Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattadebeslut

ProtokollRiksdagens protokoll 1871:218

Den 18 Februari.

187

§ 9.

Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 8 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Lördagen den 18 Februari.

Kl. 11 f. in.

§ I Justerades

protokollet för den 11 i denna månad.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till denna Kammares Andra Tillfälliga Utskott
Herr A. Gumselius’ motion N:o 186, om ett tillägg i Kong! cirkuläret
till konsistorierna i riket af den 9 Februari 1844, angående konsistoriinotariernes
uppbördsprovision.

Föredrogs Herr R. Ehrenborgs motion N:o 187, derom att hos Kong!.
Maj:t måtte göras underdånig anhållan om framläggande för nästa Riksdag
af förslag till sådan ändring eller förklaring af kommunallagarne, att
de ärenden, hvilka böra hänföras till kommunens gemensamma hushållsangelägenheter
blifva närmare bestämda och begränsade.

Härvid yttrade

Herr Asker: Till stöd för sin framställning, har motionären anfört,
det hans afsigt med densamma vore att åstadkomma sådan ändring eller
förklaring af nu gällande kommunallagar, att kommunernas nu egande
sjelfpröfnings- och beslutanderätt skulle i väsendtlig mån inskränkas. Motionären
slutar sin framställning med anhållan, att Riksdagen ville i äm -

188

Den 18 Februari.

net besluta eu underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, samt begär, att
motionen måtte remitteras till behandling af tillfälligt Utskott. Den omständighet,
att motionären affattat sitt slutpåstående i den form, att han
begärt en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, synes mig icke ensamt
eller uteslutande vara bestämmande för pröfning af frågan, till hvilket
Utskott motionen grundlagsenligt bör hänvisas. Man måste för ett klart
och oförtydbart omdöme i fråga härom, enligt mitt förmenande, först
noga pröfva ämnets och sakens beskaffenhet. Det torde då vara ostridigt
att frågor om ändring eller förklaring af kommunallagarne måste anses
tillhöra Lag-Utskottets behandling, helst då man tager i betraktande innehållet
af 57 § Regingsformen, hvilken paragraf lyder så: “Huruledes särskilda
menigheter må för egna behof sig beskatta, bestämmes genom kommunallagarne,
hvilka af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas. * Vid
jemförelse mellan sistnämnde paragraf och 42 § Riksdagsordningen, der
de ärenden, hvilka höra under Lag-Utskottets behandling, finnas upptagna,
framgår tydligt, att sjelfva sakfrågan, hvarom ifrågavarande
motion handlar, tillhör Lag-Utskottets handläggning, hvilken åsigt dessutom
vinner stöd deraf, att Riksdagen vid föregående tillfällen i likartade
frågor fattat med samma åsigt öfverensstämmande beslut. Om
motioner, så beskaffade som den föreliggande, skulle anses tillhöra tillfälligt
Utskotts behandling, hvad skulle följden deraf blifva? Jo! hvarje
fråga, af hvad slag som helst, skulle kunna hänskjutas till tillfälligt Utskott,
endast man visste att skickligt begagna formen, att anhålla om en
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t: och de vigtiga frågor, hvilka nu
uti de af Riksdagsordningen förordnade ständiga Utskotten handläggas,
skulle på detta sätt, oaktadt dessa Utskott äro sammansatta med afseende
å de specialkunskaper, som erfordras för dithörande ärendens behandling,
komma att af tillfälligt Utskott handläggas. Dessutom skulle, i den händelse
Kammaren, med godkännande af motionärens tolkning af Riksdagsordningen,
medgåfve motionens hänskjutande till tillfälligt Utskott, för
framtiden lätt uppkomma den stora oegentlighet, att motionstiden, hvilken
nu är begränsad till 10 dagar efter riksdagens öppnande, skulle blifva
obegränsad och Riksdagen kunde sålunda förlängas till obestämd tid genom
att oupphörligt nya motioner i snart sagdt hvilket ämne som helst
väcktes, allenast formen för framställningarne blefve densamma, som af
motionären begagnats. Den ärade motionären behagade vid aflemnande! af
sin motion åberopa såsom prejudikat ett af honom angifvet, af Konstitutions-Utskottet
meddeladt utlåtande, men vid genomläsning af detta utlåtande
finner man, att de ämnen, som deri athandlas, ingalunda äro af
beskaffenhet att kunna jemföras med det förevarande, och att deri förekomma
helt andra frågor, än den, som nu är för handen, hvarföre äfven
sagda prejudikat vid föreliggande frågas bedömande icke eger ringaste
tillämplighet. Vid sådant förhållande, då ärendet är af beskaffenhet att
tillhöra Lag-Utskottets behandling samt motionären icke inom stadgad
tid väckt sin motion, utan först efteråt densamma framlagt, så tager jag
mig friheten hemställa till Kammaren, huruvida det skulle vara klokt och
rätt att i strid mot grundlagens bestämda föreskrift till tillfälligt Utskotts
handläggning hänskjuta ett ärende, som är af natur att tillhöra
ständigt Utskotts behandling. Jag tror mig desto heldre kunna betvifla,

Den 18 Februari.

189

att motionärens i berörda afseende framställda begäran skall af Kammaren
bifallas, som, då ärendet förevar hos talmanskonferensen, samtlige
dess _ medlemmar enhälligt uttryckte samma åsigt, som jag nu käft äran
att till Kammaren framföra.

grund af livad jag sålunda yttrat, vill jag vördsamt hemställa
till den ärade motionären, huruvida han icke heldre vill återtaga motionen,
än ställa Kammaren i den förlägenhet att — hvad eljest sannolikt
kommer att inträffa — neka remiss af ifrågavarande motion.

. Grefve Po s se: Innan jag begagnar mig af ordet, som nu lemnats
mig, anhåller jag vördsamt, att Herr Talmannen behagade låta uppläsa
ifrågavarande motion, på det Kammaren måtte erhålla kännedom om densammas
innehåll.

Enligt Herr Grefve Posses begäran blef motionen uppläst, hvarefter

Herr Grefve Po sse fortsatte: Då det är obestridd att frågor om kommunallagstiftning
eller ändring deri skola behandlas af Lag-Utskottet, och då
nu denna motion, hvilken Kammaren nyss hört uppläsas, afser ett förtydligande
af en del stadganden i nu gällande kommunallag, synes mig alldeles
klart, att samma motion är af den beskaffenhet, att den bör af
Lag-Utskottet behandlas. Denna åsigt delades äfven, på sätt en föregående
talare redan omnämnt, af alla ledamöterne i talmanskonferensen.
På de skäl jag sålunda i korthet haft äran anföra, får jag för min del
yrka, att Kammaren icke måtte medgifva remiss till Tillfälligt Utskott af
motionen, hvilken, om den tillhör Ständigt Utskotts handläggning, är för
sent väckt och således icke kan föranleda till någon Riksdagens åtgärd.

Herr Gustafson: Jag är hufvudsakligen förekommen af de begge
Herrar, som före mig haft ordet.

Enligt den af Herr Asker åberopade 57 § Regeringsformen tillkommer
det Konung och Riksdag gemensamt att stifta kommunallagarne. Af riksdagsman
väckt motion om ändring i eller förtydligande af dessa lagar
tillhörer således Lag-Utskottets behandling; men motion, hvarmed ständigt
Utskott bör taga befattning, skall, enligt 55 § Riksdagsordningen, väckas
sist å tionde dagen efter det Riksdagen öppnats. Nu har Herr Ehrenborg
velat kringgå denna Riksdagsordningens föreskrift derigenom, att han
uppställt sin motion på sådant sätt, att den innefattar begäran om underdånig
skrifvelse till Kong!. Maj:t, med hemställan om ej Kongl. Makt
skulle finna lämpligt att till nästa Riksdag aflåta proposition om ändring
af kommunallagarne i den syftning, motionären antydt. Men då Riksdagen,
enligt min åsigt, ej kan aflåta en sådan skrifvelse utan att först
gorå. det klart för sig, huruvida den antydda förändringen är nödig och
nyttig; samt då det i första hand tillkommer Lag-Utskottet att utreda
frågan härom, synes det mig, att Herr Ehrenborgs motion blifvit för sent
väckt för . att kunna vid denna riksdag vinna grundlagsenlig behandling.
Jag troi för min del, att det vore ett ganska vådligt prejudikat för framtiden,
om Kammaren nu medgåfve, att den ifrågavarande motionen, endast

190

Den 18 Februari.

derföre att den blifvit uppstådd i sådan form som skett, iinge af tillfälligt
Utskott behandlas.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag yrka,^ att Kammaren
ville besluta, det denna motion, såsom tillhörande Lag-Utskottets behandling,
blifvit för sent väckt.

Herr Ehrenborg: JDå de tvänne erfarne talare, som först yttrade
sig, hafva uppfattat denna formfråga helt olika mot mig, så skulle det
icke förundra mig, om många bland Kammarens ledamöter redan i denna
omständighet funne skäl att'' utan vidare pröfning underkänna min mening.
Jag anhåller emellertid att få angifva de skäl, på grund hvaraf jag fortfarande
anser denna motion tillhöra tillfälligt Utskotts behandling. Dervid
tror jag mig icke behöfva tillgripa någon advokatyr, för att åt min
motion, som i sak afser ett ganska ömmande ämne, bereda tillfälle att
komma under pröfning; liksom det icke heller var, då jag nedskref motionen,
min mening att, såsom den siste talaren velat påbörda mig, söka
kringgå grundlagens stadganden. Det är ej heller min afsigt, att nu framhålla
det i och för sig önskliga deruti, att betydelsen af de tillfälliga
Utskotten och ärendenas successiva behandling må vinna det erkännande,
som öfverensstämmer med hvarje två-kammar-representation, men hvilket
hos oss möter svårighet uti vår vana att hålla fast vid förhållandena
under den gamla ståndsrepresentationen. Riksdagens tyngdpunkt var
nemligen då lagd uti de ständiga Utskotten, hvilka numera visserligen
icke längre äro å Riksdagens vägnar beslutande, men dock fortfarande
så öfverhopade med djupgående och omfattande frågor, att de icke, då de
derjemte hafva att behandla de många löpande ärendena, kunna åt de
förra egna den lugna pröfning som erfordras. Med denna anmärkning
tror jag mig hafva besvarat den fråga, som framställdes af den förste
ärade talaren, nemligen hvad följden skulle blifva, om man medgåfve, att
motioner finge under riksdagens lopp hänvisas till tillfälliga Utskott, blott
derföre att i dem yrkats endast eu underdånig framställning. Följden
blefve utan tvifvel i många fall den, att det framställda förslaget komme
att af det för ändamålet tillsatta tillfälliga Utskottet pröfvas grundligare,
än af hvad af ett ständigt Utskott skulle kunna medhinnas.

Emellertid vill jag icke längre hålla mig till detta ämne, utan skall
endast söka visa, huru efter min uppfattning den nu föredragna motionen
bör enligt grundlagens stadgande och vunna prejudikat, behandlas.

Om jag hade föreslagit, att Riksdagen skulle för sin del besluta en
viss begränsning af hvad som kallas kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter,
eller eu ändring i kommunallagen i sådant syfte, så
är det naturligt och gifvet att motionen hade tillhört ständigt, d. v. s.
Lag-Utskottets behandling. Hade jag åter yrkat, att Riksdagen skulle
dels antaga några bestämda grunder för berörda ärendens begränsning,
och dels anhålla att Kongl. Maj:t, med dessa af Riksdagen antagna grunder
till utgångspunkt, ville verkställa, en utredning och för Riksdagen
sedermera framlägga ett på dessa grunder stödt förslag, så erkänner jag,
att det kunde hafva varit tvistigt, om motionen skolat tillhöra ständigt
eller tillfälligt. Utskott. Men äfven om jag både gått till väga på sistnämnda
sätt, så skulle jag kunna åberopa ett stort antal prejudikat i

Den 18 Februari.

191

frågor, dem jag anser fullt jemförliga med den nu förevarande, och genom
Indika prejudikat Riksdagen visat, att eu motion, sådan som denna, kan få
behandlas af tillfälligt Utskott. Härvid torde man böra mindre fästa sig
vid den mängd fall, då Riksdagen låtit tillfälligt Utskott behandla sådana
motioner, hvilka, om man strängt följt ordalydelsen af 39 § Riksdagsordningen,
skulle,. såsom “afseende en utredning af statsverkets ställning11,
hafva hänskjutits till Stats-Utskottet. Exempelvis vill jag likväl erinra
om, att Riksdagen år 1867 lät tillfälligt Utskott handlägga förslag om
upprättande af en tablå öfver Statsverkets ställning under en förfluten
tid, äfvensom en af eu representant från Calmar län väckt motion med
anhållan, att Kongl. Maj:t måtte i blifvande statsverkspropositioner upptaga
kostnadsstat för jernvägarne. Men hvad som närmare hör hit är
det sätt, hvarpå några motioner blifvit behandlade, hvilka efter ämnenas
art skulle hafva tillhört just det ständiga Utskott, hvarom nu är frälsa,
nemligen Lag-Utskottet. Härvid må det tillåtas mig nämna, att tillfälligt
Utskott har behandlat, t. ex. vid 1867 års riksdag, en fråga om att hos
Kongl. Maj:t begära förslag till ändring i prestvalsförordningen, och, vid
1868 års riksdag, en motion om likartad framställning beträffande ändring
i presterliga befordringslagar, således eu ändring i kyrkolagen — allt
pa i motionerna föreslagna grunder. Derjemte har tillfälligt Utskott
samma år behandlat en motion om sättet för indrifning af kommunala
utskylder, och i fjol afgjorde Konstitutions-Utskottet, såsom jag redan, dä
nu förevarande förslag anfördes, erinrade, att herr Sven Nilssons motion
angående ändring i beviiringslagen skulle, ehuru äfven i denna bestämda
grunder föreslogos till antagande, af tillfälligt Utskott handläggas; och
ännu i detta år behandlar Första Kammarens tillfälliga Utskott en inom
nämnda Kammare väckt motion, innefattande anhållan hos Kongl Maj:t
om framläggande af ett på vissa, i motionen angifna grunder fotadt förslag
till ändring af lagens stadgande!! angående edgång. Således, äfven
om jag i förevarande fall hade föreslagit antagande af några grunder, så
har Riksdagen mångfaldiga gånger visat att motioner, innefattande sådana
och derjemte förslag om en underdånig hemställan, kunna till tillfälligt
Utskott hänskjutas. Emellertid erkänner jag gerna såsom i sådant fall
tvetydigt huru rättast bör förfaras. Det beror, så att säga, på smak:
det beror på hvilketdera i ett så beskaffadt förslag man anser vara mest
framstående, antingen å ena sidan den utredning, hvarom man hos Kongl.
Maj:t anhåller, eller å andra sidan de grunder, som man föreslår att
Riksdagen förut skall såsom utgångspunkt för den begärda utredningen
antaga. Men allt detta egen enligt min uppfattning, icke tillämpning på
min nu föredragna motion.

Jag har nemligen icke — och jag ber det måtte noga observeras —
föreslagit någon viss förändring eller antagande af några vissa grunder;
och jag behöfver således icke åberopa några prejudikat till stöd för mitt yrkande
om remiss till tillfälligt Utskott. Således, äfven om Riksdagen nu
skulle, i fråga om tillfälligt eller ständigt Utskotts befogenhet, börja beträda
den återgångsväg, att de ständiga Utskotten hädanefter skulle behandla
sådana ämnen som stå på gränsen, anser jag mig likväl kunna
med skäl påstå, att denna motion i allt fall tillhör tillfälligt Utskott. 42
§ Riksdags-ordningen föreskrifver, att “Lag-Utskottet skall meddela ut -

192

Den 18 Februari.

låtande öfver dit hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring eller
upphäfvande af allmän civil-, kriminal- och kyrkolag11; och jag kan väl
icke tro att någon bland Kammarens ledamöter vill påstå att orden förslag
till stiftande, ändring etc. kunna annorledes förstås, än att motionen,
för att kunna till sådant förslag hänföras, ovilkorligen måste uppgifva
sättet eller åtminstone syftet lör en ändring. Men något sådant har jag
icke i denna motion framställt. Jag har endast sökt visa behof vet af en
ändring och att ett närmare bestämmande eller begränsning af de ifrågavarande
kommunalärendena är af nöden, men jag har icke med ett ord
angifvit sättet huru den skall genomföras. Jag har icke ens — och detta
svarar jag min ärade granne här bakom — bedömt huruvida ifrågavarande
stadgande i kommunallagen är för vidsträckt eller inskränkt, utan
endast visat, huru olika detsamma under nuvarande obestämdhet tillämpas.
Min motion innefattar således endast en anhållan om initiativ från Regeringens
sida i afseende å eu ändring, men utan något till sådan ändring
uppgifvet förslag. Slutligen kan jag icke underlåta att framställa eu
fråga, nemligen huru Lag-Utskottet — i händelse jag inom den i allmänhet
bestämda motionstiden väckt detta förslag och detsamma blifvit till
nämnda Utskott remitteradt — skulle hafva förfarit med motionen, om
det hade velat understödja densamma? Utskottet kunde icke i anledning
af motionen hafva framlagt förslag till någon viss begränsning af de ifrågavarande
ärendena, eller till någon viss förändring i kommunallagen,
ty dertill gifver motionen, såsom redan är visadt, icke anledning, och
Lag-Utskottet eger icke sjelf t någon motionsrätt. Allt hvad Lag-Utskottet
skulle kunnat göra hade varit att tillstyrka begäran om eu ändring eller
begränsning i obestämdt syfte; men för att afgifva ett sådant tillstyrkande
utlåtande, hade Utskottet måst först ingå i pröfning af de praktiska
svårigheter, som med nuvarande obestämda latitud af kommunens
hushållsärenden äro förenade, och en sådan pröfning synes mig mycket
mindre böra tillkomma Utskottet såsom sådant än fastheldre ett tillfälligt
Utskott, som motsvarar det forna Lag-Utskottet. Under gamla
ståndsrepresentationen skulle ett ärende sådant som detta antagligen hafva
behandlats af sammansatt Lag- och Ekonomie-Utskott, men uppenbart är
att det har karakter mindre af lag- än ekonomi-ärende.

Härmed hoppas jag hafva gifvit skäl för att denna motion, deruti
blott begäres initiativ från Kongl. Maj:t i afsende å en ändring uti en
författning, som visserligen faller inom Konungens och Riksdagens gemensamma
lagstiftningsområde, men utan uppgifvande af något sätt eller syfte
för ändringen, tillhör tillfälligt Utskotts behandling; och, utan att vilja
synas i någon mån påstridig, nödgas jag af fullkomlig öfvertygelse vördsamt
yrka att motionen måtte förklaras tillhöra tillfälligt Utskott.

Herr Printzensköld: Då jag till hufvudsaklig del instämmer i

de åsigter, som af de båda första talarne i ämnet uttalats, kunde visserligen
något mera icke behöfva af mig i frågan yttras; men anledningen
hvarför jag det oaktadt tager till ordet är ett yttrande af den siste talaren,
hvilket icke kunnat undgå att hos mig väcka förvåning, det yttrande
nemligen, då han, under försvarandet af sin åsigt, att hans motion
borde till tillfälligt Utskott remitteras, med uttrycket “advokatyr11 be -

Den 18 Februari.

193

närande de anföranden, hvari uttalades en emot hans egen stridande uppfattning;
ty snarare kan berörda uttryck användas om hans försvar af
sin mening. Motionären har nemligen sagt, att han alldeles icke väckt
något förslag till ändring i kommunallagen, utan att han endast hemställt,
det en underdånig skrifvelse i ämnet måtte till Kongl. Maj:t aflåtas, men
jag frågar: huru skall Riksdagen kunna aflåta en skrifvelse utan att i
densamma bestämdt och tydligt uttala i hvad riktning och på hvad sätt
Riksdagen önskar att förändring skall vidtagas? En skrifvelse, som icke
angifver detta, skulle ju icke föranleda något resultat och är något, som
jag icke kan tänka mig att Riksdagen skall besluta. Motionären håller
sig jemväl vid ordalydelsen uti 42 § Riksdags-ordningen, deri stadgas, att
“förslag" till stiftande, ändring etc. af lagar skola af Lag-Utskottet behandlas
och påstår, att då, såsom förut är nämndt, han icke formulerat
något förslag till lagförändring, hans motion icke tillhör Lag-Utskottets
utan tillfälligt Utskotts handläggning. Det är visserligen sannt, att grundlagen
skall tolkas efter ordalydelsen, men i detta fall tror jag, att om
man skulle bifalla motionärens hemställan, detta vore att kringgå grundlagens
tydliga föreskrift. Då jag föröfrigt icke kan dela motionärens åsigt
derom, att ett tillfälligt Utskott skulle komma att grundligare behandla
ärendet än ett ständigt — en kompliment, som är ganska smickrande
för de tillfälliga Utskotten — kan jag icke annat än förena mig uti det
af herr Grefve Posse framställda yrkande.

Herr Ehrenborg: Jag beklagar att jag ånyo nödgas säga några
ord, men måste upplysa den siste talaren, att jag icke yttrat att deras
anföranden, hvilka hysa en motsatt uppfattning mot mig, innebära någon
advokatyr, utan jag bär endast sagt, att jag icke behöfver tillgripa någon
advokatyr för att försvara min mening. Mot hvad samme talare yttrat,
att det vore olämpligt att framkomma till Kongl. Maj:t med en anhållan,
som icke innehöll något bestämdt angifvet syfte för den ifrågaställda lagförändringsåtgärden,
får jag upplysa, att syftemålet dermed är att vinna
någon bestämning uti det i motionen angifna hänseende, sedan nemligen
erfarenheten gifvit vid handen att sådan saknas. Hvad slutligen "komplimentera''
åt tillfälliga Utskott angår, så ber jag den ärade talaren icke
taga densamma åt sig, ty jag har icke komplimenterat de tillfälliga Utskotten
på grund af deras sammansättning, utan jag har velat vindicera
åt de tillfälliga Utskottens idé och åt ärendenas successiva behandling
erkännandet af att en grundligare behandling bör kunna på denna väg
komma ärendena till del, än i de af löpande frågor öfverhopade ständiga
Utskotten. Jag anhåller fortfarande, att motionen måtte förklaras tillhöra
tillfälligt Utskotts behandling.

Herr As k er: Fastän ämnet synes vara uttömdt, tillåter jag migdock
att tillägga några ord, med anledning af den ärade motionärens yttrande
derom, att hans motion borde till tillfälligt Utskott hänvisas på den
grund, att ett sådant skulle vara bättre i tillfälle att grundligt behandla
motionen än ett ständigt Utskott. Om detta verkligen var motionärens
mening, så synes han hafva sammanblandat karakteren af tillfälliga och
särskilda Utskott. Man kan för behandling af sådana frågor, som tillhöra
ständigt Utskotts handläggning, på ganska goda grunder — såsom äfven
Riksd. Prof, 1811. 2 slfd. 1 Band. 13

194

Den 18 Februari.

skett vid denna riksdag — tillsätta ett särskild! Utskott, men man kan
icke utan att kringgå grundlagens uttryckliga föreskrift medgifva, att en
fråga, som i grundlagen är bestämd att behandlas af ständigt Utskott,
skall kunna hänskjutas till tillfälligt'' Utskott, helst derigenom skulle kunna
inträffa, att motionstiden förlängdes, hvilket grundlagen velat förekomma
och hvilket vore desto olämpligare som tiden för Riksdagens tillvaro är
ganska begränsad. Den ärade motionären har sagt, att han icke anfört
några bestämda grunder till lagförändring uti den af honom framlagda
motionen, utan endast hemställt om en underdånig skrifvelse, men han
har förstått att på ett ganska skickligt sätt inväfva grunderna för lagförändringen
uti motiverna till sitt slutpåstående. Huru skall man kunna
bedöma lämpligheten af en underdånig skrifvelse beträffande en lagstiftningsfråga,
om man icke får pröfva sjelfva sakens befogenhet? Huru jag
än ser frågan, kan jag icke komma till annan åsigt, än jag redan förut angifvit,
och hvilken öfverensstämmer med den mening talmanskonferensens
ledamöter i ämnet hysa. Vid sådant förhållande vågar jag fortfarande
yrka, att remiss af ifrågavarande motion icke måtte af Kammaren beviljas.

Herr Ehren borg: Ehuru jag icke fått understöd af någon leda mot

i Kammaren nödgas jag med ett par ord besvara min högt ärade
grannes sista anförande, deri han uttryckt sin förmodan, att jag sammanblandat
karaktererna på tillfälliga och särskilda Utskott. Detta har jagdock
visst icke gjort. Jag tillerkänner af full öfvertygelse ett tillfälligt
Utskott, i förhållande till den tid som det disponerar, långt mera tillfälle
att grundligt pröfva ett ärende än ett ständigt eller ett särskild! Utskott.
Ofta representera ock ledamöterna i ett ständigt eller särskild! Utskott två
motsatta meningsfraktioner, genom hvijkas sammandrabbande från början
frågan lätt kan i förtid sönderslitas, eller åtminstone en fullständig och
grundlig pröfning af densamma störas. Så är deremot icke förhållandet
inom det tillfälliga Utskottet, hvilket, sammansatt af ledamöter blott från
den ena Kammaren, tillsättes med afseende å några vissa ämnen, hvilka
först pröfvas af deri ena Kammaren, innan de efter skedd utredning
komma till den andras afgörande. Hvad den ärade talarens farhågor för
riksdagens möiliga förlängning beträffar, så kan jag dervid icke fästa det
ringaste afseende. Motionstiden är i allt fall öppen till riksdagens slut
såväl för grundlagsfrågor som för alla sådana ärenden, hvilka man vill
medgifva tillhöra tillfälligt Utskotts handläggning; men väckes en sådan
fråga så sent, att den icke hinner af Utskott behandlas, så kommer
den icke under handläggning vid dåvarande riksdag. Jag får fortfarande,
så ensam jag än står, yrka att min motion måtte till tillfälligt Utskott r
remitteras.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen upptog de yttrade olika
meningarne om motionens beskaffenhet att tillhöra dels Lag-Utskottets
behandling, för hvilken händelse motionen, såsom för sent väckt, enligt
herr Talmannens erinran icke kunde till hänvisning föranleda, dels jemväl
tillfälligt Utskotts handläggning. Proposition framställdes å den förra
af dessa meningar; och då härtill svarades allmänt ja, blef detta svar med
klubbslag befästad!.

Den 18 Februari.

195

§ 4.

Skedde föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 4, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, i fråga om öfverlåtande på Blidö
församlings fattigvård af kronans rätt till qvarlåtenskapen efter aflidne
arbetskarlen Petter Bengtsson i Köpmanholm.

I anledning af detta utlåtande anförde:

Herr Gu nimbus: Icke för det ringa beloppet, utan för grundsatsen
önskar jag komma till ett annat slut än Stats-Utskottet i förevarande
fråga. Jag missunnar visst icke Blidö kommun denna lilla summa
och önskar ingalunda, att staten derpå skall göra anspråk, men det bär
tt!^ kunnat annat än förundra mig, att Kongl. Maj:t föreslagit och StatsUtskottet
tillstyrkt, att ifrågavarande qvarlåtenskap finge på församlingens
fattigvård ofverlåtas. Det ar visserligen vanligt att staten till vederbörande
kommuner afstår sin rätt till danaarf, men då emellertid staten till
dem har ratt, torde det äfven vara statens pligt att tillse, att beloppen
blifva val använda. Att nu använda medlen såsom bidrag till fattigvårdsutgifternas
bestridande, d. v. s. att derigenom minska uttaxeringen för löpande
året, synes mig vara mindre lämpligt. På grund häraf får lag hemställa,
att ifrågavarande eftergift för närvarande icke må hi fallas. °

Jag tager deremot för gifvet, att, om Blidö kommun förnyar sin ansökt11?
*en annan form och föreslår berörda qvarlåten skaps användande till
förbättring åt forsamlingens skolväsende eller något annat nyttigt företag
en sådan begäran då icke skall röna något motstånd.

1Gen?m kandhngar, som i denna fråga
blifvit till btats-Utskottet miemnade, har blifvit ådagalagdt, att Blidö
socken består af holmar i den yttre skärgården och att dess befolkning
ar ytterst fattig, sa att den knappt kan föda sig sjelf än mindre underhå
la sina fattiga. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har derjemte'' vitsordat
dessa uppgifter, så att de kunna anses fullt exakta. Dessutom finner
jag, for mm del. alldeles riktigt, att danaarf, som ofverlåtas på kommunerna,
isynnerhet komma dessas fattigvård till godo, ty om den, som
efterlemnar arf, vant utfattig, hade kommunen fått underhålla honom till
döddagar, och det torde derför vara billigt att kommunen såsom bidrag
lemnama fattlgvardsutglfter fär ätnJuta den qvarlåtenskap han kan efter Jag

tycker derför att Stats-Utskottet med fullt skäl tillstyrkt, att
denna fattiga kommun må komma i åtnjutande af ifrågavarande lilla behållning
och yrkar bifall till Stats-Utskottets hemställan.

w.. Herr Grefve Posse: Stats-Utskottets utlåtande i denna fråga har
b nVn\nf£lfveV Ul öfverensstämmelse med den praxis, som i dylika fäll

alltid tillämpats, sedan det nya statsskickets införande, och _ såvidt ias

kan påminna mig — har, då fråga varit om eftergift af danaarf, som
vanligtvis utgöra små belopp, aldrig någon stämma höjt sig mot Utskottets
hemställan, att statens rätt till dessa ringa belopp skulle öfverlåtas

196

Den 18 Februari.

på kommunerna för det ändamål dessa kunde finna för sig nyttigast. Det har
derför öfverraskat mig att nu betänkligheter kunnat uppstå, huruvida en
dylik hemställan vore välgrundad eller icke, men då jag icke finner nödigt
att upprepa de skäl, som finnas upptagna i betänkandet, inskränker
jag mig till att yrka bifall till Stats-Utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej och blef, på framställd proposition, Utskottets hemställan
bifallen.

§ 5.

Vidare föredrogos följande äfven af Stats-Utskottet afgifna utlåtanden:

N:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
upplåtande åt Calmar landsförsamling under ständig besittningsrätt af en
jordrymd från landshöfdingebostället Skälby till skolhusplan och planteringsland
för en fast folkskola;

N:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga, proposition, angående
eftergift till förmån för staden Halmstad af kronans rätt till danaarf efter
enkår! L. Sundeil, född Grundberg; och

N:o 7, i anledning af väckt motion om eftergift af kronans rätt till
danaarf efter Klockaren C. P. Bergstedts afiidna hustru Anna Maria
Bergstedt, född Reis.

Hvart efter annat blefvo dessa utlåtanden bifallna.

§ 6.

Föredrogos och biföllos Banko-Utskottets nedannämnda memorial:

N:o 2, i fråga om antagande af ackord för en fordran, grundande
sig på vexelköp;

N:o 3, angående afskrifning ur Diskontkontorets räkenskaper af åtskilliga
kontorets kapital- och öfverräntefordringar;

N:o 4, i fråga om afskrifning af vid Lånekontoret i Göteborg balanserade
lån och räntor, tillhörande statslånefonden; och

N:o 5, angående afskrifning utur Lånekontorets i Göteborg räkenskaper
af åtskilliga lån och öfverräntor.

§ 7.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 4, i anledning af väckt motion
om ändring af 7 Kap. 2 § Giftermålsbalken.

Härvid yttrade:

Herr Gustafson: Då jag icke kan dela de åsigter, Lag-Utskottet
i detta betänkande uttalat, anhåller jag att få redogöra för de skål,
hvilka föranleda mig att hysa eu mot Lag-Utskottets stridande mening.

7 Kap. 2 § Giftermålsbalken stadgar, att, innan vigsel sker, skall
det lysas tre söndagar från predikstolen i den församling, der bruden tages.
Dessa ord hafva genom Kongl. Förordningen den 21 November 1794,

Den 18 Februari.

197

blifvit sålunda iörklarade, att de skola beteckna: der bruden liar sitt
rätta hemvist och är boende. Tvifvel om rätta förståndet af detta lagstadgande
kan upppkomma endast i det fall, att qvinnan är mantaisskrifven
på ett, men kyrkskrifven på ett annat ställe. Om t. ex. en
qvinna i November månad later kyrko- och mantalsskrifva sig på ett och
samma ställe, men i påföljande Januari månad tager utflyttningsattest
från donna, församling och låter kyrkskrifva sig i en annan — hvar
skall det då lysa till äktenskap för denna qvinna? Skall detta ske på
det förra stället, der hon fortfarande är mautalsskrifven, eller på det
sednare, der hon numera är kyrkskrifven? Lag-Utskottet säger, att lysning
skall ske i den församling, der hon är mautalsskrifven, men, enligt
mitt förmenande, bör det ske der hon är kyrkskrifven. Ty jag tror, att
i, och med detsamma en person tager utflyttningsattest från en församling
och låter kyrkskrifva sig i en annan, upphörer samma person att i
kyrkligt hänseende tillhöra den förstnämnda församlingen, och pimsten i
densamma egen hvarken rättighet eller skyldighet att beträffande denna
person vidtaga någon embetsåtgärd. Hvilka förvecklingar skulle icke
kunna uppkomma, derest Lag-Utskottets åsigt godkändes? Enligt gällande
kyrkolag är, såsom regel antaget, att lysning till äktenskap, samt
vigsel skola ske inom samma församling, ty det är stadgadt, att den
prest, som verkställt lysningen, icke må hindra brudfolket att låta viga
sig inom annan församling. Men ingenstädes finnes det föreskrifvet, att,
då lysning och vigsel skett i samma församling, presten skulle ega skyldighet
att derom underrätta pastor i annan församling. Om nu en prest
verkställde lysning för qvinna, der hon vore mantaisskrifven, oaktadt hon
hade annan kyrkskrifningsort, samt derefter vjgde henne, vore han icke
lagligen förpligtad att om den skedda lysningen och vigseln underrätta
pastor i qvinnans kyrkskrifningsort. Denne pastor kunde således förblifva
i fullkomlig okunnighet derom, att qvinna inträdt i äktenskap,
samt sålunda, i händelse hon begär utflyttningsattest, förklara henne,
i samma attest, ledig till äktenskap. Jag finner ytterligare stöd för min
åsigt, ^att lysning bör ske der qvinna är kyrkskrifven, i Kongl. brefvet
den 15 September 1773. Det stadgas nemligen häri, att, derest vigsel
förrättats i annan församling än der lysning skett, skall det åligga prest,
som vigsel verkställt, att om denna samt om dagen, då den försiggått,
underrätta pastor i lysningsorten. Hvarföre skall denne erhålla en sådan
underrättelse? Jo helt visst derföre, att han må kunna i kyrkoboken
anteckna, att qvinnan ingått äktenskap. Men huru skulle han kunna
verkställa en sedan anteckning, eller hvartill skulle den tjena, derest
qvinna icke vidare vore i församlingen kyrkskrifven.

Jag tror således, att då en person är kyrkskrifven på ett, men mantaisskrifven
på ett annat ställe, hon måste i alla kyrkliga hänseenden höra
till förstnämnda ställe; men deremot tror jag, lika med Utskottet, att hon
i verldsligt hänseende sorterar under domstolen i den ort, der hon är
mantaisskrifven.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag yrka att Betänkandet
måtte blifva till Lag-Utskottet återremitteradt.

Jag vet visserligen, att Betänkandet redan blifvit af Första Kammaren
bifallet och att således frågan är förfallen för denna riksdag: men dä

198

Den 18 Februari.

jag ånger att hvarje Kammare bör fritt fatta sina beslut, utan afseende
på hvad Medkammaren kan hafva beslutat; dä det dessutom skulle kunna
hända, att, derest jemväl denna Kammare godkände utlåtandet, begge
Kamrarnes sammanstämmande beslut skulle kunna vid en blifvande riksdag
åberopas af Lag-Utskottet såsom skäl för att framkomma med enahanda
förslag som detta; samt då slutligen det är af stor vigt, att denna
fråga kommer på fullkomligt klar fot, enär prest, som lyser i annan församling
än der bruden har sitt rätta hemvist och år boende, mister erabetet,
finner jag mig ega giltig anledning för mitt yrkande på återremiss,
äfven om dermed intet skulle vinnas för denna riksdag.

Herr Carl Aron Jönsson: Jag häraf pastorn inom den val krets,

jag representerar, blifvit uppmanad att väcka ifrågavarande motion.
Det är väl sannt att, der bruden är mantals- och kyrkskrifven på samma
ställe, något tvifvelsmål icke kan uppstå om, hvarest lysningen skall ega
rum, men det har inträffat att bruden varit mantals- och kyrkskrifven i
en församling och bott inom eu annan och då bär fråga uppstått hvar
lysningen skulle ske. Vanligen har den blifvit begärd i kyrkskrifningsorten,
men pastor derstädes har vägrat, ty Kongl. förordningen den 21
November 1794 föreskrifver, att lysning skall ske i den församling, der
bruden har sitt rätta hemvist och är boende. Här är således en tvistefråga,
som verkligen behöfver undanrödjas.

Jag ansåg min motion så oskyldig att jag icke väntade något motstånd
i Lag-Utskottet, men Utskottet ville icke taga densamma i noggrannare
öfvervägande utan afstyrkte den. Den reservation mot Utskottets
hemställan, som en aktad ledamot af Första Kammaren afgifvit,
torde dock visa att den förändring jag föreslagit icke kan anses öfverflödig.
Frågan har visserligen för denna riksdag fallit genom Första
Kammarens beslut, men, det oaktadt, anhåller jag på de skål, som åt
den föregående talaren blifvit anförda, att Utlåtandet måtte varda till
Utskottet återremitteradt.

Herr Carlén: Motionären har åsyftat att få en lagförklaring; Herr

Gustafson åter vill hafva eu lagförändring. Jag medgifver, att frågan
icke saknar sin vigt, men tror att den skulle erhålla allt för stor vigt,
om den af motionären åsyftade förändringen vidtoges, emedan derigenom
sammanhanget skulle brytas mellan lagens stadgande!! angående personligt
forum. I 10 Kap. 8 § Rättegångsbalken stadgas, att, om tvist uppstår
om trolofning, dess fullbordan eller skilnad deri, döme Rätten, derunder
qvinna!! lyder och “sitt hemvist häfver*1. Enligt allmänt antagen
lagtolkning utmärka sistnämnda ord skattskrifningsorten och denna tolkning
är så allmän, att i Kongl. Maj:ts proposition till denna Riksdag om
antagande af en författning angående förändrad lydelse af 10 Kap. i §
Rättegångsbalken begagnas uttrycken “derunder han sitt bo och hemvist
häfver* i denna betydelse. Enligt min uppfattning är således lagen alldes
tydlig i det afseende, att lysningen bör ega rum i den ort, der qvinnan
är mantalsskrifven och någon förklaring af ifrågavarande stadgande
i 7 Kap. 2 § Giftermålsbalken torde derföre vara helt och hållet obehöflig.

Den 18 Februari.

199

En annan olägenhet, som kunde uppstå, om berörda stadgande erhölle
den af motionären föreslagna lydelse, är, att sådana fall kunde inträffa,
då det blefve omöjligt att verkställa lysning, ty det kan hända att
en qvinna icke är någonstädes kyrkskrifven och lagen saknade i så fäll
föreskrift om hvar lysningen skulle ske. Denna omständighet har utgjort
hinder för Kong! Maj:t att godkänna ett af Rikets Ständer framstäldt
förslag, att lysning skulle ske i den församling, der bruden sednast blifvit
i husförhörslängden antecknad. Det kan äfven inträffa, att en qvinna är
hvarken mantals- eller kyrkskrifven och då skall naturligtvis lysningen
ega rum i den ort der hon är boende och har sitt hemvist, det vill säga
der hon, fastän hvarken mantals- eller kyrkskrifven, uppehåller sig.

Genom den föreslagna förändringen skulle således uppstå en lucka
i lagstiftningen, som för närvarande icke finnes; och då dessutom nu
.gällande stadgande i 7 Kap. 2 § Giftermålsbalken angående lysningsort
öfverensstämmer med lagens allmänna principer i afseende på personligt
forum, så måste, derest berörda stadgande skulle på af motionären
föreslaget sätt ändras, jemväl 10 Kap. Rättegångsbalken ändras,
såvida icke lagens hela system i fråga om personligt forum skulle förryckas.

Jag yrkar derför bifall till Lag-Utskottets hemställan.

Herr Wijk: Af personlig erfarenhet kan jag intyga nödvändigheten
af ett förtydligande utaf ifrågavarande stadgande. Vederbörande pastorer
tolka detsamma nu på tre sätt, antingen så att lysning skall ske der
bruden är mantalsskiifven, eller der hon är kyrkskrifven, eller der hon
har sitt hemvist och är boende, äfven om hon derstädes hvarken är mantals-
eller kyrkskrifven. Man kan visserligen säga, att, om stadgandet icke
är fullt tydligt, en förändring likväl är obehöflig, emedan ett förtydligande
kan erhållas genom besvärs anförande och prejudikater, men i fall som
dessa torde sällan besvär komma att anföras, och äfven om så skulle ske
och genom utslag deröfver ett prejudikat vinnas, så är föga sannolikt att
detta blifver allmänt bekant i landets tusentals församlingar, der lagrummets
tillämpning oupphörligt förekommer.

Jag får derför förena mig i yrkandet om återremiss, för att möjligen
derigenom erhålla en förändring i paragrafens lydelse, som kan förekomma
de nu så ofta inträffande missförstånd mellan pastorer och församlingsmedlemmar
i fråga om dess tolkning.

Herr Ljunggren: Jag hade föreställt mig att ifrågavarande 2 § i
7 Kap. af Giftermålsbalken skulle vara alldeles klar och att den öfverallt
tillämpades i enlighet med motionärens åsigt, så att lysningen egde
ram i den församling, der bruden vore kyrkskrifven. Så tillämpas detta
stadgande åtminstone i södra Sverige, och jag anser det vara nästan omöjligt
att göra på annat sätt. Om t. ex. en familj inflyttar till en
stad på våren, efter att förut för året blifvit mantalsskrifven på landet,
så skulle, derest Lag-Utskottets tolkning vore den rätta, familjen vara förhindrad
att låta lysa för dottern i staden, der hon hade sitt hemvist.

Emellertid hör jag nu att meningarne angående ifrågavarande stadgandes
rätta tolkning äro delade och detta talar för bifall till motionä -

200

Den 18 Februari.

rens yrkande om en förändrad lydelse af stadgandet. Väl äro olägenheterna
af den nuvarande tvetydigheten ganska stora för presterna, som måste
bestämma sig för endera tolkningen — att lysa antingen der bruden
är mantalsskrifven eller der hon är kyrkskrifven, men äfven för den, som
begär lysning, kunna stora olägenheter uppstå. Jag föreställer mig tvänne
kyrkoherdar, som i detta afseende hysa olika åsigter. Om nu en person,,
som är mantalsskrifven i den enes församling och kyrkskrifven i den andres,
vill taga ut lysning för sin dotter och för sådant ändamål infinner
sig hos kyrkoherden i kyrkskrifningsorten, så kan det hända, att
denne är af samma åsigt som Lag-Utskottet och säger att han icke
kan meddela någon lysning, emedan bruden icke är mantalsskrifven
i församlingen. Mannen, som söker lysning, vänder sig då till pastor i
mantalsskrifningsorten, men denne är af en annan åsigt och säger: “här
kan icke någon lysning ske, ty bruden är icke här kyrkskrifven4. Sålunda
uppstå lätt hinder och dröjsmål för lysningen, och frågan kan icke
afgöras annorlunda än genom besvär öfver endera pastors vägran att lysa,
men den klagande vet icke öfver hvilkenderas vägran han rätteligen skall
klaga, och så kali det hända, att han först sedan han gått igenom alla
instanserna får veta att han bort klaga öfver det andra beslutet. Sålunda
kan mycket trassel uppstå genom otydligheten uti ifrågavarande stadgande,
och jag förenar mig derföre med dem, som yrkat återremiss af betänkandet,
på samma gång jag protesterar mot en sådan tolkning, som Lagutskottet
framställt.

Herr Witt: Jemte det jag förenar mig med den siste talaren,

anhåller jag endast att få tillägga några få ord för att ytterligare belysa
frågan och nödvändigheten af att deruti åstadkomma full klarhet och
tydlighet. Af föregående talare har blifvit påpekad den svårighet, som
kan uppstå i fråga om en person, hvilken ingenstädes är hvarken mantalseller
kyrkskrifven. Men nu kan det ock hända att en person flyttat
fram och tillbaka, så att man icke kan säga, hvar den personen har sitt
rätta hemvist. Om då hvarken mantalsskrifningslängden eller kyrkoböckerna
lemna någon ledning för bedömandet häraf, så måste vederbörande prestman
förbjuda äktenskapets ingående före nästa mantalsskrifning, derest
mantalsskrifningsorten skall vara den bestämmande. Men då kyrkskrifning
kan ske när som helst hela året om, under det att mantalsskrifningen
eger rum på bestämd tid i November eller December månader endast,
synes äfven detta förhållande tala för den åsigt, att lysningen bör försiggå
i brudens kyrkskrifningsort. I Kong!. Maj:ts skrifvelse den 3 November
1853 åberopas, att husförhörslängden icke alltid lemnar säker upplysning
om brudens rätta hemvist. Jag skulle deremot vilja säga, att mantalsförteckningen
icke kan lemna de nödiga upplysningarne om de personer,
för hvilka lysning begäres. Det är t. ex. fråga om lysning för
en piga. I mantalslängden finnes hos en husbonde skrifven en piga
Ännu. Men nu är det den Anna, för hvilken lysning begäres eller någon
annan. Det kan man icke se af mantalsförteckningen. I husförhörslängden
finnas deremot anteckningar om der upptagna personers födelseort,
år, månad, dag o. s. v. Och detta synes böra vara en säkrare ledning
för bedömandet af eu persons behörighet att ingå äktenskap, än en an -

Den 18 Februari.

201

teckning allenast derom att den piga, som är skrifven hos en. husbonde,
har namnet Anna, helst samma husbonde kunnat hatt flera pigor med
det namnet.

På grund häraf yrkar äfven jag för min del, att den ifrågavarande
motionen måtte till Lag-Utskottet återremitteras.

Herr Grefve Sparre: Denna fråga har så många gånger varit föremål
för Riksdagens behandling, och jemväl, på grund af Riksdagens framställning,
för Kongl. Maj:ts, att jag fruktar, det jag skulle alltför mycket
trötta Kammaren med en vidlyftigare utredning af ämnet, hvilken för
öfrigt måste för de flesta bland Kammarens ledamöter förut vara bekant.
Redan år 1794 utfärdades en Kongl. förordning, som förklarade Giftermålsbalkens
stadgande, att lysning skall ske i den församling, der bruden
tages. Och då Riksdagen sedermera begärt ytterligare förklaring häraf,
har Kongl. Maj:t endast svarat ungefär detsamma som 1794.

Den siste talaren sökte ådagalägga, att mantalsskrifningsorten icke
vore det rätta stället att uttaga lysning, utan att sådant borde ske i
kyrkskrifningsorten. Det kan ock utan tvifvel inträffa fäll, då mantalsskrifningsorten
icke vore det rätta stället; men då har man alltid att
vända sig till den ort, der bruden har sitt bo och hemvist; och denna
sammanfaller i de flesta händelser med mantalsskrifningsorten. Den
värde talarens argumentation gick ut derpå, att kyrkskrifningsorten skulle
vara den rätta lysningsorten, derföre att man endast genom kyrkoböckerna
skulle kunna få reda på, hvem den person vore, för hvilken lysning begärdes.
Detta gäller dock endast i afseende på uttagandet af lysning,
då det beror på vederbörande prestman att förvissa sig derom, att den
person, för hvilken lysning begäres, är den rätta; och den upplysningen
kan han då erhålla ur kyrkoböckerna. Men detta bevisar ingalunda, att
sjelfva lysningen, kungörandet af äktenskapet, skall ega rum i den församling,
der denna upplysning om personen vinnes. Presten skall ur
kyrkoböckerna taga reda på personen, se till att den är identisk med den,
för hvilken lysning begäres. Men i hvilken församling lysningen skall ske,
är en annan sak. Jag har inom Lag-Utskottet diskuterat denna fråga
med prestman, hvilka dervid hafva utgått från den åsigten, att lysningen
är en kyrklig akt. Det är likväl ett misstag, ty den är en helt och
hållet verdslig akt, afsedd att bekantgöra ett tilltänkt äktenskap, för att
de, som möjligen kunna hafva något jäf att deremot anföra, må få kunskap
derom och sättas i tillfälle att afgifva sin protest. Derför skall
detta kungörande ega rum från predikstolen på enahanda sätt som alla
andra publikationer. Men det bevisar nu icke, att lysningen bör ske i
kyrkskrifningsorten, utan det är tvärtom just grunden dertill, att den
skall försiggå i den församling, der bruden bar sin bostad och hemvist,
cl. v. s. i den vanliga mantalsskrifningsorten.

Undantag kunna dock förekomma, såsom den nämnde värde talaren
antydde. Så kan t. ex. hända, att en person, som flyttat till en
annan ort, af en eller annan orsak vill stå qvar i kyrkoböckerna i den
församling, der hon är född och uppfödd. Detta må nu visserligen vara
ett fel, men det inträffar beklagligen ofta nog. Vid sådant förhållande
skulle ju ändamålet med lysningen helt och hållet förfelas, om den skulle

202

Den 18 Februari.

ega rum i den församling, der personen vore kyrkskrifven men der hon
icke vistats kanske på trettio år eller mera. Lysningen bör nemligen ske
i den ort, der jäf mot äktenskapet möjligen kunna ifrågakomma, och der
det tillämnade äktenskapet fördenskull bör blifva bekantgjordt för den
eller dem, som kunna hafva något jäf att anföra deremot. Derför är det
ock, som det stadgas, att den skall ega rum der bruden har sitt hemvist.

Det upplystes inom Lag-Utskottet, att det inträffat, att en person,
som flyttat härifrån till en församling på landet, dervid uttryckt sin önskan
att fortfarande vara kyrkskrifven i Stockholm. Hon har sedermera
vistats på landet i tio eller tolf år. Jag föreställer mig nu, att hon vill
gifta sig. Skulle det då vara lämpligt, att det lystes för henne här i
Stockholm, der ingen hört talas om henne på tolf års tid, derifrån hon
flyttat som barn, och der sannolikt ingen kan finnas, som har några jäf
att anföra emot hennes äktenskap?

Jag vågar tro, att hvad jag nu anfört skall befinnas utgöra ett tillräckligt
skäl för att kyrkskrifningsorten icke kan anses vara det rätta
lysningsstället; och då, såsom jag nämnt, denna fråga redan åtskilliga
gånger varit föremål för både Kongl. Maj:ts och Riksdagens behandling,
hyser jag den föreställningen, att den är en af dem, som böra kunna betraktas
såsom slutligen lösta, hvarför jag anhåller om bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Jöns Rundbäck: Jag instämmer med den förste talaren i
afseende på svårigheten att bestämma rätta förståndet af ifrågavarande
lagstadgande. Men jag har ock härvid en annan anmärkning att göra.
Lag-Utskottet har nemligen förbigått en sak, den motionären i sin motion
vidrört. I allmänna lagen stadgas, att lysning skall ske tre söndagar i
den församling, der bruden tages; men i kyrkolagen står det, att sådan
lysning skall ske tre söndagar å rad. Nu har det inträffat, att sedan
det lyst en eller två gånger för ett brudpar, något hinder mellankommit
så att lysningen måst afstadna; och tvekan har då uppstått, huru efter
hindrets undanrödjande med lysningen skulle förfaras. Somliga pastorer
hafva dervid ansett nödigt att börja en ny lysning, medan deremot andra
ansett den gamla lysningen giltig och inskränkt sig till att fortsätta och
afsluta densamma.

De båda nämnda stadgande^ synas sålunda vara tvetydiga och stå
i strid med hvarandra, men Lag-Utskottet säger i detta hänseende icke
ett ord. Jag anser derföre för min del nödigt att återremittera ärendet
till Utskottet, för få att frågan jemväl i det af mig berörda hänseende
nöjaktigt utredd.

Herr Ribb in g: De utaf Iderrarne, som yrkat återremiss af betänkandet,
hafva derför hufvudsakligen anfört två slags skäl. Det ena
är det, att en återremiss borde ske, för att man skulle från Utskottet
erhålla ett tillstyrkande af motionen, d. v. s. ett tillstyrkande till sådan
förändring i gällande lag, att, såsom motionären föreslagit, lysning skall
ega rum der bruden är kyrkskrifven. Häremot hafva dock redan skäl
blifvit anförda af tvänne bland Lag-Utskottets ledamöter, skäl såtalande,
att det torde vara öfverflödigt att söka dertill lägga något ytterligare,

Den 18 Februari.

203

nemligen dels af Herr Oarlén, som erinrat att nuvarande föreskrift i detta
hänseende står i den fullkomligaste öfverensstämmelse med de allmänna
grunderna i afseende å forum i tvistemål, som angå någons person, och
att det icke vore lämpligt att från hvad som härutinnan är allmän regel
göra ett undantag i detta enda fall, och dels af Lag-Utskottets ordförande,
som påpekat, att, på sätt Kong!. Maj:t ock erinrat i 1858 års skrifvelse,
kyrkskrifningen är en mindre säker proba på hvar eu» person
uppehåller sig än mantalsskrifniugen. Efter min uppfattning äro ock
dessa skäl fullkomligt tillfredsställande.

De andre bland motsidans talare hafva fäst sig dervid, att det nu
befintliga stadgandet skulle innebära en tvetydighet, och såsom bevis derför
åberopat, att åtskilliga prester på olika sätt tolkat detsamma. Detta
är dock en bevisning, som icke håller stången. Ty den som icke vill
göra sig besvär att taga reda på, hvilken den allmänna och af sakkunige
erkända betydelsen af ett lagstadgande är, den känner icke grunderna
för en rätt lagtolkning, och för hans riktiga tolkning af lagen kan derför
icke heller någon grad af tydlighet lemna garanti. Men härtill kommer,
om motionen skulle remitteras åter till Lag-Utskottet på sist
anförda skäl, hvad vilja då de Herrar, som på denna grund yrkat återremiss,
att Lag-Utskottet skall gorå med motionen? Skall Lag-Utskottet
tillstyrka bifall till densamma? Det är af skäl, som redan blifvit anförda,
icke lämpligt. -Eller skall Utskottet afgifva en förklaring, att det ifrågavarande
stadgandet afser mantalsskrifningsorten? Eu sådan förklaring
hehöfves icke, enligt hvad alla juridiska, d. v. s. i denna fråga sakkunnige
auktoriteter äro ense om, och det tillkommer för öfrigt icke Lag-Utskottet,
som icke eger att meddela några lagförklaringar.

Ändtligen har den siste talaren sagt, att det vore äfven en annan
sak att vid motionen märka, men som Utskottet öfverhoppat: kyrkolagen
stadgar nemligen, att lysning skall ske tre söndagar å råd, men allmänna
lagen endast tre söndagar, och då kan fråga uppstå, huru med lysningen
sedermera skall förhållas, i fäll den någon tid varit afbruten. Jag kan
för min del icke finna någon svårighet härutinnan. Ty då den ena lagen
icke står i strid med den andra, utan blott närmare bestämmer hvad som
i den andra lagen blifvit i mera allmänna ordalag stadgadt, synes det
vara temligen klart, att man tyder dessa båda lagar så, att man tillämpar
det allmännare stadgandet på det sätt, som i den mera speciela lagen
närmare determineras och bestämmes.

På de grunder, jag nu anfört, anser jag en återremiss för att få
bifall till motionen vara olämplig, eu återremiss, för att få en lagtolkning
olämplig, då en sådan hvarken är behöflig eller från Lag-Utskottets
sida befogad, och en återremiss i den siste talarens syftning likaledes fullkomligt
obehöflig, hvarför jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

Herr C. A. Jönsson: När motioner väckas, som icke äro i smaken,

möta de alltid många hinder af samma art som de “obotfärdiges förhinder
Så har äfven varit fallet med denna. Jag skall bedja att få erinra
om h^ad Lag-Utskottets ordförande yttrade vid remissen af den Kongl.
propositionen om statsverkets tillstånd och behof. Han frågade då, hvad

204

Den 18 Februari.

den nya representationen uträttat, och svarade sjelf: “inte ett fnask!“
så förhåller det sig med honom; och jag tror, att det är derföre, som
alla motioner stukas, som äro nog olyckliga att komma till Lag-Utskottet.
Emellertid vidhåller jag icke desto mindre mitt yrkande om motionens
återremittande dit.

Öfverläggningen var slutad. Enligt derunder framställda yrkanden gaf
Herr Talmannen proposition dels på bifall till Utskottets hemställan och
dels på återförvisning. Den sednare propositionen förklarades vara med öfvervägande
ja besvarad, och hade Kammaren alltså beslutit ärendets återförvisande
till Lag-Utskottet.

§ 8.

Till afgörande förekommo Lag-Utskottets Utlåtanden:

N:o 5, i anledning af verkställd granskning af Riksdagens Justitieombudsmans
em betsförvaltning;

Lades till handlingarne;

N:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till författning angående vissa förändrade föreskrifter i afseende å beräkning
af tid för klagan mot Hofrätts utslag i brottmål;

Bifölls.

§ 9.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 1, i anledning af fyra motioner om åtgärder för embetsförvaltningens
reorganisation till vinnande af förenkling och besparingar.

Herr Ribb ing: Vid sistlidna riksdag väcktes, såsom bekant är och

såsom Utskottet äfven refererat, åtskilliga motioner i samma syfte som
de nu ifrågavarande, vid denna riksdag afgifna. Vid behandlingen af dessa
motioner kom dåvarande Tillfälliga Utskott på anförda skäl till samma
förslag, som nu ordagrannt lika blifvit framstäldt; och detta förslag innefattar,
såsom det är lätt att se, egentligen en hemställan om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan om vissa åtgärders vidtagande, hvilka dels
skulle innebära den första åtgärden för vinnande af det i motionerna afsedda
syftet, dels innebära en förberedelse och ett medel för vinnande af
de andra momenter, hvilka innefattas i samma af motionärerne afsedda
syfte.

Denna Utskottets hemställan bifölls af denna Kammare och ärendet
gick derpå till Första Kammaren samt behandlades der äfven af ett Tillfälligt
Utskott. Men detta afstyrkte bifall till förslaget, och för detta afstyrkande
utgör, såvida jag kunnat läsa dess betänkande rätt, den såsom
hufvudsaklig anförda grunden, att ordalagen i Andra Kammarens Tillfälliga
Utskotts förslag så nära sammanfölle med ordalagen i andra punkten
af den skrifvelse, som 1868 års riksdag aflät, till Kongl. Maj:t beträffande
åtgärders vidtagande till omorganisation af de centrala embetsverken
m. m., att Första Kammarens Tillfälliga Utskott ansåg, att det

Den 18 Februari.

205

.?

förslag till skrivelse, som donna Kammar© godkänt, ogontligon utgjord©
en repetition af nyssnämnda andra punkt i 1868 års skrifvelse samt alltså
blott kunde hafva till syftemål att påskynda behandlingen af skrifvelsen
från 1868 års riksdag ett påskyndande, som Första Kammarens Tillfälliga
Utskott på anförda skäl ansåg olämpligt, hvadan det afstyrkte bifall
till Andra Kammarens beslut, hvilket ock biet Första Kammarens beslut
i saken. Att nu den nämnda uppfattningen af betydelsen och ändamålet
med Andra Kammarens beslut var ett misstag af Första Kammarens
Tillfälliga Utskott, lider visserligen intet tvifvel, men detta misstag
låter sig dock förklaras derigenom, att ordalydelsen i förslaget verkligeh
så ofantligt nära liknade ordalagen i andra punkten af 1868 års skrifvelse.

På denna punkt stod ärendet vid slutet af sista riksdagen; och den
erfarenhet beträffande dess behandling, som föregående Riksdag lemnat
oss, var anledningen dertill, att då vid denna riksdag jag och en annan
ärad ledamot af Kammaren, Herr Olof Larsson, väckte vår ifrågavarande
motion, vi togo^ oss friheten påpeka lämpligheten af att i en blifvande
skrifvelse till Kongl. Maj:t icke ingå på anhållan om vissa särskilda och
i den underdåniga skrifvelsen på något sätt specificerade åtgärders vidtagande
för den ifrågasatta omorganisationen utan att fastmer stadna vid
den allmänna anhållan om en omorganisation i det syfte, som i motionen
uppgafs och som intogs i dess s. k. kläm. Jag kan icke neka till, att jag
fortfarande är af den öfvertygelsen, att en stilisation af Utskottets förslag
och denna Kammares beslut i sådan syftning skulle vara det för ändamålet
lämpligaste. Med andra ord: jag fruktar, att om Kammaren ger sitt
bifall till ordalydelsen i det förslag, hvartill Utskottet nu kommit, ärendets
behandling i Första Kammaren möjligen endast kommer att leda till
samma resultat som vid sista riksdagen, af samma skäl som då, nemligen
att ordalydelsen i förslaget så nära öfverensstämmer med ordalydelsen i
1868 års skrifvelse, att Första Kammaren finner sig icke kunna handla
på annat sätt än vid förra riksdagen och säger, såsom då, att när en
skrifvelse i ämnet så. nyligen afiåtits till Kongl. Maj:t, det icke är skäl
att nu förnya den deri framställda begäran. För min del skulle jag anse
lämpligt, om ordalydelsen i förslaget ställdes så, att deraf klart framginge
olikheten emellan innehållet i 1868 års skrifvelse och syftningen af de
motioner i ämnet, som vid denna riksdag blifvit i Andra Kammaren afgifna.

Emellertid erkänner jag, att Utskottet ingalunda saknat skäl för det
slut, hvartill det kommit, i synnerhet deri, att en och annan af de ifrågavarande
motionerna i sin kläm upptagit det Tillfälliga Utskottets kläm
vid förra riksdagen. Jag vill derföre icke bestämdt yrka eller göra något
förslag till ändring eller begära återremiss af betänkandet; men jag har
ej heller ansett mig böra underlåta att erinra, det man icke torde böra
gorå sig alltför stora förhoppningar att komma fram till ett åsyftadt
ändamål, om man ständigt ånyo beträder en väg, som förut visat sia
icke leda till detta mål.

Herr Dufva: I anledning af den erinran, som af föregående talare

gjordes, ber jag få fästa uppmärksamhet på några förhållanden. Det
Första Kammarens Tillfälliga Utskott, hvilket vid föregående riksdag be -

206

Den 18 Februari.

handlade de motioner angående åtgärder för förändringar inom de civila embetsverken,
som vid samma riksdag blifvit inom Andra Kammaren väckta,
hemtade sitt hufvudsakliga skäl för afstyrkande af all åtgärd derifrån,
att riksdagen, då frågan hos Utskottet förekom, nått så nära sitt slut,
att Utskottet ansåg sig icke hafva erforderlig tid att så, som vederborde,
pröfva det omfattande ärendet. Ett dylikt hinder torde dock icke nu
kunna möta, då saken upptagits till behandling i god tid. Sannt är visserligen
att i det betänkande, som af bemälda Utskott i frågan afgafs,
tinnes antydt, att uti den skrifvelse, som båda Kamrarne gemensamt redan
vid 1868 års riksdag till Kongl. Majrt aflåta, skulle förekomma en
framställning i enahanda syftning, som Andra Kammarens skrifvelseförslag
af 1870. Men om man närmare granskar saken, torde .äfven denna invändning
bortfalla. Ty den framställning i ämnet, som af 1868 års riksdag
gjordes, afser eu förbättrad organisation af embetsverkens yttre former
och verksamhetsområden, då deremot såväl den vid 1870 års riksdag
föreslagna skrifvelsen som ock den nu till behandling föreliggande, hvilka
båda hafva alldeles samma, ordalag, tydligen endast åsyfta reorganisation
af de särskilda ömhet smyndigheternas verksamhetssätt, den i vissa fall
onödigt omständliga metod för ärendenas behandling, som hos myndigheter
na begagnas. Dessa sednare framställningar äro således af vida annan
art än hvad 1868 års skrifvelse egentligen afser. De gå ut på en mera inskränkt
behandling af frågan, hvilken, utan afseende på om reorganisationen
åt embetsverken blifvit genomförd eller icke, kan, embetsverk för embetsverk,
åvägabringas, och som derjemte ligger inom Kongl. Maj:ts befogenhet
att bestämma öfver.

Att de i ämnet afgifna betänkanden icke kunnat mera noggrant och
detaljeradt angifva hvad som kan och bör göras i saken, förefaller mig
ganska naturligt. Våra embetsverk förete i desse,, utseenden så pass skiljaktiga
förhållanden, att det skulle blifva rätt svårt att på förhand precist
säga att "det och det skall göras.“ Men att något, ja rätt mycket kan
göras i den syftning, som motionärerne afsett och Utskottet för sin delitillstyrkt,
det tilltror jag mig kunna ådagalägga. Det finnes emellertid ett
bättre sätt att styrka mitt påstående än med blotta uttalandet och motiverandet
af min individuela mening, nemligen, om visas kan, att hvad
Utskottet föreslår redan kunnat i viss mån åvägabringas i afseende på
ett embetsverk. Jag tillåter mig för detta ändamål åberopa ett yttrande
år 1869 af General-direktören i Fångvårds-styrelsen, i anledning af Regeringens
förfrågan, huruvida någon inskränkning i tjänstepersonal och anslag
inom Styrelsen kunde ske; och jag anhåller att med Kammarens tillstånd
få uppläsa en del af detta yttrande, så lydande:

“Då till följd af Kongl. Maj:ts nådiga befallning i högstberörda nå“diga
Bref den 5 sistlidne Januari Styrelsen åligger att tillse, hvilka inskränkningar
i tjenstepersonal och anslag, som, äfven med bibehållande af
“nuvarande organisation af fångvårdsförvaltningen utan minskning i säkerhet
och kontroll, må kunna ega rum, får jag till protokollet angifva
“de inskränkningar i berörda afseende, som, enligt min åsigt, låta sig göra,
“i mån nuvarande innehafvare af ordinarie tjenst från befattningarne afgå.

“Det torde vid betraktande af den administrativa egenskap, Få.ng“vårds-styrelsen
innehar, icke kunna bestridas, att omgång och former,

Den 18 Februari.

207

“som vid organisationen varit afsedda och från densamma i viss mån ära
“oskiljaktiga, snarare måste anses såsom arf från våra äldre kollegiala
embetsverk, än de påkallats af ärendenas beskaffenhet eller för desain“mas
utredning, samt erforderlig kontroll och säkerhet. Den omständighet
“att anslag till följd af uppgift om sådana behof en gång blifvit beviljadL
innefattar icke skäl att Staten allt framgent skall belastas med utgifter
“som ej äro af nöden. ’

“I den åsigt, att renskrifningsarbetet, som nu ombesörjes förnämligast
“af kanslister och kammarskrifvare, i mån tjenster blifva lediga, kunna
“och böra öfverlåtas åt icke examinerade personer, torde allmänna meningen
redan vara bestämd/

“Anteckning af inkomna ärenden samt rörande dem fattade beslut
“eller vidtagna preliminäråtgärder verkställes nu flerdubbelt.

l:o) “Diarieföres hvarje inkommande ärende eller handling af regi“stratorn,
&

2:o) “Afskrifver registratorn sitt diarium, så väl öfver kansli- som
kamelaläiender, uti särskilda böcker, i hvilka afses att hvarje beslutad
“åtgärd i ärendet skall af ordföranden antecknas, tillika med dagen för
“beslutets justering, till ledning vid kompletteringen af registrator^
“diarium.

3:o) “Förer hvarje departementschef anteckning efter nummer öfver
föiedragna ärenden, samt i dessa fattade beslut och justering af desamma.

4:o) “Göres af föredragande departements-chefen å hvarje akt anteckning
om det i ärendet fattade beslut, till upplysning för sekretera“ren,
som bar att detsamma uppsätta.

5:o) “Protokoll föres af notarien öfver handlagda ärenden med hänvisning
till registraturet. I de flesta ärenden upplyser protokollet icke
“vidare, än diarium, utom att det upptager, hvilka ledamöter i beslutet
“deltagit.

6:o) “Slutligen skall det efter koncept-registraturet utskrifna beslutet,
“till upplysning om expeditionsdagen, af kanslisten i särskild! diarium
“antecknas.

7:0) “De ärenden, som remitteras till Kammar-kontoret, antecknas i
“särskildt diarium. Mig synes, som utan förlust för ordning och säkerhet
“en del af dessa dubbla diariianteckningar kunde inskränkas, till betydlig
“tidsbesparing för hufvudsakligare tjensteutöfning.

“Om registratorn befriades från de diariiafskrifter, uti hvilka bruket
“åt ordföranden öfverfört anteckningsbestyret, samt vidare åt de fång“rullor,
som åt registratorn nu föras, gifves den förenkling, som utan
“olägenhet kan ega rum, vunnes för honom den minskning i arbete, att
bestyret med förandet af protokollet utan egentlig tillökning i göromålen
“kunde af honom öfvertagas. De beslut, som enligt gällande bruk genom
“protokollsutdrag expedierades till direktörerna vid fängelserna å Norrmalm
och Långholmen, kunna lika väl, som alla öfriga, expedieras i
“form af skrivelser och uppsättas af sekreteraren, hvilken dels redan
“blifvit och ytterligare kommer att befrias från vissa af behof icke påkallade
skrivelser. Den förenkling j göromålen, som nu blifvit antydd
“kommer till en del redan att från och med nästa år införas. “

208

Den 18 Februari,

Detta må tjena till exempel på att det finnes onödigt skrifveri inom
verken och att arbetssättet kan förenklas. Har nu beträffande Fångvårdsstyrelsen
ett sådant förhållande kunnat erkännas och ledt till förenkling
och en, om än mindre betydlig nedsättning af utgifterna — så finnes också,
enligt mitt förmenande, skäl att i afseende på alla andra embetsmyndigheter
företages en dylik granskning, hvilken, om den göres mera omfattande
och sträckes äfven till de högre tjenstemanuagraderna, samt till
sjelfva sättet för ärendenas handläggning, torde komma att leda både till
förenkling i formerna, eu hastigare och ändamålsenligare handläggning af
göromålen och besparing af statsmedel. Att detta arbete skulle blifva
af ganska stor allmän nytta, torde vara lika klart, som att det icke sammanfaller
med den redan begärda yttre reorganisationen af de administrativa
embetsverken i allmänhet. Det vore fastheldre lyckligt om den kunde
verkställas före den yttre reorganisationen, så att allt onödigt skrifveri
och all onyttig omgång vid göromålens behandling icke finge tagas med
i beräkningen af de tjenster och de aflöuingar, som i och för statsförvaltningen
i dess blifvande omorganiserade skick komma att framställas
såsom behöfliga. Jag hemställer om bifall till hvad Utskottet föreslagit.

Herr Gum se Hus: Då det blifvit ifrågasatt, såväl af det Första

Kammarens Tillfälliga Utskott, hvilket i fjor handlade detta ämne, som
ock nu af en talare i denna Kammare, huruvida icke Utskottets föreliggande
förslag nära sammanfölle med andra punkten af Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 15 Maj 1868, så tillåter jag mig att i
herrarnes minne återföra innehållet af nämnde punkt. Den lyder så: “På
anförda grunder får Riksdagen i underdånighet anhålla, det täcktes Kders

Kongl. Mapt taga i öfvervägande: — — — — — —-- —

2:o) om icke till åstadkommande af besparing samt större enkelhet och
reda i förvaltningen

a) vissa förvaltande, centrala embetsverk må kunna sammanslås; och
särskildt

b) statens förvaltning ordnas så, att den på flera embetsverk fördelade
vården om statens fonder, kassor och fastigheter sammanföres för
hvartdera af dessa slag för sig, till en gemensam förvaltning, med jemväl
fästadt afseende derpå, att statsverkets tillstånd i dess helhet må kunna,
när så erfordras, med lätthet öfverskådas; samt

c) formerna för behandlingen af de till Landtförsvars- ock Sjöförsvars-departementen
hörande ärenden må kunna inrättas på ett sätt, som
åstadkommer närmare samband mellan krigsstyrelsens särskilda förvaltningsgrenar.
''*

Denna Riksdagens anhållan hos Kongl. Maj:t innebär, såsom ock den
sednaste ärade talaren påvisade, ingalunda detsamma, som afses med den
föreslagna skrifvelsen. Då härtill kommer, att Andra Kammaren för sin
del redan i fjor fattade ett ordagrannt lika lydande beslut, som det nu
föreliggande förslaget; då vidare tvänne motioner inom denna Kammare
hvar för sig såsom sitt yrkande upptagit detta samma förslag, hvilket redan
i fjor'' äfven inom Första Kammaren tillvann sig stora sympatier, och
af Första Kammarens tillfälliga Utskott erkändes såsom magtpåliggande,

ehuruväl

Den 18 Februari.

209

ehuruväl förslaget, såsom dit inkommet först i riksdagens sista timme,
derstädes ej då kunde ha att påräkna bifall, så synes mig ock nu allt
skäl vara för handen, att vi i vår mån söka bidraga dertill, att det sedan
i fjor till hälften expedierade ärendet nu i år må blifva i tillfälle att till^y^S^hgga
den återstående hälften af sin bana, hvarför jag ock vördsamt
anhåller, att Kammaren till det föredragna Utlåtandet behagade lemna
sitt bifall.

Vidare anfördes ej. Utlåtandet bifölls; och skulle, jemlik!. 63 § B
mom. Riksdagsordningen, detta beslut, genom utdrag af protokollet, Medkammaren
delgifvas.

§ io.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o
2, i anledning af framstäldt förslag att länsstyrelsernas kungörelser måtte
genom Konungens Befallningshafvandes försorg tillställas kommunalstämmans
ordförande.

Ordet begärdes af

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Vid ett hastigt påseende kan det

visserligen synas, som om den nu föreliggande frågan vore särdeles obetydlig,
och förmodligen har äfven Utskottet varit af samma åsigt, enär det
pa ett så knapphändigt sätt som nu skett affärdat densamma. Men om
man uppmärksamt genomläser Utskottets utlåtande, finner man dock, att
saken verkligen icke är så obetydlig. Hufvudsakligen inhemtas detta deraf,
att landstingen i flera län funnit sig föranlåtna att vidtaga åtgärder i
det af motionären föreslagna syfte. Att dessa försök från landstingens
sida likväl icke alltid medfört önskadt resultat, derom kan man vara förvissad.
Så har t.^ ex. inom det län jag tillhör denna fråga f}rra ä fem
särskilda gånger vant föremål för landstingets behandling, hvarest pluraliteten
af dess ledamöter dock motsatt sig förslaget, under föregifvande att
denna fråga vore en angelägenhet, som uteslutande tillhörde kommunerna
sjelfva, och hvarmed landstinget följaktligen ej borde befatta sig. Samma
foi hållande har egt rum inom åtskilliga kommuner, der frågan äfven varit
föremål för kommunalstämmans handläggning, och der man varit af den
å,sigten, att vederbörande em betsmyndigheter skulle vara skyldige att, enligt
landtingslagen, äskade kommunalstämmor böra bos ordförande reqvirera.
Önskar kommunalstämmas ordförande detta oaktadt få del af
lanskungörelserna, säger man, så må lian bereda sig tillfälle dertill, på
satt honom läm ligast synes, dock utan att för detta ändamål besvära
kommunen med några kostnader. Min uppfattning af saken är emellertid
den, att det nu brukliga sättet för meddelande af allmänna kungörelser,
som äro af den beskaffenhet att de kunna vara föremål för kommunalstämmas
handläggning, endast genom deras uppläsande från predikstolen i kyrkan,
i många afseenden är oriktigt — isynnerhet då kommunallagen uttryedeligen
föreskrifver, att, då kommunalstämma af embetsmyndighet äskas,
skall den hos ordföranden begäras — och till och med ofta ledande till för
liiksd. Prof. 1871. 2 Afd. 1 Band. -u

210

Den 18 Februari.

samhället olycksbringande resultat. Man föreställer sig, att någon embetsmyndighet,
såsom Konungens Befallningshafvande, kronofogde, länsman
eller domhafvande, på ett sådant sätt sammankallar ortens eller kommunens
medlemmar till sammanträden, i ärenden som röra allmänna
byggnaders eller vägars uppförande och underhåll, hvartill ombud för kommunen
vore af nöden, eller för val af ledamöter i bevillningsberedningen
och taxeringskomitén. Om nu kommunalstämmas ordförande önskar erhålla
kännedom om alla dessa kungörelser, af hvilka en del äro af synnerlig
vigt, så måste han ju hvarje Söndag gå till kyrkan för att der höra
dem uppläsas. Om han ej detta kan, eller på annat sätt är i tillfälle
derom skaffa sig tillförlitlig kännedom, går ju kommunen, som ej sällan
händer, miste om sin rätt, hvilken i många utseenden vid dylika sammanträden
är af stor vigt att bevara. Det skulle derföre hafva, enligt mitt
förmenande, varit ömkligt, om Utskottet hade kommit till annat resultat
än nu varit händelsen; för min del tror jag, att en underdånig, skrifvelse
till Kongl. Maj:t i denna fråga vore af behofvet påkallad, hvarigenom
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet icke allenast fastades på nu berörda olägenheter,
utan äfven med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, om icke de embetsmyndigheter, som ega rätt att hos kommunalstämmans
ordförande begära kommunalstämma för sådana ärenden
som röra dess angelägenheter, må kunna åläggas till berörde ordförande
öfversända ett exemplar af kungörelsen derom, på det att nu allmänt öfverklagade
missförhållande må komma att upphöra. Ehuru jag icke har stor
förhoppning om att frågan vid denna riksdag skulle erhålla en tillfredsställande
fösning, yrkar jag dock för min del återremiss af det föreliggande
utlåtandet, på det Utskottet må komma i tillfälle att för Riksdagen
föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t, i den syftning jag nu haft äran
antyda.

Herr. Grefve Sparre: Det måtte vara ett mycket formalistiskt lands ting

inom det län den siste värde talaren tillhör. I mitt län har, såsom
äfven af Utskottets utlåtande inhemtas, den ifrågavarande olägenheten på
ett ganska enkelt sätt blifvit afhjelpt, nemligen derigenom att landstinget
•hos Konungens Befallningshafvande gjort framställning derom, att länsstyrelsens
kungörelser måtte till kommunalstämmornas ordförande öfversändas,
mot det vilkor att landstinget åtoge sig att bestrida kostnaden för sjelfva
papperet, och hvilken uppgår till omkring 20—30 R:dr årligen. Då nu
detta är hela den omkostnad, som Elfsborgs läns landsting för detta ändamål
får vidkännas, kan jag för min del icke begripa, hvarföre man icke
äfven på andra ställen genom samma enkla åtgärd skulle söka vinna det
åsyftade målet, utan att för en så obetydlig saks skull behöfva aflåta en
särskild skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Då jag sålunda är förvissad derom, att både den värde motionären
och öfrige herrar ledamöter af denna Kammare, inom hvilkas hemorter
den nu öfverklagade bristen icke redan är afhjelpt, nogsamt torde finna
att hvarje åtgärd å Kongl. Maj:ts sida i denna sak är öfverflödig, så vågar
jag tillstyrka Kammarens bifall till det föreliggande utlåtandet.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag ber endast att med ett par

ord få bemöta den siste talarens anförande. Enligt min uppfattning är

Den 3 8 Februari.

211

det hvarken landstingets eller kommunens skyldighet att betala något
ahs för de kungörelser jag i mitt anförande påpekade. Min önskan var
endast att tillhålla vederbörande att fullgöra en skyldighet, för undvikande
af de olagenheter som enligt nuvarande förhållande eger rum och
äfven om jag härutinnan misstager mig, skulle jag ändå önska att Kongl.
Maj:t i detta afseende ville meddela bestämda föreskrifter. Dessutom är
äfven att märka, att många af dessa kungörelser ofta äro för kommunens
medlemmar fullt ut, om ej mera vigtiga att känna än de Kongl. Mai:ts
förordningar, hvilka innefattas i Svensk Författningssamling och kostnadsfritt
tiff kommunalstyrelserna utdelas.

Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ IF

Efter föredragning af Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
memorial N:o 3, angående eu till Utskottet hänvisad motion om tjenstexnans
pensionering in. in., beslöt Kammaren, med godkännande af Utskottets
åtgärd att återlemna den i förevarande memorial omförmälda motion,
hänvisa samma motion till handläggning af Stats-Utskottet.

§ 12.

Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:

Stats-Utskottets utlåtanden N:o 10—12;

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o l’ och

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 4 och
dess forsta Tillfälliga Utskotts utlåtanden N:is 5—7.

§ 13.

Herr Carlsund hade med ingifvet läkarebetyg styrkt sig vara af sjukdom
nindraa att deltaga i Kammarens förhandlingar.

, , aledes Fade från Herr Kjellman inkommit skriftlig anmälan om in trafladt

sjukdomsförfall.

§ 14.

j Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Gustafson under 14
qi 1 ^ Februari, hvarjemte den åt herr Lundqvist från och
<aeif ^4 dennes förut beviljade ledighet, på hans derom nu gjorda anhållan,
framflyttades, så att densamma skulle beräknas att taga sin början
från den 22 i denna månad.

§ 15.

Följande ärenden hade inkommit och blefvo nu bordlagda, nemligen
Stats-Utskottets utlåtanden:

212

Den 18 Februari.

N:o 8, i anledning af Kong! Majrts nådiga proposition, angående afträdande
till Warbergs stad af ett till Warbergs f. d. fästning börande
jordområde;

N:o 9, i anledning af Kong! Maj:ts nådiga proposition om eftergift
till hemmansegaren N. P. Jonssons i Hössjö konkursmassa af bränvinstillverkningsskatt; N:o

15, angående regleringen af utgifterna under Riksstatons sjette
hufvudtitel;

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtanden:

N:o 8, i anledning af förslag om tillägg till de i fråga om presterskapets
löneförmåner meddelade föreskrifter;

N:o 9, i fråga om anställande vid statens jernvägar af personer som
innehafva annan ordinarie tjenst;

JV:o 10, i fråga om förenkling och afskaffande af militära och civila
uniformer;

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande Nio 11, om
skottpenningar utbetalande af statsverket för dödad räf och hök.

Herr Talmannen föreslog och Kammaren beslöt, att af dessa nu bordlagda
ärendeu skulle Stats-Utskottets utlåtande N:o 15 sättas främst till
föredragning i nästa sammanträde.

§ 16.

Motioner afgåfvos dels af

Herr Lass Olof Larsson, angående förändrade bestämmelser i fråga
om skoldistrikts rättighet att för sitt skolväsende åtnjuta bidrag af statsmedel,

och dels af

Herr Ola Nilsson från Christianstads län, angående underdånig framställning
till Kong!. Maj:t om sådan förändring i det för sjömanshusen
gällande reglemente, att skyldigheten för sjömän att till sjömanshusen erlägga
hyresafgift måtte upphöra.

Begge dessa motioner, hvilkas ordningsnummer komma att blifva 188
och 189, begärdes på bordet.

§ 17.

På herr Talmannens förslag beslöt Kammaren, att i början af sammanträdet
Lördagen den 25 Februari skulle utses de 24 valmän, hvilka,
jemte ett lika antal från Första Kammaren, hade att välja Riksdagens
Justitie-ombudsman och hans efterträdare; och bestämdes, att suppleanter
för desse valmän till ett antal af sex, skulle, omedelbart efter valmansvalet,
utaf Kammaren utses.

§ 18-

Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som Kammaren i detta
sammanträde fattat.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. half 2 e. m.

In fidem:

H. Husberg.