Justerades protokollet för den 4 samt protokollsutdrag för den O idenna månad (Riksdagens protokoll 1874:511)

Den 11 Maj, f. m.

Måndagen den 11 Maj.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 samt protokollsutdrag för den O i
denna månad.

§ 2.

Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr C. W. Carlson låtit anmäla,
det nan af sjukdom vore förhindrad att deltaga i Kammarens förhandlingar.

Vidare upplästes och lades till handlingar^ ett från Herr Gumcelius
inkommet så lydande sjukbetyg:

Att Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr Arvid Gum;elius
är febersjuk och till följd deraf sängliggande samt oförmögen att lemna
sina rum meddelas af

Stockholm den 10 Maj 1874.

Edv. R. Petersson.

Legitim. Läkare.

§ 3.

Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:

Stats-Utskottets utlåtanden N:is 21 b samt 92 och 93; äfvensom
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets utlåtande N:o 4.

§ 4.

Företogs till afgörande Särskilda Utskottets memorial N:o 9, innefattande
dels förslag till voteringsproposition och dels anmälan i anledning

Riksd. Prof. 1S74. 2 Afd. 5 Band. a

Den 11 Maj, f. m.

af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande den i Utskottets utlåtande N:o 3
behandlade frågan om anställande af skogsingeniörer in. in.

Den i första punkten föreslagna omröstningspropositionen godkändes;
och blef Utskottets i andra punkten gjorda anmälan lagd till handlin -garne.

§ 5.

Vid föredragning af Särskilda Utskottets memorial N:o 10, blot'' detta
memorial, på begäran, för andra gången bordlagdt.

§ 6.

Föredrogos och biföllos, hvar efter annan, Herrar Hjelms och Fahléns
ansökningar om ledighet från riksdagsgöromålen; och hade alltså sådan
ledighet blifvit beviljad Herr Hjelm under 14 dagar från och med den
16 och Herr Fahlén under lika lång tid från och med den 15 i denna
månad.

§ 7.

Försattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 20 b, angående
åtskilliga till åttonde hufvudtiteln hänförliga frågor.

Förekom i ordningen

Punkten 3.

Härvid anförde:

Herr Dick son: Så väl Kongl. Maj:ts proposition i ämnet som Stats Utskottets

derpå grundade förslag afser att fylla ett verkligt erkändt behof,
nemligen att bibringa medellösa flickor ett högre bildningsmått än folkskolan
kan erbjuda, hvilket skulle sätta dem i stånd att i vidsträcktare
mån än som under närvarande förhållanden är möjligt bidraga till egen
utkomst. Här är således fråga om att på lämpligt sätt söka uppnå ett
vigtigt önskningsmål i socialt hänseende.

För min del kan jag icke obetingadt godkänna hvarken Kongl. Maj:ts
proposition eller Utskottets förslag. Om jag skulle välja mellan dem båda,
vore jag snarare böjd för det senare, ehuru jag finner de af Utskottet
föreslagna vilkoren så beskaffade, att derigenom det afsedda ändamålet
nästan förfelas. Ändamålet är naturligtvis att bibringa eu högre undervisning,
såsom Utskottet äfven framhåller, men detta ändamål synes mig
komma att förfelas, om för erhållande af statsbidrag uppställes såsom vilkor
att den skola, som föreslås till statsunderstöd, först skall genom vederbörande
pröfvas deraf vara i behof, samt att. vissa laga årsafgifter för betalande
elever bestämmas. Det senare vilkoret förutsätter rent af tillvaron
af det förra. Om en årsafgift af högst 50 kronor erlägges af hvarje elev,

Den 11 Maj, f. m.

så måste skolan vara i behof af understöd, såvida den skall förmå att
lemna en god, mera fullständig undervisning, och hvad angår det af Utskottet
uppställda maximum för årsafgift, så förefaller det mig alldeles
för lågt, då jag erinrar mig att de årsafgifter, hvilka för närvarande erläggas
vid våra för ändamålet fullt dugliga flickskolor äro betydligt större.
Vid Wallinska flickskolan i Stockholm är årsafgiften, om jag minnes rätt,
300 kronor, och vid en dylik läroanstalt i Göteborg, som jag närmare
känner och som på ett särdeles framstående sätt uppfyller sin bestämmelse,
erlägges i de tvänne högre klasserna eu årsafgift af 250 kronor.

Det är mig visserligen icke obekant att Första Kammaren i Lördags
afton utan disskussion biföll den nu föredragna punkten af Utskottets
förslag, men det skedde först vid midnattstiden, då Kammaren redan tröttat
sig med en länge ihållande debatt, och Herrarne torde erkänna att, efter
tolf timmars ansträngningar eu eller annan oegentlighet lätt halkar förbi
utan att vid föredragningen observeras. Jag vågar derföre, då ärendet
lyckligtvis står främst på dagens föredragningslista och Kammarens ledamöter
således ej äro tröttade af föregående öfverläggningar, hoppas att
en enkel erinran om det olämpliga uti de af mig nu framhållna vilkoren
som Stats-Utskottet föreslagit, skall verka derhän att en redaktionsförändring
må hafva utsigt att vinna framgång, och för min del hemställer
jag att Kammaren vill fatta följande beslut: “att Kongl. Maj:ts ofvanberörda
nådiga framställning måtte endast på det sätt bifallas att för år
1875 på extra stat anvisas 30,000 kronor att användas till understöd, med
högst 3,000 kronor till hvarje, åt sådana högre skolor för qvinlig ungdom,
hvilka efter vederbörandes hörande pröfvas vara dertill tjenliga, under vilkor
att årlig berättelse afgifves öfver skolans verksamhet samt att skolan
är underkastad den kontroll och de vilkor i öfrig!, Kongl. Magt kan finna
lämpligt bestämma “.

För min del skulle jag tro, att för den närmaste framtiden beloppet
30.000 kronor är fullt tillräckligt, men jag hoppas att efter några är denna
slags undervisning blir mera allmänt begärlig och gör ett större statsanslag
behöiligt, hvarföre jag särskildt önskar att det af mig formulerade
förslaget till beslut af Kammaren måtte godkännas.

Jag anser ej nödvändigt att underkasta regeringens förslag en närmare
granskning, utan vill endast i förbigående omnämna, det jag tror
att, om Kongl. Maj-.ts förslag skulle vinna bifall, det derigenom torde
uppstå en särskild klass af hvad man plägar kalla “fattigfriskolor“.

Jag hemställer således om bifall till Stats-Utskottets förslag med den
af mig vidtagna redaktionsförändringen.

Herr Friherre Fock: Jag anhåller att i ganska många delar få instämma
med den föregående ärade talaren på göteborgsbänken. Denna
fråga har såsom Herrarne väl veta ganska länge stått på dagordningen
hos Riksdagen. Redan vid 1866 års riksdag blef i berörda hänseende
en underdånig skrifvelse beslutad, och med anledning deraf tillsatte Kongl.
Maj:t påföljande år en komité, som i November 1868 inkom med betänkande
i ämnet, hvari komiterade föreslogo inrättande af särskilda af staten underhållna
elementarläroverk för flickor. 1873 i Januari aflat Kongl. Maj:t
eu proposition till Riksdagen med begäran om ett reservationsanslag för

Den 11 Maj, f. m.

påbördande af den nya organisationen, men Riksdagen fann icke lämpligt
att dertill lemna bifall, emedan det ej ansågs vara statens ovilkorliga
skyldighet att genom särskilda undervisningsanstalter ombesörja den qvinliga
ungdomens undervisning, så vidt densamma sträcker sig öfver folkskolans
gebit. Riksdagen uttryckte på samma gång den åsigten att kommunen vore
närmast att bekosta dylika bildningsanstalter. Det är, just i denna riktning,
den nu senast till Riksdagen aflåtna propositionen går, då den
afser inrättandet af ett slags kommunalskolor för flickor, om jag så
får säga.

Såsom resultat af allt detta förarbete har Stats-Utskottets korta betänkande
framkommit, och jag för min del, som verkligen icke har så obetydlig
erfarenhet i detta hänseende, då jag sjelf under loppet af många
år bestridt undervisning för flickor vid statens seminarium för lärarinnor,
gillar fullkomligt den grundsats, som i Stats-Utskottets betänkande är uttalad,
nemligen att staten åtminstone för närvarande icke bör striicka sitt
åtgörande längre än att lemna understöd till sådana skolor, som redan
finnas organiserade, och således afstå tills vidare från inrättandet af nya
läroanstalter för ändamålet. Men härvid uppstår först och främst den
frågan: hvad skall målet vara, då staten, på sätt Utskottet föreslagit, meddelar
understöd till flickskolor? Det bör man hafva klart, för att sedermera
kunna veta om anslaget uppfyllt det dermed afsedda ändamålet.
Stats-Utskottet lemnar i sjelfva klämmen det svaret, att understöd skola
meddelas åt “högre“ skolor. Alltså icke åt skolor, bestående af endast några
få klasser helt och hållet gående parallelt med folkskolan, men lämpliga
för sådana flickor, hvilka icke vilja besöka folkskolan, utan här afses läroanstalter,
soin arbeta med sex, kanske åtta klasser. Vidare säger Utskottet
att understöd skall lemnas åt skolor “hvilka efter vederbörandes hörande
pröfvas vara deraf i behof'', Låtom oss då tänka oss någon mycket
anspråkslös skola med fem, sex klasser och hundra lärjungar, hvilka hvardera
betala 50 kronor i årsafgift, eller det maximum, Stats-Utskottet uppställt,
så blir skolans årsinkomst 5,000 kronor. Behofvet af statsunderstöd
tyckes här vara uppenbart, och jag vill antaga att skolan får 8,000
kronor af statsmedel, då anstalten i och med detsamma är skyldig att
mottaga det antal frielever, Kongl. Maj:t bestämmer. Budgeten för skolan
är således 8,000 kronor. Representationen har så länge sysselsatt sig
med undervisningsfrågor, att jag tror det ingen ledamot i denna Kammare
har svårt att finna, det en skola af fem eller sex klasser, der högre undervisning
skall meddelas flickor, icke är möjlig att åstadkomma med en budget
af blott 8,000 kronor, hvarmed skall bestridas de många och stora
utgifterna för lokal med eldning och upplysning, löner åt föreståndarinna
och lärare i olika ämnen. Det är icke möjligt att på sådant sätt åstadkomma
god undervisning, och någon annan kan väl icke vara meningen
att uppmuntra med statsanslag. Göres till vilkor för åtnjutande af statsunderstöd,
att skolafgiften icke får öfverskrida 50 kronor, blir följden tydligen,
att ingen af de bättre skolorna af detta slag kan begagna sig al
Riksdagens frikostighet. För närvarande är afgiften i Stockholm vid sådana
skolor — jag känner icke fullkomligt förhållandet i landsorten, men det
torde vara ungefär detsamma som här —- i de lägre klasserna 80 ä 100

Den 11 Maj, f. m.

kronor och i de högre 100 a 150 kronor, hvartill kommer afgifter till
mindre belopp för vissa ändamål.

Hvad jag redan anfört synes mig alldeles tillräckligt visa omöjligheten
af att fasthålla vid eu så låg afgift som 50 kronor, skridt man vill

ernå en riktigt god undervisning, och jag föreställer mig att det är Riksdagens
mening att befrämja en sådan, om ock på fä ställen, icke en
dålig undervisning på många ställen och åt sä många elever som möjligt.

Hvad frieleverna beträffar och det vilkor i detta afseende Utskottet

föreslagit, sä är detta egentligen den enda punkt, hvari jag är af olika
tanke med den föregående talaren. Jag tror nemligen icke att det hör
vara Kongl. Maj:t, som här skall bestämma. Jag tror icke ens att frielever
i vanlig bemärkelse höra i en sådan skola intagas, utan att både
kommunens och äfven den enskildes välvilja hör träda emellan och bereda
tillfälle till högre undervisning åt mindre bemedlade flickor. Det är derföre
att dessa frielever, om de skola intagas i någon skola af nu ifrågavarande
slag och sålunda tvingas in i en högre samhällsställning än den,
hvarifrån de utgått, enligt mitt förmenande höra vara af försynen mer än
vanligt utrustade med förmåga att mottaga bildning. Jag föreställer mig
derföre, att här skulle vara ett vackert fält för kommunalstyrelsen, naturligtvis
företrädesvis i städerna, att träda emellan och säga: “vi vilja i
denna skola insätta ett visst antal elever och betala för dem“. Erfarenheten
har dessutom visat att äfven den enskilda välviljan i detta hänseende
är stor. Jag går till och med så långt att jag anser det staten, om
den skall lemna understöd åt i fråga varande slag — hvithet ju alltid blir
statsunderstöd till enskilda samhällen, — staten också bör uppställa såsom
vilkor, att kommunen skall bereda tillfälle för ett visst antal eller anvisa
ett visst belopp för att bereda mera obemedlade elever inträde i skolan.
Pa detta sätt uppdrifves kommunens intresse för skolan, som är af så
ofantligt stor vigt och som helt visst skulle förlamas genom statsunderstöd
utan ett dylikt vilkor.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan slutar med att
helt öppet förklara, att jag hellre afslår Stats-Utskottets förslag helt och
hållet än bifaller det oförändradt, med de nu uppställda vilkoren. Jag
hade derföre uppsatt ett nytt förslag till beslut, som endast något litet
afviker från Herr Dicksons och kunde visserligen inskränka mig till att
instämma med honom, men jag vill dock icke undertrycka mitt eget förslag,
derföre att någon möjligtvis skulle kunna önska att underkasta de
särskilda förslagen en granskning, hvarigenom frågan naturligtvis skulle
vinna i klarhet. Jag har begagnat Utskottets uppställning med införande
af vissa förändringar, och förslaget bär följande lydelse: att Kongl. Maj:ts
ofvan berörda nådiga framställning måtte endast på det sätt bifallas, att
för år 1875 på extra stat anvisas 30,000 kronor att användas till understöd,
med högst 3,000 kronor till hvarje, åt sådana högre skolor för qvinlig
ungdom, hvilka efter vederbörandes hörande pröfvas vara deraf förtjente
och i behof, under vilkor att vederbörande kommun anvisar ett belopp,
lika med hälften af statsbidraget, för att till skolan erlägga skolafgifter
för medellösa elever; att årlig berättelse afgifves öfver skolans verksamhet;
samt att skolan är underkastad den kontroll och de vilkor i öfrigt
Kongl. Maj:t kan finna godt bestämma.

Deri 11 Maj, f. m.

Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet Herr Statsrådet Wennerberg:
Om jag haft tillfälle att i Första Kammaren vara tillstädes,

då Stats-Utskottets nu förevarande utlåtande der föredrogs till behandling,
skulle jag icke hafva underlåtit att anföra de betänkligheter mot ett
antagande af Utskottets förslag, hvilka jag hyser och hvilka jag derföre
aktar nödigt att framställa i denna Kammare, der samma ärende nu
är under pröfning.

Jag vill ej förneka, att denna del af Stats-Utskottets utlåtande förefallit
mig nästan lika litet tillfredsställande som de båda andra i de föregående
punkterna. Alltsedan år 1866 har icke blott hos Riksdagen utan,
såsom jag vågar tro, inom allt mera vidgade kretsar i landet uttalat sig
en allvarlig önskan, att någon åtgärd från statens sida för beredande åt
landets qvinliga ungdom, af tillfälle till erhållande af en god elementarundervisning
borde vidtagas. Det har emellertid varit förenadt med
ganska stora svårigheter att så sammanjemka de olika åsigterna, beträffande
lämpligaste sättet att vinna detta mål, att de kunde enigt verka
åt ett och samma håll samt sålunda åt den onekligen högvigtiga frågan
bereda en varaktig lösning. Detta förhållande har visat sig ganska tydligt
vid föregående riksdag, då representationen icke fann för godt att antaga
det af Kongl. Maj:t då afgifna förslag, enär Riksdagen ansåg det innefatta
ett allt för utsträckt erkännande af statens förpligtelser i detta fall,
med stöd af hvithet och sedan staten en gång börjat upprätta och ensam
underhålla offentliga flickskolor, det blefve svårt, om ej omöjligt, att helt
och hållet frigöra sig från de anspråk, som från olika orter med allt
skäl kunde framställas om åtnjutande af statsunderstöd för anläggande
af elementarskolor för flickor. Jag aktar af innersta öfvertygelse denna
Riksdagens åsigt. Onekligen kan med fog sägas, att staten icke står i
samma skyldighetsförhåll ande till den qvinliga som till den manliga ungdomen,
hvilken staten i mycket högre grad behöfver använda för sitt
ändamål. Men å andra sidan torde, vid ett djupare betraktande af saken,
det ej heller kunna nekas, att åstadkommandet af en erforderlig undervisning
för samhällets qvinliga element, och i främsta rummet för den
uppväxande medellösa delen deraf, dock är eu uppgift, för hvilken staten
icke i längden får eller kan blunda. Jag vill härvid blott påminna om.
huru, till följd af samhällsförhållandenas egendomliga utveckling och den
yttre odlingens hastiga framsteg i våra dagar, allt mera inträdt det förhållandet-,
att större delen af den verksamhet, som förr nästan uteslutande
var qvinnan anvisad, dragits undan henne och hon utan eget förvållande
i många afseenden kommit att intaga en sämre ställning. I betraktande
så väl häraf som af den stora betydelse för familjelifvet samt
i och med detsamma för det borgerliga statslifvet, som qvinnan eger,
lärer det svårligen kunna bestridas, att äfven af det allmänna något bär
göras för qvinnans bästa.

Kongl. Maj:t har för den skull för denna Riksdag framlagt nytt förslag,
hvithet, enligt den af Riksdagen sjelf uttryckta önskan, afser, att
staten och kommunerna skola samverka för ändamålet. Detta förslag
har dock icke vunnit Stats-Utskottets förord. Man har antagit att, genom
ett bifall till detsamma, “staten skulle i alla fall komma att bestrida
betydligaste delen af de kostnader, som erfordras för undervisningen i

Den 11 Maj, f. m.

dessa skolor, i de liesta fall sannolikt kela det belopp, som utom elevernas
afgifter dertill åtginge, under det kommunerna blott iklädde sig
en garanti". Jag har förgäfves sökt att äfven från detta nog vågade
påstående leda mig fram till det slut, hvaruti Stats-Utskottet stannat.
Det bör ikågkommas, att det Kongl. förslaget såsom vilkor för det bestämda
statsbidragets åtnjutande uttryckligen ålägger kommunerna skyldighet
att kostnadsfritt upplåta för skolan lämplig, ändamålsenligt inredd
och med fri lekplats försedd lokal, tillhandahålla skolans rektor eller
föreståndarinna passande bostad eller motsvarande ersättning samt dessutom
bidraga till uppsättningen af läroverkets icke obetydliga undervisningsmateriel,
förutom hvad kommunen, då denna angelägenhet sakeiligen
kominer att ligga, den mycket om hjerta!, frivilligt kan åtaga sig

till skolans gagn och förkofran. ........ .,

Utskottet förmenar vidare, att “godkännandet af de föreslagna vildren
skulle, om det af Riksdagen beslötes, sannolikt framkalla anspråk,
ledande ytterst till nästan samma resultat, som af ett bifall till den vid
sistlidna riksdag framställda nådiga propositionen ansågs komma att blifva
eu följd". Jemväl befogenheten af denna förutsättning förmår jag icke
inse; och jag må bekänna, att jag ej rätt väl kan fatta, huru Utskottet
ansett sig kunna ens med något sken af skäl framhålla ett sådant påstående,
enär för en hvar, som med någon uppmärksamhet granskar det
Kongl. förslagets innehåll, det måste vara uppenbart, att genom de der
förekommande vilkor och bestämmelser det är vordet med tydlig begränsning
bestämdt, huru mycket vid hvarje tillfälle från statens sida
skall högst lemnas åt vederbörande kommun. Denna får nemligen, derest
den vill erhålla statsbidraget, icke underlåta att äfven från sin sida tillhandahålla
ett visst motsvarande bidrag. .

Af Stats-Utskottet finnes emellertid till stöd for dess mening äfven
anfördt ett skäl, hvilket är af eu annan art, och som icke skulle sakna
betydelse, om det här vore tillämpligt. Utskottet yttrar nemligen, att
"det ofta blifvit ifrågasatt, huruvida icke efter olika mönster anordnade
enskilda läroverk, särdeles beträffande ifrågavarande nya och under utveckling
stadda läroanstalter, med frihet att begagna den organisation
så väl som de lärometoder, som finnas mest lämpliga, vore att föredraga
framför eu fäst och eu gång för alla bestämd organisation, som alltid
medför en viss likformighet" o. s. v. Jag medgifver mer än gerna riktigheten
af allt detta, men kan icke finna, med hvilket fog Utskottet intagit
hela detta resonnement i sin motivering såsom ett kärnargument
emot Kongl. Maj:ts förslag, enär just i det yttrande till statsrådsprotokollet,
som finnes bilagdt detta förslag, mot slutet af sidan 5 förklaras,
att “någon för samtliga skolor af lika omfång gemensam undervisningsplan
med bestämda läroämnen för hvarje klass samt bestämda lärotimmar
och lärokurser i hvarje ämne anser jag mig icke höra föreslå,
utan synes det mig böra öfverlåtas åt hvarje kommun att sjelf uppgöra
en sådan för sin skola". Alltså tillstyrkes just i den_ Kongl. propositionen
den största frihet för hvarje kommun att ordna sin skola huru den
vill, endast med iakttagande af de yttre vilkor, som der föreskrifvas, och
således under medgifvande af så mycken bestämmelserätt i detta afseende,
som gerna är tänkbar.

Den 11 Maj, f. m.

Slutligen har Stats-Utskottet uttalat den åsigt, att lämpligare än de

» IV be8“Ser’ ~ < ^ UdlgfrCt “ne!
Milas voie eu sådan anordning, att staten skulle åt enskilda under v

lkorSSeandSast a/sTnlflf^ kUnna -''f™ 1 beb°f’ “leuma understöd mot
endast’ att skolafgifterna ej sattas utöfver ett visst maximum att

åtskilliga frielever der emottagas, samt att berättelse årligen afmfves om

skolans verksamhet^ Jag må säga, att ärna vilkor synas Mg tm den

glad otillräckliga och — vid en jemförelse med de af Komd Makt före

slagna - förete eu så betänklig slapphet, att man icke nog kali fö -

undra sig öfver det ringa intresse, som den i fråga varande aiSläin

ochenbhfVerS fiinf tll(1fVmi]a siginom Utskottet. Hufvudsaken är
e u blifvei ju alltid den, att en verklig god undervisning åstadkomma
åtminstone på några ställen. Derutinnan är denna

realläroverkreochndaef °t|1 ljel!afndlade fräg°rna om upprättande af

® H ,, °ch af ett pedagogiskt seminarium. Vigt måste ligga deruppå
att det, som gores — om öfver hufvud någon åtgärd anses böra
för det förevarande ändamålet vidtagas — göres väl nå det ntt Qtafo*»
ma erhålla en god och full valuta för sina uppoffringar. Förkastlig måilfdTn
hvarje anordning anses vara, som, blott för att i någon mån
med1"6!? mLSreSkl ? ,intl,essen’ åste,dkommer eu sämre undervisning och
“ålkar ÄC ^ nT11168 öfverskyla den mindre valutan. Om man
glanskar de vilkor och bestämmelser, hvilka finnas i den Komd nrono

fn "a f01'', gjutande af statsunderstöd åt af kommuner uppi
åtta de bildningsanstalter för flickor, visar det sig sålunda, att genom

eöresS för ° a 1131 K<“?'' i Maj''1S °,ch anta8ande af Utskottets förslag8 intet
goies foi att dessa skolor må erhålla dugliga lärare. Den Kong! propositionen
har i dess sista moment intagit ett medgifvande åt vid dvhk
skola anstånd lärare, hyilket torde befinnas eguadt att i ganska betydlig

skicklDhef^ch^it Under'':is,llngsanstaltcr tillfälle att erhålla lärare med
j:A Tfcppnrfp mIckl®. h®ller s)''nes ™g utskottet hafva fästat tillböraf^let
d| Vld 7dvaDdlShetea tör tressa skolor att komma i besittning
öLÄ hvarje bildningsanstalt oundgängliga underlaget för en god linhår
rg’ f0n? ut|?res a* dugbg undervisningsmateriel. Vigten häraf
eamledt f r°^den K°ng/ pr°posltionen särskild! framhållit gfnom stadga
åt vSten TT*? ^ Llka lltet ^ckes Skottet iSva

likt sol 2 famphga undervisningslokaler, sunda lärosalar och dy TP^tg0,

r-en maktPällogailde del af eu god anordning för uppfostran.
I detta hänseende är i det Kongl. förslaget stadgadt att kommunen
skall vara förbunden att kostnadsfritt upplåta ett “lämpligt’och ända
-0Ch “ed Jri Iekplats försVdf* skolhus. TföSwÄ
undfli g kaiVld namna’ att för mig det icke är obekant, att för flickors

loktlel- »fri nfaiT |afff begripliga skäl för gossars, ofta begagnas
r,k ?; r.af så osund beskaffenhet, att det goda, som möjligen der bibringas
farjungarne i psykiskt afseende, icke uppväger den skada af fysisk

hM dagl7lg ™telse under flera timmar i en dylik lokal

aMrf i r d6r h° f'' VldarG är0 genom Utskottets förslag äfven vissa
.mdia, för sakens gång vigtiga, betingelser icke tillgodosedda Om sko
ans varaJi-tighet innehåller detta förslag icke ett ord. Kong?Tapt h“ der-''
t» fo1 att bereda åtminstone någon trygghet i detta hänseende, föreskrit -

Den 11 Maj, f. m.

vit att kommunen skall ikläda sig förpligtelse för skolans bestånd för en
femårsperiod i sender. Af Utskottets förslag framgår, att skolan kan mottaga
det medgifna statsbidraget, utan att något som helst hinder möter
att skolan omedelbart derefter afslutar sill verksamhet till föga fromma
för den ungdom, som måhända under ett eller ett par år begagnat sig af
dess undervisning. Någon sådan styrelse för hvarje dylik skola, som
Kong]. Maj:t förutsätter, tinnes också icke omförmäld i Utskottets förslag,
hvarföre jag ej heller kan få för mig klart, hvilken den “vederbörande"
egentligen må vara, hvars hörande Utskottet i dess slutliga hemställan
anser vara af nöden. Om jag tänker mig en enskild flickskola i någon
stad, hvilken är den der vederbörande, af hvilken Kongl. Maj:t skall infordra
upplysningar om skolans anordning och beskaffenhet? Månne föreståndaren
eller föreståndarinnan för skolan ? Man plägar dock gemenligen
icke låta någon yttra sig med anspråk på vitsord i egen sak.

Jag anhåller om att få yttra några ord beträffande det af Friherre
Fock formulerade tillägg till Utskottets förslag. lian tycktes icke vilja
erkänna ändamålsenligheten deraf, att, för de medel staten lemnar såsom
bidrag till underhåll af enskild eller kommunal skola af i fråga varande
slag, staten fordrar tillgång till sådan skola för ett visst antal frielever.
Jag kan icke gilla detta. Ty icke är det väl för de förmögnes barn, som
staten egentligen underkastar sig dessa kostnader, utan förnämligast för
att bistå de föräldrar eller målsmän, hvilka sakna medel att annorlunda
förskaffa sina barn duglig undervisning. Han önskar att åt den enskilda
barmhertigheten inom kommunen bör öfverlåtas att bereda flickor af medellösa
föräldrar tillträde till dessa skolor. Jag tror icke att de fattiga
flickorna vilja tillbyta sig förmånen af denna enskilda barmhertighet framför
den, som tillförsäkras dem genom Kongl. Maj:ts förslag, som äfven i
detta tall synes mig erbjuda det allmänna större och säkrare garantier.
Och jag föreställer mig dessutom, att, om det antagen just de medellösa
flickor skall komma att tilldelas förmånen af fri undervisning, hvilka vid
anställd inträdesexamen befunnes vara i besittning af sådana egenskaper,
som skulle göra det för dem mest angeläget att få komma i åtnjutande
ett högre mått af bildning. Genom att undanskjuta frieleverna och
böja skolafgifterna, såsom de båda föregående talarne påyrkat, skulle enligt
min öfvertygelse, följden endast blifva den, att staten årligen utbetalade
en summa penningar, på det att enskilda flickskolor skulle kunna
inrättas, der i allmänhet burgne medborgares barn, till förmån för föräldrarnes
kassor, finge åtnjuta en nästan fri undervisning. I och med detsamma
både hela saken flyttats öfver från det första och egentliga målet
till ett helt annat.

De erinringar jag nu framställt hafva icke sin grund i någon vare
sig önskan eller afsigt å min sida att motsätta mig Utskottets förslag.
Jag liar blott, med anledning af detta, velat uttala mina åsigter. Så vidt
på mig . beror, skall det vara min glädje, att, om nämnda förslag röner
bifall, göra hvad efter detsamma göras kan för ändamålets vinnande.
Men helt visst synes det mig vara, att en åtgärd, byggd på sådana grunder,
som de af Utskottet gillade, allenast blifver ett försök, som, om jag
icke allt för mycket misstager mig, inom eu kort följd af år skall visa
sig vara — ett misslyckadt försök, hvilket måste öfvergifvas och lemna

Den 11 Maj. £. m.

rum för helt andra anordningar, för så vidt någonsin skall uppnås det
mål, hvartill Riksdagen år 1866 sträfvade.

Grefve Sparre: Det kan icke vara utan högsta tvekan jag begärt

ordet, och Kammaren torde också märka detta, då jag dröjt till sista
ögonblicket. Men de olika meningar, som i frågan uttalats af Herr Ecklesiastik-ministern,
Stats-Utskottet och de talare, hvilka uppträdt, göra
att representanten måste blifva ytterst betänksam. Ingen kan högre än
jag behjerta vigten deraf att äfven den qvinliga ungdomen bibringas undervisning;
ingen kan högre än jag uppskatta det inflytande, qvinnan eger
i samhället, och att just derföre tillfälle bör henne beredas att erhålla
god undervisning, men så länge ingen enhet förefinnes i fråga om sättet
att åstadkomma dylika skolor för den qvinliga ungdomen, så länge måste
representanten vara tveksam. Samhället bör befordra undervisning
för de klasser, hvilka icke sjelfva kunna eller vilja förskaffa sig sådan;
derföre har folkundervisningen blifvit gjord obligatorisk både för manlig
och qvinlig ungdom. Samhället bör vidare befordra humanistisk bildning
för dem, på hvilka fosterlandet först och främst ställer stora anspråk, och
derför underhåller staten elementarläroverk för gossar. Böra nu dylika
läroanstalter finnas äfven för den qvinliga ungdomen? Staten bör befordra
undervisning hos qvinnan, emedan hon utöfvar det största inflytande
på landets framtid, derom äro vi alla ense, men om sättet att gå
till väga för att icke skjuta öfver målet, för att bilda goda husmödrar,
men icke “blåstrumpor“, om sjelfva sättet att förverkliga denna dyrbara
samhällspligt äro åsigterna ännu icke mogna, och jag finner ett experimenterande
i stor skala på odlingens fält staten mindre värdigt. Om på lämpligt
ställe en läroanstalt för flickor inrättades, hvilken, sedan den existerat
någon liten tid, visade sig förtjent af statsunderstöd och regeringen ansåge
att den rätta vägen vore funnen, samt Kongl. Maj:t på grund af den vunna
erfarenheten gjorde proposition i ämnet, skulle jag med största nöje
vara med om saken, likasom jag också förut bifallit ett betydligt statsanslag
för åstadkommande af ett seminarium för lärarinnor.

Uti den förslagsvis uppgjorda läseordning, som vid dylika läroanstalter
för flickor skulle tillämpas, finner jag för franska och tyska språken, naturkunnighet
och andra ämnen ett stort antal undervisningstimmar upptagna,
men för öfning i handarbeten — hela 2 timmar i veckan. Jag
tillstår att i min tanke mera uppmärksamhet kunde egnas just åt handarbeten,
ty en qvinna må intaga så hög samhällsställning som helst, så
har hon otvifvelaktigt såsom husmoder stort gagn af en viss färdighet i
handarbeten.

Med ett ord — frågan är icke mogen till ett afgörande beslut, och
jag finner det derföre bäst att för denna gång låta den falla, det är icke
första gången en stor fråga måste upprepade gånger ventileras, innan den
rätta lösningen vinnes. Jag tillstyrker således afslag.

Grefve Posse: Då Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet
har uttalat den mening, att han icke vill sätta sig emot
bifall till Stats-Utskottets hemställan, så hade jag måhända icke behöft
yttra mig; men Herr Statsrådet har fällt det utlåtandet, att de vilkor,

Den 11 Maj, f. m.

som Stats-Utskottet här har föreslagit, för erhållande af statsbidraget,
äro slappa, och det är för att vederlägga detta, som jag ber att helt
kort få upptaga Kammarens tid. Till stöd för sin uppfattning har Herr
Statsrådet åberopat hvad som står på sidan 25 i betänkandet. For att visa
det ohållbara i Herr Statsrådets uppfattning, åberopar jag hvad som
står på sidan 26, eller i sjelfva klämmen. Der uppräknas alla de vilkor,
som Herr Statsrådet vidrörde, men dertill kommer jemväl ett annat, som
är af ganska stor betydelse, nemligen att skolan skall vara underkastad
den kontroll och de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t kan finna godt bestämma.
Blir denna kontroll och dessa vilkor slappa, så är det icke StatsUtskottets
fel.

Herr Gjerling: Jag ber endast att med ett par ord få beröra den na

fråga, och jag skulle icke hafva, begärt ordet, om icke Grefve Sparre
föreslagit ett ytterligare uppskof i afgörandet af densamma. För min
del är jag af alldeles motsatt åsigt med honom, i det jag ..anser, att denna
frågas lösning så länge varit föremål för Riksdagens önskningar, att
Riksdagen icke bör ännu längre uppskjuta att taga något steg framåt i
saken, vare sig det nu blir i den riktning Kong!. Maj:t föieslagit eller
den, som Utskottets eller Herr Dicksons förslag innebär. För min del
skulle jag anse bäst och riktigast, att Riksdagen fattade beslut på basen
af icke allenast Kongl. Maj:ts förslag utan äfven Stats-Utskottets framställning,
den senare dock så modifierad, som Herr Dicksons förslag angifver;
och att det således skulle blifva regeringen medgifvet att, efter förhållandena,
inom olika kommuner tillämpa det ena eller andra af dessa
förslag. Då emellertid i den ställning, frågan nu mera befinner sig, det
torde vara alldeles förgäfves att framställa ett förslag i den riktning, jag
här angifvit, inskränker jag mig till att, med uttalande af den önskan,
att denna fråga icke vidare måtte uppskjutas, yrka bifall till StatsUtskottets
framställning, med den modifikation deruti som Herr Dickson
föreslagit.

Herr Statsrådet Wennerberg: Jag vill endast göra den frågan till

Stats-Utskottets ärade ordförande, huruvida Kongl. Maj:t, vid den omnämnda
kontrollen och vid bestämmande af de vilkor i Öfrigt, som Kongl.
Maj:t må finna godt att uppställa, kan qvarhålla just de vilkor, som i den
afgifna propositionen finnas framställda, då Utskottet på sidan 25 säger
“att staten skulle åt enskilda undervisningsanstalter, som deraf kunna vara i

behof, lemna understöd motvilkor endast, att“ —.--och derefter, stå de tre

nyss nämnda vilkoren intagna. Jag kan icke finna annat än att, i händelse
Stats-Utskottets förslag bifalles, Kongl. Maj:t måste blifva af dessa angifna
vilkor bunden, under det han i fråga om kontrollen eger bestämma
hvad lian finner vara bäst och lämpligast.

Herr Alb. Staaff: Jag skall inskränka mig till att härmed endast
tillkännagifva, att jag instämmer i det yrkande, som Herr Dickson uti
detta ämne framställt.

Grefve Posse: Det tillkommer visst icke mig, hvarken som enskild

Den 11 Maj, f. m.

representant eller som ordförande i Stats-Utskottet, att ens antyda hvad
Kongl. Maj:t bör göra. Om han vill bestämma hvilka vilkor som helst
i förevarande afseende, så synes det mig, att hvad Utskottet i klämmen
tillstyrkt dertill lemnar honom alldeles fria händer. Herr Statsrådet och
Chefen för Ecklesiastik-departementet tillstyrker jag att fästa sig vid den
störa skilnad, som finnes mellan ett af Riksdagens Kamrar fattadt definitivt
beslut och de ordalag, som möjligen kunna vara använda i motiveringen
för detsamma.

Herr Törnebladh: Då Riksdagen förra gången begärde, attunderstöd
till flickskolor skulle gifvas med vilkor att kommunerna dervid skulle
lemna bidrag, så har Kongl. Maj:t i sin nu framlagda proposition noga
iakttagit hvad Riksdagen i detta afseende begärt. I sitt förra året fattade
beslut kom Riksdagen icke att tänka på, att enskilda skolor finnas
redan nu upprättade, hvilka icke understödjas af kommunen. Mig synes,
att detta var ett förbiseende af Riksdagen, och det kan således icke vara något
att anmärka, att understöd till sådana enskilda skolor icke af Kongl,
Maj:t nu blifvit begärdt. Stats-Utskottets nuvarande förslag gör det naturligtvis
mycket svårt att ordna den qvinliga undervisningen derföre att
anslaget föreslås att utgå tillfälligt eller blott för ett enda år, såsom också
här blifvit anmärkt. Vid sådant förhållande synes mig detta anslag
lämpligen kunna användas endast för sådana enskilda skolor, som redan
äro bildade^ men för att dessa skolor må komma i åtnjutande af detta
bidrag förefaller det mig, att vilkoret om maximum för elevernas afgifter
borde bortfalla, ty vid de flesta af dessa enskilda skolor tror jag, att
det föreslagna beloppet, 50 kronor, icke utgör eller ens kan utgöra maximum
för elevernas afgifter. För att något skall blifva åtgjordt i saken,
om också endast eu ringa början, anser jag således att Herr Dicksons
förslag bör antagas, emedan detta synes mig vara det enda, som under
närvarande förhållanden leder till någon fromma för denna sak. Jag
instämmer således i det yrkande, som Herr Dickson framställde.

Herr Biesert: Jag skall endast be att få tillkännagifva, att jag,

på de skäl som Herr Dickson anfört, instämmer i det af honom framlagda
förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter upptagande af de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf Herr Talmannen, i öfverensstämmelse
med dem, propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt
skick, ^ dels på bifall till de särskilda ändringsförslag, som Herr
Dickson och friherre Fock under öfverläggningen framställt, dels ock
slutligen på afslag; och fann Herr Talmannen den förstnämnda af dessa
propositioner vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef då begärd.
För bestämmande af kontrapropositionen, upptog Herr Talmannen
ånyo de öfriga yrkandena, bland hvilka det på afslag förklarades omfattadt
af Kammarens flertal. Men äfven angående kontrapropositionen
begärdes omröstning, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
i denna senare omröstning antagits bifall till Herr Dicksons förslag,
först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den 11 Maj, f, m.

Den som till kontraproposition i liufvudvoteringen öfver 3:dje punkten
i Stats-Utskottets utlåtande N:o 20 b antager deras mening, som yrka
afslag å Utskottets hemställan,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren till kontraproposition antagit det af Herr
Dickson under öfverläggningen framställda förslag.

Den omröstning, som skedde enligt denna proposition, utföll med 86
ja mot 71 nej; och erhöll alltså propositionen för hufvudvoteringen följande
lydelse:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
i 3:dje punkten af utlåtandet N:o 20 b,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej; har Kammaren afslagit Utskottets i fråga varande hemställan.

Den senare voteringen visade 93 ja mot 70 nej; i följd hvaraf Utskottets
hemställan bifallits.

Beträffande 4:de punkten yttrade:

Herr Jöns Rundbäck: Jag skall icke framställa något yrkande,
stridande emot det slut, hvartill Utskottet i detta ämne kommit, men
jag kan icke underlåta att uttala, att den tanke, som motionären i förevarande
motion uttryckt, eller att med statsbidrag understödja och befrämja
enskilda elementarläroverk, efter min uppfattning, är särdeles klok
och förståndig. Det slår icke fel att vi inom en snar framtid måste på
det nu föreslagna viset söka befrämja sådana läroverks tillvaro och uppkomst,
på det att icke statens utgifter för elementarbildningen förr eller
senare skola blifva alldeles för stora. Då jag tänker på hvilket välgörande
inflytande dessa utan understöd lemnade läroverk utöfva, och å
andra sidan ser huru mycket som uppoffras på de af staten inrättade
läroverken, och hvilka stora stipendiifonder för elever vid sistnämnda läroverk
finnas, så visar det sig, att de enskilda läroverken i förhållande till
statens läroverk ådagalägga en lifskraft, som berättigar dem att komma i
åtnjutande af det understöd, motionären åsyftat. För närvarande vill

Den 11 Maj, f. m.

jag icke göra något yrkande, men hoppas och tror, att den tanke, motionären
uttryckt, snart skall vinna det afseende, som den onekligen förtjenar.

Med Herr Jons Rundbäck förenade sig Herr Ola Andersson och Herr
Anders Persson.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag skall icke lång stund besvära Kammaren,
icke ens besvära med något yrkande, helst som jag är förvissad,
att saken ej fallit för alltid med nederlaget för denna gång. Blott några
erinringar heder jag att få framställa, sedan jag dock hemburit reservanten,
som i Utskottet förfäktat mitt förslag, och de öfrige som skänkt det sitt
bifall, min erkänsla för deras understöd.

I motionen har jag påpekat, huru elementarläroverkens budget under
de sista årtiondena vuxit, samt att, äfven med dess betydliga ytterligare
tillväxt i följd af denna Riksdags beslut, man ej kan antaga, att den nu uppnådda
siffran skall blifva bestående för någon synnerligt lång framtid. Flera
läroverk äro redan öfverbefolkade. När det händer — såsom man meddelat
mig — att sextio lärjungar skola undervisas i ett rum af en lärare,
torde det ej behöfva mer än påpekas, att undervisningen måste lida af
ganska menliga svårigheter. Om man nu måste motse stegrade utgifter
för läroverksbyggnader och ökadt antal lärare — extra lärare-systemet
har ju länge varit öfverklagadt — så har jag ansett redan detta innebära
anledning nog att tillse, om ej af ekonomiska skäl staten borde befrämja
de enskilda skolorna, för att till dem må kunna alledas någon
del af den ström, som eljest måste, mer och mer växande, söka sig väg
till statens skolor.

Äfven andra vigtiga skäl tala för samma åtgärd. Jag vill bland annat
påpeka, att de enskilda skolornas kraftiga utveckling skall befordra
lärarebildningen. Visserligen har Riksdagen i dessa dagar rörande denna
vigtiga angelägenhet fattat ett beslut, hvaraf jag för min del väntar de
allra bästa verkningar; men det ena goda förskjuter icke det andra. En
privatskola måste ovilkorligen förskaffa sig skickliga lärare, ty hon är helt och
hållet beroende af sitt namn och rykte bland allmänheten; hvaremot det väl
icke så sällan inträffar, att ett offentligt läroverk får dragas med eu eller
flere mindre skicklige. För att till sig locka utmärkta yngre krafter,
lönar privatskolan bättre, än staten lönar i de lägre lönegraderna. Men
privatskolan förmår ej följa med i de högre lönegrader, staten består.
Häraf är en naturlig följd, att privatskolelärare gerna efter åtskilliga års
anställning vid enskildt läroverk skola öfvergå till statens, helst om öfvergången
på det sätt underlättas som i Herr Wijks motion föreslagits. De
medföra då till statens läroverk en annorstädes vunnen pedagogisk erfarenhet
och mognad, som ej kostat staten ett öre. I öfrigt torde ej behöfva
mer än antydas, huru privatskolorna — om än från statens sida allvarligt
inspekterade — skola, till motvigt mot den reglementerade enformighet,
som gerna åtföljer statsanstalters verksamhet — i undervisning och uppfostran
införa ett värdefullt frihetselement, en välgörande mångfald och
omvexling i organisation och metoder.

Den 11 Maj, f. m.

Jag skall, som sagilt, ej framställa något yrkande denna gång. Men
jag är viss om den nu förkastade tankens riktighet — och jag kommer
igen.

Herr Jonas Andersson instämde i Herr Hedins anförande; och blef,
efter framställd proposition, Utskottets hemställan bifallen.

§ 8.

Herr Talmannen tillkännagaf, att, sedan underrättelse ingått derom
att jemväl Första Kammaren godkänt den i Särskilda Utskottets Memorial N:o
9 föreslagna, enligt 4:de § i detta protokoll af Andra Kammaren äfvenledes
godkända voteringsproposition, gemensam omröstning öfver denna
proposition, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, komme att företagas i början
af sammanträdet nästkommande onsdag.

§ 9.

Förekom till afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 88, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsbidrag för åstadkommande
af järnvägsförbindelse mellan landskapet Dalsland och Smaalenenes
amf i Norge.

Ordet begärdes af:

Herr Jöns Rundbäck, som yttrade: Jag bar till detta utlåtande fogat
en reservation, men finner till min ledsnad, att i densamma råkat att insmyga
sig dels en misskrifning, dels ett tryckfel, hvilka jag nu ber att få rätta,
innan jag går vidare. Misskrifningen består deruti, att ordet “icke11, som
förekommer bland orden: “Då emellertid den nu ifrågavarande banan
icke lärer etc.“ bör uteslutas. Tryckfelet är ordet: ‘•motsvarande11 i
klämmen, hvilket bör beta “motsvarar**.

Hvad sjelfva saken angår, får jag bekänna, att jag från början, allt
sedan denna fråga först förekom till Riksdagens bepröfvande och ända
tills nu, varit af den tanken, att det enda riktiga beslut, som angående densamma
kunde fattas, vore att afstå hela framställningen. För ett sådant
beslut talar i första rummet den omständigheten, som jag i min reservation
tagit mig friheten framhålla, att Riksdagen 1871 beslutat, att utöfver
hvad som af Kongl. Maj:t då blifvit begärdt och af Stats-Utskottet
tillstyrkt att utgå till jernvägsanläggningar, under en tid af fem år understödja
enskilda jern vägsbyggnader med sammanlagdt 10,000,000 R:dr, eller två
millioner om året. Det synes mig att detta beslut bör af Riksdagen respekteras,
så mycket hellre som jern vägsbyggandet för närvarande i stor
skala inom landet pågår och lika vigtiga jernvägar som den nu ifrågavarande
mångenstädes blifvit utan något statsbidrag anlagda. Såsom ett
ytterligare skäl för denna min åsigt vågar jag påminna om det beslut,
som i fjor fattades angående statsunderstöd för anläggning af en jernväg
mellan Westervik och Linköping. Framställningen derom afslogs enhälligt
af båda Kamrarne, på grund deraf att densamma enligt nyss åbe -

Den 11 Maj, f. m.

ropade 18il års Riksdags beslut icke kunde eller borde bifallas. Jag

har dessutom mot det nu i fråga varande jernvägsföretaget att anmärka_

en omständighet, som äfven Stats-Utskottet välvilligt påpekat — det jag
icke tror att den föreslagna sträckningen af banan, för så vidt den berör
Sverige, är på något vis lämplig eller ändamålsenlig. Då emellertid
Kongl. Maj:t ansett frågan vara af så framstående vigt, och då jag icke
inom Stats-Utskottet vunnit det understöd för min åsigt, som jag hade
önskat, så har jag ansett det bäst att tillstyrka Kongl. Maj:ts proposition,
men med det af mig föreslagna tillägget. Jag har nemligen icke kunnat
finna det rättvist eller rimligt, att staten skulle skänka denna jernväg
1,000,000 R:dr, äfven under den förutsättningen att den finge denna stora
tradk> s°.m den. af Kong1- Maj;t beräknats skola komma att erhålla, utan
derföre föreslagit att, då banan eu gång blifvit färdig och trafiken å henne
blifvit så stor, att staten kan få någon ersättning för sina utlagda penningar,
en sådan ersättning ock måtte lem nas, på sätt som i reservationen
är framstäldt,. Mitt förslag har å andra sidan äfven fått en sådan
form, att bolaget af denna ersättningsskyldighet ej skulle komma att lida
den ringaste olägenhet. Jag vill erinra Kammaren om, att då Riksens
Ständer för ett par tiotal år tillbaka lånade ett annat jernvägsbolag,
Gefie—Dala-bolaget mot två. procents ränta, så gjorde de det derföre!
att de ansågo det nödvändigt att uppmuntra företaget och icke trodde''
att banan skulle blifva vinstgifvande; och det är väl icke för mycket begärdt,
att en sådan anläggning som en jernväg, hvilken i och för sig ju
icke är annat än en industriel anläggning, får betala ränta till staten,
så val som alla andra industriela anläggningar få göra, då den har att
tacka statens frikostighet för sin tillkomst. Genom mitt förslag sammanblandas
ej heller statens på något sätt med bolagets affärer; allt hvad
staten med dem skulle få att göra vore nemligen endast att deltaga i
revisionen af bolagets räkenskaper och, så snart nettobehållningen af trafiken
å jernvägen uppgår till mera än 6 procent af det tillskjutna byggnadskapitalet,
af den Överskjutande delen deraf uppbära så mycket, som
motsvarar 6 procent af statsbidraget. Statens rättighet att erhålla del i
trafikinkomsten skulle således inträda först sedan aktieegarne erhållit sex
procent i utdelning.

Jag vill icke vidare uppehålla Kammaren, utan förbehåller mig endast
att, för den händelse anmärkningar skulle komma att mot reservationen
framställas, fa upptaga dem till besvarande. Skulle Kammaren bifalla
Stats-Utskottete förslag, anhåller jag att dertill få foga min reservation
och yrkar således bifall till min reservation mot Utskottets förslag.

Grefve Sparre:. Riksdagen har nu under några år varit fri från
jernvägsstrider, och jag hoppas således på Kammarens öfverseende, om
jag för några ögonblick begär, icke dess uppmärksamhet — ty detta vore
kanske för mycket begärdt — utan dess tillgift derför, att jag framlägger.
det. intresse den ort, hvarom här är fråga, har för den af Kong!.
Maj:t föreslagna och af Stats-Utskottet i detta betänkande tillstyrkta jernvägen
till riksgränsen.

Vi hafva, mine Herrar, länge talat om, att rättvisa i afseende å statens
deltagande i kostnaden för jernvägsanläggningarne borde skipas }an_

dets

Den 11 ]\Iaj, f. m.

dets olika delar emellan. Vi hörde t. ex. under eu lång följd af år
Norrländingarne beklaga sig öfver att de i sin mån fått bidraga till
stambanorna i landets öfriga delar, men sjelfve icke fått något godt af
dem; och Riksdagen fann det slutligen med billighet och rättvisa öfverensstämmande,
att stambanorna skulle utsträckas äfven till Norrland. Nu
ar det fråga om en provins, som omöjligen, till följd af sitt läge, kunnat
göra anspråk på någon stambana, men som otvifvelaktigt lika mycket
som Norrland och andra provinser, hvilka fått stambanor, bidragit till
kostnaderna för dessa banor, utan att någonsin — och nu ändå mindre
än förr — hafva någon den ringaste utsigt att sjelf erhålla någon sådan.
Genomgå vi rikets andra provinser, att börja med Skåne, så finna vi att
denna provins på en gång fick eu stambana af 7 å8 mils längd, och lån,
för byggande af bibanor, till en längd af 12 å 15 mil. Genom Småland
sträcker sig äfven en stambana, och understöd har dessutom beviljats till
bibanor till "Wexiö, Calmar och Carlskrona, samt derjemte för den sistnämnda
bibanan ett anslag utan återbetalningsskyldighet, med andra ord
en ren skänk, af 1,100,000 R:dr, på grund deraf att man önskade att
banan till följd af sin strategiska och militära vigt skulle byggas bredspårig,
hvilket utan nämnde skänk ej hade blifvit förhållandet, enär
kostnaden för banan derigenom skulle hafva blifvit bolaget för dryg.
Westergötland har eu stambana och har fått understöd till bibanor såväl
till Wenersborg, Mariestad och Borås som Hjo—Stenstorp och nu senast
en ny stambana till Carlsborg. Östergötland har stambana. Calmar län
har fått l,ö00;000R:dr till skänks såsom understöd till banan Nässjö—Oskarshamn
och anslag med återbetalningsskyldighet för jernbanan till Calmar.
Södermanland bär stambana, Nerike likaledes, Wermland äfven, Stora
Kopparbergs län, Jernband och Upland likaså. Göteborgs län bär stambana
till Göteborg och fått lån till bibanan till Uddevalla, Halland har
en nyanlagd bana genom Småland till Jönköping och af bidar endast utgången
af de fem år, för hvilka Riksdagen 1871 ställde en bestämd summa
till understödjande af enskilda jern vägsanläggningar till Kongl. Maj:ts
disposition, för att begära understöd för anläggningen af en jernväg från
Warberg till Mark. Alla rikets provinser, med undantag af Dalsland,
Gotland och Öland samt Norrbotten och Westerbotten, hafva således fått
jernvägar eller skola få det enligt redan uppgjorda och fastställda planer
— den jernväg, som redan är beslutad att anläggas genom Dalsland, den
så kallade Bergslagsbanan, som skall gå utmed Wenorns kust, kan nemligen
omöjligen annat än genom den nu ifrågasatta, åt Kongl. Maj:t tillstyrkta,
banan till Norge för Dalsland blifva af något gagn. När således
alla rikets landskap, med undantag af de nyss nämnda, hafva fått jernband’,
och de flesta af dem stambanor, månne det då icke är skäl att
äfven den gränsprovins, hvarom det nu är fråga, Dalsland, erhåller något
understöd af statsmedel för en jernvägsanläggning af den beskaffenhet,
att den sträcker sig till ett främmande land, Norge, hvilket redan sistlidet
år beslutat anlägga eu jernväg om 12 å 15 mils längd till riksgränsen
för en kostnad af flera millioner speciedaler, under förutsättning att
äfven på den svenska sidan en jernväg till samma punkt af riksgränseu
anlägges. Den delen af Dalsland, genom hvilken denna jernväg kommer
att sträcka sig, är ytterst fattig. Yi känna alla Kölen, denna gräns emelIi
i/:?.((. Prat. 1874. 2 Afl. 5 Band. 7

Den 11 Maj, f. m.

lan de båda rikena, som, om den också icke, såsom vi i barndomen fingo
lära oss, utgör något högt berg, åtminstone är en ofruktbar, icke ens
skogbeväxt ås, som löper fram emellan båda länderna och hvarest föga
eller intet är att hemta. Gränsbygden, isynnerhet på svenska sidan, är
äfven mycket fattig, måhända till stor del i följd af de förhärjande krigen
derstädes i forna tider. Landskapets belägenhet, dess aflägsenhet,
har dessutom gjort, att civilisationen och industrien mindre kunnat dit
framtränga, än till rikets flesta öfriga delar; landskapet har varit afstängdt
från kommunikationer och således kommit att i alla afseenden stanna
efter andra provinser. Det gäller nu att beträffande denna provins skipa
rättvisa; ty det är först i sista hand, sedan nästan alla andra provinser,
som nämndt, fått jernvägar, som det ifrågasattes att staten skulle räcka
äfven henne en hjelpsam hand. Jag bör tillägga, att svårigheterna att
på enskild väg åstadkomma de 5,000,000 R:dr, som jernvägen skulle kosta
enligt det till Kong!. Maj:t ingifna kostnadsförslaget, äro så stora,
att jag för min del skulle hafva varit mera benägen att ingå på samma
vilkor, som jemtländingar i fjor åtogo sig, nemligen att hopsamla en viss
summa och erbjuda den åt staten, under förbehåll att han skulle åtaga
sig att bygga banan, detta till följd af den i orten rådande stora fattigdomen.
Kongl. Maj:t har emellertid icke funnit godt att göra någon
framställning till Riksdagen i sådant syfte, emedan banan i så fall, betraktad
som stambana, så till sågandes skulle komma att hänga i luften
mellan å ena sidan den norska banan och å den andra den s. k. Bergslagsbanan,
men icke sammanhänga med statens eget jernvägsnät. Det
återstod således ingen annan utväg än att göra en hemställan till Riksdagen
om samma förmån, som förut beviljats icke allenast Carlskronabanan,
utan öfven Nässjö - Oskarshamnsbanan. Förhållandet här är nemligen
alldeles detsamma som det var med de två sistnämnda banorna;
om Dalsland skulle hafva försökt att på egen hand få banan till stånd,
så är det klart att banan ej skulle kunnat blifva annat än smalspårig,
ett byggnadssätt som naturligtvis är det billigaste i betraktande af den
kuperade terrängen och den höga bergås banan kommer att genomlöpa.
Banan skulle i alla fall komma att blifva dyr; och det skulle således
hafva legat i det bolags intresse, som åtagit sig att bygga densamma, att
göra henne smalspårig. Bolaget har emellertid ej kunnat göra detta,
derföre att det icke gerna går för sig eller kan anses med klokheten öfverensstämmande
att anlägga en smalspårig jernväg af omkring 6 mils
längd mellan tvänne andra banor, den norska Smaalenenesbanan till riksgränsen
å ena sidan och Bergslagsbanan å deri andra, hvilka begge äro
bredspåriga, hvilket naturligtvis skulle hafva haft till följd tvänne omlastningar
samt dermed förenade kostnader och olägenheter. Vid sådant
förhållande återstod således ingenting annat än att, för befordrande af
trafiken med brödrariket och den samfärdsel, som såväl.i politiskt och
ekonomiskt som måhända jemväl i strategiskt hänseende kärr blifva nödvändig
mellan rikena, göra en hemställan till staten om dess medverkan
till att, af alldeles samma skäl som i fråga om Carlskrona-jernvägen, hvilken
man för fästningens och flottans skull ville hafva bredspårig, ehuru
detta ej kunde ske på annat sätt än genom ett statsanslag utan återbetalningsskyldighet,
samt beträffande Nässjö—Oskarshamnsbanan, hvilken

Den 11 Maj, f- n>.

utan ett dylikt anslag ej skulle kunna hafva kommit till stånd, få banan
bredspårig. För befordrande af detta statens intresse kunde man dock
hoppas, att staten skulle vilja göra eu uppoffring.

Jag tviflan icke på, att Kammaren, i enlighet med Utskottets tillstyrkan,
skall bevilja detta anslag, och jag är förvissad derom, att Kammaren
med mig skall inse, att endast rättvisa derigenom vederfares en
aflägsen gränsort, hvilken sålunda skulle få en ersättning för sina under
förflutna tider utståndna lidanden. Jag tror dessutom, att den uppoffring,
staten i detta hänseende skall göra, icke blifver större äu de uppoffringar,
den gör åt andra provinser, ty vi veta alla, mine Herrar, att,
under de första 9 till 10 åren efter en jernvägs fullbordande, densamma
icke inbringar mycket, och att det är först nu, sedan våra stambanor
varit 10 år i gång, som man fått fyra eller fem procent ränta på det
kapital, deras anläggande kostat; och skulle nu staten hafva anlagt denna
jernväg med en kostnad af 5,000,000 R:dr — tv om staten skulle
anlägga den, byggdes den icke för mindre utan snarare större belopp —
så hade vi icke allenast under byggnadstiden utan jemväl under 10 år
derefter haft våra penningar placerade der utan ränta; hvarigenom sålunda
uppoffringen från statens sida skulle blifva lika stor, som om Utskottets
förslag bifalles. Detta har jag velat säga till svar på den siste
ärade talarens framställning. Han har nemligen yrkat, att, om företaget
skulle lemna någon ränta eller utdelning till aktieegarne, staten skulle
erhålla ränta på det lemnade bidraget. Jag vill icke neka till, att skäl
kunde förefinnas dertill, så vida icke staten förut vid flerfaldigt tillfällen,
till exempel till Nässjö—Oskarshamn samt Wexiö—Oarlskronajernvägsbolag,
skänkt eu million utan några vilkor; och jag vet icke, hvarföre Dalslands
jernvägsaktiebolag skall behandlas mera stjufmoderligt än andra
provinser. En annan svårighet ligger dessutom deruti, att den aktieteckning,
som nu skett för denna bana och blifvit med svett och möda sammanbragt,
är gjord under förutsättning, att ett anslag af en million kronor
skulle af staten erhållas. Herrarne känna litet hvar, huru det tillgår
vid eu aktieteckning. Då det tränger på, är det visserligen en möjlighet
att förmå personer teckna aktier till företaget; men när det sedermera
kommer till kritan, skulle de med mycket nöje se, om de kunde draga
halsen ur snaran och komma från saken; och en förevändning härtill är
ytterst vådlig, hvilket likväl skulle inträffa, om icke de vilkor, hvarunder
teckningen skett, inträffade. Denna omständighet gör, att jag måste hålla
på bifall till Stats-Utskottets förslag utan något tillägg; och jag förmodar,
att Kammaren skall finna, att Dalsland icke förtjena!’ annan eller
sämre rätt än de andra provinser, som tillförene åtnjutit statens välvilja
genom understöd åt jernvägsanläggningar. Genom förutnämnda tillägg
skulle dessutom en ytterligare svårighet uppkomma. Landet är fattigt;
och Herrarne känna alla, att det dröjer länge, innan eu fattig ort, genom
hvilken eu jernväg går, gifver något utbyte af trafik. Betrakcen i detta
hänseende Wermlandsgränsen mot Norge! Den gifver obetydligt utbyte;
likaså eu del af Småland; tv traasito-trafiken må vara huru stor som
helst; det är dock trafiken i landet, der jern vägen går fram, som är den
vigtigaste.

Jag tillåter mig vidare yttra några ord i anledning af reservantens

100

Den 11 Maj, f. m.

yttrande, att jag i en broschyr, angående jernvägen genom Dalsland till
Norge, hvilken är med mitt namn undertecknad och blifvit här utdelad,,
skulle hafva uppgifvit, att på denna jernväg skulle blifva en enorm trafik.
Jag har skriften med mig; jag har till och med genomläst den i
dag; men jag kan icke finna, att der står, att det skulle blifva någon
enorm trafik. Jag har sagt, att det skulle blifva ett utbyte af varor från
angränsande provinser, Westergötland och Småland, och möjligen till och
med för uppköp till Norge från Skåne; men dessa varor äro icke af den
beskaffenhet, att de gifva stor inkomst af trafiken; och det lilla, som af
skogsprodukter kan komma från Dalsland, kan icke vara af synnerligt inflytande,
emedan det blott är i sista delen af Dalsland, eller mellan sjön
Stora Lee och riksgränsen, som någon skog förekommer. Således, om
Herrarne täcktes kasta en blick på broschyren, skolen I finna, att der icke
står ett ord om någon enorm trafik; ty ladugårdsprodukter och spanmål
gifva icke stor inkomst åt jernvägen.

Jag kunde nu hafva slutat, om icke vi nu återigen hade fått en bedröflig
företeelse af denna afundsamma ovilja från en grannprovins, för det
en annan provins skulle fä sig en liten fördel förunnad. Hafva vi icke
med sorg bevittnat dessa eländiga afundsamma strider mellan provinserna?
Hafva vi icke, just för att döda och omintetgöra dessa strider, beslutat
att lemna i Regeringens hand penningar att till understöd för enskilda
jernvägsanläggningar utdelas? Hafva vi icke gjort det just för att slippoa
ifrån dessa bedröfliga, afundsamma strider? — och likväl uppträda de
nu i detta ögonblick, då en aflägsen landsort skulle få en liten del af de
gåfvor, som med frikostig hand utdelats åt andra provinser.

Men, säger man, uppskjutom åtminstone afgörandet! Mine Herrar!
Är det verkligen lämpligt att i fråga sätta uppskjutandet af denna fråga,
då Norge redan under sistlidet år har beslutat anläggande af sin bana.
till gränsen under vilkor att en motsvarande bana anlades från Sveriges
sida? År det då lämpligt, att svenska Riksdagen i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition säger: “Nej, vi uppskjuta frågan; vi veta icke om eller
hvar vi vilja anlägga banan"? Skola icke norrmännen åtminstone hafva
ett svar! Och slutligen på hvad skäl, på hvad grunder skola vi uppskjuta
frågan? Jo, för att man skulle anlägga jernvägen genom Bohuslän
till Fredrikshald och icke genom Dalsland. Om Herrarne behagade
betrakta kartan, skolen I finna, att denna väg skulle gå utmed liafskusten;
men det kan väl icke vara skäl i att anlägga eu jernväg utmed
kusten, då den kan gå inuti landet. Men icke uog med det. Tvä mil
från hafvet framgår ungefär under 4 å 5 mil paralielt med kåfve! sjön
Bullaren och bildar mellan sig och hafvet en liten smal landtunga. Der
kan man väl icke vilja anlägga en jernväg, hvilken skulle omgifvas på
ena sidan af hafvet och på den andra af den flera mil långa sjön Bullaren.
Således måste den läggas på andra sidan om sjön, och det är
just det, vi vilja. Visserligen skulle, på sätt Stats-Utskottet förutsatt, en
kräkning på jernvägen kunna göras ner till norra ändan af Bullaren för
att upphemta trafiken från denna sjö, och sedan draga den upp till Fredrikshald;
och skulle omständigheterna föranleda dertill, så finnes intet
hinder för Kongl. Maj:t, att, efter förnyad pröfning af frågan, besluta en.
sådan sträckning af jernvägen, sedan Norges Storting deröfver blifvit hörclt

Den 11 Maj, f. m.

101

Jag tviflan på, att så kominer att ske, men jag skulle för min del icke
hafva det ringaste deremot. En jernväg genom Bohus län vill dessutom
Fredrikshald på inga vilkor hafva. Mellan Dalsland och Fredrikshald är
deremot trafiken så stor, att, då man reser i Dalsland, man ständigt får
höra innevånarne tala om byn, hvarmed de alltid mena Fredrikshald; och
det är flere af dem, som i hela sitt lif icke varit i någon annan stad.
Kommersen mellan nämnda stad och Dalsland är också så stor, att Fredrikshald
till banan mellan Mellerud och riksgränsen tecknat, såsom jag
tror, mellan tre och fyra hundra tusen R:dr. Men till någon teckning i
Bohuslänsbanan säga de nej. Och hvarföre skall man då uppskjuta frågan
för någonting så förskräckligt osäkert och osannolikt, som den i fråga
satta banan genom Bohuslän; ty under de närmaste 50 åren åtminstone
kommer icke någon bana att der anläggas; hvad derefter kan inträffa,
vet jag icke.

Man har talat om, att, om den så kallade kustbanan från Skåne till
Göteborg kommer att anläggas, densamma skulle fortsättas till Fredrikshald.
Ja, jag har visserligen hört talas om tanke på en sådan kustbana;
men ännu har den icke kommit till stånd; och då entreprenören redan
en gång försutit tiden och derpå fått förlängning, som också snart löper
till ända, så synes det icke vara stor utsigt för att denna bana skall
komma till stånd. Hvad deremot Halland lika väl som Bohuslän behöfver,
det är jernvägar från kusten inåt landet; och för sådana banor vill
jag arbeta. Jag har också någorlunda kännedom om förhållandena i
Uddevalla, och jag tror verkligen icke, att intresset för denna bana är
synnerligen lifligt der. Hvad man åter i Fredrikshald intresserar sig för,
det är att få en jernväg till Dalsland; och det är hvad jag till det yttersta
skall arbeta för; och med Guds hjelp skall det icke dröja länge, förr
än vi få den.

Det är af intresse för städerna på kusten att komma i beröring med
det inre landet; men det är icke af intresse för dessa städer att missunna
det inre landet att få en utfartsväg till hafvet. Det är genom att
ömsesidigt befordra dessa intressen och icke genom att afundsjukt motarbeta
andras intressen, som den ena orten skall understödja den andra;
och så försöka vi också att göra.

Jag fruktar, att jag alldeles för länge tagit Herrarnes tid i anspråk.
Jag ber i det afseendet om tillgift, hvilken också, jag är derom öfvertygad,
skall lemnas mig, då jag talat om en provins, hvilken för sina
kommunikationer är i större behof af statens hjelp än många andra, och
_ som, jag vågar hoppas det, genom företagsamhet, lif och arbetsamhet skall
återgälda till staten den uppoffring, som staten nu behagar för den göra.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Häruti förenade sig Herrar Westerdal, Johannes Larsson och Sven
Håkansson.

Herr Per Nilsson i Espö: Den föregående talaren yttrade, att,
om provinsen sjelf skulle åstadkomma i fråga varande jernväg, den icke
skulle kunna blifva annat än smalspårig. Ja! Det har alltid varit den
ärade talarens älsklingssystern, hvilket visat sig genom de många smal -

102

Den 11 Maj, f. m.

spariga banor, lian hittills byggt; och då vi dessutom mången gång hört
honom tala om, att Norrmännen skulle vara mycket förståndigare än vi,
derföre _ att de byggde smalspåriga jernvägar, hvarföre skall staten då
lägga hinder i vägen för honom att få använda detta sitt älsklingssystern
äfven för denna bana.

Vid en granskning af handlingarne i frågan, vill det synas, som om
den verkligen skulle behölva undergå eu bättre utredning, än som nu
skett, hvarigenom man kunde komma till bättre insigt i fråga om hvilken
sträckning af banan vore den fördelaktigaste; och jag fruktar dessutom
för att, om staten nu beviljar denna million, den blott skulle användas
såsom lockbete att locka in sådana personer i företaget, som kanske
derefter skulle komma att bittert ångra hvad de oförsigtigt ingått på.

Jag kan således icke annat än yrka afslag å så väl Utskottets förslag
som Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.

Herr Nils Petersson: Herr Talman, mine Herrar! Vi hafva
under så lång tid arbetat med och beslutat öfver jern vägsföretag, att
man skulle kunna tro den största och svåraste jernvägsfebern hafva lagt
sig, och att en princip skulle hafva blifvit stadgad genom de beslut vi
öiver dylika företag fattat. Det har man dock väntat på förgäfves. Jag
föreställde mig, att man, sedan 1871 års Riksdag anslagit 10,000,000
R:dr för understöd åt enskilda jernvägsanläggningar, skulle vara ifrån
saken, och att dessa medel, som lemnats till Kongl. Maj:ts disposition,
skulle utdelas till understöd åt sådana enskilda företag för den då beräknade
tiden; men icke dess mindre ser man nu, att eu sådan princip
icke gjort sig gällande, och att de enskilda jernvägsanläggningarne icke
blifvit tillgodosedda så, som Riksdagen afsåg, eller att de skulle få någorlunda
lika understöd vare sig genom lån eller anslag. Men att så
icke skett, derpå hafva vi tydliga bevis; och hvad orsaken härtill kan
vara, är svårt att säga; men det tyckes, att, då de enskilda jeruvägsbolagen
uppfylla de vilkor, Regeringen och Riksdagen af dem fordrat, de
också skola åtnjuta dylika fördelar. Det har af eu föregående talare
blifvit sagdt, att Riksdagen bör tillgodose ortintressena och icke motarbeta
de enskilda jernvägsanläggningarne — det är någonting, som äfven
jag önskar — och han påpekade, att Dalsland skulle blifvit mindre tillgosedt
än andra provinser. Mot sistnämnda påstående måste jag dock
protestera; ty just under senare tiden hafva liera betydliga enskilda
jernvägsföretag icke fått statsbidrag, hvaribland jag särskilt kan nämna
eu jernväg i Calmar län. Det kan visserligen icke nekas, att Nässjö—
Oskarshamns-jernvägen fått statsanslag; men jag vill fråga, huruvida
beviljandet af detta anslag var välbetänkt, och huruvida den orten blifvit
väl tillgodosedd dermed; men den har deremot icke erhållit det statslån,
den begärt. Jag tror således, att man bör vara konseqvent i sina beslut :
och då den ena orten icke får något dylikt anslag, så frågar jag, hvarföre
en annan ort skall få sådant. Jag kan dessutom icke se, att någon
skada kan uppkomma derigenom, att vissa jernvägsföretag få hvila någon
tid, då man iår tid att tänka närmare på saken. Så har det skett i den
orK jaS tillhör, med den påföljd, att man, efter förnyad undersökning,

Den 11 Maj, f. m.

103

faun, att en beslutad jernväg kunde byggas billigare på annan sträckning
än man förut trodde.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag, att Utskottets förslag
bör afslås; hvarigenom vi komma i tillfälle att se, hvad orten sjelf
lian göra, samt hvilken af de båda ifrågasatta sträckningarne är den
lämpligaste. Jag får således yrka afslag å Utskottets förslag.

Friherre Ericson: Jag skall endast bedja att i några få ord få
tillkännagifva och förklara för Kammaren orsakerna, hvarföre Stats-Utskottet
denna gång frångått den princip uti detta hänseende, som Utskottet
under de senare åren hållit på, nemligen principen att icke bevilja
understöd af staten åt enskilda jernvägsbolag i annan ordning än
den, sou} 1871 års Riksdag har beslutat. Hvad som förauledt Utskottet
att denna gång tillstyrka ett annat förfarande och genom bitall
till Kongl. Maj:ts proposition förorda beviljandet af 1,000,000 Rall'' åt
Dalslands jernvägsaktiebolag, dock med de modifikationer, som Utskottet
i sitt förslag framställt, det är, såsom Herrarne mycket lätt inse, våra
förhållanden till Norge och det förhållande till Norges jernvägssystem
och jernvägsbyggnader, i hvilket denna bana står; och då Kong!. Maj:ts
proposition är framkallad af ett beslut från norska Stortingets sida att
anlägga en jernvägsförbindelse med Sverige, så har Stats-Utskottet trott,
att det skulle vara brist på tillmötesgående om svenska Riksdagen på
detta förslag, på sätt och vis från brödrarikets sida, skulle svara nej
och icke vilja gå det till mötes genom den jemförelsevis ringa uppoffringen
af 1,000,000 R:dr. Jag säger jemförelsevis ringa, derföre att denna
bana kommer att blifva af stor ekonomisk fördel i samfärdseln mellan
oss och Norge; och särskild! skall deri i den betydliga del af Dalsland,
som kallas södra Dalslands slättland, hvilket för närvarande icke är i
den kultur, som önskligt vore, men i sig innebär alla anledningar till att
kunna komma till eu högre kultur, enär jordmånen är synnerligen god,
framkalla en bättre produktion och göra den till hvad den bör vara: eu
kornbod för Norge. Ur ekonomisk synpunkt bär man således ansett, att
denna bana är af vigt; men naturligen hafva icke kunnat undgå Utskottets
uppmärksamhet alla de fördelar, som ur praktisk unionel synpunkt
och, i möjligen kommande olyckans dagar, ur strategisk synpunkt
ligga uti att få så många lätta förbindelser med Norge som möjligt. Detta
har varit anledningen, hvarföre Stats-Utskottet i detta tall gått ifrån den
princip, det annars hållit på, och velat tillstyrka Riksdagen att genom
ett anslag af 1,000,000 Ikdr visa sitt intresse för det nya samband med
Norge, som genom denna jern vägsanläggning skulle bringas till stånd.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Jöns Pehr sson: Tiderna äro numera så föränderliga, att

ingenting bör förefalla underligt; och man kan icke lita hvarken på Regeringen
eller Riksdagen i fråga om beståndet af de beslut, som fattas.
Det är ju icke många år, sedan man trodde sig hafva gjort ett slut på
dessa jernvägsstrider, derigenom att man ställde till Kongl. Maj:ts disposition
tio millioner R:dr att utdelas till understöd åt enskilda järnvägsanläggningar;
men dessa millioner användas mycket hastigt, och ett enda

101

Den 11 Maj, f. m.

jern vägsbolag erhöll i understöd halfva summan, 5 millioner R:dr, en
mycket hastig disposition af denna summa. Andra trakter kunde ju vara i
lisa stort behof af sådant understöd, som detta bolag, och vi hafva derpå
ett exempel i Dalslands jernvägsbolag, hvilket nu begär eu million R:dr
af staten. Jag undrar visst icke på, att ortintresset vill hafva ett sådant
anslag, men det märkvärdiga i saken är, att meningarne om här ifrågavarande
banas lämplighet inom samma ort äro delade, livilket synes af
de tvänne här i Kammaren utdelade, mot hvarandra i nämnda hänseende
stridande, broschyrer i frågan. Häraf skulle vi, som stå utom frågan, kunna
draga den slutsatsen, att saken ännu icke är så utredd, att medlen för
närvarande böra beviljas, oaktadt det är troligt, att orten behöfver detta
bidrag; och det så mycket mindre, som, om vi nu frångå värt förra beslut,
helt säkert flera lika berättigade anspråk inom kort skola framträda,
och vi då åter vara inne på kapitlet att till sådana företag bevilja lån
eller anslag på ett eller annat sätt. Dessutom förundrar det mig, att
nästan samma statsutskottsledamöter, som vid 1871 års riksdag fattade
förberörda beslut, nu sä lättvindigt frångått samma beslut, och vilja bevilja
deuna million; dock på så stränga vilkor, att de svårligen kunna
åt bolaget antagas, för hvilket möjligen ställningen genom Riksdagens bifall
härtill skulle blifva sämre, än den nu är. För min del finner jag
således, att Utskottets förslag bör afslås, på det att ett förut fattadt
beslut icke sfi hastigt må kastas öfverbörd; åtminstone tror jag det vara
skäl att vänta, tills vi få se, indika personer komma att teckna aktier i
företaget, emedan man eljest möjligen kunde bär få göra samma erfarenhet,
som i fråga om Dalslands kanalbolag.

På dessa skäl yrkar jag afslag å Utskottets förslag.

Herr Biesert: Då jag, med den kännedom jag eger om samfärdseln
mellan Sverige och Norge, är öfvertygad derom, att denna jernvägsaulägguing,
hvilken är af lika stort intresse för staten som för den ort.
hvarigenom den kommer att framgå, skall komma att föranleda till eu
lifligare förbindelse mellan de båda länderna, så vill jag för min de!
rösta för bifall till Utskottets förslag.

Herr Werner Ericson: Jag skulle helst hafva undvikit att yttra

mig i en sådan fråga som denna, hvilken så lätt kan föranleda till obehagliga
strider; men jag bar dock såsom representant för en af de orter,
som icke äro särdeles aflägsna från den nu i fråga satta bansträckningen,
ansett mig böra lemna några upplysningar, på det att livar och eu som
sådant önskar må blifva satt i tillfälle att opartiskt döma i saken. Jag
erkänner mycket villigt, att, jag något sent kommit fram med det förslag,
som innebålles i den lilla skrift, som blifvit till Kammarens ledamöter utdelad.
Men detta bar haft sina skäl. Det har nemligen icke varit stor
sannolikhet för att det väckta förslaget nu skulle vinna Riksdagens bifall,
och jag har derföre icke i onödan velat besvära Kammaren med att
genomläsa nyssnämnda tryckta anförande, utan har dermed dröjt i det
längsta.

Hvad nu sjelfva saken beträffar, får jag nämna, att nyligen af hushållningssällskapet
i Bohuslän blifvit utsedd en komité för utarbetande af

Den 11 Maj, f. m.

105

en ny undersökning angående byggandet af en jernväg från norska gränsen
genom Bohuslän till Göteborg. Detta har gjort, att man inom detta
landskap sökt återupptaga det gamla förslaget, att en utfartsväg från
norska sidan söderut borde från Fredrikshald komma att gå förbi Uddevalla
och vidare till Göteborg. Jag skall hålla fast vid den ståndpunkt,
som så väl Regeringen och Stats-Utskottet som ock en broschyrförfattare
vid eu tidigare period af riksdagen i frågan intagit, då de nemligen företrädesvis
hålla sig till den i fråga varande jernvägsbyggnadens stora vigt
och betydelse från unionel synpunkt. Härvid skall jag ej inlåta mig på
den diskussion, som talaren från Wenersborg sökt få i gång, då lian i
sitt anförande gjort en rundresa kring alla Sveriges provinser, såsom det
synes just i afsigt att dermed försöka uppväcka den afundsjuka mellan
olika ortintressen, öfver hvars tillvaro lian straxt derpå så djupt beklagar
sig. För min del skall jag icke utbreda mig öfver de olika ortintressena
inom Sverige; iag skall icke ens, så vida jag icke blifver dertill alldeles nödsakad,
i diskussionen upptaga Dalslands kanal och de förhållanden under
hvilka detta företag kommit till stånd, utan jag skall blott hålla mig till
de norska intressena, hvilka jag anser det vara vår pligt att, så vidt
möjligt är, tillmötesgå. Om det nu föreliggande förslaget för närvarande
afsila^ anser jag det vara mycket möjligt, att det icke bör dröja längre
än till nästkommande år, förr än jag med särdeles nöje skall finna^ mig
uti att rösta för bifall till ett nytt förslag angående en sammanbindningsbana
mellan de förenade rikena i mera sydlig riktning än den nu föreslagna.
Då sålunda inga tvingande omständigheter föranleda till frågans
afgörande redan i år, så torde man dermed höra uppskjuta, till dess man
hunnit göra sig förvissad om, hvilkendera sträckningen för de begge brödrafolken
är den fördelaktigaste. Att så till väga gå anser jag vara att
icke hysa ett större ortintresse, än hvartill man är både berättigad och
skyldig" Det har blifvit yttradt, att det norska Stortinget redan beviljat
anslag för tvänne jernvägar genom Smaalenenes amt till riksgräuseu, samt
att till följd deraf norrmännen vänta tillmötesgående från svensk sida,
hvilken förhoppning det icke anstår oss att beröfva dem. Jag får härvid
fästa Kammarens uppmärksamhet på, hvad äfven relateras i den Kongl.
propositionen, nemligen att norska Stortinget icke besluta lemna 2:ne
särskilda anslag för jernvägsanläggning från Fredrikshald till riksgränsen,
utan tvärtom bär denna banas byggande gjorts beroende af, huruvida eu
motsvarande jernbana på svenska sidan komme till stånd. Dessutom, då,
enligt hvad af samma proposition inhemtas, nämnda bana i allt fall
icke kommer att byggas förr än under loppet af år 1875, sfi, kan jag
icke begripa, hvad som nu brådskar med beviljandet af det i fråga satta
anslaget. Det förefaller mig nästan, såsom om den ifver och skärpa,
hvarmed man nu förfäktar det Kongl. förslaget, skulle antyda ett tvifvel
om sakens framgång, för den händelse nemligen en närmare utredning
komme att åvägabringas före det definitiva beslutets lättande.

På grund af hvad jag nu yttrat yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.

Chefen för Kongl. Civil-departementet Herr ftatsrådet Bergström:
likhet med Herr W. Ericson får jag fästa Kammarens uppmärksamhet

106

Den 11 Maj, f. m.

på att här icke är fråga om särskilda ortintressen; bär är icke fråga om
Dalslands eller Fredrikshalds intresse, utan om att åstadkomma en mellanriksbana,
som skall sammanbinda Norges sydliga jernvägsnät med Sverige.
I det hänseendet har redan från norsk sida sådana beslut blifvit fattade
och åtgärder vidtagna, att, för så vidt man vill tillmötesgå norrmännens
önskningar i denna del, tiden äfven nu är inne för Sverige att fatta beslut
i saken. . Redan förra årets storting, såsom också är anmärkt i Kougl.
Maj:ts proposition, beslöt att på norska statskassans räkning skulle byggas
en bredspårig jernbana från Christiania genom Akershus och Smaaienenes
amf till riksgränsen; den förra delen af denna bana skulle komma
att gå i 2:ne linier, deri ena öster och den andra vester om (blommen.
Hvad vägen från Fredrikshald till riksgränsen angår, så gjordes byggandet
af denna bana beroende deraf, att norska regeringen finge full visshet om
att eii motsvarande bana från svensk sida komme till stånd; i {ifrigt beslöt
norska Stortinget, att denna jernvägsbygguad skulle utföras i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med jernbanedirektörens förslag. Detta förslag
omfattade sträckningen från Fredrikshald till hemmanet Högen vid riksgränsen.
. I det fallet är sålunda redan beslut fattadt af norska Stortinget.
Det är vidare anmärkt i den Kongl. propositionen, att någon annan lämplig
anslutningspunkt än Högen näppeligen finnes, sedan den andra i fråga satta
mötespunkten Hallerup, som ligger omkring ä/8 norsk mil längre norrut,
befunnits alldeles otjenlig. Kongl. Maj:t bär under den 2 innevarande
månad ytterligare aflåtit en proposition i ämnet till norska Stortinget.
Uti_ clet föredrag, som chefen för det norska departementet för det inre
algifvit till stöd för. aflåtande! af den Kongl. propositionen, framhålles,
att genom förra stortingets beslut sträckningen från Fredrikshald till Högen
redan är beslutad; nu åter är fråga om anskaffandet af ytterligare medel
förutom de 100,000 speciel1 som förra stortinget beviljat; vidare tilllägger
chefen, att arbetsplaner äro utarbetade, efter Indika för år 1874
skulle till nämnde jernvägsbyggnad användas 1,100,000 speciel1, under år
1875 ytterligare 2,300,000 speciel'' samt under år 1870 och början af
1877 2,400,000 speciel1, eller tillsammans 5,800,000 speciel1. Norska budget-terminen
sammanfaller, såsom Kammaren torde hafva sig bekant, icke
med kalenderåret, utan sträcker sig från den 1 Juni ena året till samma
dag följande år. Vidare omfattar nyssnämnde Kongl. proposition äfven
förslag om att göra slutligt val mellan de olika liniealternativ, som varit
ifrågasätta, nemligen det ena öster och det andra vester om Gflommen.
Dessa sammanfalla vid Sarpsborg, hvarifrån jernvägen sedan kommer att
sträcka sig i sydostlig riktning till Fredrikshald och vidare fram emot
riksgränsen. Sålunda är frågan om jernvägens sträckning i Norge klar
och afgjord.

Nu bar en representant från Uddevalla, hvilken äfven bland Kammarens
ledamöter låtit utdela en skrift i ämnet, yrkat att behandlingen
af den föreliggande Kongl. propositionen måtte till nästkommande riksdag
uppskjutas, på det att man måtte komma i tillfälle att närmare öfverväga,
huruvida icke den ifrågasatta mellanriksbanans fortsättning inom
Sverige lämpligare än nu föreslaget blifvit borde utsträckas i mera sydlig
riktning genom Bohuslän. Redan deruti ligger en egendomlighet i den
värde representantens förslag, att han i fråga sätter att uppskjuta behand -

Den 11 Maj, f. m.

107

lingen af en Kong!, proposition. Såsom Kammaren har sig bekant, har
visserligen under innevarande riksdag förslag blifvit väckt om att frågor,
under vissa vilkor, skulle kunna uppskjutas från en riksdag till
den närmast följande; men under närvarande förhållanden kan sådant
icke ega rum, utan enda sättet att vinna ett sådant uppskof sker genom
att afstå det förslag, med hvars afgörande uppskof önskas. Fråga om eu
jernväg genom Bohuslän till Uddevalla såsom eu fortsättning af eu jernvägslinie
från Fredrikshald till riksgränsen väcktes verkligen redan år 1867,
och till den af Kongl. Maj:t år 1869 tillsatta jernvägskomité ingafs förslag
i ämnet; men tillkomsten af denna bana var byggd på åtskilliga förutsättningar,
bland hvilka först och främst var den att banan från Uddevalla
vidare skulle utsträckas till Göteborg. På denna grund förklarade
komiterade, att förhållandena voro sådana att de icke kunde tillstyrka
understöd för denna bana. Deremot blef det nu ifrågaställa förslaget
angående jernvägsanläggning från Högen öfver vestra Ed, söder om sjön stora
Lee, och vidare till Wenersborg förklarad! förtjent af understöd, ehuru visserligen
endast i sista eller trettonde rummet. Sedan den tiden bär Bohusläusintresset
icke gifvit tecken till lif ifrån sig, hvaremot Dalslandsintresset
har visat sig mäktigt af lifskraft. Elfsborgs läns landsting har
nemligen till aktieteckningen bidragit med 100,000 R:dr. 1 Fredrikshald
har aktieteckningen uppgått till ett belopp af 434,600 R:dr, enligt hvad
Kongl. Maj:ts proposition till norska Stortinget utvisar; och, efter hvad
jag särskild! hört, har staden Christiania tecknat sig för 100,000 R:dr.
Det kan sålunda icke nekas, att intresset för den nu föreslagna liden på
båda sidor om gränsen är ganska stort, hvaremot Bohuslänsintresset, såsom
sagd t, icke visat tecken till lif. Ku försäkrar visserligen representanten
från Uddevalla, att äfven detta senare intresse framdeles skall låta
höra af sig; men något bevis för att så kommer att ske föreligger icke.
Låtom oss då tillse hvad denne representant önskar. Först och främst
vill han hafva eu jernväg från riksgränsen till Uddevalla, och sedermera
från denna staden fortsatt jernvägslinie till Göteborg. lian förutsätter
statsbidrag för hela denna jernvägsbyggnad; lian yttrar nemligen uti den
lilla skrift lian inom Kammaren låtit utdela bland annat följande: “För

jernväg från riksgränsen till Uddevalla äro fullständiga undersökningar
och kostnadsförslag uppgjorda för 3,5 fots spårvidd och för luden Uddevalla—Göteborg
för 4,83 fots; dessa förslag hålla nu på att omarbetas
till ett gemensamt, afsedt för 3 fots spårvidd från norska gränsen till
Göteborg, hvilket är allt hvad man tror sig om att åstadkomma på egen
hand medelst anslag af landstinget och kommunen samt enskild teckning,
men med understöd af staten blefve förhållandet ett annat, och på grund
af hvad jag vidare skall hafva äran upplysa, är tydligt, att det understöd,
som man kan hafva skäl vänta af det norska intresset just bör
komma denna sträckning till del“. Längden från riksgränsen till Uddevalla
är sex mil 26,400 fot, och från Uddevalla till Göteborg åtta mil,
enligt uppgift af 1869 års jernvägskomité. Deremot är den bana, som
nu ifrågasättes att byggas från riksgränsen vid Högen öfver vestra Ed och
Mellerud till Sunnanå hamn vid Yenern, icke mer än sex mil och nära
7,000 fot. Äfven på norska sidan ställa sig förhållandena gynsammare
för denna sistnämnda linie än för Uddevallalinien. Enligt uppgifter i

108

Den 11 Maj, f. m.

Kong!. Maj:ts proposition till nästlidna års Storting är linien från Prestbacka
den punkt på norska sidan, hvarifrån jernvägslinierna lämpligast skulle
utgrena sig vare sig i riktning mot Dalsland eller Bohuslän, till sjön
Bullaren i Bohuslän 1,24 norska mil, hvaremot vägsträckan från Prestbacka
till Högen icke är längre än 0,99 norska mil, alltså en skilnad af
9,25 norska mil. Otvitvelaktigt är, att från norsk synpunkt skulle en
bana genom Bohuslän med vidare fortsättning från Göteborg ända till
Helsingborg vara den mest önskvärda, emedan den på den kortaste vägen
komme att sätta norrmännen i förbindelse med utlandet: men från
svensk sida har man icke alls visat sig mycket verksam för att bringa en
sådan bana till stånd, och Norge bär derföre nu beslutat sig för en jernväg
i den sträckning som i Utskottets utlåtande omtalas.

Jag tillåter mig erinra derom, att Kongl. Maj:ts regering redan för
ett eller annat år sedan beviljat koncession för byggande af jernvägar i
tre sektiner, nemligen först irån Göteborg till Warberg, vidare från Warberg
till Halmstad samt från Halmstad till Helsingborg. Det visade sig
emellertid snart, att utsigten att förverkliga de två första sektionerna
voro sfi ringa, att vederbörande inom kort inkommo till Kongl. Maj:t
med begäran om modifikation af vilkoren i den riktning att dem måtte
tillstädjas att endast behöfva färdigbygga linien Halmstad—Helsingborg,
men att de deremot måtte befrias från skyldigheten att bygga de tvänne
nordligare sträckningarne Göteborg—Warberg och Warberg—IJalmstad. Jag
tror sålunda, att för närvarande icke finnes någon utsigt för att enjernvägssträckuing
genom Bohuslän inom kort skall komma till stånd. Representanten
från Uddevalla resonnerar så, att om man val får eu jernväg
från Uddevalla till Göteborg, så framkallas nog deraf helt snart en
fortsatt utsträckning af jernvägen längre söderut. Jag tror tvärtom, att,
om den störa jernvägslinien från Helsingborg till Göteborg först bäfver
färdig, så framkallas deraf nödvändigtvis en jernvägsanläggning från Göteborg
den inre vägen upp emot riksgränsen. Att deremot antaga hvad
representanten från Uddevalla antagit, tror jag icke vara grundadt på
skäl.

R idare får jag fästa uppmärksamheten derpå, att, om man bygger
eu bredspårig bana från norska gränsen öfver Vassbotten vid sjöii Bullaren
och vidare ned mot Uddevalla, så kommer der att uppstå ett spårviddsskifte,
ty, förr än den smalspåriga Uddevalla—Wenersborgs-banan
sammanträffar med bergslagernas bana, hvilket sker vid Axnerud eller
Yxnerud, möter icke någon bredspårig bana. Såsom man vet är nemligen
Uddevalla-Wenersborgs-banan smalspårig, hvaremot både bergslagernas och
den nu ifrågaställda melianriksbanan komme att byggas bredspårig. Jag
tror att äfven detta skäl bör tagas i betraktande.

Hvad angår den anmärkningen, att man genom att nu bevilja det
begärda anslaget skulle kränka 1871 års Riksdags beslut, så tror jag detta
vara ett skäl, som redan blifvit vederlagdt, så väl af Kongl. Maj:t
som isynnerhet af Stats-Utskottet; och jag hembär särskildt Stats-Utskottet
min tacksamhet derför, att Utskottet sett denna sak icke från
ortintressenas utan från den stora unionela synpunkten. Utskottet har
äfven påpekat, att denna bana har en stor betydelse i strategiskt hänseende.
Det är gifvet att så är förhållandet, men samma betydelse skulle

Den 11 Maj, f. m.

109

äfven en jernväg genom Bohuslän komma att erhålla, derest den sättes
i förbindelse med eu norsk jernväg.

Jag för min del skulle helst önska bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i oförändradt skick, emedan jag tror att derigenom banan blefve bättre
tillgodosedd, och man ändock kunde hafva vunnit den visshet om banans
fullbordande, som Utskottet genom sitt förslag på annat sätt söker vinna.
Den begärda millionen kommer naturligtvis icke att utgå förr än bolaget
styrker att det förfogar öfver fyra femtedelar af anläggningskostnaden,
det vill säga att ett sådant belopp, antingen derigenom att aktieteckningen
blifvit fullbordad eller ock genom upptagande af lån, blifvit tillvägabragt.

Man har slutligen sagt, att aktieteckningen för detta företag vore
något besynnerlig. Jag tror att ett sådant påstående icke har skäl för
sig; ty, såsom jag förut nämnt, bestå aktieegarne af Elfsborgs läns landsting,
som tecknat sig för 100,000 R:dr, vidare af innevånarne i Frearikshald,
som tecknat sig för 484,400 R:dr och slutigen af Christiania kommun,
som tecknat sig för 100,000 R:dr. Huru de öfriga aktierna äro
beskaffade kan jag nu icke säga, men sjelfva bolagsordningen förutsätter
att det icke kan komma i fråga för bolaget att utbekomma något statsanslag
förr än full säkerhet för aktierna och för företagets fullbordande
erkålles.

Om Kongl. Maj:ts proposition hade vunnit något understöd inom
Kammaren, skulle jag hafva yrkat bifall till densamma; men hellre än
att saken skall helt och hållet falla, tillåter jag mig hemställa om bifall
till Stats-Utskottets förslag, hvilket också redan är Första Kammarens
beslut.

Den skriftliga uppfattningen af detta mitt yttrande kommer ej att
af mig justeras.

Grefve Björnstjerna: Efter Herr Civilministerns yttrande kan jag
fatta mig ganska kort och hufvudsakligen inskränka mig till att instämma
med honom. Lika med honom kan jag icke finna, att denna bana
har med ortintressen att göra. Den är mycket vigtigare än något sådant;
den skall blifva ett sammanknytningsband mellan de skandinaviska folken.
Hvarje krona af den summa, som blir nedlagd på detta företag, skall derföre
säkert bära vacker ränta. Jag anser den föreslagna jernvägen så
vigtig, att den rätteligen borde förvandlas till statsbana, men jag inser
lika med Stats-Utskottet, att det icke låter sig göra, då den icke kommer
i samband med vårt stambanesystem. Vid sådant förhållande har
icke varit annat att göra än hvad här föreslagits. Just derför att denna
jernväg icke är att anse som lokalbana, kan jag icke heller finna, att
Utskottets förslag står i någon strid med Riksdagens 1871 fattade beslut
att för en tid af fem år begränsa statsunderstödet för enskilda jernvägsanläggningar
till en summa af 10 millioner R:dr. Har jag rätt häri,
så förfaller i och med detsamma den vigtigaste invändningen mot beviljande
af i fråga varande anslag.

Man har påstått, att den föreslagna riktningen för banan icke vore
den bästa. Det är svårt för den, som icke har samma lokalkännedom
som en och annan föregående talare, att derom yttra sig med full säker -

Den 11 Maj, f. m.

het, men vid en blick på kartan förefaller mig dock bansträckningen vara
särdeles lämpligt vald, då den berörer sjön Störa Lee och löper ut vid
hamn vid Yenern. När dertill kommer att denna jernväg, sjelf bredspårig,
skulle förena det norska statsbanesystemet med en bredspårig
svensk bana till Göteborg, synes det mig obestridligt att denna väg måste
vara fördelaktigare än en annan, som, anlagd från riksgränsen till den
visserligen högst aktningsvärda, men ändå ej så särdeles betydande staden
Uddevalla, endast genom en smalspårig bana skulle sättas i förbindelse
med våra bredspåriga stambanor. Att deremot besluta sig för eu
smalspårig bana från riksgränsen genom Bohuslän, är äfven af det skäl
omöjligt, att i så fall Norges förnämsta vilkor för anslutning till företaget
icke uppfylldes, det nemligen att banan på svensk sida skall blifva
bredspårig. Jag vill alldeles icke inlåta mig i någon jemförelse mellan
bredspåriga och smalspåriga banors fördelar, men då det gäller en öfverenskommelse
mellan två kontrahenter, hvaraf den ene bestämdt icke antager
annat än det bredspåriga systemet, då måste den andre gå in derpå,
i fall lian vill ändamålet, Mine Herrar, kunna vi vinna denna anslutning
till Norge genom uppoffring af en million R:dr, ja, då synes mig denna
summa så väl använd, att min enda önskan är den, att alla Riksdagens
anslag lika säkert må blifva till gagn.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Werner Ericson: Jag skall anhålla att få yttra några anmärkningar
mot hvad Herr Civilministern nyss anfört. Han sade, att i
Bohuslän icke visat sig någon lifaktighet i att sträfva för erhållande af
en jernväg från riksgränsen genom länet, då man deremot i Dalsland med
ifver och kraft arbetat för att vinna eu dylik förmån, och vi skulle dertör
i denna fråga sakna befogenhet att tala i vårt läns intresse. Men
jag får upplysa, att, allt från det fråga uppkom om åstadkommande af
jernvägsförbindelse mellan Sverige och Norge i sträckning från Fredrikshald
genom Smaalenenes amf till riksgränsen och vidare å svensk sida,
vi anställt förberedelser och undersökningar för att möjliggöra banans
dragning genom Bohuslän. Och innan man hunnit leda allmänna omdömet
på afvägar, lär det varit för eu hvar uppenbart, att en hufvudsak
vid anläggningen af eu bana, sådan som denna, vore att Norges utfartsväg
öfver Sverige till utlandet blefve så gen som möjligt och att för detta
ändamål bäst egnade sig banans dragning genom Bohuslän öfver Göteborg
söderut. Hvad angår Dalsland och intresset i frågan, som der
skulle i så hög grad varit verksamt, så kan det knappt hafva haft tillfälle
att visa sig förr än på allra sista tiden. Ty för ett år sedan tänkte
ingen menniska på att eu bana skulle komma i fråga att anläggas från
riksgränsen öfver Mellerud. Väl medgifves, att mot slutet af förra året
frågan upptogs med beundransvärd energi och påpassande af ett gynnsamt
ögonblick, men icke är det ett bevis derpå, att intresset i Dalsland
är djupare och lifaktigt än i Bohuslän, och än mindre derpå att frågan
om denna banas sträckning redan blifvit så utredd, att den bör afgöras.
Jag kan icke begripa något skäl till denna brådska att. innan
nödiga undersökningar skett, innan plan blifvit uppgjord, innan säkerhet
vunnits att få tillräckligt penningar, bestämma banans riktning. Det är

Den 11 Maj, f. m.

111

ej ens i föreliggande handlingar uppgifvet, huru långt afståndet är från
riksgränsen till Mellerud. Jag kan ej förstå, att någon menniska skulle
blifva lidande derpå att afgörandet af denna fråga uppskötes till annan
riksdag. Det borde väl vara uppenbart, att, då jag talat om uppskof
med frågans afgörande, jag dermed ej kunnat mena annat än att Utskottets
hemställan nu borde afslås. Jag yrkar afslag derå.

Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman! Jag tillåter mig att
rätta några faktiska misstag, hvartill den siste ärade talaren gjort sig
skyldig. Han uppgaf, att ingen plan var uppgjord för i fråga varande bana.
Detta är en alldeles oriktig uppgift. På sidan 13 i Kongl. Maj:ts proposition
meddelas, att sådan plan blifvit till Kongl. Maj:t ingifven, och
att yttrande deröfver blifvit af styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader
afgifvet. Denna plan upptager icke allenast tekniska detaljer
utan äfven beräkning af kostnaderna. I Kongl. Majrts proposition finnas
också data, af hvilka framgår, huru lång vägsträckan är mellan riksgränsen
och Mellerud, Från riksgränsen till Sunnanå är nemligen, enligt
uppgift i Kongl. propositionen, eu våglängd af Ii mil 5,690 fot och från
Mellerud till Sunnanå 1/2 mil. Om nu den ärade representanten från
Uddevalla anställer en enkel subtraktion och från 6 mil 5,690 fot drager
1/2 mil, så finner han längden på vägsträckan från riksgränsen till Mellerud,
nemligen 5 mil 21,690 fot, och denna vägsträcka påstår jag vara
kortare än våglängden från riksgränsen till Uddevalla, hvilken våglängd
den ärade representanten sjelf uppgifvit till 6 mil 23,400 fot. Väl är
sannt att afståndet från riksgränsen öfver Uddevalla till Axnerud är kortare
än afståndet från riksgränsen till Axnerud öfver Mellerud, men det
hindrar ej, att den bana, som här är föreslagen, är kortare än den, som
representanten från Uddevalla ansett böra byggas.

För öfrigt vill jag erinra, att intresset för i fråga varande bana aldrig
sofvit på svenska sidan om riksgränsen. Man har försökt att med utländskt
kapital åvägabringa en sådan jernväg. Fn person ingaf samtidigt
till svenska och norska regeringarne begäran om koncession för sådant
ändamål. Men med anledning af den sorgliga erfarenhet man i Norge
haft i fråga om “Hoved jernbanen“ hyste man der motvilja mot de utländska
kapitalen, och norska regeringen föreslog, att jernvägen på norsk
sida skulle byggas af staten. Detta förslag bifölls af Stortinget, ehuru
saken icke var synnerligen utredd. Vid sådant förhållande kunde den
sökta koncessionen ej heller å svensk sida bifallas. Så snart detta var
afgjordt, tog man i Dalsland med fullt allvar saken om hand; hvaremot,
såvidt regeringen blifvit bekant, sådant icke skett i Bohuslän.

Den skriftliga uppfattningen af detta mitt anförande kommer icke,
att af mig justeras.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag skulle för min del med synnerligt
nöje hafva lemnat mitt bifall till Kongl. Maj:ts proposition, men då ingen
utsigt fiunes för handen att ett yrkande i den riktningen finner framgång,
skall jag böja mig för nödvändigheten och sluta detta mitt anförande med
att yrka bifall till Utskottets förslag. Jag kan icke dölja för mig att
detta förslag är hårdt och obilligt; det kommer utan tvifvel att rubba

112

Deri 11 Maj, f. m.

jernvägsbolagets finansplan samt medföra för detsamma en betydligt ökad
anläggningskostnad. Men jag hoppas att äfven på det sätt, Utskottet
tänkt sig saken, företaget skall kunna genomföras, hvaremot, så vidt jag
kan finna, reservanternes förslag synes vara afsedt att bringa hela företaget
om intet. Här har mer än en gång under denna debatt talats om
1871 års Riksdags beslut i fråga om rätta sättet för staten att understödja
enskilda jernvägsanläggningar. Jag tviflar på att inom hela representationen
finnes eu enda man, som var eu varmare vän och krigare
förfäktare af samma beslut än jag, och jag tillstår öppet att jag aldrig
haft skäl att ångra detta beslut, utan allt framgent betraktar det såsom
klokt och för landet gagneligt. Men jag vill icke anse det för annat än
hvad det i verkligheten är, nemligen eu allmän grundsats eller regel.
När det icke gäller rätt och orätt, utan endast rent praktiska nyttighetsoch
klokhetsfrågor, då blifver antagandet af en abstrakt regel, från hvilken
icke under några förhållanden något undantag skulle få ifrågasättas
eller kunna medgifvas, ett olidligt slafveri, under hvilket jag icke vill
böja mig och under hvilket icke heller någon enskild person eller korporation
bör vilja böja sig. 1871 års Riksdags beslut är förträffligt så länge
det står såsom en allmän grundsats, hvilken i de flesta, ja i nästan alla
fall gör sig gällande, men som, när särskilda behjertansvärda skäl sådant
påbjuda, icke stänger vägen för ett annat handlingssätt. Och har det
icke blifvit väl upprätthållet? Hafva vi icke detsamma till stor del att
tacka, att så många enskilda jernvägsbygguadef på senare tider kommit
till stånd i vårt land? Om man nu på grund af alldeles särskilda förhållanden
gör eu afvikelse från regeln, så har väl icke denna derföre
upphört att vara regel. Måhända erkänner man rättmätigheten af det
nu i fråga satta undantaget, men befarar, att det, så rättmätigt det ock i
och för sig må vara, skall, om det bifalles, såsom prejudikat draga många
ytterligare undantag efter sig. Jag ber då att härvid få erinra, att de
skäl som tala för bifall till det föreliggande förslaget äro af eu så exceptionel
natur, att jag svårligen kan föreställa mig att man vid något annat
enskildt jernvägsföretag i vårt land skall kunna uppvisa några dermed
jemförliga. Stats-Utskottet har från en sida redan påpekat detta,
i det att nemligen Utskottet framhållit frågans unionela betydelse, hvilken
också är så stor, att man ej utan skäl till och med kunnat i fråga sätta,
om ej banan borde betraktas såsom en stambana samt anläggas af staten
allena. Men det finnes äfven en annan sida, från hvilken frågans exceptionela
beskaffenhet framträder och som hittills icke blifvit af någon föregående
talare berörd. I en till Kammarens ledamöter utdelad skrift,
om hvars innehåll äfven jag tagit noggrann kännedom, betonas också, att
den Kongl. propositionen uteslutande afsett det unionela intresset. Jag
vill derför framhålla att, äfven om man frånser detta unionela intresse,
dock ett verkligt svenskt intresse återstår, som gifver frågan en exceptionel
karakter. Om detta intresse bör betraktas såsom ett allmänt intresse
eller blott och bart ett lokalintresse, öfverlemnar jag till Kammarens bepröfvande.
I mina ögon är det ett allmänt intresse, så sann! som rätt
och billighet äro de högsta intressen för staten. Här är nemligen fråga
om en ganska sen gärd af billighet och rättvisa åt en provins, af naturen
icke synnerligen gynnad, en provins, i århundraden af gränsfejder härjad,

Den 11 Maj, f. in.

113

af statsmakten i ovanligt hög grad förbisedd, bortglömd, för att icke saga
styfmoderligt behandlad. Jag försäkrar att dessa uttryck icke äro öfverdrifna
och tror mig kunna derpå lemna bevis. I gamla tider visste man
knappast hvad man skulle göra med denna provins. Den skjutsades fram
och tillbaka såsom ett bihang än hit och än dit. Landskapets utmärkte
historieskrifvare uppgifver minst ett hälft tjog gånger som dylika förändringar
i landskapets högsta administration egt ruin under århundradet
1567 till 1080, hvilket sistnämnda år det återförenades med Elfsborg,
hvarvid det sedermera förblifvit. Men härunder har det också törblifvit,
att I)ul varit undanskymdt och underordnadt i denna farliga allians mellan
den starke och den svage. Att landskapets innebyggare nogsamt
kant denna ogynsamma ställnings svårigheter, derpå behof ver jag icke
leta efter bevis. Helt nyligen har eu ansökan från Dals landstingsmäu
varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning och blifvit afslagen, att detsamma
måtte få utgöra ett särskildt landstingsområde. Detta betyder i sanning
icke sä litet! Och hvad har staten i sjelfva verket gjort för
denna provins? Hvad har staten gjort för att befrämja dess kommunikationer?
Och, för att betrakta eu annan sak, hvad bär staten gjort totalt
befrämja dess skolväsende? Då för omkring tjugu år sedan Liguell
utgaf sin beskrifning öfver grelskapet Dal, kunde han anföra, att från
början af detta århundrade hade staten derstädes låtit anlägga eu enda
landsväg om 22,500 alnar samt klimat bidrag till tvänue andra om tillsammans
18,280 alnar. Under samma tid hade i den fattiga provinsen på härads,
socknars eller socknedelars och enskildes bekostnad bygts vägar till
eu utsträckning af 240,803 alnar. Man skall kanske härvid erinra att
staten lemnat provinsen ett kraftigt handtag på senare tider, nemligen
vid byggandet af Dalslands kanal. Ja! sent omsider, efter 100 års väntan,
blef denna kanalbyggnad en verklighet. Det var vid 1765 års riksdag,
som detta projekt första gången framträdde och af Rikets Ständer
lades i regeringens hand. Men är nu denna kanal byggd med statens
medel? Visserligen till en del, men så att statsbidraget hufvudsakligen
lemnades som lån, och det på betydligt sämre lånevilkor än som förunnades
t ex. Gelle—Dala jernvägsbolag. Statens anslag åter till kanalbyggnaden
utgjorde blott 249,750 R:dr. Staten bär icke låtit bygga eu enda
jernväg genom denna provins eller till något sådant företag lemnat understöd.
Men inom det rika och mäktiga Skåne har staten lemnat icke
mindre än 5,470,000 R:dr såsom låneunderstöd till järnvägsbyggnader.
Vid sådant förhållande torde få medgifvas, att staten åtminstone ej kan
sägas hafva behandlat grefskapet Dals innebyggare såsom “de mest gynnade
nalioner“.

Jag sade att det förtjenade undersökas, hvad staten gjord till befrämjande
af provinsens skolväsende. Åmål, provinsens enda stad, bär ett
trcklassigt läroverk. Så illa stiildt är det icke i detta afseende inom någon
annan af Sveriges provinser, om jag undantager Herjeådalen, som
icke eger någon stad. Jern för jag nu Dalslands areal, 36 813/iooo qvadi atoni,
och folkmängd, som år 1870 var 84,491 personer, med Blekinges, något
öfver 26 qvadratmil och blott eu halt gång större folkmängd,.eller 126,031
år 1870, hvilket landskap har ett högre elementarläroverk i Carlskrona,

RO, sd. Prat. 1874. 2 A/d. 5 Hand.

114

ren 11 Maj, f. m.

ett femklassigt i Carlshamn, ett tvåklassigt i Sölvesborg, ett tvåklassigt
i Ronneby — hvilka två sistnämnda nu skola upphöjas till treklassiga —
eller med Upsala län, ej fullt -15 qvadratmil och 100,159 innevånare år 1870
— cl. ä. ej 25 % högre än Dals — som har ett fullständigt läroverk i Upsala
°eb ett femklassigt i Enköping, eller slutligen med de nordigaste länen,
så framstår missförhållandet ganska bjert.

Denna jemförelse skulle kunna fortsättas äfven in på andra områden,
men jag tror att det anförda kan vara tillfyllest för att Kammarens ledamöter
skola medgifva att jag icke hade orätt, då jag nyss påstod att
donna provins har varit förbisedd, bortglömd, ja till och med styfmoderligt
behandlad.

Här har blifvit berörd eu sak, vid hvilken jag dock icke vill länge
uppehålla mig, i synnerhet som jag funnit att densamma, oaktadt den
icke lämpar sig för skämt, blifvit i den till Kammarens ledamöter utdelade
broschyren något skämtsamt behandlad. Den ärade representanten
från Venersborg har talat om de lidanden, som oupphörligen .öfvermått

denna provins under liera århundraden. Det finnes eu vetenskap__och

den skämtar icke — nemligen statistiken, som vet att omtala de långvariga
eiforverkningnrnc af kriget och dess förhärjande lidanden, hvilka
vid låta sig förmärkas 40, 50 ja ända till 100 år efteråt. Och denna
bygd har varit otta utsatt för dessa krigets förödelser. Dock ——jag skall,
som jag nämnde, icke uppehålla mig längre vid detta ämne. Endast det
vill jag tillägga, att dessa olyckor, som tidt och ofta drabbat provinsen, i
högst väsendtlig män bidragit dertill, att densamma icke kunnat, såsom
åtskilliga andra af rikets provinser i våra dagar, bringa sig upp till ekonomisk
välmakt, och att den derför är i behof af större omvårdnad från
statens sida än som hittills kommit den till del. Ett oeftergiflig vilkor
för ekonomisk lyftning i vår tid är ju jernvägar. Sådana har Dalsland
ännu icke lätt. Det är visserligen eu sanning att det kommer att blifva
berörd t af den stora bergslagsbanan, som erhållit något understöd af
staten. Men jag kan icke säga att provinsen blifver annat än berörd af
denna jernväg, sedan kampen mellan de olika intressena så utfallit, att
banan skall dragas utefter Venerns strand. För öfrigt är jag fullt öfvertygad
om att, äfven om denna bana framdragits midt igenom landet, den
icke skulle kunna tillräckligt tillgodose ortens intresse. Landets naturliga
förhållanden göra, att detta endast kan ske genom en tvärbana. Och
det är just för byggande af en sådan bana som Kongl Maj:t nu begärt
det lindriga anslaget af en million R:dr.

Jag skulle, som jag i början af mitt anförande nämnde, helst vilja
yrka bifall till Kongl. Majrts proposition, men då jag icke vågar hoppas
att ett sådant yrkande kan vinna Kammarens bifall, nödgas jag inskränka
mig att anhålla om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Jag omtalade nyss att staten under hirra hälften af detta århundrade
anlagt eu enda landsväg inom denna provins. Den löper från Toftedals
kyrka till Högsundet vid norska gränsen och fullbordades åren 1821
— 1822. Men den påbörjades redan för sextio år sedan, nemligen på
våren 1814, i akt och mening att underlätta de svenska truppernas inmarsch
i Norge. Fältmarskalken Hans Henrik voii Essen skrifver i juni
månad sistnämnda år till då varande Kronprinsen Carl Johan, att lian

Den 11 Maj, f. m.

115

låtit påbörja detta vägarbete, och att lian deraf väntade sig stora fördelar
vid fälttågets öppnande. Det är just i denna samma trakt, som
den nu föreslagna unionela jernvägen skall gå fram. Den är också afsedd
att främja eu eröfring, men en fredlig och ömsesidig af inbördes bekantskap,
förtroende, aktning och kärlek mellan de förenade folken. Den
skall bidraga att styrka det föreningsband, om hvilken Riksakten året
efter nyssnämnda vägarbetes påbörjande med ett förutseende, som bekräftat
sig, kunde säga att det var lyckligen knutet mellan Skandinaviens
tvänne folk.

Med Herr Hedin instämde Herrar Anders Andersson i Smedbyn och
August Börjesson.

Herr Lundström: Efter de många och vidlyftiga anföranden, som

blifvit hållna i denna fråga, anser jag mig skyldig att fatta mig så kort
som möjligt. Jag skulle i likhet med den sisto ärade talaren hafva helst
yrkat bifall till Kong!. Maj:ts proposition, men då densamma icke har
utsigter att vinna Riksdagens bifall, så återstår icke heller för mig annat
än att ansluta mig till Utskottets förslag. Jag vill icke trötta Kammaren
med att upprepa några af de skäl, som tala för den i fråga varande
jernvägens byggande; de hafva redan blifvit af föregående talare uti
deras sakrika och välgrundade - anföranden så tillräckligt påpekade, att
jag icke kan hafva något väsendtligt att dervid tillägga. Då jag sålunda
kommer att rösta för bifall till Utskottets förslag, ber jag dock att få på
förhand förklara, att sådant sker, oaktadt jag icke kan fullt gilla detsamma.
Jag skulle nemligen hafva önskat, att Utskottet vid anslagets
beviljande hade fäst ett vilkor, som jag, för min del, anser vara af allra
största _ vigt, nemligen att det skulle stå staten fritt att i eu framtid på
vissa vilkor inlösa den i fråga varande bansträckan. Jag har mig nogsamt
bekant, att ett sådant vilkor blifvit under senare tider föreskrifvet af
Kong], Maj:t vid beviljande af koncession åt åtskilliga jernvägsbolag, men
så vidt jag vet, har det vid alla dessa tillfällen endast skett i fråga om
bansträckningar, som stått i direkt förbindelse med stambanorna. Nu bar
emellertid, så vida jag blifvit riktigt underrättad, ett sådant vilkor stipulerats
för jernvägslinien Ludvika —Kihl—Göteborg, och om stulen i eu
framtid begagnar sig af sin lösningsrätt, så blifver denna bana en stambana
och dermed skulle den nu föreslagna jernvägen inträda i samma
förhållande till denna stambana, hvari nyssnämnda enskilda banor för
närvarande befinna sig. Jag anser det omnämnda förbehållet vara af så
mycket större vigt, som våra enskilda banor för närvarande är o på god
väg att, måhända inom eu icke så långt aflägsen framtid, växa stambanorna
öfver lnifvudet. Man har i andra hinder kommit till insigt om,
att det varit ett stort förbiseende att icke för alla enskilda banor stadga
ett dylikt vilkor; och hvad särskildt England angår, så har der trafiken
å de enskilda banorna i många fäll bedrifvits på ett så otillfredsställande
sätt, att det starkt ifrågasatts, att staten skulle inlösa dem alla. Det
är icke omöjligt, att i eu framtid förhållandet kan blifva detsamma hos
oss. Men oaktadt det sålunda torde få anses högeligen ömkligt, att ett
sådant vilkor, som jag nyss nämnde, föreskrifves för alla enskilda jernvägs
före tåg, som hädanefter komma att erhålla koncession, vill jag likväl

Den I I Maj, f. in.

11G

icke nu framställa något särskild t yrkande i denna riktning, helst jag
är öfvertygad om. att Kongl. Maj:t nu skall Unna tiden inne att utan
undantag tillämpa eu sådan grundsats. Och dessutom tinnes i Utskottets
utlåtande eu punkt, som häntyder på att äfven Utskottet tänkt sig ett
vilkor i samma syfte, dä nemligen Utskottet säger, att jernvägsboiaget
skall förbinda sig att uppfylla alla öfrig:! vilkor, som Kongl. Maj:t lör
understödets erhållande kan finna för godt att i nåder föreskrifva! 1
förhoppning derföre, att Kongl. Maj:t bland andra vilkor lör understödets
erhållande äfven skall föreskrifva ett sådant, som al ring nu angifvits.
yrkar jag bifall till Utskottets förslag oförändradi

Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att framställa en anmärkning
med anledning af det skick, hvari förhandlingarna i denna fråga
för Kammarens ledamöter föreligga. Jag tror nemligen, att det voro af
stor vigt, om Stats-Utskottets förslag i frågor, sådana sura den förevarande,
vore åtföljda af en liten karta, den må nu vara aldrig så obetydlig, när
icke eu sådan åtföljer den Kongl. propositionen. Eu sådan karta är
bifogad norska stortingets handlingar i denna fråga; och jag tror att det
vore synnerligen lämpligt, om en dylik åtgärd städse iakttoges äfven hos oss.
Detta hör vara lika lätt för Stats-U t skottet som t. ex. för Stockholms
stadsfullmäktiges beredningsutskott, hvilke t vid utlåtanden rörande ifrågasatta
förändringar af gator, tomter och dylikt, ofta bifogar upplysande
kartor. Det är understundom icke sä lätt äfven lör deri, som eger tillgång
till rätt goda kartor, alt blund alla de å sådana utsatta namn iå
reda på just dem lian önskar finna och äfven de''.efter att iå en klar
öfverblick öfver dessa ställens belägenhet i förhållande till hvarandra, så
vida lian icke sätter sig att sjelf konstruera upp eu särskild mindre karta
öfver de detaljer, som äro i fråga.

Herr Billström: Jag afstår från ordet samt instämmer till alla

delar med Herr Werner Ericson.

Herr Ny bl mus: Äfven jag anser den uniouela sidan af saken vara

af den stora betydelse, att, då icke några utgifter finnas att Kong]. Majds
proposition skall vinna Riksdagens bifall, jag icke tvekar att biträda
Stats-Utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson i Östersiöf: Jag ber blott att iå Öppet för klara,

att i händelse det kommer till votering, jag ämnar, oafsedt alla
ortintressen, rösta för bifall till Utskottets förslag, emedan jag anser nödvändigt,
att vi sammanbinda oss med brödralandet så mycket vi kunna.
Och när dertill kommer, att norrmännen gjort sig beredda att gå oss
till mötes, så vill jag för min del icke vara bland deras antal, som
vända dem ryggen.

Herr Werner Ericson: Med afseende på det yttrande från

stockholmsbänken, som rönt så mycket bifall, ber jag att få göra den
anmärkningen, att det icke egentligen har med denna saken att göra, om
Dalsland för århundraden tillbaka blifvit förhärjad t af krig, eller om
det fått för liten omvårdnad af staten eller gått miste om jernvägar.
Jag begär blott, att frågan i det outredda skick, hvari den befinner sig,
och dä ingen menniska derigenom lider något för när, skall uppskjutas

Den 11 Maj, f. m.

117

på ett år. Skulle till den tiden intet bättre förslag hafva framkommit,
skall jag med största nöje yrka bifall till det som nu föreligger. Men
för närvarande yrkar jag fortfarande alslag derå.

Öfverläggningen förklarades slutad. Derunder både yrkats dels
bifall till Utskottets hemställan i oföräudradt skick, dels bifall till samma
hemställan, med det tillägg Herr Jöns Rundbäck i sin vid utlåtandet
fogade reservation föreslagit, dels ock afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet som jemväl Utskottets förslag. I enlighet med dessa
yrkanden gaf Herr Talmannen propositioner och förklarade sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall. Votering biet
emellertid begärd; och skedde alltså, sedan till kontraproposition antagits
yrkandet på afslag, omröstning enligt en nu uppsatt och åt Kammaren
godkänd voteringsproposition, lydande sålunda:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i utlåtandet li:o 88,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren alslagit sa val Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet som jemväl Utskottets ifrågavarande hemställan.

Omröstningen visade 83 ja mot 80 nej; hvadan Utskottets hemställan
blifvit af Kammaren bifallen.

§ 10.

Skedde föredragning af Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
utlåtande N:o t, i anledning af Herr A. Gummlii motion om ett tillägg
till Lagen för Rikets Ständers Bank, rörande Bankens reservfond.

Herr Philip sson yttrade: Jag har vid detta nu föredragna utlå tande

fogat min reservation, helt enkelt af den anledning, att jag icke
anser Utskottets förslag vara fullt uttömmande ämnet. Reservationen
talar nemligen äfven om det fall, att utom reservfonden någon del åt
grundfonden åtgått och föreslår, att vid sådan eventualitet grundfonden
skall främst åter uppbringas till dess fastställda belopp -■i millionei.
Utskottet har deremot icke förutsatt denna händelse. Det skulle således
kunna komma att intratta, att bankovinsten först tages i anspråk tdl
fyllande af reservfonden.

Ja0, vill visserligen gerna medgifva, att dessa lagbeståmmelsei, huru
de än komma att lyda, ej äro så vigtiga, som andra stadgatiden, hvilka
skola komma att tillämpas af domare och myndigheter, under det att
den nu i fråga varande lagen endast skall tolkas af bankofullmäktige. Då
Första Kammaren nu bifallit Utskottets förslag, vill jag emellertid ej

J18

Den 11 Maj, f. m.

framställa någon anhållan om bifall till min reservation, men har dock
ej kunnat underlåta att uttala min åsigt, helst Utskottets förslag skall
undergå granskning af Högsta Domstolen. Jag slutar således utan att
gorå något yrkande.

Herr Hseggström: Då reservanten icke framställt något yrkande
kan jag inskränka mig till att helt enkelt yrka bifall till Utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 30, i anledning af ej mindre
Kong!. Maj:ts nådiga proposition, i fråga om inskränkning i rättigheten
att till förtäring på stället försälja vin och maltdrycker, än äfven enskilda
motioner i ämnet.

l:sta punkten.

Efter

läggning cell anförde:

uppläsning af Utskottets hemställan under titt. a uppstod öfver -

.P libell c La »er fel t: Lika stor tillfredsställelse som jag rönte, då
jag häromdagen fink deltaga uti Riksdagens beslut i bräuvinsfrågan, erfor
jag äfven, da jag emottag detta utskottsbetänkande. Jag kan likväl icke
neha, att jag vid närmare granskning fann en, efter mitt förmenande,
vaseuf''ig bnst derutl> dä jag såg, att der icke talats något om den s k
‘försäljningen i mindre omfattning». Om detta af Utskottet framlagda
oi slag skulle blif va antaget, skulle det, enligt min tauke, komma att
, °.ch. bållet eluderas, så länge den författning qvarstår, som tillåter

den olyckliga försäljningen i mindre skala medelst “kringbäring“ eller
från bord». Jag skulle således önska, att till denna punkt blefve tillagdt
cVE ,oS !i.dga“de’ att sarama bestämmelser, som skulle gälla för rättighet
att a torsalja ol och maltdrycker utom måltider till förtäring på stället
snille 11 ve“ gälla för rättighet till försäljning “utomhus i mindre ornat
anngE Efter den erfarenhet, som jag erhållit härom, är det just
c et a krmgbarande och Kringdragande af Öl, som åstadkommer de största
o ordningar. Det går vanligtvis så till dermed, att denna försäljning icke
allenast sker från bord, utan från vagnar, på Indika försäijarne fara omanlig
i landsorten, och omkring dessa vagnar samlas nu en mängd folk
som anse sig berättigade att köpa dessa varor och sedermera sålunda
otverlasta sig. I aflagsnare landsorter kan det, med den ringa polisuppsigt
som der finnes, icke vara möjligt att på något sätt hindra de oordningar,
som sålunda uppkomma. Kommunalnämnden kan i det fallet ingenting
goia,_ da hvar och en anser sig vara i sin fulla rätt vid sådau forsa
jmng.. ...l’ 8 nu f eilna Pulikt godkännas, så är jag öfvert.ygad om,
att hvarje omtaga, som hlifvit af Kong). Maj:ts Befallningshafvande tillåten,
skall skicka ut till auktioner och tillfälliga församlingar af folk per -

Den 11 Maj, f, m.

119

soner, hvilka skola försälja dessa olycksaliga drycker, Öl och porter, och
med den kännedom jag har om förhållandena tänker jag, att det vanligtvis
icke skall stanna vid Öl och porter, utan de skola äfven medtaga
andra mera rusgifvande drycker. Detta är, såsom sagdt, omöjligt för
den ringa polisuppsigten på landsorten att öfvervaka.

Emot den af Lag-Utskottet här föreslagna författning har jag i öfrigt
ingenting att anmärka, och yrkar således blott, att till den nu i fråga
varande punkten göres ett tillägg af följande lydelse:

“Hvad här ofvan är föreslaget rörande rättighet att annorledes än
vid måltider till spisande gäster tillhandahålla allmänheten vin och maltdrycker
till förtäring på stället, galle äfven rörande rättighet att försälja
maltdrycker utomhus i mindre omfattning11.

Herr Lyth: På samma gång, som jag ber att få instämma uti den

föregående talarens yttrande, vill jag blott nämna, att, då jag reserverade
mig emot Utskottets förslag, att det framdeles såsom hittills skulle vara
tillåtet att från bord utomhus i mindre omfattning utan kontroll försälja
maltdrycker, förklarade jag mig till alla delar instämma uti den Påle
punkten af Herr von Gegerfelts närmare motiverade reservation, der det
heter: “Den nu ovilkorligen medgifna rättighet att försälja Öl och por ter

“utomhus i mindre omfattning11 synes mig böra underkastas enahanda
vilkor som annan försäljning af nämnda drycker till förtäring på stället.
Dessa drycker äro lika rusgifvande om de försäljas utomhus som inomhus,
och försäljningens omfattning beror af de tillkommande kundernas
antal och förtalaugslust; svårligen kali i detta hänseende någon gräns
bestämmas, vid hvilken säljaren skulle hafva skyldighet att med försäljningen
upphöra. Denna försäljning komme otvifvelaktigt att i de trakter,
der annan försäljning till förtäring på stället blifvit förbjuden, i väsendtlig
del träda i den senares ställe.“ För öfrigt vill jag blott upplysa om,
att Första Kammaren redan fattat beslut i denna riktning, och jag behöfver
väl knappast påpeka, att om Utskottets förslag oförändradt untoges
utan någon bestämmelse rörande denna slags försäljning, så skulle
det leda till så stora oordningar, att nyttan af det fattade beslutet, med
afseende på de öfriga nya bestämmelserna, skulle blifva ringa eller ingen.
Om vid större folksamlingar, såsom t. ex. vid auktioner och uppbördsstämmor,
så många personer som helst fritt skulle få försälja maltdrycker,
så kan man lätt inse, till hvilka missbruk det skulle leda. Jag
yrkar på grund häraf följande tillägg till den i fråga varande punkten:
“att den nu ovilkorligen medgifna rättighet att försälja maltdrycker
utomhus i mindre omfattning11 bör underkastas enahanda vilkor som
annan försäljning af nämnda drycker till förtäring på stället.

Grefve Sparre: Jag vill upplysa om, att denna fråga angående
försäljning af maltdrycker “utomhus i mindre omfattning''1, såsom densamma
i Kongl. Maj:ts proposition benämnes, har inom Utskottet blifvit
vidlyftigt och grundligt behandlad. I allmänhet ansåg man likväl
der, att då erfarenheten hittills icke gifvit vid handen, att några synnerliga
inskränkningar i detta afseende behöfvas, och man för öfrigt var
rädd att med sina inskränkningar gå längre än den allmänna rösten

120

Den 11 Maj, f. m.

inom landet skulle medgifva, man gjorde klokast uti att icke nu tillstyrka
några ytterligare undantag eller restriktioner. Bestämmelser i detta afseende
äro ju egentligen polisstadgar, och om icke hvad som nu föreslagits
skulle anses tillräckligt, så beror det ju alltid på Kongl. Maj:t att
med anledning af de upplysningar, som kunna inhemtas, gå längre i
restriktioner. I afseende å sådana åtgärder, hvarom nu är fråga, bör
man efter min uppfattning i allmänhet akta sig för att icke taga ut steget
alltför långt. Det väcker motvilja, respekten för lagen åsidosattes
och man vänjer sig vid att se genom fingrarne med lagöfverträdelser.
Jag tror således att, hvad städerna angår, polismakten der bör kunna genom
ändamålsenliga författningar städja det onda, som man genom det
nu föreslagna lagstadgandet ville hindra, och om rättigheten till försäljning
af dessa drycker missbrukas på landet, så bör väl icke heller polismakten
der vara så vanmäktig, att den icke kan ingripa med allvar.
Jag tror således, att man gör rättast uti att nöja sig med de restriktioner,
som innehållas uti detta förslag och för öfrigt afbida deu erfarenhet,
som man kan vinna genom dess tillämpning, och yrkar jag följaktligen
bifall till Utskottets förslag.

Herr Malmberg: Jag ber för min del att få instämma uti det af
Herr Lyth väckta förslag. Jag tror, att det verkligen är af stor vigt
att bestämma försäljning af vin och maltdrycker i likhet med hvad
som skett angående bränvin, enär åtminstone i Norrland det konstgjorda
vinet under namn Libeta eller Calabria verkar särdeles demoraliserande
äfven på landets qvinliga befolkning.

Jag yrkar derföre bifall till Herr Lyths förslag.

Herr Statsrådet Bergström: Det är mycket upplysande att höra
af representanter från skilda landsdelar, att denna försäljning af maltdrycker
“utomhus i mindre omfattning" förorsakat oordningar ocli gifvit anledning
till klagomål. Regeringen bär verkligen antagit, att så också
kunde vara förhållandet, men det bar förefallit Kongl. Maj:ts regering
som om svenska folket dock borde åtnjuta någon grad af frihet i detta
afseende. Jag tror, att man redan gått så långt i inskränkningar, som
man kan gå. Först och främst bör man komma ihåg, att denna försäljning
utomhus i mindre omfattning är rent af tillfällig. Det kan bända,
att eu person bär lust att bedrifva den vid ett tillfälle men icke vid
något annat. Skall lian då gå in till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och söka tillstånd dertill? Jag skall påpeka ett tillfälle, då denna försäljning
utöfvas på det oskyldigaste sätt i verlden, och det skulle dock
blifva stämpladt såsom lagbrott. Det händer jn ofta på våren, att skolungdomen
gör utflygter i det gröna, och då följer vanligen en packgumma
med. försedd med någon förtäring. Ilon skulle nu icke hafva
rättighet att åt ungdomen sälja ett glas Öl, för att de måtte kunna släcka
sin törst, utan att ega Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes tillstånd. Efter
min tanke vore det att gå aldeles för långt. Redan genom Kongl.
kungörelsen den 22 Augusti 1871 stadgades, att äfven denna i mindre
omfattning skeende försäljning är underkastad den polisuppsigt, som kan

Den 11 Maj, f. m.

121

vara nödig, och jag hemställer om icke Kammaren ville låta stanna

Den skriftliga uppfattningen af detta mitt anförande kommer icke
att af mig justeras.

Herr Ola Jönsson i Kungshult: Då man såsom jag varit med pa
den tiden, då det gällde att söka tillkämpa svenska folket några friheter
i detta afseende, må det i sanning vara nedstämmande och sorgligt att
nu bevittna, huru Riksdagen säger till Regeringen: var god och tåg tran
oss dessa friheter, ty vi kunna ej begagna dem rätt. Det ar verkligen
sorgligt, att man nu skall hafva slagit in på en så reaktionär bana, att
regeringen skall behöfva uppträda och varna oss för att gå för långt;
det bevisar att det står ganska illa till. På samma gång som jag beklagar
detta, måste jag likväl uttrycka min glädje öfver att regeringen ej
vill vara med om att följa oss, då vi vilja gå i en så reaktionär riktning.
Det är visserligen tillåtet att tillverka Öl, men att sälja varan, det skall
endast vara tillåtet i städerna och icke på landsbygden annat an etter
tillstånd af kommunalmyndigheterna och Konungens Befallningshafvande.
På så sätt kommer det endast att bero på godtycke, hvem som skall tå

rättighet till sådan försäljning. ,. . s

Då jag icke kan förlika mig med en sådan lagstiftning, ar det också
tydligt, att jag icke kan bifalla Utskottets förslag och långt mindre det
af Herr Lyth dertill föreslagna tillägg, men emedan jag val inser, att det
icke kan tjena något till att yrka afslag å Utskottets förslag, skall jag
icke heller göra det, utan har blott velat få till protokollet antecknad
min åsigt i frågan, på det att, när den tiden kommer, då man åter vill
hafva bort detta skråtvång, som man nu står färdig att upprätta, det
för den, som då vill se efter i protokollen, må finnas stående for mm
räkning, att jag icke velat deltaga uti detta beslut, och dessutom vill
jag bekänna att jag nästan anser det vara under min värdighet att framställa
något yrkande med anledning af ett så reaktionärt fölslag.

Herr Carl Ifvarsson: Jag kan icke neka till, att jag tycker det
Herr Ola Jönsson har fullkomligt rätt uti hvad han nyss yttrat. Jag
har förut stått på samma ståndpunkt som han uti denna fråga, och jag
gör det fortfarande. Det lönar visserligen icke mycket mödan att spilla
mera ord på denna sak, men jag har dock liksom han velat hatva till
protokollet antecknadt såsom min mening, att man gar för långt, då man
för närvarande vill stifta lag på lag för att inskränka försäljningen åt
icke blott spirituösa, utan äfven maltdrycker och alla slags drycker.

Ehuru jag ej har något synnerligt hopp om framgång, vågar jag för
min del yrka afslag å Utskottets förslag; men skall emellertid ej yrka
på votering derom.

Häruti instämde Herrar Der Nilsson i Kulhult, Christen Assa? sson
Hjelm och Ola Månsson.

Herr Jöns Pehrsson: Jag vill blott uppmana Eder, mine vänner,
att, hur än det visa nitet må ställa till, oj låta detta nit gå så långt,

122

Deri 11 Maj, f. m.

att man stiftar eu lag, som icke rimligtvis kan efterlefvas. Jag tycker
ear nrri I » att„ Utsk.ot1»t_ gått så långt som man rimligtvis kan gå. Stader,
*i Cril, 1,1!skranklung;ir 1 ärende å denna försäljning af vin
P:'' «idl)Tke\ska fä brytare i mängd och det kan man väl

flin., TTf '' ff Hg ec\es eJ aanat än önska, att Kammaren måtte bi detsamma

1 CtS °1S ag °C1 PJ gä langre’ om man eJ klokare borde utslå

Grehe Sparre: Ja, näringsfriheten är eu god sak och för densam ?BKnf?iTr

fS :°Cksä,’ men, »iiringsfrihet i fråga om krogar det är en
alig frihet, och erfarenheten har visat att ölkrogarne ej äro en bit bättre
an branvmskrogarne.. Under många föregående år har jag kämpat för
ins irankningar i rättigheten att försälja Öl och andra maltdrycker, och nu
i oi jag att man kan anse frågan mogen, sedan eu mängd petitioner från
SOlter .inkomnilt ti!1 regeringen, alla åsyftande just sådana inj
1 mngf.r‘ ,ar ledsen att icke kunna bjuda Herrarne på att se
dessa peationer^ vi hafva sett dem i Lag-Utskottet och det kan icke i
laga sattas att ju icke den allmänna meningen i landet är så uttröttad

hlrf fa| nkHgav ,att ,?n inskl''änkning i det hänseendet är af verkligt
of p<,kallbit. Yrka Herrarne näringsfrihet i alla dess konsol)venser,
hvarföre medgifva Herrarne icke äfven då full frihet i fråga om försälj-!rig
ai braman ■ Jag kan ej finna det vara bättre att supa sig full af
01 an. af branv,in’ neJ det är kanske litet värre. Näringsfriheten är, såsom
jag närande, eu god sak, men med all min nitälskan derför kan jag
( occ icke tro att man bör gå så långt deri, att man derigenom lemna!-Io.PP. ;U osedlighet, liderlighet och otäckhet af alla slag, allt under
nanngsfiihetens täckmantel. Den som sett allt detta i landsorterna, den
som hort de mångfaldiga klagomålen i olika delar af riket, han kan icke
<° 0/at ^ cletta. Dessutom, de inskränkningar, Kongl.

i aj. ^ oi eslagit och Utskottet tillstyrkt, äro verkligen så pass moderata,
''VV 8y“nerlip klagomål deröfver icke rättvisligen skola kunna upp ?

fn b,°’''a lcke ,alla ansträngningar göras, alla krafter uppbjudas för att
• y1 H.län uss dessa vampyrer, som sprida pest och förbannelse omkring
sfg. Denna makt vill man nu hufvudsakligen lägga i kommunernas hänuei
och detta kau icke vara annat än riktigt och befogadt. Såsom landsnotdmg
i ett temhgea folkrikt län har jag haft tillfälle att se, hvilka oordmngar
som genom ölkrogarne uppstått, utan att jag kunnat förhindra dem.
Mija nu kommunerna komma den verkställande makten till hjelp, så bör
man tillåta dem det, och det är med liflig öfvertygelse om det riktiga i
denna princip som jag vågar yrka bifall till Utskottets förslag

.. . 1 eja’ Pjnhpssou: I likhet med eu föregående talare har äfven jag

önskat tå i korthet anföra min mening (ill protokollet. Jag kommer icke
att gorå något yrkande, derföre att, då jag finner att Kongl. Makt på
grund åt sm ekonomiska lagstiftningsrätt har full makt att i ämnet be’
cet lc‘<e är mycket att hålla på de yttranden som kunna afgifvas
för eller emot Utskottets förslag; dock tror jag icke att man kan annat
an gl*a den äsigten, att det bör vara den enskilde representanten obetaget
att uttala sin mening till protokollet.

Pen 11 Maj, f. m.

123

Det lärer icke kunna förnekas att genom Kongl. kungörelsen clen 22 Februari
1873 väsendtliga förändringar skett i den dittills gällande lagstiftningen
beträffande rättighet att försälja maltdrycker. I stället för att denna
rättighet förut kunde förvärfvas genom en enkel anmälan hos kommunalnämndens
ordförande och länsmannen i orten, eller i stad hos magistraten,
så stadgades medelst nämnda kungörelse att för vinnande af i fråga varande
rättighet skulle förfaras på samma sätt som var föreskrifvet med afseende
4 försäljning af vin, d. v. s. att rättigheten skulle vara beroende på Konungens
Befallningshafvandes pröfning. Då jag nu icke kan inse att
denna pröfning, som sålunda tillkommer Konungens Befallningshafvande,
bör vara inskränkt dertill att tillse det den sökande egen god frejd, utan
Konungens Befallningshafvande väl tillika bör pröfva, huruvida den önskade
försäljningen kan vara till skada eller gagn för kommunen, så hade
jag trott det vara tillräckligt att tills vidare låta härvid bero; men då
man nu vill gå längre, så tager jag mig friheten att fästa uppmärksamheten
på olägenheterna af den dubbla lagstiftning, man nu är på väg
att etablera.

Här är nemligen fråga om att lagstifta särskild! för försäljning af
vin och maltdrycker till slösande gäster vid måltider och särskild! för
sådan försäljning utom måltider. Erinrom oss de trakasserier och oordningar
af alla slag, som uppstodo på den tid bränvinsutskänkningen å
sön- noll helgdagar var ordnad på detta sätt. Till hvilka missbruk gaf
ej denna lagstiftning anledning — poliskamrarnes och magistraternas protokoll
vittna om huruledes man kringgick dessa stadganden; en skorpa,
en smörgås var tillräckligt för att skydda sig och kunna säga att utskänkningen
skott i sammanhang med måltid. Så skall det äfven gå till
här; och om en kommun beslutat att någon försäljning af vin och Öl
utom måltider icke skall ega. rum inom dess område, så är det deremot
intet i den föreslagna författningen som hindrar Konungens Befallningshafvande
att utdela huru många sådana försäljningsrättigheter som helst
i sammanhang med måltider, och Konungens Befallningshafvande kan
således i sjelfva verket helt och hållet tillintetgöra det beslut, kommunen
fattat.

Jag tror derföre att, vill man lagstifta på detta sätt och binda näringsfriheten,
hvilket jag för min del icke anser vara af behofvet påkalladt,
så bör man taga steget fullt ut och icke särskilja emellan försäljning
vid och utom måltider.

Ännu mindre kan jag medgifva den af två talare förordade inskränkning
i fråga om försäljning af maltdrycker “utomhus i mindre omfattning“.
Dessa talare hafva nemligen framställt det förslag, att sådan försäljning
skulle underkastas enahanda inskränkning, som annan försäljning
åt nämnda drycker “till förtäring på stället.“ Jag frågar Eder, linne
tlerrar, huru detta skulle gå till. Månne kommunerna skulle besluta
huru många sådana försäljningar från bord eller vagnar finge ega rum
och Konungens Befallningshafvande derefter välja emellan de föreslagna?
Detta kan väl icke vara meningen, utan jag förmodar att meningen är
den, att tillståndsresolutioner skulle utverkas hos Konungens Befallningshafvande
i samma ordning som beträffande försäljning till spisande gäster
vid måltider är föreskrifven. Men äfven under denna förutsättning anser

124

Deri 11 Maj, f. m.

jag att man ginge för långt. Jag kan visserligen icke bestrida att Herr
von Gegerfelts reservation har mycket som talar för sig, men man kan
å andra sidan icke heller neka, att allt för strängt band skulle genom
den åtgärd han föreslagit läggas på denna i och för sig oskyldiga handtering.
För min del tror jag visserligen, att, om den åsyftade nya lagstiftningen
kommer till stånd, i fråga varande rörelse icke skall hålla sig
inom samma gränser som hittills. Det är tydligt att, blir den mera omfattande
försäljningen af maltdrycker till förtäring på stiillet ett monopol,
nog skall det finnas många flera personer än för närvarande, som vilja
bedrifva densamma utomhus från bord eller genom kringbäring, och jag
tror derföre att skilnaden icke blir särdeles stor. Vill man gå konseqvent
till väga, så kan man med allt möjligt skäl stadga att denna försäljning
i mindre omfattning icke får ega rum utan tillstånd af kommunalnämnd
på landet och magistraten i stad, men det vore väl alltför
mycket begärdt om t. ex. eu fattig qvinna, som utomhus, från bord eller
medelst kringbäring, ville sälja Öl i Skanör, skulle nödgas söka tillstånd
hos Konungens Befallningshafvande i Malmö; och jag tror derföre att det
beslut, Första Kammaren i denna sak fattat och hvartill bifall af de
föregående talarne här yrkats, icke är antagligt.

Sedan jag sålunda uttalat min uppfattning i frågan, öfverlemna!’ jag
den till Kammarens pröfning, utan att göra någon vidare framställning.

Med anledning af den hittills hållna öfverläggningen och då derunder
blifvit, bland andra meningar, jemväl framstäldt det yrkande, att denna
Kammare måtte fatta sitt beslut i öfverensstämmelse med det beslut,
hvartill Första Kammaren kommit, tillkännagaf Herr Talmannen, att från
Första Kammaren infordrats och numera erhållits protokollsutdrag rörande
samma Kammares beslut i ämnet, och blef berörda protokollsutdrag
nu uppläst.

Efter denna uppläsning fortsattes öfverläggningen, och lemnades ordet
åt

Herr Sjöberg: De täta ropen på proposition mana mig nu sär skilt

att fatta mig så kort som möjligt, och jag föreställer mig också,
att stämningen är sådan, att det föga båtar att yttra särdeles mycket i
denna sak. Jag bär också icke begärt ordet i något annat ändamål, än
att i likhet med två föregående talare, Herrar Ola Jönsson och Carl
Ifvarsson, få till protokollet nedlägga en helt kortfattad mening derom,
att jag anser den vara väl mycket principvidrig denna förföljelse emot
Öl, som blifvit så modern på senare tider. Skall det fortgå i denna
riktning, så vet jag sannerliga! ingen begränsning i detta afseende, och
vi komma snart nog på den punkt, att vi anse nödigt att lagstifta mot
försäljning till och med af — vatten och ställa det i samma kategori
som bränvin eller någon annan rusgifvande dryck.

Hvad man nu skall kunua vinna genom denna retrograda lagstiftning
synes mig ganska tvifvelaktigt. Kau icke landtpolisen åstadkomma
något för att förekomma eller rätta missbruk af ifrågavarande försäljning,
huru viljon 1, mine Ilerrar, genom hvilken drakonisk lagstiftning som
helst förebygga sådana missbruk? Ju längre man går i denna riktning,

Den 11 Maj, f. m.

125

dess mera skall missbruket tillväxa samt svårigheterna att hålla kontroll
öfver försäljningen förstoras. Men det år ett mod föi dagen, att diet
skall bekrigas lika mycket som förr bränviuet. Under torna dagar, da
det var mycket tal om bränviuet och dess fiirderfliga inverkningar, da
framhöll man både i tal och skrift, huru nödvändigt det vore att, så
mycket som möjligt, befordra konsumtionen af Öl — nu skola hinder
äfven läggas för denna, och det återstår snart sagdt knappt något, som
får förtåras utan dessa, tusende omvägar med tillstånd tran länsstyrelser
och kommunalmyndigheter.

Jao- skall icke upptaga tiden längre; jag har endast velat nedlägga
eu protest emot den riktning, hvari hela denna lagstiftning på senare tulen
synes vilja gå.

Med Herr Sjöberg förenade sig Herrar (Ijerlinp, Bolin, Karl Aron
Jönsson, Anders Svensson, Sven Nilsson i Österslöf och Bandqvist.

Herr Lyth: Jag skall blott yttra några få ord. Frågan är bär
egentligen icke någon annan, än huruvida något skall göras eller icke löt
att förhindra det svåra skick, som verkligen eger ruin på landsbygden
med afseende å försäljning af vin och maltdrycker. Att oskick förefinnes,
derom vittna bäst de många motioner och de talrika petitioner, som
inkommit, dels till Riksdagen och dels till Regeringen, med begäran om
botemedel emot detta olyckliga förhållande. Jag är derföre för ruin del
fullt och fast öfvertygad, att det skulle verka mycken sorg och nedslagenhet
på många ställen i landsbygden om icke något af Riksdagen gjordes
för att staga detta missbruk och ofog som bedrifves på dessa ölkrogar,
der visserligen icke alltid försäljes endast Öl och maltdrycker i allmänhet,
utan äfven andra drycker af ''vida starkare och farligare beskaffenhet.
Men skall nu något göras i denna väg, så tror jag icke det ar nog med
hvad Utskottet föreslagit, ulan jag anser det äfven vara nödigt att föreskrifva
inskränkningar med afseende å försäljning utomhus i mindre omfattning.
Jag inedgifver visserligen att det kan ligga ganska mycken sanning
i hvad Herr Civilministern nämnde derom, att det vore hård t, om
t. ex. eu gumma icke skulle ega rätt att utan Konungens Befallmngshalvandes
medgifvande sälja Öl till skolungdom vid deras vår-exkursioner i
det gröna, men andra exempel skulle kunna anföras pa det verkligen
syndiga och oanständiga lefverne, som orsakas af denna obegränsade Rättighet
att vid större folksamlingar'' från bord och bänkar försälja Öl, der
man kan öfverlasta sig lika väl som inomhus. Jag får derföre foitiaia
med mitt förra yrkande som sammanfaller med hvad Första Kammaren
redan beslutat.

Herrar Englander, Anders Andersson i \\ islam!, Aj sel tus och II.
Se,kults instämde i Herr Lytlis anförande.

I anseende till den långt framskridna tiden, och då åtskilliga ledamöter
ytterligare anmält sig att tala i föreliggande fråga, blot-, på hemställan
af flen- Talmannen, den vidare öfverläggningen uppskjuten till
eftermiddagens sammanträde.

12G

e. m.

Den 11 Maj,

Kammarens ledamöter åtskildes derefter kl. «'' 8 e m men sam
mankommo åter /4 '' m

Kl. 7 e. in.

§ 1^.

Fortsattes under Herr vice Talmannens ledning, den i förmiddagens
sammanträde började öfverläggningen angående mom. a i lista punkten
åt Lag-Utskottets utlåtande N:o 30.

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, åt:

.. , ,?®rr Wigardt: På förmiddagen uttalades många och stora betänkligheter,
ja till och med farhågor öfver handeln utomhus med vin
cell maltdrycker. För min del kan jag icke anse dessa betänkligheter
så störa, som man bär sökt framhålla, och då jag ej i allmänhet vill
ingå på ytterligheter åt ena eller andra hållet, anser jag Utskottets förslag
vara det enda rätta och yrkar bifall till detsamma. ^

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Då jag begärde ordet, var det med
anledning åt Herr Lyths yrkande om ett tillägg till den nu föredragna
punkten. Jag föreställde mig nemligen, att detta icke skulle låta sig göra
utan ansåg att, om andamålet skulle vinnas, detta yrkande borde komma
törst efter föredragningen af hela förslaget, och således bilda en ny punkt
i detsamma.. Sedan den ärade talaren numera frånträdt sitt yrkande och
ingått pa mm åsigt, har jag icke något att erinra i detta afseende.

.Beträffande sjeltva saken, så får jag säga, att jag för min del icke
kan fauna några betänkligheter vid att lägga densamma i kommunens
klander. bädant synes mig nemligen vara blott eu fortsättning af Riksdagens
för ett par är sedan fattade beslut, och jag föreställer mig, att
det mke skulle vara fullt konseqvent af Riksdagen att icke nu ingå på
föreläggande förslag. Hvad det åsyftar är blott att lägga i kommunens
bantler bestammandet öfver de s. k. ölkrogarnes tillvaro eller upphörande
och jag kali icke finna någon våda i denna makt.

Visst skulle jag hafva önskat, att Konungens Befallningshafvande i
t et a afseende icke fått sitt finger med, men jag är öfvertygad derom att,
om en kommun på göda skäl bevilja!- rättighet för eu person att hålla
i fråga varande siags försäljning, Konungens Befallningshafvande icke skall
satts sig emot kommunens önskan. Det har under sistlidna år visat si»
att. ehuru kommunen förklarat, att eu försäljningsrättighet af i fråga varande
slag icke borde finnas,. Konungens Befallningshafvande likväl medgifvit
denna rätt och således i vissa län gått längre än kommunerna sjelfva.

.. j.-11,.., .ay sa8t’ att. 8enom. j fråga varande förslag skulle uppstå en all män

förföljelse mot ölförsäljningen. Detta kan jag icke finna. Om en
kommun finner, att en sådan försäljning klokt handhafves, tror jag, att
kommunen icke skall förbjuda densamma. Kommunen skall blott utöfva
eu kontroll öfver denna handel, hvilken jag anser fast mera skadlig än

Den 11 Maj, e. m.

127

bränvinsförsäljningeu. Hvad är orsaken dertill, att sistnämnda handel nu
är ordnad till allmän belåtenhet? Jo, den att rättigheten att ordna densamma
blifvit lagd i kommunens händer. Jag yrkar bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Biesert: Det var med glädje, som jag mottog Kong!. Maj:ts

nådiga proposition i ämnet, och jag är äfven belåten med det slut, hvartill
Utskottet i frågan kommit. Vid sådant förhållande är det naturligt,
att jag yrkar bifall till Utskottets hemställan, dock med det af Herr Lyth
föreslagna tillägg, hvilket öfverensstämmer med det af Första Kammaren
redan fattade beslut. Att förändringar i nu gällande lagstiftning angående
handel med vin och maltdrycker äro behöfliga, derom torde alla vara ense,
ty de hundratals petitionerna till Kougl. Maj:t i detta ämne och de mångfaldiga
_ upprop, som skeft till största delen af Andra Kammarens ledamöter
från deras kommittenter, äro ett kraftigt bevis derför. Jag skulle
också anse det för eu stor olycka, om denna Kammare, på hvars beslut
frågans utgång nu egentligen beror, skulle gifva ett bleklagdt nej till svar
på alla dessa framställningar. Jag vill icke längre upptaga Kammarens
tid. Frågan är tillräckligt utvecklad, och jag ber Eder, linne Herrar,
komma ihåg, att största delen af våra kommittenter i dag hafva sina
ögon fastade på oss, och önskar jag, att det beslut, Kammaren nu kommer
att fatta, måtte i sm mån bidraga till höjande af svenska folkets
sedlighet.

Flen- P. Olsson: Då jag under förmiddagens plenum hörde uttalas
iarhågor för bifall till Utskottets hemställan, så bekänner jag, att jag icke
kunde lätta, hvilka motiv lågo till grund för dessa farhågor. Man yttrade
sig, såsom om här vore fråga om att stadga ett definitivt förbud för
förtäring eller försäljning af vin, Öl och andra maltdrycker. Här är blott
fråga om, att kommunen skulle erhålla rätt att förbjuda denna handel på
sådana ställen, söm kommunen finner vara skadliga för upprätthållande
af ordning och sedlighet. På de ställen åter, der man finner denna handel
icke föranleda till oreda, bär kommunen fri rätt att tillåta densamma.
Det är ej fråga om något annat. Mine Herrar, de farhågor, som i förmiddagens
plenum . framhållits just i afseende på sjelfbestämningsrätten
hos kommunerna, föreföllo mig desto mera märkvärdiga, som jag trodde,
att vi alla voro ense derom, att v-i icke blott önskat oss hvad vi fått,
nemligen eu kommunal sjelfstyrelse, utan äfven att vi erhållit densamma
på sådant sätt, att den kan än vidare utvecklas. Har en kommun icke
så mycken rätt, att den kan bestämma öfver hvad som enligt dess åsigt
är nyttigt eller skadligt för kommunen, ja, då får jag säga, att allt tal
om den kommunala sjelfstyrelsen icke har mycket att betyda.

Man har äfven yttrat, att det vore ett ingrepp i näringsfriheten att
stifta en sådan lag som den nu föreslagna. Men jag frågar, huru det förhåller
sig med näringsfriheten i andra länder. I England, som i så många
fall tjenar till mönster för vårt land, liar man infört en särskild maltskatt,
lika flög med värdet af det korn, som användes till malt. Detta är det
fria England. Jag vill icke inlåta mig pa någon beskrifning öfver förhållandet
i andra hinder. Jag vill blott nämna, att i Frankrike har re -

128

Deri 11 Maj, e. m.

geringen monopol på all tändsticksförsäljning. Detta ingriper ganska
mycket på näringsfrihetens område, men regeringen har funnit detta monopol
vara till landets fördel och inbringa statskassan betydliga inkomster.
Således bör man med den så kallade näringsfriheten icke gå längre än
man finner den vara till landets sauna fördel. Om näringsfriheten icke
uppfyller detta vilkor, böra alla vara ense derom, att man måste lämpa
lagstiftningen så, att näringsfriheten blir till landets sanna fördel. Nu
har man anmärkt, att i fråga varande försäljning i allmänhet icke medfört
några olägenheter. Nåväl, jag vill antaga att detta påstående är riktigt,
men deraf följer blott att i de kommuner, der olägenheter icke uppstått,
man låter försäljningen fortfara, såvida de personer, som utöfva densamma,
äro fullt lämpliga dertill. Men om andra kommuner finnas, der ett motsatt
förhållande eger ruin, då frågar jag om det skall anses ligga något
midt deri, att kommunen får rätt att hindra oordning, osedlighet och
elände. Dessa skäl synas mig vara så enkla och af det intresse för alla,
att jag för min del har svårt att fatta motiven för en annan åsigt.

På dessa skäl och det af Iierr Sven Nilsson anförda, att Utskottets
hemställan står i full analogi med hvad Riksdagen förut beslutat, yrkar
jag bifall till Utskottets förslag. Innan jag slutar, ber jag dock att få
fästa uppmärksamheten derpå, att, då fråga om bränvinslagstiftningen för
någon tid sedan här förevar och Bevillnings-Utskottet hade föreslagit, att
Konungens Befallningshafvande skulle ega rätt att hindra de kommuner,
der oordentlighet^'' uppstått, från att tillåta handel med bränvin under
vissa vilkor, då talade man här för kommunernas sjelfbestämningsrätt
och förmenade att kommunerna sjelfva borde bäst veta hvad som vore
till deras egen fördel. Jag vill icke gå längre än Utskottet nu gjort,
mon jag tror att man på goda grunder kan antaga detta förslag, och jag
är fullt öfvertygad derom att om olägenheter skulle uppstå, hvilket jag
dock för närvarande icke kan fatta, Kongl. Maj:t icke skall underlåta att
dertill taga hänsyn.

Dertill kommer en annan omständighet, Kongl. Maj:t har efter moget
öfvervägande framkommit med i fråga varande nådiga proposition. Utskottet
har behandlat frågan och framlagt ett förslag i nära öfverensstämmelse
med den Kongl. propositionen. Vid sådant förhållande kan
jag icke föreställa mig att Andra Kammaren, inom hvilken så många motioner
i sådant syfte blifvit väckta och der åsigterna i afseende på kommunernas
rätt till sjelfstyrelse äro fast grundade, skulle afslå Utskottets
förslag, till hvilket jag, för min del, yrkar bifall.

Herrar O. B. Olsson, Olof Olsson i Olebyn, Ekman, Ösning och
E. G. Eriksson förenade sig med Herr Peter Olsson.

Herr Danielsson: Jag hade ej ämnat uppträda i denna fråga, men
då densamma i väsendtlig mån rörer landsbygden, kan jag ej underlåta
att i korthet uttala min mening. Delta kan måhända anses öfverflödigt,
sedan den näst föregående talaren yttrat sig i ämnet, men jag skall ej
blifva vidlyftig.

Vi veta alla att, sedan den s. k. landthandeln blef tillåten, många

olägenheter

Den 11 Maj, e. m.

olägenheter uppstått till följd deraf att landthandlarne försålde vin, Öl eller
andra maltdrycker. Det är äfven bekant, att kommunerna i denna angelägenhet
hittills ej förmått något emot Konungens Befallningshafvande.
Såsom kändt är, erfordras i allmänhet endast att den person, som önskar
idka försäljning af ifrågavarande slags drycker, skall ega god frejd och i
sådant fall kan en kommun icke inverka på frågan, ty Konungens Befallningshafvande
meddelar tillstånd till försäljningens idkande och dervid
förblir det. Blott i det fall att personen ej med tillbörlig ordentlighet
handhafver försäljningen, kan kommunen ingå till Konungens Befallningshafvande
med anmälan derom. Det är således min åsigt, att eu förändring
i nu gällande föreskrifter bör ega rum. Jag kan dock ej dölja
att jag tycker, att Utskottet gått nog långt i sitt förslag och att det varit
rättare att åt kommunerna öfverlemna full beslutanderätt i detta fall utan
någon inblandning från Konungens Befallningshafvandes sida. Jag var af
samma åsigt i eu vid denna riksdag förut behandlad fråga och jag vidhåller
denna min mening. Då jag emellertid tager i betraktande alla de
motioner och petitioner, som i denna sak afgifvits, och att från alla delar
åt landet höras rop på eu ändring i nu gällande lagstiftning, så vill jag
icke motsätta mig Utskottets förslag, ehuru jag anser detsamma lida af
eu stor brist i ofvan antydda hänseende. Jag biträder således detta
törslag blott derföre att jag tror att frågan i annan händelse kommer
att fälla, och emedan de nu öfverklagade olägenheterna i sådant fall qvarstå
till stor skada för landet i sin helhet och särskildt för arbetarebefolkningen,
som på de s. k. ölstugorna förslösa sin arbetsförtjenst och
förstöra sin helsa, Det är detta skäl, som förmår mig att nu yrka bifall
till Utskottets förslag.

Herr Ola Jönsson: Man hör så ofta yttras af personer, som uppträda
i en fråga: denna fråga berör ej mitt enskilda intresse. Jag kan
nu med allt skäl börja på samma sätt, ty icke förtär jag mycket bränvin,
och Öl kan jag ej föredraga, och ej heller befattar jag mig med försäljning
af vin eller Öl eller andra sådana drycker, om k vilka nu är fråga.
Mitt uppträdande i denna fråga är således icke föranledt af något enskilt
intresse utan deraf att det här är fråga om en princip, som jag
vill kalla stor, nemligen frågan huruvida eu rättighet, som måste anses
höra till de naturliga, skall bibehållas eller icke.

En föregående talare har sagt. att han icke vore vän af några ytterligheter
och att han derföre biträdde Utskottets förslag. Jag tror deremot,
att Utskottet gått så långt i ytterlighet, som det möjligtvis kunnat.
Hvad gäller frågan? Jo! hvarken mer eller mindre än att en person, som
i en kommun är sinnad att sälja Öl och dricka, skall begära tillstånd
dertill åt kommunalstyrelsen och, om sådant honom nekas, vända sig till
Konungens Befallningshafvande. Jag är för min del icke obenägen att
tro, att Öl, omättligt njutet, är skadligt för helsau. Jag bär visserligen
icke någon egen erfarenhet deraf, men jag Jean gerna antaga, att sådant är
förhållandet. Kunde man derföre i lagstiftningsväg skilja mellan rättigheten
att försälja Öl och rättigheten att försälja dricka, så skulle jag
gerna gå in på en lagstiftning, som försvårade åtkomsten af Öl; men dä
Siktd. Prat. le)74. 2 Afd. 5 Band. 9

130

Den 11 Maj, e. m.

man bär icke gjort en sådan skilnad, så kan jag icke biträda Utskottets
förslag, ty derigenom skulle vi binda oss sjelfva och på ett sådant sätt,
att vi i en ganska snar framtid Unge ångra, hvad vi gjort. Här är ju fråga
om, huruvida en person skall erhålla rättighet att försälja till exempel eu
half kanna dricka. Huru tillgår det nu på landsbygden ? Jo! sålunda, att
de bestå jordbrukare hafva främmande, icke lagstadue arbetare, som äro
komna från långt bort belägna trakter. I aftalet ingår det vilkor, att de
skola sjelfva hålla sig med maten. De kunna lätt på annat håll förskaffa
sig sina lifsförnödenketer med undantag dock af dricka, ty, såsom
man vet, kan man icke om sotnrarne hemtaga några större qvantiteter af
denna dryck, som lätt surnar. För öfrig! hafva dessa arbetare icke några
dragare för hemforsling af någon större qvantitet af nämnda dryck. Intet
är naturligare och vanligare än att arbetarne af arbetsgifvareu betinga
sig dricka. Finnes något obilligt eller skadligt deruti, att arbetsgifvareu
säljer en half kanna dricka till sin arbetare? Om Utskottets nu föreliggande
förslag antages, så blir följden deraf den, att hvarje jordbrukare,
som behöfver främmande arbetare, nödgas ingå till vederbörande
kommunalmyndighet eller Konungens Befallningshafvande för att erhålla
tillstånd att hålla dricka till salu åt sitt arbetsfolk. Tror man, att hvar
och eu skall underkasta sig eu sådan förödmjukelse? Nej! jag tror det
för min del icke. Tror man, att jordbrukaren i stället skall underkasta
sig det ansvar, som antagligen kommer att drabba honom, ifall lian utan
tillstånd idkar eu dylik försäljning? Äfven härå måste svaret blifva nekande.
Följden häraf blir dä den, att arbetaren anser sig förbjuden att
förtära dricka och måste åtnöja sig med endast vatten. Ja, kan han stå
ut med en kost, som nästan blir detsamma som vatten och bröd, då är
det bra. Jag tror dock, att vi sjelfva litet hvar skulle finna oss mindre
belåtna med att lefva på vatten och att vi icke i längden skulle stå ut dermed.

Man har anmärkt, att ifrågavarande förslag icke afser att stadga ett
definitivt förbud mot försäljning af vin, Öl eller andra maltdrycker, utan
att det finge bero på vederbörande konnnunalstyrelse att meddela tillstånd
till dylik försäljning. Är detta riktigt, så kan jag icke förstå,
hvarföre man ej rent af förbjuder all försäljning af Öl, derest detsamma anses
skadligt för helsan. Man kan nemligen icke i fråga om ölet åberopa samma
skäl, som gäller i fråga om spriten, nemligen att den ingår i medicinen.
Är ölet skadligt, då bör man ock absolut förbjuda detsamma, men är det
icke skadligt, hvarför skall man då till den grad, som nu är föreslaget,
försvåra möjligheten att åtkomma denna vara? Jag tvifiar på, att något
rimligt skäl derför kan uppvisas.

En föregående talare har åberopat, att i England finnes en s. k.
maltskatt. Men hvad bevisar detta förhållande annat, än att man i nämnda
land ansett en dylik skatt såsom eu lämplig inkomstkälla för staten. Det
tinnes mycket i andra länders seder och lagar, som visst icke skulle vara
nyttigt att införa hos oss. 1 vårt eget land har man ju lagt eu bog tull
på kaffe och socker. Jag har icke hört någon saga, att afsigten dermed
varit att försvåra åtkomsten af dessa varor, såsom skadliga, men staten
har behof af denna tull, emedan staten behöfver inkomster. Så länge
staten behöfver denna tullinkomst, så får man låta sig nöja med tull på
dessa varor; men ont staten icke behöfde denna inkomst, vore det ju

Den 11 Maj, e. m.

131

vanvettigt att lägga tull på en vara, som icke odlas inom landet. Det är
äfven nämndt, att i Frankrike regeringen har monopol på försäljningen
af tändstickor. Ja! detta är alldeles riktigt, men icke kan det vara meningen
att vi skola i allt, äfven det orimliga, följa utlandets exempel.

Det bär äfven talats derom, att petitioner i denna fråga inkommit
från derå delar af landet. Ja! jag känner nog till detta förhållande, men
hvad bevisar detsamma? Jag är icke likgiltig för den allmänna opinionen,
ty det är en makt, ja en stormakt, men jag böjer mig ej för alla dess
vindkast, ty, om de gå i en falsk riktning, vill jag gå i den riktning, jag
anser leda till det rätta målet. Eu opinion för dagen bör enligt min
tanke hvarken Riksdagen eller regeringen låta så synnerligen mycket inverka
på sig, ty i det fall, hvarom nu är fråga, skulle måhända innan
nästa riksdag framkomma petitioner, men i motsatt syfte, nemligen att
lossa på de band, som vi nu vilja allt för hårdt åtdraga. Detta är ej
eu sannolikhet utan en gifven möjlighet.

Man har vidare sagt, att Kongl. Maj:t har efter moget öfvervägande
framlagt ifrågavarande förslag och att Utskottet noga pröfvat frågan.
Jag är fullt öfvertygad derom att Kongl. Maj:t tagit frågan i noggrann
pröfning, men hvad skulle Kongl. Maj:t i denna fråga göra, om icke att
ställa sig Riksdagens önskan till efterrättelse? Vi hafva sjelf ve vid eu
föregående riksdag gått i eu reaktionär riktning, då vi afläto den skrifvelse,
som förauledt ifrågavarande nådiga förslag. Jag uttalade mig då
emot eu sådan skrifvelse och är ännu af samma mening. Jag hemställer
dock till Eder, mine Herrar, om det icke är tydligt att det är just denna
Riksdagens begäran, som haft till följd att Kongl. Maj:t atiätit denna
framställning. Jag tror dock att Kongl. Magt ogerna gjort det och hoppas,
att lian skall finna skäligt att ej utfärda den åsyftade författningen
i ämnet.

Emellertid, då denna fråga berör eu vigtig princip, nemligen den
huruvida man skall ega rätt eller ej att utan vederbörande myndigheters
tillåtelse försälja eu så oskadlig vara som dricka, hvilken rättighet jag
för min del ej vill att någon skall beröfvas, kan jag ej bifalla hvarken
Utskottets förslag eller något annat af de nu framställda. Jag vill dock
ej nu framkomma med något särskildt yrkande, men skall frågan afgöras
genom votering, så kominer jag att rösta för utslag.

Herr Edström: I motsats till den näst föregående talaren, som
förklarade att lian drack hvarken Öl eller bränvin, för jag säga, att jag
förtär dessa drycker, ehuru de väl äro ett långsamt dödande gift.

Hvad sjelfva saken beträffar, så begärde jag ordet med anledning af
ett yttrande af eu talare på stockholmsbänken. Han yttrade, att det vore
motbjudande att lagstifta i detta ämne, och jag instämmer häruti med
honom, men för åberopa det gamla ordspiåket: “nöden har ingen lag-.
Allmänna erfarenheten på landet har tillräckligt visat att något bör göras
för att stäf] a krögeri et.

Jag anhåller fä fästa uppmärksamheten på Kongl. kungörelsen den
22 Augusti 1871, hvarigenom meddelades vissa nisk/ hukande bestämmelser,
rörande försäljning af vin och maltdrycker vid marknader och allmänna
torgdagar och vid vapenöffiiugsmöten å landet och tillika stadga -

132

Den 11 Maj, e. in.

des, att sådan försäljning icke finge ske utan Konungens Befallningshafvaudes
tillstånd. Denna lagstiftning var ett stort steg framåt i den riktning
Riksdagen eftersträfva!.

Då jag först läste Utskottets förslag, ansåg jag, att eu förbättring
derigenom skulle vinnas, men när jag kom till den reservation, som blifva
afgifven af en ledamot af Första Kammaren, och i hvilken två af
denna Kammare instämt, slög denna reservation mig för hufvudet, och
jag började rådfråga min egen erfarenhet i saken. Efter de iakttagelser
jag. gjort, förhåller det sig så, att försäljning af maltdrycker i ringare
omfattning hufvudsakligen endast utöfvas af gamla gummor och barn
vid allmänna stråkvägar, som leda till eller ifrån marknader eller allmänna
torgdagar, och så vidt jag förnummit, har eu sådan försäljning icke
medfört några olägenheter. Detta gäller dock blott den del af landet,
som jag närmare känner, fastän andra anföra erfarenhet i motsatt riktning.

Jag finner mig således förhindrad under nu varande förhållanden att
understödja den omnämnda reservationen, ehuru jag anser icke osannolikt,
att, om en sådan lag som Utskottet föreslagit, antages, eu lagstiftning
i reservationens syftning snart kan blifva af behofvet påkallad.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att, om tillstånd till
försäljning af maltdrycker skall meddelas af Konungens Befallningshafvande,
så få de mindre bemedlade personer, som vanligen idka sådan försäljning,
vidkännas en icke obetydlig utgift, ty lösen för ett tillståndsbevis
skulle kosta med stämpladt papper 4 riksdaler, och den som försäljer
maltdrycker behöfver lång tid för att förtjena denna summa.

Herr Carl Ifvarsson: Jag har icke begärt ordet i förhoppning

att kunna öfvertyga Kammaren om, att vidare lagstiftning i detta ämne
är ändamålslös, men då någre talare, som före mig haft ordet, så vidt
jag riktigt uppfattat deras yttranden, ansett att man icke skulle besvära
Konungens Befallningshafvande i frågan, så vill jag endast nämna, att Utskottets
förslag dock går ut härpå, emedan Utskottet föreslagit, att frågor
beträffande rättighet att försälja vin och maltdrycker skola behandlas
och afgöras i öfverensstämmelse med motsvarande föreskrifter i nu
gällande författning angående vilkoren för försäljning af bränvin, och om
detta förslag antages, kommer således Konungens Befallningshafvande att
jemväl besväras med fråga om rättighet att försälja maltdrycker.

För öfrigt vill jag endast erinra, att vi i detta ämne hafva Kongl.
förordningen den 18 Juni 1804, Kong!, kungörelsen den 22 Augusti 1871
och Kongl. kungörelsen den 22 Februari 1873, således tre särskilda stadganden
inom en kort tidrymd. Jag tviflar på att den gällande författningen
riktigt tillämpas på de orter, hvarifrån man hört klagomål öfver
försäljningen, ty om vederbörande strängt tillämpade densamma, skulle
man nog få höra eu motsatt opinion, och det öfverklagade förhållandet
lär icke kunna hjelpas derigenom, att man stiftar en ny lag i ämnet,
Då jag icke har förhoppning att vinna någon framgång för min åsigt, kan
det icke tjena till något att spilla många ord på Utskottets förslag, men
då det kan vara gagneligt, att några protestera mot de åsigter, som af
Utskottet och de fleste talare blifvit yttrade, anser jag mig höra anhålla

Den 11 Maj, e. m.

133

om proposition på afslag å Utskottets förslag, med förklaring att jag
icke anser vidare lagstiftning i ämnet vara behöflig.

Häruti instämde Herrar Nils Nilsson i Stäfvie, Samuel Jonsson och
Anders Johansson.

Som föredragning hittills skett endast af mom. a i den förevarande
punkten, men under öfverläggningen punktens öfriga moment jemväl blifvit
berörda, och då vidare ett yrkande framställts, som afsåg bifall till
Första Kammarens beslut, livilket omfattade punkten i dess helhet, hemställde
Herr vice Talmannen, att äfven de i mom. b, c och d framlagda förslag
nu måtte få föredragas. Denna hemställan bifölls; och upplästes
alltså de nämnda momenten, hvarefter öfverläggningen fortsattes af:

Friherre von Schulzenheim, somanförde: Man kan väl icke säga, att
förevarande fråga är af så utomordentligt stor betydelse, men man kan icke
underlåta att vid densamma fästa en viss vigt, emedan den berör den
lagstiftning, som bör följas för att i sedligt och ekonomiskt hänseende
ernå det bästa resultat.

För hvar och en, som något sysselsatt sig med siffror, är det icke
obekant, att svenska nationen för 25 år sedan konsumerade 40,000,000
kannor bränvin årligen, men att konsumtionen numera nedgått till 16 å
18,000,000 kannor. Stigande upplysning och ökadt välstånd har väl åstadkommit
detta glädjande resultat, men nekas kan ej heller, att den ökade
förbrukningen af Öl, thé och kaffe jemväl bidragit till minskning af bränvinskonsumtionen,
hvilken förut hos oss var så stor, att den blott kunde
jemföras med Rysslands. Under sådana förhållanden bör man, utan att
låta förleda sig å ena sidan af sekteriska åsigter eller å den andra af
lokala intressen, se frågan ur en annan synpunkt. Den särskilda erfarenhet,
jag har från en trakt, der den största verksamhet råder vintertiden,
gör, att jag verkligen är tveksam om hvad som bör göras i fråga
om försäljning af Öl. I de trakter, der den farligaste missväxten är missväxten
på snö, och der befolkningen, under sitt trägna arbete att vintertiden
förvärfva sitt uppehälle, är utsatt för ett hårdt klimats omvexlingar,
är ölet en behöflig och ingalunda skadlig ersättning för den gamla svenska
nektarn, men man kan icke på längre resor och under ett långvarigare
vistande utomhus medföra den erforderliga qvantiteten Öl, och det var
just beqvämligheten att medföra bränvinspluntan, som förorsakade missbruket.
Det är derföre en stor fördel för dem, som färdas ute, att på
hvilostunderna, när dragarne fodras och matsäcksskrinet öppnas, få tillfälle
att för billigt pris köpa en helsosam och ej rusgifvande dryck. Hurudan
lagstiftningen än må blifva, så tror jag dock, att svenska nationen
har för mycket tålamod och vana att finna sig i allt för att taga så illa
upp hvad som kan blifva lag, att den gör som befolkningen i Bayern,
som ställde till ölupplopp, när skatterna ökades; men jag tror dock icke,
att man bör gå allt för strängt till väga.

Om jag skulle för Herrarne uppdraga en tafla i den genre, som de
gamla holländska mästarne älskade, så skulle jag visa en lång fora, som

134

Den ] 1 Maj. e. m.

under sill färd i ödemarken slutligen träffat på ett hviloställe, der en hederlig
enka försörjde sig med att gifva d e resande eu dryck Öl till deras
torra spis. Om vi blicka in genom fönstren, få vi se de vinterklädda
förmännen med välbehag värma sig framför elden och förfriska sig med
det välsmakande ölet Det skulle i sanning vara bra hård t att förneka
dem denna dryck till ersättning för bräuvinet, som derigenom lyckligtvis
kan afskaffa^. Detta är den ena sidan af saken, men å andra sidan kunna
genom ifrågavarande försäljning betänkliga oordningar, sjelfsvåld och
missbruk uppkomma. Erfarenheten har visat detta, och felet ligger deri,
att lagstiftningen har sammanblandat rättigheten att försälja Öl cell vin,
detta förskräckliga inhemska vin, som icke är något annat än färgad!
bränvin, äfven om pa etiketten står att läsa: “Grand vin de liberté".
Så länge denna sammanblandning existerar, sammanhänger frågan om
rättighet att försälja maltdrycker med frågan om ordningens upprätthållande,
och då vi icke såsom i Preussen hafva något gendarmeri, utan
endast eu fåtalig landtpolis, så måste man uppdraga ordningens upprätthållande,
åt ordningsälskande män inom kommunen, och det kan väl icke
vara vägnät att i kommunalstyrelsens och Konungens Befallningshafvandes
händer lemna rättigheten att tillse, att icke dåliga individer få hand om
ifrågavarande försäljning.

Det linnes väl icke någon inom denna Kammare, som icke vill åstadkomma
sedlighet och ordning jemte frihet till alla näringar, som ej störande
inverka på sedligheten och ordningen, men tillika äfven frihet att
hindra alla svåra angrepp på den allmänna utvecklingen. Jag vill visst
icke öka byråkratiens makt, utan jag önskar, att kommunerna skola så
vidt möjligt är vara sjeltstyrande och i frågor sådana som den förevarande
verka i sitt eget intresse i förening med den närmast högre ordningsmakten.
Under sådana förhållanden anser jag det icke vara farligt att
öfverlemna ifrågavarande rättighet åt kommunerna under förutsättning,
att, om sekteriska åsigter, öfverdrifter och galenskaper göra sig gällande.
Konungens Befallningshafvande ej sanktionerar sådana ytterligheter. Om
man efter loppet af tio eller femton år skulle finna det vara nödvändigt
att göra ett tillägg i den dåvarande lagstiftningen eller en återgång till
den förra, så har väl icke Riksdagen genom det beslut, som den nu kan

komma att fatta, bundit sig så, att den icke, i fall det behöfs, kan gå

tillbaka eller vidare. Utskottets förslag innehåller icke något annat, än
att kommunerna skulle få rättighet att sjelfva besluta i fråga om rättighets
meddelande till ifrågavarande försäljning, och att besluten, så vidt
de äro förnuftiga, skola fastställas af Konungens Befallningshafvande. För
min del anser jag, att det är skäl, att kommunerna inom mindre sferer
öfva sig i sjelfstyrelse och yrkar således bifall till Utskottets förslag, derföre
att, då Första Kammaren bifallit detta, ett beslut i den riktningen
skulle medföra ett verkligt resultat, då deremot ett ensidigt beslut af
Kammaren skulle fastlåsa frågan, så att icke något resultat alls vunnes.

Denna gång tror jag, att vi göra klokt, om vi icke försöka att för hindra

sjelfva ölkonsumtionen, utan endast att stäfja de öfverdrifter och
oordningar, som inrotat sig. Och för så vidt genom det föreliggande lagförslaget
ett dylikt syftemål må kraftigt befrämjas, anser jag. att vi äro

Den 11 Maj, e. in.

135

inne på rätt väg. hvarför jag under sådan förutsättning äfven tillstyrker
bifall till betänkandet.

Herr Liss Olof Larsson: Jag hade verkligen icke ämnat att uppträda
i denna fråga, då den mening jag hyllar redan vunnit ett kraftigt
och talangfullt understöd af ett flertal bland Kammarens ledamöter, och
hvad som till förmån för densamma kan sägas förut blifvit framhållet på
ett, såsom mig synes, öfvertygande och bevisande sätt, derest icke under
debattens fortgång förekommit uttalanden, afseende att uttrycka ett ganska
bestämdt misstroende till kommunalstyrelsens förmåga att med oveld,
insigt och nit handhafva det uppdrag, som genom föreliggande lagförslaget
är ämnadt att dem anförtro samt att på grund af detsamma föreskrifva
de åtgärder och mottaga de förfoganden, hvartill nämnda styrelser
må blifva berättigade och finna vara af nöden. Jag har icke kunnat
fördraga, att dylika yttranden skulle få här afgifvas utan att bemötas,
och jag har af sådan anledning funnit mig uppkallad att i det vigtiga
ämnet yttra min mening.

Jag anhåller således att till en början få förklara, att, hvad beträffar
åtminstone de kommuner, Indika jag närmare känner, jag, för min del,
ingalunda hyser någon farhåga att i deras händer lägga den makt. som
i det hänseende, om hvilket nu är fråga, skulle komma att åt dem inrymmas.
i fall det af Utskottet här framlagda lagförslaget vinner båda
statsmakternas bifall. Jag vill derjemte gifva till känna, att jag i allt
hufvudsakligt instämmer uti Grefve Sparres anförande och ber i öfrigt
att endast få tillägga några ord.

Jag vill först något fästa mig vid ett yttrande af en talare på skånebänken,
hvilken, efter åtskilligt resonnerande, slutligen förklarade, att han
ansåg det under sin värdighet att framställa något yrkande å ett sådant
förslag som detta. Efter eu dylik förklaring kan det naturligtvis icke
vara min afsigt att bemöta hans skäl med anförande af några motskäl,
då jag ju bör antaga, att hans värdighet icke heller skall tillåta honom
att beakta dem. Jag har endast velat låta honom veta, att jag uppmärksammat
hans yttrande.

Jag tror icke heller, att man behöfver mycket tvista om beskaffenheten
af den argumentation, som användes af en talare på stockholmsbänken
och hvilken afsåg att till alla sanna vattuvänners skräck och
fasa göra troligt, att om den inskränkning i rättigheten att till förtäring
på stället försälja vin och maltdrycker, som blifvit föreslagen så väl af
Kor.gl. Maj:t som af enskilde motionärer och Utskottet, kunde tillåtas
komma till stånd, det vore fara värdt, att ordningen sedermera skulle
komma till vattnet och lagstiftningen företaga sig att försvåra dess förbrukning.
Ett sådant sätt att argumentera ikull ett misshagligt förslag
rörande helt andra drycker torde desto mindre förtjena att bemötas, som
jag är öfvertygad, att den ärade talaren sjelf icke tror på tillvaron af
den fara han omordat och hela hans resonnement i denna del säkerligen
icke var allvarligt menadt.

Han nämnde vidare, att förr gick man i härnadståg mot bränvinet,
hvars omåttliga användande förklarades vara i högsta måtto skadligt och
man ansträngde sig derföre att på lagstiftningsväg så mycket som möjligt

136

Deri 11 Maj, e. m.

begränsa konsumtionen af denna vara. Då framhöll man maltdryckerna
såsom jemförelsevis oskadliga och utgörande eu god ersättning för bränvinsdrycker.
Nu åter anfaller man dessa samma maltdrycker, såsom ur
helsans synpunkt förkastliga, och vill fördenskull äfven inskränka bruket
af dem. Han kunde icke fatta konseqvensen af ett dylikt förfarande.
Den torde emellertid icke vara svår att finna. Erfarenheten har ju till
fyllest ådagalagt, att maltdryckerna långt ifrån äro så oskyldiga, som man
velat föreställa sig. Ständiga bevis lemna utom tvifvel, att dessa drycker
utöfva på drinkaren nära nog samma verkan som spritdryckerna, I de
förra ingå vissa ämnen, som göra, att den menniska, som i större mått
öfverlemna!- sig åt deras bruk, snart blir sådan, att han icke vet hvad
han gör. Och att _ denna maltdryckernas verkan länge varit känd och
erfaren, bestyrkes af det gamla folkuttrycket om en mindre redig menniska
att han tagit Öl för ärende. Vid sådant förhållande och då sig visat,
att de missbruk och oordningar, till hvilka den fria ölförtäringen gifver
anledning, tilltaga i eu ålit mera oroväckande grad, kan jag icke finna
annat, än att konseqvensen just fordra!-, att lagstiftningen äfven här träde^
emellan och meddelar föreskrifter, hvilka antagas böra hämma detta
oskick. Men — invänder talaren — detta är dock synd. Han både sig
icke bekant, att det vore skadligt att begagna sig af Öl och dricka. Jag
skulle dock tro. att äfven i detta fall skadan beror på graden af begagnandet.
Sjelf har jag härutinnan ingen erfarenhet att åberopa, men jag
»ill gerna medgifva, att till och med spritdrycker icke utöfva någon mera
skadlig inverkan å kroppskonstitutionen, om de brukas med måtta och
försigtighet. Allt kommer derpå an. Också är det icke det måttliga
bruket utan det omåttliga missbruket lagstiftningen vill åtkomma. Nå
ja, sägei densamme talaren, jag är icke heller någon vän af öfverdrifter,
äjven jag vill, att, om man förtär starka drycker, det skall ske måttligt.
Nå val, jag frågar honom och jag hemställer till Eder, mine Herrar, huru
ciet då kan komma sig, att med nu gällande lagstadganden detta icke
suer. Hvad svara de, som tycka om bränvin eller Öl, när man påträffar
dem öfverlastade och förebrå dem deras tillstånd? Jo, de skjuta skulden
pa samhället och de saga, att allt är lagstiftningens fel. De försäkra,
att de skulle vara ytterst tacksamma mot samhället, om en lag stiftades,’
som ^ försvårade tillfället för dem att falla i frestelse, och de anse, att
om frestelsen mindre otta ställde sig i deras väg, äfven de skulle kunnat
iöi a ett bättre lit. Jag tror, att dylika röster icke böra förklinga obeaktade
och att det är lagstiftningens uppgift och pligt att gå till'' mötes
önskningar, hvilka från just de under dryckenskapslasten hemfallnes egen
sula högt uttrycka nödvändigheten af ytterligare restriktiva åtgärder mot
den fria förbrukningen af dessa varor, som de älska.

Eu annan talare har i fråga om de rörande detta ärende afgifna
underdåniga petitionerna förklarat, att han icke böjde sig för några opinionens
vindkast för dagen, då dessa icke syntes honom gå i den råtta
riktningen. Det torde emellertid vara detta, som först bort af honom
bevisas. Och är, såsom jag föreställer mig, ändamålet godt, och är det
ett inom landet djupt kiindt behof, sena på detta sätt gifver sig luft, kan
jag, för min del, icke antaga eller finna annat, än att petitionerna icke
böla anses förkastliga eller betraktas med ett så förnämt förakt, som be -

Den 11 Maj, e. m.

137

träffande dem nu uttalats åt'' den värde talaren, hvilken, om jag icke allt
för mycket misstager mig, icke alltid varit så alldeles främmande för
denna utväg för landets befolkning att i ett eller annat hänseende gifva
tillkänna sina farhågor eller förhoppningar. För egen del gillar jag dessa
petitioners syftning. Jag anser, att för vårt lands väl behofvet krafvel’
en sådan lagstiftning, som Utskottet här tillstyrkt, och jag har fördenskull
äfven af full öfvertygelse gillat Utskottets förslag.

Man har vidare befarat, att en inskränkning i den fria försäljningsrätten,
i hvad angår vin och maltdrycker, skulle inom kort framkalla eu
våldsam reaktion. Men hvad betygar erfarenheten? Om man slår upp
Bondeståndets protokoll för 1853 och 1S54 års riksdag, eller den som
föregick den s. k. bränvinsriksdagen, finner man der, livilka förfärliga
olyckor förespåddes, om någon begränsning i den då gällande fria bränvinsförsäljningsrätten
komme att vidtagas. Ja, man sade, att hela befolkningen
derigenom skulle rent af tvingas att blifva lagbrytare och man hotade
äfven då med en reaktion, som studie hafva till resultat eu ännu
mera utsträckt frihet i detta hänseende, än som för tillfället egde ruin.
Inskränkningen i brämvinsförsäljningen beslöts likväl och jag vädjar till
Herrarne, huruvida ändock inträffat någon enda af de olycksprofetior,
som med sådan visshet förutsades — och detta ehuru Riksdagen sedermera
undan för undan fortgått i samma riktning samt vidtagit det ena
steget efter det andra i ändamål att dels fördyra och dels försvåra eldvattnets
begagnande. Jag tror således, att representationen med mycket
lugn äfven hvad beträffar de rusgifvande drycker, om livilka nu är fråga,
kan på den en gång beträdda vägen taga ytterligare ett steg framåt och
söka att genom lagstiftningen hämma jemväl dessa rusdryckers hejdlösa
spridning bland allmänheten. Jag tror icke, att något reaktionens spöke
behöfver skrämma oss nu mera eller föranleda till förändring i våra asigter.
Och dessa åsyfta ju ingalunda att absolut förhindra försäljningen
af Öl och dricka eller omöjliggöra befintligheten af sådana försäljningsställen,
der dessa drycker hållas en på dem begifven allmänhet till banda.
Man vill endast, att kommunen skall erhålla verkande makt att tillse och
vaka deröfver, att endast hederliga menniskor komma att handhafva och
förestå denna försäljning.

Man har slutligen emot lagförslaget anmärkt, att detsamma vore förkastligt
derföre, att det gjorde ett obehörigt intrång i den enskildes näringsfrihet.
Icke heller jag vill gå längre i begränsning af den personliga
friheten, än som är nödvändigt för samhällets väl. Men det kan icke
falla mig in att sätta den enskilda friheten i det första och samhällets
välfärd i det andra rummet. Sä länge jag deltagit i Riksdagens förhandlingar,
har jag städse uppträdt emot en sådan åsigt, ty hvarthän skulle
det gå med samhällets fredliga och ostörda utveckling, om det allmänna
bästa nödgades vika tillbaka för den enskildes frihetsbegär? Jag är rädd,
att sjelfsvåld och upplösning af samhällsbanden blefve slutliga resultatet.

Åtskilliga talare hafva förordat ett tillägg, som lärer blifvit antaget
af Första Kammaren. Efter närmare granskning af betänkandet och sedan
jag till yttermera visso rådfört mig med Utskottets härvarande ledamöter.
har jag ej kunnat finna annat, än att i Utskottets förslag, sådant

138

Den 11 Maj, e. m.

det här lyder, redan innefattas en sådan bestämmelse, som tillägget åsyftar,
hvarföre jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag utan förändring.

Herr Hammarberg instämde med Herr Liss Olof Larsson.

Herr Jöns Pehr sson: När jag förra gången hade ordet, gaf jag

måhända icke med tillräcklig tydlighet uttryck åt min mening, att jag
endast med mycken motvilja biträder Utskottets föreliggande förslag. Dä
för (ifrigt öfverläggningen numera omfattar Utskottets betänkande i dess
helhet, anser jag mig till hvad jag i ämnet redan yttrat höra tillägga
Hägra ord.

Jag vill sålunda till eu början erinra derom, att, såsom Herrarne
säkerligen minnas, jag strax efter remissen af den i förevarande ämne
a tiåtna nådiga propositionen tillät mig till Utskottets uppmärksamhet
klinga eu anmärkning mot ett i sagda proposition förekommande lagstadgande,
hvilket jag ansåg böra förändras i af mig då angifven riktning.
Utskottet har, förnämt nog, icke nämnt ett ord härom i betänkandet,
men icke förty visar det sig af det framlagda lagförslaget, att Utskottet
rattat sig efter och iakttagit min erinran.

1 å sätt jag antydde, då jag sist yttrade mig, är för öfrigt orsaken
tid deu störa tveksamhet, hvarmed jag understödjer Utskottets förslag,
min öfvertygelse och farhåga, att dess tillämpning icke skall leda till ett
oattre sakernas skick i det afseende, som åsyftas, utan till följd af den
blifvande lagens onaturliga bestämmelser bidraga att skapa än flere lagbrytare.
Då emellertid vinden tyckes blåsa åt det hållet, att i angifua
syftningen något här bör nu göras, det må vara illa eller väl, lärer det
eJ. vara värdt att spjerna mot udden och jag har derföre, såsom et:
mindre ondt, omfattat utskottsförslaget, hviiket jag också kommer att
lemna min röst endast med vilkor, att till detsamma intet tillägg göres.

I det hänseendet medgifver jag dock obetingadt, att Utskottets förslag,
oaktadt detsamma gör intrång i den fria försäljningsrätten, är godt och
bör komma att göra mycken nytta, om det blifver lag, att nemligen förslaget
förbjuder dessa så kallade landthandlande, hvilka man kunde önska
all verldens väg, att till förtäring på stället tillhandahålla sina kunder
de usla blandningar, hvilka do försälja såsom vin. Men vill man gå
längre an Utskottet, tror jag, att man snart skall få röna sanningen af
de förutsägelser om lagens verkningar, som jag här gjort, Jag upprepar
att detta tillägg, som, af Första Kammaren, efter hvad det säges, antaget,
man nu vill förmå Andra Kammaren att godkänna, går utöfver
gränserna af det tillbörliga. Är det rimligt att vilja förmena den stackars
arbetaren, som dignar af ansträngning, att vederqvicka sig med dricka
eller Öl. Jag ber att särskildt få hänvisa de Herrar, som ifra för ett
dylikt hjertlöst stadgande, till det nu pågående kloakarbetet mellan planen
Tegelbacken och Röda bodarne. Jag tror, att till och med dessa
Herrar skola nödgas erkänna, att de arbetare, hvilka dagen i ända äro
sysselsätta med gräfning i der befintliga stinkande och snuskiga ämnen,
val kunna behöfva eu sup och ett glas Öl i all måtta. Tillägget förkastar
jag derföre alldeles.

Slutligen må jag säga, att jag väl förutser, att den siste talaren, min
store och upphöjde vän, omkring hvilken flertalet konceutrar sig, får sin
vilja fram bär liksom i nästan allt, som han vill drifva igenom. Huruvida

139

Den 11 Maj, e. in.

åter det må vara klokt handiadt att fatta ett sådant beslut som han
påyrkat, får framtiden utvisa. Såsom jag förut yttrat, böjer jag mig likväl
för nödvändigheten och vill understödja hans yrkande om otörändradt
bifall till Utskottets förslag. Men längre sträcker sig icke min.
medgörlighet. Göres det ringaste tillägg till detta förslag, kommer lag
vid blifvande omröstning att i alltsammans rösta för rent afslag. Detta
är mitt sista ord i denna sak.

Herr Edström: Då jag tillät mig att för andra gången b eget in

ordet under denna debatt, fann jag mig dertill uppkallad af en talare
på hallandsbänken, hvilken behagade förklara att jag icke tillräckligt satt
mig in i de förhållanden, som jag uppträdde för att bedöma, eller ratt
uppfattat dem. Jag ber dock att få spörja honom till: huru vet hall
det ? Eller vill han i sin erkända öfverlägsenhet, för hvilken jag i allmänhet
villigt böjer mig, påstå, att endast hans uppfattning är den rätta?
Vill lian åter säga, att graden af min uppfattning icke sträcker sig utöfver
den förmåga af förståndsskärpa, som Försynen beskärt mig, giiver
jag honom rätt, men i tv fall lyder lian sjelf under samma lag. 1 det
förra fallet är hans påstående oberättigadt, i det senare åter obeliofhgt,
då vi alla höra veta, att i vår ofullkomlighet vi lida af den menskligt

förmågans begränsning. . 4 ,

Jag är i den allmänna ordningens intresse lifligt intagen åt den
förevarande ''frågan. Mitt förra yttrande innehöll i sammanfattning, att
lag obetingadt understödde Utskottets förslag i dess da föredragna derinom
a) af första punkten, och att jag ville hafva alla deremot argitna
reservationer landa till handlingarne. Sedermera och omedelbart efter
den af mig nyss åsyftade talarens yttrande behagade Herr Talmannen
låta föredraga äfven de tre återstående momenten af samma punkt, eag
be«a°''iiar derföre tillfället att gifva tillkänna, att mitt omdöme angående
mom0 a gäller äfven de tre öfriga, samt att jag anser Utskottet hatva
varit särdeles lyckligt, då det uppgjort det föreliggande förslaget, hvilken
blifvet lag, skall sprida belåtenhet och välsignelse inom landet.

I öfrig t anhåller jag att få upptaga ett och annat under oiverlaggningen
tåld t yttrande, som synts mig anmärkningsvärdt.

Sålunda har eu talare på stockholmsbänken under frågans behandling
på förmiddagen befarat, att den retrograda rörelse i lagstiftningen,
som nu påginge, '' icke skulle sluta, förrän man äfven genom alla möjliga
bestämmelser försvårat förtärandet åt till och med vatten. Denna aiuumentation
påminner mig om en liknande, hvilken vid samma fragas
handläggning härstädes för Henne år tillbaka begagnades af eu bland
Kammarens bäste män. Skilnaden är dock den, att den förre eller stockbolmstalaren
nu framställde sitt resonnement på allvar, under det att
den senare talaren, bördig från Gotland, då argumenterade på skämt.
Ett sådant må gälla hvad det kan och vill, utan att dock inverka på
saken Men tages åter argumentet, såsom i dag bär skett, på alhar, bill
förhållandet annorlunda. Det bevisar för mycket och bevisar dermed
ingenting. Det faller för sin egen tyngd och öfverdrift, ly lika val som
den göda Guds gåfvan, som vattnet är, skulle ju dä äfven alla andra gatvor,
som för intet bjudas oss af en mild Försyn, kunna med samma fog dragas
inom området för lagstiftningens begränsning. Luften, som vi andas,

140

Den 11 Maj, e. m.

åskan, som renar den, ljuset, som värmer och som glädje!- oss regnet
haglet, snon som befruktar jorden och tyder på årstidernas skiftning’
solens sken och månens skimmer — allt med ett ord, hvilket liksom vattnet
utgör ett vilkor för vår tillvaro eller vårt välbefinnande under jordelifvet,
kunde lika väl göras till föremål för förbud af lagstiftningen. Lyckligtvis
för oss lärer denna i allt detta blifva lika vanmäktig, och den lugnande
vissheten derom är också det enda tillfredsställande resultatet af talarens
mot vattnet riktade argumentation.

.En annan talare närmast bakom mig ville åter i förevarande hänseende
åt kommunerna vindicera ett mått af frihet, hvilket tycktes mig
tyda på sjelfsvåld, och dertill är jag för min del ej sinnad att medverka.

Slutligen uttalade eu talare från Dalarne den åsigten, att Konungens
Befallningshafvande med en fråga af sådan natur som denna icke borde
hafva^ någon befattning. Med anledning häraf vill jag nämna, att för 2
eller 3 år sedan äfven jag såg saken på samma sätt, men sedan dess har
jag kommit till öfvertygelse om vigten och nödvändighen deraf, att nämnda
ansvariga myndighet bör hafva sista ordet i ärenden af denna beskaffenhet.

Återkommande till min förklaring, att det omdöme jag afgifvit om
första punkten omfattar äfven följande punkter af betänkandet, slutar jag
alltså med att yrka och hemställa, att Kammaren måtte besluta i full
öfverensstämmelse med Lag-Utskottets förslag, helst jag befarar, att i
motsatt fall frågans lösning vid denna riksdag göres om intet.

Friherre Lagerfelt: Jag har endast begärt ordet för att tillkännagifva,
att jag afstår från mitt yrkande på förmiddagen och förenar mi°-i det amendement, som Herr Lyth framställt.

Herr Carl Ifvarsson: Då jag, när jag senast hade ordet, afgaf
mitt särskilda förslag till beslut, var endast en del af utlåtandet föredraget
tid behandling. Lnär emellertid sedermera med Herr Talmannens
begifvande öfverläggningen fått utsträcka sig öfver hela betänkandet, anhåller
jag, att mitt förut framställda yrkande äfven må erhålla en sådan
utsträckning, att det kommer att afse lagförslaget i dess helhet.

Herr H. So hult z: Då jag inom den kommun, jag har nöjet tillhöra,
lifligt intresserar mig för god ordning, så är det mig kärt att regeringen
i oenna fråga- om försäljning af vin och maltdrycker framkommit till
Riksdagen med ett förslag, som afser att väsendtligen ordna denna försäljning,
och min tillfredsställelse har varit ännu större, då jag sett att
äfven Lag-Utskottet med välvilja omfattat detta ärende. Inom Kammaren
hafva höjt sig många röster mot förslaget och bland de talare, som uppa-ädt
i sådan riktning var äfven eu på stockholmsbänken, som framhöll
hurusom, då man nu vill genom lagstiftning ingripa i allmänhetens rätt
att försälja ol och vin,, man lika val kunde lagstifta äfven för försäljning
af vatten. Jag hemställer om det kan vara ett lämpligt sätt att, då
statsmakterna allvarligen vilja se till att missbruk af ena eller andra
slaget inkiänkas och vi särskildt i denna fråga afse att skydda den uppväxande
ungdomen, begagna ett sådant satt'' att diskutera, som en äldre

Den 11 Maj, e. in.

141

man, en representant från vår förnämsta stadskommun gjorde, då han på
förmiddagen hånfullt yttrade, att nu endast återstår att lagstifta för
vatten. Detta har jag icke stillatigande kunnat åhöra. Jag vill för ram
del förklara att, i den kommun jag tillhör, försäljningen af Öl och vin ä
de så kallade ölstugorna varit lika skadlig som försäljningen af bränvin.
I de större stadskommunerna har antalet af ölförsäljningsstugor betydligt
ökats, och det oskick, som der egen rum, har icke kunnat undgå
myndigheternas bekymmersamma uppmärksamhet. För kommunalstyrelsen
ensamt är det icke möjligt att bringa skick och ordning i detta afseende.
Lagstiftaren måste ingripa och jag är derföre för min del regeringen
synnerligt tacksam för det initiativ, den tagit i frågan, och äfven Utskottet
egnar jag min tacksamhet derföre att det sökt bidraga till eu tillfredsställande
lösning genom att uppställa vissa vilkor för försäljningen af Öl
och maltdrycker, hvilka utan tvifvel skola medföra ett godt resultat.

Den ärade representanten på vestmanlandsbänken har talat om sekteriska
och provinsiela åsigter. Jag känner inga andra åsigter än dem,
som leda till fosterlandets bästa, således i denna fråga ett sträfvande att
hålla den uppväxande ungdomen från sådana ställen. Såsom stadsrepresentant
har jag temligen reda på förhållandet härutinnan i städerna för
närvarande, och jag har erfarit att på landet tillståndet ingalunda är tillfredsställande.

Den inskränkning i stadgandet, som Första Kammaren redan beslutat
och som under diskussionen på förmiddagen i denna Kammare blifva
förordad af en och annan talare, skall, vid närmare eftertanke, icke
uppfylla ändamålet, och jag kan derföre icke vidare biträda något ändringsförslag
i den riktningen, utan antager för min del Utskottets förslag oförändradt,
hvarföre jag tillstyrker bifall till detsamma.

Herr Åke Andersson: Vi hafva helt nyligen lagstiftat i detta ämne,
men här som i många andra fall vill man rifva upp och ändra, innan
tillämpningen knappast börjat. Hvad Utskottet föreslagit med afseende
å försäljningen af vin skall jag mycket gerna biträda, ty det kan väl
hända att i de orter, hvarifrån klagan så ofta höres om lönkrogar, ölstugor
och att laudthandlare och minutförsäljare hålla till salu vin, som är
ingenting annat än bränvin, på konstigt sätt förvandladt till vin, man icke klagar
utan orsak. Men med afseende å Öl försälj ningen kan jag icke dela LagUtskottets
åsigter. Öl och dricka är en för den mindre bemedlade ganska vigtig
artikel och hvem unnar icke den trötta kroppsarbetaren eu butelj Öl eller
ett stop dricka för att dermed släcka sin törst. Vi se ofta vid större industriel
eller byggnadsföretag — exempelvis jernvägsbyggnader — huru stora
massor af arbetare samlas på en punkt och inlogera sig efter råd och
lägenhet uti närbelägna hus och gårdar. Der vill man gifva dem tilllåtelse
att få köpa mat, ty något förbud härför har jag dock icke ännu
hört sättas i fråga. Men genom en sådan lagstiftning, som Utskottet här
har tillstyrkt, skulle hvilken enskild person som helst, som icke hade Konungens
Befallningshafvandes tillstånd, blifva lagbrytare, om han sålde
en kanna dricka till en arbetare. En sådan lagstiftning vill jag icke vara
med om, utan måste jag för min del yrka afslag.

142

Den 11 Maj, e. in.

Grefve Sparre: Uti eu fråga som denna, der meningarne äro så
ytterst deiade, bör man lämpligen hålla en medelväg. Utskottet har just
slagit in på eu sådan medelväg, och då föreliggande förslag derjemte
öfverensstämmer med den åsigt i frågan Kongl. Maj:t uttalat, så tillåter
jag mig yrka bifall till detsamma.

Herr Talmannen ankom nu och intog talmansstolen samt lemnade
ordet åt:

Herr Ros, som yttrade : Då kommunallagarne ålägga vederbörande
kommuner att vaka öfver ordning och sedlighet, torde det icke vara för
mycket begärdt att Riksdagen öfverlåter det närmare bestyret med beviljandet
af rättighet till försäljning af maltdrycker äfvensom bestämmandet
af antal dylika försäljningsställen in. m. åt kommunen sjelf. Jag ville
på denna grund helst bifalla förslaget med den af Första Kammaren
gjorda förändring, men skall inskränka mig till att yrka bifall till Utskottets
förslag, då detta senare synes hafva största utsigt att i denna
Kammare vinna bifall.

Herr C. I. Bengtsson: Det vill af diskussionen synas som om man
allmänt erkänner att regeringen grundat sitt förslag på ganska välbetänkta
skäl, och då det förslag, Lag-Utskottet med anledning af den Kongl. propositionen
framlagt, väsendtligen öfverensstämmer med det förra, så vill
jag i största korthet yrka bifall.

Her Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Om man kunde formulera
en lag, som vore i stånd att göra hela nationen nykter, från de högsta
ända ned till de lägsta, då skulle jag vara med om hvilken lagstiftningsåtgärd
som helst. Men att — såsom det sker hos oss — stadga förbud
och skärpa bestämmelserna än i ena och än i andra afseende!, en sådan
lagstiftning verkar i det hela mera menligt än gagneligt. Den stämplar
som brott emot samhället mången handling, som icke är förtjent af att
stämplas som sådant och intränger alldeles för djupt i detaljer. Jag kan
derföre icke annat än allvarligen yrka afslag å alltsammans.

Herr Granlund: Kammaren tycks ej vara benägen att lyssna på
derå anföranden i denna fråga och jag inskränker mig derföre att helt
kort yrka bifall till betänkandet.

Herr Ola Jönsson: Det låter som om man tror mig hysa sidovördnad
till kommuaistyrelsen. Alldeles icke — jag har för den all möjlig
respekt och aktning, men vill icke åt kommunalstyrelsen — lika litet
som åt någon annan myndighet — meddela en makt, som icke med rätta
den tillkommer.

Eu talare sade nyss att de lagar, som afse inskränkning i förtäring
af drycker, icke äro skrilla för de måttlige utan för de omåttlige drinkarne.
Det var i sanning ett sinrikt argument! För min del har jag
trott och tror ännu att lagen är lika för alla. Jag kom härvid att erinra
mig ett yttrande från stockholmsbänken i förmiddags, som väckt eu

Den 11 Maj, e- m.

143

viss uppmärksamhet. lian sade att om vi nu äfven lagstifta om vilkoren
för ölförsäljningen, så kunna vi så godt äfven reglementera för vattendrickningen.
Ja — om det visar sig att vatten är skadligt, så vore dylika
åtgärder berättigade. Här är likväl fråga om maltdrycker, och dessa
kunna verka skadligt om de omättligt förtäras, liksom äfven vatten, omättligt
njutet, kan skada.

Man har förebrått mig, att jag ringaktat petitionerna. Petitioner
kunna nog stundom vara afsevärda, men det kommer an på hvem som
skrifvit under. Oftast torde det med dessa nykterhetspetitioner vara fallet,
att den, som skriker värst, just är den, som konsumerar mest, och
jag finner härvid eu tillämpning på ordspråket: “när jag dricker, är
det rätt11.

Jag förblifver vid mitt förra yrkande, trots allt hvad den ärade dalarepresentanten
yttrat.

Herr Piss Olof Larsson: Jag skall gerna efterkomma Kammarens
genom starka rop på proposition framställda önskan att fä slut på diskussionen,
tv hvad den siste talaren anförde torde vid närmare eftersinnande
vara öfverflödigt att besvara. Jag afstår från ordet, men fästhåller
vid mitt förra yrkande.

Herr Törnfelt: Man bör icke utkasta stötestenar för nästan, men
den metod, som nu brukas, att på vägar och stigar, vid marknader och
andra tillfällen, der meuniskoskaror samlas, sätta fram Öl och dåligt vin
till åskådning för att locka till inköp, det är att kasta ut stötestenar för
nästan, både med afseende å kassa och moralitet. Bruket af Öl är icke
så godt och nyttigt, som man skulle tro. Det är smakligt, men innehåller
ofta skadliga, till och med giftiga ämnen, och hvad vin beträffar,
så är den vara, hvilken under sådant namn erbjuder sig hos land!handlare,
vanligtvis uppblandad och kanske helt och hållet konstgjord. Dess
sammansättning kan icke alltid vara så ren och helsosam och kanske
till och med giftiga ämnen vid beredningen varit anlitade. Jag tillåter
mig äfven påpeka att öldrickning är skadlig på det sättet, att man i sin
okunnighet antingen hos bryggaren vid tappningen eller sedermera vid
förtäringen uppblandar det med vatten. Skratten ni, mine Herrar, men
saken är fullkomligt faktisk. För många år sedan anställdes kemisk undersökning
af Öl, blandadt med vatten, och man fann att den kemiska
föreningen mellan malt- och humleämnena rubbades och gjorde ölet giftigt.
Det kan derföre icke skada att vidtaga åtgärder i ändamål att försöka
hämma den starka förbrukningen af Öl och brun vins blandade viner.

Jag röstar för bifall till Utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels att Utskottets
hemställanden i mom. a, b, c och d måtte i oförändradt skick bifallas,
dels bifall till samma hemställande)! med det af Herr Lytli föreslagna
tillägg, dels ock afslag å Utskottets förslag under förklarande att någon
vidare lagstiftning i ämnet för närvarande icke vore erforderlig. I öfverensstämmelse
med dessa yrkanden framställde Herr Talmannen propositioner
och förklarade sig anse att ett öfvervägande antal röster förefunnes för

144

Den 11 Maj, e. m.

bifall till den förstnämnda meningen. Emellertid blef votering begärd,
i anledning hvaraf Herr Talmannen, för bestämmande^ kontrapropositionen,
ånyo upptog de tvänne öfriga yrkandena, af livilka det som afsåg
att Utskottets hemställanden måtte afslås under ofvan omförmälda förklarande,
uppfattades af Herr Talmannen såsom besvaradt med öfvervägande
ja. Men då jemväl angående kontrapropositionen äskades votering, blef
alltså en så lydande voteringsproposition först uppsatt, justerad och
anslagen:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver första punkten
i Lag-Utskottets utlåtande N:o 30 antager deras mening, som yrka
att Utskottets hemställanden måtte afslås under förklarande att Kammaren
anser någon vidare lagstiftning i föreliggande ämne för närvarande icke
erforderlig

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren till kontraproposition antagit bifall till
Utskottets hemställanden med det tillägg deri, som under öfverlä^ningen
föreslagits af Herr Lyth. °

Omröstningen, i vanlig ordning verkställd, utföll med S2 ja mot 72
nej; i följd hvaraf propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande
lydelse:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Lag-Utskottet hemställt i
första punkten mom. a, b, c och d af utlåtandet N:o BO,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställanden, under
förklarande, att Kammaren anser någon vidare lagstiftning i föreliggande
ämne för närvarande icke erforderlig.

Den votering, som företogs enligt denna proposition, visade 103 ja
mot 56 nej; och hade Kammaren således bifallit Utskottets hemställanden
i den nu föredragna första punkten.

Mot beslutet reserverade sig Herrar Ola Andersson, Per Nilsson i
Kulhult, Anders Persson, August Börjesson och Christen Assarsson.

2:dra

2:dra punkten.
Bifölls.

Deri 11 Maj, e- m -

145

§ 13.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o SO, med anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående postverkets utgiftsstater för år 1875.

Mom. a, b och c.

Biföllos.

I afseende på mom. d anförde

Herr Carl Ifvarsson: Då jag reserverat mig mot Utskottets utlåtande
i denna jemförelsevis ringaste punkt af föreliggande betänkande,
anhåller jag att få i korthet lemna några skäl för min reservation. Såsom
synes, är här icke fråga om någon väsendtlig utgift, helst då man
vet, att de inkomster, som för makuleradt papper under sistlidna år^ influtit,
icke uppgått till mer än omkring 600 R:dr. Det kan . således icke
falla mig in att blott för denna statsutgifts skull motsätta mig Utskottets
förslag, utan det är andra omständigheter, som dertill förmått mig. I
första rummet vill jag anmärka, att jag för min del icke är synnerligen
böjd för att staten skall bestå pensioner för tjenstemäns enkor och barn,
men äfven om jag skulle vilja gå in på detta, så anser jag, att Kongl.
Maj:ts i förevarande afseende framlagda proposition, på hvilken Utskottets
förslag grundar sig, ur principel synpunkt är olämplig. Det äi här fråga
om att genom eu naturaprestation lemna understöd åt enkoi och barn
efter posttjenstemän. Under senare tider har man allt mer och mer
kommit ifrån det gamla skattesystemet, som var bygdt på natuiapiestationer,
och man har sökt att i afseende på tjenstemäns aflöningar förkasta
detta system och bestämma desamma i penningar. Jag tror, att
vi numera äro komna i den ställning, i afseende pa vart penningeväsende,
att vi icke behöfva betala våra skatter, våra tjenstemäns aflöning, eller
andra utgifter in natura, och att penningetillgången bör räcka till liqvid
i så väl ena som andra hänseendet och åtminstone i fråga om en sådan
småsak som denna. Således, om staten vill lemna understöd i förevarande
hänseende, hvilket dock bör pröfvas närmare, sä bör det ske genom
ett kontant anslag, men icke på det sätt som nu år föreslaget. Det är
visserligen en obetydlighet, torde man invända, då det år fråga offl endast
makuleradt papper och äldre onyttiga handlingar, och man kan såga att
något trassel eller misstag icke kan uppstå vid behandlingen åt detta
inom verket, men äfven om det icke blir annat än eu misstanke mot
tjenstemännen om att de etter ett sådant beslut, som hår tillstyrkts.. söka
åstadkomma mera makulatur än måhanda förut varit vanligt, så bli t sådant
alltid obehagligt. Jag föreställer mig nemligen, att, om denna inkomst
skulle uppgå till högre belopp än hvad den hittills utgjort, man

Riktd. Prål. 1874. 2 Afä. 5 B and. 10

146

Den 11 Maj, e. m.

skulle misstänka ätt tjenstemännen kasserat och makulerat mera papper
än som varit af nödeu blott för att för ifrågavarande ändamål samla
inkomster, och detta vore såsom jag nyss nämnt obehagligt. Då fråga nu
är endast om eu bagatell och någon fara således icke kan ligga uti att
uppskjuta frågan om understödets utgående till posttjenstemäns enkor och
barn och jag tror att man icke kan vinna något genom en återremiss,
ser jag för närvarande ingen annan utväg än att, på de principiela skäl
jag tagit mig friheten anföra, yrka afslag på Utskottets hemställan i denna
del ocli anhåller jag om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Peter Olsson: Jag skall be att få instämma med den sista
ärade talaren, visst icke för i fråga varande summas skull, utan med anledning
af den princip, man här velat göra gällande; och Herrarne få so
i telegraf staten, att denna princip der blifvit ganska mycket utsträckt,
i det man i denna stat föreslagit, att flera inkomsttitlar som höra till
sjelfva telegrafanläggningarne, skulle inflyta till dervarande pensionskassa.
När vi komma till denna stat, skall jag närmare yttra mina åsigter uti
detta afseende, och jag vill nu blott nämna, att man, vid en jemförelse
emellan förevarande stat, der det blott föreslås eu så obetydlig inkomst
som den af makuleradt papper och äldre öfverflödiga handlingar, och det
förslag som uti telegrafstaten blifvit framstäldt, bäst kan inhemta, hvilken
utsträckning denna princip lätteligen kan få. På dessa skäl tror jag det
vara af vigt för Riksdagen att i tid fatta ett sådant beslut, att man icke
införes på ett aftöningssätt, som skulle kunna leda till de allra obehagligaste
konseqvenser, och derföre instämmer jag i det yrkande, som den
siste talaren framställde.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gåfvos propositioner så väl
på bifall som ock, enligt gjordt yrkande, på afslag. Den förra af dessa
propositioner ansåg Herr Talmannen vara med öfvervägande ja besvarad;
men då votering begärdes, blef sådan företagen, enligt en nu uppsatt
och af Kammaren godkänd voteringsproposition, så lydande:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i mom d af utlåtandet
N:o 89,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets i fråga varande hemställan afslagen.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 53 ja mot 75 nej, i följd
hvaraf Utskottets hemställan afslagits.

Den 11 Maj, e. m.

147

§ 14-

Förekom dernäst till afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 90,
med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående telegrafverkets
utgiftsstater för år 1875.

Mom. a, b och c.

Biföllos.

Mom cl.

Härvid yttrade

Herr Carl Ifvarsson: Af enahanda principiela skäl, som jag nyss
anförde i en med denna likartade fråga, yrkar jag afslag på äfven denna
punkt i Utskottets utlåtande, och jag gör detta desto mer, som här är
fråga om att upplåta inkomsten af en staten tillhörig egendom. Yi hafva
sett huru det förhåller sig med andra egendomar, som staten under nyttjanderätt
upplåtit och huru mycket trassel och bråk af sådana upplåtelser
städse uppkommit. Jag yrkar afslag å punkten.

Herr Peter Olsson: Hen framställning, som här blifvit gjord, i afseende
på sättet för understödjande af den i fråga varande enke- och pupillkassan,
är för mig alldeles oförklarlig. Här har Kongl. Maj:t begärt
att inkomsten af den fasta egendom å Södermalm i Stockholm, hvilken
är donerad till telegrafverket, må tillfalla enke- och pupillkassan, samt
derjemte att deri inkomst, som härflyter af upplåtande af rättigheten att
å telegrafverkets stolpar anbringa andra än dess egna ledningstrådar,
skall anslås såsom bidrag till nämnda kassa. Nu förhåller det sig så,
att enskilda jernvägsbolag understundom få rättighet att emot någon afgift
på telegrafverkets stolpar uppsätta sina telegraftrådar, och denna
inkomst skulle tillfalla enke- och pupillkassan. Jag har icke så mycket
emot detta för sjelfva beloppets skull, men om man tager i betraktande
de olägenheter och trakasserier, som mycket lätt kunna uppstå, derigenom
att Telegrafstyrelsen skulle få bestämma eller åtminstone föreslå,
hvilka enskilda jernvägsbolag skulle få rättighet att på staten tillhöriga
stolpar uppsätta telegraftrådar och den afgift som derför skulle erläggas,
så måste man äfven ogilla, att den sålunda inflytande afgiften skall tillfalla
telegrafverkets egen pensionskassa. Men icke nog härmed, det föreslås
vidare, att alla de inkomster, som genom försäljning af förbrukad
liniemateriel och kasserade inventarier kunna uppstå, skola tillfalla nämnda
kassa. Frågar man då hvad som är att betrakta såsom liniemateriel,
så får man till svar, att det är stolpar, telegraftråd, hattar, krokar o. s.
v. eller med ett ord allt som hör till anläggningen af en telegrafledning,
och detta skulle så snart det af telegrafverket ansågs obrukbart och
odugligt få försäljas och försäljningssumman användas såsom bidrag till
pensionskassan. På enahanda sätt skulle äfven kasserade inventarier

148

Den 11 Maj, e. m.

vid telegrafstationer, såsom telegrafapparater, möbler o. d., som hör till
inredningen på stationerna, för nämnda kassas räkning användas. Jag
vill icke anställa någon jemförelse med andra verk, men nog skulle man
med lika mycket skal, som här är för handen, kunna ifrågasätta, att
Jernvägsstyrelsen skulle hafva rättighet att försälja förbrukade skenor,
sleepers, vagnar, lokomotiv etc., och att inkomsten deraf skulle tillfalla
detta verks pensionskassa. På enahanda sätt skulle man ju då kunna
tillvägagå inom alla styrelser, och Herrarne kunna lätt finna hvilka olägenheter
deraf skulle kunna följa och i hvilken obehaglig ställning tjenstemännen
skulle komma i fråga om hvad som vore att betrakta såsom
förbrukade materialier och inventarier. Om icke det af Kongl. Maj:t till
telegrafverkets enke- och pupillkassa begärda anslag är tillräckligt, så synes
mig att bäst hade varit, om Kongl. Maj:t gjort framställning till
Riksdagen om beviljande af de ytterligare medel, motsvarande det belopp,
hvartill i fråga varande försäljning för närvarande uppgår, som för understödjande
af nämnda kassa kunde vara erforderliga. Huru stor inkomsten
af nämnda försäljning i en framtid kan blifva, det kan icke beräknas
nu. Så länge allting är nytt inom telegrafverket, så finnes icke heller
mycket af förbrukad materiel eller skadade inventarier, men om 10 ä
15 år härefter, då ställer sig saken på ett helt annat sätt, och då kan
möjligtvis en ganska stor försäljningssumma uppkomma, hvilken, såsom
jag nyss nämnde, dock icke kan nu beräknas. Jag har derför i min reservation''
uttalat såsom min åsigt, att Riksdagen borde hos Kongl. Maj:t
begära nådig framställning till nästa Riksdag om det penningeanslag,
som i nämnda hänseende må vara i stället för de af Kongl. Maj:t nu
föreslagna inkomsterna erforderligt, men för att icke nu göra någon splittring
i åsigterna och då eu med denna likartad fråga nyss blifvit åt
Kammaren afslagen, samt ett afslag nu icke lägger något hinder i vägen
för framläggande för nästa Riksdag åt en sådan framställning, jag i ämnet
ansett lämplig, slutar jag med att yrka afslag å hvad Stats-Utskottet
i mom d af detta betänkande föreslagit.

Herr Granlund: Jag får till en början tillkännagifva, att jag icke
med min röst bidragit till det beslut, hvari Kammaren stannat uti den
med denna likartade fråga, som behandlades under poststaten. Hvad. nu
den föreliggande punkten beträffar, så kan det väl icke nekas, att tjenstemännen
inom så väl post-, som telegrafverket hafva ganska trägna och
maktpåliggande tjenster, och att dessas skötande fordrar den största påpasslighet,
punktlighet och ordentlighet. Man måste jemväl medgifva, att
dessa tjensteman, synnerligast i de lägre graderna, icke äro mer än nätt
och jemnt så afiönade som till deras tarfliga bergning oundgängligen erfordras,
och under sådana förhållanden är det gifvet, att de icke kunna
afsätta något af sin lön till sina enkors och barns framtid. Här är fråga
blott om ett obetydligt bidrag till telegrafstatens enke- och pupillkassa,
och jag kan för min del icke finna annat än att Stats-Utskottets framställning
i denna del är fullt rättvis. Jag anser, att vi böra göra allt
hvad vi kunna för dessa båda af mig omnämnda embetsverk, som äro
för oss så nödvändiga och som icke allenast lemna staten full godtgörelse
för hvad de kosta, utan äfven ett öfverskott derutöfver. Tjenstgö -

Den 11 Maj, e'' m -

149

ringen inom telegrafverket är särdeles ansträngande, ock fordrar stor påpasslighet
och arbetsamhet samt derjemte skarpsinnighet och yttersta
noggrannhet för att kunna rätt sköta telegraferingen. Tjenstemannens
kropps- och själskrafter tagas allt mer och mer i anspråk, och man saknar
icke anledning att befara, att en del af dem i följd af sin ansträngande
tjenstgöring icke i allmänhet skola uppnå någon hög ålder. Man
har här nu ifrågasatt att lemna en liten inkomst till en pensionskassa,
inrättad för dessa tjenstemäns enkor och barn, och jag hemställer, om
det vore Riksdagen värdigt att afslå denna framställning. Det ligger^
sakens natur, att om den ifrågavarande försäljningen af dessa kasserade
artiklar sker för pensionskassans räkning, så har man anledning förmoda
att en sådan försäljning mer öfvervakas och artiklarne bättre realiseras,
än om försäljningen sker för statens räkning, ty i sistnämnda fallet
torde de komma att, såsom ofta händer vid dylika försäljningar, för statens
räkning bortslumpas för eu obetydlig summa. Jag yrkar på det hthgaste
bifall till Stats-Utskottets framställning och är fullkomligt öfvertygad,
att ett beslut i sådan riktning icke vore annat än en gärd af rättvisa åt
i fråga varande tjensteman.

Herr Key: 1 motsats till den siste ärade talaren, tror jag, att när

Kammaren nyss förut, vid behandlingen af poststaten, a i slagit eu med nu
föreliggande alldeles likartad fråga, Kammaren för konseqvens ens skull
icke "gerna kali göra annat än afslå äfven den nu föredragna punkten,
oaktadt lag för min del beklagar både det ena och andra beslutet. Jag
har således icke begärt oidet för att yrka bifall till Utskottets lörslag,
utan endast för att afgifva eu förklaring, hvarför Utskottet framlagt detsamma.
Det hade varit ömkligt, om de samma Herrar, hvilka nu så
ifrigt förfäkta den s. k. principen, äfven både gjort detta för tva ar sedan,
då ett med Stats-Utskottets nu gjorda tillstyrkan alldeles likartad!
beslut i fråga om jernvägstrafikstatens pensionering fattades. Andra
Kammaren beslöt nemligen då för sin del att till sistmimnda stats eukeoch
pupillkassa anslå ej mindre inkomsten af höskörden på de exproprierade
jordstycken, som äro belägna utmed banan eller^ banvallen,^ och
hvilken inkomst beräknades till årligen öfver 7,000 Rall'', än äfven välde!
af i jernvägskupéerna tillvaratagna, ej utlösta effekter, hvilken värde ansågs
uppgå till omkring 1,500 Rall''. Denna pensionskassa fick sig således
i naturaprestationer tillerkänd en summa af omkring 9,000 Rall''.
Utskottet ansåg sig icke handla annat än fullt konseqvent, då det nu i
fråga om post- och telegrafstatens pensionskassor föreslog ett motstycke
till hvad Kammaren i fråga om bidrag till jernvägstrafikstatens pensionskassa
förut gillat, och denna förklaring bär jag ansett mig höra afgifva.
Hvad den telegrafverket tillhöriga fastigheten på Södermalm beträfiar, sa
är densamma en gåfva till telegrafverket af enskild person och inbringar
i hyror tills vidare endast omkring 900 R:dr. Således är den inkomst,
denna hyresafkastning skulle lemna i fråga varande pensionskassa blott eu
obetydlighet mot det tillskott, som, enligt hvad jag förut nämnt, i fjor
lemnades trafikstatens peusionsinrättning. För öfrig! vill jag saga, att de
vilkor, på hvilka den för telegrafverket föreslagna pensionsuirattmng ar
grundad, synas mig vara så billiga för staten och, om jag så lar saga, s

150

Den 11 Maj, e. m.

generösa, att jag tror att, blott och bart ur den synpunkten, det varit
ömkligt, om denna punkt i Utskottets betänkande bifallits. Den komité,
som uppgjort förslaget till stadgar för en pensionsinrättning för telegrafverket,
bär sedermera lemnat detta förslag till granskning af en erkänd
auktoritet i dylika frågor, Lektor Hultman här i staden, och denne har
uti afgifvet utlåtande derom yttrat sig på följande sätt:

“Vid granskning af det af komiterade utarbetade förslag till reglemente
för en pensionskassa för svenska telegrafverkets embets- och
tjensteman samt betjente, äfvensom för dessas efterlemnade enkor och
barn, har undertecknad funnit detsamma vara bygdt på synnerligen säkra
grunder, alldenstund städse hänsyn blifvit tagen till matematikens fordringar,
och vid afvikelse!'' derifrån, såsom vid bestämmandet af de för
beredandet af pensioner erforderliga årsafgifterna, komiterade, i stället
för att taga de matematiskt riktiga beloppen, för större säkerhet höjt
dem något.

Af förslaget framgår också, att svenska telegrafverkets personal på
ett hbgsinnadt sätt genom sina deputerade (de af dem utsedde komiterade)
pålagt sig sjelf jemförelsevis högre pensionsafgifter än hvad i hittills
för statens tjensteman befintliga pensionsinrättningar erlägges, och
att den således till svenska telegrafverkets fromma ej tvekat att dyrt
köpa de förmåner, som pensions väsendet medför. “

Detta har eu sakkunnig person yttrat om det förslag vi nyss godkänt.
Den nu föredragna punktens öde torde emellertid vara gifvet, enär
Kammaren nu måste besluta i konseqvens med sitt i eu likartad fråga
nyss fattade beslut. Jag vill således icke gorå något yrkande, utan kar
endast velat yttra detta, såsom en förklaring från Stats-Utskottets sida,
hvarför det framlagt i fråga varande förslag.

Herr Jöns Rundbäck: Jag har reserverat mig mot Stats-Utskot tets

förslag i denna punkt af principiela skäl. Jag finner det nemligen
icke öfverensstämmande med den grundsats, Riksdagen under senare tider
på göda skäl antagit, att på detta sätt från snart sagdt alla möjliga håll
söka samla ihop medel till en pensionsfond; jag tror att det både varit
bättre att direkte gifva anslag till fonden och yrkade derföre också inom
Stats-Utskottet, att ett belopp af 6,500 Rall'', motsvarande den inkomst
pensionskassan beräknats komma att få genom hyrorna af det telegrafverket
tillhöriga huset i Stockholm, försäljningen af förbrukad liniemateriel
och kasserade inventarier o. s. v., borde kontant anslås för ändamålet,
men fann icke inom Dtskottet något stöd för min mening och
kunde således ej hålla på densamma. Emellertid ber jag, då telegrafverkets
på Södermalm här i Stockholm egande hus kommit på tal, få
säga att det huset är en ganska respektabel egendom; att detsamma för
närvarande ej ger så stor hyra, som man kunde vänta, beror på eu särskild
omständighet, nemligen den, att hela andra våningen, enligt af husets
gifvare föreskrifna vilkor, hyresfritt för lifstiden bebos af dess nuvarande
innehafvare, en äldre embetsman. Men skall telegrafverkets pensionskassa
hafva alla inkomsterna af huset både nu och framdeles, så borde
också pensionskassan, ej telegrafverket, vara pligtig att sörja för husets
bibehållande och iståndsättande; men derom är intet här föreskrifvet,

Den 11 Maj, e- m -

151

och det torde derföre blifva telegrafverket, ej pensionskassan, som får
vidkännas kostnaden för dessa ändamål. Man har sagt, att statsrevisorerne
utan svårighet kunde taga reda på, huru härmed sig förhölle och
om det vore samma korporation, hvilken uppbure inkomsterna af huset,
som den, hvilken bestrider utgifterna för detsamma; men det är icke så
lätt, utan tvärtom alldeles omöjligt. Herr Key anmärkte, att Riksdagen
1872 skulle hafva brutit mot principen att icke för bildandet af pensionsfonder
bevilja understöd in natura, då han medgaf jernvägstjenstemännen
för deras pensionskassa vissa naturaförmåner, nemligen inkomsten af förförsäljningen
af höskörden å banvallen och de små potatislanden vid stationerna,
hvilka vanligen odlas af stationskarlarne sjelfva, men äro af
olika storlek, och beträffande hvilka man derföre, för att intressera
stationskarlarne för dem, ansett det lämpligast att föreskrifva, att inkomsten
skulle tillfalla enke- och pupillkassan. Någon jemförelse mellan
detta beslut och det nu föreslagna, att låta telegrafverkets enke- och
pupillkassa erhålla inkomsten af verket tillhörig oduglig materiel m. in.,
kan väl således svårligen ega rum.

Angående Lektor Hultmans yttrande, så vill jag alldeles icke bestrida,
att hans omdöme, att förslaget till telegrafverkets pensionsstat är
matematiskt riktigt, samt att telegrafstaten vill göra uppoffringar for
att bringa pensionsstaten till stånd, är fullt riktigt; men jag tror ej, att
det omdömet har med den nu förevarande frågan att göra.

För öfrigt har jag för min del ingenting emot. att staten understödjer
telegrafverkets enke- och pupillkassa; men jag kan icke gilla
sättet för understödet, utan hoppas att btats-Utskottets förslag ma blifva
alslaget, och att Kongl. Maj:t nästa år måtte föreslå ett statsunderstöd af
kontanta medel, ej in natura, ett understöd, som jag för min del gerna
skulle hafva gifvit redan i år.

Herr Wedberg: Jag får tillkännagifva till en början, att jag icke

röstade för det slut, hvartill Kammaren beträffande sista punkten af
Stats-Utskottets nästföregående utlåtande eller i fråga om postverkets
enke- och pupillkassa kom, så mycket hellre som det endast fanns en
reservant mot den då förevarande punkten, under det mot den nu förevarande
finnas tre. Kammarens beslut rörande sistnämnda punkt föreföll
mig således mera som ett bifall till reservantens enskilda tycke än
som ett beslut, grundande sig på undersökning af och kännedom om sakförhållandena.
Fn ärad talare på skånebänken har sagt, att om StatsUtskottets
förslag i ämna punkt bifölles, så skulle deraf kunna föranledas
trakasserier och obehag i flera afseenden. Men huru detta skulle
ske, kan åtminstone jag icke förstå, enär naturligtvis ingen försäljning
för kassans räkning kan ske, utan att generaldirektören för verket dertill
lemnat bifall. Jag har dessutom deri erfarenheten, att hvad som säljes
för statens räkning, säljes i så stora massor, att det ej.så sällan, som
man säger, slumpas bort, under det att det deremot ligger i tjenstemänuens
intresse att, om de sjelfve hafva fördel af försäljningen, söka
att få varorna så högt betalda som möjligt. Det_ har sagts i reservationen
och af eu bland reservanterna äfven här i Kammaren, den nästföregående
talaren, att reservanterne icke hade något emot att bifalla

152

Den 11 Maj, e. m.

Kongl. Maj:ts . förslag, så vida nemligen Kongl. Maj:t både begärt ett direkt
anslag för pensionskassan; men jag föreställer mig, att den värde
talaren bär vid lag icke kan svara för någon annan än sig sjelf, således
icke för denna Kammares majoritet — jag har under min riksdagstid
åtminstone icke funnit, att Andra Kammaren haft just så stora anlag
för att. bifalla hvad Kongl. Maj:t i anslagsväg begärt, synnerligast om
det varit i fråga pensioner till embetsmäns enkor och barn. Det är icke
förnekadt, att telegraftjenstemännen icke äro så öfver sig afiönade i förhållande
till sill stränga tjenstgöring, och man kan derföre icke undra
öfver, att de söka genom statens hjelp bilda en pensionsfond åt sina
enkor och barn, då de icke kunna få någon sådan på annat sätt. Jagföreställer
mig äfven, att om de också på det af Stats-Utskottet föreslagna
sättet skulle få eu ganska betydlig fond, så erhålla enkorna och
barnen icke derföre någon större pension än annars, då densammas belopp
val alltid komma att af vederbörande bestämmas, och det kan således
ej vara någon rimlig fördel för dem att söka sälja bort hvad som
icke är kassabelt, utan endast det odugliga. Eu annan utskottsledamot
har sagt, att konseqvensen fordrade afslag. sedan vi afslagit Stats-Utskottets
framställning om eu enke- och pupillkassa åt postverkets tjenstemän.
Jag svarar härpå endast, att Första Kammaren, som jag vet,
bifallit Stats-Utskottets förslag; afslå vi det, så blir det en gemensam
votering utaf — det är alltsammans. För öfrigt kan jag för min del
icke inse, huru åtminstone den talaren kan hafva något skäl för att afslå
förslaget, då han sjelf i Stats-Utskottet varit med om och här i Kammaren,
åtminstone i viss mån, förordat detsamma. Jag anhåller om bifall
till Utskottets förslag.

Herr Carl If vars son: Jag vill, till svar på hvad den ärade talaren
på calmarbänken yttrade, att då man 1872 bifallit det af Kongl. Maj:t
framlagda förslaget om pensionsstat för jernvägens tjensteman, så borde
man för konsekvensens skull bifalla äfven det nu förevarande, erinra att
jag för min del ganska ofta, i fråga om pensionsväsendet, i Stats-Utskottet
påyrkat, att man borde söka få detsamma ordnadt på ett annat sätt
än det för närvarande är, något, hvarom jag dock icke nu vill yttra mig
vidare, emedan det icke hör till den sak, vi nu hafva före. Jag har sålunda
principielt motsatt mig all pensionering af tjensteman enkor och
barn, och ännu mera ett sådant pensioneringssätt som detta, äfven om
jag — hvilket jag för tillfället icke minnes — ej skulle hafva reserverat
mig mot det af honom åsyftade förslaget till pensionering för jemvägssr.
aten. Detta förslag var för öfrigt ej heller helt och hållet likartadt
med det nu förevarande, utan, såsom en annan talare redan påpekat,
endast i någon män. Hade Stats-Utskottet denna gång ej gått längre,
än då fråga var om enke- och pupillkassa!! för jernvägsstaten, så kunde
det möjligtvis gått an; men då man finner, att eu föråldrad princip börjar
tillämpas på det ena verket efter det andra allt strängare och strängare,
så tror jag verkligen, att det är tid att se upp, så att icke principen
får ostördt utvecklas och bii:va genomförd, ty då blir pensionsväsendet
snart nog lika inveckladt, som förhållandet varit och till en del
ännu är med aflönings- och skatteväsendet. Vill man bevilja under -

Den 11 Maj, e- m -

153

stödet, så bör det lemnas i form af kontanta penningar; och både Kongl.
Maj:t i nu förevarande fall föreslagit någonting sådant, . så både den
framställningen utan tvifvel efter vederbörlig pröfning blifvit af StåtsUtskottet
tillstyrkt. Det nu föreslagna sättet deremot är, i mm tanke,
det olämpligaste, man kan tänka sig. Staten bör, enligt, min åsigt, sjelf
ovilkorligen disponera öfver sin egendom, vare sig att denna är last eller
lös; att använda densamma till aflöning af tjenstemännen eller pensioner
åt deras enkor och barn måste, enligt sakens natur, alltid gifva anledning
till förvecklingar. Stats-Utskottet har tillstyrkt, att telegi afvel kets
inkomster åt dess egendom på Södermalm i Stockholm skulle öfieigå till
den nya enke- och pupillkassan. Men hvem skulle vara pligtig att underhålla
denna egendom, staten eller pensionskassan, och skulle staten.vara
berättigad att återfå egendomen, om den blefve för honom behöflig t

Derom finnes ingenting nämndt i Stats-Utskottets förslag; och det är
sålunda antagligt, så väl att underhållsskyldigheten fortfarande skullt
åligga staten, som att här, såsom, efter hvad erfarenheten visat, nästan
öfverallt, då staten öfverlemnat dispositionsrätten öfver sin egendom åt
tjenstemännen, svårigheter skulle göras, i. fall staten skulle återfordra

egendomen; man skulle då helt säkert ej vilja återlemna oen utan ersättning.
Erfarenheten har visat, att staten hatt ganska svårt att återfå
dispositionsrätten öfver någon dess egendom, t. ex. gamla fästningsvallar,
som den upplåtit åt tjensteman; svaret bär alltid blifvit, att tjeustemännen
i så fall borde hafva ersättning. Sådant bär inträffat förr; och
det torde således vara skäl att ej gifva anledning till nya tvister af

samma slag. Till hvilka missbruk rättigheten att för pensionskassans
rakning sälja gammal liniemateriel och kasserade inventarier samt rättigheten
att å telegrafverkets stolpar anbringa andra än verkets egna

ledningstrådar skulle kunna leda och i hvad mån eu sådan rättighet
skulle för verket sjelft och dess tjensteman vara gagnelig, torde hvar
och en lätt kunna inse. Frestelsen läge alltid nära till. hands, och
äfven om den alltid kunde öfvervinnas, så skulle dock misstanken om
oärlighet qvarstå, till föga fromma för tjenstemännen sjelfve och det förtroende
verket hos allmänheten måste åtnjuta.

På dessa skäl och de af den förste talaren anförde, hvilka jag för
min del finner fullkomligt giltiga, yrkar jag atslag på Stats-Utskottets
förslag.

Herr Peter Olsson: Jag skall icke länge uppehålla Kammaren.

Jag vill blott säga, att just de skäl, som den ärade talaren på calmarbänken
anförde för bifall till denna punkt, synas mig tala för afslag. a.ust
den omständigheten, att Stats-Utskottets förslag i fråga, om jernvägsstatens
enke- och pupillkassa 1872 bifölls, har nemligen gifvit anledning
till de nu framställda förslagen om sättet för bildandet af dylika kassor
vid post- och telegrafstaterna. 1 förslaget angående telegrafstaåens enkeoch
pupillkassa har man till och med gått derhän, att man gifvit kassa,!
rätt till inkomsten af förbrukad liniemateriel, kasserade inventarier m. m.
Bifalla vi nu detta förslag, så är det intet tvifvel underkastadt, att man
en gång skall komma fram till Riksdagen med det förslaget, att inkomsten
af försålda kasserade jern vägsskenor, slet-pers, godsvagnar och ioko -

154

Den 11 Maj, e. m.

motiv skall tillfalla jernvägstjenstemännens pensionskassa. Men månne
detta sätt att aflöna statens embets- och tjensteman är det riktiga? Der
ser man således, till hvilka orimliga resultat man kau komma, om man
icke i tid faster afseende vid sådana här s. k. småsaker. Är det väl,
jag frågar det, ett värdigt sätt att aflöna statens tjenare, att sätta dem
i den förlägenheten, att försälja den eller den statens tillhörighet för att
derigenom bereda sin pensionskassa en inkomst? Den ärade talaren
från Eskilstuna ber jag få upplysa derom, att meningen inom StåtsUtskottet
i denna fråga alldeles icke varit så enhällig, som man af de betänkandet
vidfogade få reservationerna skulle kunna tro; den mening,
som blef Utskottets, hade nemligen en röst mera för sig, än den motsatta,
ehuru endast tre reservationer afgifvits. Samme ärade talare gaf
mig eu särskild anledning att betvifla lämpligheten af detta beslut, då
han sade, att om försäljningar skola ske för statens räkning, så ske de
nästan i hög och varorna slumpas bort. Jag vill icke tro, att våra
tjenstemän så litet iakttaga statens intresse; men om så är förhållandet,
så ligger den slutsatsen närmare till hands, att, om varorna slumpas
bort på det sättet, när försäljningen sker för statens räkning, så kan
det också gå mycket lätthändt till väga, då fråga är om att bestämma
hvad som skall säljas. Jag upprepar, att jag icke tror att den ärade
talaren hade rätt, men om han hade det, så kan man lätt komma till
;len åt mig anförda konseqvensen. Men i eu sådan ställning vill jag för
min del icke att vi skola försätta telegraftjenstemännen. Reservanterne
hafva icke sagt ett ord om behofvet af den föreslagna pensionskassan,
såsom Herr Key påstod, utan endast yttrat sig om sättet för dess inrättande
och funnit detsamma olämpligt; men sjelfva institutionen har icke
mött någon opposition, vare sig hos Utskottets majoritet eller hos reservanterne.
Skulle eu ny framställning i ämnet från Kongl. Maj:t göras,
så är jag derföre öfvertygad, att den inom denna Kammare, så vida
nemligen deri ej äskades naturaprestationer, utan kontanta anslag, skulle
vinna bifall; ty Kammarens majoritet har aldrig — jag vågar påstå det,
oaktadt den ärade representanten från Eskilstuna tycktes hafva en motsatt
erfarenhet — visat någon småaktighet i fråga om nödiga och nyttiga
utgifter. Färskaste beviset derpå föreligger i den omständighet, att vi
nyss enhälligt och utan all diskussion bifallit de anslag, Kongl. Maj:t i
fråga om telegrafverket begärt.

Jag yrkar afslag å punkten.

Herr Dofsén förenade sig med Herr Peter Olsson.

Herr Granlund: I anledning af en föregående talares yttrande,
att han, oaktadt han i sjelfva principen instämde med mig, dock icke
kunde finna annat, än att Andra Kammaren, i enlighet med de beslut,
som redan blifvit fattade, för konseqvensens skull måste afstå det nu
föredragna momentet i Utskottets utlåtande, får jag säga, att det visserligen
kan vara möjligt, att Kammarens beslut på sådan grund kommer
att lyda å afslag; men då jag har anledning antaga, att Första Kammaren
bifaller momentet, så hoppas jag ock, att vid en möjligen blifvande
gemensam omröstning Utskottets förslag skall blifva det segrande, hvar -

Den 11 Maj, e. m.

155

före jag ock fortfarande till detsamma yrkar bifall, då man ock derigenom
undviker en gemensam votering.

Herr Gjerling: Det är visserligen efter all antaglighet alldeles

fåfängt att bär yrka bifall till Utskottets hemställan i det föredragna
momentet, då ingen af Utskottets ledamöter uppträdt till försvar för egen
sak. Jag kan icke neka, att det på mig gjort ett särdeles obehagligt
intryck, att den ende af Utskottets ledamöter, hvilken här uppträdt i
frågan utan att hafva deltagit i reservationen, dock nu snarare talat mot
än för Utskottets hemställan. Jag hade dock väntat — och jag tror
att Kammaren haft rätt att fordra — af denne utskottsledamot, att han,
då han ej reserverat sig mot Utskottets förslag, skulle, i stället för att
motarbeta, hafva yttrat sig till förmån för Utskottets framställning. För
egen del kan jag ej annat än yrka bifall till samma förslag. Det anförande
Herr P. Olsson nyss afgifvit i frågan, gifver mig så mycket större
anledning till detta mitt yrkande, som denne talares uppgifter till en
del synas mig icke grundade på verkliga faktiska förhållanden. Sålunda
har han bland annat uppgifvit, att äfven möbler skulle komma att ingå
bland de inventarier, hvilka för telegrafverkets räkning komme att försäljas.
Såsom bekant, bekosta de flesta kommuner sjelfva möbler för
telegrafstationens behof, och sålunda kunna der möbler icke komma att
ingå bland den förbrukade liniemateriel och de kasserade inventarier,
som omnämnas i det föredragna momentet. Herr Lektor Hultman har
afgifvit ett så talande bevis om de uppoffringar, som telegraftjenstemännen
äro villiga att underkasta sig för att möjliggöra en pensionsinrättning,
att jag anser, att hvarje steg från Kammarens sida för att motarbeta
detta sträfvande skulle vara oriktigt och stridande mot den pligt
Kammaren har att iakttaga mot dessa tjensteman, hvilkas tjenstgöring
är, att jag så må säga, särdeles mördande. Vi veta nemligen litet hvar,
huru denna tjenstgöring är beskaffad, hvilka ansträngningar i viss riktning
den kräfver, samt hurusom, till följd deraf, enligt hvad de statistiska
uppgifterna angifva, telegraftjenstemännen icke anses kunna så länge
som tjenstemän i allmänhet arbeta i sitt fack. Jag anser derföre, att
hvarje åtgärd, som kan af Kammaren tagas för att möjliggöra bildandet
af pensionskassor fér dem, är ett sådant steg, som Kammaren icke bör
underlåta att taga. Herr P. Olsson har nyss framställt åtskilligt, som
jag förmodar icke varit hans fulla allvar, såsom då han uttalat en viss
misstro mot dessa tjenstemän, att de nemligen skulle befordra sina egna
fördelar genom att, derest förslaget bifölles, söka i förtid åstadkomma
försäljning af hvarjehanda till telegrafverket hörande effekter, för att med
de medel, som genom denna försäljning inflöte, rikta den blifvande
pensionskassan. Jag anser icke den ärade talaren vara berättigad att
framkasta sådana beskyllningar mot en aktad tjenstemannakorps, och för
min del vill jag ingalunda göra mig medskyldig i en sådan anklagelse.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Peter Olsson: Jag ber endast att med ett par ord få svara

den siste ärade talaren. Först och främst liar jag icke uttalat någon
beskyllning mot våra telegraf^ enstemän, utan tvärtom blott velat bestrida

156

Den 11 Maj, e. m.

den antydan i sådant syfte, som en talare bär bakom mig framställt, då
han förmodade, att, derest nu i fråga varande kasserade inventarier skulle
försäljas för statens räkning, de komme att slumpas bort för en ringa
penning. För min del tror jag detta icke blifva fallet, såsom jag redan
i mitt förra yttrande nämnde, och hvilket jag nu ånyo finner mig nödsakad
upprepa. Vidare får jag säga, att jag icke har mig bekant att,
såsom den siste ärade talaren förmodade, de särskilda kommunerna släppa,
till inventarier för telegrafverkets behof. Väl har jag hört, att kommunerna
för detta ändamål uppbygga erforderliga lokaler, men deremot tror
jag den högt ärade talaren har tagit miste, då han tror att kommunerna
äfven bekosta nödiga inventarier för telegrafverkets behof.

Herr Sven Andreasson: Här har blifvit yttradt, att så få ledamöter
af Utskottet reserverat sig mot det föredragna momentet, men att
detsamma det oaktadt rönt så starkt motstånd från flera håll. Hvad
mig sjelf beträffar, får jag säga, att, ehuru jag icke låtit anteckna mig
bland reservanterne, har jag dock inom Utskottet uttalat en annan åsigt
än den som varit majoritetens. Då jag sålunda anser Utskottets hemställan
i det föredragna momentet vara alldeles oriktig och olämplig,
får jag förena mig med dem, som yrkat afslag å denna del af utlåtandet.

Efter denna öfverläggning, som nu var slutad, gaf Herr Talmannen
propositioner dels på bifall och dels på afslag samt förklarade svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den senare meningen. Då likväl
votering äskades, blef, med upptagande af bifall till Utskottets förslag
såsom ja-proposition, nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition
af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under Litt. d i utlåtandet
N:o 90,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets i fråga varande hemställan af Kammaren utslagen.

Voteringen försiggick och utföll med 27 ja mot 114 nej; hvadan
Kammaren afslagit Utskottets hemställan.

§ 15-

Vid föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 91, angående
1875 års lönestäter för skogsstyrelsen och skogsstaten, blefvo mom. a och
b bifallna samt mom. c lagd! till handlingarne.

Den 11 Maj, e. m.

157

§ 16-

Från Herr Leijer hade inkommit en skriftlig anmälan åt följande
innehåll:

Lidande af akut rheumatism är jag tills vidare förhindrad infinna
mig vid Riksdagens Andra Kammares sammanträden.

Stockholm den 11 Maj 1874.

Ernst Leijer.

§ 17-

Föredrogos och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse!'', nemligen:

af Lag-Utshottet:

N:o 54, om ändring i gällande stadganden angående mannens rnålsmansrätt
öfver hustrun; samt

af Stais-UtsJcottet:

N:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
upplåtelse till Nyköpings stad af åtskilliga delar utaf Nyköpings gamla
slotts område;

N:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
tillstånd för Stockholms stad att framgent disponera eu Kongl. Maj:t
och kronan tillhörig egendom å Kungsholmen;

N:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
utbyte af kronans tomt i Moskwa mot de till ryska regeringen öfverlåtna
magasiner i det inom Stockholm belägna stadshuset;

N:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring af jord från militiebostället N:is 15 och 17 Lslöf under Skånska
husarregementet;

N:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring af jord från f. d. cjvartoermästarebostället vid .Elfsborgs xegemente
Germundared N:o 1;

N:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring åt jord från regementsskrifvarebostället vid törsta Lifgrenadier -regementet Björkö;

N:o 61, i anledning af den år 1873 verkställda granskning af statsverkets
m. fi. allmänna fonders förvaltning under år 1871;

N:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring af jord från kronohemmanet Tostebyn;

N:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition fråga om
försäljning af åtskilliga kronans mindre lägenheter; och

158

Den 11 Maj, e. m.

, .. ^:0 64> } anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring af jord från jägmästarebostället Anderbäck.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets memorial N:o 94, med förslag till sammanjemkning
eller voteringsproposition, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 83, angående förändrad reglering
af skjutsväsendet; och °

Sammansatta Stats-, Bevillnings- och Lag-Utskottets memorial N-o 5
angående en oafgjord del af Utskottets utlåtande N:o 2 i fråga om reglering
af häradshöfdingarnes löneförmåner m. m.

Dessa nu första gången bordlagda ärenden skulle uppföras främst
å föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. half 11 e. m.

In fidem
11. Husberg.