Den 26 Februari.
245
§ 12.
Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. V2 1 på natten.
In fidem
II. Husberg.
Torsdagen den 2(> Februari.
Kl. 7 e. m.
§ I
Föredrogos
de i Kammarens senaste sammanträde bordlagda Kongl.
Maj:ts nådiga propositioner, nemligen:
l:o) angående bestridande af vissa kostnader för Nora—Karlskoga
jernvägs anslutning till nordvestra stambanan och
2:o) angående franska mått- och vigtsystemets införande vid jernvägstraliken
och vid handeln med ädla metaller, ädelstenar och äkta perlor.
Af dessa Kongl. propositioner hänvisades den förra till Stats-Utskottet
och den senare till Lag-Utskottet.
§ 2.
Föredrogs och lades till handlingarne Konstitutions-Utskottets memorial
N:o 3, med bestämmande till hvilket Utskott hänvisning bör ske
af eu motion om tillerkännande af vissa uppgifna rättigheter åt hållskjutsentreprenör,
som icke tillika är innehafvare af gammalt gästgifverihemman.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtanden Näs 22, 24 och 25;
Första Kammarens protokollsutdrag N:o 57, med delgifvande åt Kammarens
beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 1; samt
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande Nio 1 (i samlingen
N:o 6) och N:o 2 (i samlingen N:o 7).
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 14, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel. Härvid
förekom nu i ordningen
6:te punkten.
Utskottets hemställanden under Liit. a, b, c och d biföllos.
lätt. e.
Herr Granlund yttrade: Då Herr Abraham Rundbäck i går framlade
ett förslag till annan beräkningsgrund för dyrtidstilläggets utgående,
hade jag tänkt instämma med honom, men af stod derifrån, då han icke
erhöll något särdeles understöd för sitt förslag. Men då nu här i flen
föredragna punkten är fråga om dyrtids tillägg lör 42 tjensteman med
olika lönebelopp, anser jag mig böra tillkännagifva att jag icke finner
Utskottets förslag öfverensstämma med hvad rättvisan fordrar. Inom
Justitie-revisionen finnas 11 tjensteman som hafva en lön af 1,000 R:dr,
12 med en lön af 1,800 o. s. v. Desse tjensteman hade enligt min
åsigt bort erhålla högre dyrtidstillägg i proportion af sina löner. Man
har väl sagt att dessa befattningar endast skulle vara öfvergångstjenster,
men en blick i statskalendern visar, att deras innehafvare blifvit temligen
stationära på sina platser. Bland kanslisterna finnes en, som är född
1809, eu 1813, en 1819 o. s. v., och kopisterna äro i allmänhet födde
på 1820-talet, några i början af 30-talet. Deras tjenster synas sålunda
icke vara några öfvergångstjenster, och billigheten fordrar att de å sina
löner erhålla större tillägg än 20 procent. Man har väl påstått, att det
icke är meningen att sådana tjenstemäns inkomster höra beräknas, så att
de kunna eller böra gifta sig, men det ligger dock i hvarje menniskas
natur en liflig önskan att bilda ett eget hem och svårt är att af ekonomiska
skäl afstå derifrån—jag tror ej heller att samhället vinner derpå.
Jag vill icke framställa något yrkande, då jag väl vet att sådant skulle
vara utan ändamål, utan har endast velat uttala min åsigt.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
7:de punkten.
Herr Jons Pehrsson: Min mening är icke att yrka bifall till min
motion, helst eu dylik fråga förekommer längre fram, men då jag i statskalendern
funnit, att Justitie-statsministern jemväl är president i Göta
Hofrätt, har detta förefallit mig underligt. Jag tror väl icke att lian
uppbär lönen för blida dessa embete», ty jag finner att ett hofrättsråd
är tillförordnad president, och då åtnjuter väl han den med detta embete
förenade inkomst, men då Göta Hofrätt varit utan ordinarie president i
så många år, utan att sådant rubbat arbetets gång, så torde deraf följa,
att presidentembetet borde kunna upphöra och den derför utgående lönen
Don 26 Februari.
U1
inbesparas. Så vidt jag har mig bekant, har klagan icke försports öfver
arbetet i Göta Hofrätt, ehuru Hofrätten icke på flera år haft ordinarie
president. Då en likartad fråga längre fram förekommer, bör Riksdagen
besluta, att presidentbefattningarne vid inträffade ledigheter indragas.
Detta bär varit mitt syfte med motionen, ehuru jag på förhand visste att
jag icke skulle vinna något med saken i detta fall.
Efter detta yttrande förklarades öfverläggningen slutad; och biföll
Kammaren Utskottets hemställan.
8:de pimsten:
Litt. a.
Bifölls.
Litt. It.
Härvid anförde:
Herr Grefve Posse: Med anledning af Kammarens i går fattade beslut,
hemställer jag, att Kammaren, med godkännande af Utskottets förslag
i öfrigt, ville förändra det i punkten omförmälda belopp från 30,500
kronor till 29,500 kronor.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Jag anser
mig pligtig fästa Kammarens uppmärksamhet på ett förhållande rörande
Hofrätterna. Genom Kammarens i går fattade beslut komma Justitierådens
löner att höjas från 8,000 R:clr till 10,000 R:dr. För tillsättande
af presidentplatser i Hofrätterna har Kong! Maj:t ofta gjort sitt val bland
Högsta Domstolens ledamöter, men sådant torde väl svårligen för framtiden
kunna ske, derest presidenterna skola erhålla lägre löner än Justitieråden.
För en förhöjning i lönebeloppet särskild!, för presidenten i Svea
Hofrätt talar dessutom den höga ställning, hvilken enligt grundlagen är
anvisad honom såsom sjelfskrifven ordförande i Riksrätten, uti hvilken
domstol såsom ledamöter sitta statsråd eller ledamöter i Konungens Högsta
domstol, hvadan han i‘afseende på aflöning åtminstone icke torde böra
sättas nedom desse senare.
Herr Grefve Posse: Oberoende af de skäl Hans Excellens nu framlagt,
torde väl konseqvensen fordra, att Kammaren i dag tillämpar sitt i
går fattade beslut, och att Kammaren således bifaller min framställning
om förändring af summan.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner såväl
på bifall till Utskottets hemställan som på det af Herr Grefve Posse gjorda
yrkande, hvilket, nu skriftligen afgifvet, innehöll, att Kong! Maj:ts nådiga
framställning om dyrtidstillägg åt tjenstepersonalen i Svea Hofrätt för år
248
Den 26 Februari.
1875 måtte på det sätt åt'' Kammaren bifallas, att i sådant hänseende på
extra stat för nämnda år anvisades en sammanräknad summa af 29,500
kronor, att, efter afdrag af det för presidenten afsedda belopp, i öfrigt
utgå enligt den å tabellen Litt. B angifna fördelning. Den senare af dessa
propositioner ansågs vara med öfvervägande ja besvarad; och hade Kammaren
alltså i öfverensstämmelse med densamma fattat sitt beslut.
Litt. c.
Bifölls.
Litt. d.
Herr Grefve Posse: Jag hemställer på nyss anförda skäl, att Kammaren
ville nedsätta beloppet till 29,600 kronor och i öfrigt bifalla Utskottets
förslag.
Vidare yttrades ej. Propositioner gåfvos dels på bifall till Utskottets
förslag och dels på bifall till det af Herr Grefve Posse gjorda, skriftligen
aflemnade yrkande, i enlighet hvarmed Kammaren beslöt på det sätt bifalla
Kongl. Maj:ts nådiga framställning om dyrtidstillägg åt tjenstepersonalen
i Göta Hofrätt för år 1875, att i sådant hänseende på extra stat
för nämnda år anvisades en sammanräknad summa af 29,600 kronor, att,
efter afdrag af det för presidenten afsedda belopp, i öfrigt utgå enligt
den å tabellen Litt. B angifna fördelning.
Litt. e.
Bifölls.
Litt. f.
Herr Grefve Posse: Jag hemställer, att Kammaren ville bifalla Utskottets
förslag i denna punkt med den förändring, att beloppet nedsättes
till 13,180 kronor.
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen framställde först
proposition på bifall till Utskottets hemställan och derefter på bifall till
det af Herr Grefve Posse afgifna förslag. Den senare propositionen besvarades
med öfvervägande ja, i följd hvaraf Ivongl. Maj:ts nådiga framställning
om dyrtidstillägg åt tjenstepersonalen i Ilofrätten öfver Skåne
och Blekinge för år 1875 blifvit på det sätt af Kammaren bifallen, att i
sådant hänseende på extra stat för nämnda år anvisats en sammanräknad
summa af 13,180 kronor, att, efter afdrag af det för presidenten afsedda
belopp, i öfrigt utgå enligt den å tabellen Litt. B angifna fördelning.
9:de punkten.
Lades till handling arne.
10:de—l2:te punkterna.
Biföllos.
13:de punkten.
Litt. a.
Bifölls.
Litt. b.
Härvid yttrade
Herr Grefve Posse: Jag hemställer, att beloppet måtte nedsättas till
7,460 R:dr och Kammaren godkänna Utskottets förslag i öfrigt.
Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad, gåfvos propositioner dels
på bifall till Utskottets förslag och dels på bifall till Herr Grefve Posses
yrkande, som af honom under öfverläggningen skriftligen afgifvits. Af
dessa propositioner besvarades den senare med öfvervägande ja, och hade
Kammaren alltså beslutit på det sätt bifalla Kong! Maj:ts nådiga framställning
om dyrtidstillägg åt Fångvårdsstyrelsens embets- och tjensteman
för år 1875, att i sådant hänseende på extra stat för nämnda år anvisades
en sammanräknad summa af 7,460 kronor, att, efter afdrag af dét för
generaldirektören afsedda belopp, i öfrigt utgå enligt den i tabellen Litt.
B angifna fördelning.
14:de—17:de punkterna.
Biföllos.
18:de punkten.
Härvid begärdes ordet af
Herr Treffenberg, som yttrade: Det torde måhända förefalla underligt
att jag begärt ordet i denna anslagsfråga, då Första Kammarens beslut
redan är bekant; ty vi veta af erfarenhet att då Första Kammaren
i dylika frågor omfattat samma åsigt som Stats-Utskottet, så befinner
sig den som, i likhet med mig, tillhör minoriteten inom denna Kammare,
under inflytelsen af ungefär samma känsla som en döfvad lake. Men
oaktadt detta nu är händelsen med mig, så har jag likväl begärt ordet
för att fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, om det ändå icke vore
skäl att återremittera betänkandet till Utskottet, på det att Utskottet må
betänka sig en gång till innan det för Kammaren framlägger ett förslag,
hvars antagande Kammaren snart nog kommer att ångra.
Vestigia terrent, erfarenheten varnar, mine Herrar! De lagförslag,
som hitintills utarbetats af lagberedningar och lagkomitéer, hafva aldrig
^50
Den 26 Februari.
lyckats i sin helhet tillvinna sig regeringens eller Riksdagens smak, utan
man har plockat ut vissa delar delar deraf och tillredt dessa så att de
blifvit njutbara, och först sedan detta förarbete blifvit verkstäldt, har man
kunnat sammanfoga delarne till ett helt. Så har t. ex. förhållandet varit
med strafflagen. Det förefaller mig dessutom särdeles besynnerligt, att
denna Kammare vill afsåga sig den dyrbara rättigheten att, då Kammaren
om några år börjar misstänka att det icke står rätt till med lagberedningen,
få taga Justitie-statsministern för hufvudet och få ställa honom
till svars för stagnationen i lagstiftningsarbetet. Denna rättighet att utöfva
en pression på honom har Kammaren bevarad i det förtroendevotum,
som Kammaren kan afgifva hvar gång det blir fråga, om det nuvarande
anslaget till lagbyrån skall fortfarande utgå eller icke.
Vidare torde jag få fästa Kammarens uppmärksamhet på en annan
omständighet. Såsom Herrarne torde erinra sig, yttrade jag mig i går
mot Utskottets förslag att vid den tillstyrkta löneförhöjningen för Högsta
Domstolens ledamöter fästa vilkoret att de icke skulle få emottaga andra
aflönade befattningar. I planen för den ifrågaställda lagberedningen ingår
äfven att anställa granskande ledamöter, hvilka naturligtvis skulle
komma att tagas från Högsta Domstolen. Jag hemställer nu, om dessa
ledamöter af Högsta Domstolen väl skulle vara pligfcige att utan arvode
verkställa ett sådant granskningsarbete? I händelse de derunder icke bibehölle
sin aflöning såsom Justitieråd, kunde de med allt skäl göra anspråk
på ett årligt arvode, motsvarande justitierådslönen, 10,000 R:dr. Skulle
de åter under tiden jemväl fungera såsom justitieråd och således uppbära
lönen, så lära de väl ej vid sidan af sitt egentliga embete verkställa
granskningsarbetet inom lagberedningen utan någon godtgörelse; och således
skulle icke regeringen, i händelse Kammarens i går fattade beslut
angående vilkoret för lönetillökningen åt Justitierådea, äfven blir Riksdagens,
kunna förordna bemälde embetsman till granskande ledamöter i
lagberedningen.
Oaktadt jag önskar, att Kammaren ville återremittera frågan til! Utskottet,
vill jag dock icke derom framställa något yrkande, så vida jag
icke erhåller understöd. Skulle Kammaren icke bevilja återremiss, torde
jag dock få hemställa om en liten förändring af ordalagen i Utskottets
förslag, hvilken väl kan synas mindre vigtig, men dock är af praktisk
betydelse. I Utskottets förslag står nemligen -‘afdelningar af civillagen och
rättegångsordningen men det torde vara skäl att göra en omkastning i
ordställningen och flytta “rättegångsordningen“ framför “civillagen“, för
att dermed antyda hvar skon egentligen klämmer, och att den delen af
vår lagstiftning är bristfälligast och först bör omarbetas, för att underställas
Konungens och Riksdagens pröfning.
Jag vill slutligen blott tillägga en anmärkning, beslägtad med den,
hvarmed jag började, nemligen att Kammaren skall få besanna mina ord
att, om vi, mot förmodan, träffas här en tio år härefter, vi då skola af
Justitie-statsministern få emottaga en proposition om anslag till en lagbyrå,
för hvilken då det arbete, som lagberedningen under tiden åstadkommit,
kommer ätt endast utgöra en “god ledning^, likasom det arbete,
som för omkring tretio år sedan blifvit verkstäldt af dåvarande lagbered
-
i)en 26 Februari.
251
ningen, icke ledt till annat resultat, an att tjena till en “god ledning"
för lagbyrån och den blifvande lagberedningen.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Mina åsigter
i förevarande fråga äro Kammaren för val bekanta, att jag skulle behöfva
framlägga dem ånyo. Jag vill derför endast yttra att jag icke kan
se saken i så mörk dager som den föregående talaren. Jag tror för min
del icke, att lagstiftningsarbetet skall behöfva alldeles afstanna med den
ifrågaställa lagberedningen, ty den instruktion, som Kongl. Maj:t kommer
för densamma att utfärda, skall säkerligen sätta den i sådant samband
med Justitie-departernentet, att lagstiftningen kan gå framåt, ehuru visserligen
under tyngre former och med större kostnad än hitintills. Under
nuvarande förhållanden önskar jag derför framgång åt Utskottets förslag.
Herr Sjöberg: Ehuru äfven jag befinner mig under inflytandet af
samma nedslående känsla, som Herr Treffeuberg nyss på ett så åskådligt
sätt skildrade, har jag dock ansett mig böra yttra några ord i denna
fråga, icke i den förmätna förhoppning att derigenom kunna utöfva det
ringa ste inflytande på Kammarens beslut, enär Stats-Utskottets föreliggande
förslag blifvit, som man säger, fattadt i de mäktigas råd, redan bifallits
af Första Kammaren och nyss här vunnit det kraftiga stödet af Hans
Excellens Justitie-statsministerns förord. Men i trots af dessa missgynnande
omständigheter vill jag icke lemna tillfället obegagnadt att öppet
uttala min mening, som är helt enkelt den, att det icke torde dröja så
synnerligt lång tid, innan Andra Kammarens majoritet kommer att blifva
högligen missnöjd med det beslut, som den nu står färdig att fatta.
Vi erinra oss de heta strider, som vid en föregående riksdag föreföllo,
då anslaget till flen nuvarande lagbyrån beviljades. Jag deltog icke
då i öfveriäggningen och kan således nu med fullkomlig frihet uttala min
mening om de respektive fördelame eller olägenheterna af eu lagbyrå eller
en lagberedning. Såvidt man nu åsyftar — och denna sida af saken har
Herr Treffenberg redan påpekat — att Riksdagen fortfarande skall kunna
ställa några anspråk på Justitie-statsministern i fråga om de lagförändringar,
som Riksdagen anser nödvändiga och af allmänna opinionen framhållas
såsom önskvärda, och att Justitie-statsministern å sin sida skall
kunna utöfva allt det inflytande, hvilket i berörda hänseende bör honom
tillkomma, så är just det nu ifrågaställda sättet att inrätta en lagkomité
eller lagberedning det mest ofördelaktiga, ty följden blir antagligen, att
man skapar ett i viss mån fristående verk, oberoende af Justitie-statsministern,
af regeringen och af Riksdagen, ett verk hvars ledamöter komma
att arbeta teoretiskt, studera, samla än här och än der och hvilka först
efter åratal blifva färdiga med att framlägga någon produkt af sin verksamhet.
Detta skulle under andra förhållanden vara både nödigt och
nyttigt, men redan nu finnes ett förträffligt förarbete verkstäldt af den
forna lagkomité:: och lagberedningen, hvilket, såvidt jag kan finna,, måste
fortfarande utgöra en god grund för den nuvarande lagbyrån att arbeta
på.
Fn annan omständighet torde ej heller höra förbises, nemligen att
tillgång redan nästa år säkerligen icke finnes på personer, lämpliga att
Den 2G Februari*
2Ö2
insättas såsom arbetande ledamöter i den ifrågaställda lagberedningen.
Ett dylikt arbete förutsätter mångsidiga och omfattande studier, som af
ganska förklarliga orsaker icke äro att när som helst påräkna hos våra
praktiska jurister, och de teoretiska juristerna, eller de som redan haft tid
och lust att egna sig åt sådana studier, äro i vårt land temligen lätt räknade.
Till och med den berömde man, som var själen i den gamla lagkomitén
och sedermera i lagberedningen, den egentlige skaparen af vårt
nyare lagarbete, måste använda liera år för att sätta sig in i sitt värf
och blifva mogen för detsamma. När nu — under förutsättning att den
ifrågaställda lagberedningen kommer till stånd — en framställning afgifves
till Kongl. Maj:t från Riksdagen om eu ny lag af större eller mindre omfattning,
så kommer Riksdagens förslag att remitteras till lagberedningen
och Riksdagen får tåligt afvakta besked derifrån. Detsamma blir väl förhållandet
när regeringen direkt vänder sig till lagberedningen i fråga om
något sådant förslag. Allt nog, följden blir otvifvelaktigt, att lagstiftningsarbetet
i vårt land i väsendtlig mån kommer att afstanna genom en sådan
inrättning. Dessutom torde det vara mindre lämpligt att uppföra det
ifrågavarande anslaget på extra stat, ty med en sådan anordning kan man
med fog förutsätta eu rubbning ett nästkommande år, och då är ju det
arbete, som ledamöterna i den blifvande lagberedningen redan använda
alldeles förspildt. Det synes mig således, som om Utskottet haft anledning
att något närmare begrunda saken. De orsaker, som nu verkat den
förändrade meningen i denna fråga, kan jag nog ana, läst det icke torde
vara lämpligt att närmare vidröra desamma. Besynnerlig är denna hastiga
omskiftning i tänkesätt, och jag har i min ringa mån velat deremot nedlägga
en anmärkning, öfvertygad som jag är att det icke skall dröja
länge, innan det visar sig, att de åsigter, som jag nu uttalat, icke saknat
grund.
Friherre Ericson: Då jag icke hört om någon yrkat bifall till Utskottets
förslag och är oviss om sådant skett, vill jag för min del framställa
ett sådant yrkande och endast tillägga, att då Justitie-statsministern
nu sjelf uppträdt för Utskottets förslag, och då man ju icke får antaga
att de: varit den betydliga minoritet som vid förra riksdagen uttalat sig
för eu lagberedning, som förmått Hans Excellens att ändra uppfattning,
utan att det varit Stats-Utskottets nu framlagda skäl, som inverkat på
Hans Excellens’ förändrade åsigt i frågan, så talar detta förhållande på
et: för Utskottet smickrande sätt så tillräckligt för tyngden af dessa skäl,
a,t jag nu kan inskränka mig till anhållan om bifall till Utskottets förslag.
Herr Rubel!son: Ehuru de talare, Indika bär uppträdt emot Utskottets
förslag i denna punkt, tyckas föra en talan till den grad hopplös,
att Utskottets ledamöter icke ens funnit behöfiigt att ingå i någon
egentlig vederläggning af hvad som blifvit emot Utskottet anförd t, anser
jag mig dock böra nämna, att den åsigt, jag vid sistlidne riksdag uttalat
rörande förevarande ämne, bibehåller jag fortfarande på grund af enahanda
skäl, som jag då närmare utvecklade och hvilka voro hufvudsakligen
desamma, som Herr Treifeuberg nyss angaf. Jag har velat afgifva
denna förklaring särskild! derför, att jag är af alldeles samma mening
Den 2fi Februari.
253
som min ärade granne till venster derom, att det ej torde dröja länge,
innan erfarenheten skall hafva ådagalagt, att det steg vi nu ämna taga
är ett falskt steg.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden, som blifvit
gjorda, framställde Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets
förslag i oförändradt skick, dels på återremiss, dels ock slutligen
på bifall till Utskottets hemställan, med den förändring som Herr Treffenberg
föreslagit. Den förstnämnda propositionen besvarades med öfvervägande
ja, och hade Kammaren alltså bifallit i oförändradt skick hvad
Utskottet i förevarande mom. hemställt.
19:de och 20:de punkterna.
Biföllos.
Do vid utlåtandet fogade tabeller lades till handlingarne, under erinran
om iakttagande af de ändringar deri, som påkallades af sådana
Kammarens beslut, hvilka voro från Utskottets förslag afvikande.
§ 5-
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens tredje bufvudtitel.
lutt. a.
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna:
Herr Talman, mine Herrar! På samma gång jag hembär Statsutskottet
min tacksamhet för dess tillstyrkande af Kongl. Maj:ts framställningar
vid denna hufvudtitel i deras väsendtligaste delar, måste jag
beklaga, att det yttrande, som meddelats till protokollet för utrikesdepartementsärenden,
icke varit tillräckligt att öfvertyga Utskottet om fördelarne
och vigten att godkänna den Kongl. propositionen i dess helhet.
Man har visserligen sagt mig, att anledningen till det slut, hvartill Statsutskottet
kommit, vore den, att Riksdagen icke kunde frångå ett beslut,
som den under flera föregående riksdagar fattat. Jag kan dock för min
del icke finna annat, än att konseqvensens fordringar skulle bättre tillgodoses,
om Riksdagen behandlade denna hufvudtitel på enahanda sätt
som öfriga hufvudtitlar. Vid dem granskar Riksdagen årligen de särskilda
anslagsbehofven, sådana dessa för hvarje gång framställa sig, och
fattar nya, derefter lämpade beslut, utan att Riksdagen finner sig bunden
af förfoganden, som må hafva vidtagits under en föregående period. Och
då representationen har åt sig inrymd samma makt att reglera utgifterna
under alla hufvudtitlar, hvilken rimlig och giltig anledning finnes väl då
dertill att, särskilt hvad beträffar tredje hufvudtiteln, Riksdagen, derföre
att den för derå år tillbaka under helt andra förhållanden besluta, att
anslaget till ministerstaten borde förminskas med 40,200 kronor eller —
då vi här alltid måste taga i betraktande äfven Norges andel — med
254
Den 26 Februari.
57.000 kronor, Riksdagen skulle fortfarande, .jag vet ej huru lång tid,
anse sig förhindrad att i detta beslut företaga någon ändring.
Jag erkänner, att jag af grannlagenhetsskäl mot Riksdagen funnit mig
förpligtad att föreslå den förändring beträffande rubriceringen af ifrågavarande
anslag, som den Kongl. propositionen innehåller, på samma gångjag
tillät mig framställa begäran om förhöjning med 9,300 kronor i aflöningen
för Utrikes-departementets embete- och tjensteman. Det skulle nemligen
hafva förefallit mig nästan såsom ett hån mot Riksdagen att stiga:
“Om blott jag får denna lönetillökning godkänd, skall jag sedermera tänka
på att pruta af de 57,000 kronorna1*. Jag ansåg mig hellre böra sirligt
förklara, att, emedan så väl hos oss som i andra länder prisen å lefnadsförnödenheterna
i högst betydlig mån ökats, sedan beslut fattades om
uppförande af förutnämnda belopp å extra stat, samt till följd derutaf
lönerna för flere Kongl. Majds ministrar och tjensteman i främmande
länder måste förhöjas med ett sammanlagd! belopp af 24,000 R:dr
mot hvilken åtgärd Stats-Utskottet icke haft något att erinra, hvilket
synes mig betyda, att Utskottet funnit den af omständigheterna påkallad;
— och då jag på allt sätt knappat in på andra utgiftsposter för att
åstadkomma dessa 24,000 kronor utan behof af tillökning i hufvudtitelns
stat, föreställer jag mig verkligen, att billigheten krafvel'' ett erkännande
af omöjligheten att, på samma gång utgifterna till ministerstaten nödtvunget
ökas, fortfarande besluta en förminskning af delta anslag till
ernående af en slutsiffra för dessa utgifter, som för flera år sedan kunde
befinnas möjlig. Man antog då, att några uppgifna diplomatiska beställningar
kunde indragas. Dessa platser äro dock så lågt aflönade, att, om
äfven de försvunne från budgeten, besparingen endast skulle utgöra eu
obetydlighet af de 57,000 kronor, med hvilka man önskar se anslaget till
ministerstaten småningom förminskadt.
Det ser i öfrigt ut, som skulle Stats-Utskottet fästa ett synnerligt
afseende vid lämpligheten af en rund anslagssumma till ministerstaten af
800.000 kronor, men jag ber att få rikta eder uppmärksamhet, mine Herrar,
uppå, att med en så beskaffad sträfvan det kunde leda oss långt, om vi
vilja hafva en dylik afrundad summa för en hufvudtitel, till hvilken
Norge bidrager med ä/]7 och Sverige med 12/ir Om beloppet uppbäres
med eu rund siffra för Sverige, blir det antagligen icke så för Norge. Om
nu äfven i Norge skulle göra sig gällande samma önskan, blefve följden
väl den, att man der nedsatte anslagsbeloppet för att få en rund summa.
Men i sådant fall blir åter Sveriges andel för stor och måste i sin ordning
minskas till återställande af den för utgifter af denna natur gällande
råtta proportionen. Men då kan återigen det svenska bidraget komma
att bilda en ful siffra, och man stryker bort kanske 12 eller 17,000
kronor för att afhjelpa detta obehag. Sålunda skulle man genom dylika
ständiga afrundningar slutligen kunna komma derhän, att ingenting blefve
qvar af hela anslaget till ministerstaten.
Dessutom vet jag icke, hvilken trollformel Stats-Utskottet funnit uti
det bestämda belopp af 40,200 kronor, som fortfarande skall under alla
förhållanden uppföras till oförminskad storlek på öfvergångsstat. Åtminstone
vore det väl billigt, att, då till följd af Riksdagens beslut
hufvudtiteln belastas med nya utgifter, en motsvarande reduktion af detta
Den 26 Februari.
255
“tillfälliga anslag1* egde rum. Kongl. Maj:t föreslog sålunda för 2 eller 3
riksdagar sedan, att militärattachéerna skulle uppföras på fjerde hufradtitelns
stat, men Riksdagen beslöt, att de skulle upptagas på den tredje,
utan att likväl samtidigt anvisa några medel till deras aflöning. Så väl
den enda militärattaché, hvilken då fans, som den nya attachén i Berlin,
hvars anställning ansågs af behofvet påkallad, måste till följd häraf anvisas
löner å tredje hufvudtitelns besparingar till ett belopp af tillsammans
10,000 kronor. Skola dessa militär-attachéer qvarstå på denna
hufvudtitel, vore det väl i sin ordning, att den såsom tillfälligt anslag
uppförda summan, 40,200 eller 57,000 kronor, minskades med nyssberörda
belopp. Riksdagen har äfven beviljat 750 R:dr i löneförhöjning åt
departementets vaktmästare utan anslagets förökande. Ehuru summan
icke är betydlig, torde dock billigheten fordra att äfven den finge afräknas
från det på öfvergående stat uppförda beloppet, ty det kan väl ej
begäras, att samma summa skall i evighet upptagas såsom öfvergående anslag,
äfven då på Riksdagens begäran utgifterna å hufvudtiteln ökas
utan samtidigt ökande af anslag. För att fylla behofven utan att begära
någon förhöjning i hufvudtiteln, förutom hvad som erfordras för departementets
embets- och tjensteman, har jag nedsatt anslaget till skrifmaterialier och
expenser m. in. till 20,000 kronor under det belopp som till dessa utgifter
erfordras, i hopp att bristen skall kunna betäckas genom tillfälliga
besparingar å hufvudtiteln. Af denna korta utredning torde framgå, att
en förminskning af hufvudtitelns slutsumma med dessa 40,200 eller 57,000
kronor, anser jag vara helt enkelt omöjlig. Icke heller är det troligt, att
några besparingar till följd af inträffande vakanser snart kunna vara
att motse. Men om äfven så blefve händelsen, torde de några tusen
kronor, hvilka derigenom kunna besparas, alltför väl behöfvas att fylla
ökade utgifter.
Då jag vid förra riksdagen, ett par dagar efter sedan jag tillträdt
min nuvarande plats, måste föredraga budgeten för Utrikes-departementet,
yttrade jag visserligen, att, ehuru jag ej för tilllället kunde uttala något
på tillräcklig sakkunskap grundadt omdöme rörande möjligheten af
eller sättet för en nedsättning i de diplomatiska utgifterna, ville jag likväl
icke föreslå någon ändring i ett af Riksdagen tvänne gånger fattadt
beslut genom att påyrka uppförande af hela anslaget till ministerstaten
under en gemensam titel. Men nu, sedan jag haft tillfälle att fullt sätta
mig in i förhållandena, måste jag ånyo ärligt och öppet förklara, att under
närvarande oerhörda stegring i alla priser, hvilken dertill är i flera fall
större utomlands än hemma i Sverige, jag icke ser någon möjlighet att
nedsätta anslaget med ett så betydligt belopp. Jag ber eder för öfrig!,
mine Herrar, betänka, att denna hufvudtitel är den enda, som allt sedan
1868 icke blott erhållit ingen tillökning, utan tvärtom sedan dess fått
anslagen förminskade med 60,000 kronor, samt för hvilken, sådant oaktadt
och oansedt förändrade konjunkturer, intet tillskott begärts. Att då fortfarande,
derföre att Riksdagen för fyra eller fem år sedan fattat ett
beslut, att hufvudtitelns anslag skulle nedsättas med 40,200 kronor, vilja
tillämpa detsamma, synes mig vara i hög grad obilligt Fördelaktigare
skulle det då hafva varit, om Riksdagen vid nämnda tidpunkt rent af nedsatt
anslaget till ministerstaten, ty jag är öfvertygad, att under de förän
-
256
Den 2fi Februari.
drade förhållanden, som sedan dess inträdt, Riksdagen i ty fall funnit
billigheten kräfva att åter förhöja det ordinarie anslaget med minst
denna siffra.
Jag vågar för den skull hoppas, att Andra Kammaren skall, i likhet
med Första Kammaren, godkänna Kongl. Maj:ts proposition i denna del,
så att hela det belopp, som åt ministerstaten anvisas, må komma att
sammanföras under en rubrik och titeln “tillfälligt anslag för öfvergående
utgifter1'' utgå ur budgeten.
Herr Grefve Posse: Herr Talman, mine Herrar! Den omständigheten,
att för Utrikes-departementes expedition under närvarande förhållanden
blifvit begärdt ett tillägg i departements-aflöningsstaten, synes mig icke stå i
något sammanhang med anslaget till ministerstaten. Hvad denna senare
stat beträffar, erinra vi oss alla, hurusom efter ganska hårda strider man
slutligen för 2 eller 3 år sedan kom till den bestämmelsen, att möjlighet
der fans till inskränkningar; att dessa inskränkningar icke borde göras
omedelbart, men att man öfverlemnade åt en klok förvaltning att, i mån
af afgång, successivt vidtaga anordningar i sådan riktning; — och derföre
posterade man anslagen å tredje hufvudtiteln så, som då skedde och
sedermera hitintills skett. Det är klart, att kostnaden för den utländska
representationen skall bero helt och hållet af de anspråk, landet eger å
denna representations beskaffenhet; om man vill hafva den ordnad i
större eller mindre utsträckning. Likaså är det klart, att, sedan Riksdagen
anvisat medel för ändamålet, utrikesministern bör disponera dem
i enlighet med tillgångarne. Det är riksförsamlingen som beslutar;
utrikesministern som tillämpar.
Jag har i fråga om tredje hufvudtiteln varit med om så många
diskussioner, att jag visserligen icke nu skall göra mig skyldig till den
förebråelsen, som man ofta riktat emot mig och andra, då man tillåter
sig framställa något förslag, hurudan den utländska representationens
fördelning syntes böra fastställas. Man har sagt, att sådant hafva vi
svårt att begripa, och det är nog möjligt, att den saken icke är lätt att
förstå. Jag ämnar således icke nu inlåta mig närmare på detta område.
Jag vill blott i allmänna ordalag antyda, att det vill förefalla mig, som
skulle en och annan diplomatisk beställning kunna undvaras. Jag utgår
i fråga om möjligheten af minskning af utgifterna under tredje hufvudtiteln
ingalunda från den uppfattning, att der ministerposter äro nödvändiga,
de skola illa aflönas. Tvärtom vill jag, att de skola aflönas väl.
Men jag tror, att de böra indragas, der de icke behöfvas. Vidare vill
det synas mig, att hos de diplomatiska tjenstemännen tyckes vilja göra
sig gällande ett visst anspråk att med afseende å pensioner och andra
förmåner ställas annorlunda och bättre än andra tjenstemän. Detta är
en tradition, hvilken, enligt min öfvertygelse, icke kan längre hålla sig
uppe, och jag vågar antaga, att i den riktningen besparingar kunna åstadkommas.
Jag hyser för den närvarande utrikesministern den störa aktning
och det förtroende, att jag är alldeles förvissad, att, om representationen
bestämmer den summa, med hvilken han har att röra sig, han på det
för landet mest tillfredsställande sätt skall veta att ordna de angelägenheter,
Deri 26 Februari.
257
betel’, som falla inom hans område, och då jag antager, att i denna Kammare
uppfattningen allmänt är den, att statsverkets utgifter å budgeten
för tredje hufvudtiteln icke böra förökas, kan jag ej finna det vara något
■olämpligt eller orätt, att man posterar hufvudtitelns siffror oförändradt
som förut. Man bereder dermed den nuvarande utrikesministern säkerligen
icke någon olägenhet. Man öfverlemnar endast åt hans omtanke att
successivt och i den män det må blifva praktiskt möjligt tillämpa den
uppfattning, som gör sig hos representationen gällande. Det synes mig,
att detta är ett ganska grannlaga sätt att slutligen nå det mål, som eftersträfvas,
utan att göra arbetet för departementschefen besvärligt eller tungt.
Jag föreställer mig alltså, att, äfven om denna Kammare beslutar
bifall till Stats-Utskottets hemställan, Hans Excellens deruti ej skall se
något annat än en ren önskan från representationens sida att småningom
vinna det mål, som varit den länge föresatt.
Herr Key: Jag tror mig kunna utan att träda grannlagenheten för
nära öppet uttala den sanningen, att diplomatien i våra dagar icke längre
spelar samma roll som förr. Sverige har öfvergifvit sina stor maktsfunderingar.
Dess dröm är ej längre om i krig brutna lansar och det
lefver utan tanke på några eröfringar å kontinenten. Diplomatien, som
fordom nödgades meddela sig från främmande orter med regeringen i
Stockholm genom kabinettskurirer, hvilka behöfde månader för att hinna
fram, diplomatien, säger jag, har nu, sedan genom telegrafens och jernvägarnes
förmedling inga afstånd mera finnas, förlorat i betydlig män sin vigt
och dess räddande mission anses icke längre af vår nivellerande tid för
oumbärlig. Således — jag upprepar, att jag icke anser mig förnärma
grannlagenhetens fordringar, om jag säger satsen ut — diplomatiens lysande
tid är förbi; den spelar icke samma roll som fordom.
Den föregående talaren uttryckte den åsigten, som äfven jag delar,
att det icke är sjelfva bdoppct af anslaget till de stora ministerposterna,
som är för högt. Tvärtom är jag gerna villig medgifva, att våra ministrar
hos utlandet hafva för litet snarare än för mycket i gage. Men jag
tror, att platsernas antal är för stort, och jag antager verkligen, att det
saklöst skulle kunna låta sig göra att indraga eu och annan ministerpost,
hvilken ännu qvarstår mera såsom en reminiscens från förgångna dagar
än till egentligt gagn, sedan de förhållanden, som skapat beställningen, i
vår tid gestaltat sig på ett annat sätt än förr. Jag tror äfven, att pensionsstaten,
hvilken Grefve Posse också framhållit, torde lemna åtskilligt
öfrigt att önska. Det kan icke undgå att göra ett mindre angenämt intryck,
då man finner, att ännu så sent som år 1872 kunnat på denna
stat efter endast 13 års tjenstgöring uppföras personer med 1,600 kronor
i pension. Jag bet villar, att eljest någonstädes i vårt land gifves någon
tjensteman, som efter eu så kort anställning i statens tjenst hugnats med
förmånen af pension för sina återstående dagar till dylikt belopp.
Under sådana förhållanden synes det mig, som skulle Stats-Utskottet
hafva varit i sin goda rätt och ej förtjent att klandras, derföre att Utskottet
jemväl denna gång vidhållit föregående Riksdagars beslut att uppföra
eu viss del af det anslag, som anvisats ■ till ministerstate;, eller
Riksd. Prat. lö''7d. 2 A/d. 1 Band. 17
258
Den 26 Februari.
40,200 kronor, såsom tillfälligt anslag för öfvergåencle utgifter. Jag anser,
att Stats-Utskottet icke saknat fog för en sådan åtgärd så mycket
heldre, som jag håller före, att rätt inånga åt våra diplomatiska beställningar
i utlandet kunde och borde utbytas och förändras till konsulsplatser
till gagn och fromma för våra nuvarande förhållanden till utlandet.
Jag skall endast tillåta mig anföra några ministerposter, hvilka
synas mig falla under denna kategori. Vi hafva sålunda ännu qvar i
Konstantinopel, Athen och Haag beskickningar, hvilkas bibehållande blott
torde kunna förklaras derutaf, att en Kejsare residerar i Konstantinopel
samt eu kung i Athen och hvad vidkommer Haag, faunos, såsom vi veta,
förut förhållanden, hvilka fordrade upprätthållandet af denna diplomatiska
samfärdsel, men do finnas icke mer. Deremot ega vi visserligen eu
generalkonsul i Alexandrin, men sakna en diplomat i Egypten, der vi
hafva vigtigare intressen än i Konstantinopel att bevaka och skälet dertill
kan jag allenast finna i den omständigheten, att Khediven, som regerar
Egypten, på sätt och vis icke är någon Suverän. Min tro är, att vi
skulle handla klokt och bereda oss större valuta för våra utgifter, om vi
vid fördelningen af vår representation i utlandet ville söka att mera tillgodose
handelsförhållandenas kraf och mindre afse utvexling^ af artighetsbetygelser
hofven emellan.
På dessa skäl tror jag, att Stats-Utskottet väl kan försvara dess
här föreliggande hemställan, att af anslaget till ministerstaten 40,200
kronor må fortfarande uppföras på öfvergångsstat och jag kan icke föreställa
mig, att Hans Excellens, om detta Utskottets tillstyrkande blir
godkändt, deri hör finna anledning till missnöje med denna Kammare,
som beviljar sjelfva anslaget till begärdt belopp, och dervid endast gifver
uttryck åt den förhoppning, att vår diplomatiska representation småningom
må kunna ordnas på ett sätt, som är mera förenligt med Sveriges
kommersiela intressen, vi hafva t. ex. ännu i denna stund ingen Generalkonsul
i Newyork, under det att sådana finnas anställda på andra
platser, der de äro långt mindre behöflig;».. På detta sätt ledes jag alltid
tillbaka till samma slutsats. Jag tror, för min del, att Stats-Utskottet
haft fullt skäl att fortfarande behålla ofta berörda anslagstitel såsom —
om jag så må säga — en admonition, att något mera hör göras. Jag
yrkar bifall.
Herr Grefve Björnstjerna: Herr Talman, änne Herrar. Den siste
värde talaren liar närmare motiverat föreliggande för mig teiuligen
ofattliga betänkande, hvari Utskottet, på samma gång det erkänner beliofvet
af de löneförhöjningar för åtskilliga diplomatiska beställningar, som
af Kongl. Maj:t blifvir, föreslagna, detta oaktadt fortfarande uppförer 40,200
kronor af de till diplomatiska utgifter anvisade medel såsom tillfälligt anslag.
Nu får man emellertid höra, att detta besynnerliga tillvägagående från
Siats-Utskottets sida vore afsedt att utgöra, såsom Herr Key behagade
uttrycka sig, “en admonition11 till Regeringen att indraga öfverflödiga
platser inom vår diplomati. Herr Key försummade icke heller att lemna
speciela anvisningar i sådan syftning. Öfvertygad, att Plans Excellens
Chefen för utrikesdepartementet sjelf skall närmare belysa Herr Keys yttrande,
inskränker jag mig nu att anmärka, att, sfi vidt jag från denna
Den 26 Februari.
259
plats kunde förnimma, Herr Key gjorde sig skyldig till åtskilliga oriktigheter
i sina uppgifter. lian nämnde sålunda, att de förenade rikena
representerades i Athen af en chargé d’affaires, men i Alexandria blott af
en generalkonsul. Vi hafva visserligen i Athen till namnet eu chargé
^affaires men då denna till aldra största delen aflönas af konsulsfonden
torde lian med rätta endast höra sättas i sambredd med kamraten i
Alexandria. Att eu ministerresident skulle vara obehöflig i Konstautinopel.
är i sanning ett eget påstående, då, som bekant är, de förenade rikenas
handel i oiienten är mycket betydlig och eu sådan haltciviliserad
makt som Turkiet endast respekterar och kommunicerar sig med diplomatiska
agenter, då deremot vanliga konsuler icke uppmärksammas ens
af undeiordnade paschar. Lika besynnerligt vore det väl ock, om vi icke
skulle hålla en minister hos den uppväxande stormakten Italien, på hvithet
land i synnerhet Norge drifver stor handel och der således framstående
intressen äro för oss att bevaka. Jag kan derföre icke föreställa mig,
att Riksdagen skall medgifva indragning af någon af dessa platser, lika
litet som ax några andra inom vår särdeles fåtaliga diplomatiska korps.
Några synnerliga besparingar lära således svårligen kunna beredas anslaget
till ministerstaten, hvithet till följd ai nu rådande dyra konjunkturer
icke blott i bverige utan äfven på kontinenten för den närmaste tiden
snarare kominer att kräfva icke obetydliga tillskott.
Sverige är icke någon stormakt, säger Herr Key. Nej, visserligen
icke. En sådan tror jag ej, att Sverige hvarken är eller vill vara. Men
jag tror, att Sverige är en. tillräckligt stor makt för att kunna mäta sig
med Holland och Belgien, jag betvifla!'', att de förenade rikena vilja anse
sig väga mindre i den politiska vågskålen än dessa båda länder, vi torde
då icke heller höra i afseende å omfånget och beskaffenheten af våra
diplomatiska förbindelser stå dessa länder efter.
Härefter hvad Stats-!''r,skottet sjelft medgiiver, hela den summa, som
är föreslagen för ministerstaten är behöflig och då man hvarken i år eller
nästa ar kan förvänta någon minskning i dessa utgifter, förefaller det
mig vara en barnlek att uppföra en clel af denna summa på extra stat,
ehuru man vet att det hela åtgår. Ett sådant förfarande vore förklarligt,
endast under den förutsättningen att Riksdagen icke hade i sin hand att
vidtaga besparingar i budgeten, då sådana befinnas ändamålsenliga. Vi
veta dock alla, att Riksdagen är af eu dylik makt i full besittning. Jag
yrkar derföre obetingadt bifall till den Kong! propositionen.
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena: Jag får
tacka Stats-Utskottets ordförande för det smickrande förtroende lian uttalat
för mig i egenskap af chef för utrikos-departeilieiuet, men på samma
gång måste jag förklara att det är mycket större än jag förtjena!1. Han
säde sig nemligen vara öfvertygad, det utrikesministern skall förmå disponera
anslaget till tredje lmiVudtiteln på sådant sätt att det räcker
till, huru än Riksdagen bestämmer beloppet. Jag erkänner att detta
öfvergår min förmåga, ty så elastisk är icke tredje liufVudtitelu att dess
bebo! kunna tillfredsställas, huru än Riksdagen nedsätter anslaget. Jag
skulle, för min del icke önska, någonting heldre än att hafva en sådan
administrativ förmåga, men jag befarar att, om Representationen skulle
uppställa en sådan fordran, det blefve svårt att erhålla någon, som ville
åtaga sig ledningen af våra utrikes ärenden.
Den ärade talaren förklarade vidare, att man kunde indraga åtskilliga
beskickningar, utan att lian likväl augaf hvilka. De, som vid föregående
tillfällen inom Kammaren blifvit ifrågasatta att indragas, äro hufvudsakligen
beskickningarne i Lissabon och Athen. Vår ministerresident
i Lissabon åtnjuter såsom sådan 4,000 kronor och vår chargé d’aääires
i Athen 2,000 kronor, således eu besparing af 0,000 kronor om dessa
tvänne platser indragas. Kan Stats-Utskottet säga mig ett medel att på
anslaget till utrikes-departementet indraga 57,800 kronor genom att bespara
6,000. Det vore ett verkligt trolleri, som icke jag för min del
kan åtaga mig att utföra.
Eu annan talare — äfven ledamot af Stats-Utskottet — har framhållit
att diplomatien numera icke spelar samma roll som fordom. Det
är sant — icke samma, men ändå eu ofantligt vigtig rol. Måhända hade
Sverige förr vid de stola politiska frågornas handläggning större inflytande
på Europas öden än nu. Det är eu omständighet, som jag vill lemna
obestridd, men att vår diplomati ännu i denna stund har högst vigtiga
intressen att bevaka och att eu skicklig diplomat mången gång kan
genom sina åtgöranden inbespara rätt stora belopp, hvilka hemlandet fått
utbetala i händelse lian icke funnits, derpå skulle jag kunna anföra många
exempel från den aldra senaste tiden. En ministerpost, som jag hört
några representanter — icke här men under samtal med mig enskildt —
ifrågasätta till indragning, är den i Spanien. Ministerresidenten i Madrid
är emellertid så behöflig, att en af våra köpmän, som har stora
intressen i det landet, nyligen yttrade till mig att, i fall icke staten vill
hålla minister i Spanien, så måste köpmannakåren so sig nödsakad att
bekosta diplomatisk beskickning derstädes, ty en minister i Madrid är
oumbärlig. Uti ett land med så oordnade förhållanden som Spanien, är
det nu mer än någonsin nödvändigt att de handelsidkande nationerna
hålla diplomatiska agenter. Der kommer t, ex. ett fartyg från Sverige
till någon Spansk hamn. Landets tull- och karantäns-lagstiftning är mycket
invecklad och tillämpas på ett särdeles summariskt sätt, så att ständiga
förvecklingar uppkomma och göra ministerns ingripande nödvändigt.
Jag har just här ett bref från vår minister i Spanien, hvari han yttrar, att
han knappast vågar lemna Madrid ens 24 timmar. Gör han det, kommer
kanske telegram från än det ena än det andra konsulatet med underrättelse,
att t. ex. något svenskt eller norskt fartyg blifvit skickadt i
karantän till Baleariska öarue, såsom eu följd deraf att de Ryska östersjöhamnarne
ofta äro förklarade smittade af kolera, hvilket de spanska
tjenstemänneu oftast tillämpa så, att alla fartyg från Östersjön anses komma
från smittad ort. År ministern, då sådana missförstånd uppstå, icke
tillstädes för att genast hos vederbörande utverka och per telegraf afsända
ordres, att fartyget icke skall försändas till den aflägsna karantänsstationen,
uppstår för fartyget och dess rederi en känbar förlust af'' tid
och penningar. På samma sätt tillämpas tullförordningarne och om icke
eu minister fanns, som kunde protestera, skulle ofta vår handel och sjöfart
tillskyndas stura förluster och olägenheter, såsom bevis hvarpå jag
vill omnämna eu händelse förödet år. Eu norsk brigg, “Smaragd14 kom
Pen 26 Februari.
261
till Barcelona i Augusti månad och blef der för felaktigt manifest dömd
att bota 153,491 francs. Befälhafvaren hade nemligen genom missförstånd
upptagit fartygets last betydligt högre eller lägre än dess verkliga
innehåll och för dylika fel äro derstädes stadgade så progressiva böter,
att fartyget i förevarande fall skulle betala icke mindre än 153,491 francs.
Lyckligtvis hade de förenade rikena eu minister i Madrid, som genast
kunde protestera och äfven tick fartyget befriadt från det ådömda bötesbeloppet.
Jag skulle kunna åberopa flere liknande exempel och vågar
påstå, att en minister, som sköter sin tjenst ordentligt, vid många tillfällen
kan inbespara hemlandet mycket mer än sin aflöning.
Samme talare påpekade särskild t flera beskickningar, hvilka skulle
kunna indragas. Han började med Konstantinopel, der han ansåg en
generalkonsul göra tillfyllest.
Då jag sjelf varit minister i Konstantinopel, kan jag upplysa den
ärade representanten, att Turkiska regeringen icke erkänner generalkonsuler
såsom representanter der för främmande makter och att de konsuler,
som der finnas, äro endast tjensteman under legationerna. Förnämsta anledningen
''härtill är, att i Konstantinopel de utländska beskickningarna
utöfva jurisdiktionen (ifver de respektive ländernes undersåtar. Vi kunna
således icke öfverlemna beskickningen i Konstantinopel till en generalkonsul,
utan måste der hafva en diplomatisk tjensteman. Sverige-Norge
har numera blott en ministerresident derstädes, ehuru de fleste andra
länder der äro representerade genom envoyéer eller ambassadörer. Äfven
vi hade för några år sedan en envoyé derstädes, men till vinnande
af besparing förändrades platsen till ministerresident, hvarigenom vanns
årligen 8,000 R:dr. Men att göra en ytterligare förändring, så att ingen
diplomatiska tjensteman utan endast eu generalkonsul skulle representera
vårt land, är omöjligt af det skäl, jag nyss nämnde.
Den ärade talaren framställde en önskan att fä en diplomat anställd
i Alexandrin, men han blef mig svaret skyldig huru dermed skulle
tillgå, ty uti Alexandrin finnes icke någon suverän och der kan således
icke mottagas diplomatiska sändebud, endast konsulattjensiemän. Han
nämnde äfven Athen. Indrages beskickningen derstädes, så uppstår —
som jag redan nämnt — en besparing af 2,000 kronor. Men derigenom
fylles icke mycket af de 57,800 kronor, hvarmed Utskottet vill minska
hufvudtitelns totalsumma, Äfven beskickningen i Haag ansåg han kunna
indragas. Vårt land har en ministerresident med ena foten i Haag och
den andra i Briissel. Holland och Belgien äro likväl tvenne konungariken,
som hafva sina särskilda ministrar hos oss, men Sverige-Norge
nöjer sig att hålla en minister för dem båda. Äfven der hafva vi betydlig
handel och ministern är ofta till stor nytta för bevakandet af
dess intressen. Helt nyligen förekom en fråga af mycket ömtålig natur,
hvilken jag hoppas numera — tack vare ministerns verksamhet i Haag
— fått eu tillfredställande lösning.
För att visa att icke Sverige har något ovanligt stort antal diplomatiska
sändebud i jemförelse med andra makter af andra och tredje
ordningen, vill jag nämna att Belgien, som ofta blifvit framhållet såsom
ett land särdeles sparsamt i diplomatiska utgifter och som borde tjena
oss till mönster, icke blott har diplomatisk beskickning på alla de
262
Den 26 Februari.
ställen, der Sverige-Norge har sådan anställd, utan derutöfver jemväl
i Wiirtemberg, Brasilien, Kina, Sehweitz och i Rom hos Påfven. Belgien
håller dessutom eu envoyé i Holland, då Sverige derstädes är representeradt
åt — så att säga — en half ministerpresident Belgien har envoyé.
i Grekland, der vi endast hafva Chargé d’affaires. Likaså håller
Belgien envoyé i Spanien, der vi endast hafva ministerresident och i
Japan, der vi blott hafva generalkonsul samt en diplomat i Konstantinopel
af högre rang än vårt sändebud. Således håller Belgien diplomatisk
beskickning på fem platser mera än vi och på fem andra ställen diplomatiska
tjenstemän af högre grader än våra.
En annan makt, som icke kan räknas till de stora, nemligen Portugal,
har ministrar så väl på alla ställen, der Sverige-Norge har sådana,
som också i Brasilien, Kina, Schweiz, Holland, hos Påfven.
Hvad angår samme talares anmärkning, att vi ännu sakna generalkonsul
i Newyork, är det visserligen sannt. att vi sakna aflönad
generalkonsul der på platsen, ehuru det för en tid sedan bestämdes,
att generalkonsulstjenst med ganska hög aflöning skulle derstädes
inrättas. Men det gäller om konsulatsplatser detsamma som om många
andra befattningar, att de bero på person. Kan man erhålla lämplig
person, så skötes konsulatet ofta lika bra af en icke aflönad konsul som
af en aflönad. När nu ifrågavarande kousulatsplats skulle tillsättas, då
befanns att vice konsuln i Newyork, eu norrman, var den lämpligaste såsom
både skicklig och omtyckt af så väl af norrmän som svenskar. Men
han är köpman och får såsom sådan jemlikt gällande föreskrifter icke
vara aflönad konsul, och då han ej ville nedlägga sin rörelse för att
mot åtnjutande af den bestämda lönen, om jag minnes rätt, 24,000 kronor,
antagas som aflönad konsul, voro alla vederbörande myndigheter,
öfverens om hans utnämnande utan aflöning, och för min del kan jag icke
finna det annat än. fördelaktigt, att de 24,000 kronorna blifvit besparade
då tjensten ändå lika väl skötes.
Herr Friherre John Ericson: Först ber jag få erinra, att, då den
förändrade posteringen af anslagsbeloppen inom tredje hufvud ti teln för
några år sedan företogs, Riksdagen icke allenast åsyftade indragning af
mindre nödiga ministerposter, utan äfven aftåg att få — så att säga —
en annan anda gällande inom denna gren af förvaltningen. I våra dagar
ställas helt andra fordringar på ett lands utländska representation än
under förgångna tider. Det var förr mera cn representation bofven
emellan, nu deremot en representation både hof och folk emellan. Man
fordrar numera icke allenast att sändebuden skola upprätthålla landets
värdighet, utan älven aktgifva på alla för hemlandet vigtiga ekonomiska
förhållanden i de länder, dit de skickats, och derom lemna rapporter.
Här föreligger således eu betydande skilnad mellan förr och nu, och vi
hafva äfven haft sändebud bos främmande nationer, hvilka hyst eu sådan
nyare uppfattning af diplomatiens bestämmelse, hvithet också af landet
tacksamt erkännes. Vid grupperingen af tredje hufvudtitelns siffror har
således under senare tider tagits hänsyn icke endast till sjelfva penningebeloppets
storlek, utan äfven mer och mer gjort sig gällande den uppfattningen,
att landet vill so eu mera praktisk effekt af sin representation
Den 26 Februari.
263
i utlandet. Det är mig obekant, om våra sändebud i allmänhet hemskicka
rapporter med afseende å alla de omständigheter angående de
respektive ländernas ekonomiska, merkantila och industriela förhållanden,
som för vårt land kunna vara af intresse, men hvad jag vet, är att dessa
rapporter åtminstone endast undantagsvis komma till allmänhetens kännedom
och i händelse dylika rapporter hemskickas lika sällan som de komma till
allmänhetens kännedom, så tror jag icke att vår utrikes representation
fullgör nutidens fordringar i berörda afseende.
Stats-Utskottets ledamöter hysa den bestämda öfvertygelsen, att Hans
Excellens utnkes-statsministern vill reformera den förvaltningsgren, som
står under hans chefskap, på sådant sätt, att den må blifva för landet
af så mycket gagn som möjligt, och Stats-Utskottet har tillika trotfl att
det icke vore utan sin vigt, om Herr utrikes-statsministern härvid tinge
stöd af representationen, ty det är allmänt bekant, att icke inom något
annat område göra sig gällande så många gamla bruk och vanor, som
just inom beskickningsväsendet. Dessutom är säkert att i förslaget icke
ligger något siags misstroende mot Utrikesministern, utan att tvärtom
både landet, representationen och Stats-Utskottet äro öfvertygande, att
ingen är mera lämplig än den nuvarande innehafvare!! af utrikesministerportföljen
att åstadkomma de nödiga reformerna, då Riksdagen dervid
gifver honom stöd.
Herr Key: Herr utrikes-statsministern nämnde att lian beklädt
ministerposten i Konstantinopel och meddelade onekligen märkliga upplysningar
om de turkiska förhållandena med afseende å främmande makters
beskickningar derstädes. Hans Excellens framhöll tillika nyttan för
vårt land af diplomatiska sändebud i främmande länder och jag anhåller
att få supplera hvad han af lätt begripliga skäl uraktlät att omtala
nemligen huru stor nytta en minister särskildt i Petersburg verkligen
både kan göra och har gjort. I så fall medgifver jag, att det finnes förhållanden,
der en minister har uträttat mycket, men då Herr Utrikesministern
exempelvis anförde Belgien i motsats till vårt land och omnämnde
att det landet håller en särskild minister hos Påfven i Rom, så
vill jag anmärka, att den omständigheten icke är något skäl, tillämpligt
pa oss och våra förhållanden, ty som bekant är Belgien ett hufvudsakligen
katolskt land och att det såsom sådant bär ett sändebud hos den
katolska kyrkans öfverhufvud, är icke underligt. Hvad åter beträffar
Egypten, tror jag för min de! att det ännu återstår att försöka om icke
eu lörenad handels- och diplomatisk agent derstädes skulle gorå nytta.
Med afseende å de störa maktpåliggande värf våra ministrar i allmänhet
skulle hafva sig ålagda i de hufvudstäder, der de representera
Sverige-Norge, ber jag att få meddela min enskilda erfarenhet. Jag
har rest utrikes då och då samt dervid besökt Europas hufvudstäder.
men oftast om sommaren funnit ministern borta, hemrest, som man svarat
mig, under eu eller liera månader på permission. Den omständigheten
bär föranledt mig tro, att dessa platser icke äro sä särdeles maktpåliggande,
då deras innehafvare under flera, månader och kanske vid ganska
kritiska tidpunkter kunna lemna de städer, der de blifvit placerade.
Slutligen tillåter jag mig erinra om en sak, som Ulans Excellens icke
264
Den 26 Februari.
uti sitt förra meddelande vidrörde, nemligen pensionsstaten. Der tror
jag att vi finna hufvudsakliga anledningen, hvarföre ministerstaten icke anses
kunna nedsättas, emedan, om vi granska densamma, vi finna uppfördt
såsom pensioner från ministerstaten ett belopp af icke mindre än 32,675>
kronor samt såsom pensioner från konsulsstaten ett belopp af 18,550
kronor, hvilka siffror, som herrarne torde finna, representera icke obetydliga
individer af tredje hufvudtitelns anslag i dess helhet.
Jag tog mig förra gången jag hade ordet friheten påpeka ett fall,
der en pensionär efter 13 års tjenstgöring tillerkänts en relativt hög pension
af 1,600 kronor, och tror under sådana förhållanden, att äfven med
erkännande af all den vigt, diplomatien ännu kan ega, äfvensom behofvet
af högre aflöning på de ställen, der ministrar äro nödvändiga för att
representera vårt land, inskränkningar likväl kunna vidtagas på denna
hufvudtitel samt att Stats-Utskottet således icke obefogadt fortfarande
uppställt ett belopp af 40,200 kronor såsom tillfälligt anslag till öfvergående
utgifter.
Jag yrkar fortfarande bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Sjöberg: Jag trodde visserligen icke att jag ännu en gång i
afton skulle komma att med något anförande besvära denna ärade Kammare,
men de tvänne siste talarnes framställningar och i synnerhet den
näst sistes yttrande om den förändrade anda han ville införa inom Sveriges
diplomatiska korps gifva mig en tcmligen osökt anledning att yttra
några få ord i ämnet. Jag skulle mindre hafva fäst mig vid den nyss
antydda omständigheten, derest icke den ärade talare, jag åsyftar, hade
varit en framstående ledamot af Stats-Utskottet och således kan sägas i
viss mån hafva i sin hand bestämmandet af det anslag, hvarom fråga nu
är, samt derföre äfven måste i icke ringa mån bära ansvaret för det
sätt, hvarpå den så kallade posteringen blifvit af Utskottet uppställd.
Jag vill då först och främst fråga den ärade talaren, hvad han menar
med sin “förändrade anda", då han gör det omöjligt att införa en sådan
genom att, i hvad på honom ankommer, ställa så till, att Kongl. Maj:t
tvingas att till de diplomatiska anställningarne uppsöka personer, hvilka,
om också icke härför lämpliga, likväl hafva den alldeles oeftergifiiga
egenskapen att besitta betydlig enskild förmögenhet för att derigenom
kunna på ett värdigt sätt representera Sverige i utlandet. Eller kan
man, med någon erfarenhet om de nu rådande prisförhållandena endast
här i Sverige, föreställa sig, att en diplomat med familj kan lefva utomlands
efter den i Utrikesministerns tabell intagna listan, eller, jag upprepar
det, med någon erfarenhet om förhållande här i landet, tro att det
är möjligt för en svensk minister i utlandet, exempelvis en så ytterst dyr
ort som Berlin, att draga sig fram med ett anslag af 45,000 R:dr om
året — och till denna ringa summa har ju, hvad denna sändebud splats
angår, Hans Excellens utrikes-statsministern nedsatt sina anspråk, för att
få de obevekliga siffrorna att gå ihop. Men det är icke nog härmed:
härigenom tillfredsställas icke anspråken inom en viss del af StatsUtskottet,
utan det skall finnas ytterligare en sväfvande summa, som
omöjliggör all tanke på en oeftergiflig och nödvändig lönetillökning. Detta
förefaller sig så mycket besynnerligare, som åtminstone de två eller tre
Den 26 Februari.
265
af Stats-Utskottets ledamöter, hvilka bär yttrat sig emot Kongl. Maj:ts,
af Hans Excellens utrikes-statsministern tillstyrkta framställning, i sär-,
deles smickrande ordalag talat om hvad han på en svensk ministerpost i
utlandet förmått verka. Den nödvändiga konseqvensen af dessa vackra,
efter min åsigt äfven fullt berättigade talesätt, synes mig hafva varit att
visa honom i hans nuvarande ställning ett tillbörligt förtroende genom
att bevilja det anslag, som Kongl. Maj:t begärt; men man tvingar i stället
Kongl. Maj:t till att icke kunna följa grundlagens föreskrift att företrädesvis
efter förtjenst och skicklighet besätta dessa platser och klagar
på samma gång öfver, att dessa diplomater i utlandet icke uppfylla sin
skyldighet, på sätt som vederbör — detta hafva åtminstone någre talare
här i afion antydt utan någon, som jag tror, synnerligen faktisk grund.
Man sätter denna stat på förknappning för att — jag upprepar det -—
inskränka Kongl. Maj:ts val inom antalet af så få personer som möjligt
och tvinga honom att ovilkorligen hänvända sig till sådana, som för äran
af att representera Sverige iiro i tillfälle att årligen kunna uppoffra en
betydlig del af sin enskilda förmögenhet. Det är eu besynnerlig strömning,
som dock icke alls är ovanlig inom det svenska samhället, att, på
samma gång man ståtar öfver det stora rum, vi intaga bland nationerna
— vi hafva t. ex. låtit representera oss vid expositioner o. s. v. och der,
efter hvad våra tidningar försäkrat, gjort oss högst bemärkta — man.
detta oaktadt, anser sig kunna under nuvarande förhållanden indraga eu
och annan diplomatisk post, på det att man åtminstone här och der må
kunna lefva i en i lycklig okunnighet om att, detta landet, vårt fädernesland,
finnes.
Det gifves dessutom en annan omständighet, som, så vidt jag kan
erinra mig, ännu knappt blifvit under diskussionen vidrörd. Vi hafva
ett brödraland, Norge, hvithet äfven vill blifva representeradt i utlandet
och som har sina anspråk derpå, anspråk som möjligen eu eller annan
gång kunna komma i en viss kollision med våra egna, men hvilka
utrikesministern, såsom äfven Norges utrikesminister, icke kan lemna
obeaktade. Men dessa anspråk är det för oss Svenskar icke alltid så
lätt, som man skulle tro. att rätt uppskatta. Jag sjelf t. ex. har tillförene
ansett ministerposten i Madrid mindre nödig, men på senare tider,
till följd af den erfarenhet, jag genom min embetsställning varit i tillfälle
att inhemta, funnit den högst nödvändig; och jag tror, att våra
Norske bröder aldrig skola medgifva dess indragning, ty de hafva der
ganska betydande intressen att bevaka, hvilket icke i lika män är förhållandet
med Sverige.
En ärad talare har, oaktadt de af Herr utrikesministern lemnade
upplysningar, för andra gången upprepat sin anmärkning mot regeringen
för dess förmenta uraktlåtenhet att anställa eu diplomatisk agent i
Alexandrin. Huru den ärade talaren kommit på den tanken, kan jag
icke fatta. Meningen skulle för öfrigt vill vara, att agenten borde anställas
i Kairo, ty der är khedivens residens, och det är ju hos honom,
som den ifrågasatta nya diplomaten skulle ackrediteras. Föreställde sig
den ärade talaren, att denna post är nödvändig för vår handelsförbindelse
med Egypten och vill han på den grunden placera agenten i
Alexandrin och ej i Kairo, så gjorde han sig skyldig till ett litet misstag;
266
Den 26 Februari.
ty vår handel på detta land, som aldrig varit särdeles betydande, härunder
de senare åren alltjemt aftagit och är numera högst inskränkt.
Anställandet af en diplomatisk agent i Egypten, om något sådant kunde
komma i fråga, skulle således egentligen icke vara någonting annat än
en artighetsbetygelse, utvexlad mellan Sverige och Khediven.
. Jag förutsätter mig, att tillräckliga skäl bil fn t af Hans Excellens
utriksministern anförda för önskligheten eller till och med nödvändigheten
af den ifrågavarande summans uppförande på fast stat, då man kan vara
öfvertygad om, att summan omöjligen kan underskridas, men väl ovilkorligen
till följd af omständigheternas tvång förr eller senare måste
höjas; och jag yrkar således bifall till Kong!.. Maj:ts nådiga framställning
i ämnet.
Herr Grefve Sparre: Då jag begärde oidet, gjorde jag det endast
af det skälet, att jag önskade, clet någon annan talare än Hans Excellens
utrikesministern skulle i denna Kammare taga Kong!. Maj:ts proposition
i försvar. Sedan dess har äfven en talare yttrat sig i samma anda som
Hans Excellens utrikes-statsministern; och jag kan således fatta mig mycket
kort.
Jag håller Stats-Utskottets Herrar ledamöter räkning derför, att de
i allmänhet med afseende på de betydande utgifter, som förestå oss, prutat
litet på budgeten. Vår närvarande fiuansiela ställning är visserligen
vacker, men vi måste vara beredda på mindre goda tider; och det är
således, i min tanke, icke*tvifvelaktigt att Utskottet härvidlag följt en
riktig och sund grundsats. Men härom är det i sjelfva verket icke frågan,
hvad nu förevarande anslag beträffar. Stats-Utskottet bär tillstyrkt
Riksdagen att bevilja de 40,200 kronorna, som Kong! Maj:t begärt, men
endast såsom ett “tillfälligt anslag till öfvergående utgifter1, således under
förhoppning att anslaget skall kunna indragas; och det är häri, som Utskottets
förslag skiljer sig från Kongl. Maj:ts. Men hafva vi då verkligen
någon anledning att hoppas på en sådan indragning? Har icke Hans
Excellens utrikesministern förklarat, att denna indragning är alldeles
omöjlig? Och hafva vi förtroende för honom, månne icke denna förklaring
är alldeles tillräcklig för att kunna förmå oss att bifalla regeringens
förslag? Men, har en talare sagt, anslaget borde uppföras under den af
Utskottet föreslagna rubriken, för att derigenom åstadkomma eu annan
anda inom vår diplomati. Jag får i anledning häraf saga, det äfven jag
för min del önskar att bland våra diplomater eu anda måtte gorå sig
gällande, som öfverensstämmer med vår nuvarande ståndpunkt i det Europeiska
statssystemet, det vill säga eu sådan, som företrädesvis afser att
tillgodose våra kommersiela intressen, vår samfärdsel med andra civiliserade
nationer, de hufvudsakliga intressen som vi numera hafva att i främmande
länder bevaka; men jag tror icke att det målet vimies genom det
medel, Stats-Utskottet bär tillstyrkt. Eu annan ärad talare bär sagt, att
vi derjemte måste upprätthålla vår nations värdighet, och detta icke endast
inför bofven, utan jemväl inför nationerna. Men vilja vi detta— och jag
för min del instämmer härutinnan med honom — sfi är det icke skäl, i synnerhet
etter utrikesministerns nyss lemnade förklaring — och vi måste väl höra tro
hans omdömen i detta fall — att nedsätta anslaget. Låtom oss hus
-
Den 2G Februari.
267
hålla här hemma i landet, inomhus så att säga, huru mycket som helst;
jag är gerna med derom, ja mycket gerna, så snart det gäller besparingar,
som kunna och böra göras, men då fråga är om att visa oss inför
utlandet, då, mine Herrar, är jag icke med, ty jag anser det icke värdigt
hvarken oss sjelfve med afseende på den ställning vi intaga i de skandinaviska
länderna, eller den stat, som jemte oss deltager i kostnaderna för
denna representation. Det har blifvit sagdt, och det torde ej kunna bestridas,
att vår nuvarande utrikesminister så väl på sin förra post som på
den nuvarande visat tillmötesgående och att han aldrig visat sig vilja gå
i någon annan riktning än den vi önska, utan alltid arbetat för befordrandet
af våra verkliga intressen i utlandet. Är det då väl rätt af oss
att nu söka visa honom en annan väg, och kunna vi icke, om vi så vilja,
visa honom den på något annat sätt, än genom att indraga detta anslag,
hvarigenom för befordrandet af landets kommersiela intressen i främmande
länder ingenting vinnes, men svårigheter tvärtom uppstå att i dessa
länder på ett värdigt sätt representera vårt eget. Jag tillstår visserligen,
att äfven jag någon gång haft den tanken, att ministrarne på främmande
orter ej hade så mycket att göra; men jag har af Hans Excellens
utrikesministerns anföranden här i afton blifvit öfvertygad, att de, om de
också, som man siiger, icke hafva sysselsättning från morgon till qväll,
dock vid många tillfällen äro af mycket stor nytta. Vill man att vår
handel på utlandet skall förkofras, vårt deltagande i den stora verlclsliandeln
tillväxa, att våra representanter på främmande orter skola kunna
upprätthålla vårt lands anseende och göra sin röst gällande, så måste
man ock sätta dem i tillfälle att på ett landet värdigt sätt derstädes
kunna uppträda.
Beträffande pensionsstaten skulle jag deremot, i likhet med de af
Stats-Utskottets ledamöter, som här yttrat sig, önska någon förändring;
eu eller annan post af denna stat synes mig verkligen — jag vill icke
neka det — med nog frikostig hand utdelad. Men denna sak kan icke
aflijelpas i ett ögonblick. Hvad angår anslaget i dess helhet, är det, som
nämndt, i min tanke alldeles obestridligt att de ökade anspråken, de
ökade lefnadskostnaderna bär i Sverige äfven i andra länder gjort sig
gällande; prisstegringen utomlands är i sanning lika oerhörd som bär i
landet, allting bär der, alldeles som hos oss, blifvit mycket dyrare än
förr, ej endast i Paris, utan äfven i Wien, Berlin med ett ord i nästan
alla Europas hufvudstäder. Under sådana förhållanden kan det ej vara
rätt och billigt att minska anslaget till denna stat, i synnerhet dä alla
andra embets- och tjenstemaus löner ansetts så otillräckliga, att ett särskildt
så kalladt dyrt id stilla gg för dem vore af nöden. För min del är
jag öfvertygad att Hans Excellens utrikes-statsministern beträffande pensionsstaten
skall visa samma tillmötesgående mot de önskningar, hvilka
här blifvit från mer än ett håll uttalade, som han visat i så många andra
afseenden; men må vi icke begära detta tillmötesgående på sådant sätt,
att vi nedsätta ett anslag, lian förklarat för alldeles nödvändigt, så vida
detsamma skall uppfylla det dermed afsedda ändamålet.
Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr A. Rundbäck: Det är naturligt att jag, såsom representant
268
Den 26 Februari.
för några små småländska småstäder, icke gerna kan vara mycket bevandrad
i de diplomatiska hemligheterna. Jag måste derföre, för att kunna bestämma
mitt votum i frågan, hysa förtroende till någon annan, som förstår
de sakerna bättre än jag. Valet står då mig öppet emellan min,
granne här bredvid mig på smålandsbänken och Hans Excellens utrikesministern.
Den förre har förklarat, att han under sina resor i utlandet
i flera hufvudstäder försökt att komma i umgänge med våra diplomater
derstädes, men icke lyckats. Häri ligger dock icke någon rekommendation
för hans diplomatiska auktoritet, det bevisar på sin höjd endast eu
otur för den värde talaren att icke hafva under sina resor kommit i
finare umgänge. Samma otur har han äfven i dag haft i sina diplomatiska
funderingar. Sålunda har han föreslagit att skicka en generalkonsul
till Iionstantinopel, ehuru ingen sådan derstädes blir mottagen. Vidare
har han velat sända en diplomatisk agent till Alexandrin, hvilken icke
heller der mottages, och slutligen har han nödvändigt velat att vi skola
hafva eu dyrt aflönad konsul i Newyork, fastän den, vi för närvarande
hafva derstädes och som utmärkt väl sköter sin befattning, enträget undanber
sig all aflöning. Att få höra dylika förslag till besparingar är visserligen,
i synnerhet då de komma från en medlem af Stats-Utskottet.
ganska roligt; men icke leda de precist till det ä-yftade målet, Jag för
min del måste derföre vända mig med mitt förtroende till Hans Excellens
utrikesministern. Jag har dessutom härtill eu särskild anledning dels i
de goda skäl, Hans Excellens anfört i sitt yttrande i frågan till statsrådsprotokollet,
dels i det öfvertygande sätt, "hvarpå Hans Excellens vederjagt
de under diskussionen framkastade lösa påståenden, som hittills den*
ena riksdagen efter den andra framkommit från personer här i Kammaren,
hvilka gorå sig min utaf att vara så kloka i allt hvad som rör
de utrikes angelägenheterna, men som, då de råka ut för en ändå mera
erfaren man, än de sjelfve anse sig för, snart visa sig vara föga mera
försigkomna skolgossar än vi andra äro Utrikesministern har hittills
visat sig förtjent af vårt förtroende — flere talare från Stats-Utskottet
hafva intygat detsamma — Utom oss derföre äfven i handling visa, att
vi anse honom förtjent deraf.
I förhoppning att så skall ske, yrkar jag för min del bifall till KongL
Maj:ts förslag.
Herr O. B. Olsson: Hans Excellens utrikes-statsmiuistern har förklarat,
att, om Stats-Utskottets förslag i afseende på denna hufvudtitel
skulle af Riksdagen bifallas, så skulle en brist af 57,000 R:dr i utrikesbudgeten
uppkomma, och att, om det af en annan talare gjorda yrkandet
om indragning af en af våra ministerposter i utlandet antoges, en besparing
af 6,000 R:dr skulle göras, men det oaktadt eu ganska betydande brist
förefinnas. Huru denna brist skall fyllas, kan jag visserligen icke föreslå,
men vagar tro, att väsentliga besparingar skulle kunna göras i utgifterna
för konsulaterna. Att denna tanke är riktig, vågar jag icke bestämdt
påslå, men att den icke saknar all grund torde framgå af nedanstående
siffror och Kommerskollegii embetsberättelse angående den utrikes handeln
och sjöfarten under år 1871, således en icke synnerligen aflägsen tid. I
Den 26 Februari.
269
Helsingfors aflönades detta år den svenske konsuln med 2,650 riksdaler
Hamburger-banko, eller 10,600 riksdaler, men hade icke under året mottagit
eller afsändt liera än 65 fartyg och i hela distriktet 370. I Petersburg
uppgick antalet ankomna och afgående fartyg till 411 och inom
distriktet till 500; men konsuln derstädes hade ingen aflöning. 1 Köpenhamn
underhöllo Sverige och Norge en konsul med 3,200 riksdaler Hamburger-bankos
lön, eller 12,800 riksdaler, som visserligen under året haft
att på platsen mottaga, 1,053 fartyg, men som utom denna lön på stat,
uppburit lästafgifter till ganska högt belopp. I Archangel fans en konsul,
aliönad med 2,500 riksdaler Hamburger-banko eller 10,000 riksdaler;
antalet fartyg uppgick till 144 och i hela distriktet till 195. Konsuln i
Odessa, som icke var afiönad, hade mottagit och alsändt från platsen 84
fartyg och inom hela distriktet 199, konsuln i Riga, ej heller atiönad,
men haft att på platsen möta 444 och inom hela distriktet 548 fartygskulle
kunna åberopa liera andra exempel. I Malta lins en konsul med
8,000 riksdaler eller 2,000 riksdaler Hamburger-banko i aflöning, som
under året ej haft att göra med liera än 10 svenska och norska fartyg,
i Tunis eu konsul med 6,000 riksdaler eller 1,500 riksdaler Hamburgerbankos
lön och 5 fartyg att ombestyra, i Algier eu konsul med 2,750
riksdaler Hamburger-banko, eller 11,000 riksdaler i lön, och 8 fartyg att
behandla. Vid sådant förhållande tyckes det mig, som kunde åtskilliga
förändringar och besparingar göras i denna stat; ty sådan den nu är,
händer det ju ofta att på platser der de förenade riken Sverige-Norge
drifva betydligt stor sjöfart linnes å ena stället eu drygt aflönad konsul
och å andra en sådan utan någon aflöning alls. Äfven finner man på
flera platser konsuler med ganska stor aflöning, som endast hafva att
möta ett fåtal fartyg, hvarföre deras konsulatbestyr måste vara mycket
ringa. Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena: En ärad
talare på elfsborgsbänken, Friherre Ericson, vände sig med några vänliga
ord till mig och yttrade att han ansåg, att jag skulle vara en lämplig
person att börja bryta den diplomatiska etiketten och att häri skulle
ligga en fördel för staten. Jag får i anledning häraf förklara, att jag
tvärtom auser det af den allra högsta vigt för en stat, i synnerhet då
flan, såsom förhållandet är med Sverige, icke tillhör de allra mäktigaste,
att icke bryta med den diplomatiska etiketten; ty det är just denna etikett
som tillförsäkrar representanterne för alla stater samma aktning och
samma behandling. Skulle vi deremot följa den ärade talarens råd, så
tror jag, att vi sjelfva skulle blifva de förste, som finge ångra det.
Samme ärade talare yttrade vidare, att, om våra diplomater i utlandet
skickade hem några rapporter rörande handelsförhållandena i det.
land, der de äro anställde, så fick man åtminstone här i landet ej veta
af dem. Utrikesdepartementet låter dock hvarje år trycka en tern ligen
Tjock bok innehållande dylika rapporter från våra diplomatiska agenter —
jag har just nu eu sådan bok liggande här framför mig, den sist utgifna
— och annonserar i alla större tidningar, att densamma är att i departementet
erhålla gratis; men jag har med ledsnad sett, att den har så
liten åtgång, att t. ex. af förlidet års upplaga endast sex exemplar blifvit
Den 26 Februari.
270
reqvirerade, eu omständighet som åtminstone icke tyckes utvisa något
stort intresse hos allmänheten för kännedomen om denna del af våra
utrikes angelägenheter.
En annan ärad talare på calmarbänken, Herr Key, hvilken jag äfven
får tacka för några särdeles förbindliga ord till mig, upptog ännu en
gång frågan om anställande af en diplomatisk agent i Alexandrin och
slutade med att säga att, ehuru ingen diplomatisk beskickning nu funnes
på denna plats, det dock kunde vara skäl att försöka dermed. Jag undrar
dock, om han skulle vilja göra ett sådant försök, ty det skulle
verkligen vara detsamma som en krigsförklaring från Sverige mot Turkiet.
Egypten är nemligen, som bekant, ej eu sjelfständig stat, utan ett lydland
under Turkiet; och hos andra än suveräna stater kunna, enligt den
nu gällande iiiternationela rätten, dylika sändebud ej anställas. Eu
diplomatisk agent i Egypten skulle, vid sådant förhållande, innebära en,
åtminstone indirekt, krigsförklaring från vår sida mot Turkiet; och eu
dylik åtgärd skulle jag för mbl del icke kunna tillstyrka.
Samme ärade talare yttrade äfven, att våra ministrar i utlandet om
somrarne ofta äro borta från sina platser och åberopade som bevis härför
sin egen erfarenhet under sina utländska resor. Jag erkänner att så
är förhållandet; de fleste af våra ministrar utomlands erhålla vanligen
midt under sommaren permission på några veckor eller månader. Men
långt ifrån att anse detta för oriktigt, uppmuntrar jag dem till och med
till dylika permissionsansökningar; jag önskar nemligen att hvar och eu
af dem må blifva i tillfälle att emellanåt komma hem till Sverige, så att
man icke må kunna säga att de stadna i åratal i utlandet utan att någonsin
besöka sitt fädernesland, att de upphört att vara svenskar, att de
icke längre känna till sitt eget land o. s. v. Det finnes dessutom i alla
länder eu tid af året, då så att säga en allmän ledighet från arbete i
större eller mindre män eger .ruin, då affärerna stå stilla, då representationen
slutat sitt arbete och till och med regeringens egna ledamöter
behöfva en liten tids hvila och rekreation; och då kunna val äfven våra
ministrar i utlandet behöfva någon ledighet. Legationerna stå ju i alla
fall icke tömma: chargés d’affaires få då försöka sig, och de, som möjligen
finska att utbyta våra ministrar mot chargés dhffaires, hafva ett tillfälle
att öfvertyga sig om, huruvida de senare i allmänhet äro mera
lämplige än de förre att representera våra intressen hos främmande
stater.
Den ärade talaren vidrörde slutligen äfven pensionsstaten, mot hvilken
lian framställde åtskilliga anmärkningar. Jag vill visserligen icke taga i
försvar alla de särskilda poster, som äro upptagne på denna stat, men
tron mig dock böra fasta uppmärksamheten vid att våra diplomatiska
tjensteman, och äfven konsulerna, icke hafva samma tillfälle som de civile
tjenstemäunen bär hemma att vid inträffande sjukdom skaffa sig vikarier,
som sköta tjenstår för dem huru länge som helst, kanske i flera år. Om
den diplomatiske agenten blifver sjuk, eller af ålder eller någon annan
orsak oförmögen eller mindre lämplig för tjenstgöringen, så går det icke
an att behålla honom qvar på platsen; lian måste ersättas med eu annan,
som lian fullgöra tjensten. Diplomaten står ensam derute i det främmande
landet som representant af de förenade rikenas intressen, och på
Den 26 Februari.
271
en sådan plats går det icke för sig att hafva en person, som ligger till
sängs hela året om eller icke alltid är fullt tjenstbar; lian måste pensioneras.
Och denna pensionering kan icke bestämmas efter olika gran-''
der för Norge och för Sverige, ty diplomatien är gemensam för båda
rikena, den måste bestämmas efter samma grund för Sverige som för
Norge, nemligen det af Kong! Maj:t sanktionerade pensionsreglementet
för de förenade rikenas representanter i utlandet. Hvad särskildt beträffar
den af talaren åsyftade personen, som varit endast tretton år i
tjenst, men ändå såsom talarens ord, om jag minnes dem rätt, folio, fått
en icke så liten pension, så kan jag nämna att denne man är 65 år gammal
och, fastän han icke varit konsul i mera än 13 år, efter våra förhållanden
här hemma pensionsmessig. lian hade sent kommit in på deri
bana lian nu lemnat, och skulle han hafva t]enat qvar der, till dess
på grand af sin tjenstgöring blifvit berättigad till pension, så hade han
fått tjenstgöra, till dess lian blifvit mellan 80 och 90 år gammal; men
man ansåg icke att han borde tjena längre än krafterna räckte och pensionerade
honom derföre vid 65 års ålder, således ej förr än då han uppnått
deri vanliga pensionsåldern.
Hvad angår representanten på clnistianstadsbänken, Herr Ola Bosson
Olsson, så bär han fullkomligt missförstått mitt förra yttrande. Men då
det icke torde inverka på afgöraudet af den nu föreliggande frågan att
upprepa för honom detsamma, så vill jag inskränka mig till att endast
bemöta hans anmärkningar i afseende på konsulsstaten. Han ansåg först
och främst, att, för bestridande af utgifterna under ministerstaten, betydliga
indragningar skulle kunna göras på konsulsstaten. Den utvägen
vore, jag medgifver det gerna, rätt beqväm, men den både den stora olägenheten
att vara helt enkelt omöjlig utan öfverträdelse af gällande föreskrifter
för användningen af medlen; ty enligt dem får icke eu enda
skilling dragas från den ena staten för bestridande af utgifterna under
den andra. Kunna indragningar göras på konsulsstaten, så komma de
denna stat till godo, men kunna alldeles icke användas som ersättning
för de 40,200 kronor, hvarmed Utskottet vill minska anslaget till ministerstaten.
Samme värde talare uppläste en del af den reservation minoriteter!1
af sistlidne års statsrevisorer afgifvit i frågan om regleringen af konsulsstatens
aflöning. Reservanterne, hvaribland äfven den ärade representanten
sjelf, ‘ hafva utgått från den synpunkten, att lönerna för de afiönade
konsuierne borde bestämmas efter antalet fartyg, som besökte de under
konsulatet lydande hamnarne, och i sådant syfte upprättat eu tabell,
hvaraf talaren uppläste eu del för att visa, det en sådan grund för afl ö
uingen
nu icke är gällande. Det enda, som här vid lag kan förundra mig,
är att någon af revisorerne någonsin kunnat komma på en sådan tanke.
Jag skall strax! visa, huru orimlig don är. Hade den värde talaren sjelf
eller någon annan af reservanterne velat hedra mig i Utrikes-departenientct
med en half timmas samtal i frågan, i stället för att sätta sig''
ned och skrifva ihop denna långa reservation med alla dessa siffror och
uträkningar, Indika helt säkert kostat dem icke så litet tid och arbete,
så är jag nästan öfvertygad att den aldrig hade blifvit skrifveri.
Men kanske de finnas, som tycka att det är roligare att sätta
27a
Den 26 Februari.
ihop ett sådant der opus, än att göra sig det besväret att begära
upplysningar, som kanske skulle hafva haft till följd, att det aldrig kommit
till stånd 1
Jag har icke gjort mig besväret att kontrollera alla de i reservationen
förekommande siffrorna och vill derföre endast fästa mig vid dem
som återfinnas på sidan näst framför tabellen angående afiöningarne åt
generalkonsulerna i Lissabon, Italien, Konstantinopel, Athen och Washington.
Af desssa fem sifferuppgifter äro, såsom en hvar lätt kan öfvertyga sig
om genom eu jemförelse med bilagan N:o 2 c till Kong!. Maj:ts nådiga
proposition angående statsverkets tillstånd och behof, ej mindre än tvänne
oriktiga. Generalkonsuln i Konstautinopel, som tillika är ministerresident
i Turkiet, är såsom generalkonsul ej, såsom reservanterne uppgifva, aflönad
med 4,50U riksdaler Hamburger-banko eller 18,000 kronor, utan med
2,500 riksdaler Hamburger-banko eller 10,000 kronor, och generalkonsuln
i Italien har ej, såsom envoyé och minister i Rom, hittills uppburit 4,100
riksdaler Hamburger-banko eller 16,400 kronor i lön, utan 4,700 rikdaler
Hamburger-banko eller 18,800 kronor. Hå utaf dessa fem sifferuppgifter
tvänne äro uppenbart oriktiga, torde det vara ursäktligt, att jag ej kan
hysa stort förtroende till de många siffrorna i sjelfva tabellen; men det
kan för öfrigt för frågans bedömande vara alldeles likgiltigt. Jag öfvergår
nu till sjelfva kärnpunkten af reservationen.
Reservanternes grundtanke är, som nämndt, att konsulernes aflöning
skall bestämmas efter antalet fartyg, som besöka konsulatets hamnar.
Följden häraf skulle blifva att de konsuler, som haft att mottaga det
största antalet fartyg och således haft de största inkomsterna af skeppsumgälder,
äfven skulle få de största lönerna, de deremot, som endast
haft ett mindre antal fartyg och således ringa inkomster, de minsta. De
senare kunde således få så godt som intet att lefva af, och det kan väl
ändå icke vara meningen.
För att visa huru föga berättigade reservanternes anmärkningar äro,
skall jag granska förhållandet med de af den ärade talaren främst uppräknade
posterna. Tabellen börjas med generalkonsuln i Helsingfors, som
uppgifves hafva en aflöning af 2,650 riksdaler Hamburger-banco. Denna
första siffra är således oriktig och borde vara 2,500. Om antalet af våra
fartyg, som besökte denna och öfrige hamnar inom distriktet är mindre
än inom några andra konsulatdistrikt, finnes det andra och giltigare grunder
för bedömandet af vigten och betydelsen af denna plats. Yi veta
alla, hvilka nära band som under århundraden förenat och ännu, om
också ej så mycket som förr, förenar Finland med Sverige, huru många
och stora enskilda intressen vi der ännu hafva att bevaka, hvilken mängd
af landsmän vi der hafva, huru betydande handeln och samfärdseln med
detta land än i dag äro. Jag tror att vid sådant förhållande hvarje
svensk måste önska att, såsom representant för vårt land inom Finland,
ega eu svensk embetsman och icke blott eu köpman i Helsingfors. Dernäst
i ordningen kommer Petersburg. Antalet fartyg var der stort, men
generalkonsuln ej aflönad. Yi hafva den lyckan att i Petersburg ega en
svensk generalkonsul, chef för ett af de förnämsta och mest ansedda handelshusen
på platsen och svensk till själ och hjerta, ehuru född och uppfostrad
i Ryssland hos fadren, som äfven var eu utmärkt generalkonsul.
Fn
Den 2 G Februari.
273
En man med hans anseende inom affärsverlden, med hans gästfrihet och
välvilliga tillmötesgående mot alla landsmän torde svårligen kunna ersättas
med eu dit utsänd aflönad tjensteman, som troligen kornme att kosta 25
å 30,000 Kali'' om året. Den nuvarande generalkonsuln kan ej blifva aflönad
utan att nödgas upphöra med sin affärsverksamhet, något som han
naturligtvis ej vill underkasta sig. Det skulle dröja många år, innan den
nye generalkonsuln iärt sig ryska språket och skaflat sig samma relationer
inom affärsverlden som den nuvarande oaflönade innehafvare!! af platsen,
hvars inflytande han troligen i alla fall aldrig komme att uppnå. Arcliangel
nämndes dernäst, der vi hafva eu aflönad konsul, men icke något
stort antal fartyg. Men, mine Herrar! Archaugel är eu ytterst vigtig plats,
om icke så mycket för Sverige, så dock för Norge. Det lärer väl icke
finnas någon bland eder, som icke hört talas om att svårigheter tidtals
uppstått mellan Norge och Ryssland, lätt förklarliga till följd af gränsförhållandena
och de undantagsbestämmelser, som äro gällande för handeln
och fiskerierna längs den nordligaste kusten. Kyssarne från trakten af
Hvita hafvet hafva nemligen särskilda förmåner i afseende på handeln på
norska kusten, och norrmännen på samma sätt i fråga om handeln på
kusterna af Hvita hafvet. Det är derföre för Norge nödvändigt att i Archangel
finnes eu ytterst vaksam, pålitlig och skicklig representant, som
har ögonen med sig, är mäktig de båda språken och i grund känner de
förhållanden, i hvilka alla dessa norska fartyg, som besöka hamnarne inom
distriktet, till följd af nyss nämnda undantagslagstiftning, kunna råka.
Att hafva en infödd norrman på denna plats, i betydelse jemförlig med
många diplomatiska poster, är således för Norge af den allra största vigt.
Men härför erfordras att konsuln skall vara aflönad af staten, ty hans
inkomster af fartygen, som besöka distriktet, äro högst ringa, enär de
flesta bland dem endast äro fiskarefartyg och till följd häraf erlägga endast
obetydliga utgifter. Indrages aflöningen från staten, skulle det derföre
för platsens innehafvare återstå så litet att lefva på, att det sannolikt
blefve omöjligt att finna någon lämplig person, som ville mottaga befattningen;
man blefve tvungen att vända sig till en köpman på platsen,
hvilket åter skulle hafva till följd att de förenade rikena ej längre komme
att representeras af någon af deras egna landsmän, ty i Arckangel lärer
hvarken finnas något svenskt eller norskt handelshus.
Jag har inskränkt mig till dessa tre fall, såsom de i främsta rummet
af talaren anförda, och vill icke trötta Kammaren med en granskning af
alla de öfriga, ehuru de utan svårighet skulle kunna vederläggas med
lika goda skäl.
Öfverläggningen förklarades slutad. I enlighet med de meningar, som
derunder blifvit framställda, gaf Herr Talmannen propositioner så väl på
bifall till Utskottets hemställan, som jemväl på yrkandet att, med afslag
å berörda hemställan, för så vidt den rörande ifrågavarande moment skilde
sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställning, samma nådiga framställning
måtte oförändrad bifallas. Herr Talmannen fann svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den senare meningen. Votering blef emellertid
<? gård, med anledning hvaraf, och efter fättadt beslut att bifall till UtRiksd.
Prot. 1874. 2 Afd. 1 Band. 18
274
Den 26 Februari.
skottets förslag Hage uppställas såsom ja-proposition, eu så lydande omröstningsproposition
nu uppsattes, justerades och anslogs.
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
under Litt. a i dess utlåtande N:o 15,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
så vidt den rörande ifrågavarande moment skiljer sig från Kongl. Maj:ts
nådiga framställning, bifallit samma framställning oförändrad.
■ Omröstningen företogs och visade 68 ja mot 91 nej; och hade Kammaren
alltså beslutit i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Litt. b.
Bifölls.
Den vid utlåtandet fogade tabell lades till haudlingarne, med förbehåll
om den ändring deri, som blefve en följd af Kammarens i afseende
å mom. a fattade beslut.
§ 6.
Förekom till behandling Stats-Utskottets utlåtande N:o 11, med anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anvisande af medel för
Sveriges deltagande i 1876 års verldsutställning i Philadelphia.
Ordet begärdes af
Herr Statsrådet Bergström, som yttrade: Uti det föredragna betänkandet
har Stats-Utskottet ansett sig icke kunna biträda förslaget om
Sveriges deltagande i utställningen i Philadelphia, utan hemställt, att
Kongl. Maj:ts nådiga framställning icke måtte af Biksdagen bifallas. Då
jag nu går att framställa yrkande om afslag å detta Stats-Utskottets betänkande
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition, vill jag icke inlåta mig
på någon kritiserande och genomgående granskning af de skäl, Utskottet
anfört till stöd för sitt afstyrkande utlåtande, utan låta dessa skäl gälla
hvad de kunna. Jag underlåter så mycket hellre en sådan granskning,
som det visat sig, att derigenom ofta framkallas bitterhet hos den granskade
och det i allmänhet icke är min mening att framkalla någon bitterhet
i öfverläggningarne, allraminst i denna fråga, i hvilken jag tror att
vi lugnt kunna utbyta och vexla skal och åsigter. Jag vill låta Utskottets
tvekan att tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition vederfaras all
Den 2*) Februari.
275
rättvisa. Det kan med skäl sägas, och det torde också under fortgången
af debatten möjligen blifva sagdt, att Kong). Maj:t underlåtit framlägga
en beräkning af de kostnader, som erfordras för Sveriges värdiga deltagande
i expositionen. Jag vill härvid på förhand erinra att, så vidt
Kongl. Maj:t skulle blifva i tillfälle att inom den tid, amerikanska regeringen
begärt, eller inom den 4 Mars, lemna svar på hennes inbjudning,
det icke varit möjligt att företaga en sådan beräkning, äfven om materialier
dertill hade varit att tillgå. Men liksom Utskottet sjelf erkänt, att
beloppet af kostnaden icke kan med någon säkerhet beräknas, så får jag
tillstå, att jag icke anser det möjligt att uppgöra eu noggrann och tillförlitlig
beräkning deröfver, förrän en komité blifvit tillsatt och möjligen
också en af hennes medlemmar, såsom amerikanska regeringen föreslagit,
afrest till Pkiladelphia för att på stället taga kännedom om der gängse
prishållanden, såsom platshyror m. in. dylikt, Att af representationen begära
förslagsanslag, är en grannlaga sak, och jag vet särskild^ att denna
Kammare icke gerna beviljar sådana anslag; men det ligger i sakens
natur, att ifrågavarande anslag måste blifva ett förslagsanslag; hvadan
nödigt är att kostnadsberäkningen blifver uppgjord med så stor noggrannhet
som möjligt, så att anslaget må så litet som möjligt öfverskridas.
Dessutom antog regeringen, som fann det nödvändigt för Sverige att deltaga
i denna utställning, att kostnaden icke skulle kunna blifva så stor,
att landet icke förmådde bära densamma.
Jag håller före, att det knappast varit möjligt för regeringen att afstå
inbjudningen, och ber att nu få framställa några synpunkter, hvarur
frågan, enligt regeringens åsigt, kan och bör betraktas. Jag torde då
först få erinra, att det tinnes förmåner och fördelar af en så immateriel
beskaffenhet, att värdet af deras tillgodonjutande icke kan uppskattas i
kronor och oren; och ett sådant fäll är verkligen, enligt min åsigt, här
för handen. Men äfven i materielt hänseende torde det icke vara likgiltigt,
om Sverige deltager i denna utställning eller icke. Alla myndigheter,
bvilka yttrat sig i frågan och som hvar och eu i sin mån kunna
anses som målsmän för den svenska industrien och de svenska näringarne,
hafva påpekat vigten utaf att vi icke uteblifva vid detta tällingsmöte. Af
erfarne affärsmän har jag hört yttras, att det svenska jernet håller på
att utträngas från den amerikanska marknaden; det kunde derföre äfven
af denna anledning vara skäl att erinra nordamerikanarne om hvad vi på
den fredliga utvecklingens område kunna åstadkomma. Och så är förhållandet
i många andra afseenden. Jag vill icke tala om den smärta,
de många tusental fordna svenska medborgare, hvilka funnit ett hem hinsidan
verldshafvet, skulle röna, om de vid den allmänna täfiingsfesten i
det nya fäderneslandet skulle sakna sitt moderland.
Slutligen må det tillåtas mig att påpeka de skäl, som ur internationei
synpunkt tala för att icke tillbakavisa den inbjudning, som utgått från Amerikas
regering. Nordamerikanska kongressen har besluta att, till ärande af hundrade
årsdagen af sjelfständighetsförklaringen, inbjuda nationerna till eu täflingsfest
till fromma för freden, civilisationen och folkens inbördes vänskapliga
beröring. Denna inbjudning har Nordamerikanska Förenta Staternas
president låtit till Kongl. Maj:ts regering framföra så väl genom vår minister
i Washington som ock genom amerikanske ministern härstädes.
276
Den 20 Februari.
med uttryck af amerikanska regeringens lifiiga önskan om Sveriges deltagande
i den tillänmade utställningen. Mellan Nordamerikas Förenta
Stater och Sverige har, så långt mina historiska insigter räcka, aldrig råd t
något ovänskapligt förhållande, tvärtom hafva dem emellan alltid funnits
de största sympatier. Sverige var den andra staten i ordningen, som erkände
Nordamerikas Förenta Stater såsom en sjelfständig nation, och
sympatierna emellan de tvenne nationerna hafva sedan dess alltjemt vuxit.
Jag har t. ex. hört personer, som lefvat inom regeringskretsarne i Washington
försäkra, att Sveriges sändebud der alltid intagit en framstående, exceptionel
ställning, ingalunda betingad af vårt lands betydenhet och maktställning.
Vi veta ock, att i nordamerikanska senaten väckts fråga om,
att den amerikanska ministerplatsen i Sverige skulle upphöjas till eu
gesandtskapsplats; och Herrarne torde kanske känna, att Nordamerikas
nuvarande minister här i Sverige gör sig eu ära utaf att studera vårt
lands språk samt följa alla företeelser inom Sverige, de må tillhöra hvilket
område som helst, med uppmärksamhet och derom underrätta sitt lands
regering. Mången framstående medborgare i Nordamerika blickar tillbaka
på vårt gamla land med samma känslor af intresse och deltagande, som
i fordna tider medborgaren i en mäktig blifven grekisk koloni blickade tillbaka
på den gamla moderstaden i det egentliga Hellas. Amerikas fornforskare
studera med intresse leinningarne efter den svenska kulturen på Amerikas
jord. Man har valt icke verldsstaden Newyork, utan Philadelphia till plats
för expositionen. Med sådana förhållanden för ögonen skulle man nästan
känna sig frestad antaga, det detta val utgör eu den finaste courtoisie mot
Sverige. Vi veta, att just trakten omkring Philadelphia är en för svenska
minnen klassisk och helig mark. Ännu står vid Svenssonsgatan i Philadelphia
en kyrka, kallad svenska kyrkan, som erinrar om den tid, då vi drömde
vår korta, stonnaktsdröm. då vi diktade storverk. Så stora sympatier böra
icke förspillas. Vi lefva lyckligtvis i det bästa förhållande till alla främmande
makter och vi hoppas alla, att detta lyckliga tillstånd allt framgent
måtte fortfara. Men hvem vågar i denna vexlingarnes verld förlita
sig på de menskliga tingens o föränderlighet! Måhända skulle framdeles
den tid kunna komma, då vi med glädje skulle so det väldiga stjernbaneret
svaja bredvid den blå-gula flaggan. Här erbjuder sig ett lämpligt tillfälle
för Andra Kammaren att tillgodose fosterlandets ära och intresse. Ytterst
smärtsamt skulle det deremot vara för Kongl. Maj:ts regering att till den
amerikanska nödgas frambära ett afslag å dess inbjudning; ty, huru än
ett afslag komme att formuleras, skulle dock ur svaret framskymta, att
val Sveriges regering, men icke dess representation eller åtminstone ej
Riksdagens Andra Kammare vore hugad att antaga deri gjorda inbjudningen
till deltagande i verldsutställningen i Philadelphia. Jag hyser dock
den förhoppning, att Andra Kammaren, oaktadt Stats-Utskottets afstyrkande
utlåtande, skall lemna sitt bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Ett
sådant bifall innebure äfven ett löfte å Riksdagens sida att sedermera
bevilja de ytterligare anslag, som för ändamålet befinnas erforderliga; och
ett sådant löfte, derest det nu, såsom jag hoppas, kommer att gifvas, skall
— jag är derom förvissad — äfven i sin tid af Riksdagen blifva infriadt.
Hvad på mig ankommer skall jag, så vida jag kommer att taga ytterligare
Den 2 G Februari.
277
befattning med detta ärende, till nästkommande riksdag försöka att uppgöra
en så noggrann beräkning som möjligt öfver det anslagsbelopp som
för ändamålet ytterligare erfordras, på det att det statsanslag, som då
kan komma att beviljas, ej måtte i någon nämnvärd mån behöfva öfverskridas.
Jag hemställer om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Hedin: Herr Talman! Den hemställan, hvarmed Stats-Ut
skottets
utlåtande slutar, har jag ej på annat sätt kunnat för mig förklara,
än så, att eu god och nyttig sak råkat komma i misshugg och
blifva ett offer för Utskottets i öfrigt utan tvifvel lofvärda bemödande
att, så vidt möjligt, inskränka den betänkligt utsvällande statsbudgeten.
Om ett sådant sträfvande i och för sig är intet annat än godt att säga;
— åtminstone skall jag blifva den sisto som derför riktar något klander
mot Utskottet. Men alltför ensidigt vidhållet, kan det komma att förhindra
verkligt grundlig pröfning af förekommande frågor. Detta är just
hvad som i detta fall synes mig hafva inträffat. Att Utskottet ej grundligt
undersökt sjelfva saken, det röjer motiveringen i utlåtandet, såsom
en granskning deraf skall visa. Jag går icke till denna granskning i någon
mot Utskottet fiendtlig afsigt; men skyldig aktning för Utskottet bjuder
mig att gifva fulla skäl för mitt yrkande om afslag.
Utskottet åberopar till en början Kommers-kollegii år 1872, med
anledning af vårt då ifrågasatta deltagande i Wien-utställningen uttalade
tvekan om gagriet af Sveriges uppträdande vid verlclsexpositionerna. Denna
tvekan stödde Kollegium bland annat derpå, att de störa utställningarne
i allmänhet icke skola hafva lemnat oss i utbyte mot kostnaderna “någon
nämnvärd materiel vinst11. Mot detta påstående anför jag till svar endast
den frågan: hur vet Kollegium det? Vidare menade Kollegium, att ett
land, sorn vore urståndsatt att sjelf inbjuda till en verldsutställning, endast
med eu viss varsamhet borde besluta sig att deltaga i dem, som
annorstädes hållas. Jag torde kunna tillåta mig att säga, att Kollegium här
förfallit i en liten — vi kunna kanske kalla det — tankesvaghet. Enligt
slutkonstens vanliga regler bör nemligen slutsatsen blifva jemnt upp motsatt:
eftersom vi ej mäkta hos oss samla all verldens folk till täflan sins
emellan och med oss, så låtom oss så mycket Krigare omfatta tillfället
att visa oss vid de utställningar, som de störa nationerna anordna. När
Kollegium ytterligare tycks lägga en viss vigt derpå, att utställningarne
förekomma i vidt skilda länder, så är detta blott en meningslös fras.
Ty om något i verlden, är väl handeln kosmopolit; icke äro våra handelsförbindelser
begränsade inom eu viss sammanhängande del af verlden;
de äro ju ganska betydliga med mycket aflägsna länder, rätt obetydliga
med åtskilliga närbelägna. Sådana voro skälen för Kollegiets tvekan; det
medgifves måhända, att starka voro de ej. För öfrigt gällde ju detta
tveksamma utlåtande eu annan sak, än den nu ifrågasatta, det gällde
utställningen i Wien. Om Utskottet anser Kollegiets meningar så vigtiga,
hvarför ej då gifva akt uppå, att Kollegium tillstyrkt deltagande i Philadelphia-utställningen,
tillstyrkt det hvarom nu är fråga?
Vidare har Utskottet åberopat Kongl. Maj:ts år 1872, äfvenledes
med anledning af den tillämnade utställningen i Wien, Riksdagen med
-
278
Den 26 Februari.
delade något tveksamma betraktelser. Men trots all denna myckna
tvekan beviljade ju 1872 års Riksdag icke mindre än 58,000 Rall- för
expositionsändamål, nemligen enligt Kong!. Maj:ts förslag 30,000 för Wienutställningen,
10,000 på enskild motionärs förslag till understöd för arbetares
resor till utställningarne, 18,000 R:dr förslagsanslag, af Kongl.
Maj:t begärda, för utställningen i Moskva. Och, livad mera är, men
hvad Utskottet, eget nog, alldeles glömt bort, år 1873 beviljades för utställningen
i Wien 100,000 R:dr; då var all tvekan borta lios Kong!
Maj:t, som begärde, hos Stats-Utskottet, som •— bestående af samma 24
personer som nu — enhälligt tillstyrkte, hos Kamrarne, som beviljadeanslaget.
Således, om den nu förevarande frågan skall bedömas och
afgöras efter precedensfall, så frågas: hvilketdera betyder mest, antingen
det att man år 1872 var något oviss i hvilken utsträckning man borde
underkasta sig uppoffringar för deltagande i Wien-utställningen, eller det
att man 1873 icke byste någon betänklighet? Naturligtvis lär det senare
betyda mest, derest man ej påstår, att beslutet 1873 var eu dumhet,,
men något sådant lär ingen påstå, liksom ingen nu lär önska, att vårt
uppträdande i Wien vore ogjordt och kostnaden derför besparad.
Men hitom oss lemna hela denna fråga om utställningen i Wien t.
För Sveriges deltagande i den amerikanska utställningen tala skäl, som
icke både någon vigt i fråga om Wien. Om man företager sig att efter
det sammanräknade in- och utförsels- eller hela handelsomsättnings-värdet
oi’dna de i tab. N:o ö alvar utrikes handels-statistik för 1871 uppräknade
tretiofyra främmande stater eller länder eller grupper af sådana,,
med hvilka vi då stodo i handelsförbindelse, så komma de Förenta Staterna
i det åttonde rummet, men de österrikiska staterna — i hvilkas
hufvudstad vi dock nyligen med ej ringa kostnad deltogo i en verldsntställning
— i det tjugondesjunde. Våra handelsförbindelser med Österrike
representerades af en summa, stor 87,243 R:dr, men vår handelsgemenskap
med Förenta Staterna af 12,751,310 R:dr. Handelsomsättningen
mellan Sverige och Förenta Staterna var mer än fyra gånger större,
än den mellan Sverige och Bremen, mer än dubbel mot den med Hamburg,
dubbelt större än mellan Sverige och Finland och bortåt dubbelt
större än mellan vårt land och Preussen samt närmare eu half gång
större än handelsomsättningen mellan Sverige och Ryssland; den utgjorde
tre fjerdedelar af handelsomsättningen mellan Sverige och Norge, drygt
tre fjerdedelar af den mellan Sverige och Frankrike, understeg den med
Belgien med blott 1 million och närmade sig den mellan Sverige och
Holland på knappa 3 millioner när. Se vi särskild! på vår utförsel, så
komma Förenta Staterna i sjette rummet bland de tretiofyra. Och under
sistlidet år hafva siffrorna höjt sig högst betydligt; enligt mig benäget
meddelade uppgifter skulle ensamt utförseln från Sverige 1873 ha uppgått
till nära nog in- och utförselns för år 1871 sammanlagda värde
eller till elfva och en half million R:dr, oberäknad! att svenskt jern till
ett värde af 4 millioner anses hafva blifvit från England utfördt till
Förenta Staterna.
Kanske skall någon svara, att några särskilda kraftansträngningar
ej äro af nöden, då våra handelsförbindelser med Amerika redan äro så
pass utvecklade, men deremot har jag tvänne erinringar. Först den, att
Den 26 Februari.
279
utsigterna till en vidgad marknad för våra alster äro större än i de flesta
andra länder. Det är visserligen ej sant, såsom man någon gång sagt,
att Förenta Staterna ej hafva någon annan historia än historien om deras
utbredning från Imf till Imf, från Atlantiska oceanen till den stilla; men
så mycket är sant i denna sats, att de äro och i hög grad bära prägeln
af ett ungt land. Hvad detta betyder för varubytet mellan landen, är
lätt insedt. Vi kunna i Förenta staterna iakttaga, efter en stor måttstock,
detsamma som i mindre skala visar sig i våra yngsta län, nemligen
en rask befolkningstillväxt, och denna betyder ökad efterfrågan å
våra produkter, ökad i en grad — om vi sköta saken rätt — hvaremot
endast Ryssland skall kunna förete en motsvarighet, Och för det andra
ville jag påminna derom, att det ju icke är blott inför amerikanarne vi
skola visa oss, ty till verldsutställningen kommer ju hela verlden, och att
äfven våra handelsförbindelser med helt andra delar af jordklotet, än
Förenta Staterna, kunna komma att draga nytta af vårt deltagande i
Philadelpha-utställningen.
Och det kan nu ifrågasättas, att vi skulle draga oss tillhaka! Det
är möjligt, att ett af de stora landen kan utan men göra det, ty hela
verlden vet ändå, hvad England, hvad Frankrike betyda i industriel! hänseende.
Vi deremot kunna det ej utan fara att blifva glömda, att förlora
det goda namn och rykte såsom industriidkande nation, som vi småningom
sedan tjugu år tillbaka förvärfvat, och sålunda till en del förspilla
frukten af redan vid föregående utställningar gjorda ansträngningar.
Men utom den kommersiela, har frågan äfven en annan sida, den
politiska. Förenta Staternas president har, som det heter i Kongl. Maj:ts
proposition, låtit inbjuda alla folk att i utställningen deltaga till “fromma
för freden, civilisationen och folkens inbördes vänskapliga beröring14. Fn
ädel tanke i vackra ord; men är den då också något mera än en illusion?
Jag anhåller att få, så godt jag kan, besvara denna fråga. Utställningarne
räkna, som bekant, ännu ej hundra års historia: den första
hölls i Frankrike, i republikens år V. Utan tvifvel var hon ett stort faktum,
men hvari såg samtiden hennes storhet? Derom upplyser oss ett
cirkulär från franska republikens inrikesminister, i hvilket han framhöll
såsom föremål för sine medborgares tillfredsställelse, att den franska industrien
genom sina framsteg bibragte arffiendens, England, storhet ett
känhart hugg — ja, förklarade att detta forsta försök lagt i dagen, att
Frankrikes manufakturer vore den arsenal, som skulle lemna de för England
mest olycksbringande vapen. Sådan var uppfattningen på den tiden,
att man — såsom Michel Chevalier, i den lysande inledningen till internationela
juryns rapporter öfver sista Paris-utställningen, utbrister — af
sjelfva industrien ville göra ett krigets och hämndens verktyg!
Hur fjerran stå vi ej från dessa tider och detta åskådningssätt, och
hur hafva ej verldsutställningarne, såsom på en gång uttryck af och
häfstänger för folkens solidaritet, medverkat till förvandlingen! Vi äro
fjerran ej blott från de tretioåriga, utan ock från de sjuåriga krigens
dagar: de gemensamma intressenas mer och mer finmaskade nät, som hreder
sig ut öfver jorden, tål allt mindre och mindre krigverkstygens ingrepp.
280
Den 26 Februari.
England och Förenta Staterna hafva också en gång, liksom England och
Frankrike, önskat hvarandra allt ondt. Men dessa stora nationer, som ej
länge sedan genom fördraget i Washington och skiljedomen i Geneve gifvit
menskligheten det i sitt slag största föredöme, skola nu i Philadelphia
mötas till fredlig täflan och på hundraårsdagen af oafhängighetsförklaringen
räcka hvarandra handen såsom bröder. Och från denna fridsfest,
der en ny paragraf skrifves i folkens heliga allians, vill man att vi skola
vara borta — borta, för att bli glömda.
Utställningen i Philadelphia skall, såsom Utskottet anmärker, ega rum
i en annan verldsdel. Ja väl, men på en plats som är gammal svensk
mark. blår William Penn började bygga Philadelphia, köptes ett stycke
jord, mellan Delaware och dess biflod Schuylkill, af tre svenskar, bröder
vid namn Svensson, medlemmar af den koloni, det Nya Sverige, som
Gustaf Adolf påtänkt och som i drottning Kristinas dagar planterades
på stränderna af Delaware. För etthundratjugufem år sedan berestes i
naturvetenskapligt ändamål dessa nejder af Linnés lärjunge, Benjamin
Franklins vän, ekonomie professorn i Åbo och ledamoten af svenska
vetenskapsakademien, Pehr Kalm. “Hela denna morgon11, skrifver han
den 15 Maj 1748 under färden uppför Delaware, “hela denna morgon
viste styrmannen, hvilken var född i Philadelphia, mig de ställen, hvarest
svenskar ännu bodde11. Der fuunos då ännu svenskar af den första i Amerika
födda generationen. I början af 1749 berättar professor Kalm om den
utflykt han företagit, för att träffa den 91-årige Nils Göstafsson, som
väl mindes den holländska tiden och som fört mycket timmer och bjelkar
till Philadelphia, då det började byggas, och som hört sin fader och
de andre berätta, huru de svenske nybyggare voro utrustade, då de
kommo till Amerika. Ännu på denna tid talades svenska språket, såsom
Kalm intygar, somligstädes nästan fullkomligt rent. Vi veta ju ock, att
för mindre än 50 år sedan lefde och verkade ännu deu siste från Sverige
till de svenska församlingarne utsände presten; det var år 1831,
han. högt, aktad och ärad, vid 87 års ålder slöt sitt verksamma lif. Måhända
står hon upprätt ännu i dag, Wicacos svenska kyrka i södra deaf
Philadelphia, den förmodligen äldsta, ännu till gudstjenst begagnade
kyrka i vårt land, säger 1835 eu amerikansk författare, på mödernet härstammande
från en svensk kolonistfamilj.
Men dessa äro ej de enda svenska minnen på Amerikas jord, som
vi skola gå att fira, genom att deltaga i utställningen, jag vill säga i
den stora freds- och folkförbrödringsfesten i Philadelphia, Det gifves
och andra, ej mindre kära för svenska sinnen. På den tid, då Kalm
reste i Norra Amerika, hörde han många spå, att Englands kolonier
“efter 30, 40 å 50 år torde utgöra ett särskilt konungarike, skildt alldeles
från gamla England.11 Det dröjde, som vi veta, ej ens tretio år,
förr än det förespådda särskilda riket kämpade sin oafhängighetskamp,
och med den börjar den andra följden af Sveriges och Förenta staternes
“sammanflätade minnen.11 Hvem bland oss känner ej, namnen Fersen
och Stedingk — Fersen, som i Rochambeaus generalstab, såsom Lafayettes
stridskamrat, liäfdade den svenska krigaräran och af Washingtons hand
mottog Cincinnatus-orden, Stedingk som, bridgadchef i landstiguingskorpsen
Den 26 Februari.
281
på grefve cfEstaings flotta, deltog i flen vestindiska expeditionen och
förde sina trupper till storms mot Granadas och Savannahs fästen?
Och på detta vapenbrödraskap följde den politiska vänskapsförbindelsen
mellan de båda nationerna, som sedan orubbad bestått. Sverige
var eu af de makter, som tidigast erkände den unga republiken; redan
år 1783 slöts det första fördraget mellan vårt land och Förenta Staterna,
tecknadt af tvänne män, framför hvilkas namn inga titlar behöfvas,
Benjamin Franklin och Gustaf Filip Gren t z.
Fn tredje länk i kedjan bilda dels utvandringen, som åt ett så stort
antal af våra landsmän beredt nya hem i Nya Verlden, dels också den
ärofulla andel, svenske män tagit i den nu på Amerikas jord lyckligt
fullbordade negerbefrielsens stora välsignade verk.
Skulle väl vi, som hittills deltagit i alla verldsutställningar, vi som
senast gingo till hufvudstaden i de österrikiska staterna, med hvilka vi
ega inga förbindelser, inga intressen gemensamma, och som ändå säkerligen
icke skulle vilja hafva den uppoffring, detta kostat oss, besparad — skulle
vi nu, just nu, vilja draga oss tillbaka, under förevändning af kostnaden,
vi som tillförene för en krÖningsambassad till Moskwa haft råd att utgifva
143,000 riksdaler banko? Detta är ju helt enkelt omöjligt,
Det är med uttalande af min erkänsla mot regeringen för det af
henne tagna initiativ, som jag anhåller om bifall till Kong!. Maj:ts proposition
och utslag å Utskottets hemställan. Med glädje skall jag gifva
min röst för den begärda summan.
I Herr Hedins anförande instämde Herr Gumcelius.
Herr Friherre Fock: Herr Talman, mine Herrar! Det är verkligen
en vansklig sak att våga uppträda efter båda de föregående talarne, synnerligast
då man vill instämma med dem, men jag har så länge deltagit
i bestyret med utställningarne, att jag anser det för mig vara eu särskild
pligt att uttala min åsigt i denna fråga; och jag gör det äfven af det
skäl, att jag för min del icke är sinnad att alldeles obetingadt tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, utan vid densamma har en
mindre erinran att''framställa.
Stats-Utskottet har afstyrkt bifall till Kong!. Maj:ts proposition, och
detta afstyrkande jemte det knapphändiga sätt, hvarpå hela saken blifvit
af Utskottet behandlad, tyckes temligen påtagligt visa, att, såsom äfven
af de förra talarne blifvit ant.ydt, Utskottet icke riktigt gjort sig reda
för saken i dess helhet. Att döma af betänkandet synes Utskottet i ej
ringa mån underskatta betydelsen af dessa slags utställningar, och jag
anhåller derföre att få med några historiska data söka ådagalägga den
betydelse, som andra folk fästa vid dem. Den första industriutställningen
.anordnades, såsom redan af föregående talare blifvit nämndt, af franska
direktorialstyrelsen år 1798. Detta är således industriutställningarnas
födelseår. Sedermera pågingo de i allt mer och mer utvidgad skala först
i Frankrike, der utställningar anordnades 1801, 1806, 1819, 1823, 1827,
1834, 1839, 1844 och 1849. Andra länder följde snart i spåren, Tyskland
började år 1818, Ryssland 1825 och Sverige på 1820-talet, England
dröjde längst; men då det slutligen vaknade, så skedde det på en
-
282
Den 2G Februari.
gelskt sätt: det inbjöd hela den civiliserade verlden till deltagande i en
allmän internationel utställning i London 1851. Den beträdda banan
fortsattes, såsom man vet, och Englands inbjudning besvarades med inbjudning
till verldsexpositionen i Paris år 1855, hvilken sedermera följdes
af sådana i London år 1862, i Paris år 1867 och slutligen i Wien år 1878.
Under tiden pågick med rastlös ifver arbetandet på utställningar i mindre
skala. Jag vill i detta hänseende endast nämna förhållandet 1865, om
hvilket år jag har särskild kännedom; då voro nemligen i Europa anordnade
icke mindre än 32 större och några hundra mindre industriutställningar.
Eör att kunna bedöma, huru dessa utställningar tilltagit i betydelse, vill
jag nämna, att den första utställningen i Paris år 1798 var besökt af
summa 110 utställare och det hela anordnadt i en lokal, ungefär så stor
som den sal, hvari vi nu befinna oss; att utställningen i London år 1851
var besökt af 14,000 utställare med en utställningsarea af 800,000 qvadratfot,
att till utställningen i Paris år 1855 infunnit sig 24,000 utställare
på en utställningsarea af 1,276,000 qvadratfot; och att utställningen
i Paris år 1867, hvilken var besökt af 52,000 utställare, var anordnad
på en yta af 7,258,000 qvadratfot, det är 135 svenska geometriska tunn-,
land allt i afrundade tal. Jag känner icke förhållandet i dessa hänseenden
med utställningen i Wieii och kan således icke anföra det. Dessa
siffror tyckas emellertid vittna om en annan uppfattning af industriutställningarnes
betydelse än den Utskottet synes hysa.
Naturligen gör man sig den frågan, hvarföre dessa uppoffringar,
dessa stora ansträngningar, hvad syfte, hvad ändamål hafva nationerna
med de stora internationela utställningarne? Jag vill i korthet erinraom
några sådana syften och på samma gång söka visa, huruvida dessa
syften för oss kunna uppnås vid den nu ifrågavarande utställningen. Det
närmast till hands liggande syftet med en industriutställning för utställarne
sjelfva är att få sina artiklar och varor bedömda och granskade af sakkunnige
män tran olika länder. Att detta låter sig göra i Philadelphia, der otvifvelaktigt
vetenskapsmän, industriidkare och afnämare från alla länder komma
att sammanströmma, är skäligen påtagligt; likasom, att det skulle vara
åt icke ringa intresse för svenska industrien, att t. ex. det svenska jernet
der ställdes sida mot sida med Österrikes, Amerikas och flera andra länders
jern, eller att alstren af den svenska och öfverhufvud hela den
europeiska mera lugna och betänksamma maskin-industrien bringas till
jemförelse med den djerfva och lifliga amerikanska. Utställningarne afse
vidare att erbjuda tilitälle till studier för de industriidkare, som besöka
dem; och ett bättre tält för dessa studier lärer svårligen kunna uppvisas.
Man skall. kanhända saga, att det ju ingenting är, som hindrar oss att
skicka dit industriidkare för att studera, men att vi derföre icke behöfva
sända dit utställniugsartildar. Det kan visserligen både sägas och göras;
men jag tror icke, att det är riktigt värdigt att på det viset vilja skörda
frukterna åt utställningen, utan att i någon mån bidraga till densamma,
eller att det är lämpligt, att vi på detta siitt skulle uppträda såsom ett
slags snyltgäster. Industriutställningarne lemna vidare eu helgjuten bild
af ett lands industri och utgöra derföre äfven eu ganska god ledning för
bedömandet af de åtgärder, som höra vidtagas för att afhjelpa hvad som
någonstädes i sådant afseende brister. Ett slående exempel i detta åt
-
Den 2G Februari.
288
seende lemnar England, som på utställningen i London år 1851 lärde
känna sin underlägsenhet på konstindustriens område och just med anledning
deraf vidtagit kraftiga åtgärder till densammas upphjelpande.
I det Rommers-kollegii utlåtande, som af Utskottet blifvit anförd t,
har äfven något ordats om biafsigter med utställningarne. Jag vet icke,,
hvilka dessa biafsigter skulle vara. En sådan har jag visserligen ofta hört
uppgifvas, nemligen att utställningarne skulle vara så förträffliga för de
städer och orter, der de blifvit anordnade, hvilka derpå skulle skörda
stor vinst; men om eu sådan afsigt verkligen funnits, så borde man för
längesedan hafva kommit ifrån den; ty det har visat sig, att ännu knappast
någon enda utställning i ekonomiskt hänseende burit sig, utan att
bär, lika vä! som i de flesta andra fall, den som bjuder på kalaset, också
får betala det; kort, penningarne räcka icke till. Jag förmodar, att man
icke vill såsom biafsigt betrakta den förbrödring och uppgörandet af de
mångfaldiga slags förbindelser, som man genom och vid utställningarne
söker åstadkomma, ty i detta afseende, i fredens intresse, torde utställningarne
ofta verka lika mycket som de diplomatiska beskickningar^,
äfven om dessas roll ej är väsendtligen förändrad.
Hafva nu de stora utställningarne lemnat några synnerliga resultat?
I det förut åberopade yttrandet af Kommers-kollegium antydes visserligen,
att ej några nämnvärda materiela fördelar vunnits. Jag hyser eu
annan åsigt och vill söka gifva skäl för densamma. Kasta vi blicken
omkring oss och se den utveckling, som industrien vunnit under de sista
25 åren, så väcker denna utveckling med rätta vår beundran. Men hvad
är väl orsaken till denna utveckling? Naturligtvis icke industriutställningarne,
säger man. Nej visserligen icke ensamt. Orsakerna äro flera; de
äro först och främst att söka i de exakta vetenskapernas tillämpning på
industrien, uti de lättade kommunikationerna, i den friare handels- och
näringslagstiftningen m. m. Ja väl! Men bestämdt lika säkert som det
är, att det land skulle i industrielt hänseende gå tillbaka, hvilket i närvarande
tid, med förbiseende af vetenskapernas vigt för industrien, försummade
det tekniska undervisningsväsendet, eller som uraktläte att utveckla
kommunikationerna inom landet, eller som, slutande sig inom sig
sjelf, sökte ånyo omgifva sig med trånga handelsgränser; lika säkert är
att det land, som numera undandrager sig deltagandet i de stora täflingsoch
studie-tillfällen, som industriutställningarne erbjuda, äfven snart skulle
stå tillbaka i sin industriela utveckling. Såsom skäl emot deltagande i
nu ifrågavarande utställning anföres äfven, att industriidkarne skulle vara
trötta på de ofta återkommande utställningarne. Det är dock egendomligt,
att deltagandet i dessa utställningar blifvit för hvarje gång allt mer
och mer lifligt; och då fråga var att statsunderstöd ej skulle beviljas för
Sveriges deltagande i 1878 års utställning i Wien, blef missnöjet bland
industriidkarne deröfver allmänt; de beslöto att genom egna medel söka
åstadkomma ett sådant deltagande; de kände då ej någon trötthet, ehuru
Sverige året förut deltagit i tvänne utställningar, nemligen i Köpenhamn
och Moskwa. Man skall kanhända anmärka det stora afståndet. Det är
visst långt på kartan; men då hela vägen är öppen sjö, så blir frakten
för våra artiklar, som skola föras till Philadelphia, sannolikt icke större än
den uppgick till för de alster, som sändes till utställningen i Wien, hvilka
4 84
Deri 26 Februari.
sistnämnda måste töras öfver Östersjön, omlastas i tysk hamn och vidare
befordras på jernväg till Wien.
Men det förekommer dessutom några särskilda skäl, som tala för
vårt deltagande, i nu ifrågavarande utställning. Flera tusen af våra
landsman hafva i detta aflägsna land sökt sig ett nytt hem. Då dessa
komma till utställningen och der få se alstren af vår industri, samt deraf
erfara huru deras gamla fädernesland gått framåt och förkofrats, skall
icke anblicken häraf återlifva kärleken till detta gamla fädernesland, som
på sådant sätt sänder dom sin helsning? Skulle det icke vara skäl att
befria dem från den smärtsamma känsla, hvilken de måste erfara, om de
funne den plats torn, som blifvit erbjuden deras forna hemland? Men
framför allt böra vi ihågkomma anledningen hvarför denna utställning
anordnas just år 187(5. Inbjudningen är utgången från amerikanska fristaternas
kongress genom deras president, och utställningen är afsedd att
fira minnet åt en bland senare århundradens största historiska tilldragelser,
nemligen staternas sjelfstiindighetsförklaring. Miue Herrar! Statschefen
i detta land är icke omgifven åt ett lysande hot, till hvilket han
kali inbjuda andra länders monarker eller deras ombud för firandet af
störa nationela fester; och under sådana förhållanden synes det mig vara
eu särdeles lycklig tanke, att man der firar denna fest med eu utställning
företrädesvis af industriartiklar — af profven på den utomordentliga
utveckling, som i detta land under det förflutna århundradet egt rum —
och till deltagare i denna utställning inbjuder alla länders industriidkare.
För min del får jag uppriktigt förklara, att jag anser det vara
alldeles otroligt, att samma representantförsamling, som för två år sedan
beviljade medel för Sveriges deltagande i en utställning, hvartill inbjudningen
utgått från ett enskildt sällskap, och afsedd att fira Czar Peters
födelsedag, att samma representantförsamling nu skulle vägra medel för
Sveriges deltagande i eu annan utställning, hvartill inbjudningen utgått
från nordamerikanska fristaternas kongress, och afsedd att högtidlighålla
minnet af deras sjelfständighetsförklaring.
Men jag . yttrade i början, att jag icke alldeles obetingadt vill tillstyrka
bifall till Kong], Maj:ts proposition, och jag ber Herrarue ursäkta,
om jag, för att förklara detta, återigen måste göra en liten afvikelse.
Iudustriutställningarne ti ro af flera olika slag. Jag vill bland dessa erinra
om tvenne, som vi alla känna. Först provinsutställningarne, sådana de
förekomma vid landtbruksmötena. Vid dessa är det klart och naturligt,
att landskapet omkring söker att uppvisa alla prof af derinom förekommande
industri så fullständigt som möjligt. Hvarje handtverk, hvarje
liusflit exponerar der sina. arbeten och derigenom åstadkommes äfven en
trogen . bild åt provinsens utveckling. Vidare förekomma de nationela
iudustriutställningarne, som anordnas af ett land särskildt eller af några
närgränsande länder, såsom t. ex. utställningarne i Stockholm och Köpenhamn.
Der uppträda landets industriidkare i sin helhet till täflan, och
landets hela industri blir derför der i alla sina riktningar representerad.
De stora internatiouela iudustriutställningarne kunna och böra icke vara
detsamma. På dessa är det icke de särskilda industriidkarne, som uppträda,
utan här är och bör det vara nationerna, som uppträda täflande
med hvarandra, och derför bör äfven hvarje nation till eu sådan utställ
-
Den 2G Februari.
285
ning sända hvad af dess industri är mest utmärkt, egendomligt och framstående.
Jag har aldrig kunnat för mig egentligen förklara, hvarföre vi
till de stora internationela utställniugarne skola skicka åtskilliga finare
artiklar, såsom snörmakeri- och broderiarbeten, konstgjord^ blommor in. in.
Sådana artiklar kunna visserligen i en och annan tidningsartikel blifva
lofordade, ja till och med vinna ett och annat pris; men på utställningen
i dess helhet komma de dock att bilda skuggorna på täflan. Jag vill
visst ej bestrida, att utmärkta artiklar af detta slag äfven här kunna
förfärdigas, men de blifva då vanligen blott expositions-artiläar, de uppträda
i eu lielgdagsdiägt, hvarmed de ej hafva råd att visa sig i hemmet.
Dessa artiklar kräfva visserligen ej stor fraktkostnad, ehuru äfven i detta
hänseende undantag finnas, såsom till exempel för musikaliska iustrumenter;
men deremot öka de arbetet och kostnaderna för utställniugsmaterielen
i eu högst betydlig grad, och detta icke blott för staten utan äfven
för enskilde utställare, som öfvertalas till deltagande.
På dessa skäl vågar jag för min del göra det yrkande — hvilket, jag
likväl gerna skall återtaga, i fäll det icke vinner allmänt understöd —
“att Riksdagen, med afslag af Stats-Utskottets hemställan, bifaller Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, men vid anmälan af detta sitt beslut i underdånighet
anhåller, att Kongl. Maj:t åt den komité, som för ändamålet
tillsättes, måtte uppdraga att vidtaga sådana anordningar, hvarigenom
Sveriges industri på utställningen bliiver representerad hufvudsakligen af
de alster, som för denna industri äro af framstående betydelse, och med
hvilka landet i större skala deltager eller kan deltaga i verldshandel!!.
Herr Grefve Posse: Stats-Utskottet har tvekat att tillstyrka bifall
till den föreliggande Kongl. propositionen, hufvudsakligast af följande skäl:
först och främst derföre att någon utredning angående den effektiva kostnad,
som för Sveriges deltagande i den i fråga varande verldsexpositionen
kunde vara att emotse, ännu icke vore uppgjord och förmodligen icke
heller redan nu ''kunde, vara uppgjord, till följd af den skyndsamhet som
här vore af nöden att besvara den inbjudning som hit ingått från de
Nordamerikanska Förenta Staternas president. Utskottet har föreställt
sig, att den för ändamålet erforderliga summan möjligen kunde komma
att blifva alltför stor i förhållande till det mål som åsyftades; och vidare
har Utskottet äfven förnummit intryck deraf, att många industriidkare
här i landet börjat blifva trötta vid de stora enskilda uppoffringar
som drabba dem till följd af de, måhända väl ofta, återkommande verldsutställningarne.
Dessa äro de hufvudsakliga anledningarne, hvarföre Utskottet,
ehuru — jag erkänner det — med en viss tveksamhet, tillstyrkt
afslag å den Kongl. propositionen. Jag finner emellertid nu, att det allmänna
intresset för deltagande i denna utställning verkligen är större än
Utskottet både föreställt sig. Detta intresse har helt nyligen fått ett
uttryck hos Medkammaren, hvarest den Kongl. propositionen blifvit till
alla delar bifallen. Här i denna Kammare hafva af de föregående talarne
redan så många och goda skäl blifvit framställda för bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, att jag nödgas för min del erkänna mig vara öfvertygad
om lämpligheten af att äfven denna Kammare till detsamma
lemnar sitt bifall. Jag är förvissad derom att — för så vidt Kammarens
286
Den 26 Februari.
ledamöter, såsom jag förmodar, af de talare som förut yttrat sig blifvit
öfvertygade derom att vårt lands intresse och ära kräfva vårt deltagande
i denna utställning •— då säger jag skall det helt säkert icke vara denna
Kammare som vägrar att räcka eu fredlig och vänskaplig hand till folken
på andra sidan verldshafvet.
Jag får alltså, med hemställan om ogillande af Utskottets utlåtande,
yrka bifall till Kong!. Maj:ts proposition, i öfverensstämmelse med det af
Friherre Fock nyss formulerade förslag.
Herr Törnébladh, som härefter uppropades, förklarade sig afstå från
ordet och instämma i Friherre Focks yrkande.
Herr Key: Det är i allmänhet en ganska tacksam roll för en talare
att smeka nationaläran eller nationalfåfängan, då dessa göras till insatser
i den sak hvarom fråga är; deremot har den talare en ganska otacksam
uppgift, hvilken ej vid hvarje förekommande fall är redo att egna
sin gärd åt dessa “stormakter*1. Då jag emellertid icke blott inom afdelningen
utan ock i Utskottets plenum deltagit i Utskottets beslut, och då
jag, oaktadt de vackra anföranden i ämnet, livilka jag nu i afton varit i
tillfälle åhöra, likväl ej känt mig fullkomligt öfvertygad om oriktigheten
af Utskottets beslut, eller ännu mindre att detta beslut skulle vara så
klandervärdt som man här velat antyda, så ber jag att för denna min
åsigt få gifva några skäl.
Det är en allmänt känd och erkänd sanning, att dessa verldsexpositioner
hafva ett så stort värde, att jag ej mycket behöfver orda derom:
de bidraga till att förena och förbrödra folken, de lemna tillfällen i stort
till utbyte af idéer inom tankens område ej mindre än i olika former af
konst och industri. Men om sålunda denna verldsutstäilningsidé snart
sagdt ligger till grund för hela nutidens fredliga utveckling, så kan dock
äfven af det bästa blifva för mycket; och jag vågar påstå att, om dessa
expositioner hädanefter, såsom det vill synas blifva händelsen, återkomma
hvart annat eller hvart tredje år, så kommer på samma gång äfven deras
ändamål att förfelas. Folken böra genom dessa utställningar visa hvarandra
hvad de ega nytt och- bäst inom olika grenar af den mänskliga
kulturen; men detta förmå de icke gorå, så framt ej någon längre mellantid
får förflyta mellan hvarje sådan exposition, på det att folken må
hinna dels att tillgodogöra sig lärdomame från den sistförfiutna, dels ock
bereda sig att vid en följande utställning kunna framvisa så rika frukter
som möjligt af något nytt och stort och sant.
Då jag sålunda tror, att den satsen är fullt hållbar, att sjelfva den
idé, som ligger till grund för verldsexpositionerna, missbrukas, derest dessa
komma alltför ofta igen, så anser jag ock det vara ett betänkligt missgrepp
att efter så kort tids förlopp som tiden för expositionen i Wien
1878 redan nu nödgas bereda sig till en ny verldsufcställning år 1876.
Jag vågar äfven påstå, att Sveriges industriidkare, i stället för att klandra,
snart sagdt skulle välsigna Riksdagen, om den genom att afslå den
Kongl. propositionen skulle befria dem från det moraliska tvånget att deltaga
i den förestående utställningen; ty, mine Herrar, våra industriidkare
äro verkligen trötta af de ansträngningar och omkostnader de alltför ofta
Den 26 Februari.
287
under den senaste tiden nödgats underkasta sig för de inånga expositionerna.
Denna gång har regeringen vid framläggandet af sitt förslag förfarit
på annat sätt än förut vid ett likartadt tillfälle. När fråga väcktes om
Sveriges deltagande i utställningen i Wien, så begärde regeringen till en
början blott en liten summa för ändamålet; och det var först efter det
Sveriges industriidkare sjelfva, genom att sammanskjuta omkring 75,000
R:dr, hade visat ett verkligt intresse för den goda saken, som regeringen
bos Riksdagen gjorde framställning om ett nytt större anslagsbelopp. Nu
deremot har Kongl. Maj:t begärt 50,000 R:dr genast och endast till förberedande
åtgärder för Sveriges deltagande i verldsutställning i Philadelphia,
utan att man ens vet om Sveriges industriidkare äro villige att för
ändamålet underkasta sig några uppoffringar. De enda, som hittills hafva
uttalat sig för saken, äro några auktoriteter, hvilka icke sjelfva deraf
kunna få vidkännas något tryck, och de talare, som nu yttrat sig i ämnet
men al hvilka möjligen de fleste icke på annat sätt än genom vackra
tal här i Kammaren komma att bidraga till det stora företaget. Såsom
ett bevis på de svenska iudustriidkarnes trötthet vid dessa utställningar
kan nämnas, att en stor del af de svenska expositionsartiklarne vid utställningen
i Köpenhamn derstädes qvarlemnades efter utställningens slut för
att sedermera derifrån direkte öfverflyttas till utställningen i Wien.
Det har visst icke å min sida varit någon afvoghet mot Amerika
som dikterat dessa mina ord; tvärtom delar jag de sympatier som här
bill vit uttalade för det stora landet och republiken på andra sidan oceanen,
liksom jag ock hyser eu liflig medkänsla af den djupa betydelsen i
den hundraårsfest som detta folk inom kort ämnar fira. Men skulle åter
den egentliga meningen å vår sida endast vara att vid detta tillfälle visa
den störa republiken eu särskild uppmärksamhet med anledning af dess
hundraåriga tillvaro — hvarför i sådant fäll icke lika gerna sända till
amerikanska regeringen eu ambassadör för att framföra en särskild lyckönskan
från vårt aflägsna land? Detta vore väl lika befogadt som att
göra sådant vid många andra tillfällen, till exempel vid Kongl. kröningar
och tronbestigningar.
kör min del iår jag säga, att jag lemnar derhän, huru stora kostnaderna
kunna blifva för vårt deltagande i den förestående utställningen,
till förberedande åtgärder begäres nu 50,000 Rall-; huruvida sedermera
för ändamålet kan komma att erfordras ytterligare en summa af 100,000
eller 500,000 R:dr, vet jag ej, men det vet jag, att i en fråga sådan som
denna, der så många skäl finnas för och emot, underkastar jag mig villigt,
om ej med nöje, det beslut som Kammaren kommer att fatta och
skall äfven i detsamma deltaga, ehuru icke nu genom något yrkande i
den ena eller andra riktningen; utan vill, först efter det under diskussionens
fortgång visat sig ett allmännare intresse för regeringens förslag,
frångå Stats-Utskottets hemställan.
Herr Adlersparre: Att göra ett ofrivilligt misstag är menskligt
och förlåtligt, men att, sedan man blifvit gjord uppmärksam derpå, göra
sig döf och otillgänglig för hvad som är rätt och klokt, det är nästan
oförlåtligt. Här hafva tre talare med klarhet ådagalagt nödvändigheten
288
Den 26 Februari.
och nyttan af, att Sverige måste deltaga i den förestående verldsutställniugeu
i Philadelphia; men det oaktadt få vi nu höra, att Stats-Utskottet
varit i sin goda rätt och stödt sig på riktiga skäl, då det tillstyrkt afslag
å den Kongl propositionen. Jag kan icke låta ett sådant uttalande passera
obesvärad!. Jag tror, att Stats-Utskottet begått ett väsendtligt
misstag i sin motivering. De invändningar, som blifvit gjorda mot utställningen
i Wien och hvilka Stats-Utskottet anfört, hafva ingen tillämpning
på detta fall. Wiener-verldsexpositioneu påkom brådstörtad!, inom
ett år efter expositionen i Köpenhamn, hvaremot här blir eu mellantid
af nära tre år från Wiener-utställningen till den ifrågavarande. Wienerexpositionen
försiggick i ett land, som icke erbjuder någon nämnvärd
marknad för våra produkter. Värde! af vår årliga export till Österrike
är endast 24,000 riksdaler. Med Amerika är förhållandet helt annat,
såsom eu ärad ledamot af Kammaren nyss erinrat. Senaste årets export
till Förenta Staterna var af nära 9,000,000 riksdalers värde. För våra
industriidkare och fabrikanter skulle det vara af oberäknelig nytta och
gagn för vårt land, att de finge på stället studera de amerikanska redskapen
och verkstadsmaskinerna, och framför allt att se huru tiden användes
vid arbetet. I detta hänseende blir ifrågavarande exposition af
större nytta än någon af de föregående. Den politiska betydelsen af
denna exposition, och våra egna historiska traditioner äro — på sätt
jemväl åt den ärade talaren bär till venster visats — af den särskilda
beskaffenhet, att det vore känslolöst af Sverige att afvisa den inbjudning,
som nu för första gången tillsändts oss från den amerikanska kontinenten.
Att, såsom siste talaren yttrade, besvara inbjudningen med att skicka
en ambassadör, vore uppenbarligen till ingen nytta, i jemförelse dermed
att våra industiidkare sjelfve finge besöka utställningen.
Jag kan icke annat än till fullo instämma med den förste talaren,
som yrkade ett obetingadt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Abraham Rundbäck: Sedan Stats-Utskottets ärade ordförande
såsom sjelfskrifven representant föt Utskottets förslag sagt “concedo",
så kan man fatta sig kort och jag skulle afstå från ordet, om icke eu
annan stats-utskotts-ledamot uppträd! till försvar för Utskottets hemställan.
lian sade sig dervid intaga eu ofördelaktigare ställning än andra talare,
som sökt anslå nationalkänslan och nationälfåfängan. Men här är fråga
rätt och slätt derom, huruvida Sverige skall vara höfligt, då ett annat
folk räcker det sin hand med en inbjudning. Samme talare förklarade
vidare, att ett stort missgrepp läge deri, att amerikanska kongressen utsatt
denna verldsutställning i Philadelphia att hållas inom så kort tid
efter Wiener-expositionen. Jag ber härvid att få erinra, att för Amerika
gäller frågan att fira en stor nationalfest; och att såsom fordom stora
fester firades med tornerspel och dylika täflingar i krigiska idrotter, nu
fira en fest sådan som denna genom täflingslekar, i hvilka menniskosnillet
har att ådagalägga sina kraftprof i fredens tjenst, det synes mig icke
vara ett missgrepp utan det värdigaste sätt, hvarpå amerikanska samhället
kan fira sin hundraåriga födelsedag.
Herr Key sade vidare, att våra industriidkare tröttnat vid att vara
med
flen 26 Februari.
289
med på dessa jemt och ständigt återkommande expositioner. Huru vet
han det? En bland våra största industriidkare tinnes bland reservanterna
mot Utskottet betänkande, och alla auktoriteter, som i denna sak afgifvit
yttranden och kunna anses för industriens målsmän, hafva tillstyrkt den
Kong!, propositionen. Månne icke deras vitsord gäller lika mycket som
den ärade talarens på calmarbänken?
Till slut kom denne högt ärade representant och statsutskottsledamot
fram med ett förslag, som, bland allt det myckna lyckade han
presterat, väl ändå var det mest lyckade, jag hört; och det var, att när
alla andra folk täfla genom utställning af konst- och iudustrialster, så
skulle vi deltaga i täflingen genom uppvisande af en ambassadör. Vi —
inine Herrar — vi, som, efter hvad den ärade talaren under behandlingen
af tredje hufvudtiteln nyss försäkrat, knappt hafva något dugligt och
godt alls inom vår diplomati, vi skulle uppträda på verldsutställningen
såsom exponenter af en ambassadör!! Denna tanke lemnar jag åt Herr
Key att söka realisera, men jag skulle icke tro, att svenska folkets representation
vill vara med derom.
Bland skäl för att deltaga i denna Amerikas nationalfest finnes ännu
ett, som jag icke hört anföras och som jag derför ber att få framhålla.
Mine Herrar! för hundra år sedan stod ännu hela verld en i politiskt
hänseende på medeltidens grund med sina stånd och skrän, med sitt kastoch
feodalväsende utan all politisk frihet. Icke ens i begreppet existerade
folkets politiska sjelfbestämningsrätt. Då började den stora politiska reformationen
och första akten i detta drama var amerikanska frihetskriget.
Med hänförelse, åsågs det af de på amfiteatern församlade folken och
den seger, amerikanska nationen vann, eldade dem att sjelfve kämpa för
samma grundsatser i gamla verlden. När nu det hundraåriga minnet
af denna seger firas, då får vid festen icke saknas något folk, som har
känsla för friheten och varmt deltagande för den inenskliga utvecklingen.
Derföre bör svenska folket vara med och derföre röstar jag för bifall
till den Kongl. propositionen. •
Herr Kolmodin: Redan den tredje talaren under denna diskussion
beklagade sig deröfver, att han fann det svårt att tillägga något till hvad
de två föregående yttrat. Min ställning är i sådant hänseende ännu
svårare. Jag hade väl tänkt att, med anledning af hvad den ärade
statsutskotts-ledamoten här i närheten nyss audragit, yttra några ord,
men är äfven derutinnan till det mesta förekommen. Den högt ärade
ledamoten har i afton icke varit rätt lycklig med sina diplomatiska beskickningar.
En ville han afsända till Alexandria, men det höll på att
bli en “casus belli“ utaf — och den ambassadör, han destinerade till
Philadelphia, honom sköt Herr Rundbäck ihjäl.
Mine Herrar! Jag inskränker mig till att begagna detta kärkomna
tillfälle att instämma med Stats-Utskottets högt ärade ordförande.
Herr Hammarberg: Jag har begärt ordet för att förorda bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, men tror att det numera är öfverflödigt
upptaga Kammarens tid med någon vidlyftig motivering. Jag skall derföre
inskränka mig till att lemna ett par närmare upplysningar om Sveriges
Rilcsd, Prof. /''■. /. 2 Ajd. 1 Band, f9
290
Den 26 Februari.
varu-utbyte med Amerika. Det har uppgifvits, att, vid jemförelse af Sveriges
handel med andra stater, Nordamerika intoge åttonde rummet. För min
del tror jag, att det borde räknas i andra eller åtminstone i tredje rummet,
ty den från Kommerskollegii uppgifter för år 1871 hemtade siflran
12 millioner riksdaler utvisar endast en del af värdet utaf vårt utbyte
med Amerika. Fn stor del af detta utbyte sker nemligen indirekt genom
skeppningar via England och Tyskland och dessa kunna oj Kommerskollegii
uppgifter upplaga annorlunda än som ett utbyte med sistnämnda
länder. Enligt amerikanska uppgifter som jag sett, skulle emellertid in erberörda
utbyte för år 1873 hafva uppgått till ett värde af 13 millioner
dollars eller öfver 45 millioner riksdaler svenskt.
Slutligen vill jag endast påpeka ett speciel intresse, som Sverige
skulle hafva uti att deltaga i denna exposition. Yår jernindustri står i
ett nytt och vigtigt utvecklingsstadium. En stor del af våra jernverk
hålla nemligen på att ombildas för att öfvergå till Bessemer metod, och
det vore derföre just vid denna tid af stor vigt för våra industriidkare
inom denna näringsgren att kunna begagna ifrågavarande tillfälle till
exponerande af sina flerartade nya produkter.
Jag yrkar utslag å Utskottets hemställan och bifall till Kong!. Maj:ts
proposition med det af Friherre Fock föreslagna amendement.
Herr Casparson: Sedan Stats-Utskottets ordförande slagit till reträtt,
hade jag tänkt afstå från ordet, men då en annan statsutskottsledamot
visat sig icke vilja följa ordförandens exempel, vill jag i korthet
yttra något emot hvad han anfört. Jag anser det alltid vara en vigtig
sak att lägga accenten på rätt ställe, och jag tror, att den ärade statsutskotts-ledamoten,
liksom Utskottet i dess motivering, i förevarande fall
gjort ett misstag i sådant hänseende. Efter mitt förmenande ligger här
tonvigten på den omständighet, att Förenta Staterna fattat beslut att
högtidlighålla hundrade året af sitt oberoende. Sättet åter för högtidlighållandét
skall bestå i anordnande af eu verldsexposition. Så vidt jagfattat
den ärade ledamotens anförande, har utställningen uteslutande framhållits,
hvaremot sjelfva, hufvudsaken eller högtidlighållandet af hundrade
året utaf amerikanska staternas oberoende skjutits tillbaka. Vid sådant
förhållande är naturligt, att kostnadsfrågan trädt i förgrunden. T motsats
härtill anser jag åter den politiska sidan af saken höra företrädesvis
framhållas, hvilket åtskillig^ talare redan tillräckligt gjort.
Hvad beträffar förslaget att skicka eu ambassadör, så är det också
förut bemött. Här är ju inbjudning utfärdad om deltagande i en “utställning
af konst-, industri-, jordbruks- och bergverksalster“, men svårligen
lär eu ambassadör kunna inrangeras under någon af dessa kategorier.
Jag inskränker mig till det nu sagda och yrkar bifall till Kong!.
Maj:ts proposition.
Friherre von Schulzenheim: Då jag anmälde mig att få ordet,
funnos redan 18 talare antecknade före mig, och jag har under den
diskussion, som derefter följt, varit lycklig nog att få fram alla de
skäl för bifall till den Kongl. propositionen, på hvilka jag önskat fästa
uppmärksamhet. Jag skulle derföre nu kunna inskränka mig till att helt
Deu 26 Februari.
291
enkelt yrka bifall till Kong!. Maj:ts förslag; men eftersom jag nu har
ordet, beder jag att få tillägga ett par anmärkningar.
Herr Hedin uppgaf att af alla de länder, till Indika Sverige står i
handelsförbindelse, Amerika i afseende på omsättningens betydenhet intog
andra eller fjerde rummet. Herr Hammarberg hade någon annan
sifferuppgift, men Kommers-kollegium har i sin statistiska redogörelse
öfver handel och sjöfart under år 1872 visat, att Amerika verkligen intager
fjerde rummet. Om man nemligen sammanräknar de båda summorna
för in- och utförseln mellan Sverige och länderna på andra sidan
golfströmmen under år 1872, finner man att omsättningen under samma
år uppgått till mer än 15 millioner R:dr.
Detta var den ena anmärkningen. — Den andra afser ett yttrande
af deu ärade talaren på calmarbänken, att det skulle vara orätt att
göra ett upprop till nationalkänslan. Jag får säga att jag för min delönskar
att vi aldrig måtte upphöra att vara känsliga för ett sådant upprop.
Och hvad särskildt angår det förslag han framställde, hvithet sedermera
varit föremål för många spetsiga anmärkningar, så är det efter min
uppfattning eu gifven följd af den animositet, lian under eu föregående
diskussion lade i dagen i fråga om tredje hufvudtiteln. Jag kan nemligen
icke antaga annat än att samma sinnesstämning fortfor, då han ifrågasatte
att Sverige skulle såsom eu expositionsartikel vid verldsutställningen
i Philadelphia utskicka en ambassadör.
Jag anhåller om bifall till den Kong! propositionen samt afslag å
Stats-Utskottets hemställan.
Herr Granlund: Jag skulle gerna afstå från ordet, om jag icke i
egenskap af industriidkare, hvilken näringsklass inom denna Kammare bifoga
talrikt representerad, bände mig uppfordrad att bemöta ett påstående
af talaren på calmarbänken, att nemligen svenska industriidkare börjat
tröttna vid de stora utställningarne. Jag tror icke att ett sådant påstående
är befogadt. År 1872 då man samtidigt hade två stora utställningar,
nemligen iudustriexpositionerna i Köpenhamn och Moskwa, samt konstexpositionen
i London, kunde någon sådan trötthet icke förmärkas. Tvärtom
var värt land på dessa ställen väl representeradt. Kom så verldsutställningen
i Wien påföljande år. Den ärade talaren omnämnde sjelf det
märkliga faktum, att, sedan Riksdagen för Sveriges deltagande deri anvisat
ett otillräckligt belopp, industriidkarne inom landet sjelfve sammansköto
den betydliga summan af 75,000 R:dr till de förberedande åtgärder,
som erfordrades, på det att ett allmännare deltagande i utställningen
måtte inom vårt land komma till stånd. Detta kan omöjligen betraktas
såsom tecken till slapphet hos de svenska industriidkarne i fråga om deltagande
i de stora utställningarne, utan utgör tvärtom det mest slående
bevis, ätt ett motsatt förhållande eger ram. Vår export till Amerika härpå
de tio sistförflutna åren ökats från 1,083,000 R:dr 1862 till 8,619,000
R:dr 1872; deraf jern under sistnämnde år för 8,480,000 R:dr. Exporten
har samma år öfverstigit importen med 5,704,000 R:dr; således eu i betydlig
grad ökad samfärdsel med detta land.
Jag yrkar bifall till den Kong!, propositionen.
292
Den 26 Februari.
Herr Nils Larsson: Herr Talman, mine Herrar! Då jag genast vid
betänkandets föredragning anhöll om ordet, visste jag icke att så många
talare redan anmält sig före mig. Jag bär sedermera under diskussionens
lopp till min lifiiga tillfredsställelse erfarit, hurusom Kammarens ledamöter
allmänt längta efter den stund, då de komma i tillfälle att fatta ett för
Kammaren och för hela landet hedrande beslut. Jag skall icke heller
blifva den, som bidrager att fördröja den stunden, utan anhåller att få
instämma med de talare, som yrkat bifall till Kong!. Maj:ts proposition.
Herr Liss Olof Larsson: Jag skulle icke hafva begärt ordet, om
jag icke vore ledamot i det Utskott, som behandlat denna fråga, samt
följaktligen, och då jag icke reserverat mig mot Utskottets beslut, nödgades
dela ansvaret för detsamma. Jag beder derföre att få i korthet
redogöra för de skäl, som föranledt mig att biträda samma beslut.
Då jag allra först fick so den Kong!, propositionen, var jag afgjordt
för att bifalla densamma. Men efter samtal och öfvcrläggningar om saken
med åtskilliga kamrater dels inom Utskottet dels inom Kammaren, uppstod
hos mig någon villrådighet. Man framhöll nemligen för mig de stora
kostnader, som med ett värdigt deltagande i en verldsutställning i så långt
aflägsna länder skulle vara förknippade; och då jag härvid invände att det
skulle se illa ut, om Sverige afböjde den framställda inbjudningen, genmälde
man att de stora expositionerna återkomma alltför ofta och att
man väl någon gång måste börja att draga sig undan. Jag hade det
oaktadt kommit att yrka bifall till den Kongl. propositionen, om jag icke
under samtal med åtskilliga industriidkare hört dem förklara, att de börjat
tröttna vid de ofta återkommande utställningarne, och under förhandlingarne
inom Utskottet åberopades äfvenledes flere af våra mest framstående
industriidkare, som afgifvit enahanda förklaringar. Jag började
nemligen då frukta, att, om vi under sådana förhållanden beviljade medel
och antogo inbjudningen, vi skulle komma att uppträda å utställningen på
ett sätt, som man plägar benämna med uttrycket “göra fiasco“; och af
sådant skäl beslöt jag mig för att biträda Utskottets beslut.
Nu, sedan jag erfarit det lifiiga intresse, hvarmed man allmänt inom
båda Kamrarne omfattat det Kongl. förslaget, äro mina betänkligheter i
detta hänseende helt och hållet häfda och det är också derföre som jag
med glädje beder att få instämma med de talare som yrkat bifall till
Kongl. Maj:ts proposition med det af Friherre Fock föreslagna tillägg.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Det felet tror jag att man sist af
allt skall kunna tillvita mig, att jag brukar tala för en sak, der intet
motstånd förspörjes och hvarest utgången sålunda är på förhand gifven,
ty i de flesta fall, då jag upptrader, plägar jag befinna mig i strid med
någon talare. Visserligen skulle jag också kunna donna gång kasta eu
handske åt vännen Key, men jag tycker nästan att han fått nog för i dag.
Jag vill derföre inskränka mig att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition
utan alla förbehåll eller tillägg, samt dernäst fästa Herrarnes uppmärksamhet
på att, då man talar om den hundraåriga fest, Amerika inom kort
går att fira, må man också ihågkomma att inom det landet befinna sig
Den 26 Februari.
293
hundratusentals svenskar och bland dem vår frejdade landsman, John Ericson.
Hvad skulle man tänka i Amerika, om John Ericsons fädernesland undaudroge
sig att deltaga i den festen! Erinringen härom anslår för visso vår
nationalkänsla — en känsla som vi alla böra vara stolta att dela — men
ingalunda nationalfåfängan; och detta i förening med de många skäl, som
under diskussionen framställts, gör det till en rätt och pligt för eu hvar
att biträda det Kongl. förslaget, till hvilket jag, som jag redan nämnt,
i oförändradt skick yrkar bifall.
Herr Lars Ersson: i likhet med Herr Nils Larsson beder jag att
få nämna, att, då jag begärde ordet, jag icke visste att så många talare
blifvit antecknade före mig. Den uttömmande diskussion, som sedermera
följt, har gjort det obehörigt för mig att nu upptaga Kammarens tid med
några anmärkningar, som jag efter anteckningar under diskussionens början
eljest ornat framställa; och jag vill således inskränka mig att till alla
delar instämma i det anförande Herr Hedin nyss afgifvit samt påyrka bifall
till Kong], Maj:ts proposition.
Herr Törnfelt: Äfven om ett deltagande i den blifvande verldsutställningen
icke skulle medföra några materiela fördelar för vårt land,
vill jag ändock tillstyrka bifall till det Kongl. förslaget, emedan det afser
ett det yppersta tillfälle till förbrödring nationerna emellan, hvaraf rik
välsignelse för folken och frid på jorden kan i framtiden uppväxa. Och
jag önskar att på samma gång få sända en helsning till min ungdomsvän
och jemnårige lekkamrat John Ericson.
Friherre Fock: Då så många talare påyrkat bifall till Kongl. Maj:ts
förslag i oförändradt skick, beder jag att få afstå från mitt yrkande.
Herr Törnebladh jemte de öfrige ledamöter, hvilka instämt med Friherre
Fock, anmälde, att jemväl de afstodo från den särskilda tilläggsmening,
som innehölles i Friherre Focks numera återtagna förslag.
Härmed förklarades öfverläggniugen slutad. Herr Talmannen tilikännagaf
att något annat yrkande icke återstod än det som afsåg att, med afslag
å Utskottets hemställan, bifalla hvad Kongl. Maj:t behagat föreslå.
A detta yrkande gaf alltså Herr Talmannen proposition och förklarade
sig hafva uppfattat densamma såsom med enhälligt ja besvarad. Följaktligen
hade Kammaren, med utslag å hvad Utskottet hemställt, bifallit
Kong!. Maj:ts ifrågavarade nådiga proposition.
§ 7-
Anmäldes och bordlädes:
Stats-Utskottets memorial:
N:o 26, i anledning af erhållen återremiss å andra punkten mom. b
af Stats-Utskottets utlåtande N:o 14, samt
294
Den 26 Februari.
Ko 27, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens
andra hufvud titel.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å den föredragningslista, som
för Kammarens nästa sammanträde komme att upprättas.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Sandstedt under 14
dagar från och med den 5 Mars.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12 e. m.
In fidem
H. Husberg.