Justerades protokollsutdrag rörande de Kammarens beslut-, som härofvan finnas antecknade under §§ 3, 5, 7 och 8

ProtokollRiksdagens protokoll 1874:519

377

Den 19 Jlaj, f. m.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag rörande de Kammarens beslut-, som här
ofvan finnas antecknade under §§ 3, 5, 7 och 8.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. V4 3 e. in.

In rulera
il. Husberg.

Tisdagen den 19 Maj.

Kl. 10 f. in.

§ I Förut

icke justerade protokollsutdrag rörande de beslut, som fattats
i gårdagens sammanträde, blefvo nu till justering upplästa och godkända.

§ 2.

Anställdes, jemlikt 05 § Riksdags-ordningen, omröstning öfver följande
af Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet i dess memorial Ko 7
föreslagna, utaf Riksdagens båda Kamrar godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets hemställan
att Riksdagen måtte besluta, att fullmäktige i Riksgälds-kontoret
skola, gemensamt med fullmäktige i Riksbanken, vidtaga de åtgärder, som
de må finna tjenligast-, dels för anskaffande af fullständiga ritningar och
kostnadsförslag till Helgeandsholmens ordnande och bebyggande antingen i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det utaf Fullmäktige redan uppgjorda
program eller annorledes, dels för åstadkommande af de utredningar i afseende
på öfriga med ärendet gemenskap egande frågor, som redan blifva
till fullmäktiges handläggning öfverlemnade,

röstar ja;

öiö Den 19 Maj, f. m.

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har berörda hemställan blifvit af Riksdagen afslagen.

Sedan voteringssedlarne blifvit ahemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 44 ja och 103 nej.

Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren samtidigt
anställd, hade utfallit med............43 ja och 23 nej,

hvadan då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 44 ja och 103 nej,’

sammanräkningen visar 87 ja och 126 nej;
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Föredrogs _ Banko-Utskottets memorial N:o 19, med förslag till omröstningsproposition
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten 27 i Utskottets betänkande N:o 14.

Den föreslagna omröstningspropositionen godkändes.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes ånyo Lag-Utskottets utlåtanden N:is 37—44.

§ 5.

föredrogs och glades till handlingarne Lag-Utskottets memorial N:o
45, i anledning af Första Kammarens återremiss af första punkten i Utskottets
utlåtande N:o 31, angående ändring i gällande bestämmelser rörande
dikning.

§ 3.

Föredrogs och bifölls Särskilda Utskottets memorial N:o 13, angående
aflöning åt dess tjenstemän och vaktbetjente.

Skedde föredragning af Stats-Utskottets memorial N:o 96, med förslag
till de sista afdelningarne af det nya reglementet för Riksgäldskontoret.

§§ 44-4,9.
Godkändes.

Den 19 Haj, f. m.

379

Beträffande § 50 anfördes af

Herr Hedin: Motiveringen för det yrkande, jag nu går att fram

ställa, återfinnes uti flere föregående riksdagars protokoll, och jag skall
derföre endast för ett ögonblick taga Kammarens tid i anspråk. Det har
förefallit mig särdeles anmärkningsvärdt, i synnerhet nu då Riksgäldskontorets
göromål blifvit inskränkta till handläggningen af låneärendena, att
de mycket omtalade 6.000 riksdalrarne qvarstå uti 50 § af reglementet.
Skal dertill hafva saknats förr och saknas nu i ännu högre grad. Jag
anhåller derföre att ur §:n må uteslutas den sista punkten, som börjas med
orden: “På deputerade''1 och slutas med: “sextusen riksdaler".

Grefve Possc: Om bibehållandet af dessa sextusen R:dr har Stats utskottet

verkligen icke varit så enhälligt; flere röster höjde sig der för
indragningen af det i fråga varande anslaget. Men oetblef under diskussionen
upplyst att det möjligen kunde vara skäl att låta dem qvarstå, detta
egentligen derföre att Riksgäldsfullmäktige hade fått i uppdrag att reducera
tjensternas i Riksgälds-kontoret antal, och att det var sannolikt att,
om detta uppdrag verkställdes och sålunda, såsom man både tänkt sig,
sju tjenster derstädes komine att indragas, i hvithet fall de sju tjenstemannen
komme att bibehålla sina löner oförminskade, så att derigenom ingen
ny tillgång uppstode, så skulle de qvarstående tjenstemannen blifva
berättigade till högre inkomster än deras nuvarande stat. meugåfve och
fullmäktige behöfva denna tillgång för höjande af dessa tjenstemäns inkomster
under det löpande året och intill dess nästa års Riksdag både reglerat
staten ånyo. Ett annat skäl var, att det upplystes, att eu del af dessa
medel redan hade blifvit af fullmäktige reqvirerade, nemligen till arvode
åt sekreteraren, enligt fullmäktiges beslut, 1,000 R:dr för det löpande året;
af hvilken summa redan ett qvartal blifvit af honom lyftadt. Riksgaldskontorets
reglemente gäller, som Herrarne veta, icke för det nästkommande
året, utan ifrån den dag, som det blifvit af Riksdagen godkändt. Majoriteten
af Utskottet ansåg vidare, att det skulle so ut som ett misstroendevotum mot
Herrar Riksgäldsfullmäktige, hvilka ju är o Riksdagens förtroendeman, om man
nu, sedan fullmäktige blifvit nyvalde och fått i uppdrag att omorganisera förvaltningen
i Riksgälds-kontoret, toge från dem de medel som för eu sådan
åtgärd vore nödvändiga. Det är sannolikt att en del åt dessa medel
ej komma att erfordras, och det är också föreskrit vet att de skola
användas, endast i den mån de behöfvas. Jag för min del bär verkligen
den uppfattningen, att de gerna kunde borttagas, åtminstone sä ioit omregleringen
blifvit genomförd, men jag följde vid tillfället pluralitetens af
Utskottet mening och tror, att man rätt väl kan bifalla Utskottets förslag.

Herr Hedin: Jag ber att få fästa den föregående ärade talarens

uppmärksamhet derpå att, när man vill bedöma giltigheten åt den o0:de
8 i reglementet, så bör man ej glömma en annan uti reglementet före
slagen, efterföljande §, som bär N:r 76. Riksgäldsfullmäktige äro berättigade
att verkställa åtskilliga indragningar, men i sammanhang härmed

360

Den 19 Maj, f. m.

hafvä de ock fatt rättighet att disponera öfver vissa löner och arvoden.
Om, såsom jag i gar anmarkte, Riksgäldsfullmäktige skrede till de indragningar
som_ redan den dag som är kanna verkställas, så skulle de få till
disposition, for godtgorelse af de derigenom möjligen på andra håll

bördräckT°Iill T1!"1! SU\UmVi fe“^USen sJuh™dra K=clr, hvilken summa
ooi lacka till betackande af de, enligt Stats-Utskottets ordförandes ytt Hv!?ie

41JSS reodaVUVISao-, °Ch utbetalade Hägra hundrade riksdalrame
PdWÖHrp''1 aågnr Herrai'' Riksgäldsfullmäktige sjelfva, så förmodar jag att

Sdrd frtrnU eHg01’a .T+.tjen,st 8enom att stiTka bort dessa 6 000
M.ch, jag tioi att, om fullmäktige lunne det lämpligt att yttra sig i den

os Hr" U agenLSäg4: 7uK d ^ icke i frestelse, utan fräls

oss, 1 ondo -Denna önskan å deras sida vill lag för min del tillmötesgå
och vidhåller följaktligen mitt förra yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen framställde

lom ?mväien<l8Fr p1 r tiH 7skottets förslag i oförändradt skick
7a i, Påt?''4 Hec in* nu "Jorda yrkande samt förklarade sig anse

7 ! af;a utfa7 “ed oivervagande ja för den senare meningen Vo 4fa)f

-;’] 6 Me4ld J?6frd; ,och skedde alltsä uu. med upptagande af

4 Utskottets förslag såsom ja-proposition, uppsättning, justering
eea anslag al en sa lydande voteringsproposition:

nT f''.dkfnner)i 0‘öräudradt skick den i Stats-Utskottets mefementef
agUa lydeIsen lör 50 8 i Riksgälds-kontorets nya reg -

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

är,den f(''ireslagua paragrafen godkänd, med uteslutande
jf. Slsal Punkten, börjande med orden: “På Deputerade ankom XllCJ.

■ Liv»

Omröstningen företogs och utföll med 69 ja mot 66 nej; i följd
fSLSmmaren S°dkant den ifr^Savarande §:n sådan den af Utskottet

51—59.

Godkändes.

$ 60.

I afseende på denna § yttrade

Herr Hedin: Jag tillåter mig hemställa att den 60 § må sa för ändras,

att törsta punkten ur densamma uteslutes, dels derföre att den

Den 19 Maj, f. m.

381

fortfarande innehåller ett minne af kommissariatets förmynderskap öfver
fullmäktige, dels måhända äfven af det skälet att fullmäktige, till
följd af den af Stats-Utskottet föreslagna lydelsen af 76 §, äro oförhindrade
att utan kommissariatets hörande fatta sina beslut, och slutligen
derföre att detta kommissariat är för ärendenas behöriga gång
inom Kiksgälds-kontoret öfverflödigt. Jag hemställer således om uteslutande
ur §:n af orden “Riksgälds-kontorets kommissariats*1 etc. till och med
orden i andra punkten: “Likaledes böra*-'' och §:n således komma att lyda

sålunda: “Innan fullmäktiges pröfning underställda ärenden till slutligt

afgörande företagas, höra skälen för sådana af fullmäktige vidtagna förvaltningsåtgärder
och beslut, som grunda sig på särskilda omständigheter
och förhållanden, i protokollet anföras**.

Grefve Pos se: Äfven denna § var inom Stats-Utskottet föremål
för diskussion, men Utskottet kom dock till det slut, att det icke vore
skäl att göra någon hemställan om en förändring, på den grund att det
omtalade förmynderskapet verkligen ej existerar. Fullmäktige äro nemligen
enligt förevarande § ålagde att höra kommissariatet, endast “såvida
sådant för utredningen af ärendena erfordras**. Ordet “såvida** öfverlemnar
uttryckligen åt fullmäktiges eget bedömande att afgöra, huruvida
kommissariatets utlåtande behöfver inhemtas eller ej. Då det dessutom
är fråga om att redan till nästa riksdag fullmäktige skola utarbeta ett
fullständigt förslag till omorganisation af Riksgälds-kontoret, så tycker jag
verkligen icke det lönar mödan att nu fästa sig vid dylika småsaker som
denna. Jag anser det således för min del icke kunna medföra någon
stor våda att bifalla §:n oförändrad och låta flen qvarstå oförändrad till nästa
riksdag samt yrkar för den skull bifall till densamma oförändrad.

Herr G. A. Larsson: Äfven jag tror, att det icke skulle medföra

någon stor våda att låta §:n qvarstå i reglementet i oförändradt skick, men
å andra sidan anser jag, att man gerna kan bifalla Iierr Hedins förslag
och låta fullmäktige oberoende af kommissariatet experimentera på egen
hand till nästa riksdag, för att då kunna framkomma med ett förslag till
reglemente, enligt hvilket kommissariatet ej skulle få något särskildt inflytande
på fullmäktiges beslut. Man kan visserligen invända, att paragrafen,
sådan den nu lyder, öfverlemnar åt fullmäktige sjelfva att bestämma,
i hvilka ärenden kommissariatets utlåtanden skola infordra^, men det hör dock
till undantagen, att icke ett dylikt utlåtande infordras. Min erfarenhet från
sista statsrevisionen har vidare öfvertygat mig om, att meningsskiljaktigheten
mellan kommissariatet och Riksgäldsfullmäktige ofta är ganska stor,
samt att kommissariatet alldeles icke brådskar med att inkomma med sina
utlåtanden. Ja, det kan till och med hända, att det dröjer i åratal,
innan kommissariatet hinner få dem i ordning. Då emellertid den nu
förevarande § kan af kommissariatet åberopas såsom ett skäl för dess
fortfarande bibehållande, i fall fullmäktige skulle föreslå kommissariatets
upphäfvande, enär kommissariatet kan säga att det, enligt samma §, skall
utlåta sig i alla vigtigare frågor, som af fullmäktige behandlas, så anser
jag för min del att Herr Hedins förslag bör bifallas, i synnerhet som fullmäktige
annars möjligen skulle anse sina händer bundna, hvad angår

382

Den 19 Maj, f. m.

omorganisationen af Riksgälds-kontoret, och kommissariatet sannolikt skulle
i §:n nuvarande lydelse finna anledning att vilja vara med om att uppgöra
förslaget till reorganisation. Hurudant detta i så fall skulle blifva, kan
man lätt bedöma af det organisationsförslag, i hvars uppgörande’ kommissariatet
redan deltagit och uti hvilket de tillagt sig ett välde öfver
fullmäktige, mer än dubbelt så stort som det de nu ega; ty enligt detsamma
skulle fullmäktige reduceras ända derhän i betydelse, att de snart
sagdt . endast skulle få att göra med afiöningarnes utbetalande, men icke
få befatta sig med låneaffårerna.

Vid sådant förhållande hemställer jag, i likhet med Herr Hedin, att
hela första punkten af § måtte uteslutas och redaktionen af återstoden
förändras i enlighet med hans förslag.

Grefve Pos se: I strid mot den siste ärade talaren, får jag för min
del. säga, att fullmäktige, äfven om denna paragraf qvarstår, kunna experimentera
så mycket de vilja med att undvara kommissariatet, ty det
enklaste sattet att experimentera är att icke höra kommissarierna, och
det beror på fullmäktige sjelfva, om de vilja höra dem eller icke; och
för den händelse att det skulle falla fullmäktige in att indraga kommissariatet,
så ligger det i sakens natur, att detta icke kan höras, då det
icke .längre existerar. Frågan är i och för sig sjelf utan all betydenhet,
men jag ber, med anledning af eu föregående talares yttrande, att få fästa
uppmärksamhet på, att en ändring i denna paragraf måste blifva föremål
för gemensam votering, ty 65 § Riksdagsordningen bestämmer, att, om
Kamrarne i frågor som röra Riksgälds-kontorets styrelse och förvaltning,
stanna i olika beslut, skall gemensam votering ega rum. Jag säger icke
detta för att afskräcka från att bifalla Herr Hedins förslag, ty i anledning
af Kamrarnes beslut rörande Helgeandsholmens ordnande, måste utan
tvifvel 74 § i reglementet återremitteras, och då behöfver icke någon
särskild tid tagas i anspråk för en gemensam votering om den i fråga
varande paragrafen.

Herr Hedin: Ett hinder för det af talaren på östgötabäuken omtalade
experimenterande kommer dock att finnas. Het hjelper icke att säga,
att det beror på fullmäktiges eget bedömande, i hvilken fråga de vilja
höra kommissariatet, ty då fullmäktige icke på förhand kunna veta, hvilka
särskilda detaljfrågor kunna förekomma till utredning och således icke
heller veta, huruvida de under loppet af året kunna behöfva anlita
kommissariatet eller remittera ärenden till dess utlåtande, så utgör detta
i sjelfva verket ett hinder för kommissariatets indragning, då Riksdagen
ålagt fullmäktige att inhemta kommissariatets utlåtande i ärenden, der
sådant är erforderligt.

Herr Peter Olsson: Då jag varit med om att antaga denna paragraf,
ber jag att få säga hvad som utgjort motivet till detta antagande.
Jag hyser det förtroende till Herrar fullmäktige i Riksgälds-kontoret, att
de väl förstå att bedöma de frågor, som åligga dem att behandla, och i
hvilka de hafva skyldighet att besluta, så att do dervid icke låta binda
sig af ett utlåtande, som möjligen kunnat lemnas af kommissariatet. I

Den 19 Maj, f. rn.

383

(ifrigt, så vidt jag förstår, innefattas icke uti denna paragraf något åliggande
för fullmäktige att höra kommissariatet utan endast att efter godtycke
göra detta, när de anse omständigheterna sådant påfordra. När
dertill kommer att Riksgäldsfullmäktige äro Riksdagens förtroendemän och
då man med skäl kan vänta ett förslag af dem till omorganisation af
Riksgälds-kontoref, trodde afdelningen och äfven Utskottets plenum, att
det för närvarande icke vore skäl att göra någon ändring i reglementet
och således gå i förväg det beslut, som fullmäktige möjligen kunna fatta
i afseende på omnämnda omorganisation. Af det skälet yrkar jag bifall
till hvad Utskottet i denna paragraf föreslagit.

Herr Liss Olof Larsson: Jemte det jag instämmer i hvad Grefve
Posse och Herr Olsson yttrat, ber jag att få erinra Herrarne om, att man
har ett med detta likartadt stadgande i bankoreglementet hvad fullmäktige
i Riksbanken beträffar. Det finnes der en paragraf i hvilken det heter:
“I de fullmäktiges behandling tillhörande mål skola vederbörande tjenstemäns
utlåtande infordras, derest sådant för målets utredning nödigt anses".
Detta är ju alldeles samma stadgande som här, rörande Riksgälds-kontoret,
är i fråga satt och, så vidt jag kunnat finna, har icke någon motsatt
sig inf örandet af detta stadgande i bankoreglementet. Icke heller har jag
hört, att bankofullmäktige i följd af detta stadgande kommit under något
förmynderskap af tjenstemännen. Då förhållandet är sådant inom Riksbanken
och man väl kan hysa samma förtroende till fullmäktige i Riksgälds-kontoret
som till fullmäktige i banken, så kan jag icke finna, att
någon våda ligger i att antaga det förslag till paragraf, som Utskottet
framlagt, utan yrkar bifall till detsamma.

Herr Gum te Hus: Jag ber endast att, med anledning af den siste
ärade talarens yttrande få upplysa, att det inom Banko-Utskottet var
starkt i fråga om att föreslå borttagandet af det utaf honom omnämnda
stadgandetå i bankoreglemente! såsom olämpligt och icke tidsenligt. Att
Banko-Utskottet icke föreslagit något sådant berodde derpå, att eu omreglering
inom Riksbanken sb nyligen genomförts, att man föreställde sig,
att man skulle trampa på eu del ännu ömma liktornar, som der möjligen
finnas, om man rörde på den strängen. I afseende på den paragraf,
hvarom här är fråga, hyser jag samma uppfattning som om motsvarande
paragraf i bankoreglementet, nemligen att båda äro mindre tidsenliga
och böra borttagas, enär fullmäktige nog lära veta att utan dessa paragrafer
-skaffa sig de upplysningar, som de för ärendenas handläggning anse
vara af nöden. Jag instämmer uti Herr Hedins yrkande.

Herr Carl Hvar sson: Jag har yrkat på, att man skulle omarbeta
detta reglemente i den riktning, som Herr Hedin föreslagit, men då det
icke lyckats att få genomfördt detta inom Utskottet, och man icke här i
Kammaren genom beslut i ett enstaka fall kan få det hela lämpadt efter
tidsförhållandenas kraf, så tror jag icke, att det lönar mödan att fatta
beslut om en förändring i denna paragraf. Vore inträdandet af ett bättre
förhållande beroende blott på denna paragraf, då vore det skäl att vid -

384

Den 19 Maj, f. m.

taga den nu föreslagna åtgärden, men i reglementet finnas flera paragrafer,
som hänga tillsammans med den nu i fråga varande, enligt livilka
det föreskrifves att kommissariatet skall afgifva yttrande och således fullmäktiges
omtalade beroende fortfara. Man kan således icke genom den
nu i fråga satta ändringen uppnå det mål man åsyftat, utan dertill skulle
erfordras en vidsträcktare omarbetning af reglementet; och då en sådan
nu icke blifvit i fråga satt. tror jag det är så godt att vi bifalla den
förevarande paragrafen. Ett ytterligare skäl till ett sådant beslut ligger
deri, att Riksdagen genom gemensam votering uppdragit åt fullmäktige i
Riksgälds-kontoret att utarbeta och till nästa riksdag framlägga förslag
till omreglering af detta kontor. Här finnes utan tvifvel vigtigare förändringar
i reglementet som behöfva vidtagas än den nu föreslagna, om man
skall kunna uppnå något gagneligt ändamål med förändringen, och jag
tror således att man icke skulle vinna något annat genom bifall till Herr
Hedins förslag än att man, utan att vinna något, skulle rifva sönder det
nu gällande. Man har således efter min uppfattning icke något annat
att göra än att bida tiden till nästa -riksdag, och jag hoppas, att fullmäktige
skola taga frågan med allvar om hand och föra den till ett godt
resultat. Jag hemställer, under nu varande förhållanden, om bifall till
Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gåfvos propositioner på bifall
dels till Utskottets förslag och dels till det ändringsförslag, som Herr
Hedin, framställt. Den förra åt dessa propositioner besvarades med öfvervägande
ja; och hade Kammaren alltså godkänt den lydelse för i fråga
varande paragraf, som Utskottet föreslagit,

B 01-73.

Blfvo äfvenledes godkända.

Rörande § 74 yttrade

Grefve Ro sse: Sedan Kamrarne genom gemensam votering hafva fattat
beslut i afseende på det föreslagna uppförandet af nytt riksdags- och
bankohus, och då föreskrifterna i den förevarande 74 § stå i fullkomlig
strid med hvad Riksdagen i nämnda afseende beslutat, så anhåller jag
att Kammaren behagade till Utskottet återremittera denna paragraf.

Herr Lyttkens: Jag vet icke hvad en återremiss skall tjena till;
jag yrkar att paragrafen skall i sin helhet utgå.

Herr Jöns Rundbäck: De som hafva läst paragrafen i sin helhet

och således sett, livilka uppdrag fullmäktige, utom frågan om Helgeandsholmens
ordnande, enligt samma paragraf erhållit, lära vill finna, att
det är alldeles nödvändigt, att paragrafen i vissa delar finnes qvar. Jag
yrkar återremiss.

Grefve

Den 19 Mai, f. m.

385

Grefve Posse: Herrarne kunna med största lugn återremittera denna
punkt till Utskottet; derigenom riskeras alldeles icke att läsa fast frågan
så, att man icke kan komma lös från densamma på någon tid. När
frågan sedan återkommer till Kammaren, står det Kammaren fritt att i
den i fråga varande paragrafen vidtaga de förändringar, Kammaren kan
finna nödiga.

Jag anhåller om återremiss.

Herr Lyttkens återtog sitt yrkande på afslag och förenade sig med
dem, som förordat återremiss.

Öfverläggningen var nu slutad; och blef, efter derå af Herr Talmannen
framställd proposition, denna paragraf till Utskottet återförvisad.

§§ 75-97.

Godkändes.

Efter det att sålunda samtliga i detta memorial föreslagna reglementsparagrafer
varit föremål för beslut, föredrogs slutligen och bifölls
Utskottets sid. 3 och 4 förekommande hemställan.

§ 8.

Föredrogs och bifölls Sammansatta Stats-, Bevillnings- och LagUtskottets
memorial N:o 6, angående arvode åt den hos Utskottet anställde
sekreterare.

§ 9.

Förekom till behandling Banko-Utskottets memorial N:o 18, med
framställningar angående Riksbankens förhållanden till statsverket och
myntverket i fråga om myntväsendet.

Ordet begärdes af

Chefen för Kongl. Finansdepartementet, Herr Statsrådet Waern, som
yttrade: Mot aflåtande! af en underdånig skrifvelse i det syfte Första
Kammaren redan besluta har jag egentligen icke någon invändning att
göra; men jag har ansett mig höra lemna några upplysningar angående
hvad i denna sak har förefallit. Såsom Herrarne torde erinra sig, beslöt
Riksdagen den 24 Maj sistlidet år att antaga en ny myntförordning, och
nu gällande myntlag är daterad den 30 Maj 1873. Enligt 11 § i denna
myntlag stadgas, att Kongl. Maj:t vill särskild! förordna angående myntstyckenas
diameter, pregel, inskrift, m. m., äfvensom de regler hvilka vid
myntverket böra gälla för probering och justering, inlemnande af guld
till förmyntning m. m. Den 26 derpå följande Juni aflat Kongl. Maj:t eu
skrifvelse till öfverdirektören för myntverket, uti hvilken skrifvelse denne
Riksd. Prat. 1874. 2 Afd. 5 Band, 25

386

Den 19 Maj. f. m.

underrättades om antagandet af den nya myntlagen, hvarjemte han förständigades
att inkomma med förslag till sådana bestämmelser, som i 11
§ äro omnämnda. Häraf inhemtas, att, redan tre veckor efter den nya
myntlagens utfärdande, det väsendtligaste af hvad med nu ifrågaställda
skrifvelse afses blifvit iakttaget.

Hvad vidare angår förhållandet mellan Myntverket och Riksbanken,
så torde Kammaren påminna sig, att detta ämne har varit föremål för
skriftvexling mellan fullmäktige och öfverdirektören, öfver Kongl. myntverket
angående den senares åliggande att till banken återlemna det
silfver som banken hade hos myntverket, och hvilket fullmäktige önskade
att få tillbaka i plantsar enligt 37 § Bankoreglementet. Denna skriftvexling
utvecklade sig till framställningar från ömse sidor om ett bättre
ordnande i afseende å framtida förhållanden mellan Kongl. myntverket
och Riksbanken samt till bestämmande, inom hvilken tid utmyntning i
vissa qvantiteter skulle verkställas, hvarför Kongl. Maj:t vid remiss den 7
Juli 1873 af fullmäktiges slutliga påminnelser öfverlemnade dem till öfverdirektören
för att tagas under öfvervägande vid afgifvande af det från
öfverdirektören redan infordrade, utlåtande och förslag till nya bestämmelser
för myntverket. Öfverdirektören för Kongl. myntverket har således
tväime särskilda gånger, både i Juni och Juli månad sistlidet år, fått sig
förelagdt att inkomma med fullständigt förslag i detta hänseende, hvilket
väl ock redan skett, om icke hela personalen vid myntverket varit fullt
upptagen och måst göra do största ansträngningar för att sätta i gång
utmyntningen af de nya guldmynt, som blifvit eu följd af guldmyntfotens
antagande. Öfverdirektören bär sålunda haft fullt upp att göra, och det
bär dessutom varit alldeles rätt gjordt af honom att icke aflåta förslag i
denna sak, innan han samlat tillräcklig erfarenhet i afseende å preglingen
af de nya guldmynten och i sammanhang dermed stående saker.

Hvad slutligen angår bestämmelser rörande det gamla kopparmyntets
användande vid tillverkning af bronsmynt äfvensom myntverkets inköp
af silfver från Riksbanken för utmyntning af de nya silfvermynten,
så har uppgörelse i detta hänseende genom en skrifvelse från Finansdepartementet
af den 27 Februari detta år egt rum, och derigenom har
blifvit bestämdt, icke blott huru mycket af hvarje ny myntsort inom viss
tid skulle till Riksbanken levereras, utan ock huru förfaras skall med det
skrot som öfverblefve. Fullmäktige fingo härigenom äfven rättighet att,
om de så önskade, på viss förut bestämd tid, i kontanta penningar
utbekomma den summa som motsvarades af resten af de till myntverket
försålda silfvertackorna, sedan utmyntningen blifvit afslutad.

Då sålunda förhållandena mellan Riksbanken och Kongl. myntverket
redan blifvit till fullo reglerade, och uppdrag gifvits åt öfverdirektören
öfver myntverket att inkomma med förslag till de nya bestämmelser som
i detta afseende ytterligare kunna erfordras, så anser jag icke något behof
förefinnas att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte föreliggande
förslag innehåller; men jag kan icke heller för min del se någon olägenhet
uti, om Riksdagen nu besluter sig för att aflåta en sådan skrifvelse.

Herr C. Å. Larsson: Efter de upplysningar, som vi nyss af den
siste ärade talaren erhållit, torde det icke kunna falla någon in att anse

Den 19 Maj, f. m.

387

den i fråga satta skrifvelsen vara obehöflig. Jag ber att få fästa Kammarens
uppmärksamhet derpå, att under den senaste statsrevisionen, uti
hvilken jag deltog, blef jag och flera med mig fullkomligt öfvertygade
derom, att den så kallade myntverksstyrelsen är af den beskaffenhet, att
hvarken Konung, Riksdag, revisorer eller fullmäktige kunna få någon bugt
på densamma. Ingenting får man heller verkstäldt i fråga om myntning
från myntverket, förr än det faller den gamle myntmästaren in att gunstbenäget
gå en framställd begäran i det hänseendet till mötes. Roar det
ej honom för tillfället att slå mynt, så säger han tvärt nej till hvarje
begäran i den vägen, och om Konungen eller fullmäktige skrifva till honom,
så bryr gubben sig lika litet derom, ty så inrotad är han i sina gamla tag
och vanor, att han icke utan genom stark påtryckning kali rubbas att
frångå det envisa lugn, som är honom så eget. Det har nu förflutit flera
månader, sedan Riksbanken framställde sin önskan till myntverket att återfå
en massa silfvertackor, som blifvit dit inlemnade för utmyntning, men gubben
nekade att utlemna dem, förr än han erhållit ett par tusen R:dr i
utmyntniagskostnader. Då sådant kan ega rum, måste väl häruti ligga
en anledning att vidtaga sådana förändringar i reglementet, att detsamma
icke måtte komma att vidare innehålla sådana kryphål att försvara sig
med, som de opraktiska bestämmelser, med stöd af Indika myntmästaren
kunnat förfara så som han gjort. Redan i fjor beslöts, att vi skulle få
guldmynt uti allmänna rörelsen; sådant har dock icke utkommit förr än
i Mars månad innevarande år, ty jag vill icke tala om de få guldmynt,
som man någon gång lyckades få se redan i November månad sistlidet
år. Jag kan ej finna, hvarföre vi behöft vänta så länge på de nya
mynten.

För öfrigt ber jag att få yrka bifall till Utskottets förslag, och tror
att regeringen icke bör blifva illa tillfreds med detsamma, ty regeringen
kan derigenom få ett stöd för att något mer än hittills hålla efter myntmästaren,
så att denne ensam icke måtte hädanefter som hittills få
styra och ställa med myntverket bäst honom lyster.

Herr Statsrådet Wsern: Jag anser mig skyldig att med anledning

af den siste talarens yttrande förklara, att jag icke någonsin funnit motvilja
hos öfverdirektören vid myntverket att fullgöra sina skyldigheter;
och jag hemställer derjemte till samma talare, om det icke är hans skyldighet
att rätta sig efter reglementets föreskrifter. Hvad framtiden deremot
angår, så har, på sätt jag redan förklarat, öfverdirektören redan
erhållit uppdrag att i afseende på den afgifva förslag.

Herr Hseggström: Då de förhållanden, som föranledt Banko-Utskottet
att framlägga detta skrifvelseförslag, äro för Riksdagen allmänt bekanta och
till en del omnämnda äfven i detta memorial, så, och då Första Kammaren
redan bifallit förslaget, oaktadt tre ledamöter från samma Kammare
deremot reserverat sig, vill jag förmoda, att detsamma varder jemväl
af denna Kammare bifallet.

Öfverläggningen förklarades slutad. Utskottets hemställan bifölls.

388

Den 19 Maj, f. m.

§ 10.

Skedde föredragning af Stats-Utskottets memorial N:o 99, angående
den under innevarande riksdag verkställda statsreglering samt anskaffande
af de för Riksgälds-kontorets utgifter erforderliga medel.

l:sta—7: de punkterna.

Biföllos.

Efter uppläsning af S:de punliten anförde

Grefve Pos se: Det är icke för att göra något yrkande, som jag
begärt ordet, utan endast för att lemna Kammaren ett meddelande om
slutresultatet af statsregleringen. Jag har för sådant ändamål låtit uppgöra
en tablå, hvilken jag önskar få bilagd protokollet; och jag vill nu
endast meddela skilnaden i beloppet, som Ivongl. Maj:t i sina särskilda
propositioner äskat, och det belopp, som af Riksdagen beviljats. Häri
ingår dock icke hvad Kongl. Maj:t begärt till jernbanor och jernvägsmateriel,
ty dessa anslag hafva af Riksdagen beviljats till oförändradt belopp.
Under hufvudtitlarne i öfrigt har Kongl. Maj:t begärt 68,284,732
kronor 6 öre samt Riksdagen beviljat 68,758,907 kronor 60 öre; hvadan
alltså i förhållande till Kongl. Maj:ts propositioner en besparing af omkring
4 V2 millioner kronor åstadkommits.

Ofvannämnda tablå, hvilken skulle härefter intagas, lyder sålunda:

Af Kongl. Maj:t äskade statsutgifter.

Af Riksdagen beviljade statsutgifter.

Ordinarie.

Extra ordinarie

för år 1875. för år 1874

Extra ordinarie

Summa.

Ordinarie.

för år 1875. för år 1874.

Summa.

1,269,750

3,360,900

609,365

11,785,000

4,462,100

12,017,100

10,548,700

6,954.000

1,575,085

52,582,000

569,024|70

4,615,000

2,425,330

1,502,401

191,860

1,974,189

488,500

99

244,777

825,700

234,486

449,054

761,491

1,368,788

2,129

1,269,750 -

4,174,701

609,365

17,225,700

7,121,916

13,968,555

11,502,051

10,296,977

2,065,714

90

1,266,000''

3,340,400-

609,365;

11,710,400!

4,459,100!

11,591,500

10,498,000

6,822,900

1,539,135!

556,669

3,837,969
2,337,725
1,467,706150
205,891 82
1,869,536 -188,500

7,040
52,525 —
37,2001
182,400 -871,815 5
2,129135''

1,266,000)—
3,897,069j80
'' 609,365) —
15,555,409 8''
6,849,350)—
13,096,406:50
10,886,29182
9)564,251 [ 5
2,029,764]35

I | ! || | I | [ I

11,766,305,69) 3,886,426)37:68,234,732) 6|öl,836,800| - |10,763,99S)20] 1,153,109,40)63,753,907)60

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Hvad Utskottet (å memorialets 10:de sida) slutligen yttrat lades till
handlingarne.

Den 19 Maj, f. m.

389

§ Il Föredrogs

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets memorial N:o 3,
med förslag till sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om ändringar i lagstiftningen för enskilda sedelutgifvande banker.

l:sta punkt en.

Beträffande Utskottets förslag till lydelse för 13 § 2 mom. i Kong!,
kungörelsen den 20 Maj 1864 yttrade:

Herr Gu mm Hus: Jag tviflar icke på, att Kammaren kan anse sig
hafva fått nog af banklagsfrågor denna riksdag; men jag, som icke förut
kunnat vara närvarande vid deras handläggning i Kammaren, torde nu
härom få yttra några ord, hvarvid jag, så vidt, med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, möjligt är, skall försöka att hålla mig till den punkt, som
nu är i fråga.

Jag vill då först yttra några ord om motiveringen. Utskottet säger
uttryckligen i detta helt nyss i tryck utdelade memorial, hvilket till äfventyrs
icke alla af Kammarens ledamöter hunnit genomläsa, att “Utskottet
anser hittills gällande, ofvan omförmälda Kong! kungörelse komma att,
för så vidt på Riksdagens beslut beror, fortfarande blifva gällande i de
delar, rörande hvilka Kamrarne icke kunnat sig om ändring förena11. Bet
är denna uppfattning af Utskottet, som jag från första början ber att få
skilja mig ifrån på det fullständigaste. Jag betraktar nemligen det förslag,
Kongl. Maj:t framställt i afseende på åtskilliga andra punkter af
denna banklag, stå i så ytterst nära samband med den 26 §, att denna
§, som bestämmer sedelutgifningsrättens storlek, icke kan antagas utan
dessa af Kongl. Maj:t föreslagna ändringar i åtskilliga andra §§, eller
något motsvarande, så vida man icke skall grundväsendtligt rubba Kongl.
Maj:ts förslag; alltså anser jag 26 §, sådan den af Riksdagen antagits,
icke kunna af Andra Kammaren i och för sig godkännas, utan blott så
vida Andra Kammarens beslut om motvigter i andra §§ mot de extravaganser,
som 26 § innehåller, äfven få blifva gällande. Om man således, såsom
Utskottet här i sitt sammanjemkningsförslag gjort, föreslår Andra
Kammaren att i alla väsendtliga skiljaktigheter släppa af sina beslut och
jemka sig tillsammans på det sätt, att Kammaren afstär från sina särskilda
yrkanden, då skall jag be att fä slippa följa det Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottet på dess sammanjemkningsbana. Bland de reservationer,
som finnas bifogade det Sammansatta Utskottets betänkande,
är ingen af mig, och detta af det skäl, att jag icke varit närvarande
vid sammanjemkningsfrågans behandling i Utskottet, och jag anser
mig således icke, såsom ledamot af Utskottet, vara förhindrad att nu
yttra mig emot Utskottets föreliggande förslag.

Jag får bekänna, att jag personligen icke är belåten med den motvigt,
Andra Kammaren beslutat, hvarken med beskaffenheten eller med
tyngden deraf, ty den är i sanning för lätt; men i brist på någon bättre
motvigt, måste jag hålla på denna. Motvigten består dels deruti, att

390

Den 19 Maj, f. m.

man enligt § 13 har garanti, att de obligationer, som skola motsvara
minst BO procent af sedelutgifningsrätten på grundfondssäkerhet, hafva
verkligt värde; dels ock deruti att man genom beslutet att alldeles borttaga
femriksdalerssedlarne har någon liten trygghet mot att störtsjön af
enskilda bankernas sedlar blifver allt för stor.

För att kunna bedöma motvigters behöflighet, är det nödigt tillse.
till hvithet omfång sedelutgifningsrätt nu blifvit åt de enskilda bankerna
beviljad. ^ Jag vill alltså bedja att få fästa uppmärksamheten på, huru
denna 2ö §, som handlar om sedelutgifningsrätten, slår sig ut i verkligheten,
och jemföra den sedelutgifningsrätt Kammaren voterat och den,
som för närvarande af enskilda bankerna begagnas.

Jag har i min reservation till Sammansatta Utskottets föregående
större betänkande fästat uppmärksamheten på siffror rörande sedelutgifningen
under de 5 sista qvartalen. Nu skall jag hålla mig till siffrorna
för ett åt dessa qvartal, för det senaste årsbokslutet den 31 December 1873,
och utveckla dem något. I)å hade de enskilda bankerna ett utelöpande
sedelbelopp åt (3/,213,158 Kali'' 50 öre — genom tryckfel står å sid. 29
i Utskottets utlåtande N:o 2 50 öre i stället lör 50 öre — men derifrån
måste afräknas det belopp af riksbankens sedlar, som innelågo hos de
enskilda bankerna eller vexlingsombuden, hvilka belopp utgjorde 27,723,024
Ii:dr 17 öre. Deremot bör de enskilda bankernas då obegagnade sedelutgifningsrätt
till belopp af 13,183,485 Rall- tillräknas. Jag finner således,
. att livad jag skulle vilja kalla de enskilda bankernas nettosedelutgifningsrätt
(med inberäknande af den obegagnade, men med afdrag af
riksbankssedlarne) den 31 December 1873 utgjorde 52,673,619 Rall’, i rundt
tal 52 eller närmare 53 millioner. Hvilken sedelutgifningsrätt voterade då
Andra Kammaren åt dem härom aftonen? Den voterade först cell främst
1 1 2 gånger grundfondens belopp; och då grundfonderna uppgå till
46,649,222 Rall-, så utgör 1 V2 gånger detta belopp 69,970,833 Rall-,
Härtill bör läggas sedelutgifningsrätten på reservfondsmedel. De enskilda
bankerna hade vid den angifna tiden reservfonder uppgående till 3,361,158
R:dr. Dessutom egde de “reserverade medlen" till mer än en half gång
reservfonden, eller 1,726,179 Rall''; och då är det temiigeu sjelfkärt, att
de enskilda bankerna, för att öka sin sedelrätt, komma att söka förkofra
sina reservfonder ocli särskilt med första till reservfonderna i sina böcker
öfverföra de för närvarande såsom “reserverade medel" särskilt bokförda
beloppen, så anser jag reserverna kunna och böra sammanräknas, då de
gifva summan 5,087,337 R:dr, som, fogad till halfannan gång grundfonden,
ger en bruttosedelutgifningsrätt af 75,061,170 Ruin Derifrån bör
dock afräknas den guldkassa, Riksdagen vill ålägga de enskilda bankerna
att hålla, eller 10 procent af deras grundfonder, motsvarande vid pass
sex och tjuguen hundradels procent af hela deras sedelutgifningsrätt, med
4,664,922 R:dr, då •‘nettosedelutgifningsrätten“ efter nya räkningen blif\er
70,396,248 R:dr. Den motsvarande vid sistlidet års bokslut var, såsom
förut nämndes, 52,673,619 R:dr; men mellan dessa sedelutgifmngsriittigheter,
den gamla och den nya, uppgår skilnaden till ej mindre än 17,722,629
R:dr, eller inemot 18 millioner, som Riksdagen nu skänkt de enskilda
bankerna utan att ålägga dem hålla större kassa än något öfver sex procent
af sedelmassan. Månne då icke andra motvigter beliöfvas?

Den 19 Maj, f. m.

8 91

Nu tror man kanske, att jag genom att välja Bl December 1873
tagit eu för de enskilda bankerna i detta fall särdeles oförmånlig dag;
men det är icke så. Hade jag tagit det förra årsbokslutet, 31 December

1872 till grund för beräkningarne, så både tillökningen i sedelutgifningsrätt
efter de nya grunderna visat sig ännu starkare. Tillökningen hade
då icke stannat vid 18 millioner, utan uppgått till 28,736,230 li:dr; och
hade jag valt den märkliga tidpunkten 30 September 1873, då de enskilda
bankerna högt uppdrifvit sin sedelutgifningsrätt, så var den dock
18,675,309 R:dr mindre, än den skulle hafva varit, om de enskilda bankerna
fått tillämpa de nya, af Andra Kammaren i förra veckan godkända
grunderna.

Om jag emellertid nu stannar vid den lägsta af dessa siffror, den vid

1873 års slut, då förhöjningen i sedelutgifningsrätt skulle hafva utgjort
nära 18 millioner och jemför den med den då utelöpande sedelmassan
från enskilda banker, med afdrag för inneliggande riksmynt, hvilken utelöpande
sedelmängd utgjorde 39,490,134 Rall'', så befinnes den tillökning
i rättighet, som gifvits de enskilda bankerna, utgöra nära 50 procent.
Andra tider ge än högre procenttillökning. När man nu ej vill veta åt
de kontroller, Kongl. Maj:t funnit skäligt föreslå, och den lagstadgade
kassan är klen, månne då ej andra motvigter äro af nöden? Har icke
Andra Kammaren varit i sin goda rätt, då den sökt påfinna medel att
förminska verlmingarue, vådorna af sin stora frikostighet mot de enskilda
bankerna?

Vill man för öfrigt se omdömen från andra håll, huruvida beslutet
i detta fall varit frikostigt eller icke, så vill jag hänvisa till ett nummer
af “Dagens Nyheter*1, som utdelats gratis till Kammarens ledamöter.
Deri finnes bland annat en tabell med öfverskrift: “de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt1*, hvilken tabell torde vara uppgjord, af eu person,
som är djupt inne i bankförhållandena. Han jemför sedelutgitningsrätten enligt
“nuvarande lag1*, “Wallenbergs förslag11, och “Wterns förslag11, hvilket sistnämnda
väl skall vara Kongl. Maj:ts förslag. Enligt nuvarande lag beräknar
författaren sedelutgifningsrättcn till 125 procent af grundfonden med obegränsad
utgifning på riksmyntskassa; enligt Herr Wallenbergs förslag skulle
den blifva 135 procent med obegränsad sedelutgifning på guldmynt vid
hufvudkontoret, och enligt Herr Wserns förslag 160 procent med obegränsad
utgifning på guldmynt och guldplants. Såsom Herrarne se. hav
Utskottet varit så liberalt i afseende å sedelutgifuingsrätten åt enskilda
bankerna som någon, som gjort förslag i den riktningen; och Utskottet
har dessutom varit angeläget att få kontrollen bort. Det fanns en smula
deraf tjvar i det förra utskottsbetänkande!, men den är dels borttagen i
Första Kammaren, dels hålla de obetydliga återstoderna nu på rot raderas
bort i detta nya förslag, om detsamma af Andra Kammaren antages.
Jag bär redan sagt, att jag icke tycker om lydelsen af 13 § 2 mom.
sådan den blifvit åt Andra Kammaren beslutad, men i denna väg är något
bättre än intet; och hellre än att dessa obligationer, hvilka skola
jemte inteckningar — mångenstädes måhända ensamma, för att icke räkna
den lilla kassan — utgöra grunden för sedelutgifuingsrätten, må kunna
komma att utgöras af tvetydiga papper, vill jag för min del antaga Andra
Kammarens beslut i denna punkt.

392

Den 19 Maj, f. m.

Jag förstår icke, hvarföre Utskottet, då det uppgjort sitt sammanjemknmgsförslag,
icke kommit på deri tanken, att hemställa till Första
Kammaren att foga »ig efter Andra Kammarens beslut, utan endast hemställt,
att Andra Kammaren, med undantag af en mindre väsendtlig punkt
(§ 30), i allt skulle gifva efter.

Jag skulle visserligen kunna yrka rent afslag å punkten; men jag
befarar, att Utskottet i sådant fall torde i sitt skrifvelse förslag upptaga
såsom afgjorda de punkter, som af båda Kamrarne godkänts, med förklanng
att Riksdagen i (ifrigt godkänt banklagen, sådan den är, både i
profvade och alls icke pröfvade delar, af hvilka nog flera kunde förtjena
att skärskådas. Men det kan icke gerna vara denna Kammares mening
att åstadkomma en sådan skrifvelse. Jag anser, att 2S §, som handlar
om ^skyldighet för enskilda banker att invexla sina sedlar med guld, är
fristående från de öfriga §§, och numera, då myntväsendet är fotadt på guld,
lär denna bestämmelse vara alldeles i sin ordning. Deremot vill jag
hoppas, att Riksdagen, som synes mig med banklagförslaget hafva kommit
in i en återvändsgränd, ur hvilken man icke kan komma med ett hyggligt
förslag på den korta tid, som återstår, måste anse förslaget i öfriga
delar förfallet, åtminstone §§ 19 och 20, derest ej Andra Kammarens
beslut om obligationer och om femmor får ega bestånd.

I stället för att yrka rent afslag å första punkten hemställer jag
alltså, att Andra Kammaren måtte uttala sig sålunda: Andra Kammaren
som anser sitt beslut beträffande förändring i § 13 af Kongl. kungörelsen
den 20 Maj 1864 om enskilda banker stå i oskiljaktigt samband med
lammarens beslut angående §§ 19 och 26 i samma Kongl. kungörelse,
atslai bammansatta Banko- och Lag-Utskottets i första punkten af dess
betänkande N:o 3 framställda samman]emkningsförslag.

, Herr Jöns Rundbäck: I hufvudsakliga delar instämmer jag med
ro QS^Stie 1talaren’ ocl1 J^g liar samma uppfattning af frågan, som han.
03 § Riksdags-ordningen säger, att, om Kamrarne stanna i olika beslut, Utskottet
skall söka att de olika meningarne sammanjemka, så vidt möjligt
ar; men jag vågar bestrida, att någon sammanjemkning bär egt rum,
utan Utskottet bär helt enkelt såsom sitt antagit Första Kammarens beslut
och vill nu inbjuda Andra Kammaren att antaga detsamma.

Om någonsin ett förslag till lydelse af eu lagparagraf är olämpligt, så
ar det detta. Orden “lätt säljbara räntebärande obligationer*4 innebära nemi1?®11
.lcke någon solid grund för enskilda bankers sedelutgifningsrätt; ty
lätt säljbara kunna obligationer vara, äfven om de icke skulle vara värda
mera än några ören af deras ursprungliga värde. Jag känner t. ex., att
aktiei i ett företag, hvilka kostat 100 R:dr stycket, såldes för 50 öre;
och de köptes friskt af några, som tyckte det vara ett nöje att hafva
clem..''7 och deäSa aktier voro således lätt säljbara. Det är ju således klart,
att atven en dålig vara kan vara lätt säljbar, om den sälies till underpris.

. Då jag icke vidare vill ingå i diskussion öfver ämnet, inskränker jag
mig till att yrka afslag å detta förslag; dock med förklarande, att jag

1(me iaF emot Kammarens bifall till det af Herr Gumielius fram .

stalida förslaget.

Den 19 Maj, f. m.

393

Grefve Sparre: Med anledning af den förste ärade talarens yttrande
måste jag erinra om 77 § Riksdagsordningen som säger: “Riks dagsman,

som varit frånvarande då något beslut fattats inom den Kammare
lian tillhörer, skall ega att derefter till protokollet anmäla, det han
ej i berörde beslut deltagit, men icke hafva makt att tala å deras beslut,
som dervid närvarit.1* Jag hemställer till Herrarne, huruvida detta hans
föredrag gick ut på annat än att klandra ett Kammarens föregående beslut,
och huruvida sådant står i öfverensstämmelse med nyss upplästa
grundlagsparagraf.

Beträffande sjelfva saken, så ber jag att, så väl mot nyss omnämnde
som ock mot den siste talaren, hvilka påstått att i nu föreliggande utlåtande
icke någon sammanjemkning af Kamrarnes olika beslut förekommit,
utan att Utskottet endast inbjudit Andra Kammaren att förena sig i
Första Kammarens beslut, få erinra att, om vi gå igenom de fem särskilda
punkter som förekomma i detta betänkande, vi skola finna att,
hvad först angår nu föredragna punkt, Utskottet har gjort en hemställan
till Andra Kammaren att förena sig uti den förändring som Första Kammaren
beslutit i afseende å 13 § mom. 2, hvilken för öfrigt öfverensstämmer
med motsvarande stadgande i deri gamla lagen; och jag frågar
Herrarne, om icke alltid det är fallet att, om först ett tillägg till en paragraf
föreslås och detta tillägg godkännes af den ena, men förkastas af den
andra Kammaren, samma tillägg genom dessa stridiga beslut anses vara
förfallet. Således den inbjudningen är icke annat än en anmälan af
hvad som är lag.

I § 14 mom. 1 har Första Kammaren utbytt ordet “full“ mot “erforderlig^,
hvaremot Andra Kammaren icke fattat något dylikt beslut,
utan bibehållit §:n vid dess nuvarande lydelse. Vid sådant förhållande
måste 14 § bibehållas oförändrad, och således i öfverensstämmelse med
Andra Kammarens mening. Beträffande 20 §. hvilken omnämnes i andra
punkten af utlåtandet, har Första Kammaren uti mom. 2 förändrat ordet
eger“ till “egt“, hvaremot Andra Kammaren bibehållit förstnämnda form.
Det ligger i sakens natur att ordet egt härvidlag vida bättre uttrycker
hvad man vill säga; meningen är att, om en bank öfverskrider sin sedelutgifningssrätt,
så kan sådant passera till och med 10 dagar, men efter
flen tiden skall banken för hvarje dag sådant förhållande egt rum bota
ett belopp af 1,000 kronor. Denna förändring kan jag sålunda icke tro
vara stridande emot denna Kammarens önskan, som just består uti att
hålla, tummen på ögat på de enskilda bankerna, så att dessa icke öfverskrida
sin sedelutgifningsrätt.

Uti mom. 1 af § 27 i Utskottets förslag har Första Kammaren
beslutit, att banksedlar må utgifvas å tio, femtio, etthundra, femhundra
och tusen kronor, samt tills vidare och intill dess Kongl. Maj:t annorlunda
beslutar å fem kronor; hvarjemte Kammaren till detta moment fogat ett
tillägg af följande lydelse: “Bankbolag må ej utgifva sedlar å mindre

valör än den minsta, som af Riksbanken utgifves“; hvaremot Andra Kammaren
beslutit att förra afdelniugen åt samma moment skall erhålla följande
lydelse: “Banksedlar få endast lyda å femtio, etthundra, fem hundra

och ett tusen kronor, samt tills vidare och intill dess Kongl. Maj:t
nnorlunda förordnar jemväl å 10 kronor''1. Nu har Utskottet hemställt i

394

Den 19 Maj, f. m.

3:dje punkten af detta utlåtande, att momentet må lyda så: “banksedlar
få endast lyda å femtio, etthundra, femhundra och ett tusen kronor, samt
tills vidare och intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnar å tio och fem
kronor*. Detta måste val fä anses såsom en samnianjemlcning, hvarjemte
Utskottet hemställt, att Första Kammaren måtte låta nyss anförda tillägg
till mom. 1 i § 27 förfalla samt sålunda äfven i detta hänseende, med
frånträdande af sitt beslut, låta bero vid Andra Kammarens beslut i
ämnet.

Hvad slutligen vidkommer § BO. uti hvilken Andra Kammaren gjort
ett tillägg af orden: “motsvarande 1 ''/., gång dd värde* har Utskottet
likaledes hemställt att Första Kammaren måtte frånträda sitt beslut och
antaga den af Andra Kammaren i enlighet med Utskottets förslag beslutade
lydelsen för § BO. Jag hemställer till Herrarne, om det med någon
skymt af sanning kan sägas, att Utskottet velat att Andra Kammaren i
det vase ad t ligaste skulle frånträda sina förut fattade beslut, då det tvärtom
just är Första Kammaren, som af Utskottet blifvit anmodad att foga sig
efter Andra Kammaren i alla delar, utom i afseende å den Hata punkten
af _ betänkandet, hvilken Första Kammaren för sin del icke godkänt och
hvilken sålunda redan är förfallen.

Den förste talaren yttrade, att vi skulle få en störtsjö af privatbankss
''diar, om de enskilda bankerna fortfarande skulle hafva rättighet
att utgifva femmor och tior. Då nu emellertid begge Kamrarne beslutat,
att nyssnämnda sedelvalörer skola stryka, sfi fort Kongl. Maj:t anser sådant
vara lämpligt, kan man då rimligtvis säga att vi från det hållet
hotas med eu störtsjö af dylika privatbanksedlar. Eller tro Herrarne, att
mani kan hålla i rörelse någon störtsjö af sedlar å femtio eller etthundrade
eller tusen riksdaler? Nej, sådant låter sig icke gorå, ty dessa
återkomma inom kort till bankerna och invexla» med guld, till följd
hvaraf ock bankerna måste vara försigtiga och ej utgifva så många
sådana.

I denna Kammare, har man sedan någon tid tillbaka påyrkat, att
banksedlarne skulle inlösas med klingande mynt, och att sedeiutgifningsrätten
för enskilda hanker måtte upphöra. Begge Kamrarne hafva, såsom
nyss nämndes, bcslutit det förra, och tillagt, den ena Kammaren att
femmor, den andra att femmor och tior, som utgöra de ojemförligt mest
i allmänna rörelsen förekommande sedlar, skola upphöra att utgifva!?, så
snart Kongl Ma :r pröfva!- sådant nödigt. Skulle ni nu för att tillfredsställa
eu liten fantasi iios eu enskild riksdagsman, som icke fick vara
med om detta beslut, skola vi för att smickra hans egenkärlek låta resultatet
åt hela vår föregående diskussion i detta ämne förfalla till
intet S Skulle vi för eu sådan liten glädje, för eu sä ringa grynvälling,
uppgifva det mål till livilket denna Kammare alltid har sträfvat, nemligen
borttagandet åt sedlar och deras invexling med guldmynt? Nej, mine
Herrar, vi kunna icke handla på det sättet. Och hvarföre skulle vi val
gorå det? Månne derföre, att det förslag icke antagits att till grundfondshypotek
endast skulle antagas stats- eller allmänna hypoteksbaukens
räntebärande obligationer? Jag tillät mig redan förra gången detta ämne
utgjorde föremål för öfverläggning i Kammaren nämna, att det finnes
inga papper, på h vil ka kursen varierar så mycket som på statspapper.

Den 19 Maj, f. in.

395

Så t. ex. föll eu gång till följd af politiska förhållanden kursen på franska
statsobligationer helt hastigt med 30 å 40 procent, och detta ehuru, såsom
bekant, den finansieia ställningen i detta land vanligen är synnerligen
god. Om vi i allmänhet här skulle bestämma oss för att såsom
grundfondshypotek antaga statsobligationer, så skulle man kunna tänka
sig att vi äfven någon gång komme att erhålla turkiska obligationer, tv
Turkiet är onekligen eu stat, fastän jag befarar att den säkerhet och
garanti som komme att ligga uti dylika papper från det landet blefve
synnerligen klen. Men särdeles bedröfligt skulle förhållandet blifva, om
krig inträffade, då ju naturligtvis obligationer från alla de stater som
vore invecklade i kriget komme att falla.

Jag skulle trötta Kammaren, hvars tålamod jag redan missbrukat,
om jag ännu längre skulle uppehålla tiden; men jag bär med livad jag
yttrat svarat några ord på den förste talarens långa anförande i ämnet,
lfa nu Första Kammaren, af hvilken detta betänkande begärt så stora
eftergifter, på det att full öfverensstämmelse med Andra Kammarens beslut
måtte komma till stånd, då — säger jag — Första Kammaren har
gjort dessa uppoffringar af sina åsigter för att komma till det resultat,
som vi alla sträfva efter, nemligen sedlarnes invexling med guldmynt och
ett småningom skeende borttagande af privatbanksedlarne ur allmänna
rörelsen, så hemställer jag, att denna Kammare icke genom envist fasthållande
vid sitt beslut i den föredragna punkten måtte utså!ta oss för
den risken att hela lagförslaget förfaller, ty Första Kammaren har bifallit
Utskottets förslag endast på det vilkor eller under den förutsättning
att äfven Andra Kammaren för sin del måtte antaga detta sammanjemkningsförslag.
Jag vågar sålunda i sakens intresse, af intresse för att vi
icke måtte ytterligare här uppehållas, och slutligen i det intresse, som
bjuder att vi numera under denna riksdag måtte slippa höra allt för
långa tal, anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Ilerr Boman: Herr Talman! mine Herrar! Om Kammaren nu vidhåller
sitt förut fattade beslut, så kommer utan tvifvel detta att medföra
stort ogagn. Vi må komma ihåg att förutom statens och allmänna hvpoteksbankens
obligationer finnas många andra dylika värdepapper, som
äro i jemförelse med de förra fullt ut lika goda och betryggande. Vore
det icke då obilligt att förhindra ett bankbolag att använda äfven dessa
senare till grundfondshypotek, i synnerhet som dessa statens och hypoteksbaukens
obligationer icke alltid äro tillgängliga, då bankbolaget skulle
behöfva dem. Ett sådant fall låter åtminstone mycket val tänka sig.
Hvems intresse vilja val Herrarne påakta med denna stränga begränsning,
bankbolagets eller allmänhetens? Utan tvifvel måste afsigten banned
vara att betrygga allmänheten för förluster. Men huru ställer sig affären?
Våra enskilda banker hafva nu en sammanlagd grundfond af 47 millioner
R:dr och reservfonder till ett sammanlagdt belopp af fyra millioner R:dr,
eller inalles en förmögenhet af 51 millioner Kali’, allt i rundt tal räknad t.
Vid hvilken tid man än vill göra upp ett bokslut öfver de enskilda bankernas
affärsställning, så, ifall man å ena sidan upptager alla deras förbindelser
eller skulder, sedelskulden deri inberäknad, och å andra sidan
deras tillgångar och fordringar, skall man således alltid få ett öfverskott

396

Den 19 Maj, f. m.

åt 51 millioner R:dr. Innan följaktligen någon lottegare kan komma att
förlora något utöfver sitt inbetalda aktiekapital, måste bankerna hafva
gjort en förlust af 51 millioner R:dr och innan någon innehafvare af
bankernas sedlar eller anvisningar skall kunna göra någon förlust, måste
först bankerna hafva förlorat 51 millioner Ihdr, och sedermera samtliga
lottegares förmögenhet, på grund af den solidariska ansvarigheten, hafva
reducerats till noll. Finnes det väl under sådana förhållanden någon våda
för allmänheten, om till äfventyra ett bankbolag begår ett misstag och
antager till grundfondshypotek eu eller annan mindre god obligation.
Det ligger ju i sakens natur, att bankerna sjelfva skola vara mana om
att undvika förluster och följaktligen icke antaga till gruudfondshypotek
obligationer, som på minsta sätt kunna anses osäkra. Här har varit god
tillgång på göda värdepapper och de hafva också blifvit begagnade till
i fråga varande hypotek, utan att deraf någon fara visat sig på färde. Om
man således nu vidhåller det beslut, som en gång fattats, så gör man
icke dermed allmänheten den ringaste tjenst, utan snarare tvärtom. Ett
samhälle, som upptager lån och derå utställer fullt goda obligationer,
skulle icke få dessa använda till grundfondshypotek. Och ett bankbolag
skulle vara förkindradt att till nämnda ändamål välja papper, om Indika
det icke allenast tror utan till och med är fullt förvissadt, att de äro
goda. År detta en vinst linne Herrar? Nej visst icke!

Den förste ärade talaren berörde en fråga, som icke hör hit, nemligen
frågan om sedelutgifningsrätten. Jag anser mig af grundlagen förhindrad
att ingå i något slags svaromål å hvad han yttrade, ehuru det
kunde vara mycket att dervid anmärka. Hvad åter angår formuleringen
af hans yrkande, att man skulle afstå sammanjemkningsförslaget på grund
af det nära sammanhanget mellan 13 och 26 §§, vill''jag deremot erinra,
att något sådant nära sammanhang mellan paragraferna existerar icke.
Den ena handlar om vilkoren för enskilda bankers sedelutgifuingsrätt,
den andra om hvilket slags obligationer få antagas till grundfondshypotek.
Det är ju helt och hållet skilda saker. För min del yrkar jag, att Kammaren
måtte för att tillgodose allmänhetens intresse förena sig uti Första
Kammarens föreliggande beslut eller med andra ord Utskottets samrnanjemkniugsförslag.

Herr Gu inte Hus: Herr Talman, mine Herrar! Under det den

ärade representanten från Wenersborg både ordet kunde jag ej motstå
begäret att än en gång anhålla derom; och sedan jag nu fått det, må
det tillåtas mig att yttra några få ord.

Den värde talaren började sitt anförande med att mot mig uppläsa
en grundlagsparagraf. Om lian för tillfället hade innehaft platsen
såsom vår ålderspresident, så skulle detta uppläsande hafva kunnat vara
berättigad!. Nu deremot, då lian endast innehar sill plats på venersborgsbanken
tror jag icke, att jag beliöfver taga emot dylika erinringar
från honom. Jag bär ju för öfrig! endast uttalat den uppfattningen, att
dessa båda paragrafer, den 13 och den 26, stå i ett organiskt samband
med^ hvarandra, och att man derföre icke kan rätt bedöma den förra, eller
13 §, utan att tillika göra sig reda för de olika verkningarne af den 26
§ med eller utan sådana hämmande inrättningar, som torde behöfva

Den 19 Maj, f. m. 397

åsättas densamma, för den händelse den skulle befinnas vara något extravagant
till sin natur.

Samme ärade talare, hvilken undertecknat betänkandet, behagade
genomgå det punkt för punkt och ville söka öfvertyga Kammaren, hurusom
den uti det föreliggande sammanjemkningsförslaget fått i väsendtliga
delar sin vilja fram, och att man icke talat sanning, då man påstått motsatsen.
Han uppehöll sig särskild! vid tredje punkten (frågan om femmornas
tillvaro) och påstod att Första Kammarens mening dervid fått i
väsendtlig mån gifva vika. Jag torde knappast behöfva upptaga ett sådant
påstående till bemötande. Hans resonnement dömer sig helt och
hållet sjelft. Och jag föreställer mig att Herrarne, under den tid
diskussionen härom pågått, hunnit tillräckligt genomögna det i dag utdelade
betänkandet för att sjelfve kunna bedöma, huru pass hans uppgifter beträffande
de öfriga punkterna hålla streck. Det är då öfverflödigt, att
jag följer honom punkt för punkt.

Han varnade äfven Kammaren att fatta ett obetänksamt beslut endast
för att glädja en enskild persons egenkärlek, äfvensom att för en
grynvälling sälja så stora fördelar, som innebäras uti förslaget om enskilda
bankernas skyldighet att inlösa sina sedlar med guld och om afskaffande!
af deras femmor och tior. Jag vet icke om det står i hans betänkande
att femmorna och tiorna skola försvinna. Uti mitt exemplar
deraf läser jag, att enskilda bankerna skola få utgifva dessa sedlar intill
dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnar. Någon annan tid för samma
sedlars afskaffande är icke utsatt, så vidt jag kunnat finna. Huruvida
den ena eller andra utgången af frågan kan komma att fröjda en enskild
persons egenkärlek lärer vara eu sak, som icke ens såsom slagord kan
inverka på Kammarens beslut. Och jag hoppas att, om Kammaren finner
sig föranlåten att afstå betänkandet, den också må anse sig oförhindrad
att göra det, ehuru detsamma är undertecknadt af Grefve Sparre.

Det är för öfrigt icke någon grynvälling, som här är i fråga. Det
lagförslag, som nu föreligger, skall, om det upphöjes till gällande lag,
efter min uppfattning komma att medföra svindel, onaturligt uppjagade
pris på aktier och värdepapper, synnerligast, naturligtvis, å tvetydiga sådana.
Det skall medföra vingel, onaturlig dyrhet på lifsförnödenheter, nya och
fullt motiverade framställningar om ytterligare dyrtidstillägg och slutligen
en kris före de ingående oktrojernas utgång. Om denna sedelutgifningslag
med dervid fogade stadganden om garantier kommer till stånd, så
skall det knappast kunna undvikas att en eller annan af de enskilda
bankerna — naturligtvis icke af de bästa utan af de mindre och oerfarnare
— skall inom kort låta de stora okontrollerade rättigheterna förleda
sig att ställa till ett så stort elände inom landet, att vi böra betänka
oss två gånger innan vi göra oss skyldiga att hafva medverkat till
dess framkallande.

Herr Werner Ericson:

Grefve Sparre: Den ärade talaren på örebrobänken framställde en
fasansfull tafla öfver allt det elände, bankrutter, förhöjda lefnadskostna -

398

Den 19 Mai, f. m.

der m. m., hvartill antagandet af denna lag skulle föranleda. Men hvaraf
drager han dessa slutsatser? Jo deraf att bankerna under nu gällande
lag öfverskridit sin sedelutgifningsrätt, och om de dermed få fortfara
skall, säger han, detta föranleda svindel. Ja, det är just derföre som denna
lag antagits i ändamål att begränsa sedelutgifningsrätten och tvinga
dem att medverka till upprätthållandet åt myntvärdet genom åläggandet
för banker att invexla sina sedlar med guld. Jag ber då att få fråga,
hvartill det skulle leda, om denna lag förkastades. Jo, dertill att nu gällande
banklag bär qvarsiående, under hvars tid, efter hvad den ärade
talaren sagt, just uppkommit anledningarne att befara svindel hos bankerna.
Då de flesta bankers oktrojer snart äro slut, och Kongl. Maj:t
icke lär ^ kunna undgå att bevilja nya oktrojer, så finge detta ske på
grund af gamla banklagen, i fall den föreliggande lagen förkastas. Det
ar just derför som de, hvilka önska säkerhet mot svindel och eftersträfva
fasta gränser för bankernas sedelutgifningsrätt, tala för den nya lagen,
hvaremot för den gamla lagens bibehållande icke gerna andra borde
kunna tala än de, som åstunda den största möjliga frihet för bankerna.
Om jag misstänkte, att eu eller annan stor bankclelegare förde sin talan
genom den ärade representanten från Örebro — till hvilken misstanke
jag dock saknar all anledning — så skulle jag finna hans uppträdande
förklarligt, ty de, som vilja hafva denna nya lag omkull och den gamla
qvar, tala ovilkorligen i bankernas intresse på bekostnad af allmänhetens
säkerhet. Ej heller skulle det förundra mig, om någon, som eljest njuter
af det^ närvarande tillståndet, t. ex. någon, som samtidigt vore gäldenär
till 16 olika banker, så att de nödgades taga honom under armarne,
skulle yrka afslag å den nya lagen, på det bankerna måtte kunna fortsätta
att hjelpa honom, ty så begränsade, som bankerna skulle blifva
genom den nya lagen, kunde de omöjligt underhålla sådan svindel som
för närvarande. Men att den, som påstår sig önska säkerhet genom sedlarnes
invexlande med guldmynt och minskad sedelutgifning, kan yrka
utslag å den nya lagen, det kan jag icke begripa, Jemför jag beloppet
åt bankernas nuvarande sedelutgifning med hvad här i sådant afseende
är föreslaget, så finner jag att genom den nya lagen eu minskning i
sedelutgifningsrätten skulle åstadkommas med ett belopp af 9 till 10
millioner It:dr utan beräkning af den enligt det föreliggande förslaget
möjliga indragningen af tio- och femriksdalerssedlar. Skedde eu sådan indragning,
blefve minskningen af bankernas sedelutgifning fördubblad. Jag
skulle icke undra på, om eu och annan skulle tycka, att förslaget ginge
nog långt i stränghet mot bankerna, men att stå och förehålla oss, att
detta förslag är egnadt att befordra eu svindel, som uppkommit under
nuvarande banklag, och på grund deraf yrka bibehållandet af denna lag,
det hänger sannerligen icke ihop.

Jag för tillägga, att allt hvad här talats om sedelutgifningsrätt har
icke det ringaste att göra med den nu föredragna punktens bestämmelser
om grundtondshypoteken. Sedelutgifningsrätten beror ej blott af grundfondshypotekerna,
men äfven på grundfondens storlek och mängden af
guldmynt i bankens kassa. Eu helt annan fråga är den nu förevarande,
om beskaffenheten af de grundfondshypotek, som skola insättas i landt -

Den 19 Maj, f. m.

399

räiiteriet, ej blott till säkerhet för seölarne men för bankernas förbindelser
af alla slag, till t. ex. depositionsbevis, som lika väl förtjena att betryggas
som sedlarne. Jag begriper icke, huru man vid behandlingen af
denna fråga kan så sväfva ut i rymderna, som åtskilliga talare gjort.
Hafva Herrarne någonsin hört, att eu enda bank, under den tid af omkring
40 år som vi haft privatbanker, förlorat ett enda öre på något
antaget grundfoudshypotek. Nej, jag kan med temlig säkerhet svara, icke
ett enda öre. På hvad sätt granskas också dessa grundfondshypotek?
De granskas af bankens styrelse och Konungens Befallningshafvande eller
hans ombud. Om nu Kongl. Maj:t vill för ytterligare garanti lemna sin
Befallningshafvande särskilda föreskrifter för denna granskning, så är
det Kongl. Maj:t obetaget. Jag hemställer, om icke häri ligger tillräcklig
kontroll. Tro Herrarne verkligen, att det blefve bättre, om man stadgade,
att grundfondskypotekeu skulle utgöras af statsobligationer? Äro
alla sådana så förträffliga? Skulle det vara så bra, att t. ex. turkiska
obligationer godkändes till grundfondshypotek? Turkiet är onekligen en
stat, hvadan dess obligationer ovilkorligen måste antagas, om berörda
stadgande infördes.

Jag för min del är öfvertygad, att hvar och en, som vill säkerhet i
penningeverlden, som vill hafva visshet om sedlarnes bibehållande vid
sitt värde, som önskar inskränkning i privatbankernas sedelutgifningsrätt,
måste vilja antagande af den nya lagen, och då viikoret, för att det skall
kunna ske, är bifall till det föreliggande betänkandet, yrkar jag, att Kammaren
måtte dertill lemna godkännande.

Herr Jöns Rundbäck: Berodde uppfattningen af privatbankslag stiftningen

i allmänhet och om gällande banklag i synnerhet på sådan
advokatorisk tydning, som siste talaren i sitt vidt kringsväfvande föredrag
utvecklat, så vore det nästan likgiltigt, hvad banklagen innehölle. Jag
vill med några ord bemöta hans anförande för att lugna dem, som möjligen
kunna sätta någon tro till hans tal. Risken blir förfärlig, säger
han, om vi ej besluta ändring i nu gällande banklag. Nej, denna risk
är icke till finnandes, ty Kongl. Maj:t kan ändra nuvarande banklag utan
Riksdagens hörande och kan efter Riksdagens hörande antaga huru mycket
eller huru litet som helst af Riksdagens beslut. Jag medger, att,
ifall Kongl. Magt framlägger ett förslag till privatbankslag, och Riksdagen
godkänner det, Kongl. Maj:t icke lär sedermera afvika från förslaget, men
om Kamrarne uttala sig i olika riktning och sammanjemkning af meningarne
icke sker, så lär Kongl. Maj:t kunna derefter besluta hvad som
helst. Jag anser dessutom bättre, att gamla lagen bibehålies, än att det
i fråga varande förslaget går igenom. Den förre talaren sade ju sjelf, att
vi under 40 år icke sett någon olägenhet af gamla lagen. För öfrigt
brådskar det icke så mycket med beslut i detta ämne, utan dermed kan
utan svårighet anstå till nästa riksdag. De flesta oktrojer löpa icke dessförinnan
till ända, och vid nya oktrojera beviljande lär säkert Kongl.
Maj:t fästa viikoret af skyldighet för bankerna att underkasta sig förändringar
till följd af ny lagstiftning. Således finnes ingen risk i detta
hänseende. Det vet den förre talaren lika väl som jag, fastän han vill
bevisa motsatsen.

400

Den 19 Maj, f. m.

Vidare har han talat hit och dit om att det finnes turkiska statsobligationer,
och att de kunde blifva godkända såsom grundfondshypotek,
ifall ett sådant stadgande, som jag påyrkat, införes. Ja, det finnes kanske
också japanska och många andra osäkra statsobligationer, men då den
ärade talaren tror, att sådana papper skola blifva godkända af privatbankerna,
så hemställer jag, om det ej är att befar a, att de skulle kunna
godkänna dåliga svenska kommunalobligationer. Kan man sätta så föga
förtroende till privatbankstyrelserna, att man tror dem om att antaga
turkiska obligationer, så lär det göra detsamma huru vi lagstifta, och
uttalande af ett sådant misstroende lär vara den skarpaste anmärkning
mot den nu föreslagna lagstiftningen.

Jag yrkar bifall till Herr Gumaeli förslag.

Herr Gumselius: Det är förunderligt, huru denna fråga förmår
omtöckna erkändt klara och skarpa förståndsgåfvor. Grefve Sparre kunde
icke fatta, huru det kunde finnas åsigter skilda från hans egen, oaktadt
han deltagit i Utskottets arbete och borde minnas, att dervid förfäktades
mycket olika åsigter. Ej heller kunde han förstå, huru det tillgick
att vid tal om denna fråga “sväfva vidt ut i rymderna“. Om den
konsten trodde jag att han också skulle finna sig hafva rik erfarenhet. Ett
yttrande vände han direkt till mig, men derpå har föregående talare redan
svarat, då han påpekat att Kongl. Maj:t kan fästa vilkor vid beviljande
af nya oktrojer åt bankerna, hvadan det väl går för sig att låta denna
fråga anstå till nästa riksdag för grundligare behandling.

Grefve Sparre sade, att, om någon stor bankdelegare talade genom
min mun, skulle det icke förundra honom, att jag satte mig emot den
föreslagna nya lagen. Ja, eu af oss båda är bankdelegare, men dot är
icke jag. En kategori, som också, enligt Grefve Sparres påstående, borde
önska att rifva omkull den nya lagen, skulle vara sådana, som hade betydliga
lån i de enskilda bankerna. Jag hör icke till denna kategori,
men hörde jag dit och vore intreserad för att bankerna skulle hålla uppe
sin gamla lånerörelse, så vore jag naturligtvis också intresserad för att
de, på sätt i det nya lagförslaget medgifves, skulle erhålla en betydligt
ökad sedelutgifningsrätt och således betydlig ökad förmåga att gifva lån.

Herr Philipsson: Ehuru jag inom Utskottet deltagit i uppgörande
af det föreliggande sammanjemkningsförslaget, följer ej deraf att jag kan
tillstyrka Kammaren att godkänna samma förslag. Uppgörandet af en
dylik sammanjemkning innebär nemligen endast åtlydnad af ett uttryckligt
grundlagsbud och såsom utskottsledamot eger man derför ej att ingå
i bedömande af sammanjemkningens önskvärdhet utan endast att tillse,
om en medelväg mellan Kamrarnes olika beslut är möjlig. Jag anser
således denna sammanjemkningsåtgärd vara af helt och hållet formel
natur.

Hvad sjelfva saken angår, synes mig uppenbart, att frågan om grundfondshypotekens
beskaffenhet står i det närmaste sammanhang med beskaffenheten
af den sedelutgifningsrätt, som blifvit medgifven, så att,
ehuru beslutet om sedelutgifningsrätten blifvit förut särskilt fattadt, det

dock

Den 19 ilaj, f. m.

401

dock måste stå Kammaren fullkomligt öppet att vid fråga om grundfondshypoteken
förklara, hvilka bestämmelser rörande dessa Kammaren anser
såsom nödvändiga förutsättningar för sådan sedelutgifningsrätt, som med
föregående beslut afsetts. Då jag, som icke hunnit komma tillstädes, då
beslutet angående 26 § lättades, hvilket lär hafva skett i närvaro af blott
y af Kammarens ledamöter, sedan röstat emot bestämmelserna i 28 §,
måste vara klart, att jag gerna ser, att Herr Gumtelii förslag blefve godkändt.
Jag tror nemligen, att det ligger mycken sanning i de åsigter,
Herr Gumtelius här utvecklat, icke derföre att jag tagit särdeles intryck
af något tal om svindel och dylikt, men derföre att jag anser, att, om
vi fatta beslut om framtida lagstiftning för bankerna i rak motsats mot
hittills gällande stadgande!!, detta kan framkalla förhållanden, som vi
icke kunna förutse eller i någon mån beherrska.

Jag kommer att rösta för bifall till Herr Gumselii förslag.

Herr Ola Andersson: Jag anser dessa förslag till ändringar i privatbanklagstiftningen
utgöra en enda sammanhängande fråga och icke
vara att betrakta såsom en mängd skilda frågor, huruvida den ena
eller andra enstaka paragrafen skall ändras eller ej. Derför kan jag
icke godkänna den åsigt, att, om Riksdagen bifaller några af de föreslagna
ändringarne, men Kamrarne i afseende å andra icke kunna komma
till sammanstämmande beslut, det vore att anse, som hade Riksdagen beslutat,
att de förstnämnda ändringarne skulle införas, under det banklagen
för öfrigt bibeliölles i sitt gamla skick. Men jag tror dock icke,
att det är grundlagsenligt att, efter Herr Gumtelii förslag, vid behandlingen
af en paragraf besluta förklaring af förut fattade beslut rörande andra
paragrafer, och sådant synes mig vara så mycket mindre lämplig;,
som Kongl. Maj:t i detta ämne eger lagstifta efter behag och följaktligen
kan godkänna eller ogilla hvilka delar som helst af Riksdagens eller någondera
Kammarens beslut.

Medan jag bär ordet vill jag nämna, att,-då den föreliggande 13 §
förra gången behandlades, jag ångrade, att jag ej väckt förslag derom, att
i stället för alla föreskrifter om grundfondshypotekens beskaffenhet måtte
stadgas, att Kongl. Maj:t egde utse eu ledamot i hvarje bankdirektion.
Jag tror, att ett sådant stadgande skulle inneburit den största möjliga
säkerhet i detta hänseende. Såsom saken nu står, vill jag yrka rent
utslag å Utskottets hemställan.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till Utskottets
hemställan, dels utslag å samma hemställan, dels ock att det
förslag, som Herr Gumselius framställt, måtte antagas. Efter upptagande
af dessa yrkanden och i enlighet med dem framställda propositioner förklarade
Herr Talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förstnämnda meningen. Votering blef emellertid begärd. För
bestämmande af kontrapropositionen, upptog Herr Talmannen ånyo de
tviinne öfriga yrkandena, af hvilka det på afslag förklarades hafva flertalets
mening för sig. Men jemväl angående kontrapropositionen äskades

Kikad. Prof. 1874. 2 Afd. 5 Band. 26

402

Den 19 Maj, f. m.

votering, och blef alltså en omröstningsproposition af följande lydelse
först uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som till kontraproposition för hufvudvoteringen öfver lista
punkten i Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets memorial N:o 3 antager
deras mening, som yrka afslag å Utskottets hemställan,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner Nej, är till kontraproposition antaget det af Herr Gumselius
framställda yrkande.

Den votering, som företogs enligt denna proposition, visade 84 ja mot
55 nej; hvadan propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:

Den som bifaller hvad Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet hemställt
i lista punkten af sitt memorial N:o 3,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner Nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.

Den senare omröstningen utföll med 74 ja mot 69 nej; i följd
hvaraf Utskottets hemställan bifallits.

Vid hvad Utskottet (öfverst å sid. 3) yttrat rörande lydelsen af 14
§ i ofvanomförmälda kungörelse lät Kammaren bero.

2:dra punkten.

Bifölls.

3:dje punlcten.

Mom. 1.

Härvid anförde:

Herr Jöns Rundbäck: Då den föreslagna förändringen icke är

någon förbättring och icke heller innebär någon sammanjemkning af Kärn -

Den 19 Maj, f. m.

403

rarnes beslut, så måste jag, oaktadt jag visserligen har föga hopp om
framgång, då Kammaren nyss visat sig frångå ett för några dagar sedan
fattadt beslut, likväl yrka, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
måtte vidhålla sitt förra beslut.

Grefve Sparre: Utskottets förslag är otvifvelaktigt en sammanjemk ning.

Den ena Kammaren har beslutat, att “banksedlar endast få lyda
å tio, femtio, ett hundra, fem hundra och ett tusen kronor samt tills vidare,
och intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnar, jemväl å fem
kronorDen andra Kammaren har deremot sagt, att “banksedlar få endast
få lyda å femtio, ett hundra, fem hundra och ett tusen kronor samt tills
vidare, och intill dess Kongl. Maj:t aunorlunda förordnar, jemväl å tio
krouor“. Jag skulle önska, att Herrarne ville säga mig, huru man skulle
kunna sammanjemka dessa två olika beslut på annat sätt, än Utskottet
här gjort. Den ena Kammaren har sagt, att det alldeles icke får gifvas
ut sedlar på 5 kronor, men att på Kongl. Maj:ts pröfning för bero, om
sådana få utgifvas på 10 kronor, under det att den andra Kammaren förklarat,
att det blott skulle bero af Kongl. Maj:t, huruvida sedlar å 5 kronor
finge utgifvas, men att sedlar å 10 kronor ovilkorligen få utgifvas.
Kär nu Utskottet får dessa olika beslut att sammanjemka, har det väl,
efter min tanke, gått en riktig medelväg, då det föreslagit, att momentet
skulle erhålla följande lydelse: “Banksedlar få endast lyda å femtio, eD

hundra, fem hundra och ett tusen kronor samt tills vidare, och intill dess
Kongl. Maj:t annorlunda förordnar, jemväl å tio och fem kronor.

Skulle Utskottet väl hafva hemställt, att den ena Kammaren skulle
alldeles frånträda sitt beslut? Nej, i eu så vigtig sak kan det icke ske;
dertill gifver grundlagen icke den ringaste anledning. Utskottet har skyldighet
att jemka tillsammans de olika besluten, och det måste väl Utskottet
hafva gjort, då det tagit hälften af det ena och hälften af det andra beslutet.
Då man för öfrigt betraktar de öfriga momenten af detta memorial,
finner man, att Utskottet begärt två eftergifter af Första Kammaren,
men blott en förändring af Andra Kammarens beslut.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag erkänner väl, att Utskottets

förslag är ett försök till sammanjemkning mellan Kamrarnes olika beslut,
men Utskottet har dock icke sammanjemkat meningarne på det sätt, att
det blifvit möjligt för bankerna att inlösa sedlar å 5 kronor. Hade Utskottet
verkligen kommit till sådant resultat, att detta blifvit möjligt, så
skulle jag icke haft något att invända, men det har Utskottet icke kunnat,
och följaktligen tror jag det icke vara riktigt att bifalla Utskottets
förslag. Det förefaller mig som om Andra Kammarens förut fattade beslut
skulle vara till stort gagn för riksbanken, hufvudsakligen derföre att,
om Riksdagen nu fattar beslut, att sedlar å 5 kronor ej finge utgifvas åt
privatbankerna, hvilka, såsom bekant, nu hafva i rörelsen 17 millioner i
dylika sedlar, skulle följden deraf tydligen blifva, att riksbanken i stället
finge släppa ut så mycket mera sedlar i rörelsen, hvilket naturligen vore
eu stor vinst för densamma.

404

Den 19 Maj, f. m.

Jag tror således, att Andra Kammaren gör rättast uti att vidhålla
sitt beslut, och yrkar derföre afslag å Utskottets hemställan.

Herr Jöns Rundbäck: Om detta är eu sammanjemkning, så är

den åtminstone ganska besynnerlig. Första Kammaren har ju icke sagt,
hurudan valör sedlarne skola hafva, utan blott, att sedlar ej få utgifvas
å mindre valör än den minsta, som af riksbanken utgifves. Andra Kammarens
beslut står deremot i närmaste öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag, med blott den jemkning, att Kammaren beslutat, att sedlar å fem
kronor icke måtte få utgifvas, och sedlar å 10 kronor endast tills vidare,
beroende af Kongl. Maj:ts förordnande. Om det nu vore såsom den ärade
talaren på venersborgsbänken — jag hade så när sagt talaren för venersborgsbänken
— nyss yttrade, att Utskottet tagit hälften af hvardera Kammarens
beslut, så skulle Utskottet ju hafva stannat vid sedlar å 71/., kronor,
ty det hade ju varit hälften af 5 och 10, men ett sådant steg kunde
icke gerna komma i fråga, och man har derföre helt enkelt strukit Andra
Kammarens beslut och sålunda ytterligare frångått Kongl. Maj:ts proposition,
men då så många af Kammarens ledamöter voro ense om Kammarens
förut fattade beslut i frågan, hoppas jag, att de ännu, icke skola
hafva ändrat åsigt och yrkar derföre afslag å Utskottets hemställan.

Grefve Sparre: Om Herrarne behaga läsa igenom Utskottets nu

föredragna betänkande, så står der, pag. 3, följande:

“Mom. 1 af § 27 i Utskottets förslag är af Första Kammaren bifallet
med ett tillägg af följande lydelse:

Bankbolag må ej utgifva sedlar å mindre valör än den minsta, som
af riksbanken utgifves.“

Ser man nu åter på Kongl. Maj:ts, af Utskottet antagna förslag, så
lyder det sålunda:

“Banksedlar få endast lyda å tio, femtio, ett hundra, fem hundra och
ett tusen Tcronor samt tills vidare, och intill dess Kongl. Maj:t annorlunda
förordnar, jemväl å fem Jcronor.“

Den ärade representanten från Bohuslän har således fullkomligt misstagit
sig, då han antagit, att Första Kammaren blott beslutat, att privatbankerna
ej skulle få utgifva sedlar å mindre valör än riksbankens, ty
Första Kammaren har ju i öfrigt antagit Utskottets förslag till lydelse af
momentet. Nu föreslår Utskottet den jemkning, att den Kammare, som
beslutat, att bankerna skulle ovilkorligen vara berättigade att utgifva
sedlar på 10 kronor, måtte frångå detta beslut och låta utgifning af dylika
sedlar vara beroende af Kongl. Maj:ts pröfning.

Herrarne torde således finna, att min framställning af saken är riktig
och grundad på faktiska förhållanden, och vill jag slutligen erinra den
värde Bohuslänsrepresentanten om att, då man yttrar sig i en sådan fråga,
såväl som öfriga, det torde vara skäl att hafva förut skaffat sig åtminstone
litet reda på saken.

Herr C. A. Larsson: Äfven jag tror, att vännen Rundbäck icke
med fog kan säga, att här icke af Utskottet gjorts en sammanjemk
ning. Han påstod, att Kamrarne icke fått hälften hvar af sin vilja

Den 19 Maj, f. m.

405

fram. Nej, det hafva de icke, men det har åtminstone icke varit till
denna Kammares ''nackdel, ty den har ju genom detta förslag fått hela
sin vilja fram, med det enda förbehåll att Kongl. Maj:t skulle få bestämma
den rätta tidpunkten för verkställigheten deraf. Jag kan således
ej tro annat, än att vännen Rundbäck går in på en sådan sammanjemkning,
då det derigenom endast kommer att bero af Kongl. Maj:t sjelf,
hvars förslag ju också går ut på, att en sådan rättighet måtte lemnas
honom. Då ingen här bestrider, att Kongl. Maj:t icke skulle hafva rättighet
att stifta denna ekonomiska lag sjelf, så vore det särdeles besynnerligt,
om man skulle hysa det misstroende till regeringen, att den icke
skulle tillse hvad som är för landet nyttigt och skilja mellan privatbankernas
intresse och det allmännas. För min del finner jag ingen annan
utväg, så vida man ej vill komma ifrån hela det nya förslaget och bibehålla
den gamla lagstiftningen i ämnet, än att bifalla Utskottets hemställan
i denna punkt, hvartill jag också yrkar bifall.

Herr Boman: Endast ett par ord för att belysa ett misstag, hvar till

den ärade talaren på skånebänken nyss gjorde sig skyldig. Han anförde
nemligen, att sedlar å 5 kronor ej borde vidare få af de enskilda
bankerna utgifvas, emedan det i så fäll skulle uppstå den fördel för riksbanken
att till större belopp få utsläppa sina sedlar i rörelsen. Jag får
dock fästa uppmärksamheten på, att riksbanken icke skulle kunna begagna
sig af en sådan fördel, emedan dess sedelutgifningsrätt på den senaste
tiden varit begagnad nästan ända till gränsen. Enligt qvartalsuppgiften
den 31 December sistlidna år hade riksbanken då en obegagnad
sedelutgifningsrätt af omkring 3 millioner. Om vi nu säga, att riksbankens
sedlar å 5 kronor skulle ersätta de af privatbankerna hittills utgifna
å samma valör och till lika belopp, så skulle antingen riksbanken ytterligare
öka sin sedelemission med 17,000,000 kronor eller ock skulle af
det i de enskilda bankerna inneliggande riksmyntet denna summa utlemnas
i 5-kronesedlar. Intetdera af dessa alternativ låter utföra sig, ty,
enligt hvad nyss blifvit antydt, kan riksbanken icke öka sin sedelutgifning
med så stort belopp, och icke heller kunna de enskilda bankerna undvara
så stor del af inneliggande riksmyntskassa, hvilken vid ofvannämnde tidpunkt
utgjorde 27,000,000 kronor.

Jag har blott velat fästa uppmärksamheten härpå, på det att ingen
må tro, att man genom en sådan lagstiftningsåtgärd skulle kunna öka
riksbankens sedelutgifning, ty den kan naturligen ej gå utöfver sin bestämda
gräns.

I öfrigt yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Gumselius: Den våda, som den senaste ärade talaren före spegla!

Kammaren, tror jag icke behöfver afskräcka oss. Han framställde,
att riksbankens sedelutgifningsrättt redan vore nästan till fullo begagnad
och att således, om privatbankernas sedlar å 5 kronor indroges, de 17
millioner, som dessa representerade, icke skulle kunna af riksbanken ersättas;
men först och främst torde det väl knappast behöfva bevisas att,
i fall sedlarne å 5 kronor indragas, de enskilda bankerna komma att
draga försorg om att en god del af dessa 17 millioner i stället komma

406

Den 19 Maj, f. m.

att gå ut uti sedlar å 10 kronor, i stället för att man nu företrädesvis
till sina kreditivkunder på landsbygden, vid bruk och fabriker utsänder
minsta valörens sedlar. För öfrigt har riksbanken nyss fått sin sedelutgifningsrätt
något ökad genom Riksdagens beslut, att upp- och afskrifningsmedlen
icke vidare skola inberäknas i riksbankens sedelstock,
hvarigenom en väsendtlig del af dessa omtalade 17 millioner sålunda torde
uppvägas. Slutligen har Riksdagen genom sitt nyss fattade beslut ställt
så till, att de enskilda bankerna, hvilka under de senaste qvartalen haft
eu samlad riksmyntskassa af 23 till 30 millioner R:dr, numera antagligen
komma att hålla en sådan kassa å 6 till 7, på sin höjd 10 millioner
R:dr, och då finner man, att i denna skilnad mellan 0 och 23, mellan
10 och 30 millioner ligger redan en ledigblifvande sedelmängd, som ensam
räcker till att motväga de 17 millionerna femmor. För dem behöfva vi
alltså ej ha bekymmer.

Deremot skulle jag vilja förorda förslaget att renta! taga bort
sedlarne å 5 kronor under nuvarande förhållanden af två skäl: Det ena
är att efter min tanke redan allt för stor sedelutgifning är medgifven åt
de enskilda bankerna, och att jag derföre skulle anse det vara godt att
sålunda stoppa till något af de hål, hvarigenom dessa bankers sedlar
utströmma; och det andra skälet är det att, om vi här i landet, hvarest
nu guldmyntfot är införd, nödvändigt skola fortfarande hafva skiljemyntsedlar,
det vill säga å lägre belopp än det lägsta guldmyntet, så kan det
vara tillräckligt att riksbanken har rätt att utgifva sådana.

Jag föreställer mig, att Kammaren icke kan gå in på sådan “sammanjemkning“,
som här är föreslagen, och hemställer för min del, att
Kammaren måste vidhålla sitt förra beslut.

Fler Philipsson: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herr Gu maelius

och vill endast i anledning af den siste talarens på skånebänken
yttrande, att beslutet härvidlag icke i någon mån skulle inverka på riksbankens
sedelutgifningsrätt, fästa uppmärksamheten derpå, att Kammaren
ju för några dagar sedan beslutat, att de medel som innestå på uppoch
afskrifningsräkning icke vidare skola beräknas såsom sedelstock.
När man nu borttager dessa medel, som icke uppgå till mindre
än 11 millioner kronor, så är det ju alldeles klart, att riksbanken har
en större sedelutgifningssrätt, då gränsen för denna rätt sålunda blifvit
utvidgad. Om nu riksbanken skall kunna begagna sig af denna sedelutgifningsrätt,
så måste det vara tydligt, att en minskning i konkurrensen
med de enskilda bankernas utgifningsrätt af sedlar å 5 och 10 kronor,
hvilken sammanlagclt uppgått till 17 millioner, är önskvärd, och jag vill
fästa uppmärksamheten derpå, att detta erfordras i så mycket högre grad
som, enligt min uppfattning, en ganska väsendtlig utsträckning af de enskilda
bankernas sedelemissionsförmåga, genom godkännande af 26 §:ens
i banklagen bestämmelser uppstår, hvaremot riksbankens förmåga att
hålla sina sedlar utelöpande i betydlig grad kommer att minskas, ifall
de enskilda bankerna skola tillförbindas att inlösa sina sedlar med guldmynt,
som de företrädesvis lära uttaga från riksbankens hvalf.

Jag har blott velat vederlägga detta och vill för öfrigt ej yttra mig
något i saken.

Den 19 Maj, f. m.

407

Herr Talmannen aflägsnade sig nu, och talmansstolen intogs af Herr
vice Talmannen, hvarefter ordet lemnades till

Grefve Sparre, som yttrade: Jag skall bedja att få fästa uppmärk samheten

på vigten af att detta sammanjemkningsförslag antages. Vi vilja ju
alla i denna Kammare, efter hvad jag tror, att sedlarne å 5 kronor skola indragas.
Kongl. Maj:t har gjort framställning derom att, Där han så pröfvar
skäligt, dessa sedlar skola indragas, och Kongl. Maj:t har således för sin
del funnit betänkligt att för det närvarande indraga dem. Om Riksdagen
nu bifaller Kongl. Maj:ts förslag, sä skall deraf framgå, att Riksdagen
delar samma åsigt som Kongl. Maj:t om lämpligheten af dessa sedlars
indragande, men öfverlemnar åt Kongl. Maj:t att bestämma tidpunkten
derför. Skulle Riksdagen deremot afvika från Kongl. Maj:ts förslag och
besluta, att sedlarne å 5 kronor skola indragas, så är det tänkbart, att
Kongl. Maj:t, som finner en sådan åtgärd alltför häftig, nekar sitt bifall
dertill, och på så sätt få vi sedlarne å 5 kronor qvar. Det klokaste
är väl således att, när representationen ser, att regeringsmakten vill gå
åt samma håll dit representationen syftar, den bifaller regeringens förslag
och icke genom att fatta ett derifrån afvikande beslut, blottställer sig
för att regeringen genom att vägra sin sanktion till ett dylikt beslut,
beröfvar oss just precist det, som vi vilja hafva. Riksdagen har nu gått
ett steg längre än Kongl. Maj:t, ty Riksdagen har uttalat, att den jemväl
vill indraga sedlarne å 10 kronor. Detta är ett tillkännagifvande för
Kongl. Maj:t, att lian bör fortsätta på den bana, som han redan beträda
men oklokt vore det för att vinna det mål, hvartill vi alla sträfva, att
nu fatta ett beslut, som Kongl. Maj:t efter all sannolikhet för ögonblicket
icke skulle biträda, och hvarigenom vi således finge fortfarande hafva
sedlarne å 5 kronor qvar.

Man bär här sagt, att bankerna skola skicka ut i rörelsen massor
af sedlar å 10 kronor i stället för å 5 kronor. Ja, mine Herrar, sådana
yttranden kan man visserligen fälla men de vittna om brist på sakkännedom.
Vi veta nemligen, att ju mindre sedlarne äro till valören,
desto längre hålla de sig ute i rörelsen och att de större sedlarne ej
kunna hålla sig ute från bankerna så länge som de små, ty jag behöfver
ju i min plånbok liera femmor än tior. Således kan en bank, som haren
något större rörelse, icke skicka ut större belopp af sedlar å 10 kronor,
ty de komma strax tillbaka och isynnerhet nu, sedan bankerna måste
hafva guldmynt, böra de vara försigtiga att icke släppa ut sedlar, som strax
komma åter.

Man har vidare sagt, att, äfven om sedelutgifningen skulle härigenom
minskas, så gör det icke något, ty bankerna måste hafva riksmynt i sin
kassa. Detta riksmynt som de måste hafva är ju icke något annat än
deras guldkassa, och guldmynt finnas ju ej på mindre belopp än 10 kronor,
då det just är 5 kronor som behöfvas. Det är denna omständighet,
som gör, att Kongl. Maj:t finner betänkligt att genast indraga 5-kronesedlarne,
och jag tror det vara särdeles klokt beräknadt och vist förutsedt
af Kongl. Maj:t, likasom det äfven skulle vara klokt af representationen
att nu bifalla detta förslag. Jag förmodar också, att Kammaren

408

Den 19 Maj, f. m.

skall i denna sak finna hvad som bäst bidrager till vinnande af livad
Kammaren önskar.

Herr Jöns Rundbäck: Detta var verkligen det besynnerligaste
resonnement, som jag någonsin hört af Grefve Sparre, flan säger, att
om Kamrarne här stryka bort sedlarne å 5 kronor, så kan icke Regeringen
lagstifta så som vi önska, derföre att vi skulle hafva gått längre
än Kongl. Maj:ts framställning afsåg. Hafva vi icke gått i samma riktning?
Hafva vi derigenom förhindrat regeringen att vidtaga den åtgärd
med 5-kronesedlarne, som kan finnas lämplig? Nej, vi hafva efter min
tanke just påskyndat en dylik åtgärd. Den fara, som han äfven förespeglade,
är redan af den föregående talaren vederlagd, ty vill man hafva
guld och annat fast mynt ut i rörelsen, så lärer man väl få inskränka
sedelutgifningen. Det är högst egendomligt att desamma, som, då det
var fråga om att inskränka riksbankens sedelutgifning, ifrade mycket
derför, nu motsätta sig en dylik åtgärd med afseende å privatbankerna.

Jag är för min del öfvertygad om, att Regeringen just af Andra Kammarens
beslut får det kraftigaste stöd för sitt förslag och att det ingalunda
kan sägas hindra Regeringen att vidblifva sitt beslut i ämnet, och
yrkar jag fortfarande bifall till Kammarens förra beslut.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag skall icke sysselsätta mig med

den invändning, som Herr Boman gjorde emot mitt senaste yttrande, ty
den tror jag redan vara vederlagd. Hvad grefve Sparre yttrade förefaller
mig verkligen besynnerligt. Då Första Kammaren funnit lämpligt att
borttaga 5-kronesedlarne, men öfveriemnat åt Kongl. Maj:t att bestämma
tidpunkten derför och vi uti dennajKammare sagt, att vi vilja genast taga bort
dessa sedlar, så ligger väl närmast att antaga, att Kongl. Maj:t skall
finna lämpligt att gå Kamrarnes önskningar till mötes. Så vida vi verkligen
vilja hafva bort dessa sedlar, så bör Andra Kammaren efter min
tanke också uttala detta alldeles bestämdt. Jag tror för min del, att vi
utan risk kunna taga bort från privatbankerna rätten att utgifva 5-kronesedlar.
Att icke 10-kronesedlar hålla sig ute i rörelsen, såsom grefve
Sparre anmärkt, tror jag icke vara något skäl, ty om privatbankerna förlora
sin rätt att utgifva sedlar å 5 kronor, skola de nog hålla ute i
rörelsen så mycket flera å 10 kronor.

Jag yrkar fortfarande afslag å Utskottets hemställan.

Grefve Sparre: Jag beklagar, att jag ännu eu gång måste upp lysa

den ärade representanten från Göteborgs och Bohuslän, att han icke
har reda på saken. Han har tagit alldeles för gifvet, att Kongl. Maj:t
skulle kunna lagstifta i detta ämne efter godtfinnande, men, mine Herrar,
ända sedan 1864 års lag antogs, har man betraktat denna banklag såsom
stående så på gränsen af civil-lags natur, att Kongl. Maj:t ansett sig icke
kunna lagstifta härutinnan utan Riksdagen, och Kongl. Maj:t har derföre
också i ingressen till den Kongl. propositionen sagt, att han “ansett sig
i ett så vigtigt ämne som detta icke böra lagstifta utan Riksdagens medverkan“,
hvarföre han också till Riksdagens godkännande framlagt lagförslaget.
Kongl. Maj:t anser sig således icke kunna efter sitt eget omdöme
och på egen hand lagstifta i detta afseende.

Den 19 Maj, f. m.

409

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Det förefaller mig verkligen besynnerligt,
att grefve Sparre kan vara så envis i detta fall. Om Första
Kammaren sagt att “intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnar“ banksedlar
må utgifvas å 5 kronor, och Andra Kammaren beslutat att sedlar
å 5 kronor alldeles icke må utgifvas, kan då icke Kongl. Maj:t taga bort
dessa sedlar genast? Derpå tyckes mig ej kunna gifvas mera än ett svar.

Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af derunder gjorda
yrkanden samt, enligt dem, framställda propositioner, förklarade Herr vice
Talmannen sig anse röstöfvervigt föx-efinnas för bifall till Utskottets förslag.
Som likväl votering begärdes, skedde alltså nu uppsättning, justering
och anslag af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller det i 3:dje punkten af Sammansatta Banko- och
Lag-Utskottets memorial N:o 3 framställda sammanjemkningsförslag,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets sammanjemkningsförslag,
förklarat sig vidblifva sitt, i afseende å lydelsen för senare
delen af 1 mom. i 27 § af Kongl. kungörelsen den 20 Maj 1864 förut
fattade beslut.

Omröstningen företogs och visade vid röstsedlarnes sammanräkning
75 ja mot 54 nej; hvadan Utskottets förslag blifvit af Kammaren bifallet.

Mom. 2.

Lades till handlingarne.

4:de punkten.

Bifölls.

5:te punkten.

Lades till handlingarne.

§ 12.

Till afgörande förekom Särskilda Utskottets utlåtande N:o 11, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 20 sistlidne Mars,
i hvad den angår lagstiftning angående hushållning med enskildes skogar
än äfven motioner i samma ämne.

410

Den 19 Maj, f. m.

l:sta punkt en.

I afseende på föredragningen af det i denna punkt framlagda förordningsförslag,
beslöt Kammaren, på framställning af Herr vice Talmannen,
att förslagets särskilda paragrafer skulle först hvar för sig behandlas
samt derefter till afgörande företagas den rubrik, som utgjorde
inledning till sjelfva iorfattningsförslaget och som förekomma öfverst å
utlåtandets 12:te sida.

Skedde alltså nu uppläsning af

§ 1 i meranämnda förslag,

hvarefter Herr Talmannen, nu återkommen, lemnade ordet till

Herr Sven Nilsson i Österslöf, som anförde: Jag vill hemställa till
Kammaren, om det kan vara alldeles absolut nödvändigt eller ens lämpligt att
bifalla ett förslag, som så djupt ingriper i den enskilda eganderätten, då
en stor del af Kammarens ledamöter nu har lenmat riksdagen. Det visar
sig nemligen af den sista voteringen, vi haft, att omkring en tredjedel af
Kammarens ledamöter är frånvarande. Och bland desse många, som anse
en förändrad skogslagstifning af högsta behof påkallad. Vid sådant förhållande,
och då man under de senaste dagarne varit så öfverhopad af göromål,
att högst få af Kammarens ledamöter torde hafva haft tid att tillräckligt
sätta sig in i denna maktpåliggande fråga, vågar jag hemställa, om
det icke vore mera skäl att låta hela saken anstå än att nu i brådskan
fatta ett beslut, som måhända sedermera vid en omsorgsfullare pröfning
skulle befinnas vara ett hastverk. På dessa skäl yrkar jag afslag å
denna lista §. J °

Herr Lyttkens: Med anledning af den siste ärade talarens ytt rande

får jag erinra att, om också Kammarens ledamöter icke voro så
talrikt närvarande vid den sista voteringen, de öfriga voteringarne under
dagens lopp dock visat att ganska många ledamöter ännu finnas tillstädes.
Det förundrar mig att denne talare som alltid plägat sätta sig emot uppskof
med ärendens behandling från en riksdag till en annan, nu anser att
denna vigtiga fråga bör hvila till nästa riksdag och för sådant ändamål
yrkar rent afslag å den nu föredragna paragrafen. Jag kan icke dela denna
åsigt, utan yrkar för min del bifall till den föredragna punkten, och att lagförslaget
derefter må behandlas i den ordning Kammaren redan beslutat.

Grefve Sparre: Denna fråga är onekligen för vårt land af stor vigt

och betydelse. Det måste erkännas att det förslag, som bär föreligger,
innefattar en ganska väsendtlig inskränkning eller begränsning i eganderättens
utöfning. Jag har under min riksdagsmannabana länge arbetat
derpå, att lagstiftningen måtte försöka att åtminstone i någon mån hämma
den öfverdrifna skogsafverkningen, och det är således visserligen icke
jag som skulle motsätta mig ett förslag, sådant som det nu framlagda;
tvärtom, jag är regeringen tacksam derför att den framkommit med
ett sådant förslag, och jag respekterar äfven regeringen derför att den,

Den 19 Maj, f. m.

411

med öppen blick för alla de ofantliga svårigheter, som man på denna
väg har att bekämpa emot det egna intresset, som icke gerna ser någon
begränsning, huru liten som helst, i eganderätten, påkallat representationens
pröfning, huruvida något i detta afseende är att göra.

Jag skulle således i likhet med den siste talaren icke gerna se att
Riksdagen sade ett helt enkelt nej på Regeringens fråga, ty det skulle
kunna föranleda Regeringen att en annan gång tveka vid framläggandet
af ett förslag, som på något sätt kunde komma i strid med det enskilda
intresset, då vi tvärtom böra önska att regeringen tager initiativ i alla

större frågor. _ _ ...

Å andra sidan — jag sällar mig i dag till dem som gerna vilja våga
det ena mot det andra — kan det icke nekas att förslaget kommer väl
sent för att nu kunna antagas. Kammarens ledamöter hafva knappt nog
haft tid att läsa igenom denna stora volym i sammanhang med den Kongl.
propositionen, ännu mindre att inom sig öfverväga de mångfaldiga skäl,
som kunna anföras för eller emot det ena och det andra, eller bestämma
sig för hvilkendera metoden för bestämmande af inskränkning i dispositionsrätten
öfver de enskilda skogarne är att föredraga, den af Kongl.
Maj:t eller den af Utskottet föreslagna.

Jag ber om ursäkt, att''jag, vid behandlingen af denna §, tillåter mig
att gå in något närmare i frågan i dess helhet. Jag anser det nemligen
ytterst vådligt att antaga denna §, utan att man har någon reda på hvarthän
man vill i de följande, ty denna § är ju endast att betrakta såsom
en inledning till förslaget. Jag ber således Kammaren om tillgift, om jag
redan nu på förhand vågar yttra mig något mera allmänt i ett ämne, som
under många år så lifligt intresserat mig.

§ 1 innehåller den allmänna satsen, att “den egentliga skogsmarken
skall till skogsbörd bibehållas», och detta har, som sagdt, ingen betydelse,
så framt man icke förut har klart för sig de följande paragrafernas innehåll
och syfte. I § 2 är en väsendtlig skilnad emellan Kongl. Maj:ts förslag och
Utskottets. Kongl. Maj:t har utgått från den grundsats, att de åtgärder, som
böra vidtagas, skola grundas på uppgifter från åtskilliga “vederbörande»,
och ansett att den enskilde bör vidtaga åtgärder för skogens återväxt eller, i
brist deraf, att detta skall ske genom staten på den enskildes bekostnad. Utskottet
åter har antagit den princip, som sedan år 1869 tillämpats på Gotland.
eller att, dä skogsmark blifvit sköfiad eller förödd, så att skogens naturliga
återväxt äfventyras, Konungens Befallningshafvande skulle ega att ställa
hemmanets skog under förbud och derigenom hindra eller motverka eu öfverdrifven
utverkning. Utskottet har till stöd för denna åsigt anfört att denna
tanke — den s. k. fridlysningsprincipen — icke vore alldeles främmande
för vår lagstiftning, och att principen äfven tillämpats, ehuru icke
på långliga tider. Jag vill tillägga, att ett sådant förbud väl innebär äfven
det en inskränkning i den enskilda eganderätten, men att det dock
förefaller mig såsom eu mildare metod för ernående af det åsyftade målet,
än om främmande skulle komma in på mina egor och börja der sa
och plantera på min bekostnad. Det är klart, att detta skall för den enskilde
kännas något tungt, och Utskottet har derföre ansett sådant böra
blifva en “ultima ration

412

Den 19 Maj. f. m.

Jag anser mig således — ehuru jag, i betraktande af den ringa tid jag
vant i tillfälle att egna åt denna fråga, alldeles icke vågar uttala något
bestämdt omdöme — likväl kunna gifva tillkänna, att jag nästan mera
lutar åt Utskottets förslag. Jag finner det mindre kärft och derföre måhända
mera antagligt; men deremot tror jag den redaktion, Utskottet gifvit
åt 2 §, vara mindre lycklig. Den lyder i mom. 1 till en början:

avverkning af skog å mark, som enligt föregående § skall bibeliähas
till skogsbörd; och varda ej fröträd, ungskog eller växande plantor
lemnade qvar till den mängd och beskaffenhet, att deraf kan vinnas
fullgod återväxt; vare jordens innehafvare skyldig att ofördröjligen derom
draga försorg genom sådd, plantering eller andra åtgärder". Hvad betyder
det nu först och främst, “att icke fröträd, ungskog eller växande plantor
äro lemnade qvar till den mängd och beskaffenhet, att deraf kan vinnas
fullgod återväxt,“? Det är en mycket vague term, som, om den lemuas
i händerna på mindre bilcladt folk att tillämpas, lätt kan föranleda
tJmisstag. Vidare: “Jordens innehafvare skall vara skyldig att ofördröjligen
draga försorg om skogens återväxt" etc. Ofördröjligen, hvad
vill det säga? Detta är också ett ganska obestämdt uttryck. “Gör han,
yordegaren) det ej, heter det vidare, ege Kong!. Maj:ts Befallningshafvande att,
ej allenast med utsättande af de åtgärder som för ändamålet anses erforderliga,
vid vite ålägga jordens innehafvare" etc. När skall Konungens
Befallningshafvande göra detta? När jordinnehafvaren afverkat hela skogen
eller blott eu del deraf? Då det heter, å ena sidan, att jordinnehafvaren
skall ofördröjligen draga försorg om skogens återväxt, och, å den
andra, “gör ^han det ej, då ege Konungens Befallningshafvande" etc., så
frågar jag: när skall Konungens Befallningshafvande uppträda? Icke kan
uet val ske under det huggningar och afverkningar pågå, huru länge bör
aan vänta? Ett år, två eller tre? Men under den tiden glömmes hela
saken.

Jag vill alldeles icke yttra mig strängt öfver Utskottets förslag. Jag
vet att Utskottet haft så många svårigheter, så många klippor och skär
att segla igenom, att jag visst icke kan undra på om de termer man begagnat
äro något våga, men då det gäller att antaga en lag, så bör man
icke lemna obemärkta de brister, som kunna i förslaget förefinnas. I detta
afseende vore mycket att säga, men den sena timman och Eder otålighet,
mine Herrar, förbjuder det.

Ehuru jag således i likhet med den nästföregående ärade talaren anser,
att Riksdagen ej gerna kan undandraga sig att diskutera denna vigtiga
fråga, tvekar jag likväl att tillstyrka ett obetingadt antagande af §

1 i Utskottets förslag, helst man ej kan på förhand säga, huru besluten
i afseende å de följande §§ skola utfalla. Jag skulle derföre hemställa,
om ej diskussionen kunde till en början få omfatta förslaget i dess helhet,
— såsom jag redan utan tillåtelse tagit mig friheten göra — på det att
man måtte se, huruvida det är någon sannolikhet, för att vi skulle kunna
förena oss om de öfriga §§. Jag anhåller, att Herr Talmannen behagade
framställa proposition å denna min hemställan.

Herr Talmannen hemställde, huruvida Kammaren, i enlighet med

Den 19 Maj, f. m.

413

Grefve Sparres yrkande, ville tillåta att öfverläggningen finge omfatta förordningsförslaget
i dess helhet. Denna hemställan blef med ja besvarad.

Dernäst gafs ordet åt

Herr Sven Nilsson i Osterslöf, som yttrade: '' Ja, visserligen har
Kammaren beslutat, att diskussionen får omfatta förslaget i dess helhet,
men jag tror dock för min del, att det är bäst att hålla sig till hvar sak
för sig, och att diskussionen skötes lämpligast, då man ej vidrör flera
paragrafer i förslaget än den nu föredragna.

En föregående ärad talare har mot mig riktat den förebråelsen, att
jag skulle hafva motsatt mig Konstitutions-Utskottets förslag derom, att
ett ärende skulle kunna uppskjutas från den ena riksdagen till den andra,
om så ansågs lämpligt. Han misstog sig, ty jag har aldrig yttrat
mig eller voterat emot detta förslag. Jag tror tvärtom, att det vore ganska
nyttigt om ett dylikt förslag kunde gå igenom. Stats-Utskottet har
ock i ett betänkande, afgifvet för några, dagar sedan, sökt åvägabringa
ett sådant uppskof, derigenom att Utskottet, som haft att afgifva utlåtande
i anledning af en Kongl. proposition, förklarat att densamma så
sent inkommit till Utskottet, att det ej medhunnit dess behandling, hvarföre
Utskottet hemställde, att den Kongl. propositionen för närvarande ej
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Detta är ett ganska praktiskt
sätt, och jag tror att äfven den nu föreliggande frågan kan lösas på
ett praktiskt sätt, derigenom att Kammaren för närvarande afslår förslaget,
utan att dock i och med detsamma i allo ogilla de principer, som
ligga till grund derför.

Den näst föregående ärade talaren påpekade, huru som den nu föredragna
paragrafen högst betydligt ingriper i den enskildes eganderätt.
Jag instämmer med honom deri, och jag hemställer, huru och af hvem
det skall bestämmas, huru mycket af “den egentliga skogsmarken*1 får “afstängas
till nödig beteshage**. Hvem tillkommer det att ingripa i den enskilde
skogsegarens hushållningsplaner. Skall Konungens Befallningshafvande
få göra det? Jag anser att denna paragraf, enligt den af Utskottet
föreslagna lydelsen, innehåller sådana föreskrifter, att man i det längsta
bör undandraga sig sådana restriktioner i den enskildes egande- och nyttjanderätt
till siu jord. Endast detta stadgande utgör en tillräcklig'' anledning
för mig att yrka afslag på det framlagda förslaget. I öfrigt äro
de af Utskottet föreslagna föreskrifterna så beskaffade, att de ej kunna
tillämpas. Då man vill stifta en lag, bör man i främsta rummet tillse
att den blir sådan att den kan tillämpas, ty i annat fall förloras aktningen
för lagen. Detta är ett ytterligare skal, hvarföre jag ej kan bifalla
förslaget.

Dessutom må jag säga, att det är förgäfves man hoppas att hos oss
erhålla en så talrik och tillräckligt insigtsfull skogspolis, att en rationel
skogshushållning kan utan befolkningens fria medverkan i vårt land införas.
Sådant låter sig ej göra. Talande exempel härpå finnas från min
hemort, der boställena, ehuru skogsafverkningen ej är fri, i allmänhet
sakna skog, under det att enskilde personer tillhöriga hemman med fri
skogsafverkningsrätt hafva god skog.

414

Den 19 Maj, f. m.

En inskränkning i den enskildes fria dispositionsrätt skall alltid medföra
mångfaldiga trakasserier. Äfven derpå kan jag anföra exempel från
min hemort. På tillskyndelse af en länsman beslöt nemligen Konungens
Befallningshafvande att för omläggning af en väg skulle från några bönder
exproprieras deras skog, ehuru detta var alldeles obehöfiigt. Genom
biträde af landtmätare och andre personer lyckades det dock för bönderne
att visa, det vägen var i det yppersta skick, och på detta sätt fingo
de beslutet upphäfdt. Detta kan ett helt byalag åstadkomma, men ej en
enskild hemmansegare. Jag tror således, att vi böra väl besinna oss, innan
vi stifta denna lag, synnerligast som Kammaren nu är så fåtaligt representerad.
Högsta antalet af de i gemensamma voteringen i dag deltagande
ledamöter från begge Kamrarne uppgick till allenast 143. Måhända
hafva i detta ögonblick ännu flere afrest. Då frågan är af den
vigt, att vi väl behöfva någon betänketid för att rådgöra med andra och
stadga vårt eget omdöme i saken, anser jag att vi nu ej böra afgöra densamma.

Jag kan således ej med godt samvete gifva min röst för bifall till
den nu föredragna §:n, utan yrkar utslag å densamma.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Då jag inom Särskilda Utskottet del tagit

i denna frågas behandling, tillåter jag mig yttra några ord. Jag
bär icke biträdt Utskottets förslag, utan varit mera böjd att antaga Kong!.
Maj:ts proposition. Jemte några ledamöter af Första Kammaren har jag
reserverat mig mot Utskottets förslag och i hufvudsakliga delar bifallit
Kong!. Majits proposition. Jag tror mig veta, att Första Kammaren i
första punkten bifallit reservanternes förslag eller Kong!. Majits proposition
med uteslutande af 3 mom. i 2 §, som äfven jag anser onödig, och
jag vill således yrka bifall till reservationen, med den förändring att nämnda
moment uteslutes.

Herr Malmberg: Det vore verkligen att beklaga, om eu fråga sådan

som den förevarande skulle, såsom den förste talaren yttrade, afslås utan
diskussion. Jag tror, att klagomålen öfver det nuvarande tillståndet äro
nog stora för att Andra Kammaren skulle underlåta att inlåta sig på frågans
behandling. Äro de klagomål öfver skogarnes skötsel, som öfverallt
höras och betecknas såsom skogs-sköfling = plundring och = förödelse, verkliga?
Är den skildring, som en liflig fantasi inom fyra väggar målar, sann,
eller är det någon verklig fara för vårt land, att våra skogar mer än tillbörligt
anlitas?

1 likhet med den värde reservanten i 3:dje punkten, min vän på norrbott
ensbänken, tror äfven jag att skildringen är öfverdrifven; men derföre
ej alldeles obefogad, och derföre är eu lag nödvändig, som kan lugna
sinnena och fora vår skogshushållning inom behöriga gränser.

Jag anser att Utskottet funnit en god lösning af frågan, trots de
svårigheter och den nihilism, som funnits inom Utskottet, och anser att
det föreliggande förslaget kan vara tillämpligt för hela vårt land.

Utskottets förslag är i sanning eu förbättrad upplaga af Kongl.
Majits, enär Utskottet lemnar åt Konungens Befallningshafvande rätt
att förbjuda vidare skogsafverkning till afsalu, der eu oförståndig och

Den 19 Mai, m*

415

vinningslysten skogsegare drifvit afverkningen för långt, utan att qvarlemna
nödiga fröträd eller duglig ungskog. Detta ingrepp i eganderätteu
drabbar endast den skyldige. Jag beklagar dock, att Utskottet
öfVerlåtit åt landstingen att bestämma, om den föreslagna författningen
skall tillämpas eller icke. Det tillhör väl Riksdagen och Kongl.
Ma:jt att stifta lagar och icke landstingen att bestämma, huruvida dessa
lagar skola efterlefvas eller icke. Jag betvifiar, att inom landstingen finnas
mera fosterländskt sinnade och duglige män än inom Riksdagens båda
Kamrar. I denna del anser jag således Utskottets förslag vara mindre
lämpligt. Om landstingen skola pröfva, huruvida författningen skall gälla
inom deras respektiva områden, så hafva vi under tiden ingen lag, och
stå på samma punkt som förut, till stor olycka för hela landet. Landstingen
kunna i decennier uppskjuta frågans afgörande, och under tiden
fortgår skogsförödelsen ohejöadt på samma sätt som nu, och när lagen
skall tillämpas, är det kanske för sent. Det hade varit lugnande och behölligt,
om Särskilda Utskottet föreslagit eu särskild lag att skogsköpen
på viss tid inskränkts till tid och dimensioner; ty dessa skogsköp verka
mycket ondt ej blott i Norrland utan äfven i öfriga delar af landet, der
skogen förödes utan hänsyn till återväxt. Men när ett dylikt förslag icke
blifvit framlagdt, vore det önskvärd!, om det föreliggande kunde antagas
och efter Kongl. Maj:ts sanktion genast sättas i verkställighet öfver hela
landet.

Herr Grefve Sparre yttrade åtskilliga svårigheter i afseende på 2
§ och ansåg att densamma icke vore tydlig i fråga om tiden, när jordens
innehafvare skulle vara skyldig att draga försorg om återväxt, eller när
Konungens Befallningshafvande egde bestämma förbud för vidare afverkning
till afsalu. Författningen bestämmer dock i 3 §, att tilisyningsmän
skola utses att utöfva uppsigt öfver författningens efterlefnad och hos
Konungens Befallningshafvande göra anmälan, när öfverträdelse sker. Derefter
kan således Konungens Befallningshafvande vidtaga erforderliga åtgärder.
Jag yrkar således, att Utskottets förslag, må af Kammaren antagas,
med uteslutande af den bestämmelse, som börjar förslaget, eller att
landstingen skola ega rätt att besluta om författningens tillämpning.

Herr vice Talmannen, Friherre Åkerhielm: Det torde vara lämpligt

att, då Särkilda Utskottets förslag nu föreligger till behandling, i korthet
tillkännagifva, huru detsamma inom Utskottet tillkommit. Kongl. Maj:ts
proposition, hvilken, då riksdagen redan långt framskridit, blef föremål
för Utskottets behandling, uppställde sådana fordringar, att, såsom Herr
Sven Nilsson i Osterslöf'' anmärkte, ingrepp derigenom skedde i den enskildes
eganderätt, och man blef derföre inom Utskottet snart ense om,
att det icke gerna vore tänkbart, att ett sådant förslag oförändradt kunde
bifallas och blifva Riksdagens beslut. Med anledning deraf börjades
eu omarbetning af Kongl. Maj:ts proposition, afseende dels att få bort
förslaget, att all af naturen till skogsbörd egnad mark skulle för sådant
ändamål ovilkorligen bibehållas och dels att undantaga nödig betesmark
och dels att afskaffa de der kommunaltillsyningsmännen, hvilka skulle hafva
det förhatliga uppdraget att utan ersättning såsom fiskaler utöfva till -

416

Den 19 Maj, f. m.

syn öfver grannar, vänner och slägting,!!-, och slutligen ansåg Utskottet,
att landstingen till förekommande af öfverrumpling icke borde med enkel
majoritet kunna begära förordningens tillämpning, utan att dertill skulle
erfordras ett med -/3 af de afgifaa rösterna fattadt beslut. Hufvudsakligen
i denna syltning omarbetades Kongl. Maj ds proposition till ettafafdelningarne
framlagdt förslag, som oförändradt återfinnes i den vid betänkandet
fogade, af åtskillliga ledamöter afgifna reservation, hvilken väl ock således
Herr Per Nilsson i Kulhult oegentligt betecknade såsom närmast öfverensstämmande
med Kongl. Maj:ts proposition, hvarifrån den både i omnämnda
hänseenden och i derå andra afviker. Utskottets majoritet fann dock icke
skäl att antaga afdelningarnes förslag, emedan det befanns vara, för att med
en omskrifning begagna ett af Herr Grefve Sparre ofta användt uttryck,
alltför färglöst. Man tog derför gotlandslagen till hjelp och fick på så
sätt i 2 § eu fridlysningsstadga.

Jag. erkänner villigt, att jag från början ansett, att Kongl. Maj ds
proposition icke skulle af Riksdagen antagas, utan att Riksdagen skulle
åtnöja sig med att gorå förändringar i strafflagens bestämmelser rörande
åverkan, i skiftesstadgan och stängselförordningen, samt sätta Kongl. Majd
i tillfälle att för statens räkning inköpa till skogsplantering tjenlig mark,
att utvidga skogsskolorna, anställa ingeniörer med mera sådant, och dermed
trodde jag, att man för närvarande skulle slippa undan, så vida icke möjligen
Norrbottens län af särskilda orsaker för sitt område borde erhålla
eu ny skogslag. Afdelningarnes förslag kunde jag icke biträda, och jag
tillstå!'' uppriktigt, att jag icke heller är någon varm försvarare af Utskottets
förslag, mot hvilket jag kanske bort reservera mig i åtskilliga
punkter, men jag fann Utskottets förslag vara mera än tillräckligt söndertrasadt
med reservationer och ansåg detsamma, vid jemförelse med
Kongl. Majds och reservanternes, ega ett så afgjordt företräde fram för dessa.
att jag kunde nöja mig med att angifva min ståndpunkt muntligen.
Het låter sig visserligen göra att nu ej ovilkorligen antaga Utskottets förslag,
och ingenting hindrar att afslå detsamma, ty jag tror knappt, att
faran står .så nära för dörren, att man icke skulle kunna våga ett uppskof
med frågan. Dem som äro hugade att, i likhet med den inflytelserike
ledamoten på christianstadsbänken, afslå Utskottets förslag, ber jag
emellertid att få anvisa eu utväg att för närvarande icke antaga förslaget,
men också att icke afslå den bästa delen deraf och alldeles slå ihjel
barnet, första Kammaren har bifallit reservanternes förslag; om nu Andra
Kammaren bifaller Utskottets, och Kamrarne således stanna i olika
meningar, skulle man då icke kunna anse frågan så afgjord, som Herr
Sven Nilsson afsett, d. v. s. undanskjuten till lugnare pröfning, och att
Andra Kammaren ändock fattat det bästa beslutet.

Slutligen ber jag att få ange några af orsakerna, hvarföre jag anser
Utskottets förslag vara bättre än reservanternes förslag eller Första Kammarens
beslut. Enligt det senare skulle Konungens Befallningshafvande,
då jordegaren icke sörjde för återväxt, ingripa med viten, viten och ytterligare
viten, då deremot det förslag, som framlagts af Utskottets majoritet,
lemnar Konungens Befallningshafvande tillfälle att ställa den återstående
skogen eller viss del deraf vid vite under förbud, antingen så,

att

Ben 19 Maj, f. m.

417

att den endast må anlitas för husbehof, eller ock på det sätt, att träd
under vissa dimensioner ej må från egendomen säljas eller bortföras, i likhet
med hvad i gotlandslagen stadgas. I öfrigt äro förslagen närmast lika;
måhända har dock Utskottets förslag några företräden i afseende på redaktionen,
men jag vill nu härmed icke besvära Kammaren. I båda förslagen
har man i första § tillagt “nödig beteshage1'', hvilka ord saknas i
Kongl. Maj:ts proposition, men man trodde icke, att Riksdagen skulle gå in
på förslaget, om ej ett sådant undantag jemväl medgåfves.

En föregående talare erinrade mot Utskottets förslag, att Utskottet
icke förordat förbud af skogsköp. Jag vill minnas, att det på något
ställe i Utskottets utlåtande står, att denna fråga är beroende på Kong].
Maj:ts pröfning, och att föredragande departementschefen framhållit, att
Högsta Domstolens yttrande borde inkemtas. Förslag i ämnet torde således
vara att motse utan Riksdagens initiativ, och detta var orsaken, hvarföre
Utskottet icke inlät sig på saken, som eljest väckte mycket intresse inom
Utskottet.

Samme talare ansåg Utskottets förslag vara mindre lyckligt i så måtto,
att, enligt detsamma, landstingen skola bestämma om förordningens tillämpning.
Ja, inom de orter, der man anser af vigt att få författningen tilllämpad,
skola visserligen, enligt Utskottets förslag, landstingen ingå till
Kongl. Maj:t med framställning härom, ty man kan icke begära, att Kongl.
Maj:t skall utfärda eu förordning, sådan som den i fråga varande, lika
lämplig för alla delar af riket, och vi hafva icke några andra representanter
för de intressen, som under olika klimatiska förhållanden göra sig
gällande i landet, än just landstingen. Om man befarar eu öfverraskning
i landstingen eller ett skadligt beslut, så har ju Kongl. Maj:t i sista hand
pröfningsrätt, och dessutom torde Utskottets tillägg, att en majoritet af
- åt de afgifna rösterna erfordras, utgöra en ytterligare garanti för plötslig
ötverraskning. Att antaga en gemensam skogsförordning för hela riket
stöter dessutom på det hinder, att Norrbottens län önskat sig en särskild
skogsordning för sitt område. Inom öfriga delar af landet skulle
deremot Utskottets förslag kunna tillämpas, och då detta är både välbetänkt
och försigtigare än Kongl. Maj:ts, tror jag, att det mycket val kan
åt Kammaren antagas. Jag skall emellertid icke sörja, om Kammaren
icke anser nödvändigt att nu bifalla Utskottets förslag ''i första §. ty saken
har icke någon sådan brådska, och vid en annan riksdag kan möjligen
ett bättre förslag framkomma, men för den händelse, att Kammaren
icke vill bifalla Utskottets förslag, ber jag, att Kammaren ej heller ville
bifalla reservanternes förslag, ty lika med Lag-Utskottets ordförande anser
jag detta vara bestämdt sämre än Utskottets, och önskar i så fall
hellre att Kammaren ville svara på Kongl. Maj:ts proposition med rent
utslag, om ej annat är att göra. För min del yrkar jag dock nu bifall
till den föredragna paragrafen.

I anseende till den långt framskridna tiden, och då åtskilliga ledamöter
ytterligare anmält sig att tala rörande det föreliggande ärendet,
uppsköts den vidare öfverläggningen till eftermiddagens sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskildes klockan 3 4 till 3 e. ro., men sammankommo
åter

Riksd. Prat. 1874. 2 Afd. 5 Band.

27

418

Den 19 Maj, e. m.

Kl. 7 e. m.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag angående de i förmiddagssammanträdet
fattade beslut.

§ 14.

Föredrogs och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens underderdåniga
skrifvelse!’, nemligen

åt'' Lag-Utskottet:

N:o 74, angående ändring i gällande stadganden om val till klockare,
orgelnist och folkskolelärare; och

N:o 75, angående upphörande af klockares bref bäringsskyldighet; samt

af Bevillnings-Utskottet:

N:o 76, angående förändringar i vilkoren för tillverkning och försäljning
af bränvin.

§ 15.

Herr Talmannen tillkännagaf, att gemensam votering öfver den i
Banko-Utskottets memorial N:o 19 föreslagna, af begge Kamrarne godkända
voteringspropositionen komme att anställas i början af morgondagens
sammanträde.

§ 16.

Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började öfverläggningen
angående det i lista punkten af Särskilda Utskottets utlåtande N:o 11
framställda förordningsförslag.

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till

Herr Nils Petersson: Ehuru det, efter min åsigt, hade varit
önskligt att det nu föreliggande förslaget från Särskilda Utskottet hade
varit, så att säga, mera strängt eller utgått från skarpare detalj bestämmelser
beträffande vården af skogarne, så kan jag dock icke neka att,
under nu varande förhållanden och med de åsigter i frågan som uti
landet gifvit sig tillkänna, Utskottet sökt så godt som möjligt sammanjemka
dessa åsigter, hvarför jag för min del tror, att förslaget är sådant
att det kan och bör bifallas och endast vill med några ord bemöta några
af de invändningar, som under diskussionen mot detsamma blifvit framställda.

En talare yttrade, att man icke nu borde besluta i ens så vigtig
fråga, derföre att så många, nästan eu tredjedel af Kammarens ledamöter
vore borta. Det skälet kan jag för min del icke godkänna, ty om
det vore giltigt, så skulle ju de, som af ett eller annat skäl vilja uppskjuta
en eller annan vigtig frågas afgörande, endast behöfva uteblifva
från sammanträden här i Kammaren och resultatet af riksdagsarbetet
således blifva vida mindre an som nu är fallet, kanske intet. Samme
talare yttrade, att det icke brådskade med saken. I det afseendet tror
jag verkligen, att meningarne kunna vara delade; ty jag för min del anser
frågan verkligen så brådskande, att deri hade bort lagstiftas lör 20

Den 19 Maj, e. m.

419

år sedan eller kanske ändå längre tillbaka. Jag tror att, om detta hade
skett, vårt fosterland ej skulle haft så många kala backar och hedar att
uppvisa; landet skulle då säkerligen på många ställen icke sett så ut
som det nu beklagligtvis gör. För öfrigt tror jag att den ärade talaren
kan vara temligen lugn för att den nya lagen ej öfverallt så snart kommer
att blifva en verklighet, ty Utskottets förslag utgår ju från den förutsättningen,
att landstingen med två tredjedelars röstpluralitet skola hos
Kongl. Maj:t anhålla om lagens tillämpning. Förslaget kan oj heller nu
blifva lag, enär Första Kammaren afslagit detsamma och bifallit reservanternes
från samma Kammare förslag, utan man måste vänta till nästa
riksdag för att då möjligen kunna få det af båda Kamrarne godkändt
och sedermera på landstingens framställning tillämpadt inom de särskilda
länen. Den ärade talaren yttrade vidare, att lian ville göra sig underrättad
om sina kommittenters mening i frågan, huruvida de önskade en
sådan lag som denna, innan lian för sin del kunde biträda den. Jag
svarar derpå, att om afsigten är att kommittenterne skola hinna skotta
småskogen under tiden, så vinnes nog ändamålet, men om meningen är
att de skola hushålla med skogen, så torde det vara så brådtom med
den saken, att något uppskof för det ändamålet ej är behöfligt. Det
har äfven blifvit sagdt, att förslaget innebure ett stort ingrepp i eganderätten.
Den strängen är ganska ömtålig att röra vid, det medgifves
gerna; men huru stort är väl detta ingrepp? Bifalles förslaget, så kan
jag icke inse att eganderätten, tagen i den bemärkelse den bör tagas,
lider något egentligt ingrepp. Men äfven om så skulle vara förhållandet,
månne väl vi hittills varit så alldeles fria från alla dylika ingrepp?
Bränvinstillverkningslagen t, ex. stadgar ju, att man icke får bränna
bränvin i huru små qvantiteter som helst, detta just derföre att man
funnit att rättigheten dertill missbrukats och således måste i statens intresse
inskränkas. På samma sätt bör den enskilde ej heller få afverka
så mycket skog som helst. Inskränkningen i den rättigheten är likaledes
föreskrifven af statens bästa; men det onda måste man, för att åtnjuta
den lagbundna frihetens välgerning, underkasta sig. Det är äfven ett
ingrepp i eganderätten att jag t. ex. icke får köra ihjäl min häst eller
misshandla mina kreatur, vid påföljd att straffas för djurplågeri; men
äfven det ingreppet är nödvändigt ur synpunkten af statens, det allmännas
bästa. Man invänder att eu oinskränkt användning ef eganderätten
ej skadar någon annan än egaren sjelf. Så är dock icke förhållandet;
ty missbruket skadar tredje man och efterkommande. Det är derföre
statens både rätt och pligt, att, då den enskilde visat sig icke kunna
rätt begagna sin eganderätt, utan begagnat den så att den skadar andra
och således medelbart äfven staten, begränsa denna rätt; så att missbruket
deraf, så vidt som möjligt, förckomnies.

Talaren på venersborgsbänken har påpekat, att lagförslaget vore illa
redigeradt. Såsom ett exempel härpå frågade han, hvad meningen vore
med ordet “ofördröjligen1'' i § 2 mom. 1, om dermed skulle förstås att
jordegaren skulle vara skyldig att genast vidtaga de här omnämnda åtgärderna,
så snart skogen blifvit afverkad, årstiden måtte vara hvilken
som helst, tjenlig eller otjenlig till skogssådd eller plantering. Den frågan,
tror jagt var temligen öfverflödig, ty Konungens Befallningshafvande,
som enligt förslag skall utöfva tillsynen öfver författningens efterlefnad,

420

Den 19 Maj, e. m.

lära väl i allmänhet icke vara så enfaldige, att de ålägga en skogsegare
att verkställa sådd eller plantering af skog under den tid på året, dä
snödrifvorna ligga på marken, utan rätta sig väl efter de tider och omständigheter,
då de i fråga varande åtgärderna för skogens återväxt lämpligen
kunna vidtagas. Jag för min del skulle åtminstone tro, att Konungens
Befallningshafvande icke äro så okunnige om våra kulturförhållanden
så väl i det ena som i det andra afseende!, att de skulle fordra någonting
så orimligt af skogsegarne.

Det har blifvit sagd! att boställsskogarne på många ställen blifvit
sköflade, just derföre att innekafvarne ej haft dispositionsrätt öfver skogen,
och att det skulle komma att gå på samma sätt med de enskilda
skogarne, om det här förslaget blefve lag; men här är ju icke fråga om
att beröfva de enskilde eganderätten till skogen eller ställa dem i paritet
med boställshafvarne, utan endast att hindra dem att utrota skogen. Den
jemförelse» håller således icke streck.

Eu de! ärade talare hafva yrkat, att reservanternes förslag skulle
bifallas. Detta har dock, efter min tanke, så starkt slägttycke med den
Kongl. propositionen, att man lika gerna kunde afslå alltihop, ty det
innehåller ingenting annat än föreskrift om skogssådd och skogsplantering,
men nämner intet om några åtgärder för förekommande af skogens förödande.
Utskottet deremot har föreslagit, att fröträd, ungskog och växande
plantor vid afverkningen skulle qvarlemnas, hvarigenom naturens medverkan
till åter växten möj liggöres och befordras. Der skogsuf verkningen
på detta sätt bedrifvits, hafva skogarne ej heller blifvit så illa medfarna
som på andra ställen, der man icke iakttagit dylika försigtighetsmått; på
de förra ställena har skogen vuxit upp igen, men icke på de senare.
Frösådden är också beroende af åtskilliga omständigheter, hvilka ofta
göra att den misslyckas; dels inträffar det nemligen att fröen äro af
dålig beskaffenhet, dels befinnes det att man icke sått tillräckligt många
frön, dels finnes äfven åtskilliga andra omständigheter, som göra att sådden
icke alltid blifver så lyckad och medför samma återväxt, som sparade
fröträd och ungskog göra.

För närvarande vill jag icke längre upptaga tiden, utan inskränker
mig till att yrka bifall till den nu förevarande punkten af betänkandet.

Friherre Cederström: Jag tror att man bör betänka sig något,
innan man bifaller detta Utskottets förslag till skogslag åt svenska folket.
Min öfvertygelse är att förslaget ovilkorligen förutsätter iusigter i skogsskötsel
hos skogsegarne i landet, så vida hvad som här är föreslaget
skall blifva annat än ett stadgande på papperet. Utskottet säger nemligen:
“värde ej fröträd, ungskog eller växande plantor lemnade qvar till
den mängd och beskaffenhet, att deraf kan vinnas fullgod återväxt; vare
jordens innehafvare skyldig att ofördröjligen derom draga försorg genom
sådd, plantering eller andra åtgärder1''. Detta förutsätter naturligtvis hos
skogsegaren fullständiga insigter i skogens skötsel. Men jag frågar, om
i sjelfva verket för närvarande dylika insigter finnas hos den stora massan
af skogsegarne i landet. Vore detta verkligen förhållandet, så vore
naturligtvis lagen också obehöflig, ty värdet af skogen har nu blifvit så
stort, att jag tror att den, som kan sköta och vårda honom, också gerna
sörjer för hans återväxt, i synnerhet som värdet af egendomen stiger i

Den 13 Maj, e. m.

421

samma proportion som skogen tillväxer. Felet är verkligen, att skogsegarne
i allmänhet ännu icke äro hemmastadda i skogsskötsel!!.

Betraktar man lagens sannolika verkan, så tillåter jag mig fråga,
huru den skall verka t. ex. der skogen redan är sköfiad? Der blir deri
naturligtvis utan all verkan, ty der är den öfverflödig. Detsamma är
förhållandet, der ungskog redan finnes uppdragen, och der man således
lärt sig att både så och plantera, ty den som eu gång börjat att sköta
sin skog på ett rationel sätt, behöfver ingen dylik lagstiftning. Skogarne
å de större bruksegendomarne äro, vågar jag för min del tro, i allmänhet
redan under en utmärkt god vård. Således är ej heller för dem
någon skogslagsstiftning behöflig. De egendomsegare, som besitta större
skogar, hafva allt mer och mer kommit till insigt af beholvet af
eu god skogshushållning och derföre äfven förskaffat sig kunnige skogsmän,
som förstå att sköta ett sådant arbete. Återstå således de mindre
jordegendomarne, hvars egare ej hafva råd och tillfälle att skaffa sig
skogsförvaltare eller skogskunuigt biträde. Beträffande dem, torde det
med skäl kunna i fråga sättas, om flertalet åt deras egare ännu kommit
till den punkt, att de kunna vara sina egna skogsingeniörer eller med
andra ord sjelfva kunna sörja för skogens återväxt. För dessa skulle
nu egentligen denna skogslag stiftas. Men här blefve den omöjlig att
tillämpa — således vanmäktig!

Vid sådant förhållande vore det enda, som man efter min åsigt borde
göra, att söka skatta de mindre skogsegarne tillfälle till erhållande åt kunskaper
uti skogsskötsel!], om också den allra enklaste. Lämpligaste sättet
härför vore, i min tanke, att införa undervisning i skogsskötsel!^
första grunder t. ex. frösådd, plantering af skog, frösamling o. s. v. såsom
obligatoriskt läroämne i folkskolorna. Eu sådan åtgärd, tror jag, skulle
för de okunnige medföra det största gagn och småningom leda till en
förnuftig skogshushållning utan lagstiftningens mellankomst. Skulle någonting
göras för att hejda skogssköfling, så voro det möjligen att stifta
en särskild lag för skogsköp; men då den frågan nu icke föreligger, så
vill jag icke derom yttra mig, utan inskränker mig till att, på grund af
det i korthet anförda, yrka afslag å punkten.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Den förste talaren i afton riktade
sitt anförande hufvudsakligen mot mitt anförande i förmiddags, och jag
vill derföre till gengäld äfven säga några ord till honom.

Den värde talaren tyckte att det gjorde ingenting, att eu mängd af
Kammarens ledamöter vore borta från denna öfverläggning; han ansåg
att den omständigheten alldeles icke borde inverka på saken, ty den omständigheten
att de icke voro närvarande, vore deras eget fel. Må vara,
att så är förhållandet, men i så fall är det ju landet, som kommer att
blifva lidande derigenom, i fall eu mindre god lag till följd åt deras
frånvare skulle komma att blifva antagen. I förmiddags hade jag t. ex.
en kamrat på hvardera sidan närmast intill mig; nu i afton äro de borta.
Huru många andra af Kammarens ledamöter aflägsnat sig sedan förmiddagen
vet jag visserligen icke; men att döma efter de särdeles glest besatta
bänkarno torde det just icke vara något fåtal, utan tvärtom ganska många.
Jag tror dock, såsom jag nämnde då jag torra gången hade ordet, att
rågan är så vigtig, att Kammaren för att fatta beslut borde vara så,

422

Den 19 Maj, e. m.

fulltalig som möjligt, ty saken behöfver sannerligen ses från flera än en
sida, icke endast från den uppskrämda farhågans, utan äfven från den
lugna besinningens, det mogna öfvervägandets.

Den värde talaren ansåg, att det brådskade ganska mycket med att
få denna lag stiftad. Jag hoppas för min del, att han i denna Kammare
måtte vara temligen ensam om den saken; jag kan åtminstone icke föreställa
mig, att det finnes många här i Kammaren, som tro, att landet
skulle blifva förstördt, om man väntade på lagen ännu ett år. För egen
del är jag bestämdt öfvertygad om, att någon våda ej skulle vara med
det dröjsmålet förenadt.

Den värde talaren anförde åtskilliga exempel på redan existerande
ingrepp i eganderätten från lagstiftningens sida, t. ex. bränvinstillverkningslagen
och lagstiftningen mot djurplågeri. Men bränvinstillverkniugslagen
ingriper alldeles icke i eganderätten, ty den innehåller icke något
förbud att bränna bränvin, utan föreskrifver endast såsom ett vilkor
för tillverkningen, att skatt skall för densamma erläggas, och att icke
huru litet parti som helst skall tiliverkas, på det staten skall kunna bekosta
den nödvändiga kontrollen öfver fabrikationen, hvilket icke vore
möjligt, om man finge bränna huru litet som helst. Tillverkningen måste
derföre bedrifvas i så stora qvautiteter, att skatten för densamma räcker
till utgifterna för sjelfva kontrollen. Något ingrepp i eganderätten ligger
dock ej i detta vilkor, ty den som ej vill underkasta sig detsamma tillverkar
ej något bränvin, och don skilnaden förefinnes alltid mellan bränvinet
och skogen, att det förra kan undvaras, men ej den senare. Ännu
mindre riktig var den värde talarens jemförelse med lagstiftningen mot
djurplågeri. Den lagen är stiftad i eu helt annan anda, än den nu i fråga
varande lagen. Ingen får kora ihjäl sin häst eller plåga sina kreatur,
utan vill man ej använda dem längre eller icke kan göra det, så får man
slagta dem eller sälja dem, men derigenom lider man icke något ingrepp i
eganderätten, ty man får disponera öfver djuret, men icke plåga det. Och
det stadgandet är i min tanke rätt förnuftigt.

Jag hade verkligen trott, att värt land skulle blifva förskonadt från
eu lag af den syftning som den nu i fråga varande. Vi hafva visserligen
fördom haft många dylika lagar, lagar som t. ex. bestämde, huru många
rätter mat man skulle få förtära, huru många knappar man skulle få
bära i rocken, huru stora uppslagen på rockärmarne tingo vara, hvilka
kläder man tick hafva o. s. v., med ett ord lagar afsedda att, som det heter,
hämma öfverflödet och lyxen, allt i fäderneslandets sanna intresse trodde
man, och på det att det skulle stå så väl till i landet som möjligt, ja,
man bestämde till och med huru många tjenare eu bonde fick hafva,
allt efter hemmantalets storlek, huru stora löner bonden skulle få gifva
dem, allt vid äfventyr af höga böter, i fall lagen öfverskreds; men huru
gick det väl med dessa lagar? Jo, de kunde ej efterlefvas och måste
derföre snart afskaffas. Vi hafva redan eu gång förr under drottning
Christinas regering haft lagar för skogens skydd och till förekommande
af dess sköfling, i hvilka man till och med föreskref stränga straff för
svedjande; den som gjorde sig skyldig härtill skulle behandlas som ett
vildt djur, ej som en menniska. Men huru verkade den lagen ? Jo, alldeles
på samma sätt, som den nu föreslagna kommer att verka och som

Deri 19 Maj, e. m.

423

alla orimliga lagar alltid göra, den kunde icke verka, ty den kunde ej
tillämpas. Att stifta en lag, som sätter skogssvedjaren i samma kategori
som de vilda djuren, är detsamma som att icke stifta någon; och på
samma sätt kommer den nu föreslagna lagen att verka, den blir ej annat
än eu död bokstaf, eu lag endast på papperet, utan att någonsin kunna
tillämpas, ty ingen lagstiftare kan eller bör bestämma, huru mycket af
min jord jag såsom skogsegare bör begagna till det eller det ändamålet,
således ej'' heller till skogsbörd eller bete, detta kunna endast naturförhållandena
göra. Konungens Befallningshafvande och skogsegaren kunna
hafva olika tycken; men något skäl, hvarför afgörande rätten i det afseendet
skall tillkomma Konungens Befallningshafvande kan jag för min del
ej upptäcka, ty hvarför skulle icke Konungens Befallningshafvande i sådant
fall med samma skäl kunna bestämma, t. ex. huru många hästar,
får och svin o. s. v. jordegaren bör föda på sitt hemman. Härtill komma
slutligen de dryga kostnaderna för kontrollen, och svårigheten, att icke
saga " omöjligheten, i många fall att göra denna kontroll sådan, att den
verkligen blefve hvad den skall vara.

Det enda hopp jag hyser med afseende på denna lag är, att det
icke skall finnas ett enda landsting, som är så oförnuftigt att ingå till
Kongl. Maj:t och begära lagens tillämpning inom sitt område. På det vi
icke må sätta landstingen i sådant bryderi och föranleda tvister i alla
landsändar, samt då vi äro så fåtaligt här församlade, anser jag det emellertid
för vår pligt att afstå förslaget, och vidhåller således mitt derom
förut framställda yrkande.

Herr Werner Ericson: Under öfverläggningen rörande detta vigtiga
ärende, hvithet berör ett af hufvudvilkoren för vårt lands trefna utveckling
och bestånd, har från åtskilliga håll här uttalats en åsigt, hvars
giltighet jag icke kan medgifva. Man har nemligen ansett, och den talare,
-om näst före mig hade ordet, har nu för andra gången under denna debatt
med mycken ifver framhållit och förfäktat den meningen, att hvarje
åtgärd från lagstiftningens sida till skärpning af redan gällande bestämmelser
angående de enskilda skogarnes behöriga skötsel och vård vore
obefogad och obehöflig. Likaså yttrade, så vida jag rätt fattade hans
ord, Herr vice Talmannen och Särskilda Utskottets egen ordförande på
förmiddagen, att lian helst skulle hafva velat, att Utskottet denna gångnöjt
sig med mindre genomgripande åtgärder och han förklarade, att han
ej såge någon fara uti att vid denna riksdag afstå Utskottets förslag,
enär, enligt hans förmenande, antagandet åt en sådan lag som den här
föreliggande ingalunda brådskade. I fullkomlig strid med dessa och liknande
uttalanden anser jag mig kunna och derföre äfven hora försäkra
eder, mine Herrar, på det bestämdaste, att en trängande nödvändighet
ovilkorligen krafvel'', att af statsmakterna skyndsamligen något göres för
att hämma och inom behöriga gränser återföra den pågående och hejdlöst
tilltagande skogsförödelsen. Jag har i detta hänseende att åberopa
någon erfarenhet från den ort jag tillhör. Jag måste, tyvärr, vitsorda,
att från Uddevalla bedrifves en högst betydlig export af just sådana
skogens alster, livilkas användande till detta ändamål är mest fördömlig
eller af pitprops, och denna export växer med hvarje är. Jag hyllar vis -

424

Den 19 Maj, e. m.

seiligeii i allmänhet och i principen frihandelssystemets grundsatser, hvilka
jag gerna ser tillämpade på andra områden, men på detta — det tillstår
jag Öppet • vill jag ej tillämpa dem. Det synes mig verkligen vara
något iör mycket vågadt att öfverlemna åt friheten sjelf att medföra sitt
eget korrektiv med hänsyn till en produktion, hvars återförsättande i
normalt skick, om sådan till följd af klimatiska förhållanden ens är möjhg,
kläder sekler. Det har derföre också varit sannerligen — jag säger
det - med skräck i hjertat jag skådat den massa af fälld ungskog
som vinningslystnaden samlat till utförsel i Uddevalla hamn. Då sålunda
det visar sig, att till och med ungskogen, denna våra skogars framtid,
utan besinning sköflas, är jag öfvertygad derom, att tiden är inne för
lagstiftningen att träda emellan, och jag kan följaktligen icke, som Herr
vice dalmannen, anse, att Utskottets förslag må kunna saklöst undanskjutas.

r ^a8 k*1 äfven hört framkastas såsom ett annat skäl, hvarföre det

åt Utskottet här afgifna lagförslaget icke borde godkännas, att Första

Kammaren antagit reservanternes förslag. Men förutom att det beslut,
som af Andia Kammaren fattas, skulle förryckas och beröfvas eu egentlig
betydelse, om det tillkommit icke på grund af Kammarens eget initiativ
utan med ledning af hvad Första Kammaren besluta, får jag''saga, att i
en fråga, der Kongl. Maj:t i allt fall bär den slutligt bestämmande rätten,

en hvar Kammare synes mig böra uttala sina egna åsigter, på det att

legeringen må med säkerhet inhemta de olika meningar, som inom representationen
förefinnas, men Kamrarne icke förena sig med hvarandra till
enighet mot regeringen.

Då föi öfrig t den hufvudsakliga skilnaden mellan Utskottets och
reservanternes förslag är beroende deraf, huruvida lagstiftningen anses
hora inskränka sig att bestämma och gifva helgd åt återväxtprincipen
eller derutöfver, genom föreskrift om vissa preventiva åtgärder, söka mera
positivt och kraftigt förekomma skogens sköfling, då jag anser att Utskottets
förslag, som stadgar, att jordens innehafvare skall vara skyldig att ofördröjligen
draga försorg om fullgod återväxt “genom sådd, plantering eller
andra åtgärder''*, är en lycklig medelväg mellan ytterligheterna, och då
derjemte jag upprepar det —• jag är af den bestämda mening, att ju förr
desto hellre något bör göras i denna väg, tillstyrker jag. för min del, bifall
till Utskottets förslag.

Hen Ulan lund: Det är ganska säkert, att i vårt land ingen fråga
ci.f’ narvarande tilldrager sig så stor uppmärksamhet som skogs frågan
Dehofvet af en skogslagstiftning, hvilken verkligen uppfyller sitt ändamål
att bevara vara skogars framtida bestånd, har för öfrigt under många år
ventilerats så vid landsting som landtbruksmöten och hos hushållningss,
.ls^ah®n’ men hittills har allt stannat vid ord. Alltför länge har man
dinvit den satsen, att man borde söka att på öfvertygelsens väg verka
till en förändrad uppfattning af skogens verkliga värde och betydelse för
vårt lands framtid med deraf följande förbättrad hushållning med dess
alster. Ja, nog har “öfvertygelsen“ haft tid att visa sina verkningar, men
kvilka aro val dessa? Jag hemställer till Eder, mine Herrar, som något rest i
värt land och fardats utmed våra jernväg:!!- och kanallinie^ hvad har man

Den 19 Maj, e. m.

425

icke på mångfaldiga ställen skådat deromkring, om icke härjade fält efter
de vackraste skogar och på hvilka nu knappast en telning qvarstår; hvaremot,
om vi för en tid tillbaka, för eu 10 år sedan, fått en skogslagstiftriing,
som föreskrifvit återplantering, man kunde haft förhoppning att nu finna
dessa ödelagda skogsmarker i fullgod återväxt. Månne icke detta varit fördelaktigt
för jordegaren och månne icke en sådan bestämmelse, den man kallar
ingrepp i eganderätten för den enskilde, vant allmännyttig. Kastar
man vidare en blick på exporten under de senare åren, skall man finna,
att denna tilltager i en sådan skala, att, om afverkningen får hejdlöst
fortsättas i samma progression, synnerligen af omogen skog, det är fara
värdi, att värf gamla land, som är ansedt för ett skogrikt land, skall
blifva ett skogsfattigt och naket land. Jag ber att få meddela några
siffror, hvilka ådagalägga denna trävaruutförselns ständiga tillväxt under
de senaste förflutna 10 åren. Sålunda utfördes af brandstakar:

år 1803 ...................... TRUT . . . . .........	......38.512
» .................... Badkar och sparrar under 0,6 tums diameter på midten utfördes: 1870 ............ 870,336 st. 14.705,63S kubikfot. 1872 .................. 1.080.838 ., 16,520,837 Till och med 6,c tum och deröfver 562,216 st. eller 11,807,769 kubikfot.
Sleepers utfördes: 1863 ......................... 1872 ......................... eller 520,662 kubikfot.	......... 24,568 st. ......... 498,143 „
Bräder och plank: 1863 ......................... 1872 ......................... eller 90,762,423 kubikfot.	..... 4.454,919 „
Brädstump: 1863 ................	. . . . 332,371 tolfter.
1872 .........................	. . . . 3,744,287 kubikfot.
Lister och täkter: 1864 ......................... 1873 .........................	..... 138.340 tolfter. ..... 1,076,922 „
Mastspiror och telegrafstolpar: 1872 .......................... eller 6,548,326 kubikfot.	...... 17,047 tolfter.
Af grufstolpar eller pitprops, denna skogsmördande export som al-drig borde vara tillåten, utfördes: 187? ..................... 9,418.086 st.

eller 7,545,748 kubikfot o. s. v. Huru länge tro Herrarne, att våra
skogar kunna uthärda att alltjemt lemna material till en dylik exportrörelse.
derest de icke genom kraftigt verkande medel skyddas och återväxt
befordras genom lag. Jag anser således, att, ehuruväl det förslag

426

Den 19 Maj, e. m.

till lag, som bär föreligger, i dess helhet är af obetydligt omfång, nödvändigheten
krafvel’, att den bringas till stånd, sä vida våra efterkommande
i en framtid icke skola blifva nödsakade att till orimliga pris
köpa åtminstone en del skogseffekter från utlandet.

Så fort nya jern vågar uppstå äro våra skogsexportörer högst verksamma
innan de få tillhandla sig hvarje skogstrakt, som kan åtkommas,
och jag hai mig bekant att redan nu är det mesta åt skogarue, som ligga
i närheten åt östra stambanan, i spekulanters eller exportörers bänder.
Allt häntyder derpå, att tillståndet redan är högst betänkligt. I mellersta
och södra Sverige har man hittills tröstat sig med befintligheten af
de stora skogstillgångarne i Norrland. Nu höja sig inom representationen
röster från just dessa bygder med klagan öfver den der pågående skogsförödelsen
och med förklaring från landsting och kommunerna sjelfva, att
derstädes behöfves eu mycket strängare skogslagstifuiiug än i det sydligare
Sverige. . Detta bevisar, att äfven i de trakter, der man väntat att
finna den slutliga lijelpen i nödens stund, faran för skogsbrist står för dörren.

Aid sådant förhållande, och då jag är öfvertygad — jag upprepar

— att i närvarande stund ingen fråga finnes, som följes med sådant
deltagande, som anses vara åt så trängande vigt som denna och beträffande
hvilken allmänna meningen sä ifrigt fordrar, att något göres af
Riksdagen, men der, om intet göres, det allmänna missnöjet kommer att
blifva så enhälligt, så lifligt och jag tillägger så berättigad!, kan jag icke
annat än pa det kraftigaste yrka, att Särskilda Utskottets betänkande i
dess nu föredragna del må godkännas.

Herr Berggren: Jag borde måhända icke uppträda uti eu fråga, i
afseende å hvilken jag medgifver, att jag icke eget’ någon större sakkännedom,
men då jag under inånga är varit bosatt i eu ort, från hvilKen
stor trävaruexport egen'' rum, bär jag icke kunnat undgå att se och
erfara åtskilligt rörande detta ämne samt på grund deraf bilda mig
någon uppfattning.

Jag anhåller dock få särskilt tillkännagifva, att det omdöme, jag
kommer att framlägga, gäller allenast den ort, jag närmast tillhör och ej
Norrland i dess helhet, beträffande b vilket dessutom sådana upplysningar
af tillförlitlig beskaffenhet redan blifvit meddelade, att Riksdagen synes
mig svårligen kunna underlåta att vid dem fästa afseende.

Hvad sålunda förstnämnda ort beträffar, tror jag mig kunna med
Ryfighot påstå, att den mycket omordade skogsförödelsen derstädes, åtminstone
icke hitintills, tagit deri utsträckning, att några skyndsamma
prohibitiva åtgärder skulle vara af nöden. Dä emellertid bättre är att
förekomma än förekommas, och enär verkligen någon början visat sig till
utförsel åt ungskog, hvilken, i den män lättare kommunikationer komma
till stånd äfven i dessa bygder, han tilltaga samt då härtill kommer,
att i fråga varande lagtörslag synes mig vara ganska oskyldigt och i öfrig!
bygdt på riktiga grunder, vill jag förklara, att jag kommer att lemna
min röst för bifall.

Herr Ehrenborg: År 1854, då jag i den gamla ståndsrepresentationen
väck: ett par mycket moderata förslag, Indika afsågo förekom -

Den 19 Maj, e. m.

427

mande af framtida skogsbruk, med hänsyn egentligen till färs och getters
betning om våren, yttrade en framstående medlem åt Riddarhuset, att ett
fierdedels århundrade skulle förflyta, innan Riksdagen komme till insigt
om nödvändigheten och behofvet deraf, att något göres i denna väg.
Detta nära V4 sekel har nu gått, och under tiden hafva framkommit en
sådan mängd olika förslag till frågans lösning att af dem skulle blifva
många böcker, om de sammanfördes. En del åt dessa förslag hafva visBeriden
sina förtjenster, men om clem alla torde dock gälla, att deras
största värde består uti den nitälskan för saken, som i dem uppenbara! sig. 1
allt fall har frågan onekligen nu kommit till den punkt, att, om oss förelåge
ett praktiskt och utförbart förslag, jag icke betvifla!'', att det ej skulle
komma att antagas. Men att vid denna period af riksdagen definitivt
uttala sig öfver ämnet, är eu vansklig uppgift äfven för deri, som törst
gjort sig med detsamma mera förtrogen. Kammaren är emellertid nu
lörsatt i nödvändighet att latta ett beslut, och det synes mig verkligen
svart att på något sätt fatta det riktigt. Ty visst är, att det nu föreliggande
förslaget angående den enskilde skogsegarens dispositionsrätt lider
af ganska väsendtlig;! fel och svagheter. Det kan till följd deraf
icke vara annat än betänkligt för Andra Kammaren art utan föregående
närmare utredning lemna det sitt bifall. Deremot, om Kammaren förkastar
förslaget, kan möjligen eu dylik åtgärd uppfattas åt regeringen såsom
en förklaring, att Kammaren icke vill, att något göres. Jag bär
derföre icke såsom skogsman, utan endast efter de studier jag i någon
män e«nat åt ämnet, gjort ett försök att få ut ur förslaget några hutvuderundsatser,
om hvilka jag tänkt mig, att flertalet åt Kammarens ledamöter
möjligen skulle kunna ena sig samt med angifvande åt dessa hutvudgrundsatser
ingå med eu underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t och begära
utredning i något afseende, hvaruti eu sådan anses vara åt nöden. Hvilka
dessa hufvud punkter skulle vara, framgår för mig deraf att jag i ett par
hänseenden skiljer mig från så väl Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag.

Först och främst är jag, i likhet med Kongl. Maj:t, men i motsats
mot Utskottet, af den åsigt, att principen om åliggande att bereda återväxt
är den enda riktiga, men att deremot flen sa kallade fndlysningsprincipen
icke är i våra förhållanden den råtta. Detta tror jag, bland annat, derföre att
fridlysningsprincipen eller förbudsprincipen, såsom den ock kallas, nödvärn ig„ör
kontroller af den omfattande, stränga och minutiösa beskaffenhet, att
deras behöriga upprätthållande måste årligen kräfva större omkostnader,
än som för ändamålet kunna med fördel användas, hvartill kommer, att
deras tillämpning ändock aldrig kan blifva fullt effektiv till följd ar deri
allmänna ovilja de uppväcka. Efter den andra principen - återvaxtprincipen
— och efter de bestämmelser som för dess verkställighet erfordras,
blir deremot kostnaden lättare och lindrigare samt påkallar en

betydligt mindre bevakningspersonal. . . TT. i *

Vidare hav Herr Malmberg redan påpekat en annan brist i Utskottets
förslag, hvilken jag derföre ej behöfver vidröra.

Dessutom kan anmärkas, att der icke finnes augifvet, för hvilken
egendom ett afverkningsförbud skulle gälla. År — hvad jag dock icke
vill tro — meningen, att detsamma skall gälla blott lör ett visst hemmansnummer,
anser jag, att dess tillämpning kan blifva ganska illusorisk,

ty egaren af 3 eller 4 hemman kan ju, sedan han afverkat i det närmaste
skogen å ett hemman och fått förbud för det hemmanet, gå till närmaste
hemman, afverka på samma sätt större delen af dess skog, få förbud för
detsamma och fullfölja sköfiingen å hvart öfrigt hemman han innehar.
Skulle åter afverkmngsförbudet gälla all den egendom afverkaren eger, så
eludera^ ett sådant förbud genom försäljning. Härförutan synes för mm
hela förbudsprincipen betänkligare än återväxtbefördringsprincipen. derföre
att den korsar egarens ekonomiska planer, hvaremot det icke kan
sagas vara obilligt, att, om egaren är så vårdslös, att han lemnar den afverkade
skogsmarken å sitt öde, utan att hvarken använda den till annan
kultur eller derå uppdraga ny skog, han förbindes att vidkännas det
beföra! ande åt återväxt som i så fall från det allmännas sida verkställes.

Det första hänseende, hvarutinnan jag skiljer mig från Utskottet, är
således, att jag föredrager återväxtbefördringsprincipen framför förbudspuncipen.
Det andra afseende!, hvari jag åter är skiljaktig från så val
Utskottet som Kongl. Maj:t och gotlandslagen, är, att jag icke tror, att
narmaste tillsynen öfver författningens efterlefnad med någon framgång
kan anförtros åt några kommunala förtroendemän. Med tillfredsställelse
har jag dock funnit, att Utskottet frångått Kongl. Maj:ts förslag om de
på kommunalstämman utsedda tillsyningsmännen. Men äfven hvad beträffar
uppsigtens öfverantvardande åt af landstinget tillsatta tillsyningsman,
har redan eu reservant med fog anmärkt, att, om landstinget skall
aflöna dem, .. ingen säkerhet finnes, att de behörigen fullgöra sitt uppdiag.
Deo är för den skull ett önskningsmål, att kontrollen öfverlåtes
åt staten. Kostnaden för uppsigtens handhafvande genom af staten tillsatte
tjensteman bör icke heller blifva synnerligen öfverdrifven, om vi
stanna vid åtgärder för återväxtens befordrande, men derutinnan saknas
likväl all utredning. Vi hafva aldrig bekommit någon uppgift beträffande
de ungefärliga utgifter, hvilka skulle föranledas af ett dylikt ordnande af
kontrollen,, vare sig utan eller i förening med uppsigten öfver boställsskogarne
i riket, och jag tror, att detta vore ett ärende att hemställa
hos Kongl. Maj:t.

Om alltså Kammaren ville fatta beslut i den syftning, att Riksdagen
skulle begära en sådan utredning och derjemte framhålla de af mig antyda-
grundsatser beträffande skogslagstiftningen, med särskild hänsyn till
aterväxtbefordringsprincipens genomförande, antager jag, att Kammaren
skulle komma ifrån å ena sidan det oegentliga uti att rent afslå och
underkänna allt, samt å den andra det olyckliga i ett godkännande af
Ltskottets förslag, hvilket jag med bestämdhet tror, att Kammarens ledamöter
icke i allo gilla.

För den händelse, att min mening i detta fall vinner något understöd,
tillåter jag mig således hemställa, huruvida det icke vore klokt, att
Kammaren fattade följande beslut:

Att Riksdagen, med uttalande såsom sin åsigt

dels, att enskild skogsegare bör förpligtas att, såsom i Kongl. Maj:ts
proposition föreslagits,, efter afverkning befordra fullgod återväxt å sådan
af naturen till skogsbörd egnad mark, som af honom ej blifvit för annan
kultur använd, samt staten ega att, der sådan återväxt ej inom viss tid

Den 19 Maj, e. m.

429

af skogsegaren befordrats, besörja på dennes bekostnad den föreskrifna
åtgärdens verkställande, och

dels. att uppsigten och kontrollen öfver i fråga varande lagstadgandes
efterlefnad lämpligast skulle öfverlemnas åt statens egna tjensteman,

må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla ej mindre om utredning
beträffande de kostnader, som för en dylik uppsigt vore erforderliga, än
jemväl om utarbetandet af ett nytt, på förenämnda grunder hvilande lagförslag,
att till nästa Kiksdags pröfning framläggas.

Herr Liss Olof Larsson: Det är ganska ledsamt, att eu så vigtig

fråga som denna ej förekommit till afgörande förr än då riksdagen framskridit
så långt som nu. Jag får att börja med förklara, det jag icke
hyser så stora farhågor för det föreliggande förslaget, som Herr Sven Nilsson
i Österslöf uttalade, men vill ändå för min del yrka afslag å detsamma,
så vida det endast blir fråga om de två alternativen, rent afslag
eller bifall till förslaget utan någon förändring. Åtskilliga anmärkningar
skulle kunna göras mot förslaget, men den hufvudsakligaste anmärkningen
är den, att, då det här är fråga om att ställa de enskilda under landstingens
och Konungens Befallningshafvandes förmynderskap, två tredjedelars
röstpluralitet af två på hvarandra följande landsting hade bort
erfordras såsom vilkor för landstingens framställning till Kongl. Maj:t om
lagens tillämpning inom landstingsområdet, icke endast, såsom Utskottet
föreslagit, två tredjedelars pluralitet af ett landsting. Frågan om lagens
tillämpning på de särskilda orterna är nemligen, enligt min öfvertygelse,
så vigtig, att hon icke bör blifva beroende på slumpen af det beslut, som
fattas af ett landsting. Jag är också viss om, att mer än en landstingsman
skulle anse frågan så vigtig, att han gerna ville inhemta sina valmäns
åsigter i frågan, innan han nödgas deltaga i dess slutliga afgörande.
Dessutom veta vi, att halfva antalet landstingsman afgår för hvarje år,
och det blir då tillfälle för befolkningen att vid valet ge ett uttryck af
den åsigt den hyser i frågan. Skulle jag rösta för förslaget, så skulle
jag således af detta skäl ovilkorligen fordra den förändringen deri, att
framställningen hos Kongl. Maj:t om lagens införande inom landstingsdistriktet
skulle komma att kräfva två på hvarandra följande landstings
derom med två tredjedelars röstpluralitet hvarje gång fattade beslut.

Jag har, som nyss nämndes, äfven några andra anmärkningar att
göra mot förslaget, men vill för närvarande inskränka mig till första § i
detsamma.

1 § 1, som nu är föredragen, har Utskottet gjort det tillägg till Kongl.
Maj:ts förslag, att skogsmark skall till skogsbörd bibehållas, der den ej
afrödjes och afstänges till beteshage. Detta medger jag villigt är eu förbättring
af det Kongl. förslaget. Men i skogstrakter är det, så vidt jag
har mig ''bekant, icke brukligt att afstånga den mark, som användes till
bete åt kreaturen; åtminstone är detta icke förhållandet i min hemort,
ty der vistas kreaturen om sommaren långt borta ifrån hemmet i de så
kallade fäbodeskogarne, och dessa äro icke inhägnade i lotter, utan gemensamma
för delegarne, men det händer aldrig, att kreatur, tillhörande
icke-delegare, komma dit. Något behof att afstånga betesmarken i skogstrakter
förefinnes således ej, åtminstone icke i norra Dalarne; men det

430

Den 19 Maj, e. m.

oaktadt skulle man, enligt Utskottets förslag vara förpligtad att, när man
rödjer skogen, till bete också inhägna marken. Detta förslag är ju icke
heller riktigt konseqvent med Utskottets förslag i afseende å stängsellagen;
der ville Utskottet hafva bort hängnaderna, men här vill man tillskapa hägnader,
och det i långa banor ändå.

En talare på norrlandsbänken ordade om den förskräckliga fart skogsskötlingen
i senare tider skulle hafva tagit, och sade, att landet skulle
blifva obeboeligt, jemte åera rysliga saker. Sedan han dock medgifvit, att
dessa farhågor voro öfverdrifna, tillägger han, att de äro befogade. Huru
han efter detta medgifvande kunde komma till en sådan slutsats, kan jag
sannerligen icke förstå. Han var synnerligen rädd för att lemna landstingen
rätt ait besluta om lagens tillämpning, derföre att det ej vore säkert
att i landstingen sutte mera fosterländskt sinnade män än i Riksdagen.
Min tro är, att det tinnes sådana män både på det ena hållet
och på det andra. Men äfven den talaren måste väl medgifva, att landstingsman
hafva bättre reda på förhållandena i deras hemorter, än man
kan begära, att riksdagsmännen skola känna förhållandena inom landets alla
delar. En representant från Skåne t. ex. kan hafva mycket väl reda på
förhållandena i sin provins, men icke känna till dem i Norrland, och tvärtom
representanten från Norrland vara fullt hemmastadd med förhållandena
derstädes, men vara alldeles okunnig om förhållandena i Skåne. Jag tror
derföre icke, att det ligger någon fara uti att lemna landstingen denna
beslutanderätt, endast, såsom jag nyss sade, man dervid fogar det vil koret,
att beslutet om lagens införande skall hafva blifvit fattadt med två tredjedelars
röstmajoritet af två på hvarandra följande landsting.

Skulle förslaget denna riksdag komma att falla, så kan jag ej heller
för min del finna, att detta skulle vara någon stor olycka; ty kan den
opinion, som framkallat förslaget, upprätthållas så länge som till nästa
riksdag, så återkommer nog frågan då, så vida icke, såsom förhållandet
i andra fall brukar vara, skrämseln då hunnit gå öfver och folket hunnit
lugna sig så mycket, att det icke längre önskar att, beträffande eu sin
enskilda angelägenhet, ställas under statens förmynderskap, utan hellre
vill sköta sig sjelf. Att nu, såsom eu talare yrkat, bifalla förslaget, sedan
Första Kammaren afslagit det och antagit reservanternes från samma Kammare
förslag, hvarigenom frågan för denna gång vore förfallen, skulle,
efter min tanke, endast vara en kurtis mot Utskottets majoritet, så väl
som bifallet af Första Kammaren till reservationen då skulle vara eu
kurtis mot reservauterne; ett rent afslag vore, efter min mening, vida
bättre än ett afslag i denna form, på eu omväg, i fall man vill afslag.

Eu annan talare uppläste nyss för oss en mängd siffror om exporten
af pitprops och mindre virke under de senare åren. Jag, för min del,
kan dock icke begripa, hvad den saken bär att göra med det ärende, som
vi nu behandla; ty, så vidt jag förstår, innehåller icke den lag, vi nu diskutera,
något förbud för en dylik export, utan skogsegaven lärer väl äfven
efter lagens antagande få exportera dylikt virke, i fall han finner eu
sådan misshushållning med skogen med sin fördel förenlig. För öfrig!, dä
Konungens Befallningshafvande, enligt förslaget, skulle ega att förbjuda
afverkningen först sedan skogen blifvit så skötiad, att det fattas- fröträd
och skogsbestånd, så lärer han ej kunna förhindra pitpropsafverkuingen

Den 19 Maj, e. m.

431

heller, förr än det är för sent att utfärda ett sådant förbud, till följd deraf,
att det ej mera finnes några pitprops att afverka. Nu medgifver jag
visserligen gerna, att det finnes åtskilliga individer, både i Norrland och
i det öfriga Sverige, som misshushålla med skogen, och att det vore önskligt,
om så icke vore förhållandet; men jag hemställer, om icke det vore
lika önskvärdt, att det icke funnes misshushållare på andra områden än
skogens. Man ser t. ex., huru illa många af våra jordbrukare sköta sin
jord, men icke har någon derföre fallit på den idén att ställa alla jordbrukare
under Konungens Befäliningshafvandes förmynderskap beträffande
jordens skötsel. Och förefinnes icke samma förhållande i alla yrken och
näringsgrenar?

Samme ärade talare anförde såsom ett ytterligare stöd för sin mening
det allmänna ropet inom landet på eu strängare skogslagstiftning och påstod,
att detta rop vore så allmänt, att det vore alldeles nödvändigt att
tillmötesgå det och stifta en lag i dylik syftning. Jag, för min del, vågar
dock tro, att, om man skulle fråga folket, huruvida det ville afstå
dispositionsrätten öfver sina skogar, svaret derpå skulle blifva ett lika allmänt
nej, som ropet på inskränkning i denna rätt nu påstås vara; ty den
enskilde må ega huru litet skog som helst, så sätter han dock så stort
värde derpå, att lian icke vill, att hans rätt öfver densamma skall lida någon
inskränkning. För dem, som, i likhet med den ärade talaren, oupphörligen
ropa ve och förbannelse öfver den förskräckliga skogssköflingen
och tala om att landet skall blifva obeboeligt, är det vidare, skulle jag
föreställa mig, icke så angenämt att veta, att just under de senare åren,
då skogssköflingen, enligt deras påstående, bedrifvits i så stor skala, att
landets existens, nationens tillvaro derigenom sättes på spel, jordbruket
gjort så betydliga framsteg, åkrarne gifvit så goda skördar, att man icke
känner något dermed jemförlig!. I deras ögon hade det sannolikt varit
bättre, att jordbruket hade gått tillbaka i stället för framåt, och att skördand
blifvit sämre i stället för bättre; ty om så hade varit förhållandet,
så hade naturligtvis orsaken dertill, efter deras förmenande, legat i skogssköflingen.
Men detta har icke inträffat. Faller frågan denna gång, så
är jag derföre å ena sidan visserligen fullt öfvertygad om, att om missväxt
någon gång framdeles skulle inträffa, man ånyo skulle föreslå att
ställa de enskildes skogshushållning under statens förmynderskap, af samma
skäl som nu och ytterligare med stöd af den inträffade missväxten, ty
annars skulle landet, skulle man säga, gå alldeles under, men å andra
sidan hoppas jag ock, att frågan till dess skall hafva hunnit blifva mera
klar och bättre utredd än nu, och folket mera allmänt hunnit förvärfva
sig insigter i skogens skötsel och vård, än nu är förhållandet, så att de
sköta sina skogar på det sätt, att eu sådan lag som denna blifver alldeles
obehöflig och omöjlig. Jag antager nemligen, att det icke kan blifva
fråga om att stifta eu lag, Rom omöjliggör all misshushållning med skogen;
ty den misshushållningen lärer val lika litet genom lag kunna helt och
hållet förhindras som hvarje annan misshushållning.

Resultatet af det sagda är, att jag för min del ingalunda bär nåigot
emot förslaget; jag skall tvärtom rösta för det, så vida man nemligen vill
göra den förändringen deri, att såsom vilkor för landstingets anhållan hos
Kongl. Maj:t om lagens införande inom landstingsområdet skall erfordras

432

Den 19 Maj, e. m.

två tredjedelars röstpluralitet af två på hvarandra följande landsting.
Ett sådant korrektiv mot förhastade beslut tror jag skulle vara ganska
godt, ty, såsom eu talare på skänebänkeu yttrade, landstingen skola nog
då betänka sig väl och eftersinna följderna af den nya lagen, innan de
begära att fä den tillämpad, och gorå de det icke, utan låta öfverraska
sig af någon mer eller mindre tillfällig opinionsvind, så må de skylla sig
sjelfva. För egen del får jag säga, att om icke någonting hittills alldeles
oerhördt i skogssköMingsväg skulle inträffa inom det landstingsområde, jag
tillhör, jag aldrig skulle kunna tillstyrka mitt landsting att ingå till Kongl.
Maj:t med en dylik anhållan.

Friherre Ericson: Vi stå här i begrepp att vidtaga en af de allra

allvarsammaste inskränkningar och ingrepp i eganderätten, livilka någonsin
i vårt land i fråga kommit. Det torde vid sådant förhållande ursäktas
nug, att jag för några ögonblick anhåller få taga Ilerrarnes uppmärksamhet
i anspråk, för att framlägga den synpunkt, från hvilken jag ser
frågan, och de farhågor jag hyser för antagandet af det föreliggande
förslaget. Jag skall försöka att, så vidt möjligt är, fatta mig kort.

Jag ber då att först få lemna en liten rekapitulation af förslagets
innehåll. Betraktar jag då § 1, så finner jag, att basen, på hvilken
denna paragraf och dermed hela författningen hvilar, är orden: “den
egentliga skogsmarken". Hvad härmed förstås, definieras icke närmare
och kan icke närmare definieras, utan är helt och hållet beroende på
uppfattningen, d. v. s. godtycket. Det är detsamma som ett förmynderskap
från statens sida öfver den enskildes egendom, en förklaring af
hvad som är i ett eller annat afseende för honom egnadt att odla, ett
tillkännagifvande af sättet, hvarpå lian får använda sin egendom, utan
någon närmare specifikation af hvad som med detta uttryck skall förstås;
ty hvad orden “egentlig skogsmark" i sjelfva verket skall betyda,
derpå lärer ingen kunna blifva klok, utan tolkningen deraf måste alltid
blifva beroende af godtycket, d. v. s. den kan vara huru vidsträckt som
helst.

Ofvergår man sedan till § 2, som foreskrifver hvad skogsegaren har
att iakttaga i afseende på den s. k. “egentliga skogsmarken", så stadgas
der: “Sker utverkning af skog å mark, som enligt föregående paragraf
skall bibehållas till skogsbörd; och varda ej fröträd, ungskog eller växande
plantor leinnade qvar till den mängd och beskaffenhet, att deraf
kan vinnas fullgod återväxt otc." Som Herrarne finna, ligger i dessa föreskrifter
ett ytterligare uppslag för godtyckligheten, som kommer att visa
sig ännu tydligare, när vi komma att se, hvem det är som skall bestämma
- hvad som med dessa föreskrifter verkligen menas och huruvida
de biff vit rätteligen uppfyllda eller ej. Uppfattningen af sättet, hvarpå
skogen bör vårdas för att betrygga dess återväxt, är, som bekant, olika
äfven bland fackmännen; den ene jägeritjenstemannen hyser i det afseende^
en mening, den andre en annan; sjelf bär jag härpå haft exempel,
då jag låtit indela skog till trakthuggning efter plan, hvilken, enligt en
jägeritjenstemans åsigt, var ypperlig, men enligt en annans alldeles oduglig.
Egarens rätt att disponera sin mark kan således blifva i högst betydlig -

Den 19 Maj, e. m.

433

tydlig mån inskränkt, till ock med faktiskt nästan upphöra. Så kommer
fortsättningen i nästa punkt: “Gör han det ej (drager han ej försorg
om skogens återväxt), ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet
att ej allenast, med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet anses
erforderliga, vid vite ålägga jordens innehafvare att dessa åtgärder inom
viss tid och, der flera års tid dertill fordras, med vi s del årligen fullhorda,
utan ock, om så nödigt pröfvas, ställa den återstående skogen,
eller viss del deraf, vid vite under förbud, antingen så att den ej må
anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under vissa
dimensioner ej må från egendomen säljas eller bortföras11. Har man väl
uti vårt land någonsin hört talas om någon sådan lagstiftning, alltsedan
de orimliga och löjliga lagarne angående klädedrägt och spisordning utkommo.
hvilka Herr Sven Nilsson i Österslöf nyss omnämnde? Konungens
Befallningshafvande skall icke allenast ega rätt att bestämma hvad
skogsegaren skall få göra med den skog, som han anses hafva skadat
eller missvårdat, utan äfven hvad han skall få göra med den, som han
icke ens rört och kanske aldrig tänkt på att röra; Konungens Befallningshafvande
skall vara skogsegarens förmyndare i det senare fallet, så väl
som i det förra.

Tredje paragrafen angifver, huru uppsigten öfver författningens efterlefnad
skall försiggå. Den skall utöfvas genom tillsyningsman, tillsatte i
den ordning, vederbörande landsting bestämmer. I verkligheten kommer
antagligen detta stadgande att tillämpas sålunda, att den ene grannen
blir tillsyningsman öfver den andre. Har då tillsyningsmarmen något
horn i sidan till grannen, så skaffar han honom en anmälan hos Konungens
Befallningshafvande på halsen och ty åtföljande trassel och trakasseri
enligt §§ 4 och 2. § 4 mom. 1 stadgar nemligen: “Sker sådan anmälan, som
i § 3 sägs, ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordna tjenstförrättande
revierförvaltare eller annan lämplig skogstjensteman att, med biträde
af två ojäfvige gode män, förhållandet å stället undersöka vid syn etc.“
Synen skall hållas på den skogsmark, som, enligt tillsyningsmannens anmälan,
icke blifvit behörigen vårdad. Man skulle kunna invända, att
synen ju skall hållas af kompetente personer, revierförvaltaren och två
ojäfvige gode män, och att skogsegaren dermed vore saken qvitt. Men
så förhåller det sig ingalunda. I andra momentet af § 4 heter det nemligen
: “Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som bör, efter hållen syn och
vederbörandes hörande, beslut i ämnet meddela, ege ock, der det af omständigheterna
påkallas, att genom särskildt beslut, innan slutligt utslag
meddelas, ställa skog tills vidare under sådant förbud, som i § 2 omtalas".
Konungens Befallningshafvande behöfver således icke allenast icke
fästa sig vid stadgandet angående synen i nästföregående moment, utan
utfärdar, utan afseende på synemännens utlåtande, beslut i ämnet.
Men icke nog härmed: innan Konungens Befallningshafvande ännu meddelat
utslag, eger han genast ställa skogen under förbud tills vidare, oaktadt
det sedermera kan befinnas, att ett sådant förbud aldrig hade bort
ifrågakomma, detta enligt Konungens Befallningskafvandes eget slutliga
utslag. Och hvem skall ersätta skogsegaren den skada han lider genom
ett sådant förbud, t. ex. derigenom att han icke kan fullgöra ett inJtiksd.
Prat, 1874. 2 Afd. 5 Band. 28

434

Den 19 Maj, e. m.

gånget leveranskontrakt o. s. v.? Derom tinnes i författningen ej ett
enda ord.

Såsom ett ytterligare bevis på, huru arbiträr Utskottet i sitt förslag
gått till väga, vill jag anföra stadgandet i sista paragrafen af Kong].
Maj:ts förslag, jemfördt med Utskottets, angående fullföljd af klagan
öfver Konungens Befallningsbafvandes beslut. Kongi. Maj:t säger, att i så
fall skall, intill dess Kongi. Maj:t annorlunda förordnat, det öfverklagade
beslutet till efteruittelse gälla, så vida cj vådevill af hlagan derigenom
skulle omintetgöras. Utskottet åter har utstrukit den sistnämnda klausulen
oen säger i stället endast: “dock lände det öfverklagade beslutet
till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas“. Utskottet har således
ansett, att äfven om ändamålet med min klagan uppenbarligen skulle
helt och hållet förfelas, i fall Konungens Befallningshafvandes beslut genast
ginge i verkställighet, jag ovilkorligen, vare sig att Konungens Befallningshafvande
har rätt eller icke, skall vara förhindrad att sköta och
begagna min egendom, till dess Kongi. Maj:ts utslag fallit, hvarigenom
jag ändå kanske befinnes hafva haft rätt dertill. Ensamt detta stadgande
är af så allvarsam beskaffenhet, att jag ber Herrarne noga besinna
sig, innan I besluten eu dylik lag.

Utskottets förslag i sin helhet leder således, efter mitt omdöme, till
allvarsamma ingrepp i eganderätten, värre än som någonsin på århundraden
kunnat i vårt land i fråga sättas. Skogsegaren ställes, enligt detta
förslag, helt och hållet utom lagen och blir uteslutande beroende af
Konungens Befallningshafvandes godtycke. Jag tror visserligen ej, att någon
af Kongi. Maj:ts Befallningshafvande skulle komma att oriktigt begagna sig
af denna makt, men jag hemställer om man i något land med den ståndpunkt
i socialt hänseende, på hvilken vi befinna oss, skulle på detta sätt
vilja^ ställa sin enskilda egendom under myndigheternas godtycke, och det
är i sjelfva verket icke Konungens Befallningshafvande, utan landshöfdingen
ensam, som enligt Utskottets förslag skulle blifva herre öfver
min egendom — utan någon möjlighet till regress. Skogsegaren skulle,
enligt detta förslag, blifva helt och hållet beroende af landshöfdingens
godtycke; men detta är orimligt, man må hysa huru stort och berättigadt
förtroende som helst till våra landshöfdingars rättvisa, rättrådighet
och duglighet, men en sådan enväldig makt öfver enskild egendom vill
jag icke lägga i deras händer. Och hvarför skulle nu allt detta, som
går i så uppenbar strid mot vår tids åsigter om allmän och enskild
rätt, behöfva stadgas. Skälet för inskränkning i egarens fria disposition
öfver sin egendom kan i civiliserade samhällen aldrig få vara mera än
ett — och det är om egendomen disponeras på sätt som skadar eller
inskränkei andras Ima berättigade intressen. I natta fall framhåller man
tvänne olyckor, som skulle inträffa om skogen förstördes, nemligen dels
att klimatet skulle blifva sämre och dels att eu nödvändighetsvara,
bränsle, skulle fördyras. Hvad angår det förra eller egentliga skälet, det
klimatiska, är det dock icke bevisadt, att förminskning af skogen utöfvar
något inflytande i klimatiskt hänseende. Möjligt är visserligen, att sä
är förhållandet hvad Norrland beträffar; men att det icke är förhållandet
i det mellersta och södra Sverige är säkert. Man har t. ex., hvad
Westergötland angår, en bestämd erfarenhet deraf, att sedan skogarne

Den 19 Maj, e. m.

435

kommit bort och kärr, moras och andra frostbehållare utdikats och marken
i stället blifvit odlad, klimatet blifvit 30 å 40 mil sydligare, bättre
och mildare. Hvad inflytande skogarne utöfva på klimatet i Norrland,
kan jag ej säga; men säkert är åtminstone, att deras betydelse för Norrlands
klimat ännu ej är bevisad. Vetenskapsmännens uppgifter, huruvida
det verkligen inverkar på klimatet, om skogar i större eller mindre
grad finnas i behåll, äro så motsägande, att ur den synpunkten utfärdandet
af en för hela landet gemensam lag icke torde anses rättfärdigadt.
Skulle det deremot visa sig, att af det skälet en särskild skogslag behöfves
t. ex. för Norrland, må då eu sådan lag stiftas för den landsdelen,
men må man ej göra den till lag för riket i dess helhet. Det
andra skälet skulle vara, att man genom att hugga ned skogen och sälja
den lättsinnigt minskade en landets rikedom samt förstörde tillgången
på en nödvändighetsvara, borttoge möjligheten för allmänheten att få
bränsle eller åtminstone fördyrade varan oskäligt. Men den omständigheten
kan vid icke utgöra något skäl för en inskränkning uti dispositionsrätten
öfver skogen; ty icke bör väl den som eget- skog tvingas att sköta
densamma efter eu viss norm, derföre att det finnes andra medborgare,
som ej hafva någon skog, och som tro sig skoIu komma att i a köpa den
förnödenhetsvaran något dyrare, om icke skogsegarens rätt öfver skogen
inskränktes. Eu sådan lagstiftningspriucip skulle ju, konseqvent tillämpad,
leda derhän, att man t, ex. skulle föreskrifva ett visst sätt för
hvarje näring, hvarefter den skulle bedrifvas; jordbrukaren t. ex. bolde i
sådant fall åläggas att sköta sitt jordbruk på ett visst sätt, att föröka
sina skördar genom t. ex. dränering, der Konungens Befallningshafvande
så ansåge nödigt, eller kanske inköp af artificiel^ gödningsämnen, detsamma
myndighet funne jorden för mager, ty det är ju mycket vigtig^,
ja vigtigare än skogen, att hafva tillräckligt mycket spaumål i landet föi
billigt pris. Man kan möjligen vara utan bränsle och frysa, men man
kan icke vara utan föda. Ett sådant resonnement är fullkomligt lika
riktigt som Utskottets för skälen till inskränkning i skogens disposition.
Jag erkänner villigt, att det är af stor vigt för vårt land att hafva alla
kulturgrenar, således äfven skogskulturen, på den högsta möjliga ståndpunkten,
men jag tror att detta kan vinnas endast på öfvertygelsens väg
och på den vägen, som klart och tydligt utstakas af den enskilda fördelen.
Man invänder, att man icke kan finna, att öfvertygelsen verkar.
Men för det första är det påståendet icke sannt, ty öfvertygelsen har
verkat, hvithet, hvad skogskulturen angår, bäst synes af Konungens Befallningshafvandes
femårsberättelser, oaktadt dessa i de flesta fall äio
något tendentiösa och gå ut på att visa, att skogsafverkningen är för
stor. Ehuru Konungens Befallningshafvande således i allmänhet mer eller
mindre böjt sig för den opinionen för dagen, att skogsafverkningen vore
för stor, så finnes i alla dessa berättelser tydligen sagdt, att skogsplantering
och skogens skötsel mer och mer vinner anklang och uttager
sin rätt. Från ett län, Malmöhus, anmärkes til! och med, att skogsökningen
årligen tilltager. Huru mycket som genom öfvertygelsen
kan uträttas, och hvad denna öfvertygelse verkligen betyder, när det
blifvit bevisadt, att den eller den åtgärden verkligen är riktig, torde
vara alldeles obehöflig! att här söka bevisa; ett exempel, för oss

436

Den 19 Maj, e. m.

alla välbekant, lemnar en annan kulturgren, jordbruket, som under
senare tider gjort så ofantliga framsteg i vårt land. Ingen bär dock
fallit på den idén att befordra den näringen på ett liknande sätt,
som det Särskilda Utskottet här föreslagit beträffande skogskulturen.
Jordbruket har fått utveckla sig utan alla tvångslagar; exemplet från de
större jordbrukarne bar derföre fritt verkat på de mindre, de förbättringar,
de förra infört i skötseln af jorden, hafva derföre också så småningom
blifvit äfven de senares egendom, till gagn för näringen i dess
helhet. Den vägen är, enligt min öfvertygelse, den enda riktiga. Bifaller
man deremot detta förslag, så är man inne på en mycket farlig väg.
För min del vill jag derföre på det allra högsta afråda ett sådant beslut
och yrka afslag på förslaget. Bifalles förslaget, så är skogsegarnes
disposition öfver sina skogar af noll och intet värde; och få vi sedan en
grufvestadga, som annullera!’ dispositionen öfver våra åkrar, så hafva vi
utan tvifvel att skörda sorgliga erfarenheter om betydelsen af det steg
Utskottet i dag tillråder oss att taga — det första offentliga steget till
rubbning i och missaktning för samhällets grundval: egander ätten.

Jag vill icke bidraga härtill och yrkar derföre, som nämndt, afslag
på hela förslaget från början till slut.

Herr Werner Ericson:

Herr Jöns Pehr sson: Ehuru denna fråga är ganska vigtig, hade
jag måhända icke begärt ordet, om icke en annan talare, från samma plats
der jag nu står, hade gjort en framställning derom, att denna Kammare
skulle såsom sin åsigt uttala, att alla enskilda skogar borde ställas under
uppsigt af statens tjensteman. Denna åsigt vill jag, så godt jag förmår,
motsätta mig i alla afseenden, derföre att, så vidt man kan sluta af de
nu varande skogstjenstemännens förvaltning af statens skogar, förvaltningen
af de enskildes skogar skulle blifva vida sämre, än om dessa skogar
ställdes under uppsigt af tillsyningsman, utsedde af regeringen eller landstinget.
Vidare motsätter jag mig den ärade talarens åsigt af det skälet,
att om en så stor mängd skogstjenstemän skulle tillsättas, som för tillsynen
öfver alla enskilda skogar erfordrades, staten eller landstingen skulle
komma att härför få vidkännas så stora kostnader, att ensamt denna
omständighet borde vara en alldeles tillräcklig grund för staten och landstingen
att afsåga sig all befattning med den enskilda skogshushållningen.
I de sex länen, Jönköpings, Calmar, Vexiö, Ghristianstads, Malmö och Blekinge,
finnas, enligt statskalendern, för närvarande endast 12 jägmästare.
Af dessa har jägmästaren i Sunnnerbo revier 180 boställen att bevaka,
och kan således knappast hinna ens besöka dem alla under ett å två års
tid. Skulle han nu på köpet få sig ålagdt att hafva tillsyn öfver den
mängd af enskilda skogar, som finnes inom distriktet, så huru skulle han
väl kunna utöfva denna tillsyn. Den tillsynen blefve, det måste väl medgifvas,
temligen illusorisk; och på samma sätt komme det att blifva, om landstingen
skulle utse tillsyningsmännen. Stiger icke folkets upplysning, så att befolkningen
på öfvertygelsens väg lärer sig att vårda skogen, så uträttas föga med lagbud.
Jag vill emellertid medgifva, att det är ganska svårt att lagstifta i föreva -

437

Den 19 Maj, e. m.

rande afseende, ty huru man än må bära sig åt, så kan man icke göia
det ringaste i saken utan att i någon män ställa sig i beroende utåt staten
eller, som man säger, under statens förmynderskap. Men om det
tunnes någon utväg att undslippa detta beroende, så skulle jag nästan
vilja gå in derpå, att skyldigheten att sörja för skogens återväxt bleke
obligatorisk, och att det skulle åligga skogsegaren att. visa det han uppfyllt
denna skyldighet. En sådan skyldighet kan emellertid ej, hvarken
enligt Kongl. Maj:ts, Utskottets eller reservanterues förslag åläggas skogsetxaren.
Nu finnas i vårt land stora sträckor af mark, som icke duga ti
någonting annat än skogsmark, men de planteras eller besås icke till
skogsbörd, ehuru deras egare borde dertill ovilkorligen vara förbundne.
Som sagdt, jag ser ingen möjlighet att lagstifta för den enskilda skogshushållningen
utan att på samma gång ställa den under statens förmynderskap.
Det jag i det afseende vill vara med om, är en lag, som bestämmer
befordrandet af skogens återväxt. Att misshushållningen med de
enskilda skogarne på ganska många ställen i landet är stor kan icke
förnekas; öfverafverkningen bedrifves mångenstädes i hög grad, och bor
så snart som möjligt hämmas. 1 södra och mellersta Sverige är skogsafverkningen
störst, på de egendomar, som inköpas dels åt utländska bolag,
dels af enskilde utländingar endast och allenast för att hugga, och
sälja skogen. Man borde försöka att på annat sätt förekomma dessa
skogssköfiingar samt vidare genom lån och understöd åt annat slag meia
än ”hittills uppmuntra till den sänka och vattensjuka markens utdikning,
ty der marken är så beskaffad, der växer ej heller någon skog, lika litet

som der växer något annat. .

Jag kan således för min del på inga vilkor bifalla Utskottets förslag,
men skulle kunna antaga reservanternes, om jag nemligen kunde tro att
det skulle medföra något gagn. Det torde kanske emellertid vara nödigt
att tänka på saken ännu ett eller annat år; ty jag för min del har ännu
icke kommit till en fast öfvertygelse om hvad som i fragau ar möjligt
att göra eller icke göra. Reservanternes förslag skall jag dock icke motsätta
mig, men väl Utskottets, derföre att, såsom eu föregående talare
sagt, det gör oss mera än omyndiga och ställer oss under reviertorvaltarnes
uppsigt, hvilka dock i allmänhet ej äro så skickliga, att de förstå
hvad som hörer till uppdragande och frambringande utaf skog i olika
jordmåner och under olika förhållanden. Skogsegaren är nemligen den
som bäst känner jordens beskaffenhet, som bäst vet hvar svedjande utan
skada kan ske eller tvärtom, hvar återväxten är hastigare eller långsammare
o s. v. Jag skall icke upptaga tiden längre, utan inskränker mig
till att yrka utslag på Utskottets förslag. Kommer votering i fråga mellan
detta förslag och reservanternes, så skulle jag kanske rosta för det
senare; men hvad jag vill hålla på är principen om befordrandet åt s ogens
återväxt.

Herr Gäspa r sson: Det är eu gammal erfarenhet att tiderna fö i —
ändras och åsigterna med dem. När man jemför de åsigter, som uttalats
under diskussionen här i dag med dem, som framställdes unclei den
diskussion, som för sex år sedan här egde rum med anledning åt ett åt

438

Den 19 Maj, e. m.

Lag-Utskottet då framstäldt likartad förslag till lagstiftning för de enskilda
skogarne, så förhåller sig denna diskussion till den förra ungefär
som ett mildt majregn till en rasande snöstorm, och det är först under
den sista halftimmau vi fått en liten lätt känning af den storm, som då
rasade i Kammaren. Låtom oss vara fullt uppriktiga, mine Herrar! Den
fråga vi här diskutera, är icke huruvida den ena eller andra paragrafen
af lagförslaget skall antagas, eller ej, utan frågan är: skall lagstiftningen
ingripa i hushållningen med de enskilda skogarne eller skall hon det icke?
Detta är den stora frågan. Vill man icke detta ingripande, så är det
naturligt . att hvarje lagförslag, som framlägges, skall framkalla anmärkningar;
vill man det åter, så tror jag att det förslag Utskottet här framlagt,
om ock i åtskilliga punkter behäftadt med brister, dock i sin helhet
är för ändamålet tillfyllestgörande.

För att besvara den frågan, huruvida staten genom lagstiftningen bör
ingripa i den enskildes skogshushållning, måste eu annan fråga först besvaras:
är den nuvarande skogsafverkuingen förenlig med skogens fortvarande
bestånd? 1856 års skogskomité utställde den frågan till besvarande
af länsstyrelserna. Från 16 af dessa inkom det svaret, att den då
varande atverkningen vore större än som med skogarnes fortfarande bestånd
vore förenligt; två länsstyrelser svarade vilkorligt och sex förklarade
att ingen tara syntes vara för handen. Läsa vi nu landshöfdingeembetenas
senast afgifna femårsberättelser, så innehålla dessa, att, med
undantag af ett enda län, Malmöhus, öfverafverkning i samtliga länen anses
ega rum. Man skall måhända härvid invända, att man icke godkänner
någon auktoritetstro, äfven om auktoriteten är Kong!. Maj:ts Befallningshafvande,
men åtminstone hoppas jag, att den ärade representanten på
elfsborgsbänken, som nyss åberopade landshöfdingarnes femårsberättelse!-,
ej skall jäfva denna auktoritet. Men det finnes ett annat sätt att besvara
frågan, nemligen genom sifferberäkningar öfver den årliga afkastningen
och konsumtionen. 1856 års komité sökte uppställa sådana, men
sjelfva de förutsättningar, från hvilka man har att utgå, äro särdeles
osäkra och vacklande. Man antog då, att den skogbärande arealen skulle
utgöra 26,000,000 tunnland, men Statistiska centralbyråns senast uppgjorda
beräkningar visa mellan 30 och 35 millioner tunnland. Endast
denna latitud är således tillräcklig för att göra hvarje beräkning öfver
afkastningen vansklig. Beträffande åter den :irliga förbrukningen och exporten
vexla uppgifterna mellan 7 och 10 å 11 millioner famnar, så att
äfven härutinnan torde det vara svårt att komma till något säkert resultat,
men jag vill försöka att på annan väg genom sifferuppgifter ernå
detsamma. Jag medgifver, att det förhåller sig med siffror i den offentliga
diskussionen ungefär som med likör på maten: användas de sparsamt
och med måtta, så bidraga de att reda och klargöra begreppen, men begagnas
de för mycket, så hafva de eu alldeles motsatt verkan. Svårigheten
i det ena som andra fallet är endast att veta hvad hvar och en
till; och skulle jag i det följande komma att bjuda på för mycket siffror,
så är min enda ursäkt, att jag har eu hög tanke om Kammarens förmåga
att tåla siffror.

Eu talare på jönköpingsbänken anförde några uppgifter rörande expoiten,
men talade endast om qvantiteten. Detta anser jag icke vara till -

Den 19 Maj, e. m.

439

Vekligt belysande för ämnet. Jag tror att man äfven måste taga qvaliteten
i betraktande. Visar det sig nemligen, att qvantiteten vant i stigande,
under det qvaliteten varit i sjunkande, så torde det bevisa att
skogskapitalet är stadt i aftagande, på samma sätt som det val tår anses
som kännetecken att en stats finanser äro i aftagande, om den i okadt antal
söker sprida ett år efter år försämradt mynt. Jag har uppställt min
beräkning i fyra hufvudkategorier: den första bjelkar och sparrar; den
andra bräder och plank; den tredje timmer, master och spiror; den fjerde
grufstolpar. För de trenne senare kategorierna finnas uppgifter om
kubikfotinnehållet endast från och med 1868, för den första deremot
från och med 1864. Tablåen i sin helhet har följande utseende:

Bjelkar och sparrar: -

1864. 1872.

Export: Med elvy nid: Export: Medehymd.

268,058 st. 40,9 kubikf. 1,643,054 st. 11, i kubikf.

1868.

Bräder och plankor: Timmer,

master
och spiror:
Grufstolpar

Då hela den

3,104,686 tolft. 22,9 kubikf. 4,454,919 tolft. 20,3 kubikf.

488.313 st. 13,4 kubikf. 675,643 st. 9,6 kubikf.
6,086,042 st. 0,9 kubikf. 9,418,086 st. 0,8 kubikf.
va Hd» ucu mellan dessa år liggande serien, med hvars anförande jag
nu ej vill trötta, visar samma fortgående ökning af qvantiteten och minskning
af dimensionerna kan jag icke annat än af dessa siffror draga den slutsatsen,
att skogskapitalet verkligen på ett ganska betänkligt sätt anlitats.
Och om detta är förhållandet, så måste antingen lagstiftningen mellankomma
eller också skogssköflingen i landet blifva allt större och större. Men ju
längre lagstiftningen dröjer, desto skarpare måste_ de åtgärder blifva, som
för ändamålet vidtagas. Man invänder, att detta är ett ingrepp uti egandei
ätten. Ja, mine Herrar, det är ett ingrepp i eganderätten, men skogen
är ett värn för sjelfva egendomen, ty utan den är vårt land obeboeligt,
och om skogen är borta, så är icke egendomen mycket värd och då är
icke heller eganderätten mycket att hålla på. Här har talats om branvinslagstiftningen;
eu talare på calmarbänken har sagt, att äfven den vore
ett ingrepp i eganderätten, en annan talare på christianstadsbänken har
bestridt det. Efter min åsigt är bränvinstillverkningen ett ingrepp i eganderätten,
åtminstone är den ett ingrepp, och det ett ganska betänklig^ i
nyttjanderätten; så uppfattades den också af Bondeståndet vid 1853—18t>4
årens riksdag, när Ståndet protesterade mot den då beslutade nya lagstiftningen,
ty ur hvarje annan synpunkt blir motståndet fördömligt,
och jag anser att Ståndet var i sin goda rätt, då frågan betraktades endast
från eganderättens synpunkt. Men det var ett vigtigare och stone
intresse än eganderättens, för hvilket Bondeståndet då måste vika, nemligen
hela nationens sedliga intresse; och jag tror ej att någon nu beklagar,
att så skedde. Man sade äfven då, att förbättringen borde ske
endast på öfvertygelsens väg, och att nykterhet ej kunde skapas genom
lagstiftningen. Påståendet var sanning endast till en del, och ingen torde
nu förneka, att den reform i bränvinslagstiftningen, som då egde mm,

440

Den 19 Maj, e. m.

skedde; i nykterhetens intresse och har befrämjat densamma. På samma
satt tror jag, att en lagstiftning, som ingriper i skogsskötsel^ äfven skall
verka betryggande för skogens bestånd; och för min enskilda del kan iai

hiterÄS att Sk0tla är heligare 0Ch 0ailtastligare än rättig!

Jid man således att lagstiftningsåtgärder skola vidtagas så återstår
att bestämma den princip, på hvilken lagstiftningen skall hvila Så vidt
ag känner, finnas timme sådana. Den e°na är, att staten ååager sig uppa3ten
ofvei de enskildes skogar; men detta är med vårt lands vidsträck
ta skogsareal alldeles omöjligt. Den andra är återplanteriugsskyldigheten
hv ken Kongl. Maj: i sitt förslag uppställt. Den''tredje är fridSS
p ncipen som Utskottet velat tillämpa, och som återfinnes i den ISOP

e a Kl SrÅte^teringsprincipen syues^Ä
gon vid ett flyg gt betraktande vara den, som minst ingriper i eganderat
en, men skall den verkligen på allvar tillämpas, så kan den i sina
veikmngar ganska våldsamt ingripa i och helt och hållet upphäfva e<mnderatmn,
ty dess ultima ratio är expropriation, eller till och med jord
deponerande. Uraktlåter nemligen denne att ombesöria åter-''
växten, så ålagges lian vid högre och högre viten att gorå det till dess

st?; linna bllfVa- Sä St0ra’ att hatl måste gå från hus och
hem. hädan ai denna princips yttersta konseqvens! Återplanterings
skyldigheten ar således i sjelfva verket eu mycket hårdai-e princip äii
fridlysningsprmcipen ty denna senare upphäfver endast för eu tid eu nvttjauderaåt,
som blifvit missbrukad; när följderna af detta missbruk upp.

bänken å £8arei1 åter i sm gamla rätt. Eu talare på elfsboigs banken,

Friherre Ericson, frågade, hvar denna princip i la^stiftningeii
funnes tillämpad Den tinnes, såsom redan nämndt, tillämpad i sko-s

i d6Ta Kammare vid 1869 års riksdag, t?en
redan , H IP . hyadangåi'' egare af skattehemmanen, den fanns
, a 1 deu Samla danska lagen af 1081, som föregick den nu gällan

af £ri85?ngiwai•• 18s,0’,0d. ?en fi™es sIutliSeu 1 den finska skogslagen
rit nogdWft ", “V01*6 endast Särskilda Utskottet, stut vaV
8 djerft att erkänna denna princip, den är så gammal att den har

ÄlXorfVf 4 inom samhälle,, »‘S
xataien val torde få rakna bland de “civiliserade/1.

Åtskilliga anmarkmngar hafva under diskussionen af samme talare
blifvit gjorda äfven mot de efterföljande §§. Jag skall be St få In

riktats ^ de §§ bliMt bedragna, mot hvilka^

taude ’ En itnHrt '' ^ de**lormnan uPPtagit dem till bemö P

, ,.n annalkning mot den nu förevarande 8 utaf en representant

pa dalabunle» torde det dook tillåtas mig att no besvära ''ÅmåSt
n ngen gällde lämpligheten af de åt Utskottet begagnade orden “afstänges

Y ä°™f SifT ““äg utskott ÄÄSg

ty annans skulle skogen saklöst kunna helt och hållet raseras under före

eu o?dnd™dedet°d-atS P1 b.etesha8u> ^au a« någon skulle kunna säga
ganclP ’ d t J atstan9nm9en> som skulle utgöra det betry|-

längre1116!?1'' vdl ^ ^a“^.ridei]’ att Ja8 icke skall besvära Kammaren
S Jab ''lU eudast ullagga. att om lagstiftningen skall ingripa

Den 19 Maj, e. m.

441

i den enskilda skogshushållningen, så är den af Utskottet följda principen
i sina verkningar vida mildare och på samma gång verksammare än
återplanteriugsprincipen, af samma skäl, som det i allmänhet kräfver mindre
uppoffring att förekomma ett ondt, än att, sedan det inträdt, upphäfva
dess verkningar; och tillåter jag mig slutligen att framhålla det
betydelsefulla faktum, att de bland Utskottets ledamöter, som af principiela
skäl icke ville hafva någon lagstiftning alls, obetingadt omfattade
återplanteringsprincipen, under det att alla som önskade en verksam lagstiftning
vore ense om fridlysningsprincipeu. Jag yrkar derföre bifall till
den föredragna paragrafen.

Herr Åstrand: Då jag varit i Utskottet närvarande vid justeringen

af nu föredragna lagförslag angående hushållning med enskildes skogar,
så tänkte jag icke utan bäfvan på huru Utskottet skulle komma att afbasas
inom denna Kammare för det milda och menlösa förslag, som nu
blifvit framlagdt, och hvilket står i fullkomlig strid med de uttalanden
och önskningar i denna sak, hvilka förnummos vid början af riksdagen.
Till min öfverraskning har jag emellertid funnit, att numera ett betydligt
omslag i tänkesättet egt rum. enär man nu under diskussionen har sagt
att detta förslag icke blott är fullt tillräckligt efter nuvarande behof utan

till och med att detsamma gått så långt i grymhet, att det nära nog

åsyftar att alldeles upphäfva eganderätten. Jag såg noga efter om de
Herrar, som så uttryckte sig, ännu voro klädda i hvita halsdukar efter
någon festmåltid; men då så icke var fallet, står min öfverraskning qvar
öfver dylika uttryck. Hvad innehåller då det föreliggande lagförslaget.
Jo, att för den, som föröder sin skog, så att derstädes icke vidare finnes
fröträd planterade eller ungskog eller annat sådant som betryggar skogens
återväxt, den återstående skogen af Konungens Befallningshafvande
kan ställas under förbud, till dess skogens egare har vidtagit sådana åtgärder,
som sätta skogen åter i skogbärande skick. Nu säger man, att
ett sådant lagbud, hvars utfärdande till en del skulle komma att bero
på landstingets beslut, skulle vara ett intrång i eganderätten. Hafva vi

då icke redan nu åtskilliga lagar, hvilka i högre grad än den nu före slagna

ingripa i enskildes eganderätt; hafva vi icke en jagtstadga, som
förbjuder att under en stor del af året skjuta eller fånga en mängd villebråd
på våra egna egor, blott derföre att man ansett det gagneligt för
det allmänna, att villebrådet under viss tid fredas, på det att tillgång derå
må försäkras för framtiden? År icke på samma sätt fiskeristadgan ett intrång
i eganderätten; våra 24 landshöfdingar kunna förbjuda oss att
fiska året om, eller ock kunna de göra restriktioner i detta fäll, hvilka
måste gälla, och säkert är, att hela fiskerinäringen skulle undergräfva^,
om icke de kontrollörer och tillsyningsman, som kommunen i detta hänseende
tillsätter, voro så genombeskedligt fogliga och öfverseende, så att,
derest man icke snärjer dem med samma nät som äro afsedda för fisket,
så se de icke dessa nät utan låta hvarjehanda olagligheter i detta fall
passera oanmärkta. Jag tror, att det skrdie blifva ungefär på samma
sätt med den nya skogslagen, äfven om landstingen skulle skynda att
antaga den. Ett stort företräde framför Ivongl. Maj:ts proposition egen
dock Utskottets förslag, som afser att lemna skog åt våra barn och barnbarn
genom föreskriften om att förmedelst plantering sörja för den af -

442

Den 19 Maj, e. m.

verkade skogens återväxt. För min del har jag trott, att så väl Kongl.
Maj:ts som Utskottets förslag är af så menlös beskaffenhet, att de egentligen
icke förtjena synnerlig uppmärksamhet. Till min öfverraskning har
jag nu hört, att Första Kammaren, hvilken, såsom en talare här om
dagen yttrade, består af mycket klokare karlar än vi, har antagit reservauternes
förslag, hvilket står i närmaste öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts. Detta Första Kammarens beslut synes nästan vara tillkommet
för att inbilla folk, att de vilja göra något, då de i sjelf va verket gjort
ingenting; det är ungefär detsamma, som då den, hvilken begått eu dålig
handling, för att utplåna minnet deraf och muta sitt samvete, slår sig
på att utdela allmosor åt de fattiga. Det enda verkligt nyttiga som det
föreliggande förslaget innehåller, och hvarigenom det egen afgjordt företräde
framför Kongl Maj:ts förslag, är förbudet mot att tillgripa ungskog,
hvarom namnes i förslagets 2 §. Det var mot detta förbud, som Herrarne
L. O. Larsson och Friherre Ericson nyss stormade an så häftigt.
Den sistnämnde af desse talare tänkte som så: om jag efter förslagets
antagande har gjort upp eu leverans af virke, så kan ju hända att, innan
denna hinner verkställas, skogen ställes under förbud och jag ej lår hugga
densamma, så länge förbudet räcker, hvaremot jag blir fäld att bota för
den skada eller förlust, som drabbar den person med hvilken leveranskontraktet
blifvit uppgjordt. Nej, Herr Friherre, jag kommer icke derhän,
om jag nemligen vidtager åtgärder för skogens återväxt, och jag blir icke
utsatt för dylika trakasserier, så framt jag icke totalt sköfla!- hemmanet
på skog för framtiden. Om jag sålunda vidtager de ringaste åtgärder för
skogens återväxt genom att lemna fröträd, såsom en klok hushållare bör
göra, eller genom att anlägga plantsängar, hvarigenom marken åter inom
ett eller ett par år kan planteras med unga telningar, så kan jag vara lugn
för att på flera års tid icke blifva tilltalad af tillsyningsmännen för försummad
återplautering. Deremot kan skötandet af eu åker icke jemföras
med skogsskötsel; en åker kan af en slät hushållare ganska snart
råka i vanvård och sämsta häfd, men den kan åter genom eu skicklig
jordbrukare inom få år försättas i godt skick. Skogsmarken åter behöfver,
sedan den blifvit skottad på skog, icke mindre än ett hälft sekel för att
åter ställas i sitt forna skick. Den, som något närmare känner till förhållandena
inom södra Sverige, vet Indika ofantliga ljungfält och hedar
derstädes utbreda sig, likasom genom spetälska!! såren utbreda sig öfver
den sjukes kropp och flyta tillsammans allt mer och mer. Så är det
i södra Sverige, hvarest skogen på detta sätt mer och mer försvinner.
Skola vi med lugn åse detta och icke vidtaga några åtgärder, förrän
södra Sverige blifvit en stor öken. Jag har visserligen hört en talare
från Jönköpings län, inom hvilket eu ofantlig utverkning sker utefter jernvägarne,
påstå, att det icke är så farligt med den så mycket omtalade
skogssköflingen, ty, säde han, de nya planteringarna komma alltjemt upp
och ersätta den afverkade skogen. Ja väl, sådant sker så småningom så
länge tillgång på fröträd finnes; men, der sådana icke finnes på en omkrets
af hela mil, månne äfven der nya telningar skjuta upp? På sådana
ställen svarar jag för att 20 å 30 år kunna förgå, innan man här och.
der kan lyckas få se eu och annan liten telning, som spirat upp af något
frö, som, bil udelsevis ditfördt af vinden, slagit rot och grott; men sådana

Den 19 Maj, e. m.

443

träd äro ganska tunnsådda och lätt räknade. En sådan skogshushållning
kan jemföras med en berömd Upsalaprofessors sätt att granska sin egen
ekonomi i hushållet, hvilken gick så långt att han numrerade brödkakorna,
och eu gång, då hans hustru råkat taga miste om numret, bannande tillropade
henne: Jag säger dig, qvinna, tag hit kakan N:o 7. Genom ett

sådant sätt att hushålla skola vi så småningom föröda våra skogar, och
de -trakter, som hittills utgjort eu väsendtlig inkomstkälla för oss, skola
förvandlas till öknar. Om derefter åkerbruket kommer att ställa sig
lika fördelaktigt som förut, får den se som lefver vid den tiden.

Jag beklagar högeligen, att Kongl. Maj:t så länge låtit Riksdagen
vänta på proposition i denna fråga, ty, hade Regeringens förslag långt
tidigare kommit Utskottet tillhanda, så skulle äfven Utskottet för flera
veckor sedan kunnat framlägga sitt förslag för Kamrarne, och det hade
då kunnat blifva vida bättre än nu. Nu deremot har Utskottet först
efter påsk kunnat fullfölja behandlingen af denna stora fråga, ty Utskottet
ansåg det icke vara tiliständigt att börja sitt arbete med att behandla
enskilda motionärers förslag, innan den väntade Kongl. propositionen Olif vit
öfverlemnad till Riksdagen. Oaktadt Utskottet sedan dess arbetat så att
siiga natt och dag, har det icke förr än nu i sista stunden af riksdagen
kunnat framkomma med sitt förslag. Jag hoppas dock, att Andra Kammaren,
som sträfva!'' att komma till något resultat i frågan, åtminstone
måtte erkänna, att det Särskilda Utskottets förslag i den föredragna punkten
är långt bättre än både reservanternes och Kongl. Maj:ts förslag,
samt att vi genom att lemna vårt bifall till detsamma måtte tydligt och
klart ådagalägga, att Andra Kammaren har öppen blick för fosterlandets
vigtigaste och största intressen och icke vill att denna fråga skall så
haudteras, att den blir död, utan att någonting för dess snara lösning nu
blifvit åtgjord!. Jag får derföre på det varmaste för min del tillstyrka
bifall till Utskottets förslag, oaktadt jag anser det vara mycket klent och
alltför litet sägande mot hvad det borde och kunde vara, för så vidt vi
nemligen vilja bereda oss eu ordnad skogshushållning; men det återstår för
närvarande icke annat val än mellan att antaga reservanternes eller Utskottets
förslag, och i det valet tvekar jag icke ett ögonblick att förorda det
senare.

Innan jag slutar, ber jag få bemöta ett uttryck af Friherre Ericson,
som yttrade, att landshöfdingarnes embetsberättelse!'' i denna sak voro
tendentiösa och offer för den allmänna opinionen. Ja, skall man tro sådant
om dessa berättelser, så kan man lika gerna misstro sill egen uppfattning
af frågan i dess helhet; men den, som med uppmärksamhet följt
förhållandena i allt som rör skogsfrågan, den som sett den enorma exporten
af virke in. in. för hvarje år, den som ser den årliga åtgången af
kol och huru man gått tillväga för att få detta behof tillfredsstäldt, den
som sett misshushållningen med våra skogar och huru deras areal på
senare tider i så oroväckande grad minskats, han måste ovilkorligen komma
till den öfvertygelsen, att dessa embetsberättelser icke äro tendentiösa,
utan att skogsafverkuingen på senare tider vida öfverstigit återväxten.
För min del tviflan jag icke på att så är förhållandet, men deremot tror
jag icke att någon, med fullkomlig öfvertygelse om att han talat sanning,
kunnat påstå motsatsen.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan i den föredragna punkten.

444

Den 19 Maj, e. m.

Häruti förenade sig Herrar Dofsén, Anders Svensson och Nils Nilsson
i Stäfvie.

Herr Danielsson: Då jag begärde ordet, hade redan sä många talare
yttrat sig mot Utskottets förslag, att jag hade full anledning tro att
detsamma skulle lalla, och det var just derföre jag begärde ordet för att
säga att jag för min del ämnade biträda samma förslag. Jag representerar
en ort, som utgör ett sorgligt exempel på, hvarthän liknöjdhet i
detta fall kan leda. Utan att vara mycket skarpsynt kan lätt ådagaläggas,
att den föreslagna lagen är ganska nödvändig, ehuru jag icke tror,
att man för detta ändamål så mycket behöfver taga sin tillhjelp till sif—
ferberäkningar. För hvar och en, som med oförvillad blick vill se sakerna
sådana de äro, skall det med lätthet visa sig, att det föreliggande
förslagets upphöjande till lag är af högsta behof påkalladt, så vida vi
icke skola gä eu sorglig framtid till mötes. Jag tror, att den, som vill
närmare taga dessa förhållanden i skärskådande, snart skall finna, att
man i vårt land allt för länge förgätit att på tillbörligt sätt vårda skogen
för efterkommande slägten. Jag har rest omkring här på fastlandet,
och jag trodde till eu början att jag här skulle finna ogenomträngliga
skogar så att säga utan all ända; men jag blef tyvärr allt för snart
sviken i dessa mina förhoppningar, ty jag har nästan endast sett buskar
och telningar och stundom här och der litet af skog. Hvart skulle väl
allt detta leda till sist? Det är alldeles riktigt som den föregående talaren
sade^ att, om vi fortfarande på detta sätt under ännu femtio år rusa
framåt på skogssköfiingens väg, så äro sedermera våra skogar nästan ohjelpligt
förlorade. För min del vill jag icke vara med om att tillstädja en

sådan olycka. . Men, säger man, man bör i eu så vigtig sak som denna

noga betänka sig och icke vidtaga några förhastade lagstiftningsåtgärder,
dör min del kan jag icke finna, att vare sig Regeringen eller Utskottet
förhastat sig, lika litet som jag anser Kammaren göra sig skyldig till något
förhastande, om den bifaller det föreliggande förslaget. Jag tror icke
heller, att nationen förhastar sig, om den derefter med allvar söker att

tillämpa hvad som nu blifvit föreslaget. Man säger vidare, att den nu

i fråga ställda reformen borde ske på öfvertygelsens väg. Det är gifvet, att
det vore väl om så kunde ske, och att, en enstämmig och mognad öfvertygelse
i detta fall skulle verka ofantligt mycket godt för ändamålets
vinnande; men det är icke nog med en sådan öfvertygelse, utan man bör
äfven genom lag bjuda och stadga i öfverensstämmelse med eu sådan öfvertygelse.
En talare sade, att likasom jordbruket småningom gått framåt
på Öfvertygelsens väg, så borde man äfven låta nu förevarande sak
leinnas åt sig sjelf att småningom på öfvertygelsens väg rätta sig sjelf.
Härvid är dock att märka, att mellan dessa båda saker, jordbruket och
skogshushållningen, finnes den skilnad, att jordbruket idkas för den ärliga
skördens och afkomstens skull, men att skogshushållningen, sådan den
nu för tiden allt mer bedrifves, icke är någon skogshushållning, ty skogsegaren
tänker, under det han hejdlöst afverka!- all siu skog, ingalunda
på framtiden och efterkommandes gagn och nytta, utan fikar endast, sniket
efter stundens vinst, obekymrad om lian lemnar efter sig ett jordstycke,
som sedan förfaller till ödesmål.

Jag kan icke behötva yttra mig vidare i denna fråga, då redan förut

Den 19 Maj, e. m.

445

så många talare förordat Utskottets förslag, hvilket i synnerhet den siste
ärade talaren gjort på ett så utförligt och fullständigt sätt. att jag till
alla delar gillar hvad han yttrat. Jag inskränker mig derföre till att
yrka bifall till Utskottets förslag, sådant det nu föreligger, och jag tror
att det är alldeles nödvändigt att denna Kammare uttrycker den åsigt
som deruti uttalas. Frågan är visserligen för denna gång förfallen, enär
Första Kammaren redan bifallit reservanternes förslag; men det vore
ledsamt om denna Kammare skulle svara nej till Utskottets hemställan,
ty deraf kunde möjligen det Utskott, som under en följande riksdag komme
att taga denna fråga under ompröfning, hemta anledning förklara,
att Andra Kammaren redan visat, att den icke vill göra något till saken.
Här talas visserligen om och yrkas på frihet, men den frihet som
utöfvas på bekostnad af det allmännas väl, vill jag för min del icke veta
utaf.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Grefve De la Gardie: Då diskussionen blifvit utsträckt till alla
punkterna af förslaget, så ber jag att, utan att närmare inlåta mig på
första §, hvilken nu är föremål för pröfning, få förklara, att jag kommer
att rösta för afslag på detta lagförslag i sin helhet, derföre att jag icke
kan dela de öfverdrifna farhågor, som ligga till grund för detsamma; och
jag tror, att detta förslag så väl som hvarje annat, hvilket ingriper i den
enskilda hushållningen, verkligen icke vinner sitt mål utan förfelar detsamma
och verkar motsatsen.

Jag sade, att jag ansåg farhågorna vara öfverdrifna. Historien om
kriget mot våra skogar sträcker sig långt tillbaka ända till Olof Trätäljas
tider, och den är lika gammal som historien om odlingen af vår jord,
hvilken nu rikligen föder en starkt tillväxande folkmängd. Klagan öfver
en hotande skogsbrist är icke heller ny, mine Herrar; den ljöd lika kraftigt
redan i gamla Kung Gustafs tider; men ändå hafva vi ännu värme
i våra boningar; och vi se icke ett tecken af det fasaväckande Sibirien,
som man förutspått, att Sverige skulle blifva. Tvärtom tror jag, att
våra klimatiska förhållanden blifvit förbättrade och förmildrade sedan
dessa gamla tider, då skogen öfvertäckte hela landet, och det är naturligt,
att jordens odling skall hafva en sådan verkan, då derigenom de frostländigheter
undvikas, hvilka vi hafva så talrika i våra kärr, myrar och
träsk.

Jag sade äfven, att jag trodde det hvarje förslag, som ingriper i
den enskilda hushållningen, verkar hämmande; och jag behöfver icke närmare
påpeka, hurusom det nu föreliggande i sådant afseende icke skulle blifva
overksamt. De stadganden, detsamma innehåller, hafva blifvit så grundligt
granskade af föregående talare, att jag icke behöfver längre uppehålla
mig dervid. Jag tror, att man endast behöfver kasta en blick derpå
för att finna, det alla åtgärderna äro nästan overkstäilbara, att kontrollen
blifver illusorisk och ofullständig, och att en sådan lagstiftning skulle
blifva förhatlig och sålunda motverka det mål, man vill befrämja. I frågor,
som röra den enskilda ekonomien, tror jag icke man vinner något
genom en lagstiftning; framstegen der måste ske på den förnuftiga utvecklingens
väg.

Men, säger man, se på den erfarenhet, vi hittills haft! Ja, vi hafva
en sorglig erfarenhet, jag medgifver det; men jag tror icke, att vi böra
döma efter den, utan att man bör se på de förhållanden, hvarunder denna
erfarenhet har tillkommit. Hvad har skogen hittills haft för värde i landet,
åtminstone i de trakter, som äro skogbärande? Jag skall anföra
Hägra exempel derpå, som äro talande. Då jag för några år sedan tillträdde
landshöfdingebefättningen i Östergötlands län, var min första förrättning
en pröfningskomité. Jag hade anländt dagen före komiténs
sammanträde, och hade derföre icke tid att genomse mera än de vigtigaste
besvärsmålen. Deribland öfverraskades jag af en besvärsskrift af
en skollärare i en församling, belägen 3 mil från Östergötlands rama
slättbygd, i hvilken skrift denna klagade öfver för högt uppskattade inkomster
samt uppgaf, att denna öfverbeskattning hos taxeringskomitén
kommit sig deraf, att komitén uppskattat hvarje famn björkved, han
hade i lön, till det orimliga priset af 1 R:dr 50 öre. Jag trodde, att
karlen icke hade alla skrufvarne i behåll och förklarade för min del, att
besvären icke förtjenade afseende, men då uppträdde en ledamot af pröfniugskomitén
från samma församling som den klagande och upplyste, att
björkved der icke kunde säljas för högre pris än 1 R:dr per famn. Ett

annat exempel är följande. I medlet af 1860-talet gick en stark storm

öfver mellersta delen af Sverige, och ganska betydliga skogsparker nedblåste
på ett boställe, som är beläget en knapp mil från sjön Sömmen.
Man underhandlade med arrendator!! af bostället, att han mot betalning
åt staten skulle tillgodogöra sig dessa vindfällen, men alla underhandlingar
strandade efter många fruktlösa försök, och vederbörande beslutade
att den omkullblåsta skogen skulle säljas på ofientlig auktion. Vid auktionen,
som försiggick i vintras, utbjöds virket i partier; och ehuru skogen
var tjenlig till kol, och ett stort jernbruk är beläget i trakten, hvil ket

skulle hafva kunnat tillgodogöra sig kolen, betingade dessa partier ett
pris åt endast 18 öre per famn. Jag vädjar till den ärade talaren på
östgötabänken, som nyss hade ordet och representerar ett ganska vidsträckt
skogsdistrikt, om kol i hans orter för några år sedan betingade
högre pris än 3 R:dr per läst. Under sådana förhållanden måste vi väl
medgifva, att skogsalstren hade ett ringa värde; och hushållningen med dessa
blef derefter. Men huru gestalta sig förhållandena nu, och huru böra
de ställa sig för kommande tider, då lätta kommunikationer genomstryka
landet och lemna tillfälle öppet för dessa skogstrakter att afsätta sina
skogsalster för ett pris, som visar, att de hafva åtminstone något värde.
Det ligger temligen nära till hands, att man snart nog skall inse detta;
och på ställen, der jorden nu icke lemnar någon afkastning, skall den
inom 40 till 50 år lemna eu ganska betydlig inkomst i form af småskog.
Den jordegande befolkningen, i synnerhet de mindre jordegarne, experimenterar
icke, men den kalkylerar; och den skall i detta fall snart slå
in på den rätta vägen. Under sådana förhållanden anser jag det vara i
högsta grad illa, oklokt och onyttigt att införa eu lagstiftning, som så
skulle ingripa i den enskilda hushållningen, att den motverkade i stället
för främjade det mål, hvartill vi sträfva. Man har sagt, att statens ingripande
i detta fall icke vore farligt, och man har anfört andra exempel
på der så har skett, utan att skada derigenom uppstått. Men förhål -

Den 19 Maj, e, m.

447

landena äro dock härvid väsendtligen olika. En talare nämnde till exempel
förhållandet med fiskevattnet, der, sade han, Konungens Befallningshafvande
utöfva!1 en större makt än detta förslag vill tillerkänna honom i
afseende på skogsmarken, men det är dock i afseende på fisket det \äsendtliga
olika förhållandet, att Konungens Befallningshafvande endast
har rätt att, der fiskevattnet är gemensamt, skydda den ena delegarens
rätt mot den andre; men att, der fiskevattnet är enskild!, Konungens Befallningshafvande
icke eger rätt att blanda sig i hushållningen dermed.

Jag vill icke vidare uppehålla den redan nog långa diskussionen;
utan får, såsom jag redan förut förklarat, yrka afsiag å den föredragna
punkten.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag vill endast säga ett par ord
i anledning af det yttrande, som den ärade utskottsledamoten, hvilken
nyss hade ordet, fällde. Jag skall icke bemöta de öfverdrifter, hvartill
han gjorde sig skyldig eller såsom han räkna buskarne i nummertal, ty
sådana öfverdrifter gendrifva sig sjelfva; men deremot vill jag lästa mig
vid hans yttrande, att både jagtstadgan och fiskeristadgan skulle göra
ett ingrepp i eganderätten, som vore jemförligt med nu förevarande
fråga. Jag tror icke, att den ärade talaren, om han köper en egendom,
på samma gång förvärfva!'' sig eganderätt till de harar och orrar, som
födas på andra egendomsegares mark, ty det är en väsendtlig skilnad
mellan sådant villebråd och furor eller andra träd, hvilka senare icke
flytta sig ifrån det ena stället till det andra, såsom förhållandet är med
fjäderfä och annat sådant. I följd deraf tror jag det vara skäl att reglera
hushållningen för dessa djur, som egentligen äro hela landets och
icke någon enskild jordegares tillhörighet. På samma sätt förhåller det
sig med fisket. Man delar visserligen fiskevattnet mellan de olika byarne,
och hvarje egare iår sitt fiskevatten utmärkt genom rågångar, men fisken
respekterar icke dessa märken; och man kan icke åstadkomma någon
stängsel för den, hvarföre också jag tror det vara i sin ordning, att man
genom lagstadganden skyddar fisket.

Vill man nu skydda skogen på fastlandet, för att man på Öland
skall få billigare pris derpå, så är det, så vidt jag kan förstå, ett ingrepp
i eganderätten. Man har talat om export och uppräknat eu mängd siffror,
som vi icke kunna smälta, samt talat om öfverafverkning. Jag medgifver
båda delarne. Jag tror, att exporten af skog är stor, och att det
afverkas mera än som växer; men jag tror, att den tid är mycket aflägsen,
då vårt land, som har så stor rikedom endast i växande skog, kommer
att lida brist derpå eller blir urståndsatt att fylla sina behof deraf.
Vid talet om export vill jag framdraga ett annat land, som exporterar
en mycket dyrare vara, och som redan börjat tänka på tiden, då denna
vara tager slut; jag menar England med dess stenkolsexport. Stenkolen
växa icke, men ännu har jag icke hört, att England funderar på att
göra exportförbud för stenkol eller inskränka enskildes eganderätt till
stenkolsgrufvorna; och då engelsmännen äro ett praktiskt folk, så är det
ett exempel, som är värdt att taga i betraktande.

Den föregående talaren angaf det riktigaste sättet att åstadkomma
en god hushållning med våra skogar, nemligen att låta den saken reglera

448

Deri 19 Maj. e. m.

sig sjelf. Jag har sett skogssköfling i dess fullaste form: men då skogen
får sitt värde, då man får betaldt för ett lass ved, då är man snart inne
på den rätta vägen; ty då kommer återplantering att ske, der den behöfves,
och der man förr svedjat, skall skogen väl vårdas; blifver veden
dyrare, så blifver också vården af skogen säkrare. Det enda medlet till
åstadkommande af en bättre skogshushållning är att låta de enskilde
vårda sin skog och söka draga den största möjliga vinst deraf.

Herr Anders Johansson instämde med Herr Sven Nilsson.

Herr Lyth: Jag vill icke förlänga diskussionen, som redan varat
länge nog; men då föreliggande förslag står i närmaste öfverensstämmelse
med den skogslag, som för några år sedan blef antagen att gälla för
Gotland, så ber jag blott att för den eller dem, livilka frukta att detta
lagförslag skulle vara ett allt för farligt steg och allt för mycket ingripa
i eganderätten, få nämna, att på Gotland en sådan farhåga icke uppstått,
och att anledning dertill icke heller visat sig, utan att befolkningen finner
sig nöjd med den gällande skogslagen, mot hvilken man endast skulle
kunna anmärka, att den icke så ofta tillämpas, som önskligt vore, på
grund deraf att kommunalnämnden är den auktoritet, som skall öfvervaka
lagens tillämpning och kontroll.

Då nu en förbättring härutinnan synes vara gjord, så anser jag för
min del ingen fara vara för handen för att antaga Utskottets förslag,
och jag ber få förklara, att jag för min del kommer att rösta för bifall
dertill.

Herr vice Talmannen, Friherre Åkerhielm: Tiden är så långt framskriden,
och öfverläggningen har varat så länge, att jag hoppas det Kammaren
icke illa upptager, om jag helt kort vänder mig till representanten
från Linköping och tackar honom för de upplysningar, han lemnade
rörande värdet på skogsalster i det län, han sedan sju är förvaltar. Han
sade, att för några år sedan eu Rall- och femtio öre ansågs der för mycket
för eu famn björkved, och att ett lass kol betalades med endast tre
riksdaler. Jag vill af dessa siffror hemta stöd för deras åsigt, som tro,
att skogssköfling i hög grad nu pågår, ty i annat fall skulle skogsalstren
icke på så kort tid stigit till de höga pris, hvarmed de nu betalas. Jag
tror, att detta är en illustration öfver skogsfrågaus ståndpunkt och
en förklaringsgrund till att den för närvarande står på dagordningen i
Sverige; och derföre ber jag att få komma in på hufvudfrågan, som af
samme representant berördes, nemligen huruvida det är tillåtet för staten
att hämmande ingripa i den enskilda hushållningen. Jag får för min
del dertill svara “ja“. Om den enskilda hushållningen skadande ingriper
i det allmännas rätt, då må det vara statens skyldighet och pligt att
lagstifta och att ställa så till att icke den enskilde genom misshushållning
på många enskilda ställen skadar det hela. Hade man tänkt sig
för på Island, i Skotlands berg, i Appenninernas sluttningar och på den
grekiska archipelagens öar, så hade de klimatiska förhållandena der nu
varit helt annorlunda än de beklagligen äro det. Jag vidhåller visserligen -

Den 19 Maj, e. m.

449

gen, att jag icke tror, att faran nu hos oss står så för dörren, att ovilkorliga
och stränga beslut måste fattas, utan att man kan vänta ännu
ett par år; men man må icke förbise den åsigts vigt, som ropar till nuvarande
slägte: “gif akt, att vi icke förstöra våra skogar och derigenom
göra vårt land obeboeligt.4''

Jag ber att få nämna särskilt för representanten från Christianstads
län, att jag tror, att han misstog sig i sina uppgifter rörande förhållandet
med exporten af Englands stenkol. Jag skulle vara mycket illa
underrättad, om man icke i England kände sig orolig för stenkolens aftagande
och der vore betänkt på att stadga höga export-tullar eller exportförbud
för stenkol; hvarom åtminstone tidningarne på senare tider
haft mycket att förmäla.

Jemförelse!! emellan förevarande lagförslag och den undantagslagstiftning,
som rörer fisket ocli jagten i vårt land, är icke så haltande,
som Herr Sven Nilsson i Österslöf har velat förespegla; ty då det stadgas,
att viss redskap icke får begagnas, eller att jagten icke får bedrifva
viss tid på året, så afse dessa stadgande!! just skydd för det uppväxande
slägtet; och jemförelse!! är således visst icke så haltande, som
man velat anse den. Skogen kan lika lätt do ut som ett djurslägte utrotas,
och statens rätt att skydda det uppväxande slägtet gäller i båda
fallen.

Jag vill icke uppehålla Kammarens tid längre; men jag är glad öfver,
att jag af föregående talares skäl blifvit ytterligare styrkt i den äsigten,
att någonting i frågan bör göras; och jag anhåller, att Herrarne om
möjligt måtte bifalla Utskottets förslag, på det att vi icke skola stänga
vägen för eu icke allt för aflägsen lösning af denna stora fråga, som väl
snart kommer att ännu häftigare klappa på dörren.

Herr P. Staaff: Jag ber att få till protokollet antecknadt, att, med
hänsyn till nu föredragna lagförslag, jag kommer att punkt för punkt
rösta nej, eller för afslag.

Herr Werner Ericson, som härefter erhöll ordet, vidhöll i ett
kortare anförande samma åsigt som lian förut under nu pågående diskussion
uttalat.

Herr Jöns Pehrsson: Jag skall vara mycket kort, men kan icke
undgå att fästa Herrarnes uppmärksamhet på en omständighet i Utskottets
förslag, som är ganska talande. Det heter nemligen derstädes, att
Konungens Befallningshafvande i vissa fall skulle kunna ställa förbud för
skogsafverkningen. Det är naturligt, att den ena Konungens Befallningshafvande
och revierförvaltaren kunna hafva ganska olika åsigter mot eu
annan Konungens Befallningshafvande och revierförvaltare med hänsyn
till huru stor del af skogen som skall vara uthuggen, innan dylikt förbud
får utfärdas. Hvad åter gotlandslagen beträffar, så är den stiftad med
särskild hänsyn till förhållandena på denna ö, hvaremot samma lag, derest
den göres gällande äfven för fastlandet, skulle komma att tillämpas
mycket olika på olika orter. Hvad åter vidkommer stadgandet derom,

Rikad. Prof. 1874. 2 Afd. .5 Band. 29

450

Den 19 Maj, e. m.

att skogsegaren skall åläggas återplantering, då han afverkat sin skog»,
så anser jag detta vara eu ganska klok föreskrift, och ämnar jag derföre
med min röst understödja förslaget i denna del, ehuru jag icke kan underlåta
att göra den anmärkning, att skogsafverlmingen naturligtvis hinner
försiggå många gånger hastigare än återväxten. På samma gång får
jag försäkra, att ungskogen på flera ställen i landsorten vårdas med
största omsorg. Så är åtminstone händelsen med störa rymder i Småland»
hvarest förhållandet ingalunda är sådant som Herr Åstrand nyss genom
en offentlig osanning förklarade, då han sade, att de unga teluingarne
på hvarje hemman vore lätta att räkna och numrera.

Jag yrkar fortfarande afslag å Utskottets förslag, ehuru jag väl kan
vara med om att det borde vara en skyldighet äfven för den, som icke
har skog på sina egor, att derstädes plantera sådan, ty det skadar icke
att äfven eu slättbygd småningom blir planterad med skog.

Herr Nyblseus: Jag vill endast nämna, att skogen enligt min tanke
tillhör icke allenast den generation som nu lefver utan äfven de generationer
som komma. Vi äro våra fäders arfvingar, men våra barns förvaltare.
Det finnes ett gammalt latinskt uttryck som säger: “pueri qui
nittio ludunt, nostri judices erunt“, d. v. s. de pojkar, som nu leka omkring
oss, de skola blifva våra domare. Jag önskar, att vi måtte handla
så att vi i framtiden kunna bestå inför dessa våra domare, och att vårt
minne måtte blifva kärt för kommande slägten. För att sä måtte ske,
fordras att vi taga vara på den stora nationela rikedom som skogen innebär.

På grund häraf vill jag, i brist på något bättre, tillstyrka bifall till
Utskottets förslag.

Herr Åstrand: Jag begärde ordet egentligen för att bemöta ett
anförande af Herr Grefve De la Gardie, deri han till stöd för det slut,
hvartill han korn, åberopade den omständigheten att skogsprisen i den
ort, som jag har äran representera, voro för sju år sedan synnerligen
låga. Jag erkänner till fullo riktigheten af de uppgifter, han härom framdrog,
men beklagar att han icke äfven tagit i betraktande de närvarande
skogsprisen i samma trakt. Vi lagstifta icke för den tid, som förflutit,
utan för den närvarande och kommande tiden, och det är just för den
som jag tror att Utskottets förslag är bättre än något annat. Jag ber
att få upplysningsvis nämna att der, hvarest man för sju år sedan kunde
köpa vindfällen för 18 öre famnen, får man nu för en famn björkved
betala sex å tio R:dr. För icke länge sedan inköpte jag för ett sågverksbolags
räkning virke i trakten af sjön Sömmen och betalte för tall 40
öre kubikfoten. Tall-träd, som för sju år sedan betingade ett pris af
allenast en riksdaler betalas nu med ända till tjugufem Ihdr. Blott
skogsprisen stiga, sade flen värde talaren, skulle man nog lära. sig att
hushålla med skogen. Nsj, visst icke! Det går redan så långt att de
flesta af allmogen till följd af de höga prisen skynda att afhända sig
icke allenast den mogna skogen å sina hemman utan äfven afverkningsrätten
till den uppväxande för en tiderymd af ända till 15 år och derutöfver.
Utomordentligt låga ocli utomordentligt höga skogspris hafva

Den 19 Maj, e. in.

451

ett menligt inflytande på skogsskötsel!!. I förra fallet undanrödja skogarne
för att lemna rum för bättre skogsbete. I senare fallet åter förleder
snikenheten det stora flertalet hemmansegare och begagna sig af
de lysande konjunkturerna och afhända sig sina skogar, utan att fästa
afseende vid det trångmål, hvari en efterträdare till samma hemman
råkar, derigenom att skogsmarken är antingen totalt sköfiad eller ock
för en längre tid upplåten till främmande persons utverkning. I samma
mån som kommunikationerna utsträckas stegras också skogsprisen, hvilket
bäst bevisas deraf att efterfrågan på dugligt virke är i ständigt stigande.
Det är fullkomligt riktigt, hvad Herr Grefve de la Gardie anförde i afseende
på kolprisen, och jag vet att i min hemort hade på den tiden
detta pris nedgått icke blott till 3 R:dr utan ända till 2 R:dr för eu
läst. I år har dersammastädes levererats kol efter 8 å 10 R:dr lästen,
och många bönder hafva ingått leveranskontrakt om så stora partier, att
om de äfven kolade med hvarje pinne af sin skog, skola de ej kunna
fullgöra dem. Jag tror att man icke bör vänta till dess det gått så
långt att man på hvarje trakt af riket lider verklig blåst på skog, utan
att lagstiftningen bör derförinnan träda emellan. Jag medgifva.'' att det
kan vara mycket obehagligt att blifva underkastad kontroll i afseende
på det sätt hvarpå jag hushållar med min skog, och att det kan kännas
litet genant att erhålla eu varning från höga vederbörande för misshushållning
med densamma. Men det kan icke hjelpa*, ty för fosterlandets
vill miste de enskilda intressena vika. Det är på grund af dessa skäl
som jag kommer att votera för eu lag, som mäktigt ingriper i den enskildes
eganderätt, men som icke kan undvikas. Ju längre man uppskjuter
dess antagande, i desto strängare form återkommer den. I Utskottets
betänkande har jag särskilda uttalat några anmärkningar beträffande
såväl Utskottets som reservanternes förslag, Bland annat har jag
ansett att uttrycket “nödig beteshage» vore något sväfvande, och att man
derföre borde en gång för alla bestämma den afrösningsmark å hvarje
hemman, som vore att anse för skogsmark. Men jag vill icke härom
framställa något yrkande och skall icke heller vidare taga Kammarens
tid i anspråk, utan vidhåller mitt förra yrkande om bifall till Utskottets
förslag.

Grefve De la Gar clio: Så väl Herr vice Talmannen som den siste
värde talaren tycktes med synnerlig begärlighet taga fasta på de låga
skogsprisen för sju år sedan, som jag i mitt förra anförande omnämnde.
Jag ville, genom att jemföra dessa låga pris med det höga värde skogarna
numera fått, bevisa att en förfärlig skogsförödelse under tiden pågått.
Men orsaken till denna skogsförödelse är icke de högt uppjagade prisen,
utan endast de nya kommunikationsleder som på senare tider flerestädes
i landet inrättats och som gjort det möjligt att bättre tillgodogöra sig
skogens alster. Och, som jag förra gången jag hade ordet nämnde, ligger det
i sakens natur att så snart skogarna få ett högt värde, skall också folket
lägga sig mera vinning om deras vårdande. En särdeles lycka för vårt
land är att det eger en orimligt stor areal, som med högst tå undantag
är af eu särdeles oländig beskaffenhet och hvaraf man icke kan erhålla
någon afkastning på annat sätt än genom en rationel skogsskötsel. Detta

452

Den 19 Maj, e. m.

skall man, i samma mån som skogsalstren vinna ökaclt värde, komma alltmera
till insigt om, ock man skall då också, utan att lagstiftningen behöfver
träda emellan, alltmer undanrödja alla hinder för en skogsåterväxt,
som för öfrigt icke behöfver någon yttre hjelp för att förkofras
och fylla landets skogsbehof.

Öfverläggningen förklarades slutad. Derunder hade i afseende på
den föredragna § 1 yrkats dels bifall, dels afslag, dels att paragrafen
måtte erhålla den lydelse, som Herrar de Härå, Hammarhjelm m. fi. i
sin vid utlåtandet fogade reservation föreslagit, dels ock slutligen att
Herr Ehrenborgs under öfverläggningen framställda förslag måtte antagas.
Efter upptagande af dessa meningar förklarade Herr Talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till Utskottets förslag. Votering
blef emellertid begärd; och sedan till kontraproposition antagits
afslag, företogs alltså omröstning, enligt en nu uppsatt och af Kammaren
godkänd, så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick 1 § i det författningsförslag,
som blifvit framstäldt i lista punkten af Särskilda Utskottets utlåtande
N:o 11.

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är den ifrågavarande § af Kammaren afslagen.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 75 ja mot 60 nej, i följd
hvaraf Kammaren godkänt Utskottets förslag.

§§ 2-7.

Blefvo jemväl godkända.

Efter föredragning dernäst af Utskottets hemställan (sid. 11) äfvensom
i sammanhang dermed af den (öfverst å sid. 12) föreslagna rubrik
till den nu genomgångna författningen, begärdes ordet af:

Hrrr Liss Olof Larsson, som anförde: Då jag förra gången hade
ordet, anförde jag såsom ett vilkor för att jag skulle kunna bifalla Utskottets
förslag, att den framställning till Kongl. Maj:t, hvarom ingressen
deri talar, skulle grundas på två på hvarandra följande landstings beslut.
Jag vill nu icke upptaga tiden med att ytterligare anföra skälen för denna
min uppfattning, utan inskränker mig att yrka att ingressen måtte få
följande lydelse: “I afseende på enskildes skogar inom de orter, som
Kongl. Maj:t på framställning, grundad på ett af två på hvarandra föl -

453

Den 19 Maj, e. m.

iande lagtima landsting med två tredjedelar af de afgifna rösterna fattadt
beslut, finner skäl bestämma, varder härigenom förordnadt som följer

Herr vice Talmannen Friherre Åkerhielm: Jag anhåller om proposition
på oförändradt bifall till Utskottets förslag.

Herr Jöns Rundbäck: Då jag finner att denna lag är lika beskaffad
som banklagen d. v. s. att den bit för bit hänger tillsammans, så
yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. Propositioner gåfvos så väl på bifall
till Utskottets förslag, som äfven på det af Herr Liss Olof Larsson gjorda
yrkande, och besvarades den förra af dessa propositioner med öfvervägande
ja, hvadan Utskottets förslag bifailits.

2:dra och 3:dje punkterna.

Biföllos.

Den vidare föredragningen af detta utlåtande blef, med afseende
på den långt framskridna tiden, uppskjuten till nästa sammanträde.

§ 17.

Föredrogos och godkändes Riksdagens Kanslis förslag:

dels till Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 73, i fråga om bildande
af en pensionsanstalt för folkskolelärares efterlemnade enkor och
oförsörjda barn;

dels till §§ i Riksdagsbeslutet:

N:o 13, i fråga om inskränkning i rättigheten att till förtäring på
stället försälja vin och maltdrycker;

N:o 14, angående verkstäldt val af Justitieombudsman och hans
suppleant;

N:o 15, angående tillsättande af revisorer för granskning af kronofogdarnes
debiterings- och redovisningslängder öfver häradsmedel;

N:o 16, angående kreditivsummorna; och

N:o 17, angående hvilande grundlagsändringsförslag.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:

454

Deri 19 Maj, e. m.

Stats- Utskottets memorial:

N:o 100, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut angående ordalydelsen
af en paragraf i Riksgälds-kontorets blifvande reglemente; och

N:o 101, angående tillägg till 1874 års riksstat samt riksstaten för
1875;

Bevillnings-Utskottets betänkande, N:o 16, med förslag till den af
Riksdagen fastställda bevillningssummans utgörande; samt

Lag-Utskottets memorial N:o 46, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut vid behandling af Lag-Utskottets utlåtande N:o 33, rörande
väckt motion om ändring i 23 § af Kongl. Förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862.

Dessa, nu för första gången bordlagda ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras näst efter den gemensamma
votering, som då komme att ega rum.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. '' 11 e. m.

In fidem
H. Husberg.