Justerades protokollet för den 25 nästlidne April

ProtokollRiksdagens protokoll 1874:502

248

Den 2 Maj, f. m.

Lördagen den 2 Maj.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne April.

§ 2.

Herr Statsrådet m. m. P. A. Bergström aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen derom, att den jernväg, som kommer att
från Torpshammar eller någon annan punkt å den från Storvik uppåt
gående stambanan anläggas till riksgränsen mot Norge, en norsk statsbana
till mötes, måtte byggas bredspårig.

Herr Talmannen mottog denna nådiga proposition med förklaring att
Kammaren skulle åt densamma lemna grundlagsenlig behandling.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag rörande de i gårdagens'' sammanträde
fattade beslut.

§ 4.

Vid föredragning af Bevillnings-Utskottets memorial N:o 8, i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande viss punkt af BevillningsUtskottets
betänkande N:o 6, angående tullbevillningen, blef den i berörda
memorial föreslagna voteringspropositionen af Kammaren godkänd.

§ 5-

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets memorial N:o 72, angående
utdelning af exemplar utaf Konstitutions-Utskottets tryckta memorial och.
öfriga expeditioner vid 1809—1810 års riksdag.

§ 6.

Skedde föredragning af Stats-Utskottets memorial N:o 73, angående
pension åt afiidne Sekreteraren i Riksgälds-kontoret C. G. Stuarts enka.

Den 2 Maj, f. m.

249

Herr Hörnfel dt yttrade: Då jag inom Utskottet éj kunnat dela
dess åsigt i förevarande fråga, så ber jag att få meddela Kammaren de
skal, som förmått mig att reservera mig mot Utskottets beslut. Jag behöfver
knappast förutskicka den anmärkningen, att jag i allmänhet af
principiela skäl icke anser det lämpligt att tilldela tjenstemäns efterlefvande
enkor pension, ty jag har här i Kammaren icke en, utan flera
gånger uttryckt en dylik tanke. Hvad angår den nu ifrågavarande pensionen,
så förefaller det mig alldeles icke nödvändigt att bevilja den,
snär, såsom af betänkandet synes, den ifrågavarande enkan från Riksgäldskontorets
enke- och pupillkassa åtnjuter en årlig pension af 800
R:dr. Behofvet af den af Stats-Utskottet tillstyrkta pensionen kan således
egentligen icke sägas vara så trängande, att staten nödvändigt måste
träda emellan för att bereda henne en någorlunda tillräcklig utkomst.
Stats-Utskottet har såsom det hufvudsakligaste skälet för pensionens beviljande
framhållit den omständigheten, att framlidne Sekreterare!! Stuart
i lifstiden särdeles väl skött sina åligganden. Dessa hans tjenstegöromål
voro dock icke vidsträcktare, än att de rätteligen kunna anses hafva utgjort
eu skyldighet för honom. Dessutom, i betraktande af att hans lön
som sekreterare var temligen stor, och att han dertill hade eu stor boställsvåning,
vill det synas mig, som skulle han hafva kunnat lemna sin
enka en något större förmögenhet, än att staten skulle behöfva komma
henne till hjelp.

På detta skäl tillåter jag mig att yrka afslag på Stats-Utskottets hemställan.

Grefve Posse: Att staten, äfven om den är pligtig att pensionera
sina tjensteman, dock i regeln icke bör vara pligtig att pensionera tjenstemännens
enkor, är en åsigt, som svårligen torde kunna i principielt
hänseende bestridas; men oberoende häraf har det likväl visat sig, att
Riksdagen'' i ganska många fäll, då den aflidne tjenstemannen varit särdeles
utmärkt och duglig eller då andra ömmande omständigheter tillkommit,
beviljat pensioner åt enkorna. För egen del vågar jag tro, att
det nu förevarande fallet mera än något annat just är ett sådant undantagsfall,
der man bör påakta att tjenstemannen i fråga under en mycket
lång följd af år, nära 50, varit i statens tjenst och i mera än 30
bestridt sekreterareplatsen i Riksgälds-kontoret, en befattning hvilken, såsom
jag tror vi alla skola erkänna, är af ganska stor vigt. Och att han
skött denna befattning på ett tillfredsställande sätt, lärer ingen vilja bestrida.
Hans qvarlåtenskap utgjorde endast 141 R:dr; boet var således
ett fattigt bo och, efter hvad jag har skäl antaga, ändå fattigare än som
af bouppteckningen visade sig — det fanns nemligen skulder efter den
aflidne, hvilka öfvertogos af arfvingarne. Talaren på norrlandsbänken
fastade uppmärksamheten derpå, att enkan redan har pension från Riksgälds-kontorets
enke- och pupillkassa, och att en ytterligare pension af
staten således vore obehöflig; men jag ber att få erinra derom, att pensionen
från enke- och pupillkassan tillkommit derigenom, att den aflidne
sekreteraren i samma kassa årligen gjort inbetalningar, eller fullgjort

250

Den 2 Maj, f. m.

hvad man i allmänhet önskar att tjenstemännen skola göra för beredande
af eu tryggad existens åt sina efterlefvande. Skulle man derföre taga
denna omständighet, att enkan genom sin afiidne mans omsorg erhållit
en pension, hvartill hon är berättigad, på grund af förut af mannen
gjorda inbetalningar under många år, till grund för ett afslag å den af
Stats-Utskottet tillstyrkta pensionen, skulle man derigenom afskräcka alla
tjenstemän från att göra dylika insättningar; ty blefve följden af dessa
insättningar den, att all möjlighet för enkan att erhålla pension af statens
medel skulle vara försvunnen, så snart lion från annat håll erhölle
en sådan, så skulle tjenstemännen naturligtvis cj gerna göra några inbetalningar
i de enskilda pensionskassorna.

Jag ber Kammaren att välvilligt bedöma sakförhållandena och anse
det nu förevarande fallet såsom ett undantagsfall, der pension åt enkan
hör meddelas. Stats-Utskottets hemställan är dessutom redan bifallen af
Första Kammaren; bifalles den äfven hos oss, så kunde en gemensam
votering undvikas. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Grefve Sparre: Äfven jag skulle vilja tillstyrka bifall till StatsUtskottets
förslag. Visserligen är det sannt att, såsom den förste talaren
anförde, man icke i allmänhet bör gifva pension åt embets- och tjenstemäns
enkor; men vid hvarje riksdag förekomma likväl, som bekant, flera
undantag från denna regel, till följd af derom gjorda framställningar från
Kongl. Maj:t. Den tjensteman, för hvars enka pension nu blifvit af
Stats-Utskottet tillstyrkt, var, som vi veta, ej i Kongl. Maj:ts, utan i
Riksdagens tjenst; och framställningen om pension åt enkan kunde således
ej komma från Kongl. Maj:t, utan måste komma från de män, hvilka
hafva förstyret för det embetsverk, den afiidne tillhörde, eller fullmäktige
i Riksgälds-kontoret. Fullmäktige hafva ansett nödvändigt att bevilja enkan
pension. Enligt det i betänkandet omförmälda läkarebetyget är
hennes helsotillstånd försvagadt och synförmågan minskad, hennes förmåga
att arbeta i hög grad inskränkt. Härtill kommer att hon har en
oförsörjd dotter att underhålla. Tror man väl, att vid sådant förhållande
två fruntimmer, af hvilka det ena är sjukligt och icke kan arbeta, kunna
lefva på 800 rdr om året, eller det belopp, som till följd af gjorda insättningar
i Riksgälds-kontorets enke- och pupillkassa enkan för närvarande
i pension erhåller? Hyran och födan per år för tvänne personer
torde under den närvarande dyra tiden, äfven med ganska måttliga anspråk
i ena och andra afseendet, icke kunna bestridas för det beloppet.
Vill Riksdagen hafva skickliga tjensteman, så torde det vara nödvändigt
att åt enkan efter en man, som 50 år varit i Riksgälds-kontorets tjenst,
hvaraf 33 såsom verkets sekreterare, och som bekant skött sin befattning
val, bevilja den nu ifrågavarande, obetydliga summan. Jag hemställer
således, i likhet med grefve Posse, om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med derunder gjorda
yrkanden, gåfvos propositioner såväl på bifall som på afslag; och förklarade
Herr Talmannen sig anse ja vara öfvervägande för den senare meningen.
Då emellertid begäran om votering framställdes, blot'' i anledning
deraf och med uj)ptagande af bifall till Utskottets förslag såsom ja-pro -

Den 2 Maj, f. m.

251

position, en så lydande omröstningsproposition nu uppsatt, justerad och
anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess memorial
N:o 73,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.

Voteringen företogs i vanlig ordning och utföll med 62 ja mot 83
nej, i följd hvaraf Kammaren afslagit Utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets memorial:

N:o 74, angående förhöjning i aflöningen för vaktmästaren vid Justitie-ombudsmansexpeditionen;
och

N:o 75, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor.

§ 8.

Till behandling förekom Stats-Utskotttets utlåtande N:o 76, i anledning
af väckt motion om öfverlemnande till Riksgälds-kontoret af vissa
för landtförsvaret afsedda kassor och fonder m. m.

Ordet begärdes af:

Herr O. B. Olsson, som yttrade: Att jag icke kan dela Stats-Utskottets
åsigter i denna fråga, torde icke förundra någon, enär mina äro
helt och hållet olika. Jag skall be att få uttala dem och sedan vädja
till Kammaren. Stats-Utskotttet har såsom skäl för sitt afstyrkande af
motionen'' anfört, att Riksdagen 1868 beslutit, att de ifrågavarande kassorna
skulle förflyttas från Arméförvaltningen till Statskontoret. Detta
var det första skälet. Det andra är, att då en ny arméorganisation förestår,
så borde dessa kassor vara tillgängliga för byggnader och materiel
m. m. Men det hufvudsakligaste skälet i min motion har Stats-Utskottet,
i min tanke, endast i förbigående besvarat, det nemligen, huruvida Kongl.
Maj:t eller Riksdagen skall ega dispositionsrätt öfver kassorna. För mig
synes det bra besynnerligt, att, på samma gång staten har betydliga skulder,
staten äfven skall hafva flera särskilda kassor, som skola förvaltas
hvar och en under sin särskilda rubrik, hvilket onekligen måste medföra
mycket besvär och en större tjenstemannapersonal, än som annars behof -

252

D*n 2 Maj, f. m.

des. Om staten använde dessa kassor antingen till att betala sina skulder
eller ock till jern vägsbyggnader eller andra produktiva företag, så
skulle detta, i min tanke, vara vida bättre än att, såsom nu sker, utlåna
medlen för en, som man finner, ofta ganska låg ränta, under det den
för sin upplåning får betala en mycket högre. De som hafva fördel af
det nuvarande förhållandet måste naturligtvis vara låntagarne i de ifrågavarande
kassorna, men icke långifvaren, staten; tvertom, för honom medför
förvaltningen af de många särskilda kassor, uppgående till ej mindre
än tio, mycket besvär och stora kostnader. Härtill kommer, att dessa
kassor under en tid af omkring tjugufem år förökat sig så betydligt, att
man äfven af den orsaken är berättigad att hysa farhågor i afseende på
den framtida dispositionsrätten. 1845 uppgick sammanlagda beloppet af
de ifrågavarande medlen till endast 8,500,000 R:dr, men 1873 i Oktober
till öfver 8 millioner. Skola dessa kassor fortfarande växa i samma proportion,
så måste de slutligen, och detta inom eu icke så särdeles lång
tid, komma att utgöra en ganska respektabel summa, ett förhållande som
jag finner ganska betänkligt, såvida dispositionsrätten öfver dem hädanefter
som hittills skall tillkomma Ivongl. Maj:t. Ett talande bevis på
att denna min farhåga icke är ogrundad, ligger i det kända förhållandet,
att Kongl. Maj:t 1870 fann för godt att, för att sätta armén på en sorts
krigsfot eller mobilisera henne, i tre af dessa kassor lyfta icke mindre än
1,700,000 It:dr, oaktadt han förut för samma ändamål lyftat det lilla
kreditivet. Att Kongl. Maj:t skall ega denna dispositionsrätt, kan ej
heller vara grundlagens mening; ty om så vore förhållandet, så vore den
paragraf i grundlagen, som talar om det stora och det lilla kreditivet,
utan all betydelse. Det lilla kreditivet utgör nemligen endast 1,500,000
R:dr. Skulle Kongl. Maj:t dessutom ega dispositionsrätt öfver de 8 millionerna,
som finnas i de nämnda kassorna, så kan jag för min del verkligen
icke förstå, hvartill det lilla kreditivet skulle gagna; men sådan
kan grundlagsstiftarens mening naturligtvis ej hafva varit. Att 1,700,000
R:dr 1870 lyftades i de ifrågavarande fonderna, är emellertid, som sagdt,
ett faktum; och kunde den summan den gången lyftas, så kan ju Kongl.
Maj:t en annan gång, om han så för godt finner, länsa fonderna helt och
hållet. Faran af detta förhållande synes mig ligga deri att, så länge 13
§ i Regeringsformen qvarstår oförändrad, kan eu äregirig och krigslysten
konung — vi hafva som jag hoppas för närvarande lyckligtvis ej en sådan
regent, men möjligheten att få en sådan förefinnes ju alltid — kan
använda dessa medel till utförande af sina krigiska planer och, om kassorna
hädanefter stiga i samma proportion som hittills, ganska länge kriga,
sedan han emot samtliga sina rådgifvares föreställningar förklarat
kriget. Nationen kunde således möjligen blifva icke allenast inledd i krig,
utan kriget kunde fortfara under åtskilliga månader, innan Riksdagen
blefve sammankallad, och hafva avancerat så långt, att representationen
funne sig nödsakad att bevilja större summor för dess fortsättande, då
detsamma annars måhända ej hade ifrågakomma. Ehuru jag icke har
någon förhoppning att vinna något i sak, sedan Första Kammaren redan
bifallit Utskottets afstyrkande hemställan, vill jag det oaktadt yrka bifall
till motionen, hufvudsakligast af det skäl, att jag, om möjligt, önskade
framkalla i denna Kammare en opinionsyttring för öfverflyttnin

Den 2 Maj, f. m.

253

ifrågavarande kassorna från Statskontoret till Riksgäldskontoret, på det
att Kongl. Maj:t icke må kunna efter behag lyfta dem. Jag yrkar således
afslag å Stats-Utskottets hemställan och bifall till min motion.

Herr Hedin: Jag finner äfvenledes, att Stats-Utskottet icke egentligen
har svarat på det som motionären afsett och föreslagit. StatsUtskottet
anmärker till eu början, att ifrågavarande fonder så nyligen
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Ja! det är sannt, att
de så varit, men det från en helt annan synpunkt än den, från hvilken
motionären utgått. Man har nemligen från representationens sida yrkat
och Kongl. Maj:t sedermera i anledning deraf beslutat, att förvaltningen
af dessa fonder skulle till annan myndighet öfverlemnas. Detta har nyligen
skett, men det är också icke detta utan något vida vigtigare, som
motionären afsett, nemligen huruvida staten bör ackumulera sådana fonder
som de ifrågavarande, huruvida man bör upprätthålla detta system att afsätta
särskilda fonder för vissa statsändamål, huruvida Kongl. Maj:ts
dispositionsrätt öfver dessa medel bör bibehålla den omfattning den hittills
haft, och huruvida det sätt, hvarpå fonderna disponerats, står i öfverensstämmelse
med de ändamål, hvarför de äro afsedda. Detta, som är
hufvudsaken i motionärens framställning, har Stats-Utskottet icke besvarat
när det säger, att frågan varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet,
ty denna uppmärksamhet afsåg en helt annan sida af saken, nemligen
hvart fonderna skulle flyttas för att på bästa sätt förvaltas. Det
andra skälet, Stats-Utskottet anfört, är att man har att förvänta en ny
härordning, och att för densammas genomförande de ifrågavarande fonderna
borde hållas disponibla. Detta motiv synes mig vara alltför svagt,
ifall meningen är att med detsamma undanskjuta en fråga, vigtig både
ur konstitutionel och statsfinansiel synpunkt. Det nya härordningsförslaget
ligger ännu i gudarnes knän, och ingen vet, när det kommer att
antagas eller ens framläggas. För öfrigt, när det eu gång kommer, så
finnes ju icke något hinder, att Riksdagen då beviljar de för dess genomförande
nödiga medel. Således synes mig nämnda af Stats-Utskottet anförda
skäl icke kunna användas såsom giltigt motiv att undanskjuta eu
fråga, der en grundsats står på spel, som, enligt hvad jag förut nämnt,
är vigtig både ur statsekonomisk och konstitutionel synpunkt. Frågan
är temligen gammal och har för hvarje gång den framträdt antagit allt
större och större dimensioner. 1867 års Riksdag ingick, på grund af
1866 års statsrevisorers framställning, med hemställan till Kongl. Maj:t
om En per mille-fondens öfverlemnade till Riksgälds-kontoret. Sedermera
återkom frågan vid 1869 års riksdag, men då gällde framställningen icke eu
utan sex af dessa fonder. Den framkom då på grund af enskild motion,
och med anledning deraf tillstyrktes af Stats-Utskottet att en skrifvelse
skulle till Kongl. Maj:t afiåtas. Denna hemställan bifölls af Andra Kammaren
men afslogs i den Första, dock icke utan att i sistnämnda Kammare
betydande röster höjde sig för den föreslagna skrifvelsens aflåtande.
Under diskussionen vid 1869 års riksdag uppgafs af eu nuvarande ledamot
i Stats-Utskottet, hvad som af den i Kammaren för tillfället närvarande
krigsministern lemnades obestridd att åtminstone ett par af dessa
fonder blifvit af Kongl. Maj:t disponerade på ett sätt, som icke vore

254

Den 2 Maj, f. m.

strängt öfverenstämmande med fondernas ändamål. Anmärkningen gällde
förenade mötespassevolansfonden och Norrbottens Hästjägaresqvadrons
fond. Krigsministern bestred icke Stats-Utskottets då gjorda hemställan
annat än så till vida, att tidpunkten då måhända icke vore rätt lämplig.
Dåvarande finansministern, hvilken vid tillfället äfven var i Kammaren
närvarande, bestred framställningen endast på den grund, att Riksdagen
året förut ingått till Kongl. Maj:t med en framställning i ett med
då förevarande likartadt syfte, nemligen om sammanförande under gemensam
förvaltning af statens särskilda fonder och kassor. Under debatten
1869 förekoinmo i öfrigt uttalanden i denna fråga, hvilka synts mig särdeles
betydelsefulla. Frågans konstitutionela sida berördes då af en man,
hvilkens ord. för mig och måhända flertalet af denna Kammare alltid
skola hafva stor betydelse, enär han är en af vårt konstitutionela lifs veteraner.
Jag menar A. W. Björck. Han yttrade: “Af hvad jag hört,

vill det synas mig, som om man fått tillräckliga upplysningar för att
bilda sig en mening, i hvad mån denna skrifvelse är befogad. Det förefaller
mig nemligen, som om några af dessa fonder tillkommit derigenom
att, sedan man beslutat att vidtaga ändringar af vissa förhållanden eller
inrättande af nya institutioner, man sedermera icke satt i verket hvad
som bort följa, utan i stället börjat samla fonder af de medel, som endast
för de gifna ändamålen varit afsedda. Ett annat sätt att samla fonder
har äfven varit det, att regeringen begagnat en rätt, som jag icke vill
bestrida den, att sätta vissa nummer inom regementena på vakans och i
stället låta medlen ingå till fonder, som regeringen sedermera med fri
och obegränsad disposition ansett sig kunna begagna. Jag kan dock icke
underlåta att påpeka att, om Regeringen utsträckt en sådan rättighet,
skulle ju halfva armén kunnat komma på vakans och betydliga belopp
derigenom kommit till regeringens fria disposition. Det synes således
äfven från denna sida af saken vara skäl, att densamma kommer under
granskning. Men eu allmän grundsats framställer sig dessutom, hvarför
dessa fonder icke böra finnas och hvarpå jag förut haft tillfälle fästa
uppmärksamheten och det är, att, då de icke samlas af annat än skattemedel,
detta blir ett sätt att uppdrifva skatteberäkningen, på samma
gång det ställer ganska betydliga belopp till regeringens förfogande. Detta
skäl synes mig vara tillräckligt för att söka åstadkomma en förändring i dessa
förhållanden.“ Detta beträffade frågans konstitutionela sida. Hvad den
finansiela sidan deraf angår, vill jag åberopa ett då i Första Kammaren
af nuvarande finansministern i frågan afgifvet yttrande. Jag vill icke
besvära Kammaren med detsammas uppläsande utan hänvisar blott
till första delen af Första Kammarens diskussionsprotokoll för år 1869
sidan 325, der detta yttrande återfinnes. Till dessa skäl hafva sedan
dess tillkommit andra, nemligen do som uti en vid nästlidet års statsrevisorers
berättelse fogad reservation omförmälas. Af vissa förekomna
fakta framgår, att frågan om regeringens dispositionsrätt öfver allmänna
beväringsfonden är ganska osäker. Vi hafva således fått ett
nytt exempel till hvad som anfördes vid 1869 års riksdag om förenade
mötespassevolansfonden och Norrbottens Hästjägaresqvadrons fond. Det
förefaller mig som Stats-Utskottet, i betraktande af hvad i sak förekommit,
i betraktande af att frågan, för hvarje gång den återkommit, fram

Den 2 Maj, f. m.

255

träder i allt större dimensioner, och i betraktande deraf att, så vidt jag
kunnat utröna, för närvarande visar sig mycken benägenhet till en, om
jag så får säga, hygglig lösning af frågan, icke bort undanskjuta densamma.
Den kommer säkerligen igen med större propositioner, och det
synes mig att man icke bör så länge undanskjuta denna fråga, att den
till sist växer till ett stridsämne af kanske värre beskaffenhet än det på
sin tid så mycket omtalade anslaget till handels- och sjöfartsfonden. Då
den ärade representanten för Venersborg och Amål i går förmiddags hade
ordet för att beskrifva det öfverhandtagande superiet i hans län, berättade
han en anekdot, som, efter hvad jag tyckte, icke rönte misshag från
Kammarens sida, och detta gifver mig anledning att berätta, äfven jag,
en anekdot, som dock icke är modern eller förskrifver sig från Grefve
Sparres regeringstid i Elfsborgs län, utan går tillbaka ända till det gamla
Roms tider. Under konung Tarquinii den högmodiges regering infann sig
en dag hos honom en gammal qvinna — man kallade henne Amalthea,
hon sades vara sierskan eller sibyllan från Gumse — och utbjöd till salu
åt konungen nio böcker. Då hon likväl för desamma fordrade en alltför
hög betalning, ville konungen icke köpa dem. Hon kastade då i elden
tre af sina böcker och frågade konungen derefter, om han ville
köpa de öfriga för det först uppgifna priset. Då hon derpå åter fick ett
nekande svar, uppbrände hon ånyo tre af sina böcker. Derefter utbjöd
hon de tre återstående böckerna och fordrade för dem lika mycket, som
hon först hade begärt för alla nio. Nu blef konungen omsider uppmärksam,
och handeln afslöts. Tillämpningen af denna anekdot är den, att
om man försummar den för frågans lösning gynsamma tidpunkten, detta
kan leda till en förnyad upplaga af historien om de sibyllinska böckerna,

Grefve Posse: Kammaren har ofta hört mig uttala den åsigt, att
det icke kan vara af någon synnerlig fördel för statsverket att man samlar
och ackumlerar särskilda fonder. Jag kan således icke misstänkas för
att egentligen i princip vilja bevara dessa fonder oförminskade, icke heller
torde jag kunna misstänkas för att i oträngdt mål vilja gifva Kongl.
Maj:t vidsträktare dispositionsrätt öfver desamma än han i verkligheten
har. Jag vill också nu genast erkänna, att den ärade talaren på stockholmsbänken
hade fullkomligt rätt i sitt tvifvel om, att dessa fonder uteslutande
hafva blifvit använda för andra ändamål än dem, hvartill de
varit afsedda. Här finnes således ganska många och goda skäl för att
taga i noggrann! öfvervägande, huruvida icke motionen är välbetänkt i
många afseenden. Men i ett afseende torde den icke vara så lämplig,
nemligen då uti densamma föreslås, att Riksdagen skulle direkt besluta
indragningen af dessa fonder; ty det finnes verkligen i afseende å flera
af dem ett kont-raktsenligt förhållande emellan regeringen och representationen.
Detta eger nemligen först och främst ruin i afseende å Wadstena
krigsmanshuskassa och vidare öfver med hänsyn till andra fonder,
som hafva blifvit ställda i samma förhållande som den förstnämnda fonden.
Hvad nu först angår Wadstena krigsmanshusfond, så beslöt 1851
års Riksdag genom en skrifvelse af den 13 Augusti samma år, att, “derest
vid den blifvande riksdag de ersättningsanslag, hvilka nu vore anvisade,
utan Kongl. Maj:ts nådiga samtycke borttagas eller förändras, det

256

Den 2 Maj, f. m.

då må ankomma på Kongl. Maj:t att förordna, det de ifrågavarande inkomsterna
ånyo skola enligt nu gällande stadgande!! uppbäras**. Kassans
intrader öfverlemnas till Kongl. Maj:ts disposition i stället för vissa uppbörder,
hvilka skulle upphöra. Samma stadgande finnes äfven i afseende
å invalidhusfonden, trosspassevolansfonden och möjligen något mera, d.
v. s. det finnes ett kontraktsenligt förhållande i afseende å dessa fonder
mellan de båda statsmakterna; och jag tror att om man, på sätt motionären
åsyftar, vill öfverföra dessa fonder till fri disposition af representationen,
så kan detta icke ske på annat sätt än genom att uti en skrifvelse
bedja Kongl. Maj:t låta verkställa eu utredning i afseende å rättsförhållandet,
och derefter göra en framställning till Riksdagen om ett sådant
öfverlåtande. Det är hufvudsakligen på dessa skäl, som jag biträdt
det slut hvartill Utskottet kommit. I afseende å En per mille-fonden, så
har den tillkommit på ett mycket kuriöst sätt; det var nemligen en afgift
som lade3 på varor i Göteborg; och i afseende å denna fond har
Riksdagen redan år 1867 i skrifvelse till Kongl. Maj:t begärt att få densamma
borttagen; men Kongl. Maj:t svarade, att detta icke kunde ske
utan att densamma toges i anspråk för rikets försvars väsende; och det
blef dervid för den gången. Nog kunna vi hysa förhoppning om att en
gång och möjligen inom en icke allt för lång framtid Riksdagen skall få
dispositionsrätt öfver alla dessa fonder; men i det skick frågan nu är, tror
jag vi icke kunna gå längre än dit vi nu kommit.

Herr O. B. Olsson: Det är alldeles riktigt, som Stats-Utskottets
ordförande har sagt i afseende å Wadstena krigsmanshuskassa och invalidhusfonden,
nemligen att det finnes ett slags kontraktsenligt förhållande
mellan de båda statsmakterna. Men hvad Kongl. Maj:t har betingat såsom
vilkor för afståendet af dessa uppbörder, som inginge till Wadstena
krigsmanshuskassa, liar äfven jag i min motion föreslagit att utgå, då jag
derstädes föreslår, “att i deras ställe ett årligt statsanslag, motsvarande
medelbeloppet af nämnda kassors och fonders utgifter under de senast
förfiutna tio åren med en förhöjning af 10 procent, måtte från och med
år 1875 beviljas1*. Jag har sålunda föreslagit, att detta anslag skulle
utgå icke blott till samma belopp som under de senaste tio åren utan
äfven med 10 procents förhöjning, till följd hvaraf jag icke kan inse,
att Kongl. Maj:ts rätt i detta afseende derigenom på något sätt blifvit
förbisedd.

Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen framställde, enligt
de meningar, som förekommit, propositioner dels på bifall till Utskottets
hemställan och dels på yrkandet att, med afslag å berörda hemställan,
de förslag måtte antagas, som Herr O. B. Olsson i sin hithörande
motion framlagt. Den förra af dessa propositioner fann Herr Talmannen
vara med öfvervägande ja besvarad; men då votering begärdes, skedde
uppsättning, justering och anslag af en så lydande voteringsproposition;

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 76,

röstar ja;

Den, det ej vill,

Den 2 Maj, f. in.

257

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
de förslag som framställts i Herr O. B. Olssons motion, N:o 27.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade vid röstsedlarnes
sammanräkning 100 ja mot 55 nej, hvadan Utskottets hemställan blifvit
af Kammaren bifallen.

§ 9.

Vid behandling dernäst af Stats-Utskottets utlåtande N:o 77, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående dyrtidstillägg för
kleresistaten vid Kongl. Flottan in. m., biföll Kammaren de hemställanden,
som i detta utlåtande blifvit gjorda; och lades den vid samma utlåtande
fogade tabell till handlingarne.

§ io.

Föredrogs och bifölls Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets utlåtande
N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
ändringar i Kongl. Förordningen den 26 April 1861 rörande de allmänna
grunderna för hypoteksföreniugars bildande och framtida verksamhet.

§ 11.

Förekom till afgörande Sammansatta Stats-, Bevillnings- och LagUtskottets
utlåtande N:o 2, i fråga om reglering af häradshöfdingarnes
löneförmåner och i sammanhang dermed föreslagna förändringar i förordningen
angående stämpelpappersafgiften, äfvensom i anledning af väckt
förslag om särskilt dyrtidstillägg för år 1874 åt en del häradshöfdingar.

l:sta punkten.

Härvid anförde:

Herr Östergren: Då jag deltagit i det komitéarbete, hvarpå Kongl.

Maj:ts föreliggande regleringsförslag är grundad!, och då jag icke kan
godkänna det betänkande, som Sammansatta Utskottet i ämnet afgifvit,
så anser jag mig af dessa omständigheter uppmanad att yttra mig i
frågan och något granska utskottsbetänkande!.

Innan jag inlåter mig i en sådan granskning, ber jag få yttra några
ord om det nuvarande sättet för häradshöfdningarnes aflöning, om ohållbarheten
af detsamma och om behofvet af snar förändring deri, för att
visa att löneregleringsfrågan icke bör än vidare undanskjutas.

Det torde vara allom kändt, att häradshöfdingarnes aflöning hufvudsakligen
består i expeditionslösen eller hvad man kallar sportler.

Rifcsd. Prot. 1874. 2 Afd. 4 Band. 17

258

Den 2 Maj, f. m.

Derutöfver har hvarje häradshöfding kontanta anslag å riksstaten under
olika rubriker, såsom lön, tingsgästningspenningar, ersättning för mistado
bötesandelar m. m. Dessa anslag äro dock ganska obetydliga. Lönen
varierar mellan 75 R:dr och några hundra R:dr; och ersättningarne för
mistade bötesandelar uppgå till endast något öfver 6,000 R:dr för alla
domare i riket. Af de 103 häradshöfdingarne äro 56 försedda med boställe,
hvaremot de öfriga 47 sakna en sådan förmån.

Redan år 1840, eller för mer iin 1 3-dels sekel tillbaka, hade man
kommit till insigt om att häradshöfdingarnes aflöning var ojemnt fördelad
de särskilda domsagorna emellan. Då kunde dock desse tjensteman
icke framställa berättigade klagomål öfver otillräckliga inkomster, alldenstund
de hade snarare för mycket än för litet. I allmänhet hade de
nemligen 3000 Ridt- banko i nettoinkomst ; men flera af dem hade ända
till 6,000 R:dr banko, hvilket var en högst betydlig summa vid en tid, då
lönerna voro bestämda, för en hofrättsassessor till 1,200 R:dr, för ett
hofrättsråd till 1,400 R:dr och för en ledamot åt Högsta domstolen till
4,000 R:dr, allt banko. Det ansågs derföre nödigt att göra en jemnare
fördelning af häradshöfdingarnes löner, och som man redan den tiden
börjat betvifla sportelsystemets lämplighet samt det jemväl blifvit ifrågasatt,
huruvida icke många domsagor voro för stora och behöfde klyfvas, blef
man betänkt på att helt och hållet omreglera häradshöfdingarnes löner;
och för att underlätta den påtänkta löneregleringen beslöt Kongl. Maj:t
den 10 Juli 1840, att, vid återbesättande af ledig domsaga, det vilkor
eller förbehåll skulle stadgas, att häradshöfding skulle vara underkastad
reglering af löneförmånerna, eller, som orden lyda: “att den utnämnde
skall åtnjuta nuvarande löneförmåner, intill dess lönevilkoren, i anledning
af väckt fråga om förändrad lönereglering och ny fördelning af domsagorna,
framdeles kunna blifva annorlunda bestämda, då löneförmånerna
komma att derefter utgå“. Ett sådant eller liknande vilkor har derefter
intagits i alla fullmakter för häradshöfdingar, så att bland nu varande
häradshöfdingar endast sex hafva ovilkorliga fullmakter. Omkring sju år
derefter beslöt Kongl. Maj:t, att i häradshöfdingefullmakter skulle intagas
ett nytt vilkor, nemligen att utnämnd häradshöfding skulle vara underkastad
reglering jemväl af domsagans territorium. Härefter företogs i
åtskilliga län en sådan reglering, att vissa domsagor blefvo klufna eller
delade på det sätt, att det bildades två domsagor af en, eller tre af två
o. s. v. Denna klyfning pågick till år 1860, då Kongl. Maj:t förklarade
att någon vidare delning af domsagorna icke borde ega rum, hvarföre
ock sistnämnda vilkor ej vidare intogs i efter denna tid utnämnda häradshöfdingars
fullmakter; men år 1867 beslöts ånyo, att meranämnda vilkor
skulle inflyta i derefter utnämnde häradshöfdingars fullmakter, hvilket
beslut ännu är gällande. Genom den nyssnämnda klyfningen af domsagor
har uppstått en ännu större ojemnhet i afseende å aflöningen än förut,
enär inkomsterna i åtskilliga af de nybildade domsagorna befunnits alltför
otillräckliga för häradshöfdingarne.

Jag tillåter mig nu anföra några bevis för riktigheten af hvad jag
sagt. Vi hafva i Westerås län en domsaga, Westmanlands vestra, uti
hvilken häradshöfdingens årliga bruttoinkomst utgjort endast 4,237 Rdr,
enligt 10 års medeltalsberäkning. Om jag från nyssnämnda belopp drager

Den 2 Maj, f. m.

259

förvaltningskostnader, så återstå. icke fullt 2,500 R:dr, hvilken summa,
som hvar och en torde inse, icke kan vara tillräcklig aflöning för en
domare på landet. Jemför jag nu nämnde domsaga med en annan i
sydliga Sverige, till exempel med norra och södra Åsbo samt Bjäre härads,
så finner jag, att årliga inkomsten af denna senare domsaga i medeltal
uppgått till 19,836 Ikdr brutto eller, sedan förvaltningskostnaderna
fråndragits, till omkring 15,000 R:dr netto, det vill säga ungefär sex
gånger så mycket som nettoinkomsten af den först nämnda domsagan.
Nu gjorda jemförelse synes mig påvisa en särdeles ojemn lönefördelning,
i synnerhet som domaren i den sist nämnda domsagan icke gerna kan
hafva haft mycket större omkostnader eller utgifter för sig och sin familj
än den andre med ringare aflöning försedde domaren. Jag vill nu äfven
jemföra den nyssnämnda domsagan i Skåne med en domsaga i Dalarne.
Den skånske domaren har i medeltal årligen afgjort 511 mål, civila och
criminela. hvarjemte han handlagt och expedierat 1,992 ansökningsärenden.
Domaren i Oster-Dalarnes domsaga deremot bär i medeltal årligen afdömt
536 mål och expedierat 2,556 ansökuingsärenden. Årliga arbetsprodukten
har således varit större för domaren i Dalarne än för domaren i Skåne; och
huru ställer sig väl vid jemförelse afiöningon för dessa båda? Jo så, att
den domare, hvars verksamhet utvisar eu större arbetsprodukt, har haft
en årlig bruttoinkomst af endast 10,855 R:dr, under det att domaren
med den mindre arbetsprodukten, såsom jag förut nämnt, haft 19,836
R:dr, ett missförhållande, som i och för sig är uppenbart, men ännu mera
faller i ögonen, om man besinnar, att förvaltningsomkostnaderna måste
varit högre för domaren i Dalarne än för den skånske domaren, dels
emedan den större arbetsprodukten kraft mera arbetsbiträde, och dels
emedan domaren i Dalarne för att besöka sina 7 tingsställen måst resa
sammanlagdt 44 mil, under det att hans embetsbroder i Skåne icke haft
att bestrida resekostnader för mer än 2 ’ ,2 mil för att besöka sina tre
tingsställen. Den sista jemförelse!! visar, att det icke är så väl bestäldt
med häradshöfdingarnes aflöning som man på vissa håll velat påstå, och
att det icke är så riktigt, då man säger, att det nuvarande aflöningssättet
jemnt afväger lönen efter arbetet. Jag tror mig hafva bevisat, att just
motsatsen häraf eger rum. Frågar man sig nu, hvad som kan vara orsaken
till denna ojemna aflöning, så ligger svaret härpå närmast deruti,
att några af de vigtigaste sportelsatserna, nemligen de för fastebref och
bouppteckningar bestämda, icke stå i skäligt förhållande till domarens
besvär och arbete, utan bero på köpeskillingarnas storlek eller på behållningarne
i de aflidnes bon. Lösen för fastebref är minst 2 R:dr. Derefter
stiger den i förhållande till beloppet af köpeskillingen för den
fastighet, hvarå fasta utfärdas. Om t. ex. köpeskillingen uppgår till
1,000,000 R:dr, så blifver lösen för fastebrefvet 1,040 R:dr, och detta
fastän domaren för denna expedition icke har större besvär än för utfärdandet
af ett fastebref, för hvithet lösen uppgår till endast 2 R:dr.
Lösen för bouppteckning varierar emellan 50 öre och 150 R:dr: allt
efter den större eller mindre behållningen i boet efter den aflidne. Då
nu så är förhållandet, kan en hvar lätteligen finna, att i en ort, der
jordvärdet står högt och allmänt välstånd råder, kan domaren för ett
färre antal fastebref eller bouppteckningar erhålla mångdubbel lösen mot

260

Den 2 Maj, f. m.

en domare på annan ort, hvarest jordvärdet är lågt och fattigdom är förherrskande.
Jag vill nu angifva en annan omständighet, som förorsakar
ojemnhet i domarenas aflöning, den nemligen, att, såsom jag redan omnämnt,
icke mindre än 47 domare sakna boställen, och att 56 domare
innehafva sådana. Detta förorsakar naturligtvis stor ojemnhet i aflöningen,
eftersom vi veta att expeditionstaxan är lika för alla; men härtill
kommer äfven, att boställena äro högst olika i afseende å storlek och
godhet. Det minsta bostället gifver en årlig afkastning af endast 200
R:dr, det största deremot lemnar 4,000 R:dr i arrende, hvarjemte häradshöfdingen,
som innehar detta sistnämnda boställe, åt sig förbehållit fri
bostad jemte trädgård och några tunnland jord. Detta det största bostället
är anslaget till en jemförelsevis liten domsaga, hvarest antalet afgjord
a mål blott uppgå till 244; hvaremot det minsta bostället, som gifver
endast 200 R:dr i årlig inkomst, är anslaget till en större domsaga,
i hvilken årligen 413 mål afgöras.

Jag har nu framhållit åtskilliga brister i det nuvarande aflöningssättet,
och vill vidare antyda, huru det föreliggande förslaget söker afhjelpa
dessa brister. Genom detta förslag skulle nemligen alla boställen
indragas till statsverket, inga sportler skulle komma att bero på köpeskillingens
belopp eller af behållningen i ett bo, sportlerna skulle i allmänhet
nedsättas och bibehållas blott till en så stor del, som vore nödvändig
för att bereda domaren ersättning för förvaltningskostnader; häradshöfdingarnes
löner skulle utgå af statsverket, dels såsom lön dels såsom
tjenstgöringspenningar. De sportler, som bibehöllos skulle utgöra
ersättning för förvaltningskostnaderna. Häradshöfdingens kontanta aflöning,
d. v. s. hans nettoinkomst, skulle komma att variera emellan 5,500
R:dr i de minsta domsagorna och 8,000 R:dr i de största. Ojemnheten
i aflöningssättet skulle härigenom försvinna, och jag tror att tillbörligt
afseende blifvit fästadt vid det större eller mindre arbetet i de särskilda
domsagorna, ty tjenstgöringspenningarnes belopp är bestämdt med afseende
härpå.

Jag öfvergår nu till granskning af det föreliggande betänkandet och
ber då först att få fästa Kammarens uppmärksamhet på några förhållanden,
som förefallit mig temligen egendomliga. Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet liksom Herr Clairfelts motion påkalla inga andra åtgärder från
Riksdagens sida än att för regleringens genomförande bevilja erforderliga
anslag och gorå nödiga förändringar i förordningen om stämpelpapp ersafgifteu.
Förslaget förutsatte nemligen, att stämpelpappersafgiften skulle
ökas i samma mån som expeditionslösen blefve nedsatt. Af berörda två
frågor fäller, hvad angår den förberedande behandlingen, den ena inom
Stats-Utskottets och den andra inom Bevillnings-Utskottets verksamhetsområde.
Det har derföre för mig varit temligen tydligt och klart, att
det föreliggande ärendet bort behandlas af sammansatt Stats- och Bevillnings-Utskott;
men nu har man äfven tillkallat ledamöter från Lag-Utskottet,
ehuru här icke föreligger någon fråga, som faller inom Lag-Utskottets
af grundlagen utstakade verksamhetsområde; och detta är ett förhållande
som synes mig egendomligt. En annan egendomlighet finner
jag deruti, att bland de ledamöter, som för ärendets behandling tillkallats
från Lag-Utskottet, befinna sig 2:ne häradshöfdingar, hvilkas egna förde -

Den 2 Maj, f. m.

261

lar och nytta naturligtvis äro i hög grad beroende af det ärende, som
det Sammansatta Utskottet behandlat. En ytterligare egendomlighet förefinnes
uti den anmälan, som förekommer i slutet af betänkandet, hvaraf
inhemtas, att en af de 2:ne häradshöfdingar, hvilka äro ledamöter af det
Sammansatta Utskottet, icke varit generad af det erhållna uppdraget i
egen sak, hvaremot den andra af dem låtit anmäla, att han icke deltagit
i Utskottets beslut i afseende å Kongl. Maj:ts proposition. Det synes
sålunda såsom om denne sistnämnde ledamot af Utskottet i någon mån
tviflat på sin egen ojäfvighet i denna fråga. Icke mindre anmärkningsvärdt
är, att samme ledamot, ehuru han icke deltagit i behandlingen af
den Kongl. propositionen, dock tydligen måste hafva deltagit i behandlingen
af Herr Clairfelts motion, ty det heter nemligen, att han “med
anledning af Herr Clairfelts motion velat tillstyrka det anslag till de svagast
aflönade häradshöfdingarne, som Herrar Bennich m. fl. föreslagit*1.

Vidare har jag att granska betänkandets temligen korta innehåll.
Jag finner deraf, att Utskottet godkänt hufrudprinciperna i löneregleringsförslaget
och endast framställt några svaga tvifvelsmål, dels i fråga
om riktigheten af de beräkningar, som gjorts angående de för häradshöfdingarne
nödiga förvaltningskostnader, dels ock derom, huruvida de
föreslagna tjenstgöringspenningarne äro bestämda på tillförlitliga grunder
och i vissa domsagor kunna anses tillräckliga till aflöning åt vikarier.

För dessa tvifvelsmål anföras blott tvänne skäl: det ena är, att de
jemkningar, som af reservanterne bland komiterade gjorts i häradshöfdingarnes
uppgifter om förvaltningsomkostnaderna, skulle sakna stöd i närmare
utredda objektiva grunder; och det andra skälet är, att beräkningen af
tjenstgöringspenningar icke utesluter möjligheten af misstag i vissa fall,
beroende på flera omständigheter, deribland den mer eller mindre invecklade
och omfattande beskaffenheten af de mål, som i hvarje särskild domsaga
blifvit afgjorda.

Svagheten af dessa anförda skäl synes vara temligen i ögonen fällande,
åtminstone för mig, och det förefaller mig något anmärkningsvärd^
att Utskottet icke haft någon enda bestämd anmärkning att göra. Detta
är så mycket besynnerligare som Utskottet, efter att hafva fått förstärkning
från Lag-Utskottet, haft tillgång på personer, hvilka antagligen icke
saknat vilja att göra bestämda anmärkningar.

Hvad nu först beträffar den förmenta saknaden af objektiva grunder
för beräkningen af förvaltningskostnaderna, så får jag på det högsta bestrida,
att sådana grunder saknats. Jag skall påpeka några objektiva
grunder, som förefunnits och blifvit begagnade vid beräkningen. Först
och främst hafva vi haft häradshöfdingarnes egna uppgifter, hvilka väl
äro temligen goda grunder, om man nemligen granskar dem, och jemför
den ena med den andra. Vidare hafva vi haft tillgång till noggranna
uppgifter om de särskilda häradshöfdingarnes bostäder, om tingsställena
samt om våglängden emellan hvarje häradshöfdings bostad och tingsställena
i hans domsaga; och dessa uppgifter utgöra ju en temligen god grund
för beräkningen af den resekostnad hvarje häradshöfding haft. Ytterligare
hafva vi ur justitie-statsministerns årliga embetsberättelser hemtat god
ledning angående myckenheten af arbetet i hvarje domsaga, hvaraf det större
eller mindre behofvet af arbetsbiträde m. m. kunnat bedömas. Med ied -

2G2

Den 2 Maj, f. m.

ning af dessa grunder hafva komiterade granskat häradshöfdingarnes egna
uppgifter; och resultatet af granskningen är, att uppgifterna blifvit för 35
domsagor godkända, för 24 andra förhöjda, och för de återstående 44
nedsatta. Anledningar till förhöjning af det uppgifna omkostnadsbeloppet
hafva vi funnit deruti: att eu del häradshöfdingar icke tagit i beräkning
omkostnaderna för kost och husrum åt arbetsbiträden, som de haft i sitt
hus; att andra häradshöfdingar beräknat denna kostnad för hvarje person
till endast 460 Kali* om året, hvilket komiterade ansett vara för lågt,
då de fleste häradshöfdingar upptagit sådan kostnad till 700 R:dr; samt
att någre häradshöfdingar glömt att upptaga oundgängliga kostnader, såsom
för skrifmaterialier och dylikt, för hvilket fäll sådana omkostnader
beräknats med ledning af uppgifter från andra domsagor. Skäl för
nedsättning åter hafva varit, att åtskilliga häradshöfdingar upptagit bland
utgifter för tjenstens skötande sådant som uppenbarligen icke hör dit;
så t.. ex. hafva några upptagit utgifter för hyra, pensionsafgift, brefbefordringsafgift,
krono-, kommunal- och landstingsskatt. I sådana fall hafva
vi. varit nödgade att göra afdrag. Likaså hafva uppgifna resekostnader
minskats, då dessa icke stått i skäligt förhållande till våglängden mellan
domarens bostad och tingsstaden; slutligen har nedsättning skett, om häradshöfding
beräknat mera arbetsbiträde, än arbetet i domsagan ansetts
kräfva.

Med hvad jag nu har anfört vill jag hafva visat, att komiterade vid
uppgörandet af beräkningarne och Kong!. Maj:t vid granskningen af desamma
haft grunder att tillgå; och jag tror att Utskottet icke skulle hafva
saknat objektiva grunder, om nemligen Utskottet hade gifvit sig tid att
i handlingarne uppsöka dem.

Beträffande derefter tjenstgöringspenningarne, så förefaller det mig
som om Utskottet skulle hafva åsyftat, att dessa skulle bestämmas jemväl
med afseende å de inom hvarje domsaga förekommande målens mer
eller mindre invecklade beskaffenhet; och det vill synas, som om Utskottet
föreställt sig, att utredning härom skulle kunna vinnas genom att höra
hofrätterna i saken. För min del tror jag, att det är alldeles omöjligt
att erhålla tillförlitlig upplysning i detta ämne, ty dertill skulle erfordras
»tt alla häradsrätters domböcker för lång tid tillbaka genomlästes af den
eller dem, som skulle utreda frågan. Hofrätternas ledamöter kunna ej
ega kännedom om beskaffenheten af andra mål än de få, som blifvit till
hofrätterna fullföljda. I de 2 hofrätterna sitta 25 ledamöter, indelade på
fem divisioner; nu kan visserligen hända, att på sista tiden på en division
pröfvats flera mål af invecklad beskaffenhet från någon viss domsaga,
samt att ledamöterne på denna division till följd deraf kommit till den
föreställning, att målen i samma domsaga äro i allmänhet af invecklad
natur; men desse hofrättsledamöters omdöme i ämnet vore icke mycket
att. lita på, ty de hade ingen kännedom om de mål, som pröfvats på de
öfriga fyra divisionerna. I öfrigt låter det väl tänka sig, att flera invecklade
och omfattande mål tidtals kunna fullföljas från en lättskött
domsaga, hvilket kan bero på den omständigheten, att inom densamma
finnes någon sakförare, som uppmanar parter att i likt och olikt fullfölja
talan i högre rätt, då deremot i eu annan och större domsaga ett mångdubbelt
antal vidt omfattande mål förekomma till afgörande, utan att mer

E«a 2 Maj, f. m.

2ö3

än ett eller armat af dem fullföljes till hofrätt. Jag tror sålunda att
hofrätterna i detta hänseende icke kunna besitta särdeles stor sakkännedom.

Utskottet fruktar äfven, att genom antagande af Kongl. Maj:ts förslag
afiöningen för häradshöfdingarnes vikarier skulle blifva otillräcklig.
Denna fruktan anser jag vara ogrundad, ty Kongl. Maj:ts förslag afser
just en förbättring af vikariernes aflöning. Jag vill i detta hänseende
framhålla ett exempel från en af de minsta domsagorna, emedan jag tror
att Utskottet med sina tvifvel syftar på en sådan. Uti en domsaga i
Westmanland hafva sportlerna i medeltal årligen uppgått till 4,022 R:dr,
hvaraf vikarien hittills kunnat erhålla högst hälften, eller 2,011 R:dr.
Autages nu Kongl. Maj:ts förslag, så kommer vikariens arvode att blifva
2,955 Rall'', hvilket utgör 944 Rall- mera än han nu kan för vikariatet
högst erhålla. Se vi åter på de större domsagorna, så får jag säga, att
Utskottets tvifvel äfven med afseende å dem är lika ogrundad!, ty uti
dessa uppgå tjenstgöringspenningarne ända till 3,500 R:dr, hvilka skulle
tillfalla vikarien, hvartill komma sportlerna som i dessa domsagor uppgå
ända till 5,600 R:dr. Äfven i de större domsagorna skulle sålunda vikariens
ställning genom bifall till Kongl. Maj:ts förslag blifva bättre än
den nu är.

I den föredragna punkten hemställer Utskottet: “att Riksdagen i underdånig
skrifvelse, med tillkännagifvande det Riksdagen funnit en reglering
af häradshöfdingarnes löneförmåner i den af Kongl. Maj:t föreslagna
riktning vara lämplig, men att ytterligare utredning i frågan ansetts erforderlig,
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t vide, efter vidare
utredning af frågan och sedan hofrätterna blifvit hörda, till nästa
riksdag inkomma med förnyad framställning i ämnet“. Bifall till denna
hemställan skulle föranleda uppskof, åtminstone för ett år; och måhända
skulle regleringen blifva på behaglig tid undanskjuten. Det förefaller mig
icke osannolikt, att det för Kongl. Maj:ts regering skulle vara mindre angenämt,
för att icke säga motbjudande, att till flera underordnade myndigheters
granskning hänskjuta eu beräkning, som Kongl. Maj:ts regering sjelf granskat
och godkänt. Det kan också hända, att Kongl. Maj:ts regering skulle
finna hofrätterna icke vara så särdeles lämpliga myndigheter för att verkställa
eu sådan granskning som Utskottet synes förutsätta. Jag har redan
antydt detta förut, och vill nu endast i allmänhet påpeka, att det
väl skulle blifva en besynnerlig granskning, som skulle verkställas af tre
myndigheter i olika delar af landet; ty hvarje hofrätt kunde väl knappast
sträcka sin granskning till andra domsagor än dem, som lyda under den
hofrättens domvärjo. Om nu den ena hofrätten komme att verkställa
granskningen efter en grund, den andra åter efter en annan, så finge man
icke någon klar öfverblick öfver det hela.

Då jag icke vill med min röst bidraga till frågans undanskjutande,
hvarigenom de lägst afiönade häradshöfdingarne fortfarande skulle komma
att få lefva på förknappning under den innevarande dyra tiden, så anhåller
jag, Herr Talman, om proposition på utslag å Utskottets hemställan
i den föredragna punkten och bifall till det af Herr Nils Larsson i hans
reservation gjorda yrkande, att Riksdagen, med vilkor att häradshöfding
ej i följd af löneregleringen erhåller större pensionsrätt än han förut kan

264

Den 2 Maj, f. m.

hafva egt, bifaller Kongl. Maj:ts uti dess nådiga proposition N:o 8 framställda
förslag.

Det uppställda vilkoret finner jag val obehöflig^ men jag vill icke
yrka på dess uteslutande.

Grefve Posse: Jag har för min del icke kunnat biträda Utskottets
förslag, och jag kan icke heller biträda uppfattningen af Kongl. Maj:ts
proposition. Det oaktadt tillåter jag mig säga, att det troligen knappast
i denna Kammare finnes någon, som hellre än jag önskar att sportelväsendet
må försvinna, både från häradshöfdingar och från alla tjenstebefättningar,
der det ännu finnes. Det medför, detta sportelväsende, enligt
min tanke, så många och så väsendtliga olägenheter, att jag med visshet
hoppas, att det icke länge kan få fortfara. Bland de största af dessa
olägenheter är den, att det förleder till ett mångskrifveri, som trycker oss
öfver allt. Det är klart att, när jag blir öfverbetald för min skrifning,
så ligger det i mitt intresse att skrifva mer än som är nödvändigt för
ändamålet. Jag kan som exempel härpå anföra något som är lätt att
fatta. När jag vid en domstol företer ett skuldebref, med begäran om
inteckning af detsamma, så behöfver jag egentligen icke något annat än
ett bevis att det blifvit infördt i inteckningsprotokollet, och detta bevis
tecknas på sjelfva originalhandlingen: men jag får icke blott detta utan
äfven ett protokollsutdrag, som jag i de flesta fall icke behöfver och hvithet
jag måhända kunde vara berättigad att uttaga när jag behöfver det;
men nu är jag pligtig att genast uttaga det; och hvarför? Jo, för att
bereda domaren en inkomst, som kan vara till nytta för honom, ehuru jag
i de flesta fall icke alls behöfver detta protokollsutdrag. Det skulle kunna
framställas många flera exempel på, huru sportelsystemet framkallar
mångskrifveri, men jag tror detta vara öfverflödigt, enär saken är allmänt
erkänd. Detta sportelsystem föranleder äfven, ehuru icke så synnerligen allmänt,
dock på åtskilliga ställen, hvarjehanda missbruk. Jag hörde inom
Utskottet, hurusom en af dess ledamöter upplyste, att uti hans hemort
man vid något tillfälle hade gjort framställning om att få hålla en marknad
i häradet; Konungens Befallningshafvande hade med anledning häraf
förordnat, att ombud från de särskilda socknarne skulle höras, hvarefter
domaren till eu mängd af dessa socknar utskref protokollsutdrag i saken,
hvilket sedermera hvar och en af dessa socknar fick lösa. Detta var orätt,
men då ingen klagade deröfver, så fick saken hafva sin gång. Sportelväsendet
medför äfven eu annan olägenhet, som är ganska stor, och det är
de ständiga domarevikariaten, hvilket missbruk går ända derhän, att eu
domsaga behandlas såsom en egendom och utarrenderas af domaren, hvilken
låter yngre jurister sköta den och sjelf endast drager inkomst af den,
på. samma sätt som en utlefvad prest lefver på sitt pastorat utan att
sköta detsamma. Sådant skulle icke kunna låta sig göra, derest sportelsystemet
afskaffades.

Det har i den Kongl. propositionen blifvit påaktadt, att sportelväsendet
borde, om icke helt och hållet försvinna, dock i väsendtlig mån inskränkas.
Men jag för min del får säga, att om man icke tager steget fullt ut, icke begär
att få bort alla sportler vid domarenas aflöning, så är derigenom, efter min uppfattning,
icke mycket vunnet, ty den del af sportlerna, som lemnas qvar,

Den 2 Mai, f. m.

265

skall gifva anledning till det påståendet, att Riksdagen godkänt sportelväsendet
åtminstone till någon del; och under sådana omständigheter
kan man kanske fortfarande få behålla detta lönesätt för våra landssekreterare,
landskamrerare, hofrätter med dera ställen der det ännu finnes.
Just den omständigheten att Kongl. Maj:ts proposition icke afser borttagande
af hela sportelväsendet utgör en af de vigtigaste anledningarne,
hvarföre jag icke kan biträda densamma.

Det är äfven en annan omständighet, som är ganska allvarsam, och på
grund hvaraf jag måste yrka afslag å det Kongl. förslaget. Som Kammaren
vet, eger Kongl. Maj:t att, när han behagar, höja expeditionstaxan.
Det har ansetts så hittills och vi hafva härpå ett färskt exempel med afseende
å landtmäteritaxan, hvilken höjdes utan Riksdagens hörande; och
Kongl. Maj:t anser sig ega samma rätt i fråga om expeditionstaxan för
embetsverken. Om nu Riksdagen reglerar saken i öfverensstämmelse med
den Kongl. propositionen, så är det intet som hindrar, att ett annat år,
då det åter blifver fråga om dyrtidstillägg, Kongl. Maj:t säger: “Jag begär
icke något dyrtidstillägg för domarena, jag höjer istället expeditionstaxan.1''
Och då få vi tillbaka den höga lösen, som nu skulle försvinna.

Jag har velat anföra detta emot den Kongl. propositionen, oaktadt
det på sätt och vis varit öfverflödigt, ty då jag ser statsrådsbänken tom,
så får jag väl antaga att förslaget är tillspillogifvet.

Hvad Utskottets förslag åter angår, torde det tillåtas mig, att mot
detsamma få göra den anmärkningen, att det kunde vara ungefärligen
lika godt att i dess ställe genast antaga Kongl. Maj:ts proposition. Det
säger nemligen att det Kongl. förslaget går i den rätta riktningen. Detta
kan jag för min del icke medgifva, emedan det icke går så långt som
jag önskar. Riktning finnes det nog deri, men något resultat flitter det
icke. Vidare vill Utskottet att Kongl. Maj:t skall infordra hofrätternas
utlåtanden i frågan. Hvartill det skulle tjena, vet jag icke. Som sagdt,
någon fördel att antaga Utskottets förslag kan jag icke för min del inse.
Jag skall i stället anhålla om Kammarens bifall till min reservation. Den
afser att taga bort hela sportelsystemet och att, der sådant kan ske utan
orättvisa eller förnärmande af personlig rätt, äfven draga in alla boställen.
Jag kan nog tro att man skall säga att det är svårt, kanske omöjligt,
att afskaffa alla sportler. Men detta är en gammal historia, som man
hört förr; och som i praktiken blifvit vederlagd. Man sade nemligen detsamma
när det var fråga om nya lönestater för tull- och postverken äfvensom
i fråga om borttagande af presterskapets extra inkomster, men
det har gått och går fortfarande mycket bra och har visat sig praktiskt
förmånligt för så väl allmänheten som tjenstemännen sjelfva. Det är väl
möjligt att i sammanhang med en sådan åtgärd som borttagande af sportelväsendet
det är nödvändigt att reglera om domsagorna, så att deras
territorier blifva annorlunda fördelade och deras antal i följd deraf ökadt-.
Jag skulle för min del helst se, att domstolsorganisationen pålandet kunde
ordnas kollegialt i domkretsar, med städerna deri inbegripna; men detta
är ett önskningsmål, till hvilket vi icke framkomma ännu på långliga tider,
och hvartill denna Kammare måhända aldrig lemnar sitt bifall. Då
återstår intet annat än att dela domsagorna i mindre delar och dervid
tillse att hvarje sådan ny domsaga icke får större område eller talrikare

266

Den 2 Maj, f. m.

folkmängd än att en domare kan medhinna att sköta densamma. Och
då tror jag att man utan svårighet skall kunna bestämma hvad hvar och
en domare bör. hafva i lön, tjenstgöringspenniugar och kontorshåll, det
bör åtminstone icke medföra oöfvervinneliga svårigheter. Men hvad som
kan följa och måste följa är, att det finnes eu viss tid begränsad, under
hvilken denna reglering skall räcka. Och det förefaller mig, som, ifall
man förnyade regleringen hvart tionde år, så skulle derigenom hvad som
är nödvändigt, nyttigt och rättvist bäst kunna upprätthållas. För närvarande
inskränker jag mig till att begära bifall till min reservation,
hvarå jag vördsamt anhåller hos Herr Talmannen om proposition, nemligen:
‘•att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition icke kunnat
bifallas, måtte till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse med anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes till nästa Riksdag aflåta nådigt förslag
till sådan reglering af häradshöfdingarnes aflöning att, med indragning af
boställen, så vidt sådant utan förnärmande af iunehafvarnes rätt kan ske,
samt upphörande af all sportelinkomst, häradshöfdingarnes aflöning måtte
bestämmas i lön, tjenstgöringspenningar och kontorshåll.1*

Herr Wijk: Då jag inom Utskottet icke kunnat förena mig i det
slut, hvartill pluraliteten kommit, utan omfattar den mening, som finnes
uttalad i Grefve Posses reservation — ehuru mitt namn vid justeringen
af förbiseende icke blifvit upptaget bland reservanterne får jag, under
åberopande af de motiv Grefve Posse nyss anfört, yrka bifall till hans
reservation och afslag å Utskottets hemställan.

Herr Glairtelt: Det som först föreföll mig anmärkningsvärd!, då

jag läste den Kongl. propositionen, var det förhållande, att det föredragande
statsrådet i strid mot stadgandet i 10 § Regeringsformen icke
funnit nödigt att öfver komiterades förslag höra vederbörande embetsverk,
innan frågan företogs till slutlig behandling inför Kongl. Maj:t. Den
förste ärade talaren yttrade väl, att det skulle vara “mindre angenämt-''-för regeringen att taga råd af hofrätten och andra underordnade myndigheter,
men ett sådant skäl lärer icke väga mycket såsom ursäkt för åsidosättandet
af en konstitutionel pligt. Föredragande statsrådet har ansett
tillräckligt att stöda förslaget på yttrande af en för detta ändamål särskild!
tillsatt komité; men, med all aktning för denna komités sakkännedom,
tror jag, att ett förslag, så genomgripande och vigtigt som det föreliggande,
val förtjena! att äfven underställas hofrätternas pröfning och bedömande.
Efter genomläsande af det Kongl. förslaget tog jag mig friheten väcka
motion i ämnet, i syfte afvikande från det Kongl. förslaget. Då emellertid
denna motion icke rönt understöd inom Utskottet, vill jag icke nu uppehålla
mig vid densamma.

Jag kan icke neka, att jag delar Grefve Posses åsigt derom, att sportelväsendet
borde totalt afskaffa, och jag har äfven, i likhet med Grefve
Posse, tänkt mig såsom ett framtidsmål, att hela riket kunde blifva indeladt
i underdomstolsdistrikt med kollegiala domstolar. Jag tror emellertid,
att borttagande på eu gång af alla sportler skulle vara förenad! med
ganska stora svårigheter och högst betydliga statsutgifter. Härom synes
mig emellertid nu icke värdi att vidare orda.

Den 2 Maj, !. m.

267

Deremot anser jäg mig bore bemöta den vid Utskottets betänkande
fogade reservation, hvari yrkats bifall till Kongl. Maj:ts förslag, hvilket
lag för min del fortfarande icke kan biträda.

Herr Nils Larsson och de med honom liktänkande mena, att Kongl.
Harts beräkningar vinna tillförlitligt stöd af den omständighet, att under
det å ena sidan från 51 af rikets häradsköfdingar inkomna uppgifter om
kostnaderna för deras embetsförvaltning ansetts för höga, å andra sidan
af 24 häradshöfdingar uppgifna förvaltningskostnader ansetts för lågt beräknade
och af Kongl. Maj:t upptagits till förhöjda belopp, hvilket allt
skulle ådagalägga, att ifrågavarande uppgifter underkastats en så noggrann
granskning, som för ernåendet af önskvärd rättvisa de särskilda
domarena emellan varit påkallad. Mig synes deremot, att just den omständighet,
att Kongl. Maj:t beräknat förvaltningskostnaderna lör vissa
domsagor högre och för andra domsagor lägre, än häradshofdingarne sjellve
uppgifvit, bevisa, att dessa beräkningar böra underkastas en noggrannare
granskning. Men äfven med antagande, att dessa beräkningar äro riktiga,
visar det Kongl. förslaget sjelft, att beräkningen det sportelinkomsterna
skulle motsvara förvaltningskostnaderna icke håller streck; ty i 18 domsagor
har Kongl. Maj:t nödgats föreslå särskilda förvaltmngskostnadsbidrag,
från 200 till 1,000 K:dr, derför att sportelinkomsterna i dessa domsagor
ansetts understiga förvaltningskostnaderna, hvaremot i 32 domsagor
å tienst"öringspenniugarne beräknats afdrag till belopp, hvarmed sportelinkomsterna
ansetts öfverstiga förvaltningskostnaderna. Det är således i
föga mera än hälften af rikets samtliga domsagor , som sportehnkomster
och förvaltningskostnader ansetts motsvara hvarandra. Har nu redan vid
förslagets uppgörande förhållandet varit sådant, så frågar jag: kan man,
med kännedom om den stora fluktuation, som eger rum i afseende på
domarens göromål, tro att den uppgjorda grunden kan för eu längre tid
bestå eller är det icke snarare antagligt att, om förslaget vinner Riksdagens
bifall, Kongl. Maj:t och Riksdagen oupphörligen skola besvaras
med ansökningar om ökade anslag till bestridande af förvaltningskostnader,
dem domaren ej kan vara skyldig sjelf vidkännas. Jag vill bär anmärka,
att den omständighet, att vissa häradshöfdingar synts Kongl. Maj:t hafva
beräknat sina förvaltningskostnader för högt, torde hafva sin grund deri,
att de tagit i betraktande hvad Kongl. Maj:t tyckes hafva förbisett, att
arbetet med de så kallade småprotokollen, konkurs- och ansokmngsärenden,
diariers förande, skriftvexling och dylikt äfven tager icke ringa

tid och kostnad i anspråk. . .

Mot min förmodan, att beräkningen af tjenstgoriugspeiimngarne enligt
Kongl. förslaget skulle leda till obillighet, hafva reservanterne gjort den
anmärkning, att jag tyckes icke hafva fattat, att häradshöfding skall gorå
nå-ot o-agn jemväl för den för alla lika bestämda normallönen. Det bär
lag3 mycket väl fattat, men det Kongl. förslaget går ut från den åsigt att,
då en ordinarie domare af sjukdom eller annat förfall är hindrad att
sköta sin tjenst, vikarien skall aflöuas med tjenstgöringspenmngarne och
det förvaltningskostnaderna öfverstigande sportelbeloppet. lä detta fall
tror jag, att min anmärkning bär full tillämplighet. Kan man verkligen
ifrågasätta, att eu vikarie skulle med 400 R:dr anses ersatt för allt det
af mig omförmälda arbete? Men äfven i afseende på den ordinarie do -

268

Den 2 Maj, f. m.

maren har min anmärkning sin fulla giltighet. Jemför man nemligen 2
domsagor, den ena med 20,000 och den andra med 40,000 innevånare, så
finner man att i den förra, der domaren skall handlägga 750 å 1,000
ansökningsärenden och uppsätta 100 gravationsbevis, ersättningen fördetta
besvär är beräknad till 200 R:dr, medan samma ersättning i den större
domsagan uppgår till 400 R:dr. Jag hemställer, om skilnaden i arbete
i afseende på dessa göromål kan vara ersatt med de föreslagna 200 lhdrne
da den egentliga lönen är lika för begge?

Med afseende å min anmärkning, att det förhållande att i Medel+•11
o do™saSa med 32,500 innevånare tjenstgöringspenningarne upptagits
till 2,o00 R:dr och bruttoinkomsten blifvit beräknad till 11,180 R:dr,
medan i Herrestads domsaga med 42,600 innevånare tjenstgöringspenningarne
upptagits till endast 800 R:dr och bruttoinkomsten till 9,225 R:dr,
bland annat vore exempel på otilförlitligheten af grunderna för de uppgjorda
beiäkningarne, hafva reservanterne anfört, att jag glömt att upplysa,
hvad tabellerna utvisade, nemligen att uti domsagan med den mindre
olkmängden i medeltal årligen afgjorts 594 mål, då deremot uti domsagan
med den större folkmängden årligen afgjorts endast 214 mål, allt inberaknadt
de gröfre brottmålen, Indika i den förra varit 17 och i den senfre
1 o, ^ antalet. Nej, jag har icke glömt, att antalet afgjorda rättegångsmål
under de senaste åren varit högre i den mindre domsagan än
1 ,d?n /orre, men jag har påstått, och jag påstår fortfarande, att antalet
afgjorda Sådana mål under en viss period icke ensamt är en tillförlitlig
.dr beräkning af tjenstgöringspenningarne; många andra faktorer
måste härvid tagas i beräkning, såsom folkmängd, beskaffenheten af målen,
antalet af konkurser och ansökningsärenden, storleken af diarier etc. Jag
vill påpeka ett exempel: 1 Kungadömets domsaga med 78.181 innevånare
skulle haradshofdmgens hela aflöning utgöra 10,109 kronor, under det i
Inlands domsaga med 33,758 innevånare, derföre att målens antal under
eu viss period varit mindre i Kungadömets domsaga än i Inlands, aflöningen
skulle utgöra 10,215 kronor. Kan man nu verkligen föreställa sig,
att, då jernväg blir framdragen genom Kungadömets domsaga och i
anledning deraf säkerligen i orten uppstå flera industriela anläggningar
och foretag, denna domsaga med sina 78,181 innevånare icke skall gifva
mera att gorå än Inlands domsaga? Vida mera tillfälliga omständigheter
,.™a föranleda vexling i målens antal; så kan eu domare söka att i
möjligaste mån förhindra uppträdandet af sakförare och derigenom minska
lattegångarnes antal, under det en annan domare i sådant afseende är
mera lberal och rättstvisternas antal inom hans domsaga derigenom ökas.

1 afla händelser bör folkmängdens storlek vara en tillförlitligare måttstock
tor bedömande af arbetets tyngd inom en domsaga än antalet der afbörda
mål under en viss period.

Reservanterne hafva anmärkt, att jag, som klandrat det Kongl förslagets
grunder för regleringen och hemställt om en underdånig skrifvelse
med begäran, att reglering måtte ske i öfverensstämmelse med de af mig
angifna grunder, likväl icke skulle hafva angifvit några sådana. Jag anser
dock de åt mig åberopade grunder vara tydligen angifna såväl i motionen
?om l.. Utskottets betänkande. Slutligen förebrå mig reservanterne, att, då
jag föreslagit lönetillökningen för de svagast aflönade häradshöfdingarne,

Den 2 Maj, f. m.

269

jag åberopat Revisionssekreteraren östergrens uträkning, hvilken skett
efter grunder, som jag sjelf klandrat. Jag svarar härpå, att andra siffror
än Herr Östergrens icke stått mig till buds, och då jag åstundat löneförbättring
för de svagast aflönade häradshöfdingarne, har jag varit nödsakad
att hålla mig till de siffror, som funnos.

Af hvad jag anfört är klart, att jag vill yrka afslag å Kongl. Maj:ts
proposition; och då Utskottets hemställan ej heller tillfredsställer- mig,
nödgas jag, vid framställande af ett positivt yrkande, ansluta mig till dem,
som förordat bifall till Grefve Posses reservation.

Herr IN ils Larsson: Af de talare, som yttrat sig i denna fråga,
har ingen enda förordat bifall till Utskottets förslag. Det torde således
icke vara nödigt för mig att ingå i granskning af Utskottets betänkande,
och detta så mycket mindre som dels jag i afgifven reservation redan
framlagt sådan granskning och dels förste talaren under denna diskussion
synes mig hafva alldeles fullständigt bemött Utskottets framställning. Jag
vill derför hufvudsakligen blott fästa mig litet vid det förslag, som utaf
eu annan reservant, hvilken nyss hade ordet, Herr Grefve Posse, blifvit
framstäldt, att nemligen Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts proposition,
måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville för nästkommande
Riksdag framlägga förslag till reglering af häradshöfdingarnes löneförmåner,
baseradt på den grund, att hela sportelväsendet skulle borttagas.
Grefve Posse anförde såsom skäl emot sportelsystemets användande
åtskilliga allmänt erkända förhållanden. Han sade, att detta system föranleder
mångskrifveri och missbruk derutinnan, att vissa häradshöfdiugar
företoge sig att utskrifva expeditioner som i sjelfva verket parterne ej voro
skyldiga att lösa, men som de likväl* af ett visst undseende för sin domare
underkastade sig att lösa, då expeditionerna för sådant ändamål
presenterades. Vidare anmärkte Grefve Posse såsom en följd af sportelsymet
den olägenhet, att häradshöfdingar så ofta öfverlemna vården af
sina domsagor till unga vikarier. Ja, allt detta kan visserligen med fog
anmärkas mot sportelsystemet, sådant som det för närvarande är beskaffadt
och med den utsträckning, det för närvarande egen Men om man
med någon uppmärksamhet läser komiterades betänkande, så skall man
lätt finna — liksom man äfven med någon eftertanke af sakens natur
kan inse — att dessa olägenheter till det allra väsendtligaste, ja, jag
ville våga påstå det, helt och hållet skulle försvinna, om sportelväsendet
reducerades så mycket, som det blefve reduceradt genom antagande af
det framlagda Kongl. förslaget, d. v. s. om expeditionslösen nedsattes till
det belopp, som nätt och jemnt kunde anses motsvara det materiela arbetet
för expeditionernas utfärdande. Under sådan förutsättning lär väl
ingen kunna påstå, att häradshöfdingarne hade någon anledning eller någon
frestelse att skrifva mera, än som nödvändigt erfordrades för utredning
af hvarje förekommande mål. Ej heller skulle i sådant fall kunna
befaras, att någon häradshöfding blefve benägen att låta onödigtvis utskrifva
protokollsutdrag.

Hvad beträffar det förhållande, att så ofta inträffar, att ordinarie
domhafvande icke sjelfve sköta domareembetet utan öfverlåta vården af
sina domsagor åt unga, nyligen utexaminerade jurister, så vill jag tro, att

270

Den 2 Maj, f. m.

äfven den olägenheten skulle snarare minskas än ökas genom antagande
af det Kongl. förslaget. För närvarande tillgår, såsom bekant, på det
sätt, att den domare, som ämnar begära tjenstledighet, ackorderar med
någon ung jurist om vilkoren för att denne skall öfvertaga domsagans
skötsel. Det står de kontraherande fritt att derom öfverenskomma
och benägenheten hos den unge juristen att skatta sig meriter för att sedan
så mycket lättare eller snarare komma fram på den bana, hvaråt han
egnat sig, tvingar honom vanligen att gå in på vilkor, som annars kunde
synas honom allt för ofördelaktiga och genom hvilka, efter hvad jag föreställer
mig, han i vanligaste fall icke kan anses ersatt för sitt arbete.
Det framlagda förslaget innehåller deremot, att såvida den ordinarie domarens
tjenstledighet skall vara längre än sex månader, han måste till
vikarien afstå icke allenast all expeditionslösen, utan derutöfver hela beloppet
af de för domaren bestämda tjenstgöringspenningar. Hvar och en,
som har någon reda på förhållandena, torde val temligen klart inse, att
detta skulle för vikarierne vara väsendtligen fördelaktigare än de vilkor,
som de för närvarande vanligen nödgas underkasta sig. Med hvad jag
nu anfört, tror jag mig hafva besvarat Grefve Posses yttrande derom, att
med antagande af det Kongl. förslaget icke mycket skulle vara vunnet.

Men Grefve Posse tilläde, att i hans tanke funnes ett ännu större
skäl för afslag å Kongl. Maj:ts förslag, deri nemligen, att Kongl. Maj:t,
som eger rätt att höja expeditionstaxan, snart nog kunde komma att begagna
denna sin rätt, hvarigenom den åsyftade vinsten af i fråga varande
reglering i sjelfva verket skulle gå förlorad. Ja, att Kongl. Maj:t eger
bestämma expeditionstaxans innehåll, det är sannt, men vi se af det Kongl.
förslaget, hurusom Kongl. Magt sjelf utfäst sig dertill, att, för den händelse
Riksdagen går in på att 4iöja stämpelpappersafgiften, i den mån
som motsvarar i fråga varande nedsättning i expeditionstaxan, Kongl.
Maj:t vill bestämma expeditionslösen till de och de i Kongl. propositionen
upptagna belopp. Har nu Kongl. Maj:t under ett sådant vilkor lofvat
och, sedan vilkoret blifvit af Riksdagen uppfyldt, fullgjort löftet att nedsätta
expeditionstaxan till de af Kongl. Maj:t sjelf föreslagna belopp, så
begriper jag knappt huru man kan hysa den tanken, att Kongl. Maj:t
skulle efteråt förr eller senare kunna bryta samma löfte genom att återigen,
sedan regleringen en gång enligt Kongl. Maj:ts eget förslag vore genomförd,
höja expeditionstaxan. För min del har jag icke eu sådan tanke
om kungsord. Jag föreställer mig, att, när Kongl. Maj:t lofvat att under
ett visst vilkor bestämma expeditionstaxan så och så, skall ock dervid
blifva, åtminstone till dess Kongl. Maj:t efter uppkommet behof hos Riksdagen
gjort framställning om ändring.

I Grefve Posses förslag till beslut innebäres, att Riksdagen skulle uttala
såsom sin åsigt, att i stället för expeditionslösen borde af statsmedel
till bestridande af förvaltningskostnaderna anvisas vissa belopp eller så
kalladt kontorshåll. Det lär väl vara klart, att det icke är lättare att
på grund af närvarande förhållanden noggrant för hvarje domsaga bestämma
det rätta beloppet kontorshåll än att bestämma de belopp, som
för hvarje domsaga erfordras i förvaltningskostnad. Men med afseende
å det så kallade kontorshållet förekommer tillika den svårighet, att, då
kontorshållet skulle bestämmas till fix summa, man ej kunde förutsätta

Den 2 Maj, f. m.

271

att det för framtiden skulle komma att, i likhet med hvad expeditionslösen
måst göra, förblifva i något rättvist förhållande till arbetet.

1 öfrigt skall jag icke upptaga Kammarens tid med att ingå i något
svaromål på de anmärkningar, som blifvit gjorda mot de verkställda beräkningarne
af tjenstgöringspenningars och förvaltningskostnaders belopp,
helst förste talaren, enligt min tanke, fullt nöjaktigt besvarat samma anmärkningar
och förklarat sakens beskaffenhet.

Jag slutar med att yrka bifall till den af mig angifna reservationen,
hvari åtskilliga andra af Utskottets ledamöter instämt.

Herr Liss Olof Larsson: Herr Talman, mine Herrar! Det är alls
icke lätt att uppträda efter det sakrika anförande, som af den talare, hvilken
öppnade debatten i denna fråga, afgifvits. Icke heller skulle jag kunna
hafva mycket att tillägga, till hvad som blifvit anfördt af den siste talaren,
enär han förekommit mig att till bemötande upptaga åtskilligt, som
sedermera under debatten yttrats. Men min ställning till frågan gör det
måhända till en pligt för mig att deri uppträda, och då detta är det enda
tillfälle, som dertill erbjudes mig, emedan jag om en stund nödgas för
andra vigtiga göromål lemna Kammarens förhandlingar, så anhåller jag
att nu få yttra några ord.

Till en början ber jag att få nämna, att jag i fråga om sammansättningen
af det Utskott, som skulle behandla förevarande fråga, varit af
olika mening med majoriteten inom Stats-Utskottet. Jag ansåg nemligen
att Stats-Utskottet ensamt bort handlägga frågan, men då man inom Utskottet
yrkade på sammanträde med Bevillnings-Utskottet, så ville jag
icke motsätta mig detta. Deremot kunde jag icke finna något skäl, hvarföre
äfven Lag-Utskottet skulle vara med Om frågans behandling. Och jag har
icke ännu kunnat inse någon anledning dertill, om ej att man tyckte sig
derförutan vara nästan för svag, för att kunna slå ihjel den Kong! propositionen.
Att döma af den motivering, som det Sammansatta Utskottet
för sådant ändamål åstadkommit, ser det dock ut, som skulle hjelpen
från Lag-Utskottet icke hafva varit synnerligt tillfyllestgörande. Jag
skall be att få, beträffande denna motivering, göra några anmärkningar.
Utskottet säger, “att det trott en ytterligare utredning erfordras dels angående
de vid domsagorna nödiga förvaltningskostnader och dels huruvida
tjenstgöringspenningarne äro bestämda på tillförlitliga grunder“; ty, såsom
det heter några rader längre ned i betänkandet, “Utskottet har icke kommit
till någon visshet, huruvida de beräknade förvaltningskostnaderna
kunna anses tillräckliga för dermed afsedda ändamål*1. Ja! skulle man
vänta till dess Utskottets ledamöter kommit till visshet, om den siffra,
som Kong! Maj:t beräknat, vore den absolut rätta, så kunde det säkert
komma att dröja mycket länge, innan man lyckades uppnå något resultat
i frågan; ty jag vågar trotsa så väl rikets hofrätter, som hvilken annan
myndighet som helst, att kunna lägga fram en siffra, som befinnes
fullt exakt, och mot hvilken ingen enda invändning kan göras. De beräkningar,
som blifvit följda för bestämmande af tjenstgöringspenningarne
i de särskilda domsagorna, anser Utskottet likaledes icke utesluta möjligheten
af misstag i vissa särskilda fall! Jag får säga, att om man städse
skulle anse sig förhindrad att förorda ett förslag, derföre att man icke

272

Den 2 Maj, f. m.

kan undgå att tänka sig möjligheten att ett misstag der insmugit sig,
så skulle man helt säkert aldrig få en omregleriug af dessa löneförhållanden.
“Hofrätterna skulle, enligt Utskottets förmenande, framför
andra myndigheter ega en jemförelsevis omfattande och säker kännedom
så väl om de särskilda under dem lydande domsagors beskaffenhet, som
åtskilliga andra på saken inverkande förhållanden.1* Denna åsigt har
Herr Östergren så fullständigt vederlagt, att jag icke kan hafva något
ytterligare att deri tillägga.

Man har anmärkt, att komiterade, som uppgjort förslaget, tillåtit
sig att ändra de beräkningar, som legat till grund för en del uppgifter
från domarena, samt att Kongl. Maj:t godkänt detta förfarande. Den förste
talaren hade emellertid så klart och tydligt angifvit skälen härför, att
* jug icke kunde tro att några vidare anmärkningar i det afseendet skulle
göras. Men då icke desto mindre eu talare från christianstadsbänken
framkommit med ytterligare anmärkningar, ber jag att få tillägga ännu något
utöfver hvad Herr Östergren redan sagt och dervid erinra, hurusom kommiterade
fått från vissa domsagor emottaga t. ex. sådana uppgifter rörande
resekostnader till och från tingsställen, hvari dessa kostnader beräknats
efter eu häst i stället för rätteligen två. Om komiterade icke
vågat rätta ett sä uppenbart misstag, så hade förvaltningkostnaderna i
sin helhet i dessa domsagor blifvit lägre beräknade, än de rätteligen bort,
jern förda med andra.

För att ytterligare visa huru omöjligt det var att antaga såsom exakta
alla de inkomna uppgifterna, skall jag anföra några siffror. Jag vill icke
fästa mig vid att en domare, på sätt jag genast skall nämna, ibland domsagans
förvaltningskostnader inräknat kostnader för hästar, kusk och
vagnar m. m. Af de uppgifter, som insändts ifrån de olika domhafvandena
till komitén, finner man nemligen att för en domsaga, der bruttoinkomsterna
uppgått till 11,450 R:dr, hafva omkostnaderna under rubriken
skrifmaterialier samtidigt upptagits till 1,338 Kali'', under det för eu annan
domsaga, hvars bruttoinkomster beräknats till 12,576 R:dr, således
mer än 1,000 R:dr än i den förra, nämnda omkostnader upptagits
endast till 200 Ridt''. Likaledes hafva samma omkostnader i eu domsaga
med 13,000 R:drs bruttoinkomst ansetts uppgå till 1,774 R:dr, men
i en annan med eu totalinkomst af 14,160 R:dr upptagits till allenast 75
R:dr. Samma olikhet visar sig äfven med afseende på ersättning till juridiskt
biträde. Eu domare, hvars domsagor förorsakade honom en större
mängd göromål, säger sig nemligen icke vilja hafva något juridiskt biträde,
under det en annan åter, som har mycket mindre göromål, upptagit kostnaden
härför till ganska högt belopp. Äfven i detta afseende var det
således nödvändigt att vidtaga rättelse i de inkomna uppgifterna.

Det torde kanske förtjena nämnas huru tillmötesgående en del domare
varit att lemna dessa uppgifter, på det man icke vid insigt om deras
ofullständighet må kunna förevita komitén att icke hafva infordrat
fullständiga sådana. Från eu domare erhöll komitén följande utlåtande:
“Dessa utgifter (nemligen förvaltningskostnader) äro af mig noga förtecknade,
men tillsammans. Deras särskiljande enligt motstående indelning,
om ock möjligt, skulle likväl medföra tidsödande arbete, som näpj>eligen

motsvarades

Den 2 Maj, f. m.

273

motsvarades af dess vigt och värde, samt i allt fall icke låter sig förena
med pligtskyldig omsorg om mina embetsbestyr under pågående bräda
höstetingstermin. Samtliga utgifternas totalbelopp i riksdalerstal under
den tid, jag innehaft häradsköfdingeembetet, framlägger jag derföre sålunda
Här följa nu några sifferuppgifter, som jag vill förbigå, flan
säger sedan: “Beloppen representera direkta penningeutgifter för ändamålen.
De omfatta följaktligen ej kostnaderna, hvarken af bostad och underhåll
åt tväune juridiska och ett renskrifvarebiträde, som efter beräkning
af 700 R:dr för hvartdera, åtminstone icke understiger 2,100 R:dr årligen^
eller af underhåll i och för tjensteresor af tväune hästar med åkdon och
kusk, hvilket torde skattas till minst 1,000 R:dr för året.“ Man finner
häraf att den domaren ansåg det vara för besvärligt att göra upp noggranna
beräkningar, hvilka han för öfrigt trodde vara temligen öfverfiödiga
för komitén. Häraf torde framgå, att det icke varit någon lätt
sak att med sådana uppgifter åstadkomma en fullständig utredning.

Grefve Desse anförde åtskilligt rörande sportelväsendets olägenheter.
Jag behöfver icke tillägga något i det hänseendet, då ingen inom Kammaren
tagit sportel väsendet i försvar. Jag ber blott att få erinra, att
hvad han anförde icke utgjorde skäl emot Kongl. Maj:ts förslag, enligt
hvilket sportlerna skulle bibehållas endast till belopp motsvarande förvaltningskostnaderna.
Man kan derföre icke tala om att dessa nedsatta
sportler skulle medföra mångskrifveri, då domaren icke erhåller större
ersättning, än hvad som jemnt åtgår att bekosta renskrifningsarbetet, och
man ej gerna kan antaga, att en domare vill sitta och skrifva mer än
som behöfves endast för sitt nöjes skull. lian sade vidare, att han kommit
till det resultat, att man borde taga bort alla sportler, emedan det
eljest skulle so ut som om Riksdagen godkänt sportelsystemet, och man
af sådan anledning icke skulle kunna få bort detta löningssätt för landssekreterare,
landskamrerare, hofrätter m. fl. Jag tror icke att man kan
åberopa det skälet här. Man måste nemligen taga i betraktande skilnaden
i embetsåligganclen för landtdomare och embetsmän uti kollegiala
domstolar och embetsverk. Eu landtdomare är ensam ansvarig för alla
inom hans domsaga förefallande göromål. De andra åter arbeta icke
mer än de hinna med och hafva sällan någon olägenhet, om göromålen
icke fullgöras så synnerligen skyndsamt; staten får der släppa till och
aflöna behöfiiga biträden för att få arbetet uträttadt, för den händelse
de ordinarie tjenstemännen icke hinna med allt. Under så olika förhållanden
torde det icke möta någon svårighet att afskaffa sportlerna helt
och hållet inom de kollegiala verken, derföre att man till en ringa del
bibehållit dem för våra landtdomare. Han talade äfven om att man förr
ansett det för eu omöjlighet att totalt afskaffa sportelväsendet, men att
man haft färska exempel på att det gått mycket väl för sig och anförde
till bevis härför den nya organisationen af poststaten. Jag'' berlock att
få fästa hans uppmärksamhet på, att förhållandet är något olika med en
posttjensteman och en domare. Den förre kan nemligen vid tillfällen,
då göromålen hopa sig, från vederbörande myndighet reqvirera ytterligare
tjenstebiträde. En domare åter kan icke anlita en sådan åtgärd. Han
måste ensam ansvara för att de inom hans domsaga förefallande göromål

RHcsd. Prof. 1874. 2 Afd. 4 Band. Ig

274

Den 2 Maj, f, m.

ordentligen fullgöras och får sjelf bekosta det arbetsbiträde, som lian i
sådant hänseende kan finna erforderligt. För honom utgöra sportlerna,
hvilkas belopp ökas i samma proportion som hans embetsgöromål, i detta
hänseende en synnerligen lämplig ersättning. Samme talare åberopade
äfven ett annat skäl för afslag å Kongl. Maj:ts proposition — ett skäl,
som jag äfven förut hört uppgifvas — nemligen att, enär Kong]. Maj:t,
på grund af sin ekonomiska lagstiftningsmakt, kan, när han behagar,
utan Riksdagens hörande ändra expeditionstaxan, så skulle det kunna
hända, då det nästa gång blifver fråga om dyrtidstillägg för embets- och
tjenstemännen, att Kongl. Maj:t, i stället för att begära ett dylikt tillägg för
domarena, utan Riksdagens hörande, höjer expeditionstaxan. Häri kan jag
icke dela hans betänkligheter. Jag är för min del fullt öfvertygad om
att, sedan Kongl. Maj:t nu förklarat att, i händelse förslaget vinner Riksdagens
bifall, Kongl. Maj:t vill vidtaga vissa bestämdt uppgifna ändringar
i expeditionstaxan, så skall också Kongl Maj:t häraf anse sig förhindrad
att framdeles göra någon rubbning i densamma, utan att förut hafva
inhemtat Riksdagens mening.

Hvad Grefve Posses förslag om bestämmande af en viss summa till
kontorshåll angår, så befarar jag att det skall medföra stora svårigheter
vid tillämpningen, och jag vet icke rätt huru man ens skall kunna dermed
få en fullständig reglering af förhållandena. Kunde man förutsätta
att göromålens mängd inom domsagan vore något så när oföränderlig,
då skulle man väl också kunna på förhand bestämma detta kontorshålis
belopp. Men en sådan förutsättning är icke riktig, ty vi veta litet hvar,
huru göromålen inom en domsaga kunna vexla. Man har för icke länge
sedan i Norge reglerat en dylik fråga och äfven der infört något liknande
det nu föreslagna kontorshållet, men jag har hört, att man redan
kommit till insigt om det mindre lämpliga deri. Dessutom vill jag fästa
uppmärksamheten på en annan svårighet vid bestämmandet af kontorshållets
belopp. Om man efter vissa mellantider — jag föreställer mig
nemligen att det ej skall ske en gång för alla — bestämmer en viss
summa till kontorshåll åt en domare, så ligger deri en indirekt uppmaning
att sjelf arbeta så litet som möjligt, ty derigenom erhåller han
så mycket större kontorshåll. En domare befinner sig t. ex. i den lyckliga
ekonomiska ställning, att han icke behöfver arbeta särdeles mycket
för att bereda sig inkomst, han arbetar derföre ganska litet eller ock
alldeles intet för domsagans skötande, men använder derför ett så mycket
större antal arbetsbiträden. När den tiden inträffar, att man ånyo skall
pröfva och bestämma beloppet af förvaltningskostnaderna, antager jag''att
man infordrar uppgifter öfver samma kostnader. En sådan domare visar
med qvitterade räkningar från sina juridiska och skrifvarebiträden, att
han betalt så och så mycket för deras arbete. Och jag tror att det
skall blifva svårt för Regeringen och Riksdagen att visa, att han icke
behöfver så mycket arbetsbiträde och i följd deraf lemna honom ett
mindre anslag än han i fråga satt. En annan domare deremot, som sjelf
arbetar mycket flitigt och använder mindre biträden, kan således icke
uppvisa eu så hög siffra och får derföre naturligtvis en mindre summa i
ersättning för sitt kontorshåll. På detta sätt skulle en flitig och
arbetsam domare blifva lidande derföre att han är flitig, men en mindre

Den 2 Maj, f. m.

275

arbetsam åter belönas för sin tröghet. Jag tror att den städse återkommande
pröfningen af dessa anslag skall blifva förenad med så stora
svårigheter, att de, som medverkat till densammas införande, snart nog
skola komma att ångra att man slagit in på den bogen.

Man har förebrått regeringen, att den underlåtit infordra hofrätternas
yttrande öfver det föreliggande förslaget. Jag vill icke inlåta mig i
någon undersökning om orsaken till denna underlåtenhet. Men jag ber
att få erinra om att komiterade afgåfvo sitt betänkande först den 5 December
i fjor, och att det sålunda icke var lång tid öfrig för regeringen
att pröfva förslaget och framlägga detsamma för Riksdagen. Den knappa
tiden medgaf då icke att höra vederbörande embetsverk öfver förslaget,
om regeringen också aktat sådant nödigt. Naturligtvis hade man kunnat
skjuta undan frågan till en kommande riksdag för att under tiden
få densamma pröfvad af hofrätterna; men då hade regeringen också
varit nödsakad att vid denna Riksdag framlägga förslag om dyrtidstillägg
för våra landtdomare. Då nu regeringen icke begagnat sig af den utvägen,
så borde man väl också vara tacksam derför. Något ovanligt är
det att här höra påstås, det regeringen är för rask med att framkomma
med reformer.

Jag kan icke underlåta att uttrycka min förundran öfver att Herr
Clairfelt förenade sig i Grefve Posses reservation, som var den mest afvikande
från hans motion. I densamma yttrar han nemligen på ett
ställe: “Af hvad jag här ofvan yttrat rörande svårigheten att icke säga
omöjligheten, af att under våra förhållanden upphäfva sportelsystemet,
får icke dragas den slutsats, att jag godkänner det sätt, hvarpå detta
system nu är hos oss tillämpadtA Sedan han sålunda talat om omöjligheten
att taga bort sportlerna, biträder han nu ett förslag, som just går
mest radikalt i det syftet. Det ser ut som om hans egentliga afsigt vore
att slå ihjäl Kongl. Maj:ts proposition, det må nu ske på ena eller andra
sättet. På samma sätt förhöll det sig äfven inom Utskottet, hvarest
man framkom med fem eller sex olika förslag rörande sättet att aflifva
den Kongl. propositionen.

Jag torde böra nämna, att då jag inom Utskottet i bufvudsakliga
delar biträdt Kongl. Maj:ts förslag, så har jag också dermed frånträdt
den särskilda reservation, som jag inom komitén afgifvit, utöfver den,
som jag gemensamt med Herr Östergren derstädes afgifvit. Skiljaktigheten
bestod endast deri, att Herr Östergren föreslog lönen till 4,500 R:dr
för hvarje domare, under det att jag för min del ansåg densamma blifva
tillräcklig med allenast 4,000 R:dr, då man i alla fall kom till de fastställda
maximi- och minimi-beloppen 7,500 och 5,000 R:dr. Jag ville
bestämma lönen till detta lägre belopp, med hänsyn till lönevilkoren för
öfriga med domarena närmast jemförliga embetsman. Och då man i
Norge reglerat lönestaten för domarekorpsen på det sätt, att man bestämt
det högsta lönebeloppet till 6,000 R:dr och det lägsta till 3,600 R:dr, så
trodde jag att man, oaktadt jag påyrkade nämnde nedsättning, icke
skulle kunna beskylla mig för njugghet. När jag nu frångått denna
reservation, har jag gjort detta dels derföre, att jag funnit, det Riksdagen
redan beviljat löneförhöjning åt flera tjenstemän, ty när jag ansåg
att 4,000 R:dr vore nog, så kom jag just till detta belopp genom att

276

Den 2 Maj, f. m.

taga hänsyn till andra löner, men ännu mera derföre att jag var så
angelägen om frågans framgång att, då jag såg att det förefunnes större
utsigt att få ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag oförändrad!, jag fann
det vara bättre att förena mig i den af Herr Nils Larsson afgifna reservation.

Jag ber också att få erinra Herrarne om hvad den sannolika följden
skall blifva, om vi bifalla Utskottets förslag eller Grefve Posses reservation,
eller med andra ord, om vi afslå Kongl. Maj:ts proposition. Hvad som
härvid ligger närmast till hands, kan icke blifva annat än att vi nödgas
gifva dyrtidstillägg åt våra domare äfven nästa år. Det blir den sannolika
följden. Inom Utskottet folio rösterna lika i fråga om dyrtidstillägg
för 1875, och det var genom den förseglade sedeln, som ett sådant dyrtidstillägg
afslogs; men då Första Kammarens ledamöter inom Utskottet voro
ense om, att dyrtidstillägg borde beviljas, tager jag för gifvet, att detta
också skulle blifva Första Kammarens beslut och saken således gå till
gemensam votering, och utgången är oviss, med den erfarenhet, vi hafva
från senaste voteringarne. Om nu en del domare få en sådan löneförhöjning,
så blifva de nog icke så angelägna att få igenom någon ny
reglering, och följden häraf blir åter den, att vi kunna få vänta åtskilliga
år på en sådan reglering, men under tiden få betala ut dyrtidstillägg åt
en stor del häradshöfdingar, under det att en mängd andra sitta med
inkomster större än någon annan embetsmans i riket, med undantag måhända
af statsråden.

Jag skulle också anse det vara illa af Riksdagen att afslå Kongl.
Maj:ts proposition, då den, såsom man väl ej kan annat än medgifva,
går i den riktning, som om icke alla åtminstone flertalet af landets befolkning
önskar, nemligen sportlernas minskande. Om vi på så svaga
skäl, som Utskottet anfört, afslå den Kongl. propositionen, vi som ju
ständigt och jemt ropa på reformer inom embetsverken, så är det fara
värdt, att regeringen skall finna det föga hugnande att framkomma med
några nya förslag.

Somliga påstå, att, i fråga om sportlernas afskaffande, Kongl. Maj:t
gått alltför långt under det andra deremot hysa en motsatt åsigt. Detta
förhållande gifver mig anledning att antaga, det Kongl. Maj:t just funnit
der den rätta medelvägen, ty emellan tvänne ytterligheter plägar ofta
det rätta ligga, och i denna omständighet ser jag ett ytterligare skäl att
antaga Kongl. Maj:ts förslag. Ingen skulle hellre än jag se, om man
kunde få bort allt hvad sportler heter, blott någon kunde framlägga ett
rimligt förslag, huru sådant skulle tillgå. Inom komiterade afhandlades
detta ämne liera dagar, men vi kunde icke komma till något antagligt
resultat. Den erfarenhet jag vunnit från riksdagarne är, att, när något
godt erbjudes, man icke bör tillbakavisa det derföre, att man icke kan
få allt på en gång. Det är väl skäl att taga det lilla som bjudes, än
att stå qvar på samma ställe, och detta kan vinnas genom antagande af
Herr Nils Larssons reservation, till hvilken jag alltså yrkar bifall.

Häruti instämde Herr Lasse Jönsson.

Den 2 Maj, f. m.

277

Herr Pkilipsson: Då man genomläser ingressen såväl till Kongl.

Maj:ts proposition som till det af komiterade afgifna betänkande, så finner
man deraf, att anledningen till den framställning, som skett, äfvensom
ock till komiterades sammanträde varit att söka i den af Riksdagen den
13 Maj 1868 afiåtna underdåniga skrifvelse. Hvad innehåller nu denna
skrifvelse? Den innehåller, på sätt af statsrådsprotokollet inhemfas, eu
anhållan, “att Kongl. Maj:t måtte låta undersöka och utreda, om och på
hvad sätt det nu med vissa tjenstebefattningar förenade aflöningssättet
medelst expeditionslösen eller andra sportler skulle, till båtnad för det
allmänna, kunna helt och hållet eller till någon del afskaffa^11. Till båtnad
för det allmänna, detta har således varit utgångspunkten. Huruvida
nu den Kongl. propositionen må antagas eller icke, anser jag således
bero närmast derpå, huruvida de i densamma innefattade bestämmelser
kunna anses lända det allmänna till båtnad eller icke. För min del kan
jag icke finna att så är. Jag kan icke finna någon fördel för en part
deri, att han får betala vissa expeditioner med stämpladt papper i stället
för att såsom hitintills erlägga lösen direkt till domaren; icke undersöker
parten, huruvida det är domaren eller staten, som tager lösen. Men deremot
kan det icke nekas, att det skulle lända det allmänna till stor båtnad,
derest sportelväsendet helt och hållet afskaffades. Komiterade hafva
anfört så många och giltiga skäl härför, att föga eller intet kan dertill
läggas, och å andra sidan äro de skäl, som blifvit anförda för sportlernas
bibehållande, icke förtjenta af den ringaste uppmärksamhet; tvärtom äro
de egnade att framkalla en helt och hållet oförtjent misstanke emot den
svenska domarekorpsen, att denna korps skulle i sina embetsåtgöranden ledas
af enskilda och sjelfviska bevekelsegrunder. Jag kan för min del icke förstå,
huru komiterade kunnat framkomma med en sådan antydan, och huru de
kunnat tillåta sig yttra, att eu eller annan af i fråga varande embetsmål!
skulle behöfva denna sporre för att förmås fullgöra sina skyldigheter —
och likväl har man framhållit, att detta vore en sak väl värd att tagas
i öfvervägande!

Ingen må heller inbilla sig, såsom jag sett i någon tidning framkastadt,
att afskaffandet af sportlerna skulle föranleda dertill, att hvilken
som helst kostnadsfritt skulle kunna besvära eu domare, huru mycket han
behagade, uttaga hundradetals stämningar af bara okynne eller begära
gravationsbevis öfver sin nästas egendom af lutter nyfikenhet. Huru kan
man tänka sig saken på sådant sätt? Icke skulle någon genom sportlernas
afskaffande få mera än hitintills rätt att utan ersättning påkalla
domarens åtgärd; hela skilnaden vore ju, att denna ersättning utginge i
form af stämpladt papper. Det är tydligt att, om de svenska domarena
ersättas med bestämd lön och erhålla bestämd godtgörelse för sina förvaltningskostnader,
alla de belopp, som nu i form åt lösen utgå från den
enskilde till domaren, skola ersättas genom stämpladt papper, som domaren
sedermera skall redovisa till staten, och just häri ligger, enligt min
tanke, ett tvång, om sådant erfordrades, för domaren att fullgöra sina
skyldigheter. Om nemligen domaren under årets lopp får uppbära lösen,
emot skyldighet att vid årets slut för densamma redovisa, samt han med
denna lösen skall bestrida kostnaderna för domsagans förvaltning, sa får
han ju just uppbära sin egen förvaltningskostnad, hvilket väl måtte vara

278

Den 2 Maj, f. in.

en tillräcklig sporre på hans verksamhet, ifall sådan behöfves. Domarenskulle
på detta sätt hädanefter såsom hittills uppbära lösen; skilnaden
blefve den, att han finge sin aflöning af staten, och att parten visste, att
allt hvad han eriade vore en tribut till staten.

Det är visserligen sannt, att mången domare för det närvarande är
klent aflönad i förhållande till andra, och att detta är en brist, som bör
afhjelpas, så vidt möjligt är, men det är att märka, att Riksdagen i sin
omförmälda skrifvelse utgått icke från denna synpunkt utan, såsom jag
tagit mig friheten påpeka, från synpunkten af det allmännas båtnad.
Här i Sverige likasom annorstädes finnas ju en mängd tjenstebefattningar,
somliga med större, andra med mindre inkomster, men aldrig har man
funnit det vara brist på sökande till de lägre aflönade befattningarne.
På samma sätt med domare-tjensterna; alltid finnas de, som söka och
åtnöja sig med ringare inkomster.

Sedan jag sålunda angifvit min ståndpunkt i denna fråga, och som
i det närmaste sammanfaller med de åsigter Grefve Posse i sin reservation
angifvit, så vill jag visa till hvilka förvecklingar ett antagande af
Kongl. Maj:ts förslag skulle leda.

Det stora felet i detta förslag är, att förvaltningskostnaden, som skulle
ersättas genom sportelbehållningen, blifvit beräknad med uteslutande afseende
å närvarande förhållanden. Redan i detta sätt att se saken ligger,
efter min uppfattning, ett stort misstag. Ty den stora utvecklig, vårt
land i närvarande tid allt mer och mer går till mötes, medför för hvarje
dag förändrade förhållanden. Tänkom oss Norrland i denna stund och
om 10 eller 20 år, då måhända jernvägar genomkorsa denna provins i
alla riktningar! Tänkom oss den stora sträckan emellan bergslagen och
vestkusten, när den tilltänkta jernvägen emellan dessa landsändar en gång
kommer till stånd! Huru skall icke rörelsen tillväxa, omsättningen och
samfärdseln mångdubblas, och hvilka betydande omgestaltningar skola
icke domarenas göromål i dessa orter undergå! Och dock hvila!- detta
Kongl. Maj:ts förslag uteslutande på de närvarande förhållandena. Sedan
lönerna blifvit bestämda till lika belopp för alla, hafva sedermera äfven
tjenstgöringspenningarne uppförts till fasta belopp, upptagna i Kongl. Maj:ts
proposition till 200, 800, 1,900, 2,600, 3,000 R:dr etc.; med ett ord till
siffror, uppställda af faktorer, helt och hållet tagna från de nuvarande
förhållandena. Man ser nemligen af den reservation, som emot komiterades
beslut afgifvits af en utaf dem, tillika en ärad ledamot af denna
Kamare, och hvilken reservation blifvit af Kongl. Maj:t accepterad, att
han för bestämmande af tjenstgöringspenningarnes belopp fästat afseende
å två omständigheter, nemligen dels domsagans folkrikhet, hvaraf mängden
af bouppteckningar, förmynderskaps och andra ansökningsärenden samt
storleken af förmyndarerotlar m. m. ansetts beroende, dels ock antalet af
de i hvarje domsaga årligen afgjorda mål, hvithet antal han trott vara
den säkraste måttstocken på en domsagas besvärlighet i förhållande till
andra; och tillägger han: “I tjenstgöringspenningar har jag tillgodofört
häradshöfdingarne 10 R:dr för hvarje tusen af innevånareantalet, 10 R:dr
för hvarje brottmål af gröfre beskaffenhet och 5 R:dr för hvarje annat
afgjordt mål, criminielt eller civilt11. Dessa äro faktorerna och efter dessa
faktorer, som äro underkastade så högst väsendtliga rubbningar och för -

Den 2 Maj, f. m.

279

ändringar, uträknas och bestämmas till siffran de belopp, som skola utgå.
Härpå skall nu byggas en riksstat, en ordinarie stat, som sedermera, då
densamma afser enskildas rätt, icke får i någon mån rubbas utan begge
statsmakternas medgifvande. Kan detta vara riktigt? Skall det icke
innefatta en stor orättvisa, då förhållandena i de olika domsagorna, såsom
jag sökt visa, äro underkastade så högst betydliga förändringar.

Går jag nu till förvaltningskostnaderna, så blir saken ändå värre.
Äfven dessa äro beräknade efter den närmast förflutna tiden, och man
har gått ända derhän i enskildheter, att man ansett, att särskilda domare
icke skola kunna åtnöjas med de nuvarande sportelinkomsterna till betäckande
af förvaltningskostnaden, utan man bär gifvit dessa särskilda
fyllnadsbidrag, upptagna i Kongl. Maj:ts proposition, till domsagorna under
Svea Hofrätt till ett sammanräknadt belopp af 8,100 R:dr samt för domsagorna
under Göta Hofrätt till 1,700 R:dr. Och dock ligger det i sakens
natur att äfven under vanliga förhållanden högst väsendtliga förändringar
måste ega rum i afseende å dessa kostnader, och vida mera blir
detta fallet under den starka utveckling, hvari vi nu äro stadde.

Hvad skall nu följden blifva af en sådan anordning? Hvad annat
än att de domare, hvilkas sportler icke räcka till att betäcka förvaltningskostnaden,
skola komma in till regeringen och begära fyllnadsbidrag.
Och detta med fullkomlig befogenhet. Ty staten måste säga: vi hafva ansett,
att förvaltningskostnaderna skola kunna betackas af sportelinkomsterna;
men då vi se, att vi misstagit oss, och vi måst taga tillskott ur
er enskilda kassa, så måste vi ju ersätta er. Å andra sidan kan man
vara förvissad att de, hvilkas sportler öfverstiga förvaltningskostnaden,
icke skola bjuda staten att taga igen öfverskottet, och detta kan man
icke heller förtänka dem. Således skall denna anordning medföra ständiga
rubbningar, och jag vågar förutsäga, att ingen riksdag skall gå förbi
utan ansökningar från häradshöfdingar om ersättning för föriidet års
förvaltningskostnader.

Huru skola nu dessa olägenheter afhjelpas? Jag medgifver, att just
på grund af omständigheternas föränderlighet en förändring måste kunna
ega rum äfven i afseende å förvaltningskostnaderna, om denna ersättning
utgår under rubriken kontor skäll; men skilnaden är, att denna förändring
kan betraktas ur eu mera objektiv synpunkt. Om staten säger till domaren
att, med afseende å domsagans storlek, lönen skall bestämmas till
så och så mycket, men derutöfver skall ni erhålla godtgörelse för dels resekostnader
efter räkning eller andra grunder och dels kanslikostnader eller
kontorshåll, till visst belopp efter antalet af personer, som kunna anses
erforderliga, då kunna visserligen förändringar härutinnan påkallas, men
deröfver kunna hofrätterna yttra sig, och man är icke så bunden, som
annars blefve händelsen.

Vi skola dessutom noga ihågkomma, att, vid tillsättning af domsagor,
allt sedan år 1840 det förbehåll blifvit gjordt, att iunehafvarne skola vara
underkastade den reglering, som kan af statsmakterna föreskrifvas. Vidtager
man nu eu positiv åtgärd och fastställer bestämda lönex-, så går
det sedermera icke så lätt att underkasta lönerna en ny reglering, då
har man bundit sig åtminstone för lång tid och det åtgår måhända en
mansålder, innan nya reformer, om sådana erfordras, kunna vidtagas.

280

Den 2 Maj, f. m.

Detta är ett förhållande, som bör beaktas, och man bör derföre icke nu
öfvergifva denna ståndpunkt, hvilket blefve händelsen, om frågan löstes
på satt Kong]. Maj:t föreslagit.

Man bär velat afskräcka Kammaren från att göra hemställan om eu
ny undersökning genom förespegling, att vi, i så fall, till nästa riksdag
skulle hafva att motse ansökningar om dyrtidstillägg för de svagast aflonade
domarena; men jag kan icke förstå, huru man kan komma fram
med eu dylik supposition, när det gäller personer, hvilka icke hafva fasta
loner — huru kali man tala om dyrtidstillägg för dem, hvilkas löner icke
aro bestänka.

Jag är öfverens med deu ärade talaren på stockholmsbänken att om
“^.p1 i °lel? PrmcjP> s°m har uttalats i fråga om sportelväsendet, tillräcklig
utredning redan förefinnes, och jag kan derföre icke inse, hvartill
det skulle tjena att nu begära ytterligare utredning; men då lag anser,
att eu reform ^ifrågavarande afseende bör gå i riktning af sportelsystcmets
totala afskaffande, och då Kong! Maj:t för närvarande bär under
sm handläggning ett förslag om afskaffande af sportlerna för läns-staten,
sjr.n.®? miS kast vara att vidtaga en sådan åtgärd, hvarigenom en
möjlighet beredes att på en gång borttaga alla sportler. Detta mål synesmig
bast kunna vinnas, om Riksdagen såsom sitt beslut antager Grefve Posses
reservation, som afser upphörande af all sportelinkomst, samt att häradsiiofchngariies
lön måtte bestämmas i lön, tjenstgöringspenningar och “kontorsliali“,
hvilket senare ord jag tolkar icke såsom en rund siffra utan såso“
,c„n11 ersättning till domaren med afseende å det antal personer, som
i förhållande till domsagans storlek och göromålens beskaffenhet må anses
åt noden, och hvaröfver ju hofrätterna, såsom jag nämnt, kunde yttra
sig. Jag vet mycket valrätt äfven emot detta förslag kunna göras anmarkmngar,
och de hafva icke heller uteblifvit; men, då jag anser det vara
egnadt att leda till det mål, .hvilket bör vara önskvärd! att ernå: sportelvasendets
afskaffande, finner jag mig föranlåten att yrka bifall till Grefve
rosses reservation.

i Herr £>ven Nilsson i Efveröd: Såsom synes af den till Utskottets
betänkande fogade af Herr Nils Larsson afgifna reservation, deri äfven
jag instämt, har jag icke kunnat biträda den mening, Utskottet uttalar
Visserligen ar jag icke heller alldeles tillfreds med Kongl. Maj:ts proposition,
då jag . i fråga om sportelsystemet är af samma åsigt, som den

Grefve 1 osse i sill reservation uttalat, eller att detta system helt och

häffet borde försvinna, men det måste dock medgifvas, att Kongl. Mains
proposition går i den rätta riktningen, och att man sannolikt förr skall
Komma till målet genom antagande af denna än genom ett bifall till
Grefve I osses reservation.. Det är nemligen klart att då, genom Kong!.

Jlaj:ts förslag, domarenas inkomster genom sportler skulle komma att till

sä ansenliga belopp minskas, det icke finnes något skäl från deras sida
att behålla detta system, och att vi således, om detta förslag antagen,
kunna påräkna deras villiga medverkan, under det att, såsom det för närvarande
ar staldt med sportelväsendet, vi nödvändigtvis skola hafva dem
till våla motståndare. Irån denna synpunkt har jag biträd t det Kongl.

Den 2 Maj, f. in.

281

förslaget och tror, att vi genom antagande åt detsamma, skola närma oss
alltmer till sportelsystemets totala upphörande.

Man har velat skrämma oss med den farhågan att, om Kongl. Maj:ts
förslag nu antages, det måhända icke skulle dröja länge, innan det komme
framställningar från vederbörande domare om ökade löner, och att
Kongl. Maj:t då af en eller annan anledning skulle kunna finna sig föranlåten
att höja expeditionstaxan. Jag kan icke förstå, huru man kan
tillåta sig att framkomma med en sådan förmodan, då Kongl. Maj:t i sin
proposition tvärt om uttryckligen sagt att, för den händelse Riksdagen
antager förslaget, Kongl. Maj:t vill göra nedsättning i expeditionstaxan.
Det är således ett kontrakt, som Kongl. Maj:t ingått med Riksdagen, och
jag kan icke tro, att Kongl. Magt skulle vilja ensidigt bryta en så beskaffad
öfverenskommelse. Detta ligger för mig så klart, att det icke kan
annat än på det högsta förvåna mig att höra en sådan misstanke uttalas
inom denna Kammare.

Det förefaller mig besynnerligt om, sedan Riksdagen sjelf skrifvit till
Kongl. Maj:t och anhållit om en utredning af det vigtiga ämnet, Riksdagen
nu, sedan Kongl. Maj:t afiåtit ett förslag, som onekligen går i den
af Riksdagen antydda riktning, skulle neka sitt bifall till detta förslag.
Man har talat om att Riksdagens skrifvelse ginge ut derpå, att det blifvande
förslaget skulle lända det allmänna till båtnad. Ja, jag vågar påstå
att, om detta förslag antages, det blir till båtnad för det allmänna;
det skall hjelpa oss icke allenast till en god och förståndig reglering af
domarelönerna, utan det skall äfven bidraga till lösningen af den för vårt
land vigtiga frågan om lagfartsväsendet, derigenom att lösen för fastebref
komme att nedsättas. Jag minnes rätt väl, hurusom vid sista riksdagen,
då frågan om lagfartsväsendets ordnande förevar inom Lag-Utskottet, det
just var domarena, som motsatte sig nedsättning af lösen för fastebref,
derför att denna lösen i så väsendtlig grad bidrog till deras löneförmåner
och härpå föll också hela frågan; och jag tror förhållandet skall blifva
detsamma så länge nuvarande lösen för fastebref finnes qvar.

Man har sagt, att Kongl. Maj:ts proposition grundar sig på närvarande
förhållanden, och förmenat att derigenom stor orättvisa skall ske. Jag
vill fråga, huru det är möjligt att tänka på att grunda en beräkning med
anspråk på något så här tillförlitlighet på andra förhållanden än de närvarande?
Huru är det tänkbart att uppgöra eu lönereglering för närvarande
tid med beräkning af de förhållanden, som möjligen kunna inträda
om 20 eller 30 år? För öfrigt om förhållandena skulle inom en
nära framtid så mycket förändras som en ärad talare här antydt, om
rättegångarnes antal och domarens göromål i öfrigt skulle ökas i så ofantlig
grad, så har han ju, efter det föreliggande förslaget, om också icke
stor inkomst af sportler, dock härigenom någon ersättning för sitt ökade
besvär, då de föreslagna sportlerna, åtminstone i det närmaste, motsvara
arbetet, och dessutom erhåller han tjenstgöringspenningar och lön, hvarföre
väl också något arbete bör kunna åstadkommas, ty domarena få väl
ej anses berättigade till de föreslagna lönerna såsom en gåfva.

Hvad beträffar den farhåga, som uttalats, att domarena skulle komma
till Riksdagen och begära löneförhöjning, så får jag säga, att denna farhåga
ligger lika nära till hands, vare sig de aflönas med sportler eller

282

Den 2 Maj, f. m.

fast lön; ty ökas deras göromål och de anse sig hafva för liten lön, så
komma de nog och begära löneförhöjning ändå. Man har sagt, att det
vore en orimlighet att begära dyr tid stillägg för dem, som icke hafva fast
lön, och att sådant icke gerna kunde komma i fråga. Jo, vi hafva ju
här framför oss en reservation, deri, med anledning af Herr Clairfelts
motion, det begäres löneförbättringar för de svagast aflönade häradshöfdingarne.
Detta dyrtidstillägg har blifvit beviljadt af Första Kammaren
och det torde väl deraf visa sig, att det går an både att begära
och erhålla så beskaffade löneförhöjningar. Och, mine Herrar, hvad bevisar
detta anslag af 45,000 R:dr, som Första Kammaren i dag beviljat?
Jo, det bevisar, efter min uppfattning af saken, att de som önska bifall
till Utskottets förslag och sammanbundit detta med anslagsfrågan, velat
gifva löneförbättring åt de svagast aflönade domarena för att göra dem
nöjda, och således slippa få någon begäran från deras sida framställd om
vidare lönereglering, hvarigenom de domare, som äro öfverflödigt aflönade,
fortfarande skulle få sitta i orubbadt bo. Den reservant, som i Utskottet
framställt detta förslag, har tydligen visat mig hvarthän det skulle
leda, om Kongl. Maj:ts proposition nu icke bifölles, och jag har således
icke ett ögonblick tvekat om, hvad jag skall i denna fråga göra, sedan
denna reservation blifvit framställd och framför allt sedan Första Kammaren
nu äfven bifallit densamma.

Jag var i Utskottet af samma mening, som den Herr Liss Olof Larsson
uttalat inom komitén, eller att 4,000 R:dr skulle vara tillräckligt
såsom fix lön, men då jag funnit att flertalet icke delar denna mening,
och jag icke vill att frågan skall stanna för en sådan bagatell, bär jag
frångått denna åsigt och såsom synes, till alla delar instämt i Herr Nils
Larssons reservation, till hvilken jag nu ock yrkar bifall.

Herr Biesert: Flere af de föregående talarne hafva så sakrikt yttrat
sig i denna fråga, att jag kan inskränka mig till att yrka afslag å
Utskottets hemställan och bifall till Herr Niis Larssons reservation och
detta så mycket heldre som jag är öfvertygad, att han funnit en lycklig
medelväg emellan två ytterligheter. Jag yrkar, som sagdt, bifall till
Herr Nils Larssons reservation.

Herr Rylander: Jag har inom Utskottet icke kunnat dela den åsigt
som Utskottet här uttalat. Det har här företett sig det rätt egna förhållandet,
att nästan samtlige Första Kammarens ledamöter icke kunnat
godkänna den Kongl. propositionen, under det deremot eu stor del
af Andra Kammarens ledamöter lemnat sitt bifall till densamma. Det
vill häraf synas som om den Kongl. propositionen stött många på liktornarne,
nemligen de bäst aflönade häradshöfdingarne, ty hos dem har visat
sig en rätt betydande öfverensstämmelse om att undanpeta densamma.

Grefve Posse har sagt, att han vill hafva bort alla sportler. Det är
visst möjligt, att detta icke är oriktigt, men jag tror det är lika försigtigt
att bibehålla dem. Jag fruktar att, om domaren icke får sin ersättning
direkt från parten, han möjligen icke alltid skall på det humana
sätt som är önskligt, bemöta dem, som behöfva hans biträde. Jag bär
all aktning för våra domare och vare det långt ifrån mig att vilja anty -

Den 2 Maj, f. m.

283

da någon farhåga, att de icke i allmänhet skulle visa ett humant beteende
emot rättsökande, men lynnena äro olika och om också många bära
sig hyggligt åt, så är det ingen säkerhet att alla göra det. Herr Philipsson
har visserligen sagt att det vore en oförtjent misstanke emot domarekorpsen,
att de skulle behöfva sportlerna såsom en sporre att samvetsgrannt
och ordentligt fullgöra sina åligganden. Ja, jag uttalar icke heller någon
misstanke emot denna korps i dess allmänhet, men jag säger, att äfven
inom denna korps kunna finnas individer, som måhända icke äro alldeles
rena från en sådan misstanke. Grefve Posse har erinrat, hurusom en domare
utskrifvit en mängd utslag på obehörigt sätt och i Justitie-ombudsmannens
berättelse till denna Riksdag sid. 8 kunna vi finna ännu ett
exempel i denna väg. Häraf kan man finna, att domarekorpsen icke är så
alldeles fri från klander. Jag anser att den Kongl. propositionen innebär
full billighet och rättvisa, och derföre böra vi också, så framt vi älska
rättvisan, bifalla densamma, och jag förenar mig derföre i den af Herr
Nils Larsson afgifna reservation, till hvilken jag alltså yrkar bifall.

Herr Sjöberg: Det vill synas, mine Herrar, som om det ärade Sammansatta
Utskottets uppfattning af den här i fråga varande saken i väsendtlig
del skiljer sig ifrån den, som jag förmodar vara Kammarens, deri
nemligen, att, så vidt jag kan finna af det sätt, hvarpå det Sammansatta
Utskottet behandlat frågan, Utskottet ansett hela saken såsom mindre
betydande och således velat på den kortaste eller genaste vägen komma
ifrån densamma. Det förefaller mig annars, som om det ålegat Utskottet
att något närmare angifva sina skäl, hvarföre, då det tydligen säger,
att Kongl. Maj:ts förslag går i den rätta riktningen, Utskottet dock icke
funnit anledning att tillstyrka detta förslag. Jag vågar också, lika med
eu ärad talare icke långt härifrån, antaga, att Utskottets utlåtande icke
vunnit på den omständigheten, att i afgifvandet af detsamma äfven ledamöter
ifrån det ärade Lag-Utskottet deltagit, likasom jag förenar mig
med honom i den åsigten, att denna förstärkning icke varit så alldeles
öfverensstämmande med grundlagens bud, och att ärendet hade bort behandlas
endast af Sammansatt Stats- och Bevillnings-Utskott.

En talare framhöll nyss, huru nödigt det vid bedömande af denna
fråga vore att rätt uppfatta hvad 1808 års Riksdag med sin skrifvelse
till Kongl. Maj:t åsyftat, och att detta skulle egentligen vara båtnad för
det allmänna. Det torde icke heller kunna förnekas, att det skall lända
till båtnad för det allmänna, om man reglerar häradshöfdingarnes afiöningsförhållanden
på det lämpligaste sätt, man för det närvarande kan
åstadkomma; jag vågar tro, att det ligger i samhällets välförstådda intresse
att en så vigtig embetsmannakorps, som de svenska underdomarena,
icke till stor del nödgas dragas med ekonomiska bekymmer, utan sättes
i tillfälle att med friskt mod och kraft arbeta på fullgörande af sin vigtiga
uppgift. Det är härvid alldeles icke nog, mine Herrar, att man har
det nöjet att veta, att det finnes många häradshöfdingar, som kunna
lefva i öfverflöd, då man å andra sidan eger den bestämda vissheten om,
att andre, och desse ej få, stå nästan på gränsen af armod.

Eu värd talare, Stats-Utskottets ordförande — och, såsom vi finna
af underskriften på utlåtandet, äfven det Sammansatta Utskottets —

284

Den 2 Maj, f. m.

sökte framhålla möjligheten af att derest Riksdagen nu bifölle Kongl. Maj:ts
framställning, Kongl. Maj:t kunde framdeles af en eller annan anledning
Unna för godt att höja expeditionstaxan i de delar, som, under förutsättning
åt ett sådant bifall, skulle, enligt Kongl. Maj:ts eget förslag, komma
att nedsättas. Jag må såga, att det synes mig vara eu temligen ogrundad
uppfattning af hvad Kongl. Maj:t med det ifrågavarande förslaget
åsyftat; jag är för min del fullkomligt lugn i detta afseende och, då jag
icke kan frukta något sådant från den ärade talaren sjelf, derest en slik
frågas afgörande blefve af honom mer eller mindre beroende, tror jag
mig icke behöfva befara det från någon annan.

Man har yttrat — och jag vill påminna mig, att den ärade talare,
jag sist nämnde, äfven framhållit denna omständighet — att man borde
söka vinna eu utredning af frågan, som vore så till vida fullständig, att
den stödde aflöningen jemväl på de i de särskilda domsagorna i allmänhet
förekommande målens mer eller mindre omfattande beskaffenhet. Men
huru vore det väl möjligt att åstadkomma eu sådan utredning? Äfven
med antagande, att man skulle uppdraga åt kringresande kommissarier
att genom undersökning af domböckerna i de särskilda domsagorna, utröna,
så vidt ske kunde, förhållandet i berörda afseende, under eu viss
tid, huru skulle man väl kunna på eu så beskaffad undersökning grunda
en beräkning, som vore af något värde ens för den närmaste framtiden?
En domsaga, der göromålen ena året äro jemförelsevis lindriga, kan lätt
nog i följd af nya och förändrade förhållanden det andra året få sitt
arbete betydligt förökadt, och tvärtom; sådant är ej så alldeles ovanligt,
och det torde derföre blifva ytterst vanskligt att på sådana föränderliga
förhållanden grunda en endast något så när tillfällig beräkning.

lie föregående talarne, och i synnerhet den förste, hafva närmare
angifvit grunderna for Kongl. Maj:ts förslag, och jag bör icke nu upptaga
Kammarens tid med att säga något, som förut är sagdt; men jag anhåller
dock, att fä fästa mig vid en omständighet, som äfven förut blifvit
berörd, men som nog kan behöfva omnämnas ännu en gång, den nemligen,
att Utskottets förslag, enligt min uppfattning, är mindre lyckadt
derutinnan att detsamma på temligen sväfvande grunder innefattar hemställan
om en ytterligare utredning af frågan och om hofrättens hörande,
innan Kongl. Maj:t framkommer med förnyad framställning i ämnet.
Hvad man nu skulle vinna genom en förnyad utredning är för mig mycket
svårt att latta. Man skulle otvifvelaktigt, möjligen med en eller annan
afvikelse utan någon betydenhet, komma till samma resultat som
det hvilket innefattas i de af Kongl. Maj:t utsedda komiterades betänkande.
Jag vill dock mindre fästa mig dervid än vid den omständigheten,
att man skulle begära hofrättens hörande, det vill med andra ord
säga, att man skulle begära yttrande af myndigheter, som icke med skäl
kunna såsom sådana anses i det ämnet sakkunniga. Jag vågar antaga,
att hvarenda hofrättsledamot skall gifva mig rätt deri, att saken icke
skulle vinna något genom hofrätternas yttrande. Skulle en sådan åtgärd
möjligen kunna leda till något godt resultat, så borde väl af de enskilda
hoträtterna utses delegerade, som finge gemensamt sig utlåta, men att
begära yttrande från tre centrala myndigheter, hvilkas uttalanden antagligen
komme att utfalla olika, detta förefaller mig sannerligen till den

Den 2 Maj, f. m.

285

grad opraktiskt, att, då det Sammansatta Utskottet kunnat framkomma
med ett sådant förslag, det nästan vill synas som om meningen varit,
att det skulle låta någonting, men att man egentligen önskat att få hela
saken till obestämd framtid undanskjuten. Ty hvad man här begäi’, eller
“att Kongl. Maj:t ville, efter vidare utredning af frågan och sedan liofrätterna
blifvit hörde, till nästa Riksdag inkomma med förnyad framställning
i ämnet“, detta är helt enkelt en omöjlighet. Skola hofrätterna höras,
lärer det väl ej vara att hoppas, att ett nytt förslag skall kunna framläggas
för nästa Riksdag.

Jag skall sluta med en kort anmärkning i afseende å det af Utskottets
ärade ordförande i en reservation framställda förslag, eller om önskvärdheten
af, att all sportelinkomst må upphöra, och häradshöfdingarnes
aflöning bestämmas i lön, tjenstgöringspenningar och hvad som blifvit benämndt
kontorshåll. Lika med den ärade ordföranden och en talare,
som här nyss hade ordet, är äfven jag af den åsigt, att det vore önskligt
om sportelväsendet kunde helt och hållet upphöra; men jag föreställer
mig, att detta för närvarande är en omöjlighet, och det synes mig derför,
att Kongl. Maj:t och komiterade i förevarande fall funnit den rätta medelvägen,
i fråga om hvad som i detta hänseende må anses billigt och
lämpligt. Den ärade reservanten äfvensom den talare, jag nyss antydde,
hafva påstått, att det nyss omförmälda förslaget skulle ega ett bestämdt
företräde framför Kongl. Maj:ts, men ett sådant påstående synes mig
icke hållbart. Om, såsom detta förslag innehåller, ail sportelinkomst
borde upphöra, skulle väl i utbyte för denna, häradsliöfdingarne tilläggas
ersättning för det så kallade kontorsbållet, men svårigheten, om icke
omöjligheten, att för beräknandet af detta utfinna några säkra grunder,
torde lätteligen inses, och att bestämma aflöningsförmånerna i fasta penningebelopp
utan afseende å den föränderliga förvaltningskostnaden, vore
ju också en orimlighet.

Jag föreställer mig således, så vidt jag kunnat finna, att för det
närvarande alla skäl tala för bifall för Kongl. Maj:ts förslag. Någon
nämnvärd uppoffring från statsverkets sida kommer genom detsammas
antagande icke att ega rum; det förenar i väsendtlig mån de fördelar,
man sökt vinna genom att så vidt möjligt inskränka sportelsystemet, enär
genom detta förslag de egentliga sportlerna begränsas till en enkel ersättning
för det materiela besväret med expeditioners utskrifvande och
så vidare, och i detta afseende anser jag Kongl. Maj:ts förslag ega ett
väsendtligt företräde framför den ärade ordförandens, ja, så väsendtligt
att, om jag i denna stund skulle nödgas välja endast emellan dessa båda
förslag, jag icke ett enda ögonblick skulle tveka i valet.

Jag instämmer således med dem, som yrka bifall till Herr Nils
Larssons reservation.

Herr Carl Ifvarsson: För min del får jag tillstå, att jag hvarken

är belåten med den Kongl. propositionen eller med någotdera af de förslag,
som blifvit framställda i reservationerna. Helst skulle jag önskat,
om ärendet kunnat återremitteras till förnyad behandling, men så nära
Riksdagens slut torde sådant icke lämpligen gå för sig, utan står jag
derföre i valet emellan de olika meningar, som här uttalats.

286

Den 2 Mai, f. m.

Hvad den Kongl. propositionen beträffar, så anser jag densamma gå
i den rätta riktningen, men tror dock, att sportelväsendet kunnat och
bort inskränkas i väsendtligare mån, än som deri föreslagits. Detta är
en omständighet, som talar emot detta förslag. En annan anmärkning,
som redan blifvit påpekad och äfven motsagd, är den, att, då Kong}.
Maj:t visserligen förklarat, att en förändring skall vidtagas i expeditionstaxan,
Kongl. Maj:t likväl icke ställt frågorna så att de bero, den ena
af den andra. Detta anser jag vara en stor och vigtig anmärkning mot
den Kongl. propositionen; ty löneregleringen bör väl vara beroende af
både Kongl. Maj:t och Riksdagen, och detta hade blifvit förhållandet,.
om löneregleringsfrågan sammanbundits med frågan om förändringar i
expeditionstaxan.

Emot Grefve Posses reservation skulle jag icke hafva något att anmärka,
om jag kunde anse, att den vore fullt praktisk, men jag tror det
icke, ty jag kan icke föreställa mig eu möjlighet af, att helt och hållet
afskaffa alla sportler. Det förefaller mig åtminstone som om det icke
vore lämpligt att borttaga sportlerna i fråga t. ex. om gravationsbevis,
och jag tror derföre icke, som sagdt, att förslaget kan praktiskt genomföras.

Emot Utskottets förslag kan också med skäl anmärkas, att det icke
tjenar till mycket att hofrätterna höras i frågan, men detta förslag har
dock den fördelen med sig, att det afser uppskof till ett annat år, och
då ingenting kan vinnas genom en återremiss, så synes mig, som sagdt,
Utskottets förslag vara det mest antagliga.

Under alla omständigheter synes det mig alldeles nödigt, att antingen
sportelväsendet helt och hållet afskafias, och staten bestrider alla kostnader
för domsagornas förvaltning eller ock att frågan om nedsättning i
expeditionstaxan sammanbindes med regleringsfrågan, så att icke ändring
i den förra kan göras ensidigt af den ena statsmakten utan den andras
hörande. Intill det detta sker kan jag icke gifva min röst till någotdera
förslaget i annan mening än att vinna uppskof, och då jag tror, att
Utskottets förslag, såsom i sig sjelf! oskyldigt, kan lämpa sig derför, så
får jag yrka Infall till detta förslag, i förhoppning att, då frågan återkommer,
vi skola kunna få motse ett bättre utarbetadt förslag.

Herr Statsrådet Bergström: Utskottets ordförande anförde såsom
skäl för afslag å Kongl. Maj:ts proposition att, om en reglering, sådan
som Kongl. Maj:t föreslagit, med bibehållande af sportlerna såsom vederlag
för de med domsageförvaltningen förenade kostnader, komme till
stånd, så skulle det stå Kongl. Maj:t fritt att höja expeditionslösen, och
detta skäl har af en annan ledamot af Utskottet blifvit upprepad t. Då
jag anser det vara eu moralisk omöjlighet, att regeringen, derest Kongl.
Maj:ts förslag kommer till stånd, skulle ensidigt höja expeditionslösen,
bär jag velat kraftigt uttala detta, så mycket hellre som frågor om ändringar
i expeditionstaxan bero på Civil-departementets föredragning. Det
ligger i sakens natur, att sportlerna, såsom, enligt Kongl. Maj:ts förslag,
afsedda att utgöra ersättning för utskrift och andra förvaltningskostnader,
icke kunna anses vara för all framtid bestämda, men jag tror mig kunna
försäkra, att någon ändring i expeditionstaxan aldrig kommer att af nå -

Den 2 Maj, f. m.

287

gon svensk regering vidtagas utan båda statsmakternas beslut. På grund
häraf torde det anförda skälet mot Kongl. Maj:ts förslag kunna anses till
alla delar hafva förfallit.

Ben skriftliga uppfattningen af detta mitt yttrande kommer icke att
af mig justerar;.

Herr Clairfelt: Då vinden i Kammaren tyckes blåsa derhän, att

Kongl. Maj:ts proposition bifalles, anser jag mig. skyldig påpeka, att, om
densamma obetingadt antages, en ytterligare orättvisa kommer att begås
mot häradshöfdingarne i afseende på deras boställen. Kongl. Maj:t har
nemligen föreslagit, att vederbörande häradsböfdingar skulle afträda sina
boställen redan den 14 Mars 1870, då deremot innehafvare af militieboställen,
enligt hvad Chefen för Landtförsvars-departementet föreslagit,
icke skulle afträda dessa förr än den 14 Mars 1877, enär förstbemälde
statsråd antagit, hvad äfven Riksdagen godkänt eller att uppsägningen
icke kunde eller borde beräknas hafva skett förr än efter den 1 Januari
1875. Häradshöfdingarne skulle således genom den af Kongl. Maj:t föreslagna
regleringen drabbas hårdare än innehafvarne af militieboställen,
hvilket måste vara orättvist. Här har mycket talats om, att häradshöfdingarne,
enligt vilkoren i deras fullmakter, skulle vara skyldiga underkasta
sig en blifvande lönereglering, och denna har nu i tre tio år hängt
som ett Damoclessvärd öfver deras liufvuden. Jag vill anföra ett fall,
der Kongl. Maj :ts förslag, derest det antages, skulle medföra en orättvisa
äfven i detta fall. Häradshöfdingen i Torna, Bara och Harjagers häraders
domsaga erhöll den 23 Januari 1846 fullmakt på sin tjenst, och i denna
stod att han egde åtnjuta den lön och de öfriga förmåner samma tjenst,
enligt stat och författningar då tillkomme, “intill dess, i anledning af väckt
fråga om förändrad lönereglering för domare och ny fördelning af domsagorna,
löneförmånerna framdeles kunna blifva annorlunda bestämda,,
då de komma att i enlighet dermed utgå“. Den 25 November 1851 aflat
Kongl. Maj:t bref till Statskontoret angående reglering af domsagorna i
Malmöhus län, deribland de sex domsagor, hvaraf nämnde län i framtiden
skulle komma att bestå, nämnes “Torna och Bara häraders med
bostället Stora Råby och hel lön", och vidare heter det i slutet: “och
vilja vi detta vårt nådiga beslut, i hvad det af ser reglering af löneförmånerna,
som åtfölja häradshöfdingetjensterna i ofvannämnde domsagor,
Eder till kännedom och underdånig efterrättelse meddela". Kongl.
Maj:t har således eu gång reglerat ifrågavarande häradshöfdings lön; nu
ifrågasattes en ny reglering och så kan det gå undan för undan, hvilket
visar riktigheten af min åsigt, att reglering endast bör ske, när domsagorna
ombyta innehafvare. I den orättvisa, jag nu påpekat, ligger för
mig ett ytterligare skäl att yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Anders Johansson: Då ingen lär kunna förneka, att

häradshöfdingarnes nuvarande aflöningssätt är föråldradt och orättvist,
och då Kongl. Maj:ts förslag afser en förbättring i detsamma samt någon
tillförlitligare utredning af frågan icke lärer kunna vinnas genom Imf -

288

Den 2 Maj, f. m.

rätternas hörande, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan och bifall till
Herr Nils Larssons reservation.

Herr Östergren: Då flere af Kammarens ledamöter ogillat löneregleringsförslaget
på den grund, att icke alla med häradshöfdingebefattningarne
förenade sportler skulle afskaffas, ber jag att i anledning deraf
få yttra några ord. En af de föregående talarne, Herr Philipsson, har,
då han citerade 1868 års Riksdags underdåniga skrifvelse i ämnet, påstått,
att Riksdagen skulle hafva hos Kongl. Maj:t gjort framställning
derom, att sportelsystemet måtte i allo afskaffas. Jag tror att den ärade
talarens uppfattning af nämnda skrifvelses innehåll icke är den rätta, ty
Riksdagen anhåller i densamma, att Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka
och utreda om och på hvad sätt det nu med vissa tjenstebefattningar
förenade aflöningssättet medelst expeditionslösen eller andra sportler
skulle kunna “helt och hållet eller till någon del afskaffas1''; och denna
begäran afser dessutom endast det fall, att sådant kunde ske “till båtnad
för det allmänna11. Jag ber att få fästa mig härvid och vill anföra
några skäl, hvarföre jag anser att sportlernas totala afskaffande just nu
icke skulle vara till båtnad för det allmänna. Jag är ej någon vän af
sportelsystemet i allmänhet, utan går gerna in på detsammas afskaffande,
när sådant utan någon betydligare uppoffring från det allmännas sida
kan ske; men hvad särskild! beträffar sportler såsom aflöning åt häradshöfdingarne,
så bör man besinna, att desse embetsmäns verksamhet betydligt
skiljer sig från andra tjensteman. Häradshöfdingarne hafva nemligen
sitt arbete, så att säga, på entreprenad; de måste inom viss bestämd
tid utarbeta allt hvad till deras tjenst hörer, antingen detta är
mycket eller litet; och räcka ej deras egna krafter till, äro de nödsakade
att anlita andras biträde för att bringa arbetet till slut, Om nu sportlerna
helt och hållet afskaffades och ersattes dels med lön och tjenstgöringspenningar,
dels ock med hvad man kallat kontorsunderhåll, så
måste detta sistnämnda sättas mycket högt, derest häradshöfdingarne ej
skulle lida förlust. Jag antager, att kontorsunderliållet för eu häradshöfding
bestämdes till o,000 kronor, och att hans göromål derefter ökades
med. 25 å 30 procent, hvilket visst icke är ovanligt. Han finge då
ej ökad inkomst, ehuru han måste skaffa sig mera biträde än han förut
haft, och följden häraf blefve, att han nödgades af lönen och tjenstgöringspenningarne
afstå hvad som erfordrades för att aflöna biträdena,
sa att hans behållna inkomst minskades, då arbetet ökades, hvilket val
måste anses obilligt, enär lönen bör motsvara arbetet. För att förekomma
sådan obillighet, blefve det alltså nödvändigt att bestämma
kontorsunderliållet till så högt belopp, att häradshöfdingarne icke något
år komme att lida förlust, men härigenom ökades också utgifterna för
statsverket. Det finnes äfven en annan omständighet, som gör, att svårigheter
möta för totalt afskaffande af sportler såsom aflöning åt häradshöfdingarne.
Statsverket hemtar en icke obetydlig del af sina inkomster
från stämpelpappersafgifterna, hvilka på landet uppbäras och redovisas
af häradshöfdingarne. Denna uppbörd är för närvarande ej underkastad
annan kontroll än den som utöfvas i hvarje hofrätt af en dertill

förordnad

Den 2 Maj, f. m.

289

förord nåd tjensteman, hvilken dock blott granskar, huruvida de till de s. k.
småprotokollen hörande handlingar blifvit försedda med stämpelpapper
till vederbörligt belopp. Deremot tinnes ickenågen kontroll derå, att domaren
låter utskrifva de expeditioner, som enligt lag skola utskrifvas å stämpladt
papper. Någon dylik kontroll är ej heller erforderlig, ty, såsom det nu
är stäldt, ligger det i domarens eget intresse att i detta fall bevaka statens
fördel. Om man deremot afskaffade all expeditionslösen, så skulle
domaren genom aflöningssättet komma i frestelse att utskrifva så litet
som möjligt, ty i samma män expeditionernas antal minskades, i samma
män minskades också hans utgifter i och för deras utskrifvande, och han
finge mera i behåll af kontorsunderhållet. Följaktligen blefve det nödvändigt
att införa kontroll i detta afseende, hvilket, såsom föranledande
en ny utgift, icke kunde vara ‘-till båtnad för det allmänna44.

Nu omnämnda omständigheter hafva bestämt mig för att till en del
bibehålla sportler.

Om jag rätt uppfattat Herr Grefve Posses mening, så tyckes han
vara af den tanken, att en reglering af häradshöfdingarnes löneförmåner
ej borde ske förr än i sammanhang med eu fullständig omorganisation
af underdomstolarne på landet. Jag fruktar att i sådant fall löneregleringen
skulle komma att uppskjutas till en ganska långt aflägsen framtid.
I mitt första anförande i denna fråga fästade jag uppmärksamheten derå,
att alla de domare, hvilkas fullmakter blifvit utfärdade före år 1840,
icke äro skyldige att underkasta sig omreglering af de utaf dem innehafvande
domsagor. Enahanda är förhållandet med de häradshöfdingar,
hvilka under åren 1860—1867 erhållit fullmakt på sina häradshöfdingebeställningar.
Antalet af de domare, som icke äro skyldige att underkasta
sig rubbning i domsagans territorium, uppgår till icke mindre än
56. Jag tror således att ganska lång tid hinner förflyta, innan domstolarnes
omorganisation kan fullständigt genomföras.

Medan jag har ordet, anhåller jag att få bemöta några af Herr
Clairfelt emot förslaget framställda anmärkningar. Bland annat anmärkte
han, att det ärende, hvarom den Kongl. propositionen handlar, icke skulle
blifvit grundlagsenlig behandladt, enär hofrätterna icke, enligt 10 §
Regeringsformen, blifvit öfver förslaget hörda. Sagde paragraf har följande
lydelse: “Innan ärendena hos Konungen i Ståts-Rådet föredragas,
skola de, genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande
embetsverk, af den Föredragande beredas44. Jag påstår, att de i denna
paragraf gifna föreskrifter blifvit vid ärendets behandling iakttagna,
“nödiga upplysningar44 i frågan hafva infordrats från alla häradshöfdingar
och alla tre hofrätterna, hvarjemte i fråga om häradshöfdingeboställenas
indragning så väl Kammarkollegium som Hofrätterna blifvit hörda. Anmärkaren
synes fordra, att vederbörande myndigheter skulle hörts öfver
det tillstyrkande, Konungens rådgifvare vid ärendets föredragning gjort,
men en sådan fordran har naturligtvis intet stöd i grundlagen.

I sitt senaste anförande har Herr Clairfelt vidare anmärkt, att
häradshöfdingarne skulle lida eu orättvisa derigenom, att tiden för deras
boställens afträdande till statsverket blifvit föreslagen till den 14 Mars
187t> i stället för den 14 Mars 1877. Den i den Kongl. propositionen

Piksd. Prot. 1874. 2 Afd. 4 Band. 19

290

Den 2 Maj, f. m.

sålunda gjorda tidsbestämning hvilar naturligtvis på den förutsättningen,
att Riksdagen skulle redan nu godkänna förslaget och häradshöfdingarne
sålunda kunna uppsägas före Thomedag, den 21 December innevarande
år. Sker detta, så eger boställsinnehafvaren, enligt 16 kap. 5 § Jordabalken,
sitta qvar hela det följande året eller år 1875 och på det andra
eller 1876 “till fjortonde dagen i Mars Blånad*1, eller just den af
Kongl. Maj:t bestämda afträdesdagen. Herr Clairfelts anmärkning lärer
stödja sig på den åsigten, att häradshöfdingarne icke skulle kunna anses
uppsagde förr än den nya löneregleringen inträda och att då sådant, i
händelse regleringsförslaget antoges, icke skulle komma att ega rum förr
än den 1 Januari 1875, uppsägningstiden ock borde räknas först från
nämnda dag. Denna åsigt är dock ej riktig, ty den saknar allt stöd åt
lag. Uti sin motion har Herr Clairfelt gjort enahanda anmärkning. Han
bär emellertid ej närmare utvecklat densamma, än mindre bevisat densammas
befogenhet, utan har han endast mot Konungens rådgifvare riktat
den beskyllning, att de skulle hafva, beträffande fardagsrätt, afgifvit olika
råd i tvänne likartade ärenden. Herr Clairfelt har härvid syftat på det
förevarande ärendet och frågan om inlösen af militärbefälets rätt till
fardagsår. Jag tror dock att den ärade talaren misstagit sig, ty dessa
frågor äro ej af samma natur. I nu föreliggande fråga skulle bestämmas,
huru lång tid de häradshöfdingar, som innehafva boställen, borde ega
rätt att enligt lag sitta qvar vid desamma; i den andra frågan åter
gällde det ett anslag af 2,000,000 kronor för att ackordsvis inlösa
militärbefälets fardagsrätt till de af dem innehafvande boställen. Då det
ju kan inträffa att en officer, sedan han blifvit utnämnd till annan tjenst
eller tagit afsked, kan enligt lag få sitta vid bostället qvar så länge att
han deraf får hemta två skördar, och det ansågs angeläget att förmå
det med boställen försedda militärbefälet att allmänt afstå från rättigheten
till fardagsår, så är det naturligt att Kongl. Maj:t måste bjuda
desse officerare så mycket i ersättning, att de ej kunna säga nej, eller det
högsta de kunna begära, nemligen ersättning för två år; men häraf följer
ingalunda att militärbefålet ansetts vara lagligen berättigad! till två fardagsår.
De af den ärade talaren med hvarandra sammanställda begge frågorna
äro således af helt olika beskaffenhet.

Till ytterligare belysning af denna fråga kan jag hänvisa till tjogtals
prejudikat. Det torde icke vara Kammarens ledamöter obekant, att landtstatstjenstemännens
boställen kunna indragas äfven under innehafvarnes
tjenstetid, när de anmäla sin önskan att få till statsverket afträda boställen.
De af Konung och Riksdag såsom godtgörelse härför bestämda
förmåner bestå i ersättning för boställsafkastning och i hyresersättning.
Huru är nu afträdestiden för dessa boställen bestämd? Jo, i alla de
Kongl. expeditioner, som i detta ämne redan utgifvits, bestämmes lika,
att boställena skola afträdas den 14 Mars året näst efter det, från hvars
början boställsinnehafvaren kommit i åtnjutande af förenämnda ersättning.
Samma förhållande eger följaktligen rum i afseende å nyssnämnda
och nu ifrågavarande boställen. Den nya löneregleringen för häradshöfdingarne
skulle, om detta förslag antages, inträda den 1 Januari 1875,
och dagen för boställenas afträdande blir således den 14 Mars 1876.
Man kan följaktligen icke med fog påstå, att någon orättvisa blifvit mot

Den 2 Maj, f. m.

291

häradshöfdingarne begången eller att de i afseende på tiden för boställenas
afträdande till statsverket försatts i eu mindre fördelaktig ställning
än andre af mig nu exempelvis anförde tjensteman.

Herr Clairfelt har sökt visa, att i ett angifvet fall en orättvisa skulle
begås emot en häradshöfding, i händelse Kongl. Maj:ts förslag blefve af
Riksdagen antaget. Jag tror dock ej att af honom åberopade fullmakt
och Kongl. bref stå i strid med hvarandra. Nämnda fullmakt innehåller
nemligen, att den utnämnde häradshöfdingen är skyldig att underkasta
sig förändrad reglering af löneförmånerna i allmänhet; men denna reglering
kan icke anses fullbordad genom det åberopade Kongl. brefvet;
hvilken, om jag fattade rätt, handlade endast om den obetydliga på stat
uppförda kontanta lönen.

Något vidare har jag icke att i frågan tillägga.

Herr Ivar Månsson: Herr Talman, mine Herrar! Under den
långa diskussion, som nu förts i denna fråga, har jag ej hört någon
talare vitsorda det nuvarande aflöningssättet för häradshöfdingarne; allmänna
meningen måste sålunda vara den, att en reglering häraf måste
vidtagas. Dock vill det för mig synas, som om de talare, hvilka hyst
betänkligheter emot Kongl. Maj:ts proposition och vilja för den skull
hafva frågan uppskjuten, i sjelfva verket ej önska densammas lösning.

Herr Grefve Posse har som skäl för ett uppskof föreslagit sportelsystemets
afskaffande i sin helhet. Detta skäl kan visserligen synas
talande och effektfullt, då man i allmänhet önskar ett sådant mål, men
för min del tror jag ej det är fullt lämpligt att taga ett så stort steg
på en gång, då helt tydligt ett vida större statsanslag skulle erfordras
och jag dessutom anser, att de som anlita domstolarne böra i någon mån
bidraga till arbetskostnaderna.

Äfvenså har framhållits som skäl för ett uppskof, att förvaltningskostnaderna
och tjenstgöringspenningarne för de särskilda domsagorna ej
skulle vara fullt tillförlitligt beräknade och att för den skull hofrätterna
borde härom lemna uppgifter. Då emellertid Kongl. Maj:t redan lär
hafva hört hofrätterna och komiterade erhållit uppgifter från domarena i
hela landet och noga granskat och jemfört dessa samt, efter hvad ett
par komitéledamöter här upplyst om, gjort de ändringar deri, som ansetts
nödiga, så tror jag ej detta vara något giltigt skäl för sakens uppskof,
utan vill på det allvarligaste yrka bifall till Nils Larsons reservation.
Till denna senare anser jag det nu vara så mycket mera nödvändigt, att
denna Kammare lemnar sitt bifall, då nemligen Första Kammaren beslutat
eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, men på samma gång beviljat ett
anslag af 45,000 kronor att ställas till Kongl. Maj:ts disposition att användas
för de minst aflönade häradshöfdingarne, och i fall denna Kammare
antager Grefve Posses reservation, komma sålunda endast de 45,000
kronorna under gemensam votering samt lära säkert i en sådan blifva
beviljade, då frågan är, enligt min tanke, för en lång tid undanskjuten.
Om vi deremot antaga Nils Larsons reservation, kommer gemensam
votering att ega rum emellan denna och Första Kammarens förslag, då
jag hoppas den förra blir Riksdagens beslut.

292

Den 2 Maj, f. m.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan och dels afslag derå samt bifall i stället till de
olika förslag, som Grefve Posse och Herr Nils Larson i sina rörande
denna punkt afgifna, vid utlåtandet fogade reservationer framställt. Herr
Talmannen gaf propositioner, i enlighet med dessa yrkanden, och förklarade
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till Herr
Nils Larsons förslag. Votering blef emellertid begärd, i anledning hvaraf,
och sedan till kontraproposition antagits deras mening, som yrkat bifall
till Grefve Posses förslag, en omröstningsproposition af följande lydelse
nu uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som vill, att Kammaren, beträffande l:sta punkten i Sammansatta
Stats-, Bevillnings- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 2, måtte, med
afslag å Utskottets hemställan, för sin del besluta: “att Riksdagen, med
vilkor, att häradshöfding ej i följd af löneregleringen erhåller större
pensionsrätt än han förut kan hafva egt, bifaller Kongl. Maj:ts förslag",

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del besluta:

“att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition icke
kunnat bifallas, till Kongl. Maj:t aflåter underdånig skrifvelse med anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes till nästa Riksdag aflåta nådigt förslag
till sådan reglering af häradshöfdingarnes aflöning att, med indragning
af boställen, så vidt sådant utan förnärmande af innehafvarnes rätt kan
ske, samt upphörande af all sportelinkomst, häradshöfdingarnes aflöning
måtte bestämmas i lön, tjenstgöringspenningar och kontorshåll“.

Omröstningen företogs och utföll med 127 ja mot 34 nej; i följd
hvaraf Kammaren fattat beslut enligt ja-propositionen.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts föredragningen af
öfriga punkter i detta utlåtande till eftermiddagens sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskildes klockan 3/4 3 e. m., men samman
trädde åter

Den 2 Maj, e. m.

293

Kl. 7 e. m.

§ 12.

Fortsattes behandlingen af Sammansatta Stats-, Bevillnings- och
Lag-Utskottets utlåtande N:o 2, och blefvo dervid Utskottets hemställanden
i

2:dra och 3:dje punkterna.

Af Kammaren bifallna.

I afseende på 4:de punkten anförde

Herr Kils Larson: Då den förutsättning, Utskottet här haft, nu

icke inträffat, enär denna Kammare ej antagit Utskottets förslag, ber jag
få hemställa, att Kammaren må godkänna hvad Kongl. Maj:t i Dess nådiga
proposition, angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit i
afseende å de utgiftsposter, som af Utskottet vid denna punkt omförmälas.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Herr Nils Larsons nu gjorda
yrkande och hade således godkänt Kongl. Maj:ts, uti Dess nådiga proposition
angående statsverkets tillstånd och behof framställda, i förevarande
punkt omförmälda förslag.

§ 13.

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets nedannämnda memorial och
utlåtanden:

N:o 78, angående bestämmande af aflöningen för justitie-ombudsmannen
och de vid hans expedition anställde tjensteman;

N:o 80, med anledning al Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
kostnader för Nora—Carlskoga jernvägs anslutning till nordvestra stambanan;
samt

N:o 81, angående väckt motion om upphörande af den i Skåne,
Halland och Blekinge nu utgående helgonskyld m. in.

§ 14-

Vid föredragning dernäst af Stats-Utskottets utlåtande N:o 82, i anledning
af väckt motion, i fråga om rättighet för tjensteman, som blifvit

294

Den 2 Maj, e. m.

till riksdagsman utsedd, att af statens medel erhålla godtgörelse för
bekostande af vikaries aflöning, yttrade motionären

Herr Törnfelt: Jag har icke blifvit klokare af den knapphändiga

utskottsmajoritetens svaga, tarfliga och, jag vill tillägga, mystiska motivering
för afslag å min motion. Jag får för den skull å min sida också
yrka afslag å Stats-Utskottets förevarande hemställan och bifall till den
leseivation, som afgitvits af halfva antalet af Stats-Utskottets ledamöter,
anhållande jag vördsamt hos Herr Talmannen om proposition i sådan
syftning.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen framställde

ProPosition på bifall till Utskottets hemställan och derefter på Herr
Törnfelts yrkande, att samma hemställan måtte afslås och i stället det
föislag antagas, som blifvit framlagdt i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och som den senare propositionen besvarades med öfvervägande
ja, både Kammaren alltså, i öfverensstämmelse med nyssberörda reservation,
besluta att embets- och tjensteman, som blifver till riksdagsman
vald, skall ^ vara skyldig att under den tid, han vid riksdagen sig uppehåller,
sjelf bekosta sin vikaries aflönande samt att någon godtgörelse
åt statsmedel till följd deraf icke må för sådant ändamål användas.

§ 15.

Föredrogs Särskilda Utskottets utlåtande N:o 3, angående reglering
af utgifterna under riksstadens sjunde hufvudtitel i vissa delar.

l:sta pimsten.

Utskottets hemställan bifölls.

2:dra punkt en.

I anledning af Utskottets under litt. a framställda förslag anförde:

Herr Per Nilsson i Kulhult: Med åberopande af den reservation,

som vid denna punkt afgifvits af Särskilda Utskottets ordförande, med
hvilken åtskilliga ledamöter från båda Kamrarne och bland dem äfven
jag mig förenat, får, alldenstund Utskottet, utan någon dertill gifven anledning
af vare sig framställning från Ivongl. Maj:t eller af enskild motionär,
Jjeslutit föreslå en ytterligare förhöjning i det till skogsinstitutet
nu utgående anslag utöfver hvad Kongl. Maj: t äskat, jag anhålla om
proposition å afslag af Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, med den förändring, att det för skogsinstitutet begärda tillägg i
anslaget för år 1875 nedsättes från 1,830 till 1,220 kronor och sagda
anslag sålunda bestämmes till 14,720 kronor.

Herr J öns Pehrsson: I denna fråga har jag åtskilliga gånger förut
tagit mig friheten att besvära med några ord, och jag kan icke underlåta

Den 2 Maj, e. in.

295

att göra det äfven denna gång. Jag tror att den reservation, som be -trådande denna punkt finnes bifogad betänkandet, måhända är bäst att
godkänna. Utskottet har bär uppgjort och framlagt eu helt och hållet
ny stat för skogsinstitutet, om hvilken stats absoluta riktighet Utskottet
kanske icke sjelft varit fullt och faktiskt förvissadt. Jag håller, för ruin
del, desto hellre före, att den i reservationen uttryckta mening bör blifva
Kammarens beslut, som jag är öfvertygad, att, om man verkligen på allvar
tänker på att erhålla skickliga och för sitt kall lämpliga skogstjenstemän,
för detta ändamåls vinnande annat fordras, än Utskottet synes hafva antagit.
Såsom kändt är, fordras nu mera såsom vilkor för inträde såsom elev
vid skogsinstitutet afgångsexamen från offentligt läroverk. Jag kan icke föreställa
mig annat, än att för de blifvande skogstjenstemännen af ungefärligen
samma skäl, som förut framhållits beträffande veterinärläkarue,
en dylik bestämmelse utgör ett i visst hänseende onaturligt stadgande.
Ansträngd läsning i ynglingaåren och förvärfvande derigenom, samt ofta nog
på helsans bekostnad, af de många kunskaper,, som för mogenhetsprövningen
erfordras, utgöra, enligt min tanke, icke det nödvändiga eller ens
det rätta underlag, hvaraf danas duglige skogstjenstemän, hvilka mera än
de bestå andra tjensteman måste vara arbetare i vanlig mening. De fa
icke vara rädda att i hvad väder och väglag som helst vandra kring i skog och
mark, och de få icke skygga tillbaka för kroppsansträngande göromål,
om de skola förmå att väl sköta sina tjenster. Val erkänner jag, att i
vissa kunskapsgren!’, såsom t. ex. matematik, de böra hafva inhemtat eu
större fond af vetande, men i liera andra ämnen torde så stora kurser,
som mogenhetsexamen krafvel’ för inträde vid skogsinstitutet, icke vara åt
nöden, under det att deremot andra, mera rent fysiska egenskaper icke
få saknas. Derom är egentligen icke fråga nu, men jag tror ändock det
vara en sak att tänka på, att för den, som skall kunna med framgång,
lif och kraft egna sig åt skogstjenstemanuens långt ifrån lätta och beqväma
åliganden, för honom går det ej an, att lian är förklemad till uppfostran
och till vanor samt att det derföre torde vara skäl se till, att
kunskapsfordringarne uppställas så, att vi uppamma icke bättre läskarlar
utan bättre skogstjenstemän än förut. Jag tillstyrker således för denna
gång bifall till reservauternes förslag.

Herr Åstrand: Allt ifrån det ögonblick, då skogsinstitutet först anlädes,
fortgick detsamma alltjemt i sin utveckling och förkofran ända till
år 187<>, då det stod på höjdpunkten af sin utveckling. Det befann sig
då i ett ganska tillfredsställande skick, med hänsyn så väl till dess förmåga
att uppfylla undervisningens kraf inom landet som till dess jembördiga
ställning till andra, likartade utländska läroverk. Men do. nedsattes
lärarekrafterna. Vid denna tid funnos tre särskilda» lärare i de
skogsvetenskapliga ämnena. När 1869 års stat för institutet framlades
för Riksdagen uppenbarade den så val å institutets styrelse som Regeringens
sida ett tydligt bemödande att så mycket omständigheterna medgåfve
knappa in på de utgiftsposter, hvilka erbjödo någon möjlighet till
nedsättning, på det att slutsumman af anslaget till skogsväsendet icke
skulle blifva för Idig, då den i allt fall med några hundra tusen kronor
öfversteg tillgång:!rne. Af sådan anledning Diet då eu lararebestållning

296

Den 2 Maj, e. m.

vid skogsinstitutet indragen och den dertill hörande undervisningsskyldighet
öfverflyttad på de återstående båda lärarne. År 1871 nedsattes
lärareantalet ytterligare, så att i de skogsvetenskapliga ämnena endast
en lärare qvarstad å institutets stat och sådant är ännu i dag förhållandet,
Sålunda finnas vid institutet nu anställda fyra lärare, men deribland
endast eu för bestridande af undervisningen uti alla de ämnen, för bibringande
af grundlig kunskap i samtliga skogsvetenskapliga ämnen, för
hvilka det är institutets egentliga uppgift att verka. Förut var med hänsyn
till inträdesexamen vid institutet stadgadt, att hvem som helst kunde
dertill anmäla sig, utan att afseende fastades å hvilka undervisningskurser
den inträdessökande förut genomgått, om blott han nöjaktigt bestod
i sin examen och i följd häraf blot’ ock under vistelsen vid institutet
åt hans kunskap i matematik egnad större uppmärksamhet. Numera är
såsom bekant, såsom vilkor för inträde som elev vid skogsinstitutet föreskrifven
allagd fullständig mogenhetsexamen för afgång till något universitet,
och uti denna godkändt betyg i matematik. Det oaktadt qvarstå!-ännu en särskild lärare i de matematiska ämnena. Det har icke kunnat
undgå Särskilda Utskottets uppmärksamhet, att det sätt, hvarpå institutet
lör det närvarande är ordnadt, långt ifrån motsvarar de fordringar och
anspråk, som man i våra dagar har att ställa på eu läroanstalt al'' sådan
art. Att detta förhållande menligt inverkat å det anseende, som institutet
bör ega. i landsorten och på den tillit, som för detsamma bör hysas af
dem, hvilka vilja utbilda sig till skickliga skogsmän, framgår af det ledsamma
taktum, att inträdessökande vid institutet med hvarje år blifvit
allt färre och, fastän kursen är tvåårig, ändock under senare'' åren i medeltal
endast utgjort 16. Kan det vara lämpligt och rätt att fortfarande
qvarhålla institutet på denna låga ståndpunkt? Bör icke fasthellre det
ligga i statens rätt förstådda intresse att bereda institutet möjlighet till
en gagnrikare och mera lifskraftig verksamhet för framtiden? "Ett motsatt
förfarande skulle — synes det mig — innebära ett slöseri med statens
medel, som just vore förtjent af anmärkning, och bättre vore det då
att helt och hållet indraga institutet än att bibehålla detsamma under
form af en så beskaffad tillämpniugsskola, som det nu är. Utskottet, som
med vurma omfattat denna mening och under fortgången af sitt arbete
halt särskild anledning taga kännedom om de institutet rörande förhållanden,
jag nu an ty dt, har för den skull ansett sig af pligt lika mycket
a*'' känsla mamult att underställa frågan Riksdagens behjertande.
Hvad beträffar den nu gällande fördelningen af undervisningen i de olika
ämnena, ber jag få erinra, att den lärare, som ensam uppehåller undervisningen-
i alla de skogsvetenskapliga ämnena, för sådant ändamål är
amgd en undervisningsskyldighet af tjugo timmar i veckan. Derjemte
n-,. diverse elevernes kriaarbeten och de indelningsplaner, som åt iölja

dem; han skall granska alla de handlingar, som af eleverne upprättas
i fråga om skogsindelning och taxation, och eu* dylik granskning
•traf v er eu betydlig tid; han skall ensam handleda eleverne vid de praktiska
öfnmgarne i skogen; han skall tentera och examinera; och han skall
slutligen nai v a tid öfrig att följa med skogsvetenskapens utveckling i dess
litteratur så val inom som utom landet. Det står icke i en menniska»
lörmaga att räcka till för allt detta och att i detta allt åstadkomma ett

''Deri 2 Maj, e. m.

297

arbete af helgjutenhet och grundlighet. Utskottet har derföre trott sig
böra tillse, huruvida icke undervisningen skulle kunna bättre anordnas
utan någon synnerlig förhöjning i det af Kong!. Maj:t äskade anslaget
och för den skull föreslagit, att undervisningen i de skogsvetenskapliga
ämnena skulle fördelas mellan tvenne lärare, af hvilka den ene, som
skulle benämnas lektor, förutom i skogshushållning borde undervisa i tilllämpad
matematik, ett ämne, på hvars rätta inhemtande för adepten ligger
i så hög grad vigt, då han allt framgent bör utveckla denna kunskap
under sin blifvande lefnadsbana.

Det har i öfrigt varit Utskottets skyldighet att hafva uppmärksamheten
fästad deruppå, att det förslag till förändrad anordning af institutets
lärarekrafter, som Utskottet komme att afgifva, befuune sig i harmoni
med hvad som blifvit föreslaget af deri komité, som till Kong!.
Maj:t numera öfverlemnat betänkande med förslag till ordnande af den
tekniska undervisningen, och hvilket betänkande afser skogsinstitutets förening
med liera andra läroverk till en teknisk högskola. Komitén föreslår,
bland annat, att en professor oeli eu lektor skola uppehålla undervisningen
i de skogsvetenskapliga ämnena, hvarförutan skogsinstitutets
förening med det teknologiska skulle påkalla tvänne särskilda lärare, nemligen
en i de zoologiska ämnena, samt en i jagt och författningskunskap.
Samma antal lärare bär Utskottet här föreslagit, men dervid icke upptagit
afiöningen för dem så hög, som komiterade hemställt, utan till ett
sådant mått, att, om Riksdagen och Kong! Maj:t blifva ense om att öfverflytta
skogsinstitutet till teknologiska institutet, dessa lärare kunna öfvergå
dit utan rubbning af lärarekrafterna. Men, mine Herrar, tid är
penningar. Vi veta icke, huru lång tid åtgår, innan denna fråga blir
slutligen löst, och under tiden vore det, enligt min tanke, oförsvarligt af
representationen att låta institutet qvarstå på den otillfredsställande ståndpunkt,
som det intager. Jag tror mig ega någon sakkunskap i detta fall,
då jag haft äran att vara elev af institutet, men på eu tid, då trenne lärare
funnos i de skogsnaturvetenskapliga ämnena, och jag kan intyga, att sannerligen
ändock ingen af dem hade tid öfrig att fritt disponera, utan
måste de egna hela sin lediga tid af dagen åt utarbetande af föreläsningskurser
och sjelfstudium för att ej förblifva efter vetenskapens framsteg.
Också finnes intet högre skogsläroverk i Europa, som har mindre antal
lärare i skogshushållning än fyra, men väl flera. Genom att föreslå indragning
af nu varande lärareplatsen i matematik och tillsättning af en
lärare i skogshushållning, med skyldighet att derjemte undervisa i tillämpad
matematik, har det varit Utskottet möjligt att uppgöra förslag till
en förbättrad organisation af undervisningen vid institutet och derefter
lämpad stat för år 1875 med den ringa skilnad af endast 1,120 kronor
utöfver hvad Kong! Maj:t föreslagit för detta år till skogsinstitutet och
såsom dyrtidstillägg åt dess personal. Den nu föreslagna staten understiger
för öfrigt beloppet af skogsinstitutets stat under åren 1860—1869,
då anslaget uppgick till 17,400 R:dr. Ett dylikt resultat har för Utskottet
varit möjligt att åstadkomma ytterligare derigenom, att Utskottet,
i likhet med hvad förhållandet var före 1870, hemställt, att trenne aflärarne
skulle erhålla fria boställsrum vid institutet. Lokalerna äro visserligen
icke synnerligen rymliga, och deu tredje läraren skulle endast få

298

Den 2 Maj, e. m.

ett enda ruin, men för en ung och ogift person, som denna antagligen
kommer att blifva, torde bostaden vara tillräcklig. Hvad honom beträffar,
har Utskottet ock ansett ett arvode af 800 kronor böra vara tillfyllestgörande,
då lian framgent såsom hitintills lärer kunna derutöfver påräkna
anställning hos skogsstyrelsen.

Herr Per Nilsson i Kulhult har förmenat, att Utskottet icke skulle
hafva grundat sitt i fråga varande förslag på någon af enskild motionär
gjord framställning. Men jag ber att få fästa Herrarnes uppmärksamhet
uppå, att denne talares uppgift icke är riktig. Tvärtom har Utskottet haft full
anledning till detta förslag af Herr Odelbergs i Första Kammaren väckta motion
om användande af skogsmedlens hela belopp. Han föreslår der, att
hela beloppet åt de så kallade “skogsmedlen", hvarmed förstås de penningar,
som inflyta från de för statens räkning försålda skogseffekter, må,
ifrån och med nästa år och allt framgent, användas till befordrande af
“skogsväsendets fortgång och utveckling", och jag frågar, om icke "skogsväsendets
fortgång och utveckling" afses och befrämjas derigenom, att
den i fråga varande skogsveteuskapliga bildningsanstalten ordnas på en
sådan grundval, att den förmår att motsvara det kraf, som landet ställer
på densamma. För min del är jag derom öfvertygad, och jag tror, att
det i verkligheten vore den största misshushållning att icke bevilja den
lilla anslagsförhöjningen, som Utskottet i sådant hänseende tillstyrkt. Det
har emellertid icke varit Utskottets tanke att till Riksdagens godkännande
direkt hänskjuta Utskottets organisationsförslag, hvars pröfning naturligtvis
tillhör Regeringens omsorg, hvarför Utskottet ock hemställt, att.
i händelse af bifall till mom. a, Riksdagen måtte besluta eu underdånig
skrifvelse till Kong!. Maj:t af det innehåll, som mom. b utvisar.

Jag har mig bekant, att Första Kammaren redan godkänt Utskottets
betänkande i denna punkt, och jag hoppas, att icke heller Andra Kammaren
skall förbise denna för hela fosterlandet vigtiga läroanstalt, utan
äfven lemna sitt bifall till hvad Utskottet här föreslagit, hvarå jag hos
Herr Talmannen anhåller om proposition.

Herr Gas parsson: Jag vill lemna oafgjord den frågan, huruvida
den af Utskottet föreslagna förändrade organisation af lärarekrafterna vid
skogsinstitutet må vara lämpligare än den af Kong!. Maj:t för 1870 års
Riksdag framlagda och ännu gällande undervisningsplanen. Det är icke
med hänsyn till sjelfva beskaffenheten i och för sig af detta Utskottets
förslag, som jag låtit anteckna mig såsom reservant vid denna punkt.
Men då hvarken Kongl. Magt afgifvit proposition om höjande af det nuvarande
statsanslaget eller någon enskild motion blifvit väckt i sådan syftning
och då, så vidt jag känner, inom det nya representativa statsskicket
det hitintills varit utan exempel, att ett Utskott tillstyrkt eu anslagsförhöjning,
som ej blifvit af Kongl. Maj:t eller enskild motionär begärd,
har jag af sådan anledning icke biträdt det slut, hvartill Utskottet kommit.
Jag är öfvertygad, att goda skäl hunna anföras till stöd för Utskottets
förslag, och jag vill icke heller förneka, att den siste talaren i
sådant hänseende äfven anfört goda skäl, men jag har betraktat frågan
ur principiel synpunkt, och derföre har jag reserverat mig. Skälen finnas
närmare utvecklade i den reservation, som Utskottets ordförande af -

Den 2 Maj, e. m.

299

gifvit, och i hvilken flere af dess ledamöter sig förenat. I öfverensstämmelse
med densamma och utan att ingå i pröfning af den lämpligaste anordningen
af undervisningen vid det ifrågavarande skogsläroverket, får jag
alltså, af rent principiela grunder, yrka afslag å Särskilda Utskottets
hemställan i denna punkt och bifall till reservationen.

Herr Hans Andersson instämde med Herr Casparsson.

Efter denna öfverläggning, som nu förklarades slutad, gåfvos propositioner
på bifall dels till Utskottets hemställan och dels till det förslag,
som framstälts i den rörande förevarande punkt afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen. Den senare propositionen fann Herr Talmannen
vara med öfvervägande ja besvarad; men votering begärdes, i anledning
hvaraf och sedan beslut fattats derom, att bifall till Utskottets förslag
skulle uppställas såsom ja-proposition, omröstning företogs enligt en nu
uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Särskilda Utskottet hemställt i andra punkten
mom. a af dess utlåtande N:o 8,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Yinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag, som blifvit framstäldt i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 22 ja mot 119 nej, och hade Kammaren
således beslutit enligt nej-propositionen.

Litt. b.

Härvid anförde

Herr vice Talmannen Friherre Åkerhielm: Då Kammaren under
litt. a fattat beslut i enlighet med reservanternes förslag, så förefaller
det alldeles gifvet, att Kammaren i fråga om litt. b lärer besluta
afslag å Utskottets hemställan. Dessa båda punkter stå nemligen,
som hvar och en kan finna som behagar läsa betänkandet, i det samband
med hvarandra, att ett afslag å litt. b är alldeles nödvändigt, då
Kammaren afslagit litt. a. Jag anhåller derföre, att Kammaren måtte
besluta afslag å litt. b.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, blef, enligt Herr vice Talmannens
yrkande, den i förevarande moment gjorda hemställan af Kammaren
afslagen.

300

Den 2 Maj, e. m.

3:dje punkten.

Litt. a.

Momentet bifölls.

Beträffande Utskottets hemställan under litt. b yttrade:

Herr Sjöberg: Oaktadt jag visst icke har någonting att i sak anmärka
mot det förslag, som innefattas i denna punkt, så får jag dock
bekänna, att jag är något tveksam, huruvida icke Utskottet här, likasom
i den föregående punkten 2:o a, något öfverskridit sin befogenhet. Den
i nu förevarande punkt åberopade af Herr Ros väckta motion afser nemligen
endast inrättande af tvänne nya skogsskolor; men detta förslag har
af Utskottet blifvit utsträckt derhän, att Utskottet hemställer om beviljandet
af anslag för inrättandet af fyra sådana skolor. Jag anhåller, att
någon af Utskottets ledamöter ville meddela Kammaren sin tanke härutinnan;
mig vill det synas, som äfven detta förslag ginge litet utöfver
hvad Utskottet i förevarande fall varit behörigt att föreslå.

Herr vice Talmannen Friherre Åkerhieim: Då en ärad represen tant

på stockholmsbänken ställt en direkt fråga till någon af Utskottets
ledamöter, så ber jag att för min del få upptaga densamma till besvarande,
så godt jag förmår på stående fot.

Det torde vara alldeles gifvet, att om reservanterne mot den punkt,
Herr Sjöberg åberopade, ställt sig uteslutande på den ståndpunkten, att
Utskottet icke skulle haft rätt att i den af honom omnämnda punkten
föreslå ett sådant förhöjdt anslag, hvartill Utskottet i motsats till reservanterne
der kommit, så skulle reservanterne äfven hafva blifvit reservanter
i fråga om denna punkt. Men sådan har icke reservanternes ståndpunkt
varit, och ingen torde derföre begära, att vi nu skola intaga denna
ståndpunkt beträffande den nu föredragna punkten.

Medan jag har ordet vill jag nämna, att inom Utskottet goda skäl
förebragts för inrättandet af icke blott två, utan fyra nya skogsskolor inom
landet. Utskottet har föreställt sig, att det borde vara af synnerlig
vigt att söka sprida på praktiskt sätt kännedom om skogsskötsel!!, liksom
man genom inrättande af landtbruksskolor sökt befordra jordens skötsel.
Exempel äro gagnande och medföra nytta, i synnerhet när det är fråga
om praktiska saker. Utskottet har derföre ansett, att steget borde tagas
så fullt ut som möjligt, men som man bundit det vilkoret med förslaget,

• att ett eller flera landsting skulle visa det intresset för dessa skolor, att
de, för att få sådana inom landstingsområdet inrättade, vilja dertill lemna
bidrag till beredande af bostäder åt lärarne, undervisningslokal, planteringsland
och vedbrand; endast de län, der ett sådant intresse för saken
yppade sig, skulle komma i åtnjutande af statens understöd för ifrågavarande
ändamål. Jag hoppas derföre, att Kammaren icke af alltför strängt
formela grunder skall motsätta sig Utskottets förslag och djerfves, till dess

Den 2 Maj, e. m.

301

jag får höra andra skäl framställas, hysa den förhoppningen att Kammaren
skall bifalla detsamma, hvilket jag för min del påyrkar.

Herr ''Sven Nilsson i Efveröd: För min del finner jag det verk ligen

betänkligt, om ett särskildt Utskott skall ega rätt att, såsom Utskottet
här gjort, föreslå Riksdagen att bevilja ett större anslag än som
begärts i motionen, hvaröfver Utskottet afgifvit sitt utlåtande. Motionären
har föreslagit, att det nuvarande anslaget till skogsskolorna, under vilkor
att tvänne sådana skolor ytterligare inrättades, skulle förhöjas med 10,000
Rall’, men Särskilda Utskottet har ansett 15,200 R:dr ytterligare anslag
för inrättandet af fyra nya skogsskolor behöflig!. Utskottet har således,
efter mitt sätt att se saken, tagit sig friheten föreslå förhöjning i ett anslag,
utan att förslag om denna förhöjning blifvit inom riksdagen eller af
Kongl. Maj:t väckt. Att Utskottet har rätt i sin uppfattning, att det vore
nyttigt för landet att få flera skogsskolor än som för närvarande finnas,
erkänner jag villigt, men sättet, hvarpå Utskottet gått till väga för att
vinna detta mål, anser jag så betänkligt, att jag icke kan bifalla förslaget.
Jag vet knappast, hvilket yrkande jag vid sådant förhållande skall göra,
men anhåller emellertid om bifall till motionärens förslag, såsom varande,
i motsats till Utskottets, i grundlagsenlig form tillkommet.

Herr Casparsson: Jag ber att få fästa den siste talarens upp märksamhet

derpå, att här föreligger verkligen en motion, nemligen den
af ledamoten af Andra Kammaren Herr A. Ros väckta, angående förhöjning
af det ifrågavarande anslaget, för inrättande af tvänne nya skogsskolor.
Utskottet har utsträckt denna motion så till vida, att Utskottet
föreslagit fyra nya skolor i stället för två. Frågan huruvida Utskottet
egt rätt till att göra ett sådant förslag, med andra ord frågan om huruvida
Utskottet har motionsrätt eller ej, afhandlades ganska länge inom
Utskottet. Svaret härpå beror helt och hållet deraf, huruvida Statsutskottet,
i hvars ställe det Särskilda Utsokottet beträffande anslagen till skogsväsendet
fungerar, eger denna rätt. Asigterna härom voro verkligen ganska
delade inom det Särskilda Utskottet, men så goda skäl uttalades för
den åsigten, att Stats-Utskottet både har och verkligen har begagnat sin
motionsrätt, att det i denna fråga fanns ganska liten tvekan om, huruvida
Utskottet icke skulle kunna utsträcka motionen, såsom här skett. Då
ingen invändning gjorts mot sjelfva saken, utan blott mot Utskottets formela
rätt att framställa den, och då jag tror att denna rätt icke kan bestridas,
så instämmer jag i Herr vice Talmannens yrkande om bifall till
Utskottets hemställan.

Herr Sjöberg: Då diskussionen nu fått en något större utsträck ning,

tillåter jag mig göra några erinringar beträffande hvad Herr Casparsson
nyss yttrade. Han anförde nemligen, att någon tvekan i afseende
på denna punkt ej skulle inom Utskottet förefunnits, särdeles som man
ansåg, att den motionsrätt, Stats-Utskottet har, skulle kunna med grundlagsenlig
rätt öfvergå på det Särskilda Utskottet. Hvad Stats-Utskottets
motionsrätt angår, så må jag bekänna, att jag om densamma eger en annan
uppfattning än måhända Stats-Utskottets egna ledamöter, enär, så

302

Den 2 Maj, e. m.

vidt jag förstår, Stats-Utskottet icke eger någon motionsrätt, i sträng mening
taget, utan endast rätt att göra sådana förslag, som afse att statens
debet och kredit skola gå ihop, eller med andra ord förslag till statens
reglerande i det af grundlagen tydligt angifna ändamålet af nödiga
besparingar. Men äfven om man skulle antaga att, såsom förhållandet
visat sig vara i särskilda fall, och hvarpå vi senast i dag förmiddag
haft ett exempel i den åt aflidne Sekreteraren i Riksgälds-kontoret Stuarts
enka föreslagna pension, Stats-Utskottet eger motionsrätt, vågar jag dock
tro, att denna rätt ej kan öfvergå på det Särskilda Utskottet. Ett sådant
Utskott kan icke tillkomma att behandla sådana frågor, som stå i
något omedelbart sammanhang med sjelfva statsregleringen i den meningen,
att de afse ett statens reglerande. Vid sådant förhållande kan jag
icke neka, att mina tvifvel om grundlagsenligheten af det Särskilda
Utskottets förslag i nu förevarande punkt föranleda mig att framställa ett
bestämdt yrkande och att i följd deraf, under erkännande af Utskottets
goda vilja och förmåga att bedöma denna sak, föreslå det Kammaren måtte
bevilja för tvänne nya skogsskolor hälften af hvad Utskottet för fyra
sådana föreslagit, eller 7,600 kronor, i följd hvaraf siffran 4 på andra raden
i Utskottets hemställan skulle komma att ändras till 2, och talet
15,200 på tredje raden till 7,600. Punkten skulle således, enligt mitt förslag
erhålla följande lydelse: “att det af Herr Ros väckta förslag måtte på
det sätt bifallas, att till inrättande af två nya skogsskolor i län, der sådan
skola ej finnes, ett extra anslag af 7,600 kronor för år 1875 anvisas och
ställes till Kongl. Maj:ts disposition, att utgå med 3,800 kronor för hvarje
skola, under vilkor att hvad derutöfver må fordras för sådan skolas inrättande
af ett eller flera landsting bekostas.“

Herr Åstrand: Huruvida det Särskilda Utskottet har mindre rätt
än Stats-Utskottet i nu förevarande hänseende, iemnar jag derhän, men
tror för min de!, att, då det Särskilda Utskottet är sammansatt afStatsBevillnings-
och Lag-Utskottet, det har samma rätt som Stats-Utskottet.
Har Stats-Utskottet motionsrätt, måste också det Särskilda Utskottet ega
en sådan rätt; och att Stats-Utskottet ganska ofta begagnat sig af denna
rätt, veta vi; Utskottet har till och med föreslagit uti ett helt nyligen
utdeladt betänkande en pension åt en afliden tjenstemans enka, utan att
någon motion eller Kongl. proposition derom blifvit framställd. Det finnes
dessutom en annan motion rörande skogsväsendet, som icke af Utskottet
åberopats, nemligen Herr Odelbergs i Första Kammaren, hvilken
är så sväfvande och omfattande, att Utskottet på grund af densamma
varit fullkomligt befogadt att framkomma med förslag till hvilka utgiftsposter
som helst, således äfven till den här föreslagna, utan att derföre
behöfva tillegna sig någon motionsrätt. Jag tror visserligen, att den summa,
hvartill Herr Sjöberg yrkat att anslaget skulle nedsättas, möjligen
skulle kunna vara tillräcklig, ty det är ju icke gifvet att det blifver så
särdeles många landsting, som vilja begagna sig af anslaget, då de ju icke
kunna blifva delaktiga deraf, med mindre de sjelfva ikläda sig en del af
kostnaden för skolornas inrättande. Utskottet har emellertid icke kunnat
eller velat förbise, att det icke vore endast Dalarne och Wermland, som
äro i behof af dylika skolor, utan att det funnes äfven andra län, hvil -

Den 2 Maj, e. m.

303

kas landsting möjligen kunde falla på den idén att bevilja anslag för det
i fråga varande ändamålet, i händelse de kunna derför erhålla bidrag af
statens andel. Sä t. ex. har Utskottet föreställt sig att, utom i de nu
nämnda tvänne länen, skogsskolor i främsta rummet vore behöfliga inom
Kronobergs och Hallands län. Å andra sidan, anmäler sig intet landsting
till erhållande af statsbidrag, så behöfver staten ju ej utbetala några
penningar, och ingen skada är då skedd. Göra de det åter och blifva
skolorna anlagda i den plan och den ordning, hvarefter statens skogsskolor
äro inrättade, så tror jag att penuingarne skola vara väl använda,
såsom kommande att befrämja skogsskötselns utbildning. Skogsbevakningspersonalen
i landet är för närvarande så ringa, att eleverne från skogsskolorna
alltid få anställning, så fort de lemna skolan, och antalet reqvisitioner
vida öfverstiger de utexaminerade lärjungarnes antal.

Af dessa skäl, hvilka jag för min del finner tala för Utskottets befogenhet
att, såsom skett, förändra Herr Ros’ motion och föreslå ett större
anslag än motionären begärt, yrkar jag bifall till Utskottets förslag. Precist
samma skäl tala för den nu förevarande punkten som för förslaget
i den föregående punkten mom. a, hvartill Utskottet kommit på grund
af väckt motion och den motionsrätt, Utskottet sjelf eger.

Herr O. B. Olsson: Jag lemnar derhän, huruvida de af Utskottet

här föreslagna nya skogsskolorna kunna vara mer eller mindre behöfliga,
men hvad jag icke kan medgifva är, att det särskilda Utskottet eger motionsrätt,
ehuru det onekligen här begagnat ett sådant privilegium. Af
sistnämnda skäl instämmer jag äfven i det af Herr Sjöberg framställda
yrkandet. Att tillerkänna ett särskildt Utskott en dylik motionsrätt är
i min tanke ett prejudikat, som skulle för framtiden kunna medföra ganska
stora vådor.

Herr Lyttkens: Enär tvist uppstått om det Särskilda Utskottets
motionsrätt, men den ifrigaste förfäktaren af denna rätt, Herr Åstrand,
förklarat att det kan vara tvifvel underkastadt, huruvida hela det af
Utskottet tillstyrkta anslaget är behöfiigt eller ej, så vill jag, för att i
hvad på mig beror söka förhindra uppkomsten af en konstitutionel tvist,
inskränka mig till att instämma i det af Herr Sjöberg framställda yrkandet
om anslagets nedsättning till hälften och de nya skolornas förminskande
med halfva antalet.

Herr Ola Jönsson: Jag hörde häromdagen under en diskussion här
i Kammaren rubriken till en viss författning åberopas. Rubriken till detta
utlåtande lyder: “Särskilda Utskottets utlåtande, angående reglering af
utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel i vissa delare Det Särskilda
Utskottet har således fått sig uppdraget att i någon mån föreslå
utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel. För mig är det således
alldeles tydligt, att det Särskilda Utskottet beträffande ifrågavarande del
af statsregleringen har samma rätt som Stats-Utskottet. Men det skulle
vara intressant att veta, hvilken § i grundlagen det är som tillerkänner
Stats-Utskottet någon motionsrätt; jag åtminstone känner ingen
så beskaffad § hvarken i Riksdagsordningen eller i Regeringsformen. Jag

304

Den 2 Maj, e. m.

skall icke yttra mig om sjelfVa saken, ty jag har för litet satt mig in i
densamma för att derom kunna framställa något yrkande; det är endast
den besynnerliga diskussionen som föranledt mig till den vördsamma förfrågan,
om det tinnes någon af det Särskilda Utskottets eller Stats-Utskottets
ledamöter eller någon annan i denna Kammare, som vill upplysa mig
hvar den grundlagsparagraf finnes att läsa, som tillerkänner Stats-Utskottet
någon motionsrätt i fråga om så beskaffade statsutgifter, som den i
betänkandet föreslagna.

Herr Rub enson: Den här uppkastade konstitutionel a frågan är
så vigtig, att jag tror att det kan vara skäl att tänka på saken litet
närmare, innan Kammaren fattar sitt beslut. För egen del hyser jag
samma åsigt som min granne till venster, Herr Sjöberg, och detta af
följande skäl. Om vi läsa de ställen i Riksdags-ordningen, i hvilka det
talas om de särskilda Utskotten, så finna vi i § 37 mom. 1 följande stadgande:
“ankommande på Kamrarnes sammanstämmande beslut att, när
sådant finnes vara af nöden, tillsätta särskildt Utskott för upptagande af
fråga, som tillhör ständigt Utskotts behandling, så och“ etc. Häraf tyckes
mig temligen otvetydigt följa, att de särskilda Utskotten icke hafva annat
att göra än att behandla den fråga eller de likartade frågor, som
Riksdagen anser undantagsvis icke böra behandlas af ett ständigt Utskott,
således sådana frågor, hvilka på grund af eu Kougl. Maj:ts proposition
eller inom Kammaren väckta motioner skola af Riksdagen behandlas. Jag
skulle således vilja säga, att, äfven om jag skulle vilja tillerkänna Statsutskottet
motionsrätt eller rätt att föreslå ett nytt anslag eller en förböjning
af ett förutvarande, jag dock icke, just på grund af denna 37:de
§, skulle vilja tillerkänna ett särskildt Utskott eu sådan motionsrätt.
Hvad nu särskildt beträffar den frågan, huruvida Stats-Utskottet eger en
sådan rätt eller ej, så tror jag att den saken är, minst sagdt, tvetydig,
och jag grundar denna min åsigt''på § 30 Riksdagsordningen, der det
heter: “Stats-Utskottet, som skall undfå del af Konungens angående statsverkets
tillstånd och behof till Riksdagen aflåtna nådiga proposition och
ega tillgång till alla statsverkets räkenskaper och handlingar, åligger att
granska, utreda och uppgifva Stats- och Riksgäldsverkens tillstånd och
förvaltning samt föreslå ej mindre hvad till fyllandet af deras behof erfordras,
sedan nödiga indragningar och besparingar blifvit iakttagna, än
äfven beloppet af de summor, hvilka, jemlikt 63 § Regeringsformen, skola
för särskilda händelser afsätta, så ock att uppgifva, huru mycket bör
genom bevillningar utgöras." Uti dessa ordalag kan jag för min del icke
läsa, att Stats-Utskottet eger rätt att inkomma till Riksdagen med förslag
om nya anslag, hvarom hvarken Kongl. Maj:t eller någon af Riksdagens
medlemmar gjort framställning. Jag anser detta så mycket otvifvelaktigare,
då jag med denna § jemför § 40 i samma grundlag, hvilken §
stadgar hvad Bevillnings-Utskottet har att göra, och hvilken rätt detta
Utskott i bevillningsfrågor eger. Ordalagen i sistnämnda § äro helt andra
än ordalagen i den nästföregående och utvisa tydligt och klart, att Bevillnings-Utskottet
i de frågor, som höra till dess behandling, eger motionsrätt.
Det heter der i första punkten: “Bevilinings-Utskott åligger att

bereda

Den 2 Maj, e. m. 305

bereda alla dit från Kamrarne hänvisade frågor, som angå förändring uti
föreskrifterna om bevillnings utgörande, att förslagsvis beräkna inkomsterna
af de särskilda bevillningarne och att, sedan statsverkets behof
blifvit utredda och bestämda, opåmint föreslå sättet för bevillningens ökande,
om det erfordras, eller dess minskande, om sådant kan ega rum, och i
sammanhang dermed till Riksdagen afgifva förslag till b e v i 1 In i n gs s t adgar. “
Och så kommer sista punkten: “Utskottet må derjemte uti bevillningsfrågor
föreslå hvad det anser billigt och nyttigt,*1 Detta, mine Herrar, äro klara
och tydliga ord. Att Bevillnings-Utskottet har motionsrätt i alla frågor,
som hora till dess utredning, är alldeles klart; men något motsvarande
stadgande angående Stats-Utskottet finnes icke i grundlagen. Då härtill
kommer, att de särskilda Utskotten ej tillsättas för andra ändamål än
för behandlingen af vissa frågor, som annars tillhöra ständigt Utskotts
behandling, anser jag lör min del, att det Särskilda Utskottet, genom det
förevarande förslaget, gått längre än grundlagen medgifver.

På nu anförda skäl yrkar jag bifall till Herr Sjöbergs förslag.

o Herr vice Talmannen Friherre Åkerhielm: Må det vara mig till—
låtet att för några ögonblick upptaga Kammarens tid, ehuru jag ej håller
sa mycket på de af Utskottet föreslagna fyra nya skogsskolorna, att jag
för deras skull skulle på ringaste vis önska, att en i öfrigt oklar tolkning
åt grundlagen här först skulle slitas, hvilket torde vara ett ganska
svårt arbete, derom lära vi alla vara ense. Jag ber då att först få erinra
att, på sätt jag hört flere talare och i grundlagens tolkning särdeles
hemmastadde ledamöter af Konstitutions-Utskottet erkänna, de särskilda
Utskotten måste anses hafva samma rätt som de ständiga med afseende
på de ärenden, hvilka blifvit från de ständiga Utskotten till det
särskilda öfverlemnade. Således lärer detta Särskilda Utskott, med afseende
på den delen af den Kongl. propositionen som från Stats-Utskottet blifvit
till detsamma öfverlemnad, äfvensom i afseende på de motioner, hvilka
Kamrarne dit remitterat, hafva samma rätt som Stats-Utskottet. Återstår
då den frågan, huruvida Herr Rubensons invändning, att Stats-Utskottet
saknar motionsrätt, är riktig. Frågan är svår att åtgöra, och jag vill
icke om densamma ovilkorligen hafva uttalat mig. Likvisst dristar jag
påstå, att, då motioner i ett bestämdt syfte blifvit väckta, Stats-Utskottet
lärer hafva pröfvat dem och, då det befunnits att motionären gått längre
i sina förslag att använda statens utgifter äu som vederbort, nedsatt
deras anspråk; samt å andra sidan, då motionären icke haft tillräckliga
kunskaper om förhållandet lör att föreslå de behöliiga utgifterna, Utskottet
föreslagit den deri nödiga förhöjningen. Om jag icke misstager
mig, torde äfven ett af de särskilda Utskotten, soiu efter den nya Riksdagsordningens
antagande blifvit tillsatta, nemligen det, Särskilda Utskottet
föi behandlingen af militärfrågan, i detta afseende i sina utlåtanden hafva
lemnat någon ledning för omdömet. Jag tror, att det är alldeles nödvändigt,
att ett sådant Utskott som det nuvarande Särskilda äfvensom
Stats-Utskottet måste hafva rätt att, der en utgift befinnes för ändamålet
otillräcklig, men ändamålet i öfrigt behöfvor tillstyrkas, och motion i ämnet
föreligger, föreslå en utsträckning af beloppet åt ett anslag å extra rf,åt,

Riksd. Prat. 1874. 2 A/d. 4 Band. 20

306

Den 2 Maj, e. m.

der en sådan är nödvändig, och vill för min del endast säga, att jag, då
fråga ej är om den ordinarie statsregleringen, icke kan firma den ringaste
konstitutionela fara häri. Riksdagen har alltid genom sina båda Kamrar
i sista hand att pröfva utgiftens belopp och icke godkänna densamma,
i fall den är för rundligt tilltagen. Till särskildt lugnande, om möjligt
är, af de farhågor, som här blifvit uttalade, och till försvar deraf att det
Särskilda Utskottet, uti hvars arbete jag haft Kammarens ärofulla uppdrag
att deltaga, dristat sig utsträcka den föreslagna siffran i Herr Ros
motion, ber jag emellertid att, oaktadt jag för min del icke ovilkorligen
håller på Utskottets förslag, få åberopa tvänne andra till denna Kammare
afgifna motioner. Den ena, motionen N:o 84, väckt af representanten
från Jönköpings län Herr C. J. Kjellman, lyder i sista punkten sålunda:
“Då jag, såsom förut nämudt, ingalunda anser mig kompetent
att framlägga förslag till förändrad skogslag, anhåller jag vördsamt,
att det Utskott, dit denna motion blifver remitterad, måtte taga den af
mig påpekade saken i öfvervägande och afgifva förslag till ordnande af
vår skogsskötsel och vårdande af våra skogar, allt till vårt fosterlands
framtida väl.“ Jag kan icke finna annat, än att i dessa ord innehålles
en ganska vidsträckt fullmakt för det Särskilda Utskottet. Vidare bär
ledamoten af denna Kammare Herr F. Malmberg i slutet af sin i skarpt
skilda punkter uppställda motion, N:o 20, ansett sig böra yttra följande:
“Med vördsam anhållan om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion,
hemställer jag tillika, att, i händelse Utskottet i hufvudsakligt afseende
gillar motionen, Utskottet måtte finna sig oförhindradt att deruti
föreslå de ändringar och tillägg“ — märken väl, mine Herrar, tillägg -‘•hvilka Utskottet, för ernående af motionens syftemål, anser erforderliga.“
Ku har Utskottet ansett ytterligare undervisning om skogens vård och
skötsel erforderlig fgr uppnåendet af syftemålet med såväl Herr Kjellmans
som Herr Malmbergs motioner. Jag tror derföre, att om man vill erkänna,
att dessa i välmenande syfte uppställda motioner genom de i dem begagnade
ordalag afsett, att icke några på formela och alltför trånga skäl
grundade invändningar mot Utskottets på göda skäl grundade förslag inom
Riksdagen skulle göras, dessa motioner gifvit Utskottet rätt att, äfven om
Utskottets motionsrätt anses tvifvelaktig, till vinnande af de af Herrar
Kjellman och Malmberg afsedda syften, föreslå det mera måtte för skogsunclervisningens
befrämjande göras än som föreslagits i en annan, särskildt
denna fråga rörande, motion. Jag kan således icke i den formel:'',
sidan af saken finna tillräckliga skäl för yrkandet af afslag på Utskottets
förslag. Jag ber att få tillägga, att det väl skulle kunna sägas, att vi
kunna nöja oss med tvänne nya skogsskolor i stället för fyra. Bifalles
icke Utskottets förslag, så tror jag icke att det skulle ligga någonting
riksvådligt uti att vänta ett eller annat år på de återstående skolorna,
men väl skulle det möjligen kunna hända, att en dei af orterna skulle
beklaga sig öfver att de icke fått några skolor och klandra den nu visade
sparsamheten, såsom varande orsaken dertill. Jag tror således, att Kammaren
mycket väl kan bifalla Utskottets förslag, utan fara, vare sig i
formelt hänseende eller i afseende på sjelfva saken.

Den 2 Maj, e. m.

307

Herr P. Staaff: Jag ber den siste ärade talaren tillgifva, att jag
icke kan fatta riktigheten af de invändningar han framställt mot Herrar
Sjöbergs och Rubensons anföranden. Jag tror beträffande Stats-Utskottets
motionsrätt, att, om meningen hade varit att inrymma åt Stats-Utskottet
en så utomordentlig makt som att utan någon derom väckt motion göra
framställningar i hvilket ämne som helst beträffande statsutgifterna, så
hade detta nog funnits särskildt i grundlagen uttryckt. Men icke nog
härmed, jag vill äfven fästa uppmärksamheten derpå, att, i den nu förevarande
punkten af Utskottets utlåtande, Herrar Kjellmans och Malmbergs
motioner icke finnas med ett enda ord åberopade. Det tyckes likväl,
som borde det Särskilda Utskottet i en sådan fråga hafva ansett det angeläget
att åtminstone uppgifva de motioner, på grund af hvilka det funnit
sig behörigt att göra denna framställning om förökadt anslag och
förökade kostnader för skogsskolorna. Att åberopa Herr Ros’ motion är
så mycket mindre riktigt, som denna motion endast och allenast innehåller
ett, bestämdt anslag till en skogsskola inom Kopparbergs län och en
inom Wermlands. Genom bifall till det för dessa skolor begärda anslaget
både omfånget af Herr Ros’ motion blifvit behörigen tillgodosedt;
hvad derutöfver är begärdt är obehöfligt och öfverensstämmer icke med
grundlagen.

Af dessa skäl instämmer jag i Herr Sjöbergs yrkande.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Om det Särskilda Utskottet i motiveringen
hade framställt de skäl för förslaget, hvilka Herr vice Talmannen
nyss framlagt, så föreställer jag mig att diskussionen om denna punkt
hade varit temligen öfverflödig. Men då så icke skett, och jag icke varit
i tillfälle att taga motionerna i närmare betraktande, samt då i utlåtandet
endast hänvisas till den af Herr Ros väckta motionen, och då förslagets
öfverensstämmelse med grundlagen ännu icke blifvit för mig fullkomligt
ådagalagd, anser jag mig fortfarande förhindrad att bifalla detsamma.
Stats-Utskottet har efter min öfvertygelse lika litet rätt som det
Särskilda Utskottet att föreslå eu förhöjning i ett begärdt anslag; dess
rättighet i fråga om statens utgifter sträcker sig endast till att nedsätta,
ej till att förhöja dem. Då nu ett yrkande blifvit framstäldt som måst
öfverensstämma med mina åsigter i saken, återtager jag således mitt första
yrkande och instämmer i Herr Sjöbergs förslag.

Herr Liss Olof Larsson: Jag har ej för afsigt att yttra mig om,
huruvida Stats-Utskottet har motionsrätt eller icke, ty man måste väl
medgifva hos någon motionsrätt, om också icke så vidsträckt, som en
och annan talare här velat låta påskina. I frågor rörande Riksgäldskontor
t. ex. har Stats-Utskottet; bevis derpå föreligger i det för några
dagar sedan afgjorda betänkandet rörande kreditivsummorna, hvilkas belopp
af Stats-Utskottet årligen föreslås. På samma sätt förhåller det
sig med afiöningen åt embets- och tjenstemännen i Riksgälds-kontoret samt
Justitie-ombudsmans-expeditionen. I sådana frågor, som röra Riksdagens
tjenstemäns aflöning, egen Utskottet, undantagandes hvad Riksbanken
beträffar, således motionsrätt. Men skulle denna rätt utsträckas så långt
som det Särskilda Utskottet gjort, så skulle för densamma ej finnas nä -

308

Den 2 Maj, e. m.

gon gräns. Jag antager t. ex., att en motionär föresloge inrättandet af
ett elementarläroverk i en viss stad. Icke kan maD derföre rimligtvis
påstå, att Stats-Utsokttet med anledning häraf skulle kunna föreslå inrättandet
af huru många elementarläroverk som helst. Jag tror således
icke heller, att det Särskilda Utskottet i nu förevarande fäll rätteligen
hade kunnat gå längre, än motionären föreslagit eller till att tillstyrka
inrättandet af tvänne nya skogsskolor. Hvad sjelfva saken angår, så
skulle jag för min del ej vilja bidraga till beviljandet af det föreslagna
anslaget, icke derför att jag icke anser de i fråga varande skolorna nödvändiga
och nyttiga, utan derföre att jag tror att det hade varit bättre,
om Utskottet hade föreslagit, att de skulle sammanslås med landtbruksskolorna,
der undervisning i skogsskötsel äfven borde kunna lemnas; Utskottet
skulle då hafva slagit in på den enda, i min tanke riktiga vägen.
Jag för min del kan sannerligen icke begripa, hvarför staten skall vara
skyldig att lemna bidrag af sina medel till inrättande af en skogsskola i
t. ex. Göteborgs län, hvars hushållningssällskap, som bekant, af bränvinsförsäljningsmedlen
uppbär öfver 80,000 R:dr om året. Undervisning
i skogens skötsel och vård torde kunna lemnas på ett fullt tillfredsställande
sätt, men för billigare kostnad än i för detta ändamål särskildt inrättade
skolor, vid landtbruksskolorna i länen. I betraktande af den
sinnesstämning beträffande skogarne och skogsväsendet i allmänhet, hvilken
för närvarande här i Kammaren är rådande, vill jag emellertid icke
framställa något yrkande i nu antydda riktning, utan inskränker mig till
att, med afsteg å Utskottets hemställan, yrka bifall till Herr Sjöbergs
förslag.

Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yrkanden,
som förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner så väl på bifall till
Utskottets hemställan i oförändradt skick som ock på bifall till Herr
Sjöbergs under öfverläggningen framställda ändringsförslag; och som svaren
utföllo med öfvervägande ja för den senare meningen, hade Kammaren
alltså på det sätt bifallit Utskottets hemställan, att, till inrättande af
två nya skogsskolor i län, der sådan skola ej tinnes, ett extra anslag af
7,600 kronor skulle för år 1875 anvisas och ställas till Kong!. Maj:ts
disposition, att utgå med 3,800 kronor för hvarje skola, under vilkor att
hvad derutöfver må fordras för en sådan skolas inrättande af ett eller
flera landsting bekostas.

4:de punkten.

Rörande Utskottets förslag under Litt. a i denna punktsjförsta moment
uppstod öfverläggning och anförde:

Herr Pehr Staaff: Rimligtvis är jag alldeles ensam om den åsigt
jag nu kommer att uttala, men jag anser mig dock skyldig att framställa
den. Jag kan visserligen icke i allmänhet ogilla frikostigheten med statens
medel, så snart densamma verkligen är af behofvet påkallad, men
jag tycker dock att frikostigheten går något för långt, då man, såsom
Utskottet här gjort, blott på en enskild motionärs förslag, utan all vi -

Den 2 Maj, e. m.

309

dåre anledning eller ens utredning af behofvet, föreslår Riksdagen att
fatta ett beslut af den beskaffenhet, som det nu i fråga varande. I afseende
på sjelfva saken vill jag anmärka, att det angifna behofvet icke är
utredt, och att man således icke kan veta, huruvida en eller flere ingeniörer
erfordras. Ansloges det föreslagna beloppet, skulle det å andra
sidau kunna hända, att utgifterna icke stannade vid 15,000 R:dr utan
uppginge till nära dubbla beloppet genom resekostuadsersättningarne åt
de blifvande ingeniörerne, såvida desse nemligen blefve flitigt anlitade;
och anlitades de återigen icke, så vore de 15,000 R:drue bortkastade.
Utskottet har slutligen ej heller föreslagit, under hvilken myndighet de
nye ingeniörerne skulle sortera, om denna skulle vara Landtbruksakademien,
Skogsstyrelsen eller Konungens Befallningshafvande. Alla dessa omständigheter
sammanlagda anser jag vara af ganska betydande vigt och
yrkar på grund deraf utslag å förslaget, med anmälan tillika att. efter
hvad jag har mig bekant, Första Kammaren redan återförvisat detsamma
till Utskottet.

Herr Liss Olof Uarsson: Jemte det jag instämmer i hvad den
nästföregående talaren i frågan yttrat, ber jag att, såsom ett ytterligare
stöd för hans yrkande, fä anföra, att, då motionären talat om nödvändigheten
att inom orterna hafva kunniga biträden i skogsskötseln,
jag hade trott att våra jägmästare icke skulle vara så alldeles främmande
för den i fråga varande haudteringen, att de icke skulle kunnat lemna det
biträde som af dem för enskilde skogsegares räkning påfordrades. Såvida
våra jägmästare äro kunnige i sitt tack — och jag har ej hört någon
bestrida att de äro det — torde således de här föreslagna sex
skogsingeniörerne, såsom endast kommande att öka antalet af våra embets-
och tjensteman, vara temligen öfverflödiga. Jag för min del kan
icke bifalla Utskottets förslag, sådant det här föreligger, utan önskar eu
bättre utredning änj den här i motiveringen afgifna om tre rader, der
det heter: “Utskottet, som för öfrigt hänvisar till innehållet af ifrågavarande
motioner, anser behofvet af åtgärder för vinnande af det ändamål,
som af motionärerne afses, vara så kändt, att till ådagaläggande deraf
icke något vidare torde behöfva anföras.“ Jag åtminstone känner icke
till detta behof, utan tror, som nyss nämndes, att det finnes andra perloner,
nemligen jägeristaten vid kronans skogar, till hvilka den enskilde
lämpligen kan vända sig för att få upplysningar om sättet, hvarpå han
lämpligast bör sköta sin skog, och anser derföre de föreslagna skogsingeniörerne
öfverflödiga.

Herr Åstrand: Hvad först angår Herr Staaffs anmärkning mot

Utskottets förslag i denna punkt ber jag få påminna, att då Utskottet
hänvisat till min motion och jag der sagt, att desse ingeuiörers antal
skulle bestämmas efter antalet af reqvisitioner, så att ej flere skulle antagas
än som verkligen erfordrades. Om t. ex. ej flere än en behöfdes,
så skulle blott en förordnas; om återigen arbetsdagarnes antal blefve så
stort och reqvirenternes bostäder vore belägna på så stort afstånd från
hvarandra, att t. ex. två erfordrades, så skulle tvänne antagas o. s. v.
Het är endast sagdt, att högst sex skola antagas; men det är ju möjligt

310

Den 2 Maj, e. m.

att till en början icke flere än en beböfves, och då blifva ej heller flere
än en engagerade. Beträffande den myndighet, under hvilken de skulle
sortera, så skulle denna, enligt mitt förslag, vara Skogsstyrelsen. Ansökning
om erhållande af biträde utaf skogsingeniör skulle inom hvarje
års slut inskickas till Konungens Befallningshafvande och derifrån till
Skogsstyrelsen, som skulle inkomma till Regeringen med förslag om huru
många ingeniörer för nästkommande år på grund af inkomna reqvisitioner
borde anställas. Förfarandet skulle blifva precist detsamma, som
iakttogs till en början med landtbruksingeniörerne, af hvilka först Konungens
Befallningshafvande och sedan Landtbruksakademien, allt efter antalet
ingångna reqvisitioner, för året antog flere eller färre. Erfarenheten
har visat, att i samma mån behofvet af desse tjensteman stigit, i samma
män har äfven deras antal förökats. För några år sedan hade t. ex.
Östergötland en gemensam landtbruksingeniör med Jönköpings och.
^Vesterbottens län; men först fick Jönköpings län sin egen landtbruksingeniör,
och sedan Westerbotten, så att Östergötland numera ensamt
bekostar sig en tjensteman, som det för några år sedan hade gemensamt
med två andra län. Jag har föreställt mig, att man skulle gå till väga
på samma sätt i fråga om skogsingeniörerne, således bestämma deras
antal efter reqvisitionernas. Herr Liss Olof Larsson har förklarat sitt
missnöje dermed, att Utskottet afspisat hela motionen med tre rader och
så kommit med sitt tillstyrkande. I det afseendet tror jag dock knappast
man kan förebrå Utskottet något, då man kommer ihåg att Stats-Utskottet
ofta föreslagit långt större belopp än det nu i fråga varande, endast
med eu half rad hänvisande till motionen i frågan. Det Särskilda Utskottet
har således varit ganska frikostigt, då det åt motionen ognat hela
tre rådet’, jemfördt med hvad Stats-Utskottet plägar vara mot sina motionärer.
Herr Liss Olof Larsson önskade, att jägmästarne skulle fullgöra
skogsingeniörernes åligganden. Ja, nog hafva vi jägmästare; men de resa
ej för intet. Jag känner många hemmansegare, som hafva skogsmark och
gerna skulle vilja hafva eu vägledning uti kultiveringen af denna mark,
men som måste afstå derifrån, enär de, om de påkalla jägmästarens biträde,
måste betala hans resa dit och hem igen samt dagtraktamente. Eu så
hög ersättning för detta lilla arbete och de frukter, man deraf väntar,
faller sig ofta temligen tungt för en mindre jordägare. Resorna borde
naturligtvis anordnas så, att reqvirenten endast betalar dagtraktamentet
och afståndet till reqvirentens bostad blifver så litet som möjligt. Hushållningssällskapen
i länen, t. ex. i Östergötlands och Jönköpings län,
betala nu en större eller mindre andel af dagtraktamentet för landtbruksingeniörerne
under deras tjensteförrättningar; och jag tror att så skall
komma att blifva förhållandet äfven med skogsingeniörerne. Vi hafva dylika
biträden som de nu ifrågavarande, i många andra industrigrenar; jag
tror derföre att man äfven bör se till, att de smärre jordbrukare för
minsta möjliga kostnad kunna påräkna den hjelp i skötseln af sin skog,
som de behöfva. Då här icke är fråga om att ovilkorligen tillstyrka
sex ingeniörer, utan endast så många som antalet reqvisitioner befinnes
påkalla, så tror jag icke, att Utskottet gått längre än att egna skyldig
uppmärksamhet åt ämnets vigt, och i synnerhet de mindre jordbrukare,
hvilka vilja skaffa sig en ordnad skogskultur — ty de större, de reda

Den 2 Maj, e. m.

311

sig nog dessförutan. Det är för de mindre skogsegarnes behof och för
att tillmötesgå deras önskningar och lemna dem den hjelp i skogsskötsel
de behöfva och i många fall önska, som min motion sett dagen. Jag
anhåller om bifall till densamma.

Herr Liss Olof Larsson: Jag ber att med ett par ord få be svara

Herr Åstrands yttrande. Jag medgifver visserligen, att det finnes
en viss likhet emellan de här föreslagna skogsingeniörerne och landtbruksingenörerne:
men jag hade trott att jägmästarne skulle kunna sköta äfven
de mindre skogsegarnes skogar, då de kunna sköta statens och större
enskilda. Några sådana der flygande landtbruksingeniörer, som motsvara
de här sex skogsingeniörerne, finnas ej heller. Herr Åstrand har visserligen
sagt, att det icke är föreslaget, att de nödvändigt skola vara sex,
utan att man kan hafva ett mindre antal, i fall flere ej behöfvas, som
borde vara bosatte i orterna, hvarigenom kostnaden för staten blefve
mindre. Jag tror visserligen att kostnaderna för staten skulle blifva
mindre, om det bestämdes att ingeniörerne skulle tjenstgöra i de orter,
der de redan vore bosatte, än om man läte dem resa omkring från den
ena landsändan till den andra, Utskottets förslag innehåller dock ingen
bestämmelse i förstnämnda syftning, utan lemnar äfven det förra alternativet
öppet. Kunde man bevisa, att det blefve billigare att tillkalla ingeniörerne,
ju längre bort de bodde, så skulle mina betänkligheter falla;
men så länge den saken ej blifvit bevisad, tror jag, att de resekostnader
man vill anslå åt desse ingeniörer vore bättre använda såsom reseanslag
åt jägmästarne, samt att summan då ej behöfde uppgå till så stort belopp,
på samma gång bjelpen för den som behöfde den skulle vara närmare
till hands.

Jag yrkar fortfarande afslag å punkten.

Herr Kolmodin: Det förefaller mig, som hade den ärade siste

talaren inblandat i frågan en sak, som icke hörde dit. Han talade nemligen
om, att jägmästare skulle, livar och en på sin ort, vara särdeles
lämpliga för åstadkommande af det, som Särskilda Utskottet velat genom
skogsingeniörerne åstadkomma; men han glömde, att jägmästarne äro
tjensteman med en viss bestämd uppgift, för hvilken de åtnjuta lön af
staten och från hvilken de ej för andra ändamål kunna dragas. Man
.skulle på samma sätt kunna säga, att t. ex. lärarne vid våra landtbruksskolor
skulle vara särdeles lämpliga att ersätta de nu allmänt begagnade
landtbruksingeniörerne; men långt derifrån, de hafva sin särskilt anvisade
verkningskrets, hvarifrån de icke kunna ryckas. Sålunda har man
här i vårt land antagit systemet af landtbruksingeniörer, Indika på reqvisition
tillhandagå våra jordbrukare med upplysningar och råd, i den mån
de sådant påkalla. På samma sätt skulle desse skogsingeniörer verka.
Den senare institutionen skulle till sin art blifva alldeles enahanda med
den förra, endast med den skilnad, att skogsingeniörerne skulle ställas
under Skogsstyrelsen, medan landtbruksingeniörerne stå under Landtbruksakademieu
Att det afsedda arbetets utförande, enligt Herr Åstrands, af
Utskottet tillstyrkta, förslag skulle blifva mycket billigare, än enligt Herr
Dofséns, lärer väl icke kunna bestridas.

312

Den 2 Mai. e. in.

ÅT fTiff :l!''ade i?la,ren har’ 1 niin tRnke, nog skarpt kriticerat det
fearskdda Utskottet, då Lan yttrade, att Utskottet “icke lemnat några
r oresknlter eller anvisningar alls». Mig synes dock, att Utskottet i inom b
å t denna punkt tillräckligt tydligt uttalat sig, då det, hvad formen för
desse ingenjörers verksamhet angår, likställt dem med landtbruksingeuiöierne,
och med afseende på deras tillsättning och användning i slutet af
klämmen föreslagit, att Kongl. Maja måtte “meddela de närmare föreskrifter,
hvaba för dessa skogsingeniörers anställning och tjenstgöring
kunna finnas åt behofvet påkallade11. Då man nu icke kan föreställa
sig, att flere skogsmgemorer skulle komma att .tillsättas, än de ingående
reqvKi t lönerna, utvisa vara behöfliga, så hyser jag för min del icke någon
betänklighet vid att yrka bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Herr Ca spår sson: Den förste talaren anmärkte, att detta förslag
roie irams midt på grund af en motion; men jag vill fästa den ärade
talarens uppmärksamhet derpå, att två motioner väckts i samma syfte
nemligen Herr Åstrands och Herr Dofséns. Den förra motionen aftåg
anställande! af sex skogsingeniörer lör hela riket, den senare af eu för

°Uetr/‘11S;''g det klokt att tm eu början bestämma antalet
till högst sex. Den arade talaren anmärkte vidare, att det syntes
honom betänkligt att, på grund af enskild motion, gifva ett så hö«t anslag
som 15,000 R:dr För eu stund sedan beUljade dock Kaminaren
under forsta punkten af detta betänkande, på grund af eu enskild motion.,
en mångdubbelt större summa an den nu i fråga varande till inköp af till
skog sb ord egnad mark. Den ärade talaren sade vidare, att det icke vore
bestämdt huru pennmgarne skulle användas, om anslaget skulle sortera
under bkogsstyrelsen, Landtbruks-akademien, eller någon annan myndighet
Den nästföregående talaren besvarade emellertid denna anmärkning

eu hanviSL11]8 JiU mom. b af denna punkt, så att jag tror, att den
oiste talarens betänkligheter i detta hänseende torde vara häfda. Representantens
från Dalarne anmärkning, att det vore lämpligt uppdraga
skogsingemorernes göromål åt jägmästaren, bar äfven blifvit af den föregående
talaren bemött, och jag instämmer i hans åsigter; lag tror att
jägmästare hafva ett mera maktpåliggande arbete att uträtta, än attresa
an hit an dit på reqvisition af enskilde skogsegare. Talaren från
Dalarne yttrade äfven forsta gången han hade ordet, så vidt jag kunde
förstå tvifvelsmål om behofligheten af desse ingeniörer. Jag för min del
ar dock fullt öfvertygad om, att, af alla insigter, insigt i skogsskötsel är

TTi i , V,lgtl§f.Ste’ och tror, att, då Riksdagen nedsatt ett Särskilt

Utskott för behandlingen af frågor rörande skogsväsendet, detta Utskott
skulle icke hafva uppfyllt sin pligt, om det ej understödt sådana motionei,
som afse spridandet af kunskaper i dessa ämnen. Är Kammaren af
motsatt åsigt, så har Utskottets arbete i detta hänseende varit fullkomligt
obehöflig!;, emedan något särskild! Utskott då icke hade behölls. Jas
får emellertid yrka hilall till Utskottets förslag.

i Heri'' Sjöberg: Jag kan naturligtvis icke tillmäta mig den insigt i
denna fråga, som dec ärade Utskottets ledamöter eller åtminstone flere
åt dem antagligen ega, och jag skall således villigt erkänna, att jag gerna

Den 2 Maj, e. m.

313

antager såsom möjligt, det icke blott i fråga varande anslag utan jemväl
mycket mera är för det afsedda ändamålet behöfligt; men det synes mig
ändå något vågadt och väl mycket stridande mot de vanor och bruk,
som i denna Kammare vedertagits, att så bär på en enskild motionärs
förslag och utan föregående närmare utredning bifalla ett sådant förslag
som detta, äfven om beloppet i fråga icke är synnerligen stort. Jag antager.
att, om Kongl. Maj:t hade framkommit med ett sådant förslag,
och detsamma icke hade tätt nödig utredning, såsom att, till exempel,
Kongl. Maj:; icke hade hört Skogsstyrelsen i ämnet, denna omständighet
skulle hafva utgjort tillräckligt skäl för Stats-Utskottet att afstyrka beviljandet
af ett sådant anslag. Med all aktning för den ärade motionären
och det Särskilda .Utskottet synes det mig således — jag upprepar
det — något vågadt att, i brist af nödig utredning och utan kännedom
af Kongl. Maj:ts höga mening i frågan, bevilja detta anslag; och detta
så mycket hellre, som det ju icke dröjer många månader, förrän ny
Riksdag sammanträder, och det väl icke torde kunna med fog påstås, att
detta anslag är något, som just nu måste beviljas för att ett stort och
vigtigt ändamål skall kunna vinnas. Dessutom befarar jag, att, hvad i
denna väg åtgöres, om man icke går till botten med frågan och åstadkommer
en genomgripande ny skogslag, endast blifver palliativer.

Då emellertid Första Kammaren återremitterat punkten till Utskottet
i akt och mening, såsom det uppgifvits, att få frågan om beviljandet
af anslag åt desse skogsingeniörer i viss mån beroende af hushållningssällskapens
och landstingens medverkan för ändamålet, så får jag hemställa,
om icke äfven Kammaren skulle vilja återremittera punkten, hvarigenom
Utskottet kunde blifva i tillfälle att något närmare begrunda
saken och derefter inkomma med förslag i nyss antydda riktning.

Herr O. B. Olsson: För min del får jag tillkännagifva, att jag kommer
att instämma med den förste talaren och yrka rent afslag, hvilken
jag gör af det skäl, att jag, i likhet med eu talare från Dalarne, tror,
att jägmästarne nu hafva fullt tillräcklig tid att i hithörande frågor tillhandagå
allmänheten med råd och upplysningar, och att detta skulle för
staten medföra betydligt mindre kostnad, än om en eller annan skogsmgeniör
skall anställas. Eu ärad talare på östgötabänken har visserligen
tilikännagiivit, att det icke vore meningen att alla sex föreslagna skogsingeniörerne
genast skulle anställas; men om man antager, att till eu början
tvänne blefve anställda, eu i Norrland och eu i Stockholm, samt att den
‘orre reserverades till öfverstå Sverige, der han visserligen vore anställd,
men afstånden äro betydligt långa, och den andre, som är stationerad i
Stockholm, till Skåne, så tror jag, att resekostnadsersättningarne skulle
blifva ganska betydliga och falla tungt på statskassan. Våra jägmästare
kunna dessutom antagligen tillgodose våra behof i dessa hänseenden,
hvilket vore desto lämpligare som just Generaldirektör Ros förklarat för
statsrevisorerne, att han afstyrka elever, som sökt inträde vid skogsinstitutet,
från ett sådant steg, derföre att skogstjenstemännens aflöning nu
är för knapp. Det vore derföre väl, om dessa tjensteman finge bättre
inkomster genom reseersättningar och dagtraktamenten, och på den grund
vill jag yrka afslag å Utskottets förslag.

314

Den 2 Maj, e. m.

Herr vice Talmannen Friherre Åkerhielm: Nyss vid föredragningen
af föregående punkt, mötte man Utskottet med formela skäl, nu återigen
möter man det med den invändningen, att Utskottet stödt sig uteslutande
på ett förslag af en enskild motionär, denna invändning först
framställd af Herr Staaff från Hudiksvall och sedermera vidhållen och
skärpt af Herr Sjöberg från Stockholm. Den siste ärade stadsrepresentanten
förklarade sig visserligen tveka, huruvida lian skulle yttra sig i’en
fråga, der han icke ansåg sig ega tillräcklig insigt, åtminstone i jemförelse
med flere af det Särskilda Utskottets ledamöter. Jag tillstår öppet — denna
öppenhet må nu lända mig till skam eller heder — att jag icke räknar
mig till desse flere, eller som eger större förstudier i skogsfrågan än
den ärade stockliolmsrepresentanten sjelf tillmätte sig, tv eu stor del af
mitt lif har förflutit i europeiska kufvudstäder; men den tid, jag derefter
haft ledig, har egnats det politiska och särskildt härför har jag velat
göra mig min tid till godo.

Då jag erhöll Kammarens uppdrag att deltaga i handläggningen af
eu fråga som hela landet finner vara af stor vigt, erkänner jag också
villigt, att min första känsla var en tvekan och min första helsning till
Utskottet var denna: “vårt arbete blifver säkert tungt och troligen lönlöst;“
men jag hade icke väntat, att mina ord och farhågor så snart skulle
besannas; och allraminst väntade jag svårigheter och invändningar från
det håll, derifrån de nu kommit,

Om det Särskilda Utskottet icke skulle hafva rätt att stödja sig på
enskilde motionärers förslag, hvarpå skulle det då stödja sig ? Med denna
invändning mot enskilda motioner hade Herrarne gjort rätt i att uppträda
mot tillsättandet af ett särskildt Utskott för skogsfrågans behandling; ty
hvarföre skulle det då tillsättas? Den Kongl. propositionen fanns clå ännu
ej, och den kom slutligen, men så aflättad, att knappast någon, icke
ens den mest lojale, kunde tro, att den skulle kunna bifallas. Uti de
större frågor, deri Utskottet tager initiativ, kan ingen Kongl. proposition
läggas till grund för arbetet eller förslagen. Icke kan det ske för skiftesstadgan,
icke i strafflagstiftningen, icke för stängselförordningen, icke i
fråga om inköp af statsskogar, ja, icke heller i nu föreliggande frågor om
skogsundervisningen kunde något göras, utan att Utskottet måste stödja
sig på enskild motionärs förslag! Skall man då derföre att eu enskild
motionär tagit initiativet skäligen säga, att icke något bör göras? Jag
tror, att det vore att gå alltför långt, och jag hoppas i öfrigt att denna
Kammare icke skall godkänna en sådan åsigt. Jag heder nu att få vända mig
till representanterne för landsorternas intressen och erkänner då, att jag blifvit
litet tvehågsen, huruvida Utskottets förslag är välkommet för alla delar af
riket, sedan jag hört representantens från Dalarne yttrande; men om man
häremot säger, att en annan representant äfvenledes från Dalarne väckte en
motion i frågan, som är ännu vidsträcktare och kostsammare än den som
blifvit af Utskottet förordad, så tror jag, att behofvet af sådana biträden,
som Utskottet här ifrågasatt, kännes äfven inom Dalarne i någon mån
ja, till och med kanske ganska lifligt. Det motstånd Utskottets förslag
slutligen har rönt från en talare från Skåne, tillskrifver jag hans vana
och lofvärda ifver att alltid väl granska hvarje förslag till en utgift, innan
han bifaller detsamma; och jag hyser alltför stor aktning för allas

Den 2 Maj, e. m.

315

rätt att följa sitt skaplynne, för att vilja derom inlåta mig i strid; tror
dock för min del, att, om man vill undvika ingrepp i den enskilda hushållningen
och den enskilda eganderätten, men ändock vill bidraga till skogsfrågans
lösning, man svårligen lärer kunna göra det på annat sätt än att
stödja sig på sådana enskilda, af motionären väckta förslag, som bland
andra det nu föreliggande, åtminstone vill jag, så länge jag kan och förmår
vara med, arbeta för frågans lösning i sådan riktning, som de enskilde
motionärernes olika förslag gifva uppslag till; och jag hoppas, att man,
om så sker, icke skall behöfva underkasta sig statens och kommunernas
tunga förmynderskap, kvilket annars snart nog lärer i en drakonisk och
hård lagstiftning påtränga sig våra enskilda förhållanden. Det är af dessa
skäl jag tror det vara anledning att icke denna gång rygga tillbaka för
eu utgift, som icke är högre än den nu i fråga satta, om än den skulle tillkomma
på grund af denna enskilda motionsrätt, för hvilken man från vissa
håll synes hysa så liten förkärlek. Om än staten genom detta förslag
skulle vållas utgifter, äro dessa medel bättre använda nu i tid än om vi
till straff för hvad vi nu sparde skulle få snart nog underkasta oss den
statens och kommunernas kontroll af huru vi sköta våra enskilda skogar,
som den Kongl. propositionen afscr.

Jag vet, att Första Kammaren återremitterat ärendet till Utskottet,
detta, så vidt för mig blifvit riktigt uppgifvet, af det skäl.
att Första Kammaren lärer anse, att hushållningssällskapen borde
komma att utöfva eu kontroll öfver de skogsingeniörer, kvilkas tillsättande
här blifvit i fråga satt. Det är möjligt, att eu sådan hushållningssällskapens
kontroll af åtskilliga af Kammarens ledamöter anses
nyttig; min erfarenhet är dock icke sådan, att jag just särdeles mycket
håller på en sådan kontroll; men skulle man hellre vilja, i likhet med
Första Kammaren, återremittera punkten i den af samma Kammare angifna
syftning, så vill jag icke lägga hinder i vägen derför, helst Första
Kammarens beslut redan är tillräckligt för att fördröja hufvudtitelus alslutande.
Dock, om icke bättre skäl, än hittills förkommit, anföras för
ett sådant förslag, vågar jag smickra mig med att Kammaren icke skall
förbise vigten deraf, att det Särskilda Utskottets arbeten få fortgå i sjelfständig
riktning på grund af de enskilda motionärernes förslag, för undvikande0
af ett annars oundvikligt midt. Jag för min del vill åtminstone
icke hafva på mitt ansvar att icke hafva sökt afböja detta onda, och jag
emotser derföre, att Kammaren för sin del behagar bifalla Utskottets förslag.

Herr Ola Andersson: Herr Talman, mine Herrar! Om vi verk ligen

vilja befrämja en god skogsvård och uppmuntra en god skogsskötsel,
låtom oss då visa det i handling och i stället för att göra en obetydlig
besparing, bevilja detta anslag. Likasom vid superiets och dylika sakers
hämmande öfvertygelsens väg är den bästa, tror jag, att samma väg äfven
i detta fäll är lämpligare för det afsedda ändamålets befordrande än
all lagstiftning i ämnet; och jag är öfvertygad om, att om intresset för
skogsvård och skogsplantering samt öfvertygelsen om gagnet deraf både
för den enskilde och det allmänna väckes, likasom äfven kunskapen deruti
meddelas — och detta kan ske genom desse ingeniörer — så är detta
sätt att främja den goda saken det bästa. Jag har samma erfarenhet

316

Den 2 Maj, e. m.

i Råga om landtbruksingeniörernes verksamhet, hvilka jag för ingen del
vill vala med om att borttaga. Således, ehuru jag icke är emot Herr
Sjöbergs förslag om punktens återremitterande till Utskottet, i fall det
bar utsigt att vinna Kammarens bifall, är jag dock benägen att rösta för
bifall till Utskottets förslag.

Herr Casparsson: Om, såsom bär yrkats, punkten skulle blifva till

det Särskilda Utskottet återremitterad, så är jag fullkomligt öfvertygad
om, att Utskottet i sådant fall skall komma att egna ärendet eu mycket
noggrann pröfning; men, mine Herrar, vi hafva i dag den 2 Maj, och Utskottet
bär ännu åtskilliga frågor af maktpåliggande beskaffenhet, såsom
lagstiftningen för de enskildas skogar, boställsskogar in. in., som icke blifva
handlagda. Emellertid är jag, såsom jag förut nämnt, öfvertygad, att,
Gill Kammaren har tålamod att vänta, Utskottet nog kan medhinna att
pröfva saken ännu sorgfälligare än förut skett; meu jag anser det icke
vara behöiligt, emedan jag tror, att Kongl. Maj:t, med ledning af den
erfarenhet, som redan bär vunnits i fråga om landtbruksingeniörernes verksamhet,
skall kunna ordna denna sak utan vidare utredning från Riksdagens
sida; ty den är icke så kinkig och svår som några talare bär hafva
föreställt sig.

Första Kammaren bär återremitterat ärendet i syfte, att hushållningssällskapen
skulle öfvertaga ledningen al desse ingeniörers verksamhet.
Ett likartadt förslag väcktes äfven i Utskottet, nemligen att man skulle
ställa dem i sammanhang med landstingens verksamhet; men man ansåg
det vara bäst att låta saken utveckla sig af sig sjelf, liksom förhållandet
varit med landtbruksingeniörernes verksamhet, hvilken för landet i sin
helhet visat sig vara särdeles lyckobringande. Bäst är således att låta
saken växa ut af egen inneboende kraft, och att låta Kongl. Maj:t utfärda
de närmare bestämmelser, som kunna vara nödiga.

Jag yrkar således fortfarande bifall till Utskottets förslag i den föredragna
punkten.

friherre af Schmidt: Ehuru jag ingalunda tillhör deras antal, som
vilja förlänga öfverläggningen, så ber jag dock att denna gång med några
ord få supplera den mening, som uttalats för bifall till den föredragna
punkten.

Hår bar blilvit yttradt af en ärad talare på stockholmsbänken, att
man gerna kunde uppskjuta frågan, då ny Riksdag inom några månader
sammanträder. Jag hemställer till den ärade talaren, huru eu sådan åtgärd
skall kunna tillfredsställa alla deras önskan, som ifra för en rationel
skogshushållning eller dem, som med hvarje år se att kapitalet, skogen,
försvinner. Jag får äfven upplysa, att inom det hushållningssällskap
jag tillhör, eu motion alldeles lika, med den, Herr Åstrand bar afgifvit,
i Januari månad innevarande år blifvit väckt, men att sällskapet beslöt,
■just med anledning af att eu dylik motion skulle blifva föremål för Riksdagens
öfverläggning, att uppskjuta ärendet; således icke derföre att icke
hushållningssällskapet in corpore var angeläget om att få saken i gång
utan för att se, hvad Riksdagen skulle komma att besluta i ärendet. Eu
äiad talare på skånebänken gjorde den anmärkningen, att det vore öfver -

Den 2 Maj, e. m

317

flödigt att anställa, särskilda skogsgeniörer i och för ifrågavarande ändamål;
och han ansåg, att de nuvarande skogstjenstemännen lämpligen
kunde erhålla uppdrag i detta hänseende. Jag får då upplysa honom,
att i det län, jag tillhör, äro de ordinarie skogstjenstemännen så fullkomligt
sysselsatta af sina befattningar, att de ingalunda kunna ega tillfälle
att gå enskilda personer till banda i skötandet af deras skogar på
sådant sätt, som jag föreställer mig här vara meningen, eller att meddela
undervisning om skogens vård och skötsel. Att inspektera skogarne
kunna de möjligen medhinna; men de hafva icke tid att lemna någon
undervisning.

Med anledning af hvad jag nu haft äran andraga, får jag yrka bifall
till Utskottets förslag.

Herr Sjöberg: Jag beklagar, att mitt mycket hofsamma yttrande
skulle föranleda en, om jag så får uttrycka mig, sjuklig retlighet å en
annan sida af salen. Jag yttrade redan vid början af mitt anförande,
och jag tager hvar och en af Kammarens ledamöter till vittne derom, att
jag icke i det förevarande ämnet kunde tillmäta mig den sakkunskap,
hvaraf Utskottet antagligen vore i besittning, men jag antydde tillika, att
det sätt, hvarpå frågan blifvit af Utskottet behandlad, syntes mig nog
eget och förtjent af att framhållas till jemförelse med det, som flera
gånger kommit Kongl. Maj:ts vederbörligen utredda förslag till del, ty här
ifrågasattes ju i sjelfva verket, att Kammaren skall bevilja ett anslag och
på samma gång begära, att Kongl. Maj:t måtte tillse, att detta anslag
blifver förståndigt användt; och det var derföre som jag trodde, att en
utredning af frågan icke skulle kunna skada; och jag anförde såsom särskiklt
skäl derför, att Första Kammaren funnit förslaget vara sådant, att
detsamma borde till Utskottet återremitteras, hvilket just var detsamma
jag yrkade.

Hvad nu angår min egenskap af stadsrepresentant, så vill jag icke
medgifva, att den ärade talare, som derom hade något att anföra, kunde
med fog säga, att en stadsrepresentant skulle vara mindre behörig att
tala i eu sådan fråga som den förevarande; och han misstog sig äfven
deri, att jag skulle, i likhet med honom, hela mitt lif hafva nött hufvudstadens
gator; ty under eu tidpunkt af tretton år har jag icke vistats i
denna stad, och under denna tid utöfvade jag ett offentligt embete, som
satte mig i tillfälle att förvärfva någon kännedom om de förhållanden i
allmänhet, indika äro afsedda i förevarande förslag. Men jag erkänner
dock villigt, att jag, såsom helt enkelt varande stadsrepresentant, icke
kan tillmäta mig den rättighet att, med anspråk på sakkunskap, utlåta
mig i hvilket ämne som helst, hvilken endast kan tillkomma samhällets
home representanter.

Herr Pehr Staaff: Jag måste bekänna, att hvad jag här hört är
en egen företeelse, som djupt gripit mig och gjort mig helt rörd; ty så
mycken blygsamhet har jag förr knappast hört, som i afton uttalats från
ett håll, hvarifrån den icke behöfver yttra sig, emedan de egenskaper,
hvarpå Herr vice Talmannen förklarat sig vara blottad, förefinnas hos
honom i så hög grad. Jag vill icke tro annat än att, i och med det -

318

Den 2 Maj, e. m.

samma denna Kammare tillsatte ledamöter i det Särskilda Utskottet, den
också skulle veta, hvilka den skulle tillsätta; och att i Utskottet skulle

hafva blifvit insatte personer, hvilka saknade insigter och förstudier, lär

ingen kunna påstå, utan tvärtom; och jag för min del böjer mig för

dessa höga insigter. Hvad mig sjelf beträffar, får jag förklara, att i samma
förhållande Hudiksvall står till Stockholm, anser jag mig i afseende på
insigter i skogsväsendet stå till den ärade talaren; ja, jag tillägger att,
om jag fick nöjet bjuda det Särskilda Utskottet till Hudiksvall, skulle det
kunna öfvertyga sig derom vid en liten vandring i stadens skog, ehuru
den icke har mycken skog att bjuda på. Visserligen är det sannt, att jag
såsom landtdomare tjenstgjort på landet i Vesterbotten, Medelpad, Ångermanland
och Helsingland och äfven haft åtskilligt bestyr med skogsfrågor
inom Jemtlands län, allt under 25 års tid; men att jag på grund af
denna 25-åriga verksamhet, hvarunder jag äfven haft befattning med
afvittringsärenden, skulle tillmäta mig någon kunskap i skogslagstiftning,
det har aldrig fallit mig in. Också hafva Herrarne observerat, att jag
aldrig har uppträdt i skogsfrågor med undantag af denna gång; och jag
har nu gjort det endast derföre, att Utskottets förslag föreföll mig något
besynnerligt i sjelfva formen; ty hvad formerna beträffar, anser jag mig
kunna mäta mig med den ärade talaren. (Skratt). Ja, jag menar icke
sådana former, som Herrarne tyckas afse, utan juridiska eller konstitutionela
förmer. Jag börjar verkligen blifva något uppmuntrad, ty de, som
få skrattarne med sig, hafva redan början till seger i sin hand; men jag
vill kort och godt nämna, att det Särskilda Utskottet, som genom sin
ordförande, med åberopande af Stats-Utskottets rättigheter, velat tillegna
sig ett annat Utskotts rättigheter — rättigheter i en ovanlig och tyvärr
alltför utsträckt grad — att det Särskilda Utskottet, sade jag, dess
ordförande och ledamöter i och med detsamma också hade bort inse, att.
de hade bort taga lärdom af Stats-Utskottet; och jag frågar Statsutskottet
och dess ledamöter, huruvida icke enskilda motioner der
nästan alltid blifvit afstyrkta, på den grund att förslaget varit väckt af
enskild motionär och icke af regeringen.

Jag får således bedja det Särskilda Utskottets ledamöter vara goda
och ursäkta mig, för det jag vågat uppträda med denna anspråkslösa
opposition! Jag besvärar så sällan Kammaren, att detta torde mig tillräknas
såsom eu förmildrande omständighet.

Herr Lundström: Jag skulle visserligen icke hafva nu begärt
ordet, om jag icke hade hört Utskottets ärade ordförande fästa sig dervid,
att ett par ledamöter, som representera städer, talat emot motionen,
samt en ■ och annan deraf möjligen kunde taga sig anledning att tänka,,
det städernas representanter i allmänhet voro af samma åsigt och således
skulle motarbeta ett förslag, som så uppenbart ligger i landsortens intresse.
Jag kan visserligen icke tillmäta mig någon fackmannakunskap
i det föreliggande ärendet, ehuru jag under loppet af inånga år haft med
skogar att göra och äfven länge sått och planterat sådan; men icke desto
mindre anser jag mig af nyssnämnde anledning böra yttra några ord till
förmån för Utskottets förslag.

Den 2 Maj, e. m.

319

Vid föregående punkt afslog Kammaren Utskottets hemställan på
grund af formela skäl, och, oaktadt vi alla tyckas vilja åstadkomma någon
förbättring i skogsskötsel^ hafva vi således icke kunnat gå så långt,
som vi skulle vilja. Nu synes det komma att gå på samma sätt vid
denna punkt. Man kan här visserligen icke åberopa sådana skäl för
afslag, ty i denna punkt har Utskottet kunnat grunda sitt utlåtande på
bestämda afgifna motioner, af hviika den ena föreslagit beviljande för
ändamålet af precist samma belopp som Utskottet, men i det stället har
man anfört åtskilliga andra. Min ärade vän till höger har sålunda sagt,
att utredning i frågan saknades, och han ville till och med, om jag fattade
rätt, att hushållningssällskapen skulle höras, innan något beslut kunde
fattas. Jag hemställer likväl, huruvida det är vanligt, att ett Utskott
utsträcker sin verksamhet så långt, att det vid frågors beredning hör
sådana vederbörande; och om icke Kammaren behandlat och bifallit
många utskottsbetänkanden, som erhållit mycket mindre utredning än
detta. Yi hafva jn här en utredning på en hel sida i utlåtandet, hvilken
slutar med dessa ord, att “Utskottet, som för öfrigt hänvisar till innehållet
af ifrågavarande motioner, anser behofvet af åtgärder för vinnande
af det ändamål, som af motionärerne afses, vara så kändt, att, till ådagaläggande
deraf, icke något vidare torde behöfva anföras''1; och jag för
min del kan således icke finna, att utredningen är så knapphändig, som
min ärade granne har velat påstå. Tvärtom är den snarare ganska vidlyftig,
och åtminstone för mig tillfredsställande.

M an har vidare påstått, att resekostnadsersättningen till dessa skogsingeniörer
skulle komma att uppgå till betydliga belopp. Ja visserligen,
om Riksdagen bestämdt beslutar, att icke flera än en eller två skola anställas,
och dessa skola stationeras i Stockholm och derifrån skickas hela
landet omkring från Ystad till Haparanda, sä medgifver jag, att så blifver
förhållandet; men jag antager, att denna institution är af den beskaffenhet,
att man snart af antalet inkommande reqvisitioner skall finna
nödigt att förordna flere ingeniörer, bosatta i olika delar af riket, hvarigenom
den våglängd, de behöfva färdas för att komma till förrättningsstället,
icke blifver så stol’. Förhållandet med desse ingeniörer blir i allt
fall icke annat än det, som i början egde rum med våra landtbruksingeniörer,
hviika först voro ganska få och måste resa dit de blefvo
reqvirerad ?, äfven om afståndet var stort, men numera äro ganska talrika
och hafva kortare distanser att resa. Trots det större antalet, uppstår
ändock svårigheter att få dem till sig i följd af det numera ökade
törtroendet för sådant biträde; och alla, som tagit notis om dessa förhållanden,
veta ganska väl, att våra landtbruksingeniörer varit jordbruket
till stort gagn och lyftat det betydligt, hvithet, så vidt jag kan se, äfven
skulle komma att blifva förhållandet med skogsingeniörerne, i fråga om
skogens vård och skötsel.

Jag vill nu icke längre upptaga Kammarens tid, utan endast tillkännagifva
att jag i första rummet är benägen att bifalla Utskottets
förslag; men skulle en mera allmän tendens för återremiss visa sig, så
har jag icke någonting emot ett sådant beslut.

320

Den 2 Maj, e. m.

Herr Per Nilsson i Kulhult: För min del har jag biträdt det

beslut, Utskottet här fattat; och jag har gjort det i den öfvertygelsen,

att desse skogsingeniörer skulle komma att verka mycket godt genom de

iåd och upplysningar de skulle lemna till dem, som ega skogsmark, på

samma . sätt som våra nu anställda landtbruksagronomer varit allmänganska
stor nytta i afseende på skötandet af''jordbruket, såsom
afvägningars verkställande och andra dylika undersökningar, hvilka det
mången gång skulle halva varit svårt att få utförda, i fall icke agronomerne
hade funnits att tillgå. Jag har visserligen hyst tvekan, huruvida
det föreslagna antalet möjligen icke är för högt tilltaget, men då numera
är bestämdt, att hela det begärda anslaget skall utgå. endast i händelse
högsta antalet engageras, hvilket kommer att bero på antalet af blifvande
i eqvisitioner, men att, om icke alla sex genast skulle förordnas, besparing
på anslaget blifver en naturlig följd, hvilket utgår endast som reservationsanslag,
så tror jag icke det ligger någon våda uti ett bifall till
utskottets förslag, hvilket jag för min del hoppas måtte blifva Kammarens
beslut.

Herr Åstrand: Hur Talman, rnine Herrar! Då Herr vice Talmannens
förordande åt Utskottets förslag i den föredragna punkten gifvit
anledning dels till temligen skarpa repliker och dels till vissa intressanta
biografiska notiser, . så är jag tveksam, huruvida jag ännu eu gång skall
taga Kammarens tid^ i anspråk. Herr Sjöberg har egentligen icke hatt
något annat att anföra mot Utskottets här lemnade tillstyrkan till min
motion, än att ämnet icke vore tillräckligt utredt! Jag skulle vilja veta,
hvari vidare utredning'' skulle erfordras än den, hvar och en, som känner
tdl landet, med aldrig så liten eftertanke sjelf kan vinna. Hafva vi icke
millioner tunnland skog, som tillhör enskilda personer? Är den icke illa
skott? Lemnar den icke dålig afkastning? Hafva vi icke vidare tusentåls
enskilda skogsegare, som sakna speciela kunskaper i detta ämne, och
hvilka nu icke kunna, utan i förening med stora kostnader, få vägledning
i sättet, huru de skola sköta sina skogar ? År detta icke den utredning,
som i främsta rummet fordras? Jag tror, att så är; men skulle det
visa sig, att denna hjelp icke af våra skogsegare anlitas, så kan man
trösta sig dermed, att icke ett enda öre, af hvad Utskottet bär föreslagit.
kommer att utgå.

Man har talat om, att skogsingeniörerne skulle blifva eu flygande
tjenstemannakorps. Hvad annat äro väl de personer, som meddela undervisning
i. mjölkhandtering, fiskerihandtering och dylikt, ty de lemna
undervisning både i Norrbotten, Jemtland och Skåne hvarje år; och härtill
behöfliga anslag hafva ansetts vara nödiga och af Riksdagen beviljats,
lro då Herrarne icke, att våra skogar behöfva en bättre skötsel lika väl
som fiskerihandteringen och dylikt? Jag åtminstone är fullkomligt öfvertygad
derom, och har jag orätt, så är ingen skada skedd genom väckandet
af min motion, men har jag rätt, så är tid vunnen genom att nu
remna bifall till hvad jag i min motion föreslagit och Utskottet bär tillstyrkt.

Jag vill såtledes anhålla om Kammarens bifall till förevarande
punkten.

Herr

Den 2 Maj, e. m.

321

Herr Hammarberg: Då jag anser, att förevarande fråga är af
den vigt, att någonting i densamma bör göras, samt jag tror, att Utskottets
här framställda förslag är välbetänkt, så vill jag blott anhålla att
få lemna samma förslag mitt förord och yrka bifall dertill.

Med Herr Hammarberg förenade sig Herr Törnebladh.

Herr Grumselius: I denna diskussion har blifvit inblandad eu
fråga, som synes mig vara af större vigt än de 15,000 kronor, sjelfva
saken gäller. Här har nemligen varit fråga om skilnaden mellan representanter
från städerna _ och landet — jag säger icke för städerna och
landet, ty för dem äro vi alla representanter. Mine Herrar! Det finnes
alldeles tillräckligt många anledningar till skiljaktigheter dem emellan,
utan att man behöfver söka upp dem; och man borde haft anledning att
hoppas, att vi litet hvar och framför alla Kammarens främste män skulle
söka att utjemna sådana skiljaktigheter i stället för att vidga dem. Jag
kan icke uraktlåta att uttala mitt beklagande och min ledsnad öfver, att det
nu är andra gången under denna riksdag, som jag hör Kammarens andre
man betona denna skiljaktighet emellan representanterne från stad och
land. Förra gången sådant hände var nemligen, då frågan om en
kurhustomt här i staden i Kammaren afhandlades.

Medan jag har ordet, torde jag ock få yttra mig i saken. Jag har
visserligen icke den erfarenhet att åberopa, som här blifvit framhållen
såsom ett vilkor, för att man skulle ega rättighet att yttra sig i frågan;
men jag åberopar i stället min och allas grundlagsenliga rätt att begära
ordet och tala i alla frågor, som vid riksdagen förekomma. Min erfarenhet
i förevarande fråga är, att man i det län, jag tillhör, funnit anledning
att på länets bekostnad anställa en skogsingeniör, motsvarande''''
dem, hvilkas tillsättande här är i fråga satt. Jag vet visserligen, att tankarne
i Kammaren äro delade i fråga om lämpligheten att anställa
skogsingeniörer på statens bekostnad, och jag har hört äfven representanter
från landet både i diskussionen och enskildt yttra sig mot Utskottets
förslag,_ men troligen äro desse representanter från sådana län, der
man ännu icke har fått ögonen öppna för behofvet af desse tjensteman.

Men då jag är ifrån ett län, hvars bäste och sakkunnigaste män
funnit sig böra besluta en uppoffring för detta ändamål, så anser jag
mig kunna på deras för mig gällande auktoritet tillstyrka Kammaren att
bifalla hvad Utskottet här föreslagit.

Herr Helander: På det jag i min egenskap af stadsrepresentant
icke må misstänkas för att vilja motverka frågans lösning, ber jag att få
tillkännagifva, att jag kommer att rösta för bifall till Utskottets förslag,
så mycket hellre som jag anser denna fråga vara af utomordentlig vigt
för hela landet.

Herrar Östergren och Granlund instämde med Herr Helander.

Rihsd. Frat. 1874, 2 Afd. 4 Band.

21

322

Den 2 Maj, e. m.

Herr vice Talmannen Friherre Åkerhielm: Jag hade visserligen

icke tänkt att upptaga de lekande eller kanske rättare bitande anföranden,
med hvilka man frän salens andra sida hedrat mitt sista yttrande,
derest jag icke ansåg mig dertill direkt skyldig med anledning af det
anförande, hvaraf jag åhörde sista delen, och hvilket framfördes af den
ärade representanten för Örebro. Jag hoppas och tror, att jag icke i
det stenografiska referatet skall befinnas hafva sagt något, som kan gifva
någon sidas representant anledning att vara missbelåten, så mycket
mindre som yttrandet har blifvit fäldt såsom ett svar under debatten;
åtminstone icke så missbelåten, som den af mig högt aktade representanten
på örebrobänken synes hafva varit det. Jag tillåter mig på
samma gång att för Kammaren framhålla, hurusom det måste nödvändigtvis
tillåtas äfven från denna plats att med någon värma upptaga de
inkast, som göras mot utförandet af det uppdrag, man i ett särskildt
ärende fått sig anförtrodt, och att, efter bästa förmåga, söka försvara
den öfvertygelse man, i följd af detta uppdrag, efter samvetsgrann pröfning
bildat sig. Jag tror icke, att Kammaren i detta fall skall misskänna
den enskilda yttranderätten, och jag hoppas, att denna yttranderätt,
äfven om den någon gång begagnas med värma för att försvara en
sak, som man tror vara god, dock icke skall anses kränka någon eller
kunna skäligen gifva anledning till någon öfning i mer eller mindre
lämpligt skämt.

Härmed vill jag i detta ärende, som jag hoppas, hafva sagt mitt
sista ord, men äfven hafva häfdat min rätt att i hvarje sak, der jag
haft ett särskildt uppdrag att söka bilda mig en enskild mening, förfäkta
densamma så godt jag förmår. Jag yrkar nu obetingadt bifall till Utskottets
förslag.

Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen upptog de yrkanden,
som derunder blifvit gjorda, och gaf, enligt dem, propositioner
dels på bifall, dels på afslag, dels ock slutligen på återremiss. Den
förstnämnda af dessa propositioner ansåg Herr Talmannen hafva blifvit
med öfvervägande ja besvarad. Emellertid begärdes votering, och blef i
anledning deraf, sedan till kontraproposition antagits afslag å Utskottets
hemställan, en omröstningsproposition af följande lydelse nu uppsatt, justerad
och anslagen:

Den, som bifaller hvad Särskilda Utskottet hemställt under Litt. a
å ll:te sidan af dess utlåtande N:o 3,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan af slagen.

Den 2 Maj, e. m.

323

Omröstningen, i vanlig ordning verkställd, visade 89 ja mot 67 nej;
och hade alltså Utskottets hemställan bifallits.

Utskottets hemställan under Litt. b i förevarande punkts första
moment bifölls; och blef jemväl bifallet det förslag Utskottet framställt i
samma punkts andra moment.

§ 16.

Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden:

Kongl. Maj:ts under § 2 här ofvan omförmälda nådiga proposition;

Stats-Utskottets utlåtanden och memorial:

K:o 83, i anledning af väckta motioner om förändrad reglering af
skjutsväsendet;

N:o 84, i anledning af väckta motioner angående beviljande af anslag
till lättnad i vägunderhållningsskyldigheten; samt

N:o 85, i anledning af erhållen återremiss å eu del af 7:de punkten
uti Stats-Utskottets utlåtande N:o 22 angående beräkningen af statsverkets
inkomster.

Lag-Utskottets memorial:

N:o 28, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets utlåtande N:o 26,
rörande vissa rättigheter för skjutsentreprenörer, hvilka icke tillika äro
innehafvare af gamla gästgifverihemman; och

N:o 29, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets utlåtande N:o 27,
angående dels inrättande af en häradsrepresentation för behandlingen af
häradets gemensamma angelägenheter och dels tillsättande af sockenrevisorer
för granskning af kronofogdarnes debiterings- och redovisningslängder
öfver häradsmedel; samt

Siirskilda Utskottets utlåtande N:o 5, i anledning af väckta motioner
dels om skärpt straff för dem, som förorsaka skogseldar, och dels om
förhöjning af böter för uraktlåtenhet att biträda vid släckning af
skogseld.

Dessa ärenden äfvensom Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 7 (i samlingen N:o 21), hvilket utlåtande i gårdagens
sammanträde för första gången bordlädes, skulle, med afseende
på den ytterligare bordläggning, som kunde ifrågakomma, sättas främst
på föredragningslistan för nästa sammanträde.

324

Den 2 Maj, e. m.

§ 17-

Upplästes en så lydande ansökan:

Undertecknad anhåller vördsamt om ledighet från riksdagsgöromålen,
från och med den 13 dennes till riksdagens slut.

J. Fahlén.

Denna anhållan blef af Kammaren afslagen.

Deremot blef åt Herr Wall, som anmält sig nödsakad att företaga
en angelägen utrikes resa, af sådan anledning, enligt derom nu gjord
begäran, beviljad ledighet från riksdagsgöromålen under 14 dagar från
och med den 6 innevarande månad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 10 e. m.

In fidem
H. Husberg.