Interpellation av herr Jönsson i Rossbol ang. värdering avskador å skog genom kraftledningsanläggningar ........ 5 (Riksdagens protokoll 1948:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 10

INNEHÅLL

Lördagen den 6 mars.

Sid.

Interpellation av herr Jönsson i Rossbol ang. värdering av
skador å skog genom kraftledningsanläggningar ........ 5

Tisdagen den 9 mars.

Svar på interpellation av herr Pettersson i Ersbacken ang.

Olofsforslägrets användning.......................... 7

Interpellationer av:

herr Falla ang. bekämpande av ogräset på banvallar .... 9

herr Vigelsbo ang. vägbyggnadsplaneringen ............ 10

herr Hansson i Skediga ang. kostnaderna för slaktgodemännen 13
Ang. protokollet för den 3 mars........................ 14

Onsdagen den 10 mars fm.

Effektivare handelsavtalsförhandlingar .................. 15

Tjänstemännens rättsställning.......................... 16

Staten för justitiedepartementets medborgarskapsbyrå...... 21

Kommittéanslaget.................................... 24

Torslanda flygplats .................................. 26

Höjning av postavgifter .............................. 28

Valuta- och penningpolitiken (Forts, se em.).............. 32

Interpellation av herr Johansson i Mysinge ang. ändrade bestämmelser
för beviljande av trafiktillstånd ............ 71

Onsdagen den 10 mars em.

Valuta- och penningpolitiken (Forts.).................... 72

Dyrtidstillägg å pensioner från Vadstena krigsmanshuskassa

m. m............................................. 87

Normalbrandordningens bestämmelse om avstånd mellan stack

och byggnad...................................... 88

1—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll.

Sid.

Socialvårdens kommunala centralisering.................. 97

Ökad semesterlön.................................... 101

Förlängning av vissa servitut.......................... 103

Nöjesflygningar...................................... 103

Fredagen den 12 mars.

.................................................. 105

(Förteckning över avgjorda ärenden m. m. finnes å sid. 110.)

Lördagen den 6 mars 1948.

Nr 10.

Lördagen den 6 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28
nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 93, angående bidrag till Stockholms
enskilda bank aktiebolag till
täckande av vissa rättegångskostnader;

nr 94, med förslag till lag om tillägg
till kyrkolagen, m. m.;

nr 97, angående anslag för budgetåret
1948^49 till läroboksnämnden;

nr 98, angående försäljning av de
statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget; nr

99, angående utövandet av statens
tobaksmonopol;

nr 101, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.;

nr 102, angående övergångsersättning
till förre furiren vid flottan H. E.
Ahlström;

nr 103, angående bestridande av vissa
haverikostnader; och

nr 104, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2., 5. och 7.
samt 70 § 1. lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj ds å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionerna:
nr 85, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 90, angående godkännande av avtal
mellan Kungl. Maj:t och kronan
samt Stockholms stad angående vissa
för järnvägsändamål avsedda markområden
i Stockholm m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt fortsatt giltighet av
samma lag; samt

till statsutskottet propositionen nr 92,
angående anslag för budgetåret 1948/49
till konstfackskolan.

§ 4.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
80 tillåter jag mig hemställa, att kammaren
ville besluta, att tiden för väckande
av motioner i anledning av densamma
skall utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter tjugu
dagar från den dag, då vederbörande
proposition avlämnats.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
för effektivisering av förberedelsen
till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar; konstitutionsutskottets

utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
med förslag till ändrad lydelse av § 31
regeringsformen;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändringar
i regeringsformen m. in.; och

Nr 10.

Lördagen den 6 mars 1948.

nr 12, i anledning av väckta motioner
om de offentliga tjänstemännens
rättsställning;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att återbetala för mycket utbetalda
löne- och pensionsbelopp;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen beträffande kapitalbudgeten
under luftfartsfonden
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1948/49 jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 59 angående höjning av
vissa postavgifter, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående tullfri införsel till riket
av maskiner och redskap för jordbrukets
behov; och

nr 20, i anledning av väckta motioner
om rätt för skogsarbetare och med
dem jämförliga arbetargrupper att vid
taxering till kommunalskatt åtnjuta avdrag
för fördyrade levnadskostnader;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 7, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; nr

8, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll; memorial

nr 9, angående användande
av riksbankens vinst för år 1947; och
utlåtande nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande regleringen för
budgetåret 1948/49 av utgifterna under
riksstatens trettonde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna
indragningsstaten, jämte en i ämnet
väckt motion;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket; och

nr 16, i anledning av väckta motioner
i anledning av 1947 års riksdags
beslut rörande bestämmelsen i normalbrandordningarna
om avstånd mellan
stack och byggnad;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av åldersgränsen för erhållande
av tillstånd att föra automobil
och motorcykel;

Lördagen den 6 mars 1948.

Nr 10.

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående kommunal centralisering av
socialvården;

nr 13, i anledning av väckt motion
om ökad semesterlön åt arbetstagare;
och

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående revision av lagen om förlängning
av tiden för vissa servitut;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus, m. m.;

andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion om ändrade föreskrifter
rörande flyguppvisningar;

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion om
åvägabringande av enhetlighet i fråga
om öppethållningstiderna vid vissa telefonstationer
på landsbygden; och
nr 4, i anledning av väckt motion
angående upphävande eller uppmjukning
av förbudet mot rundflygningsverksamhet.

§ 6.

Interpellation angående värdering av
skador å skog genom kraftledningsanläggningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JÖNSSON i Rossbol, som anförde:
Herr talman! Som en följd av de
under senare tid i snabb takt utbyggda
elkraftsanläggningarna i våra norrländska
älvar, framför allt Indalsälven, har
ett mycket omfattande nät av ledningar
för elkraftens distribution tillkommit,
dels ledningar mellan ett flertal av elkraftsanläggningarna
i och för möjliggörande
av »samköming», dels de långa

ledningarna för elkraftens överförande
till städer, industrier och övrig elkonsumtion
efter norrlandskusten samt
i mellersta och södra delarna av landet.

Från de större kraftanläggningarna
stråla sålunda ofta ett flertal ledningar
ut åt skilda håll. De till 40 å 50 meter
breda ledningsgatorna genom vackra
skogar och över produktiva skogsmarker
äro inte endast vittnesbörd om
människans förmåga att binda och
tämja naturkraften i sin tjänst utan
även om ett brutalt sargande av en
vacker natur, och vad värre är, om ett
ödeläggande av tillsammans väldiga
arealer skogsmarkers framtida skogsbörd.

Från nationalekonomisk synpunkt
kunna antydda skadeverkningar givetvis
försvaras, då vinsterna eller båtnaden
av dessa anläggningar otvivelaktigt
är avsevärt större än skadorna. Men
för den eller de enskilda skogsägare,
som drabbas av att få sin skog och
skogsmark mer eller mindre ödelagd
genom en kraftlednings framdragande
över densamma, äro de ekonomiska
konsekvenserna därav oftast mycket
brydsamma.

De värderingsnormer, efter vilka
skaderegleringar i ty fall skola beräknas,
utarbetades av vattenfallsstyrelsen
och fastställdes av Kungl. Maj:t år 1921.
Det torde ligga i öppen dag att efter de
värdeförändringar, som skett i fråga
om skog och skogsmark under de gångna
27 åren, skaderegleringar efter dessa
normer måste bli synnerligen summariska
och otillförlitliga.

Efter framställningar från skogsägarorganisationerna
med krav på mera
tidsenliga och rättvisa värderingsnormer
tillsattes den 14 januari 1944
en kommitté, kraftledningsskadeersättningssakkunniga,
av Kungl. Maj:t, med
uppdrag att utarbeta nya värderingsnormer
till ledning vid värdering av
uppkommande skador å såväl åker- som
skogsmark vid kraftledningars framdragande.
Kommittén har avlämnat förslag
till normer beträffande åker, men

Nr 10.

Lördagen den 6 mars 1948.

ännu efter 4 års kommittéarbete vänta
skogsägarna till synes förgäves på förslag
och fastställelse av mera tidsenliga
och rättvisa normer beträffande skogsmarkens
värdering.

Även om vederbörande företrädare
för enskilda eller statliga kraftverksanläggningar
i viss mån synes ha kommit
till insikt om att ett tillämpande av
de sedan 1921 gällande värderingsnormerna
icke lämpligen kan ske, så ha
dock förekommande jämkningar i upprättade
värderingar till skogsägarens
favör kunnat åvägabringas endast om
de av intrånget berörda skogsägarna
genom sakkunnigt bistånd kunnat påvisa,
att upprättade värderingar och
därav betingade, markägarna erbjudna
skadeersättningar icke varit skäliga.
Därav följer, att de markägare, som av
olika anledningar saknat resurser att
bevaka sin rätt eller som duperats av
att skadevärderingarna skett med stöd
av i vederbörlig ordning fastställda
normer, oftast måst godtaga i förhållande
till uppkomna skador oskäligt
låga ersättningar.

Under hänvisning till det anförda får
jag härmed anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Kan det förväntas, att de sakkunniga
för utarbetande av nya normer till
ledning vid värdering av skador å
skogsmark vid kraftledningsanläggningar
komma att avlämna förslag
därom inom den närmaste tiden?

2. Är herr statsrådet villig medverka
till att de markägare, som under de
senare åren nödgats godtaga skadeersättningar,
grundade på här förut antydda
föråldrade normer, måtte tillerkännas
en på mera rättvisa normer
grundad retroaktiv ekonomisk
gottgörelse utöver vad de tidigare
bekommit?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande det svensk-franska
varuutbytet m. m.;

från statsutskottet:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under statens
affärsverksfonder gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1948/49
i avseende å postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfalls
ver k;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för postbiträdet
Ingrid Maria Johansson från
viss ersättningsskyldighet; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av
Västerås ångkraftstation;

från första lagutskottet:

nr 67, i anledning av väckt motion
angående bestämmelser om ersättning
för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden,
som handläggas av förvaltningsdomstol
eller annan offentlig
myndighet; samt

från andra lagutskottet:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 9 mars 1948.

Nr 10.

Tisdagen den 9 mars.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 2 och
den 3 innevarande mars.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr
Hallén, som vid kammarens sammanträde
den 25 nästlidna februari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 95, med förslag till lag om tillägg
till 72 § lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag;

nr 107, angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningars i Lund behov
av tomtmark;

nr 108, angående anslag till nybyggnad
för statens rättsläkarstation i Stockholm,
m. m.; och

nr 112, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen
i Kungl. Maj :ts lagråd.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Svar på interpellation angående Olofsforslägret.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som anförde:
Herr talman! Herr Pettersson i Ersbacken
har med kammarens tillstånd
riktat följande fråga till chefen för socialdepartementet
:

Har på grund av statsrevisorernas uttalande
eller av annan anledning någonting
åtgjorts rörande den framtida användningen
av Olofsforslägret, vilket
så länge legat oanvänt till ingen nytta,
trots att så stora kostnader nedlagts
därstädes?

Då det närmast torde komma i fråga,
att lägret skulle användas inom den
statliga sinnessjuk- eller sinnesslövården
och frågor härom handläggas inom
inrikesdepartementet, har interpellationen
överlämnats till mig för besvarande.

Som svar på interpellantens fråga
vill jag meddela, att jag i den proposition
angående anslag till avlöningar vid
statens sinnessjukhus m. m., som inom
den allra närmaste tiden kommer att
avlämnas till riksdagen, kommer att
föreslå, att lägret fr. o. m. nästa budgetår
i befintligt skick tas i anspråk
som sekundäravdelning till Säters sjukhus
för vård av omkring 80 kroniska,
mera lättskötta kvinnliga patienter,
samt att personal anställes härför. Denna
användning av lägret betraktar jag
dock endast som provisorium, som jag
anser nödvändigt för att i någon mån
lätta den stora platsbristen på sinnessjukhusen.
Till frågan, om lägret definitivt
skall infogas i sinnessjukhusorganisationen
samt om- och utbyggas härför,
är jag icke f. n. beredd att taga
ståndpunkt.

Härpå yttrade

Herr PETTERSSON i Ersbacken:
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.

Det har väckt ett visst uppseende i
orten, att Olofsforslägret stått oanvänt,
trots att det nedlagts så stora belopp på

Nr 10.

Tisdagen den 9 mars 1948.

lägrets iordningställande. Även med
hänsyn till den senare omständigheten
är det glädjande att erfara, att statsrådet
är beredd att upplåta lägret i befintligt
skick till sekundäravdelning vid
ett sinnessjukhus, ty därigenom skulle
man ju inte behöva kosta på lägret så
mycket ytterligare. Av statsrevisorernas
berättelse framgår att det varit på tal,
att Olofsforslägret skulle användas som
annex till Salberga sjukhus, vilket skulle
draga en kostnad av 600 000 kronor.
Det är därför så mycket mer en tillfredsställelse,
om lägret nu kan tagas i
bruk i befintligt skick.

Jag vet inte vad anledningen kan
vara till att lägret stått oanvänt, men
det har sagts, att det bland personalen
vid Salberga sjukhus skulle finnas en
viss olust mot förflyttningen till Olofsfors,
som är en s. k. billig ort, där man
har låga löner och liten avdragsrätt vid
taxering. Folk vill därför inte bo på
denna plats, och jag undrar, om det kan
ha varit orsaken till att lägret stått
oanvänt, fastän jag ju gärna vill tro,
att det är andra omständigheter som
varit utslagsgivande.

Jag ber än en gång, herr statsråd, att
få tacka för interpellationssvaret och
för den förhoppning som detta ger om
att Olofsforslägret skall kunna utnyttjas
på ett positivt sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungi. Maj :ts på kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen, nr
93, angående bidrag till Stockholms enskilda
bank aktiebolag till täckande av
vissa rättegångskostnader;

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 94, med förslag till lag om
tillägg till kyrkolagen, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr
97, angående anslag för budgetåret

1948/49 till läroboksnämnden;

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 98, angående försäljning av de statliga
lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget; till

bevillningsutskottet propositionen,
nr 99, angående utövandet av statens
tobaksmonopol;

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 101, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni
1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, m. m.;
till statsutskottet propositionerna:
nr 102, angående övergångsersättning
till förre furiren vid flottan H. E. Ahlström;
och

nr 103, angående bestridande av vissa
haverikostnader; samt

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 104, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2., 5. och 7.
samt 70 § 1. lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen,
m. m.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10—12,
statsutskottets utlåtanden nr 2, 7 och
31—35, bevillningsutskottets betänkanden
nr 17—20, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 6—9 och 13,
första lagutskottets utlåtanden nr 15
och 16, andra lagutskottets utlåtanden
nr 10—14, jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1 samt andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 3 och 4.

§ 7.

Föredrogs den av herr Jönsson i
Rossbol vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående

Tisdagen den 9 mars 1948.

Nr 10.

värderingen av skador å skogsmark vid
kraftledningsanläggningar, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr Vigelsbo avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr
418, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 87, angående anslag till ersättning
för skador vållade av personer
som avvikit från vissa anstalter.

Denna motion bordlädes.

§ 9.

Interpellation angående bekämpande av
ogräset på statens järnvägars banvallar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr FALLA, som anförde: Herr talman!
Under statens järnvägars förvaltning
ligga mycket avsevärda jordområden.
År 1946 räknades S. J:s banlinjer
uppgå till över 12 300 km. Delvis gå
dessa banlinjer genom skog eller annan
oländig mark och kunna i detta sammanhang
lämnas å sido. Till stor del gå
emellertid statens järnvägar genom våra
slättbygders odlade mark, och de järnvägsspåren
omgivande banvallarna ligga
där omedelbart intill den odlade jordbruksjorden.
Därav uppkomma vissa
problem, och jag vill här fästa uppmärksamheten
på ett av de största och
mest svårartade.

Tidigare sköttes de betydande markarealer
det här är fråga om, banvallarna
vid statens järnvägar, på ett i det
hela ganska tillfredsställande sätt. Oftast
var det så, att banvakterna fingo skörda
banvallarna på sina bevakningssträckor.
De hade då kor och voro helt naturligt
intresserade av att för sina husdjur
utvinna en så god skörd som möjligt
från banvallarna. Sten, skräp och
buskar städades bort, vallarna slogos
i riktig tid, varigenom kulturgräsen
gynnades och ogräsen höllos borta eller
tillbaka.

I och med vissa förändrade löneoch
levnadsförhållanden upphörde

emellertid S. J :s personal ute på linjerna
att hålla sig med kor och hade därför
ingen användning för vallslåttern.

S. J:s ledning betraktade tydligen banvallarna
och växterna därå som betydelselösa
ur ekonomisk synpunkt och
gjorde ingenting för deras skötsel och
vård. Banvallarna ha därför sedan några
årtionden fått vildväxa med resultat, att
de starka och härdiga ogräsen alltmer
tagit överhand och numera som regel
äro absolut dominerande och ge sin karakteristiska
prägel åt de slänter och
banketter som inrama järnvägslinjerna.
Det kan måhända finnas olika uppfattning
om den estetiska betydelsen av
denna utveckling. Kanske en och annan
betraktar en skog av högstammiga
blommande tistlar, som sedan sända ut
sina dunmoln över den omgivande nejden,
som en mycket vacker naturens
tavla; den som betraktar en sådan tavla
ur agraraspekter ser det hela som en
förstörelse av både natur och kultur.
De estetiska synpunkterna på den ymniga
ogräsflora som omsluter S. J:s
banlinjer genom landet ha dock underordnad
betydelse. Det är de praktiska
synpunkterna som här måste vara avgörande.

Kampen mot ogräsen är en av den
nutida jordbrukskulturens angelägnaste
och svåraste uppgifter, som visserligen
underlättas vid användandet av vissa
numera tillgängliga kemiska preparat
med viss giftverkan på en del ogräsarter,
men å andra sidan försvåras av
det nu vanliga intensiva utnyttjandet av
åkerjorden, som ger föga tillfälle till
djupgående och ihållande ogräsbekämpning.
Erfarenheten torde ha visat att
förhandenvaron av fasta ogräshärdar
är ett av de svåraste hindren då det
gäller att komma till rätta med ogräs
i åkerjorden. Ett med mycket arbete
och stora kostnader någorlunda ogräsrensat
fält kan sålunda snart igen vara
starkt ogrässmittat från sådana ogräshärdar.
I kampen mot ogräset blir därför
så långt möjligt igenläggning av
öppna diken och i rätt tid utförd slåtter

Nr 10.

Tisdagen den 9 mars 1948.

av befintliga slänter och dikesbankar
ett nödvändigt led.

Man förstår då betydelsen av att
S. J:s banvallar år efter år få ligga utan
vård och vildväxa med en utomordentlig
ogräsflora, som undan för undan
sänder massor av ogräsfrön över kringliggande
orters odlade jordar. Det finns
under sådana förhållanden ingen möjlighet
att med framgång ta upp kampen
mot ogräset på de jordar, som ligga
inom räckhåll för S. J:s ständiga fortplantning
av ogräset. Detta förhållande
synes desto mera förnuftsvidrigt, som
ju jordbrukets rationalisering till effektivare,
bättre och högvärdigare driftsformer
numera anses vara inte bara ett
jordbrukarnas eget utan ett hela samhällets
intresse. Den vanvård, som numera
förekommer å statens järnvägars
betydande jordarealer, framstår som
särskilt egendomlig under en tid, då
staten med stora kostnader bygger upp
en stor landsomfattande byråkratisk organisation
för att leda och ta hand om
jordbrukets rationalisering och avser
att förbruka mycket stora anslagssummor
för detta ändamål. Under inga förhållanden
kan nuvarande vanhävd å
S. J:s jordar få opåtalt fortsätta. Försök
måste göras att komma till rätta med
nuvarande missförhållanden på detta
område, även om svårigheterna därvid
äro påtagliga och betydande.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat
det tillstånd beträffande växtligheten
som råder på de statens järnvägars banlinjer
omslutande banvallarna?

2. Om så är, har statsrådet för avsikt
att så snart ske kan vidtaga verksamma
åtgärder för att få till stånd en
bättre och så vitt möjligt tillfredsställande
ordning i här berörda avseenden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation angående tillgodoseende
av samhällsekonomiska intressen vid
vägbyggnader.

Ordet lämnades på begäran till herr
VIGELSBO, som yttrade: Herr talman!
Under de senaste åren, då tillgång på
arbetskraft varit påtagligt liten, ha i
stor utsträckning planerade och även
kostnadsberäknade vägbyggen måst
uppskjutas till en för deras utförande
lämpligare tidpunkt. Nu har senare
även det momentet tillkommit, att man
måste med hänsyn till ekonomiska omständigheter
visa återhållsamhet. Därmed
har således på grund av ett flertal
samverkande orsaker vägbyggnadsprogrammet
icke kunnat fullföljas i den
takt och den omfattning, varmed man
ursprungligen räknat. För många vägbyggnader,
nämligen sådana som avsågo
att betjäna förut kanske väglösa
bygder, är detta givetvis att beklaga. I
de planerade vägbyggnadsprogrammen
funnos emellertid även sådana projekt
insprängda, om vars lämpliga utförande
många gånger kommo att råda kraftigt
delade meningar. Särskilt blev detta fallet,
då man för riksvägs framdragande
helt bortsåg från de tidigare vägarnas
sträckning och belägenhet i förhållande
till kringliggande bebyggelse. En bebyggelse,
som vuxit fram utmed gamla
allmänna vägstråk och som under
mansåldrars utveckling i vägförbindelserna
sett en värdefull tillgång, måste
med icke oberättigad harm reagera mot
den utveckling som äger rum. Vid uppgörande
av förslag till sådan huvudväg
ha inga eller ringa hänsyn tagits till
bygdens önskemål. Utan hänsyn till de
värden som spolierats ha vägarna givits
sträckningar, som i marklösen och intrångsersättningar
kommit och komma
att kosta staten ofantliga belopp, samtidigt
som dessa anläggningar även för
bygdernas vidkommande medfört ekonomiskt
och kommunikationstekniskt
otrevliga konsekvenser. Man väjer inte

Tisdagen den 9 mars 1948.

Nr 10.

för någonting; dyrbara byggnader,
parkanläggningar och industriområden
spolieras utan minsta betänkande. Kostnaderna
bli naturligtvis därefter.

Skulle det inte nu, då en av omständigheterna
påtvingad paus i vägbyggnadsarbetet
inträtt, vara skäl att
åter ta upp de byggnadsplaner, som
föreligga men som ännu ej kommit till
utförande, till förnyad granskning och
översyn? Det bör kanske framhållas, att
sparsamhet inte är något som bara hör
kristider till. Den bör självfallet gälla
under alla förhållanden, även i fråga
om vägbyggnader. Men är det så? Man
har anledning att fråga detta, särskilt
som man ute i Sveriges bygder snart
sagt varje dag blir i tillfälle till konfrontering
med vägbyggnader, som man
måste ställa sig minst sagt undrande
inför. Här skola endast nämnas ett par
exempel:

Under 1930-talets stora vägbyggnadsperiod
utarbetades förslag till omläggning
av vissa sträckor av riksvägen
Sala—Västerås. Detta innebar bl. a., att
man på en viss sträcka helt nedlade
den gamla vägen, efter vilken under
årens lopp bebyggelsen tillkommit. Man
drar den nya huvudvägen efter en helt
ny sträckning och får därmed också en
hög och svårforcerad grusås mellan den
nya vägen och den gamla vägens bebyggelseområden.
Den gamla vägen följer
av ålder traktens bebyggelse, visserligen
i små krokar, vilka emellertid
med hänsyn till platsens lättforcerade
terräng med ekonomisk fördel skulle
kunna rätas. I stället för att tillämpa
detta enligt befolkningens och sunt
lekmannaomdöme mera praktiska och
billiga sätt beslöto vägmyndigheterna
att bygga en helt ny väg. I gengäld avsåg
man att anlägga parallellvägar mellan
den nya vägen och bebyggelsen, ett
förslag som måste anses tämligen egendomligt
mot bakgrunden av det förhållandet,
att man härvid måste forcera
den höga mellanliggande åsen, vilket
ju måste betraktas som både kostsamt
och opraktiskt. Under alla förhållanden
ansågo dock ortsborna, att

den gamla vägen ej kunde slopas. Följaktligen
överklagades beslutet hos länsstyrelsen,
som dock avslog besvären.
Inte heller hos Kungl. Maj :t vunno ortsintressena
något gehör, varför beslutet
nu fastställts. Ortsborna föranstalta nu
om åtgärder för att åtminstone få behålla
vägen som bygdeväg för att på så
sätt förhindra, att den åtminstone inte
blir uppriven och bortförd som material
för den nya vägen. Om vägen borttages,
förlora nämligen ortsborna inte bara
bussförbindelserna utan även förbindelserna
mellan byarna samt till åkerjorden
och skogarna. Man får därför
förutsätta, att den gamla vägen i en
eller annan form blir kvar. Den kan
nämligen helt enkelt inte undvaras.
Men detta betyder då, i och med att
den nya vägen tillkommer, att det blir
tre stora vägar i bredd på ungefär en
kilometers sträcka, så nära varandra,
att man hela sträckningen skulle se desamma,
om inte den höga åsen låge
emellan. Därtill kommer en gammal
bred allmän förbindelseled mellan
Kopparbergsvägen och den gamla vägen
samt dessutom de ifrågasatta nya
förbindelsevägarna över åsen. Man får
inte förundra sig över att folk med
sinne för realiteter stanna frågande inför
dylika utslag för vägbyggen, detta
särskilt om det skall ses mot bakgrunden
av de uppmaningar till sparsamhet,
som i dessa dagar riktas till enskilda
medborgare.

Med anledning av en av undertecknad
i fjol väckt motion nr 154 i andra
kammaren beslöt riksdagen på förslag
från statsutskottet uttala, att gammal
vägbana ej får rivas upp samt att det
borde upptagas till övervägande, om
inte 90 procents statsbidrag borde utgå,
där allmän väg indrages för huvudvägs
anläggande i annan sträckning.
Detta innebär sålunda, att man nödgas
jämte byggnadskostnad och underhåll
för den nya vägen även svara för underhållet
av den gamla. Den sparsamhet
som härmed kommer till uttryck
synes sålunda vara minst sagt missriktad.

Nr 10.

Tisdagen den 9 mars 1948.

Det bör kanske i detta sammanhang
kunna citeras vad en insändare i en
ortstidning yttrade om detta speciella
fall: Det har på dessa sista år talats
och skrivits så mycket om vad som kan
göras för att öka trevnaden på landsbygden
och hejda avfolkningen därstädes.
Men då det kommer till handling,
då är intresset för landsbygden som
bortblåst. Länsstyrelsen framhåller att
»man synes hysa den enligt länsstyrelsens
mening felaktiga uppfattningen att
en bebyggelse, som kommit att ligga utmed
allmän väg, för all framtid skall
bli utan inskränkning tillförsäkrad denna
förmån». Efter att ha citerat detta
länsstyrelsens uttalande följer slutligen
den ironiska slutsatsen: »Vi landsbygdens
folk räknas tydligen inte till folkhemmet.
»

En annan mycket märklig väghistoria
är riksvägen förbi Sala. Ett förslag
ligger klart, och meningen är att en första
etapp i byggandet skall utföras redan
instundande sommar. Om denna
etapp äro dock inte meningarna delade.
Däremot måste sägas, att andra
delen av riksvägen genom Sala långt
ifrån vunnit allmänt gillande. Denna
del avse vägmyndigheterna att inte
bara draga genom ett allmänt parkområde,
som helt raseras, utan dessutom
genom ett sjukhusområde, mot vilken
sträckning vederbörande sjukhusdirektion
anfört de allvarligaste föreställningar.
Man undrar varför inte medicinalstyrelsen
under sådana förhållanden
ingripit. Det gäller här Salberga
sinnessjukhus, ett sjukhus således med
ett alldeles speciellt klientel, som i stor
utsträckning användes i utomhusarbete.
Till saken hör nämligen också, att i
och med den nya riksvägens tillkomst
skulle Salberga sjukhusområde få två
stora genomfartsvägar, dels den tillämnade
riksvägen och dels den också
tämligen nyanlagda vägen, som nu har
genomfartstrafiken, över vilka vägar de
arbetande patienterna måste färdas.

Nu är inte den föreslagna lösningen
av riksvägen vid Sala den enda möj -

liga. Tvärtom skulle en västligare dragning
av vägen inte bara bli rakare och
helt läggas utanför Salberga sjukhusområde,
den skulle också praktiskt taget
helt undgå annan bebyggelse, som
måste rivas i händelse man följer nu
avsedd sträckning, och inte heller inkräkta
på järnvägs- och industriområden.
Med föreslagen sträckning kommer
man nämligen att gå över även ett
mycket värdefullt lertag tillhörigt stadens
största tegelbruk. Inte heller behövde
den korsa den andra nybyggda
genomfartsvägen utan med den västliga
sträckningen endast på en kortare
sträcka bli en parallellväg till denna.
Slutligen skulle även dyrbara och
ofrånkomliga anslutningsvägar elimineras.
Redan i ett tidigt skede behandlade
Salberga sjukhusdirektion frågan
om riksvägen, nämligen i mars 1937,
och beslöt då att hos myndigheterna
hemställa, att riksvägens sträckning
måtte förläggas sydväst om sjukhusets
område, därvid även medicinalstyrelsen
skulle underrättas. Efter inspektion
i december 1938 av medicinalrådet
Björck och byråchefen von Dardel anmäldes
Salberga sjukhusdirektions inställning
till riksvägen även till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Slutligen
påvisade direktionen i skrivelse i april
1942 till myndigheterna riksvägssträckningens
nackdelar för sjukhusområdet.

Om myndigheterna nu tagit definitiv
ställning till denna fråga, nämligen
riksvägens sträckning beträffande dess
andra del genom Sala, är inte bekant.
Bekant är däremot, att den västliga
sträckningen vid Sala inte ens kostnadsberäknats.
Jämförelsetal kunna således
inte företes. Uppenbart är emellertid,
att den västliga sträckningen
måste bli billigare, dessutom rakare
samt slutligen gå fri från Salberga sjukhusområde.
Här gäller det också ett
miljonföretag. Under sådana förhållanden
är det alltså fråga om 100 000-tals
kronor som kunna inbesparas. Men
framför allt när det gäller en riksväg
borde aven andra hänsyn kunna tagas,

Nr 10.

Tisdagen den 9 mars 1948.

såsom frågan om dess friläggning från
tät bebyggelse o. s. v. När ett förbilligande,
såsom i detta fall kan påvisas,
är förenat med alla andra fördelar, förtjänar
saken utan tvekan en större uppmärksamhet
och undersökning än vad
som här skett.

Då det torde vara oomtvistligt uppenbart,
att dessa båda här återgivna
fall ingalunda äro att betrakta som isolerade
företeelser utan allt mer och
mer upprepade bekräftelser på vedertagna
vägbyggnadsprinciper, finner jag
det nödvändigt att rikta statsrådets uppmärksamhet
på saken. Påtalade förhållanden
innebära ingalunda något underkännande
av vägmyndigheternas
tekniska kunnande utan endast ett påvisande
av nödvändigheten, att man
vid vägbyggnadsprogrammets utformning
ingalunda låter sitt tekniska vetande
ta sig sådana uttryck, att man vid
programmets realiserande i onödan raserar
befintliga värden, för framtiden
onödigt fördyrar underhållet och äventyrar
landsbygdens kommunikationstekniska
framåtskridande.

Med hänvisning till det''anförda tilllåter
jag mig hemställa om andra kammarens
medgivande att få till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande frågor:

Har statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på här angivna förhållanden?

Om så är fallet, vad ämnar statsrådet
göra för att på ett bättre sätt än vad nu
sker vid vägbyggnadsprogrammens
uppgörande även samhällsekonomiska
intressen bli på ett tillbörligt sätt tillgodosedda? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation angående kostnaderna för
slaktgodemännen.

Herr HANSSON i Skediga erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr tal -

man! I syfte att begränsa den vid sidan
av ransoneringen skeende handeln
med kött och fläsk har livsmedelskommissionen
utfärdat skärpta bestämmelser
för slaktdjurskontrollen genom att
tillsätta slaktgodemän. De kostnader,
som denna skärpta kontroll åsamkar
kristidsnämnderna, få inräknas bland
de utgifter, för vilka statsbidrag utgår
enligt vissa närmare angivna grunder.
Såsom bestämmelserna ha utformats,
uppgår emellertid statsbidraget i regel
endast till en mindre del av de totala
kostnaderna. Det synes berättigat med
hänsyn till att slaktdjurskontrollen endast
drabbar landsbygdens kristidsnämndsområden,
där skatteunderlaget
är förhållandevis lågt, att statsbidraget
för dylika kostnader höjes utöver nu
tillämpade grunder. I annat fall kan
man befara, att de betydande utgifterna
för slaktgodemännens verksamhet kännbart
komma att påverka utdebiteringen
i de mera glest bebyggda kommunerna.

Det synes vidare vara uppenbart, att
kontrollen rörande efterlevnaden av
ransoneringar och regleringar är en
rent statlig angelägenhet, vars kostnader
icke borde övervältras på kommunerna.
Om slaktdjurskontrollen är en
statlig utgift, vilket knappast torde kunna
bestridas, borde även utgifterna för
densamma täckas med statsmedel. Då
kostnaderna dessutom variera starkt
mellan olika kristidsnämnder, borde
statsbidraget till slaktdjurskontrollen
utgå efter andra och för kommunerna
gynnsammare grunder än som gälla för
kristidsnämndernas övriga utgifter.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Kan man förvänta att statsrådet vill
medverka till att högre statsbidrag beviljas
till kristidsnämndernas kostnader
för slaktgodemännens verksamhet än
som utgår enligt nu gällande grunder?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

§ 12.

Angående protokollet för den 3 mars.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr DICKSON, som yttrade: Herr
talman! Jag har fått min uppmärksamhet
fäst vid att en replik, som av mig
gavs till herr Senander under debatten
den 3 mars, icke medtagits i det i dag
justerade protokollet för nämnda dag.
Jag beklagar, att sekreteraren icke kunnat
finna någon form för att medtaga
densamma, låt vara att den avgavs i en
här i kammaren icke alldeles vanlig
form. Jag har velat föra det på tal, så

att framtida hävdaforskare icke skola
bibringas den uppfattningen, att jag inför
den till mig av herr Senander riktade
repliken1 stod svarslös.

Härpå anförde

Herr TALMANNEN: En talares gester
och miner bruka icke tagas till protokollet.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.32 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 10 mars fm.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj :ts proposition nr 119, angående
organisationen av den civila
sjukvårdsberedskapen.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

behandling av lagutskott propositionen,
nr 95, med förslag till lag om
tillägg till 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

till statsutskottet propositionerna:

nr 107, angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningars i Lund behov
av tomtmark; och

nr 108, angående anslag till nybyggnad
för statens rättsläkarstation i Stockholm,
m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 112, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den
26 maj 1909- (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen
i Kungl. Maj :ts lagråd.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 418 av herr Vigelsbo m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Falla vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående bekämpande
av ogräset på statens järnvägars
banvallar.

Kammaren biföll denna anhållan.

1 få s. 102 spalt 2 i prot. för den 3 mars)

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

§ 5.

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tillgodoseende
av samhällsekonomiska intressen
vid vägbyggnadsprogrammens uppgörande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående
ökat statsbidrag till kristidsnämndernas
kostnader för slaktgodemännens verksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Motion angående effektivare handelsavtalsförhandlingar.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för effektivisering av
förberedelsen till och förandet av Sveriges
handelsavtalsförhandlingar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr LIEDBERG: Herr talman! Utrikesutskottet
har med synnerlig välvilja
behandlat denna motion, men det kanske
dock kan tillåtas mig att med några
ord klargöra motionärernas syfte.

Handelsavtalen reglera nu så gott som
hundraprocentigt vårt utbyte med världen
omkring oss, vår export och vår
import, och handelsavtalens betydelse
är utav helt annan storleksordning än
någonsin tidigare. Detta betingas ju
främst av bilateralismens dominerande
ställning i avtalens konstruktion och

kanske i lika hög grad av vår valutasituation,
som har framtvingat den mycket
minutiösa reglering som vi för närvarande
måste, jag skulle vilja använda
uttrycket genomlida. Det har inte på
något sätt varit motionärernas avsikt
att skjuta till måls på någon instans
eller ännu mindre på några personer
för brister eller uraktlåtenhet när det
gäller handelsavtalens förberedelse eller
tillblivelse. Men å andra sidan, herr
talman, ha vi den uppfattningen att allting
kanske inte varit riktigt välbeställt.
Vilka fel och brister som kunna finnas
får den begärda skyndsamma utredningen
visa. Vår utgångspunkt har
framför allt varit den, att Sverige i dag
absolut inte har råd att uraktlåta någonting
när det gäller att på det mest
effektiva sätt förbereda och genomföra
våra handelsavtal.

Vi äro, herr talman, mycket tacksamma
för utskottets positiva och enhälliga
inställning och inte minst däröver att
ett långhalande remissförfarande ansetts
överflödigt, då ju utskottet i stället
ansett sig hos Kungl. Maj:t böra begära
en skyndsam utredning. Jag vill
med uttalande av min stora tillfredsställelse
över ärendets behandling också
uttala den förhoppningen, att denna
utredning må leda till snara resultat
och att under utredningsarbetet alla
goda och kunniga krafter må tagas i
anspråk.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
med förslag till ändrad lydelse av § 31
regeringsformen; och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

§ 9-

Herr statsrådet Möller avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 125, angående viss garanti åt sjöfolkets
erkända arbetslöshetskassa; och

nr 130, angående anslag till lån till
anordnande av kollektiva tvätterier.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Motioner angående offentliga tjänstemäns
rättsställning.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 12, i anledning av väckta
motioner om de offentliga tjänstemännens
rättsställning.

I de likalydande till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 106 i
första kammaren av herr Bergvall m. fl.
och nr 176 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag beträffande revision av i regeringsformens
§§ 35 och 36 stadgade
grunder för statstjänstemännens rättsställning
i samband med en allmän
tjänstemannalagstiftning, omfattande
jämväl de kommunalt anställda tjänstemännen,
samt med beaktande av i motionen
anförda synpunkter.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Englund och
Larsson i Stockholm.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Vi ha i det svenska statsskicket
vissa dyrgripar, som bruka tagas fram
vid mera högtidliga tillfällen, förkunnas
och besvärjas. Dit hör t. ex. den
kommunala självstyrelsen, de svenska
kommunernas frihet under ansvar inför
lagen. I det vardagliga livet är det

kanske inte så noga med respekten för
denna princip, vilken, som vi alla
veta, i den moderna förvaltningsstaten
dagligen trädes för nära genom inspektioner,
detaljerade anvisningar och ingrepp,
som i själva verket utgå ifrån
att de kommunala myndigheterna äro
lokala statsorgan. En annan sådan
dyrgrip är de medborgerliga fri- och
rättigheterna, föreställningen om den
enskildes oantastbara rättssfär. Det är
också en för vårt statsskick grundläggande
princip, och exempelvis Sandlerkommisionens
tre digra betänkanden
ha rikligen bevisat att den ingalunda i
de vardagliga förvaltningsbestyren till
fullo respekteras. Och det, varom jag
nu här skall tala, herr talman, är de
offentliga tjänstemännens trygga och
självständiga ställning.

Det är bilden av den självständiga,
ansvarsmedvetna tjänstemannakår, som
träder fram då man studerar tillkomsten
av 1809 års grundlagar, den tjänstemannakår,
för vilken grundlagens
honnörsord, så att säga, är oavsättlighet,
förtjänst och skicklighet som enda
befordringsgrund, tryggheten mot varje
godtycke i tjänsten, det objektiva arbetet,
där det allmänna bästa är den enda
vägledningen. Ja, i själva verket är det
så, om man tänker efter, att en självständig
tjänstemanna- och ämbetsmannakår
är det nödvändiga komplementet
till en demokrati. De politiska instanserna
skulle inte kunna arbeta utan
hjälp av dessa kunniga, objektiva, politiskt
fullkomligt oberoende, sakkunniga
ämbetsmän. Någon har kallat dem
för i den funktionen »allvetande och
intetsägande». Det är en riktig definition
såtillvida som deras politiska inställning
är och bör vara fullkomligt
oberoende och utan inflytande på deras
tjänsteutövning och utan inflytande på
den behandling, de röna från sina överordnade
i tjänsten.

Men den andra sidan av denna bild
är också tjänstemännens klara, oantastbara,
medborgerliga frihet, deras rätt
att hysa och yttra vilka åsikter i all -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

männa ting som de finna riktiga, så
länge de lojalt och tillförlitligen fullgöra
sin tjänst. Denna bild som jag här
i all korthet sökt skissera, håller emellertid
på att naggas i kanterna och bli
ganska suddig i konturerna. Det är något
som vi alla känna till, och riksdagen
har flera gånger tidigare haft anledning
reflektera däröver, främst då med sikte
på vad man skulle kunna kalla de objektiva
avvikelserna från regeringsformens
förbud mot avsättning och förflyttning
utan laga dom. Jag tänker då
på det förhållandet att de definitioner,
som ges i 35 och 36 §§ regeringsformen,
inte längre gälla för det stora flertalet
av statens ämbetsmän. Jag tänker inte
på det förhållandet att enligt avlöningsreglementet
sedan gammalt tjänstemännen
äro underkastade ändrad tjänstgöringsskyldighet,
skyldighet att finna sig
i förflyttningar och naturligtvis skyldighet
att vid viss ålder avgå o. s. v.
Allt detta är ju förenligt med en fullt
objektiv prövning av tjänstemännens
ställning och befordringsförhållanden.
Nej, jag tänker på det förhållandet, att
vi mer och mer vid flera tillfällen under
senare år varit nödsakade att diskutera
frågan om lämpligheten, ja, om
den politiska tillförlitligheten såsom
ett viktigt moment när det gäller att
bedöma tjänstemännens ställning, deras
befordran, eventuellt deras avsked, förflyttning
till en övergångs- eller avgångsstat.

Det har i denna kammare flera
gånger på senare år från vederbörande
statsråds sida framhållits att frågan om
lämpligheten är ett moment, som man
måste beakta när det gäller t. ex. tjänsteläkare,
när det gäller lärare, det har
även nämnts präster. Och frågan om
den politiska tillförlitligheten som ett
moment av betydelse har också varit på
tal framför allt i samband med de avgångsstater,
som beslutades 1942 för
militärpersonal, 1946 för polis och
åklagare. Man har därvid, som vi erinra
oss, beslutat att ifrågavarande tjänstemän
äro skyldiga gå över på avgångs 2

- Andra kammarens protokoll 19)8.

stat, när statens intressen så kräva. Det
är en utomordentligt allmän formulering;
jag skall återkomma till möjligheten
att ge den en avfattning som lämnar
rum för en mera objektiv prövning
och som inskränker risken för godtycke.
Hur som helst, det är uppenbart
att med sådana formuleringar som
enda förutsättning för ett ingripande
risken för ett godtycke och risken för
ett politiskt betingat beslut ligger i
öppen dag.

Den första fråga man gör sig, när
man betraktar detta problem, är naturligtvis:
Behövs det över huvud taget sådana
bestämmelser? År det inte i den
demokratiska stat vi alla med få undantag
bekänna oss till tillräckligt att lita
till det rättsbegrepp beträffande tjänstemännen,
som framgått ur regeringsformens
bestämmelser och ur den praxis,
som utvecklat sig i 1800-talets liberala
rättstat? Den uppfostrande betydelsen av
en demokratisk praxis har ju också
något att säga. Rätten till åsiktsfrihet
betyder naturligtvis också rätten att ha
dumma eller oriktiga åsikter. Och denna
frihet är grundad på åsikten, erfarenheten,
tron, förtröstan på att i den
folkstyrda statens och kommunens
praxis, i den flytande, ständigt strömmande
diskussion med utbyte av argument,
som är statens liv, också skall
ligga det uppfostrande, didaktiska moment,
som eventuellt gör en sådan frihet
oskadlig.

Det kan emellertid inte förnekas —
jag har egen, direkt erfarenhet därav —
att under kriget förekommit fall, då
den lojalitet, vilken vi trott oss kunna
lita på, brustit, då det förekommit uppenbar
risk för rikets säkerhet genom
att vissa tjänstemän ha bekänt sig till
åsiktsriktningar, vilkas ledningar ha
legat utanför detta land och vilkas allmänna
moraliska värderingar — i den
mån man kan tala om sådana — i
grunden ha skilt sig från dem som bestämma
i det svenska rättssamhället.
Av dessa skäl ha vi under kriget nödgats
erkänna nödvändigheten av in Nr

10.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

grepp, och jag har själv nödgats vara
med om ingrepp emot på detta sätt
illojala, otillförlilliga, för rikets säkerhet
farliga tjänstemän.

Jag måste medge att jag också själv
röstat för Kungl. Maj:ts förslag om 1946
års avgångsstat för polisen, detta med
hänsyn till de bekymmersamma erfarenheter
av en nazistisk infiltration,
som förelegat inom Stockholms poliskår.
Emellertid är det något märkligt att
denna fråga har så aktualiserats efter
kriget. Det är först då som frågan har
uppkommit med en viss skärpa. Jag
talar här om de kommunala erfarenheter
jag har från Stockholms stad, och
jag måste säga att något trängande behov
i nuvarande läge av ingrepp mot
nazistiska åsiktsriktningar har jag inte
kunnat finna föreligga. Jag har också
i Stockholms stadsfullmäktige röstat
mot bestämmelser, som ha avsett att
möjliggöra sådana ingrepp i strid mot
allmänna demokratiska principer.

Likväl kan man icke bortse från frågan:
Ha vi verkligen fred? Gå vi mot
ett fredligt, normaliserat, balanserat
samhälle, där man åter kan lita på att
de moraliska, de rättsliga värderingar,
som vårt samhälle vilar på, ha allmän
giltighet? Det talas om något som benämts
»det kalla kriget». Vi läsa dagligen
skrämmande erfarenheter därom i
tidningarna. I själva verket är det så, att
under denna s. k. fred fortsätter kriget,
ehuru med andra medel. Vi kunna inte
bortse ifrån att det alltjämt såsom betydande
politiska krafter finns åskådningar,
som äro ledda utanför vårt
land, som äro internationella, som operera
efter en maktpolitisk ideologi och
logik, som skjuter alla rättsstatens värderingar
åt sidan. Det är fel att tala så
mycket som vi göra om motsatta ideologier.
Vad man skall tala om är det
förhållandet, att det i stora delar av
världen föreligger ett politiskt system
som är grundat på att de rent mänskliga
värderingar, som äro oundgängliga förutsättningar
för ett fritt politiskt liv,
icke erkännas. Skyldigheten att tala

sanning helt enkelt, respekten för människovärdet,
respekten för den personliga
integriteten och friheten. Det är
dessa ting som icke längre erkännas
eller erkännas till ordet men bestridas
i handling.

Dessa krafter i det politiska livet äro
alltjämt på ett hotfullt sätt levande, och
jag har inte kunnat undgå alt ta ett
starkt intryck av detta, då man diskuterat
ting som beröra dessa frågor. Jag
tänker närmast på den debatt som fördes
här förra onsdagen — jag var tyvärr
förhindrad att då deltaga — om
den begärda rätten för kommuner att
kunna vägra att uthyra sina lokaler till
vissa åsiktsriktningar. Likaså är det i
de debatter, som förts inom Stockholms
kommunalförvaltning, från kommunistiskt
håll som man framför allt har
yrkat på möjlighet till ingrepp, i detta
fall mot tjänstemän som kunna förväntas
icke tillförlitligen fullgöra sin
tjänst. Jag måste medge att man på
kommunistiskt håll onekligen har särskilt
rika erfarenheter, då man nu här
är så angelägen om dylika bestämmelser.
Om man emellertid nu medgiver
att erfarenheten visat nödvändigheten
av att ha vissa möjligheter till ingripande
måste å andra sidan, för att risken
för politisering av förvaltningen
skall kunna undgås, de bestämmelser
som i det här hänseendet kunna befinnas
erforderliga — riksdagen har ju
flera gånger uttalat sig för tillskapandet
av bestämmelser härutinnan — utformas
så, att de giva de bästa möjligheter
till skydd mot godtycke och så
långt som möjligt bibehålla det rättsskydd
för tjänstemännen som återfinnes
som princip i regeringsformen.
Från den principen vilja vi icke avvika.
Man kommer då till frågan: Hur
skola förutsättningarna för sådana ingripanden
formuleras? I den motion,
som ligger till grund för konstitutionsutskottets
utlåtande, ha återgivits några
försök till sådana formuleringar som
framkommo under behandlingen av avgångsstaten
vid polisen. Jag tror icke,

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

att man kan undgå det intrycket att
alla sådana formuleringar, som ju
måste grunda sig på en förmodan om
hur vederbörande tjänsteman i ett visst
läge skall uppföra sig, måste bli kautschukartade.
De giva icke vederbörande
skydd mot politiskt godtycke. Man
måste söka bereda vederbörande statliga
och kommunala tjänstemän möjligheter
att i en särskild instans anföra
besvär mot sådana ingrepp. Den utväg
som här erbjuder sig som den naturliga
är att hänskjuta prövningen av sådana
frågor till paritetiskt sammansatta
myndigheter där även tjänstemännens
intressen äro behörigen företrädda.

Jag kommer därmed över till den
andra sidan av denna motion som nu
icke föreligger till behandling. Vi vänta
nämligen på ett utlåtande från andra
lagutskottet. Jag vill endast erinra därom,
att om man bifaller motionens förslag
att giva de offentliga tjänstemännen
full avtalsrätt, löser man i samma
veva i väsentlig grad de principiella
svårigheter, varom jag här nu talar. En
sådan ordning måste, det är också klart,
omfatta de kommunala tjänstemännen
likaväl som statliga. Här gäller det ju
en otillförlitlighet ur rikets synpunkt
som kan vara farlig för landets säkerhet.
Det är klart att bedömningen härav
icke kan anförtros åt kommunala församlingar
i olika landsändar, ty bedömningen
kan ju i så fall utfalla på
mycket olika sätt. Under kriget hade vi
sålunda kommuner med kommunistisk
majoritet och till och med kommuner
med nazistisk majoritet. Det är uppenbart
att sådana frågor måste hänskjutas
till central prövning och avgörande.

Jag har härmed, herr talman, i största
korthet utvecklat den principiella syn,
som vi motionärer velat lägga på denna
fråga. Beträffande föreliggande utlåtande
från konstitutionsutskottet vill jag
säga, att det i all sin korthet dock vittnar
om uppskattning av de synpunkter
som motionärerna framfört. I utlåtandet
har även i enlighet med vårt yrkande
förutsatts att den utredning som

riksdagen flera gånger, 1942 och 1946,
begärt om tjänstemännens rättsställning
skall utsträckas även till de kommunala
tjänstemännen. Utskottet har emellertid
icke velat vara med om motionärernas
hemställan om en förnyad skrivelse till
Kungl. Maj:t. Vi reservanter i utskottet
ha emellertid ansett tillräckliga skäl
föreligga för en sådan påstötning. Riksdagen
har ju skrivit i saken redan 1942
och den skrivelsen har, såvitt jag har
mig bekant, icke föranlett någon regeringens
åtgärd. Riksdagen har skrivit
även 1946 och då snuddat vid frågan
om den politiska tillförlitligheten och
de svåra problem som därmed stå i
samband. Efter denna riksdagsskrivelse
har det förekommit åtskilliga fall som
visat angelägenheten av en sådan här
utredning. Jag pekar på den på höstriksdagen
1946 beslutade avgångsstaten
vid polisen, och jag kan också erinra
om 1947 års sommarriksdags befattning
med den provisoriska lagen om tjänsteplikt
för polis, en lagstiftning, som ju
får betraktas som ett slags nödrop, ett
legislativt nödrop i avsaknad av den
stora principiella utredning som riksdagen
flera gånger begärt. För nödvändigheten
av den av riksdagen begärda
utredningen har emellertid Kungl. Maj :t
varit förvånande kallsinnig. Vid någon
av de debatter som vi hade i fråga om
polisernas ställning, då 35 och 36 §§ i
regeringsformen åberopades i debatten,
kallade inrikesministern, erinrar jag
mig, dessa paragrafer för gamla muskedunder.
Den karakteristiken är nog
ganska riktig, men det borde då vara
extra angeläget för Kungl. Maj:t att se
till, att man skaffade sig en något modernare
beväpning på detta område. Av
dessa skäl ha vi ansett att en förnyad
påstötning hos Kungl. Maj:t är väl befogad.

Vi äro dels förbluffade, dels även imponerade
över den tålmodighet som
konstitutionsutskottet visat. Utskottet
förutsätter, att denna fråga i varje fall
bör bliva tillriickligt utredd före utgången
av nästa andrakammarperiod.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Alltså efter en första skrivelse i saken
år 1942 är utskottet tillfredsställt om
utredningen blir färdig till 1952, och
detta gäller dock en fråga som är av
mycket stor och principiell praktisk betydelse
för tjänstemännens rättsskydd.
Denna tålmodighet synes mig gå över
gränsen för vad som borde vara tillåtligt
för grundlagarnas väktare.

Med dessa skäl ber jag att få yrka
bifall till motionärernas hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr KYLING: Herr talman! Frågan
om en revision av regeringsformens 35
och 36 §§ har ju varit uppe i riksdagen
vid flera tillfällen. Att herr Larsson i
Stockholm reserverat sig blankt vid
detta utlåtande betyder dock icke att
reservanterna och utskottsmajoritcten
ha olika uppfattning om saken såsom
sådan. Redan 1942 tog konstitutionsutskottet
initiativ till en revision av dessa
paragrafer i regeringsformen och det
initiativet ledde också till att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde en
utredning. Den utredningen kom icke
till stånd. År 1946 togs frågan åter upp
i en motion, där man på nytt begärde
att få saken utredd och klarlagd. Detta
är nämligen en fråga som för såväl
statstjänstemännen som kommunaltjänstemännen
är av oerhört stor betydelse.
Den gången ställde sig också riksdagen
mycket positiv till förslaget, och en ny
skrivelse avläts till Kungl. Maj:t. Men
ännu ha vi icke sett något utredningsförslag
på riksdagens bord från Kurigl.
Maj:ts sida.

När vi i år hade den här frågan uppe
till behandling i utskottet, voro vi nog
allesamman överens om, att man hade
alltför knapp tid för att få till stånd en
utredning som skulle kunna läggas till
grund för en skrivelse redan vid detta
års riksdag. Jag tror att herr Larsson i
Stockholm delar den uppfattningen. Det
gick alltså icke alt få fram något för -

slag till den här riksdagen, varför utskottet
fick finna sig i att begära en utredning
som borde föreligga färdig före
nästa andrakammarperiods slut. Det rör
sig ju här om en grundlagsändringsfråga
och en sådan måste ju beslutas på
två riksdagar med nyval däremellan.
Att utskottet även i år varit positivt i
saken, kan man se av utskottets utlåtande.
Där säger utskottet följande:
»Vad sålunda förekommit är ägnat att
understryka angelägenheten av att den
av riksdagen begärda utredningen
igångsättes. Utredningen bör också avse
de kommunalt anställda tjänstemännens
rättsställning, såvitt angår frågan om
deras entledigande på grund av illojalitet
eller liknande skäl.» Sedan fortsätter
utskottet: »Då utskottet emellertid
förutsätter att den av riksdagen redan
tvenne gånger begärda utredningen
kommer till stånd vid sådan tidpunkt
att resultatet därav kan föreläggas riksdagen
i god tid före utgången av nästa
andrakammarperiod, anser sig utskottet
sakna anledning att ånyo tillstyrka
skrivelse till Kungl. Maj:t i samma
ämne.» Jag skulle vilja på det allra kraftigaste
vädja till justitieministern att
icke längre ligga på den här saken utan
snarast ta upp frågan. Den är ytterligt
betydelsefull för de svenska tjänstemännen,
både för dem som äro i statstjänstemannaställning
och för de kommunalt
anställda tjänstemännen. De vänta att
få denna sak utredd och snarast förelagd
för riksdagen. När utskottet och
riksdagen två gånger begärt utredning,
vill jag hoppas, att Kungl. Maj:t också
vi skola kunna få den revision som är
skall ombesörja denna utredning så att
absolut nödvändig härutinnan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

§ 11.

Anslag- under riksstatens andra
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, ang. justitiedepartementet:
Avlöningar.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

LJUNGQVIST: Herr talman!

Några ledamöter av denna kammare ha
väckt en motion, däri hemställes om en
viss utvidgning av justitiedepartementets
byrå för medborgarskapsärenden.
Den egentliga innebörden i denna motion
är att möjliggöra en återgång till
tidigare program, när det gäller den tid
som kräves för erhållande av svenskt
medborgarskap. Före kriget gällde en
tid av 7 år men tiden ökade under
kriget till 10 år. Motionärerna ha tagit
fasta på att justitieministern själv uttryckt
den uppfattningen, att det vore
önskligt att så snabbt som möjligt återgå
till denna tidigare praxis. Bland annat
har justitieministern gjort detta i
en intervju i januari i Svenska Dagbladet.

Det vore givetvis önskvärt, framhålla
motionärerna, alt vistelsetidens längd
icke behöver bestämma ordningsföljden
för ärendenas behandling, utan att
alla som uppnått en vistelsetid på 7 år,
som man i praktiken tillämpat som
villkor för erhållande av medborgarskap,
borde så snabbt som möjligt få
frågan om medborgarskapet behandlad
utan att behöva vänta på dem som i

sina ansökningar kunna redovisa längre
vistelsetid.

Det framhålles, att någon kostnad för
samhället eller statsverket på grund av
en sådan utvidgning av medborgarskapsbyrån
ej skulle följa härav, eftersom
man i stället vinner åtskilligt i besparing
av utgifter genom att man slipper
övervakningen av de utlänningar
varom här är fråga. Nu har utskottet
alltså behandlat denna motion. Och utskottet
har liksom departementschefen
understrukit det önskvärda i att den
skärpning, som krigsåren medfört, snarast
möjligt borttages. Utskottet säger
till yttermera visso: »Det är ur alla synpunkter
önskligt, att de som skola bliva
svenska medborgare erhålla sitt medborgarskap
tidigare än vad nu i regel
är fallet.» Utskottet pekar också på att
man slipper övervakningen. Utskottet
framhåller vidare, att balansen på 700
ärenden som motionärerna påvisat i sin
motion praktiskt taget är avvecklad, och
att man omedelbart står inför möjligheten
att minska tiden från 10 år till
9 år.

En ytterligare nedsättning till 7 år
som motionärerna ansett önskvärd synes,
säger utskottet, kunna genomföras
inom rimlig tid även utan den föreslagna
utvidgningen av medborgarskapsbyrån.
Jag vill uttala min stora
tillfredsställelse över departementschefens
positiva inställning i detta ärende
och över att denna positiva inställning
uppenbarligen delas av utskottet. Jag
skall därför tills vidare icke framställa
yrkande om bifall till motionen, men
vill rikta två frågor till justitieministern
i denna sak. Det förhåller sig så
att i den tidigare omnämnda intervjun
i Svenska Dagbladet har justitieministern
fällt uttalandet, att vi kunna icke
gå ner flera år på en gång, ty då skulle
vi få en alltför stor mängd ärenden.

Det säges nu, att man »inom rimlig
tid» skulle kunna komma ner till sju
år och omedelbart till nio år. Är det
således justitieministerns uppfattning,
att det är möjligt att »inom rimlig tid»

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

komma ner till sju år? Vad menas i så
fall med »rimlig tid»? Om det rör sig
om exempelvis ett år, vill jag komplettera
min fråga med ett påpekande,
nämligen att de flyktingar, som kommo
hit under åren 1941 och 1942 och vilkas
medborgarskapsärenden alltså skola
behandlas 1948 och 1949, då sju år förflutit
efter det de kommo till riket,
dock endast utgjorde en begynnelse till
den flyktingström, som sedermera svällde
alltmer under åren därefter. Jag kan
precisera frågan därhän: Är det möjligt
att, med den omfattning medborgarskapsbyrån
nu har, verkligen snabbt
komma ner till nio år och »inom rimlig
tid», vad detta nu kan innebära, till
sju år, i betraktande av att antalet medborgarskapsärenden
på grund av de av
mig nyss omnämnda förhållandena
måste bli oerhört mycket större under
de kommande åren?

Det är detta som föranlett motionärerna
att fästa uppmärksamheten på
den eventuella önskvärdheten av en utvidgning
redan nu av medborgarskapsbyrån
för att sätta den i stånd att bemästra
det tillflöde av arbetsmaterial,
som måste komma i form av ett ökat
antal medborgarskapsärenden.

Jag vill tills vidare inskränka mig till
detta och hoppas, att motionärernas
farhågor ej skola behöva bestå utan
kunna skingras efter justitieministerns
eventuella svar.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag skall be att genast få svara på vad
den föregående ärade talaren frågade
mig. Jag kan kanske — även om det ej
är nödvändigt — få börja med att understryka,
att jag för min del, liksom
hela regeringen, är mycket angelägen
om att så snart som möjligt komma tillbaka
till förkrigspraxis i fråga om tiden
för naturalisation. Normaltiden var ju
tidigare sju år — jag bortser då från så -

dana utlänningar, som komma från våra
nordiska grannländer och för vilka lagens
minimitid på fem år tillämpas.
Under kriget höjdes normaltiden till tio
år och det är nu meningen att sänka
den igen. Att sänkningen ej har kunnat
ske på en gång ned till sju år heror
uteslutande på organisatoriska svårigheter.
Dessa avse icke bara arbetet inom
justitiedepartementet, som motionärerna
närmast tagit sikte på, utan även länsstyrelserna
landet runt. Utlänningsärendena
handläggas nämligen först lokalt
hos vederbörande länsstyrelse och avgöras
sedan slutligt hos Kungl. Maj:t.
Man måste alltså taga hänsyn till arbetsbördan
både i länsstyrelserna och i
justitiedepartementet.

Nu är det ju så, att tillströmningen av
utlänningar varit ganska olika under
olika år. Och det är antalet utlänningar,
som för att stanna kvar i landet kommit
in under ett visst år, som blir avgörande
för arbetsbördan några år senare,
nämligen när de varit här så lång
tid som kräves för att få svenskt medborgarskap.

I justitiedepartementet ha vi på grund
av intresset att försöka sänka tiden låtit
göra omfattande statistiska beräkningar,
grundade på utlänningsstockens fördelning
mellan olika årsgrupper. Vi fingo
anledning att göra sådana beräkningar
redan förra året, då vi möttes av den
hittills största tillströmningen av ärenden,
som vållade en svår arbetsbalans.
Och vi ha gjort ytterligare statistiska
beräkningar på senare tid. Vid årsskiftet
1946/47 hade justitiedepartementet
en arbetsbalans av dylika ärenden på
icke mindre än 1 700. Då genomfördes
en fullständig omorganisation med de
nya tjänster som vi erhöllo.'' Med denna
nya apparat lyckades vi få ner balansen,
så att den nu är ungefär 500. Även
detta kan tyckas vara ganska mycket,
men eftersom vi i departementet ha
ganska många föredragande, måste ett
par, tre hundra ärenden alltid finnas
för att arbetet skall kunna löpa jämnt.
Sedan balansen sålunda blivit något så

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

när liten, ha vi nu för några dagar sedan
kunnat sätta ner normaltiden. Från
justitiedepartementet liar ett cirkulär
härom utskickats till länsstyrelserna,
och detta har också offentliggjorts i
pressen. Enligt cirkuläret tillämpas nu
en tid på nio år i stället för tio. Att vi
icke gått ännu längre ner, beror som
jag nämnt på överväganden rörande
arbetsbelastningen.

För att belysa vad vi så att säga orka
med, om vi sätta till alla klutar, kanske
jag först får nämna, att vi med den
nyorganiserade medborgarskapsbyrån
förra året lyckades avarbeta 3 700 ärenden,
vilket är flera gånger mera än det
årliga antalet före kriget. Det har beräknats,
att med en sänkning av tiden
till nio år, då det alltså kommer in dels
tioårsfall och dels nioårsfall, antalet
ärenden i år skulle bli ungefär lika
stort. Vi skulle alltså kunna bemästra
detta arbetsmaterial. Om däremot redan
nu tiden skulle sänkas till sju eller åtta
år, skulle i år antalet ärenden ytterligare
ökas med, efter vad jag vill minnas,
2 000—3 000. Denna kvantitet skulle
alltså icke kunna bemästras i departementet
och förmodligen ej heller i länsstyrelserna
utan en avsevärd personalökning.

Sedan skulle emellertid hela denna
personal icke bli behövlig, därför att
de två närmast följande åren, alltså 1949
och 1950, kan man vänta en visserligen
tämligen stor tillströmning men dock
avsevärt mindre än i år. Om man nu
gjorde en personalökning, skulle personalen
följaktligen bli för stor de närmast
följande åren. Under sådana omständigheter
har jag trott det enda praktiska
förfaringssättet vara att nu sänka
normaltiden till nio år och därefter sa
fort som möjligt upptaga frågan om
ytterligare sänkning, eventuellt först till
åtta och sedan till sju år. Det är meningen
att taga upp denna fråga till
övervägande redan i höst.

Herr LJUNGQVIST: llerr talman!

Det nya skäl som justitieministern före -

bragte och som ej redovisats i utskottets
motivering, nämligen svårigheten
för länsstyrelserna att bemästra arbetsbördan,
är ju ett skäl som man måste
taga ad notam och förstå. Jag bara uttalar
förvissningen, att från justitiedepartementets
sida man skall stimulera länsstyrelsernas
arbete så att förfarandet
blir så hastigt som möjligt.

Justitieministern säger, om jag fattat
honom rätt, att en utvidgning av medborgarskapsbyrån
nu skulle medföra att
den bleve i någon mån överdimensionerad
för åren 1950 och 1951. Kanske
jag förbigick några ord från justitieministern
eller hörde icke riktigt på
honom. Men jag fick icke riktigt klart
för mig hur det kommer att bli, när
tillströmningen av medborgarskapsärenden
blir större. Den måste bli större
på grund av att flyktingsströmmen under
åren efter 1942 var mycket större
än tidigare. Det var detta förhållande
som motionärerna trott göra en utvidgning
av medborgarskapsbyrån utöver
den nuvarande omfattningen önskvärd.

Nu säger justitieministern, att om
man nu skulle sänka tiden till sju eller
åtta år skulle, om jag hörde honom
rätt, man få 3 000 nya ärenden. Det
skulle man ej kunna bemästra. Då uppställer
sig naturligtvis frågan: Är icke
ramen för snäv, när en ännu större anhopning
av medborgarskapsärenden
småningom sker?

Jag är emellertid alltjämt tacksam
för den positiva inställning som justitieministern
visat.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Jag vill

som svar på det senaste anförandet
nämna, att det är riktigt att vi under
alla omständigheter kunna vänta en
mycket stor tillströmning av medborgarskapsärenden,
betydligt större än
den vi nu haft, fram på 1950-talet, kanske
1952, 1953 eller 1954. Men då måste
man under alla förhållanden vidtaga
särskilda åtgärder för att möta denna

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

arbetsbelastning. En utökning av personalen,
som skulle vara lämplig i år, om
man genast ville sänka tiden till sju år,
skulle vara för stor för de närmast kommande
åren och för liten under de år
som följa därefter. På grund härav har
jag trott, att det problem, som kommer
någon gång fram på 1950-talet, bör behandlas
genom att man då i tid vidtager
de åtgärder som därav påkallas.
Och först får man naturligtvis se till,
att man icke går in i denna period med
en balans utan att man dessförinnan
avarbetat alla tidigare ärenden.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan i
denna punkt.

Punkterna 3—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13, ang. hovrätterna: Avlöningar.

Efter föredragning av punkten anförde Herr

ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Sedan statsutskottet slutbehandlat
det ärende som omnämnes i
den nu föredragna punkten, ha vi fått
meddelande, att det skulle komma en
ny proposition, som berör tjänsteförteckningen
för den icke-ordinarie personalen.
För att statsutskottet skall bli
i tillfälle att taga ställning till denna
proposition är det nödvändigt, att detta
ärende återförvisas till utskottet. Jag
tillåter mig sålunda, herr talman, hemställa,
att punkten 13: o) i det nu föredragna
statsutskottets utlåtande nr 2
måtte återförvisas till statsutskottet.

Vidare yttrades ej. Punkten återförvisades
till utskottet för ny behandling.

Punkterna 14—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53, ang. kommittéer och utredningar
genom sakkunniga samt 1944
ärs nykterhetskommitté.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
i propositionen nr 1 under sjunde huvudtiteln,
punkterna 68 och 69, vilka
inneburo en minskning av anslaget till
kommittéer och utredningar genom
sakkunniga med 50 000 kronor och i
övrigt — beträffande nykterhetskommittén
-— oförändrad medelsanvisning,
hemställde utskottet i denna punkt, att
riksdagen måtte för budgetåret 1948/49
såsom reservationsanslag anvisa

a) till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga 450 000 kronor;

b) till 1944 års nykterhetskommitté
75 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr DICKSON: Herr talman! I den
långa raden av stora utgifter, som vi
nu ha att behandla under sjunde huvudtiteln,
har jag fäst mig vid denna punkt,
53 :o, och speciellt då dess andra
stycke, b), som rör 1944 års nykterlietskommitté.
Denna kommitté föreslås
här få ett anslag på 75 000 kronor. Jag
har tittat litet i berättelsen över vad
som i riket sig tilldragit, och beträffande
denna kommitté har jag där funnit,
att den är mycket flitig och arbetar
med ett oerhört vidlyftigt material. I

Nr 10.

Onsdagen den

slutet av redogörelsen heter det, att någon
utfästelse inte kan ges beträffande
tidpunkten, när arbetet skall kunna vara
klart, utan att detta fortfarande ligger
i vida fältet. Beträffande framtiden beter
det så här: »Andra undersökningar
rörande olika frågor ha under året
verkställts eller påbörjats, bl. a. en undersökning
rörande alkoholkonsumtion,
fylleriförseelser in. m. i olika länder.»

Herr talman! Jag har alltid haft och
har fortfarande den uppfattningen, att
man teoretiskt kan beräkna en bro för
det järnvägsspår, som den är avsedd
att bära, men att när det gäller psykiska
frågor en liknande utredning aldrig kan
ge ett exakt resultat, utan att det därvidlag
måste bli fråga om antaganden.
I ett fall som detta är förhållandet detsamma.
Man försöker räkna ut hur folk
tänker, och man gör förfrågningar och
mycket vittgående undersökningar, som
kunna ge i och för sig intressanta resultat,
men alla dessa undersökningar
göras under nuvarande restriktionsförhållanden,
då folk resonerar på ett sätt,
medan det inte alls är givet att man
kommer att resonera på samma sätt,
om systemet ändras. Denna osäkerhet
ifråga om resultatets värde har gjort
att jag nu dristat mig att ingripa i denna
fråga. Jag anser, att utredningen
har hållit på för länge och att det vore
skönt, om den snart kunde vara färdig,
så att man kunde gå från tanke till
handling. Jag skall för att om möjligt
ge en impuls i denna riktning tillåta
mig yrka, att anslaget sättes ned från
75 000 till 50 000 kronor.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Jag
förstår ju, att den föregående ärade
talaren känner behov av att få lufta
sina känslor vid den nu föredragna
punkten. Jag har ingen som helst anledning
att här ingå på någon sakdebatt
med honom i detta ärende utan
vill endast konstatera faktum, nämligen
att riksdagen har begärt en ut -

10 mars 1948 fm.

redning av detta slag. Riksdagen har
också tidigare beviljat särskilda anslag
för ändamålet. Enligt min mening är
det sålunda endast fråga om att arbetet
skall fullföljas i enlighet med den uppgjorda
planen. För detta ändamål behövs
det anslag, som Kungl. Maj:t har
föreslagit och som statsutskottet har
tillstyrkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag har ingen anledning att lägga mig
i denna debatt, men nog anser jag, att
herr Dicksons förslag tyder på att han
måhända inte har trängt igenom saken
tillräckligt. Om riksdagen skulle ställa
sig på herr Dicksons linje och följa honom
skulle det, såvitt jag kan förstå,
innebära ett ytterligare fördröjande av
arbetets slutförande. Man må ha vilken
uppfattning man viil om arbetstakten,
men efter det ordförandeskifte, som inträffade
för ett par år sedan, har dock
arbetstakten drivits upp så att man enligt
min mening inte kan rikta några
anmärkningar mot densamma. Jag
skulle emellertid till herr Dickson vilja
säga, att om man syftar till att få fram
ett förslag, som exempelvis närmar sig
de av honom vid olika tillfällen uttalade
åsikterna, så är detta icke någon
sådan där bagatell vilken som helst. Jag
hoppas för min del, att det inte skall
dröja alltför länge, innan man kan börja
tala om för svenska folket vad det
nya förslaget kommer att innebära. Det
är också min förhoppning att riksdagen
icke genom att nu här följa herr
Dicksons förslag ifråga om nedsättning
av beloppet skall vägra att ställa de
nödvändiga medlen till förfogande. Jag
har nämligen en bestämd känsla av,
herr Dickson, att minst av allt borde
vi som vilja få till stånd en liten smula
mera frihet i detta avseende hålla
pengarna borta, så att de linjer, vilka
vi skulle vilja följa, över huvud taget
inte kunna utarbetas.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Herr DICKSON: Herr talman! Ödet
vill visst, att det alltid skall bli herr
Olsson i Gävle och jag, som skola diskutera
dessa saker, och jag har en
känsla av, att detta inte är sista gången
den här riksdagen. Om det nu förhåller
sig så som herr Olsson i Gävle antydde,
nämligen att anslagets storlek är omvänt
proportionell mot den tid, som
kommittén behöver för lösandet av sina
uPPgifter> beklagar jag mitt förslag, ty
då har jag tydligen alldeles missuppfattat
det hela. Skulle förhållandet vara
detta, skulle jag snarare ha velat fördubbla
beloppet. Jag känner mig emellertid
inte alldeles övertygad av herr
Olssons i Gävle resonemang, och därför
får jag nog vidhålla mitt förslag att,
som en liten varning till kommittén beträffande
dess dödlighet, anslaget sänkes
till det belopp, som jag nyss påyrkade.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Dickson; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 54—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att återbetala för mycket utbetalta
löne- och pensionsbelopp; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa trågor om
befrielse från ersättningsskyldighet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Anslag under luftfartsfonden.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 34, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen beträffande kapitalbudgeten
under luftfartsfonden
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1948/49 jämte i ämnet
väckt motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman!
Jag skall inte uppehålla kammarens
tid många minuter, eftersom det
ju här föreligger ett enhälligt utskottsbetänkande.
Det finns emellertid anledning
att anställa några reflexioner i
anslutning till detsamma. Kan det måhända
tarvas något bevis för att såväl
regering som riksdag verkligen velat i
praktisk handling omsätta det myckna
talet om investeringsbegränsning, så
kan luftfartsfonden tjäna som ett utmärkt
exempel. Redan av statsverkspropositionen
framgick det, att Kungl.
Maj :t i sitt förslag till anslag på kapitalbudgeten
till luftfartsfonden utsatt luftfartsstyrelsens
äskanden och förslag för
en påfallande restriktiv behandling.
Delvis kunde detta förhållande motiveras
med att rätt betydliga reservationer
funnos på tidigare anslag. Så var fallet
exempelvis med anslaget till storflygplatsen
vid Halmsjön. Men i några
fall betydde nedskärningen ett avvisande
av krav på tillgodoseende av länge
förefintliga behov av utbyggnad och
förbättring av verksamheten på flygfälten.
Till dessa hörde Torslanda. Det
av luftfartsstyrelsen begärda anslaget på
30 miljoner till byggen i allmänhet och
komplettering och utrustning av flygfält
blev i det kungl. förslaget nedsatt till
6 700 000 kronor, vilket betyder en nedskärning
av det äskade beloppet med
omkring 78 procent. Beträffande Tors -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

landa flygfält finna vi att av luftfartsstyrelsen
begärda 3 miljoner kronor till
förbättring av själva flygkapaciteten
och till åtgärder till fromma för trafiksäkerheten
blevo till slut kvar endast
300 000 kronor. Det betyder en nedskärning
med 90 procent. Redan detta
visar ju att Torslanda blivit styvmoderligt
behandlat. Bromma flygfält, till vilket
begärts 4 200 000 kronor under rubrikerna
flygfältsbyggen och byggnader,
har kommit betydligt bättre undan
den ministeriella granskningen och har
erhållit 3 100 000 kronor, motsvarande
en nedskärning med ungefär 20 procent.
Bromma flygfält har fått allt, som står
i samband med den direkta trafikens
intressen, beviljat. Den nedskärning,
som där gjorts, berör brandstation, garage,
förrådslokaler och en del sådana
byggnadsarbeten, som inte ha direkt
betydelse för flygets upprätthållande.
Motivet för att Bromma blivit relativt
hyggligt behandlat i detta avseende har
varit att Bromma flygplats kommer att
få ta emot hela flygtrafiken till Stockholm,
så länge inte storflygplatsen är
färdigställd. Men ungefär samma motiv
skulle kunna åberopas beträffande Torslanda,
som i sitt nuvarande skick har
att ta emot all trafiken till och över
Göteborg tills det i Göteborg blir avgjort,
om Torslanda skall bli den storflygplats,
som där planerats, eller om
denna flygplats skall förläggas på något
annat område i stadens närhet. Det uppkommer,
såsom det anförts i motionen,
betydande svårigheter vid den trafikökning,
som kan påräknas inte minst
genom insättandet av de stora Douglas
DC6-orna, som aktiebolaget Aerotransport
avsett att sätta in på denna route.
Torslanda är redan för den nuvarande
trafiken otillräckligt utrustat, varför det
vore synnerligen angeläget att startbanornas
kapacitet kunde ökas genom den
föreslagna förbindelsebanan och att ytterligare
ökade hangarutrymmen kunde
åstadkommas.

Utskottet har nu yrkat avslag på motionen,
och något resultat är ej att för -

vänta av ett yrkande om bifall till den
motion, som väckts i denna kammare
av mig och mina bänkkamrater hrr Olof
Nilsson i Göteborg och Abel Sundberg.
Jag vill sålunda sluta mitt anförande,
herr talman, med att beklaga utskottets
utifrån andra synpunkter i och för sig
mycket förklarliga restriktiva inställning
till detta ärende men avstå från
att framställa något yrkande.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Man kan ju mycket väl förstå,
att en representant för Göteborgs stad
ömmar speciellt för det flygfält, som
ligger i närheten av denna stad. Men
ett utskott, som skall behandla dylika
frågor, måste ta hänsyn till var behovet
är störst. Samma synpunkt har också
väglett departementschefen vid hans
bedömande av dessa ting. Den föregående
ärade talaren ansåg, att Torslanda
flygfält blivit styvmoderligt behandlat
i jämförelse med Bromma flygfält. Man
kan emellertid inte här göra någon sådan
där matematisk jämförelse, eftersom
det här rör sig om mycket stora
belopp såsom alltid då det gäller flyget.
Som herr Olson i Göteborg mycket riktigt
erinrade om, har nu Bromma att ta
emot utlandstrafiken, innan Halmsjön
står färdigt. Därför måste naturligtvis
vidtagas alla de anordningar, som kunna
göra det möjligt att ta emot den
interkontinentala trafiken. I det nuvarande
läget, då vi måste gå in för stora
begränsningar i investeringarna från såväl
statens som de enskildas sida, måste
inte endast flyget bli hårt beskuret. Den
som tar en titt på de olika delarna av
statsverkspropositionen skall punkt för
punkt finna, att man där gått mycket
hårt fram. Man kan, som jag nämnde,
i detta fall icke använda några matematiska
beräkningsgrunder, utan man
måste taga hänsyn till det föreliggande
behovet. Nu måste man koncentrera
sig till Halmsjön och försöka få detta
fält klart så fort som möjligt och i övrigt
vidtaga de kompletteringar och för -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

bättringar som äro absolut nödvändiga.
Längre är det i nuvarande läge nog inte
klokt att gå.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som bestämt oss i utskottet för att tillstyrka
Kungl. Maj:ts proposition och
avstyrka motionen. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj :ts proposition, nr 135, angående
anslag till den sociala hemhj
älpsv erksamhet en för budgetåret
1948/49.

Denna proposition bordlädes.

§ 16.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande, nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
statens allmänna fastighetsfond gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1948/49 i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 128, angående
anslag till inlösen och iståndsättande
av Bogesunds egendom.

Denna proposition bordlädes.

§ 18.

Höjning av vissa postavgifter.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 59 angående höjning
av vissa postavgifter, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 30 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad pro -

position, nr 59, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att besluta, att
befordringsavgifterna för brevkort,
trycksaker, affärshandlingar, varuprov,
paket, postanvisningar, inbetalningskort
i postgirorörelsen, utgivarkorsband och
postabonnerade tidningar samt avgifterna
för rekommendation och assurans
skulle utgå med belopp och från tidpunkter,
som av föredragande departementschefen
vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj:t förordats.

Till utskottets behandling hade jämväl
överlämnats två i anledning av propositionen
väckta motioner.

I motionen II: 397 av herr Senander
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 59 i vad denna rörde höjning
av avgifterna för utgivarkorsband
och postabonnerade tidningar.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med avslag å
motionen II: 397 av herr Senander m. fl.,
bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 59; samt

2) att motionen II: 396 av herr Ståhl
m. fl. måtte, i den mån densamma icke
kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Vetander,
Wehtje, Hagberg i Malmö och Karlsson
i Granebo.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
vill inte hålla något längre försvarstal
för den motion, som vi ingivit i förevarande
fråga. Jag inskränker mig till
att hänvisa till den principiella motivering,
som finns anförd i annat sammanhang
beträffande de indirekta beskattningsåtgärder
som vidtagits. Jag
vill också hänvisa till vad vi anfört i

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 19-18 fm.

motionen, där vi särskilt åberopat det
resonemang som förts av förberedande
instanser och av generalpoststyrelsen
själv. Jag inskränker mig alltså till
dessa hänvisningar och hemställer att
kammaren måtte bifalla den av oss
framlämnade motionen.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Till detta bevillningsutskottets utlåtande
bär fogats en blank reservation.
Då jag är en av undertecknarna
av denna reservation, skall jag be att
få yttra några ord.

Som kammarens ledamöter helt säkert
ha observerat, innefattar det föreliggande
förslaget avsevärda höjningar
av vissa postavgifter. I ett fall uppgår
höjningen till icke mindre än 100 procent,
förvisso en ganska ovanlig prisstegring.
Det gäller en av de mera
väsentliga portosatserna, nämligen det
s. k. trycksaksportot i den lägsta viktgruppen,
som omfattar upp till 100
gram. Som alla veta är det nuvarande
portot 5 öre. Detta föreslås höjt till 10
öre, alltså med 100 procent. Jag undrar,
vilken reaktionen blivit, därest man
från det enskilda näringslivets sida
skulle inför priskontrollnämnden ha
ifrågasatt en höjning av ett pris med
100 procent? Priskontrollnämnden har
heller inte kunnat underlåta att reagera
emot det tillvägagångssätt, som
postverket med departementschefens
bistånd här har tillämpat. Priskontrollnämnden
erinrar om att posten under
åren 1942—1946 redovisat, som ju kammarens
ledamöter väl också komma
ihåg, betydande överskott, varierande
mellan 30 och 54 miljoner kronor per
år. Under åren närmast före kriget hade
man också överskott, dock av något
lägre storleksordning. På den tiden rörde
det sig om mellan 15 och 20 miljoner.
Priskontrollnämnden är emellertid
betänksam mot de nu föreslagna höjningarna
av portosatserna med hänsyn
till den prejudicerande betydelse som
höjningar av taxor i statens affärsdri -

vande verksamhet över huvud taget
kunna komma att få. Därför menar
priskontrollnämnden, att en höjning av
postavgifterna i största möjliga utsträckning
bör undvikas och begränsas
till vad som är oundgängligen erforderligt
för att en förlust på postverkets rörelse
skall kunna undvikas och en skälig
förräntning av det investerade kapitalet
erhållas. Priskontrollnämnden
gör till detta sitt uttalande följande ganska
anmärkningsvärda tillägg: »Vad

nämnden sålunda uttalat bör äga giltighet
även om det aktuella ekonomiska
läget motiverar extraordinära åtgärder
för åstadkommande av en överbalanserad
statsbudget.» Tyvärr har inte departementschefen
ansett sig böra taga
skälig hänsyn till detta priskontrollnämndens
uttalande.

Jag skulle också gärna vilja bringa
i erinran den reaktion inom näringslivet,
som dessa nu ifrågasatta betydande
portohöjningar ha föranlett. Man understryker
det allmänt kända förhållandet,
att hittills endast en begränsad betydelse
tillerkänts höjda lönekostnader,
när det gällt prisförhöjningar inom näringslivet.
Inom priskontrollnämnden
har man ställt sig ytterligt restriktiv,
när det gällt att giva sitt medgivande
till prishöjningar, föranledda av höjda
löner. Därest sådana utgiftsökningar
inom de statliga affärsverken automatiskt
få föranleda däremot svarande
avgiftsökningar, skulle, menar man inom
näringslivet, det vara ofrånkomligt
att näringslivet i varje fall kompenseras
för dessa kostnadsstegringar genom
höjda priser.

Man kan naturligtvis tycka, därest
man icke närmare penetrerat dessa
ting, att portosatserna inte äro av sådan
betydelse, att de i mera avsevärd
mån påverka affärsvärldens eller näringslivets
allmänna kostnader. Så är
dock ingalunda fallet. Jag vill erinra
om att vi här i kammaren 1944 diskuterade
den då ifrågasatta portoliöjningen.
Jag för min del försökte efter fattig
förmåga att argumentera emot den

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1918 fm.

ifrågasatta höjningen. Jag menade nämligen,
att den skulle innebära en ytterligare
belastning på affärslivet. Jag har
tyvärr, måste jag säga, blivit sannspådd
i detta hänseende. De näringslivets organisationer,
som uttalat sig i propositionen,
bestyrka att den höjning, som
då genomfördes — det gällde ju lokalportot
— redan på sina håll har medfört
höjda korrespondenskostnader.

Man får emellertid inte se dessa nu
aktuella, nya höjningar av postavgifterna
såsom en isolerad företeelse. Vi få
inte glömma, att järnvägstaxorna ha
högst väsentligt gått i höjden. Vi få inte
heller glömma, att telefonavgifterna
högst väsentligt gått i höjden. Det egendomliga
är emellertid att såväl statens
järnvägar som telegrafverket kunna
verkställa dessa avsevärda justeringar
i samverkan med Kungl. Maj.-t utan att
höra riksdagen. Detta är emellertid inte
fallet med posten. Enligt vår författning
äro de inrikes postavgifterna underställda
riksdagen, men icke de utrikes
postavgifterna. Detta är anledningen
till att vi över huvud ha möjlighet
att här i riksdagen diskutera denna
angelägenhet.

Om man nu slår tillsammans de
väsentliga taxehöjningar, som komma
att träda ut i livet och som äro planerade
beträffande statens järnvägar, telegrafverket
och nu posten, måste man
säga sig, att de för näringslivet komma
att innebära en mycket tung belastning,
framför allt för handeln, som
dessutom från detta års början har fått
vidkännas ganska starkt stegrade kostnader
i fråga om höjda löner till transport-
och lagerpersonal. Vi få inte heller
glömma att svårigheterna för handeln
komma att ytterligare skärpas genom
väntad omsättningsminskning.

Man kanske skulle kunna göra ännu
ett påpekande i denna angelägenhet.
Det förekommer nämligen i departementschefens
uttalande en sats, som på
sina håll, enligt vad jag försport, inom
näringslivet har föranlett både undran
och jag tror också jag kan använda or -

det oro. Det talas i departementschefens
diktamen om att de här ifrågasatta
höjningarna ha avvägts så »att
postverket utöver normal förräntning
av investerat kapital lämnas tillbörlig
rörelsefrihet för sin verksamhet». Jag
skulle, herr talman, gärna vilja spörja
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
huruvida han skulle
vara villig att här närmare utveckla
innebörden i denna, som man på sina
håll tycker, något dunkla formulering.
Vad menas med »tillbörlig rörelsefrihet
för sin verksamhet»? Är det bara
en fras eller ligger det måhända en något
djupare mening förborgad i dessa
ord?

Från en skälig förräntning av det i
postverket investerade kapitalet och till
ett överskott på 15 miljoner är ju helt
naturligt ett mycket långt steg. Om man
med denna betydande överbalansering
avser att medel skola tillföras statsverket
för tillgodoseende av krav på nya
löneförhöjningar, kan det vara anledning
att påpeka, att avgiftshöjningarna
såsom ett led i den statliga taxepolitiken
bidraga -— och jag tror inte någon
kan bestrida vad jag här påpekar —
till att höja levnadsomkostnaderna även
för den stora allmänheten, inklusive
statens tjänstemän, och sålunda i sin
mån själva medverka till att framkalla
krav på nya lönehöjningar. En politik
med sådana konsekvenser kan väl
knappast vara välbetänkt. Från statsrådsbänken
få vi ju gång på gång mottaga
allvarliga maningar att vara med
om kampen för penningvärdets bevarande,
maningar som jag för min del
gärna vill understryka, men jag tycker
ju att statsverket därvidlag självt borde
gå i spetsen i stället för att medverka
till att denna pris- och lönespiral alltjämt
hålles i rörelse. Det är uppenbart
att dessa starka taxehöjningar inom SJ,
telegrafverket och posten komma att i
sin tur leda till krav på kompensation
i ena eller andra hänseendet, och på
detta sätt kommer skruven alltjämt att
snurra.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Till slut, herr talman, endast ytterligare
en liten anmärkning. Riksdagen
har — det är ju ingen nyhet — vid
skilda tillfällen och med betydande
skärpa uttalat, att postverket icke får
utnyttjas som ett skatteinstrument. På
den punkten har, såvitt jag kunnat utröna,
riksdagen icke velat någonting
eftergiva. Jag tror anledning finns för
Kungl. Maj:t att inte alldeles glömma
bort vad riksdagen i detta hänseende
gång på gång har uttalat. Postverkets
uppgift är att till lägsta möjliga pris ge
allmänheten bästa möjliga service. Denna
linje följdes, såsom kammarens ärade
ledamöter säkert komma ihåg, med
stor konsekvens av postverkets förutvarande
mångåriga ledning. Detta framgick
ju många gånger av de framställningar
från generalpoststyrelsen, som
vi hade anledning att skärskåda här i
kammaren. Som jag nu ser saken, herr
talman, och med detta skall jag sluta
mina kortfattade reflexioner, skulle det
vara mycket beklagligt, om uppfattningen
i dessa ting på bestämmande
håll nu skulle ha undergått någon förändring.

Jag har intet yrkande.

Herr BJÖRKLUND: Herr talman! Då
herr Hagberg i Malmö inte framställde
något yrkande, hade jag inte behövt
begära ordet, om inte herr Senander
yrkat bifall till sin motion.

Jag vill i likhet med herr Hagberg
framhålla, att riksdagen fortfarande
håller fast vid att posten inte skall vara
ett skatteinstrument. Här är det emellertid
fråga om att ompröva avgifterna
för olika försändelseformer.

Om herr Hagberg hade haft något
yrkande, skulle han väl för att vara
konsekvent inte ha yrkat avslag på propositionen,
utan han borde i stället ha
yrkat på en ändring av postverkets
portobestämmelser. Om man inte vill
höja t. ex. korsbandsportot, utan vill
behålla det vid dess nuvarande höjd,
så skulle man vid med hänsyn till post -

verkets ekonomiska ställning i framtiden
varit nödsakad att komma med
en höjning på något annat porto. Såsom
alla veta kommer postverket säkerligen
inte att ge så stort överskott i
framtiden som det gjort de närmast
föregående åren, inte ens om den här
föreslagna portohöjningen går igenom.

Vill man en ändring av postverkets
portosatser, så skall man naturligtvis gå
en annan väg, om man tycker det är
för dyrt att använda posten. Posten kan
inte tillhandahålla svenska folket sina
tjänster, om den skall tillämpa de lägre
taxor, som motionärerna vilja ha. Dessa
porton täcka nämligen inte på långt när
postverkets kostnader för försändelserna.
Det som skapar det stora överskottet
är det vanliga 20-öres brevportot.
Det bör vara klart för alla att även
om man hoppas kunna i fortsättningen
behålla det lägre portot för korsband
och även andra försändelser som här
icke beröras — brevportot beröres ju
inte i förevarande utlåtande —- så måste
man räkna med att det blir nödvändigt
att företaga en höjning inom den närmaste
framtiden. Var skall då den höjningen
ligga?

Herr Hagberg erinrar sig nog, att han
och jag befunno oss på ungefär samma
linje, när riksdagen för ett par år sedan
behandlade lokalbrevportot. Sådan
situationen är i dag kan jag emellertid
inte ha samma uppfattning som han.
Jag förutser nämligen, att om man
skulle gå den väg, som han inte yrkade
att vi skulle gå men likväl talade om,
så skulle vi tvingas att inom en snar
framtid höja det vanliga brevportot.
Det anser jag inte vara att rekommendera.

När utskottet prövat Kungl. Maj:ts
proposition, har det med hänsyn dels
till generalpoststyrelsens motivering,
dels till departementschefens motivering
ansett det vara skäl att tillstyrka
propositionen. Det må erkännas, att en
höjning av portosatserna på sitt sätt
kan utgöra ett led i kampen mot den
allmänna fördyringen. Jag skall inte

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

förneka, att en sådan höjning är en
skatt, som kanske inte skulle vara alldeles
nödvändig för ögonblicket, om
den inte utgjorde ett led i inflationsbekämpandet.
Men när man nu på alla
livets områden undersöker möjligheterna
att bekämpa den pågående inflationen,
vilket vi ju alla anse angeläget,
tvingas man många gånger att beträda
vägar, som varken vi här i kammaren
eller den svenska allmänheten eljest
skulle vilja beträda.

Den här föreslagna portohöjningen är
emellertid någonting som jag anser man
kan ta med ro, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
förevarande hemställan dels ock på bifall
till det av herr Senander under
överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående tullfri införsel till riket
av maskiner och redskap för jordbrukets
behov; och

nr 20, i anledning av väckta motioner
om rätt för skogsarbetare och med
dem jämförliga arbetargrupper att vid
taxering till kommunalskatt åtnjuta avdrag
för fördyrade levnadskostnader.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 20.

Herr statsrådet Vougt avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 109, angående överlåtelse till Åkro -

kens vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv; och

nr 126, angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 21.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande,
nr 6, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten l:o), ang. valuta- och penningpolitiken.

Utskottet hade under denna punkt
gjort vissa uttalanden angående valutaoch
penningpolitiken.

Vid punkten hade reservationer avgivits 1)

av herrar Wiberg, Petersson i
Karlskrona, Nordenson, Fröderberg och
Fagerholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava av dem angiven lydelse; 2)

av herrar Näsgård och Mattsson,
utan angivet yrkande.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

WIBERG: Herr talman! Bankoutskottets
dechargebetänkande i år är
strängt taget ett ganska märkligt dokument.
Det innehåller ett majoritetsutlåtande
som formar sig till en försvarsskrift
för bankofullmäktige eller rättare
sagt för fullmäktiges majoritet men som
samtidigt vänder sig med en mycket
stark kritik mot regeringens allmänna
ekonomiska politik. Det inrymmer också
en utförlig reservation, som understryker
bankofullmäktiges självständiga
uppgifter och ställning och vänder sig
emot fullmäktiges passivitet under det
gångna året. Men också reservanterna
rikta sig framför allt mot den av regeringen
förda finanspolitiken eller kan -

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

ske rättare sagt mot utevaron av en
sådan finanspolitik, som vårt land i
allra högsta grad behöver.

Inom fullmäktige ha, som i viss mån
också framgår av utskottsutlåtandet, i
skilda frågor rått delade meningar.
Men även majoriteten inom fullmäktige
skulle ju kunna förklara sig vara ganska
belåten med utskottsmajoritetens
utlåtande. Reservanternas utlåtande däremot
kanske inte är ägnat att väcka
fullt samma tillfredsställelse. I anledning
av den i form hovsamma men icke
desto mindre ofrånkomliga kritik, som
reservationen innehåller, kan väl fullmäktiges
majoritet inte gärna undgå att
ingå i svaromål. Jag har också med tillfredsställelse
bemärkt att herr Hall har
begärt ordet. Jag skulle emellertid föreställa
mig, att fullmäktiges majoritet
har resonerat och kanske fortfarande
resonerar ungefär på följande sätt:
Fullmäktige ha endast att handlägga
penning- och valutapolitiska frågor
eller med andra ord att utöva en verksamhet
inom en viss sektor. Den allmänna
ekonomiska och finansiella politiken
i stort sett ankommer på regeringen
och i viss mån naturligtvis på
riksdagen. Ett självständigt handlande
från fullmäktiges sida skulle ha kunnat
medföra resultat med endast begränsad
räckvidd. Vi ha därför bedömt vår uppgift
så, att vi främst borde söka få regeringen
att inse nödvändigheten av en
omläggning av den allmänna ekonomiska
politiken och av vissa ingripanden.
Vi ha också vidtagit så alldeles
extraordinära åtgärder som att inte en
gång utan kontinuerligt både muntligen
och skriftligen fästa regeringens
uppmärksamhet på olika oroande företeelser
och vi ha erinrat om behovet av
åtgärder. Ett isolerat handlande inom
vår sektor — skulle väl fullmäktige förmodligen
tillägga — ha vi icke ansett
önskvärt, då åtgärderna från vår sida,
såsom regeringen ställt sig, icke kunnat
inpassas i ett större sammanhang. Vi
ha också känt oss bundna i fråga om
även sådana åtgärder som i och för sig

kanske te sig något märkliga, t. ex. de
fortsatta stora obligationsköpen, och
detta även vid en tidpunkt, då en stark
minoritet inom fullmäktige påyrkade
att köpen skulle upphöra. Vi inom majoriteten
ville icke ens riskera att ett
upphörande av obligationsköpen skulle
kunna leda till någon som helst ränteändring.
Vi ha mot regeringens önskan
icke ansett oss våga oss på låneförhandlingar,
i synnerhet som vi aldrig kunde
veta att en sådan allmän politik, som
låg utanför ramen för vår maktsfär,
skulle komma att föras, att vi, då lånet
en gång skulle betalas tillbaka, verkligen
skulle ha medel tillgängliga för att
göra detta. Icke heller hade vi minsta
garanti för att lånet skulle användas på
rätt sätt, och vi ställde oss, såsom också
framgår av en av våra skrivelser till
Kungl. Maj:t, på den punkten ganska
misstänksamma. Vi ha därför föredragit
att under det gångna året vara ett
rådgivande, ett varnande organ, som
måste rätta sitt handlande efter regeringens
allmänna politik. Om denna
politik varit riktig eller ej må i detta
sammanhang lämnas därhän.

Något i den stilen föreställer jag mig
att fullmäktiges majoritet har resonerat
och kanske fortfarande gör. Men det är
detta undanskjutande av fullmäktiges
maktbefogenheter som reservanterna
påtalat. Fullmäktige äro riksdagens befullmäktigade
ombud med ett klart förvaltningsområde,
med möjligheter och
rättigheter men också skyldighet att
självständigt bedöma läget och fatta erforderliga
beslut. Denna självständighet
gäller icke allenast i förhållande till regeringen
utan också och i allra högsta
grad i förhållande till riksdagen. Det
är principiellt både olämpligt och omöjligt
för eu så stor församling som t. ex.
riksdagen, som ju för övrigt inte sammanträder
året runt, att utstaka detaljerade
och fixerade linjer för handhavandet
av vår valuta och av vårt penning-
och kreditväsende. Denna uppgift
ankommer på det organ, som riksdagen
har för detta ändamål och som

3 — Andra kammarens protokoll 19b8. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

fördenskull har utrustats med erforderlig
sakkunskap och som kan taga kontakter
utåt med näringsliv och finansiell
expertis, vilkas medverkan icke
kan undvaras, framför allt inte i ett
ömtåligt läge. Men fullmäktigeinstitutionen
som, det erkänner jag gärna, består
av både kunnigt och erfaret folk, får
icke sjunka ned till något slags annex
till finansdepartementet utan bör hävda
sin självständighet och handla fritt och
oberoende i känsla av eget ansvar.

Reservanterna äro naturligtvis fullt
på det klara med att fullmäktiges ställning
under det gångna året varit minst
sagt besvärlig. Man har också all orsak
att uttala sin uppskattning av de upprepade
påpekanden och varningar, som
fullmäktige ha riktat till regeringen.
Men fullmäktigeinstitutionen som sådan
har en så central och värdefull uppgift,
att det naturligtvis icke får förekomma
att fullmäktige reduceras till något som
helst beroende av regeringen. Ett samarbete
mellan de valutavårdande myndigheterna
är självfallet önskvärt, men
detta är något helt annat än en alltför
stark maktkoncentration i en finansministers
hand, oavsett vilket parti
denne finansminister tillhör.

Om nu fullmäktige framför allt kunna
taga utskottsmajoritetens erinringar
med en viss ro, så ligger väl saken
annorlunda till i fråga om regeringen.
Det bör väl för regeringen ha inneburit
ett visst mått av överraskning att
t. o. m. den socialdemokratiska majoriteten
inom utskottet vänt sig mot regeringens
handlande med en så stark
kritik som faktiskt ligger i utlåtandet.
Att reservanterna skulle vara mera kritiskt
inställda kunde regeringen naturligtvis
förutsätta. Som saken nu ligger
till innebär utlåtandet, att regeringen,
om uttrycket tillätes, kommit på de anklagades
bänk. Det huvudsakliga intresset
kring dagens debatt koncentrerar sig
väl också kring vad regeringen skall
svara i anledning av de i form naturligtvis
enligt gammal parlamentarisk
sed milda men i sak nog så besvärliga

påpekanden som såväl majoriteten som
reservanterna ha gjort. Den faktiska utvecklingen
kan man icke komma ifrån.
Vårt valutaläge, som för något mer än
ett år sedan var sällsynt starkt, är nu
trots valutarekvisition och trots de
hårda ingripanden, som på sistone måst
göras, nästan katastrofalt dåligt. Vilka
menliga konsekvenser detta fört med
sig har icke minst utskottsmajoriteten
på ett mycket övertygande sätt framhållit
i sitt utlåtande. Köpkraftsöverskottet
är i år större än för ett år sedan.
Importen har varit orimligt för stor.
Framför allt ha vi icke haft råd med
den. Den har också, i kronor räknat,
till icke ringa del bestått av varor, som
vi mycket väl skulle ha kunnat undvara.
Jag är i det fallet beredd att och skall
gärna förete en statistik. Genom dåvarande
handelsministerns bekanta uttalande
i december 1946 blev det verklig
fart på köppaniken. Någon reaktion från
regeringens sida i övrigt i anledning av
detta uttalande har man märkligt nog
icke försport. Någon samhällsekonomisk
balans existerar icke, därom äro
alla överens. Regleringarna ha måst
byggas ut. Riksbanken har i skattkammarväxlar
och obligationer cirka 2 700
miljoner. Vi kunna i år icke möta ett
inflationsgap med en stor merimport,
utan måste tyvärr tära på lager, som vi
inte minst ur beredskapssynpunkt så
väl skulle behöva och som vi därför
inte borde minska. Vårt internationella
förtroende är rubbat — en sanning,
som vi böra se i ögonen. Den latenta
inflationsfaran är numera större än
förut. Bankofullmäktige ha gång på
gång varnat. Först när det var alldeles
för sent har regeringen beslutat åtgärder,
t. ex. att sondera lånemöjligheterna.
Så sent som i oktober 1947 —
detta alltså trots fullmäktiges framställningar
i september — förklarade både
stats- och utrikesministrarna att de
icke ansågo, att vi behövde låna. Regeringen
har icke ens haft en överblick
över vad licensgivning och köp enligt
frilistan betytt i betalningsåtaganden

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

för vårt land. Först helt nyligen har i
detta hänseende ett tillfredsställande
system införts, som möjliggör en överblick.
Det nya amerikanska avtalet innebär
i realiteten en så att säga kodifiering
av vår oförmåga att på förfallodagen
betala varor inom ramen för den
s. k. valutapuckeln. Sparviljan och förtroendet
till penningvärdet ha sjunkit.
Dessa påpekanden skulle naturligtvis
kunna kompletteras med en hel rad
andra.

Allt detta är tyvärr ofrånkomligt. Vill
finansministern mot bakgrunden av
dessa faktiska förhållanden, vilkas
existens svårligen kan bestridas, hävda,
att den ekonomiska politiken och den
finanspolitik, som förts alltsedan apprecieringen
i juli 1946, varit riktig och
välbetänkt? Inom bankoutskottet har
man samfällt varit av motsatt mening.
Jag behöver endast hänvisa till vad utskottet
anfört i reciten å sidan 2 och
vad majoriteten understrukit i sitt uttalande
om sin anslutning till den uppfattning,
som kommer till uttryck i fullmäktiges
framställningar. Enhälligt har
utskottet anfört: »De av utskottet granskade
handlingarna belysa klart svårigheterna
att driva en effektiv valutaoch
penningpolitik utan en därmed tillräckligt
samordnad politik på det ekonomiska
livets övriga områden. I sin
valutavårdande verksamhet har riksbanken
under året varit beroende av
sådana åtgärder för att nedbringa köpkraftsöverskottet
och återställa den
samhällsekonomiska balansen, som ligga
utanför bankens inflytande. Ehuru dylika
åtgärder i viss utsträckning vidtagits,
ha de icke varit tillfyllest för att
skänka stabilitet åt utvecklingen.»

Jag vet fuller väl att finansministern
är en mycket arbetsam och idog man.
Men har i verkligheten icke finanspolitiken
denna tid fått stå tillbaka för
andra, säkerligen i och för sig betydelsefulla
men dock icke fullt så nödvändiga
och viktiga ting? Har icke finansministerns
tid i alltför hög grad upptagits
av skattepolitik och fördelnings -

problem? Ligger det ändå icke en viss
sanning i att vi denna tid haft kanske
icke så mycket en finansminister som
en skatteminister?

Vad är nu statsrådet Wigforss’ uppfattning
om läget? Den samhällsekonomiska
balansen måste man väl söka
uppnå? Vilket program har finansministern
i den nu föreliggande ytterst
komplicerade och besvärliga situationen?
Inflationsgapet uppgår såvitt man
kan se, under år 1948 till 2 000 miljoner
kronor eller mer, trots de åtgärder,
regeringen vidtagit eller såvitt känt är
avser att vidtaga. År det finansministerns
avsikt att hindra att den för
ögonblicket enklaste vägen för vinnande
av balans begagnas, nämligen en prisstegring?
Hittills ha vi som bekant
strävat att undvika denna väg, hl. a.
på grund av att densamma ansetts leda
till nya krav på ökningar på inkomstsidan
och därmed endast till nya svårigheter
i en situation med ett sannolikt än
sämre utgångsläge? Vad har finansministern
för uppfattning om reservanternas
påpekande om det labila och osäkra
i det nuvarande konjunkturläget? Vilka
reflexioner från finansministerns sida
föranleder detta? Om finansministern
delar reservanternas bedömning,
borde konsekvensen väl bliva ett alternativt
program, vilket givetvis, samtidigt
som läget skulle mana till en viss
återhållsamhet, dock icke skulle onödiggöra
de ingripanden, som i det i
varje ögonblick förefintliga läget kunde
vara motiverade. Att endast fortsätta att
avvakta en utveckling eller vidtaga icke
tillfyllestgörande åtgärder kan väl icke
vara finansministerns och regeringens
avsikt?

Som situationen utvecklat sig är det
landets högsta finansledning, finansministern,
vars åsikt man gärna vill höra,
icke minst mot bakgrunden av den passivitet
och felbedömning som bankoutskottet
nu påtalar.

Jag skulle för min personliga del
vilja göra ett litet tillägg i detta sammanhang.
Jag kan icke låta bli att

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

erinra om den utrikespolitiska utvecklingen,
som enligt mitt bedömande gör
det i allra högsta grad önskvärt att
söka överbrygga inrikespolitiska motsättningar.
Det ekonomiska läget och
prognosen för framtiden innehålla enligt
min mening mycket få ljuspunkter.
Skola begångna felaktigheter kunna
repareras och hindras medföra en alltför
stark sänkning av den allmänna levnadsstandarden,
erfordras en gemensam
anspänning av alla till buds stående
krafter utan att man sneglar mot
partipolitiska faromoment. Landets väl
måste naturligtvis gå före allt annat.
Jag vet icke och är icke så alldeles
övertygad om att det är möjligt att nå
en sådan samling tillsammans med
statsrådet Wigforss. Naturligtvis hoppas
jag att detta skall vara möjligt. Det
är på sätt och vis beklagligt att vi i
september månad skola hava val. Men
ju bekymmersammare man bedömer
alla de faktorer, som konstituera läget,
med desto större styrka framträda de
skäl, som tala till förmån för någon
form av effektivt samarbete. Jag tror
icke heller, att man bör bortse från
att det kan visa sig nödvändigt att på
ett helt annat sätt än hittills tänka på
ett effektiviserat försvar med de penningpolitiska
konsekvenser detta medför.
Det ankommer naturligtvis icke på
mig att uttala någon mening om de allmänna
politiska förutsättningarna för
större samförstånd, men jag har ansett
mig oförhindrad att understryka min
personliga uppfattning om önskvärdheten
av ett sådant.

Jag skall, herr talman, sluta med att
understryka, att en sanering av den
svenska penningpolitiken är en alla
medborgares gemensamma angelägenhet.
Den kan icke komma till stånd
annat än om det verkliga sparandet blir
tillräckligt stort för att täcka samhällets
stora totala investeringsutgifter. Men
härför fordras, att gemene man återvinner
förtroendet för den svenska kronan.
Kommer detta förtroende till stånd,
skola vi finna, att de olyckliga följd -

verkningar, som inflationskonjunkturen
på olika områden har fört med sig, icke
minst på valutaområdet, successivt
komma att försvinna. Men det är lika
bra, att vi från början göra klart för
oss, att det icke är någon lättframkomlig
väg, som leder till målet. Vad som
kräves av alla samhällsgrupper är
uppoffringar av särintressen, gemensamma
ansträngningar, hårt arbete och
sparsamhet.

Herr MOLANDER: Herr talman! Även
i år innehåller utlåtandet rörande
granskning av riksbankens styrelse och
förvaltning för det gångna året viktiga
omförmälanden rörande den förda
penningpolitiken, och i allmänhet ansluter
sig utskottsmajoriteten till den
uppfattning som kommit till uttryck
bland annat i fullmäktiges olika framställningar.
Denna uppfattning överensstämmer
också helt med av riksdagen
godkända riktlinjer för den allmänna
ekonomiska politiken. Man konstaterar
således bland annat, att vårt
ansträngda valutaläge ger anledning till
bekymmer. Trots vidtagna skärpningar
i importregleringen och rekvisition av
utländska valutatillgångar har riksbankens
valutabehållning under året ytterligare
gått ned, även om en betydande
förbättring har inträtt under innevarande
år. Vi kunna för närvarande
räkna med en valutabehållning på ungefär
en miljard kronor, således ett icke
obetydligt belopp. Det torde i alla fall
bli nödvändigt med väsentliga nedpressningar
av importen, särskilt den som
kommer från de s. k. hårdvalutaländerna.

Bankoutskottet har även funnit det
riktigt, att bankofullmäktige under nuvarande
förhållanden icke velat medverka
till en höjning av den långa
räntan, väl vetande att i dagens läge
räntestabiliteten utgör en av de allra
viktigaste hörnstenarna i försvaret mot
en påträngande inflation.

De borgerliga reservanterna i utskot -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

tet, ifrån högern och folkpartiet, dela
emellertid icke denna uppfattning. Deras
argumentering, särskilt i fråga om importen
och valutautflödet, präglas efter
min mening till sitt väsentliga innehåll
av något, som mycket starkt påminner
om efterklokhet. Herr Wiberg nedlägger
ju mycken möda på att ange icke minst
valutautflödets orsaker, och han är, som
alla ha hört, också lika bekymrad över
att vi importerat så mycket. Förstahandsintrycket
av denna något egendomliga
och som jag tycker i sig själv
ganska motsägande uppläggning av
kritiken är den, att här har nationen
avhänt sig synnerligen värdefulla valutatillgångar
utan att egentligen ha fått
någonting i utbyte. Men så är det ju
icke. Vi ha ju faktiskt fått in varor för
varenda cent och varenda penny av
våra valutor, och det bästa är väl, att
sammansättningen av den import, som
det här är fråga om, enligt de meddelanden
som handelsministern lämnat
här i kammaren, i stort sett varit mycket
förmånlig. Den i egentlig mening
umbärliga delen av importen har dess
bättre visat sig representera en rätt
oväsentlig del av det hela.

Till dem, som nu söka att kraftigt
förstora upp olägenheterna av den här
valutapåfrestningen, kan med skäl ställas
frågan: När menar man, att en
valutareserv över huvud taget skall
komma till användning, om icke just i
ett sådant läge, i vilket vi befunno oss
efter kriget med praktiskt taget uttömda
lager? Om vi emellertid äro överens
om att vi i produktionsbefrämjande
och försörjningssyfte alltjämt måste
upprätthålla största möjliga import av
nödvändiga varor, så måste, såvitt jag
förstår, den långa och långrandiga debatten
omkring valutareservens utnyttjande
framstå såsom i någon man uppstyltad.
Det bör utsägas från just denna
plats, att vår tillfälliga valutaknapphet
ingenting annat är än en tillfällig likviditetssvårighet,
som i hög grad bottnar
i internationella förhållanden, över vilka
vi icke alls råda. Det bör också i

detta sammanhang fastslås, att våra betalningsmöjligheter
gentemot utlandet,
om vi se dem på en smula längre sikt,
måste anses vara goda. Vi ha inga utlandsskulder
att tala om. Skulden till
utlandet uppgår icke ens till % procent
av vår egen statsskuld, och som bekant
ha avbetalningar på våra ganska stora
fordringar i utlandet redan börjat
strömma in, fordringar, som uppenbarligen
komma att öka rörligheten i importen
och därigenom också bidraga till
att säkra vår standard. När nu valutareserven
i dag är så pass förbättrad som
den är, kan det icke betyda annat än
att vi äro inne på rätt väg. Vi ha sålunda
icke avhänt oss den rörelsefrihet,
som i detta avseende måste betecknas
såsom mycket viktig och väsentlig,
utan denna rörelsefrihet ökar ju självfallet
i proportion till valutareservens
uppbyggnad. Det är klart att vi ännu
få räkna med att vi någon tid framöver
få försöka hushålla någorlunda försiktigt
med våra valutaresurser. Det komma
vi icke ifrån.

På frågan om ett dollarlån, som herr
Wiberg något berörde, skall jag icke
öda så mycken tid. Säger man, att vi
genom att avhända oss valutareserven
eller genom att använda den i ett kritiskt
skede ha levat över våra tillgångar,
hur mycket större anledning har man
då icke att säga, att vi levat över våra
tillgångar, om vi också lånat upp pengar
i utlandet? Förra året var vår riksbankschef
av den meningen, att vi icke
hade någon möjlighet att låna upp annat
än mindre belopp, ganska betydelselösa
belopp, i hårdvalutan dollar. Om
vi också kunnat få låna SO miljoner
dollar, är det alldeles uppenbart att vi
icke varit hjälpta med ett sådant lån.
Till detta kommer ju att man måste
fråga sig, vilka villkor, som skulle ha
varit fästade vid ett sådant dollarlån.
Om vi se på våra grannar — jag tänker
särskilt på Norge, som fick ett sådant
lån på några tiotal miljoner dollar —
så finna vi, att de på grund av villkorens
rigorösa innehåll icke kunnat ut -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

nyttja dessa lån. Det förefaller mycket
sannolikt, att detsamma skulle ha kommit
att gälla också för ett lån, som vi
hade kunnat få. Jag kan icke hjälpa
att jao tycker, att kritiken på denna
punkt skjuter litet över målet.

Jag skall också beröra vad jag i reservanternas
skrivsätt måste beteckna
såsom en rekommendation för en räntehöjning.
De säga ju, att man i dagens
läge icke kan annat än förorda en åtstramning
av kreditmarknaden. När det
gäller kreditåtstramning ligger närmast
en räntehöjning i blickfältet. Jag skulle
till högern och folkpartiet vilja ställa
frågan om de, ifall räntehöjningen är
deras konstruktiva bidrag till lösningen
av investeringskonjunkturens svårigheter,
äro beredda att inför svenska folket
svara för alla de uppenbara olägenheter
som en räntehöjning i dagens läge
otvivelaktigt skulle innebära. Det kan
icke vara främmande för oppositionen,
att en räntehöjning för att som man
säger dämpa investeringarna icke skulle
komma att stanna vid något som man
kan beteckna som en måttlig höjning
på en halv eller en procent. Ingen kan
på allvar tro, att det skulle räcka med
detta. Skola vi få en effekt, avsedd att
bli en broms i investeringsbegränsande
syfte, få vi tänka oss en väsentligt
skärpt höjning av räntan, kanske med
flera procent. För närvarande prövas
ju inom hyresrådet fastighetsägarnas
propå på en generell hyreshöjning. Får
man nu en så pass påtaglig kostnadsökning,
som en räntehöjning skulle innebära,
är det ju alldeles uppenbart, att
hyresrådet icke skulle ha möjlighet att
vägra en generell hyreshöjning. Det är
också lika uppenbart, att bönderna i en
sådan situation icke heller skulle komma
att finna sig i ökade förlagskostnader
och ökade kostnader över huvud
taget utan också skulle begära kompensation.
Man lär sålunda få räkna med
att dessa räntekostnader skulle komma
att slå igenom praktiskt taget på alla
områden. Och om hyrorna och livsmedelspriserna
stiga ytterligare, så är det

väl väldigt svårt att kräva av löntagarna,
att de fortfarande skulle tiga stilla och
finna sig i en högst väsentlig standardsänkning.
En utveckling av detta slag
skulle sålunda, som jag ser det, komma
att bli något av en katastrof för den nuvarande
antiinflationspolitiken, och
detta är väl i alla fall icke syftet.

De förtjänstfulla uttalanden om den
svenska regeringens politik, som komma
till uttryck i amerikanska regeringens
proposition om Marshallhjälpen,
kontrastera enligt min mening på ett
välgörande sätt mot den negativa kritik,
som Kungl. Maj :ts opposition i vårt
land gång efter annan levererar. Jag
tycker också, att dessa uttalanden i den
åberopade propositionen på ett angenämt
sätt kontrastera mot vad herr Wiberg
sade från denna plats om att vårt
anseende i utlandet skulle ha blivit lidande
genom den förda politiken. Oppositionen
lär också få svårt att inför
valmanskåren nöjaktigt förklara de uppenbara
motsägelser, som dess kritik
ofta innehåller, t. ex. när man klankar
på regeringen för att den icke vidtager
nog kraftiga ingripanden, för att dagen
efter klanka på vidtagna åtgärder. Utskottsreservanterna
göra nu på samma
sätt. På ett ställe i reservationen säga
de, att det för dem framstår som nödvändigt,
att den ekonomiska politiken
för återställande av den samhällsekonomiska
balansen i nuvarande läge föres
med kraft. Det är naturligtvis riktigt.
Men sedan varnar man i reservationen
för alltför kraftiga ingrepp, riktade mot
likviditeten i företagen. Man glömmer,
att det just är åtstramningen på investeringssidan
som i dagens läge skall hjälpa
oss att återställa den efterlängtade
samhällsekonomiska balansen. Konsumtionsköpkraftens
representanter, löntagarna,
ha vid de senaste stora avtalsuppgörelserna
dokumenterat sin solidaritet
med statsmakternas strävanden att
bevara penningvärdet. Nu återstår att
se, om den andra sidan, den som representerar
investeringsköpkraften, den
köpkraft, som utgör det mest aktiva ele -

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

mentet i efterfrågan, också är beredd
till uppoffringar och lika angelägen att
medverka till en återhållande eller i
varje fall en reglerad inkomstökning för
egen del. När jag nu påstår, att investeringssidans
andel av köpkraften är den
aktiva faktorn i det sammanhanget, är
det därför, att denna köpkraft under vissa
förhållanden kan ungefär fördubblas.
Den köpkraft som stannar kvar hos företaget
skall, såsom riktigt och naturligt
är, till väsentlig del användas för
investeringar i nya maskiner, nya verkstäder
o. s. v. Den fördubblade köpkraft
som jag talar om uppkommer som
bekant på det sättet, att när ett företag
gör nyinvesteringar så kan det genast
belåna den nya anläggningen eller
de nya maskinerna och omedelbart med
lånesumman efterfråga nya varor. På
motsvarande sätt kan det naturligtvis
icke bli i fråga om löntagarnas konsumtionsköpkraft
— jag bortser därvid
självfallet från den effekt pantbanksverksamheten
kan ha.

Herr talman! När jag sökt klargöra
investeringarnas stora betydelse för försvaret
av penningvärdet har jag fullt
klart för mig nödvändigheten av att
under alla förhållanden stödja investeringarna
inom nyckelindustrierna och
exportindustrierna. Investeringsbegränsningarna
få sålunda icke gå ut över
dem. Man bör i stället genom de tilltänkta
regleringarna i fråga om utlåning
tillse, att prioritet ges just produktion,
som det ur olika synpunkter
är behövligt att gynna, under det att
den nödvändiga återhållsamheten får
avse all annan produktion. Om icke förr
lär väl oppositionens svåra stund komma,
då riksdagen skall taga ställning
just till dessa frågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr WIBERG erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Den föregående ärade talaren
framhöll, att en räntestabilisering utgör
en av hörnstenarna i den pågående
kampen mot inflationen. Man måste nog
med fog uttala en liten varning mot ett
dylikt kategoriskt konstaterande, som
utgör en nationalekonomiskt sett alldeles
ny teori. Jag vill också påminna om
hurusom — om jag icke minns fel —■
finansministern nyligen vid en diskussion
i Nationalekonomiska föreningen
icke ställde sig alldeles främmande för
tanken på en räntejustering. Vidare vill
jag fästa i minnet, att just majoriteten
för något år sedan ansåg en räntesänkning
önskvärd.

Den ärade talaren berörde andra avsnitt
av ämnet, som vi väl längre fram
under dagens överläggning få tillfälle
att gå in på. Jag vill emellertid redan
nu inlägga en liten gensaga mot hans
påpekande beträffande lånefrågan. Han
hävdade den uppfattningen, att det icke
skulle ha varit till fördel med ett lån,
om nu ett sådant hade kunnat erhållas.
Det verkade som om han utgick ifrån
att om Sverige skulle ha fått ett dollarlån,
detta icke skulle ha använts för
nyttiga ändamål utan kommit att föranleda
en ökad konsumtion. Jag kan
icke tänka mig, att finansledningen i
vårt land skulle, därest ett lån hade
erhållits, ett ögonblick ha funderat på
att fortsätta en politik, vars konsekvenser
hade inneburit, att ett ur valutaoch
andra synpunkter synnerligen betydelsefullt
lån kunnat få förtäras till
ringa bestående nytta.

Härpå anförde

Herr HALL: Herr talman! Reservanternas
talesman, herr Wiberg, började
sitt anförande med att konstatera, att
utskottsutlåtande t var en försvarsskrift
för bankofullmäktige och en kritik av
regeringen. I förstnämnda hänseende
är väl omdömet riktigt så till vida att
utskottet icke funnit skäl till någon anmärkning
mot bankofullmäktiges för -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

valtning under året. Huruvida utskottsutlåtandet
skall läsas som en kritik mot
regeringen eller ej, finner åtminstone
jag för min del tvivelaktigt. Det är icke
lätt att säga vad som är kritik av vare
sig regeringen eller bankofullmäktige,
då man i en serie av ekonomiska händelser
drager ut vissa och gör dem till
föremål för omdömen, vilka alla kanske
i någon mån kunna karakteriseras som
efterklokhet. Antingen det är regeringen
som skall kritiseras eller bankofullmäktige,
bör det väl ske med rimligt
hänsynstagande till det läge, i vilket
båda parterna haft att träffa sina avgöranden.
Först om man kan säga, att en
statlig myndighet eller någon av statsmakterna
icke iakttagit vad som vid en
viss tidpunkt varit att anse såsom rimlig
försiktighet, kan omdömet betecknas
såsom en starkare form av kritik.

Jag har, herr talman, i denna långa
diskussion om vår penningpolitik, som
förts sedan i fjol höstas, icke kunnat
värja mig för det intrycket, att här
möta två skilda uppfattningar om vilka
medel som böra användas i ett krisläge.
Därtill kommer, att oppositionen väl
drivit sin speciella uppfattning väl
långt om den ställning en institution
sådan som bankofullmäktige intager i
statens liv. Båda dessa saker ha kanske
i någon mån varit ägnade att förvilla
diskussionen och hindra allmänheten
att uppfatta de sakliga meningsskiljaktigheterna.

Vad först bankofullmäktiges ställning
beträffar, så bör det väl åtminstone i
denna församling vara klart, att bankofullmäktige
icke utgöra en med riksdagen
och Kungl. Maj :t jämställd statsmakt.
Bankofullmäktige äro riksdagens
organ för handhavande av riksbanken,
penningpolitiken och valutapolitiken.
Bankofullmäktige skola fullfölja riksdagens
intentioner. De äro sålunda icke
ett Kungl. Maj :ts utan ett riksdagens
organ. Ha Kungl. Maj:t och riksdagen
en samstämmig uppfattning om penningpolitiken,
vilket hittills varit fallet
under hela den tid som är aktuell,

uppkommer över huvud taget icke frågan
om någon schism mellan riksbanken
och Kungl. Maj :t. I och med att
bankofullmäktige fullgöra sin naturliga
uPPgift att förvalta riksbanken på det
sätt riksdagen avser, står visserligen
dess förvaltning också i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts vilja, men det
betyder icke att bankofullmäktige ha
förändrat ställning och blivit ett Kungl.
Maj :ts annex, såsom herr Wiberg uttryckte
det. Bankofullmäktige bibehålla
i sådana fall alltid sin ställning som ett
riksdagens organ. Jag tror att det är
skäl i att man erinrar sig detta, i synnerhet
vid de tillfällen då man är i
färd med att satsa alltför mycket på
den uppfattningen, att bankofullmäktige
äro en statsmakt, som, om den behagar,
har konstitutionell befogenhet
att upphäva riksdagens och Kungl.
Maj :ts beslut.

Av de två uppfattningar som här
möta om vår ekonomiska politik i allmänhet
karakteriseras väl den ena, om
man renodlar den, av att den huvudsakligen
litar till penningpolitiska maktmedel
för en reglering av det ekonomiska
livet. Man vill helst genom utvidgningar
resp. begränsningar av den kvantitet
pengar, som stå till förfogande på
marknaden, åstadkomma de önskvärda
förändringarna. I det sammanhanget
inkopplas också räntan som ett medel
att begränsa efterfrågan på penningmedel.
Den andra uppfattningen, vilken
är den förhärskande inom riksdagen,
ser i penningpolitiken ett av de
medel, med vilka man reglerar det ekonomiska
livet, men ett medel som
måste begagnas i samband med många
andra regleringsåtgärder. Penningpolitiken
måste vara ett stöd i statsmakternas
allmänna ekonomiska strävanden,
men den skall icke draga åt ett
annat håll än de övriga åtgärder, med
vilka man försöker reglera det ekonomiska
livet. Om man konstaterar, att
den sistnämnda uppfattningen är den
i riksdagen förhärskande och den som
bankofullmäkige haft besked att full -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

följa, blir perspektivet litet klarare över
vad som hänt och vad som händer.

De många detaljerna behöver jag
icke här gå in på med hänsyn till det
mycket omfattande skriftliga material
som ställts till riksdagens förfogande.
Det är emellertid två ting, som huvudsakligen
äro ägnade att tilldraga sig
uppmärksamhet. Det är den stora import
vi haft, vilken lett till ett uttömmande
av valutareserven, och det är
den omständigheten, att riksbanken
köpt ett ganska stort belopp av svenska
statsobligationer. Båda dessa saker figurera
nu i den ekonomiska diskussionen
såsom dels självständiga olyckor i
och för sig, dels symtom på att vårt
ekonomiska liv råkat ur balans. Jag vet
icke, hur stora meningsdifferenserna i
verkligheten äro. I ett upprört politiskt
läge sådant som vi haft nu under ett
par års tid, där oppositionens vällovliga
avsikt i huvudsak varit att bilda
en majoritet vid nästa andrakammarval,
är det ju icke så lätt att veta hur
finslipade nyanserna äro i fråga om
uttryckssätten när det gäller så stora
ting. Jag har nog i regel haft en känsla
av att även oppositionen tagit till litet
grand i överkant av vad den själv trott
på, då den beskrivit de omåttliga olyckorna
för det svenska folket. Naturligtvis
få dessa svårigheter icke bagatelliseras,
men jag tror att det är skäl i
att när man går till en penningpolitisk
debatt söka värdera deras omfattning
på ett någorlunda objektivt sätt. Man
kanske också får göra sig en föreställning
om vad det är som kunde ha gjorts
i stället för vad som gjorts och söka bedöma,
om detta skulle ha lett till ett resultat,
som i mera väsentlig grad hade
avvikit från det resultat som nu uppnåtts.

Jag skall först bo att med några ord
få beröra valutasituationen och anledningen
till att den är sådan den är. Den
forcering av importen, som skedde efter
kriget, var — därom tror jag alla
äro eniga — framkallad av mycket
starka behov inom det svenska nä -

ringslivet. Inom handeln hade man
brist på alla slags lager, vilket betydde
att handeln arbetade trögt och otympligt.
Det var nödvändigt att fylla lagren
för att få en smidigare omsättning
och en bättre service åt allmänheten
och näringslivet. Inom industrien fattades
maskiner, och inom transportväsendet
led man brist på åtskillig
utrustning som man väl behövde. Det
var i och för sig önskvärt, att alla dessa
ting tillfördes landet så snabbt det
över huvud taget var möjligt att inköpa
dem i utlandet. Nu har vår valutareserv
på grund av flera omständigheter
icke tålt en så snabb import.
Frågan är nu: hade vi anledning att
antaga, att valutareserven skulle bli så
hastigt uttömd som den blev? Ja, det
fanns skäl som talade både för detta
och för motsatsen. Man kunde självfallet
föreställa sig, att det europeiska
eländet skulle visa sig vara mycket
svårare att komma till rätta med efter
detta krig än efter förra världskriget.
Man kunde kanske förutse en betalningsinställelse
i England. Man kunde
kanske inse, att ockupationen icke
skulle upphävas i Tyskland och att
detta land följaktligen för lång tid
framåt skulle vara uteslutet såsom handelspartner.
Ville man vara mycket
pessimistisk, kunde man kanske förutse
alla de olyckor, som den europeiska
handeln nu råkat ut för, och inrättat
sig därefter. Men jag frågar mig, vad
företrädarna för det svenska näringslivet
— och vad reservanterna här i
bankoutskottet — skulle ha sagt, för
den händelse de svenska statsmakterna
hade satsat på detta pessimistiska alternativ
och förklarat, att det var det
sannolikaste och att det'' svenska folket,
det svenska näringslivet och det svenska
transportväsendet finge röra sig
med ett minimum av importvaror, då
den valutabehållning man hade måste
räcka för att täcka en brist icke under
två år eller två år och sex månader
utan under fem år. Det är en fråga som
kritikerna skola ställa till sig själva,

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

när de taga upp detta problem. Jag kan
göra det med ganska rent samvete,
eftersom jag var en av de första som
påyrkade en mera sträng kontroll av
utrikeshandeln. Men den uppfattningen
var icke allmän, och jag medger gärna,
att de som hade en annan uppfattning
än jag också hade goda sakskäl för sin
ståndpunkt. Om jag nu mot god sed
skall citera vad som anförts i en riksdagsdebatt
för bara fjorton månader
sedan, vill jag tillägga, att jag icke vill
göra det till vana att läsa upp vad människor
tidigare sagt. Det tjänar i regel
bra litet till. Men jag skall citera vad
doktor Ivar Anderson yttrade i remissdebatten
1947 i riksdagens första kammare,
icke därför att jag har anledning
att särskilt peka ut honom såsom ansvarig
eller för att jag uppfattat hans
yttrande såsom uttryck för någon särskilt
oklok mening utan därför att det
t}rdligt visar vad folk i allmänhet vid
den tiden tänkte. På tal om importregleringen
och efter att ha redogjort för
det ekonomiska läget säger doktor Anderson:
»Det är nog nödvändigt att

vänta någon eller några månader till,
innan man kan få en klar överblick av
läget. Det är därför enligt min mening
alldeles för tidigt att nu komma fram
med yrkande om en importreglering.»

Detta var den 18 januari 1947, alltså
knappa två månader innan regeringen
anbefallde den allmänna importregleringen.
Såvitt jag förstår bör en åsiktsriktning,
som så tydligt uttryckte sin
mening i januari 1947, icke rimligen
kunna kritisera dem som drevo fram
importregleringen två månader senare.
Men sedan kan man ju diskutera huruvida
importregleringen under de första
månaderna sköttes med den kraft som
hade varit önskvärd.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten på att det
finns någonting som heter handelsavtal,
och de tillåta icke att en stat utan
vidare företager åtgärder till skydd för
sin valutaställning, även om åtgärderna
ur den egna statens synpunkt kunna

anses vara högst nödvändiga och aktuella.
Först i januari 1948 ha sålunda
förhandlingarna om tillämpningen av
det svensk-amerikanska handelsavtalet
kommit till en sådan punkt, att vi i
Sverige kunna säga, att vi ha absolut
fria händer att vägra nästan all den import
från Amerika, som vi icke själva
vilja taga emot. Jag bortser då från
vissa varor som varit beställda tidigare
och där leveranserna icke utan
mycket stora olägenheter kunna uppskjutas,
eller där beställningarna icke
kunna annulleras därför att varorna
tillverkats eller packats särskilt för
svensk räkning.

Om man alltså tar hänsyn till bindningarna
i handelsavtalet är det sannolikt
ganska små varukvantiteter som
meningsskiljaktigheterna här röra sig
om. Frågan gäller i stället huruvida
våra valutasvårigheter med den styrka
de nu ha, skulle ha inträffat någon månad
eller några månader förr eller senare.
De verkliga meningsskiljaktigheterna
om vad som skett på detta område
torde dock icke vara stora.

Herr talman! Jag nöjer mig med
dessa påpekanden i diskussionen om
vår valutasituation. Upplysningsvis kanske
det dock bör meddelas, att samma
tröghet som utmärkte uppbromsningen
av vår import dess bättre också i någon
mån har kommit att utmärka utflödet
av valutor. Den svenska valutabehållningen
i dag är nämligen inte
fullt så dålig som man för två—tre månader
sedan befarade att den skulle bli.
Läget är icke ljust och gynnsamt, men
våra utsikter att överleva vintern utan
att komma i verkligt stora betalningssvårigheter
ha ändå ljusnat så mycket,
att man kan se fram mot de närmaste
två månaderna — vilka eljest betraktats
som de mest kritiska — med något
större tillförsikt än vi kunde, när
vi i höstas hade det som mest bekymmersamt.

Den andra anmärkningspunkten —
den kommer kanske inte fram så tydligt
i reservationen till föreliggande ut -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

skottsutlåtande, och i själva utlåtandet
skymtar den knappast som något bekymmer
alls — är riksbankens stödköp
av obligationer. Riksbanken har nu
skattkammarväxlar och obligationer för
i runt tal 2\i> miljarder kronor, och det
beloppet anses vara mycket stort. I den
enklare diskussionen framställer man
saken så, att staten finansieras med
sedelpressarna och att riksbanken är
den enda lånekälla staten har o. s. v.,
o. s. v. Det uttalas t. o. m. den misstanken
att riksbanken tänker köpa in
hela den svenska statsskulden. Jag förmodar
att vi icke behöva syssla med
dylika överdrifter här i riksdagen utan
kunna hänvisa dem till deras vanliga
forum, den enklare byförkunnelsen och
den enklare tidningspressen.

Jag upprepar vad som redan tidigare
framhållits, nämligen att det kan vara
skäl i att se litet närmare på behållningen
av obligationer och skattkammarväxlar.
Jag erinrar då om att riksbanken
bl. a. också är en service-bank,
som tillhandagår statsverket med vissa
tjänster, som statsverket annars skulle
ha mera besvär med att få fullgjorda
på annat håll. Sålunda tar riksbanken
emot insättningar av vissa statsinstitutioners
rörelsemedel. Tidigare kunde
riksgäldskontoret disponera ifrågavavarande
rörelsemedel genom ett konto,
men eftersom man tyckte det var onödigt
besvär att föra ett konto över
transaktionerna för varje dag, kom man
slutligen överens om att riksbanken i
stället skulle få skattkammarväxlar för
ett visst belopp. Riksgäldskontoret
skulle följaktligen i fortsättningen icke
få disponera ifrågavarande konto genom
dagliga överföringar. Det belopp
som på det sättet ställdes till förfogande
uppgår f. n. till 700—800 miljoner
kronor. Detta är icke någon statsskuld.
Pengarna representera icke något köp
av obligationer. Staten disponerar endast
över sina egna rörelsemedel i riksgäldskontoret.
Det är därför rimligt att
nämnda summa betraktas som skild
från den övriga summan av skattkam -

marväxlar och obligationer. Den ursprungliga
summan på 2% miljarder
kronor blir efter detta avdrag genast
något mindre avskräckande till sin
storlek.

Men även återstoden är naturligtvis
en aktningsvärd summa, i synnerhet
om man utgår ifrån den uppfattningen,
att riksbanken över huvud taget icke
skall driva obligationsaffärer. Jag vet
inte om det finns någon enda ledamot
av riksdagen, som numera vill hävda
den meningen, att riksbanken skulle dra
sig bort från den öppna marknaden.
Förr var det inte ovanligt med en sådan
uppfattning, men under de senaste fem
—sex åren har det i varje fall icke
uppträtt någon i riksdagen, som haft
den inställningen. Och om man erkänner
att riksbanken icke kan undgå att
driva obligationsaffärer, så får man
nog också lov att ge riksbanken rätt att
hålla ett visst lager av obligationer. Ty
har man inga obligationer att sälja, så
kan man heller aldrig påverka penningmarknaden.
Man saknar då den frihet
som är nödvändig för att kunna
ingripa reglerande.

Det kan råda delade meningar om hur
stort det belopp skall vara som man
då behöver hålla, men att riksbanken
skulle ha ett mindre lager statsobligationer
än vad som motsvarar ett värde
av några hundra miljoner kronor — i
synnerhet under oroliga tider — är en
icke tillrådlig politik, som den nuvarande
riksbanksledningen säkert icke
skulle vilja anbefalla. Om man alltså tar
bort också den nämnda summan, några
hundra miljoner kronor — jag skall
inte ange summan närmare — så
krympa de 2% miljarderna ytterligare,
och hur man sedan räknar blir det ändå
ett förhållandevis rimligt belopp som
riksbanken ställt till kreditmarknadens
förfogande genom sina inköp av obligationer.

Under hela den tid som inköp i
räntereglerande syfte pågått ha vi samtidigt
haft en ström av pengar i motsatt
riktning, från allmänheten till banken,

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

från näringslivet till riksbanken. Denna
ström av pengar har riksbanken tagit
emot för de utländska valutor den sålt.
I dagens läge ha de båda valutaströmmarna
i stort sett uppnått jämvikt. Sedan
ett par år tillbaka har riksbanken
nämligen köpt lika mycket som den
sålt och har alltså icke under denna
tidsperiod åtminstone bidragit till att
förse penningmarknaden med likviditeter
i någon större utsträckning.

Jag förstår nu mycket väl att detta
konstaterande icke räcker för dem, som
anse att det varit riksbankens skyldighet
att strama till penningmarknaden
och se till att densamma blir sparsammare
försedd med medel än vad fallet
var för ett par år sedan. Kritiken ställer
självfallet mycket stora anspråk på en
dylik åtstramning.

Äro då kritikens anspråk härvidlag
berättigade? Jag vill fästa uppmärksamheten
på att vi nu ha ett något
högre prisläge än för två år sedan. Rörligheten
inom det ekonomiska livet i
landet är mycket omfattande — alltför
omfattande säga de flesta av oss, eftersom
vi i viss mån överanstränga våra
tillgångar — men om man vill hämta
sina argument från det allmänna ekonomiska
fältet, så finns det knappast
anledning säga, att den likviditet som
nu står till förfogande står i ett sämre
och orimligare förhållande till behovet
än den likviditet, som marknaden hade
för ett par år sedan.

Vill man alltså kritisera vad som
skett under en nu aktuell epok, låt oss
säga sedan apprecieringsbeslutets tillkomst
i juli 1946, så är det alldeles
omöjligt att ur dessa händelser finna
något bevis på att riksbankens penningpolitik
varit en verksamt inflationsdrivande
faktor. Det har, som redan förut
påpekats, funnits mycket starka skäl
för riksbanken att under denna tid
hålla ränteläget någorlunda stabilt. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att ränteläget
icke är så orörligt som man
ibland framhållit. Vissa räntor ha befunnit
sig i stigande, och detta har

skett med riksbankens medgivande. Där
har alltså förekommit någon anpassning.
Men det angelägna har varit att
hålla inteckningsräntorna stabila, i syfte
att icke åstadkomma onödig oro på
lönemarknaden. Det läge vari vi nu befinna
oss kräver otvivelaktigt ett betydande
mått av försiktighet. Därom äro
alla ense. Det har hittills icke inträffat
någon olycka på något område, eftersom
svenska folket lever bättre nu än
någonsin tidigare, trots alla bekymmer
som man på sina håll givit uttryck åt,
bekymmer som f. ö. i stor utsträckning
få hänföras till morgondagen. Från
bankofullmäktiges sida, som skrivit så
mycket i ärendet under det senaste
halvåret, skall det dock självfallet icke
förnekas att ifrågavarande bekymmer
äro betydande. Men vad man i detta
sammanhang har anledning att särskilt
understryka är, att det i vårt nuvarande
läge icke han hämtas några motiv för
panik. Vi ha nämligen ett så betydande
mått av stabilitet, att om vår ekonomiska
politik i fortsättningen sköts
med försiktighet, behöver det icke inträffa
några olyckor. I hur många länder
i efterkrigstidens Europa kan man
med tillförsikt göra ett sådant konstaterande?
I vår världsdel äro vi säkerligen
tämligen ensamma om att befinna
oss i ett läge, som utan alltför mycken
orättvisa kan bedömas på detta sätt.

Vad vi nu ha att göra är att hårt
begränsa importen, i varje fall för den
närmaste tiden. Detta behöver i och för
sig icke innebära uppkomsten av en
betydande varubrist, i varje fall inte
inom de områden som direkt sammanhänga
med allmänhetens konsumtion.
Såsom redan i finansplanen framhållits
är det nämligen högst sannolikt att en
stor del av de år 1947 importerade
varorna ha lagrats, och dessa varor
böra kunna bidraga till uppehållandet
av försörjningsstandarden under de närmaste
åren. Den nödvändiga uppbromsningen
av importen måste självfallet
i första hand drabba sådana ting, som
icke äro oumbärliga. En dylik upp -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

bromsning kan också otvivelaktigt ske
utan att vårt ekonomiska liv tar allvarlig
skada.

På det penningpolitiska området behöva
vi också iakttaga en viss försiktighet.
Vi behöva en viss begränsning
av kreditgivningen, och riksbanken har
redan tagit vissa initiativ till en dylik
begränsning. Riksbanken kommer också
att fullfölja sina strävanden på detta
område, i syfte att dels själv begränsa
sin kreditgivning och dels påverka
banker, sparbanker, jordbrukskreditkassor
och hvpoteksinrättningar att i
största möjliga utsträckning vara försiktiga
med ny kreditgivning. Huruvida
en sådan politik behöver stöd av lagstadgade
regleringar eller inte är en
sekundär angelägenhet. Tills vidare
hoppas man väl allmänt att slippa regleringar
på detta område. Ett folk som
är så pass förnuftigt som det svenska
tro vi väl skall kunna klara sig även
i nuvarande läge utan att ha ett absolut
tvång över sig.

Det är ingen i vårt land som just nu
sitter i sjön. Svenska folket har nu icke
sämre utan tvärtom på nästan alla områden
bättre förhållanden än någon
gång tidigare. Svårigheterna böra därför
icke överdrivas. Den dämpning av
överkonjunkturen som måste till för
att inte våra svårigheter i framtiden
skola växa oss över huvudet böra vi
kunna diskutera oss fram till via alla
de institutioner som här äro inkopplade:
riksdagen, Kungl. Maj:t, riksbanken,
industrien, handeln och bankerna.
Sådana diskussioner pågå, och det finns
icke någon anledning tro att man på
den vägen skall behöva misslyckas.
Riksdagen har här självfallet en betydelsefull
övervakande och vägledande
uppgift. Under de närmaste månaderna
får riksdagen tillfälle att åtminstone
i två olika sammanhang taga ställning
till vad som på detta område skall göras.
Det blir då tillfälle att mera ingående
än nu, då vi behandla granskningen
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning för föregående

år, utveckla de synpunkter som för den
närmaste tiden behöva anläggas på den
ekonomiska politiken.

För dagen torde det vara angeläget
att, i lika hög grad som hittills skett
under denna debatt, från alla håll försöka
ålägga sig en viss moderation i
omdömena, både när det gäller det som
redan skett och det, som man vill göra
under den närmaste tiden. Det är alltid
klokt att uttala sig med en viss försiktighet
när det gäller stora ekonomiska
sammanhang. Jag vill framhålla detta
med anledning av en särskild händelse
i dag. Under höstens våldsamma ekonomiska
diskussioner har ett krav dominerat
framför alla andra, nämligen
kravet på en räntestegring. Svaret härpå
har nu blivit att bankoutskottets
majoritet skrivit en direkt sanktion av
den räntepolitik som riksbanken fört,
och reservanterna i bankofullmäktige
ha i sin mycket utförliga reservation
inte ens orkat nämna räntefrågan. Jag
konstaterar endast vad som här skett
och poängterar att det alltid är förståndigt
med litet eftertanke.

Herr WIBERG erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det är påfallande i hur försiktiga
ordalag den föregående ärade talaren
framförde sitt försvar av fullmäktigemajoritetens
och i någon mån av
regeringens politik. Som den kloke, erfarne
och förståndige man herr Hall är
aktade han sig visligen att ställa sig
bakom den av regeringen förda politiken.

Herr Hall citerade ett uttalande av
en riksdagsledamot under januari 1947,
vari vederbörande framförde den uppfattningen,
att det vid ifrågavarande
tidpunkt ännu var för tidigt att vidtaga
importrestriktioner. Det är mycket möjligt
att det fanns flera inom och utom
riksdagen, som voro av samma uppfattning.
Detta är saken ovidkommande.
Jag skall för min del inte heller
göra några citat, även om det skulle

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

ligga snubblande nära till hands att
påminna den föregående ärade talaren
om hans egna uttalanden beträffande
den schweiziska riksbanksledningen.

Vad frågan gäller är naturligtvis i
vad mån bankofullmäktige och regeringen
på ett tidigare stadium än som
skett borde ha insett att åtgärder bort
vidtagas. I själva verket förelågo tre
tungt vägande skäl för att riksbanken,
när importrushen satte in, borde ha
iakttagit större försiktighet och strävat
att bevara den valutareserv, vilken Sverige
ägde efter kriget. För det första
var värdet av denna reserv väsentligt reducerat
i förhållande till förkrigsvärdet
genom importvaruprisernas uppgång.

1 mitten på 1946 hade vi en guld- och
valutareserv på 3 miljarder kronor mot

2 miljarder vid krigsutbrottet. Då importpriserna
samtidigt något mer än
fördubblats, hade valutareserven emellertid
i verkligheten minskats med en
fjärdedel sedan krigsutbrottet och motsvarade
endast ca 9 månaders förkrigsimport.
För det andra hade vårt land
till följd av att vi uppehöllo konvertibiliteten
mot dollarn kommit att jämte
Schweiz och Portugal — samt för en
månad England — bli en av Europas
få dollarkällor. För de nödlidande europeiska
länderna gällde det att till varje
pris söka skaffa dollar, och enda sättet
härför var att söka exportera varor. Att
finna avsättning för dessa i Förenta
staterna var förbundet med stora svårigheter,
bland annat på grund av de
höga amerikanska tullarna. Till vårt
land var det däremot betydligt enklare
att sälja till följd av rådande inre förhållanden
med en riklig köpkraft och
låga tullar. Här funnos de dollar som
dessa andra länder i Europa önskade.
För det tredje blev genom kronkursens
höjning i juli 1946 dollarn billigare,
varigenom de utländska exportörerna
ytterligare sporrades att i vårt land söka
skaffa sig de dollar, som voro svåråtkomliga
på andra håll.

Herr Hall berörde också i sitt anförande
vissa handelsavtal. Jag vill med

anledning därav säga, att samtidigt med
att alla slussar lämnades öppna för
strömmen av importvaror fortsatte statsmakterna,
när det gällde exportpolitiken,
på den förut inslagna vägen genom
att sluta nya kreditavtal, varigenom vårt
land för flera år framåt mot reverser
kommer att avhända sig varor, som eljest
kunnat säljas mot dollar.

Vidare anförde:

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
När riksdagen i dag går att behandla
den ekonomiska politiken för år 1947,
är det knappast möjligt att tillföra debatten
några nya synpunkter utöver
dem som ett flertal gånger alltsedan
hösten 1946 redan framförts. Och fastän
bankoutskottets majoritet och reservanter
ha var sina yttranden på kamrarnas
bord, så är det ändå mycket
gemensamt i deras uppfattning. Vad
reservanternas kritik mest riktar sig
emot är inte vad som sent omsider
gjorts utan mera mot den tidtabell, som
regeringen tillämpat. Jag säger regeringen,
fastän det formellt är riksbankens
styrelse och förvaltning, som vi
i dag skola granska. Tv det är dock på
regeringen det berott, att så många av
de nödvändiga åtgärder, som inte bara
oppositionen utan även bankofullmäktige
påyrkat, inte i tid blivit vidtagna.
Regeringens tidtabell har i vissa fall
varit månader för sent daterad. Det är
så riktigt, som även bankoutskottets
majoritet säger, att den fara, som låg
i den väldiga okontrollerade importökningen
1946, underskattades. Den
ställdes ju helt enkelt på framtiden.
Det fanns dock en man inom regeringen,
som visade på faran redan då, men
när man visste, vad som borde göras
och gav offentlighet åt detta utan att
ändå vidtaga några åtgärder, endast
förvärrades det hela. Det blev vänta
och se i stället för handling.

Vi ha från reservanternas sida påpekat,
att redan i och med uppskrivningen
av kronans värde sommaren

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

1946 började svårigheterna. Importen
svällde och guld- och valutareserven
sjönk i oroväckande grad, men inte
förrän på ett mycket sent stadium
tycks regeringen ha skaffat sig den
nödvändiga överblicken för att kunna
ingripa. För min del fick jag ett mycket
starkt intryck av allvaret i läget
vid riksbankschefens föredragning inför
bankoutskottet den 6 februari 1947,
då ganska kraftiga ord fälldes om läget,
och ändå rekommenderades ingenting
annat än att vänta och se. Man
hoppades på ett under. Men undret
skedde inte, och fem veckor senare
måste importregleringen tillgripas. Vid
detta sammanträde fördes också frågan
om ett dollarlån på tal, dock inte som
direkt yrkande.

När utskottets majoritet nu säger, att
en utländsk kredit inte skulle medfört
annat än en temporär lättnad, kan jag
inte skriva under detta. Jag menar dock
inte, att ett utländskt lån utan vidare
skulle ha ställts till den fria importens
förfogande. Men i samband med importregleringen
och en skärpning av
licensgivningen till förmån för de varor,
som äro oumbärliga för att hålla
stora delar av vår produktion i gång,
kan dock inte nyttan av ett sådant lån
förnekas. Längre inpå året 1947 har
ju också detta med skärpa av bankofullmäktige
poängterats, fastän det av kända
orsaker inte kom att ge något resultat.
Den försenade tidtabellen igen!
Ville man vara elak skulle man kunna
säga, att regeringen hela tiden löpt
jumbo med utvecklingen.

Det är dock framför allt en ökad produktion,
som skall minska och fylla
den klyfta mellan köpkraft och varutillgång,
som jämsides med vår utrikeshandel
nu vållar oss de största bekymren.
Och den produktionen är lika beroende
av utländska som av svenska
råvaror. Jag tänker då i första hand
på bränslet men även på andra oumbärliga
sådana. Det sägcs att redan
många fabriker hotas av tillfälligt
driftsstopp eller köra med nedsatt drift

i brist på utländska råvaror. Vad vi nu
ha att hoppas på är en tidig vår med
öppna norrlandshamnar, så att den byteshandel
vi nu måst falla tillbaka på
kan komma i gång så tidigt som möjligt.

När det gäller den under hela det
senaste året stegrade klyftan mellan
köpkraft och varutillgång har samma
mentalitet gjort sig gällande. Investeringsbegränsningen
kom, men även
den sent, och verkningarna ha först
nu börjat göra sig gällande. Nu säger
regeringen också ifrån att inkomstökningen
måste upphöra. Man får hoppas
att folket kan bringas att förstå, att
en politik, som leder till inflation, är
skadlig för alla parter, medan en återhållsamhet
som möjliggör försvar för
penningvärdet är till allas bästa. Regeringen
borde på ett tidigare stadium
ansträngt sig mera för att klargöra
detta.

Att en åtstramning av penningmarknaden
varit behövlig är också klart. En
viss återhållsamhet i fråga om riksbankens
obligationsköp hade på vissa stadier
varit att anbefalla utan att någon
väsentlig ränteförändring behövt inträda.
Inom bankofullmäktige funnos
ju delade meningar om den saken. Till
herr Molander vill jag med anledning
av hans anförande i dag säga, att någon
räntehöjning ha vi inom folkpartiet
inte varit anhängare av men väl
av den frivilliga kreditbegränsning,
varom regeringen underhandlade i september
månad.

Den fråga vi i dag behandla är av
grundläggande betydelse för vår ekonomi.
Att regeringen bär huvudansvaret
för vad som gjorts för sent eller
underlåtits är uppenbart. Men bankofullmäktige
säga, som också i reservationen
påpekas, att riksbanken inom
sitt förvaltningsområde har att självständigt
bedöma läget och fatta erforderliga
beslut. Det är av vikt att detta
fastslås i riksdagen. Jag hoppas att
riksbanken i fortsättningen skall sträva
efter att intaga en något mera självstän -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

dig ställning gentemot regeringen än
vad den gjort under de senaste två
åren. Riksbankens uttalande rörande
den utländska kreditgivningen, som var
uppenbart berättigat, får kanske tolkas
som ett tecken på en sådan strävan.
Det tillkommer oss i riksdagen att
stödja riksens ständers bank i dess arbete
att under eget ansvar verka för ett
fast penningvärde och givetvis även regeringen
i den mån dess strävanden
sammanfalla med vad nu sagts.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen.

Herr MATTSSON: Herr talman! Då
jag till utskottets utlåtande fogat en
blank reservation, ber jag att med
några ord få anföra vad som enligt min
mening bort något närmare påtalas i
utskottsutlåtandet.

Bankoutskottet har under flera tidigare
år vid sin granskning av riksbankens
förvaltning och i sina utlåtanden
angående valutan starkt framhållit angelägenheten
av att större sparsamhet
med statens utgifter iakttoges och att
importen av lyxvaror starkt begränsades
samtidigt som sådana åtgärder vidtogos
som stimulerade vår inhemska
produktion och vår export. Detta har
icke skett, utan vi stå nu inför den situationen
att våra guld- och valutareserver
äro förbrukade.

Ehuru riksbanken är vår valutavårdande
institution är det nog knappast
rättvist att påstå, att riksbanksfullmäktige
ha den största skulden till vår prekära
belägenhet, om man undantager
fullmäktiges underlåtenhet att tidigare
med skärpa — jag understryker med
skärpa ■— framhålla lägets allvar. Den
största skulden bör nog tillskrivas regeringens
allmänna ekonomiska politik
och felaktiga investeringsåtgärder. Men
man måste dock ha rätt att klandra
riksbanksfullmäktige för att de icke tidigare
än under sista halvåret 1947 på
ett mera verksamt sätt meddelat regeringen
sina synpunkter på läget och

sagt ifrån, att strängare åtgärder måste
vidtagas, därest läget icke skulle bli
ohållbart. Det har man haft tillfälle att
konstatera, när man haft möjlighet att
taga del av riksbanksfullmäktiges både
ordinarie och hemliga protokoll.

Att importen av s. k. umbärliga varor
tilläts fortsätta i alltför stor utsträckning
även efter importregleringens
införande har varit en bidragande
orsak till att valutaläget blivit så försämrat,
att importen av för produktionen
oundgängligen nödvändiga förnödenheter,
maskiner och redskap m. m.
sedermera måst starkt beskäras. Vilket
kan försätta oss i ett svårt läge vid exexempelvis
en avspärrning. Ehuru det
viktigaste medlet att åstadkomma en
förbättring av läget måste vara att så
mycket som möjligt driva upp produktionen
för att öka varutillgången både
för konsumtion inom landet och för
export, befinna vi oss alltså nu i den
ogynnsamma situationen att nödgas
ransonera införseln även av sådana varor,
som äro behövliga för att uppnå
den eftersträvade ökningen av produktionsresultatet.

I detta sammanhang vill jag även påtala
den brist på samarbete och kontakt,
som förelegat emellan regeringen
och riksbanken å ena sidan och vissa
kommissioner å den andra. Det var
med stark beklämning man konstaterade,
att exempelvis handelskommissionen
tidigare vid sin licensgivning
icke har prövat om och i vad mån de
importerade varorna varit särskilt angelägna
att få in till vårt land och icke
heller till valutakontoret eller riksbanken
lämnat fullständiga uppgifter på
omfattningen av sin licensgivning.
Först nu, i medio av januari 1948, föres
sådan överskådlig förteckning av
valutakontoret. Jag kan tänka mig att
handelskonnnissionen försvarar sig
med att detta icke ålegat den enligt
dess direktiv eller instruktion, ty på
samma sätt försvarade sig ju priskontrollnämnden
på sin tid när det påtalades,
att den icke ingripit emot vissa

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

prissättningar, som varit orimligt höga
och givit anledning till stora förtjänster
under kriget. Den i juli 1946 vidtagna
valutaapprecieringen borde givetvis
ha givit anledning till att den
inre ekonomiska politiken anpassats
efter denna höjning av kronans värde
utåt.

Herr talman! Då den ärade vice ordföranden
i bankoutskottet, herr Wiberg,
började sitt huvudanförande föreföll
det mig som om han — såsom
talesman för reservationen — försökte
något försvaga de av bankoutskottets
majoritet emot fullmäktige och även
i övrigt uttalade anmärkningarna. Han
sade att utskottets utlåtande närmast
formade sig till ett försvar för fullmäktige,
även om det innebar någon kritik,
vilket han dock mycket riktigt erkände.
Men herr Wiberg har väl haft
tillfälle att åhöra de anföranden, som
hållits av herrar Molander och Hall.
Då fick man ju lyssna till de verkliga
försvararna av både bankofullmäktiges
och regeringens politik. Om man läser
och begrundar utskottets utlåtande och
den därtill fogade reservationen, tror
jag man skall finna att skillnaden i
stort sett inte är så stor.

När jag hörde herr Hall tala här i
dag får jag nästan säga, att jag knappast
kände igen honom ifrån den tid
då vi sutto i bankoutskottet och gemensamt
dryftade dessa frågor. Jag erinrade
mig då vad riksbanksfullmäktige
anförde i sin skrivelse till regeringen
den 30 september 1947, där riksbanksfullmäktige
gjorde ett ganska bestämt
uttalande rörande de åtgärder som borde
vidtagas mot den uppkomna valutasituationen
och likviditetskrisen. Det
heter därom på s. 6 i utskottsutlåtandet:
»Fullmäktige tvekade icke att tillstyrka,
att man för att nå detta mål
omprövade redan fattade beslut, som
kunde förutses leda till en mera betydande
automatisk utgiftsökning. I den
mån tillfredsställande resultat icke
kunde nås genom utgiftsbegränsningar
inom ramen av tillgängliga statsinkom -

ster, syntes det motiverat att söka nya
inkomstkällor eller att hårdare anlita
inkomstformer, som redan tagits i anspråk.
» Jag antecknade särskilt att herr
Hall sade, att det hittills icke har inträffat
någon olycka — vilket jag skall
medge att det inte heller gjort. Om vår
ekonomiska politik i fortsättningen
skötes med omsorg, sade han vidare,
behöva icke heller några risker härför
föreligga. Ja, det är att tro på sig själv
i högsta grad. Men situationen ger oss
väl ändå en tankeställare, som bjuder
oss alla att verkligen hjälpas åt för att
övervinna de svårigheter vi nu stå
inför.

Med dessa tillägg och uttalanden till
utskottets utlåtande — alltså med vad
jag anfört före de repliker jag här riktat
till ett par föregående talare — ber
jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr von SETH: Herr talman! Som
ordinarie ledamot av bankoutskottet
står jag icke med mitt namn under
detta utlåtande. Jag vill emellertid icke
underlåta att anföra en del reflexioner
i anslutning till utlåtandet.

Det torde icke på något sätt ha inneburit
någon överraskning, att det efter
krigets slut skulle uppkomma en inflationsdendens;
man kan också säga en
ganska stark sådan. Man har i detta avseende
i första hand att peka på erfarenheterna
vid andra tillfällen rörande dessa
saker. Men även utan dessa erfarenheter
var det ingalunda förenat med några
större svårigheter att kunna iakttaga
alla de faktorer, vilka pekade i riktning
mot att det inflationstryck, som under
kriget i viss omfattning kunnat hållas
tillbaka, skulle framträda med allt
större styrka, när efterkrigstiden kom
med sina många svårbemästrade problem.

Regeringen har ej heller saknat varningar.
Vid många olika tillfällen, icke
minst i debatterna i riksdagen, har man
sålunda från det partis sida jag tillhör

4 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

starkt betonat hur inflationsriskerna ha
spritt sig, hur de så att säga ackumulerat
sig, och nödvändigheten av att man
icke underskattade dessa faromoment
utan i stället i tid såge till, att en sådan
politik fördes, som kunde verka
återhållande och utjämnande. Man kan
i detta sammanhang även erinra om att
bankoutskottet i sina uttalanden vid
föregående tillfällen fäst uppmärksamheten
just på dessa riskmoment. För
min del vill jag gärna ge bankoutskottet,
sålunda även dess majoritet, det erkännandet,
att utskottet i många hänseenden
förordat en allmänekonomisk
politik, som — om regeringen endast
hade tagit dessa råd ad notam — skulle
ha lett till att vårt land icke hade befunnit
sig i det nuvarande läget. Inom
parentes skulle jag till den siste ärade
talaren, herr Mattsson, vilja säga, att jag
uppfattade herr Wibergs anförande på
så sätt, att även han gav bankoutskottets
majoritet samma erkännande som
jag nu gjort här.

Att utvecklingen blivit sådan som den
faktiskt gestaltat sig beror i mycket hög
grad på att regeringen icke endast underlåtit
att i tillräcklig grad vidtaga
motverkande åtgärder, utan tvärtom
tillämpat en politik, som understött, jag
skulle nästan vilja säga uppammat, en
icke önskvärd utveckling på det valutaoch
penningpolitiska planet. Regeringen
kan icke undskylla sig med en
enkel hänvisning till utvecklingen i
världen i övrigt. Det skall ingalunda
förnekas, att denna utveckling medfört
stora svårigheter även för vårt vidkommande.
Men dessa svårigheter borde
heller icke ha framstått som en överraskning
för regeringen. Under inga
förhållanden borde den framstå såsom
en så stor överraskning, som finansministern
vid ett tillfälle låtit undslippa
sig, nämligen att han blivit underkunnig
om de stora svårigheterna ute i
världen först när han läste om Marshallplanen.
Medvetandet om huru världen
såg ut efter kriget borde i stället ha
medfört, att regeringen i ännu högre

grad än eljest borde ha bemödat sig om
att på det inrikespolitiska området föra
en väl avvägd ekonomisk politik.

Det var alldeles naturligt, att löntagarna
efter den aktningsvärda återhållsamhet,
som iakttogs under en stor del
av kriget, ville ha sin levnadsstandard
höjd så snart som möjligt efter krigets
slut. Att det även funnits ett visst utrymme
för en sådan standardökning är
klart. Men alla äro ju nu överens om
att de nominella inkomststegringarna
varit betydligt högre än som motsvarats
av förbättringen i varuförsörjningen.
Regeringen, som med bekymmer borde
ha åsett inkomstutvecklingen, har emellertid
ett mycket stort ansvar för den
snedvridning, som kommit att äga rum
på detta plan. Att finansminister Wigforss’
appell om det prejudicerande i
1944 års lönestegringsbeslut ledde till
resultat, som uteslutande varit olyckliga
för löntagarna och som väsentligen
medverkat till den alltmer stegrade
bristen på samhällsekonomisk balans,
torde väl numera även finansministern
själv vara beredd att erkänna.

Men även på många andra områden
har en icke önskvärd utveckling tilllåtits,
eller kanske rättare sagt, om man
skulle vända på saken, icke motverkats
genom en välbetänkt ekonomisk politik.
Vad investeringar beträffar är det sålunda
klart, att dessa haft för stor omfattning.
Den regulator, som man förr
betraktade såsom naturlig och effektiv,
nämligen räntan, har satts ur funktion.
Vi få nu bära konsekvenserna även på
detta område genom en så stark nedskärning
av investeringsprogrammet, att
det är fara värt att den drabbar även
sådana investeringar, som äro i allra
högsta grad nödvändiga, behövliga och
icke minst önskvärda med tanke på
nödvändigheten av ökad produktion
och förbättrad rationalisering.

När jag ser, att statsministern nu sitter
i sin bänk, vill jag tillfoga den reflexionen,
att man får en stark känsla
av att regeringen i stället för att stimulera
de producerande krafterna i vårt

Onsdagen den 10 mars 1948 fm. Nr 10. 51

land på olika områden lägger stenar i
vägen för produktionens framåtskridande
och utnyttjande. Regeringens
stora fel består icke minst i att den
under dessa senaste år trots bankoutskottets
maningar icke velat föra en
stram penningpolitik. Riksbanken bar
utan tvivel del i ansvaret för de misstag,
som begåtts på detta område. Riksbanken
har i alltför hög grad synbarligen
betraktat sig själv som ett annex
till kanslihuset. Jag vet icke om riksbankens
läge i förhållande till kanslihuset
inbjudit till detta. Det är emellertid
ett faktum, som måste konstateras.
Majoriteten har icke velat samla sig till
självständiga åtgärder, trots att bankofullmäktige
ha både möjlighet och rättighet
därtill.

Regeringen har i detta liksom i så
många andra fall visat sig hysa en övertro
till regleringarnas förmåga. Men det
anmärkningsvärda är att man, samtidigt
som man i många avseenden reglerat
alldeles för mycket, totalt förbisett
att i tid göra verkligt erforderliga ingripanden
på andra områden, där det
kanske varit nödvändigt. Det är tillräckligt
att hänvisa till underlåtenheten
att skapa ett effektivt skydd mot de senaste
årens ohejdade import av sådana
varor, som vi i verkligheten icke hade
råd att importera, och det valutautflöde,
som blev följden härav och som nu
åstadkommer så verkligt stora svårigheter.

Att stoppa inflation med priskontroll
låter sig icke göra. En priskontroll kan
många gånger vara av mycket stort
värde, men den kan dock aldrig göra
annat än lindra vissa yttringar. En priskontroll
kan aldrig nå till botten, aldrig
nå grundorsakerna, nämligen den
bristande jämvikten mellan varutillgång
och köpkraft.

Utskottsmajoritetens yttrande innehåller
i verkligheten en överraskande
hård saklig kritik mot regeringen, men
indirekt också en viss kritik mot bankofullmäktige,
som man synbarligen ansett
vara bundna till händer och fötter

genom regeringens allmänna finanspolitik.
Reservanternas yttrande ger emellertid
en betydligt klarare bild av dessa
mycket komplicerade problem och infogar
utvecklingen under år 1947 i sitt
rätta sammanhang. Det är ju också naturligt,
att reservationen — jag vill särskilt
understryka detta — utan att några
hårda ord använts, går betydligt kraftigare
till rätta med regeringens och
även bankofullmäktiges felbedömning
och passivitet än vad man kunnat förvänta
av majoriteten. Reservationen
innehåller en verkligt klarläggande analys
av läget. Den bör, får man hoppas,
också utgöra en verklig tankeställare
för regeringen, detta inte minst med
tanke på framtiden.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Wiberg m. fl.

Herr HAGRERG i Luleå: Herr talman!
Det parti jag representerar har ju inte
haft möjlighet att i utskottet ge uttryck
för några meningar om det godkännande
av bankofullmäktiges politik, som
här föreligger. Då det finns vissa diskutabla
saker har jag tyckt, att vi icke
genom en fullständig tystnad borde bidraga
till den uppfattningen, att vi
skulle vara eniga om vad som förevarit.

Först skulle jag vilja säga ett par ord
om reservationen, och jag kan ju anknyta
till den siste talaren här och hans
beklagande av att regeringen inte fört
en stramare penningpolitik och att den
litat för mycket till regleringar. Herr
von Seth rekommenderade högerns och
folkpartiets reservation som lämplig
ledstjärna för regeringens penningpolitik
och ekonomiska politik i fortsättningen.

Jag vill peka på beklagandet — ty
ett beklagande är det väl — i reservationen
över den uppskrivning av kronans
värde, som skedde 1946, och jag
måste fråga vart man egentligen vill
komma med ett sådant beklagande. Det
är ju fullständigt klart, att om inte den -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

na uppskrivning hade skett — en uppskrivning
med mer än 14 7c, om jag
inte minns fel — skulle importen under
fjolåret, som uppgick till 5,2 miljarder
kronor, ha fått betalas med ytterligare
800 miljoner kronor, under förutsättning
att själva importkvantiteten varit
oförändrad. Å andra sidan hade vi erhållit
mellan 400 och 500 miljoner kronor
mindre för den export vi hade, om
icke denna uppskrivning av kronans
värde kommit till stånd. Det stora valutautflödet
som ägde rum skulle med
andra ord ha varit väsentligt mycket
större, därest de borgerliga opponenternas
uppfattning varit vägledande för
den ekonomiska politiken 1946, under
förutsättning att det hade funnits valutatillgångar
för att finansiera den faktiska
importkvantiteten i fjol. Det enda
resultatet av den politik, som man här
tycks argumentera för, hade alltså så
vitt jag förstår varit, att man fått betala
betydligt mera för importen och fått
betydligt mindre betalt för exporten. Å
andra sidan hade de prisstegrande krafterna
inom landet fått en mycket stark
ytterligare stimulans. Det må ju vara
vederbörandes ensak, om man varit beredd
att taga de rent nationalekonomiska
förlusterna på själva utrikeshandeln
till förmån för en sådan prisuppdrivande
politik inom landet. Emellertid
bör man då i varje fall inte här
uttala sig som om man argumenterade
för denna politik av omtanke om den
svenska kronans värde.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga ett par ord om påståendet, att
man från regeringens sida litat för
mycket på regleringar. Det finns i utskottets
utlåtande några kritiska synpunkter
på det bristande samarbetet
mellan de licensgivande och valutatilldelande
organen. Detta bristande samarbete
är ju känt för alla, och jag betraktar
det för min del som något av
en skandal, att man kunnat gå så långt,
att de licensgivande organen utfärdat
importlicenser, för vilka det faktiskt
inte fanns någon egentlig valutatäck -

ning i riksbanken. Varför har man kommit
därhän? Jo, därför att regeringen
på den punkten föll undan för den borgerliga
aktiviteten och avrustade handelskommissionen.
När sedan den verkliga
krisen satte in och man sent omsider
beslöt sig för att genomföra importstopp,
då hade man inte den nödvändiga
apparaten att klara denna sak.
De borgerliga hade vunnit en framgång
i sina krav på regeringen att avveckla
en regleringsapparat, som enligt min
mening tillhör de mest väsentliga av
de regleringsapparater vi ha och som
jag tror att det kommer att dröja lång
tid innan vi kunna avveckla, om det
ens någonsin skall bli möjligt. Just regeringens
undfallenhet på denna punkt
har, enligt min mening, i hög grad bidragit
till det kaos, som här åstadkommits.
Det är därför att ge regeringen en
alldeles för stor ära när man tillskriver
den en tro på dessa regleringar, vilken
den tyvärr inte visat under ett kritiskt
skede.

Reservanterna komma också in på en
kritik av förre handelsministern Myrdals
uttalande, då han i Nationalekonomiska
föreningen menade, att det kanske
skulle bli nödvändigt att införa en
importbegränsning. Jag ämnar inte och
har inte någon anledning att taga professor
Myrdal i försvar. Jag skulle dock
vilja säga det, att skola anmärkningar
göras i detta sammanhang, så böra dessa
inte så mycket gälla hans förutsägelse
att man skulle bli tvungen att vidtaga
åtgärder för att begränsa importen. Anmärkningarna
skulle desto mera gälla
uraktlåtenheten att i tid vidtaga importbegränsande
åtgärder.

Det föreligger också en annan skiljaktighet
mellan reservanternas och utskottsmajoritetens
framställning. Jag
vet inte säkert hur stor denna skiljaktighet
är. Av redogörelsen framgår
det, att riksbanksfullmäktige åtminstone
vid ett tillfälle voro inställda på att
åstadkomma ett dollarlån eller något
annat utländskt lån. Jag förstår att reservanterna
mena, att man i god tid

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

skulle lia gått in för att anskaffa ett
stort utländskt lån. Jag skulle inte under
alla förhållanden vilja rekommendera
vidtagandet av en sådan åtgärd på
administrativ väg. Jag vill inte förneka,
att riksbanksfullmäktige kunde ha haft
formella möjligheter att upptaga sådana
förhandlingar och även avsluta dem
under vissa betingelser, exempelvis genom
någon bank. Med tanke på att särskilt
dollarlånen blivit medel i den politiska
kampen skulle jag dock vilja
hävda, att riksdagen bör förbehålla sig
rätten att själv fatta beslut innan en
sådan åtgärd vidtages. Jag vill bara
peka på det norska lånet på 50 miljoner
dollar i fjol. Villkoret — åtminstone
det synliga villkoret — för att
norrmännen skulle erhålla detta lån var,
att de varor man köpte från Amerika
för dessa pengar endast skulle fraktas
på amerikanska kölar. Detta är ju ganska
anmärkningsvärt när det gäller ett
land med så stor handelsflotta som
Norge.

Jag vill också erinra om hur det gick
till vid upptagandet av det engelska
lånet. Genom detta lån hindrades engelsmännen
från att köpa varor, där
man kunde erhålla dem billigast. Dessutom
fick man förplikta sig till sådana
växlingsbetingelser, att man skulle
växla pund mot dollar, vilket innebar
att landet efter några få veckor ställdes
inför en fullständig kris. Inför sådana
exempel på hur lånepolitiken har
blivit ett medel att dirigera lånesökande
länders ekonomiska politik tror jag, att
man under alla förhållanden innan man
vidtar sådana åtgärder bör ge riksdagen
möjlighet att pröva saken.

I reservationen förekommer också det
vanliga gnället över att man inte i tid
genomfört lönestopp eller inkomstbegränsning.
Därtill skulle jag bara vilja
säga, att om man genomfört det 1946
när apprecieringen av kronans värde
genomfördes, så hade det inneburit att
ytterligare ett par miljarder tillförts de
svenska kapitalisterna i form av profiter.

Kravet på räntehöjning, som framförs
från de borgerligas sida, vill jag
inte gå närmare in på. Jag vill endast
notera hur herr Hall, som ju bör vara
sakkunnig på detta område, medgivit,
att riksbanksledningen tolererat ränteförhöjningar,
och detta trots de ganska
uttryckliga varningar mot sådana, som
fjolårets riksdag uttalade. Jag känner
inte till omfattningen av de ränteförhöjningar,
som genomförts. Jag vet att
Stockholms stad nu får sina lån mot
1U % högre ränta. Jag har även erfarit,
att postsparbanken tar 1U % högre
ränta. Det är möjligt att det är på
samma sätt på många andra områden.

I dessa åtgärder finner jag en uppluckring
av de principer, som riksdagen
även med vårt gillande försökte genomföra
i räntefrågan. Jag skulle vilja passa
på tillfället att varna mot att riksbanksfullmäktige
använda sin administrativa
makt för att på omvägar genomföra
räntestegringar, som riksdagen i alla
fall beslutat att man inte skall tolerera.

I den borgerliga reservationen pekar
man på de kristecken, som redan visat
sig. Jag erinrar om, hur konjunkturinstitutet
pekar på den nuvarande dollarkrisen,
likviditetskrisen ute i Europa.
Man menar, att denna visar precis
samma karakteristiska kännetecken som
framträtt vid tidigare ekonomiska kriser.
Om de pessimistiska uttalanden
hålla streck, som reservanterna här
göra beträffande en ny ekonomisk kris,
så borde icke konsekvensen därav vara,
att man motsätter sig samhälleliga ingripanden.
Enligt min mening måste
detta vara ett ytterligare skäl för samhälleliga
ingripanden, som verkligen
försöka reparera försummelserna på
detta område och försöka övervinna
den anarki, som ändå råder i det ekonomiska
livet och som framträtt på så
många områden.

När utskottsmajoriteten här skyller
valutakrisen på köpkraftsöverskottet, så
vill jag bara ställa den frågan: Vilkas
köpkraftsöverskott? Om jag går med på
att det finns ett köpkraftsöverskott —

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

åtminstone ett teoretiskt sådant —
så skulle jag samtidigt vilja framhålla,
att det framför allt är en ringa minoritet,
som förvaltar detta köpkraftsöverskott.
Något sådant har inte framträtt
från de stora löntagargrupperna
eller de stora bondemassorna. Det är i
stället de stora vinsterna under krigsåren,
som kunna utgöra grundvalen för
ett sådant köpkraftsöverskott. Nu vill
jag emellertid inte förmena, att det bara
är sådana rent mekaniskt verkande faktorer,
som här förklara det nästan krisartade
förhållande, som inträtt på valutaområdet.
Jag ser detta som en konsekvens
av en medveten politik. Jag kan
för min del inte förstå, varför man inte
försöker redovisa vad det egentligen är
för faktorer, som här spelade den utslagsgivande
rollen när det gällt att
frammana den penningpolitiska kris,
som vi hade under fjolåret och som
nödvändiggjorde importstoppet.

Det talas i konjunkturinstitutets rapport
om hur under år 1946 vissa inkomster
på räntor och dylikt samt anläggningar
i främmande länder tröto.
Ännu under 1946 uppgingo dessa inkomster
till 30 miljoner kronor; åren
1936 och 1937 uppgingo de till något
under 100 miljoner kronor, men under
1947 blev det inga inkomster alls. Sådana
omständigheter låtsas man inte
om. Man låtsas inte heller om, att det
under nuvarande knapphet på utländska
betalningsmedel skulle vara nödvändigt
att genomföra en balansering
av importen med exporten. Man kommer
ändå inte ifrån det förhållandet,
att Sverige nästan alltid haft ett stort
importöverskott och att detta importöverskott
varit möjligt och framdeles
är möjligt tack vare de stora inkomster
vi ha på fraktfarterna. Under det sista
året belöpte dessa sig till 600 miljoner
kronor. Skulle man dessutom räkna
med — och det bör man göra — inkomster
och räntor av anläggningar i
främmande länder, omkring 100 miljoner
kronor, då är det en god grund att
stå på om man även framdeles vill upp -

rätthålla en import som är större än
exporten. Med detta vill jag säga, att
jag för min del inte kan godkänna att
man så där a priori utgår från, att vi
måste räkna med nödvändigheten att
skära ner vår import så, att den kommer
i absolut paritet med exporten.
Detta tycker jag inte är en riktig framställning.
Om denna framställning sedan
göres för att motivera en standardsänkning
hos det svenska folket, då kan
jag ännu mindre godkänna densamma.

Det skulle ha varit intressant med en
redogörelse över vad man skall göra
för att åstadkomma en verklig begränsning
av investeringarna utöver dem,
som drabba bostadsbygge och dylikt.
Inom detta senare område vidtager man
mycket drastiska åtgärder. Här talas på
ett ställe om att riksbanken tagit initiativ
till vissa frivilliga begränsningar
av kreditgivningen för nya investeringar.
Resultatet av denna verksamhet
är dock, efter vad jag kunnat förstå,
inte särskilt imponerande. Det skulle
därför ha varit intressant att få höra,
om man har några andra planer, möjligheter
eller idéer när det gäller att
lösa dessa olika uppgifter.

Jag vill, herr talman, gärna instämma
i bankoutskottets uttalande när
det konstaterar svårigheterna att driva
en effektiv valuta- och penningpolitik
utan att samordna detta med politiken
på det ekonomiska livets övriga områden.
Detta har naturligtvis varit den
avgörande svårigheten för riksbanksledningen
under det gångna året. Man
skall försöka fullfölja vissa riktlinjer
för att bibehålla ett stabilt penningvärde
samtidigt som man låter kapitalisterna
handskas med landets ekonomiska
tillgångar ungefär som det lyster
dem själva. Här ligger naturligtvis
den avgörande svårigheten, som inte
den bästa riksbanksledning i världen
kan bemästra. Man har inte kunnat
hindra sådana här bakslag, som vi haft
under det föregående året, då plötsligt
landets stora tillgångar på guld och valutor
liksom rinna bort mellan fing -

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

rarna. Man tvingas genomföra ett importstopp,
som alla människor skratta
åt, därför att det bara leder till en
oerhörd ökning av importen. Samtidigt
som kapitalisterna på detta sätt lägga
beslag på landets guld- och valutatillgångar,
tvingar man riksbanken att lösa
in obligationer till mycket stora belopp.
Alla dessa ting, som visa sig vara
möjliga under nuvarande förhållanden,
bero enligt min mening på att man inte
för en ekonomisk politik över hela området
och inte bara när det gäller riksbanken
och dess förvaltning. Det gäller
hela den ekonomiska politiken, det gäller
att verkligen taga ifrån den svenska
storfinansen möjligheten att handskas
med landets ekonomiska tillgångar som
om dessa voro deras privata angelägenhet.

Herr talman! Jag skall naturligtvis
inte göra något särskilt yrkande här,
trots att jag anser, att man fört en valhänt
politik och att åtskilligt skulle ha
kunnat göras på ett betydligt bättre
sätt. Jag har för mig att det utlåtande,
som bankoutskottet här formulerat, närmast
är en trött resignation inför valhäntheten
och hjälplösheten gentemot
det kapitalistiska vanstyret. Men det
finns väl, som sagt, för mig inte någon
anledning att göra någonting annat än
att säga, att även om vi låta detta godkännande
av förvaltningen passera utan
några större anmärkningar, så betyder
det inte att vi instämma i sådana rekommendationer,
som innebära en
sänkning av massornas levnadsstandard
och som innebära en begränsning
av importen, där en sådan begränsning
inte är ofrånkomligen nödvändig.

Till sist skulle jag bara vilja göra en
enda erinran. Det meddelades häromdagen,
att de löneförbättringar löntagarna
hittills erhållit genom årets avtalsuppgörelse
belöpa sig till 100 miljoner
kronor. Riksdagen har redan fattat
beslut, som fråntaga dessa löntagare
inte mindre än 500 miljoner kronor, och
skulle jag medräkna taxeökningar och
sådant skulle beloppet bli ännu större.

I den mån detta utlåtande från bankoutskottet
skall vara en sanktionering av
en politik, som går ut på att sänka levnadsstandarden
för folket i en tid, då
fortfarande en mycket utpräglad högkonjunktur
råder, kunna vi för vår del
inte instämma i dessa uttalanden.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det nyss hållna anförandet visar
enligt min mening, att man synbarligen
aldrig kan skriva tillräckligt tydligt i
ett utskottsutlåtande. Den föregående
talaren påstod bl. a., att reservanterna
från högern och folkpartiet skulle ha
uttalat kritik mot den appreciering av
den svenska kronan, som vidtogs i mitten
av juli 1946. Var och en, som läser
reservationen, måste emellertid säga
sig, att någon sådan kritik ingalunda
förekommit. Vad som förekommit är,
att man i reservationen konstaterat, att
apprecieringen ägt rum, men därtill
knyter man följande reflexion: »Men
åtgärden var förenad med risker, vilkas
karaktär och styrka i allmänhet torde
hava förbisetts eller underskattats. De
kompletterande ingrepp — vartill utskottet
i det efterföljande skall återkomma
— som apprecieringsbeslutet
borde ha givit anledning till, kommo
icke i tid eller icke alls till stånd.»

Detta är någonting helt annat än att
kritisera apprecieringsbeslutet som sådant.
Vi veta emellertid väl, att den
effekt, som man hoppats vinna genom
uppskrivandet av den svenska kronan,
den vanns i verkligheten icke, till följd
av att man icke samtidigt vidtog uppbromsande
åtgärder i fråga om inkomstutvecklingen.
Genom att inkomsterna
tillätos fortsätta att stiga uppåt,
skapades möjlighet för ett nästan omedelbart
absorberande av dessa stora nytillskott
av varor, som åstadkoms genom
apprecieringen. Följden härav blev att
inflationsgapet förblev ungefär lika
stort som det hade varit, innan man
vidtog apprecieringen.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Om herr Hagbergs i Luleå anförande
torde i övrigt endast böra sägas, att det
synes väl förenligt med det ekonomiska
betraktelsesätt, som tagit sig uttryck i
den bekanta parollen från kommunisterna:
»Lönerna upp och priserna ned»,
en politik lika lätt att föra som det är
att lyfta sig själv i håret.

Jag skulle även vilja säga ett par ord
i anledning av det anförande, som
herr Molander höll i sin egenskap av
talesman för utskottsntajoritetens ståndpunkt.
Jag tycker nog, att herr Molander
framförde en del synpunkter av sådan
beskaffenhet, att de måste ge anledning
till vissa gensagor. Herr Molander
gjorde bl. a. gällande, att vår valutaknapphet
till väsentlig del var beroende
av förhållanden i utlandet, över vilka
vi icke kunna råda. Jag är för egen
del icke alldeles säker på att detta
uttalande täcker hela sanningen. Jag
skall emellertid återkomma härtill något
senare i mitt anförande.

Herr Molander gjorde en annan deklaration,
som också har sitt intresse.
Jag skall omedelbart söka belysa den.
Herr Molander meddelade, att vår valutaställning
på senare tid skulle ha ansenligt
förbättrats. Jag undrar varpå
han kan grunda detta sitt omdöme och
vilka siffror han i så fall skulle kunna
ställa till förfogande. Om han hade
varit i tillfälle att studera den i dagens
tidningar offentliggjorda senaste riksbanksrapporten,
hade han sannerligen
i varje fall icke i denna funnit några
belägg för sina påståenden. I denna
rapport lägger man framför allt märke
till den fortsatta avtappningen av valutor,
denna gång med netto 18,5 milj.
kronor på bara en vecka. Detta kan
knappast tyda på en förbättring av vårt
valutaläge. Enligt samma rapport redovisas
guld och valutor totalt med 631,35
milj. kronor mot 1 539,51 milj. kronor
för ett år sedan. Icke heller denna
siffra tyder på någon mer väsentlig förbättring
av våra valutaförhållanden.

Jag vill i detta sammanhang för kammaren
påpeka den synnerliga försik -

tighet, med vilken herr Hall berörde
just dessa spörsmål. Jag förstår mycket
väl den återhållsamhet, som herr Hall
lagt i dagen, ty han har en position,
som för honom skapar möjlighet att i
detalj följa denna utveckling. Därför är
han säkerligen icke benägen att underskriva
så pass »frimodiga» deklarationer
som dem, vilka herr Molander här
framfört.

Jag vill framställa ännu en fråga till
herr Molander. Om vårt valutaläge har
så väsentligt förbättrats, som herr Molander
vill göra gällande, måste man
spörja sig, varför regeringen då helt
plötsligt ansett sig böra sätta i scen en
importreglering av så utomordentligt
skärpt natur som den reglering, under
vilken vi f. n. arbeta. Denna importreglering
betyder ju en nedskärning av
vår import från mjukvalutaländer med
cirka 20 procent och från hårdvalutaländer
med cirka 50 procent. Om vi
hade haft ett valutaläge av den beskaffenhet,
som herr Molander här sökte
teckna, hade väl dessa långtgående restriktioner
varit ganska onödiga.

Herr Molander talade även om vådorna
av en räntehöjning. Jag är något
överraskad över att han framförde
den frågan, ty den är ju icke berörd i
utskottsutlåtandet. Reservanterna ha
därför icke haft någon anledning att
uppehålla sig vid det problemet. Herr
Molander ställde också en direkt fråga,
som han formulerade ungefär på följande
sätt: Är man inom högern och folkpartiet
beredd att inför folket svara
för alla de vådor, som skulle följa av
en räntehöjning? Detta synes mig vara
helt och hållet en retorisk fråga, eftersom
saken icke förts fram till något
aktuellt stadium från i varje fall högerns
sida och, såvitt jag vet, icke heller
från folkpartiets sida.

Jag vill fästa herr Molanders uppmärksamhet
på att det däremot finns
en institution här i landet, som redan
är klar med sin ståndpunkt i detta
svåra spörsmål. Den institutionen är
styrelsen för Kooperativa förbundet,

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

som i kategoriska ordalag rekommenderat
en räntehöjning. Jag vill
erinra om det utförliga yttrande, som
styrelsen för Kooperativa förbundet för
någon tid sedan avgav till finansministern
i anledning av betänkandet med
förslag om utdelningsstopp och spärrkontoavsättning
för aktiebolagen, d. v. s.
det s. k. steriliseringsförfarandet. Detta
utlåtande från Kooperativa förbundet
har tillställts riksdagens samtliga ledamöter,
och jag föreställer mig, att ledamöterna
med intresse tagit del av förbundets
deklaration. Jag vill här något
erinra om vad man från Kooperativa
förbundets sida förklarar beträffande
räntan. Kooperativa förbundets styrelse
yttrar bl. a. följande: »Enligt styrelsens

mening bör man därför---som ett

medel mot investeringsökningarna använda
ränteinstrumentet. En räntestegring
skulle måhända göra många andra
regleringar onödiga. Det är onaturligt
att under en tid, då sparandet är villkoret
för en stabilisering av kronans
värde, ett så effektivt medel som räntan
lämnas utanför sådana åtgärder,
som anses kunna komma i fråga. En
räntestegring, som gåve spararna en
större inkomst, måste påverka deras
vilja att spara. Härigenom minskas efterfrågan
av varor för konsumtion. En
räntestegring skulle vidare verka hämmande
på investeringarna. Den skulle
till produktionens och konsumenternas
förfogande ställa varor och material, ty
om vid nuvarande ränteläge lager av
viss storleksordning med god ekonomi
kan hållas, skulle en räntestegring kunna
göra detta oekonomiskt.» O. s. v.

Jag skall icke närmare uppehålla mig
vid detta till förmån för en räntestegring
avgivna yttrande. Men jag kan icke
underlåta påpeka, som jag tidigare sade,
att man i varje fall på ett ekonomiskt
mycket betydelsefullt håll här i landet
är på det klara med sin ståndpunkt
i dessa komplicerade ting. Den ståndpunkten
är ju oförenlig, såvitt jag förstår,
med den ståndpunkt, åt vilken herr
Molander gav uttryck.

Herr Hall har här hållit ett intressant
anförande, där han även tog upp till
dryftning den viktiga frågan om förhållandet
mellan å ena sidan riksbanken,
d. v. s. bankofullmäktige, och å
andra sidan riksdagen. När jag lyssnade
till herr Hall, fick jag nog det intrycket,
att han en liten smula pressade
det aktuella läget. Enligt min mening
bör riksbankens ställning dock
kunna vara friare i dess förhållande
till riksdagen än vad den kanske för
ögonblicket är. Jag vill bringa i erinran
en artikel, som för någon tid sedan
stod att läsa i en av de socialdemokratiska
tidningarna i Stockholm — jag
kan tyvärr icke säga, om det var i Morgon-Tidningen
eller i Afton-Tidningen;
måhända var det i Afton-Tidningen,
vars uttalanden i ekonomiska ting ofta
väcka livligt beaktande. I varje fall menade
man i denna ledare, att bankofullmäktige,
d. v. s. riksbanksledningen, på
sitt område, inom sin sektor så att säga,
i förhållande till riksdagen intar samma
ställning som regeringen inom sin
sektor, alltså den stora överväldigande
sektorn, intar i förhållande till riksdagen.
Bankofullmäktige äro alltså enligt
denna uppfattning ansvariga inför riksdagen
på samma sätt som regeringen
är ansvarig inför riksdagen. Jag tror,
att denna uppfattning, såsom den var
uttryckt om det nu var i Afton-Tidningen,
är den riktiga. Den måste ju
emellertid innebära, att det finns en
mycket vid ram av frihet, inom vilken
bankofullmäktige ha att handla. Bankofullmäktige
kunna ju lika litet som regeringen
fungera såsom något riksdagens
exekutivorgan. Bankofullmäktige
liksom regeringen ha att självständigt
fatta sina beslut och ansvara för dem
inför riksdagen, men att svara inför
riksdagen kan ju näppeligen vara detsamma
som att endast handla efter av
riksdagen i detalj utfärdade anvisningar.

Jag tror, att det i denna penningpolitiska
debatt skulle kunna ha ett visst
intresse att hringa i erinran ett uttalan -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

de, som gjorts i finansplanen till årets
statsverksproposition. Det är för övrigt
enligt min mening rätt egendomligt, att
detta uttalande från finansministerns
sida icke tilldragit sig större uppmärksamhet.
Det heter där: »Att omfattningen
av kraven på vår dollarreserv
inte tillräckligt tidigt förutsågs, har försatt
oss i ett besvärligt tvångsläge.» Det
är ju alldeles riktigt, att vi äro försatta i
ett besvärligt tvångsläge. Jag skulle emellertid
vara intresserad av att veta vad som
egentligen menas med att man här använt
passivform, att detta uttalande fått den
gestaltningen, att »omfattningen av kraven
på vår dollarreserv inte tillräckligt
tidigt förutsågs». Vem var det som inte
tillräckligt tidigt förutsåg omfattningen
av kraven på vår dollarreserv? Ja, det
kan i varje fall icke vara bankofullmäktige,
ty av det utlåtande, som i dag
ligger på riksdagens bord, framgår, att
bankofullmäktige undan för undan i
form av en lång serie av påpekanden
för Kungl. Maj:t starkt framhållit riskerna
i den utveckling, som vi ha varit
inne på. Jag kan icke låta bli att till
riksdagens protokoll anföra en katalog
över alla de framställningar, som på
senare tid ifrån fullmäktiges sida ha
gått över Stallkanalen till kanslihuset.
Redan under hösten 1946 gjordes under
hand dylika påpekanden i finansdepartementet,
och sedermera ha bankofullmäktige
i framställningar av den 19
december 1946, den 30 januari 1947,
den 4 februari 1947, den 13 mars 1947,
den 22 maj 1947, den 30 september 1947
och den 17 oktober 1947 fäst regeringens
uppmärksamhet på riskerna av den
utveckling, i vilken vi befunno oss.
Man kan mot bakgrunden av vad sålunda
ägt rum näppeligen säga, att bankofullmäktige
därvidlag underlåtit att
rikta uppmärksamheten på de mycket
allvarliga valutariskerna. Men även
utanför fullmäktiges krets har det sannerligen
icke saknats en lång råd av
dylika påpekanden. Jag skulle i detta
sammanhang, för att ta några exempel
ur högen, kunna erinra om Industriför -

bundets skrivelse den 9 januari, de
borgerliga partiernas gemensamma förklaring
av den 11 mars, chefens för
konjunkturinstitutet program av den 6
maj, framlagt under rundabordskonferensen,
näringslivets organisationers
skrivelse av den 14 juni, Industriförbundets
skrivelse av den 10 oktober
o. s. v. Hela detta material av allvarsmättade,
strängt sakliga påpekanden
har tyvärr ganska sent vunnit nödigt
beaktande på det håll, där man har det
avgörande inflytandet i dessa ting.

Jag skulle tänka mig, att därest man
från finansministerns sida vid någon
tidigare tidpunkt velat skänka skälig
uppmärksamhet åt dessa varningar, som
gång efter annan tillställts finansdepartementet,
hade måhända vårt valutaläge,
som nu, enligt vad alla äro ense
om, kan karakteriseras som ytterligt
besvärande, tett sig icke så litet gynnsammare.
Hade man nämligen i finansdepartementet
och kanslihuset reagerat
vid en tidigare tidpunkt, hade säkert
de åtgärder på det handelspolitiska fältet,
som nu sent omsider vidtagits, kunnat
bringas i verkställighet betydligt
tidigare. Därigenom hade också marginalen
eller basen, rättare sagt, för
vårt handelspolitiska handlande under
i varje fall det närmaste året blivit bredare
och tryggare än vad den för ögonblicket
är.

Herr HAGBERG i Luleå erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! När jag utgick från
att folkpartiets och högerns representanter
hade vänt sig mot den uppskrivning
av svenska kronans värde, som
skedde 1946, tänkte jag både på vad de
skrivit här och den ståndpunkt, som
exempelvis folkpartiet företrädde i juli
månad föregående år när frågan om
penningpolitiken behandlades, då man
särskilt vände sig mot det uttalande,
där man varnade för nedskrivning av
penningvärdet. Vad sedan högern beträffar
kan jag icke förstå annat än att

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

om man framhåller som konsekvens av
detta apprecieringsbeslut en massa ofördelaktiga
saker, exempelvis att det
ledde till att importen ökade, att ett
allt starkare valutautflöde gjorde sig
gällande och att det nödvändiggjorde
skärpta importrestriktioner, så gör man
detta för att visa, att detta beslut lett
till skadliga verkningar. Jag tror därför,
att det finns mycket goda skäl för
att tala om att man tagit avstånd från
det beslut som regeringen och riksbanksledningen
hade fattat 1946.

Med anledning av vad herr Hagberg
i Malmö sade om att konsekvenserna i
fråga om exporten icke blevo de, som
man förväntade sig, vill jag bara kort
och gott erinra om att exporten uppgick
1946 till 2,5 miljarder kronor och
1947 till 3,2 miljarder kronor. Man kan
icke säga att det ägde rum en stor kvantitativ
ökning av exporten, men det
måste väl sägas vara en gynnsam verkan
av detta beslut, att man, utan att
öka kvantiteten av exporten i samma
utsträckning, fick ökade inkomster av
densamma.

Vad slutligen beträffar påståendet att
jag vidhåller linjen lönerna upp och
priserna ned, skulle jag vilja erinra om
ett beslut, som fattades av priskontrollnämnden
för något år sedan. Då sänkte
man priserna på radioapparater med
nära en tredjedel. Det visade sig gå
mycket bra att framställa och sälja
radioapparater även i fortsättningen.
Vi ha icke utgått ifrån att man skall
kunna åstadkomma prissänkning på
alla varor, men vi ha hävdat och hävda
fortfarande, att det finns många monopolvaror,
på vilka priserna äro så oskäligt
uppskruvade, att man skulle kunna
åstadkomma kanske lika betydande
prissänkningar som på radioapparaterna
och trots detta skulle kunna genomföra
lönehöjningar. Det sistnämnda
har ju genomförts under alla förhållanden.
Det är ju ett faktum, som man icke
lär kunna komma ifrån.

Herr HAGBERG i Malmö erhöll likaledes
på begäran ordet för kort genmäle

och anförde: Herr talman! Höger- och
folkpartireservanterna ha klart givit till
känna sin ståndpunkt i fråga om apprecieringen
av den svenska kronan. De
ha gjort det bland annat därigenom, att
de understrukit, att denna åtgärd vidtogs
för att sky dd a vårt land mot att
bliva indraget i en hotande internationell
prisstegring genom att minska eller
undanröja den spänning, som uppkommit
mellan de svenska och internationella
priserna. Detta utgör så långt ifrån
klander av apprecieringsbeslutet som
fastmer en deklaration om direkt anslutning
till detsamma. Det man kritiserar
är, att apprecieringsbeslutet icke
kompletterades med de ofrånkomliga
nödiga åtgärderna på det inre fältet.
Genom att man apprecierade kronan
men icke vidtog någonting för att
bromsa den utomordentligt starka inkomstutvecklingen
inom landet, blev resultatet
av apprecieringsbeslutet icke
alls det som man syftat till. Man fick
in en massa varor, men genom att köpkraften
ökades, sögos dessa varor upp,
och så blev inflationsgapet ungefär detsamma
som det var före apprecieringen.

Herr HAGBERG i Luleå erhöll på begöran
ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Resultatet blir
ju under alla förhållanden, att importen
blev åtminstone 700 å 800 miljoner
kronor billigare för ifrågavarande kvantitet
och att exporten gav bortåt 450
miljoner kronor mera vid oförändrad
kvantitet. Det var ju under alla förhållanden
ett resultat av det hela, och herr
Hagberg i Malmö lär väl ändå icke
kunna komma ifrån, att om man radar
upp en sådan massa ofördelaktiga konsekvenser
av beslutet, som man gjort,
måste det väl tolkas på det sättet, att
det innebär ett underkännande eller en
kritik av det beslut som har fattats.

Härpå anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag har
fått det intrycket under det senaste

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

årets offentliga debatt, att man inom
socialdemokratiska partiet opponerat
sig mot och icke kunnat acceptera den
kritik, som från oppositionen har framförts
mot regeringens politik. När man
nu läser igenom bankoutskottets utlåtande,
så kan man icke undertrycka
den reflexionen, att detta intryck, som
man tidigare haft, tydligen icke är helt
och hållet riktigt. Herr Åkerberg, utskottsordföranden,
och hans kolleger,
som stå bakom majoritetens uttalande,
ha tydligen haft det intrycket, att
Kungl. Maj :ts regering icke i sin ekonomiska
politik blivit tillräckligt kritiserad,
utan ha ansett, att det vore lämpligt
och väl motiverat att lägga ytterligare
lök på laxen. Enligt min mening
är den kritik, som utskottsmajoriteten
här framför, väl motiverad. Dess innebörd
är ju fullständigt klar för envar,
som läser vad utskottet uttalat. Det var
därför med någon förvåning jag hörde,
att herr Hall gjorde det halsbrytande
försöket att förklara, att det är så förfärligt
svårt att säga, om utskottet framför
kritik eller icke. Nej, herr Hall, läs
utskottsmajoritetens uttalande en gång
till, så finner nog herr Hall, att det är
en mycket kritisk tendens, som går
igenom detta uttalande, t. ex. när man
gång efter annan åberopar bankofullmäktiges
skrivelser och uppmaningar
till regeringen med konstaterande av att
regeringen icke har följt de framställda
råden. Jag tycker ju, att herr Hall, om
icke två själar bodde i hans bröst, närmast
skulle vara glad över att bankoutskottet
ansluter sig till bankofullmäktiges
delvis mot regeringen kritiska uttalanden.

Om man frågar, herr talman, varpå
det kan bero, att både majoriteten och
minoriteten i utskottet göra ett uttalande,
som uppenbarligen mera riktar
sig mot regeringens politik än mot riksbankens,
ehuru det ju närmast är riksbankens
fögderi som här skulle behandlas,
så blir väl svaret på den frågan, att
det blivit alltmera uppenbart, att makten
och ansvaret, när det gäller den

ekonomiska politiken, numera i högre
grad än tidigare vila hos regeringen.
Riksbankspolitiken är endast en del av
denna allmänna ekonomiska politik, en
sak, som jag tror allesamman äro och
länge varit överens om. Även på den
punkten måste jag vända mig mot herr
Hall, som gjorde ett också överraskande
försök att låtsas, som om det endast
vore majoriteten som hade detta klart
för sig. Nej, såvitt jag fattat rätt, äro
alla överens om att riksbankspolitiken
bör ses som ett led i den allmänna ekonomiska
politiken. Men om det därför
är riktigt, att det är önskvärt, att riksbankspolitiken
verkar i samma riktning
som regeringens allmänna politik, följer
icke därav — jag vet icke, om herr
Hall ville antyda det — att bankofullmäktige
kunna fritagas från en mycket
stor del av sitt ansvar. Det är nämligen
ingen, som har begärt, att bankofullmäktige
skulle föra en politik, som befrämjade
inflationen, medan regeringen
ville begränsa inflationen, utan vad man
diskuterat har varit olika åtgärder för
att stödja den politik, som regeringen
och bankofullmäktige varit ense om,
nämligen att förhindra inflation och
skapa samhällsekonomisk balans.

En bidragande orsak till att man här
i bankoutskottet nu icke i främsta rummet
riktat strålkastaren mot bankofullmäktige,
är naturligtvis den omständigheten,
att riksdagen vid flera tidigare
tillfällen har tagit ställning för vad man
kan kalla en räntestabiliseringspolitik,
och då är det ju omöjligt, såvida man
icke vill deklarera åsiktsförändring, att
gentemot bankofullmäktige säga, att det
varit oriktigt, att de icke beslutat en
räntehöjning. Under sådana förhållanden
måste politiken att skapa samhällsekonomisk
balans inriktas på andra åtgärder
än räntehöjning. Det är alldeles
klart, att det då är regeringen, som i
första rummet är ansvarig för den saken
och icke bankofullmäktige. Men man
måste nog konstatera, att bankofullmäktige,
då de icke ansett lämpligt att genom
det klassiska medel som räntehöj -

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

ning utgör söka begränsa en investeringsverksamhet
som blivit för stor,
borde ha med all tänkbar kraft för regeringen
framhållit, att det nu vore
ofrånkomligt, att den förde en mera restriktiv
politik. Att bankofullmäktige
först den 30 september 1947 på allvar
framförde denna tanke och tidigare
förhållit sig, såvitt man kan se, passiv
på den punkten, måste jag beteckna
som en underlåtenhetssynd.

Jag har för övrigt redan i december
1946 här i kammaren framfört samma
synpunkt. Vis av erfarenheten skall jag
därför be att omedelbart få läsa upp
vad jag då uttalade: »Det vore beklagligt,
om riksbanken, som alltså är det
organ som närmast handhar skötseln
av penningvärdet via investeringen,
skulle helt och hållet träda åt sidan
med hänvisning till att regeringen övertagit
uppgiften. Jag vill uttala den meningen,
att det är naturligt att riksbanken
söker göra sitt inflytande gällande,
inte så mycket genom teoretiska analyser
eller välvilliga råd till riksdagen
om hur statsfinanserna skola skötas
o. dyl., men genom att uttala sin mening
rörande det spörsmål, som alltid
varit en centralbanks förnämsta uppgift
att beakta, nämligen investeringsverksamheten.
Jag hoppas och tror att
det råder en så betydande enighet om
hur förhållandena äro här i landet med
rådande inflationstryck, att varje sådant
sakkunnigt och opolitiskt uttalande,
som man skulle kunna tänka sig
från riksbankens sida, skulle vara till
betydande nytta. Det är enligt min mening
angeläget att riksbankens roll vid
vården av det svenska penningväsendet
inte reduceras så, att riksbanken blir
något slags tjänare åt regeringen, utan
riksbanken bör bibehålla den självständiga
ställning som den förut haft och
som det varit de svenska statsmakternas
avsikt att den skulle ha.»

Emellertid ha fullmäktige så småningom
på denna punkt och tidigare
även på andra punkter framfört sin
uppfattning till regeringen, och jag vill

uttala min glädje över att utskottet genom
relativt tydliga referat av dessa
uttalanden möjliggjort för offentligheten
att här bedöma ansvarsfördelningen.
Bankofullmäktige ha ju bland
annat konstaterat en sådan sak, som
att de tillrådde en bestämd planering
av importregleringen i skrivelse den 19
december 1946, medan vad som sedan
inträffade var, att när importregleringen
tillgreps den 15 mars 1947, alltså
tre månader senare, hade regeringen
underlåtit denna planläggning, organisatoriskt
och på annat sätt, av importregleringen.
Med hänsyn härtill måste
jag ju hävda, att riksbankens varning
ytterligare ökat regeringens ansvar, såsom
förut vid flera tillfällen påtalats
här i riksdagen.

Beträffande bankofullmäktiges skrivelser
konstaterar jag, att utskottet icke
velat referera den skrivelse fullmäktiges
ordförande, herr Hammarskjöld, presenterat
för regeringen den 4 februari
1947. Det skulle ju annars varit av betydande
intresse att få veta vad det var
som fullmäktiges ordförande ville tala
om för regeringen. Jag undrar, om herr
Hall kanske kan upplysa om vad denna
skrivelse innehöll, eller kanske någon
av utskottsmajoriteten kan tala om den
saken.

Med den ståndpunkt, herr talman,
som jag här har angivit, är det klart att
jag anser, att fullmäktige inte kunna
fritagas från ett betydande ansvar. Fullmäktige
ha varit dröjande, när det gällt
en kreditåtstramning, som kunde påverka
investeringsverksamheten, och
när det gällt att öva påtryckningar på
regeringen rörande en investeringsbegränsning.
Likaså tvekade bankofullmäktige
tydligen mycket länge, innan
de togo ställning för en importreglering;
ännu den 30 januari 1947 voro
fullmäktige ovissa om huruvida en importreglering
skulle vara behövlig. Och
vad krediterna i utlandet beträffar, var
(let tydligen först i september föregående
år, som bankofullmäktige liadc
bestämt sig för att inta den ståndpunk -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

ten, att det var önskvärt med ett utländskt
lån.

När det gäller den senare frågan har
utskottsmajoriteten enligt min mening
gjort ett omotiverat uttalande, då man
säger att upptagandet av ett utländskt
lån bara skulle ha haft till resultat, att
den, om jag så får kalla det, något lättsinniga
perioden hade förlängts ett par
månader, varefter vi inte skulle ha haft
mer valutor, trots att vi fått ett lån.
Jag tror att det är oriktigt att göra gällande
något sådant. Det är att misstänka
Kungl. Maj:ts regering för ett
alltför stort oförstånd — större oförstånd
än som är berättigat att misstänka
regeringen för. Om det i början
av år 1947 hade upptagits ett utländskt
lån — jag skall inte gå in på frågan hur
stort lån man kunnat få, men många
experter voro överens om att vårt land
vid denna tidpunkt skulle ha kunnat
få ett icke obetydligt lån — hade med
all sannolikhet importpolitiken under
första halvåret 1947 blivit precis densamma.
Det fanns ju denna frilista, på
vilken det kom in en mycket stor
mängd varor, och importörerna skulle
säkerligen inte ha köpt mer i det ena
fallet än de gjorde i det andra, ty de
handlade ju ifrån rent privatekonomiska
motiv. Jag tror därför att vi sommaren
1947, när lägets allvar enligt
finansministerns deklaration hade börjat
gå upp för regeringen, skulle ha
suttit med större valutareserv, och då
skulle denna säkerligen inte ha förslösats
utan resultatet skulle ha varit, att
vi först och främst kunnat i tid avveckla
den s. k. valutapuckeln samt vidare
— vilket är ännu betydelsefullare
— i dag haft en bättre likviditet och
därför också en gynnsammare utgångspunkt,
när det gäller våra internationella
förbindelser i fortsättningen.

Till bankofullmäktiges förtjänst vill
jag emellertid inom parentes erinra om
det klara uttalandet rörande till andra
länder givna, ännu icke utnyttjade krediter,
vilket måste syfta på rysskrediten.
Detta klara uttalande på en punkt,

där man kunde misstänka att regeringen
inte med välvilja skulle se ett
sådant uttalande, utgör en väsentlig
post på fullmäktiges kreditkonto, något
som det finns anledning understryka.

Frågan om det varit klokt att under
det gångna året importera så mycket
varor, att våra tillgängliga valutareserver
till stor del uttömdes, har ju tidigare
diskuterats mycket här i kammaren.
Hans excellens herr statsministern
byggde under remissdebatten till stor
del sitt försvar för den förda importpolitiken
på att det ännu var för tidigt
att säga, om det varit klokt att köpa alla
de varor, som importerats, eller om det
hade varit bättre att ha större valutareserver.
När man läser den punkt på
s. 11 i utskottsmajoritetens utlåtande,
där det står, att »då Sverige för sin
industriella verksamhet liksom för jordbrukets
rationalisering och för sin försörjning
är starkt beroende av import,
kan valutabristen leda till störningar i
produktionen, sänkt konsumtionsstandard
samt risk för arbetslöshet inom
vissa områden», så måste man därav
dra den slutsatsen, att i varje fall delar
icke utskottsmajoriteten statsministerns
tvekan, utan utskottsmajoriteten är — i
likhet med vad oppositionen sedan
länge varit — fullt på det klara med att
den politik, som förts, varit oklok och
att det varit bättre att i dag ha större
rörelsefrihet på det valutapolitiska området.

Jag vill, eftersom denna fråga i dagens
läge icke saknar betydelse, nämna
att en industriman nyligen omtalade,
att vissa byggnadsmaterialier, som han
kunde exportera till Schweiz, hade i
Schweiz under vintern sjunkit i pris
med ungefär 30 %, trots att ifrågavarande
priser inte hade sjunkit vare sig
här i Sverige eller annorstädes, såvitt
man kände till. Denna nedgång i priserna
i Schweiz beror på att exportörer
i många länder äro så angelägna att få
sälja till Schweiz, som är ett hårdvalutaland,
att konkurrensen pressar ned
priserna och gör att schweizarna kunna

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10. 63

köpa extra billigt. Jag kan ta ett annat
exempel. Häromdagen omtalade en importör
för mig, att han från Holland
hade köpt vissa dollarvaror, såsom det
heter, vilka holländarna i sin tur hade
importerat från ett dollarland. Han
hade därvid för dessa varor fått betala
40 % överpris jämfört med vad
varorna skulle ha kostat, om han kunnat
köpa dem direkt från det land, varifrån
de ursprungligen kommo, och erlagt
betalning i dollar. Dessa exempel
visa att det även på detta område förhåller
sig så, som jag förut tillåtit mig
påpeka, nämligen att den fattige i regel
köper dyrt.

En av de industrimän, som jag här
talat om, hade den uppfattningen, att
vi skulle, om den svenska kronan varit
en hårdvaluta, kunnat köpa stora delar
av våra importvaror till i genomsnitt
30 % lägre pris än som nu sker. Detta
tror jag för min del är en överdrift,
men vad som är riktigt är, att förutsättningarna
för ett internationellt varuutbyte
på goda betingelser äro vida sämre,
när man blivit illikvid, än när man
befinner sig i det läge av hårdvalutaland,
som Sverige intog under 1946.

Enligt min mening vore det allt fortfarande
önskvärt, om vi kunde få vad
jag i remissdebatten efterlyste, nämligen
en mera detaljerad redogörelse för importens
sammansättning under 1947,
inte bara med angivande av de allmänna
tullrubrikerna, där ju ofta både nödvändiga,
mindre nödvändiga och rent
överflödiga varor rymmas under samma
rubrik, utan också uppdelad på ett sådant
sätt, att folk i allmänhet kunde
bilda sig en mer bestämd uppfattning
om hur stor importen av mindre nödvändiga
varor har varit.

Herr talman! Innan jag går över till
den reflexion med anledning av ett
yttrande av hans excellens herr statsministern,
med vilken jag tänkte avsluta
mitt anförande, skall jag be att i en
parentes få anknyta till den diskussion
om centrala valutapolitiska frågor, som
fördes under remissdebatten. På grund

av debattens längd ansåg jag det inte
lämpligt att ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk långt fram på kvällen
den tredje dagen för att bemöta ett yttrande
av statsminister Erlander. Jag
syftar på det yttrande av herr statsministern,
vilket gick ut på att på vårt
håll hade man icke, särskilt då inte jag,
framfört några krav på investeringsbegränsningar,
i varje fall inte under
1946. Jag skulle tvärtom inför offentligheten
ha gjort ett uttalande av motsatt
innebörd.

Jag skall be att få ta kammarens tid i
anspråk några få minuter för att belysa
den halsbrytande rörelse, som statsministern
härvid utförde.

Den 5 juni 1946 hade jag ett ganska
långt yttrande i frågan om den samhällsekonomiska
balansen, där jag bl. a.
betonade, att den centrala punkten i
kampen mot inflationen vore att anpassa
investeringarna efter sparandet,
så att det bleve jämvikt på kapitalmarknaden.
Jag framhöll att eftersom det i
dagens läge uppenbarligen fanns en
tendens att investera mer än som kunde
produceras, måste investeringarna begränsas,
om man inte skulle låta det
hela gå vind för våg, och jag frågade
vad regeringen tänkte göra åt saken.

Detta var en så tydlig principiell uppläggning,
att ingen som ville förstå den
kunde missförstå den.

Jag återkom sedan till saken, låt vara
mindre utförligt, i debatterna den 14
oktober, 26 oktober, 3 december och 17
december 1946, samt vidare den 17
januari, 18 januari och 19 mars 1947,
och jag skall be att få göra ett par korta
citat ur dessa anföranden. I yttrandet
den 19 mars 1947 heter det bl. a.: »Vi
ha icke tröttnat att upprepa, att orsaken
till att det redan under fjolåret blev
en tendens till för stor efterfrågan var
en alltför stor investeringsverksamhet i
förhållande till folkets sparvilja.» I
yttrandet ilen 17 januari 1947 framhöll
jag, att »den som icke har den offentliga
utredningsapparaten till sitt förfogande
kan självklart icke lämna nå -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

got preciserat svar på frågan, hur stor
investering som är förenlig med samhällsekonomisk
balans. Men jag är benägen
att tro att en stabiliseringspolitik,
som eftersträvar en så stor investering
som är förenlig därmed, skulle ha
uppsatt ett blygsammare mål.»

I yttrandet den 3 december 1946 säger
jag, att »det är alldeles klart, att om
man har å ena sidan en stor och
växande konsumtionsefterfrågan och
tydligt avtagande sparbenägenhet men
å andra sidan en tendens till växande
investeringar, så kommer man sannolikt
i ett läge, där den totala efterfrågan
blir större än som svarar mot den
förefintliga tillgången på varor».

I yttrandet den 19 mars talar jag om
att det totala sparandet minskas och att
balansen då endast kan upprätthållas,
»om den totala investeringsverksamheten
i samma mån inskränkes. Men det
är detta regeringen icke velat göra.
Därigenom ha vi fått denna av inflationstryck
karakteriserade utveckling.»

Det finns ett liknande yttrande den
21 mars, som jag inte skall läsa upp,
men däremot skall jag göra ytterligare
ett citat ur anförandet den 19 mars.
Det heter: »Såvitt jag förstår måste ett
inflationstryck, där efterfrågan är för
stor i förhållande till tillgången, bero
på att den samlade efterfrågan för investeringsändamål
och för förbrukningsändamål
är för stor. Detta innebär,
att om man ökar förbrukningen, så
får man minska investeringen, ifall inte
varutillgången samtidigt kan ökas, vilket
ju för närvarande inte kan ske annat
än i långsam takt. Det innebär alltså,
att om inkomsterna och förbrukningen
öka, men inte produktionen, så
får man lov att minska investeringarna.
Grundfelet med den svenska regeringens
politik det sista året har enligt
min mening varit att man inte velat se
detta balansproblem och inte sökt uppnå
en kvantitativ precisering för att
sedan bedöma vilken investeringspolitik,
som är möjlig inom ramen för en
viss inkomstpolitik.»

Herr talman! Jag skall inte trötta
med flera citat, fastän jag har tolv sidor
dylika. Jag tror att kammaren ursäktar
mig, om jag inte läser upp alla.

Sammanfattningsvis vill jag konstatera,
att redan i det principiella uttalandet
på sommaren 1946 klargjorde
jag min ställning till frågan om en begränsning
av investeringarna och att
jag senare under året i fyra olika yttranden
återkom till saken på ett sätt,
som mot bakgrunden av det föregående
inte borde kunna missförstås, samt att
jag vid fyra, fem tillfällen under första
kvartalet 1947 ytterligare underströk
samma synpunkter.

Hans excellens herr statsministern
gjorde emellertid, för att påvisa att jag
inte hade framfört dessa synpunkter på
ett övertygande sätt, den invändningen,
att i ett föredrag, som refererades i pressen
den 23 augusti 1946, skulle jag ha
sagt precis tvärt om. Nej, herr statsminister,
så förhåller det sig inte. Såsom
framgick av vår diskussion om saken
i denna kammare redan den 30 juni
1947 —• till vilken jag strax skall återkomma
— så var detta den 23 augusti
1946 publicerade stycke ett utdrag ur
ett referat av mitt anförande och gällde
endast en speciell sida av byggnadsregleringen.
Herr statsministern vet säkerligen,
att man, när det gäller referat
av politiska anföranden, ofta gör så,
att man inte publicerar ett referat av
hela anförandet utan tar med blott någon
viss fråga för att få referatet därav
så sammanhängande som möjligt.

I det uttalande, som åberopats, förklarade
jag, att en viktig uppgift vore
att åstadkomma en ökning av bostadstillgången
— alltså inte en ökning av
bostadsproduktionen. Finns det verkligen
någon i denna kammare, som inte
delar den meningen, vilken ju inte på
något sätt står i strid mot uppfattningen
att investeringarna måste anpassas efter
våra ekonomiska resurser? Vidare sade
jag, att byggnadsregleringen hade skötts
på ett sådant sätt, att man hade anledning
till skepsis rörande själva bygg -

Onsdagen den 10

nadsregleringstekniken såsom ett effektivt
medel på längre sikt. Jag förklarade
att staten inte hade lyckats med sin
centraldirigerande uppgift på detta
område, när det uppstått en bristande
balans mellan antalet byggnadsarbetare
och den tillgängliga mängden byggnadsmaterial,
vilket gjorde att de produktiva
resurserna bleve dåligt utnyttjade.
Det centralbyråkratiska systemet hade
misslyckats på bostadsbyggnadsområdet,
sade jag. Vare sig man anser att
vi hade råd att investera litet mer eller
mindre, var det väl enligt allas mening
önskvärt, att de produktiva resurser,
som användas för byggnadsverksamheten,
blevo effektivt utnyttjade.

I den publicerade delen av referatet
av mitt föredrag, som det gäller, diskuterade
jag alltså den speciella frågan
att en effektiv användning av de produktiva
resurserna på byggnadsverksamhetens
område icke hade kunnat
åstadkommas. Hur man kan få detta
till att på något som helst sätt strida
mot min allmänna, ett dussintal gånger
här i kammaren deklarerade uppfattning,
att investeringarna få lov att anpassas
efter tillgången på sparandet, är
mig en gåta.

Detta påpekade jag redan den 30
juni 1947 i en replik till hans excellens
herr statsministern — det står på s.
128 i protokollet. Jag säger där att
»eftersom statsministern fortfarande
inte kan förstå vad jag sagt beträffande
byggnadsregleringen, måste jag ännu en
gång beröra den saken» och så framhåller
jag i fortsättningen detsamma
som jag här nu anfört — jag behöver
väl därför inte läsa upp yttrandet. Jag
slutar med att hänvisa statsministern
till mitt tidigare uttalande, där jag redan
betonat att ståndpunkterna icke
strida mot varandra.

Mot denna bakgrund vill jag, herr
talman, konstatera, att statsministerns
försök att ta bort effekten av mina upprepade
rekommendationer av en viig,
som regeringen nu sedan ett halvår
eller något sådant själv bar slagit in på,

mars 1948 fm. Nr 10. 05

inte kan betraktas som lyckat. I ett dussintals
anföranden här i kammaren har
en konsekvent linje i denna fråga hävdats,
och den del av ett referat av ett
anförande, som statsministern vill
pressa till att innebära något annat, innebär
endast framförandet av en specialsynpunkt,
som är väl förenlig med
den allmänna attityden, att investeringarna
måste begränsas så, att de överensstämma
med våra resurser.

Det är, herr talman, kanske inte
lämpligt att nu dra upp någon debatt
om de olika sidorna av regeringens
ekonomiska politik, som ju har debatterats
så många gånger förut. Jag skall
därför inte t. ex. gå in på frågan om
budgetöverskottets roll i den ekonomiska
politiken, beträffande vilken utskottet
i reciten gör ett uttalande, som kanske
förefaller vara något för enkelt. Men
jag kan inte, innan jag slutar mitt anförande,
underlåta att ta upp en frågeställning,
som hans excellens herr statsministern,
enligt vad jag sett av riksdagens
protokoll, har framfört i första
kammaren vid debatten om bensinbeskattningen
och som herr statsministern
sedan återkommit till i ett offentligt yttrande
för några dagar sedan, en frågeställning
som är av väsentlig betydelse
för hela den offentliga debatten om de
politiska partiernas ståndpunkttagande
till den ekonomiska politiken.

Enligt ett referat i Morgon-Tidningen
har hans excellens herr statsministern
gjort det uttalandet, att de borgerligas
alternativ till regeringens regleringspolitik
är: höjda räntor, höjda hyror,
höjda priser och lönestopp. Och statsministern
framför det nästan som en
appell till sina anhängare, att såsom ett
alternativ till den regeringens regleringspolitik,
som tyvärr inte är — det
kunde man läsa mellan raderna — så
populär, skall ställas påståendet, att
oppositionen vill ha höjda räntor, höjda
hyror, höjda priser och lönestopp.

Herr statsminister! Är detta referat
i Morgon-Tidningen verkligen rättvisande,
är det ett uttryck för de parol -

Aiulra kammarens protokoll 1948. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

ler som socialdemokratiska partiets ledning
ger, när det gäller att karakterisera
motståndarsidans ståndpunkt i den
ekonomiska debatten? Om jag först tar
räntepolitiken, överensstämmer inte vad
folkpartiet beträffar — högerpartiet
och bondeförbundet, som väl också inräknas
i den borgerliga gruppen, få
ju svara för sig själva, vilket de för
övrigt enligt min mening redan gjort
— statsministerns påstående i minsta
mån med det ställningstagande, som
från vår sida har skett i de upprepade
debatterna i denna fråga under de senaste
två åren. Jag undrar mycket, hur
det kan komma sig, att regeringen, när
vi ta ställning på vissa punkter, gång
efter annan fastslår detta och säger,
att vi ha att bära ansvaret härför, vilket
enligt min mening är regeringens
fulla rätt att göra, medan regeringen
låtsas som om våra uttalanden på andra
punkter icke funnes. Jag skall bara hänvisa
till det uttalande, som jag gjorde
så tidigt som den 26 oktober 1946, där
jag beträffande räntepolitiken uttalade
en anslutning till räntestabilitetslinjen.
Något avsteg från denna linje har veterligen
icke gjorts av folkpartiet.

Jag ber för att kanske ytterligare få
understryka vår ståndpunkt få säga, att
herr Hall i dag i kammaren sade, att
bankofullmäktige eftersträva ett någorlunda
stabilt ränteläge men att bankofullmäktige
icke ansett, att man skulle
spika fast varje räntesats, utan att man
förbehåller sig vissa justeringsmöjligheter
inom ramen för vad som kan
kallas för någorlunda stabilt ränteläge.
Detta överensstämmer med vad jag för
min del tror vara en för närvarande
klok politik.

Med hänvisning till detta uttalande
och till våra i riksdagens protokoll befintliga
uttalanden djärves jag, herr talman,
uttala den förhoppningen, att hans
excellens statsministern för framtiden
icke skall göra ett uttalande av den art
Morgon-Tidningen tillskrivit honom.
Är det möjligen ett missförstånd, så
att man i stället för FP tänkt på KF,

som bestämt har uttalat sig till förmån
för eu räntehöjning? Vad hyreshöjningen
beträffar har ju statsministern
ännu mindre något att bygga på.
Jag förmodar, att han tänkt sig, att den
som yrkar på räntehöjning också måste
yrka på hyreshöjning. Det skulle alltså
bara vara påbröd på påståendet om
räntehöjning.

Statsministern påstod också, att oppositionen
vill ha prishöjning med lönestopp,
vilket alltså måste innebära,
att oppositionens alternativ — såvitt
jag förstår, syftade han på både dagens
läge och de gångna två åren — vore
reallönesänkning under denna period.
I själva verket förhåller det sig ju tvärtom.
Jag kan hänvisa till kammarens
protokoll den 19 mars 1947. Där uttalade
jag följande: »Vårt betonande av
att man inte kunde ge folket större
inkomster än vad som svarar mot varutillgången
försökte man utnyttja på ett
sätt, som jag måste beteckna som en
smula demagogiskt, man framställde oss
såsom motståndare till en reell standardhöjning
för folket. Vi ha, trots
denna regeringens ståndpunkt, inte
tröttnat att gång på gång upprepa, att
enligt vår mening investeringsverksamheten
står i centrum och att vi vilja
ha största möjliga realinkomsthöjning
utan inflation.» Och längre fram heter
det i fortsättningen av mitt yttrande:
»Vi önska inom det parti jag representerar,
som jag har sagt förut, största
möjliga höjning av de reala inkomsterna
för alla folkgrupper, särskilt de
breda lagren, största möjliga höjning
som är förenlig med eu sund utveckling
av näringslivet och tillbörligt beaktande
av det trängande behovet av
bostäder.»

Jag skall icke uttala mig om högerpartiets
ståndpunkt, som beträffande
löneregleringen 1944 var eu annan än
den som folkpartiet företrädde, vilket
flera gånger påpekats i riksdagen. Jag
nämner det endast med anledning av
att herr Hagberg i Malmö eller någon
annan högertalare kom in på saken

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

även i dag. Men för folkpartiets del vill
jag alltså konstatera, att påståendet om
att vi vilja ha prisstegring och lönestopp
icke överensstämmer med verkliga
förhållandet.

Nu är det möjligt, herr talman, att
det finns någon, som svarar: Ja, det
må vara hänt, att folkpartiet i riksdagen
har intagit denna ståndpunkt, men
vi kunna leta upp någon folkpartitidning,
som någon gång sagt någonting
om räntehöjning eller något annat. Det
är ju en diskussionsmetod, som understundom
användes, detta att man letar
upp en tidning, som säger något annat
än partiet. Jag borde väl icke behöva
påpeka, att när det gäller folkpartiets
ställning, så skall den bedömas på
grundval av den ställning partiet intagit
i riksdagen. Att det kan vara delade
meningar på en eller annan punkt
i folkpartiets press är icke något argument.
Jag gör detta påpekande icke endast
riktat till det socialdemokratiska
partiet, utan jag passar på tillfället att
göra denna observation beträffande
folkpartiet till högern, vars officiella
tidskrift, den av partiet utgivna tidskriften,
ju excellerar i att bygga sin
polemik på antagandet, att varje gång
man kan finna, att folkpartiets press
intagit en annan ställning än folkpartiet
gjort i riksdagen, är det bevis på
allehanda hemska svagheter hos vårt
parti. Enligt min mening är det ett rimligt
krav, om man från vår sida uttrycker
det önskemålet, att partiernas
ståndpunkter under den valdiskussion,
som vi väl under de närmaste sex månaderna
icke lära kunna undvika, såvitt
möjligt refereras i någorlunda överensstämmelse
med de ståndpunkter partierna
intagit. Den karakteristik av oppositionen
som statsministern gjort enligt
Morgon-Tidningen är, i den mån
den syftar på folkpartiet, så långt avvikande
från verkligheten, att jag icke
tror, att den kan tjäna någonting till
i en allvarlig politisk diskussion.

.lag har, herr talman, velat göra dessa
påpekanden. Det framgår därav, att jag

med allt erkännande av att bankoutskottets
majoritet i sitt utlåtande gjort
många värdefulla påpekanden i alla
fall anser mig stå i närmare överensstämmelse
med det uttalande, som gjorts
av reservanterna. Det är endast tidsskäl
som gör, att jag icke går in på
att utveckla det närmare. Jag ber alltså
att få yrka bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag hade
verkligen icke tänkt deltaga i dagens
debatt, men tyvärr är det ju så att herr
Ohlin och jag ha mycket svårt att förstå
varandra. Vi ha mycket svårt att
kunna uppfatta vad vi säga till varandra.
Vi få hoppas, att den allmänhet,
som lyssnar till våra diskussioner, har
större förutsättningar att förstå vad vi
säga än vad vi tydligen själva ha.

Jag har icke sagt, herr Ohlin, att det
icke skulle vara en nackdel, att vi för
närvarande ha förlorat en väsentlig del
av vår valutareserv och därigenom
också ha förlorat en väsentlig del av
vår handlingsfrihet. Vad jag sade —
jag ber om ursäkt för att man får ta
upp sådana här elementära ting, som
man icke borde behöva upprepa ideligen
— var följande: Vi ha använt en
betydande del av vår valutareserv till
en investeringsverksamhet, som vi alla
för närvarande erkänna var för stor.
Det har byggts kanske 10 000 bostäder
mer än vi egentligen skulle haft råd till.
Vi ha köpt maskiner i större utsträckning
än vi egentligen skulle haft råd
till. Alla dessa ting äro nyttiga ting. Vi
ha bundit vår valutareserv i stor utsträckning
i dessa bostäder och i dessa
maskiner, som i och för sig äro nyttiga
investeringar. Det är en fördel, alt
dessa ting äro gjorda. Det är en nackdel,
att vi genom att ha bundit oss förlorat
en rörelsefrihet, som hade varit
bra att ha. Om detta blir ödesdigert för
landet eller ej, om fördelen av att ha
maskinerna och bostäderna är större
än den minskning av rörelsefriheten

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

som uppstått genom att en betydande
del av valutareserven försvunnit, är en
sak, som framtiden får utvisa. Men
vad som är uppenbart är — det tror
jag, att jag sagt varje gång jag uttalat
mig om denna sak — att hade icke
pundkrisen eller dollarbristen kommit,
hade pressen på vår valutareserv och
därmed på vår rörelsefrihet icke haft
den ödesdigra karaktär, som den nu kan
tänkas få. Det är väl ett resonemang,
som, såvitt jag förstår, är invändningsfritt.

Den andra saken som jag vill konstatera
är, att vi ha svårt att förstå varandra
också, när det gäller varningarna
för investeringarna under 1946. Jag
vill icke alls förneka att herr Ohlin
bland sina många ståndpunkter i alla
ekonomiska frågor även haft den ståndpunkten
under 1946, att en viss investeringsbegränsning
skulle göras. Det var
ofarligt, herr Ohlin, för oppositionens
ledare att framställa det kravet, sedan
Per Albin Hansson i sitt halmstadstal
varit inne på den tanken, liksom jag
själv i ett tal, som jag höll i juli månad
1946. Men vad jag tog upp var, att hos
herr Ohlin fanns, vid sidan av dessa
varningar, också uttryck för en tankegång,
som gick i rakt motsatt riktning,
och att det var dessa i rakt motsatt
riktning gående uttalanden, som tydligen
hade större genomslagskraft hos
den herr Ohlin närstående pressen.
Därvidlag hänvisade jag bland annat
till ett uttalande i Göteborgsposten, där
man angrep, icke herr Ohlin för att han
ville ha en nedpressning av investeringarna,
utan regeringen för att den
gick in för investeringsbegränsning. Jag
tillät mig fråga: År det sannolikt, att
man inom folkpartipressen, om herr
Ohlins uttalanden varit så entydiga, som
han nu vill göra gällande, skulle ha
angripit en politik eller en åsikt, som
skulle ha legat så nära i överensstämmelse
med den, som herr Ohlin betecknat
såsom riktig?

Till yttermera bevis för att det fanns
en viss glidande framställning — för att

begagna ett milt uttryck — i herr Ohlins
uppträdande beträffande investeringarna
hänvisade jag till vad herr Ohlin
sagt vid ett tillfälle, då han ville ha ut
sin uppfattning till sin egen press. Det
var inget föredrag vilket som helst, tv
det vet man ju, att det ibland kan inträffa
missöden med referat, utan det
var folkpartiets press som var samlad
för att få höra visdomens ord i investeringsfrågan.
Det var vid detta tillfälle,
omedelbart före valet, som herr Ohlin
fann det opportunt att uttrycka sig till
den grad otydligt, att man inte kunde
få någon annan uppfattning än den, att
han egentligen ville ha en ökad investeringsverksamhet.
Här har man alltså
pressen samlad för information, men
man begagnar detta tillfälle på ett så
tydligen olyckligt sätt som skedde.

Detta kan herr Ohlin aldrig komma
förbi. Vad han enligt referat i Dagens
Nyheter då sade var följande. Vi ha för
litet bostäder för närvarande, men det
byggs en hel massa småstugor och annat
krafs. Skulle man inte kunna förbjuda
det där? Inom parentes sagt var
det alldeles ofarligt att säga detta, tv
småstugebyggandet var redan förbjudet
då. Vad skulle den arbetskraft, som blev
ledig från småstugebyggandet, sysselsättas
med? Jo, herr talman, den skulle
gå till järnbruken. Vad skulle den göra
där? Jo, tillverka varor, inte för vår
exportindustri utan varor för vår byggnadsindustri,
och därigenom skulle man
få möjlighet till en ökning av byggnadsindustrien.
Men om det blir mera armeringsjärn,
mera rör, så följer därav
också att man får ökad användning av
byggnadsarbetare och grovarbetare. Man
skulle alltså förbjuda en viss del av
byggnadsindustrien, som herr Ohlin betecknade
såsom onödig, och flytta över
arbetskraften till nyckelpositioner inom
näringslivet. Varför? Jo — för att öka
byggnadsindustrien!

Om herr Ohlin säger detta till sin
press spelar det väl ingen roll om han
sagt motsatsen vid andra tillfällen. Det
måste vara mycket besvärligt för denna

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

press att ideligen följa med i alla svängningar
—- kanske har man där en rörlighet
i hjärnan som vi inte ha.

Det tredje jag skulle vilja säga är, att
referatet i Morgon-Tidningen av mitt
föredrag i stort sett är riktigt. Och varför
jag tillåter mig att säga på det sättet
kanske jag får ta kammarens tid i
anspråk ett par minuter för att utveckla.
Vi befinna oss i en samhällsekonomisk
situation, då vi måste på ett eller
annat sätt komma i ekonomisk balans.
Om vi inte komma i balans betyder det
stigande priser. Jag tror inte det finns
någon tveksamhet på den punkten eller
några meningsskiljaktigheter på den
punkten mellan herr Ohlin och mig. Vi
skola alltså komma i ekonomisk balans.
Regeringen har för att nå denna samhällsekonomiska
balans tänkt sig att
man skulle göra en försiktig nedpressning
av investeringarna, förslagsvis
uppskattad till omkring 600 miljoner
kronor, och dessutom en försiktig pressning
av konsumtionen. Detta är regeringens
politik. Nedpressningen av konsumtionen
uppnås bl. a. genom de konsumtionsskatter,
av vilka bensinbeskattningen
var en.

Jag har hela tiden — låt mig gärna
siiga det — trott att vi voro överens om
att vi skulle gå fram på detta sätt. Jag
har uppriktigt sagt inte trott att det
fanns några nämnvärt delade meningar
mellan regeringen och oppositionen på
denna punkt. Och detta har, herr talman,
varit grunden och förutsättningen
för alla de samförstådsinviter, som regeringen
vid olika tillfällen gjort oppositionen.
Vi ha förutsatt att vi varit
överens om att man skulle nå den samhällsekonomiska
balansen och att man
varit överens om att denna samhällsekonomiska
balans skulle nås genom en
moderat linje, där man tar litet från
investeringarna och litet från konsumtionen.

När vi då finna att oppositionen vägrar
att acceptera detta program, när
oppositionen säger att den har en an -

nan linje, då måste vi väl säga oss, att
vi borde få reda på dessa alternativ till
regeringspolitiken. Det är ingen näsvishet,
när vi efterfråga alternativet.
Ty det måste väl ändå finnas ett sammanhang
mellan orden och gärningarna.
Om man icke ansluter sig till vår
politik måste man ha någon annan politik,
som också leder fram till den samhällsekonomiska
balansen, eller också
accepterar man prisstegringarna. Och
vilket annat alternativ än räntestegringen,
hyresökningen och de ting som jag
talat om finns det i själva verket?

Jag skall säga herr Ohlin att det socialdemokratiska
partiet kommer icke
att upphöra att skildra det borgerliga
alternativet på det sätt, som det måste
skildras, förrän vi få reda på, vari oppositionens
politik skiljer sig ifrån regeringens.
Om man säger att detta är en
felaktig skildring, att alternativet är en
svartmålning -— ja, så tala då om ettdera
av två ting: Vi stå beträffande den
ekonomiska politiken på regeringens
linje och därför är mycket av vår kritik
obefogad, eller också kom fram med ert
alternativ! Enda sättet för er att få bort
vår målning av ert alternativ är att tala
om vad ni vilja.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr talman
! Statsministern säger att när man
har pressen samlad så är det för att
säga något som är viktigt. Herr statsminister,
jag betonade att det som stod
i tidningen — och detta har många
gånger skett med referat av statsministerns
egna föredrag — endast berörde
ett litet avsnitt av innehållet i mitt föredrag.
Det måste väl vara min rätt att i
det avsnitt, som jag då publicerade, ta
ut en specialfråga, utan att denna skall
påstås täcka fältet i dess helhet.

Vidare framhåller statsministern att
man skall säga vad man vill ha ut, då
man har pressen samlad. Det jag säger
i den svenska riksdagen är sannerligen
också sådant som jag vill ha ut. Om

71)

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

statsministern har andra vanor därvidlag,
äro de för mig svårbegripliga.

Statsministern säger att han aldrig
har bestritt, att jag år 1946 framförde
varningar rörande investeringarna. Jo,
herr statsminister, läs protokollet! Statsministern
antydde, att jag 1946 icke
hade framfört sådana varningar. Detta
står i remissdebattsprotokollet.

Statsministern tillägger att det var
inte farligt att förorda investeringsbegränsning,
tv det hade statsministern
också gjort. Här är inte alls fråga om
det var farligt eller inte, frågan är om
det var berättigat. Men framför allt är
det fråga om, huruvida regeringen tog
konsekvenserna av den insikt, som dåvarande
ecklesiastikminister Pirlander
gav uttryck åt. Det kan inte vara någon
merit att man uttryckt en åsikt, om man
själv och regeringen inte sedan handlat
i överensstämmelse med den.

När statsministern säger att framtiden
får utvisa, om det var riktigt eller ej att
importera varor, ligger däri enligt vanligt
språkbruk, att det är för tidigt att
i dag fälla ett omdöme därom, utan att
det får framtiden göra. Jag har betonat
att det inte är någon större klarsyn,
som ligger bakom denna oförmåga
att redan i dag komma till en slutsats
därvidlag.

Statsministern bestrider i alla fall
inte att den ståndpunkt han tillskriver
folkpartiet i fråga om räntestegringen
är oriktig. Jag har påvisat att den är
oriktig. Men han säger att vi komma
ändå inte att upphöra att tillskriva oppositionen
denna uppfattning, fastän
den strider mot vad oppositionen verkligen
deklarerat; vi anse det nämligen
vara en metod att tvinga oppositionen
att precisera sitt alternativ. Nog få vi
många gånger här diskutera oppositionens
alternativ. Nu bär det blivit fastslaget,
att statsministerns oriktiga referat
är en manöver från hans sida att
pressa fram uttalanden från oppositionen
och icke avsett att ange oppositionens
verkliga ståndpunkt.

Vidare anförde

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Att det skall
vara så svårt för herr Ohlin att tala om
vad han vill. Han behöver ju bara tala
om vari oppositionens alternativ består,
så äro vi fullt beredda att diskutera
saken. Men när det gömmes i dimhöljt
fjärran blir det lätt föremål för olika
tolkningar. Kom fram med alternativet
— sedan kunna vi alltid resonera.

Herr Ohlin säger att jag inte erkänt,
att det framförts varningar för investeringsbegränsning
redan år 1946. Jag
hänvisar till vad jag sade den 21 januari
i år, då jag bl. a. sade precis detsamma
som nu: »Jag beklagar att herr Ohlin
uttalat sig så, att han tydligen har täckning
för alla möjliga ståndpunkter. Det
är en egenhet som jag inte kan hjälpa.»

Vidare säger han att i referatet —
efter sammanträdet med pressmännen
—• publicerade han bara ett enda avsnitt.
Men det avsnittet, herr talman,
slog tydligen fullständigt ihjäl innehållet
i övrigt. Så får man väl inte hålla
föredrag, att man i detsamma polemiserar
mot sig själv!

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöi kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta
ärende till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 22.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herr Henriksson, nr 419, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 76,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350);

herr Kristensson m. fl., nr 420, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 50, med förslag till lag om försäkringsrörelse
m. m.;

Onsdagen den 10 mars 1948 fm.

Nr 10.

herrar Onsjö och Larsson i Luttra,
nr 421, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 50; och

herr Nilsson i Göteborg m. fl., nr
422, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 82, angående anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1948/49.

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 81, med förslag till lag om
ändring i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet av
samma lag, nämligen:

nr 423, av fru Ewerlöf m. fl.;
nr 424, av herr Håstad m. fl.; samt
nr 425, av herr Thapper m. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.
§ 23.

Interpellation angående ändrade bestämmelser
för beviljande av trafiktillstånd,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Mvsinge, som anförde:
Herr talman! Det av riksdagen
nyligen fattade beslutet om höjning av
bensinskatten med 27 öre blir en kraftig
belastning för motortrafiken, särskilt
på landsbygden. Denna skattehöjning
motiveras bl. a. av nödvändigheten
att spara valutor och som en medverkan
i inflationsbekämpandet genom indragning
av viss del av det s. k. köpkraftsöverskottet
i landet. Angeläget synes da
vara både ur enskild och allmän synpunkt
att bensinen kommer att utnyttjas
på effektivast möjliga sätt. Bevillningsutskottet
framhåller också i sitt
betänkande nr 8, »att med den knapphet
på flytande drivmedel, som för närvarande
råder här i landet, är det av
vikt att de flytande drivmedlen inte i
onödan bortslösas. Ju högre priset på
dessa drivmedel kommer att bliva desto
större intresse kan förväntas uppkomma
hos biltrafikens utövare att köra
ekonomiskt och spara drivmedel.» Detta
är riktigt och kommer säkerligen att av

bilismens män, och då ^särskilt företagarna,
följas så långt som möjligt. Men
ibland förhåller det sig så, att det allmännas
reglerande inverkan kan bli i
viss mån ett hinder för ernående av
önskvärda besparingar. Såväl på motortrafikens
som på andra områden kunna
gällande regleringar och föreskrifter
gripa in på varandras områden, så att
den ena regleringen kan omöjliggöra
avsikten med den andra.

Jag syftar här på de i många fall
skråmässiga föreskrifter om trafiktillstånd
och andra »rättigheter» på biltrafikens
område, som särskilt på landsbygden
verka utvecklingshämmande
och hindra ett ekonomiskt utnyttjande
av en hel del fordon samt i det aktuella
fallet utgöra ett direkt hinder för bensinbesparing
ur allmän synpunkt. Dessa
föreskrifter, eller kanske deras tillämpning,
ha i många fall varit effektiva hinder
för att utnyttja på landsbygden befintliga
bilar och bussar på ett förnuftigt
sätt, vilket haft till följd dubbelkörningar
och meningslöst bensinslöseri.
Utan trafiktillstånd kan t. ex. således
vissa slag av jordbruks- och skogsprodukter
få transporteras från producenterna.
Men däremot kunna de fordon,
som utföra dessa transporter, inte
få medtaga varor från samhälle, kvarn,
affiirer o. s. v. i retur. Fordonens kapacitet
kan således inte utnyttjas, vilket
främst gått ut över de längst bort boende,
som därtill åsamkas tidsförluster
och kostnader.

Samma svårigheter gälla utnyttjandet
av vissa bussar på landsbygden. Åtskilliga
fall förekomma, då t. ex. driftiga
chaufförer och andra anskaffa bussar
och erhålla trafiktillstånd för transport
av skolbarn (s. k. skolbussar). Mångenstädes
har detta varit förutsättningen
för att kommunerna skola kunna centralisera
skolväsendet i önskvärd utsträckning.
Men det har visat sig svårt
att erhålla utvidgade rättigheter för
person- och beställningstrafik för dessa
bussar. Befolkningen utmed hussens
viig kan sålunda inte mot en billig pen -

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

72 Nr 10.

ning få följa med bussen till samhället
eller kyrkbyn, skolbarnen få inte utnyttja
sin egen buss för en kortare eller
längre skolresa, fotbollslaget ej använda
den för transport till en tävling i grannsocknen,
ej heller befolkningen för julottefärd
eller begravning o. dyl. Bussen
är tillgänglig för trafik men kan inte
få utnyttjas. Fall förekomma att för en
beställningskörning på en eller ett par
mil på grund av dessa rigorösa föreskrifter
en fram- och tillbakakörning av
annan buss sker på en sträcka av 5—6
mil, under det att ortens buss står utan
användning i månader. Befolkningen i
en sadan trakt kan icke förstå nödvändigheten
av en sådan tingens ordning,
som ej heller medverkar i bensinsparande
riktning.

1944 års trafikutredning har framlagt
ett förslag till vissa förbättringar i ovan
påtalade föreskrifter. Men om dessa
förbättringar skola komma landet till

godo i bensinbesparande syfte och medverka
till landsbygdens fortsatta utveckling
är skyndsamhet av nöden.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor.

1) Är statsrådet beredd att skyndsamt
pröva här ovan berörda spörsmål
och medverka till en sådan förbättring
av tillståndsgivningen, som möjliggör
ett friare utnyttjande av bilismens resurser? 2)

Om riksdagens medverkan är nödvändig
härför, är statsrådet beredd att
framlägga erforderliga förslag?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 10 mars em.

KI. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Valuta- och penningpolitiken. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande bankoutskottets
utlåtande, nr 6, angående verkställd
granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
punkten l:o), angående valutaoch
penningpolitiken, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr FAGERHOLM, som anförde:
Herr talman! Jag tillhör dem som un -

dertecknat den första av de reservationer
som fogats till utskottets utlåtande.
Jag har därför ansett det angeläget
att nu i korthet motivera min ståndpunkt
i frågan.

Jag vill bekänna, att jag var ganska
nyfiken inför den behandling detta
ärende skulle få i bankoutskottet och
riksdagen. Min nyfikenhet gällde egentligen
två frågor, nämligen först hur utskottsmajoriteen
skulle lägga upp sin
plaidoyer för regeringsprogrammet och
regeringens handlande, vilket jag anser
vara detsamma som riksbanksledningens
handlande, och sedan vilka tungt
vägande ord som bankoutskottet skulle
uttala i detta allvarliga ekonomiska läge
och som så att säga skulle angiva riksdagens
kurs.

Jag får säga, att utformningen av den

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

långa försvarsskrift för riksbankens
ledning och regeringspolitiken, som
kommit till uttryck i utskottsmajoritetens
förslag, icke är ägnad att ingiva
förvåning. Den är ju ett försök att genom
allehanda omskrivningar balansera
sig fram så mycket som över huvud
taget är möjligt, när man har den realiteten
inför ögonen, att under dessa år
vårt ekonomiska läge, vårt valutaläge
och riksbankens ekonomiska solvens
och allt detta försämrats på sätt som
skett. Jag skall icke alls gå in på någon
analys av dessa ekonomiska faktorer.
Det har talats tillräckligt mycket om
detta. Jag tycker — om jag får säga
det — att i viss mån ha dessa penningpolitiska
debatter hotat att övergå till
seminarier i nationalekonomi med ganska
långvariga föreläsningar och återgivanden
av citat.

Jag kan i alla fall ej underlåta att
säga, att den försvarsuppgift som utskottsmajoriteten
tagit på sig måtte ha
varit ganska besvärlig. Detta är kanske
förklaringen till att där i hastigheten
råkat inflyta en lapsus, nämligen uttalandet
om det utländska lånet. Utskottet
säger, att om Sverige fått ett utländskt
lån skulle detta endast ha uppskjutit
de nödvändiga restriktionerna.
Det är väl ändå ett mycket kraftigt underkännande
av vår riksbankslednings
och vår finanslednings kapacitet, när
man förmenar, att ett lån skulle användas
och förslösas på samma sätt som
våra övriga valutatillgångar förslösats.
Det är emellertid ganska roande att se,
hur utskottsmajoriteten i sin iver att
giva täckning för de åtgärder som vidtagits
av regeringen och riksbanksledningen
går till sådana överdrifter i sitt
försvarstal, att det närmast återfaller
på försvararna själva.

Den andra frågan, som jag tror, att
man ute i de bredaste lagren av det
svenska folket längtar att få svar på,
gäller det uttalande, det ståndpunktslagande,
den signal eller vad vi skola
kalla det, som man väntat att man skulle
få från bankoutskottet. Kanske det var

verklighetsfrämmande, men i varje fall
hade jag hoppats på att man från
bankoutskottet skulle ha mera realistiskt
och rakt på sak talat om för det
svenska folket hur läget verkligen är.

Jag tror icke, herr talman, att man
löser de ekonomiska problemen genom
historiska analyser. Den ordduell, som
före middagen försiggick mellan statsministern
och herr Ohlin, var ju ett förnyat
grävande i vad den sagt då och
vad den sagt då och vad som citerats
och icke citerats. Jag tror ej, herr talman,
att man med sådana resonemang
som nu tynga den politiska debatten
kommer till en lösning av den verkliga
kärnfrågan, nämligen hur vi skola reda
oss ut ur svårigheterna.

Tidigare har jag haft anledning att
säga, att jag tror, att svenska folket vid
behandlingen av liknande frågor gärna
skulle se en öppenhjärtig och klar deklaration,
där man talade om hurudant
läget verkligen är och vilka påfrestningar
som följa av detta samt vilka inskränkningar
den svenska allmänheten
får vara beredd att underkasta sig.

När man hör debatten mellan å ena
sidan statsministern och å andra sidan
herr Ohlin får man den uppfattningen,
att dessa herrar »ligga och trycka i buskarna».
Man håller på att från regeringshåll
genomföra en successiv prisstegring.
Vi ha i dag beslutat höjning
av vissa postbefordringsavgifter. På
detta vis tar man litet här och litet där.
Men man värjer sig för och vill icke
komma fram med detta sakernas verkliga
förhållande. Man vågar icke ens
tala om de realiteter, som verkligen
måste tränga sig fram. Om jag förstod
statsministern riktigt, syftade han till
att man fortfarande skulle ingiva svenska
folket illusionen, att vi med socialdemokraternas
hjälp i stort sett kunde
bibehålla vår nuvarande konsumtionsstandard
men att de elaka borgerliga
partierna däremot tydligen hade för avsikt
att söka komma det svenska folkets
levnadsstandard till livs. Jag får ju
säga, att om man jämför statsministerns

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

uttalande och herr Ohlins uttalande,
tycker jag dock, att statsministerns uttalande
i mångt och mycket var mera
rakt på sak ocli mera realistiskt. Herr
Ohlin säger, att han vill under inga förhållanden
vara med om en räntehöjning,
och citerade''ett uttalande, där han
förmenade, att vad som nu vore önskvärt
att åstadkomma vore en höjning
av realinkomsten — om jag uppfattade
honom rätt. Något sådant är, såvitt jag
förstår, icke tänkbart under nuvarande
förhållanden. Jag tror, att vad vi här
behöva är att man från de ansvariga
politiska partiernas sida, i första hand
helt naturligt från regeringens sida upplyser
oss om vilka begränsningar av vår
konsumtionsstandard som äro nödvändiga
och vilken besk medicin man måste
svälja. Det är min uppfattning; det är
sannolikt att den icke delas på alla håll.
Jag tror emellertid, att man kommer
längre, om man nu ser till att kraftåtgärder
vidtagas, även om de äro opsykologiska,
och om man på detta sätt skapar
en grund för den fortsatta återhämtningen.
Det är en olycka ur landets
synpunkt, att man 1948 har val, som
uppenbarligen medför att man från
olika håll vill krypa undan realiteterna
och icke vill säga den verkliga sanningen.

Ja, herr talman, det skulle vara förmätet
av mig, om jag försökte närmare
angiva de olika åtgärder som skulle
kunna komma i fråga. Men såvitt jag
kan se saken komma vi aldrig ifrån att
vi levt över våra tillgångar, att vi ha ett
inflationsgap på så och så många miljarder,
att våra möjligheter att täcka
den ökade efterfrågan genom import
från utlandet äro borta och att över
huvud taget läget försämrats på ett sätt
som man icke förut vågat tänka sig.
Det är det läget, herr talman, som är
dagens realistiska situation. I det läget
måste vi — och härmed vill jag sluta —
av regeringen och av de politiska partierna
begära ett ståndpunkttagande
utan sneglande på valtaktik. Vi behöva
med andra ord få den balans i vår eko -

nomi som bankoutskottet återkommer
till under punkten 3:o i sitt utlåtande,
där det framhålles att grunden för
framåtskridandet, grunden för vår utveckling
är att sparandet håller jämna
steg med produktionsapparatens utbyggnad.

Jag tycker, att det klingar ganska
egendomligt, om bankoutskottet först under
punkten bo i sitt utlåtande ställer
sig ganska passivt i fråga om de kraftåtgärder
som behöva vidtagas men å
andra sidan under punkten 3 ro säger
ifrån, att det är nödvändigt att här sparas.
Om icke annat kunde man begära,
att utskottet genom ett kraftfullt ståndpunkttagande
skapade en grundval för
den sparpropaganda och den frivilliga
begränsning av konsumtionen, som
skulle vara önskvärd. Men denna utveckling
är ej möjlig, om icke spararna:
försäkringstagare, löntagare och alla
dessa grupper i samhället verkligen få
garanti för att nu kommer det att bli
andra tag i kampen mot inflationen och
att de no kunna räkna med trygghet för
vad de åstadkomma.

Herr talman! Jag vill sluta med dessa
allmänna ord. Jag är medveten om att
jag icke på samma sätt som andra talare
gått in på detaljer eller enskildheter
i föreliggande utlåtande och motiveringen
till detta utlåtande. De sakerna
ha emellertid såvitt jag funnit blivit
tillräckligt belysta redan förut.

Härefter yttrade:

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Herr Ohlin berörde högerns ställningstagande
till löneregleringen för
statstjänstemännen 1944. Jag skall
be att bara med några ord få besvara
detta uttalande från herr Ohlins
sida. Det hör kanske icke riktigt till
denna diskussion. Men jag har en
känsla av att det är nödvändigt att göra
det därför att en tystnad på denna
punkt kanske kan komma att misstolkas.
Det var icke så lätt att utan vidare
förstå, vart herr Ohlin syftade med sitt

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

uttalande. Men om jag icke missförstått
det hela, skulle det innebära, antingen
att högern ställde sig kritisk till löneregleringen
för statstjänstemannen 1944
eller att man inom högern över huvud
taget ställde sig kritisk till tanken på
återställande av den reella lönestandarden
före kriget, eller också, att man till
äventyrs inom högern ställde sig kritisk
till bådadera.

Jag vill, herr talman, bara erinra om
att bakgrunden till löneregleringen för
statstjänstemännen 1944 var en konstaterad
eftersläpning för denna samhällsgrupp
i lönehänseende under åren 1935
—1939 i förhållande till övriga grupper
på arbetsmarknaden. Mig veterligen har
varken från vårt håll eller från något
annat håll man haft något att erinra
mot att denna eftersläpning undanröjdes.

Vad man däremot från högerhåll reagerat
mot har varit framför allt två saker:
för det första det minst sagt självrådiga
sätt varpå denna lönereglering
kom till stånd under herr Wigforss’
medverkan och för det andra det förhållandet,
att finansministern tog denna
isolerade och på speciella motiv grundade
lönejustering till intäkt för en
stegring av penninginkomsterna över
hela linjen. Detta blev signalen till den
väldiga höjning av penninginkomsten,
som vi sedermera upplevat, och det var
den politiken som vi reagerade mot. Att
vi reagerade med rätta häremot tycker
jag skulle vara ganska uppenbart just
nu, då vi som bäst få uppäta de bittra
frukterna av denna politik.

Vad slutligen beträffar den stora målsättningen
för den ekonomiska politiken
vill jag bara här, herr talman, erinra
om att så sent som på våren 1944
det rådde fullständig enighet i vårt
land mellan alla de stora politiska partierna
om att vi skulle sträva efter ett
återställande av reallönestandarden
från tiden före kriget. Vid den tiden
sade vi oss att vi för att förverkliga
detta mål borde sträva efter att hålla
penninginkomsten i görligaste mån

oförändrad men sänka priserna i takt
med produktionens utveckling. Men mig
veterligen har ej själva målsättningen:
återställande av levnadsstandarden från
tiden före kriget, från något håll ifrågasatts.
Den målsättningen ha vi alla varit
överens om: det är om medlen tvisten
rört sig.

Jag skall i övrigt icke alls ingå på
den diskussion som förts mellan herr
Ohlin och representanter för regeringen.
Det föreföll mig som om det
var en diskussion, som närmast gällde
ansvarsfrihet för herr Ohlin för olika
uttalanden som han gjort vid skilda
tillfällen och icke frågan om ansvarsfrihet
för bankofullmäktige, vilken var
det som vi egentligen skulle diskutera
vid detta tillfälle.

Herr talman! Jag skall endast be att
här i största korthet få beröra ett par
frågor som varit uppe i debatten. Den
första gäller räntan. När man från majoritetens
sida frågar oss, som ställt oss
kritiska till den nuvarande ekonomiska
politiken, vad vi anse vara den riktiga
räntan, skulle jag vilja säga, att själva
frågeställningen är oriktig: det är icke
i första hand i riksdagen man skali få
svar på den frågan; de som i första
hand skola svara på densamma äro spararna
själva; det är spararna som skola
utföra prestationen. Det är statsmakternas
uppgift — och därom äro vi alla
överens — att söka skapa balans mellan
sparande och investering. Denna
tanke har på ett utmärkt sätt kommit
till uttryck i utskottsbetänkandet, där
det på ett ställe heter: »Då produktionsapparatens
utbyggnad liksom över huvud
taget framsteg inom samhällsekonomien
icke kunna ske i hastigare takt
än sparmedel ställas till förfogande, är
det av stor vikt, att sparandet i möjligaste
mån främjas genom penningpolitiska
och andra åtgärder, som kunna
vara ägnade att vidmakthålla förtroendet
för penningsparandet och öka sparviljan.
»

Det skulle onekligen vara mycket intressant
att från initierat håll få litet

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

närmare upplysning om vad det är för
penningpolitiska medel man åsyftar för
att åstadkomma denna stimulans åt sparandet.
Hur skola vi över huvud göra
för att få fram erforderligt sparande
för att skapa denna balans inellan sparande
och investering? Det finnes barn
två vägar att gå: antingen att föra en
sådan politik att människorna bli tillräckligt
intresserade att frivilligt åstadkomma
sparande eller också att tillgripa
tvångsåtgärder. Mig veterligen
finnes det ej på detta område någon
tredje väg att anvisa.

Om man säger, att vi framför allt
böra söka göra människorna intresserade
av att själva frivilligt uppehålla
den nödvändiga sparvolymen, kan man
val i varje fall icke alldeles bortse från
frågan om den ekonomiska ersättning
som man skall giva spararna för att de
utföra sin prestation åt samhället. När
man, herr talman, gång på gång söker
att bagatellisera betydelsen av ersättningen
åt spararna för deras prestation,
så ligger det nära till hands att
göra en jämförelse med förhållandena
på arbetsmarknaden. Hur ofta är det
inte där som diskussionen rör sig om
låt oss säga frågan om en lönejustering
skall gå ut på 3 öre eller 6 öre i timmen
eller något liknande belopp? Man
betraktar detta som en mycket väsentlig
fråga. Man säger, att det är av stor
betydelse hur frågan löses med hänsyn
till önskvärdheten av att göra människorna
tillräckligt intresserade för att
utföra ett så gott arbete som möjligt i
produktionen. Det är väl då ganska
egendomligt, att man tydligen anser, att
det ej har nämnvärd betydelse vilken
ersättning man vill giva spararna för
deras prestation. Tv frågan om spararna
skola få en procent högre eller
lägre ränta är en fråga, som för ett
mycket stort antal människor i detta
land kan ha lika stor betydelse som
hur den nyssnämnda löneregleringen
utfaller.

Man har i detta sammanhang särskilt
berört förhållandena på bostadsmark -

naden. Utan att här ingå på frågan om
vad som är den rätta höjden på räntan
vill jag fästa uppmärksamheten på att
den övervägande delen av de bostadsfastigheter,
som byggts under de senaste
åren, ha finansierats enligt de
normer, som gälla för statens byggnadslånebyrå.
En eventuell höjning av diskontot
skulle för dessa fastigheters vidkommande
påverka varken låneräntan
eller hyrorna, vilka båda som bekant
äro fastlåsta. Statens byggnadslånebyrå
garanterar nämligen för tertiärbelånade
fastigheter ett 3 %-läge för primärlånen
och ett 3,5 %-läge för sekundärlånen.
I fråga om den återstående kategorien
av fastigheter, eller de som äro byggda
tidigare, kan man inte bortse från att
en stor del av det intecknade kapitalet
ligger bundet för en tidrymd av låt mig
säga 10 år eller längre. Det invändes
kanske häremot, att vid en räntehöjning
man får räkna med att statskassan
på grund av ökade räntesubventioner
kommer att åsamkas betydande merutgifter.
Jag vill i det avseendet bara
nämna, att en höjning med 1 % för
byggnadslånebyråns vidkommande f. n.
skulle förorsaka en merkostnad på
cirka 10 miljoner kronor. Jag har velat
nämna denna siffra för att påvisa betydelsen
av de olika faktorer, som man
har att väga för och emot i denna diskussion.
Man bör ju f. ö. inte bara peka
på de ogynnsamma verkningarna av
en räntehöjning, utan man måste se
frågan i hela dess samhällsekonomiska
sammanhang. Man måste bland annat
komma ihåg, att en räntehöjning på litet
längre sikt medför ett tryck nedåt på
den allmänna prisnivån.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
säga ett ord till de många talare från
socialdemokratiskt håll, som velat bagatellisera
betydelsen av att vi nu i stort
sett gjort oss av med vår utländska
valutareserv. Man har försökt trösta oss
med, att vi i stället ha fått in maskiner
i landet och fått en väsentlig förstärkning
av våra lager. Men det måste val
ändå stå klart för envar, att när vi gjort

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

oss av med i stort sett hela det rörelsekapital,
som vi behöva för att på ett
tillfredsställande sätt kunna sköta våra
utländska affärer, det måste komma att
betyda en mycket, mycket väsentlig inskränkning
i vår frihet att i varje läge
utnyttja de för vårt land gynnsammaste
affärsmöjligheterna på världsmarknaden.
Vi komma i en beroendeställning
till utlandet, som måste medföra mycket
ogynnsamma konsekvenser för svensk
produktion. Herr Ohlin nämnde några
exempel härpå. Jag skall be att få berika
samlingen med ytterligare ett
exempel. Jag träffade häromdagen en
företagare, som berättade för mig att
han på grund av våra valutaförhållanden
i ett visst fall måst räkna med
en leveransförsening på cirka sex månader
av en för hans företag betydande
leverans, varjämte en kostnadsfördyring
inträtt på inte mindre än 20 %
genom att han inte hade kunnat utnyttja
sina vanliga inköpskällor på
världsmarknaden. När det heter, att vi
skola trösta oss med att vi fått in betydande
lager, skall man, herr talman,
inte förbise att meningen är att denna
lagerförstärkning skall konsumeras under
det kommande året; det ingår som
ett led i regeringens ekonomiska politik.
Envar som någorlunda känner till förhållandena
inom vårt näringsliv vet, att
vi under år 1948 så småningom måste
räkna med en mycket stark försämring
av lagerhållningen inom företagen. Hur
kommer situationen att bli, när vi ha
både förbrukat vårt internationella rörelsekapital
och kommit fram till en
mycket kraftig försämring av lagertillgången?
I bankoutskottets utlåtande pekar
man på att en konsekvens av valutautströmningen
är den betydande regleringsapparaten
med åtföljande olägenheter
för näringslivet, som vi nu nödgas
hålla oss med. Man måste, herr talman,
fråga sig: Hur omfattande regleringar
skola vi i vårt näringsliv behöva
räkna med om ett år, när vi äro i den
situationen jag nu försökt skissera? Jag
tror att det är ganska många, som med

bävan se fram emot den dagen. Förvisso
få vi alla dyrt umgälla den politik,
som förts under de sista åren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Wiberg in. fl. avgivna
reservationen.

Herr HALL: Herr talman! Jag har
några repliker att ge till de talare, som
yttrat sig sedan jag sist hade ordet.

Herr Mattsson anser sig ha upptäckt
en betydande skillnad mellan bankofullmäktiges
skrivsätt och tonen i det
anförande jag höll här på förmiddagen.
Jag skall gärna medge den saken, men
det fanns också en skillnad i framställningarnas
ändamål. I det ena fallet var
ändamålet att till Kungl. Maj:ts och den
svenska allmänhetens kännedom bringa
bankofullmäktiges uppfattning om lägets
allvar och om de åtgärder, som enligt
fullmäktiges mening måste vidtagas.
Sedan de flesta av de åtgärder, som
bankofullmäktige rekommenderade, ha
börjat verka och hela det resonemang,
som fullmäktige förde i sina skrivelser,
accepterats såväl av Kungl. Maj :t som
av riksdagen som utgångspunkt för det
ekonomiska handlandet, kan det ju inte
längre vara rimligt att fullmäktige i tid
och otid upprepa sina mycket bestämda
uppmaningar. I dag ha vi en dechargedebatt,
där tonen hittills varit mild
och god som i en söndagsskola och där
ingen har velat ge uttryck åt någon bestämd
mening om att fullmäktige handlat
orätt. Vissa talare ha hyst den meningen,
att regeringen kanske inte alltid
handlat rätt. Detta senare led faller ju
egentligen utanför dagens diskussionsämne,
även om del sakligt sett finns
vissa förbindelseled. Det vore ju rätt
orimligt, om under sådana förhållanden
en ledamot av fullmäktige skulle stiga
upp och hålla en straffpredikan. Jag
känner ingen lust att riva upp mera
damm än situationen kräver.

Herr Ohlin har varit inne på frågan
om våra möjligheter att i tid låna
pengar i utlandet för att stärka de

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

svenska valutareserverna. Den tanken
är ju inte ny utan har också förts fram
i den offentliga diskussionen, nämligen
att om vi i tid hade framställt låneanspråk
exempelvis i Amerika, skulle
Sverige nu suttit på grön kvist, medan
alla de andra europeiska staterna hade
svårt att få låna till de nödvändigaste
behoven. Jag vet inte om det i denna
kammare finns så blåögda optimister
att de tro, att världen är beskaffad på
det sättet. Det var ingen hemlighet för
Amerika på våren 1947, hur läget skulle
gestalta sig på hösten samma år eller
under innevarande vinter. De dispositioner,
som därifrån kunde beräknas
som motdrag mot en låneansökan från
något europeiskt land, oberoende av
vilket det var, voro i stort sett desamma
som de äro i dag. I Amerika planlägger
man som bekant sedan länge en
gemensam stödaktion för Europa. Att
under den tid denna stödaktion diskuteras
verkställa enstaka låneoperationer
till förmån för något speciellt land bär
säkerligen inte varit möjligt, såvida
inte det landet kunnat påvisa att dess
befolkning svalt eller i övrigt nödläget
var sådant att man av rent humanitära
skäl måste ingripa. Men Europas mest
välfödda och mest välklädda folk har
väl inte gärna kunnat uppträda som
lånesökande på den marknaden. Jag
tror att vi göra klokt i att över huvud
taget inte tala allt för mycket om att
det är vi, som borde stått först i kön
för att få lån. Det finns dock många
andra länder, som behöva lån bättre än
vi och vilkas framtidsutsikter när det
gäller att klara ekonomien äro ofantligt
mycket sämre än våra. Detta är det ena
ledet av lånefrågan. Det andra är att
man från denna optimism beträffande
möjligheterna att la upp ett lån omedelbart
glider in i det resonemanget,
att om vi fått ett lån hade vi stått så
mycket bättre än vi göra i dag. Jag
tror att detta beror på en ganska ofullständig
kännedom om detaljerna i den
hushållning, som vi nu ha att brottas
med. Jag medger att man därvidlag kan

göra en reservation för den händelse
att lånekrävarna mena, att det skall röra
sig om miljardbelopp. Men det tror jag
ingen gissat på, utan det har väl rört
sig om några hundratal miljoner eller
kanske en halv miljard. Under sådana
förhållanden tror jag att det är mycket
orealistiskt att inbilla sig att vårt läge
varit väsentligt annorlunda, om vi gjort
en låneframstöt i tid och lyckats. I ett
land som vårt, som har en utpräglad
högkonjunktur med praktiskt taget obegränsad
investeringslust och med en
efterfrågan på konsumtionsvaror, som
knappast känner några gränser, äro
några hundratal miljoner till inte någon
så förfärligt stor munsbit att svälja för
efterfrågan. När man nu ser hur trycket
mot den uppgjorda importplanen
verkar och stiger, måste man säga sig
att vi av trycket inifrån i stort sett
tvingats att minska våra valutareserver
till det minsta möjliga, även om dessa
valutareserver för ett år eller 6 månader
sedan hade varit uppbringade till
en något högre nivå genom en lyckad
lånetransaktion. Nej, detta är ett anpassningsproblem,
som vi måste klara.
Yi måste klara det i början av 1948 eller
något längre in på år 1948. Men i stort
sett har det samma »styrka» vid vilken
tidpunkt man än skall klara det, och
vi skola inte föreställa oss, att någonting
annat än en väsentlig förändring
och förbättring i den omgivande världens
förhållanden kan klara oss från
valutakrisen. Anpassning måste ske,
och det är inte lättare att göra den om
3 eller 6 månader än det är nu.

Jag har velat säga detta om lånefrågan
därför att jag tror, att detta är en
förbisedd synpunkt. Man hänger sig
lätt åt den illusionen att man är hjälpt
med en kredit. Det är man inte därför
att de krediter, som över huvud taget
stå till förfogande i värluen, ha inte
den storleksordning att de betyda något
i detta sammanhang. Det har gjorts
några man kanske skulle kunna kalla
ekonomiskt-filosofiska betraktelser här
om hur svårt det är att vara ett svagt

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

valutaland och hur svårt det är att vara
fattig o. s. v., o. s. v. Allt detta kan vara
riktigt, men jag tror att man därvidlag
också skall försöka hålla litet balans i
omdömet. För det första kanske man
bör erinra sig, att Sverige är ett hårdvalutaland
i förhållande till de flesta
av jordens länder. Framför allt är Sverige
ett hårdvalutaland i förhållande till
alla de stora marknader, som vi hade
före kriget. Sverige är sålunda ett hårdvalutaland
i förhållande till hela Skandinavien,
Storbritannien, Frankrike,
Belgien, Holland o. s. v. samt för en
betydande del av den övriga världen.
Om man drar sådana slutsatser som en
av de talare, som här yttrat sig, nämligen
att vi betala vår import med flera
tiotal procent högre pris därför att vi
äro ett svagvalutaland, förstår jag ju att
man har möjlighet att komma vilse hur
långt som helst i sitt resonemang. Det
förhåller sig inte på det sättet, ty till
de länder, som i förhållande till oss äro
hårdvalutamarknader, betalar Sverige
inte ett enda öre högre pris för sina inköp
än andra länder. Enstaka köp, som
gjorts i kedjeliandeln över tredje land
och som betingat väsentligt högre priser,
betyda i det stora sammanhanget
ingenting. Det rör sig därvidlag om så
små kvantiteter, att det inte har någon
som helst möjlighet att färga av sig i
det svenska prissystemet.

Herr Fagcrholm har slutligen ifrågasatt,
om det inte vore önskvärt att det,
efter vad jag förmodar närmast från
regeringens sida, kunde ges ett besked
om, hur stor den begränsning av vår
konsumtion behöver vara, som skall
kunna återställa jämvikten. Ja, den som
kunde säga det! Jag vet inte, om regeringen
kan svara på den frågan. Jag har
själv nämligen ansett att det var alldeles
meningslöst att försöka fråga. Vi
diskutera ju rätt ofta dessa frågor med
folk, som anses vara landets främsta
ekonomiska experter, och det mesta
man får ur dem är det, att de absolut
ingenting veta. Det beskedet fick jag senast
i går vid ett samtal om dessa ting,

men om inte de, som på grund av sitt
yrke ägna sig åt ekonomisk forskning,
veta mera, kanske det är oskäligt att
på regeringen ställa kravet att den skall
fastställa en sådan fixerad begränsning.
Det man i ett läge som det nuvarande
kan göra är att mana till allmän försiktighet.
Jag kan inte se att regeringen
under det sista året brustit i det avseendet.
Det man nu kan göra är att sätta
in begränsningar och regleringar på de
ställen, där milda förmaningar inte hjälpa.
Det har viil också blivit gjort i en
sådan utsträckning att de, som här presentera
sig som kritiker, ofta bruka
jämra sig över att regleringarna äro väl
hårda. Men på tal om dessa ting tror
jag, att det finns ett drag i den aktuella
diskussionen, som är värt att lägga
märke till, nämligen den strömkantring,
som skett alldeles under de senaste
veckorna. Allteftersom diskussionen om
vad vi böra göra för att minska hotet
om en eventuellt kommande inflation
har skridit fram emot avgörande punkter,
där man kan vara färdig att vidtaga
mera verksamma åtgärder, så har
betänksamheten växt hos dem som ivrigast
påyrkat kraftåtgärder emot inflationen.
Man börjar nu att se ett och
annat tecken i skyn som tyder på att
ingen högkonjunktur är evig och att
den högkonjunktur vi nu pressas av
kanske har nått toppunkten. Även om
vi inte ha att vänta något häftigt bakslag
ännu på länge, är det emellertid
inte samma kraft bakom de inflationsdrivande
momenten som det har varit
under de gångna två åren. Från det hållet
manar man således nu till en avvaktande
hållning och säger närmast:
Vidtag inte alltför kraftiga åtgärder, tv
om man gör det i ett labilt läge kan det
hända att man framkallar just de olyckor,
som man främst vill undvika, nämligen
arbetslöshet, minskad produktion
och minskade valutainkomster. Ingenting
kan ju vara mindre önskvärt.

■lag refererar dessa sakkunniga människors
ståndpunkt utan att själv taga
ställning till den, men det är klart att

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

de som ha att handla inte kunna låta
bli att taga intryck av vad folk, som
man har anledning tro har gott omdöme
och som representerar näringslivet och
bankvärlden, säger.

Herr talman! Det är bara dessa reflexioner
jag vill göra till den diskussion,
som här förts. Jag skall inte gå
in på herr Hjalmarsons funderingar omkring
ränteproblemet i dag. Vi ha dess
bättre lyckats att undvika en ofruktbar
diskussion hittills om dessa ting under
dagens debatt. Jag vill bara erinra herr
Hjalmarson om att spararens förräntning
har aldrig ansetts vara endast den
ränta han får, utan spararens belöning
har kanske i högre grad varit att de
pengar han sparat visat stabilitet i sitt
värde. Vilja vi bedöma efterkrigsårens
svenska ekonomiska politik ur dessa
synpunkter, kan man väl säga att penningvärdet
icke varit absolut stabilt.
Men vi kunna också säga att i en värld,
där penningvärdet fått verkligt allvarliga
törnar efter kriget, har den svenska
ekonomiska politiken klarat sig förhållandevis
bäst, och den har gjort detta
trots att den allmänna standarden i
vårt land varit så pass hög på många
områden att den med nödvändighet varit
ömtåligare än vad den har behövt
vara i de flesta andra länder.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Hall har inte upptäckt att
det i kammaren framförts någon kritik
mot riksbanksfullmäktige. Jag vill inte
att detta uttalande skall stå oemotsagt.
Jag skall be herr Hall studera protokollet,
när det kommer, så skall han finna
att bl. a. jag framfört en del kritiska
synpunkter på riksbankens politik.

För det andra yttrade herr Hall, att
de förnämsta experterna säga i fråga om
vad som behövs för att uppnå en samhällsekonomisk
balans, att de veta
ingenting. Jag tror inte att detta ger
ett alldeles riktigt intryck, ty det är ju
allmänt bekant att konjunkturinstitutet
inte har dolt sin mening att vi befinna

oss i ett läge som är rätt avlägset från
balansens återställande.

Sedan säger herr Hall, att vi skulle
inte kunnat få något amerikanskt lån,
ty det var ingen hemlighet för Förenta
staterna på våren 1947 hurudant läget i
Europa skulle bli på hösten 1947. Det
är tydligt att herr Hall tillskriver amerikanarna
bra mycket bättre insikt än
den som regeringen hade, tv finansminister
Wigforss uttalade ju att han förstod
inte alls hurudant läget skulle bli
förrän på eftersommaren 1947.

Jag var i Förenta staterna i februari
1947 och talade med rätt många experter
där, och de hade faktiskt inte en
uppfattning om att Europas eller Sveriges
läge skulle bli så dåligt som det
blivit senare. Jag kan nämna för herr
Hall — det kan kanske intressera, när
han nu säger att vi skulle inte kunnat
få någon kredit — att jag fick från en
av de största bankirfirmorna i februari
en förfrågan, huruvida Sverige var intresserat
av ett amerikanskt lån, då firman
i så fall vore villig att ställa sina
tjänster till förfogande för emissionen.
Jag kunde bara svara, att den svenska
regeringens politik såvitt jag visste var
att man inte reflekterade på ett sådant
lån.

När herr Hall påstår, att några miljoner
mer eller mindre skulle inte ändrat
vårt läge — vi skulle bara importerat
så mycket mer — vill jag säga
att det är ett klart underbetyg åt regeringen.
Ingen har sagt att ett lån skulle
vara ett alternativ till en anpassning,
herr Hall, utan att ett lån skulle underlättat
en anpassning, gjort det möjligt
för oss att utföra anpassningen med bevarad
likviditet, vilket ju erfarenheten
visar gör den bra mycket lättare. Därför
kommer man nog, när man inte tar
herr Halls auktoritativa påståenden utan
att sätta berättigade frågetecken i marginalen,
till den slutsatsen, att regeringen
borde försökt få en kredit som
skulle ha underlättat den svåra anpassning,
som vi alla äro överens om att
vi inte kunna undgå att genomföra.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

Herr HALL erliöll likaledes på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det gläder mig naturligtvis
mycket att herr Ohlin träffat
så snälla amerikanska bankdirektörer.
.lag vet att det är flera som träffat sådana.
Men herr Ohlin vet lika bra som
jag att de amerikanska bankdirektörerna
ingalunda äro enväldiga, utan de ha,
för att använda ett gammalt uttryck,
också en gud över sig. När våra egna
bankdirektörer hade funderat på saken
tillräckligt länge sade de emellertid, att
det tjänade absolut ingenting till att vi
frågade om lån i Amerika förrän man
från officiellt regeringshåll hade talat
om saken och öppnat portarna så att
säga. Det säger ju en hel del om att
det är inte enstaka amerikanska bankdirektörer
som avgöra dessa ting ens
i Amerika, fastän man tror att det där
finns mycket stora friheter, utan de avgöras
i verkligheten i mycket centrala
instanser.

Det är herr Ohlins fasta tro, att om
vi hade lånat pengar så hade vi haft
eu större valutabehållning. Jag vågar
försäkra herr Ohlin att denna tro skulle
han icke en enda vecka kunnat bevara
som den barnatro den är, om han satt
i den press som importmyndigheterna
sitta.

Vidare anförde:

Herr WIBERG: Herr talman! Den
penningpolitiska debatten lider väl nu
mot sitt slut, och jag vågar uttrycka
den förmodan att dagens överläggningar
i detta mycket betydelsefulla ämne
inte ha varit alldeles utan nytta. De
skilda problemen ha ju belysts ur olika
aspekter. Vi ha fått del av de synpunkter,
som anlagts av de olika politiska
partierna. Jag vågar också hoppas att
de som makten för niirvarande hava i
detta land vid den praktiska politikens
utformning skola taga hänsyn till en
del av vad som anförts från oppositionens
sida. Jag vill i detta sammanhang
också erinra om att åtskilligt av
vad oppositionen här anfört jämväl

omfattas av experter på det praktiska
livets område utanför riksdagen. För
min del skall jag avsluta dagens debatt
med några erinringar närmast i anledning
av herr Halls anförande.

Vad då i första hand beträffar herr
Halls uttalande om osannolikheten av
att vi skulle ha kunnat få något lån i
Amerika, så måste jag medge att jag
inte har haft så nära kontakt med amerikanska
bankkretsar att jag i likhet
med herr Ohlin i början av år 1947
blev föremål för förfrågan, om Sverige
önskade något lån. Min personliga
uppfattning, baserad på den erfarenhet
jag har om Amerika och läget och
utvecklingen där under 1947, är emellertid
att vi hade utomordentligt stora
möjligheter att i början av nyssnämnda
år kunna få ett lån och antagligen också
ännu senare. När sedermera fråga
uppkom, om de svenska bankerna
skulle försöka upptaga krediter i Förenta
staterna och om detta vore lämpligt,
hade saken kommit i ett annat
läge. Vi skola inte glömma bort att utvecklingen
gick mycket fort.

Om herr Hall emellertid med sitt yttrande
avsett våra möjligheter att få en
direkt och tillräckligt stor lättnad genom
Marshallplanen, så skulle jag vilja
ansluta mig till hans mening. Det är
min personliga tro att den direkta
hjälpen via Marshallplanen inte för
vårt vidkommande kommer att bli av
den omfattning och verkan som måhända
den indirekta. Naturligtvis får
man hoppas att denna min uppfattning
är felaktig, men det finns med hänsyn
till Parisrapportens utformning beträffande
förutsättningarna mycket starka
skäl som tala för att det förhåller sig
på det av mig angivna sättet.

Jag skulle föreställa mig att vi numera
äro ganska överens om vad orsakerna
ha varit till det nuvarande bekymmersamma
läget. Även de som
vilja lägga tyngdpunkten på den förstöring
av produktionsapparaten och de
omvälvningar inom världshandeln som
kriget medfört, en utveckling som med

C — Andra kammarens protokoll Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

naturnödvändighet även drabbade Sverige,
även dessa erkänna att en väsentlig
orsak till valutakrisen ligger i det
alltmer växande köpkraftsöverskottet i
Sverige. Men därmed är väl också sagt
att vägen ur den nuvarande krisen
måste gå över en återuppbyggnad av
världshandeln och en sanering av vår
inre ekonomi. Av dessa är den förra
saken något på lång sikt, som vi inte
kunna göra så mycket åt. Jag måste i
detta sammanhang i ett avseende anmäla
en avvikande mening mot herr
Hall. Jag räknar med att saneringen
inom Sverige visserligen i stor omfattning
men dock icke så stor som herr
Hall tydligen förmenade är beroende
av utvecklingen i världen i övrigt. Frågan
om en sanering kan ske och med
vilken hastighet beror enligt min uppfattning
i icke ringa grad på oss själva.
Som läget nu är måste vi emellertid
acceptera den hårda nödvändigheten
att vår handel med dollarländerna tills
vidare måste ske inom den ram, som
anges av balanserade betalningar. Sannolikt
kommer detta att vara förhållandet
åtskilliga år framåt.

Den allvarliga innebörden av denna
nya förutsättning för vår utrikeshandel
och för den ekonomiska politiken
över huvud framgår bäst av det förhållandet,
att Sverige under år 1947
hade en import från Förenta staterna
uppgående till 1 631 miljoner kronor
men en export till samma land på endast
348 miljoner. Importsiffran från
Schweiz var 208 miljoner och exportvärdet
107 miljoner kronor. Egendomligt
nog förefaller importplanen bygga
på den förutsättningen, att det skulle
vara möjligt att mycket radikalt skära
ned importen från vissa länder men
samtidigt hålla exporten uppe på praktiskt
taget oförändrad nivå. Jag tror
inte att man kan våga räkna härmed.
Det är nog i stället så, att importen till
Sverige från dessa länder i de flesta
fall har varit en tyst förutsättning för
våra exportmöjligheter. Är det någon
sannolikhet i att exempelvis Chile

skulle köpa ifrån Sverige i motsvarande
mån som under 1947, då exporten
dit uppgick till 22 miljoner kronor, om
vi samtidigt skära ned importen från
36 miljoner till några få miljoner? Eller,
för att nämna ett annat land, är
det troligt att vi kunna bibehålla vår
exportmarknad i Colombia, som betytl
25 miljoner i valuta under 1947, om vi
nu skära ned importen från 13 miljoner
till ett minimum? Det är väl knappast
tänkbart. Vi skola inte heller
glömma, att många länder brottas med
samma valutasvårigheter som vi. Det
vore naturligtvis beklagligt om vår valutanöd
skulle tvinga oss att uppge
många med stor möda upparbetade
marknader, där vi ha eminent goda
förutsättningar att fylla luckan efter
Tyskland.

Det finns ett problem, som förhållandevis
flyktigt har berörts i dagens
debatt, nämligen valutaläget på lång
sikt. Jag skulle beträffande detta problem
vilja hänvisa till fullmäktiges inlaga
till Kungl. Maj:t av den 17 oktober
1947. Denna utgör inte någon uppmuntrande
lektyr, men är tyvärr en
mycket nyttig sådan. Det har nämligen
sedan före kriget inträffat en mycket
viktig förändring i vårt handelspolitiska
läge. Före kriget spelade som vi
alla veta England en tongivande roll i
de internationella ekonomiska sammanhangen.
England var av traditionshänsyn
och på grund av landets struktur
gynnsamt inställt emot en friare
handel. Det engelska näringslivets gestaltning
gjorde landet i mycket hög
grad beroende av import, och inkomsterna
av frakter och investeringar
utomlands medförde att England kunde
bära ett stort importöverskott. Men
kriget har gjort England till en gäldenärsstat.
England måste nu reducera
importen och försöka att i stället öka
exporten. Den tongivande rollen i
världsekonomien har gått förlorad och
har i stället övertagits av Förenta staterna.
Men detta land med sin enorma
produktionskapacitet har alltid bedri -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

vit och kommer väl åtminstone under
överskådlig framtid att bedriva ett slags
nymerkantilism, för vilken ett exportöverskott
framstår som ett nästan primärt
önskemål. Dessa radikala förändringar
på världshandelns område leda,
såvitt jag förstår, för vårt lands vidkommande
till den slutsatsen, att det i
väsentlig grad beror på oss själva, om
vi skola lyckas vidmakthålla den välståndsskapande
faktor som en stor utrikeshandel
utgör. Skola vi nå fram
till målet att — utan väsentlig krympning
av det utländska varuutbytet —
bygga upp en valutareserv, som återställer
vår yttre handlingsfrihet, erfordras
i första hand att vi med alla
till buds stående medel rationalisera
den inhemska produktionen, öka produktiviteten
och hålla kostnaderna per
enhet nere. Det beklagliga är, som vi
säkerligen alla äro överens om, att valutaläget
i hög grad beskär våra möjligheter
härtill. Jag behöver inte gå in
på vad valutaplanen innebär i fråga
om begränsning av importen av maskiner
för industri och jordbruk och
över huvud taget av arbetsbesparande
hjälpmedel, en begränsning som också
drabbar t. o. in. kraftverksbyggena. Jag
skall, herr talman, sluta med att erinra
om att det nu en gång är så, att
en nation lika litet som en individ kan
ha råd att på en gång täcka alla sina
behov, även om dessa behov kunna
framstå som mycket önskvärda. Folkhushållet
kan lika väl som den enskilde
företagaren och den enskilde individen
förköpa sig och förlora sin likviditet,
även om solvenscn är bevarad.
Därför utgår man enligt min mening
från en irrelevant frågeställning, när
man som statsministern gjort vid skilda
tillfällen försvarar överskottsimporten
med att den i det stora hela medfört
alt valutareserven konverterats till
vissa för landet värdefulla och nyttiga
ting. Även om man medger att så är
fallet — vilket man emellertid kan
göra endast i viss omfattning — äro enligt
min mening statsmakterna därmed

inte ursäktade för att de låtit utvecklingen
ha sin gång och för att de underlåtit
att slå vakt om valutareserven.

Jag anser mig inte kunna underlåta
att peka på några siffror, som kanske
giva en viss föreställning om storleksordningen
av den import som väl knappast
i sin helhet varit nödvändig. Under
1946 och 1947 importerade Sverige
frukt för sammanlagt 388 miljoner kronor.
Motsvarande siffra för 1938 var
63 miljoner kronor. Nu är det alldeles
klart, och det är väl heller ingen
som påstår annat, alt denna fruktimport
inte i hela sin omfattning var av
lyxkaraktär. En helt annan fråga är
emellertid om den inte var för stor
och om det inte hade varit värdefullt
om vi i stället i dag haft kvar vissa
valutor, även sådana som inte äro vad
man brukar kalla hårda.

Jag skall nämna några siffror inom
ramen för denna fruktimport. Under
1947 importerade vi mandlar för över
15 miljoner kronor, torkade plommon
för över 8 och torkad blandad frukt
för 13 miljoner. Motsvarande tal för år
1938 utgjorde 6,2, 2 och 2,5 miljoner.
Vi importerade bananer för 15 miljoner
mot 6,0 miljoner 1938 och apelsiner för
52 miljoner mot 15 miljoner 1938.

Om man går igenom statistiken ytterligare,
finner man, att samma företeelse
framträder på område efter område.
Under 1947 importerades choklad
till ett värde av 17 890 000 kronor mot
1 336 000 år 1938. Keximporten under
år 1947 var 15 gånger så stor som under
1938. Fruktkonserver, huvudsakligen
amerikanska, importerades under
1947 för 5,8 miljoner mot 1 260 000
under 1938. Importen av pälsverk och
arbeten av pälsverk uppgick till i runt
tal 50 miljoner kronor. Där bör emellertid
nämnas, att exporten synes ha
uppgått till ungefär It miljoner, vilken
siffra rätteligen bör fråndragas. Yllemattor
importerades under 1947 för 38
miljoner mot 7,2 miljoner 1938. Importen
av vävnader, innehållande silke,
uppgick till över 56 miljoner mot 12,s

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

miljoner år 1938. Av lättförståeliga skäl
skall jag avstå från att nämna några
siffror beträffande importen av nylonstrumpor
och liknande.

Det kan väl inte rimligen förnekas,
att en väsentlig del av denna import
bestod av sådana varor, som vi kunde
ha avstått från, utan att detta hade behövt
innebära någon icke uthärdlig
sänkning av levnadsstandarden.

Jag vill sluta med att säga, att jag
tyvärr inte blivit övertygad av det försvar
för regeringens åtgöranden, som
herr Hall framförde i sitt sista anförande.
Jag är fortfarande av den uppfattningen,
att det hade varit lyckligare,
om man på många områden hade
fört såväl en annan ekonomisk politik
som en annan valuta- och penningpolitik.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Debatten har nu pågått så
länge, att jag inte vill förlänga den med
att närmare gå in på de olika spörsmål,
som här ha dryftats. Jag skall nöja mig
med att göra några allmänna reflexioner
med anledning av den förda debatten.
Det har av olika talare upprepade
gånger uttalats, att bankofullmäktige,
och väl också regeringen, skulle hysa en
övertro på regleringarna. Samma talare
ha emellertid också, kanske i nästa
andedrag, klandrat vederbörande för
att regleringarna inte ha kommit tillräckligt
tidigt eller varit tillräckligt
effektiva. Jag har inte kunnat underlåta
att göra den reflexionen, att det är
lätt att vara klok i efterhand. Någon
annan väg i dagens läge än att fortsätta
med regleringarna, som ingen vill ha,
har inte anvisats av någon talare. Jag
har noga lyssnat till debatten och försökt
efterhöra, vilka rekommendationer
beträffande penningpolitiken man
från olika håll vill göra.

Den fråga, som oftast legat mer eller
mindre outtalad bakom de resonemang,

som förts, och den kritik, som rests,
inte bara här i kammaren, utan kanske
i ännu större utsträckning i debatten
ute i landet och i tidningarna, har varit
räntefrågan. Från olika håll, särskilt
från företagarvärlden, har det höjts
röster för att man skall använda en annan
räntepolitik, att man skall anlita
det gamla klassiska medlet att via räntan
reglera penningmarknaden. Om jag
undantar det anförande, som nyss hölls
av herr Hjalmarson, har man, såvitt jag
kunnat finna, i denna debatt inte från
något håll velat göra en direkt rekommendation
att slå in på en annan räntepolitik.
Detta torde väl innebära, att
man inte på något håll är beredd att
utåt ta ansvaret för att rekommendera
en annan räntepolitik.

Jag tror för min del, att när det såsom
nu gäller att slå vakt om kronans
värde, bör man inte genom höjning av
framför allt den långa inteckningsräntan
åstadkomma en allmän fördyring
av levnadskostnaderna —- vilket en sådan
räntehöjning otvivelaktigt skulle
medföra —• och en höjning av hyrorna.
Jag tror, herr talman, att det kan vara
av värde att i slutet av denna debatt
konstatera detta. Det är nog alltjämt
så, att man på olika håll leker med tanken
att statsmakterna böra slå in på en
annan räntepolitik iin den som hittills
förts. Förhoppningar om att det skall
bli höjda räntor torde också medföra
att man många gånger är benägen att
vidtaga vissa spekulativa dispositioner
med tanke på att räntan kan komma
att höjas.

Herr talmannen övertog härunder ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag skall inte ta upp någon polemik
med min kollega och kamrat i
bankofullmäktige, dess vice ordförande
herr Hall. Jag har inte anledning att
göra det, bland annat av den orsaken,
att jag i kanske inte så få fall — det
vill jag gärna framhålla — tänker på

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

det hela taget på samma sätt som han.
Å andra sidan kan jag inte låta bli att
knyta en kort kommentar till den relation,
som herr Hall här ansåg sig ge
av lånefrågans hittillsvarande behandling
i de instanser, som haft anledning
att agera i detta sammanhang.

Herr Hall menade, att det inte förelåg
någon anledning för, såsom han uttryckte
sig, Europas mest välklädda och
mest välfödda folk att forcera lånefrågan
i Amerika. Han menade, att vi inte
hade någon anledning att försöka
tränga oss fram i kön av supplikanter
på andra sidan Atlanten. Även om nu
hans ord inte ordagrant föllo på det
sättet, tror jag mig våga säga, att detta
var innebörden av herr Halls framställning.

Vid sådant förhållande kan man dock
knappast underlåta att erinra om vad
som verkligen förevarit i bankofullmäktige
i denna speciella angelägenhet. Jag
röjer här inga hemligheter — händelseförloppet
är skildrat i bankoutskottets
föreliggande utlåtande. Där förekommer
nämligen på sidan 5 ett referat, låt
vara tämligen kort, men icke desto
mindre ganska uttömmande, av fullmäktiges
handläggning av lånefrågan.
Av detta referat framgår, att bankofullmäktige
funno det påkallat att igångsätta
en utredning angående förutsättningarna
för upptagandet av ett utländskt
lån. Vidare heter det i utlåtandet:
»På hemställan av fullmäktiges

ordförande i samråd med riksbankschefen
beslöto fullmäktige den 29 september
1947 att omedelbart låta undersöka
möjligheterna att upptaga ett lån
i utlandet. Beslutet skulle dock fullföljas
endast om vid överläggningar med
regeringen en annan och lämpligare
form för åtgärder icke skulle framkomma.
»

Av detta referat torde väl för kammarens
ärade ledamöter framgå, att
lånefrågan har legat ganska långt fram
på banko fullmäktiges diskussionsschcma
under de senaste månaderna och
även lett till positiva åtgiirder från full -

mäktiges sida. Den passiva hållning,
som jag tyckte herr Hall ville skildra
såsom karakteristisk för bankofullmäktiges
agerande i denna fråga, har sålunda
knappast förevarit.

I sitt anförande före middagsrasten
efterlyste statsministern, såsom han
gjort vid åtskilliga andra tillfällen, ett
alternativ till regeringens ekonomiska
politik. Då måste man naturligtvis
ställa sig den frågan: Vilken är regeringens
ekonomiska politik, till vilken
man nu önskar ett alternativ? Vilken är
linjen i denna politik? Vilken är riktpunkten
och vilken är den tanke, som
bär upp regeringens handlande i denna
angelägenhet? Såvitt jag har kunnat
förstå föreligger här inget verkligt bärande
och konsekvent vidhållet program,
utan man har lagat efter lägligheten.
Man har vid det ena tillfället
vidtagit en då såsom lämplig ansedd åtgärd
och vid ett annat tillfälle en i det
läget såsom lämplig betraktad åtgärd.
Enligt min mening är det ganska mycket
begärt att oppositionen skall ställa
upp ett alternativ till ett ekonomiskt
handlande, som har den karaktär, som
jag här försökt skildra.

Man kan, herr talman, enligt min mening
inte samtidigt appreciera kronan
och låta inkomstutvecklingen skjuta i
höjden. Man kan inte på en gång försöka
hålla prisnivån nere och vidtaga
skärpningar i beskattningen av produktion
och distribution, vilka oundvikligen
driva upp samma prisnivå. Man
kan inte arbeta för en expansion av exporten
och samtidigt lägga hinder i vägen
för densamma genom skattekrångel
och felaktig skötsel av valutan. Man kan
inte arbeta för sparsamhet samtidigt
som man genom skattelagarna bestraffar
sparandet, så snart det nått över
en viss gräns, och man kan slutligen,
herr talman, näppeligen kämpa mot inflationen
samtidigt som man, i varje
fall enligt min mening, i något för stor
omfattning stillatigande åskådar en utveckling
på inkomst- och lönefronten,
som måste inge en allvarlig oro både

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

för penningvärdet och för hela vårt
produktionsliv.

Det som, såvitt jag vågar bedöma dessa
ting, framför allt behövs nu är vad
jag skulle vilja kalla en ordnad reträtt
från de styrandes sida till ett mer realistiskt
betraktelsesätt och en något
mer markerad konsekvens i handlandet
än hittills. Lyckligt att säga tror jag
man vågar konstatera vissa tecken åtminstone
på att en sådan ordnad reträtt
från regeringens sida har tagit sin början.
Jag skulle gärna se, att man fortsatte
densamma. Därmed skulle helt
visst en del av den oro, som förefinnes
i landet över dessa förhållanden, så
småningom komma att lägga sig. Därmed
skulle vi också med något större
trygghet kunna se framtiden till mötes
än vad som nu är möjligt, åtminstone
för en hel del av medborgarna.

Herr SUNDBERG: Herr talman! Vad
som närmast föranledde mig att begära
ordet var ett yttrande av min värderade
utskottskollega herr Fagerholm beträffande
utskottets uttalande om lånepolitiken.
Detta avsnitt av utskottets utlåtande
har tidigare i dag berörts av herr
Molander, men det kan hända att herr
Fagerholm inte var inne och hörde på
hans anförande. Sedan jag begärde ordet
har emellertid herr Hall, givetvis
på ett mycket mer klarläggande sätt än
jag kunde ha gjort, vidrört lånefrågan,
och jag kan därför inskränka mig till
att påminna herr Fagerholm om att
lånefrågan ingående prövats såväl i utskottet
som, såsom herr Hagberg nyss
anförde, i fullmäktige. I utskottet behandlade
vi frågan vid ett par sammanträden.
Om man gör en jämförelse kan
man säga, att det finns vissa länder,
däribland för övrigt ett nordiskt land,
som fått erbjudande om lån från utländskt
håll, men villkoren för dessa
lån ha satts så hårda, att man inte kunnat
antaga erbjudandena. Det kan
ifrågasättas, huruvida inte detsamma
skulle bli fallet beträffande vårt land.

Exempel saknas alltså inte på att lånevillkoren
ha varit så hårda, att man inte
kunnat utnyttja lånen.

Herr Fagerholm kallade utskottsmajoritetens
utlåtande för ett långt försvarsuttalande.
Det är ganska underligt
att detta kan sägas, samtidigt som man
från vad man brukar kalla oppositionens
sida ger utskottsmajoriteten en
eloge för att den varit modig nog att
kritisera både regeringen och fullmäktige
på åtminstone ett par ganska vitala
punkter. Det har sålunda under
debatten i dag framkommit olika meningar
om denna sak.

Herr Fagerholm efterlyste vidare,
som så mången gång har gjorts, de klarare
linjer, som hade bort framgå av
utskottets utlåtande, och exempelvis
under duellerna mellan statsministern
och herr Ohlin har man på ömse håll
efterlyst alternativen till den nu förda
politiken. Herr Fagerholm var inne på
samma linje och sade i sitt anförande,
att han icke kunde nämna vilka åtgärder,
som borde ifrågakomma, men att
bankoutskottet borde ha gett klara linjer
för det svenska folket rörande dessa
frågor. Man skulle, som han sade, ha
gett folket »en klar signal». Herr talman!
Har nu icke bankoutskottets majoritet
kunnat åstadkomma klara linjer
i sitt utlåtande och sålunda icke heller
kunnat ge svenska folket en klar signal
efter allt debatterande i riksdagen och
i pressen, hade man väl i varje fall kunnat
förvänta, att dessa efterlysta klara
linjer och denna signal skulle ha återfunnits
i den till utlåtandet fogade reservationen.
Jag kan, herr talman, för
min ringa del ingalunda finna, att utskottsreservanterna
gett vare sig riksdagen
eller svenska folket klarare signaler
än utskottsmajoriteten gjort, och
jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets yttrande
under förevarande punkt dels ock på

Onsdagen den 10

godkännande av det yttrande, som föreslagits
i den av herr Wiberg m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
godkände kammaren utskottets uttalande.
Härefter lades punkten till handlingarna.

Punkterna 2—4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 7, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning;

nr 8, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll;
och

nr 9, angående användande av riksbankens
vinst för år 1947.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 3.

Utgifter under riksstatens trettonde
huvudtitel.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för
budgetåret 1948/49 av utgifterna under
riksstatens trettonde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna
indragningsstaten, jämte en i ämnet
väckt motion.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

mars 1948 em. Nr 10. 87

Punkten 2, ang. Vadstena krigsmanshuskassa
m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr SUNDBERG: Herr talman! Vid
denna punkt är fogad en blank reservation
av mig och herr Fröderberg.
Jag ber att i korthet få anföra ett par
synpunkter på saken.

Denna fråga var föremål för riksdagens
behandling år 1942, såsom utskottet
angivit. Då hade man införskaffat
yttrande från statskontoret, som i
sin tur hört arméns civila departement
och marinförvaltningen. Vid det tillfället
— det gällde då som nu en blygsam
höjning av dyrtidstillägget till ifrågavarande
grupper, d. v. s. de gamla indelta
soldaterna och båtsmännen vid
flottan — ansåg arméns civila departement,
att en höjning av tillägget var
skälig, och tillstyrkte därför motionerna
i ämnet. Marinförvaltningen vitsordade,
att pensionärerna befunno sig i
behövande omständigheter, och anslöt
sig till motionärernas mening. Med hänsyn
till att statskontoret avstyrkt bifall
till motionerna ansåg sig emellertid
utskottet icke böra tillstyrka dem utan
uttryckte endast i utlåtandet en förhoppning
om att frågan skulle tagas
upp av Kungl. Maj :t till senare behandling.
Den har emellertid icke kommit
upp. Sedan år 1922 har alltså tillägget
utgått med oförändrat belopp.

Nu ha herr Fröderberg, herr Holmström
och jag i år motionerat om att
tillägget skulle höjas från 150 kronor
till 200 kronor. Utskottsbehandlingen
av ärendet präglades av den allra
största välvilja, men man pekade på den
omständigheten, att det är nödvändigt
att nu söka begränsa anslagsökningarna
i största möjliga mån, en synpunkt
som vi givetvis måste acceptera. Vidare
Iryckte man på att förhållandena för
denna grupp ha förbättrats genom de
nya folkpensionerna, en omständighet
som vi heller icke kunde förneka. Vi
ha därför från motionärernas sida icke
vidhållit kravet på att tillägget skall

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

utgå med förhöjt belopp, utan ha inskränkt
oss till att avge en blank reservation
för att därmed uttala den bestämda
förhoppningen, att Kungl. Maj:t
verkligen skall taga ärendet under omprövning.

Jag har sålunda, herr talman, intet
yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 3—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen angående
ersättning från kyrkofonden för
övertalig personal vid domänverket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Motioner angående normalbrandordningarnas
bestämmelse om avstånd mellan
stack och byggnad.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
i anledning av 1947 års riksdags
beslut rörande bestämmelsen i normalbrandordningarna
om avstånd mellan
stack och byggnad.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade likalvdande
motioner, nr G i första kammaren
av herr Isaksson m. ft. och nr 11 i
andra kammaren av herrar Dickson
och Staxäng.

I motionerna hade hänvisats till ett
beslut av 1947 års riksdag i anledning
av väckta motioner om utfärdande av
vissa föreskrifter att av länsstyrelserna
beaktas vid fastställande av brandanordningar
och om ändring av viss bestämmelse
i normalbrandordningen för
landskommuner. Genom beslutet hade
godkänts utskottets utlåtande över motionerna,
nr 39, i vilket utlåtande ut -

skottet hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta bringa till länsstyrelsernas
kännedom vad utskottet anfört
i utlåtandet rörande bestämmelsen i
normalbrandordningarna om avstånd
mellan stack och byggnad. — 1 nu förevarande
motioner hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära åtgärder i syfte att
upphäva vad riksdagsbeslutet 1947 föranlett
i fråga om bestämmelser i
brandordningarna, så att 12-metersgränsen
i fråga om halmstackars placering
utgår».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:6 och 11:11, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag har
fått reda på att man vid utskottsbehandlingen
har sagt sig icke förstå meningen
med förevarande motion. Jag
kan ju medgiva, att saken är litet dunkelt
uttryckt. Det kan kanske icke begäras
av en enkel lantman som mig
att alltid kunna finna de formuleringar,
som första lagutskottet är vant vid.
Men jag tror ändå icke, alt jag har
överskattat intelligensen och vidsynen
hos utskottets ledamöter så till den
grad, att jag behöver befara att ett
verkligt missförstånd förelegat.

Denna fråga förekom redan vid förra
årets riksdag, och den har varit uppe
förut. Det kanske därför kan tyckas att
min motion är en okynnesmotion, men
det är den icke, ty saken har en principiell
betydelse som är större än vad
måhända flertalet av kammarens ledamöter,
som icke direkt syssla med lantbruk,
riktigt ha klart för sig.

I förra årets utskottsutlåtande förekommo
åtskilliga reflexioner, vilka
även i år ha åberopats. Det talades om
faran för att eld skulle sprida sig från
halmstackar som antändas, och i sam -

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

band därmed fanns i utlåtandet en tabell,
till vilken det i år hänvisas men
vilken icke är intagen i detta års utlåtande.
Den tabellen är en mycket
roande lektyr. Där redovisas i procent
och tiondels procent antalet eldsvådor,
som uppkommit genom att byggnader
antänts av brandhärdar vid olika
avstånd. Om en brandhärd ligger på
6 meters avstånd från ett hus, är det
så och så stor möjlighet för att huset
skall antändas, om den ligger på 10
meters avstånd, är det så och så många
procents möjlighet o. s. v. Man drager
därav slutligen en hel del konklusioner,
och man finner sig vid slutet av argumenteringen
ha bevisat vad som för
mig stått ganska klart tidigare, nämligen
att skall man få något att brinna, skall
man hålla lågan så nära intill det som
skall tändas på som möjligt. Jag skulle
gärna vilja träffa den person, som satt
i gång denna statistik och beordrat
stackars skrivmaskinsflickor att arbeta
med den. Nyttigare ting tycker jag nog
kunde uträttas i ämbetsverken.

Nu skall jag be att få ett besked av
utskottets ordförande — jag hoppas att
han sitter inne med kunskap om saken,
utskottet har icke redovisat den
vare sig i år eller i fjol — om hur
många eldsvådor som uppstått genom
alt halmstackar antänts. Halmstackar
äro naturligtvis mycket brännbara, och
givet är att slarviga barn kunna tända
på halmstackar, om de äro illa uppfostrade
och dåligt eftersedda. Men ladorna
stå i allmänhet öppna, och finns
det halm inne i dem, är den halmen
väl så eldfängd som den som ligger
utanför. Skulle man draga ut konsekvenserna
riktigt långt, skulle man
icke heller få ha halm i ladorna. Och
drager man ut konsekvenserna ännu
längre, skulle förbud mot tändstickors
användande också utfärdas. Man får
göra det hela till ett avvägningsproblem.
Får jag klart för mig, alt ett utomordentligt
stort antal antända halmstackar
förorsakat eldsvådor, skall jag
börja resonera, men till dess står jag

fast vid min ståndpunkt. Och den
ståndpunkten är den, att detta är en
fråga som man icke skall lagstifta i.
Man skall icke utfärda kategoriska
förbud här. Nåja, de iiro icke kategoriska:
en lantbrukare får vända sig till
den maktägande överheten och därigenom
erhålla möjlighet till dispens.
Men jag ber de närvarande icke-jordbrukarna
begagna sin fantasi ett ögonblick.
Tänk er att det är tröskningstid
och att herr Jonsson i Skedsbygd, herr
Karlsson i Granebo eller herr Hansson
i Skediga, eller, varför icke, herr Rubbestad,
skall bestämma var halmstacken
skall ligga. De finna den lämpligaste
platsen, och de äro kanske så
laglydiga, att de gå efter en tumstock
och undersöka om den ligger 12 meter
från husväggen. Men det kanske visar
sig, att det icke går att få dit halmstacken
i dess helhet. År det då meningen,
att dessa sakförståndiga män,
som ha betrotts med uppdraget att vara
folkets representanter i Stockholm för
en hel nejd i hembygden, skola vända
sig till någon liten brandmyndighet i
närmaste stad eller på landsbygden och
fråga vederbörande, om de få flytta
halmstacken en halv meter, eller —
om det rör sig om ytterligare avstånd
— sätta sig ned och skriva ett brev
till länsstyrelsen, som skall skicka en
notarie för att mäta ut och pröva om
det kan vara berättigat, alt man frångår
bestämmelserna? Och dessa äro
ändå personer som äro vana att skriva
och vana att handskas med myndigheter.
Men hur tro damerna och herrarna
att det är med det stora flertalet
mindre jordbrukare? Att skriva brev
till länsstyrelsen eller till brandmyndigheten
är ju för dem i och för sig ett
företag. Det blir nog så, att varenda
en kommer att finna detta så motbjudande,
att han hellre bryter mot lagen
och hoppas att ingen skall komma och
kontrollera under det år halmstacken
ligger där. Jag är övertygad om — och
det har för övrigt erfarenheten visat -att det kommer att bli ideliga lagbrott.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Det blir en känsla av trots mot överheten,
det blir olust och kanske litet
ont samvete när vederbörande går och
fruktar att saken skall bli upptäckt
och att han skall bli bötfälld.

Jag är helt övertygad om att man
på detta område bör lämna åt den enskilde
att bedöma saken själv. En lantbrukare
behöver icke vara en idiot, och
det händer att han kan klara dessa
ting lika bra som en av länsstyrelsens
utsända.

Det heter att dessa bestämmelser
skola utgöra en ledning. Man kan då
tänka sig att en länsstyrelse som t. ex.
— skulle jag förmoda — länsstyrelsen
i Kopparbergs län är mycket släpphänt,
d. v. s. generös i detta fall, och
går det då därhän att det blir eftergifter
i stor utsträckning har bestämmelsen
i alla fall icke någon mening.
Jag upprepar, att denna bestämmelse —
låt vara att den är tillkommen i god
mening och för ett gott ändamål —
gör mer skada än nytta och att den
därför helt och hållet bör tagas bort.

Jag har suttit däruppe i min bänk
och haft många besök av höga män i
första lagutskottet, som varnat mig för
att yrka bifall till motionen, eftersom
det då skulle hända någonting här.
Jag brukar ju lyssna till goda råd och
sätter stort pris på dessa herrar, men
med tanke på att det väl förra året var
stadsborna eller i varje fall icke-lantbrukarna
som fällde förslaget, medan
samtliga jordbrukare, skulle jag tro,
röstade för detsamma, är jag benägen
att se efter, hur det går i år och om
icke sinnet vaknat hos dem som förut
intagit en annan ståndpunkt. Utskottsutlåtandet
är enhälligt. Två jordbrukare
stå under det, och jag fattar saken
så, att de ha med pessimism låtit händerna
falla när det gällde avgörandet,
och någon reservation kom icke till.
Men jag tror ändå att det här finns
nog av den inställning, om vilken jag
talat, för att det skall visa sig berättigat
att här yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Mysinge, Hansson i Skediga,
Stjärne, Onsjö, Staxäng och Svensson
i Stenkyrka.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
kan icke för min del tala om för herr
Dickson hur många halmstackar som
blivit antända, och det har icke första
lagutskottet gjort heller vare sig i år
eller i fjol. De siffror herr Dickson här
kritiserade har jag icke till hands, men
jag tror att om vi toge fram dem, så
skulle vi få se, att de bevisa riktigheten
av den ståndpunkt riksdagen intog
förra året.

Utan att säga något ont om herr Dickson
— det vill jag icke göra — kan man
väl påstå att han är en av kammarens
mera skämtsamma ledamöter, och samtidigt
äro vi väl överens om att han
är en av de mest originella människor
vi träffat i riksdagen. Denna hans
skämtsamhet och originalitet har tagit
sig uttryck i den motion han burit fram
här, vilken motion han även fått herr
Staxäng att skriva under. Men jag förmodar,
att herr Staxäng liksom herr
Dickson haft litet för bråttom, eljest
skulle väl herr Staxäng ha sagt till herr
Dickson: »Den där motionen kan du
icke bära fram, sådan den är, ty någon
reda får det väl vara med motionen.»
Det skulle icke gå an att komma med
en sådan motion till herr Staxäng och
be honom skriva under den. Men man
kan blunda ibland, och det har herr
Staxäng gjort i detta fall.

Herr Dickson säger i sin motion —
den är icke så lång, och även om jag
skulle läsa upp den helt och hållet,
komma vi nog att få sluta före kl. 12
i natt: »1947 års riksdag beslöt anhålla
hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte
bringa till länsstyrelsernas kännedom
bland annat andra lagutskottets åsikt att
halmstack endast efter erhållen dispens
får förläggas på närmare avstånd från
byggnad än 12 meter.» Sedan fortsätter
motionären: »Då vi mena att syftet med
hithörande bestämmelser bör eftersträ -

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

vas i annan ordning än genom en
tvångs- och förbudslagstiftning, varmed
måste följa en irriterande kontroll- och
övervakningstrafik, som man ännu så
länge på landsbygden har svårt att fördraga,
och då erfarenheten redan visar
hän på att de nya bestämmelserna vållat
mycken olust, få vi hemställa» etc.
— Så kommer klämmen, vari yrkas att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära åtgärder i syfte att upphäva
vad riksdagsbeslutet 1947 föranlett
i fråga om bestämmelser i normalbrandordningarna,
så att 12-metersgränsen
i fråga om halmstackars placering
utgår.

Är det någon som kan förstå vad herr
Dickson härmed har menat? Fjolårets
riksdagsbeslut innebar ju eu uppmjukning
av bestämmelserna, och en uppmjukning
har kommit till stånd. Vill
herr Dickson ha tillbaka bestämmelserna,
sådana de voro före 1947 års
riksdags uttalande, eller hur vill han
ha det? Nu säger utskottet om herr
Dicksons motion, att innebörden av
motionärernas yrkande synes oklar. Ja,
det är det minsta man kan säga om
denna motion. Det skulle icke varit felaktigt
att säga, men det har utskottet
icke velat, och det är kanske icke vackert
av mig att göra, att motionen är
eri skrivelse med oredigt innehåll, som
icke är lätt att förstå. Som jag sade
har väl brådskan varit för stor för herr
Dickson och herr Staxäng. De ha icke
givit sig tid till att ta reda på vilket
utskott som behandlade detta ärende i
fjol, utan komma med en hänvisning
till andra lagutskottet. Det har ju kunnat
föranleda någon att slå i andra lagutskottets
ärenden för fjolåret, men där
finner man ingenting, och det är till
dess utlåtanden herr Dickson hänvisat.
Det var första lagutskottet och icke
andra lagutskottet som behandlade detta
ärende. Denna felaktiga hänvisning visar
tydligt att brådskan varit stor.

Det uttalande, som utskottet gjorde
förra året, ha länsstyrelserna, såvitt jag
vet, beaktat, ocli det liar lett till de upp -

mjukningar, som riksdagen gick in för
i fjol. Det kan icke vara riktigt — det
vill jag säga mera allvarligt till herr
Dickson — att man går för långt i
fråga om uppmjukning av bestämmelserna,
vilket också första lagutskottet
sade i fjol. Icke minst i dessa dagar,
när vi se så många brandolyckor inträffa,
får man icke gå in för någonting
som kan vara ägnat att befrämja
uppkomst av brandolyckor. Jag kan,
som jag sade, icke tala om för herr
Dickson hur många halmstackar som
blivit antända, men jag tror att man
måste fara varsamt fram i fråga om
dem. De sifferuppgifter, som lämnades
i fjol, visa, att det är behövligt med
särbestämmelser på detta område.

Med dessa korta ord skall jag ta mig
friheten att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Jag vill bara till slut säga, att även
om herr Dickson, huvudmotionären,
skulle få andra kammaren med sig, så
kan det ju — jag höll på att säga lyckligtvis
— ändå icke föranleda något
riksdagens beslut, ty första kammaren
har ju redan, som herr Dickson vet, beslutat
avslå motionen. Men naturligtvis
skulle herr Dickson tycka, att det skulle
vara förtjusande roligt, om han i år
skulle lyckas förmå andra kammaren
att inta motsatt ståndpunkt mot i fjol
och bifalla motionen. Andra kammaren
får göra hur den vill. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON: Herr talman! Vi ha
nu sett ett exempel på en mycket erfaren
och rutinerad riksdagsmans sätt
att komma ifrån en besvärlig situation.
Han har talat om någonting annat hela
tiden. Huvudfrågan, som jag dock med
visst patos riktade till honom, om vad
det egentligen gäller, nämligen om det
i praktiken har visat sig farligt att ha
halmstack i närheten av byggnad, har
han icke kunnat besvara med några
sifferuppgifter. Han tror vissa saker.
Jag känner icke till vanorna i första

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

lagutskottet, men nog tycker jag, att
en utredning i denna fråga borde inrikta
sig just på det som liar det största
intresset för frågans behandling, men
det har tydligen icke gjorts. Man har i
varje fall tydligen icke kunnat få in
några siffror som belysa situationen.
Herr Lindqvist talade sedan om allt
möjligt annat. Jag är beredd att bugande
ge avkall på åtskilligt. Att jag
skrivit andra lagutskottet är ytterligt
genant för mig, och jag ber här offentligt
första lagutskottets ledamöter om
ursäkt för denna sak. Men detta kan ju
icke inverka på själva sakbedömandet,
även om det har framkallat irritation
och chockerat utskottets ledamöter.

Ja, det var en sak till, men minnet
sviker mig ■— och det anförda kanske
räcker. Jag tror att den föredragning
av motionen, som herr Lindqvist här
gjort, i alla fall upplyst kammaren om
vad jag menat, och om vi skulle verkställa
en votering på den punkten med
uppresning, skulle jag tro, att herr
Lindqvist skulle sitta ensam.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag
förstår ju att första lagutskottets högt
värderade ordförande kräver strikt ordning,
när man kommer med motioner,
som eventuellt skola remitteras till första
lagutskottet, och det få vi väl hålla
honom räkning för. Han riktade vissa
förebråelser mot mig för att jag skrivit
under denna motion, och han försökte
också nästan framställa den som formellt
omöjlig att bifalla. Jag skulle tro
att om första lagutskottet mera sett på
saken än på en kanske litet dunkel
skrivning, skulle han icke ingått så
mycket på motionens formulering. När
jag undertecknat motionen, är det saken
jag tagit ställning till.

Vi känna ju så väl till hur förhållandena
varit, när det gäller bestämmelserna
om halmstacks placering. Genom
den brandordning, som antogs för
kort tid sedan, infördes skärpta bestämmelser
på detta område. Då bestämdes,

att halmstack icke fick placeras på
mindre avstånd från byggnad än 12 m.
Det är riktigt, som herr Lindqvist säger,
att fjolårets beslut i denna fråga
innebar en uppmjukning på så sätt, att
om man gick in med hemställan till
den lokala brandmyndigheten, så kunde
man erhålla tillstånd att lägga halmstack
9 m från byggnad, och fortsatte
man vidare till länsstyrelsen, kunde
man få placera den på ännu mindre
avstånd. Detta är alltså, herr talman,
ett nytt exempel på Krångelsverige, visserligen
i miniatyr, men doek ett
Krångelsverige. Då frågar man sig: År
detta nödvändigt? När denna skärpning
på sin tid kom till, borde man
gjort en undersökning, om det har
varit så många eldsvådetillbud eller
eldsvådor, orsakade av antändning
från halmstack, att en dylik skärpning
var nödvändig, och om försäkringsbolagen
icke beaktat detta tillräckligt.
Förut hade nämligen försäkringsbolagen
i försäkringsvillkoren intagit bestämmelser
i detta avseende.

Denna lag är i de flesta fall omöjlig
att helt tillämpa. Detta framgår ju
bland annat av den omständigheten, att
i Dalarna beviljar länsstyrelsen i stor
utsträckning dispens från denna bestämmelse
och medgiver, att halmstack
får förläggas på mycket kort avstånd
från byggnad. Vid sådant förhållande
kan man ju fråga sig: Vad är denna
bestämmelse värd, när man i ett län
får ge dispens från den nästan helt
allmänt på grund av t. ex. byalag. På
grund av rent lokala förhållanden kan
man där icke tillämpa denna bestämmelse
om det stipulerade avståndet mellan
stack och byggnad. Därför att man
i ett län visar större generositet i detta
avseende är väl icke brandrisken
mindre där än i ett annat län. Jag
tycker, att det för den som läser motionens
kläm med litet förståelse och icke
för mycket fäster sig vid det formella
— jag har icke formulerat motionen -—
måste det vara tydligt, att man önskar,
att bestämmelsen om tolvmetersgränsen

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

i fråga om halmstacks placering skall
utgå. Det borde icke vara svårt att förstå,
att meningen är, att det skall läggas
i jordbrukarnas egna händer att bedöma
denna sak, och sedan få försäkringsbolagen
efter lokala förhållanden
uppställa sina villkor. Jag kan icke inse
att någon större olycka skulle inträffa,
om man ströke denna bestämmelse om
tolvmetersgränsen och alltså ginge tillbaka
till förut gällande ordning. Då
skulle man slippa ha två olika instanser,
där man skall söka dispens, när
det gäller halmstacks placering. Jag
tycker, att med den sammansättning
som första lagutskottet har, där det sitter
så många kloka och erfarna män,
man hade kunnat vänta, att utskottet
skulle sett mera till det sakliga innehållet
i motionen än till det formella.
Det har gått så långt, att det i vissa
bygder säges, att denna lag icke går
att efterleva och att det väl icke blir
någon annan råd än att man får mötas
vid tinget. När så är förhållandet, tycker
jag att lagutskottet skulle kunnat
göra en liten insats här och bort åtminstone
på detta område söka avveckla
denna lilla del av det s. k.
Krångelsverige.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr LINDQVIST erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag hade inga siffror till
hands, då herr Dickson efterlyste sådana.
Förra årets lagutskott har återgivit
några siffror, som brandinspektören
delgivit utskottet, och jag skall
be att få citera en del därav ur dess
utlåtande: »Fn sammanställning, som
gjorts för några år sedan över eldsvådor
vid lantbruksrisker i Skåne, vilka
eldsvådor uppkommit genom brinnande
brandrisk, gav följande resultat,
nämligen att av byggnaderna hade

43,4 % legat på 0—6 meters avstånd
från primärbranden,

17,« % legat på 6—9 meters avstånd
från primärbranden,

15,4 % legat på 9—15 meters avstånd
från primärbranden,

5.1 % legat på 15—18 meters avstånd
från primärbranden,

4.6 % legat på 18—22,5 meters avstånd
från primärbranden,

4.3 % legat på 22,0—30 meters avstånd
från primärbranden,

3.7 % legat på 30—45 meters avstånd
från primärbranden,

3.4 % legat på 45—90 meters avstånd
från primärbranden,

2.2 % legat på 90 och flera meters
avstånd från primärbranden.

Bedömes värdet av avstånden med
stöd av ovanstående statistik, skulle
rent teoretiskt 61,3 % av eldsvådorna
uteblivit, om avståndet varit 9 meter
eller mera,. . .» o. s. v.

Det finns alltså siffror från det mest
sakkunniga håll som visa, att det har
stor betydelse hur långt från en byggnad
en halmstack ligger.

Herr DICKSON erhöll likaledes på
begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det var just den
tabellen som herr Lindqvist nu läste
upp som jag tyckte var så rolig. Av
den framgår det att om man håller ett
föremål nära en låga, är det sannolikare
att förmålet antändes än om man håller
det längre hort från lågan.

För att få ett bättre yrkande än det
som framställts i den illa sönderkritiserade
motionen har jag med kamraters
hjälp fått ihop ett annat yrkande,
som jag härmed — samtidigt som jag
återtar mitt tidigare yrkande -— ber
att få framställa. Jag hemställer att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Muj:t anhålla om förslag till
sådana ändrade bestämmelser i de nu
gällande brandordningarna att bestämmelserna
om visst avstånd mellan
halmstack och byggnad måtte utgå.

Är det riktigt så, herr Lindqvist?
(Herr Lindqvist: Det tillkommer väl
inte mig att avgöra.)

Herr talman! Jag ber att få tillägga,
att om herr Lindqvist nu inte förstår

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

94 Nr 10.

vad jag menar, vore jag tacksam att få
besked om den saken.

Vidare yttrade:

Herr förste vice talmannen MAGNUSSON:
Herr talman! Jag föranleddes att
begära ordet, när utskottets ärade ordförande
förklarade att han icke förstått
motionen. Jag har för min del
förstått den, och jag tror att även övriga
kammarledamöter gjort det.

Jag är synnerligen rädd för eldfara.
Alla veta vi ju vilka stora härjningar
som elden kan åstadkomma på hus,
fabriker och annat. Om denna bestämmelse
om 12 meters avstånd mellan
stack och byggnad innebure något
verkligt skydd, skulle jag inte höra
till dem som påyrka att den skall tagas
bort. Men var och en med en liten
smula erfarenhet vet, att det betyder
ytterligt litet, om en halmstack ligger
på 6 eller 12 meters avstånd från ladugården.
Om man bestämt eller satt i
fråga ett betydligt längre avstånd, skulle
jag kunna förstå det, tv då hade det
kunnat innebära ett verksamt skydd.
Men som bestämmelserna nu äro, innebära
de ett ofantligt litet skydd. Tar
det eld i stacken, skall det synnerligen
goda förhållanden till i fråga om vind
och annat för att man skall kunna
rädda ladugården. Särskilt vid äldre
bebyggelse med husen inklämda bland
varandra kan det vara stora svårigheter
att verkställa tröskningen, om man
skall nödgas transportera halmen 12
meter från ladugården. I vissa fall kan
det vara alldeles omöjligt. Jag har själv
erfarenhet av att man i sådana fall kan
få offra ofantligt mycket arbetskraft
och tid för att inte bli lagöverträdare.

Jag skulle som sagt inte ett ögonblick
vara tveksam, om denna bestämmelse
innebure något nämnvärt skydd. Men
det gör den inte, och därför tror jag
att den kan falla bort. Varje lantbrukare
— undantagen skola vi inte tala
om — är väl så ansvarskännande, att
han inte utsätter sig för eldfara i onödan.
Har han någon möjlighet att lägga

halmen så, att eldfaran är eliminerad,
så gör han det.

Jag instämmer alltså med dem som
vilja att bestämmelsen skall bortfalla.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Vår vän herr Dickson förmenade
att hans motion skulle ha vållat
irritation i första lagutskottet. Då är
emellertid herr Dickson på fel spår.
Det finns allt litet humor även i första
lagutskottet, hur underligt det än kan
låta. Den enda fundering motionen utlöste
i utskottet avsåg närmast frågan
i vilket tillstånd motionären befunnit
sig då han skrivit ihop denna underliga
motion, som i verkligheten begär
ett upphävande av beslutet i fjol —
vilket beslut ju innebar en modifiering
av det gamla beslutet.

Jag deltog i behandlingen av detta
ärende i fjol och medverkade då mycket
aktivt till den uppmjukning som
kom till stånd. Jag hade nog kunnat
sträcka mig en aning längre, så långt
att den lokala brandmyndigheten skulle
kunna medge den dispens som blev tilllåten.
Men sedan man tagit del av det
material, som framlagts från sakkunnigt
håll och som var ganska ovedersägligt,
fanns det ingen möjlighet att
komma längre än vi då gjorde.

Man bör väl i alla fall kunna begära
av en motionär att han tar reda på del
beslut mot vilket han vänder sig, så
att han inte yrkar upphävande av en
uppmjukning, som här är fallet. Jag
fick också ett intryck av att herr Dickson
en stund blev mållös där framme i
talarstolen. Jag vet inte vad anledningen
därtill var, men han brukar ju vid
ett och annat tillfälle kunna använda
andra uttrycksmedel än ord. Jag väntade
mig just den där gesten med axeln,
som emellertid nu uteblev.

För att återgå till allvaret förhåller
det sig nog så, att vi inom utskottet
inte ha mest fäst avseende vid att denna
motion är så underligt ihopkommen,
utan vi ha sett på frågan sakligt. Ut -

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

skottet har emellertid enhälligt konstaterat,
att det med hänsyn till det föreliggande
materialet inte är tillrådligt
att gå längre i fråga om uppmjukning
än vad föregående års första lagutskott
och riksdag gjorde. Jag tror nog att det
i allt väsentligt finns anledning att
stanna vid fjolårets beslut och inte låta
locka sig till åtgärder, som kanske på
ett och annat håll kunna vara populära
men som kunna komma att hämma sig
i verkligheten.

Jag ber att få yrka bifall till första
lagutskottets förslag.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
I sitt första anförande framhöll herr
Dickson att det var två jordbrukare
som skrivit under första lagutskottets
utlåtande. Uå jag är en av dem, må det
kanske tillåtas mig att säga ett par ord.

Såsom redan framhållits hade vi även
förra året en ganska lång debatt i denna
fråga, och vid det tillfället hävdade
jag samma uppfattning som herr Dickson
då hävdade och även nu givit uttryck
för. Det kan kanske under sådana
förhållanden väcka någon uppmärksamhet,
att mitt namn i år återfinnes
under utskottets utlåtande. Orsaken
härtill är den att jag, även om
jag inte har den uppfattningen att motionen
är någon okynnesmotion, knappast
tycker att denna fråga är av sådan
storleksordning, att det finns anledning
att år efter år ha en längre
debatt om den i riksdagen. När därtill
kommer att motionen inte är särskilt
väl utformad, ansåg jag mig i år inte
kunna avlämna någon reservation vid
utskottets behandling av detta ärende.
Är det så att debatten fortsätter litet
till, blir det väl — som det för övrigt
redan har blivit — ett visst löje över
det hela. Men det kan ju inte skada
med litet roligt någon gång här i kammaren.

Vad sjiilva frågan beträffar har jag
fortfarande samma uppfattning som jag
hade förra året, nämligen att frågan

om avståndet mellan halmstack och
byggnad är något som jordbrukarna
böra kunna klara upp själva tillsammans
med försäkringsbolagen. Jag tror
att jordbrukarna ha så mycket av ansvarskänsla
gentemot sig själva och mot
samhället och visa sådan försiktighet,
att de inte taga några onödiga risker
på detta område. Det är därför obehövligt
med dessa bestämmelser. I första
kammaren har det i dag varit debatt
om de många industrieldsvådor som vi
ha här i landet så gott som dagligen.
Eldsvådorna i tätorterna synas ha ökat
i sådan grad, att man nästan får den
uppfattningen, att brandlagen inte haft
någon effekt i fråga om tätorterna. Det
förefaller därför som om det vore mera
behov av en skärpning av bestämmelserna
för tätorterna. Stora industribränder
förekomma ofta. Jag har i kväll
haft ett telefonsamtal med min hemsocken
och fått upplysning om en sådan
där just nu pågående ganska stor industribrand.
Dessa bränder kan man ju
inte beskylla halmstackarna för. Vad
beträffar brandrisken på den rena
landsbygden tror jag det är så, som
jag säkert vid tidigare tillfälle givit
uttryck åt, att det är åskvädren på
sommaren som förorsaka de stora bränderna,
och detta är ju något som man
inte kan lagstifta mot.

Ja, herr talman, också jag är av den
uppfattningen att denna bestämmelse
om 12-metersgränsen bör försvinna på
ett eller annat sätt. Men jag har vid
detta tillfälle intet yrkande.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Vi ha vid flera tillfällen diskuterat
denna fråga i jordbruksorganisationen
i min hemtrakt, och det framgick
då att denna bestämmelse om 12
meters avstånd vållat mycken irritation.
Det finns byar, där gårdarna ligga
så tätt att det inte finns någon möjlighet
att lägga halmstacken på 12 meters
och kanske inte ens på 6 meters
avstånd från byggnad. Bestämmelsen

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

har haft till följd att halmen i stor utsträckning
brännes upp. Jag tror att
denna bestämmelse icke har någon
som helst betydelse i fråga om att förebygga
bränder. När en halmstack brinner
och den ligger på ett avstånd av
blott 12 meter från byggnaden, blir
det ju sådan värme mellan stacken och
byggnaden att det i regel inte är möjligt
att rädda byggnaden. Skulle sedan
vinden ligga mot byggnaden, är ju all
möjlighet att rädda den utesluten. Denna
lagbestämmelse förorsakar inte bara
besvär och obehag utan även extra
kostnader. Man måste ju anmäla alla
stackar som ligga för nära, och då blir
det höjda premier. Och på många håll
går det helt enkelt inte att följa lagen
med påföljd att folk, som herr Dickson
framhöll, blir lagbrytare. Det är väl
ändå inte riktigt att stifta lagar, som
man inte kan följa utan som bara förorsaka
besvärligheter. Jag hoppas att
andra kammaren i dag skall ändra sitt
beslut från förra året.

Jag har tidigare instämt i herr Dicksons
första yrkande. Sedan han nu tagit
tillbaka detta och i stället framställt
ett annat yrkande, skall jag be att få
återtaga mitt förra instämmande och
i stället biträda herr Dicksons nya
yrkande.

Häruti instämde herrar Johansson i
Mysinge, Onsjö, Svensson i Stenkyrka
och Staxäng.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Jag har
en känsla av att många av kammarens
ledamöter anse den här frågan vara av
så ringa betydelse, att man inte behöver
ingå på någon allvarlig prövning av
densamma. Det är inte på det sättet,
ärade kammarledamöter.

Den som vill resa omkring i skogsbygderna
och titta på de mindre jordbrukarnas
möjligheter att tröska sin
säd kanske får en helt annan uppfattning.
Jag skulle vilja be de ärade stadsrepresentanter,
som inte ha så gjort,
att ta sig en sådan tur. På dessa mindre

jordbruk har jordbrukaren ingen möjlighet
att tröska sin säd annat än på
logen eller eventuellt på skullen som vi
säga, alltså på andra våningen. Hur
skall han då kunna frakta halmen ifrån
tröskverket till en plats 12 meter utanför
ladugårdsväggen utan att ställa upp
rör hela vägen. Det är ju inte heller så
säkert att han har så starka elektriska
motorer att han kan driva en halmfläkt,
som kastar halmen så pass långt. För
övrigt blir det en mycket dyrbar historia,
som han inte har råd till.

Hur skall han då bära sig åt? Jag
bara frågar. Han har ingen möjlighet att
tröska sin säd ute på fältet och lägga
halmstacken där. Plan måste tröska den
på logen eller skullen. Skall han bli lagbrytare
eller skriva först till den lokala
brandsynsmyndigheten och sedan till
länsstyrelsen? Skola dessa tusentals
mindre jordbrukare göra på detta sätt
för att slippa bli lagbrytare? Jag vill
ställa de ärade kammarledamöterna inför
den praktiska verklighet som dessa
tusentals mindre jordbrukare stå inför,
när de skola tröska sin säd. Ni få sedan
gärna le emot mig, om ni tycka att
jag talar oförståndigt. Men jag vet att
det förhåller sig på det sätt som jag nu
skildrat.

Herr talman! Jag ber därför att utan
alltför många ord få instämma i det senaste
av herr Dickson framställda yrkandet.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Dickson
under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ryländer
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren beträffande
första lagutskottets förevarande
utlåtande nr 16 bifaller det av herr

Onsdagen den 10 mars 1948 ein.

Nr 10.

Dickson under överläggningen framställda
yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan i berörda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 97 ja och
70 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av
herr Dickson under överläggningen
framställda yrkandet.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av åldersgränsen för
erhållande av tillstånd att föra automobil
och motorcykel; och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr
460) angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Motioner angående kommunal centralisering
av socialvården.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående kommunal centralisering
av socialvården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Den blanka
reservation, som finnes fogad till utskottets
utlåtande, tarvar måhända någon
motivering. Den skall bli ganska
kortfattad.

Jag vill, herr talman, först understryka
att ingen gren av den kommunala
organisationen företer prov på sådana
variationer som den sociala hjälpverksamheten.
Utstrålningen och utbrytningen
ifrån de ursprungliga organen
för fattigvård till speciella styrelser och
nämnder ha varit påfallande. Denna
splittring är besvärande i många kommuner
och icke minst för de medborgare,
som äro föremål för samhällets
hjälpverksamhet.

Det vore frestande att gå in på hurusom
reaktionen mot denna splittring
blivit alltmera markerad under det sista
decenniet. Jag skall emellertid inte göra
detta utan endast erinra om att år 1929
tillsatta organisationssakkunniga i början
av 1930-talet framlade ett förslag
till rationalisering av socialvården.
Men detta förslag föranledde inte någonting
annat än inrättande av socialregistret,
vilket emellertid inte medförde
de förbättrade förhållanden, som
man i detta fall närmast åsyftade. Det
föreföll som om intresset ett slag var
slut ifrån statsmakternas sida, när det
gällde dessa åtgärder. Så tillkom i slutet
på 1930-talet efter ett bestämt ställningstagande
från riksdagens sida med
krav på utredning en särskild utredningskommitté,
socialvårdskommittén,
som fick till huvuduppgift att åstadkomma
ett samordnande av socialvårdens
olika former. Men därefter har
splittringen alltjämt ökats genom inrättandet
av nya särskilda styrelser och
nämnder. Vi fingo exempelvis under
krigsåren en särskild familjebidragsnämnd,
vi fingo hemhjälpsnämnden, och
därtill kan man också lägga mödrahjälpsnämnden.

Om man jämför denna utveckling här

7 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

i vårt land med vad som förekommit i
våra grannländer, särskilt Danmark och
Finland, får man anledning till en rätt
ingående eftertanke. Redan i början av
1930-talet tog i Danmark socialdemokraten
Steincke, som först var socialminister
och sedermera justitieminister
i den Stauningska ministären, initiativ
på detta område och genomförde
ett sammanförande av de många styrelserna
och nämnderna, som funnos i den
danska socialvården, till ett gemensamt
organ, »Det sociale udvalg». Och Finland
följde strax efter genom att sammanföra
de olika instanserna till ett
centralt kommunalt organ, benämnt
vårdnämnden.

När så socialvårdskommittén år 1943
framförde sitt principförslag rörande
den kommunala socialvårdsorganisationen
och drog upp linjerna för socialnämnden,
så kom den på samma gång
att införa ett resonemang om de s. k.
socialvårdskommunerna. Det var betecknande
att huvudintresset den
gången kom att nästan oavbrutet kretsa
kring denna konstruktion, socialvårdskommunen,
och resonemanget om ett
sammanförande av de olika organen
kom i skymundan. Så kom då beslutet
om en ny kommunindelning. Och det
blev det enda påtagliga resultatet för det
dåvarande.

Jag vill emellertid, herr talman, understryka
att utvecklingen på detta område
icke har stått stilla under de senare
åren. Medan statsmakterna till synes
förhållit sig passiva ha kommunerna
själva nödgats ta itu med sina svårigheter,
och de ha faktiskt i detta sammanhang
gått sin egen väg. Med exempel
från min egen hemstad och där
skapad särskild socialvårdsorganisation
ha nu slutligen ett 70-tal stadskommuner
infört en förvaltning av mera modern
karaktär. Men det underliga är att
denna anordning saknar stöd i lagstiftningen,
och det får också betecknas såsom
anmärkningsvärt, att ett överklagande
av vederbörande kommuns beslut
i principfrågan icke ägt rum under de

gångna snart 15 åren. Men kanske får
detta tolkas som ett uttryck för en samfälld
uppfattning i de lika kommunerna
om det lämpliga och praktiska i anordningen.
Det är också att fastslå, att
ingen stadskommun, som en gång infört
en sådan centraliserad socialvård,
har återgått eller velat återgå till den
gamla ordningen. I själva verket ha
alltså dessa stadskommuner redan infört
socialnämnden. På samma sätt förhåller
det sig också i landskommuner
som ha infört en centraliserad medelsförvaltning
med kommunalkontor och
kommunalkamrer. Där kan man säga
att en parallell företeelse uppstått till
vad som förekommit inom stadskommunerna.
Och i de landskommuner för
övrigt, där ordförandeskapet i vissa
sociala styrelser och nämnder ligger hos
en och samma person, finns praktiskt
taget en ytterligare motsvarighet.

Jag skall inte ta upp tiden med att
redogöra för fördelarna av det nya systemet.
De äro alltför väl kända, och deras
betydelse för de hjälpsökande —
vilket är det viktigaste i detta sammanhang
— är också tydligt omvittnat.

Inom parentes vill jag säga, att man
på sina håll hade den uppfattningen,
att de stora stadskommunerna, exempelvis
Stockholm, Göteborg och Malmö,
inte skulle kunna tänka sig att på något
sätt gå in för ett sådant resonemang
om en centraliserad socialvård. Det
har emellertid skett på sistone, särskilt
i Stockholm, och detta visar tydligt
att det är möjligt att även i de större
kommunerna införa en liknande anordning.

Frågan om en mera tidsenlig organisation
av den samhälleliga hjälpverksamheten
bär kommit att läggas åt sidan
på sista tiden. Det ser också ut som om
statsmakternas intresse i detta sammanhang
inte är så stort, trots att så många
riksdagsledamöter äro verksamma kommunalmän.

Jag skall sedan gå över till att med
några ord beröra vad som säges i den
motion, som givit anledning till ut -

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10.

skottsutlåtandet. Motionärerna ha i föreliggande
motion tydligen ansett tiden
vara inne att nu återupptaga denna fråga
till behandling och väl närmast syftat
till att ge vederbörande utredningskommitté
en liten påstötning att fortsätta
sitt arbete på denna punkt. Vid
en uppmärksam läsning av andra lagutskottets
utlåtande över motionen
framgår det, att utskottet är besjälat av
samma uppfattning som motionärerna
angående behövligheten av en ny sakernas
ordning på detta område. Utskottet
synes dock glömma, att den utredning,
som på riksdagens begäran
igångsattes, ännu inte är fullt avslutad.
Socialvårdskommitténs uppdrag på
denna punkt är ett av kommitténs ursprungliga
och mest dominerande. Det
förefaller som om utskottet ansåge att
kommittén slutfört sitt arbete i fråga
om den kommunala organisationen med
resonemanget om socialvårdskommunen
och vad som därmed sammanhänger.

I överensstämmelse med denna tankegång
talar utskottet om den nya kommunala
indelningen och säger, att man
skall avvakta de erfarenheter från det
socialvårdande arbetet som man kan erhålla
inom de nya storkommunerna,
innan man går vidare. Denna uppfattning
synes mig inte vara välgrundad.
Vi ha redan en tydlig och fullständig
erfarenhet rörande det socialvårdande
arbetet i kommuner av olika storleksordning.
Vi få icke glömma att vissa
landsändar icke alls eller helt obetydligt
beröras av den nya kommunindelningen
och att det sålunda där finns
tillräcklig erfarenhet. Utskottets resonemang
vilar således på en grund,
som enligt min mening icke är tillämplig
i detta sammanhang, och går vid
sidan av de synpunkter, som framföras
i motionen. Min enskilda uppfattning
är, att socialvårdskommittén i enlighet
med sitt uppdrag och sina direktiv nödgas
komma in på organisationsfrågan
ännu en gång och inom en ganska näraliggande
tid, i varje fall innan den
slutfört silt arbete. Den fortsatta ut -

vecklingen, icke minst de förändringar
som skett inom socialförsäkringen, varvid
speciellt de senaste årens beslut på
detta område inverka, har också fört
med sig ett trängande behov av en
översyn och en genomarbetning av det
förslag, som ursprungligen framlades.
Därför tror jag att de synpunkter, som
framförts i dessa motioner, slutligen
komma att tillgodoses.

Jag skulle naturligtvis helst sett att
man här kunnat gå på ett bifall till motionen,
men då kammaren väl ändå,
liksom säkerligen också utskottet har
gjort, går ut ifrån att det gäller att
snabbast möjligt för tillfället avvisa en
motion, vill jag bespara herr talmannen
besväret att framställa proposition
på ett sådant yrkande, detta så mycket
mera som jag, som förut sagts, har den
bestämda uppfattningen, att motionens
syfte ändå kommer att tillgodoses. Jag
har sålunda intet yrkande. Men jag vill
tillägga, att själva sakfrågan kommer
inte den svenska riksdagen ifrån. Den
måste lösas och det inom en ganska
nära framtid.

I detta anförande instämde herrar
Birke och Sveningsson.

Fru LINDEROT: Herr talman! Jag vill
uttala min glädje över att denna fråga
har förts fram även i år. Det är ju två
år sedan vi från vårt håll motionerade
i samma ärende, och de skäl som vi då
framförde äro lika aktuella i dag, ja,
kanske i ännu högre grad till följd av
den nya kommunindelningen. Det är
egentligen väldigt märkvärdigt, att
varje förnuftigt förslag som lägges fram
skall behöva bromsas upp. Det gäller
ju här inte någon politisk angelägenhet,
en angelägenhet som har partiskiljande
karaktär.

Det är alldeles uppenbart att den nuvarande
splittringen är betungande inte
bara för den kommunala förvaltningen
utan också för var och en som måste
söka socialvård i en eller annan form.
Men det är inte bara centralisering

100 Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

som behövs. Det behövs också förenkling
av hela apparaten. Vi påpekade
i vår motion, att det fanns inte mindre
än 25 olika stödformer, som helt eller
delvis finansierades av staten och kommunen.
De viktigaste av dessa socialgrenar
ha ju sin särskilda organisation
såväl centralt som lokalt.

Utskottet medger att de nuvarande
förhållandena på detta område inte äro
tillfredsställande. Det heter nämligen
—- på s. 16 — i utskottsutlåtandet:
»Differentieringen av den sociala verksamheten
och tillskapandet av olika
organ för olika sidor av verksamheten
har framför allt i de större kommunerna
försvårat överblicken över hjälparbetet
och möjligheten för de olika organen
att skaffa sig en klar uppfattning
om hjälpbehovet i det individuella
fallet.» På följande sida säger utskottet
vidare: »Några allvarligare olägenheter
torde ett dröjsmål med att på lagstiftningens
väg genomföra en kommunal
centralisering av socialvården icke
behöva medföra för kommunerna.» Jag
tycker det är ganska egendomligt att
lagutskottet resonerar på det sättet. Tv
den som har aldrig så litet kännedom
om det dagliga arbetet inom den kommunala
förvaltningen, vet ju att allvarliga
olägenheter där göra sig märkbara
varenda dag. Det är inte bara tjänstemännen
som få känning av dessa olägenheter
utan även de hjälpbehövande.
Just nu påtalar man bland tjänstemännen
att pensionärsärendena äro synnerligen
komplicerade; kategoriuppdelningen
är så invecklad, att det sannerligen
inte är underligt att olika beslut
fattas av olika tjänstemän i samma
ärende. Och om man sedan vet, att det
på mödrahjälpsnämnden finns inte
mindre än 35 olika blanketter, som
tjänstemännen skola fylla i för varje
särskilt fall, tycker jag att allt talar för
att apparaten borde förenklas. Den
centralisering som nu krävs skulle inte
bara förbilliga apparaten utan framför
allt underlätta arbetet för tjänstemännen
och vara de hjälpsökande till gagn.

De hjälpsökande skulle i varje fall slippa
att gå igenom de ingående undersökningarna
av deras förhållanden mer
än en gång. Jag tycker inte att det är
en enda dag för tidigt att den begärda
centraliseringen av socialvården verkligen
genomföres.

Jag hade tänkt att yrka bifall till motionen,
men när nu motionärerna nöjt
sig med att framhålla nödvändigheten
av att frågan verkligen föres fram till
en lösning, får väl även jag instämma
i detta uttalande. Jag vill dock ännu
en gång understryka att det här gäller
eu fråga, som måste lösas av statsmakterna.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
När herr Hagård i sitt anförande
konstaterade att riksdagen inte kommer
ifrån själva sakfrågan, befinner han sig
på samma linje som utskottet. Utskottet
är fullkomligt på det klara med att
en centralisering av socialvården inom
kommunerna måste komma till stånd
på ett eller annat sätt. Men vi ha inom
utskottet anlagt följande syn på saken:
Vi stå nu inför en, jag skulle nästan
vilja säga revolutionerande kommunsammanslagning
i vårt land. Kommunalmännen
få åtskilligt att göra med
att ordna upp de inre förhållandena i
samband med denna sammanslagning.
Man bör därför avvakta resultatet eller
rättare sagt erfarenheterna av arbetet
inom dessa större kommuner innan
man går att slå fast några riktlinjer
för det sociala arbetets organisation.

När man vidare betänker att motionärerna
vilja ha fram ett förslag i ärendet
till nästa års riksdag, har man väl
anledning att fråga sig, om det kan
vara rimligt att forcera fram ett sådant
förslag, låt oss säga mitt i en
iommunsammanslagning, när man ännu
.nte har skaffat sig erfarenheter av det
sommunala arbetets gång inom dessa
större kommuner. Att dra upp riktlinjer
för det inre arbetet innan sådana
erfarenheter ha vunnits blir enligt min

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10. 101

personliga syn på saken ungefär detsamma
som att försöka börja inreda
och möblera ett hus innan man rest
väggarna. Det finns alltså enligt min
uppfattning inte någon anledning att
pressa fram ett förslag på den här
punkten förrän de förut omtalade erfarenheterna
ha vunnits.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ S.

Motion angående ökad semesterlön.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion
om ökad semesterlön åt arbetstagare.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 114,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Dahlgren in. fl. föreslagit,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till ökad semesterlön åt arbetstagare.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi
ha i den motion som vi i år väckt i
denna fråga framfört precis samma
synpunkter som förra året. Vi ha hävdat
att förutsättningen för att själva
syftet med semestern skall kunna uppnås,
nämligen att arbetstagaren skall
kunna få koppla av från det dagliga
jäktet för att sedan kunna komma tillbaka
till produktionen med nya och
eventuellt friskare krafter iir, att semestern
får tillbringas i en miljö, som
ligger utanför den vardagliga arbetsmiljön.
Vi ha erinrat om att den lön,
som i allmänhet utgår under semestern,
är sä pass knappt tilltagen, att den nätt

och jämnt täcker kostnaderna för de
dagliga behoven och att resultatet därav
måste bli att alldeles för många arbetare
av ekonomiska skäl tvingas att
tillbringa semestern i den miljö, som
de äro vana vid i sitt dagliga arbete.
Då vi motionerat om högre semesterlön
ha vi ansett, att man skulle söka
skapa möjligheter för större folkgrupper
att utnyttja semestern på det sätt,
som avses i lagstiftningen.

Nu säger utskottet liksom förra året,
att det i och för sig kunde vara rimligt,
att lönen under semestern utgick
med högre belopp än eljest, men att
detta närmast vore en löneteknisk fråga,
som borde kunna lösas genom överenskommelser
mellan arbetsmarknadens
parter. Jag har för min del den
uppfattningen, att då riksdagen en
gång beslutat semesterlönens storlek,
så bör det också vara riksdagen som
beslutar om en eventuell höjning av
denna lön. Vi ha också i vår motion
framhållit, att först ett riksdagsbeslut
i denna fråga kommer att skapa eu
garanti för att högre semesterlön kommer
att utgå till alla som lagen
åsyftar.

Jag finner det märkligt, att man vid
denna frågas behandling varken i år
eller förra året remitterat den till den
fackliga huvudorganisationen. Landsorganisationen
har inte sagt sin mening.
Jag känner inte till anledningen,
men jag vill väl inte tro att den är att
söka däri, att man är medveten om att
landsorganisationen vid sin kongress
1946 enhälligt uttalade sig i den riktningen,
att semesterlönen borde ökas.

När vi behandlade denna fråga vid
föregående års riksdag rekommenderade
utskottets ordförande oss att vi, i
den mån vi hade möjlighet därtill,
skulle föra fram frågan inom det fackliga
området. Vi skulle ställa förslag
om en sådan fördelning av årslönen,
att det komme att utgå högre lön under
semestern än under den övriga tiden
på året, och utskottets ordförande
tilläde, att det vore myckel motiverat

102 Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

med en sådan lönehöjning. Jag erinrar
om vad jag nyligen sade, att Landsorganisationen
redan 1946 gjorde ett sådant
uttalande. Vidare togo vi, sedan
riksdagen avslagit vår motion, 1947
upp frågan på avtalskonferensen för
den största fackliga organisation vi ha
här i vårt land, Metallindustriarbetareförbundet,
där vi ställde samma yrkande.
Konferensen avslog yrkandet, och
varför? Ja, inte därför att man ansåg
kravet oberättigat, tvärtom. Man ansåg
det vara ett rättvist krav, men man
hävdade att det var en riksdagsfråga
och att densamma skulle lösas på lagstiftningens
väg.

Det är ju så att när man närmar sig
ett val, speciellt då ett större val, bruka
fackföreningarna uppvaktas med en
hemställan från arbetarorganisationerna,
som kräva anslag. I den hemställan
som det socialdemokratiska partiet
brukar ställa till fackföreningsrörelsen
framhåller man framför allt just den
intima samverkan som finns mellan å
ena sidan de fackliga och å andra sidan
de politiska organisationerna, i
detta fall det socialdemokratiska arbetarpartiet.
Kan man verkligen föreställa
sig att denna fråga skulle vara
det enda undantaget från denna intima
samverkan? Här vet man ju faktiskt
inte hur man vill ha det. Man hävdar
först att man skall taga ställning till
denna fråga inom den fackliga organisationen,
men inom den fackliga organisationen
hävdar man att riksdagen
skall taga ställning i denna fråga! Det
enda konkreta resultatet blir, att arbetarna,
som frågan gäller, gå miste om
möjligheterna att åstadkomma en höjning
av semesterlönen.

Utskottet säger, att det inte funnits
skäl att frångå den uppfattning man
hade förra året. Jag skulle kanske
kunna tillägga, att det väl i alla fall
inträffat en hel del, som i varje fall
borde kunna ge motiv för att taga en
annan ställning till frågan i år. Jag vill
bara erinra om vad Landsorganisationens
ordförande, som också är leda -

mot av första kammaren, sade i årets
remissdebatt på tal om lånesituationen.
Jag citerar ordagrant ett utdrag ur
hans tal: »Säger jag att arbetarna återvunnit
standarden för år 1939, så tror
jag att det är ungefär vad jag vågar
stå för i ett uttalande om löneutvecklingen
sedd i förhållande till prisutvecklingen.
»

Detta var i remissdebatten i år. Sedan
dess har riksdagen faktiskt på löpande
band fattat beslut om en rad indirekta
skatter, som sannerligen inte
förbättrat löneläget. Detta skulle, menar
jag, i någon mån kunna motivera
ett annat ställningstagande i år.

Jag har här velat framhålla min åsikt,
nämligen att riksdagen borde fatta beslut
i denna fråga, och jag ber att få
yrka bifall till motionen nr 114 i denna
kammare.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag har haft en mycket allvarlig
överläggning med mig själv rörande,
hur jag lämpligen borde ställa mig i
den situation, som nu uppkommit i
denna fråga. Jag har under dessa mina
överläggningar med mig själv kommit
till ett resultat, som jag nu vill tillkännage
för kammarens ledamöter.

En motion av samma innehåll som
den förevarande väcktes vid förra årets
riksdag. Motionen behandlades då som
nu av andra lagutskottet och avslogs
på skäl, som framfördes ej mindre i utskottsutlåtandet
än även under behandlingen
i kammaren. När nu denna motion
kommer tillbaka i år, finner jag
inte den ringaste anledning att här upprepa
vad som sagts i denna fråga föregående
år. Samma skäl som anfördes
förra året stå kvar även i år. En debatt
efter kända, beprövade linjer är härvidlag
enligt min uppfattning fullständigt
meningslös.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

Nr 10. 103

bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9.

Motioner angående revision av lagen om
förlängning av tiden för vissa servitut.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående revision av lagen om
förlängning av tiden för vissa servitut.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag har inte begärt ordet för
att tacka andra lagutskottet för dess
välvilliga behandling av förevarande
motion. Jag skall i stället passa på tillfället
att säga några ord om den motion,
som väcktes 1942 av mig och en
partivän på västernorrlandsbänken.
Den motionen avsåg just huvudfrågan i
detta ärende, nämligen de norrländska
servituten. Motionen tillstyrktes enhälligt
av samtliga i ärendet hörda myndigheter,
och den bifölls på förslag av
vederbörande utskott i riksdagen, alltså
1942 års riksdag. Men därefter var
det som om hela denna fråga hade dött
bort. Det hördes inte någonting i detta
ärende vare sig 1942, 1943, 1944 eller
1945. Men till all lycka blev det ombyte
på jordbruksministerposten i augusti
1945. En av de första ämbetsåtgärder,
som den nya jordbruksministern, nämligen
herr Sköld, gjorde, var att tillsätta
en utredning i denna fråga. Herr Sköld
tillmötesgick alltså en begäran, som
riksdagen framställt redan vid 1942 års
riksdag men som herr Pehrsson-Bramstorp
totalt nonchalerat. Beslutet om utredningen
effektuerade emellertid den
nye jordbruksministern redan under
den första månaden av sin ämbctsperiod
som jordbruksminister.

Herr talman! Jag har inte ansett mig
kunna underlåta att påpeka detta för
kammaren. Jag gör mig till tolk åt -

minstone för de norrländska ägostyckningsinnehavarna,
när jag uttrycker
deras stora belåtenhet över att det blev
ett ministerskifte den gången.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus, m. m.;

andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion om ändrade föreskrifter
rörande flyguppvisningar; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion om åvägabringande av enhetlighet
i fråga om öppethållningstiderna
vid vissa telefonstationer på
landsbygden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Nöjesflygningar.

Föredrogs andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion angående upphävande
eller uppmjukning av förbudet
mot rundflygningsverksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr DICKSON: Herr talman! Regeringen
meddelade i oktober förra året
förbud mot all rundflygning. Detta förbud
har sedermera upphävts, i slutet
av februari i år. Jag skall inte fördjupa
mig i några reflexioner över hur stor
skada detta förbud har åsamkat en del
pioniärföretag på ett område, som ekonomiskt
sett är mycket vanskligt och
svåröverskådligt. De företagare, som ha

104 Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948 em.

vågat sig på denna verksamhetsgren,
äro enligt min mening värda en särskild
eloge. Verkningarna av förbudet
ha emellertid åtminstone för en del av
dem varit helt ruinerande.

Nu när regeringen rättat till vad man
förhastat beslutade förra hösten, skall
jag inte lägga sten på börda. Säkert har
detta upphävande av förbudet kostat
regeringen eu viss självövervinnelse.
liksom fallet varit, då man tidigare upphävt
förhastade beslut. Jag vill bara uttrycka
den förhoppningen, att regeringen
fortsätter på denna väg att revidera
åtgärder, som från vederhäftigt håll
påvisas vara förhastade. Jag hoppas, att
man med dylika åtgärder förfar på
samma sätt som man gjort i det föreliggande
fallet och att regeringen sålunda
skall visa nog självövervinnelse
att revidera exempelvis vissa avsnitt
av skattelagstiftningen.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om avslag på min motion, vilket
alltså betyder bifall till utskottets
hemställan.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
begärde ordet bara för att en liten
smula reagera mot herr Dicksons framställning
av de motiv, som han ansåg
ha förestavat regeringen, när den genomförde
förbud mot rundflygningar.
Jag tror inte, att det var något misstag
av regeringen, när den införde detta
förbud. Ty det skulle säkert ha uppstått
en mycket stark allmän opinion här i
landet, om dessa rundflygningar fått
fortsätta utan något ingripande, samtidigt
som man genomförde förbudet mot
att framföra bilar på söndagarna. Enligt
min mening var förbudet mot rundflygningar
en riktig åtgärd ur så att säga
folkpsykologiska synpunkter. Då regeringen
upphävde detta beslut, voro som
bekant förutsättningarna helt annorlunda
än när man genomförde förbudet.

Jag har, som sagt, inte velat låta den
av herr Dickson uttryckta uppfattningen
stå oemotsagd.

Herr DICKSON: Herr talman! Regeringen
saknade säkert inte möjligheter
att upplysa allmänheten om att det
slags bensin, som fordrades för drift av
dessa flygplan, fanns i landet och att
den inte kunde användas för andra ändamål
än detta. Rundflygningarna kunde
således inte inverka på andra samhällsnyttiga
företeelser.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Herr Sveningsson avlämnade en av
honom och herr Hagård undertecknad
motion, nr 426, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 87, angående anslag
till ersättning för skador vållade
av personer, som avvikit från vissa anstalter.

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 50, med förslag till lag om försäkringsrörelse
m. m., nämligen:

nr 427, av herr Ljungqvist m. fl.;

nr 428, av herrar Ljungqvist och
Kristensson; och

nr 429, av herrar Ljungqvist och Johansson
i Mysinge.

Slutligen avlämnades följande motioner,
nämligen:

nr 430, av herrar Lundqvist och
Svensson i Alingsås, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 81, med
förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536)
samt fortsatt giltighet av samma lag;
samt

nr 431, av herrar Lundqvist och
Svensson i Alingsås, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 82, angående
anslag till civilförsvaret för budgetåret
1948/49.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Fredagen den 12 mars 1948.

Nr 10. 105

från utrikesutskottet:
nr 49, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för effektivisering
av förberedelsen till och förandet av
Sveriges handelsavtalsförhandlingar;
samt

från bevillningsutskottet:
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr,59 angående höjning av
vissa postavgifter;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
in. m.; och

nr 73, i anledning av väckta motioner
angående tullfri införsel till riket
av maskiner och redskap för jordbrukets
behov.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 74, till
Konungen angående val av riksdagens
justitieombudsman och hans ställföreträdare; dels

ock riksdagens förordnanden:

nr 75, för revisionssekreteraren Folke
Rudewall att vara riksdagens justitieombudsman;
och

nr 76, för hovrättsrådet Sven Einar
Romanus att vara riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 12 mars.

Kl. 7.30 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den C innevarande
mars.

§ 2.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 86, angående bidrag till metallografiska
institutet;

nr 89, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet in. in.;

nr 96, med förslag till lag om skyldighet
för näringsidkare m. fl. att biträda
vid planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap;

ur 100, angående anslag till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
för budgetåret 1948/49, m. in.;

nr 105, angående avskrivning av ett
direktören B. V. Orre beviljat lån;

nr 106, angående förslag till lag om
vissa inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket;

nr 111, angående godkännande av en
mellan Sverige och Nederländerna
träffad handelsöverenskommelse;

nr 113, angående radarutrustning för
statens isbrytarfartyg;

nr 114, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

115, angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv, m. m.;

nr 116, angående reglering av tjänsteocli
familjepensioneringen för personal
vid Bergslagernas och därmed samförvaltade
järnvägar i anslutning till järnvägarnas
förstatligande;

106 Nr 10.

Fredagen den 12 mars 1948.

nr 117, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 118, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 120, angående eftergift av viss
ogulden arvsskatt för Fliseryds fideikommiss; nr

121, angående försäljning av vissa
under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter;

nr 122, angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

123, angående pensionsrätt för
kaptenen i livgrenadjärregementets reserv
E. A. Clementz in. m.;

nr 124, angående pension åt förre
extra ordinarie folkskolläraren P. G.
Bohlins efterlevande m. in.;

nr 127, angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner;

nr 129, angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid statens
krisorgan;

nr 131, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 132, angående anslag till sprängämnesinspektionen; nr

133, angående vissa kostnader för
allmänt kyrkomöte;

nr 134, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 136, angående lönereglering för
övningslärare m. m.;

nr 137, angående rätt till uppskjuten
livränta för vissa professorer vid enskilda
högskolor;

nr 138, angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar;

nr 139, angående utgivande av livränta
till Elisabeth Ivjellbing m. m.;

nr 141, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag samt
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
rätt till viss malmbrytning utöver

i gällande mahnavtal medgivna kvantiteter; nr

142, angående godkännande av en
mellan Sverige och Italien ingången
handelsöverenskommelse m. in.;

nr 143, angående löneklassplacering
av vissa fänrikar;

nr 144, med förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten;

nr 145, angående anslag till statens
sinnessjukhus: avlöningar, m. m.;

nr 146, angående anställnings- och
avlöningsförhållanden för viss ickeordinarie
personal vid domstolarna;

nr 147, angående granskningsrätt för
statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd;

nr 148, angående inrättande av extra
ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen; nr

149, angående organisationen av
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område m. m.;

nr 150, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 151, angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson in. fl.;

nr 152, angående anslag för budgetåret
1948/49 till avlöningar vid universiteten
i Uppsala och Lund m. m.;

nr 153, angående försäljning av vissa
fastigheter i Skara och Lund;

nr 154, angående anslag till statens
utlänningskommission;

nr 155, angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskoleseminarierna; nr

156, angående vissa avlönings- och
pensionsförbättringar för präster m. m.;

nr 157, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1948/49 m. in.;

nr 158, angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten för budgetåret
1948/49;

nr 159, angående anslag till driften
av centraldepån för blindas arbeten för
budgetåret 1948/49;

Fredagen den 12 mars 1948.

Nr 10. 107

nr 160, angående ytterligare utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 161, angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m.;

nr 162, angående anslag till statens
institut för folkhälsan för budgetåret
1948/49;

nr 163, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48;

nr 164, med förslag till lag om ändring
av anvisningarna till 29 och 36 § §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 165, angående anslag till kommunal
upplysningsverksamhet;

nr 166, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 167, angående anslag till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
för budgetåret 1948/49 m. m.;

nr 168, angående anslag till bidrag
till Norrlands trädgårdsskola i Söråker;

nr 169, angående anslag till statens
uppfostringsanstalter för sinnesslöa för
budgetåret 1948/49;

nr 170, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och
nervösa barn m. m.;

nr 171, angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet;

nr 172, angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren i
länen för budgetåret 1948/49;

nr 173, angående svenska kyrkans
deltagande i Augustana-synodens 100-årsjubileum och Sveriges deltagande i
pionjärjubileet i Amerikas Förenta stater
1948;

nr 174, angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn;

nr 175, angående godkännande av en
mellan Sverige, Danmark och Norge
den 8 mars 1948 avslutad konvention
om erkännande och verkställighet av
domar i brottmål in. in.;

nr 170, angående organisation och
finansiering av svensk reguljär luftfart
in. in.;

nr 178, med förslag rörande överflyttande
av vissa till justitiedepartementet
hörande ärenden från Kungl. Maj :t till
underordnad myndighet m. m.;

nr 179, angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m.;

nr 180, angående anslag till åtgärder
mot skadegörelse av skogsinsekter; och
nr 182, angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 109, angående överlåtelse till Åkrokens
vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv;

nr 119, angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen;

nr 125, angående viss garanti åt sjöfolkets
erkända arbetslöshetskassa; och
nr 126, angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. in.;

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 128, angående anslag till inlösen och
iståndsättande av Bogesunds egendom;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 130, angående anslag till lån till
anordnande av kollektiva tvätterier;
och

nr 135, angående anslag till den sociala
hemhjälpsverksamheten för budgetåret
1948/49.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 419
av herr Henriksson,

108 Nr 10.

Fredagen den 12 mars 1948.

till behandling av lagutskott motionerna: nr

420 av herr Kristensson m. fl., och
nr 421 av herrar Onsjö och Larsson
i Luttra;

till statsutskottet motionen nr 422 av
herr Nilsson i Göteborg m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

423 av fru Ewerlöf in. fl.,
nr 424 av herr Håstad m. fl. och
nr 425 av herr Thapper m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 426 av
herrar Lunclqvist och Svensson i
Alingsås;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

427 av herr Ljungqvist m. fl.,
nr 428 av herrar Ljungqvist och Kristensson,

nr 429 av herrar Ljungqvist och Johansson
i Mysinge, och

nr 430 av herrar Lunclqvist och
Svensson i Alingsås; samt

till statsutskottet motionen nr 431 av
herrar Lundqvist och Svensson i
Alingsås.

§ 5.

Föredrogs den av herr Johansson i
Mysinge vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående ändrade bestämmelser för
beviljande av trafiktillstånd, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen

inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastiglietsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 38, i anledning av väckt motion
angående åtgärder till förhindrande av
eventuella kuppförsök mot det demokratiska
styrelseskicket, m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av framställningar angående
pensioner eller understöd åt vissa i statens
tjänst anställda personer m. fl.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den
4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion
om översyn av gällande aktiebolagslag;

nr 19, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om avbrytande
av havandeskap; och

Fredagen den 12 mars 1948.

Nr 10. 109

nr 20. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas;

andra lagutskottets utlåtanden;
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293),
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 1(3, i anledning av väckt motion
om utredning angående kompensation
för förlorad semesterersättning under
värnpliktstjänstgöring; och

nr 17, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen den 20 december
1940 om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus;

andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om
utredning angående sättet för statens
övertagande av de enskilda vägarna;
och

nr 3, i anledning av väckt motion
om åtgärder till undvikande av att polisförhör
anstiilles med person som utskrivits
från sinnessjukhus;

andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 4, över motion angående
utredning om lagstiftning om
likalönsprincipen; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion
angående sänkning av järnvägstaxorna
för godstransporter och personbefordran
i Norrland; och

nr C, i anledning av väckta motioner
om nedbringande av avgifterna för nyinstallation
av telefonapparater m. m.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
j ustitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde; nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att återbetala för mycket
utbetalta löne- och pensionsbelopp;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under luftfartsfonden
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1948/49; och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 88, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.43 em.

In fidem
Gunnar Iiritth.

Förteckning över avgjorda ärenden m. m.

Sid.

Lördagen den 6 mars.

.............................................................. 3

Tisdagen den 9 mars.

.............................................................. 7

Onsdagen den 10 mars fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. effektivisering av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
........................................... Ig

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av § 31 regeringsformen
.................................................. 15

— nr 11, ang. ändringar i regeringsformen m. m..................... IS

— nr 12, ang. de offentliga tjänstemännens rättsställning.............. 16

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. anslagen inom justitiedepartementets

verksamhetsområde utom betr. hovrätterna........................ 21

— nr 7, ang. anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde.... 24

— nr 31, ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit .................. 26

nr 32, ang. befrielse från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp
...................................................... 26

— nr 33, ang. befrielse från ersättningsskyldighet .................... 26

— nr 34, ang. anslag under luftfartsfonden.......................... 26

— nr 35, ang. vissa anslag under allmänna fastighetsfonden............ 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 17, ang. höjning av vissa postavgifter.. 28

— nr 18, ang. ändring i förordningen om provianteringsfrilager m. m. .. 32

— nr 19, ang. tullfrihet för maskiner och redskap för jordbruket ...... 32

— nr 20, ang. skatteavdrag för levnadskostnader för skogsarbetare m. fl. 32
Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. granskning av riksbankens och riks gäldskontorets

styrelse och förvaltning............................ 32

— nr 7, ang. granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.. 87

— nr 8, ang. fortsatt utgivning av otryckta riksdagsprotokoll.......... 87

— memorial nr 9, ang. användande av riksbankens vinst för år 1947.. .. 87

— utlåtande nr 13, ang. anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår

allmänna indragningsstaten...................................... g7

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. ersättning från kyrkofonden för
övertalig personal vid domänverket .............................. 88

nr 16, ang. bestämmelsen i normalbrandordningarna om avstånd mellan
stack och byggnad............................................ 88

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 10, ang. höjd körkortsålder............ 97

— nr 11, ang. ändring i lagen angående åtgärder mot könssjukdomar . . 97

— nr 12, ang. kommunal centralisering av socialvården................ 97

—- nr 13, ang. ökad semesterlön åt arbetstagare...................... 101

— nr 14, ang. revision av lagen om förlängning av tiden för vissa servitut 103

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. ändring i lagen ang. köttbesiktning

och slakthus, m. m........................................... 103

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, ang. ändrade föreskrifter rörande

flyguppvisningar .............................................. 103

Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 3, ang. enhetliga tider för öppethållning
av vissa telefonstationer på landsbygden.................. 103

— nr 4, ang. numera upphävt förbud mot rundflygning .............. 103

Fredagen den 12 mars.

....................... 105