Justerades protokollet för den 27 April och protokollsutdrag förden 2 Maj

ProtokollRiksdagens protokoll 1870:504

Den 4 Maj, f. m.

133

Onsdagen den 4 Maj.

Kl. 10 f. m.

Justerades protokollet för den 27 April och protokollsutdrag för
den 2 Maj.

§ 2.

Herr Talmannen delgaf Kammaren ett läkarebetyg, hvilket styrkte
att Herr Grenander var af sjukdom till svidare hindrad bevista Kammarens
sammanträden.

§ 3.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 60, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition om öfverlåtelse under full eganderätt åt Stockholms
stads och läns kurhusinrättning af den till samma inrättning upplåtna
egendom å Kungsholmen. *

Härvid anförde.

Herr Statsrådet Carlson: Den 27 Maj 1815 anmälde Riksens Stän der

hos Kongl. Maj:t att de lemnat sitt bifall till att den å Kungsholmen
i Stockholm belägna, bebyggda egendom, som förut tillhört den
regala hränneri-inrättningen, men dåmera af allmänna magasinsdirektionen
disponerades, finge upplåtas till begagnande af den för Stockholms
stad och län gemensamma kurhusinrättningen. Under de 55 år, som
sedan dess förflutit, har kurhusinrättningen varit i oafbruten besittning af
denna lägenhet. Såsom man lätt kan förstå, var den gamla brännerilokalen
icke synnerligen lämplig att inrymma ett sjukhus, hvarföre ock inrättningen
varit nödsakad att dels utvidga, dels förbättra densamma, och
de derpå nedlagda kostnaderna hafva uppgått till det betydliga beloppet
af 54,000 R:dr, ehuru de befintliga byggnaderna i sitt nuvarande skick
icke anses värda mera än 50,000 R:dr. Dessa byggnader hafva under
sednare åren hlifvit i allt större behof af en grundlig reparation. Då
dessutom behofvet af inrättningens utvidgande gjort sig alltmer kännbart,
enär tilloppet af patienter under vissa tider af året vanligen är så stort,
att en provisorisk anstalt måst öppnas för deras vårdande, så har direktionen,
så väl med afseende härpå som äfven med afseende på nutidens

134

Den 4 Maj, f. m.

fordringar å en förbättrad sjukvård, ansett erforderligt, att en ny byggnad
till en beräknad kostnad af 130,000 R:dr å tomten uppfördes. Ritning
till denna byggnad är redan uppgjord och det fattas nu endast ett vilkor,
som är för dess uppförande oundgängligt, nemligen att kurhusinrättningen
skall vara tryggad i besittningen af byggnadstomten. I detta syfte har
framställning blifvit gjord hos Kongl. Maj:t, som på grund deraf föreslagit
Riksdagen, att tomten skulle med full egauderätt öfverlemnas, icke till
Stockholms stad, utan till den för Stockholms stad och län gemensamma
kurhusinrättningen. Afvikande från hvad eljest plägat ske i fråga om
allmännyttiga företag, har Stats-Utskottet nu afstyrkt bifall till detta
förslag och dervid utgått från den åsigten, att beviljandet af ifrågavarande
eganderätt skulle medföra alltför stor fördel för Stockholms stad. Men,
mine Herrar, det är icke Stockholms stad, som skulle få denna eganderätt,
utan det är uttryckligen angifvet, att tomten skulle öfverlåtas till en
för Stockholms stad och län gemensam sjukvårdsanstalt. Vidare säger
sig Utskottet hafva saknat tillräcklig utredning af åtskilliga dithörande
förhållanden, nemligen först i fråga om tomtens värde, och för det andra,
huruvida hela tomten, eller endast en del deraf, vore för ändamålet behöflig.
Hvad det första beträffar, så är likväl tomtens areal ganska noggrant
angifven och torde dess värde på grund deraf af hvar och en
lätteligen kunna beräknas; hvad åter den sednare omständigheten beträffar,
så är tomten till sin form så beskaffad, att det skuffa vara till
men för inrättningen, om någon del deraf afstodes, enär den sträcker
sig utefter sjöstranden, och den nedre afdelningen, ehuru för bebyggande
icke lämplig, såsom bestående af uppslammad jord, dock behöfver användas
för att från sjösidan upptaga inrättningens behof af ved och andra dylika
förråder, samt den öfre, förutom sjelfva hufvudbyggnaden, äfven skall inrymma
åtskilliga smärre byggnader, såsom tvätthus, förrådshus och portvaktarstuga.
Utskottet har derjemte äskat utredning, om och hvilka
tomtplatser staten och staden inom hufvudstadens område ega, och hvilkas
utbyte i den närmaste framtiden lämpligast kan ifrågasättas. Genom
eu sådan utredning skulle till eu oviss framtid komma att uppskjutas
verkställigheten af ett företag, som dock är af rent brådskande natur.
Slutligen har Utskottet ansett, att förhållandet mellan Stockholms stad
och län icke vore ordnadt i afseende å ifrågavarande egendomar. Men
hvad särskildt kurhusinrättningen beträffar, är dock detta icke fallet, enär
staden och länet hafva en gemensam direktion för densamma; och då
Kongl. Maj:ts proposition icke afsett något afhändande af egendomen, så
synes något ytterligare ordnande af förhållandet mellan staden och länet
här icke vara erforderligt.

För bifall till Kongl. Maj:ts förslag synas flera skäl tala, skäl, som
Riksdagen vanligen icke underlåter att behjerta: först att här är fråga
om en allmännyttig inrättning, och det har åtminstone hittills icke varit
vanligt, att Riksdagen nekat för sådana ändamål upplåta statens jord,
när den varit erforderlig; vidare att här är fråga om en sjukhusinrättning,
som icke endast är gemensam för Stockholms stad och län, utan
äfven öppen för hela riket, emedan, såsom kändt är, kurhuspatienter från
hvilken del af riket som helst ega att der erhålla kostnadsfri vård; denna
sjukhusinrättning är tillika, såsom ställd i nära samband med undervis -

135

Den 4 Maj, f. m.

ningen vid Carolinsk^ Institutet, af stor vigt såsom bildningsanstalt för
blifvande läkare. När dertill kommer, att Riksdagen år 1860 lemnade
sitt bifall icke endast till en så vidsträckt rätt, som den nu ifrågavarande,
utan äfven dertill att tomten skulle kunna genom försäljning öfverlåtas
till en annan inrättning, synes det vara allt skäl för att antaga, det
Kammaren äfven nu skail gå den gjorda framställningen till mötes. Men
det vigtigaste skälet är att, om denna angelägenhet icke blifver snart
ordnad, så kan icke kurhusinrättningens behof på denna väg tillgodoses,
emedan den nya byggnaden icke kan komma att uppföras å en tomt, om
hvars besittning inrättningen icke är säker. Första Kammaren har också
redan fattat ett beslut, som, ehuru icke utgörande rent bifall till Kong!
Maj:ts proposition, dock betryggar det ändamål, propositionen egentligen
afser, i det nemligen denna Kammare för sin del bestämt att, så. länge
kurhusinrättningen fortfar att såsom sådan vara verksam å den ifrågavarande
tomten, inrättningen skall ega att disponera densamma. Jag
föreställer mig att den Riksdag, som på enskild motionärs yrkande gaf
sitt bifall till egendomens upplåtande åt kurhusinrättningen, hyste .enahanda
afsigt; men då denna icke blef uttryckligen tillkännagifven, finnes
ingen säkerhet för att icke tomten kan af staten när som helst återtagas.
Genom ett bifall till hvad Första Kammaren redan beslutat skulle det
nuvarande tillståndet fortsättas, dock med den förändring, att inrättningen
finge en uttrycklig säkerhet att kunna fritt röra sig å tomten och der
uppföra den nybyggnad, som för uppnåendet af inrättningens ändamål är
nödvändig.

När sålunda utan uppoffring för staten ändamålet kan vinnas, och
då bär är fråga icke om en fördel för Stockholms stad, utan för den
vigtiga sjukhusinrättningen sjelf, så hemställer jag, att Kammaren, så vida
den icke finner för godt att helt och hållet gå den af Kongl. Maj:t gjorda
framställningen till mötes, ville instämma i det beslut, som Första Kammaren
redan fattat. t

Herr Leijer: Till hvad Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet
nyss i ämnet framställt har jag ingenting att tillägga,
om icke att specielt formulera förslag, till beslut i enlighet med det. af
Första Kammaren redan fattade, nemligen: “att Riksdagen, i anledning
af Kongl. Maj:ts i förevarande Utlåtande omförmälda nådiga proposition,
skall förklara, det Stockholms stad och län ega att allt framgent besitta
fastigheten, så länge densamma af dem användes till kurhusinrättning för
staden och länet.

Herr Hedin: Herr Talman! Efter den belysning, frågan fått ge nom

Herr Statsrådet och Chefens för Ecklesiastikdepartementet yttrande,
har jag blott föga att tillägga och skall således endast i korthet angifva
skälen, hvarför jag yrkar afslag å Stats-Utskottets utlåtande och bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, om än i något modifierad form. Äfven om
man utgår från den förutsättningen, hvilken emellertid ej är alldeles
riktig, att den ifrågavarande angelägenheten uteslutande vidkommer Stockholms
stad och län, måste man dock finna det af Stats-Utskottet förordade
afslaget något obilligt. Om nemligen Stockholms kommun i stället

136

Den 4 Maj, f. m.

för att, genom. eu ganska stor kraftansträngning, söka sätta en vigtig
sjukvårdsinrättning i tidsenligt skick, fortfore att lappa och hanka sig
fram,, så skulle det väl svårligen komma i fråga, att staten för något sitt
behof utan vidare omständigheter återtoge den för kurhusinrättningen
upplåtna lägenheten; men är det ej då obilligt, att staten visar sig ogen,
när kommunen vill göra en betydlig uppoffring, ej mindre än 130,000
R:dr, för att afhjelpa det länge öfverklagade, bristfälliga skick, hvari inrättningen
sig befinner. Sådant synes mig så mycket mer obilligt och
oväntad t, som ju Rikets Ständer redan eu gång, för ett ändamål af mindre
påträngande vigt, gjort det nu begärda medgifvandet, Och denna obillighet
utplånas ej af'' Stats-Utskottets antydan att staten blifvit skinnad, då
den inlåtit sig i tomtaffärer med Stockholms kommun. Ett färskt exempel
motsäger denna antydan: sedan den 1 sistlidne April bär staten för den
ganska måttliga summan af 80,000 eller — om man frånräknar det till
10,000 beräknade värdet af användbara materialier — för 70,000 R:dr Runt
kommit i besittning af en bland de yppersta byggnadstomter i Stockholm,
nemligen den der Clara församlings f. d. fattighus är uppfördt, en tomt
som i ganska ståtliga ordalag beskrifves i Kongl. Maj:ts proposition N:o 28
till denna Riksdag.

Vigtigare är emellertid, såsom redan påpekats, att saken ej är af
blott kommunal beskaffenhet: öfver den ifrågavarande inrättningen förfogar
äfven staten för sina ändamål. Så har Kongl. Maj:t för få år sedan
bestämt, att öfverläkarebefattningen vid kurhuset skall för framtiden vara
förenad med eu e. o. professor vid Carolinska Institutet; sarntlige blifvande
läkare skola vid denna inrättning för licentiatsexamen genomgå eu
två månaders kurs — vårterminen förlidet år uppgick deras antal till
31. Denna kliniska undervisning är ju obestridligen ej en kommunalutan
en statsangelägenhet. Projektritning för den tillämnade nybyggnaden
upptager ett stort auditorium, hvilket visar att inrättningens målsmän
åro betänkte pa att, med tillökning i den eljest nödiga byggnadskostnaden,
draga försorg om eu anordning, som rör den praktiska läkarebildningens
behof och sålunda ju egentligen skulle bekostas af staten.

Anda sedan 1863 har frågan om en ny- eller ombyggnad stått på
dagordningen och en sådan åtgärd är af behofvet högt påkallad. För
närvarande äro de årliga underhållskostnaderna ganska dryga; de uppgingo
år 1867 till 1,353 R:dr. Det stora tilloppet, höst och vinter, af
patienter, liar gjort nödvändigt att på annat ställe ordna en provisorisk
anstalt, hvilket naturligtvis okär åtskilliga kostnader, såsom för förvaltning,
mathållning och läkarevård, öfver det belopp, hvartill de skulle
uppgå, om sarntlige patienter kunde vårdas på ett och samma ställe.

På dessa och i öfrigt anförda skäl yrkar jag afslag å Utskottets
utlåtande.

Herr A h 1 g r e n: Då jag i egenskap af ledamot på den afdelning af

Utskottet, der denna fråga blifvit behandlad, deltagit i det beslut, hvartill
Utskottet i nu föreliggande utlåtande kommit, ber jag till närmare angifvande
af min uppfattning om ämnet få yttra några ord.

Såsom utlåtandet visar, uppläts år 1815 nyttjanderätten af dessa
tomter till Stockholms stad och län gemensamt. Om staden och länet

Den 4 Maj, f. m.

137

redan nedlagt och än ytterligare ämna att nedlägga stora kostnader för
byggnadernas utvidgande och tillökning, torde dessa omständigheter likväl
icke förringa de skäl Stats-Utskottet för sitt afstyrkande utlåtande anfört,
då det ingalunda ifrågasatt att återtaga tomterna, utan endast att
söka komma till det resultatet, att, efter föregången utredning om och
hvilka tomter staten och staden må ega inom hufvudstadens område, ett
lämpligt utbyte måtte kunna ske. Af en föregående talare har blifvit
särskildt påpekadt, att staten förut plägat upplåta''byggnadstomter till
allmännyttiga inrättningar samt att åt sådan anledning Kong! Maj:ts
ifrågavarande proposition jemväl borde bifallas; men deremot vill jag invända,
att upplåtelse af tomter för likartadt ändamål som det nu ifrågavarande
icke kan sägas vara för ett statens utan endast kommunens,
eller rättare för Stockholms stads och läns behof: och såsom kändt är

åligger det kommunerna sjelfva att bygga och underhålla kurhusinrättningar,
samt således äfven att anskaffa för ändamålet erforderliga byggnadsplatser
eller tomter. Det har äfven blifvit här yttradt, att patienter
från hela riket måste intagas å Stockholms kurhusinrättning. Ja, visserligen,
men alldeles samma åliggande finnes för rikets öfriga kurhusinrättningar,
ty alla, som äro behäftade med någon af de sjukdomar, för hvilkas
botande kurhusen äro inrättade, ega att, utan afseende å hemort, å
dessa anstalter åtnjuta vård och skötsel.

Under frågans behandling å afdelningen kom man emellertid, såsom
af utlåtandet bifogad reservation inhemtas, först till det resultat, att tomterna
skulle till Stockholms stad och län öfverlemnas för samma pris,
som staten åren 1775 och 1781 för dem betalte, nemligen omkring 39,000
Rall- efter nu gällande myntvärde; men sedan gjorde sig inom Utskottet
den åsigten gällande, att det skulle vara med såväl Statens som stadens
och länets fördel mest öfverensstämmande, att söka åstadkomma utbyte
mot andra tomter, på sätt i utlåtandet närmare är vordet omförmäldt.
Jag ber dock få tillstå,- att en omständighet, som först under denna diskussion
blifvit framhållen, sannolikt icke nog beaktats inom Utskottet,
nemligen, att undervisning åt blifvande läkare lemnas vid ifrågavarande
kurhusinrättning, som på denna grund kan göra anspråk på understöd
från Statens sida. Nyssantydda omständighet har äfven i viss mån rubbat
min öfvertygelse om lämpligheten al'' Stats-Utskottets utlåtande; men då
frågan, såsom Utskottet påpekat i dess afgifna utlåtande, i mer än ett
hänseende påkallar utredning, vill jag icke med min röst för närvarande
bidraga till annat resultat än det, till hvilket Utskottet kommit; synnerligast
som det af Stockholms stad och län afsedda målet, eganderätts förvärfvande
till merberörda tomter eller så stor del af dem, som må erfordras,
torde vid eu följande riksdag kunna uppnås utan allt för stor
uppoffring från statens sida. Vid sådant förhållande och då det af eu föregående
talare under denna diskussion framställda förslag icke löser frågan
på ett, med hänseende till statens fördel, tillfredsställande sätt, anser jag
mig böra yrka bifall till Utskottets afgifna utlåtande.

Ilerr Graf st rom: Sedan Herr Statsrådet och Chefen för Eckle siastikdepartementet

haft ordet och ingått i en så grundlig framställning
af huru med denna sak sig förehåller, skulle jag visserligen icke hafva

138

Den 4 Maj, f. m.

mycket att nämna, men jag ber dock få fasta Kammarens uppmärksamhet
derpå, att, om ock, såsom den siste talaren yttrade, Staten inköpte
dessa tomter för 39,000 It:dr, så hafva dock staden och länet å
desamma nedlagt ännu betydligare kostnader. Sålunda hafva, förutom de
af Herr Statsrådet nämnda omkostnaderna, hvilka gjordes frän år 1815,
då tomterna till kurhusinrättningen öfverlemnades, och till 1820, eller
54,370 R:dr, ytterligare ganska betydliga kostnader blifvit nedlagda åren
1844 1848, uppgående, enligt hvad inrättningens räkenskaper utvisa,
till ett beloptp af 46,790 R:dr, hvilka till stor del användes just till sjelfva
tomternas planering, inhägnande och strandskoning m. m. Således skulle
det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande om Staten
utan ersättning återtoge dessa tomter, sedan staden och länet derpå nedlagt
så stora kostnader.

Den siste talaren yttrade äfven, att man gerna kunde uppskjuta
frågan under ett år. Jag ber med anledning deraf få uppläsa några rader
ur de sednare årens revisionsberättelser, för att gifva begrepp om i hvilket
miserabelt skick byggnaderna befinna sig. 1861 års revisorer fästade
uppmärksamheten å, att så val flyglarne till den större kurhusbyggnaden som
sjukrummen i de särskilda mindre byggnaderna äro i ett högst förfallet
skick, så att ett rum genom takets instörtande blifvit obeboeligt, och i
ett annat enahanda förhållande endast genom stöttor kunnat förekommas,
samt en del af rummen ej kunna utan stor lits- och eldfara begagnas;
hvarförutom de låga och trånga rummen befunnits sakna behöflig inrättning
för ventilation, hvadan allt bemödande att i rummen hålla frisk
luft under den tid, då fönstren måste vara stängda, är förgäfves. År
1862 säga revisorerna sig dock ej kunna vid detta tillfälle underlåta
att ytterligare erinra om det oafvisliga behofvet af eu vidt omfattande
reparation, eller nybyggnad af de nuvarande, för lif och helsa vådliga
samt, till följd af byggnadernas bofälliga skick, högst eldfarliga kurhuslokalerna;
och 1863 heter det: att så god ordning och snygghet vore rådande,
som de bristfälliga och olämpliga lokalerna medgifva; varande i
synnerhet den byggnad, der patienter, tillhörande mankönet, vårdas, så
förfallen, att den, snart sagd t, är en verklig ruin, Qch att det synes nästan
vara lifsfarligt att der uppehålla sig. Följande årens revisorer hafva
instämt och yttrat sig i ungefärligen samma riktning. Häraf framgår
alldeles tydligt och klart, att, om man kan kalla någon fråga för brännande,
denna jvist är en sådan, för nämnda inrättning.

^ Jag ber nu få fästa uppmärksamheten derå, att då å inrättningen år
1845, när de förut nämnda stora reparationerna pågingo, under året
vårdades 1,008 patienter, så har antalet sedermera så tilltagit, att det
10 år derefter, eller år 1854, utgjorde 1,175, och ytterligare 10 år derefter,
eller år 1865, hade det uppgått till den betydliga siffran af 2,041 patienter.
Äfven detta förhållande visar tydligt och klart, att, om det någonsin
har vant nödvändigt att skynda, så är det just här fallet med denna inrättning.

Jag ber derföre få lägga Andra Kammarens ledamöter varmt å hjertat
att bifalla det förslag, som Herr Leijer nyss i enlighet med Första Kammarens
redan fattade beslut formulerat.

Den 4 Maj, f. m.

139

Herr Kallstenius: Jag skall börja mitt anförande med en må hända

under förevarande omständigheter ur min mun besynnerlig anhållan,
nemligen om afslag å Utskottets utlåtande, men derjemte skall jag
be att få understödja det af Herr Leijer väckta förslaget, som är lika
med det af Första Kammaren redan bifallna.

Jag ber nu att få motivera min anhållan om afslag å Utskottets hemställan.
I slutet af sitt utlåtande säger Utskottet, att det icke synes vara
‘''välbetänkt att för närvarande afhända Staten eganderätten till ifrågavarande,
utan tvifvel värdefulla tomter, enär, om dessa än icke äro så
belägna, att de för något Statens närmast förestående behof kunna användas,
fråga möjligen kan framdeles uppstå om utbyte med Stockholms
stad af sådana tomtplatser, som Staten oundgängligen behöfver,hvarefter
Utskottet föreslår en utredning i detta hänseende. En sådan utredning
tror jag skulle föranleda så många svårigheter för frågans speciela
ordnande och sannolikt till en aflägsen framtid undanskjuta den, som det
synes, rent af brådskande angelägenheten af kurhusets ombyggande, så
att man verkligen icke bör inlåta sig derpå.

Men då jag deremot vill understödja det andra förslaget, så sker det
af följande skäl, nemligen att det nu icke är fråga om annat, än att betrygga
Stockholms stad och län i deras besittningsrätt af tomterna i och
för det uppgifna ändamålet; något annat afse ju icke dessa kommuner
med sin anhållan. Om de således få denna besittningsrätt sig tillförsäkrad
f#r så lång tid, som de för ändamålet behöfva den, så hafva de dermed
fått allt hvad de hafva begärt. Skulle det möjligen ligga något annat
under deras anhållan, hvilket jag icke kan påstå, enär det åtminstone icke
för min blick framskymtar ur nämnda anhållan, så vore det så mycket
mindre välbetänkt af Staten att bifalla full eganderätt. Det kan ju hända
att Stockholms stad och län finna eu tomt af två tunnlands areal alldeles
för stor för en sådan inrättning som den ifrågavarande, och anse att
densamma, med sitt fönnånliga läge, skulle lämpligare kunna realiseras
för ett skäligen skapligt pris och en annan billigare i stället inköpas, så
att man med skilnaden å köpeskillingen kunde något lindra de stora kraftansträngningar,
som en talare nyss nämnde att de vore sinnade att göra
i och för ifrågavarande nybyggnad. Således tror jag icke det vore välbetänkt
att afhända Staten eganderätten till en så dyrbar tomt och lemna
den till spekulation åt kommunerna. Men då det egentliga ändamålet
helt och hållet vinnes genom det andra förslaget, så synes det vara billigt
att Riksdagen bifaller detta, synnerligast som det är nästan exempellöst
att Staten tager tillbaka besittningsrätten å upplåten mark, så länge
den för ett visst uppgifvet ändamål behöfves. Anse staden och länet sig
för närvarande icke vara säkra om att få behålla tomten, och derföre icke
våga uppföra den föreslagna och nödvändig befunna nybyggnaden, så erhålla
de en sådan säkerhet genom bifall till Herr Leijers förslag. Men
jag anser det vara angeläget att man icke går längre i denna sak, ty den
tid kan komma - och ehuru icke läkare vågar jag dock påstå, att den i
en kanske icke så aflägsen framtid skall komma — att man icke längre
behöfver kurhusinrättningar i vårt land, och huru blefve då förhållandet,
om staden och länet vore egare till tomten ? Jo, att de i densamma skulle
hafva en tillgång, som för dem vore ganska god att ega. Men äfven för

140

Den 4 Maj, p. m.

Staten kunde ju i sådant fall denna tillgång vara god att hafva qvar, och
jag kan särskildt upplysa, att tomten för närvarande anses vara värd
mellan två och trehundratusen R:dr. Det vore derföre något oförsigtigt
att nu med ens skänka bort en så dyrbar egendom, då det icke är fullt
afgjordt, att den för samma ändamål som hittills alltid kunde vara behöflig,
eller, om den ock så vore, dock icke nödvändigt till hela sin vidd
utan möjligen endast till hälften, så att den andra hälften skulle kunna
säljas, för att derigenom bereda en god hjelp till de 130,000 R:dr, som
för den föreslagna nybyggnaden uppgifvits vara behöfliga.

På skäl, som jag sålunda framställt, yrkar jag, såsom sagdt, afslag
å Utskottets hemställan och bifall till Herr Leijers förslag.

Herr Altin: Jemte det jag önskar förklara, att jag instämmer i

Herr Leijers, i likhet med Första Kammarens beslut, formulerade förslag,
vill jag äfven med anledning af en representants å Norrlandsbänken yttrande
angående utbyte med Stockholms stad af sådana tomtplatser, som
Staten kan behöfva, fästa uppmärksamheten å det anförda och bevisade
oafvisliga behofvet att snart besluta sig för nybyggnad af Stockholms stads
och läns kurhusinrättning. Vid förslaget om ett dylikt byte skulle vilkoren
lätt kunna blifva för betungande för Stockholms stad och län.
Stockholms stad skulle då kunna utse en billigare plats för den nya kurhusbyggnaden,
på ett- aflägset ställe inom hufvudstaden, enär det ju för
kommunen ocli länet kan vara likgiltigt hvarest denna inrättning är belägen.
Så bör dock icke få ske, med fästadt afseende på den vigt denna
inrättning har för den medicinska undervisningen. Staten har nemligen
fastställt lön för en extra ordinarie professor i denna gren af undervisningen
och gjort undervisningen obligatorisk för alla medicine studiosi,
samt förenat denna lärareplats med läkarebefattningen vid kurhuset. Då
det sålunda här icke blott är fråga om en stadens och länets, utan äfven
en Statens angelägenhet, anser jag det också tillkomma Staten att göra
de medgifvanden, som äro nödiga för att, genom inrättningens läge, se
den medicinska undervisningen till godo och befrämja dess verksamhet.
Det ligger nemligen i öppen dag It vilket menligt inflytande på denna undervisning
skulle uppstå derigenom, att denna sjukvårdsanstalt förlädes
t. ex. utom Danvikstulh och hvilken tid derigenom skulle gå förlorad för
de studerande, för Indika man på allt möjligt sätt bör förekomma onödig
tidspillan. För öfrigt har redan den siste talaren påpekat, att ett beslut,
öfverensstämmande med det Första Kammaren i detta ämne redan fattat,
icke är något annat än ett ytterligare fastställande af de förmåner denna
inrättning vid 181'') års riksdag fått sig tillerkända. Men, då förslag till
ändring i den eu gång medgifna nyttjanderätten framkommit, ehuru det
väl ej kan sättas i tvifvel, att Riksdagen gerna icke kan återtaga detta
medgifvande, så länge villcoret, att nemligen hålla kurhus, uppfylles, så
torde det vara behöflig! och nödigt att nu ytterligare bekräfta denna
nyttjanderätt, på det att Stockholms stad och län, med full trygghet att
framdeles icke beröfvas nyttjanderätten till dessa tomter, å desamma må
kunna företaga behöfliga nybyggnader. Då härtill kommer, att kurhusdirektionen,
oaktadt den till andra närbelägna kurhus i landsorten skulle
kunna hänvisa en del patienter, likväl välvilligt mottager alla, som å denna

141

Den i Maj, f. m.

anstalt söka erhålla vård, samt då den i synnerhet gör detta i den medicinska
undervisningens intresse, anser jag allt skäl vara för handen att,
med afslag å Utskottets hemställan, bifalla det af Herr Leijer framställda
förslag.

Herr Abraham Rundbäck: Jag vill blott i korthet tillkänna gifva

att jag med desto större nöje lemnar mitt bifall till Herr Leijers
förslag, som den ifrågavarande kurhusinrättningen är att betrakta såsom
en väsendtlig del af den medicinska institutionen i hufvudstaden; om
alltså Riksdagen beslutar att för framtiden lemna Stockholms stad och
län en mera betryggad dispositionsrätt öfver de tomter, som nu till denna
inrättning äro upplåtna, så länge desamma begagnas för samma ändamål
som hittills, så anser jag, att derigenom ett allmänt statsintresse
blifver tillgodosedt, utan att Stockholms stad och län vinna större rättigheter
än hittills.

Grefve P o s s e: En representant på Stockholmsbänken har sagt, att

detta vore en brännande fråga. Jag beklagar att jag icke kan dela denna
uppfattning, enär jag redan från början ansåg den icke ega synnerlig betydelse
och numera, sedan den fått ett förändradt skick, förefaller
mig ännu mindre vigtig. Så länge frågan afsåg ett afstående för everdelig
tid af dessa tomter — och sådan förelåg den till Utskottets behandling
— hoppas jag Kammaren skall erkänna, att Utskottet gifvit ganska
goda skäl för sitt afstyrkande utlåtande, äfven om man icke vill taga i
betraktande den omständigheten, att ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet möjligen i en framtid skulle kunna föranleda till försäljning
af tomten, och sålunda kunna gifva Stockholms stad och län tillfälle att
bereda sig eu ekonomisk fördel på Stat. ns bekostnad. Ehuru en sådan
farhåga icke finnes uttryckt i Utskottets betänkande, har den dock föresväfvat
en och annan af dess ledamöter. Nu åter, då man ställt frågan
så, att den endast afser ett ytterligare betryggande af eu nyttjanderätt,
som redan är gifven, så och då jag aldrig tänkt mig att denna nyttjanderätt
skulle återkallas, anser jag, att vi ganska väl kunna lemna vårt
bifall till det af Herr Leijer framställda förslag, hvilket öfverensstämmer
med det beslut Första Kammaren i ämnet redan fattat.

Herr Liss Olof Larsson: Inom Utskottet anfördes alldeles samma
skäl, som här blifvit anförda för bifall till den Kongl. Propositionen, eller
till det slut hvartill Första Kammaren kommit i denna fråga, och jag må
säga att det förefaller mig något besynnerligt, ja motbjudande att uppträda till
försvar för Utskottets afstyrkande förslag, när jag erfar, att till och med bland
dem, som inom Utskottet med sin röst bidragit till det slut hvartill detsamma
kommit, den motsatta åsigten blifvit omfattad. Men då jag icke funnit något
skal till att frångå don åsigt jag inom Utskottet hyst, så får jag väl loff att
söka försvara betänkandet, ehuru dess dom — att (tömma af diskussionen
— redan är fallen. Man har nu velat göra den ifrågavarande kurhusinrättningen
till en statsangelägenhet, derigenom att det skulle vara en
bildningsanstalt för yngre läkare.. Men man bör icke tillmäta detta påstående
någon så särdeles stor vigt, åtminstone kan jag icke göra det, ty

142

Den 4 Maj, f. m.

uti Kong!. Maj:ts Proposition föreslås att öfverlåta eganderätten af dessa
tomter utan alla förbehåll till Stockholms stads och läns kurhusdirektion.
Hade denna sjukvårdsinrättning varit någon Statens angelägenhet, eller
hade Staten något att dermed beställa, så lärer väl icke Kongl. Maj:t
föreslagit oss att utan något förbehåll öfverlemna tomten, som Staten
ostridigt eger, till Stockholms stad och län, ty det är mycket möjligt —
ja det påstås till och med att det varit meningen — att flytta kurhuset
från denna tomt för att bättre tillgodogöra sig tomtens högst betydliga
värde. Jag tror derföre att man bör fästa mera tillit till Kongl. Maj:ts
Proposition än till hvad af åtskilliga talare nu blifvit angifvet, ty Kongl.
Maj:t bör väl bäst veta om detta är en Statens angelägenhet eller icke.
En talare har åberopat de stora uppoffringar Stockholms stad och län
gjort på denna inrättning. Detta förefaller mig dock ganska besynnerligt,
då man å andra -sidan hör s^tt denna institution befinner sig i det
usla skick att ytterligare nybyggnader för densamma äro oundgängligen
erforderliga. När man talar om dessa uppoffringar, hör man dock ihågkomma,
att, vid den tid dessa tomter till kurhusdirektionen öfverlemnades,
icke så få åbyggnader å desamma då funnos, som utan någon lösen eller
ersättning af Staten öfverlemnades. Att åbyggnaderna befinna sig i det usla
skick, som här uppgifvits, talar ej för att lemna tomten för intet; det
vittnar tvärtom, att Stockholm gjort ganska litet för denna inrättning,
oaktadt det haft både tomt och eu del åbyggnader för intet. Jag föreställer
mig att det skulle vara högst önskligt att få den frågan något
närmare utredd, huruvida hela denna tomt med en areal af öfver två
tunnland verkligen är behöflig för detta sjukhus, äfvensom om värdet af
dessa tomter såsom en talare uppgifvit verkligen uppgår till det höga beloppet
af 2—300,000 R:dr, i hvilket fall jag tror det icke vara skäl att
utan ersättning bortskänka dessa tomter, utan hör man väl fastheldre se
till, om icke någon del af dessa tomtplatser för inrättningens behof kan
anses öfverflödig och till Staten åter afstås, i fall man efter en sådan utredning
kan finna skäl att utan någon ersättning lemna någon del af
tomten. Det har visserligen uppgifvits, att hela utrymmet af dessa tomtplatser
vore erforderligt, enär den del af tomten som stöter emot sjön
vore behöflig i och för tvättinrättning samt för upptagande af den ved
som är behöflig för sjukhuset, men efter min uppfattning, är tomten för
dyrbar för att bibehållas för så små ändamål, helst jag tror, att på sin
höjd hälften af tomten kan erfordras för sjelfva sjukvårdsinrättningen.
Jag tror jemväl det för Staten vore nyttigt att fortfarande för egen räkning
bibehålla eganderätten till dessa tomtplatser, för att vid kommande
behof — och dessa uppstå icke så sällan — göra utbyte med någon
tomtplats som tillhör staden, enär, såsom vi veta, Staten rätt ofta till
ganska öfverdrifvet pris nödgas inlösa tomtplatser, hvaraf den stundom
kan vara i behof. På dessa skäl och för öfrigt på de som i betänkandet
äro anförda yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Axel Bergström: Rikets år 1815 församlade Ständer medgåfvo,
ätt ifrågavarande bebyggda egendom finge upplåtas till begagnande
af den gemensamma kurhusinrättningen för Stockholms stad och län.

143

Den 4 Maj, f. m.

Sådant omförmälda medgifvande finnes i Utskottets Betänkande återgifvet
innehöll det inga inskränkningar eller förbehåll och måste derföre anses
innebära en upplåtelse för all framtid. Nämnda inrättnings målsmän
hafva emellertid icke ansett denna besittnings- och nyttjanderätt för framtiden
så betryggad, att de tilltro sig kunna å egendomen företaga önskliga
nybyggnader och hafva derföre begärt, att besittningsrätten måtte till
eganderätt förvandlas. En sådan förvandling har Kong! Maj:t nu äfven
uti afgifven nådig proposition föreslagit, men Utskottet har afstyrkt bifall
till den Kongl. propositionen. Skenbart har således kurhusinrättningens
besittningsrätt till ifrågavarande fasta egendom icke blifvit sämre, än den
förut och allt hittills varit. Men uti Stats-Utskottets motivering för afslag
å den Kongl. propositionen förefinnes åtskilligt, som antyder och förutsätter
såsom möjligt, att man. när tillfälle dertill erbjöde sig, skulle kunna minska
eller delvis afhända kurhusinrättningen hvad 1815 års Ständer åt
densamma upplåtit. Sådant innebure, att kurhusinrättningen skulle kunna,
såsom man i rättsskipningen uttrycker sig, “få sämre på egen klagan. “
När lagskipningen fattar ett beslut eller för beslut uppställer en motivering,
som leder till dylik följd; anses ett verkligt lagskipningsfel vara
begånget. För min del önskar jag förebygga, att i denna fråga kurhusinrättningens
klagan öfver otillräckligheten af dess innehafvande rätt och
dess önskan af samma rätts förvandling till en bättre må föranleda dertill,
att dess rätt blir sämre. Vidare anser jag lämpligt att undanrödja
de betänkligheter, hvilka kunna förefinnas mot företagande af den obestridligt
behöfliga nybyggnaden. Deremot vill jag lika litet som Statsutskottet
tillstädja, att ifrågavarande fastighet åt kurhusinrättningen upplåtes
till full ego. Enär det af Första Kammaren i ärendet redan fattade
beslut, hvilket blifvit inom denna Kammare af Herr Leijer upptaget såsom
eget yrkande, särdeles väl lämpar sig till en lycklig lösning af frågan i
alla tre ofvan nämnda relationer, finner jag mig föranlåten att biträda
Herr Leijers yrkande. Om än, såsom Herr Liss Olof Larsson anmärkt, i
den Kongl. propositionen icke omförmäles något om att kurhusinrättningen
tjenar den medicinska undervisningen, så har dock under öfverläggningen
blifvit tillräckligt framhållet och ådagalagdt, att ingen blifvande
läkare får afsluta sin medicinska kurs, med mindre han vid ifrågavarande
kurhusinrättnings klinik genomgått en kurs i läran om de veneriska sjukdomarnes
diagnos och behandling. Äfven jag åberopar detta förhållande
till stöd för mitt yrka de om bifall åt Herr Leijers förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Det hade otvifvelaktigt varit bäst att nu

kunna afgöra frågan på ett sådant sätt, att den icke vidare behöfde återkomma.
Sådant skulle ock kunna ske, derest man med full säkerhet
visste huru mycket egendomen var värd, i hvilket fall den mot full ersättning
kunde till Stockholms stads och läns kurhusdirektion öfverlåtas.
Men då man i detta afseende saknar fullständig utredning i ämnet, har
man ej kunnat komma till något annat resultat än det, som inhemtas
af föreliggande utlåtande. Inom Stats-Utskottets inko mstaf delning deltog
jag i dess beslut att med ledning af de handlingar, som då voro
tillgängliga angående taxeringsvärdet med flera af denna egendom,

144

Den 4 Maj, !, m.

bestämma lösningspriset för denna egendom till 39,000 R:dr. Men i Utskottets
plenum ansågo derå talare denna lösesumman vara alltför liten,
hvarföre ock ärendet till af delningen återremitterades, då Utskottets förslag
uppställdes i den form, i hvilken densamma nu föreligger. Oaktadt
jag icke varit närvarande från diskussionens början, har jag dock af de
sednaste talarnes yttranden tyckt mig finna, att frågan nu lärer vara om
att för all framtid afstå Statens nyttjanderätt, hvilket är någonting annat
än eganderätt. Skilnaden är nemligen den att, om kurhusdirektionen endast
finge besittningsrätt å dessa tomter, icke heller någon del af egendomen
skulle kunna Staten afhändas. Jag tror sålunda att, om man vill
lösa frågan på sådant sätt, som nu är föreslaget, bör man tillika se till,
att endast så stor del, som för ändamålet behöfves, kommer att till denna
inrättning öfverlåtas, hvaremot den omgå delen bör för Statens räkningbibehållas.
Då man emellertid för närvarande icke har den ringaste ledning
för sitt omdöme i denna sak, ser jag ingen annan utväg, än att för
närvarande afslå Kong!. Maj:ts Proposition och följaktligen bifalla Utskottets
afstyrkande hemställan. Det må sedermera stå Stockholms kommun fritt
att efter en närmare utredning i saken göra en ny framställning i ämnet,
då jag förmodar att icke något hinder skall möta för kurhusdirektionen,
att mot skälig ersättning erhålla full eganderätt till så stor del af denna
egendom, som för sjukvårdsans tälten oundgängligen kan finnas erforderlig.

Friherre Alst ro mer: Den siste talaren nämnde att han icke var

närvarande vid diskussionens början. Deraf förklaras äfven det misstag,
hvartill han gjorde sig skyldig, då han förmodade att här vore fråga Om
att för all framtid upplåta besittningsrätten till omförmälda egendom åt
kurhusdirektionen. Så är dock icke förhållandet, utan endast att öfverlåta
denna besittningsrätt, så länge egendomen användes för sitt nuvarande
ändamål. Redan nu förefinnes denna besittningsrätt och, ehuru det icke
är troligt, att Riksdagen skulle återtaga denna rätt, så länge egendomen
till det uppgifna ändamålet användes, så kan jag dock i likhet med Herr
Axel Bergström icke finna det vara annat än välbetänkt att till den
nyttjanderätt, som redan vid 1814 års riksdag åt denna inrättning öfverläts,
ytterligare foga den bestämmelse, hvarom Första Kammaren sig förenat
och hvilken äfven innehålles i det af Herr Leijer formulerade förslag,
till hvilket jag tillstyrker bifall.

Herr Gr af st rom: Jag ber att med anledning af Herr Diss Olof

Larssons förmodan, att byggningarne å denna tomt vid tillträdet af Stockholms
stad och län skulle haft ett stort värde, ytterligare få säga några
ord. Jag vill då påminna, att den ifrågavarande egendomen först blifvit
använd till regal bränneri-inrättning, och sedan under flera år disponerats af
allmänna magasinsdirektionen. När sedermera år 1815 i följd af Kongl. Maj:ts
proposition om ordnandet af sjukvårdsanstalterna i riket och flera kurhusinrättningar
samt om nämnda tomts öfverlåtande till kurhus, tomten öfverlemnades
till Stockholms stad och län till kurhusinrättning, befunnos
dess byggnader i så bristfälligt skick, att kurhusinrättningen ej förr än

år

145

Hen 4 Maj. f. re,

åi'' 1816 kunde öppnas, sedan dessförinnan af fattigvårdskassan gifvits
öfver 4,440 R:dr B:ko af fonden för förstärkningsmanskaps anskaffande
''emellan nio och tio tusen Riksdaler Banko, hvarförutom till samma inrättning
af en hög person gafs en summa af 10,000 R:dr B:ko för att
genast sätta egendomen i sådant skick att den för året skulle kunna begagnas.
Dessa summor af tillhopa omkring 86,000 R:dr, hafva genom
fortsatta reparationer intill år 1820 ytterligare stigit till 54,370 R:dr.

Häraf inses lätt att åbyggnaderna befunno sig i allt annat än värderikt
skick. De hafva dessutom, såsom Kongl. propositionen och äfven
Utskottets utlåtande förmäla, af sakkunniga personer ansetts vid öfverlåtelsen
hafva haft ett värde af endast 20,000 R-.dr R:mt.

Herr As k er: Det lärer väl icke gerna kunna tänkas, att Kongl.

Maj:t skulle hafva aflåtit denna proposition till Riksdagen, så vida han
icke dessförinnan tagit under noggrannt öfvervägande nödvändigheten deraf,
att för framtiden betrygga denna inrättning, dess besittningsrätt till den
ifrågavarande egendomen, äfvensom att, så vidt denna institution skall motsvara
sitt ändamål, densamma äfven hädanefter som hittills kommer att
vara i behof af samma utrymme, hvaröfver den nu disponerar. Man har
under öfverläggningen i detta ämne jemfört kurhusinrättningen i Stockholm
med dylika i småstäderna, men härvid är dock den väsendtliga skilnad
att göra, att denna inrättning här i Stockholm tillika afser läkarebildningen,
hvarigenom institutionen äfven, såsom uppfyllande ett Statens
gemensamma intresse, får en vida högre betydelse än dylika inrättningar i
landsorten. Vid sådant förhållande synes det mig icke vara skäl, att till
morgondagen uppskjuta hvad som kan göras i dag, och i det förändrade
skick, hvaruti frågan nu genom Första Kammarens beslut i ämnet kommit,
gäller det endast och allenast att ytterligare bekräfta den nyttjanderätt
till denna egendom, som äfven förut åt denna inrättning varit upplåten.
Då Stockholms stad och län icke gerna kunna inlåta sig i ytterligare
behöfiiga byggnadsföretag å de ifrågavarande tomterna med mindre
än, att de af Riksdagen fortfarande få komma i åtnjutande af den nyttjanderätt
till denna egendom, hvaraf de för närvarande äro i besittning,
samt då Staten i allt fall för framtiden bibehåller eganderätten, synes
mig intet hinder böra möta för Andra Kammaren att förena sig i det
beslut Första Kammaren i ämnet redan fattat och hvilket Stats-Utskottets
ordförande för sin del äfven tillstyrkt.

Herr Le i jer: Jag skall icke länge uppehålla Kammarens tid. Jag
vill blott nämna att, då Rikets Ständer år 1815 beslöto att bränneriiurättningen
å Kungsholmen skulle upphöra, det äfven bestämdes, att den
ifrågavarande egendomen skulle till någon allmännyttig inrättning begagnas,
och på denna grund erhöll äfven kurhusinrättningen besittningsrätten
till denna egendom. Häraf följer äfven att, om Kammaren nu skulle afstå
mitt förslag, ställningen blefve densamma, som före år 1815, hvadan
deremot kurhusdirektionen icke gerna skulle kunna låta verkställa nödiga
nybyggnader på dessa tomter och derigenom tillgodose inrättningens bästa.
Hvad åter beträffar en talares förmodan, att endast halfva tomten för

Kikad. Prof. 1870. 2 Afd. 4 Band. 10

146

Den 4 Maj, f. m.

ändamålet vore erforderlig, så anser jag mig ej böra här bevisa, utan
tror det derförutan vara tydligt och klart, att en sjukvårdsanstalt erfordrar
vida mera frisk luft och större utrymme än andra inrättningar, för
t. ex. industriela ändamål. Om verkligen denna institution skall kunna
uppfylla det ändamål, hvartill den är ansedd, tror jag i sanning att dessa
två tunland, hvarom nu är fråga, icke erbjuda för stort utrymme för en
kurhusinrättning med så utvidgad allmännyttig verksamhet, som den å Kungsholmen
belägna.

Herr Carl If var sson: Jag tror icke att jag mycket misstagit mig

om hvad jago sagt mig hafva hört i början af diskussionen blifvit
ifrågasatt. Åtminstone har jag icke funnit mig öfvertyga^ derom af den
siste talarens anförande, ty nog är det ifrågasatt att skaffa kurhusinrättningen
annan rätt än den nu har i följd af Kongl. brefvet den 16 Augusti
1815; och om så är förhållandet har jag icke misstagit mig.

Jag har egentligen begärt ordet för att säga, att jag anser det vara
fördelaktigast både för Staten och staden, att blott så stor del af tomten,
som för kurhusinrättningen behöfves, för densamma bibehålies antingen
under besittningsrätt eller full eganderätt, hvilket är ungefär liktydigt.
För Staten är det fördelaktigast derföre att den kan på annat sätt använda
den för kurhuset obehöfliga del af tomten och för staden derför att den
då kan med trygghet bebygga sin del af tomten på ändamålsenligt sätt.

Det torde dessutom icke vara någon synnerlig olägenhet att frågan
undanskjutes till dess en nödig utredning af densamma blifvit åstadkommen
och, om en sådan föregått, tror jag att frågan varit lätt löst.

Jag kan således icke annat än fortsätta min förut gjorda hemställan
om bifall till Utskottets förslag.

Friherre Alströmer: Jag kan icke lemna obesvaradt den siste talarens
yttrande. Jag upprepar ännu eu gång, att det är eu väsendtlig
skilnad emellan att upplåta en egendom under besittningsrätt för viss tid
och att upplåta den under full eganderätt.

Med anledning af nämnde talares yttrande, att en del af tomten
borde till Staten återgå, får jag fästa uppmärksamheten på att ett hinder
derför ligger deri, att tomten är till kurhusinrättningen upplåten så länge
den för sådant ändamål användes, och det kan väl då icke komma i fråga
att, så länge dfetta vilkor uppfylles, afhända kurhusinrättningen någon
del af tomten.

Då ett uppskof af frågan medför den stora olägenhet att påtänkta
större byggnadsföretag måste tills vidare anstå, fortsätter jag mitt förut
framställda yrkande.

Herr Dufva: Jag instämmer uti den näst siste talarens yttrande,

att det är bäst att nu fatta ett sådant beslut, att frågan icke vidare
återkommer, men jag kommer i detta afseende till ett helt annat resultat
än han. I följd af Rikets Ständers beslut år 1815 har Stockholms stads
och läns kurhusinrättning besittningsrätt till ifrågavarande egendom så
länge den för kurhusinrättningen användes, och jag hemställer då om någon
inom representationen kan vilja ifrågasätta att återtaga den sålunda en

147

Deri 4 Maj, f. ni,

gång gifna besittningsrätten; och om man icke kan det, kan man väl
icke ^ heller ifrågasätta att frånhända kurhusinrättningen en del af tomten,
så länge den lör det afsedda ändamålet användes.

Jag vill icke lemna bifall till Kongl. Maj:ts proposition, utan anser
lör min del rätt att, genom afslag å densamma, lägga hinder i vägen för
kurhusinrättningen att afyttra hela eller någon del af tomten. Deremot
kan det, efter mitt förmenande, icke ifrågasättas, att icke låta kurhusinrättningen
förblifva i den rätt, den har, så länge tomten lör stadgadt
ändamål användes. Det har blifvit upplyst, att, för att detta ändamål
skall kunna framgent uppfyllas, det blifver nödvändigt att ytterligare bebygga
tomten, och att på densamma nedlägga ganska betydliga kostnader,
h ör att icke genom ett blott afslag å Kongl. Maj:ts proposition väcka
betänklighet hos kommunen att ikläda sig de utgifter, som fordras för
att sätta kurhusinrättningen i bedröfligt förbättradt skick, synes mig derföre
den försäkran lämpligen kunna gifvas, att tomten allt framgent fälad
Stockholms stad och län besittas, så länge den till kurhusinrättning
för staden och länet användes, .lag hemställer derföre att Kammaren
måtte besluta, att i anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
förklara, att Stockholms stad och län ega att allt framgent besitta fastigheten,
så länge densamma af dem användes till kurhusinrättning för
staden och länet. Häri ligger icke något afstående af den rätt Staten
liar till tomten och icke heller är något tillfälle lemnadt åt staden och
länet, att genom försäljning af tomten bereda sig en med upplåtelsen ej
afsedd vinst; men deremot äro kommunerna tryggade i besittningen, så
att egendomen kan sättas i det förbättrade skick, som är behöfiigt, hvilket
allt blir gagneligt äfven för Staten, då inrättningen jemväl för statsändamål
användes.

Herr Lyttkens: Jag anser i detta fall besittningsrätt för all framtid
och eganderätt vara ungefär detsamma, ty vi lära aldrig komma derhän,
att en kurhusinrättning icke behöfves. Då kurhusinrättningen har
besittningsrätt till egendomen, så länge den för ändamålet användes, så
måste det ligga något under, då man begär att få eganderätt; och då
ingen lärer vilja fråntaga inrättningen den besittningsrätt, den på grund
af Kongl. brefvet, den 16 Augusti 1815 innehar, yrkar jag bifall till Utskottets
hemställan.

Herr bandqvist: På skäl, som af Herr Carl Ifvarsson blifvit anförda,
anser jag icke anledning förekomma, att för närvarande göra någon ändring
i den kurhusinrättningen medgifna besittningsrätt, utan yrkar bifall
till Utskottets förslag.

Herr Kallstenius: Jag har icke mycket att tillägga till hvad

förut blifvit yttradt, men jag vill betona, att af mig icke blifvit ifrågasatt
annat, än att konfirmera 1815 års Rikets Ständers beslut och att således
uttala att Riksdagen icke vill göra någon ändring i de vilkor, under
hvilka egendomen blifvit åt kurhusinrättningen upplåten. Det torde ej
vara otjenligt att Riksdagen en gång till gör ett sådant uttalande, när
som frågan blifvit bragt å bane, då kanske den tid kommer, när egen -

148

Den 4 Maj, f. m.

domen för det uppgifva ändamålet ej är behöflig; om den då är försedd
med stora och dyrbara hus torde man vilja påstå, att det vore obilligt
att Staten återtager sin tomt, då den lemnat densamma i det närmaste
obebyggd, likasom det då torde finnas obilligt, att kurhusinrättningen
ålägges borttaga husen, enär de derigenom skulle förlora nästan allt värde.
För att betrygga kurhusinrättningen i besittningen af egendomen, anser
jag det derföre vara lämpligt att, på sätt föreslaget blifvit, förklara, att
Stockholms stad och län -ega, att allt framgent besitta fastigheten, så
länge densamma af dem användes till kurhusinrättning för staden och
länet.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen upptog de gjorda yrkandena,
som afsågo dels bifall till Utskottets hemställan, dels antagande
af det förslag Herr Leijer förordat. Propositioner framställdes å dessa
yrkanden och förklarades ja vara öfvervägande för den sednare meningen.
Votering blef emellertid begärd och företogs enligt en så lydande voteringsproposition: -

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess Utlåtande

N:o 60,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren för sin del beslutat, att Riksdagen, i anledning
af Kongl. Maj:ts i förevarande utlåtande omförmälda nådiga proposition,
skall förklara, det Stockholms stad och län ega att allt framgent
besitta fastigheten, så länge densamma af dem användes till kurhusinrättning
för Staden och länet.

Omröstningen utföll med 87 ja mot 83 nej, hvadan Utskottets förslag
bifallits.

§ 4.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 61, i fråga om skjutsningsbesvärets
ordnande m. m.

Utskottets anmälan i lista punkten lades till handlingarne.

Punkten 2.

Herr Fredricsson: Hen’ Talman! mine Herrar! Sedan jag vid
riksdagens början inlemmade denna min motion har Kongl. Maj:ts nådiga
skrifvelse angående verkställd undersökning af kostnaderna för gästgifveri-,
håll- och reservskjutsens bestridande till Riksdagen ankommit. Sedan
Stats-Utskottet i det nu föreliggande utlåtandet omnämnt denna skrifvelse,
börjar Utskottets utlåtande med att instämma i den åsigt, på hvilken
min motion ar grundad, nemligen att all skjutsningsskyldighet måtte

Den 4 Maj, f. m.

149

från jordbruket skiljas, men kommer sedan med det resonnnement att Utskottet
af rent finansiella skäl icke vågar tillstyrka bifall till motionen.
Om Utskottet hade tänkt på våra finanser, då fråga var om millioners beviljande
till jernvägar, så hade det, efter mitt förmenande, varit på sin
plats och varit berömvärdt, men att framkomma med ett sådant skäl när
frågan blott gäller ett eller annat hundra tusen R:dr för att afhjelpa en
orättvis och tryckande börda å skattej orden, förefaller mig minst sagt
besynnerligt.

Slutligen kommer Utskottet till det resultat, att under nuvarande förhållanden
det icke anser lämpligt att förorda skjutslegans höjande och att
alltså min motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Men,
mine Herrar! denna fråga är, efter min tanke, af den beskaffenhet, att
hon icke kan falla, ty en fråga, sådan som denna, måste förr eller sednare
af Riksdagen lösas. Man må säga hvad man vill, så är det dock
en orättvis börda som trycker det skattdragande folket och hvilken blott
tillkommit för de resandes beqvämlighet.

Då likväl Riksdagen nu är nära sitt slut och inträdt i tolfte timman,
såsom man säger, vill jag icke yrka på återremiss, utan bär blott velat
uttala detta såsom en protest mot Stats-Utskottets utlåtande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Herr Asker: Den framställning, som föranledt Utskottets ifråga varande

hemställan, afser att legan för kronoskjuts, som nu utgör 80 öre
milen för hvarje häst, måtte höjas till 1 R:dr 20 öre, åkdonsersättning
deri inbegripen. Denna framställning är af Utskottet afstyrkt under åberopande
af två hufvudskäl. Det ena att, enligt meddelad utredning, den
allmänna skjutslega!! under år 1868 vid 545 gästgifvaregårdar utgått med
80 öre, eller med samma belopp som för kronoskjuts, och vid 435 gästgifvaregårdar
med 1 R:dr, med afseende hvarå det icke syntes lämpligt
att legan skulle för kronoskjuts i en stor del af riket utgå med högre
belopp än för annan skjuts.

Härvid får anmärkas, att Utskottet icke omnämnt, att vid 530 gästgifvaregårdar
den allmänna skjutslegan under samma tid utgått med högre
belopp än 1 R:dr.

Enligt mitt omdöme hade Utskottet bort taga i öfvervägande den
billighetsgrund, som finnes för motionärens förslag, bestående deri att
detta onus är vida tyngre än den allmänna skjutsskyldigheten. Vid begagnande
af allmän gästgifveriskjuts får, utom den skjutsande, blott en
person färdas efter en häst, då deremot vid kronoskjuts tre personer ega
att åka efter en häst.

Det andra skälet är, att bifallandet af motionärens framställning en-,
ligt Stats-Utskottets förmenande skulle medföra förhöjning i åtskilliga statsanslag
till belopp, hvarom all utredning saknas, och hvilken förhöjning
statsverkets närvarande ställning dessutom svårligen ansåges medgifva; men
om storleken af denna förhöjning innehåller utlåtandet icke någonting.
Af 1869 års statsrevisorers berättelse inhemtas, att det belopp, som un -

150

Den 4 Maj, f. m.

der 1867 utgafs för durchmarchekostnader, uppgick till 5,497 R:dr och
att behållningen till år 1868 uti fonden för sådana kostnader utgjorde
37,360 R:dr, hvilket förhållande ,föranledt Kongl. Maj:t att föreslå nedsättning
i anslaget till durchmarchekostnader från 12,000 till 8,000 R:dr.
Men äfven med beräkning af denna nedsättning och då behållningen till
år 1858 uppgick till 37,360 R:dr, synes det icke vara någon fara vid att
bifalla motionärens, enligt mitt omdöme, på billighet och rättvisa grundade
förslag.

Jag har mig bekant, att fall inträffat, då den kronoskjutsskyldige
icke kunnat personligen fullgöra denna skyldighet, utan måst lega annan
person och i ersättning derför betala ända till 10 R:dr lör hvarje gång.
Om ock detta endast undantagsvis varit händelsen, så inträffar det ej
sällan att dylik ersättning måste utgifvas till två å tre gånger skjutslega^
belopp.

Då så är förhållandet, torde det vara klart att motionären icke saknat
skäl för sin framställning, och att denna således bort mera behjertas.
Det är dock naturligt, att framställningen icke kan vid denna riksdag leda
till något resultat, då den redan blifvit af Första Kammaren afslagen;
men om Kammaren skulle finna de skäl, jag nu anfört, vara af beskaffenhet
att de förtjena afseende, torde det icke vara ur vägen att Kammaren
uttalar sin åsigt derom, att legan för kronoskjutsen är lägre än den med
afseende å dermed jernförliga förhållanden borde vara.

På grund häraf får jag till Kammarens bepröfning vördsamt hemställa,
att Kammaren behagade lemna bifall till motionärens förslag

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Äfven jag tror att motionärens

förslag har större skäl för sig och varit förtjent af en mindre knapphändig
utredning än den Utskottet kostat på densamma. Jag instämmer
i hvad Herr Asker anfört, men beder att få tillika fästa uppmärksamheten
å en ganska vigtig omständighet, som af honom icke blifvit vidrörd. Det
händer nemligen icke så sällan att, när man blir bildad till krono- eller
kungsskjuts, man får resa flera mil för att taga emot sådan skjuts. Då
skjutshållet i allmänhet icke är längre än 1 eller 1J mil, som jag medgifver
är ganska tillräckligt, erhåller man sålunda för hela denna färd,
som ofta fram och åter kan belöpa sig till tillsammans åtta eller tio mil,
endast 80 öre eller, om skjutshållet varit 1 ’ mil, 1 R:dr 20 öre för hvarje
häst, hvilken ersättning val må anses vara oskäligt ringa.

Jag yrkar derföre afslag å Utskottets och bifall till motionärens förslag,
för hvilket både rättvisa och billighet tala.

Herr Magnus Jonsson: Hufvudsakligen förekommen af den förste
ärade talaren, Herr Asker, vill jag, till stöd för hvad den siste ärade talaren
anförde, förklara, att förhållandet inom den ort, som jag representerar,
är enahanda, så att man vid utgörande af krono- och kungsskjuts
ofta är nödsakad att resa 6, 8 ja ända till 10 mil, för att nå den station,
der skjutsen skall emottagas. Stundom händer det ock att skjutsbudningen
kommer så sent, att man, sjelf för tillfället urståndsatt att fullgöra
den, har knapp beredelsetid att uppgöra med annan person att åstadkomma
densamma. I sådant trångmål olif ver man mången gång af den,

Den 4 Maj, f. m.

151

somt i stället åtager sig skjutsen, uppskörtad att derför betala 6, 8 å 10
R:dr, under det man kanske sjelf för fullgörandet af sådan erhåller i lega
80 öre, högst 1 R:dr 20 öre.

Hårdt är åliggandet att för nämnda ersättningsbelopp utgöra skjuts
med skyldighet att fortskaffa två personer jemte persedlar, som ofta uppgå
till samma tyngd som de åkande sjelfva, och hårdt och obilligt är att
skjutsaren skall vara skyldig att vänta i fyra timmar utan ersättning, då
vid vanlig gästgifvareskjuts sådan erhålles redan vid två timmars väntningstid.

" Då det sålunda är uppenbart att detta, som trycker dels hårdt samt
dels ojemnt, påkallar en reform, får jag hemställa om bifall till det förslag
jag i min motion framställt.

Herr Åke Andersson: Jag anser motionärens förslag vara väl

befogadt och får på de af Herr Sven Nilsson i Efveröd anförda skäl yrka,
att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, ville bifalla ifrågavarande
motion.

Grefve P o s s e: Det kan nog vara sannt, att det i vissa fall in träffar,

att den, som blifvit budad till kronoskjuts, måste tillryggalägga
ganska lång väg från hemmet till den plats, hvarest han skall emottaga
skjutsen, men detta får väl icke antagas såsom regel för alla fall, då det
är en känd sak, att kronoskjuts i allmänhet tages på närmaste håll.
Om man således icke under alla omständigheter kan anse kronoskjuts
såsom mera betungande än vanlig gästgifveriskjuts, får man väl
icke såsom regel antaga, att den bör betalas högre än denna. Utskottet
har på grund häraf och då med siffror visats, att skjutslegan å de flesta
gästgifvaregårdar i riket utgår med en Riksdaler eller derunder, följaktligen
icke kunnat förorda bifall till motionärens förslag.

Emot en vid Utskottets betänkande här gjord anmärkning, att Utskottet
försummat att uträkna beloppet af den förhöjning i statsanslag,
hvartill den föreslagna legan skulle föranleda, vill jag endast erinra, att
en sådan uträkning icke varit möjlig att åstadkomma; men klart synes
det emellertid vara, att, om legan för kronoskjutsen höjes, statsutgifterna
ock derigenom ökas till en högre slutsumma, än man förut beräknat.

Då jag icke- hört några skäl, som gifva mig anledning att frångå
Utskottets tillstyrkan, får jag hemställa om bifall till detsamma.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: I anledning af den siste talarens
yttrande att kronoskjutsen i vissa fall kunde komma att utgöras på långt
afstånd från den skjutsandes hem, får jag förklara, att - sådant inträffar i
de aldra flesta fall och att det ytterst sällan händer, att skjutsen utgår
från närheten af hemmet eller ställe, som är beläget inom. en mil derifrån.
Från Skåne, hvarest afstånden i allmänhet ej äro långa, har man
exempel på att sådan skjuts utgöres från stationer, belägna ända till fem
mil från den skjutsandes hemvist, och att skjutsskyldige fått ersätta den,
som åtagit sig skjutsen i deras ställe, understundom med 15 R:dr och
deromkring. Under sådant förhållande synes det vara orimligt, att legan
för kronoskjuts skall vara lägre än den för entreprenadskjuts, när man

152

Den 4 Maj, f. m.

dertill tager i betraktande, att entreprenören i de flesta fall bor vid gästgifvaregården.

Jag tror således, att det bar goda skäl för sig att böja ifrågavarande
lega till det åt motionären föreslagna belopp och att denna förändring
icke kommer att taga statstillgångarne så bårdt i anspråk, att man derföre
skulle aislå motionen, till hvilken jag yrkar bifall.

Herr Jöns Andersson förenade sig med Herr Sven Nilsson.

Herr Magnus Jonsson: Jag ville blott fästa uppmärksamheten
derpå att, då, såsom föregående talare upplyst, besväret med krorfoskjutsens
utgörande kännes tungt i de sydligare länen af riket, som hafva fördelen
af närbelägna jern vägskommunikationer, detta så mycket mera bäfver
förhållandet med de nordligare länen, som afståndet till jernväg inom
dessa uppgår somligstädes till 80 å 100 mil. Det billiga i den af mig
gjorda framställning har redan af flera talare blifvit framhållet och torde,
såsom jag hoppas, blifvit af Kammarens öfrige ledamöter under diskussionen
insedt. Hvadan jag yrkar afslag å Utskottets betänkande och bifall
till den af mig i ämnet väckta motion.

Herr Ola Nilsson: Ehuru den föreslagna förhöjningen i skjutslegan
ingalunda motsvarar det besvär, som skyldigheten att emottaga
kronoskjuts, ofta på långt afstånd från hemmet, medför, anser jag dock
någon lindring för den skjutsande kunna derigenom vinnas, hvarföre jag
yrkar afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionärens förslag.

Herr Lars Persson i Hjulsta: Då jag anser ifrågavarande mo tion

fullt befogad, kan jag icke annat än yrka bifall till densamma.

Man har sagt, att det ej finge antagas såsom regel, att skjutsstationen
är belägen på långt afstånd från den skjutsandes hem; men nog är
förhållandet sådant i den ort jag representerar och torde vara enahanda
på de flesta ställen i landet. Detta onus är verkligen så tryckande, att
jag skulle anse det både orättvist och obilligt, om icke, till att i någon
ringa mån lindra detsamma, legan höjdes till det af motionären föreslagna
belopp.

Jag yrkar således afslag å Utskottets förslag.

Herr A h 1 g r e n: Flere af Stats-Utskottets ledamöter, och jag vågar
antaga pluraliteten af dem, önskade framgång åt motionen om förhöjning
i gästgifveriskjutsen, men då Utskottet, på anförda skäl, ansåg sig icke
kunna tillstyrka en sådan förhöjning, torde för Utskottet icke heller skäl
hafva förefunnits att förorda tillökning af legan för kronoskjutsen; ty
derigenom skulle det i viss mån orimliga förhållandet hafva uppkommit,
att legan för sistnämnda skjuts i många orter blefve högre än den för
vanlig gästgifveriskjuts. Jag säger med afsigt orimliga förhållande, enär
i allmänhet kronoskjutsen, såsom mindre ofta påkommande, påtagligen är
lättare att utgöra än gästgifveriskjutsen.

Hvad angår Norrland, hvarom en föregående talare särskildt ordat,
torde derstädes förekommande kronoskjuts inskränka sig hufvudsakligen

153

Den 4 Maj, f. m,

till transport af båtsmän samt undantagsvis af kronoeffekter, för hvilka
sednares befordran skjutsaren kan färdas så långsamt, att ansträngningen
för dragarne är jemförelsevis vida mindre än vid fullgörandet af gästgifveriskjuts.
Icke vill jag dock förneka, att transporterandet af båtsmanstrupp
är för de skjutsande betungande, men då vi, som jag hoppas,
i en snar framtid hafva att emotse båtsmansinstitutionens upphörande,
och sistnämnda transportbesvär således, i förhållande till båtsmansnummerns
ställande på vakans, kommer att förminskas eller kanske försvinna,
torde detta onus för framtiden ej blifva så kännbart, som det för
närvarande är.

Jag yrkar således och hufvudsakligast af det skal, att förhöjning i
skjutslega!! för gästgifverierna ej blifvit beviljad, att Utskottets förslag
måtte vinna Kammarens bifall.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Den siste talaren yttrade, att det

vore orätt att höja legan för kronoskjuts, då den icke på samma gång
höjdes för gästgifveriskjutsen, hvilken i allmänhet skulle vara tyngre att
utgöra. Då jag har en annan erfarenhet i fråga om de omnämnda olika
skjutserna, får jag tillkännagifva, att jag i afseende på detta skål är af
fullkomligt olika åsigt med konom. Vid kronoskjuts har man vanligen
fullt lass, hvilken ofta i det svåraste väglag och yrväder, måste framskaffas
till bestämmelseorten, hvaremot den resande, som begagnar reservskjutsen,
om möjligt är i sådana fall, uppskjuter sin resa, men i alla
fall, när den företages, har man endast den resande i ett lättare åkdon
att framföra och vidare, när kungsskjuts påkommer, torde det vara allmänt
kändt, att vederbörande har anspråk på att komma bra fort fram,
hvilket gör att ingen med nöje släpper till sina hästar vid sådan skjuts
och i all synnerhet till en så ringa skjutslega. Jag vidblilver derföre
mitt förra yrkande.

Herr Olof Fredrik Pettersson: Jag anser ifrågavarande motion
hafva både billighet och rättvisa för sig. För kronoskjuts betalas nu SO öre
milen, och derom vore väl icke så mycket att säga, i fall skjutsen stode
i närheten af hemmet. Men vi få besinna, att det ofta inträöar, att
skjutsaren får färdas flera mil, innan han emottager skjutsen, än hvad
hela hållet sedan blir. Jag känner exempel på att man för sådan skjuts
fått åka 3 å 4 mil för att hemta och en sådan resa är dåligt betald
med 80 öre. För min del yrkar jag derföre afslag å Utskottets förslag
och bifall till motionärens framställning.

Öfverläggningen förklarades slutad och propositioner framställdes så
väl på bifall till Utskottets förslag som på afslag derå jemte bifall till
motionen.

Då ja förklarades öfvervägande för Utskottets förslag, begärdes votering,
i anledning hvaraf följande proposition uppsattes, justerades och
anslogs:

154

Den 4 Maj, f. m.

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i tredje punkten af
dess Utlåtande Nio 61,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag,, som blifvit framstäldt i Herr Magnus Jönssons motion
N:o 240.

Röstsedlarne visade 72 ja mot 76 nej, i följd hvaraf Kammaren beslutat
enligt nej-propositionens lydelse.

§ 5.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 62, i anledning af väckt
motion angående frälserusttjenstens utgörande in natura m. m.

Herr Jöns Andersson: Såsom motionär har jag begärt ordet för

att gendrifva de skäl, som föranledt Stats-Utskottets ledamöter att på
ett så knapphändigt och lösligt sätt behandla och afslå min uti ifrågavarande
motion gjorda framställning.

Af Stats-Utskottets motivering vill det synas, som detsamma icke ens
gjort sig riktig reda för, hvarom fråga är. Det tyckes som Utskottet
föreställt sig, att någon frälser^tjenstskyldighet aldrig exsisterat. I motsatt
fall hade motionen svårligen kunnat blifva af Utskottet behandlad
på ett så ytterst knapphändigt och ofullständigt sätt, som nu egt rum.
I de äldsta tider var all jord i Sverige af skattenatur. Under trettonde
seklet, om ej förr, kom det i bruk att frälsa eller befria sitt hemman
från skatt medelst rusttjenst. De hemman, hvilkas innehafvare åtogo sig
ett sådant besvär, blefvo derföre kallade frälsehemman till skilnad från
skattehemman eller sådana hemman, hvilka egarne ej ville frälsa utan
fortfarande utgöra skatt för desamma. Uti begreppet frälsehemman måste
fördenskull alltid ingå förutsättningar af rusttjenstskyldighet å innehafvarens
sida, Den trupp, som af desse frälse rusttjenstskyldige uppkom,
kallades adelsfanor eller adelsfaneregementet, och var före indelningsverkets
tillkomst det enda kavalleri-regementet i riket. Den bestod af
sex kompanier, hvaraf ett kompani uppsattes i Finland. Detta regemente,
som icke genom något af statsmakterna fattadt beslut blifvit upplöst, har
icke desto mindre alltsedan början af 1740-talet varit overksamt. Kongl.
brefvet - den 21 Februari 1748 till landshöfdingarne om regementets beklädnad
m. m. synes vara den sista “historiska11 urkund, (för att orda i
likhet med Utskottet), som under regementets aktivitetstid utkommit.
Detta bref innehåller åtskilligt till stöd för motionen, hvaraf Herrar ledamöter
i Utskottet icke synas ega kännedom, Hade Utskottet inhemtat
hvad uti detta bref innehålles äfvensom gjort sig besvär att genomögna
de paragrafer uti sådana “historiska11 afhandlingar, som de under de
sista 60 åren utkomna i s. k. bevillningsförordningar, hvaruti förekom

155

Den 4 Maj, f. m.

stadgande om så kallade rusttjenstmarksafgifters utgörande till hälften,

“då rustningen uppsattessamt gjort sig underrättadt om innehållet åt
rusttjenstordningen den 5 November 1686 och förklaringen deröfver den
31 December 1687, skulle Utskottet tvifvelsutan funnit sig föranlåtet att
orda om något helt annat än de dryga kostnader för Statsverket, som
skulle uppkomma i händelse af bifall till motionen.

Motionen åsyftar endast och allenast, att frälsehemmanen, hvilkas
antal enligt 1847 års beskattningskomités betänkande uppgår till mera
än 15,400 mantal, skola utgöra sina i lag stadgade onera och besvär.

Genom det nyss åberopade stadgandet i hvarje bevillningsstadga antydes
ju uppenbart frälsets skyldighet att prestera rusttjenst äfven i nuvarande
tid. Då frälsehemmansräntorna, hvilka helt naturligt synas böra
återgå till Kronan, såvida vilkoret för befrielsen från utgörandet af desamma
eller rusttjenstprestationen icke fullgöres, torde uppgå till 200
R:dr och deröfver per mantal, synes denna omständighet allena hafva
bort förmå Utskottet att föreslå Riksdagen att hos Kongl. Maj:t anhålla
om vidtagande af åtgärder för antingen rusttjenstens utgörande in natura
eller erläggandet af en mot detta dryga onus fullt svarande vakansafgift,
eller ock frälseräntornas ingående till Statsverket.

Om icke Riksdagens slut hade varit så nära i annalkande, så skulle
jag anhållit om återremiss af utlåtandet, men då med en sådan ingenting
nu kunde vinnas, och då jag framdeles ämnar återkomma med samma
ärende, anhåller jag vördsamt om Kammarens bifall till min motion.

Herr Ola Jönsson: Under andra förhållanden skulle jag icke

hafva velat biträda motionärens framställning, emedan den korps, hvars
återuppsättande här afses, kommer att utgöra eu tillökning i den indelta
arméen, och det är — skulle jag tro — icke på den vi böra bygga landets
försvar, enär jag antager, att indelningsverket åtminstone i det närmaste
öfverlefvat sig sjelft. Jag skulle derföre gerna kunna instämma
med Utskottet deruti, att åtminstone “lämpligheten“ af den utaf motionären
föreslagna åtgärd “kan ifrågasättas“. Men Utskottet har äfven sagt,
att “behofvet“ af samma åtgärd kan sättas i fråga. . Härmed kan Utskottet
svårligen hafva velat uttala mera än en mening. Det skall väl betyda,
att vårt försvar nu kommit i det skick, att det icke behöfver yttermera
förstärkas. Detta är i sanning det längsta jag liört någon gå.
Utom och inom Riksförsamlingen har man väl hört röster höja sig för att
varmt och kraftigt försvara den arméorganisation, som vi hafva för närvarande,
men man har dock hittills icke hört någon framträda med påståendet,
att denna organisation är sådan, som den borde vara för att
anses fullt betryggande. Detta ord har man städse hållit tillbaka, likasom
man å andra sidan gerna velat höra det. Nu har Stats-Utskottet
till min förundran här låtit det undfalla sig.

Denna antydan af Utskottet är dock ej den enda, som är armärkningsvärd.
Utskottet yttrar äfven, att “statsverkets nuvarande ställning
icke torde medgifva ytterligare anslag till ändamål, hvilka redan
förut trycka hårdt å statsbudgeten “. Ja, nog vet man, att utgifterna
för landtförsvaret äro ganska stora, och jag erinrar mig härvid,
hvad vi hört Stats-Utskottets högt ärade ordförande yttrade för nå -

156

Den 4 Maj, f. m.

gon tid sedan, då frågan om sjöförsvaret utgjorde föremål för behandling.
Han uttalade sig nemligen ungefärligen i den syftning, att det icke
kunde vara någon hugnad att utgifva 5,000,000 R:dr för nöjet att veta,
det vi icke ändå hade någon flotta. Jag vill nu icke gå så långt sora
han i fråga om vår armé, men nog tror jag dock, att det kan vara skäl
att se till, huruvida man icke underkastar sig en utgift af omkring
14,000,000 It:dr för landtförsvaret, utan att derföre vara fullt säker, att
detta försvar är i någon större mån betryggande. Utskottet antager väl.
att försvarsverket åtminstone för närvarande “ej kräfver några för statsverket
eller den enskilde ytterligare betungande åtgärder", men får jag
tolka denna antydan af Stats-Utskottet efter orden, måste jag deremot
nedlägga min protest. Jag erkänner visserligen sanningen deraf, att en
gräns finnes, hvaröfver man ej kan gå — eu gräns för folkets och landets
förmåga att åstadkomma åtgärder — men i fråga om sådana för
ett så vigtigt ändamål som landets försvar, tror jag likväl icke, att man
kan säga: “deröfver kan man icke gå", ty med hänsyn till detta går man
vanligen möjlighetens gräns så nära som möjligt. I antydd bemärkelse
måste också det uttryck Stats-Utskottet här begagnat anses vara synnerligen
olyckligt valdt.

I afseende å motionärens framställning synes Utskottet icke heller
hafva varit mycket lyckligare. Motionären har dock visat, att kostnaden
för statsverket genom föreslagna åtgärden skulle blifva ganska obetydlig,
om ens någon. Ty det är gifvet, att den ifrågavarande kårens återuppsättande
hufvudsakligen skulle af de berustade frälsehemmanen bekostas,
och motionären bär derjemte i fråga om de kostnader, som möjligen kunde
komma att i öfrigt erfordras, hänvisat till Kong! Maj:ts nådiga proposition
till sistlidne Riksdag angående landtförsvaret. Det heter nemligen
härom i motionen, att, äfven under antagande att statsverket i stället
för de disponerade adelsfaneboställena måste bekosta nödigt befäl för
truppen “detta likväl lärer kunna ske utan ökade anslag. Kongl. Maj:t
föreslog nemligen vid sistlidne riksdag, att utgifter, som blifvit en följd af
åtskilliga föreslagna förändringar (till exempel kronans öfvertagande af
rekryteringen vid indelta arméen), hvilka icke vunno Riksdagens bifall,
skulle bestridas af allmänna beväringsfonden. Denna fond torde således
lemna, tillgång till aflöning, om sådan erfordras åt ökadt befäl för adelsfanan".
Motionären bär alltså sjelf ådagalagt, att - såsom jag nyss
nämnde — kostnaderna i allt fall icke kunna blifva betydliga.

Men om öfver hufvud jag skall göra någon anmärkning mot det sätt,
hvarpå Utskottet behandlat motionen, så är det} beträffande sjelfva rättsfrågan.
Motionären har ganska tydligt sökt visa och bevisa, att frälsejorden
fortfarande är skyldig att in natura utgöra rusttjenst. Detta påstående
har icke med dl enda ord blifvit af Stats-Utskottet berördt eller
vederlagdt. Sådant är så mycket besynnerligare, som samma Utskott eljest,
då någon fråga väckes om lindring i de till och med blott ett ringa
torp ålagda skyldigheter, icke velat veta af några billighetsskäl, utan
städse framhållit den juridiska rättvisan i sin obevekligaste form. Hade
det icke tillkommit Stats-Utskottet — månne — att visa, det motionärens
framställning i denna del var oriktig eller, om Utskottet icke kunnat
det, att tillstyrka bifall till densamma. Det är icke mera än få dagar

Oen 4 Maj, f. m.

15?

sedan, då i denna Kammare behandlades ett utlåtande från Kammarens
Tillfälliga Utskott N:o 5, hvilket utlåtande blef strängt och skarpt klandradt
af Stats-Utskottets högt ärade ordförande; men jag vågar påstå, att,
om man jemför detta Tillfälliga Utskotts betänkande med det StatsUtskottets
utlåtande som här föreligger, ingen lärer tveka att gifva ett
afgjordt företräde åt det förra. Och det är för mig fast oförklarligt,
huru Stats-Utskottets kunnat framkomma med ett sådant betänkande i
anledning af denna motion.

Såsom saken nu står och ehuru jag förut erkänt, att jag icke är
synnerligt benägen för den åtgärd motionären åsyftar, måste jag dock, på
det att alla må röna samma rättvisa eller orättvisa — hvilket man nu
skall kalla det — förena mig i motionärens hemställan, att Kammaren
behagade, med afslag å Stats-Utskottets förevarande utlåtande, godkänna
motionärens förslag.

Herr Mankell: Jag har begärt ordet för att förklara, att jag för

min del så till vida gillar syftemålet af motionärens framställning, att
frälserusttjensten på något sätt bör utgöras. Likaledes synes mig den
historiska utredning, motionären lemnat, för så vidt min kännedom i ämnet
sträcker sig, fullt tillfredsställande. Och om detta är förhållandet,
visar sig klart, att rusttjenstmarken, hvilken utgår i form af bevillning,
icke utgör någon vakansafgift eller ersättning för rusttjenstskyldighetens
fullgörande, utan att den är en långt förut den privilegierade jorden af
ålder ålagd särskild bevillning till Staten. Att åter skyldighet för frälsejorden
att uppsätta manskap fortfarande förefinnes, framgår tydligt af
bevillningsförordningen, som på ett ställe bestämmer, att, om och när
Kongl. Maj:t må finna för godt att uppsätta adelsfanan, endast half bevillning
skall af frälsejorden utgöras. En ovilkorlig rustningsskyldighet
för frälsejorden förefinnes således ännu; och den omständighen, att Kongl.
Maj:t under ett århundrade icke begagnat sig af sin rättighet att fordra
effektiv rustning, äfvensom att Riksdagarne icke heller anhållit, det Kongl.
Maj:t måtte göra det, hindrar naturligtvis icke att samma skyldighet lagligen
qvarstår.

Hvad beträffar denna skyldighets utgörande in natura, föreställer jag
mig densamma på följande sätt. Den gamla adelsfanan behöfde icke uppsättas
förr än vid inbrytande krig. Deremot skulle den vara mönstergild
i fred: den skulle mönstras en gång om året. Men för att nu kunna
begagnas vid krigets början och mönstras under fred, måste korpsen finnas
till man och häst med utrustning, fastän den icke under fred kan kommenderas
till annan tjenstgöring, än som är behöflig för öfningen. Derigenom
kommer detta regemente ungefärligen i paritet med det indelta rytteriet;
och då detsamma borde bestå af omkring 400 man, samt kostnaden för
hvarje rytteri kunde beräknas till densamma som för den indelte kavalleristen,
eller till något öfver 400 R:dr, skulle den årliga utgiften för
kårens upprätthållande alltså uppgå till mellan 160,000 och 170,000
R:dr. Dessa 400 man skulle ettdera inqvarteras eller också erhålla torp.
Härtill kommer kostnaden för befälet. För detsamma veta vi, att vissa
hemman förut varit anslagna, men att dessa numera disponeras af statsverket
för andra ändamål. Dessa hemman skulle ettdera åter användas

158 Den 4 Maj, e. m.

för sitt ursprungliga ändamål, eller också särskilda medel anvisas till befälets
underhåll.

Vill man icke beqväma sig till att uppsätta numren in natura, kunna
och böra dock motsvarande kostnader af frälsejorden utgöras, så länge
åtminstone som indelningsverket och det nuvarande beskattningssystemet
bibehålies. Och om slutligen Riksdagen ej lemnar sitt bifall till motionärens
förslag eller Kongl. Maj:t icke godkänner Riksdagens beslut, qvarstå!''
likväl det märkliga faktum, att den frälsta jorden under 100 år varit fri
och fortfarande förblifver befriad från en börda, som ursprungligen ålegat
densamma, utan någon som helst aflösning; och detta faktum kommer
tvifvelsutan att utgöra ett vigtigt prejudikat vid en slutlig pröfning
af frågan om indelningsverkets upphäfvande.

För min del instämmer jag således i den föregående talarens yrkande
om afslag å betänkandet och bifall till motionärens här gjorda framställning.

Herr Carl Hvar sson: Jag får till en början tillkännagifva, att

jag icke vill taga Utskottets motivering i försvar, helst jag för min del
önskat en helt annan motivering. Deremot vill jag söka att försvara det
slut, hvartill Utskottet här kommit. Jag gör det på den grund, att jag
för min del tror det flertalet fortfarande hyllar de åsigter, som hittills
åtminstone gjort sig inom denna Kammare mera allmänt gällande derom,
att man snarare bör förminska indelningsverket än tillöka det. Det har
också förundrat mig ganska mycket att höra ledamöter af Andra Kammaren,
hvilka förr stått på en motsatt sida och ansett, att för framtiden
vårt försvar borde ordnas på grundvalen af allmän värnepligt med indelningsverkets
upphäfvande, nu uppträda till förmån för en utvidgning af detta
samma indelningsverk. Jag kan ej tyda denna i sanning oväntade företeelse
annorlunda än såsom ett tecken dertill, att man börjar att kasta
om och vill söka att åstadkomma frågans lösning på annan väg. Och
vill man öfvergifva tanken på allmän värnpligt och fortfarande bygga
försvaret på indelningsverket, kommer naturligtvis frågan att befinna sig
på en annan ståndpunkt. Om ett dylikt omslag i åsigter hade jag emellertid
ingen aning, då motionen behandlades i Siats-Utskottet, och jagantog
derföre, att, om Utskottet uttalat sig i sådan syftning genom tillstyrkande
af motionärens framställning, förslaget icke skulle blifvit särdeles
välkommet för Kammaren. Åtminstone skulle detta hafva varit fallet
vid föregående riksdagar, då icke minst från Skåne man hört yrkanden
om lindring för rust- och rotehållare i indelningsverkets tunga med ifver
framhållas och förfäktas. Man kan också icke egentligen förundra sig
deröfver, ty skäl synas mig förut hafva blifvit anförda för den meningen,
att det kunde vara billigt att göra något för att lindra deras bördor.
Om nu Stats-Utskottet instämt uti ifrågavarande motion, hvilken går i
alldeles motsatt riktning, är det klart, att ropet på lindring i afseende å
rustningsskyldigheten derigenom skulle i ganska väsendtlig mån hafva förlorat
sin vigt och blifvit i det närmaste bragt till tystnad.

En talare har sagt, att på detta sätt — det vill säga genom bifall
till den åtgärd motionären föreslagit — skulle beredas en rättvisare beskattning.
Jag kan dock icke tro, att beskattningen blifver mera rättvis

Den 4 Maj, t*, ro.

159

derföre, att man ålägger viss jord beskattning, utan föreställer jag mig,
att, om man vill finna en rättvis grund derför samt kan utfinna lämpligt
sätt för dess genomförande, man bör borttaga indelningsverket och tillse
att sedermera på alla medborgare i behörig proportion de dryga kostnaderna
för landets försvar, så vidt ske kan, lika fördelas. Men huru man
än må tänka sig en reglering af saken för framtiden, lärer väl dertill fordras
en särskild utredning, och att blott på grund af ett förslag om eu
så relativ obetydlighet som denna Utskottet skulle lemna en så allmän
och fullständig utredning af frågan i sin helhet, att man derpå kunde
bygga ett antagligt reorganisationsförslag, — detta tror jag näppeligen,
att någon velat eller vill begära.

Jag anser mig härmed hafva gifvit skäl för anledningen, hvarföre jag
för min del icke biträdt motionärens förslag. Jag har icke gjort det,
emedan jag tror, att tiden för närvarande går i en annan riktning. Kommer
sedermera någon förändring i detta hänseende att inträda, nåväl, då
kan det vara på sin plats att taga äfven detta förslag i öfvervägande,
men sådant lärer då ej böra ske enstaka, utan i sammanhang med arméorganisationsfrågans
behandling i öfrigt. Jag anhåller således om bifall
till Utskottets afstyrkande af denna motion.

Grefve Pos se: Jag skall icke heller för min del mycket hålla på

den motivering, som Utskottet lemnat. ■ Den kan måhända i visst afseende
synas ofullständig. Men hvad jag med hänsyn till densamma åtminstone
anser mig kunna fordra, är, att man läser den rätt innantill, i
hvilket fall jag vågar påstå, att Kammarens ledamöter förgäfves skela
finna något uttryck, i hvilket Utskottet uttalat eller antydt den åsigt, som
man här påbördat detsamma, nemligen att den nuvarande organisationen
af vårt försvar skall vara tillfredsställande. För säkerhetens skull har
jag nu tvänne gånger genomläst motiveringen för att tillse, om icke möjligen
något uttryck insmugit sig, som kunde gifva anledning till eu dylik
tolkning, men jag har icke funnit det. Emellertid behagade den andra
talaren i ordningen såsom utgångspunkt för sina betraktelser taga den antydan
i luften, att Utskottet skulle hafva en sådan uppfattning. På basen
af denna antydan beredde han sig tillfälle till vissa försåtliga och i stor
stil hållna utgjutelse!’, i förening med vissa ofta hörda fraser om den
fosterlandskärlek, som icke skyr några offer för vinnande af ett tidsenligt
ordnande af vårt försvarsväsende. Huruvida beredvilligheten till dessa
offer verkligen är till finnandes, då det en gång blir på allvar fråga om
penningeanslag för detta vigtiga ändamål, det kommer, som jag hoppas,
en snar framtid att besanna.

Jag öfvergår från denna digression till hufvudsaken och hvad den
angår, tror jag verkligen, att Stats-Utskottet, på sätt Herr Carl Ifvarsson
ådagalagt, lemnat tillräcklig utredning för ett afstyrkande af motionärens
förslag, och jag får således för min del anhålla om bifall till Utskottets
hemställan. Men på samma gång, som jag det gör, vill jag ej underlåta
att förklara min öfverraskning öfver att från detta håll — från Herrar
Ola Jönsson och Mankell — höra framställas yrkande om uppsättande
ånyo af sådant indelningsverk som redan blifvit, så att säga, aflöst. Detta
yrkande kan vara tänkbart från Herr Mankell, som, enligt hvad vi veta,

160

Den 4 Maj, f. m.

är särdeles oklar i sin uppfattning om indelningsverkets lämplighet; men
hvad Herr Ola Jönsson beträffar, har han i denna fråga uttalat så lysande
åsigter, att jag eger rätt anse honom längesedan hafva utdömt indelningsverket.
Att ledamöter af Kammaren, hvilka pricipielt vilja upphäfva indelningsverket
för att få försvaret grundadt på allmän värnpligt, här
tycka det vara lämpligt eller kanske rättare sagdt roligt att ånyo uppsätta
ett indeldt regemente som länge varit indraget; detta öfverraskar
mig och skall städse väcka min förundran. De tyckas derjemte hafva förbisett,
att, om detta regemente skulle åter uppsättas, åtgärden icke kunde
undgå att föranleda en del direkta statsutgifter för truppens förseende
med befäl, beklädnad m. m. Men oafsedt detta, oafsedt att af principiela
skäl förslagets genomförande icke hör kunna vara för dem önskvärdt;
oberäknad! att införandet af ny stamtrupp vore en lösryckning af organisationsfrågan
i sin helhet, yrka dessa Herrar, att den ifrågavarande
kåren skall uppsättas. Detta är för öfrigt ganska angenämt för mig,
emedan — såsom Kammaren vet — tills vidare och intilldess eu bättre
organisationsplan inom Representationen godkännes, jag för min del håller på
och icke vill uppgifva indelningsverket. Om dessa Herrars åsigt nu skall
vinna Kammarens bifall, förefaller det mig, som deraf kunde dragas den
slutsats, att äfven pluraliteten i denna Kammare önskar en utveckling
och icke ett tillintetgörande af indelningsverket.

Jag förnyar min anhållan om bifall till betänkandet.

Herr M a n k e 11: Den förre talaren yttrade att, efter hvad han hade

sig bekant, jag icke skulle vara någon vän af indelningsverket. Det är
möjligt, att han någonstädes kan hafva inhemtat detta, men här har jag
dock icke yttrat något sådant. Emellertid, äfven om jag för min del icke
är någon anhängare af indelningsverket, så påstår jag likväl, att, så länge
det finnes, skall bördan bäras lika af alla, hvilka densamma enligt lag är
ålagd. Jag anser det icke rätt, att en del af den jord, som enligt lag
skall bära denna tunga, derifrån utan giltigt skäl åtnjuter en befrielse,
under det att den hvilar måhända tungt nog öfver den öfriga dermed
belastade jorden. Jag yrkar afslag å Utskottets förslag och bifall till
motionen.

Herr Ola Jönsson: Stat-Utskottets ordförande förmenade, att jag

saknade anledning till mitt yttrande, att Utskottet tycktes anse indelningsverket
i sitt närvarande skick sådant, att ingen vidare utveckling af vårt
landtförsvar behöfdes. Det står emellertid i Utskottets utlåtande,'' att behofvet
af den utaf motionären föreslagna åtgärden kan i flera hänseenden
ifrågasättas; och detta måtte väl betyda, att någon förstärkning af indelningsverket
efter Utskottets mening icke är nödvändig. Det har förundrat
Utskottets ärade ordförande, att jag uppträdt till försvar för en åtgärd,
som innebure en förstärkning af indelningsverket. Jag ber att i afseende
härpå få anmärka, att då man icke vill sätta något bättre i stället för
indelningsverket, så anser jag det billigt att alla njuta lika rättvisa eller
lika orättvisa. En annan talare har motsatt sig motionen på den grund,
att man borde vidhålla sin uttalade grundsats. .Fa, just derföre bör motionen -

161

Den 4 Maj, f. in.

tionen bifallas, ty majoriteten i denna Kammare har ju motsatt sig indelningsverkets
afskaffande. Jag yrkar fortfarande bifall till motionen och
afslag å Utskottets betänkande.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag vet icke om Stats-Utskottets
ledamöter äro egare af frälsejord, men det vet jag, att jag är egare af
sådan jord, så att den föreslagna åtgärden, om den kommer till verkställighet,
tillskyndar mig utgifter. Detta skall likväl icke hindra mig att för
min del fullkomligt gilla denna åtgärd. Fräiserusttjensten är vårt äldsta
indelningsverk och kan visst icke anses allt för tryckande, då 15,000 hemman
äro skyldiga att uppsätta 400 man till häst. Hvad behofvet beträffar,
så begärde Kong!. Maj:t förliden riksdag en tillökning i rytteriet af 300
man. Således måtte väl behofvet finnas. I afseende på kostnaden, så
ansåg Kongl. Maj:t, att 300 ryttare kunde uppsättas utan förhöjning i
statsutgifterna. Skulle nu adelsfanan komma att sitta upp, så vore det
en åtgärd af den enklaste rättvisa. Jag har beträffande några hemman i
Stockholms län förskaffat mig uppgift på frälseränta!1 enligt 1869 års
markegång och den ränta som nu utgifves från dessa hemman, utvisande
beloppet af den ränta för hvilken rusttjenst borde utgöras.

Härad.	Socken.	Hemman.	M		markegång.	rf a: 3 -t- » T> > S	ränta till Kronan.	i Nuvarande	i hemmanet, för- (lust för Staten. 1	Cd g* 00 1 a 3?
Sollentuna.....	Spånga	Åkalla	1	''A	R:dr. 73	Ö. 80	R:dr.	Ö. 31	R:dr. | ö. 7349
Wallentuna.....	Hammarby	Smedby	1	i	137	7	1	25	135(82
„ .....	W allentuna	Kusta	1	i	211	47	1	25	210	22
r» .....	Ångarn	Räfsta	2	i	218	65	1	25	217	40
M .....		Rörby	2	l	209	25	1	31	207	94
17 .....	Ösby	Wäsby	1	i	275	85	1	25	274	60
Danderyds skeppslag .	Solna	Hedra Frösunda		i	230	57	1	31	229	26
					1356(66	~ 7 93	1348	73

Om nu dessa 7 R:dr 93 öre, som från dessa hemman till Kronan
utgå, dragas från det belopp 1,356 R:dr 66 öre, de efter markegång skulle
utgöra, återstår för dem en årlig behållning, d. v. s. förlust för Staten, af
icke mindre än 1,348 R:dr 73 öre. När man nu betänker, att frälsehemmanen
i öfver 100 år tillgodonjutit sådana belopp, så finner man att, om
de nu skulle åläggas att fullgöra sin rusttjenst, de icke hafva den ringaste
anledning att klaga. Man vill dermed icke hafva annat än den rättvisan,
att skatter, som sedan urminnes tider ålegat jorden äfven skola utgöras.
Adelsfanan bör upprättas och årligen mönstras. Den är visserligen icke
skyldig att gå utom rikets gränser, men som vi nu icke tänka föra några
anfallskrig, så är detta vilkor icke af någon synnerlig vigt, så mycket
mindre som i alla händelser alltid något kavalleri måste finnas i landet.

Riksd. Prof. 1870. S Afl!. 4 Band. It

162

Den 4 Maj, f. m.

När man en gång blir qvitt indelningsverket, då må äfven den här ifrågavarande
skyldigheten försvinna. Icke måtte väl den privilegierade jorden
skola vara fri, under det skattejorden betungas. Jag biträder motionärens
förslag. En ledamot af Stats-Utskottet bär sagt, att han icke ville taga
motiveringen i betänkandet i försvar, men han kom ändock till samma
slutsats som Utskottet. Ordföranden i Utskottet yttrade att en talare i
frågan var oklar, men mig synes att Herr ordföranden sjelf är oklar, då
äfven han icke godkänner Utskottets motivering af utlåtandet, men ändock
påstår att skälen för afstyrka ndet af motionen voro i betänkandet anförda.
Detta förefaller mig vara så oklart som möjligt. Jag afslår Utskottets
betänkande och yrkar bifall till motionen.

Herr von Geijer:

Grefve Pos se: Jag har begärt ordet endast för att bemöta ett af

en talare framkastadt påstående, att jag skulle sagt att frälserusttjenstens
utgörande in natura vore ett nytt indelningsverk. Något sådant har jag
icke yttrat. Jag har sagt, att här är fråga om att uppsätta ett nytt indeladt
regemente. Jag förnyar dessutom min förklaring, att jag anser att
motiveringen i betänkandet icke är lyckligt uppställd, men der finnes ett
skäl, som jag anser af väsendtlig vigt, nemligen att då Kongl. Maj:t icke
till Riksdagen framställt något förslag i detta hänseende och motionen icke
varit åtföljd af någon utredning, det icke kan vara lämpligt att på en
enskild motionärs yrkande besluta uppsättning af ett helt regemente.

Friherre Koskull: Äfven jag yrkar afslag å motionen, emedan jag
finner, att ämnet icke är utredt. Jag är sjelf egare af frälsehemman som
hålla soldat. Är nu meningen att dessa hemman skola åläggas rusttjenst?
Eller är meningen att säterierna skola åtaga sig sådan? Jag har äfven
ett säteri och vill alldeles icke undandraga mig en dylik skyldighet för
dessa. Ty jag vill i allt hvad på mig ankommer söka att bidraga till indelningsverkets
bibehållande och förstärkande, hvarföre jag gerna skulle
vara med om att för säterierna uppsätta dessa 400 man, hvarom här är
fråga, i händelse detta en gång skulle föreslås. Under frågans närvarande
outredda skick yrkar jag emellertid afslag å motionen och bifall till Utskottets
betänkande.

Herr Mankell: Jag vill med några ord upplysa om hvad slags

jord här är i fråga. Krono- och skattejorden, som hufvudsakligen underhåller
den indelta arméen, är uppskattad till omkring 1,200 millioner R:dr,
frälsejorden till 600 millioner. Krono- och skattehemmanens antal äro omkring
42,000 och frälsehemmanens 15,000. Adelsfanans 400 man borde
således underhållas af sistnämnda hemman. Dessa hemman utgöra tillsammans
det s. k. frälset. Men, som man känner, delas frälset i allmänt
och ypperligt; taxeringsvärdet å det förra är omkring 880 millioner, å det
sednare omkring 220 millioner. I följd af adelns gamla privilegier borde
roteringen och rustningen öfver allmänna frälset allenast utgå till hälften
mot krono- och skatte, medan det ypperliga frälset derifrån var alldeles
befriadt. Sådant var 1683 års riksdagsbeslut. Men Carl XI påbjöd, i

Den 4 Maj, f. m.

163

följd af egen maktfullkomlighet, å många orter, att rustning och rotering
skulle utgå öfver allmänna frälset lika tungt som öfver krono- och skattejorden.
Att detta likväl var ett mot då gällande lag stridande maktmissbruk,
bevisas såväl derigenom, att ännu på flera ställen allmänna frälset
blott är till hälften roteradt mot krono och skatte, som derigenom att,
då på 1820—1830-talet den nya ordinarie roteringen reglerades, 4 frälsehemman
togos för att hålla en soldat, då deremot af krono- och skattehemman
blott 2. Det s. k. ypperliga frälset är deremot, såsom nyss
nämndes, alldeles fritt från ordinarie rotering och har blott att i händelse
af krig uppställa en rekryt. Men adelsfanans underhåll drabbar
lika både det allmänna och det ypperliga frälset.

Jag yrkar fortfarande afslag å Utskottets betänkande och bifall till
motionen.

Öfverläggningen var slutad. Af de propositioner, som i enlighet med
de gjorda yrkandena nu framställdes dels på bifall till Utskottets hemställan
och dels på afslag derå i förening med bifall till det förslag som
innefattades i den förevarande motionen, förklarade Herr Talmannen den
förra besvarad med öfvervägande ja, men då votering begärdes, uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 62,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag, som blifvit framstäldt i Herr Jöns Anderssons motion
N:o 108.

Omröstningen utvisade 75 ja mot 72 nej, i följd hvaraf Kammaren
bifallit Utskottets hemställan.

§ 6.

Till afgörande företogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 63, i anledning
af väckt motion om åtgärders vidtagande för rustnings- och roteringsskyldighetens
skiljande från jordbruket.

Herr Kjellman: Herr Talman, mine Herrar! Ett ordspråk säger,
det är svårt att spjerna mot udden. Samma förhållande lärer det blifva
för mig. Sedan Stats-Utskottet afslagit min motion rörande rustningsoch
roteringsväsendets skiljande från jordbruket och öfvertagande af alla
rikets innebyggare i mån af påförd bevillning, återstår mig nu, innan
Kammaren fäller sitt utslag, att fästa Herrarnes uppmärksamhet på, att
då jag i min motion yrkat att försvarsväsendets tunga måtte efter bevillning
per fyrk utgöras af samtlige svenska innebyggare, men Utskottet

164

Den 4 Maj, f. m.

i sitt Utlåtande anmärkt, att någon fyrkberäkning i städerna icke eger
rum, och att jag således skulle vilja fritaga städernas innevånare från
afgifter till försvarsverket, det ingalunda varit min mening, utan har jag
naturligtvis åsyftat, att äfven städernas befolkning i likhet med landsbygdens
måtte förpligtas att efter påförd bevillning densamma utgöra.

Tillika får jag äran erinra, att min motion ingalunda afser någon
rubbning i sjelfva indelningsverket, hvilket Stats-Utskottet synes förmoda,
utan endast en jemnare och rättvisare fördelning af de besvär, som äro
med detsamma förknippade. Vidare får jag äran påpeka det egendomliga
deruti, att då en af Kammarens medlemmar väckt en motion i enahanda
syfte, hvilken blifvit af Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 5 behandladt,
och detta stadnat i det beslut, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t- i
underdånighet anhålla om ändring i rustnings- och roteringsväsendets utgörande,
min motion af Stats-Utskottet afslagits, utan att egentligen hafva
blifvit pröfvad. Vore icke Riksdagen nu så långt framskriden, skulle jag
vilja anhålla, att Utskottets Utlåtande måtte återremitteras, desto heldre
som min motion afser en förändring af en orättvisa, som snart 200 år
fortvarat, och för hvars undanrödjande, snart sagdt vid hvarje riksdag, röster
höjt sig.

Visst är, att denna fråga är en ibland dem som icke kunna falla,
frågan är blott den, på hvad sätt den må kunna lösas. Största skäl är
derföre att ju förr dess heldre fatta ett beslut, i afseende att aflyfta en
af de största bördor från jordbruket, hvilket så länge väntat på aflösning
och förändring härutinnan. Hvarför skulle riksförsamlingen sammanträda,
om icke för att rådslå om ett och annat, afhjelpa brister och förskaffa
rättvisa åt det som lider. Om våra förfäder hafva i någon del felat, så
böra vi väl tillse att detta fel blir afhjelpt; det hvarken bör eller kan, liksom
ett straff för en förbrytelse, gå led efter led, så att den ena medborgaren
skall draga dagens tunga och hetta och den andra, utan att gifva
ersättning, sitta stilla med armarne i kors och le deråt. Vi bära namnet
af ett fritt folk, men huru tillämpas detta. Jo, en del jordbrukare skola
sjelfva kläda blodig skjorta och desamma skola äfven sig underhålla utan
understöd af dem som mest representeras. Gör derföre rättvisa mot ett
folk, som i århundraden ropat efter en rättvis fördelning i de onera som
så olika blifvit pålagda.

Emellertid, som Riksdagen nu lider mot sitt slut, så lärer det väl icke
vara möjligt att få utlåtandet återremitteradt, utan får jag under sådant
förhållande anhålla om bifall till. min motion.

Herr Jöns Pehrsson: Jag har icke förut under Riksdagen begärt
ordet, då frågor, likartade med denna, förevarit, just emedan jag väntat
på detta utlåtandet, och de föregående förslagen, enligt min åsigt, icke varit
fullt tillfredställande. Men denna fråga är af den beskaffenhet, att den
icke kan falla, och jag vill derföre hemställa till Kammaren, om det icke
vore skäl att med anledning af förevarande motion aflåta eu skrifvelse
till Kongl. Maj:t samt deruti klart och tydligt säga sin mening, på det
att Regeringen må kunna se på hvad sätt Riksdagen önskar att denna
fråga skall regleras. Jag har formulerat ett sådant skrifvelseförslag och
anhåller att få uppläsa detsamma; det är af denna lydelse: “att Riks -

Den 4 Maj, f. m.

165

clagen skall hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta vidtaga undersökning och åtgärder för att se till, om ej på
billigare vilkor det på rote-, rusthåll- och båtsmanshållen hvilande besvär
må kunna upphöra samt se till, om den behöfliga stående armén,
som bör finnas, kan på annat sätt anskaffas och underhållas, dertill kostnaderna
böra jemnt fördelas på alla efter förmåga att dertill bidraga."

Såsom jag redan anmärkt, så tror jag det vara angeläget att uttala
bestämda åsigter i frågan, så vida denna skall blifva löst på ett nöjaktigt
sätt; men då den nyss företagna voteringen utvisade ett sådant resultat,
synes det icke vara mycket att hoppas på, att sundare principer skola nu
göra sig gällande. Visserligen anser jag att en stående armé är alldeles
nödvändig, men ingen kan bestrida, att indelningsverket är ett mycket
ojemnt tryckande beskattningssystem; och derföre må man väl söka få
bort detsamma samt sträfva att få försvarsväsendet ordnadt efter mera
tidsenliga grunder, så att ingen må i detta afseende draga tyngre bördor
än en annan.

Då under denna riksdag påtagligen icke skall blifva något mera tillfälle,
då man kan gifva sina åsigter i detta ämne till känna, hoppas jag
att Kammaren måtte bifalla mitt förslag, som, efter hvad jag förmenar,
skall leda till rättvisa och billighet; och jag får derföre hos Herr Talmannen
anhålla om proposition å mitt nyss framställda förslag.

Öfverläggningen var slutad. Propositioner gåfvos såväl på bifall till
Utskottets förslag som jemväl på de särskilda yrkanden, hvilka blifvit
framställda af Herrar Kjellman och Jöns Pehrsson. Då Herr Talmannen
fann ja öfvervägande för bifall till Utskottets hemställan, begärdes votering.
Herr Jöns Pehrssons förslag antogs till kontraproposition, i följd
hvaraf den voteringsproposition, efter hvilken omröstningen skedde, erhöll
följande lydelse:

Den som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 63,

röstar ja;;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del beslutat, att Riksdagen skall hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga undersökning och åtgärder för
att se till, om ej på billiga vilkor det på rote-, rusthåll och båtsmanshållen
hvilande besvär må kunna upphöra, samt se till, om den behöfliga
stående arméen, som bör finnas, kan på annat sätt anskaffas och underhållas,
dertill kostnaderna böra jemnt fördelas på alla efter förmåga att
dertill bidraga.

Omröstningen utföll med 117 ja mot 32 nej, och hade alltså Utskottets
förslag bifallits.

166

Den 4 Maj, f. in.

§ 7.

I1 öredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 64 i anledning af väckt
motion angående afskaffande af åtskilliga, från kyrkorna i de fordom danska
provinserna utgående afgifter.

Herr Jöns Rundbäck: Utskottet bar uti detta betänkande föreslagit,
såsom en hvar kan se, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t ville låta utreda förhållandet i afseende å tillkomsten
och beskaffenheten af ifrågavarande, från kyrkorna i de fordom danska
provinserna utgående afgifter. Denna fråga förevar äfven vid förra riksdagen,
och då upplystes att dessa afgifter utgå från kyrkorna äfven i
Bohuslän. Men då man med “de fordom danska provinserna,41 icke menar
andra landskap än Skåne och Blekinge samt möjligen äfven Halland, men
alls icke Bohuslän, så skulle den nu föreslagna utredningen icke komma
att omfatta detta landskap. Då likväl en sådan inskränkning vore obefogad,
vill jag framställa förslag till en mindre förändring i skrifvelsen,
hvilken ändring Första Kammaren för sin del redan godkänt, nemligen
den, att i stället för orden “de fordom danska provinsernahvilka ord
skulle utgå, insättas dessa: 11 de provinser, som fordom tillhört danska monarkien Jag

får hos Herr Talmannen vördsamt anhålla om proposition å detta
ändringsförslag.

Grefve Posse: Det är kanske ovisst, om denna redigering är mera
tydlig och bättre, än den Utskottet föreslagit; men då Första Kammaren
för sin del redan antagit förslaget med den förändring i ordalydelsen, som
Herr Rundbäck omförmält, och då frågans utgång beror derpå, att äfven
denna Kammare fattar ett lika lydande beslut, så anser jag mig böra förorda
bifall till Herr Rundbäcks förslag.

Öfverläggningen var slutad. Enligt det yrkande som derom blifvit
gjordt, bifölls Utskottets hemställan med den förändring, att orden: “de
fordom danska provinserna", utbyttes emot orden: “de provinser som fordom
tillhört danska monarkien."

§ 8.

Föredrogs Stats-Utskottets Memorial N:o 65, i anledning af återremiss
å en paragraf i Utlåtandet N:o 33, angående riksdagens år 1869
församlade revisorers berättelse om Statsverkets granskning.

Utskottets förra anmälan.

Lades till handlingar^.

Utskottets sednare hemställan.

Friherre Akerhielm anförde: Angående det ämne, som nu ånyo
föreligger, tillät jag mig att yttra några ord, då det vid föredragning af Stats -

167

Den i Maj, f. m.

Utskottets utlåtande N:o 33 förra gången var före inom Kammaren, och
jag yrkade dervid bifall till Herr Per Kilssons i Espö vid sagda utlåtande
fo°nde reservation. Jag ansåg mig med skal kunna vänta, att Kammaren då
skulle bifalla detta mitt yrkande, och som, när proposition framställdes såväl
derå som å andra yrkanden, hvilka då blifvit gjorda, ett öfvervägande
antal af Kammarens ledamöter ansågs hafva beslutat återremiss, dristade
jag mig, på sätt Kammaren behagade erinra sig, icke utan ett godt hopp
om framgång, begära en votering, hvarifrån, jag dock derefter af grannlagenhetsskäl
afstod. Hå frågan nu återkommit från Utskottet i det skick,
att dessa grannlagenhetsskäl ej mera binda mig, anser jag mig, utan att
nu våga trötta Kammaren med att åter upprepa de skäl, som jag vid föregående
tillfälle tillät mig anföra, och som då syntes mig vinna Kammarens
gillande, endast nu böra utbedja mig för den göda saken ett uttryck
af detta fortfarande bifall. Jag bör ock särskild! fästa Kammarens uppmärksamhet
derå, att det synes vara af vigt, att denna reservation, som
innebär ett godkännande af revisorernas framställning, bifalles, emedan det
i annat fall helt visst skall inträffa att, om vid kommande statsrevision
en dylik anmärkning ånyo framställes, densamma redan inom revisionen
skulle mötas af den invändningen, att den icke bör upptagas ånyo, enär
Riksdagens båda Kamrar så nyligen ansett en sådan anmärkning höra
lemnas utan afseende. Det är visserligen sannt, att Första Kammaren för
sin del godkänt Stats-Utskottets hemställan uti 18 § af dess utlåtande
N:o 38, och att alltså något Riksdagens beslut denna gång ej kan uppnås,
men detta härledde sig deraf, att ingen fästade nämnda Kammares särskilda
uppmärksamhet å den anmärkning, som revisorer^ framställt och
Herr Per Nilsson upptagit. I anledning häraf är det af desto större vigt
att frågan icke måtte få samma utgång inom denna Kammare; och jag
upprepar derföre mitt yrkande om bifall till ifrågavarande reservation, som
är af följande innehåll: “att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t, till förtydligande. af resereglemente! den 10 November
1865, täcktes meddela sådana föreskrifter, att traktamente för
tjensteresor icke må utgå för större antal rese- och föirättmngsdagai, än
som i verkligheten användas, samt att förrättningsman sålunda ej må uppbära
mera än ett traktamente för samma dag“. Genom att fatta ett sådant
beslut uttalar Kammaren denna gång en uppmuntran till näst sammanträdande
revisorer att egna frågan en sådan utredning, att man kan
våga hoppas, det Stats-Utskottet vid nästa riksdag icke skall låta densamma
glida förbi utan åtgärd.

Vidare yttrades ej. Jemlikt Friherre Åkerhielms yrkande beslöt Kammaren,
att, med bifall till det förslag som innefattas uti Herr Per Nilssons
i Espö vid Utskottets utlåtande N:o 33 fogade reservation, för öfrigt
lägga 18 § af sistnämnda utlåtande till handlingarne.

§ 9-

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 66, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga remiss å Kongl. Kammarkollegii berättelse om Sala silfververks
ränteersättningsfond för redogörelseåret 1868.

Lades till handlingarne.

168

Den 4 Maj, f. m,

§ 10.

Till slutligt afgörande förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 67 i
anledning af väckt motion angående befrielse för Skillinge fiskeläges åboar
från erläggande af nu utgående afgäld till borgmästaren i Christianstad;
och anförde härvid

.... S''ef1 * * * So1Ax.f^ Bergström: Det i förevarande betänkande omförmälda
rättsförhållandet mellan å fiskeläget Skillinge inom Ingelstads härad boende
fiskare, å ena, samt staden Christianstad eller, om man så vill, dess borgmästare,
å andra sidan, är ett urgammalt. Motionären har föreslagit en
sådan reglering af rättsförhållandet, att fiskrarne hädanefter skulle befrias
frän utgörande af afgäld . till borgmästaren i nämnda stad, men i stället
erlägga motsvarig skatt till Statsverket, hvilket i sin ordning borde hålla
”r 6 embetsman skadeslös för den genom mistning af rättigheten till

algalden uppkommande löneförminskning. Motionären har således icke
åsyftat någon materiel kränkning af stadens rätt. Stats-Utskottet synes
icke heller hafva velat föreslå något, som i minsta mån kunde leda till
minskning af de för staden ur ifrågavarande rättsförhållande härflytande
fördelar. Derföre, vill jag, såsom staden Christianstads representant, icke
neiier motsätta mig Utskottets förslag om underdånig skrifvelse till Kongl.
i aj:t af uppgifvet innehåll. Men då förevarande skrifvelseförslag icke
uttryckligen upptager att vid den ifrågasatta regleringen stadens rätt äfven
bor beaktas, och då Första Kammaren för sin del beslutit. en sådan förandring
af sknfyelsen, att emellan orden umå kunna" och “åvägabrinqas“
inforts ett förbehåll, så lydande: med tillgodoseende äfven af stadens rätts
fager jag mig friheten hemställa, att denna Kammare jemväl ville i
skrifvelseforslaget vidtaga samma ändring som Första Kammaren och
förty besluta införande af nämnda förbehåll. Jag tror att man med denna
förändring traffar just hvad Utskottet åsyftat men icke uttryckligen ut -

i -iw ei0,!''51 Lais,0111..: fe!som representant för Ingelstads härad, inom

hvilket Skillinge fiskeläge är beläget, har jag fullständig kännedom om

dervararande åboers betryckta ekonomiska ställning och den otrygghet

för hvilken de äro utsatte i. afseende å besittningsrätten till deras lägenheten
År 1543 uppläts fiskeläget till staden Åhus samt skulle dit er SU

\ 1a1ndgl ®'' , Benna skatt utgick i många herrans år, eller till
^ dä fiskelaget lades under Christianstad, som nämnda år erhöll privilegier
såsom stad och fick rätt till samma landgille, som förut gått till
Aiius. Sedandess_ har Skillinge ända till sednare tider äfven i iudicielt
afseende lydt under Christianstad och varit, så att säga, en kastboll för
borgmästare och råd i nämnda stad.

Jag har här i min hand ett af Kongl. Kammarkollegium den 2
December 1850 meddeladt utslag i mål emellan Skillinge-åboer samt Drätselkommissionen
i Christianstad m. fl., uti hvilket mål en mängd händmgar
blifyit företedda; och det må tillåtas mig att här få redogöra för
det hufvudsakhgaste innehållet af åtskilliga bland dessa.

Den 4 Maj, t m -

169

l:o) Uti bref, dateradt Köpenhamns Slott Tisdagen näst efter Divisionis
Apostolorum år 1543, har Konung Christian III i Danmark undt
ocli tillåtit, att Borgmästare, Rådman och menige Borgare uti köpestaden
Åhus måtte och skulle hafva, njuta, bruka och behålla Skillinge
fiskeläge, så att der skulle ingen bygga och bo utan borgare och innevånare
(Byemendh) i Åhus; och af samma deras borgare skulle borgmästare
och råd uti Ahus uppbära jordskyld och derföre gifva till Kongl.
Maj:t och Kronan hvart år 24 sk. groth, och dertill någon sill såsom
Kongl. Maj:t fick på andra Dess och Kronans fiskelägen, och desslikes
sakfall och annan Kongl. ränta och rättighet härvid oförkränkt i allo
måtto.

2:o) Efter det staden Christianstad blifvit anlagd, har uti privilegier
den 15 Mars 1622 och 7:de punkten deraf Konung Christian IV i
Danmark undt och beviljat Christianstads innevånare att alltid dädanefter,
intilldess annorlunda förordnades, för den årliga och sedvanliga
afgift njuta, bruka och behålla, ibland annat, Skillinge fiskeläge, som af
framfarne konungar vore privilegieraclt under Ahus; varande, sedan provinsen
Skåne kom under Sveriges krona, af Kongl Maj;t i nåder förklaradt
genom särskilda resolutioner den 21 November 1660, att, ehuru
Kongl. Maj:t icke hade lägenhet att revidera stadens privilegier, Kongl.
Maj:t likväl ville, att borgerskapet blefve dervid handhafdt och erhållet,
till dess Kongl. Maj:t blefve i tillfälle att samma privilegier noga låta
öfverse och confirmera; och den 15 April 1676: att Kongl. Maj:t fann
skäligt stadfästa, confirmera och bekräfta Christianstads välfångna privilegier,
friheter och resolutioner, så att dess borgmästare, råd och menige
borgerskap skulle och måtte obehindradt njuta och behålla allt det, som
staden och menigheten till välfärd och bästa derutinnan författadt och
begripet funnes, efter deras rätta innehåll och förstånd, såvida de icke
stridde emot handelsordinantien af år 1617 eller andra fuirdamental,
Rikets lag och stadgar; äfvensom genom Resolutionen den 10 September
1683, uppå de ärender borgmästare och råd i Christianstad låtit insinuera
och deribland angående det gemena folket i Åhus, som bodde på
stadens grund och der vid hamnen brukades för dragare med mera, hvilka
jemte Skillinge fiskeläge, i följd af stadens privilegier, alltid skulle hafva
lydt under stadens jurisdiktion och med staden båtsmanshåll utstått,
men då vid trenne knekteskrifningar måst erlägga rotepenningar lika med
bönderne på landet, Kongl. Maj:t nådigst förklarat, att emedan staden
då vore pålagd lika stort båtsmanshåll som förut, när desse voro under
staden, skulle ofvanbemälda folk uti Åhus och Skillinge fiskare vara befriade
från vidare knekteskrifning och lyda under staden som förr varit
vanligt.

3:o) Af protokollet vid jordrefningen den 21 Oktober 1670 inhemtas:
att då funnos vid Skillinge tolf hus; att då företetts dels ett utdrag åt
1622 års privilegier, dels en Ingelstads härads tingsrätts dom den 7 November
1625, hvarigenom tingsrätten funnit sig icke tillkomma att taga
befattning med en af en borgare i Ystad emot Skillinge åboer instämd
sak, sedan upplyst blifvit, att Skillinge hade sitt rätta värneting i Christianstad
; och dels ett borgmästare och råds öppna bref af den 6 Augusti
1657 derom, att Skillinge fiskeläge lydde under staden och borde vara fritt

170

Den 4 Maj, f. m.

från utskrifning; — att på grund af dessa handlingar åboerne uppgifvit
sig hafva sitt forum i Christianstad, men att magistraten likväl gifvit dem
tillstånd att, der någon gäldsak förekomme, den sjelfve att rätta, i hvilket
ändamål en man vore förordnad till ålderman, som sutte i rätten med
några “Stockemän® så väl emellan dem inbördes, som när någon fremmande
hade något att söka; — att åboerne icke hade någon egendom
eller jordbruk till sina hus, utan närde sig allena af fiskeri i Östersjön;
— att åboerne deraf gåfve till magistraten i Christianstad landgille: årligen
12 Lispund torr torsk och till kronan 9 riksort om året, som kallades
sommarskatt och emottogs af byfogden i Cimbrishamn, hvilken derför
gjorde räkning; — och att åboerne pretenderade att vara, såsom orden
lyda: “deras egne och jorclegande hus, hvilka de utaf och till hvar annan
köpa och sälja, men kunde intet visa någon skriftlig åtkomst eller dokument
derpå, utan har alltid så varit. “

4:o) I Kronans äldre jordeböcker upptagas Skillinge fikeläge med
anteckning om antalet åboer “utan ränta®. 1789 och 1795 årens jordeböcker
innehålla för fiskeläget följande mening: “Enligt Christianstads

välloflige magistrats utfärdade städjobref hafva i senare åren tillkommit
20 stycken fiskarehus från och med N:ris 15 till och med N:o 34;“ och
i 1825 års jordebok dels de 14 äldre husen med upptagande af “hemmanskatt
efter 1671 års jordrefningsprotokoll,

12 Lispund torr fisk å 12 skilling................. 3 R:dr _

i penningar............................. 1 _ _

Summa 4 R:dr —

och annotation: “Dessa 14 fiskarhus sortera Christianstads

jurisdiction och gifva till Christianstads hospital 12 Lispund
torr fisk......................... 3 R:(jr _

samt till Cimbritshamns grufveskatt............... 1 n _

Summa 4 R:dr —,

och dels de 20 nyare husen under N:ris 15—34, med annotation: “Dessa
20 gatuhusnummer hafva tillkommit i sednare åren och först intagna uti
1795 års jordebok. Som de äro anlagda på från de 14 äldre hustomterna
afsöndrade planer, äro de att anse som skattlagda och inbegripna
i den för dem utförda räntan 4 R:dr.“

5:o Genom utslag den 26 Mars 1845 har Kammarkollegium förordnat,
det de i jordeböckerna förekommande anteckningar, att Skillinge fiskeläges
innevånare svara till Christianstads rätt och att fiskarehusen sortera under
Christianstads jurisdiktion, skulle dädanefter uteslutas från kronans jordeböcker,
såsom icke varande af beskaffenhet att hafva bort deruti inflyta.

6:o . Enligt magistratens protokoll den 13 December 1744 har då
fråga blifvit handlagd om upprättande af stat för magistraten, hvarvid
bland annat beslut fattats, att åt borgmästaren skulle anslås “landgillesillen
af Skillinge fiskeläge; men sedan den i ämnet emellan magistraten
samt borgerskapets äldste och fullmäktige träffade öfverenskommelse blifvit
af Konungens befallningshafvande den 19 December 1744 insänd till
Kong! Maj:t, som den 27 i samma månad remitterat ärendet till Kammarkollegi
och Statskontorets utlåtande, samt kollegierna uti bref den 4
Mars 1745 infordrat projekt till en fullständig stat för staden jemte af -

Den 4 Maj, f. m.

171

skrifter af de resolutioner, hvarefter staden uppbure dess intrader; så
har Konungens befallningshafvande den 26 Februari 1746 insändt ett
sådant af magistraten jemte borgerskapets äldste och fullmäktige uppgjordt
projekt; men berörda infordrade resolutioner hafva icke medföljt,
enär, enligt magistratens anmälan, det vore svårt, om icke omöjligt att
få fullkomlig underrättelse om allt, helst i staden, som i förra tider undergått
fiendtliga plundringar, stadsarkivet icke vore komplett, utan uppburos
stadens intrader antingen efter allmänna Kongl. Maj:ts resolutioner och
förordningar eller efter vanlighet och urminnes rolig och oklandrad häfd.
Det sålunda upprättade projektet till stat upptager borgmästarens lön
till 600 daler, samt innehåller derefter under rubrik "dessutom tillökningu
följande mening: “Räntan af fiskeläget Skillinge. som består af 120 valar
färsk sill, med vilkor att staden deraf kan hafva tillgång på några båtsmän.
“ — Sedan Kongl. Kollegierna granskat denna stat och jemväl funnit,
att hvarken uti stadens eller hospitalets räkningar någon ränta från
Skillinge upptoges, samt stadens dåvarande borgmästare, Schultén, hvilken
vistades vid riksdagen, till förment styrkande, att räntan af Skillinge
fiskeläge hörde till Christianstad och under dess disposition, till Kollegierna
ingifvit 1543 års Kongl. bref och 1622 års privilegier, så hafva
Kollegierna, enär af dessa dokumenter icke kunde finnas, att Christianstad
vore egare af bemälda fiskeläge-ränta, den 7 Juli 1747 anmodat Konungens
befallningshafvande att höra både magistraten och föreståndarne vid
hospitalet i Christianstad, om de kunde uppte några skäl till räntans åtnjutande,
hvarmed, i annor händelse, Konungens befallningshafvande tillkomme
att förfara, som Kronans rätt kunde fordra, dock så att staden
förbehölls nyttjande- eller brukanderättigheter af detta fiskeläge emot
räntans årliga erläggande.

Med anmälan om hvad sålunda förekommit och blifvit beslutadt,
hafva kollegierna i skrifvelse samma dag, den 7 Juli 1747, till Kongl. Maj:t
öfverlemnat ett projekt till stat för staden Christianstad, hvilket, hvad
angår bormästaren, innehåller, med uteslutande af Skillinge fiskeläge, endast
följande: “Borgmästare, förutan räntan af hemmanet Bockeboda
uti Gärds härad och Skepparlöfs socken, dock att städjan och ollongäld,
när de utgå, tillkommer staden 600 D:r.“

Denna stat har blifvit af Kongl. Maj:t uti nådigt bref den 12 påföljande
September, eller år 1747, gillad och fastställd.

7:o. Uti 1743 års såväl specialräkning för Christianstads stads enskilda
medel och räntor som räkning för magistratens derstädes intrader
omnämnes icke Skillinge fiskeläge, men uti den näst derefter upprättade
räkenskap, eller för år 1782, afföres till borgmästaren räntan af Skillinge
fiskare med 120 valar sill, å 1 skilling 6 runstycken valen, 3 Riksdaler
36 skilling; och enahanda förhållande egen rum uti 1835 års räkenskap.

8:o. Enligt magistratens protokoll den 7 Oktober 1758 har magistraten
då beslutit att, med borgmästarens bifall, utfärda städjobref för
en''person å huset och platsen N:o 8 Skillinge. Och under olika år i början
af detta århundrade har dåvarande borgmästaren Hjort utfärdat 8
särskilda samt borgmästaren Ek den 24 September 1838 ett dylikt städjobref,
genom hvilka särskilda personer blifvit antagne till åboer och fiskare
i Skillinge.

172

Den 4 Maj, f. m.

9:o. Vid ett å Skillinge den 10 Oktober 1830 af dåvarande borgmästaren
Plessle hållet sammanträde har beslutits, att i hans tjenstetid
den förut erlagda städjan vid åboombyten, 6 R:dr 32 skilling, skulle förblifva
oförändrad, men lösen för landgillet höjas från 2 K:dr till 3 R:dr
B:ko för hvarje fiskare.

10:o. Den 24 September 1838 har borgmästaren Ek likaledes hållit
ett sammanträde med åboerne, af hvilka flertalet förbundit sig att utgöra
nyssnämnda städja, 6 Tf:dr 32 skilling och å,rliga lösen 3 Rdr, men andra
sådant vägrat och derföre blifvit af borgmästaren från besittningen af
deras tomter uppsagde, med föreläggande, att vid behörig fardag bortflytta.

ll:o. Uti en till magistraten ingifven skrift hafva åtskillige åboer
sökt rättelse uti hvad sålunda blifvit åtgjordt, under tillkännagifvande, att
de icke _ ansåge sig pligtige betala mer än 4 R:dr, såsom uti 1670 års
jordrefmngsprotokoll bestämmes, men genom beslut den 22 April 1839 har
magistraten likväl förklarat sig icke kunna dermed taga befattning.

12:o. Genom beslut den 18 Maj 1840 hafva, vid öfvervägande af
1543 Kongl. bref och protokollet den 13 December 1744, stadens äldste
förklarat, att borgmästaren Ek skulle ega emot de tredskande åboerne i
Skillinge utöfva samma rätt, som stadens borgerskap, jemlikt nyssnämnda
bref, innehar.

13:o. I anledning af anteckningen derom, att ett belopp af 1 R:dr
utgjordes till Cimbrishamns grufveskatt. har någon annan upplysning icke
kunnat erhållas, än att vid Cimbrishamn i äldre tider blifvit bearbetade, dels
silfver- dels blymalm-streck samt att privilegium för ett sådant af sednare
egenskap under den 23 December 1724 utfärdats.

Dessa handlingar, för hvilka jag nu gjort redo, visa att Skillingeåboerne
icke hafva någon tryggad besittning till lägenheterna, enär afgälden
till Christians tad kan hädanefter, likasom förut skett, förhöjas.
Och det kan icke vara förenadt med god lagstiftning, att borgmästaren i
Christianstad eger rätt att utfärda städjobref för dessa åboer, som bo 7
mil från nämnda stad: och det måste kännas hårdt för dem. att icke ega
den för rikets samtlige innevånare eljest allmänna rätt att utan särskild
skatt idka hafs- och saltsjö-fiske. Jag önskar att Kammaren måtte bifalla
Utskottets förslag i dess helhet, samt hoppas att Herr Finansministern
ville genomse och taga kännedom om alla de handlingar, som angå saken,
och derefter bringa densamma till en önskvärd utgång, på det att dessa
utfattige Skillingebor icke måtte längre vara förmenade de fri- och rättigheter,
som landets öfriga innebyggare åtnjuta.

Herr Per Nilsson i Espö: Jag har begärt ordet endast för att
gifva tillkänna, att jag yrkar bifall till Utskottets förslag oförändradt.

Grefve Pos se: Så vidt jag riktigt uppfattade Herr Bergströms yt trande,

så åsyftade han icke någon väsendtlig förändring i Stats-Utskottets
förevarande förslag, och då Första Kammaren för sin del beslutit det af
Herr Bergström omförmälda tillägget till skrifvelsen, samt då det derjemte
är nödvändigt att, om en skrifvelse skall kunna komma till stånd, begge
Kamrarne fatta ett lika lydande beslut, hemställer jag, om icke äfven

Den 4 Maj, f. m.

173

denna Kammare bör för sin del godkänna Utskottets förslag med det tillägg,
som Herr Bergström angifvit, synnerligen som detta icke verkar till
någon ändring i sjelfva saken, utan fastkeldre sammanfaller med motionärens
förslag, enligt hvilket icke någons rätt skulle blifva förnärmad,
enär “fyllnadslön af allmänna medel* borde för framtiden tilldelas borgmästaren
i Christianstad.

Herr Ahlgren: Jag skulle icke hafva begärt ordet i denna fråga,
så vida icke så väl motionären sjelf, som en annan ledamot af Kammaren
yrkat bifall till Utskottets förslag oförändradt. Förste talaren, representanten
från Christianstad, har dock visat hvarthän ett sådant yrkande
skulle leda, och jag hemställer alltså, att förstnämnde tvänne ledamöter
måtte afstå från detta sitt yrkande, så att man en gång må kunna komma
ifrån ett sådant oefterrättlighetstillstånd, som att ett fiskeläge, beläget på
sju mils afstånd från Christianstad och lydande under landsrätt, skall
vara pligtigt att erlägga afgifter till aflönande af borgmästaren i denna
stad.

Jag anhåller derföre om bifall till Första Kammarens beslut i ämnet.

Herr Ola Lasson: Då försigtigheten kanske bjuder, att icke splittra
åsigterna för att få saken igenom, så vill jag återtaga mitt yrkande om
bifall till Utskottets förslag, och hemställer alltså, att Första Kammarens
beslut i ämnet måtte af denna Kammare godkännas.

Efter denna öfverläggning bifölls Utskottets hemställan; dock med
den förändring, som påyrkats, att nemligen efter orden: “må kunna"
skulle införas orden: “med tillgodoseende äfven af stadens rätt.11

§ 11-

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 70, angående
ifrågasatt godtgörelse för en vid eldsvåda förkommen Svensk statsobligation.

§ 12-

Vidare förekom Stats-Utskottets Utlåtande N:o 71, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående beviljande åt Storbritanniske
undersåterne Audley C. Gosling och Hugh C. Smith af vissa förmåner i
och för jern vägsanläggning emellan Frö vi och Ludvika.

Herr Liss Olof Larsson: För min del får jag tillkännagifva, det
jag icke är belåten med Utskottets ifrågavarande hemställan och att jag
af flere skäl yrkar afslag å Kongl. Maj:ts Proposition samt Utskottets
förslag i detta ämne. Bland dessa skäl vill jag nämna några få. När
man tänkt sig en jernbana i hela sin utsträckning från Frövi ända till
Falun och Siljan, gör man, enligt min åsigt, orätt uti att meddela koncession
å endast en ringa del af denna jernvägsanläggning, då man sannolikt
derigenom skulle tillintetgöra möjligheten att få återstoden deraf byggd.
Och det är likväl genom att få hela denna bana byggd och derigenom

174

Den i Maj, f. in.

få malmfälten sammanbundna med skogsdistrikten, som man kan säga att
landet bär verkligt och stort gagn af densamma. Om den nu föreslagna
jernvägsbiten kommer till stånd, hvilken kan vara tvifvelaktigt nog, så få
vi derigenom visserligen eu utväg att kunna exportera våra malmer; men,
livad landet derpå skulle vinna, det bar jag svårt att inse. Deremot förefaller
det mig som skulle, sedan vi väl öfverlemnat jernbanan till engelsmännen,
och dessa således, så att säga, blifvit herrar öfver och kommit
i besittning af våra goda malmfält, snart nog stora engelska bolag bilda
sig för att öfverföra våra goda malmer till England, der de kanske på
detta sätt blefve billigare än till och med de sämre engelska malmsorterna,
och då vore ingen möjlighet längre för vår jerntillverkning, att
kunna på minsta sätt täfla med den engelska. Vår jernhandtering skulle
fullkomligen förqväfvas af en dylik konkurrens; ty endast derigenom att
England, i anseende till sina sämre malmer, icke kunnat tillverka lika
godt jern, som det svenska, bar det varit möjligt för våra jerntillverkare,
att i någon mån täfla med de förra, hvilket blir omöjligt sedan de kunna
tillegna sig våra goda malmer. Jag har äfven af det skäl yrkat utslag
å den Kong! Propositionen, att uti företaget ingår en person, hvilken
namn väcker endast sorgliga minnen af ett företag, som på sin tid
motsågs med så stora förhoppningar, som det beryktade Gellivarabolaget,
hvarpå Staten sedermera förlorade ganska betydliga summor. Jag tror
derföre, att man bör betänka sig två gånger innan man inlåter sig i
affärer med personer, som förut förorsakat Staten kostnader och förluster,
samt, hvad värre är, i betydlig mån skadat vår kredit i utlandet, af
hvilken vi dock äro i så stort behof. Jag har ännu ett annat skäl,
hemtadt från vårt grannrike Norge. Man vet, huru ett engelskt bolag, vid
början af jernbanornas byggande derstädes, anlade en jernväg emellan,
såsom jag vill påminna mig, Kristiania och Miösen, och jag tror verkligen
att deras förfarande vid utförandet af denna byggnad icke synnerligen
mycket manar till efterföljd. Nu hafva visserligen de ifrågavarande båda
personerne redan fått Regeringens koncession å företaget, eller med andra
ord, de hafva fått den kungliga stämpeln på detsamma; men detta skulle
få ännu mycket högre värde, om äfven Riksdagen gaf'' sitt samtycke dertill
och påtryckte riksdagens stämpel; härpå vill jag för min del icke
ingå, i synnerhet som, enligt hvad jag nyss nämnde, den återstående delen
af banan skulle härigenom omöjliggöras, den delen af banan, som
skulle utgöra den egentliga föreningslänken och sambandet med de norrländska
skogarne och malmfälten. Det är icke troligt, att något annat
bolag derefter skulle vilja eller kunna åtaga sig byggandet af den återstående
delen, då detta bolag nödvändigt måste blifva i hög grad beroende
af och komma att ligga i händerna på det engelska bolaget.

På dessa af mig nu anförda skäl föranlåtes jag yrka afslag å så väl
Utskottets hemställan, som af Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet.

Herr Johan Bergström: Såsom representant för den del af Kopparbergs
län, der den nu föreslagna jernvägen skulle löpa fram, och som
således är närmast intresserad af det stora företagets sättande i verket
och fullbordande, har jag vid flera föregående riksdagar väckt motion om
anläggande af en jernväg i den riktning som nu blifvit föreslagen, och

Den 4 Maj, f. m.

175

äfven vid denna riksdag hafva motioner blifvit kallade till lif i fråga om
anslag till en sådan bana, men alla dessa ansträngningar hafva skett förgäfves,
då alla dessa motioner blifvit lemnade utan uppmärksamhet och
förkastade. Man har länge påstått att denna jernväg vore framför alla
andra värd att påbörjas, helst om det kunde ske på enskild bekostnad
utan statsbidrag. Bärtill har dock hittills varit föga utsigt, men då händelsen
nu så fogat, att utländska kapitalister blifvit intresserade för detta
företag, och Kong!. Maj:t redan lemnat koncession till byggande af denna
så mycket efterlängtade jernbana åt ett bolag, som för utförande deraf
icke fordrar det ringaste kontanta bidrag af Staten, så vore det verkligen
bra besynnerligt, om denna Kammare, som alltid ifrat för jernvägars byggande
till godt pris, skulle afslå en framställning, hvarigenom man skulle
kunna erhålla en ytterst behöflig jernvägssträcka af icke mindre än 9 mils
längd, ock detta utan den ringaste uppoffring eller kostnad för Staten,
ty såsom sådan vill jag icke räkna upplåtelse af den för jernvängsanläggningen
erforderliga, Kronan tillhöriga, jord eller begagnandet kostnadsfritt
af sådana å Kronans egor belägna kalk- och stenbrott, som kunna vara
disponibla.

Den föregående talaren har ordat om den fara, som skulle för vår
jern till verkning uppstå derigenom att denna jernväg skulle underlätta utförseln
ur landet af våra bästa'' malmer: men om man befarar något sådant,
så gäller ju detta skäl emot anläggande af hvarje jernväg, som berör
någon af våra bergslagsorter, och ändock finnes det icke mer än en
tanke derom, att jernvägar äro, snart sagdt, det enda medlet att höja
bergshandteringen inom vårt land. Detta är en så allmänt erkänd sak,
att det icke torde behöfva spillas ett ord på vederläggning af det utaf
den föregående talaren andragna skälet.

Vidare har samme talare varnat för öfverlemnande af dylika arbeten
åt engelska bolag och erinrat om engelsmännens byggande af en jernbana
i Norge, hvilket exempel icke borde uppmana till ett försök i samma väg
inom vårt land; jag känner visserligen icke till, huru härmed kan vara
förhållandet, icke heller huru de nu synlige bolagsmännen komma att
fullgöra sina åtaganden, men så mycket är dock kändt, att de hittills
fullgjort hvad dem ålegat, då de till Kongl. Maj:t inlemnat bevis derom,
att de till säkerhet för fullgörandet af nu redan stadgade vilkor för koncession
till jernvägsanläggningen hos Riksbanken deponerat ett belopp af
200,000 R:dr R:mt.

För min del får jag alltså yrka bifall till den Kongl. Propositionen
och i samrnanhg dermed jemväl å Utskottets nu föredragnalheinställan i
ämnet.

Herr A bigren: För att i någon mån kunna om möjligt förkorta

diskussionen, ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att Kammaren
nu icke har något annat att yttra sig öfver, än Kongl. Maj:ts förslag, att
åt det blifvande bolaget medgifva upplåtelse af den för jernvägsanläggningen
erforderliga, Kronan tillhöriga jord, utan annan kostnad än att,
hvad angår boställsjord eller annan åt enskild person upplåten kronojord
ersättning enligt expropriationsstadgan derför lemnas, dels ock att bolaget
skulle för anläggningen kostnadsfritt få begagna sådana å Kronans egor

17S

Den i Maj, f. m.

belägna kalk- och stenbrott, som kunna vara disponibla, och jag är förvissad
derom att någon proposition i ämnet icke kommit Riksdagen tillhanda,
om icke Riksdagens bifall författningsenligt erfordrades för upplåtelse
af Kronans omförmälda jord och mark. För min del ser jag icke
något giltigt skäl till afslag, och hvilken skulle väl följden kunna blifva,
i fall hinder lades för bolaget att fullborda den jernvägssträckning, hvarpå
koncessionen af Regeringen redan är meddelad. Jo, sannolikt att innevånarne
i de orter, der jernvägen skulle gå fram, skulle säga att Riksdagen
förhindrat dem att få sitt behof i denna väg uppfyldt, och att de sedermera
tilläfventyrs komme att fordra det Riksdagen skulle uppfylla deras
anspråk om byggandet af en jernväg på Statens bekostnad. Ett slikt anspråk
skulle svårligen ur billighetens synpunkt kunna tillbakavisas.

Vidare bär den invändning mot den Kongl. propositionen blifvit gjord,
att, i tall densamma bifalles, Ludvika—Falubanan icke skulle kunna
komma till stånd. Detta är dock blott ett naket antagande, en supposition
utan verklig grund, enär lika antagligt är att om den nu ifrågasatta
banan kommer att visa sig fördelaktig för bolaget, så lärer det väl
icke underlåta att bygga fortsättning deraf, och för den händelse bolaget
sjelf icke skulle vilja företaga eu sådan byggnad, så kan bolaget icke
förhindra annat bolag att bygga sträckan mellan Ludvika station och
Falun. På sätt torde vara kändt, fastställdes under år 1865 bolagsreglor
för ett bolag som ämnade bygga eu jernbana mellan Frövi och Falun, men
sedan 5 år förflutit utan att detta arbete kommit till stånd, så har nu ett
engelskt bolag mellankommit och på sig erhållit öfverlåtelse för byggande
af eu del utaf den jernväg, som det förstnämnda bolaget hvarken till
större eller mindre del mäktat utföra. Mig synes, att vi böra vara Regeringen
tacksamma för dess tillgodoseende af ortens behof i detta fall.
Nu för tiden framläggas storartade jernvägslorslag, så är det exempelvis
fråga om att draga eu bana genom Dalarne, Westmanland, Wermland och
Bohus län till Krosskärs hamn vid vestra kusten och ett bolag håller
ju på att härför bilda sig; men om, efter några års förlopp, detta
bolag afstår från sin plan samt i stället ett utländskt bolag skulle anmäla
sig att bygga denna bana eller någon större del af densamma, så
skulle tilläfventyrs hos Regeringen, om Riksdagen motsätter sig Utskottets
förslag, uppstå betänkligheter att antaga sistnämnda bolags erbjudande,
hvilket förhållande säkerligen skulle framkalla missbelåtenhet inom de orter,
som af jernvägen skulle beröras. Då Staten saknar medel för byggande
af de jernvägar, som ifrågasättas, torde från Riksdagens sida några
svårigheter icke böra uppställas för byggnadernas utförande genom af
Regeringen godkända utländska bolag.

Såsom jag emellertid förut påpekade hafva vi nu endast att yttra oss
öfver expropriationsfrågan, och icke öfver de af Kongl. Maj:t bestämda
vilkoren för koncessionens beviljande. I afseende på dessa län, såsom jag
förnummit, synnerligast femte punkten om taxan å trafikafgifterna vara
föremål för ogillande; hvadan det torde tillåtas mig i förbigående endast
fästa uppmärksamheten derå, att samma taxa skall underställas Kongl.
Maj:ts pröfning och godkännande, innan den får lända till efterrättelse.
Man har äfven här uttalat fruktan för att vår jernmalm skulle

utföras

177

Den 4 Haj, f. in.

utföras till utlandet, men detta är väl bättre än att den ligger i bergens
sköte, ty i förra fallet gifver den någon inkomst, men i det sednare ligger
den som ett dödt kapital. Vidare har man sagt, att Riksdagens bifall till
Kongl. Maj:tsproposition skulle gifva styrka åt den lemnade koncessionen;
eller ett slags garanti från statens sida. Så är dock ej förhållandet; hvaremot
ett afslag å Kongl. Maj:ts förslag, enligt min tanke, innebure en
dementi för regeringen, derigenom att Riksdagen skulle vilja hindra verkställigheten
åt hvad som regeringen redan för sin del beslutat. Af dessa anledningar
tager jag mig friheten hemställa, det Kammaren behagade bifalla
Utskottets tillstyrkande af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Herr Ehrenborg: Om jag icke äfven för min ringa del varit föremål
för oatiåtliga bearbetningar från det håll, der man icke kan förlika
sig med, att ifrågavarande jernväg kommer till stånd på det sätt som i
den Kongl. koncessionen angifves, så skulle det högligen förvåna mig, att
någon anmärkning kan mot nu förevarande utlåtande framställas. De
betänkligheter, som kunna ifrågakomma, måste antingen bestå deruti, att
man anser ett bifall vara förenadt med någon mer eller mindre kännbar
uppoffring för det allmänna, eller ock deruti att man anser hela saken
såsom skadlig och derföre vill motverka densamma, eller genom ett afslag
uttala ett misstroendevotum.

Beträffande först det allmännas uppoffring, så framgår af Utskottets
utlåtande, att här icke är fråga om något annat, än att bolaget skall
vidkännas full expropriationskostnad för all den kronojord som är åt enskilda
upplåten; och hvad annan kronojord angår, så har jag icke-kunnat
upptäcka att ens någon sådan förefinnes utefter hela den ifrågavarande
linien. Man må söka i Thams beskrifning öfver Örebro län, i Berglunds
öfver Lindes, Ramsbergs och Nya Kopparbergs bergslager, eller i Statsutskottets
nyss utdelade förteckning öfver utarrenderade kronohemman,
så förekomma icke några dylika lägenheter, hvilket äfven af representanterna
för St. Kopparbergs län torde kunna vitsordas. Vi veta ock, att
rekognitionsskogarne äro åt bruksegarne upplåtna; återstår då endast
möjligheten af att — hvilket jag icke känner — någon kronopark skulle
framskjuta öfver linien, eller att der skulle befinnas något kronan tillhörigt
kalk- eller stenbrott, men sådant är påtagiigen af så ringa värde att
upplåtandet deraf i intet hänseende kan anses för någon uppoffring. Saken,
från ekonomisk sida sedd, är således af ingen betydelse. Vi hafva
då att pröfva huruvida hela företaget bör anses såsom skadligt. Att
Frö vi— Fahlubanan i dess helhet är af en helt annan karakter, är
af Riksdagen längesedan uttaladt, då den redan år 1865 erkände
den vara af stor vigt för Sveriges industriela utveckling och ekonomiska
välstånd. Men fråga är nu, huruvida delen kan tillerkännas
samma egenskap som det hela. Detta har bestridts af den första
talaren, och ännu mera genom eu tryckt, i dag här utdelad uppsats.
Beskaffenheten af denna uppsats, hvilken är ett vanligt bevis påjernvägsstridernas
demoraliserande verkan, har kommit mig att tveka om att fästa
mig vid densamma, men då jag funnit den läsas af flera, Kammarens ledamöter
och då deri är sammanfattadt allt som med eller utan skäl kan

Rikad. Rot. 1810. 2 Afd. 4 Band. 12

178

Pen 4 Maj, f, m.

mot koncessionen anföras, så tillåter jag mig att nu i mitt anförande följa
den såsom en promemoria. Der säges, att i motsats mot Frövi—Falubanan,
Frövi—Ludvikabanan “blott afser export af råvaran, malmen, men
att den deremot är af föga eller ingen betydelse för vår jernforädling.
Det är sant, att Frövi—Falubanan har till en hufvuduppgift sammanförandet
af skogstrakter och malmfält och att derigenom befordra tackj
er n sproduktion en; men samma ändamål befrämjas, ehuru icke till samma
grad, dock i ganska väsentlig mån äfven af Fri)vi - Ludvikadelen. De
stora malmfälten komma genom densamma i förbindelse med norra och
östra Westergötlands samt Södermanlands skogar, och ofelbart skola masugnar
härigenom uppstå. Här talas vidare om, att “grufvorna skola genom
'' malmexporten uttömmas och ett ännu större armod än någonsin i
bergslagen uppstå11. Jag ber få erinra att, enligt längesedan bestyrkta
uppgifter, kunna de malmfält, genom hvilka banan passerar, med blott en
enda famns afsänkning årligen lemna 30 å 40 millioner centner jernmalm
och att, då deremot äfven Westerdalarnes stora skogar icke skulle, enligt
hvad ofta blifvit visadt, kunna mata mer än aldra högst 14 millioner
centner malm. årligen, så uppstår i alla fall af denna sednare ett så betydligt
öfverskott, att någon ens den ringaste fara af för stor malmexport
ej förefinnes. Man talar föraktligt om Frövi—Ludvikadelen såsom “en
jernvägsstump“. i mån sjelfva se, mine Herrar, på den karta jag håller
i min hand att den af Frövi-—Falulinien omfattar fulla tre femtedelar
och derinom nästan hela bergsbruket.

Vidare säges, att “genom koncessionen utvägen är stängd för hvarje
svenskt bolag, som skulle vilja utsträcka banan längre och på för landet
fördelaktigare vilkor11. Jag svarar, att svenskar ej nu äro uteslutna från
att deltaga i bolaget och att säkerligen aldrig något uteslutande svenskt
bolag skulle kunna för ändamålet bildas; och hvad vilkoren angår, så äro
orterna nöjda med de vilkor, som erbjudits, hvilka för dem äro långt
mindre betungande, än den närvarande ställningen. Det bör också icke
inom denna Kammare vara obekant, huru ringa utsigter förefinnas att till
Frövi—Falubanan, hvars anläggningskostnad beräknats till 16 millioner,
R:dr, erhålla inom den närmaste tiden något betydligare statsunderstöd.
Man klandrar att bolagsmännen fått rättighet bestämma “samma trafilcafgift11,
som för andra bolag är högst medgifven. Detta är ogrundadtoch
ett falslä citat af 5:te punkten i koncessionen. Denna punkt bestämmer
att nämnda utgifter icke må sättas högre än de för andra bolag tillhöriga
jernvägar högst medgifna, och att taxan skall underställas Kongl.
Maj:ls pröfning. Härigenom är bergsbrukets och trafikanternas bästa
fullt betryggadt och, om Regeringen skulle tillmötesgå något försök från
bolaget att på, grund af denna punkt uppställa orimliga trafiktaxor, så
skulle sådant säkerligen af Representationen icke lemnas utan anmärkning.
Ytterligare talas om “ett storartadt prejeri11 och att koncessionärerna
skulle pålagt orterna en beskattning genom en malmafgärd, “uppgående
under första decenniet till l’A å 2 millioner R:dr.“ Öfverenskommelsen
härom är helt och hållet frivillig, och afgälden motsvaras af så
mycket billigare frakter. Bolaget har redan uppfylt vilkoret af penningedeposition,
utan att på långt när alla grufegarne förbundit sig till
någon afgäld. Och hvad den uppgifna siffran angår, så är den orimligt

179

Den 4 Maj, f. m

tilltagen. Jag har sjelf af inom Örebro län Frövi - Falu bestyrelse uppgjorda
beräkningar fått tillfälle erfara att, om ock all ifrågasatt malmafgäld
hade åtagits, så hade den dock icke utgjort mer än omkring 95,000
It:dr per år, det vill säga på tio år omkring en million i stället för VU
eller 2 millioner R:dr, som här har uppgifvits. Man säger att orterna
hafva bidat och nu “öfverraskats" af koncessionen. Ja, de hafva bidat i
ett fjerdedels århundrade under fåfänga försök att vinna lättade kommunikationer;
och svårligen skulle under sådant förhållande Regeringen stått
till svars med att undanskjuta den utsigt, som till förmån för vår andra
modernäring nu yppade sig. Eu öfverraskning var det visserligen, men
mera af glad än af obehaglig beskaffenhet. Man har sagt att “Riksdagen
förbehållit sig att besluta rörande blifvande bergslagsbanor11. Ja, Riksdagen
har hos Kongl Maj:t begärt ett förslag till bibanesystem, och den
h: r dervid sjelf satt Frövi-Falu banan i första rummet. Då sedermera
38 bibaneförslag äro hos Kongl. Magt anmälda, hvad utsigt då att med
statsmedel understödja ens de vigtigaste, och skulle man försaka tillfället
att kunna utan statsbidrag ofördröjligen utföra eu större del af den aldra
vigtigaste? Man beskyller vidare det engelska bolaget att “hafva kostnadsfritt
tillgodogjort sig den af länen gemensamt bekostade dyra undersökningen".
Jag vill för ingen del såra den ärade representanten från
Dalarne, men måste sanningsenligt erinra, att de några och tretiotusen
R:dr, som kontant åtgått, äro, om icke allt, dock den aldra största delen
samladt utefter Frövi Ludvika-linien, der heliofvct af jernväg naturligen
varit mest trängande; och hvad tillgodogörandet angår, så hafva naturligtvis
orterna bekostat undersökningarne för att tillgodokomma dem sjelfva
och att användas af den eller dem, som först kommer och vill anlägga
den länge motsedda jernvägen. Att Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen afstyra
koncessionen, är eu sanning, men detta afstyrkande, för hvilket ej
anförts annat skäl, än att derigenom “måhända skulle omintetgöras banans
fortsättning", har med skäl blifvit i hög grad ogilladt. Slutligen
har man gifvit sig in på personligheter, för att öka skuggan på företaget,
och anfört att eu af koncessionärerna bär ett namn, som vunnit eu sorglig
ryktbarhet i Gellivaraaflären. Jag känner icke Herr H. Smith; men
äfven om det hade varit samma person, så är något jemförlig! bär i allt
fäll icke i fråga, då Frövi-Ludvikabanan icke beviljats något statsanslag''.
Man har slutligen rent af påstått, att koncessionen utbjudits till salu och
“enligt en uppgift redan skulle vara försåld.“ Detta är en produkt från
den der gamla fabriken för tillverkning af obestyrkta uppgifter, och finnas
af mig utan vederläggning. Representationen saknar all verklig anledning
att betvifla de personers heder och allvar som stå bakom detta
företag. Ett aktadt namn, som varit synligt såsom agent för koncessionärorna,
är ledamoten af Riksdagens Första Kammare och af dess Statsutskott,
Herr L. M. Nordenfelt.

Jag erkänner riktigt, att önskligare hade varit, om från början koncessionen
hade begärts för hela Frövi—Falulinien. Att jag är vän af
denna, torde tillräckligt framgå deraf, att jag i flera är varit medlem af
en utaf Örebro läns hushållningssällskap för densammas befrämjande tillsatt
direktion samt att jag vid denna riksdag väckt motion om statsbidrag
just för Frövi— FäMinien, för den händelse Ludvika koncessionen

iso

Den 4 Maj, e, ra,

skulle förverkas; men, detta oaktadt, kan man icke annat än vilja befrämja
den del, som kan leda till erhållande af det hela, och dessutom
har redan förut mångfaldiga gånger fråga förevarit om''■att, endast genom
bildande af bolag för större eller mindre sektioner af Frövi—Falubanan,
kunna slutligen åstadkomma- det hela. Yi hafva uti denna vigtiga fråga
så länge hört endast vackra fraser, att det är hög tid komma till handling;
ty om bergsbruket skulle vänta på den ovissa tid, då man kan få
garanti för byggandet af hela Frövi—Falubanan, så är det fara värdt att,
såsom man säger, “kon skulle do medan gräset växer“, och häraf blefve
ock för det allmänna en kännbar förlust. Minst borde representationen
vara missnöjd med utsigten att en bana, som företrädesvis är egnad att
befrämja vår nationalvälmåga, möjligen kan utan statsbidrag komma till
stånd, först till en större del och sedermera, såsom vi hoppas, i dess
helhet.

Men om någon skulle, med underkännande af hvad jag haft äran anföra,
anse Frövi—Ludvika-jernvägen såsom ett icke godt företag, hvilket
derföre icke borde uppmuntras genom de små förmåner som här äro föreslagna
att beviljas, så vore ett af slag visserligen icke för koncessionärerne
af någon synnerlig betydelse; men det skulle deremot från konstitutionel
synpunkt, och i förhållande till regeringen, vara af den aldra betänkligaste
art. Regeringen har en gång gifvit koncessionen och uti densamma
utlofvas till koncessionärerne att hos Riksdagen begära de oftanämnda
förmånerna. Denna dess handling har, likasom öfriga regeringsbeslut,
passerat Riksdagens Konsti tu tions-Utskott och är af Kamrarne lemnad
utan anmärkning. Skulle nu efteråt den ifrågavarande propositionen afslås,
så skulle derigenom gifvas en dementi som svårligen kan försvaras.
Jag tillhör för min del icke något regeringsparti, liksom icke heller något
aw^iregeringsparti, men måste dock på det bestämdaste motsätta mig ett
afslag som, vare sig att man afser sak eller form, synes mig alldeles oberättigadt.
Jag anhåller om bifall till utlåtandet.

Då ännu åtskilliga talare voro anmälda i denna fråga skulle öfverläggningen
deri fortsättas i det sammanträde, som för eftermiddagen blifva
anslaget; och åtskiljdes nu på Herr Talmannens proposition Kammarens
ledamöter kl. 3 e. m., men sammanträdde åter

Kl. 6 e. m.

§ 13.

Vid den fortsatta behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o
71, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående beviljande
åt storbritanniske undersåterne Audley C. Gosling och Hugh C. Smith af
vissa förmåner i och för jernvägsanläggning mellan Frövi och Ludvika,
lemnades i ordningen ordet åt:

Herr Gumselius: Den nästföregående talaren har på ett ganska

fullständigt sätt besvarat de invändningar, som kunna göras mot den

181

Den 4 Maj, e. m.

Kongl. propositionen, och jag behöfver således icke vid dem uppehålla
mig. I stället skall'' jag söka påpeka hvad ett utslag å Utskottets hemställan
torde innebära.

Om man verkligen vill hafva den jernväg, som här är i fråga —
och derom torde icke vara något tvifvel, då Kongl. Maj:t, Representationen,
vederbörande myndigheter samt ortens landsting och innebyggare
hafva varmt uttalat sig för önskvärdheten af att banan må komma till
stånd, — så kan jag icke finna, att man under någon annan förutsättning,
än den. att banan bättre och billigare kunde på något annat sätt åstadkommas,
kan tillåta sig att afslå Kongl. Maj:ts, af Stats-Utskottet tillstyrkta
proposition. Detta skulle då vara antingen i form af en ren
statsbana, hvilket naturligtvis ur ortens synpunkt vore bäst, eller i form
af en bana, som orten sjelf byggde, hvilket ur det allmännas synpunkt
kunde vara bättre, eller slutligen att något annat bolag, än det engelska,
som nu framträdt, stode till buds på bättre vilkor än dem, som nu fordras.
Jag tror, att utsigterna så väl i det ena fallet som i det andra äro
ganska ringa.

Hvad först beträffar möjligheten att snart få en stambana till stånd
genom dessa orter, så är det visserligen sann!, att en man med stor
autoritet i alla jern vägsfrågor förordat, att åtminstone en del af denna
bana skulle byggas som stambana. Öfverste Ericson har nemligen i sin
vid denna riksdag utdelade jernvägsbroschyr föreslagit, att just den del
af banan, hvarom här är fråga, men icke fortsättningen norrut, skulle
förklaras tillräckligt vigtig för att på det allmännas bekostnad utföras.
Utsigterna till framgång för detta Öfverste Ericsons förslag torde dock
temligen allmänt anses obetydliga, och såsom något betecknande kan anföras,
att Örebro läns landsting, hvilket dock ådagalagt lifligt intresse för
denna jernväg, har, då fråga der väcktes om att hos Kongl. Maj:t förorda
densamma såsom stambana, visat den något ovanliga grannlagenheten
att finna sig icke höra göra det, på samma gång landstinget dock uttryckte
den lifiigaste önskan, att en bergslagsbana skulle komma till stånd
och i någon män visade sin tro i handling.

Hvad åter angår möjligheten, att banan skulle komma att byggas af
orten, så äro utsigterna äfven dertill ganska ringa; åtminstone skulle
visst icke hela banan på det sättet kunna på en gång åstadkommas,
utan endast en del och denna sannolikt icke så stor som den, hvarom
det nu är fråga. Kunde banan småningom komma till stånd på det
viset, så tror jag, att den skulle komma att, såsom nu är i fråga, börja
byggas från Frövi norrut, och icke i motsatt riktning, och jag hemtar
för denna åsigt ett stöd i den grad af sympati, som kommit saken till
del hos landstingen och befolkningen i Örebro och Stora Kopparbergs
län. Örebro läns landsting beslöt år 1868, på derom väckt motion, att
anvisa 3,000 R:dr till undersökning af ifrågavarande bana från Frövi
till Falun, under förutsättning att Stora Kopparbergs läns landsting skulle
för samma ändamål anvisa en lika stor summa. Men ehuru detta sednare
landsting borde antagas hafva ett ännu lifligare intresse för denna
jernvägsanläggning, hvilken skulle sätta Stora Kopparbergs län i förbindelse
med den södra delen af landet och med vestra kusten, så vann
den framställning, som hos landstinget i Falun gjordes, icke tillräckliga

182

Den 4 Maj, e. m.

sympatier. Sedermera har Örebro läns landsting år 1865 anvisat för en
gång 1,500 R:dr till undersökning. Jag har icke i redogörelsen för landstingens
förhandlingar kunnat upptäcka, att något anslag blifvit för ändamålet
åt Störa Kopparbergs landsting lemnadt, medan det deremot bör
erkännas, att äfven detta landsting för företaget yttrat sympatier. I en
annan jernvägsriktning har jag deremot funnit Stora Kopparbergs landsting
hafva visat ett lifligare intresse, nemligen i fråga om anläggning af
jernväg från Westerås öfver Hedemora och Säter till Insjön med bibana
till Gefle—Dala-jernvägen, äfvensom till Norberg, Sala och Kamnäs, för
hvilket ändamål landstinget år 1864 anslog det jemförelsevis ej obetydliga
beloppet 11,000 Rall’. Detta vare anfördt för kontrastens skull. Att
äfven ortinnebyggarnes undersökningsbidrag till Frövi—Falu-banan inliutit
rikligare från Frövi—Ludvika-trakten, än från bygden omkring
sträckningen Ludvika—Falun, har Herr Ehrenborg redan anfört; och för
den, som har någon, kännedom om förhållandena i de orter, banan skulle
komma att genomlöpa, visar det sig temligen klart, att utsigten att der
la till stånd ett bolag, som skulle vilja bygga ens den södra delen af
banan, är ringa. Ännu mindre sannolikhet förefinnes att kunna i orten
åstadkomma, ett bolag, som ville bygga äfven den norra bandelen. I alla
händelser lärer väl ett dylikt bolag, om det bildades, icke kunna bygga
utan att få motse ganska betydliga statsbidrag.

Återstår det tredje alternativet, att någon annan person eller något
annat bolag skulle vara hugadt att på ännu fördelaktigare vilkor, än de
föreliggande, bygga banan. Vi veta i detta afseende endast, att ett boms
med tyska försänkningar skall hafva bildat sig, för att anlägga
Frövi—Falu-banan eller, alternativt, en jernväg från Falun öfver Ludvika
och Norberg till Krylbo. Är detta i bakgrunden skymtande bolag värdt
tillit, så. blefve ju genom dess samverkan med Frövi—Ludvika-bolaget
hela den påtänkta banan färdig. Ett annat bolag har också framskymtat
på den sednaste tiden, det så kallade Falu—Krosskärr-bolaget, i hvars
plan också ingår att bygga bandelen från Falun till Ludvika.

. Vid sådant förhållande synas utsigterna till att, om än i två afdelmiigar,
få en bana mellan Frövi och Falun till stånd icke vara så absolut
dåliga, om nemligen det för Frövi—Ludvika-banans anläggande bildade
engelska jernvägsbolaget röner framgång i sina bemödanden. Motas åter
detta bolag i sitt. arbete, så har man i bästa fallet att tillgå det i ännu
mera sväfvande form sig uppenbarande tyska bolaget, hvilket såsom ett
första vilkor gör anspråk på ett statsbidrag af fyra millioner R:dr och
dessutom vill betinga sig åtskilliga, fördelar af orten. Sådana fördelar af
oineu har visserligen Frövi—Ludvika-bolaget begärt, och på dess anspråk
hafva många grufegare och andre i orten gått in, och nu kan det väl
icke vara meningen, att Andra Kammaren skall sätta sig till förmyndare
öfver, de fullmyndige bergsmännen. Af staten begär deremot Frövi -Ludvika-bolaget ytterst obetydliga fördelar: att kostnadsfritt erhålla nåS°Q
obetydlig rymd för anläggningen behöflig kronojord och att få kostnadsfritt
begagna ä Kronans mark tillgängliga kalk- och stenbrott.

, att> på grund af hvad jag nu haft äran anföra, få tillstyrka

bifall till Utskottets hemställan.

183

Den 4 Maj, e. in.

norr A strand: Efter hvad vi nyss hafva hört från några af Kam marens

ledamöter, som representera de orter, hviska aro närmast intresserade
uti den i sammanhang med den har diskuterade fiagan stadie
jernvägsanläggning, kan det synas besynnerligt, att någon skulle hysa en
motsatt åsigt i ämnet. Men efter de upplysningar, som jag sekt loiskafta
mig, kan jag för min del icke se annat, an att den koncession,
som Kongl. Maj:t redan lemna! åt det engelska bolaget, icke borde vidare
erhålla bekräftelse af Riksdagen, hvarigenom den möjligen skulle
vinna ännu mera anklang inom det land, hvarifrån bolagsmtressenterna
huvudsakligast utgått. Jag säger detta i samband med den kännedom
vi alla ega om uppfattningen i England af Gellivara-aflaiui och ankel
ningen till detta påbörjade storartade arbetes upphörande. Det ar icke
längre sedan än sistlidne höst, då detta bolags intressenter diskuterade
G eib vara-affären och dervid yttrade, att det var Svenska statens och
Riksdagens skuld att icke Gellivara-bolaget kunde fortsätta sina arbeten,
enär de förra brustit i sina förbindelsers fullgörande emot bolaget Om
detta nya bolag, som här uppträdt och om hvilket jag icke vidare kannei
än att några af bolagsmännen lära vara identiska med h d. mtiessente
uti Gelli vara-bolaget, skulle man, med stöd af dessa sistnämndas aiuecedentier,
måhända lätt nog kunna bilda sig den föreställning, att bär voie
frå"a om eu större eller mindre handelsspekulation utan garanti för att.
det* ifrågavarande företaget komme till stånd. Ett skal, som synes tala
härför är det, att icke hela bansträckmngen mellan Frovi och 1 alun ingår
i denna jernvägsanläggning. Den stannar nemligen redan ^ hf t1-vika, eller ungefär 9 mil från Frovi, då deremot hela banans lanbd t a
Frövi upp till Falun är 14''A mil. Men just vid Ludvika, der banans andpunkt
skulle blifva, sluta de egentligen indrägtig!! grillvorna do som
isynnerhet med stor fördel för export på utlandet skulle kunna beaibetas
Detta förhållande torde dock naturligtvis icke kunna innebära någon direkt
anledning till farhåga, att icke det utländska bolaget skulle kunna bereda
de ifrågavarande orterna lika stora fördelar som hvilket inhemskt
bolag som helst; men då jag ser på de vilkor under hvilka koncessionen
blifvit lemnad, qvarstår för mig en sådan farhåga, hvilken jag icke kunna o
undanhålla Kammarens ledamöter. Andra och tredje punkterna i denna
koncession innehålla nemligen följande bestämmelser: "mo) att arbetet,
sedan planen blifvit af Kongl. Maj:t godkänd, skall påbörjas sednast den 1
Oktober 1870 samt, jemväl hvad trafikmatenel angår, tullbordas sä tidigt,
att jernvägen den 1 Oktober 1873 kan för trafik öppnas; 3:o) att jernvägen
eller någon del deraf icke må för allmän trafik öppnas förr an genom
besigtning af myndighet, som Kongl. Maj:t förordnar utrönt bil in,
att arbetet är så omsorgsfullt utfärd! och att trafikmatenel oefinnes i sa
godt skick, att de trafikerandes säkerhet må anses betryggad. Jern human
nu dessa bestämmelser med hvad som finnes stadgadt i slutet åt 9. e
punkten, så finner man, att bolaget skulle, som eu yttersta påföljd åt uraktlåtenheten
att fullborda banan, först den 1 Oktober 1874 hafva förverkat
denna koncession. Om det således läge i bolagets intresse att endast söka
tillskansa sig största möjliga vinst genom att uppehålla sjeltva rättigheten
till banans byggande såsom en handelsvara, så skulle alla andra bolag,
som möjligen under tiden kunde bildas i och för eu jernvägsanläggning i

184

Den 4 Maj, e, m.

samma riktning, vara derifrån afställa. Härtill kommer, att det väl
numera icke lar så lätt erbjuda sig tillfälle att erhålla ett nytt bolag,
som vi 1 bygga en jernväg emellan Ludvika och Falun, hvarförutan hela
en nu ifrågasätta banbyggnaden blifver stympad och icke sättes i ordentligt
system, hvari den eljest skulle komma, om den sammanbundes med
Lene— Dalabanan.

sedermera ^ angår de utgifter, som bolaget skulle ega att uppbara
åt dem, som trafikerade banan, är stadgadt i 5:te punkten, att dessa
utgifter icke ma sättas högre än de för andra enskilda bolag tillhöriga
jernvagar högst medgifva,, och att taxa å nämnda utgifter skall underställas
Kong! Maj:ts pröfning och godkännande. Jag kan dock icke förstå
denna punkt på annat sätt, än att Kongl. Maj:ts pröfningsrätt i afseende
å det förslag till trafiktaxa, som i detta fall kan komma att af bolaget
lnlemnas, måste inskränka sig till en tillsyn, att den föreslagna taxan icke
olverskjuter hvad som kan finnas bestämdt såsom taxa vid någon annan
bana inom riket, tillhörande enskildt bolag. Huru höga dessa taxor äro på
de banor, der de äro soni högst i närvarande stund, kan jag icke bestämdt
uppgifva, da jag icke varit i tillfälle förskaffa mig sådana upplysningar i
detta afseende, att jag vågar med full trygghet åberopa dem. Jag har
hort, att i W ermland finnes en liten bansträckning på en svensk fjerdingsväg,
der taxan lär uppgå till 3 öre per centner för denna korta våglängd.
Om nu också icke på något ställe en så orimligt hög taxa skulle finnas
bestämd, ar det dock klart, att trafikafgifterna i allmänhet skola vara
jemförelsevis högre på kortare bandelar, och om jag endast antager, att
afgiften pa^någon enskild bana kan vara ett öre per centner på en fjerdingsväg,
så^ blir detta dock 4 öre per centner på milen. Skulle nu detta
bolag ega rätt att bestämma en så hög trafikafgift på den nu ifrågasatta
banstrackningen, så komine möjligen trafiken å banan att hämmas i beyaiig
män, och den kunde sålunda utaf bolaget inskränkas med den beräkning,
att förr eller sednare bolaget skulle kunna tvinga de inländska
grulegarne att låta bolaget tillösa sig grufvorna på billiga vilkor. Om en
sådan påföljd ar tankbar eller sannolikt inträffande - hvilket sednare
jag icke \ågar bestämdt påstå men ej heller kan förneka — så vore det,
en lgt min uppfattning, olyckligt, om denna jernväg kom till stånd5
ehuruväl jag å andra sidan måste erkänna, att icke i hela Riket någon
bana _ finnes, som eger ^ utsigt till eu så jemnt fortfarande och mot anaggnmgskostnaden
så väl svarande inkomst som förevarande anläggning,
nligt beräkningar, för flera år tillbaka uppgjorda utaf Major Adelsköld
upptages bygguadskostnaden till 800,000 R:dr per banmil, och den har
sedermera af Kapten Nordenfelt, synnerligast med afseende å den sträcknmg,
som nu ar i fråga, blifvit beräknad till något lägre pris, eller
re*P.j /lb’b0() R:dr Per mil. Inkomsten af det gods, som alltid vore att
påräkna tor trafik å denna linie, har icke blifvit beräknad högre än efter
™1 Roaer centner per hanmil, hvilket å 1 öre milen per centner samt
med tillagg utaf eu lågt beräknad persontrafik utaf 14S,000 Rall- - gör
för hela Irem—Falun en trafikinkomst af 1,487,743 R:dr. Om 50 procent
åt denna summa beräknas åtgå till driftkostnader och andra dylika
utgifter, återstår således ett belopp af 743,871 R:dr, hvilket ju skulle utgoia
eu ganska god ränta å banans anläggningskostnad, som enligt det

185

Den 4 Maj, e. ni.

högre kostnadsförslaget jemte materiel och allt dylikt icke skulle belöpa sig
till mer än 12 ''/2 millioner Riksdaler.

Det ser således ut, som det skulle vara en god affär för hvilket bolag
som helst, om det blott egde tillräcklig kredit, att utföra detta företag;
men särskild! för engelsmännen kan det icke vara likgiltigt att få
tillegna sig grufvorna utmed denna bana. Herrarne känna säkerligen alla,
att de största, mest gifvande grufvorna i England äro de så kallade Clevelands
grufvorna. Dessa lemna dock icke mera än 38 procent jern på
hvarje centner malm, under det att vid Grängesberget detta procentantal
uppgår till 66 och derutöfver. En procent jern i en centner malm är
alldeles detsamma som ,«..-dels centner tackjern, och då tackjernet i våra
exporthamnar icke står högre än 3 R:dr per centner, så blir priset för
hvarje procent jern i ett centner malm 3 öre. Vill man då göra en jemförelse
emellan de Engelska och Grängesbergets malmer, så kommer man —
med beräkning af jernvägsfrakt från Grängesberget till Göteborg till ett
öre per centner på milen och derifrån till England efter 5 engelska shillings
per tons, hvilket är rätt högt tilltaget, samt sedermera brytningskostnaden
till 6 öre per centner, omlastning m. m. till 4 öre — så kommer
man, säger jag, till det resultat, att hela frakten m. in. för att föra
Grängesbergets mahn in i engelsk hamn icke belöper sig till mera än
60 öre per centner; under det att skilnaden emellan den engelska malmen
och vår svenska ...... då den förra gifver 33 procent och den sednare

66 procent tackjern — egentligen är 33 procent, hvilket med en beräkning
af hvarje procent till 3 öre gör 99 öre per centner, hvadan således
den vinst, man skulle kunna erhålla genom att bryta Grängebergets malmer
och utföra dem direkt till England, skulle för hvarje centner malm
utgöra 40 öre eller rättast 39 öre. Om jag nu antager, såsom den engelske
geologen Forbes beräknat, att man skulle kunna bryta i Grängesbergets
samtliga gruffält 39,818,000 centner malm, så faller det lätt i ögonen,
att en dylik malmexport icke vore så obetydlig, att den icke i framtiden
kunde komma att högst menligt inverka på vår egen export, förutsatt
nemligen att så olyckligt skulle ske, att grufvorna komme i händerna
på det bolag, som anlagt banan. Vinsten för engelsmännen skulle
naturligtvis i detta fall icke blifva litet lockande, då den, efter den kalkyl
jag nyss framlagt, skulle uppgå till 390,000 R:dr på hvarje million centner
malm.

Det har blifvit anmärkt af en talare på förmiddagen, att dessa malrnmers
rikedom gör, att de med fördel kunna fraktas inom landet till trakter,
der skog finnes och der de kunna förädlas antingen till tackjern eller
stångjern, för att sedan föras ut i marknaden. Detta är visserligen sannt,
men jag tillägger, det jag skulle önska att detsamma också komme att
blifva förhållandet, då dessa malmer eu gång blifva för marknaden tillgängliga,
hvilket naturligtvis icke kan ske, förr än banan, är byggd. Inom
den trakt jag sjelf tillhör hafva dessa malmer varit föremål för mycken
uppmärksamhet och spekulation i framtiden. Då östra banan kommer till
stånd, skulle man kunna frakta denna malm till sjön Sömmens strand —
en väglängd af omkring 30 mil — för 30 öre, ett centner malm kostar
vid grufvorna 15 öre, och malmen skulle således i trakten kring Sömmen
stå till 45 öre per centner. Tager man sedermera i beräkning alla de

186

Den 4 Maj, e. m.

omkostnader, som stå i förening med åstadkommande utaf tackjern, och
hvilka för det första innefattas i kostnaden för sjelfva malmen, hvaraf
man kan beräkna två centner på'' hvarje centner tackjern, erhåller man
följande tablå öfver kostnaden för ett centner tackjern vid Sömmen:

Kostnaden för inköp och frakt af malm.........R:dr — 90 öre

2 tunnor kol å 6 R:dr lästen............... „ 1: — „

16 skålpund kalksten = 8 procent af beskickningen „ - - 08 „

frakt af malmen öfver Sömmen............... „ — 05 „

arbets och förlagskostnad................... „ — 88 „

Summa R:dr 2: 36 öre.

Kostnaden för ett centner tackjern skulle således der den inom dessa
trakter kring Sömmen användes i brukshandtering, uppgå till 2 R:dr 36
öre, under det att den i närvarande stund står till 3 Rall'' 30 öre. De
trakter, som gränsa intill Sömmen, äro i allmänhet skogbeväxta och i
detta afseende så lyckligt lottade, att kanske knappast inom hela riket
en trakt tinnes, der skogens återväxt är så snabb. För närvarande kan
man der köpa kol till 2 R:dr lästen, ehuruväl jag i nyssnämnda kalkyl
upptagit kolen till 6 R:dr per läst. En jernvägsförbindelse emellan Sömmen
och Grängesberget skulle således blifva till vinst, icke blott för bruksnäringen
i närheten af nyssnämnda sjö, utan äfven för egarne utaf skog
derstädes, hvilka nu icke äro i tillfälle att få densamma försåld, emedan
spekulanter på denna vara icke gerna kunna uppstå, så länge som det
måste vara brist på företagsamhet i den antydda riktningen. Om deremot
vår malm komme att utgå direkt till England, så skulle hela vinsten
för vårt land inskränka sig till ersättningen för brytningskostnaden, hvithet
utgjorde omkring 50,000 R:dr på hvarje million centner malm. Det
synes mig dock, som om jernhandteringen, i samma mån som kommunikationerna
underlättas och utsträckas till bergslagerna, kommer att, såsom
händelsen var för hundra år tillbaka, blifva vårt iands förnämsta inkomstkälla.
De stora summor, hvilka nu genom handeln med trävaror inflyta
till riket, komma otvifvelaktigt att inom kort tid betydligt nedgå. Den
norrländska trävaruhandeln — den i alla hänseenden för vår export mest
betydande — har tagit så stora dimensioner, att den inom kort ställes
på retour; derhän blir den nödvändigt drifven af omständigheternas egen
makt. Hafva vi då icke något annat att sätta i marknaden, som kan
fylla den förminskning i inkomster som på detta sätt ovilkorligen tillskyndas
oss, så tror jag, att den brydsamma ställning, hvari vi på sednare
åren till följd af missväxt och andra olyckliga omständigheter befunnit
oss, skall oftare återkomma och kanske snart blifva permanent vid våra
riksdagar. Då jag derföre kommit att förvärfva mig någon kännedom
om i sammanhang med denna fråga stående förhållanden, har det synts
mig vara min oeftergifliga pligt att icke för Kammaren fördölja mina betänkligheter.
Det har visserligen blifvit äfven under förmiddagen yttradt,
att våra jernvägsinkomster och vår export skulle betydligt förökas, derigenom
att denna bana åvägabragtes. För min del tror jag dock, att
den egentliga fördelen skulle komma att bestå uti den ökade trafik, som
statsbanorna skulle upphemta genom malmens transport till närmaste hamn,
för så vidt de af densamma berördes.

187

Den 4 Maj, e. m.

Att det uti en mot Stats-Utskottets motsatt uppfattning af denna
fråga, såsom en talare påpekat, skulle ligga ett misstroende mot regeringen,
kan jag för min del icke fatta. När regeringen lemnade sin koncession,
kunde förhållandena vara helt olika mot hvad de nu äro, och
dessutom har denna Riksdags Konstitutions-Utskott redan granskat Statsrådsprotokollen
och lemnat dem utan. anmärkning. Efter mitt förmenande,
kan det alltså icke tydas såsom ett kascheradt anfall ^ på regeringen,
om man nu icke vill bifalla alla de konseqvenser, som skulle kunna
dragas af Regeringens beslut i denna eller hvilken annan fråga som helst,
ty vore något sådant inkonstitutionelt, så skulle Riksdagens pröfningsrätt
af förslag, som för densamma framläggas, vara väl mycket begränsad.

Jag slutar med. att jag för min del, såsom jag redan i början antydde,
icke tror det skulle vara lämpligt eller lyckligt om, med hänsyn
till frågans ställning i närvarande stund, Riksdagen lemnade don i ocli
för sig visserligen obetydliga uppoffring, som skulle uppkomma genom kostnadsfri
öfverlåtelse af kronan tillhörig jord, som fäller inom banans område,
men som skulle innebära det högst vådliga äfventyret, att Riksdagen
ställde sig såsom garant för företagets lyckliga utgång.

Herr Kiss Olof Larsson: Då jag tog mig friheten att öppna

diskussionen, var det icke under förutsättning att derigenom skulle åstadkommas
en så långvarig debatt som den, hvilken redan uppstått och som
utan tvifvel ännu länge kommer att fortgå. Jag ville endast''nedlägga
min protest mot det slut, hvartill Utskottet kommit, men hade ej för afsigt
att yttra mycket i sjelfva saken och vill ej heller nu göra det. Såsom
bevis på att mitt hirra uppträdande icke var anledningen till den diskussion
som pågått, vill jag endast påpeka, att en talare på Nerikesbänken
har funnit nödvändigt att för ett mycket långt anförande taga till text
en broschyr eller, som han kallade det, ett blad, som blifvit utdela,dt bär
på våra pulpeter. Skulle vi ofta gå så till väga för att få en diskussion
i gång, så tror jag att vidlyftiga debatter litet emellan skulle uppstå iitan
särdeles anledning, då det ju ganska ofta händer att dylika flygskrifter
anträffas på våra pulpeter. Hvad den nu ifrågavarande ankommer, så vet
jag verkligen icke hvarifrån den förskrifver sig, och vill ej heller ingå
uti något försök hvarken att besvara hvad som i densamma finnes skrifvet,
eller att upptaga dess innehåll till försvar, utan förbigår den helt och
hållet.

Hvad som hufvudsakligen föranledt mig att nu ånyo begära ordet,
var att en talare under diskussionen lagt särdeles mycket vigt på det förhållandet,
att ett afslag å hvad Utskottet och Kongl. Maj:t föreslagit
skulle utgöra ett misstroendevotum mot regeringen. Han började sitt anförande
med detta påstående och, om jag icke misstager mig, slutade han
det också dermed, och det måste således från hans sida varit allvarsamt
menadt. Jag får säga, att mig förefaller det ganska besynnerligt, om man
skulle kunna göra eif afslag å en sådan fråga som denna till ett uttryck
af misstroende mot regeringen. Det skulle vara ganska beklagligt, om vår
regering befunne sig på en sådan ståndpunkt, att hon skulle behöfva anse
ett afslag å en sak af så ringa betydelse som denna för ett misstroendevotum.
Man har talat om det s. k. dechargebetänkande!, och erinrat

188

Den i Maj, e. m.

om att, då detsamma blifvit af Riksdagen godkändt utan anmärkning,
Riksdagen dermed godkänt denna koncession; jag tror, att, när Riksdagen
lemnade decharge, så innebär den att Riksdagen ansett det regeringen
varit i sin goda rätt, att lemna en sådan koncession som den
ifrågavarande, och här är ju icke fråga om att upphäfva den, utan vi hafva
endast att besluta om, huruvida staten vill kostnadsfritt upplåta den statens
jord som erfordras för byggnadsföretaget, och oger Riksdagen icke
rätt att nu uttala sin mening om densamma, då vet jag sannerligen icke
hvarföre frågan blifvit till Riksdagen hänskjuten. Man ser ju, att det
någon gång händer, att regeringen vägrar sanktion på riksdagens beslut,
utan att denna vägran kan eller bör uppfattas såsom något bevis på
misstroende från regeringens sida mot Riksdagen, utan endast såsom bevis
derpå, att den ena statsmakten i vissa frågor ej hyser samma åsigt som
den andra. Hvarföre skulle icke samma uppfattning kunna göra sig gällande,
då ett regeringens beslut ej vinner Riksdagens bifall? Lika litet
lärer väl regeringen sjelf göra anspråk på, som Riksdagen kan fordra, ofelbarhet
hos densamma.

Det har egentligen varit för att bestrida riktigheten af en dylik uppfattning
af saken som jag nu begärt ordet. Jag vill emellertid begagna
tillfället att med anledning utaf den föregångna diskussionen yttra ännu
några få ord. Då jag första gången uppträdde i denna fråga, antydde
jag att det vore en ganska ringa uppoffring från Statens sida, att utan
ersättning lemna bolaget den jord som för jernvägen behöfcles, der sådan
af kronan egdes. Eu talare har sedermera upplyst, att nästan ingen sådan
jord behöfver till bolaget afstås; af detta framgår tydligen, hvad jag
ock förut antydt, att bolaget, icke för att få denna ringa jord kostnadsfritt
upplåten, utan för annat ändamål hufvudsakligen, gerna önskar Riksdagens
bifall. Frågan om kostnaden kan således icke inverka på Riksdagens
beslut i afseende på koncessionen, utan att man der vid lag bör
hufvudsakligen fästa afseende på det utländska bolagets beskaffenhet och
de följder koncessionen för landet kan medföra. Samme talare har äfven
talat om den allmänna glädjen som uppstod i orten, då man fick veta att
ett bolag bildat sig, som vill åtaga sig att bygga denna jernväg. Jag tror
att den glädjen icke var så alldeles allmän, son'', han velat låta påskina.
Först och främst är det en känd sak, att åtskilliga kommuner helt och
hållet nekat att åtaga sig de uppoffringar som af bolaget ifrågasattes, och
tankarne i detta afseende hafva till och med inom den kommun, talaren
sjelf tillhö]’, varit ganska mycket delade. Det beslut om understöd, som
fattades på kommunalstämman, har nemligen blifvit öfverklagadt. Att
skogsegare i de nedre bergslagerna, som banan skulle genomlöpa, äro belåtna
med att icke få jernvägen utsträckt till de öfre skogsdistrikten, är
visserligen sannt, men detta är ganska naturligt. Ty priset på de skogsprodukter
de kunna hafva att afyttra, bibehålla naturligtvis ett högre
värde så länge de slippa den konkurens, som skulle uppkomma om banan
dragés längre norrut. Jag tror dock icke att man bör fästa mycket afseende
vid en så beskaffad glädje.

Till de skäl för afslag å Utskottets förslag, Indika jag, då jag sist
hade ordet, anförde, ber jag att få lägga ännu några andra. Sistlidne års
Riksdag ingick till Kongl. Maj:t med en underdånig anhållan att Kongl.

Den 4 Maj, e. ni,

189

Maj:t täcktes låta uppgöra ett förslag öfver de enskilda banor, som i den
närmaste framtiden kan komma i fråga att byggas med något understöd
af staten i en eller annan form. Kongl. Maj:t har för detta ändamål
tillsatt en komité. Denna har ännu icke afslutat sina arbeten och resultatet
af dess verksamhet är således ännu icke kändt. Detta förhållande
har äfven varit ett bland de skäl, hvarföre jag för min del icke kunnat
tillstyrka Utskottets förslag. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, hvilken
också måste tillerkännas någon auktoritet i sådana frågor som denna, har
dessutom afstyrkt banans anläggning. Slutligen vill jag erinra, att, då det
för icke länge sedan var fråga om en förfrågan till en engelsk jurist, huruvida
svenska staten skulle kunna återfå de 500,000 R:dr som den på
Gellivara-bolaget uppoffrat, så afstyrkte en af Stats-Rådets ledamöter detta
försök på det aldra högsta, emedan det icke vore värdt för en mindre
stat att söka få sill rätt utaf en större. Hvarföre skulle man då ytterligare
inlåta sig affärer med den ifrågavarande statens undersåter?

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan slutar med att
ännu eu gång yrka afslag å betänkandet. Jag gör det derföre, att jag
icke med min röst vill bidraga till det slut, hvartill Utskottet kommit och
hvilket redan blifvit af Första Kammaren bifallet och troligen kommer att
äfven i denna Kammare vinna framgång. Min öfvertygelse är dock, att
ett afslag å frågan ingalunda kan anses som ett misstroendevotum mot
regeringen, och jag åtminstone kan med lugnt samvete lägga mitt nej i
urnan, utan att dermed vilja ådagalägga något sorts misstroende mot regeringen.

Herr Nordenskiöld: Redan vid ett föregående tillfälle, har jag i
denna Kammare oförbehållsamt uttalat mina åsigter angående fördelarne
af enskilda jern vägsföretag framför jernbansföretag, anordnade och utförda
af Staten. Jag har visserligen tänkt mig dessa enskilda jernbansföretag
såsom ledde af svenska bolag, delvis, men ej helt och hållet opererande
med utländska kapitaler. Men, jag måste medgifva det, jag är icke heller
absolut afvogt sinnad mot utländska bolag, emedan jag anser det mången
gång kunna vara gagneligt, att utländingen hos oss ställer sig i spetsen
för stora industriela företag, hvilka eljest ej kunde komma till stånd i
vårt kapitalfattiga land. Det gifves dock vissa undantag, vissa företag,
hvilka jag för min del ogerna ser öfverlemnas i utländingars händer, och
ett sådant är ovilkorligen den mångomtalta bergslagsbana, hvarom nu bifråga.

Om jag vid detta tillfälle icke stode i representationsbänken, utan
hade till min uppgift att från katedern gifva en skildring af jernmalmernas
förekomst i vårt land, vore det icke svårt att visa, att den svenska
jordens malmskatter finnas koncentrerade inom den sträcka af landet, der
den nu ifrågavarande banan är ämnad att framgå. Ett dylikt föredrag
vore dock här icke på sin plats. Det blefve redan tröttande att uppräkna
alla de grufvor, som på detta område finnas, samt de malmmassor, hvilka,
derest lämpliga transportmedel funnes, från dessa grufvor skulle kunna
brytas. Jag vill endast exempelvis nämna, att vid Grängesberget, ungefär
i midten af vårt land, malmfält finnas, hviika i rikedom gifva det Lappska
jernberget, Gellivara, föga efter: och äfven Gellivaras malmer äro, liksom

190

Den 4 Maj, e. m,

Grängesbergets, delvis oartade, så att de icke fullkomligt lämpa sig för
framställning af jernsorter, på hvilka så höga fordringar ställas, som på
de svenska. Om man nu till den föreslagna Frövi - Ludvika-banan skulle
bygga några korta bibanor, så skulle den komma att utgöra afloppskanalen
för hälften, ja, nära nog två tredjedelar af Sveriges samtliga jernmalmfält.
Under sådana förhållanden är det naturligt, att hvar och en, som är en
uppriktig vän af jernhandteringen i vårt land, med bekymmer måst se,
att utländska bolag helt och hållet blifva herrar öfver kommunikationen
mellan dessa grufvor och den stora verldsmarknaden.

Yore det nu fråga om att medgifva koncession åt det engelska bolaget
i och för denna jern vägsanläggning, skulle jag derföre ovilkorligen
rösta för afslag, hvaremot jag, oaktadt jag icke är vän af statsbanor,
skulle lemna min röst för beviljande af nödiga summor till byggandet af
den ifrågavarande jernvägen för svensk räkning. Härom är dock nu icke
fråga, koncessionen är redan beviljad, och då så är, anser jag det icke
vara välbetänkt att utslå de små förmåner som ytterligare begäras. Det
synes mig icke klokt, att just i det ögonblick, då det redan öfverenskomna
kontraktet skall underskrifvas, framkomma med hvarjehanda retsamma
inkast, hvilka på företagets utförande icke hafva det ringaste inflytande,
och som möjligen i en framtid kunde menligt inverka på det göda förhållandet
emellan vår vigtigaste beigslag och det bolag, vid hvilket de
nu blifvit vigda. Ett dylikt afslag synes mig äfven innebära ett misstroendevotum
mot regeringen, hvaraf den icke gjort sig förtjent. Men
till ett obetingadt bifall kan jag cj heller med min röst bidraga, framför
allt derföre, att den ifrågavarande bansträckningen väl bildar en kommunikation
emellan våra grufvor och Englands kolfält, men ej emellan
våra malmfält och våra skogstrakter. En sådan kommunikation kommer
dock ovilkorligen framdeles till stånd, derest icke det bolag, hvarom nu
är fråga, blir så helt och hållet herre på täppan, att det kan förhindra
hvarje vidare jernvägsföretag norrut och tilltvinga sig hvilka vilkor som
helst vid det, enligt hvad man säger, tillernade uppköpet af grufvor i stor
skala. Sådant skulle dock svårligen låta sig göra, derest man vid den
nu begärda ytterligare koncessionen fästad e det uttryckliga vilkor, att
genom bifall till densamma intet hinder skulle läggas i vägen för andra
bolag att jemväl byggga en bana i samma sträckning, som den nu föreslagna.
Ehuru jag allt för väl vet att, äfven utan ett dylikt tillägg, något
synnerligt hinder ej möter för ett sådant företag, erinrar jag mig
dock, oaktadt jag endast har eu högst ringa erfarenhet af riksdagsförliandlingarne,
att man vid något dylikt tillfälle och i en för öfrig! sjelfkär
sak tillfogat en klausul, som utgjort hvad man kallar klämmen i heslutet,
jag får på grand häraf föreslå: ''''''att Riksdagen måtte bifalla hvad Kongl.
Maj:t i ofvanberörda hänseende behagat föreslå, dock med det uttryckliga
vilkor, att den nu beviljade koncessionen ej må förhindra meddelandet,
om så skulle ifrågakomma, af en likartad koncession för anläggandet af
eu annan jernbana i samma sträckning, som den nu föreslagna. “

Jag ber att ännu ytterligare få tillägga några ord, lör att motivera
detta mitt förslag. Som jag förut nämnt, är ett af de vigtigaste inkasten
mot den föreslagna koncessionen det, att denna bana skulle hafva sin ena
ändpunkt der, der de rika grufvorna sluta. De många försök, som förut

Den 4 Maj, e. m.

191

gjorts, att med enskilda medel få denna bana byggd, och hvilka såsom
bekant misslyckats, antyda att banan de första åren ej kan påräkna eu
fullt tillräcklig trafik, men om någon, så bör denna bansträcka, sedan
trafiken varat några år, lemna en inkomst tillräcklig ej allenast för bestridande
af banans underhåll, utan ock för en dryg ränta på det nedlagda kapitalet.
Om nu denna bana icke har att emotse någon konkurrens, så
kommer den väl att afslutas vid Ludvika och dess hufvuduppgift blir, att
förmedla export af obearbetad malm helt säkert till föga båtnad för
jernindustrien i vårt land. Skulle deremot ett annat bolag bygga en med
den nu projekterade banan paralel jernväg ända till de norrut belägna
skogstrakterna, så skulle derigenom det äldre bolaget ovilkorligen komma
att gå under, hvarför det ock måste motarbeta ett dylikt företag genom
att, så snart som möjligt, utsträcka sin bana vidare mot norr. Jag t or
derföre, att det ej skulle skada, att vid riksdagsbeslutet fästa en liten
antydan i denna riktning.

Jag får hos Herr Talmannen vördsamt förnya min anhållan om proposition
å det af mig redan upplästa förslag till beslut i ämnet.

Herr Hedengren: Då denna fråga förekom till behandling i Ut skottet,

hörde man inga invändningar göras mot bifall till Kongl. Maj:ts
förslag. Det är derföre med mycken förvåning som jag hört åtskilliga
representanter uppträda och afstyrka bifall till denna begäran, som dock
förefaller mig så billig. Sedan många är har man påyrkat att denna
bana skulle komma till stånd för att upphjelpa kommunikationerna inom
denna på bergsprodukter så rika trakt. Alla äro ense om att dessa trakter
ega de rikaste tillgångar på malmer som finnas i vårt land, samt att
det endast är de dyra transporterna, som lägga hinder i vägen för ett
fullt tillgodogörande af dessa rika malmstreck. Nu hör man tidt och
ofta klagas, att vår jernhandtering alltmer och mer aftynar, och hvad är
väl orsaken härtill? Jo, jernet blir för dyrt innan det hinner fram till
den stora verldsmarknaden och detta härleder sig naturligtvis af de dåliga
kommunikationerna inom de orter, der det frambringas. Då det nu
erbjudes ett tillfälle att utan kostnader för staten upphjelpa denna brist,
synes man icke vilja gå in derpå utan flera personer uppträda mot det
föreliggande förslaget. Vid föregående riksdag väcktes förslag att staten
skulle lemna bidrag till Frövi—Falubanan, och, ehuru jag ej är boende
inom det område denna bana kommer att genomlöpa, understödde jag
äfven då detta förslag, emedan jag ansåg en stor fördel ligga deruti att
jern- och kolproducerande trakter sattes i närmare förbindelse med hvarandra
äfvensom med det mellersta Sveriges sädesproducerande orter. Hittills
har det ej heller varit fråga om annat än att medelst statsbidrag
åstadkomma denna bana, och af sistlidne riksdags Stats-Utskott uppstäldes
äfven denna bana främst på linien bland dem, hvilka med statsmedel
borde understödjas. Nu deremot är icke fråga om andra bidrag än dem,
som orterna sjelfva vilja frivilligt underkasta sig, och man är genast färdig
göra sig till dessas målsmän samt beklaga, att dessa förbundit sig dels
att kostnadsfritt afstå den jord, hvarigenom banan skall gå, dels att leverera
slipers utan betalning, dels att åtaga sig en viss afgäld af grufvorna.
Detta må nu vara deras ensak, och vi behöfva icke göra oss till deras

192

Den 4 Maj, e. m.

förmyndare; ty då det ligger i orternas intresse att banan kommer till
stånd, är det ju billigt att de dertill bidraga med hvad de förmå, helst
de derigenom möjligen kunna betinga sig billigare frakter för de varor,
de ämna låta frakta på banan. Då man nu kan hoppas att densamma
inom tre år skall blifva färdig, äfvensom då under tiden en mängd arbetare
vid densamma erhålla sysselsättning, är det väl vid sådant förhållande
skäl att förkasta detta förslag, äfven om detsamma icke faller
alla på läppen. Jag medgifver, att det vore väl, om denna bana hade
kunnat dragas fram ända till Falun och de rika skogstrakter, som ligga
vesterut från denna stad. Men bör man väl, derföre att man icke genast
kan erhålla allt hvad man önskar, afslå de fördelar som erbjudas? Man
klagar att, derest förslaget bifölles, all malmen skulle komma att föras
söderut till England; men som vi veta synas, såsom äfven den föregående
talaren omnämnt, utsigt vara förhand, att Frövi—Ludvika-banan i framtiden
kommer att vid dess nordligaste ända sättas i förbindelse med en
Falu Krosskärr-bana, hvarigenom malmen likaväl skulle kunna föras
norrut som söderut, och jerntillverkarne sättas i tillfälle att välja hvilkendera
vägen, som är dem fördelaktigast. Då nu här icke är fråga om
annat än att bifalla regeringens förslag, att det omnämnda engelska bolaget
skulle erhålla upplåtelse af den för jern vägsanläggningen erforderliga,
kronan tillhöriga jord, äfvensom att kostnadsfritt få begagna några
å kronans egor belägna kalk- och stenbrott, anser jag detta vara eu så
obetydlig sak, att man väl icke bör tveka att till Kongl. Maj:ts proposition
lemna sitt bifall. Skulle vi nu deremot afslå detta förslag,
vore dermed ett stort misstroende uttaladt mot regeringen, hvilken
dock i detta hänseende handlat i landets välförstådda intresse. Nu
talas visserligen om att, derest detta förslag afsloges, ett enskildt svenskt
bolag för denna banas byggande skulle komma till stånci. Så sades
äfven när det var fråga om den norra stambanan. Då dylika vigtiga
och vinstgifvande företag äro å bane, finnas till följe af den väl bekanta
svenska afunden alltid många som vilja vara med om att under
hvarjehanda förespeglingar motsätta sig sådana om än för det allmänna
nyttiga företag. Måhända finnas äfven åtskilliga små intressen som blifvit
åsidosatta, och torde personer finnas, hvilka frukta, att, om denna
bana kommer till stånd, endast engelska ingeniörer skola komma att anställas
vid detta byggnadsföretag, måhända finnas ännu andra småaktiga
skäl som inverka på den agitation som nu synes pågå för att motarbeta
framgången af detta förslag.

Jag hoppas dock att Kammarens sunda omdöme skall tillintetgöra
dessa intriger, och att således icke något hinder skall möta för den ifrågavarande
jernbanans fullbordande. Skulle man dock nu, mot all min
förmodan, kullkasta detta förslag, så frågar jag, huru det väl hädanefter
skulle blifva möjligt för regeringen att med andra bolag uppgöra överenskommelser
om dylika för det allmänna nyttiga företag, då sådana erbjuda
sig och ej kunna uppskjutas till dess Riksdagen sammanträder, då den ju
alltid måste frukta att dessa uppgörelser af Riksdagen skola desavoueras.
Då jag för min del anser, att det ej i ringaste mån kan vara representationen
värdigt att sålunda lägga hämmsko på regeringen, får jag på
det lifiigaste tillstyrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr

Den 4 Maj, e. m.

193

Herr Hjerta: Jag anmälde mig i förmiddags, under det Herr Liss
Olof Larsson hade ordet, egentligen för att till vederläggning upptaga
Hägra af de farhågor han mot förslagets antagande framlade. Sedan dess
hafva trenne andra talare, Herrar Ahlgren, Ehrenborg och A. Bergström,
så väl vederlagt dessa farhågor, att det nästan skulle hafva varit öfverflödigt
för mig att yttra något vidare i saken, om icke diskussionen nu
på eftermiddagen hade kommit att så ansenligt utspinna sig, som den
gjort, hvarföre jag ber att få återföra den till dess egentliga kärna, som
är, att regeringen lemnat ifrågavarande bolag rättighet att “till sig lösa
och med eganderätt besitta enskilda personer och korporationer tillhörig
jord, som för jern vägsanläggningen pröfvades nödig." Detta medgifvande
är icke annat än hvad hvarje regering utan tvifvel beviljar åt hvem som
helst, som anmäler sig till att verka för ett allmännyttigt ändamål och
som erbjuder sig att för detsammas uppnående eller för sitt bemödande
dertill ställa sådana garantier, som af Regeringen kunna gillas, hvilket
detta bolag har gjort. Således kan jag icke finna att man behöfver uppehålla
sig hvarken med frågan om ett misstroendevotum mot regeringen
eller med åtskilligt annat, som här framdragits, för att bilda sig ett klart
omdöme om hvad som i denna sak bör beslutas.

Af åtskilliga ledamöter, som här yttrat sig, har man emellertid hört,
att den egentliga kärnan, kring hvilken motståndet vänder sig, består i
ett visst bemödande att uppskrämma sig sjelf för de möjliga följderna af
ett bifall till ifrågavarande högst enkla begäran. Man har talat om sjelfva
personen, som framställt densamma, och velat antyda att han icke skulle
vara en ärlig karl, emedan han förut har haft någon befattning med Gellivarabolaget,
men jag hemställer till ett opartiskt bedömande hur pass
berättigad en sådan antydan torde vara. Man har äfven framställt de
faror, som företaget i en framtid kunde medföra för Staten, genom att
anföra händelsen med Gellivara-bolaget såsom ett varnande exempel, och
man har i sammanhang dermed omnämnt vissa yttranden under en diskussion,
som förekommit på en viss sammankomst i London, hvarvid beskyllningar
blifvit gjorda mot svenska statsmakterna, att dessa skulle på
något sätt hafva narrat nyssnämnda bolag. Det är möjligt att vid ett
folkmöte eller vid en sammankomst mellan industriidkare någon kan hafva
framkommit med en sådan beskyllning — och man vet hur lätt och naturligt
sådana insinuationer kunna komma fram vid dylika tillfällen —
men säkert är att ingen framställning blifvit på diplomatisk väg gjord af
innehåll, att det engelska Gellivara-bolaget skulle genom något de svenska
statsmakternas förhållande hafva blifvit sviket i sina förhoppningar; och
så länge detta icke skett, kan jag icke fatta, huru man ifrån en möjligen
framkastad insinuation vid en enskild sammankomst, låt vara inom ett
aktiebolag, skulle kunna draga sådana slutsatser, att man derigenom skrämmer
sig för ett blifvande företag sådant som det nu ifrågavarande. Jag
tror således icke att svenska Riksdagen behöfver taga sig så stora Marthas
bekymmer öfver den misstanke som i nyssnämnda hänseende kan
hafva blifvit framkallad. Men hvad som deremot förefaller högst sannolikt
är, att, om bolagets aktier skulle till en början sprida sig i England,
och jernbanan blifva i det närmaste färdig, utan att dock kunna för den

Riksd. Prat. 1870. 2 Å/d. 4 Band. 13

194

Den 4 Msj, e. m.

beräknade kostnaden fullbordas, så skulle dessa aktier lalla i värde hos
engelsmännen, hvarigenom man här i Sverige blefve i tillfälle att spekulera
i dem och få dem för så godt pris, att de kanske betaide full ränta.

En annan omständighet, som föranledde mig att begära ordet, är,
det jag alltid föreställt mig, att det icke skulle vara någon större omöjlighet
att en gång komma derhän, att utan Statens mellankomst kunna
bygga jernvägar i vårt land, än det är i flera andra och exempelvis i
Amerika, som på många ställen, der jernvägar finnas, alldeles icke är tätare
befolkadt än Sverige. Jag vill dermed ingalunda hafva sagt, att icke
Staten skulle kunna träda emellan med sin kredit genom att t. ex. anskaffa
förskott mot ränta, utan endast att Staten icke skulle göra så förfärliga
omkostnader och förluster för ändamålets befrämjande, att den
skulle komma att till alla enskilda banor, såsom vid sistlidne riksdag föreslogs
och äfven vid innevarande ifrågasatts, lemna en tredjedel eller
åtminstone en fjerdedel af hela anläggningskostnaden till skänks. Jag
tror icke att, när man sistlidne riksdag allmänt talade om det angenäma
i att erhålla jernvägar och ansåg att man borde lemna bidrag af statsmedel
för deras åstadkommande, man i allmänhet tänkte ut den tanken,
men den ligger såsom en konseqvens under hvad man då yttrade, och
hvilken linie man måste draga ut, nemligen att man omöjligen kan åstadkomma
sådana bidrag till alla enskilda jernvägar utan att betydligt öka
våra skatter. Jag kan för min del icke ens se huru det skall blifva möjligt
att fullborda de nu påbörjade stambanorna utan skatteförhöjning,
ehuru jag icke vill vidlyftigt utlåta mig deröfver. Redan år 1867 hade
vi till följe af vår budget måst göra en sådan förhöjning. Nu har man
visserligen trott sig kunna beräkna, att våra stambanors trafik skulle
komma att så ökas, att de kunde lemna tillgång till amortering för alla
vidare jernvägsanslag, men jag måste säga att jag ganska mycket betviflar
detta. Det är sannt, att inkomsten å jernvägarne efter en viss tids förlopp
tilltager, och sålunda har sistlidet år ett öfverskott af 3''/2 procent
visat sig uppstå; men å utländska banor, der man haft långvarigare erfarenhet,
har det visat sig, att, sedan inkomsterna en tid temligen hastigt
tilltagit, blir detta tilltagande derefter vida långsammare. Man får icke
heller dämma efter de konjunkturer, som strax efter en riklig skörd visat
sig, och antaga att den tillväxt i inkomsterna, hvilken då egt rum, allt
framgent eller under en lång följd af år skall i samma proportion fortfara.
Således tror jag icke att vi böra mycket lita på våra redan befintliga
jernvägars förmåga att fortfarande lemna medel till amortering och
underhåll för nya.

Vid sådant förhållande är det ett vackert exempel, som förtjena!’
uppmuntras, om eu enskild bana kan af, vare sig ett inhemskt eller ett
utländskt bolag, anläggas utan statsbidrag, och detta är nu fallet med
ifrågavarande bana. Bolaget har endast förbehållit sig vissa förmåner i
den ort banan skall genomlöpa. Hvarföre skulle man då icke låta bolaget
göra ett försök, huruvida en jernväg må kunna på de föreslagna vildren
komma till stånd i vårt land? Det är just för att man må vinna
någon erfarenhet i detta hänseende, som jag önskar att saken nu måtte
bifallas.

195

Den 4 Maj, e. ra.

Innan jag slutar, anser jag mig äfven böra till besvarande upptaga
några invändningar, af en ledamot från stranden af sjön Sömmen. Han
bär gjort två suppositioner, som efter mitt förmenande alldeles strida emot
hvarandra, nemligen för det första, att bolaget skulle efter all anledning
komma att göra frakttaxan så hög, att den icke skulle kunna medgifva
transporterandet af någon jernmalm å banan, samt för det andra, att bolaget
skulle kunna ensamt föra ut all malm från Sverige. Men huru skulle
det sednare kunna låta sig med någon fördel göras, utan att taxan sättes
tillräckligt lågt ? Han uppgaf att en centner malm skulle komma att kosta
sammanlagdt 60 öre i frakt. Han nämnde dock icke, om i dessa 60 öre
jemväl vore inbegripen frakten till England, eller om de endast gällde
frakten å jernvägen, men jag antager att han menade frakten till och
med varans framkomst till England. Jag ber nu få fästa hans uppmärksamhet,
så väl som äfven den siste värde talarens — oaktadt jag hyser
eu viss fruktan för denne sednares lärdom i metallurgiska saker — derpå,
att den engelska jernmalmens billigare pris beror derpå, att den engelska
jernmalmen befinner sig på samma ort och ofta i samma grufva som kolen
och har således icke att bära någon frakt för dessa, livilket är eu fördel,
som helt och hållet motväga- skilnaden mellan 30 procent och 33 procent
malm, om den rikare malmen skall föras från främmande land. Jag
vill också taga mig friheten att, såsom bevis för att faran af den omförmälda
stora malmutförseln icke är så stor, som talaren från stranden af
Sömmen syntes frukta, anföra, att, såsom jag hört berättas, när för några
riksdagar sedan Frövi—Falubanan var föremål för en vidlyftig diskussion
inom Stats-Utskottet och man der ville söka att inhemta kännedom om
alla omständigheter, som med denna bana kunde ställas i något sammanhang,
det upplystes, att på ön Elba i Italien fanns eu särdeles rik jernmalm,
ungefär lika rik som den magnetiska jernmalmen i Gellivara, och
som kunde levereras fritt ombord för 35 öre centnern, men att engelsmännen
likväl icke funno sin fördel vid att föra den bort derifrån. Hvad
särskilt vår jernmalm beträffar, så tror jag att den fördel, vi alltid skola
kunna hafva af densamma, beror icke å vårt rika förråd deraf — och vi
hafva ju i det hänseendet hört uppgifva», att endast Norbergs jernmalmsfält
skulle kunna förse halfva Europa med jern — utan å vårt sätt att
blåsa med träkol, ty oaktadt alla förbättringar som engelsmännen på sednare
tider infört i sättet att blåsa tackjern med cokes, så uppnår deras
tackjernstillverkning dock ingalunda vår i afseende på produktens godhet.

En annan omständighet, som äfven motverkar talarens från stranden
af sjön Sömmen förfärliga farhåga, för att hela Grängesberget skulle komma
att utföras till England, är, att den malm, som skulle fås för omnämnda
billiga pris, är, såsom eu talare förut sagt, en oartad malm, hvilken således
icke kan vara så särdeles välkommen för engelsmännen, som en välartad
malm. För några år sedan, då man inom Stats-Utskottet första
gången behandlade frågan om bearbetning af Frövi - Falujeriivägcn, så
förelåg inom Utskottet bland annat eu skrift af framlidne direktören i
Jernkontoret C. D. af Uhr, innehållande berättelse om en lång serie försök,
dem han för 30 eller 40 år sedan hade gjort, för att kunna bearbeta
Grängesbergets malm till godt tackjern, och af Indika försök det
visade sig, att man genom användande af mycken omsorg verkligen kunde

196

Den i Maj, e. m.

lyckas ernå ett sådant resultat. Det oaktadt har någon på dessa försök
grundad tillverkning i stort icke kunnat fullföljas med någon nämnvärd
framgång, åtminstone hvad Grängeshergets jernmalm beträffar. Dock har
jag hört, att man från Motala erhållit godt tackjern af samma sorts
malm, hvarom de Herrar ledamöter af Kammaren, hvilka äro från den
trakten, torde kunna bäst upplysa. I alla fall tror jag, att man måste
qvarblifva vid den tanken, att det tackjern, som blåses med stenkol, icke
kan blifva så godt, som det man hlåser med träkol, och att således någon
särdeles fara icke finnes för Grängeshergets utförande till England, eller
att vår svenska jerntillverkning deraf kan hotas.

Hvad frakttaxan beträffar, har, såsom jag redan nämnt, ledamoten
från stranden af Sömmen sagt, det den skulle troligen blifva så hög, att
det icke hlefve möjligt föra några malmer å denna jernväg. Hvar och
en vet likväl, att det ligger i jernvägsbolagens intresse, att moderera sina
taxor så, att de kunna erhålla tillräcklig trafik derpå, ty eljest hlefve inkomsten
å jernvägen ingen. Sålunda ser man äfven att vår egen jernvägsstyrelse
verkligen bemödar sig om att lämpa taxebestämmelserna så,
att de å ena sidan kunna gifva jernvägarne inkomst och å den andra
locka allmänheten till att skicka varor å jernvägen. Det är möjligt, eftersom
dessa jernvägar äro Statens, att taxan i vissa fall satts något
lägre, än som med jernvägarnes intresse vore bäst öfverensstämmande,
ehuru jag icke vill bestämdt påstå att så är förhållandet, men man vet
med säkerhet, att alla utländska jernvägsholag nedsatt sina taxor för
tunga varor eller för gods i allmänhet så långt som möjligt, och till och
med å de engelska jernvägarne, som äfven tillhöra enskilda bolag, föras
numera stenkolen långa sträckor på jernväg, ehuru de förut fördes
å sjön. i

Då jag hört, att en annan talare, som har mera sakkännedom än
jag, ytterligare anmält sig, så vill jag nu icke längre uppehålla Kammaren,
men slutar med att säga ännu eu gång, att mycket af det motstånd,
som här gjorts, haft sin grund deri, att man sökt uppskrämma sig sjelf
mer än skäligt varit, synnerligast emedan här är fråga om ett utländskt
bolag. Men om vi icke ställa oss så, att vi få in utländska kapitaler i
landet under en tid, då räntorna här stå så högt, skola vi icke komma
särdeles långt med våra jern vägsanläggningar.

För min del yrkar jag obetingadt bifall till Kongl. Maj:ts, i Statsutskottets
förevarande utlåtande tillstyrkta, proposition i ämnet.

Grefve Po sse: Det förefaller mig som man hade fört diskussionen

in på ett vidlyftigare fält än frågans lösning erfordrar. För min del åtminstone
har jag den uppfattningen, att här icke är fråga om att ingå i
bedömande af Regeringens till bolaget lemnade koncession, eller att uttala
vare sig godkännande eller klander öfver densamma, hvilken uppfattning
jag stöder å 107 § Regeringsformen och 57 § Riksdags-ordningen,
äfvensom å den omständigheten, att nämnda koncession redan är granskad
af innevarande riksdags Konstitutions-Utskott och décharge för densamma
lemnad i grundlagsenlig ordning. Frågan rör sig för närvarande
endast derom, huruvida Riksdagen vill lemna sitt bifall till det af Regeringen
gjorda förslaget, att bolaget skall “erhålla upplåtelse af den för

Den 4 Maj, e. m.

197

jern vägsanläggningen erforderliga, kronan tillhöriga jord, utan annan
kostnad än att, livad anginge boställsjord eller annan åt enskild person
upplåten kronojord, ersättning derför bör lemnas i enlighet med hvad
gällande • expropriationslag derom stadgar11, äfvensom att få “för anläggningen
kostnadsfritt begagna sådana å kronans egor belägna kalk- och
stenbrott, som kunna vara disponibla*1. Stats-Utskottet har för sin del
ansett, att något annat än tillstyrkande af bifall icke gerna kunde komma
i fråga, i synnerhet som ett afslag endast vore att i en obetydlig sak
onödigt blottställa regeringen i dess förhållande till utländingen, hvarigenom
anledning till ett omildt omdöme kunde gifvas. Jag hörde icke
heller någon enda röst inom Utskottet höjas emot förslaget. Jag anhåller
vördsamt att äfven Kammaren måtte bifalla detsamma.

Herr Jonas Jonasson: Hade engelska bolag för flera år tillbaka
velat bygga jernvägarne inom Sverige, tror jag att man derföre skulle
hafva varit ganska tacksam, och svenska staten hade då sluppit uppoffra
milliontals Riksdaler årligen för sina jernvägsanläggningar. Äfven för
närvarande skulle ett dylikt anbud kunnat emottagas, utan att sådana
farhågor behöft göra sig gällande, som en talare för en stund sedan
sökte framhålla, om nemligen det hade gällt endast en sådan jernväg,
som någon af våra stambanor. Men, mine Herrar! engelsmännen förstå
bättre än svenska folket att ställa sina ackord, och jag tror att vi i förevarande
fall böra vara något försigtiga. En talare å förmiddagen erkände,
att de orter, genom hvilka nu ifrågavarande bana skulle gå, äro de på
grufvor rikaste i hela vårt land, samt att jernet derstädes ger den största
procenten. Är nu detta verkligen förhållandet, hvarpå jag icke har skäl
att tvifla, så vore det efter mitt förmenande icke välbetänkt, att på detta
sätt öfverlemna Sveriges rikaste grufvor åt utlandet, i stället för att låta
svenska staten sjelf draga reveny af dem; ty det faller af sig sjelft, att
om engelsmännen komme att bygga ifrågavarande jernväg och disponera
den sedan den blifvit färdigbygd, skulle en betydlig del af våra grufvor
snart nog komma i deras händer. Vi veta att England icke kan vara
vårt svenska jern förutan, och att vi för närvarande derpå hafva en
ganska god inkomst från nämnda land, men finge engelsmännen komma
hit och anlägga jernvägar till våra jerngrufvor samt sjelfve bearbeta dessa,
så vore det anledning befara, att svenska folket icke vidare finge någon
inkomst af sitt jern, utan engelsmännen komme att se sig till godo på
vår bekostnad. Det blefve då alldeles samma förhållande, som när rika
föräldrar blifva fattiga genom att öfverlemna hemmanet åt sina barn.

På grund af denna min åsigt förenar jag mig med Herr Diss Olof
Larsson i att yrka afslag å Utskottets hemställan.

Herr Carl Ifvarsson: Jag vill hoppas att man icke skall behöfva

hålla långa tal till förmån för Kongl, Maj:ts i Utskottets förevarande
utlåtande tillstyrkta förslag, ty jag tror att det ändock skall blifva bifallet,
men jag vill blott säga att jag önskar, det Statsverket kunde slippa
ifrån alla jernvägar inom landet för så billigt pris som den nu ifrågavarande,
och jag tror att vi kunde skatta oss lyckliga om så blefve förhållandet,
att vi nemligen finge våra jernvägar byggda utan större uppoff -

198

Den 4 Maj, e. m.

ringel fiån ståtöns sid&? än ätt släppa till kronans jord, dor banan stryker
fram öfver densamma, och detta ändock emot ersättning, om jorden
är upplåten till boställshafvare eller brukare. Derföre synes det mig vara
största skäl att Kammaren bifaller hvad Kongl. Maj:t i denna sak föreslagit
och Utskottet tillstyrkt, hvarå jag, med instämmande för öfrigt i
Herr Hedengrens anförande, får vördsamt anhålla om proposition.

Med Herr Carl Ifvarsson förenade sig Herr Fredricsson.

Herr Dufva: Lika med en föregående talare anser jag denna öfverläggning
redan hafva gått vida öfver gränsen för det ämne, som skulle
utgöra föremål för pröfning. Man har ingått i detaljerna af de koncessionsvilkor,
som enligt regeringens beslut är det blifvande bolaget beviljade,
och man har talat om att Riksdagens beslut, derest det icke skulle
lyda å bifall till Utskottets hemställan, komme att innefatta ett misstroendevotum
mot regeringen. Hvad regeringens åtgöranden i denna
sak beträffar, så äro de redan på grundlagsenlig väg pröfvade och lemnade
utan anmärkning, hvadan, vi icke hafva att nu dämma om hvad
regeringen gjort, utan endast att tillse hvad Riksdagen bör göra.

Hvad åter Riksdagen här har sig förelagdt, är att tillse, huruvida
skäl finnas, att ur det allmänna bästas synpunkt göra det tillämnade bolaget
de medgifvanden, som blifvit Riksdagen föreslagna att af den åt
bolaget beviljas. Dock beder jag att få erinra att, huru nu än Riksdagens
beslut utfaller, står likväl den af Regeringen beviljade koncessionen
fast, och då här under diskussionen både af dem, som talat emot
bifall till Utskottets förslag fällts yttranden, grundade på den föreställningen,
att jernvägens bestånd och de fördelar, som orten skulle skörda
af dess tillvaro, skulle vara beroende af det beslut Representationen nu
komme att fatta, vågar jag uttala såsom min åsigt, att en dylik föreställning
grundar sig på ett misstag. Ty, då, såsom jag nämnde, koncessionen,
hvilken redan . blifvit meddelad, är oberoende af Kamrarnes beslut och
gäller utan afseende å framgången af Utskottets förslag, blifver det lika
möjligt för bolaget att verkställa jernvägsanläggningen, om det annars
har allvar med dess åvägabringande. Med flit säger jag: det är lika
möjligt. Jag beder nemligen att få taga fasta på hvad här af flere talare
och särskildt vid diskussionens början af representanten från orten yttrades,
att de förmåner, om hvilkas beviljande nu är fråga, äro af högst
obetydligt värde och särskildt att icke någon kronans jord finnes i den
sträckning jernbanan behöfver genomgå. Äro dessa förmåner emellertid
af så obetydligt värde i och för sig sjelfva, måste de väl äfven vara det
för bolaget, som,, om det har medel att bygga jern vägen, säkert ej har
svårighet att derjemte förskaffa sig äfven tillgångar, som motsvara penningevärdet
af de förmåner man nu föreslår Representationen att bevilja
det. \ore här icke annat att betänka och berodde åstadkommandet af
ifrågavarande jernvägsbyggnad endast på beviljandet af några obetydliga
förmåner af Riksdagen, vore det utan tvifvel orätt att vägra dessa, då
jernvägen i och för sig visserligen bör blifva gagnelig för orten. Men
här äro andra förhållanden, som böra tagas i betraktande innan man
ingår i pröfning af frågan, huruvida jernvägen, en gång åvägabragd, kan

199

Den 4 Maj, e, m.

medföra några fördelar eller icke. Det torde nemligen icke vara för
svenska statsverket en alldeles likgiltig fråga att tillse, det Sverige icke
förspiller sin kredit i England, hvarföre vi böra taga oss väl till vara
för att inleda Staten i förbindelser, som kunna medföra en sådan påföljd.
Nu torde det vara hvar och en bekant, att i England råder den
meningen att, så snart ett lands representation gifvit understöd åt ett
företag, detta innebär ett slags apostat att företaget är af vigt för det
allmänna och såsom sådant tagits af representationen om hand. Om ett
dylikt företag derefter skulle, vid utförandet, komma i svårigheter, anses
det vara representationens skyldighet att bispringa med den hjelp, som
af behofvet påkallas. Häraf torde man kunna draga den slutsats, att
om ifrågavarande bolag, efter att hafva af Riksdagen ei hållit understöd,
skulle komma i trångmål, men representationen ansåge sig icke vidare
hafva med detsamma att skaffa, utan lemnade det åt sitt öde, detta icke
skulle uppväcka den bästa sinnesstämning emot oss i England. Man
skulle anse oss der, väl icke hafva brutit emot någon juridisk förpligtelse,
men väl undandragit oss något, hvartill vi, enligt deras uppfattning, vant
moraliskt förbundne. Nu vill jag väl icke befara, att detta bolag skulle
gå ett sådant öde till mötes, men vi hafva ledsamma föregångare i händelserna
med Gellivara bolag och Köping—Hult-bolaget; och det torde
vara en oomtvistad sak, att Sveriges kredit i följd af dessa tilldragelser
stått ganska illa i England. Att sådant händt förr, är val intet bevis
för, att något liknande skall hända ånyo, men det innebär dock för
svenska folkets ombud en ganska stark maning att se sig för, och varning
att ej glömma den lärdom, som af föregående tilldragelser gifvits.
Man torde icke behöfva gå längre tillbaka än till händelsen med Gellivara
bolag, hvilket under stora förhoppningar erhöll understöd af representationen,
och erinra om de svårigheter, hvilka dessa förhållanden förorsakat.
Om dessa svårigheter nu kunna anses öfvervunna, då det med icke
så ringa uppoffringar lyckats att under svenska statsverkets närvarande
behof få ett statslån i England, torde det dock icke dröja så länge, innan
vi möjligen åter få förnya ett sådant försök. Det tål då att tänka på,
om man bör ytterligare ställa sig så, att man för antydd händelse äfventyrar
att genom nya missförhållanden motverka vår kredit. I fråga om
hvilket afseende bör fästas vid dessa omständigheter, kan man ej undgå
att inlåta sig på frågan åt hvilka personer koncessionen är lemnad; och att
härvid anmärka, att de obestridligen icke äro personer, hvilkas kapitalställning
i minsta mån innebär garanti, att bolaget och den tillämnade
jernvägen blifva en följd af erhållandet af ifrågaställda förmåner. Hvarföre
det för dem skulle ligga vigt på beviljandet af dessa på Riksdagens
beslut beroende förmåner, kan, såsom redan är omnämndt, icke vara
dessas penningevärde. Men genom ett bifallande beslut af Riksdagen
skulle dem beredas fördelen att kunna under sina arbeten för bildande
af bolag i prospekter och annorledes framhålla, att det är svenska representationen,
som understödjer företaget — och vi äro då åter inne på
samma bana, hvars följder vi nyss förut med knapp nöd undgått.

Så vidt jag kunnat finna, är icke något förhållande upplyst, som
betryggar för att vi ej kunna råka ut för samma äfventyrligheter äfven
denna gång. Något bolag vet jag ännu icke finnes, och kan det icke

200

Den 4 Maj, e. m.

komma till stånd utan det medgifvande här blifvit sökt, så och vid tanke11
på det behof som snart kan komma att visa sig för oss, att begagna
vår kredit i England, anser jag såsom en skyldighet att icke förorda det
representationen skulle åtaga sig de föreslagna förpligtelserna. För min
del yrkar jag derföre helt enkelt afslag å Utskottets hemställan, och anmärker
blott dervid än en gång, att härigenom är icke företaget omöjhggjordt
eller koncessionen rubbad, ty finnes det allvar och förmåga hos
dem, åt hvilka koncessionen blifvit lemnad, behöfva de ganska ringa uppoffringar
för att fylla hvad som i penningevärde frångår dem genom ett
afslag åt Riksdagen, och de kunna utan hinder deraf företaga iernvägsbyggandet
• de hafva deremot blifvit beröfvade tillfälle att, om behof framdeles
skulle för dem uppstå, på svenska representationen ställa några
slags anspråk att upprätthålla det företag, hvaruti de sjelfvilligt inlåtit
sig. J °

Häri förenade sig Herrar Hceggström och Falk

Herr Ahlgren: Jag har varit med i representationen sedan det
nya statsskickets införande, men endast undantagsvis har jag derunder
hört någon öfverläggning, hvilken så öfverraskat mig som denna. Hvad
åsyfta de, som motsätta sig detta förslag? Vilja de, genom att afslå betankandet,
tillintetgöra den koncession Regeringen redan lemnat till ifrågavarande
jernvägsanläggning? Så synes vara förhållandet, men jag vågar
påstå, _ att detta ar en omväg, som icke är Riksdagen värdig. Jag har
dock icke begärt ordet för att uttrycka dessa tankar, ty de finnas nog
hos de flesta af Herrarne derförutan. Jag har anhållit att få yttra mig
i anledning af det förslag, som af en talare framställdes, att Riksdagen
skulle bifalla Kong!. Maj:ts proposition, med vilkor att ett sådant bifall
icke finge lägga hinder, i vägen för andra bolag att anlägga jernvägar i
samma riktning. Jag tillåter mig fråga hvartill ett sådant vilkor skulle
jena. Om meningen vore att ett annat bolag skulle anlägga en jernväg
å samma banvall, så kunde vilkoret möjligen behöfvas, men om meningen
endast är att anläggningen skall få ske i närheten af den andra jernvägen
ar tillägget öfverflödigt.

För hvad strida de, som vilja neka anläggandet af den ifrågasatta
jernvägen. Jo de äro, ehuru omedvetet, ombud för tyskar, som mot betingad
provision söka att få byggandet af Frövi—Falubanan öfverlemnad
till sina landsmän. För min del är jag emellertid öfvertygad, att engelsman
bättre fullgöra sitt åtagande än hvad tyskar skulle göra, om banans
byggande komme att åt dem öfverlemnas.

En ärad talare framställde det ledsamma förhållande, som med Gellivarabolaget
egt rum. Jag förstår icke hvad det har med denna sak att
skatta. Han sade äfven, om jag hörde rätt, att något bolag för den ifrågavarande
anläggningen icke finnes. Om så är förhållandet, hvartill tjena!
dä denna langa diskussion.

både tillräckliga kapitaler, kunde vi tillbakavisa hvarje jernvagsbyggnadsanbud
af så väl engelsmän som tyskar, men så länge vi det

201

Den 4 Maj, c. m.

icke hafva, tror jag att man bör med tacksamhet mottaga utländska kapitalisters
anbud.

Herr Engman förenade sig med Herr Ahlgren.

Herr Åstrand: På samma gång jag hembär den främste representanten
på Stockholmsbänken min skyldiga tacksamhet för den kompliment
han behagat egna mig, representanten från trakten af Sömmen för
mina metallurgiska insigter, beklagar jag, att jag, med hänsyn till Herr
Hiertas nyss häfda anförande, icke kan lemna honom samma vitsord.

Han sade, att han icke kunde förstå mitt anförande, då jag skulle
hafva yttrat, att det engelska bolag, som skulle anlägga jernvägen, kunde
sätta taxan så hög, att jernvägen icke kunde trafikeras, på samma gång
jag skulle hafva sagt, att bolaget skulle föra all malm till England. Jag
ber att i anledning deraf få erinra, att, om jag eger en väg, det icke
direkt kostar mig ett öre att trafikera den, men att det deremot kan vara
kinkigt nog för andra att befara den. Jag nästan fruktar att lemna
vidare upplysningar angående jernförädlingen, ty det skulle kanske ännu
mera väcka Herr Hiertas förvåning, men detta oaktadt vill jag nämna,
att jag i jernkontorets handlingar så till vida tagit reda på jernhandteringen,
att jag inhemtat, att till hvarje skeppund jern af Grängesbergets
bättre malmer blott åtgår 1 Vo tunna kol, medan vid förädling af mindre
rika malmer, till ex. Tabergsmalmen, för samma qvantitet erfordras 4
tunnor. Detta förklarar än ytterligare, hvarföre det för engelsmännen
blefve en vinst att föra jernet till deras koldistrikter, hvarest kostnaden
för tackjernets förädling är vida billigare än här.

Då jag har ordet, ber jag att få till här närvarande Statsrådet och
Chefen för Civildepartementet hemställa, dels huruvida den uppfattning,
jag i mitt förra anförande tog mig friheten framställa angående den i
afseende på frakttaxan lemnade koncession, är riktig, nemligen, att bolaget
är berättigadt att sätta tas&n till det belopp, som är högst gällande
för andra enskilda jernvägar, eller om meningen är, att Kongl. Maj:t eger
full frihet att pröfva och bestämma till hvad belopp taxan vid jemförelse
med andra enskilda bolags får uppgå; dels ock huruvida regeringen, med
stöd af förordningen om expropriation af jord för allmänna behof, anser
sig förhindrad att, om Kammaren skulle afstå propositionen, tillåta bolaget
bygga den ifrågavarande banan öfver boställes eller annan kronan tillhörig
mark. Om det är förhållandet, bör Riksdagen icke neka att godkänna
propositionen, ty det vore att gifva regeringen dementi. År det
åter icke förhållandet, inverkar Riksdagens gillande af den utaf Kongl.
Maj:t lemnade sanktionen icke vidare på frågan, än att Riksdagen uppträder
såsom garant för företaget, och livilket Riksdagen, efter min åsigt,
bör undvika.

Herr Medin: Man har här omtalat G eib vara-bolaget, men jag tror

att man vid uppgörandet af kontraktet med det nu ifrågavarande engelska
bolaget iakttagit större försigtighet. Jag inser ej någon skada deraf, att
engelsmän komma hit för att bygga jernvägar, ty vi hafva sjelfva nog

202

Den 4 Maj, e. ro.

ändå att bygga. Jag skall ej längre upptaga tiden, utan blott tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för bifall till Utskottets hemställan.

Herr H i ert a: Ehuru Kammaren tyckes vara uttröttad af den långa

diskussionen, kan jag dock icke underlåta att yttra några ord i anledning
af frågan, huru det skulle komma att gå med den ifrågasatta jernvägen,
äfvensom i anledning deraf, att en ledamot nästan tagit för gifvet att bolaget
skulle komma att i England göra en falsk eller förvrängd framställning
angående Svenska Riksdagens andel i koncessionen samt låta förstå
att understöd blifvit bolaget lemnadt. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att, om en sådan falsk prospekt utfärdades angående svenska
Regeringens del i denna sak, det vore tillräckligt att genom svenska ministern
i London infördes i någon af de större engelska tidningarne, t. ex.
Times, en rättelse och vederläggning, ty derigenom skulle misstroende i
England väckas icke mot svenska Regeringen utan mot den som utfärdat
prospekten.

Jag vill begagna tillfället för att göra en rättelse i Herr Åstrands
yttrande, deri han så blygsamt förklarade, att han undanbad sig den kompliment,
han trodde vara honom ämnad för insigter i metallurgien. Jag
ber att få upplysa, att komplimenten var ämnad åt den ledamot å Stockholmsbänken,
som är professor i metallurgi, men då Herr Astrand här
sökt upplysa Kammaren, medelst utdrag ur jernkontorets annaler samt
anställda kalkyler, och huru väl det skulle löna sig för engelsmännen att utföra
malm härifrån, all denna framställning synes utvisa, en ganska berömvärd
lärdom i ämnet, så tör jag få tillägga, att jag anser honom väl förtjent af
den ifrågavarande komplimenten, fastän densamma var ämnad åt en
annan.

Herr Jöns Pehrsson: Frågan tyckes kunna reduceras dertill, huruvida
det är förmånligare att vi sjelfva bygga jernvägar och förlora 3 å 4
procent årligen, eller att lemna åt utländska bolag att bygga dem. Jag
tror knappast att det är behöfiigt att uppmana till bifall af förslaget, ty
det torde ändå komma att blifva Kammarens beslut.

Herr Dufva: I anledning af Herr Ahlgrens yttrande angående alla

dem, som opponerat sig mot förslaget, får jag säga, att, som jag saknar
den kännedom, han tyckes ega om engelska och tyska provisionsförhållan den,

det icke är mig möjligt att derpå gifva något svar.

Herr Hierta yttrade något, som var riktadt mot mig. Han sade
nemligen, att jag antydt att bolaget kunde framlägga en falsk prospekt.
Jag sade ej det, utan blott att, om förslaget bifölles, bolaget kunde komma
att i sina prospekter framhålla, att det fått understöd af svenska
staten, och det vore ju icke falskt. Att hvad jag yttrat om verkan i
England af dylikt understöd från representationens sida är enligt med
verkliga förhållandet, derom är jag i tillfälle att anföra bevis. Kammaren
torde erinra sig att, då fråga var om Riksgälds-kontorets förvaltning framställdes
förslag att representationen skulle låta inhemta yttrande af någon
engelsk jurist, om Staten hade att vänta någon framgång af en rättegång
i England mot Gellivara-bolaget. Statsministern för Utrikes ärendena

Den 4 Maj, e. m.

203

gjorde vid denna frågas behandling i Första Kammaren åtskilliga meddelanden,
och jag ber att ur hans då afgifna yttrande få uppläsa något,
som jag tror skall fullt rättfärdiga hvad jag sagt. lian yttrade bland
annat följande: “ Hvad åter beträffar den tillfredsställelse man skulle röna

genom att rådfråga en engelsk jurist i ämnet, så måste jag bekänna att, om
ock, såsom jag är förvissad, det blefve till fullo ådalaggdt, att den juridiska
rätten är på Svenska statens sida, dock aldrig i England skulle utplånas
den moraliska öfvertygelsen, att Svenska staten varit förpligtad att ej
låta ett företag falla, hvartill densamma en gång gifvit koncession och anslagit
medel.

I närvaro af en sådan opinion i England, att, när en regering gör
ett sådant steg, som att af lagstiftande makten begära understöd för ett
företag, regeringen ej heller bör öfvergifva detsamma, skulle Svenska statens
kredit kunna komma att lida ganska mycket genom den nu föreslagna
åtgärden. “

Så vidt jag förstår, innebär detta yttrande, att, utan afseende å det
större eller mindre understöd som ifrågasättes, om Representationen gifver
understöd åt ett företag, den i och med detsamma åtagit sig att hålla
företaget uppe. Det är skenet af ett sådant åtagande, som jag anser det
icke vara skäl att påtaga sig, enär derigenom man lätt kan inveckla sig
i sådana svårigheter som jag förut antydt.

Herr Gumselius: Jag skall bedja att få göra blott ett par anmärkningar
vid föregående anföranden. Af en talare å Stockholmsbänken,
som i hög grad lyckats tillvinna sig Kammarens öra, yttrades att vi borde
taga oss till vara för att genom bifall till förslaget förspilla vår kredit i
England. Jag hemställer, om icke fast mera vår kredit sättes på spel i fall
Riksdagen, sedan svenska regeringen nu en gång lemnat denna koncession,
vägrar bifall till denna ringa eftergift, som nu är i fråga. I sanning
kunde en sådan vägran från Riksdagens sida gifva engelsmännen anledning
att tilltro Sveriges båda statsmakter nog mycken brist på solidaritet.

Samma ärade talare har såsom varnande exempel framhållit ett par
andra engelska bolags verksamhet i Sverige, nemligen Köping—Hult och
Gellivara, af hvilka blott dock det förra nämndes i förbigående, medan
det sednare tecknades i mörka färger. Måhända hade det varit lämpligare,
om han till föremål för sin teckning valt Köping—Hult-jernvägsbolaget,
som med det nu ifrågavarande har mera likhet. Då skulle denna
talare ej hafva kunnat undgå att erinra, hurusom Köping—Hultbolaget, i
trots af vidrigheter, skaffat Sverige en vigtig jernvägsförbindelse, utan att
staten då, mera än i fråga om Frövi—Ludvikabanan, fick vidkännas några
nämnvärda uppoffringar. Kunde staten få flera jernvägsförbindelser för
sådant pris, vore det väl icke illa, och jag bekänner, att jag har svårt
fatta, huru man kan yrka utslag å Utskottets enhälliga tillstyrkan af det
anspråkslösa statsbidrag, som här begäres.

Herr Gunnarsson: Jag både icke trott, att denna fråga skolat

uppväcka eu så allmän och långvarig diskussion, då jag förut tyckt
mig finna, att man här varit temligen ense om, att lättade och utvidgade
kommunikationer tillskynda landet en fördel. Då man nu likväl visat sig

204

Den 4 Maj, e. m.

frakta ifrågavarande jernvägsföretag af någon ur dunkla föreställningar om
en möjlig fara hemtad anledning, får jag förklara att jag icke hyser någon
fruktan för detta företag.

Man har velat oroa oss med en vink om att engelsmännen nog veta
att spela sina kort väl. Jag vet icke att svensken behöfver frukta detta
spel, ty vi hafva obestridligen trumfen på vår hand, när vi vilja använda
den. Visar det sig nemligen att engelsmännen med denna jernväg locka
till exporterandet .af allt för stora qvantiteter malm, är det ju intet som
hindrar oss, om vi annars finna det med vår fördel öfverensstämmande,
att åsätta malmexporten en så hög tull, att den derigenom omintetgöres.

På grund af min öfvertygelse om denna jernvägs nytta, kommer jag
att rösta för bifall till Utskottets förslag.

Herr Ahlgren: Blott ett par ord i anledning af hvad den ärade
representanten från Stockholm, Herr Dufva, nyss yttrade. Jag har ännu i
minnet, huruledes, då frågan om ändring i 72 § Regeringsformen för ett
par dagar sedan förevar, och. några talare dervid, bland andra skäl för
bifall till den föreslagna ändringen, åberopade de olyckor som vid några
föregående tillfällen drabbat Riksbanken, förbemälte ärade representant
gendref detta skäl med det yttrande, att man icke af den omständigheten,
att sådan olycka en eller flera gånger inträffat, vore berättigad till det
antagande, att den ånyo skulle inträffa. Enär nu denne talare velat hemta
stöd för. egen. åsigt i denna fråga från förhållandet med Gellivaraverken,
tillåter jag mig att emot honom vända hans egna vapen; och då jag föreställer
mig, att de argumenter, som hans sjelf kort förut frånkänt bevisande
kraft, icke, när de sedan af honom sjelf användas, kunna vara öfvertygande
för andra, torde vigten af hvad han, på grund deraf, anfört
hafva förfallit.

I fråga om de nämnda provisionsforhållandena, är jag visserligen i
tillfälle att lemna från tillförlitliga källor inhemtade upplysningar, men då
meddelanden härom ligga utom ämnet, vill jag ej här vidare orda derom,
likväl .skall jag med nöje enskildt meddela den ärade representanten hvad
jag känner om tyskars försök att få öfvertaga den jern vägsbyggnad, hvarom
fråga nu är.

Herr Dufva: Jag beklagar, att den siste värde talaren icke fästade

tillbörlig uppmärksamhet vid mina ord nyss, hvilket kunnat bespara honom
besväret att framställa saken så, som skulle jag hafva låtit en motsägelse
komma mig till last Jag yttrade nemligen icke att deri, att det förut gått
olyckligt för engelska bolag här i landet, läge något bevis för att det
skulle komma att gå på enahanda sätt äfven med det ifrågavarande, utan
jag sade uttryckligen, att detta förhållande icke var något bevis för förnyandet
af enahanda tilldragelser, men att vi af omförmälda förhållande
borde känna oss manade till försigtighet i bevakandet af Statens intressen.
Någon motsägelse'' har jag således icke att förebrå mig.

Herr Magnus Svensson instämde i Herr Dufvas anförande.

Öfverläggningen förklarades slutad. Propositioner gåfvos dels på bifall
till Utskottets hemställan, dels på bifall till Herr Nordenskiölds för -

205

Den 4 Maj, e. m.

slag, dels ock slutligen på afslag å hvad Utskottet hemställt. Den första
af dessa propositioner ansågs besvarad med öfvervägande ja, men då votering
begärdes, blef, efter det yrkandet på afslag antagits till kontraproposition,
följande voteringsproposition uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess Utlåtande
N:o 71,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets ifrågavarande hemställan.

Omröstningen utföll med 129 ja mot 31 nej, i följd hvaraf Utskottets
hemställan bifallits.

§ 14.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 72, i anledning
af väckt fråga om Kamereraren i Riksgälds-kontoret G. C. Norlings öfverflyttande
på Riksgälds-kontorets pensionsstat.

§ 15.

Förekom till slutligt afgörande Stats-Utskottets Memorial N:o 73, i
anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om andra och tredje
punkterna i Stats-Utskottets Memorial N:o 56, angående erhållna återremisser
å trenne punkter i Utlåtandet N:o 19, rörande dels anslag till
fortsättande af Statens jernvägsbyggnader, dels stambanornas spårvidd och
anläggningssätt m. m.

Rörande det af Utskottet i detta Memorial framställda sammanjemkningsförslag
anförde:

Herr Gustafsson: Jag anhåller att få taga Kammarens tid några

ögonblick i anspråk, för att i största korthet redogöra för de skäl, hvilka
föranleda mig att yrka, det Kammaren måtte vidblifva sitt i detta ämne
redan fattade beslut.

Vid första genomläsande af Utskottets utlåtande i denna punkt, och
då man meddelat mig, att Kamrarnes Herrar Talmän sannolikt skulle af
grundlagens föreskrifter se sig förhindrade att medgifva, det denna fråga
blefve föremål för gemensam votering, var jag verkligen frestad att för
min enskilda del bifalla punkten, på det att man måtte komma i tillfälle
på något sätt för regeringen gifva tillkänna sin önskan om det smalspåriga
systemets tillämpning vid norra stambanans fortsättning; men vid när friare
eftersinnande har jag kommit till det resultat, att jag måste afslå punkten.
Om denna Kammare bifölle hvad Utskottet här föreslagit, skulle
Kammaren, enligt mitt förmenande, väsendtligen förändra sin ställning
till frågan; ty Kammaren har, genom sitt förra beslut, bestämdt förklarat,
att norra banan skall byggas smalspårig, men genom bifall till detta förslag
skulle Kammaren uttrycka ett tvifvel om lämpligheten af samma be -

206

Den 4 Maj, e. m.

slut. De i denna punkt förekommande orden: “att Kongl. Maj:t täcktes
taga i nådigt öfvervägande, huruvidav det må finnas lämpligt att å norra
stambanan använda en spårvidd af 3 fot 6 tum, engelskt mått“ innebära
nemligen ett så starkt tvifvel, att den, till hvilken de ställas, ovilkorligen
måste, derest lian skall döma efter orden, antaga att de, som uttalat dem,
sjelfva tvinat på möjligheten al förslagets realiserande. Och denna Kammare
kan val icke vilja på ett sådant sätt förändra sitt redan fattade
beslut. Men — säger man — bifalla vi icke detta förslag, så förfaller
hela frågan om smalspårigheten. För min del tror jag icke detta. Ty
älven om denna fråga icke blilver föremål för gemensam votering, hvilket
dock vore särdeles eget, då det icke kan förnekas, att statsutgifterna
komma att i betydlig mån ökas eller minskas, allt efter som norra stambanan
bygges bred- eller smalspårig, och då samma Herrar Talmän, hvilka
nu löra klubban inom de respektiv^ Kamrarne, vid riksdagen år 18(57
icke både något att erinra emot gemensam votering i eu fråga der det ej
gällde något anslag, ty anslaget var redan beviljadt, utan endast ett af
den ena Kammaren vid anslaget fästadt vilkor; således alldeles samma,
förhållande som här; skilnaden består endast deri, att dd var vilkoret
fästadt af Första och nu är det gjordt al Andra Kammaren — men, som
sagdt vai, äfven om frågan icke blir föremål lör gemensam votering, så
kunna vi nock vara fullkomligt förvissade, att regeringen icke lefver i
okunnighet derom, att en stor majoritet inom denna och eu icke ringa
minoiitet inom Medkammaren beslutat, det norra stambanan i sin fortsättning
skall byggas smalspårig, samt att regeringen således utan tvifvel
icke kommer att använda några medel på norra banans byggnad förr än
legeringen underställt frågan om spårvidden representationens pröfning.
Under sådana, förhållanden tror jag, att denna Kammare handlar klokare,
om den vidblifver sitt redan fattade beslut, än om den bifaller ett förslag,
som innebär ett starkt tvifvel om lämpligheten af samma beslut; och jag
hemställer vördsamt, att Kammaren måtte, med vidblifvande af sitt förra
beslut, afslå hvad Utskottet i denna punkt hemställt,

Hen Hedin: Detta skall således vara ett försök till sammanjemkning
af de olika meningar, i hvilka Kamrarne i denna fråga stadnat. Enligt
min tanke är det det icke; ty svårligen lärer väl det få kallas sammanjemkning,
när den ena Kammarens mening totalt slopas och den andra
göres till ensam rådande. Detta är likvisst fallet här, ehuru ordalagen
äro andra, än dem Stats-Utskottet användt i andra punkten af dess
under N:o 56 aflatna memorial. I sak är detta förslag dock detsamma
som det nyssnämnda, ty ett Riksdagens beslut - uttryckt i allmänna ordalag
och utan närmare föreskrift om sättet — att norra banan skall
byggas efter mindre kostsam plan, betyder ingenting mer än en blott anhållan
från Riksdagen till Kongl. _ Maj:t att sä eller så måtte ske. Sålunda
bär genom denna ordförändring intet försök till sammanjemkning i
sak egt rum, utan den enkla sanningen är, att Stats-Utskottet blott förnyat
sitt förra, af Första Kammaren bifallna, men af Andra Kammaren
afslagna förslag. Jag förutser den invändningen, att en sammanjemkning
i sak icke varit möjlig och att, om man ville ställa sig föreskriften i 63 §
Riksdagsordningen till efterrättelse, Stats-Utskottet icke haft annat val

Den 4 Maj, e. m.

207

än att anmoda den ene parten att frångå sin mening. Men jag vill dervid
erinra, att 63 § Riksdagsordningen icke ålagt Stats-Utskottet att
göra det omöjliga möjligt. Det heter: “söka att de olika meningarnq, så
vida möjligt är, sammanjemka11. Utskottet skulle således, utan att träda
grundlagens bud för nära, kunna underlåta det omöjliga sammanjemkningsförsöket.
Så gick Stats-Utskottet tillväga vid 1867 års riksdag. Om
sådant försök emellertid skulle företagas, förefaller det kuriöst att Utskottet
anmodar den majoritet, som med 110 röster i den Andra och 32
i den Första Kammaren, d. v. s. tillsammans 142 röster, beslutat en mindre
spårvidd, att frånträda sin mening och öfvergå till den minoritet, som med
60 röster i hvardera, eller tillhopa 120 röster i båda Kamrarne, beslutat
att lemna frågan om spårvidden åt Kongl. Majts, eller med andra ord,
den höga jernvägsbyggnads-styrelsens afgörande.

Då denna Kammare redan förklarat sig icke rygga tillbaka för ansvaret
att framtvinga en förändring i det hittills följda jernvägsbyggnadssystemet,
är det min mening, att följdriktighet och afseende å Kammarens
värdighet förbjuda Kammaren att antaga det nu framlagda förslaget.

Må man ej här komma med den invändning att något riskeras genom
att vägra godkännande af förevarande förslag, eller att man bör
emottaga något hellre än att få intet, ty uti intet fall kan man komma i
en sämre ställning, än genom antagande af det så kallade samnianjemkningsförslaget.
Detta är visserligen ej afsedt att vara, men egnadt att
blifva en fälla, i hvilken jag hoppas Andra Kammaren ej skall sticka in
sin fot. Med någon kännedom om Kongl. Maj:ts nuvarande regerings
skaplynne, som ej hör till det mera deciderade slaget, skulle det icke vara
oväntadt, om den af en sådan framställning toge sig anledning att acceptera
ett byggnadssystem, som förenade det större och det mindre systemets
olägenheter, men saknade fördelarne af bådadera. Om det då icke
komme att dröja länge, innan man allmänt vore ense derom, att detta medelvägssystem,
en bredspårig bana med svag öfverbyggnad, vore olämpligt,
hvad blefve väl följden deraf? Jo, man komme att lägga ansvaret icke
på Regeringen, som dock fattat beslutet derom, utan på Riksdagen, som
skulle påstås hafva med sin envishet framtvingat ett sådant beslut. Påståendet
voro visserligen ej välgrundad!, men deraf skulle man visserligen
ej låta sig afhållas från beskärmelser, att härmed vore visadt, huru olyckligt
det är, att Riksdagen lägger sig i “administrativa detaljer11, med
hvilket eufemistiska uttryck man ej så litet oegentligt betecknar en fråga
om besparing af 5 till 6 millioner R:dr.

Den siste talaren yttrade en förmodan, att det kunde finnas en möjlighet
att denna fråga icke slutligen komme att afgöras medelst gemensam
votering. Skulle så ske, hvilket jag dock måste betvifla, kan frågan åtminstone
icke komma i sämre ställning än den, hon för närvarande innehar.
Den sämsta ställning, i hvilken hon kunde komma, erhölle hon om
Kammaren antoge föreliggande bemedlingsförslag. Om icke gemensam
votering ifrågakommer, så bör Kammaren ej påtaga sig ansvaret för en
säkerligen olycklig half hetsåtgärd; det är då bättre att låta förblifva vid
hvad redan är sagd!, och lemna ansvaret åt dem, som högt förkunna att
de förmå bära det. Men med stöd af grundlagens bud måste jag antaga,

208

Den 4 Maj, e. m„

att gemensam votering skall afgöra saken, och då hoppas jag, att Kammaren
skall visa sig nog fast, för att segren skall stadna på deras sida,
som önska sparsamhet med landets medel.

Herr Me din: I)å vi nu kunna sägas vara så godt som inne i riksdagens
tolfte timma, anser jag det vara oklokt att uttänja diskussionen
om en fråga, som synes mig redan på förhand vara temligen klar. Åtminstone
lärer väl icke 65 § Riksdagsordningen gifva anledning härtill,
ty man behöfver blott läsa de första raderna deraf för att finna att samfäld
votering här bort ega rum. Jag vill ej med många ord upptaga
tiden utan endast, då det väl icke kan vara meningen att Kammarens
efter votering fattade beslut skall blifva helt och hållet undertryckt, hemställa,
att Kammaren, i enlighet med hvad Herr Gustafsson föreslagit, må
vidblifva sitt förra beslut.

Herr Carl If var sson: Då en talare ganska skarpt klandrat Stats utskottet,

dels för det Utskottet sökt till att sammanjemka båda Kamrarnes
sins emellan skiljaktiga beslut, och dels för det sammanjemkningsförslaget
icke nog omfattar Andra Kammarens mening, så ber jag att med
några ord få bemöta detta klander, hvilket till och med innebär det påstående,
att Utskottet icke haft rättighet att föreslå något, som afser ändring
i denna Kammares beslut.

Hvad nu först beträffar klandret angående Utskottets rättighet och
skyldighet i detta hänseende, så torde denna vara nog tydligt uttalad i
grundlagar^, för att kunna begripas af den som vill det, likasom det
torde vara klart, att sammanjemkning icke någonsin skulle vara möjlig,
nej icke ens tänkbar, om någondera Kammarens beslut skulle oförändradt
bibehållas. Tvärtom måste de ömsesidiga besluten, hvart j sin mån, frånträdas,
derest de olika besluten skulle kunna sammanjemkas; hvadan jag
anser att Utskottet i denna del icke gjort hvarken mer eller mindre än
dess rättighet och pligt bjuder. Hvad återigen beträffar det föredragna
förslagets lutande i större eller mindre mån åt det ena eller andra hållet,
så kunna meningarne derom med desto större skäl vara inom Kamrarne
delade, som liera olika förslag inom Utskottet varit framlagda, af hvilka
det ifrågavarande, som innebär en sammanjemkning af de olika meningarne
inom Utskottet, tillkommit genom votering. Sjelf stannade jag i minoriteten,
då jag höll på ett förslag, som mera närmade sig denna Kammares
beslut, än det som vann röstpluralitet; men detta hindrar dock icke att
jag, med afseende på frågans ståndpunkt, vill antaga det nu, då jag icke
ser någon annan utväg för frågans lösning, derest densamma icke skall
helt och hållet förfalla; ty att få den löst genom gemensam omröstning
anser jag vara omöjligt, huru enkelt och önskvärdt detta än skulle varit.
Grundlagen synes mig lägga hinder i vägen för en sådan åtgärd, och då
jag icke allenast tror detta, utan äfven hört många sakkunnige män enstämmigt
påstå detsamma, så har jag fullt skäl att antaga det frågan förfaller,
om icke denna Kammare, i likhet med Första Kammaren, antager
det ifrågavarande förslaget. Det gäller således att välja emellan förslagets
antagande och frågans förfallande. Hvilketdera, som i och för

sjelfva

209

Den i Maj, e. m,

sjelfva saken kan vara fördelaktigast, beror måhända på omständigheter,
som jag kanske icke känner; men utgången af frågan inom denna Kammare
torde möjligen bero af tvänne olika syftemål, om icke äfven till någon
del deraf att kanske icke alla, som talat om all möjlig sparsamhet i
afseende på jernvägsbyggnader, menat så allvarsamt med hvad de sagt.
För min del har jag sagt det, och jag har allvar dermed, och då jag
tror, att en skrifvelse, affattad i så pass bestämda ordalag som den ifrågavarande,
åtminstone är bättre än ingen, så gifver jag också villigt min
röst för densamma.

Att de, som önska att Regeringen skall hafva fria händer utan
någon påstötning från Riksdagen, rösta för afslag, är helt naturligt, och
att de som lefva i den tron, att frågan skall afgöras genom omröstning,
göra på samma sätt, är antagligt, hvadan utgången troligen blifver afslag;
men de sednare borde likväl taga i öfvervägande hvad jag nyss har sagt
och således besinna, om de tro frågans förfallande bättre leda till målet
än bifall till Utskottets förslag; ty om de ock ''icke dela min mening
i afseende på voteringsåtgärdens omöjlighet, så borde de åtminstone kunna
antaga möjligheten af propositionsvägran från Talmannens sida, i händelse
fråga om voteringsproposition framdeles uppstår, äfvensom huru frågan då
gestaltar sig. Om sådant skulle inträffa, men Kammaren icke godkänner
denna vägran, så kan visserligen denna tvist komma under Konstitutionsutskottets
pröfning, dock troligtvis för att icke säga påtagligen, icke till
fromma för Kammarens mening.

Men äfven om man ville antaga motsatsen, så, då jag är temligen
förvissad att Första Kammaren anser frågan förfallen, om ej begge Kamrarne
nu blifva ense, kan Utskottet ingenting vidgöra i saken, emedan
det icke har rättighet att skilja tvister båda Kamrarne emellan. Af alla
dessa skäl och omständigheter anser åtminstone jag för min del, att det
är fördelaktigast att Utskottets förevarande förslag antages, hvilket jag
derföre äfven påyrkar.

Innan jag lemnär ordet, anhåller jag att emot en talares påstående
derom, att ett prejudikat från 1867 skall finnas derpå, att omröstning i
en alldeles lika fråga med denna blifvit af båda Kamrarne gemensamt
verkställd, få påminna, att äfven om så vore, hvilket jag icke minnes men
dock på det högsta betviflar, så utgör detta- icke något skäl för att äfven
nu handla på samma sätt; ty ett misstag skulle ingalunda berättiga till
flera sådana, och prejudikatet blefve vådligare om det åter förnyades, om
det icke är grundlagsenlig!.

Friherre Alströmer: Man kan visserligen betrakta den nu före varande,

likasom de flesta andra frågor, på olika sätt. Men om man icke
invecklar densamma alltför mycket, utan vill se den sådan den är, tror
jag, att den ställer sig ganska enkel. Jag antager nemligen, att såväl det
af enskild motionär väckta förslag, hvilket ligger till grund för Statsutskottets
första framställning angående spårvidden och byggnadssättet,
som sjelfva denna framställning och de olika beslut, hvilka derom blifvit
af de båda Kamrarne fattade, ytterst och egentligen afse bemödandet att
åvägabringa största möjliga begränsning af utgifterna för de ifrågavarande
Riksd. Prof. 1870. 2 Åfd. 4 Band. 14

810

£)eu i Maj, e. m.

jernvägsbyggnadsarbetenas utförande. Det torde icke kunna förnekas, att
besparing var det hufvudsakliga mål, om hvars ernående alla äro ense,
oberoende deraf om detta nu skall sökas på den “smala" vägen eller på
den “breda". Jag antager således, att fråga i första rummet här gäller
billig anläggningskostnad och i det andra anläggningskostnad med bredspårigbet
eller smalspårighet. Nå väl! Granskar man nu det föreliggande
sammanjemkningsförslaget, så finner man ju, att Stats-Utskottet, i
full öfverensstämmelse med det logiska förhållandet mellan ändamål och
medel, i första momentet uppställt hvad som här är hufvudsak eller frågan
om en mindre kostsam plan för anläggningen, och hemställer, att
Första Kammaren, som förut i detta hänseende uttalat sig mera evasivt,
ville derom fatta ett bestämdt beslut.

Ändra momentet af samma förslag afser att öfverlemna frågan om
byggnadssättet och spårvidden till pröfning af Kongl. Maj:t, hvilket förslag
jag för min de! anser vara så mycket lämpligure, som det visat sig,
att bland männen af facket meningarne härom äro delade om det ena
eller det andra systemets företräde, och en noggrannare undersökning af
förhållandet följaktligen ännu torde vara af nöden. I allt fall anhåller
jag att få fästa uppmärksamheten uppå, huru alldeles nödvändigt det är,
att de olika meningar, hvilka här stå gent emot hvarandra, gifva med sig
hvar och en på sitt håll, om någon sammanjemkning skall kunna åstadkommas.

Hvad åter vidkommer den formela sidan af saken, tror jag, att, om
man närmare aktgifver uppå, huru förhållandet gestaltat sig från början,
man skall finna, att frågan omöjligen kan blifva föremål för gemensam
votering. Stats-Utskottet hade i en punkt af sitt första betänkande i
ämnet föreslagit, att 1,000,000 R:dr skulle anvisas till fortsättning af
norra stambanan och derefter, i eu följande punkt yttrat sig om spårvidden.
Den förra punkten bifölls af Första Kammaren, men Diet'' af Andra
Kammaren afslagen. Första Kammaren fästade icke något vilkor vid sitt
beslut i anslagsfrågan, och den måste följaktligen anses hafva medgifvit,
att norra stambanan skulle i sin fortsättning till Sala anläggas med samma
spårvidd och byggnadssätt, som redan vunnit tillämpning å den redan
färdigbyggda delen af samma bana likasom å statens banor i allmänhet.
Då sedermera förekom till behandling den punkt af Stats-Utskottets ifrågavarande
betänkande, som angick frågan om spårvidden, återförvisades
denna punkt af båda Kamrarne. Men innan Stats-Utskottet med anledning
af denna återremiss inkom med yttrande, afgaf Utskottet förslag till
voteringsproposition angående Kamrarnes olika beslut i sielfva anslagsfrågan.
Då denna voteringsproposition föredrogs i Andra Kammaren, gjordes
icke någon anmärkning mot dess innehåll, utan fastställdes den af
Kammaren utan förändring. Om Andra Kammaren vid pröfningen af
denna proposition förklarat, att Kammaren icke ville lemna densamma sitt
godkännande och följaktligen icke för sin del medgåfve omröstning i hufvudfrågan,
förrän Stats-Utskottet inkommit med yttrande om den följande
punkt i oftanämnda betänkande, som blifvit till förnyad behandling af
Utskottet återförvisad, då hade Andra Kammaren kunnat fatta beslut om
vilkoret och andaget i ett sammanhang, och jag medgifver gerna, att i
sådant fall detta vilkor, hvilket sålunda blifvit med anslaget sammanbun -

Den 4 Maj» e. in.

211

det, kunnat och bort blifva föremål för gemensam votering, emedan en
statsutgift då varit af detsamma beroende. Men när detta icke skedde,
utan voteringspropositionen gillades samt votering i hufvudfrågan egde
rum, anser jag för min del grundlagens bud — som bestämmer, att, när
Kamrarne i fråga, bland annat, om statsutgifter, fatta stridiga beslut, som
ej varda sammanjemkade, skall gemensam omröstning ega rum; “kommande",
såsom det heter, “den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters
af båda Kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens
beslut" — vara fullt tydligt och klart, och atr, således, då votering
om anslagsfrågan gäller såsom Riksdagens beslut, någon gemensam votering
om ett derefter uppstäldt vilkor, som kunde komma att begränsande
inverka på detsamma, icke kan grundlagsenligen ifrågasättas. Vill man
icke förthy träda in på denna bana, kan man väl göra det, men likväl
icke utan att träffa grundlagen. Hittills bär också, så vidt jag vet, något
yrkande i sådan syftning icke egt rum. Jag vill visserligen icke tillmäta
den erfarenhet om riksdagsfrågors behandling jag varit i tillfälle att
inhemta allt för mycken vigt, men jag har dock bevistat flera riksdagar
än de flesta riksdagsmän, och jag tillåter mig att såsom min tanke om
denna sak yttra, att frågan icke kan genom gemensam votering vinna sin
lösning. Deremot anser jag, på sätt redan blifvit af mig antydt, att det
mål man härigenom vill åsyfta kan vinnas genom det förslag till beslut,
som Stats-Utskottet här framställt. Vill man deremot icke gå in på detta
förslag, stadnar frågan onekligen i ett sämre skick, men med en regering,
som i allmänhet är benägen att lyssna till Representationens önskningar,
är jag förvissad, att, i händelse utskottsförslaget godkännes, Riksdagen
kan vara lugn, att de beslutade jernvägsanläggningarne skola komma att
utföras med den största besparing, som är möjlig. Om åter, emot förmodan,
skulle visa sig, att sådant icke skedde, äro Kamrarne oförhindrade
att, då ytterligare anslag till jern vägsbyggnadernas fortsättande ifrågakommer
att anvisas, se sig före och dermed sammanbinda ett bestämdt
vilkor beträffande sättet för utförandet. Men utan något sådant vilkor
fästadt vid anslaget, då det beviljades, kan någon gemensam votering, efter
min tanke, icke grundlagsenligen ega rum. Jag anhåller alltså om bifall
till Stats-Utskottets förslag.

Grefve P o s s e: I det skick, som frågan erhållit, sedan båda Kamrarne
fattat beslut angående byggnadssättet, lärer det få medgifvas hafva
varit Stats-Utskottets åliggande att, på sätt 63 § Riksdagsordningen föreskrifver,
söka åstadkomma eu sammanjemkning. En talare har visserligen
häremot invända att, såsom han yttrade, det naturligtvis icke vore
möjligt att sammanjemka tvänne beslut, hvilka voro hvarandra motsatta,
och att man ej kunde fordra, att Utskottet skulle göra något, som vore omöjligt.
Detta hans förmenande torde bero deraf, att han icke rätt uppfattatinnehållet
af nyss anförda paragraf, ty densamma ålägger uttryckligen
Stats-Utskottet, att, när Kamrarne stadna i olika beslut, söka sammanjemka
de olika “meningarne,“ icke besluten. Båda Kamrarne hafva i det
fall, som här föreligger, fattat beslut, som åsyfta sparsamhet i byggnadssättet.
Derom äi;o de ense. Men beträffande sättet för åstadkommande
af sparsamheten, hafva hos Kamrarne olika meningar gjort sig gällande i

212

Den 4 Maj, e. rn,

så måtto, att Andra Kammaren ville definitivt besluta, att norra banan
skulle byggas smalspårig, och första Kammaren begärde eu undersökning,
om icke genom ett billigare byggnadssätt besparing i anläggningskostnaden
skulle kunna vinnas. Dessa olika meningar är det nu, som Utskottet
sökt sammanjemka i det bemedlingsförslag, som Utskottet har afgifvit. Jag
vill visserligen icke bestämdt säga, att Utskottet derigenom lyckats att
lösa frågan på ett sätt, som kan vara för båda Kamrarne fullt tillfredsställande,
men jag vågar påstå, att Utskottet med bästa vilja bemödat
sig om att gorå hvad som i så fatta omständigheter synts Utskottet vara
det bästa möjliga.

Det har yttrats här — ehuru jag visserligen är benägen att tro och
vill medgifva, att det skett utan afsigt — att förslaget vore utlagd t såsom
en fälla, i hvilken man borde akta sig att fastna. Yäl vet jag, att jernvägsfrågor
äro synnerligen kinkiga och ömtåliga att behandla, och att gemenligen
om dem finnas nära nog lika många skiftningar i uppfattningen
som antalet ledamöter. Utskottet får derföre vara nöjdt med det erkännandet,
att, om förslaget skall vara en fälla, den åtminstone blifvit utan
afsigt framlagd. Jag tror icke heller, att man vid närmare eftertanke
bör kunna såsom en fälla betrakta detta förslag, vid det förhållandet att
frågan gäller ett byggnadsföretag som icke får börjas förr än år 1871,
och att denna Kammare sammanträder ånyo redan den 15 Januarisamma
år, då sannolikt ännu icke ett enda spadtag gjorts på norra banan. Skulle
frågan om byggnadssättet vid innevarande riksdag möjligen falla, återstår
således alltid för den stora majoritet, som här önskar ett smalspårigt
byggnadssätt, att i början af nästa riksdag derom i grundlagsenlig ordning
väcka förslag och få detsamma afgjordt, innan något nämnvärdt arbete
skett på norra banan. I händelse förslaget skulle hafva tillkommit
i afsigt att undertrycka denna majoritet, var det följaktligen en helt
opraktisk åtgärd, då den icke kunde leda till målet, emedan medlet fanns
så nära till hands att motarbeta den. Det torde således få antagas —
skulle jag hoppas — att vi befinna oss på fullt lojal grund, och att vi
icke vilja gorå annat än hvad som är rätt och grundlagsenlig!

Jag nämnde, att jag för min del visserligen icke vill tillmäta detta
förmedlingsförslag något ofantligt stort företräde, men om den ärade talaren
på Stockholms-bänken har rätt i sitt yttrande, att ingenting vedervågas
genom ett afslag, får det å andra sidan tillåtas mig säga, att min
uppfattning är den, att ingenting heller vedervågas genom ett bifall,
hvarom jag anhåller.

Herr Carl Isak Bengtsson: Då den fråga, som nu utgör föremål
för öfverläggning, endast lärer vara den, huruvida Kammaren skall
godkänna eller afslå det sammanjemkningsförslag Stats-Utskottet här framställt
med anledning af de olika beslut Kamrarne fattat angående det
byggnadssätt, som bör användas vid fortsättningen af den norra stambanan,
så och då Kammarens tid redan tagits allt för mycket i anspråk
för en utredning af de följder, som af det ena eller andra beslutet kunna
uppkomma, men hvarom nu icke är fråga, inskränker jag mig att tillkännagifva,
att jag ogillar förmedlingsförslaget och yrkar, att Kammaren
vidblifver sitt förut i ämnet fattade beslut.

213

Peu 4 Maj, e. m.

Herr Asker: Ehuru jag blifvit uppropad i annan ordning, än jagar
antecknad, vill jag icke undandraga mig att nu gifva min mening till
känna.

Obestridligt är, mine Herrar, att en riksdagsfråga, hvilken den än
må vara, kan ur olika synpunkter betraktas. Det finnes dock i följd af
sakernas förhållande och föregående beslut vissa slag af riksdagsärender
hvilka uteslutande höra bedömas och uppfattas ur synpunkten af deras
konstitutionel betydelse. För ett rätt bedömande af den fråga, som nu
föreligger till afgörande, torde emellertid vara nödvändigt att kasta en
blick tillbaka på sjelfva hufvudfrågans behandling i Kamrarne.

I anledning af de framställningar, som gjordes dels af Kongl. Maj:t,
dels af enskilde motionärer, biföll Första Kammaren Stats-Utskottets förslag
om anvisande af medel till den norra stambanan, hvaremot Andra
Kammaren vägrade allt anslag. Båda Kamrarne hade således bär stadnat
i skiljaktiga beslut. Men eu fråga, som är till siffran bestämd och på
stalsregleringen inverkande, måste, på sätt 65 § Riksdagsordningen bestämmer,
afgöras genom gemensam votering. Det är således klart, att här
någon annan åtgärd icke kunde vidtagas än den att uppställa och föreslå
Kamrarne voteringsproposition för omröstningen. Denna voteringsproposition
företogs och bifölls i begge Kamrarne. Hvarken i den Kongl.
propositionen eller i enskilda motioner gjordes frågan om anslag beroende
af frågan om spårvidden. Något vilkor var icke ens ifrågasatt och kunde
följaktligen icke vara fästadt vid anslaget. Voteringspropositionen var
klar, oförtydbar, ovilkorlig. Genom gemensam votering beviljades anslag
till norra banan utan vilkor eller förbehåll, och denna fråga var således
afgjord genom Riksdagens beslut.

Huru bar nu frågan om spårvidden uppkommit? Derigenom att en
enskild motionär väckt förslag derom, men denna fråga är icke ställd i
sammanhang med afslaget, Motionären hade icke uppställt frågan om
spårvidden såsom ett på anslagsfrågan inverkande vilkor, och Statsutskottet
kunde ej heller så uppfatta motionärens framställning. Det var
också af denna anledning, som Stats-Utskottet behandlade densamma i
och för sig och upptog den i en särskild punkt af betänkandet. Sedan
anslagsfrågan blifvit afgjord i båda Kamrarne, öfverlemnades på skilj da
grunder frågan om spårvidden till Stats-Utskottets förnyade behandling.
Men i följd af Kamrarnes votering i hufvudsaken hade frågan om byggnadssättet
antagit en ännu bestämdare form åt önskningsärende, än frågan
förut egde och blef jemväl såsom sådan af Stats-Utskottet behandlad.

Stats-Utskottets förnyade förslag härom föranledde emellertid skiljaktiga
beslut i Kamrarne. Första Kammaren beslutade, att norra, banan
skulle byggas med breda spår men med ett byggnadssätt, som möjliggjorde
sparsamhet. Andra Kammaren uttalade, efter votering, sin mening, att,
banan skulle byggas smalspårig, men frågans konstitutionela betydelse
kunde ingalunda förändras af propositionens innehåll, som grundar sig
på förutsättningen, att man beslutade angående ett önskningsärende, deri
Kammaren ville uttala en bestämd åsigt.

Om eu af Riksdagens Kamrar, efter det ett riksdagsbeslut blifvit
fattadt i grundlagsenlig ordning, skulle efteråt ega att tilltvinga sin särskilda
mening i ett önskningsmål en sådan betydelse, att man på en sido -

214

Den 4 Maj, e. m.

väg kunde förringa eller tillintetgöra besluten i sjelfva saken, hvartill
skulle ett sådant förfaringssätt leda? Det vore oklokt och inkonstitutionel!
Det vore oklokt, derföre att man derigenom åvägabragte ett prejudikat,
men detta prejudikat kunde vid eu annan riksdag kännas besvärligt
för den majoritet, som nu vill framkalla ett sådant, Riksdagsfrågor
ställa sig så besynnerligt, att man vid följande riksdag kan hafva olägenhet
.af beslut, hvartill man medverkat vid en föregående. Det vore en
inkonstitutionel handling, såsom jag redan i det föregående visat, om,
sedan Riksdagens beslut i hufvudsaken blifvit i följd af gemensam votering
fattadt, man nu ville försöka att insätta ett vilkor, som ej blifvit
pröfvadt i sammanhang med sjelfva anslagsfrågan samt följaktligen bort
samtidigt med denna komma under öfverläggning; — och för min del
tror. jag att Riksdagen i främsta rummet bör vara angelägen att bära
aktning för grundlagarne och sådana beslut som blifvit i den af grundlagarne
stadgade ordning fattade.

Hvad Stats-Utskottets sammanjemkningsförslag vidkommer, vill jag
derom endast uttala den åsigt, att jag för min del icke kan finna annat,
än att Utskottet på bästa sätt sökt sammanjemka de särskilda meningar,
som blifvit i båda Kamrarne uttalade. Jag skall emellertid ej tillåta mig
a.tt framställa något yrkande. Jag öfveriemnar åt Kammaren att fatta
sitt beslut i öfverensstämmelse med den åsigt, som Kammaren finner för
hufvudfrågans genomförande i det hela mest gynnande och fördelaktig.
Jag slutar endast med den förklaring, att, om det är en sanning, att lagbundna
beslut bära lycka med sig under nydanade förhållanden, då ludet
af vigt, . att Kammaren i detta önskningsmål fattar sitt beslut inom
den konstitutionela befogenhetens lagliga gräns på ett sätt, att derå må
kunna fästas något afseende.

Herr Lyttkens: 1 motsats mot den siste och ett par andra före gående

talare, är jag för min del af den mening, att det är eu ganska
dålig sammanjemkning, som Stats-Utskottet har försökt att åstadkomma.
Hvad är det som skall sammanjemkas? Jo, dels Första Kammarens beslut
om en anhållan hos Kong! Maj:t angående undersökning beträffande
möjligheten åt ett billigare byggnadssätt än det hittills följda vid fortsättningen
af den norra stambanan, dels Andra Kammarens bestämda
beslut, att norra banan skall vid sin fortsättning byggas med smalare
spår. af en viss spårvidd. Frågan om byggnadssättet framstår således
i Första Kammarens beslut egentligen såsom ett önskningsärende, då deremot
sättet för utförandet är ett af Andra Kammaren fästad t vilkor vid
anslaget. . Det. ser också nästan ut, som om man framställt detta sammanjemkningsförslag
.egentligen derföre, att man ansett detsamma vara ett
sätt, som kunde förtjena att proberas, för att här i Kammaren få minoritetens
åsigt gällande på Riksdagens majoritets bekostnad. Ty understödd
af majoriteten i Första Kammaren, med hvars åsigt förslaget ganska
nära sammanfaller, skulle denna minoritet med tillhjelp af vissa förespeglingar,
hvilka äfven låtit sig här förnimmas, beträffande de möjliga följderna
af ett motsatt beslut kunna i en hastig vändning, som man siiger,
komma att beherrska situationen och undertrycka den starka majoriteten
i denna Kammare; men till något sådant vill jag för min del icke med -

Den 4 Maj, e. m

215

verka. I öfverensstämmelse med detta sträfvande stål-ock det sätt, hvarpå
en del talare här uppträdt, då de utgått från den förutsättningen såsom
obestridlig och klar, att, i händelse Kammaren skulle afslå sammanjemkningsförslaget
och vidblifva sitt redan fattade beslut, någon gemensam
votering icke kan grundlagsenligen komma i fråga. Jag känner icke, på
Indika grunder de antaga detta såsom absolut gifvet Jag ber fa erinra,
att vid 1867 års riksdag i ett likartadt fall med detta, der anslaget
redan var till siffran bestämdt, med anledning den gången af Forsta Kammarens
särskilda beslut om användandet, Stats-Utskottet mycket orc.ent ig
uppställde en voteringsproposition och om denna voterades också ganska
riktigt. Må vara att det åt eu Kammare då beslutade vi kor gällde den
handel, på hvilken anslaget skulle användas, och att nu det af en Kammare
föreskrift* vilkor afser det sätt, hvarpå jernvägsanläggningen skall
utföras. 1 båda fallen äro dock särskilda vilkor uppställda for anslaget
och det skulle i sanning förvåna mig, om Andra Kammaren nu skulle
förvägras den rättighet att få sitt vilkor underkastadt gemensam votering,
som vid sistlidne riksdag utan invändning medgafs Första Kammaren med
hänsyn till det vilkor denna Kammare bestämt för det då beviljade anslagets
utgående. Jag kan således icke inse, af hvilken anledning har icke
skulle kunna blifva gemensam votering. För mm del kommer jag åtminstone
att påyrka den, och jag hoppas, att den skall blifva sista resuitatet åt
dessa öfverläggningar och sammanjemkningsförsok jemväl ur den synpunkten,
att ett bestämdt förklarande från Riksdagens sida, huru norra
banan i sin fortsättning skall byggas, må komma till stånd. Jag anser
detta så mycket nödvändigare och desto mera lämpligt, som Regeringen,
om den får byggnadsfrågan till sig hänskjuten i bär föreslagen form, svårligen
kan undgå att sättas i förlägenhet i afseende å tillämpningen och
kommer att blifva den, som får uppbära skulden. Rent spel bor det vara
och skulden samt klandret tillkomma den, som rätteligen bor flen uppbära.
Här har man ju så mycket talat om mannamod. Skulle Kamrarne
icke hafva mod att sj elfva fatta ett beslut, utan att sa har satta
Regeringen i sticket. Och då det enda sättet härför lärer vara gemensam
votering; kali jag äfven af detta skäl icke biträda förmedlingsforslaget.
För öfrig t borde erfarenheten redan nogsamt hafva lärt oss, huru alla
sammanjemkningar i jernvägsfrågor pläga utfalla. Den ena vill hafva
bansträckningen mera åt öster, den andra mera åt vester, och resultatet bill,
att banan lägges i öde bygder. Likaså skulle säkert har, om saken otverlemnades
till Regeringen, enda följden af Andra Kammarens klart angifna
beslut i den sammanjemkade d. v. s. förvandlade form Stats-Utskottet
gifvit åt detsamma blifva den, att man skulle få en dålig bredspårighet.
i stället för en god smalspårighet, eller att med ett ord banau
skulle blifva byggd efter ett system,^som förenade begges olagenheter utan
att hafva någon af dess fördelar. Äfven af detta skäl anser jag således,
att Kammaren bör vidblifva sitt förra beslut. Väl har en talare sagt,
att man kan vara “lugn11, då man skifver till Kong!. Maj:t att sällsamhet
bör iakttagas. Ja, jag tycker, att Regeringen bor veta detta förut
utan någon skrifvelse, och i allt fall skulle, om på grund åt denna skrifvelse
ett mindre lämpligt byggnadssätt komme att anvandas,. felet ytterst
alltid komma att ligga hos Representationen, hvilken icke gifvit Regeringen

216

Den 4 Maj, e. m.

full visshet om, hvad den egentligen ville. Jag återkommer här till hvad
jag nyss yttrade om nödvändigheten af en klart uttalad mening, och jag
tillägger, att,^ så länge den underdåniga skrifvelsen icke angifver, huru
sparsamhet skall åstadkommas, det icke torde vara mycket värdt att lita
på, att man skrift:er om sparsamhet och sparsamhet.

. Af alla dessa skäl yrkar jag för min del afslag å det sammaniemknmgsförslag
Utskottet här framställt.

Herr Hedin: Här har yttrats åt en talare på Hallands-bänken, att

vid en sammanjemkning hvardera parten måste eftergifva något af sin
mening. Öfver en sådan sammanjemkning skulle jag ej hafva beklagat
mig; hvad jag ogillar, är att i sak, om än ej i ordalagen, blott den ena
meningen, och det minoritetens mening, fått råda uteslutande i sammanjemkningsförslaget.
Vidare har Ståts-Utskottets ärade ordförande sagt,

att jag missuppfattat sammanjemkningsföreskriften i § 63 Riksdagsordningen
; men jag befinner mig i denna min uppfattning i den fullkomligaste
öfverensstämmelse med 1867 års Stats-Utskott, som ej försökte en
sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid första punkten af
jernvägsbetänkandet. En tredje talare har benäget hänvisat den sida,
jag i denna sak tillhör, att nästa riksdag taga sådana mått och steg, att
vi få vår vilja fram. Detta synes, mig likna, hvad ordspråket kallar,
bjuda med armbogen11; men det är icke dess mindre ett ominöst ord.
Nästa Riksdag skulle kunna komma att förete en majoritet, som nekar,
eller endast med vilkor af smalspårigt byggnadssätt beviljar medel till
ioi isättning af norra stambanan — sedan den, tvärt emot innevarande
Riksdags faktiska majoritets önskan, blifvit påbörjad enligt det bredspåriga
systemet.

Man bestrider, ..att gemensam votering skall ega rum. Riksdagsordningens
§ .65 säger dock, att Kamrarne, när deras olika beslut om
statsutgifter ej blifva sanunanjemkade, skola rösta om de olika beslut,
hvari de förut stadna!. Statsutgifter — det är grandlagsparagrafons ord.
Det säges. ej, att gemensam votering skall afgöra, huruvida en utgift
skall beviljas eller ej, huruvida den skall utgå med det eller det beloppet;
der talas ej om det års statsreglering, hvaröfver hvarje Riksdag besluter
utan. der står, att gemensam votering skall slita den tvist, som
uppstår “i.fråga om statsutgifter11. Nåväl, i det närmare bestämmandet
åt. statsutgifterna har Riksdagen oinskränkt rätt. Att med den mest
minutiösa detalj pröfva ändamålen och fastställa vilkoren har hittills,
enligt grundlag och praxis, varit konstitutionel rätt här i landet. Man
kan omtvista, huruvida detta är nyttigt och klokt; derom är ej nu fråga,
utan blott derom huruvida sagda rätt numera har upphört, något som
mig veterligen ej är be visad t. Det är en absolut ny lära i vår konstitutionela
rätt, man vill göra gällande, en lära som, om den godkändes
skulle väsendtligen inskränka hvad man hittills förstått med det svenska
folkets rätt att sig sjelf beskatta, som enligt grundlagen är öfverlåten åt
Riksdagen allena, d. v. s. oberoende af Kong]. Maj:t. Från år 1867
hafva vi för öfrigt ett prejudikat, som, jemfördt med nu föreliggande
fråga, gifver det resultat, att antingen en grundlagskränkning då egde
ram, när gemensam votering egde rum med anledning af jernvägsbetän -

Ilen i Maj, c. m.

217

kandets första punkt, eller ock en grundlagskränkning nu kommer att
ske, derest gemensam votering anställes rörande norra stambanans spårvidd,
derest Kamrarne härutinnan stadna i olika beslut. År 1867 biföll,
vid behandlingen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 61 eller jernvägsbetänkandet,
Andra Kammaren utlåtandets första punkt, att lemna utan
afseende hvad Herr Myrtin i ämnet föreslagit, hvartill hörde, att de medel,
som anvisades för nordvestra stambanan, skulle användas endast på
den del af sträckningen emellan Christineliamn—Arvika, som varför båda
de omtvistade linierna gemensam, nemligen stycket från Arvika till Frykerud;
men Första Kammaren beslöt, vid samma punkt i utlåtandet, att
det anslag, som för nordvestra banan beviljades, skulle anvisas lör den
del deraf, som var för de alternativa linierna gemensam. Vid en följande
punkt, den fjerde, beslöto deremot båda Kamrarne öfverensstämmande,
att till nordvestra banans fortsättning skulle för år 1868 på Riksgäldskontoret
anvisas 2 millioner Rall''. Denna statsutgift var sålunda ej
härmed definitivt bestämd oph beviljad, ty beträffande användningen -visserligen ej i allmänhet, eller att den ju skulle utgå till nordvestra
stambanans fortsättande, men i fråga om dess anvisande för viss del
eller icke af banan — hade Kamrarne stadnat i olika beslut. Fn verklig
sammanjemkning häraf var lika omöjlig då som den af Stats-Utskottet
nu försökta, och den försöktes ej heller år 1867, utan Stats-Utskottet
inkom till Kamrarne med sitt Memorial, N:o 82, innehållande en hemställan
om gemensam omröstning, Jag anhåller att få uppläsa hvad här,
efter en recit, yttras, jemte den föreslagna voteringspropositionen:

Jemför man nu förloppet af jernvägsfrågans behandling år 1867,
som slutade med gemensam omröstning, med den nu föreliggande, är likheten
fullständig och berättigar fullkomligt det antingen — eller jag
förut uppställt. Ty derifrån, att det då var Första Kammaren, som
ville vid anslaget fästa ett vilkor, men nu Andra Kammaren, som vill
göra sammaledes, lärer man väl ej vilja hemta skäl för ett’’ skiljaktigt
behandlingssätt ?

En talare har varnat de med mig lika tänkande för att åvägabringa
ett prejudikat, som just för oss kan blifva besvärande. Nej, för oss kan
det icke blifva besvärande. Grundlagens helgd är oss kärare än våra
åsigter, och äfven i fråga om upprätthållande af denna helgd befinna vi
oss på den smala vägen, medan den ärade talaren synes oss befinna sig
på —- en annan.

Herr Rundgren: Det är somliga dagar vid riksdagen, som kunna

kallas Tycho-Brahe-dagar, och om jag ej allt för mycket bedrager mig,
kan man hafva fullt skäl att kalla den nu förflutna dagen en riktig TychoBrahe-dag.
Jag har redan satt ett kors i almanackan, och jag ämnar
sätta dit två, när jag kommer hem.

Här har talats vidt och bredt och voterats i sex frågor, och man har
voterat till och med om saker, der minoriteten i det ena fallet icke var
större än 32 och i det andra 31, och nu, när det lider mot midnatt, har
man, om jag ej misstager mig, talat om någonting, som alls icke hör till

218

L)en 4 Maj, e. m.

saken. Man har talat om 65 § Riksdagsordningen. Men om man vill
tala om någon paragraf i Riksdagsordningen, icke lärer man väl i dag
kunna tala om någon annan än 68 §; och sålunda hörer allt hvad
den ärade talaren från Stockholm, hvilken sednast hade ordet, så vidlyftigt
omförmält, icke till dagens diskussion. Hvad som i dag kan
blifva föremål för öfverläggning är den frågan: huruvida Andra Kammaren
antager det af Stats-Utskottet framlagda sammanjemkningsförslaget,
eller om man vidhåller sitt redan fattade beslut. Det är i afseende
derå Kammaren nu skall uttala sin slutliga mening, och derom endast
är det följaktligen öfverläggningen skall röra sig. Hvad som sedermera
kan blifva en följd, om Kammaren icke gillar sammanjemkningsförslaget,
utan förblifver vid sitt förra beslut, är en sak, som kommer att
afgöras, när denna fråga kommer åter från Stats-Utskottet. Vid sådant
förhållande och då tiden på aftonen redan är långt liden, synes det mig
vara skäl, att man i diskussionen inskränker sig till hvad som närmast
och egentligen utgör föremål för öfverläggning och icke om livad som
möjligen kan komma att ske, om det ena eller andra beslutet fattas.
Detta är nu en anmälning som jag ville göra.

Det andra, som lyckligtvis icke särdeles vidrörts, är frågan om det
lämpligaste byggnadssättet. Jag tror, att Kammaren redan så tillräckligt
diskuterat denna fråga och äfven genom sitt föregående beslut i detta
hänseende gifvit sin mening till känna, att man nu hvarken bör eller behöfver
vidlyftigt upptaga tiden med att derom yttra sig; och således bör
äfven den saken skiljas från diskussionen.

Hvad är det dä, som egentligen skall diskuteras ? Det har blifvit
sagdt, att Stats-Utskottet icke gjort någon rätt sammanjemkning af de
båda Kamrarnes olika beslut. För att bedöma den saken, torde kanske
vara skäl att något närmare, än hvad förut blifvit omtaladt, söka uppfatta
de föregående beslut, i hvilka Kamrarne stadnat rörande denna fråga.
Första Kammaren — jag talar nu ej derom, att den genom sitt sednaste
beslut godkänt förmedlingsförslaget — hade beslutit, att man skulle ingå
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida icke ett billigare
byggnadssätt i afseende å norra banan kunde införas vare sig genom användande
af mindre spårvidd å hela banan eller någon del deraf eller
svagare öfverbyggnad. Andra Kammaren fattade deremot det bestämda
beslut, att norra stambanan i sin fortsättning skall byggas med en spårvidd
af tre fot 6 tum engelskt mått. Frågan är nu den, om dessa båda
beslut äro så oförenliga, att någon sammanjemkning icke kunnat eller
bort komma i fråga. Enligt min uppfattning har Stats-Utskottet både
kunnat och bort efterfölja föreskriften om sammanjemkning i 63 § Riksdagsordningen.

Följaktligen lärer Stats-Utskottet hafva fullt grundlagsenligt förfarit,
då Utskottet sökt sammanjemka båda Kamrarnes skiljaktiga beslut och
lagt fram förmedlingsförslaget för Kamrarne.

En annan fråga är den, om Andra Kammaren, som i afseende å spårvidden
fattat ett så bestämdt beslut, kan vara nöjd med denna sammanjemkning?
Enligt min uppfattning både kunna och böra vi göra det,
emedan jag föreställer mig, att, om vi betrakta sjelfva sammanjemkningsförslaget,
vi måste finna, att Stats-Utskottet föreslagit båda Kamrarne att

219

Den 4 Maj, e. ra.

eftergifva något i sina förra beslut. Utskottet har uppställt sitt förslag
så, att Första Kammaren fått tillfälle bestämdare uttala sig för "en väsendtligen
mindre kostsam plan" med hänsyn till det ifrågavarande stambanearbetets
utförande, än som blifvit af Jernvägsbyggnadsstyrelsen föreslagen,
och det har låtit Andra Kammarens beslut få den nyanseringen,
att beslutet angående spårvidden och byggnadssättet icke framträder så
bestämdt. Är icke detta en verklig sammanjemkning? Frågan kan ock
vara, om det icke är ett beslut just sådant, som Representationen i ett så
omtvistadt ärende som detta lämpligen kan fatta. Jag tror nemligen, att
det icke gerna är möjligt att med full bestämdhet förklara, att norra
stambanan skall byggas smalspårig, utan att undersökningar i detta hänseende
egt rum, och det är just dessa undersökningar genom Kongl. Maj:ts
åtgärd man här skulle begära.

Min åsigt är alltså den, att, då tiden nu är så långt framliden,
man måste precisera den fråga, som man har att afgöra samt således icke
deri inblanda frågan om hvad som kan komma att ske, i händelse sammanjemkningsförslaget
icke i dag godkännes; och då jag derjemte är för
min del fullt förvissad om, att don sammanjemkning af de olika meningarne,
som Stats-Utskottet här försökt, bör tillfredsställa både Första och
Andra Kammaren, likasom att den bör kunna åstadkomma åsyftad verkan,
tillstyrker jag, att detta sammanjernkningsförslag må af Kammaren gillas.

Herr Sjöberg: 1 likhet med den talare, som näst före mig hade

ordet, anser jag det vara af synnerlig vigt, att man håller sig till den
fråga, som för närvarande är under öfverläggning'' och icke till någon
annan, som dermed står i mera eller mindre aflägset sammanhang. Med
hänsyn således till det ärende, som här föreligger, får jag säga, att jag
icke kan finna annat, än att Stats-Utskottet samvetsgrann!; ställt sig grundlagens
bud till efterrättelse och sökt att så vidt möjligt varit, sammanjemka
de olika meningarne. Mig synes ock, att Första Kammaren, genom
att antaga Utskottets bemedlingsförslag, i sjelfva verket gjort en större
uppoffring af sitt förra beslut i ämnet, än Andra Kammaren skulle komma
att göra af sitt, derest den godkände samma förslag. Hvad särskilt
beträffar byggnadssättet och spårvidden, får jag öppet förklara, att jag
är eu vän af smalspåriga banor, särdeles hvad angår den här ifrågakomma
bansträckningen, och jag tillägger, .att jag anser norra stambanan från
Upsala till Sala icke kunna göras nog smalspårig. Men då jag sagt detta,
ber jag Er derjemte, mine Herrar, att, såsom den föregående talaren yttrade,
göra för Eder klart hvad beslut man nu har att fatta, på det att
man icke må uttala en mening, som man antager skola föra till målet,
men hvilka man sedermera skulle finna icke leda till det resultat, man
åsyftade. Då jag tillåter mig anhålla, att Kammaren ville lägga behörig
vigt å denna omständighet, anser jag mig på samma gång skyldig att,
med afseende å det vilkor beträffande norra banans spårvidd, som man
nu vill hafva fästadt vid anslaget, gifva till känna min åsigt, att frågan
derom icke lärer kunna blifva föremål för gemensam votering.

Det exempel, som blifvit anfördt för en motsatt åsigt, håller icke
streck. Den förra representanten för Elfdals och Nyeds härads domsaga
vid .1867 års riksdag, Herr Myrtin, hade väckt motion derom, att det

220

e, m.

Den 4 Maj

anslag, som Riksdagen komme att bevilja till fortsättning af nordvestra
stambanan, endast skulle afse den del deraf, som vore gemensam för de
båda omtvistade linierna emellan Christinehamn och Arvika samt att Riksr.
agen derjemte skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, att ojäfvige och med
näringsförhållandena förtrogne personer måtte förordnas att förrätta ekonomiska
undersökningar rörande den trafik, som å båda de alternativa banorna
kunde blifva att påräkna. Denna framställning afstyrktes af Statsutskottet
och Stats-Uttskottets afstyrkande godkändes af Andra Kamma^varem°t
Första Kammaren antog en af Herr Wsern gjord framställning,
som hufvudsakligen var uppställd i enlighet med Herr Myrtins
förslag. Men nu, mine Herrar kommer skiljaktigheten. Första Karamalen
fattade detta beslut, innan sjelf va anslagsfrågan var afgjord, och förklarade,
att det anslag, som komme att anvisas af Riksdagen till fortsätning.
af arbetena å nordvestra stambanan, endast skulle afse den icke
omtvistade delen deraf. Detta beslut fattades nemligen vid Första Kammarens
sammanträde den 12 April 1867 på förmiddagen, då deremot
frågan om anslaget först på eftermiddagen företogs till pröfning och afgörande.
Herrarne behagade finna, att en högst väsendtlig skilnad förefinnes
emellan detta beslut och det hvarom här är fråga. Nu har genom
Kamrarnes efter gemensam omröstning fattade beslut utan hvarje vilkor
och. inskränkning blifvit förklarad!, att Riksdagen till Kongl. Maj:ts disposition
ställe!'' medel till visst belopp för fortsättning af norra stambanan
från Upsala till Sala. Hade nu denna Kammare eller Första Kammaren
— såsom i det anförda fallet förhållandet var år 1867, — förut besluta,
att anslaget beviljades med ett eller annat vilkor, då hade ock fullkomligt
riktigt kunnat framställas påstående om gemensam votering. Men under
för handen varande förhållanden torde ett sådant yrkande hvarken kunna
eller höra föranleda någon åtgärd. Att här sysselsätta sig med gissningar
och reflexioner öfver de möjliga följder, som det ena eller andra beslutet kan
hafva med sig, hvarom man i "förbigående" haft åtskilligt att förmäla,
torde i allt fall vara ändamålslöst och hör dessutom icke till saken. Nu
har unin att fatta beslut om Stats-Utskottets förslag till samman jemkning
af Kamrarnes olika beslut rörande stambanornas spårvidd och anläggningssätt,
antingen man nu vill lemna detsamma sitt godkännande eller förkasta
det med bibehållande af den mening som Kammaren förut uttalat.

Herr Hedin: Herr Talman! En ärad talare från Norrköping kar
till mig riktat den admonitionen, att jag afvikit från ämnet. Jag skulle
känna mig mera tacksam för denna erinran, om den hade varit mera af
behof vet påkallad; men ännu har jag lyckligtvis ej råkat i förlägenhet i
fråga om att urskilja hvad som hör eller icke hör till ämnet för en
diskussion Skulle det för öfrig! tilläfventyrs höra till ämnet, för honom,
att söka vederlägga hvad jag sagt, men ej till ämnet, för mig, att bemöta
hvad talare, som före mig haft ordet, hafva anfört?

Eu talare på Stockholms-bänken har trott sig finna en väsendtlig olikhet
mellan det af mig från 1867 åberopade precedensfall och frågans
ställning nu, ity att vilkoret för anslaget då behandlades före frågan om
anslagets belopp. Intilldess man visar mig det stadgande i grundlag

Den 4 Maj, e. m.

221

eller arbetsordning eller i sunda förnuftet, som tillåter den behandling,
hvilken år 1867 egde rum, men förbjuder den likartade behandling, som
nu yrkas, måste jag påstå, att den der väsendtliga olikheten ej exsisterar.
Hvar fanns för Stats-Utskottet något hinder att först i femte punkten
af utlåtandet N:o 19 yttra sig om byggnadsättet, och hvar något hinder
för Riksdagen att, i samma ordning, med gällande kraft besluta? När
de föregående punkterna 3 och 4 af Andra Kammaren, för dess del, afslogos,
huru vill mair då, att Kammaren skulle förut fastställt vilkor för
byggnadssättet å banor, till hvilka Kammaren vägrade medel, och hvilka
sålunda, för så vidt på Kammaren ankom, ej skulle af Staten utföras? Om
punkten 5 har ej rimligen kunnat i annan ordning beslutas. Grundlagsenlig!
kunde den ej indragas i den gemensamma voteringen om de två
föregående punkterna; ty denna punkt i utlåtandet N:o 19 blef af båda
Kamrarne återremitterad; om den hade de sålunda icke då, såsom om
tredje och fjerde, stadnat i olika mening, men olika beslut utgöra den
nödvändiga förutsättningen för gemensam votering.

Besluten att, så långt i min förmåga står, ej låta denna sak eskamoteras
bort, vågar jag vördsamt till Herrar ledamöter af Stats-Utskottet
hemställa, att de ville meddela Kammaren hvad de tänka om frågans vidare
behandling.

Grefve Po sse: Då en direkt fråga blifvit af en värd ledamot till

mig framställd, så anser jag för en pligt att efter förmåga besvara, densamma.
För att begagna ett uttryck, som äfven den värde interpellanten
använde, så befinner jag mig äfvenledes “på den smala vägen“, d. v. s.
dygdens väg, och jag kan således icke vilja framställa mina kolleger i Utskottet
i den dåliga dager, att jag skulle vilja påstå, det de hafva en förutfattad
mening, hvadan det torde således lätt inses, att jag icke med någon
visshet kan förutsäga huru Utskottet kommer att förfara, för den händelse
frågan återkommer till Utskottet, med ogillande af dess nu gjorda
hemställan. Jag skall emellertid icke underlåta att i sådant fall hos Utskottet
framhålla de skäl, som under diskussionens gång här velat göra
sig gällande, till stöd för den åsigt att gemensam votering bör slutligen
ega rum. Hvad afseende dessa skäl kunna i Utskottet tillvinna sig, bindel
framtiden förunnadt att utvisa.

Herr Key:

Herr Hedin: Den upplysning, jag framför allt önskade från Statsutskottets
sida erhålla, gäller följande fråga, som jag ödmjukast anhåller
att få rikta till Stats-Utskottets högt ärade Herr ordförande personligen:
kunna vi, huru än spörjsmålet om gemensam votering må komma att utfalla,
likväl påräkna, att, åtminstone i form af en anmälan från StatsUtskottets
sida, den fråga om jernvägarnes byggnadssätt, hvari Kamrarne
stadnat i olika beslut, ännu en gång kommer under deras behandling?

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag anhåller att till Kam marens

Herrar ledamöter få framställa den frågan, huruvida det icke kan
vara skäl, att i en så vigtig sak som denna, hvilken berör konstitutio -

222

D&n 4 Maj, e, in.

nela spörjsmål af största betydenhet, ehuru besluten om anslagens belopp
redan äro afgärda, båda Kamrarne kunde komma öfverens om ett gemensamt
beslut; och då all anledning är att antaga, det Första Kammaren
bifaller sammanjemkningsförslaget, så kan jag icke finna annat, än att
äfven denna Kammare borde göra på samma sätt. Om sålunda Kamrarne
förena sig om Stats-Utskottets sammanjemkningsförslag, och om man besinnar,
att härvid blifvit så bestämdt uttalad den mening, att smalspåriga
banor ega företräde, så bar härigenom en så stark opinion uppkommit, att
Regeringen, med ledning af denna nästan enhälliga åsigt, icke kan undgå
att låta bygga banan smalspårig, om ej de mest vigtiga skäl deremot förekomma,
hvilka dock i sådant fall nödvändigt måste vid nästa riksdag för
Representationen framläggas. Enligt min åsigt skall man således kunna
nå samma mål i bådadera fallen, antingen denna Kammare vidhåller sitt
förra beslut eller antager Stats-Utskottets sammanjemkningsförslag. Äfven
om Första Kammaren skulle fatta beslut i enlighet med sin förut uttalade
åsigt, och äfven förutsatt att vid eu blifvande gemensam votering
smalspårigheten vunne seger, så kommer nog ändock Regeringen att vid
nästa riksdag rådföra sig med Representationen i en så vigtig fråga som
denna, och det ligger ju alldeles för öppen dag, att, i händelse öfvervägande
skäl finnas för byggandet af clen norra banan med samma spårvidd som
statens öfriga stambanor, Regeringen, såsom jag nyss erinrade, måste inkomma
med en framställning i detta syfte till nästa riksdag. Äfven är
det klart, att nästa Riksdag kan i detta ärende fatta nytt beslut, för den
händelse man finner, att Regeringen på något sätt härutinnan misstagit
sig, och att ett afbrott i byggandet är på en eller annan grund af nöden.

Således riskerar man alldeles ingenting genom att bifalla Utskottets
förslag, ty Regeringen kan omöjligen frigöra sig från det tryck, som nödvändigt
måste uppkomma genom den starka mening Riksdagen i afseende
på byggnadssättet uttalat. Såväl de, som tro på nyttan af smalspåriga
banor, som jag och de, som, lika med mig, anse att bredspåriga banor
böra användas i ett system, der samma spårvidd förut blifvit uteslutande
begagnad, vilja ju hafva våra jernbanor byggda för så billigt pris som möjligt,
och derföre kan jag sannerligen icke förstå hvarför man icke vill
underkasta frågan den mest sorgfälliga pröfning, den mest noggranna och
fullständiga utredning, ty derpå måste saken ovilkorligen vinna, och deraf
måste ock stor besparing ovilkorligen blifva en följd.

Jag slutar nu med att vädja till alla dem af Kammarens ledamöter,
som önska att i fred och endrägt afgöra denna fråga, att bifalla Utskottets
förslag, och jag tror att vi med fullt förtroende kunna lita derpå, att
Regeringen kommer att fästa afseende på de åsigter, som inom denna
Kammare blifvit i frågan uttalade.

Herr Sjöberg: Jag anhåller om ursäkt, då jag.ännu en gång berör
eu fråga, som väl icke egentligen nu föreligger till afgörande, men till
hvars återupptagande jag likväl finner mig föranledd, särskild! af det
yttrande som nyss afgafs af en ärad representant från Calmar län, och
hvilket yttrande, om det lemnades utan allt bemötande, möjligen skulle af
en eller annan kunna anses innefatta en bevisningsgrund, hvars giltighet
åtminstone icke jag kan erkänna. Denne representant åberopade

m

Den 4 Maj, e. in,

nemligen, såsom ett precedensfall för sin mening, det beslut, som i fråga
om anslag för nordvestra stambanan den 12 April 1867 blef af Första
Kammaren fattadt; och om jag ej missförstod den ärade talaren, gick
hans påstående derpå ut, att Första Kammaren vid nämnda tillfälle sönderdelade
den då förevarande frågan sålunda, att votering först skedde
öfver sjelfva anslagsbeioppet och dernäst öfver de vilkor lör penningarnes
användande, som funnos föreslagna i Herr Myrtins ofta omförmälda motion.
Men häri ligger, å den ärade talarens sida, ett misstag. Jag får
nemligen ännu en gång erinra, hurusom öfver den Stats-Utskottets framställning,
hvilken afsåg Herr Myrtins motion, hvari föreslagits bland annat,
att de medel, som vid nämnda riksdag kunde komma att beviljas till
nordvestra stambanans fortsättning, skulle anvisas endast till den del deraf
som för de då föreslagna alternativa jernvägslinierna vore gemensam —
öfver denna Stats-Utskottets framställning, säger jag, voterade Första
Kammaren redan på förmiddagen den 12 April 1867, hvaremot den votering,
som angick sjelfva anslagsbeioppet, hos Första Kammaren försiggick
först i samma dags eftermiddagssammanträde. Att Stats-Utskottets hemställan
i sednare afseende! hos Första Kammaren blef föremål fördelning uti
särskilda beslut är visserligen eu sanning, men denna delning hade på
intet sätt att skaffa med Kammarens derförinnan redan fattade beslut i
anledning af Utskottets utlåtande öfver Herr Myrtins motion, utan afsåg
endast att få afgjordt först och främst, huruvida Riksdagen skulle till fortsättande
af arbetena å nämnda stambana för år 1868 anvisa en summa
af två millioner R:dr — hvilken fråga motsvarade förra delen af StatsUtskottets
anslagshemställan — och dernäst, huruvida Kongl. Maj:t skulle
ega att för samma bana disponera den del af trafikmedlen, som utöfver
två millioner R:dr möjligen kunde för nämnda år blifva till Riksgäldskontoret
levererad — hvilken fråga åter motsvarade sednare delen af StatsUtskottets
hemställan.

Häraf behagade Kammaren finna den väsendtliga skilnad, som det
från år 1867 åberopade exemplet företer vid jemförelse med den fråga,
som nu blifvit bragt å bane. Då vid eftermiddagssammanträdet den 12
April 1867 anslaget till nordvestra stambanan af Första Kammaren beviljades,
hade nemligen samma Kammare redan under förmiddagen samma
dag besluta och följaktligen, såsom ett vid anslaget fästadt vilkor, stadgat,
att de medel, som för fortsättning af nordvestra banan Itomme att beviljas
skulle användas för utförande af en viss del af denna stambana, och då
var det ju tydligt, att detta för anslagets användande endast af ena Kammaren
bestämda vilkor måste göras till föremål för båda Kamrarnes omröstning
i enlighet med § 65 i Riksdagsordningen. Här åter påyrkas votering
öfver ett påstående, som i sin nirvarande form tillkommit, först
sedan anslaget utan alla vilkor blifvit beviljadt. Och denna skilnad vågar
jag fortfarande anse till den grad väsendtlig, att jag alls icke kan fatta
den egenskap af precedensfall som 1867 års åberopade beslut skulle innebära
i denna fråga.

Grefve Pos se: Den ärade representanten från Stockholm har be hagat

framställa en fråga till mig personligen, och jag finner mig derföre
oförhindrad att lemna honom ett svar. Jag vill då nämna, att min en -

224

Den 4 Maj, e. m.

skilda åsigt är den, att, om förevarande förslag af Kammaren förkastas,
så skall Stats-Utskottet ånyo taga ämnet i öfvervägande och derefter till
Riksdagen göra en ny framställning'' i det ena eller andra syftet.

Herr Hi ert a: Då tiden nu är långt framskriden, vill jag icke in låta

mig på några försök att lösa den knut, som slagit sig på tråden af
denna fråga; utan jag vill endast yttra några ord med anledning af hvad
Herr vice Talmannen nyss anförde. Han uppmanade nemligen Kammaren
att antaga Utskottets förevarande förslag, emedan detta, enligt hans åsigt,
så tydligt uttalar den fasta och bestämda meningen, att ifrågavarande
jernväg bör byggas så billig som möjligt, att Regeringen omöjligen kan
underlåta att gorå allt för att tillmötesgå Riksdagens på sådant sätt uttalade
önskan. Äfven jag tror detta; men jag tror ock att, om Kammaren
vidblifver sitt förra beslut i frågan, Kammaren äfven derigenom uttalar
en icke mindre stark mening för samma syfte, så att Regeringen ej
heller kan förbise densamma. Om Kammaren vidhåller sitt förra beslut,
så tillkommer det Stats-Utskottet att lösa detta parlamentariska problem,
och det skall icke blifva utan intresse att se, huru Utskottet i sådant
fäll kommer att bete sig; men det synes mig vara öfverflödigt att nu ingå
i gissningar härom.

Då man — vare sig att Kammaren vidhåller sitt förra beslut eller
antager Utskottets sammanjemkningsförslag —- kan emotse samma påföljd,
torde det vara ungefärligen likgiltigt, hvilkendera af de här förfäktade
meningarne vinner pluralitet inom Kammaren.

Herr Ola Månsson: Då jag icke förut deltagit i de vidlyftiga
jern vägsdebatterna, så må det ursäktas mig, att jag nu betjenar mig af
detta tillfälle för att ej allenast för Kammarens Herrar ledamöter upplysa
utan äfven till protokollet få antecknadt, att jag i dessa frågor omfattat
den åsigt, som majoriteten inom Andra Kammaren hyst, och att
jag följaktligen vid den nyligen skedda voteringen äfven biträdt det beslut,
enligt hvilket norra stambanan skulle anläggas smalspårig. Jag har
sedan dess icke hört något skäl framhållas, som kunnat förändra de åsigter
jag förut haft, utan jag vidhåller dessa fortfarande och yrkar derföre,
att Kammaren måtte stå fast vid sitt förra beslut och således förkasta
Utskottets förevarande sammanjemkningsförslag.

Herr Lytt k ens: Enligt min åsigt har diskussionen, då den vändt
sig om, huruvida gemensam votering i frågan lagligen kan ega rum eller
icke, gått betydligt utom sjelfva ämnet, och jag kan icke förstå, huruledes
eu öfverläggning inom Kammaren kan råka på sådana afvägar. Hvad vi
nu hafva att besluta om är intet annat än Utskottets förevarande sammanjemkningsförslag.
Enligt min åsigt är det af ganska stor vigt, att
Riksdagen bestämdt beslutar, att ifrågavarande stambana skall byggas smalspårig;
och jag yrkar derföre, att Kammaren, med ogillande af detta sammanjemkningsförslag,
måtte vidhålla det beslut Kammaren förut fattat.

Efter denna öfverläggning framställdes propositioner så val å bifall till
Utskottets sammanjemkningsförslag som jemväl å det yrkande, som blifvit

Den 4 Maj, e. ni.

225

framstäldt derom, att Kammaren, med afslag å berörd aförslag, måtte vidblifva
sitt i ämnet förut fattade beslut. Ja fanns öfvervägande för den
förra propositionen, men votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller det i Stats-Utskottets memorial N:o 73 framställda
förslag till sammanjemkning emellan Kamrarnes skiljaktiga beslut angående
punkten 2 i nämnda Utskotts memorial N:o 56,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med vidblifvande af sitt i ämnet förut
fattade beslut, afslagit Utskottets ifrågavarande förslag.

Omröstningen utföll med 69 ja mot 94 nej; och hade Kammaren
alltså besluta enligt nej-propositionens innehåll.

I fråga om Utskottets slutliga anmälan yttrade

Herr Kall sten ius: Vid det förhållande att Kammaren, efter en

något tröttande diskussion om den nästföregående punkten i betänkandet,
nu höll på att låta denna sist föredragna halka förbi utan anmärkning,
så må det ursäktas, att sådant under liknande förhållande verkligen
skedde inom Utskottet, der man på 24 man hand diskuterade den föregående
punkten längre och vidlyftigare, än man gjort här i Kammaren.

Då emellertid Utskottets åtgörande i detta fäll, enligt min uppfattning,
icke står i öfverensstämmelse med 63 § Riksdagsordningen, der det
stadgas att Utskottet bör i frågor, sådana som denna, söka att, så vidt
möjligt är, sammanjemka de olika meningar, hvari Kamrarne slädnät, så
anhåller jag, att denna punkt måtte för sådant ändamål till Utskottet
återremitteras.

Det är nemligen obestridligt, att Kamrarne uti ifrågavarande fall beslutat
skrivelser på olika sätt redigerade; ty Andra Kammaren har för
sin del beslutat ett tillägg till skrifvelsen af följande lydelse: “och tillse
om ej detta ändamål kunde säkrast vinnas genom upplåtandet af större
eller mindre del af arbetet på entreprenad.11

Det kan visserligen sägas, att Andra Kammaren kanske är nöjd med
att detta tillägg alldeles afklippes, heldre än att skrifvelsen förföll; men
Kamrarnes beslut äro emellertid sins emellan olika, och derföre bör Utskottet
söka att sammanjemka desamma, samt dervid ingalunda omredigera
ensamt Andra Kammarens beslut.

På grund häraf upprepar jag mitt yrkande om återremiss af denna
punkt.

Riksd. Prof. 1870. 2 Afd. 4 Band. '' 15

226

Den 4 Maj, e. m.

Grefve Po sse: För min del kan jag icke inse, att man skulle hafva
någon fördel att vänta af en återremiss i förevarande fall, ty den skulle
icke medföra annan påföljd än en anmälan från Utskottet att, då Första
Kammaren redan bifallit förslaget, Andra Kammaren jemväl ville i
frågan besluta. Vill Kammaren icke godkänna den åsigt Utskottet uttalat
i denna punkt, så torde det vara lämpligare, att Kammaren nu
genast fattar sitt beslut. Jag anser dock, att, då begge de ifrågasatta
skrifvelserna äro alldeles lika lydande och skilja sig endast deri, att denna
Kammare vdl göra ett mindre tillägg, bäst vore, om man bär ville afstå
från tillägget.

Herr Carl If vars son: Det är ett misstag af den förste talaren

att påstå, det denna fråga har slunkit förbi Utskottets uppmärksamhet
vid ärendets förnyade föredragning derstädes, ty jag fästade verkligen
uppmärksamheten derpå; men då man fann, att Andra Kammaren blott
hade gjort ett tillägg till det i öfrigt lika beslut, som af Kamrarne öfverensstämmande
blifvit fattadt, och då Första Kammaren redan afslagit
ett dylikt tillägg, så tjenade det naturligtvis till intet att söka uppställa
något sammanjemkningsförslag härutinnan. Då således genom återremiss
ingenting _ kan vinnas, anhåller jag, att Utskottets anmälan måtte läggas
till handlingarne.

Vidare anfördes ej. Denna del af memorialet lades till handlingarne.

§ 16.

Föredrogos Bevillnings-Utskottets memorial:

N:o 9, i anledning af återremiss af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 2, i fråga om ändring i § 10 mom. 2 af Kongl. förordningen den
20 Juli 1861, angående mantals- och skattskrifningars förrättande;

Bifölls;

och N:o 10, i anledning af Kamrarnes olika beslut i fråga om Statsutskottets
hemställan under § 6 i dess utlåtande N:o 38, angående Riksdagens
år 1869 församlade Revisorers berättelse om granskning af Statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1867;

Lades till handlingarne.

§ 17.

Föredrogos och biföllos nedannämnda, af Lag-Utskottet afgifna utlåtanden
:

N:o 39, i anledning af väckt motion om ändring af 14 kapitlet 6 8
Rättegångsbalken;

Den 4 Maj, e. m.

227

N:o 40, i anledning af väckt motion om ändring af föreskrifterna i
21 kapitlet Rättegångsbalken angående gäldande af rättegångskostnad;

N:o 41, i anledning af väckt förslag om rätt att meddela inteckningssäkerhet
i åbyggnader å landet; och

N:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till stadgandet i 17
kapitlet 5 § Rättegångsbalken angående vittnesersättning.

§ 18-

Föredrogos ånyo, men bordlädes för andra gången Stats-Utskottets
utlåtanden Nris 74 och 75.

§ 19-

Föredrogos och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:

N:o 22, angående val af Fullmäktige i Riksbanken;

N:o 23, angående val af Fullmäktige i Riksgälds- kontoret;
äfvensom förslag till Riksdagens förordnanden:

N:o 24, för Fullmäktige i Riksbanken;

N:o 25, för Fullmäktige i Riksgälds-kontoret;

N:o 26, för suppleanter till Fullmäktige i Riksbanken;

N:o 21, för suppleanter till Fullmäktige i Riksgälds-kontoret;

N:o 28, för styrelseledamöter vid lånekontoren i Göteborg, Malmö
och Wisby; samt

N:o 29, för suppleanter till styrelseledamöterna vid lånekontoren i
Göteborg, Malmö och Wisby.

§ 20.

Anmäldes nu inkomna ärenden:

Stats-Utskottets utlåtande N:o 76, i anledning af väckta motioner om
grundskatternas aflösning m. m.

Bevillnings-Utskottets betänkande och memorial:

N:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
åtskilliga frågor rörande postväsendet, äfvensom af väckta motioner om
dels nedsättning i nu stadgade porto, dels upphäfvande af tidningsutgifvares
skyldighet att förse tidning med stämpel in. m.;

N:o 12, i anledning af återremiss i viss del af Bevillnings-Utskottets
betänkande N:o 8 angående vilkoren för bräuvins tillverkning och försäljning;
och

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 43, i anledning åt väckta motioner åsyftande ändringar i gällande
strafflag;

228

Den 4 Maj. e. m.

N:o 44, i anledning af väckt motion om tillägg till gällande föreskrifter
angående rättigheten att ransaka efter stulet gods.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden, som nu bordlädes, skulle uppföras
främst till föredragning i nästa sammanträde.

§ 21.

Herr Talmannen tillkännagaf, att under detta sammanträde hade inlemnats
ett nu uppläst läkarebetyg för Herr C. W. Sjögréen, af innehåll
att nämnde ledamot vore af sjukdom hindrad från deltagande i Kammarens
förhandlingar.

Herr Bexelius erhöll 14 dagars ledighet från riksdagsgöromålen, räknadt
från den 7 i denna månad.

Herr Sven Nilsson i Österslöf fick den ledighet, som förut från den
tredje dennes blifvit honom beviljad sålunda framflyttad, att densamma
skulle räknas att taga sin början från och med morgondagen.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 11 e. m.

In fidem
Ii. Husberg.