l:o att momentet måtte antagas att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling; 2:o att samma moment skulle antagas att hvila medföljande
förändrade lydelse: “för innehållet af tryckt skrift vare med
här nedan stadgade undantag författaren ansvarig, om han utlemna!
skriften för att i tryck offentliggöras. I annat fall ansvare utgifvaren“;
samt 3:o att momentet måtte till Utskottet återförvisas.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på momentets antagande att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling, hvarvid svarades många nej jemte åtskilliga ja, sedermera
proposition på momentets antagande att hvila med ofvanomförmälda
förändrade lydelse, då svaren likaledes utföllo med många nej jemte
åtskilliga ja, och slutligen proposition på återremiss af momentet,
hvilken proposition besvarades med många ja jemte åtskilliga nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr Hydin begärde votering.

Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställning,
beslutat, att momentets antagande att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling skulle. utgöra kontra-propositionen vid den blifvande
voteringen; uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition: Den,

som vill att lista momentet i 15 § af Konstitutions-Utskottets
förslag till ny Tryckfrihetsförordning skall återförvisas, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

momentet att hvila till vidare grundlagsen -

Vinner nej,
lig behandling.

antages

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 68.

Nej — 17.

Efter förmälan, att hvad åter angick de öfriga momenten i 15
§, yrkanden blifvit gjorda, dels att de samma skulle antagas att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling och dels att momentet

409

Den 10 April, f. m.

måtte återförvisas; framställde Herr Grefven och Talmannen först
proposition på momentens antagande att hvila, hvarvid svarades många
ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på återremiss
deraf, då svaren likaledes utföllo med många så väl ja som nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades, och
anslogs följande voteringsproposition:

“Den, som vill, att 2:dra, 3:dje, 4:de, 5:te och 6:te momenten af
15 § i Konstitutions-Utskottets förslag till ny Tryckfrihetsförordning
skola antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling, röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, återförvisas de ifrågavarande momenten.“

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja - 89.

Nej — 85.

§§ 16-25.

Antogos att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

§ 26.

lista mom.

.Herr von Ehrenheim: Frågan om jurys sammansättning har
alltid betraktats såsom en bland de svåraste att lösa. Att finna ett
fullt tillfredsställande sätt för dess sammansättning har utgjort ett
hittills olöst problem i de länder, der icke jury inrättningen är af
gammalt ursprung och sammanvuxit med landets rättsinstitutioner.
Jag tror för min del, att det sätt, som blifvit af Utskottet föreslaget
i detta moment, om det ock i brist på bättre må vara antagligt,
lemnar. mycket öfrigt att önska. Landstingen äro efter min tanke
institutioner, som hafva helt andra uppgifter än att välja personer,
bland hvit ka jurymän vid inträffande behof skola utlottas. Derföre
har jag i min reservation fästat uppmärksamheten på ett annat sätt
eller att öfverlemna valet af sådana personer åt domstolarne. Min
öfvertygelse är, att, om ett sådant uppdrag lemnas åt domstolarne,
vinner man den trygghet, att endast redbara och i viss mån bildade
personer komma att sitta såsom jurymän. Vill man derjemte bestämma,
att ett stort antal skall utväljas, så kommer icke någon ensidighet
att göra sig gällande.

Jag har vid detta moment endast velat uttala min åsigt, men
framställer icke något yrkande; vinner min åsigt icke den sympati,
att någon af Kammarens ledamöter anhåller om proposition på åter -

410

Den 10 April, f. m.

remiss i anledning af densamma, så är det icke skäl att jag gör det.
Jag bär också velat tillkännagifva, att jag hyser betänkligheter mot
det af Konstitutions-Utskottet föreslagna sättet, ehuru jag, om icke
något annat bättre nu kan antagas, föredrager det framför det nuvarande.

Grefve Mörner, Oscar: Sammansättningen af jury är en af de

svåraste frågor lagstiftaren kan hafva att lösa, ity att man dervid
måste tillse att rättvisan må iakttagas, politiska förföljelser förekommas
och att en viss bildningsgrad förefinnes hos jurymännen, på
grund hvaraf kan antagas att de äro kompetente att uttala sitt omdöme
i de frågor, som underställas deras pröfning, diet nuvarande
sättet att utse jurymän lärer kanske icke kunna anses lämpligt att
vidare bibehållas, och jag vill icke heller förorda detsamma, men, då
något annat måste antagas, kan jag icke annat än beklaga att Konstitutions-Utskottet
föreslagit att landstingen skulle blifva de väljande.
Tager man i betraktande hvad som afsågs med bildandet af den representativa
församling som kallas landsting, så finner man att meningen
var att skapa en korporation, som skulle i viss mån vårda provinsens
ekonomiska angelägenheter samt derjemte befatta sig med
undervisningsväsendet och andra rent kommunala frågor. Sedermera
har man ansett det vara lämpligt — jag lemnar derhän om så verkligen
är — att förvandla landstingen till politiska institutioner genom
att gifva dem uppdrag att välja riksdagsmän. Tiden skall visa, om
detta var nyttigt eller icke, men jag kan för min del icke inse något
skäl att utsträcka landstingens verksamhet till för dem fullkomligt
främmande ärenden. Jurymännen äro ju till viss grad dömande personer.
Hvarföre skall då, om också medelbart, befattning med domareembetet
öfverflyttas på landstingen? Om det nu visat sig, att i
allmänhet valen omfattades med något synnerligt intresse, skulle man
deri möjligen kunna finna ett skäl för det föreslagna stadgandet, men
jag, som varit landstingsman, alltsedan landstingen började sin verksamhet,
kan intyga, att intresset för desamma är så ringa, att, om
det icke gäller någon särskild fråga, hvarvid sinnena upphetsas för
stunden, det vanligen tillgår sä, att af några få personer upprättas
en lista, hvilken obetingadt antages. Nu säger man väl att känslan
af ansvar skulle mana till större vaksamhet, men efter regeln blifver
icke så, ehuru icke förty inträffa kunde, att i tider af politisk jäsning
ett visst politiskt partiintresse kunde göra sig gällande inom landstingen
och valen derigenom, måhända till föga båtnad för beredande
af en rättvis lagskipning, bestämmas.

Jag vill icke här framlägga något bestämdt förslag om sammansättning
af jury, emedan jag tror att ett sådant icke skulle hafva
någon utsigt till framgång, men jag föreställer mig, att jurymännen
borde väljas, icke af landstingen, icke heller, såsom af eu ledamot af
denna Kammare blifvit föreslaget, af domstolarne, hvilket förslag jag,
i förbigående sagdt, icke kan biträda, på grund deraf, att jag icke
anser alla domstolar befinna sig på den ståndpunkt, att jag vill lemna
dem ett sådant uppdrag, utan af primärförsamlingarne, kommunerna.
Dessa borde direkt på kommunalstämma utvälja en person för hvart

411

Den 10 April, f. ni.

tusende, hvarjemte ett län kunde indelas i kretsar, och när sedermera
en jury skulle sammanträda, utsåges genom lottning inför domstolen
de som skulle blifva jurymän. Jag betviflar att man genom något
annat förslag skulle vinna större säkerhet för att jurymännen blefve
ett uttryck af opartiskt omdöme, och jag tror äfven, att en sådan
jury skulle komma att ega de insigter som erfordrades för att den
rätt skulle uppfylla sitt ändamål.

På det att detta mitt förslag, jemte. de. som möjligen komma att
här vidare framställas, måtte åt Konstitutions-Utskottet skärskådas
och tagas under ompröfning, vill jag icke yrka afslag å betänkandet,
utan anhåller om återremiss.

Herr Bergstedt: Såsom en betänkandet vidfogad reservation

utvisar, intager jag med afseende å denna fråga samma ställning som
Konstitutions-TJtskottet vid 1871 års lagtima riksdag, och anser landstingen
och stadsfullmäktige böra välja jurymännen. Jag gör det ej
derföre, att jag tror det ett sådant förslag har några egentliga utsigter
att blifva antaget eller derföre att jag anser det vara det
bästa möjliga, utan för att såmedelst inlägga en protest mot det,
enligt min uppfattning, oriktiga i ett förslag, som tillerkänner en
olika befogenhet, å ena sidan, åt landstingen och, å den andra, åt
stadsfullmäktige. Mig synes den inskränkning, man velat göra i
stadsfullmäktiges rätt att handla på samma sätt som landstingen,
såsom ett misstroende eller nästan som en förödmjukelse mot den förstnämnda
korporationen, något som densamma ingalunda förtjent, och
min åsigt är, att, om åt den ena korporationen sådant medborgerligt
förtroendeuppdrag lemnas, detsamma äfven bör gifvas den andra.

Men jag återkommer till hvad jag nyss sade, att jag dock ej
anser stadsfullmäktige och landstingen vara de^bästa möjliga valkorporationer
för utseende af jurymän, utan då jag vill åt dessa
kommunalstyrelser öfverlemna det ifrågavarande uppdraget, sker det
snarare derföre, att jag för närvarande ej kan finna något bättre
vara att tillgå. Jag vet väl, att icke Utskottets förslag i detta hänseende
förtid et år vann synnerligt understöd, och antagligen har ett
förslag i samma syftning nu ej heller större, utsigter att vinna framgång.
Dermed må nu vara huru som helst: jag skulle emellertid anse
önskligt, att Kammaren uttalade sig för någon bestämd .grundsats.
Möjligen har Herr von Ehrenheims förslag utsigter.att vinna Kammarens
sympatier, och jag för min del vill visst icke underkänna
dess värde i derå hänseenden, men jag fruktar dock, att detsamma
skulle hafva ytterst ringa utsigter att vinna godkännande i Medkammaren.

Om åter för en särskild kategori af rättsfrågor — såsom här är
förhållandet — en jury skall bildas genom utlottning inom eu viss
klass af medborgare, som kan antagas hafva de qvalifikationer, som
för jurymannauppdragets utöfvande äro erforderliga, anser jag med
den åsigt jag har, att det ej är så lätt att utfinna fullt tjenliga personer
för detta uppdrag — att man ingalunda bör utsträcka gränsen,
inom hvilken utlottningen skall ske, vidare än till de för utseende
af riksdagsmän till Andra Kammaren, valberättigade. Det

412

Den 10 April, f. m.

skulle, enligt mitt förmenande, vara i högsta måtto olämpligt att
göra en ytterligare utsträckning och medtaga t. ex. alla dem, som
äro röstberättigade i kommunala angelägenheter. Att till Andra
Kammaren valberättigade skulle utgöra en permanent jurykorporation,
inom hvilken lottning skulle ske, är något mot hvilket jag i
principielt hänseende ej har något synnerligt att anmärka, ehuru jag
fruktar, att äfven bland denna kategori af medborgare en och annan
skall finnas, som har alltför ofullständig uppfattning i hithörande
frågor, för att afgifva fullt kompetent utslag. Men mot den praktiska
tillämpningen ställa sig, enligt mitt förmenande, sådana hinder,
att man ^ ej kan fasthålla grundsatsen. I Stockholm utgör de till
Andra Kammaren valberättigades antal 8,000 ä 9,000; huru skulle
e.n lottning mellan ett så stort antal personer taga sig uti det praktiska?
I . små stadskommuner, der tryckerier finnas, har det händt
att man i sina beräkningar fått tillsammans högst 22 ä 23, som äro
röstberättigade för val till Andra Kammaren, och detta antal är för
litet att lotta emellan.

Att öfverlemna åt domstolen att sammansätta nämnden, såsom
det sker i England, der sherifen inom en viss kategori af medborgare
inkallar det förnödna antalet, har för mig visserligen icke något afskräckande.
Jag är till fullo öfvertygad, att deraf inga olägenheter
skulle vara att befara, men jag är tillika, såsom jag redan antydt,
fullt förvissad, att ett sådant förslag ej har någon chance att blifva
bifallet. Med ett ord, jag står i denna fråga alldeles rådvill. Ju
flera års erfarenhet jag fått, desto mera inser jag svårigheterna att
utfinna ett förslag till sammansättning af jury, till hvilket man kan
vinna bifall inom båda Kamrarne, och jag skulle nästan vilja antaga,
det frågan blifvit för tidigt väckt.

Om under diskussionen något förslag kommer att framställas,
som kunde hafva någon utsigt att vinna framgång, skulle jag med
glädje biträda detsamma; men, blir ej så förhållandet, tror jag att
det vore önskligt, om man antoge lagförslaget i öfrigt att hvila, men
läte juryinstitutionen tills vidare, och till dess man kan förena sig
om någon bättre, bibehålla sin nuvarande form. Jag tror, att sådant
utan olägenhet kan ske, och på det att frågan må kunna tagas
i öfvervägande inom Utskottet i samband med de erinringar, som
blifvit framställda mot förslaget i öfrigt, anhåller jag att "det föredragna
momentet måtte återremitteras.

Herr Dickson: Då jag inom Utskottet anslutit mig till det af

Herr. von Ehrenheini framställda förslag angående juryns bildande,
ber. jag att få yttra några ord för att angifva de skäl, som dervid
varit bestämmande för mig. Jag frågar då först: hvad är det man
har att framför allt fördra af eu jury? Jo, att den är så sammansatt,
att de bästa garantier lemnas i afseende såväl å jurymännens
opartiskhet som omdömesförmåga! För min del anser jag det af
Herr von Ehrenheim föreslagna sättet härutinnan vara det mest tillfredsställande.
Jag förnekar visserligen ej dermed, att ju icke på
annan väg kan åstadkommas en jury, som är både kompetent och
opartisk. Men i fråga om bildandet af en jury bör man tillse, att

413

Den 10 April, f. m.

icke sjelfva maskineriet för dess tillsättning blir sådant, att det kan
blifva på rent tillfälliga omständigheter beroende, huruvida detsamma
kan eller icke kan verka för uppnåendet af sitt ändamål. Jag befarar,
att så skulle kunna blifva förhållandet, om jurvmannakorpsen
skulle tillsättas på det af Utskottet föreslagna sätt. “Med kännedom
om den ringa håg för deltagandet i allmänna värf, som är rådande
hos oss, befarar jag nemligen högeligen att, om valmännen skulle
utses af de till Andra Kammaren valberättigade, en sådan medborgerlig
förrättning skulle omfattas med så litet intresse, att möjligen
någon gång jury mannakorp sen skulle komma att tillsättas af 5 ä 6
personer och derigenom alla garantier komma att saknas, för att de
utsedde jurymännen skulle ega behöriga qvalifikationer. Om deremot,
på sätt Herr von Ehrenheim föreslagit, domstolarne i hvarje
stad utsåge ett stort antal personer, bland hvilka sedermera jurymän
för hvarje särskildt fall uttoges genom lottning, så eger man i
den visshet man har om våra domares rättrådighet och omdömesförmåga,
enligt min åsigt, full garanti, att allmänt aktade och fullt
bildade personer utsåges till ledamöter i sj elfva primärkorporationen,
och man skulle deri hafva en borgen, att juryn sedermera skulle
komma att bestå af personer, fullt opartiska och“ kompetenta att bedöma
föreliggande frågor. Åtminstone förefinnas alla skäl för det
antagandet, att en sålunda tillsatt jury skulle blifva mera opartisk
än den nuvarande. Hvad denna angår, måste vi medgifva, att dess
beslut egentligen endast bestämmas af de tre ledamöter, hvilka domstolen
utser, enär de af parterna utsedde jurymän kunna sägas qvitta
mot hvarandra. För min del skall jag dock heldre önska att, på
sätt den siste talaren antydt, nuvarande bestämmelse i ifrågavarande
hänseende tills vidare bibehölles, än att Utskottets förslag godkändes,
enär detta sistnämnda, enligt min åsigt, har många olägenheter,
och jag befarar, att det skulle kunna inträffa, att i vissa fall det
blefve omöjligt att få i hop en sådan jury, som åsyftas.

För min del tillstyrker jag Kammaren på det högsta att uttrycka
en opinion i den syftning, Herr von Ehrenheims förslag angifver, och
att derjemte återremittera den föredragna punkten, på det att Utskottet
måtte komma i tillfälle att afgifva ett förslag i den antydda
riktningen.

Herr von Ehrenheim: Den talare från Blekinge län, som i
första hand motsatte sig den åsigt, jag uttalat i afseende å juryns
sammansättning, har likväl, om jag ej oriktigt uppfattat hans yttrande,
i det närmaste delat mina tankar. Hans anmärkning drabbade
i främsta rummet det sätt, på hvilket juryn för närvarande är sammansatt,
då man verkligen kan säga, att det är domstolen, som låter
juryn framföra sin mening, och jag instämmer mycket gerna deruti,
att det då är bättre att låta domaren döma direkte på eget ansvar.
Juryn tillsättes nu, såsom bekant är, på det sätt, att för hvarje fall
utser åklagaren en tredjedel, den åtalade en tredjedel, och domstolen
återstående tredjedelen af jurymännen. Då är det gifvet, att, om
domstolen vill begagna sin makt, kan den, utan att derföre utse personer,
mot hvilka invändning i öfrigt kan göras, försäkra sig om att

414

Den 10 April, f. m.

dess mening blifver den segrande inom juryn. Jag delar talarens
åsigter om olämpligteten häraf. Bestämmes åter, på sätt jag föreslagit,
att domstolen skall utse ett stort antal personer, exempelvis
i Stockholm 500 stycken, bland hvilka juryn sedermera skulle uttagas
genom lottning, så är det ej tänkbart, att domstolen, som icke
på förhand kan veta, hvilka mål skola under årets lopp. blifva föremål
för juryns behandling, kan utse juryn i eu viss riktning. Sådant
behöfver, enligt min åsigt, aldrig befaras. Hvad talaren yttrade
derom, att utlottning bland ett stort antal personer,, skulle blifva
ett skydd mot befarade missbruk, öfverensstämmer ju fullkomligt
med mina åsigter. Mitt förslag går nemligen ut på, att utlottning
skall anställas bland ett stort antal, men om utlottningen skulle ske
bland alla vid val till Andra Kammaren valberättigade, som han
föreslår, anser jag antalet blifva för stort och inga garantier i. afseende
å personernas lämplighet för jurymannauppdraget .vinnas,
hvarföre jag föreslagit att låta domstolen verkställa, en.gallring. Då
numera har anhållits om återremiss, instämmer jag i berörda yrkande.

Herr Hallenborg: Då denna paragraf förevar till behandling

inom Utskottet, kunde jag ej dela de åsigter, som omfattades, af Utskottets
majoritet, men på det att icke betänkandet skulle blifva, åtföljdt
af allt för många reservationer, återfinna Herrarne mig icke
bland reservanterne. Då frågan nu emellertid kommit på tal och
åtskillige af Kammarens ledamöter tyckas dela min åsigt i detta hänseende,
ber jag att få yttra några ord. . .

Ingen af eder, mine Herrar, torde betvifla, att ju icke denna fråga
blifvit inom Utskottet noga skärskådad och uttömmande diskuterad. Det
föreliggande förslaget är resultatet af en sådan pröfning och innefattar
ett försök att jemka emellan de olika åsigterna, som i afseende
å frågan gjort sig gällande. Vid förra riksdagen uttalade Utskottet,

såsom sin åsigt, att nämnden skulle utses för vidsträcktare delar af landet
dels genom landstingen och dels genom stadsfullmäktige i de större
städerna. Då uttalades en bestämd grundsats, nemligen att det skulle
vara de högsta kommunalstyrelserna, som skulle tillsätta nämnden;
denna grundsats tillämpades konseqvent, och man försökte ej göra
skilnad i afseende å sättet för tillämpningen af nämnden i städerna
och å landet. Sedermera uppkom ett nytt förslag, som, bygdt på
en annan princip, framställdes, af det sista publicistmötets utsedde
komiterade. och detta förslag gick derpå ut, att de till Andra Kammaren
valberättigade skulle utse jurykorporationerna. Utskottet försöker
här att medla mellan dessa båda, på olika, grunder bygda
förslag:, då det bibehåller ur Utskottets vid förra riksdagen väckta
förslag bestämmelser i afseende å landstingen, men deremot föreslår,
att i de större städerna, genom de till Andra Kammaren valberättigade,
skall utses en korporation af elektorer, som sedermera skall
utse sjelfva juryn. Jag kan ej anse detta sätt att gå tillväga., vara
riktigt, och, genom detta medlande mellan olika principer, går all
konseqvens i förslaget förlorad. Jag kan ej eller, gilla detsamma,
äfven af den anledning, att det skulle kunna anses innebära likasom

Den 10 April, f. m

415

ett misstroende mot stadsfullmäktige. Visserligen bär den farhåga
blifvit uttalad att, derest en tidning i en stad skarpt klandrade stadsfullmäktiges
åtgärder, sådant skulle kunna framkalla hos stadsfullmäktige
en så stor ovilja mot tidningen, att desse skulle göra alla
möjliga försök att komma åt den, som bure ansvaret för tidningen.
Man jag får dock dervid först och främst erinra, att den befattning,
som åligger en juryman, är sådan, att han ej kan i någon väsendtligare
mån inverka på sjelfva riktningen hos en tidning, utan att han är inskränkt
till att yttra sig öfver en viss åtalad artikel, och framför allt
har jag svårt att föreställa mig, att en person i den medborgerliga
ställning, att han hedrats med förtroendet att vara stadsfullmäktig,
skall önska att motarbeta den fria yttranderätten. Så stor är i vårt
land kärleken till det fria ordet, att jag tror densamma aldrig skall
kunna qväfvas. En verklig garanti — hvilken jag anser i alla händelser
böra bibehållas—mot maktmissbruk från jurymännens sida, ligger
i den bestämmelse, som införts i nuvarande förslag — och hvari
detta har ett gifvet företräde framför det förlidet år framställda —
och det är medgifvandet, som lemnats parterna, att genom lottning
uttaga vissa ledamöter ur juryn, hvilka den ene eller andre kan anse
så beskalfade, att de skulle ledas mera af sina personliga intressen
än af kärlek till det rätta.

Då jag alltså anser, att Utskottets förslag ej bör antagas i oförändradt
skick, och det torde vara omöjligt att här formulera ett särskildt
beslut, anser jag det vara lämpligast att återremittera frågan.
Detta kan visserligen ej leda till något resultat, då, såsom jag nyss
förnummit, Andra Kammaren genom votering med 80 röster mot 76
afslagit punkten, men det torde dock vara denna Kammares skyldighet
att, oberoende häraf, angifva sin åsigt i frågan.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (Trefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels
att det förevarande momentet skulle antagas att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling och dels att detsamma måtte till Utskottet
återförvisas; framställde Herr trefven och Talmannen först proposition
på momentets antagande att hvila, hvartill svarades nej, och
sedermera proposition på återremiss deraf, som med ja besvarades.

Härefter föredrogos den 26 §:ns öfriga moment och blefvo,
uppå yrkanden af Herr von Ehrenheim, till Utskottet återförvisade.

§ 27.

Herr von K och:

Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen antogs att
hvila.

§§ 28 -35.

Antogos att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

416

Den 10 April, e. m.

2:dra punkten.

Utskottets i sammanhang med förslaget till ny Tryckfrihetsförordning
afgifna förslag till ändringar i Regeringsformen och Riksdagsordningen
antogs att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Kammaren åtskiljdes kl. 2 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Onsdageu den 10 April 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e, m.

Justerades tre protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen
samt protokollet för den 4 dennes eftermiddagen.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 4 och 6 dennes bordlagda
utlåtande N:o 28, i anledning af väckt motion angående sättet för
stämnings delgifvande åt köping, bylag eller annan samfällighet.

Herr Hasselrot: Jag har icke i Lag-Utskottet deltagit i be handlingen

af denna fråga och derföre icke heller kunnat reservera
mig emot Utskottets hemställan. Emellertid får jag nu förklara, att
jag icke kan biträda förslaget. Utskottet har föreslagit att de mindre
samfälligheterna, såsom byalag och skifteslag, skulle i fråga om
stämnings delgifvande ställas i trimma kategori som de större samfälligheterna,
närad och socken. Jag tror att ett sådant stadgande
hvarken är behöfligt eller gagneligt.

Som vi alla veta äro byarne åtminstone i mellersta och södra
Sverige, således i största delen af vårt land, med högst få undantag,
sprängda genom laga skifte. Jag kan då icke inse, hvarföre nu, då

byarne

■ur

Oaa JO April, e. m.

bya.rne försvunnit, ett sådant stadgande skall vara mera be höfligt
än förut, da landet var öfversalladt af sådana. Icke heller kan jag
gorå rätt klart för mig om Indika frågor tvister med dessa samfällig
kunna komma att uppstå. Sedan byarne undergått laga
skitte, kunna nemligen frågor om rågångar icke längre blifva föremal
för tvister med dem, enär hvarje hemmansdei vid skiftet fått sin
egen rågång, och talan således i dylika frågor måste föras emot hvarje
särskild deiegare i hyn. Enahanda är förhållandet med frågor angaende
vägar. Sedan byn blifvit skiftad och hvarje deiegare fått sin
särskilda lott, maste ett anspråk på anläggning eller begagnande af
eu väg ötver byns gamla område, anhängiggöras emot hvarje jordägare
särskild^ öfver hvars egor vägen går. Jag kan, så gammal
domare jag ar, lCAe se särdeles många, om ens någon fråga, som nu
mera kan blifva föremål för rättegång emot dylika samfälligheter.

... Tar Ja§’ ,nu skifteslaget, så är detta ett begrepp af ytterst
olika omfattning. Ett skifteslag, kan nemligen omfatta eu hel socken,
, *ia§a är om skog och utmark, då samma socken uti inegorna
kan utgöra mango. skifteslag. Här kunna emellertid, jag erkänner
det, tvister uppstå, då det blir nödigt att stämma hela skifteslaget;
enligt skiitesstadgan kunna nemligen torfmossar, lertag, grustag och
dylika afsätta^ såsom hela skifteslagets gemensamma tillhörighet, och
om dem kan ju eu rättegång anhängiggöras, men icke synes det vara
skal att stifta särskild lag för sådana obetydligheter. Men Utskottets
förslag omfattar äfven “annan samfällighet11. Detta är ett ytterst
svagt begrepp och derunder synes kunna inbegripas snart sagdt
nästan hvad sorn helst, såsom bolag, sterbhus med mera dylikt,
i i if stämning kunna delgifvas dylika samfälligheter äfven på
det satt, som här blifvit föreslaget? *

Utskottets förslag är, som jag nämnde, icke heller gagneligt,
et innehåller att, jemte uppläsningen i kyrkan och anslag
pa tingsdorren, stämningen skall delgifvas byfogde eller ålderman
e ler, der sådan ej finnes, den eller de deiegare, som i sina hemvist
anträffa*. Da eu hel socken eller ett helt härad skall stämmas,
maste man antaga, att någon af deras medlemmar besöka kyrkan den
ag, da stamningen der uppläses, men detta kan man ej med lika
sa ernet antaga, då det endast är en by eller annan samfällighet, som
stamningen gäller; ej heller kan man vara öfvertygad om, att alltid
någon åt delegarne skall infinna sig på tingsstället och få läsa den
cer anslagna kungörelsen. Hvad blefve väl då den sannolika följden
åt ett stadgande sadant som detta? Jag antager, att en person, som
ai stoiste delegaren i en samfällighet, måste företaga en längre resa
r-ir i a?&e*ä&et ärende. En stämning uttages under tiden på sama
igbceii; man later uppläsa den i kyrkan och anslår den på tingsställe;.
samt delgifver den åt en eller par deiegare, som hafva litet
eller intet intresse i saken och som derföre ej bry sig om att bevaka
samfallighetens rätt. De kunna ock vara af käranden vidtalade att
ej deigitva omge deiegare stämningen.

o Hvad blir då följden? Rättegången utageras, dom faller till förman
för k^ianden, hvars påståenden icke blifvit motsagda, och så
Rrksd. Prof. 18/2. 1 Afd. 2 Band. 27

Den JO April, e. m.

418

kommer den hem, hviikens rätt målet egentligen rört, och finner sig vara
ofiördan dömd; men har dock ingen laga anledning till ändrings sökande,
då stämningen måste anses hafva blifvit samfälligheten behörigen
kungjord. År detta rättvisa?

Utskottet yttrar: “om än genom användande af det i Kongl. resolutionen
äen 20 Maj 1752 medgifna stämningssätt någon gång skulle
kunna inträffa, att en eller annan af svarandena icke erhåller kunskap
om den utfärdade stämningen och sålunda ej kommer i tillfälle
att sjelf värja sin rätt, är det likväl mindre att befara, att hans rätt
derigenom förnärmas, enär de öfriga svarandena, hviska lika med
honom hafva att af saken vänta nytta eller skada, äro i tillfälle och,
synnerligast om saken är af någon vigt, icke torde underlåta att emot
kärandens anspråk försvara sig och med detsamma jemväl den uteblifvande
svaranden". Utskottet har således sjelft erkän-t, att det
kan hända, att man icke blifver om stämningen underrättad och således
dömd ohördan; och Utskottets supposition, att i allmänhet någon
delegare skall värja byalagets rätt, är icke mera antaglig än
motsatsen.

Utskottet anmärker, att Lagkomitéen och Lagberedningen skulle
hafva föreslagit ett dylikt stadgande. I afseende härå ber jag att
få anmärka, dels att, då Lagkomitéen skref sitt förslag, större delen
af byarne ännu icke blifvit skiftade, dels ock att i detta tillika föreskrefs,
att den, som emottagit stämningen, skulle vara skyldig att
gifva de öfriga svarandena del deraf. Tilltror man sig att stifta en
lag, hvarigenom det skall åligga svaranden att gå kärandens ärenden,
riskerar man åtminstone icke att någon blir dömd ohörd, men jag
öfverlemnar åt hvar och en att afgöra, huru pass med god rättegångsordning
och billighet öfverensstämmande ett sådant stadgande skulle''
vara. " Utskottet har icke heller ansett sig kunna gå så långt. Utskottet
förslag är emellertid, som jag sökt visa, af beskaffenhet att
ej kunna bifallas, och jag tager mig derföre friheten anhålla om utslag
å detsamma.

Herr von Gregerfelt: Jag kommer till samma resultat, som

den föregående talaren, ehuru till en del på olika skäl. Behofvet
af eu genomgripande förändring af vårt rättegångsväsen har länge
varit erkändt, och likaledes har det varit erkändt, att ett godt mai
kan vinnas endast på det sätt, att särskilda delar deraf företagas till
konseqvent och genomfördt omarbetande och införas i lagen. Hvad
lagen stadgar om stämning utgör ett snart sagdt inom naturliga gränser
omgärd a dt fält, som val egnar sig att i ett sammanhang bearbetas.
Men att, såsom här skett, upptaga spridda stadganden och gifva
dem en nödtorftig omarbetning, kan icke försvaras annat än om
förändringen af ett sådant stadgande är af den genomgripande vigt,
att dermed icke utan fara kan anstå, till dess man blifver i tillfälle
att företaga den totala förändringen. Så var förhållandet med den:
vid förra riksdagen beslutade förändring angående sättet för instämmande
af en person, som håller sig undan. Jag tror. att det var af
stor vigt, att denna förändring skedde. Deremot anser jag icke sam -

Den 10 April. e. m.

41!)

ma förhållande här ega ram. Detta har af den föregående talaren
blifvit visadt.

Vid 1862—1868 års riksdag framlades ett förslag af enahanda
innehåll, hvithet af Riksdagen antogs, men hvarå Kongl. Maj:t vägrade
sanktion. Under de 10 år, som sedan dess förflutit, har, så vidt
jag kan påminna mig, icke någon motion i denna fråga varit väckt.
Men deremot många andra om både partiela och genereia förändringar
i lagen. Jag tror icke, att det kan anses för djerft, att häraf
draga den konklusion, att i detta afseende någon nöd icke står för
dörren. Om jag icke kan gilla sådana partiela lagförändringar i allmänhet,
så finner jag dem ännu betänkligare, då frågan eu gång varit
af Kongl. Maj:t pröfvad, och de förhållanden, som då föranläto
Kongl. Makt att vägra sin sanktion, icke blifvit nöjaktigt tagna i
öfvervägande.

De skäl, som 1863 föranledde Kongl. Maj:t att icke godkänna
Riksdagens beslut, voro trenne. För det första, att stämningstiden
icke var beräknad efter den längst bort boendes hemvist, hvilken
anmärkning föranledt rättelse i föreliggande förslag, för det andra
att föreskrift icke meddelats, att den som mottoge stämningen skulle
derom underrätta de öfriga; derpå svarar Lag-Utskottet att ett sådant
stadgande icke vore lämpligt, ty den som mottager stämningen
kan icke anses såsom ombud för de öfriga svarandena. Detta kan
gälla för de särskilda delegarne, men det gäller icke för byfogde eller
ålderman. Dessutom synes en sådan föreskrift svårligen kunna undvaras,
utan att svarandens rätt allt för mycket äfventyras. Det är
ingen småsak att blifva dömd utan att hafva erhållit kännedom om
rättegången, äfven om andra delegare skulle kunna bevaka ens rätt.
Det tredje och sista skälet, hvarföre Kongl. Maj:t afslog det förra
förslaget, var det, att begreppet skifteslag och annan samfällighet
vore ett mycket obestämdt begrepp; och för mig synes, att denna
anmärkning nu förtjenar att noga beaktas. Utskottet har blott så
vida fästat uppmärksamheten dervid, att Utskottet, då i det förra
förslaget talades om byalag, skifteslag eller annan dylik samfällighet,
nu borttagit ordet “dylik".

Det lärer väl icke kunna nekas, att ett sterbhus är en samfällighet,
och således skulle den, hvilken vill stämma ett sterbhus, som består
af minst tio delegare, hafva att välja emellan det nu föreslagna stämningssättet
och det redan i lagen stadgade, obestridligen vida mer
för delegaren betryggande stämningssätt för sterbhus. Att införa en
sådan valrätt kan val icke vara skäligt; och säkerligen har Utskottets
mening icke varit, att en sådan skulle få ega rum.

Vidare torde det icke kunna förnekas, att ett aktiebolag är en
samfällighet, som kan hafva jordegendom. Enligt nu gällande lag
skall ett sådant bolags styrelse stämmas. Men enligt detta förslag,
så skulle man endast behöfva i kyrkan låta uppläsa och å tingsstället
anslå stämningen samt i sitt hemvist söka delegarne utan ringaste
bemödande att finna dem. Denna föreskrift att delegarne skola
sökas i sina hemvist, minskar dessutom den åsyftade lättnaden och
kan göra mycket besvär utan nytta. Jag antager, att eu delegare
bor aflägset; han skall då sökas i sitt hem, men der svaras att han

120

Den 10 April, e. m

icke är hemma utan gatt till nästa granne. Då kunna stämningsmännen
tryggt gå sin väg och säga, att de uppfyllt sin skyldighet.
Lagberedningens förslag innehåller, att, när jordegare bor å annan
ort. skall förvaltare eller den, som i egendomen sitter, delgifvas stämning.
Hade ett dylikt stadgande införts, så skulle undvikas, att söka
delegarne på aflägsna orter och deras säkerhet blefve vida bättre
tillgodosedd Ehuru

det egentligen icke hör till saken, så vill jag dock i förbigående
nämna, att det i 1752 års resolution stadgade stämningssätt
genom uppläsning å predikstolen och anslag å tingsstället synes
mig vara ett alldeles iöråldradt stämningssätt, sedan vi fått eu
ordnad kommunalstyrelse, ty det vore väl lämpligare, att denna i
stället Ange del af stämningen. 1 alla händelser kan jag icke finna,
att detta stadgande är af behofvet så påkalladt, att det bör pröfvas
utan samband med öfriga frågor om förändringar i stämningssättet.
och att ett förslag bör godkännas, i hvilket sv^andens rätt icke synes
vara bättre tillgodosedd. Jag vågar på grund häraf yrka afslag.

Herr von Sydow: 1 motsats mot båda de föregående talarns

anser jag detta förslag, i fall det antages, komma att fylla ett länge
erkändt allmänt behof. Man behöfver icke länge hafva utöfvat en
underdomares kall för att finna att det nuvarande stämningssättet.
då det skall användas mot större byar, medför synnerliga svårigheter.
Det är visserligen sannt, såsom den förste talaren yttrade, att större
delen af våra byar i mellersta och södra Sverige, i afseende på jorden,
nu äro skiftade, men detta hindrar icke, att de ändock fortfarande
i vissa hänseenden äro samfälligheter, i det att vid de aldra
flesta skiften vissa jordstycken blifvit undantagna för grustägt, utmål
till qvarn, fiske eiler dylikt. Dessutom kan skifteslaget hafva eu
servitut på annat skifteslags område, såsom rättighet till väg öfver
skifteslagets jord, betesrätt m. m. I alla dessa fall är det förenadt
med synnerliga, att icke säga o öfver vinnerliga svårigheter att få alla.
delegarne i skifteslaget stämda. Detta är äfven lätt att inse, då man
besinnar, att byar finnas, i Iivilka jorden är delad emellan 70, 80 och
ända till 100 delegare. Ofta förflyta flera ting, innan dessa alla hinna
instämmas och målet kan taga sin början. Man har för mig omtalat
ett fall från Norrland, då det till och med åtgått flera år, innan alla
delegarne i ett sådant byalag blifvit vederbörligen instämda och hufvudsaken
kunnat behandlas vid häradsrätten. För min del anser jag af
icke obetydlig vigt att få alla dessa olägenheter undanröjda och dertör
har jag också biträdt Utskottets förslag.

De anmärkningar, som af de föregående talarne blifvit gjorda,
kan jag icke heller anse vara af den vigt, att de böra föranleda till
förslagets förkastande. Man har sagt, att, i händelse förslaget blefve
antaget, sä skulle en eller annan delegare i samfälligheten kunna
riskera att blifva dömd ohörd. Precis samma anmärkning kan göras
emot det nu gällande stadgandet i 1752 års Kongl. resolution, hvari
är föreskrifvet, att den, som vill stämma en hel menighet, endast behöfver
låta uppläsa stämningen från predikstolen och anslå densamma
på tingsstugudörren. Då nu detta stadgande kunnat tillämpas i 120

De!) 10 April, c. ro.

m

kr och äfven i afseende å samfälligheter, som äro temligen små, utan
att den ringaste olägenhet deraf försports, sä tror jag icke, att man
behöfver befara några större olägenheter, om man utsträcker tillämpningen
till äfven andra samfälligheter, hvilka kunna vara mycket
större, fastän de icke omfatta eu hel socken. Jag vill fästa uppmärksamheten
derå, att, om till exempel en socken består aflOOhemmansnummer,
hvaraf 98 utgöra ett skifteslag, så måste man, om man
vill föra talan mot delegarne i detta skifteslag, låta instämma hvar
och en delegare i de 98 hemmanen för sig; hvaremot om man har
sak med en annan by, som består af endast 20 hemman, men omfattar
en hel socken, man endast behöfver uppläsa stämningen i kyrkan
och anslå den å dörren till tingsalen. Utskottet har likväl icke stannat
vid de föreskrifter, som förekomma i 1752 års resolution, utan
derjemte föreslagit, att stämningen särskilt i laga ordning skall delgifvas
byfogde eller ålderman, eller, der sådan ej finnes, den eller
de delegare, som i sitt hemvist anträffas. Jag hemställer till hvar
och eu, som är något förtrogen med förhållandena på landet, om man
icke med temlig visshet kan antaga, att, då så skall förfaras, alla delegarne
skola få kännedom om stämningen, innan målet förekommer
vid häradsrätten. Det är visserligen sannt, att det kan hända, att
en och annan delegare är borta, då stämningen kommer; men lian
bär då alltid den utväg öppen, som är anvisad genom 1871 års förordning,
att för sig ställa ombud, som tager kännedom om hvad som
förekommer, angående byalagets gemensamma rättigheter och skyldigheter.
Jag anser det icke vara förenadt med större olägenhet för
delegaren i en samfällighet, att genom ombud bevaka sin rätt i detta
än i många andra fall, då han nödgas åtlyda en från predikstolen
uppläst kungörelse.

Jag medger, att det vore förmånligare, om man kunde på eu
gång göra förändring af alla de stadganden, som angå stämningssättet,
men jag tror icke att, derföre att man icke nu kan få en sådan genomgripande
förändring till stånd, man bör afstå ett lagförslag, som, efter
min uppfattning, ovilkorligen leder till en lagförbättring.

Såsom den siste talaren anmärkte, beslöt 1862 års Riksdag en
lagförändring i enahanda syfte, som den här föreliggande, men denna
föll, till följd af anmärkningar, som af Högsta domstolen deremot
framställdes. Två af dessa anmärkningar har Utskottet försökt att
undanrödja, men en qvarstår, nemligen att den eller de af svarandena,
som emottagit stämningen, icke enligt förslaget skulle vara
skyldige att kungöra den för de öfrige svarandena. Jag hemställer,
huruvida man lämpligen kan fordra, att den, som mottagit stämningen,
skall vara skyldig att fullgöra något, som man icke velat ålägga
kärandena; och jag tror icke heller, att man kan stadga en sådan
påföljd, att lagen i denna del blefve fullt verksam.

Att motion i ämnet icke varit väckt sedan vid 1862 års riksdag,
kan visserligen vara möjligt, men att klagomål icke derföre uteblifvit,
kan jag af egen erfarenhet bekräfta; och särskild! har jag från motionärens
hemort, hvarest byarne äro delade i helt små delar, hört, att
den kärande, som vill stämma ett helt byalag, är nära nog rättslös.

Den siste talaren anmärkte, att enligt förslaget aktiebolag vore

122

Den 10 April. a. m.

att hänföra till sådana samfälligheter, som kunde instämmas på det
sätt, som här blifvit föreslaget. Jag tror icke att detta stämningssätt
någonsin skall användas emot sådana bolag. Jag tviflar på att något
aktiebolag fått sina bolagsreglor fastställda, utan att deri den bestämmelse
blifvit intagen, att styrelsen skall vid domstol svara å bolagets
vägnar; och då lärer väl ingen vilja underkasta 3ig det stora besvär,
som är förenadt med användande af det här föreslagna stämningssättet.
Likaså är förhållandet med sterbhus, enär man i 11 Kap. 8 §
Rättegångs-balken har ett vida lättare sätt för käranden att få stämningen
delgifven. Han behöfver nemligen endast vända sig till den,
som i boet sitter, och då lär han väl undvika all den omgång, som
Utskottet ansett sig böra här föreslå.

För min del anser jag fördelame af förslaget vara så vida öfvervägande,
att jag, trots de föregående talarnes protest, tillåter mig att
yrka bifall till förslaget.

Grefve Mörner, Carl Göran: Stämning genom kungörelse från
predikstolen och genom anslag på rättens dörr är ett undantag från
aen allmänna regeln om sättet för stä^nnings delgifvande; regeln är
att den, mot hvilken talan väckes, skall derom underrättas. Man bör
väl ej utsträcka undantagen längre än belicfvet krafvel’, och ej bör
man gå ända derhän, att regeln blir undantag och undantaget regeln,
ty det är att vända upp och ned på förhållandena. I en sådan syftning
synes mig emellertid detta förslag gå. Ju mera byarne hafva blifvit
sprängda, ju mindre ofta lär väl behof uppstå af särskilda lagstadganden
angående stämnings delgifvande åt byalag, såvida man
ej vill att byarne, oaktadt skiftena, fortfarande skola anses såsom
samfälligheter, och det lär väl vara den hemliga meningen med förslaget,
särdeles om man vill tillämpa detta stadgande i Dalarne,
der byalagen äro af vidsträckt omfång och mycket splittrade. Det
har sagts, att det skulle vara förenadt med nära nog oöfvervinnerliga
svårigheter att stämma ett byalag. Det är dock nu några hundra
år, som dessa svårigheter hafva kiurnat öfvervinnas, och då lär väl
en sådan erfarenhet tala något mot giltigheten af ett dylikt påstående.
Man säger att det kan ej åläggas svaranden att delgifva sina meddelegare
stämningen, och derför skall nu äfven käranden fritagas
derifrån. Det är dock en besynnerlig argumentation; ingen skall
hafva denna skyldighet sig ålagd, utan det skall öfverlemnas åt
slumpen, huruvida den, hvars rätt ett käromål gäller, skall få veta
af det eller icke. Hvilkens rätt är det, som i främsta rummet behöfver
bevakas? År det den anfallandes eller den anfallnes? Enligt
mitt förmenande den sednares. Under sådana förhållanden har
jag svårt att inse lämpligheten af detta förslag.

Redaktionen tillfredsställer mig ej heller. Om byfogde eller ålderman
ej finnes, skall stämningen delgifvas “den eller de delegare, som
i sina hemvist anträffas"; om man vill taga detta efter orden, så kan
det hända att de, som skola stämma en delegare, se honom på åkern,
men gå honom förbi och anse sig hafva uppfyllt all rättfärdighet, då
de derefter söka honom i hans hem, men ej anträffa honom der.
Ordalagen i lagförslaget medgifver eu sådan tolkning. Jag tror att

Dea 10 April, e. m.

423

vi mycket val kunna undvara denna lagförbättring, tills vi få något
.som mera ordnar det hela. Jag yrkar afslag.

Herr von Sydow: I afseende å den siste talarens anmärkningar
vill jag gerna medgifva, att samfälligheterna i många hänseenden
äro mindre nu än fordom, men, såsom jag tagit mig friheten
anmärka, qvarstå i de flesta fall åtskilliga förhållanden, som göra
att de gamla byarne fortfarande måste anses såsom samfälligheter.
De hafva gemensam grustägt, fiske, qvarnställe, vägar, m. m. I afseende
å jorden är samfälligheten upphäfd, men fortfar i afseende å
flerahanda servituter, och om den nu gällande lagen också har tilllämpats,
såsom den siste talaren sade, i hundradetals år, hafva visserligen
ej svårigheterna derför varit erkända såsom ringa, tvärtom.
Min enskilda erfarenhet under 20 års domareverksamhet är att klagomålen
öfver svårigheten att få en större by stämd äro ganska stora
och att de blifvit allt större, i samma mån som jordstyckningen fortskridit
mer och mer; ju flera delegare i hvarje hemman desto större
svårigheter. Den ärade talaren gjorde äfven en anmärkning mot
redaktionen af lagförslaget, att den skulle vara otydlig. Han yttrade
att, om någon då han söktes med stämningen vore på sin åker,
.skulle stämningsmännen ej vara skyldiga att delgifva honom stämningen.
Jag tror för min del ej att någon domstol skall tveka att
vid sådant förhållande anse honom vara i sin hemvist. Att skrifva
■en lag så, att dylika anmärkningar ej kunna göras, anser jag vara
■omöjligt. Jag har ej af den siste talarens anmärkningar blifvit
öfvertygad om förslagets bristfällighet utan fortsätter mitt yrkande
på bifall.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den föregående talaren hemtade
hufvudsakliga anledningen till det gjorda förslaget derifrån, att
för hela byalaget gemensamma servituter fortfarande kunna finnas,
i afseende å hvilka rättegångar kunna uppstå. Genom denna anmärkning
har han såsom mig synes lemnat ett ganska godt vapen i
händerna på sina motståndare. Om en delegare i byalaget och
servitutet vill mot de andra delegarne anhängiggöra eu rättegång i
.afseende å begagnandet af detta servitut, så får han ej begagna det
nu föreslagna sättet, utan han måste delgifva stämningen åt alla de
öfriga 99 medlemmarne, hvar för sig, för att begagna ett exempel;
■deremot får en främling, som ej alls har något att göra med det
för byalaget gemensamma servitutet, begagna sig af detta stämningssätt.
År detta riktigt? Jag lemnar åt Kammaren att afgöra den
frågan.

Herr Brun: Jag ber att endast få säga, det, med den kännedom
jag har om förhållandena, jag finner det ifrågavarande förslaget föga
öfverensstämma med begreppet om eganderättens helgd, hvarföre jag
yrkar afslag å Utskottets hemställan.

Friherre von Otter: Då en ledamot af en af landets högre
Tättskipningsanstalter, yttrat att den föreslagna förändringen innebär

424

J)en 10 April, t. m.

en förbättring, — visserligen, tilläde han, en nödtorftig, men huru
ofta få vi ej nöja oss med en sådan — då en tjenstgörande domare
har påpekat det stora bekofvet af denna förändring eller förbättring,
och då från annat håll har erkänts att nu gällande stadganden under
mera än hundra år medfört svårigheter, ehuru dessa varit öfvervinnerliga,
anser jag tillräckliga skäl finnas att antaga Utskottets
förslag, och anhåller derföre om proposition på bifall till detsamma.

Grefve Hörner, Oscar: Efter hvad här förut bar blifvit yttradt,
barjag ganska litet att tillägga i sjelfva saken, men det är åtskilliga
kuriösa episoder, Indika här förefallit ocli som jag ej kan förbigå.
Den talare, som först hade ordet, ansåg det väckta förslaget ej
nödigt derför att alla byar numera äro skiftade, men det äro de verkligen
ej; jag bär med egna ögon sett ganska stora oskiftade byar och kar
hört af trovärdiga personer att sådana finnas på många ställen;
dessutom finnas, såsom en annan talare anmärkte, flera andra samMligheter
än byar, utan att man derför behöfver gå till sterbhus
eller bolag; från denna synpunkt hör man således ej bestrida bekofvet
af den föreslagna förändringen. Man har äfven sagt att folk skulle
kunna komma att blifva dömda ohörda; det var verkligen roligt att
höra en dylik ömhet för andras rätt uttalas; då frågan var om att
afsätta förmyndare, utan att höra dem först, förordades denna förändring,
som dock, efter livad jag tyckte, just innebar att döma folk
ohörda och det vida mera godtyckligt än här nu ifrågasättes. Jag
tror verkligen ej att faran är så stor, ty om, när stämningen sålunda
delgifvits, blott en eller två erhållit kännedom om stämningen och
sig vid tinget infunnit, lärer väl i sådana fall som detta saken
merendels ej vara. så klar och enkel, att ej marschen blir den, att
domaren får uppskjuta målet till nästa ting. Kärandeparten har den
fördel, att han slipper springa omkring med stämningen till en hel
mängd personer, och svarande parten hör ej lida något intrång i sin
rätt. ty efter alla. mänskliga beräkningar bör han blifva i tillfälle
att få del af stämningen, och i alla händelser utföra sin talan. Det
är nog rätt att tillgodose svarandens fördel, men ej hör man omöjliggöra
eller så försvåra det för en annan att bevaka sin rätt, att
flera år kunna förgå, innan stämningen ens hinner blifva delgifven.
Jag vågar utbedja Kammarens bifall till ifrågavarande förslag.

Herr von Möller: Mot det slut, hvartill Lag-Utskottet i förevarande
fråga kommit, har icke någon af detsammas ledamöter reserverat
sig, men bär hafva betänkligheter yppats, bland annat af
tvänne jurister, så väl mot förslagets syftning som ock mot dess
redaktion. Jag ber att få erinra om att motionen i ämnet blifvit
väckt inom Andra Kammaren af en representant från Dalarne; förhållandena
der äro sådana, att allmänheten lider i hög grad af nu
gällande lag. Vi känna alla den kärlek, som Dalarnes befolkning
hyser för den fäderneärfda torfvan, huru denna klyfves och klyfves
i allt smärre och smärre lotter, hvarigenom det händer, att hemmanen
ofta blifva delade på en större mängd delegare, än vi hafva någon
aning om, åtminstone i södra och mellersta Sverige. Det finnes

Den 10 April, e. m.

425

hemman som äro delade i ända till 50 å 60 lotter, och vi veta att
dessa ej äro tillräckliga för egarens utkomst, åtminstone under vissa
tider åt året, utan nödgas de på andra orter söka arbetsförtjenst.
Närde sålunda äro kringspridda öfver hela landet; huru skall då en
stämning, som rörer byalag eller skifteslag, kunna dem delgifvas?
Vi hafva ju också af en föregående talare hört nämnas, huruledes
det på så sätt kan komma att draga ut i åratal. Hvad beträffar
betänkligheterna mot redaktionen, så har ju Lag-Utskottet i Högsta
domstolen en censor öfver sig, som säkert ej, för den händelse att
betänkandet icke uppfyller alla anspråk på detsamma såsom juridisk
stilprodukt, underlåter att göra rättelser, eller, om detta förslag ej
antages, då i stället kommer fram med något annat, hvarigenom de
nuvarande olägenheterna uppkäfvas. Jag anhåller om bifall.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
(Trefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels afslag
derå, framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på
bifall till Utlåtandet, hvarvid svarades många ja, blandade med nej,
och sedermera proposition på afslag derå, då svaren utföllo med
många nej, blandade med ja; hvaruppå och efter det proposition på
bifall till utlåtandet ånyo blifvit gjord samt med många ja, blandade
med nej, besvarad, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Lag-Utskottets den
4 och 6 dennes bordlagda memorial N:o 24, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut vid behandling af 8:de punkten i Lag-Utskottets
utlåtande N:o 14, rörande väckta motioner om upphörande af kyrkoherdes
sjelfskrifvenhet till ordförandeskap i skolråd.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 4 och 6 dennes
bordlagda utlåtande N:o 25, i anledning af väckt motion om ett
tillägg till 11 Kap. 4 § Byggninga-balken.

Föredrogs ånyo och bifölls Konstitutions-Utskottets den 5 och
6 dennes bordlagda utlåtande N:o 7. angående väckt motion om tillägg
till 12 § Riksdags-ordningen.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets de® 27 och 30 sistone
Mars bordlagda utlåtande N:o 20. i anledning af väckt motion,

426

Den 10 April, e. m.

åsyftande rättighet för församlingarne att bestämma klockares aflöning.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 27 och 30 sistlidne Mars bordlagda utlåtande N:o 21, i
anledning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden i
fråga om skyldighet att bygga och underhålla vägar och broar.

lista punkten.

Herr Caspersson: Då jag har reserverat mig mot Lag-Utskottets
förslag i denna punkt, så anser jag mig skyldig, att med några
ord redogöra för de motiver, som dervid varit för mig bestämmande
Närmaste anledningen till min reservation har varit, att jag har ansett,
att Riksdagen icke bör aflåta den ena skrifvelsen efter den andra
i samma syfte, utan att hafva tillräcklig anledning dertill. En
sådan anledning skulle vara, att regeringen helt och hållet förbisett
framställningeii, en annan att Riksdagen förändrat åsigter eller ville
göra modifikationer och tillägg till sina föregående uttalanden i ämnet.
I begge dessa fall skulle jag anse, att möjligen en ny skrifvelse
kunde hafva skäl för sig, men intetdera eger rum i förevarande fall.
Regeringen har nemligen vidtagit åtgärder i den syftning, som Riksdagens
förra skrifvelse antydde, och det har då visat sig, att några
förändringar i den riktningen icke hafva varit önskvärda. Landstingen
hafva enhälligt undanbedt sig att få väghållningsskyldigheten
förändrad i afseende på brobyggnad, och förslaget om vintervägshåjlningen
har Riksdagen sjelf afslagit. Således kan man icke lägga
regeringen någon försummelse till last. I det andra afseendet kan
jag icke heller finna något skäl för eu skrifvelses afgifvande, ty den
nu föreslagna antyder icke någon ny synpunkt och gifver ingen bättre
ledning åt regeringen för frågans behandling än de föregående. Af
dessa skäl tror jag således att det icke kan anstå Riksdagen att afgifva
något iteratum.

Om äfven ingen skrifvelse förut varit aflåten i detta ämne, så
skulle jag dock ej kunna bifalla den nu föreslagna, ty motiven,
som ligga till grund för densamma, gå i en sådan riktning, att jag
omöjligen kan gilla dem. De åsigter, som en föregående talare yttrat,
delar jag till en viss grad, och skulle, om skrifvelsen åsyftat
något i den vägen, icke varit så ifrig att motsätta mig densamma,
men att göra ändringar i den riktning, som föreslagits af motionären,
och som inom Lag-Utskottet uttalades af de personer, som påyrkade
denna skrifvelse, nemligen att göra väghållningen till en kommunal
skyldighet och lägga den på fyrk, anser jag för ingen del önskvärd!,
och vill derföre icke vidtaga någon åtgärd, som skulle kunna leda till
detta mål.

Den första svårigheten, som i detta fäll framställer sig, är
att få eu förändrad grund för väghållningsskyldigheten. Denna
utgöres nu efter hemmantalet, hvilket är en fast beräkningsgrund, och

Den 10 April, e. m.

127

en sådan måste alltid ligga till grund för väghållningen, ty denna
kan icke årligen ändras på samma sätt som bevillningen. Den andra
svårigheten ligger uti bestämmandet af det område, inom hvithet gemensamhet
i afseende på väghållningen skall ega rum. Om man bibehåller
hemmantalet såsom grund, så skulle väl icke uppstå någon
så stor svårighet att förflytta gemensamheten från häradet till socknen,
såsom här är föreslaget, men tager man bort denna grund, så
vet jag ingen annan än den territoriela, eller att hvarje socken underhåller
de vägar, som äro belägna inom socknens område, och den
skulle leda till så stora svårigheter, att den utan tvifvel snart nog
måste öfvergifvas. Det finnes nemligen en del socknar, som genomkorsas
af allmänna vägar, för hvilka underhållet skulle blifva så dyrt,
att de ej kunde bära det, under det att andra socknar, hvilka icke
beröras af de allmänna vägarne, skulle blifva helt och hållet friade
från den ifrågavarande skyldigheten. Endast detta är tillräckligt att
förhindra en reform i den antydda riktningen.

Vidare kän jag icke anse bevillningen eller förmögenheten såsom
någon riktig grund för väghållningsskyldigheten. De flesta personer,
som bo på landet, äro jordbrukare, och om en sådan skulle lyckas
att på sitt jordbruk samla ett kapital, för hvithet han får erlägga
särskild bevillning, så kan jag icke inse, att han derigenom ökar slitningen
på vägarne eller försvårar deras underhäll för andra. Således
kan jag icke heller ingå på denna del af Utskottets motivering.

Det tredje skälet, hvarföre jag icke kan biträda den föreslagna
förändringen, är det, att, då jordbrukaren sjelf skall verkställa väghållningen,
så gör han det med eget folk och egna dragare och kan
äfven, åtminstone i viss mån, välja den tid, då detta kan verkställas
med minsta kostnad. Skall lian deremot betala detta kontant, så blir
denna kostnad, äfven om den fördelas på bevillningen, mycket tyngre
för jordbrukaren än det onus, som nu förefinnes, och den föreslagna
förändringen är således en, på hvilken alla skulle förlora och ingen
vinna.

Af alla dessa skäl yrkar jag afslag på Lag-Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (.Trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten och dels afslag derå; framställde
Herr (Trefven och Tabu armén först proposition på bifall till punkten,
hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera proposition
på afslag derå, då svaren utföllo med många ja jemte några nej
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

2:dra punlcten.

Bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. |9 e. m.

In fidem
0. Brakel.