544
Den 12 Maj, f. ra.
Fredagen den 12 Maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 5 Maj.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo andra gången bordlagda Stats-Utskottets utlåtanden
N:o 13 b och N:o 81.
§ 3.
Föredrogs Särskilda Utskottets memorial N:o 5, i anledning af Andra
Kammarens återremiss i fråga, utgörande föremål för Särskilda Utskottets
utlåtande N:o 3.
Enligt Utskottets hemställan i förevarande memorial företogs nu till
slutligt afgörande femtonde punkten i utlåtandet N:o 3.
Friherre Ericson anhöll dervid om ordet och anförde: Efter det
Särskilda Utskottet, med anledning af Kammarens återremiss af öde punkten
i dess utlåtande N:o 3, från sitt i 15:de punkten af samma utlåtande
föreslagna belopp, 223,884 R:dr 76 öre, dragit den summa, som beräknats
åtgå för förändring af några artilleri-batterier från åkande till ridande,
har Utskottet upplyst att den summa, som skulle återstå af hvad Kammaren
beviljat för påbörjandet af artilleriets organisation i sin helhet, komma
att utgöra 179,149 R:dr 36 öre; och får jag således anhålla, att Kammaren
för nyssberörda organisation måtte bevilja nämnda summa.
Vidare yttrades ej. 1 enlighet med hvad nu blifvit yrkadt, beslöt
Kammaren, att till kostnaders bestridande för påbörjande af artilleriets
organisation skulle anvisas ett extra anslag af 179,149 R:dr 36 öre.
§ 4.
Vid förnyad föredragning af Särskilda Utskottets memorial N:o 6,
med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande vissa punkter af Särskilda Utskottets utlåtanden N:is 3 och
4, blefvo alla de i detta memorial föreslagna voteringspropositioner af
Kammaren godkända.
ö Enligt
545
Deri 12 Maj, f. m.
Enligt livad Herr Talmannen nu tillkännagaf, skulle öfver ifrågavarande
voteringspropositioner, hvilka jemväl af Första Kammaren blifvit
godkända, gemensamma omröstningar, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, anställas
i början af morgondagens sammanträden.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 26, i anledning af väckta
motioner angående ändring i lagens stadganden om mannens målsmansrätt
öfver hustrun m. in.
Herr H i er ta: Såsom motionär i denna fråga är jag Lag-Utskottet
tack skyldig, för det Utskottet inkommit till Riksdagen med ett betänkande
öfver min motion. De förslag i samma ämne, hvilka jag vid föregående
riksdagar väckt, hafva icke alltid varit så lyckliga, och jag har nu
således jemförelsevis vunnit något. Jag vet mycket väl huru öfverhopadt
af göromål Lag-Utskottet varit vid denna riksdag, och att bland dessa
varit två stora lagverk, som här i Kammaren blifvit föremål för vidlyftiga
öfverläggningar, nemligen frågan om Lapparne och om fattigvården, indika
ärenden tagit Utskottets tid ganska strängt i anspråk. Jag ber derföre att
få ånyo betyga Utskottet min erkänsla ej mindre för den sympati det visat
för sjelfva grundsatsen i motionen, utan äfven derföre att det underkastat
sig det icke obetydliga besvär, som pröfningen af denna ej alldeles
så lätta fråga måste hafva förorsakat. Jag står derjemte i förbindelse
till Utskottet, derföre att detsamma, såsom ett resultat af denna pröfning,
föreslagit en skrifvelse till _ Kongl. Maj:t med anhållan att Kong! Maj:t
täcktes lata utarbeta eu författning i ämnet, dels emedan man bör kunna
hoppas att den opinion, som blifvit väckt i afseende på denna fråga, under
tiden skall växa sa, att den kanske äfven kan utöfva sill verkan på
regel ingen, sa att denna måhända kan gå litet längre vid utarbetandet
af den nya författningen än Utskottet föreslagit, och dels emedan man
måste erkänna, att reformer, då det gäller sådana humanitetsfrågor som
denna, aldrig gå synnerligen fort. Hade den svenska qvinnan haft någon
andel i representationen, anser jag för troligt att denna reform blifvit
mera framskjuten; men som ordspråket säger: ‘-Ingen vet hvar skon
klämmer utom den som har deu“; och man kan icke heller begära att
förhållandet skall vara annorlunda med den suveränitet mannen har öfver
qvinnan, med denna qvinnans från traditionen och från våra gamla seder
ända intill sednaste tider qvarstående underordnade ställning — eu lemning
af slafveriet. bådana saker gå icke öfver i eu hast. Nu synes emellertid
q vinnornas egen uppmärksamhet hafva blifvit vackt på detta förhållande,
och när det en gång skett, så fordrar man ock att hou skall
bevaka sm egen sak och icke släppa efter. Jag är således i detta afseende
belåten med sjelfva tillkomsten af utlåtandet. Men i fråga om Utskottets
resonnement och det resultat hvartill det kommit i sjelfva saken,
kan jag icke vara det lika mycket och ber derföre att få yttra mig öfver
några af Utskottets skäl. Utskottet säger: -om det än må vara sannt,
att i åseende a de fordringar, eu Dyare tid uppställer på en sjelfständig
liiksd. Prat. 1811. 2 Afd. 4 Band. 35
Den 12 Maj, f. in.
546
ställning för den gifta qvinnan till hennes betryggande mot ekonomiskt
obestånd, svenska lagstiftningen står tillbaka för de flesta andra länders".
— Jag gör här ett litet uppehåll för att fästa uppmärksamheten på att
Utskottet verkligen erkänner, att vår lagstiftning står tillbaka för de flesta
andra länders, och att i sjelfva uttrycket "står tillbaka" ligger den mening
att vår lagstiftning i detta afseende ännu är orättvis och således bör rättas.
— Utskottet fortsätter vidare: "bör man dock icke förbise, att, då
vår lagstiftning, med den betänksamhet, som, när det gällt familjeförhållandena,
alltid för densamma varit utmärkande, ännu låtit mannens målsmansrätt
öfver hustrun såsom regel qvarstå i den utsträckning, den erhållit
i 1734 års lag", — här karakteriserar Utskottet obeslutsamheten
eller långsamheten att vilja åstadkomma ändring i något som Utskottet
implicite åtminstone erkänner vara orättvist såsom ett slags berömvärd
betänksamhet, derföre art det gäller familjeförhållanden. I>å jag emellertid
icke kan inse annat, än att lagens ställning till dessa familjeförhållanden
verkligen är orättvis, så synes mig Utskottet här vid lag icke hafva resonnerat
så konseqvent som man kunnat vänta. Härefter fortfar Utskottet:
-den, såsom motvigt häremot, genom boskilnadslagarne mer och
mer utvidgat hustruns rätt att undandraga sig detta målsmanskap då
det missbrukas, jemte det lagstiftningen, i fråga om gäld som blifvit gjord
i äktenskapet och till båda makames nytta, ålagt hustrun lindrigare ansvarighet
än mannen". Nu måste det erkännas, att Utskottet icke ansett
denna motvigt genom boskilnadsrätten för tillräcklig, hvadan ock Utskottet
i detta afseende föreslagit eu underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan om utarbetande af ett sådant förslagsrätt genom äktenskapsförord
måtte kunna betingas rättighet för hustru att råda öfver sin
enskilda egendom, äfvensom till de förändrade bestämmelser i (ifrigt, som
deraf böra blifva en följd". Men hvad jag har emot detta förslag är att
det innefattar föga mer än hvad den närvarande lagen innehåller. Förslaget
innehåller nemligen icke de bestämmelser, som redan borde vara i
lag gällande och som äfven finnas i de flesta andra länders lagstiftning
samt visat sig medföra de mest tillfredsställande resultat. Jag har här i
min hand en engelsk skrift, som refererar åtskilliga rättslärdes i Förenta
Staterna omdömen om de lagar, som der blifvit införda, och genom hvilka
den gifta qvinnan erhållit en mera rättsenlig ställning och mera positiv
rättighet att råda öfver sin egendom. Jag vill icke upptaga Kammarens
tid med att citera namnen på desse rättslärde och deras utlåtanden, utan
vill endast i korthet nämna, att de lemna dessa lagar det vitsordet, att
allmän belåtenhet råder med dem och att de medfört de lyckligaste följder.
Härvid bör icke lenmas oanmärkt, att de Förenta Staterna i Nordamerika
kunna stifta hvar och eu sin särskilda civillag, och att likväl deras
nuvarande lagar i nu ifrågavarande afseende gått i samma riktning,
att den ena staten efter den andra följt exemplet, samt att, såsom nyss
nämndes, af mig antydde rättslärdes totalomdöme om dem är särdeles fördelaktigt;
ocli jag hoppas att vid det utarbetande af nya lagar i allmänhet
som skall ske genom den lagbyrå, hvartill Riksdagen gifvit anslag,
dessa omdömen af kände rättslärde skola tagas i betraktande. Jag ber
nu att få påpeka att äfven med den utbildade rätt till boskilnad eller
äktenskapsförord Utskottet föreslagit, Utskottet egentligen gjort till undan
-
Den 12 Maj, f. ni.
547
SL hVÄ? S0In..bi01’de 7ara re3e1’ sä vidt man nemligen erkänner att det
£flr nag°n inttvisa deri, att qvinnan icke genom blotta ingåendet af äk
tenskap skall afsåga sig all dispositionsrätt öfver livad hon eger Hda"
val nuvarande lag hvilar nästan på den förutsättningen, att äktenskanet
innefatta1 någonting mystiskt, ett slags transubstantiation, som skulle med-"
o a dmi verkan att en qvinna, om än aldrig så förståndig att sköte politiska
aflarer såsom ogift, i samma stund hon inträder i äktenskapet förlo
rar denna förmåga, som då öfvergå!- från henne på mannéi Men det
ligga något anda mer underligt deri att om mannen dör. så återkommer
man''T-m^äS^tT 1S- ^ kg'' ,Dct f^ntliga 1 detta förhållande, hvarom
a ,kan .a0a att qvinnan, i och med detsamma hon inträder i äktenskaD
Vidare resonnerar Utskottet på sid. 4: -att nu, i enlighet med hvad
motionäreine afse, uppstalla såsom regel, att från mannens målsmanskan
underU äktenSpeftillf dö 6gde <lä hon inSick äktenskapet, hvad
henne genom arf, gåfva eller testamente och
tänkliit Ftt e«ia iteUSikaiT- SJelt förvärfVade, bär förefallit Utskottet betänklig.
Ett stadgande härom torde icke kunna meddelas utan att i
g t enned1 60 genomgripande förändring af hela den’nu gällande
lagstiftningen rörande makars egendomsgemensamhet verkställes ° hvilken
motionarerne jemväl synas hafva insett, då de, i sammanhang med yrkandet
om upphörande af mannens målsmansrätt för hustrun i afseende å
o vannamnda egendom, fordrat, att samma egendom skulle anses föi Lenski
da tdlhonghet - Detta resonnement, må hafva en skenbar
fn Sfi °fCf -0r S1? SJe it; men dä Utskottet börjar med att erkänna
fi oiSt if ålStfr-efte\aLdrailänderS 1 detta leende och iSS
föreslå V2\S M å f? ’?ke hvfd SOm kau hindra Utskotta från att
ras att fond ha,nskJuta»de till Kongl. Maj:t äfven måtte begä
sf
anföran drf U?p.draS®r åt dem’ hvilk;1 få utarbetandet af frågan
och »tt de-vid r t£{fa,.11ibet;raktande fll!t som dermed står i sammanhang
mfte bhtv- eft ’eS ö f n?--''mao1,t, gällande hvad Utskottet nu hemställt
mätte bhtva ett undanta,gsforhallande. Sedermera säger Utskottet -att
‘ “e "’ä”'' 1 & -W5ÄÄ
öfrer Lustran A Sfi ““K* ““I1 "W* ***** målsmansrätt
0 .Cl liustrun skulle kunna vidtagas den förändring i bestående las att
genom äktenskapsförord finge bestämmas, icke allenast, såsom för närvaandra''makendemän
g i...makanies egendom skall för den ena eller
u fntf Ä der, Pr°i’ a afn aU frän maanens målsmanskap kunde
undantagas den egendom, den han ej eger giftorätt, eller någon del deraf
S“nrd°m hUStrUU SkuUe egaattråda’ ^ Sfer ined^f
1 siellag £l?eu härvid anmärka, att all den egendom hustrun infört
sloldt förtShAlVirJlSp“af 0°11 således tillhör mannen, der icke särskiidt
förbehåll ar gjordt. Jag vill nu icke utbreda mig öfver frågans
ÄVpplifvet; det finnes alltför många exempel i
detta afseende att jag skulle behöfva framkomma med Mera. Jag vill blott
nämna, att. jag, sedan jag forsta gången väckte min motion i detta hänseende,
såsom egare af eu större fabrik bär i Stockholm, vid hvilken ar
-
548
Den 12 Maj, f. m.
betarne till ganska stor del utgjordes af unga qvinno!-, fick tillfälle att
erfara hurusom bland dessa många hade fästmän bland sina jernankar,
med hvilka de gingo ut och spatserade om söndagarne; dessa unga flickor
voro för öfrigt alla arbetsamma och, såvidt jag förstår, äfven sedliga. Jag
frågade många ibland dem hvarföre de icke gifte sig, och de svarade att
de Icke vågade det, emedan de både så många exempel på huru mycket
mäunerna ofta förändrades i sitt uppförande då de blifvit gifta. På samma
ställe funnos äfven exempel på några sådana äktenskap, der mannen,
oaktadt han hade sitt särskilda näringsfång såsom arbetare, förstörde all
sin förtjenst på superi och kom hem till hustrun, som hade barn att försörja,
och åt på hennes aflöning och utarmade henne slutligen på det
sättet. „ , „
Flera sådana exempel från andra håll skulle kunna citeras, som aro
himmelsskriande ocli som åtminstone för mig tydligt visat, att en trängande
nödvändighet påkallar en reform af dessa lagar i den riktning, att
åtminstone det hustrun sjelf kan förtjena ställes i säkerhet mot det missbruk
och det öfvervåld — jag kan icke benämna det annat — som denna
hennes egendoms förskingring genom mannen innebär, och som är eu följet
af mannens målsmansrätt öfver benne. Jag vill icke uppehålla mig med
några skildringar i detta afseende, ehuru jag skulle kunna förete många
sådana. Då fråga är att komma till något resultat, så vill jag for (ifrigt
icke försöka att bär framkalla något positivt beslut i riktningen af mm
motion, så mycket mindre som vi äro så nära riksdagens slut. Men jag
kan icke heller förena mig med den inskränkning Utskottet föreslagit,
utan anhåller att få instämma i Herr Carléns reservation, som förer frågan
ett litet steg längre framåt. Och jag vågar hoppas, att regeringen, dä
frågan kommer till henne, skall uppfatta nödvändigheten af att losa densamma,
såsom utgörande eu humanitetsiråga, hvars princip gjort sig gällande
nästan Öfverallt i utlandet, och i afseende hvarå vi således stå tillhaka,
samt framkomma med eu lag, deri såsom normalt stadgas qvinna ris
rätt att råda öfver hvad hon sjelf infört i boet eller genom eget arbete
oberoende af mannen förvärfvat.
Friherre Åkerliielm:
Herr Johannes Andersson i Knarrevik instämde.
Herr Öar len: Det Thorilclska "detta är detta" är en sats, som
man alltid bör i diskussionen ihågkomma, och framför allt är detta nödvändigt,
då man har att taga i betraktande ett förslag, sem kan gifva uppslag
til! så många utflygter, som det, hvarom här är fråga. Den siste arade talarens
anförande bär gifvit mig anledning till denna erinran Jag skall
emellertid be att få fästa uppmärksamheten på den omständigheten, att
det här icke är fråga om att förändra någonting annat i de _ äktenskapliga
förhållandena än mannens målsmansrätt, såvidt angår förvaltningen
af hustruns del i boet. Här är således icke fråga om att i något afseende
rubba de etiska förhållandena mellan mannen och qvmnan; icke
heller är det fråga om att minska mannens målsmansrätt öfver hustrun i
hvad angår hennes person, icke heller att hon skall få något ökadt in
-
549
Den 12 Maj, f. m.
flytande med afseende å bestämmandet af deras hemlig bostad, barnens
uppfostran och dylikt. Om allt detta är ingen motion väckt, och Utskottet
har derom icke egt att yttra sig. Lika litet har fråga uppstått om
att ens i någon mån rubba de grunder för eganderättsförhållandet inom
äktenskapet, som nuvarande lag bestämmer, utan frågan är helt enkelt
den, huruvida mannen skall ega rätt att ensam fritt förvalta och således
äfven förslösa hustruns egendom, förvärfvad före eller under äktenskapet,
tillkommen genom arf eller eget arbete; derom och om ingenting annat gäller
frågan.
Vår nu gällande, lag är, såsom bekant är, så beskaffad, att, när
qvinnan ingår äktenskap, förlorar hon all sjelfbestämningsrätt, icke allenast
i afseende på sin person och de blifvande barnen, utan äfven i afseende
på sin förut egande förmögenhet, endast med ett föga betydande undantag
i afseende å landtfastighet. Allt, som under äktenskapet af begge
makarne förvärfvas, ställes till mannens disposition; han kan försälja eller
förslösa detsamma på hvad sätt som helst, utan att derom någonsin behöfva
tillfråga hustrun; han kan till och med afyttra henne tillhörig fastighet
i stad.. Endast fast egendom på landet kan han icke efter godtfinnande
råda öfver; men äfven i detta fäll kan han, genom den af lagen
honom uppdragna fria dispositionsrätt paralysera hustruns rätt. Han
kan visserligen icke sälja eller förpanta egendomen utan hennes samtycke,
men lian kan använda afkastningen som honom lyster, och han
kan disponera öfver densamma på det sätt, att den förlorar måhända
hela sitt värde. Han kan icke sälja egendomen, säger jag, men han
kan hugga ned skogen och sälja bort den: han kan icke sälja egendomen,
men han kan bortsälja allt foder, kan sälja till och med gödseln
och låta egendomen ligga i lägervall. Med ett ord: han kan fullständigt
ruinera äfven hustruns landtegendom, så att icke ens härutinnan
lemnar lagen hustrun någon säkerhet. Frågas då: anser man eu sådan
lag billig och rättvis? Hetta är den första frågan, som bär föreligger
till besvarande.
Het är er alla väl bekant, miue Herrar, att qvinnan numera hos oss
är myndig vid 25 års ålder. Lagstiftaren har således erkänt, att det
äfven för qvinnan inträder den tidpunkt, då hon bär full förmåga* att
sköta sig sjelf och sin egendom. Men i och med detsamma hon inträder
i äktenskap återkallar lagstiftaren detta erkännande och säger henne förstå
ingenting. Mannen är då den ende, som begriper någonting, ocii på
honom öfverflyttas alla rättigheter att handhafva icke blott boets gemensamma,
utan äfven hennes enskilda angelägenheter. Het vare långt ifrån
mig att påstå den allmänna regeln vara den, att mannen missbrukar
denna rättighet, men jag vill tillåta mig fästa den föregående talarens
uppmärksamhet derpå, att han mycket misstager sig, då han derifrån
vill leda sig till den slutsats, att allt lagstiftande är obehöfligt och
obehörigt, eftersom man ej bör lagstifta för undantagsfall. Mångfaldiga
gånger skrifver man tvärtom lagar för undantagsfall, under det man för
fullkomligt normala förhållanden icke beköfver någon lagstiftning. Hen
ärade talaren har sig säkert bekant, att vi hafva en strafflag. Nå väl!
— Hela den lagen är en undantagslag, ty det normala förhållandet lärer
väl icke vara att ménniskorna mörda, stjäla, bedraga o. s. v. Lyckligtvis
550
Den 12 Maj, f. in.
liör allt sådant till undantagen, och ändå är det föremål för lagstiftningen.
Ett annat exempel hemtadt från civillagen: regel, i afseende å arfsförhållanden
är den, att barn ärfva sina föräldrar, men de föräldrar, som
härutinnan vilja hafva någon ändring, hänvisar lagen till upprättande af
testamente. Således äro äfven testamentslagarne lagar för undantagsförhållanden.
Hvad nu angår den här föreliggande frågan, så finnes det tvånne
sätt föreslagna att lösa densamma. Det ena består deruti, att kontrahenterna
hänvisas att vid äktenskaps ingående upprätta äktenskapsförord.
Detta har Utskottet ansett vara tillräckligt betryggande. För min del
får jag erkänna, att ehuru jag naturligtvis icke motsätter mig Utskottets
förslag härutinnan, anser jag det dock vara mycket otillräckligt just i de
fall, då det mest behöfs. Man känner bra litet till qvinnouaturen i allmänhet,
om man föreställer sig, att fästmön, då hon ämnar ingå äktenskap,
betraktar sin blifvande man med ängsligt misstroende.. Regeln, och
den ofantligt öfvervägande regeln, är väl den, att hon tvärtom sex- upp
till honom med kanske allt för stort förtroende och med en hängifvenhet,
som icke lemnar rum för några misstankar. Vore det väl då skäl att
lagstifta på sådan grund, att qvinnan vid giftermålet skulle hysa misstroende
till sin blifvande man? Man kan invända, att detta är något, som
blir giftomannens ensak. Men gifcomannarätten beror på slägtleden och
icke på egenskaper, som för en giftoman äro behöflig». Lagen bestämmer
på förhand hvem som skall vara giftoman, utan afseende på huruvida
personen dertill är särskilt qvalificerad. Om föräldrarne lefva, då
borde man val kunna i allmänhet antaga, att de af intresse för; sitt barns
framtid vidtaga alla försigtighetsmått, ehuru erfarenheten visar att sä
ganska sällan sker. Men mången gång utöfvas giftomannarätten utaf aflägsna
slägtkär, af domstol tillförordnade personer o. s. v., och ofta nog
har man hört talas om dylika giftoman, Indika utaf egennytta åsidosatt de
pligter, som i detta hänseende ålegat dem. För min egen del har jag
åtminstone hört flera exempel, då det varit alla möjliga skäl att uppgöra
äktenskapsförord, men sådant blifvit uraktlåtet derför, att giftomanuen
låtit af fästmannen tubba sig att icke påyrka ett dylikt. Detta är ett
af *skälen, hvarföre jag icke anser det vara mycket vunnet genom äktenskapsförord.
Ett annat skäl är, att det ännu enligt folkopinionen ligger
någonting för mannen förödmjukande uti detta äktenskapsförord. Qvinnan,
äfven om hon eljest skulle vilja det, kommer sig derföre mycket sällan
för att påyrka detsamma, ty det skulle, i hennes tanke, vara att redan
från början inkasta ett frö till misstroende inom äktenskapet. Det
finnes ett gammalt ordspråk, som säger: “af skadan blir man vis". Jag
frågar: är det billigt, och rättvist att ej låta den välvilliga grundmeningen
häri komma till godo den qvinna, som oförsigtigt öfverlemnar sig
sjelf och sin förmögenhet utan alla förbehåll åt mannen, och hvars giftoman
åsidosatt sina skyldigheter; är det rättvist, säger jag, att låta denna
qvinna, derföre att hon blef vis först genom skadan, för all framtid lida
af sin ovishet och missräkning och för hela framtiden lemnas utan allt
skydd? Är det då icke mycket billigare att säga: ni säg icke faran, da
ni ingick ert äktenskap, men ni skall ej straffas derför. Lagen erbjuder
er en möjlighet att reparera detta allt för stora förtroende till er man,
Den 12 Maj, {''. m.
551
som m först nu lärt känna. Jag för min del anser detta vara icke allenast
billigt, utan äfven rättvist.
Den siste talaren har äfven framhållit, att rätt till eu sådan skilsmessa
i afseende å egendom, eller hustruns rätt att begära boskilnad,
som af mig i min reservation blifvit föreslagen, först och främst skulle
störa äktenskapets inre lycka och vidare verka menligt på affärsförhållandena
och mannens kredit. Hvad nu angår den äktenskapliga lyckan, så
tror jag .verkligen — vi skola icke tänka oss de fall då allt är godt och
väl, utan de undantagsfall då sä icke är förhållandet, då mannen uppenbarligen
förslösar eller genom oordentligt lefnadssätt förstör boets tillgångar
— då tror jag verkligen, säger jag, att om en hustru dag efter dag
ser huru det går utför, ser mannen förslösa först sitt eget, sedan det gemensamma
och dernäst hvad hustrun enskildt tillhör och sålunda omöjliggör
barnens uppfostran och gör framtiden för alla svår och mörk -— då tror
jag sannerligen icke, att den bräckliga lyckan i detta äktenskap skall befästas
just derföre, att hustrun är beröfvad all utväg att sjelf disponera
öfver vinsten af sitt arbete och dermed sörja för sig sjelf och sina barn.
Månne det _ icke är mycket naturligare att antaga, att hon skall mera
fästa sig vid mannen och han vid henne, om hennes arbetsvinst hörde
henne sjelf till, om hon icke ständigt behöfde frukta att han förslösade
äfyen den, och om mannen kom i erfarenhet deraf att hon genom sin
friare verksamhet kunde draga fram både sig sjelf och barnen och kanske
medverka äfven till en framtid för mannen? Jag har för min del aldrig
trott att någon lycka beror deraf, att man lefver under någon annans
välde, och jag tror sannerligen icke, att slafvens lycka under några förhållanden
kan jemföras med den frie mannens. Qvinnan är dock under
äktenskapet föga annat än en slaf i beroende; hon måste lyda mannen i
allting, och allt hvad hon egen har han rättighet att förslösa, utan att
hon kan lägga något hinder i vägen. Det finnes redan boskilnadslagar,
säger Lag-Utskottet, genom hvilka hustrun kan undandraga sig mannens
målsmanskap, i fall han missbrukar detsamma. Ja, det finnes, men Lagutskottet
erkänner sjelf, att de äro sådana, att de i allmänhet ej kunna
komma till användning förrän i yttersta nödfall och oftast, dä det redan
är för sent. Läser man boskilnadsförordningen. skall man också finna,
att de enda tillfällen, som beredas hustrun att råda öfver sin egendom,
äro inga andra än först och främst, då boet är så af skuld belastadt, att
de gemensamma tillgångar^ ej räcka till att gälda den, d. v. s. när koukursen
stål- för dörren. Men såsom räddningsmedel för hustruns enskilda
lott kan denna bestämmelse icke vara till mycken fromma, enär hon i det
längsta kan hållas alldeles i okunnighet om mannens affärsställning och
hans olikartade transaktioner, och alltså svårligen kan i nog god tid begagna
sig af boskilnadsförmånen. Det är först när nöden infinner sig,
som hon märker, att det är på tok, och om tillgångarne äro slut, men
det måhända då icke finnes någon skuld, sä eger hon icke ens i detta
fall rätt att begära boskilnad. Vfilare finnes det tillfallen, då mannen genom
vanvård af boets angelägenheter missbrukar sitt målsmanskap. Hustrun
skall dock, för att kunna begagna detta tillfälle, draga sin man
inför domstol •— och föranleda en alltid obehaglig, oftast skandalös process,
enär det åligger henne styrka, att mannen verkligen vanvårdat boets
552
Den 12 Maj, f. ro.
angelägenheter. Hvarifrån skall hon för öfrigt hemta bevis, då mannen
ensam skött affärerna? Jag har aldrig för min del kunnat meddela någon
boskilnad på grund af detta förhållande, och det. är också ganska
svårt att någonsin kunna göra det, enär alla bevis ligga i mannens hand.
Det tredje tillfället är, då mannen af ondska och motvilja öfvergifvit hustrun
och henne sålunda förlupit. Men tror någon, att lagen nöjer sig
dermed? Månne hustrun då genast verkligen får sköta sin egendom?
Visst icke! Mannen skall hafva varit borta minst i sex månader, innan
det är hustrun tillåtet att sköta sig sjelf, icke förr.
Är nu detta tillräckligt betryggande för hustruns rätt? För min del
anser jag att det ej är det; och detta är anledningen till mitt särskilda
förslag. Hvad nu beträffar detta förslag, så går det derpå ut, att den
hustru, som försummat att upprätta äktenskapsförord, men under äktenskapets
lopp finner sitt eget och barnens bästa kräfva, att boskilnad eger
rum, skall ega att erhålla sådan, genom att derom göra anmälan hos
domstolen, utan att behöfva bevisa att mannen gjort sig skyldig till vanvård
eller slöseri. Hon vinner derigenom åtminstone så mycket, att hon
får behålla hvad som finnes qvar af hennes enskilda egendom, och framför
allt att hon efter denna dag får sjelf förvalta sin arbetsförtjenst och
sålunda försörja sig sjelf och barnen. Detta är den fordran jag anser att
man redan nu kan ställa på den svenska lagstiftningen, och den torde
icke vara öfverdrifven. Som det nu är, jag upprepar det, står en hustru
nästan värnlös. Om t. ex. en qvinna ur de arbetande klasserna blir öfvergifven
af sin man — och''detta sker vanligen icke förrän mannen är
alldeles förfallen; — då brukar hon egna sig åt ett yrke, hon blir tvätterska
eller sömmerska eller något dylikt. Genom träget arbete sammanspar
hon ett litet kapital, hvithet hon sätter in på sparbanken för att
sålunda kunna lefva i lugn på gamla dagar. Men hvad händer sedan?
Jo, mannen kommer tillbaka i det ånyo ordnade hemmet, tager utan
vidare, såsom hustruns målsman, hennes penningar ut ur sparbanken och
super upp dem! Hvarutinnan skulle nu faran bestå, om lagen tilläte
qvinnan att sjelf använda hvad hon hopsparat; till sina barns, sitt eget
och mannens bästa ? Ty detta är allt hvad man yrkar.
Den siste ärade talaren nämnde äfven, att krediten och afiärslifvet
skulle komma att i väsendtlig mån lida på ett lagstadgande som det
ifrågavarande. Om mannen nemligen invecklat sig i affärer, och hustrun,
med hvilken han fått de penningar, hvarmed han rör sig, sjelf vill förvalta
dem, så skulle affärsverksamheten upphöra, tv ingen skulle längre våga
inlåta sig i transaktioner med honom, o. s. v. Jag kan ej dela talarens
farhågor, jag anser tvärtom att det nya stadgandet äfven i detta afseende
skulle vara ganska fördelaktigt, att det, långt ifrån att störa den sunda
krediten, skulle hindra vinglerier och falska spekulationer. För de affärsmän,
som vilja inlåta sig med en man, hvilken spekulerar med sin hustrus
penningar, är det väl ej så svårt att underkasta sig den mödan att gorå
sig underrättade om, huruvida den person, med hvilken de. tänka ingå förbindelser.
åtnjuter hustruns förtroende, så att han har rättighet att disponera
öfver hennes penningar. Sådant länder dem alltså till trygghet, äfven
enligt nuvarande lag, som, i fall affärerna ej lyckas, i viss män tillåter
hustrun att från kreditorerne undanhålla sin lott. Det är nemligen att
Den 12 Maj. f. m.
553
märka, att mitt förslag ingalunda förutsätter, att hustrun alltid skall sjelf
sköta sin egendom; hon kan låta densamma förvaltas af hvem hon finner
för godt, sålunda äfven af mannen, om hon för honom hyser förtroende.
Får han detta förtroendeuppdrag, blir han hennes hotnme d!affaires, så är
allt rangerad t med en fullmakt och affärerna gå sin gilla gång; och så
blir det nog i de flesta fall.
Den ofta nämnde talaren har också såsom en alldeles gifven sak talat
om hustruns oförmåga att handhafva affärer. Det är sannerligen svårt att
härom döma, så länge hustrun ännu saknar frihet att visa sin förmåga i
detta afseende. Många förutspådde en ofantlig olycka, då qvinnan förklarades
myndig vid 25 års ålder. Jag har icke kunnat upptäcka några
vådligare följder derutaf, än af att mannen blir myndig vid 21 år. Jag
tror också, att man är temligen ense derom, att i de fall, der qvinnans
förmåga uti skötande af affärer blifvit satt på prof, har hon i allmänhet
visat sig kunna gå ypperligt i land dermed.
Jag skall nu icke längre upptaga tiden, men jag ber eder slutligen,
mine Herrar, att vid denna frågas afgörande icke tänka på eder sjelfva
och de förhållanden, hvari I lefven. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att
de hustrur, hvilkas män här äro samlade, icke äro i behof af eu förändrad
lagstiftning, sådan som här är i fråga; men om man också ofta gör
klokt, då man dömer andra efter sig sjelf, så bör detta icke alltid användas
som regel vid lagstiftning. Man bör der vid lag äfven gå utom de egna
förhållandenas område, man bör kasta blicken vida omkring och åt olika
håll. Och om man anställer en sådan granskning, så tror jag, att hvar
och en nog skall komma att finna, att en förändring uti dessa förhållanden
ingalunda kan sägas vara obehöflig. För min del anhåller jag om
bifall till Lag-Utskottets betänkande och derjemte till min reservation.
Häri förenade sig Herr Östman, Herr 11. Schmidt och Herr Edström.
Grefve Sparre: De alldeles motsatta åsigter i denna fråga, hvilka
blifvit uttalade såväl af de tvänne reservanterne i Lag-Utskottet som af de
båda första talarne, torde innebära en tillräcklig förklaring öfver det steg,
den medelväg, Utskottet har tagit, och tillika rättfärdiga detsamma. Om
man å ena sidan håller på qvinnans rätt att sjelf förvalta sin egendom,
säger att hon lider af det nuvarande ''förhållandet, så är detta, jag erkänner
det, eu sanning, om jag också icke kan anse talet om slafveri m. m.
riktigt på sin plats; men å andra sidan kan det icke heller nekas att det
är lyckligast och, om jag så får säga, det rätta förhållandet, regeln att,
såsom den andra talaren i ordningen yttrat, mannen, såsom den utaf makarne,
hvilken har den mesta afiarsvanan och likasom lefver i det yttre
lifvet, leder de yttre aöärerna och öfverlemna!'' åt hustrun den inre förvaltningen.
Om nu härtill kommer, att den närvarande lagen, som visserligen
i sistnämnda afseende går nog långt, i det den icke under några
förhållanden tillåter hustrun'' att sköta någon del af sin egendom, är så
gammal — öfver 100 år —- att folket hunnit fullt lefva sig in i densamma,
månne det då icke kan vara rätt att taga det steget till brytande af
detta förhållande, att man bibehåller denna lag såsom regel, men tillåter
undantag, der de behöfvas, och närmare ser till förhållandena huru de i
554
Den 12 Maj, f. m.
verkligheten gestalta sig? Hos flen stora mängden af folket på landsbygden,
med ett ord hos allmogen, der blifver förhållandet sådant det är, der
är förändringen icke af behofvet synnerligen påkallad, der går i allmänhet
så till, att mannen sköter sitt, de yttre göromålen, och hustrun de inre.
Denna arbetets fördelning i de lägre folkklasserna är så naturlig, så gifven
af sig sjelf, att den alltid har funnits och i all tid kommer att finnas.
Men det gifves andra klasser af samhället, de så kallade högre, med större
förmögenhet, der qvinna:! ofta för in i boet de stora kapitalen, hvilka
det tillhör mannen att förvalta, och det är just under sådant förhållande,
som det för henne lian blifva obehagligt att ställa sig under mannens
målsmanskap. Dylika fall höra dock i vårt fattiga land till undantagen,
och Utskottet har derföre endast såsom ett undantag från regeln velat
medgifva de qvinno!-, hvilka befinna sig i denna författning, att genom
förord före äktenskapet betinga sig rättighet att råda öfver sin enskilda
egendom. Jag tillåter mig i detta afseende anföra ett exempel från ett
hind, der tvenne olika lagar i afseende på makarnes dispositionsrätt öfver
egendomen länge egt ruin, nemligen Frankrike. I den del af detta land,
der den romaniska kulturen fullkomligt öfvervunnit. den galliska, i södra
Frankrike, der rådde den romerska rätten, i den norra delen af landet,
der det germaniska folkelementet bibehållit sig såsom det förherrskande,
der rådde deri germaniska. I romerska rätten är. som bekant, dotalsystemet
det gällande: hustrun bibehöll, enligt detta system, helt och hållet
förvaltningen af sin egendom, skötte sjelf sin dos. I norra delen af Frankrike
bibehölls deremot lika som hos oss egendomsgemenskap i äktenskapet,
hlär nu under Napoleon den förstes tid man försökte att få eu gemensam
civillag för hela riket, fingo båda dessa system qvarstå bredvid hvarandra,
och man lemnade åt de blifvande makarne att vid äktenskapets
ingående förklara, om de ville lefva under gemensamhets-systemet eller ej.
Vilja de det icke, så få de hvardera förvalta sin egendom, dotalsystemet
kommer då att tillämpas. Det är nu snart 70 år sedan denna lag infördes,
men ännu är skilnaden precis densamma som den då var: på landet
och i de lägre samhällsklasserna lefver man under samfällighets-systemet,
i städerna och i de högre samhällsklasserna under det motsatta. Antaga
vi nu denna lag, så tror jag att verkan af densamma egentligen skall
sträcka sig endast till befolkningen i städerna och den förmögnare delen
af landsbygdens innevånare Jag har såsom medlem af Lag-Utskottet,
då förslag i denna riktning förut varit å bane, afstyrkt den — jag tillstår
det — och det fanns äfven en tid, då jag afstyrkte qvinnans myndighetsblifvande;
men tiden går framåt med oemotståndlig makt, och jag
har ej kunnat motstå densamma, mina åsigter dikteras ej af ett envist
fasthållande vid hvad jag under andra omständigheter funnit vara rätt.
Resultatet af den förändringen hafva vi troligtvis litet hvar varit i tillfälle
att se. Området för qvinnans verksamhet har blifvit större, vi se
henne nu försörja sig sjelf genom eget arbete i sådana yrken, för hvilka
man för några år sedan aldrig skulle kunnat anse henne passande. Jag
kan ej heller neka. att det för en qvinna kan vara ganska motbjudande
att ställa sin egendom under förvaltning af eu man, som tilläfventyrs mindre
än hon sjelf förstår sig på att sköta densamma; att detta skall verka
upprörande på hennes sjelfständighetskänsla är ganska naturligt. Men,
Den 12 Maj, f. in.
555
kan man säga, hvarföre skola vi icke göra undantaget till regel, bestämma
att makarne hvar för sig skola förvalta sin egendom? Jo, svarar jag, förhållandet
skulle ändå i allmänhet blifva detsamma som hittills, undantaget
skulle icke blifva regel annat än på papperet. Ty, det måste vi väl medgifva,
vi uppfostra ju icke våra döttrar till att sköta affärer på egen hand.
Om jag härtill lägger — och i det utseendet instämmer jag helt och hållet
med Utskottet — att familjens rätt i lagen är af en djup betydelse, att dess
fibrer nedgå så i samhällets rötter, att jag under hela min offentliga bana
varit särdeles rädd att vidröra dem och, om jag funnit mig dertill nödsakad,
alltid sökt att göra det med ytterst varsam hand, så har detta för
mig varit ett alldeles tillräckligt skäl att icke vilja på en gång kasta om
från det nu gällande systemet till dess motsats, från mannens rätt att ensam
förvalta makarnes egendom till en dualism i detta afseende, så att
hvar och en af makarne sköter sitt, Ty — jag upprepar det •— under
vanliga förhållanden finner jag det första systemet vara det bästa, och så
okunniga äro vi väl icke om det inflytande en förståndig qvinna utöfvar
på mannen, att vi icke inse, att hon jemväl under detta samfällighetsförhållande
kan ganska väsendtligt inverka på hans förvaltning af boet, Vi
hafva sannolikt litet hvar läst Eric Böghs berättelse om de många tofflorna,
och det finnes sannerligen mer än ett Sätt för qvinnan att sköta
sina tofflor så, att det smakar oss män väl.
Jag tror således, att det rätta är att bibehålla den lag som finnes,
och endast i den mån behofvet deraf gör sig gällande tillåta undan
tag
från densamma. Detta är hvad en försigtig lagstiftning i så grannlaga
fall som detta bör göra. Jag har visserligen hört en talare saga,
att han hade hört . enligt hans uppfattning sedliga flickor yttra, att de
icke tordes gifta sig med sina fästmän, som de dock älskade, derföre att
de voro rädda för att mannen skulle förskingra deras egendom. Ja, det
kan väl hända — sällsynta äro dock, tror jag, de fall'' då qvinnan af en
sådan farhåga låter afhålla sig från att ingå äktenskap — men de äro
ju i alla fall räddade genom att upprätta ett äktenskapsförord, sådant
som här är föreslaget; och således måtte väl icke den omständigheten
kunna vara någon orsak till deras coelibat.
Jag har nu sagt, hvarföre jag, i strid mot repi''esentanten från Upsala,
som reserverat sig mot förslaget och andra talare här, hvilka alldeles
icke velat göra någonting i frågan, varit med om att tillstyrka det
steg Utskottet tagit. För att göra tydligt hvaruti detta steg består, ber
jag att få hänvisa till hvad 8 kap. 1 § Giftermåls-balken, sådant detta
lagrum nu lyder, innehåller angående äktenskapsförord. Det heter der:
“Vilja man, eller qvinna, der hon enka är, eller giftoman å mös vägnar
göra förord sig emellan före äktenskapet; då skola de det skriftligen och
med tvänne vittnen upprätta, innan vigseln sker. Ej må förord göras
om annat än makarnes giftorätt — —“ d. v. s. förordet får ej göras om
någonting annat än den del hvardera af makarna i boet eger då äktenskapet
upplöses. Arfvejord på landet, i hvilken giftorätt annars alldeles
icke eger ruin, kan således genom äktenskapsförord äfven blifva makarnes
gemensamma egendom, men förordet träder aldrig i kraft förrän vid äktenskapets
eller bosamfällighetens upphörande. Utskottet föreslår nu ett så
beskaffädt tillägg, att förordet må omfatta äfven förvaltningen af boet,
556
Den 12 Maj, f. m.
och deri blifvande hustrun kan således, på samma gång som hon eller
hennes giftoman kan från egendomsgemensamheten undantaga all eller
större delen af den egendom hvaruti mannen annars skulle ega giftorätt,
förbehålla sig rättighet att sjelf förvalta denna egendom. Detta är således
hela den förändring Utskottet föreslagit. 1 ena sidan måste väl erkännas
att den är med billigheten fullt öfverensstämmande, och å den
andra är den icke större, än att den icke kan anses åstadkomma någon
större rubbning inom familjen, något, hvilket jag, såsom jag redan sagt,
vill så mycket som möjligt undvika. Förslaget synes mig innebära ett
lagom stort steg framåt, just ett sådant som af tidsförhållandena, af qvinnans
nuvarande ställning inom samhället är påkalladt; och längre vill jag,
för min del, icke gå.
Jag öfvergår nu till det förslag den ena reservanten, representanten
från Stockholm, framställt. Detta innehåller att hustrun skulle ega rätt
att, äfven om äktenskapsförord ej blifvii upprättadt, när helst hon det
önskar vinna boskilnad. Det är således en ändring i sjelfva boskilnadslagen
som här åsyftas. Jag ber dock att få erinra, att det icke är längre
sedan än år 1862 som vi tingo en ny lag i detta ämne, eu lag
hvilken, redan den, utgjorde ett ofantligt steg framåt till skyddande
af hustruns rätt i ekonomiskt afseende i förhållande till mannen. Anda
till 1862 kunde nemligen boskilnad icke vinnas annat än i sammanhang
med makarnes försättande i konkurstillstånd och när boet var så skuldbelastadt,
att den gemensamma egendomen icke räckte till, utan äfven
hustruns måste tillgripas. I den nu gällande lagen, i hvars utarbetande
äfven jag deltagit, medgifves deremot hustrun rätt att söka boskilnad icke
allenast då boet är så skuldsatt att gälden ej kan betalas, utan att hennes
giftorätt eller enskilda egendom tillgripes, utan jemväl då mannen genom
försummelse eller vanvård af boets angelägenheter eller dess belastande
med gäld utan motsvarig nytta kau anses missbruka sitt målsmanskap:
och man fordrar icke af hustrun någonting annat, än att hon skall
visa det skälig anledning till boskilnad förefinnes. Jag lägger vigt på
detta vilkor, just derföre att den sednaste talaren sagt att det är omöjligt
för henne att åstadkomma eu sådan bevisning. Men enligt min och
troligen äfven många andras erfarenhet gå domstolarne vid bedömandet af
dessa ord "skalig anledning11 i allmänhet ganska liberalt tillväga. Hustrun
behöfver vanligen icke visa, att boet är på obestånd, utan blott anledning
till antagande af försummelse förefinnes, så beviljas boskilnadeu, och när
den är vunnen, skall den egendom hon fått undanskiftad ställas under
god mans förvaltning, d. v. s. mannen skiljes ifrån förvaltningen af hvad
henne tillhörer från och med ögonblicket för boskilnadeu. Och icke nog
härmed: i deri egendom sou), efter det boskilnadsansökningen blifvit ingifven,
tillfaller hustrun, eger han icke giftorätt, samfälligheten upphör i
samma stund som boskilnaden blifvit sökt. Hustrun förvaltar derefter
sin egendom, utan att mannen dermed har någonting att skaffa. Dessa
föreskrifter hafva ej tillämpats längre än sedan år 1864, men de hafva
dock i så väsendtlig grad bidragit till att förekomma eller minska följderna
af mannens dåliga hushållning, att vi, i min tanke, kunna och böra
nöja oss med hvad Utskottet nu derjemte föreslagit. Ty då hustruns enskilda
egendom icke svarar för mera än hälften af boets gäld, under det
Den 12 Maj, f. in.
557
att mannens svarar för alltsammans, så tror jag att hennes rätt redan nu
är temligen tillgodosedd, och jag skulle till och med kunna tveka, huruvida
det är klokt att redan nu sju år efter det lagen börjat tillämpas
stadga något ytterligare i det afseendet.
Betrakta vi nu det förslag reservanten på Stockholmsbänken afgifvit,
hvad finna vi då att det innehåller? Jo, att hustrun utan någon slags
skälig anledning skulle kunna vinna boskilnad. Det kan således hända,
och sådant är möjligt äfven under det aldra bästa förhållande makarne
emellan, att, om en liten tvist uppstår emellan man och hustru som
vi veta, kan det äfven i vårt land finnas Xantippor, det är icke alltid
som felet ligger hos oss män — följden deraf blifver, att innan den för
tillfället mulna äktenskapshimlen hunnit klarna hustrun helt hastigt begifver
sig till domstolen och säger: “jag vill sköta mitt hus sjelf1''. Herr
Carlén svarar: ,;ja, det skall hon få“, och följden blir offentlig stämning,
upphörandet af egendomsgemensamheten, af hela bosamfälligheten och
kanske äfven konkurs. En tillfällig tvist under eu aftonstund af den aldra
obetydligaste anledning skulle således kunna medföra en så bedröflig
verkan. Det skulle ock låta tänka sig att hela bosldlnaden endast vore
en följd af en öfverenskommelse mellan man och hustru att på detta sätt
blifva sina kreditorer qvitt. Hustrun har nemligen, som jag förut nämnt,
icke skyldighet att ansvara för boets gäld med mera än hälften af sin
egendom, och det kan således af den orsaken vara eu verklig fördel för
henne att söka boskilnad. Att utsträcka hennes rättighet dertill så långt
som Herr Carlén föreslagit, detta kan jag så mycket mindre medgifva, som
jag, på sätt jag redan nämnt, just i fråga om familjerätten är benägen
för att mera än i andra privaträttsliga förhållanden gå till väga sakta och
varsamt. Det finnes för öfrigt icke det ringaste hinder för att, om Utskottets
förslag blifver lag, fortsätta än vidare på den beträdda vägen.
Om den allmänna meningen skulle taga deu riktning, att hustrun, i likhet
med i Amerika, borde sköta sitt, oberoende af mannen, må vi då
stifta en sådan lag; men tvingom icke allt för hastigt eu ny lagprincip
på ett folk, hvars seder och tänkesätt, åtminstone för det närvarande,
gå i en annan riktning. Jag är, för min del, mycket rädd för ett sådant
lagstiftande, och exemplet af det land i Europa, som för närvarande befinner
sig nästan i ett tillstånd af upplösning, bevisar aldra bäst nyttan
och nödvändigheten af att, isynnerhet i afseende på familjerätten, samhällets
rot och kärna, gå försigtigt till våga. Och då vi genom det förslag,
som Lag-Utskottet nu afgifvit, tillåta just hvad anhängare af qvinnans
friare ställning mest kunna önska — ty ingen kan rimligtvis begära
mera än fullkomlig frihet för henne i afseende på egendomens förvaltning
— då vi tillåta henne att genom äktenskapsförord vinna detta,
så hemställer jag, om vi för närvarande kunna och böra göra ännu mera ?
Jag yrkar för min del bifall till Utskottets förslag.
Herr Key: En ärad talare midt emot mig, Friherre Åkerhielm, ytt
rade,
då han hade ordet: “hvarföre skola vi stifta lagar för undantagsfall
?“ Jag vill besvara denna fråga dermed, att det är just för sådana
undantagsfall som detta, då undantaget uppkommit derigenom att vi i utveckling
stannat efter Europas öfriga nationer, som vi böra stifta nya
558 Den 12 Maj, f. m.
lagar; vår ännu gällande gamla kan uti ifrågavarande hänseende betraktas
såsom ett mönster för en föråldrad och barbarisk lagstiftning.
Den ärade talaren påstod, att mannen ådagalägger i affärers skötande
mera ordningssinne, mera reda och insigt än qvinnan. Jag tillåter mig
att bestrida riktigheten häraf, och jag frågar: bar icke erfarenheten visat,
att qvinnan, då hon blifvit satt på ett allvarligare prof, oftast segrande
ådagalagt motsatsen af nämnda påstående; men äfven om hon skulle ega
underlägsenhet i affärsväg, icke utgör det bevis för någon i den qvinliga naturen
grundad brist och oförmåga i detta afseende, ty det vore annars
detsamma, som att på en person, hvilken varit sängliggande och frånvaud
alla kroppsrörelser under åratal, ställa följande fordran: “statt upp, tag
din säng och gäck-. Då qvinnan så sällan blir satt i tillfälle att förvärfva
sig vana vid det praktiska lifvet, huru kan man då begära, att
hon skall blifva skicklig dertill genom ett underverk? Den tanke, som
legat till grund för den ärade talarens ord, är eu reminiscens från åskådningssättet
under medeltidens och chevaleriets dagar. Jag ber honom
dock besinna, att den närvarande tiden drager ej ned qvinligheten och
dess verksamhet, derföre att den icke längre vill betrakta qvinnan antingen
som en rodocka eller som eu engel, utan omfattat mera demokratiska,
tänkesätt, hvilka anse qvinnan helt simpelt för — en menniska. Qvinnan
begär ej och anser sig i själ och hjerta icke hedrad af att anses för
något annat, ty hennes växande bildning, hennes stolthet, och våra lagar
värna henne mer och mer från att sjunka ned till mannens rodocka och
hennes qvinliga blygsamhet förbjuder henne att på fullt allvar vilja betraktas
såsom engel.
Samme ärade talare yttrade äfven: “älskar hustrun sin man, då tjenar
den ifrågasatta lagförändringen till intet, ty hon villfar detta oaktadt
mannens önskningar". Jag vill vända om denna sats och säga: älskar
mannen sin hustru, då skall han icke finna något för sig förödmjukande
ligga deruti, att hon deltager i boets förvaltning; men finner han en förödmjukelse
deri, då är det icke hans kärlek, utan hans stolthet, som såras.
Då den ärade talaren slutligen till stöd för sin mening åberopat de
äsigter, Herr Ribbing uttalat i sin reservation, ber jag att med anledning
deraf få skärskåda densamma. Reservanten säger: “med den hos oss rådande
uppfattning af den äktenskapliga enheten och makarnes inbördes
ställning och förhållande skulle ett förord af det innehåll, Utskottets förslag
åsyftar, nästan ovilkorligen uppfattas såsom ett, redan före äktenskapets
ingående tillkännagifvet misstroende till den blifvande äkta mannens
förmåga eller ordningssinne och goda vilja..." Uppfattningen af “makarnes
inbördes ställning och förhållande" har dock undergått ofantligt stora
förändringar allt ifrån till exempel den tid, då biskop Emporagrius definierade
qvinnan såsom “det förnämsta af mannens lösören", och till den
nuvarande, då begreppet om denna inbördes ställning lyckligtvis är helt annorlunda.
Reservanten fann vidare det nyss antydda misstroendet vara “ett dåligt
förebud för det blifvande äktenskapets lycka". Ja, om det är ett
dåligt förebud för lycka att rätt sker och menniskovärde erkännes, så gäller
derom alldeles detsamma, som nyss angående den förmenta förödmju
-
559
flen 12 Maj. f. m.
kelsen, det är mannens kersklystnad, högmod och ifrån den förflutna tiden
årfda olater, men icke hans goda egenskaper, som förorsaka detta.
“Man omskapar icke seder och öfvertygelse!’ med lagar", säger reservanten.
Jo, det gör man visst. Hvilket inflytande på seder, förhållanden
och öfvertygelse!'' har ej vår bränvin slagstift ning, våra skollagar,
våra strafflagar, ja med ett ord alla våra större organiska lagar haft.
Det finnes dessutom ett slags lagar, hvilkas inflytande på öfvertygelse!- en
professor i filosofi icke lärer kunna förneka, nemligen logikens och förnuftets
lagar. Reservantens yttrande innebär derför blott en half sanning eller
en half osanning. Emellan de lefvande lagarne, seder och öfvertygelser å
ena sidan och de skrilla lagarne å den andra, råder en ständig,'''' oaflåtlig
vexelverkan af orsak och följd. Nutidens seder och öfvertygelser fordra
förändring i lagarne för qvinnans eganderätt, och dessa nya''''lagar skola i
sin ordning inverka på seder och öfvertygelser.
Vidare yttrar reservanten: “Under äktenskapet åter skulle ett dylikt
förord och hustruns deraf följande affärsverksamhet för sig och bredvid
mannens verka menligt på den gemensamma sträfvan till boets bestånd
cell trefnad samt den arbetets fördelning, som för sådant ändamåls vinnande
betingas." .Tåg kan icke finna någon anledning till reservantens
farhåga lör denna följd af den föreslagna lagförändringen, såvida icke
reservanten fruktar att man och hustru derigenom skulle konkurrera med
hvarandra i samma yrke, men depensera inkomsterna hvar för sig nå
skiljda håll. ö 1
Jag bestred nyss riktigheten af reservantens påstående, att våra lagar
icke omskapa våra seder och öfvertygelser. men jag medgaf att seder och
öfvertygelser äfven omskapa våra lagar. Den som minnes Stockholm för
20 å BO år sedan med dess restaurationer och kaféer, han måste erkänna
att, i samma mån som qvinliga uppassare försvunnit, och den bildade
qvinnan kunnat inträda, har en helt annan ton gjort sig gällande, han
måste erkänna att i samma män som qvinnan fått tillträde till det offentliga
lifvets kan gå ensam på föreläsningar, bese våra museer och samlingar,
i samma män hon icke längre är snart sagdt fogelfri och utsatt
för förolämpningar på våra gator, så har äfven våra seder förfinats och
råheten vikit åt sidan, längre undan i mörkret. Dessutom, lefva vi icke
mer och mer i det offentliga? Vår sjelfstyrelse, våra politiska förmer, vår
tryckfrihet, vår utveckling, allt föranleder dertill, månne icke då, i samma
män. som mnnnen träder ut i det offentliga lifvet, qvinnan bör tråda in
i detsamma och följa honom icke blott såsom en om, utan äfven såsom
eu klok ledsagarinna?
Eu ärad representant på Tf estgöta-bänken har talat om arbetets
fördelning och yttrat, att qvinnan borde verka i det inre och mindre lifvet
och mannen i det yttre och större. Detta gifver mig anledning att erinra
om arbetsklassens ställning i städerna och på landet. Endast i de
äktenskap inom denna klass, der hustrun är duglig, blomstrar familjen.
Qvinnans betydelse i dessa äktenskap är större än mannens. En arbetare
mä vara aldrig sä duglig, eu handtverkare aldrig så skicklig, är hustrun
slösande, fåfäng och vårdslös, trifves icke boet utan hon öppnar inom
kort hemmets dörr för fattigdomen och för mannen dörren till krogen.
År åter hustrun flitig och omsorgsfull, så bergar sig familjen väl; är det
ÖGO
Den 12 Maj, f. in.
icke då hårdt att lagstiftningen skall sätta eu trång gräns för hustruns
bruk af sina sparpenningar, men icke för mannens missbruk af dem?
Samme talare yttrade vidare, att erfarenheten visat möjligheten af
att använda qvinno!’ i våra banker och många andra inrättningar, samt
att för dylika praktiska förmågor eu lagförändring, sådan som rnotionärerne
åsyftat, icke skulte medföra någon våda, men att den derföre icke
borde göras till regel. Jo, svarar jag, vi böra göra det, emedan vi alltid
böra hafva till regel att göra rätt. Den ärade talaren anmärkte emot
Herr Carléns reservation, att den af honom föreslagna utvidning af hustrus
rättighet att vinna boskilnad skulle kunna af henne missbrukas, och
framhöll vådan af boets sättande i konkurstilltåud såsom en möjlig följd
af en liten äktenskaplig tvist på eu aftonstund. Går det så lätt att göra
konkurs, då har utan tvifvel den der äktenskapliga tvisten icke endast
varit hustruns fel. Vidare yttrade han, att den allmänna upplösningen
af familjebanden i södern är en följd af der rådande friare lagar om
äktenskap. Såsom eu motsats dertill kan å andra sidan åberopas familjelifvet
i Turkiet; de band som der fängsla qvinnan göra icke familjelifvet
ädlare för det.
Jag är fullkomligt öfvertygad, att tiden är mogen för en förändring
af våra lagar om mannens och qvinnans inbördes ställning i äktenskapet.
Man tanke sig blott en moder, som har eu tjuguårig dotter och att denna
dotter blir enka; då är dottern i och med detsamma myndig och får förvalta
sin egendom, men hennes moder förblir ännu omyndig, så länge
mannen lefver, Ingår dottern åter ett Hytt äktenskap, hvad blir följden?
Jo, säger lagen till henne, nu har du om igen förlorat ditt förstånd och
är derföre omyndig! Är det icke hög tid, att vi göra slut på dylika orimligheter?
Jag skulle visserligen önska en vida mer genomgripande lagförändring
i detta afseende, än den både Lag-Utskottet och Herr Carlén
förordat, men jag tror det vara, för att kunna åstadkomma något i praktiskt
afseende klokast, att för närvarande icke gå längre än till Herr
Carléns förslag. Låtorn oss emellertid icke ett ögonblick tveka att lemna
vårt bifall till denna börjande rättvisa, vi äro skyldige dertill af vördnad
för våra mödrar, af aktning för de hustrur vi valt och af omtanke för
våra döttrar.
Herr Wijk: Då jag på det varmaste önskar framgång åt de åsigter,
Herr Hierta i sin motion uttalat, så hade jag äfven önskat, att Lagutskottet
gått något längre, än hvad dess nu föreliggande förslag inne
håller,
men då en återremiss sannolikt icke skulle i anseende till den
korta tid, som återstår för Riksdagens förhandlingar, leda till något resultat,
samt det för öfrigt alltid är svårt att på en gång erhålla eu mera
genomgripande förändring i vår nu gällande lag, finner jag mig böra åt
nöja
mig med att yrka bifall till det slut, hvartill Utskottet kommit, såsom
varande ett steg i den råtta riktningen, men hvilket dock icke efter
min uppfattning blir fullt uttaget, såvida icke Kammaren jemväl lemna!''
sitt bifall till den af Herr Carlén afgifna reservationen. Genom Utskottets
förslag om utsträckning af rättigheten att genom äktenskapsförord förordna
om sin egendom har det väl blifvit möjligt för den gifta qvinnan
i de
561
Den 12 Maj, f. m.
i de mera bildade klasserna att bättre, än nu, betrygga sin ställning för
framtiden, men man bör ihågkomma, att det finnes klasser, der sådana
äktenskapliga missförhållanden, som de af andra talare förut påpekade,
ottare ega rum än i de bildade klasserna, fastän dessa missförhållanden
i följd af kontrahenternas ställning merendels icke väcka så synnerligen
stort uppseende. Jag nämner som exempel arbetsklasserna i städerna.
Man kan icke förvänta, att personer af nämnda klass i allmänhet skola
vid ingåendet af äktenskap ega kännedom om de medel, lagen anvisar för
att betrygga qvinnans framtid genom ett äktenskapsförord. Dels sakna
de kännedom härom, dels, om de än ega en sådan, så sakna de dock det
biträde, som är nödvändigt för att med full juridiskt bindande kraft uppsätta
afhandlingen om förordet. För de gifta qvinnorna i dessa klasser
återstår blott att vid inträffande olyckliga förhållanden begagna sig af
rättigheten att söka boskilnad, men den nu gällande boskilnadslagen förutsätter
så starka skäl för beviljandet af boskilnad, att det icke utan
mycken svårighet blir möjligt att emot mannens bestridande tilltvinga sig
en sådan. Inom dessa klasser förekomma talrika fall derpå, att mannen
förfaller i dryckenskap, och att det är hustrun, som ensam får sträfva för
barnens uppehälle och det gemensamma boets bästa, ofta dock med det
upprörande resultat att mannen begagnar sig af hustruns arbetsamhet för att
tillfredsställa sitt olyckliga begär efter starka drycker. Då hustruns krafter
svika och hon finner det vara omöjligt att ensam uppehålla boet, finnes
för henne ingen annan utväg än att söka boskilnad, men sådan måste
då vara för henne möjlig att erhålla utan de stora svårigheter, som nu
gällande boskilnadslag uppställer. Man har emot Herr Carléns förslag
anmärkt, att den rättighet för hustrun att af hvad anledning som helst
ovilkorligen vinna boskilnad, detta förslag medgifver henne, skulle kunna
af henne lättsinnigt begagnas, och man har till och med framhållit, hurusom
en tvist emellan äkta makar på en aftonstund och en liten huslig
träta skulle kunna föranleda upplösning af det gemensamma boet med
alla deraf uppkommande följder. Man får väl dock medgifva, att bland
de egenskaper, som utmärka qvinnan, tålamod och undergifvenhet icke äro
bland de minst framstående, och äfven om någon gång ett häftigt käusloutbrott
skulle drifva henne att söka en boskilnad, så lärer domstolen dock
icke vara så nära, att hon saknar tid till att öfvertänka det steg hon
ämnar taga. Och skulle hon ändock framhärda i sitt beslut, äfven om
mannens . förvaltning af boet icke i allo berättigat henne till detsamma,
så lärer i sådana fall det ethiska bandet mellan makarne vara så brutet,
att det icke^ mera genom några af lagen uppställda svårigheter för boskilnads
erhållande kan sammanknytas. Jag anser således, att genom Kammarens
bifall till Utskottets förslag, ehuru varande eu gärd af rättvisa åt
qvinnan, densamma dock icke kominer qvinnorna i alla samhällsklasser
till del, så vida icke Kammaren derjemte lemnar sitt bifall till Herr Carléns
reservation. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag med det
tillägg, som Herr Carléns reservation innehåller.
Herr P. C. Andersson förenade sig med Herr Wijk.
RikscL. Prof. 1871. 2 Afd. 4 Band. 3g
562
Den 12 Maj, f. m.
Herr Kolmoclin: Det är i sanning föga tacksamt att i närvarande
ögonblick taga till ordet. Här finnes ju knappast någon att tala till. De,
som skulle bibringas en öfvertygelse, hafva för längesedan öfvergifvit sina
platser och lånat sitt öra åt helt andra och lifiigare toner än de torra
riksdagsföredrågens samt lemna! mig att tala för de tömma bänkarne.
Detta är den första anledningen, hvarföre jag känner en viss förvirring.
Den andra ligger i de starka uttryck, som under den föregående
diskussionen i denna fråga blifvit af ett par talare begagnade. Man har
talat om den ställning af "slafveri-, hvari den svenska qvintan befinner
sig, och man har trott sig finna jemförelsepunkter mellan familj elit vet i
vårt land och “familjelifvet i Turkiet". Jag erkänner villigt qvinnans
makt att elda fantasien, men ändå synas mig de talare, som begagnat
dessa uttryck, hafva lemnat sin inbillningskraft alltför fria tyglar.
Lag-Utskottets högtärade ordförande fann en stå stor skiljaktighet
emellan de åsigter, som här bill vit uttalade åt Hen Hieita å ena och friherre
Åkerhielm å andra sidan, att han. hänvisande derpå, bad Kammaren
besinna, hvilka svårigheter Utskottet haft att kämpa med vid utfinnandet
af en lösning af denna fråga. En vida bjertare skiljaktighet har
sedermera framträdt. Den ädle representanten från Åkers härad bär funnit
sin egentliga antipod i den ärade representanten från Södra ljust.
Medan den förre ställde sig på eu chevaleresk medeltidsgrund,
den sednare elementerna till sin giftermålsbalk från vara moderna kaféer
och restaurationer. I sanning skarpa motsatser! Ingen må derföre tadla
Lag-Utskottet, att det, medan så vidt skiljda åsigter rörande denna brännande
fråga förefinnas, icke förmått att bringa densamma till en fullständig
och lycklig lösning. Ej bristande vilja har hindrat Lag-Utskottet att
framlägga ett mera omfattande förslag, utan den stora svårigheten att
ordna detta grannlaga ämne på ett sätt som motsvarar den stora massans
af svenska folket uppfattning och tänkesätt. Vill man åstadkomma eu
radikal lösning, då behöfver man blott, såsom Utskottet i sin motivering
antyder, uppställa en fullkomlig egendomsskilj aktighet såsom regel, så att
allt hvad hustrun före äktenskapet eger eller under detsamma ärfver eller
förvärfver, må vara från mannens målsmansskap och förvaltning undantaget.
Dermed vore svårigheterna i den nu öfverklagade riktningen lösta.
Huruvida icke andra af en ganska väsendtlig art dervid skulle komma att
framträda, derom vill jag icke nu yttra mig. Säkert är att Lag-Utskottets
majoritet varit ledd af den öfvertygelse, att en så genomgripande förändring
skulle hos det stora flertalet af svenska folket möta ett kompakt
ogillande, äfven om det funnes ett Lag-Utskott, som vore villigt att förorda,
och en Riksdag, som tilltrodde sig kunna bifalla ett förslag i den
antydda riktningen. Men ingen Riksdag skall under den närmaste framtiden
godkänna en så radikal reform, just derföre att svenska tolket står
bakom med sitt bestämda “nej“.
Under sådana förhållanden är jag alls icke villig att mottaga det
tadel, Herr Hierta riktade emot Utskottet, i det han förklarade, att Lagutskottet,
ändock det erkänner att en orättvisa i äkta makars inbördes
ställning förefinnes, ansåge sig hafva ådagalagt en berömvärd försigtighet
uti att icke med ens undanrödja densamma. Förhållandet är icke sådant.
Ben 12 Maj. f. in. 5g3
Då hos ett folk ett bestämdt åskådningssätt rörande en fråga utbildats
och under sekler fortlefvat samt vunnit sitt uttryck i dess lagstiftning så
kan en vis lagstiftare ej försöka att med ett enda språng komma från
<*en i lagen gifna ståndpunkten till det mål, som kan synas önskvärdt
synncrhgast om reformen gäller ett så ömtåligt område som familjerätten’
Man skulle utan tvifvel genom ett dylikt förfarande öka de förvecklingar
.nka vid hvarje betydelsefullare förändring i någon vigtigare del af lagstiftningen
icke pläga uteblifva, huru försigtigt reformen ock må genomjoras.
Derföre måste ^man, sedan målet blifvit uppstäldt och riktningen,
; hvilken man vill gå, sålunda angifven, genom successiva förändringar
bereda det allmänna tänkesättet för den slutliga reformen. Rättsbegrepp
som vuxit upp under århundraden, kunna ej i ett nu bortblåsas genom
eu lagforandrmg, huru käck den än må vara.
Sedan man af här angiina skäl öfvergifvit motionärernes förslag, är
man, sa vidt jag kan finna, uteslutande hänvisad till det område, der Utskottet
ansett en ändring l.öra ske eller, med andra ord, till att utvidga
lagens bestämmelser rörande äktenskapsförord. Denna åtgärd har på ett
så utmärkt sätt blifvit försvarad af Lag-Utskottets högtärade ordförande
att jag till hans yttrande ej behöfver tillägga ett enda ord.
E“ellf:tid har Herr Carlén trott sig finna ännu eu utväg att nalkas
mulet, hvilken han framlagt i sm reservation. Denna afser en utvidgning
i rättigheten att söka boskilnad. Mot detta förslag bär jag aldraförst den
pnncipiela anmärkningen, att då reservanten såsom regel uppställer e<mndomsgemensamhet
inom äktenskapet, låter han densamma falla, utan att
aet ungaste skål dertill erfordras. Men jag måste äfven af rent praktiska
Siial ogilla aettå förslag och skulle vida heldre föredraga den af motionärerne
uppställda grundsatsen om upphäfvande af hela egendomsgemensamheten.
Grefve Sparre har återkallat i vårt minne Xantippa och talat
om tvister på eu aftonstund, hvilka i all sin obetydlighet skulle kunna
komma att stora familjens ekonomiska trefnad för alltid. Det citerade
namnet häntyder dock ej på dessa öivergående småtvister, utan snarare
P , en träta för hela lilvet. Det kan ej vara min mening att här vilja
nedsatta qvmnan, vare sig med afseende på omtanken för familjens ekonomi
eller endrägtens bevarande. Hon är i båda fallen minst så god som
mannen. Men en odelad berömmelse kan jag ej skänka hela könet, Xantippornas
slägte tillhörde icke ensamt Grekland och är ej heller utdödt
ännu. Värt språk bär det betecknande ordet “huskors1'', och dess motsvarighet
finnes utan tvifvel i det verkliga lifvet. Om nu eu sådan hustru
xallei på den idéen att begära boskilnad, så behöfver hon, enligt Herr
Larlens förslag, endast hos domstolen anmäla sin önskan, för att få den
uppfylld, möjligen ej blott till egen utan till hela familjens skada Kan
eu dylik lagstiftning vara välbetänkt, så länge man ej kan förklara hela
qvmnokonet fritt från alla dåliga passioner? Jag vill med ett exempel
förklara mm mening. Mannen inträder i äktenskapet, under förutsättning
att allt är godt och väl. På grund af den lagstadgade egendomsgemensamheten,
på hvars bestånd han litar, använder han både sin egen och
sm hustrus förmögenhet i eu rörelse. Nu inträffar det. jag vågat antyda,
att, liksom en älskvärd fästman understundom förvandlas till en otreflig
make, den intagande qvinnan blir en besvärlig äkta hälft. I ett anfall
564
Den 12 Maj, f. ro.
af dåligt lynne går den oförståndiga hustrun till domstolen och begär boskilnad,
och följden blir att mannen, kanske med betydlig förlust, måste
nedlägga sin rörelse till följd af undanskiftandet af hustruns egendom.
Bättre^ hade då varit att från början ingen egendomsgemensamhet egt
rum. Jag anser således den af Herr Carlén förordade lagförändringen
vara egnad att framkalla vida större svårigheter än motionärernes förslag.
Här har särskildt blifvit antydt, att Lag-Utskottet icke tänkt på de
fattigare klasserna eller gjort något för dem, emedan dessa ej skulle hafva
något gagn af den nuvarande boskilnadslagen. Om man säger, att denna
lag ej verkar, såsom den borde, i den rika familjen, utan, så att säga,
förutsätter att en stor de! af egendomen skall vara sköflad, innan någon
åtgärd kan vidtagas, så har man rätt; men för den fattige arbetarefamiljen
är deremot denna lag, såvidt jag kan förstå, fullt tillfredsställande.
Der är ingen, förmögenhet att förspilla. Hvad genom boskilnad skall
räddas åt hustrun är hennes arbetskraft och frukterna af densamma, och
för detta ändamål behöfver sannerligen ej någon ny boskilnadslag skrifvas.
Under för handen varande förhållande måste jag alltså tillstyrka, att
Kammaren lemna!* sitt bifall till Lag-Utskottets förslag. Det kan ändå
vara tvifvelaktigt, huruvida den stora massan af våi landtbefolknmg kom- ^
mer att betrakta denna förändring med blida ögon, icke derföre att den
är för liten, utan derföre att den är temligen främmande för deras
åskådningssätt.
Herr von Geijer: Om jag egde så mycken filosofisk och juridisk in
sigt,
som jag eger känsla i denna fråga, skulle jag i likhet med den sednaste
ärade talaren beklaga det förhållande, att bänkame bni äio för
ögonblicket nästan tomma; men då så icke är fallet, styrkes endast härigenom
min dristighet att uttala min mening i frågan. Vigten och värdet
af ifrågavarande motioner äro påfallande och beröra de finaste strängarne
i menniskosinnet och hjertat. Den orättvisa, som ligger i vår nu gällande
lag om mannens målsmanskap, är tydlig för hvarje eftertanke, och detta
af lagen skyddade förhållande blir olycksbringande, just emedan det innebär
eu orättvisa. Det torde icke vara så alldeles säkert, att mistning af
förmögenhet är en olycka i äktenskapet, tvärtom kan väl denna mistning
ofta innebära den mäktigaste uppfostran till lycka inom makarnes förbund;
men sättet hvarpå förmögenheten, med mannens nuvarande målsmansrätt,
kan försvinna ur boet, kan visserligen, ofta nog, medföra den kränkelse.
att icke ens ett långt lits oafbruten inre kamp förslår att försona det
brutna och återbringa jemnvigt i ett såradt bröst.
Frågan, i sin ytterlighet tagen, innebär visserligen, att med rätten
att förvärfva noga sammanhänger rätten att förstöra — eu angelägen rättighet,
på det ej allt för mycket måtte kunna bringas på den döda hand —
men deraf kan ej, eller åtminstone bör ej följa någons rätt att förstöra
hvad annor tillhör — hvilken dock nu är mannen tillerkänd.
Ur denna sypunkt hade äfven jag önskat, att Lag-Utskottet tagit
steget fullt ut i denna riktning, så att makarnes inbördes ställning i afseende
på förmögenhetens besittning och förvaltning blefve i lagen fullt
bestämd och före äktenskapets ingående bekant. Jag tror, att sådana
bestämmelser i lagen skulle hafva ett lyckligare inflytande på det äkten
-
565
Den 12 Maj, f. m.
skapliga lifvet, än den utväg, som lagen nu anvisar qvinnan att under
äktenskapet söka boskilnad för att rädda sin enskilda egendom, äfven i
den utsträckning Herr Carléns reservation innehåller. Utskottet erkänner
emellertid, att, i afseende å de fordringar en nyare tid uppställer på
en sjelfständig ställning för den gifta qvinnan till hennes betryggande
mot ekonomiskt obestånd, den svenska lagstiftningen står tillbaka för de
flesta andra länders; och om man än måste medgifva, att lagstiftningen
sedan tillkomsten af 1734 års lag gått framåt, så lärer det dock icke kunna
förnekas, att lagen om boskilnad af den 18 September 1862 blott i viss
mån kunnat afhjelpa de öfverklagade olägenheterna af mannens ovilkorliga
målsmansrätt öfver hustrun, och att medlet af boskilnad i vanligaste fall
icke kan begagnas förr än boet kommit på sådant obestånd, att föga
eller intet genom boskilnaden, der den en gång kunnat genomdrifvas,
vunnits. Jag kan för min del icke finna annat, än att, då vi gjort qvinnan
myndig vid eu viss ålder och derigenom så att säga räckt henne ett
finger, vi äfven måste slutligen lemna henne hela handen och låta henne
sjelf råda öfver sin förmögenhet, ty det öfverensstämmer med begreppet
af myndighet att ega rätt att hafva förmögenheten under egen förvaltning.
Således, kan man hysa den förhoppning, att, då frågan en gångallvarligare
bringas å bane, den gifta qvinnans ställning i ekonomiskt afseende
skall bättre betryggas, och att lagstiftningen i eu icke allt för
långt aflägsen framtid skall omhändertaga och före äktenskapet ordna de
blifvande makarnes inbördes förhållande i afseende på tillgångarne
i boet;
Het är ganska troligt att man i afseende på Utskottets förslag om
aflåtande af en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om
utarbetande af ett lagförslag i den af Utskottet angifna syftning skall
invända: “hvad vill en sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t egentligen såga1-,
eller: “är det skäl att besvära Kongl. Maj:t med en utredning härutinnan?"
Jag kan, i motsats till denna här ofta uttalade uppfattning, icke annat
än tro, att näst besvarandet af Kongl. Maj ds nådiga propositioner och
statsregleringens. fullgörande, ett representationens förnämsta åliggande är
att i underdånig skrifvelse inför Kongl. Maj:t uttala de önskningar i afseende
på förändringar i lagstiftningen, hvilka mer eller mindre klart,
dock allvarligt röra sig inom folket och dess representation.
Under alla förhållanden är föreliggande fråga af sådan art, helst här
är alldeles omöjligt för Riksdagen och dess Lag-Utskott att kunna formulera
så genomgripande lagförändringar som här ifrågasättas. Jag kan
icke neka, att jag finner Herr Carléns reservation starkare och bättre i
det afseende!, att den kan afhjelpa olägenheterna i de flesta fall; men
jag tror å andra sidan, att man, om denna reservation bifalles, kommer
med ett enda steg alltför långt fram på lagförbättringens väg. så att jag
fruktår, att lagstiftningen i detta afseende skulle ännu längre komma att
stadna på den sålunda uppnådda ståndpunkten, än genom att antaga Utskottets
förslag; ty ehuru detta förslag går mera långsamt till väga, skall
det sannolikt ändock fortare leda till det slutliga målet.
Beträffande den af den ärade representanten från Upsala i sin reservation
uttalade förmening, att man ej omskapar seder och öfvertygelser
medelst lagar, och derjemte att inom folket ej skulle förefinnas någon så
-
566
Den 12 Maj, f. m.
dan uppfattning af behofvet af förändring i nu gällande bestämmelser i
denna fråga, så tror jag visserligen att det stora flertalet skall blifva
alldeles oberördt af en sådan ny lag, hvilken också ingalunda är ämnad
att välta södern upp till norden, utan endast att skydda i ett stort antal
undantagsfall.
Äfven efter införandet af en lag om makarnes rådighet, hvardera
öfver sin förmögenhet, skola väl tusende sinom tusende äktenskap både
knytas och upplösas, utan att tillvaron af en sådan lag verkat förändring
i nuvarande normala förhållande; men det oaktadt skall icke eu sådan
lag hafva varit betydelselös.
För min del önskar jag, att Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag,
och jag gör det i det hopp som åt Utskottets högt aktade ordförande
uttalats, nemligen att detta förslag har öppnat vägen för och är eu
vacker början till åstadkommandet af en önskvärd förändring i lagens
bestämmelser om mannens och qvinnans inbördes ställning och förhållande
i äktenskapet.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Per Nilssou i Espö: Man bör icke undra så mycket på, att
vid behandlingen af en fråga, sådan som denna, åsigterna befinnas vara
mycket delade. Ett likartad! förhållande egde rum, då frågorna om den
lika arfsrätten och qvinnans myndighet stodo på dagordningen. Man har
åter framhållit betydelsen af vanans makt att häfda det gamla, men å
andra sidan måste,-man erkänna, att en fråga, sådan som denna, och
behofvet af en förändring i den allmänna lagen är mera påträngande, i
samma mån som bildningen och kulturen gå framåt, och i samma män
detta sker, kan man icke heller längre bibehålla eu föråldrad lag, utan
man måste se till, att man utvidgar den krets, inom hvithet sambällslifvet
får röra sig, om det skall kunna väl trifvas och utveckla sig. Eu åt
reservanterne inom Utskottet i denna fråga har yttrat, att man icke omskapar
seder och öfvertygelser med lagar. Detta, är verkligen en stor
sanning och väl värd att akta på, men den bör icke i förevarande hänseende''
utgöra ett skäl för bibehållandet af den gamla lagstiftningen, ty
ehuru sederna och öfvertygelserna icke så fort förändras på landet, som
mången synes på förhand tro, så har dock likväl eu så stor förändring i
sederna under de sednaste tiderna försiggått, att det icke ligger någon
fara uti att nu inträda på en ny lagstiftningsväg i detta ämne. Jag har
ofta hört män af folket yttra sin förvåning deröfver, att lagstiftningen
icke ännu utsträckt en skyddande hand öfver qvinnans förmögenhet och
inrymt åt henne rättighet att sjelf få helt och hållet förvalta sin arbetsförtjenst.
I äktenskapen bland befolkningen på landet händer det mången gång,
att mannen förfaller till dryckenskap och för att tillfredsställa sitt behof
i detta afseende förslösar förmögenheten; under tiden kan hustrun få ett
arf, men äfven detta förstör mannen. Då vore det godt, att hustrun
både den rättighet, Herr Carléns förslag åsyftar att gifva henne; då
kunde hustrun genom att söka boskilnad sätta eu gräns för mannens
slöseri och bevara den sista lilla förmögenheten de ega, så att den under
hennes kloka förvaltning räcker till för makarnes och deras barns uppe
-
Ben 12 Maj, f. m.
567
bulle. Jag vill icke påstå, att dylika fall äro öfvervägande till antalet;
lyckligtvis är icke förhållandet i allmänhet sådant, utan mannens förvaltning
af den gemensamma egendomen är ofta förenad med klokhet och
sparsamhet, men då många undantag gifvas, synes mig, att vi böra stifta
eu lag äfven för undantagen. Äfven bland de fattigare klasserna i städerna
finnas många exempel derpå, att mannen ieke vill arbeta, utan
hustrun får sträfva för boets uppehållande, men då mannen kommer hem,
anammar han vanligen allt hvad hustrun kunnat förtjena och förslösar
detsamma på närmaste krog, i stället för att använda det till familjens
gemensamma underhåll. Icke skulle i sådana fäll inrymmandet i lagen
af en rättighet för qvinnan att deltaga i det gemensamma boets förvaltning
verka menligt på makars äktenskapliga lycka. Nej, den skulle
tvärtom befrämjas deraf, och om mannen förstört en del af förmögenheten,
men hustrun inbesparat en annan del, då lär mannen sig ock att högt
akta den qvinna, som genom sin klokhet och sparsamhet satt en gräns
för hans slöseri och hindrat honom från förfall. På grund af hvad jag
nu haft äran anföra, yrkar jag bifall till Utskottets förslag, med det
tillägg som Herr Carléns reservation innehåller.
Friherre Gripen sted t: Då denna fråga är af öfvervägande juridisk
beskaffenhet och således -måhända bör i första rummet bedömas af lagkunnige,
så har jag hyst någon tvekan att yttra mig i detta ämne; men
frågan är dock åtminstone, hvad sjelfva grundsatsen vidkommer, af den
praktiska betydelse och den allmänna omfattning, att det torde ursäktas,
om äfven eu i juridiskt hänseende mindre förfaren person derom tillkännagifver
sin mening. Så vidt jag funnit, har här icke försports någon
skiljaktighet i åsigterna derom, att billighet och rättvisa fordra, att det
må gifvas eu utväg för den gifta qvinnan att skydda sin rätt och sin enskilda
egendom i det gemensamma boet; men man har å den ena sidan
ansett, att de medel, som redan nu i lagen finnas, äro för detta ändamål
tillräckliga eller åtminstone blott i obetydlig mån behöfva förökas. Dessa
medel äro egentligen af två slag; det ena att gorå förord före äktenskapets
ingående och det andra att söka boskilnad efter detsammas stiftande. Nu
har Utskottet föreslagit en förändring och tillökning i det första hänseendet,
nemligen att i underdånighet anhålla hos Kong}. Maj:t om utarbetande
och framläggande af förslag till sådan ändring af 8 kap. 1 §
Giftermåls-balken, att genom äktenskapsförord må kunna betingas rättighet
för hustru att råda öfver sin enskilda egendom. För min del anser
jag Utskottets tillstyrkande att aflåta en skrifvelse i nämnda syfte vara
särdeles välbetänkt, och att en utvidgning af den rätt, som redan nu i
lagen finnes för de blifvande makarne att genom förord bestämma om sin
giftorätt, är af behofvet högeligen påkallad; men jag tror äfven, att den
andra utväg, som den nu gällande lagen anvisar, nemligen att under vissa
omständigheter söka boskilnad, är för mycket inskränkt och således icke
fullt motsvarande ändamålet att bereda qvinnan den trygghet som åsyftas.
Utan tvifvel förhåller det sig nemligen så, som redan förut blifvit många gånger
anmärkt, att man oftast underlåter att begagna sig af rättigheten att
göra äktenskapsförord, då dermed alltid måste, med den uppfattning deraf och
de seder som här i landet finnas, förenas ett visst misstroende till den blif
-
5G8
Den 12 Maj, f. in.
vande makens vilja eller förmåga att väl vårda hustruns egendom. Då
nu förhållandet verkligen är sådant och derigenom det faktum ofta inträffar,
att äktenskapsförords upprättande försummas just der det borde
vara af behöflig försigtighet och skyldig omtanke för qvinnans rätt föreskrifvet,
så bör det, enligt min åsigt, finnas en utväg att godtgöra denna
försummelse, och den måste bestå deruti att äfven efter äktenskapets ingående
kunna vinna boskilnad. Denna rätt finnes ju, säger man. Ja!
men det har här blifvit visadt, och det synes mig icke vara så särdeles
svårt att förstå, äfven för en icke lagkunnig person, att de vilkor, som nu
äro fastade vid begagnandet af denna rätt, och de bevisningsmedel, som
fordras för ådagaläggandet af dessa vilkors tillvaro, äro så beskaffade, att
en boskilnad rätt ofta icke kan åstadkommas, hvaraf följer att denna utväg
icke har den praktiska betydelse, som den borde ega. För min del
tror jag derföre, att, af samma skäl som Utskottets förslag åsyftar en utvidgning
i rättigheten att ingå förord före äktenskapet, så bör dermed
på samma gång äfven följa en utvidgning i rättigheten att under äktenskapet
påyrka boskilnad. Herr Carlén har gjort sig till målsman för denna
åsigt och i sin reservation föreslagit en sådan utsträckning, att hustrun
derigenom blefve ovilkorligen berättigad att när som helst efter anmälan
hos domstolen vinna boskilnad. Jag har nyss sagt, att jag tror en utvidgning
i denna rätt vara behöflig; men jag måste bekänna, att jag är
tveksam huruvida eu så oinskränkt rättighet i detta afseende, som den åt
den ärade reservanten föreslagna, bör medgifvas. Det torde nemligen icke
kunna bestridas, att gemensamhet äfven i afseende på egendomens besittning
och förvaltning är det förhållande, som är det önskligaste i äktenskapet,
och således äfven det som bör uppställas såsom regel, hvarföre
också nödiga undantag från gemensamhetsförhållandet väl icke böra förhindras
eller öfver höfvan försvåras, men icke heller så underhjelpas att
ett förhastande alltför lätt kan ega rum. Jag har hört uppgifvas, ehuru
jag icke sjelf känner detta så noga, att inom den numera upplösta Lagberedningen
blifvit framlagdt ett förslag af ungefär samma innehåll som
Herr Carléns, men i hvilket förslag man inlagt ett efter min tanke ganska
välbetänkt förbehåll, nemligen att anmälan om boskilnad borde göras hos
domstol, och om domstolen fann skäl dertill, skulle boskilnad beviljas.
Enligt nämnda förslag skulle alltså domstolen ega pröfningsrätt vid fråga
om boskilnad; men denna pröfningsrätt var dock icke så begränsad och
bunden, som nu gällande boskilnadslag föreskrifver, utan inrymdes blott
såsom en utväg att förhindra missbruk i begagnandet af rättigheten att
söka boskilnad, då några giltiga skäl dertill icke förefunnos. Det vill synas
mig, som hade det varit rättast, att vid den utvidgning i rättigheten
att vinna boskilnad som anses böra ske, fästats det af lagberedningen föreslagna
vilkoret, och då hela denna fråga för närvarande står i ett stadium
af beredelse, är det måhända icke för sent att nu fästa uppmärksamheten
på denna omständighet, så att i det lagförslag, som kan varda Iramlagdt,
någon lämplig modifikation i nu antydda riktning må kunna inflyta. Det
är denna åsigt, jag velat tillkännagifva, då jag för öfrigt, beträffande
sjelfva syftningen af lagen, i det närmaste öfverensstämmer med Herr
Carlén.
569
Den 12 Maj, f. m.
Herr Gustaf Jonsson: Den nu föreliggande frågan är af beskaffenhet
att djupt ingripa i det äktenskapliga lifvets förhållanden, och jag kan
derföre icke undra på, att man varit tveksam att vidtaga en så vidtomfattande
lagförändring som den af motionärerne föreslagna; men då
förhållandena på. landet gestaltat sig så, som de nu äro, tror jag, att vi
icke höra draga i betänkande att genom en klok lagstiftning söka förbättra
ställningen för de olyckliga qvinnor, som nu blifva offer för mannens
tyranniserande bruk af sin målsmansrätt. Jag har erfarenhet deraf,
och derföre kan jag också vitsorda Herr Carléns yttrande, att äfven landsorten
gifver oss en god ledning för bedömandet af behofvet om en lagförändring
i detta afseende. Denna erfarenhet är af så genomgripande
betydelse, att jag icke kan annat än med rörda känslor tänka på de
olyckliga förhållanden, som nu äro rådande. Då en man missbrukat sin
målsmansrätt öfver sin hustru och i följd deraf blir, efter anmälan af
hustrun, af domstol frånkänd utöfningen af denna rätt i afseende på förvaltningen
af hennes enskilda egendom, då först blir det sedliga bandet
mellan makarne brutet, och söndringen dem emellan kan blifva så stor,
att man till och med har exempel derpå, att männen icke längre vilja
blifva vid sina hustrur utan öfvergifva dem och emigrera till främmande länder.
Om man derföre vill på lagstiftningens väg betrygga den gifta qvinnans
ställning i ekonomiskt afseende, så bör man göra det före äktenskapets
ingående genom att utvidga rättigheten att göra äktenskapsförord,
ty då vet mannen sina rättigheter och sina skyldigheter, och den
till sina följder så förderfliga utvägen att genom boskilnad undandraga eu
del af egendomen mannens förvaltning behöfver då icke af hustrun anlitas.
Jag har i min ringa mån sökt medverka till detta ändamål, derigenom
att jag tillstyrkt många personer i min hemort, som varit i begrepp att
ingå äktenskap, att göra förord; men de flesta upprätta icke ett sådant,
af okunnighet om lagens innehåll, och först då det blir för sent ångra de
sin försummelse. Herr Grefve Sparre yttrade för en stund sedan, då han
hade ordei, att denna rätt för qvinnan, att undandraga sin egendom mannens
förvaltning och belria sig från hans målsmansrätt, har hon redan i
den nu gällande lagen om boskilnad, och att det är hennes eget fel, om
hon icke begagnar sig af denna rätt. Jag är öfvertygad derom, att, då
hustrun tillgriper denna utväg, det vanligtvis är för sent, och att hon,
om boskilnaden beviljas, likväl icke får något öfrigt af boet för sig och
sina barn. Jag skulle derföre önska, att man icke åberopade detta såsom
ett skäl för att hindra en lagförändring i detta afseende; ty det är en af
erfarenhet bekräftad sanning, att hustrun icke går anfallsvis till väga emot
sm man, förr än i högsta nödfall och af det mest trängande behof.
Ehuru jag egentligen icke vill motsätta mig bifall till Herr Carléns
reservation, anser jag dock klokast att nu stadna vid Utskottets förslag, till
hvilket jag alltså yrkar bifall.
Herr Carlén: Jag skall endast bedja att helt kort få upptaga några
anmärkningar, som här blifvit gjorda, mot mitt förslag.
Grefve Sparre har med sin vanliga fyndighet sökt skrämma Herrarne
från att ändra nuvarande boskilnadslag, under uppgift att verkningarne af
den i min reservation antydda nya lydelsen af lagen skulle blifva alldeles
570
Den 12 Maj, f. ra.
desamma som att bemyndiga eu hustru att när som helst försätta sin man
i konkurstillstånd. Så torde dock ingalunda blifva förhållandet. Det är
icke — ej ens efter nu gällande lag — nödvändigt att boskilnad medför
konkurs, utan boet kan mycket väl så uppehållas, att någon konkurs icke
ifrågakommer. Talaren fann den nuvarande boskilnadslagen åt år 1862
förträfflig, och jag undrar icke derpå: lian sjelf var med om dess utarbetande.
Men han glömde fästa uppmärksamheten på att den boskilnad
som derigenom medgafs, i stället att möjliggöra enheten inom äktenskapet,
tvärtom måste spränga den. Det är nemligen ovilkorligen föreskrifvet såsom
följd af boskilnad, att hustrun skall hafva eu annan målsman under
namn af god man, utan hvars vilja hon icke får röra sin förmögenhet,
äfven om domstolen finner henne sjelf mycket väl kunna sköta sina angelägenheter.
Lika litet får hon använda sin man såsom förvaltare deraf,
med mindre boskilnaden upphör. Sålunda kommer enligt nuvarande boskilnadslag
eu “tertius interveniens" ovilkorligen in i äktenskapet, hvilken
kan förstöra all sämja inom detsamma. Detta har jag i mitt förslag förekommit,
ty enligt detsamma bringas saken derhän, att allt beror på hustruns
egen vilja och omdöme. Herr (Trefven skrämde oss äfven med Xantippa.
Hvad denna personlighet beträffar, börjar historien numera göra henne rätt
och visa, att hon icke var så svår, som vi lärde oss tro i barndomen.
Men äfven om hon skulle hafva varit det, så är ganska antagligt, att många
tvistigheter uppkommit just från den tvungna geniensamheten i boet. Hvad
beträffar de snabba följderna af den der Xantippans humör på, eu qvällstund,
hvarom Herr Grefven talade, så hinner nog humöret mycket väl lägga sig
innan skiljsmessan äfven efter mitt förslag kan komma till stånd, ty hon
skall först gå till domaren och få mannen inkallad, sedan skola de båda
infinna sig inför domstolen, och detta allt drager sin tid, så att nog få
de både qvällar och nätter att försona sig på.
Herr Kolmodin säger att inga garantier finnas derför, att qvinnan alltid
skall vara mannen så öfverlägsen som här förutsattes. Men något sådant
är icke förutsatt. Ty ehuru jag visserligen för min del tror, att qvinnan
i många hänseenden, såsom i sparsamhet, ordentlighet och i förmågan att
hålla tillsammans det lilla, är mannen öfverlägsen, så är dock detta något
som här icke behöfver talas om, ty det är icke föreslaget, att hon
skall i äktenskapet intaga någon mannen öfverlägsen ställning. Hon får
nemligen alls ingen rätt att sköta hans egendom, utan endast rätt att
råda öfver sin och hvad hon med sina händers verk kan förtjena. Samme
talare sade vidare, att det vore häråt för en ung man, som, när han gifte
sig, trodde allt vara godt och väl emellan honom och hustrun samt på
grund deraf använde den med henne erhållna förmögenheten till döfvande!
af sina affärsföretag, om han i en hast skulle nödgas återlemna denna v
förmögenhet och sålunda blifva tvungen att afbryta sin rörelse. Ja, det
må vara; men om nu hustrun, hvars förmögenhet det gäller, å sin sida
finner att allt icke är så godt och väl som det från början lofvade att
blifva — ligger det då någon orättvisa emot mannen, om man låter henne
säga: ••som det visat sig icke vara godt och val under din förvaltning,
så vill nu jag försöka att sjelf förvalta min tillhörighet. Jag skall spara
för att kunna hjelpa både oss och våra barn"? Och hvad angår den
förstörande inverkan på mannens affärsverksamhet, hvarom Herr Kolmodin
571
Den 12 Maj, f. m.
talade, så ber jag Herrarne först lägga märke till, att lian, liksom alla
som här uppträdt emot mitt förslag, utgått från den förutsättningen, att
mannen gifter sig till penningar, men det är ju icke alltid fallet. Och
der hustrun ingen förmögenhet medfört, der kommer ju ej i fråga att hon
kan afbryta mannens spekulationer. I allt fall: har då Herr Kolmodin
icke hört talas om, huruledes i sterbhus, der mannen dött, enkan och
barnen, fastän arfskifte skett, kunna fortsätta hans rörelse, eller huruledes
i ett bolag, der eu bolagsman går ifrån, rörelsen fortsattes af de
qvarvarande? Har mannen, medan han ännu var hustruns målsman, ingått
förbindelser, så gälla de äfven för henne, och vilja man och hustru,
sedan boskilnad skett, förena sig i bolag och gemensamt sköta någon
rörelse, så är ju detta lika lätt som för andra.
Herr ''Wijk, hvars yttrande jag sjelf icke hörde, lärer hafva tyckt att
jag icke gått långt nog i mitt förslag, utan ville han att egendomssepara7
tionen skulle vara såsom regel stadgad i lagen. Men i vårt land blir val
det normala förhållandet ändock det, att man och hustru vilja hushålla
tillsammans. Hvarföre då i lagen föreskrifva, att deras affärer ovilkorligen
skola vara slända? Man kan invända, att, om de vilja hafva gemensamhet
i detta hänseende, de kunna berättigas att anmäla det hos domaren,
men då är det väl bättre att taga de normala förhållandena till regel
och göra en särskild lagstiftning för undantagsfallen.
En mycket aktad talare, till hvars ord Kammaren i alla frågor lyssnar
med största uppmärksamhet, jag menar Friherre Gripenstedt, hade en betänklighet
mot mitt förslag, i det han ansåg att skilsmessa!! icke borde få
ega rum, utan att domaren pröfvade huruvida skäl dertill funnes, och lian
stödde sig härvid på Lagberedningens förslag. Nu är för det första sistnämnda
förslag icke alldeles så beskaffad t, att domaren skulle ega bevilja
boskilnaden, endast lian sjelf finner skäl dertill, utan förslaget uppräknar
vissa bestämda fall, utanför indika boskilnaden ej kan vinnas. Men detta
oafsedt hemställer jag, huruvida det eftersträfvansvärda målet skulle kunna
på det sättet vinnas, att domaren skulle pröfva skälen. Hustrun måste då
lagligen bevisa, att hennes begäran vore berättigad, och då komma vi in i
alldeles samma förhållande som nu gäller, att hon skulle öfverbevisa mannen
om slöseri, vanvård eller sådant, och det vore på sin höjd i fråga om graden
af mannens oduglighet lagen blefve mildare emot qvintan, men för öfrigt
qvarstode samma olägenhet åt skandalösa och obehagliga rättegångar man
och hustru emellan som förr. Det vore dessutom, derest domarens pröfningsrätt
skulle vara obunden, alldeles omöjligt, såvida man icke hade
jury, att på dylika vilkor få sådana mål på tillfredsställande sätt bedömda.
Möjligen kunde det gå bra nog i underrätt, der nämnden eller bisittare
kände till förhållandena och kunde vitsorda klagomålens befogenhet; men
i hofrätterna, som måste hafva till särskild kallelse att bevaka det
formelt riktiga och endast kunna döma på objektiva grunder, skulle det
troligen i endast ytterst sällsynta fall lyckas hustrun att vinna skilsmessa
oftare an nu. Då är det, synes mig, nästan bättre att bibehålla det
gamla och låta i lagen qvarstå några positiva bestämmelser, än att låta
saken bero på en så vague bestämmelse.
Man säger att äktenskapsförordet är att anse såsom bevis på misstroende
före äktenskapets ingående, men det oaktadt medgifver man, att så
-
572
Den 12 Maj, f. m.
dana få uppgöras. Nåväl! År det nu mera skäl att gifva vika för ett
misstroende, som uppstår före äktenskapet, och som ännu icke visat sig
vara berättigad^ än för ett, som uhder äktenskapets lopp visat sig berättigadt?
För min del finner jag tvärtom mycket större skäl att, sedan
makarne varit en tid tillsammans och hustrun derunder funnit mannen
icke förtjena hennes förtroende i afseende på affärer, lagen tillåter henne
att göra sig'' till godo den vunna erfarenheten och att sjelf omhändertaga
förvaltningen af sin egendom. Det är med anledning häraf, som jag alltid
föreställt mig, att det angelägnaste i denna sak är — icke utvidgad rätt
i afseende å äktenskapsförord — utan utvidgad rätt för hustrun att, på
grund af vunnen erfarenhet, söka boskilnad.
Jag ber slutligen att än en gång få fästa Herrarnes uppmärksamhet
på, att ingen man, som sköter sina affärer som sig bör — ja, till och med
ingen, som bemödar sig att göra det, äfven om han misslyckas — riskerar
det ringaste genom mitt förslag. Det är så öfverensstämmande med svenska
folklynnet att antaga såsom ovilkorligen tillhörande äktenskapet att makarne
hushålla gemensamt, och äktenskapets helgd är i vårt land så stor, att det
säkerligen faller ingen in att bryta denna makarnes gemensamhet i affärer,
utan att nöden står för dörren. En landtdomare är bäst i tillfälle att se
och erfara, huru det finnes hundratals qvinnor, som lida under mannens
tyranni i det aldra längsta, innan de söka rättelse; och säkert är, att med
ökad möjlighet att vinna denna rättelse skall ingen annan ändring ske i
qvinnans natur, än att hon måhända ännu tåligare fördrager mannens
öfvervälde, ty hängifvenhet och tålsamhet äro den svenska qvinnans natur
och skola nog äfven framgent så förblifva.
Herr Nordenskiöld: Efter det myckna, som blifvit taladt och
skrifvet i denna sak, har jag föga att tillägga för att bevisa de åsigter,
som jag mycket decideradt hyllar, och ber endast få tillkännagifva, att
jag delar Herr Wijks uppfattning af frågan. På grund deraf, och för att
komma målet så nära som det under närvarande förhållanden låter sig
göra, ämnar jag derföre med min röst understödja den sida, som önskar
bifall till Utskottets förslag med det af Herr Carlén till detsamma fogade
tillägget.
Herr Kolm o din: Flere talare hafva här yrkat, att det tillägg borde
göras i boskilnadslagen, att, “om domstolen dertill funne skälig anledning,
boskilnad skulle beviljas". Då de.t likväl i Ö § af nu gällande lag står, att,
"der ansökningen ej bestrides eller skälig anledning för densamma visas, Rätten
skall förordna om uppteckning af makarnes egendom“ etc.; så synes mig
just det man yrkat vara fullt nöjaktigt uttaladt, och den anmärkning
som i detta hänseende blifvit framställd sakna all befogenhet.
Herr Carlén har ordat om det vidriga, som ligger deruti, att boskilnadslagen
stadga!’, det hustruns undanskiftade egendom skall ställas
under förvaltning af “en god man, som af Rätten förordnas". Detta med
mycken styrka framförda klander gäller dock alls icke Utskottets förslag.
Jag hänvisar i detta afseende till utlåtandet, der det heter: “då enligt
boskilnadslagen den egendom, hustru berättigas undansätta, skall förvaltas
af god man, som af Rätten förordnas, hvilken gode man jemväl tillkommer
Den 12 Maj, f. in.
573
förvaltningen af den egendom, som, efter det boskilnad söktes, tillfallit
hustrun, torde, i tall lagens stadgande om äktenskapsförord förändras derhän,
att det medgifves hustru att utan biträde af god man råda öfver
egendom, hvari mannen ej har giftorätt, det jemväl höra lernnas hustrun
Öppet att utan biträde al god man förvalta sådan egendom, som genom
boskilnad undandragits mannens målsmansrätt-. Någon “tertius interveniens1-
skall således efter Utskottets åsigt alls icke komma i fråga i
annat fall, än då hustrun sådant yrkar.
Samme talare yttrade vidare, att alla, som försvarat Utskottets förslag,
gatt ut från den synpunkten, “att mannen gifter sig för penningar“. Huru
Herr Carlén kommit till ett dylikt antagande, kan jag omöjligen förklara.
De yttranden, som här blifvit fällda, kunna ej gifva anledning till en dylik
uppfattning, och den högt ärade talarens kända skarpsinne borde hafva
skyddat honom för ett direkt misstag. Det låter emellertid tänka sig, att
den man, som gifter sig af kärlek, kan råka till att få penningar med
sin hustru. Det är denna förutsättning, som blifvit uppställd af dem,
som försvarat Lag-Utskottets förslag. Kärlekens betydelse inom äktenskapet
har derigenom af dem blifvit lika litet förbisedd som af Herr
Carlén sjelf, när han för en stund sedan betecknade den gifta qviunans
ställning såsom ett - slafveri Åtminstone har det icke fallit mig in att
gifva denna tydning åt hans nog starka uttryck.
Vidare sade Herr Carlén, att det skulle till intet tjena, att. enligt
Herr Wijks yrkande, taga steget fullt ut i denna fråga och uppställa såsom
regel, att hvardera, maken skulle ega att förvalta sin egendom. Kontrahenterna
skulle då blifva tvungna att inför Rätta komma öfverens om egendomsgemensamhet,
i fall de önskade eu sådan förvaltning. Man toge
ett fullt tillräckligt steg, om man läte den ifrågavarande separationen inträda,
så snart hustrun funnit, att mannen vore oskicklig att sköta affärerna.
Min åsigt, för hvilken jag i mitt förra yttrande gaf skäl, är den rent motsätta.
Skall man gå längre, än Lag-Utskottet gått, så bör skiljaktighet i
förvaltningen uppställas såsom regel, emedan derigenom de minsta vådorna
synas framträda. Herr Carlén förklarar visserligen, att såväl en dylik bestämmelse
som den om äktenskapsförord ej äro nyttiga, emedan makarne,
efter hans uppfattning, vid deras tillämpning liksom börja med att misstänka
hvarandra, innan de ännu varit i tillfälle att bedöma hvarandras
duglighet att vårda affärerna. Först sedan det under äktenskapet visat
sig, att mannen vore olämplig att förestå egendomsförvaltningen, skulle
hustrun vara berättigad att begära boskilnad, utan att för sitt yrkande
behöfva uppgifva det ringaste skäl. Ögonblicket derefter förklarade Herr
Carlén, att de vådliga följder, kvilka jag i vissa fall ansett kunna följa
af en dylik lagstiftning, _ vore tomma förespeglingar, enär hustrun utan
tvifvel toge mannen till sin bolagsman, ja till och med till förvaltare af sin
egendom. Mine Herrar, jag förstår ej denna argumentation. Är det en
trätgirig hustru, som i vrede begärt boskilnad, så lärer väl hon lika litet
som den qvinna, hvilken verkligen gjort den sorgliga erfarenheten, att
hennes man är en slösare eller en odåga, åt mannen öfverlemna förvaltningen
af den undanskiftade egendomen.
Herr Carlén förklarade till sist, att det är alls ingen risk vid att antaga
hans reservation. Jag måste bestrida denna hans mening, redan på grund
574
Den 12 Maj, *• ™-
af de svårigheter, jag förut antydt, men det tinnes ännu eu annan af
högst väsendtlig art. Vi riskera genom antagandet af reservationen att
motverka den sak, vi vilja befordra. Jag vågar försäkra, att jag är lika
villig som någon att fortgå i den nu angifna riktningen för att bereda
full rättvisa åt hvarje samhällsmedlem, såväl man som qvinna, och jag
medgifver, att qvinnans ställning nu icke är sådan den bör vara; men
just derföre är jag angelägen, att framåtskridandet må ske på ett sätt,
som ej framkallar en reaktion och väcker motvilja för hela reformen.
Bättre är att gå säkert, om ock långsamt till det mål, vi alla önska hinna.
Jag yrkar derföre fortfarande bifall till Lag-Utskottets lörslag.
Herr Lars Persson: Då jag hört så många yrka bifall till Herr
Carléns reservation, så har jag funnit mig nödgad begära ordet lör att i
någon mån söka visa hvilka följder antagandet af densamma mången gång
skulle kunna medföra. Det är ett ordspråk, att himlen sällan är så klar,
att icke någon molnfläck tinnes derpå, och detsamma torde man äfven
kunna säga om äktenskapets himmel. Enligt Herr Carléns lörslag skulle
hustrun kunna, under det en tillfällig molnfläck åt missämja grumlade
den eljest klara äktenskapshimmeln, mången gång obetänksamt, och hvithet
hon möjligen, men för sent torde ångra, hasta åstad och begära råskilnad,
och följden häraf kan icke vara svår att inse. Antåg t. ex. att
mannen tillsammans med sin hustru köpt en mer eller mindre vinstgifvande
jordegendom, under förhoppning att allt skulle gå bra, . och att
denna förhoppning äfven visade sig slå in, så skulle nu. till följd af en
nyck från qvinnans sida, mannen kunna blifva tvungen att helt hastigt
realisera egendomen till underpris och hans affärsställning blifva. helt och
hållet förstörd. En annan olägenhet skulle kunna uppstå i fråga om
upptagandet af lån. Det händer icke så sällan, åtminstone i min lattiga
ort, att vi äro nödsakade låna penningar här och der. En gift man skulle
nu emellertid icke blifva ombetrodd att göra hvarken större eller mindre
lån, förr än man gjort sig försäkrad att hustrun icke ämnade begära boskilnad.
Hos oss är bruket det, att en skriiver sig tor lånet och två
andra teckna sig såsom borgensmän, men vore nu alla dessa tre gifta, sä
skulle för lånetransaktionens genomförande erfordras, att älven hustrurna
skrefvo under, och således skulle man få dubbelt så många namn på reversen.
Visserligen kan det otta vara angenämt och behagligt att hafva sin
kära hälft med sig, men i detta fall tror jag dock, att det skulle mången
gång komma att kännas något besvärligt, och dessutom skulle det förorsaka
spillandet af icke så obetydligt i afseende på dagsverken, enär otta
händer att den på 3 å 4 mils väg aflägsna kommissionären icke träffas,
utan fyrfaldiga gånger nödgas resa för att uppgöra affären. Äfven den
husliga sällheten inom äktenskapet skulle härigenom komma att lida. \i
upprätta visserligen i våra dagar bolag till höger och venster, men jag
trodde icke man skulle vilja gå så långt som att föreskrifva bolag emellan
man och hustru, något som åtminstone jag icke vill med min röst
befrämja.
Jag afstyrker derföre på det bestämdaste och lifligaste bifall till Herr
Carléns reservation och yrkar bifall till Utskottets lörslag.
575
Den 12 Maj, f. m.
Grefve Sparre: Jag skulle icke hafva vågat för andra gången be
gära
ordet, om jag icke ansett mig tvungen dertill för att upplysa om ett
misstag, som här blifvit begånget. En talare från Stockholmsbänken har
nemligen sagt, att inom Lagberedningen väckts förslag om att få boskilnadsvilkoren
längre utsträckta än de i nu gällande lag äro. Jag ber likväl
få upplysa, att ingen menniska inom Lagberedningen ens tänkte på
att gå så långt, som man gjort i nuvarande boskilnadslag af år 1862.
Jag har ansett af vigt att påminna om detta, på det ingen af Herrarne
måtte tro, att denna tanke vore så gammal. En talare har redan
före mig ådagalagt, att det vore orimligt att stadga, att, när domaren
funne skälig anledning, lian skulle få förordna om boskilnad. Man måste
nödvändigt göra någon antydning om, hvilka fäkta som derförinnan böra
förefinnas, och det har nu gällande lag gjort, nemligen: att boet är belastaat
med gäld hvarför ena makan ej bör svara, eller att mannen, genom
försummelse eller vanvård af boets angelägenheter, kan anses missbruka
sitt malsmanskap m. in. Nu har reservanten sagt, att jag skulle
näfva skrämt Herrarne för att ändra boskilnadslagen, men att det är en
helt annan boskilnad han önskar. Han borde då äfven hafva gifvit mig
en antydan, om hvad han menar med eu sådan, ty efter hvad han hittills
sagt, kan hvarken jag eller någon annan tro, att han menar något
annat än den boskilnad, som finnes stadgad i vår nu gällande lag. Om
han tänker sig någon annan, så kunna v.i naturligtvis icke utan vidare
antydan leta oss dertill, lian säger vidare, att man riskerar ingenting
med att låta hustrun få boskilnad när hon vill. Jag ber då få fråga
Herrar affärsmän, som hafva någon erfarenhet, om det skulle vara dem
särdeles angenämt att en vacker dag få anmaning från domstolen att
lemna uppgift på sina borgenärer, hvilket blir och måste blifva följden
åt eu boskilnadsansökan. Då är det ju mycket bättre om lagen föreskrifver
egendomsseparationen såsom regel inom äktenskapen, ty då kan mannen
alltid vara lugn för att icke någon bréche oförmodadt skjutes på hans
kredit. Man säger äfven, att hustrun icke gerna skall stämma sin man,
med yrkande om boskilnad; men hon kan hafva slägtingar, som säga
henne: "din man inlåter sig i så vidlyftiga affärer, att du bör söka boskilnad",
och ingen kan förundra sig öfver, om sådana yttranden från
föräldrars eller slägtingars sida på henne utöfva något inflytande.
Jag ber Herrarne slutligen icke lyssna alltför mycket till de verop,
som uttalas öfver qvinnans ställning. Denna ställning vill ju Utskottet
upphjelpa, och jag har icke sett mer än en utskottsledamot uppträda mot
förslaget. Alla de öfriga hafva ju velat, att äktenskapsförord skulle kunna
göras. Men der sådant göres, så vet ju mannen på förhand hvad han
bär att rätta sig efter. Det enda vi strida om är detta: skall hustrun
när som helst och utan all anledning kunna komma till domstolen och
begära offentlig stämning på sin mans borgenärer, hvilket ju är detsamma
som att försätta honom i konkurstillstånd, eller skall hon det endast under
vissa bestämda omständigheter?
Herr Hierta: Tiden är så långt framskriden, att jag endast med
några få ord vill förlänga diskussionen. Jag skall blott taga mig friheten
576
Den 12 Maj, f. m.
mot Herr Kolmodin erinra, att det icke endast är innehafvandet af eu
tjenst uti en bank eller af någon annan dylik befattning, som kan bevisa
qvinnans förmåga att sköta sina egna affärer, utan det är lika mycket
den allmänna uppfostran hon i våra dagar kan erhålla.
För öfrigt ber jag få uttrycka min tillfredsställelse deröfver, att icke
mer än en enda talare här satt sig emot åtminstone ett sådant framsteg,
som det Utskottet har velat tillstyrka, och detta gifver mig tillräcklig anledning
hoppas, att saken hädanefter skall gå mer och mer framåt, såsom
jemväl Lag-Utskottets ärade ordförande antydde, då han säde: låtom oss
först taga detta steg, så kunna vi sedan taga ett till. Jag tror också det
är svårt att komma till målet annat än på denna väg, och skall jag således
för närvarande finna mig belåten med bifall till Utskottets hemställan,
äfven utan tilläggande af Herr Carléns reservation, ehuru jag helst
skulle se, att äfven denna blefve derjemte bifallen, synnerligast på det all
fara för en påtvingad tertius interveniens, den s. k. gode mannen, måtte
med detsamma helt och hållet försvinna.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan, dels bifall till samma förslag, men med det tillägg,
som innefattades i Herr Carléns vid utlåtandet fogade reservation och dels
slutligen afslag å Utskottets hemställan. Å dessa yrkanden gåfvos nu
propositioner, och då ja förklarades öfvervägande för bifall till Utskottets
hemställan, begärdes votering.
I fråga om kontraproposition ansåg Herr Talmannen yrkandet på afslag
hafva för sig de flestes mening, men då äfven häröfver begärdes omröstning,
blef först, för kontrapropositionens bestämmande, följande voteringsproposition
uppsatt och anslagen:
Den som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver Lag-Utskottets
utlåtande N:o 26 antager deras mening, som yrka att Utskottets hemställan
måtte afslås,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har till kontraproposition antagits yrkandet på bifall till
Utskottets hemställan i förening med bifall till det förslag, som blifvit
framstäldt i Herr E. Carléns vid utlåtandet fogade reservation.
Omröstningen visade 107 ja mot 58 nej, och erhöll alltså den voteringsproposition,
som anslogs för hufvudvoteringen, följande lydelse:
Den som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 26,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner
d77
Den 12 Maj, e. m.
Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen
Denna omröstning utföll med 114 ja mot 48 nej, i följd hvaraf Utskottets
hemställan bifallits.
Kammaiens ledamöter åtskiljdes kl. 3 e. in., men sammankommo åter
Kl. 7 e. m.
§ 6.
Justerades de protokollsutdrag för gårdagen, som icke förut blifvit
till justering upplästa.
§ "
Föredrogs Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 2,
i anledning^ åt väckta motioner om ändringar i Kongl. Kungörelsen den
-.0 Maj 1864, angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar.
Punkten 1.
Herr Sven Andreasson: Då jag väckte förevarande motion, hyste
jag verkligen den förhoppningen, att Riksdagen skulle åtminstone till någon
del bifalla densamma, men då nu Utskottet afstyrkt förslaget i dess helhet,
synes mig föga eller intet nopp vara öfrigt. De skäl, som förmått mig ätt
vacka motionen, har jag i densamma utförligt omnämnt och behöfver således
icke här upprepa desamma; jag vill dock anmärka, att hvad Utskottet
anfört till stöd för sitt afstyrkande utlåtande synes mig vara föga
åtminstone bär jag icke kunnat deraf finna mig på något sätt
böjd för ^att frångå mina i motionen uttalade åsigter. Utskottet säger
dels att Kongl. Maj:t, utan föranledande af något Riksdagens beslut, säkerligen
skulle vidtaga de åtgärder, som kunde vara erforderliga, och dels
att ifrågavarande Kong!. Kungörelse ännu vore så ny, att man icke kunnat
fullt utröna följderna af densamma, hvadan någon förändring i densamma
icke borde vidtagas. Jag anser dessa anmärkningar vara ohållbara,
och hvad särskildt angår författningens ålder, vill jag erinra att den nu
tiHampats i 7 år, under hvilken tid en mängd nya förhållanden inträffat,
som kunna påkalla en förändring. Ett betydligt antal nya banker hafva
uppstått och föranledt till en konkurrens i denna rörelse, som icke kan
bidraga till dessa anstalters soliditet. Äfven vill jag anmärka, att delegarnes
solidariska ansvarsskyldighet kan lätteligen kringgås. Men ehuru
jag sålunda anser det vara af vigt, att förändrade bestämmelser i flera afseende!!
snart nog vidtagas, vill jag icke nu, innan jag vet om jag kan
läkna på något synnerligt understöd inom Kammaren, framställa något
bestämdt yrkande om bifall till den del af motionen, som afhandlas i den nu
föredragna punkten.
Riksd. Prof. 1871. 2 Afd. 4 Band.
37
578
Den 12 Maj, e. m.
Herr Carl Ifvarsson: Då det nu är så nära riksdagens slut, är
det icke lönt att yrka återremiss af detta betänkande, utan frågan måste
väl för denna gång förfalla. Likväl vill jag uttala min protest mot den
af Utskottet uttalade åsigten, att Utskottet icke skulle hafva vant behörigt
att pröfva motionen i dess helhet, derföre att eu viss del deraf af
såge
stadganden, som vore af civillags natur. Jag kan icke finna det rin
gaste
skal för en sådan åsigt, ty då Utskottet varit sammansatt af ledamöter
från Banko- och Lag-Utskotten, så måste det hafva vant oforlnndradt
att behandla såväl civillag som banklag. Jag vill derföre protestera
häremot samt äfven emot Utskottets påstående, att någon förändring i
det syfte motionären föreslagit icke vore behöflig. Men då, som sagdt,
riksdagen nu stundar till sitt slut, anser jag mig icke böra göra annat
yrkande, än att Kammaren måtte, med ogillande af Utskottets motiver,
för denna gång låta vid dess hemställan bero.
Herr Agardh: Jag skall bedja att få instämma med den siste talaren
i hvad han sade derom att det nu vore för långt lidet på riksdagen
att'' i denna fråga framställa något yrkande, som ginge i eu annan riktning,
än den Utskottet föreslagit. Men i hvad den ärade talaren för Girigt
anförde kan jag icke instämma. ..
Motionären har föreslagit förändringar i Kongl. Kungörelsen den JO
Mai 1864, angående enskilda banker med rätt att utgifva egna sedlar,
hvilken kungörelse tillkommit sålunda, att sedan Riksdagen aflemnat förslå"
till lag om enskilda banker och Kongl. Maj:t deröfver infordrat
Högsta Domstolens utlåtande, blef författningen i antagna delar kungjord.
Uti° ingressen till densamma förklarar Kongl. Maj:t derjemte, att sådana
stadganden, som voro af civillags natur, hade Kongl. Maj:t ansett icke böra
inflyta i den nya författningen, ehuru de funnos intagna i det af Riksdagen
godkända förslaget. Då nu den del af motionärens förslag, som
Utskottet afhandlat i den förevarande första punkten, otvifvelaktigt är af
civillags natur, så kan den icke heller föranleda till någon ändring i den
ifrågavarande kungörelsen; och detta så mycket mindre som det finnes
en annan författning, som utfärdats den 6 Oktober 1848, uti hvilken finnas
intagna de bestämmelser i detta ämne, som äro af civillags natur.
När således motionären föreslagit ändring icke i den sednare, utan i den
förra författningen, synes det mig vara klart att motionen, under. sådana
förhållanden, icke borde föranleda till ändring i den deruti oriktigt omnämnda
kungörelsen. Medan jag har ordet, ber jag, äfven med afseende
å de öfriga punkterna, få nämna, att då den på Riksdagens eget förslag
tillkomna kungörelsen dessutom är så ny, synes det icke heller af denna
anledning vara skäl att bifalla de ändringar i densamma, som motionären
för öfrigt föreslagit, utan vill jag _ för min del anhålla, att Kammaren
måtte bifalla Utskottets betänkande i dess helhet.
Herr Carl Ifvarsson: Jag tror icke, att Utskottet kunnat vara
förkindradt att åtminstone föreslå en underdånig skrifvelse till Kongl.
Makt, hvaruti man skulle anhållit såväl om eu förändring i den ifrågavarande
kungörelsen, som ock om de lagförändringar i öfrigt, hvilka deraf
kunnat föranledas. På sådant sätt bär man gått till väga förut, och jag
579
Den 12 Maj, e. m.
mser icke hvarföre man ej kunnat göra sammaledes i detta fall. Men
jag vill icke'' tvista längre härom, utan har sagt detta endast för att
nämna, det jag icke kan gilla den föregående talarens påstående, att Utskottets
förfaringssätt vore riktigt.
Öfverläggningen var slutad. Punkten bifölls.
Punkterna 2 och 3.
Biföllos,
Punkten 4.
Herr Sven Andreasson: Bland samtliga punkterna i detta be
tänkande
är. den nu föredragna, hvilken handlar om privatbankernas skyldighet
att inställa sin rörelse, då viss del af deras grundfond gått förlorad,
den aldra vigtigaste. _ För frågans riktiga bedömande ber jag att
till eu början tå uppläsa 35 § i Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864,
hvilken lyder sålunda: “Har bankbolag, enligt något räkenskapsårs be
hörigen
reviderade bokslut, gjort sådana förluster, att bankens reservfond
och 10 piocent af den grundfond, som de solidariske bolagsmännen insatt,
gått förlorade, då skall banken ställas under utredning, och bolaget
derefter upplösas, så framt ej bolaget, på en af denna anledning sammankallad
bolagsstämma, förklarar sig villigt att inom tre månader, genom
erforderligt tillskott å lotterna, återställa grundfonden till dess behöriga
belopp “. Enligt denna paragraf kan alltså ett bankbolag, i händelse bokslutet
för ett år visar, att hela reservfonden och några procent af grundfonden
. gått förlorade,. utan hinder deraf fortsätta sin rörelse, och om än
Hd i elision af derpå följande bokslut skulle visa sig, att af grundfonden
30, ja 50 procent gått förlorade, så skall förhållandet först anmälas hos
Konungens Befallningshafvande samt bolagsstämma sammankallas för att
delegarne må höras, om de äro villige att inom tre månader göra tillskott
for att uppbringa grundfonden till dess rätta belopp; och på detta sätt
kan det dröja en ganska lång tid, innan rörelsen inställes och bolaget
kommer under utredning, så att man kan antaga med temlig säkerhet
att bolagets ställning då hunnit blifva ännu sämre. Jag anser det derföre
vara af vigt icke . blott för bankerna sjelfva utan ock för allmänheten,
som der insätter sina medel, att en förändring i denna paragraf vidtages
i den syftning jag föreslagit. Jemför man nu gällande stadgande
med hvad . som Utskottet föreslog i fråga om sparbankerna i detta afseende,
så finner man att bestämmelsen för dessa sistnämnda banker var
vida strängare, ty det stadgades, att derest endast 90 procent af tillskjutna
beloppet funnes qvar, så skulle banken genast ställas under utredning.
Detta Stadgande anser jag särdeles välbetänkt, och jag finner det äfven
höra gälla i fråga om privatbankerna. Då sparbankslagen härstädes var
under behandling, fällde en högt ärad talare från samma län som jag
ett omdöme om berörda stadgande, i hvilket omdöme jag vill förena mig
och tillämpa på den fråga, som nu föreligger. Han sade nemligen: “En
klok statsförvaltning väntar icke med vidtagande af åtgärder för att före
-
580
Den 12 Maj, e in.
komma olyckor, till dess att erfarenheten visat, att olyckorna redan inträäat,
utan hon bör förutse, att, då eu sådan mängd af sparbanker uppstått
och fortfarande ökas, det skall kunna intratta, att en och annan af
dessa banker illa förvaltas, och då synes mig lagstiftningens uppträdande
vara fullt berättigad^1, och längre fram i samma anförande fortsätter
han: “om det är en erkänd sanning, att det är en klok statsförvaltnings
uppgift att i lagstiftningsväg söka så vidt möjligt förekomma sådana olyckor,
förefaller det mig sorgligt, att lagstiftningen uppträder först sedan
en kris uppstått, hvilkens afhjelpande är omöjligt. “
Jag föreställer mig, att dessa ord äro fullt tillämpliga äfven hvad beträttar
privatbankerna, och är af den öfvertygelsen att man i afseende å
dessa banker bör desto heldre söka genom lagstiftningen förebygga olyckor,
som dessa banker öfver hufvud taget i jemförelse med sparbankerna
drifva sin rörelse mera i stort och inlåta sig i vidsträcktare spekulationer
samt sålunda, om de komma i obestånd, skulle, i högre grad än sparbankerna,
förorsaka förlust för allmänheten.
Men ehuru jag sålunda lifligt önskar, att Riksdagen nu vilie åtminstone
aflåta en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran om en
ändamålsenlig förändring i den ifrågavarande paragrafen, vågar jag likväl
icke nu, då tiden är så knapp och många vigtiga göromål ännu återstå,
framställa något bestämdt yrkande derom, men vill dock hemställa till
Kammarens öfriga ledamöter att bedöma hvad som i detta fall kan vara
lämpligt att nu besluta.
Grefve Sparre: Hvad Utskottet i denna punkt hemställt finner
jag vara fullkomligt riktigt och klokt, och jag ber derföre att med några
ord få försvara detsamma.
Den siste äräde talaren har velat jemföra sparbanker med enskilda
banker, och han ville å dessa sistnämnda tillämpa hvad jag yttrat om de
förra, då sparbankslagen härstädes förevar till behandling. Men, mine
Herrar, det är en ganska väsendtlig skilnad emellan dessa begge penningeanstalter.
I sparbankerna tinnes det nemligen icke någon, som är ansvarig
för bankens skulder, då deremot alla delegarne i en privatbank stå i
solidarisk ansvarighet, hvarigenom eu sådan bank också bereder en så bestämd
trygghet, att sparbanken icke alls kan dermed jemföras. För öfrigt
vill jag anmärka att, då det i afseende å sparbankerna bestämdes
att, om i0 procent af insatta medlen gått förlorade, banken skulle ställas
under utredning, så innebär stadgandet angående privatbankerna i
detta hänseende alldeles detsamma, ty clet säges, att derest ett bankbolag
gjort sådana förluster, att bankens reservfond och tio procent af grundfonden
gått förlorade, så skall banken ställas under utredning. Upplysning
härom kan icke gerna vinnas förr än genom bokslutet. Denna bestämmelse
är således gemensam för dessa begge slags penningeanstalter,
och då, såsom jag redan erinrat, aktieegarne i en privatbank äro solidariskt
ansvarige, torde man med skäl kunna påstå, att, enligt nu gällande
bestämmelser, någon våda för allmänheten icke kan uppkomma åt privatbankerna.
Den ärade talaren anmärkte också, att, om en privatbank gjort störa
förluster, så skulle det dröja en så lång tid, innan bokslutet .för åretblif
-
581
Den 12 Maj, e. m.
vit revideradt och delegarne å bolagsstämma hunnit besluta om nya tillskott
till banken, att dennas ställning under tiden kunnat ännu mera försämras
och allmänhetens förlust derigenom blifva ännu större. Men jag
tillåter mig att häremot erinra, att, då Konungens Befallningshafvande
städse har sitt ombud tillstädes i banken, så kan denne, så snart förlust
inträffat, påyrka inbetalning af de tillskott, som erfordras för att uppbringa
grundfonden till behörigt belopp, och ombudet behöfver alltså icke
afbida den tid, då revisorerne hunnit sammanträda och granska räkenskaperna.
Jag anser derföre, att man ingalunda behöfver frukta, att
banken genom en för lång tidsutdrägt skall komma i eu försämrad
ställning.
Motionären har slutligen ansett såsom alldeles nödvändigt, att en privatbank
skulle ställas under utredning, så snart reservfonden och 10 procent
af grundfonden gått förlorade, och han har yrkat, att delegarne icke
vidare måtte hafva rättighet att, om de så finna för godt, tillskjuta hvad
som af grundfonden gått förloradt. Jag vill med anledning deraf framställa
den frågan: kan det vara någonting eftersträfvansvärdt att ställa eu bank
under utredning, d. v. s. bringa honom i konkurs ? Kan det vara på något
sätt gagnande att framtvinga en dylik katastrof, hvarigenom den allmänna
krediten skulle störas på ett i hög grad betänkligt sätt? Nej, visserligen
icke. Det synes mig tvärtom vara synnerligen välbetänkt att
lemna delegarne rätt att sammanskjuta dessa tio procent, som gått förlorade,
emedan det utan tvifvel är till allmänhetens fördel, om banken
kan fortsätta sin rörelse. Jag undrar just, huru det skulle gestalta sig,
i tall den ena privatbanken efter den andra skulle upphöra med sin verksamhet;
jag tror att man skulle komma i verklig förlägenhet. Åtminstone
hade jag under de svåra åren 1867 och 1868 i min ort tillfälle att se,
huru dessa banker genom den högt förtjenta moderation, som de under
det allmänna betrycket iakttogo, verkade särdeles gagnande och välsignelsebringande;
och det skulle hafva varit eu verklig olycka, om man under
dessa tider icke haft annat än Riksbanken och dess filialkontor att
vända sig till, emedan dessa med den ringare kännedom de ega om orttörhållandena
och den enskildes soliditet helt visst icke skulle ansett sig
kunna bevilja en mängd ansökningar om anstånd med förfallna lån, som
de enskilda bankerna kunde bifalla.
Då den ifrågasatta lagförändringen afser att betaga aktieegarne rättigheten
att upprätthålla bankens säkerhet och sålunda skall tvinga den
bank, som förlorar 10 procent af grundfonden, att ovilkorligen göra konkurs,
yrkar jag, att Kammaren måtte, med bifall till Utskottets hemställan,
ogilla motionärens förslag, som obestridligen, derest det bifölles, skulle
känna föranleda till stora olyckor.
Herr Sven Andreasson: Då man så ofta på detta rum hör sägas.
att de enskilda bankerna icke hafva någon framtid för sig, och att
dem emellan finnes en alldeles för stor konkurrens, torde det också vara
nödvändigt att i tid antaga sådana bestämmelser, som innebära garanti
för att_ de icke fortsätta sin rörelse längre, än de erbjuda allmänheten
tillräcklig säkerhet. Den högt ärade representanten för Wenersborg ansåg,
att det skulle vara till skada för dem, som hafva affärer med privat
-
582
Den 12 Maj, e. m.
banker, om dessa skulle ställas under utredning, så snart de drabbats åt
eu förlust, som medtoge 10 procent af grundfonden; men jag vågar vara
af motsatt tanke, och det kan icke heller vara billigt, att en bank skall
hafva rätt att under eu ganska rymlig tid laborera med trassliga affärer,
då en enskild person, som är skuldsatt eller kommit på balans, ingalunda
har något anspråk på att få anstånd för att söka klarera sig. En privatbank
kan komma i så svår ställning, att endast ganska litet är qvar
af grundfonden, innan revisorerne hinna göra anmärkning derom och anmäla
förhållandet till Konungens Befallningshafvande; och hvad beträffar
den siste ärade talarens anmärkning att Konungens Befallningshalvandes
ombud i banken kunde, innan bokslut blifvit verkstäldf och behörigen
reviderad^ anbefalla att banken skulle ställas under utredning, så kan jag
icke upptäcka någon paragraf i kungörelsen, hvarigenom ombudet tilierkännes
en sådan rättighet, äfven om en dylik åtgärd vore af högsta behof
påkallad.
Här har blifvit sagt, att Riksbanken och dess filialkontor icke kunde
ega tillräcklig kännedom om ortförhållandena och de lånesökandes soliditet,
samt att de derföre nödgades afslå en del ansökningar, som en privatbank
dock skulle hafva bifallit. Jag vill icke alls yttra mig härom, tv
jag anser det ligga utom ämnet. Hvad jag med mitt förslag åsyftat, är
att genom iagstadganden få full säkerhet för, att de, -som hafva medel insatta
i eu enskild bank, icke skola löpa fara att göra förlust, derigenom
att banken, sedan dess ställning blifvit osäker, kan fortfara med sin rörelse
och derigenom komma i en ännu sämre ställning. Ty om banken,
sedan den redan förlorat tio procent af reservfonden, kan ännu i halftannat
eller två år sköta rörelsen efter godtfinnande, sä kunna nya och
ännu större förluster tillstöta, och aktieegarnes solidariska ansvarighet kan
under sådana förhållanden icke vara af så synnerligt värde.,
Jag har sålunda icke kunnat öfvertygas af de skäl, som anförts emot
mitt förslag, men då Riksdagen nu är nästan tilländalupen, och Första
Kammaren dessutom torde vara obenägen för förslaget, vill jag, som sagdt.
icke påyrka att någon underdånig skrifvelse i det syfte jag föreslagit må
till Kongl. Maj:t nu aflåtas.
Herr Dufwa: Ben motivering, hvarå Utskottet stödt sin hemställan
i denna punkt, tyckes vara förtjent af en närmare uppmärksamhet. Den
synes mig nemligen gå ut på att visa, att det skulle vara en så stor
olycka för allmänheten, om en enskild bank skulle bringas under utredning,
att det vore bättre om den finge fortsätta sin rörelse, äfven sedan
den vore på obestånd eller en dertill sig närmande ställning. Jag tillåter
mig då fråga, om erfarenheten visat att, sedan en penningeanstalt blifvit
rubbad till sin ställning, någonting egentligen vunnits genom att förhala
tiden och uppskjuta en utredning? Jag tror, att vi hafva nära liggande
och talande exempel, som visa, att det är sällsynt att någonting derigenom
vinnes, och att det är vida bättre att utredningen företages så fort
som möjligt. Uet är åtminstone för den större delen af fordringsegarne
en gifven fördel att denna åtgärd påskyndas, på det att affärerna icke
må blifva ännu mera intrasslade; och då man säger, att banker äro till
Den 12 Maj, e. m.
583
så stor nytta för allmänheten, torde häri böra göras den rättelsen, att
det endast är fallet med säkra banker.
Man synes vilja proklamera såsom ogiltig den satsen, att det vore
önskligt att bankerna kunde få fortsätta sin rörelse så länge som möjligt,
äfven sedan de ej längre erbjuda stadgad säkerhet, men jag vågar för min
del hysa den åsigten, att stadganden, som tvinga bankerna till utredning,
så snart deras ställning blifvit rubbad, äro icke blott synnerligen gagnande
för dem, som hafva affärer derstädes, utan äfven indirekt nyttiga för bankerna
sjelfva i det hänseendet, att bankstyrelsen derigenom finner sig vida
strängare än eljest manad att tillse, det banken icke måtte bringas i en
sådan ställning; och i valet emellan nu gällande och förut stadgade bestämmelser
härom anser jag de stadganden, som förut voro föreskrifna,
vara att föredraga framför de nuvarande.
Den ärade talare, som sökt försvara Utskottets hemställan, har sagt,
att det icke behöfde gå så särdeles lång tid förbi, innan utredxring kunde
företagas, och han ansåg det icke erfordras att bankens revisorer först
skulle granska räkenskaperna. Men jag tillåter mig att erinra om innehållet
af den 35 §, hvilken motionären nyss uppläste, och hvilken paragraf
alls icke gifver stöd för det af Grefve Sparre framställda påståendet.
Ty om en bank i början eller medlet af ett förvaltningsår blir utsatt för
förluster, som medtaga hela reservfonden och tio procent af grundfonden,
sä föranleder detta icke till någon åtgärd, förr än först revisorerne frampå
det följande året granskat bokslutet, samt derefter bolagsstämma sammankommit
och tilläfventyrs beslutat att göra tillskott för att höja grundfonden
till dess behöriga belopp, men efter ytterligare tre månader tillskjutandet
befinnes ej vara fullgjordt. Först derefter skall banken enligt
denna 35 § ställas under utredning, och sålunda kan, utan att någonting
vidtages, ett, ja till och med ett och ett hälft år förflyta från
den tid, då banken gjort så stora förluster, att, enligt hvad lagstiftaren
åsyftat, den icke bort fortsätta sin rörelse, utan att hafva ånyo betryggat
sin ställning och till dess åtgärd för utredning omsider vidtages.
Jag tror derföre, att det icke kan vara till allmänhetens fördel, att
en bank, sedan den icke längre kan anses fullt säker, får fortsätta sin
verksamhet, och derföre anser jag också, att motionärens förslag om ändring
häruti är välbetänkt. Emellertid tror jag det icke löna mödan att
nu tvista om denna sak, utan har endast velat uttala min mening derom
och får för öfrigt hemställa, huruvida det icke är lämpligast att, med ogillande
af Utskottets motivering, för närvarande låta bero vid det slut,
hvartill Utskottet kommit.
Grefve Sparre: Då den siste talaren begärt, att Utskottets moti
vering
måtte ogillas, så må det tillåtas mig att här få uppläsa denna
motivering. Den lyder sålunda:
•‘Den bestämmelse, som i 35 § af Kong! Kungörelsen af den 20 Maj
1864 blifvit införd derom, att ett bankbolag, hvars rörelse gått med så
stor förlust, att bankens hela reservfond samt derutöfver tio procent af
grundfonden förlorats, må ega rådrum att göra det tillskott, som erfordras
för grundfondens återställande till dess behöriga belopp, torde vid närmare
eftersinnande befinnas ega stort företräde framför den i äldre bank
-
584
Den 12 Maj, e, m.
oktrojer befintliga föreskriften, hvars införande ånyo motionären påyrkar,
att, när ett dylikt förhållande inträdt, banken ovilkorligen skulle upphöra
med sin rörelse och ställas under utredning. Tager man i betraktande
hvilken betydlig rubbning i rörelsen skulle uppstå i eu ort, der en bank
komme att brådstörtadt upphöi’a och ställas under tvungen utredning, så
lärer man finna, att den genom ifrågavarande medgifvande beredda möjligheten
till undvikande häraf är icke ensamt i bankbolagens, utan ännu
mera i allmänhetens intresse."
De skäl Utskottet sålunda anfört till stöd för sin hemställan synas
mig vara så fullkomligt riktiga, att jag icke kan annat än förvånas öfver,
att någon vill bestrida dem. Jag föreställer mig nemligen, att det måste
vara i allmänhetens intresse, om eu konkurs med alla dess sorgliga följder
kan undvikas, och derföre är det väl angeläget att intressenterne beredes
rådrum för att fatta beslut, huruvida tillskott må lemnas eller icke. Det
förefaller mig besynnerligt, att den siste ärade talaren kan vara af den
åsigt, att en bank, som t. ex. har en grundfond å flera millioner rikdaler,
ovilkorligen skall ställas under utredning, om den drabbats af en förlust
å 100,000 R:dr. Har man verkligen tänkt på hvad det innebär att bringa
eu bank i konkurs, då denna bank inom en ort möjligen ensam orsakat
liflig verksamhet i alla affärsgrenar? Att föreskrifva en ovilkorlig konkurs,
efter det en förlust inträffat, som medtagit tio procent af grundfonden,
synes mig vara det mest fåvitska, man i denna väg kan finna på. Den
ärade talaren har vidare ordat om “trassel"; men jag vill fråga, om det
kan kallas att trassla i sina affärer, om banken, då den förlorat en summa
penningar, icke genast afstadna!'' sin verksamhet utan sammankallar delegarne,
på det att desse må bestämma, huruvida grundfonden bör ånyo
höjas till behörigt belopp. Detta “trassel11 kan sålunda lända till eu verklig
fördel för hela den ort, der banken har sin verksamhet. Jag undrar just,
om de, som med en sådan raskhet yttra sig om dessa saker, hafva en
verklig kännedom om förhållandena i landsorten, der inom hvarje ort af
mera betydenhet finnes ett bankkontor, hvarest allmänheten insätter sina
penningar och har sina kreditivräkningar och hela penningerörelse — om
dessa talare, säger jag, gjort sig reda för hvilka gräsliga olyckor, som
skulle uppkomma, i fall banken i hast skulle stoppa. Jag önskar, att desse
Herrar, som helt visst icke riktigt tänkt sig in i saken, toge litet bättre
kännedom om hvilka påföljder en sådan katastrof skulle medföra. Jag
har sjelf varit i tillfälle att iakttaga hvilken utomordentlig nytta för allmänna
rörelsen en bank kan medföra, ty inom en ort, der man för några
år sedan icke egde någon bank och der någon lifaktighet i affärer icke då
kunde spåras, har jag numera, sedan en bank kommit till stånd, med
glädje funnit att handel och näringar blomstra
Jag har härmedelst velat i korthet redogöra för mina åsigter i ämnet,
och huru Kammarens beslut än må utfalla, så tror jag likväl att icke
någon, derest han är opartisk, kan ogilla Utskottets motivering eller visa
hvaruti det oriktiga deri skulle bestå.
Herr Agardh: Jag kan icke annat än förundra mig öfver, huru
en sådan diskussion som denna kunnat uppstå, då det ju bör vara ganska
tydligt, hvilken risken är af det nuvarande stadgandet. Jag vill t. ex.
Den 12 Maj, e. m.
585
antaga, att en bank bildas med en grundfond af en million riksdaler, som
sammanskjutes af aktieegarne. Banken börjar sin verksamhet, men efter
någon tid har den förlorat reservfonden och derutöfver tio procent af
grundfonden. Då måste banken realiseras, och sedan alla fått ut sina
fordringar, med undantag af delegarne, återstå af grundfonden 900,000
R:dr. Hvem är det då, som har förlorat härpå? Jo, ingen annan än delegarne.
Nu säger man, att det är orätt, att delegarne, sedan de sålunda
förlorat 100,000 R:dr, skola hafva makt att afgöra, om de vilja göra ytterligare
tillskott eller ej, att detta skulle vara vådligt för allmänheten,
och så vidare. Men huru kan det intressera allmänheten, eller huru kan
allmänheten lida någon risk af att -delegarne sjelfva göra förluster? Det
kan jag icke förstå.
Jag kan för öfrigt icke i hela denna sak se något som är det ringaste
värdt uppmärksamhet, och yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan.
a
Herr Sven Andreasson: I anledning af hvad den siste talaren
yttrade, ber jag att få säga några ord. Han sade, att bankens balans
icke kunde blifva af någon betydenhet, ty bristen kunde aldrig blifva
större . än tio procent af grundfonden. Jag tror mig dock kunna visa,
att bristen kan blifva långt större än dessa tio procent; och det är just
det man vill söka förekomma genom den föreslagna bestämmelsen. Vi
antaga t. ex... att kort efter bolagsstämman detta år bristen för en bank
uppgått till tio procent af grundfonden. Banken fortsätter sedan sin rörelse,
hela aret derefter, ända till dess eu ny bolagsstämma hålles, och
då först upptäckes bristen. Emellertid kan då denna hafva tillväxt ganska
ansenligt och grundfonden följaktligen sammansmält i proportion derefter.
Nu kan bankbolaget vara ganska klent, hvilket val låter tänka sig. Det
består kanske icke af flera än 30 solidariskt ansvarige personer, sedan
de delegare, som varit i besittning af förmögenhet, dragit sig ur detsamma.
Enligt gällande stadgande eger bolaget emellertid att på bolagsstämma
besluta att inom tre månader tillskjuta hvad som brister i grundfonden;
och det är först sedan det underlåtit att fullgöra detta, hvilket det kanske
aldrig tänkt att fullgöra, som banken kan ställas under utredning. Jag
iioi att.denna utredning då kan komma att visa en högst betydlig förlust,
vida öfverstigande de tio procenten, och att det är bättre att taga
en. mindre förlust något förut än att vänta på en större, medan man
gif ver bolaget tid att förskingra än mera af hvad som åt detsamma blifvit
anförtrodt.
Jag instämmer derföre i Herr Dufwas yrkande, att punkten måtte
med ogillande läggas till handlingarne.
Herr Dufwa: Jag är den ärade talaren från Wenersborg tack skyldig,
för det han läste upp Utskottets motivering i denna punkt. Det bör
då icke heller hafva kunnat undfalla honom, att det är ett något eget sätt,
hvarpå Utskottet citerat ifrågavarande stadgande, då det blott talat om,
att “rådrum* att göra ytterligare tillskott är bankbolagen medgifvet, undei
det att klandret just riktas mot den öfvertiödiga och vådliga utsträckning
det så kallade rådrummet erhållit. Det är just detta frågan nu
586
Den 12 Maj, e. m.
galler. Ty äfven om motionären gått för långt, då lian synes icke vilja
medgifva något rådrum alls, är dock intet som hindrat, att Utskottet tillstyrkt
så mycket som kunnat vara skäligt af hans framställning.. Redan
detta sätt att citera stadgandet och rubricera tvistefrågan är väl bästa
beviset på, hurudan Utskottets motivering är.
Den nyssnämnde ärade talaren frågade, om det kan ligga i allmänhetens
intresse, att bankerna försättas i konkurs. Nej, visserligen icke.
Men det kan icke heller ligga i allmänhetens intresse, att konkursmessiga
banker fortsätta sin rörelse. Deremot ligger det i allmänhetens intresse,
att de stadganden, som gälla för bankerna, äro sådana, att hvad de böra
åsyfta icke motverkas af deras egen lydelse. Då man erkänner, att förlusten
af reservfonden och tio procent af grundfonden är af sådan beskaffenhet,
att särskilda åtgärder då måste vidtagas, för att antingen fylla
grundfonden till sitt ursprungiiga belopp eller ställa banken under utredning,
bör man väl icke uppställa stadgandet härom så, att förlusten
kan hinna mångdubblas, innan någon af dessa åtgärder vidtages. Man
säger i nu gällande lag, att förlusten skall visas genom revision af bokslutet.
Det är dock klart, att det kan inträffa redan i början af ett förvaltningsår,
att bankens förlust uppgått till de bestämda tio procenten af
grundfonden, och att dess behof af nämnda fonds fyllande sålunda redan då
är gifvet. Men icke dess mindre har man afiattat stadgandet så, att hela
året får gå till ända, och att derefter bokslut och revision af förvaltningen
skall ega rum innan någon åtgärd vidtages. Hvad hindrar då, att
när det reviderade bokslutet är färdigt, förlusten uppgår till icke 10 utan
50 procent af grundfonden eller än mera; och då skall endast kallas till
en bolagsstämma, vid hvilken bolaget kan taga sig ännu tre månaders
rådrum, hvarefter först, om denna tid försittes, utredning skall ske. Kan
detta vara ett lämpligt sätt att stifta lag? Icke går en sådan lagstiftning
åtminstone ut på att skydda allmänheten. Och en ändring deri torde
derföre vara af behof påkallad. Om detta blifvit något för sträft uttaladt
i motionen är eu annan fråga. Det borde väl ej vara någon för sträng
fordran på bankernas styrelser, att dessa så följa bankens rörelse, att om
så pass betydliga förluster, som i stadgandet ifrågasättas, inträffa, detta
icke undgår dem, och det är väl då ej för mycket begärdt att de genast
vidtaga de åtgärder lagen erkänner böra af dylik bankens ställning föranledas.
Icke böra de, efter mitt förmenande, vara berättigade att, sedan
ett sådant tillstånd inträdt, som efter lag påkallar i allmänhetens intresse
antingen tillskott eller utredning, låta hela året gå till ända, innan man
vidtager någondera utvägen. .
Vidare yttrade den ärade talaren, att det skulle vara en ‘•gräslig-1
olycka, om bankerna tvingades att göra konkurs. Olyckan vore väl den
att en bank blefve konkursmessig. Men hvarföre den mindre än andra i
samma ställning skulle tvingas till konkurs är svårt att förstå. Och visst
är att en än större olycka blefve det för det stora antal fordringsegare,
som icke har någon särskild utväg att bevaka sina intressen, om konkursen
kan, sedan konkurstillståndet inträdt, fördröjas så, att den komme
först då, när ställningen hunnit blifva rätt intrasslad.
Den ärade talaren frågade, om det kunde kallas trassel, att sedan en
bank förlorat en del af sin grundfond, dess delegare sammankallades föi
Den 12 Maj, e. m.
587
att besluta änyo tillskjuta bristen eller ock ställa banken under utredning.
Detta låter visserligen ej som trassel, men af hvad jag redan sagt tror
jag vara tydligt, att stadgandet icke är sådant, utan att bankerna derigenom
auktoriseras att fortsätta med sin rörelse, sedan deras ställning
blifvit trasslig, och att låta ett helt år eller mera förgå, sedan det inträffat,
som man erkänner kunna leda till utredning, utan att man vidtager någon
åtgärd derför. Det kan medföra gräsliga olyckor, om detta får fortgå
alltför länge; och en stor mängd personers ruin kan blifva en följd deraf,
att icke utredning i tid verkställes. Det är naturligtvis för att förekomma
sådant, men icke för att locka fram konkurser och utredningar,
som motionären framställt sitt förslag till stadgande i detta hänseende.
Och uti ett sådant stadgande ligger åtminstone den garanti lagens lydelse
kan lemna derom, att bankernas styrelser skola i tid vidtaga de åtgärder,
som kunna behöfvas, och icke låta saken fortgå allt för långt derförinnan.
Men om, såsom nu är händelsen, bankerna auktoriseras att, sedan förlustbanan
en gång blifvit beträdd, fortgå derpå allt vidare, då, fruktar jag,
kunna de gräsligaste olyckor inträffa.
Herr Agardh: Det synes mig vara något besynnerligt, att man i
en fråga-så enkel som denna kan komma till ett resultat som, så vidt
jag kan fatta, är alldeles orimligt.
Den siste talaren yttrade, att om en bank i början af året förlorat
10 procent af sin grundfond, förlusten kunde än ytterligare ökas under
årets lopp, och att det sålunda kunde innebära någon våda för insättare i
banken, om utredning först ifrågakom, sedan förlusten blifvit genom reviderad
t bokslut ådagalagd. Jag påpekade, då här var fråga om sparbankerna,
att det dock är ytterst svårt att bestämma tidpunkten, när dylika
förluster verkligen göras. Anledningen till dessa förluster är ju vanligen den
att banken utlånat penningar till personer, som, då lånen skola inbetalas,
först visa sig mindre säkra och sålunda icke bort erhålla lån. År det
då tänkbart, att en bank, om ock den gör affärer i millioner, vid början
af ett år icke visar några anmärkningsvärda förluster, derefter förvaltas
så illa, att den till osäkra personer utlånar så mycket, att den derpå förlorar
10 procent af grundfonden förutom sin reservfond, och att den sedermera
under årets lopp fortsätter en förlustbringande lånerörelse med
den påföljd, den siste talaren ifrågasatte, att förlusten ökas till 50 procent
af grundfonden? Jag tror icke, att man kan framdraga något exempel
på en sådan förvaltning, eller att en bank fortsätter att göra så beskaffade
förluster. Tvärtom klagas det ju allmänt öfver att bankerna
förtjena alldeles för mycket. Men om nu verkligen en bank skulle hafva
förlorat så mycket, som den siste talaren nämnde, eller, jag vill till och
med antaga att den förlorat hela sin grundfond, hvem är det då, som
gjort denna förlust? Jo, ingen annan än delegarne i banken. Man må
icke förglömma att när en bank inrättas, så sammanskjutes först grundfonden
af delegarne. När banken derpå begynner sin rörelse, så utlemnar
den icke en enda skilling, utan att banken deremot fått valuta i reverser.
Vid en liqvidation böra sålunda dessa reverser motsvara bankens skulder.
Skulle nu en eller annan af dessa reverser icke komma att infrias, så tinnes
derför grundfonden att tillgå. Och om nu af denna 10 procent eller
588
Den 12 Maj, e. m.
50 procent måste tillgripas, hvem är det som får vidkännas förlusten
deraf? Jo, egarne af banken naturligtvis! Skulle också hela grundfonden
hafva gått förlorad, blefve insättarne derpå icke lidande för ett enda öre,
Jag förstår sannerligen icke, huru man kan uppväcka en så långvarig
diskussion öfver en så enkel sak, hvarpå, helst i riksdagens sista timme,
icke fem minuters tid borde spillas.
Efter denna öfverläggning bifölls Utskottets hemställan.
Punkten 5.
Herr Per Eriksson: Ehuru Utskottet afslagit min motion, anser
jag mig dock med några ord böra försvara densammas berättigande. Så
länge de enskilda bankerna hafva rätt att utgifva sedlar, böra de väl
också hafva skyldighet att, hvar de sprida sina sedlar, inlösa desamma
med rikets verkliga mynt eller Riksbankens sedlar. Så länge de icke hafva
denna skyldighet, förorsaka de personer, som bo långt ifrån hufvudkoutoren,
mycket obehag och besvär, ty för att få sina enskilda privatbankssedlar
inlösta med Riksbankens får mången, som bor bredvid afdelningskontoret,
göra en lång och kostsam resa. Utskottet säger att, då Riksbanken
icke har åliggande att vid dess lånekontor invexla sina sedlar,
vore det inkonseqvent att yrka ett sådant åliggande för de enskilda bankerna,
men detta är icke riktigt, ty enligt 122 § i reglementet för Riksbanken
har denna bank en sådan skyldighet. Vid sådant förhållande anser
jag det vara orätt att icke ålägga de enskilda bankerna en motsvarande
skyldighet, och yrkar derföre bifall till min motion och afslag å Utskottets
hemställan.
Herr Lytt k ens: Jag tror icke man behöfver spilla många ord på
denna sak. Det torde vara alldeles klart att, om privatbankerna skulle
hafva full vexlingskassa vid hvarje afdelningskontor, så skulle de icke
kunna hålla sådana kontor, och att pålägga dem en sådan invexlingsskyldighet
vore alldeles detsamma som att indraga afdelningskontoren, och detta
kan icke vara i det allmännas intresse, då, såsom Utskottet anfört, just
mängden utaf bankkontor bereder stora fördelar för den allmänna rörelsen.
Icke kan man begära, att Riksbanken vid sina afdelningskontor i Malmö,
Göteborg och Wisby skall hålla full vexlingskassa, och lika litet lämpligt
torde det vara att för enskilda bankerna fastställa! ett sådant stadgande.
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan.
Herr Magnus Jonsson: Jag kan icke finna annat, än att motio
nen
förtjenar ett bättre öde än Utskottet vill bereda den. Om jag utfärdar
eu skuldförbindelse, så är jag, då han är förfallen, skyldig att inlösa
den, så snart fordringsegaren infinner sig hos mig och begär liqvid,
och samma skyldighet borde väl åligga de enskilde sedelutgifvancle bankerna.
En föregående talare bär onyiämnt den stora olägenheten för personer,
som bo nära afdelningskontoren, att få enskilda bankernas sedlar
inlösta med rikets mynt eller Riksbankens sedlar. Kontoret vägrar att på
detta sätt inlösa dem och hänvisar till hufvudkontoret, hvilket är beläget
Den 12 Maj, e. m.
589
på 10 å 20 mils afstånd derifrån, och man nödgas påkosta sig en lång
resa för att få sina sedlar inlösta med Riksbankens sedlar. Jag anhåller
derföre, att Kammaren måtte, med ogillande af motiverna i betänkandet,
besluta lägga detsamma till handlingarne.
Grefve Sparre: Den siste ärade talaren yttrade att, der en
skuldförbindelse blifvit utgifven, der skall den också inlösas. Ja, deruti
har han rätt och, som de enskilda bankernas sedlar utgifvas vid hufvudkontoren,
så skola de också der inlösas. Jag begriper sannerligen icke,
hvad man med dessa klagomål öfver de enskilda sedelutgifvande bankerna
åsyftar. Förr kunde sådana klagomål hafva något skäl för sig, då privatbankernas
sedlar icke mottogos i kronouppbörder eller i Riksbanken, men
nu mottagas de derstädes, och jag fattar då icke hvad man klagar öfver.
Det vore högst skadligt om dessa filialkontor upphörde, och det förstår
väl hvar och en skulle blifva följden om privatbankerna skulle
åläggas att vid alla afdelningskontor hålla så stor vexlingskassa, som erfoi
drades för att kunna tillfredsställa alla möjliga fordringar på invexling
af de egna banksedlarne. Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Öfverläggningen var slutad, och på framställd proposition blef Utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.
§ 3.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets memorial N:o 77, med förslag
till de stadganden angående Riksgäkls-kontorets skulder och fordringar,
som böra införas i det nya reglementet för detta verk.
§ 9-
Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 78, med förslag till stadganden
i Riksgälds-kontorets reglemente angående de vid föregående riksdagar
beviljade men ännu icke utbetalda statsbidrag.
Friherre Fock: Jag bar en erinran att göra vid den 9:de paragrafen,
och hemställer derföre att de i detta memorial föreslagna reglementsparagraferna
måtte hvar efter annan till föredragning upptagas.
Med bifall till Friherre Focks förslag beslöt Kammaren att genomgå
och granska de särskilda reglementsparagraferna, som i detta memorial
blifvit till antagande anmälda. Vid sålunda skedd föredragning blefvo
§§
Lemnade utan anmärkning.
Vid § 9 anförde
Friherre Fock: I andra momentet af denna paragraf qvarstår ett
anslag å 852,000 R:dr, som anvisats utan återbetalningsskyldighet för
590 Den 12 Maj, e. m.
verkställande af nödiga rensningar i Lule eif. Som bekant är, har det,
bolag, som skall utföra detta arbete, för längesedan försutit all rätt till
vidare anslag, och Regeringen har beslutat att uppdraga åt Fullmäktige i
Riksgälds-kontoret att vidtaga åtgärder för återbekommande af de till bolaget
redan utbetalda beloppen. Vid sådant förhållande torde det icke
vara behöfiigt eller lämpligt, att ifrågavarande stadgande qvarstår i reglementet,
hvarföre jag hemställer att detsamma måtte utgå, sä att nuvarande
tredje momentet blir det andra, och att motsvarande förändring vidtages å
sidan 3S af reglementet, och härtill torde vara så mycket mera skäl som
Första Kammaren redan beslutat en dylik förändring och Andra Kammaren,
genom att fatta samma beslut, förekommer en gemensam votering.
Herr Carl Hvar sson: Jag tror, att den föregående talaren har
rätt, och jag vill derföre biträda hans förslag, fastän jag anser ifrågavarande
paragraf vara alldeles oskadlig, emedan en utbetalning af dessa
352,000 R:dr aldrig kan komma i fråga.
Öfverläggningen var slutad. Kammaren godkände den ifrågavarande
paragrafen, dock med den ändring deri som nu påyrkats, eller att punkten
2 borde utgå, och följaktligen ur den bifogade tab. Litt. C uteslutas
det å sid. 38 upptagna anslagsbelopp å 352,000 R:dr.
§§ 10-26.
Lemnades utan anmärkning och blefvo alltså åt Kammaren godkanda.
*■ § 10.
Till behandling förekom Stats-Utskottets memorial N:o 82, i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Utskottets utlåtande N:o 70,
i anledning af väckt motion i afseende på uppvärmnings- och luftvexlmgsanstalterna
i Första Kammarens sessionsrum.
Det förslag till sammanjemkning af de olika besluten, som Utskottet
uppställt, blef af Kammaren bifallet: och förklarades, i följd häraf, den
vilkorligt föreslagna voteringspropositionen hafva förfallit.
§ 11-
Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 83, i anledning af erhållna
återremisser å vissa delar af utlåtandet N:o 42, i fråga om statsbidrag
till enskilda jern vägsanläggningar.
Punkten 1, mom. a, b och c.
Herr Gu in tellus: Då denna punkt öfverensstämmer med det förslag,
jag vid denna frågas föregående behandling i denna Kammare afgifvit, kan
det synas besynnerligt, om jag emot densamma nu framställer någon anmärkning.
Då emellertid reservanterne i Första Kammaren påpekat ett
förhållande, som förtjenar att beaktas, får jag, för att i någon mån til -
Den 12 Maj, e.
m.
591
mötesgå deras åsigt, föreslå, att framför 6 procent insattes ordet “minst".
Sådana bolag kunna finnas, som önska en hastigare amortering, och det
bör då stå Kongl. Maj:t fritt att medgifva lån med högre annuitet än 6
procent. Jag yrkar derföre bifall till punkten, med den förändring jag
nu föreslagit.
Herr Hierta: Jag finner det tillägg, Herr Gum tellus föreslagit, ganska
ändamålsenligt, isynnerhet som det beslut Kammaren står i begrepp
att fatta, kommer att gälla icke blott de koncessioner, som kunna beviljas
till nästa riksdag, utan för all framtid; och det skulle derföre icke vara skäl
att binda sig vid ett beslut, att räntan skall beräknas till en viss procent.
Jag yrkar derföre bifall till Herr Gumselii förslag.
Grefve Posse: Jag kan icke, i likhet med den siste ärade talaren,
tro, att de vilkor för lån till enskilda jern vägsanläggningar, som nu bestämmas,
skola blifva gällande för all framtid. De hafva, enligt min uppfattning,
endast afseende på de försträckningar, som af Kongl. Maj:t kunna varda
beviljade på grund af denna Riksdags beslut. Herr Gummlii förslag kan
väl tyckas vara ganska oskadligt, men nödvändigt är det dock icke, ty
det faller af sig sjelft, att den annuitetsprocent, som Riksdagen bestämmer,
är att betrakta såsom minimum af hvad Riksdagen fordrar af låntagarne.
Vilja dessa, med bibehållande af 5 procent ränta, betala högre annuitet,
så lärer det väl icke vara något hinder för Regeringen att antaga ett sådant
anbud. Jag anser derföre skäl vara att bifalla punkten i oförändradt
skick.
Herr Hierta: Med anledning af Herr Grefve Posses yttrande tager
jag mig friheten erinra, att af flera konkurrerande lånesökande bolag det
ena kan erbjuda Kongl. Maj:t en större årlig afbetalning än det andra,
och Kongl. Maj:t må då hafva fria händer att antaga det för staten förmånligaste
anbudet, hvilket han möjligen kan anse sig icke hafva, i fall
Rikdagen bestämt att annuiteten skall beräknas till 6 procent, och då
Herr (trefven sjelf förklarat att han anser det föreslagna tillägget oskadligt,
så kan jag icke se något ondt uti att antaga detsamma.
Grefve Posse: Jag ber om ursäkt, att jag i denna obetydliga fråga
tager till ordet ännu eu gång, men jag vill endast erinra att, om Första
Kammaren antager punkten oförändrad, men Andra Kammaren gör det
tillägg Herr Gumselius föreslagit, så kunde denna obetydliga fråga föranleda
en gemensam votering.
Herr Gumselius: Just med hänsyn till Första Kammaren har jag
framställt mitt förslag, emedan reservanternes i Första Kammaren förslag,
om än mycket olika, (dock går i samma riktning, och jag har tänkt mig,
att Första Kammaren, med anledning deraf, möjligen torde vilja ansluta
sig till en sådan förändrad lydelse af punkten, om den af Andra Kammaren
godkänts. Då för öfrigt, såsom Grefve Posse förklarat, Stats-Utskottets
formulering kan och bör så förstås, att 6 procent är minimum, så torde
det vara bättre att med tydliga ord säga, att annuiteten han beräknas
592
Deri 12 Maj, e. m.
högre, hvilket man uttrycker genom det af mig föreslagna tillägget, än att
helt kategoriskt säga att den skall beräknas till 6 procent.
Herr Pa lan der: Man har sagt, att det af Herr Gumielius föreslagna
tillägget åtminstone icke skulle kunna skada, men jag ber att få erinra
att det möjligen icke är så alldeles oskadligt, som det vid första ögonkastet
synes. Såsom vi veta, har Kongl. Maj:t föreslagit, att annuiteten å
lån till enskilda banor skall beräknas till 7 procent å ursprungliga försträckningsbeloppet;
om man nu, såsom här blifvit yrkadt, inflickar ordet
••minst‘‘ framför “6 procent11 i Utskottets förslag, så blir det Regeringen
obetaget att icke bevilja försträckningar till enskilda jernvägar under 7
procents annuitet. Då det vidare är att förmoda, att Kongl. Maj:t icke
utan moget öfvervägande föreslagit 7 procent, så låter det tänka sig, att
Regeringen med stöd af ett sådant Riksdagens beslut allt framgent kommer
att fordra 7 procent. Den föreslagna ändringen är således icke så betydelselös
som det kunde synas. Deremot torde väl icke någon bestrida, att
om enskildt bolag erbjuder större kapitalafbetalningar, Kongl. Maj:t, fastän
sex procents annuitet af Riksdagen blifvit bestämd, kan antaga sådant
anbud utan att derigenom utsätta sig för anmärkningar, vare sig af Riksdagen
eller dess revisorer. Det har blifvit yttrad t, att Utskottets förslag
med denna förändring skulle hafva större sannolikhet att äfven af Första
Kammaren godkännas, enär 3 reservanter i Första Kammaren framställt
ett från Utskottets hemställan afvikande förslag. Jag ber härvid få erinra,
att af Första Kammarens tolf ledamöter i Stats-Utskottet nio biträdt Utskottets
förslag, och att det således är nio sannolikheter mot tre, att
Första Kammaren skall antaga Utskottets förslag, till hvilket jag yrkar
bifall i oförändradt skick.
Herr Carl Hvar sson: Det torde synas öfverflödigt att förorda
Utskottets hemställan, då densamma redan blifvit försvarad af flere föregående
talare. Jag vill dock nämna, det jag anser det vara så mycket
mindre skäl att antaga den föreslagna förändringen, som jag har anledning
antaga att ett sådant beslut snarare kan föranleda Första Kammaren
att sätta annuiteten ännu lägre, än att mera närma sig Kongl. Maj:ts förslag,
mot hvilket jag annars ej skulle haft något särdeles att anmärka i denna
del. Det skäl, som af föregående talare blifvit anfördt för tillägget, nemligen
att Kongl. Maj:t derigenom skulle få fria händer att antaga de anbud
å högre kapitalafbetalningar, som möjligen kunde göras af enskilda
bolag, finner jag temligen betydelselöst, ty de, som vilja hafva låneunderstöd,
anse nog att 6 procent är snarare för mycket än för litet. Jaganser
dessutom, att det kan vara tids nog att göra en jemkning, tills vi
få se hvad Första Kammaren beslutat i frågan, helst när den på förhand
föreslagna jemkningen, enligt hvad jag redan antydt, antagligen skulle
blifva icke en jemkning, utan en större splittring, än den man möjligen
annars kan befara. Det är således till förekommande af vidare förvecklingar,
som jag i likhet med tvänne föregående talare yrkar bifall till Utskottets
förslag i oförändradt skick.
Efter sålunda slutad öfverläggning bief punkten bifallen.
Punkten 2.
Punkten 2.
Den 12 Maj, e. m.
593
Herr Öar lem Ltskottets förslag i förevarande punkt skadar väl
icke; men då det ej heller särdeles gagnar, har jag ansett mig skyldig
lasta uppmärksamheten på angelägenheten att bereda staten större säkerhet
for dess forsträckningar. Vår lag vet nemligen ej af någon annan
underpant, an under form af inteckning; och man skulle nästan kunna
påståtatt, enligt det juridiska språkbruket i vårt land, ordet “underpant11
icke ar tillämpligt på inteckning i fast egendom, utan endast på förlagsmteckningar;
och den underpantsrätt, hvarom Utskottet här talar, är alltså
åt temhgen ringa värde. Jernvägarne bestå nemligen af dels fast egendom
d v. s. marken, på hvilken skenorna ligga, utmålet dertill samt derå
uppförda byggnader, och dels lös egendom, hvartill höra skenorna, såvida
man eJ V1|l räkna dem till det fasta, och den rörliga materielen. Att nu
-ii erhet för statens fordringar erhålla inteckning i enlighet med nu
.gällande stadgande!! låter sig ej göra i vidsträcktare mån, än såvidt angår
fastigheten; men dermed äro — så länge en afsöndring från hvart sär■skildt
hemmansnummer anses såsom ett sjelfständigt helt — så mån<m
svårigheter förenade, att det knappt torde ifrågasättas; och i allt fall Ir
•det sannolikt icke detta Utskottet åsyftat med den omtalade underpanten.
Det föreslagna vilkoret är emellertid, som nämndt är, åtminstone oskadhgt,
och jag har derföre ingenting deremot. Jag har endast ansett mig
»öra uttala den önskan, att vederbörande må vara betänkta på sådana
åtgärder, som göra det stadgade vilkoret till en verklighet, ty nu betyder
■det j sjelfva verket ingenting. Jag har velat hafva denna min anmärkning
till protokollet antecknad för att derigenom möjligen framkalla ett lagförslag
till en kommande Riksdag, i syftning att bereda staten verklig
sakeihet för sina försträckningar åt enskilda jern vägsbolag.
Grefve Sparre: Jag anser mig böra meddela, att min åsigt i detta
afseende alldeles ofverensstämmer med den siste ärade talarens. Det nu
ifrågavarande vilkoret om underpant har förut intagits i kontrakten, och
inteckning har på grund deraf begärts, men domstolarne hafva icke kunnat
bevilja någon inteckning. Det är förlåtligt, att Herrarne i Ståts-Utskottet
icke kanna den juridiska tekniken, men då detta vilkor är alldeles ändamälslost
och opraktiskt, emedan en sådan underpant icke tinnes i la»en
voi e det allt skäl att det helt och hållet tages bort.
, f06/’1''* ^arl Jtyarsson: fråga, som nu är på tal, är icke ny,
ty för två år sedan diskuterades den ganska allvarligt vid riksdagen, men
resultatetrådet då, att flertalet ansågo en särskild lagstiftning för att bereda
staten säkerhet för sina försträckningar till jernvägsbolagen icke vara behöflig^
„ag står på samma ståndpunkt nu som då och anser i likhet med
de tvanne föregående talarne. att en lag i denna syftning vore erforderlig.
Jag hade formodat, att någon af Lag-Utskottets ledamöter, som, när frågan
sis a gången var pa tal vid Riksdagen, voro ledamöter af denna Kammare
etter att Utskottets ordförande, som då var ledamot af Första Kammaren,
skulle vackt något sådant förslag, men då något sådant sedan dess ej
Riksd. Prat. 1871, 2 Afd. 4 Band. 3g
594
Den 12 Maj, e. m.
hörts af; har jag i min okunnighet låtit saken passera. Nu låter det som
om våra förnämsta jurister anse nödvändigt att ett dylikt stadgande
"öres, och jag önskar derföre att de måtte taga saken om hand, och jag
hemställer att Lag-Utskottets Herrar ledamöter måtte till nästa riksdag
tänka på frågan. Må vara att det nu ifrågavarande vilkoret icke medför
någon egentlig säkerhet, men det skadar dock icke, och jag yrkar derföre
bifall till Utskottets hemställan.
Herr Öar lön: Med anledning af Herr Carl Ifvarssons anförande
ber jag få att erinra, att jag hvarken motsatte mig bifall till Stats-Utskottets
hemställan, ej heller uttalade något klander mot Utskottet för ifrågavarande
förslag, hvilket för (ifrigt är hemtadt från den Ivongl. propositionen,
utan att jag endast ville hafva till protokollet antecknad mm åsigt om
nödvändigheten af ett lagstadgande, hvarigenom för staten beredes möjlighet
att vinna säkerhet för sina försträckningar åt enskilda jern vägsbolag.
I händelse Herr Civilministern eller Herr Justitie-statsministern skulle
skänka någon uppmärksamhet åt Kammarens protokoll, kan det ej skada, att
åsigten finnes der uttalad. Ty att staten utlåna!'' millioner ettei millioner
utan den ringaste säkerhet, är ett förhållande, som icke bolde få fortfara.
Öfverläggningen var slutad. Punkten bifölls.
Punkterna 3—5.
Biföllos.
§ 12-
Föredrogs Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 1,
i anledning af väckt förslag om antagande af ett Svenskt myntsystem
grundadt på guld.
Herr Agardb: Som Kammaren torde finna, är den motion, som
Herr Wallenberg väckt om införande af guldmyntsystem, af Utskottet afstyrkt;
dock har Utskottet så till vida gått Herr Wallenbergs önskningar
till mötes, att detsamma föreslagit präglandet här i Sverige af guldmynt
af 2V., och 5 caroliners valör. Jag har tillika med en ledamot åt borsta
Kammaren tillåtit mig anmäla min reservation emot denna Utskottets hemställan.
I reservationen har likväl ett tryckfel insmugit sig, som jag ber
att få påpeka. Der står nemligen ‘-pröfning''1 på ett ställe, der det skall
Jag har Icke kunnat inse hvarföre Sverige skall vara det första land
i Europa, så vidt jag vet åtminstone, som präglar guldmynt af dessa valörer.
25-francsmyntet tillhör icke ursprungligen det franska systemet,
och så vidt jag vet begagnas det icke heller i Frankrike. Man har föreslagit
präglingen af detta mynt, derföre att man hoppats att detsamma
skulle i England blifva ansedt för jemngodt med dess sovereigns. Jag vill
dock fästa uppmärksamheten på att England icke antagit detta fbislag,
Den 12 Maj, e. m. 595
och under sådana förhållanden vet jag icke hvartill det skall tjena att
Sverige tager det första steget i denna riktning; och jag anser detta så
mycket mindre lämpligt, som jag icke tror att präglingen af den enkla
carolmen medfört så synnerligen stora resultat. Af dessa skäl vågar jag
hemställa, att Kammaren behagade afslå äfven denna del af Herr Wallenbergs
motion.
Herr Östman: I likhet med föregående talare anser jag Sverige,
såsom ett. litet land, icke höra gå i spetsen för det öfriga Europa beträffande
denna reform, och jag får derföre, på sätt reservationen innehåller,
yrka rent afslag å Herr Wallenbergs motion.
Herr Jöns Rundbäck: Vi hafva redan präglat eu mängd caroliner,
och lika många, som vi präglat, lika många hafva vi, enligt mitt förmenande,
präglat för mycket. Jag hemställer till Herrarne, om det verkligen
är ett allvarligt menad! försök att i vårt land införa ett nytt myntsystem,
som är så inveckladt, att man behöfver 3 decimaler för att med
någorlunda säkerhet evalvera dess enheter till vårt nu gällande mynt!
Det skulle medföra störa olägenheter i handel och vandel, och dessa
skulle blifva kännbara 1 minst 50 år. Då dessutom intet land i vår när
J1-31’,
Pä..cleQ saken, så tror jag att vi utan betänkande böra utslå
föreliggande förslag, hvilket innebär en öfvergång till detta nya, oprägmde
myntsystem, som enligt min fullkomliga öfvertygelse icke skall medföra
något gagn för landet.
Herr Nordenskiöld: Herr Talman! mine Herrar! Det nu föreliggande
Utskottsbetänkande! står tydligen i det närmaste i samband
med förslaget att förvandla vår myntfot från silfver till guld, och bör derföre
efter mitt förmenande behandlas med särskilt afseende på denna
mycket vigtiga fråga.
För min del anser jag de skäl, som tala för denna förändring, vara
uydliga och klara, och jag skall anhålla att få anföra några bland dem.
De stora iadustriela länderna hafva infört eller tänka införa myntsystem,
grundadt på guld; och det blir derföre för andra, i ekonomiskt
hänseende mindre betydande länder svårt att, utan betydande olägenheter
och förluster, bibehålla silfver såsom myntfot.
Prägling al guldmynt är billigare än prägling af silfvermynt, emedan
al det förra vida mindre qvantitet än af det sednare behöfves för en viss
penningsumma. Detsamma gäller om transporten.
blitningen under . myntets cirkulation är vida mindre för guldet än
tor
beskaffenhet. Hvarken silfver eller guld rostar eller oxideras. Men under
det guldet icke är känsligt för svafvel, så svärtar sig silfrefc hastigt, då
det kommer i beröring med svafvelaktiga gaser och öfvergår på ytan till
svaivelsilfver. Det bibehåller icke då sin metallnatur, utan fö.rvandlas till
ett svart pulfver, som ligger, liksom jernets rost eller kopparens ärg, löst
pa ytan af den inre ännu olörändrade metallen, och som derföre lätt bortslites.
Alla dessa skäl tala för guldets företräden framför silfver vid dessa
596
Den 12 Maj, e. m.
metallers användning såsom mynt. De hafva ofta förut blifvit anförda
och jag skulle ej tagit Kammarens uppmärksamhet i anspråk för att upprepa
dem, om jag ej samtidigt önskat fasta uppmärksamheten på ett skäl,
som är kraftigare medel till en förändring i vår myntfot, och som knappast
kan nog skarpt framhållas. Detta skäl är på sätt och viss af geologisk
natur. .....
För närvarande är guldets och silfrets inbördes värdeförhållande ungefär
sådant det var för 1,500 år sedan. Kort före Amerikas upptäckande
var proportionen likväl betydligt förändrad, i det silfrets välde i f Öl hållande
till guldets var 30 till 40 procent högre än för det närvarande. Sedermera
inträdde det gamla värdeförhållandet de ädla metallerna emellan
åter i det närmaste. Men jemför man dessa metallers pris med priset
för ett visst qvantum arbete, eller med årsunderhållet afen man, så hafva hvardera,
så väl guldet som silfret sjunkit betydligt, guldet jernnt och kontinuerligt,
silfret liksom ryckvis; och detta beror icke på en tillfällighet, utan på
den omständigheten att guldet — så sällsynt d.et än är och så obetydliga
de qvantiteter äro, som man deraf finner på ett ställe förekommer
ofantligt mycket mera spridt på jordytan än silfret. Öfver hufvud taget
förekommer guldet i stora massor i fast klyft. Guldgrufvor, som nå eu
ålder af några decennier, äro mycket sällsynta, ett sekel gamla rika guldgrufvor
skall man knappast kunna leta upp. Den vida största mängd af
det guld som tillgodotages finnes nemligen spridt som lösa korn i sandlagren,
och guldhaltiga sandlager förekomma i alla trakter af jordklotet,
om ock sällan synnerligen gifvande.
Silfver deremot förekommer aldrig löst inblandadt i sand och grus,
utan alltid i fast klyft och ofta samladt på ett ställe i störa massor. Fn
dylik mycket rik silfvertillgång upptäckes dock sällan, men när detta sker,
införes på en gång så betydliga qvantiteter af denna metall i verldsmarknaden,
att ett prisfall blir oundvikligt. Amerika lemnar ett exempel härpå.
Då Amerika upptäcktes och Spanjorerne skördade guld i Mexiko och Peru,
sjönk visserligen guldets värde till en början något i jemförelse med
silfret. Men kort derefter upptäcktes de rika silfverlagren vid Potosi
m. fi. ställen, och från dessa grufvor infördes i verldsmarknaden så
stora massor silfver, att denna metalls värde inom kort föll med 20
procent.
Potosi grufvor äro dock längesedan tömda, men en likartad upptäckt
kan åter inträffa. Amerikas inre, för industrien hittills otillgängliga bergländer
innesluta ytterst mäktiga, till läget kända, men _ hittills endast obetydligt
exploiterade silfverlager; och när det eu gång i framtiden blir lugn
i dessa trakter och ett ordnadt samhällsskick der inträder och möjliggör
större industriel företag, skall verldsmarknaden åter från dem mottaga
en sådan mängd silfver, att denna metalls värde blir utsatt för ett högst
betydligt prisfall. Men med nutidens mekaniska hjelpmedel uttömmes en
ädel metallgrufva hastigt, och det år derföre sannolikt att dess rika tillgångar
endast vara en kort tid. Ptt motsatt förhållande, in ti ädel da,
ända till dess nya gruftrakter upptäckas och samma prisvexling åter upprepas.
Silfrets värdefasthet är således vida mindre än guldets och måste
vara det till följd af de omständigheter jag här påpekat.
Då det väl ej kan förnekas, att det för ett land är ytterst vigtigt att
Den 12 Maj, e. m.
597
till myntfot hafva en metall, hvars värde är så konstant som möjligt och
då det är fullt bevisadt, att guldets värde är fastare än silfrets, så vore
det högst olyckligt, om vi allt för länge skulle bibehålla silfret som myntfot;
vi kunde lätt härigenom ådraga vårt land betydliga ekonomiska förluster.
Jag vill derföre bidraga med min röst till hvarje åtgärd som kan
befordra en förändring härutinnan.
En sådan välbetänkt åtgärd synes mig vara att, såsom Utskottet
föreslå^ utom flen enkla carolinen, vi redan hafva, äfven prägla guldstycken
på 2r 5 och 10 caroliner och derigenom så småningom vänja oss vid
guld som myntfot. Jag understödjer derföre på det varmaste Utskottets
förslag med det af Grefve Sparre föreslagna tillägget.
Grefve Sparre: Jag skall yttra mig helt kort, emedan jag vet, att
herrarne icke äro benägne att lyssna till långa föredrag i frågor, som till
afgörande framläggas under Riksdagens sista dagar, och då jag dessutom,
b anledning af de många instämmanden uti den förste talarens yrkande å
åfslag, som afhörts, möjligen misströstar om att vinna någon synnerlig
grad af uppmärksamhet från Kammarens sida.
En talare yttrade, att vi skola akta oss för att försöka införa något
nytt myntsystem. Här är dock icke fråga om något nytt system, ty redan
år 1868 utkom en Kongl. Förordning, som anbefallde prägling af caroliner,
och 1869 års Riksdag aflat till Kongl. Maj:t en skrifvelse med begäran
att, enär en förändring i landets myntsystem från silfver till guld
syntes önskvärd, Kongl. Maj:t måtte taga denna fråga i öfvervägande.
I anledning af denna framställning nedsattes en komité, hvars betänkande
blifvit till Riksdagens ledamöter vid denna riksdag utdeladt. Komiterade
förorda deri på det varmaste antagandet af eu guldstandard och betona
särskild!, att det för vårt land är af största vigt att ju förr desto heldre
genomföra denna reform, emedan det icke kan dröja länge innan andra
länder komma att göra det, och det alltid då är förmånligt att vara hemmastadd
i de nya förhållandena. Således då vi redan hafva caroliner, då
Riksdagen begärt utredning om guldets lämplighet som myntfot, då i anledning
häraf eu komité blifvit tillsatt, och då denna komité varmt förordar
guldets lämplighet som standard samt dertill uppmanar oss att i
vårt land ju förr desto heldre genomföra en myntreform i den syftningen,
så ser jag verkligen icke något rimligt skäl, hvarför vi skulle tveka
att uttaga det obetydliga steg till detta mål, som det föreliggande förslaget
innefattar.
Betraktadt från rent praktisk synpunkt, kan det icke vara annat än
beqvämt att hafva ett mynt, som i eu liten volym representerar en
stor summa. Herrarne, . som äro så ogynnsamt stämda mot privatbankssedlar,
boi’de val ej hafva något mot dessa 2|- och 5-carolinstycken. I
synnerhet för den större rörelsen är det en god sak att kunna använda
dylika guldmynt vid förefallande liqvider och för resande landsmän äro
de till väsendtlig nytta. Jag har derom min egen erfarenhet att åberopa.
I stället för kreditiv eller vexlar hade jag på en utländsk resa caroliner
och fann dem. begärliga öfver allt. Det hade naturligtvis varit ännu
bättre, om jag i stället för en-carolin- eller 10-francsstycken haft större
mynt såsom 2|-caroliner eller 25-francsstycken.
598
Den 12 Maj, e. m.
Här är visst icke fråga om att uttränga vårt nuvarande myntsystem,
såsom förste talaren ville låta påskina. Den tiden torde ligga långt aflägsen.
Här är endast frågan om att besluta prägling af större guldmynt
än den enkla carolinen, en åtgärd som skulle kosta en obetydlighet, men
hvarigenom landet småningom finge vänja sig vid guldmynt och hvarigenom
således man skulle befrämja en reform, som — på sätt den föregående
talaren på Stockholmsbänken sade — förr eller sednare måste verkställas,
och som hvar och en, som satt sig in i frågan, anser önsklig.
Det brådskar icke med den reformen, säger man. Jag måste vid
detta tal göra samma anmärkning som jag gjorde i går afton med afseende
å det lumpna ämnet: ölkrogarne, den nemligen att vissa delar af
landet känna stort behof af förändring i myntväsendet, och jag skall
hafva äran visa, hvarest detta behof kännes starkast. Det är i Vestergötland
och Dalsland, i Wenersborgs och långt in i iSkaraborgs län, dit
en mängd norskt mynt och äfven norska sedlar bana sig väg, till följd
af den liffiga samfärdseln med Norge. Likheten emellan de båda ländernas
mynt vållar, att Svenskarne utan tvekan mottaga norska speciel- efter
eu kurs af 4 R:dr svenskt, men när sedan de norska specierna utvexla^,
afdrages 4 öre, således 1 procent. Det norska myntet eger en ofantlig
spridning i våra gränsprovinser, hvaremot svenskt silfvermynt tränges undan,
en följd af det sämre myntets makt att såsom bytesmedel gä framför
det bättre.
Hvad som jag nu anfört gäller äfven om danskt mynt, som inom de
södra orterna uttränger det svenska och der går och gäller lika med det
bättre svenska. Danskar och Norrmän skratta, då man fäster deras uppmärksamhet
på detta förhållande. Det är en ren tjenst, vi göra dem,
men den kostar oss årligen en icke ringa summa.
Vi böra således vara betänkta på att skaffa oss annat mynt, och det
kan icke blifva något annat än guldmynt efter franska francs-systemet.
Deri förste talaren säde. att intet annat land har antagit detta system.
Jag får härvid erinra om, att Frankrike, Belgien, Rhenländerna, Schweitz''Italien,
Spanien, Rumänien och Grekland redan antagit detta system och en
af våra närmaste grannar, Finland, har äfven samma system, ty finska
marken är alldeles lika med francstycket, och som detta är kändt och
gångbart mynt äfven i Ryssland, måste francsystemets införande i vårt
land vara förmånligt för vår handel på Ryssland. Med vår lilla rörelse
kunna vi deremot ej hafva berättigade anspråk på, att vårt mynt skall
vara kändt utrikes. Vi måste alltså skaffa oss ett annat mera kändt
mynt, och jag kan derför — med särskildt fästadt afseende på det störa
behofvet deraf i den trakt jag representerar — icke annat än instämma
med den siste talaren och yrka bifall till Utskottets förslag, med det
tillägget att äfven 10-carolin-stycken böra få präglas, då Kongl. Maj:t
anser det lämpligt.
Herr Carl Ifvarsson: Jag befarar, att man något litet förifrat
sig med afseende å detta ämne, då man sagt, att frågan om införande af
ett myntsystem, grundadt på guld, står liksom frågan om myntenheten i
oskiljaktigt sammanhang med nu förevarande fråga. Enligt mitt förme
-
599
Den 12 Maj, e. m.
ilande stå dessa frågor alls icke i oskiljaktigt sammanhang med hvarandra,
ty nog kan guld antagas såsom värdemätare utan att francen eller carolinen
derföre nödvändigt skola antagas såsom mynt- och räkneenheter
inom Sverige. Detta gäller å ena sidan, lika väl som det å den andra
gått an att prägla caroliner af guld, utan att vi derföre behöft antaga
hvarken guldet eller carolinen till grund för vårt nationela myntsystem.
Här är likväl icke nu fråga om någondera delen, utan här är endast
fråga om, huruvida man skall fortsätta det system, som är påbörjadt,
nemligen att prägla guldmynt, men icke blott å 1 carolin, utan äfven å
2> och 5 caroliner.
Guldfrancsystemets utveckling hos oss kan dock så till vida anses stå
i sammanhang med en blifvande myntreform, som det kan och bör vara
beroende af den utsigt detta — nemligen francsystemet — har att påräkna
hos våra närmaste grannstater, samt i följd deraf äfven hos oss
i en framtid; ty utan en sådan tror jag det icke bör mera utvecklas hos
oss. Måhända, hade man för några år sedan förhoppning om detta systems
antagande inom hela Europa; men om ock man då hade grundade skäl
dertill, så tror jag dock att detta hopp nuförsvunnit. Hvarken Tyskland,
Danmark eller Norge hafva antagit det, och man kan taga för gifvet att
åtminstone Tyskland icke på länge, kanske aldrig kommer att göra det.
Under sådana förhållanden vore antagligen oklokt både att utveckla och
antaga det i Sverige. Det skulle endast leda till stora förvecklingar i rörelsen
bland allmogen under en lång följd af år. Sådant bör-man akta
sig för, i synnerhet då man ej kan derigenom vinna något stort mål. Jag
belarar, att vi i detta hänseende snarare äro på villovägar än, på rätta
vägen.
Deremot skulle ett förslag till myntreform, som- hvilade på nationel
grund och som kunde tillämpas inom riket, utan att man råkade in i eu
mängd förvecklingar, måhända hafva skäl för sig. Men den tanken, att
Sverige skall gå i spetsen och de andra nationerna rätta sig efter oss,
måste ''Vi vara betänkta på att öfvergifva.
Hvad angår ett yttrande af den talaren bakom mig, som nyss hade
ordet, om att alla menniskor önska införandet af francs i Sverige, så tror
jag, att det icke behöfs mer än hvad jag nu sagt för att tillräckligt visa
att icke alla önska det. Om allmän omröstning företoges i denna sak, så
skulle otvifvelaktigt flertalet af landets innevånare rösta mot den ifrågasatta
reformen. Det tycks mig då gå bra långt i oförsynthet, att vilja
påstå, att alla menniskor önska det.
Jag yrkar rent afslag å föreliggande Utskotts-betänkande.
Herr Jöns Rundbäck: Jag vill icke bestrida hvad den lärde ta
laren
på Stockholms-bänken anfört om guldets och silfrets kemiska och
geologiska beskaffenhet,, men i anledning af hans yttrande, att slitningen
af silfvermynt är större än den af guldmynt, vill jag fästa uppmärksamheten
på den omständigheten, att den mindre qvantiteten bortnött guldmetall
i alla fall är dyrare än den qvantitet metall, som nötes bort å
silfvermynt af lika valör, ty som bekant förhåller sig guld till silfver, enligt
myntkomitéens betänkande som 15 till 1.
600
Den 12 Maj, e. m.
Hvad angår samme talares lärda utläggning och bevisning, att guldetsvärde
är konstantare än silfrets, så ber jag att till vederläggning få åberopa
en auktoritet, som jag tror bör gälla ganska mycket i denna fråga.
Jag menar Michel Chevalier. Uti denne utmärkte vetenskapsmans afhandling
“Om myntet11 läses bland annat följande: “det är således klokt,
det är således nödvändigt att förutse att de två ädla metallerna komma,
att falla i värde. De skola falla, liksom jernet faller, såsom en mängd
industriela produkter falla, alla de med hänseende till hvilka man icke
är begränsad af produktionsfältets omfång, och hvilka lemna utrymme för
framstegsandan. Sjunkandet måste träffa den ena som den andra, och
det är omöjligt att på förhand säga hvilkendera det är på hvilken det
skall blifva märkbarast; emellertid skulle man kunna förmoda att det är
närmare förestående för guldet.11 Det synes således, att det finnes sakkunnige
män, som hafva en alldeles motsatt åsigt i denna sak till den,
som den föregående talaren på Stockholm s-bänken uttalat.
Hvad beträffar Yenersborgs-representantens försäkringar, att man vid
utrikes resor skulle hafva så stor nytta af caroliuer, tillåter jag mig omtala
att jag hört sägas af många personer, som vid utrikes resor medfört
caroliner, att de icke haft någon nytta af dessa guldmynt. I Tyskland
t. ex. hade man ej velat mottaga dem. Tyskland har, oaktadt de enlietssträfvanden
i öfrigt, som der gjort sig gällande på sista tiden, icke mindre
än 7 myntsystem och begår sig ganska bra ändå.
Samme talare fäste uppmärksamheten på, att i gränsorterna till Danmark
och Norge cirkulera en mängd danska och norska silfver- och pappersmynt.
Det är visserligen sannt att så har varit förhållandet, men på
sednare tiden har — till följd deraf att dessa mynt icke mottagas vid
jernvägarne, post- och telegrafstationerna, bankerna, ej heller vid kronouppbördsstämmorna
— antalet deraf så betydligt förminskats, att t. ex. i
Göteborg norska silfvermynt och sedlar äro ytterst sällsynta nu mot förr.
Jag anser således, att de framställda skälen för bifall till Utskottets
förslag icke böra tillmätas någon synnerlig vigt och vidhåller mitt yrkande
om afslag å föreliggande förslag.
Herr Andreas Andersson från Wermlands län instämde.
Herr Uhr: På sednare tider har man haft mycket bråd tom med reformer.
Hvad nu angår mynt, så är det icke längesedan vi kommo in på
decimalsystemet. Allmogen har ännu icke hunnit vänja sig dervid, och jag
tror till och med, att Småländiugen icke kommit från sin dalersräkning.
Huru dä rimligtvis ifrågasätta ny reform? Då andra länder i vårt grannskap
icke hafva antagit guldfrancsystemet, hvarför skola vi göra det?
Man hörde i förmiddags sägas af Herr Carlén, att Grefve Sparre söker
skrämma oss att ingå på hans åsigter, men Herr Carlén vidhöll dervid
sin egen åsigt så envist, att jag verkligen trodde, att han hade rätt.
Men det visade sig dock, att han hade orätt. Det torde kunna gå på
samma sätt med Grefve Sparre i denna fråga.
Jag yrkar afslag.
Herr Nordenskiöld:
Den 12 Maj, e, m.
601
Grefve Sparre: Jag tänker visst icke skrämma Herr Uhr, ty om jag
känner honom rätt, låter han icke så lätt skrämma sig. Jag har endast
velat uttala min åsigt, som öfverensstämmer med hvad Riksdagen år 1868
uti skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalade såsom sin och äfven fullkomligt
öfverensstämmer med hvad den komité, hvilken i anledning af denna 1868
års Riksdags skrifvelse blifvit nedsatt, enhälligt uttalat såsom nyttigt och
nödvändigt för landet. ,
En talare nämnde, att våra grannar icke antagit, ej heller varit betänkta
på att införa franska guldfrancsystemet. Jag får då upplysa om,
att i Norge förefinnas ganska stora förhoppningar om att få francsystemet
införd t. En af dess främsta män, Statsrådet Broch, har tänkt på den
saken och under besök i Norge liksom i Danmark har man vid tal om
denna reform sagt till mig: “börja ni, vi skola omedelbart derefter vidtaga
förändringen inom vårt land. “
Jag vill ytterligare fästa uppmärksamheten på nyttan af att hafva
ett mynt, som är kändt på den europeiska marknaden. Vi kunna då lättare
bestämma värdet på våra exportartiklar. Allmogen kan sjelf utan
svårighet uträkna hvilket pris t. ex. ladugårdsprodukterna, som mer och
mer för hvart år exporteras, uti utlandet betinga sig, och då. den åtgärd,
som nu ifrågasättes, är så enkel och obetydlig som att prägla guldmynt
till 2^ och 5 gånger större värde än den enkla carolinen, hvilken vi redan
ega, så kan jag icke förstå, hvarför Riksdagen skulle tveka att bifalla
denna åtgärd.
Ilerr Axel Bergström: Herr Talman! Från min ståndpunkt kan
jag icke fatta betydelsen af de betänkligheter, Indika här gjort sig gällande^
mot antagande af en sådan skrifvelse, som Utskottet föreslagit.
Jag får derföre förorda bifall till samma skrifvelse, dock så att jag i likhet
med hvad Grefve Sparre i sin reservation föreslagit, hemställer, att
skrifvelsen måtte få afse prägling äfven af 10-carolinstycken. Jag hyser
så mycket mindre betänklighet mot antagande af en sådan skrifvelse, som
jag redan år 1869 i en reservation, fogad vid Sammansatta Banko- och
Lag-Utskottets då afgifna utlåtande, hemställde om antagande af ifrågavarande
guldmyntsystem såsom fakultativt. Då jag för min del är lifligt,
öfvertygad, att guld förr eller sednare kommer att blifva standard för
vårt framtida mynt, så anser jag det vara högst önskligt att guldmynt
blir mera spridt och bekant inom vårt land än för närvarande är förhållandet.
Grunden för det nya myntsystemet är redan lagd genom Kongl.
förordningen den 31 Juli 1868, innehållande att af guld borde, i stället
för dukater, dädanefter utmyntas tväune särskilda myntstycken, ett benämndt
carolin af det guldvärde och den vigt som noggrant motsvarade
det genom den så kallade Romaniska Myntkonventionen af den 23
December 1865 antagna 10-francsstycket, och ett af det guldvärde och
den vigt, som, med tillämpning af samma konventions bestämmelser noggrant
motsvarade 25 francs; hvarjemte Kongl. Maj:t förklarat sig framdeles,
så snart 25-francsstycken, utmyntade enligt grunderna uti berörda
konvention, blifvit satta i omlopp inom områdena för de fyra stater, Belgien,
Frankrike, Schweitz och Italien, som i konventionen deltagit, vil..
förordna om myntstyckens af motsvarande värde utmyntning jemväl häPa
602
Den 12 Maj, e. m.
riket. På grund af åberopade förordning hafva carolin redan blifvit präglade,
hvaremot man ännu väntar på präglingen af 25-francs- eller 2‘/?-carolinstycken, enär ofvannämnda fyra stater ännu icke beslutit sig för
präglandet af 25-francsstycken. Inom dessa stater har man dock länge
insett behofvet och angelägenheten af att utmynta .25-francsstycken. Såsom
ni, Herr Talman, torde erinra er, gjorde franska handelsministern
förlidet år, kort före krigets utbrott, hemställan till Kejsaren, att sådana
myntstycken måtte präglas; och jag antager att de olyckor, som sedermera
öfvergått Frankrike, varit enda orsaken till att nämnda förslag icke
kommit till verkställighet. Redan under nuvarande myntförhållanden lämpar
sig 25-francsstycket särdeles väl till ett universalmynt, hvars prägling
i vårt land således icke kan vara annat än till gagn.
Hvad beträffar de öfriga myntstyckena å 5 och 10 carolin eller 50
och 100 francs, hafva två reservanter, Herrar De Man- och Agardh, jemte
det de hänvisat till ofvanomförmälda förutsättning för prägling af 25-francsstycken, förmenat att mindre skäl vore för handen att prägla myntstycken
af än högre valörer, “förr än andra stater derom fattat beslut.“
Annorlunda uttryckt går deras resonnement ut derpå, att, emedan andra
stater icke beslutit utmyntning af 50- och 100-francsstycken, böra vi icke
heller bestämma oss derför. Men saken förhåller sig icke §.% som reservanterna
antaga. Genom konventionen af den 23 December 1865 öfverenskomino
nemligen Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz att prägla guldmyntstycken
å 5, 10, 20, 50 och 100 francs; och dessa typer hafva ock
till följd deraf blifvit och varda fortfarande utmyntade. Nu kan det icke,
såsom ock motionären i ämnet rätteligen förutsatt, ifrågakomma att i vårt
land prägla myntstycken å 5 francs och 20 francs, enär det förra blefve
alldeles för litet och dessutom vore obehöfligt, samt det sednare komme att
i vigt och storlek föga skilja sig från 25-francsstycket, hvars bestämmelse
såsom universalmynt är gifven och som derföre förr eller sednare måste
präglas. Dermot vore det särdeles önskligt att få myntstycken å 50 och
100 francs. Mynt af så hög valör skulle väl lämpa sig att ersätta sedlar
och blifva ett förträffligt handelsmynt.
Hvad den koustitutionela sidan af saken beträffar, så är det med vår
statsrätt fullkomligt öfverensstämmande att Kongl. Maj:t eger rätt att. af
guld prägla hvilka myntstycken han anser vara lämpliga. Denna rätt
tillkommer honom till och med i afseende på rikets nu varande silfvermynt,
naturligtvis under förutsättning att skrot och korn icke förändras.
För antagande af sådan rätt tala uppenbarligen de ordalag, hvari Kongl.
förordningen om rikets mynt den 3 Februari 1855, 3 §, meddelar bestämmelsen
om hvilka silfvermynt skola präglas. Det heter nemligen i
åberopade paragraf: “Vid vårt myntverk skola följande silfvermynt utmyntas,
nemligen ett å fyra R:dr R:mt“ o. s. v. Då nu Kongl. Maj:t,
äfven om Riksdagen icke atiåter sådan skrifvelse som jag förordat, likväl
eger, då lämpligt synes, låta prägla myntstycken å 2-J, 5 och 10 carolin;
så synes mig motståndet mot denna skrifvelse löga berättigad^ Härvid
kan visserligen invändas, att Riksdagen, om den icke finner ändamålsenligt
att guldmynt af ifrågavarande valörer varda präglade, icke heller bör genom
skrifvelsens aflåtande gifva sitt moraliska stöd och förord åt en sådan
åtgärd. Men å andra sidan kan jag icke inse giltiga skäl hvarföre
Den 12 Maj, e. m.
603
Riksdagen nu skulle förvägra detta stöd, då Riksdagen år 1869 oförtydbart
uttalade sig för öfvergång till guldmyntsystem.
De anmärkningar en talare här bakom mig gjort mot carolinstycken
tror jag icke äro grundade. Han invände, att de för svenska resande i
utlandet icke vore af någon nytta. Jag får förklara, att jag har eu alldeles
motsatt erfarenhet. Då jag år 1869 företog en utrikes resa, medtog
jag 20 carolin för att se hvad värde de egde i utlandet, och jag använde
dem med den största fördel vid en österrikisk brunnsort, som jag besökte.
Jag hade i Sverige köpt dem för 7 R:dr 20 öre, vid vexling erhöll jag
för hvarje carolin österrikiska penningar till så stort belopp, att dess
anskaffande på annat sätt skulle kostat mig 7 R:dr 35 öre. Våra carolin
voro fullt ut lika begärliga som franska 10-francsstyckena.
Hvad beträffar det af en talare väckta förslag om prägling af 10-riksdalersstycken i guld; förefaller samma förslag inig i hög grad opraktiskt
och obetänkt. Hvartill skulle det tjena, att skapa en enstaka guldmynttyp
utan coincidenser med andra typer? Just det förhållande att
vårt förra guldmynt, nemligen dukater, icke hade någon motsvarighet bland
de öfriga Europeiska ländernas mynt, föranledde Kong!. Maj:t vid 1868
års riksdag göra proposition om prägling af carolinstycken af guldvärde
och vigt, motsvarande 10-francsstycket.
Hvad slutligen angår den anmärkningen att guldet för framtiden
skulle blifva af ett mera vacklande värde än silfver, hvilken anmärkninggjordes
med stöd af en framstående auktoritet, nemligen Michel Chevalier,
så måste jag uttala såsom min åsigt, att guld tvärtom kommer att bibehålla
ett fastare värde än silfver. Föregående tiders erfarenhet visar
att silfret sjunkit i värde både i förhållande till guldet och till andra
varor. Visserligen har äfven guldet sjunkit i värde i förhållande till dessa
varor; men då det bibehållit sitt värde i förhållande till silfver, som deremot
lidit värdeförminskning relativt till guldet; så följer deraf att af
ifrågavarande två metaller guldet har ett fastare värde. Vill man nu
från hvad som skett under den förflutna tiden göra slutledningar för
framtiden, måste man, i olikhet med Michel Chevalier, komma till den
åsigt att guldet får ett fastare värde än silfver. I och med detsamma är
dess företräde såsom värdemätare gifvet, ty det är naturligtvis i hög grad
önskligt att värdemätaren i och för sig sjelf har ett så fast värde som
möjligt.
Då frågan om att öfvergå till ett system af guldmynt såsom rikets
verkliga mynt kanske för längre tid har fallit, vore det icke olämpligt att
utsträcka begagnandet af guldmynt och åtminstone tillstädja detsamma
såsom fakultativt. Det kan då inträffa, hvad som inträffade i England,
att guldet så småningom faktiskt undantränger silfret. Om och när detta
sker, har lagstiftaren endast att såsom lag bekräfta hvad som redan på
grund af sedvänja är gällande.
På grund af hvad jag haft äran anföra, hemställer jag om bifall till
Utskottets betänkande med den af Grefve Sparre föreslagna förändringen
deri.
Herr Uhr: Jag har begärt ordet med anledning derutaf, att Grefve
Sparre talat om att Riksdagen måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
604
Den 12 Maj, e. in.
taga i ompröfning, om och när det kunde ske en öfvergång till ett annat
myntsystem. Härom är dock iiu icke frågan, då iag icke hört talas om
någon proposition derå. Kongl. Magt har icke framställt någon sådan,
utan det är Herr Wallenberg, som derom framkommit med en motion;
och i myntkomitéens betänkande har jag läst, att privatbankerna skulle
få utgifva sedlar, grundade på inlösen med guld, men Riksbanken icke.
Deri ligger det. Jag yrkar fortfarande afslag.
Herr Agardh: Herr Talman! mine Herrar! Då det vill synas, som
om fordringarne på antagande af motionärens förslag vore i stigande inom
denna Kammare, så anhåller jag att ännu en gång få yttra mig i denna
fråga. Jag skall icke uppehålla mig vid de argument för en guldmyntfots
företräden, som här blifvit framkastade. Jag tror nemligen, att den
frågan icke egentligen hör till aftonens diskussion. Jag anhåller att i
stället få påpeka frågans om eu guldmyntfots införande hos oss, så att
säga, formela ståndpunkt. Vid 1868 års riksdag inkom det Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottet med ett betänkande till Riksdagen, vid livilket
betänkande var fogadt ett officielt utlåtande från Statskontoret, hvaruti
detta uttalar: “att förändringen från silfver till guld såsom värdemätare,
och från riksdaler till francen såsom myntenhet, måste under öfvergångstiden
medföra stora och länge fortvarande olägenheter. Den berör nemligen
landets hvarje särskild innebyggare från millionären ned till torparen
och dagakarlen samt icke minst den lägre och fattigare befolkningen, som
eger långa skicklighet och vana att göra riktiga beräkningar och således
mindre förmåga att värna sig mot bedrägerier och undvika förluster. “
Äfven Kongl. Magt uttalade då att frågan om guldets antagande som ensam
värdemätare vore af så allvarsam och i de bestående förhållandena
så djupt ingripande beskaffenhet, att densamma, för att göras till föremål
för Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen, erfordrade eu pröfning, som
den redan långt framskridna tiden för Riksdagen icke medgåfve. Riksdagen
aflat emellertid sedermera eu skrifvelse till Kongl. Mpj:t, men deri
står icke såsom här blifvit sagdt, att riksdagen uttryckte någon positiv
mening om förändring af vår gamla myntfot, utan Riksdagen uttryckte sig
tvärtom på ett mycket tvekande sätt om frågan, huruvida det för oss
vore nyttigt att införa ett guldmyntsystem. Det heter uti denna skrifvelse
att i anseende till den i landets ekonomiska förhållande så djupt ingripande
betydelse myntväsendet egde, "beslut om förändringar deruti fordrade
mycken betänksamhet; “att det förekommit Riksdagen, som om förändringen
borde sträcka sig äfven till silfrets utbyte mot gnid såsom
grund för myntsystemet;" under sådaut förhållande anhöll Riksdagen, att
Kongl. Maj:t täcktes taga saken under öfvervägande och, i fall en sådan
förändring af Kongl. Maj:t pröfvades ändamålsenlig, då till Riksdagen afgifva
nådigt förslag i sådant syfte. Då man nu alltså från olika håll erkänt,
att frågan är af särdeles vigtig beskaffenhet, då man på grund
häraf i nämnda skrifvelse begärt, att Kongl. Maj:t måtte taga frågan i
öfvervägande och, om han funne förändringen ändamålsenlig, göra en
framställning till Riksdagen, då hemställer jag, huruvida det vore lämpligt,
att Riksdagen nu företoge sig att döma i saken, innan Kongl. Maj:t
gjort en dylik framställning. Kongl. Maj:t har visserligen till ömma Riks
-
Den 12 Maj, e. it.
605
dag inlemnat förslag till förändring utaf 72 § Regerings-formen, hvari
Kongl. Maj:t säger sig anse en öfvergång från vårt silfversystem till ett
guldmyntsystem böra ske; men Kongl. Maj:t har icke sagt, hvilket guldmyntsystem
Kongl. Maj:t ansåge för oss fördelaktigast; det finnes ju en
Engelsk, en Fransk, eu Nord-Amerikansk guldmyntfot o. s. v. Härom
har Kongl. Maj:t, som sagdt, icke uttryckt sin mening. Under sådana förhållanden
hemställer jag, om det kan vara lämpligt att Sverige fortsätter
med att prägla nya slags myntstycken, utan att veta, hvilket slags guldmyntfot
man möjligen kommer att antaga. Skall man uti en sak,
som ingriper uti landets vigtigaste intressen, fatta ett preliminärt beslut,
som torde komma att inverka på afgörandet af sjelfva hufvudfrågan, utan
att först hafva grundligt pröfvat denna sednare? Detta hafva vi icke
gjort; vi hafva ännu icke fått den Kongl. propositionen och BankoUtskottet
har således icke nu haft anledning taga hufvudsaken fullständigt
i öfvervägande; det har nu endast haft Herr Wallenbergs motion att behandla,
hvilken motion man i afvaktan på Kongl. Maj:ts proposition ansett
sig böra i hufvudsakliga delar afstyrka, På grund härutaf vidhåller
jag fortfarande mitt yrkande, att denna Kammare måtte afslå Herr Wallenbergs
motion äfven i de delar, som Utskottet förordat till antagande.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen propositioner
såväl på bifall till Utskottets förslag i oförändradt skick, som jemväl
på bifall dels till det förslag som innefattades i Grefve Sparres vid utlåtandet
togade reservation och dels till deras mening, som yrkat afslag å den
här ifrågavarande motionen i dess helhet och i följd deraf jemväl afslag å
Utskottets hemställan om aflåtande till Kongl. Maj:t af en underdånig
skrifvelse i ämnet. Då härefter ja förklarades öfvervägande för den sist
anförda propositionen, begärdes votering. Herr Grefve Sparres förslag antogs
till kontraproposition; och skedde derefter omröstningen enligt denna
voteringsproposition:
Den som, jemte afslag å Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
hemställan i dess utlåtande N:o 1, jemväl afslår den i detta utlåtande omförmälda
motion i dess helhet,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är Utskottets hemställan bifallen, med det tillägg dertill
som Herr Grefve Sparre föreslagit i sin vid utlåtandet fogade reservation.
Vid sedlarnes sammanräknande befanns, att 105 ledamöter röstat ja
mot 38 som röstat nej; och hade Kammaren alltså beslutit enligt japropositionens
innehåll. Sedan denna utgång af voteringen blifvit för
Kammaren tillkännagifven, begärde
Herr Grenander ordet och yttrade:
§ 13.
Herr Talmannen lemnade ordet åt
606
Den 12 Maj, e. m.
Friherre Fock, som anförde: Herr Talman! mine Herrar! Sedan
Riksdagen beslutat att höja tillverkningsafgiften å bränvin, har med anledning
derutaf Friherre Gustaf af Ugglas uti Första Kammaren väckt
motion angående förhöjning i afgiftsrestitutionen vid utförsel af samma
vara till utrikes ort. Men i denna motion förekommer ingenting om sjelfva
tiden, från hvilken denna förhöjda restitution skall beräknas; jag tager
mig derföre friheten att, med stöd af 55 § Riksdags-ordningen, föreslå, att
ifrågavarande högre restitution måtte inträda från och med den dag
Kongl. Maj:t utfärdat ny förordning angående bränvinstillverkning. Då
emellertid det Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottet skall i morgon
sammanträda, vågar jag vördsamt hemställa, att denna motion måtte
få genast dit remitteras.
Friherre Fock aflemnade derefter den ifrågavarande motionen, hvilken
komine att erhålla ordningsnumret 191 bland de motioner som under
denna riksdag blifvit hos Kammaren afgifna; och beviljade Kammaren, på
derom framställd proposition, nu remiss af berörda motion till BevillningsUtskottet.
§ 14.
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 84, i anledning af Herr L. J. Hiertas motion om beredande af
minskning i kostnaden för utgifvandet af Riksdagens Revisorers berättelse;
och
N:o 85, i anledning af väckt motion om förändrade föreskrifter rörande
de tryckta riksdagshandlingarnes utdelning; samt
Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 2, i anledning
af fattadt beslut angående folkskoleafgiftens uppförande såsom
statsinkomst.
§ 15.
Justerades protokollsutdrag för detta sammmanträde.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ''/2 lie. m.
In hdem
H. Husberg.