Interpellation av herr Svanström om inrättande av en särskild institution för forskning beträffande tandsjukdomarnas uppkomst,m. (Riksdagens protokoll 1961:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11

FÖRSTA KAMMAREN

1961

17—24 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 mars

Interpellation av herr Svanström om inrättande av en särskild institution
för forskning beträffande tandsjukdomarnas uppkomst,
m. ......................................................

Sid.

Onsdagen den 22 mars

Om tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tullfritt införa vissa

flyktingarbeten ............................................

Omläggning av bensinbeskattningen, m. m.....................

Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering
.............................................

Om undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. ............................................

Utredning rörande förmögenhetsskatten för äkta makar
Vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt

Riksbankens räntepolitik ......................................

Aktiebolaget Industrikredits utåningsverksamhet ................

Lönen under semester ................................_•••;----

Om ändring i värnpliktslagens bestämmelser angående utbildningen

till reservofficer vid armén ........ •

Reseersättning från den allmänna sjukförsäkringen i samband med
sjukgymnastisk behandling ..................................

31
33
37

42
44

Fredagen den 24 mars

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen ........

Om ytterligare arbetstidsförkortning

Om upphävande av nattarbetsförbudet för kvinnor ..............

Reglering av priserna på fisk................ .......

Interpellation av herr Bengtson ang. svenskt bidrag till internationell
samverkan för tillgodoseende av världens livsmedelsförsörjning,
in. ........................................... •

t Första kammarens protokoll 1961. Nr 11

Nr 11

innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 mars sid.

Statsutskottets utlåtande nr 38, ang. fortsatt disposition av visst
äldre reservationsanslag: justitiedepartementet................ 12

— nr 39, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet................ 12

— nr 40, ang. avtal om fortsatt drift av Svenska silikatforsknings institutet,

m. m................................ 13

— nr 41, ang. statens provningsanstalts organisation och verksamhet,
m. m...................................... 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, om tillstånd för Inomeuropeisk
Mission att tullfritt införa vissa flyktingarbeten ........ 13

— nr 9, ang. förslag till förordning om bensinskatt, m. m....... 16

— nr 15, om rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd
skogsplantering .................................. 23

— nr 19, om vidgad avdragsrätt för vetenskaplig forskning vid

beskattning av rörelseinkomst .............................. 24

— nr 23, om undantagande från beskattning av vinst, som beror

på penningvärdets fall, m. m............................. 25

— nr 24, om utredning rörande förmögenhetsskatten för äkta makar 30

— nr 26, ang. vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt
............................................ 31

Bankoutskottets utlåtande nr 12, om sänkning av riksbankens diskonto
samt angående riksbankens räntepolitik .............. 33

—• nr 13, ang. AB Industrikredits utlåningsverksamhet .......... 37

— nr 14, om förlängning av preskriptionstiden för uttagande av

premieobligationsvinster .................................. 41

— nr 15, om minskning av kostnaderna för riksdagstrycket...... 41

Första lagutskottets utlåtande nr 19, ang. ändrad lydelse av 72 §

växellagen m. m........................................... 41

— nr 20, ang. tidpunkten för avgivande av den årliga redogörelsen

för handläggningen av riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t .. 41

Andra lagutskottets utlåtande nr 14, ang. lagen om semester, m. m. 41

— nr 19, om ändringar i 27 § värnpliktslagen .................. 42

— nr 20, om reseersättning från den allmänna sjukförsäkringen i

samband med sjukgymnastisk behandling, m. m............... 44

— memorial nr 24, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om er sättning

från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk
behandling................................................ 4g

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, om ändrad lydelse av 23 § jakt !agen

.................................................... 46

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, om nya former för
hedersbevisning för lång och trogen tjänst inom det statliga
verksamhetsområdet .................................‘ .. 4g

— nr 9, om hälsoundersökning av unga kvinnor................ 46

— nr 10, om taxenedsättningar för busstrafiken ................ 46

Fredagen den 24 mars

Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen................................ 50

Innehåll

Nr 11

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. viss ändring av lagen om
förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsforskottsla gen)

......................y .......;.....................

_ nr 22, om ytterligare arbetstidsförkortning ..................

_ nr 23, ang. upphävande av bestämmelser i arbetarskyddslagen,

vilka inskränka den kvinnliga arbetskraftens användande i yrkesarbete
................................................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. reglering av priserna på

fisk ......................................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, om effektivisering

av övervakningen av svensk krigsmaterielexport ..........■ ■

— nr 12, om förenkling och samordning av arbetsgivare åliggande
uppgifts- och uppbördsskyldighet ..........................

58
61

Fredagen den 17 mars 1961

Nr 11

Fredagen den 17 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 94, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående allmänna
flaggdagar.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus;
och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i skattestrafflagen den 11 juni 1943
(nr 313).

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m.; och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för anordnande av auktionslokaler
för trädgårdsprodukter, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 101, till Konungen angående
uppskov med beslut över vilande förslag
till ändrad lydelse av 31 § regeringsformen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
115, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående överförande till riksdagsbiblioteket
av huvudmannaskapet för registret
till riksdagstrycket.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
116, till fullmäktige i riksbanken angående
verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning.

Anmäldes och godkändes bankoulskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
117, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
71, angående fråga om befrielse för O.
Olsson från viss ersättningsskyldighet
till statsverket.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

Nr 11

Fredagen den 17 mars 1961

nr 66, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.;

nr 72, med förslag till organisation
för undervisning och vård av barn med
komplicerad utvecklingshämning m. m.;

nr 74, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård; och

nr 81, angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit framställning
angående möjliggörande av vissa
lån från riksbankens avbetalningslånefond
till tjänstemän vid riksdagens
verk.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

39, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1961/62;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande avavtal
om fortsatt drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. in.; samt
nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statens provningsanstalts
organisation och verksamhet,
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om tillstånd för Inomeuropeisk Mission
att tullfritt införa vissa flyktingarbeten;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om bensinskatt, m. m„ jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnad för nyanlagd skogsplantering; nr

19, i anledning av väckta motioner
om vidgad avdragsrätt för vetenskaplig

forskning vid beskattning av rörelseinkomst; nr

23, i anledning av väckta motioner
om undantagande från beskattning av
vinst, som beror på penningvärdets fall,
m. m.;

nr 24, i anledning av väckt motion om
utredning rörande förmögenhetsskatten
för äkta makar; samt

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om allmän energiskatt;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående sänkning av riksbankens diskonto
samt angående riksbankens räntepolitik; nr

13, i anledning av väckta motioner
angående AB Industrikredits utlåningsverksamhet; nr

14, i anledning av väckt motion
om förlängning av preskriptionstiden
för uttagande av premieobligationsvinster;
samt

nr 15, i anledning av väckt motion
om minskning av kostnaderna för riksdagstrycket; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen m. m.;
samt

nr 20, i anledning av väckt motion angående
tidpunkten för avgivande av den
årliga redogörelsen för handläggningen
av riksdagens skrivelser till Kungl.
Maj:t;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester, m. m.;

nr 19, i anledning av väckt motion
om ändringar i 27 § värnpliktslagen;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om reseersättning från den allmänna
sjukförsäkringen i samband med sjukgymnastik
behandling, m. m.; samt
nr 24, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner angående ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen för
sjukgymnastik behandling;

Fredagen den 17 mars 1961

Nr 11

tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av motion angående ändrad
lydelse av 23 § jaktlagen; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av väckt motion om
nya former för hedersbevisning för lång
och trogen tjänst inom det statliga verksamhetsområdet; nr

9, i anledning av väckta motioner
om hälsoundersökning av unga kvinnor;
samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
om taxenedsättningar för busstrafiken.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
15 mars 1961.

Sedan kanslisten Arne Löfling enligt
beslut av herrar deputerade vid sam -

manträde den 12 januari 1961 antagits
till vikarie fr. o. m. den 16 februari 1961
tills vidare för stenografen Folke Hähnel,
vilken beviljats tjänstledighet, hade herrar
deputerade nämnda den 12 januari
låtit anstå med tillsättandet av vikarie
för Löfling i dennes egenskap av kanslist.
Herrar deputerade beslöto nu, med
verkan fr. o. m. den 16 februari 1961;
att i stället för vikarie för Löfling skulle
— med viss omorganisation av kanslisternas
arbetsuppgifter — i erforderlig
utsträckning anställas tillfällig skrivhjälp,
och skulle härtill anlitas den talmannen
i samråd med kammarens sekreterare
anställde.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Tisdagen den 21 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m.
onsdagen den 22 mars t. o. m. fredagen
den 24 mars för att på officiellt
uppdrag besöka Holland.

Stockholm den 21 mars 1961

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1961 den 21 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att — sedan f. d.
rådmannen Erik Anton Wilhelmsson,
som den 1 mars 1960 utsetts till riksdagens
militieombudsman, avsagt sig
detta förtroendeuppdrag — jämlikt § 68
riksdagsordningen utse ny militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit utsedd:

herr häradshövdingen Karl Hugo Henkow
med 40 röster.

Därjämte avgåvos en blank valsedel
jämte en dubbelsedel, vilka kasserades.

Georg Brant ing Bertil von Friesen
K. G. Ewerlöf Per Svensson

År 1961 den 21 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att — sedan häradshövdingen
Karl Hugo Henkow denna
dag utsetts till riksdagens militieombudsman
— jämlikt § 68 riksdagsordningen
utse ny ställföreträdare för militieombudsmannen;
och befanns efter

valförrättningens slut därtill hava blivit
utsedd:

herr hovrättsrådet Gunnar Thyresson
med 42 röster.

Georg Branting Bertil von Friesen
K. G. Ewerlöf Per Svensson

År 1961 den 21 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att —- sedan hovrättsrådet
Carl Ulf Vilhelm Lundvik,
som den 1 mars 1960 utsetts till ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman,
avsagt sig detta förtroendeuppdrag
— jämlikt § 68 riksdagsordningen
utse ny ställföreträdare för justitieombudsmannen;
och befanns efter
valförrättningens slut därtill hava blivit
utsedd:

herr hovrättsrådet Holger Vilhelm
Henrik Nordqvist med 40 röster.

Dessutom avgåvos två blanka valsedlar,
vilka kasserades.

Georg Branting Bertil von Friesen
K. G. Ewerlöf Per Svensson

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förättade valen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 122, i anledning av väckta motioner
angående de allmänna barnbidragen,
m. in.;

nr 123, i anledning av väckta motioner
angående rätt för kommun att uttaga
avgifter för finansiering av allmän
avstjälpningsplats och destruktionsanläggning;
samt

Tisdagen den 21 mars 19G1

Nr 11

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande avkostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats; och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny ölförsäljningsförordning,
in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 66, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa byggnadsarbeten vid
statens mentalsjukhus m. in.;

nr 72, med förslag till organisation för
undervisning och vård av barn med
komplicerad utvecklingshämning m. m.;

nr 74, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård; och

nr 81, angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
dess anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående möjliggörande av vissa
lån från riksbankens avbetalningslånefond
till tjänstemän vid riksdagens
verk.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 38—41, bevillningsutskottets
betänkanden nr 5, 9, 15,
19, 23, 24 och 26, bankoutskottets utlåtanden
nr 12—15, första lagutskottets
utlåtanden nr 19 och 20, andra lagutskottets
utlåtanden nr 14, 19 och 20 samt
memorial nr 24, tredje lagutskottets utlåtande
nr 9 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 8—10.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

68, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer,
m. m.;

nr 69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på
jordbruks- och trädgårdsområdena;

nr 77, angående avsättning av viss del
av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m.;

nr 78, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa forskningsråd in. m.;

nr 79, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 84, angående riksnämndens för ekonomisk
försvarsberedskap framtida organisation
och verksamhet, m. m.;

nr 85, angående vissa frågor rörande
rektorstjänsterna inom skolväsendet
m. m.;

nr 89, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket;

nr 90, angående ändring av vissa postavgifter
m. m.; och

nr 100, med förslag om förbättrad
taxeringskontroll.

Anmäldes och bordlädes

första lagutskottets utlåtande nr 22, i
anledning av väckta motioner om utredning
rörande domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion om
viss ändring av lagen den 11 juni 1943
om förskottering av underhållsbidrag till
barn (bidragsförskottslagen);

nr 22, i anledning av väckt motion
om ytterligare arbetstidsförkortning;
samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av bestämmelser
i arbetarskyddslagen, vilka inskränker
den kvinnliga arbetskraftens användande
i yrkesarbete;

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Interpellation om inrättande av en särskild institution för forskning beträffande
tandsjukdomarnas uppkomst, m. m.

jordbruksutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1961/62 jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av väckt motion om
effektivisering av övervakningen av
svensk krigsmaterielexport; samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
om förenkling och samordning av arbetsgivare
åliggande uppgifts- och uppbördsskyldighet.

Interpellation om inrättande av en
särskild institution för forskning
beträffande tandsjukdomarnas
uppkomst, m. m.

Herr SVANSTRÖM (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Tandrötan torde vara
den allra vanligaste sjukdomen i vårt
land. Man kan med fog påstå att den är
en verklig folksjukdom.

Andra folksjukdomar såsom t. ex. tuberkulosen
har genom omfattande och
målmedvetet bekämpande och långt gående
förebyggande åtgärder bringats under
kontroll. I fråga om tuberkelsjukdomarna
får det nog också anses att den
höjda levnadsstandarden medverkat till
att höja motståndskraften hos befolkningen.

När det gäller tandkaries torde det
snarare vara tvärt om. De ändrade kostvanorna
anses på många håll medföra
ökad risk för tandröta.

Genom folktandvårdens tillkomst och
fortsatta utbyggnad har betydande resultat
uppnåtts när det gäller att reparera
redan uppkomna skador på tänderna.
Det är mycket betydande summor
samhället och de enskilda medborgarna
satsar årligen på tandvård. Däremot anslås
enligt min mening alldeles för små
belopp till förebyggande åtgärder i fråga
om kariesbekämpning.

1957 års folktandvårdssakkunniga har
föreslagit en väsentlig höjning av utgående
anslag till detta ändamål. Utredningen
anser vidare att en särskild institution
med uppgift att bedriva forskning
i fråga om de vanligaste tandsjukdomarnas
uppkomst bör tillskapas. Denna
institution skulle också enligt utredningens
mening kunna vetenskapligt
utforska olika profylaktiska metoder i
fråga om tandrötans bekämpande. Kostnaderna
för en sådan forskningsinstitution
kan enligt utredningen beräknas
redan från starten dra en kostnad av
100 000 kr. per år. I jämförelse med
samhällets årliga kostnader av över 200
miljoner kronor för reparation av redan
uppkomna tandskador förefaller
emellertid de ifrågasatta medlen till
forskning och profylaktisk verksamhet
relativt blygsamma. Likaså bör ju intensifierade
åtgärder på detta område småningom
avhjälpa den besvärande bristen
på tandläkare och övrig personal
inom tandvården.

Med anledning av vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

Är herr statsrådet beredd att inom
den närmaste tiden föreslå inrättandet
av en särskild institution för forskning
beträffande tandsjukdomarnas uppkomst
m. m. i enlighet med 1957 års
folktandvårdssakkunnigas förslag?

Vilka åtgärder anser herr statsrådet
nödvändiga för eu ökad profylaktisk
verksamhet i tandrötebekämpande syfte? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 573, av herr Olsson, Erik, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, med förslag till lag angående till -

Tisdagen den 21 mars 1961

Nr 11

lägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar, m. m.;

nr 574, av herr Svanström och herr
Andersson, Axel Emanuel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 61, med
förslag till lag angående tillägg till lagen
den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar, m. m.;

nr 575, av herrar Ewerlöf och Kaijser,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, med förslag till lag om handräckning
vid taxeringsrevision;

nr 576, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 62,

med förslag till lag om handräckning
vid taxeringsrevision; och

nr 577, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
62, med förslag till lag om handräckning
vid taxeringsrevision.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Onsdagen den 22 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Palm för tiden till och med
den 28 innevarande månad på grund av
ett från honom inkommet, nu uppläst
läkarintyg, utvisande att han till följd av
bronchopneumonia vore sjukskriven för
tiden till och med sistnämnda dag.

Herr Mossberger, åt vilken kammaren
tidigare beviljat ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 21 i denna
månad, erhöll nu på därom gjord ansökning
fortsatt ledighet på grund av sjukdom
till och med den 30 mars.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 68,
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr
511) om särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på
jordbruks- och trädgårdsområdena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 77, angående avsättning av viss del
av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m.;

nr 78, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa forskningsråd m. m.;

nr 79, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 84, angående riksnämndens för ekonomisk
försvarsberedskap framtida organisation
och verksamhet, m. m.; samt

nr 85, angående vissa frågor rörande
rektorstjänsterna inom skolväsendet
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 89, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 90, angående ändring av vissa postavgifter
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag om förbättrad
taxeringskontroll, hänvisades propositionen,
såvitt avsåge förordningsförslagen
och de i propositionen framlagda
riktlinjerna för förbättrad taxeringskontroll,
till bevillningsutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott motionerna nr
573—577.

Föredrogos och bordlädes ånyo första
lagutskottets utlåtande nr 22, andra lagutskottets
utlåtanden nr 21—23, jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 11 och 12.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Om tillstånd för Inomeuropeisk Mission
ning angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1961/62;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. m.; samt
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens provningsanstalts
organisation och verksamhet,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om tillstånd för Inomeuropeisk Mission
att tullfritt införa vissa flyktingarbeten

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning av väckta
motioner om tillstånd för Inomeuropeisk
Mission att tullfritt införa vissa flyktingarbeten.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 256, av herrar Möller och
Nestrup, samt 11:216, av herr Regnéll
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte meddela organisationen Inomeuropeisk
Mission tillstånd att tills vidare
till riket tullfritt införa sådana flyktingarbeten,
som tillverkats vid organisationens
i utlandet belägna hjälpstationer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 256, av
herrar Möller och Nestrup, samt II: 216,
av herr Regnéll m. fl., om tillstånd för
Inomeuropeisk Mission att tullfritt införa
vissa flyktingarbeten, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herr Gustafson i Göteborg, vilken,
under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna I: 256 och II:
216, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till nämnda motioner,
måtte medgiva organisationen
Inomeuropcisk Mission tillstånd att tills
vidare till riket tullfritt införa sådana

att tullfritt införa vissa flyktingarbeten
flyktingarbeten, som tillverkats vid organisationens
i utlandet belägna hjälpstationer.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag avser inte alls att
dra upp någon större diskussion kring
denna fråga men jag vill inte avstå från
att med några ord ge uttryck för en stillsam
protest mot utskottets ställningstagande.

När man exempelvis i anslutning till
generaltullstyrelsens remissyttrande över
motionen gör gällande att Inomeuropeisk
Missions verksamhet i detta avseende
skulle vara av kommersiell natur, som
det heter, så tycker jag nog att ordens
valör inte riktigt täcker den verklighet
det handlar om. Vad som sker är ju att
Inomeuropeisk Mission för insamlade
medel köper upp en del råmaterial som
skickas ut till de hjälpstationer man har
på flera håll i Europa. De som vistas vid
dessa stationer får utföra vissa handarbeten,
som sedan förs hem och säljs,
självfallet till de priser man kan få ut
här. Ställer vi inte större anspråk på
vad som skall vara av kommersiell natur
än att det skall vara en affär bakom,
så är det klart att denna beteckning är
tillämplig, men jag tycker att om en
verksamhet skall karakteriseras såsom
varande av kommersiell natur, bör åtminstone
något vinstsyfte ligga bakom
den. Detta förekommer inte här, utan
hela verksamheten är av benefik natur.
Det rör sig om en hjälpverksamhet som
drivs med ekonomisk förlust. Därför
tycker jag att denna grund för utskottets
ställningstagande mera är ett uttryck
för den formalismens orkeslöshet,
som riksdagen ofta hamnar i och som
hindrar den att fatta beslut som vi nog
gärna skulle vilja fatta.

Inte heller kan jag inse att risken för
prejudikat i detta avseende skulle vara
så stor som utskottet tycks vilja göra
gällande. .lag medger att en risk kan
finnas, men scr man noga på frågan tror
jag det är svårt att bestrida att de organisationer
är ganska få, som skulle kunna
tänkas utöva en verksamhet av sådan
art att det här önskade beslutet skulle

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Om tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tullfritt införa vissa flyktingarbeten

kunna få någon farlig prejudicerande
innebörd.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Möller (s).

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Materiellt sett är ju denna
fråga liten, men principiellt sett har
den nog en ganska väsentlig betydelse.

Som kammarens ledamöter torde erinra
sig, behandlades samma spörsmål
för två år sedan. Bevillningsutskottet avstyrkte
framställningen den gången, och
riksdagens båda kamrar följde utskottet.
Nu bär framställningen återkommit, och
för att vara riktigt säkra på vår sak har
vi denna gång remitterat framställningen
till generaltullstyrelsen. Dess svar innebär
ett avstyrkande av principiella skäl
och med hänsyn till eventuella prejudikat.

Kammarens ledamöter förstår helt säkert,
att det är tämligen svårt för ett
riksdagens skatte- och tullutskott att i
en fråga av denna karaktär och på basis
av en enskild motion handla emot ett
bestämt råd från den myndighet, som
närmast har ansvaret för dessa ting.

Nu är det uppenbart — det framgår
av det anförande som här just hållits —
att det är några ord i generaltullstyrelsens
avstyrkande yttrande som man på
motionärshåll fäst särskilt avseende vid.
Generaltullstyrelsen anser, att den verksamhet
som här bedrives är av »kommersiell
natur». Man kan naturligtvis tvista
om vad som skall inläggas i begreppet
»kommersiell natur», men även den föregående
ärade talaren medgav att det i
detta fall är fråga om en affärsverksamhet,
ehuru icke avsedd att ge någon
vinst. Att det är en affärsverksamhet
framgår ju också av motionerna och av
framställningen i ämnet. Där sägs nämligen
följande: »Handarbetena måste

alltså sändas till Sverige. Vid försäljningen
har Inomeuropeisk Mission sökt
hålla ungefär de priser, som hemslöjdsföreningar
i Sverige tillämpar för motsvarande
alster.»

Härmed har man indirekt sagt ifrån,

att detta är en verksamhet som kan jämställas
med hemslöjdsföreningarnas verksamhet.
Att så är förhållandet framgår
väl också av den omständigheten, att
motionärerna inte har ifrågasatt, att
verksamheten skall befrias från allmän
omsättningsskatt utan endast begärt tulllättnader.

Det finns kanske ytterligare en liten
omständighet som spelat in vid bedömningen
av ifrågavarande verksamhet.
Man har i motionerna gjort en jämförelse
med den verksamhet som Rädda Barnen
bedriver, men den jämförelsen håller
inte såsom också generaltullstyrelsen påpekar.
Rädda Barnens verksamhet är av
annan karaktär. Den tullfrihet, som denna
organisation åtnjuter — efter proposition
varje år från Kungl. Maj:t — gäller
inte någon verksamhet av kommersiell
eller affärsmässig karaktär.

Jag tror, att jag kan be motionärerna
vara förvissade om att vi inom utskottet
har den allra största sympati för den
verksamhet, som av Inomeuropeisk Mission
utövas och önskar den all möjlig
framgång. Vi är emellertid av den uppfattningen
att, om statsmakterna anser
sig böra stödja denna verksamhet, bör
det ske på hävdvunnet sätt, nämligen
genom anslag över driftbudgeten, och
icke via tullättnader. Den senare vägen
kan nämligen, såsom utskottet och generaltullstyrelsen
påpekar, lätt ge anledning
till prejudikat med ganska svåröverskådliga
konsekvenser.

Detta är i korthet de överväganden,
som legat till grund för bevillningsutskottets
ståndpunktstagande i år liksom
förra gången.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till bevillningsutskottets förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottet hänvisar
till generaltullstyrelsens yttrande
och styrelsen hänvisar till bevillningsutskottets
yttrande 1958. Kretsgången resulterar
i att man talar om att det är
fråga om en verksamhet av kommersiell
natur och att man skapar prejudikat av
allvarlig art.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Om tillstånd för Inomeuropeisk Mission

Vad är det då för väldiga prejudikat
man skapar? Jo, utskottet säger att prejudikatet
innebär att även liknande organisationer
skulle anhålla om tullättnader.
Men finns det, ärare kammarledamöter,
så många organisationer som
skulle utnyttja detta prejudikat? Och vore
det så förfärligt om även någon organisation
av liknande art finge tullättnader? Vad

gäller det då att åstadkomma här?
Jo, det gäller att bistå en verksamhet,
som består i att man skickar ut svenska
varor som ger sysselsättning åt flyktingar
ute i Europa. Dessa varor säljs sedan
mestadels i Sverige. Det är för dessa färdigställda
arbeten som Inomeuropeisk
Mission nu ber om tullättnader.

Jag kan förstå att utskottet tycker att
det är fråga om en struntsumma, men
jag kan inte förstå att utskottet skall behöva
vara så kallsinnigt. Jag undrar om
inte bevillningsutskottet, som jag hyser
en mycket stor respekt för, skulle något
använda sin fantasi i annan riktning än
bara för att finna kommersiella skäl och
faror för prejudikat. Om utskottet lät sin
fantasi spela och försökte se vilka människor
det är, som på detta sätt får sysselsättning,
kanske det skulle kunna förmås
att ta litet lättare på frågan.

Det är mest gamla kvinnor i flyktingläger,
som sysselsättes med dessa arbeten.
Det står i dagens tidningar om transporter
från Europas flyktingläger, men
vi vet alla att just de människor, som
får denna sysselsättning, är de som får
stanna kvar längst i lägren. De tillhör
den kategori, som lättast blir bortglömd.
För dem betyder det mycket om de vet
att en stat som Sverige, känd för sin humanitära
inställning, vill medge denna
lättnad för att göra deras tillvaro drägligare.
Det är en lättnad som får inte
bara ekonomiska utan även psykologiska
konsekvenser. Dessa människor lever ofta
i flyktingläger, där det som sägs i
den ena delen av baracken hörs i den
andra delen, där kylan tränger in vintertid
och hettan sommartid. Det är en
trist — oändligt trist — tillvaro. Jag tycker
att vi skall kunna göra denna gest

att tullfritt införa vissa flyktingarbeten
utan att tala så högtidligt om kommersiella
och prejudicerande konsekvenser.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej —37.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ang. omläggning av bensinbeskattningen,

m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om bensinskatt, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 16 december 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 7, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om bensinskatt; samt

2) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt.

I propositionen hade föreslagits en
teknisk omläggning av bensinbeskattningen.
Beskattningsförfarandet skulle
moderniseras i anslutning till de principer,
som varit vägledande vid senare
års lagstiftning på punktskatteområdet.
Systemet med två skatteformer — dels
en särskild till vägväsendet utgående
bensinskatt och dels allmän energiskatt
på bensin — skulle därvid bibehållas.
Förordningen av år 1929 om särskild
bensinskatt skulle emellertid ersättas
av en ny förordning i ämnet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 142,
av herr Ragnar B er gli, och II: 175, av
herr östlund, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte framlägga
förslag till sådan differentiering av bensinskatten,
att utförsäljningspriset på
bensin kunde sättas lika inom skilda delar
av landet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas,
måtte

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om bensinskatt
med den ändringen, att punkt 4 av
övergångsbestämmelserna erhölle nedan
angivna lydelse:

4. För bensin, som tillverkas av Svenska
skifferoljeaktiebolaget genom utvinning
ur inhemsk skiffer, skall intill utgången
av juni 1964 bensinskatt utgå
med allenast fem öre för liter;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 31 maj 1957
(nr 262) om allmän energiskatt; ävensom B.

att de likalydande motionerna I:
142, av herr Ragnar Bergh, och II: 175,
av herr östlund, om en utjämning av
bensinpriset i olika delar av landet genom
differentiering av bensinskatten,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Vigelsbo,
vilken ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B. hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 142, av herr Ragnar
Bergh, och II: 175, av herr östlund,
om en utjämning av bensinpriset i olika
delar av landet genom en differentiering
av bensinskatten, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanten
anfört.

I reservationen hade bland annat erinrats
om att föregående års riksdag, i
anledning av motioner angående ett enhetligt
bensinpris för hela landet i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhållit, att nämnda
motioner jämte allmänna beredningsutskottets
över desamma avgivna utlåtande
måtte överlämnas till den år 1959
tillsatta kommittén för näringslivets lokalisering.
Reservanten hade funnit, att
i ett dylikt sammanhang en prövning
borde ske även av frågan om en differentiering
av skatten å flytande bränslen,
vilket kunde förväntas ha en positiv
effekt ur lokaliseringssynpunkt.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Ang.

Vid betänkandet hade därjämte fogats
ett särskilt yttrande av herr Kollberg.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! I samband med behandlingen
av förevarande proposition har
utskottet haft att ta ställning till ett motionspar
från högermännen Bergh och
Östlund, vari det har föreslagits att man
skulle söka få till stånd en utjämning av
bensinpriset i olika delar av landet genom
en differentiering av bensinskatten.

Av någon oförklarlig anledning har
utskottets majoritet inte velat gå med på
detta krav, som åtminstone ur norrländsk
synpunkt måste anses som synnerligen
behjärtansvärt.

Oförklarligt är det kanske också att
högermännen i utskottet inte har velat
kännas vid motionerna. Genom herr Vigelsbo
har det dock till betänkandet fogats
en reservation, där han i stort sett
instämmer i vad motionärerna har anfört.
Reservationen utmynnar i ett yrkande,
som helt bifaller motionskraven.

Jag skall inte ödsla många ord på detta.
Jag vill bara starkt understryka att
det är en klar rättvisefråga att bensinpriset
kan hållas på en så jämn nivå
som möjligt i hela landet. Så är det ju
inte i dag, och då bär man i reservationen
ansett att det skulle vara lämpligt
att genom differentiering av bensinskatten
försöka få till stånd en något större
enhetlighet i prissättningen och att detta
i varje fall bör prövas.

Reservationen av herr Vigelsbo är utförlig,
och jag kommer därför inte att
uppta tiden med att närmare gå in på
vad den innehåller. Jag ber bara att få
yrka bifall till reservationen av herr Vigelsbo
vid bevillningsutskottets betänkande
nr 9.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag har inte tänkt försöka
strö blommor vid begravningen av
den motion, vars vällovliga syfte bevillningsutskottet
har redovisat i sitt betänkande,
även om utskottet har hemställt
om avslag.

2 Första kammarens protokoll 1961. Nr 11

omläggning av bensinbeskattningen, m. m.

Jag tycker, som sagt, att det finns ett
vällovligt syfte bakom den motion som
högermännen herr östlund i andra kammaren
och herr Bergh i första kammaren
här har förelagt riksdagen för prövning.
Visserligen kan jag inte acceptera motionärernas
tro på att man via en skatt
skall kunna utjämna skillnaderna i prissättningen
på bensin och olja i olika
delar av landet, men jag utgår ifrån att
herrar Bergh och östlund inte klart vill
ge uttryck för sill innersta tanke, nämligen
att deras insats här syftar till att
väcka liv i den Thunborgska utredningen
om ett bensinmonopol i det här landet! Om

jag har rätt i detta antagande, hälsar
jag med tillfredsställelse det initiativ
som motionärerna har tagit. Jag tror
nämligen inte att man skattevägen kan
få en rättvis prissättning. Att däremot
ett statligt monopol skulle kunna medföra
avsett resultat visar ju de erfarenheter
vi har från en del andra områden. Tobaksmonopolet
har ju genomfört att man
kan köpa tobak till samma pris på vilken
plats som helst i landet, och detsamma
är väl också förhållandet i fråga
om försäljningen av vin- och spritvaror
genom Vin- och spritcentralen. Man ställer
därför frågan: Varför skall det vara
en så väsentlig skillnad i prissättningen
på olja och bensin i olika delar av vårt
land?

Man har också ofta ställt sig undrande
inför det förhållandet, att inom bensin-
och oljebranschen konkurrerar åtskilliga
företag med varandra också på
mycket små platser. Det finns i Sverige
företrädare för ett tiotal eller kanske fler
oljeföretag, och även på små orter finns
det ofta fyra eller fem försäljningsställen.
Man ställer sig frågan: Har de så
god avans på sin förmedling, att de kan
göra så stora investeringar för att ge service
åt bensin- och oljeförbrukarna?

Jag skulle vilja fråga bevillningsutskottets
ärade ordförande: Har ni möjligen
inom utskottet tagit upp någon
som helst överläggning om förutsättningen
att väcka liv i den Thunborgska utredningen
om ett bensinmonopol?

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ang. omläggning av bensinbeskattningen,

Högern har tidigare i många fall varit
företrädare för monopol. Jag tror, att
tobaksmonopolet är en frukt av högerns
insatser. Jag skulle kunna tänka mig att
tanken på monopol varit vägledande
också för herr Berghs initiativ, när han,
inte direkt men indirekt, har gett bevillningsutskottet
en vink om att statens
värnande hand över medborgarna är
nödvändig även när det gäller denna
bransch.

Jag grundar min tro så mycket mera
på detta initiativ som herr Bergh i Norrbotten
har sett statens omsorg över folket
där och självklart dragit den slutsatsen,
att här föreslås ett steg i riktning
mot en mera rättvis fördelning av bördorna.

Jag tycker att motiveringen i reservationen
är riktig, men dess kläm är felaktig.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen, i den mån den
kommer att påskynda en utredning som
tar sikte på ett statligt bensin- och oljemonopol
i detta land.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det föreliggande betänkandet
från bevillningsutskottet avser
ju en mycket väsentlig sak, nämligen en
omläggning av bensinskatten, så att vi
i det avseendet får en mera rationell ordning.
Förslaget har enhälligt tillstyrkts
av utskottet, men eftersom denna tekniska
omläggning inte får resultera i en
skattehöjning och Kungl. Maj:ts förslag
i en punkt skulle ha medfört en sådan
höjning, har utskottet vidtagit en ändring
i övergångsbestämmelserna. Jag vill
genast säga, att resultatet av ändringen
blir, att vi skall kunna avsätta bensolen
från gasverken här i landet. Jag har hört
att man dragit den slutsatsen, att ändringen
kommit till för att hjälpa skifferoljeverket.
Så är ingalunda fallet,
utan avsikten har varit att möjliggöra
avsättning av bensol på hemmamarknaden.
Sedan är det en annan sak att det
är bara skifferoljebolaget som använder
bensolblandning. Med utskottets förslag
blir det status quo för skifferoljeverket,
men en önskad förbättring för gasverken.

m. in.

I övrigt tillstyrker utskottet Kungl.
Maj:ts proposition.

Till detta betänkande har fogats en
reservation och ett särskilt yttrande.

I det särskilda yttrandet beklagar herr
Kollberg, att vi inte kunnat få en annan
utformning av vårt förslag. Det kan ju
ligga något i vad han framhåller. Det
är bra att hålla på principerna, men
man måste kunna dra de praktiska slutsatserna
också när det gäller vårt politiska
arbete. Det är det som utskottet
har gjort, och därför har vi inte kunnat
lägga avgörande vikt vid herr Kollbergs
synpunkter.

Den reservation som är fogad till betänkandet
har onekligen sitt stora intresse.
Om man söker efter tecken i skyn
när det gäller framtida politiska ställningstaganden
kanske herr Svedberg har
kommit på rätt spår då han tror, att
man gjort en framstöt med förslag till
differentiering av bensinskatten, medan
man i själva verket vill något annat.
Jag tror ju inte herr Svedberg har rätt
för tillfället — högermotionärerna har
nog inte åstundat vad herr Svedberg talade
om. Men det kan hända att det är
centerpartiet som är intresserat. Det är
herr Vigelsbo som framträder som reservant.

Det kan ligga mycket i att man skulle
kunna åstadkomma ett enhetligt bensinpris
i landet. Det är starka skäl som talar
härför. Men hittills har riksdagen
icke velat eller vågat ta konsekvenserna
av en sådan tanke. Jag förstår mycket
väl, att man på avlägsna orter, där fraktkostnaderna
är höga, tycker att det borde
ske något.

Nu anser jag emellertid, att herr Lage
Svedberg gjorde en logisk kullerbytta,
när han yrkade bifall till herr Vigelsbos
reservation. Den gäller nämligen bara
differentierad skatt, och därmed kommer
vi ingenstans. Det hade varit prydligare,
om han inte instämt i reservationen.
Han borde ha gått längre, ty
hans anförande gick i en annan riktning
än hans yrkande.

Det går inte att komma fram till det
önskade målet bara genom att differentiera
skatten. Jag hör till dem som an -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Ang. omläggning av bensinbeskattningen, m. in.

ser att vi borde kunna åstadkomma ett
enhetligt bensinpris, om vi nämligen är
beredda att vidta de åtgärder som ligger
inom räckhåll. Herr Svedberg har
pekat på att det finns enhetliga priser
på en hel del andra varor, var i landet
man än säljer dem. Det skulle utan tvekan
gå att få ett enhetspris även i det
fall det här gäller.

Jag vill dock alls inte påstå, att det
behövs monopol för det. Om de stora
oljebolagen hade viljan att göra en clearing
beträffande priserna på de kvantiteter,
som de säljer inom vissa områden,
skulle man i prismässigt avseende
nå samma resultat. Men man har inte
sett några tecken på en sådan vilja. Och
jag tror inte heller att man kommer fram
på den väg -— en differentierad skatt —
som herr Vigelsbo rekommenderar, utan
det behövs mera långtgående åtgärder.

Med hänsyn härtill har bevillningsutskottet
som ingående diskuterat motionerna,
sagt sig att det inte går att komma
fram på den väg som motionärerna
och reservanten förordat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! När herr Lage Svedberg
började närma sig slutet av sitt anförande
föreföll det ett tag, som om han
skulle yrka bifall till reservationen. Jag
var benägen att säga, att när slutet är
gott så är allting gott — jag tänker på
de motiveringar, som låg bakom detta
yrkande. Men efter dem kom, som den
föregående ärade talaren redan har sagt,
den verkliga kullerbyttan. Han yrkade
inte bifall till reservationen, han yrkade
bifall till den i den mån den skulle befrämja
tillkomsten av ett bensinmonopol.
Ett sådant har aldrig reservanten talat
om, och det finns ingenting därom i motionerna.

I klämmen föreslås en riksdagsskrivelse,
vari uttalas sympatier för en utjämning
av bensinpriset genom en differentiering
av skatten, och i sin motivering
för detta yrkande menar reservanten
bl. a., att det är något som lokalise -

ringsutredningen bör ta upp, såsom allmänna
beredningsutskottet förordade i
fjol.

Så är man ju en aning förvånad över
ett par ting i motiveringen i herr Svedbergs
inlägg. Han bestrider för det första,
att en differentiering av skatten skulle
kunna åstadkomma en utjämning av
priset. Det är ett rätt överraskande påstående.
Om skatten skulle minskas med
låt oss säga tre öre per liter i de delar
av landet, där bensinpriset är tre öre
högre än på andra ställen, så skulle det
väl ändå bli en utjämning av priset. För
det andra uttalade han — och utskottets
ärade ordförande diskuterade också den
frågan — att ett monopol skulle vara
nödvändigt för att åstadkomma en prisutjämning.

I detta sammanhang vill jag säga, att
herr Svedberg inte har rätt att lägga in
mer i motionen än vad som står där. En
avgörande synpunkt är, att den större
delen av bensinpriset utgöres av skatt.
Skall man se närmare på invändningarna
kan man möjligen göra gällande att
de praktiska möjligheterna inte är tillräckliga
att åstadkomma en sådan differentiering,
att gränsfält inte kan leda till
missbruk. Jag tror inte, att man kan alldeles
undvika sådana missbruk, men de
bleve nog inte betydande.

Jag är inte helt tillfredsställd med den
reservation som herr Vigelsbo har avgivit.
Den är dock bättre än ingenting,
och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,

(fp):

Herr talman! Herr Gustafsson började
med att säga, att han tyckte det var beklagligt
att inte bevillningsutskottets majoritet
hade funnit det angeläget att bifalla
denna motion. Herr Gustafsson måste
vara begåvad med många och starka
illusioner, när han gör ett sådant uttalande.
Jag måste erkänna, att jag inte
alls har samma illusioner beträffande bevillningsutskottet
och inte heller beträffande
ett annat utskott, som senare skall
behandla en motion med samma syfte,

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ang. omläggning av bensinbeskattningen,
nämligen en utjämning av bensinpriset.
I det fallet är det närmast fråga
om en utredning.

Jag blev faktiskt tillfrågad, om jag
inte skulle skriva på den där motionen
■— det är ju alldeles självklart, att det
är ett norrlandsintresse att man åstadkommer
en utjämning av bensinpriset.
Men jag gjorde det inte — jag vet inte
om jag fick Falstaff Fakirs ord i minnet
eller vad det var som närmast gjorde att
jag sade nej. Falstaff Fakir säger på ett
ställe: »Det är inte lönt att hos en snäcka
söka ädla känslor väcka.»

Jag skulle tro att det är lika omöjligt
att bearbeta bevillningsutskottet efter
den linjen, att det skulle handla
efter några ädla känslor.

När man ville att jag skulle skriva
på den där motionen angående ett utjämnande
av bensinpriset svarade jag,
att jag i stället funderade på en annan
motion, där jag tvärtom skulle följa den
regel som nu gäller för bensinpriset.
Man tillämpar nu en zontaxa i fråga om
bensinpriset, vilket innebär att ju längre
bort en ort befinner sig från importhamnen,
desto högre blir priset. Då hade
jag tänkt mig, att jag i stället skulle
väcka en motion med förslag om att tilllämpa
denna zontaxa även på den elektriska
kraften. Ju längre en plats befinner
sig från kraftkällan, desto högre
skulle alltså priset vara. På samma sätt
som när det gäller bensinpriset och oljebolagen
skulle det högre pris, som man
tar ut i Skåne, i Stockholm och på andra
håll, gå tillbaka till kraftkällan i Norrland.

Jag hoppas att när denna motion en
gång kommer skall den visas all den
förståelse, som är möjlig i bevillningsutskottet.
Ty även om jag inte tror att
utskottet hyser några ädlare känslor,
så tror jag, att man där har förmåga att
tänka logiskt. ,

Herr talman! I den här frågan har
jag intet yrkande.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara försäkra
herr Axel Johannes Andersson, att mina

m. m.

illusioner rörande riksdagsutskottens
eventuella välvilja är mycket måttliga.
Men kanske just med den motivering,
som herr Andersson var inne på i slutet
av sitt anförande, då han betecknade bevillningsutskottet
som logiskt tänkande,
har jag ansett det som naturligt, att det
kanske ändå bort intaga en annan och
mera positiv ståndpunkt till dessa motioner.

Utskottets ärade ordförande försökte
tolka, som han sade, tecken i skyn och
trodde, att centerpartiet möjligtvis skulle
ha några dolda avsikter och att dess
förslag så att säga skulle avspegla någonting,
som kanske så småningom skulle
komma att hända. Han pekade därvid
på herr Vigelsbos ståndpunktstagande i
denna fråga.

Jag vill med anledning härav helt blygsamt
erinra om att spörsmålet om ett
enhetligt bensinpris inte är någon ny
fråga för centerpartiet. Vi har i många
år motionerat om just denna sak, och
jag vill erinra om — vilket också angives
i reservationen — att så sent som
i fjol behandlade allmänna beredningsutskottet
motioner i detta ämne, som
blev föremål för en mycket välvillig behandling.
Utskottet beslöt då föreslå
riksdagen, att spörsmålen skulle överlämnas
till lokaliseringsutredningen. Huruvida
de har kommit fram till ort och
ställe, känner jag inte till, men jag vill
med detta bara ha sagt, att det här inte
gäller något nyvaknat intresse för en utjämning
och för rättvisefrågor i detta
land inom centerpartiet.

Vad herr Svedberg och herr John
Ericsson yttrade om monopol tycker jag
inte har så särskilt mycket att göra med
spörsmålen i dagens debatt.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Frågan om ett enhetligt
bensinpris i vårt land är mycket gammal
och har varit föremål för många
interpellationer och motioner här i riksdagen.

Det är klart att det för oss som bor
i Norrland gäller en mycket betydelsefull
fråga. Jag har emellertid i dag inte

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Ang. omläggning av bensinbeskattningen, m. m.

någon som helst anledning att ge mig
in på någon längre argumentering i frågan.

Jag begärde närmast ordet med anledning
av bevillningsutskottets påpekande
av att frågan kommer upp i ett
annat sammanhang senare i vår. I anslutning
härtill vill jag framhålla, att
denna fråga enligt min mening inte kan
lösas skattevägen. Jag tror inte heller,
att den kan lösas genom monopol. Även
om jag inte — som det tidigare sagts
här i dag — tror att bevillningsutskottet
är i avsaknad av ädlare känslor, så
måste man nog företa grundliga och
mycket djupgående utredningar för att
man över huvud taget skall kunna få ett
grepp om denna fråga.

Jag vill uttala den förhoppningen, att
när frågan senare under vårriksdagen
eller framdeles i samband med förslag
från någon utredning åter kommer upp,
så skall vi möta samma välvilliga inställning.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Herr Ericsson påpekade,
att min uppfattning att genom en differentiering
av bensinskatten försöka
åstadkomma en utjämning av priserna
var orimlig. Jag trodde möjligen — jag
skulle kunna glädja motionärerna med
det — att om jag skulle stödja reservationens
motivering, där det påpekas att
riksdagen redan i fjol hemställt om att
en motion i samma syfte måtte överlämnas
till den pågående lokaliseringsutredningen,
så borde denna fråga kunna föras
framåt.

Herr Bergh försöker slingra sig ingreppet
och inser, att han tydligen motionerat
om en sak som man redan i förväg
vet är genomförbar eller i varje
fall kommer alt öka krånglet. Det var
därför jag ansåg att det enda sättet att
nå en rättvisare fördelning och en rättvisare
belastning var att genomföra ett
statligt bensinmonopol. Jag tror inte att
man kan komma fram på andra vägar.

Om det föreföll, som om jag utan vidare
yrkade bifall till reservationens
kläm, skall jag i så fall bo att få återta

detta yrkande, men jag vill instämma i
reservationens motivering, där det talas
om den utredning som pågår rörande
näringslivets lokalisering. Jag hoppas
att den utredningen snart skall framkomma
med ett delbetänkande i denna
fråga, så att Kungl. Maj :t skyndsamt kan
för riksdagen framlägga ett förslag som
innebär en rättvisare belastning på näringslivet
i de orter i landet, som känner
trycket av bensinbeskattningen hårdare
än man gör i tätorterna.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag skall komplettera
herr Gustafssons historik med att säga,
att den första motion i detta syfte som
jag vet om skrevs år 1944 — jag kommer
ihåg det eftersom det var jag som motionerade.
Om det sedan väcktes en bondeförbundsmotion
eller en socialdemokratisk
motion, minns jag inte. Jag vet
bara att även socialdemokratiska motioner
från norrlandshåll framlagts i detta
sammanhang utan att man då — såvitt
jag minns — hörde herr Svedberg komma
med de tonfall vi nu hörde. Det var
det ena jag ville säga.

Det andra jag vill säga är att jag kan
konstatera, att herr Svedberg i sitt senaste
inlägg hade helt andra formuleringar
än han hade i sitt första uttalande,
där herr Svedberg kom med någonting
som skulle likna ett yrkande och
sade att han ville vara med om denna
reservation i den mån den befrämjar
ett monopol. Med anledning därav vill
jag framhålla, att reservanten aldrig talat
om detta.

Nu säger han att han instämmer i reservationens
motivering. Reservationens
motivering är att den pågående lokaliseringsutredningen
bör pröva denna
fråga. Jag vill säga detta, så att glidningen
i herr Svedbergs inlägg skall
bli klart konstaterad, och var och en
kan få mina uppgifter kontrollerade genom
att läsa protokollet.

Sedan är det inte mycket att tillägga,
utan jag kan sluta med att påpeka att
det tydligen inte här gäller en partifråga
utan en speciell norrlandsfråga,

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ang. omläggning av bensinbeskattningen,
som emellertid har mycket vida aspekter.
Eftersom godstransporterna däruppe
i förhållandevis stor omfattning måste
försiggå på landsvägar, innebär ju de
ökade transportkostnaderna en väsentlig
belastning för denna landsändas näringsliv.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Eftersom man fortsätter
att tala om differentiering av bensinskatten
vill jag gärna hänvisa till vad
bevillningsutskottet anfört i sitt betänkande,
nämligen att en sådan differentiering
skulle strida mot de väsentligaste
principerna i vår skattelagstiftning.

Med anledning av herr Gustafssons senaste
inlägg vill jag gärna framhålla att
jag inte hade någon avsikt att anklaga
centerpartiet för att hysa farliga uppfattningar.
Jag frågade bara, hur man
skall tolka de tecken, som man kan
se på sina håll hos centerpartiet. År det
så att centerpartiet har en stark önskan
att verkligen vidtaga åtgärder, då trodde
jag att man möjligen skulle kunna komma
fram till ett resultat, och jag antydde
två vägar dels att det ordnas så att vi
får ett enhetligt bensinpris över hela
riket liksom också ett enhetligt oljepris,
och det skulle vi få om det blev en
statlig monopolorganisation, dels att de
stora oljebolagen verkligen visar god
vilja och beslutar att cleara priserna.

Jag hade långt ifrån någon avsikt att
såra centerpartiet och herr Gustafsson
— tvärtom — jag bara frågade: Skall
det bli någonting annat än dessa tämligen
oskyldiga motioner om en differentiering
av bensinskatten? Menar man
allvar med att nå en prisutjämning, bör
man visa litet kraftigare tag nästa gång
det kommer på tal här i riksdagen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framstäl -

m. m.

las särskilt angående vardera punkten
av utskottets i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A. hemställt.

I fråga om punkten B., fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 9
punkten B., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej — 24.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
kostnad för nyanlagd skogsplantering

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnad för nyanlagd skogsplantering.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 36, av herr Ringaby ni. fl.,
och II: 47, av herr Magnusson i Tumhult
m. (i, hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till sådan ändring i kommunalskattelagen,
att avdragsrätt i någon
form kunde beviljas för nyanläggning genom
skogsplantering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 36, av herr Ringaby m. fl., och II: 47,
av herr Magnusson i Tumhult m. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för
kostnad för nyanlagd skogsplantering,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Yngve Nilsson, Darlin och
Stiernstedt, vilka, under hänvisning till
innehållet i motionerna 1: 36 och II: 47,
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till nämnda motioner
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om förslag till sådan ändring i
kommunalskattelagen, att avdragsrätt i
någon form kunde beviljas för nyanläggning
genom skogsplantering.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I motionerna 1:36 och
11:47 hemställer motionärerna att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag till sådan
ändring i kommunalskattelagen, att avdragsrätt
i någon form skall kunna beviljas
för nyanläggning genom skogsplantering.

Det förhåller sig nämligen så, att kostnaderna
för skogsplantering på förutvarande
skogsmark är avdragsgilla vid

taxeringen. Skogsplantering på åker eller
betesmark är däremot inte avdragsgill
och betraktas alltså såsom nyanläggning.
I detta senare fall kan utgå ett
statsanslag upp till 50 procent av kostnaden,
och till den delen avser vi naturligtvis
inte att avdraget skall aktualiseras.
Frågan har emellertid nu blivit
högaktuell enär man genom den pågående
jordbruksrationaliseringen årligen
planterar tusentals hektar åker och betesmark
med skog. Det gäller sådan
åker och betesmark som på grund av
sin belägenhet eller beskaffenhet bör utgå
ur jordbruksproduktionen.

För den enskilde jordbrukaren betyder
detta betydande utgifter, samtidigt
som den lilla inkomst han tidigare haft
på ifrågavarande areal är helt borta.
Det förhåller sig också så att skogsplanteringen
är en åtgärd på mycket
lång sikt, och den enskilde jordbrukaren
som utfört denna grundförbättring kommer
aldrig att få göra avdrag för här
nedlagda kostnader.

Det har sagts i debatten kring dessa
frågor att det skulle vara ett bolagsintresse
om motionärernas förslag komme
att beaktas. Detta är inte riktigt. Bolagen
och de ekonomiska föreningarna,
som enligt riksdagsbeslutet av år 1955
skaffat sig investeringsfonder, har möjlighet
att utnyttja dessa fonder till planteringskostnaden
och får således göra
avdrag. Detta har också påpekats i bevillningsutskottets
betänkande. Det är
alltså i stort sett endast jordbrukarna
som genom rådande bestämmelser står
i särklass när det gäller denna fråga.
Därför finner jag det vara mycket angeläget
att en ändring snarast kommer
till stånd.

Utskottet har skrivit mycket positivt,
men har inte i klämmen fullföljt sitt
resonemang genom att bifalla motionerna.
Därför är en reservation fogad
till betänkandet, och till denna reservation
med herr Hagberg som första namn
ber jag att få yrka bifall.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ta upp någon debatt om detta

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Om rätt till avdrag vid beskattningen för

spörsmål. Motionärerna och utskottet är
i långa stycken ense. Vi säger från utskottets
sida att det finns fog för att
undersöka de här tingen, men eftersom
riksdagen tidigare givit uttryck för ett
önskemål om en sådan översyn när det
gäller hela vår skogslagstiftning, anser
utskottet att riksdagen därmed har klargjort
sin ställning. Att skriva särskilt
till Kungl. Maj:t om denna detalj finner
vi inte vara lämpligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Man kan naturligtvis,
som motionärerna här gjort, anse att
denna kostnad bör vara avdragsgill. Här
har inte yrkats på avdragsgillhet för mer
än 50 procent, dvs. för den kostnad som
vederbörande står för själv. För min
del får jag nog se problemet ungefär
så, att har man 50 procent i statsbidrag
till sådana här åtgärder, så kan det väl
ifrågasättas ur ren folkförsörjningssynpunkt
om man ytterligare bör favorisera
en igenplantering med skog.

Det är av den anledningen som jag för
min del vill biträda utskottets förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Dessa skogsplanteringar
på åker och betesmark betyder på lång
sikt en ökning av nationaltillgången i
landet. Det är också ett skogsägar- och
jordbrukarintresse att dessa planteringar
kommer till stånd. Men som jag tidigare
framhållit är det ganska dyrbart, och
det är därför nödvändigt att vi får en
skattelagstiftning som anpassas efter de
nya förhållandena.

När det gäller anläggandet av skogsvägar
och skogsdiken har man gjort utredning
om avskrivningsrätt, och troligen
blir det sa att någon avskrivning i
framtiden kommer att föreslås på dessa
områden. Jag tycker därför, herr talman,
att motionärerna här har varit inne på
rätt väg, och jag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med

kostnad för nyanlagd skogsplantering

de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 29.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning
av väckta motioner om vidgad
avdragsrätt för vetenskaplig forskning
vid beskattning av rörelseinkomst, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Om undantagande från beskattning av
vinst, som beror på penningvärdets fall,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta
motioner om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 10, av
herr Eric Peterson, och II: 15, av herr
Gustafsson i Skellefteå, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om översyn och förslag om
reformering av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av
egnahem, i syfte att underlätta rörligheten
på arbetsmarknaden;

2) de likalydande motionerna I: 78, av
herr Sundin, och II: 93, av herr Fälldin,
vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag rörande undantag
från realisationsvinstbeskattning vid försäljning
av egnahem i enlighet med vad i
motionerna anförts; samt

3) de likalydande motionerna I: 482,
av herr Ringaby m. fl., och 11:537, av
herr Björkman m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående sådan
ändring i skatteförfattningarna, att
vinst, som enbart berodde av penningvärdets
fall, i möjligaste mån kunde undantagas
från beskattning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte — med b''fall
till de likalydande motionerna 1:10 av
herr Eric Peterson, och II: 15, av herr
Gustafsson i Skellefteå, samt de likalydande
motionerna 1:78, av herr Sundin,
och 11:93, av herr Fälldin, ävensom i
anledning av de likalydande motionerna
1:482, av herr Ringaby in. fl., och II:
537, av herr Björkman m. fl., — i skri -

velse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande möjligheterna att från
beskattning för realisationsvinst undantaga
vinst vid egnahemsförsäljning;
samt

2) att de likalydande motionerna I:
482, av herr Ringaby m. fl., och II: 537,
av herr Björkman m. fl., måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i betänkandet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson och Jansson,
fröken Ranmark samt herrar Oscar
Carlsson, Brandt i Aspabruk, Kärrlander,
Engkvist, Asp och Kristenson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 10, av
herr Eric Peterson, och II: 15, av herr
Gustafsson i Skellefteå,

2) de likalydande motionerna I: 78, av
herr Sundin, och II: 93, av herr Fälldin,
samt

3) de likalydande motionerna I: 482,
av herr Ringaby m. fl., och II: 537, av
herr Björkman in. fl.,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Förevarande ämne har
varit föremål för motioner under en
följd av år. I sak är det ingenting som
har inträffat; det enda som har skett
är att lotten har fått fälla utslaget i utskottet.
I år är det utskottets borgerliga
hälft som svarar för utskottets skrivning;
tidigare har den socialdemokratiska
hälften fått göra det.

Eftersom det förhåller sig på det sättet
har kammarens ledamöter fått ta del
av de olika argumenten så många gånger
att argumenten bör vara väl kända
för ledamöterna. Jag tror att kammaren
håller mig räkning för att jag inte ställer
mig att handplocka i argumentsamlingen,
som är väl redovisad i utskottets
utlåtande, utan nöjer mig med att kort

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Om undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m,

och gott yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Eriksson i Uppsala påpekar,
att den här frågan har varit före åtskilliga
gånger. Det är en kontroversiell angelägenhet,
och lotten har gång på gång
fått avgöra ställningen i bevillningsutskottet.
I år har de borgerliga vunnit,
och det gjorde vi i fjol också — där begick
herr Eriksson i Uppsala helt ofrivilligt
ett litet misstag: vi vann också då
i utskottet men kamrarna stannade i
olika beslut, varför frågan såvitt avsåg
1960 års riksdag förfallit.

Nu säger herr Eriksson i Uppsala att
ingenting nytt har tillkommit. Jag är inte
säker på att det är alldeles riktigt. Innan
jag kommer in på det vill jag emellertid
göra ett påpekande, eftersom vi på den
borgerliga sidan anser, att detta är en
både principiellt och praktiskt betydelsefull
angelägenhet.

I motionerna — det är tre olika motionspar
som vi nu har framför oss —
har anförts att riksdagen tidigare i liknande
fråga medgivit frihet från realisationsvinstbeskattning.
Därvid har erinrats
om 1959 års riksdags beslut, att
vinst som uppkommit vid sådan avyttring
av jordbruksfastighet eller del därav
som utgör led i åtgärder för jordbrukets
eller skogsbrukets yttre rationalisering
inte skall anses som skattepliktig
realisationsvinst.

Enligt reservanternas mening kan
emellertid inte till stöd för yrkandet om
skattefrihet för realisationsvinst vid egnahemsförsäljning
åberopas lika starka
skäl som de som motiverade 1959 års
lagstiftning. Denna måste, menar reservanterna,
sägas vila på samma grunder
som den sedan länge gällande lagstiftningen
om skattefrihet för realisationsvinst
vid expropriation eller liknande
tvångsförsäljning.

De, som i detta fall står för bevillningsutskottets
betänkande, har svårt att
följa den tankegången hos reservanterna,
att det inte skulle finnas någon som

helst parallell mellan de beslut, som
riksdagen fattade senast 1959 och de beslut
som utskottet föreslår att riksdagen
skall fatta i de speciella spörsmål, som
vi nu har framför oss. Vi anser, att dessa
problem ligger på samma plan och
bör behandlas på samma sätt. Jag underströk
för ett ögonblick sedan, att lagstiftningen
vidtagit vissa modifikationer
exempelvis när det gäller tvångsförsäljning,
och vi menar nog på den borgerliga
sidan att just tvångselementet, om
jag får använda den termen, kan vara
ganska framträdande även på det område,
som vi nu har att överlägga om.

För att visa vad man på den borgerliga
sidan här menar skall jag tillåta mig
ta ett par enkla, praktiska exempel.

Låt oss tänka oss en ägare till ett egnahem
som genom anställningsbyte
tvingas lämna sin hemort — det kan
t. ex. vara så att det företag, där han är
anställd, flyttar; det finns många sådana
fall — och därvid säljer fastigheten till
ett högre pris än han själv har betalat.
Då blir ju, såsom alla vet, skillnaden beskattad
som realisationsvinst, förutsatt
att mindre än sju år förflutit mellan förvärv
och försäljning. I verkligheten kanske
han tvingas att på den nya bostadsorten
inköpa ett nytt egnahem till samma
eller möjligen högre kostnad än vad
han fått ut för det han lämnat. I båda
fallen — det är viktigt att hålla detta i
minnet — kan man nog räkna med, att
det är penningvärdesförsämringen, som
trissat upp köpeskillingarna, varför någon
vinst i egentlig mening självfallet
inte uppstår. Den vinst, som formellt är
för handen, är givetvis fiktiv, och det är
alltså en fiktiv vinst som på detta sätt
beskattas.

Låt mig ta ett annat exempel! En egnahemsägare
tvingas på grund av arbetslöshet
att flytta från sin hemort för att
söka arbete någon annanstans. Han träffas
av realisationsvinstbeskattningen på
samma sätt som i det tidigare exempel
som jag nämnde. I båda fallen kan det
naturligtvis hända — det är också en
ganska intressant aspekt på detta problem
—■ att realisationsvinstbeskattningen
till och med kan omintetgöra en så -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

Om undantagande från beskattning av
dan förflyttning. Det ligger i sakens natur
att dylika fall kan inträffa i viss utsträckning.
Det innebär — här kommer
jag, ärade kammarledamöter, in på problemets
kärnpunkt och det som kanske
är det nya i denna sak — att de nuvarande
skattereglerna motverkar en önskvärd
rörlighet på arbetsmarknaden. Detta
är, som vi ser saken, en ganska avgörande
erinran, som man kan anföra mot
de nuvarande bestämmelserna.

EFTA:s genomförande kommer — därom
är alla överens — med all sannolikhet
att ställa ökade krav just på arbetskraftens
rörlighet och på en rörlig arbetsmarknadspolitik.
Jag finner det då
en smula egendomligt att just socialdemokraterna
nu går emot en reform på
detta beskattningsområde. Regeringspartiet
brukar ju i andra sammanhang gärna
förorda en arbetsmarknadsfrämjande
politik. Jag medger att man från regeringspartiets
sida också tagit beaktansvärda
initiativ i detta hänseende. Mot
bakgrunden av ett sådant konstaterande
har jag svårt att förstå varför man i detta
speciella fall inte kan vara med.

En omläggning av beskattningen skulle
nämligen onekligen underlätta avyttring
och inköp av egnahem och därigenom
bidra till vad vi alla strävar efter,
d. v. s. att göra arbetsmarknaden rörligare
under de nya förhållanden, inför
vilka svenskt produktionsliv kommer att
stå i allt mer markerad omfattning. Ingen
här i kammaren torde väl för övrigt
vara ovetande därom att ansvariga myndigheter
ganska ofta påtalat att bostadsfrågan
många gånger förhindrar önskade
omflyttningar av arbetskraft.

Utskottet anser alltså, att goda skäl talar
för ett tillmötesgående av de önskemål
som framförts i motionerna, nämligen
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
möjligheterna att från beskattning
för realisationsvinst undanta vinst vid
egnahemsförsäljning.

I ett av dessa nu behandlade tre motionspar
syftar man till att från beskattning
frita all vinst som enbart beror på
penningvärdets fall. Det är naturligtvis
en intressant fråga. Inom den krets som

står bakom bevillningsutskottets utlåtande
har vi emellertid kommit fram till
den meningen, att den frågan är av komplicerad
beskaffenhet och bör tas upp i
större sammanhang. Vi anser att i det
sammanhang, som nu är för handen, bör
man inskränka sig till en tillstyrkan av
utredning av det mer begränsade spörsmål
som jag här sysslat med, nämligen
attt frita vissa realisationsvinster från
beskattning.

Herr talman! Med dessa ord tillåter
jag mig att yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Spetz (fp), Schött (h), Yngve Nilsson
(h), Anders Johansson (fp), Jonasson
(ep), Söderquist (fp), Gustaf Elofsson
(ep), Eric Carlsson (ep), Gezelius (h),
Gorthon (li) och Gösta Jacobsson (h).

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Det kanske kan förlåtas
en grånad nybörjare i denna värda kammare
att ta tillfället i akt och yrka bifall
till utskottets hemställan i denna
fråga, allra helst som utskottets yrkande
innebär bifall till en motion under
vilken även jag har mitt namn.

Det kan sägas att detta inte är någon
större fråga eftersom det inte är så
många som berörs av den. Bedömningen
blir dock en annan om man konstaterar
alt de nuvarande bestämmelserna
ibland drabbar orättvist. Då blir frågan,
anser jag, av en betydande storleksordning.

Dessa bestämmelser drabbar, herr talman,
ibland sådana människor som inte
borde träffas av dem och som bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning
inte har avsett. Frågan har nu i
utskottet avgjorts med lottens hjälp. Det
innebär att 50 procent av ledamöterna
står på vardera sidan. Hälften av utskottets
ledamöter önskar uppenbarligen en
utredning och översyn. Det måste väl tolkas
så att de hittills gjorda utredningarna
icke är tillfredsställande.

Reservanterna har ju inte heller yrkat
avslag på grund av de sakliga skäl
som anförts, utan avslaget motiveras

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Om undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

med att det visat sig förenat med utomordentliga
svårigheter att finna en tillfredsställande
lösning av det föreliggande
problemet redan då det gällt det begränsade
område av beskattningen som
realisationsvinstreglerna utgör.

I)å denna bestämmelse om realisationsvinstbeskattning
kan drabba sådana
pengar, som redan är insatta i ett
nytt egnahem till samma kostnad som
det man har lämnat, måste man väl säga
att förhållandena inte är riktigt så
som de borde vara.

Av denna anledning yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr vice ordföranden i
bevillningsutskottet ville tydligen ändå
ha en debatt omkring denna fråga, och
jag har ingenting att invända däremot.

Herr Hagberg anförde afl den borgerliga
hälften anser frågan vara betydelsefull
till sitt såväl principiella som praktiska
innehåll. När det gäller frågans
principiella innebörd får man inte
glömma bort att såsom ett argument
bakom motionsyrkandena ligger ett försök
att kompensera människor för penningvärdets
fall. Detta medger även den
borgerliga hälften, och herr vice ordföranden
antydde i sitt anförande att
om man vidgar fältet blir det utomordentligt
svårt att finna rent tekniska
lösningar av problemet. Det förekommer
nämligen inte bara att människor gör
vinster på grund av penningsvärdets
fall, utan det finns ju också de som gör
förluster. Då skall man naturligtvis sträva
efter att försöka kompensera i båda
fallen, och det lär bli mycket svårt. De
människor som har haft möjlighet att
placera sina sparmedel i mera värdebeständiga
objekt, t. ex. fastigheter, har
ju en utomordentlig förmån framför dem
som placerat sina sparmedel i låt mig
säga obligationer eller — för att närmare
anknyta till fastighetsägaren — genom
sitt sparande gjort det möjligt för
egnahemsägaren att ta upp lån. Denne
sistnämnde långivare blir sannerligen
inte kompenserad utan får ta hela för -

lusten av penningvärdets försämring. Ur
rent principiella synpunkter är det därför,
såsom reservanterna framhåller,
mest angeläget att försöka få ett så stabilt
penningvärde som möjligt.

När det gäller frågans praktiska sida,
och eftersom man har aktualiserat denna
fråga just för egnahemmen, är det
naturligtvis en dellösning som kan förefalla
vara lätt att klara, om man via realisationsvinstbeskattningen
försöker reducera
den s. k. vinsten genom penningvärdeförsämringen.
Jag tror emellertid
att inte ens den begränsade delen av
frågan blir sä lätt att lösa. Hur skall
man nämligen bedöma graden av penningvärdeförsämringen?
I fjol föreslogs
det i motioner, att man skulle så att
säga indexreglera penningvärdeförsämringen,
men det uppslaget har inte återkommit
i år. Någon form för värdering
måste man väl ändå ha. Som det mest
behjärtansvärda fallet anför man nu att
en egnahemsägare tvingas att göra en
vad man kallar tvångsförsäljning på
grund av att han nödgas byta arbete och
därmed också byta bostadsort. Han måste
då avyttra sin fastighet, och den vinst
han därvid kan få skall enligt motionärerna
betraktas som fiktiv och inte beskattas.
Herr Hagberg frågar hur kan
socialdemokraterna visa sig kallsinniga
mot en sådan tanke. Det gäller väl ändå
att skydda grupper som är nödvändiga
i arbetslivet.

Ja, herr Hagberg, vi ömmar alldeles
speciellt för de fall som oftare inträffar:
att den, som har ett egnahem och
tvingas sälja det vid byte av bostadsort,
inte alls får någon vinst av försäljningen
utan i stället drabbas av en förlust.
Regeringen har gett arbetsmarknadsstyrelsen
vissa möjligheter att reglera
sådana fall, som ingalunda är ovanliga
i mindre tätorter ute i landet, där
en industri kanske inte längre kan fortsätta
sin verksamhet utan tvingas lägga
ner driften. De anställda vid sådana industrier
har inte sällan löst sin bostadsfråga
genom att skaffa ett egnahem men
tvingas flytta från orten på grund av att
sysselsättningen viker. I orter, där man
har stark avfolkning på grund av att en

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Om undantagande från beskattning av vinst
industri läggs ner, blir efterfrågan på
egnahem sannerligen inte sådan att man
får vinst när man tvingas avyttra sin
egendom. I stället måste man vidkännas
förluster, och sådana fall anser vi det
angeläget för samhället att klara.

Nu säger herr Eric Peterson att detta
inte är någon stor fråga. Jag tror att
om han verkligen studerar den och gör
en och annan liten djupplöjning i sakfrågan,
så skall han snart komma underfund
med att den har utomordentligt
stor räckvidd. Och det är sannerligen
inte lätt att finna en lösning.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr PETERSON, ERIC, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag sade ju, herr Eriksson,
att man kunde bedöma frågan från
olika utgångspunkter och därigenom
komma fram till om den var stor eller
liten. I alla fall ville jag med mitt anförande
ha sagt att jag anser frågan stor
med utgångspunkt från de moraliska
aspekterna.

;, som beror på penningvärdets fall, m. m.
rnelse att en realisationsförlust får avdragas
mot realisationsvinst som eventullet
kan vara gjord inom samma kommun.

Dessutom vill jag erinra om att Kungl.
Maj :t har tillsatt en kommitté som arbetar
med frågan om att skapa värdebeständiga
obligationer eller värdebeständigt
sparande för att eliminera olägenheterna
av penningvärdeförsämringen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det var ett uttalande av
herr Einar Eriksson som uppkallade mig.

Han sade att det är av principiella
skäl som reservanterna går emot utskottets
förslag: förluster på grund av penningvärdets
fall borde göras avdragsgilla
därest vinst, som uppstår genom
penningvärdeförsämring, skall undantas
från beskattning. Nu förhåller det
sig ju så att principen i detta fall redan
är genombruten. Så snart en fastighet
har innehafts i tio år eller lös egendom
i fem år utgår ingen skatt, och när det
gäller fastighet sker en nedsättning beträffande
tiden mellan sju och tio år
samt i fråga om lös egendom beträffande
tiden mellan tre och fem år. Efter
sju respektive tre år inträder, såsom
herr Hagberg också sade, i själva verket
en viss rätt till skattelindring på
grund av penningvärdeförsämringen.
Även på den andra sidan kan principen
i viss mån sägas vara genombruten i
och med kommunalskattelagens bestäm -

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —-66;

Nej — 72.

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Om utredning rörande förmögenhetsskatten
för äkta makar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckt
motion om utredning rörande förmögenhetsskatten
för äkta makar.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 11:554,
av herr Wahrendorff, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
beträffande höjning av det skattefria
beloppet för förmögenhet för äkta
makar i enlighet med vad i motionen anförts.

Motionären hade föreslagit, att skattepliktsgränsen
för äkta makar skulle bestämmas
till 120 000 kronor, om motsvarande
gräns för ensamstående bibehölles
vid 80 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 554, av herr Wahrendorff,
om utredning rörande förmögenhetsskatten
för äkta makar, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Hagberg, Gustaf Elof sson,
Yngve Nilsson, Magnusson i Borås och
Darlin, vilka, under åberopande av innehållet
i motionen 11:554, ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till berörda motion, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning av frågan om höjning
såvitt avsåge äkta makar av det enligt
förordningen om statlig förmögenhetsskatt
skattefria beloppet.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Den motion som kammaren
nu har att behandla gäller en höjd
gräns för frihet från förmögenhetsskatt
för äkta makar, under det att motionen

stannar vid samma belopp som nu _

80 000 kronor — när det gäller ensamstående.

Med tanke på det ständigt försämrade
penningvärdet har vid skilda tillfällen
diskuterats en höjning av det skattefria
beloppet vid förmögenhetsbeskattningen.

Det är detta som gör att man nu önskar
en större beskattningsfri del av förmögenheten.
Utskottet hänvisar till att det
pågår en utredning, som utskottet tror
skall ta upp denna fråga till behandling.
Man vet inte om utredningen kommer att
behandla frågan. Vi står inför en ny fastighetstaxering,
genom vilken säkerligen
en ytterligare höjning av fastighetsvärdena
kommer att äga rum, utan att man på
något sätt vet om de höjda värden som
därigenom uppstår kan ernås vid en försäljning.

1957 höjdes gränsen för skattefrihet på
förmögenhet från 50 000 till 80 000 kronor.
Sedan dess har gränsen varit densamma.
Men under hela tiden har ju penningvärdet
sjunkit, vilket är anledningen
till att motionären anser att man bör höja
det skattefria beloppet. Motionären begär
inte, som det förut har sagts, att beloppet
skall ändras för ensamstående,
utan motionen gäller endast förmögenhetsskatten
för äkta makar.

Efter att ha behandlat detta ärende har
utskottet avstyrkt motionsyrkandet med
den motiveringen att den sittande skatteutredningen
kommer att behandla även
denna fråga. Jag vet inte om så kommer
att ske. Jag anser dock, att eftersom en
ny fastighetstaxering inom en snar framtid
skall äga rum bör man även tänka på
att höja förmögenhetsgränsen enligt motionens
förslag.

Jag skall inte, herr talman, uppehålla
tiden längre, utan jag ber med denna
motivering att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Hagberg
m. fl.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är ju alltid tacknämligt
att framföra synpunkter som motiverar
lägre skatter. I detta fall gäller det
en åtgärd, beträffande vilken man nog
vågar säga att det inte har framkommit
något verkligt behov av att skilja på beloppen
för ensamstående och för äkta
makar. Det är en regel som länge varit
gällande.

Herr Elofsson säger att vi snart kommer
att få en fastighetstaxering, som
kan leda till att fastighetsvärdena går

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Ane. vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt

upp, och att vi har en fortgående penningvärdeförsämring.
Det är klart att det
går att åberopa sådana skäl, men utskottet
erinrar ju om att man uppskjutit nästa
fastighetstaxering till 1964. Det väsentliga
i alltsammans är dock att yrkandet
i reservationen går ut på att söka få till
stånd en utredning om detta delproblem.
Det pågår ju en stor utredning beträffande
hela vårt skattesystem. Vi får väl utgå
ifrån att denna utredning kan arbeta så
snabbt som möjligt, och det finns då inga
skäl som talar för att vi i första hand
skall bryta ut en sådan här detalj.

Dessa synpunkter ligger bakom utskottets
betänkande, och jag hemställer om
bifall till detsamma.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Med anledning av det senaste
anförandet av utskottets ärade ordförande,
i vilket han säger att det här
inte föreligger några skäl för att skilja
på förmögenhetsgränserna för ensamstående
och för äkta makar, vill jag säga att
det väl kan föreligga lika stora skäl därtill
som när man differentierar skatten
i övrigt beträffande ensamstående och
äkta makar. Jag tycker att man för förmögenhetsskatten
bör gå in för ett liknande
förfarande. Utskottets ordförande
framförde för övrigt inte några synpunkter
som gör att jag har ändrat mening
på den punkten.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. vissa ändringar i förordningen om
allmän energiskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i förordningen
om allmän energiskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 32, av
herr Torsten Mattsson m. fl., och II: 55,
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av frågan om lämplig skatteform
för uttagande av energiskatt på detaljdistribuerad
kraft och om lämplig skattesats
för sådan kraft;

II) de likalydande motionerna I: 255,
av herr Torsten Mattsson m. fl., och II:
213, av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring i energiskatteförordningen 1)

att egenproducerad kraft, som alstrades
genom förbränning av vedbränsle,
ej bleve föremål för beskattning,

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt

2) att skatt för industriell förbrukning
skulle erläggas endast om den årliga
förbrukningen överstege 100 000 kilowattimmar
per driftställe; samt

III) de likalydande motionerna I: 466,
av herr Gorthon, och II: 570, av herr von
Sydow m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 32, av
herr Torsten Mattsson in. fl., och II: 55,
av herr Eriksson i Bäckmora in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:255,
av herr Torsten Mattsson in. fl., och II:
213, av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
samt

3) de likalydande motionerna 1:466,
av herr Gorthon, och II: 570, av herr
von Sydow m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Herr MATTSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Av dessa tre motionspar
är ju det första paret välbekant för
kammaren. Vi motionärer måste väl säga
att vi i någon mån får vara tillfredsställda
med utskottets behandling av
motionerna. Vårt yrkande i det motionsparet
avsåg cn övergång till stycketalsskatt
i stället för det nuvarande systemet
med värdeskatt.

Utskottet har skrivit ganska välvilligt,
och min medmotionär har ansett sig
kunna acceptera skrivningen denna
gång. Utskottet skriver att det finner det
angeläget, »att nedsättning av skatten
sker i sådan fall, där kraftpriserna på
grund av speciella förhållanden är särskilt
höga och skattebelastningen därigenom
blir betydligt större än vad som
kan anses normalt för landet i övrigt».
Jag vill i denna fråga inte ta kammarens
tid ytterligare i anspråk utan konstaterar
bara att när det gäller den borgerliga
förbrukningen kan man söka
rättelse genom att hänvända sig till kommerskollegium,
men i framtiden måste

vi nog ändå se till att vi åstadkommer
en rättvisare fördelning av el-skatten.

Jag vill sedan något uppehålla mig vid
motionerna 1:255 och 11:213, där vi
framfört två olika yrkanden angående
den industriella förbrukningen. Egenproducerad
elkraft beskattas ju inte om
produktionen understiger 20 000 kilowattimmar
per år och om abonnenterna
inte är över tio. över huvud taget borde
vi med hänsyn till vår energiförsörjning
stimulera egenproduktion av elkraft i
stället för att, som vi nu gör, beskatta
den.

Vi har i motionerna i huvudsak tagit
upp den del av produktionen som sker
genom användande av avfallet vid våra
sågverk. Jag vill påstå att jag inte känner
till ett enda sådant sågverk som levererar
elkraft till andra än den egna
industrien, men däremot överstiger produktionen
i de allra flesta fall 20 000 kilowattimmar.
Jag skulle tro att om man
lät sågverken slippa denna beskattning
skulle det ställas mindre krav på utbyggnaden
av vår kraftförsörjning. Vi
vet ju hur mycket kraftverk som måste
byggas, och vi vet vilka strider som
rasar mellan naturvårdarna och dem
som har att ansvara för att vi i framtiden
får vår kraftförsörjning tillgodosedd.

Problemet med sågverkens avfall är ju
mycket allvarligt, och det skulle innebära
en verkligt stor fördel om man
kunde förbränna avfallet och därigenom
alstra elektrisk energi.

Vi har också ett yrkande om en höjning
av gränsen för industriell beskattning
från 40 000 till 100 000 kilowatttimmar
per år. Som det nu är beskattas
förbrukning under 40 000 kilowattimmar
per år med 7 procent och över
40 000 kilowattimmar med 10 procent.
Min personliga uppfattning är att på
grund av utbyggnaden av den mindre
industrien har vi fått ett stort antal industrier
som har passerat denna gräns
och således beskattas med det högre procenttalet.
Utskottet säger i sitt utlåtande
att om man genomför denna ändring
skulle ett nytt gränsdragningsproblem
uppstå, och det skulle också medföra

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

vissa rubbningar i konkurrensförliållandet.
När man vet vilka industrier det
huvudsakligen är fråga om, tycker jag
utskottet kunnat ta större hänsyn till
den höga kostnad för den förbrukade
energien som vi nu har, ty därigenom
skapas ju ett konkurrensförhållande i
motsatt riktning mot vad utskottet här
har tänkt sig. Om vi ser på vad kontrollstyrelsen
har beräknat i inkomst av
energiskatt för budgetåret 1961/62, skall
vi finna att man för den industriella förbrukningen
räknar med en medelkostnad
av 3,97 öre per kilowattimme. Det blir
således med 10 procent skattesats en
energiskatt på 0,4 öre per förbrukad kilowattimme.
För tätorterna ligger den
borgerliga förbrukningen på 12,5 öre
och för landsorten på 16 öre. Det blir en
medelskatt på ungefär 1,5 öre per förbrukad
kilowattimme. Den mindre industrien
och hantverket har kraftkostnader
som överstiger 20 öre. Vi kan då
konstatera vilken orättvisa som här råder.
Jag tror att om vi skall skapa rättvisare
konkurrensförhållanden, finns det
skäl att gå motionärerna till mötes. Då
hade också ett mindre antal industrier
drabbats av beskattningsgränsen.

Det är tydligt att man i utskottet har
kompromissat för att åstadkomma denna
förbättring i skrivningen om det
första motionsparet. Från mina partikamrater
i utskottet föreligger det ingen
reservation och övriga herrar ledamöter
i utskottet har inte heller funnit anledning
att biträda motionen. Då det saknas
författningstext har jag inget yrkande,
utan jag vill bara konstatera att den
orättvisa som sker på elskattens område
kvarstår, och jag skall be att få komma
tillbaka ett annat år.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Mattssons konstaterande
att utskottet bär kommit till
enighet i skrivningen är riktigt. Inom
utskottet är vi ense, och det arbete vi
liar lagt ner på detta ärende är rätt omfattande.
Ur min synpunkt är det ett
tillfredsställande resultat som uppnåtts.
Herr Mattsson var inte nöjd, ty hans ena
motion hade inte vunnit beaktande, men

Ang. riksbankens räntepolitik
han erkände att utskottets skrivning på
sidan 7 innebar en viss framgång för
motionärerna. Jag skall inte —- med
hänsyn till att jag utgår från att utskottets
betänkande studerats av kammarens
ledamöter — ta tiden ytterligare i anspråk,
utan jag yrkar bifall till detta betänkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. riksbankens räntepolitik

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående sänkning av riksbankens
diskonto samt angående riksbankens
räntepolitik.

I en inom riksdagens andra kammare
väckt motion nr 95, av herr Nilsson i
Gävle m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till riksbanksfullmäktige
måtte föreslå fullmäktige att efter förhandlingar
med regeringen vidtaga åtgärder
i syfte att sänka riksbankens diskonto,
förslagsvis från nu gällande fem
procent till fyra procent.

Vidare hade i två inom riksdagen
väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 262 i första kammaren
av herr Sundin m. fl. samt nr 222
i andra kammaren av herr Börjesson i
Falköping m. fl., hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till riksbanksfullmäktige
i motionernas syfte anhålla om
snar omprövning av förutsättningarna
för en penningpolitik med långsiktig
räntesänkning som målsättning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 11:95 samt 1:262 och II:
222 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Mattsson, Torsten, och herr Hansson i
önnarp, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

it Första kammarens protokoll 1961. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ang. riksbankens räntepolitik

A. att motionerna 1:262 och 11:222
måtte anses besvarade med vad reservanterna
anfört, samt

B. att motionen II: 95, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservanterna hade funnit det angeläget
understryka, att den ekonomiska
politiken snarast borde inriktas på den

1 motionerna I: 262 och II: 222 åsyftade
målsättningen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är inte en direkt
räntesänkning som från centerns sida
begärs vare sig i motionen eller i reservationen,
utan det är fastmer ett uttalande
i princip om hur räntemedlet bör
användas. Jag förmodar att det senare
kommer att bli en ekonomisk debatt,
och jag skall därför inte hålla något
längre anförande i denna fråga. Jag ämnar
dock åberopa vissa saker, som jag
tycker det är angeläget att framhålla.
Riksbanken har på senare år fört en politik
som, förefaller det oss, har utnyttjat
räntan för att skapa stabilisering i
en grad, som vi inte ansett har varit
riktig. Det har skett en så gott som oavbruten
räntehöjning. 1953 var räntan

2 3/4 procent, 1955 höjdes den till 3 3/4
procent, 1956 höjdes den till 4 procent
och 1957 till 5 procent. Den enda räntesänkningen
fick vi 1958 då räntan sänktes
till 4,5 procent, och därefter höjdes
den åter till 5 procent. Man har alltså
inte tillämpat den rörliga ränta som de
flesta förklarat sig vara anhängare av,
utan det har varit en ständigt stigande
trend, och man kan ifrågasätta om räntan
då verkligen blir något medel som
man kan använda i inflationsbekämpande
syfte. Jag vill erinra om att åtskilliga
länder företog räntesänkningar vid
ett tillfälle i början av 1959 utan att
Sverige gjorde något liknande.

Räntepolitiken har också inneburit
att pengarna har dirigerats till staten
och bostadssektorn i en utsträckning
som vi anser har varit alltför stor. Detta
är en politik som ur vår synpunkt inte
är riktig. Vi betvivlar effektiviteten i
räntevapnet, ty det är bara en mindre

del av kapitalet som går till den fria
sektorn, och man kan därför inte påstå
att räntan har den effekt som man från
olika håll vill påstå. Detta har också betygats
i åtskilliga länder, där det föres
en annan räntepolitik än den vi har i
Sverige.

Dessa höga räntor ställer emellertid
till stora svårigheter, i synnerhet för
företagsamheten. Nyetableringsviljan får
det särskilt besvärligt, och skuldsatta
nya företagare får än större svårigheter.

Jag vill slutligen framhålla, herr talman,
att om man tillämpar en ränta som
ligger så högt på toppen att man knappast
anser att den kan höjas ytterligare,
och håller den konstant, då har också
räntan förlorat sin betydelse som vapen
mot inflationen. Då blir det inte vad
man avser att det skall vara, nämligen
en rörlig ränta. Jag vet att det flera
gånger har betygats att räntan skall vara
rörlig, men jag tycker inte att det förts
en sådan räntepolitik i vårt land att
man kan säga räntan verkligen varit rörlig.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag skall i likhet med
den föregående talaren fatta mig kort.

I detta utlåtande behandlas en motion
som väckts i andra kammaren från
vårt parti. Det är en motion där vi på
nytt lägger fram kravet på att övergå
till en lågräntepolitik. Motiveringen är
ju väl känd för kammaren, då liknande
motioner har återkommit vid flera tillfällen.
En hög ränta betyder ju ökade
kostnader. Framför allt blir det svårigheter
för hyresgäster, egnahemsägare,
bönder, småföretagare och folk i jämförbara
grupper som är beroende av de
krediter och de kostnader för bostäderna
som räntepolitiken klart inverkar på.
Men det är naturligtvis gynnsamt med
hög ränta för banker och andra kreditinstitutioner
och för storföretag som inte
är beroende av lån utan är, som man
säger, självfinansierande.

Jag skall inte ta upp dessa saker i

Onsdagen den 22 mars 19G1

Nr 11

deras hela vidd. Jag vill bara erinra om
vad räntan betyder i fråga om hyreskostnaderna
för hyresgästerna och egnahemsägarna.
Det är ju framför allt de
som jämte bönder och småföretagare får
sitta emellan. På sakkunnigt håll beräknas
att en procents räntestegring i
nybyggda hus utan statlig belåning innebär
14—15 procents hyreshöjning.

Räntans betydelse för hyrorna kan
också illustreras med ett annat exempel.
Av hyran i en vanlig lägenhet här i
Stockholm går GO—70 procent åt enbart
till ränte- och bränslckostnader.

Nu kan man säga att det finns en räntegarantiregel
i statsbelånade hus, men
då taket på denna räntegaranti förskjuts
i höjden undan för undan, blir ju också
hyreskostnaden i sådana hus synnerligen
betungande för vanliga inkomsttagare.
Dessutom måste det tillskott som
staten genom räntegarantin ger tas ut
via skatten, som drabbar hela folket och
som därmed särskilt, med den nuvarande
utformningen av skattesystemet, drabbar
den mindre inkomsttagaren.

Man beräknar inom hyresgäströrelsen
att de räntehöjningar som genomförts
sedan 1955 har inneburit att hyrorna stigit
med 32—33 procent. Därav framgår
ju att den räntepolitik som förts här i
landet inneburit svårigheter för många
människor.

Fram till 1955 följde regeringspartiet
samma linje som vi är förespråkare för,
nämligen att hålla räntan nere. På den
tiden var ju också centern för en sådan
politik. Jag vill erinra om vad en tidigare
gruppledare för centerpartiet i denna
kammare sade i den debatt som den 6
november 1957 fördes i samband med regeringsskiftet.
När man i ett sådant läge,
sade han, »talar om ''räntans renässans''
och ett ''friskt tåg’ från riksbankens sida,
så skulle man med långt mindre cynism
kunna tala om det ohämmade penningintressets
plundringståg över skuldsatta
och beroende människors existensmöjligheter».
Det skulle ha hedrat den nuvarande
gruppledaren för centerpartiet om
han hade framfört en liknande uppfattning
om räntepolitikens inverkan på
skuldsatta människor.

Ang. riksbankens räntepolitik

Samma år kunde man i dåvarande regeringsorgan,
Morgon-Tidningen, läsa om
räntepolitiken i tongångar som jag tycker
är betydligt riktigare än den praktiska
politik som regeringen under senare är
slagit in på. Jag ber att få citera ur en
ledare den 15 mars 1957: »Vår tveksamhet
och alltjämt reserverade bedömning
har varit av samma art som när man i
den medicinska läkekonsten avstår från
ett eljest fullt legitimt medel, därför att
den goda effekten i ett avseende uppväges
av ogynnsamma biverkningar. — Se
på det läge som nu är aktuellt. Vi har
höjt räntan, det har kanske något hjälpt
till att inflationsfebern dämpats. Men den
höjda räntan gör dyrare bostad och höjer
ytterligare prisnivån. Och ett bidrag
till stigande prisnivå är ju inte ett odelat
bra medel mot inflation!»

Jag kan instämma i dessa synpunkter;
man kan inte hålla priserna nere genom
att höja dem. Det är ju en så enkel sanning,
att den inte ens behöver närmare
motiveras. Regeringen kapitulerade år
1955 för det krav på en s. k. rörlig ränta
som med sådan skärpa framfördes här i
riksdagen från högerns och folkpartiets
ledare. Det är riktigt, som herr Bengtson
här sade, att vi inte sett någon rörlig
ränta — den har rört sig uppåt, alltsedan
man kapitulerade i räntepolitiken, så när
som på en enda gång då räntan för en
mycket kort tid sänktes med 1/2 procent
1958.

Centerpartiet spjärnade till en början
emot en smula, men har nu, såvitt jag
kan bedöma, dels med hänsyn till vad
som skrivits i reservationen, dels med
hänsyn till centerrepresentanternas ställning
i riksbanksfullmäktige helt kapitulerat
och övergått till högräntepoltiken,
en linje som jag tycker skulle inge vissa
betänkligheter, då centern nu påstås vilja
representera inte bara bönderna utan
också småföretagarna här i landet framför
alla andra partier.

Jag tycker inte att centerpartirepresentanternas
reservation på något siitt bidrar
till att skapa klarhet i var centerpartiet
står i dessa räntefrågor. Man
har här en rent platonisk bekännelse till
eu — som det heter — »penningpolitik

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ang. riksbankens räntepolitik
med långsiktig räntesänkning som målsättning».
Det innebär att man ansluter
sig till riksbanksfullmäktiges högräntepolitik,
ty också från det hållet säger
man att det är klart att man vill ha en
lägre ränta på lång sikt o. s. v. Det är
precis samma tongångar som finns i centerpartiets
reservation, och jag ber att
till protokollet få notera denna omsvängning
som nu under senare år kommit till
uttryck. Men inte nog med att centerpartiet
här går med på högräntepolitiken!
Man kräver också minskade kapitalresurser
för bostadsbyggandet och detta i en
situation där hundratusentals människor
här i landet saknar modern bostad! Det
är alldeles uppenbart att vi från vår sida
under inga förhållanden kan acceptera
den linje som här från centerpartiets sida
föres fram.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till motion nr 95 i andra kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få erinra om
att vi så nyligen som för en vecka sedan
hade tillfälle att här i kammaren behandla
frågan om decharge för riksbanken.
I det sammanhanget förelåg också
från bankoutskottets sida ett utförligt
yttrande, där man uttalade sin uppfattning
om den av riksbanken förda penningpolitiken.
Det kan ju inte bli fråga
om att nu ta upp en vidlyftig debatt om
räntan, när utskottet så nyligen fått tillfälle
att direkt klargöra hur det ser på
dessa förhållanden.

Dessutom föreligger i detta ärende
från fullmäktige i riksbanken ett yttrande,
där man bemöter de skäl som är
åberopade i motionerna. Utskottet har
för sin del funnit det tillräckligt att i
detta sammanhang åberopa vad som
från fullmäktiges sida anförts. Det finns
ingen anledning för mig att referera de
bemötanden som är gjorda i detta yttrande.
De finns ju i handlingarna.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med

anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt i fråga om vad utskottet hemställt
såvitt avsåge motionen 11:95 och
därefter särskilt angående utskottets
hemställan i vad den gällde motionerna
I: 262 och II: 222.

Därefter gjordes enligt de beträffande
utskottets hemställan såvitt avsåge motionen
II: 95 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt samt vidare på
bifall till nämnda motion; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om utskottets hemställan i vad
den gällde motionerna I: 262 och II: 222,
anförde nu herr talmannen, hade yrkats
dels att denna hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen, såvitt nu
vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12, såvitt avser
motionerna I: 262 och II: 222, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Ang. Aktiebolaget Industrikredits
utlåningsverksamhet

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående Aktiebolaget Industrikredits
utlåningsverksamhet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 102 i första kammaren av herr
Stefanson samt nr 128 i andra kammaren
av herrar Nordgren och Darlin, liade
hemställts, att lån från Aktiebolaget Industrikredit,
i större utsträckning än vad
som för närvarande skedde, borde beviljas
även i de fall lånebeloppet ej uppginge
till den normerande lånegränsen.

Vidare hade i två inom riksdagen väckta,
till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 488 i första kammaren
av herr Bengtson m. fl. samt nr 573
i andra kammaren av herr Hedlund
m. fl., hemställts, att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådan ändring av bestämmelserna
för Aktiebolaget Industrikredits utlåningsverksamhet,
att mindre företag bereddes
ökade möjligheter att erhålla
långfristig kredit i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:102 och 11:128 samt
motionerna I: 488 och II: 573 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Mattsson, Torsten, och herr Börjesson i
Falköping, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 488 och II: 573 samt i anledning
av motionerna I: 102 och II: 128 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
initiativ till förhandlingar mellan staten
och övriga aktieägare i Aktiebolaget Industrikredit
i syfte att bereda de mindre
företagen ökade möjligheter att erhålla
långfristig kredit från företaget.

Herr MATTSSON, TORSTEN, (ep):

Ilerr talman! Frågan om AB Industrikredits
verksamhet behandlades ingåen -

de vid förra årets riksdag, då riksdagen
beslöt att väsentligt ändra bolagets möjligheter
till utlåning. Jag vill något erinra
om vad som redan år 1934 uttalades,
när man bildade AB Industrikredit.
Då meddelades i direktiven att bolaget
skulle ha till uppgift att ge medellånga
och långfristiga krediter till näringslivet,
främst till de mindre och medelstora
industriföretagen. Detta underströks
vid fjolårets behandling i riksdagen liksom
även i de avtal som har träffats
mellan staten och vederbörande banker.

Från vårt håll hävdades vid förra
årets riksdagsbehandling att de bestämmelser,
som var utfärdade för aktiebolaget,
inte tillnärmelsevis var sådana att
de gagnade den mindre industrien och
hantverket. Vad vi främst anmärkte på
var att nedersta lånegränsen hade satts
vid ett så högt belopp som 150 000 kronor,
vilket var det lägsta lån som bolaget
i regel skulle lämna. Vi fick då
inte medhåll från något annat håll, utan
det påpekades bara att enligt de regler
som gällde skulle styrelsen för AB Industrikredit
kunna göra vissa undantag.

Efter det att de nya bestämmelserna
för AB Industrikredits verksamhet nu
har fungerat ett halvår kan vi konstatera
att de farhågor vi hyste har besannats,
enär det bara lämnats ett fåtal lån
under 150 000 kronor. Det remissyttrande
som styrelsen för AB Industrikredit
har avgivit säger inte heller så mycket,
ty man har inte lämnat en fullständig
statistik över antalet låneansökningar
och antalet lån som har beviljats.

När man vet vilket värde som företagarna
sätter på möjligheten till långfristig
kredit, hade man hoppats att det
hade varit möjligt att utforma bestämmelserna
så att de verkligen skulle ha
gett något resultat och bli till fördel
för berörda parter. Vi som är motionärer
och förespråkare för bättre möjligheter
till nu förevarande långfristiga
kredit, som ju också i regel är en billig
och trygg kredit, får väl i alla fall
vara belåtna med att redan samma dag
då vi förra året behandlade AB Industrikredits
verksamhet fick finansministerns
bemyndigande att tillsätta en utredning
i syfte att skapa ett nytt hypo -

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ang. Aktiebolaget Industrikredits utlåningsverksamhet

teksinstitut. I sina direktiv för denna
utredning konstaterade finansministern
att kreditmöjligheterna för den mindre
industrien inte var så goda som de borde
vara och att man borde skapa något
nytt. Finansministern tänkte väl därvid
på återlåningen från ATP-fonderna
m. m. Finansministern påpekade vidare
att de mindre företagen strängt taget
inte har andra lånemöjligheter än via
bankerna, då de i regel inte kan utfärda
obligationslån.

Vidare är det glädjande att trots det
motstånd som restes förra året föreligger
vid årets riksdag en motion från
både högern och folkpartiet, där man
också konstaterar att lånemöjligheterna
inte är bra och att man först och främst
bör ändra utlåningsgränsen. Jag tror
att detta är mycket viktigt. I det remissyttrande,
som AB Industrikredit har
lämnat, anföres nämligen att de av utskottet
vid förra årets riksdag framförda
synpunkterna som underströks vid
ärendets behandling inför kamrarna har
varit vägledande för bolagsstyrelsens
ställningstagande i lånefrågor. Industrikredit
har, som sagt, bara lämnat ett fåtal
lån under 150 000 kronor, men om
kammaren nu understryker angelägenheten
av att de mindre företagens kreditbehov
tillgodoses bättre, så vet vi att
Industrikredits styrelse läser vad som
förekommit här i kamrarna.

Nu har det hävdats från visst håll att
det skall komma ett nytt hypoteksinstitut,
så att vikten av att få låna genom
AB Industrikredii skulle bli mindre aktuell
och att man därför bör avvakta de
nya möjligheterna till lån. Med anledning
härav vill jag framhålla att även
om vi får ett nytt hypoteksinstitut för
den mindre industrien, hantverket och
handeln, så är kapitalfrågorna enligt
min mening så betydelsefulla att det är
angeläget att vi vidtar lättnader i bestämmelserna
för AB Industrikredit. Finansministerns
åtgöranden för att skapa
ett nytt hypoteksinstitut hälsar vi
från företagarhåll givetvis med mycket
stor tillfredsställelse.

Inte minst på den Harpsundskonferens,
som jag hade tillfälle att vara med

på, underströks vikten av kapitalfrågorna
från alla dem som var samlade från
näringslivet.

På grund av angelägenheten av att vi
får bättre lånemöjligheter, framför allt
långfristiga krediter och därigenom också
billigare räntekostnader, ber jag, herr
talman, få yrka bifall till reservationen,
som är undertecknad av mig själv och
herr Börjesson i Falköping.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Den debatt som herr
Mattsson nu inlett är nästan identisk
med den debatt som fördes här för ett
år sedan när det gällde att besluta om
en viss nyordning av AB Industrikredit.
De invändningar som då gjordes emot
förslaget gick framför allt ut på att man
tyckte att minimigränsen för lånestorleken,
150 000 kronor, var alldeles för
hög och att man ville ha möjlighet att i
större utsträckning få låna på lägre belopp.

Det anfördes många argument emot
att vidta en sådan förändring. AB Industrikredit
har blivit placerat så att det
skall svara för ett visst skikt av lån,
och man menade att för lån under
150 000 kronor borde affärsbankerna ta
vid enligt de bestämmelser som gäller
för deras del. Om vi gjorde den förändringen
att AB Industrikredit finge
möjlighet att lämna smärre lån, skulle
dess kostnader bli så stora, att man inte
längre hade möjlighet att utbjuda
långfristiga lån till de jämförelsevis
facila räntor som man nu har möjlighet
till.

Yi frågar oss då: Har erfarenheterna
från föregående år och till nu givit vid
handen, att man har underlåtit att ta
hänsyn till de önskemål som uttalades
härifrån i fjol, att gränsen 150 000 kronor
inte skulle betraktas såsom absolut,
utan att man skulle ha möjligheter att
göra undantag? Ja, nu har vi i själva
verket fått veta från AB Industrikredit
att dess verksamhet har blivit väsentligt
utvidgad sedan beslutet fattades i fjol.
Vad beträffar gränsen 150 000 kronor
har i själva verket icke i något fall en

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Ang. Aktiebolaget Industrikredits utlåningsverksamhet

ansökan avslagits av bolaget därför att
den har legat under denna gräns. Samtliga
sådana ansökningar som icke bifallits
har fallit på grund av bristande
säkerheter, i alla händelser har icke
någon ansökan tillbakavisats med hänsyn
till att det belopp den rörde sig
om låg under 150 000 kronor. Därför
frågar man sig vad det kan vara för
anledning att nu komma tillbaka och
vilja ha något slags kompletterande förklaringar
i det sammanhanget.

Detsamma gäller det önskemål som
här uttalats om att man borde ha större
möjligheter att få låna hos AB Industrikredit
därför att man där kan få lån
på 20 år, under det att bankerna formellt
är förhindrade att lämna lån på längre
tid än 10 år. Om detta har upplysts dels
att det finns alla möjligheter att få en
längre lånetid än 10 år även från bankerna,
genom att vad som kan vara kvar
när tioårsperioden är utgången kan förlängas
för kommande period, och dels
att intresset bland låntagarna hos AB Industrikredit,
som har möjlighet att lämna
ut 20-åriga lån, inte är så stort för
att binda sig vid det nuvarande ränteläget
för så lång tid, utan att låntagarna
föredrar att ta lånen på 10 år.

Alla dessa erfarenheter gör att utskottet
måste finna det opåkallat att i denna
situation vidta några ändringar i vad
som beslöts i fjol. Det finns så mycket
mindre anledning därtill som herr Mattsson
själv apostroferat, att Kungl. Maj:t
tillsatt en ny utredning, som nu sysslar
med frågan huruvida man kan finna
några andra former för att tillgodose intresset
av kredit speciellt till de mindre
och medelstora företagen, en utredning
som beräknas bli slutförd i en nära framtid.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemstäl
lan.

Herr MATTSSON, TORSTEN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
säger att lån under 150 000 kronor
bör man ta i affärsbankerna. Det är

klart att vi har mycket stor anledning
att ha ett gott förhållande till affärsbankerna
och få vår kredit där. Men nu har
det skapats ett speciellt institut, och det
har sagts att det institutet skulle vara
till i huvudsak för de mindre och medelstora
företagen, samtidigt som man
sätter lånegränsen så högt. Det sägs att
man nu åstadkommit ett kreditinstitut
för de små och medelstora företagen,
men när vi tittar närmare på det, finner
vi att dessa företag inte har möjlighet
att få låna där.

Här sägs också, att om det blev många
små lån, skulle kostnaderna stiga. Jag
tror att man har överskattat den kostnadsökning
som kan uppkomma. Affärsbankerna
har ju möjlighet att vara
rådgivare och göra vissa utredningar åt
AB Industrikredit. Dessa utredningar
bör vara relativt billiga. Enligt de upplysningar
jag fått är för övrigt kostnaderna
för AB Industrikredit inte så särskilt
små nu heller; det räntepålägget är
relativt högt. Jag tror alltså att faran
för ytterligare kostnadsökning är överdriven.

Herr Ewerlöf säger — och det säger
också styrelsen — att ett lån inte i något
fall har avslagits på grund av att
det har varit under 150 000 kronor. Men
det är i regel så, när en låntagare kommer
till en bank — och jag skulle tro
att det är samma förhållande hos AB Industrikredit
— att han frågar vederbörande
tjänsteman om möjligheterna alt
få lån och lägger fram sina skäl, innan
han slutligen inger sin låneansökan. Det
skulle vara intressant att få veta om
det är några lån som blivit avslagna efter
endast muntlig framställning. Det
uttalande som här åberopades gäller väl
sådana lån som gått till styrelsen och
enligt protokollen blivit avslagna.

Jag anser, herr talman, att starka skäl
talar för att vidhålla mitt yrkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! När förra året proposi
tionen om AB Industrikredit framlades
här i riksdagen, viintade de mindre företagen
på denna proposition med myc -

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ang. Aktiebolaget Industrikredits utlåningsverksamhet

ket stor spänning. Man hade trott att
AB Industrikredit skulle kunna bli ett
lämpligt kreditförsörjningsinstitut för
de medelstora och mindre företagen.
Motivet för den nya organisationsformen
var att bereda såväl de mindre som
de medelstora företagen ökade möjligheter
att få långa bundna lån på fördelaktiga
villkor, men man kan väl konstatera,
att även om den konstruktion
som AB Industrikredit fick, innebar ett
steg i rätt riktning, så motsvarade den
dock inte de förhoppningar som de
nämnda företagargrupperna hade ställt
på dess verksamhet.

Kritik riktades redan vid förra årets
riksdag hland annat mot den nedre lånegränsen.
Enligt avtal mellan staten
och de banker som är intresserade i AB
Industrikredit skall detta i regel inte
lämna sådana krediter som affärsbankerna
kan lämna, och det innebär, som
nyss sagts, att den nedre gränsen för utlåningsbelopp
som regel skall vara
150 000 kronor. I motionerna nr 128 i
andra kammaren och nr 102 i denna
kammare har vi även i år påvisat detta
förhållande och hemställt att riksdagen
skulle uttala sig för en liberalare bedömning
när det gäller låneansökningar
under den fastställda gränsen.

I ett yttrande till bankoutskottet har
nu AB Industrikredit under årets riksdagsbehandling
meddelat, att institutet
har behandlat låneansökningar som avser
mindre belopp än 150 000 kronor på
samma sätt som låneansökningar ovanför
denna gräns. Lånens storlek bär således
inte haft negativt inflytande på
behandlingen. Med hänsyn till detta uttalande
från AB Industrikredit anser
jag att man kan konstatera, att de önskemål
som vi har framfört i de nämnda
motionerna är i stort sett tillgodosedda.
Därmed har jag inte sagt, att frågan om
de små företagens kapitalförsörjning är
löst på ett rationellt sätt. De små företagen
inom hantverk, industri och handel
har fortfarande, om man undantar
återlånerätten, inga till buds stående
möjligheter att t. ex. komma i åtnjutande
av lån från pensionsfonderna. Förra
året tillsatte emellertid finansministern

en utredning med statssekreterare Wickman
som ordförande, som skulle ta upp
dessa problem, och jag vill även i dag
framhålla, att vi med intresse väntar
på resultatet av denna utredning beträffande
de mindre företagens kapitalförsörjning.
Redan tillsättandet av denna
utredning och direktiven för densamma
innebar enligt vad jag kan förstå
ett erkännande från finansministerns
sida, att AB Industrikredit inte har uppfyllt
ovan framförda önskemål beträffande
de små företagen och att det behövs
andra metoder för deras kapitalförsörjning.
Jag anser att det i avvaktan
på utredningens resultat, som jag hoppas
rätt snart skall kunna framläggas
för riksdagen, inte är angeläget att riksdagen
nu uttalar sig för en omkonstruktion
av AB Industrikredit. Jag anser
emellertid personligen att utredningen
bör överväga huruvida det inte kan vara
lämpligt med en sådan förändring av
AB Industrikredit att även de mindre
företagen kan komma i åtnjutande av
detta instituts tjänster. En annan väg är
att skapa ett speciellt institut för de små
företagen, men jag tror att det vore
bättre att inte arbeta med för många
institut på detta område, utan försöka
ge det institut som nu finns en sådan
utformning, att det uppfyller dessa ovan
anförda anspråk och önskemål.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

des en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —117;

Nej— 19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

14, i anledning av väckt motion
om förlängning av preskriptionstiden för
uttagande av premieobligationsvinster;
och

nr 15, i anledning av väckt motion om
minskning av kostnaderna för riksdagstrycket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen in. m.;
och

nr 20, i anledning av väckt motion angående
tidpunkten för avgivande av den
årliga redogörelsen för handläggningen
av riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t.

Ang. lönen under semester
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. lönen under semester

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester,
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1)

motionen nr 6 i andra kammaren
av herr Andersson i Linköping, angående
kvalifikationsreglerna för semester,

2) motionen nr 186 i andra kammaren
av herr Senander m. fl., om förbättring
av lönen under semester, samt

3) motionen nr 430 i andra kammaren
av herrar Carlsson i Huskvarna och Löfroth,
om fyra veckors semester för vissa
arbetstagargrupper.

I motionen 11:186 hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om utredning och förslag
i syfte att nå en förbättring av semesterlönen,
eventuellt genom att den
gjordes avdragsgill i skattehänseende
upp till en viss gräns. Utskottet hade
hos motionärerna inhämtat, att de med
uttrycket »semesterlönen» avsett lönen
under semester.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med bifall till motionen
11:6 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att det måtte uppdragas
åt den år 1960 tillsatta semesterutredningen
att pröva den i 7 § andra stycket
b) semesterlagen intagna bestämmelsen
om jämställande av sjukdag med dag under
vilken arbete utförts i enlighet med
vad utskottet i utlåtandet anfört;

B. att motionen II: 430 icke måtte föranleda
någon annan riksdagens åtgärd
än att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde, att motionen måtte

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Om ändring i värnpliktslagens bestämmelser angående utbildningen till reservofficer

vid armén

överlämnas till semesterutredningen för
kännedom; samt

C. att motionen II: 186 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! I 14 § semesterlagen
bestämmes efter vilka grunder semesterlön
skall utgå. Bestämmelserna verkar i
praktiken så att löntagarna erhåller en
semesterlön som är lägre än den lön de
uppbär då de börjar sin semester. I allmänhet
medför ju semestern ökade utgifter,
och om semesterlönen då är lägre
än den lön som utgår vid semesterns
början, innebär detta att möjligheterna
att utnyttja semesterledigheten blir beskurna.
Vi hemställer därför om en utredning
i syfte att nå en förbättring av
semesterlönen och pekar på möjligheten
att semesterlönen göres avdragsgill i
skattehänseende.

Utskottet anser att denna fråga sorterar
under arbetsmarknadens parter.
Vi tror emellertid att den vägen blir ytterst
svårframkomlig. Med tanke på att
riksdagen stiftat semesterlagen och utfärdat
föreskrifterna om semesterlön
borde det vara på sin plats att riksdagen
även tillser att semesterlönen blir
så stor att semesterledigheten verkligen
kan utnyttjas för sitt ändamål.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen nr 186
i andra kammaren.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är inte vanligt att
riksdagen lägger sig i löneuppgörelser
mellan arbetsmarknadens parter. Utskottet
anser att riksdagen inte bör göra
det i detta fall heller. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående punkterna A
och B av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan och särskilt
beträffande punkten C.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna A och B hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen II: 186; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om ändring i värnpliktslagens bestämmelser
angående utbildningen till
reservofficer vid armén

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt motion
om ändringar i 27 § värnpliktslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 231, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Hamilton hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kung]. Maj:t
anhålla, att 27 § värnpliktslagen måtte
omarbetas i följande avseenden:

1) bestämmelsen om utbildningstid för
den som sökt fast anställning såsom reservofficer
vid armén borde borttagas,

2) bestämmelse om att uttagning till
officersutbildning endast måtte ske efter
frivilligt åtagande av den värnpliktige
borde införas,

3) bestämmelse om att den som frivilligt
åtagit sig förlängd utbildning under
vissa förutsättningar skulle kunna befrias
därifrån borde införas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
hemställt, att riksdagen, i anledning
av förevarande motion, 11:231, i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte giva
Ivungl. Maj:t till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört.

Utskottet hade bland annat ansett det
böra övervägas, om icke utbildningen
till reservofficer vid armén borde regleras
i annan ordning än i värnpliktslagen.
Vidare hade utskottet ifrågasatt, om
icke möjlighet borde införas för reservofficersaspirant
att avbryta utbildningen.
I detta sammanhang kunde också en -

Onsdagen den 22 mars 1961 Nr 11

Om ändring i värnpliktslagens bestämmelser angående utbildningen till reservofficer

vid armén

ligt utskottet övervägas, huruvida icke
motsvarande möjlighet borde beredas
den som underginge utbildning till värnpliktig
officer. Enligt utskottets mening
hade de i motionen berörda spörsmålen
ett nära samband med utbildningsfrågorna
inom försvaret, vilka vore föremål för
behandling inom 1960 års värnpliktsulredning.
Det syntes därför utskottet ändamålsenligt,
att de i utlåtandet anförda
synpunkterna bringades till utredningens
kännedom för att beaktas i det fortsatta
utredningsarbetet.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Nils Elowsson och Axel
Svensson, fru Carlqvist samt herrar Magnusson,
Nilsson i Göteborg, Odhe och
Johansson i Södertälje, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att förevarande motion,
II: 231, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den motion som detta
utskottsutlåtande gäller har tillkommit
med anledning av att reservofficerarna
är missnöjda med att bestämmelserna
rörande deras tjänstgöring är intagna i
värnpliktslagen. Lämpligheten eller
olämpligheten härav kan man naturligtvis
diskutera hur länge som helst. Motionären
har emellertid, när han sökt
motivera varför han över huvud taget
väckt motionen och då han vill förklara
orsakerna till det rådande missnöjet, anfört
en del uppgifter som inte är helt
riktiga.

Motionären gör bl. a. gällande, att det
inte tillräckligt tydligt utsäges i lagen
att uttagning till värnpliktig officer eller
reservofficer icke får ske utan vederbörandes
eget medgivande. I 6 §

värnpliktslagen står det dock tydligt
och klart, att uttagning för officersutbildning
må ske endast efter den värnpliktiges
medgivande. Enligt utskottsmajoritetens
mening faller därmed också
motiveringen för första delen av motionen
helt och hållet bort.

Det sägs vidare att det inte förekommer
att man i lag tvångsmässigt bestämmer
utbildningstiden för personer som
önskar erhålla fast anställning i statstjänst
och att detta följaktligen inte heller
bör förekomma beträffande värnpliktiga
officerare eller reservofficerare.
Nu gäller emellertid sådana bestämmelser
beträffande både underbefäl och
underofficerare — i lagen har fastställts,
hur lång tid de skall undergå utbildning.

Skälet till att detta har kommit med
i värnpliktslagen är kort och gott att
de som skall bli värnpliktiga officerare
eller reservofficerare har under så lång
tid gjort värnpliktstjänst, att man när
det gäller reservofficerarnas ytterligare
200 dagar inte har ansett det vara skäl
att flytta över bestämmelserna till någon
annan lag eller författning.

Sedan en person har genomgått rekrytutbildningen
kan han, om han visar
sig vara lämpad därför, med tvång
uttagas till underbefäl eller till underofficer.
Skall han sedan uttagas för utbildning
till värnpliktig officer, kan det
ske först efter hans eget medgivande.
Har han gått med på en sådan anställning,
skall han undergå 450 dagars underofficersutbildning,
genomgå 180 dagars
kadettskola och därutöver fullgöra
30 dagars trupptjänst. Går han därefter
med på att bli reservofficer, skall han
göra 30 dagars trupptjänst, genomgå reservofficerskurs
I under 90 dagar och
reservofficerskurs II under 80 dagar.
Därefter kan han få fast anställning som
reservofficer. Det är väl närmast detta
att vederbörande får fast anställning
som gör att de hellre vill jämföras med
de aktiva officerarna än med de värnpliktiga
officerarna.

Den här saken behandlades så sent
som förra året, då det föreslogs en ändring.
Vi reservanter har inte funnit att
de erfarenheter man gjort sedan dess
talar för att man skulle göra någon ändring
nu, och i varje fall anser vi att det
inte bör bli någon ändring förrän man
har klart för sig att detta är verkligt motiverat.
Motionärerna gör gällande, att
denna bestämmelse skulle hindra rekry -

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Om reseersättning från den allmänna sjukförsäkringen i samband med

sjukgymnastisk behandling
teringen till reservofficersbanan, men
om det vet vi ännu ingenting. Därför
menar vi att det inte finns någon anledning
att göra någon som helst ändring
beträffande denna sak och följaktligen
inte heller någon anledning att skriva
till regeringen och begära utredning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Elowsson säger, att denna fråga diskuterades
vid riksdagens behandling förra
året av ändringar i värnpliktslagen.
Jag försökte nu i år att sätta mig in
i ärendet genom att gå igenom vad
som då sades i sammanhanget, och jag
blev rätt förvånad över hur pass svaga
skaliga skäl som anfördes till stöd för
vissa av ändringarna. Jag tycker inte
heller att herr Elowsson i sitt anförande
nu har anfört några starka skäl för reservationen.

Den omständigheten att man nu har
olika bestämmelser för reservofficerare
och värnpliktiga officerare från olika
vapenslag, är så mycket egendomligare
som man på alla andra områden strävar
efter att få enhetliga bestämmelser
för hela krigsmakten. Det förefaller mig
därför vara en ganska rimlig begäran
av utskottet, att, när nu ändå en utredning
om värnpliktsförhållandena pågår,
denna också skall ta ställning till de i
motionen framförda önskemålen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 68.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om reseersättning från den allmänna
sjukförsäkringen i samband med
sjukgymnastisk behandling

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om reseersättning från den allmänna
sjukförsäkringen i samband med
sjukgymnastisk behandling, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna nr 79
i första kammaren av fröken Nordström
m. fl. samt nr 98 i andra kammaren av
fru Gärde Widemar,

dels ock de likalydande motionerna nr
282 i första kammaren av herr Åkesson

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Om reseersättning från den allmänna sjukförsäkringen i samband med

sjukgymnastisk behandling

samt nr 230 i andra kammaren av herrar
Nilsson i Lönsboda och Carlsson i
Huskvarna.

I motionerna 1:79 och 11:98 hade
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte begära utredning om en sådan
ändring av sjukförsäkringslagen, att
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
utginge för a) resor till och från
sådan behandling för vilken sjukkassorna
jämlikt 18 § i lagen frivilligt lämnade
ersättning (sjukgymnastisk behandling
m. in.), b) resor för tagande av laboratorieprov
samt c) resor till konvalescenthem,
upptagna på riksförsäkringsanstaltens
förteckning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna

1) i anledning av förevarande motioner,
I: 79 och II: 98 samt I: 282 och II:
230, vad utskottet i utlåtandet anfört i
fråga om utvidgning av ersättningsrätten
inom den allmänna sjukförsäkringen till
att avse resor till och från sådan behandling
och vård som avsåges i 18 § sjukförsäkringslagen; 2)

i anledning av motionerna I: 79 och
11:98 vad utskottet i utlåtandet anfört
om ett klargörande för sjukkassorna av
tolkningen av begreppet läkarvård i fråga
om ersättningar från sjukförsäkringen
för laboratorieundersökningar och i anledning
därav företagna resor; samt

B. att förevarande motioner,

1) I: 79 och II: 98 samt

2) I: 282 och II: 230,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under
A, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala min
tillfredsställelse över den välvilliga
skrivningen i andra lagutskottets utlåtande
beträffande min motion om sjukkasseersättning
för resor till sjukgymnastisk
behandling.

Måhända har jag anledning att känna
ännu större tillfredsställese över att utskottet,
på grund av en feltolkning från
min sida av gällande bestämmelser, så
ingående har skärskådat bestämmelserna
om reseersättning vid tagande av laboratorieprov
av annan än läkare. Utskottet
finner feltolkningen förklarlig med
hänsyn till författningsbestämmelsernas
avfattning. Tyvärr är det dock inte bara
jag som har misstolkat bestämmelserna,
det gör säkert stora grupper av den
svenska allmänheten, och vad värre är:
även en del av sjukkassornas tjänstemän
och förtroendemän. Jag var inte
ensam i utskottet om den erfarenheten.

Utskottet har nu hemställt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
ge till känna vad utskottet anfört om
ett klargörande för sjukkassorna av tolkningen
av begreppet läkarvård i detta
sammanhang. Ersättningsberättigade resor
är enligt bestämmelserna resor som
avser sjukhusvård eller läkarvård. I en
utredning, som i sin tur grundar sig på
förarbetena till sjukförsäkringslagen,
sägs det att för läkarvård i lagens mening
inte torde erfordras att läkarna i
allo personligen direkt medverkar i
vården, vad nu det underliga uttrycket
»i allo» skall betyda i detta sammanhang.
Det ger såvitt jag förstår den fåkunnige
anledning att tro, att läkaren
åtminstone bör finnas någonstans i kulisserna
och att patienten exempelvis kan
få tala med honom, om han så önskar.
I verkligheten kan det emellertid vara
som på ett mycket förnämligt laboratorium
här i Stockholm, för vilket jag har
ett alldeles ogrumlat förtroende, att läkaren
kommer dit ungefär en gång var
fjortonde dag. Han vårdar laboratoriet
— det är inte tu tal om den saken —
men enligt vanligt språkbruk är väl ändå
läkarvård liktydigt med patientvård.

Det riktigaste vore enligt min uppfattning
att i bestämmelserna, som skall
kunna läsas utan att man behöver gå
tillbaka till några förarbeten och som
också skall överensstämma med verkligheten,
fanns föreskrivet att också laboratorieprov
utan läkarmedverkan men
på läkarremiss skulle berättiga till er -

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Om reseersättning från den allmänna sjukförsäkringen i samband med
sjukgymnastisk behandling

sättning och följaktligen även till reseersättning.
Eftersom syftet med min motion
har nåtts, om sjukkassorna får det
klarläggande beskedet, skall jag inte driva
saken längre.

När jag tagit upp detta resonemang i
kammaren har jag emellertid ytterst syftat
till att påpeka att lagar och författningar
liksom föreskrifter och allsköns
besked till allmänheten så långt som
möjligt, där så går och om så går, skall
vara skrivna i klara verba.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial nr
24, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner angående ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk
behandling.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av motion angående ändrad lydelse av
23 § jaktlagen, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om
nya former för hedersbevisning för lång
och trogen tjänst inom det statliga verksamhetsområdet; nr

9, i anledning av väckta motioner
om hälsoundersökning av unga kvinnor;
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om taxenedsättningar för busstrafiken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande kammarens sista arbetsplenum
före påskferierna, vilket hålles
nu på fredag, den 24 dennes, med början
kl. 11.00, ber jag få meddela, att jag beräknar
att plenum kan avslutas senast
kl. 15.00.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 102, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 103, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 104, för herr Ingemar Andersson
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 105, för herr Sven Gustafson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 106, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 107, för herr Hans Hagnell att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

108, för herr Gunnar Heckscher att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 109, för herr Yngve Möller att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 110, för fröken Lisa Mattson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 111, för herr Per-Olof Hanson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 112, för herr Torsten Andersson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 113, för fru Elisabeth Sjövall att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 114, för herr Carl Göran Begnéll
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1961/62;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. m.; och
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens provningsanstalts
organisation och verksamhet,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

67, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 75, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62;

nr 88, med förslag till åtgärder för
förbättring av rekryteringen till polisväsendet
m. m.;

nr 94, angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. m.;

nr 96, angående tillägg till investeringsplanen
för statens järnvägar;

nr 99, angående försäljning av viss allmänna
arvsfonden tillfallen fast egendom;
och

nr 102, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Fredagen den 24 mars

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 132, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 72 § växellagen
in. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 133, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om bensinskatt, m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 134, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester, m. m.; och
nr 135, i anledning av väckta motioner
om reseersättning från den allmänna
sjukförsäkringen i samband med sjukgymnastik
behandling, m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 67, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, hänvisades
propositionen, såvitt anginge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet,
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 88,
med förslag till åtgärder för förbättring
av rekryteringen till polisväsendet m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 96, angående tillägg till investeringsplanen
för statens järnvägar; och
nr 99, angående försäljning av viss allmänna
arvsfonden tillfallen fast egendom.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 102, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till instundande
påskhelg hemställer jag, att kammaren
ville medgiva, att tiden för väckande
av motioner i anledning av de
Kungl. Maj:ts propositioner, som kommit
kammaren till handa dels tisdagen
den 21 dennes och dels onsdagen den
22 dennes, ävensom de propositioner,
som kommer kammaren till handa i
dag, utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar från
det propositionerna kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

I dag kommer att för bordläggning
anmälas Kungl. Maj:ts proposition nr
45, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, m. m., oaktat
propositionen kommit kammaren till
handa i endast ett fåtal exemplar. Varje
ledamot kommer emellertid att genom

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11

kansliets försorg per post få sig tillsänt
ett exemplar av propositionen, röstning
kommer att ske senare i dag. Flertalet
ledamöter torde därför ha tillgång till
propositionen i morgon. Detta tillvägagångssätt
har valts i stället för ajournering
av detta plenum, därvid delning
kunnat ske kl. 17.00.

Vidare anförde herr TALMANNEN:

Jag vill erinra om att påskuppehållet
börjar efter plenums slut i dag och pågår
till och med tisdagen den 4 april.

Första plenum efter påskuppehållet
hålles onsdagen den 5 april kl. 14.00.
Då hålles endast bordläggningsplenum.
Första arbetsplenum efter påsk blir fredagen
den 7 april.

Till kammarens ledamöter har i stencil
utdelats dels en plan för arbetet under
tiden den 2 april—vårsessionens
slut, upptagande tidpunkter för kammarens
plena, dels en preliminär plan
för behandling i kamrarna av utskottsutlåtanden
under tiden den 7 april—
vårsessionens slut, dels ock en preliminär
plan för behandlingen av vissa ärenden
under vårsessionen, vilken utgör en
kort sammanställning över ett antal större
ärendens beräknade behandling.

Förstnämnda plan är av följande lydelse
:

Plena kommer, såvitt nu kan bedömas,
att under tiden den 2/4—31/5 1961
hållas å nedan angivna tider:

Veckan den 2—8/4:

onsdagen den 5/4 kl. 14.00 (bordläggningsplenum) fredagen

den 7/4 kl. 11.00 (arbetsplenum) Veckan

den 9—15/4:

tisdagen den 11/4 kl. 16.00 (bordläggningsplenum) onsdagen

den 12/4 kl. 10.00 (arbetsplenum) fredagen

den 14/4 kl. 11.00 (arbetsplenum) Veckan

den 16—22/4:

tisdagen den 18/4 kl. 16.00 (bordläggningsplenum) onsdagen

den 19/4 kl. 10.00 (arbetsplenum) fredagen

den 21/4 kl. 11.00 (arbetsplenum) 4

Förslå kammarens protokoll 1961. Nr 11

Veckan den 23—29/4:
tisdagen den 25/4 kl. 16.00 (bordläggningsplenum) onsdagen

den 26/4 kl. 10.00 (arbetsplenum) fredagen

den 28/4 kl. 11.00 (arbetsplenum) Veckan

den 30/4—6/5:
tisdagen den 2/5 kl. 16.00 (bordläggningsplenum) onsdagen

den 3/5 kl. 10.00 (arbetsplenum) fredagen

den 5/5 kl. 11.00 (arbetsplenum) Veckan

den 7—13/5:
tisdagen den 9/5 kl. 16.00 (bordläggningsplenum) onsdagen

den 10/5 kl. 10.00 (arbetsplenum;
m. h. t. Folknykterhetens dag
den 11/5 ej kvällsplenum)

fredagen den 12/5 kl. 11.00 (arbetsplenum) Veckan

den 14—20/5:
tisdagen den 16/5 kl. 16.00 (bordläggningsplenum) onsdagen

den 17/5 kl. 10.00 (arbetsplenum) fredagen

den 19/5 kl. 11.00 (arbetsplenum) Veckan

den 21—27/5:
tisdagen den 23/5 kl. 11.00 (arbetsplenum) onsdagen

den 24/5 kl. 10.00 (arbetsplenum) torsdagen

den 25/5 kl. 16.00 (bordläggningsplenum) fredagen

den 26/5 kl. 11.00 (arbetsplenum) lördagen

den 27/5 kl. 10.00 (ev. arbetsplenum) Veckan

den 28—31/5:
måndagen den 29/5 kl. 11.00 (ev. arbetsplenum) tisdagen

den 30/5 kl. 10.00 (ev. arbetsplenum) onsdagen

den 31/5 kl. 10.00 (ev. arbetsplenum) Det

är mig angeläget att för kammarens
ledamöter framhålla, att samtliga
ovannämnda planer måste betraktas som
preliminära och att ändringar kan komma
att bli nödvändiga.

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

Ytterligare har till ledamöterna i stencil
utdelats uppgift å motionstidens utgång
för propositioner, som kommit
kammaren till handa tisdagen den 21
och onsdagen den 22 mars samt i dag.

Slutligen har till ledamöterna i stencil
utdelats en uppgift beträffande fredagsplena
i fortsättningen. Enligt denna
kommer arbetsplena, såvitt nu kan bedömas,
att under återstoden av vårsessionen
hållas varje fredag med början
den 7 april.

Nämnda den 7 april kan det bli erforderligt
att hålla kvällsplenum.

Även fredagsplenum den 14 april, då
nionde huvudtiteln beräknas komma att
behandlas i kamrarna, kan det bli erforderligt
med kvällsplenum.

Fredagsplena under tiden den 21 april
—19 maj beräknas kunna avslutas omkring
kl. 16.00.

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
175 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 204 i andra kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning av frågan om
domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 175 och II: 204,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A) av herr Johansson i Dockered,
utan angiven mening;

B) av fru Gärde Widemar samt herrar
Gezelius, Alexanderson, Gustafsson i Borås,
Hilding och Fröding, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner, I:
175 och 11:204, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning av frågan om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Den föreliggande frågan
om domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen har ju varit föremål
för debatt här i kammaren vid åtskilliga
tillfällen så gott som varje år
under de senaste sex å sju åren. Det är
en synnerligen viktig fråga ur rent principiell
synpunkt för utformningen av
rättsskyddet här i landet. Frågan har
emellertid inte bara principiell betydelse.
I själva verket har den praktisk betydelse
för ett mycket stort antal personer
här i landet som blir berörda av
förvaltningsbeslut. Det är inte så lätt
att närmare relatera särskilda fall, men
jag kan hänvisa till den redogörelse
som finns i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
till detta års riksdag. JO
har gjort en framställning till Kungl.
Maj:t om införande av skyldighet för
förvaltningsmyndighet att motivera sina
beslut, men den redovisning av olika
fall från högst skilda områden som företagits
i denna omfattande framställning
kan lika väl användas som motivering
för den utredning i det här avseendet
som vi inom folkpartiet under många år
begärt.

Riksdagsmajoriteten har gått emot
våra utredningsyrkanden. Vi kan emellertid
inte låta oss nöja med detta, utan
måste återkomma med denna fråga, ända
tills vi fått den lagd på rätt bog.

Som en sammanfattning av det nuvarande
tillståndet skall jag tillåta mig
att läsa upp några rader ur det nu föreliggande
utlåtandet. Där sägs det att läget
i svensk rätt är det, att förvaltningsavgöranden
i vissa i författningarna an -

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11

Ang. domstolsmässig
givna fall kan omprövas av förvaltningsdomstol
och någon gång av allmän domstol
samt därutöver i begränsad och tilllika
oklar utsträckning bringas under
bedömande av allmän domstol. Ett kvantitativt
mycket betydande område — omfattande
framför allt sådana ärenden, i
vilka avgörandet i sista hand träffas
av Kungl. Maj:t i statsrådet — är mer
eller mindre fullständigt undandraget
domstolsprövning.

Jag tycker sannerligen detta är en
mycket stark motivering för att en utredning
på detta område skulle vara erforderlig.
Det har också allmänt erkänts,
att det föreligger ett stort behov
av en förbättring av rättsskyddet i detta
avseende. Man kan också göra en jämförelse
med förhållandena i utlandet. Vi
har ju alltid brukat anse oss vara ett
slags föregångsmän i fråga om rättsskydd,
men om man ser på den nuvarande
situationen, finner man att vi ligger
långt efter utlandet. Jag skall här
nöja mig med att erinra om, att våra
grannländer Danmark och Norge, vilkas
förhållanden i många avseenden liknar
våra, under de senaste decennierna
har genomfört viktiga reformer på detta
område.

I debatten i denna fråga har det
ibland sagts, att politiska avgöranden
inte bör dras under domstolarnas prövning.
Det är inte heller vår mening, att
domstolarna skall pröva de ställningstaganden
som är av politisk karaktär.
Det är å andra sidan synnerligen viktigt
att de politiska avgörandena håller
sig inom ramen för gällande författningar.
Förvaltningsbeslutens laglighet
bör prövas på ett ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande sätt. Utskottsmajoriteten
har ansett att frågan bör kunna
föras framåt på de partiella reformernas
väg och hänvisar till en hel del pågående
utredningar. Dessa utredningar
berör emellertid endast en del av fältet,
och de har inte möjlighet att ställa
denna viktiga fråga i den principiella
belysning som sakens vikt kräver.

Vi reservanter måste vidhålla kravet
på en allmän och förutsättningslös lösning
av frågan beträffande domstolsmäs Första

kammarens protokoll 1961. Nr

prövning av rättsfrågor i förvaltningen
sig prövning av förvaltningsbeslut. Särskilt
må framhållas vad som sades i det
citerade avsnittet ur utskottsutlåtandet,
nämligen att rättstillståndet i detta avseende
är i högsta grad oklart och har
blivit inkonsekvent.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till den med B betecknade
reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag delar herr Alexandersons
uppfattning, att denna fråga nu
diskuterats i riksdagen så många år, att
några nya synpunkter inte gärna kan
tillföras debatten. Sedan går meningarna
oss emellan nog något isär. I vårt
land har sedan gammalt principen varit
den, att förvaltningsmyndigheterna och
de allmänna domstolarna har fått verka
inom var sitt område. Då motionärerna
och reservanterna år efter år återkommer
med kravet på domstolsmässig prövning
av förvaltningsmyndigheternas beslut,
så bottnar detta i en övertro på
domstolarna och ett oberättigat misstroende
mot förvaltningsmyndigheten.
Man hänvisar, liksom herr Alexanderson
gjorde, gärna till andra länder, där
domstolsmässig prövning av förvaltningsbeslut
förekommer. Förhållandena
i andra länder är emellertid inte alltid
jämförbara med förhållandena i vårt
land. Rättsväsendet i andra länder är
inte alltid uppbyggt på samma sätt som
i vårt land, och rättssäkerheten i vårt
land tål väl jämförelse med rättssäkerheten
i andra länder. Det finns länder
med domstolsmässig prövning av förvaltningsbeslut,
vilkas rättssäkerhet jag
icke skulle vilja utbyta mot rättssäkerheten
i vårt land.

•lag har stort förtroende för de svenska
domstolarna. De består i regel av
högt kvalificerade jurister med skickliga
lekmän som bisittare i underinstanserna,
men jag har också förtroende för
förvaltningsmyndigheterna. Även där
ställes höga krav vid rekryteringen, och
det är ju inte på det sättet att en domstolsjurist
alltid är överlägsen en förvaltningsjurist.

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrå
Motionärerna och reservanterna rör
sig endast på det teoretiska planet. Då
man emellertid år efter år återkommer
med kravet på domstolsmässig prövning
av förvaltningsbeslut, kan vi väl ha rätt
att fråga, vad det är för felaktigheter
som förekommer i förvaltningsmyndigheternas
beslut och som icke skulle förekomma,
om det varit domstolsprövning.
Det kan tilläggas att intet mänskligt
är fullkomligt. Jag kan ju som jämförelse
nämna att för några år sedan
pågick en liknande diskussion om de
administrativa frihetsberövandena. Slutligen
tillstyrkte första lagutskottet, och
riksdagen begärde en utredning i ärendet.
Jag anslöt mig till detta, inte minst
för att få klarlagt vilka felaktigheter förvaltningsmyndigheterna
begick när det
gällde administrativa frihetsberövanden.
Utredningen har emellertid nödgats
konstatera att det inte kunnat ledas i
bevis att några påtagliga felaktigheter
begåtts. Då jag ändå i kommittén har anslutit
mig till förslaget om någon form
av socialdomstol, har jag gjort det med
den motiveringen, att den pågående diskussionen
medfört ett sådant misstroende
mot den nuvarande ordningen, att
det kunde vara motiverat att söka skapa
ett annat system.

Att döma av tidningsreferat tycks
dock inte förslaget om socialdomstolar
ha mottagits av remissinstanserna med
någon större entusiasm. Jag såg senast
ett uttalande av någon läkarorganisation,
som förklarade att det på det område,
den hade att bevaka; inte förelåg något
behov av någon socialdomstol; vad man
skulle vinna var endast att det hela
skulle bli kostsammare, mera tungrott
och mindre smidigt i tillämpningen.
Mot denna bakgrund kan jag, herr talman,
säga att jag i fortsättningen nog
kommer att vara litet mera försiktig när
det gäller att ansluta mig till kraven på
stora utredningar, om man inte kan peka
på några praktiska fall, där felaktigheter
förekommer.

Även om det emellertid inte kan påvisas
några faktiska felaktigheter i den
gällande ordningen, är det ju uppenbart
att ingenting kan vara så bra att

;or i förvaltningen

det inte kan bli bättre. Det pågår ju
också ett omfattande reformarbete inom
det nuvarande systemets ram. En väsentlig
faktor i det svenska rättsskyddssystemet
är besvärsinstitutet. Bland pågående
reformarbeten på detta område
kan i anslutning till besvärsinstitutet
nämnas besvärssakkunnigas. I detta
sammanhang kräves kanske ett förtydligande.
Det har visserligen inte i årets
motioner och reservationer talats om direktiven
till besvärssakkunniga, men i
tidigare motioner och reservationer och
även i debatterna i kamrarna har det
framhållits att regeringen i direktiven
år 1958 till besvärssakkunniga bröt ut
frågan om den domstolsmässiga prövningen
av rättsfrågorna, och man har
framställt detta som om det skulle vara
ett bevis för att regeringen inte skulle
vara intresserad av dessa frågor. Man
har däremot underlåtit att nämna, att
dessa nya direktiv tillkom sedan besvärssakkunniga
i sitt först avlämnade
betänkande själva avvisat tanken att vid
sidan av besvärsinstitutet generellt medge
domstolsmässig prövning av administrativa
avgöranden och i stället tänkt
sig vissa reformer inom ramen för besvärsinstitutet.

Vi kan kanske spåra en viss nyansskillnad
mellan årets motioner och reservationer
och föregående års. Vid behandlingen
av detta ärende i utskottet
var det en av motionärerna, som var
villig att diskutera ett vidgat reformarbete
huvudsakligen inom det nuvarande
systemets ram. Han rörde sig med andra
ord på ett plan, där man skulle kunna
börja diskutera. Han vann emellertid
inte någon anslutning från övriga reservanter
och motionärer, och hans synpunkter
har inte beaktats i den nu föreliggande
reservationen.

Med den vida utformning, som reservationen
alltjämt har, kan jag av naturliga
skäl icke biträda denna, utan jag
ber, herr talman, med hänvisning till det
pågående reformarbete som redovisas i
utskottsutlåtandet att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Häri instämde herr Branting (s).

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Ang. domstolsmässig

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag skall begränsa mitt
anförande så långt det går. Jag vill helt
instämma i herr Alexandersons anförande.
Därmed har jag angivit grunden för
reservationen. Jag har emellertid inte
enbart begärt ordet för att ansluta mig
till herr Alexandersons synpunkter och
yrkanden, utan jag har också gjort det
med anledning av herr Ahlkvists anförande.

Jag vill erinra om att vid 1958 års
riksdag avgav sammansatt konstitutionsoch
första lagutskott ett utlåtande i
denna fråga, vilket icke mötte någon
gensaga. I utlåtandet konstaterades för
det första, att det torde råda enighet om
att rättsskyddets utformning inom förvaltningen
är en central samhällsfråga
av utomordentlig vikt. Det uttalades vidare
att med hänsyn till den utvidgning
förvaltningens befogenheter på senare
tid undergått är det givetvis naturligt
att frågan om en förstärkning av rättsskyddet
alltmera tilldragit sig intresse.
Ytterligare anfördes att en realistisk bedömning
av behovet av reformer enligt
utskottets mening i första hand bör
sikta till att undersöka huruvida det är
möjligt att inom det nuvarande rättsskyddssystemets
ram åstadkomma sådana
förbättringar, att ett efter nutida krav
fullgott rättsskydd kan upprätthållas.

Herr Ahlkvist åberopade att man nu
går de partiella reformernas väg. Detta
är inte riktigt, om man inte samtidigt
redovisar innehållet i tilläggsdirektiven
av 1958 till besvärssakkunniga. Kungl.
Maj:t gav då besked om vad utredningens
arbete i fortsättningen skulle syfta
till, och Kungl. Maj ds ställningstagande
innebar ju, att frågan om den domstolsmiissiga
prövningen av rättsfrågor inom
förvaltningen sköts åt sidan. Besvärssakkunniga
får alltså inte gå in på dessa
frågor, och det får författningsutredningen
inte heller.

Nu menar åtminstone jag, att vi inte
har någon anledning att riva upp en
strid på de områden, som författningsutredningen
och besvärssakkunniga ägnar
sig åt. Men det finns stora fält, som

prövning av rättsfrågor i förvaltningen
ligger utanför dessa områden och som
inte är föremål för översyn. Vad vi begär
är enbart en förutsättningslös utredning
om vilka förvaltningsområden som
är självständiga under Kungl. Maj d och
där frågan om rättsskyddet behöver omprövas.

Det framstår för mig som alldeles
uppenbart, att en rättslig prövning genom
fristående domstolsorgan är av vital
betydelse för den enskildes rättsskydd
när det gäller administrativa avgöranden.
Jag har därför mycket svårt
att förstå, hur man kan intaga den
ståndpunkten, att man bör å ena sidan
fortsätta på de partiella reformernas
väg och å andra sidan avvisa sådana
spörsmål, som sträcker sig utöver de
frågor som hänvisats till författningsutredningen
och besvärssakkunniga.

Varför är man rädd för att göra en
sådan allmän översyn? Enligt vår uppfattning
får Kungl. Maj ds tilläggsdirektiv
år 1958 tolkas så, att Kungl. Majd
tappat intresset för att besvärssakkunniga
eller andra myndigheter fick göra
en sådan utredning. Det är inte möjligt
för enskilda riksdagsmän, inte ens för
politiska partier, att få till stånd en
översyn över hela fältet. En sådan förutsättningslös
granskning över hela fältet
är det enda vi begär i det vällovliga
syftet att försöka skapa ökat skydd för
den enskilde mot förvaltningsmyndigheternas
avgöranden. I många fall saknas
för närvarande möjlighet till överprövning
i högre instans. Man är inte hjälpt
med att man prövar frågorna om fördelningen
av ärenden mellan regeringsrätten
och Kungl. Majd. Det finns ett
stort fält, där avgöranden av ekonomisk
betydelse för enskilda träffas utan att
kunna underkastas ytterligare prövning.
Jag nöjer mig med att i denna del åberopa
vad herr Alcxanderson anförde i
anslutning till justitieombudsmannens
hemställan i denna fråga.

Jag biträder sålunda herr Alexandersons
yrkande om bifall till den med B
betecknade reservationen av fru Gärde
Widemar in. fl.

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Ahlkvist efterlyste
i sitt anförande några praktiska exempel
på felaktigheter, som man skulle
komma till rätta med genom den omläggning
som vi här påfordrar. Jag nämnde
i mitt inledningsanförande, att man kan
slå upp justitieombudsmannens ämbetsberättelse
till innevarande års riksdag
och där sida efter sida finna olika fall,
beträffande vilka man lätt kan konstatera,
att förvaltningsmyndigheternas beslut
inte alltid är så välgrundade och
riktiga. Det har enligt min mening varit
mycket värdefullt att justitieombudsmannens
ämbetsområde på senare tid
förskjutits och i större utsträckning kommit
att röra sig på förvaltningsområdet.
Efter ändring i instruktionen och i
grundlagarna har ju justitieombudsmannens
tillsyn även utsträckts till kommunerna.
Även om granskningen på sistnämnda
områden blir av relativt mindre
omfattning, kommer den nog enligt
min mening att göra god effekt. Men
jag tror inte att man med denna utsträckning
av justitieombudsmannens
tillsynsverksamhet kan helt fullfölja det
syfte, som vi anser att man skulle kunna
nå med den av oss ifrågasatta utredningen.

Herr Ahlkvist nämnde särskilt förfarandet
vid administrativa frihetsberövanden
och uppgav, att utredningen härom
inte hade funnit några påtagliga fall,
där det förekommit felaktiga beslut. Det
var emellertid ett stympat citat, som
herr Ahlkvist gjorde. Den fullständiga
meningen var att utredningen inte hade
funnit några påtagliga fall, som kunde
hänföras till brister i förfarandet.
Det är ju ganska uppenbart, att det inte
är så lätt att påstå -— när man funnit
att ett beslut blivit felaktigt — att detta
beror på brister i förfarandet. Det är
ju alltid svårt att hävda, att resultatet
blivit ett annat, om bestämmelserna rörande
förfarandet varit annorlunda utformade.
Av den anledningen har utredningen
heller inte gjort någon allmän
undersökning om i vilken grad sådana
felaktiga beslut har förekommit, men
jag tror inte att någon vill förneka att

sådana felaktiga beslut förekommer i
icke ringa utsträckning. Ett förbättrat
förfarande är därför säkerligen ägnat
att minska de fel som nu förekommer.

Jag vill också påpeka att riksdagen
redan 1947 uttalade mycket bestämt, att
det mot förfarandet med administrativa
frihetsberövanden kunde resas en synnerligen
välbefogad kritik. Man sade vidare
att de processuella föreskrifterna i
flertalet fall är mycket knapphändiga
och inte alltid lämnar garantier för att
varje ärende blir så allsidigt utrett och
noggrant prövat som måste krävas med
hänsyn till de allvarliga och djupt ingripande
inskränkningarna i den personliga
friheten som är förknippade
med ifrågavarande beslut.

Det är dessa olägenheter som utredningen
rörande administrativa frihetsberövanden,
i vilken både herr Ahlkvist
och jag deltagit, i stort sett i samförstånd
har velat visa en utväg ur. Detta
är emellertid endast ett litet område av
det fält, som denna motion spänner över,
och även om det lagförslag som där
framlagts kommer att genomföras föreligger
det ett stort behov av att den
påyrkande utredningen kommer till
stånd.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Eftersom den här frågan
uppenbarligen har diskuterats och
avhandlats här i riksdagen åtskilliga
gånger, skall jag inte förlänga debatten
genom att söka tillföra den några nya
argument. Anledningen till att jag här
har begärt ordet, herr talman, är att
herr Ahlkvist ställde några frågor.

Jag skall först tillåta mig en mera
principiell reflexion. Jag har svårt att
förstå, att man skall vara så rädd för
att låta en domstol pröva ett förvaltningsbeslut.
Jag förstår inte heller att
herr Ahlkvist vill ställa domstolsjurister
i motsättning till förvaltningsjurister,
som han gör när han säger att han inte
har funnit att domstolsjuristerna skulle
vara överlägsna förvaltningsjuristerna.
Nej, det tror jag ingen har gjort; båda
grupperna består av förträffliga och väl -

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11

Ang. domstolsmässig

kvalificerade ämbetsmän. Det är inte
detta frågan gäller. Dessa ämbetsmän
förvaltar var sitt område, och domstolsjuristerna
är mera ägnade att undersöka
rättsenligheten och lagenligheten av
fattade beslut än förvaltningsjuristerna,
vilkas verksamhet har en annan inriktning.

Jag kan som sagt inte förstå, varför
det skulle vara så farligt att låta domstol
pröva förvaltningsbeslut, när vi alla
är överens om att de förvaltande myndigheterna
är högt kvalificerade. Det
skulle bara vara i ett fåtal fall som domstol
skulle finna det nödvändigt att göra
ändringar, men, herr talman, detta
lilla antal fall gör att en reform är väl
motiverad, eftersom den tillgodoser den
enskildes krav på rättssäkerhet, och
rättssäkerhetskravet kan man aldrig sätta
nog högt i en demokrati.

Herr Ahlkvist efterlyste konkreta exempel
på förvaltningsavgöranden som
varit felaktiga. Ja, man kan inskränka
sig till att som herr Alexanderson hänvisa
till JO:s ämbetsberättelse, där åtskilliga
sådana fall finns relaterade. Jag
vill tillägga för min del, herr talman,
att jag i min praktiska verksamhet har
kommit i kontakt med åtskilliga fall. I
ett sådant fall, som inträffade helt nyligen,
skulle det uppenbarligen ha varit
till fördel om domstol fått tillfälle att
pröva beslutet. Det gällde ett beslag av
varor som hade importerats av en småföretagare
i denna stad. Hälsovårdsmyndigheten
på en ort gjorde ett beslag, och
det centrala ämbetsverk som har tillsynen
över denna myndighet sanktionerade
beslutet. Det visade sig sedermera,
när vi som var intresserade av denna
fråga gjorde anmälan till JO, att beslaget
hade skett utan något stöd i lag och författning.
JO påpekade att det inte fanns
någon paragraf på vilken man kunde
stödja det här beslaget, och han konstaterade
också att det var en lucka i
vederbörande författning.

Fabrikanten blev ekonomiskt mycket
illa ställd och tycks i dag vara i den
situationen, att han tvingas nedlägga sin
rörelse. Det var åtskilliga tiotusental
kronor som gick förlorade på grund av

prövning av rättsfrågor i förvaltningen
detta felaktiga förvaltningsbeslut. Hade
det varit möjligt att låta domstol pröva
beslagsbeslutet, skulle domstolen uppenbarligen
när den närmare skärskådande
fallet ha funnit, precis som JO, att det
inte fanns någon paragraf som kunde
tillämpas och att ett beslag alltså inte
var motiverat. Fabrikanten skulle då ha
haft kvar de pengar som nu förlorats,
och han hade kanske kunnat fortsätta
sin rörelse.

Jag kan säga parentetiskt när vi nu
diskuterar rättssäkerhetsfrågor, att det
dessutom synes vara ytterligt svårt för
vederbörande att få tillbaka pengarna
som han förlorat på grund av det felaktiga
beslaget. Det är nämligen inte så
lätt att stämma ett centralt svenskt ämbetsverk
och få tillbaka pengar som förlorats
på grund av en felaktig ämbetsåtgärd.

Under alla förhållanden vill jag säga,
herr talman, att skräcken för att göra en
utredning i denna fråga förefaller mindre
motiverad än någonsin. Jag vill bara
sluta med att säga, att det finns ytterligare
fler exempel som kunde dras upp,
men jag har bara velat på herr Ahlkvists
direkta fråga ta upp detta konkreta
fall ur livet.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Herr Alexanderson
nämnde ett fall som förekommer i JO:s
berättelse. Exemplet är kanske inte så
väl valt, därför att han där råkar peka
på en rättssäkerhetsinstitution, som vi
har i vårt land men som saknas i nästan
alla andra länder. Exemplet kan alltså
inte tas som intäkt för att vi ur rättssäkerhetssynpunkt
skulle vara sämre
ställda än man är i andra länder.

Herr Alexanderson sade att mitt citat
ur det gemensamma betänkandet var en
smula stympat därför att jag nöjde mig
med att nämna att utredningen inte
funnit något fall där felaktigheter förekommit
utan att tillägga »med nu gällande
bestämmelser». Jag tolkar herr
Alexanderson närmast på det sättet, att
det kunde ha begåtts formella fel. Det
erinrar mig om historien om brandche -

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Ang. domstolmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

fen, som kom för sent till en brand.
När han fick en redogörelse för släckningsarbetet,
konstaterade han att det
var släckt på felaktigt sätt.

Herr Sjönell nämnde att förvaltningsmyndigheter
och domstolar har var sitt
verksamhetsområde. Detta fattar jag som
en anslutning till mina synpunkter,
nämligen att var och en av dessa grupper
bäst känner sitt område och att
ärendena kan handläggas smidigast om
man får fortsätta ungefär som nu.

Angående hans exempel där en felaktighet
skulle ha förekommit vill jag
endast säga: Tror inte herr Sjönell att
det skulle ha rättats till precis lika bra
inom ramen för nuvarande besvärsinstitut
som genom att dra ärendet inför
domstol? Skulle man inte få lika brå
rätsida på saken med det reformarbete
som pågår utan att sätta till en ny stor
utredning, då man inte kan peka på
att ett verkligt behov föreligger?

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Det är möjligt att man
kan nå en viss effekt genom att anlita
nuvarande besvärsordning, men det här
fallet var nog en smula olyckligt valt för
herr Ahlkvist, ty här gällde det livsmedel
som beslagtagits och som dessutom
av vissa myndigheter relativt omgående
nedgrävts på kommunala soptippar. Beslaget
var så pass avancerat, att man
till och med tillgrep sådana åtgärder.
Tror herr Ahlkvist att man haft stor
möjlighet att få tillbaka de på soptipparna
nedgrävda livsmedlen om man
överklagat beslutet och låtit det gå i
vanlig ordning och efter ett antal månader
kanske fått högre myndighet att
upphäva beslaget? Om beslagsbeslutet
däremot kunnat underställas domstols
prövning hade det kanske kunnat hejdas.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag vill fästa herr Sjönells
uppmärksamhet på att vi diskuterar
domstolsmässig prövning av förvaltningsmyndighets
beslut; alltså måste
förvaltningsmyndighet först fatta beslut

i ärendet. Tror herr Sjönell att livsmedlen
skulle hålla sig friska längre om
man överklagar till en domstol än hos
en förvaltningsmyndighet?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru Gärde Widemar
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Gärde Widemar
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 42.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Gezelius anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11

rösta nej men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna. Å omröstningstavlan
hade följaktligen angivits, att han
avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckt motion om viss ändring av lagen
den 11 juni 1943 om förskottering
av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslagen),
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om ytterligare arbetstidsförkortning

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckt motion
om ytterligare arbetstidsförkortning.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 424, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Senander och Holmberg
hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag till en allmän förkortning av
arbetsveckan till 40 timmar samt för arbete
under jord eller tungt och hälsovådligt
arbete till 35 timmar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, II: 424,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är nu drygt 40 år
sedan lagen om åttatimmarsdag genomfördes
i det här landet, och sedan förkortades
arbetsveckan från 48 till 45
timmar under åren 1958, 1959 och 1960.
Det är inte precis någon imponerande
utveckling vi haft under de gångna 40
åren när det gäller att förkorta arbetsdagen.
Faktum är att i fråga om arbetstidsförkortningen
släpar vårt land efter
åtskilliga länder. Framför allt ligger vi
efter de socialistiska länderna. Jag vill
nämna såsom exempel, att år 1964 kommer
man i Sovjetunionen att ha genomfört
35 timmars arbetsvecka.

Om ytterligare arbetstidsförkortning

Vi menar alltså att allting talar för att
arbetstiden måste förkortas, och därför
hemställer vi om en utredning och förslag
om en förkortning av arbetstiden
till 40 timmar i veckan för arbete i allmänhet
och till 35 timmar i veckan för
arbete under jord samt tungt och hälsovådligt
arbete.

Utskottet menar att verkningarna av
reformen är under utredning, och därför
vill man inte gå med på vårt förslag.
Vi vidhåller emellertid vårt yrkande,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till motionen nr 424 i andra
kammaren.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Som resultat av den utredning
som slutfördes för ett decennium
sedan har arbetstiden under en följd av
år förkortats med en timme i veckan om
året. Slutresultatet skulle vara 45 timmars
arbetsvecka, vilket gäller fr. o. m.
den 1 januari 1960. När den utredningen
på sin tid tillsattes, uttalade chefen för
socialdepartementet, att riktpunkten
borde vara en normalarbetstid på 40
timmar i veckan men att man inte kunde
räkna med att nå ett sådant slutmål
annat än i etapper. Beträffande tidpunkten
då slutmålet kunde nås ville departementschefen
icke uttala sig.

Andra lagutskottet har den uppfattningen,
att det vore meningslöst att tillsätta
en utredning om ytterligare arbetstidsförkortning
så snart efter det att
vi har nått det resultat som blev följden
av den utredning som slutförde sitt arbete
under senare delen av förra decenniet.
Vi bör avvakta ytterligare en
tid, innan utredningsarbetet sätts i gång
för den ytterligare arbetstidsförkortning
som med sannolikhet kommer. Den
tekniska utvecklingen inom näringslivet
gör att vi kan räkna med möjligheten
av en arbetstidsförkortning generellt
och möjligen en ännu längre gående för
vissa arbetstagargrupper, som har mera
pressande arbete.

Herr talman, med hänvisning till detta
ber jag att få hemställa om bifall till
utskottets hemställan.

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Om upphävande av nattarbetsförbudet för kvinnor

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om upphävande av nattarbetsförbudet
för kvinnor

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av bestämmelser
i arbetarskyddslagen, vilka inskränka
den kvinnliga arbetskraftens
användande i yrkesarbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
267 i första kammaren av fröken Andersson
samt nr 234 i andra kammaren av
fru Kristensson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
utredning angående sådana ändringar i
arbetarskyddslagens 5 kapitel, att bestämmelser,
som inskränkte den kvinnliga
arbetskraftens användande i yrkesarbete,
slopades.

De stadganden motionärerna huvudsakligen
vände sig mot voro dels förbudet
i 34 § att använda kvinna till arbete
under jord i gruva eller stenbrott samt
dels reglerna i 36 och 37 §§, som inneburo,
i jämförelse med det i arbetarskyddslagen
intagna allmänna nattarbetsförbudet,
reducerade möjligheter att
använda kvinna till hantverks- eller industriellt
arbete nattetid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:267 och II:
234, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av fröken
Wetterström, som dock ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Ilerr talman! Det finns här bara en
blank reservation, men som motionär
skall jag be att få säga några ord i alla
fall. Utskottets skrivning är till synes
ganska positiv, men jag tycker nog att
den är för passiv beträffande inställningen
till frågan över huvud taget. Jag
tycker att utskottet kunde ha understrukit
vissa synpunkter, som har kommit
fram i motionerna. Vi påpekar t. ex. att
särskilda skyddsbestämmelser för kvinnorna
inskränker deras användbarhet.
Det är närmast en platthet att konstatera
detta, ty det är ett faktum, som
också i viss mån hindrar det fria yrkesvalet
och dessutom i sin mån hindrar
genomförandet av likalönsprincipen,
som bekant.

Vi tycker att en femtioårig nattarbetstidslag
nu har överlevt sig själv.
Den behövdes — det är jag fullt klar på
— den dagen då den kom till, men den
behövs knappast nu. Man kan fråga sig
varför bara vissa kategorier skall, som
det heter, skyddas — lika ofta »skyddas»
de bort. Man kan ta t. ex. sjukvården.
Hur skulle det se ut om man
där infört nattarbetsförbud? Men det
har ingen kommit att tänka på.

Jag anser att lämpligheten för visst
arbete bör bedömas av arbetstagare och
arbetsgivare tillsammans. Fackföreningarna
är i dag så pass starka att de har
möjligheter att i olika hänseenden bevaka
sina medlemmars intressen.

Utskottet hänvisar till frågans behandling
1957. Det är alldeles riktigt att
landsorganisationen då avstyrkte, men
det fanns dock rätt stora och sakkunniga
föreningar och institutioner som
tillstyrkte, jag nämner bara i förbifarten
några som också är med i utskottets
utlåtande, Fredrika-Bremer-Förbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Yrkeskvinnornas
samarbetsförbund och sist
men icke minst arbetarskyddsstyrelsen.

Med stor rätt, det erkänner jag utan
tvekan, säger man att kvinnorna själva
vill ha lagen. Ja, de vill ha lika lön också,
men det är man inte lika ivrig att
fastslå.

För övrigt är det en sanning med
modifikation, d. v. s. en osanning. Vid

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11

Om upphävande av nattarbetsförbudet for kvinnor

typografförbundets kongress år 1927, således
för över 30 år sedan, inlämnade
några kvinnor en motion som just gick
ut på önskemålet om viss dispens från
lagen. Den gången vågade man inte
sträcka sig längre än till att begära viss
dispens. Man var alltså lika långt framme
den gången år 1927 som utskottet är
i dag 34 år senare. Motivet för den motionen
var just att kvinnorna i viss mån
hade undanträngts på grund av dessa
särbestämmelser.

Nu vill vi inte gå rakt på och genast
avskaffa dessa bestämmelser, utan vi
anser att det behövs en utredning av
frågan över hela fältet. Man kan naturligtvis
säga att det kan vara lämpligt
att först vänta och se vad den prövning
som nu pågår får för resultat. Vid denna
prövning är det dock, om jag läst
utskottsutlåtandet rätt, närmast fråga
om vissa dispensmöjligheter. I motionerna
går vi längre. Det kan dock vara
början till slutet för de här bestämmelserna.
Därför skall jag, herr talman,
inte nu ställa något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Med hänsyn till att fröken
Andersson inte ställde något annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan
kunde jag kanske begränsa mitt
yttrande till att instämma i hennes anförande
i den delen.

Nu tycker jag emellertid att fröken
Andersson i stor utsträckning förbigår
väsentliga ting när det gäller nattarbete
och inte bara för kvinnor, utan nattarbete
över huvud taget. Jag tror inte att
det är någon som är särskilt glad över
att behöva ha nattarbete, eftersom det
från många synpunkter är besvärligt
inte bara för vederbörande själv utan
också för familjen, i all synnerhet om
familjemedlemmarna arbetar på olika
tider. Man kan dock i detta sammanhang
inte bortse från att de som ivrigast går i
spetsen för att naltarbetsförbudet för
kvinnor skall upphävas är organisatio -

ner som representerar kvinnor, vilka
icke löper någon risk att över huvud
taget komma i den situationen att behöva
arbeta på nätterna.

Det sägs nu att det finns många andra
kvinnor än sådana som är anställda
inom industrien som arbetar nattetid.
Man tänker väl då framför allt på vårdpersonalen
vid våra sjukhus. Det är alldeles
riktigt att det där förekommer
nattarbete och måste göra det. Även inom
industrien finns det nattarbete, men
kvinnor får delta i det endast under
särskilda förhållanden, och då erfordras
det dispens.

Förhandlingar har nu upptagits mellan
Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och arbetarskyddsstyrelsen
om viss uppmjukning av de
nuvarande bestämmelserna beträffande
den kvinnliga arbetskraften. Det gäller
därvid särskilt förbudet för kvinnor att
arbeta under jord. Bakgrunden här är
väl närmast att man i större gruvor numera
vill ha möjlighet till en viss service
i fråga om mathållning och vad
därmed sammanhänger, och för det arbetet
skulle man behöva anlita kvinnlig
arbetskraft. De berörda parterna har
enats om att detta numera inte skulle
möta något hinder med hänsyn till att
förhållandena i gruvorna i dag är helt
annorlunda än vad de var tidigare.

Jag håller med fröken Andersson om
att det förmodligen inte skulle vara någon
större risk med att upphäva de nuvarande
särbestämmelserna för kvinnor
i arbetarskyddslagen. Även kvinnorna
är nämligen numera i mycket stor utsträckning
fackligt organiserade, och
deras fackliga organisationer har säkerligen
tillräcklig styrka för att förhindra
att nattarbete för kvinnor skulle förekomma
i en utsträckning som inte vore
försvarbar och framför allt kanske inte
nödvändig. Jag tror emellertid att man
bör avvakta resultatet av de förhandlingar
som pågår och i vilka arbetsmarknadsparterna
och arbetarskyddsstyrelsen
är inblandade.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Om upphävande av nattarbetsförbudet för kvinnor

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte utgöra ett
levande bevis på den gamla historien om
»Klipp, klipp» men ber ändå att få göra
några reflexioner.

Jag vill understryka vad herr förste
vice talmannen sade, att nattarbete kan
från många synpunkter anses vara
olämpligt för både män och kvinnor.
Det kan vara lika angeläget att mannen
är hemma på natten som att kvinnan är
det, särskilt om de är gifta, behöver ta
hand om barnen o. s. v.

Herr Strand sade sedan något som
man ofta får höra i detta sammanhang,
nämligen att det framför allt är sådana
kvinnor som aldrig riskerar att själva
komma under de här bestämmelserna
som är ivrigast att få bort dem. Jag
har hänvisat bl. a. till typografkvinnorna,
som — märk väl — "tillhörde ett väl
betalt fack, där likalönsprincipen tilllämpades
redan på 90-talet. Jag tittade
emellertid i går kväll på en tabell, som
klart visar att kvinnorna i detta väl betalda
yrke trängdes undan i ganska stor
utsträckning så snart nattarbetstidslagen
började fungera — jag tror att det var
år 1912. Vidare har vi bagerilagen, som
på sin tid kritiserades mycket, där det
var förbud för nattarbete för både män
och kvinnor. Männen kunde dock få dispens,
ehuru väl ingen kan anse annat
än att bageriyrket är ett kvinnoyrke.
Det gjorde att kvinnorna i viss mån blev
överflödiga. De kunde nämligen inte sätta
i gång med deggöringen, som måste
ske vid fyratiden på natten, och bara
för den sakens skull måste åtskilliga av
dem sluta.

Herr Strand säger att det är de som
inte kommer under lagen som är mest
ivriga att få en ändring till stånd. Till
det vill jag göra den allmänna reflexionen,
att vi väl här i riksdagen inte bara
sysslar med sådana saker som vi själva
berörs av; man kan väl ha gott omdöme
också när det gäller andra gruppers
läge än ens egen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte ifrågasatt
någonting annat än att det skall finnas

ett stort utrymme för gott omdöme också
i riksdagen och att det skall vara
möjligt att ta upp frågor även om man
inte direkt är partsrepresentant för dem
som kan ha det närmaste intresset av
frågorna. Men, herr talman, i kvinnornas
kamp för likställighet och för att
om möjligt få undanröjt allt som kan
verka diskriminerande för deras räkning
vill jag inte för min del ansluta
mig till den uppfattningen, att bestämmelsen
i detta avseende är diskriminerande
för kvinnorna, eftersom männen
säkert många gånger tycker att det är
besvärande att de inte har samma skydd
och kan neka nattarbete med stöd av
lagens bestämmelser.

Fröken Andersson nämnde nattarbetsförbudet
för typograferna, och det är
möjligt att det i viss utsträckning har
verkat hämmande i fråga om kvinnornas
användning i typografarbetet, men
nattarbete förekommer endast i tidningstryckerierna.
Det är i allmänhet
inte något nattarbete vid civiltryckerierna,
och jag förmodar att civiltryckerierna
fortfarande sysselsätter flera arbetare
än tidningstryckerierna. Kvinnorna
har följaktligen fortfarande en god
arbetsmarknad vid civiltryckerierna.

Fröken Andersson nämnde också bagerierna,
och det är alldeles riktigt att
nattarbetsförbudet där gäller för "såväl
män som kvinnor, men att det i lagen
finns ett visst undantag för de s. k. deggörarna,
som kan få börja arbetet tidigare
än kl. 5, vilket är den tid som i allmänhet
eljest gäller. Nu har väl detta sin
största betydelse vid grovbagerierna,
där väl tidigare endast i mycket liten
utsträckning varit anställd kvinnlig arutsträckning
kvinnlig arbetskraft varit
anställd. Hur det är i fråga om hembagerierna
känner jag inte till, men jag
förmodar att inte ens de anställda kvinnorna
inom bageriyrket tycker att det
är någon större olägenhet att de får lov
att börja en timme senare på morgonen
än männen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11

Ang. reglering av priserna på fisk

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av
priserna på fisk under budgetåret 1961/
62 jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 17 februari 1961
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 50, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 30 maj 1952
(nr 320) om viss reglering av handeln
med fisk, m. m.;

2) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 372)
angående reglering av införseln av vissa
slag av fisk och skaldjur;

3) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 374)
angående reglering av utförseln av vissa
slag av fisk och skaldjur m. m.;

dels medgiva, att för tiden till och
med den 30 juni 1962 reglering av priserna
på fisk ävensom importen och exporten
av fisk av vissa slag jämte vad
därmed sammanhängde finge anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som förordats i propositionen; och

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att under budgetåret 1961/
62 för lån i Sveriges kreditbank mot
gängse ränta ställa garanti dels åt Sydkustfisk,
förening u. p. a., intill ett belopp
av 2 000 000 kronor jämte ränta,
dels åt Västkustfisk, förening u. p. a., intill
ett belopp av 3 000 000 kronor jämte
ränta.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 563, av herr
Berg, Gunnar, m. fl. och II: 669, av herr
Levin m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen
måtte dels besluta att för bestridande
av propagandaverksamhet för fisk
inom landet under budgetåret 1961/62

ett anslag av 100 000 kronor skulle utgå
till centralnämnden för fiskpropaganda
av de medel, som inflöte genom upptagande
av införselavgifter på fiskets område,
dels ock bemyndiga statens jordbruksnämnd
att utanordna beloppet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga förslagen
till följande förordningar:

1) förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 30 maj 1952 (nr
320) om viss reglering av handeln med
fisk, m. m.;

2) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 372)
angående reglering av införseln av vissa
slag av fisk och skaldjur;

3) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 374)
angående reglering av utförseln av vissa
slag av fisk och skaldjur m. m.;

B. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 563 och II: 669, medgiva,
att under budgetåret 1961/62 finge till
den av centralnämnden för fiskpropaganda
bedrivna verksamheten disponeras
100 000 kronor av de utav utskottet i
utlåtandet berörda fiskprisregleringsmedlen; C.

att riksdagen måtte medgiva, att för
tiden till och med den 30 juni 1962 reglering
av priserna på fisk ävensom importen
och exporten av fisk av vissa
slag jämte vad därmed sammanhängde
finge i övrigt anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som förordats
i utlåtandet; samt

D. att riksdagen måtte bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att under
budgetåret 1961/62 för lån i Sveriges
kreditbank mot gängse ränta ställa garanti
dels åt Sydkustfisk, förening
u. p. a., intill ett belopp av 2 000 000
kronor jämte ränta, dels åt Västkustfisk,
förening u. p. a., intill ett belopp av
3 000 000 kronor jämte ränta.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Jonsson, Bertil Andersson,
Hjalmar Nilsson, Johanson i Väs -

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Ang. reglering av priserna på fisk
tervik och Lundmark, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B och
C hemställa,

B) att riksdagen måtte lämna motionerna
1:563 och 11:669 utan åtgärd;

C) att riksdagen måtte medgiva, att
för tiden till och med den 30 juni 1962
reglering av priserna på fisk ävensom
importen och exporten av fisk av vissa
slag jämte vad därmed sammanhängde
finge anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i utlåtandet.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Till det nu föredragna
jordbruksutskottets utlåtande är fogad
en reservation, och jag har begärt ordet,
herr talman, för att få göra några
erinringar med anledning av utskottets
hemställan under B om bifall till motionerna
I: 563 och II: 669.

Den fråga som tas upp i dessa motioner
är ingen nyhet för riksdagen. Både
1959 och 1960 har riksdagen avslagit
liknande motioner, och vi reservanter
har inte kunnat finna att några nya och
tillräckligt bärande skäl för bifall till
motionsyrkandet har framlagts. Jordbruksnämnden
har ju pekat på prisregleringsföreningarnas
möjligheter att
själva vid sin avvägning av prisregleringsmedlens
användning kunna besluta
och även bedöma i vilken utsträckning
medel bör disponeras för propagandaverksamhet.
Vi reservanter har ansett
att man i detta fall borde följa jordbruksnämnden,
i synnerhet som Kungl.
Maj :t haft samma uppfattning och ansett
att organisationerna har möjligheter att
ordna denna propagandaverksamhet
själva.

Det gäller ju ingalunda något stort
belopp, men vi menar att man inte bör
lägga bedömningen av denna fråga på
riksdagsplanet. En sådan organisatorisk
fråga bör kunna handläggas på annat
sätt, i synnerhet som jordbruksnämnden
har prövat den och ansett att förutsättningar
härför finns.

Dessutom hänvisar vi i reservationen
till att det pågår en utredning om utformningen
av prisregleringssystemet
och vad därmed sammanhänger. När
denna utredning framlägger sitt förslag,
troligen i en nära framtid, bör man få
tillfälle att ta ställning till om behandlingen
av detta slags frågor skall ryckas
från jordbruksnämnden och föras över
på riksdagsplanet.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! I jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 föreligger ju inga skiljaktiga
meningar beträffande den kungl.
propositionen om reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1961/62, utan
tvisten gäller ett par motioner som
väckts i andra kammaren av herr Levin
m. fl. och i denna kammare av herr
Gunnar Berg m. fl. I motionerna hemställes
att ur prisregleringskassan för
fisket skall kunna utbetalas ett belopp
på 100 000 kronor för fiskpropaganda.
På den punkten föreligger en reservation
av sex utskottsledamöter.

Centralnämnden för fiskpropaganda
tillkom år 1950 och hade under de första
åren anslag från fiskets bensinskattefond.
Sedan denna fond upphört har
man fått vissa anslag från de olika prisregleringsföreningarna
i landet. Nu har
det visat sig att dessa medel inte räcker
för att man skall kunna driva den propaganda
för ökad fiskkonsumtion i landet,
som är önskvärd både ur producenternas
och ur konsumenternas synpunkt.
Det är ett fiskarintresse att få denna
fråga om centralt anslag ordnad, så att
en effektiv propaganda blir möjlig.

Det är sant som reservanten sade, att
en undersökning pågår i jordbruksnämnden.
Men det är inte fråga om någon
allmän parlamentarisk utredning,
något som man lätt får intryck av när
man läser reservationen, utan undersökningen
görs av en tjänsteman hos nämnden
som blivit avdelad för att verkställa
den.

Det är angeläget att konsumtionen av

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11

fisk blir större. Västkustfisket har fått
allt större fångster av sill, samtidigt som
exporten inte minst på Västtyskland blivit
svårare att upprätthålla. Bland annat
därför är det angeläget att avsättningen
av fisk inom landet blir så stor
som möjligt. Prisregleringskassan uppgick
år 1960 till 17,1 miljoner kronor,
och beloppet hade den 1 januari 1961
stigit till 19,4 miljoner kronor. Medel
finns alltså tillgängliga, och jordbruksutskottets
majoritet har ansett att 100 000
kronor ur denna miljonkassa bör kunna
avdelas för en central propaganda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets i det
nu förevarande utlåtandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle godkänna den vid
utlåtandet avgivna reservationen, såvitt
nu vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen, såvitt nu
är i fråga.

Ang. reglering av priserna på fisk

Då emellertid herr Svedberg, Lage,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 49.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten D hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion om
effektivisering av övervakningen av
svensk krigsmaterielexport; samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
om förenkling och samordning av arbetsgivare
åliggande uppgifts- och uppbördsskyldighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

127, angående val av riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare;
samt

nr 128, angående val av riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare;

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 129, för häradshövdingen Karl
Hugo Henkow att vara riksdagens militieombudsman; nr

130, för hovrättsrådet Gunnar Thyresson
att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare; och

nr 131, för hovrättsrådet Holger Vilhelm
Henrik Nordqvist att vara riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

45, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 76, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.;

nr 80, med förslag till lag om redareavgift
för sjöfolks pensionering, m. m.;

nr 82, angående handelsgymnasieutbildningen
samt anslag för budgetåret
1961/62 till de statsunderstödda handelsgymnasierna; nr

83, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor;

nr 86, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet;

nr 87, angående godkännande av avtal
om driften av Svenska institutet för
konserveringsforskning, m. m.;

nr 91, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. in.;

nr 92, angående statens stöd åt växtförädlingen,
m. m.;

nr 93, angående ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag,
m. m.;

nr 97, angånde vissa markförvärv för
försvaret;

nr 98, angående bidrag till viss busstrafik
m. m.;

nr 104, angående anslag för budgetåret
1961/62 till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor;

nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1960/61; och

nr 109, angående ny organisation av
krigsmaktens högsta ledning.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 12, i anledning av väckt motion angående
ändrad tidpunkt för allmänna
val; samt

nr 13, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen; statsutskottets

utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till övnings-
och yrkeslärarutbildning jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare medelsanvisning
till ombyggnad och reparation
av operahuset i Stockholm; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret
1961/62;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning å
maskiner och inventarier, som ingår i
rörelse;

nr 35, i anledning av väckta motioner
om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar
m. m.; samt

nr 36, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar,
m. m.;

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11

Interpellation ang. svenskt bidrag till internationell samverkan för tillgodoseende

av världens livsmedelsförsörjning, m. m.

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande riksdagsledamöternas
bostadsfråga i Stockholm;

nr 17, angående användande av riksbankens
vinst för år 1960;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.; samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
om statsanslag i vissa fall till politiska
partier; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för begränsning av
statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen,
m. in.;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om skyndsamt förslag rörande mödrahjälpen; nr

28, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa livräntor,
m. m.;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om viss fråga rörande samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen och den
allmänna sjukförsäkringen; samt

nr 30, i anledning av väckta motioner
om karenstiden i fråga om sjukpenning
för de yrkesskadeförsäkrade vid samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen.

Interpellation ang. svenskt bidrag till
internationell samverkan för tillgodoseende
av världens livsmedelsförsörjning,
m. m.

Herr BENGTSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ett av de mest svårlösta
och samtidigt mest angelägna problem
som mänskligheten har att lösa
är att förse den växande befolkningen
på jorden med livsmedel. Enligt uppgifter
från FAO lider nära två tredjedelar
av jordens befolkning av konstant

undernäring. Ett mycket stort antal
människor dör varje år på grund av
brist på livsmedel. Om man samtidigt
beaktar, att jordens befolkning ständigt
ökar så att den jämfört med nuvarande
antal torde fördubblas om cirka 40 år
utan att livsmedelsproduktionen kan bedömas
komma att öka tillnärmelsevis i
samma takt, blir det allvarliga problemet
så mycket mera brännande.

För att detta gigantiska problem skall
kunna lösas fordras samverkan mellan
flertalet länder i världen. Förenta Nationerna
har främst genom sin livsmedelsorganisation,
FAO, sedan länge arbetat
med detta problem. Det bör emellertid
vara varje ansvarskännande nations
uppgift att i den mån så är möjligt
bidraga för att lindra nöden i världen.

Sverige har på olika sätt givit sin
medverkan.

I motioner, 1:55 och 11:60, vid 1960
års riksdag framhölls bl. a. att Sveriges
representanter i FN bör få i uppdrag att
verka för undersökning av mera effektiva
vägar att finansiellt och på annat
sätt lösa det internationella distributionsproblem,
som livsmedelsöverskotten
inom vissa områden och underskotten
inom andra aktualiserar.

I ett par andra motioner, I: 52 och
II: 62, hemställes om åtgärder i syfte att
dels genom långivning och tekniskt bistånd
verka för utveckling och rationalisering
av jordbruket i de s. k. underutvecklade
länderna, dels åstadkomma
en rationell distribution av livsmedel
från länder med överskottsproduktion
till hjälp åt länder, vilkas folk lider
brist på livsmedel, dels ock skapa möjligheter
för en i detta syfte ökad livsmedelsproduktion.

I sitt av riksdagen senare antagna utlåtande
(nr 3) yttrade utrikesutskottet
bl. a.:

»Att Sverige bör i sin mån bidraga
till internationell samverkan i detta syfte
finner utskottet vara ett väl motiverat
anspråk på vårt land, inte minst ur
den synpunkten att sådan samverkan utgör
en viktig faktor för främjande a>
fredlig sammanlevnad mellan världens

Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

interpellation ang. svenskt bidrag till internationell samverkan för tillgodoseende
av världens livsmedelsförsörjning, m. m.

folk.» Riksdagen gav detta till känna i
skrivelse till Kungl. Maj:t.

Frågan behandlades också vid Förenta
Nationernas femtonde generalförsamlings
möte. I sin resolution av den
28/10 1960 vädjade generalförsamlingen
bl. a. till FAO och andra organ att
utan dröjsmål — och i samråd med
medlemsstaternas regeringar — vidtaga
åtgärder för att största möjliga mängd
av livsmedelsöverskotten skulle ställas
till underskottsländernas förfogande på
ömsesidigt acceptabla villkor. Generalförsamlingen
vädjade vidare till sina
medlemmar och till medlemmarna i dess
specialorganisationer att själva vidtaga
sådana åtgärder som kunde minska lidandet
bland de hungrande folken i
andra länder. Den uttalade också sin
övertygelse om att upprättandet av nationella
livsmedelsreserver i underskottsländerna
är ett effektivt medel att
stimulera den ekonomiska utvecklingen
i dessa länder.

Ehuru problemet sålunda ägnats uppmärksamhet,
bör dock dessa frågor bevakas
och fullföljas i all den utsträckning
det är möjligt.

En annan aspekt av frågan är på vilket
sätt vårt land skall kunna ge en direkt
medverkan till världens livsmedelsförsörjning.
Under det att livsmedelsbristen
blivit alltmer akut i världen
har Sverige bedrivit en jordbrukspolitik,
som lett till en stagnerande eller
t. o. m. minskad produktion. Detta trots
att produktiviteten per arbetstimme inom
jordbruket har ökat lika mycket eller
mer än inom näringslivet i övrigt
och trots att vi i internationellt avseende
sålunda har ett fullt konkurrenskraftigt
jordbruk. Frågan är om inte

denna politik drivits alltför långt. I
första hand bör Sverige helt kunna
trygga sin egen livsmedelsförsörjning och
icke göra anspråk på den övriga världens
knappa livsmedelstillgångar. Marginalen
för att utjämna olika års skörderesultat
bör vara väl tilltagen, och i
den mån s. k. överskott uppstår bör dessa
kunna exporteras och därigenom ge
ett värdefullt tillskott till världens livsmedelsförsörjning.

Med anledning av vad ovan anförts
hemställer jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande interpellation:

1) Avser herr statsrådet att i anledning
av här berörda skrivelse från riksdagen
och resolution av Förenta Nationernas
generalförsamling vidtaga åtgärder
i det syftet att Sverige i ökad utsträckning
skall kunna bidraga till internationell
samverkan för tillgodoseende
av världens livsmedelsförsörjning
— och i så fall vilka åtgärder?

2) Anser herr statsrådet med hänsyn
till livsmedelsbristen i världen att Sverige
bör fullfölja en jordbrukspolitik,
som leder till att högsta möjliga produktionsresultat
icke utvinnes av det svenska
jordbruket?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.32.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

aiodii