Justerades protokollet för den 9 Mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:316

m

Den 16 Mars, f. in.

Lördag^ den 16 Mars.

Kl. 10 f. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 Mars.

§ 2.

Ordet begärdes af Herr Lithner, som anförde: Den plats jag innebar
i Kammaren har icke tillåtit mig höra, hvilka ärenden det nu upplästa
protokollet innehåller. Men då jag tager för gifvet, att efter gammal
praxis protokollet justeras jemnt en vecka efter den dag, då ett beslut fattats,
bär jag hållit före, att det i dag justerade protokollet rörer Kammarens
beslut i frågan om mautalspenningarne; och i sådan händelse ber
jag, som icke var närvarande vid detta tillfälle och således icke deltagit i
diskussionen i frågan, att få anmäla min reservation mot Kammarens
sagda beslut.

§ 3.

Från Herr L. J. Hierta hade blifvit inlemnadt ett läkarebetyg, som
nu upplästes och var så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr L. J. Hierta är
af illamående hindrad att lemna sina ruin, intygar
Stockholm den 16 Mars 1872.

Adolf Kjellberg,

Medicine Doktor.

§ 4.

Föredrogs Konstitutions-Utskottets memorial N:o ö, angående fullbordad
granskning af de i Stats-Rådet förda protokoll.

Till en början anfördes af

Herr Statsrådet Bergström: Innan den egentliga öfveriiiggningen
i anledning af Konstitutions-Utskottets nu föredragna memorial angående
fullbordad granskning af de i Stats-Rådet förda protokoll börjar, vill jag
med några ord o förty d bart angifva den hållning, jag under öfverläggningen
kommer att iakttaga. Härvid vill jag icke lemna något bidrag till
det myckna, som tillförene är taladt och äfven skrifvet om Stats-Rådets

i''Hi 1R Mars, t. m.

435

ansvarighet enligt grundlagen. Jag vill endast erinra om den bestämda
och specifika åtskilnad, som förefinnes emellan bestämmelserna i .106 § och
107 § Regeringsformen. Den förra handlar om juridiska rättsfrågor; den
sednare om politiska opinionssaker. I den hirra fastställes Siats-Rådets
juridiska ansvarighet inför laga domstol, d. v. s. Riksrätten; i den sednare
dess politiska ansvarighet för Riksdagen.

Nu har Konstitutions-Utskottet uti ifrågavarande memorial förklarat,
att vid den jemlik t grundlagarnes stadgande företagna och fullbordade
granskning af Statsrådsprotokollen anledning icke förekommit att mot någon
ledamot af Stats-Rådet tillämpa 106 § Regeringsformen. Vid sådant förhållande
kali förväntas, att under den stundande öfverläggningen icke
någon skall framställa anmärkning, att Stats-Rådets ledamöter uppenbarligen
handlat mot rikets grundlag eller allmän lag eller tillstyrkt öfverträdelse
deraf eller eljest gjort sig skyldig till något af de fel, hvarom i 106 §
Regeringsformen förmäles. Skulle emellertid mot förväntan sådana anmärkningar
förekomma, kan jag för min del icke fästa något afseende vid
desamma, såsom framställda af obehörige personer på obehörigt rum. Än
mindre kan det ifrågakomma, att jag skulle på obehörigt rum bemöta
desamma.

Fastän tillämpning af 106 g Regeringsformen icke ifrågakomma, har
dock Konstitutions-Utskottet funnit Konungens rådgifvares åtgärd rörande
det i memorialet närmare omförmälda ärende angående fastställande af
högsta åldern för rekryter af indelta armén vara af beskaffenhet att böra
enligt 107 § Regeringsformen lins Riksdagen anmälas. Jag håller Konstitutions-Utskottet
räkning derför, att det icke inskränkt sig till att endast
gorå eu naken anmälan om den klandrade regeringsåtgärden, såsom
1868 års Konstitutions-Utskott i likartadt fall gjorde, ett förfaringssätt
som jag då tog mig friheten att ogilla och karakterisera såsom ett försök
att kora fram med kanoner, då man icke tilltrodde sig att ens lossa eu
pistol. Öppet och oförbehållsamt, såsom det anstår de af Kammarens
herrskande majoritet i Konstitutions-Utskottet insatte förtroendemän, hafva
tiessa till stöd för sin anmälan åberopat 107 $ Regeringsformen och derigenom
otvetydigt angifvit, att af ifrågavarande anmälan kan resultera eu
sådan skrifvelse, som i åberopade paragraf omtalas, d. v. s. en skrifvelse, hvari
Riksdagen hos Konungen anmäler sin önskan, att han ville ur Stats-Rådet
och från embetet skilja dem, emot Indika anmärkning blifvit gjord. Lika
litet som jag vill frammana eu sådan skrifvelse, lika litet vill jag göra
något för att afböja densamma. Jag anser tvärtom ömkligt, att det
misstroende, den bitterhet, det missnöje, som vare sig till följd af nu klandrade
regeringsåtgärd eller af eu eller annan anledning må kunna finnas
inom representationen mot Konungens nuvarande rådgifvare, får fritt uttala
sig. För min del får jag Öppet förklara, att, om representationen
hyser någon önskan, att dessa rådgifvare aflägsna®, jag icke känner åtrå
att fortfarande verka såsom sådan, om jag öfver hufvud känner någon sådan
åtrå alls. _ Med en af antikens män säger jag derföre: “Gagnar det
staten, så slå till1-; tinner Kammaren rikets val''det kräfva, må då Kammaren
besluta att genom skrifvelse till Konungen anmäla sin önskan om
de nuvarande rådgifvarnes skiljande ur Stats-Rådet och från embetet. Jag
begär ingen misskund, intet öfverseende och är beredd att bära följderna

436

Den 16 Mars, f. m.

af hvarje mitt rådslag. Aktningen för mig sjelf förbjuder mig derföre att
deltaga i den blifvande öfverläggningen. Grannlagenheten mot Kammaren
ålägger mig ock att icke inblanda mig deri. Dermed vill jag icke hafva sagt,
att utgången af öfverläggningen är mig likgiltig. Ingen menniska kan vara
likgiltig för medmenniskors omdöme, och aldra minst kunna Konungens rådgifvare
vara det för representationens. Men äfven om det beslut, som Kammaren
kommer att fatta, skulle utfalla ogynsamt för Konungens rådgifvare,
skall det icke kunna jäfva det inre vittnesbörd, mitt samvete gifver mig, att
jag i egenskap af sådan, så vidt min blick och mina insigter räckt, städse
sökt iakttaga rikets sannskyldiga nytta, att jag, så vidt ett menniskohjerta
kan utransakas af den, inom hvars bröst det klappar, varit oväldig, och att
jag för att med drift sköta mitt förtroendeembete användt dagens stunder
och någon gång äfven nattens; och jag är fullt förvissad, att mina medbroder
kunna vittna med sig sjelfva detsamma. Huruvida vårt arbete Mildt till
rikets sannskyldiga nytta; huruvida vi besitta de för ett behörigt utöfvande
af våra förtroendeembeten erforderliga insigter och skicklighet, det
är icke vår sak att afgöra. Derom må, så vidt sådant inverkar på föreliggande
frågas afgörande, Kammaren nu öfverlägga och döma.

Vidare yttrade:

Herr Ribb in g: I det yttrande jag önskar afgifva rörande Konsti tutions-Utskottets

nu föreliggande memorial, kan jag vara mycket kort.
Utskottet har, under åberopande af 107 § Regeringsformen, anmält regeringens
åtgärd angående förändring i hittills gällande förordning rörande
den högsta ålder en person får innehafva för att kunna till rekryt vid
indelta armén antagas. De första orden i nämnda § lyda såsom bekant:
“Skulle Konstitutions-Utskottet anmärka, att Stats-Rådets ledamöter samfäldt,
eller en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och
steg, icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta11. Härmed är således i klara
och oförtydbara ord i paragrafen uttaladt, att till samma paragraf äro
hänförliga hos Konstitutions-Utskottet tillkännagifna eller der yttrade
åsigter om Statsrådets — antingen en eller flere af dem — rådslag, betraktade
såsom ett helt eller sammanfattningen af dessa och såsom karakteriserande
beskaffenheten af den eller de ifrågavarande statsrådsledamöternes
ombetsåtgärder; men att deremot till denna paragraf icke kan hänföras
eu isolerad, eu enstaka åtgärd.

Skulle nemligen grundlagsförfattaren hafva afsett att stadga rätt och
skyldighet för Konstitutions-Utskottet, att för Riksdagen tillkännagifva
äfven enstaka regeringshandlingar såsom hörande under 107 g, då fordra
grammatikens ej mindre än logikens enklaste reglor, att der skulle hafva
förekommit orden: i något eller några af deras rådslag. Så står emellertid
icke, utan orden lyda -uti deras rådslag om allmänna mått och steg11.
Riktigheten af denna min erinran är emellertid ej blott, såsom sagdt,
omedelbart gifven af grammatik och logik, den ådagalägges ytterligare af
de närmast derpå i samma paragraf följande orden “eller att någon föredragande
icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat“,
hvarvid sålunda “utöfningen af förtroendeembetet'' står synonymt med
“deras rådslag*'' i föregående sats, och vill man ytterligare finna riktigheten

Den 16 Mars, f. m.

437

af denna i sig sjelf klara sak genom en motsats, jemföra man då dessa
ord med de ordalag grundlagsförfattaren begagnat i 106 §, der det heter:
“Finner Utskottet af dessa protokoll, att någon Stats-Rådets ledamot,
eller någon för tillfället förordnad föredragande, eller den embetsman,
som i kommandomål Konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat emot
rikets grundlag eller allmän lag eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf" etc.
Här är det fråga om dom och ransakning, här i paragrafen angifves såsom
föremål för sådan en eller flera särskilda, hvar för sig fixerade handlingar, i
full enlighet med allmän lag, enligt hvilken man ej dömer för handlingar
tagna i klump, utan hvar och eu för sig. Men eu sådan begränsad anmälan
är icke tillämplig på “rådslag11 eller “embetsutöfning11. Jag vill
härmed icke hafva sagt, att omdömen eller anmärkningar skola afgifvas allena,
när Stats-Rådets ledamöters alla rådslag utan undantag eller hvart enda
ett af alla dessa rådslag anses strida mot rikets sannskyldiga nytta, för
att de skola kunna enligt 107 § anmälas. Tvärtom gifver t. ex. 13 § i
Regerings-formen en antydan om, att eu anmälan efter 107 § kan ske
till och med för ett enda råd och ganska få åtgärder. Men dessa råd
och åtgärder skola då likväl vara sådana, att Utskottet i och med dem
ensamma anser karakteren, riktningen och beskaffenheten af regeringsledamöternes
embetsutöfning såsom ett helt vara klara och gifna. Det
frågas således: är den åtgärd, som nu blifvit anmäld enligt 107 § Regeringsformen,
af en sådan för de anmälda Statsrådens hela embetsförvaltning
afgörande, densamma karakteriserande beskaffenhet? Utskottet har
icke ens gjort ett försök att påstå eller visa, att detta enda regeringsbeslut
skulle vara af den art, att Statsrådens rådslag eller deras embotsutöfning
vore med detta karakteriserad, såsom stridande mot rikets sannskyldiga
nytta, eller denna nytta kunde anses åsidosatt eller Statsrådens
skicklighet visad vara obefintlig. Och Utskottet har ej blott icke gjort
något sådant försök; till och med de skäl, som anförts för att, blott såsom
enstaka regeringshandling, anmäla ifrågavarande åtgärd, äro af den art
att de ej tåla någon kritik, emedan det allt för väl kan ifrågasättas, om
samma åtgärd ej innebär motsatsen af hvad Utskottet velat bevisa. Då
således icke blott enligt grundlagens anda utan äfven enligt grundlagens
klara ordalag, såvidt man får anse, att grundlagsförfattaren förstått sitt
modersmål, det ifrågavarande fallet icke är hänförligt under 107 g, får
jag för min del yrka att på Utskottets anmälan icke något vidare afseende
må fästas.

Herr Key: Enligt min uppfattning sönderfaller denna fråga i två

delar, nemligen den ena angående Kong!. Maj:ts förordning om förändring
i stadgandet om den högsta tillåtna rekrytålder, och den andra rörande
Kongl. förordningen om spar banksböcker för indelta arméns manskap.
Hvad nu först rekrytåldern beträffar, så, efter hvad jag kunnat finna i
föregående förhandlingar angående denna fråga, beröra dessa egentligen
mera minimiåldern än maxiiniåldern. Hot har derjemte genom dessa
gamla författningar, Kongl. bref och resolutioner blifvit åtminstone för
mig tydligt, att alla föregående regeringars uppfattning — om jag undantager
förordningpn 1819 och Kongl. kungörelsen den 2 November 1838
- varit den, både att representationen borde höras i denna angelägenhet

Den 16 Mars, t'', in.

m

cell att (len äfven både rätt att deruti uttala sill mening. Jag ber alt
såsom bevis härför få anföra åtskilliga af dessa handlingar och lofvar dervid
att icke besvära med några särdeles långa uppläsningar, emedan citaten,
om de än äro många, likväl äro temligeii korta.

I Gahm Perssons arbete: “Stadgar in. in. om Svea Rikes Landtmilis''1,
pag. 741, förekommer följande bref till Öfverste Rehbinder. dateradt
den 9 September 1695: “Carl in. in. Först hvad det manskap vidkommer,
som nu skall rekryteras och af allmogen anskaffas, så bör dervid
icke så mycket afsos, om karlen just är 12 eller 11''/2 qvarter lång,
utan förnämligast om han är af karska lemmar, god styrka och kräfva
krafter; hafvandes man fuller att göra sin högsta flit, till att bekomma
sådant manskap om 20 års ålder, men der alle sådane inte skulle kunna
stå att erhållas, så tillätes väl att antagas de som något yngre äro; dock
måste de aldra minst vara sina fulla 18 år, och derhos som ofvan förmält
är, friska och af goda krafter. “

Jag finner vidare i Stiernmans “Riksdagars och Mötens Besluth*1,
tredje delen pag. 2455, följande Kong], Resolution på allmogens besvär
hen 17 September 1723, § 45: “Allmogens underdåniga ansökning att ingen
soldat, ryttare eller båtsman, för det han är för liten till vexten, må
kasseras, vill Kong!. Maj:t i nåder bifalla, så vida karlen eljest är duglig,
varandes Kongl. Maj:t intet bekant att någon som en gång varit antagen
sedan, endast för det lian varit för liten till vexten, blifvit kasserad, och
der sådant skulle vara förelupet, så vill Kongl. Maj:t, när det angifves,
det behörigen rätta låta."

, Sedermera har jag i den af Jusleen utgifua "Samling af Kongl. Maj:ts
bref", funnit följande den 9 Oktober 1751 daterade Kong!, bref angående
soldatens m. f. städsel. “Adolf Fredrik in. m. Och hvad först angår
hen ålder som han bör hafva, hvilken uti krigstjenst sig begifver, så emedan
någon, innan lian kommer till 18 år, icke anses vara af den stadga
och mogenhet, att han ständig krigstjenst antaga må, Wi jemväl uti Förordningen
angående Wärfningar af den 1 December 1727 § 5 i Nåder
förklarat, att, ehuruväl hvar och eu, som är 15 år, bör vara i mantalslängden
antecknad, så skall dock ej någon värfvas till krigstjenst förrän
han lyllt 18 år; Ty linne Wi i Nåder godt, att dervid låta bero och
förblifva11.

Vidare läses i Prosteri “Inledning till Svensk Krigslagfarenhetlista
delen, pag. 66, följande: "Någon viss tid var likväl ej beständigt stadgad,

inom hvilken de borde vara, som lagskrefvos; dock hafva sällan någre och
under det 15:de och 16:de eller öfver det 60:de året, blifvit utskiifne.
Stundom gillades allena de, som voro emellan det 20:de och 40:de året.
och eu annan gång de som fyllt 18 år, men ej hunnit öfver det 45:te.
De som voro äldre än 62 år, eller yngre än 15, kunde så mycket mindre
tillsättas, som vi linne att de sluppit att betala rotepenningar, hvilka eljest
bore utgöras af dem, som utskrifning varit underkastade.“

T samma arbete, pag. 538, förekommer: „Den, som skall i tjenst antagas,
ma icke vara öfver 40, eller under 18 års ålder. För mindre växt
må ej heller någon karl ratas, allenast lian är stadig till växten och
uppfylls monderingen. Skulle den uppvista karlen ogillas, bör deröfver skriftligt
bevis meddelas om rust- och rotehållare så åstunda. Detta bevis

Dell 16 Mars, f. m.

439

bör innehålla orsakerna, hvarföre karlen icke kunnat gillas, så att den,
som dertill tror sig vara befogad, må kunna med besvär deröfver vända
sig till den ort som vederbör.

I Gahm Perssons arbete finner jag vidare från Carl XI, hvilken såsom
bekant använde kraftiga uttryck för sina åsigter, följande bref till
Landshöfdingen Gripenhjelm, som visar Konungens uppfattning rörande
olaga förhöjning i rust- och rotehållarnes besvär: "Carl m. in. Vi hafva
bekommit Eder underdåniga skrifvelse (af den 29 sistlidne) hvarutinnan
i underdånigst tillkännagifven, att Vi fuller den 8 Maj 1694 i nåder
hafve resolverat, att den bonde, som mera gifver soldaten, och äfvenså
den soldat, som mera af bonden uppbär än förordningen om dess aflönande
innehåller, skall hvar gång han dermed beträdes plikta med

nemligen att en sådan utom bondeståndet i stället för gatulopp må beläggas
för en slik förgripelse med 20 Daler Silfvermynts böter till krigsmanshuset.
"

Carl den XI sökte således noga förebygga, å den ena sidan, stegring
i soldatens fordringar och, å den andra, till och med godvillig förhöjning
af rust- och rotehållarnes besvär; han ville att det skulle orubbadt förblifva
vid hvad de gamla knektekontrakten föreskrefvo.

Jag har vidare funnit ett den 23 Januari 1770 dateradt bref från
Adolf Fredrik af följande lydelse: “Icke heller får någon legas eller antagas
till soldat, som icke bär ansenlig och god kroppsställning och styrka
samt åtminstone är på 18:de året gammal och icke någon öfver 36 års
ålder, emedan äldre karlar sällan vinna färdighet uti exercisen." Genom
denna förordning nedsatte väl Adolf Fredrik sålunda rekrytåldern till 36
år. Men, märk väl! Detta bref utfärdades “i anledning af Riksens Ständers
secreta Utskott? vid näst öfverståndna Riksdag afgifna underdåniga
tillstyrkande."

Visserligen hafva vi ett temligen färskt exempel, att Kongl. Maj:t af
egen maktfullkomlighet nedsatt rekrytåldern, nemligen Kongl. kungörelsen
den 2 November 1838. Men derpå följde vid nästa, eller 1840—1841
årens riksdag, anmärkning från Konstitutions-Utskottet, i det bland. de
många anmärkningar, som då gjordes mot Konungens rådgifvare, äfven
förekom den att “de hafva tillstyrkt en för rotehållaren betungande ändring
i stadgandet om den för infanterirekryt vid antagandet tillåtna
högsta ålder. “ Till följd af den stora massa anmärkningar, som då
gjordes, blef emellertid denna Konstitutions-Utskottets anmälan icke af
Riksdagen uppmärksammad. Men denna anmärkning föranledde dock
antagligen äfven i sin mån till en skrifvelse från Riksdagen, d. v. s. alla
fyra Stånden, daterad den 6 Februari 1841, som är så märklig, att jag
ber få uppläsa den för eder mine Herrar, den lyder så: "Enär olagligen
fördröjda (skall vara förhöjda) prestationer skola inom flera delar af riket
ega ruin vid roteringens utgörande och till större delen härflyta från
de af soldater vid kontraktets upprättande med roten föreslagna, samt af
befälet jemväl understödda öfverdrifna anspråk, har med klagan häröfver
hos Rikets Ständer blifvit yrkadt, det måtte knekte-kontrakten återföras
till deras ursprungliga innehåll, till beredande såmedelst af en uti rote -

440

Den 16 Mars, f. m.

ringsbesväret behöflig lindring; i afseende å hvilken fråga förekommit,
att genom 2 inom. 10 § 1 kap. i tredje delen af Ers Kongl. Maj:ts
den 1 Mars 1819 för armén utfärdade tjenstgöringsreglemente, samt de
författningar hvarpå detsamma sig grundar, blifvit regementschefen förbjudet
att tillvälla sig någon myndighet öfver rust- och rotehållare, eller
af orätt förstådt nit, till rotens betungande tillvägabringa och bereda soldaten
andra förmoner än dem författningarne medgifva. — — — — —

Vid detta förhållande, och då Rikets Ständer i allmänhet anse sådana
frågor, deri rättelse kan vinnas på sätt lag och lags stadgar föreskrifva,
icke böra blifva föremål för Rikets Ständers öfverläggningar, skulle skäl
icke saknats att hänvisa vederbörande till behörig ort, för att derstädes i
besvärsväg sin rätt gällande göra; men då Rikets Ständer icke heller kunnat
förbise de många kostnader, svårigheter och obehag, som alltid skulle
åtfölja en rättegång emellan rust- och rotehållare å ena och befälet å
andra sidan, få Rikets Ständer, i ändamål att åtminstone för framtiden
förekomma de öfverklagade missbruken, i underdånighet anhålla det Ers
Kongl. Maj:t täcktes förständiga vederbörande att förhandlingar emellan
rust- och rothållare och soldat om lönevilkoren böra försiggå enskildt
dem emellan och såsom de kunna åsämjas, samt utan all inblandning
dervid af befälet; hvarefter och sedan karlen blifvit af läkare approberad,
kontraktet skall underskrifvas och då först till granskning inför landshöfding
och regements- eller kompanichef uppvisas. “

Af hvad jag nu citerat framgår dels att det förut egentligen varit
fråga mera om minimi- än maximiåldern, dels att det blott varit
tvenne särskilda gånger, som rekrytåldern blifvit allmänneligen nedsatt,
nemligen först under Adolf Fredrik, då den nedsattes till 36 år,
men uttryckligen på grund af Sekreta Utskottets derom gjorda framställning.
Vidare, för andra gången, år 1838 och då utan Riksdagens hörande,
men hvarpå följde anmärkning vid nästa riksdag'' samt den skrifvelse jag
nyss tagit mig friheten uppläsa. Och slutligen tredje gången, som inträffat
den 9 sistlidne November.

Skulle man nu anse, att den anmälan om denna sistnämnda, som nu
blifvit gjord af Konstitutions-Utskottet, vore obefogad, då hade vi sannerligen
gått bra mycket baklänges i konstitutionel utveckling och stode i
detta afseende längre tillbaka än under både Adolf Fredriks och Carl
XIV Johans tider.

Ehuru det således både kan och måste försvaras, att nämnda åtgärd
är ett ingrepp i representationens och i rust- och rotehållarnes rättigheter,
så vill jag icke förneka det goda syftet som kan finnas i densamma,
nemligen att göra soldaten mera tjenstbar. Och då äfven jag varit bland
dem som förut klandrat den indelta soldaten, derföre att han varit för
gammal, så tillkommer det ej heller mig — jag bekänner det uppriktigt, —
att principielt klandra en åtgärd, som haft till mål att förminska denna
brist hos soldaten. Jag vill således, på samma gång jag ur rättslig synpunkt
måste ogilla åtgärden, icke förneka att densamma i och för sig
kan vara nyttig.

Emellertid haft- endast denna regeringshandling blifvit för Riksdagen
anmäld, fastän det finnes ett annat beslut, nemligen det som föranledt till
Kongl. kungörelsen den 9 November 1871 om sparbankshöcker för indelta

Den 16 Mars, f. m.

441

arméns manskap, hvilket enligt min tanke är vida mer anmärkningsvärd!
än beslutet rörande rekrytåldern. Märkvärdigt nog bär i det klander man
sett i pressen mot detta Konstitutions-Utskottets utlåtande icke ett enda
ord blifvit nämndt om Utskottets enligt min uppfattning uraktlåtenhet att
upptaga detta ämne till pröfning. Mig synes opartiskbeten hafva fordrat,
att, då man å ena sidan ogillar eu anmärkning såsom obetydlig, man då å
andra sidan ock bort erkänna livad som är klandervärd!, och detta anser
jag Kongl. förordningen om sparbanksböckerna vara. Något dylikt har
man emellertid icke sett till, och skälen dertill behöfver jag knappast antyda:
en del åt den stora hufvudstadspressen är genomförtjust, och med
det ministeriel devouerade Aftonbladet i spetsen har den naturligtvis blundat
äfven der en anmärkning med fullt fog varit att göra.

Ién af Konungens rådgifvare yttrade vid urtima riksdagen, att “pressen
är inom det moderna samhället en makt.11 Äfven jag erkänner detta.
Pressen bär vara en makt, och den måste vara eu makt i ett fritt och
konstitutionel! samhälle. Men, mina herrar! oaktadt denna makt, som
pressen onekligen egt i vårt land, som den ännu eget’ och som den åter
kan der i fullt mått tillvinna sig, huru kom det till att, vid sista urtima
riksdagen, den del af densamma hvarå jag nu syftar — jag talar nemligen
icke om den sjelfständiga pressen här eller i Göteborg och i öfriga delar
af landet — huru kom det sig att den icke lyckades förvärfva en enda röst
för sin åsigt? Och tron I, mine herrar! Jag hemställer till Eder, oberoende
af hvilka åsigter hvilka opinioner I än mån hysa inom denne Kammare,
om I verkligen tron, att det klander, som i vissa af hufvudstadens
tidningar varit synligt mot Konstitutions-Utskottets nu gjorda anmälan,
skall taga eu enda röst med sig vid den slutliga voteringen i dag?

Jag sade, att jag hade förväntat inom pressen få se något klander
uttalad! öfver denna Utskottets uraktlåtenhet. Men, såsom sagdt, något
sådant bär icke synts till. Detta, och det ringa inflytande den utöfvat,
bevisar ju blott, att denna del af pressen skiljt sin sak från folkets sak,
att dess vägar icke äro folkets vägar, och att det är derför — derför den
ock nu är maktlös.

Då emellertid icke någon anmärkning skett, och då jag måste ogilla
Konstitutions-Utskottets underlåtenhet att anmäla äfven den ifrågavarande
kungörelsen om sparbanksböckerna, beder jag att något närmare få belysa
denna fråga. Jag finner till min fägnad, att åtminstone en reservant
inom Utskottet sysselsatt sig med sagda fråga, hvilken enligt min åsigt är
vida betänkligare än kungörelsen om rekryt åldern. Reservanten, Herr Sven
Nilsson, har till en början sagt, att denna föreskrift komme att medföra
ökad tunga för rust- och rotehållarne. Jag lemnar denna fråga å sido;
den hör visserligen äfven hit. Men jag skall nu bedja att egentligen få framhålla
två andra omständigheter i denna kungörelse. Af dessa har reservanten
redan påpekat den ena, nemligen att soldatens rätt kan anses genom
densamma trädd för nära, i det honom i viss män åligger såsom obligatorisk
skyldighet att insätta penningar i sparbank, hvilka han dock
icke kan få ut förrän hans tjenstetid är slut, således först efter 10 till 20
års förlopp. Sådana händelser kunna dock inträffa, som göra att han,
sålunda förbjuden att under eu längre tidrymd uttaga sina besparade medel,
kan komma att blifva dessa för alltid förlustig.

Men det är äfven eu annan omständighet, som reservanten förbigått,
och som jag anser vara ändå betänkligare. I 5:te mom. lista § af denna
sparbanksförfattning stadgas: “Vill soldat på de i föregående moment stadgade
vilkor genom befälets försorg i sparbank insätta medel utöfver det
fastställda årliga beloppet, vare kompanichef pligtig att jemväl sådana medel
för nämnda ändamål emottaga. “ Det föregående momentet bestämmer,
att dessa medel, “så länge soldaten i tjensten qvarstår“, ej heller må “af
honom åter lyftas eller för hans gäld tillgripas eller utmätas. “ Låtom oss
nu tänka oss det fallet, att soldaten säljer sitt lösörebo och realiserar sina
tillgångar. Med den summa han sålunda erhållit går lian till kompanichefen och
säger: “sätt in dessa penningar i sparbanken!“ Kompanichefen är då enligt
nyssnämnda moment 5 skyldig att göra detta. Så. sker, och dagen derefter
gör soldaten konkurs, hvilket numera alldeles icke hörer till ovanligheten
bland den indelta arméns manskap. På det sättet lyckas han bedraga
sina fordringsegare, emedan, då dessa penningar icke få tagas ut förrän soldaten
tjenat slut, d. v. s. vanligen efter 15—20 år, han gjort sina tillgångar
oåtkomliga. Detta kan väl icke vara fullt öfverensstämmande med
allmän lag eller rikets sannskyldiga nytta; åtminstone förekommer det mig
vara mycket svårt att kunna deducera det derhän.

Men det är icke blott dessa tvänne omständigheter, den våda både
för soldaten sjelf och för allmänheten, som, enligt min tanke, gör denna
författning mindre välbetänkt. Eu annan olägenhet vidlåder densamma,
den är komplett outförbar. Om jag nemligen anskaffar en fullt duglig
och icke i något afseende kassabel rekryt och kommer öfverens med honom
om de eller de vilkoren, men gör det med förbehåll att han icke får gå
in på de föreskrifter, som finnas i förordningen om sparbanksböckerna,
hur går det då? Jo, jag kommer med rekryten till rekryteringsmönstringeu:
der säges naturligtvis att rekryten måste beqväma sig vid föreskriften.
Men med kontraktet och lagen i hand kan jag då såsom rust- eller
rotehållare tvinga in denna karl, och jag hyser det förtroendet till våra
svenska domstolar, att de skola bekräfta karlens antagande, ehuru
både jag och. han på förhand kommit öfverens att icke ställa oss denna
författning till efterrättelse. Författningen är således, till råga på allt (Ifrigt,
äfven praktiskt overkställbar.

Men det är ej nog härmed, jag har ytterligare en omständighet att
omnämna i sammanhang med denna sparbankssak. Jag bär nemligen från
Landtförsvars-departementet förskaffat mig en der vidimerad afskrift af en
utaf förre Statsrådet Abelin den 4 December 1871 på nådigaste befallning
utfärdad cirkulär-general-order. Den lyder som följer: “Sedan Kong!.
Maj:t under den 9 sistlidne November i nåder stadgat, att utaf indelta
soldatens lön årligen skall afsättas ett mindre belopp, lör att genom detsammas
insättande och förräntande i sparbank bereda soldaten ett besparadt
kapital vid dess afgång ur krigstjensten, så vill Kongl. Maj:t härmed i nåder
anbefalla vederbörande chefsembeten att årligen och samtidigt med ingifvande
af första qvartalets rapport insända eu uppgift för det förflutna året rörande
manskapets sparbanksmedel, affättad i enlighet med hosföljande formulär.
" Nu stadgas i sparbanksförordningen, att densamma skall gälla
“för hvarje rekryt, som från och med nästkommande års början inskrifves
i nummer vid indelta armén." Det är att märka, att i denna general -

Den 16 Mars, f. ni.

iU

order är icke någon skilnad gjord mellan rekryter, som med nästa år inskrifvas
i nummer, och de (famla soldaterna. Der står endast att Kongl.
Maj:t ‘ stadgat-, att utaf indelta soldatens lön årligen skall afmattas ett
mindre belopp. Är således meningen att, trots de nuvarande kontrakten
med de gamla soldaterna, äfven ålägga dessa en så beskaffad förbindelse,
då må jag bekänna, att detta förekommer mig vara ett ändå större ingrepp
i de rättsförhållanden, som nu äro bestående, än allt annat.

Jag skulle nu kunna sluta, men ber att få tillägga ett par ord med
anledning af några yttranden från den Konungens rådgifvare, som först
yttrade sig i dag. Man liar talat mycket om den s. k. ministerkrisen, och
man har haft inånga funderingar hit och dit om densamma. Derunder
bär man talat, icke om saker, utan om personer, och så länge frågan blott
gäller att finna andra män än Konungens nuvarande rådgifvare, för att
bekläda deras förtroencleembeten på samma sätt som hittills, så visar det
sig vara allt svårare och svårare att finna dem, och detta så mycket mer
som de nuvarande personligen äro förtjenta af och berättigade till representationens
högaktning och i många fall dess erkännande. Men frågan
gäller icke här personer, utan åsigter. I denna ministerkris talades derför,
jag påstår det än eu gång, alldeles för mycket om personer, men för
litet om idéer. Man förbigick sjelfva kärnpunkten af saken. Det är icke
frågan, om Indika skola utgöra Kongl. Maj:ts regering, utan huru Kongl.
Maj:ts legering skall handla, i hvilken riktning regeringsåtgärderna skola
fortgå, och i hvilken riktning skola de icke fortgå.

Samme högt ärade Statsrådsledamot har talat om bitterhet och partilidelse
och säde: “gagnar det staten, så slå till !*‘ Jag må bekänna, att
jag hvarken sjelf hyser eller kunnat upptäcka någon partilidelse eller partibitterhet
inom denna Kammare, och jag ber att särskildt få vädja till den
bräde Statsrådsledamoten sjelf, om icke just han borde vara den siste att
tala derom, han som vid sista lagtima riksdag fick ett förtroendevotum så
stort som knappt någon Riksdag förut gifvit eu Konungens rådgifvare,
nemligen då 10 millioner R:dr ställdes till hans fria förfogande att utdelas
åt enskilda jernvägsanläggningar. Jag hemställer dessutom, huruvida
den snart fullbordade statsregleringen har utvisat eller ens häntydt på någon
partibitterhet, och jag är förvissad att hvad som af denna ännu återstår
icke heller skall komma att göra det. Har icke snart sagd t hvarje
anslag som begärts af regeringen blifvit godkändt af denna Kammare, och
hade det verkligen funnits en så beskaffad partibitterhet, som han ville
antyda, månne det icke dä vant en naturlig följd deraf och eu ganska
lätt verkställbar åtgärd att säga nej till hvarje af regeringen begärdt anslag
< Men sä har icke förhållandet varit. Tvärtom, om vi få uppbära
några förebråelser, när vi komma hem, så blir det väl snarare derför att
vi kanske alltför mycket beviljat hvad regeringen begärt.

Hela den meningsskiljaktighet som förefinnes är således icke ati
anse såsom någon personlig afvighet, men det finnes ett svalg, som med
hvarje dag blir vidare, och detta är åsigternas skiljaktighet. Jag har föresatt
mig, att eu gång rent ut säga detta och jag fullgör det nu

I sammanhang med det myckna talet om denna Kammares majoritet
har man frågat: hvilka äro denna majoritets ledare, finnas de eller finnas
de icke? — Jo, mine Herrar, de finnas verkligen, de äro — märk väl,

444

Den 16 Mars, f. m.

icke personer, utan sanningar och åsigter, och det är just derföre att
denna majoritet så fullt och fast tror på dessa sanningar, som den är så
enig och så stark. Personerna kunna vexla, men folket som sänder dem hit
vexlar icke; efter oss skola andra komma med friskare krafter och taga
vid der vi slutat, efter dessa kanske åter andra, men striden skall oafbrutet
fortgå och den skall icke sluta, förrän det värf är fullbordadt för hvilket
den nya representationen kom till; det nemligen att föryngra och omskapa
det gamla Sverige, vår moder, så att hon inför historiens spegel
skall framstå enklare klädd samt skönare och lyckligare än förut.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra anhåller jag, att Kammaren
måtte besluta, att, med godkännande af Konstitutions-Utskottets nu
gjorda anmärkning, lägga memorialet till handlingarne; och beder jag att
Herr Talmannen derom behagar framställa proposition.

Herr Sääf: Utan att göra anspråk på att, till ledning för Kamma rens

beslut i detta ämne, kunna på ett utförligare och fullständigt sätt
undersöka och utreda de liera konstitutionela förhållanden, Indika vid detta
tillfälle torde böra tagas i betraktande, anser jag likväl KonstitutionsUtskottets
ifrågavarande anmälan och den påföljd, som jag måste antaga
vara dermed åsyftad, af en sådan synnerlig vigt, att äfven jag känner mig
manad att gifva uttryck åt min uppfattning åt det föreliggande aktstycket,
dervid icke förbiseende folkrepresentationens pligt att, vid tillfällen
sådana som detta, noga pröfva huruvida landets rättmätiga anspråk på
dess regering blifvit uppfyllda eller icke. Äfven från denna synpunkt, och
utan att jag åsidosätter nämnda pligt, framstår Utskottets nu gjorda anmälan
för mitt omdöme såsom en afvikelse från hvad grundlagen afsett
med innehållet i Regeringsformens 107 §. Mig synes nemligen, att de
skarpa vapen, som såväl 106 § som 107 § i Regeringsformen lemna! åt
representationen till skydd såväl mot all kränkning af den konstitutionela
lätten som mot bristande nit, skicklighet och drift hos dem, som företrädesvis
kunna och böra iakttaga rikets sannskyldiga nytta, böra med synnerlig
försigtighet begagnas. Sä sker dock icke, efter mitt omdöme, ej
heller efter grundlagens mening, tror jag; då en enda regeringshandling,
om hvars allmänna vigt för landet i dess helhet åsigterna, äfven inom Utskottet,
varit nog mycket delade, blifvit lagd till grund för en uppfattning
och ett utslag som jag, vid läsningen af 107 § Regeringsformen, måste
antaga böra stödja sig på till sina följder mera omfattande och vigtiga
beslut från regeringens sida än detta enda nu åberopade; hvilket ensamt
för sig val icke lärer kunna utplåna det gynnsamma omdöme som måste
framgå deraf, att Utskottet vid granskning af alla öfriga regeringsåtgärder
icke funnit eu enda anledning till anmärkning. Då Utskottet det oaktadt,
under åberopande af 107 § Regeringsformen, hos Riksdagen anmält
ifrågavarande enstaka regeringsbeslut, har det, enligt min uppfattning, afvika
från den åberopade gvundlagsparagrafens rätta mening. Det synes
mig också, som skulle Utskottet knappt hafva föreställt sig, att dess anmälan
i detta fall .skulle föranleda Riksdagen till den stränga åtgärd, som
grundlagen anvisar, för den händelse att en dylik anmälan af Riksdagen
vinner erkännande''; eller att Riksdagen “skulle anse rikets väl kräfva att
hos Kongl. Maj:t begära samtliga Statsrådens skiljande från deras embete. “

Den 16 Mars, f. m.

445

Skulle rm Utskottets afsigt endast varit att i en eller annan riktning
uttala eu opinionsyttring mot regeringen, så synes mig, att dertill funnits
eu långt vigtigare anledning än den af Utskottet framhållna uti det ärende,
som Herr Ehrenborg i sin reservation framhållit. Mig synes nemligen att
om en allmännare tillämpning gifves åt de åsigter som varit de rådande
vid detta ärendes afgörande, och således landet i allmänhet hädanefter får
röna följderna af ett sä omfattande begrepp om det som kommunalförfattningarne
benämna “kommunernas gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter,
“ att deri får inrymmas såväl jern vägsanläggningar som andra
på vinst beräknade industriela företag, kan sådant icke vara förenligt med
rikets sannskyldiga nytta. Från denna synpunkt kan nyssberörda beslut
visserligen anses vara högst an märkningsvärd t, men ändock icke såsom eu
enstaka regeringshandling föranleda till den stränga åtgärd, hvarom 107 g
i Regeringsformen handlar; hvadan jag anser, att Utskottets framställning
icke kan föranleda Riksdagen till annat än att lägga betänkandet till handlingarna Herr

Lithner: Det var ju redan på förhand antagligt — hvad

som också inträffat — att Konstitutions-Utskottets förevarande betänkande
skulle blifva i formelt hänseende underkastadt kritik af dem, som anse,
att Konstitutions-Utskottet icke har rätt att hos Riksdagen anmäla någon
anmärkning mot regeringens åtgärder annorlunda än i sådan form och
för de ändamål, som ordalydelsen uti 106 och 107 §§ Regeringsformen
anvisar. För min del måste jag vidhålla den öfvertygelse, som jag vid
1868 års riksdag sökt gorå gällande, att nemligen Konstitutions-Utskottet
må ega rätt att för sina anmälande!! i fäll af ifrågavarande beskaffenhet
välja hvilken form, det finner lämpligast. Härom vill jag icke ånyo inlåta
mig i tvist. Men eftersom 1868 års dechargebetänkande redan en gångunder
den nu pågående diskussionen blifvit framdraget, vill jag anmärka,
att det om detta betänkande fällda yttrande, att det var ett framkörande
med kanoner, under det man i sjelfva verket endast ville aflossa ett pistolskott,
efter min tanke eger tillämpning på nu framlagda betänkande
mer än på betänkandet af år 1868, deri 106 eller 107 § af Regeringsformen
alldeles icke åberopades, utan blott framställdes eu helt enkel anmälan
af några regeringsåtgärder, som ansågos böra blifva föremål för
Riksdagens diskussion. I förevarande fall är åter händelsen deri, att man
kort fram med den stora kanonen 107 § i Regeringsformen, men synes
dock icke egentligen vilja göra mera än aflossa ett litet pistolskott. Om
formen är emellertid icke mycket värdt att tala. Utskottets betänkande
föreligger sådant det är, och är det majoriteten välbehagligt, så antagen
det både till form och innehåll utan apell. Sådant beror på majoriteten,
som tillsätter Utskottet, på förseglade sedeln och på hvarjehanda omständigheter,
som vi få foga oss uti, ända till dess i grundlagen inkommer ett
stadgande, som uttryckligen medgifver Konstitutions-Utskottet rätt att utan
åberopande af 106 och 107 §§ i Regeringsformen gifva utlåtande öfver
styrelsen i allmänhet; och till dess sådant sker, lära alla blifvande Konstitutions-Utskott
komma att, efter omständigheterna, antingen, såsom ofta
skett, afgifva intetsägande dechargebetänkande!!, eller ock afgifva déchargebetänkaiulen,
i Indika företagas mer eller mind it* lyckade försök att antin -

44W

Den 16 Mars, f. m

gen i likhet med 1808 års Konstitutious-Utskott göra amnälauden, som
blifva bestridda såsom grundlagsvidriga, eller, såsom nu skett, åberopa
107 § Regeringsformen men i sjelfva motiveringen helt genomskinligt visa,
att det icke är någon allvarsam mening med detta åberopande. Jag vill
derföre icke alls gifva mig in i striden om det formela i saken, utan genast
öfvergå till sjelfva betänkandet sådant det är. Jag sade, att dess
åberopande af 107 § Regeringsformen i sjelfva verket icke är så allvarligt
menadt, som det ser ut, och att detta betänkande mera än det af år 1868
förtjenade kallas ett framkörande med kanoner utan annat syfte än aflossandet
af ett pistolskott. Läser jag nu Utskottets betänkande, så finner
jag, att det deri heter till eu början: “Af protokollet öfver Landtför svarsdepartements-ärenden

för den 9 November 1871 inhemtas, att Kongl.
Maj:t, på framställning af dåvarande Chefen för nämnda departement Hen*
Statsrådet Abelin och efter tillstyrkande af Stats-Rådets binge närvarande
ledamöter, Hans Excellens Justitie-statsministern Herr Adlercreutz samt
Statsråden Herr Bredberg, Herr Berg, Herr Friherre Leijonhufvud, Herr
Wsern, Herr Wennerberg, Herr Bergström och Herr Friherre Alströmer,
enär nedsättning i den ålder af högst BO år, hvilken för rekryt af indelta
armén dittills funnits tillåten, vore för arméns tjenstbarhet nyttig och al''
behofvet påkallad" och så vidare “förordnat, att icke någon rekryt af indelta
armén vid antagandet finge vara öfver 25 år gammal11 etc. — Nu
är visserligen sannfc, att Utskottet i sin anmälan af detta ärende hvarken
har yrkat på en så beskaffad skrifvelse, som 107 § i Regeringsformen angifver
såsom följd af en Konstitutions-Utskottets anmärkning, som vinner
Riksdagens godkännande, och icke heller uttalat de i ofta åberopade grundlagsparagraf
förekommande ord: *‘att Stats-Rådets ledamöter samfåldt, eller
en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med
oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroende-embete utöfvat,.- Intet af
allt detta är uttalad t. Konstitutions-Utskottet skulle måhända mena, att
ett sådant omdömes uttalande icke tillkomine Utskottet, som blott hade
att hos Riksdagen anmäla anmärkningar, öfver hvilka Riksdagen egde
döma. Men då Utskottet bär åberopat denna 107 § i Regeringsformen,
så måste derunder ligga, att Utskottet skulle anse försvarligt och förenligt
med dess egen tanke, om Riksdagen beslöte utlåtandet af en skrifvelse, med
begäran att Kongl. Maj:t ville från Stats-Rådet och embetet skilja ofvannämnde
Herrar Statsrådsledamöter. Mine Herrar! Jag tillåter mig, då
jag ser på Utskottets motivering, att betvifla allvaret med detta betänkande,
såvida Utskottet ens tänkt sig möjligheten deraf att Riksdagen
skulle gå till denna eventualitet. Jag gör detta dels på grund af den
motivering Utskottet bifogat sin anmälan och dels på grund af ett yttrande
uti en reservation, afgifven af en Utskottsledamot, hvilken med den
ställning lian intagit* i Utskottet synts tillhöra majoriteten. Den åsyftade
reservanten, Herr Ehrenborg, säger i sin reservation, att han icke anser
ifrågavarande rådgifvareåtgärds menliga följder böra tillmätas sådan betydenhet,
som skulle göra “just denna sak“ i allra första rummet anmärkningsvärd.
Man är på grund häraf berättigad antaga, att, om den ärade
reservanten följt den åsigt lian här uttalat, att nemligen sagda rådgifvareåtgärd
icke i främsta rummet varit anmärkningsvärd, han icke skulle

Ben 16 Mars, f. m. 447

liatva röstat för dess anmälande hos Riksdagen, utan att detta skett på
grand af någon annan omständighet, Det synes således af Herr Ehrenborgs
reservation tvifvelaktigt, huruvida den åsigt, som velat den gjorda
anmärkningen, ensam haft pluralitet i Utskottet, Nog af, utaf detta synes,
som både uet icke varit Utskottets fullkomligt allvarliga mening att komma
till det slut, hvartill dess anmälan möjligen kunde leda, nemligen eu
skrifvelse till Konungen med uttryckande af önskan att han ville ur StatsRådet
och ifrån em betet skilja de Statsråd sledamöter, som tillstyrkt ifrågavarande
beslut. Jag kan icke uraktlåta att äfven fästa Kammarens uppmärksamhet
på en annan omständighet, som visar, huru litet allvar det
är med denna anmälan “enligt 107 § Regeringsformen.“ Det är mot föredraganden
af landtförsvarsärenden, som anmärkningen väl hufvudsaklmast
ar riktad. Nu faller det sig så illa, att samme föredragande redan är borta
ur btats-Radet. Jag frågar uppriktigt: hvartill tjenar en anmälan efter

§ Regeringsformen mot General Abelin, som icke kan träffas af någon
följd utaf en sådan anmälan? Den utgör ett vanmäktigt klander slunga dt
efter en redan bortgången person, som möjligen uti sin strid för en idé
kunnat förtjena ett annat behandlingssätt. Det kan icke vara allvar att
göra General Abelin till föremål för anmärkning efter 107 § Re^eringsformen:.
,Gfr J''ag 1111 vidare i afseende på General Abelin, så lär väl hela
anmärkningen endast blifva ett uttryck deraf, att Andra Kammarens ledamöter
1 Konstitutions-Utskottet icke varit nöjda med honom, men det
visste han nog förut, och för tillkännagifvande deraf behöfdes icke eu så
stor apparat som denna anmälan.

eu x C]et ,kunde 1" llälKla, eftersom anmälan riktats mot samtlige
btatsrådsledamoter, som tillstyrkt det anmärkta beslutet, att ifrågavarande
åtgärd verkligen ansetts till den grad och på sådant sätt vådlig för
vårt konstitutionela samhällsskick, att den afgångnes kolleger borde lida
1 hans ställe Jag vet icke, om det går au att på så höga embetsman
som ötats-Mdets ledamöter liknelsevis tillämpa hvad som fordom brukades
vid furstesöners uppfostran, att nemligen, då de gjort någon ody«d
gossar till deras uppbyggelse blefvo pryglade, men ungefär så skulle
orhällandet vala med denna anmälan under den sist giorda förutsättningen.

Huru förhåller det sig nu i sjelfva verket med denna regeringsåtgärds
vanlighet.^ Vådan åt en regeringshandling, som anses böra blifva föremål
för Konstitutions-Utskottets anmälan och Riksdagens behandling, kan icke
vara mera än tvåfaldig, antingen den att regeringen tillåtit sig öfverskrida
grundlagen eller allmän lag, eller också deri att, ehuru icke sagas kali,
att grundlag eller allmän lag öfverskridits, dock följderna af ifrågavarande
regeringshandling kunna vara för rikets gagn och nytta så menliga, att
de, som bidragit till samma regeringshandling, höra blifva föremål för anmaian
efter 107 § Regeringsformen till att ur Stats-Rådet skiljas. Nu har
ingen sagt, att genom den öfverklagade regeringsåtgärden grundlag eller
allmän lag blifvit öfverträdda. Utskottet har till och med uttryckligen
tillkannagdvit, att anledning icke förekommit att mot någon ledamot af
btats-Rådet tillämpa 106 § Regeringsformen, Det är icke ifrågasatt, att
indelningsverkets hufvudgrunder blifvit berörda af denna regeringsåtgärd.
och hvad beträffar dess förhållande till knektekontrakten, så upplyser Ut -

448

Den 16 Mars, f. rn.

sköttel sjelf, dels att dessa kontrakt i afseende på tjenstbarheten hos den.
som antages till rekryt, i allmänhet endast föreskrifva, att lian skall vara
“duglig “ karl, dels ock att enligt knektekontrakt^ rätt att pröfva denna
duglighet tillkommer vederbörande militärbefäl. Nu är frågan endast den,
om sagda pröfningsrätt tillkommer allenast subalternofficerare att utöfvas
genom besigtning af rekryterna, eller om den är åt allmännare karakter
och sträcker sig till alla grader af militärbefäl ända upp till Kongl. Maj:t,
som ju är arméns högste befälhafvare.

Är detta sednare händelsen, så lärer det väl vara obestridligt, att det
varit Konungens krigsministers obestridliga rätt att föreslå och Konungens
obestridliga rätt att besluta eu förordning i detta fall, som för det underordnade
befälet kunde lända till efterrättelse just i afseende på en af de
egenskaper, åldern, hvilka anses böra ingå i begreppet * duglig". Och
detta är hvad som skett. Kongl. Maj:t har, på föredragning af ^sin krigsminister,
icke blott grundlagsenlig, utan, på grund af dessa åberopade
knektekontrakt, kontraktmessig rätt att utfärda en sådan föreskrift; och
lian har begagnat sig deraf. Vill man icke tolka ett samhälles framåtgående
i den riktning en talare på calmarbänken nyss gjorde, så nemligen
att det skulle vara ett tillbakagående, att under aktgifvande på lagar
och författningar lojalt från ömse sidor behandla en sak, så SKulle
det derföre i sjelfva verket kunna hända, att vi icke gått tillbaka, utan
tvärtom framåt, om nemligen det svenska folket fattar sin ställning icke
så, att dess uppgift numera är sådan som den var under den tid talaren
i sin historik skildrade, ett misstroget och ängsligt bevakande åt sina rättigheter
i förhållande till regeringsmakten, utan såsom ett öppet och här
till och med kontraktsenligt, genom bestämda lagar och författningar regleradt
förhållande de båda statsmakterna emellan. Att de lägre samhällslagrens,
här rust- och rotehållarnes, förmåga att inkräkta på konungamakten
under sednare tider icke blifvit starkare än förr, detta kan jag
åtminstone — jag ber den ärade talaren om ursäkt — icke anse för något
bevis på samhällets tillbakagående; tvärtom, jag hyser för min del
den tron, att det förhållande, under hvilken statsmakterna ömsesidigt respektera
hvarandra, är det bästa, det enda normala.

Men om det sålunda är klart och riktigt — hvilket ej heller blifvit
af Konstitutions-Utskottet bestridt — att Kongl. Maj:t och hans rådgifvare,
hans krigsminister, varit i sin fulla rätt i fattandet af det öfverklagade
beslutet, så kunde det ju vara möjligt, att följden deraf skulle
kunnat vara för riket högst olyeksbringande. Jag har läst igenom Utskottets
betänkande, för att se hvilken mening Utskottet i det afseendet
hyst, men jag får säga, att det första intrycket deraf var. att jag icke
kunde för min del finna att rikets välfärd på ringaste sätt blifvit satt på
spel. Jag borde kanhända hafva tänkt som Antonius i Shakspeares Julius
Ctesar: “Brutus och Cassius hafva sagt det. och de äro ärans män.“ ''Konstitutions-Utskottet
har sagt det, och Konstitutions-Utskottet äro ärans
män;* men det har ändå förefallit mig nödigt att ransaka, och då har
jag verkligen ej kunnat freda min öfvertygelse från den tanken, att Utskottets
motivering är litet sökt, jag ber Utskottets ärade ledamöter om
ursäkt för uttrvcket, men jag kan för tillfället ej få fatt i något lämpligare,

Den 16 Mars, f. ra.

449

ligare. Se vi nemligen på förhållandena hos vårt folk, sådana de i allmänhet
äro, skola vi, tror jag, finna att de fall, i hvilka rekrytering af
soldater äldre än tjugufem år ifrågakomrner, äro till den grad få, att antalet
af dem kan sägas vara försvinnande litet. Jag kan i närvarande
stund visserligen icke stödja detta med några statistiska uppgifter, men
jag är öfvertygad, att om jag hade tillgång till sådana, resultatet skulle
blifva en bekräftelse deraf. Betrakta vi den arbetande klassens ställning
i vårt land och erinra vi oss, att det just är från denna klass som rekryteringen
af den indelta armén hufvudsakligen sker, så finna vi, att det i
allmänhet förhåller sig så, att arbetaren eller en person, tillhörande den
lösa befolkning på landet som kan användas till soldater vid de indelta
regementena, redan vid 25 års ålder så bestämt sig för sin kommande
liftid, gift sig, skaffat sig torp, tagit stattjeust eller på annat sätt sörjt för
sin framtid, att det icke gerna är troligt, att han efter den tiden behöfver
taga anvärfning, såvida han nemligen är en ordentlig karl och eu
karl af stadgad karakter. Jag medgifver visserligen, att det finnes fall, då
personer öfver 25 år anmäla sig; men om man hos dem fäster sig vid
något annat än ett möjligen mera manhaftig! utseende, eu starkare skäggväxt,
en morskare min, om dessa egenskaper icke anses såsom ofelbara
tecken till krigisk duglighet, om man tror att äfven andra qvaliteter erfordras
hos en fosterlandets försvarare, så skall man, i min tanke, finna dessa
qvaliteter mera sällan hos dem som äro öfver den åldern, än hos dem som äro
yngre. Och — å andra sidan — det är före den åldern, då valet af lefnadsyrke
redan blifvit gjordt, som legan till soldat kan erbjuda något lockande. Jag
tror, som sagd!, att det skulle med statistiska data kunna visas, att de personer,
som under sednare tid anvärfts öfver 25 år gamla, äro i proportion till
rekrytantalet i dess helhet så få, att Utskottets resonnement, att genom
rekrytålderns nedsättning beväringens styrka skulle i fredstid med hvarje
ny rekrytering minskas, och under krig, när extra roteringsmanskap skall
uppsättas, tillökningen af indelta armén vinnas endast på beväringens bekostnad,
och följaktligen i sjelfva verket blifva skenbar, är af så liten betydelse,
att derpå intet afseende bör fästas. Härtill kommer att för en
armé, så liten som vår, det måste vara af yttersta vigt, att dess krigsduglighet
är så stor som möjligt; men detta betingas icke endast af det
utvärtes anseendet, utan hufvudsakligast af det ungdomliga mod, den krigiska
entusiasm, som hos hvarje fosterlandets försvarare bör finnas. Att
regeringen begagnat den utväg som fanns till att göra det lilla vi för närvarande
hafva att sätta i fält så godt omständigheterna medgifva, anser
jag således för min del icke klandervärd!, tvärtom lofvärdt.

Jag nämnde nyss ordet krigsduglighet; jag anslog då, att döma efter
Utskottets betänkande, en ganska ömtålig sträng. Utskottet säger, pag. 8,
följande: “Under en tid, då allt större afseende fästes vid utbildningen

af soldatens såväl kropps- som själsegenskaper, torde en krigsstyrelse, som,
med förbiseende af andra omständigheter, endast har befordrandet af soldatens
krigsduglighet till syfte, lätt känna sig frestad att genom föreskrifvande
af hvarjehanda qvalifikationer småningom ställa sina anspråk jemväl
på rekryten så högt, att den skyldighet, som enligt knektekontrakten
åligger rust- och rotehållare, att för numret ställa duglig karl, blifver eu
Rihd. Prat. 1872. 2 Åfd. 2 Band. 29

450

Oui It) Mars, f. in.

helt amu: n och vida mera tryckande än från början varit af sedd. — —
"Således, bär är den fara, som man förutser, den faran nemligen att vi
kunde få en krigsstyrelse, som "endast hade befordrandet af soldatens
krigsduglighet till syfte," om detta skulle framdeles kunna ske på ett sätt,
som komme i någon kollision med de gamla knektekontrakten. så är faran
deraf så stor, att man mot den nu varande regeringen vill tillämpa 107 §
Regeringsformen, icke derföre att bon genom den klandrade åtgärden gjort
något, som hemfaller under stadgandet i denna § — detta tror jag mig
hafva visat, och Utskottet har ej heller påstått, att den klandrade åtgärden
innebure någonting grundlagsvidrigt eller mot rikets sannskyldiga
nytta stridande — utan derföre att man vill taga preventiva åtgärder för
att icke i framtiden må förekomma några mått eller steg, syftande på att
få krigsdugliga soldater. Och hvilken är då denna fara? Jo, faran är den,
att rekryteringsskyldigheten kunde blifva "en helt annan och vida mera
tryckande än från början varit afsedt." "Annan" —; ja, livad menar
man dermed? Menar man påläggandet af någonting annat eller mera än
sjelfva rekryteringsskyldigheten, då gifves det, tror jag verkligen, åtminminstone
i denna Kammare, ingen som delar Utskottets farhåga, ty nog
finnes det inom representationen tillräckligt starka motståndskrafter att
förebygga någonting sådant. Afses åter dermed, att rekryteringsskyldigheten
kan blifva i afseende på kostnadsbeloppet någonting annat än den
var under Carl XIl:s tid, så är detta visserligen en sanning; men, frågat"
jag, bvilket, patent gifva då knektekontrakten, på att de, endast de, skola
motstå den förändring, som i andra afseende!! blifvit eu följd af tiden,
t. ex. egendomsvärdenas höjning, penningevärdets sänkning, arbetsprisens
stegring, att icke tala om andra förändringar, Indika, om ock till utseendet
sådana, i sjelfva verket dock icke äro det. Rekryteringsskyldigheten kan,
säger Utskottet, blifva någonting annat än den från början varit afsedd
att vara. Den saken torde dock vara ganska svår att afgöra; det torde
ej vara så lätt, äfven för Utskottet, att säga, hvad med denna skyldighet
varit från början afsedt, den frågan bör till dem, på hvilka man kan
bygga bvilka teorier som helst. Men enkelt och praktiskt taget, tror jag
icke, att de personer, som med Carl XI uppgjorde dessa knektekontrakt,
hade för afsigt att, om och när deras egendomsvärden kanske tiodubblats,
industrien och rörelsen i landet stigit hundrafalt möjligheten för folket
att under alla förhållanden existera blifvit ofantligt större än den då var,
qvarhålla rekryteringsskyldigheten - jag förstår här dermed sjelfva legau
för rekryten — på samma ståndpunkt som den var på Carl XI:s tid.
Jag tror att vi allesammans måste både i afseende på rättigheter och
skyldigheter följa med vår tid; vilja vi draga nytta af den utveckling han
medför, böra vi också draga de ökade bördorna som möjligen medfölja.

Af allt detta finner jag för min del, att Utskottets anmärkning varit
utan fog och i intet afseende berättigad.

Jag skulle härvid kunna sluta. Men en talare på calmarbänken har
i sitt anförande haft ett påstående, som jag icke vill för min del lemna
alldeles obesvärad!. Han yttrade, att den föreliggande frågan sönderfölle
i tvänne: den ena om “rekryteringsåläern, den andra om sparbanksböckema.u
Enligt min uppfattning af grundlagen och grundlagsstadgandena lärer
dock väl af Konstitutions-Utskottet icke vara oss förelagdt liera än eu.

Den 16 Mars, f. in.

451

fråga, den nemligen huruvida den af regeringen beslutade uedsättningen
i rekrytåldern är stridande mot 107 § Regeringsformen eller ej; det inom
Utskottet åt eu ledamot framställda ausvarsyrkandet mot regeringen med
anledning af Kong!, kungörelsen om sparbanksböckerna, hvilket, då det
°j Utskottet bifölls, i en reservation upptagits, torde icke bär kunna
blifva föremål för diskussion, då den åberopade grundlagsparagrafen ju
föreskrifver, att den anmärkning, som kan leda till en anmälan från Riksdagen
hos Konungen om Statsråds entledigande, skall vara gjord af Konstitutions
Utskottet, således ej af eu eller några af dess ledamöter. Hvad
vi här hafva att diskutera är således endast Utskottets betänkande, ej
någon i eu reservation framställd anmärkning; och den anmärkning Utskottet
gjort är endast en, den nemligen att Utskottet ansett Kong! Maj:ts
förordning af den 9 November 1871 vara af beskaffenhet afl böra, enligt
nyssnämnda grund bespara graf, för Riksdagen anmälas. Mot ett ''sådant
sätt att behandla grundlagen, att man uti dechargebetänkande! kastar in
eu fråga, som icke blifvit af Utskottet upptagen, nödgas jag för min del
allvarligen protestera.

Hvad beträffar samme talares historik öfver denna frågas behandling
vid föregående riksdagar, så skulle man på densamma kunna tillämpa
samma reflexion som på historiker i allmänhet, nemligen att eu föregående
tids förhållanden väl kunna vara grundläggande för den närvarande tidens,
men icke normerande. Ty tiden går framåt, gamla förhållanden ändras
så småningom, till dess slutligen föga, eller intet af dem återstår i den
ursprungliga gestalten. Den ärade talaren skulle också, jag är derom fullt
öfvertygad, i andra frågor vara den siste att vilja binda oss vid de stadgande!!
som gällde under Carl den XLs tid; han skulle då utan tvifvel
säga: "Nej, mine Herrar! det här duger intet; tiden är nu eu helt annan
än den var då Carl XI lefde, hvad som då var dugligt och godt är det
ej numera. ■''

Men i den ifrågavarande historiken förekom verkligen en annan omständighet,
desto anmärkningsvärdare. Då talaren reciterade Riksens
Ständers underdåniga skrifvelse till Kolig!. Maj:t vid 1841 års riksdag,
underlät lian att i reciten nämna livad jag skulle vilja kalla för premissen
till skrifvelsen; han underlät till och med, såvidt jag kunde höra, att anföra
början af sjeifva skrifvelsen. Ingressen lyder sålunda: "Enär olag ligen

fördröjda prestationer skola, inom flera delar af riket, ega rum vid
roteringens utgörande och till större delen härflyta från de af soldaten,
vid kontrakts upprättande med roten, föreslagna samt af befälet jemväl
understödda, öfverdrifna anspråk, har, med klagan häröfver, hos Rikets
Ständer blifvit yrkadt, det måtte knektekon trakten återföras till deras

ursprungliga innehåll---- etc. Här är det således fråga om en helt

annan sak än knektekon traktens återförande till deras ursprungliga lydelse
i den meningen, att man derigenom skulle återkomma till den ursprungligen
bestämda skillingen, marken eller dalern, som vid legans bestämmande
under Carl XLs tid var den vanliga; skrifvelsens innehåll är helt
enkelt att representationen, i anledning af väckta motioner dels om passevolans
öfverflyttande från rust- och rotehållare på allmänna bevillningen,
dels om indelta arméns reducerande till hälften af dess dåvarande
styrka och på grund af nyssnämnda olagliga förhållanden, men ej, såsom

452

Den 16 Mars, f. m.

talaren påstod, på grund af Konstitutions-Utskottets anmälan af regeringens
åtgärd att nedsätta den dåvarande högsta rekrytåldern från 86 till
30 år, funnit skäl att aflåta ifrågavarande skrifvelse. I Sammansatta
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets betänkande vid
samma riksdag N:o 94 sid. 7 förekommer härom följande: “Innehållet af
ofvanuppfattade motioner, jemte hvad under föredragningen deraf till remissen
är vordet upplyst och anfördt, hafva Utskotten i noga öfvervägande
tagit; och hvad först beträffar frågorna, dels om knektekontraktens återförande
till sitt ursprungliga innehåll, dels om upphörande af roteringsskyldigheten
på grund af kontraktsbrott å regeringens sida, hafva Utskotten
låtit sig angeläget vara att efterforska orsakerna till klagomål, som
snart sagdt, från alla delar af riket framburits öfver förhöjda och olagliga
prestationer vid roteringens utgörande, och Utskotten hafva dervid inhemtat,
att dessa klagomål, till större delen, leda sin upprinnelse från de af soldaten,
vid kontraktets upprättande med roten, föreslagna och vidhållna
öfverdrifna anspråk, understödda af befälet, som derigenom synes obehörigen
i kontraherandet sig inblandat.“ Men, mine Herrar! detta är skrifvet
och föreslaget af Sammansatta Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet;
och det var på grund af dess hemställan, ej på Konstitutionsutskottet,
som skrifvelsen blef af Riksdagen beslutad. Den i anledning af
Konstitutions Utskottets då afgifna dechargebetänkande af Riksdagen beslutade
skrifvelsen (N:o 403) innehåller, med uteslutande af reciten, följande:
— “Så få Rikets Ständer härmed i underdånighet tillkännagifva,
att, med stöd af 76 § Riksdags-ordningen, Stats-Rådets ledamöters och
föredragandens ansvarighet, i öfrig!, för sina rådslag och utöfningen af
sina embeten intill den dag, då innevarande riksmöte tagit sin början, har,
så vidt densamma kunnat pröfvas med ledning af statsrådsprotokollen för
nämnde tid, fullkomligen upphört, under hvilken frikallelse jemväl äro
inbegripne Eders Kong!. Maj:t rådgifvare i kommandomål för armén och
flottan''*. Man ser således, att skrifvelsen tillkommit icke på grund af Konstitutions-Utskottets
Betänkande, utan på grund af Sammansatta Statsoch
Ekonomi-Utskottets.

Jag skulle visserligen kunna hafva något att tillägga om den besynnerliga
omständigheten, att af Utskottets 20 ledamöter icke färre än 13
reserverat sig mot betänkandet, men då jag fruktar mig redan hafva länge
nog upptagit Kammarens tid, så vill jag nu afsluta mitt anförande, under
yrkande att förevarande betänkande måtte af Kammaren lemnas utan
afseende.

Herr Carlén: Derest Konstitutions-Utskottet hade så fattat den

för Riksdagen nu anmälda regeringsåtgärden, att derigenom på något sätt
brutits emot grundlag eller allmän lag, och således ansett 106 § Regeringsformen
böra tillämpas mot de Konungens rådgifvare, som tillstyrkt
denna regeringshandling, så skulle visst en diskussion derom vara ganska
intressant, om nemligen en sådan kunde här ega rum, hvilket dock icke
är fallet, då Konstitutions-Utskottet i sådan händelse besitter en suverän
makt. Men då Utskottet nu på grund af 107 § i Regeringsformen funnit
sig böra hos Riksdagen anmäla Konungens rådgifvares åtgärd i afseende
på ifrågavarande regeringsärende, utgör sjelfva obetydligheten, för att icke

Den 16 Mars, f. m.

453

säga småaktigheten åt'' anmärkningen, då man betraktar åtgärden endast
från synpunkten af ‘‘Rikets sannskyldiga nytta**, för mig ett tillräckligt
skäl att icke ens vilja ifrågasätta, att Utskottets ledamöter sjelfve på allvar
tänkt sig, att den i och för sig bör medföra de i 107 § afsedda
följder; ty om jag skulle ifrågasätta detta, då skulle jag ock nödgas
ifrågasätta, huruvida Utskottets ledamöter besitta den statsmannainsigt,
som Kammaren har rätt att fördra af sina förtroendemän i Riksdagens
första Utskott. När jag naturligtvis icke kan antaga detta, måste jag
antaga, att Utskottets majoritet haft ett annat syfte med sin anmärkning,
och då är det helt naturligt, att jag med afseende på innehållet af Utskottets
betänkande kommit att tänka på den offentligen uttalade förmodan,
att Utskottets ledamöter från denna Kammare ansett sig såsom
målsmän vara företrädesvis satta att i Utskottet bevaka rust- och rotehållarnes
rätt och bästa. För egen del tror jag dock icke, att detta är

händelsen, ja! jag vet att så icke är fallet, ty om det vore så, skulle

detta utmärka brist på oväld hos Utskottets ledamöter, hvilket åter är

omöjligt att förutsätta. Då alltså icke heller denna förklaring af Utskottets
syfte med anmärkningen är antaglig, måste jag söka eu annan, och
då liggoir den föreställningen nära till hands, att Utskottet velat med
denna ringa anledning, i likhet med hvad som sker i andra länder med
mera utveckladt parlamentariskt lif, söka framkalla ett misstroendevotum
mot hela den nuvarande regeringen, i ändamål att derigenom aflägsna
densamma från befattningen med rikets styrelse. Detta skulle hafva kunnat
låta göra sig för några månader sedan, men icke nu; ej derföre att
utskottsledamöterne sakna den stora grad af patriotism, som erfordras
för att intaga de brydsamma platserna här midt emot, utan i följd af

andra omständigheter. Jag betviflar visst icke, att de skulle kunna väl
fylla dessa platser, ty i ett visst hänseende finnes till och med ett öfverflöd
— och det är till stor del just detta öfverflöd, som gör att jag icke
tror att sådant varit deras mening. Öfverfiödet afser den plats, som
torde vara den vigtigaste, eller den som innehafves af chefen för Landtförsvars-departementet.
Bär sitter i mitt grannskap, till venster om mig,
en man, som gjort krigsväsendet till sin specialitet och det med mycken
framgång. Längst bort, till höger på denna bänk bär en annan man sin
plats, ehuru han nu för tillfället beklagligtvis är af sjukdom hindrad att
öfvervara våra förhandlingar, en man som begagnar hvarje tillfälle, då
frågor som röra krigsväsendet förekomma, att med värma uttala sina
åsigter, sina farhågor och sina förhoppningar; men mellan dessa Herrar,
begge ledamöter af Konstitutions-Utskottet, fruktar jag att enigheten icke
skulle blifva så synnerligen stor. Min ärade vän till venster har varit
med om att inspirera det betänkande vid sista riksdag, som gick löst på
ingenting mindre än att ombilda vårt försvar i enlighet med det preussiska
systemet, hvarigenom vi skulle blifva väpnade ända till tänderna. Min
ärade vän till höger deremot, som kanske i ungdomen och till någon del
äfven i sin mannaålder understundom stött i krigshasunen, spelar numera
gerna på fredspipan och framlockar derur idylliskt ljufva toner. Jag förstår
sannerligen icke, huruledes dessa Herrar skulle kunna sämjas, om de blefve
tvungne att inträda i samma regering, hvilket kunde blifva deras skyldighet,
derest de störta den nuvarande. Ty derom få vi val vara ense, att

454

Den 16 Mars, f. m

en regering måste vi ega, och att deu, som jagar bort den som finnes,
måste vara beredd att träda i stället; detta anses åtminstone i andra
länder, der ett parlamentariskt styrelsesätt finnes, såsom eu ovilkorlig
skyldighet för det parti, som kastar den bestående regeringen ur sadeln.

Då jag likväl, såsom jag redan yttrat, icke tror, att Utskottets ledamöter
med anmärkningen åsyftat en ministérförändring och således icke
heller deruti kan finna en tillfredsställande förklaring af Utskottets handlingssätt,
måste jag uppsöka en annan förklaringsgrund. Dervid ligger
äfven den tanken nära till hands, att Utskottet blott velat, såsom man
plägar uttrycka sig, pricka regeringen, utgjuta eu liten harm öfver regeringens
hållning i försvarsfrågan sistlidna år. Då man icke kan använda
klubban för att nedgöra sina motståndare, kan det möjligen kännas smakligt
att applicera ett nålstygn. Men ej heller detta vill jag antaga vara
meningen, och jag grundar detta antagande på den psykologiska iakttagelsen,
att personer med godt hjerta och högsinthet icke gerna onödigtvis såra en
slagen motståndare. Jag har icke blott skyldighet att förutsätta, att någon
brist på godt hjerta och högsinthet icke finnes, utan jag kan äfven på grund
åt personlig bekantskap med flere af dem intyga, att de äro i rikt mått
utrustade med dessa egenskaper. Denna förklaringsgrund är således icke
antaglig, så vida icke det vore så, att dessa Herrar, eller den fraktion
som står bakom dem, skulle hafva tunnit, att den seger, de vunno förra
året, huru lysande den än var i numeriskt hänseende, icke varit en så
fullständig moralisk seger, att ej något agg stannat qvar. Men äfven om
detta varit händelsen, hvarom jag ej vill yttra mig, så föreställer jag mig,
att samme Herrar icke gerna sjelfve erkänna, att segern icke varit i allo
så fullständig, att icke de genom en prickning behöfde gifva luft åt sin
förargelse.

Jag får bekänna, att, då jag i dag kom upp i Kammaren, rniu ringa
uppfinningsförmåga icke räckte till att finna någon ny förklaringsgrund
utöfver de nu nämnda, och att jag derföre trodde mig höra uttala ett
ogillande af den af Utskottet gjorda anmärkningen, såsom för mig alldeles
oförklarlig. Men sedermera bär eu tillfällighet gjort, att jag försökte intränga
djupare i saken, och jag lyckades då finna ett syfte, som enligt
min tanke länder Utskottet till den största heder. Jag kom dervid att
tänka derpå, att ledamöterne i Konstitutions-Utskottet, hvilka äro i tillfälle
att se det politiska lifvet i stort, måste funnit, att 107 § i Regeringsformen
redan länge varit autiqverad, att den är ett rostigt vapen,
som icke vidare behöfves, om ej i chikanens tjenst, och att Utskottet velat
visa detta, på det att det nu må blifva sista gången man kommer och
hotar med detta vapen, som var blankt och användbart i början, men nu,
såsom icke längre tidsenligt, måste läggas ned bland andra antiqviteter.

Ty det är ju klart, att Utskottets ledamöter icke kunnat hafva mer än
en tanke derom, att vi i utvecklingen af våra parlamentariska former numera
hunnit så långt, att vi ej längre behöfva använda 107 § Regeringsformen,
att det för Riksdagen numera ej är af nöden att gå in till Kongl.
Maj:t med en underdånig önskan, att Konungen ville ur Stats-Rådet och
ifrån embetet skilja den eller den medlemmen af regeringen, då för nästan
hvarje plenidag under den tid Riksdagen iir samlad tillfälle är beredt för
Riksdagen att genom sina beslut i sjelfva riksdagsfrågorna uttala en så -

Den 16 Mars, f. m.

455

•dan önskan, hvilken Herrar Statsråd nog frivilligt lära påakta, derest
besluten utmärka att de mistat represen! anternes förtroende. Då jag
från denna synpunkt betraktar Utskottets nu framlagda betänkande, är
jag till och med mycket tacksam derför. Min tacksamhet är dock icke
fullt oblandad, ty det har velat synas mig, som om bland de tusentals regeringsärenden,
som framlagts till granskning, Utskottet kunnat, genom
att, så att säga, taga i högen, utvälja något annat ärende än just ett. sådant,
som blifvit beslutadt på föredragning af den man, som —jag säger
detta med all vördnad för Stats-Rådets öfrige ledamöter — kanske främst
af alla från både vän och fiende vunnit erkännande såsom den der med
de mest rena uppsåt, den mest energiska viljekraft och det mest uppoffrande
nit fyllt sitt kall, och fyllt det så, som måhända ingen krigsminister
före honom under decennier gjort. Men det är möjligt, att Utskottet,
för att gifva så mycket större effekt åt sitt syftemål att visa olämpligheten
af 107 § i Regeringsformen, valt just denne man till föremål för
anmärkningen, och om detta varit händelsen, då är min tacksamhet ännu
större.

Friherre Ericson: Med anledning af Konstilutions-Utskottets nu
framlagda betänkande anhåller äfven jag att få yttra några ord. Jag kan
för min del icke, såsom den nästföregående ärade talaren, förutsätta, att
de ledamöter af Konstitutious-Ut skottet, som tillhöra denna Kammare,
blifvit der insatte endast för att bevaka rust- och rotehållarnes intressen
utan att de, grundlagen likmätigt, betraktat sin uppgift vara den att granska
de i Stats-Rådet förda protokoll och derutaf draga de slutsatser, som
tränga sig på dem; men det är eu vida skilnad emellan att å ena sidan
hafva till sin speciela uppgift att bevaka rust- och rotehållarnes intressen
och att å andra sidan anse dessa statens medlemmar helt och hållet rättslösa.
Jag vill icke tro, att den ärade talaren hyser en sådan åsigt, men
det förefaller mig underligt, att, då lag och rätt i värt land gäller i fråga
om alla andra överenskommelser och rättsförhållanden, man i afseende
på rust- och rotehållare an er en sådan konsideration icke vara af
nöden.

Beträffande nu den af Utskottet anmärkta regeringshandlingen eller att
Kongl. Maj:t den 9 November sistlidna år, på framställning af dåvarande
Chefen för Landtförsvars-departementet och efter tillstyrkan af Stats-Rådets
öfrige närvarande ledamöter, förordnat, att icke någon rekryt vid indelta
armén vid antagandet finge vara öfver 25 år gammal, äfvensom det i Herr
Sven Nilssons reservation anmärkta regeringsbeslutet, så är det ej nog med
att omförmälda nedsättning i afseende på rekryts ålder är i min tanke
onödig — och jag har icke heller hört någon inom denna Kammare försöka
att ådagalägga ett motsatt förhållande — utan deri är äfven olaglig.

Rust- och rotehållarnes skyldigheter i afseende på rekryteringen äro
bestämda i de så kallade knektekontrakten. I afseende på tjenstbarheten
hos den som antages till rekryt innehålla dessa kontrakt icke vidare föreskrift,
än att karlen skall vara "krigsdugiig“. Att påstå, att en karl, som
uppnått eu ålder af 25 år, endast af sådan anledning icke längre är
krigsduglig, är väl långt gånget. Jag vill härmed icke bestrida, att den
anmärkta åtgärden ur militärisk synpunkt, om endast denna sida af saken

456

Den 16 Mars, f. m.

finge tagas i betraktande, kan vara ändamålsenlig, ehuru den i praktiken
har ganska ringa betydelse, då de rekryter som presenteras ytterst sällan
äro öfver 25 år vid landtarmé!!; men man får ihågkomma, att indelningsverket
har en annan sida som icke får lemnas utom räkningen, och det
är, att rust- och rothållares rätt icke trampas under fotterna genom att
de med dem ingångna överenskommelser, utan deras medgifvande, öfverskridas,
och detta ganska vigtiga förhållande är just det kraftigaste bevis
på indelningsverkets olämplighet som militärisk institution. •— Hvad jag
nu yttrat om olagligheten af ifrågavarande åtgärd gäller äfven om den generalorder
af den 9 November 1871, som innehåller föreskrifter derom
att ett visst belopp af den indelta soldatens löneförmåner årligen skall
för soldatens räkning i sparbank insättas. Jag frågar härvid, mine Herrar!
hvem skall betala detta belopp? Soldaten vid vår indelta armé eger
icke några andra löneförmåner, än dem han erhåller af rust- och rotehållarne.
Det är således påtagligt, att hvarje onus, som på detta sätt
lägges på soldaten, i sjelfva verket drabbar rust- och rotehållaren. Såsom
bekant är, eger dessutom befälet ingen rättighet att inblanda sig i
de överenskommelser, rust- och rotehållarne träffa med soldaten i fråga
om hans lön, såvida deruti icke sker någon öfverträdelse af de i ortens
knektekontrakt gjorda stipulationer.

Det torde äfven vara kandi, att Kongl. Maj:t på Rikets Ständers begäran
många gånger fästat befälets uppmärksamhet derpå, men med så
liten framgång, att det vanligtvis blifvit vid regementena på visst sätt
legaliseradt och nästan anbefaldt befälet att inblanda sig i rekryteringen,
ej blott i afseende på karlens duglighet utan äfven i fråga om beskaffenheten
af hans löneförmåner. Dock hade det ännu icke gått så långt,
att Kongl. Maj:t ens velat låtsa kännedom om detta förhållande, förr än
genom ifrågavarande kungörelse befälets olagliga ingrepp i rust- och rotehållarnes
fria åtgöranden blifvit sanktioneradt. Från denna synpunkt således
äro de anmärkta regeringsbesluten båda två af särdeles anmärkningsvärd
beskaffenhet, och jag kan icke underlåta att ogilla Utskottet
derföre att det icke, såsom enligt min tanke bort ske, mot de Stats-Rådets
ledamöter, som tillstyrkt dessa regeringsåtgärder, tillämpat 106 § Regeringsformen.

Fn annan reservant, Herr Per Nilsson i Espö, bar fästat uppmärksamheten
på ett annat förhållande, som förefaller särdeles mystiskt, nemligen
att Utskottet icke fästat något afseende vid Kongl. Maj:ts åtgärd
att under sistlidna år sammankalla en urtima Riksdag. Härom yttrar
Herr Per Nilsson i sin reservation följande: “Derest Konstitutions-Utskottet
beslutat eu sådan anmärkning, både detsamma jemväl blifvit i tillfälle
att för Riksdagen öppet ådagalägga, huruvida ett statsrådsprotokoll
verkligen finnes, som utvisar, att Konungen fattat sitt högst maktpåliggande
beslut, efter att hafva inhemtat underrättelser och råd af sina lagliga
rådgifvare i enlighet med 4, 8 och 9 §§ Regeringsformen, eller huruvida
Konungens beslut endast i förbigående blifvit, såsom redan förut
utom Stats-Rådet fattad t, i protokollet omnämndt i sammanhang med annat
ärende.“ Ilerrarne finna, att derunder måtte ligga något, hvarom vi,
som icke ega tillgång till statsrådsprotokollen, sakna kännedom. Det hade
dock enligt min tanke varit af särdeles vigt, att Riksdagen fått del häraf,

457

Den|l6 Mars, f. m.

och de af mig citerade orden i Herr Per Nilssons reservation utgöra en
bekräftelse på min föreställning derom, att i afseende på ifrågavarande
regeringsåtgärd funnits eu lucka i regeringsärendenas konstitutionela behandling
I likhet med reservanten är äfven jag af den mening, att Utskottet
vid granskningen af statsrådsprotokollen gått alltför speciel till
väga, isynnerhet som det sistförfluten året varit utmärkt af särdeles ovanliga
företeelser i vårt statslif. Utskottet har måhända icke varit dertill
skyldigt, men enligt min tanke hade det varit särdeles lämpligt, att Utskottet
med anledning af protokollsgranskningen för Riksdagen uttryckt
sitt omdöme om riksstyrelsens handhafvande i allmänhet och särskilt om
denna regeringsåtgärd, så afvikande från de vanliga förhållandena; hvarigenom
Riksdagen kunnat erhålla eu inblick i de orsaker, som föranledt och
de verkningar som uppstått af detta regeringsbeslut, såvidt dessa ännu
varit synbara. Ett sådant förfarande skulle kunnat äfven medföra den
fördelen att hafva den föreställning man nu har, och för hvilken
man finner ett stöd i reservationens innehåll, nemligen att Konungens
prerogativ att sammankalla urtima Riksdag begagnats i oträngdt mål, och
att beslutet derom icke fattats efter den allvarliga pröfning som ett regeringsärende
af så obestridlig vigt kraft. Vidare hade Utskottet derigenom
äfven varit i tillfälle att angifva de skäl, som föranledt StatsRådets
ledamöter att tillstyrka urtima Riksdagens sammankallande, och
de upplysningar, som af Konungens rådgifvare lemnats Konungen i afseende
på den inom landet rådande opinionen i frågan och stämningen
inom Riksdagen, hvilken bort vara rådgifvarne bekant. Allt detta hade
Utskottet kunnat meddela ur det statsrådsprotokoll, som förts vid den
öfverläggning, som väl måste föregått, innan en så vigtig åtgärd beslutats.
Härigenom skulle ock visat sig, huruvida ett sådant protokoll verkligen
tinnes, hvilket nu i följd af Herr Per Nilssons reservation synes
tvifvelaktigt, och en framställning af Utskottet härom hade jemväl kunnat
ådagalägga huruvida Stats-Rådets ledamöter anfört sådana giltiga skäl för
sitt tillstyrkande af denna åtgärd, hvarigenom den föreställning kunnat
vederläggas, som beslutet om urtima Riksdagens sammankallande af många
skäl varit egnadt att uppväcka, nemligen att detta konungsliga prerogativ
begagnats såsom en partimanöver och under påtryckning af ett kotteri,
som funnit sin fåfänga sårad.

Den af Utskottet anmärkta regeringshandlingen är icke af den ringa
vigt och betydelse, som man nu från vissa håll velat tillägga densamma,
ty den utgör början till ett ingrepp i de rekryteringsskyldiges i knektekontrakten
bestämda rättigheter, som kan leda till en ensidig tolkning
från regeringens sida i afseende på de skyldigheter, som enligt samma
kontrakt åligga rust- och rotehållarne, och hvarvid regeringen skulle kunna
gå längre, än de, som ringakta ifrågavarande regeringshandlings betydelse,
möjligen hafva föreställt sig, eller eris önska, Ty med samma rätt,
som den nu gjorda nedsättaingen i rekrytåldern skett, skulle ju densamma
kunna nedsättas till 20 år, eller krigsstyrelsen meddela andra föreskrifter
om vilkoren för en persons antagande till rekryt, — studentexamen och
kanske till och med officersexamen — ty är det ena tillåtet så kan lika
väl det andra ske — hvarigenom fordringarne på en rekryts egenskap af

458

Den 16 Mars, f. m.

krigsduglighet kunna ställas betydligt annorlunda, än som från början varit
afsedt och knektekontrakten innehålla.

Hade Utskottet velat begagna den utväg, som enligt min tanke varit
den rätta, eller att uttala sitt omdöme om regeringshand.lingarne under
förflutna året mera geuerelt, och meddelat Riksdagen hvad som varit vidare
anmärkningsvärd^ skulle sannolikt deraf äfven blifvit en följd, att
deri regeringshandling, som Utskottet nu ansett sig böra företrädesvis anmärka,
icke stått ensam utan blifvit en länk i den kedja af politiska
misstag, som utmärkte regeringens åtgärder under sistlidna år, och hvilka
slutligen nådde sin kulminationspunkt i det famösa tillkänuagifvandet i
statstidningen, att Konungen “oaktadt de allvarligaste bemödanden11 icke
lyckats bilda eu ny minister. Derigenom hade Riksdagen äfven blifvit
satt i tillfälle att bedöma, huruvida Konungens rådgifvare allt detta oaktadt
fortfarande åtnjöto ett sådant Konungens förtroende, att deras råd
beaktas och deras upplysningar gälla i det värde att de ännu äro i stånd
att fylla den vackra och grannlaga uppgift Konungens rådgifvare genom
grundlagen fått sig tilldelad, att vara ett stöd för tronen mot angrepp
nedifrån och ett värn för folket mot maktmissbruk uppifrån. Skulle
deremot visa sig att rådgifvarens ställning till Konungen äfven undergått
förändring, Så kunde man möjligen i detta förhållande finna nyckeln till
orsaken, att dessa två författningar af den 9 November 1871, hvilka voro
de sista, som blifvit af Herr Abelin i egenskap af chef för Landtförsvarsdepartementet
kontrasignerade, någonsin kunnat framkomma.

Då emellertid något åläggande för Utskottet i detta fall icke lärer
kunna af Riksdagen meddelas, vill jag för min del icke framställa något
yrkande härom, utan blott beklaga att Utskottet icke uppfattat sin granskningsrätt
så vidsträckt som jag anser det kunnat och bort göra.

I öfrigt och då jag i likhet med Herr Key anser, att det icke under
nuvarande förhållanden vore lämpligt, att Riksdagen, i anledning af hvad
Konstitutions-Utskottet nu anmält, afiäte en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t, inskränker jag mig till att instämma i det yrkande, Herr
Key framställt.

Herr Kol mod in: Sedan 106 och 107 §§ Regeringsformen blifvit
från skilda synpunkter tolkade och granskade af föregående talare, finner
jag ej skäl inlåta mig på något ytterligare försök i den vägen. Större
krafter hafva ju redan fulländat det verket. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på en sak, som rör Konstitutions-Utskottets ställning enligt
dessa båda paragrafer. Då Utskottet enligt 106 §, ombetrodt höga politiska
åligganden och utrustadt med stor makt, står fullkomligt sjelfständigt
och, på grund af demui sin ställning, eger att handla utan att inhemta
Riksdagens mening, är det otänkbart, att grundlagsstiftarne, då de öfvergingo
till 107 §, kunnat åsyfta, att Utskottet med ens skulle beröfvas
hela sin höga politiska ställning och nödgas anse sig såsom en simpel revision,
den der blott har att anmäla förefallande saker — stora och små
— för principalerna. Det synes mig sålunda otänkbart, att Utskottet
icke, jemväl i utöfniugen af sin verksamhet efter 107 §, skulle bibehålla
sin hela politiska befogenhet och till följd deraf vara förbundet att skär- *

skåda regeringens åtgärder ej blott i förhållande till deras nytta och gagn,

Den 16 Mara. f. in.

459

utan äfven att granska hvarje saks speeiela vigt och betydelse, låtande det
stora vara stort och. det lilla litet. Utskottet får derföre aldrig vedervåga
sin höga ställning genom att komma fram med småsaker. Detta allt
synes mig tydligt framgå af sammanhanget mellan de båda paragraferna,
och lägger man, mine Herrar, denna måttstock på Konstitutions-Utskottets
betänkande, så måste jag, för min del antaga, att Utskottet här försökt
ställa sig på en ringare ståndpunkt, än grundlagen åt detsamma anvisat.
Det har helt anspråkslöst relaterat hvad det funnit anmärkningsvärd!,
huru obetydligt detta än måtte vara. För min uppfattning förefaller det
som ett fel att framhålla dylika saker i ett dechargebetänkande, och denna
uppfattning delas af eu utmärkt auktoritet i Sveriges konstitutionel rätt,
Iierr Professor Svedelius, hvilken, ändock han är mycket liberal i afseende på
Konstitutions-Utskottets anmärkningsrätt och medgifver, att Utskottet vid
tillämpning af 107 § kan hålla sig till enskilda regeringsåtgärder, utan att
inlåta sig på systemet i dess helhet, likväl anser, att de åtgärder, Utskottet
för Riksdagen anmäler, böra vara så betydande, att de verkligen förtjena
att för Riksdagen frambäras. “Icke bör Konsti t utioi is- U tskottet
besvära Riksdagen med saker af ingen vigt", säger nämnde författare (om
Stats-Rådets ansvarighet, sid. 871). För att således kunna bedöma, hvad
som förtjena!'' att framkomma såsom anmärkning, måste man bisa 107 §
till slut, och man skall då finna, att eu sådan påföljd af Utskottets anmälan,
hvarom der talas, bör kunna åtminstone tänkas såsom anmärkningens
resultat. Hvarken Utskottet eller någon dess försvarare har ifrågasatt, att
Riksdagen skulle hos Konungen anmäla eu önskan derom, att han måtte
ur Stats-Rådet skilja någon eller några af dess nuvarande ledamöter. Man
vill bara gilla anmärkningen och sedan låta bli att skrifva. Jag vill icke,
i likhet med eu föregående talare, inlåta mig på gissningar om anledningen
till detta förfarande. Jag tagel- betänkandet, sådant det ligger framför
mig, i förmodan att Utskottet handlat i fullkomligt god tro.

Då Utskottet ej ansett, att genom den anmärkta regeringsåtgärden
rikets grundlagar eller allmän lag blifvit kränkta, och följaktligen ej besluta
sig för att tillämpa 106 §, så måste åtgärden betraktas helt och
hållet ur synpunkten af rikets sannskyldiga nytta. Detta har Utskottet
ock gjort, då det säger, att ett sådant resultat, som, efter Utskottets förmenande,
måste följa af den anmärkta regeringshandlingen, svårligen “kan
anses öfverensstämma med rikets sannskyldiga nytta”. Q vilka följder kan då
den klandrade författningen medföra? Den enklaste beräkning gifven'' vid
handen, att den minskning i de beväriugsskyldiges antal, hvilken genom
den nya ordningen vållas, inskränker sig till 4 å 5 procent af det årliga
rekrytantalet, ett belopp så ringa att det ej förtjena!’ att mycket talas
om. Detta i all synnerhet, om man tager i betraktande, att tjenstetiden
numera måste blifva i någon mån förlängd och de årliga rekryterangarne
till följd deraf färre. Det är således ett utredt faktum, att hvad i den
klandrade författningen föreskrifves är just det, som hittills i verkligheten
skett, på några få undantag när. Förhållandet måste alltså hädanefter
blifva detsamma som förut, och har rikets sannskyldiga nytta icke under
det förflutna varit åsidosatt, så lärer vid den nya författningen ej heller
kunna framkalla några vådor.

Hvad beträffar den af några föregående talare anmärkta svagheten i

460

Den i G Mars, f. m.

Utskottets motivering, så är den på sätt och vis erkänd af Utskottet sjelf,
då detsamma, icke nöjdt med att hemta sina motiv från “rikets sannskyldiga
nytta", äfven ordar om den, tvärtemot gällande kontrakt, ökade tunga
för de rekryteringsskyldige, hvilken den klandrade åtgärden skulle medföra.
Men om regeringen ej haft befogenhet att utfärda ifrågavarande förordning,
då hade lagen blifvit kränkt och 100 § bort tillämpas. Då Utskottet
emellertid icke sett saken ur denna synpunkt, har Utskottet, när det i
den förment ökade bördan för rust- och rotehållare vill finna stöd för sin
anmärkning, begagnat ett vapen, som lätt kan riktas mot dess eget förfaringssätt,
såsom äfven den näst föregående talaren gjort, då ban förklarade,
att 10(5 § bär bort användas. Jag vill ej inlåta mig på någon
undersökning i detta afseende. Säkert är, att 107 § är fullt olämplig.

Vill man nu med anledning af min föregående bevisning säga, att den
ifrågavarande förordningen är öfverflödig, så vill jag icke derom tvista;
ty jag medgifver gerna, att det är ötverflödigt att skrifva lagar och utfärda
förordningar om saker, hvilka gå sin gilla gång allt sådant förutan. Ja,
jag vill gå ännu längre och instämma med en reservant, som sagt att åtgärden
blifvit vidtagen vid en olämplig tidpunkt och under högst ogynnsamma
omständigheter. Att en man, som försökt åstadkomma storartade
reformer och misslyckats i sina sträfvande!], drager sig tillbaka, är helt
naturligt. Redlig vilja, oförtrutet nit och oförskräckt mod under striden
kräfva aktning äfven hos motståndare; men noga bör den bortgående, sedan
han afiagt sina reformatoriska sjumilastöflar, akta sig att, om jag så får
säga, i strumplästen fortsätta reformarbetet. Anloppets kraft är då bruten,
och lian kan under sådana förhållanden endast åstadkomma retsamma
småsaker. Dessa mina anmärkningar mot regeringsåtgärden kunna dock
ej i minsta mån förändra min uppfattning af Konstitutious-Utskottets
förfarande.

Naturligtvis är ett betänkande, sådant som det förevarande, bcledsagadt
af en hel kedja reservationer. Sådant ligger i sakens egen beskaffenhet
; ty det är ej tänkbart, att tjugu personer skulle kunnat förena sig
om ett så beskaffadt beslut som det föreliggande. De tio första reservanterne
hysa, några obetydliga meningsskiftningar afräknade, samma åsigter
som jag. Herr Ehrenborgs framställning åter anser jag tillhöra det
slag af reservationer, som äro att betrakta såsom utväxter, hvilka hafva
sin rot i sedvänja och prejudikater, men icke i grundlagen. Jag vill derföre
icke uppehålla mig vid densamma, i synnerhet soin Herr Ehrenborg,
om jag ej misstager mig, sörjt för att den af honom i reservationen berörda
frågan vid ett annat mera lämpligt tillfälle kommer under öfverläggning.
t .

Herr Per Nilssons reservation bär åt eu föregående talare betecknats
såsom “mystisk", och den talaren beklagade, att reservanten icke
mera öppet yttrat sig om den af honom klandrade regeringsåtgärden, att
sistlidet år sammankalla en urtima Riksdag. För min del tror jag, att
Herr Per Nilsson rätt uppfattat sin ställning såsom reservant, då han
ansett sig förhindrad att framlägga förhållanden, hvilka Utskottet leranat
oberörda. Fn reservant kan väl ej gerna hafva rätt att på egen hand
framträda med upplysningar ur statsrådsprotokollen. Friherre Ericson
beklagade vidare, att han icke kunde fatta hvad som låg bakom reserva -

Hen 16 Mara, f. m.

461

tionen. Jag tilltror mig visst icke större fattningsgåfva äu Friherren, men
laser jag reservationen till slut, tror jag mig, utan användande af synnerligt
stort skarpsinne, kunna till punkt och pricka gissa hela sammanhanget,
Jag lemnar dock derhän, huruvida det kan vara fullt lojalt, att
på en sidoväg komma fram med sådant, som man icke har rätt att öppet
uttala. Jag älskar öppenhet; och det må ej förtänkas mig, om jag, med
alla ledsamheter från den urtima riksdagen i friskt minne, ej vill begagna
mig af den utaf Herr Per Nilsson anvisade lönngången.

Återstår nu Herr Sven Nilssons reservation. Jag lyssnar gerna till
Ilerr Sven Nilsson och erkänner villigt hans auktoritet; men jag kan dock
ej tillmäta hans reservation så stor betydelse, som en talare på ealmarbänken
nyss gjorde, då han ställde den i jemnbredd med sjelfva Konstitutions-Utskottets
betänkande. Han förklarade nemligen, att den nu föreliggande
frågan sönderfölle i två delar, den ena rörande rekrytåldern och
den andra rörande sparbanksböckerna. Med den sistnämnda tror jag ej,
att Kammaren grundlagsenligt kan taga befattning. Skälen för denna min
öfvertygelse äro nyss anförda. Samme ärade talare riktade i sammanhang
härmed åtskilliga anmärkningar mot pressen. På dem får pressen sjelf
svara. Men då han ställde sina fordringar på denna “samhällsmakt- så
högt, att han förklarade sig hafva hyst förhoppning om, att pressen, sedan
utskotts-majoriteten försummat att i betänkandet upptaga ämnet för
Herr Sven Nilsons reservation, skulle godtgöra denna, brist och sålunda
träda i stället för sjelfva Konstitutions-Utskottet, så synes lian mig hafva
lernnat sin fantasi alltför fria tyglar. Sjelfva den klandrade förordningen
innebure, efter hans förmenande ett våld mot soldaten, som ej finge obehindradt
disponera öfver sin egendom. Är detta ett våld, så är det åtminstone
temligen allmänt; det utöfvas mot alla embetsmål!, som äro förbundne
att insätta en viss del af sin lön i pensionsanstalter. Från den
sidan sedt, kan jag således icke finna, att kungörelsen innebär någon
våda. Samme talare förmenade äfven, att kungörelsen medförde eu frestelse
för soldaten, att genom “lösöreköp11 afhända sig sin egendom och
göra dess värde oåtkomligt för kreditorerne medelst penningarnes insättning
i sparbank. För att få fram den förmenta faran måste talaren låta
ett “lösöreköp* gå förut. Hvad de s. k. “lösöreköpen11 hafva att betyda,
veta vi alla, och torde derföre kunna vara ense om, att faran inträder
förr än penningarne hinna till sparbanken. Till sist anmärkte talaren,
att hela föreskriften vore fullkomligt overkställbar. Jag vill härvid endast
anmärka att, om detta är händelsen, så kan den ofta nämnda förordningen
omöjligen sägas medföra den ringaste fara. Jag har den här till hands
och vill med ett par ord visa, att den i sjelfva verket icke är så farlig. I § i
mom. 1 föreskrifves, att för hvarje rekryt skall i legokontraktet bestämmas
ett visst belopp, som rust- eller rotehållare!! förbinder sig att årligen
af soldatens löneförmåner innehålla och till kompanichefen öfverlemna,
nota bene! om vederbörande rust- och rotehållare sådant medgifver.
Om åter rust- eller rotehållare!! ej åtager sig denna förbindelse, skatt det,
enligt mom. 2, åligga soldaten att för ifrågavarande ändamål årligen till
kompanichefen aflemna det belopp, hvarom han med denne kunnat öfverenskomma.
Om soldaten nu icke fullgör detta, hvad följer då för straff
derpå? Intet! Enligt § 2 mom. 4 skall i sådant fall befälet innehålla det

462

Den 16 Mars, f‘. ro.

bristande beloppet af de medel, som genom dess försorg böra honom tillhandakomma.
Detta får dock ske endast i den män det utan men för
soldatens tjenstgöring kan verkställas. Då jag nu tror, att dessa soldatens
inkomster — slitningsersättningen och portionsskillingen — icke äro så
stora, att man under fälttjenst kan draga in något derpå; så föreställer
jag mig, att effekten af denna förordning blir särdeles liten, derest ej
mycket lydaktiga hjertan träda den till mötes. Den är till hela sin art
mera ett faderligt råd än eu ovilkorlig föreskrift. Här förekommer visserligen
öfverallt det stränga -‘skall", men derbredvid stå städse paralyserande
vilkor. Om denna förordning gäller derföre, enligt min uppfattning,
detsamma, som kan anmärkas mot den om rekrytåldern. De höra båda
till småsakernas stora klass.

Hvad till sist angår den riktiga historiska utredning, Herr Key framlagt,
så begick han dervid det pedagogiska fel som kan utöfvas icke blott
mot barn. utan äfven mot äldre personer, att lian utskänkte sin, pa vidsträckt
författningskännedom stödda, lärdom i allt för störa portioner.
Man var icke i stånd att tillgodogöra sig all den upplysning, han med
frikostig hand framlade för sitt auditorium. Jag kan derföre ej inlåta mig
på någon granskning af hans framställning i denna del.

Efter allt detta måste man emellertid bestämma sig rörande sjelf va
hufvudsaken: om en skrifvelse, med anledning åt Konstitutions-Utskottets
anmärkning, skall till Konungen afiåtas eller icke. Af grundlagen vill det
nemligen synas mig klart, att eu skrifvelse måste anses vara deri påföljd,
till hvilken Utskottet syftat med sill anmärkning. Jag hyser för min del
stola betänkligheter mot eu sådan åtgärd. Först och främst är den som
fungerat såsom föredragande vid det anmärkta regeringsärendet, den man
hvars hufvud egentligen borde träffas af blixten, redan borta och kan således
ej blifva föremål för något aflägsnande. Derjemte är sjellva anmärkningsanledningeu
så obetydlig, att Hans Maj:t, Konungen säkerligen skulle
blifva högst öfverraskad, om han mottoge eu skrifvelse från Riksdagen med
anhållan, att han på grund af en så färglös regeringshandling skulle afskeda
åtta ledamöter i silf Statsråd. Jag har jemväl grubblat öfver sättet,
hvarpå denna skrifvelse skulle komma Konungen tillhanda. Eu i dylika
saker mycket bevandrad man har sagt mig, att densamma måste gå
genom Civildepartementet, Jag vill då bekänna, att det skulle förefalla
mig något motbjudande att anmoda den nuvarande Chefen för detta departement
att till Konungen frambära eu sä beskaffad skrifvelse. Jag

vet ej heller med hvem Konungen skulle rådföra sig i detta grannlaga ärende.

Cheferne för Utrikes- och Krigs-departementeu finnas visserligen att tillgå
såsom ojäfviga personer; men frågan tyckes icke lämpa sig att behandlas
hvarken på ministeriel väg eller såsom kommandomål.

På grund af allt detta håller jag före, att den ifrågasatta skrifvelsen
till Hans Maj:t Konungen icke bör afiåtas, och yrkar att betänkandet
“sans phrases- må läggas till handlingarne, på det att hela frågan må få,
ju förr dess hellre, återgå till den förgätenhetens hvila, utur hvilken den
aldrig bort blifva framdragen.

Herr Lyttkens: Klander har riktats mot Konstitutions-Utskottet,
för det Utskottet icke, såsom 1868 års Konstitutions-Utskott, endast gjort

De» 16 Mars, f. m.

463

en anmälan utan att anföra den paragraf i grundlagen som på den ifrågavarande
åtgärden kunde anses tillämplig. Men jag kan, för min del,
icke finna annat, än att den form för framställande af anmärkning mot
eu regeringsåtgärd. Utskottet nu valt, är den enda grundlagsenliga, ty antingen
107 § omnämnes eller ej, så finnes ej någon annan, enligt hvilken
anmälan till Riksdagen kan och får göras från Konstitutions-Utskottet,
alltså torde klandret i detta hänseende förlora sin betydelse.

Hvad nu beträffar betydelsen af 106 och 107 §§ Regeringsformen,
har jag den uppfattning af dessa grundlagsstadganden, att 106 § afser
uppenbara ötverträdelser åt rikets grundlag eller allmän lag, som af Statsrådets
medlemmar kunna begås, och 107 § bristande oväld, nit och
skicklighet uti Statsrådens förvaltning af sina embeten. Jag anser att
Konstitutions-Utskottets ledamöter bilda en slags jury, som reviderar och
granskar statsrådsprotokollen, och att de icke äro berättigade att undanhålla
Riksdagen något, som de enligt sin öfvertygelse och efter samvetsgrann
pröfning dervid finna anmärkningsvärdt, och denna deras skyldighet
att ej undanhålla hvad de finna anmärkningsvärdt, framgår tydligen deraf
att Utskottet allena bär rätt att infordra statsrådsprotokollen och att,
ifall någon af Riksdagens öfriga medlemmar vilja framställa anmärkning
mot någon medlem af Konungens råd, sådan anmärkning ej af Riksdagen
får upptagas och afgöras, förrän Konstitutions-Utskottet blifvit hörd t.
Sedan Utskottet framlagt sina anmärkningar, tillhör det Riksdagen att
pröfva, huruvida de äro sä vigtiga att de hörn föranleda den åtgärd
från Riksdagens sida, hvarom 107 § handlar, eller blott att betänkandet
med anmärkningar läggas till handlingarue. IJå statsrådsprotokollen
förelågo till granskning i Utskottet, sökte jag göra klart för mig, i
hvad män den ifrågavarande regeringsåtgärden kunde anses förtjent af anmärk
ning. Hvarje förordning- bör, enligt min uppfattning, vara behöflig,
nyttig, grundlagsenlig och icke förnärma den enskildes rätt. Tillämpar
jag nu denna uppfattning på Kong!, kungörelsen den 9 November 1871,
hvarigenom förordnats att icke någon rekryt af indelta armén vid antagandet
finge vara öfver 25 år gammal, så finner jag först och främst,
att denna förordning icke varit af behofvet påkallad, ty enligt uppgift
från Landtförsvars-departementet uppgår rekryternas antal från den 1
Januari 1867 till sista generalmönstringen nemligen vid infanteriet till
1,771 man, deraf 109 äldre än 25 år eller 6,in procent, och vid kavalleriet
525 man rekryter, deraf 5 äldre än 25 år eller 0,95 procent, alltså
sammanlagdt åt 2,296 rekryter endast 114 man eller 4,9<; procent öfver
25 år vid antagandet, men äfven denna procent är i ständigt nedgående,
emedan man finner att de äldre mönsterrullorna uppgifva eu vida betydligare
siffra för de öfver 25 ånga rekryterne, och vid eu del regementen
finnas numera ingå rekryter öfver 25 år. Förordningen bär således varit
obehöflig, då rekryteringsålderns maximum redan i praxis i allmänhet blifvit
bestämd till under 25 år. Ser jag på den anmärkta åtgärdens
nytta eller skada för landet, så finner jag väl, att den i fredliga tider,
under lugna och normala förhållanden icke kan i militäriskt hänseende
inverka särdeles menligt, men, i händelse krig skulle inträffa,
gestaltar sig saken annorlunda. I törsta ögonblicket måste man då rifva
sönder förordningen, tv dä kan det väl icke vara med rikets sanna nytta

404

Den 16 Mars, f. m.

öfverensstämmande att säga, det ingen tår antagas att försvara sitt fosterland,
som är öfver 25 år. Om stadgandet då skulle tillämpas, måste
hela den extra roteringen uppsättas af beväringsmanskapet; och den tillökning
indelta armén derigenom vunne blefve följaktligen endast illusorisk.
Men det är dock icke dessa förhållanden, som förmått mig att med
min röst bidraga till Utskottets hemställan. Man bar sagt, att den anmärkta
regeringsåtgärden är ringa och obetydlig. Ja, det kan väl så vara,
om man endast ser på dess verkningar för ögonblicket, men betraktar
man den ur principal synpunkt, skall man finna den ganska vådlig, såsom
kränkande enskilda personers rätt, och det är förnämligast af denna
anledning jag ansett mig böra biträda Utskottets anmärkning. Rust- och
rotehållarues rätt bar genom ifrågavarande förordning otvifvelaktigt blifvit
för nära trädd; de äro dock samhällsmedlemmar, som äro berättigade till
lag och skydd lika. med andra. Genom knektekontrakt^! hafva de, mot
skyldigheten att uppställa duglig karl, blifvit befriade från att sjelfva gå
i ledet. Hvad Rom med duglig karl skall förstås, derom är icke något i
lag och kontrakter stadgadt, ehuru Kongl. Maj:t en och annan gång uppställt
godtyckliga bestämmelser i det afseendet. Före år 1770 ansågs
hvarje rekryt duglig, blott han kunde gå i krig och användas till att fylla
lederna. Genom Kongl. brefvet den 22 Februari 1770 stadgades med
Riksdagens medgifvande, att ingen finge till rekryt antagas, som vore öfver
36 år. Som Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt meddelade detta
påbud, kan det anses hafva lagenligt tillkommit och utgöra ett bestämmande
af knektokontrakten i detta hänseende, som ej utan båda parternas
medgifvande kan godtyckligt ändras. Men under förtjusningsfeber!! i början
af Carl XIV Johans regering, gjordes utan andra partens hörande,
ändring i de gällande bestämmelserna i afseende å rekrytåldern, .i det år
1819 förordnades, att högsta rekryt åldern vid indelta kavalleriet skulle
vara 30 år, hviiket fick passera utan anmärkning.

År 1838 förordnades detsamma i afseende å indelta infanteriet, likaledes
utan andra partens hörande. Åtgärden föranledde då en anmärkning,
men följden ble‘ blott en protest mot det egenmäktiga stadgandet. Nu
har åter ett dylikt olagligt illgrepp skett i de rekryteringsskyldiges rättigheter,
och ett försök blifvit gjordt att afhjelpa rust- och rotehållarens rätt
att ställa rekryter som äro intill 30 år gamla, och att om lian så vill,
sjelf rida och marschera fiir rusthållet eller roten, äfven i det fall han
är öfver 25 år, då ledighet vid roten yppar sig. Det förhållande, som
genom den anmärkta åtgärden anbefalles, finnes väl redan i praxis till
största delen och kan således vara af mindre betydelse, men föredraganden
har genom den af honom föreslagna åtgärden kränkt en rättsprincip,
och häruti ligger, enligt min tanke, det orätta och anmärkningsvärda.
En talare på norrlandsbänken har frågat hvad Utskottet vill med
sin anmärkning, då föredraganden för den klandrade regeringsåtgärden
redan aflägsnat sig ur Konungens råd. Jag vill härpå endast svara
att, om hvarje olaglig regeringshadling skulle legaliseras derigenom
att föredraganden afginge från sitt embete genast efter en sådan förordnings
utfärdande, då vore vi inne på en farlig afväg i vårt konstitutionel
lif.

Den 16 Mars, f. m

465

Jag vill icke yrka på att Riksdagen skall till Kong!. Maj:t aflåta
någon skrifvelse, men jag bär med min röst bidragit till Utskottets hemställan,
på det att icke 1872 års Riksdag måtte låta oanmärkt passera ett
sådant ingripande i de enskildes rätt, som skett genom den ifrågavarande
regeringsåtgärden och, på det den icke framdeles må kunna åberopas som
ett prejudikat, vill jag att eu protest nedlägges mot ett vidare fortgående
på samma bana.

Herr Grefve Pos se: Herr Talman! Mine Herrar! Den ärade ledamot
af Konungens Råd, som först hade ordet, ber jag att få hembära
mitt erkännande ej blott för hans frimodiga uttalande, utan äfven derför,
att han erinrade Kammaren om ett yttrande, bvilket han i egenskap af
representant i denna Kammare afgaf vid 1868 års riksdag, när déchargebetiinkandet
då behandlades, eller att det vore ungefärligen detsamma som
att köra fram med kanoner och sedermera icke vilja affyra endast en
pistol. Jag tackar honom särskildt för detta hans omdöme, emedan detsamma
synes mig egnadt att lugna de mest öfverdrifna farhågor, och jag
tror att detsamma isynnerhet är väl afpassadt för att, om ej afböja, så
måhända rent af tillintetgöra Herr Carléns så ofta återkommande funderingar
om placemanget “å bänken midt emot14.

Uti sjelfva frågan vill jag icke ingå i någon grundlagsgranskning. Jag
föreställer mig, att Kammaren deraf redan fått tillräckligt och jag förmodar
att hvad som brister väl kommer att blifva fyldt af andra talare.
För min del åtnöjer jag mig med att taga Konstitutions-Utskottets betänkande
sådant det är, och jag anser mig, i egenskap af representant,
vara fullt berättigad att fritt yttra mig rörande så väl Utskottets hemställan
som de reservationer, hvilka finnas memorialet bifogade.

De båda regeringshandlingar, som omförmälas dels i sjelfva memorialet
och dels i Herr Sven Nilssons reservation, har man här framställt såsom
rena obetydligheter och ej värda det besvär, som de förorsaka Kammaren.
Man har användt än den ena måttstocken än den andra för att
visa, att de äro dylika obetydligheter. Men, mine Herrar, det må väl
icke vara möjligt, att någon måttstock kan lemna oss det resultat, att,
om eu regeringshandling icke är sådan, att den befinner sig i öfverensstämmelse
med lag och rätt, den kan vara en obetydlighet, äfven om
kränkningen vore aldrig så ringa.

För min del finner jag dessa regeringshandlingar redan i och för sig
af den betydenhet, att de väl förtjenat samt med fullt skäl äfven blifvit
af Utskottet bragta till representationens kännedom, och jag kan således
visst icke deltaga i det klander mot Koustitutions-Utskottet, som i detta
afseende blifvit framstäldt.

Genom den ena regeringshandlingen har — det torde vi få medgifva
— ett betänkligt ingrepp skett i de kontraktsenliga rättigheter, som bestå
mellan Kongl. Maj:t och kronan å ena och rust- och rotehållare å den
andra sidan.

Genom den andra hafva på administrativ väg utgått bestämmelser,
hvilka dels beröfva svensk medborgare honom tillförsäkrad rätt att oför Rihsd.

Prof. 1872. 2 Afd, 2 Band. 30

466

Den 1C Mars, f. m.

hindradt vårda hvad lian sjelf förvärfvat och dels upphäfva eller förändra
stadgande!! i allmän lag.

Genom båda dessa regeringsåtgärder ser det ut, som vore af regeringen
tillämnadt ett försök att egenmäktigt ingripa på ett område, der
båda statsmakternas medverkan erfordras. Och tillser jag vidare, hvarföre
detta skett, ser det verkligen ut, som om det varit för att utvidga och
befästa en institution, om hvilken val med fog kan sägas, att meningarne
åtminstone äro delade. Jag menar indelningsverket.

Om dessa regeringsåtgärder redan i och för sig äro anmärkningsvärda,
blifva de det ännu mera, då de sammanställas med tilldragelserna
under den lagtima och den urtima riksdagen sistlidna år och de, jag må
väl säga, beklagliga förvecklingar, som derefter inträffade.

Vill man nu betrakta dessa regeringsåtgärder uteslutande eller —
om jag så får uttrycka mig — ensidigt från denna synpunkt, kunna de
lätt uppfattas såsom ett återupptagande af striden om indelningsverket.
Och vore en sådan uppfattning berättigad, vore det tänkbart, att regeringen
genom dessa åtgärder verkligen afsett att trotsa ett motstånd, som
den icke förmått krossa och som den tvekat att aflägsna, dä, mine Herrar,
då, om någonsin, skulle rikets väl kräfva, att representationen tillämpade
107 § Regeringsformen i hela dess stränghet. Då vore det skäl,
men endast då, att, såsom den förste talaren yttrade -— “slå till11.

Men lyckligtvis kali vid detta tillfälle finnas utväg till ett mildare
bedömande, grundadt på andra och mera tillfredsställande företeelser än
dem jag nyss berört.

Jag ber att i sådant hänseende få erinra Kammaren först och främst
derom, att den statsrådsledamot, på hvars föredragning dessa ärenden
blifvit afbörda, lenmat sitt rådgifvarekall, och den omständigheten, att
han derifrån afgick så kort efter utfärdandet af den Kong!, kungörelsen,
som är daterad den 9 November sistlidet år, den omständigheten kan, för
att begagna ett kandi uttryck, möjligen vara eu händelse, men den ser
ut som eu tanke.

Måhända får denna min uppfattning ej tolkas alltför vidsträckt.
Men åtminstone må det väl vara medgifvet att deråt lemna en sådan
utsträckning, att man, till följd af denna händelse eller tanke —
hvilket det nu må vara — kan anses ega grundad anledning till den förhoppningen,
att solidariteten mellan öfrige statsrådsledamöter och indelningsverket
till det yttersta är, om ej upplöst, åtminstone något rubbad
till sina grundvalar.

Vidare tillåter jag mig erinra, att Kongl. Maj:ts vid denna riksdag
aflåtna nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof, så
vidt den afser fjerde hufvudtiteln, antyder åtminstone möjligheten af en
organisation på andra grunder än dem, som varit under pröfning och
blifvit. af representationen förkastade.

Slutligen bär den aktade man, som öfvertagit ledningen af krigsärendena,
med värma i denna Kammare uttalat sig för upphäfvande af
friköp och lega inom allmänna beväringen — ett uttalande, hvaraf val
får dragas den slutsats, att han för sin del afser, att af den allmänna
värnepligten göra eu sanning och att allvarligt tillämpa den, så att den
blir något annat än en pappersaffär.

Deu IG Mars, f. in.

407

Af allt detta sednare, jag haft äran anföra, synas framgå sådana förhållanden,
att de anmärkta regeringsåtgärderna icke böra uppfattas såsom
ett fortgående i en riktning, hvilken af representationen redan blifvit
ogillad och beträffande hvilken landets mening blir allt mera klar. Ty
jag ber få uttrycka den åsigt, att den allmänna meningen i landet i fråga
om sättet för arméns organisation blifvit väsendtligen förändrad sedan
urtima riksdagen i fjol upplöstes. Vi erinra oss, med hvilket hån våra
motiv då bedömdes, och huru många funnos, som ej rätt uppfattade den
verkliga ställningen. Men den tid. som sedan dess förflutit, har lemnat
tillfälle till besinning, och uppfattningen hos landets befolkning står tvifvelsutan
mera på vår sida nu än då.

Af hvad jag sålunda tagit mig friheten nämna torde följa, att, enligt
min föreställning, förhållandena icke äro sådana, att Kammaren kan uppfatta
Konstitutions-Utskottets anmälan på det sättet, att densamma bör
föranleda till beslutande af en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Och jag tror mig, för min del, kunna uttala äfven det förmenandet, att,
fastän jag gillar Konstitutions-Utskottets åtgärd att framställa anmärkningen
och är Utskottet tacksam, att det så gjort, memorialet dock torde
höra läggas till handlingarne med det godkännande Herr Key föreslagit.

Nästan mera anmärkningsvärd än den i Utskottets memorial omnämnda
regeringshandlingen synes mig vara det förhållande, som blifvit
anmäldt af Herr Per Nilsson i hans reservation. Af densamma inhemtas,
att beslutet om inkallandet af en urtima riksdag möjligen kan vara fattadt
i förbigående och utan att Kongl. Maj:t rådgjort med sina rådgifvare.
År detta möjligt, miue Herrar? Böra vi verkligen tro eller ana, att vårt
statsskick är sådant, att eu så vigtig regeringshandling, som frågan om
ett urtima riksmöte, kan i förbigående afgöras? Jag vågar ej påstå, att
det så är. Men det vågar jag påstå, att, om ett dylikt antagande vore
en sanning, då ega vi icke något konstitutionel t statsskick i Sverige. Ty
då skulle Kongl. Maj:t i vårt land vara oförhindrad att i hvilken fråga
som helst, utom dem, som särskildt finnas i grundlagen omförmälda, kunna
utan sina rådgifvares hörande fatta beslut. Detta är väl icke grundlagens
mening, och jag vågar tro, att något dylikt icke heller händer. Emellertid
vore det måhända icke mera än man kunde hoppas, att någon af Konstitutions-Utskottets
ledamöter fäste uppmärksamhet vid ett förhållande, på
hws närmare utredning landet säkerligen lägger större vigt än på det
oduga innehållet af detta memorial.

Friherre Gripen ste dt: Herr Talman, mine Herrar! Den fråga —

och med anledning af eu värd talares yttrande här midt öfver må jag
tillägga den enda fråga — som gifvit regeringen anledning till det beslut,
hvilket i sin ordning af Konstitutions-Utskottet gjorts till föremål för anmärkning
och anmälan enligt 107 § Regeringsformen, är, såsom vi alla
veta, att rekryt åldern blifvit nedsatt till 25 år.

Det synes mig verkligen — jag må bekänna det — som skulle ett
särskildt missöde hafva hvilat öfver behandlingen af denna fråga allt
igenom. Ty om jag först tager i betraktande dess behandling inom regeringen,
måste jag tillstå, att jag icke kan finna densamma hafva varit så
synnerligt lycklig. Jag måste nemligen först fråga mig, om det verkligen

468

Den 16 Mars, f. m.

förefanns ett tillräckligt stort behof att nu vidtaga någon förändring i
förevarande . afseende. Med hänsyn till eu praxis, som på sednare tider
utbildat sig derhän, att i sjelfva verket rekryter icke gerna antagits vid
en ålder, öfverstigande 25 år, och då de få undantag, som dervid egt
rum, val torde haft så giltiga skäl, att man icke kan anse någon skada
derigenom hafva uppkommit, tror jag för min del det svårligen kunna
påstås att något tvingande skäl till utfärdande af det ifrågavarande stadgandet
förefunnits, då syftemålet dermed ju i allmänhet frivilligt uppnåddes.

Frågar jag mig vidare, om någon effekt af denna förordning, åtminstone
nu genast, kan påräknas, måste jag likaledes nekande besvara frågan.
Ty hvar och en lärer väl nödgas erkänna, att den påföljd, som
deraf må kunna förväntas för arméns större duglighet, genom förminskning
i manskapets ålder, blott småningon uppstår, och att äfven med afseende
på framtiden af denna föreskrift väl ej kan påräknas något väsendtligare
inflytande.

Under sådana omständigheter, d. v. s. då jag icke kan finna att åtgärden
var af något egentligt behof påkallad, eller medförde någon väsendtlig
fördel, åtminstone i den närmaste tiden, så har jag också svårt
att för mig nöjaktigt förklara det tredje spörsmål, jag uppställt för mig
sjelf, eller hvarföre Krigsministern, just i sjelfva afskedsstunden, upptog
denna fråga och sålunda föranledde det regeringsbeslut, som utgör föremålet
för Konstitutions-Utskottets anmälan. Jag kan, som sagdt, icke
finna något för mig fullt nöjaktigt svar på denna fråga och kan således
ej heller neka, att, med min uppfattning af sakens ringa betydelse och
nödvändighet, det, ser ut, som både med beslutet snarare varit afsedt en
politisk demonstration än någon egentligen på sak gående, verkan — ett
förhållande som jag måste beklaga, ty jag skulle för min del omöjligen
kunna gilla en dylik demonstration, eller minst i ett fall och vid ett tillfälle
som detta. Och i alla händelser — äfven om denna åtgärd medförde
större nytta än hvad jag tror den kominer att göra; äfven om den
haft sin grund i ett långt mera tvingande behof, än som synes mig vara
för handen — torde väl svårligen kunna förnekas, att det varit lämpligt
att afvakta ett lägligare tillfälle för dess vidtagande än det ögonblick, då,
såsom vi alla veta, mellan statsmakterna olyckligtvis hade uppkommit ett
spändt förhållande, som det borde vara äfven för regeringen angeläget
att så vidt möjligt söka bringa i glömska, men icke på något sätt, så
vidt det kunde undvikas, åter upplifva.

På grund af dessa skäl har jag tagit rnig friheten att redan vid
början af mitt anförande tillkännagifva, att jemväl såsom regerings handling
denna åtgärd icke, efter min uppfattning, kan räknas bland de mest
lyckosamma.

Men om man nu öfvergår till granskning af frågans behandling i
Konstitutions-Utskottet synes mig denna varit derstädes ännu mindre lycklig
än den, efter hvad jag sökt visa, varit inom regeringen. Ty att vid
detta tillfälle vilja göra denna sak, som — vi torde höra vara ense derom —
icke är af någon större praktisk betydelse, till någonting stort och vigtigt
i stället för att låta den vara, hvad den är: en ovigtig sak, kan väl icke
hafva varit hvarken klokt eller gagneligt. Jag tror tvärtom, att Utskottet

Den 16 Mars, f. m.

469

bort lemna denna sak i dess, efter min tanke, obetydliga värde och ej
onödigtvis vidröra densamma för att sålunda väcka ånyo till lif politiska
känslor af mer eller mindre bitter beskaffenhet. Om Konstitutions-Utskottet
fann för godt att deråt egna någon ledig stund och gorå (len till
föremål för öfverläggning, då tiden så medgaf, är derom ingenting att
säga. Dess skyldighet är att granska de åtgärder - hvilka åt regeringen
vidtagits, men man bär rätt att dervid åt sina förtroendeman fordra
god politisk urskiljning, och derom tyckes mig ej vittna, att under
åberopande af 107 § äfven framdraga denna i sig sjelf obetydliga fråga
och sålunda vilja göra densamma till ett så allvarsamt vapen, som i de
båda paragraferna 100 och 107 af vår Regeringsform erbjudes åt representationen,
hvilket förfärande, efter mitt förmenande, måste anses hafva
varit allt annat än rättvist och välbetänkt. Konflikter mellan statsmakterna,
mine Herrar, måtte väl icke kunna i och för sig betraktas såsom
något lyckligt, hvilket obetänksamt bör frammanas, utan fastheldre, så
vidt ske kan utan åsidosättande af ännu högre och vigtigare grundsatser.
med omsorg undvikas.

En medlem af Kongl. Maj:ts regering yttrade vid ett föregående tillfälle
med mycket skäl, att sådana konflikter icke böra oträngdt mål“
framkallas, och den ledamot af Kammaren, hvilken med stor skicklighet
förfäktade den fråga, som då utgjorde föremål för öfverläggning, var med
anledning af berörda ganska riktiga anmärkning också synnerligen angelägen
om att visa, att den pröfning rörande de begge statsmakternas
konstitutionela befogenhet, hvilken då förekom, ej \Tar väckt “i oträngdt
mål“ utan blef en nödvändighet för Utskottet, som behandlade det då
förevarande ämnet, emedan Utskottet dervid måste göra sig reda för den
nyssnämnda, vigtiga, konstitutionela grundsatsen. Den värde talaren med
all siu utmärkta skicklighet kom dock ej längre genom sin utförliga bevisning,
än att, då frågan en gång var väckt, det icke var i oträngdt mål
utan eu nödvändighet att bringa densamma till den punkt, der den måste
lösas och blifva klar, så att man kunde bilda sig ett bestämdt omdöme
om dess konstitutionela beskaffenhet. Men han bär icke lyckats ådagalägga,
att xjelfva räcka»tint eller rättare sagd! upptagandet åt den i sig
sjelf underordnade sakfrågan (rörande mantalspenningarue) och derigenom
äfven den så oändligt mycket vigtigare kompetensfrågan ej kan anses
hafva skett i oträngdt mål. Det återstår således åt t bevisa, att icke
sagda fråga om eu ringa inkomst var af alltför liten vigt, för att man ej
— statsmannamessigt betraktadt — med fullt skäl bort undvika eu sådan
konflikt mellan statsmakterna, som, etter mitt förmenande, sålunda verkligen
skedde i oträngdt mål. Och äfven sä är, efter hvad mig synes, nu
förhållandet. Man har här talat om grafva kanoner m. m. d. Men om
meningen är att nu i denna fråga på allvar göra tillämpning åt den
konstitutionela ansvarigheten, så tyckes mig detta icke vara något väl
vahlt tillfälle härtill, utan borde man i sådant afseende erinra sig skaldens
ord: “Det är för stora fall, som blixten måste sparas.“

Ilar man åter endast velat åstadkomma ett litet oskyldigt parlamentariskt
fyrverkeri, så tror jag likväl, att man bör akta sig, att icke alltsammans
stannar vid någonting liknande det. som stundom plägar förekomma,
då gossar roa sig med att tända eld på en liten hög af fuktadt

470

Den 16 Mars. f. m.

krut, som fräser och gnistrar några ögonblick men sedan slocknar, utan
att efterlemna annat än litet rök, som snart försvinner. Att neddraga
denna frågas behandling till likhet med eu så beskaffad tillställning, torde
väl ej vara skäl, och jag tror således, att det vore bäst, om vi nu helt
tyst och stilla lade memorialet till handlingarne.

Herr E hr enborg: Det är blott eu sida af föreliggande ämne,

hvilken jag för min del vill vidröra, nemligen den om Konstitutionsutskottets
rätta befogenhet; och i likhet med den ärade representanten
från Gotland, hvilken förut yttrat sig, vill jag göra det med all öppenhet.

Om jag icke misstager mig, så skulle just den dag, på hvilken Konstitutions-Utskottets
déchargebetänkande behandlas, vara af eu icke blott
allvarlig utan under vanliga förhållanden jemväl en glad betydelse för vårt
svenska konstitutionela samhällsskick. Det är nemligen företrädesvis då,
som skiljaktiga uppfattningar hos de båda statsmakterna skulle utjemnas
och derigenom förtroendet dem emellan stärkas. Särskildt hade jag föreställt
mig, att den anmälan om verkställd granskning, hvilken blifvit af
innevarande Riksdags Konstitutions-Utskott genom nu föreliggande utlåtande
afgifven, skulle, om den rättvist bedömes, erkännas såvidt möjligt
vara för båda sidorna tillfredsställande. Här förekommer visserligen en
anmärkning, men just denna omständighet synes mig med skäl kunna tagas
så att granskningen icke skett blott och bart pro forma, utan att allt,
som icke är anmärkt, också verkligen blifvit af Utskottet för dess del
godkändt; och dertill kommer, hvad äfven af memorialet tydligen framgår,
nemligen att de menliga följderna af den anmärkta åtgärden, ehuru obestridliga,
dock måste erkännas vara till sina dimensioner så pass begränsade,
att man till och med kan taga sjelfva anmärkningen såsom blott eu
skugga, egnad att höja den ljusa täflan af ett i öfrigt anmärkningsfritt
dechargebetänkande. Jag ställer mig härvid på utskottsmajoritetens ståndpunkt;
ty för egen del har jag beklagligen, såsom af en memorialet vidfoga!
reservation synes, funnit mig nödsakad att fästa mig vid en inom
Utskottet sednare pröfvad, efter min tanke långt vigtigare sak, nemligen
den rådgifvareåtgärd hvarigenom tillstyrkts fastställelse af Stockholms
stadsfullmäktiges bekanta beslut om räntegaranti åt ett jern vägsbolag. Det
var mig ock oväntad t — jag säger detta såsom svar på eu ärad norrlandsrepresentants
nyss till mig framställda spörjsmål — att den af Utskottet
nu framlagda anmärkningen skulle komma ensam till Riksdagen,
under det den vigtigare föll hos Utskottet igenom; en utgång hvars förutseende
dock icke hade behöft hindra mig att biträda den mindre vigtiga,
efter den uppfattning jag har af Konstitutions-Utskottets åliggande,
och för hvilken jag i detta mitt anförande kommer att redogöra.

Då jag således, med frånseende af det ämne som innehålles i min
reservation och utgående från sjelfva memorialet, sådant det med dess
enda anmärkning här föreligger, haft skäl antaga att detsamma skulle vara
tillfredsställande, så har jag icke funnit rättvisa vederfaras Utskottet, då
här i dag dels från statsrådsbänken yttrats ord om “bitterhet'', dels sedan
från åtskilliga andra talare riktats mot Utskott ett ganska skarpt klander,
År det nu verkligen så, att här funnits någon åska i luften inom denna
Kammare — nåväl, då är det visserligen godt att den får urladda sig; men

Den IG Mars, f. m.

471

jag vill åtminstone i min mån söka bidraga till att leda dess strålar sa,
att de blifva oskadliga och icke träffa de hufvud som deraf icke äro förtjenta.
...

Hvad är det, roine Herrar, som framkallar denna strid? År det måhända
olika åsigter om den större eller mindre nytta eller skada för
arméns krigsduglighet, som nedsättandet af rekrytåldern kan medföra ?
Jag tror icke orsaken är att söka deri, utan hufvudsakligen i den gamla
och så mycket debatterade olika uppfattningen af denna 107:de paragrafs
råtta betydelse och tillämpning. Man är visserligen ense derom, att, så
länge paragrafen står qvar i Regeringsformen — om ock numera föråldrad,
såsom eu ärad stockholmsrepresentant måhända riktigt kallade den —
måste den hafva någon betydelse och tillämpas; men i fråga om hvad den
betyder och huru den hör tillämpas, dela sig åsigterna i två diametralt
motsatta sidor.

Den ena sidan, våra vedersakare, till Indika utskottsledamöterne från
Första Kammaren, såsom af Herrar Faxes, Bergstedts och Odelbergs reservationer
tydligen framgår, nu slutit sig, säger att då 107 § talar om allmänna
mått och steg, så betyder detta, enligt hvad ock af några talare i dag
yttrats, ett sammanhang af liera särskilda rådslag. Det blir, säger man,
Koustitutions-Utskottets pligt, icke att blott bedöma eller framlägga omtalta
fakta, utan företrädesvis att skaffa sig; eu allmän öfverblick af
hela regeringssystemet, att göra sig ett omdöme öfver regeringens karakter,
öfver rådslagen betraktade såsom ett helt, öfver det sätt hvarmed förtroendeerabetet
i allmänhet utöfvats. Denna åsigt, ehuru den sällan eller
aldrig förmått göra sig gällande, har dock under alla tider haft sina anhängare
och framstått uti ilera reservationer inom Konstitutions-Utskottet.
Jag tillåter mig deribland exempelvis anföra en bland de mest betecknande,
nemligen den af Friherre Kantzow vid 1841 års dechargebetänkande
fogade, deri det bland annat heter, att “utlåtandet bör grunda sig
på en högre politisk öfverblick af de förhållanden, som bildat det regeringssystem,
hvars resultat Konstitutions-Utskottet halt att bedöma och hvars
allmänna karakter det jemväl tillhört Utskottet att inför nationen åskådliggöra.
*''‘ Endast om en sådan öfverblick gifvit vid handen det beklagliga
förhållandet, att det blifvit likasom satt i system att försumma
aktgilvandet på rikets sannskyldiga nytta eller att ådagalägga brist pa
oväld, nit, skicklighet och drift, då har Utskottet att framlägga eu anmälan
derom; och uti hvarje anmälan enligt 107 §, ehuru den icke beledsagas
eller ens får beledsagas af något tillstyrkande af en skrifvelse
till Kongl. Maj:t om rådgifvares entledigande, måste man dock anse eu
sådan skrifvelse vara åsyftad. Denna åsigt har i dag framstått uti
många talares yttranden. Jag hörde den redan från statsrådsbänken, när
Herr Civilministern talade om anmärkningar, af Indika eu skrifvelse om
entledigande kunde “resultera. “ Jag liörde deri vidare från norrköpingsbänken,
der en ärad representant talade om den “åsyftade påföljden*1;
från norrlandsbänken, der ungefär samma yttrande fälldes; från stockholmsbänken,
der dot talades om syftet att framkalla ett misstroendevotum, och
att “jaga bort eu regering*1; vidare från gotlandsbänken, der det åter talades
om “påföljden" och derifrån man uppmanades att läsa paragrafen till
slut. Och slutligen faun jag samma åsigt äfven hos den nästföregående

472

Den 16 Mars. f. m.

högt ärade talaren, som ordade om en “politisk demonstrationAf allt
detta framgår således, att endast under de mest sorgliga förhållanden en
anmärkning kan vara befogad, och då måste den afse rådgifvaresystemet
i dess helhet eller åtminstone endast stora och genomgripande frågor.
Det är klart att man efter detta åskådningssätt måste under vanliga förhållanden
söka på förhand förqväfva hvarje anmärkningsanledning och
i synnerhet ogilla dem som äro af ringare vigt. Det är då icke ”heller
underligt, om man åt den motsatta sidans åsigteroeh handlingar gifven sådana
vedernamn, som eu representant på stockholmsbänken i dag framkastat,
nemligen “småaktighet- och “prickningslusta-, att icke säga kitslighet.
. Fn anmälan enligt § 107 anses såsom någonting förskräckligt,
någonting som vållar uppståndelse, ja, de anmärkande räknas rent af såsom
fäderneslandets skadedjur, som vilja förbittra eller omöjliggöra en
aktad regerings fortsatta arbete. Det är slutligen ock klart att vårt månadslånga
granskningsarbete i Utskottet endast blir ett betydelselöst vinternoje,
hvarunder vi på “lediga stunder-, såsom den siste talaren ututtryckte
sig, tillfredsställa vår nyfikenhet och hålla iner eller mindre lärorika
talöfningar. Sålunda ställer sig saken efter den ena sidans åsigt och
uppsättning.

Den andra, till hvilken jag — det beliöfver val knappast sägas —
sluter mig, förstår 107 § så, att Konstitutions-Utskottets pligt, enligt densamma.
ar att pröfva hvarje särskild sak, hvarje särskild! faktum, samt
att anmäla det, af vare sig mer eller mindre genomgripande vigt, hvilket
finnes vara af beskaffenhet att böra hänföras under någon af de i paragralen
angifna kategorier. Från denna synpunkt bör deri ärade representanten
från Norrland icke hafva svårt att erkänna äfven den nu föreli°rgande
anmärkningen såsom af Utskottet fullt “allvarligt menad.Vi
gifva åt orden •■allmänna mått och steg" icke den tydning, att de ovilkorligen
skulle afse ett större antal regeringshandlingar, utan helt enkelt
den, att de afse hvarje åtgärd som rörer allmänna ärenden. Om den
“isatta åsigten säger eu auktoritet, som väl icke kan påstås vara jäfvig,
nemligen Professor Svedelius i sin bok “om Stats-Rådets ansvarighet" sid.
369, att “den skulle rent af tillintetgöra hela meningen med 107 § Regel
ingsformen, ty statsrådsprotokollen — det enda Konstitutions-Utskottet
„r efter — innehålla intet annat än Stats-Rådets rådslag i hvarje

särskild! fall;11 och då vore det bättre att taga bort hela paragrafen. Jag
och med mig liktänkande anse, att hela deu storartade domarefunktionen
hos Konstitutions-Utskottet, om den någonsin vant afsedd, dock måst längesedan
försakas, såsom beröfvande paragrafen all betydelse och vårt konstitutionela
samhällsskick all nytta af den kontrollerande myndighet som
blimt Utskottet gifven. A vår sida anse vi, såsom en representant på
fia dands bänken äfven nämnt, Konstitutions-Utskottets uppdrag vara närmast
jemförlig! med revisionen af eu förvaltning, med 107 § till instruktion.
Jag har såsom utskottsledamot icke att söka sak, men ej heller att
öfverskyla sak, utan endast att döma efter hvarje åtgärds egen beskaffenhet-
/a8 f)ar också icke uppsökt den anmärkning, som nu är i fråga,
™ei- j3®’ ^iar något nöjaktigt försvar kunna anföras för den

åtgärd som deri beröres. Jag anmärker såsom enstaka fakta de åtgärder,
fivilka, större eller mindre, jag enligt paragrafen finner anmärkningsvärda,

Den 16 Mars, f. m.

473

äfven om jag i öfrigt har det största förtroende för rådgifvarepersonalen;
och omvändt skulle jag mot eu rådgifvarepersonal, för hvilken jag icke
hade förtroende, dock icke anmärka annat än hvad jag funne vara i sig
sjelf verkligen anmärkningsvärdt. Jag erkänner således icke någon inkonseqvens
eller någon dualism deruti, att jag å ena sidan kan såsom utskottsledamot
rösta för en anmärkning, och å andra sidan såsom ledamot af
Kammaren motsätta mig aflåta ndet af en skrifvelse om rådgifvares entledigande,
ifall en sådan på grund af anmärkning mot eu enstaka och obetydlig
åtgärd skulle föreslås. Må man härom stiga hvad man vill. Jag
kan icke annorlunda förstå grundlagen och dess hittills i allmänhet skedda
tillämpning.

Samma uppfattning, som jag nu angifvit, tinnes också i dechargebetänkandena
vid derå föregående tillfällen uttalad. Sålunda säger t. ex.
1828 års Konstitutions-Utskott i fråga om anmärkningar mot rådgifvare,
som då redan lenmat sin befattning, att, ‘då naken måste grundlägga
formen, oberoende af personlig;! förhållanden," Utskottet föranlåtits att
dessa anmärkningar, ‘efter den enda användbara paragrafen, likmätigt beskaffenheten
pröfva och bestämma," så mycket mer, "som Utskottet icke
ens ansett sig tillständig! att, med anticipation på Rikets Ständers beslut,
förutsätta den antydda påföljdens förverkligande■— — — ___ _______

och 1840 års Konstitutions-Utskott säger i samma ämne, "att grundlagen
hvarken ålägger eller berättigar Utskottet att skrifva styrelsens historia."

Den stora skiljaktigheten är således den, att den ena sidan gör oss
till domare öfver regeringssystemet i dess helhet, under det att den andra
anser oss skyldiga att bedöma hvarje särskildt faktum för sig ur de synpunkter
som i 107 § uppräknas.

, Jag anser mig böra något vidare angifva de skäl, som ledt mig till
omfattande af den sednare meningen.

I afseende å. ordalydelsen vill jag då ytterligare erinra, huru den omtvistade
paragrafens tredje moment uppenbarligen säger, att allt hvad
Riksdagen eller Utskottet lemnar oanmärkt anses hafva vunnit decharge i
afseende på det granskade, hvilken ju tydligen visar att, i fråga om granskningen,
denna after hvarje särskild sak för sig. Och om också, mine
Herrar, emot mitt förmenande ordalydelsen skulle kunna tydas till förmån
för cen förra af de båda uppfattningarne, så tala dock alla andra omständigheten
deremot. Redan analogien med de särskilda anmärkningar
som framställas af enskilde riksdagsmän eller af andra Utskott än Konstitutions-Utskottet,
visar att det icke kan vara fråga om annat än hvarje
särskild sak för sig. Detsamma framgår vidare af hvad som bär inom
representationen oupphörligt förekommer. Vill man t. ex. framställa en
interpellation till Konungens rådgifvare i saker mera tillhörande den administrativa
än den politiska sidan af regeringens verksamhet, så har svarats:
vi granska, ej regeringsåtgärder genom interpellationer, utan sådant
sker i .Konstitutions-Utskottet. Äfven detta angifver ju att granskningen
rörer. särskilda fakta. Och när någon talar ogillande om en regeringshandling,
som passerat för längesedan, så svarar man vanligen: “Ni har

ingenting om den saken att saga, ty statsrådsprotokollet är genomgånget
och decharge lemnad;“ hvilket väl också visar, att här är frågan om den

474

Den 16 Mars, f. ro.

särskilda saken för sig, ty gällde den endast hela regeringssystemet, sfi
skulle den nämnda invändningen sakna all betydelse. Men aldra uppenbarast
talar emellertid för denna åsigt, och således för att Konstitutionsutskottet
här gått riktigt till väga, eu nära 60-årig praxis. Jag skulle
här kunna uppläsa ett statistiskt sammandrag af hvad som i Konstitutionsutskottet
med afseende härpå tilldragit sig från och med 1815 års riksdag
intill närvarande tid; men med kännedom af Kammarens begränsade
tålamod, vågar jag icke missbruka det. En liten kortfattad öfverblick ber
jag dock få meddela. Utan att dervid fästa mig vid hela massan af de
anmärkningsanledningar, som af enskilda blifvit framställda, men inom
Utskottet förfallit, vill jag endast nämna något om antalet och beskaffenheten
af dem, som verkligen utgått från Utskottet, för att derur kunna i
den förevarande frågan härleda några lärdomar.

Den första riksdag, vid hvilken 107 § tillämpades, var den åt år
1815, och redan då begagnade man paragrafen till framställande af endast
några principiela anmälande]! i sak, men icke några egentliga anmärkningar
emot dåvarande rådgifvarepersonal.

Vid derpå följande 1817—1818 årens riksdag framlades tre verkliga
anmärkningar, af Indika eu, som gick närmare den 106 §, angick beslutet
om en hemmansbrukares skadestånd för mistadt arrende och således var
af obetydlig vigt, men de två andra deremot mera betydande; och det
oaktadt säger sig Utskottet hos rådgifvarne "funnit det upplysta nitet och
den oafiåtliga omtanken för statens gagn.-1

Vid 1823 års riksdag förekommo nio verkliga anmärkningar, men icke
desto mindre ger Utskottet mention lionorable åt Konungens rådgifvare
och säger att deras “handlingssätt och rådslag allmänneligen och öfver
hufvud bära stämpeln af redligt nit. oaflåtlig o ml» like och oafbruten verksamhet.
"

Följande riksdag, åren 1828—1830, innehöll dechargebetänkande! 21
anmälande^ hvaribland 7 verkliga anmärkningar och 14 principiela, och
då ger Utskottet den mention lionorable åt rådgifvarne, att de “hafva troget
och redligt bevakat konstitutionens och lagarnes helgd, fäderneslandets
bästa och enskilde medborgares rätt.11

Aren 1834-1835 framställdes 3 verkliga anmärkningar, men då gafs
ingen mention lionorable.

Kommer så i ordningen 1840—1841 årens riksdag med icke mindre
än 75 verkliga anmärkningar och ''2 principiela anmälanden, oafsedt den
på 106 § Regeringsformen grundade åtgärd, hvarigenom Utskottet i °31
mål sätter Konungens rådgifvare inför Riksrätt — den ena af de två gånge!''
sådant under nuvarande statsskick inträffat. Det var då som Utskottet
förklarade sig icke vilja skrifva styrelsens historia och ursäktade sig
för att icke tiden medgifvit göra liera anmärkningar. Anmärkningarne,
ehuru många, visade dock icke någon sammanhängande bild af styrelsesystemet.

Den derpå följande riksdagen åren 1844—1845 gjordes 11 anmälanden,
deraf 5 principiela och 6 verkliga anmärkningar, de sednare helt enstaka
och till en del rörande obetydliga saker, såsom ersättning åt en postinspektor
och dylikt. Något allmänt vitsord afgafs icke.

Åren 1847—1848 gjordes 6 anmärkningar, deraf några rörande beslut

Den 10 Mars, f. in.

475

af mycket underordnad vigt, såsom om beviljad ersättning för ett norskt
fartygs deltagande i en expedition, o. s. v.

Yid 1850—-1851 årens riksdag framlades 9 anmälande^ deraf 3 principiela
och 6 verkliga anmärkningar, hvarförutom förekonnno 12 reservationer,
alla till förmån för att flera anmärkningar skulle hafva gjorts. Mycket
af detta var synnerligen smått, såsom till exempel rörande beräkningen
af tiden för ett suspensionsstraff och så vidare: och säger Utskottet sig
i afseende på de principiela anmälandena icke hafva funnit något vara
af beskaffenhet att böra enligt 107 § Regeringsformen tagas under pröfning,
men alltsammans likväl nog anmärkningsvärdt att derom borde göras
en vördsam anmälan. Till och med uti en afstyrka anmärkningsanledning
lägger Utskottet ett misstag föredraganden till last. Äfven förordar Utskottet
underdåniga framställningar med tillstyrkande af ett och annat i
snk dervid stödjande sig på 37 § gamla Riksdags-ordningen och åberopade
cm då 16-årig praxis (från 1834), samt uppträder således alldeles såsom
det både vant ett Ekonomi-Utskott, som haft att afgifva utlåtande öfver
en dit hänvisad motion. Eu ledamot reserverade sig mot att små anmärkningar
framställdes, hvarigenom Utskottets anseende minskades; men det
hjelpte icke.

Så förekomma vid 1853— 1854 årens riksdag 18 verkliga anmärkningar,
rörande t. ex. utbyte åt prebendepastorat; huruvida eu landskamerares
reservation skulle få åtfölja ett Konungens Befallningshafvandes tjensteförslag
o. s. v.; allt enstaka fakta. Om eu del af anmärkningarne
använder . Utskottet uttrycket “vända Riksens Ständers uppmärksamhet
på åtskilliga förhållanden", dock uttryckligen enligt 107 § Regeringsformen.
I detta dechargebetänkande förekonnno 35 reservationer, i syfte att få
fram flera anmärkningar.

Vidare framkommo vid 1856—1857 årens riksdag 11 anmärkningar,
förutom eu massa reservationer i olika riktningar, deribland jemväl eu
mot att reservationer med nya anmärkningar finge åtfölja betänkandet.

Aren 1859—1860 funnos blott 4 anmärkningar, såväl mot sak som mot
form, samt en reservation mot att en anmärkning icke vunnit majoritet.

Dechargebetänkandet vid 1862—1863 årens riksdag var deremot fritt
från anmärkningar. En reservant ville dock hafva fram 3 sådana.

Likaså var 1865—1866 årens dechargebetänkande fritt från anmärkningar,
ehuru sådana yrkades i flera vidfogade reservationer, dem jag till
och med icke hunnit räkna. Bland reservanterne finner jag flere från
Riddarhusets och Presteståndets politiska höger, såsom grefve G. G. Mörner,
Herr A. IL Ramsa}’, Biskop Bring, med flere. Man reserverade sig sålunda
t. ex. mot att Utskottet låtit förfalla anmärkning mot att den så kallade
tullkomitén fatt instruktioner i motsatt syftning mot Riksdagens begäran;
och bland flere andre, som rörande beslut i tullväsendet reserverade sig
till förmån för anmärkningar, finner jag äfven namnet på en af denna
Kammares nuvarande ledamöter, Herr Doktor Rundgren, som instämmer
med en reservant, hvilken yrkar godkännande af eu anmärkningsanledning
mot ett beslut rörande tull å linieradt papper.

Jag kommer nu in på riksdagarne under det nya statsskicket. Den
första af dessa, ar 186/, var fri från anmärkningar, ehuru 3 anledningar
hade från enskilde uppgifvats.

476

Den 16 Mars, f. m.

Följande riksdag, år 18(58. afgåfvos 4 anmälande^ hvilka verkligen
voro anmärkningar enligt § 107, ehuru detta i betänkandet icke tydligen
uttalades, utan, såsom det hette, meddelades endast till Riksdagens kännedom.
Tre reservationer afgåfvos dock ytterligare, i syfte att flera anmärkningar
skulle framställs.

År 1869 förekom intet annat än att eu ledamot i Konstitutions-Utskottet
yrkade, det man just borde göra till regel att framställa prineipiela
anmälanden.

År 1870 förekom ingen anmärkning i betänkandet, men i en reservation
yrkades dock eu sådan.

Slutligen finner man i 1871 års dechargebetänkande hvarken anmärkningar
eller reservationer.

Jag ber Herrarne på grund af det citerade erkänna riktigheten af
de slutsatser jag nu häraf vill draga, nemligen för det forsta afl; anmärkningarne
hafva varit fristående, såsom rörande hvar och en ett visst faktum
utan hänsyn till regeringssystemet i dess helhet. hvilket tvärtom
många gånger, omedelbart efter anmärkningarne, lofordats; vidare att
många af dessa anmärkningar hafva rört långt obetydligare saker än den
nu föreliggande; samt slutligen att Konstitutions-Utskottet i allmänhet sökt
tillgodogöra det allmänna någon nytta af 107 § Regeringsformen, till och
med i eu större utsträckning än paragrafens ordalydelse augifver, nemligen
genom de så kallade prineipiela utlåtandena, det vill säga anmälanden af
saker som, utan att i och för sig böra föranleda till anmärkning, dock
beröra principer värda uppmärksamhet, såsom framdragandet åt “vigtigare
omständigheter“. påpekandet utan anmärkning åt en häfdvunnen rådgifvarepraxis,
som dåmera synts mindre lämplig, o. s. v. På sednare
tiden eller år 18(59 har, såsom nämndt, eu reservant velat gorå de principiela
utlåtandena till regel, och sådant godkändes jemväl vid 1868 ars
riksdag af flere ledamöter inom Andra Kammaren, bland dessa just den
ärade representant ifrån Norrland, som i dag bekämpat oss. Han, Herr
Lithner, hade nemligen då i sådan syftning ett anförande, klart och bevisande
i allt, med undantag deraf, att han tycktes erkänna Konstitutionsutskottet
hafva i äldre tider varit ett genera i-s;ats-fiskals-embete, hvilket
jag nu tror mig hafva visat, att det väl två gånger enligt § 10b, men deremot
aldrig enligt § 107 varit.

Jag torde nu hafva anfört tillräckligt såväl ur praxis som ur ordalydelsen
till stöd för mitt påstående att Konstitutions-Utskottet denna gång
icke svikit sin pligt, och att de beskyllningar, man mot detsamma riktat,
varit obefogade. Jag vill härtill slutligen lägga ett bevis hemtadt från
Eder sjelfva, mine Herrar, och påstår att hvar och en inom denna Kammare
erkänt min uppfattning för riktig, nemligen genom det åt Eder vid
början af denna riksdag gjorda val till ledamöter i Konstitutions-Utskottet.
Ty om det verkligen skulle vara så, att Konstitutions-Utskottet, enligt hvad
Herrar Carlén och Kol modin sagt, hade sig ålagdt att utöfva en bog politisk
domarefunktion, så att dess ledamöter, efter att med en hög politisk
öfverblick eller “statsmannablick", för att använda Herr Carléns ord, hafva
pröfvat förhållandena, afgåfve frikännande eller fällande domar öfver Konungens
rådgifvare, då, vore det väl också nödvändigt, att man uti detta
Utskott endast insatte Kammarens yppersta män med de största stats -

477

Den 16 Mars, f. m.

mannagåfvorna. Men vid denna riksdag hafveri I, rnine Herrar, enhälligt
insatt åtminstone en ledamot, nemligen den som nu talar till Eder, hvilken
visserligen har anspråk på att ega något af sens commun till att kunna
bedöma ett och annat siirskildt ärende, men som deremot allt från början
af sitt riksdagsmannakall visat sig helt och hållet sakna dessa vyer som
tillhöra den högre politiken; och dermed trafven I ock enhälligt erkänt
detta uppdrag icke vara så storartadt, som man å ena sidan vill göra det.

Het återstår att fråga, om det ligger något ondt i att Utskottet har
att fästa sig vid speciel detaljer. För min del tror jag det icke, utan
sei fastmer deruti ett konstitutionelt godt. I samma män soin vårt styrelsesätt,
med eller mot vår vilja, utbildar sig till att vara ininisterielt och
parlamentariskt, i samma mån hafva vi skäl att draga fördel af denna
107 §, för att förekomma omotiverade omkastningar. Det är der vid

godt att äfven det bila framdrages; ty icke vinner man något på om
tid efter annan det lilla hopar sig till en fast praxis, som sedan kan
föranleda eu stor anmärkning med måhända farligare följder. Det, som
å någondera sidan är missförstådt, bör tå klargöras, och det. olämpliga
rättas, äfven om det rör blott enstaka förhållanden. Derigenom befästas
förtroendet emellan statsmakterna, och endast i sådana fall, att rådgifvarne,
utan att kunna nöjaktigt förklara ett anmärkt förhållande, visade
sig framgent fästa intet afseende vid representationens mening, skulle saken
kunna komma i ett allvarsammare skede, som dock icke får vara en annan
knings ändamål. Skadan är också i alla händelser ingen, ty om

Konungens rådgifvare hafva representationens förtroende, rubbas detta
icke derigenom, att ett enstaka missgrepp blifvit ådagaladt, Hafva de
den åter icke, sa kan sådant ej hjelpas derigenom, att en befogad anmärkning
uudertryckes.

Jag håller före, att 10/ § icke stätt förgäfves i vår Regeringsform,

och jag vill såsom stöd för detta mitt antagande citera ett ord af eu

framstående ledamot i Första Kammaren, tillika professor i statsrätt vid
ett af våra universitet, hvilken, när dechargebetänkandet vid 1868 års
riksdag^ förevar, anförde, att -värt statsskicks utveckling ej så litet varit
beroende af Konstitutions-Utskottets anmärkningsmemorial, ej mindre i de
punkter, som innehållit bestämda anmärkningar, än i dem, som blott afsett
principfrågor. Fn mängd tankefrön i olika riktningar kunna sålunda
utströs och framka la frukter, så väl hos regering som hos representation.
Mcin bär sagt, att de anmälda förhållandena vittna om småsinthet, eu
beskyllning, som kommit hvarje Konstitution--Utskotts anmärkning stnemoi
ial till del, som innehållit anmärkningar. Att aumärkuingarue äro detaljartade
ngger i sakens natur, då Utskottet har dei duggande att granska
1egeringsätgärderna i detalj. Men i små saker kunna ligga vigtiga
principer involverade; hvar Konstitutions-Utskottet finner en sak, stor
eller liten, som i sig innefattar en princip, sä kan Utskottet anse sig befoga
dt att sadant anmäla,. Jag tror således icke att Utskottet öfverskridit
sina befogenketsgränser, om det hos Riksdagen gör dylika anmälanden,
ty oneklig! är att man icke på annan väg kan bringa till Riksdagens
kännedom, kvilka principer af regeringen följas vid behandlingen af de
och de frågor eller ärenden. “

Mine Herrar! Jag har nu angifvit den ställning jag såsom ledamot

478

Den 10 Mars, J''. ra.

af Konstitutions-Utskottet intagit och vill anmärka, att densamma öfverensstämmer
med den politiska fraktions program, till hvilken jag från början
anslöt mig. Derå är, efter angifvandet af fraktionens hufvudtendenser,
sagdt: “För detta äro vi med regeringen; men emot detta äro vi icke
med regeringen11. Således, äfven vid uppfyllandet åt min pligt såsom ut—
skottsledamot, har jag haft till hållpunkt: inga biafsigter, men oek inga
konsiderationer.

I fråga om hvad som i förevarande fäll må blifva Kammarens beslut,
så vill jag icke framställa något yrkande, det förefinnes icke ens den ringaste
anledning att på denna anmärkning skulle följa eu tillämpning
af den sednare delen i 107 § 1 mom.; ty nar såg man val exempel på
ett sådant missförhållande mellan grund och följd, och finnes väl någon
tillstymmelse till parlamentarisk nödvändighet af ett sådant steg! Jag
är för min del trygg med den ställning vi ega, om vi begagna de konstitutionela
garantier vår grundlag uppställer. Förmodligen skall väl betänkandet
läggas till handlingarne, och om detta skall ske med för Utskottet
mer eller mindre gynsamma ordalag, derom tillkommer det icke mig att
framställa yrkande. Jag vill derföre endast till dem bland Kammarens
ledamöter, som emot Utskottet riktat så skarpt klander, uttala den förhoppning,
att sedan detta memorial stämplats såsom orimligt till sitt innehåll
och farligt till sina följder, mitt anförande åtminstone må i någon
mån hafva bidragit dertill, att Herrarne icke skola anse Utskottets ledamöter
såsom alldeles afvita eller såsom för allmän säkerhet vådliga.

Herr Sjöberg: Beskaffenheten af den öfverläggning, som nu sedan

flera timmar pågår i förevarande ämne, synes mig gifva ytterligare bekräftelse
på, att lott och 107 §§ Regeringsformen numera förlorat sin
väsendtligaste betydelse. Jag vill dock i detta hänseende icke gå så
långt, som eu ärad medbroder bär till venster om mig, hvilken kallade
dessa lagstadganden " förrostade vapen11 att af Konstitutions-Utskottet
användas för ett eller annat syftemål; men — jag upprepar det ^— de
hafva icke längre samma betydelse, som vid den tid, då Regeringsformen
tillkom. Emellertid är jag likväl öfvertygad om, att, derest något försök
gjordes att få dessa båda paragrafer borttagna ur grundlagen, ett
sådant försök skulle möta ett bestämdt, motstånd icke endast inom denna
Kammare utan äfven inom Medkamnmreu, ty så länge Konungen bibehåller
sin oinskränkta makt i afseende på den ekonomiska lagstiftningen,
så länge kan icke heller Riksdagen uppgifva sin rätt att granska Regeringens
åtgärder inom berörda lagstiftniugsområde. Jag har redan
vid mer än ett tillfälle uttalat mig angående olämpligheteu af Konungens
omförmälda envälde, och beskaffenheten åt den anmärkning, som nu
föreligger, bekräftar riktigheten af hvad jag dervid yttrat, tv man huller,
vid närmare granskning af den författning, hvarom bär är fråga, huru
ytterst svårt det är att uppdraga eu bestämd gräns emellan hvad som
är att hänföra till den ekonomiska lagstiftningens eller den civila rättens
områden.

Ser jag nu vidare på Utskottets memorial med hvad dertill horer
och dervid särskild! fäster mig vid de reservationer, som åtfölja utlåtandet.
så må det tillåtas mig att uttala den åsigt, att man i sådant fall

Den IG Mars, f. m.

479

som detta, icke eger rätt att medelst reservationer anmäla något ärende,
som icke Utskottet i sin helhet eller Utskottets majoritet funnit böra
underställas Riksdagens bedömande. Det är ock derföre, som jag anser
mig icke kunna ingå i något bedömande af eller uttalande om de ämnen,
som herrar Ehrenborg, Per Nilsson i Espö och Sven Nilsson i Österslöf
på sådant sätt omförmält, och jag tillåter mig också endast anmärka,
att bemälde Herrar synas hafva sjelfve ansett sig i dessa frågor stå på
osäker mark, eftersom de framställt sina anmärkningar utan att på samma
gång angifva, hvad som dock under annat förhållande kunnat vara af
vigt för Riksdagen att känna, nemligen huruvida något eller några af de
i reservationerna omnämnda beslut af Hans Maj:t Konungen fattats i
strid med samtlige eller någon bland hans rådgifvare^ tillstyrkande, eller,
med andra ord, om någon statsrådsledamot — derest nemligen meningsskiljaktighet
förekommit — omfattat eu från det uppgifna beslutet afvikande
mening.

Utskottets nu förevarande memorial angifver uttryckligen, att den
ifrågavarande regeringsåtgärden icke kunnat göras till föremål för tilllämpning
af 10G § Regeringsformen: och då jag, som, när jag begärt
ordet, anser mig skyldig att oförstäldt uttala min mening, finner, att den
anmärkta asigten icke hav sådan egenskap, att 107 § kan på densamma
tillämpas, så kan det icke heller tillkomma mig att yttra något om åtgärdens
större eller mindre nytta, om densamma varit af bchofvot påkallad
eller, om — såsom under diskussionen blifvit sagdt — åtgärden
saknat hvarje tillstymmelse till befogenhet.

.Det. återstår derföre för mig icke annat än att helt kort uttrycka min
uppfattning af frågan vara den, att jag anser detta ärende, i det skick
detsamma blifvit understäldt Riksdagens bedömande, icke kunna eller
höra föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida, och jag yrkar således,
i enlighet med denna min mening, att Utskottets förevarande betänkande

— utan uttryckande af vare sig gillande eller ogillande — helt enkelt
läggas till handliiigarne.

Hen.'' Pehr Nilsson i Espö: Konstitutions-Utskottets ledamöter
hafva bär i . dag fått uppbära ganska skarpa tillrättavisningar både för
hvad de i föreliggande betänkande tillstyrkt och för hvad de underlåtit
att deri framlägga. Detta är något så vanligt, och Utskottets ledamöter
måste^ söka att med lugn bära dessa anmärkningar.

Eu talare pa vesteniorrlandsbänken uttalade den förmodan, att
Utskottet icke haft någon allvarlig mening med hvad detsamma uti sitt
betänkande nu framlagt. Det må gerna falla honom in att tycka
och tyda allt hvad han vill, men nog torde det temligen klart framgå
af Utskottets betänkande och deri förekommande motivering, att Utskottets^
mening, varit att med den Utskottet i 107 § Regeringsformen förbehållna
rättighet för Riksdagen anmäla ifrågavarande förhållande. Samma
talare fortsatte vidare, att han tyckte det vara temligen öfverflödigt, att
slunga . eu anmärkning efter General Abelin, sedan lian numera afgätt
från sin befattning som krigsminister. Utskottets beteende härvidlag
visar emellertid, att dess framställning icke är riktad emot person utan

4go Den 16 Mara, f. m.

emot sak, och att göra skilnad på person och sak är val något, som

alltid förtjenar erkännande. .» Ä ,

Eu värd talare på stockholmsbänken ansåg, att den ifrågavarande
anmärkningen vore så obetydlig och småaktig, att den aldrig_ borde hafva
af Utskottet framstälts. Samme talare har en särskild lormåga att med
hån och satir bemöta olika tänkande, och dessa vapen har han äfven
användt vid detta tillfälle. lian yttrade bland annat alven, att forell
ämnda 107 § vore antiqverad och derföre icke borde finnas qvar i grundlagen
Det kan dervid förefalla enhvar besynnerligt, att da talaren för
icke så länge sedan framkom med en motion, deri han önskade omskapa,
snart sagdt, hela vårt statsskick, han icke vid samma tillfälle gjorde
Konstitutions-Utskottet uppmärksamt på, att berörda paragraf vore antiqverad
och borde ur grundlagen utstrykas. ..

En annan talare, som har sin plats hår framför mig, yttrade, att
han ville gå tillväga med öppenhet och icke använda några lönvägar.
Det är samma förhållande med mig, jag vill alltid handla Öppet och det
är derföre som jag i min vid betänkandet fogade reservation så Öppet som
möjligt tillkännagifvit, att jag icke med min röst bidragit till det Utskottets
beslut, hvarigenom blifvit utan anmärkning lemnad den bekanta
regeringsåtgärden, att under sistlidet år sammankalla urtima riksdag.
Hvad vidare beträffar de här förekommande olika tolkningarne af mm
reservation, i det somliga ansett att jag dermed menat ett, andra ett
annat så må de Herrar, hvilka sysselsatt sig med eu dylik tolkning
gerna tänka hvad de behaga om min reservation. Jag anser att med
deri konstitutionel;! rätt, som vi hafva, så eget man icke att yppa något
af hvad som står i statsrådsprotokollen, nar. icke Konstitutionsutskottet
beslutat derom gorå någon anmälan till Riksdagen, på satt 107

S Regeringsformen föreskrifver. . ,

Hvad nu vidkommer sjelfva den anmärkning, som utskottet nu i
form af anmälan för Riksdagen framlagt, så kan jag icke finna annat,
än att den är tillbörlig och har fullgoda skäl för sig, efter grundlagens
bud, ty det lär väl ingen kunna bestrida, att Konstitutions-Utskottet har
rättighet, att, när det funnit någon regeringshandling mindre nödvändig
och ej af behofvet påkallad, derom för Riksdagen gorå anmälan, och att
den regeringshandling, hvarom här är fråga, ar af dylik beskaffenhet, deiom
har redan en talare på hallandsbänken så fullständigt uttalat sig, att
ia» ej uti denna de! bohöfver vara mångordig. Han framdrog bland annat
den egentliga hufvudorsaken, hvarföre man ansett anmärkningen på
sin plats, nemligen, att vi skola val vårda oss om vårt försvarsväsende
och se till, att vår armé är tjenstbar icke allenast under fredstid utan
att den derjemte, i händelse den olycka skulle inträffa, att vi råkade i
krig, kunde uppfylla sitt ändamål; och om vi skulle få krig, hvad nytta
skulle vi då hafva af den extra roteringen, som vi voro. tvungna att uppsätta,
då, till följd af det regeringsbeslut, hvarom här är .råga, det extra
roteringsmanskapet redan vore enrolleradt i den indelta armén såsom beväringsmanskap.
Den fördel man skulle kunna draga af den extra i o teringen
vore ju således ingen, såvida icke man ville taga detta manskap
bland ynglingar mellan 20 och 18 års ålder, men då uppstår den betänklighet -

Den 16 Mars, f. m.

481

tarflighet, att man derigenom med hvarje rekrytering minskar den blifvande
beväriugens och följaktligen äfven hela arméns styrka, hvartill kommer
att, efter min uppfattning, det ej gerna kan vara för staten gagneligt,
att extra roteringeu uppsattes af oerfarne och outvecklade ynglingar.
Lämpligt och i allo ändamålsenligt vore det deremot, om rekryteringen
skedde bland sådana män, som nyligen fullgjort sin beväringsskyldighet,
och hvilka således voro emellan 25 och 30 års ålder; då skulle den förstärkning
i arméns krafter, som med den extra roteringen afses, blifva en
verklighet. Deraf drager jag äfven den slutsats, att om krig uppkommer,
ifrågavarande generalordres måste ändras eller upphäfvas.

För min del anser jag således att Konstitutions-Utskottet haft fullt
fog till sin i förevarande betänkande gjorda anmälan.

Herr Wal Idén: Efter de många rykten, af hvilka luften var upp fylld

om de stora saker, som skulle komma att ske inom denna Riksdags
Konstitutions-Utskott, får jag erkänna, att då Utskottet slutligen framkom
med detta nu föreliggande betänkande, jag påmindes om den gamla fabeln
om berget, som födde eu råtta. Jag kunde icke föreställa mig, att Utskottets
ifrågavarande anmälan skulle i Kammaren framkalla en så långvarig
diskussion, som den gjort. Man bar här talat om regeringsbeslutets
laglighet eller olaglighet — jag hörde en af Konstitutions-Utskottets egna
ledamöter fälla just uttrycket olaglighet — oaktadt Utskottet sjelf förklarat,
att icke något af de regeringsbeslut, som utgjort föremål för Utskottets
granskning, varit olagligt och således ej heller det beslut, hvarom
fråga är. Man har vidare talat om ingrepp uti eller kränkning af enskild
rätt, men här är ju endast framlagd en anmälan enligt bestämmelserna i
107 § Regeringsformen, och såvidt jag kan finna, är der icke alls fråga
om någon dylik kränkning. Man har äfven ingått i pröfning af de vid
betänkandet fogade reservationer, oaktadt en sådan pröfning icke kan föranleda
till någon Kammarens åtgärd, och det sålunda synes temligen öfverflödigt
att spilla ord på några inom Utskottet framlagda subjektiva
meningar. Slutligen har man äfven sysselsatt sig med att forska efter
de hufvudsakliga motiven till Utskottets utlåtande, men i fråga om dessa
vill jag icke sätta mig till doms. Deremot har man talat ganska litet om
sjelfva saken, hvarom frågan rör sig. Det är visserligen sannt, att den är
obetydlig, men just denna dess obetydliga beskaffenhet har man icke från
alla sidor tillräckligt belyst. Jag vill derföre i största korthet till granskning
upptaga de skal, som Utskottet anfört såsom bevis på, att ärendet
förtjermt uppmärksamhet.

Utskottet anför till eu början, att den anmärkta regeringsåtgärden
skulle strida mot rikets sannskyldiga nytta, derföre att till följd deraf
arméns effektiva styrka skulle komma att minskas. Här hafva redan af
eu ledamot blifvit framlagda siffror, som tydligt och klart utmärka, att
omförmälda regeringsåtgärd icke kan hafva den menliga inverkan på
styrkan af vår armé, som blifvit ifrågasatt, ty då man vet, att under
loppet af flera år rekryternes antal varit 2,296, och att af detta antal endast
114 varit äldre än 25 år, samt att en hel åldersklass beväring uppgår
till ett antal af omkring 20,000 man, så, hvad blir resultatet? Jo,
liiksd. Prål, 1872. 2 A/d. 2 Hand. 31

48:2

Den 16 Mars, f. m.

of

att bland 20,000 beväringsynglingar 114 stycken flere au nu skola uttagas
för att danas till goda stamsoldater. Jag hemställer, om derigenom armens
styrka kan anses försvagad eller minskad. Men, säger man, om krig skulle
uppkomma, då inträffar ett helt annat förhållande, enär i följd af anmärkta
regeringsåtgärden arméns styrka med hvarje ny rekrytering minskas
och, när extra roteringsmanskap skall uppsättas, den derigenom uppkommande
tillökningen af indelta armén endast skulle vinnas på beväringens
bekostnad. Såvidt jag icke misstagit mig, så afstanna!’ likväl under
krig all rekrytering, enär ersättningstrupperna då komrne att utgöras åt
beväringsmanskap, och hvad extra roteringen beträffar, sa är det väl sannt,
att den kunde komma att i någon män inverka på beväringens antal,
men denna inverkan är ytterst obetydlig, helst en stor de! extra roteringsskyklige,
såsom vi veta, åtagit sig att släppa till trosshästar i stället för
att anskaffa manskap. Således tror jag, att man icke med smil kan påstå,
att den nämnda regeringsåtgärden kan i berörda afseende inverka pa
arméns styrka. Jag skulle deremot möjligen kunna medgifva, att det
andra af de skäl, Utskottet till stöd för sin framställning åberopat, eller
att regeringsåtgärden skulle vittna om mindre skicklighet hos. den föredragande
att bedöma resultaten åt ett fattadt beslut, verkligen skulle
kunna på denna åtgärd finna tillämpning, enär. den visa!; sig i det hela
temligen obehöflig, men eu oskicklighet, som giller sig ..tillkänna på sådant
sätt, att en föredragande af nit och välmening söker att, om än
utan trängande nödvändighet, reglera ett förhållande, som hittills egt rum,
en sådan oskicklighet är det val icke, som med stadgandet i 107 § .Regeringsformen
afses. Oaktadt jag icke är militär, anser jag det vara ful.o
tydligt ur militärisk synpunkt, att ifrågavarande regeringshandling icke är
på något sätt för riket skadlig. Hvad ar det man anmärker såsom eu
brist hos vår nuvarande armé? Jo! att soldaterne aro lör gamla, och det
är just denna olägenhet regeringen nu velat afhjelpa. Ingen lärer väl
heller kunna bestrida, att ju icke det är fördelaktigast att taga rekryter
vid den ålder, då både deras kropp och sinne äro som mest spänstiga och
deras bildbarhet är störst. Jag vågar tro, att om indelningsverket vore
afskaffa, och om förhållandet vore sådant, att den stam, man ansåg hora
finnas, skulle anskaffas genom frivilliga värfningar eller antagas af regeringen
medelst användande af vakansaigifterna, då skulle icke en enda
röst höja sig mot nyttan af eu sådan åtgärd, som att bestämma högsta
rekrytåldern till 25 år.

Också vågar jag antaga, att det är Utskottets tredje skal, hvilket
måste betraktas såsom det hufvudsakliga, nemligen att omfönnälda regeringsbeslut
skulle innebära en ökad tunga för de rekryteringsskyldige.
Då nu emellertid flere af de föregående talarne tydligt visat, att samma
beslut i så högst obetydlig män förändrar de nuvarande förhållandena, så
vågar jag tro, att derigenom ej vållas något synnerligen ökadt besvär för
rust- och rotehållare. ''Det är ej gerna möjligt, att inskränkt valfrihet i
fråga om 114 rekryter inom hela riket skall kunna på något känbart satt
inverka på de rekryteringsskyldiges ställning. Jag. erkänner, att, om förevarande
regeringsbeslut verkligen varit af beskaffenhet att införa en stor
och uppenbar orättvisa emot en talrik och aktad samhällsklass, då hade
det varit skäl att ett sådant beslut kommit till Riksdagens kännedom,

Den 16 Mars. f. m.

483

men då nu den anmärkta regeringsåtgärden omöjligen kan i någon nämnvärd
grad inverka på rekryteringsskyldiges tunga, så kan jag ej heller finna,
att Utskottet haft skäl till den framställning det nu gjort. Men, invänder
man, den der regeringsåtgärden kan innebära ett farligt prejudikat för
framtiden. Jag förstår dock sannerligen icke hvad dermed menas. Om
frågan gällde en lagtolkning, då kunde man med skäl tala om ett vigtigt
prejudikat, men här, då det blott gäller en administrativ åtgärd, kan jag
ej begripa hvarföre man talar om prejudikat. Derföre att regeringen nu
bestämt högsta rekrytåldern till 25 år och deraf icke vållats någon synnerlig
tunga för rekryteringsskyldige, icke följer deraf nödvändigtvis att
regeringen en annan gång skall bestämma denna ålder till 20 år. Mot
en sådan åtgärd egde man måhända fullt fog att göra anmärkning, men
må man vänta tills någonting skett, som verkligen iörtjenar att anmärkas.

Då jag således icke kan finna annat, än att den anmärkta regeringsåtgärden
är af högst obetydlig beskaffenhet, och jag icke tror det vara
med Riksdagens värdighet och anseende förenligt att spilla den makt,
som den af grundlagen förlänas, på sådana obetydliga saker som denna,
samt jag dessutom är öfvertygad, att det ifrågavarande regeringsbeslutet
snarare länder till rikets nytta än tvärtom, så ber jag att få instämma
med dem, hvilka yrka memorialets läggande till handlingarne.

Herr Uhr: Redan i början af denna diskussion hörde jag liknelsevis
talas om framförande af grofva kanoner. En stund derefter förnams jemväl
ett starkt bombardement emot Utskottet, men jag fastade då icke sådan
uppmärksamhet dervid, att jag med säkerhet kan säga, om bombardeinentet
skedde med kanon eller pistol. Att icke pistol begagnades, det
trodde jag mig likväl märka, och jag tvifiar äfven på, om kanoner användes,
det måtte således hafva varit något skjutvapen emellan pistol och
kanon. Hvad jag likväl märkte, det var att man åtminstone inte sköt
med kulor, ty jag såg ingen kula träffa målet. Man måste således hafva
skjutit endast med löst krut, eller också, hvilket jag anser nästan troligare,
begagnat luftbössa, ty det har visat sig, att tillgången på ammunition
varit särdeles riklig, eftersom skjutningen varat så länge.

Man har talat om, att de vid betänkandet fogade reservationer icke
borde inblandas i diskussionen, och en talare har här riktat förebråelser
mot en ledamot af Utskottet, derföre att denne framlagt skäl för sin
reservation och framhållit densamma såsom mer anmärkningsvärd, än
det beslut Utskottet i sin helhet fattat. Nämnde talare yttrade dervid,
att utskottsledamoten förgått sig, men icke annat jag kan finna, så förgick
sig den ärade talaren i fullt lika hög grad, då han till vederläggning
upptog hvad utskottsledamoten anfört. Den ene har förgått sig lika
mycket som den andre.

För min del anser jag, att Utskottet varit i sin falla rätt och endast
fullgjort sin skyldighet, då det för Riksdagen framlagt ifrågavarande anmälan,
och yrkar jag derföre, att Utskottets memorial måtte med gillande
läggas till handlingarne.

Då tiden långt framskridit och ytterligare åtskillige ledamöter anmält

484

Den 18 Mars, o. m.

sig till afgifvande af yttranden öfver nu föredragna memorial, föreslog
Herr Talmannen, att den vidare fortsättningen af detta sammanträde
måtte uppskjutas till eftermiddagen. Kammaren lemnade härtill sitt bifall
och dess ledamöter åtskiljdes alltså nu kl. 3/43 eftermiddagen, men sammanträdde
åter

Kl. ''/27 e. m.

§ 5.

Till fortsatt behandling förekom Konstitutions-Utskottets memorial
N:o 5. Dervid lemnades ordet åt förut antecknade ledamöter i följande
ordning:

Herr Åstrand: Herr Talman! Mine Herrar! Genom KonstitutionsUtskottets
föreliggande memorial har Utskottet hos Kammaren velat anmäla,
att Konungens i Stats-Rådet den 9 November 1871 fattade beslut,
att icke någon rekryt af indelta armén vid antagandet finge vara öfver
25 år gammal, skulle kunna subsumeras under 107 § Regeringsformen,
hvarföre anmälan derom blifvit till Riksdagen gjord. Oaktadt jag under
diskussionen på förmiddagen hört ifrågasättas, huruvida 107 § Regeringsformen
här vore tillämplig och huruvida Koustitutions-Utskottet, om någonting
verkligen varit att anmärka, icke förfarit riktigare genom att åberopa
den 106 §, så vill jag dock icke inlåta mig på eu utredning i detta
hänseende, då den formela sidan af saken så omständligt blifvit af föregående
talare behandlad; jag vill blott tillse, huruvida man kan säga, att
genom detta beslut rikets sannskyldiga nytta blifvit åsidosatt eller StatsRådets
ledamöter icke med oväld, nit och skicklighet utöfvat sitt embete.

Hvad nu först beträffar den allmänna termen “rikets sannskyldiga
nytta, “ så kan regeringens beslut vara gagneligt för riket i sin helhet, på
samma gång som det möjligen ingriper i de rättigheter, hvilka blifvit vissa
af rikets innebyggare tillförsäkrade. Jag tror, att Konstitutions-Utskottet
egentligen sett saken från den sidan och trott sig finna ett ingrepp uti
rust- och rotehållarnes rättigheter, ett steg som skulle förebåda andra inskränkningar
i grunderna för rust- och rotehållareverket, nemligen knektekontrakten.
Vi veta emellertid alla, att ju senare rekryteringen eger
rum, vid ju högre ålder karlen antages, desto kortare måste hans tjenstetid
blifva, desto tätare alltså ombyte af karl. Detta kan icke vara till
den rust- och roteringsskyldiges fördel, utan tvärtom ett ganska stort
onus, om det för ofta återkommer: ju längre dessa rekryteringar fördröjas,
desto bättre för honom, och ännu bättre om för karlen beredes en
sparpenning under hans tjenstetid; och ju högre denna summa är, desto
säkrare kan man vara, att karlen icke faller den till last, för hvilken han
har tjenat. Såsom nu är förhållandet inträffar ganska ofta, att rotebonden
anser sig skyldig att träda emellan och lemna honom åtskilliga förmåner,
såsom byggnadshjelp och dylikt. Dessa bidrag skulle ovilkorligen
blifva mindre i samma mån karlen antages vid yngre ålder, då han såle -

Den 1C Mars, e. m.

485

des kan uppnå pensionsåldern innan hans krafter äro uttömda, och sålunda
med hjelp af sin vunna sparpenning kan öfverlemna sig åt andra
förvärf utan att behöfva falla rotehållaren till last. Genom andra författningar
är bestämdt, att karl skall tjena 30 år, innan han ärpensionsberättigad;
om han således inträder i tjenst vid 20 års ålder, är han redan
vid 50 år pensionsmessig, och man får väl antaga, att han då kan hafva
sina fulla kroppskrafter i behåll. Under den strid, som här i Kammaren
utkämpats rörande indelningsverkets både fördelar och olägenheter, har mer
än eu gång uttalats den åsigt, att manskapet i allmänhet vid indelt trupp vore
för gammalt och odugligt, i händelse det skulle behöfva träda i aktiv
tjenstgöring. Dessa klagomål torde blifva mindre berättigade, i samma
mån möjligheten gifves att, utan åsidosättande af deras rätt, så länge de
äro tjenstbara, dock kunna lemna dem afsked. I detta syfte går det nu
öfverklagade beslutet rust- och rotehållarnes verkliga fördel till mötes.
Dessutom är redan nu förhållandet det, hvilket äfven flere talare på förmiddagen
påpekat, att största delen af de karlar, som på sednare åren
antagits till rekryter, i sjelfva verket äro under 25 år. Enligt officiela
uppgifter vet man nemligen, att under åren 1868—1871 hela antalet antagna
rekryter vid indelta infanteriet uppgick till 1771, af hvilka endast 109
eller 6,15 procent voro äldre än tjugufem år, och vid kavalleriet till 525,
af hvilka 5 eller 0,95 procent voro äldre än tjugufem år. Vid åtskilliga
regementen hade ingen rekryt uppnått denna ålder. Hela antalet af rekryter
uppgick alltså till 2,296 man, af hvilka 114 eller 4,oc procent
uppnått högre ålder än tjugufem år, alltså 28 ''/2 per år på hela armén.
Denna siffra är icke i och för sig hög och tyder på, att genom den företagna
ändringen icke någon olägenhet uppstått.

För att besvara gjorda invändningar och för att bevisa, att åtgärden,
enligt min uppfattning, icke blott, var nyttig för rust- och rotehållare,
utan för rikets sannskyldiga nytta rent af nödvändig, vill jag påminna om
ett beslut, som fattats under de närmaste åren efter det nya representationsskickets
införande, nemligen inrättandet af underbefälsskolor. Det
har såväl af indelningsverkets vänner som dess motståndare alltid blifvit
upprepadt, att stammen bör vara så sammansatt, att utaf denna må kunna
tagas befäl under tillfälle af krig för att användas vid heväringen. Derföre
behöfver hvarje man i ledet den största möjliga skicklighet och derföre
hafva dessa underbefälsskolor tillkommit. Ju äldre man blir, desto svårare
är det att börja ett nytt studium och desto mindre gagn erhåller
det allmänna i ersättning för kostnaderna för en dylik soldatens utbildning,
hvarföre ock ingen får vid underbefälsskolorna antagas, som öfverskridit
30 år. Han kan emellertid icke gerna intagas i underbefälsskolan
förr än aldraminst tre år efter hans antagande till rekryt, och om jag
utgår från denna beräkning, så skulle 27 år vara den senaste åldern i hvilken
rekryteringen får ega rum. Men det har visat sig, att oaktadt den låga
procenten af deras antal, hvilka blifva rekryter utöfver 25 år, ändock vid
vissa regementen detta förhållande inträffat i långt högre grad, ända till
15 procent af hela rekryteringen, hvilket gjort det omöjligt för en och
annan regementschef att efterlefva ordern att icke till underbefälsskolorna
inkommendera manskap öfver 30 års ålder, hvarföre de nödgats till Kongl.
Maj:t ingå med begäran att denna ålder måtte få öfverskridas. Då kost -

486

Cell IG Mara, e. m.

nåden för underbefälsskolor för 1873 uppgår till en summa af 118,126
R:dr 75 öre, så är det också nödvändigt att rätt begagna dessa medel,
ock man måste derföre nödvändigt stadga en bestämd lägre åldersgräns,
öfver hvilken rekryter icke få antagas, och detta i full konseqvens med
Riksdagens förut uttalade åsigt och med dess önskan, att den indelta soldaten
skall så motsvara sitt ändamål, att han kan i beliofvets stund användas
till befäl. Tanken på detta har också med all sannolikhet till eu
del föranledt det beslut, hvilket nu i Koustitutions-Utskottets memorial
blifvit föremål för eu anmälan till Riksdagen. Jag tror sålunda icke, att
man i det hänseendet har någon rimlig eller berättigad anledning till det
antagandet, att derigenom rikets sannskyldiga nytta blifvit trädd för nära,
jag skulle snarare tro motsatsen. Åtminstone är det påtagligt, att det
icke medför någon större kostnad för de rust- och roteringsskyldige, om
jag äfven får medgifva, att det för dem kan medföra något större besvär;
och att icke någon våld ingår i detta beslut, torde fä anses bevisadt af
hvad jag redan anfört. Jag tros- icke att någon här, vare sig han varmt
intresserar sig för en fullständig omorganisation af vårt landtförsvar eller
han vill att det skall fortfarande bibehållas på samma grund, skall kunna
jäfva det allmänna erkännande, som den afgångne Chefen för Landtförsvars-departementet,
Herr General Abelin, erhållit, att med ovanlig möda,
oförtrutet arbete, skicklighet och energi hafva uppfyllt sin pligt, hela den
tid han intagit eu plats i Konungens råd. Att han dragit sig tillbaka,
ligger i sakens natur; det var eu följd af vårt konstitutionel statsskick,
och han kunde icke göra annat, sedan hans förslag, efter att flera gånger
blifvit omarbetadt, ändock slutligen förkastades. Men jag anser det icke
vara Riksdagen värdigt att, sedan han utträdt ur Stats-Rådet, vilja klandra
honom för en åtgärd sådan som denna, hvilken står i öfverensstämmelse
med uttalanden och önskningar, hvilka finnas i Kammarens protokoll
öfver just denna fråga vid föregående riksdagar. Jag vill icke längre
upptaga Kammarens tid, ty saken torde vara af föregående talare, tillräckligt
utredd och öfvervägd, men jag kan icke underlåta att, med stöd
af hvad jag haft äran anföra, påpeka det oriktiga uti att med gillande af
Koustitutions-Utskottets motivering lägga memorialet till handlingarne, ty
om så sker, så ligger deruti ett klander icke blott mot den afgångne krigsministern,
utan mot våra egna beslut. Af detta skäl yrkar jag för min
del, att memorialet måtte lemnas utan afseende.

Herr Rydberg: Herr Talman! Mine Herrar! Då jag med min

röst medverkat till det beslut, som Konstitutions-Utskottet fattat, att göra
anmärkning mot konungens rådgifvare med anledning af förordningen den
9 sistlidne November om nedsättning af högsta åldersgränsen för rekryter
vid de indelta regementena, ber jag särskild^ med anledning af de många
anmärkningar som mot memorialet blifvit gjorda, om tillåtelse att få redogöra
för de skäl, på grund af hvilka jag höll mig pligtig att rösta så
och icke annorlunda.

Ingen lär kunna förneka, att den rätt regeringen eger att med hänsyn
till kostnaderna för vårt härväsende fordra något annat och något
mer af vissa medborgareklasser än utaf rikets öfriga innebyggare, ytterst
och i sjelfva verket uteslutande hvilar på de så kallade knektekontrakten.

Den 16 Mars, e. m.

487

De, allenast de, hafva skapat rust- och rothållareklassen här i landet;
funnes icke dessa kontrakt, så funnes icke heller en sådan klass, så funnes
icke heller de rättigheter som tillkomma, de hördor som åligga denna
klass utöfver de bördor, som tillkomma och åligga alla andra medborgare
i vårt land. Är detta ovedersägligt, så följer med logisk nödvändighet
derutaf, att de speciela rättigheter, regeringen kan göra gällande gent emot
rust- och rotehållare, hvila uteslutande på och begränsas utaf de speciela
bestämmelser, som förefinnas uti dessa knektekontrakt, och att hvarje anspråk
derutöfver är oberättigadt. Hvarje sådant anspråk skulle innebära
det orimliga påståendet, att rust- och rotehållare skulle bära vissa bördor
utöfver de andra, derföre att dessa äro stadgade i knektekontrakten
eller der omtalade, och derjemte att de skulle bära hvarje annan börda,
som regeringen anser lämplig och nyttig för fosterlandet att pålägga dem,
derföre att en sådan börda icke tinnes stadgad i knektekontrakten eller
derföre att ingenting derom i dem är nämndt. Detta påstående har blifva,
om icke öppet uttaladt, så dock underförstådt i det försök att försvara
regeringens åtgärd, som blifvit offentliggjordt här i Stockholm, men
det kräfver ingen annan vederläggning än den det gifver sig sjelf: saken
är klar för hvarje oförvilladt öga. Har regeringen någon rätt att i afseende
på rekrytåidern föreskrifva någonting, så måste denna föreskrift hvila
på hvad knektekontrakten derom stadga, men icke på hvad kontrakten
derom icke stadga.

Vidkommande vilkoren för rekrytemes antagande, så lemna knektekontrakten
derom intet tvifvel om sin mening. De fastställa ett enda
vilkor, uttaladt i ett enda kärnfullt och oförtydligt ord. Karlen skall antagas,
när han är “duglig14. Ordet “duglig44 förekommer i de aldra flesta
knektekontrakt, ocli i de öfriga är det ersatt af något annat fullt motsvarande.
Vi veta hvad det betydde, då knektekontrakten skrefvos, och
dess betydelse har icke sedan dess ändrats. Ordet “duglig44, tillämpadt
på rekryten, innefattar tvänne moment: han skall vara stark nog till
sin kropp att bära ett fälttågs ansträngningar, och han skall ega det mått
af själsförmögenheter, som fordras för att lystra till kommando och öfver
hufvud fullgöra de pligter, som tillkomma den lydande mannen i ledet.
Allt hvad derutöfver kommer är kontraktsvidrigt, såsom fallande utom
knektekontraktens område, och måste tillbakavisas, äfven om den börda,
som derigenom skulle falla på rust- och rotehållare, icke skulle vara särdeles
stor. Det är ur denna principiela synpunkt, som jag i främsta
rummet sett saken; det är det kontraktsvidriga uti regeringens åtgöranden,
som jag velat framhålla. Den gamla varningen pnncipm obsta, “mota de
falska grundsatserna i dörren44, ty har han fått foten öfver din tröskel,
skall han göra sig till herre i ditt hus, denna varning är nyttig att under
alla lifvets förhållanden hafva för ögonen och icke minst nyttig på
politikens område, i frågor sådana som denna. Skulle Konstitutionsutskottet
här hafva lemnat oanmärkt denna regeringens åtgärd, så skulle
detta hafva inneburit ett tyst erkännande af regeringens sjelftagna rätt
att lägga ytterligare bestämmelser till knektekontrakten. Om precedensfäll
kunna åberopas och om ett sådant tinnes, såsom föregående talare
framhållit, då regeringen kunnat vidtaga likartade åtgärder, då den kunnat
ingripa på knektekontraktens område utan Riksdagens hörande och

488

Den 16 Mars, e. m.

utan att af Riksdagen jäfvas — så tillhör detta precedensfall en tid, då
folkmakten var försjunken i ett svaghetstillstånd, som kunde förklara och
ursäkta detta; men nu, då den politiska utvecklingen fortskridit med fast
och sjelfmedveten gång, låter Kammaren en sådan åtgärd passera oanmärkt,
då blir detta precedensfall farligt, då blir den — om det på detta
område vore möjligt — ett prejudikat, och då är dörren öppnad för vidtagande
af åtgärder i samma väg, tyngre och hårdare drabbande än den
som nu är i fråga.

Studerar man denna frågas historia, så finner man, att allt ifrån
Carl XLs tid och intill år 1811 ansågos knektekontrakten af alla partier,
äfven de enväldiga, ega en sådan helgd, att man ryggade tillbaka för att
kränka dem. Först år 1819 — ett år som betecknar ett särskilt skede
i Sveriges historia, det med konstitutionel enblemer smyckade allenastyrande
tidskiftets —• först då utkom en förordning, som bestämde högsta
åldern för rekryt vid indelta kavalleriet till 30 år. Måhända just
emedan detta steg tick oanmärkt tagas, utkom år 1838 en annan förordning,
som meddelar samma bestämmelse för rekryter vid det indelta infanteriet.
Men denna gång tick åtgärden icke gå opåtaldt förbi: Konstitutions-Utskottet
upptog saken till anmälan efter samma 107 § Regeringsformen,
som nuvarande Konstitutions-Utskott tillämpat.

Redan då borde den fråga, som nu sysselsätter oss, hafva blifvit utkämpad,
och jag antager, att den stormiga riksdagen 1840—1841 äfven
skulle hafva utkämpat den, såvida denna anmärkning icke varit en bland
de ett hundra tre anmärkningar, som då framlades mot regeringen, och
af hvilka icke mindre än 31 gingo ut på åtal inför Riksrätt enligt 106 §
Regeringsformen. Emellertid bör tilläggas, att regeringen af 1838, som
var en mönster-byråkratisk regering, sammansatt af kraftiga, dugliga
och aktningsvärda män, men uppfostrade i byråkratiska idéer och öfvertygade
om, att ett land icke kan må bättre än under ett upplyst administrativt
godtycke — det bör tilläggas, att denna regering icke vågade
gå så långt som vår nuvarande regering gjort. Militärdistriktens befälhafvare
hade uti ett infordradt utlåtande tillstyrkt, att åldern för rekryter
för den indelta armén skulle sänkas från 36 år till 25 eller högst 28;
men regeringen af 1838, som vågade så mycket annat, ansåg detta vara
ett för starkt ingrepp i de rekryteringsskyldiges rättigheter och inskränkte
sig till att, som vi veta, bestämma rekrytåldern till 30 år.

Om ifrågavarande åtgärds gagn eller skada vill jag icke tala; men
jag instämmer med en reservant i Första Kammaren deruti, att åtgärden
på intet sätt varit af behofvet påkallad, då erfarenheten visat, att på
sednaste tiden icke ens 5 procent af de antagna rekryterna varit öfver 25
år. Denna siffra kan visserligen å andra sidan åberopas såsom ett bevis
för att den nya bördan för rust- och rotehållarne icke väger så inyekefc,
och deri kan motsidan hafva rätt, men om blott hundra af dessa rekryteringsskyldige
derigenom drabbas af större svårigheter vid fullgörandet af
sina förbindelser mot staten, så anser jag, att dessa hundra höra hafva
samma rätt till skydd som om de vore tusen eller tiotusen. Vidare instämmer
jag med samma reservant deruti, att denna åtgärd blifvit vidtagen
uti eu i hög grad olämplig tidpunkt. Olämplig är den visserligen, då
den kom så omedelbart efter den stora striden här i September, hvars

Den 16 Mars, e. m.

489

svallvågor vill icke hade lagt sig till hvila den 9 November. Härigenom
har händt, att många, hvilkas åsigt jag dock icke delar, uppfattat denna
regeringens åtgärd såsom det pilskott, livilket, enligt romarskalden, den
flyende parthiske ryttaren, i det han vänder sig på hästen, slungar mot
fienden, som behållit valplatsen.

Under början af denna debatt framhölls från statsrådsbänken en liknelse,
som vi alla känna, om kanonen, hvilken man drager fram, då man
kanske knappt vågar aflossa ett pistolskott. Denna liknelse slog an på
en del af Kammarens ledamöter, men särskilt på en högvördig talare på
norrlandsbänken. lian tillegnade sig denna qvickhet så som älskaren af
Nicotiana-örtens stängel tillegnar sig den: han valkade den, jag tror en
half timme, mellan läpparne. Han glömde, att qvickhetens natur är blixtens,
den lyser och försvinner.

En talare på stockholmsbänken, en mycket ärad talare, som förenar
många och utmärkta egenskaper, som innehar och förtjena!- stor aktning,
som är en lärd och skarpsynt jurist, ett nitiskt och ifrigt folkombud, en
vältalare, en man med idéer, eu man med högt ställda mål, men som med
allt detta förenar tvänne mindre lyckliga egenskaper, nemligen den att
vilja vara — jag vill icke säga qvick, ty det är han — utan mycket qvick,
och den att vara väl mycket misstänksam; — denne talare presenterade
i förmiddags Konstitutions-Utskottet en liten flaska af den essence, på
hvilken han sjelf en gång skrifvit etiketten -nobelt hån", och med hvilken
han för någon tid sedan sjelf så rikt begåfvades af en talare på elfsborgsbänken.
Skada blott att denna essence, medan den befunnit sig i hans
egen vård, förlorat allt hvad den möjligtvis egde af fina, flygtiga, aromatiska,
“nobla" beståndsdelar, och att vi endast fingo eu bottensats. Det
vore för mig en stor fägnad, om jag, såsom ledamot af Konstitutionsutskottet,
kunde å mina kamraters och egna vägnar lugna åtminstone en
enda af de många farhågor och misstankar, han i morgse uttalade, hvilka
synas störa hans nätters sömn, särskildt den misstanke att Konstitutionsutskottet
med denna anmälan skulle hafva syftat mycket högt. Vårt syfte
har vant mycket enkelt, mycket anspråkslöst, men icke förty kanske ganska
vigtig, till och med vigtigare än om vi velat åstadkomma eu förändring
på vissa platser. Vårt syfte har varit det att söka i brodden qväfva den
tillstymmelse till byråkratiskt öfvergrepp, som vi här förefunnit. Vi vilja
icke någon ministerkris. Väl är det sannt, att samklangen mellan Konungens
rådgifvare och folkets ombud icke är så fullkomlig som önskvärdt
vore; val är det sannt, att man för hvarje riksdag mer och mer kommer
till den insigt, att Andra Kammarens bemödanden att tillbakatränga statsutgifternas
ständigt stigande flod är i det närmaste förspilld möda och
kommer att blifva det, intill dess regeringen med allvar sätter sig samma
mål före; väl är det sannt, att land och folk önska hvad som kanske är
omöjligt, men de önska att se den vigtiga försvarsfrågan återupptagen af
män, som vilja försöka problemet att med nuvarande tillgångar åstadkomma
en kraftig folkbeväpning; väl är det sannt, att på undervisningens
område den dag torde vara långt aflägsen, då nordisk anda och vårt herrliga
svenska språk återfå sin högsätesrätt under eget tak, som under århundraden
varit den beröfvad. Men med allt detta vilja vi ingen rninisterkiis;
folket kan vänta, ty det vet, att följderna af 1865 års represen -

490

Den 16 Mara, e. in.

täti ortsförändring förr tiller sednare skola forma sig till ett bestämdt program,
och att det skall få sina varmaste sakförare just på statsrådsbänken;
folket kan vänta, ty vi befinna oss i ett ganska lyckligt skede och vi
hafva desto mindre anledning till otålighet, som Konungens nuvarande
rådgifvare, äro män, Indika förtjena och ega folkets förtroende, och aktning.
För den händelse Kammaren tror, att Utskottets sylte icke varit
något annat än hvad jag framställt, så hoppas jag Kammaren uti vår åtgärd
att framställa eu anmärkning icke skall finna något annat, än att vi
dermed gjort hvad som varit vår rätt och hvad som varit vår pligt.

Herr Ola Jönsson: Jag både icke tänkt att begära ordet under

denna diskussion; men då Utskottet fått, uppbära så mycket klander för
sitt åtgörande med afseende på granskningen af statsrådsprotokollen,
så torde det vara äfven mig tillåtet att yttra några ord till dess försvar.

Hvad först beträffar den formela delen af betänkandet, så har jag
redan förut någon gång varit i tillfälle uttala den mening, som jag ännu
på det bestämdaste vidhåller, att Konstitutions-Utskottet med afseende
på de ärenden, hvilka falla under 107 § Regeringsformen, icke har
något annat åliggande än att för Riksdagen anmäla det eller dem, som
Utskottet anser möjligen kunna leda till den i paragrafen omtalade påföljden.
Jag hemtar stöd för denna åsigt ilika mycket af sjelfva ordalydelsen
i nämnda paragraf, som åt den praxs, hvilken vid liera än eu riksdag
blifvit följd. Jag tror likväl ej, att man denna gång har skäl att framkomma
med eu sådan anmärkning mot Utskottet, ty Utskottet har ju verkligen
framställt en anmärkning, då det i ingressen säger:--------“hvaremot

Utskottet funnit Konungens rådgifvares åtgärd rörande här nedan omförmälda
ärende vara af beskaffenhet att höra enligt 107 § Regeringsformen
hos Riksdagen anmälas.“ Utskottets opinion om den ifrågavarande
regeringsåtgärden är härigenom i min tanke tillräckligt tydligt uttalad,
ja så tydligt man kan hafva ratt att fordra. Man har velat att Utskottet
skulle hafva tillagt eu hemställan till Riksdagen om aflåtande till
Kongl. Maj:t af den i 107 § omförmälda skrifvelse. Men att föreslå
något sådant har icke varit Utskottets skyldighet, ty Utskottet skall icke
fatta beslut, utan det är Riksdagen som i sista hand egen att ärendet
afgöra. Utskottet har i motiveringen ådagalagt, att den ifrågavarande åtgärden
icke har befordrat rikets sannskyldiga nytta, och detta, åtminstone
i min tanke, skäligen klart och tydligt. Det kan nemligen val icke
förnekas, hvilket ock utaf flere än eu talare blifvit i dag erkändt, att åtgärden
icke varit nödig; och var den icke nödig, sa var den oj heller
nyttig. Men den kan, strängt tillämpad, blifva skadlig, då det ju är tydligt,
att den i händelse af krig, då extra rotering skall uppsättas eller då
föreskriften eljest skall tillämpas strängare än under vanliga förhållanden
behöfves, nödvändigt skall hafva till följd eu effektiv förminskning i försvå!
skrafterna. Det finnes dessutom eu annan sak, som ej . får förbises.
Åtgärden kan nemligen få ett annat utseende än den. som jag tror, bör
hafva. Jag nämnde för några dagar sedan, att det i allmänhet vore
vådligt att ingå i bedömande af motiven för andras handlingar, och det
kan ej heller falla mig in att af denna regeringshandling vilja draga någon
eller några obestämda slutsatser; men för den som dertill möjligen

Den 1(1 Mars, e. m.

491

har större benägenhet kan det synas, som vore åtgärden, såsom eu talare
i dag sagt, riktad mot rust- och rotehållarue såsom eu politisk demonstration,
en yttring af minst sagdt ovilja för obenägenheten hos dem att
i ett annat fall gå regeringens vilja till mötes. Huruvida det kan vara
klokt eller om rikets sannskyldiga nytta kan befordras genom att lemna
tillfälle för eu sådan föreställning, öfverlemnar jag åt hvar och en att
afgöra. Ännu äro vi icke alldeles vanda vid absolutismen, och det skall
säkerligen falla sig svårt för oss att blifva det. Man har sagt, att
saken ej vore värd att anmäla eller anmärka, ty hon vore i och för sig
sjelf eu obetydlighet. Ja, måhända är den det, derpå skall jag ej inlåta
mig, men jag ber få erinra om, att af många obetydligheter slutligen någonting
stort kan uppstå. Men, kan man fråga, hvarföre har Utskottet
då icke anmält flera sådana der obetydligheter? Måhända var det derföre
att icke liera funnos att anmäla? Ja, kanske har det varit så,
derom tillkommer det icke mig att något meddela, men af reservationerna
från några af Utskottets ledamöter inom denna Kammare vill det dock
synas, som skulle detta icke hafva varit förhållandet, utan som hade det
verkligen funnits flera sådana der obetydligheter att omtala. Man torde
kanske invända: “Det är ju i alla fall icke liera reservationer än tre,
och det är ju icke så mycket. Har det icke funnits mer att på det
sättet anmärka ?“ Det är möjligt att så icke varit förhållandet, derom
kan jag icke yttra mig; men orsaken till reservationernas fåtalighet skulle
kanhända också kunna sökas i det kända förhållandet, att representationen
i allmänhet icke visat någon benägenhet för reservationer från Konstitutions-Utskottet
i fråga om granskningen af statsrådsprotokollen —•
ett förhållande hvarpå diskussionen i dag också gifvit liera än ett bevis.
Det är med eu viss fruktan man tillåter sig att beröra dessa reservationer,
något som jag för min del måste beklaga, då jag öppet erkänner,
att jag gerna skulle sett att äfven de blifvit föremål för diskussion,
på det att jag derigenom hade kunnat få tillfälle förklara, hvarföre jag
icke biträdt dem alla eller någon af dem. Men då man i en hastig
vändning blifvit så ofantligt grannlaga, vill icke heller jag bryta mot denna
grannlagenhet. Att nu göra något yrkande kan emellertid icke falla mig
in, det anstår mig ej, och jag skall således ej heller göra det. Sä myckel
vill jag dock säga, att Utskottet under de förhållanden, som på den
sista tiden inträdt, befunnit sig i eu ganska svår ställning. Om Utskottet
hade förklarat, att Utskottet icke funnit skäl att anmäla något ärende,
så skulle ingen hafva trott derpå, ty ett sådant förhållande skulle hos
Konungens rådgifvare förutsätta eu ofelbarhet som är omöjlig; att de ensamt
skulle vara alldeles fria från vanliga menskliga fel och brister är
eu fullkomlighet, hvarpå, de säkerligen lika litet som någon annan kunna
eller vilja göra anspråk. Anmäler Utskottet åter något ärende, så får
Utskottet derför uppbära klander och tillvitelser från alla håll. Men
hvarthän skall det val leda, om Utskottet icke får anmäla någon enda.
regeringens åtgärd, som kan leda till öfverläggning inom representationen
om de principer hon anser böra af regeringen följas? Jo, såvidt jag
förstår, endast till eu fullkomlig isolering mellan Regeringen och Riksdagen,
som omöjligen kan blifva nyttig hvarken för landet eller för Regeringen.
Folket förlorar derigenom det inflytande på regeringen som det bör ega,

m

Deri 16 ilars, e. m.

och regeringen kan ej känna sig stark, om hon ej stödjes af majoriteten
inom folkrepresentationen; men ett sådant stöd vinner hon ej, med mindre
representationen kommer i tillfälle att inlåta sig i granskning af de principer
hon anser höra af regeringen i allmänhet följas. Detta så tydligt
det än är i sig sjelf, tyckes man ej dock vilja inse; ja, det gifves till
och med de som gå så långt i falsk föreställning, att de anse hvarje kritik
af regeringens åtgärder såsom en yttring af ett, om icke fiendtligt,
dock ovänligt tänkesätt. Ingen föreställning kan vara rimligare än denna.
Jag tror att de, som endast strö blommor på andras väg, äro de farligaste
vänner man kan råka ut för; man fruktar att gå på den blomsterbeströdda
vägen, till dess man komrner in i en labyrint, ur hvilken man
ej kan reda sig.

Jag slutar med att förklara, att Utskottet icke handlat hvarken af
bitterhet eller andra låga motiv; det har icke gjort annat, än hvad det
ansett sig hafva rätt och pligt att göra.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Min vän och granne på stockholmsbänken
har på ett ironiskt sätt talat om Utskottets syften. Jag
vill icke söka efter hans personliga syften, ehuru sådant knappast behöfde
göras bland den snö, som föll i fjol. Det har blifvit mycket vanligt
från den sida, denne talare tillhör, att tillvita motståndaren hvarjehanda
"syften" och äfven göra direkta beskyllningar. Så har man ofta
fått sitt handlingssätt stämpladt såsom utgående från ‘egennytta11 och
motiven såsom bestående i “bitterhet11 och “missnöje11. Sådana rop
som desse talare använda vill jag ej begagna, äfven derföre att dermed
vinnes ingen seger af värde; och härmed vill jag hafva afslutat mitt
svar till denne talare.

En annan talare, som har sin plats näst intill den förre, har genomgått
Utskottets motivering och steg för steg kommit till det resultat,
att hvad Utskottet föreslagit ej är befogadt, derföre att den författning,
hvarom här är fråga, icke kan leda till någon påföljd. Då han sålunda
ansåg författningen ej kunna leda till någon påföljd och således obehöflig,
väntade jag, att han med skäl kunnat tillägga att en obehöflig författning
icke är för samhället nyttig.

I (ifrigt är här yttradt ganska mycket. Skulle jag försöka bemöta
allt detta, vore det att allt för mycket taga Kammarens tid i anspråk.
Men emot en talares yttrande, att “frågan är obetydlig11, kan jag icke
underlåta att afgifva min protest, Om man tillhör ett folk, som värderar
sina förfäder för trohet, redbarhet och ordhållighet, om man tror
att dessa samfundsdygder ännu icke äro alldeles bortglömda i vårt land,
om man önskar och hoppas att sådana egenskaper fortfarande skola utmärka
vårt folk, och om man dock ser att regeringen, som väl icke får
anses representera inom landet rådande dåliga lidelser, tid efter annan
framkommer med förslag, utvisande likgiltighet för helgden af de aftal
fordna konungar ngått med våra förfäder; så hvarken kan eller bör
man anse eu sådan riktning i regeringens handlingssätt såsom varande
“ obetydlig “, det vill säga utan betydelse för samhället. Har det dertill,
såsom i förevarande fall, gått så långt, att regeringen egenmäktigt utfärdat
en lag som alldeles lemnar obeaktade både regeringens förbin -

493

Den 16 Mars, e. m.

delser och undersåtarnes rätt, så får eu sådan regeringshandling en stor
betydelse. Denna betydelse ökas ännu mer, om samma lag berör eu
större del af landets innevånare, så att till hela folket kommer kännedom
derom, att regeringen icke respekterar ingångna förbindelser eller
vårdar undersåtarnes rätt, ty derigenom ej blott förlorar regeringen ett
anseende som den icke bör sakna, utan sjelfva rättsmedvetandet i landet
rubbas ända ned till samhällets djupaste rötter, och samhället tager derigenom
skada, emedan rättsmedvetandet är samhällets grundval. Eu regeringshandling,
som åstadkommer sådana verkningar, leder ingalunda
till rikets sannskyldiga nytta, och derföre har Konstitutions-Utskottet
bort den för Riksdagen anmäla.

Svenska folket bär af ålder haft förtroende till sina konungars ord;
det har trott sig skola hos Konungen få både rätt och hjelp, och denna
vackra och betydelsefulla förtröstan har ännu icke alldeles försvunnit.
Man har till och med i sednare tid exempel på, att personer tillhörande
allmogen, då de förlorat en rättegång, hafva vandrat från rikets yttersta
delar till hufvudstaden för att tala med Konungen, i hopp att han skulle
skaffa dem den rätt de förmenat sig ej kunnat få vid domstolarne. Hvad
skall samma allmoge nu tro, då den icke kan blifva okunnig om en af
vår Konung utgifven sådan författnining som den af Konstitutions-Utskottet
omförmälda, och ej heller okunnig derom att genom samma författning
brytes aftal som fordna konungar ingått. Efter min uppfattning
hafva de personer, som bidragit till eu sådan regeringshandling, tillskyndat
samhället skada; derföre bär jag ansett för min pligt att fästa Riksdagens
uppmärksamhet på förhållandet. Längre sträcker sig icke min
skyldighet såsom ledamot i Konstitutions-Utskottet. Kammaren ocli Riksdagen
ega nu att efter omdöme och öfvertygelse fullgöra sin.

En talare vidrörde frågan om sammankallandet af den urtima Riksdagen
och interpellerade eu ledamot af Konstitutions-Utskottet i anledning
af dennes reservation i berörda hänseende. Denne ledamot hade ordet
på förmiddagen, men jag observerade icke, huruvida han besvarade
det framställda spörj smålet. Jag vill derföre upptaga frågan och får då
först nämna, att jag icke biträdde den sidan inom Utskottet, som ansåg
sistnämnda fråga böra för Riksdagen anmälas, ty jag anser densamma i
formelt afseende rätt behandlad.

Af hvad som förekommit rörande sammankallandet af urtima Riksdagen
märkes först Konungens uttalande i trontalet vid förra lagtima
riksdagens afsättande och dernäst statsrådsprotokollet för den 26 Juni,
då Kong!. Magt uppdrog åt cheferne för Landt- och Sjöförsvars-departementen
att uppgöra de förslag, som borde göras till föremål för behandling.
vid den urtima riksdag Hans Maj:t Konungen vid afslutandet af
lagtima riksdagen tillkännagifvit hafva för afsigt att sammankalla. Man
lärer val icke vilja bestrida Konungens rätt att i trontalet uttala en sådan
afsigt och ej heller hans rätt att anbefalla departementscheferne
att vidtaga de omnämnda åtgärderna, utan att Stats-Rådet behöfde råda
hvarken till uttalandet eller befallningen. Sjelfva beslutet om urtima
Riksdagens sammankallande till bestämd dag fattades den 14 Juni, då
fyra Statsråd voro närvarande och dessa tillstyrkte i laga ordning tiden

494

Den 16 Mars, e. in.

för densamma. Formen är således räddad, och jag anser att intet grundlagsbrott
i det afseendet blifvit begånget.

För öfrigt tror jag — i likhet med hvad jag under Konstitutionsutskottets
förhandlingar i ämnet gifvit tillkänna — att nationen redan
fällt sin dom öfver sj elfva handlingen. Allmänna opinionen har bedömt
den regeringshandlingen, och att Riksdagen under sådana omständigheter
skulle gå längre än hela svenska folket gjort — det vore att strö salt
i såret, och dertill vill jag för min del på intet vis bidraga.

Herr Öar lön: Om man icke visste, att sedan förra årets krigs debatter

i denna Kammare funnes så mycken strategi samlad, att knappast
rum finnes för mera, så skulle jag vilja säga, att hela denna dags
debatt varit särskild! eguad att än vidare öka och spänna de strategiska
krafterna. Det är i synnerhet eu talare, som spänt dem i högsta grad,
då han användt det något tvetydiga slag af strategisk skicklighet, som
består uti att undvika eu besvärlig sak genom att stämpla den med ett
slagord och sålunda genom ett enda ord söka nedgöra saken. Det lyckas
stundom att på det sättet — åtminstone för tillfället draga bifallet
på sin sida, och det är för att hindra, att så älven skall ske nu, som
jag har begärt ordet.

Mitt yttrande på förmiddagen har af denne talare, den af mig såsom
enskild person högt skattade representanten från Göteborg, äfvensom
af en talare på skånska bänken, blifvit stäinpladt så, som skulle jag
med ■•håll" hafva behandlat Konstitutions-Utskottets föreliggande utlåtande.
Något bevis för detta påstående framställdes visserligen icke, men
i allt fall ber jag att få visa grundlösheten af den framkastade beskyllningen
genom att i korthet erinra om innehållet af mitt förra anförande.
Att börja med sade jag, att jag icke trodde, det Konstitutions-Utskottets
medlemmar ansett sig i Utskottet böra handla såsom målsmän för rustoch
rotehällareintresset. År detta hån? — Vidare sade jag, att utskottsledamöterne
uppenbarligen icke af sett att framkalla ett misstroendevotum,
ledande till ministerens aflägsnande. Var sådant håll? - Derefter sade
jag, att utskottsledamöterne naturligtvis icke åsyftat att på något sätt
såra hvarken deri afgångne Krigsministern eller hans qvar varande embetsbroder.
Var väl detta hån? — Till slut trodde jag, att Konstitutionsutskottet,
liksom jag, ansåg 107 § Regeringsformen för framtiden obehöflig.
Månne det var hån? — Göteborgsrepresentanten, som är mera
hemma i vårt språk än jag, har kanske eu annan definition pa ordet,
men med den betydelse, jag gifver ordet "håll", kan jag ej begripa, att
det kan tillämpas med afseende å mitt anförande åt någon annan än
den, som funnit sig alltför val bedömd.

Eu annan talare, som sitter här till venster om mig och den jag såsom
granne både aktar och älskar, har beskyllt mig för att jag skulle
insinuerat obehöriga syften hos Utskottet. Det är verkligen sorgligt, om
denne min vän skulle mena hvad lian sade, ty jag skulle då hafva i hög
grad misstagit mig om hans urskiljning. En man, så skarpsinnig och val
bevandrad i det politiska lifvet som lian är, kan möjligen vara okunnig
om, att man ej gerna i statsangelägenheter fattar ett vigtigt beslut, utan
att först undersöka grunden för och dernäst beräkna konseqvenserna åt

Den 16 Mars, e. in.

49f>

detta beslut, hvilket är detsamma som att veta hvad man vill, hvad man
syftar. I afseende å förevarande fråga kan jag omöjligen förutsätta annat,
än att denne värde representant och Konstitutions-Utskottets öfrige
ledamöter halt för sig fullt klart, hvad de ville, hvad de åsyftade. Söker
jag nu å min sida att göra för mig klart hvilka dessa syften voro, så
måste jag — dä de sjelfvc ej kunnat gifva annan antaglig förklaringsgrund
— fortfarande stanna vid att tro, det utskottsledamöterne åsyftat att
visa olämpligbeten i vår tid af den åtgärd, som 107 § kan gifva anledning
till. Jag misstager mig möjligen — kanske fanns intet syfte alls —;
men enligt mitt förmenande har Konstitutions-Utskottet i allt fall, med
eller mot sin vilja, genom det utlåtande, hvarom debatten i dag förts, en
gång för alla lärt oss olämpligheten af denna paragraf. Hädanefter,
som förr, kommer alltid att bakom de betänkanden från Konstitutionsutskottet,
hvari anmärkningar framställas — de må för öfrig t vara störa
eller små — sökas det syfte att antingen pricka eller få bort någon eller
några af Stats-Rådets medlemmar, ehuru metoden är både längesedan
antiqverad ocli obehöflig, hvilket dock ej hindrar att den ända till våra
dagar användts.

Att så varit förhållandet kunna Herrarne lätt öfvertyga sig om, genom
att läsa protokollet) öfver debatterna angående decharge-betänkandena
vid lösgående riksdagar och än mer genom att fråga ledamöter af
förra Konstitutions-Utskott. Äfven jag har varit ledamot i Konstitutionsutskottet
— jag tror nästan min granne till venster var det på samma
gång — och det under vida mera brydsamma omständigheter än nu. En
annan ledamot af dåvarande Konstitutions-Utskottet, Herr Uhr, har vid
en föregående riksdag upplyst om att man i Utskottet den tiden hade
alldeles klart för sig att äfven de mest småaktiga anmärkningar syftade
till det stora målet att aflägsna miuistéren. Man väntade en Kongl. proposition
om antagandet af ny Riksdags-ordning och det var för BorgareStåndets
och Bonde-Ståndets utskottsledamöier fullkomligt klart, att representanterne
från de tvänne Medstånden, genom att söka få framställda
anmärkningar i Konstitutions-Utskottets dechargebetänkande, åsyftade
ingenting mer eller mindre än att kasta ministeren ur sadeln för att derigenom
slippa det väntade nya representationsförslaget. Men om de segrat
inom Utskottet, lära de nog icke hafva nämnt detta syfte i Utskottets
motivering; de visste att ingen i allt fall misstagit sig om detsamma. Och
hvarföre kämpade bland andra Herr Uhr och jag för att hindra anmiirkningarne.
.Just derföre att vi hade ett syfte att upprätthålla dåvarande
regering, emedan den behöfdes för att bereda den stora frågan framgång.
Så, mine Herrar, har man förut betraktat och så bör man äfven hädanefter
betrakta de anmärkningar, som af Konstitutions-Utskottet framställas, om
de eljest skola hafva någon betydelse. För att visa att jag ej är ensam
om denna åsigt, ber jag att få uppläsa ett yttrande af eu man, som hos
nuvarande ledamöter af Konstitutions-Utskottet säkert står högt i anseende,
och hvaraf framgår, att han delar min åsigt i denna sak. Jag menar
Grefve Posses, som under debatten rörande decharge-betänkandet vid
1868 års riksdag yttrade: “Det är alltid ett grannlaga och ömtåligt värf
att granska andras handlingar. Representationens pligt att utlåta sig om
den andra statsmaktens regeringsåtgärder livilar tung på hvarje riksdags -

496

Den 16 Mars, e. m.

man, som med fosterlandskärlek och oväldig rättvisa vill upprätthålla
konungamakten utan att förbise eller vanvårda folkets konstitutionela rätt.
Sjelf va formen för denna granskning har i vårt statsskick, sannolikt emot
grundlagsstiftarnes ursprungliga mening, under tidernas lopp blifvit småaktig
och derigenom förvandlat en i sig sjelf betydelsefull och aktningsbjudande
handling till en enkel, ofta temligen sväfvande framställning af
mer eller mindre giltiga anmärkningar emot det sätt, hvarpå Konungens
rådgifvare i ett eller annat mål utöfvat sina ansvarsfulla embeten. Under
de sednare riksdagarne har åtminstone förhållandet alltid varit sådant
och lärer det väl tyvärr äfven framdeles blifva tillsvidare oförändradt.
Bland de nu föredragna anmärkningspunkterna har isynnerhet den tredje
punkten af föregående talare blifvit ansedd som en af de betydelsefullaste,
som någonsin af Konstitutions-Utskottet dragits under representationens
pröfning, enär man velat tillmäta den regeringsåtgärd, som i denna punkt
är föremål för anmärkning, en afvikelse icke blott från grundlagsenlig
form, utan äfven från andan i vårt statsskick. Oberoende ai denna uppfattning
kan jag hvarken af denna eller öfriga i betänkandet framställda
anmärkningar '' bilda mig någon mening, om jag bör högt akta regeringen
eller jag bör det icke, om regeringen eger den kraft, som vågar taga initiativet
i sin hand. och den beslutsamhet, utan hvilken hvarje famlande
efter tidsenlig utveckling stannar vid halfmesyrer. om den vill och förmår
att med stadig arm leda det nya statsskicket i de rätta spåren, eller den
tror, att sjelfva reformen är målet och att, sedan den är genomförd, kan
allt i öfrigt gå sin gamla gång; om den med klok omtanke vidtagit förberedande
åtgärder för lösning af de stora frågor, som stå på dagordningen:
embetsverkens omorganisation, den privilegierade jordens aflösning,
rättegångsväsendets, kredit- och kommunallagstiftningens ordnande, eller
om den inskränker sig till att afvakta och expediera Riksdagens beslut i
dessa och andra stora och för landet vigtiga frågor. Om allt detta får
jag ingen ledande upplysning och kan till följd af de trånga skrankor,
inom hvilka grundlagen fjettrat Konstitutions-Utskottet, icke genom Utskottets
nu afgifna utlåtande vinna den klarhet, som är ensidig, då jag
bar att afgifva ett förtroende- eller misstroendevotum.“

Ni finner häraf, mine Herrar! att talaren till en början erkände att
tidsomständigbeterna gjort Utskottets granskangsåtgärd till en “småaktig1*
åtgärd och att de anmärkningar, som kunde framkomma till följd af 107
§ Regeringsformen icke i och för sig borde tillmätas någon betydelse.
“Men“, fortsätter han, “då jag nu emellertid är tvungen att afgifva min
röst och derigenom uttrycka ett gener elt omdöme om regeringen, så återstår
för mig ingen annan grund att följa än min egen uppfattning af det
system, regeringen hittills iakttagit. Och denna uppfattning manar helt
säkert icke till afgifvande af ett förtroendevotum för regeringen“, o. s. v.

Detta — mine herrar — bevisar ju alldeles uppenbart att inom den
Kammarens majoritet, som tillsatt nuvarande Konstitutions-Utskott, finnes
alldeles samma uppfattning af såväl Konstitutions-Utskottets verksamhet
med afseende å statsrådsprotokollens granskning som ock deu granskning
det s. k. decharge-betänkandet undergår i Kamrarne, som den jag hyser,
nemligen att man — såvida Utskottets betänkande skall tillerkännas ringaste -

Den 16 Mars, e. In.

497

gaste betydelse — först för sig sjelf måste göra det klart, om ett förtroende
eller misstroendevotum åsyftas, och derefter besluta, huruvida
man anser sig böra följa Utskottet på den ena eller andra banan.

Jag föreställer mig derföre, att hvar och en, som tänker närmare på
saken och icke ger ord för sak eller tager sak på bak, skall finna, att
jag icke sökt efter obehöriga syften, om icke så bör anses att jag sökt
lyfta Kons tit utions-Utskottet till den höjd, som det borde intaga, men som
numera intet Konstitutions-Utskott genom att grunda anmärkningar på
den antiqverade 107 § Regeringsformen någonsin kan uppnå.

Herr Pa lan der: Frågan gäller enligt mitt förmenande icke huruvida
den af Konstitutions-Utskottet påpekade regeringshandling varit lämplig
eller icke, och derföre anser jag mig hvarken behöfva eller böra derom
yttra mig. Icke heller är det fråga om att tillämpa 106 § Regeringsformen
eller icke. Om göteborgsrepresentantens argumentation vore riktig,
skulle den leda till anmärkning efter 106 §, men derom är som sagdt icke
fråga, utan här är endast fråga om huruvida på det regeringsbeslut, Utskottet
omförmält, 107 § bör tillämpas eller icke.

Då, såsom jag nyss sade, jag ej anser mig kunna eller böra ingå uti
granskning af ifrågavarande beslut, är det klart, att min uppgift också
måste vara mycket begränsad, och derföre vill jag i största korthet förklara,
att jag hvarken af Utskottets motivering eller diskussionen blifvit
öfvertygad, att 107 § Regeringsformen på detta beslut kan eller bör tilllämpas.

Herr T örn fel t: Då jag inlemmat till detta årets Riksdag ett arméförslag
och deri bland annat föreslagit att nedflytta rekrytåldern till 25
år, kan jag så mycket mindre klandra regeringens åtgärd i nämnda afseende,
som min uppfattning alltid varit, att soldaten skulle kunna under
ynglingaåren fullgöra sina rekrytöfningar, och således vara eu fullkomlig
krigsman, då han inträder i mannaålder. Men jag förutsätter härvid ett
orubbligt vilkor — antagandet af utsträckt värnepligt. Detta förutan synes
det vara omöjligt att taga rekryter bland beväringen, ty hvarje rekryt
skulle minska beväringens förut ganska glesa leder. Regeringen har sjelf
vid de föregående riksdagarne förklarat, att försvarets nummerstyrka är
otillräcklig. Så länge vårt försvar är anförtrodt åt vår indelta och värfvade
armé samt blott 5 beväringsklasser, så länge måste vi noga spara
på beväringen för att den må hafva så djupa leder som möjligt. Den
tadlade åtgärden skulle emellertid, särdeles om blott 20-årige ynglingar
togos till rekryter, minska beväringen med flera tusen, och det kan jag ej
finna lända till rikets sannskyldiga nytta. Härtill kommer att författningen
om nedsättning till 25 år af rekrytens ålder utkom i de sista dagarne
af förra krigsministerns embetsförvaltning, och derigenom framstår
denna handling såsom eu fingervisning åt efterträdaren att lappa den
gamla otillräckliga arméorganisationen och sålunda förhindra hvarje nytt
tillförlitligt förslag att framkomma, hvilket i sinom tid kunde blifva till
stor våda för riket. Jag anser frågan på så sätt betraktad höra till 107
§. Men då man äfven betraktar den omständigheten, att den ena parten,
Riksd. Prot. 1S72. 2 Afd. 2 Band, 32

498

Den 16 Mars, e. m.

af de två, som antagit knektekontrakten, ändrar bestämmelserna utan att
derom höra den andra parten, så hör frågan ovedersägligen äfven till
106 §. Som man likväl ej velat vara så sträng att anmäla saken efter
båda §§, så måste den gå efter den ena, och det är 107 § som dertill
bäst lämpar sig.

Jag yrkar att Utskottets anmälan med gillande lägges till haudhngarne.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag vill endast i anledning af det
yttrande från stockholmsbänken, som nyss afgafs, tillkännagifva, att jag
icke haft den äran att vara ledamot i Konstitutions-Utskottet på samma
gång som min vän talaren. Jag har således ej haft tillfälle draga nytta
af hans ledning, som måhända kunnat göra mig till eu mera värdig ledamot
af Konstitutions-Utskottet än jag nu blifvit.

Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen gaf proposition
dels på bifall till yrkandet af memorialets läggande till handlingarne och
dels på bifall till det yrkande som blifvit framstäldt derom att memorialet
måtte läggas till handlingarne med godkännande af Konstitutions-Utskottets
framställda anmärkning.

Den förra propositionen förklarades vara med ja besvarad, men då
votering begärdes, blef, för densammas anställande,, en så lydande omröstningsproposition
uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som vill, att Konstitutions-Utskottets memorial N:o 5 skall läggas
till handlingarne,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutit att, med godkännande af Konstitutions-Utskottets
framställda anmärkning, lägga memorialet till handlingarne.

Vid röstsedlarnes hopsummering befunnen 67 ja mot 101 nej, och
hade alltså Kammaren beslutit i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.

Sedan denna utgång af voteringen blifvit Kammaren meddelad, begärdes
ordet af

Herr Friherre af Sch mi dt som anförde: Enär jag icke ansett lämpligt
att besvära Kammaren med något yttrande i frågan, då så många
talare i öfrigt uppträda får jag i anledning af den utgång voteringen erhållit
och som jag icke kan gilla, till protokollet anmäla min reservation.

Herr Almquist: Då jag icke under debatten varit i tillfälle att gifva
tillkänna min åsigt om saken, anhåller jag att få uti protokollet antecknadt,
det jag icke deltagit i det beslut, hvartill Kammaren kommit.

Den 16 Mars, e. in. 4S)9

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 12, i anledning af väckta
motioner om antagande af uppgjorda förslag dels till lag om inskrifning i
fastighetsbok jemte i sammanhang dermed erforderliga författningar, dels
till förordningar om lagfart med fastighetsfång samt om inteckning i fast
egendom m. m.

I anledning af detta utlåtande afgåfvos yttranden af:

Herr Sjöberg: Då jag väckte motion i det ämne, hvarom nu föredragna
betänkande handlar, skedde det icke under just synnerligen stora
förhoppningar, att något väsendtligt eller hufvudsakligt skulle kunna vid
denna Riksdag uträttas inom denna del af den civila lagstiftningen. Jag
ansåg likväl ämnet vara af den stora vigt, att det icke vore alldeles olämpligt
att fästa Riksdagens uppmärksamhet på en fråga, hvilken visserligen
ej kan anses vara mycket gammal, men likväl redan hunnit en ålder, som
äfven ur denna synpunkt bör göra den förtjent af särskildt afseende.

Vid 1859—1860 årens riksdag väcktes nemligen motioner i samma ämne,
dels inom Ridderskapet och Adeln af en ledamot, som Andra Kammaren
nu har äran räkna bland sina medlemmar, dels inom dåvarande hedervärda
Bondeståndet tvänne ledamöter. Uti dessa trenne motioner framhölls
med mycken styrka, å ena sidan, hurusom det understundom var
nära nog omöjligt att vinna fästa på den egendom, man lagligen förvärfva!,
eller saknaden af institutioner, hvarigenom full trygghet i eganderätten
till fast egendom och realsäkerheten garanterades, samt, å andra sidan,
huru svårt det var att under sådana förhållanden erhålla lån på fastighet.
Uti frågans närvarande skick anser jag mig icke böra afgifva någon
mera detaljerad skildring af hvad som i nyssnämnda motioner anfördes;
men jag ber likväl att få inför Kammaren framhålla några punkter af det
utlåtande i ämnet, Lag-Utskottet vid omförmälda riksdag afgaf.

Utskottet säger i början af sitt egentliga utlåtande, eller sedan det
redogjort för hufvudsakliga innehållet af de trenne motionerna, att “för
ögonblicket synas få lagstiftningsärenden inom civilrättens område vara
mera än detta förtjenta af lagstiftande maktens synnerliga uppmärksamhet.
"

Vidare talar Utskottet om och söker leda i bevis, huru ringa säkerhet
vår lag i sjelfva verket gifven åt jordbesittningen. Utskottet yttrar i
afseende derå, att det är svårt, för att icke säga hardt nära omöjligt,
"att med full juridisk bevisning ådagalägga en persons verkliga eganderätt
till en fastighet", och vidare, att en fastighet kan blifva “innehafvare!!
frånvunnen af eu pretendent, om hvilken ingen på ett århundrade eller
längre tid haft den ringaste aning." Äfven framhåller Utskottet, huru
utsigt till lån å ärfd eller förvärfvad fastighet “varit beröfvad de många,
som ej kunnat på något sätt styrka sin egen eller förra egarens åtkomst
till egendomen.“ Vidare säger Utskottet sig icke hafva ringaste anledning
att betvifla riktigheten af hvad den ene af motionärerne, en representant
från Göteborgs och Bohus län uppgifvit, att inom ett härad i riket,
der egendomshandeln är ganska liflig, förhållandet är sådant, att utaf
SO till 40 lagfartsansökningar, som göras vid hvart ting, sällan flera än

500

Den 16 Mars, c. m.

5 eller 6 kunna bifallas, och att eu betydlig del af allmogen hvarken bär
eller kan få fasta å sin jord. Efter allt detta yttrar Utskottet: “ett sådant
tillstånd af villervalla och osäkerhet bör icke längre få kunna fortfara,
utan synes det vara hög tid att en omfattande revision af ifrågavarande
lagstiftning företages. “

Den i anledning häraf till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse
från Rikets Ständer är daterad den 11 Augusti 186Ö, och herrar nebehagade
sålunda finna, att en ganska rundlig tid förflutit, . utan att man af
regeringen fått emottaga någon framställning i detta vigtiga ämne. Det
synes då icke hafva varit utan all anledning att fästa regeringens uppmärksamhet
— såvidt det kunnat ske genom en enkel motion — på eu
fråga, som — på sätt jag genom nyss upplästa punkter af ett Lag-Utskottets
utlåtande trott mig hafva ådagalagt — af bemälda Utskott vid
1859—1860 årens riksdag förklarats ega synnerlig betydelse..

Jag kunde vid tiden för motionens väckande naturligtvis ej bedöma
omfattningen af Lag-Utskottets göromål och deraf sluta, huruvida det för
Utskottet skulle blifva omöjligt att på ett verksamt sätt bidraga till den
stora frågans lösning redan vid denna riksdag. Å andra sidan kan jag
ej klandra, att Utskottet ansett sig af omständigheterna förhindradt att
söka åstadkomma en sådan lösning, ty jag erkänner villigt, att detta Utskott,
mera än andra, är öfverhopadt af allt för många och ganska olikartade
frågor; men jag hade likväl föreställt mig, att Utskottet, som äfven
i nu föredragna utlåtande erkänner frågans synnerliga vigt och betydelse,
möjligen — under antagande att Riksdagen hyser samma åsigt härutinnan
nu som vi 1859—1860 årens riksdag — kunnat finna skäl att hos Riksdagen
hemställa, att en ny skrifvelse i ämnet måtte aflåtas till Kongl.
Maj:t, på det regeringens uppmärksamhet ytterligare måtte fästas på
frågan.

Dessutom vill jag erinra, att det förslag, jag tagit mig friheten framlägga
i form af motion, är fullständigt utarbetadt, samt att — såsom jag
äfven i min motion påpekat —- det vill synas, som de bland Högsta domstolens
ledamöter, hvilka underkastat den så kallade hypotekskomiténs
yttranden och förslag eu mera genomgående kritik — att dessa ledamöter,
säger jag, i sina anmärkningar hufvudsakligen biträdt de erinringar vid
komiténs förslag, hvilka i form af reservation afgifvits af eu utaf ledamöterna
i komitén, äfvensom på mer än ett ställe tagit till utgångspunkt
vissa delar af ifrågavarande reservation.

Emellertid, i det skick frågan nu är och då Första Kammaren redan
godkänt Utskottets utlåtande, skulle det vara allt för förmätet af mig att
begära, det denna Kammare skulle fatta ett afvikande beslut. Jag måste
således med undergifvenhet foga mig uti det slut, det lofligt Lag-Utskottet
beredt detta ärende; men dä jag det gör, sker det likväl under förhoppning,
att Kongl. Maj:t sjelf icke må alltför länge dröja att framkomma
med förslag till lag i detta ämne. Jag skulle val hafva funnit en viss
tillfredsställelse, om denna Kammare för sin de! beslutat en underdånig
skrifvelse, men då jag icke vill utsätta mig för skämt af eu ärad vän på
gotlandsbänken, som för icke längesedan i en annan, likaledes ganska vigtig
lagstiftningsfråga talade om skrivelser, hvilka borde numreras eller om
initiativ från Riksdagens sida, hvilka då de vore flera, borde åsättas viss

Den 16 Mars, e. m.

501

nummer, på clet Regeringen skulle veta, i hvilken ordning de borde behandlas,
så vill jag - efter hvad jag nu yttrat — lemna Utskottets utlåtande
utan vidare erinran och utan att framställa något yrkande.

Herr Fredricson: Min motion i ämnet är af samma beskaffenhet
som den al den förra ärade talaren på stockholmsbänken väckta motion.
lian har uti ett sakrikt anförande utvecklat frågan, så att jag ej behöfver
mycket orda om densamma. Jag vill endast fästa uppmärksamheten på
att frågan förr eller sednare måste erhålla en tillfredsställande lösning,
ty såsom den nu är ordnad, kan den omöjligen förblifva i längden.

Jag är visserligen icke nöjd med Utskottet, då det i betänkandet säger,
att frågan måste uppskjutas och öfverlemnas till lagbyrån, men jagvill
icke yrka återremiss, ty Lag-Utskottet har dock bevärdigat min motion
med ett utlåtande, då mitt förslag i samma fråga förra riksdagen
deremot af Utskottet kastades under bordet.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Icke heller jag vill framställa något
yrkande, men anser mig böra uttala min på erfarenheten grundade
åsigt att förändring, i den riktning motionärerna angifvit, är af behofvet
påkallad, och min önskan att den lagbyrå, af hvilken man väntar så mycket,
icke måtte lägga detta ärende för djupt ned i sina lådor.

Herr Grefve Sparre: Det är måhända eu pligt för en ledamot af

Lag-Utskottet, att något närmare redogöra för de skäl, som hindrat Utskottet
att af dessa motioner gorå hvad utan tvifvel många bland dess
ledamöter skulle önskat. Särskild! för mig, som för 12 år sedan väckte
motion i ämnet, som sedermera deltagit i en komité för utarbetande af
förslag till ny lagstiftning deri och som alltjemt med det lifligaste intresse
ögnat mig åt denna fråga, särskild! för mig är det påkostande att ånyo
se frågan för denna riksdag falla. Men jag kan icke underkänna de
skäl, som nu liksom vid föregående tillfällen i detta afseende gjort. sig
gällande inom Utskottet. Högsta Domstolen har yttrat, att förslaget icke
vore verkställbar^ och då härtill lägges den omständigheten, att det sätt,
hvarpå frågan skulle lösas, otvifvelaktigt till någon del beror på frågan
om domstolarnes organisation, eu fråga som vi veta snart kommer att
föreläggas Riksdagen till afgörande, utgör detta tillräcklig anledning för
Utskottet att hysa betänkligheter att behandla lagförslag derom.

Skulle skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t atlåtas, vore det den tredje
i lagfrågor vid innevarande riksdag. Ni hafva nemligen redan beslutat
eu underdånig skrifvelse angående vattenrätten, och det är fråga om en
angående domstolarnes organisation. Då man icke kan vänta att åtminstone
före nästa riksdag flere än dessa tvänne skrifvelse!'' hinna att af
Regeringen besvaras, och man dessutom fullkomligt känner, att Kongl. Maj:t
egnar uppmärksamhet åt denna fråga och är betänkt, att, så fort frågan
om domstolarne är afgjord, genast gripa sig an äfven med denna lagfråga,
så har det icke synts Utskottet lämpligt att föreslå Riksdagen en skrifvelse
äfven i detta ämne.

Då något yrkande i strid med Utskottets utlåtande icke blifvit framstäldt,
bär jag ingenting vidare att tillägga.

502

Den 16 Mars, e. m.

Efter sålunda slutad öfverläggning biföll Kammaren Utskottets hemställan.

§ ö Föredrogs

och bifölls Lag-Utskottets utlåtande N:o 13, i anledning åt
väckt förslag, åsyftande förändrade bestämmelser i fråga om lagfart å fastighetsfång.

§ 7.

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets nedannämnda utlåtanden:

N:o 28, i anledning af Kongl. Majds nådiga proposition, angående
väckt fråga om afsöndring af jord från Sånga prestbol! till utvidgning af
Sånga-mo exercisplats i Vester-Norrlands län;

N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
jordafsöndring från f. d. kaptensbostället Torp till byggnadsplats och planteringsland
för en folkskola i Långseruds församling af Wermlands län;
och

N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga om
försäljning af ett postverket tillhörigt hus i Upsala stad.

§ 8.

Till afgörande förekom Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 5, angående
stämpelpappersafgiften.

Utskottets första hemställan (å andra sidan af betänkandet)

Bifölls.

Utskottets andra hemställan (å sid. 4).

I anledning häraf anförde:

Herr Grefve Sparre: Det skulle vara intressant att höra en närmare
utredning, än den i Utskottets betänkande framlagda, om orsakerna till
detta förslag, att stämpelpappersafgiften vid lagfart af fastighetsköp, hvilken
hittills enligt regel bestämts efter köpeskillingsbeloppet, hädanefter i
allmänhet borde rättas efter den sålda fastighetens taxeringsvärde. På
detta sätt skulle denna afgift mången gång blifva oskäligt hög. Det
händer ofta, att fastighetens verkliga värde betydligt nedgått, sedan taxeringsvärdet
åsattes. I sådant fall är obilligt att bestämma stämpelpappersafgiften
efter detta senare och icke efter fastighetens i köpeskillingen uttryckta
rätta värde. Denna stämpelpappersafgift är dryg nog ändå, den
utgör en skatt på jorden utöfver de många andra, som tynga densamma,
och jag kan icke finna någon rimlig anledning att oskäligt förhöja samma

Den 16 Mars, e. m.

503

afgift. Jag måste således för min del och till dess båttre skäl än de i
betänkandet framlagda, blifva anförda, yrka afslag å Utskottets hemställan.

Herr Almquist: Såsom bekant är, stadgar nu gällande förordning

om stämpelpappersafgiften, att vid kartering af köpebref köpeskillingen
skall läggas till grund för karteringen, så vida icke vid köpeaftalet jemte
den kontanta köpeskillingen betingats vissa särskilda förmåner och vilkor,
i hvilket sistberörda fall taxeringsvärdet å den sålda fastigheten skall läggas
till grund för stämpelpappersbeläggningen. Under nuvarande förhållanden
är derföre nödigt, att domaren, för att kunna pröfva, huruvida han
skall belägga ett köpebref med karta efter köpeskillingen eller efter taxeringsvärdet''
måste infordra äfven den afhandling, som vanligen föregått
köpebrefvet, nemligen det så kallade köpekontraktet, och derur inhemta,
om några särskilda betingsförmåner vid köpet blifyit aftalade. Det har
visat sig utaf handlingar, som jemte motionen blifvit till Utskottet öfverlemnade,
att eu del domare gått så till väga, att de, innan uppbud meddelas,
infordrat köpekontrakt för nyssberörda ändamål. När i sådana fall
betingsförmåner funnits vara aftalade, har taxeringsvärdet måst utiönas
för att tjena till grund vid kartebeläggningen; och det har då ibland visat
sig. att den utsatta kontanta köpesumman varit ganska låg i jemförelse
med taxeringsvärdet. Under dylika förhållanden har redan efter nu
gällande förordning högre stämpelafgift måst betalas än som motsvarat
köpeskillingen. Men å andra sidan hafva sådana fall inträffat, att till
exempel köpare mot 100,000 R:dr och åtagande att till förmån för säljlinie
ansvara för deras skuld i egendomen, tillhandlat sig eu till mera än

1,795,000 R:dr taxerad fastighet och sluppit betala stämpel efter högre
beräkningsgrund än den till 100,000 R:dr utsatta köpesumman. Det är
orimligt, att staten i sådana händelser skall ga miste om en betydlig inkomst,
blott för det de enskilde kontrahenterne vid köpeskillingens bestämmande
på förhand afdragit den vid egendomen häftande skuld eller
eljest behagat utsätta en lägre köpeskilling än den verkliga.

För att i någon mån afhjelpa nu rådande svårigheter i detta hänseende,
skulle man kunna bestämma, att såväl köpebref som särskild! köpekontrakt,
der sådant funnes, skulle uppvisas vid lagfartsansökning, men
då borde också för full rättvisas ernående de möjligen bestämda förmånsbetingelserna
uppskattas till sitt verkliga värde, hvilket dock kunde blifva
både besvärligt och svårt. Dessutom kunde nämnas att icke sä obefogad
missbelåtenhet uppstode, om det stadgades, att köpekontraktet alltid skulle
uppvisas, emedan, såsom Utskottet sagt, “sådana omständigheter möjligen
kunna vid köpeaftal förekomma och i kontraktet inflyta, som kontrahenterna
ej vilja låta till allmän kännedom komma.*- För att. nu tillgodose
både statens och de enskildes rätt, utan att intrång i enskilda förhållanden
eller besvärliga vändningar derför skall erfordras, har Bevilluings-Utskottet
föreslagit såsom generel regel, att taxeringsvärdet^ skulle läggas till
grund för beräkning af stämpelpappersafgiften och köpeskillingen i sådant
afseende följas, endast då den öfverstege taxeringsvärdet. Det är sant,
hvad föregående talaren anmärkt, att taxeringsvärdet någon gång kan
vara högre än det verkliga värdet, och att kartan beräknad efter taxeringsvärdet
i så fall skulle blifva högre än hvad densamma strängt taget

504

Den IG Mars, e. m.

borde vara, men detsamma kan inträffa redan under nuvarande förhållanden,
i enlighet med det exempel jag ofvan anfört, eller då kartan skall
efter taxeringsvärdet beräknas, ehuru de betingade undantagsförmånerna
icke kunde uppskattas till ett värde motsvarande skilnaden emellan den
kontanta köpeskillingen och taxeringsvärdet. Det enklaste och redigaste
synes emellertid vara att alltid tillämpa taxeringsvärdet såsom beräkningsgrund.
Dermed förekommas de omvägar och det obehag, som skulle
föranledas af eu bestämmelse, att'' både köpekontrakt och köpebref
alltid skulle företes vid lagfarts sökande. Dessa äro de skäl som ledt
Bevillnings-Utskottet, och jag tror att de äro giltiga. Utskottets hemställan
har redan blifvit godkänd af Första Kammaren, och jag förordar att
äfven denna Kammare måtte bifalla densamma.

Herr Grefve Sparre: Det yttrande af siste talaren, vi nu afhört,
bekräftar min förut uttryckta åsigt, att det icke finnes det aldra ringaste
skäl till Bevillnings-Utskottets förevarande förslag. Jag har icke hört
något annat skäl åberopas, än att det skulle vara enklare att följa den
af Utskottet föreslagna karteringsgrund än den,nu gällande. Det; är sant,
det skulle vara mycket enkelt. Men det skulle till vederlag för den bortskaffade
svårigheten också vara absolut orimligt; och hvilken nytta dermed
skulle vinnas vill jag lemna osagd!. Herrarne känna säkert, att
personer, hvilka befinna sig i mindre lyckliga ekonomiska omständigheter
och behöfva låna penningar, icke hafva något emot att låta högt taxera
sina fastigheter. De få låna så mycket mera mot inteckning i fastigheterna.
Men med sådana personer går det stundom så att de stupa, och
deras egendomar blifva sålda till underpris. I tidningame för något af de
sistförfluten åren stod att läsa, hurusom ett bruk i Wermland, taxeradt
till 850,000 R:dr, såldes för 60,000 R:dr. Vore väl i sådant fall billigt,
att köparen finge erlägga stämpelafgift beräknad efter 350,000? Kan staten
vilja på det sättet preja en person, som köper en egendom, till att
betala omkring 6 gånger högre stämpelafgift, än han enligt all sed och
lag bör göra? — Vidare kan det hända sådant, som att t. ex. en fabrik
genom eldsvåda törstöres till eu större del och måste säljas för’ vrakpris.
Skulle väl icke förty köparen betala stämpel efter det taxeringsvärde, som
blifvit egendomen åsatt, då den var oskadad? Den vore kanske såld för

10,000 É:dr, då den förut varit värd eu million. Eu så orimlig lag föreställer
jag mig, att ingen lagstiftare skulle vilja göra; och att Utskottets
förslag gillats i Första Kammaren, måste härleda sig från bristande
uppmärksamhet och rent förbiseende.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Så olika kunna uppfattningarne

af denna sak vara. Den siste talaren förklarade Utskottets förslag vara
orimligt. Jag anser nu gällande stadgande i ämnet orimligt. Han fann
det besynnerligt att Utskottets hemställan bifallits af Första Kammaren.
Jag skulle finna det högst besynnerligt, om densamma icke skulle vinna
bifall äfven af Andra Kammaren.

Den förre talaren framställde exempel för att visa riktigheten af sin
uppfattning. Han sade bland annat, att en fabrik kan förstöras genom
eldsvåda och derefter få säljas för en obetydlig summa i jemförelse med

Den IG Mars, e. in.

505

det egendomen förut åsätta taxeringsvärde, hvilket derföre icke billigtvis
borde läggas till grund för karteringen af köpebrefvet. Men köpeafhandling&r
om sådan egendom som fabriker skola icke efter lag karteras.
Det är endast afhandlingar om fäst egendom, såsom jord å landet, hus i
städerna och frälseränta, som skola lagforas och stämpelbeläggas. Väl
kan det någon gång hända, att taxeringsvärdet är högre än köpeskillingen,
men i allmänhet är taxeringsvärdet icke högre utan tvärtom
oftast lägre än köpeskillingen. Mången gång händer, att köparen tillhandlat
sig egendomen för verkligt underpris. Då tror jag, att han i allt
fäll gör en tillräckligt briljant affär. Jag vill icke gynna honom till
den grad, att lian skulle slippa betala stämpel för egendomens verkliga
värde. Deremot visar erfarenheten, hurusom köpare i köpebrefven sätta
ut lägre pris, än som verkligen aftalats, just för att minska stämpelafgiften,
och jag tror, att det, för att sätta hinder i vägen för sådant ofog, vore
rätt och helsosamt att bestämma taxeringsvärdet till grund för karteringen
i allmänhet. Jag anser derföre Utskottets förslag vara nyttigt
och väl behöfligt. Man finge möjligtvis litet besvär att skaffa taxeringsbevis,
men detta besvär skulle många gånger uppvägas af fördelen att
få bort den nu rådande olyckliga ovissheten bland domarn e om den karteringsgrund,
som i hvarje fall skall tillämpas.

.Tåg för min del yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Almquist: Herr Grefve Sparre har yttrat, att mitt förra

anförande i frågan gåfve stöd för hans åsigt, att Utskottets förslag vore
orimligt. Jag beklagar på det högsta, att jag så otydligt framfört mina
och Utskottets tankar. Jag borde väl derföre ånyo upprepa hvad jag
sagt och söka göra det klarare, men jag anser mig knappt berättigad att
med ett sådant återupprepande upptaga Kammarens tid. Grefve Sparre
stöder sin åsigt hufvudsakligen derpå, att åtskilliga omständigheter kunna
göra, att egendomar måste säljas under taxeringsvärdet, såsom att egaren
sjelf bidragit till att taxeringsvärdet blifvit för högt beräknadt eller att
en egendom efter taxeringsvärdets åsättande sjunkit i värde till följd af
olyckshändelser eller andra orsaker. Jag ber att med afseende härpå
få göra några anmärkningar. Om fastighetsvärdet sjunker, lär väl vanligen
dertill förefinnas giltig anledning; och bevillningsstadgan medgifver,
med afseende på möjligheten att sådant kan inträffa, icke allenast att
taxeringsvärdet må i alla händelsei'' hvart tredje år jemkas, utan äfven
att sådant oftare må ske, om en egendoms värde till följd af särskilda
anledningar märkligen förändrats. Jag kan icke föreställa mig, att taxeringsvärdet
i allmänhet är för högt. För ett eller annat tiotal år sedan
var väl ej ovanligt, att fastighetsegarne sjelfve sökte uppdrifva egendomarnes
taxeringsvärde. Två orsaker förefunnos dertill. Dels började hypoteksföreningarne
sin verksamhet och man ansåg särdeles fördelaktigt att
hos dem erhålla de högsta lånebelopp hvartill egendomens taxeringsvärde
kunde berättiga, hvarför egarnes egna intressen voro nära förbundna med
de höga taxeringsvärdena. Dels inträffade något sednare den period,
då alla menniskor ville spekulera på affärer med jordegendomar, och
då voro alla säljare intresserade af att taxeringsvärdena skulle vara så höga
som möjligt, på det att stöd deraf kunde hemtas för de öfverdrifna for -

506

Den 16 Mars, e. m.

dringar man då satte på sin egendom. Jag tror emellertid att numera
mycket lugnare och jernnare förhållanden in träd t såväl i afseende på anUtande
af fastighetskrediten som i afseende på jordköpsspekulationer,
och att mindre olikheter mellan taxeringsvärde och verkligt värde aro
att befara. Den särskilda svårighet, Grefve Sparre påpekat för det fall,
att en fabrik förstördes af eldsvåda, kunde väl inträffa, om dylik egendom
såldes omedelbart efter en sådan händelse. Men detta sker sannolikt
icke, och jag tager för gifvet, att köparen i allt fall väntar att söka lagfart,
till dess nästa taxering blifvit verkställd, då taxeringsvärdet naturligtvis
nedsättes. Jag tror sålunda, att de af siste talaren fruktade olägenheter
i sjelfva verket icke äro särdeles stora, hvaremot jag anser Utskottets
förslag vara nyttigt, till förekommande deraf att köpare genom
fingerade köpeskillingsbelopp söka undandraga staten en del åt densamma
lagligen tillkommande stämpelpappersafgift och dessutom vidi tillämpningen
lända till enkelhet och reda.

Friherre Fock: Det är måhända redan tillräckligt taladt i denna

fråga, och jag borde kanske afstå från ordet, isynnerhet då det kan vara
äfventyrligt nog att inlåta sig i diskussion öfver ett ämne af denna art,
sedan det blifvit behandladt af framstående juridiska förmågor inom Kammaren.
Men jag kan icke underlåta att fästa uppmärksamhet vid ett par
omständigheter. Utskottet har sökt åstadkomma enkelhet oeh reda i ett
afseende, der oreda och osäkerhet för närvarande råda. Man har mot
Utskottets förslag hufvudsakligen invändt, att det skulle leda till obillighet
att lägga taxeringsvärdet till grund för stämpelpappers beläggningen, i de
fall der nämnda värde öfverstege köpeskillingen och följaktligen med sannolikhet
äfven det verkliga värdet. Men efter denna grund beräknas redan
för närvarande stämpeln, så ofta jemte köpeskillingen vissa förmåner och
beting blifvit utfästa, samt köpeskillingen icke öfverstiger taxeringsvärdet.
För öfrigt synes mig icke vara stort skäl att skona dessa orimliga taxeringsvärden,
som icke stå i något förhållande till de verkliga värdena;
och hvilka ofta tillkommit för erhållande af större lån än som svarar mot
verkliga värden.

Särskilt har man fäst uppmärksamhet derpå, att, om en nedbrunnen
fabrik säljes, vore obilligt att fordra kartering efter det före eldsvådan
egendomen åsätta taxeringsvärde. Jag känner intet sätt att sälja eu fabrik,
som totalt brunnit upp. Det finnes ju ingenting qval- att sälja. Jag kan
icke se, att detta exempel på något sätt bevisar orimligheten af Utskottets
förslag. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr P. Olsson från Helsingborg: För min del tror jag, att Ut skottets

förslag bär åtskilliga skäl för sig. De af den siste talaien gjoida
anmärkningar tror jag, att man måste anse träffa mera exceptionela förhållanden.
Jag tror, att man i allmänhet måste antaga taxeringsvärdet
vara ett riktigare uttryck af det verkliga värdet än deri i köpeafhandlingarne
utsatta köpesumma, hvarföre jag också föreställer mig, att sanning
och rättvisa häst skulle ses till godo genom att man läte kartan beräknas
efter taxeringsvärdet. Det är äfven en annan omständighet, jag önskar
fästa uppmärksamhet vid. Numera inträffar ofta, att egendomar säljas

Ilen 16 Alars, e. in.

007

med inventarier, utan att dock dessa inventarier närmare specificeras eller
bestämmas till värde. Då är svårt att veta, huru hög köpeskillingen för
sjelfva fastigheten skall anses vara, och tillfälle lemnas att uppskatta inventarierna
högre än skäligt är. Om åter fastighetens taxeringsvärde enligt
lag skulle läggas till grund för stämpelberäkningen, blefve likgiltigt,
hvad inventarierna vid ett sådant köp ansåges värda. I synnerhet af denna
anledning och då de af Grefve Sparre anförda exempel måste anses beröra
exceptionela och icke normala förhållanden, tror jag att Utskottets
förslag har skäl för sig; och jag yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan.

Herr Gustafsson: Om det förhåller sig så som Grefve Sparre
uppgifvit, att den ifrågavarande punkten blifvit af förbiseende godkänd
utaf Första Kammaren, så behöfva vi dock ej frukta, att denna Kammares
beslut, det må nu blifva bifall eller afslag, skall komma att grunda
sig på misstag; derför har Herr Grefven sörjt och vi böra hålla honom
räkning härför. Men jag kan ej instämma uti den af honom uttalade åsigt.
Jag anser tvärtom Utskottets förslag i denna punkt vara särdeles välbetänkt
och af behofvet högeligen påkalladt. De fleste af oss hafva nog
kommit underfund med, huru det icke så sällan inträffar, att en annan,
eu lägre köpeskilling än den öfverenskomna utsättes i köpebrefvet för
att derigenom beröfva staten eu del af det staten tillkommande stämpelpapper.
Den närmast föregående talaren bär redan uppgifvit, att, då
fastighet med inventarier säljes, dessa sednare upptagas till ett vida högre
och den förra till en vida lägre köpeskilling än hvad som varit betingadt,
endast för att undslippa en del af stämpelpappersbeloppet. Men äfven
då fastigheter säljas utan inventarier, egen ofta ett svekfullt förfaringssätt
härutinnan rum. Så har jag mig t. ex. bekant, att, när köpare vid köpetillfället
betalt eu del af köpeskillingen kontant, man i köpebrefvet upptagit
såsom, köpeskilling endast det resterande beloppet. Sådant är naturligtvis
i hög grad orätt, och ett förslag, hvarigenom detta svekfulla förfaringssätt
i viss män förhindras, bör derföre, enligt mitt förmenande,
långt ifrån att undertryckas, tvärtom med tacksamhet emottagas. Det nu
föreliggande förslaget är af sådan beskaffenhet, och jag anser mig derföre
böra understödja detsamma. Jag har icke heller hört något giltigt skäl
åberopas deremot. Herr Grefve Sparre har, för såvidt jag kunnat uppfatta
hans yttranden, icke anfört mera än en enda omständighet, som
skulle tala deremot, den nemligen att en köpare, som inköpt en fastighet
till ett pris, motsvarande dess verkliga, men betydligt understigande dess
taxeringsvärde, hvilket en förutvarande, i penningebehof stadd egare lyckats
uppdrifva oskäligt högt endast för att derigenom kunna förskaffa sig
stora lån, skulle, om det nu föreliggande förslaget blefve lag, vara skyldig
erlägga stämpladt papper efter det å fastigheten satta orimligt höga taxeringsvärdet.
Men denna omständighet synes mig vara af ingen betydelse,
ty Herr Grefven, liksom hvilken annan förståndig person som helst, lärer
väl vid inköp af fastigheter taga i beräkning lagfartskostnaderna och afdraga
dessa å den köpeskilling, han anser sig kunna erlägga.

På grund af livad jag sålunda anfört, får jag vördsamt yrka bifall
till den nu föredragna punkten.

Herr Grefve Sparre: De värde Herrar, som behagat svara på mitt
sista yttrande i ämnet, synas icke hafva reda på hithörande författningar,
och det hör visst icke mycket förundra mig, ty författningarne äro
vidlyftiga, och man kan icke af hvar och en begära fullständig kännedom
om desamma. Jag måste emellertid meddela, att det var ett komplett
misstag af den ärade talaren från Skåne, då han sade, att köpeafhandlingar
om fabriker icke beläggas med karta. Om han läst gällande förordning
om stämpelpappersförordningen, skulle han hafva funnit, att det
deruti heter: “Köpe, bytes- och gåfvobref samt testamentariska förord nanden

om fast egendom å landet och i städerna, bruk och manufakturverk:
smiden och smidesrättigheter, frälseräntor, fabriker eller andra inrättningar,
med hvad mera som under eganderätt föryttras och vid domstolarne
uppbjudes, belägges med stämpel" o. s. v. Här står ju tydligt,
att köpebref om fabriker karteras.

Det är ingen konst att tala i saker, som man icke har det ringaste
reda på, men det är alls icke upplysande.

Den ärade representanten från Norrland har sagt, att det gör ingenting,
om taxeringsvärdet å eu inköpt fastighet är för högt, emedan man
kan vänta att lagfara med köpet, till dess taxeringsvärdet hunnit nedsättas.
Men det är farligt att vänta med lagfart, ty lagen säger, att
den, som dröjer, skall af allmänna åklagaren åtalas och bötfällas. Man
skulle då dröja endast för att få ytterligare på ryggen utom tvånget att
få betala en orimligt hög stämpel.

Slutligen har den siste talaren sagt, att det icke vore skäl att skona
de orimligt höga taxeringsvärdena. Må vara! Men det skulle måhända
vara skäl att skona fastighetsköparne eller de fattiga arfvingarne till
en person, vid hvars död den efterlemnade egendomen måste säljas; ty
stumpelpappersafgiftcn bekostas till hälften af säljarne. Det må vara sant,
att förordningen om stämpelpappersafgiften i sitt nuvarande skick icke
är fullständig; och om frågan icke redan vore afgjord inom Första Kammaren,
skulle jag för min del påyrka återremiss. Men under nuvarande
förhållande skulle resultatet af eu återremiss icke blifva annat, än att
Bevillnings-Utskottet skulle svara: som Första Kammaren beslutat i ämnet,
återlemnas betänkandet i oförändradt skick.

Det finnes efter mitt förmenande icke någon annan rimlig grund
för stämpelbeläggning af köpeafhandlingar om fastighet än köpeskillingen,
ty taxeringsvärdet, som man påstått vara en bättre grund, kan af
så många anledningar behöfva nedsättas. Jag har redan påpekat det
fall, då eu fabrik förstöres af eldsvåda. Jag kan ytterligare påminna om
sådana omständigheter, som att skogen å en fastighet kan afverka^ eller
blifva förstörd af skogseld, jorden vanhäfdas eller husen förfalla al rota.
Många sådana anledningar finnas dertill, att hvarje taxeringsvärde blir
ett opålitligt uttryck för egendomens rätta värde. Vi böra komma ihåg,
att, då nya taxeringsförordningen började tillämpas, visade sig en allmän
benägenhet att uppdrifva taxeringsvärdena. I åtskilliga orter äro väl
följderna häraf numera någorlunda rättade, men i andra orter äro taxeringsvärdena
ännu betydligt högre än verkliga värdena. De verkliga
värdena äro dessutom, såsom jag redan antydt, så ytterst beroende åt
konjunkturer. Under eu kris för icke så länge sedan stod bomullen så

Den 16 Mars, e, m.

509

högt, att eu mängd bomullsspinneriers verksamhet måste upphöra. Naturligtvis
var under sådana förhållanden försäljningsvärdet af dylika
fabriker särdeles lågt. Om ett bomullsspinneri under sådana konjunkturer
hlefve såldt, icke kunde taxeringskomité!! genast vara framme och
nedsätta taxeringsvärdet, utan köparen hlefve helt visst nödgad betala
stämpel, beräknad efter det gamla taxeringsvärdet, derest taxeringsvärde
i allmänhet skulle vara grunden för stämpelbeläggningen. Jag tror
att jag anfört så många exempel på orimligheter, att dertill det äf Utskottet
föreslagna stadgande skulle leda, det endast vore missbruk
af tiden att uppräkna ännu flera.

Herr Hylander: Då jag inom Utskottet bidragit till det slut, hvari
Utskottet stannat, anser äfven jag mig böra framhålla några skäl för
detta slut. Jag bär icke förbisett, att, såsom Grefve Sparre antydt, någon
orättvisa ibland kan följa af att beräkna stämpeln å köpebref efter taxeringsvärde.
Men under nuvarande förhållanden undandrages staten större
belopp kartemedel än billigt är. Herr Olsson från Helsingborg har omtalat
ett sätt, hvarpå köpare veta att orättmätigt minska stämpelafgiften,
och motionären har med handlingar visat, huru i ett fall köpeskillingen
för eu fastighet taxerad till 1,795,410 R:dr i köpebrefvet upptagits till
ett belopp af allenast 100,000 Rall-, som utgjorde det belopp köpeskillingen
öfversteg de uti egendomen befintliga inteckningar. Sådant sker för att
undandraga staten kartemedel. Sådant slags försnillning bör ej få insmyga
sig. Exemplet smittar, och vi höra akta oss att få dylikt ofog
infördt såsom vana. Staten skulle derigenom gå miste om betydliga inkomster.
Af nu anförda skäl har jag gifvit min röst för Utskottets förslag
och yrkar fortfarande bifall till detsamma.

Herr Ola Lasson: I olikhet med föregående talaren har jag icke
kunnat instämma i Utskottets förslag. Jag föreställer mig, att ett fasligt
trakasseri skulle vållas allmänheten genom detta här föreslagna stadgandet.
För att få uppbud skulle en köpare vara nödgad att komma till domstolen
med köpebref i den ena och taxeringsbevis i den andra handen.
Vi skola komma ihåg huru många fastighetsköp, som årligen afslutas i
landet, jag tror man kan räkna dem till milliontal. Och hvart taxeringsbevis
kostar en riksdaler. Jag har väl hört, att vid somliga domstolar
skattesedlar få gälla som bevis om taxeringsvärde; men det gäller icke i
min ort. Der får man icke låna 100 R:dr i banken utan taxeringsbevis,
och att komma till häradsrätten med skattesedlar det duger icke alls.
På dessa skäl måste jag motsätta mig Utskottets förslag.

Herr Uhr har väckt motion om förhöjning af häradsskrifvarnes löner.
Det nu föreslagna stadgandet vore just ett sätt att höja dessa, ty om
kartering af köpebref sker till belopp af eu million riksdaler, så skulle
häradsskrifvarne, som utfärda taxeringsbevisen, vinna en och en half million.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Det vore mycket förmätet af mig,
om jag ville jemföra min kunskap i detta ämne med den ärade ordförandens
i Lag-Utskottet. Men det må förlåtas mig, om jag har en liten

510

Den 16 Mars, e. ni.

smula förmätenhet deri, att jag oaktadt lians anmärkningar vågar påstå,
att jag begriper hvad jag säger. Jag hade sagt att endast fastigheter och
således icke fabriker uppbjudas. Ordföranden i Lag-Utskottet menade, att
detta yttrande vore en följd deraf, att jag icke läst gällande förordning
om stämpelpappersafgiften; och för att gendrifva mitt påstående uppläste
han ett stycke ur förordningen. Han skulle väl dock sjelf kunna
upplysa, om verkligen fabriker såsom sådana vid domstolarne uppbjudas.
Till min kännedom har sådant verkligen icke kommit. Möjligen lagfaras
fabriker, som äro inrättade uti hus i städerna, i följd med husen, men i
egenskap af blott fabriker äro de icke underkastade lagfart.

Den siste talaren gjorde en högst besynnerlig beräkning. Han säde,
att, om stämpelbeläggning skedde för eu million riksdaler, så skulle häradsskrifvarne
på utfärdande af taxeringsbevis, som blefve nödiga för erhållande
af lagfart å de karterade köpebrefven, vinna en och en half million
riksdaler. Denna beräkning förstår jag alldeles icke. Dessutom kan
jag icke tro, att käradsskrifvarne skulle kunna tillskansa sig någon vinst,
ty domarne hage val låta sig nöja med skattesedlar, hvilka upptaga fastigheternas
taxeringsvärden.

De åberopade hindren för bifall till Utskottets förslag synas mig
derföre vara af särdeles obetydlig beskaffenhet. I allt fall bör man våga
de olägenheter, som nu finnas mot dem, som genom den föreslagna förändringen
kunde uppkomma; och de nu befintliga äro mycket större.
Enligt Utskottets förslag skulle åtminstone enkelhet och reda blifva införda
i denna sak. Under nuvarande osäkerhet händer ofta, att domaren,
för att icke blottställa sig för åtal af advokatfiskal, gör högre stämpelbeläggning,
än skäligen kunde fordras.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.

Herr Ola Lasson; Jag får bedja om ursäkt, att jag än eu gång
tager till ordet i denna fråga, men det sker med anledning deraf, att
förre talaren syntes hafva missförstått min mening, då jag talade om huru
häradsskrifvarne skulle skörda vinst af den föreslagna förändringen i förordningen
om stämpelpappersafgiften. Min mening var att saga, att, om
staten finge inkomst af en och en half million af karterade köpebref, så
skulle häradsskrifvarne på samma gång i lösen för erforderliga taxeringsbevis
erhålla en million, och det tror jag icke innebära en öfverdrifven
beräkning. Jag tror också, att domarne aldrig skulle låta sig nöja med
skattesedlar utan fordra taxeringsbevis. Jag yrkar fortfarande utslag å
Utskottets hemställan.

Herr O. B. Olsson; Jag kan icke förena mig i förre talarens räknesätt.
Han syntes mig vilja påstå, att en och en halt million fastighetsköp
skulle ske hvarje år i landet. Detta måste vara alldeles omöjligt.
Och i allt fall kan jag icke förstå den beräkningen, att häradsskrifvarne
under sådan förutsättning skulle vinna en million riksdaler.

En föregående talare anmärkte, att, då inventarier säljas jemte fastighet,
är svårt att utröna, huru stor del af köpeskillingen, som bör anses
motsvara fastigheten. Denna anmärkning har enligt min tanke sin
fulla riktighet.

Den 16 Mars. e. in.

511

Jag vill fästa uppmärksamhet vid ett annat förhållande. Hot händer
ofta vid fastighetsköp, i synnerhet om föräldrar sälja till barn, att köpeskillingen
af ekonomiska skäl beräknas långt under fastighetens värde. Det
vore orätt att kartera efter en sådan köpeskilling. Jag yrkar bifall
till Utskottets förslag.

Herr Ola Lasson: Jag sade icke, att eu och en half million fastighetsköp
skedde om året, utan att, om en och en half million fastighetsköp
skedde, så skulle häradsskrifvarne vinna en million riksdaler på utfärdande
af taxeringsbevis. Jag fäster mig icke vid, om fastighetsköpen
äro ett eller annat tusen- eller hundratusental derå eller färre; jag menar
blott, att hvarje fastighetsköp skulle bereda vederbörande häradsskrifvare
eu inkomst.

Herr A. P. Andersson: Jag är tacksam för den mångsidiga ut redning

denna fråga fått. Mig synes vara rättvisast att taxeringsvärdet
lägges till grund för stämpelbeläggniugen, och jag tror icke, att köpare
skola blifva särdeles lidande derpå, då de vid köpeskillingens bestämmande
kunna taga i beräkning och göra afdrag för hvad kartan å köpebrefvet
kommer att kosta. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Grefve Sparre: Jag vill i anledning af Herr Sven Nilssons från
Österslöf sista yttrande anmärka, att det i författningen uttryckligen står,
att fabriker uppbjudas; och Herrarne hafva sig säkert bekant, att alla sålda
fastigheter uppbjudas. Såvida fabriker äro fast egendom, måste de följaktligen
uppbjudas.

Med anledning af hvad Herr Ola liosson Olsson yttrat angående köpebref,
deri jemte kontant köpeskilling uudantagsförmåner betingats, får jag
villigt medgifva, att ett nytt stadgande om kartering af sådana köpebref
med fästadt afseende å undantags förmånernas värde kunde vara behöfligt;
men att, derföre att brister finnas i gällande lag, upphäfva den till principen
och införa eu orimlig princip i stället, kan jag icke gilla.

Man har nyss hviskat mig i örat, att för icke längesedan en fabrik,
taxeringsvärderad till 300,000 R:dr, sålts för 120,000 R:dr. Icke hade
det väl vai’it rimligt att fordra köpebrefvets beläggande med stämpel efter

300.000 R:dr.

Man har under diskussionen yttrat, att köpare kunna vid aftalet om
köpeskillingen taga den högre stämpelafgiften i betraktande, men derigenom
nedpressas de redan förut tillräckligt låga fastighetsprisen. Vilja vi
också ställa så till, att taxeringskomitéerna af fruktan för den höga stämpelafgiften
börja i möjligaste män sänka taxeringsvärdena, så vinner staten
ingenting på denna förändring. Eu representant från Wermland har
berättat mig, att i denna landsort ett hemman taxeringsvärderadt till

9.000 R:dr såldes för 400 R:dr. Skulle nu köparen tagit i betraktande,
att karta skolat betalas efter 9,000 R:dr, så hade köpeskillingen måst
ytterligare nedsättas.

Till förekommande åt missbruk, må vi stadga ansvarsbestämmelser
för dem, som svikligen undandraga staten dess inkomster, men Jcke införa
orimliga grunder för stämpelafgiftens beräknande.

512

Den 16 Mars, e. in.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställde Herr Talmannen,
enligt de yrkanden som förekommit, propositioner såväl på bifall till Utskottets
hemställan som jemväl på afslag derå. Då Herr Talmannen
fann den förra propositionen med öfvervägande ja besvarad, begärdes
votering, hvilken företogs enligt en så lydande proposition:

Den, som bifaller det af Bevillnings-Utskottet å 4:de sidan af dess
betänkande N:o 5 framställda förslag till ändring i stämpelpappersförordningen,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande förslag af Kammaren afs
laget.

Omröstningen utföll med 103 ja mot 43 nej. Kammaren hade alltså
bifallit Utskottets hemställan.

Utåfcottets slutliga hemställan (å 5:te sidan af betänkandet).

Herr Anders Persson yttrade: Herr Talman! Mine Herrar! Vid
denna sena timma torde det icke vara möjligt att åstadkomma ett annat
resultat i denna punkt än det, hvartill Utskottet kommit. Då emellertid
Utskottets skäl för afstyrkande af bifall till min motion icke för mig äro
öfvertygande, tillåter jag mig med anledning deraf yttra några ord.

Till en början säger Utskottet, att stämpelafgifter å intecknade skuldebref
är att anse såsom ersättning för den ökade säkerhet, som genom inteckningens
meddelande åt en sådan handling förlänas, och att denna
stämpelskatt står i full öfverensstämmelse med den å, bland annat, köpebref.
För min del kan jag icke finna, att jemförelsen emellan köpebref
och skuldebref är fullt exakt. Innehafvaren af ett köpebref är tillförsäkrad
eganderätten till det köpta fånget, då deremot ett intecknadt
skuldebref endast är att anse såsom ett vanligt aftärspapper; ty praxis
är, att den, som utfärdat skuldebrefvet, först sedan inteckningsåtgärden
blifvit verkställd, vänder sig till kapitalisten med anhållan om dokumentets
belåning. Vare sig således, att'' skuldebrefvet blifver belånadt eller
icke, är eu afgift till staten för detta värdepapper på förhand erlagd.

Vidare säger Utskottet, i fråga om min i motionen uttalade åsigt, att
stämpelafgiften å skuldebref skulle innebära eu dubbel beskattning, att
stadgandet härom är alldeles enahanda med föreskriften om stämpelpappersafgifts
erläggande för andra handlingar, såsom t. ex. derutinnan att
egaren af eu fastighet jemväl får erlägga bevillning till staten för inkomsten
af egendomen, likasom att t. ex. innehafvaren af t. ex. en fullmakt
får betala bevillning för sin löneinkomst. Jag tror ej heller att denna
jemförelse håller streck. Stämpelafgifterna för köpebref och fullmakter
motsvara onekligen hvarandra, emedan de betrygga egande- och innehaf varerätten -

Den 16 Mars, c. m.

518

varerätten; moll den omständigheten, att köparen af en egendom och
innehafvare!! af en fullmakt dessutom få betala bevillning, den förre för
fastigheten och den sednare för inkomsten, träffar ju äfven in på den
som i fastighet nedlagt lånta kapital, enär han får erlägga bevillning
för egendomen, eller den rörelse han deri idkar, äfven för de lånta
medel han deri nedlagt.

Stämpelafgiften för skuldebref är dessutom så mycket mera orättvis,
som den icke drabbar den förmögne, icke långifvaren, utan låntagaren,
och, hvad värre är, endast den låntagare, som nödgas för uppehållandet
af sin kredit pantsätta sin fastighet; ty som man vet äro andra
skuldebref, som icke undergå inteckningsåtgärd, från stämpelafgift fria,
då de nemligen icke blifva föremål för exekutiva åtgärder.

Jag kan, såsom nämndt är, icke anse intecknade skuldebref för aunat
än vanliga affärspapper, och således ej heller inse hvarföre de, framför
andra sådana, såsom t. ex. obligationer eller aktiebref, skola vara
underkastade charta sigillata-afgift; men då jag, som jag i början af mitt
anförande nämnde, icke tror mig hafva utsigt vinna ändring i Utskottets
förslag, anser jag mig ej nu böra gorå något yrkande. Jag vill åtminstone
först se om min framställning vinner något understöd.

Herr Ola Jönsson: Utskottet har väl rätt deri, att inteckningen

meddelar ökad säkerhet för skuldebrefvet, men hvem kommer denna ökade
säkerhet till godo? Jo, långifvaren, som följaktligen derför borde vidkännas
stämpelafgiften, men nu är förhållandet omvändt, ty den som behöfver
låna penningar, får på egen bekostnad ombesörja inteckningens
erhållande och betala alla dermed förenade kostnader. Låneinrättningar
och banker utlemna icke några lån förr än lånehandlingarne äro i komplett
skick. Det kan ej förnekas, att detta innebär en dubbel beskattning,
och det är hårdt att tvinga den, som har minst råd, till en sådan
utgift. Då motionären icke framställt något yrkande, vill jag ej heller
göra det, utan slutar med att förklara, att jag anser motionen i hög grad
förtjena bifall.

Efter dessa yttranden bifölls Utskottets hemställan.

§ 9-

Föredrogs Banko-Utskottets memorial N;o 9, i fråga om vidtagande
af vissa förändringar uti inredningen af norra bankohuset.

Härvid yttrade:

Herr We dberg: Då det icke är min mening att yrka afslag på

Utskottets framställning, kan det möjligen anses både obehöflig! och obehörigt,
att jag nu begärt ordet. Jag har dock trott mig böra begagna
detta tillfälle för att uttala min öfvertygelse derom, att de för Riksbanken
nu upplåtna byggnader äro för ändamålet högst otjenliga och att detta
lappsystem att genom partiela förändringar af lokalerna söka undanrödja

Riksd. Prot. 1872. 2 A/d. 2 Band. 33

514

Den 16 Mars, e. m.

Tigga olägenheter egentligen borde helt och hållet öfvergifvas. Det synes
mig också framgå af innehållet i nu föreliggande betänkande, att Utskottet
borde komma till något helt annat än den nu föreslagna lilla förändringen.
Utskottet yttrar nemligen i de första raderna af betänkandet,
att “under de sedan derå år tillbaka fortgående förändringar uti anordningarne
beträffande Riksbankens rörelse, Indika afsett att lämpa denna
rörelse efter nutidens förhållanden, allt mera visat sig, att de byggnader,
Indika hittills för Riksbanken begagnats, äro för ändamålet alldeles otjenliga.
“ Litet längre ned säger Utskottet, att “belägenheten af de nuvarande
bankbyggnaderna i sydöstra delen af staden redan nu måste anses
olämplig*1, hvarjemte Utskottet vidare tillägger: “Vid sådant förhållande
skulle Riksbanken, om den qvarhlifver uti den stadsdel, der dess nuvarande
lokal är belägen, otvifvelaktigt gå miste om en stor del af rörelsen,
hvilken naturligtvis för beqvämlighetens skull gerna väljer den bankinrättning,
som ligger närmast och i öfrigt erbjuder de största fördelarne;
och det har fördenskull synts Utskottet vara af stor vigt att för Riksbanken
kunde erhållas eu annan plats, belägen mera centralt för den
större affärsrörelsen.11

.lag instämmer till alla delar i hvad här blifvit yttradt, och det som
förvånar mig är, att Utskottet i följd deraf icke framlagt förslag om uppförande
af ett nytt bankohus, hvartill just den närvarande tidpunkten
enligt min tanke varit lämplig derför, att statsverkets nuvarande tillgångar
icke synas kräfva bankovinstens användande för statens behof. Det
torde icke böra förbises, att ju längre man dröjer med anskaffandet af eu
annan och bättre lokal för Riksbanken, desto större blir bankens förlust
i följd af minskad rörelse. Utskottet uppgifver visserligen att svårigheten
att utan alltför öfverdrifna kostnader erhålla eu sådan (mera centralt belägen)
plats har, vid redan härutinnan gjorda undersökningar, visat sig
stor.11 Jag vill härvid erinra, att denna svårighet sannolikt ökas, ju längre
man dröjer, och att för detta ändamål lämpliga bygguadsplatser icke
kunna antagas falla i pris med åren utan snarare tvärtom. Utskottet har
föreställt sig, att i sammanhang med den reglering af Helgeandsholmen
och det uppförande i eu framtid på denna plats af nytt hus för Riksdagen,
hvarom förslag vid innevarande riksdag blifvit väckt, skulle antingen
der kunna erhållas plats för bankbyggnad eller ock, genom utbytande af
det nuvarande riksdagshuset mot någon till annat offentligt ändamål upplåten
statens egendom, som lemnade erforderligt utrymme och vore för
bankens behof väl belägen, tillfälle yppas för Riksbanken att mot godtgörelse
till staten öfvertaga och använda sistnämnda egendom till uppförande
af ny bankbyggnad, och detta är visserligen eu vacker tanke, men
densammas förverkligande är dock efter mitt förmenande så långt aflägset-,
att det enligt min tanke icke vore med bankens fördel förenligt att
vänta så länge.

Jag inledde mitt anförande med att yttra, att jag icke vill motsätta
mig ett bifall till nu ifrågavarande förslag, emedan jag tror mig kunna
instämma i Utskottets yttrande, att de nu föreslagna förändringarne, för
hvilkas utförande kostnaderna beräknats till 14,898 R:dr 90 öre, äfven
om de nuvarande banklokalerna framdeles komme att utbytas mot andra,
likväl vore af nytta; så, ehuru jag icke vill framställa något yrkande,

Den lö Mars, e. in. 5jr}

önskäclc jag dock, att såväl någon af Banko-Utskottets ledamöter som de
åt Kammarens ledamöter, hvilka tillika äro bankofullmäktige, måtte yttra
sig med anledning af hvad jag tagit mig friheten anföra i denna fråga
innan Kammaren fattar sitt beslut, och skulle jag för min del anse det
viira önskligt om Utskottet redan under denna riksdag ville inkomma med
förslag till förberedande åtgärder för att snart få ett nytt ändamålsenligt
banko lins på en för rörelsen mera lämplig plats än den nuvarande.

Herr Ola Månsson: Jag medgifver, att den siste talaren har rätt
deri, att Utskottets motivering, jemföra med det slut, hvartill Utskottet
kommit, ser något besynnerlig ut. För min del har jag i allo biträdt
Utskottets hemställan om bemyndigande för bankofullmäktige att låta
ombygga störa. trappuppgången i nuvarande norra bankohuset. Het är
verkligen af vigt för Riksbanken att en sådan förändring vidtages, och
kostnaderna derför äro icke större än att de, äfven om bankohuset skulle
komma att flyttas, fullt ersättas genom den ökade beqvämlighet som för
Riksbankens inre förvaltning och bankbesökande derigenom vinnes. Utskottets
motivering har jag deremot icke kunnat fullt gilla. Utskottet
bai, enligt min tanke, allt för mycket uttalat sig mot den nuvarande lokalen
och om nödvändigheten att flytta banken till en annan plats. Det
kan dröja flera år innan man blir förvissad om den lämpligaste platsen
for ett nytt bankohus, och ett sådant uttalande, som nu skett i Utskottets
motivering kan möjligen stegra prisen på de platser, som kunna komma
i tinga. Utskottet har sagt, att den större affärsrörelsen i hufvudstaden
sannolikt efter hand kommer att draga sig alltmera mot norr. Hetta kan
■val hända, men man kau icke beräkna huru långt den kan komma att
sträcka sig. Den lämpligaste platsen för ett nytt bankohus blir då mått
and a på norr, kanske på Helgeandsholmen. Detta kan man dock ännu
icke hafva klart för sig, och jag tror derföre att Utskottet icke bort så
positivt derom nu uttala sig.

Herr P. Olsson från Helsingborg: Hen förste ärade talaren uttalade
sitt missnöje deröfver, att Utskottet icke nu framlagt förslag till upplöjande
åt nytt bankohus. Jag ber att i anledning deraf få meddela några
upplysningar om, huru frågan om ett tilltänkt nytt hus för Riksbanken
behandlats i Utskottet. Jag tror mig kunna säga, att i denna fråga
val it inom Utskottet blott en mening, nemligen, den, att det vore högeligen.
af nöden för Riksbanken att erhålla andra lokaler än de af banken
hittills begagnade, men Utskottet tiar jemväl lika enhälligt ansett, att
platsen för de nuvarande bankbyggnaderna är högst olämplig för uppfödande
derå al ett nytt bankohus, och att ett annat, mera centralt läge
001 de sökas, så att genom sjellva läget icke lädes något hinder i vägen
för den för Riksbanken naturliga rörelsen. Utskottet har också i följd af
ett utaf bankofullmäktige uppgjordt förslag tagit frågan om uppförande
af Bytt bankohus i öfvervägande. Detta förslag gick ut på ombyggande
af det södra bankohuset på dess nuvarande plats. Då emellertid Utskottet
fann bankens nuvarande läge mindre lämpligt, och det visade sig att stora
svårigheter mötte för att utan allt för öfverdrifna kostnader erhålla en
annan plats, samt dertill kom möjligheten att inom icke så många år få

51tf

Den 16 Mars, e. m.

en för banken lämplig och ändamålsenlig lokal, ansåg Utskottet, det vara
bättre att uppskjuta frågan om uppförande af ett nytt bankohus ett eller
annat år, än att nu nedlägga kostnader på de nuvarande bankbyggnadernas
ombyggnad. Orsaken dertill att Utskottet nu icke framlagt något
förslag i förutnämnda afseende för Riksdagen får således icke sökas i någon
liknöjdhet från Utskottets sida för denna så vigtiga angelägenhet,
utan härflyter af de omständigheter jag nu haft äran antyda.

Beträffande nu Utskottets hemställan om bemyndigande för bankofullmäktige
att redan under innevarande års sommar låta ombygga störa
trappgången i nuvarande norra eller sä kallade nya bankohuset, så är det
tydligt att, i händelse Riksdagen nu beslöte uppförande af ett nytt bankohus,
detta icke kunde blifva färdigt förr än om några år, och Utskottet
har derföre trott, att den af bankofullmäktige föreslagna och af Utskottet
tillstyrkta förändringen i inredningen skulle under den tid, som åtginge
för byggandet, af ett nytt bankohus, fullt ersätta kostnaden, ej_ blott med
afseende på den större beqvämligheten för allmänheten utan äfven i fråga
om hankens inre förvaltning.

Jag har blott velat lemna dessa upplysningar på det att Kammaren
icke måtte tro, att Utskottet förbisett vigten och nyttan af bättre lokaler
för Riksbanken än den nuvarande.

Herr Hus tält'' Jonsson: I likhet med den förste ärade talaren ansåg
äfven jag, att den nu föreslagna förändringen af stora trappgången i norra
bankohuset vore obehöflig, då man ändock är inom kort. tid nödsakad att
antingen ombygga de åt Riksbanken nu upplåtna lokalerna eller ock uppföra
ett nytt bankohus på en annan, mera lämplig plats. Under den tid,
denna fråga omständligt behandlades i Utskottet, gjorde man sig dock underrättad
derom att en ombyggning af trappan vore oumbärlig. Särskilda
omständigheter i afseende på de nuvarande expeditionslokalernas läge göra,
att det nu icke är möjligt att utan den föreslagna förändringen erhålla
det utrymme, som för en bättre skötsel af bankens angelägenheter erfordras.
Med afseende på de stora svårigheter, som mött för att nu anskaffa
mera lämpliga lokaler för Riksbanken och i betraktande åt den nytta,
som de föreslagna förändringarne i inredningen åt norra bankohuset otvifvelaktigt
skulle medföra, har Utskottet icke tvekat att tillstyrka ifrågavarande,
af bankofullmäktige derom uppgjorda förslag, och jag bär för
min del icke heller ansett riktigt att afpruta något på det belopp åt inemot 15,

000 R:dr, hvartill kostnaden beräknats. Då intet yrkande blifvit gjordt,
har jag endast med anledning af den förste ärade talarens önskan ansett
mig böra gifva tillkänna, huru med saken sig förhåller.

Herr Dufva: Anledningen dertill att Utskottet nu icke framkom mit

med något förslag om uppförande af nytt hus för Riksbanken bär al
en föregående talare blifvit vidrörd. 1 afseende åter på Utskottets ifrågavarande
hemställan ber jag att få tillägga några upplysningar. Det torde
tilläfventyrs förefalla mången besynnerligt, att en ombyggnad af störa
trappuppgången i nuvarande norra bankohuset är af någon större vigt
och betydelse, och jag får då fästa uppmärksamheten på det förhållande,
som icke är för Kammarens ledamöter obekant, att tjenstgöringslokalerna

Den 16 Mars, e. m.

517

i Riksbanken äro åtskiljda på ett sätt, som icke är förenligt med god
ordning och beqvämlighet, och som medför svårigheter för allmänhetens
beröring med Riksbanken. Det nu framlagda förslaget afser icke blott att
genom ombyggnad af trappgången göra allmänhetens tillträde till nämnda
lokaler lättare utan äfven att förändra den trånga förstuga, som åtskiljer
lokalerna, till ett rymligt rum Vid förändrandet af det norra bankohusets
ölre våning till lokal för diskont- och depositions-kontoren afsåg man
att der förena de bankens afdelningar, som af allmänheten mest besökas.
Genom den nu ifrågasatta förändringen i inredningen skulle det göras möjligt
att genom användande af hela den nämnda våningen, der den vigtigaste
rörelsen redan nu drifves, söka i denna våning förena liera af de
afdelningar, som nu iiro på andra ställen i bankohusen förlagda, och derigenom
åstadkomma en provisionel åtgärd för lättnad såväl i afseende på
allmänhetens beröring med Riksbanken som för den inre ordningen och
tillsynen inom lokalerna. Denna fråga står äfven i sammanhang med en
ifrågasatt förändring i arbetsfördelningen emellan Riksbankens nuvarande
afdelningar, men som detta icke för närvarande utgör föremål för Riksdagens
pröfning, anser jag mig icke nu böra derom yttra mig. På grund
af hvad jag nu haft äran anföra, hemställer jag om bifall till Utskottets
förslag.

Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs och bifölls Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande
N:o 1, i anledning af väckt förslag om antagande af ett svenskt
myntsystem, grundad! på guld.

§ Il Till

bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets utlåtande N:o 37, angående Riksgälds-kontorets förvaltning
under den tid som förflutit sedan början af sednaste riksdag;

Stats-Utskottets memorial N:o 38, med förslag till voteringspropositioner,
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor,
rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel;

Lag-Utskottets utlåtanden

N:o 14, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl. förordningarne
den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, om kommuualstyrelse
i stad, om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd, och om
landsting;

N:o 15, i anledning af väckt motion om ett tillägg till Kongl. förordningen
den 16 Februari 1864, angående nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall;

518

Den 16 Mars, e. m -

N:o 16, i anledning af väckt förslag om tillägg till 15 Kap. 2 § Rättegångs-
balken i fråga om fullmäktigskap; och

N:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag''
till författning angående upphäfvande af 2 Kap. 5 och 6 §§ Giftermålsbalken
samt förändrad lydelse af 13 Kap. 1 § Rättegångs-balken och 18
Kap. 5 § Strafflagen;

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande och betänkande
:

N:o 4 (i samlingen N:o 22), med anledning af Herr J. Mankells motion
N:o 68 rörande ett likformigt ordnande af undervisningen i folkskolorna;
och

N:o 5 (i samlingen N:o 23), rörande Herr C. E. Hjelms i motion
(N:o 185) framställda förslag till förändrad reglering af folkundervisningen;
samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 9 (i samlingen
N:o 24), angående traktaments- och skjutsersättning åt nämndemän
under ting och tingsresor.

På Herr Talmannens hemställan beslöt Kammaren, att alla nu inkomna,
jemte öfriga endast en gång bordlagda ärenden, skulle för vidare
behandling uppföras främst å den föredragningslista, som för nästa sammanträde
komme att upprättas.

§ 12-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Nils Nilsson från Blekinge från den 18 Mars under 14 dagar;

„ Fredricson.....		19 „	.. 10 „
„ Norén........		22 ..	„ 12
„ Benjaminsson . . .		22 „	„ 14 „
och ,. Jakob Geijer . . . .	§ 13.	31 „	14 „

Justerades protokollsutdrag öfver de i detta sammanträde fattade
beslut.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 10 e. in.

In tidem
11. Husberg.