Justerades protokollen för den 28 nästlidne mars och den 2innevarande april (Riksdagens protokoll 1912:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Justerades protokollen för den 28 nästlidne mars och den 2
innevarande april.

Herr statsrådet Schotte aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
angående beviljande af anslag för beredande af tillfällig förbättring
i lots- och fyrpersonalens aflöningsförmåner;

angående pension åt tvättförestånderskan vid flottans sjukhus
i Karlskrona Emelie Charlotta Löfgren, född Tysk;

angående anslag till ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden,
socialstyrelsen;

angående anslag för anordnande af kliniker vid vanföreanstalterna
i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg m. m.;

angående upplåtelse af vissa områden till Kiruna municipalsamhälle; angående

statsbidrag för uppförande af en anstalt för vanföra
i Stockholm;

angående anslag för inköp af ett område vid Vadstena hospital
och asyl m. m.;

angående anläggning af statsbanor från Sveg till Brunflo och
från Sveg till Hede;

med förslag till lag om arbetarskydd;

med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall
vid återutförsel af utländsk vara;

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
Christiana Hammarlund från Södertälje;

Andra kammarens protokoll 1912 Nr 26. 1

kammaren. Nr 26.

Onsdagen den 10 april.

Kl. 3 e m.

§ 1.

§ 2.

Nr 26. 2

Onsdagen den 10 april.

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
Jonas Jonasson Häll från Slagsta;

angående anvisande af medel för förbättring af pensioneringen
inom de tre första klasserna af handelsflottans pensionsanstalt;

angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelafgift vid köp och byte
af fondpapper;

angående anslag för anställande af en extra advokatfiskal hos
kammarkollegium äfvensom för ordnande af vissa, kollega aktuariekontor
tillhörande handlingar;

angående lönereglering för Nationalmuseum m. m.;

angående upprättande af en ny professur vid Chalmers tekniska
läroanstalt m. m.;

angående ålderstillägg åt kanslirådet och byråchefen i ecklesiastikdepartementet
P. E. Lindström;

angående bidrag till aflöning åt den skandinaviska bibliotekarien
vid nordiska afdelningen af S:te Genevievebiblioteket i Paris;
och

angående nybyggnad för zoologiska institutionen vid universitetet
i Uppsala.

Samtliga dessa propositioner bordlädes på begäran.

§ 3.

Föredrogos Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande propositioner;
och hänvisades därvid:

till lagutskottet propositionen med förslag till lag om ändrad
lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen;

till jordbruksutskottet propositionerna:

med förslag till lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna
Torneå och Muonio samt lag angående ändrad lydelse
af 14 § i förordningen om allmän flottled den 30 december
1880; och

med förslag till lag om rätt till jakt;

till konstitutionsutskottet propositionen med förslag till ändrad
lydelse af §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen;

till jordbruksutskottet propositionen angående öfverflyttande
till landtförsvaret af vissa delar af kronodomänerna nr 2 Hene
Prästegården och nr 4 Hene Bredegården i Norra Kyrketorps socken
af Skaraborgs län m. m.;

till statsutskottet propositionen angående utvändig reparation
af stora sjukhusbyggnaden vid garnisonssjukhuset i Stockholm;
samt

Onsdagen den 10 april.

3 Nr 26.

till bankoutskottet propositionerna:

angående beredande af pension från allmänna indragningsstaten
åt kökspigan vid garnisonssjukhuset i Stockholm Maria Johansson; angående

pension å allmänna indragningsstaten åt förre soldaten
vid Jönköpings regemente Sven August Pohl;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt nio vid
Karl Gustafs stads gevärsfaktori anställda arbetare;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt f. d. sergeanten
af andra klassen vid Kalmar regemente Wilhelm Gottfrid
Sterner; och

angående extra anslag för utdelande af tillfälligt understöd åt
f. d. förrådsvaktmästare.

Vid föredragning härpå af propositionen angående anslag för Remiss af
uppförande af tre bostadshus för betjäning vid Vänersborgs hospi- ProPos#io
tal och asyl, begärdes ordet af

Herr Tengdahl, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Jag skall be att få säga några ord om dessa bostadshus och liknande,
som äro tänkta vid Stockholms hospital. Först skall jag be att få
säga något litet om ett egendomligt blad i den akademiska arkitekturens
historia i Sverige. Det rör sig om medicinalstyrelsens egendomliga
sätt att tillverka ritningar. Förra riksdagen fick man se sparsamheten
drifven så långt, att man använde en öfverläkarebostadsritning
från annat håll för Stockholms hospital, sedan man först klippt
ur ett hörn, som visade, hvar ritningen senast var använd. På dessa
sexkantiga ritningar skref man sedan på, att de skulle anses tillhöra
Stockholms hospital. Man synes på de nu föreliggande ritningarna
ha gått till en motsatt ytterlighet, d. v. s. till slöseri. Man har både
för Venersborg och Stockholm kopierat en gammal typ på det i mer
än en mening dyrbara sättet, att man gjort nya, laverade s. k. originalritningar
på väf, en uppsättning för hvardera platsen, hvarandra
fullkomligt lika streck för streck. Antagligen kosta dessa ritningar
åtskilliga hundra kronor i stället för att s. k. ljuskopior skulle
kostat ett fåtal kronor. Det torde vara lätt att inse, att sådant förfarande
icke är till fördel för statskassan.

Hvad sedan sjäfva typen beträffar är den endast ett nytt bevis
för flertalet akademiska arkitekters okunnighet i att rita smått.

Denna typ kostar 2,713 kronor per eldstad, oaktadt fyra familjer
äro sammanförda under ett tak. Jag skall nu be att få nämna
några jämförelser— såsom medlem af landtegendomsnämnden i Stockholm
anser jag mig verkligen vara en liten smula sakkunnig på detta
område, då jag varit med om att granska ritningar till omkring 400
byggnader, inrymmande icke långt ifrån 3,000 personer. Vi bygga
ute på Enskede af alla möjliga typer, men med förkärlek friliggande
stugor. Så kallade dubbelbyggda enfamiljshus (två hus samman -

Nr 26. 4

Onsdagen den 10 april.

Remiss af en byggda med gaflarna, så att hvardera har tre fasader) äro också
■proposition. myCket omtyckta. Friliggande hus med två rum och kök bygga vi
(Forts.) alldeles utmärkta för 16- å 17-, högt räknadt 1,800 kronor per eldstad.
Sådana byggen pågå oupphörligt, så att man när som helst
kan gå och se på dem. Dubbelbyggda hus med två rum och kök
ha vi af flera olika slag, de dyraste, som äro synnerligen rymliga, gå
dock icke öfver 2,066 kronor per eldstad, med källare under hela huset,
tvättstuga i källaren och inklusive rörledningar till tomtgränsen.
Nu är ju att märka, att Stockholm är en af de dyraste platser i riket
att bygga på, både hvad beträffar material och arbetslöner. I den
kungliga propositionen angifves nu, att hospitalet ligger sju kilometer
från närmaste stad. Jag tänkte, att detta afstånd kunde göra skillnaden,
om materialierna skulle köras lång väg. Men så fick jag veta,
att äfven till vår byggnadsverksamhet vid Enskede köres ofta material
både sju kilometer och däröfver efter häst. Under sådana förhållanden
kan jag icke förklara saken annorlunda än, att det är själfva
typen, som är oriktig, Man behöfver icke ha stor vana att bedöma
ritningar, för att finna detta. Ett af grundfelen är, att trapporna
äta upp öfver en femtedel af byggytan. Ett annat är, att öfvervåningens
utrymmen äro för litet tagna i anspråk. Ett tredje är den för
stora rumshöjden, tre meter.

Innan jag går vidare in på den saken, vill jag framhålla, att af
järnvägsstyrelsen nyligen tillkallade sakkunniga ritat utmärkta
flerfamiljshus, hvarå föreligga anbud af Stockholms-byggmästare
å från 1,516—2,006 kronor per eldstad. Steget härifrån är något
långt till de 2,713 i Venersborg!

Och så detta om höjden! Järnvägsstyrelsens förutnämnda sakkunnigas
utlåtande har tydligen gjort intryck på statsrådet. Då
han tycks ha vissa dubier om medicinalstyrelsens förhållande till
arkitekturen, har han i rent pedagogiskt syfte skickat nämnda utlåtande
till medicinalstyrelsen och frågat den, om icke i detsamma
kunde vara något att lära i och för frågan om betjäningsbyggnader
vid hospitalen, speciellt nu i Venersborg. Men medicinalstyrelsen
har blifvit djupt kränkt i sin värdighet och —• understödd af öfverintendentsämbetet
— bara svarat med stora gesten: nej då, det där
är ingenting för oss! Styrelsen hyllar tydligen icke den satsen, att
ingen är för gammal att lära, och det är ju möjligt, att styrelsen verkligen
har rätt i sitt omdöme om sig själf. Hvad som särskildt upprört
medicinalstyrelsen är, att järnvägens sakkunniga förorda höjden 2,70
meter, som ju icke är något annat än byggnadsstadgans för rikets
städer normalminimum. »Det är sundare med 3 meter». Det är obegripligt,
hur landets högsta''hygieniska myndighet kan så utan vidare
bara slunga ut en fet fras i tanke, att ingen bryr sig om att reflektera
öfver dess riktighet. Klart är ju, att om betingelserna för sundhet
och trefnad till äfventyrs finnas redan vid 2,7 meters höjd, betyda
de trettio centimeterna upptill tre meter hygieniskt ungefär = ± 0.
Men för den som skall uppvärma lägenheten —- vare sig innehafvaren

Onsdagen den 10 april.

5 Xr 26.

eller hans arbetsgivare — betyda dessa trettio centimeter ett bestämdt Remiss af
onus. Jag är öfvertygad, att flertalet af den svenska nationen hit- ProPorUl°
tills icke drömt om att få bo i bostäder med ens 2,7 meters höjd, och ^Forts
är det något fel med den svenska nationens hälsa, så icke beror det
i de flesta fall på rumshöjden eller för liten kubik luft, utan på bristande
hygieniska begrepp öfver hufvud jämte andra omständigheter.

Ser man nu på det föreliggande projektet och huru det förhåller
sig hygieniskt vid bibehållna golfytor, men olika tänkta höjder, ställer
sig saken sålunda:

Projektet har hälften hvardera af 2- och 1-rumslägenheter. Med
den projekterade höjden, 3 meter, blir luftkuben i två-rumslägenheterna
efter fem personer per familj 43,2 kubikmeter och med den
exceptionella siffran 10 personer per familj ändock 21,8 — alltså en
synnerligen god kubik. Går jag nu ned till en höjd af 2,7 meter, får
jag 38,8 per individ för en fem personers familj och 19,4 för en tio
personers — fortfarande utmärkt fördelaktiga siffror, då jag räknar
lika för barn och äldre. Om jag nu håller mig till ett rum och kök,
finner jag att med 3 meters höjd får en fem personers familj 28,74
kubikmeter per individ. Fem personer i ett rum och kök räknas i
allmänhet som öfverbefolkning. Men antag för ett ögonblick att
något så ovanligt finge passera som att man på en statens anstalt
inhyste åtta personer i ett rum och kök, skulle de dock i detta fall
få 18 kubikmeter. Vid 2,7 meters höjd blir kuben 25,86 — alltså en
utmärkt siffra. För det otänkbara fallet åtta personer blefve den
visserligen endast 16,16 som dock äfven den är en acceptabel siffra.

Med dessa beräkningar tror jag mig ha visat rätta halten af medicinalstyrelsens
fras om, att den större bostadshöjden naturligtvis
ger större sundhet.

Jag kan dessutom upplysa medicinalstyrelsen om, att af de cirka
3,000 invånarne i Enskede finns det icke 100, som bo i bostäder med
3 meters höjd, och där råder i stort sedt ett utmärkt hälsotillstånd,
oaktadt man gått ned med höjderna i rummen till 2,80—2,70—2,60,
ja, ända till 2,40.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att påpeka, att vårt
gasverk i Stockholm, som är kändt för att bygga flott, kom för en
tid sedan med ritningar till arbetare- och verkmästarebostäder vid
Ropsten, enligt Indika kostnaderna uppgingo till 3,100 kronor per
eldstad, men sedan på mitt initiativ man fått baklexa och vändt sig
till en bättre arkitekt, fick man andra ritningar, enligt Indika kostnaderna
nedgingo till 2,100 kronor per eldstad; ombyte af arkitekt medförde
sålunda en vinst af 1,000 kronor per eldstad. Då jag är alldeles
öfvertygad om, att i fall man får en bättre arkitekt man skall
kunna bygga friliggande hus i stället för flerfamiljshus och ändå till
lägre kostnad, skulle jag vilja hemställa till statsutskottet att taga
under öfvervägande, om det icke borde vid förslag om beviljande af
penningar till ändamålet, 1 )göra en väsentlig afprutning i beloppet för
att framtvinga bättre ritningar och 2) stryka ordet 3 framför ordet

Nr 26. 6

Onsdagen den 10 april.

Remiss af er» boningshus i Kungl. Maj:ts kläm. Detta skulle endast stå i samklang
proportion. me(j }lvacj förra årets riksdag på mitt förslag gjorde i ett liknande fall.

( 0 ^ Det gällde då underofficerarnes bostäder vid Oscar-Fredriksborg.

Kungl. Maj:t hade där begärt anslag till 1 boningshus, men Riksdagen
strök siffran 1.

Summan af saken är den, att Kungl. Maj:t bör skaffa sig nya
typer, möjligen i sällskap med en ny arkitekt; en ritningstyp bör vara
typisk för något annat än vissa arkitekters visserligen i och för sig
typiska okunnighet.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att öfverlämna ifrågavarande
proposition jämte det i anledning af densamma afgifna
yttrandet till statsutskottet.

Till statsutskottet öfverlämnades vidare propositionen angående
ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket samt
fastställande af telegrafverkets stat för driftkostnader år 1913.

Remiss af en Härefter föredrogs propositionen angående uppförande af vissa
proposition, byggnader vid Stockholms hospital m. m., och yttrade därvid

Herr Tengdahl: Herr talman, mina herrar! Med''afseende på
betjäningsbostäderna i detta fall skall jag be att få göra en liknande
erinran som jag gjorde vid frågan om sådana bostäder vid Venersborgs
hospital, för den händelse dessa betjäningsbostäder skola
komma till stånd — något, hvarom jag för min del är mycket litet
öfvertygad.

Förhållandet vid Stockholms hospital är ju, att det är för stort
som klinik och för litet som ett större statshospital. Hvad nu begäres
behöfves icke i och för kliniken enbart — en omständighet,
som äfven förra förslaget föll på. Hvad som förefaller mig absolut
nödvändigt är dock värmeledningen, ty det är ju obarmhärtigt, att
patienter skola höra på skramlet i den nuvarande gammalmodiga
värmeledningen, något, som är olidligt till och med för en frisk människa.

Men allt det andra kan man fortfarande stå skeptisk mot, till
dess ordentlig utredning föreligger, huruvida något mer än en klinik
skall stanna på denna tomt, och hvad densamma skall användas
till. Därom har Riksdagen ingenting sagt. En möjlighet är ju,
att om icke nu, men om en 10, 15, 25 år framåt det blir nödvändigt
att flytta både serafimerlasarettet och karolinska institutet, och
då är denna tomt bra att ha.

Hvad särskildt beträffar utvidgningen af elektriska kraftstationen,
finner jag ej i handlingarna någon antydan om, att undersökningar
gjorts om det riktiga i att öfver hufvud ha eget elektricitetsverk,
då priset på elektricitet från Stockholms stad oupphörligt
nedsättes. Om den begärda summan beviljas torde det böra ske

Onsdagen den 10 april.

7 Xr 26.

under den formen, att den anslås till förbättrad elektrisk belysning, Remiss aj en
vare sig förhållandena göras på ena eller andra sättet. Ett faktum proposition.
är, att ett stort nytt sjukhus, statens nya barnbördshus, kontrakterat (Forts )
om elektricitet från Stockholms stad, fastän sjukhuset ursprungligen
hade anslag till eget verk.

Visserligen kan jag gå med på, att kök och tvätt äro dåliga,
men nog böra de kunna användas tills man får en ordentlig utredning
om det hela. Tvätt torde man för öfrigt kunna få utförd för
billigt pris på en eller annan kommunal anstalt, som nog är hjälpsam
i sådant fall.

Det märkliga för året skulle vara omarbetningen af ritningarna
till öfverläkarebostaden. Om denna omarbetning har själfva öfverintendentsämbetet
sagt, att densamma är mindre än troligen afsetts.

Det omdömet står fortfarande kvar. Man har gjort vissa omkastningar,
som icke förvilla någon, som är van att läsa ritningar. Den
enda märkliga ändringen är, att de två gästrummen försvunnit, men
det ena af dem går igen i en jungfrukammare nr 2. Hela kostnaden
är nedbragt från cirka 45,000 kronor till 39,000 kronor, en summa af
6,000 kronor, som ju knappast vittnar ens om god vilja hos arkitekten.
Fortfarande är förhållandet, att denna bostad, vid hvars
planläggning jag antar, att öfverläkaren icke ens blifvit tillfrågad
— utom källare och vind innehåller mer än 2,000 kubikmeter byggnadsmassa;
— ett slott alltså, där man icke behöfver do af brist på
luft åtminstone, om man nu icke dör af ledsnad. Risken för att tappa
bort hustru och barn och tjänstfolk i ett sådant lufthaf är nämligen
icke ringa, men den får väl förminskas genom ett starkt utveckladt
lokaltelefonnät.

Jag skall icke gå i detaljer, jag vill bara framhålla sanningen
med modifikation i, att efter omarbetningen skulle öfvervåningen
bara vara »en frontespisvåning». I verkligheten skiljer den sig i
storlek, bara några få kvadratmeter från bottenvåningen. Hela
huset har lika stor golfyta som lx/a af de föreslagna betjäningshusen,
eller 15 eldstäder eller 3 stycken 2 rum och kök plus 3 stycken 1 ruin
och kök.

Det är på tiden, att någon börjar reagera mot det akademiska
arkitekttyranniet — ett okunnighetens tyranni, hvarunder hela riket
— staten såväl som kommunerna — lider. Riksdagen synes mig
väl skickad att börja denna högst nödiga reaktion.

Vidare yttrades ej. Denna proposition jämte det af herr
Tengdahl afgifna yttrandet hänvisades till statsutskottet.

Härpå remitterades:

till lagutskottet'' propositionen angående löneregleringar för
prästerskapet i föreslagna nya församlingar i Stockholm;

till statsutskottet propositionerna:

angående Härnösands pastorats frigörande från att vara prebende
för biskopen i Härnösands stift;

Nr 26. 8

Onsdagen den 10 april.

angående vissa byggnadsarbeten m. m. för patologisk-anatomiska
institutionen i Lund; och

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter åbon
Rasmus Jönsson från Hököpinge i Hököpinge socken;

till bevillningsutskottet propositionerna:

med förslag till förordning om vissa ändringar i 8, 39 och 52
§§ af förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgiften;
med förslag till förordning om provianteringsfrilager; och
med förslag till förordningar om frilager och om ändrad lydelse
af vissa §§ i förordningen om frihamn;

till bankoutskottet propositionen angående förhöjning af det å
riksstatens tionde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget till pensionering
af civila tjänstinnehafvare;

till statsutskottet propositionerna:

angående beviljande af anslag till sjökarteverket och till utförande
af sjömätningar;

angående inredande af skollokaler m. m. för flottans räkning
i f. d. landshöfdingeresidenset i Karlskrona; och

angående tillfällig förstärkning af reservationsanslaget till flottans
nybyggnad och underhåll;

till bankoutskottet propositionerna:

angående tilläggspension åt navigationsskoleföreståndarna Mauritz
Fredrik von Krusenstjerna och Gustaf Fredrik Wilhelm Barkman; angående

föreståndaren för navigationsskolan i Härnösand Ivar
Adolf Hjalmar Wilhelm Bolins öfverflyttning å indragningsstat; och
angående pension åt konstapeln vid flottans poliskår Anton
Herman Lindhs änka Adeline Lindh;

till jordbruksutskottet propositionerna:

angående upplåtande af vissa områden från förra sergeantsbostället
1 mantal Kroken nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

angående efterskänkande af viss del af kronan tillkommande
ersättning för husröta å förra kronojägarbostället */t mantal Sjötorp
i Skaraborgs län;

angående upplåtande af vissa områdan från förra fanjunkarbostället
Farhult nr 3.6 i Malmöhus län;

angående upplåtande af en lägenhet från förra bataljonspredikantsbostället
Båtegården nr 1 i Älfsborgs län;

angående upplåtande af lägenheter från förra sergeantsbostället
Skafve nr 1 och förra kvartermästarbostället Kattarp nr 9 i Malmöhus
län;

angående upplåtande af lägenheter från förra sergeantsbostället
Vistorp nr 7 i Kristianstads län;

angående upplåtande af ett område från kronoparken Gråshult
i Kristianstads län;

Onsdagen den 10 april.

9 Nr 26.

angående upplåtande af en lägenhet från förra fanjunkarbostället
Mörby nr 4 Kronogården i Östergötlands län;

angående upplåtande af tre lägenheter från lotten nr 2 Fäladen
af förra skvadronchefsbostället Rebbelberga nr 10 Kungsgården
i Kristianstads län;

angående upplåtande af tre lägenheter från förra kvartermästarbostället
Lörstad nr 1 och 2 i Kalmar län;

angående upplåtande af en lägenhet från förra kompanichefsbostället
Målen nr 1 Jönköpings län;*

med förslag till grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt;
och

angående Sveriges deltagande i en nordisk trädgårdsutställning
i Köpenhamn år 1912;

till bankoutskottet propositionerna:

angående pension åt extra kommissionslandtmätaren i Göteborgs
och Bohus län Albert Emanuel Söderström;

angående pension åt förre bokhållaren vid Flvinge hingstdepå
P. A. V. Tullbergs änka Alma Elvira Tullberg, född Rudolph; och
angående pension åt professorn H. A. von Posts änka Olga
Maria von Post, född Berg; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

angående anslag till byggnadsarbeten vid Ultuna landtbruksskola
och landtegendom;

angående kapitalökning för odlingslånefonden;
angående kapitalökning för norrländska nyodlingsfonden;
angående kapitalökning för jordförmedlingsfonden;
angående kapitalökning för fonden för fiskerinäringens befrämjande; angående

kapitalökning för egnahemslånefonden;
angående driftkostnader under år 1913 för egnahemslånefonden;
och

angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor
och bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen.

§ 4.

Herr Åkerlunds på kammarens bord liggande motion, nr 278,
som nu föredrogs, hänvisades till lagutskottet.

§ 5.

Vidare föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet statsutskottets
utlåtanden nr 31 och 32, bevillningsutskottets betänkande
nr 22, bankoutskottets utlåtanden nr 13—15, lagutskottets utlåtanden
nr 33 och 34, jordbruksutskottets memorial nr 39 samt Andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

Nr 26. 10

Torsdagen den 11 april.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande nr 33, i
anledning af Kungl. Maj:ts i punkterna 176 och 177 under åttonde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställningar om
anslag till naturhistoriska riksmuseet.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Bengtsson i Norup under 3 dagar fr. o. m. den 11 april och

» Olsson i Berg » 3 >> » >> 11 >> .

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.44 e. m.

In fidem

Per Cronvall.

Torsdagen den 11 april.

Kl. 12 på dagen.

§ I Upplästes

två till kammaren inkomna sjukbetyg, så lydande:

Att riksdagsmannen Edor Anderson från Knapasjö alltsedan
sin hemkomst från Stockholm den 20 sistlidne mars lidit af elakartad
influensa och att han ej förrän tidigast den 15 dennes kan
inställa sig vid Riksdagen, intygas på heder och samvete.

Ullared den 6 april 1912.

David Cullberg,

e. provinsialläkare.

Att ledamoten af Riksdagens Andra kammare herr C. Johansson
från Gäre, som af mig varit behandlad sedan den 28 sistlidne
mars, på grund af sjukdom (lunginflammation) är tillsvidare urståndsatt
att återupptaga riksdagsarbetet intygas härmed på heder och
samvete af

Sköfde den 8 april 1912

Ad. Lundquister,

stadsläkare.

Torsdagen den 11 april.

11 Nr 26.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti statsutskottets
memorial nr 13 punkterna l:o) och 2:o), 14 samt 30
äfvensom bankoutskottets memorial nr 12 föreslagna voteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, i hvilka kamrarna fattat
stridiga beslut, samt bestämdt blifvit, att vederbörliga omröstningar
öfver de olika besluten skulle denna dag äga rum, så anställdes
nu omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen:

Första omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 13, punkt 1).

»Den, som i likhet med Första kammaren, vill, att herr Lindhagens
ifrågavarande motion icke må vinna Riksdagens bifall,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren
beslutat att herr Lindhagens förenämnda motion må på det sätt
bifallas, att, beträffande nedannämnda å fångvårdens stat uppförda
tjänster, 100 kronor öfverföras från tjänstgöringspenningar
och läggas till lönen, så att aflöning och pension bestämmas till
följande belopp:

Lön

Uppsyningsman 900:
öfverkonstapel. 800:

Vaktkonstapel.. 700:

Första vaktfru. 600:

Vaktfru .... 550:

Kokerska.... 400:

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 83 Ja och 140 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kam -

Tjänstgörings penningar.

600

500

400

350

250

100

Två ålderstillägg,
tillsammans
utgörande:

Summa.

200

150

100

1,700

1,500

1,300

1,100

950

600

Pensions belopp.

1,100

1,000

900

750

700

500

Gemensamma

omröstningar.

Hr 26. 12

Torsdagen den 11 april.

Gemensamma maren samtidigt anställd, hade utfallit med 101 Ja och 44 Nej,
omröstningar, hvadan, då därtill lades Andra kammarens

(Forts.) röster eller................................................ 83 Ja och 140 Nej,

sammanräkningen visade .............................. 184 Ja och 184 Nej.

I följd af denna omröstningens utgång måste den förseglade
sedeln öppnas, och som berörda sedel innehöll ett Ja, var alltså
beslut af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

Andra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 13, punkt 2).

»Den som, i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
må medgifva, att assistenten och arbetsföreståndaren vid centralfängelset
å Långholmen Henrik Ferdinand Broström må från och
med år 1912 tillgodoföras de två för hans tjänst i stat uppförda
ålderstilläggen, hvardera å 400 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat medgifva, att assistenten och arbetsföreståndaren vid centralfängelset
å Långholmen Henrik Ferdinand Broström må från och
med år 1913 tillgodoföras de två för hans tjänst i stat uppförda
ålderstilläggen, hvardera å 400 kronor».

Sedan voteringssedlarne hlifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 77 Ja och 142 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 115 Ja och 28 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller ................................................ 77 Ja och 142 Nej,

sammanräkningen visade................................. 192 Ja och 170 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Nr 26.

Torsdagen den 11 april.

Tredje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 14).

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må å extra stat för år 1913 till aflöning af en tillförordnad konsul
i Narvik anvisa 10,000 kronor, af hvilket belopp 5,400 kronor skola
åtnjutas som lön, 2,400 kronor som hyresbidrag och 2,200 kronor
som ortstillägg, röstar

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat att å extra stat för år 1913 till aflöning af en tillförordnad
konsul i Narvik anvisa 9,000 kronor, af hvilket belopp 5,400 kronor
skola åtnjutas som lön, 1,800 kronor som hyresbidrag och 1,800
kronor som ortstillägg.»

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 74 Ja och 71 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller ................................................ 83 Ja och 140 Nej,

sammanräkningen visade................................. 157 Ja och 211 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill bifalla hvad
utskottet i betänkandet hemställt, i följd hvaraf, med indragande
af en tjänst i registrator- och bokhållargraden vid riksbankens
afdelningskontor i Linköping, ytterligare en ordinarie tjänst i nämnda
grad skall inrättas vid afdelningskontoret i Växjö, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Fjärde omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 12).

Ja;

Nr 26. 14

Torsdagen den 11 april.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutit afslå utskottets hemställan.»

Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 97 Ja och 48 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller ................................................ 59 Ja och 160 Nej,

sammanräkningen visade................................. 156 Ja och 208 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Femte omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 30, punkt 1).

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
ej mindre för beredande af medel för upprättande vid de allmänna
läroverken af dels 4 lektors- och 5 adjunktsbefattningar från och
med den 1 januari 1913, dels ock 1 lektors- och 5 adjunktsbefattningar
från och med den 1 juli 1913, att på de särskilda läroverken
fördelas på sätt Kungl. Maj:t bestämmer, höjer reservationsanslaget
till de allmänna läroverken med 50,000 kronor, än äfven till arfvoden
åt extra och vikarierande lärare vid de allmänna läroverken på
extra stat för år 1913 beviljar ett anslag af 108,500 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren ej
mindre afslagit såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts
framställning angående uppförande å ordinarie stat af vissa nya
läraretjänster vid de allmänna läroverken än äfven till arfvoden
åt extra och vikarierande lärare vid de allmänna läroverken på
extra stat för år 1913 beviljat ett anslag af 138,500 kronor.»

Torsdagen den 11 april.

15 Nr 26.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd Gemensamma
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått, omröstningar.
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, (Forts.)
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 93 Ja och 125 Nej

Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 121 Ja och 25 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller ................................................ 93 Ja och 125 Nej,

sammanräkningen visade ................................. 214 Ja och 150 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Sjätte omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 30, punkt 2).

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att Riksdagen
må

a) föreskrifva, att punkten 6 i de af Riksdagen godkända
särskilda bestämmelserna i fråga om anslaget till enskilda lärarinneseminarier
skall hafva följande ändrade lydelse:

6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna
utgå, för år räknadt, med högst 2,850 kronor för hvarje läsafdelning,

b) höja anslaget till enskilda lärarinneseminarier från dess nuvarande
belopp, 20,000 kronor, till 34,200 kronor eller med 14,200
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med Andra kammaren bebeslutat a)

föreskrifva, att punkten 6 i de af Riksdagen godkända
särskilda bestämmelserna i fråga om anslaget till enskilda lärarinneseminarier
skall hafva följande ändrade lydelse:

6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna
utgå, för år räknadt, med högst 2,500 kronor för hvarje läsafdelning,

b) höja anslaget till enskilda lärarinneseminarier från dess
nuvarande belopp, 20,000 kronor, till 30,000 kronor eller med
10,000 kronor.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren

Nr 26. 16

Torsdagen den 11 april.

Gemensamma ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
omröstningar, fråga, jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och
(Forts.) uppräkning, och befanns att omröstningen

utfallit med................................................ 67 Ja och 137 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
6amtidigt anställd hade utfallit med 101 Ja och 42 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................................................... 67 Ja och 137 Nej,

sammanräkningen visade................................. 168 Ja och 179 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Sjunde omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 30, punkt 3).

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
för beredande af religionsvård åt svenska sjömän i utländska hamnar
samt åt andra därstädes sig uppehållande landsmän på extra
stat för år 1913 anvisar ett belopp af 34,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren för
beredande af religionsvård åt svenska sjömän i utländska hamnar
samt åt andra därstädes sig uppehållande landsmän på extra stat
för år 1913 anvisat ett belopp af 29,000 kronor.»

röster eller ................................................ 115 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen visade................................. 230 Ja och 136 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Torsdagen den 11 april. 17

Åttonde omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 30, punkt 4).

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
såsom bidrag till upprätthållande af Åsgårds skolkoloni under de
villkor, Kungl. Maj:t bestämmer, på extra stat för år 1913 beviljar
ett belopp af 3,000 kronor, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren afslagit
såväl utskottets ofvanberörda hemställan som Kungl. Maj:ts
framställning i ämnet.»

Sedan vöteringssedlarne blifvit aflämhade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att vöteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 65 Ja och 156 Nej.

Den omröstning öfver öfvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med............ 91 Ja och 52 Nej,

hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller....:.................................................... 65 Ja och 156 Nej,

sammanräkningen visade................................. 156 Jå och 208 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

r § 3.

Afl ämnades Kungl. Maj:ts nedannämnda propositioner, nämligen af

herr statsrådet Schotie:

med förslag till vissa ändringar i förordningen den 22 juni
1883 angående en postsparbank för riket; och

angående uppförande af kvinnliga skrifbiträden i postsparbankens
stat; samt

Andra kammarens protokoll 1912. Nr 26.

>r 26.

Gemensamma

omröstningar

(Forts.)

Nr 26. 18

Torsdagen den 11 april.

af herr statsrådet Bergström:

med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
värnpliktslagen samt till förordning om understöd i vissa fall åt
värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd); och

angående ersättande från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar
af vissa förskottsvis utgifna medel.

Ifrågavarande propositioner bordlädes på begäran.

§ 4.

Upplästes två från Första kammaren ankomna protokollsutdrag,
nämligen:

nr 238, innefattande inbjudan till Andra kammaren att förena
sig med Första kammaren i dess denna dag fattade beslut att ett
särskildt utskott, bestående af sexton ledamöter, åtta från hvardera
kammaren, skulle tillsättas för behandling af

ej mindre Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ett
centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen,

än äfven de ytterligare framställningar, som kunde komma

att af Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner göras i detta ämne

eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor; och
nr 239, innefattande inbjudan till Andra kammaren att förena
sig med Första kammaren i dess denna dag fattade beslut, att
ett särskildt utskott, bestående af sexton ledamöter, åtta från
hvardera kammaren, skulle tillsättas för behandling af

ej mindre Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
arbetarskydd;

än äfven de ytterligare framställningar, som kunde komma

att af Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner göras i detta ämne

eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor;
och beslöt kammaren antaga berörda inbjudningar.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr vi c'',e talmannen, som yttrade: Herr talman. Jag får

hemställa, att kammaren måtte bestämma att jämväl för hvartdera
af dessa två nu beslutade utskott skola utses åtta suppleanter

Denna hemställan blef af kammaren bifallen.

§ 5-

På förslag af herr talmannen, som förmälde sig hafva om
tiden för valen samrådt med Första kammarens talman, beslöt
kammaren att onsdagen den 17 innevarande april företaga val

Torsdagen den 11 april.

19 Nr 2«.

af ledamöter och torsdagen den 18 i samma månad val af suppleanter
i det vå särskilda utskott Riksdagen nu beslutit att tillsätta.

§ 6.

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande
propositioner; och hänvisades därvid:]

till statsutskottet propositionen angående beviljande af anslag
för beredande af tillfällig förbättring i lots- och fyrpe rsonalens
aflöningsförmåner; samt
till bankoutskottet
propositionerna:

angående pension åt förre timmermannen Sven Andersson,
förre båtsmanskorpralerna Carl Nyström Smålänning och Carl Jonsson
Ljungström, förre båtsmannen Per Olof Johansson Fäste samt
förre eldaren Olof Ingelssons hustru Sofia Charlotta Jönsson; och
angående pension åt tvättförestånderskan vid flottans sjukhus
i Karlskrona Emelie Charlotta Löfgren, född Tysk. j

. . Remist af a

Efter föredragning härpå af propositionen angående anslag till proposition.
ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen, begärdes
ordet af

Herr Hildebrand, som yttrade: Herr talman! Då jag

dristar taga till orda vid remiss af denna kungl. proposition, så sker
det egentligen icke för att gå in på det reella innehållet i densamma.

Det förefaller mig nämligen, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet
har alldeles rätt i den uppfattning, han framlagt i den
utförliga motiveringen, att de sociala ärendena borde sammanföras.

Jag vill endast i förbigående anmärka, att det dock ligger något
egendomligt uti, att man nu, när man väntar, att hela departementalreformen,
med frågan om de flesta centrala verkens eventuella inryckande
i departementen, om ett eller annat år kommer att ligga
på Riksdagens bord, skulle inrätta ett nytt centralt verk, hvars lifstid
såsom sådant kanske endast skulle bli tre å fyra eller fem år.

Men, som sagdt, det är icke vid detta, som jag nu vill stanna,
utan jag skall tillåta mig att fästa uppmärksamheten på den form,
som den kungl. propositionen och särskilt dess slutyrkande har
erhållit. Där finner man nämligen ett anslagsäskande och ingenting
annat. Kungl. Maj:t har sålunda framlagt förslag om upprättande
af ett alldeles nytt centralt verk i sådan form, att det hela
af Riksdagen skulle behandlas såsom en anslagsfråga och hela saken
afgöras eventuellt medelst gemensam omröstning. Man kan härmed
jämföra 1908 års kungl. proposition om inrättande af vattenfallsstyrelsen.
Där heter det, att Kungl. Maj:t föreslår Riksdagen,
att »dels — med förklarande, att från och med år 1909 den nuvarande
styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk skall upphöra att fungera
och att från och med samma år skall inrättas en vattenfallsstyrelse
med i hufvudsak den sammansättning och de åligganden, jag

Nr 26. 20

Torsdagen den 11 april.

Remiss af c» här förut angifvit, samt med godkännande af det af mig framlagda
■proposition, förslaget till stat för vattenfallsstyrelsen — för uppehållande af sist(Forts.
) nämnda styrelses verksamhet under år 1909 på extra stat för nämnda
år under nionde hufvudtiteln anvisa ett anslag af 36,000 kronor, del>
medgifva otc.» Det vill säga, att Ivungl. Maj it lade fram denna
organisationsfråga för Riksdagen 1908 i sådan form, att Riksdagen
skulle äga full medbestämmanderätt rörande upprättandet af det
nya verket, hvars konsekvenser i statsregleringsväg naturligtvis
icke genast kunde öfverskådas.

Nu återigen är det endast lönestaten med vid lönernas utgående
fästa villkor, som Kungl. Maj:t öfverlämnar till Riksdagens pröfning.
Här finns icke i slutklämmen till propositionen inflickad
någon slags förklaring, att ett nytt centralt ämbetsverk bör upprättas.
Skillnaden är sålunda ur principiell synpunkt synnerligen
betydande. 1908 gick Kungl. Maj it fram till Riksdagen och förklarade
ungefär så: »Här är frågan om att upprätta ett nytt ämbets verk,

hvilket drager med sig viSsa kostnader och konsekvenser. Vill
Riksdagen godkänna detta, och vill Riksdagen ge medel därtill?»
Nu, år 1912, är däremot innebörden af klämmen i den Kungl. propositionen
ungefär denna: »Kungl. Maj it ärnar upprätta ett nytt
ämbetsverk. Vill Riksdagen ge medel därtill?» 1 förra fallet gaf
Kungl. Maj it Riksdagen formellt och reellt mycket större medbestämmanderätt
vid frågans afgörande än hvad Kungl. Maj:t i år gör
i fråga om upprättandet af ett verk, hvars betydelse dock skulle
vara mycket större än vattenfallstyrelsens.

Nu vet jag visserligen, att om man ser tillbaka på utvecklingen,
så bär det varit vacklande praxis beträffande gemensamma voteringar
om organisationsfrågor. Det har varit en ganska omstridd
fråga. Den var före t. ex. 1891 vid fråga om fullständig omläggning
af kommerskollegium. Då uppträdde i denna kammare herrar
S. A. Hedin, Sven Nilsson och Waldenström emot gemensam votering,
sedan kamrarna stannat i olika beslut i hufvudfrågan. Jag
tillåter mig att här läsa upp några rader ur det första anförande,
som Hedin då höll. »För min del skall jag nu», yttrade han, »då
jag nyss sade, att kamrarna hafva stannat i olika meningar om denna
organisationsfråga, och att den utgör hufvudsaken och penningarna
en bisak, villigt erkänna, att en organisationsfråga bör komma under
gemensam votering, när nämligen hufvudfrågan är beroende af
vissa detaljer, hvarom kamrarna stannat i olika beslut, och hvilka
således måste afgöras, för att man ej skall omintetgöra Riksdagens
önskan om beslut i hufvudfrågan. Såsom ett fullt korrekt förfaringssätt
i detta fall vill jag anföra den gemensamma votering — jag minns
nu icke hvilket år — hvarigenom landtbruksstyrelsens inrättande beslöts.
Förhållandet var ju då, att enighet rådde mellan kamrarna
rörande den nya institutionens inrättande, men att de stannade i
olika meningar om några lönebelopp. Denna gemensamma votering
skedde sålunda enligt mitt förmenande lika mycket i öfverens -

Torsdagen den 11 april.

21 -Nr 26.

stymmelse med grundlagens mening, som en gemensam votering
rörande det nya kommerskollegiet vore — då kamrarna äro principiellt
oense i själfva hufvudfrågan — stridande mot en rimlig grundlagsändring.
>> Denna ståndpunkt synes mig vara principiellt fullt
riktig. Då synes det mig vara svårt att försvara den form, i hvilken
denna kungl. proposition framlagts, ty där skall således gemensam
votering kunna äga rum, äfven om kamrarna skulle stanna i så olika
beslut, att den ena kammaren vill anslå medel till det nya ämbetsverket,
den andra kammaren däremot, emedan den icke önskar det
nya ämbetsverket, afslår anslaget.

Då praxis emellertid varit i någon mån vacklande, så kan naturligtvis
snarlika exempel med denna proposition framletas, men endast
snarlika. Ty det som kommer till, och som gifver detta nuvarande
fall en alldeles särskild karaktär af, att organisationsfrågan är
hufvudsaken, det är, att vissa lagändringar äro nödvändiga, för att
den föreslagna socialstyrelsen skall kunna verka på det sätt och i
den omfattning, som civilministern har omförmält i sitt anförande
till statsrådsprotokollet. På sidan 102 i den kungl. propositionen
påpekas nämligen, att det erfordras några lagändringar. Det ererfordras
ändringar i lagen angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900; vidare
i lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906 och i
lagen angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag den 20 november 1909. I samtliga
dessa tre fall gäller det att på socialstyrelsen fa Överflyttad kommerskollegii
befattning med vissa ärenden enligt dessa författningar.
Den saken är ju dock icke oväsentlig, enär det i vissa fall är fråga
om att sätta socialstyrelsen som ledande och kontrollerande verk i
kommerskollegii ställe. Och om sålunda beträffande de lagändringar,
som enligt hvad af civilministern till propokollet anförts komma
att påyrkas, olika meningar göras gällande i de båda kamrarna och
således dessa förslag icke bifallas, så kan icke socialstyrelsen få den
fylliga verksamhet, som afses med densamma. Tydligare torde ej
kunna understrykas, att organisationsfrågan är hufvudsaken och
att anslagsäskandet i jämförelse därmed är en bisak, en följd endast
utaf själfva nyorganisationen af det centrala verket. Det riktigaste
synes härvidlag utan minsta tvifvel ha varit, att frågan framlagts
som en organisationsfråga med framläggande samtidigt af de förslag
till lagändringar, som vore nödvändiga, tillika med begäran om anslag,
för den händelse Riksdagen godkände organisationen. Då hade
Riksdagens medbestämmanderätt erkänts på samma sätt som i
fråga om vattenfallsstyrelsen 1908, men då hade också samstämmiga
beslut i hufvudfrågan erfordrats för att socialstyrelsen skulle
komma till stånd. Nu är det endast i form af en anslagsfråga som
frågan bragts å bane, och tydligen skulle, sedan ärendet blifvit
afgjordt, eventuellt med gemensam votering, själfva lagändringsfrågorna,
det vill säga de frågor som dock höra till det konstitu -

Remiss aj en
proposition.
(Forts.)

Nr 26. 22

Torsdagen den 11 april.

liemiss af en tiva för ett ämbetsverks upprättande, först efteråt komma till afproposition.
göran(je> Då skulle i alla händelser behöfvas samställiga beslut.

(Forts.) Det förefaller mig emellertid, som om den form, som valts, icke

blott vore synnerligen olämplig och emot Riksdagen orättvis, utan
äfven, att regeringen med denna form har markerat en i ögonen fallande
svaghet. Regeringen tror tydligen icke själf, att den kungl.
propositionen äger en sådan inneboende saklig styrka, att kring densamma
kan samlas majoritet i båda kamrarna. Man kan icke tänka
sig något annat skäl till att man valt denna egendomliga form, än
att därigenom skulle möjliggöras, att socialstyrelsen beslutades, sedan
båda regeringspartierna i bägge kamrarna trummats ihop vid eu
gemensam votering. Det är tydligen därför som organisationsfrågan
och lagändringsfrågorna icke kunna få behandlas som de konstitutiva
och anslagsfrågan som en följdfråga af själfva hufvudsaken.
Men — jag vill upprepa detta mitt uttalande ännu en gång — innebär
icke detta en saklig svaghet af märkligaste art?

Vidare anförde:

Herr Rydén: Då jag nu begär ordet, skall jag först be att få
tala om, att jag icke hade en aning om att debatt skulle uppstå vid
denna remiss, men jag vill dock med några ord bemöta en del af
hvad herr Hildebrand sade, så att icke allt, som här yttrats vid detta
tillfälle, må få stå oemotsagdt.

Jag vill då förklara, att herr Hildebrands jämförelse af förslaget
om vattenfallsstyrelsens inrättande med det förslag om inrättande
af en socialstyrelse, som här föreligger, icke är fullt riktig.
När det gällde vattenfallsstyrelsen, var det fråga om att skapa ett
nytt verk, som icke fanns förut. Inrättandet af socialstyrelsen, sådan
som den af Kungl. Maj :t här är föreslagen, innebär däremot, att
man på ordinarie stat uppför ett ämbetsverk, som redan finnes,
men som vid detta uppförande på ordinarie stat får annat namn.
Socialstyrelsen är kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, i
hufvudsak öfverförd på ordinarie stat. Följaktligen har denna
fråga snarast att söka sin jämförelse med en annan proposition, som
den förra regeringen framlade, och som i fjol tilldrog sig betydlig
uppmärksamhet och lifligt diskuterades här i kammaren, nämligen
det förslag angående uppförande på ordinarie stat af Trollhätte kanal-
och vattenverk, som då framlades af regeringen. Där var det
fråga om att uppföra ett verk, som förut stod på extra stat, på ordinarie
stat, precis som det nu blir fråga om att öfverföra kommerskollegii
afdelning för arbetsstatistik på ordinarie stat, men med annan
benämning.

Äfven själfva formen af propositionen är i det föreliggande fallet
och det fall, som jag talar om, i allt väsentligt ensartad. I första
punkterna af propositionens hemställan hette det, »att Riksdagen
måtte dels godkänna här förut intagna förslag till aflöningsreglemente

Nr 26.

Torsdagen den 11 april.

för tjänstemän vid statens vattenfalls verk, dels medgifva, att de Remiss af en
aflöningsförmåner, som enligt samma reglemente tillkommo tjänste- jxopantion.
männen vid statens vattenfallsverk, må utgå direkt af vederbörande v ort'',''i
Aerks medel.» Och en annan punkt börjar: »Dels ock, under förutsättning
af sådan ändring i reglementet för civilstatens änke- och
pupillkassa» etc. Precis samma klagomål, som herr Hildebrand
kommit med beträffande denna proposition, kunde med samma
rätt riktas mot fjolårets proposition. Det A-ar ingen särskild punkt
i denna proposition, där Riksdagen ställdes i tillfälle att fatta beslut
i själfva sakfrågan, huruvida ATerket skulle föras på ordinarie
stat eller icke, utan Riksdagen hade bara till pröfning frågan om
godkännande af aflöningsreglementet och den stat, som var föreslagen,
precis såsom föreslagits i denna proposition.

Jag har nu icke för min del hunnit gå igenom den, så att jag
vill icke yttra mig vidare därom, men jag skall blott be att få fästa
herrarnas uppmärksamhet, när nu frågan om gemensam votering
i denna sak kommit på tal, särskildt därvid, att när förslaget om
Trollhätte kanal- och vattenverk i fjol var före, blef frågan om gemensam
A''otering föremål för en mycket liflig öfA7erläggning i statsutskottet
och debatterades där ganska länge. Det var sålunda
icke alls oöfverlagdt, utan efter ingående öfverläggningar, som beslutet
fattades att framlägga voteringsproposition. Voteringspropositionen
framlades alltså, och jag Aret bestämdt, att det icke A-ar
genom något förhastadt beslut från Första kammarens sida som
den utan ett ords debatt gick med på att antaga denna voteringsproposition.
När saken behandlades här i denna kammare, fäste
jag emellertid uppmärksamheten på, att här förelåg ett fall, där
man, enligt min mening, kunde ställa sig tveksam, huruvida gemensam
votering kunde tillåtas, men kammaren var enig om den
uppfattningen — efter att detta påpekats — att gemensam votering
kunde äga rum. Så skedde också, och Aid den gemensamma
A oteringen afslogs Kungl. Maj:ts förslag, men frågan, om här skulle
A ara gemensam omröstning eller icke, ansågs af båda kamrarna klar,
så att icke ens votering därom företogs.

I fråga om framställandet af analogier här är jag alldeles oförberedd
— jag har endast Aarit i tillfälle att böra hvad herr Hildebrand
sagt — dock vill jag framhålla, att frågan om gemensam
A otering icke ligger på det sätt, som herr Hildebrand sagt, utan bär
föreligger snarare analogi med fjolårets proposition om Trollhätte
kanal- och vattenverks stat än med den proposition, herr Hildebrand
berörde i sitt anförande.

Herr Hildebrand: Frågan tycks vara af synnerligen liten
vikt enligt herr Rydéns mening, i det att, efter hans uppfattning,
det endast gäller att öfverflytta en afdelning inom kommerskollegium
på ordinarie stat. Jag vill då fråga: tro herrarna, att en proposition
på 229 sidor både behöft utdelas, om saken käft så ringa

Nr 2G.

Remiss aj e\
proposition.
(Forts.)

24 Torsdagen den 11 april.

omfattning? Nej, jag tror nog, att man kan jämföra detta ärende
närmast med hvad jag. nämnde, nämligen frågan om vattenfallsstyrelsens
inrättande. Äfven där fanns tidigare Trollhätte kanaloch
vattenverk, sålunda var det ett ämbetsverk, som skulle upphöra,
och ett nytt ämbetsverk träda i stället, men med mycket vidgade
befogenheter. Här är det kommerskollegii arbetsstatistiska
afdelning, som skall utgöra kärnan i socialstyrelsen. Denna afdelning
inom kommerskollegium skulle upphöra att finnas till, men
i stället skulle skapas ett centralt verk med ofantligt vidgade befogenheter.
Den enda skillnad, som finnes, i dessa fall är naturligtvis
den, att detta centrala verk är mer betydelsefullt än vattenfallsstyrelsen
ur många synpunkter och att därför betänkligheterna och
svårigheterna skola vara större.

För öfrigt skulle jag åter vilja hänvisa till, att här behöfvas vissa
lagändringar för att socialstyrelsen skall kunna verka så, som Kungl.
Maj:t eller närmast civilministern i sitt anförande till statsrådsprotokollet
tänkt sig. Jag undrar, om vi haft något liknande exempel
tidigare, där en stor organisationsfråga, hvilken för sitt genomförande
kraft en lagändring, framlagts uteslutande såsom en anslagsfråga.
Jag skulle tro, att något sådant exempel icke kan uppletas.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Sch o t te: Herr
talman! I anledning af de erinringar, som af en talare på Stockholmsbänken
här ha gjorts, skall jag be att få påminna kammaren,
att det nog finnes tidigare fall, där ungefär samma förfaringssätt
iakttagits, som beträffande ifrågavarande ärende, d. v. s. där
ett dylikt ärende betraktats som en anslagsfråga. När år 1902 riksförsäkringsanstalten
upprättades, lydde framställningen i propositionen
sålunda: att Riksdagen måtte, »med godkännande af de i
samma protokoll (d. v. s. statsrådsprotokollet för dagen) intagna
förslag till aflöningsstat för en riksförsäkringsanstalt att gälla från
och med år 1903 samt till villkor för löneförmånernas åtnjutande,
medgifva,

att från och med år 1903 till bestridande af aflöningarna till
anstaltens tjänstemän och betjänte må årligen användas ett belopp
af 46,100 kronor» o. s. v.

Såvidt jag rätt erinrar mig, var förhållandet också ungefär
enahanda, när försäkringsinspektionen inrättades och ett anslag
för upprättande af ett dylikt verk också begärdes. > ,

De erforderliga lagändringar, här talats om, äro fullständiga
bagateller, såsom kammaren torde känna till. Det gäller att i ett
par författningar utbyta ordet »kommerskollegium» mot »socialstyrelsen
».

Här är icke heller så mycket fråga om att upprätta ett alldeles
nytt verk, som man icke hört talas om förut, utan här är närmast
fråga om att dela det nuvarande kommerskollegium i två delar:^ett
kommerskollegium med sina ursprungliga uppgifter såsom indu -

25 Sr 26.

Torsdagen den 11 april.

striens målsman och förvaltande ämbetsverk för industri, handel Remiss af en
och sjöfart och en del, socialstyrelsen, som skall öfvertaga kommers- proposition.
kollegii verksamhet i hvad den har afseende på sociala frågor (nu- (Forts )
varande arbetsstatistiska afdelningen). Det gäller sålunda här egentligen
blott en tudelning af ett förutvarande verk; inga nya uppgifter
skapas.

Frågan om hur det skall gå, om kamrarna i ärendet fatta olika
beslut; om gemensam votering då skall anställas eller ej, är en fråga,
som är väckt på ett alldeles för tidigt stadium för att man på något
sätt skulle kunna uttala sig därom. Därutinnan får nog kammaren
tillfälle att framdeles döma. Slutligen vill jag uttala den förhoppning
att den granskning, som nu skall ägnas den framlagda propositionen
om socialstyrelsen, måtte såväl här som i medkammaren verkligen
ske allenast efter sakliga grunder, och att därvidlag bättre argument
måtte framkomma än de, som herr Hildebrand, både i sitt anförande
nu och förut i sin tidning, framburit mot ifrågavarande proposition.

Herr Lindman: Jag är lifligt öfvertygad om, att den behandling,
som denna fråga kommer att erhålla, skall ske endast efter
sakliga grunder. Jag har samma uppfattning, som herr statsrådet
och chefen för civildepartementet nyss uttalade, att tids nog kommer
frågan, om gemensam votering bör få äga rum eller icke, men då
en kungl. proposition remitteras till utskott, torde man väl med
en debatt vid remitterandet afse att lämna en del erinringar till
det utskott, som skall behandla saken. Därför torde det också
vara fullkomligt på sin plats, att man äfven här behandlar frågan
redan nu, huruvida gemensam votering kan och bör äga rum eller
icke, detta som en ledning för det utskott, som skall handlägga
ärendet.

Frånsedt för ögonblicket, huruvida det här gäller en stor organisationsfråga
eller icke, huruvida det är fråga om att inrätta ett
nytt ämbetsverk eller endast att förvandla förut befintliga institutioner
till andra institutioner, torde det väl vara skäl i att vid bedömandet
af frågan se, huru från statsrättslärarsynpunkt dylika
frågor om gemensam votering blifvit uppfattade. 1 vår regeringsforms
69 § finnes en bestämmelse om gemensamma voteringar,
hvilken bestämmelse talar om statens reglerande i de fall, hvarom
här är fråga. Detta är sedan närmare angifvet i riksdagsordningen
§ 65 genom uttrycket statsutgifter eller bevillning etc. Frågan
gäller då, hvad som menas med statsutgifter i § 65 riksdagsordningen.
Jag har slagit upp och sett efter, hvad en så framstående
statsrättslärare som Rydin har för uppfattning om detta,
och jag har funnit, att han säger: »Vidare har man ansett sig
kunna draga under gemensam omröstning frågor, som blifvit sammanbundna
med en statsutgift, men äro främmande för den egentliga
statsregleringen. För en sådan åsikt söker man — fortsätter

Nr 26. 26

Torsdagen den 11 april.

Remiss af en Rydin — fåfängt stöd i RF § 69.» Och lian anför vidare, att
proposition. ^et är »frågan 0m statsutgifter med afseende på dess betydelse
(Forts.) jör (jen genom statsregleringen bestämda statshushållningsplan, som
kan göras till föremål för samfäld omröstning, således frågan, huruvida
och till hvilket belopp statsanslag skall beviljas till ett visst
ändamål, men icke frågan huruvida och på hvad sätt det ändamål
skall främjas, för hvilket statsanslag äskas.»

Vidare fortsätter Rydin: »Förr än statsändamålet sålunda är
gifvet och i laga ordning bestämdt, kan ej frågan om statsutgiftens
bestämmande framträda. Den omständigheten, att till underhållet
af de organer och den materiel, som kräfves för denna verksamhet,
vanligen erfordras statsutgifter, kan ej gifva dessa lagstiftnings-,
organisations- eller förvaltningsfrågor, såsom sådana, därför
att de vid sina tillfällen komma i ett mer eller mindre nära samband
med statsregleringen, mera än andra frågor af samma art,
hvilka icke stå i samband med statsregleringen, egenskap af statsutgifter.
»

Det synes mig, att därutinnan är Rvdins uppfattning alldeles
klar, huru han skulle ställt sig i en fråga som denna. Men ännu
ett citat ber jag att få komma med, hämtadt från Rydin. Han
säger ytterligare rörande denna sak: »Vidare bör märkas i afseende
på°de frågor, som röra anslag af mera varaktig natur och hvilka äro
sammanbundna med organisationsfrågor, frågor om lagars upprätthållande,
åtagna förpliktelsers fullgörande, att dessa frågor, som
äro af annan natur och skilda från frågan om de utgifter, som ändamålet
kräfver, ej heller kunna hänföras till dem, som skola afgöras
genom samfälld omröstning. Organisationsfrågor äger Konungen enligt
RF § 89 att ensam afgöra, eller ock kan han åt Riksdagen öfverlämna
att med sig afgöra härom, i hvilket senare fall de skola såsom
lagfrågor behandlas. Dessa frågor blifva stundom förbundna med
anslagsfrågan och framlagda till Riksdagens godkännande, men böra
till följd af sin natur alltid förfalla, om kamrarna stanna i olika meningar,
hvaremot de för aflöningen af de särskilda ämbetsmännen
ifrågasatta anslagen böra genom gemensam omröstning afgöras.
Riksdagen har dock ansett, att af Konungen för Riksdagen framlagda
förslag till organisationsplaner eller normalstater för ämbetsverk
höra förfalla, då kamrarne stanna i olika meningar.»

Af dessa citat framgår, såvidt jag kan förstå, fullt tydligt, att
den uppfattning, som Rydin skulle hysa om en sådan fråga, skulle
vara den, att organisationsfrågan skall afgöras på det sätt, som därom
är bestämdt, nämligen af hvardera kammaren för sig, och att,
sedan organisationsfrågan är afgjord, anslagsfrågor, aflöningarnas
bestämmande o. s. v., blifva afgjorda eventuellt, om så behöfves,
med gemensam votering.

Att härutöfver framdraga exempel på huru man förfarit i ena
eller andra fallet, kan jag för närvarande icke göra. Jag vill blott
erinra om en sak, som i denna kammare åtminstone föranledde, att

Torsdagen den 11 april.

Nr 26.

man icke ville votera gemensamt i en fråga, som kunde betraktas Kemist af
såsom en organisationsfråga. Då det för ett par år sedan var fråga ProPositio
om bestämmande af aflöningar åt kronofogdarne, vägrade man näm- (Fortjä)
ligen att ingå på gemensam votering, emedan det i vissa delar af förslaget
fanns bestämmelser om kronofogdarnas befogenheter. Det
var denna kammares uppfattning vid detta tillfälle.

Jag har med mitt yttrande icke afsett något annat än att framhålla,
att jag hoppas, att det utskott, som kommer att behandla denna
fråga, måtte gorå det så, att det blir möjligt för båda kamrarna att
fatta sitt beslut fullt i sak och att de icke tvingas in på gemensam
votering, om så icke skulle vara, att båda kamrarna ville vara med
om själfva organisationsfrågan. Jag hoppas, att utskottet kommer
att taga frågan på det sättet, att det sätter organisationsfrågan
först och sedan anslagsfrågan, oaktadt Kungl. Maj:t icke ansett sig
vilja förfara på detta sätt i förevarande fall.

Hans excellens herr statsministern Staaff: Herr talman, mina
herrar! Såvidt jag vet, är det verkligen första gången, som man vid
en remissdebatt angående en framlagd proposition ansett sig böra
vara nog försiktig att begagna ordet för att ingå på åtskilliga reflexioner
angående det tänkta fallet, att kamrarna icke skulle komma
till samma beslut, och hvad i sådant fall skulle komma att ske. Jag
kan icke neka till att, när så har skett, man kanske skulle kunna tveka
något, om man kan fästa så stora förhoppningar vid den försäkran,
som den siste ärade talaren framställde, nämligen att ärendet kommer
att behandlas fullt sakligt. Ty det vill nästan förefalla, som om,
då man redan nu ansett det nödvändigt att gå in på utförliga utredningar
rörande en eventuell gemensam votering, till grund därför
skulle ligga en tyst aning om att kamrarna nog komme att stanna
i olika meningar. Detta återigen skulle lätteligen kunna framkalla
en misstanke, att det finnes andra än sakliga motiv med i spelet.

Emellertid vill jag visst icke misstro den försäkran, som afgifvits.
Jag vill blott understryka, att det utan tvifvel skulle vara
mycket önskligt, ifall kamrarna anlade endast sakliga synpunkter
och på denna väg komme till ett gemensamt, samstämmigt beslut.

Att nu gå in på en närmare utredning om hvad som i motsatt fall
borde komma att ske, därtill finner jag icke anledning. Jag vill
blott säga, att professor Rydins afhandling rörande den svenska
Riksdagen är en ganska diger sådan, och att, ifall man letar ordentligt,
det nog händer, att man kan finna yttranden, som icke precis
passa ihop med dem, som den siste ärade talaren framställde för oss.

Man torde kanske så mycket förr kunna antagas hitta yttranden af
motsatt innehåll hos Rydin, som det ju är välbekant^ att Rydins
hufvudteori om förhållandet mellan Kungl. Maj:t och Riksdagen gick
ut därpå, att Kungl. Maj:t ensam har den administrativa makten så
att säga, under; det att Kungl. Maj:t naturligtvis för sådana anordningar,
som erfordra kostnader, måste vinna Riksdagens samtycke.

Nr 2*>. 28

Remiss aj eu
■proposition.
(Forts.)

Torsdagen den 11 april.

Det liar emellertid under denna debatt framkommit någonting
annat, som jag icke kan lämna alldeles oanmärkt. Den förste
ärade talaren resonerade så, som om Riksdagen, då den fattar sina
beslut genom gemensam votering, icke vore så att säga lika mycket
Riksdag, som då bägge kamrarna fatta samstämmiga beslut. Detta
är en villolära, som jag på det bestämdaste måste bestrida, och som
jag måste redan nu kraftigt motsätta mig, då det utan tvifvel är så,
att denna sak icke kommer att blifva enastående utan kan komma
att upprepas gång efter annan. Nej, vi skola utan tvifvel läsa vår
grundlag med omsorg, vi skola med omsorg sätta oss in i, huru under
tidernas lopp från representationsförändringen 1865 denna grundlag
har blifvit tillämpad. Vi skola jämföra med hvarandra de olika
fall, som kunna finnas att inhämta lärdom af, och vi skola söka att
bilda oss vår åsikt för de praktiska fall, som hädanefter förekomma.
Men vi skola hafva alldeles klart för oss, att ifall i enlighet med
grundlagens ord och den mening, som genom en förståndig ocli förnuftig
tolkning kan och bör inläggas däri, man kommer till den uppfattningen,
att en fråga skall och bör afgöras genom gemensam votering,
är det beslut, som på detta sätt framkommer, andra statsmaktens
äkta och klara beslut fullt lika mycket som någonsin ett
beslut, fattadt af hvardera kammaren. Detta har jag velat säga,
och jag kan försäkra herrarna, att vi många gånger fä tillfällen att
återkomma till denna grundsats.

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Då hans

excellens herr statsministern och herr civilministern berört frågan
om oppositionens saklighet, tillåter jag mig ytterligare upptaga
kammarens tid ett par minuter. Förvisso bör det bli ett sakligt
bedömande af denna fråga såsom af andra frågor, men när
man går till ett sakligt bedömande, bör man ändå både hafva
rätt och skyldighet att först tillse, på hvad sätt Kungl. Maj:t
framlagt förslaget och hvilken grad af medbestämmanderätt, som
Kungl. Maj:t vill tillerkänna Riksdagen. Detta torde väl ändå
vara utgångspunkten för hvarje saklig behandling af dep förevarande
frågan. När man då finner, att Kungl. Maj:t vält eu
form, som är ganska egendomlig, då kan man för att visa upp
egendomligheten behöfva draga ut den yttersta konsekvensen, som
i detta fall är gemensam votering, därest kamrarna skulle stanna
i olika beslut. Härmed har jag naturligtvis icke uttalat vare sig
någon förmodan eller någon förhoppning, att kamrarna skola stanna
i olika beslut. Jag vet ingenting om denna sak och kan naturligtvis
icke veta någonting därom. Men när ifrån regeringsbänken
en vädjan ställts till oppositionen om saklig behandling, må det
dock påpekas, att en saklig behandling kan göras särskildt svår
genom åtgöranden af Kungl. Maj:ts regering. Man kan, enligt
min mening, icke förklara den form, som valts för propositionens
slutkläm, på annat sätt, än att Kungl. Maj:ts regering räknat

Torsdagen den 11 april.

29 Xr 26.

med, att denna fråga borde föras igenom i Riksdagen med hjälp Remiss af
allenast af regeringspartierna. Det är icke oppositionen utan Kung!. ProP°siil°
Maj:ts regering, som genom valet af form sökt göra hela frågan (Fort3-)
till en partifråga. Emellertid hoppas och tror jag, att oppositionen
i alla händelser kommer att underkasta hela frågan den mest
sakliga behandling.

Hans excellens herr statsministern gjorde äfven ett synnerligen
intressant uttalande om betydelsen af gemensamma voteringar.
Jag kan så mycket hellre vara med om hvad han där yttrade,
som detta just är den sats, som i åratal drifvits från den
nuvarande oppositionens sida under invändningar ifrån männen
inom det nuvarande regeringspartiet. Det är den nuvarande oppositionen,
som fått slå vakt omkring de gemensamma voteringarna
såsom grundlagsenligt uttryck för Riksdagens makt och Riksdagens
beslutanderätt. Det är icke från den nuvarande oppositionens
sida, som de gemensamma voteringarnas grundlagsenliga rätt
att utgöra ett uttryck för Riksdagens vilja, dragits i tvifvelsmål,
utan det har skett från annat håll, och det gläder mig att nu
från regeringsbänken höra ett erkännande af, att det är den nuvarande
oppositionen, som i de senast förflutna årens strider om
denna sak haft rätt.

Herr Edén: Herr talman! En så egendomlig remissdebatt
som denna, hvilken är föranledd af en stor proposition angående ett
socialt ämbetsverk, men hvilken debatt egentligen endast upptagits
af frågan, huruvida denna proposition kan underkastas gemensam
votering eller ej, och hvilken debatt till slut utmynnar i en triumferande
förkunnelse, att den nuvarande oppositionen haft rätt, när den
under föregående tider, med den ställning den då intog till dåvarande
regering, häfdat de gemensamma voteringarnes betydelse — en så
egendomlig remissdebatt tror jag verkligen, att man får leta efter.

Herr Hildebrand och likaså herr Lindman nämnde i början något om,
att det är vanligt, att man håller remissdebatter för att gifva någon
ledning åt det utskott, som kommer att behandla den proposition,
som föreligger. Säkerligen kan ingen medlem af denna kammare
undgå att gifva de ärade talarne rätt härutinnan. Men jag tillåter
mig fråga: i hvilka afseenden ha de anföranden, som nu hållits från
Stockholmsbänken, på någon enda punkt bidragit till att åt det
blifvande särskilda utskottet gifva någon som helst ledning för behandlingen
af frågan? Icke i något som helst afseende eller pa
något det ringaste sätt ha dessa ärade talare tagit upp den stora
viktiga realsak, som det här gäller, nämligen organisationen af ett
tillfredsställande hjälpmedel för ledning af det sociala reformarbetet.

Icke ett ord är sagdt därom. De båda herrarna ha uteslutande
hållit sig till den frågan, huruvida, när utskottet kommer till ett
resultat, detta resultat eventuellt skall kunna blifva föremål för
gemensam votering eller icke. De båda ärade talarne må ursäkta

Nr 26. SO Torsdagen deri 11 april.

Remiss af en mig, att jag tror, att det är ett allmänt intryck i denna kammare,
•proposition. att om det är på det ggttet den utlofvade sakliga behandlingen från
(Forts.} oppositionens sida kommer att föras, ha vi icke mycket att hoppas
af denna saklighet.

Hvad i öfrigt af dessa herrar anföres skall icke från min sida föranleda
mer än ett par korta reflexioner. Jag skall nu icke ingå på
frågan, i hvad mån gemensam votering kan komma att äga rum eller
icke angående det framlagda förslaget till socialstyrelse, helt enkelt
af det skäl, att utskottets förslag ännu icke föreligger, och att vi
ännu icke alls veta, vid hvilka beslut de båda kamrarna kunna
komma att stanna. Den frågan är alldeles för tidigt väckt, och jag
undrar verkligen, om de båda herrarna haft något skäl att i den punkten
söka instruera det blifvande utskottet. Det blifvande särskilda
utskottet kommer att afgifva ett betänkande i sak; detta betänkande
kommer att behandlas i kamrarna; kamrarna komma att därom fatta
sina beslut, och först då, när dessa beslut äro fattade, är det någon anledning
att börja reflektera öfver, huruvida gemensam votering kan
behöfvas och om den kan äga rum.

Det är däremot ett par andra saker, som jag icke kan underlåta
att fästa uppmärksamheten på. Den ena är, att herr Lindman nyss,
liksom vid ett föregående tillfälle i denna kammare under denna
riksdag, sökte sin tillflykt hos >>statsrättsläraren Rvdin» för att fä
fram en viss teori eller en viss ståndpunkt — denna gång rörande
omöjligheten af gemensam votering. Det är dock för hvar och en,
som sysslat något med det svåra problemet om de gemensamma
voteringarna, en allbekant sak, att Rydins teorier i denna fråga upprepade
gånger blifvit af Andra kammaren desavuerade. Rydin har
själf såsom riksdagsman varit i tillfälle att föra fram sina teorier, och
de ha ibland i vissa saker haft framgång, men också i andra saker
af denna kammare, och jag skulle för öfrigt tro äfven af Första kammaren,
blifvit underkända. Hela frågan om de gemensamma voteringarna
är en så ytterligt invecklad fråga, att den sannerligen icke
kan anses vara löst, och efter mitt förmenande knappast ens kan anses
hafva fått något bidrag till sin lösning i ett fall sådant som detta,
genom att en talare tar sig för att citera lösryckta satser ur Rydins
stora verk om svenska Riksdagen. Vill man verkligen lösa den frågan
i ett fall af denna art, då får man allt söka att belysa den genom
den långa praxis, som så småningom vuxit upp såväl i denna kammare
som i medkammaren.

Och så en sak till. Här talades om, att det är så angeläget att
redan nu se till, att icke någon af kamrarna skulle, såsom herr Lindman
uttryckte sig, tvingas in i en gemensam votering. Omtanken
om Första kammaren är verkligen rörande. Man får väl ändå säga,
att förut har det icke behöfts, att man i denna kammare på något
sätt tagit Första kammaren i sitt beskydd, ty förut har man alltid
kommit ihåg det enkla faktum, att det är Första kammarens majoritet,
som själf antager eller förkastar en proposition om gemensam

31 Sr 26.

Torsdagen den 11 april.

votering. Skulle icke de ärade herrarna af oppositionen kunna öfverlämna
åt Första kammaren själf att sörja för, att icke dess rätt i
denna sak trädes för när? En så storartad vänskap som den af
herr Lindman nu manifesterade förefaller mig icke vara af det nu
föreliggande spörsmålet på något sätt påkallad.

Till slut kommer jag till det, som jag kallade herr Hildebrands
lilla triumf i fråga om de gemensamma voteringarnas betydelse i
vårt statsskick. Jag beklagar — eller rättare sagdt jag beklagar
icke — att jag icke kan finna den triumfen grundad. Herr Hildebrand
har talat om, att det var oppositionen, som förut slagit vakt
omkring de gemensamma voteringarna såsom uttryck för Riksdagens
vilja, han fann att oppositionen nu har fått rätt, och han förmenade,
att den nu skördar ett om också sent tack för denna sin vakthållning.
Jag tror icke, att oppositionen bör invagga sig i någon föreställning
om, att det här gäller en sak, om hvilken den »slagit vakt >>.
Ingen har någonsin vare sig nu eller föregående år förnekat, att de
gemensamma voteringarna äro ett fullt lagligt uttryck för Riksdagens
vilja. Men hvad man har sagt förut, och hvad jag tror, att man vidhåller
äfven i år, det är, att de gemensamma voteringar, som förlöpa
så, att ett beslut drifves fram uti en stor folkfråga med en kompakt
majoritet i Första kammaren och en minoritet i den Andra — jag
talar naturligtvis icke om bagateller, jag talar endast om störa frågor
— att sådana gemensamma voteringar, säger jag, där Första kammaren
i stora frågor drifver fram sin vilja mot Andra kammaren
visserligen äro fullt riktiga formella uttryck för Riksdagens vilja,
men att det är en olycka, när beslut i stora saker fattas på det sättet.
Med andra ord: det är en af de gemensamma voteringarna oberoende
sak, att det för vårt statsskick, liksom för alla fria länders, är nödvändigt,
att de stora frågorna verkligen föras fram och drifvas igenom
på grundvalen af en majoritet i Andra kammaren. Den saken står
alldeles oberoende af frågan om de gemensamma voteringarnas formellt
konstitutionella laglighet såsom uttryck för Riksdagens myndighet.

Jag skulle kunna sluta med att äfven jag uttala min förvissning
därom, att ifall den Första kammaren skulle — hvilket jag lifligt hoppas,
att den icke måtte komma att gorå — motsätta sig inrättandet
af detta nödvändiga och viktiga organ för en modern socialpolitik,
och om Första kammaren sedan äfven skulle motsätta sig att votera
gemensamt i frågan, i den mån gemensam votering kan befinnas vara
behöflig och lagligen tillåtlig, då är det ett ytterst olyckligt sätt,
hvarpå oppositionen har slagit vakt om de gemensamma voteringarna.
Jag hoppas, att oppositionen i så fall icke måtte komma
att ångra, att den tyckes nu frångå, hvad den varit med om vid
åtskilliga andra tillfällen.

Men här borde dock till slut icke vara fråga om denna formella
sak. De talare, som nu fäst uppmärksamheten på denna proposition,
skulle göra både sitt parti och den stora frågan en tjänst, om

Remiss af en
proposition.
(Forts.)

Sr 26 32

Torsdagen den 11 april.

Remiss af cn ville i stället medverka till att, såvidt möjligt, det särskilda utproposiiion.
s]<ottct måtte komma till ett resultat, som verkligen kan antagas i
(Forts.) ])å(ja kamrarna. Och ännu åtminstone har jag, trots de dåliga
tecknen här i portgången, några förhoppningar kvar i den vägen.

'' Herr Lindman: Herr talman! Jag har icke kunnat under låta

att här begära ordet — äfven om jag därigenom något förlänger
denna debatt — och detta med anledning af det sist hållna anförandet
och i någon mån äfven med anledning af de ord, som hans
excellens herr statsministern nyss yttrade.

Han framhöll, att det, såsom han trodde, var första gången
som vid remiss af en proposition den frågan tagits upp, huruvida
i en fråga under dess fortsatta behandling gemensam votering skall
kunna äga rum eller icke. Jag känner icke så noga till, huruvida
någon dylik debatt förekommit vid något tidigare tillfälle, då en
proposition remitterats till utskott, men jag vill säga, att jag i hvarje
fall finner det mycket förklarligt och mycket naturligt, att just
en sådan debatt som denna här kommit till stånd. Det kan ju
för öfrigt hända, att man icke någon gång förut försökt att genom
en kunglig proposition organisera ett stort ämbetsverk och eventuellt,
om så erfordrats, trumfa det igenom uti gemensam votering,
och det är måhända därför, som denna fråga om gemensam votering
eller icke vid denna remissdebatt tagits upp.

Herr Edén frågade, hvarför man här tagit upp denna fråga
på sätt, som nu skett, och han sade, att om vi talat om själfva frågans
innebörd hade det varit något sundt förnuft i hvad vi haft
att yttra. Jag tillåter mig att just med anledning af hvad han
nämnde om, att vi icke talat om själfva frågans innebörd, utan
helt lugnt öfverlämnat den till rent saklig behandling af det blifvande
utskottet, framställa den frågan, huruvida man icke kan vara
berättigad att tala äfven om den formella innebörden af en fråga.
Om herr Edén hade följt med mitt anförande, skulle herr Edén
mycket väl ha funnit hvad jag därmed ville vinna, nämligen att
jag ville ställa en anmaning till det blifvande utskottet att försöka
så affatta sitt betänkande, att det kunde för oss blifva möjligt att
fatta beslut särskildt i sakfrågan, i själfva organisationsfrågan, och
därefter särskildt i anslagsfrågan. Det var den reella innebörden
af hvad jag ville säga, det var dit jag ville komma, och det var ur
den synpunkten, som jag för min del tog upp frågan vid denna remissdebatt.

Det ifrågasattes nu, att vi, därför att vi tagit upp frågan på
detta sätt, skulle vilja komma hela denna sak till lifs. Jag vill då
blott fråga: med hvilket berättigande kan man säga något sådant'':’
Finnes det någonting i vare sig herr Hildebrands eller mitt anförande,
som på något sätt antyder, att vi äro emot denna sak? Vi ha ju
icke med ett ord talat om själfva sakfrågan, så att hvad som från
det hållet framkommer om, att det hela är, att vi icke vilja själfva

Torsdagen den 11 april. 33 jfr 26.

saken, är fullkomligt oberättigadt. Hvad beträffar, att det, såsom Remiss af eu
herr Edén säger, skulle ligga något underligt i, att man här i Andra proposition.
kammaren tager upp en fråga, som på något sätt skall kunna vara ''Forts-)
till Första kammarens favör, så kan jag icke alls dela en sådan
uppfattning. Jag har vid flera tillfällen, och mången gång med
förargelse, hört, hurusom man här i Andra kammaren icke generar
sig alls för att uttala klander mot Första kammarens åtgärder. För
min del ''sill jag säga, att jag vill hvarken hjälpa eller stjälpa i
detta fall; jag ser frågan så, som den ställer sig från den synpunkt
som jag har härvidlag, och den åsikt, som jag fått om saken, säger
rmg, att i detta fall bör icke ett ämbetsverk tillskapas på detta sätt
genom gemensam votering.

Hvad slutligen beträffar min erinran om hvad Rydin anfört
1 denna de^> sa ^ror JaS visst, att hans uttalanden kunna ha tolkats
på olika sätt, och så kommer väl att ske äfven för framtiden, men
det utskott, som nu kommer att behandla denna fråga, kan ju närmare
studera saken och se till, hvad Rydin sålunda anfört, och
då undersöka, om han möjligen äfven anfört något, som talar för
enmotsatt uppfattning. Den omständigheten, att uppmärksamheten
bhmt fäst härpå, torde väl icke vara till någon skada. Jag undrar
för min del, om icke Rydins åsikt kan vara bra i detta fall; den var
ju bra i fråga om det exempel, som jag nämnde, nämligen beträffande
frågan om kronofogdarna, tv där gällde ju den af Rydin uttalade
uppfattning, som jag här läst upp.

Jag skall icke vidare förlänga denna debatt. Jag vill endast
1 anslutning till hvad som nyss yttrades af herr Hildebrand säga,
att då hans excellens herr statsministern uttalade en förebråelse för
det fall, att man icke skulle anse ett beslut vara lika mycket ett
Riksdagens beslut, om det är fattadt genom gemensam voterm»
som om gemensam votering icke behöft äga rum, bär jag alldeles
samma uppfattning som han i det fallet. Däremot kan jag icke
dela den uppfattning, som herr Edén uttalade, att det därför är
alldeles ovillkorligen nödvändigt, att det beslut, som fattas genom
gemensam __ \ otering, är öfverensstämmande med Andra kammarens
mening. År beslutet fattadt genom gemensam votering, då skall
beslutet också vara gällande såsom ett af Riksdagen fattadt beslut,
och det är den uppfattningen, som vi vid remissen af årets statsverxsproposition
med sådan styrka häfdade just emot hans excellens
herr statsministern.

Herr Rydén: Jag anhåller att få rikta ett spörsmål i sak till
ett par af de ärade talare, som uppträdt här i denna debatt. När
exempelvis den närmast föregående talaren yttrade, att den nuvarande
regeringen uppträdt illojalt mot Riksdagens rätt genom att
formulera sin proposition på det sätt, som den första punkten här utvPar’
^an jag icke underlåta att till honom ställa den frågan: huru
gick den regering till väga, som vid fjolårets riksdag formulerade
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 26. 3

Nr 26. 34 Torsdagen den 11 april.

Remiss a! en motsvarande punkt i propositionen angående Trollhätte kanal- och
proposition, vattenverk? Jo, den formulering, som där kom till användning var,
(Forts.) om också icke precis ordagrant lika, dock i sak lika med hvad som
här står. Jag kan därför icke finna annat, än att det är en alldeles
obefogad beskyllning, en insinuation, som här är utkastad, då det
sa<rts, att Riksdagens rätt skulle vara träde! för nära genom den form,
som Kungl. Maj:ts förevarande framställning till Riksdagen fått.

Vidare nämnde herr Lindman i detta sammanhang kronofogdefrågan.
Ja, mina herrar, när det gällde den frågan, var ställningen
sådan — halfva kammaren är ju ny, sedan voteringspropositionen i
den frågan var före, så att man måhända kan behöfva erinra därom
_ att båda kamrarna voro alldeles ense om lönebeloppet för

kronofogdarna, och striden stod där om, huruvida kronofogdeinstitutionen
som sådan skulle indragas eller icke; det var således icke
fråga om någon statsutgift, som man där skulle votera om, ty summan
var som sagdt densamma enligt såväl Första kammarens som
Andra kammarens beslut, utan det var då fråga om, huruvida kronofogdeinstitutionen
skulle vara kvar eller icke. Det gällde alltså
den gången ett fall, som alls icke var analogt med det, som nu förelinrnrgr.

Jag ber att få säga ytterligare ett par ord till herr Lindman.
Såvidt jag kan finna är denna fråga om, huruvida gemensam votering
skall kunna äga rum i detta fall eller icke, alldeles analog med
hvad som förelåg i det fall, som jag här förut omnämnt och där gemensam
votering ägde rum efter öfverläggning och ingående profning
såväl i statsutskottet som i Riksdagens kamrar. År icke hvad som
här yttrats en återklang af den teori, som en statsrättslärare har
i kammaren en gång försökte att utveckla, nämligen att först undersöker
man, hvad som är nyttigt, och sedan undersöker man, huruvida
det är lagligt? Är icke hvad som ligger i hela den diskussion,
som här föres, en återklang just af den teorien? Jag vill äfven säga,
att så länge som högern hade makten uti de gemensamma voteringarna
förefanns en klar och tydlig tendens att söka utvidga det
gemensamma voteringsinstitutet. Skall nu förhållandet komma
att blifva det rakt motsatta, så att man, när man icke längre har
makten i de gemensamma voteringarna, försöker inskränka det
gemensamma voteringsinstitutet och söker göra det till något annat,
än hvad lagen klart angifver, att det skall vara, då fruktar jag, att
högern kommer att få ångra ett sådant förfarande. Skall den lilla
majoritet af högermän, som finnes i medkammaren, ha möjlighet
att vägra gemensam votering och skall man här söka de sista stöttorna
för högerns maktställning, så hoppas jag, att detta kommer
att hämna sig på ett sådant sätt, att äfven dessa stöttor falla.

Herr Christiernson: Det förefaller mig — ty äfven jag har
något läst om de gemensamma voteringarnas historia — som om det
icke vore så underligt, att man på 60- och 70-talet ansåg, att de ren -

Torsdagen den 11 april. 35 >r 26.

odlade gemensamma voteringarna vore det riktiga, men med den Remiss af en
rikedom af lif, som numera utmärker det parlamentariska arbetet, proposition.
sedan statens uppgift har blifvit så omfattande, är det ju gifvet, att (Forts.)
med en konstitution som vår, som bär på en dualism, två lika berättigade
kammare, det gemensamma voteringsinstitutet måste utveckla
sig; det kan icke hejdas, äfven om man kunde citera tio statsrättslärare,
ja icke ens, om man citerade tio gånger tio statsrättslärare,
kan man i längden hindra, att vår konstitution är sådan, att
vi tvingas att utveckla det gemensamma voteringsinstitutet, såvida
icke utvecklingen skall på många områden alldeles afstanna.

Äfven jag har varit med bland dem, som ansett, att det ibland gått
för fort med denna utveckling, men, mina herrar, jag vädjar till eder
i detta fall. När vi i dag höra den man, som varit chef för en regering,
som i flera år hvilat på den gemensamma voteringsmajoriteten
och som endast på den grundvalen kunde fungera, när han i dag står
och varnar för en utveckling af de gemensamma omröstningarna,
sa v ill jag säga, att man här icke kan gifva den rätta benämningen
på ett sådant uppträdande, därför att det parlamentariska språket
tillåter icke användandet af ett sådant uttryckssätt. Jag vill sluta
med att säga, att det är icke för den frågan, huruvida vi i detta fall
böra använda gemensam omröstning eller icke, som jag nu begärt
ordet, utan det är för att protestera mot, att herr Lindman här gjort
sig till tolk för dem, som äro rädda för de gemensamma voteringarna.

Det borde han icke ha gjort efter att i fem års tid ha varit excellens
just på grundvalen af de gemensamma voteringarna.

Herr Edén: Jag har blott att säga några få ord med anledning
af den replik, med hvilken herr Lindman sökt bemöta mig.

Herr Lindman började med att säga att jag velat påstå, att det
icke låg något sundt förnuft i hvad han och herr Hildebrand anfört.

Jag tror verkligen, att så oartig var jag icke: något låg det väl alltid
i hvad de yttrade, men icke tror jag att det var så synnerligen mycket,
åtminstone icke så mycket af det som man kunnat ha rätt att
vänta, med tanke på hvad som förut från den sidan gjorts gällande
i fråga om de gemensamma voteringarna. Herr Lindman undrade,
om man icke vore berättigad att tala om frågans formella innebörd’
och han förmenade, att det särskildt kunde vara till nytta, att han
fäste utskottets uppmärksamhet på Rydins utredning af de gemensamma
voteringarna. Jag vill därpå endast svara, att jag har den
tilltron till det blifvande utskottet, att det på egen hand skulle ha
kunnat hitta till Rydin, utan att herr Lindman här särskildt citerat
honom, och att utskottet äfven skall kunna hitta längre än till Rydin,
och det förefaller mig därför rätt öfverflödigt att vid detta tillfälle
åberopa denne.

Herr Lindman anförde vidare, att han många gånger känt förargelse
öfver, att man i Andra kammaren stått och uttalat klander
mot den Första kammaren. Ja, det tror jag så rasande väl, att han

Torsdagen den 11 april.

Nr 26. 36

Remiss af en gjort; jag hade icke väntat något annat. Men jag skulle också
proposition, önskat för opartiskhetens skull få höra, att herr Lindman någon
(Forts.) gång hade känt en liknande förargelse öfver det klander, som ifrån
medkammaren uttalats emot denna kammare.

Till sist ett enda litet tillägg i sjulfva den sak, som det här egentligen
gäller — ty det kunna herrarna icke komma ifrån, att det
gäller dock icke nu den formella sidan af den nu framlagda propositionens
behandling. Herr Lindman yttrade, att han och herr Hildebrand
icke hade sagt ett enda ord i sak angående propositionen om
socialstyrelse. Ja, det är riktigt, men det är just detta, som är det
beklagliga. Skall det verkligen ställas så, att denna fråga om socialstyrelse
skall, när den nu går till behandling af det särskilda utskottet,
från början köras in i ett slags strid mellan de olika partierna därom,
huruvida man sedermera skall kunna underkasta frågan gemensam
votering eller icke? Så ser det dess värre ut. Det är detta, som
bildar en så olycklig begynnelse till behandlingen af denna kungliga
proposition. Och det förefaller mig, att de ärade talarna verkligen
hade kunnat bespara denna stora proposition allt detta tal, som de
nu kastat i vägen för den. Ty det kunna herrarna icke komma ifrån,
att Första kammaren har både makt och kraft och äfven en synnerligen
utvecklad vana att icke gå till gemensam votering, annat än
när den kammarens majoritet själf anser sig behöfva gorå det.

Jag slutar alldeles så, som jag nyss gjorde, med att uttala min
förhoppning, att den sakliga behandling, som blifvit utlefvad ifrån
de båda ärade talarna, verkligen måtte i fortsättningen hålla mera
än hvad begynnelsen här har gifvit rätt att vänta.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågavarande
proposition till det särskilda utskott, som Riksdagen beslutit
för behandling af densamma tillsätta; och skulle till utskottet jämväl
öfverlämnas de i anledning af propositionen inom kammaren nu

afgifna yttrandena.

Härefter remitterades:

till statsutskottet propositionen angående anslag för anordnande
af kliniker vid vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen angående upplåtelse af
vissa områden till Kiruna municipalsamhälle; samt

till statsutskottet propositionerna:

angående statsbidrag för uppförande af en anstalt för vanföra

i Stockholm; . ,

angående anslag för inköp af ett område vid Vadstena hospital

och asyl m. m.; och

angående anläggning af statsbanor från Sveg till Bruntio och
från Sveg till Hede.

Torsdagen den 11 april.

Nr 26.

Härpå föredrogs propositionen med förslag till lag om arbetar- Remiss af en
skydd; och yttrade därvid proposition.

(Forte.)

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman, mina herrar!

Skulle jag, när jag nu tagit mig friheten att begära ordet vid remissen
af denna proposition, våga att först uttala ett ord närmast i anslutning
till den föregående debatten angående den proposition, som då
remitterades, skulle det vara det, att om den propositionen icke kan
sägas vara på något sätt partiskiljande, så kan det i ännu större grad
om den nu föreliggande propositionen sägas, att den med sitt innehåll
helt enkelt framställer det anspråket, att vid dess behandling
inga andra hänsyn skola få göra sig gällande, hvilket parti de ärade
ledamöterna än tillhöra, vare sig i denna kammare eller i den Första
kammaren, än de rent sakliga synpunkterna, de rent sakliga skälen,
de skälen nämligen, att det här gäller skyddandet af människors
hälsa, människors lif, att det här gäller värnet för de minderåriga
och deras arbetskraft, att det gäller lagstiftningens reglerande ingripande
beträffande rätten till kvinnlig arbetskrafts användande
och utnyttjande inom den svenska industrien

Det intryck, som trängde sig på mig, när jag tog del af dels propositionen
om socialstyrelse och dels den om arbetarskydd, och,
hvilket intryck ytterligare stadgats under den nyss förda debatten,
är det, att det är en i högsta grad svårreparabel förlust, som vi gjort
här i landet, när icke dessa och därmed sammanhängande frågor
redan i god tid fingo den stomme, som exempelvis S. A. Hedin gaf
uppslaget till år 1884, att icke den svenska lagstiftande församlingen
har i god tid tagit ögonsikte på de stora sociala spörsmål, som
sammanhänga med arbetarskyddslagstiftning, ålderdoms- och olycksfallsförsäkring
etc., alla dessa frågor, som nu en och en måste trängas
om plats i Riksdagens förhandlingar. Hade stommen varit klar
och byggnaden stått färdig här i landet vid ungefär samma tidpunkt
som i flera andra industriländer, skulle naturligtvis påbyggandet,
utvidgandet i det stycket exempelvis, som gäller denna proposition
om utsträckning af arbetarskydd, ha gått ofantligt mycket lättare.

Det är helt naturligt, att det ligger utom förmågan att på den
korta tid, som stått till buds, sedan vi togo emot denna proposition i
går och tills nu, göra de jämförelser, som äro nödvändiga för att yttra
sig om alla punkter i de föreliggande förslagen. Att den tillsatta
yrkesfarekommittén gjort ett godt och ett samvetsgrant arbete så
långt det varit dem möjligt, därom känner jag mig öfvertygad. Jag
är också villig att gifva mitt erkännande åt den nuvarande regeringen,
som låtit sig angeläget vara att så fort som möjligt framlägga
lagförslag på grundval af kommitténs förslag. Men att följa behandlingen
från kommitténs ursprungliga förslag via kommerskollegii
utlåtande till regeringens första förslag, till lagrådets därpå
följande utlåtande och regeringens sista förslag, sådant det föreligger
här, och kunna säga hvad det är, som bättrats på eller tunnats

Nr 20. 38

Torsdagen den 11 april.

Remiss af pra ut i jämförelse med dels våra nuvarande lagar och dels kommitténs
proposition, förslag, later sig naturligtvis icke gorå. Jag har dock känt mig för(Forts.
) anlåten att med detsamma begagna mig af det tillfälle, som enligt
praxis gifves här, då det varit vanligt att vid remissen af i särskilda
fall betydelsefulla frågor säga sina hufvudsakligaste meningar med
detsamma. Jag gör det desto mera, som redan vid det tillfälle,
när utlåtanden fingo lämnas från våra fackliga organ, hade vi sammanfört
utlåtanden från en stor del af fackförbunden och insändt
dem till öfverståthållareämbetet för vidare befordran till vederbörande.
Där sade våra arbetare i en massa olika industrier sin uppfattning
om det då föreliggande kommittéförslaget.

Riksdagen skref redan för tio år sedan, år 1902, om behofvet
af kvinnlig yrkesinspektion, och år 1903 om behofvet af revision och
förändring af lagarna om minderårigas och kvinnors användande i industriellt
arbete. Sålunda är det en högst väsentlig tid, som gått,
sedan Riksdagen uttalade sin uppfattning i dessa stycken, men det
är ju så här i landet, att beträffande det, som berör den kroppsarbetande
klassen positivt och gynnsamt, har det varit vanligt, att man
fått vänta ganska länge. Sålunda, från det Riksdagen ansåg, att en
förändring borde ske i yrkesfarelagen och i lagen om minderårigas
och kvinnors användande i industriellt arbete och om behofvet af
utsträckning af yrkesinspektionen, har det gått en tio år.

I den kommitté, som den dåvarande Boströmska regeringen tillsatte
år 1905, blef ingen arbetarnes representant insatt. Det är ju
betecknande för hur man äfven så långt fram som 1905, när landet
stod i ett så starkt industriellt utvecklingsskede, kunde från den
då sittande högerregeringen fullständigt förbigå representanter från
deras sida, som saken egentligen och förnämligast rör, nämligen
kroppsarbetarna. Angående den kommitté, som valdes, har jag ju
redan sagt, att den i stort sedt beflitat sig om att få fram det bästa
möjliga, men det är naturligt, att när stommen till Kungl. Maj:ts
förslag, nämligen kommitténs betänkande gjordes upp, hade det
varit af ofantlig betydelse, om i detta förberedande arbete åtminstone
en eller någon mer representant från den klass, som denna lag så nära
och ytterst berör, fått taga del i utarbetandet af den lagstiftning, som
skall blifva skyddet för den i dess dagliga arbete. Svårigheten att,
från det propositionen kom oss till hända, på femton dagars motionstid
kunna i alla delar få fram, hvad man skulle vilja ha fram i denna
lagstiftning, den svårigheten är naturligtvis ofantligt stor och möjligheten
att kunna gorå det är icke jämförlig med den fördel, som
skulle legat i, om en eller flere arbetarnes direkta representanter varit
med i detta femåriga arbete från början år 1905 till slutet år 1909,
under hvilken tid kommittén arbetat för utredning af dessa förhållanden.

Regeringens förslag, sådant det nu föreligger, innefattar ju oemotsägligt
en betydande förbättring af de nuvarande ganska begränsade
lagarna på detta område. Det har den förtjänsten i första hand,

Torsdagen den 11 april.

39 Xr 26.

(Forts.)

att det sträcker ut tillämpningsområdet af lagen om yrkesfara till liemiss aj en
så godt som samtliga arbetargrupper. Det, som jag skulle vilja be- Proposition,
teckna såsom en brist, är, att sjöfolket lämnats utanför och att man
utgår ifrån att den kommande sjölagstiftningen skall för denna störa
arbetarkategori få fram bestämmelser, som i det stycket skola motsvara,
hvad yrkesfarelagen har för andra grupper. Jag vågar hålla
före, att det varit bättre att inrymma äfven sjöfolket under denna lag.

Jag skulle äfven vilja beteckna det som ett minus i lagens tillämpningsområde,
att den beträffande jordbruksarbetarna endast afser
skyddsåtgärder för rent maskinella anordningar.

J ag skulle gärna sett och tror, att det varit fördelaktigt, om herr
finansministern hade velat i förslaget upptaga kommitténs ursprungliga
förslag om kommunala tillsyningsmän. Den delen af kommitténs
förslag är utesluten likaväl som den del, som handlar om hemarbetslagstiftningen,
d. v. s. den lagstiftning, som skulle vara till
hjälp för de svagaste bland de svaga, nämligen hemarbeterskorna
och hemarbetarna — de sistnämnda finnas ju visserligen icke i samma
utsträckning här i landet som den kvinnliga arbetskraften i hemarbetet,
men de finnas dock. Jag kan i detta afseende endast uttala den bestämda
förhoppningen, att den utredning, som igångsatts för den
delen af skyddslagstiftningen, måtte så fort som möjligt leda till
resultat och en kompletterande lagstiftning komma till stånd här i
landet, en lagstiftning, som skall bli till skydd mot utsugning inom
hemarbetet.

Lagförslagen om åtgärders vidtagande mot yrkesfara kännetecknas
fortfarande af den vaga och obestämda karaktär, som utmärker
den föregående lagen. I de föreskrifter, som göras för åstadkommande
af skyddsanordningar, heter det redan i den inledande 3 §,
att arbetsgivare är pliktig iakttaga allt, »som skäligen kan anses
af nöden» för att skydda, etc. Detta vågar jag beteckna såsom ett
minus i förhållande till vår nuvarande lagstiftning, där det dock
säges i ingressen, att de skyddsåtgärder, som »äro nödiga», skola
vidtagas. I det fallet har jag icke kunnat följa herr statsrådet, när
han gjort en förändring, som jag vågar kalla en förändring bakåt, då,
från det att lagstiftningen förut varit betydligt strängare, enligt min
uppfattning det blifvit så modifierade föreskrifter om, att där det
skäligen kan anses af nöden, skall allt det, som i sin tilllämpning
skall utgöra skydd för industriarbetarna i deras verksamhet, göras;
bestämmelserna blifva enligt min uppfattning därigenom af vagare
natur än förut.

Något betydelsefullt, som ligger i kommittéförslaget och som
Kungl. Maj:t tagit upp, skall jag villigt erkänna ligger däri, att
Kungl. Maj:t skulle få den befogenheten att utfärda kompletterande
föreskrifter för olika arbets- och industriområden. Det är nog
något, som är alldeles nödvändigt, därför att lagen, om den
skulle i sina paragrafer innehålla detaljerade bestämmelser, anpassbara
på hvarje industris tekniska förhållanden, hvarje svår -

Nr 26. 40

Torsdagen den 11 april.

Remiss af en artadt arbetsfält, skulle svälla ut ganska mycket. Trots det att
■proposition. själfva den princip, som ligger däri, att Kungl. Maj:t skulle äga
(Forts.) utvidga hufvudlagen med specialbestämmelser, är ny, så tror jag,
att, när man utgår ifrån att lagförslagets största betydelse ligger
i dess utsträckta tillämpningsområde, man måste, för att få fram
större trygghet mot yrkesfara inom skilda industrier, gifva Kungl.
Maj :t rätt att utfärda specialbestämmelser. Skulle den bestämmelsen
tagas bort, blefve det icke mycket framsteg från hvad det nu är,
och värdet af Kungl. Maj:ts förslag skulle då vara ganska begränsadt.

Jag tror, att det skulle varit lyckligt, om herr finansministern
bibehållit kommitténs förslag om arbotsrådet, som skulle biträda vid
kompletterande af föreskrifterna. Visserligen skulle ju yrkesinspektionens
chefsmyndighet kunna göra detta, eventuellt efter sakkunnigas
hörande. Men det hade varit bättre, om representanter
från industrien, facken och yrkena direkt fått i arbetsrådets form
varit med om och utarbetat hvilka specialföreskrifter, som skulle
utfärdas.

Jag vill — jag ber om öfverseende om jag är för utförlig, men
jag känner, att denna lag är af ofantlig betydelse för arbetarna —
i detta sammanhang säga, att den tyska arbetarlagstiftningen på
detta område, »Gewerbeordnung», innehåller 900 paragrafer, under
det att Kungl. Maj:ts förslag innehåller endast 53 paragrafer, och
trots detta har man i det störa industrilandet Tyskland ansett nödvändigt,
att regeringen får komplettera lagen med specialföreskrifter.

Ja, det var det väsentligaste om den första delen af lagen, den
om förekommande af olycksfall och ohälsa i arbetet. Sedan kommer
den andra delen, som är fullt lika betydelsefull och som rör de
minderårigas användande i arbetet. I det stycket är det icke något
egentligen revolutionerande som här är föreslaget. Åldersgränsen
föreslås i Kungl. Maj:ts förslag att höjas från 12 till 13 år, men vi
skola komma ihåg, att år 1908 sysselsattes på industriens område
blott 1,667 minderåriga, som voro under 13 år, eller 2,84 procent af
alla minderåriga. Ett beslut om att höja åldersgränsen för de minderåriga
från 12 till 13 år innebär således endast att flytta öfver ett
förhållande, som redan de facto finnes i en lagbestämmelse, och då
så är förhållandet, behöfver icke på minsta sätt, såvidtjagkan förstå,
denna höjning af åldersgränsen på någon verka afskräckande. Jag
vågar hysa den personliga uppfattningen, att höjningen af åldersgränsen
bör utsträckas till 14-års åldern, så att äfven fattigmans
barn må erhålla tillräcklig tid, tillräckliga möjligheter för sin fysiska
och andliga utbildning, likaväl som de bättre situerade klassernas
barn, om hvilka det ju gäller, att de icke kastas in i fabrikerna vid
13, 14, 15 års ålder, utan erhålla den tid, som behöfves för att fysik
och hjärna skola kunna utbildas i det unga människomaterialet.
Denna förhöjning skulle endast innebära, att den nuvarande bestämmelsen,
att tolfåringarna skulle arbeta sex timmar om dagen, folie
bort. Med denna lag beträffande minderårigas användande i ar -

Torsdagen den 11 april.

41 Nr 26.

bete skulle dock fortfarande vara stadgadt, att för trettonåringarna Remiss af en
en arbetstid af åtta timmar dagligen skulle tillåtas; och det anser jag proposition.
för min del icke vara af någon genomgripande natur. Vidare skulle (Forts.)
nattarbete tillåtas för femtonåringar. Den nuvarande lagen tillåter
nattarbete för fjortonåringar, och detta arbete kan gå upp ända till
tolf timmar. Det skulle ju ligga ett framsteg däri, att rätten att
utnyttja arbetskraften hos de manliga fjortonåringarna skulle utbrytas
från den nuvarande lagen, enligt hvilken industriidkarna ha
rätt att utnyttja denna unga arbetskraft äfven till nattarbete. Men
den möjligheten skulle kvarstå, att femtonåringarna skulle kunna
användas i nattarbete, fastän det icke finge återkomma oftare än
hvar tredje vecka och med åtta timmars skift. Däri ligger naturligtvis
enligt min uppfattning fortfarande en eftergift åt industriens
kraf på att använda minderårig arbetskraft i så stor utsträckning,
som möjligt.

Fortfarande skulle äfven stå kvar befogenheten för Kungl.

Maj:t att för storindustrien, på dess anhållan, helt upphäfva bestämmelsen
om 15-åringarnas härofvan nämnda inskränkta nattarbete
och tillåta detsamma i ändå större utsträckning.

Endast några ord om lagen om skyddandet af den kvinnliga
arbetskraften. Den frihet från arbete, uppgående till sex veckor
efter barnsbörden, mot de fyra veckorna efter den nuvarande lagen,
som föreslagits, är en otvifvelaktig fördel, likaså stadgandet om ledighet
för de kvinnor, som amma sina barn själfva. Jag kan, som
sagdt, icke inse annat än att detta är ett framsteg. Detta gäller
äfven bestämmelsen, att där det skulle visa sig särdeles riskabelt att
använda kvinnor i vissa industrier, skulle Kungl. Maj:t kunna utfärda
förbud mot deras användande. Dessa bestämmelser äro väl
närmast insatta i anslutning till den planerade moderskapsförsäkringen
men försvara under alla förhållanden sin plats i lagförslaget.

Så några ord om en annan del, nämligen om yrkesinspektionen,
som skall vara den förnämsta tillsynsmyndigheten. I denna fråga
framförde vi i utlåtande från vårt håll behofvet af att i synnerhet
den kvinnliga yrkesinspektionen skulle bli så effektiv som möjligt.

Kommittén hade proponerat en kvinnlig yrkesinspektris, men dock
förutsatt, att det kunde blifva flera. Såväl i herr statsrådets anförande
till statsrådsprotokollet som i den paragraf, som behandlar
detta, har jag tyckt mig finna, att förhoppningarna om att omedelbart
kunna få denna kvinnliga yrkesinspektion så ordnad, att den
skulle komma att utgöras af mer änen yrkesinspektris, icke äro så stora,
men på samma gång vill jag uttala den lifliga och bestämda förhoppningen,
att när en proposition såsom en på denna följande rörande
yrkesinspektion föreligger, Kungl. Maj:t då måtte taga all den hänsyn,
som kan tagas, till behofvet af att icke endast få en utan flera
kvinnliga yrkesinspektörer. Hvar och en vet, att den kvinnliga
arbetskraften är ofantligt stor på industriens område.

Jag tror, att det skulle varit lyckligt, om herr statsrådet tagit upp

Nr 26. 42

Torsdagen den 11 april.

Remiss af en kommitténs förslag om kommunala tillsynsman. Jag kan nämligen
proposition. finnai att det varit absolut nödvändigt, att, när man icke tagit

(Forts.) ]agförslaget från kommittén om hemarbete i den föreliggande

propositionen, utesluta det förslag, som kommittén härutinnan framlade,
nämligen att kommunerna skulle äga att välja särskilda personer,
som hade den första omedelbara uppsikten öfver dessa lagars
efterlefvande. Jag tror, som sagdt, att detta skulle varit lyckligt,
oafsedt att hemarbeteslagen icke kom med i förslaget. Enligt förslaget
åligger nämligen den första omedelbara tillsynen öfver lagarnas
efterlefnad fortfarande i första hand kommunal- eller hälsovårdsnämnder,
liksom förut varit förhållandet, och känd sak är så god
som vittnad, att den största bristen i vår nuvarande skyddslagstiftning
ligger däri, att kontrollen varit så bristfällig. Jag skall icke tala
om den bristen, att yrkesinspektionen skett med så långa mellanrum
i dessa åtta distrikt i landet, som äro alldeles för stora, utan
om den bristen, att ingen egentligen känt sig befogad att öfva det
första omedelbara inseendet öfver dessa lagars och i synnerhet minderårighetslagens
efterlefnad. Det har legat i respektive kommunal-
och hälsovårdsnämnds händer, och med de många uppgifter,
som dessa nämnder ha, måste tillsynen ha blifvit därefter. Jag
har icke reda på, i hvilken utsträckning särskilda personer blifvit
tillsatta af dessa nämnder, som skulle ha öfverinseendet öfver dessa
lagars efterlefnad, men regeringsförslaget förutsätter att så, som jag
här framhöll saken, skall den i fortsättningen ungefär vara — för
så vidt jag under nattens timmar läst propositionen riktigt — och
däraf skulle naturligtvis följden blifva, att ingen särskild ledamot
af kommunalnämnd eller annan nämnd skulle känna sig särskildt
befogad att stå som den första direkta öfvervakaren öfver lagarnes
efterlefnad.

Första stationen på denna väg är sålunda från arbetarnas synpunkt
en skärpt yrkesinspektion och effektivt öfvervakande på
platsen. I detta afseende företer lagen enligt min uppfattning en
brist, och jag tror, att det hade varit lyckligt, om denna mycket
viktiga del i lagstiftningen hade tagits med i förslaget med detsamma.

Jag kan icke heller underlåta att fästa mig vid, att böteslatituden
för öfverträdande från arbetsgifvarnes sida af denna lag är
fortfarande satt mellan 10 kronor och 500 kronor. Jag har talat med
flera, som haft tillfälle att följa denna sak, och ingen har vetskap om,
att det högsta bötesbeloppet upp till 500 kronor någonsin utkräfts,
utan det bötesbelopp, som utkräfves af de arbetsgivare, som öfverträdt
lagens föreskrifter om minderårigas användande i arbete, har
på sin höjd uppgått till en 25 kronor, som är en bagatell för arbetsgivare
i allmänhet. Och det skall i fortsättningen blifva af intresse
att se, huru domstolarne behandla frågan om tillmätande och utdömande
af böter för de arbetsgivare, som öfverträdt föreskrifterna
i den här lagen. Att ett behof föreligger att höja minimibötesbeloppet,
den uppfattningen har jag fått vid betraktandet af nu förelig -

Torsdagen den 11 april.

43 >r 26.

gande förslag. När man med bötesbestämmelserna i detta fall-Remiss af en
jämför 47 §, hvars innehåll också omfattar bötesbestämmelser, som P^P0^11-finnas nu, och ser, att vid yppandet af yrkeshemlighet böterna (Forts)
kunna gå upp till 1,000 kronor, så är det förklarligt, att man stannar
litet tveksam, huruvida det mest utslagsgifvande varit tanken på industrien
eller tanken på att skydda arbetskraften.

Herr talman, jag har tagit mig friheten att göra denna framställning
därför, att jag förstår, att det nog vill till ett särskildt intresse
hos kammarens samtliga ledamöter, om de skola sätta sig in
uti ett lagförslag sådant som detta ibland den mängd af ärenden,
som nu trängas på Riksdagens bord.

Det viktigaste i fråga om all lagstiftning på detta område är
naturligtvis, att lagarna efterlefvas, och uti det hänseendet framstår
som en af de viktigaste frågorna den, hur man skall få yrkesinspektionen,
tillsynsorganisationen, så väl organiserad som möjligt, så
att den verkligen kan se till, att lagarna efterlefvas. Det var ju ett
allmänt hördt omdöme om den första minderårighetsförordningen
af 1881, att den var en lag på papperet. Tillsynen af efterlefnaden
af lagen var alldeles otillfredsställande. Skall i det hänseendet förhållandet
på detta område bli bättre, skall mera skydd kunna tillförsäkras
industriarbetarna under deras farliga handskande med
maskiner, verktyg, transportmedel och allt dylikt, som kommer
ifråga på det industriella området, skall skyddet för den unga lefvande
arbetskraften komma därhän, att det blir ett verkligt skydd,
då måste tillsynen af, att lagarna verkligen efterlefvas, bli det väsentligaste.

Jag ber att än en gång få upprepa de ord, med hvilka jag begynte
mitt anförande: Må det för denna kammare såväl som för medkammaren
och det utskott, som närmast har att pröfva frågan, när de
skola ge sig in på densammas behandling, framför allt stå lefvande
och klart, att det gäller skydd för lif, skydd för hälsa, skydd mot
ohälsa för landets industriarbetare, och att detta är så mycket nödvändigare,
som industrien utvecklar sig mer och mer här i landet,
och att det gäller skyddandet af den unga arbetskraften; ja det gäller
också skyddandet af Sveriges kommande befolkning.

Vidare anfördes ej. Denna proposition jämte det af herr
Söderberg i Stockholm afgifna yttrandet hänvisades till det särskilda
utskott, som Riksdagen beslutit för behandling af propositionen
tillsätta.

Vidare öfverlämnades:

till bevillningsutskottet propositionen med förslag till förordning
angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk
vara;

Nr 26. 44

Torsdagen den 11 april.

Remiss af eu till statsutskottet propositionerna:

proposition. angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
(Forts.) Christiana Hammarlund från Södertälje; och

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
Jonas Jonasson Häll från Slagsta;

till bankoutskottet propositionen angående anvisande af medel
för förbättring af pensioneringen inom de tre första klasserna af
handelsflottans pensionsanstalt;

till bevillningsutskottet propositionen angående ändrad lydelse
af 10 § i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper; samt

till statsutskottet propositionerna:

angående anslag för anställande af en extra advokatfiskal hos
kammarkollegium äfvensom för ordnande af vissa, kollega aktuariekontor
tillhörande handlingar;

angående lönereglering för nationalmuseum m. m.
angående upprättande af en ny professur vid Chalmers tekniska
läroanstalt m. m.;

angående ålderstillägg åt kanslirådet och byråchefen i ecklesiastikdepartementet
P. E. Lindström;

angående bidrag till aflöning åt den skandinaviska bibliotekarien
vid nordiska afdelningen af S:te Geneviévebiblioteket i Paris; och
angående nybyggnad för zoologiska institutionen vid universitetet
i Uppsala.

§ 7.

Statsutskottets härpå föredragna utlåtande nr 33 bordlädes åter.

§ 8.

Ordet lämnades härefter till

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag
får hemställa att kammaren måtte besluta att först på föredragningslistan
för lördagens plenum bland två gånger bordlagda ärenden
upptaga lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om understödsföreningar,
lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse
samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor den 4 juli
1910, dels ock i anledning däraf väckta motioner, därefter lagutskottets
utlåtande, nr 33, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881
om tjuguårig häfd och lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, dels ock
en i anledning af denna proposition väckt motion, samt därefter

45 Nr 26.

Torsdagen den 11 april.

öfriga två gånger bordlagda ärenden i den ordning de äro upptagna
på föredragningslistan för i dag.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 9.

Herr Kronlund aflämnade en motion, i anledning af Kungb
Maj:ts proposition med förslag till grunder för tillgodogörande af
kronans jakträtt.

Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 279, blef på begäran
bordlagd.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ H.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Isaksson under
den 13 april.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4.13 e. m.

Remiss af en
proposition.
(Forts.)

In fidem
Per Cronvall.