Justerades protokollet för den 12 innevarande månad, äfvensomprotokollsutdrag rörande de i gårdagens sammanträde fattade beslut (Riksdagens protokoll 1873:519)

Den 19 Maj, f. m.

527

Måndagen den 19 Maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad, äfvensom
protokollsutdrag rörande de i gårdagens sammanträde fattade beslut.

§ 2.

Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr Friherre Ericson skriftligen
anmalt sig vara af sjukdom förhindrad att denna dag deltaga i Kammarens
förhandlingar. ^

§ 3.

Föredrogs ånyo och bordlädes för andra gången Första Kammarens
protokollsutdrag N:o 221, med delgifvande af nämnde Kammares beslut
öfver dess Tillfalhga Utskotts utlåtande N:o 12, i fråga om ändring i
grunderna för meddelande af tillåtelse för utländing att här i riket förvarlva
och besitta fast egendom eller idka bergsbruk m. m.

§ 4.

Förekom till afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 104, i anled“ng
K°ngl. Maj:ts nådiga proposition om anvisande af medel till inosenoi
statens räkning af Kongl. Svenska aktiebolaget för jernväg melan
oping och Hult tillhöriga jernbana!! från Örebro öfver Arboga till

Härvid anförde:

fn [|.rrr''('' urn ;e!i us: Köping—Hults jernväg utgår, som Herrarne veta,
•F o /Jrebro och sammanbinder denna stad med Köping, ehuru den icke
i si namn fått någon antydan om den förra utgångspunkten. Det må
under sådana forhållanden icke anses oriktigt att representanten från
urebro vill yttra några ord i föreliggande fråga, och det skulle nästan
kunna tydas såsom likgiltighet, om han afhölle sig från att begära ordet,
et må tillåtas honom att till en början se frågan från örebro-synpunkt der -

528

Den 19 Maj, !. m.

före att jeruvägar i allmänhet så svårligen undgå att företrädesvis betraktas
från ortintressets ståndpunkt. Om jag sålunda ser saken från
örebrosynpunkt, så visar sig först att, om Stats-Utskottets förslag skulle
af Riksdagen godkännas och den Kongl. propositionen sålunda förkastas,
så kommer Örebro stad att för framtiden bibehålla inkomsterna af de
kommunalutskylder, som jernvägen lemnar. De hafva varit under många
år obetydliga, emedan den ringa vinst rörelsen, enligt bokslut lemnat,
blifvit till jernvägens underhåll och utvidgning använd, hvadan jernvägsbolaget
billigtvis blifvit lågt beskattadt, men på de sednaste åren hafva
förhållandena ändrat sig betydligt, och nu lemnar jernvägen eu icke förkastlig
del åt Örebro stads kommunalutskylder. Vidare framställer sig
för mig, såsom Örebrorepresentant, ett förhållande, som talar för StatsUtskottets
förslag och mot Kongl. Maj:ts proposition, nemligen att då
Örebro har sin egentliga frakt på Stockholm och Göteborg, så — om
denna jernväg kommer att förblifva i enskildt bolags hand, och då jernvägen
mellan Köping, Westerås och Stockholm äfvenledes eges af enskildt
bolag under gemensam styresman för trafiken med Köping—Örebrobanan
— kommer Örebro att få välja vid fraktfart på Stockholm mellan
ett par enskilda banor norr om Mälaren, hvilka äro, så att säga, i sambruk,
och den stora statsbanan, som går söder om Mälaren och är bra
nära lika lång, som de enskilda banorna tillhopa. Ehuru dessa enskilda
banor möjligen kunna söka uppskörta dem, som de ega att taxera temligen
efter godtfinnande, så är likväl klart att de gemensamt skola försöka
att bjuda under den om samma trafik täflande statsbanan, och derföre är
det nästan säkert, att Örebro då får billigare frakter, åtminstone till
Stockholm, den vigtigaste utfartsvägen, om Köping—Hult-ban an förb[ifver
i enskildt bolags ego. Äfven åt Göteborgssidan torde samma förhållande
i någon mån vara att vänta, när den stora bergslagsbanan kommer till
stånd, såsom utsigt nu är, samt genom denna och en jernväg från Nora
till någon punkt på bergslagsbanan beredes, med Örebro —Köpings-banan
såsom mellanlänk, en följd af enskilda jernbanor från Örebro till Göteborg,
som visserligen äro längre än stambanan mellan Örebro och Göteborg,
men dock skola å sin sida gorå allt för att genom frakteftergifter
söka draga trafik till sig från stambanorna, och deraf torde Orebrotrafiken
äfven på Göteborg blifva något billigare vester om Wenern på idel enskilda
banor, än öster om Wenern på stambanor. Den utsigten afskures
dock äfven, om staten skulle öfvertaga banan mellan Örebro och Köping.
Detta om handeln och transporterna mellan Örebro samt Stockholm och
Göteborg. För kortare afstånd ställer sig förhållandet annorlunda, och
der vid lag kunde det vara önskligt, att Köpingsbanan trafikerades på
statsbanevis; men enhvar, som har kännedom om förhållandena, vet, att
Örebro icke är någon upplagsplats för bergslagsprodukter. Stadens handlande
frakta visserligen spannmål och andra handelsvaror till bergslagerna,
men dessa frakter äro ej att jemföra med dem till och från Stockholm
och Göteborg. Det är således klart att jag från Örebro synpunkt borde
vara belåten med Stats-Utskottets beslut. Det gläder mig att så är händelsen,
ty då kan jag med öppen panna och under medvetande att ingen
skall kunna med fog förekasta mig, att jag låtit lokala intressen inverka

på

Den 19 Maj, f. m. 509

på min öfvertygelse yttra mig i motsatt riktning mot det ärade Utskottet.

Mine Herrar! Det står under våra formulär till reseräkningar tryckt“Riksdagsman
för- - - - ett visst distrikt; jag stryker alltid ut detta
för och ditskrifver i stället ordet från. Jag anser mig nemligen vara

riksdagsman icke blott för Örebro, utan för ett större område för

Nerike, Svea land, Sverige. Må det nu tillåtas mig skåda saken från
sådan vidgad synpunkt från det mellersta Sveriges.

Yi hafva derstädes såväl jernvägar från ofvanför liggande bergslagsorter
som sådana i andra riktningar genom landet, hvilkas trafik är beroende
af, huru trafiken på Köping—Hult-jernvägen skötes. Denna jernväg
är belägen i midten af en landsdel, der flera jernvägar finnas än i
någon trakt af landet — med undantag möjligen af det tätt befolkade Skåne —
och är nyckeln till detta mycket utvecklade jernvägssystem. Yi hafva
dervid att bemärka först de med Örebro—Arboga-Köping-banan i omedelbart
samband stående jernvägarne, nemligen Nora—Ervalla-banan, som
nu har gemensam trafik med Köping- Hult-banan, Frövi—Lindes—Nya
Kopparbergs—Ludvika-banan, som ännu icke är färdig längre än till
Nya Kopparberget, samt Köpings—Utters berg-banan, hvilka alla tre banor
leda norrut till bergslager och sätta dessa i samband med Köping_

Hult-banan. A andra sidan står Köping—Hult-jernvägen i samband med
statens jernvägssystem genom sammanbindningsbanan Örebro—Hallsberg
samt kommer i genare förbindelse med Stockholm genom Köping —
Westerås—Stockholm-banan.

öå vi ett steg längre och undersöka hvilka banor med Köping—
Hult-jernvägen stå i medelbart samband, men för hvilka denna bana dock
ar synnerligen vigtig, så finna vi Nora-Carlskoga och Wikern—Möckelnbanoina,
dessa två nästan parallela, men dock hvarandra skärande banor
som från Nora stad och bergslag gå ned till Degerfors station eller dess
närhet på nordvestra stambanan, vidare Falu—Ludvika—Kil—Göteborgbanan,
den så kallade stora bergslagsbanan. som visserligen ännu blott
till en del är under byggnad, men antagligen kommer att fortsättas, samt
det wermlandska jernvägsnätet med dess raskt växande mångfald af mindre,
men systematiskt sig sammanslutande banor, hvilka jag ej är i tillfälle
att fullständigt uppräkna, desto mindre, som en del af dem i dessa
tider byta om namn och förlängas, samt flera ansökningar om koncessioner
å jernvägar i den orten just nu äro hos Kongl. Maj:t hvilande. Jag
kan ock till den samling af banor, som genom mellanlänkar stå i liflig
förbindelse med Köping—Hult-banan, nämna å ena sidan nordvestra stambanan,
å den andra sidan vestra stambanan, från hvilken vidare söderut
sträcka sig ett par banor, nemligen Hallsberg—Motala—Mjölby- och
rälsboda—Finspong-jernvägarne, hvilka båda i ej oväsendtlig mån äro
anlagda i beräkning just på den trafik, som skall genom Köping—Hultjernvägen
från ofvanliggande bergslag och vidare genom statsbansträckningarne
Örebro Hallsberg och Örebro—Pålsboda tillströmma att vidare
till bruk och andra verkstäder fortskaffas. För alla dessa enskilda jernyägar,
som blifvit byggda nästan uteslutande af de orter, som de gå
igenom, och åtminstone utan att i nämnvärd mån anlita statens medver—

Riksd. Prof. 1873. 2 A/d. 5 Band.

5go Den 19 Maj, f. m.

kan är af ofantlig vigt, att mellanlänkarne icke äro i alltför många enskildas
händer, af hvilka hvar och en blott har intresse af att bereda sig så stor
fördel som möjligt af trafiken, och det finnes i landet ingen enskild bana,
som är på något vis jemförlig i vigt, eller någon bana, som är nyckel till
en sådan mängd af enskilda banor, som den nu ifrågavarande.

Trafikstyrelsen säger ock i sitt af Stats-Utskottet citerade utlåtande

bland annat: “Om man---tager i betraktande det vid all jernvägs rörelse

gifna förhållandet, att transporterna fördyras, förhöjas och invecklas,
då de skola framgå öfver flera banor med särskilda egare och förvaltningar,
som hvar för sig hafva sina enskilda intressen att i första rummet
tillgodose, och att den trafikerande allmänhetens intresse sålunda väsendtligen
befordras, om mellanlänkarnes antal minskas och det desto vissare ju
kortare mellanlänkarne äro, så torde det lätteligen inses, att Örebro -Köping-liniens fullständiga införlifvande med statens egen jernvägstrafik
ovilkorligen måste blifva en väsendtlig fördel för den industri inom bergslagerna,
som söker sina vägar öfver oftanämnda mellanlänk/1

Riksdagen har på sednare tider, likasom hela landet i öfrigt och
äfven utländingarne, de sistnämnde i betänklig grad börjat intressera sig
för utvecklande af jernvägstrafiken i våra bergslagsorter, och det kan derföre
icke vara för Riksdagen likgiltigt, huruvida denna trafik skall tilläfventyrs
komma att hämmas eller utsättas för vanskligheter derigenom,
att Köping — Hult-jernvägen kommer i andra händer eller under annan
förvaltning än den — det är mig ett nöje att erkänna — särdeles förträffliga
och välvilliga, som under den sednaste tiden handhaft densamma. Detta
om den ofvanför liggande ortens och mellersta Sveriges intresse af denna
jernväg.

För hela landet ställer sig frågan icke mycket annorlunda, om an
synpunkten något vidgar sig. Då man icke kan begära, att Stats-Utskottet
skall fästa så stort afseende på lokala intressen, sä har man skäl förmoda,
att Utskottet sett saken ur en högre och ur en affärsmässig synpunkt,
och i dessa afseenden bör man i Utskottets utlåtande kunna vänta
vigtiga och fullständiga upplysningar.

Stats-Utskottet har då först med vanlig samvetsgrannhet refererat de
tryckta delarne af Kongl. Maj:ts proposition och af Trafikstyrelsens
yttrande, hvilka myndigheter, jag behöfver icke nämna det, lifligt tillstyrka
att banan skall inköpas. Der åtminstone är icke anledning misstänka,
att enskilda intressen ligga under.

Det har tilläfventyrs kunnat möta betänkligheter, hvilka äfven man
och man emellan uttalats, med afseende å Köping—Hult-bolagets utelöpande,
till siffran ej fullt kända obligationer. I detta afseende har
emellertid Kongl. Maj:t uttalat sin mening, och detta minst sagdt så bestämdt
som man kan vänta sig i en Kongl. proposition. Kongl. Maj:t har
ju nemligen i propositionen förklarat, att årsstämning skall utfärdas å
bolagets borgenärer, och att medlen för banan icke skola utdelas, innan
det är tillförlitligt kändt, hvilka äro fordringsegare, och att först derefter
penningarne till bolagets verkliga fordringsegare utbetalas i mån af deras
fordringars inbördes rätt. Jag vill emellertid icke uppehålla mig vid
denna sak, ty jag tror att den kommer på tal från annat håll, men jag
har ansett mig icke böra alldeles förbigå denna invändning.

Den 19 Maj, f. m.

531

del binda8 ytt a Sm P™?08^011’ att tan ‘■funnit statens för TrlfiW

’ i W 1Äfrå?avaran(ie jernväg blefve för statens räkning inlöst «
Äf en Slda llar yttrat, att banans inköp skulle blifva nyttigt
eke blott för trafiken i orten, utan äfven ansett, att derigenom tSl S ,

en Iigtig län,k’ SOm är och

era lofvande Trafikstyrelsen bar naturligtvis ett stort intresse af att få

medelmkomsts^ran så bog som möjligt. Påtagligen bar den ansett detta

syfte framjas genom inköpet, och äfven deruti ligger eu borgen för att

iXS* S” ■i**»» * Köping-Huit-banan L tillförlitC och e
lofvande mer, an banan kan påräknas hålla. ° “

Det, ,har/frågasatts'' att jern vägen skulle efter 40 år från det dentillfalla
staten utan lösen. I detta afseende bär
hosaft f s W ^ sm motsätta mening så bestämdt, att man kan antaga
att från svenska statens sida någon åtgärd icke skall vidtagas i det

Ä5 iTt fwå f nttalaft afK-gJ Mai=t i Regeringen motsagdi
åt Kong! Maj:t i Högsta Domstolen. Stats-Utskottet erinrar äfven att

det ar först efter förloppet af 40 år från det banan blifvTt fSdad
som den skulle utan lösen tillfalla staten, och denna rätt är således mer

slcalf blifva V ^ 0111168 någ0n S°m tr0r’ att banan uågon sm

skall blifva färdig, blifva en jernväg Köping—Hult.

ia„ tilflSTltSifr hva?- Utskottet yttrat i sina referater, så kommer
ja* till hvad Utskottet sager for egen del; detta är kanske icke lika full mm

If b”rmrorå£“em8'' ^ •»* »m

skull?®*''h»o«t?(Ket■ e,n.nmf ?T,’- att f»re8Pegl>cg»me derom, att staten
skulle få banan för intet, förfallit, samt att anspråken derå icke hålla

stieck, så sager Utskottet: “att den omständighet, att staten, äfven om

anTcTSöl nfCke ibef‘gn,S’ fortfarande e8er att, när helst omständigheterna

ett giltig skä^ ?tt ^ °St Slg jeTageD’ har synts Utskottet utgöra
ett giltigt skal att icke nu begagna denna rätt, så framt det icke kan

dar igen ådagaJaggas, att sådana förhållanden förefinnas, som nödvändiggöra
en dylik inlösen. “ Men Utskottet har icke yttrat sig om den frågan
huruvida det kan vara sannolikt, att en snar framtid gör det mer och
mei nödvändigt att tilläsa sig denna bana, och huruvida icke denna
framtid skall med en hog grad af sannolikhet visa, att denna bana
uppskattad efter samma grunder, som nu blifvit följda, skall ställa

Jaten “er och mei'' dy- Bland de anledningar, som tyda
pa att denna bana, som redan nu är så pass gifvande, skall framdeles
blifva vida mera inkomstbringande, är att hon dels vunnit, dels står
i begrepp att vinna nya tillflöden. Ett sådant, som visat sig vara mycket
lofvande, ar den hittills öppnade delen af Frövi-Ludvika-banan, hvilken,
ekuiu för trafik öppnad blott under eu del af förra året, redan ökat
trafiken betydligt och väsendtligen bidragit till, att priset ställer sig redan
"U, Vlda b°Sre> an uppskattningsvärdet, för ett år sedan, skulle hafnfblifrit,
och det lärer val icke lida något tvifvel, att efter den uppskattning, som

hrarTe månad*W’ PnSet Ska11 °Ch’ b°r Sakenligt stiSa> snart sagdSt med

Stats-Utskottet säger ytterligare, att staten icke bör endast för pekuniär
vinst inlåta sig på en affär sådan som denna. Jag har i detta

532 Den 19 Maj, f. m.

afseende redan förut erinrat om att här icke är fråga endast om vinst
utan om en åtgärd, vigtig för många jernvägsbolag, for en betydande ort

och för statsbanetrafiken. . 8 ..

Stats-Utskottet säger vidare, att om penningar finnas att tillgå, sä att
en så stor summa som den ifrågavarande kan utan olägenhet för utvidgandet
af landets jernvägsnät användas, så anser Stats-Utskottet, att staten
bör använda dessa medel till byggande af nya jernvagar. Jag skulle
gifva Stats-Utskottet rätt, om staten vore i den stallning, att staten
vore i och för möjligbeten att fortsätta sina öfriga Jernvägsbyggnader,
beroende af den summa, som här är i fråga; men vi känna alla att sa
icke är förhållandet. Äfven om tillgängliga medel icke funnes, sä skulle
detta icke i detta fall kunna hindra staten hvarken från att gorå en altar,
som utan andra fördelar, lemnar afkomst till ränta och amortering, eller
från att i lämpligt omfång fortsätta sina jernvägsbyggnader, så framt staten
bar tillräcklig kredit, hvarpå ingen tvifla!''. .. ..

Sedan kommer en punkt i Stats-Utskottets betänkande, som är säideles
anmärkningsvärd, hvarför jag ber att få uppläsa densamma. StatsUtskottet
säger nemligen:

“Utan att i öfrigt ingå i närmare undersökning, huruvida de åt lrafikstyrelsen
uppställda beräkningar öfver den ifrågavarande jernvägens föimåga
att afkasta ränta å löseskillingen, må antagas riktiga eller icke, bär
det dock synts Utskottet, som skulle det vara i hög grad vanskligt att,
såsom här egt rum, till grund för uppskattandet af jernvägens värde lagga
trafikinkomster, hvilka utgått efter en taxa, som är betydligt högre an
statens trafiktaxa.((

Jag skulle vilja tillåta mig att fråga det högtärade Stats-Utskottet —
om det icke kan anses närgånget att till detsamma ställa en fråga —
hvarför den Kongl. propositionen månde hafva blifvit till Stats-Utskottet
hänvisad, om icke för att från Utskottet lå utredning af i första rummet
just den frågan, om hvilken Utskottet aktat öfverflödigt “ingå i närmare
undersökning. “ Stats-Utskottet har emellertid icke nedlåtit sig till undersökningar,
huruvida den förtroendeembetsman, som undertecknat Trafikstyrelsens
utlåtande, talat sanning eller icke. Skulle Stats-Utskottet verkligen
hafva anledning misstro hans uppgifter, att förmoda dem innehålla
misstag (ty icke vill väl Stats-Utskottet antaga att felaktigheten med Styrelsens
vett och vilja inkommit i utlåtandet) så skulle det ju vara StatsUtskottets
åliggande att göra undersökningar. om en så allvarlig sak och
uppgifva hvad som är oriktigt; insinuationer äro i fall, sådant som detta,
icke nog. Jag vill gå så långt att påstå, att Stats-Utskottet, efter att
hafva blifvit svaret skyldigt på denna af Utskottet framkastade fråga, huruvida
beräkningarne äro riktiga eller icke, indirekt medgifvit deras riktighet.

Hvad beträffar de sista orden i nyss upplästa punkt, der det omtalas,
att afgifterna till bolaget utgått efter en taxa, som är betydligt högre
än statens trafiktaxa, hvilken uppgift också innehåller en insinuation, så
har jag här en uppgift, som blifvit utdelad i Kammaren och som också
är undertecknad “C. O. Troilius.“ Der behagade Herrarne se, att Köping—Hult-jernvägen
varit hygglig nog beräkna afgifterna efter en taxa,
som icke synnerligt mycket skiljer sig, i några fall går under, i andra

Den 19 Maj, f. m.

533

något litet öfver och i de flesta fall är alldeles lika med statens taxa. Af
samma officiela uppsats finner man deremot, att Köping-Hult-jernvägen är
enligt 1857 års taxa, som svenska staten ej har rätt att ändra, berättigad
att uppbära i månget fall dubbelt så hög fraktkostnad och än större,
mot hvad nu beräknas.

Sistnämnda omständighet är af stor vigt för såväl ofvan liggande
som nedanför liggande banor. Det är för dem och deras trafikanter hälft
en befråga, att de icke blifva utsatta, för att den mellanliggande banan
har vida högre taxa, så att den jernväg, som på en sträcka har uteslutande
rätt att frakta en stor mängd med gods kan genom sin trafiktaxa
försvåra trafiken på en mängd andra, på båda sidor derom liggande jernvägar.

En sak, som jag förgäfves väntat finna i Stats-Utskottets betänkande,
är en utredning af huru denna jernväg är byggd, i hvilket skick den nu
befinner sig, samt huru den är konstruerad, allt i jemförelse med statens
jernvägar. Jag hade gerna velat se, att Stats-Utskottet tydligen uppgifvet,
om det är sannt, som man och man emellan säges, att den skall
vara uselt byggd, eller om det är sannt, hvad jag inhemtat af instrument
öfver föregående besigtningar, och det som upprättades vid den nu skedda
värderingen — hvilket instrument varit för Stats-Utskottet tillgängligt —
att banan är i ganska godt skick. Besigtningen och värderingen verkställdes
af två personer utsedde af staten och två af bolaget, hvarefter
dessa fyra valde en femte (också en svensk embetsman), så att man kan
säga att der voro tre för staten. Deras yttrande, som ingår i alla enskildheter,
innehåller bland annat, att ingen anmärkning fanns vid jernvägens
dränering, trummor, hägnader, vägöfvergångar, grindar, stationerna
med byggnader, telegrafen, vaktstugorna; vidare att vid broars öfverbyggnad
fanns den anmärkningen, att denna vid de flesta var af trä,
hvarför afdrag med 68,000 riksdaler gjordes å uppskattningssumman för
nämnda öfverbyggnads utbytande mot jernöfverbyggnad; att ballastningen
som var “svag11 på sträckan Örebro—Dylta, “bättre" på banstycket
Dylta—Frövi och “god" på hela den öfriga banan, erfordrar det måttliga
beloppet af 800 stänger grus för att försättas i fullgodt skick; att
syllarne voro “utan anmärkning" å sträckorna Örebro—Frövi och Arboga
—Köping, men såsom det heter “icke fria från anmärkning" å den mindre
sträckan Frövi—Arboga, äfvensom å några småbitar, nemligen bispåren
till hamnarne vid Örebro och Arboga samt en del stationers sidospår
samt att, för iståndsättande af det bristfälliga och för att bringa
banan till full jemngodhet med statsbanor i fullgiltigt skick, beräknats och
från uppskattningsvärdet afdragits ytterligare 290,470 riksdaler. Dessa
upplysningar bör Riksdagen icke sakna. Jag har herntat dem i StatsUtskottets
handlingar.

Det har vidare sagts och det från tillförligt håll, att denna jernväg
skulle stå framför statens jernvägar i afseende på lutningsförhållanden
och krökningar, och jag tror, att jag vågar stå för denna uppgift och förmodar,
att den icke kommer att motsägas från Stats-Utskottets sida, hvilket
härom hittills iakttagit tystlåtenhet. Det hade dock varit upplysande,
om äfven sådana förhållanden varit omnämnda i Stats-Utskottets betänkande.
Jag erinrar mig att för några år sedan skulle ett tåg lastadt med

534

Den 19 Maj. f. m.

trupper afgå från Köping till Rumla station på Örebro—Hallsberg-banan.
Detta tåg framdrogs med ett lokomotiv från Köping till Örebro, men då
det fortfarande draget af samma lokomotiv, skulle fortsätta vägen på andra
sidan Örebro, så förmådde lokomotivet icke draga det fram på stambanan
längre än vid pass en fjerdedels mil från Örebro, utan blef man
nödsakad att sända ut ytterligare ett lokomotiv för att skjuta fram tåget
öfver en krökt stigning på statsbanan. Denna händelse torde vara ganska
betecknande för banornas inbördes skick.

Slutligen har Stats-Utskottet kommit till betänkligheter mot “att i
det outredda skick, hvari frågan om rätta beloppet af bolagets obligationer
sig befinner, staten inlåter sig i underhandling med ett bolag hvars
fleste och störste aktiegare sannolikt äro utländske män“, o. s. v. Detta
yttrande har afseende på de af bolaget utgifna obligationerna, hvilken
fråga jag redan förklarat mig icke nu vilja upptaga, men möjligen kan
anledning under diskussionen yppa sig att till den saken återkomma, om
icke Stats-Utskottets yttrande i den saken af någon annan lämpligare bemötes.
Jag leder mig i alla fall just af Stats-Utskottets yttrande till en
annan synpunkt, som ej får försummas. Det är, säger Utskottet, sannolikt
med utländske män, som man här egentligen har att göra. Ja väl;
men ehuru utländske aktiegare och obligationsinnehafvare på jernvägen
förlorat mycket penningar, är det först sedan några svenske män för underpris
lyckats komma öfver en betydlig del obligationer, som bolaget
kommit i det trångmål, hvari det nu är. Just derföre att ännu eu stor
del obligationsinnehafvare äro utländske män, som välvilligt behandlat
denna för dem sorgliga affär, böra vi gå till väga med all möjlig grannlagenhet.
Nu är fallet att styrelsen i London icke blott varit med om
detta försäljningsförslag, utan har ansett det välvilligt af svenska staten,
att just när bolaget är i trångmål, till följd af svårigheter som enskilde
svenskar bringat detsamma på halsen, komma till deras bistånd. Att
staten på den handräckningen icke kommer att göra någon uppoffring,
anser jag mig förut hafva ådagalagt.

Staten har, såsom vi veta, iklädt sig ganska betydliga förbindelser
till bolaget, dem staten frikallats från att uppfylla, och har sålunda ej för
Köping—Hult-banan offrats mera af allmänna medel, än att staten anslagit
160,000 riksdaler, utan återbetalningsskyldighet annat än i nu föreliggande
fall af jernvägens försäljning, hvilka medel användts till utsträckning
af jernvägen från Arboga till Köping. Men vi svenskar hafva
derföre icke fått denna vigtiga jernväg alldeles till skänks. Yi hafva fått
betala densamma ganska dyrt, om än icke direkt. Svenske framstående
medborgare hafva liksom flere engelsmän blifvit ruinerade och förstörda
både till lif och gods. Vi hafva äfven förlorat betydligt i afseende på
vår kredit; detta hafva vi gjort — derom har Stats-Utskottet erinrat oss
— derför att denna jernväg, som icke på många år gaf någon afkastning,
i England benämnts “Royal Swedish“; i följd deraf har den engelska
lånemarknaden länge varit stängd för oss, och när Riksgälds-kontoret omsider
lyckades erhålla lån derstädes, har detsamma blifvit oss särdeles
dyrt; och våra öfriga lån, upptagna i Tyskland, blefvo ock för Sverige
dyra derför, att tyska penningemarknaden ensam stod vårt lånebehöfvande
land öppen. Jag tror derföre, att staten skulle hafva fördel för sin

Den 19 Maj, f. m.

535

kredit, af atf denna jernvägsanläggning af staten öfvertages, och att dess
utelöpande obligationer inlöstes.

Helt enkelt ber jag få erinra om ett annat märkligt sakförhållande,
att nemligen Köping—Örebro-banan förmedlar den genaste j er nr ägsstr dekan
genom det inre landet från Falun i norr ned till Malmö i söder.
.Denna nästan rätliniga jernvägssträckning tvärsigenom hela landet, bildas
af Falun—Ludvika-delen af stora bergslagsbanan; vidare af den så kallade
svenska central] er nvägen Ludvika—Frö vi; af stycket Frövi—Örebro
å Köping—Hult-banan och derefter Örebro—Hallsberg-stambanelänken;
vidare hafva vi jernvägen från Hallsberg till Motala och Mjölby, som der
kommer i förbindelse med stambanan söderut till Malmö och med södra
Sveriges jernvägsnät. Jernvägen Köping—Hult är således äfven ur denna
synpunkt af stor vigt.

1 afseende på priset för banan, så kan man tycka, att det är nästan
högt, då det är något högre än hvad statens jernvägar kosta, när de äro
nya. Men förhållandet är, att denna bana är bättre utrustad, än statens
jernvägar, och bar redan en högt uppdrifven och alltjemt tillväxande trafik
samt afkastar redan nu vid pass 5 procent å anläggningskapitalet. Också
har en af de fem uppskattningsmännen reserverat sig mot det pris, som
å jernvägen sattes, såsom oskäligt lågt, och anfört, att det vore oriktigt
att beräkna trafikomkostnaderna till 50 procent af bruttovinsten på en
jernväg med så god och stor trafik, som den ifrågavarande, och då det
blifvit ådagalagdt, att trafikomkostnaderna verkligen icke uppgingo till
mera än 43,8 procent, så ansåg ban, att denna siffra bort läggas till grund
för beräkningarne och icke 50 procent, bvilket vore den trafikkostnad,
som för statens jernvägar beräknades. Somliga statsbanor kosta mera,
andra mindre att trafikera, men 50 procent är medelsiffran för dem.
Huruvida statsbanetrafik kan, å Köping—Örebro jernvägen upj)ebållas för
43,8 procent af bruttoinkomsten, är en annan fråga. Han kom emellertid
till ett annat resultat i afseende på banans värde dels på grund af
den nu verkliga trafikkostnaden, dels emedan såväl banan, som broar och
brohufvuden voro byggda bredare än statens, för att, i händelse af behof, lättare
medgifva anläggande af dubbla spår, utan att det större området eller de
dubbla brohufvudenas ökade kostnad vid uppskattningen vann afseende,
hvarjemte ban tog i betraktande att Frövi—Falu-banan blifvit trafikerad
blott till en del och detta blott under del af uppskattningsåret, så att
dess inverkan på trafiken å Köping — Örebro-banan ännu icke gjort sig
tillräckligt gällande. Han uppställde såsom slutsumma, i stället för
4,975,000 riksdaler, som af de öfrige värderingsmännen uppgafs, 6,225,940
riksdaler 80 öre eller, utan inberäknande af förböjning, nära på samma
belopp, hvartill de öfrige värderingsmännen uppskattade värdet å banan
jemte föreskrifven 25 procents förböjning. Och ehuru den lägre värderingen
nu är gällande, får det väl medgifvas, att skäl finnas för att värdet
skulle blifva så högt, när kapitaliseringen borde ske efter 5 procent
och jernvägen verkligen nu redan afkastar 5 procent å detta belopp. Således
måste man medge, att den värdering, som sålunda skett, ingalunda är
för staten oförmånlig.

Vid betänkandet är fogad en reservation, uppsatt af Friherre
Stjernblad och biträdd af åtskillige andre af Första Kammarens

536

Deri 19 Maj, f. m.

ledamöter i Stats-Utskottet. Reservanterne vilja, att staten skall inlösa
banan, men uttryckligen “under vilkor att staten genom den bestämda
lösesummans erläggande varder lagligen frikallad från hvarje ytterligare
kraf af eller ansvarsförbindelse till Kongl. svenska aktiebolaget för jernväg
emellan Köping och Hult eller dess borgenärer af hvad slag eller
under hvilken förevändning det vara må“; och yrka reservanterne:
“att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition, under
ofvannämda vilkor måtte till Kongl. Maj:ts disposition bevilja och till
utgående under innevarande år å Riksgälds-kontoret anvisa en summa
af sex millioner R:dr att i mån af behof användas till inlösen för statens
räkning ifrån Kongl. svenska aktiebolaget för jernväg mellan Köping
och Hult af bolagets jernväg emellan Örebro och Köping med sidobanor
till Skebäcks och Arboga hamnar samt tillhörande fasta och lösa egendom,
enligt upprättade specifika förteckningar".

Jag skall för närvarande inskränka mig till att, då jag anser det
vara lör staten klokt och välbetänkt att inköpa nämnda bana på de
vilkor, som nu kunna erhållas, men aldrig framdeles torde kunna betingas,
vördsamt yrka bifall till den nyss upplästa reservationen.

Herr Grefve Pos se: Vi erinra oss alla för några riksdagar sedan
under då pågående jernvägsstriderna en fraktion i Kammaren, som man
och man emellan kallades nihilister. Det var då för oss klart, att dessa
Herrar icke ville att staten skulle bygga jernvägar, men om sådant icke
kunde undvikas så i värsta fall endast smalspåriga banor, men i alla
fall helst ingå banor. Denna nihilistuppfattning synes nu hafva förändrat
sig eller måhända var det ursprungligen så, att man icke var
emot att staten köper redan färdigbyggda jernvägar. Denna slutsats
tillåter jag mig att göra med anledning af den siste talarens yttrande,
hvilken, vid den tid jag antydt, åtminstone räknades bland förkämparne i
nihilisternas läger.

Hvad sjelfva saken beträffar, så tror jag att, för att kunna bedöma
om det skulle vara nödvändigt eller lämpligt för staten att inlösa ifrågavarande
jernväg, det i främsta rummet är oundgängligen nödigt att
uppvisa en anledning, hvarföre staten skulle göra detta; och såvida jag
i detta afseende får hålla mig till hvad den siste talaren yttrade, så har
han blifvit mig den bevisningen fullkomligt skyldig. Han har sagt oss,
att denna jernväg är en mellanlänk mellan flera af honom uppräknade
banor och en nyckel till en del af vårt lands jernvägssystem, som grupperat
sig omkring densamma, men han har icke sagt, huruvida denna
nyckel skulle blifva förderfvad, om banan stannade qvar i ett enskildt
bolags ego. Den sidan af saken vidrörde han endast i en mellanmening,
då han talade om, att det vore möjligt, att vanskligheter kunde uppstå
för trafiken, i fall banan öfverginge till ett annat bolag. Han erkände
icke blott på samma gång att hittills, under det nuvarande bolagets
tid, inga vanskligheter uppstått, utan medgaf äfven att trafiken blifvit
skött på ett i allo tillfredsställande sätt, men ansåg sig likväl vara berättigad
att hysa farhågor, för den händelse banan komme i omildare
händer, än som nu egde densamma. Jag vet icke med hvad rätt han
hyser dessa farhågor och anser, att staten icke bör inlåta sig i affärer

537

Den 19 Maj, f. m.

sådana som denna, derföre att man fruktar att i annat fall våda skall
uppkomma. Det skall, för att staten må i en sådan affär inlåta sig,
visas, att om icke staten inlåter sig på köpet en verklig våda för det
allmänna uppstår. Jag för min del måste erkänna, att jag icke funnit
något i den Kongl. propositionen, som kunnat ådagalägga, att det är
för staten nödvändigt att inköpa banan, och då tror jag lätt, att man kan
komma till samma uppfattning i ämnet som Stats-Utskottet.

Hvad angår den siste talarens, Örebrorepresentantens, anmärkningar
mot Stats-Utskottets betänkande, så ber jag att få besvara dem. Han
har sagt, att i motiveringen skulle Stats-Utskottet hafva velat göra någon
insinuation derom, att de af Trafikstyrelsen uppställda beräkningar
öfver jernvägens förmåga att afkasta ränta å köpeskillingen icke skulle
vara riktiga. Men ett sådant yttrande har Utskottet icke meddelat; det
har endast sagt att “utan att ingå i närmare undersökning, huruvida de
af Trafikstyrelsen uppställda beräkningar öfver den ifrågavarande jernvägens
förmåga att afkasta ränta å löseskillingen må antagas riktiga eller
icke*1 etc. Detta har afseende derpå att, såsom Herrarne veta, taxan
för denna jernväg är högre än för trafik å statens jernvägar, men till
följd af att bolaget icke begagnar sig af denna rätt, utan har en lägre
taxa, så har likväl mellan staten och bolaget blifvit uppgjord den öfverenskommelse
att för gods, som går längre väg, statens taxa tillämpas
för den del af vägen, som tillhör staten, och öfverskottet tillkommer bolaget
odeladt. Detta ansåg Utskottet sig icke behöfva tala om, ehuru det otvifvelaktigt
inverkar på Köping—Hult-jernvägens nuvarande inkomster.
Vidare nämnde han, att Stats-Utskottet försummat att meddela uppgifter
om det skick, hvari banan nu befinner sig. Orsaken till denna förmenta
underlåtenhet synes mig vara lätt funnen, då man erinrar sig, att värdering
af banan har egt rum och blifvit verkställd på ett sätt, som Herrarne
säkert gilla. Under sådant förhållande, då banans verkliga värde blifvit
utredt, är detta ju allt hvad Riksdagen behöfver veta för att kunna bedöma,
huruvida den ifrågasatta köpeskillingen är lämplig eller icke. Till
följd häraf har Stats-Utskottet icke behöft ingå pröfning af hvarje detalj
eller undersöka huru banan är byggd och underhållen m. m. Jag
anser derföre denna anmärkningen vara obefogad.

Utom det att, såsom jag visat, någon trängande nödvändighet för
staten, att för afböjande af möjliga hinder för trafiken, inlösa banan,
icke. finnes, måste jag framhålla den grundsats, att staten icke bör inlåta
sig i handelsspekulationer, ty deruti har staten alltid varit minst lycklig.
Detta sätt att erbjuda banan till inlösen är icke annat än ett maskeradt
kontraktsbrott, hvarigenom vinnes eu ny öfverenskommelse med staten,
sålunda att äldre aftal, som befinnas för bolaget ofördelaktiga, på ett
behändigt sätt undanskjutas. Jag tror, att flera jernvägsbolag, som fått
statsbidrag till anläggningen, skulle vara särdeles belåtna, om staten ville
inköpa deras banor. Skulle Riksdagen godkänna Kongl. Maj:ts nu föreliggande
proposition, så skall utan tvifvel flera jernvägsbolag, hvilka icke
kunna påräkna bifall till ansökan om nedsättning i ränta eller amortering
å erhållna statsbidrag,''^ snart finna sina bansträckningar så belägna,
att det för statsbanesystemet är nödvändigt att ega desamma.

538

Den 19 Maj, f. m.

Då denna utväg att förnöja de enskilda jernvägsbolagens intressen en
gång är beträdd, blir den helt säkert mycket svår att framdeles öfvergifva.

Har staten så stort öfverflöd på medel, att den för desammas användande
bör inlåta sig på handelsspekulationer? Jag tror det för min
del icke. Skulle staten ega tillgångar att använda för handelsspekulationer,
så skulle jag tillstyrka staten att vida heldre minska sitt öfverflöd
genom att nedsätta skattebördorna. Detta sätt vore mycket mera
naturligt än det nu ifrågasatta. I afseende på densamma, som här är i
fråga, så har enligt min uppfattning ett misstag i afseende på dess beräkning
egt rum, ty man har lagt till 25 procent af hela den uppskattade
summan och först derefter afdragit den fordran af 160,000 R:dr,
som staten hos bolaget eger. Med andra ord, staten har på detta räknesätt
förlorat 40,000 R:dr; ty om jag afdrager 160,000 R:dr på första
summan och till återstoden lägger 25 procent af summan, så får staten
banan för 40,000 R:dr billigare än nu är ifrågasatt. Detta vill jag
fästa uppmärksamheten på, ehuru det i förhållande till det hela är
en obetydlighet.

I sjelfva saken är jag således öfverens med Stats-Utskottet och yrkar
derföre bifall till dess hemställan. Men i afseende på motiveringen
delar jag icke Stats-Utskottets uppfattning, ty för mig förefaller det
klart, att, för såvidt kontraktsenliga rättsförhållanden mellan staten och
Köping —Hult-bolage t qvarstå orubbade, staten är berättigad icke blott
att när som helst med 25 procents förhöjning öfver uppskattade värdet
lösa banan till sig utan äfven att 40 år från den dag, då banan för trafik
öppnades, erhålla densamma utan lösen. Man säger visserligen att
denna tid af 40 år skulle räknas från den dag, då hela banan blef färdig,
men så kan det väl ej tolkas, ty då skulle det bero på bolaget om
det lemnar en liten del vid ändpunkten af banan ofulländad att derigenom
eludera hela den öfverenskommelse, som mellan staten och bolaget
hlifvit ingången samt beröfva staten den ersättning, som möjligen kunnat
komma i fråga för ränteförsträckningar från statens sida. Det är
visserligen sannt, att staten aldrig kommit att lemna denna ränteförsträckning,
men rättsförhållandet måste likväl bedömas på grund af kontraktets
bestämmelser. Såsom jag förut sagt, kan jag icke instämma i
Utskottets motivering, hvarföre jag yrkar, att Kammaren, med ogillande
af densamma, måtte godkänna Stats-Utskottets hemställan.

Herr Friherre von Schulzenheim: Sedan den förste talaren vid lyftigt

framställt åtskilliga af de skäl, som tala för bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, kan jag lyckligtvis fatta mig i korthet. Jag har redan härigenom
tillkännagifvit, att jag icke kan instämma i det slut, hvartill StatsUtskottet
i frågan kommit, men, för min del, vill jag icke yttra mig så
aggressivt mot Utskottet som den förste talaren, då jag erkänner att denna
institution, som på sätt och vis är ett kollektivt finansministerium,
har skyldighet att, så vidt ske kan, söka inskränka statens utgifter, på
det att budgeten må kunna gå ihop. Kamrarne kunna dock se sakerna
ur en högre politisk eller statsekonomisk synpunkt och bestämma en utgift,
hvars effektuerande det sedan blifver Stats-Utskottets sak.

Att framlägga en historik öfver Köping—Hults jernvägsaktiebolags

539

Den 19 Maj, f. m.

olyckor lönar icke mödan. En sådan skulle komma att på ett obehagligt
sätt beröra såväl med döden afgångna personer, som ännu lefvande både
utländingar och svenskar, så att den kan lemnas alldeles åsido.

Uti Kongl. Maj:ts proposition finnes utredt, huruledes bolagets finansiela
ställning slutligen blifvit sådan, att det kommit i fråga att bortslumpa
jernvägen på offentlig auktion, vid hvilket förhållande och då den utgör
nyckeln till bergsslagerna, staten måste vara betänkt på att inköpa
den.

Hos dem af Herrarne, som icke föresatt sig att i denna fråga slå
döförat till för alla skäl, anhåller jag om en kort stunds uppmärksamhet
för framläggande af några siffror och för att framlägga åtskilligt, som jag
icke funnit vara fullständigt utredt i Kongl. Maj:ts proposition.

När Kongl. Maj:ts proposition blifvit afiemnad till Riksdagen reste jag
ned till orten och genomgick med tillhjelp af ett par ingeniörer den uppgjorda
värderingen af banan. Genom meddelande af bolaget är det bekant,
att banans byggande kostat fem millioner, att bolagets skuld är tio
millioner, och att bolaget genom bedrägerier och olyckor förlorat fem millioner.
Nu skulle denna bana icke kunna byggas för mindre än åtta millioner,
ehuru åtskilliga ingeniörer, vare sig af egennytta eller andra orsaker,
sökt inbilla en och annan att den skulle kunnat byggas billigare. Statens
banor kosta i medeltal 8CJ0,000 R:dr per mil utom rörelsemateriel, och
om man multiplicerar denna summa med 7, som är Köping—Hult-banans
millängd, så erhåller man 5,840,000 R:dr, och staten skulle således göra
en god affär om den för 0 millioner inköpte banan. Dertill kommer, att
denna bana är den bäst byggda i hela Sverige. Den har ingenstädes större
lutning än 1 på 200 och öfrige trafikförhållanden äro sådane, att då ett
lokomotiv på statens jernvägar endast kan draga 13 vagnar, drager ett
lokomotiv på Köping—Hult-banan 24 vagnar.

Banan gaf år 1872 i nettobehållning omkring 300,000 R:dr och när
Frö vi—Ludvika- och Falun—Ludvika-jernvägarne samt Stockholm—Westerås
—Köping-banorna hunnit fullbordas, är all anledning förmoda, att banan
skall gifva ännu mera. Af den förste talaren har blifvit visadt, hvad
äfven framgår af en tabell, som blifvit utdelad i Kammaren, att denna beräkning
icke är felaktig, ty bolagets taxa är i medeltal icke högre än
statens, ty äfven om den i några punkter är högre, så är den i flera
andra lägre. Om man kapitaliserar värdet efter inkomsterna, kan man
således icke säga, att banan är för högt värderad. I sin lyckas dagar,
innan bolagets obligationer blifvit samlade på några få enskilda händer,
hade bolaget ett köpeanbud på 9 millioner, och det smakar derföre icke
särdeles godt att nu nödgas bjuda ut den för 6 millioner. När staten
kan låna penningar för 4 ’/2 å 5 procent och med säkerhet kan påräkna
sex procent på inköpssumman, så visar det sig hvilken stor statsekonomisk
fördel köpet skulle vara. Om banan deremot skulle komma i ett enskildt
bolags händer, som inköpte densamma med dess nuvarande privilegier, så
kan man lätt tänka sig, att detta bolag skulle vilja sätta taxan så oskäligt
högt att derigenom en förtryckande tull lades på bergsslagerna, som vilja
hafva sina afsättningspunkter i Göteborg och Stockholm och icke genom
konstlade medel indrifvas i andra riktningar. Till de Herrar, som bo i
de trakter, der jernvägar finnas, hvilka äro lyckliga nog att ega en utmärkt
trafikförvaltning under inseende af personer, som från början blifvit

540

Den 19 Maj, f. in.

upptuktade och instruerade af den utmärkte Ericson, hemställer jag, om
de icke skulle vilja unna bergsslagerna att erhålla en lika förträfflig trafikförvaltning.
Till Norrländingarne, som nyligen fått säkerhet på en jernbana,
hemställer jag, om de kunna vara belåtna med endast den sammanbindningsbana,
som går här nedanför riksdagshuset, och om det icke för
dem skulle vara fördelaktigt att på två ställen åtminstone hafva anknytningspunkter
till södra stambanesystemet.

Jag nämnde nyss, att jag genomgått värderingen af den ifrågavarande
banan och jag anhåller att de, som känna till hvad det kostar att bygga
jernvägar, behagade följa med några siffror, som jag vill framlägga. Jag
vill först förutskicka den anmärkning, att vid banans anläggning exproprierades
så mycket jord, att den, på ömse sidor om sjelfva jernvägen, är
tio fot bredare än statens banor. Enligt låg värdering kan Köping—Hultjernvägen,
som är 7 mil lång, sålunda uppskattas:

Jordlösen å 10,000 per mil.......R:dr 70,000.

Jordarbete och bergsprängning..... „ 1,400,000.

10 större broar å 25,000 ........ „ 250,000.

8 mindre dito å 4,000 ......... „ 82,000.

100 trummor å 300 ........... „ 30,000.

7 stationsbyggnader å 40,000 ...... „ 280,000.

Sleepers 14,000 per mil å 1,50 .... „ 150,000.

Rails, skarfplåtar, railspik å 220,000 . „ 1,540,000.

Ballastrering å 20,000 .......... „ 140,000.

Vändskifvor, vexlar, vattenpost m. m. . 100,000.

Stängsel och murar............ „ 42,000.

Materielen................. „ 750,000.

Verkstäderna................ „ 300,000.

20 banvaktarestugor............. 40,000.

Summa R:dr 5,124,000.

Härtill kommer nu att, enligt Trafikstyrelsens uppgift, staten skulle kunna
beräkna en vinst af 100,000 R:dr om året utaf verkstaden i Örebro, hvarjemte
bör tagas i betraktande, att bolaget för närvarande bar en direktion
i England, som icke bar att göra med trafiken, men uppbär ett
hederligt apanage af vinsten, bvilket, om staten köper banan, skulle stanna
hemma och tillfalla Trafikstyrelsen.

Alla banans brobyggnader, verkställda af svenska ingeniörer, äro af
utmärkt beskaffenhet. Kong! propositionen påpekar särskildt hvilken stor
vinst i flera afseenden det skulle vara för staten att komma i besittning
af reparationsverkstaden i Örebro. Alla kringliggande banor och äfven
statens hafva fått anlita denna verkstad för reparationer af vagnar och
lokomotiver.

De skäl, som tala för det ifrågaställda inköpet äro så många, att jag
icke begriper, huru man kan motsätta sig detsamma. Ett ytterligare och
icke ovigtigt skäl vill jag tillägga. Herrarne veta, att bolaget i England
behagar kalla sig “Boyal Swedish“, hvilket icke varit särdeles fördelaktigt
för Sveriges kredit, ty när statens ingeniörer kommit ut till England, bar
man frågat dem: “hafven I penningar, ty vi kunna icke lemna kredit åt
“Royal Swedish“. Det har varit ganska svårt att öfvertyga engelsmännen,

Den 19 Maj, f. m.

541

att staten icke kar något att göra med detta bolag. Det är icke nyttigt
att svenska namnet så användes, och det är nödvändigt för vår kredit i
England att blifva af med den titulaturen. Jag hörde för några dagar
sedan vid en stor fest här i Stockholm en af representanterna för de
engelska intressena yttra, att om staten köpte Köping—Hult-jernvägen för
ett så lågt pris, så skulle engelsmännen bygga en ny jernväg. Jag betvifla^
att Regeringen dertill lemnar koncession, och jag föreställer mig
att icke många finnas, som skulle vilja tillråda, att en sådan koncession
lemnas.

Slutligen vill jag bemöta ett argument, som egentligen anföres man
och man emellan och förut blifvit antydt af en föregående talare. Med
en skygghet, som knappt vågar yttra sig i ord, framhåller man nemligen
att, om Riksdagen nu skulle besluta sig för att göra en statsekonomisk
god affär, så skulle Riksdagen sedan blifva tvungen att inlösa alla möjliga
enskilda banor från Ystad till Haparanda. Detta argument vittnar
om stor feghet, ty om man säger ja till en sak, som har skäl för sig, så

måtte man väl hafva kurage att säga nej, då en likartad affär ifråga sattes,

som icke har skäl för sig. Hvar och en som resonnerar på samma
sätt som jag, skall, ju mera han tänker på saken, finna, att det skulle

vara den största statsekonomiska blunder att icke nu, då tillfälle yppar

sig, inköpa denna bana, som renderar mera än den kostar, och hvars egande
skulle befria landet från ett obehagligt tryck utaf utländska herrar,
som kunna sätta taxan hur högt de behaga.

Jag hoppas att Riksdagen nu med välvilja tänker på bergslagerna,
det gamla jernbärarlandet, och yrkar för min del bifall till Friherre Stjernblads
reservation.

Herr Jöns Rundbäck: Jag vill gifva den förste talaren rätt i det

hänseendet, att frågan icke blifvit tillräckligt utredd. Jag erkänner detta,
men vill på samma gång säga, att äfven talarens utredning var långt ifrån
fullständig.

För att inom Utskottet få en fullständig utredning af frågan saknades
först och främst uppgift på aktietecknarne. Man vet nemligen hvarken
huru många dessa äro, eller hvilka de äro. Man säger väl att större
delen består af utländingar, men hvem vet detta med säkerhet? Tretton
svenska och elfva engelska män fingo tillstånd att bygga banan, men det
närvarande bolaget är helt och hållet anonymt. Äro aktierna i utländska
händer, så sker icke någon olycka, om staten icke nu köper banan, utan
densamma kommer i ett nytt bolags händer, och då blifver ju förhållandet
icke värre än förut. Äro åter aktieegarne svenska medborgare, hvilkas
väl eller ve beror på att banan nu köpes för det ifrågasatta priset, så
kunde det väl vara skäl för staten att träda emellan, men ett sådant förhållande
böra då vederbörande visa, ty vi kunna icke bygga vårt beslut
på lösa rykten.

Vidare är frågan om obligationerna icke nöjaktigt utredd. År 1855
utfärdade bolaget 25,000 obligationer, hvarje ä 4 pund sterling att infrias
med 5 pund, och utöfver detta antal hafva sedermera 7,500 obligationer
blifvit utsläppta i rörelsen, hvarförutom, såsom i Kongl. Maj:ts proposition
omförmäles, anledningar icke saknas till antagande, att dessutom emit -

542

Den 19 Maj, f. in.

terats i två omgångar tillsammans 13,000 dylika obligationer. Hvad hade
nu varit mera på sin plats än att man till Stats-Utskottet ingifvit en förteckning,
ett slags gravationsbevis öfver huru många obligationer, som äro
utelöpande ? Man har sagt att denna ovisshet angående obligationerna icke
skulle vara farlig, emedan full laglig visshet om beloppet af bolagets obligationsskuld
skulle vinnas genom årsstämning. Ja, en årsstämning kunde
väl gagna till något, om obligationsinnehafvarne vore svenska medborgare,
och om de vore pligtige att taga betalning, när, och på hvad sätt som
helst, men nu innehålla obligationerna, utfärdade den 27 April 1855, uttryckligen,
att obligationsinnehafvarne i kraft af desamma skola ega laglig
och ovilkorlig säkerhet i hela jernvägslinien från Köping till Hult för behöriga
utbekommandet af såväl räntor som kapital. Kunna Herrarne nu tro,
att Riksdagen och Kongl. Maj:t skulle kunna upphäfva denna rättighet
eller neka obligationsinnehafvarne att få ut sina penningar? Utländska
obligationsinnehafvare hafva för öfrigt icke att göra med en årsproklama,
Och, om staten inköper banan, så har staten ovilkorlig skyldighet att inlösa
obligationerna, på grund af hvilka innehafvarne ega att framför andra
bolagets oprioriterade borgenärer njuta förmånsrätt till betalning ur jernvägen.

Dessa omständigheter, förhållandet med aktietecknarne och obligationsinnehafvarne,
anser jag särdeles vigtigt att taga i noga öfvervägande,
och då de icke blifvit tillräckligt utredde, har Utskottet ensamt häruti
haft skäl att afslå Kongl. Maj:ts framställning.

Jag tillåter mig påpeka en annan omständighet. Man har nemligen
lagt sista årets trafikinkomster till grund för värderingen. Härigenom
har det blifvit lätt att komma till ett högre belopp, då, såsom man vet,
taxan på Köping—Hult-banan är högre än statens, men staten borde
naturligtvis, i händelse något köp komme till stånd, icke hålla högre
taxa på denna, än på någon annan af sina banor.

Huru betydlig skilnaden är emellan taxorna på Köping—Hult-banan
och statens banor, vill jag visa med ett exempel. En centner jern kostar
i frakt under November—April emellan Köping och Örebro på sex mils
jernväg 12 öre, under det frakten emellan Örebro och Göteborg på 26
mil och något derutöfver icke belöper sig till mer än 26 öre, således icke
fullt 1 öre per centner.

Eget är att bolaget år 1870 erbjöd staten att för 5,400,000 R:dr
köpa banan, men att Kongl. Maj:t då icke fann skäl fästa något afseende
vid anbudet och mig veterligen har sedermera icke några förhållanden
inträffat, som gjort detsamma antagligare.

Beträffande den nu verkställda besigtningen, så ber jag få erinra, att
redan år 1855, då bolaget erbjöd staten att öfvertaga trafiken mot vederlag,
hölls en besigtning af fem sakkunnige personer, som kommo till det
resultat, att det icke skulle vara fördelaktigt för staten att öfvertaga trafiken.
Enligt desse besigtningsmäns yttrande, skulle broarne och kurvorna
icke vara så fasta och bastanta, att de kunde befaras med tyngre lokomotiv
samt vändskifvorna vara för korta, hvarföre besigtningsmännen
ansågo, att betydliga summor måste nedläggas på banans förbättring,
derest staten skulle kunna använda den.

Den föregående talaren yttrade sig om de obetydliga lutningarne och

543

Den 19 Maj, f. m.

kurvorna på donna bana. Orsaken härtill ligger tydligen icke i byggnadssättet,
utan i terrängförhållandena, ty det landskap, som banan genomlöper,
är slätt och jemnt. Med anledning af samme talares yttrande, att
man icke borde frukta för likartade anspråk, som möjligen kunde komma
från andra håll, vill jag förklara att jag alldeles icke hyser någon sådan
fruktan, utan har kurage att säga nej både åt detta och åt alla andra
dylika anspråk. Talaren vädjade äfven till norrländingarne och hemställde,
huruvida de kunde vara nöjda med den enda sammanbindningsbana,
som löper här nedanför riksdagshuset. Pekar icke detta tydligt på,
att talaren vill hafva en bana till norra stambanan.

Jag har, som sagdt, kurage att i dag säga nej och, instämmande
med Herr Grefve Posse, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Herr Peter Olsson: Då jag inom Utskottet arbetat på den afdelning,
som först haft denna fråga till behandling, och då jag således
af omständigheterna blifvit tvingad att sätta mig in i densamma, så vidt
mina ringa krafter förmått och tiden sådant medgifvit, tillåter jag mig
nu att yttra några ord i frågan. Jag får då till en början nämna att,
då jag kommer att rösta emot bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
sker detta icke derföre, att jag hyser någon fruktan för att staten bygger
jernvägar och att regeringen framlägger förslag till byggande af nya
statsbanor och sålunda på dubbelt sätt befrämjar det allmänna bästa
genom att. dels underlätta industriens och trafikens utveckling, dels ock
skapa nya inkomstkällor för staten.

Det första, som väckte afdelningens uppmärksamhet, var de omständigheter,
under hvilka den Kongl. propositionen framkommit. Det torde
vara för alla klart, att Utskottet icke haft den tid för behandling af denna
proposition, som frågans stora vigt och betydelse onekligen kräft. Det är
vidare klart, att då frågan först vid så sen tidpunkt till Riksdagen inkommit,
Riksdagen omöjligen kunnat egna densamma all den omsorgsfulla
behandling, som den förtjenat. Vidare fastades afdelningens uppmärksamhet
derpå, att, då man tog hänsyn till de i den Kongl. propositionen och
Trafikstyrelsens utlåtande anförda skäl för inlösen af ifrågavarande jernbana,
man icke med visshet kunde utleta annat skäl — jag förbigår tillsvidare
den ekonomiska fördelen för staten, som man synes beräkna skulle
komma att uppstå — än det att ifrågavarande bolag kommit på obestånd.
Man fruktar, att bolaget skall blifva lagsökt, att banan skall komma i
andra händer, och att genom försäljningen stora olägenheter skola uppstå
icke blott för trafikanterna, utan äfven för staten med hänsyn till minskad
inkomst af statsbanorna. Jag vet icke om det förhåller sig så, som
jag nu kommer att nämna, men det förefaller mig som om jag fått den
notis, att holagets affärer kunna regleras, derest den skuld, för hvilken
bolaget nu är lagsökt, blefve inbetald. Under sådana förhållanden ansåg
af delningen, att något annat skäl för inlösen af denna bana än den ekonomiska
fördelen icke qvarstode.

Man har vidare yttrat, att om staten nu icke inlöser banan, släpper
staten ett lägligt tillfälle ur händerna, och att det framdeles skulle möta
ganska stora svårigheter för staten att komma i besittning af denna bana.
Det har dock redan blifvit antydt, att förhållandena icke äro sådana, och

544

Den 19 Maj, f. m.

jag skulle vidare yttra mig härom, om icke den paragraf i privilegiet för jernvägens
anläggning af den 13 November 1852, hvilken paragraf legat till grund
för Kongl. Maj:ts uppfattning i denna del, vore så tydlig och klar, att
den efter mitt förmenande icke kan lemna rum för någon tvekan om statens
rätt i detta afseende. Nyssnämnda paragraf, den ll:te i bolagets privilegium,
stadgar nemligen icke blott, att det “efter förloppet af fyratio år från
den dag, då jernvägen fulländad öppnats för allmän trafik, åligger bolaget
att såväl hufvud- som bibanorna med tillhörande jord, byggnader, verkstäder
och materiel, af hvilken beskaffenhet som helst, i fullgodt skick till
svenska staten under eganderätt aflåta, utan att dervid, ehvad staten under
den föregående tiden må hafva tillskjutit större eller mindre belopp,
tillgodonjuta någon lösen eller annan vedergällning," utan äfven följande:
“vill staten före utgången af ofvannämnde år till sig lösa jernvägen, vare
äfven tillåtet. “Just denna paragraf, på hvilken Kongl. Maj:t grundat sitt beslut
om tillsättande af en kompromiss för att värdera banan och sitt anspråk
på banans inlösen för statens räkning, står alltid qvar under hela
den tidrymd paragrafen omförmäler. Jag kan icke förstå annat än att, om
Kongl. Maj:t anser, att staten eger rätt att nu inlösa banan, staten äfven framdeles
skall ega samma rätt. Beträffande deremot frågan huruvida staten
är fortfarande berättigad att efter de 40 årens förlopp utan lösen erhålla
banan, så medger jag, att denna rätt kan anses tvifvelaktig, just till följd
deraf, att den räntegaranti, staten enligt en föregående paragraf i bolagets privilegium
under vissa vilkor utfäst, icke blifvit uppfylld. Statens rätt dertill
kan således möjligen blifva omtvistad; men att den omständighet, att
banan icke blifvit i sin helhet inom behörig tid färdigbyggd, skulle fråntaga
staten dess rätt att efter de 40 årens förlopp erhålla banan, det
kan jag icke tro, ty då skulle ju statens rätt i detta fall kunna blifva
eluderad, blott derigenom att bolaget underläte att bygga t. ex. några
alnar af banan och sedermera förebure, att jernvägsbyggnaden icke blifvit
i sin helhet fullbordad. Mine Herrar, det vore högst besynnerligt,
om man skulle vilja tolka 11 §:en på sådant sätt! Eu annan omständighet,
som förtjenar att framhållas, är den, att direktionen för detta bolag redan
år 1870 erbjudit staten att inlösa banan för 5,400,000 R:dr, hvilket
anbud Kongl. Maj:t dock förkastade. Men samtidigt dermed lemnade
Kongl. Maj:t koncession åt trenne engelsmän att anlägga den nuvarande
Frövi-Ludvika-banan, som står i närmaste samband med den bana, staten
nu skulle inlösa. Detta är ett anmärkningsvärdt förhållande. Jag kan
icke förstå annat, än att Kongl. Maj:t, om han då ansett Köping—Hultbanan
af sådan betydelse för staten, att den, på sätt Kongl. Maj:t nu
föreslagit, borde för statens räkning inlösas, icke skulle hafva underlåtit
att föreslå Riksdagen att inlösa denna bana, och att Kongl. Maj:t på samma
gång skulle hafva vägrat koncession på en bana, som i hög grad skulle
verka ingripande på den förra banan. Hvad är då orsaken till denna
förändring i Kongl. Maj:ts uppfattning af nu ifrågavarande banas vigt för
staten? Jag tillstår, att jag står alldeles villrådig. Jag vill icke ingå i
någon undersökning härom hvarken på det ena eller andra området; dertill
anser jag mig icke berättigad; men efter en sorgfällig granskning af
den Kongl. propositionen har jag slutligen funnit denna omkastning i åsig ter -

Den 19 Maj, f. ro. 545

ter blott bero deraf, att Kongl. Maj:t anser, att, om banan icke nu inlöses
det skall möta svårigheter att sedermera göra statens lösningsrätt gällande’
och att, om banan nu efter försäljning kommer i andra bänder, olägenheter.
skola uppstå för trafikanterna. Detta är ett skäl, som jag icke kan
godkänna, ty om ett nytt bolag kommer att öfvertaga banan, bvilket bolag
naturligtvis icke kan ega bättre rätt än det förra, så lägger den 9 8
i privilegiet hinder i vägen för det nya bolaget att trakassera allmänheten,
enär denna § innehåller bestämmelser om förfarandet vid bestämmandet
af trafiktaxan. Denna § föreskrifver nemligen, att taxan skall bestämmas
af ko npromissaner, utsedde till en del af staten och till den andra delen
af bolaget. Men staten har icke blott denna garanti för sin egen och de
trafikerandes säkerhet, utan äfven en annan. Om ett nytt bolag kommer
i besittning af denna bana och försöker att trakassera trafikanterna och
menligt inverka på statens inkomster, hvad hindrar då staten att by°ga
en egen bana, som tillfredsställer statens och de trafikerandes behof, och
sålunda draga ett streck öfver alla dessa trakasserier? Jag vill härmed
icke säga, att jag tror, att staten kommer att göra så, utan blott påpeka,
att detta ligger inom möjlighetens område och att staten kan med detta
vapen skydda sig mot trakasserier från bolagets sida.

Om staten nu inlöser ifrågavarande bana, så blir, enligt mitt förmenande,
deraf den följd att många andra enskilda bolag, som anlagt jernvägar
i vårt land, framkomma med samma anspråk som detta bolag; och
om också icke sjelfva bolagen göra sådana framställningar, så komma enskilde
trafikanter, i hvilkas intresse det ligger att staten eger alla jernvägar
i landet, på det att den fällande trafiktaxan måtte öfverallt tillämpas,
att framställa anspråk på att staten skall inlösa de enskilda jernvägarne.
Då få vi att göra med eu mängd dylika framställningar. Man skall anföra,
hvilka olägenheter ur strategisk, kommersiel, ekonomisk och finansiel
synpunkt skola uppkomma, derest icke staten för egen räkning inköper
de enskilda banorna, och vill man hafva något fram, så pläga skäl derför
sällan saknas. Jag tror således, att vi genom att bifalla Kongl. Maj:ts
ifrågavarande nådiga proposition skulle komma in på ett område af särdeles
farlig beskaffenhet. Jag anser följaktligen, att Riksdagen bör afslå
ifrågavarande framställning, så mycket mer som jag tror, att Regeringen,
innan den lemnar koncession åt ett enskildt bolag att anlägga en bana,’
bör taga i noggrannt öfvervägande, huruvida denna bana möjligen kan
komma att menligt inverka på statens egna banor. I sådant fall bör icke
någon koncession Minnas; men om så sker, bör staten fasthålla den
grundsats, att staten bör sköta sina och de enskilda bolagen sina egna
banor.

Således, om också icke något annat skäl funnes, vore detta, att vi
genom ett bifall till den Kongl. propositionen gifva ett prejudikat, som
kan föranleda eu mängd likartade framställningar, i och för sig tillräckligt
bestämmande för mig att yrka afslag på Kongl. Maj:ts förslag. Man invänder
visserligen att, om Riksdagen nu inlöser denna bana för statens
räkning, så är det derföre icke sagdt, att icke Riksdagen framdeles kan
afslå andra framställningar om inköp af enskilda jernvägar. Ja, huru det

Rifcsd. Prof, 187.3. 2 Afd. 5 Band. 35

546 Den 19 Maj, f. m.

går till, då de enskilda intressena sättas i verket, veta vi litet hvar och

iae behöfver icke ingå i detta ämne. , ,,

Då tiden är dyrbar synnerligast nu i denna Riksdagens snar,, sagdt
sednaste timma, vågar jag icke längre trötta Herrarne, utan slutar med
att yrka bifall till Utskottets hemställan.

Med Herr Peter Olsson instämde Herrar Norén, Lars Börjesson, Karl
A.ron Jönsson och Nils Nilsson i Asarum.

Herr Carl Ifvarsson: Jemte det jag hufvudsakligen instämmer i

hvad näst föregående ärade talare anfört, ber jag få tillägga att det synts
mig som, när nu för första gången fråga är om att staten skall inlösa eu
enskild jernväg, man bör synnerligen noga betänka sig innan man fattar
sitt beslut. Förr har man utgått från den synpunkten, att jernvägarne
mera indirekt än direkt skulle befrämja allmänt väl; det vill säga man
har icke påräknat någon direkt vinst af dem för statsverket, ehuru de ansetts
vara af stor nytta i öfrigt för samhället. Skulle man nu börja på
att för statens räkning inlösa enskilda jernvägar, så vore det val egentligen
med beräkning på statsvinst. Om nu detta är meningen, sa uppstår
den frågan, om detta ej kan leda derhän, att den enskilda företagsamheten
förqväfves, ty det kan med skäl antagas att icke många enskilda
personer sedan skulle våga risken att bygga en jernväg som de, om trafiken
gin<m illa, vore tvungne att behålla under det att, om den lemnfade
goda° inkomster, staten skulle expropriera densamma. År det återigen
meningen att inlösa de jernvägar, som bära sig dåligt så ar det j en
dålig statsaffär att befatta sig med dem. I båda fallen svnes det mig
derföre vara betänkligt att staten inlåter sig på sådana att arer. _

Yoredet emellertid så, att staten hade godt förråd på penningar och
man icke visste hvar man skulle placera dem, så kunde det visserligen
från statens sida sägas vara ett godt företag att inlösa en jernväg, som
hade god trafik, ty då finge man måhända ränta å penmngarne sedan man
utbetalt kapitalet. Förhållandet är emellertid icke sådant med våra nuvarande
stambanor, ehuru man, sedan kapitalskulden blifvit betald, har i
dem en god besparing nedlagd, ty full ränta å byggnadskapitalet bär staten
ännu icke erhållit på dem. Man må dessutom komma ihåg att staten
redan nästa år skall börja med byggandet af ofantligt storartade nya
statsbanor, och månne det då icke är klokare att nedlägga statens behållningar
i dessa företag för de närmast följande åren än att inköpa enskilda
jernvägar? Genom anläggning af nya vägar befrämja^ man åtminstone
landets väl indirekt, derigenom att det blir dera jernyagskommiimkationer
i landet, under det att en redan färdig bana val får anses vara
lika fördelaktig för kommunikationsväsendet i dess helhet antingen den
tillhör staten eller ett enskildt bolag. Således från hvilken sida man än
betraktar saken synes det mig åtminstone vara klokast att under närvarande
förhållande icke inlåta sig på den föreslagna inlösningsaffaren. _
Utan att för öfrigt fästa mig vid Utskottets motivering, den jag icke
anser mig skyldig hvarken att försvara eller förkasta, enär jag icke deltagit
i Utskottets öfverläggningar i ämnet, får jag derföre på grund åt
anförda skäl och af ren öfvertygelse förena mig om tillstyrkande åt det
slut, hvartill Utskottet rörande denna fråga kommit.

547

Den 19 Maj, f. m.

Herr Carlén: Denna fråga är visserligen i och för sig en statsekonomisk
och finansiel, men i densamma ingår likväl åtskilliga juridiska
spörjsmål, hvilkas besvarande, i efter hvad diskussionen utvisar, möjligen
kan inverka på en och annans ölvertygelse. Jag skall derföre be att
derutinnan få uttala min åsigt.

Man har bär påstått, att staten skulle ega rättighet icke allenast att
lösa till sig ifrågavarande jernväg mot 25 procents förhöjning utöfver
värderingssumman, enligt ll:te § i de för densamma utfärdade privilegier,
utan äfven till att utan någon lösen alls erhålla densamma efter 40 år
I _ afseende på tidpunkten från hvilken dessa 40 år skola räknas hafva
olika åsigter sökt göra sig gällande. En del har ansett att den borde
räknas, alldeles som det uttryckligen står i koncessionen, från det banan
blifvit fullbordad, det vill säga icke förr än den blifvit utsträckt från
Örebro till Hult, men då detta sannolikt aldrig kommer att inträffa, så
äi det icke värdt att hålla på den åsigten. Andra åter hafva ansett
denna tidpunkt böra räknas från den tid, då nuvarande sträcka af jernvägen
öppnades för allmän trafik, det vill säga sträckan mellan Köping
och Örebro. För min del tror jag att staten icke har ringaste rätt hvarken
att efter några 40 år erhålla banan till skänks eller att enligt koncessionen
lösa till sig densamma, låt vara mot 25 procent förhöjning. Det
är mycket svårt att rätt tolka denna koncession, enär densamma icke endast
innefattar ett medgifvande, hvarigenom staten på grund af sin öfverhöghet
skänkt Hägra rättigheter eller förmåner, utan jemväl och i väsendtlig
män utgör ett kontrakt mellan staten och ett enskilcit bolag;
och det är just svårigheten att i juridiskt hänseende bedöma hvilka vilkor
i ett kontrakt äro af den väsendtliga beskaffenhet, att hela kontraktet
förfaller om icke dessa vilkor uppfyllas, eller om något vilkor är af den
accessoriska beskaffenhet att kontraktet står fäst äfven om det icke uppfylles,
endast mot erläggande af viss skadeersättning. Men derom borde,
som mig synes, alla vara ense, att när kontraktet lyder så att staten upplåter^
åt ett bolag att inom viss tid bygga en jernväg, med bestämmande
af tiden när byggandet skall börja och när det skall sluta, och bolaget
sedan icke tillgodogör sig det tillstånd man lemnat detsamma, detta endast
kan hafva till följd att hela kontraktet med rättigheter och skyldighei,
ei å ena som å andra sidan helt enkelt förfaller. Min åsigt är att i
och. med detsamma som Köping-IIult-bolaget visade sig icke hafva på bestämd
tid, d. v. s. inom 1856 års utgång, fullgjort hvad det åtagit
sig, nemligen att bygga hela banan färdig, var det ock alldeles slut med
kontraktet mellan bolaget och staten, således ock slut med de privilegier
bolaget hade erhållit. Hvad blir följden af eu sådan åsigt, frågar man;
kan den ena kontrahenten genom att underlåta fullgörandet af sina förpligtelser
tillvinna sig en ensidig fördel, hvilken icke på något sätt godtgöra
andra kontrahenten? Derpå svarar jag till en början, att bolaget
aldiig i egentlig mening åtagit sig någon förpligtelse till staten, utan
tvärtom endast åt sig af staten utverkat en förmån eller den att få anlägga
en jernväg, om det så ville; och det måtte väl hafva varit dess
naturliga. rätt att afstå från denna förmån, bvilket den också, efter hvad
som nu inträffat, visat sig faktiskt hafva gjort. Följden af att detta för
kontraktets bestånd nögst väsendtliga vilkor, som innefattas i tidsbestämningen
icke blifvit uppfyldt blir för öfrigt mycket värre för bolaget än

548

Den 19 Maj, f. m.

om man ville tolka koncessionen så, att inte paragrafen fortfarande
skulle ega bestånd; ty, om icke något nytt aftal tillkommit så blir såvidt
jas förstår, förhållandet helt enkelt det, att oktroj en förfallit, så att
det icke vidare finnes något oktrojeradt bolag som heter aktiebolaget för
fullbordande af jernvägen mellan orebro och Huh, hvaråt åter toljei att
staten skulle, enligt min tanke, när som helst kunna förbjuda bolaget att
trafikera sin bana samt, om så behöfves, genom sin exekutor låta rifva
upp skenorna och göra trafiken helt och hållet omöjlig. Att staten naturSis
icke kommer att göra, detta, är en sak.för sig, men uppöfver
ej den juridiska rätten dertill, lika litet som den upphäfva deraf, att
staten fortfarande eller allt hittills tolererat trafiken å den ofullbordade
banan, utan att, såvidt åtminstone Kongl. Maj:ts proposition utvisar, den
sedermera gifvit bolaget någon särskild! förnyadt tillstånd eller eljest afsagt
sig sin rätt att när som helst saga till bolaget: nu får Nt icke
längre trafikera denna bana, sedan Ni icke fullgjort vilkoret att inom bestämd
tid fullborda byggnaden.

Åsigten framträder mycket klarare om vi tanka oss forhållandet mellan
tvänne enskilda kontrahenter, af hvilka den ene, A, som eget en mark
säger till den andre B: du får på mina egor bygga ett hus, men det skall
vara färdigt innan nästa års slut; fullgör du detta vilkor, så får du behålla
liuset qvar på min mark utan att erlägga någon grundränta, men
efter 40 tillfaller det mig eller, om jag vill förr komma i besittning deraf,
skall jag hafva rätt att lösa in det mot 25 procents förhöjning af vardermgssumman-.
Tro Herrarne då att, om B icke bygger huset färdigt under
nästa år utan först sednare, tro Herrarne att någon domare eller exekutor
skulle vägra A laga handräckning om han komme och säde. Henne
B har utan min tillåtelse byggt hus på min mark var god och rif ned
det.“ Jag tror han skulle få handräckning genast hos exekutor, utan att
ens behöfva gå till domaren. Är det nu så, så gestaltar sig saken le t
annorlunda än man i allmänhet föreställt sig.

År nemligen den af mig utvecklade åsigt riktig så kan staten dels aldrig
få banan för intet, dels heller aldrig hafva rätt att på grund endast af
11 S i koncessionen lösa den efter 25 procents förhöjning. Det ar visserligen
sannt att Kongl. Maj:t i sin proposition sagt, att bolaget gifvit sitt
samtycke till att staten nu får lösa in banan, eller egentligare, _ att den
omständigheten, att bolaget genom sin direktion utsett värderingsman
innefattar ett erkännande å bolagets sida att staten fortfarande har denna
lösningsrätt, hör min del får jag dock säga att jag icke tror den namnda
omständigheten kunna så tolkas, såvida icke saken vant föremål för bolagsstämmans
öfverläggning och af densamma godkants, ty jaguar för gilvet
att direktionen icke har makt att ensam bestämma något i detta hänseende.
Här har visserligen utdelats en skrifvelse från direktionen, dateiad
April 1873, men äfven om denna vore antagen af bolaget i dess helhet,
så framgår dock icke af densamma att bolaget gifvit staten ratt att nar
som helst lösa till sig denna jernväg, utan endast nu, nar det ar llrägasatt.
Begagnar man icke denna rätt nu, så ser jag icke att man på
grund af detta bolagets medgifvande kan en annan gång åberopa densamma.
Då blir således frågan: är det verkligen skal att låta detta tillfälle
gå oss ur händerna och icke begagna en konjunktur som val ar

549

Den 19 Maj, f. m.

gynsammare än den någonsin hädanefter kan blifva? Ingen är som icke
erkänner att denna jernvägs inkomster är i ständigt stigande och ingen,
som icke erkänner att, när derifrån utstrålande banor komma att förlängas,
den blir ännu mera gifvande och således måste betinga högre pris.
Således kan icke tidpunkten blifva mer gynsam än den nu är. Jag anser
att staten, om den icke nu löser in denna bana, skall kasta från sig ett
det aldra bästa tillfälle att göra en äfven i finansielt hänseende god affär;
ty staten sjelf har väl aldrig någonsin byggt eu jernväg, som från början
gifvit så god reveny, som denna, och som har så säker utsigt att snart
öka denna reveny.

Hvad beträffar det farliga prejudikatet, så är det alldeles gifvet att
pretentioner från andra enskilda bolag ltunna blifva framställda; rnen
deraf följer ej att de skola godkännas, och jag tviflar på att^ man kan å
jernvägskartan utpeka någon annan bana, der sådana förhållanden äro
för handen, som göra det lika angeläget lör staten att komma i besittning
deraf, som af den ifrågavarande.

De många andra skäl, som tala för banans inlösen, komma troligen
att utvecklas af andra talare, så att jag icke behöfver framställa dem.
Men innan jag slutar vill jag upptaga en liten detaljanmärkning af Grefve
Posse om att här skett en oriktig beräkning, enär man icke, innan värderingssumman
förhöjts med 25 procent, först afdragit statens fordran
160,000 R:dr, hvarigenom staten således, menade Herr Grofven, förlorar
omkring 40,000 R:dr på lösesumman. Men om man tänker sig hela jernvägen
fördelad i vissa parceller, hvar och en värd 160,000 R:dr, och staten
hade att fordra lika många 160,000 R:dr, som parcellernas antal, så
skulle, enligt Grefve Posses beräkning, staten komma att lösa banan för
jemnt hvad den vore värd utan tillägg af någon förhöjning, hvilket väl icke
kunde vara i enlighet med koncessionens 11 §.

För min del yrkar jag bifall till Baron Stjernblads reservation.

Herr Johan Johansson: Under den öfverläggning, som hittills

egt rum rörande denna fråga, hafva till försvar för Stats-Utskottets
hemställan uppträdt Utskottets Herr ordförande och Henne bland Utskottets
ledamöter, men dervid har förefallit det ganska egna och besynnerliga
förhållande, att, på samma gång de yrkat bifall till Stats-Utskottets
framställning, hafva de ock med mer eller mindre tydliga ord uttalat sitt
ogillande af Utskottets motivering. Häraf vill det synas, som skulle Statsutskottet
hafva öfvergifvit den ståndpunkt, det sjelft intagit, då det velat
afstyrka Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna proposition, och följaktligen finnes
för den, som vill söka att gendrifva de skäl, hvarpå nämnde Herrar stödja
sin med Stats-Utskottet fortfarande öfverensstämmande mening i hufvudsaken,
ingen annan utväg än att utleta dessa skäl ur den pågående debatt,
hvartill frågan här gifvit anledning. Jag har ock bemödat mig, att,
så vidt det varit mig möjligt, anteckna åtskilligt, som dervid förekommit,
och jag skall försöka efter bästa förmåga att bemöta detsamma punkt
för punkt.

Stats-Utskottets Herr ordförande yttrade sålunda, bland annat, att
Utskottet icke behöft ingå i närmare undersökning, huruvida de af Trafikstyrelsen
uppgjorda beräkningar öfver den ifrågavarande jernvägens trafik -

550

Den 19 Maj, f. m.

förmåga vore riktiga eller icke, helt enkelt derföre, att beräkningarne
voro grundade på de högre fraktafgifter, hvilka för denna jernväg vore
gällande, men omedelbart derefter, då han ville hafva giltigheten af en
annan anmärkning, förklarade han, att Utskottet icke haft af nöden att
taga beräkningarne i deras närvarande skick i betraktande, emedan Utskottet
hade att rätta sig efter den gjorda värderingen. Nu frågar jag:
då man i det ena fallet icke vill godkänna denna värdering, hvarföre skall
man då i det andra åberopa samma kasserade värdering såsom svar på
en anmärkning, hvilken man icke på annat sätt ser sig i stånd att bemöta?
Mig synes en dylik bevisningsmetod vara ganska egendomlig, och
jag har derföre icke kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten å detta
sätt att försvara en sjuk sak.

Herr Stats-Utskotts-ordföranden förmenade vidare, att, om staten
skulle öfvertaga denna jernväg, många bland de enskilda jernvägsbolagen
i riket skulle skynda att erbjuda sina jernbanor till inlösen af staten.
Härvid ber jag till en början få anmärka, att hvad beträffar den jernväg,
om hvilken förhandlingarne nu vända sig, det icke alldeles är förhållandet,
att bolaget, som är dess egare, nu åtminstone erbjudit staten att
inlösa den. Tvärtom har staten denna gång tagit första steget och staten
har för öfrigt, då oktrojen meddelades, förbehållit sig rätt, att, när helst
staten funne lämpligt, efter förut bestämda grunder lösa till sig denna
jernväg. Och om dessutom andra enskilda jernvägsbolag skulle ifrågasätta,
att deras banor måtte inlösas för statens räkning, kan det ju vara
en möjlighet, att staten finner sig hågad att öfvertaga dem, i fall de befinnas
vara af den vigt och betydelse, som den ifrågavarande jernvägen
onekligen eger, och det vore tvifvelsutan att allt för illa tillgodose statens
sanna intresse, om man försummade att begagna de tillfällen, som i ty
fall erbjöde sig, likasom jag icke heller kan finna det vara någon skyldighet
att inlösa en dålig bana derföre, att densamma kan blifva staten
erbjuden. Nu finnas ganska många enskilda hananläggningar inom landet,
hvilkas affärsställning är allt utom lysande, såsom Herrarne nogsamt
torde veta, och det skulle derföre kunna inträffa med flera bland dessa
banor, att staten måste öfvertaga dem för att göra sig betäckt för de
jemförelsevis betydliga försträckningar, som staten lemna!. Hvad angår
den förevarande jernvägen, kan något dylikt icke komma i fråga. Den
summa staten tillhandahållit bolaget såsom direkt försträckning är af så
ringa betydenhet, att den icke förtjenar att tagas i betraktande.

Samme Herr ordförande har äfven ur juridisk synpunkt sökt deducera
den satsen, att staten efter eu viss tid egde rätt att erhålla jernvagen
utan lösen. Huru härmed kan förhålla sig, vågar icke jag, såsom
ej varande jurist, afgöra, men vi hafva nyss hört en inom det rättsliga
området skicklig person just rörande detta rättsfall uttala en mening,
helt och hållet afvikande från den bemälde Herr ordförande velat förfäkta.
Antaget emellertid, att denna sednare åsigt kunde hafva för sig
något fog, att staten verkligen skulle vara juridiskt berättigad att få jernvägen
till skänks, tillåter jag mig hemställa och fråga, huruvida det vore
staten värdigt att taga den för intet, då staten icke uppoffrat mera till
banans fullbordande än lumpna 160,000 R:dr? För min del tror jag det
icke och jag tror derjemte, att, om en rättegång skulle öppnas rörande

551

Den 19 Maj, f. m.

statens förmenta rätt att öfvertaga banan utan lösen, utgången måste, så
vidt jag kan förstå, blifva ganska tvifvelaktig. En framstående auktoritet
bär i afgifven embetsberättelse just till denna Riksdag öppet uttalat, att
domsluten i vigtiga rättsfrågor inom Högsta Domstolen äro synnerligen
vacklande; att "det nästan kan sägas bero på en slump, om den ene eller
deri andre parten vinner sin sak; att “processande! härigenom antager
skepnaden af ett lotterispel, hvari man hoppas mera af lyckans gudinna
än af rättvisans14 samt att vidare “ingen, ens den mest lagfarne, kan veta
hvad som till slut blifver rätt i en tvistefråga, veta, om han skall börja,
veta, när han skall sluta en rättegång.44 Då tillståndet är sådant, torde
det icke vara synnerligt skäl att allt för mycket bygga på statens rätt

att efter viss tid erhålla banan utan lösen, om en sådan ratt ens finnes.

I sådant fall skulle denna grunda sig på förra delen af§llaf privi legiet

för den ifrågavarande jernvägens anläggning af den IB November 1852,
men jag ber att, till jemförelse med detta stadgande, jemväl få åberopa
8 5 af samma privilegium, hvilken tydligen angifver, hvar bananläggningen
skall börja, hvar den skall sluta och hvilka punkter banan under arbetets
fortgång skall anlöpa. Såsom vi veta, är banan ännu i denna stund icke
färdigbyggd mera än till hälften och den del deraf, hvilken återstår att
fullborda mellan Örebro och Hults lastageplats vid Wenern, lärer väl icke
komma att någonsin utföras sedan så väl staten som enskilda numera
fullbordat åtskilliga banor som stå i beröring med Wenerns hamnar.
Denna omständighet förtjenar att tagas i betraktande af dem, som tro,
att efter 11 §:s förra del staten förr eller sednare kan få den fullbordade

delen af banan för intet. . , ,, , ,

En annan talare yttrade, på tal om frövi—Lud vika-banan, att det
förefölle honom märkvärdigt, att regeringen år 1870 kunde lemna koncession
på denna bana åt tvänne engelska ingeniörer. Med anledning
häraf torde det vara lämpligt erinra derom, att den sålunda omförmälda
koncessionen först beviljades, sedan man förgäfves sökt utverka något bistånd
från statens sida för banans anläggning och de, som voro med bär
under den första riksdagsperioden efter det nya statsskickets införande,
minnas säkerligen, hvilka heta strider då utkämpades rörande förslaget
att få denna bana utförd antingen af ett enskildt bolag med understöd
af statsverket, eller ock för statens egen räkning, ehuru båda förslagen
hade lika liten framgång. Man må då ej undra öfver, att, när emellertid,
som man hoppades och trodde, ett godt anbud gjordes af framstående
män, man till slut åt dem öfverlät att bygga denna bana.

Under öfverläggningen har man äfven sökt göra troligt, att den farhåga,
som här uttalats för trakasserier från det bolags sida, som möjligen kunde
blifva egare till banan, derest staten icke öfvertager den, vore öfverdrifven
och ganska ogrundad, enär staten i allt fall bar § 9 i privilegiet att stödja
sig vid. Samme talare, som gjorde denna lugnande försäkran, citerade
också mycket riktigt förra hälften af nämnda paragraf, men han glömde
eller uraktlät måhända med afsigt att läsa den till slut. Emellertid är
det just å sednare delen af § 9 jag anhåller att särskilt få fästa Herrarnes
uppmärksamhet, emedan af dess innehåll man kan sluta till, hvilka
liga vådor staten kan tillskyndas af det bolag, som kommer att taga baHans
trafik om band. § 9 lyder i dess sednare del sålunda: Afgifts -

552

Deri 19 Maj, f. m.

taxan må, sedan den blifvit stadfästad, icke i någon män förhöjas utan
Wårt bifall, och under oktrojens fortfarande ej heller nedsättas eller förändras
utan bolagets medgifvandeFöljaktligen har det bolag, som eger
denna jernväg, rättighet att fortfarande tillämpa den eu gång fastställda
taxan, hvilken, såsom man vet, är orimligt hög. Det är just en förtjenst
hos det nuvarande bolaget, att detsamma, tid efter annan, vidtagit åtskilliga
nedsättningar i taxan, så att denna nästan är jemförlig med hvad
statens trafiktaxa beräknar, åtminstone för kortare distanser. Klart är
nemligen, att för längre afstånd staten kan på tyngre gods åtnöja sig
med eu lägre afgift. På Köping—Hult-banan utgör sålunda trafikafgiften
2 öre per centner, under det att på stambanan från Örebro till Göteborg
för samma trafik afgiften endast är 1 öre per centner. Om man tager i
betraktande den olika längden af dessa banor, blir likväl prisskilnaden
icke så stor och säkert är, att för mindre distanser statens banor näppeligen
frakta tyngre gods under 2 å 3 öre per centner milen.

Herr Jöns Rundbäck har såsom en graverande omständighet anmärkt,
att bolaget icke skulle vara svenskt utan utländskt, Detta är dock ett
misstag. Bolaget är svenskt, fotadt på samma grunder, som för dylika
bolag äro i Sverige gällande. Sannt är visserligen, att flere utländske män
äro delegare i bolaget, men detta sednare är dock såsom persona moralis
skyldigt att i allt sitt görande och låtande ställa sig till efterrättelse
svensk lag och svenska författningar.

I motsats mot hvad bär påståtts och jemväl i betänkandet antydes,
ber jag i öfrigt få erinra, att obligationernas antal är till fullo kändt.
Bolagets styrelse har i dess berättelse af den 25 April detta år till bolagsstämman
i Örebro uttryckligen förklarat att endast 32,500 obligationer
finnas utelöpande. Af Trafikstyrelsens utlåtande, hvilket äfven finnes till
hufvuddrageu återgifvet i Stats-Utskottets betänkande, inhemtas ock, att,
om samtlige dessa obligationer inlösas dels till fulla kapitalvärdet och
dels med tillagg af derå under de sednare åren upplupna räntor, summan
af bolagets kapital- och ränteskuld ändock icke uppgår till mera än obetydligt
öfver 41 millioner riksdaler, så att, om staten för banan erlägger
eu löseskilling af 6,000,000 K:dr, för bolaget återstår ett belopp af cirka
en och en half million riksdaler att utdela till aktieegarne. Då dessutom
bolaget genom de af Kongl. Maj:t för detsamma fastställda reglor är förbundet
att dels söka årsstämning å bolagets borgenärer och dels äfven
att upplösas vid slutet af det år, då, om staten begagnar sin rätt att
inlösa bolagets egendomar, sådan inlösen skett, kan jag icke finna, att
från denna sida åtminstone någon fara eller risk möter för staten att
öfvertaga jernvägen.

Man har ock här talat om anledningen, hvarföre staten skulle inlösa
denna bana och derom haft åtskilliga funderingar. Anledningen är dock
icke svår att finna. Den är helt enkelt, att ett visst intresse söker att
få bolaget försatt i konkurs. Jag tror visserligen icke, att denna plan
skall lyckas, då jag eger grundad anledning till det antagande, att det
nuvarande bolaget framdeles såsom hittills skall lyckas öfvervinna mötande
svårigheter, men man har emellertid sagt mig, att tvänne spekulanter
finnas — hvilka de äro förbjuda mig rummet och förhållandena
att uppgifva — och att dessa spekulanter icke skola försumma de medel

553

Den 19 Maj, f. m.

som kunna förefinnas till att åtkomma jernvägen, endast och allenast i
ändamål att just med tillhjelp af den för samma jernväg gällande höga
frakttaxan söka drifva den stora bergslagstrafiken i en annan riktning
till fördel för banor, hvilka dessa spekulanter hafva förut eller ämna förskaffa
sig. Deruti ligger faran och deruti vådan för staten, ty påtagligt
är, att, om trafiken icke komme att gå samma väg som förut, statens
trafik skall lida alldeles ofantligt af förändringen, och jag tror äfven, att
det just varit eu behörig hänsyn till denna omständighet, som hufvudsakligen
föranledt Trafikstyrelsen att nu tillstyrka jernvägens inlösande
af statsverket.

Slutligen skall jag blott upptaga till belysning ett yttrande, som för
en stund sedan fälldes, äfven detta af Stats-Utskottets Herr ordförande,
då han nemligen förklarade, att man af ett tillfälligt öfverflöd på statsinkomster
icke borde låta sig förledas att kasta sig in i spekulationer,
utan snarare använda det befintliga öfverskottet att förminska skatterna.
Jag vill acceptera detta påstående. Efter det beslut, som för några dagar
sedan i en vigtig fråga fattades, tror jag, att statsverket bör söka
att placera sitt öfverskott, när sådant finnes, i sådana företag som gifva
eu god och säker afkastning, hvilken kan användas till fyllande af sådana
statens behof, hvilka på ett eller annat sätt måste fyllas. En
sådan placering erbjuder just Köping— Idult-banan, denna centrala bana,
hvilken redan första året efter köpets afslutande med säkerhet kan lemna
5 procents ränta på köpeskillingens belopp och under derpå föjande år
antagligen en ännu högre ränta. Det kan ju vara godt att hafva åtminstone
denna räntetillgång till statsverkets disposition, då man så frikostigt
vill afskrifva eller bortskänka statens obestridliga rätt till grundskatter
och indelningsverk.

Jag vill ej längre upptaga Kammarens tid. Jag slutar med att förena
mig med dem, som yrkat bifall till Friherre Stjernblads reservation.

Häruti förenade sig Herr Lars Andersson.

Herr kiss Olof Larsson: Jag märker, att Kammarens otålighet
är stor, men jag anser denna fråga vara af så mycken betydenhet, att den
väl förtjenar, att man på den offrar någon tid. Vi hafva ofta nog talat
flera timmar om små summor, men öfverläggningen gäller nu sex millioner,
och Herrarne torde derföre ursäkta, om jag tillägger några ord till StatsUtskottets
försvar. Jag gör det på samma gång jag instämmer med de
talare, hvilka yttrat sig för bifall till Utskottets förslag.

Det har förut blifvit af en talare anmärkt, och med anledning af den
talares anförande, som näst före mig hade ordet, kan jag icke underlåta,
att ånyo erinra, att detta ärende nogsamt visar, huru tiderna förändras
och vi med dem. En af dem, som förr ifrigast arbetat för, att staten
icke vidare skulle bygga några banor, vill nu, att, staten skall inköpa
redan byggda banor och detta till på köpet till ett högre pris, än statens
egna banor ursprungligen kosta i anläggning. Och härvid är dessutom
att observera, att statens banor äro i godt skick, hvilket just icke kan
sägas vara förhållandet med denna bana.

554

Den 19 Ma-, f. m.

Emellertid har till förment stöd för den föreslagna inlösningsåtgärden
blifvit framhållet, att, om ock staten skulle på något företag använda så
mycket penningar, som sex millioner riksdaler, dessa svårligen kunna göras
mera fruktbärande för landet, än om de nedläggas i en bana, som
redan är byggd. Jag har likväl alltid trott, att det hufvudsyftemål staten
afsett att vinna, då den bygger jernbanor för egen räkning, icke vant
att bereda sig inkomster utan landet förmånen af lättade kommunikationer.
Och för landet måste det således vara bättre att dessa sex millioner
riksdaler användas på utförande af en jernbaneanläggning i eu
trakt, der någon jernväg förut icke finnes och hvilken alltså är i saknad
af sådana lättare förbindelser med andra orter.

I öfrigt förekommer, att det här ifrågavarande bolaget redan år 1864
erbjöd staten att öfvertaga denna bana, men framställningen blef då tillbakavisad.
Anbudet förnyades sedermera år 1869 och afslogs ännu en
gång. Det inlösningspris, som af bolaget då begärdes, uppgick likväl till
ett lägre belopp än som nu är föreslaget, och staten skulle dertill erhålla
banan med alla dess tillhörigheter. Nu deremot hafva från köpet blifvit
undantagna en del af banans tillhörigheter — eller två under byggnad
varande lokomotiv, materialförrådet och ett invid Köpings bangård beläget
värdshus. Priset är således betydligt högre nu, än som fordrades
för några år sedan, då Trafikstyrelsen likväl afstyrkte köpets afslutande.
Man skulle vid sådant förhållande vill hafva all anledning att tro, att
mycket kraftiga skäl skulle föreligga för den omkastning i åsigter, som i
förevarande hänseende egt rum hos Regeringen och Trafikstyrelsen, men
då jag genomläser den Kongl. propositionen, är jag dock icke i stånd att
der finna andra skäl än sådana, som äro ganska små och af en jemförelsevis
ringa betydelse.

Till stöd för det Kongl. förslaget har isynnerhet blifvit framhållet,
att staten icke egde rättighet att, utan bolagets medgifvande, förordna
om någon förändring af prisbestämmelserna i den frakttaxa, som en gång
blifvit af Kongl. Maj:t fastställd för denna bana, och den siste talaren
har särskildt anfört detta förhållande såsom ett hufvudskål för bifall till
den Kongl. propositionen. Det torde emellertid icke kunna förnekas, att
det privilegium, som bolaget fatt, måste antingen gälla, eller. icke. År det,
såsom Herr Carlén ur juridisk synpunkt velat bevisa, icke längre gällande,
så att staten skulle kunna ej blott förbjuda bolaget att trafikera, banan,
utan till och med, som han sade, låta rifva upp skenorna, lärer uti denna
möjlighet ligga ett så starkt korrektiv mot bolagets makt att trakassera
staten, att ensamt ur denna synpunkt staten kunde med tillräcklig kraft
hålla, såsom man brukar såga, tummen på ögat å bolaget. Jag tillåter
mig icke att bedöma, huruvida Herr Carlén bär rätt i sin uppfattning
af § 11 i bolagets privilegium eller icke. För min del bar jag likväl
trott, att privilegiet gäller, då Kongl. Maj:t förklarat, att det sa är, ehuru
det förefallit mig besynnerligt att Kongl. Maj:t kunnat anse den ena delen
af nyssberörda paragraf fortfarande hafva giltighet, men icke. den
andra delen. Jag bar föreställt mig, att, om bestämmelsen gäller uti ett
hänseende, den bör gälla äfven i ett annat och tvärtom.

Vidare har man under denna öfverläggning emot Stats-Utskottet. anfört
ett annat skäl, bvilket för öfrigt återfinnes i den Kongl. propositio -

Den 19 Maj, f. m.

555

nen. Man har betonat, att utländske män till eu stor del äro egare af
denna bana, och att, då bolaget tyckes vara på väg att göra cession, det
vore tänkbart, att banan skulle komma i händerna på utländske män
igen, och deruti skulle, säg^r man, ligga en synnerligen stor lära för staten.
Jag tror dock icke, att härmed kan vara så farligt. Det är ju endast
helt få år sedan, som från Kongl. Maj:t inkom till Riksdagen ett förslag
om beviljande åt tvänne engelsmän af vissa förmåner i. och för jernvägsanläggning
mellan Frövi och Ludvika. Jag bestred då, för min del, hvarje
slags bekräftelse från Riksdagens sida af den koncession, som Kongl. Maj:t
redan lemnat. Jag ville icke ingå derpå, dels derföre, att sökanderne
voro utländingar och dels derföre att af dem den ene förut haft del i ett
annat inhemskt företag, på hvilket staten sedermera förlorat ganska betydliga
summor, andra ganska vigtiga skäl att förtiga. Men då svarade
man mig, så väl från statsrådsbänken som från flera håll i Kammaren,
att det vore likgiltigt, hvem som bygger och trafikerar banan, om han är
engelsman eller svensk, blott en jernväg kommer till stånd i den angifna
bygden, hvilken deraf vore i största behof. Nu tycker man sig visserligen
hafva kommit underfund med att anläggarens nationalitet icke är så alldeles
likgiltig, men icke desto mindre hafva vi sett utländingar bygga och
besitta andra banor i vårt land med tillstånd af Kongl. Maj:ts regering.
Det är mig således icke möjligt att antaga, äfven från berörda synpunkt,
att faran för staten skulle kunna blifva så stor, derest banan komme att
iunehafvas af ett annat bolag än det nuvarande, äfven om det skulle till
större eller mindre del bestå af utländske män.

Man bär yttermera och såsom ett bevekande skäl åberopat bolagets
äfventyrliga ställning och att staten derföre borde träda emellan. Jag
tror dock att om staten skulle anses skyldig att träda emellan, när något
bolag af detta slag råkar på obestånd, man gifver sig in på en bana,
hvars gräns man icke känner. I så fall torde icke alla statens inkomster
räcka till att tillgodose allas anspråk.

Ett införlifvande med stambanorna af denna jernvägslinie har äfven
förmenats vara nödigt på den grund att staten derigenom skulle komma
i besittning af reparationsverkstaden i Örebro, som vore centralt belägen.
Ja, om det skall vara absolut nödvändigt för statens jernvägar att hafva
tillgäng till eu dylik verkstad med sådan belägenhet, kan jag ej finna
annat, än att det bör blifva för staten billigare att helt enkelt bygga en
egen verkstad på lämplig plats. Staten slipper åtminstone då att betala
mera, än hvad anläggningen kostar i verkligheten, under det att staten
deremot för den ifrågavarande verkstaden i Örebro skulle få erlägga icke
blott den verkliga kostnaden utan 25 procent derutöfver. Äfven ur denna
synpunkt tror jag ej, att något giltigt skäl finnes för bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Man har också förespeglat, att, om staten öfvertoge banan, kostnaden
för den nuvarande högsta förvaltningen af bolagets angelägenheter,
eller direktionen för banan skulle helt och hållet försvinna, till följd
hvaraf banan i statens ego borde lemna ännu större nettoinkomst, än den
nu ger. Efter mitt förmenande torde ändock erfarenheten hafva nogsamt
ådagalagt, att staten just icke gjort sig känd för någon synnerlig
förmåga att sköta en förvaltning billigare än ett enskildt bolag, så att

556

Den 19 Maj, f. tn.

äfven detta argument icke synes mig kunna tillmätas någon vigt till det
Kongl. förslagets förmån.

I sammanhang härmed skulle ock — har man försäkrat — aflöningarne
till det högre liniebefälet kunna väsendtligen nedsättas. Jag tror
icke, att detta förebärande kan anses innebära något skäl, som förmår att
inverka särdeles mycket på denna Kammare. Det är blott ett fagert tal
utan allvar till grund.

Slutligen bör jag måhända icke förbigå hvad Friherre von Schulzenheim
meddelat derom, att han, som personligen med biträde af sakkunnig
man verkställt lokala undersökningar af banan och bolagets öfriga egendom,
samt på grund deraf gjort beräkningar öfver banans värde, kommit
upp till eu högre summa, än värderingsmännen angifvit. Att dessa undersökningar
och beräkningar blifvit gjorda på fri hand, behöfver jag
knappast erinra. Detta visar sig genast derutaf, att allt är bygdt på
decimalsystemet. Broar, tunnelar och allt öfrigt slutar på jemna tiotal.

Jag har visserligen gjort dera anteckningar, men jag vill icke längre
upptaga Kammarens tid. Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets
förslag.

Herr Grefve Björnstjerna: Det förnämsta skäl, hvilketsåväl Statsutskottet
i dess betänkande som Utskottets aktade ordförande under denna
debatt anfört emot bifall till Kongl. Maj:ts proposition, har varit att staten
icke borde uppträda såsom spekulant. Detta är ett skäl, hvars giltighet
i principielt hänseende jag icke vill förneka, men det bör väl ändock
ej tilläggas egenskapen att vara axiomatisk och absolut förbindande för
hvarje enskildt fall. Understundom kunna visserligen förhållanden inträffa,
hvilka innebära en kraftig maning dertill, och staten försöker sig — icke
på någon spekulation, som detta förslag, enligt min öfvertygelse, icke kan
sägas vara — utan på en verkligt god affär. Jag kan, för min del, ej
finna, hvarföre icke staten skulle kunna på ett förmånligt sätt placera
sina penningar lika väl som ett enskildt bolag, och jag betviflar i så fall
att staten kan använda dem på ett mera fördelaktigt företag, än ett som
genast första året lemnar 5 procent ränta å det nedlagda kapitalet och
säkerligen inom kort tid ännu högre avance. Jag tror mig hafva en temligen
säker grund för detta antagande, då jag hänvisar till det faktum,
att nettoinkomsten af denna bana på 5 år stigit från 85,000 R:dr till

225,000 R:dr och sålunda ökats med 250 procent. Då man dessutom vet,
att under de 3 första månaderna af innevarande år bruttoinkomsten utgjort
34,000 R:dr mera än under motsvarande månader af det föregående
året, tyckas dessa siffror, hvilkas riktighet ej kan bestridas, lemna ett
ganska vackert bevis på banans årligen växande trafikförmåga och erbjuda
en tillfyllestgörande säkerhet derför, att affären i och för sig är
god. Härtill kommer, att under detta år tvänne nya banor, den ena
söderifrån och den andra norrifrån komma att öppnas, hvarigenom ett
betydligt tillskott i trafik tillskyndas den nu ifrågavarande banan. Vi
känna ock att under arbete äro andra bansträkningar, hvilka alla tillstöta
denna mellanlänk mellan det norra och det södra Sverige och måste
bidraga att högst väsendtligt föröka dess inkomster. Således lärer det icke
kunna vara något tvifvel underkastadt att ett godkännande af Kongl. Maj:ts

Den 19 Maj, f. m. 557

förslag ensamt ur finansiel synpunkt vore för staten synnerligen fördelaktigt.

Jag medger visserligen, att beräkningarne öfver banans nuvarande
värde blifvit uppgjorda med ledning af en något högre tariff, än som gäller
för statens banor, men om Herrarne taga i betraktande den tariff, hvilken
för närvarande tillämpas vid denna bana, torde det befinnas, att skilnaden
icke är stor. Deremot föreligger uti det förhållandet, att det bolag,
som innekafver banan, eg er rättighet att uppdrifva denna tariff till den
orimligaste böjd, ett det kraftigaste skäl för staten att förebygga en dylik
möjlighet genom att sjelf taga banans trafik om bänder. Exempelvis vill
jag erinra, att bolaget har rätt att bestämma frakten för gods ända till
112 öre per centner, då vid statens jernvägar denna per centner endast utgör
högst 37 öre, och så hela raden utföre. Nu är det gifvet, att, om denna
jernväg får en direktion med andra tendenser eller möjligen öfvergår till
ett annat bolag, ett bolag t. ex., som bar intresse af att drifva malmutförseln
in på en annan väg, än den nu går, ingenting är lättare än att
begagna sig af den af Kongl. Maj:t år 1857 fastställda taxan för att nära
nog omöjliggöra en transport af malm på denna väg. Herr Rundbäck
erinrade, att mot ett sådant sträfvande funnes ett korrektiv deruti, att
jernet kunde sändas på den under byggnad varande bergslagsbanan, när
den blir färdig. Detta är mycket riktigt, men jag hemställer, om statens
bana och dess trafik bar någon vinst af en dylik anordning. Om hela
malmforslingen kommer att gå på den enskilda bergslagsbanan och stambanan
derigenom går i mistning af all inkomst af trafiken mellan Hallsberg
och Örebro och hela vägen ned till Göteborg, och detta resultat kan
anses lända till fördel för staten, då har jag misstagit mig.

Jag vill icke nu inlåta mig i någon närmare granskning af det här
ytterligare framställda påståendet, att, då antalet af bolagets utelöpande
obligationer icke vore kändt, deri skulle vara en anledning för staten att
ej inlåta sig på inköp af denna bana. Här har i dag blifvit utdelad en
berättelse, afgifven af bolagets styrelse till aktieegarne vid bolagsstämma
i London den 24 sistlidne April, och der finnes, så vidt jag kan se, tydligen
angifvet, att bolaget har utelöpande obligationer till ett antal af
32,500, hvardera lydande å 4 pund sterling. Men låt äfven vara, att antalet
obligationer vore större, kan jag ej förstå, hvad svenska staten har
dermed att skaffa. Ty om staten inköpt jernvägen för en viss summa och
bolaget upplöses samma år samt årsproklama sker, lära väl fordringsegarne
hos det upplösta bolaget få nöja sig med hvad staten gifvit, och
jag kan icke tro, att man bör vara allt för om om dessa utländska kreditorers
intresse för att, utan någon skyldighet dertill från statens sida,
soulagera dem för hvad som möjligen brister.

En annan talare har framhållit, att, i händelse Köping—Hult-bolaget
skulle begagna sig af sin högre taxa, det vore lätt för staten att bygga
en rivaliserande bana. Detta vore i sanning att kasta sig in i en farlig
spekulation, och den erbjöde säkerligen icke någon god placering af statens
medel.

I öfrigt får jag säga, att jag ej rätt kan fatta Herr Carl Ifvarssons
sats, att i fall staten skulle inköpa denna bana, derigenom skulle förhindras
andra enskilda banors uppkomst, emedan staten skulle lägga sig

558

Den 19 Maj, f. m.

till de enskilda jernvägsanläggningar, hvilka lemnade god inkomst. Jag
förmodar, att det icke kan bero på staten att “lägga sig till" dessa banor,
så vida icke egarne vilja tillåta staten att inlösa dem. Denna anmärkning
lärer väl alltså få anses förfallen.

Eu talare bar ock anmärkt, att denna bana erbjöds staten till inlösen
för 2 år tillbaka mot ett pris, som med 600,000 R:dr understeg
det nu begärda och han förklarade, att han icke visste, att några mellankommande
omständigheter inträffat, som kunde föranleda dertill, att staten
skulle betala mera nu än då. Jo, visserligen. Det förefaller mig
sålunda vara en mycket kraftig, mellankommande omständighet, att banans
trafikinkomst sedermera ökats med 80,000 R:dr, motsvarande ränta på

1,600,000 R:dr, och dessutom hafva alla priser betydligt stigit.

Hvad åter beträffar förmenandet, att detta förslag vore ett maskeradt
sätt att inleda staten att inköpa alla enskilda banor, torde jag dervid ej
behöfva mycket uppehålla mig. Jag tror, att det blifvit tillräckligt besvaradt.
Statens rätt är väl att säga nej, om inköpet af en bana skulle
visa sig ofördelaktigt, likasom ja, i fall det befunnes fördelaktigt-, och då
jag i förevarande hänseende anser, att affären är en fördel för staten,
tvekar jag ej att tillstyrka inlösningsåtgärden. Jag tror mig hafva visat
och Stats-Utskottet har icke bestridt, att den ur ekonomisk synpunkt skulle
lända staten till båtnad.

Jag vill icke trötta med en granskning af banans vigt från militärisk
synpunkt. Måhända är tillfället dertill icke lämpligt. Det torde emellertid
vara temligen klart, att det måste vara vigtigt för staten att hafva i
sin hand den punkt, der vägarne norr och söder om Mälaren sammanstöta
med hvarandra. Jag tror, att man ej behöfver vara militär för att
inse det.

Att en bana, som utgör saminanbindningspunkten mellan alla de stora
bergslagsbanorna och hela den stora utfarten till södra Sverige måste framför
andra vara egnad att vara en stambana, lärer icke heller kunna bestridas,
och säkert är, att, om icke, innan staten börjat sina jernvägsföretag,
denna bana kommit till stånd, ingen bana bättre än denna förtjenat
att blifva en stambana.

Då staten nu kan erhålla den för billigt pris, ty billigt måste priset vara,
då det redan förräntar sig, synes det vara skäl, att staten begagnar sig
af ett tillfälle, som troligen icke kommer åter, ty ju mera alla varuvärden
stiga samt material- och arbetskostnad ökas, skall i jemnbredd
dermed banans värde förhöjas och följaktligen måste banan, då eu gång
det blifver nödvändigt för staten att köpa den, komma att kosta högst
betydligt mera.

Enär alltså i så väl finansielt som militäriskt och statsekonomiskt
hänseende det är fördelaktigt för staten att nu inlösa banan emot här
föreslaget belopp, yrkar jag, för min del, bifall till Friherre Stjernblads
reservation.

Herr Philips son: På sätt en föregående talare yttrade, kan och

måste denna fråga betraktas ur tvänne särskilda synpunkter, eu juridisk
och eu national-ekonomiskt-finansiel. Hade jag alldeles klart för mig att
Kongl. Maj:ts förslag skulle vinna Riksdagens bifall, så skulle jag gerna

Den 19 Maj, f. m.

559

medgifva, att det vore temligen öfverflödigt att skärskåda saken så mycket
från den juridiska sidan; men då frågans öde är oafgjordt, så tillåter
jag mig att uttala min åsigt om henne från rättslig synpunkt, derföre
att, vid den utgång hon sannolikt får här i Kammaren, jag icke kan för
min del utan vederläggning låta qvarstå i våra förhandlingar de åsigter,
som i detta hänseende blifvit uti dels Kongl. Maj:ts proposition och dels
af en representant på stockholmsbänken uttalade.

För bedömande af rättsförhållandet mellan staten och Köping—Hults
jernvägsbolag måste man, i min tanke, noga taga kännedom om Kongl.
Maj:ts den 13 November 1852 åt detta bolag meddelade privilegium, således
i första rummet göra klart för sig bolagets ändamål samt under
hvilka vilkor det tillkommit. Ingressen till privilegiet innehåller i detta
hänseende följande: “— kåfve WI — — — velat härmed och i kraft af
detta vårt öppna bref och privilegium i nåder oktrojera bemälde bolag

att---företaga och fullborda anläggningen af en jernväg emellan

nämnde tvänne orter (Köping och Hult), samt derå rörelsen bedrifva
under en tid af fyratio år ifrån banans öppnande--. “ Häraf fram går

tydligt och klart, att bolaget icke erhållit full eganderätt till någon
egendom inom Sveriges rike, utan endast privilegium på att anlägga en
jernväg mellan de uppgifna punkterna inom landets område samt derå
drifva trafikrörelse under fyratio år. Huru har nu bolaget uppskattat
denna förmån? Jo. efter de tidsförhållanden, som egde rum då privilegiet
meddelades. Och då uppskattades denna förmån så högt, att bolaget
åtnöjde sig med rättigheten att trafikera jernvägen under fyratio är
antagande såsom säkert att under denna tid fullständigt vederlag både
för kapitalet och öfriga på anläggningen nedlagda medel skulle erhållas,
hvarefter, såsom det heter i § 11 af privilegiet, det “åligger bolaget att
såväl hufvud- som bibanorna med tillhörande jord, byggnader, verkstäder
och materiel, af hvilken beskaffenhet som helst, i fullgodt skick till svenska
staten under eganderätt aflåta, utan att dervid, ehvad staten under
den föregående tiden må hafva tillskjuta större eller mindre belopp, tillgodonjuta
någon lösen eller annan vedergällning--“ således ehvad

staten tillskjuta större eller mindre belopp, åtager sig bolaget att efter de
fyratio årens förlopp öfverlemna hela jernvägen i fullgodt skick till svenska
staten. Derjemte säges i samma paragraf: “Vill staten före utgången
af ofvannämnda år till sig lösa jernvägen, vare sådant äfven tillåtet; dock
skall i denna händelse lösesumman, derest öfverenskommelse icke på annat
sätt träffas, sålunda bestämmas att etc.“ Staten förbehåller sig här
och medgifves från bolagets sida under oldrojtiden lösningsrätt till jernvägen
efter derå af särskild! utsedde värderingsmän utsatt värde, förnöjdt
med tjugofem procent. Alltså, på samma gång man från bolagets sida
ansåg affären så god, att staten kunde och borde efter fyratio år få hela
jernvägen utan ersättning, förutsattes äfven den eventualiteten, att staten
dessförinnan skulle vilja göra en stor kapitaluppoffring, betala banans
värde, och icke blott detta utan en fjerdedel derutöfver; allt på grund
af den gynsamma föreställning, man då hyste om affären.

Sedan nu dessa vilkor för bolagets existens blifvit meddelade, stadgas
i § 13 i åtta särskilda punkter om de förmåner bolaget, emot fullgörande
af dessa åtaganden, skulle tillgodonjuta. Det torde tillåtas mig

560

Den 19 Maj, f, m.

att, i anseende till sakens stora vigt, i korthet redogöra för innehållet af
dessa punkter. Paragrafen börjar sålunda: “Emot det att förberörda
åligganden och förbindelser af bolaget noggrant uppfyllas, hvarom af
styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader på kronans vägnar kontrakt
med bolaget kommer att upprättas “ — i förbigående sagdt förefinnes
icke detta kontrakt bland handlingarne, ehuru det skulle varit
ganska intressant att hafva fått kännedom om detsammas bestämmelser —
“eger bolaget, jemte full dispositionsrätt till jernvägen med hvad dertill
hörer under oktrojtiden“ — således icke everldelig eganderätt, utan till
viss tid begränsad dispositionsrätt — “att tillgodonjuta följande förmåner
och rättigheter“, nemligen: lösnings- och besittningsrätt under oktrojtiden
af för jernvägsanläggningen behöflig jord, “kunnande dock denna
jord under tiden icke för gäld intecknas“ (punkten a) — häraf framgår
ju tydligt och klart att alltsammans afser endast en viss tid, hvarunder
bolaget skulle få tillgodonjuta dessa förmåner —; rättighet till upplåtelse
för nämnda ändamål af kronan tillhörig jord, under de för öfverlåtelse af
sådan jord till dylika ändamål i allmänhet stadgade vilkor (punkten b);
rättighet att begagna å kronans egor belägna kalk- och stenbrott (punkten
c); rättighet att på i författningarne föreskrifna vilkor anlägga och
drifva för jernvägsanläggningen erforderliga verkstäder till förfärdigande
af gjutgods, smiden, verktyg m. m. (punkten d); rättighet till tullfri införsel
af modeller till maskinerier, vagnar och verktyg samt af rails, lokomotiver
m. in., då sådana af inhemsk tillverkning ej kunna fås af lika
god beskaffenhet och till samma pris (punkten e); rättighet till att under
vissa vilkor för jernvägen erhålla arbetsbiträde af kronoarbetskorpserne
^punkten 1) samt af manskapet från indelta arméen (punkten g). Punkten
h) stadgar slutligen: “Svenska staten förbinder sig att, i händelse
under ett eller flera af de fyratio år, som förflyta näst efter jernbanans
fullbordande och öppnande till allmän trafik, jern vägs bolagets årliga
nettoinkomst skulle, enligt bokslut, som undergått granskning af de personer,
hvilka vi dertill förordne, befinnas understiga 250,000 R:dr banko,
motsvarande fem procent å den beräknade anläggningskostnaden, till bolaget
erlägga fyllnaden i nämnda belopp, hvaraf beräknas fyra procents ränta å det
vid hvarje år slip vid återstående kapitalbelopp och återstoden utgör kapitalafbetal
ning; kunnande denna statens ansvarighet i intet fall utsträckas utöfver

250,000 Ii-dr för året, hvaremot, om anläggningskostnaden icke skulle uppgå
till förslagssumman (5,000,000 R:dr banko), statens ansvarighet inskränkes
till ett belopp, svarande mot fem procent å den verkliga utgiften, deruti
likväl inberäknad fem procents ränta under byggnadstiden å det aktiekapital,
som för arbetets utförande varder nedlagdt; men all förbindelse
till ansvarighet från statens sida förfaller, derest icke bolaget före slutet
af innevarande år 1852 börjar jernvägens anläggning och inom utgången
af år 1855 fullbordar densamma; äfvensom den upphör, i fall bolaget
uraktlåter att fullgöra hvad för öfrigt i afseende på jernvägslöretaget blifvit
stadgadt, eller efter dettas fullbordande icke underhåller jernvägen och
driftmaterieleu i ändamålsenligt skick och fortfarande verksamhet, på sätt
i ofvanstående 8 § stadgas.* Denna räntegaranti iklädde sig staten; och
hade jernvägen blifvit färdig i hela sin afsedda längd, icke hade risken

för

561

Den 19 Maj, f. m.

för staten varit så farlig, nog hade staten kommit ut dermed, i betraktande
af den stora fördelen att få en så lång jernväg gratis? Jag hemställer
nu, om det öfverensstämmer med kontraktslärans aldra enklaste
bestämmelser att påstå, det hela denna karakter af öfverenskommelse
mellan staten och bolaget skulle hafva förändrats, derföre att bolaget icke
uppfyllt sina åtaganden eller byggt mera än omkring 7 mil af jernvägen i
stället för omkring 14. Att på detta kontraktsbrott grunda någon rätt
för bolaget att i everdelig tid behålla den byggda jernvägen, är orimligt.
Frågan om statens räntegaranti står icke, så vidt jag kan finna, i oskiljaktigt
sammanhang med statens rättigheter; staten har nemligen, vid
oktrojens meddelande åt bolaget, förbehållit sig dessa rättigheter, men
ingalunda gjort dem beroende af räntegarantien. Den nyss upplästa
punkten stadgar ju uttryckligen, att hvarje statens ansvarsförbindelse vore
förfallen, såvida icke jernvägen påbörjades före 1852 ars slut och fullbordades
mom utgången af År 1S55. Således voro redan i privilegiebrefvet
två förutsättningar gjorda, under hvilka lånegarantien kunde gå
förlorad, utan att i sammanhang dermed ett enda ord antyder, att statens
förut omnämnda rättigheter deraf skulle i någon mån beröras. Om
nu bolaget sedermera, t. ex. år 1860, fått hela jernvägen färdig, månne
val då någon skulle velat drifva den satsen, att bolaget, ehuru statens
ränteansvarighet förfallit, skulle hafva förvärfvat eganderätt till banan för
everdelig tid? Om endera kontrahenten brister i fullgörandet af bestämmelserna
i ett kontrakt, icke får han derigenom större eller bättre rätt,
än han skulle hafva fått, om han uppfyllt dem, utan tvärtom. Och vi
böra komma ihåg, att det är en ganska vigtig rättighet, som här är i
fråga.

Sedan jag sålunda redogjort för min uppfattning af den juridiska
sidan af saken, vill jag söka visa, att denna uppfattning äfven varit såväl
bolagets, som Kongl. Maj:ts och Riksdagens. Den Kong! propositionen
innehåller, som bekant, en redogörelse för hvad som i frågan sig tilldragit,
sedan den tid då bolaget icke fullbordade sitt företag. Innan jag öfvergår
härtill, vill jag nämna, att frågan, om från hvilken tid statens rätt till
att komma, i besittning af jernvägen bör räknas, då banan i sin helhet
aldrig blifvit färdigbyggd, efter mitt förmenande icke är svår att besvara.
Enligt den ursprungliga oktrojen hade bolaget skolat haft banan färdig
vid 1855 års slut; någon längre oktroj tid än derifrån räknadt kan enligt
ordalagen i nyssnämnde § 13 af bolagets privilegium, icke ifrågasättas.
Men ett år tillkom; Riksdagen prolongerade terminen, inom hvilken jernvägen
skulle vara färdigbyggd, till 1856 års slut. Oktroj tiden kan således,
efter mitt förmenande, icke räknas längre framåt, än från 1856 till 1896
års slut; bolaget är endast oktrojeradt för dessa fyratio år. Och detta
bevisas äfven af bolagets egen bolagsordning, i hvars femtiondetredje paragraf
säges: ''■Bolaget upplöses vid oktrojtidens slut, eller, om svenska
staten begagnar sin rätt att inlösa bolagets egendom, vid slutet af det år,
då sådan inlösning skett.*'' Bolaget har således icke rätt att existera, det
finnes icke något Köping-Hult-bolag längre än fyratio år från 1856 års
slut. ° Jag öfvergår nu till hvad jag nyss sade. att jag skulle söka bevisa,
att såväl bolaget som Kongl. Maj:t och Riksdagen icke uiedgifvit, det bo Rihsd.

Prat. 187.1, 2 Afd. 5 Band, 36

562

Den 19 Maj, f. m.

laget genom kontraktsbrottet fått någon oinskränkt rätt till banan.
Kongl. Maj:t yttrar i sin proposition sidan 4 följande: ‘''Enär sålunda

det i nådiga privilegium den 13 November 1852 förutsatta fall inträffat,
eller att all förbindelse till ansvarighet från statens sida för räntegarantien
förfallit, och bolaget till staten förverkat det belopp af den uti Statskontoret
nedsatta kapitalsumma, som vid 1855 års slut innestod; anhöll
bolagets direktion, i underdånig skrifvelse den 28 November 1856, att
Kongl. Maj:t täcktes till Rikets Ständer göra framställning om statens fortfarande
medverkan för fullbordande af jernvägsanläggningen mellan Köping
och Hult samt förnya det bolaget gifna privilegium, med de förändringar
deri som omständigheterna kunde påkalla, i afseende hvarpå direktionen
föreslog, antingen att fortfarande den förverkade räntegarantien med
de tillförene derför gjorda bestämmelser måtte varda bolaget medgifvet,
och bolaget, hvad beträffade dess förhållande till staten, åter insättas i
de rättigheter, hvaraf det före 1855 års utgång var i besittning, endast
med en utsträckt tid för arbetets fullbordande eller att, jemte oinskränkt
besittningsrätt till banan, åt bolaget måtte beviljas ny garanti
under 25 år för 4 procents ränta å anläggningskostnaden utan amortering1''

_ dessa ord “jemte oinskränkt besittningsrätt-1 visa, att bolaget sjelft då

hade den uppfattningen, att det icke egde en oinskränkt besittningsrätt till
banan — ueller ock att, mot upphörande af all räntegaranti å statens
sida, men tillerkännande deremot åt bolaget af everdelig eller åtminstone
till 99 år utsträckt besittningsrätt till jernbanan, bolaget måtte undfå ett
lån af 1,600,000 R:dr banko med samma ränta och amortering som för
Gefle—Dala-jernvägsbolag vid 1853 och 1854 årens riksdag beviljade försträckning
blifvit föreskrifna — — —“ I det sista alternativet nöjde bolaget
sig således med att begära, om icke everdelig besittningsrätt, åtminstone
besittningsrätt för 99 år. I en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 2
Mars 1858 yttrar Riksdagen i anledning häraf, sedan förut redogjorts för dessa
framställningar från bolagets sida: “Sedan deri för jernvägsundersökningar af
Eders Kongl. Maj:t förordnade komité öfver denna underdåniga ansökning
blifvit hörd, har, vid nådig pröfning af detta ärende, Eders Kongl.
Maj:t, enär, såsom jernvägskomitéen erinrat, Köping-Hult-bolaget förverkat
den räntegaranti, hvilken Rikets Ständer detsamma beviljat, men staten
derigenom icke förverkat sin rätt att, enligt § 11 i det för bolaget utfärdade
privilegium, inlösa den färdiga delen åt banan" — detta med afseende
på det erbjudande att lösa banan, som sedermera skett — “hvilken
inlösningsrätt ock numera vore af desto större vigt, som Rikets Ständer
vid sistlidne riksdag bifallit Eders Kongl. Maj:ts förslag, att jernstambanorna
böra af staten utföras, förvaltas och underhållas, funnit sig icke
böra för medgifvande af hvad bolaget alternativt begärt, vare sig i fråga
om ny garanti under 2o år för 4 procent utan amortering, eller om enahanda
lån, som Gefle—Dala-jernvägsbolaget af staten erhållit, vidtaga
någon åtgärd, då begge desssa alternativer å bolagets sida _ varit förknippade
med förbehåll om oinskränkt besittningsrätt till jernbanan."
Kongl. Maj:t har således, enligt hvad Rikets Ständer här uppgifva, icke
funnit sig föranlåten att till representationen göra någon framställning om
de tvänne sista af direktionen för bolaget föreslagna alternativen, derföre
att begge dessa alternativ voro förknippade med en begäran från bolagets

Denjl9 Maj, f. m.

563

sida om en vidsträcktare besittningsrätt till banan än bolaget förut egde,
och Riksdagen, som gillat denna Kongl. Maj:ts uppfattning, har följaktligen
biträdt den åsigt, som derföre legat till grund.

Till de nu anförda skälen skulle kunna läggas åtskilliga andra,
men jag tror ej att liera behöfvas för att klargöra, huru frågan från juridisk
synpunkt gestaltar sig. Hvad jag med min framställning åsyftat,
kar vant att söka förekomma, det Kammaren fattar sitt beslut under dm
förutsättning, att staten icke har sin ursprungliga rätt till den anlagda
delen af Köping - Hult-banan qvar. Här har sagts, att staten, derigenom
att bolaget icke byggt hela banan, kommit i det förändrade förhållande
till bolaget, att den när sem helst kan förbjuda banans trafikerande och
låta upprifva jernvägen. Detta kan jag icke inse eller erkänna, och jag
vill åberopa ett par tilldragelsei-, som tala emot en sådan uppfattning.
Bolaget hade endast anlagt jernvägen emellan Arboga och Örebro. Detta
oaktadt, ehuru bolaget således icke fullgjort sin åtagna förbindelse att
bygga en jernväg emellan Köping, Örebro och Hult, erkände Kongl. Maj:t
både bolagets existens enligt privilegiet och fastställde trafiktaxan för den
färdigbyggda delen af banan 1857. Vid 1865—1866 årens riksdag beviljade
sedermera staten ett anslag af 160,000 R:dr för banans fortsättande
från Arboga till Köping. Visas icke just härigenom att staten vid
dessa tillfällen uppträdt såsom rättskontrahent med bolaget. Staten kar
sagt till bolaget: Ni har icke byggt hela banan färdig, men det fästa vi
oss mindre vid. Det förekommer till och med i riksdagshandlingarne yttranden,
antydande derom att banans fullbordande i hela dess ursprungligen
afsedda utsträckning icke vore så nödvändigt, sedan statens vidsträckta
stamhanesystem kommit till stånd. Men staten har dermed icke afsagtsig
den rättighet till den anlagda hälften af banan, som den skulle hafva
haft till banan i dess helhet, om den blifvit fullbordad. Till eu sådan afsägelse
finnes åtminstone intet spår uti de till ärendet hörande handlingar.

För att nu komma till den iinansiela sidan af saken, så medgifver
jag gerna, att många vigtiga skäl blifvit framställda för utöfvande af statens
lösningsrätt ; men jag finner det derföre också nödvändigt att göra
klart för sig, det staten verkligen eger en sådan rätt. Af den åberopade
Hde §:en uti privilegiet anser jag uppenbarligen följa, att statens rätt att
vid oktrojtidens slut erhålla banan titan lösen är likställd med statens
rätt att dessförinnan lösa banan. Har den ena rättigheten gått förlorad,
så har äfven den andra bortfallit, och den omständigheten, att bolagets
styrelse, såsom i Kongl. Maj:ts proposition erinras, utan gensägelse eller
invändning skridit till val af värderingsman, bevisar, enligt mitt förmenande,
intet för tillvaron af lösningsrätten, om densamma icke på grund
af oldrojen vore ostridig. Ty bolagets styrelse kan väl ej, genom sitt ifrågavarande
tillgörande, aihända bolaget eu egendom, som bolaget icke hade
ovilkorlig förbindelse att till staten afstå, och det skulle följaktligen vara
ganska betänkligt att inlåta sig uti den ifrågasatta transaktionen, om det
icke vore helt och hållet klart, att staten uppträdde såsom innehafvare af
en ovilkorlig rättighet. Frågan måste betraktas från den stränga kontraktsgrunden,
ty annars, om bolaget icke godkände styrelsens åtgärd,
skulle staten hafva löst banan, utan att bolagsstyrelsen haft rätt att afhända
bolaget densamma. Jag tror följaktligen, att det äfven af den

564

Den 19 Maj, f. m.

orsaken är alldeles nödvändigt att vidhålla den juridiska ståndpunkten;
och derifrån förete sig, på sätt nyss blifvit yttradt, de två särskilda rättigheterna
helt och hållet likställda.

Som nämndt är, ganska starka skäl hafva ur finansiel synpunkt anförts
för Kongl. Maj:ts proposition. Å andra sidan hafva dock vigtiga betänkligheter
uttalats mot densamma. Vid sådant förhållande torde det,
enligt mitt förmenande, vara bäst att, då frågans afgörande just nu väl
icke är absolut nödvändigt, betänka sig till nästa riksdag. Att några förvecklingar
härigenom skulle kunna uppstå, kan jag åtminstone icke inse,
ty först och främst torde det icke gå så fort att få bolaget försatt i konkurstillstånd
och besittningsrätten till jernvägen utmätt och försåld; och
för det andra har staten, från juridisk synpunkt betraktadt, sin lösningsrätt
qvar, vare sig närande rätt till jernvägen öfvergår å annor man eller
ej. Den nye egaren får emot staten icke någon bättre rätt, än den gamle
haft. Ett motsatt antagande skulle leda till de största orimligheter. Tänkoin
oss t. ex. ett gasbolag, som afslutat gaslysningskontrakt med en stad
på, viss tid, hvarefter staden skulle blifva egare al gasverket utan någon
ersättning till bolaget — och dylika kontrakt existera, t. ex. i Göteborg.
Om nu detta gasbolag gjorde de bästa aflärer i verlden, men ville söka
förekomma att kommunen skulle komma i besittning af gasverket, så behöfde
bolaget endast några år före oktroj tidens slut gifva ut eu massa
obligationer, låta försätta sig i konkurstillstånd o. s. v., och staden skulle
i följd af exekutiv försäljning gå miste om den betingade fördelen! Nej,
statens rätt till jernvägen anser jag för min del vara alldeles oberoende
af de åtgärder, som med jernvägen vidtagas; i hvilkas händer anläggning
må komma, statens rätt öfver densamma påverkas deraf ej i den ringaste
mån. Men, som sagdt, förvecklingar kunna uppstå. Jag vill derföre ej
positivt påstå, att inlösning af banan under intet vilkor bör ske, utan
tror endast, att frågans uppskjutande till nästa riksdag, då Stats-Utskottet
kan fullständigare utreda förhållandena, ej utöfvar något menligt inflytande.
Statens ställning till bolaget eller dess eventuela rättsinnehafvare är,
enligt mitt förmenande, lika klar, vare sig staten vill inlösa banan nu
eller ett annat år.

I anledning af Herr Carléns anmärkning mot Grefve Posse, måste jag
säga det jag tror att Grefve Posse hade fullkomligt rätt; jag tror att
hans åsigter äro grundade på de uttryckliga bestämmelserna uti § 11 af
oktrojera Der stadgas nemligen i afseende på lösningsrättens begagnande
af staten, att “sedan egendomen blifvit värderad af en ■— — — komité

----och ifrån det af bemälde komité fastställda värde afräknats,

hvad staten må hafva till anläggningskostnadens amortering kontant tillskjutit,
återstående värdebeloppet förhöjes med tjugufem procent1. Först
skall värdering anställas, sedan skall på värderingssumman afdragas statens
fordran hos bolaget, och först på återstoden skall en förhöjning af
25 procent ega rum. Således, om banan vore värd t. ex. fem millioner,
och statens fordran hos bolaget vore fem millioner, hvart toge då, frågar
Herr Carlén, behållningen vägen? Den försvunne helt enkelt och simpelt.
Ett enda litet dubium finnes, jag medgifver det, i de nyss citerade orden;
der talas nemligen endast om afräkning af hvad staten till anläggningskostnadens
amortering tillskjutit. Man skulle häraf möjligen kunna draga

Den 19 Maj, f. m.

565

den slutsatsen, att då staten icke tillskjutit något till amorteringen, utan
för sjelfva anläggningskostnaden, statens rätt till afdrag före beräkning af
förliöjningsprocenten icke förefinnes; men att staten skulle få sämre rätt
derför att den gjort kapitaltillskott i stället för amorteringstillskott, det
kan jag omöjligen inse. Har man gjort upp ett kontrakt, under förutsättning
att affären icke skulle erfordra något kapitaltillskott, utan endast
amorteringstillskott, så bör väl den fordran som uppkommit på det förra
sättet, betraktas lika med den, som uppkommit på det sednare. Derutinnan
tror jag, att Grefve Posse hade fullkomligt rätt.

Jag har ingenting vidare att tillägga och vill icke framställa något
bestämdt yrkande, men tror, att ett dröjsmål med frågans afgörande till
nästa riksdag icke skulle komma att verka menligt för hennes lösning.

Herr Wijk: Jag skall endast be att få säga några få ord. De vex lande

meningarne angående rättsförhållandet mellan staten och bolaget,
hvilka funnit sitt uttryck såväl i Kongl. Maj:ts proposition som Stats-Utskottets
betänkande och nu af tvänne Kammarens ledamöter blifvit i olika
riktning så skarpt accentuerade, hafva stärkt mig i min tro, att ifrågavarande
jernvägs kostnadsfria öfverlemnande till staten är en så intrasslad
och oklar sak, att jag, synnerligast med minnet af de åsigter, som, under
debatten angående utländingars besittningsrätt af svensk egendom, häromdagen
i denna Kammare gjorde sig gällande, anser det klokast att lemna
den juridiska delen af frågan helt och hållet å sido och betrakta henne
endast ur finansiel synpunkt, med hänsyn till bolagets förklaring att
nu vilja afstå från banan emot fullt vederlag af uppskattade värdet
och 25 procent derutöfver. Den invändning, som gjordes af den nästföregående
talaren, att det icke kan vara säkert, att direktionen har rätt att
handla å bolagets vägnar, måste vara af en så enkel betydelse, att den
endast för aktieegarne, ej för staten kan hafva någon vigt. För öfrigt
torde det ej heller vara tvifvel underkastadt, att regeringen ser till att de
medel som ställas till hennes disposition, icke utbetalas, utan att bolagets
styrelse visat sig vara i sin fulla rätt att erhålla dem. Jag ber således
få se frågan uteslutande ur finansiel synpunkt. I detta hänseende har
invändts, att det vore principielt oriktigt af staten att ingå i dylika spekulationer.
Jag medgifver anmärkningens riktighet såsom regel, under vanliga
förhållanden, men icke här i fråga om jernvägar, då staten redan i
afseende å dem uppträdt såsom landets största industriidkare. Under sådana
förhållanden bör staten också handla konseqvent och se till, att jemvägarne
skötas på ett sådant sätt, att det länder landet till båtnad i dess
helhet och statskassan till fördel. Betraktar man den nu ifrågavarande
jernvägen, så finner man att den utgör föreningsbandet mellan mellersta
och södra Sveriges jernvägssystem, och såsom sådan för trafiken måste
hafva en ofantlig betydelse, som naturligtvis i framtiden, då jernvägarne
norr om Dalelfven en gång blifvit fullbordade, måste blifva ännu större.
Om nu staten icke begagnar lösningsrätten, utan jernvägen blir utmätt
och försåld exekutivt och kommer i annan egares hand än det nuvarande
bolagets, så kan man visserligen icke veta, hvem denne egare blir, men
mig skulle det dock icke förefalla otroligt, att banan komme i händerna
på just detta utländska intresse, som redan herrskar mäktigt norr och

56S

DeH 19 Maj, f. m.

sydost om henne. Men om så sker, om detta antagande skulle blifva
verklighet, så skulle detta mäktiga intresse illa fullgöra sin skyldighet mot
sig sjelf att tillse sin och sina aktieegares fördel, om det icke, med begagnande
af den rätt, som uti 1857 års taxa tillerkännes bolaget eller
dess rättsinnehafvare, satte tariffen så, att det derigenom afledde trafiken
från statens in på sina egna banor. Detjj är af synnerlig vigt att icke
frånse följderna häraf. Jag har derföre ansett det för min skyldighet, att
äfven om inköpet af banan skulle vara förenadt med uppoffring för staten,
med min röst söka bidraga härtill. Härtill kommer att, enligt Trafikstyrelsens
beräkningar, hvilka, så vidt jag hört, ingen velat jäfva eller bestrida,
denna bana, efter det nu ifrågasatta inköpspriset, redan nästa år
kommer att lemna full ränta och derutöfver på det nedlagda kapitalet.
När staten bygger sina banor, så behöfs det, som bekant, vanligen 20 å
30 år, innan man kommer till ett sådant resultat, som det, hvilket denna
bana redan nu lemnar. Och med den nu pågående utvecklingen i hela
vårt jernvägssystem skall den om några år härefter säkerligen lemna ännu
vida högre afkastning. Under förhandlingarne om grundskatterna och indelningsverket
häromdagen framhölls af åtskillige talare i fråga om sättet
för ersättande af de inkomster staten genom grundskatternas afskrifning
skulle förlora, att man borde taga hänsyn till de inkomster staten för
framtiden kunde beräkna af sina jernvägar: och samma resonnement förekommer
äfven på ett ställe i motiveringen till Stats-Utskottets betänkande.
Jag tager fasta på detta uttryck; men låtom oss då så vårda denna dyrbara
källa för framtida utgifters fyllande, att vi icke låta den i väsendtlig
mån sina ut. Att staten skulle lida ett svårt afbräck i sin jernvägstrafik
och i de inkomster denna lemnar genom att låta denna bana öfvergå
till enskilde, är min fullkomliga öfvertygelse; och för att i hvad på
mig beror förekomma detta, är det som jag yrkar afslag å Stats-Utskottets
förslag och bifall till Friherre Stjernblads reservation.

Herrar Lundström, Nyblceus, Treffenberg, Hammarberg, Ii. Schults
och Wennérus förenade sig uti Herr Wijks yttrande.

Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman! Innan jag närmare
inlåter mig på ett försvar för Kong! Maj:ts proposition, vill jag rätta
några felaktiga uppgifter, som här under diskussionen blifvit lemnade.
Först och främst har jag att bemöta — jag vågar säga —■ en förebråelse,
som eu ledamot af Stats-Utskottet riktat emot regeringen, derför, att
tiden för Utskottet att behandla den Kongl. propositionen varit så knapp.
Jag vill härvid erinra, att frågans historik, framställd i propositionen, visar,
att de beslut, omständigheterna påkallat, slag i slag hafva följt från
regeringens sida. Värderingsinstrumentet inkom först den 23 April; den
24 April afgaf Trafikstyrelsen sitt underdåniga utlåtande; fredagen den 25
April är Kongl. Maj:ts proposition besluten och utdelades tryckt i Kamrarne
påföljande torsdag den 1 Maj. Samme ledamot af Stats-Utskottet
har vidare gjort sig skyldig till ett misstag, då han tillvitade regeringen
inkonseqvens derutinnan, att hon 1870 först skulle hafva afslagit ett erbjudande
af styrelsen för den ifrågavarande banan, att svenska staten
skulle få köpa densamma för 5,400,000 R:dr, och likväl sedermera bevil -

Den 19 Maj, f. ra.

567

jåt tvänne engelsmän rättighet att bygga och trafikera eu jernväg emellan
Frö vi och Ludvika. Det förhåller sig icke så. Kongl. Maj:ts koncession
åt engelsmännen är gifven i September 1869; men erbjudandet åt svenska
staten att få köpa ifrågavarande jernväg gjordes först påföljande år i Juni
månad. Orsaken, hvarför anbudet icke antogs af regeringen och således
icke föranledde någon framställning till representationen, var, att trafiken
å banan då ännu icke hade utvecklat sig så, att det fanns någon utsigt
att få ränta på den köpeskilling, som begärdes.

Vidare håller jag före, i likhet med Herr Carlén, att Grefve Posse
misstager sig, då han anser att de 160,000 R:dr, som utgör statens qvittningsgilda
fordran hos bolaget, skulle förhöjas med 25 procent. Jag kan
icke finna, att denna fråga bör bedömas på annat sätt, än om någon annan
än staten vore köpare. Riksdagen beviljade dessa 160,000 R:dr såsom
ett anslag utan återbetalningsskyldighet dock att, om banan såldes, beloppet
borde till staten återgäldas. Staten skulle således, om någon annan
än den, efter det nuvarande bolaget, blefve egare af banan, ega återfå kapitalet;
men ingalunda erhålla en förhöjning deri med 25 procent. § 11
af bolagets privilegier lemnar äfven ett stöd för en sådan tolkning; ty der
stadgas uttryckligen att från sjelfva värderingssumman skall före förhöjningen
afdragas endast hvad af staten tillskjutes, på grund af dess
åtagna räntegaranti.

Från den talare som hufvudsakligen från juridisk synpunkt yttrade
sig, är jag väsendtligen meningsskiljaktig. Jag anser nemligen, att svenska
staten numera icke har någon rätt att fordra, att detta bolag utan
lösen efter de 40 årens förlopp skall afstå jernvägen till staten, och detta
på följande skäl. Då bolagsmännen inläto sig i detta företag, ansågo de
att, om banan afkastade ett belopp, motsvarande 5 procent af anläggningskostnaden,
skulle de hafva icke allenast ränta på sina penningar,
utan äfven inom 40 år återfå sjelfva kapitalet. 40 år är nemligen just
den tid, under hvilken efter 4 procents räntebetalning och en procents
amortering, ett kapital kan till fullo återgäldas tillika med derå löpande
ränta. Detta var en förutsättning, som man gjorde, att banan skulle afkasta
så mycket, men man nöjde sig icke ensamt med denna förutsättning,
utan fordrade säkerhet för att denna förutsättning skulle inträda;
och denna säkerhet bestod deri, att svenska staten utfäste sig att, i händelse
nettoafkastningen något år icke uppginge till 5 procent på anläggningskostnaden,
fylla bristen. Det är just denna skyldighet, svenska staten
undandragit sig, visserligen efter mitt förmenande med råtta, derföre
att bolaget icke byggt banan färdig inom utsatt tid. Men härigenom har
också all utsigt för bolagsmännen till ränta och kapitalets återfående på
40 år gått förlorad; och jag kan icke föreställa mig, att dessa bolagsmän
endast för nöjet att i Sverige idka en industri och förvalta en jernväg,
skulle efter 40 år vilja afstå banan till staten utan vedergällning. Engelsmännen
äro så goda affärsmän, att de nog veta tillförsäkra sig garantier
för att de förutsättningar, hvarunder de inlåtit sig i ett företag, skola gå
i fullbordan; och hvad denna affär angår, hafva de gjort det genom att
fordra räntegaranti af staten. Af hvad Herr Philipson uppläste framgår,
att det vilkor, hvarunder bolaget år 1857 ifrågasatte, att bolagets inskränkta
besittningsrätt till banan skulle öfvergå till oinskränkt, var just upphö -

568

Den 19 Maj, f. m.

rande af rån tegarantien. Frågan om rättigheten för staten att emot värderingssumman
och 25 procent derutöfver inlösa bolagets jernväg anser
jag deremot vara alldeles fristående. Det är en rättighet, som staten i
alla sednare jernvägskoncessioner förbehållit sig äfven då den icke medverkat
till åstadkommande af jernvägen, och detta af ett helt naturligt
skäl, i synnerhet då koncessionen meddelats åt utländska jernvägsbolag.
Skälet är, att jernvägskoncessioner i sjelfva verket innehålla ett monopol.
Det är detta monopol, som gör, att staten måste tillförsäkra sig rättigheten
att under alla eventualiteter, efter dess eget bepröfvande, inlösa enskilda
jernvägar. Att rättigheten till anläggande af en jernväg innehåller
ett monopol är, beträffande jernvägar i allmänhet bevisadt och hvad särskild!
denna jernväg beträffar, klart deraf, att staten egentligen icke är
herre öfver trafiktaxan. Enligt § 6 i privilegierna skall nemligen, om
bolagets förslag till trafiktaxa icke gillas af Kongl. Maj:t, förslaget hänskjutas
till en kompromiss, och kompromissens bestämmelser blifva gällande
till efterrättelse, på det sätt att staten icke har rätt att sänka taxan, och
bolaget icke rätt att höja den, utan den andre kontrahentens samtycke.
Undantag i detta hänseende eger rum endast för en ringa del af banan,
nemligen emellan Arboga och Köping, i så måtto, att då svenska Riksdagen
beviljade 160,000 R:dr utan återbetalningsskyldigket för byggandet
af denna del af banan, så förbehöll Riksdagen åt Kongl. Maj:t rättighet
att hvart femte år revidera taxan för den ifrågavarande bandelen. Kongl.
Maj:t är, hvad angår taxan för trafiken å banan mellan Arboga och Köping,
den bestämmande, och egenskapen af monopol är således, hvad denna
handel angår, upphäfd, för såvidt den har sin grund i rättigheten att bestämma
trafiktaxan.

Att nu sådana förhållanden äro för handen, att det vore gagneligt
för den svenska jernvägstrafikens utveckling, om denna bana blefve statens
egendom, har som jag tror, blifvit nöjaktigt visadt i det memorial, som
Jernvägstrafikstyrelsen ingifvit till Kongl. Maj:t, och är äfven utveckladt
i Kongl. Maj:ts proposition. Flere talare, synnerligast Herr Wijk,
hafva också skarpt framhållit detta. Den engelske verkställande direktörens
berättelse till bolagsmännen vid bolagsstämman i London detta år
uttalar temligen otvetydigt, att bakom dessa lagsökningar, som under sednaste
tiden anställts mot bolaget, stå personer, som i sitt eget intresse
söka få bolaget försatt i konkurstillstånd; direktören säger nemligen, att
han har skäl för det antagandet, att sökanden handlar på uppmaning af
personer, som hafva en mängd af bolagets obligationer i sin ego, i uttryckt
afsigt att söka drifva bolaget till konkurs. Skulle denna plan gå i
fullbordan, och kan bolaget icke lyckas att på egen hand tillvägabringa
erforderliga medel för sin fortfarande existens, så hotar i
min tanke, eu stor fara den svenska jernvägstrafiken. Ett nytt bolag,
bildadt af delegare, hvilka icke äro lika loyala som de nuvarande bolagsmännen,
kan, med begagnande af sin makt att bestämma trafiktaxan, leda
trafiken in på andra vägar, ifrån de svenska statsbanorna till den bana,
det vill gynna, När staten en gång börjat bedrifva denna jernvägsindustri,
anser jag det vara nödvändigt för staten att sköta densamma, på samma
sätt som den enskilde industriidkaren skulle göra. Denna uppfattning har
också gjort sig gällande hos den preussiska regeringen, då hon framlade

Den 19 Maj f. m.

569

det bekanta förslaget om ett anslag af 120 millioner thaler för byggande
af nya statsbanor för att derigenom utveckla och konsolidera det gamla
stambanesystemet. Motiveringen till detta lagförslag är särdeles upplysande
och har sin tillämpning äfven på det nu föreliggande förslaget. Jag
vill icke trötta Kammaren med dess uppläsande, men hufvudinnehållet är,
att det är nästan nödvändigt för staten att icke endast sköta de banor
den redan har, utan, för rentabilitetens skull och för att bevara sitt inflytande
öfver de enskilda banorna, lägga sig till andra.

Det är aldeles gifvet, att endast exceptionela förhållanden böra föranleda
dertill att svenska staten begagnar den betingade lösningsrätten till
ifrågavarande bana; men jag tror, att sådana förhållanden verkligen förefinnas.
Utöfvandet af samma rätt kan således icke grundlägga något
prsecedensfall för framtiden. Och dessutom så har ju Riksdagen alltid
frågan i sin hand, i fall något förslag till inlösen af någon annan enskild
bana i framtiden skulle framkomma. Eu blick på kartan visar nemligen,
att Köping—Hult-jernvägen har ett mycket exceptionelt läge; den utgör
föreningslänken mellan statens stora stambanenät söder om Mälaren och
Hjelmaren och de enskilda fyra banor, som mynna ut till nämnda jernväg.
Det är således icke uteslutande intresset att göra eu god affär, som föranledt
denna proposition, utan nödvändigheten att förekomma den fara,
som hotar svenska jern vägstrafiken och svenska industrien. Om man på
samma gång kan bereda staten en fördel i finansielt hänseende, så ligger
deri icke ett fel, utan en förtjenst; men det är icke den finansiela fördelen,
som här är den bestämmande. Jag tror icke heller, att man, såsom
Stats-Utskottet antagit, skulle hafva att frukta något missnöje hos de
engelske aktiegarne med banans inköp på nu föreslagne vilkor; det har
ju visat sig, att direktörens framställning vid bolagsstämman i London
blifvit välvilligt emottagen och svenska statens loyauté varmt erkänd.
Och vid sednaste bolagsstämman i Sverige den 23 April beslöts att afvakta,
huruvida den svenska staten ville begagna sig af sin lösningsrätt
eller icke. Den rättigheten åtminstone är således ostridig mellan begge
parterna.

Herr Philipson menade, att det vore inga fara för handen att uppskjuta
frågan till ett annat år. Men jag vill fästa uppmärksamheten på,
att då gäiler icke den värdering, som nu skett; priset kan vara stegradt
med en eller annan million, då denna inlösen ifrågakommer. Erkänner
man vigten för staten af att komma i besittning af denna bana,
gäller det således att gripa tiden i de flygande lockarne, att lösa banan
just nu. Jag tror, att de vilkor, minoriteten i Stats-Utskottet föreslagit,
böra vara tillräckligt betryggande för att icke Riksdagen genom inköpet
skall råka i något äfventyr; och jag vågar derföre anhålla, att Andra
Kammaren bifaller hvad minoriteten i Stats-Utskottet, Friherre Funck
med flere, föreslagit, eller att på de föreslagna vilkoren bevilja sex millioner
R:dr till inlösen af ifrågavarande jernväg.

Herr Edström: Jag är genomträngd af den öfvertygelsen, att staten
icke bör underlåta att inlösa jernvägen på nu gifna vilkor; sker det ej,
och kommer banan, såsom man har grundad anledning befara, verkligen
att genom utmätning eller konkurs öfvergå uti andra enskilda händer, så

570

Ben 19 Maj, f. m.

skall, tror jag, staten derigenom tillskyndas känbar skada, och en nära
framtid gifva anledning beklaga, att det tillfälle, som nu står öppet att
komma i besittning af banan, gifvits till spillo.

Samtalsvis har jag hört påstås, att öfverbyggnaden å vägen ifråga
skall vara så svag, att den icke kan bära statens lokomotiv och materiel.
I anledning deraf beder jag få offentligen upplysa, att statens så väl lokomotiver
som andra vagnar, utan åtskilnad, ständigt begagnats och fortfarande
nästan dagligen begagnas i trafiken å denna Örebro—Köpingbana,
hvars bärighet visst icke är underlägsen statsbanornas.

För öfrigt förenar jag mig uti Herr Grefve Björnstjernas yttrande.

Herr Peter Olsson: Blott ett par ord! Med anledning af Herr
Civil-ministerns anmärkning, att jag i mitt förra anförande skulle hafva
gjort mig skyldig till ett misstag i fråga om tiden för beviljandet af rättighet
åt de engelske undersåtarne Audley C. Gosling och Hugh G. Smith
till anläggande af en jernväg mellan Frövi och Ludvika, ber jag att få
till protokollet antecknadt, att denna anmärkning så till vida var grundad,
som Kongl. Maj:t lemnade de tvänne engelsmännen koncession den 22 September
1869, men den Kongl. propositionen i frågan inkom till Riksdagen
år 1870, hvarföre Stats-Utskottets utlåtande är dateradt den 25 April
sistnämnde år. Det var efter sistnämnde datum jag rättade mig. Kongl.
Maj:ts proposition blef af Stats-Utskottet förordad och bifölls af Riksdagen.

Med anledning af en annan anmärkning mot mig af Herr Civilministern,
ber jag få säga, att det visst icke varit min mening, att Kongl.
Maj:t, skulle hafva försutit någon tid vid afgifvandet af den nu förevarande
propositionen; tvärtom, Kongl. Maj:t har hittills gått till väga med
ovanlig skyndsamhet vid aflemnandet af sina nådiga propositioner. Att
Kongl. Maj:t icke kunnat tidigare inkomma till Riksdagen med denna proposition,
är för mig alldeles klart; Trafikstyrelsens utredning inkom nemligen
såsom Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet anmärkte,
till Kongl. Maj:t icke förr än den 24 sistlidne April. Meningen med hvad
jag yttrade var endast, att frågan hade kommit så sent till Riksdagen,
att svårighet derigenom uppstått för Stats-Utskottet att utreda henne så fullständigt,
som jag för min del hade önskat, men ingalunda att på regeringen
kasta någon del af skulden till att propositionen öfverlemnats så nära
riksdagens slut, ehuru det efter mitt förmenande måhända hade varit
bättre, om alls ingen Kongl. proposition till denna Riksdag inkommit i
förevarande fråga.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan och dels att, med afslag å samma hemställan, det
förslag måtte antagas, som Herr Friherre J. E. Stjernblad framställt i
sin vid utlåtandet fogade reservation. Propositioner gåfvos å dessa yrkanden,
och förklarades svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
den förra meningen. Då emellertid votering begärdes, blef i anledning
deraf en så lydande omröstningsproposition nu uppsatt, justerad och anslagen
:

Den 19 Maj, f. m. 571

Den som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 104,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag, som blifvit framstäldt i den af Herr Friherre J. E. Stjernhlad
afgifna, vid utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen företogs och visade vid röstsedlarnes sammanräkning
134 ja mot 41 nej; i följd hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogs Särskilda Utskottets memorial N:o 3, med anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Utskottets utlåtande N:o 1 i fråga
om Kong! Maj:ts nådiga proposition om förändrad anordning i vissa delar
af rikets elementarläroverk.

Utskottets hemställanden angående andra, fjerde och femte punkterna
i utlåtandet N:o 1:

Biföllos.

I afseende på hvad Utskottet yttrat och hemställt rörande tolfte
punkten i samma utlåtande anförde

Herr Abr. Rundbäck: Jag ber att endast få fästa uppmärksamhet
å min vid denna punkt fogade reservation. Förhållandet är det, att
Utskottet i tolfte punkten af sitt betänkande N:o 1 dels tillstyrkt bifall
till motsvarande punkt i det vid Kongl. propositionen fogade statsrådsprotokollet,
dels ock föreslagit, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, att såsom ämne för femte klassens afslutningskurs
måtte i sammanhang med svensk historia upptagas äfven svensk statskunskap.
Med afseende på denna sednare del af Utskottets hemställan
hafva Kamrarne fattat alldeles motsatta beslut, hvadan jag anser Utskottets
hemställan i nämnda del hafva förfallit. Då deremot Kamrarne i
hufvudsaken fattat enahanda beslut, i det de båda lemnat förberörda
punkt af statsråds-protokollet utan anmärkning, anser jag detta vara Riksdagens
beslut, och yrkar, att Kammaren måtte besluta ett förklarande
häraf, på sätt min reservation innehåller

Herr vice Talmannen Friherre Åker hjelm: Med anledning af den
siste talarens yttrande anhåller jag endast få anmärka, att, då Första
Kammaren återremitterat denna punkt, det torde vara skäl, att denna

572

Den 19 Maj, f. m.

Kammare vidtoge enahanda åtgärd, på det Utskottet måtte få tillfälle att
formulera förslag till beslut, som af Riksdagen kan blifva godkändt.

Jag anhåller om proposition på återremiss.

Öfverläggningen förklarades slutad och blef ifrågavarande del af memorialet
till Utskottet återförvisad.

Hemställandena angående fjortonde, femtonde, sextonde och sjuttonde
punkterna i meranämnda utlåtande:

Biföllos.

Beträffande Utskottets hemställan, att Kamrarnes skiljaktiga beslut i
fråga om adertonde punkten mom. c i utlåtandet N:o 1 måtte genom gemensam
votering afgöras, yttrade

Herr Grefve Pos se: Utskottet säger här, att då den ifrågasatta åtgärden
att uppflytta Örnsköldsviks tvåklassiga läroverk till ett treklassigt
otvifvelaktigt rör en statsutgift, och Kamrarne derom fattat olika beslut,
Utskottet ansett frågan böra afgöras genom gemensam votering, för hvilket
ändamål Utskottet föreslagit voteringsproposition. Jag kan icke dela
Utskottets uppfattning, att tvisten mellan de olika meningarne i detta fall
bör slitas genom gemensam votering, så mycket mindre som den del af
frågan, hvilken rörer penningeanslag, blifvit genom Kamrarnes sammanstämmande
beslut afgjord. Olikheten mellan Kamrarnes beslut angår endast
frågan om läroverket skall vara två- eller treklassigt, och den är i
och för sig icke af beskaffenhet att vara föremål för gemensam votering.

Jag yrkar afslag å den föredragna punkten.

Herr Abr. Rundbäck: Utskottet har ansett, att, då på afgörandet
af frågan, huruvida Örnsköldsviks läroverk skall vara två- eller treklassigt,
beror, om en ny adjunktur skall inrättas eller icke, d. v. s. om en ny
adjunktion skall utgå eller icke, här verkligen föreligger en anslagsfråga,
på siffran motsvarande beloppet af en adjunktslön. Derföre har Utskottet
med rätta, enligt min åsigt, gjort hemställan om gemensam votering. Som
jag emellertid icke anser frågan vara af någon vigt, vill jag icke göra
något yrkande, ifall Kammaren ej godkänner Utskottets mening.

Härmed var öfverläggningen slutad; och Kammaren, som fann förevarande
fråga icke vara af beskaffenhet att böra genom gemensam omröstning
afgöras, afslog Utskottets i berörda hänseende gjorda hemställan,
i följd hvaraf det förslag till voteringsproposition, som Utskottet,
under förutsättning af bifall till berörde hemställan, afgifvit, förklarades
hafva förfallit.

Slutligen blefvo de af Utskottet rörande punkterna 24, 25 och 27
mom. a) och c) i utlåtandet N:o 1 gjorda hemställanden bifallna af Kammaren,
som jemväl godkände det med afseende å sistnämnda moment afgifna
förslag till voteringsproposition.

Den 19 Maj, f. m.

573

§ 6.

Skedde föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 43, i anledning
af väckta förslag till ändringar i ock tillägg till strafflagen samt gällande
bestämmelser om verkställighet af straffarbete och fängelse.

Rörande punkten 1 anförde

Herr Grefve Sparre: Det torde vara bekant, äfven för dem, som

icke sysselsatt sig med lagstiftningsarbete, att sådant i allmänhet är en
kinkig sak, icke blott derföre att bestämmandet af lagbudens innehåll
fordrar betänksamhet samt kännedom om vetenskapens fordringar och
tidsandans anspråk, utan äfven i afseende å sjelfva redaktionen. Lagstiftningsarbete
medtager åratal och särskildt hafva arbetena för vår
nya strafflagstiftning upptagit flere årtionden. Lyckliga omständigheter
hafva gjort, att den strafflag, vi nu ega, detta oaktadt kunnat utarbetas
till en stor del af samma person, och den utgör också ett särdeles konseqvent
helt, alltigenom fotad på samma principer och med öfverensstämmelse
mellan sina särskilda stadganden. Ändringar i denna lag måste
derföre med stor varsamhet företagas för att icke den principiela enheten
skall förstöras. Men icke nog härmed: för dylika ändringar fordras äfven
en särdeles uppmärksamhet på sjelfva uppställningen, på det att öfverskådlighet
och konseqvens i stadgandenas klassifikation måtte bibehållas.
Det är således ytterst vådligt att på fri hand gifva sig i färd med att
ändra en sådan lag, ty man löper dervid den största fara att rubba dess
sammanhang.

Hvad nu särskildt angår Utskottets föreliggande förslag, som grundar
sig på enskild riksdagsmans motion och icke på Kongl. proposition, så vill
jag lemna osagdt, huruvida straffpåföljden, förlust af medborgerligt förtroende,
till följd af förändrade åsigter kunde borttagas med afseende på
åtskilliga mindre svåra brott; men, enligt min öfvertygelse, går det icke
an att, om denna straffpåföljd skall bibehållas, sätta ned tiden för densamma
till ett år. Om man förklarar ett visst brott t. ex. mened
icke vidare böra beläggas med straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende för all tid, så kan ju visserligen förbrytaren efter utståndet
straff återförvärfva det förtroende, han genom en så vanärande handling
förverkat. Men det sker icke annat än genom en längre tids oförvitlig
vandel. Skall således lagen på förhand utsätta bestämd tid för sådant
återförvärfvande, så kan fördenskull icke gå an att bestämma denna tid
så kort som till ett år, efter det han sluppit ut ur fängelset.

Utskottet bar såsom skäl åberopat företrädesvis svårigheten för en
till vanfrejd dömd person att vinna sökt arbetsförtjenst, men denna svårighet
förefinnes hufvudsakligen under forsta året efter frigifvandet från
fängelset, och jag tror derföre, att detta skäl icke särdeles talar för
Utskottets förslag.

Ville man åter helt och hållet borttaga ifrågavarande straffpåföljd
för vissa brott, så måste man företaga en grundlig revision af lagen och

574

Den 19 Maj, f, m.

undersöka, hvilka dessa brott borde vara; men ett så löst förslag som
det, föreliggande kan jag icke bifalla. Jag yrkar afslag derå.

Herr Philip son: I anledning af de anmärkningar, föregående talaren
framställt mot Utskottets hemställan i den föredragna punkten, anser
jag mig endast böra åberopa den motivering, Utskottet förutskickat sitt
förslag. Jag tror detta vara öfverensstämmande med humanitetens kraf
och tidens anspråk; och jag yrkar bifall dertill.

Herr Grefve Sparre: Det är ett temligen lätt sätt att argumentera,
på det sätt att man endast förklarar humanitetens anspråk eller billighetens
kraf fordra en lagförändring, men det innebär icke den ringaste
vederläggning af hvad jag sagt derom, att i en lag skall vara harmoni
och system. Om humaniteten något fordrar i detta hänseende, så kan
det möjligen vara — jag upprepar det — att straffpåföljden, förlust af
medborgerligt förtroende, borttages för vissa brott, men det kan icke vara,
att tiden derför nedsättes till ett år, ty, såsom jag förut bemärkt, svårigheterna
att för vanfrejds skull taga sig fram äro störst under första tiden
efter frigifvandet.

En annan sak vill jag bedja Kammaren uppmärksamma. Efter nya
strafflagens införande har man framställt ganska vigtiga anmärkningar
mot de stora strafflatituder, lagen tillåter. Vid 1870 års riksdag väcktes
inom denna Kammare flere motioner just om inskränkning af nämnde
latituder. Jag vill lemna osagdt, huruvida skäl fanns för dessa motioner,
men då yttrades af många talare, att man ansåge den stora latituden
gifva domaren tillfälle till allt för mycket godtycke. Gällande lag säger
nu, att förlust af medborgerligt förtroende kan ådömas antingen på lifstid
eller viss tid, som icke må sättas lägre än fem eller högre än tio
år, men Lag-Utskottet föreslår, att förlust af medborgerligt förtroende
på viss tid skulle få sättas till allenast ett år utöfver den ådömda strafftiden,
på samma gång denna påföljd skulle kunna utsträckas till tio år
utöfver nämnde tid. Latituden blefve ju på detta sätt ännu vidsträcktare;
domaren skulle hafva att välja mellan ett år och lifstid. Det vore
verkligen ett ganska obegränsadt val.

Tro Herrarne, att det i allmänhet skulle upptagas väl, om den som
dömts till ansvar för t. ex. förräderi eller förfalskning, skulle förklaras
förlustig medborgerligt förtroende allenast i ett år, men sedan ega inträda
i åtnjutande af alla medborgerliga rättigheter. Jag tror icke, att det
bär sig; och jag tror, att en hvar, som uppmärksamt genomläst strafflagen,
skall finna, att det icke går an att förändra den så lättsinnigt,
som man här föreslagit. Jag anser, att, derest man vill börja rubbningar
i denna ännu ganska nya lag, man bör gå till väga med omdöme och
varsamhet och icke inom straffrätten ställa till samma oefterrättlighetstifistånd,
som råder inom vår civilrätt, hvilket skulle inträffa, om man
blott på grund af hvad man kallar humanitetens fordringar, började företaga
ändringar än af en paragraf än af en annan. Anser Lag-Utskottet
humanitetens intresse kräfva ändringar i strafflagen, hade varit lämpligast
att föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om revision af
vissa lagens delar, särskildt dem som röra förlust af medborgerligt för -

575

Den 19 Maj, f. m.

troende. Men med ett förslag sådant som det nu föreliggande är intet
vunnet.

Jag vidhåller mitt redan gjorda yrkande.

Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad, upptog Herr Talmannen
de gjorda yrkandena och framställde, i enlighet med desamma, propositioner
så väl på bifall som afslag. Den förra propositionen fann Herr
Talmannen vara med öfvervägande ja besvarad; men blef då votering
begärd, hvadan densamma företogs enligt en så lydande, nu uppsatt och
behörigen justerad omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i första punkten af
dess utlåtande N:o 43,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 63 ja mot 17 nej; och hade
alltså Kammaren fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Punkten 2.

Härvid yttrade:

Herr Grefve Sparre: Ehuru jag efter den votering, som nyss förelupit,
förutser, att Kammaren ämnar bifalla dessa förslag till ändring i
strafflagen, vill jag dock tillkännagifva min mening, att Utskottets förslag

1 nu föredragna punkt innebär en väsendtlig försämring af gällande lag.
Hvad först uppstädningen angår, så handlar 1 § 5 kap. strafflagen om
den, som är under 15 år, 2 § om den, som fyllt 14 men icke 15 år,
och 3 § om den, som fyllt 15 men ej 18 år. Utskottet har nu gjort om

2 och 3 §§ så att, under det 1 § fortfarande skulle handla om den, som
är under 15 år, 2 § 1 mom. skulle tala om den, som fyllt 15 men ej
18 år, samt derpå 2 mom. samma § gå tillbaka till åldern mellan 14
och 15 år. Redan en sådan uppställning är en försämring, emedan den
icke öfverensstämmer med den naturliga tankegången hos författaren till
strafflagen. Derjemte innehåller Utskottets förslag ändring i sak, hvaremot
jag vid nedlägga min protest. Nu gällande lag säger, att, om den,
som fyllt 15 men ej 18 år, begår brott, dödsstraff eller straffarbete på
lifstid skall nedsättas till sådant arbete från och med sex till och med
tio år. Utskottet har deremot föreslagit, att, om en person mellan 15
och 18 år begår brott, dödsstraff eller straffarbete på lifstid skall nedsättas
till sådant arbete från och med två tid och med sex år. Tre
ledamöter af. Utskottet bland dem ordföranden hafva vid denna punkt
fogat reservationer. Utskottets ordförande anmärker i sin reservation, att
fall kunna inträffa då en . förbrytare, som ännu icke fyllt 18 år, är så
mogen till förstånd och vilja, och hans brott är af så grof beskaffenhet,
att i ättvisan icke kan anses tillfredsställd genom ringare straff än straffarbete
i tio år, helst om en obetydligt äldre medbrottsling skulle blifva

576

Den 19 Maj, f. m.

till dödsstraff eller straffarbete på lifstid dömd. Man kan ju tänka, att
en ung man något under 18 år begår ett brott med så gräsliga qvalifikationer,
att, om han fyllt 18 år, han ovilkorligen bort dömas till döden.
Jag antager t. ex., att han med den gräsligaste grymhet mördat en af
sina föräldrar. Han skulle då, blott för det han icke fyllt 18 år, icke
kunna straffas med mera än sex års straffarbete! År icke för sådana
fall lämpligt att bibehålla nu gällande lags latitud?

Man kan icke, mine Herrar, uti den straffskal a, som i lagen blifvit
med yttersta omtanka införd, bryta ut stycken och efter hugskott sätta
andra stadganden i stället, ty hela sammanhanget i skalan förstöres derigenom.

Dessutom måste jag, såsom den der i egenskap af landshöfding haft
mycket att göra med tilltalade och häktade, förklara, att jag icke sällan
sett exempel på unga menniskor, jemväl yngre än 18 år, som visat sådan
ondska, att de visserligen varit i behof af en flerårig kurs i fängelset för
att kunna blifva förbättrade. Om sådana behandlas med allt för mycken
släpphändthet skola de med mera sannolikhet åter beträda brottets bana,
än om de allvarsamt straffas.

Jag ber att få påminna om ett exempel i den af Utskottets ordförande
afgifna reservation. Deri påpekas den stora skilnad, som enligt
Utskottets förslag skulle kunna blifva mellan straffen för två medbrottslingar,
af hvilka den ene nyss fyllt 18 år, under det den andre vore något
under denna ålder. Hvad intryck skulle det väl göra, om den ene,
blott derföre att han vore ett par månader äldre, dömdes till lilstids
straffarbete, på samma gång den föga yngre medbrottslingen icke finge
sig ådömd mera än 2 till 6 års dylikt arbete.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.

Herr Nils Petjersson: Om man icke kan förneka, att nya straff lagen

har sina goda sidor och fördelar, så måste den väl ändå lika med
hvarje menniskoverk dela den egenskap att ega sina brister, Jag tror,
att en brist just ligger i det förhållande, Lag-Utskottet nu försökt afhjelpa,
nemligen att gamla och unga brottslingar behandlas nästan lika.
Det är redan en brist i vårt straffsystem, att vi icke hafva särskilda förbättringsanstalter
för yngre brottslingar, men sådana anstalter kunna icke
uppstå, så länge strafflagen icke tillåter, att unga brottslingar under en
del af strafftiden få intagas på dylika inrättningar. Jag tror, att den
förändring, Utskottet här föreslagit, är så behöflig, att många ord icke
behöfva sägas till försvar derför. Säkerligen vore större utsigt till att så
unga brottslingar, som icke fyllt 18 år, skulle förbättras, om de icke under
strafftiden instufvades bland gamla förbrytare.

Grefve Sparre har sagt, att det vore oegentligt, om af två brottslingar,
som begått lika brott, den ena skulle gå fri, derföre att han vore
något under 18 år, under det den andre, derest han helt nyss tyllt 18
år, skulle dömas till strängt straff. Men en dylik svårighet lär uppkomma,
hvilken ålder man må sätta såsom gräns för lull straffbarhets inträdande.
Dessutom ligger ju i domarens makt att taga hänsyn till förmildrande -

577

Den 19 Maj, f. in.

mildrande omständigheter och med afseende på sådana göra straffet
lindrigt.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Grefve Sparre: Jag vill blott upplysa, att lagen redan stad gar

en betydlig skilnad mellan yngre och äldre brottslingar. I 3 § 5
kap. strafflagen heter det: “begår den brott, som fyllt femton men ej
aderton år; då skall dödsstraff eller straffarbete på lifstid till så lånt arbete
från och med sex till och med tio år nedsättas11. Det är en
ganska vacker nedsättning.

fvu är blott fråga, om det går an att förändra denna lagbestämmelse
utan att förändra hela straffskalan. Hittills bar inom Lag-Utskottet den
tanke gjort sig gällande, att, om man åstundat förmildring af straffskalan,
man borde bos Kongl. Maj:t begära förslag till dylik förändring,
men icke på grund af enskilda motionärers hugskott företaga spridda och
planlösa ändringar.

Jag vidblifver mitt förut gjorda yrkande.

Vidare anfördes icke. Efter det Herr Talmannen gifvit propositioner
i enlighet med de yrkanden, som blifvit framställda, bifölls Utskottets
hemställan.

Punkten 3.

Blef jemväl bifallen.

I afseende på punkten 4 yttrade

Herr Grefve Sparre: Jag vill i afseende på denna punkt blott ut tala

samma mening, som Utskottets ordförande i sin reservation i fråga
om Utskottets hemställan i 5:te punkten framlagt, att nemligen fångvårdsstyrelsen
icke är någon dömande myndighet och fördenskull icke bör ega
bestämma, burudant straff en förbrytare skall undergå. Jag bar aldrig
bort, att svensk lag någonsin åt en så beskaffad myndighet som fångvåidsstyielsen
lemnat makt att bestämma straffets art. Reservanten säger:
“ej blott från teoretisk synpunkt, utan äfven i rättvisans praktiska
intresse anser jag betänkligt att lemna fångvårdsstyrelsen den godtyckliga
makt att i stället för att låta verkställa en genom domstols laga kraftvunna
beslut ådömd bestraffning låta insätta den dömde i särskild anstalt“
o. s. v., det vill säga, på sätt äfven i förevarande punkt blifvit
ifrågasatt, godtyckligt bestämma straffets beskaffenhet,

Det är bär i fråga att i vår lagstiftning införa en alldeles ny princip,
som enligt min öfvertygelse är helt och hållet orimlig. Jag yrkar
afslag å den föredragna punkten.

Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen framställde
propositioner såval på bifall till Utskottets hemställan, som ock, enligt
Herr Grefve Sparres yrkande, på afslag å densamma; och fann Herr Tal Riksd.

Prof. 1873. 2 Afd. S Band. 37

578

Den 19 Maj, f. m.

mannen ja vara öfvervägande för den sednare meningen. Votering äskades
emellertid, med anledning hvaraf en omröstningsproposition af följande
lydelse nu blef uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i 4:de punkten af
dess utlåtande N:o 43,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.

Den omröstning, som enligt denna proposition företogs, utföll med
29 ja mot 45 nej; och hade Kammaren alltså afslagit Utskottets hemställan.

Punkten 5.

Bifölls.

1 fråga om punkten 6 anfördes af:

Herr Grefve Sparre: Äfven mot denna punkt har Utskottets ordförande
i sin reservation framställt anmärkning. Han har ansett, att Utskottet
i motiven yttrat sig väl kategoriskt om _ fördelarne af det såkallade
progressiva fängelsesystemet. Jag tror i likhet med reservanten,
att vi ännu icke ega nog kännedom om verkningarne af detta system för
att till Kongl. Maj:t ingå med skrifvelse i detta syfte. Jag är säker, att
fångvårdsstyrelsen, med hvars chef jag samtalat i ämnet, är betänkt på
åtgärder, som småningom skola närma oss det här åsyftade mål, men det
vore helt visst något för raskt handladt af Riksdagen att redan nu hos
Kongl. Maj:t begära införande af ett nytt fängelsesystem, om hvilket man
med bestämdhet blott kan säga, att det måste erfordra ofantliga kostnader.
Jag anser, att Riksdagen härutinnan bör vara så mycket mera
betänksam, som vi redan under sista tiden nedlagt stora summor på vårt
nuvarande fängelsesystem.

Jag har icke velat motsätta mig föregående punkt, ehuru jag tror,
att äfven den kan anses gälla större kostnader, än man måhända föreställer
sig. Men den afsåg unga förbrytare, och för sådana måste gagnet
af ifrågasatta korrektionsanstalter anses uppenbart. Unga förbrytares förbättring
är ett så stort mål, att det väl må vara värdt de största uppoffringar.
Men det så kallade progressiva fängelsesystemet, som i nu föredragna
punkt begärts, är så litet kändt, och frågan så litet utredd al Utskottet
att jag för närvarande yrkar afslag å denna punkt.

Herr Carl Anders Larsson: Lika som i föregående punkt är
här fråga om en barmhertighetsåtgärd. Utskottet, som rådfört sig med
personer, hvilka veta, huru nu plägar tillgå, har inhemtat, att ofta inträffar,
att personer, som länge suttit i fängelse, då de slippa ut genast
begifva sig till krogen för att njuta sin frihet och efter kort tids superi
och oordentligt lefverne åter falla i brott och ånyo måste insättas i län -

579

Den 19 Maj, e. m.

,g.e,lset- /u vore meningen, att bereda fångarne tillfälle att under sista
tiden al sitt fängelsestraff något vänja sig vid bruket af frihet Det är
foi att framkalla åtgärder i sådant syfte, Utskottet föreslagit skrifvelse

ng '' Mav'' lck-- t0rde man- bellöfva befara, att Kongl.SMaj:t framstå
lei proposition i amnet, om icke dylika åtgärder äro lämpliga Jag

£r r“f6t att 80dkito* u“s

ÄtÄTÄÄr-*

§ 7.

of „b bredrogs och bifölls Lag-Utskottets utlåtande N:o 44, i anledning
f fn nädl§a Proposition med förslag till förordning angående

beslnt 8 1 V1SSa faU af Straff’ MÖmdt ge"om icke laSa kraftegande

§ 8.

från Lnf!!gl!lifrän rik®daSsgö™målen beviljades Herr Samuel Jonsson

S sÄoZir80”^’ '' aMW"de “ elt h““ in«f -

§ 9.

“edd®Iade tin Kammarens kännedom, att Herr

£mLrÄÄ^areb"''JS ^ SjUk<l0m hindrad a,t !

§ 10.

Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens under 88 4 och 5
bär ofvan antecknade beslut.

kornig återr6I1S IedamÖter åtskilJdes nu> klockan %5 e. m., men samman -

Kl. 7 e. m.

§ 11-

beslut*?!^ ■ prot"kollsatTdrag angående Kammarens denna dag fattade
beslut i anledning af Lag-Utskottets utlåtanden N:is 43 och 44.

580

Den 19 Maj, e, m.

§ 12.

Anmäldes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets memorial:

N:o 105, med förslag till de sista afdelningarne af det nya reglementet
för Riksgälds-kontoret;

N:o 106, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för Riksgälds-kontoret;

N:o 107, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
eftergift af statens på leveranskontrakt grundade fordringsanspråk mot
C. A. Svinhufvud samt hans löftesmän C. B. Fitinghoff och A. Hoffman;
och

N:o 108, med förslag till voteringsproposition, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut, rörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 104, angående
Kongl. Maj:ts proposition om anvisande af medel till inlösen för
statens räkning af Kongl. svenska aktiebolaget för jernväg mellan Köping
och Hult tillhöriga jernbanan från Örebro öfver Arboga till Köping;

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets memorial N:o 6, med förslag
till voteringsproposition, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets utlåtande N:o 4, rörande
väckt fråga om slutbetalning af Riksgälds-kontorets återstående
skuld till Riksbanken för lån till 1808 och 1809 års krigskostnader; samt

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 50, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden
att bygga och underhålla vägar och broar så ock om upphäfvande
af 8 § i 25 kap. Byggninga-balken;

N:o 51, i anledning af väckt motion, åsyftande rättighet för församlingarne
att använda kyrkomedel äfven till folkskolornas behof; och

N:o 52, i anledning af väckt motion om antagande af ny dikningslag;
äfvensom

Samma Utskotts memorial N:o 53, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut vid behandling af Lag-Utskottets utlåtande N:o 24, rörande
väckta motioner om ändring af gällande stadganden angående skyldighet
att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

Dessa ärenden, som nu för första gången bordlädes, skulle sättas
främst å föredragningslistan för Kammarens nästa sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskiljdes klockan */48 e. m.

In fidem
E. Husberg.