Justerades protokollet för den 3 Maj samt protokolls-utdrag för den11 Maj angående Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14 (Riksdagens protokoll 1869:512)

540

Den 12 Maj.

Onsdagen den !2 Maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 Maj samt protokolls-utdrag för den
11 Maj angående Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14.

§ 2.

Herr Talmannen tillkännagaf, att Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet
Herr Statsrådet Carlson anmält sig att, innan dagens föredragning
började, erhålla ordet:

Herr Statsrådet Carlson yttrade: Jag anhåller att få besvara en
till mig stalld förfrågan rörande ett kateketiskt arbete af Rektor Wåhlin
i Lund.

Till en början ber jag få upplysa om några säkert ofrivilliga misstag,
som insmugit sig i den värde interpellantens framställning. Det första är,
att bär skulle vara frågan om ett af Ecklesiastik-departementet åt sagde
lärare lemnadt uppdrag. - Förhållandet är dock icke sådant, utan har understodet
kommit den nämnde författaren till del på grund af hans egen
till departementet jngifna ansökan om understöd för att få egna sig åt
utarbetande af det ifrågavarande arbetet. Vidare ville jag upplysa, att
bemalda arbete icke är någon lärobok, någon katekes, utan en handbok,
amna,d att tjena till ledning för kristendomslärare. Ytterligare är det
uppguvet, att arvodet skulle hafva utfallit i förskott. Dermed förhåller
sig dock så, att det understöd, som beviljats, behandlats i fullständig likhet
med hvad städse i dylika fall är vanligt, nemligen att hälften deraf
bldvit bestämd att ^uppbäras genast och den andra hälften icke utbetalas
förr, än arbetet är fullbordadt och tryckt. Slutligen är det sagdt, att
arvodet skulle lemnats Rektor Wåhlin för fem till sex år sedan; men beslutet
fattades år 1865, och äro sedan dess endast 4 år förflutna.

Om det nu med författandet af ett vetenskapligt arbete i allmänhet
får anses vara annorlunda beskaffad! än med förfärdigandet af en möbel,
ett redskap o. s. v., som till viss tid beställes, så torde detta i synnerhet
vara fallet med det ifrågavarande arbetet, hvilket icke kunnat annat än
på stunder, lediga från trägna embetsgöromål, författas, helst dertill kommer
att författaren af andra offentliga uppdrag och sjuklighet förhindrats
att åt detsamma egna den tid han beräknat. Hvad departementets åtgärder
i sådana fall beträffar, bör jag nämna, att i afseende å de många
arbeten i olika grenar som vinna understöd af statsmedel, sedan de blif -

541

Den 12 Maj.

vit vitsordade, man icke kan göra mera för att fortskynda detsamma och
måhända, då frågan är om ett vetenskapligt ämne, som behöfver noggrannt
mer än en gång genomarbetas, icke bör göra något annat än underrätta
sig om arbetets fortgång. Några tvångsåtgärder mot författarne har man,
af skäl jag nämnt, icke ansett sig böra vidtaga, helst dessutom det är af
större vigt att af en kunnig och erfaren lärare få ett gediget och väl
genomtänkt arbete än att få det inom en viss tid färdigt.

, §3-

Föredrogs Banko-Utskottets Memorial N:o 16, med förslag till voteringspropositioner
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
Banko-Utskottets Betänkande N:o 12, om låne- och kreditiv-rörelsen.

De i detta Memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 4.

Föredrogos Stats-Utskottets nedannämnda Memorial:

N:o 96, med förslag till stadganden i det nya reglementet för
Riksgälds-kontoret angående de under innevarande riksdag på nämnda
Kontor anvisade statsutgifter; och

N:o 97, med förslag till de sista afdelningarne i Riksgälds-kontorets
reglemente.

Hvad Utskottet i dessa tvänne Memorial hemställt blef af Kammaren
bifallet;

samt N:o 98, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
Stats-Utskottets Memorial N:o 90, angående afskrifning af de i Riksgäldskontorets
räkenskaper bland Kontorets skulder bokförda s. k. ekeskogsmedlen.

Utskottets förra hemställan lades till handlingarne; och blef, för den
händelse gemensam omröstning skulle erfordras, den vilkorligt föreslagna
voteringspropositionen af Kammaren godkänd.

§ 5.

Föredrogs men blef för andra gången bordlagdt Stats-Utskottets
Memorial N:o 99.

Herr Grefve Posse begärde ordet och yttrade: Jag tillåter mig
endast hemställa, om icke Kammaren ville medgifva, att* Stats-Utskottets
Memorial uppfördes först på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll, att detta Memorial skulle till
afgörande företagas vid morgondagens sammanträde, näst efter de gemensamma
omröstningar, som då komme att ega rum.

542

Den 12 Maj.

§ 6.

Föredrogs Riksdagens Kansli-Deputerades Memorial N:o 3, angående
de riksdagshandlingar, som före riksdagens slut icke hunnit tryckas eller
till expedition befordras.

Kammaren biföll de i detta Memorial gjorda hemställanden och förslag.

§ 7.

Vid nu skedd föredragning af Kansli-Deputerades Memorial N:o 4,
i anledning af en inom Andra Kammaren väckt motion angående åtgärder
för de efter riksdagens slut utkommande riksdagshandlingars kostnadsfria
öfversändande till Kammarens ledamöter, yttrade

Herr Orre: Det hade varit att motse, att Herrar Kansli-Deputerade
gått motionärernes önskan till mötes uti ifrågavarande fall. Jag har här i
min hand Kongl. Maj:ts Bref af den 14 Juli 1868, i hvilken stadgas att
alla riksdagsförhandlingar få gå portofritt. Jag hemställer, hvarför icke
de riksdagsmän, som tjenstgjort vid innevarande riksmöte, skola kunna få
tillgodonjuta denna portofrihet. Här är icke fråga om något successivt
sändande af förhandlingarne, utan att de måtte tillsändas riksdagsmännen,
sedan de blifvit helt och hållet färdigtryckta, om äfven dermed skulle
dröja ända till December månad.. Jag har af Bibliotekarien vid Riksdagen,
Notarien Sandahl fått i uppdrag att meddela, det han med nöje
skulle åtaga sig detta besvär, om Kansli-Deputerade ville anförtro honom
detsamma; och får jag derföre hemställa till Herr Talmannen och Kammaren,
att de måtte bemyndiga Notarien Sandahl att fullgöra detta uppdrag.

Derigenom skulle naturligtvis de uti motionen förekommande orden:
“eller någon annan lämplig tjensteman11 komma att utgå.

Herr Jöns Olsson i Nordanå: Då landstingens förhandlingar tillsändas
landstingsmännen, synes man mig äfven böra bevilja denna förmån
åt riksdagsmännen, helst då det icke är fråga om afsändandet af riksdagstrycket
mer än för en gång, och icke ett häfte i sänder. Jag tror icke
detta kan medföra någon nämnvärd kostnad för Statsverket, och yrkar
jag derföre bifall till det af Herr Orre, i öfverensstämmelse med motionens
innehåll, framställda förslaget.

Herr Björck: Jag kan icke neka, att detta motionärernes anspråk,
att Kammarens ledamöter skulle få riksdagsförhandlingarne sig tillsända,
synes mig särdeles billigt. Under Ståndsrepresentationens tid tillgick så,
åtminstone i Borgare-Ståndet, att handlingarne försändes till dess medlemmar,
men omkostnaderna härför betalades af Ståndets kassa. Om nu
Kammaren skulle vilja fatta beslut i enlighet med de föregående talarnes
yrkande, torde detta böra förenklas derhän, att Kammaren för sin del
beslutar, att riksdagstrycket skall g enom Riksgälds-kontorets försorg riksdagsmännen
tillskickas. Vidare bör man äfven, om man vill handla fullt
riktigt, inbjuda Första Kammaren att fatta samma beslut.

543

Den 12 Maj.

Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan ej mindre Herr Orre än
äfven Herr Jöns Olsson anmält sig afstå från sina yrkanden ock förena
sig i det af Herr Björck framställda förslaget, blef samma förslag af Kammaren
bifallet; och hade Kammaren alltså, med afslag å Kansli-deputerades
hemställan, för sin del beslutat, att Fullmägtige i Riksgälds-kontoret
skulle bemyndigas att till Kammarens ledamöter låta öfversända det vid
riksdagens slut icke utdelade och derefter utkommande riksdagstrycket.

§ 8.

Till afgörande företogs Lag-Utskottets Betänkande N:o 36, i anledning
af återremiss af andra och femte punkterna i Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 4, angående vissa ändringar i gällande konkurslag.

Punkten 1.

Herr Reutercrona: Ehuru jag, som ifra! för tvångsackordsrättens
fullständiga afskaffande, helst skulle hafva sett, att Utskottet förordat motionärens
förslag om bestämmandet af 50 procent såsom minimum för
ackords beviljande, vill jag dock biträda Utskottets förevarande hemställan.
Likväl synes det mig nödigt, att till lydelsen af 104 § i
konkurslagen det tillägg göres, som redan är i lag bestämdt genom Kongl.
Maj:ts nådiga förordning af den 12 September 1868; hvilket tillägg lyder
sålunda: “Bestrides ackordet på den grund, att säkerhet ej finnes för

dess fullgörande, pröfve Rätten, efter omständigheterna, huruvida fastställelse
på sådan grund vägras må“. Jag anhåller således vördsamt om
proposition på bifall till Utskottets förevarande hemställan med det af
mig upplästa tillägget.

Herr Engman: Då Första Kammaren redan bifallit Utskottets

förevarande Betänkande, tror jag icke det vara skäl göra det af den föregående
talaren föreslagna tillägget, utan anhåller jag att Betänkandet måtte
oförändradt antagas.

Herr Hierta: Jag är i det hufvudsakligaste förekommen af den
siste talaren. Oaktadt lämpligheten af Herr Reutercronas förslag tror jag
döck, att man för närvarande handlar bäst, om man bifaller Utskottets
hemställan oförändrad, helst densamma redan blifvit af Första Kammaren
antagen. Det är nemligen af stor vigt, att vi erhålla någon förändring
till det bättre i nuvarande förhållanden i afseende å tvångsackord; och
derföre anser jag, att vi böra nöja oss med hvad Utskottet här föreslagit,
då man en kommande riksdag torde kunna åvägabringa det af Herr Reutercrona
föreslagna tillägget. Jag yrkar således obetingadt bifall till Utskottets
Betänkande.

Efter denna öfverläggning bifölls hvad Utskottet föreslagit.

544

Den 12 Maj.

Andra punkten, i hvad densamma innefattade förslag till ändring af
86 § i gällande konkurslag.

Herr Hess le: Likasom man å ena sidan vill förekomma, att en
borgenär skulle genom obehörigt yrkande om edgång tillfogas skada, så
fruktar jag, att man å andra sidan gått något för långt. Min erfarenhet
bevittnar, att borgenärseden ännu icke kan borttagas, och vill man icke
fullständigt borttaga den, så måste man bereda borgenärerna rättighet
att få den aflagd, utan att belasta en eller annan delegare i konkursen
med en mängd kostnader, till förmån ej blott för sig sjelf utan jemväl
för öfrige borgenärer. Få borgenärer skulle nemligen vilja vidkännas
dessa kostnader, hvadan de fleste komme att heldre låta bedragaren vinna
ett orättmätigt fordringsanspråk. Jag anser föreliggande förslag dessutom
stridande mot det system, man i konkurslagen i allmänhet velat göra gällande,
att nemligen hvarje borgenär sjelf eller genom ombud vid alla sammanträden
iakttager närvaro och omedelbart bidrager till konkursboets
förvaltning och utredning samt bolagets upplösning, så fort som omständigheterna
det medgifva, hvartill ett alldeles motsatt förhållande egde rum
under den äldre konkurslagens verksamhet, och som utgjorde förnämsta
anledningen till det nya systemets antagande; och yrkar jag derföre för
min del afslag å Utskottets förslag i denna del. Jag gillar deremot förslaget
om rättighet för borgenär att inför domare på landet få aflägga
borgenärseden, och anser den olägenhet man velat afhjelpa genom ofvanomförmälda,
af mig ogillade förslag vara såmedelst förekommen.

Herr Sven Hansson: För den händelse, att denna paragraf skulle
af Kammaren antagas, anhåller jag att få protestera emot ett sådant beslut,
hvarigenom skulle stadgas, att borgenär, som framställt yrkande om
edgång emot en annan borgenär, är skyldig att sjelf ombesörja delgifningen
af detta yrkande. Jag anser nemligen detta vara oriktigt, ty jag kan
icke utgå från den förutsättningen, att en borgenär skulle alldeles obefogadt
framställa ett slikt yrkande. Jag tror visserligen, att en tid kan
hafva funnits, då man ansett sådant lända till besparing för konkursmassan
och derför väckt dylika påståenden, enär nemligen en del ibland borgenärerna
aldrig undfingo del deraf, hvarigenom de uraktläto att beediga
sina fordringar, som till följd häraf underkändes. Men med det beslut
som nu fattas, att en borgenär, emot hvilken yrkande om edgång göres,
derom äfven skall underrättas, så tror jag icke, att dylika yrkanden hädanefter
skola endast af slem vinning framställas. Då tror jag äfven detta
stadgande vara onödigt och endast leda derhän, att mången som vet, att
en bevakad fordran är mindre riktig, likväl drager i betänkande att yrka
edgång af fordringsegaren, hvarigenom således en eljest ganska tvistig
fordran möjligen skulle komma att godkännas.

Äfven i ett annat hänseende finner jag ordställningen i paragrafen
icke vara sådan, som jag skulle önska den. Det är möjligt, att jag icke
rätt förstått den, men besynnerligt nog tycker jag, att vissa stadganden
upphäfva det föregående. Man har stadgat, att yrkandet om edgång skall
ske skriftligen, tiden inom hvilken det skall ske, att det skall delgifvas

den

Den 12 Maj.

545

den det gäller, och hvilken som skall ombesörja delgifningen. Sedan har
man tillagt: “borgenär, hvilken förmånen af ett sådant delgifvande åtnjuta
vill, åligge“ etc. Just detta uttryck “förmånen af ett sådant delgifvande"
synes mig något eget. Jag tycker, att det borde hafva lydt
helt enkelt: “borgenär åligge". Orden “hvilken förmånen af ett sådant
delgifvande åtnjuta vill" anser jag kunna leda till missförstånd. Det
kommer visserligen till slut ett stadgande, som medför rättighet eller skyldighet
för honom att komma in med bevis sedan, men i allt fall skulle
jag vilja föreslå, att nyssnämnda stadgande endast måtte lyda sålunda:
“borgenär åligge att i bevakningsinlagan uppgifva den ort i riket, der
han eller hans ombud kan träffas.

Herr Rosenberg: Denna fråga har vållat Lag-Utskottet många
besvärligheter. Från början var det föreslaget af eu motionär, att all
borgenärsed skulle afskaffas. Andra yrkade endast, att den måtte inskränkas.
Allmänt klagade man likväl öfver de missbruk, som egde rum,
i det ofta endast af rent sjelfsvåld det yrkades, att alla borgenärer skulle
aflägga ed, oaktadt man icke hade det ringaste skäl att tvifla på riktigheten
af de fordringar de uppgifvit. Båda Kamrarne hafva återremitterat
frågan till Utskottet, för att få ett annat Utlåtande, och Utskottet har
nu sökt att lösa densamma samt dervid hufvudsakligen fästat sig vid de
missbruk, som nu ega.rum beträffande dessa yrkanden. Man har trott,
att dessa skola stäfjas, om den, som gör ett dylikt yrkande, blir tvungen
att derom underrätta den borgenär, emot hvilken det framställes. För
att bereda tillfälle dertill, har Utskottet föreslagit det stadgandet, att
borgenär skall i bevakningsinlagan uppgifva sin eller sitt ombuds vistelseort.
Att det är en förmån för borgenären att blifva underrättad om
edgångsyrkandet, vet jag ej, huru man med fog kan bestrida. Det är
visserligen sannt, att hvar och en borde följa hela förhandlingarne, men
just för att man icke behöfver göra det, bör det väl vara en förmån att
blifva underrättad om yrkandet. Utskottet har icke varit i stånd att
komma öfverens om något annat förslag, och skulle Kammaren dela den
åsigt, som den förre talaren yttrat och afslå paragrafen, så hade man så
gerna kunnat göra det förra gången som frågan var före. Emellertid,
och då jag alldeles icke kan finna någon obillighet deruti, att den, som
yrkat edgång, äfven skall underrätta vederbörande derom, så anser jag
för min del det vara bäst att bifalla paragrafen, det jag fördenskull
yrkar.

Herr Orre: Jag ber att endast få i korthet tillkännagifva, att jag
för min del röstar för bifall till Utskottets förslag. Jag instämmer för
öfrigt med Herr Rosenberg och vill blott tillägga det, att jag vid flera
tillfällen erfarit, att mindre kunnige fordringsegare gått sin rätt förlustige,
endast derföre att efter sjelfva inställelsedags-sammanträdets slut andra
borgenärer sednare på dagen yrkat edgång af dem, utan att de erhållit
någon underrättelse om ett sådant yrkande.

Jag önskar, såsom jag sagt, att förslaget måtte bifallas.

Riksd. Prof. 1869. 2 A/d. 4 Band.

546 Deri 12 Maj.

Herr Peter Petersson från Kronobergs län: Jag anser denna
paragrafs förändring enligt förslaget icke vara lämplig, utan att Herr
Ahlgrens reservation på sid. 8 i Betänkandet är vida bättre, dock med
den förändring att domaren bör på vanligt sätt låta kommunicera flen
borgenär, emot hvilken yrkande om edgång framställes, detta yrkande.

Jag yrkar, att det ifrågavarande stadgandet måtte få ett sådant innehåll,
men eljest alslag.

Öfverläggningen var slutad och Utskottets hemställan bifölls.

Hvad Utskottet i andra punkten dernäst föreslagit i fråga om ändring
af 88:de och 90:de §§ i konkurslagen blef, likasom Utskottets förslag
i tredje punkten, af Kammaren bifallet.

§ 9.

Föredrogs Lag-Utskottets Betänkande N:o 37, i anledning af åter-,
remiss af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22, angående föreslagna ändringar
i gällande stadgande]! rörande exsekutionsväsendet;

Utskottets anmälan å Betänkandets första sida.

Lades till handlingarne.

Utskottets hemställan å andra sidan:

I anledning häraf yttrade:

Herr Olof Nilsson från Westerbottens län: Det var oväntadt, att
Utskottet skulle motsätta sig denna reform, hvilket måhända härrör ifrån
den Första Kammarens ledamöter, som äro så rika och mägtiga, att de ej
känt betrycket af en utmätning.

Då den ifrågavarande motionen i denna Kammare förra gången behandlades,
förordades densamma, såsom åsyftande att bereda en väl behöflig
lindring i exsekutionskostnaderna för personer, hvilka till följd af
fattigdom underkastades utmätning lör undsättningslån. Och då således
uppenbart är, att genom båda Kamrarnes återremiss meningen varit, att
Utskottet bort tillstyrka bifall till motionen, så hoppas jag och anhåller
härmed, att Kammaren, i konseqvens med den åsigt som här gjort sig
gällande vid återremissen, behagade, med afslag å Utskottets Utlåtande,
bifalla min motion.

Herr Staff: Jag instämmer för min del i den siste talarens yrkande.
Kammaren torde minnas, att frågan rörer en förändring i sättet
för utsökande af undsättningslån, hvarigenom de fattige icke skulle komma
att belastas med så dryga kostnader. Jag tror det vara uppenbart, att
Första Kammaren återremitterat ärendet, emedan den icke var nöjd med
det Utlåtande som afgifvits förra gången, och här torde meningen äfven
hafva varit densamma.

547

, öen 12 Maj.

Då frågan emellertid numera fallit i Första Kammaren, så lärer ett
bifall bär icke kunna afse annat än gillande af de åsigter, motionären
uttalat, och jag yrkar för min del afslag å Betänkandet samt bifall till
motionen.

Herr Rosenberg: Den hemställan om afslag, som af den föregå ende

talaren gjorts, kan icke gerna afse annat än en opinionsyttring ifrån
denna Kammare, ty lag kan motionärens förslag numera icke blifva. Jag
vill dock fästa uppmärksamheten på de svårigheter, som mött att kunna
förorda något sådant som den ifrågavarande motionen, hvilken är alldeles
fristående från de lagar, som gälla om utsökningsväsendet. Sedan kommunen
erhållit ett undsättningslån, så lemnas detta ut i små poster emot
skuldsedlar, som oftast äro försedda med borgen samt vanlig vittnespåskrift.
Nu skulle det föras en längd öfver dessa skuldsedlar, deruti skulle upptagas
icke blott gäldenärens namn utan äfven summan och borgesmännens
namn. En sådan längd skiljer sig betydligt från de restlängder, som vanligen
föras af kommunalstyrelserna. Stor svårighet skulle sålunda möta,
och derföre har Utskottet ej ansett sig kunna göra något, åtminstone förrän
komitéen framlagt förslag till ny Utsökningsbalk.

Skulle likväl Kammaren vilja uttala en opinionsyttring, så må det
så vara.

Jag yrkar emellertid bifall till Betänkandet, då jag tror, att Utskottet
haft fullt giltiga skäl för sitt afslag. Hvad angår Första Kammaren, så
kan jag vitsorda, att under hela diskussionen derstädes icke nämndes ett
ord annat än om Herr Wallenbergs motion, och således har Kammaren
icke derutaf något stöd att hemta för bifall till Herr Olof Nilssons framställning.

Herr Olof Nilsson: Då kommunerna måste hos Staten ansvara

för undsättningslån, så är förhållandet det, att de komitéer, hvilka hafva
sig uppdraget att utsöka sådana af de enskilda, hafva utlåningslängder att
rätta sig efter jemte dit hörande skuldförbindelser. Och då gäldenären vid
skuldens betalande återfår sin revers af exsekutor, så uppstår härigenom
ingen risk för gäldenären.

Behofvet af ett mindre kostsamt utsökningssätt kommer, alltefter som
lånen blifva förfallna till betalning till Staten, allt mer och mer att göra
sig gällande i många län af vårt fädernesland.

Vidare anfördes ej. Hemställandet bifölls.

§ 10.

Vid föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38, i anledning af
väckta förslag om ändringar i gällande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndiges egendom, uppstod rörande första punkten öfverläggning, derunder
yttrade:

Herr Wener: . Detta förslag afser endast en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t af innehåll, att “Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfver -

548

Den 12 Maj.

vägande, huruvida lämpliga bestämmelser i ofvan angifna syftning må kunna
meddelas11, och denna “syftning11 går ut på att förmyndarekammare skola
inrättas inom hvarje distrikt. Med afseende på de långa afståndeu, isynnerhet
i vissa delar af landet, tror jag dock, att något sådant icke är
verkställbar utan för många svårigheter, och får särskildt erinra, att, då
alla säkerhetshandlingar skola förvaras på ett ställe, man äfven torde böra
inrätta ett kassahvalf inom hvarje distrikt. Jag anser förslaget outförbar
och yrkar afslag å detsamma.

Herr Sven Hansson: Jag tror förslaget vara lämpligt nog, om

blott något kan i dess syftning åstadkommas af lagstiftningen. . Jag tror,
att erfarenheten tillräckligt visat, huru stor säkerhet de omyndiges medel
vanligen hafva. Vid 1865 års riksdag, då en ledamot af Bonde-Ståndet väckte
motion i ämnet, framställde jag ett likartadt förslag, om hvilket Lag-Utskottet
då uttalade sig mycket fördelaktigt. Det sade nemligen: “detta
förslag undviker väl åtskilliga af de brister, som ofvan blifvit anmärkta
emot Fabian ders och Forssbecks förslag, och kommunens ansvarighet vore
onekligen en fördel för myndlingarne“. Det oaktadt ansåg det förslaget
förknippadt med några olägenheter, emedan ett stort ansvar derigenom
komme att drabba kommunen.

Men jag hemställer, om icke omyndiga barn, först af alla, böra vara
tryggade mot förluster, och det kunna de icke blifva, om icke de som skola
tillse förvaltningen af de omyndiges tillgångar, ytterst blifva derför ansvarige.

Nu har Lag-Utskottet gillat förslaget i många afseenden. Det. har
sagt, att under nuvarande förhållanden förluster för de omyndige ej sällan
inträffa, samt förordat en underdånig skrifvelse med anhållan om utarbetande
af stadganden eller åtminstone om en undersökning, huruvida något
verkligen kan göras, för att betrygga omyndiges egendom.. Jag är ense
med Utskottet i detta afseende. Men oaktadt det icke blifvit uttryckligen
nämndt, att domkretsen uteslutande skulle vara det område, inom hvilket
nämnden skulle tillsättas, har detta dock blifvit förordadt. Jag tror lik att

det vore lämpligare, om kommunen finge utgöra ett sådant om^de,
eller om flera kommuner erhölle rätt att förena sig till ett sådant.

Lag-Utskottet har äfven uttalat ett och annat, som icke lämpligen
hör vinna afseende. Bland annat har Utskottet sagt: att, om förmyndaren
behöfde för myndlingens räkning uttaga någon del af kapitalet, torde
Rättens samtycke dertill erfordras. Det torde dock vara mindre lämpligt,
att förmyndaren skulle vid alla dylika tillfällen begära råd af Rätten, utan
ia" tror, att förmyndaren bör ega rätt att derförutan uttaga och använda
så mycket af myndlingens medel, som för en uppfostran efter dess vilkor
behöfves. Eljest skulle många olägenheter kunna uppstå. Jag har sjelf''
hört domstolar, som afstyrkt förmyndarne från att i sådana fall ständigt
vända sig till Rätten.

Jag yrkar bifall till förslaget.

Herr Rosenberg: Jag får bekänna, att jag icke är någon beund rare

af det förslag, som Lag-Utskottet uti förevarande Betänkande produ -

Den 12 Maj.

549

cerat. Det synes visserligen temligen oskyldigt, då Utskottet blott hemställer
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t; men då i denna skrifvelse angifvits
ett så vidsträckt syfte, som att i hvarje domkrets en slags förmyndarekammare
skulle inrättas, så kan jag icke med min röst biträda Betänkandet.
Hade man nöjt sig med att föreslå, att, om medlemmarne af
en domkrets derom öfverenskommo, de skulle vara oförhindrade att inrätta
en sådan förmyndarekammare, så hade derom varit föga att säga, men att
göra denna inrättning obligatorisk, anser jag vara att skjuta högt öfver
målet. Detta af flera skäl. Dels tror jag att denna inrättning skulle
förrycka sjelfva idéen af förmyndarevårdnaden, som hittills hvilat på en
gammaldags, patriarkalisk grund, hvilken ingalunda är att helt och hållet
förkasta. Dock måste det väl antagas, att den nämnd, som enligt Utskottets
mening skulle öfvertaga vården om omyndigs egendom, äfven skulle
vara berättigad att erhålla godtgörelse för sitt besvär, hvilket just icke är
en lockande princip. I sakens närvarande skick skulle jag derföre helst
se, om Kammaren afsloge Betänkandet; den behöfver derföre ingalunda
anses för alltid undanskjuten.

Herr Carl Ifvarsson: Jag är helt och hållet förekommen afHerr
Rosenberg, och instämmer derföre i hans yrkande.

klen- Jöns Olsson i Nordanå: Då Utskottets Betänkande i det

allra närmaste ansluter sig till den af mig väckta motionen, så kan jag icke
annat än lifligt förorda bifall till Betänkandet.

Herr Ahlgren: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derå, att

Betänkandet endast afser aflåtandet af en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Syftemålet dermed är förekommandet af de förluster, som under
närvarande förhållanden tidt och ofta drabba omyndige, och emot hvilka
dessa ej kunna skyddas ens genom den strängaste och noggrannaste tillämpning
af 1681 års Kongl. förordning. Genom en sådan skrifvelse skulle
man uppenbarligen ej riskera något, då på Kongl. Maj:ts pröfning ankommer,
huruvida han vid uppgörande af definitivt förslag vill bygga detsamma
på de af Riksdagen antydda grunder eller i mer eller mindre mån
derifrån afvika. Jag hemställer alltså om bifall till Betänkandet, så mycket
heldre som Första Kammaren redan antagit detsamma.

Herr Dahm: På de grunder, som af nästföregående talare utveck lats,

anhåller jag om bifall till Betänkandet. Det synes mig vara temligen
öfverflödigt att för närvarande inlåta sig på någon öfverläggning rörande
grunderna för det blifvande förslaget; sedan det blifvit af Kongl. Maj:t
affattadt och lör Riksdagen framlagdt, kan det vara tids nog att taga
dessa i närmare öfvervägande. Men för närvarande är det af vigt, att ett
initiativ till förändrad lagstiftning verkligen tages, ty det närvarande tillståndet
kan icke utan stor skada och högst betydliga förluster för enskilda
personer längre bibehållas.

Herr Carl Ifvarsson: Då jag vid flera föregående tillfällen förnummit,
att åtskillige talare, liksom nu, anse det vara al ringa vigt hvad

550

Den 12 Maj.

uti en underdånig skrifvelse uttalas, då saken är af sådan beskaffenhet att
den i alla fall slutligen måste blifva föremål för Riksdagens behandling;
så och då jag lika litet kan dela denna åsigt — detta emedan det synes mig
icke vara en riksförsamling värdigt att i skrivelser uttala hvad den efter
mognare pröfning kanske vill förkasta — som jag kan godkänna de grunder,
hvilka uti det föredragna förslaget äro uttalade, måste jag afstyrka hela
förslaget. Utan att bestrida det förbättring af författningen angående vården
af omyndiges egendom erfordras, vågar jag dock påstå, att Lag-Utskottet
icke lyckats på ett ändamålsenligt sätt lösa frågan, hvilken jag medgifver
icke heller är så lätt att på sådant sätt lösa. Enkelhet i förening
med nödig kontroll är, enligt mitt förmenande, det som bör sökas, men
Utskottets förslag synes mig gå i motsatt riktning, åtminstone i förstnämnda
hänseendet, då det, med bibehållande af alla hittills för ändamålet föreskrifna
bestämmelser, förordat en förvaltningsnämnd samt domstolens föregående
bepröfvande i vida flera hänseenden än förut. Yi hafva nu, utom
den rätt till granskning och framställningar, som omyndiges anhörige och
mera försigkomne omyndige sjelfva ega anställa, redan tre instanser i detta
hänseende, nemligen förmyndare, kommunalnämnd, eller i dess ställe godemän,
samt domstolarne, hvilka alla hafva till åliggande att bevaka omyndiges
rätt; förvaltningsnämnden skulle nu blifva en fjerde; och då man
icke billigtvis kan ifrågasätta, att någondera skall gå miste om betalning
för sitt besvär, samt ju oftare domstolen skall anlitas deptomera måste
det åtgå till protokollslösen; så är det gifvet att saken blifver både mera
invecklad och kostsammare än förut, utan att de omyndige ändå blifva
fullt betryggade för förluster, i händelse de egde någon större penningesumma.
För dem, som ega ringa arfvemedel, hvithet är det allmännaste
förhållandet på landet, befarar jag att största delen deraf skulle komma
att medtagas till omkostnader för förvaltning och kontroll, så att fråga är
om icke dock det gamla påståendet, att Svensken utgifver nio riksdaler
för att få veta hvart den tionde tagit vägen, slutligen skulle komma att
besannas, i händelse en lag skulle tillkomma sådan Lag-Utskottet synes
åsyftat den.

Enär Lag-Utskottets förslag sålunda icke synes mig tillfredsställande,
får jag alltså yrka afslag å detsamma.

Herr Olof Nilsson: På de skäl, som blifvit af Herr Ahlgrenuttalade,
får jag anhålla om bifall till Betänkandet.

Ofverläggningen förklarades slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
förekommit, framställde Herr Talmannen propositioner såväl på bifall till
som på afslag å Utskottets hemställan. Då af dessa propositioner den
förra förklarades vara med öfvervägande ja besvarad, begärdes votering.
Följande voteringsproposition blef då uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i Första punkten af
dess Utlåtande N:o 38,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Yinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen..

551

Den 12 Maj.

Omröstningen utföll med 88 ja mot 30 nej, hvadan Utskottets förslag
bifallits.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 11.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga
skrifvelser:

N:o 61, angående anslag till fortsättande af arbetena å nordvestra
stambanan samt för uppförande af stationshus i Stockholm;

N:o 62, i anledning af väckt fråga om uppgörande af plan för framtida
jernvägsanläggningar samt sättet för deras utförande;

N:o 63, angående beviljadt statsbidrag för anläggning af jernväg mellan
Nässjö och Oscarshamn;

N:o 64, angående ifrågasatt anstånd med betalningen af 1868, 1869
och 1870 års annuiteter å det för byggande af jernbanan emellan Ystad
och Eslöf beviljade statslån;

N:o 65, i fråga om anstånd med amorteringen för år 1868 af det
för sänkning af Madaån i Asheda socken af Kronobergs län beviljade

lån; och _ .....

N:o 66, angående beviljade medel till understödjande af allmännyttiga
arbetsföretag för beredande af tillfälle till arbetsförtjenst åt den i följd
af sistlidet års missväxt nödställda befolkningen i vissa delar af riket.

§ 12-

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39, i anledning af väckt
förslag om tillägg till 15 kap. 2 § Rättegångsbalken, i fråga om fullmägtigskap.

Herr Carl Ifvarsson: Enär jag har svårt att förstå, det allmogen
hädanefter skulle mindre än hittills ega förmåga att sjelf utse rättegångsombud
åt sig, der sådana erfordras, eller att sjelf utföra sina rättegångar,
kan jag icke gilla det förevarande förslaget. Jag tror, att upplysningen
gått något framåt, eller åtminstone icke tillbaka, hvadan jag äfven
antager, att domarens pröfningsrätt i afseende på sakförarne icke behöfver
utsträckas längre än den förut varit honom tillerkänd, utan snarare
tvärtom. Det goda i saken skulle väl ligga deri, att de godkände sakförarne
skulle utföra de fattiges sak utan betalning, hvilket dock icke är
bestämdt, men får antagas, emedan i annat fall något förmånligt deri
svårligen kan uppsökas. Om så skulle blifva händelsen, månne det då
icke blefve nödvändigt att, på det dessa sakförare åtminstone skulle få
ett nödtorftigt uppehälle, de antingen fingo sig tillerkändt uteslutande
rättighet att föra andras talan inför rätta eller ock att få aflöning af

552

Den 12 Maj.

Staten? Jag antager, att endera, om icke båda dessa utvägar måste innan
lång tid anlitas, så vida hederlige män skulle till slika uppdrag erhållas.

Den förra åtgärden vore att ställa folket under ett ingalunda eftersträfvansvärdt
förmynderskap och den sednare att tillskapa en ny, ganska
talrik tjenstemannaklass med dess dryga aflöningar, utan att utsigterna till
någon deremot svarande samhällsvinst äro särdeles ljusa, hvilket i synnerhet
under närvarande förhållanden icke synes mig inbjudande.

Då jag dessutom anser det fria valet af rättegångsbiträden vara, liksom
fria val i allmänhet, att föredraga framför den inskränktare rättigheten
dertill; yrkar jag på grund af dessa i korthet anförda skäl af slag af
Utskottets föredragna Betänkande.

Herr Jonas J onasson från Calmar län: Jag instämmer helt och

hållet med den föregående talaren. Utskottet har i sitt Betänkande
yttrat, att orter finnas, der man för närvarande har synnerligen svårt att
finna personer, åt hvilka man kan anförtro utförandet af en rättstvist.
År detta sannt, så lärer ej denna olägenhet häfvas derigenom, att man
beslutar tillsättandet af sakförare vid hvarje domstol. De knappa inkomster,
som dessa befattningar skulle kunna påräkna, torde dessutom
gifva deras innehafvare anledning att, långt ifrån att söka i godo uppgöra
tvistigheter, snarare på allt sätt befordra den.

På dessa skäl hemställer jag om afslag å Betänkandet.

Herr B o v i n: Om man med uppmärksamhet genomläser tredje sidan af
Betänkandet, torde man finna, att de skäl, som under diskussionen blifvit
mot förslaget framställda, icke ega synnerlig vigt. Genom dess antagande
skulle ju ingen hindras att vända sig till hvilken sakförare eller annan
person han behagar för att erhålla biträde inför rätta. Derföre att domstolen
förordnar tvänne i dess tanke lämpliga personer att biträda i
rättssaker, så är ju allmänheten ingalunda tvungen att anlita just dessa.
Men för personer, som äro från Rätten aflägse boende, är det af stor och
uppenbar fördel, att dessa, så att säga officiela sakförare finnas; och det
är dessutom ganska antagligt, att genom denna institution den mängd af
dåliga advokater, som nu belägra domstolarne, småningom skulle försvinna.
Jag anhåller på grund häraf om bifall till Betänkandet.

Herr Engman: Jag anser detta förslag vara så oskyldigt, att jag
ej fattar, huru det kunnat ingifva så stora betänkligheter, som hafva uppenbarat
sig. Afsåge detsamma att såsom en skyldighet ålägga allmänheten
att i sina rättssaker vända sig till de officiela sakförarne, skulle jag
derå yrka afslag, nu deremot får jag på det varmaste förorda bifall till
detsamma.

Herr Hess le: Jag är i det hela förekommen af Herr Bovin och

tillåter mig vitsorda, att icke allenast jag sjelf utan äfven mångfaldiga
andra lidit ej obetydliga förluster till följd af svårigheten att erhålla pålitliga
ombud vid de allmänna domstolarne och hos em bets myndigheter i
landsorter, der man saknat personliga bekantskaper. Med affärsrörelsens
utveckling blir detta en allt kännbarare olägenhet; och då den svårighet,

553

Den 12 Maj.

som här blifvit antydd och onekligen förefinnes, att finna för sådana uppdrag
lämplige personer dock icke torde vara oöfvervinnerlig, så får jag
tillstyrka bifall till Utlåtandet.

Herr Rundbäck: Herrar ledamöter af denna Kammare hafva sig
nogsamt bekant, att en'' komité blifvit tillsatt för att utarbeta ett förslag
till ny organisation af domstolarne samt i sammanhang dermed stående
förändringar i rättegångsväsendet. Under sådant förhållande anser jag
det för närvarande vara både öfverflödigt och icke af behofvet påkalladt
att bifalla Utskottets hemställan, helst man redan till nästkommande riksdag
torde hafva att emotse Regeringens förslag i ämnet. . Jag yrkar derföre
afslag å Utskottets förevarande Utlåtande.

Herr Myrtin: Jag ber endast, med anledning af den föregående
talarens yttrande, få upplysa, att det Utlåtande, som den omnämnda
komitéen har att afgifva, icke står i sammanhang med något nytt förslag
till domstolarnes omorganisation utan endast handlar om eu förändring
af arbetssättet vid våra domstolar.

Herr Olof Nilsson: Om detta förslag skulle antagas, anser jag,

att antalet löntagare, hvilka redan förut äro tillräckligt många, skulle
onödigtvis i betydlig gyad tillökas. Den • som är i behof af biträde vid
rättegång, kan ju hädanefter som hittills sjelf skaffa sig det biträde, till
hvilket han har förtroende, utan att man genom att tillsätta ännu flera
tjenstemän skall nödgas ytterligare öka Statens utgifter. Jag yrkar afslag
å Utskottets Utlåtande.

Herr Jonas Andersson: För min de! anser jag det vara skäl
att bifalla Lag-Utskottets förevarande Utlåtande, af hvars motivering tydligen
framgår, att det icke är fråga om att tvinga någon att anlita dessa
sakförare, utan att det skall ligga i hvars och ens eget skön att till biträde
vid rättegångar begagna ett ombud, som af offentlig myndighet blifvit
utsedt att föra andras talan inför domstol. Vi veta äfven, att då det
för omkring tio år sedan var fråga om antagande af en för Sverige och
Norge gemensam lag angående verkställighet i det ena riket af domar och
utslag, som blifvit meddelade i det andra,/let härom utarbetade förslaget
bifölls i Sverige, men afslogs i Norge, hufvudsakligen af det skäl att icke
här i landet, såsom uti Norge, det fanns tillgång på sakförare för de
Norrmän som deraf kunde vara i behof. Då jag sålunda anser det nu
föreliggande förslaget innebära en ganska nyttig och ändamålsenlig förbättring,
samt då jag icke kan förstå att detsamma skulle kunna medföra
de olägenheter, hvarom åtskilliga föregående talare ordat, kan jag ej annat
än yrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr Sven Hansson: Jag kan icke inse hvarföre man skulle afslå

detta förslag, hvilket förefaller mig vara ganska nyttigt, ty hufvudändamålet
är ju att få ofientliggjordt, till hvilka personer man har att vända
sig för att erhålla biträde vid rättegångars utförande. Då härtill kommer,
att hvarje domstol sjelf utser de personer som äro lämplige att föra an -

554

Den 12 Maj.

dras talan, samt då denna anordning icke kommer att medföra någon
ökad utgift från Statens sida eller inrättande af någon ny - ämbetsmannakår,
måste jag för min del yrka, att förslaget, såsom varande ganska välbetänkt,
måtte af Kammaren bifallas.

Herr Ola Jönsson: Jag ber endast få tillkännagifva, att Jag, som

förut i denna fråga varit tveksam om hvilket beslut jag borde fatta, numera,
sedan mina betänkligheter i detta afseende försvunnit, kommer att
rösta för bifall till detta förslag, hvilket jag anser till sina följder böra
blifva af stor nytta, samt hvars framgång, efter hvad äfven jurister intyga,
bör ligga lika mycket i domares som rättssökandes intresse.

Herr Uhr: Jag har begärt ordet med anledning af Herr Olof

Nilssons yttrande, att genom bifall till förslaget antalet af Statens tjensteman
skulle ökas. Detta är ett misstag af honom, ty bär är icke fråga
om att tillskapa en ny embetsmannaler; äfven om man vill kalla dessa
sakförare för tjenstemän, så afser förslaget dock att de från Statens sida
skola vara fullkomligt lönlösa. Meningen är endast, att det inom de särskilda
landsorterna skall kungöras för allmänheten, Indika personer hvarje
domstol förordnat att, der så önskas, biträda vid rättegångssakers utförande.
När nu dessa personer skola, såsom orden lyda, vara kunnige,
oberyktade, ärlige och förståndige män, så kan sålunda folket med fullt
förtroende åt dem öfverlemna sin talan vid domstol.

Beträffande Herr Rundbäcks förmenande, att den nu föreslagna forändringen
vore öfverflödig, enär en särskild komités förslag i ämnet snart
vore att emotse, så tror jag att det just för denna komités förutgående
arbete vore ganska nödvändigt att inhemta Representationens bestämda
åsigt i detta fall. Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.

Herr Heeggström:

Herr Carl Ifvarason: Det nu föredragna förslaget kan visserligen

synas temligen oskyldigt, men antingen får man antaga att det icke är
så oskyldigt, som det synes vara, eller ock att det är alldeles betydelselöst
och såsom sådant öfverflödigt. Är det meningen att de rättssokande
endast skola få en fingervisning på skicklige sakförare, så kan detta ske,
utan att någon ny lag derföre behöfver stittas, emedan det icke är någon
förment att offentligen tillkännagifva, det han åtager sig rättegångars utförande,
samt dervid äfven offentliggöra de bevis, han i afseende på sm
skicklighet sig förvärfvat. I så fall är förslaget utan ändamål och således
öfverflödigt.

Är det deremot meningen, såsom man kan hafva anledning antaga,
att endast den som dertill erhållit domarens bemyndigande, skall vara berättigad
föra andras talan inför rätta, då får förslaget en ganska storbetydelse,
och då tror jag man också bör akta sig för en_ sådan lag, hvilken
skulle betaga den rättssokande den hittills egda förmånen att sjelf
utse sitt rättegångsbiträde; något hvartill allmänheten åtminstone icke bor
ega mindre förmåga nu än förut. Sakförarne skulle väl under sådana
omständigheter hafva både rättigheter och skyldigheter. Rättigheterna

Deri 12 Maj.

555

skulle väl, föreställer jag mig, icke endast bestå i uteslutande rätt att
föra andras talan, utan äfven i förmånen att derföre få betald t, vare sig
denna sednare då skulle af honom sjelf godtyckligt bestämmas eller utgå
efter taxa. Skyldigheten måste väl skola sträcka sig ej allenast till utförande
af deras talan, som kunna betala till nöjes, utan äfven till utförande
af den fattiges eller mindre bemedlades talan, ty utan denna skyldighet
skulle man hafva betagit de sednare all möjlighet att skaffa sig
biträde, i händelse den privilegierade sakföraren vägrade sådant. Nu, då
det icke är och svårligen lärer kunna blifva fråga om att förmena någon
sakegare att sjelf föra sin talan, om han så vill, låter det lätt tänka sig,
att, om förslaget blifver lag, de, som äro Jiäst i tillfälle att betala, sjelfve
utföra sina rättegångar vid de flesta tillfällena, för att sålunda undgå att
erlägga en betalning så dryg, att sakföraren genom denna skulle vara ersatt
äfven för de ärenden, han skulle gratis utföra åt andra. Följden
häraf kunde blifva den, att en sakförare, som således finge mest lönlösa
besvär, nödgades, för att kunna exsistera, antingen hafva orimligt betaldt
vid de få tillfällen, då han anlitades af dem som egde tillgång till betalning,
eller ock att anropa Staten om ersättning för sina besvär; något
som under sådana omständigheter icke gerna kunde vägras, men som i så
fall ledde till icke allenast ökade statsutgifter, utan till en ganska stor
tillökning i antalet tjensteman, af hvilka vi dock hafva alltför många
förut.

Emellertid synes detta lagförslag, lindrigast sagdt, vara otydligt, enär
man icke deraf har klart, huruvida de ifrågavarande sakförarne skola
bemyndigas till denna deras befattning med eller utan rättigheter och
skyldigheter, likasom det är oklart huruvida den rättssökande skulle bibehållas
vid sin urgamla rätt att välja till biträde hvem han har förtroende
till. Härtill kommer att jag, för min ringa del, icke vill bidraga
till inskränkning i den fria valrätt, som jag befarar, att åtminstone
småningom, om ock icke genast, blifver allmogen förmenad, i fäll förslaget
blifver lag; hvarföre jag, som icke heller vill lägga den magten i domarens
hand att utse ombud för de rättssökande, yrkar utslag å förslaget,
såsom, varande af den beskaffenhet att det kan leda till missförstånd, inskränkning
uti egande frihet samt till ökade utgifter och verklig skada,
men alls icke till något allmänt gagn.

Herr Sven Hansson: Jag har åter begärt ordet med anledning
af Herr Hseggströms påstående, att det icke med ett ord namnes i förslaget
något derom, att den, som fått domstols förordnande att vara
sakförare, äfven har rättighet att afsåga sig detta förtroende. I slutet af
Utskottets motivering heter det dock: “deraf att en person bemyndigas
att allmänneligen biträda med rättegångssakers utförande följer ingalunda,
att han skulle hafva ovilkorlig skyldighet att åtaga sig hvarje sak, som
honom anförtros. Detta må i hvarje särskild! fall bero på aftal vederbörande
emellan; ty då det är parten obetaget att anlita hvem som helst,
så bör det ock stå sakföraren öppet att afsåga sig ett erbjudet förtroende,
om han dertill finner sig föranlåten. “ Häraf synes ju tydligt, att detta
förtroende icke är någon ovilkorlig skyldighet, från hvilken man icke kan
frigöra sig, likasom ock att det beror på parten sjelf att vända sig till

55S

Den 12 Maj.

den sakförare lian helst önskar. Hufvudändamålet är att allmänheten
skall få reda på, till hvilka personer densamma med förtroende kan
vända sig för att vid domstol få sin talan utförd.

Under sådant förhållande finner jag det vara ganska billigt att bifalla
förslaget, och jag förstår icke, hvarföre några talare utan någon
rimlig anledning söka få detsamma afslaget.

Herr Sjöberg: Jag börjar med samma ord hvarmed den näst före gående

talaren slutade sitt anförande: “att jag icke kan begripa att den
ringaste anledning förefinnes att afslå detta förslag11, hvilket icke allenast
är oskyldigt utan äfven innebär ett frö till bildande af eu ordnad sakförareinstitution.
Lag-Utskottet har för öfrigt för sin hemställan förebragt
ganska goda grunder, hvilka det torde vara öfverflödigt att upprepa. Då
det nu för hvar och en af Kammarens Herrar ledamöter är nogsamt bekant,
huru svårt det ofta är att vid förefallande behof påträffa lämplig
person att utföra ens talan vid domstol, så bör det äfven vara tydligt
och klart, att det förevarande förslaget åsyftar att lemna allmänheten
fullgod anvisning på sakförare, hvilka blifvit auktoriserade just af den
myndighet, som i detta afseende bäst kan pröfva de för ett sådant uppdrag
lämpliga egenskaper. Jag skulle icke hafva fästat mig vid en oriktig
uppgift, som under denna diskussion förekommit, så framt densamma
icke blifvit uttalad af en ledamot, hvilken så sällan misstager sig och är
eu så klarsynt man som Herr Carl Ifvarsson, hvilken nyss påstått, att,
enligt förslaget, rättssökande blefve tvungne att anlita dessa sakförare.
Utskottets förslag till författning i ämnet innehåller dock tydligt, att dessa
fullmägtige bemyndigas att tillhandagå parter, som dem anlita. För min
del kan jag ej förstå, huru dessa ord kunna tydas till den mening, att
en rättssökande skulle kunna tvingas att till sitt biträde vid domstol anlita
en person, till hvilken han ej hyser förtroende. ,

Herr Hseggström har sökt uppskrämma Kammaren dermed att, genom
antagande af detta förslag, inom kort en ny, af Staten aflönad tjenstemannaklass
skulle uppstå. I sjelfva begreppet advokatstånd ingår dock,
att de män, som egna sig åt detta yrke, icke skola af Staten aflönas, såsom
ock förhållandet är i andra länder, hvarest denna institution redan
finnes. Skulle man dessutom här i Sverige framdeles sätta i fråga att
aflöna dessa advokater, så förmodar jag, att Riksdagen icke skulle vara så
enfaldig att gifva sitt samtycke till ett sådant förslag.

Jag finner sålunda allt skäl vara för hand, att Kammaren lernnar
sitt bifall till hvad Utskottet i det föreliggande Utlåtandet hemställt.

Herr Grafström: Sedan representanten på Stockholms-bänken nyss
yttrat sig i denna fråga, är det öfverflödigt för mig att ytterligare göra några
tillägg, hvarföre jag ock endast vill tillkännagifva, att jag instämmer med
honom samt på det varmaste förordar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Jag är förekommen af Herr
Sjöberg samt instämmer till alla delar uti hans yttrande.

Öfverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.

557

Den 12 Maj.

Herr Talmannen uppstod och bortgick och Herr vice Talmannen ledde
Kammarens förhandlingar under återstående tiden af detta sammanträde.

§ 13.

Till handläggning förekom Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40, i anledning
af väckta motioner om ändring i Kong!, förordningen den 8 Februari
1681, rörande klockares aflöning.

Herr August Danielsson: Då jag äfven vid sistlidne riksdag

väckte motion i denna fråga, skulle det synas underligt, om jag nu läte
den föreliggande motionen begrafvas i tysthet. Utskottet synes mig hafva
betraktat saken såsom genom ett dunkelt glas; jag deremot skall söka
belysa ämnet, så att man må kunna se det såsom ansigte mot ansigte.
Utskottet säger: “det kan icke förnekas, att de af motionärerne anmärkta
missförhållanden i afseende på klockares aflöning flerestädes förefinnas;
och det synes således önskvärd! både för löntagare och löngifvare, att
lönerna varda till visst belopp bestämda och sättet för deras utgörande
bättre ordnadt och förenklad^''. Oaktadt detta kloka resonnement kommen
likväl Utskottet till den slutsats, att det hemställer: “att Riksdagen
ville genom underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder
meddela erforderliga föreskrifter om sättet och ordningen för tillvägabringande
af konventioner angående klockares och orgelnisters löneförmåner

Här är nu först att märka, att man icke bör förblanda klockares
rättigheter och skyldigheter med folkskolelärares och orgelnisters. Den
6 § af Kongl. Förordningen 8 Februari 1681 stadgar i detta afseende:
Klockares rättighet skall vara att bekomma af hvar bonde årligen
till lön och underhåll, råg en kappe, korn en kappe, hafre en kappe,
sedan när vigning sker två öre, för barndop ett öre, för kyrkotagning
efter barn två öre, efter ett lik två öre, allt i silfvermynt11. Jag
har nu i min motion, genom att hänvisa till en annan vid sistlidne riksdag
af mig i samma ämne väckt motion, sökt göra Utskottet uppmärksamt
på olämpligheten af detta stadgande, enär det visat sig, att t. ex. i
Norrland dessa -klockarelöner uppgå till så höga belopp, att de i intet
afseende motsvaras af eller stå i något rimligt förhållande till deras numera
ringa arbete; hvartill kommer att dessa löneförmåner på flera ställen
öfverstiga till och med presterskapets inkomster; så t. ex. uppbär
klockaren inom Piteå landsförsamling årligen 100 och den i Skellefteå
120 tunnor spannmål; hvarförutom är att märka, att dessa förmåner genom
fortgående jordafsöndring och hemmansklyfning årligen ökas, utan att
klockares åligganden i någon mån tillväxa.

Jag vill visserligen icke protestera möt denna nästan 200-åriga författning,
endast derföre att den är gammal; men deremot tror jag mig
med skäl kunna påstå, att densamma efter nuvarande förhållanden är
både olämplig och orättvis. När denna Kongl. förordning utgafs, bestodo
klokarens skyldigheter äfven uti att lära ungdomen läsa, skrifva och
räkna. Men genom skolstadgan af den 18 Juni 1842 har klockaren blifva
befriad från dessa göromål, emedan han icke ansågs kunna fullgöra
desamma; det vore väl under sådant förhållande äfven med billighet öfver -

558

jDon 12 Maj.

omstämmande, att lian icke längre borde ega rättighet att oafkortadt uppbära
lika stor lön som förr. Vidare må man besinna, att det för 200 år

sedan icke föll sig så noga med klockares åliggande att leda kyrkosången,

enär orgelverk då för tiden nästan hörde till sällsyntheter i kyrkor; nu mera

hafva församlingarne äfven anställt särskildt aflönade orgelnister, så
att klockarens besvär äfven i detta afseende upphört. Slutligen hafva vi
i friskt minne, att Andra Kammaren för sin del vid denna riksdag jemväl
befriat klockare från brefbäringsskyldigheten, som ansågs såsom en för
honom särdeles stor tunga. Nu kan med skäl frågas: hvad återstår då
tör skyldigheter för klockaren? Jo, att sätta upp siffrorna i kyrkan och
möjligen äfven att taga upp eu psalmvers vid begrafningar. År det då
icke orimligt att aflöna en person med så obetydlig tjenstgöring med ända
till 120 tunnor spanmål om året, helst spanmålen ofta gäller icke blott
15 utan äfven 18, ja ända till öfver 20 Rall’ tunnan? Såsom exempel på
huru lättskött denna, befattning verkligen är, kan jag nämna, att en klockare
i min hemort hittade på den utvägen att skaffa sig en vikarie, som
skötte tjensten till församlingens fulla belåtenhet mot ett arfvode af endast
8 tunnor spanmål, under det att den ordinarie klockaren uppbar
100 tunnor utan det ringaste arbete i församlingens tjenst.

Såsom jag redan nämnt, vill jag ej bestrida att 1681 års författning
i detta afseende möjligen kunde hafva skäl för sig vid den tiden, då församlingarne
bestodo af 4,000 å 6,000 personer, då de deremot nu, åtminstone
i de norra orterna, ofta uppgå till 13,000 å 15,000 personer. Jag
hade derföre trott att, enär klockares skyldigheter numera i hufvudsaklig
del upphört, Utskottet skulle hafva biträdt mitt förslag: “att Riksdagen
ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att med upphäfvande af
sjette punkten i Kongl. förordningen den 8 Februari 1681 och dermed
sammanhängande lagbud, som bestämma klockarens rättigheter, lemnas
församlingarne öppen rätt att i den ordning, som Kongl. förordningen
den 21 Mars 1862 angående kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd stadgar,
bestämma löner för de klockare som hädanefter antagas11.

Skulle nu detta mitt förslag bifallas, så hoppas jag, att vi icke med
ovilja skulle mottagas vid vår hemkomst af våra kommittenter, då ju förslaget
innebär att hvarje kommun skulle få fria händer att ordna klockares
löneförmåner i billigt förhållande till hans tjenstgöring. Men när
denna hans tjenstgöring är så obetydlig, att t. ex. brefbäringsskyldigheten,
såsom eu representant från Norrland upplyst, icke på åtskilliga orter blifvit
fullgjord under 25 års tid, likasom jag ock lör min del må bekänna
att jag," ehuru uppfödd nära ett klockarebol, knappast förr än jag kommit
att deltaga i Riksdagens förhandlingar, hört talas om denna skyldighet
för klockare, så anser jag det vara med billighet och rättvisa fullt öfverensstämmande
att låta församlingarne sjelfva träffa öfverenskommelse med
sina klockare om det arvode, som bör tillkomma dessa sednare.

På grund af hvad jag nu anfört, vågar jag hos Herr Talmannen anhålla
om proposition å bifall till min motion samt afslag af Utskottets
hemställan.

Herr Jonas Andersson: Heldre än att bifalla Utskottets hem ställan

skulle jag kunna bifalla motionärens förslag, ty om detta läte

ben 12 Maj. '' &>9

sig verkställas, så tror jag ätt frågan på ett fullt tillfredsställande sätt
blefve löst i enlighet med de förhållanden som i allmänhet i detta afseende
gälla för det mellersta och södra Sverige. -

Utskottet säger väl, att någon ändring i 1681 års författning rörande
klockares aflöning icke kan ske utan rubbning af presterskapets privilegier,
hvarföre ock Utskottet, i stället att förorda motionärens förslag, hemställt:
“att Riksdagen ville genom underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes i nåder meddela erforderliga föreskrifter om sättet och ordningen
för tillvägabringande af konventioner angående klockares och orgelnisters
löneförmånerJag hemställer likväl, om det icke vore olämpligt att på
detta sätt binda församlingarne vid dylika konventioner, som på olika
ställen komme att blifva lika varierande som vid regleringen af presterskapets
löner. Jag kan visserligen föreställa mig, att motionären har erfarenhet
af de olägenheter, som det nuvarande sättet för klockares aflöning
medför; men utom det att jag förmodar att särskilda förhållanden
i detta afseende exsistera i Norrland, kan jag dock ej tro att församlingarne
allt framgent skola låta binda sig vid de orimliga bestämmelserna
i denna gamla författning, utan att de, vid» inträffande tjenstledighet till
denna befattning, skola se till, att den nye klockaren måtte åläggas en
tjenstgöring, som till fullo motsvarar den aflöning han får uppbära.
Jag kan dock på intet sätt bifalla Utskottets förslag, och såvidt LagUtskottets
uppfattning, att presterskapets privilegier genom upphäfvande
af 6 § i nämnda förordning skulle rubbas, är riktig, tvekar jag äfven att
tillstyrka bifall till motionärens förslag; utan tror jag bäst vara att låta
saken reglera sig sjelf, på sätt redan i mellersta Sverige sker.

Herr Anders August Andersson: Hvad det förevarande förslaget
beträffar, så har Lag-Utskottet mycket riktigt antydt på de olika
förhållanden, som i detta afseende förefinnas i de norra och mellersta dclarne
af landet; ty i den trakt jag tillhör går det till på det sätt motionären
önskar reglera saken i Norrland, och beror det sålunda helt och
hållet på församlingen sjelf att bestämma hvilka löneförmåner, som skola
tillkomma klockare och orgelnister, samt att, när så anses nödigt, öka eller
förminska deras inkomster. Så tror jag ock att framdeles bör ske, hvarföre
jag icke heller kan gilla, att en skrifvelse aflåtes till Kongl. Maj:t
angående åvägabringande af några konventioner mellan klockare och församlingar.

Jag yrkar följaktligen afslag å det föreliggande Utlåtandet.

Herr Rundbäck: Här är det egendomliga förhållandet, att när
det finnes en möjlighet att få ett missförhållande rättadt, så vill man icke
höra derpå. Utskottet gifver tydligen till känna, att 1681 års förordning
berör presterskapets privilegier och sålunda icke utan Kyrkomötets bifall
kan förändras.

Man säger visserligen, att den ifrågavarande förändringen kan åstadkommas
i den ordning som Kongl. förordningen den 21 Mars 1862 stadgar;
men 3 § i nämnda förordning innehåller det särskilda stadgandet:
“Vid behandling af ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter i lag
eller författning gifna äro, ställer sig kyrkostämma till efterrättelse hvad så -

560

Den 12 Maj.

lunda stadgadt är.“ Således torde det icke vara skäl att i detta fall hoppas
alltför mycket af kyrkostämmas befogenhet.

Nu har Utskottet intet annat föreslagit, än att Kongl. Maj:t måtte
meddela erforderliga föreskrifter för åvägabringande af konventioner de
särskilda församlingarne emellan, på sätt i Kongl. Kungörelsen den B April
1816 är stadgadt i fråga om presträttigheter, hvarest det bland annat
heter: “Vi vele fördenskull i nåder hafva förordnat, att om pastor och
församlingen gemensamt åstunda och begära en öfverenskommelse om
presträttigheternas utgörande, eller ock om en sådan öfverenskommelse
blott å ena sidan begäres och åstundaS, bör dertill, på de grunder 1681
års Kongl. förordning och flere dermed gemenskap egande Kongl. bref
ocli författningar innehålla, upprättas ordentligt förslag m. m.“

Något annat sätt att afhjelpa de öfverklagade olägenheterna kan icke
åstadkommas; aldraminst kan det ske på sätt motionären föreslagit, hvarigenom
klockares aflöning på många ställen skulle komma att nedsättas

med 50 procent. . . . , . .

Nu finnas de, som anse att dessa författningar icke innehålla något hinder
för den föreslagna förändringens genomförande; men hvad säl skildt flera
af de södra landskapen beträffar, så äro derstädes klockares löneförmåner
en gång för alla bestämda, och jag kan ej inse huru man genom upphäfvande
af de nyssnämnda författningarna skulle kunna rubba de nuvarande
innehafvarne af dessa tjenster i deras dem en gång tillförsäkrade rättigheter.
Vill man sålunda hafva en tillfredsställande lösning på denna
fråga, så må man, på sätt Utskottet föreslagit, söka åstadkomma frivilliga
konventioner mellan klockare och församlingar; och jag kan ej tio, att
man dervid behöfver befara samma olägenheter, som stundom vid regleringen
af presterskapets inkomster kunna förekomma. När sålunda genom
detta förslag en möjlighet beredes att på ett för båda parterna fördelaktigt
sätt komma ifrån de orimligheter, som i detta afseende förennnas,
bör det väl ej vara skäl att till en sådan åtgärd säga nej.

På grund af de skäl jag nu anfört, tillstyrker jag bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Hedlund: Man har först väckt förslag om indragning af åt skilliga

tjenstebefattningar, men jag ber att få fasta Herrarnes uppmärksamhet
på, huruvida det icke vore skäl att indraga den måhända mest
onyttiga tjenst som finnas, nemligen klockaretjensten. Jag talar nu icke
om orgelnister och kantorer, utan jag menar den äkta genuina klockarebefattningen,
som florerar med stora löner, oaktadt alla dess funktioner
ganska lätt skulle kunna fullgöras af en liten skolgosse eller åtminstone
af en person med ganska anspråkslösa qvalifikationer. Det föivånar mig
verkligen, att man aldrig hittills ifrågasatt att indraga denna befattning,
som likväl ej numera i dess ursprungliga omfattning utöfvas.

.lag tror nemligen, att genom en sådan indragning församlingen skulle
bereda sig goda resurser dels för att bättre aflöna sina folkskolelärare, på
hvilka till en väsendtlig del de fordna klockarues uppdrag blifvit lagda,
dels ock för att aflöna de kommunala tjensteman i öfrigt, af hvilka församlingen
kommer i behof, i samma mån som de kommunala institutionerna -

561

Den 12 Maj.

ner na bättre ordnas. Om man nu vidare tager i betraktande, att regleringen
af presterskapets aflöning ofta medför en ökad utgift för församlingen,
så tror jag, att man bär vid lag borde söka åstadkomma en lättnad
i församlingens utgifter genom att icke längre bibehålla dessa klockaretjenster,
som icke i ringaste mån lända församlingen till gagn och nytta.

Om jag för min del i denna fråga skulle väcka något förslag, så vore
det om aflåtande af en skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes låta tillse,
huruvida icke dessa tjenstebefattningar kunde indragas eller på annat
sätt än nu sker ombesörjas. Detta är frågans rätta ståndpunkt; men deremot
anser jag de ifrågasatta konventionerna blott förhindra den lösning
frågan slutligen måste få.

Skulle jag likväl besluta mig för att bifalla någotdera af de nu föreliggande
förslagen, så vore det för det af Herr August Danielsson framlagda.
Då emellertid frågan genom Första Kammarens beslut i ämnet
för denna riksdag redan förfallit, samt då vi böra hoppas, att dessa tjänster
hädanefter komma att räknas bland dem, hvilka såsom onödiga böra
kunna ifrågasättas att blifva indragna, så yrkar jag för närvarande afslag
å Utskottets hemställan.

Herr Olof Nilsson från Yesterbottens län: Enligt Kongl. förordningen
den 8 Februari 1681 stadgas, att klockare skall af hvarje bonde
åtnjuta i spanmål en kappe råg, eu kappe korn och en kappe hafre; men
deremot finnes ej föreskrifvet, huruvida denna lön skall utgå af större eller
mindre hemmansdelar. Då nyligen tvist i detta afseende inom mitt kommittentskap
yppats, har Kongl. Kammarkollegium i likhet med Konungens
Befallningshafvandes utslag den 10 November sistlidna år förklarat,
att sagda lön bör utgå af hvarje hemmansdel till och med under ''/10 mantal.
Kongl. Maj:t har deremot i ett dylikt fall genom utslag den 11
Augusti 1819 förklarat, att nämnda klockarelön bör utgå efter så kallade
matlag eller hushåll, och tillämpas detta för säteriet Lemshaga om 2
mantal i Wermdö socken.

Enär alltså denna författning på så olika sätt tillämpas, finner jag
mig föranlåten att yrka afslag å Utskottets förslag samt bifall till Herr
August Danielssons motion.

Herr Rosenberg: Oaktadt jag hör Kammarens otålighet öfver

den långvariga diskussionen i detta ämne, kan jag dock ej underlåta att
uttrycka min tacksamhet mot representanten från Göteborg för hans goda
tanke om de smågossar, som, enligt hans förmenande, borde kunna sköta
de ifrågavarande tjensterna. Jag får dock fästa hans uppmärksamhet
derå, att dessa klockare, såsom vi allt för väl veta, ofta i eu och samma person
förena tre olika fenster; och att det under sådant förhållande skulle
ligga någon vinst uti att frånskilja klockaresysslan från de båda öfriga
befattningarne, kan jag för min del icke inse; i stället för en besparing,
såsom denne representant hoppades, skulle ju genom eu sådan åtgärd en
tillökning i utgifter för församlingen uppkomma.

Att representanten från Norrbotten yrkar bifall till sin motion
förundrar mig icke, då ju hvar och en med förkärlek kämpar för

Riksd. Bot. 1869. 2 Afd. 4 Band. 36

562

Den 12 Maj.

sinn, egna förslag; men det finnes dock en kyrkolag som måste respekteras,
och hvilken det ej duger att helt enkelt stryka ett streck öfver. Utskottet
har försökt lösa den svåra frågan genom att hos.Kongl. Maj:t anhålla
om åvägabringande af konventioner mellan klockarne och församlingarne.
Detta förslag anser jag ganska lämpligt; sådana konventioner kunde ju
till exempel ingås på 30 till 50 år.

På många ställen inom Lunds stift håller man sig i detta afseende,
utan all olägenhet, ännu efter bestämmelserna i 1569 års Landabok. Församlingarne
kunde ju genom dessa konventioner tillse att klockares rättigheter
och skyldigheter blefve noga afpassade efter hvarandra, så att
om klockaren hade endast obetydligt arbete att förrätta, äfven hans aflöning
Lomme att lämpa sig derefter; och jag tror att en dylik anordning
skulle ligga lika mycket i löngifvarens som i löntagarens välförstådda
intresse.

För öfrigt inser jag, i likhet med motionären, det obilliga deruti, att
den som sitter t. ex. på ''/8 mantal, skall till klockare betala lika mycket
som en egare af 1 helt mantal, och jag skulle derföre helst vilja förorda
motionärens förslag; men som detta inom Kammaren icke synes hafva
att vänta framgång för sig, yrkar jag bifall till hvad Utskottet i detta
Utlåtande hemställt.

Herr Jonas Andersson: Om jag än icke helt och hållet kan dela
Herr Hedlunds åsigt, att de ifrågavarande befattningar ne äro fullkomligt
obehöfliga, så kan jag dock icke heller fästa så synnerlig vigt vid de af
Utskottet föreslagna konventionerna, som här af åtskillige talare så varmt
förordats. Skulle man, i enlighet med den föregående talarens åsigt, binda
församlingarne genom dylika konventioner för 50 år, så blefve väl äfven
efter denna långa tids förlopp det ganska svårt att förminska klockarnes
aflöning, och ännu svårare torde det väl sedermera blifva att indraga
dessa befattningar. För min del kan jag sålunda icke inse fördelen af dessa
konventioner, helst redan nuvarande författningar icke lägga något hinder
emot, att dylika överenskommelser enskilda socknar och klockare emellan
uppgöras för den tid tjensten innehafves; och detta sätt att gå till väga
anser jag vara vida bättre, än att genom laga tvång på förhand binda
de båda parterna.

Om äfven för närvarande några oegentligheter •— för att icke säga
orimligheter — i detta afseende förefinnas, och om klockare skulle visa
sig böjda att, på grund af äldre författningar, vilja allt för strängt hålla
på sina ursprungliga rättigheter, så är ju församlingen oförhindrad att
äfven påyrka fullgörandet åt de dermed ursprungligen förbundna skyldigheter,
hvilka numera af klockare såsom sådana icke fullgöras, och jag tror
att i sådant fall klockaren skulle finna sig föranlåten att ingå på de billiga
anbud församlingen komme att erbjuda honom. Jag kan sålunda icke
annat än fortfara i mitt yrkande om afslag af detta Utlåtande.

Herr Anders Eriksson: Då för någon tid tillbaka klockaretjen sten

i den församling jag tillhör blef ledig, sammanträdde församlingen
och beslöt att till klockaren skulle hädanefter i årlig lön utbetalas 600
R:dr R:mt. Det oaktadt anmälde sig tretton sökande till platsen, och

Den 12 Maj. 5gg

hade församlingen lyckan med sitt val falla på en dugtig karl, hvilken sedan
funnit sig fullt belåten med sin ställning, likasom församlingen å sin
sida vant nöjd med honom. Då nu Utskottets förslag skulle förorsaka
allenast kostnader till eu blifvande komité med dess utredningsbesvär så
yrkar jag afslag å samma förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, upptogos gjorda yrkanden och
iramstaiides deraf föranledda propositioner, af hvilka den på afslag å Utskottets
hemställan förklarades vara med öfvervägande ja besvarad, och
blef alltså berörda hemställan af Kammaren afslagen.

§ 14.

Till afgörande företogs Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 6 (i samlingen N:o 46), i anledning af väckta motioner
rörande förändring i den för elementarläroverken stadgade undervisningsplan.

Herr Magn el 1: Herr Nilson har uti sin ifrågavarande motion föreslagit,
att Tyska, Latinska och Grekiska språken må inträda två läseår
sednare såsom undervisningsämne i skolorna, än nu gällande läroverksstadga
föieskrifver, det vill säga att studiet af Tyska sjiråket skulle börja
i nuvarande tredje klassen, Latinska språket, hvarmed nu börjas i tredje
klassen, skulle inträda först i den femte samt studiet af Grekiska språket
framflyttas till sjunde klassen; men om vi hafva den öfvertygelsen, att
dessa språk böra läsas i våra elementarläroverk — och denna öfvertygelse
bär såväl jag, som, enligt hvad jag föreställer mig, äfven motionären —
då vet jag i sanning icke, hvarföre man skulle så länge uppskjuta början
af dessa spiåks studium och hvarföre man icke skulle begagna fantasiens
första och rikaste liflighet hos barnet.

. Hvad de klassiska språken angår, så har man i flera länder försökt
minska tiden för deras studium och till en stor del uttränga dem —
hvarpå jag vill såsom exempel anföra Tyskland och Nord-Amerikas Förenta
Stater — men man har på båda ställena återkommit till en annan
öfvertygelse. Jag vill nu icke vara vidlyftigare i detta ämne, men jag har
ansett mig böra protestera mot det af Kammaren i denna fråga förut fattade
beslut samt uttala min åsigt, att Kammaren gjorde väl om Kammaren
icke vidare vidblefve samma beslut.

r’?61''1'' ^ ef fler; Jag vill icke inlåta mig på deu pedagogiska delen
åt frågan, _ enär jag anser Kammarens tid nu icke tillåta något sådant,
utan vill jag allenast fasta Kammarens uppmärksamhet på den formela
sidan af saken. Vid såväl 1867 och 1868 årens riksdagar som vid nu pågående
riksdag har Herr Nilson motionerat, att Tyska, Latinska och
Grekiska språken må inträda två läseår sednare såsom undervisningsämnen
i skolorna, än nu gällande läroverksstadga föreskrifter. Utskottet .har
behandlat denna sak på ett sätt, åtminstone enligt hvad det vill synas,
som om Utskottet endast velat komma derifrån, då Utskottet nemligen
tillstyrkt, att Kammaren måtte vidblifva sin förut i ämnet uttalade mening,

564 Den 12 Maj.

d. v. s. bifalla motionen. Jag tror emellertid icke, att Kammaren kan
behandla saken lika lätt som Utskottet, ty följden skulle då blifva, att sedan
Första Kammaren genom protokollsutdrag blifvit underrättad om sakens
utgång här, Första Kammaren äfvenledes skulle nödgas behandla frågan.
Detta tror jag likväl icke tiden nu medgifver, och tager jag mig derföre
friheten föreslå Kammaren besluta, det Herr Nilsons motion icke må till
någon Kammarens åtgärd föranleda.

Herr Winkrans: Jag vill icke inlåta mig i någon diskussion af denna
vidlyftiga fråga, som vid föregående riksdagar vunnit en så ytterst mångsidig
behandling, utan vill blott fästa uppmärksamhet på den omständigheten,
att Regeringen, på grund af de inom Kamrarne vid föregående
riksdagar uttalade åsigter, tagit ett stort och afgörande steg, då Regeringen
beslutat, att första klassen i våra elementarläroverk skulle indragas. Jag
hemställer vid sådant förhållande, om det icke är skäl att först se till huruvida
detta vigtiga steg medför åsyftad verkan, samt att först derefter taga
i öfvervägande, om vi böra gå längre i denna riktning. På grund af denna
vigtiga omständighet yrkar jag afslag å Utlåtandet.

Herr Sjöberg: I sjelfva saken har jag icke något att lägga till
hvad de två näst föregående talarne yttrat, men vågar hemställa, om det
kan vara lämpligt att ingå i diskussion om en fråga, som i allt fäll vid
denna riksdag redan kan anses vara förfallen, ty hvad beslut Kammaren
än må fatta i saken, så måste detta beslut derefter meddelas Första Kammaren,
och beror det sedermera på samma Kammares åtgärd, om saken
kommer att underställas Kongl. Maj:ts pröfning eller icke. Jag hemställer
om, vid sådant förhållande, det nu må vara skäl att uttrycka en opinionsyttring,
som icke kan leda till något mål, och anhåller derföre att Kammaren
behagade helt enkelt lägga Utlåtandet till handlingarne.

Herr Dahm: Det har blifvit anmärkt, att Utskottet så knapphän digt

behandlat denna fråga. Detta medgifver jag gerna, men orsaken dertill
har varit, att motionären sjelf temligen knapphändigt behandlat saken, då
han framlagt sitt förslag i en motion, som upptager allenast 3 å 4 rader.
Då frågan första gången till behandling förekom inom Utskottet, hade nyss
förut fråga i Kammaren förevarit om nedsättande af en komité för behandling
af läroverksfrågorna. Utskottet beslöt då att, innan vidare åtgärd
vidtoges, först afvakta Kammarens beslut i nyssnämnda fråga. Denna
sednare föll emellertid i Kammaren, och hade då Utskottet icke annat att
göra än att i sista timmen sammanträda och i ämnet fatta beslut. Detta
är orsaken till den knapphändiga behandling frågan rönt inom Utskottet.
I öfrigt, och hvad sjelfva motionen angår, så är jag hvarken för eller
emot densamma, men anser mest konseqvent, att Kammaren godkänner
hvad Utskottet föreslagit, då Kammaren redan vid två föregående riksdagar
beslutat i enahanda syftning. Detta blifver ungefär detsamma som
att lägga Utlåtandet till handlingarne, ty i allt fall vinnes icke något
resultat.

565

Den 12 Maj,

Herr Sjöberg: I anledning af den sednaste ärade talarens yttrande
derom att, såvidt jag fattade hans mening rätt, det vore alldeles likgiltigt,
om Kammaren beslutade i enlighet med Utskottets hemställan eller lade
Betänkandet till handlingarne, vill jag fästa hans uppmärksamhet derpå,
att i förra fallet måste beslutet kommuniceras Med-kammaren, hvilket under
närvarande förhållanden torde få anses olämpligt, och det var endast
på denna grund, som jag yrkade att Utlåtandet måtte läggas till handlingarne.

Ölverläggningen var slutad. Sedan Herr vice Talmannen framställt
propositioner på de yrkanden som förekommit, blef Utlåtandet lagdt till
handlingarne.

§ 15.

Föredrogos och biföllos Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
Utlåtanden:

N:o 7 (i samlingen N:o 47), i anledning af väckt motion rörande
förändring i den för elementarläroverken stadgade undervisningsplan; och

N:o 8 (i samlingen N:o 48), i anledning af väckt motion angående
ordnande af inspektionen öfver folkskolorna.

§ 16.

Dernäst var å föredragningslistan upptaget och förekom nu till behandling
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41, i anledning af väckta motioner
om förändrade föreskrifter angående jordegares och arrendators
ömsesidiga rättsförhållanden.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Herr Rosenberg: Jag anser, att Kammaren, för att åtminstone uttrycka
någon åsigt i ämnet, borde godkänna Herr Bergströms Utlåtandet
bifogade reservation. I så fall hade Kammaren åtminstone uttalat, att
något borde i saken åtgöras. Jag vågar på den grund yrka afslag å de
båda nu föredragna punkterna i Utlåtandet samt bifall till Herr Bergströms
reservation.

Herr Orre: För min del förenar jag mig i Herr Rosenbergs yrkande.
Val anser jag Herr Bergströms reservation icke vara fullt tillfredsställande,
men jag tror det vara af behofvet påkaliadt, att Kammaren
vidtager någon åtgärd i saken, och då vid denna tidpunkt af Riksdagen
något annat resultat svårligen torde kunna åstadkommas, än det

566

Den 12 Maj.

som innefattas i Herr Bergströms reservation, så anser jag mig, i likhet
med Herr Rosenberg, böra yrka bifall till densamma.

Herr Ribb ing: Genom det yrkande, som af de två båda sista talarne
blifvit framstäldt, har i sjelfva verket af dem framställning skett såväl
hvad angår andra punkten som beträffande den tredje, enär Herr
Bergströms reservation omfattar båda dessa punkter. Jag tager mig derföre
friheten att i mitt yttrande vidröra båda punkterna. Den andra
punkten angår det skriftliga upprättandet och den tredje punkten vilkoren
i fråga om arrendekontrakt. Då nu de båda föregående talarne yrkat
bifall till Herr Bergströms reservation, så anhåller jag att i korthet få
angifva Utskottets åsigt och ståndpunkt med afseende å såväl det skriftliga
upprättandet af kontraktet som vilkoren.

De i ämnet afgifna motionerna åsyfta, att arrendekontrakten icke få
upprättas annorlunda än att de dels skriftligen upprättas, och dels vilkoren
deri noga bestämmas, så att i dylika kontrakt, icke må förekomma
att arrendatorn skall vara skyldig fullgöra t. ex. de prestationer, som af
j or degaren fordras, eller något annat dylikt obestämdt stadgande. Att nu
utfärda en lag, som stadgar både att arrendekontrakt skola skriftligen
ske, och att i dem skola bestämmas vilkor, kan visserligen vara högst
önskvärdt, men jag hemställer huru dervid skall tillgå. Hvad nu till en
början det skriftliga upprättandet angår, så är det visserligen temligen
enkelt att derom stadga, och förslag är äfven uppgjordt af Herr Bergström
i andra delen af hans reservation, utgående derpå att om skriftligt
aftal ej skett samt egaren eller brukaren af jorden icke finner sig vid
fortsättning af det blott muntliga kontraktet, så skall detta med iakttagande
af fardags-år upphöra; och hvad vilkoren angår, så skall åt gode
män öfverlemnas att afgöra hvad för den förflutna tiden i lega betalas
skall. Så till vida gestaltar sig allt ganska enkelt, men derefter framträder
den andra frågan. Antag t. ex. att, sedan kontraktet blifvit uppgjordt,
de deruti bestämda vilkoren befinnas otydliga och obestämda och ena parten
blir missnöjd med kontraktet, hur skall då tillgå? Det finnes då blott
två utvägar att lösa frågan, den ena föreslagen af Herr Bergström och
den andra af Herr Faxe. Den ene eller Herr Faxe säger: här är ett kontrakt
uppgjordt, som'' befinnes obestämdt, sådant är olagligt, och följden
bör således blifva att kontraktet såsom olagligt annulleras. Det går visserligen
an att så stadga, och är detta äfven fullt rättsligt; men deremot
har i Utskottet redan förekommit den anmärkning: ponera att obestämdheten
i kontraktet insmugit sig utan eller med afsigt å ena partens sida,
utan att detta för märkts af andra parten, och att sedermera t. ex. jordegaren
finner med sitt intresse förenligt att blifva qvitt arrendatorn, och
att han säger, för vinnande af detta mål: här finnes en obestämdhet i
kontraktet, hvilket derföre är otydligt, och derföre adjö! Fn sådan utgång
kan lända arrendatoren till vida större nackdel, än om kontraktet, trots
alla dess obestämdheter, finge fortfarande vara gällande, ty följden kan på
detta sätt blifva, att arrendatoren en vacker dag står utan lägenhet. Att
således stadga en lag, som säger att, då någon obestämdhet insmugit sig i ett
arrendekontrakt och endera parten yrkar kontraktets upphäfvande, samma

Den 12 Maj.

567

kontrakt skall anses annullera^, kan lända arrendatoren till vida större
skada och olägenhet, än att, såsom nu är fallet, någon lag i detta ämne
icke finnes, synnerligen då man betänker, att rätt många arrendatorer
finnas, som äro föga förfarne i juridiska förhållanden och således lätt
kunna förbise en eller annan felaktighet vid uppställande af ett anendekontrakt.
Denna utväg är således väl rättsenlig men kan lända arrendatoren
till olägenhet.

Den andra utvägen är den, som föreslogs af Herr Bergström. Han
säger nemligen: Det finnes något obestämdt i ett arrendekontrakt, och

ena parten är missnöjd med kontraktet, hvad skall då ske? Jo! parterne
böra välja gode män, hvilka skola afgöra det obestämda, och böra parterne
med dessa gode mäns yttrande låta sig nöjas. Detta kan väl under vissa
förhållanden vara en fördel för arrendatoren, ty han är då åtminstone
säker att få sitta qvar vid lägenheten, och de obestämda vilkoren komme
att af gode män bestämmas, men ett sådant förslag har emot sig, att ett
dylikt lagbud vore stridande mot den allmänna rättsprincipen. Det innebär
nemligen, att då två personer uppgjort ett olagligt kontrakt och den
ena kontrahenten dermed blir missnöjd och vill upphäfva detsamma,, så
skall tredje man eller kompromissarierna kunna säga till jordegaren: ni är
tvungen upplåta er jord till arrendatoren på vilkor som vi bestämma.
Naturligtvis kan samma olägenhet inträffa för arrendatoren, för den händelse
han icke skulle vilja gå in på gode männens beslut, i hvithet fall han
skulle tvingas af lagen att mot sin vilja fortfarande prestera ett
visst arbete. I ena fallet skulle således en tredje person kunna tvinga
arrendatoren till arbete, som denne icke ville underkasta sig, och i det
andra fallet skulle tredje man kunna tvinga jordegaren att utarrendera
sin jord på vilkor, hvarmed han icke kan finna sig belåten, bådant kan
icke gerna gå för sig utan att kränka första vilkoret för all eganderätt,
som säger, att hvar och en eger disponera sin egendom såsom han vill, så
länge han icke begår något lagbrott. Ty det är väl att märka, att lagen
sålunda ej blott förklarade en lagvidrig transaktion sakna laga kraft, utan
derutöfver — och just deri ligger det rättsvidriga — ålade jordegaren att
ingå en annan transaktion om dispositionen af sin egendom, mot hans
vilja. Nästa steg kunde ju då blifva, att man ålade jordegaren att mot
sin vilja sälja egendomen — liksom nu att utarrendera den; - ett dylikt
lagbud skulle således vara ett ingrepp i eganderätten. Det är denna dilemma
hvari Utskottet råkat, att nemligen antingen antaga en lag som
skulle annullera ett arrendekontrakt, hvilket dock rättsligen kunde ske, men
medförde större olägenheter än dem man velat hjelpa, eller ock godkänna
sistnämnda lagstadgande, hvilket deremot icke rättsligen kunde ske; och
har derföre Utskottet ansett sig böra afstyrka båda förslagen, deruti jag
instämt; och anhåller jag att Kammaren måtte godkänna detta Utskottets
beslut.

Herr Rosenberg: Den af Herr Ribbing, i början af hans anföran de,

gjorda anmärkning, att blott andra punkten i Utlåtandet är föredragen,
men att Herr Bergströms reservation, till hvilken jag yrkat bifall, motsvarar
äfven den 3:dje punkten i Utlåtandet, är fullkomligt riktig, och jag an -

568

Den 12 Maj.

håller derföre, att innan jag vidare yttrar mig i frågan, äfven de öfriga
punkterna i Utlåtandet måtte föredragas.

De följande punkterna blefvo nu jemväl föredragna, och fortsatte
derefter

Herr Rosenberg: Jag får till en början förnya det af mig framställda
yrkandet, att Kammaren, med utslag å Utskottets Utlåtande, ville
godkänna den al Herr Bergström afgifna reservationen; och jag gör det på
den grund, att jag anser det vara nödvändigt att i detta afseende få något
lagstadgande. De skäl, Herr Ribbing nyss anfört, har jag många gånger
hört i Lag-Utskottet upprepas, men de hafva icke kunnat öfvertyga mig
om förträffligheten af det nu rådande förhållandet. Man har ofta sett
brukare å frälsehemman antagas, utan att några arrendevilkor blifvit bestämda,
och de komma derigenom i en så prekär och oviss ställning, att
de icke våga nedlägga någon kostnad å jordens förbättring, då de icke
hafva några bestämmelser att trygga sig till. Det förslag, som i reservationen
blifvit framstäldt, är så oskyldigt, att vi icke böra rygga för att
taga detta steg i deras intresse, som skola lefva af andra. Är det dessutom
för mycket begärdt, att ett kontrakt emellan arrendegifvare och arrendetagare
upprättas, och att i detta kontrakt arrendegifvaren till arrendetagaren
säger: så mycket skall ni gifva i arrende, och om nidetgör är ni
berättigad att sitta qvar å hemmanet? Är det en riktig grundsats, att
jordegaren öfverlåter ett hemman åt en arrendator, med förbehållen rättighet
att sedermera bestämma vilkoren?

Uti Utskottet hafva blifvit företedda åtskilliga kontrakt af sådant
innehåll. Reservanten har antagit den möjligheten, att kontrakt icke blifvit
uPPgj°rdt emellan egaren och brukaren, och har, för sådan händelse, föreslagit,
att egaren eller brukaren skulle ega att när som helst legan uppsäga»
äfvensom att, om de icke öfverenskommo om hvad brukaren skulle
gifva, i lega, tvisten derom skulle skjutas under gode män. Detta är ett
så ringa ingrepp i eganderätten, att det knappast kan kallas ett ingrepp.

• f s ^ru^ar d°ck> att man icke denna gång kommer till något resultat
i Rågan, ty jag hyser icke något synnerligt hopp att reservationen vinner
godkännande i Första Kammaren; men jag tror, att ett uttalande af en
sådan grundsats, som innefattas i reservantens förslag, skall blifva ett godt
uppslag för den, som en kommande riksdag vill ånyo väcka motion i ämnet.
Frågan om de Skånska frälseböndernas rättigheter är icke död, den
kommer att lefva upp igen.

.Herr Ola Jönsson: Jag hade väntat, att Utskottet skulle, i an ledning

af de väckta motionerna, tillstyrkt någon åtgärd, men Utskottet
har af anförda, skäl, dem Herr Ribbing nyss upprepat, ansett sig ej kunna
godkänna motionärens framställning, emedan den afser en inskränkning i
eganderätten. Jag har i min hand eu Estländsk bondeförordning, en
kejserlig Rysk ukas, utfärdad 1856. Jag ber att, för att gifva Herrarne
ett.tydligt begrepp..om ställningen i Estland, få läsa upp två rader af en
artikel i nämnda förordning. De lyda så: “Ridderskapet försäkrar bon -

569

Den 12 Maj.

deståndet, med förbehåll af de lierregårdsrättigheter, som i närvarande
förordning i dem angående artiklar afhandlas, vid everldelig nyttjanderätt
till all uppodlad jord i åkrar, ängar, betesmarker och trädgårdar, som
bondejordarne tillhöra och af bönderne den 9 Juni 1846 besutos.“ len
annan artikel bestämmes ett maximum, utöfver hvilket arrende afgifterna
icke få gå. Denna ukas är enkel och tydlig och sådan, att jag af hela
mitt hjerta skulle önska, icke att den vore gällande för oss, men att vi
hade en Kongl. Svensk förordning af samma lydelse.

En bland de största olyckor för ett land är den, att en stor del af
jorden tillhör några få, men en ännu större olycka är det, när större delen
af jordbrukare drifvas från jorden. Så har det tillgått i Sverige. Man
har tagit jorden ifrån dem, drifvit bort dem och anlagt plattgårdar samt
gjort bönderna till stattorpare, hvilket är detsamma som slafvar. Jag ber
dock att få säga, att detta icke gäller såsom regel, ty de finnas, hvilka
väl behandla sina underhafvande, men det gäller ej heller såsom undantag.

Man har här yrkat bifall till Herr Bergströms reservation. Den innehåller
likväl nästan ingenting, och under andra förhållanden skulle jag icke
hafva nöjt mig med densamma, men då man nu icke lärer kunna komma
till något annat resultat, instämmer jag med dem, som yrkat bifall till
nämnda reservation.

Herr Hedlund: Jemte det jag instämmer i yrkandet om bifall till
Herr Bergströms reservation, ber jag att få bemöta en invändning, som af
Herr Ribbing blifvit gjord mot 3 § i nämnda reservation. Han har nemligen
hyst betänkligheter emot att låta gode män utjemna de tvister, som
möjligen, kunna uppstå emellan jordegare och arrendatorer. Jag ber att,
i anledning deraf, tå hänvisa till det enkla faktum att i bolagskontrakt
vanligen stadgas, att uppkommande tvister skola slitas af gode män; och
jag kan icke finna, att det kan möta större betänkligheter att tillämpa
detta i ett fall än i ett annat. Det synes mig dessutom, som skulle det
blifva ett ganska sällsynt fall, att gode-män skulle behöfva mellankomma,
ty det är icke meningen att de skola tyda kontrakten i deras helhet, utan
blott vissa delar deraf.

Hvad Herr Ola Jönsson anförde angående förhållandena i Estland är
ganska . intressant, och det är tillfredsställande att erfara, att adeln velat
ställa, sig å denna ståndpunkt gentemot bönderna; men det vore dock bättre
om bönderna der vore egare af jorden. I Sverige hafva vi lyckligtvis ett
fritt bondestånd, hvilket är talrikt representeradt i denna Kammare, men
något motsvarande finnes icke i Estland. Den åberopade förordningen
afser att åstadkomma ett fritt bondestånd, men den afser alldeles icke
hvad Herr Ola Jönsson antydt.

Herr Ribbing: Till de allmänna skäl, som jag anförde, då jag förra
gången hade ordet, ber jag att, i anledning af de tre siste talarnes yttranden,
få lägga några ord.

Ingen kan mera än jag beklaga, att i arrendekontrakten icke bestämmas
de prestationer, arrendatorn skall utgöra, och, på sätt Herr Rosenberg
sagt, företeddes i Utskottet åtskilliga kontrakt, hvilka icke upp -

570

Den 12 Maj.

togo några sådana bestämmelser. Det enda, som här vid lag emellertid
synes vara att göra, är att arrendatorn icke ingår på ett sådant
kontrakt.

En annan talare gjorde en jemförelse med bolagskontrakt, för att visa
rättsenligheten af den i Herr Bergströms reservation föreslagna utvägen,
men anmärkte ock, att om fastigheter mellan bolagsmännen skola af kompromiss
afgöras, sådant i sjelfva bolagskontraktet skall vara utsatt och
stadgadt. Nå väl, om arrendegifvaren och arrendetagaren ock bestämma,
att, om tvist dem emellan uppstår, skola gode män tillkallas, så är ingenting
som hindrar det; men skola de åläggas genom lag att så göra, såsom
en skyldighet, blir förhållandet helt annat; och för sådant fall är den
nämnda jemförelsen icke bevisande.

Hvad slutligen angår den omnämnda Ryska ukasen, så handlar den
om helt annat än Herr Ola Jönsson förmenat; nemligen om sådan jord
som på obestämd tid innehafts af en viss bondefamilj. Men äfven om man
bortser härifrån och tänker sig dess stadganden tillämpade på våra jordarrenden,
hemställer jag, om de Svenske jordbrukarne skulle vara särdeles
nöjde med att få ukasen förvandlad till Svensk lag, hvarigenom arrendatorerne
skulle försäkras om everldelig nyttjanderätt af jorden. Det vore
ungefär detsamma som att afhända de förra eganderätten till densamma.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Ahlgren:

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Af den diskussion, som inom
denna Kammare blifvit förd angående denna fråga, har tydligt framgått,
att det är af behofvet påkalladt, att i detta afseende någonting i
lagstiftningsväg göres.

Jag ber att få uppläsa några rader ur en afhandling om Skånska
åkerbruket från slutet af förra århundradet. Det heter der: “Att frälsebondens
åkerbruk är i allmänhet det mest vanhäfdade, och dess hushållning
till alla delar den sämst ställda, faller sig helt naturligt. Detta får
man tillskrifva de obestämda kontrakten, som göra honom alldeles beroende
af herrar godsegares och deras fogdars välbehag, samt hofverierna,
hvilka, utom det att de hindra bonden att tillbörligen odla sin hemmansjord,
vänja honom till lättja och håglöshet, ifrån den tid gossen, som
halfdräng, börjar göra dagsverken i herregården. Det är anmärkningsvärdt,
att i Skåne hay frälsebonden lättare tillgång till tjenstefolk än
skatte- och kronobonden, ty den förstnämndes folk får i hofveriet makligare
tillbringa sin dag i talrikt sällskap. Detta förfarande måste nödvändigt
omskapa och försämra lynnet hos denna eljest så aktningsvärda
menniskoklass och bibringa densamma en naturlig ansats till tröghet. Att
i allt fullgöra höga herrskapets befallningar utgör vanligen slutmeningen
i ett Skånskt frälsekontrakt och enda vilkoret för underhafvandes behandling.
11

Jag anhåller äfven att få i protokollet intagna följande Henne arrendekontrakt: -

571

Deti 12 Maj.

Arrendekontrakt.

Herr Kammarherren och Riddaren Grefve Carl Eric Pipers, under
Högestad fideikommissegendom lydande, utsockne-frälsehemman N:o sju —
mantal fem tolftedelar i Borrie af Borrie socken och Malmöhus län, öfverlåter
jag härmed till åboen Hans Lasson på arrende under tio år, räknade
från den 25 nästkommande Mars till samma dag år 1875 emot de årliga
arbetsskyldigheter och afgifter, hvilka här nedan, jemte öfriga vilkor,
finnas upptagna:

l:o. Vid bestämmande af lägenhetens rymd och läge skall lända till
rättelse den karta, som år 1864 blifvit upprättad och å hvilken ifrågavarande
lägenhet finnes upptagen under Litt. H.

2:o. , Oberoende af den jordrymd, som arrendet sålunda omfattar,
skall arrendator!! för 5/]2 mantal Borrie utgöra alla utskylder och naturaprestationer,
af hvad namn och beskaffenhet de vara må, till så väl kronan,
presterskapet, kommunen och dess embetsman, som i och för rotering,
skolevård, väglagning in. m., ehvad dessa eller andra allmänna utskylder
efter hemmantal eller annorledes äro eller framdeles blifva bestämde.

3:o. Hvarje år skall arrendator å Högestads gårdskontor erlägga värdet,
enligt då gällande markegångstaxa, för tjugo t:r råg, tjugotre t:r
korn och tretton t:r hafre, hvarje tunna beräknad till 6,3 kubikfot, hvilket
penningebelopp derstädes betalas med hälften den 1 December och
hälften den 1 Mars. Försummar arrendator å rätter tid denna liqvid är
han, om jag det fordrar, skyldig att genast in natura i Ystad leverera
här ofvan bestämda spanmål af sådan godhet, som vid leverans till Kongl.
Maj:t och Kronan erfordras.

4:o. *)o

5:o. Årligen skall arrendator, utan att derför erhålla ersättning, efter
budning utgöra: två fyra mils äckor, två dagskörslor eller två mils
äckor; tjugo karldagsverken och tjugo qvinsdagsverken; och iakttages härvid,
dels att de här ofvan stadgade arbetsskyldigheter skola fullgöras vid
Högestad eller vid andra under fideikommisset lydande lägenheter, enligt
mitt godtfinnande, dels att så väl karl- som fruntimmersdagsverken skola
utgöras af välfrejdade personer, hvilka af mig eller min förvaltare godkännas;
dels ock att: dagskörslor med två hästar, arbetsför dräng och sådan
arbetsvagn, som af mig bestämmes, skall inställas kl. 5 på morgonen och
verkställa mitt arbete till kl. V2 9 eftermiddagen, under hvilken tid sammanräknade
två timmars hvila åtnjutes vid måltiderna, att: till lass å
hvarje äcka beräknas, om säd transporteras, fem t:r hafre eller fyra t:r af
andra sädesslag, samt att återlass å hvarje äcka skall forslas, om så påfordras.
Vid tillsägelse: å anvisad plats framköra och upplägga tio famnar
dubbel stengärdesgård eller tjugo famnar enkel stengärdesgård; samt
under vintern låta försvarligt spinna 6 skålp. blånor och 3 skålp. tågor,
hvarjemte arrendatorn den 10 September hvarje år skall å Högestad aflemna
en lefvande gås.

6:o. Vid anfordran skall arrendatorn från fideikommissets skogar och
tegelbruk forsla skogseffekter samt tegel emot godtgörelse af 8 R:dr per

*) Innehållet öfverstruket.

572

Den 12 Maj.

kubikfamn ved eller timmer och 7 K:dr 50 öre pr 1000 murtegel, då varan
blifvit aflassad i Ystad eller annan från afhemtningsstället lika aflägse
ort, samt, i förhållande derefter, om leverans sker å närmare eller mer
aflägse ort; och är arrendatorn derjemte skyldig att emot 2 R:dr 50 öre
per kubikfamn låta efter min anvisning upphugga famnved. För öfverdagsverken,
som efter bildning skola utgöras, erhåller arrendatorn ersättning
med 1 R:dr för karl-, 67 öre för frun timmers-dagsverke.

7:o. Till bestridande af undantag på godset skall arrendatorn årligen
den 1 December å Högestads magasin leverera 3 kubikfot 15 kannor
råg, 3 kubikfot 15 kannor korn, ren och strid säd.

8:o. Arrendatorn skall vid budning, i omgång med öfrige åboar å
godsen, efter anvisning rödja tomterna och gärdesgårdarne i nu enskiftade
byar samt med dagsverken och körslor biträda vid utflyttning af åbyggnaderna
derstädes. Vid nybyggnad å gårdarne skall arrendatorn, om det
påfordras, biträda med två dagskörslor, två dagsverken årligen.

9:o. Arrendatorn skall vid hemmanets bruk noggrannt följa den
cirkulationsplan, som af mig bestämmes och hvari klöfver årligen skall ingå;
vid tillsägelse å hemmanets plan verkställa nödig dikning för vattenafledning;
å hvarje års träda uppbryta och bortföra derå befintlig sten;
hvarförutan det ålägges arrendatorn att, utan afseende å det bättre eller
sämre skick, hvari hemmanets åbyggnader och detsamma nu tilldelade gärdesgårdar
för närvarande befinnas, i laggildt skick desamma underhålla och
ansvara för alla bristfällen derå; att med dikning, sönderslagen sten och
grusfyllning iståndsätta och underhålla de vägar, som redan äro eller
framdeles blifva af mig hemmanet tilldelade samt bestrida snöskottning
derå.

10:o. Jordegaren förbehålles uteslutande rätt att sjelf afgifva röster
vid val af prest, klockare och skollärare i församlingen äfvensom att å
hemmanets egor öfva jagt och fiske samt att å detsamma tillhörig skog
släppa ollonsvin.

ll:o. Skulle hemmanets åbyggnader eller någon del afbrinna, vare
åboen befriad från uppbyggande af nya hus i de nedbrändas ställe, hvilken
skyldighet egendomsegaren sig åtager emot uppbärande af brandersättningssumman,
hvaremot det åligger arrendatorn att i omgång med
öfrige åboar å godset med arbete och körslor efter budning biträda vid
sådan nybyggnad. År arrendator eller hans hustru vållande till eldsvådan,
skall, om jag det fordrar, arrendet upphöra och han den 25 Mars derefter
från hemmanet afflytta.

12:o. Aflider arrendator under här ofvan stadgade arrendetid, skall,
derest jag -så för godt finner, arrendet af arfvingarne afträdas nästa fardag
efter dödsfallet.

13:o. Det är arrendatorn förbjudet att sjelf eller genom andra vid
hemmanet utöfva bränvinsbränning eller utminutering af bränvin, att låta
beta hemmanets äng förr, än den blifvit afbergad, att åverka af hemma,-nets eller fideikommissets skogar, att å hemmanet verkställa svedjande
eller jordbränning, med mindre jag dertill lemnar särskild! tillstånd, att
derifrån bortföra foder, långhalm, torf, spillning och skogseffekter, att fiska
eller jaga å hemmanet eller å fideikommissets område, att mottaga inhyseshjon
eller att i sin tjenst antaga vanfrejdade eller andra personer,

Den 12 Maj.

573

som äro förbjudne att vistas på godset; att utan mitt medgifvande på
annor person öfverlåta bruknings- eller besittningsrätt till detta hemman
eller någon del deraf; att låta någon annan derstädes så eller sätta till
hälften, äfvensom att under arrendetiden bruka annan jord än den på honom
genom detta kontrakt öfverlåtne.

14:o. Arrendatorn emottager vid hemmanets tillträdande och skall,
då det afträdes, återlemna till vårfoder fyratio centner hö och åttatio
centner halm, hälften råg och hälften af vårsäd, och skall han vid afträdet,
som utan ^vidare uppsägelse skall ske den tid här ofvan blifvit stadgad,
hafva i sommar drifven och gödslad jord inom den 15 September utsått
fem tunnor råg, samt efter höst drifvit all den öfriga åkerjorden vid
hemmanet.

15:o. Efter utvisning och till den mängd, som af mig bestämmes,
erhåller arrendatorn rättighet att årligen afhemta bränntorf och bakris.

16:o. Emot 80 öre för hvarje häst per mil åligger det arrendatorn
skjutsa 2 mil från Högestad eller Baldringe.

17:o. Försummar arrendatorn att rätter tid fullgöra någon af de
skyldigheter detta kontrakt honom tillförbinder, eller han öfverskrider i detsamma
stadgade förbud, visar olydnad eller sturskhet mot mig eller de
som utöfva mitt husbondevälde, skall han genast utan åtnjutande af fardag
aflyfta från hemmanet och derjemte ersätta icke blott all å detsamma befintlig
husröta, utan äfven de af honom försummade arrendeskyldigheterna,
hvilka beräknas i värde efter gode mäns bestämmande, eller om jag
så önskar, till två gånger det i årets riksmarkegångstaxa bestämda.

Högestad den 11 Januari 1865.

Arvid E:son Posse

å Herr Grefve Carl Eric Pipers vägnar.

a tergo

Af omstående kontrakt har jag emottagit ett lika lydande exemplar;
och förklarar jag mig med deruti föreskrifna vilkor till alla delar nöjd,
samt förbinder mig detsamma noggrannt efterlefva och fullgöra.

Som ofvan. Hans Lasson.

Egenhändiga underskrifterna bestyrkas af oss på en gång närvarande
vittnen:

Edvard af Sandeberg Fredr. Falk.

Löjtnant.

Arrende-kontrakt.

Till åbo på utsocknefrälsehemmanet N:o 1 V3 mantal Snogarp, lydande
under egendomen Asnaåsa gård och beläget inom Söfvestads socken
Herrestads härad och Malmöhus län, antages härmed Carl Åkesson på
11 år, räknadt från den 25 Mars 1864 till samma dag 1875, emot följande
arrendeafgift och öfrige skyldigheter, som årligen och vid tillsägelse
ovägerligen skola utgöras. Till hemmanen hörer blott de ägor, som enligt enskifte
i December 1863 utvisas på utdrag af kartan och

l:o. Det åligger åboen att föra ett ärbart, nyktert och ordentligt
lefverne; och att så väl han som dess tjenstehjon skall visa hörsamhet
och lydnad emot mig och de, hvilka mina befallningar utöfva.

574

Den 12 Maj.

2:o. Levereras årligen vid Snogeholm eller derunder lydande gårdar
inom arrendeårets utgång landtgilleräntan En R:dr 24 sk. Rgs. och en
lefvande gås om minst 9 skålp. vigt.

3:o. Utgör alla af hemmanet utgående publique onera af hvad namn
och beskaffenhet de vara må, samt utgöra hvad undantag som vidlåder
hemmanet.

4:o. Hemmanets åbyggnader och rågångsstängslar emottages i det
skick de nu befinnes, och åligger det åboen desamma underhålla, förbättra
och vid afträdet lemna i fullgodt stånd, samt ersätta dq bristfällen som
då möjligen derå kunna finnas.

5:o. Jorden skall väl häfdas; med jordens häfd förstås att den skall
dikas, stenbrytas och ordentligt plöjas, att minst yi(i:del af den öppna
jorden årligen skall trädas, gödslas och inom den 1 Oktober besås med
råg, och således äfven sista arrendeåret. Någon odling genom förbränning
får ej ega rum och minst hälften af ängen får icke betas om våren
och sommaren. För hvarje arrendeår plantera minst ett fruktträd i den
så kallade hagen och vid hemmanets afträdande hafva höstkört åkerjorden
och lemna vårfoder af två spännen hö och två spännen halm väl
stoppadt. För utsädesrågen er hålles vid afträdet ingen ersättning.

6:o. Hälftenbruk är åboen uttryckligen förbjudet, och får han icke
under någon förevändning från bolde föra långhalm, foder eller gödsel eller
något deraf till bränsle använda.

7:o. Med fullt arbetsför och välfrejdade personer årligen utgöra 200
karle- och 7 5 qvinsdagsverken på egen kost, vid gården eller om så skulle
påfordras vid Snogeholm eller derunder lydande gårdar och gods, (detta
sednare likväl endast, så vida minst fjerdedelen af Asmåsa gods dertill
budas) till förrättande af hvad slags arbete som erfordras, och skall arbetare
medföra försvarligt sådant verktyg, som vid arbetet bör begagnas.
Ett dagsverke räknas under November, December, Januari och Februari
månader från kl. 7 om morgonen till 5 om aftonen, och under öfriga delen
af året från solens upp- till nedgång, mat och hvilostunder inberäknade.
De dagsverken, som i bränneri, fähus eller till att följa kreatur erfordras
skola utgöras hela dygnet igenom.

Åboen får ej upplåta plats till så kallade gille eller dylikt utan mitt
tillstånd, uraktlåtes detta böter åboen 10 R:dr Runt till fattigkassan
hvarje gång sådant sker.

8:o. Utgör årligen 25 dagsäckor eller dagskörslor, med dagsäckor
förstås en resa med 2:ne hästar och vagn och åtföljande person till Ystad
eller något på högst 2''/2 mils afstånd från Ericsdal beläget ställe, hvarunder
medföres såsom lass antingen 4 tunnor råg, 120 kannor bränvin
eller hvad deremot i vigt är svarande, och medtages under återfärden
hälft lass, om så fordras; åboen tillsläpper säckar till sädens transporterande,
hvilka säckar skola rymma en fast tunna hvarje. Dagskörslor utgöres
vid gården eller på godset med lika bespänd vagn och person vid
gödselåkning, vedforsling, hö och sädesbergning, sten, jord och gruskörning
eller andra förefallande behof. En försvarlig parvagn med kortkäckar
skall vara 3 J/2 alnar lång, ]% alnar bred, ett par höstkäckar 6 alnar
långa och 2 ''/4 alnar breda, ett par gödselbräder 3‘/2 alnar långa och %
alnar breda.

575

Den 12 Maj.

9:0. Mer än en dräng, en piga och en äcka får på en dag ej
uppbudas till arbetes förrättande, utan vid potatisupptagning, då ett
barndagsverke äfven dertill kan budas.

10:o. (Innehållet öfverstruket.)

ll:o. Utgör årligen äckor till Malmö eller Lund, med lika lass och
återlast som i 8:de punkten om äckor stadgadt är; skulle flera äckor till
Malmö, Lund eller annat ställe 3 å 4 mil från gården behöfvas, är åboen
skyldig desamma utgöra och räknas en sådan äcka för 2:ne dagsäckor.

12:o och 13:o. (Innehållen öfverstrukna.)

14:o. Från Ericsdals mossar uppskär, käglar och framkör årligen
till bränneriet, tegelbruket eller någon af gårdarne åtta kubikfamnar
torf.

15:o. I händelse mera arbete skulle behöfvas uttagas, än hvad i
detta kontrakt är omnämndt, skall åboen vara skyldig detsamma utgöra,
mot kontant betalning, för en dagsäcka med 1 R:dr eller karldagsverke
med 28 skilling, ett frun timmersdagsverke med 18 skilling och ett barndagsverke
vid potatisupptagning in. m. 16 skilling, allt R:gs. Dock tjenar
härvid till efterrättelse hvad i 7:de, 8:de och 9:de punkterna om dagsverken
och äckor är stadgadt.

16:o. Spinner årligen tre skålp. tiger eller sex skålp. blånor, snor
40 trafvar hö band och plocka två skeppor furukottar.

17:o. Emot vanlig skjutslega lemna hästar till skjutsning när så begäres,
och i omgång med öfriga åboarne.

18:o. Låta sina barn sorgfälligt gå i skolan.

19:o. Utgör årligen två äckor till församlingens kyrkoherde.

20:o. Om eldsvåda eller flygsandsöfversvämningar skola tima vid någon
af gårdarne eller godsen utgöres dervid arbete för ''/3 hafveri, tills
skadan blir botad i omgång med öfrige åboarne.

21:o. Rösträttigheten vid socknestämmor förbehålles jordegaren, sammaledes
med jagt och fiske å hemmanets egor.

22:o. . All ofred varder strängeligen förbjuden och skogen får på intet
sätt tillgripas; och förbehålles jordegaren allena afkastningen deraf.
Torf får efter anvisning å egorne upptagas till nödig eldbrand, men ej
att annorlunda begagnas, och erhålles årligen ett lass bokefläck, till gagnsvirke,
samt tillätes att i de trakter, som anvisas, hvarje lördag plocka
torra grenar till bakris. Derest torftäckt eller väglagningsämne finnes på
hemmanets egor förbehålles den gården.

23:o. Ej under något vilkor hysa lösa och /kringstrykande personer,
eller utan jordegarens särskilda tillåtelse intaga inhyseshjon eller gifta
drängar med hustrur och barn.

24:o. För kontroll af dagsverkenas och äckornas ordentliga fullgörande
skall en så kallad stock eller kafvel finnas, derå hvarje lördag det
arbete afskrift^, som under veckan är utgjort, och afräkning derå ske
den 25 Mars hvarje år, då liqvid för möjligen afgjorde öfverdagsverken och
öfveräckor erhålles.

25:o. Detta kontrakt får ej utan jordegarens tillåtelse på annan man
öfverlåtas.

26:o. Ehuru Carl Åkesson emot ett noggrannt och redligt fullgörande
och efterlefvande af kontraktets föreskrifter, kan trygga sig vid en

576

Den 12 Maj.

orubbad besittning under nämnde ellofva år, förbeliålles dock jordegaren
uttryckligen rättighet, att när han finner åboen derutinnan hafva brutit
eller brustit, uppsäga till afflyttning; skolande åboen, sedan en sådan uppsägelse
bevisligen skeft, ovilkorligen vara förbunden, att utan tillgodonjuten
fardag hemmanet ovilkorligen afträda, vid äfventyr att annars, utan
hinder af rättegång, kunna handräckningsvis derifrån vräkas; honom likväl
obetaget att om han menar sig härigenom vara för nära skedt, i laga
ordning söka upprättelse och skadeersättning.

27:o. Vid äckor och dagskörslors utgörande skall fullt arbetsför
person följa.

28:o. I stället för deltagning i gårdens inre vägar skall åboen årligen
vid budning lemna tjugofem tunnor slagen sten på annat ställe med
36 uppmätta kappar till tunnan, stenen får ej hafva öfver en tums långa
sidor.

Till ömsesidig säkerhet äro häraf tvänne exemplar upprättade, som
skedde å Ericsdal den 28 December 1863.

Gösta Liedberg,
enligt fullm agt.

Med förestående kontrakt förklarar jag mig till alla delar nöjd, och
förbinder jag mig härmed att detsamma noggrannt och^ redeligen hålla
och fullgöra. Carl Åkesson.

På en gång närvarande vittnen:

Magnus Persson. 0. Hector.

Tillägg till detta kontrakt.

29:o. Åboen är skyldig sköta jorden och utså gräsfrö allt efter den
cirkulation jag bestämmer, samt årligen höstdrifva kommande årets träda
och mergla hela trädan med minst 400 kubikalnar mergel på tunnlandet,
till hela planen som besås med säd blir färdigmerglad, aftyning räknas ej
såsom mergel, allt vid påföljd af hvad 26:te punkten i detta kontrakt
föreskrifverj.

Cirkulationen bestämmes sålunda:

lista året, ren träda merglas och utsås vintersäd, samt 10 skålpund
thimothej å hvarje tunnland.

2:dra året, vintersäd samt utsås 10 skålpund röd- och 5 skålpund
hvitklöfver å hvarje tunnland.

, 3:dje året klöfver; 4:de året klöfver; 5:te året vårsäd; 6:te året
vårsäd.

Ericsdal den 28 December 1863.

Gösta Liedberg.

Detta kontrakt godkännes till alla delar.

Carl Åkesson.

På en gång närvarande vittnen:

Magnus Persson. O. F. Hector.

Kontrakt.

Den 12 Maj.

Kontrakt.

577

Emot nedannämnde vilkor och skyldigheter antages härmedelst Ola
Andersson d. y. till brukare åt mitt under N:o 19, enligt Landtmätare Gustafssons
i år upprättade karte-heskrifning, utstakade hemman, utgörande
10 tunnland 10 kappland jord med rätt att tillträda den 25 nästkommande
Mars.

Iso. Aligger det arrendatorn på egen kost och med egna verktyg årligen,
efter anvisning, utgöra etthundrafemtiosex antagliga karldagsverken
.och femtiotvå dagskörslor samt från gården emottaga och derefter spinna
1 V2 skålpund lin eller 3 skålpund blånor.

2:o. I stället för de så kallade “Tejan“, som utgöres, nu endast af
18 kappar korn och 2/3 tjog ägg, och äfvenledes på egen kost tjugofem
antagliga pigedagsverken, samt för tillökt jord tio dagskörslor årligen.

3:o. Husen underhållas i lagligt skick efter det protokoll, hvarefter
de blifvit synade, samt får från hemmanet icke bortföras torf, foder eller
gödsel vid detsammas förlust.

4:o. Vid hemmanet skall af mig utstakas och af arrendatorn anläggas
och inhägnas trädgård, hvaruti jag låter plantera; och skall denna så
väl som öfriga jorden väl häfdas och skötas; sker icke detta, så är arrendatorn
genast hemmanet förlustigt utan fardags åtnjutande, äfvensom han
är till lika ansvar förfallen, om han utsläpper och betar å min eller andras
egendom oringade svinkreatur vid hvad årstid som helst.

5:o. Alla af hemmanet utgående onera skall af arrendatorn, af hvad
namn och beskaffenhet de vara må, ansvaras och fullgöras, hvaribland
särskilt förbehålles, att han skall årligen iordningställa och underhålla
femtio famnar väglott, der han blifver anvisad.

6:o. Detta kontrakt får icke utan min särskilda tillåtelse intecknas
eller transporteras, samt förbehåller jag mig sjelf, vid val af prest eller
klockare samt i andra kommunala angelägenheter, rösträttigheten.

7:o. Då arrendatorn punktligen och noggrannt fullgör ofvannämnde
skyldigheter, väl häfdar och sköter jorden, förer ett nyktert och anständigt
lefverne, så inom som utom hus, visar hörsamhet och lydnad så väl
mot mig som min betjening, icke intager inhyseshjon eller herbergera!-kringstrykande personer, så tillförsäkras honom om en orubbad besittning
af ofvannämnde tio tunnland tio kappland jord; men i motsatt fall skall
han desamma genast och utan fardag utrymma och afflytta.

Detta kontrakt är in dupplo till ömsesidig rättelse upprättadt och
underskrifvet betygar: Stora Herrestad den 29 December 1855.

J. R. Lundgren.

Med förestående _ kontrakt förklarar jag mig fullkomligt och till alla
delar nöjd samt förhinder mig detsamma punktligen och noggrannt uppfylla.
Ut supra.

Ola (O. A. S.) Andersson d. y.

Närvarande vittnen:

Joh. F. Ryberg. Anders Pehrsson.

Rikscl Prot. 1869. 2 Afd. 4 Band.

578

Den 12 Maj.

Arrendator!! tillkommer dessutom sommarbete å den så kallade Ugglan
för fem större kreatur samt den förr brukliga torrskörden enligt utvisning.

Som å andra sidan. J. R. Lundgren.

Af innehållet i dessa kontrakt synes, att en sådan obestämdhet i
afseende å arrendatorns skyldigheter är rådande, att det torde vara af behofvet
påkalladt, att lagstiftningen deri gör ett ingrepp, för att en gång
få ett slut på det elände, som under loppet af flera år visat sig ej blott
i Skåne utan äfven i andra provinser.

Jag anhåller, på grund häraf, om bifall till Herr Bergströms reservation.

Enligt de yrkanden, som under denna nu slutade öfverläggning blifva
gjorda, framställde Herr vice Talmannen propositioner dels på bifall
till det förslag, som innefattades i de nu föredragna 2:dra, 3:dje och 4:de
punkterna af förevarande Utlåtande, och dels på afslag å samma förslag i
förening med bifall till det författningsförslag, som blifvit framstäldt i Herr
Bergströms vid Utlåtandet fogade reservation. Då Herr vice Talmannen
fann den förra af dessa propositioner vara med öfvervägande ja besvarad,
begärdes votering.

Följande voteringsproposition blef då uppsatt och justerad:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i 2:dra, 3:dje och
4:de punkterna af dess Utlåtande N:o 41,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets berörda hemställanden,
bifallit det förslag till förordning, som blifvit framstäldt i Herr
Bergströms vid Utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen utföll med 48 ja mot 39 nej, hvadan Utskottets förslag
bifallits.

§ 17-

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42, i anledning
af väckt motion angående afkortning i kronoräkenskaperna af böter
ådömda enligt mantalsskrifningsförordningen.

§ 18-

*Till bordläggning anmäldes Riksdagens Kansli-deputerades Memorial
N:o 5, angående arvoden till de personer, som bestridt sekreterare- samt
förenade registrators- och kanslist-befattningarne i Riksdagens Kansli.

Den 43 Maj, f. in.

§ 19.

579

Slutligen justerades protokollsutdrag rörande de af Kammaren vid
detta sammanträde fattade beslut.

Sammanträdet afslutades kl. 3 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Thorsdagcii den 13 Maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Kammarens

protokoll för den 5 innevarande månad upplästes och
godkändes.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda Kamrar godkänt de tre voteringspropositioner,
dem Banko-Utskottet, med anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut,
föreslagit i dess Memorial N:o 16, samt vidare denna dag blifvit bestämd
för anställande af gemensamma omröstningar öfver Kamrarnes ifrågavarande
beslut; så företogs nu, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, på
sätt och med den utgång här nedan närmare förmärs, dessa omröstningar,
i enlighet med de godkända voteringspropositionerna, nemligen:

Första voteringen:

Den, som i enlighet med Utskottets, af Andra Kammaren godkända
förslag, vill, att kreditivet till manufakturdiskonten skall för år 1870 utgöra
1,750,000 R:dr, röstar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej; »

Yinner nej, kommer, i enlighet med Första Kammarens beslut, ifrågavarande
kreditiv att för år 1870 utgöra 2,000,000 R:dr.