Interpellation av herr Jacobson i Vilhelmina ang. tillämpningen avgällande bestämmelser om kommunala bostadstillägg åt folkpensionärer .............................................. 3 (Riksdagens protokoll 1954:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 9

6—10 mars

Debatter m. m.

Lördagen den 6 mars.

Sid.

Interpellation av herr Jacobson i Vilhelmina ang. tillämpningen av
gällande bestämmelser om kommunala bostadstillägg åt folkpensionärer
.............................................. 3

Tisdagen den 9 mars.

Interpellationer av:

fru Sjöstrand ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av
personer, som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga
nedsatt ...................................... 7

herr Ericsson i Näs i anledning av 1951 års trädgårdsutrednings

förslag.............................................. 8

herr Braconier om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna
och existerande realskoleformer .................. 9

Onsdagen den 10 mars.

Svar på interpellation av herr Nilsson i Bästekille ang. vissa spörsmål

i samband med förlängningen av GATT-avtalet.............. 14

Ändring i lagen om landsting m. m........................... 21

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller

invaliditet, att utöva rösträtt.............................. 32

Fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m..................... 44

Upphävande av tullen och skatten på kaffe .................... 49

Upphävande av varuskatten för glass ........................ 51

Frågan om beskattning av förströelsetidskrifter ................ 53

Förfogandet över medel, som insatts å skogskonto, m. m......... 54

Utredning och lagstiftning rörande redovisning och revision i koncerner

med avseende å de ekonomiska föreningarna.................. 59

1 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 9.

Nr 9.

Innehåll.

Sid.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.................... 60

Interpellation av herr Boija ang. kustartilleriets ställning inom försvarsorganisationen
...................................... 72

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 10 mars

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet............ 13

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. ändring i lagen den 20 juni
1924 om landsting m. m................................. 21

— nr 4, om vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats

av ohälsa eller invaliditet, att utöva rösträtt ................ 32

Statsutskottets utlåtande nr 32, ang. bestridande av vissa haverikostnader
................................................ 44

— nr 33, ang. täckande av vissa medelsbrister i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper .................................. 44

— nr 34, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag 44

— nr 35, ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m......... 44

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. upphävande av tullen och

skatten på kaffe........................................ 49

— nr 21, om upphävande av varuskatten för glass.............. 51

— nr 22, ang. utredning av frågan om beskattning av förströelsetidskrifter
.............................................. 53

— nr 25, ang. förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto, m. m................................. 54

Första lagutskottets utlåtande nr 8, om utredning och lagstiftning rörande
redovisning och revision i koncerner med avseende å de
ekonomiska föreningarna ................................ 59

— nr 9, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1938 om hittegods
................................................ 60

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1953 vid dess trettiosjätte
sammanträde fattade beslut.............................. 60

— nr 9, om enhetliga körriktningsvisare på bilar................ 60

— nr 10, om viss komplettering av 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen
.............................................. 60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. frågan om utlandssvenskarnas

folkbokföring.......................................... 60

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, om översyn av det offentliga
utredningsväsendet.................................. 72

— nr 7, om viss ändring av statens offentliga utredningars yttre anordning
.............................................. 72

Lördagen den 6 mars 1954.

Nr 9.

Lördagen den 6 mars.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27
nästlidna februari.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 529
av herr Larsson i Stockholm;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

530 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Nyberg; samt

nr 531 av herr Hjalmarson m. fl.; och

till bankoutskottet motionen nr 532
av herr Braconier.

§ 3.

Föredrogs den av herr Adolfsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående dispositionen
av den del av byggnadsforskningsavgiften,
som kommer från lantbrukets byggenskap.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Interpellation ang. tillämpningen av gällande
bestämmelser om kommunala bostadstillägg
åt folkpensionärer.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s), som
anförde:

Herr talman! Vid 1952 års riksdag
beslöts en välbehövlig reformering av
grunderna för de behovsprövade folk -

pensionsförmånerna. Dessa förmåner
dominerades av bostadstilläggen, som
ditintills varit så konstruerade, att ett
statligt bostadstillägg utgått till pensionärer
i bostadskostnadsgrupperna 2
—5 under förutsättning att vederbörandes
inkomst icke översteg för ensamstående
400 kronor och för äkta makar
600 kronor. Översteg inkomsten detta
belopp reducerades bostadstillägget
med 50 procent av den överstigande
inkomsten.

Denna konstruktion uteslöt alla folkpensionärer
boende i den lägsta bostadsgruppen
från rätten till statligt bostadstillägg.
Denna avdragsregel, som
satte in redan vid ytterst blygsamma
förtjänstsummor, stimulerade inte pensionärerna
att skaffa sig extra arbete
och inkomst.

De nya, av riksdagen i maj 1952 antagna
reglerna innebar att inkomststrecken
höjdes till 1 000 resp. 1 500
kronor för ensamstående resp. äkta makar,
samt att avdragsfaktorn väsentligen
mildrades.

Den stora förändringen var emellertid,
att bostadstillägget omändrades till
ett enda kommunalt tillägg, till vars finansiering
statsbidrag utgår, som avpassas
efter vissa givna regler med
hänsyn till vederbörande kommuns
skattekraft.

Kommunen har själv att avgöra om
tillägg skall utgå och storleken härav.

I remissyttranden och vid frågans
behandling i riksdagen gjordes från
vissa håll gällande, att det kunde befaras
att en del kommuner skulle undandraga
sig skyldigheten att lämna bidrag
åt sina behövande folkpensionärer.

Gentemot dessa farhågor gjorde socialministern,
statsrådet Sträng, gällande
att redan det förtroende för kommunerna,
som det framlagda förslaget

Nr 9.

Lördagen den 6 mars 1954.

Interpellation ang. tillämpningen av gällande

tillägg åt folkpensionärer.

innebure, borde vara en sporre för
dessa att söka åstadkomma en rimlig
och rättvis avvägning av bostadstilläggen.
Utöver denna förhoppning om
kommunernas lojalitet i frågan förklarade
statsrådet Sträng, att han komme
att med uppmärksamhet följa utvecklingen
på området och att, om det till
äventyrs skulle visa sig att utvecklingen
tenderade att ej följa rätta linjer,
torde spörsmålet få tagas upp under
förnyad prövning.

Tyvärr har det visat sig, att en del
kommuner genom beslutade låga bostadstillägg
och under den allra senaste
tiden vidtagna avsevärda hyreshöjningar
i pensionärshemmen härigenom medverkat
till märkbart fördyrade hyreskostnader
för pensionärshemmens hyresgäster.

Ett typiskt exempel härpå är den hyreshöjning,
som Nordmalings kommunalfullmäktige
för några dagar sedan
vidtog. Ehuru de kommunala bostadstilläggen
där utgår med endast 300 kronor
för ensamstående och 400 kronor
för äkta makar höjdes hyrorna i kommunens
båda pensionärshem, vartill
statsbidrag i vederbörlig ordning utgått,
från 220 kronor till 700 kronor
för ensamstående och från 330 kronor
till 860 kronor för äkta makar.

Då det kommit till min kännedom,
bl. a. genom det nyss nämnda fallet
från Nordmalings kommun, Västerbottens
län, att det förekommit att hyrorna
i pensionärshem fastställts till belopp,
som väsentligen överstiger vad
samma kommun utbetalar i kommunalt
bostadstillägg, får jag anhålla om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra det spörsmålet, huruvida
ett sådant förfarande som det nu
omnämnda överensstämmer med de
synpunkter, som av statsrådet framfördes
vid frågans behandling i riksdagen
den 27 maj 1952.

Denna anhållan bordlädes.

bestämmelser om kommunala bostads §

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr
349) om landsting m. m. ävensom i
ämnet väckta motioner; och

nr 4, i anledning av väckta motioner
om vidgade möjligheter för röstberättigade
som drabbats av ohälsa eller invaliditet,
att utöva rösträtt;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 36, i anledning av väckt motion
angående statens förvärv av fastigheten
Onkel Adam nr 6 i Östersund;

bevillningsutskottets betänkanden
och memorial:

nr 20, i anledning av väckt motion
angående upphävande av tullen och
skatten på kaffe;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för
glass;

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om beskattning
av förströelsetidskrifter;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto, m. in., jämte i
ämnet väckta motioner; och

Lördagen den 6 mars 1954.

Nr 9.

nr 26, angående överlämnande till
särskilda utskottet av väckta motioner
angående rätt att tillverka och försälja
ciderdrycker;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning och lagstiftning rörande
redovisning och revision i koncerner
med avseende å de ekonomiska föreningarna;
och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
22 april 1938 (nr 121) om hittegods;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1953 vid dess trettiosjätte
sammanträde fattade beslut;

nr 9, i anledning av väckt motion om
åtgärder för användning av enhetliga
körriktningsvisare på bilar; och

nr 10, i anledning av väckt motion
om viss komplettering av 48 § 1 mom.
vägtrafikförordningen;

tredje lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner angående
prövning av frågan om utlandssvenskarnas
folkbokföring; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

6, över motion om översyn av det
offentliga utredningsväsendet; och
nr 7, över motion om viss ändring av
statens offentliga utredningars yttre
anordning.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsut -

gifter för budgetåret 1954/55 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till understödjande av
helikopterflyg m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till P.
O. H. Rydbro m. fl.; samt

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

97, angående anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1954/55 m. m.;

nr 101, angående anordnande av
landsfiskalsbostad i Gäddede;

nr 102, angående ytterligare lån till
föreningen Röingegården u. p. a. till
vissa byggnadsarbeten m. m.;

nr 103, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; och

nr 104, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.06.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 9.

Tisdagen den 9 mars 1954.

Tisdagen den 9 mars.

Kl. 1G.00.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Ragnar Ekström,
Björkvik, på grund av influensa och
utgjutning i ett knä, är oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet från och med
8 mars 1954 ungefär 1 y2 vecka framåt,
intygas.

Björkvik 5/3 1954.

Per Hansson
Provinsialläkare.

Riksdagsman Sven Gustafson är på
grund av influensa förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet under tiden 9—13
mars 1954 intygas.

Göteborg den 8/3 1954.

Bertil von Friesen.
leg. läk.

Kammaren, som genom beslut den
24 nästlidna februari beviljat herr Ekström
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 22 februari tills vidare,
lade det av honom insända läkarintyget
till handlingarna. Herr Gustafson
i Göteborg beviljades ledighet från
och med den 9 till och med den 13
innevarande månad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord lig -

gande propositioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 97, angående anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1954
/55 m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 101, angående anordnande av
landsfiskalsbostad i Gäddede;

nr 102, angående ytterligare lån till
föreningen Röingegården u. p. a. till
vissa byggnadsarbeten m. m.;

nr 103, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; och

nr 104, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3 och
4, statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 32—36, bevillningsutskottets betänkanden
och memorial nr 20—22, 25
och 26, första lagutskottets utlåtanden
nr 8 och 9, andra lagutskottets utlåtanden
nr 8—10, tredje lagutskottets
utlåtande nr 7 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 6 och 7.

§ 5.

Föredrogs den av herr Jacobson i
Vilhelmina vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
tillämpningen av gällande bestämmelser
om kommunala bostadstillägg åt
folkpensionärer.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 9 mars 1954.

Nr 9.

§ 6.

Interpellation ang. åtgärder för återanpassning
i förvärvslivet av personer, som
genom sjukdom eller olycksfall fått sin
arbetsförmåga nedsatt.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Fru SJÖSTRAND (fp), som anförde:

Herr talman! För den som drabbas
av en långvarig sjukdom eller ett
olycksfall, som för en längre eller kortare
tid efter det egentliga tillfrisknandet
nedsätter arbetsförmågan, är återanpassningen
till arbetslivet ofta ett
svårt problem. Särskilt besvärlig ställer
sig givetvis situationen för dem som till
följd av den genom sjukdomen eller
olycksfallet väsentligt förändrade arbetsförmågan
ej kan återvända till sitt
tidigare yrke utan måste söka sin utkomst
inom ett nytt verksamhetsområde.
Med hänsyn till den betydelse
som en lösning av de s. k. återanpassningsproblemen
har inte minst ur ren
medicinsk synpunkt, är det befogat att
ställa det kravet på en välordnad sjukvård
att denna även bör omfatta anordningar,
som syftar till att underlätta
den sjukes återanpassning i arbetslivet.

I England har man hunnit rätt långt
på detta område. Under trycket av att
särskilda åtgärder vidtogs för att återföra
det stora antalet krigsskadade till
produktionslivet utarbetade hälsovårdsmyndigheterna
här redan i början av
1940-talet riktlinjer för en sådan verksamhet,
vilken med det engelska uttrycket
erhållit beteckningen »rehabilitering».
Enligt de riktlinjer, som numera
gäller, skall rehabiliteringsverksamheten
ingå som ett normalt led i den allmänna
sjukvårdsorganisationen i England.
Vid varje sjukhus skall sålunda
finnas en rehabiliteringsavdelning. För
närvarande finns enligt uppgift sådana
avdelningar inrättade vid mer än 300
sjukvårdsanstalter.

I en nyligen framlagd utredning har
chefen för medicinalstyrelsen, general -

direktör Engel, verkställt en inventering
av de resurser, som för närvarande
står till buds för rehabiliteringsverksamheten
inom den svenska sjukvården
samt skisserat en plan för den vidare
utbyggnaden. I anslutning till denna
utredning har medicinalstyrelsen riktat
en framställning till Kungl. Maj :t i
ärendet, i vilken styrelsen framlägger
ett program för rehabiliteringsverksamhetens
utbyggnad.

Såsom generaldirektör Engel framhåller
i sin utredning har under och
efter kriget en organisation utvecklats
i vårt land för omhändertagande av
den partiella arbetskraften genom arbetsvärd,
arbetsprövning, arbetsträning,
yrkesutbildning, skyddad sysselsättning,
ekonomiska stödåtgärder etc. Generaldirektör
Engel framhåller:

»Erfarenheterna från denna verksamhet
ha ytterligare påvisat betydelsen
av att på de områden, där resurserna
nu äro otillräckliga eller saknas,
erforderliga sådana skapas för den medicinska
rehabilitering, som i många
fall är en förutsättning för återanpassning
till arbetslivet. Alltmer har också
insetts vikten av att personer, som äro
invalidiserade eller kroniskt sjuka,
även om de ej äro i stånd att återgå till
produktivt arbete, bringas i en situation,
som tillförsäkrar dem största möjliga
oberoende och skapar förutsättningar
för dem att föra ett aktivt liv,
vilket så litet som möjligt avviker från
de friskas.»

En viss förstärkning av de personella
resurserna torde bli nödvändig liksom
i viss mån en ökning av de tillgängliga
lokalerna. Tyngdpunkten ligger emellertid,
framhåller herr Engel, på det organisatoriska
planet. En genomgång
torde visa, att landstingen och städerna
utanför landsting inte sällan redan förfogar
över eller planerat att förskaffa
sig flertalet av honom angivna personella
och materiella resurser och att sålunda
ett förverkligande av det skisserade
programmet för dem huvudsakligen
innebär en samordning och ut -

Nr 9.

Tisdagen den 9 mars 1954.

Interpellation i anledning av 1951 års

veckling av redan förefintliga funktioner
eller projekterade arbetsuppgifter.
Kostnaderna för behövlig komplettering
för att få till stånd den samarbetsgrupp,
som föreslås skola leda rehabiliteringsverksamheten,
torde därför,
framhålles det vidare, bli »av synnerligen
ringa storlek i förhållande till de
vinster, som det rationellare utnyttjandet
av sjuk- och arbetsvårdande resurser
kan väntas medföra i form av ökad
produktionsförmåga och minskade understödskostnader».
Medicinalstyrelsen
understryker även dessa synpunkter i
sin framställning.

Den av generaldirektör Engel utförda
utredningen är synnerligen värdefull.
Det är mig veterligen första gången
i vårt land som ett samlat grepp
prövas på de viktiga problem, som äger
samband med svårigheterna för de genom
sjukdom eller olycksfall partiellt
arbetsföra att återvinna sina försörjningsmöjligheter
i produktionslivet och
få tillfälle att föra ett aktivt liv, vilket
så litet som möjligt avviker från de
friskas. Det program, som här skisserats
för en utbyggd rehabiliteringsverksamhet,
synes visa framkomliga
vägar för en utveckling, som tar hänsyn
till de för närvarande hårt pressade
personella och samhällsekonomiska
resurserna. Kungl. Maj:t bör därför enligt
min mening skyndsamt pröva de
såväl i generaldirektör Engels utredning
som i medicinalstyrelsens skrivelse
framförda förslagen och i de delar,
där riksdagens medverkan är nödvändig,
så snart som möjligt underställa
dem riksdagens prövning.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet dels snarast upptaga
till prövning de förslag, som framlagts
i generaldirektör Engels utredning
och medicinalstyrelsens skrivelse
om förstärkning i organisatoriskt, per -

trädgårdsutrednings förslag.

sonellt och materiellt hänseende av
samhällets åtgärder i syfte att genom
eftervård och annan reliabiliteringsverksamhet
underlätta en återanpassning
i förvärvslivet av personer, som
genom allvarlig sjukdom och olycksfall
fått sin arbetsförmåga nedsatt samt dels
så snart som möjligt inkomma till riksdagen
med förslag till sådan utbyggnad
i de delar, där riksdagens medverkan
är erforderlig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation i anledning av 1951 års
trädgårdsutrednings förslag.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERICSSON i Näs (bf), som yttrade
:

Herr talman! Trädgårdsodlingen i
Sverige har under de senaste åren utvecklats
till en alltmer betydelsefull
näring. Ett hinder för fortsatt expansion
är emellertid vissa marknadssvårigheter,
och den fortsatta utvecklingen
är i hög grad beroende av en fortgående
rationaliseringsprocess samt av
en effektivisering av distributionen och
av varornas marknadsförande. Dessa
problem var föremål för ingående studium
av 1951 års trädgårdsutredning,
som i sitt vid årsskiftet 1952/53 avgivna
betänkande kom med förslag i ärendet.
I betänkandet framhölls, att en
stark och handlingskraftig organisation
av trädgårdsodlare var ofrånkomlig
för att få till stånd ordnade förhållanden
inom näringsgrenen, och utredningen
fann det lämpligt att staten,
i likhet med vad som skedde på 1930-talet beträffande det egentliga jordbruket,
medverkar vid lösandet av organisationsproblemen.

Betänkandet fick emellertid ett blandat
mottagande, varvid särskilt förslaget
om upptagande av särskild produktavgift
för organisationsarbetets fi -

Tisdagen den 9 mars 1954.

Nr 9.

Interpellation om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna och

existerande realskoleformer.

nansering m. m. utsattes för kritik. Den
hårdaste kritiken kom från handelns
och grosshandelns organisationer, men
också inom trädgårdsnäringen var tveksamheten
stor. Av denna anledning
kunde icke Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
avge något slutgiltigt
yttrande inom den medgivna remisstiden.
I november 1953 var förbundet
klart med sitt principiella ställningstagande
till utredningens förslag, innebärande
ett tillstyrkande av förslaget
med vissa modifikationer. Bl. a. föreslogs
att produktavgiften för köksväxter
och frukt skulle maximeras till 1
procent av försäljningssumman och
för blommor till 0,5 procent. Vidare
föreslogs att avgiften skulle uttagas direkt
hos odlarna och att därvid någon
kategoriklyvning icke skulle förekomma.
Därmed undanröjdes motiven för
de mera väsentliga anmärkningar mot
förslaget, som kommit från mellanhandsledens
organisationer.

Det är uppenbart, att det med hänsyn
dels till det blandade mottagande,
som utredningens förslag fått, och dels
till att den organisation, vars yttrande
måste tillmätas den största betydelsen
jämsides med fruktodlarnas organ,
först i november i fjol var klar med
sitt principiella ställningstagande, icke
varit möjligt för statsrådet att, som
utredningen föreslog, redan till innevarande
års riksdag framlägga proposition
i ärendet. Av olika skäl är det
emellertid angeläget för trädgårdsnäringens
folk att så snabbt som möjligt
få del av hur jordbruksministern ser
på frågan efter den belysning den fått
genom remisserna, d. v. s. om proposition
är att vänta inom snar framtid.

Att trädgårdsnäringens folk redan nu
är angelägna om ett klargörande besked
beror bl. a. på att organisationsfrågan
diskuteras på olika håll i landet
och att det stora frågetecken, som
trädgårdsutredningens förslag utgör,
befunnits utgöra hinder för detta orga -

nisationsarbete. Som exempel på hur
man t. ex. i Östergötland ser på situationen
kan följande uppgift i ett norrköpingsbrev
i trädgårdsodlarnas förbundsorgan
Trädgårdsvärlden återges:
»Handelns organiserande är alltid det
aktuella samtalsämnet», heter det bl. a.
»Många undrar om eller när trädgårdsutredningens
betänkande skall komma
fram i riksdagen. Den kommitté, som
liär i distriktet arbetar med försäljningsf
rågan, väntar också på riksdagsbeslut
för att kunna återuppta sitt
arbete.»

Det kan också nämnas att det i
Norge redan införts ett produktavgiftssystem
i syfte att stärka trädgårdsodlingens
ställning och att det i Finland
nu föreligger ett liknande förslag till
behandling.

Med hänvisning till vad här anförts
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
frågor:

År statsrådet beredd att lämna besked
om proposition är att vänta i anledning
av trädgårdsutredningens förslag,
och, om så blir fallet, när förslaget kan
väntas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation om företagande av vissa
jämförelser mellan försöksskolorna och
existerande realskoleformer.

Herr BRACONIER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! På olika håll i landet
planeras införande av försöksverksamhet
med enhetsskola till hösten. Så är
fallet bl. a. i Sundsvall, i EnskedeBrännkyrka-området
i Stockholm och i
stadsdelen Limhamn i Malmö.

På alla dessa tre platser har det uppstått
oro bland föräldrarna med anledning
av förslaget att realskolan i större

Nr 9.

Tisdagen den 9 mars 1954.

Interpellation om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna och

existerande realskoleformer.

eller mindre utsträckning skall ersättas
med en ny och tämligen oprövad
skolform. I Stockholm och Malmö har
det visat sig nödvändigt att anordna
informationsmöten för föräldrar och
målsmän. Referaten från dessa möten
vittnar om att föräldraoron — även
om den inte omfattar alla föräldrar —•
ändå är så avsevärd och djupgående,
att den inte kunnat stillas med de upplysningar
som lämnats på mötena.

Naturligtvis beror oron i viss mån på
rädsla för att pröva något nytt. De
myndigheter, som är ansvariga för skolans
ledning och utveckling, måste ha
förståelse för att föräldrarna inte utan
tvekan släpper sina barn till pedagogiska
och organisatoriska skolförsök,
om vilkas utfall man föga vet. För föräldrarna
väger omsorgen om de egna
barnens välgång vida tyngre än hänsynen
till det allmännas intresse av en
försöksverksamhet, som främst har
värde för utformningen av framtidens
skola.

Skolöverstyrelsens nyligen publicerade
rapport om försöksverksamheten
läsåret 1952/53 visar emellertid, att
föräldrarnas farhågor inte alldeles saknar
grund. Man har enligt rapporten
jämfört studieresultaten i klass 45 inom
realskolan och klass 8 inom enhetsskolan
i tolv olika ämnesgrenar. Jämförelsegrupperna
har valts ut så, att de är
i möjligaste mån likvärdiga i fråga om
ålder, genom testning konstaterad allmänt-intellektuell
status, social härstamning
och kön. Av rapporten framgår
också, att all tänkbar försiktighet
iakttagits vid jämförelsen. I samtliga
fall ligger medelvärdena högre för
realskolan än för enhetsskolans elever.
Olikheterna är ingalunda obetydliga.
Försöksrapporten konstaterar: »De

funna skillnaderna till realskolegruppens
favör är i de flesta fall statistiskt
säkerställda.»

Jag är medveten om att många vill
invända ungefär följande: Dessa jäm -

förelseresultat betyder inte så mycket.
Enhetsskolan har ett annat slutmål än
realskolan. Den skall inte ge samma
utbildning som realskolan utan likvärdig
utbildning.

Till detta kan man för det första genmäla,
att departementschefen i den stora
skolpropositionen 1950 (nr 70) uttalade
sig på följande sätt: »För en tredje
lärjungegrupp — en även numeriskt
mycket betydande grupp —- får den
obligatoriska skolan icke ställa målet
lägre än den nuvarande realskolan.»
(S. 134.) Här har det alltså sagts ifrån,
att studieresultatet för de teoretiskt begåvade
inte får bli sämre i enhetsskolan
än i realskolan.

Men för det andra vill jag hänvisa
till en undersökning, som redovisades
i skolöverstyrelsens försöksrapport för
läsåret 1951/52. Den gällde elevernas
deklarerade intresse för olika ämnen
och sysselsättningar inom försöksdistrikt
och jämförelsedistrikt.

Beträffande intresset för läsämnen
och övningsämnen i klasserna 5—7
konstaterar rapporten: »Elevernas intresse
för skolämnena är på det hela
taget icke större i försöks- än i jämförelsedistrikten.
» I vissa ämnen har
intresset tydligen varit störst i försöksdistrikten,
i andra i jämförelsedistrikten.
I klass 7 fanns det en statistiskt
säkerställd skillnad i intresse för samhällskunskap
till försöksdistriktens
fördel, och detta är givetvis glädjande,
men det var det enda ämne, där en sådan
förekom. Å andra sidan kunde man
i jämförelsedistrikten uppvisa en i det
närmaste säkerställd differens till sin
förmån i ett för den estetiska fostran
så viktigt ämne som teckning.

Undersökningen av intresset för sysselsättningar
utföll så, att det i klass 7
i försöksdistrikten fanns mer intresse
för grupparbete, diskussioner, arbetsböcker
och referat inför klassen, medan
eleverna i jämförelsedistrikten var
mer intresserade av experiment t. ex.

Tisdagen den 9 mars 1954.

Nr 9.

Interpellation om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna och

existerande realskoleformer.

i naturkunnighet och individuellt arbete.
Endast i fråga om den sista av de
sex nämnda sysselsättningarna hade
man att göra med en statistiskt säkerställd
skillnad, och denna var således
till de »gamla» skoltypernas förmån.
Övriga differenser var »mycket sannolika»,
som det heter, alltså inte fullt
säkra. Med hänsyn till allt som sagts
och skrivits om individualiseringen i
enhetsskolan måste det betecknas som
överraskande, att jämförelsedistriktens
elever var mest intresserade av individuellt
arbete. Man kan inte förundra
sig, om föräldrarna i de tillämnade
försöksområdena inför dessa båda rapporter
frågar sig, vilka värden enhetsskolan
ger, som kompenserar den konstaterade
underlägsenheten i fråga om
kunskapsresultaten.

Hur skall då oron kunna stillas? Det
räcker givetvis inte, att man far ut
till försöksområdena och säger, att allt
nog skall gå bra.

I skolöverstyrelsens yttrande över
skolkommissionens principbetänkande
heter det (s. 95): »Skolkommissionen
framhåller med rätta, att försöken måste
följas och registreras i detalj under ständiga
jämförelser med den nuvarande
realskolan, varvid objektiva mätningar
av skolprestationerna böra företagas (s.
212). Flera av de frågor, som dryftats
av kommissionen ..., torde därvid få
sitt svar.»

Här har man en framkomlig väg: skolprestationerna
i den nuvarande realskolan
och i enhetsskolan måste kontinuerligt
följas, objektiva mätningar
företagas och resultaten i detalj registreras.
Detta har både skolkommissionen
och skolöverstyrelsen funnit nödvändigt,
och jag anser det vara mycket viktigt,
att så sker. Men jag finner det lika
viktigt att man också, för att man skall
få en allsidig bild, genom liknande kontinuerliga,
objektiva och detaljerade
jämförelser försöker klarlägga, vilka
och hur stora de särskilda värden är,

som enhetsskolan men inte realskolan
tillför eleverna. Finns det sådana undersökningar
— både i fråga om dessa
värden och i fråga om studieresultaten
— som visar, att enhetsskolan, när man
ser till helheten, väl hävdar sig vid de
nuvarande skolformernas sida, då är
också allmänhetens förtroende för den
garanterat. Och för dess lyckliga genomförande
är det nödvändigt, att ett sådant
förtroende finns.

Men de utvidgade jämförelser jag har
förordat skulle också tjäna ett annat
och i grund och botten viktigare syfte
än att endast konstatera vissa skillna der.

Våra nuvarande skolformer bygger
ju på en lång erfarenhet. Genom dessa
jämförelser skulle man kunna noggrant
avgöra, i vilka avseenden denna erfarenhet
kan utnyttjas för enhetsskolan.
Man skulle med andra ord i stor utsträckning
kunna bespara försöksverksamheten
risken för överflödiga misstag
med allt vad sådana innebär av bortkastat
arbete, onödiga utgifter och studieförseningar
för berörda elever. Försöksverksamheten
skulle alltså säkrare
leda till målet, och enhetsskolan skulle
lättare bli den syntes av det värdefulla
i de nuvarande skolformerna och i reformförslagen,
som riksdagen avsåg
1950 och som varje för vårt undervisningsväsen
intresserad person måste
önska.

På grundval av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet övervägt att i den
omfattning som skolkommissionen och
skolöverstyrelsen förutsatt låta företaga
jämförelser mellan försöksskolorna och
existerande realskoleformer med avseende
på både kunskaper och färdigheter
och de speciella värden enhetsskolan
skall kunna ge utöver dem, som den nuvarande
skolan skänker? Om så är fallet,
kommer jämförelsearbetet att påbör -

Nr 9.

Tisdagen den 9 mars 1954.

Interpellation om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna och

existerande realskoleformer.

jas redan pågående läsår eller, om detta
icke medhinnes, från vilken tidpunkt
kan jämförelserna beräknas sätta in?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
Förenta Nationernas konvention om
kvinnans politiska rättigheter;
från första lagutskottet:
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen
m. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 105, med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 10 juli 1947 (nr 629)
angående ändring i lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar; nr

106, angående bidrag till driften
av anstalter för kirurgisk tuberkulos
m. m.;

nr 108, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 111, angående förvaltningen av
vissa stödlån;

nr 113, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen
den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av
omyndigs värdehandlingar;

nr 116, angående anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
m.m.;

nr 117, angående avveckling av kommunalskogslånefonden; nr

118, angående sänkning av vissa
postavgifter; och

nr 120, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Anmäldes, att till herr förste vice
talmannen under sammanträdet avlämnats
en motion, nr 533, av herr Hedqvist,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 93, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om kommuns
och annan kommunal samfällighets utdebitering
av skatt för år 1956, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 12.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Härmed anhålles vördsamt om befrielse
från riksdagsarbetet fr. d. 9—19
mars under vilken tid undertecknad
deltager i en jordbrukarstämma i Wien.

Stockholm den 8 mars 1954.

Märta Boman.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.18.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars.

Kl. 10.00.

§ 1.

I enlighet med kammarens därom
den 2 innevarande mars fattade beslut
skulle nu val anställas av ledamöter
och suppleanter i särskilda utskottet;
och lämnades, då till en början val av
ledamöter skulle äga rum, på begäran
ordet till herr SEVERIN i Stockholm,
som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skola företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar
namn å så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr Severin i Stockholm för
val av ledamöter i utskottet avlämnade
listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande namn:

Olsson i Gävle
Svensson i Ljungskile
Sundström
Henriksson
Ewerlöf, fru
Stenberg
Öberg, fröken
Onsjö

Johansson i Norrköping, fru

Helén

Lindholm

Braconier.

De av kammaren utsedda ledamöterna
av talmanskonferensen hade genom
påteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till ledamöter av särskilda
utskottet.

§ 2.

Företogs val av suppleanter för ledamöterna
i särskilda utskottet.

Den av herr Severin i Stockholm för
detta val avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista»
följande namn:

Gustafsson i Bogla

Rimmerfors

Kärrlander

Engkvist

Hagård

Sjöstrand, fru

Wiklund

Andersson i Brämhult
Gustafsson i Stockholm
Sjölin
Odhe

Persson i Appuna

Dickson

Nihlfors

Larsson i Hedenäset
Östrand

Renström-Ingenäs, fru
Norrby

Eriksson i Ängelholm, fru

Karlsson, fröken

Blidfors

Boija

Almgren

Jansson i Benestad.

De av kammaren utsedda ledamöterna
av talmanskonferensen hade genom
påteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till suppleanter för ledamöterna
i särskilda utskottet.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med förlängningen av

GATT-avtalet.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 1 och 2 omförmälda valen.

§ 4.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
i samband med förlängningen av
GATT-avtalet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Nilssons i
Bästekille interpellation angående vissa
spörsmål i samband med förlängningen
av GATT-avtalet.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Ericsson
lämnade endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har i en till mig riktad interpellation
tagit upp frågan om de svenska
fruktodlarnas skydd mot utländsk konkurrens.
Han har därvid bl. a. framhållit,
att importen av färsk frukt ökat
starkt under senare år, vilket skulle ha
medfört svårigheter för de svenska
fruktodlarna att få avsättning för sin
frukt till rimliga priser. Vidare erinras
i interpellationen om att de tullbindningar
i fråga om frukt, som Sverige
åtagit sig inom ramen för det s. k. GATTavtalet,
förlängts på ett och ett halvt
år utan hänsyn till de önskemål om
ändringar som framförts från fruktodlarhåll.
Interpellanten har därför frågat,
om från handelsdepartementets sida någon
kontakt tagits med de svenska fruktodlarorganisationerna
innan denna förlängning
beslöts.

Med anledning härav vill jag meddela
följande.

Importen av annan färsk frukt än
äpplen och päron kan numera ske från
praktiskt taget alla länder utanför dol -

larområdet utan hinder av kvantitativa
restriktioner. För äpplen och päron gäller
alltjämt formellt importlicenstvång,
men i praktiken har även denna import
fått ske fritt under större delen av året.
Vissa restriktioner har tillämpats under
höstmånaderna, då svensk frukt föres i
marknaden. Den frigörelse av importen,
som sålunda skett, har medfört en successiv
ökning av importkvantiteterna.
Under fjolåret infördes exempelvis
91 000 ton apelsiner, 43 000 ton bananer,
55 000 ton äpplen och päron och
10 000 ton vindruvor. Dessa siffror ligger
högre än något tidigare års. Importökningen
får emellertid i första hand
ses mot bakgrunden av den konsumtionsökning,
som fortlöpande försiggår
på detta område. Enligt föreliggande
beräkningar skulle konsumtionen av
färska sydfrukter ha stigit från ca 90 000
ton före andra världskriget till över
200 000 ton i fjol; samtidigt har konsumtionen
av inhemska frukter och bär
stigit från 150 000 till drygt 200 000 ton.

Ser man på importens fördelning under
året kan konstateras, att tyngdpunkten
ligger på vinter- och vårmånaderna.
Importen av äpplen under månaderna
augusti—november i fjol uppgick endast
till ca 900 ton. Beträffande päron
förekom under augusti—september, då
den svenska produktionen salufördes,
praktiskt taget ingen import.

Av det sagda framgår, att huvuddelen
av den mycket stora import, som sker
på detta område, knappast kan innebära
en så hård konkurrens med den
svenska frukten, som interpellanten synes
vilja antyda. I och för sig bör också
de svenska fruktodlarna med hänsyn
bl. a. till frakter och distributionskostnader
ha goda förutsättningar att under
högsäsongen konkurrera med utländsk
frukt. Därtill kommer att den svenska
frukten under denna tid åtnjuter ett
icke obetydligt tullskydd. För äpplen
utgår sålunda under juli—december tull
med 20 öre per kilogram och linder

Onsdagen den 10 mars 1954. Nr 9.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med förlängningen av

GATT-avtalet.

januari med 10 öre per kilogram. Päron
och vindruvor är likaledes belagda med
tull om 20 resp. 25 öre per kilogram
vid import under juli—december. Under
övriga månader är importen tullfri. Då
importpriserna för äpplen och päron
ligger vid 1 krona per kilogram eller
därunder innebär detta, att den svenska
fruktodlingen åtnjuter ett tullskydd på
20 procent eller mera under den konkurrenskänsliga
tiden av året. I betraktande
av den allmänt låga tullnivån i
vårt land får fruktodlingen i detta hänseende
anses jämförelsevis väl tillgodosedd.

De tullar som jag här nämnt är bundna
inom ramen för det s. k. GATT-avtalet.
Dessa tullbindningar överenskoms
ursprungligen år 1949 i Annecy att gälla
till utgången av år 1950. Vid en konferens
i Torquay förlängdes giltighetstiden
till utgången av år 1953. Frågan
om ytterligare förlängning togs upp vid
ett nytt möte med medlemsländerna i
GATT, som ägde rum i Geneve i höstas.
Vid de överväganden, som från svensk
sida föregick ståndpunktstagandet i
denna fråga, rådde enighet om att det
med hänsyn till svenska exportintressen
var angeläget att uppnå en förlängning
av de tullkoncessioner, som andra
länder lämnat inom ramen för GATT.
Ett sådant resultat ansågs emellertid
icke möjligt att uppnå med mindre deltagarländerna
avstod från att göra reservationer
beträffande enskilda varuslag.
Man måste utgå från att, om väsentliga
tullkoncessioner återtogs av
visst land, detta komme att, till men för
vårt näringsliv, medföra en serie av
återtaganden från andra länders sida
och därmed en uppluckring av hela tullöverenskommelsen.
Från dessa utgångspunkter
framstod det som ett klart
svenskt intresse att gå med på en förlängning
av tullmedgivandena, om därmed
en allmän överenskommelse av
denna innebörd kunde uppnås. Som
interpellanten framhållit kom också en

sådan överenskommelse till stånd, varigenom
tullmedgivandena förlängdes till
den 1 juli 1955.

Vad beträffar räckvidden av den beslutade
överenskommelsen kan framhållas
att det i förväg framgick, att förutsättningar
icke förelåg för en allmän
förlängning utöver 12 ä 18 månader.
Redan av denna anledning ansågs skäl
icke föreligga att sätta i gång vidlyftiga
utredningar på svensk sida med inhämtande
av remissyttranden från berörda
organisationer och myndigheter. Jag vill
emellertid understryka att de från fruktodlarhåll
framförda önskemålen om
ändrade frukttullar i detta sammanhang
övervägdes lika väl som vissa andra
önskemål om ändring av tullar, bundna
inom GATT. I avvaktan på den allmänna
översyn av tulltaxan, som f. n. pågår
inom 1952 års tulltaxekommitté, kan
det knappast komma i fråga att vidtaga
partiella tulländringar, som föregriper
resultatet av denna utredning. Den beslutade
förlängningen av tullmedgivandena
inom GATT-avtalet torde således
icke heller härutinnan medföra några
olägenheter från svensk synpunkt.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för svaret på
min interpellation.

Jag kan dock inte underlåta att beklaga,
att inte kontakt togs med fruktodlarna
innan GATT-avtalet förläng des.

Visserligen säger statsrådet i svaret,
att de från fruktodlarhåll framförda
önskemålen om ändrade frukttullar
i detta sammanhang övervägts. Det må
vi ju vara tacksamma för, men ännu
mera tacksamma hade vi varit, om vi
på förhand fått tillfälle att överlägga
med statsrådet i denna fråga.

Vad statsrådet säger om att den beslutade
förlängningen av tullmedgivandena
i GATT-avtalet inte torde ha medfört
några olägenheter ur svensk syn -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med förlängningen av

GATT-avtalet.

punkt är något som vi bar ett annat
sätt att se på.

Jag delar inte heller statsrådets uppfattning,
att det tullskydd vi bär för
den svenska fruktodlingen under högsäsongen
är ganska bra. Detta tullskydd
har ju undergrävts högst betydligt genom
penningvärdeförsämringen. I forna
tider hade detta tullskydd ett helt
annat värde än i dag. Jag vill uttala
förhoppningen, att den sittande tulltaxekommittén
skall beakta detta, så att
vi får ett tullskydd som är mera avpassat
för nuvarande tidsläge.

Det är inte första gången jag aktualiserat
denna fråga. 1952 ocli tidigare
år har vi diskuterat den. Men då fick
jag varje gång till svar, att så länge
GATT-avtalet gällde måste jag ge mig
till tåls. När så GATT-avtalet skulle
löpa ut den 1 januari i år tillät jag mig
att vid 1953 års riksdag lägga fram förslag
om att dessa frukttullar skulle specialbehandlas
av den sittande kommittén
och särskilt förslag i detta ämne
framläggas. Detta avvisades givetvis
utan vidare. Vi kan inte bryta ut denna
fråga, sade man. I stället förlängde
man GATT-avtalet på 18 månader.

Om vi ser litet på importsiffrorna,
som även statsrådet nämnde i sitt svar,
blir det ju tydligt att importen gått i
höjden ganska avsevärt. Jag delar hans
uppfattning att konsumtionen ökat här
i landet, men de starkt stegrade importsiffrorna
inger ändå en känsla av oro.
Under fjolåret importerades färsk frukt
med sammanlagt över 212 000 ton till
ett pris av över 212 miljoner kronor.
Nu var fjolårets svenska fruktskörd
lägre än vanligt, och det blev därför
inte så stora svårigheter. Det kan jag
vitsorda. Men under december 1952,
då man vräkte in över 2 700 ton, trots
de varningar som fruktodlarna framställde,
vet vi ju vilket kaos importen
medförde den gången.

Vi hade lägre skörd i fjol. Vi hade
också betydligt lägre priser inom lan -

det. Medelpriset för cox orange rörde
sig om 70 öre per kilo. Själv fick jag
något litet mer, men det fanns de som
fick mindre. Då kan man inte säga att
vi hade höga priser. Att frukten sedan
ute i affärerna betingade priser på
ungefär 2: 75 per kilo, kan inte odlarna
lastas för. Det är ett problem som vi
inte skall diskutera här i dag.

Att jag har aktualiserat frågan nu
igen beror på att vi måste se något på
framtiden. På vilken fruktodling som
helst kan man konstatera att fruktsättningen
på både äldre och yngre träd
ger utsikt till en mycket god skörd, såvida
inte särskilt ogynnsamma omständigheter
i väderleken skulle inträffa
under våren. Om detta inte sker, går
vi alltså mot en stor skörd och detta
inte bara här i Sverige utan i alla de
övriga fruktproducerande länderna i
Europa. Då är det väl naturligt, herr
statsråd, att vi ser med litet oro på
detta. Om vi skulle få den stora import
vi haft under de senare åren även
i höst, blir det kaos på marknaden,
precis som 1952. Jag förmodar att
statsrådet har sig väl bekant, att en
stor del av den svenska fruktskörden
1952 inte kunde säljas under hösten
utan fick förvaras i kylanläggningar
och säljas ut under april 1953 och därvid
gav odlarna priser, som för extra
prima och prima poster låg under 30
öre per kilo och för standard av samma
sorter vid 15 öre per kilo. Det kan
väl inte försvaras att vi skulle få sådana
förhållanden upprepade.

Sedan får man också komma ihåg,
att våra kostnader för att producera
frukt är betydligt större än de man
har i vissa av de länder som exporterar
hit. Blir det en så stor skörd i
Europa som vi tror, kommer naturligtvis
dessa länder med betydligt lägre
produktionskostnader att försöka göra
Sverige till en avstjälpningsplats för en
stor del av skörden. Då blir det inte
de bästa kvaliteterna som exporteras

Onsdagen den 10 mars 1954. Nr 9.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med förlängningen av

GATT-avtalet.

hit, utan då får man de lägre kvaliteter
från Italien och andra länder, där
man kan köpa frukten oerhört billigt,
och ibland knappast behöver betala någonting
alls. Importörerna köper där
nere i konsignation och redovisar vad
som blir över. Och blir det intet över,
får säljarna finna sig däri. Under sådana
omständigheter har vi rättighet
att kräva, att våra intressen bevakas.

Jag vill nu inte ifrågasätta att statsrådet
skulle sakna intresse för dessa
frågor. Vid ett tidigare tillfälle — jag
tror det var tre år tillbaka i tiden —
diskuterade vi ungefär samma fråga.
Jag fick inte framgång just vid det tillfället,
men litet senare tog statsrådet
ett initiativ, som vi var mycket tacksamma
för den gången.

Jag vill därför till slut uttala förhoppningen,
att statsrådet har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och
att, om vi kommer in i ett sådant läge
som det vi häde 1952, statsrådet då
också är beredd att se till att de berättigade
krav vi ställde den gången
blir beaktade.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
framförde även nu ett beklagande
av att regeringen inte tagit kontakt
med fruktodlarna innan den gick in
för en förlängning av GATT-avtalet. I
mitt svar har jag redogjort för omständigheterna,
och jag tycker nog att läget
var sådant, att vi inte kunde handla
på något annat sätt än vi gjorde. Även
fruktodlarna bör erinra sig att detta
stora avtal gäller för en mångfald varor.
Om vi här i Sverige skall bevaka
våra handelspolitiska intressen ute i
världen, får vi naturligtvis finna oss i
att på vissa punkter göra eftergifter.

Herr Nilsson framhåller vidare, att
han inte kan hålla med mig om mitt
omdöme i interpellationssvaret, att det
är relativt hög tull på frukten. Jag kan
2 — Andra kammarens protokoll 195b. i

till nöds förstå honom i detta fall, men
det hindrar inte att jag vidhåller mitt
påstående på denna punkt. Herr Nilsson
kommer ju aldrig ifrån, att om man
räknar om vikttullen till värdetull —
och det är ju ofta detta som sker, när
man talar om att vårt tullskydd har
vittrat ner —■ så kvarstår en värdetull
på praktiskt taget 20 procent. Om vi
har en tulltaxa som i genomsnitt ger
mindre än 10 procent, är det då inte
berättigat att säga att 20 procent är
en relativt hög tullsats?

Jag förstår mycket väl att det kan
lämpa sig mindre väl för dem som använder
denna fråga i politiska syften.
Jag fäster mig föga vid den politiska
äppelplockning som gång efter annan
arrangeras här i kammaren. Att herr
Nilsson tar det som en merit att ha aktualiserat
denna fråga många gånger,
kan jag förstå. Det är en sak. En annan
sak är, vad man kommer fram till för
resultat vid ett sakligt bedömande av
detta ärende. Jag kan då inte komma
fram till något annat än att denna
bransch inte är bland de värst utsatta.

Visst går det att föra det resonemang
som här herr Nilsson gör när han säger,
att den tid, när vi inte har några
skyddstullar, är verkligt påkostande för
fruktodlarna. I allmänhet måste det
vara så, att det är värdefullt att ha ett
marknadsskydd när den svenska frukten
skall säljas. Vi har ju också under
det sista halvåret haft ett sådant skydd
och även under januari månad. Det
är väl felaktigt att föra ett allmänt resonemang
som säger, att vi har för litet
skydd för denna näring. Hur skulle det
gå om alla fick sina önskemål genomförda?
Vad blev det då för sammanlagt
resultat av alla skyddsåtgärderna? Jo,
vårt ekonomiska utbyte skulle i så fall
bli sämre, i stort räknat. Vi skulle inte
kunna nå den materiella standard, som
vi nu har, då vi sett den glädjande utvecklingen
att fruktkonsumtionen ökar
undan för undan. Det vore fel om våra
Jr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med förlängningen av

GATT-a vtalet.

fruktodlare bortsåge från förmånen av
att ha en mycket köpstark kundkrets i
detta land. Vi ligger långt fram när
det gäller fruktkonsumtion. Det är min
förhoppning att denna konsumtion
skall öka ännu mer, och detta blir det
bästa underlag för fruktodlingen, som
vi alla är intresserade av.

När herr Nilsson talar om att man
fick mindre betalt för frukten under
de år man hade en stor skörd, så vill
jag tillägga, att detta i och för sig är
någonting naturligt. Jag vill fråga herr
Nilsson om ändå inte det sammanlagda
resultatet trots detta blev gott när man
fick denna goda fruktskörd. I rimlighetens
namn borde det bli så. Det kan
inte vara riktigt att priserna skall vara
lika höga, när skörden är god och tillgången
alltså stor, som när skörden är
mindre och tillgången betydligt knappare.
Om man kräver att priserna
skall vara lika höga oavsett tillgången,
har man gått långt på en väg, som leder
fram till orimliga konsekvenser.

Även om man kan diskutera tullskyddets
höjd är det väl oklokt att gång
efter annan föra fram den synpunkten,
att denna näring är mycket illa behandlad.
Det är ju tvärtom så, herr
Nilsson, att fruktodlingen har gått
framåt mycket hastigt. Det ligger ju
heller inte till på det sättet, att den
överväldigande delen av fruktodlarna
är yrkesutövare. Så långt jag vet är
det bara 10 procent av fruktträden
som faller under de s. k. yrkesodlarnas
hägn. De andra 90 procenten av fruktträden
innehas av lägenhetsägare, egnahemsägare
och andra. Om det är en
mindre del av människorna som har
fruktodlingen till sitt egentliga yrke, så
kan de ju inte driva fram en allmän
tullpolitisk linje, som till varje pris
fordrar höjda tullar för att man skall
få ut något mer för detta mindre antal.
Gör man detta, så slår man undan själva
grunden för denna odlings framtid.
Man får nämligen inte den konsum -

tionsökning som jag tror ger det bästa
utbytet för våra fruktodlare.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över att herr statsrådet
vill anlägga personliga synpunkter på
denna fråga, ty här finns en hel del problem,
där det inte skulle skada att herr
statsrådet lärde om. Han sade att detta
GATT-avtal var ett stort problem och
att fruktodlarna borde finna sig i detta
avtal. Vi är fullständigt medvetna om
att det är ett stort problem. Vi är också
medvetna om att varje gång det blir en
diskussion om vilka som skall offras,
så är det vi som blir den part som offras
för att kunna få exportintressena
tillgodosedda.

Sedan ligger det ju till på det sättet,
att de problem man har dålig kännedom
om, dem brukar man bagatellisera —
det blir inga problem längre. Om jag
skulle diskutera ett problem som jag
inte alls behärskar, då skulle jag göra
mig skyldig till samma sak. Jag tror
därför att vi skall låta bli att göra så.
Jag vill i stället å fruktodlarnas vägnar
inbjuda statsrådet till en resa i Kristianstads
län. Jag tror att han därvid skulle
komma till samma resultat som vissa
herrar i jordbruksnämnden, vilka i fjol
reste igenom distriktet: de fick revidera
sina åsikter högst betydligt sedan de på
ort och ställe sett hur det hela låg till.
Fruktodlarna i Kristianstads län eller
annorstädes är inte några få storodlare
utan en mängd mindre odlare, som i
stor utsträckning har sina odlingar på
den sämsta jorden.

Jag fick en liten kärleksknuff av statsrådet
om att man inte skall plocka äpplen
för politiska syften. Tänk om det
skulle sägas här i kammaren varje gång
någon tar ställning till en fråga, alt det
ligger politiska syften bakom! Vad som
behandlas här är ju politiska saker. Jag
och andra som sysslar med denna näring
anser oss pliktiga att framföra de

Onsdagen den 10 mars 1954. Nr 9.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med förlängningen av

GATT-avtalet.

krav vi anser vara rättmätiga. Jag framför
inte de här synpunkterna därför att
jag skulle ha nytta av det i politiskt avseende,
och om statsrådet och den övriga
regeringen ville vidta sådana åtgärder
att jag slapp stå här och resonera,
skulle inte minst jag vara synnerligen
tacksam.

Statsrådet missförstod mig nog på en
punkt, när han uppgav att jag skulle ha
sagt, att vi har fått lägre priser när
skörden varit stor. När jag talade om
de låga priserna avsåg jag 1953, då vi
fick de lägsta priser som vi odlare någonsin
har fått ut, men vi har inte framfört
något klander för detta. Handeln
gick bra, kvaliteten var god, och både
odlarna, handeln och konsumenterna
var tillfredsställda. När jag talade om
priser på 30 respektive 15 öre per kilo
avsåg jag den tid som följde på det
kaos som inträffade 1952. Dessa förhållanden
hade aldrig behövt inträda, om
vi lugnat oss med importen. Jag kan
upprepa vad jag förut sagt här i kammaren,
nämligen att vi inte har någon
invändning mot att import äger rum
under de tider då vi inte för vår frukt
i marknaden. Sedan är det fullt naturligt
att både jag och andra är intresserade
av en konsumtionsökning — på
den punkten råder inga delade meningar
mellan mig och statsrådet.

Sedan talade statsrådet om att planteringarna
har varit små under de senaste
åren, och väl är det. De största planteringarna
skedde 1948 och 1949. De träden
har inte kommit upp i bärig ålder,
och den första skörden av dem får vi
väl i år. Sedan den tiden har man emellertid
lärt sig, att man måste akta sig
så att man inte råkar ut för problem
som man inte kan lösa.

Att bara 10 procent av träden ägk av
yrkesfruktodlare har vi sett många
gånger, men ingen av oss tror på den
uppgiften. För övrigt skall man inte
räkna fruktträden, utan det avgörande
är hur många procent av den frukt som

saluförs som kommer från yrkesfruktodlingar.

Jag vill än en gång upprepa att statsrådet
är välkommen till våra fruktodlingsdistrikt.
Jag är övertygad om att
han där skall få förståelse för våra problem
så att vi kan resonera på ett helt
annat sätt än vi gör i dag.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Nilsson inte finner fallet vara hopplöst.
Han anser visserligen att jag är
i hög grad okunnig, men reser jag
bara till Kristianstads län, blir jag
mera kompetent att bedöma de här
tingen. Det är ju alltid glädjande om
man kan hysa förhoppningar om att
lära sig litet mera.

Herr Nilsson påstår att mina uppgifter
är felaktiga, men han lämnar
mig intet besked om vari felaktigheterna
består; han talar bara om vad
han tror. När jag säger att yrkesfruktodlarna
bara har 10 procent av fruktträden,
räcker det inte, om man vill
jäva den siffran, att säga att man inte
tror det. Detta är ändå den statistik
vi har.

Herr Nilsson bedömer denna fråga
uteslutande ur sin hembygds synpunkt,
och jag förstår det, men jag kan inte
begränsa mig till detta. Det måste trots
allt vara en förmån för fruktodlarna
att vi har en god hemmamarknad, och
en god hemmamarknad framkommer
om vi för en utrikeshandel som ger
materiella förmåner.

Herr Nilsson säger sedan att fruktodlarna
jämt och ständigt offras för
exportens skull. Jag tror inte det är
så. Vi har visserligen gjort en justering
av frukttullen en gång, men vid
vilka andra tillfällen har fruktodlarna
fått stryka på foten? Vi tillämpar alltjämt
en importreglering beträffande
den färska frukten, och den kom till
användning så sent som förra året. Det

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband
GATT-avtalet.

tyder inte på att fruktodlarna jämt
och ständigt skall stryka på foten. Vi
har beaktat vissa synpunkter som vi
ansett skäliga och tagit hänsyn till näringen.
Vi kan ju inte vidta åtgärder
som är till skada för den svenska exporten,
ty då klarar sig inte landet i
längden, och vi når inte de förutsättningar
som måste vara uppfyllda för
att vi skall lyckas någorlunda med våra
utrikesaffärer.

Jag har sagt detta åtskilliga gånger,
och det går inte att bortse från det.
Vilken struktur skulle vi få på det
svenska näringslivet, om alla finge sina
skyddskrav förverkligade? Det hela
blir med andra ord en avvägningsfråga
om vad som i varje särskilt fall
kan vara rimligt. Mitt påstående är,
att 20 procents värdetull är ett relativt
hyggligt skydd för eu näring i ett
land, där den genomsnittliga tullnivån
ligger mycket lägre. Detta är kontentan
av mitt svar på herr Nilssons interpellation.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I anslutning till vad
statsrådet nu sist sade om att vi har
ett relativt gott tullskydd vill jag fråga,
om statsrådet är villig att utsträcka tiden
för detta goda tullskydd även till
februari och mars. I annat fall är det
ingen mening med att uppmana de
svenska fruktodlarna att bygga lagerhus
och kylanläggningar samt att odla
sena sorter så att de kan tillfredsställa
marknaden hela tiden. De som följt
dessa uppmaningar bär under de senaste
åren till och med fått lägre priser
än de som sålt direkt på hösten, och
det uppmuntrar ingen människa till
att investera kapital i lagerhus och kylanläggningar.

Sedan sade statsrådet en sak som
jag tyckte var trevlig. Han sade att jag
inte kunde leda i bevis, att den uppgift
var felaktig som han lämnade om

med förlängningen av

att 10 procent av fruktträden ägdes av
yrkesfruktodlare och att jag bara trodde
att uppgiften var oriktig. När statsrådet
längre fram skulle bemöta mitt
påstående, att fruktodlarnas intressen
offrades vid handelsuppgörelserna, sade
han att inte alls trodde att så var fallet.
Jag tror på mitt sätt och statsrådet
tror på sitt sätt, och var och en
får väl bli salig på sin tro.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Som underlag för min
tro hade jag det enkla faktum att vi förkortade
tullskyddet med en månad vid
de förhandlingar, som förekom i samband
med GATT-avtalet. Kan herr Nilsson
i Bästekille säga vid vilket annat
tillfälle fruktodlarna har »fått sitta emellan»?
För att vi gjorde denna justering
fick vi rätt stora förmåner för vår export
i Förenta staterna, i Australien och
på andra håll. Även om vi ogärna gick
med på denna eftergift får man överväga
vad vi därigenom får i favörer på
annat håll. Det är ju den frågeställningen
som är relevant, och det var detta
val som skedde.

Herr Nilsson för nu in en ny synpunkt
och frågar mig, om vi kan utsträcka
detta dåliga tullskydd även till
januari, februari och mars; i så fall
kunde vi få högre priser även då. Detta
är ju bevis för att tullen är effektiv
under första halvåret. Herr Nilsson vet
att den blir effektiv även under andra
månader. Men kruxet är att vi har förlängt
detta GATT-avtal. Det blir nya
förhandlingar om tullarna. Detta avtal
gäller till mitten av 1955. Fram till den
tidpunkten hoppas vi att den nu pågående
tullrevisionen skall vara klar, så
att vi får ett gott underlag när vi skall
förhandla om detta nya GATT-avtal. Det
är då denna nya avvägning får ske om
hur vårt tullsystem skall se ut.

Överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

i 5.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 105, med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 10 juli 1947 (nr 629) angående
ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar;

till statsutskottet propositionen nr
106, angående bidrag till driften av anstalter
för kirurgisk tuberkulos m. in.;

till bankoutskottet propositionen nr
108, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 111, angående förvaltningen av vissa
stödlån;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 113, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 8 §§
lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård
av omyndigs värdehandlingar;

till statsutskottet propositionen nr 116,
angående anslag för budgetåret 1954/55
till statens biografbyrå m. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 117, angående avveckling av kommunskogslånefonden; till

bevillningsutskottet propositionen
nr 118, angående sänkning av vissa postavgifter;
samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 120, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 533 av herr Hedquist.

§ 7.

Föredrogs den av fru Sjöstrand vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Ändring i lagen om landsting m. m.

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för återanpassning
i förvärvslivet av personer,
som genom sjukdom eller olycksfall fått
sin arbetsförmåga nedsatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Ericsson i Näs
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i anledning av 1951
års trädgårdsutrednings förslag.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
om företagande av vissa
jämförelser mellan försöksskolorna och
existerande realskoleformer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Ändring i lagen om landsting m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 20 juni
1924 (nr 349) om landsting m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HALL (s):

Herr talman! Propositionen och utskottsutlåtandet
är ju ett resultat av en
överenskommelse mellan riksdagspartierna.
Sådana överenskommelser brukar
vara så pass hållbara att det aldrig

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ändring i lagen om landsting m. m.

tjänar någonting till att besvära kammaren
med ett yrkande, och det skall
jag inte heller göra. I överensstämmelse
med den uppfattning jag framförde,
när uddatalsmetoden 1952 godkändes
för val till riksdagens andra kammare,
vill jag emellertid till den händelse,
som inträffar i dag, knyta några reflexioner.

Det är egentligen två ting man beslutar
om, dels att förändra sammanräkningsmetoden
och dels att förändra
grunderna för landstingens sammansättning
med någonting som väl ungefär
motsvarar en 15-procentig ökning
av antalet landstingsmän. Den sistnämnda
ökningen har tillkommit under
förberedelsearbetets senaste tid och utan
att någon gjort sig besväret att överväga
vilka konsekvenser den skulle få för
den s. k. rättvisa i mandatfördelningen,
som uddatalsmetodens införande i övrigt
anses åstadkomma.

Om jag skall tillåta mig att nu uttala
någon uppfattning på den punkten, är
det närmast den, att denna ökning av
antalet ledamöter i landstingen väl helt
kommer att förstöra de mindre partiernas
möjligheter att få en relativt sett
större representation. Såvitt man nu
kan se kommer huvudparten av de nya
mandaten att tas av det största och det
näst största partiet, medan utdelningen
för de mindre partierna blir ytterst
obetydlig. Det hela slutar med att de
mindre partierna, som nyordningen
skulle skydda, får en relativt ännu
sämre ställning i landstingen än vad
de redan har.

Nu kan man ju säga, att det är en profetia
som man inte har något sakligt
underlag för, men jag tror att när höstens
val är över, kommer det att visa
sig, att detta antagande är riktigt.

En valmetod, tillkommen på de grunder
och med de klena sakliga överväganden,
som ligger till grund för
uddatalsmetoden, kommer alltid att visa
sina överraskningar. Vid 1952 års andrakammarval
var den enda ändring

som åstadkoms den, att riksdagens demokratiska
sammansättning förstärktes
med ett par kommunister, som eljest
inte hade haft utsikt att komma in i
riksdagen. Jag vet inte om det var detta
som uddatalsmetodens tillskyndare avsåg
med det myckna talet om ett stärkande
av demokratien och en bättre
rättvisa, men för den som inte delade
deras mening var ju resultatet knappast
någon överraskning. I uddatalsmetodens
egen karaktär ligger nämligen så många
svagheter, att den inte gärna kan leda
till något annat resultat än det som
man minst av allt önskar sig.

I fråga om landstingsvalkretsarna är
det klart, att så snart man skall tillämpa
en proportionell valmetod krävs det,
att antalet mandat i kretsen inte är alltför
litet, om utdelningen av mandat
på partierna skall ha någon utsikt att
likna rättvisa. Det landsting jag har
äran företräda som ordförande har ju
också medgivit detta i sitt yttrande över
kommittéförslaget och ansett, att man
borde göra som kommittén föreslår, sätta
ett minimiantal av fem. När det gäller
riksdagsmannavalet till andra kammaren
har ju riksdagen också själv ansett,
att detta antal bör vara ett minimital
för att en proportionell valmetod
skall kunna tillämpas. Det enda undantag
som finns från den regeln är ju
den gotländska valkretsen, där emellertid
alldeles särskilda skäl föreligger
för att medge ett lägre antal mandat.

Men vad kommittén, Kungl. Maj :t och
utskottet helt har förbisett är, att om
en proportionell valmetod av denna karaktär
inte skall bli en vrångbild av
sig själv, krävs det också en begränsning
uppåt av antalet mandat i valkretsarna.
Om man tillämpar en uddatalsmetod,
som mycket snabbt bryter
ned de stora partiernas röstsiffra till
en tiondel, en tjugondei och i vissa fall
en tjugofemtedel av deras ursprungliga
tal, så kommer rena smågrupper
att kunna göra sig gällande i valkretsarna
trots den reduktionsregel av 1,4,

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

som man inför som en spärr emot dessa
smågruppers inflytande.

Man har emellertid inte haft mod
nog att ta konsekvenserna när det gäller
stadsvalkretsarna. De medelstora
städerna, som nu snabbt närmar sig
hundratusentalet invånare utan att därför
komma att gå ur landstingen, kommer
att få ett mycket stort mandatanial
i en och samma valkrets. Det är en
av inkonsekvenserna i det illa övervägda
förslag som nu föreligger, att
man inte ens på den punkten har kunnat
likställa stad och landsbygd, så att
man har en övre gräns för mandatantalet
i valkretsarna i städerna. Men
även i övrigt har man av någon anledning
inte kommit sig för med att genomföra
den eljest önskvärda likställigheten
mellan stad och landsbygd. Nu
skall normalt minimiantalet invånare i
valkretsar på landsbygden vara 25 000,
men en stad skall brytas ut ur valkretsen,
så snart den har 20 000 invånare.
Denna differens har varit bestående
även i tidigare gällande lag fastän
på en lägre nivå. Man hade väl ändå
kunnat hoppas, att när man gjort sig
så stort besvär, att man gjort om alla
dessa bestämmelser, skulle man orkat
vidhålla en konsekvent linje, så att
man även på den punkten genomfört
iikartade bestämmelser för stad och
landsbygd.

Hela den oreda i bestämmelserna,
som man på det här sättet bibehåller
och nyskapar, kommer ju ändå bara
att vara till ständigt besvär för dem
som skall ha hand om valapparaten i
teknisk bemärkelse. Man måste när det
gäller vallagar, som var och en inom
allmänheten kommer i beröring med,
eftersträva att ha så enkla regler, att
menige man relativt snabbt tillgodogör
sjg dem och blir insatt i deras innehåll.
Så snart man krånglat till en lag
på detta sätt alldeles i onödan, skapar
man för både myndigheterna och partierna
en mängd onödigt detaljarbete
med att förklara saker och ting, som

Ändring i lagen om landsting m. m.

ändå till slut är alldeles oförklarliga,
därför att det inte finns något förnuft
i att ha denna skillnad mellan stad
och landsbygd. Jag beklagar sålunda
att förslaget på denna punkt fått en så
litet tillfredsställande utformning.

Det finns i övrigt inte särskilt mycket
att säga, när man nu tar steget ut
och här genomför uddatalsmetoden för
landstingsmannavalen, annat än en
hänvisning till den kritik, som jag
ägnade förslaget när det gällde valet
till riksdagens andra kammare. Den
kritiken är såvitt jag förstår alltjämt
hållbar. Den ökade rättvisa som uddatalsmetoden
förmått åstadkomma var
praktisk taget ingen. Men dess fortsatta
utbredning över det kommunala fältet
kommer att åstadkomma ännu en rad
anledningar till oreda och missförstånd.
Vi får nu alltjämt i huvudsak två proportionella
valsätt att hantera i landet.
Ett kommer att gälla för andrakammarvalen,
för valen till landsting och primärkommunernas
fullmäktigeförsamlingar.
När dessa församlingar sedan
sammanträder och inom sig skall förrätta
val, så gäller ett annat valsätt,
den d’Iiondtska regeln. När landstingen
och städerna sammanträder för att utse
förstakammarledamöter gäller också
den d’Hondtska regeln.

Det har sagts, att konsekvensen av
att man accepterade uddatalsmetoden
för andrakammarvalen också skulle vara
att man införde den för de kommunala
valen. Men vad blir då konsekvensen
i fråga om förstakammarvalen och
valen inom kommunerna? Man efterlyser
alltjämt förmågan att vara något
så när konsekvent när det gäller utformningen
av våra valmetoder.

Den proportionella valmetod, som infördes
i Sverige för 45 år sedan, hade
alldeles obestridliga förtjänster i sin
enkelhet, i sin lättfattlighet för allmänheten.
Det har också visat sig, att man
inom nästan alla kommunala församlingar
numera har människor, som fullt
behärskar denna sammanräkningsme -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ändring i lagen om landsting m. in.

tod, och den bereder egentligen inga
svårigheter i sin tillämpning. Den s. k.
orättvisa som metoden åstadkom är
knappast värre än de orättvisor som
uddatalsmetoden kommer att framkalla
på detta område.

Varför har man då skridit till denna
förändring? Man säger att man vill bli
av med tvånget till karteller. Något sådant
tvång har i verkligheten aldrig
förelegat, och under den proportionella
valmetodens första år förekom praktiskt
taget inte heller några karteller.
Det var framför allt under 1920-talet
som några partier kom på idén, alt
man skulle utnyttja möjligheterna i den
proportionella valmetoden på ett sätt
som dess skapare aldrig hade tänkt sig.
Det var då metoden började förfalla
med kartellbeteckningar, fraktionsbeteckningar,
med månglistsystem och
allehanda andra sätt för att bedra väljarna.

Det är de svenska politiska partiernas
skuld, att den proportionella valmetoden
i Sverige nu håller på att förfalla
och mista det förtroende den utan
tvivel hade och också förtjänade. Utan
att de politiska partierna kan visa prov
på eu smula karaktär kan ingen annan
valmetod än majoritetsvalmetoden bestå.
Det som nu sker tvingar oss, som
alltid varit övertygade om att för svenska
förhållanden den proportionella
valmetoden varit lämpligare än majoritetsvalmetoden,
att överväga vår
ståndpunkt och undersöka om det inte
ändå är nödvändigt att komma ur proportionalismens
elände och huruvida
det är möjligt att göra det på annat
sätt än att acceptera majoritetsval i enmansvalkretsar.

Herr HASTAD (li):

Herr talman! Det skulle kanske ha
förvånat, om denna fråga skulle ha
behandlats utan någon debatt, detta
med tanke på den utomordentligt livliga
diskussion som utspann sig i denna
fråga 1952, och det är därför jag skall

begagna tillfället att avge en deklaration.

Jag vill då fästa uppmärksamheten
vid att när frågan om ett rättvisare
valsystem togs upp 1949, skedde det
huvudsakligast och mest intensivt
från bondeförbundshåll. Konstitutionsutskottet
samlades då kring en skrivelse,
där man pekade på två möjligheter,
antingen en förstoring av valkretsarna
eller också ett utjämningssystem.
Den kommittén, som sent omsider
tillsattes för att utreda valsättsfrågan
liksom frågan om folkomröstning,
avvisade ganska kategoriskt tanken
på sådana utökade valkretsar, som
skulle indela andra kammaren i sex
distrikt eller däromkring, just därför
att det skulle leda till att småpartierna
då fick en chans som aldrig förr och att
det skulle försvåra en förnuftig lösning
av regeringsproblemet.

Däremot visade det sig, inte minst
på bondeförbundshåll, att tanken på
ett utjämningssystem inte hade någon
resonans hos majoriteten av kommittén.
Kommittén kom så småningom
fram till uddatalsmetoden, till en början
med en spärr, som jag inte här
skall beskriva men som så småningom
i propositionen, utformades till
1,4 som första divisor.

Jag vill då här förklara, att denna
utgång inte berott på att det inte finns
en utjämningsmetod, som är fullt tillförlitlig
och skänker absolut säkerhet..
Jag vill hänvisa till den av herr Bergvall
och mig på sin tid avgivna reservationen,
där vi när det gällde andra
kammaren accepterar Droops metod
som grund och 15 tilläggsmandat och
får praktiskt taget en exakt mandatfördelning.
Man kan ju här, såsom
exempel från Danmark och Tyskland
i fjol visar, införa spärrar om man vill
förhindra uppkomsten av småpartier.

I vår reservation pekar vi på olika
möjligheter att applicera dessa spärrar,
och därför är talet om att ett utjämningssystem
skulle leda till ett för -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

svårande av lösningen av regeringsproblemet
genom uppkomsten av småpartier
alls inte tillämpligt på vårt
förslag. Personligen vidhåller jag fortfarande,
att den säkraste lösningen
skulle ha vunnits och kan i framtiden
vinnas genom någon form av ett utjämningssystem.

Emellertid gick det inte, som vi vet,
att samla majoritet kring detta förslag.
Då träffades inom kommittén en överenskommelse
om en annan metod, uddatalsmetoden
med spärr. Vi som subsidiärt
anslöt oss till detta förslag
trodde då att förutsättningen för denna
uppgörelse var en verklig överenskommelse
mellan partierna. I den föreställningen
levde vi hösten 1951 och vintern
1952. Men det visade sig under våren
1952 att regeringen, utan att ha
haft någon som helst kontakt med de
partier som hade stått bakom denna
överenskommelse, lade om systemet,
och det var då som vår opposition mot
l;4-linjen framträdde. Jag vill bara
peka på följande siffror.

Enligt uddatalsmetoden med spärr,
alltså kommittéförslaget, skulle socialdemokraterna
genomsnittligt under
åren 1932—1948 ha haft en överrepresentation
av 4 mandat per val. Med 1,3
skulle det varit 43/s mandat och med
1,4 62/ö mandat. Vad bondeförbundet
beträffar så konserverade vilken som
helst av dessa valmetoder den överrepresentation
som bondeförbundet tidigare
haft, på grund av att bondeförbundet
koncentrerat sina röster till
vissa kretsar. Det skulle med 1,4 fått
23/s mandat mer än enligt riksproportionaliteten.
Tillsammans gör detta för
regeringspartierna 9Vs mandat. Eftersom
man här skall fördubbla denna
siffra •— om man lägger till 9Vs på ena
hållet, måste man nämligen dra ifrån
lika mycket på ett annat — innebär
detta en överrepresentation av mellan
18 och 19 mandat.

Det var emot detta frångående av
överenskommelsen som vi vände oss

Ändring i lagen om landsting m. m.

på basis av det då föreliggande valstatistiska
materialet. Dessutom gjorde
man, utan stöd i kommittéförslaget eller
hos någon medlem av kommittén,
den inskränkningen i väljarnas fria
rätt, att kartell ju visserligen inte formellt
men reellt förbjöds. Man tog ytterligare,
när man var i farten, bort
fraktionssystemet. Allt detta skedde,
därför att man förde in ett helt nytt
moment i diskussionen, nämligen det
att ett regeringsparti så att säga skulle
ha råge på sitt mandatantal. Det var
en synpunkt, som man inte hade diskuterat
tidigare och som gick stick
i stäv mot tanken på den rättvisa representationen,
vilken låg till grund
för 1949 års utskottsbetänkande.

Jag har velat erinra om detta för att
alla skall förstå att det verkligen 1952
förelåg skäl för oppositionen till kritik
av den vändning ärendet då tog.
När valen sedan förevarit, visade det
sig emellertid att slumpens verkningar
— eller hur man nu vill beteckna
det — blev annorlunda än man från
början hade räknat med. Det blev nämligen
även med 1,4-regeln ett tämligen
rättvist resultat, därför att det avvek
från och låg under det genomsnittliga
resultat vi haft tidigare under åren 1932
—1948. Dessa slumpens verkningar kan
helt naturligt inte regeringspartierna
räkna sig till godo, eftersom dessa partiers
motivering vid det tillfället gick
i helt annan riktning, nämligen den att
en viss grupp eller ett visst parti, nämligen
det största, skulle ha en tillbörlig
överrepresentation.

Emellertid är läget nu sådant, att
frågan om tilläggsmandaten i förhandenvarande
politiska läge icke kan betraktas
som aktuell. Den tanken har
inte i dag något stöd hos socialdemokrater
eller bondeförbundare. Under
sådana förhållanden har det för högern
gällt att finna den bästa tänkbara
lösningen för tillfället. Liksom övriga
partier har vi haft en önskan att så
långt som möjligt få bort frågan om

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ändring i lagen om landsting'' m. m.

valsystemet ur diskussionen. Så osäkert
som det tillgängliga materialet
uppenbarligen är, kan det finnas skäl
i att samla nya erfarenheter. Det är
inte bara Sverige, som numera erbjuder
tillfälle härtill. Det gör även Norge,
sedan 1,4-regeln visat sig kunna bli en
exportartikel. Jag vill dock framhålla
att man i Norge vid sista stortingsvalet
nått just ett sådant resultat, som
man väl annars allmänt vill undvika,
nämligen att en minoritet av folket
till följd av 1,4-regeln blivit majoritet
i stortinget. Detta har säkerligen ett
visst sammanhang med att kretsarna
i Norge är mindre. Det är därför inte
givet att vi utan vidare kan överflytta
de norska erfarenheterna till vårt land.
Som min personliga uppfattning vill
jag säga, att även om man finner att
ett utjämningsmandatsystem erbjuder
den ojämförligt mest rationella lösningen,
så kan ju ändå nya undersökningar
göras rörande en modifierad
uddatalsmetod, ty denna kan ju uttryckas
som ett matematiskt försök att
empiriskt komma fram till en divisor,
som passar vårt svenska partisystem.
Men i så fall bör förutsättningen vara
att en sådan undersökning göres fördomsfritt.
Jag vill då tillägga, att av
det siffermaterial, som levererades av
valsättskommittén i dess andra betänkande
rörande landstingsvalen, förefaller
det som om 1,s-regeln skulle ha
givit ett bättre resultat än 1,4-regeln.
Detta framskymtar också mellan raderna
i kommitténs försiktiga slutsatser.

Nu ville regeringen inte ändra på
1,4-regeln. Det är den fasta punkt vi
har i tillvaron, nämligen att 1,4-regeln
under alla förhållanden skall stå kvar.
Då uppstod frågan huruvida man genom
en ändring av valkretsarna skulle
kunna åstadkomma så stor rättvisa som
möjligt. Jag vill då förklara att i det
hänseendet har man från regeringens,
statsministerns och inrikesministerns
sida visat ett mycket stort tillmötesgå -

ende mot oppositionens synpunkter.
Det resultat som uppnåtts med 1,4-regeln
samt omreglering av och större
mandatantal i valkretsarna är ungefär
detsamma som man fått med 1,3-regeln
och de tidigare små valkretsarna. Detta
förklarar också varför det inte har
erbjudit några svårigheter för oss att
tillstyrka att denna metod användes
såsom ett provisorium och som ett
underlag för framtida, mera definitiva
beslut.

Jag vill tillägga att för högerns del
kommer icke — såvitt man kan se av
föreliggande statistiska material — resultatet
att bli absolut tillfredsställande.
Vårt parti kommer fortfarande att
bli underrepresenterat. Vi har emellertid
ansett att den lösning som nu
nåtts särskilt genom att vi fått en ökning
av valkretsmandaten är något annat
än tidigare och därför kan accepteras
som ett provisorium.

Så, herr talman, även ett par ord om
kommunerna. För enhetlighetens skull
har man nu infört den modifierade
uddatalsmetoden även när det gäller
kommunalvalen, och det gör man vare
sig kommunerna är uppdelade i valkretsar
eller de är enhetliga. Det är
mycket möjligt att vi här kommer att
få inregistrera mycket överraskande
resultat. Det kan tänkas att uddatalsmetoden
— som ju i viss utsträckning
gynnar småpartier — kommer att leda
till att minoriteter i odelade kommuner
blir majoriteter i fullmäktige. Jag
har framfört dessa synpunkter i konstitutionsutskottet,
och det har för mig
synts logiskt riktigast att tillämpa det
gamla systemet i odelade kommuner
men använda uddatalsmetoden — som
är en typisk utjämningsmefod — i
sådana kommuner, där en valkretsuppdelning
sker. Å andra sidan förstår
jag så väl att kravet på enhetlighet
kan framställas med styrka, och
man bör därför göra experimentet att
införa 1,4-regeln över hela linjen. Jag
har velat göra dessa reflexioner, trots

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

att jag räknar med möjligheten att vi
får göra en ändring beträffande de
odelade kommunerna, sedan erfarenheter
vunnits vid årets val.

Till sist, herr talman, vill jag tilllägga,
att för att inte få alltför många
valsätt bör man kanske i den fortsatta
utredningen även ta under övervägande,
om inte förstakammarvalen i stadsfullmäktige
och landsting och, i vissa
större städer, valen av elektorer för val
av första kammaren, borde underkastas
en omprövning. Nämnda val sker
ju enligt olika metoder. De hänger inte
samman. Metoderna skiljer sig dessutom
från dem, som vi nu accepterar.
När vi alltså går att träffa ett definitivt
beslut i denna fråga bör vi också
enligt min mening ha sett över även
de nämnda valens metoder.

Herr talman! Jag har icke något annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av herr Håstads anförande.

Herr Håstad gör gällande att det 1951
träffats någon överenskommelse mellan
de olika partierna om att tillämpa
en viss valmetod. Det är mycket möjligt
att man inom valsättsutredningen,
alltså mellan de representanter för de
politiska partierna som satt där, var
överens om en sådan sak, men jag känner
inte till att de politiska partierna
engagerat sig i saken på sådant sätt
att man kan säga, att det förelåg en
överenskommelse mellan de olika politiska
partierna.

Herr Håstad rörde vidare något vid
frågan om överrepresentationen för de
större partierna. För min egen del ser
jag på frågan på följande sätt. Man
tycks ha varit ganska allmänt överens
om att försöka förhindra uppkomsten
av mycket små partier. I dag
är det väl ingen aktuell angelägenhet
att försöka förhindra uppkomsten av

Ändring i lagen om landsting m. m.

sådana partier, men vi skall väl komma
fram till en valordning, som kan
bli bestående för rätt lång tid framöver,
och jag skulle anta att det är få
av oss som skulle vilja utfärda någon
garanti för att vi inte i framtiden har
anledning att försöka värja oss mot
uppkomsten av alltför små politiska
partier.

Alltså tycks det ha varit en rätt stor
enighet om att man bör försöka undvika
uppkomsten av små partier. Man
här sökt nå detta genom en spärrregel
som innebär att man vägrar att
tilldela alltför små partier några mandat.
De mandat som på detta sätt
dras undan de allra minsta partierna,
mandat som dessa rent röstmässigt
skulle vara berättigade till, måste ju
tillfalla någon annan och tillfaller då,
såvitt jag kan förstå, övriga partier i
stort sett i förhållande till deras storleksordning.
Det betyder naturligtvis
att de största partierna får flera av
dessa mandat än de mindre partierna.

Herr Håstad talade slutligen om 1,4-spärregeln och tycktes till en början
under inga förhållanden kunna acceptera
den; det var som om något principiellt
oegentligt vidlådde densamma.
Så småningom kom emellertid herr Håstad
fram till det resultatet att man
med 1,4-regeln nått samma resultat
som om man tillämpat 1,3-regeln; det
hade man kunnat nå, sa’ han, genom
att göra vissa jämkningar i valsystemet
i övrigt. 1,3-regeln tycks herr Håstad
alltså acceptera, men när man nu
når samma resultat med 1,4-regeln, varför
är då 1,4-regeln inte lika bra, lierr
Håstad? För det är väl ändå inte något
fel i och för sig med de vidtagna jämkningarna? Herr

HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan börja mitt anförande
där statsrådet Hedlund slutade.

Jag har ingenting emot vare sig 1,3-eller 1,4-regeln bara resultatet blir rättvist.
Det är emellertid lättare att åstad -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ändring i lagen om landsting m. m.

komma denna rättvisa med 1,4-regeln
i fråga om landstingen, därför att man
där har mycket större möjligheter att
ändra på valkretsarna. Annorlunda är
förhållandet när vi kommer till andrakammarvalen,
ty därvidlag vill vi inte
frångå den gamla, till länen bundna
valkretsindelningen. Det skulle vara
ett mycket stort vågspel, om vi lämnade
dessa fasta regler.

Beträffande talet om en partiöverenskommelse
vill jag säga, att jag aldrig
sagt att det 1951 träffats en formell
överenskommelse mellan partierna. Men
vi inom minoriteten handlade som om
det även från socialdemokraternas och
bondeförbundets sida var fråga om en
partiöverenskommelse, och på denna
kompromiss förhandlade vi inom oppositionen
med våra partiledningar. När
regeringspartierna sedan frånföll kompromissen
var det betecknande att
frångåendet skedde i en och samma
riktning nämligen till förmån för regeringskoalitionen,
där man skapade
en överrepresentation som enligt det
föreliggande statistiska materialet genomsnittligen
skulle gå upp över 9
mandat. Detta föranledde då ganska
naturligt vår protest. Att sedan resultatet
blev något annat beror inte på
något annat än slumpen, och var alltså
ingen dygd från regeringspartiernas
sida.

Vad sedan frågan om småpartierna
beträffar tillhör jag dem som anser,
att den effektivaste spärren mot småpartierna
vinner man inte genom 1,3-eller 1,4-regeln utan genom ett utjämningssystem
plus spärr, ett system alltså
liknande vad som för närvarande
tillämpas i Danmark och i Tyskland,
där man nu fått ett ganska fast
parlamentariskt underlag. Det är därför
enligt min mening fullkomligt ett
slag i luften, när man som t. ex. nu
inrikesministern framställer det som
om vi skulle vara anhängare av att
gynna uppkomsten av småpartier —
det är ju tvärtom vi som anvisat en

väg att komma ifrån sådana. För uppkomsten
av småpartier är det ju tämligen
likgiltigt, om man använder talet
1,3 eller 1,4; bägge dessa tal i det nya
valsystemet jämförda med det nuvarande
d’Hondtska systemet uppmuntrar
till uppkomsten av mindre partigrupper.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I likhet med herr Håstad
skall jag be att få säga några ord
med anledning av det beslut, som kammaren
torde komma att fatta och som
ju till sin natur är en kompromiss. Jag
vill göra detta av flera skäl men framför
allt därför att det förefaller mig
som om det särskilt i den socialdemokratiska
tidningspressen under den senaste
månaden eller kanske sedan litet
längre tillbaka har förekommit något
som närmast kan betecknas som en
kampanj, där man försöker trolla bort
bl. a. att överenskommelsen mellan partierna
var en kompromiss.

Kompromissen innefattade för det
första att det skulle bli en provisorisk
valreform i stället för en definitiv sådan.
Detta är ur vår synpunkt värdefullt.
För det andra gick den ut på ett
minimum av sju mandat i varje krets
med vissa rätt snäva undantagsbestämmelser.
Även detta är ur våra synpunkter
ytterst värdefullt därför att det,
som också herr Håstad nyss påpekade,
starkt bidrar till en ökad rättvisa i
mandatfördelningen.

Jag har förut uttryckt den uppfattningen
att förhandlingarna mellan partierna
ledde till betydande förbättringar.
Men jag har också starkt understrukit,
att vi inte betraktar denna provisoriska
ordning såsom tillfredsställande,
och jag tror att herr Hjalmarson
hade rätt när han här i kammaren
sade, att en god kompromiss utmärks
ofta av att ingendera parten är tillfredsställd.
Det har krävts tillmötesgående
från de olika partiernas sida
under dessa förhandlingar — det påpe -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

kade redan herr Håstad. Jag vill görr
det lilla tillägget, att inrikesministern
genom sin handläggning av frågan har
underlättat ett uppnående av samförstånd
kring dagens beslut.

Nu förekommer, som jag sade, i regeringspressen
en hel del skriverier —
jag tror det är mera på den socialdemokratiska
sidan än i bondeförbundspressen
— där man inte låtsar om att
en kompromiss ju måste innebära, att
alla parter intar en något annan hållning
än de helst skulle önska. Man frågar:
Hur kan nu folkpartiet och högern
acceptera en beräkningsmetod, som de
kritiserade 1952 för andrakammarvalens
del? Alla förstår att det inte är eu
seriös argumentation om man går förbi
detta att en kompromiss är en kompromiss.
Jag vill dessutom än en gång understryka
vad herr Håstad med rätta
framhävde: det är en oerhört stor skillnad
mellan att ha ett minimum av sju
mandat i en krets och att i ganska
många kretsar ha fem eller sex mandat,
som man har vid andrakammarvalen.
Det är klart att en metod inte
kan bedömas ur rättvisesynpunkt utan
hänsyn till hur stora kretsarna är —
den kretsindelning, som lägger själva
grunden för uträkningsmetodens verkan.
Den som underlåter att nämna
detta, när han gör jämförelser med
diskussionen år 1952, han underlåter
att nämna något ytterst väsentligt.

Det är mot bakgrunden av de nu anförda
förhållandena som vi på vårt håll
har ansett oss kunnat vara med om dagens
kompromisslösning.

Jag finner fördenskull ingen anledning
att nu åter riva upp en debatt om
vad som sades på olika håll 1952. Jag
skall inte närmare gå in på hur man
särskilt inom det största regeringspartiet
ansträngde sig att förvandla den
»otur» som valutgången innebar till en
dygd, ty skillnaden mellan otur och
dygd är väl för denna kammares ledamöter
ganska uppenbar. Men den reflexion,
som en tillbakablick på år 1952

Ändring i lagen om landsting m. m.

ger anledning till och som enligt min
mening bör framhävas, är denna: Man
kan slå fast att regeringspartierna nu,
till skillnad från 1952, har varit villiga
att gå i förhandling med oppositionspartierna
för att pröva möjligheterna
till en samförståndslösning. Det var
ie icke villiga till för två år sedan. Detla
är en stor skillnad och, det vill jag
gärna tillägga, ett stort framsteg.

Inrikesministern säger, att det hade
inte träffats någon överenskommelse
mellan partierna år 1951, vad än ledamöterna
av kommittén hade diskuterat.
Det må vara riktigt, herr inrikesminister,
det vill jag betyga. Men det hade
väl varit naturligt, att regeringspartierna
hade tagit upp förhandlingar med
oppositionspartierna för att försöka
uppnå en samförståndslösning. Nog har
man haft all anledning att kritisera att
detta inte skedde, och jag kan väl få
göra det här i dag, när jag skyndar mig
att upprepa vad jag nyss sade, att det
är glädjande att regeringspartierna
denna gång intagit en annan hållning.

.lag ser, herr talman, i den kompromisslösning
som nu föreligger, en förpliktelse
för alla deltagande parter att
med ett öppet sinne pröva, vilka möjligheter
som kan finnas att nå tillfredsställande
lösningar när en definitiv
valordning skall beslutas såväl för
andrakammarval som för landstingsoch
kommunalval.

I det sammanhanget skall jag be att
få läsa upp vad statsminister Erlander
tidigare uttalat här i kammaren om vad
som enligt hans mening borde vara
vägledande för reformarbetet på detta
område. Han säger: »Man skall med
andra ord eftersträva en så noggrann
spegling som möjligt av väljaropinionens
utslag men förhindra att en splittring
av parlamentet i småpartier uppstår.
»

Man kan diskutera hur mycket som
envar vill lägga in i den senare delen
av uttalandet — en del lägger in mer,
andra mindre — men med den reser -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ändring i lagen om landsting m. m.

vationen tror jag det går att vinna samförstånd
om en sådan riktlinje till
grund för det fortsatta arbetet. Statsministern
var i fortsättningen relativt
pessimistisk rörande hur långt man
kunde komma i rättvisa. Andra är kanske
mer optimistiska, men det är ju en
helt annan fråga än principen såsom
sådan.

Det gladde mig att höra att inrikesministern
för några minuter sedan
framhöll, att i den mån småpartierna
blir underrepresenterade måste denna
underrepresentation leda till en viss
överrepresentation för övriga partier,
närmast i proportion till dessa övriga
partiers styrka. Inrikesministern gav
alltså inget finger åt det betraktelsesättet,
att det skulle vara en naturlag eller
en matematisk lag att överskottsmandaten,
om jag så får kalla dem, borde fördelas
på ett annat sätt än i proportion
till de större partiernas styrka.

Jag tror liksom inrikesministern att
det är möjligt alt finna metoder, som
i stort sett åstadkommer detta, men den
saken får vi tillfälle återkomma till.
Huvudsaken är att vi kan vara överens
om att en samförståndslösning kring
provisoriet innebär förpliktelse för alla
att söka nå en samlande lösning när en
definitiv valordning skall införas.

Slutligen tillåter jag mig, herr talman,
att vädja till inrikesministern att
utan dröjsmål börja förberedelserna för
en sådan omprövning eller nyprövning
eller kompletterande prövning — hur
man vill kalla det — som kan erfordras
för att ge en känsla av trygghet, när
den definitiva valordningen skall beslutas.
Detta förberedande arbete kan
och bör enligt min mening — särskilt
vad andrakammarvalet beträffar —
börja redan innan höstens landstingsoch
kommunalval har ägt rum, även
om det är angeläget att ta hänsyn till
de erfarenheter som därvid kommer
att vinnas.

Herr FAST (s):

Herr talman! .lag har haft litet svårt
att förstå innebörden av den debatt
som förts här i dag. Jag var naturligtvis
beredd på att få höra herr Hall utveckla
ungefärligen samma synpunkter
på valordningen vid landstings- och
kommunalval som han med mycken
styrka utvecklade i samband med diskussionen
om anordningen vid riksdagsmannaval.
En sak kan i alla fall
herr Hall och jag vara överens om, och
det är att hans värsta farhågor beträffande
tillämpningen av valmetoden vid
andrakammarvalet i varje fall icke besannades.
Jag delar åtskilliga av herr
Halls synpunkter, men jag har alltid
betraktat det så, att när det gäller sådana
här stora ting måste dylika personliga
åsikter vika, såvida det inte
gäller samvetsfrågor.

Jag har svårt att fatta att man i den
förda debatten haft behov av en beskrivning
av vad som ägt rum tidigare.
Jag skall inte fortsätta den debatten.
Jag tror inte den är fruktbärande vare
sig för dagen eller i framtiden. Jag
skulle bara vilja till herr Håstad inlägga
en gensaga mot hans uppgift, att
man trodde att det gjorts en partiöverenskommelse
i valsättsutredningen. Ja,
var man i god tro, så var det i så fall
slarvigt att tro att det fanns någon
partiöverenskommelse. Hur det går till
när det blir fråga om partiöverenskommelser
vet herr Håstad mycket väl, så
jag tror inte att han själv trodde på
den lämnade uppgiften. Däremot är
det mycket möjligt att man inom utredningen
tänkte sig att det skulle
kunna bli en partiöverenskommelse,
men då tillkommer det inte bara regeringen
och majoritetspartierna utan
även oppositionen att i sådant sammanhang
anmäla sig.

Endast ett par ord skulle jag vilja
säga i fråga om historieskrivningen.
När man nu talar om detta provisorium,
som på försök skall gälla både
landstings- och kommunalval, så vill

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

jag erinra om att vi också hade ett
provisorium vid riksdagsmannavalen,
beroende på att man var oviss om resultatet.
Herr Ohlin beklagade sig i dag
så där litet försynt över att de socialdemokratiska
tidningarna inte lojalt
hade refererat den nu träffade överenskommelsen
utan hade försökt att
färglägga densamma till det egna partiets
fördel. Men denna överenskommelse
bör väl i varje fall göra slut på
den propaganda som drevs före riksdagsmannavalet,
enligt vilket ett provisorium
i fråga om valsättet helt enkelt
var någonting vanhedrande för
landet. Jag hoppas att dessa uttalanden
inte skall behöva återkomma i det här
sammanhanget, och därmed tycker jag
att man kan släppa historieskrivningen
och övergå till vad det just nu är fråga
om.

När det gäller det som det nu är fråga
om säger herr Ohlin, att med den
kompromiss som är en god kompromiss
är ingen nöjd. Herr Ohlin, det är så
riktigt som helst. Jag är heller ingalunda
nöjd personligen, och det är säkerligen
inånga andra i mitt parti som
inte är nöjda, men det är karaktären
hos en kompromiss, att alla måste ge
med sig. Det är inte bara en som därvidlag
bestämmer, vare sig det är fråga
om majoriteten eller minoriteten. Förslaget
har ju kompromissens prägel;
det går det inte att komma ifrån.

Men när man vill göra gällande att
det var slumpen som gjorde att riksdagsmannavalet
gav det utslag som det
gav, kan jag inte låta bli att säga: Ja,
men hur har det gått? Tror ni att slumpen
skulle ha varit lika gynnsam om
vi hade följt den reservation som den
gången hade åtföljt konstitutionsutskottets
betänkande? Jag tycker att vi skall
hålla oss till vad som i verkligheten
har förekommit. Det finns ingen möjlighet
att i fråga om ett val med utgångspunkt
i gamla röstsiffror, som
i stort sett kan förbli orubbade men
där växlingar sker de olika valkret -

Ändring i lagen om landsting m. m.

sarna emellan, förutsäga något så när
bestämt hur resultatet kommer att bli.
Det är så många faktorer därvidlag
som inverkar och som man inte kan
förutse, och det kan hända att det kommer
att ske även vid de nu förestående
valen. För egen del är jag rädd
för att de ogynnsamma verkningarna
kommer att gå ut över det socialdemokratiska
partiet, men det må vara hänt;
har man biträtt en kompromiss får
man vara beredd att ta även obehagliga
överraskningar, inte bara de behagliga,
och detta utan att gnälla alltför mycket.

Om jag skulle säga ett ord mera personligt
i den här frågan vill jag säga,
att det som jag tycker minst bra om
är det där tillägget av ett mandat för
påbörjat femtusental, ty det betyder ju,
att först och främst får valkretsen ett
mandat, och så skall det vara ett mandat
för varje påbörjat tusental, vilket
då i vissa fall ger ytterligare ett mandat
för bara några få röster. Jag förstår
att det kan verka utjämnande därför
att det blir flera mandat att dela
ut, men en ännu säkrare metod är ju
därvidlag att göra valkretsarna större
och på det viset få en ökning av det
mandat som skall fördelas. Och eftersom
det är landstingen som skall fastställa
valkretsindelningen kommer det
säkerligen att partipolitiskt vara lockande
att spekulera i att få fram mindre
valkretsar och på det sättet få
extra tilläggsmandat, om jag får använda
det uttrycket, för de påbörjade
tusentalen. Jag har framhållit detta vid
ett par tillfällen, men man har inte
velat lyssna härtill, och nu får man ta
den överenskommelse som här föreligger.
Att man vill vara obunden med
hänsyn till verkningarna av den anordning
som vi nu skall besluta om,
det förstår jag, men det är ju inte bara
från oppositionens håll man vill känna
en sådan obundenhet, utan det behöver
man även på majoritetens sida.
Därför skall vi i det sammanhanget inte
tala om denna obundenhet. Det ligger

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller invaliditet,

att utöva rösträtt.

i provisoriets karaktär helt enkelt, att
det måste bli en omprövning, även om
detta ingalunda utesluter att man finner
att valordningen har varit så pass
godtagbar och har haft sådana verkningar
att den kan upphöjas till en
mera varaktig ordning.

Ja, herr talman, om jag skulle våga
mig på ett personligt omdöme om behandlingen
av detta ärende efter det
att överenskommelsen mellan de demokratiska
partierna har förelegat, skulle
jag vilja säga att den proposition i ämnet,
som ligger till grund för utskottets
utlåtande, såvitt jag har kunnat finna
— jag har inte deltagit i dessa partiöverläggningar
— överensstämmer ganska
nära med den överenskommelse
som har träffats. Jag vitsordar att man
från konstitutionsutskottets sida verkligen
har ansträngt sig för att vara
objektiv i det här sammanhanget och
ta vederbörlig hänsyn utan att binda
händerna för framtiden.

Eftersom det är landstingen som skall
fastställa valkretsindelningen bör slutresultatet
av denna överenskommelse
bli, att tillämpningen ute i de olika
landstingen också sker i den anda som
slutbehandlingen av denna överenskommelse
har givit prov på, och med
utgångspunkt från den förutsättningen
hemställer jag, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 11.

Vidgade möjligheter för röstberättigade,
som drabbats av ohälsa eller invaliditet,
att utöva rösträtt.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om vidgade möjligheter för röstberättigade,
som drabbats av ohälsa eller
invaliditet, att utöva rösträtt.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 136 i

första kammaren av herr Söderquist och
nr 204 i andra kammaren av herr Hamrin
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en utredning av frågan om
vidgade möjligheter för röstberättigade,
som drabbats av ohälsa eller invaliditet,
att vid de allmänna politiska valen utöva
sin rösträtt».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 136 och II: 204, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar von Friesen och Hamrin,
vilka inom utskottet yrkat att utskottet
måtte tillstyrka de föreliggande
motionerna;

2) av herr Bark, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag skall i den dubbla
egenskap av motionär och utskottsreservant
i den här frågan tillåta mig
göra några randanmärkningar.

Jag noterar med intresse, att utskottet
så pass utförligt som fallet är, redovisat
för de omständigheter som i det
här sammanhanget måste anses vara
av betydelse, och jag ser i denna relativa
utförlighet en indikation på en
från utskottets sida i princip förstående
attityd. Man kan ju heller inte
bestrida, att utskottets skrivning —
jag syftar då särskilt på den senare
delen — bärs upp av en klart positiv
tendens, något som motionärerna självfallet
med tacksamhet uppmärksammat.

Men människan blir ju, som bekant,
aldrig riktigt nöjd, och riktigt nöjda
är i detta ögonblick inte heller motionärerna.
Jag vill först här ha utsagt
en sak, och det är, att den omständigheten
att detta önskemål om vidgad
rätt för sjuka och invalidiserade att

Onsdagen den 10 mars 1954. Nr 9.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller invaliditet,

att utöva rösträtt.

utöva sin rösträtt ständigt på nytt
återkommer ju ändå ger en antydan
om att det inte är fråga om ett intresse
på ytan, utan att det verkligen
gäller ett — som många anser —■ centralt
problem, ett rättvisekrav. Problemet
är av central betydelse först och
främst därför, att det i hela den allmänna
och lika rösträttens idé primärt
ligger innesluten den tanken, att så
många människor som möjligt verkligen
också skall bli i tillfälle att vid
de allmänna politiska valen avge sitt
votum. Men jag vill skynda mig att
tillägga, att denna mera kvantitetsmiissiga
bedömning ingalunda är allena utslagsgivande.
Andra skäl träda också
i förgrunden.

Alltså: man har här att göra med en
kategori medborgare, om vilka kan sägas,
att de är i särskild grad missgynnade,
å ena sidan de ensamstående
sjuka, som ligger i sina hem och saknar
möjlighet att, hur gärna de än ville
det, förflytta sig därifrån, å andra sidan
alla dessa, som vistas å diverse
sjukvårdsinrättningar, där några röstinsamlingsställen
inte är anordnade.
Om båda grupperna gäller, att de är
utestängda, utestängda från något som
det för oss andra är naturligt att ta del
uti.

Herr talman! Jag ser i detta ögonblick
framför mig -—• man skall ju såvitt
möjligt se mänskligt på alla problem
— flera sådana konkreta fall, människor
alltså, som fullt ut känner det
som en börda och belastning, inte bara
detta att vara sjuk, avsidestagen med
allt vad därmed följer av psykologiska
påfrestningar, utan därtill kommer
också detta att de, i trots av att de är
besjälade av ett kanske levande samhällsintresse,
är ur stånd att som andra
utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter.
Jag tänker — låt mig få understryka
det — visst inte uteslutande
på den stora gruppen av ålderstigna,
även om synpunkten också självklart

i högsta grad gäller även den. Men det
finns otaliga exempel på unga eller
medelålders människor, med ett vaket
intellekt, ett levande aktualitetsintresse,
besjälade av ett föredömligt samhällsansvar,
som sitter där de sitter,
drabbade av sjukdom eller invaliditet,
kanske i form av sviterna av polio eller
någon annan grym plåga. Det vore
väl besynnerligt också, om det inte i
detta land, där man dock i olika sammanhang
och på en mångfald områden
lyckats bemästra så många svårbemästrade
problem av teknisk-organisatorisk
art, skulle vara möjligt att på något
sätt komma denna kategori av människor
till mötes på just den punkt det
här är fråga om.

Jag vet väl, att man i denna församling
är och måste vara på sin vakt mot
alla yttringar av vad som skulle kunna
stämplas såsom känslotänkande, känslosamhet.
Men det är heller inte det
det är fråga om, när jag tillåter mig
beteckna många, många fall av den
typ, som här något skildrats, som verkligt
behjärtansvärda, ja, så behjärtansvärda,
att man rent av vågar anse det
—- om uttrycket tillåtes — som en akt
av humanitet att verkligen ta sig an
deras problem även i den speciella
uppenbarelseform, vari det möter i
denna motion. Jag är väl medveten om
de hinder av teknisk och annan natur,
som reser sig i vägen för en lösning av
detta problem i den riktning man skulle
önska. Men jag kan omöjligen inse, att
det inte skulle vara värt att än en gång
ta under omprövning —- i form av en
ny förutsättningslös utredning -—- vilka
möjligheter som i detta fall skulle kunna
tänkas stå till buds. Jag är väl medveten
om att problemet har utretts och
undersökts av sakkunniga. Men jag vill
tillägga, att det under diskussionen på
sistone har framkastats en tanke, som
såvitt jag vet i varje fall inte tidigare
har prövats eller berörts, nämligen att
en fungerande valnämnd skulle på ett

3—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 9.

34 Nr 9. Onsdagen den 10 mars 1954.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller invaliditet,
att utöva rösträtt.

eller annat sätt kopplas in på uppgiften
som övervakare eller exekutor vid
ombudsröstningen. Vore detta uppslag
inte något att ta fasta på? Jag vill också
skynda mig att inskärpa, att avsikten
från min sida naturligtvis ingalunda
skulle vara att medverka till att generellt
stimulera alla sjuka människor
att utöva sin rösträtt — jag tänker
mig, att för många, kanske de flesta,
blir, när sjukdomens plåga kommer på,
den politiska valhandlingen och vad
därmed sammanhänger, någonting tämligen
likgiltigt. Perspektiven förskjuts
med nödvändighet i ett sådant läge. Jag
har bara velat se det så, att där det
bevisligen yppar sig fall, som till sin
natur är sådana, att man verkligen kan
tala om ett starkt aktivt samhällsintresse
hos den sjuke, denne må vara
ung eller gammal, ett intresse således
av att som andra människor få fullgöra
sin rösträtt, där skall också samhället
på det sätt, som kan befinnas
lämpligt, söka gå till mötes.

Herr talman! Rom byggdes inte på
en dag. Inte heller i det här avseendet
har man ju i ett enda grepp kommit
fram till ett tillfredsställande system.
Vi har fått pröva oss fram, vi har lagt
reform till reform, och ingen lär väl
kunna göra gällande, att vi just nu —
just på den punkt där vi nu befinner
oss ■—• skulle ha nått så långt på detta
område, att något därutöver inte skulle
stå att vinna. Det anser uppenbarligen
inte heller utskottet, som ju, glädjande
nog, i ett avsnitt, i ett speciellt hänseende
klart uttalat sig i princip för
en vidgning av de sjukaS röstmöjligheter,
nämligen för dem som råkar vistas
på en sjukvårdsinrättning av visst
slag. Men då jag, herr talman, ansett,
att något borde göras även och inte
minst för den andra stora gruppen, för
alla de ensamstående sjuka, som ligger
fjättrade i sina hem vid sjukbädden
eller sitter i sina rullstolar, har jag
velat anteckna min reservation.

Jag vrkar alltså, herr talman, bifall
till den föreliggande motionen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Den ärade motionären
karakteriserade denna fråga som en
fråga om humanitet. Häri vill jag instämma
helt och fullt. Jag är övertygad
om att det var övervägande humanitära
skäl som dikterade hans framstöt.
Jag är också tacksam för att han inte
förebrådde utskottet några inhumana
synpunkter. Men, som herr Hamrin också
förstår, måste det finnas allvarliga
och tungt vägande skäl till att en så
stor majoritet av utskottet, däribland
också en del av hans egna meningsfränder,
inte har gått med på denna
åtgärd.

Först skulle jag vilja säga ett par ord
om motionen. Om jag dristar mig till
att ge herr Hamrin ett litet råd, skulle
det vara, att om man tar upp en fråga
som blivit föremål för mycket grundlig
statlig undersökning är det inte inopportunt
att åtminstone låtsa känna
till något om denna undersökning. Denna
lilla motion halkar helt lätt förbi
denna stora utredning ■—■ om det nu
beror på bristande kännedom eller därför
att motionären anser det onödigt
att ta upp den. När man begärt en utredning
hade det då varit på sin plats
att nämna att det finns en detaljerad
undersökning och att polemisera mot
den och visa upp på vilka punkter den
har fel. Motionen kommer med sitt
förslag, som om det vore ett nytt projekt
som framfördes för första gången.
Motionen säger, att denna anordning
på större sjukvårdsinrättningar otvetydligen
fått ett drag av godtycke. Jag
har ingen anledning att försvara Kungl.
Maj:t på denna punkt, men när K. M:t
följer en viss linje och väljer ut alla
de större sjukvårdsinrättningarna kan
man inte tala om godtycke. Sedan kan
man diskutera var man av praktiska
skäl måste sätta gränsen. Vi har skrivit

Onsdagen den 10 mars 1954. Nr 9.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller invaliditet,

att utöva rösträtt.

att Kungl. Maj :t bör ta under allvarligt
övervägande om man inte kan sänka
gränsen ytterligare. Vi har till exempel
nu lasarett med i medeltal SO beläggningsplatser,
där det inte finns några
sådana röstningsanordningar. Kan man
gå ännu längre ner bland de små sjukvårdsinrättningarna,
är det naturligtvis
bara tacknämligt.

I fråga om hela vårt resonemang bygger
vi på vallagssakkunniga och deras
allvarliga betänkligheter mot denna anordning.
Som det säges i motionen, är
det för mycket begärt att de sjuka i
hemmet skall skaffa sig intyg av läkare.
Man kan inte belasta de sjuka med sådana
utgifter. Läkarna kan heller inte
hinna med att undersöka alla dessa
tiotusentals personer, som ligger sjuka
vid valtillfället. Men att anlita andra
är en mycket ömtålig historia. Skall
kommunala myndigheter lämna intyg
eller grannarna eller familjen? Vilket
utrymme för godtycke och ren olaglighet
yppar sig inte då!

Sedan kommer det viktigaste skälet.
Man skall vara human heter det. Men
det skall man också vara mot de sjuka.
När man är ute på jakt efter röster,
kan vi ju förstå att valbossar och sjukbesökare
skulle slicka sig om munnen
vid tanken på att kunna komma åt dessa
människor. De sjuka är att betrakta
som omyndiga i viss grad. De har inte
den frihet den friska människan har.
De är beroende, om inte av annat så av
den som skall vårda och sköta dem.
Vilken påtryckning som där kan äga
rum vet vi inte. Det kan vara en tragik
även det, som man skall observera, när
man talar om humanitetssynpunkterna.

Härtill kommer, herr talman, ett annat
viktigt skäl. Man får inte bara
räkna på fingrarna hur många sjuka
det är som nu inte kan rösta. Vi måste
också tänka på vad det är för människor.
En verkställd undersökning visar
att även vid de platser där man ordnat
röstningsmöjligheter — om jag inte

räknar fel gäller det mellan 45 000 och
50 000 människor — är det som om de
sjuka inte uppskattade denna förmån
som samhället vill ge dem. Det visar
sig nämligen att t. o. m. vid de stora
lasaretten är det inte mer än 12 procent
som bryr sig om röstningsmöjligheten.
Vid kronikerhemmen röstar 19,6 procent
och vid sanatorierna, där det till
stor del är ungdom som kan vara mera
vital, 26,2 procent, vid de enskilda sjukhemmen,
som utgör en mycket liten
kategori, 34,7 procent. Av dessa 45 000
—50 000 människor är det därför inte
mer än 23 procent i medeltal som över
huvud taget bryr sig om att rösta. Vad
beror detta på? Herr Hamrin vidrörde
det själv litet grand. En människa är
när hon är sjuk i regel aldrig så politiskt
intresserad och vital som hon
eljest kan vara. Det finns ju undantag,
aktningsvärda undantag, men människan
är nog i allmänhet sådan att när
hon blir sjuk, kanske allvarligt och
långvarigt, leder detta till en nedvärdering
åtminstone för tillfället av de
politiska intressena. De tonar bort på
något sätt. Den sjuke kan mena: »Jag
är ingen valboskap utan en sjuk person;
det får ni ta hänsyn till.» Därför
uraktlåter de flesta av dessa sjuka att
begagna sin rösträtt.

Utskottet har ju emellertid i sin skrivning
klart uttalat ett önskemål om att
Kungl. Maj:t bör överväga, om man
inte kan gå längre ner i fråga om storleken
av de sjukvårdsinrättningar, där
röstning anordnas, detta framför allt
med tanke på kronikerhemmen. Den
senare saken kanske dock inte är så
aktuell just nu, ty för närvarande har
inte kronikerhemmen mer än i medeltal
25 patienter, men om åldringsvården
undergår en sådan förskjutning, att de
kroniskt sjuka på ålderdomshemmen
flyttas över till kronikerhein och samtidigt
livslängden alltmer ökas, så ökas
ju antalet av dem som vårdas på kronikerhem.
Då kan det vara önskvärt

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa
att utöva rösträtt.

att man är mer frikostig mot de sjuka
på kronikerhemmen i fråga om röstningsmöjligheter.
På detta sätt bör man
ständigt eftersträva att en så stor kader
som möjligt av de sjuka får tillfälle att
rösta, i den ringa mån som de verkligen
vill begagna sig av sin rösträtt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det är tacknämligt att
utskottet uttalar sig för en utvidgning
av de sjukas möjligheter att rösta, men
även om en sådan utvidgning kommer
till stånd finns det fortfarande stora
kategorier av sjuka som inte har möjlighet
att rösta, antingen därför att de befinner
sig på en sådan anstalt, där
röstning fortfarande inte är anordnad,
eller därför att de vistas i sina hem.

Jag förstår mycket väl att utskottet
är tveksamt med hänsyn till risken av
att det skulle kunna organiseras något
slags insamling av röster från de sjuka
— detta är ju ett argument som brukar
åberopas i diskussionerna om dessa
saker. Det är givet att en sådan
röstinsamling måste undvikas, och det
förefaller mig som om detta skulle
kunna ske genom att man inför en anordning
som mycket nära överensstämmer
med den som gäller för äkta makars
röstning. Det borde sålunda finnas
något slags kuvert av samma typ
som användes vid äktamakeröstning,
och ingen skulle få medföra mer än en
sådan valsedelsförsändelse till vallokalen
liksom fallet är med äkta makar.
Därigenom skulle man kunna förebygga
en organiserad röstinsamling, och
det är lätt att kontrollera den saken,
om det föreskrives att den, som medför
en sådan valsedelsförsändelse, skall
vara röstberättigad i samma valdistrikt
som den vars försändelse han
medför. Genom en avbockning i röstlängden
vid avlämnarens namn kan

eller invaliditet,

man då förhindra att någon röstar för
mer än en person.

Konstitutionsutskottets ordförande säger
här — och det framhålles också i
utskottsbetänkandet — att det finns
risk för att en ombudsröstning ordnas
delvis utan den sjukes medverkan, och
att den sjuke skulle vara att betrakta
såsom mer eller mindre omyndig. För
min del har jag främst avsett sådana
personer som herr Hamrin här också
talade om, nämligen människor som är
kroppsligen, skröpliga men andligen
fullt vitala. I sådana fall behöver man
väl inte riskera en obehörig påverkan,
och för övrigt är det ju, därest arrangemanget
skulle vara likartat som det
som gäller vid äktamakeröstning, de
ojäviga vittnenas sak att se till, både
att valhemligheten bevaras och att inte
obehörig påverkan, såvitt kan utrönas,
kommer till stånd. Risken för påverkan
behöver alltså inte vara större än den
många gånger kan vara när det gäller
äktamakeröstning.

Särskilt för de gamla känns det ofta
bittert att de, till exempel genom att
maken dör, blir förhindrade att utöva
den rösträtt som de tidigare under ett
långt liv fullgjort. När mannen dör —
det är ju oftast kvinnan som överlever
sin make — blir alltså den gamla plötsligt
försatt i den situationen att hon
inte får rösta med hjälp av valsedelsförsändelse
och alltså inte kan anlita
en dotter, vårdarinna eller annan närstående
för att fullgöra sin rösträtt.

Det förefaller mig, herr talman, som
om det skulle finnas tekniska möjligheter
att utan alltför stora svårigheter
genomföra en sådan ordning som jag
här talat om. Att man gång på gång
kommer tillbaka till frågan om röstningsmöjligheterna
för de fysiskt handikappade
människorna beror på att det
bland dessa människor finns ett starkt
önskemål om att få utöva sin rösträtt.
År efter år har det, vare sig jag suttit
som valförrättare eller stått utanför

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller invaliditet,

att utöva rösträtt.

vallokalen och delat ut valsedlar, slagit
mig liksom mina kamrater, att trots
tydliga tecken på fysiska plågor har
många människor begivit sig till vallokalen
för att utöva sin rösträtt. Deras
önskan att få rösta har uppenbarligen
varit starkare än deras plågor. Skall
det vara nödvändigt att människor skall
behöva plågas på detta sätt för att kunna
utöva sin rösträtt?

Vi bör inte falla för något känslotänkande,
men om det finns tekniska
möjligheter att lösa ett problem som
detta, bör man också göra ett försök.

Jag ber, herr talmana, att i likhet
med herr Hamrin få yrka bifall till
motionen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAMRIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är på väsentliga
punkter förekommen av fröken Vinge,
men jag är angelägen om att till utskottets
ärade ordförande få säga ett
par ord med anledning av hans förebråelser
mot motionärerna. Det är riktigt
att vi inte i detalj har redovisat
vad som i fråga om sakkunnigutredningar
och annat tidigare har förekommit
på detta område, men vi har
självklart inte varit okunniga om vad
som i det hänseendet förevarit.

Nu har det emellertid — det vill jag
än en gång understryka -— framkommit
en tanke, som efter vad jag vet inte
tidigare har prövats, och detta är väl
ändå en ny omständighet som borde
kunna ge anledning till att man på
nytt tar upp frågan, nämligen den tanken
att de fungerande valnämnderna
skulle kunna på ett eller annat sätt,
eventuellt genom delegerade, uppträda
som övervakare vid denna ombudsröstning
eller eventuellt som exekutorer
därav. Jag tycker nog att detta är en
så pass väsentlig omständighet att den
inte kan förbises.

Vidare vill jag framhålla att vi självklart
inte har ifrågasatt att urvalet av
sjukvårdsinrättningar skulle ha skett
efter godtyckliga grunder. Det är självfallet
ingalunda så. Vad vi har velat
säga är, att den sjuka allmänheten likväl
skulle kunna uppfatta det såsom
godtycke, om det är möjligt att rösta
på den ena sjukvårdsinrättningen men
inte på den andra. Vi har tillåtit oss
påvisa denna allmänhetens benägenhet
att se detta som ett utslag av godtycke.
Jag vill kort och gott säga, att jag tycker
detta är ett rättvisekrav och ingenting
annat, och att det är synnerligen
angeläget att man tillmötesgår det.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hamrin söker ursäkta
att denna motion är så lättvindigt
skriven och att man inte är skyldig
att i detalj redovisa förarbetena.
Nej, det är ingen som begär det heller,
men de har inte omnämnts med ett
enda ord.

Sedan har herr Hamrin tagit avstånd
från beskyllningen, att Kungl. Maj:t har
visat ett drag av godtycke genom att
begränsa antalet sjukvårdsanstalter där
röstning kunnat äga rum, genom att
säga att allmänheten kan tänka så. I
motionen är det emellertid herr Hamrin,
som säger att det finns ett drag
av godtycke.

Jag vill sedan säga till herr Hamrin
och fröken Vinge, att det som varit avgörande
för oss när vi tagit ställning
till röstning av sjuka som vårdas i hemmet
har varit det faktum, att en sjuk
människa i de flesta fall befinner sig
i ett mer eller mindre utpräglat omyndighetstillstånd.
Det är sant att det
finns sådana sjuka som fröken Vinge
nämnde, och visst kan man vara vital
fastän man är sjuk. Jag låg själv 1948
på Karolinska sjukhuset och genomgick
en ganska allvarlig operation. Jag skrev
då i samband med den kommunistiska
Pragkuppen en tidningsartikel, men de

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller invaliditet,

att utöva rösträtt.

flesta sjuka har inte lust för sådant.
Det är nog tyvärr så, att den som ligger
allvarligt sjuk i regel inte har så
stor vitalitet, även om fröken Vinge
känner till undantag.

Här talas om humanitet och barmhärtighet
mot de sjuka, men det är också
ett drag av humanitet att inte släppa
in valbossar och agitatorer just till ett
klientel, som kan anses ha mindre lätt
att reagera mot en inträngande propaganda.

Både herr Hamrin och fröken Vinge
säger att det gäller ett rättvisekrav.
Emellertid är väl de sjuka ganska jämnt
fördelade mellan partierna, så vi får
väl dras med olägenheten allesamman.
Om man då menar att det inte är rättvist
mot de sjuka, som är andligt vitala,
vill jag säga att man måste ställa
mot varandra å ena sidan värdet av att
ge denna ofta ganska begränsade grupp
möjlighet att rösta och å andra sidan
de uppenbara risker för otillbörlig påtryckning
och allt slags fiffel som ett
sådant system innebär. Man kan fråga
om demokratien hjälps med en sådan
uppluckring, låt vara att den sker av
humanitära skäl.

Herr BARK (s):

Herr talman! Eftersom jag har antecknat
en reservation på denna punkt,
skall jag be att få motivera mitt ställningstagande.

För en del år sedan var jag ordförande
i valnämnden i ett litet valdistrikt
på landet, och jag kom då ofta i kontakt
med dessa problem. Det var framför allt
långtidsliggarna som jag då tänkte på.
Jag minns speciellt en man — jag börjar
eljest glömma det mesta •— som
under många år ivrigt hade deltagit
i valarbetet, som var en av pionjärerna
och hade stått som valsedelsutdelare.
Han hade fått någon sjukdom
i benen — jag minns inte vilken —
och kunde inte infinna sig i vallokalen.
Han var dömd att för alltid vara

borta från vallokalen och hade ingen
möjlighet att avge sin röstsedel. Han
frågade mig: »Skulle inte du kunna ta
min valsedel? Du vet ju i alla fall hur
jag röstar.» Jag förklarade varför det
inte gick, och det hade han ju också
klart för sig.

Jag kom emellertid att tänka på om
det inte skulle vara möjligt, därest
valnämnden fick ett meddelande i tillräckligt
god tid, att uppsöka sådana
långliggare som önskar delta i valet.
Om man skickade in ett brevkort med
en särskild formulering skulle väl en
liten delegation ur valnämnden kunna
göra ett besök. Det skulle inte kosta på
långa vägar så mycket som vi lägger
ned på att uppmuntra de sjuka, och
det vore en terapeutisk åtgärd av stort
värde för människor som önskar delta
i valet genom en aktiv handling.

Nu har naturligtvis detta ingenting
att betyda ur valsynpunkt. Jag räknade
ut att det skulle ha gällt fem eller sex
personer i mitt valdistrikt, d. v. s.
knappt en procent. Detta har naturligtvis
ingen betydelse för valresultatet
och är ingenting för partimaskinerna
att räkna med. Jag är emellertid
så sentimental att jag anser, att den
svenska demokratien skulle kunna ha
råd att kosta på sig en sådan demokratisk
exklusivitet, och det är därför
jag har reserverat mig i utskottet.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det finns en sak som
utskottsmajoriteten och reservanterna
är eniga om och det är angelägenheten
av att man får en sådan lagstiftning,
att man bereder största möjliga antal
människor tillfälle att vara med om
valhandlingen. Det är därvid alldeles
särskilt angeläget att tänka på de sjuka
och invalidiserade, som inte behöver
underkasta sig sjukhusvård. Våra sjukhusplatser
är ju ganska begränsade och
man hedriver en ganska intensiv propaganda
till förmån för vård av sjuka

Onsdagen den 10 mars 1954. Nr 9.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller invaliditet,

att utöva rösträtt.

i hemmet, därför att man måste reservera
sjukhusplatserna för de svåra
och framför allt akuta fallen. Det är
därför ett önskemål att man i detta
sammanhang också tänker på de sjuka
som vistas i hemmen.

Nu påpekar utskottets ärade ordförande
att motionärerna — jag hör inte
till dem utan har endast skrivit under
reservationen — inte synes ha beaktat
de invändningar som de sakkunniga
gjorde för några år sedan, .lag skall
därför tillåta mig att med några ord
beröra dessa invändningar. Det synes
mig nämligen som om de inte är tillräckligt
bärande.

Den första invändningen gällde svårigheten
att styrka sjukdom i hemmet.
Såvitt jag kan bedöma kan detta ske
på ett tillförlitligt sätt genom läkarintyg.
Läkarna är ganska vana vid att
styrka, att människor inte kan inställa
sig till olika förrättningar. De kan bli
förhindrade att inställa sig till militärtjänstgöring,
att inställa sig inför
rätta och de kan även bli förhindrade
att inställa sig vid andra tillfällen.
Det är in så konstigt att skriva ut sådana
intyg. Jag tror också att det är
angeläget att framhålla, att de sjuka
inte skall belastas med extra utgift för
ifrågavarande läkarintyg. Detta bör bekostas
av det allmänna.

Den andra invändningen som gjordes
var den, att det vore svårt att
tänka sig någon person — om det
skulle vara en släkting, en god vän
eller någon sorts kollektör av valsedlarna
— som skulle lämna fram de sjukas
valsedlar. Det sist nämnda exemplet
måste naturligtvis betraktas som
förkastligt. Det skulle ge tillfälle till
obehörig påverkan och propaganda,
vilket skulle vara mindre lämpligt.
Det enklaste sättet vore, tror jag, att
någon i valhandlingen deltagande, frisk
person hade rättighet att lämna fram
röstsedeln för den i hemmet vårdade
sjuka personen samtidigt med sin egen.

Inte heller detta problem förefaller
mig vara olösligt.

Det tredje problemet är kanske det
svåraste. Där har man från de sakkunnigas
sida och även i utskottet rest de
allvarligaste invändningarna. Detta
problem är s. k. obehörig påverkan.
Men, herr talman, i fråga om valhandlingen
har vi redan beträtt vägar, accepterade
av alla, där man måste säga
att obehörig påverkan kan förekomma.
Detta gäller äkta make-röstningen.
Utifrån valfältet skulle det otvivelaktigt
kunna anföras åtskilliga exempel
på att den ena eller andra parten —
hustrun eller mannen, i regel är det väl
hustrun — blir utsatt för ett visst
tryck, blir påverkad. Man har från den
äktenskapliga kontrahentens sida alltför
givet förutsatt, att den andre skulle
rösta på ett alldeles bestämt sätt, och
valfriheten har kanske inte blivit så
stor.

Detta är ett faktum, som vi inte kommer
förbi. Vi har alltså redan beträtt
en väg, där möjligheter till denna obehöriga
påverkan finns. Jag vill inte
förneka att ett liknande problem i någon
mån kan uppstå i detta fall, men
jag tror inte att problemet blir svårare
än beträffande äkta make-röstningen.
Jag tror att problemet går att lösa.

Detta var alltså de tre huvudinvändningar
som de sakkunniga gjort, men
jag kan omöjligen anse att de är fullt
bärande.

Till sist skall jag bara be att få säga
ett ord om en delvis annan sak, som
här nämnts av konstitutionsutskottets
ärade ordförande. Han åberopade en
statistik, som han tyckte var intressant
och som utskottet hade fått till beskådande.
Det gäller ju om all statistik att
man med den skall iaktta försiktighet.
Jag vill gärna säga till herr Hallén, att
det ligger någonting i hans påstående
att sjuka människor, som ligger under
trycket av en svår sjukdom, är så upptagna
av denna sjukdom och över hu -

Nr 9.

Onsdagen den 10 inars 1954.

Vidgade möjligheter för röstberättigade,

att utöva rösträtt.

vud taget bekymrade över sina egnas
och de anhörigas problem, att tanken
på att vara med i valhandlingen inte
blir så framträdande. Det finns emellertid
andra som har en helt annan
inställning. Jag vill fästa uppmärksamheten
på — även utskottet har påpekat
detta — att anledningen till att
statistiken har en så låg siffra på antalet
röstande som vårdas på sjukhus
är den, alt många i stor utsträckning
begagnar sig av den gamla rätten att
rösta med äkta make-försändelse. Detta
gör att denna statistik blir en smula
missvisande.

Även om man skulle kunna säga att
det inte är så förfärligt många som
skulle vara beredda att begagna sig
av denna möjlighet — herr Bark var
inne på samma tankegång, och jag instämmer
fullständigt med honom — så
vill jag framhålla, herr talman, att det
här inte rör sig om ett kvantitativt
problem. Det rör sig i stället, som herr
Bark påpekat, om ett rättviseproblem.
Man bör utöka möjligheten •— låt vara
att det kanske bara gäller för en eller
ett par människor — att kunna begagna
sig av den rättighet, som för
dessa människor ter sig alldeles särskilt
dyrbar. Det är detta vi skall ha
som ögonmärke och inte att det kommer
alt påverka valutgången på det
ena eller andra sättet. Någon sådan
inverkan kommer praktiskt taget aldrig
att ske. Detta är faktiskt ett individuellt
rättviseproblem, som man
måste ta hänsyn till. Jag är, herr talman,
nog optimistisk att tro att detta
är en fråga, som tränger sig på och så
småningom kommer att framtvinga en
lösning. Det kan omöjligen vara en
fråga som speciellt intresserar det ena
eller det andra politiska partiet; den
saken är alldeles självklar. Om vi visar
litet god vilja och om vi så småningom
får en utredning, vilket jag
tror att vi får på detta område, tror
jag det kommer att visa sig att man

som drabbats av ohälsa eller invaliditet,

kan finna lösningar, som är ur olika
synpunkter acceptabla och som också
avlägsnar de invändningar, som för
närvarande har tornat upp sig så skyhögt
för utskottsmajoriteten.

Med denna motivering, herr talman,
skall jag be att få yrka bifall till den
av herr Hamrin och mig själv till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr von Friesen hade
tre synpunkter att anlägga på detta
och sökte visa, att 1944 års vallagssakkunniga
överdrivit sina farhågor. Herr
von Friesen talade om hur man skall
styrka sjukdom och erkände själv att
det måste ske genom läkarintyg. Jag är
överens med honom om det. Motionärerna
anser att det även kan ske på
annat sätt, och det är väl att man fått
höra en sakkunnig, som avvisar den
tanken. Oavsett om staten skall betala
dessa läkarintyg, vilken oerhörd börda
blir det inte i stora kommuner för läkare
att lämna dessa intyg! Det blir
en mycket stor, vidlyftig och omöjlig
apparat.

Herr von Friesens förklaring om att
den som själv deltar i valhandling,
alltså en röstande, skall få överbringa
vederbörandes valsedel, sammanhänger
med den tredje synpunkten angående
den obehöriga påverkan. Det är det
som motionärerna tycks ha svårt att
förstå, att det kan bli fråga om obehörig
påverkan. Herr von Friesen talar
om att det sker i äktenskapet makarna
emellan. Det kan väl hända, men
där gäller det ju i regel friska människor.
Det är en helt annan sak när
man har att göra med ett klientel, som
är fysiskt och kanske psykiskt nedbrutet
och som framför allt står i beroende
ställning till dem, vilkas vård de
åtnjuter. Jag menar att man inte på
det sättet får leka med de demokratiska
principerna, så att de äventyras

Onsdagen den 10 mars 1954. Nr 9.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller invaliditet,

att utöva rösträtt.

och på något sätt råkar i suspekt belysning.

Herr von Friesen talade om att det
ju är så många som röstar t. ex. på lasarett
genom äkta make-försändelse. Det
är riktigt, men vi har undersökt t. ex.
klientelet på de kronikerhem, där röstning
har ägt rum och där det visar
sig, att de som röstar till stor del är
änkor, änklingar eller ogifta. Där är
det i alla fall endast 19 procent, som
hryr sig om att begagna sig av denna
möjlighet till röstning. Alltså kommer
jag till att de sjuka medborgarna inte
alls tycks uppskatta denna anordning,
och ändå är vi villiga att öka antalet
sådana inrättningar. Längre kan man
inte sträcka sig.

Herr JONSSON i Haverö (s):

Herr talman! Vad som uppkallade
mig var inte själva sakfrågan. Bakgrunden
till detta ärende är ju så pass
väl känd i denna kammare, att man
knappast behöver ta upp den till behandling.
Vi vet ju alla, att vad som
ligger bakom utskottets betänkande är
i första hand en strävan att slå vakt
om valhemligheten. Vad den innebär
vet vi ju alla; det är att försöka skydda
den enskilde mot obehöriga påtryckningar
från annat håll.

Fröken Vinge var inne på en sak,
som hon sannerligen inte är ensam
om att ha fäst sig vid, nämligen det
tragiska i åsynen av gamla sjuka människor,
som släpas fram till vallokalen
för att avge sina röster. Men det är inte
alla gånger man ser saken från samma
utgångspunkter som fröken Vinge. Jag
måste säga, att i de fall jag varit åsyna
vittne till detta och samtidigt sett de
människor som på ömse sidor varit
behjälpliga med att få den sjuke fram
till vallokalen, har detta fastmera styrkt
mig i min uppfattning att en uppluckring
av bestämmelserna härvidlag skulle
leda till konsekvenser, som vi sannerligen
inte vill vara med om. Jag

tror inte att det alla gånger är den sjukes
önskan att få komma till vallokalen,
framför allt inte i de fall som utgör
de tragiska fallen för både fröken
Vinge och mig. Dessa fall är fastmera
ett vittnesbörd om det sätt på vilket
man icke bör gå till väga när man försöker
öka röstetalet för de olika partierna.

Sedan har motionärerna och reservanterna
velat försöka övertyga oss om
att de inte på något sätt gör sig skyldiga
till känslotänkande. Jag har all
anledning att tro att de lägger humanitära
rättvisesynpunkter på frågan.
Men man kan väl ändå inte bestrida,
att såväl fröken Vinge som herr Bark
i varje fall har tangerat gränsen för ett
visst känslotänkande.

De anvisningar, som både fröken
Vinge och herr Bark har givit kammaren
för att lösa frågan om valdeltagande
för de sjuka i hemmen, öppnar
sådana perspektiv, att jag märkte att
det var många i kammaren, som inte
kunde underlåta att dra på smilbandet
en smula. Det är ju fullkomligt orimligt
att tänka sig att belasta valnämnderna
i de olika kommunerna i detta land
med denna arbetsuppgift att skicka ut
kort till sjuka människor och sedan
granska försäkran om att man inte på
något sätt har påverkat de röstandes
fria vilja. Det är ju en fullkomligt orimlig
begäran, som för övrigt är absolut
ogenomförbar.

Jag tror inte någon kan göra anspråk
på monopol på omtanke om väljarna.
Alla vill nog försöka att få så mycket
folk som möjligt till valurnorna, men
jag blir inte helt övertygad när man
talar om viljan hos de sjuka att delta
i ett val. Det måste ju finnas någon förklaring
till att en så stor procentdel av
de friska ändå inte tillvaratar de demokratiska
fri- och rättigheterna. Det är
väl förklarligt om de sjuka har påverkats
av denna loja likgiltighet inför
en valhandling, när det finns så många

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av
att utöva rösträtt.

friska, som inte uppskattar och tillvaratar
möjligheterna att rösta.

Jag tror vi bör akta oss för att jämställa
äkta makars röstning med vad
som här föreslås — det måste ändå bli
en ganska stor skillnad. Det är möjligt
att det finns äkta makar som kan påverka
varandra i sina politiska åskådningar.
Sådant kan ju inte förhindras,
men den möjligheten har ju även andra
människor att påverka sina medmänniskor.
Jag kan dock inte finna det
rimligt att jämställa äkta makars valdeltagande
genom röstförsändelse och
röstning genom ett ombud, som har till
uppgift att springa runt till hemmen
och upphämta röster.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

ohälsa eller invaliditet,

utöva kontroll. Jag tror tvärtom att det
blir svårt att komma till rätta med
problemet och att kontrollera det hela.
Man kan ju t. ex. fråga sig hur sjuk en
människa skall vara för att få rösta
hemma och vem som skall avgöra det.
De utredningar som har gjorts i denna
fråga visar hur svårt det är att komma
till rätta med problemet såsom redan
har påtalats här.

Om det centrala är att alla skall ha
möjlighet att rösta utan obehörig påverkan
och med största möjliga säkerhet
för att valhemligheten bevaras, får
man nog akta sig för att utsträcka möjligheterna
så långt, att kontrollen i
vissa fall närmast blir obefintlig.

Med vad jag anfört ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru WALLIN (s):

Herr talman! Jag kan hålla med om
att allt bör göras för att varje röstberättigad
skall få möjlighet att avge sitt
votum, men de möjligheterna får inte
sträcka sig längre än att man är säker
på att valhemligheten bevaras. Att det
finns människor, som genom sjukdom
och invaliditet blir förhindrade att avge
sin röst vid ett val, blir väl också i
framtiden ofrånkomligt. Man har dock
numera berett dem som är intagna på
sjukhus och andra anstalter åtminstone
i viss utsträckning möjlighet att rösta.
Att de möjligheterna inte är till fyllest
kan ju hända, men man får ju betrakta
det som redan har skett mera som ett
försök, och det förutsättes ju att man
på det sättet skall kunna utvidga möjligheterna
allteftersom man vinner erfarenhet.

Skulle man gå så långt som motionärerna
vill och utsträcka möjligheten
att rösta också till dem som är sjuka
i hemmet, är risken för obehörig påverkan
mycket stor. Jag tror inte på
vad fröken Vinge antydde om sättet
att lösa denna fråga och lättheten att

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Bara ett par ord! Jag
skulle kunna nöja mig med att instämma
i vad fru Wallin, herr Jonsson i
Haverö och utskottets ordförande har
sagt, men jag vill tillfoga ett par synpunkter.

Först och främst ber jag att få framhålla
—• fastän det kanske är obehövligt
— att diskussionen om denna fråga
i utskottet inte följde några partilinjer.
Tre av folkpartiets ledamöter i
utskottet har ju också anslutit sig till
utskottets avslagsyrkande, och endast
två folkpartister jämte herr Bark har
gått på reservationslinjen.

Det som uppkallade mig var det såsom
jag tycker mycket djärva yttrande,
som fröken Vinge — trots att hon är
tjänsteman vid statistiska centralbyrån
— fällde i dag, nämligen att man utan
vidare skulle kunna släppa lös röstningen
för sjuka genom något slags
ombud.

Fröken Vinge preciserade inte alla
omständigheter eller villkor härför, och
det är inte heller att begära, men om
jag fattade rätt skulle röstning få ske

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats av ohälsa eller invaliditet,

att utöva rösträtt.

genom någon släkting eller genom någon
som bor inom distriktet. Men om
det nu är en gammal person som inte
bär någon bekant inom valdistriktet eller
någon som inte heller har några
släktingar där? Då uppstår det nya
orättvisor, och då kan vi vänta nya
motioner, framför allt kanske från fröken
Vinge, som är flitig att motionera
i valstatistiska frågor, enligt vilka man
skall upphäva eller korrigera dessa senaste
orättvisor som har uppstått.

Dessutom talar man här bara om
sjuka. Varför jämställer man inte sjuka
och åldringar? Åldringsproblemet är
väl ungefär lika ömmande. En person
som är 88—90 år men vid full själslig
vigör har kanske svårt att röra sig. Hur
många åldringar är det inte som inte
vågar sig ut i trafiken på valdagen utan
sitter hemma därför att de är rädda
för bilar. Jag kan inte finna att det
är någon principiell skillnad mellan
sjuka och åldringar. Vi är skyldiga att
visa dem samma hänsyn.

Om man i rättvisans namn skulle
släppa kravet på att det skulle vara en
släkting eller någon inom valdistriktet
boende som skulle fungera som kollektör,
för att använda herr von Friescns
uttryck, då har gärdet blivit fullkomligt
upprivet och då har fältet gjorts
fritt för sådana påtryckningar, som
man måste frukta.

Till sist, herr talman; naturligtvis
skulle det kunna teoretiskt låta ordna
sig på det sätt som herr Bark här har
föreslagit d. v. s. att valnämndsledamöterna
åker omkring och hämtar upp
röster. Men det kan vara ett valdistrikt,
som har ofantliga avstånd. Tag t. ex.
Lappland eller ta Härjedalen och säg
att det finns en röst i Lillhärdal att
hämta långt, långt upp! Då skulle en
valnämnd åka dit för att hämta denna
röst, som i kanske 5 000 fall av 5 001
inte kommer att spela någon roll. Och
tänk vad valnämndsledamöterna i
Stockholm eller andra tättbebyggda

distrikt skulle få springa trappa upp
och trappa ned! Och vilka skulle kunna
vägras att få sin röst avhämtad, om
det blott fordras ett allmänt sjukbetyg
och framför allt om man även skulle
ta vederbörlig hänsyn till åldringarna?

Jag tycker, mina damer och herrar,
att utskottet har visat mycket stor förståelse
för de humanitära synpunkter,
som motionärerna fört fram, när utskottet
i sista stycket har anvisat olika möjligheter
att gå sjuka väljare till mötes
framför allt på kronikerhem.

Ingen har heller talat om de problem,
som en utsträckning av valdeltagandet
skulle framkalla med hänsyn till valbesvär.
Skapar man nya sådana regler,
ökar man också möjligheterna till valbesvär.
Det kan ju bli så oerhört vaga
stadganden, att vi kommer långt ifrån
de klara rättsregler, som vi nu efter
årtiondens erfarenheter fått och som
nu sällan gör överklaganden framgångsrika.
Jag tror att även denna risksynpunkt
bör beaktas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Herr Håstads anförande
är ett typiskt exempel på konstitutionsutskottets
benägenhet att till varje
pris finna en anledning att inte ändra
på den bestående ordningen.

Tror verkligen herr Ilåstad att det
finns någon människa här i landet, som
inte känner någon som är bosatt inom
samma valdistrikt? Man har dock bott
i valdistriktet åtminstone sedan man
blev mantalsskriven.

Herr HASTAD (li):

Herr talman! Först vill jag säga, att
frågan om konstitutionsutskottet är
särskilt konservativt eller inte i fråga
om gällande lagar kan tas upp till diskussion
en annan gång. Jag tycker att
konstitutionsutskottet gång på gång fö -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m.

reslagit ändringar i författningar, men
å andra sidan är det konstitutionsutskottets
grundlagsenliga plikt att se till
att endast »högst nödiga och nyttiga»
ändringar företas.

Visst bör en sjuk väljare oftast hitta
någon man eller kvinna inom valdistriktet,
som bär fram röstsedeln, men
man förutsätter dock ett visst förtroendeförhållande
ungefär på samma sätt
som mellan makar vid deras röstning
för varandra. Dessutom är det så att
folk som flyttar åtminstone i en storstad
ofta inte alls har någon bekant
på det nya stället. Jag tror därför, att
den invändning som fröken Vinge nyss
framställde inte kan vara tillräcklig
för att principiellt ändra utskottets
uppfattning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit in. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 24 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 18 december 1953,
föreslagit riksdagen medgiva att svenska
staten intill utgången av budgetåret
195(5/57 åtoge sig betalningsansvar i
form av statsgaranti för exportkredit
till ett belopp av högst 300 miljoner
kronor, varav för lagerhållning av svenska
exportvaror utomlands samt för finansieringsgarantier,
avseende produktion
för export, tillhopa högst 100 miljoner
kronor; i de angivna högsta beloppen
skulle inräknas summorna av de
till och med den 30 juni 1954 beviljade
garantierna.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Norling m. fl. (I: 181)
och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm m. fl.
(II: 189), hemställts, att riksdagen måt -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m.

te, med godtagande i övrigt av proposition
nr 24, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till sådana ändringar
i gällande bestämmelser om exportkreditgarantigivningen,
att en av
dess viktiga uppgifter bleve att främja
kraftigt vidgad handel med Sovjetunionen
och övriga krisfria marknader i
öster, i syfte att säkra upprätthållandet
av produktion och full sysselsättning.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte medgiva, att
svenska staten intill utgången av budgetåret
1956/57 åtoge sig betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit
till ett belopp av högst 300 miljoner
kronor, varav för lagerhållning av
svenska exportvaror utomlands samt för
finansieringsgarantier, avseende produktion
för export, tillhopa högst 100
miljoner kronor; i de angivna högsta
beloppen skulle inräknas summorna av
de till och med den 30 juni 1954 beviljade
garantierna;

b) att motionerna I: 181 och II: 189
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Exportkrediter av det
slag som vi nu behandlar tillkom under
den stora ekonomiska krisen på
1930-talet. Det gällde att skaffa marknader
för svenska produkter och därigenom
sysselsättning åt den mängd
av svenskar som då var arbetslösa.
Då var det inte fråga om var man kunde
få sådana marknader utan intresset
var att svensk produktion och utrikeshandel
skulle hållas i gång i så
stor omfattning som möjligt.

Ett par år efter det senaste krigsslutet
fick exportkrediterna också en
annan och vid den tidpunkten tydligen
väsentlig uppgift, nämligen att befrämja
den handelspolitiska blockad, som
de amerikanska kapitalisterna hade in -

lett mot Sovjetunionen och folkdemokratierna.

Nu har det lyckligtvis blivit en annan
tendens även i svensk handelspolitik.
Det har framför allt kommit till
uttryck i den fördubbling av handelsomslutningen
mellan Sovjetunionen och
Sverige, som man kom överens om vid
de senaste förhandlingarna i Moskva.
.lag skall inte försöka att närmare ange
bevekelsegrunderna till den förändring
som har inträtt, men det är väl tydligt,
att man litet varstans börjar inse, att
hela blockadpolitiken mot de socialistiska
staterna byggde på en mycket
grov felspekulation. Den förutsatte nämligen,
att det inte skulle bli någon kris
i den kapitalistiska världen och att
bl. a. Sverige skulle få ersättning i väster
för de marknader man avstod ifrån
i öster. Därtill kommer naturligtvis
den roll som de amerikanska påtryckningarna
spelade i detta sammanhang.

Det hela var som sagt en felspekulation,
och för ett par år sedan fick man
erfara det genom den hårdnande konkurrensen
på världsmarknaden, som
drabbade flera svenska näringsgrenar,
bl. a. verkstadsindustrien. Det har
lett till att det redan på ett mycket
stort antal områden av det svenska näringslivet
finns en betydande arbetslöshet.
Mångfaldigt värre är det i de
stora kapitalistiska staterna. I samma
mån som varuanhopning och arbetslöshet
där ökar, i samma mån förvärras
också läget i vårt land. Det blir svårare
att få avsättning för svenska produkter
och det blir därmed även större
arbetslöshet här. Förhoppningarna om
stabila marknader i väster har visat
sig ganska värdelösa. De amerikanska
kapitalisterna använder alla sina väldiga
resurser för att tillskansa sig fördelar
bl. a. på bekostnad av vårt land.
Typiska är de nya svårigheter som uppstått
för den svenska handeln med
Västtyskland.

Vi möter över huvud taget en mycket
ogin inställning på Sveriges förut -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit m.

varande marknader överallt där amerikanarna
bär inflytande och bär möjlighet
att påverka utvecklingen till sin
fördel och till vår nackdel. Nu stoppas
svensk export med nya tullar och andra
restriktioner inom områden som
behärskas av amerikanska intressen,
men samtidigt vidhåller man på det
hållet kravet på att de europeiska staterna
skall avstå från handeln österut.

Det är inte bara i Sverige som dessa
erfarenheter lett till att man börjat
söka andra vägar. Redan för länge sedan
har flera av de stora kapitalistiska
staterna börjat kasta loss från det amerikanska
inflytandet och förmynderskapet.
Därvidlag har de också starkt
stöd i FN :s ekonomiska europakommission,
som under ledning av förre
svenske handelsministern eftersträvar
en utvidgning av handeln mellan Öst
och Väst. Vid den ekonomiska konferensen
i Moskva för halvtannat år sedan
var därför starka engelska och
franska delegationer med, och sedan
har det skett stora framsteg i utvecklingen
av handelsförbindelserna mellan
öst och Väst.

Den svenska regeringen kom tyvärr
mycket sent in på dessa vägar. Det är
ingen tvekan om att den hittillsvarande
politiken därvidlag varit till skada
för våra möjligheter att vidmakthålla
full sysselsättning. Marknader, som
kunde ha upparbetats på ett tidigare
stadium, har gått oss ur händerna därför
att vederbörande länder vänt sig åt
annat håll när man inte kunde göra
affärer med Sverige — så torde det
t. ex. vara i fråga om möjligheterna
att sälja järnmalm till Tjeckoslovakien.
Så mycket angelägnare borde det därför
vara att nu så snabbt som möjligt
reparera tidigare brister, men i det förslag
till exportkreditgarantier som vi
nu behandlar finns ingen tendens i
den riktningen; det är ju dock fråga
om en mycket betydande detalj i
svensk utrikeshandel. Regeringen och
statsutskottet vidhåller linjen om ensi -

digt västorienterade kreditgarantier.
Det gäller särskilt den utvidgning, som
skedde genom riksdagsbeslutet i fjol om
införandet av finansieringsgarantier.

Vi föreslog när den frågan behandlades
av riksdagen i fjol, att man skulle
använda exportkreditgarantierna, inklusive
de i fjol tillkomna finansieringsgarantierna,
för att stimulera handeln
med alla länder, och vi har i år upprepat
detta förslag. Vi anser nämligen
att man bör använda alla möjligheter
att tillförsäkra de svenska arbetarna
full sysselsättning. Det finns som jag
redan sagt en betydande arbetslöshet,
och det finns många tecken på att det
blir ännu värre, om man nu inte vidtar
energiska åtgärder för att komma
in på andra vägar. Att det finns sådana
möjligheter har visat sig på många
sätt. Det finns möjligheter att bidra till
full sysselsättning genom att ägna handeln
österut större intresse än man
hittills gjort. Det har bevisats genom
de svenska förhandlarnas senaste resultat
i Moskva genom den fördubbling,
som man nu uppnått av den tidigare
svensk-ryska handeln. Ännu tydligare
liar möjligheterna till en sådan vidgad
handel framgått av framför allt engelska,
franska och finska erfarenheter,
Man har där åstadkommit ett gigantiskt
uppsving i handeln mellan Öst
och Väst, och vissa stater — t. ex. Finland
— har på det sättet fått en väldig
uppryckning inom näringsgrenar, som
annars säkert skulle fört ett mycket
tynande liv. Självfallet bör också alla
möjligheter tillvaratagas för att bibehålla
marknaderna västerut, men det
är klart för alla, att det blir allt större
och större svårigheter därvidlag och
det borde därför ligga i allas intresse
att se till att de marknader vi förlorar
i väster ersättes genom möjligheter
till vidgad handel österut. Detta är
också avsikten med vår motion, och
jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionen II: 189.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Herr WARD (s):

Herr talman! Efter det obligatoriska
propagandatal i sovjetanda som vi lyssnat
till kan det vara skäl att säga några
ord om realiteterna i den föreliggande
frågan.

Statsutskottet har mycket klart framhållit,
att exportkreditgarantierna inte
skall vara begränsade till vissa marknader
utan gälla i lika hög grad marknader
i Öst som Väst. Om svårigheter
skulle uppstå har utskottet förutsatt,
att man bör kunna åstadkomma vissa
förändringar och därmed vinna en
större smidighet vid behandlingen av
dessa frågor. Jag är övertygad om att
man kommer att ta detta ad notam.

Jag kan ju nämna, att när man på
första avdelningen behandlade denna
fråga framkom på visst håll tanken på
att man i texten skulle inskriva en särskild
rekommendation för de sydamerikanska
marknaderna. Vi har ständigt
vägrat att skriva in något sådant i motiveringen,
därför att vi anser att en
statsutskottsavdelning och statsutskottet
och för övrigt riksdagen inte har
kompetens att kunna ge några sådana
anvisningar. Detta måste få ankomma
på de myndigheter, som äro sakkunniga
och har att pröva dessa angelägenheter.

Självfallet måste vi med samma motivering
avvisa den kommunistiska motionen,
vilken väl för övrigt inte är
framlagd med syfte på de svenska handelsintressena
utan ingår som ett led
i det som så ofta hörs från den sidan
beträffande vårt förhållande till Sovjetunionen.
Jag kan här tillägga, som
också utskottet framhåller, att i realiteten
har garantierna mest utnyttjats
för export till vissa öststater, främst då
Polen och Östtyskland. Ingenting hindrar
ju att det kan hli en vidgad exportgaranti
även för handeln med Sovjetunionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m.

Herr talmannen återtog nu ledningen
i av förhandlingarna.

2 Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag skall gå förbi herr
Wards påstående alt vår motion skulle
vara förestavad av icke svenska intressen.
Det är en klyscha, som alltid
återkommer, när det är klent med argumenten.
Jag skall i stället syssla
litet med herr Wards påstående, att
’ exportkreditgarantierna används i sama
ma utsträckning åt öster som väs1
terut. Ja, om jag förstod honom rätt, på^
står han att de t. o. m. används i större
utsträckning österut än västerut.

Jag tror herr Ward kommer att få
^ mycket svårt att verifiera ett sådant
a påstående. I så fall måste han nog
a som exempel ta gamla, icke nu aktuella
frågor, framför allt sådana som inte
har något som helst samband med de
;1 exportkreditgarantier vi nu sysslar
med. Vissa former av dessa exportkrea
ditgarantier har tillämpats även för
östhandeln, men det har skett i mycket
r ringa utsträckning. Det kan herr Ward
a övertyga sig om bland annat genom att
a studera den framställning, som exportl"
kreditnämnden ingav till handelsdeparl''
tementet i slutet av förra året. Av
nämnda skrivelse framgår nämligen,
>- att man under budgetåret 1952/53 har
>- använt exportkrediterna för handel
r med Tjeckoslovakien och Östtyskland,
i- Däremot har ingen exportkreditgaranti
ti beviljats för handeln med Polen enn
ligt exportkreditnämndens framställi-
ning. Beträffande Östtyskland har kreti
ditbeloppet uppgått till endast 1,1 mili"
jon kronor, d. v. s. en ren obetydligas
het i förhållande till det totala kreditå
beloppet. Tjeckoslovakien finns inte ens
1'' nämnt med något särskilt belopp, och
1- man kan väl därför anta att exportkre1"
ditgarantierna för handeln med nämnda
land ingår under rubriken »övriga
i- europeiska stater», under vilken rubrik
står upptaget ett sammanlagt kreditbe -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Fortsatt statsgaranti för exportkredit m.

lopp på 3,6 miljoner kronor. Även i
det fallet rör det sig alltså om en obetydlighet
av det totala beloppet.

Detta om de former av exportkreditgarantier,
som över huvud taget används
för handeln österut. Men det
finns också andra former, som ensidigt
har förbehållits handeln i väster.
Det vill väl inte utskottets talesman
förneka. Framför allt tänker jag här
på de finansieringskrediter som infördes
i fjol. När så skedde, ville exportkreditnämnden
att man skulle lämna
en väg öppen för kreditens användning
även för andra än dollarländerna, men
detta motsatte sig handelsministern,
och senare satte sig även statsutskottet
emot en sådan generösare behandling
av frågan. Detta är en av de restriktioner,
som med säkerhet är till
mycket stor skada för utvecklingen av
ett allsidigt handelsutbyte. Systemet är
ensidigt inriktat på handeln i väster,
och vad finansieringskrediterna beträffar
ger de ingen möjlighet att befrämja
utvecklingen av handeln österut.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Det var en passus i anförandet
av utskottets talesman, som
uppkallade mig till ett genmäle. Herr
Ward förklarade att han företrädde den
uppfattningen, att statsutskottet och
riksdagen inte besitter tillräcklig sakkunskap
för att kunna uttala sig i handelsfrågor,
och att dessa därför i huvudsak
bör överlämnas till sådana organ,
som sysslar med dylika ting. Denna inställning
tror jag är i grunden felaktig,
och den bidrar till att förklara den skandalartade
utveckling, som under senare
år har ägt rum på handelspolitikens område.

Jag vill erinra om att nedgången för
verkstadsindustriens export, som uppgår
till 300 miljoner kronor, i huvudsak
faller på de östeuropeiska länderna. Varpå
beror denna nedgång? Jo, den har
skyllts på att man i Östeuropa inte har
de varor, som svarar mot våra behov här

i landet. Vi vet emellertid att detta påstående
är oriktigt. Det har på detta område
drivits en politik, som uppenbarligen
medvetet tagit sikte på att nedbringa
handeln österut.

Sverige kom år 1947 i princip överens
med polackerna om att köpa kol för 3,5
å 4 miljoner kronor om året. Förra året
nedbringades denna siffra till 2,2 miljoner
men de svenska köparna köpte för
endast 1,5 miljon kronor. Polackerna
vill köpa varor från Sverige, men de
måste göra det i utbyte mot sådana varor,
som de kan leverera till Sverige. Det
är inte Polen som brutit avtalet i detta
fall, utan det är Sverige. Det kan inte
finnas någon annan anledning till denna
nedgång än att starka krafter här har
varit i rörelse för att nedbringa handeln
med Polen, och det kan inte vara något
svenskt intresse. Tvärtom måste det vara
ett svenskt intresse att exempelvis verkstadsindustrien
kan upprätthålla sin export.
I stället får nu nämnda industri
kalkylera med en ganska betydande
minskning av exporten under innevarande
år.

Om riksdagen verkligen ägnade dessa
frågor tillbörlig uppmärksamhet, så
skulle vi inte få denna snedvridning av
handeln, vilken i den krissituation vi nu
bör ställa in oss på — det är ett perspektiv,
som ligger ganska nära — kan få
de mest ödeläggande konsekvenser.

Herr WARD (s):

Herr talman! Jag har, herr Hagberg,
inte alls frånkänt riksdagen kompetens
att bedöma handelspolitiska frågor —
detta vare mig fjärran. Däremot har jag
sagt att riksdagen saknar kompetens att
ge anvisning åt myndigheter, att hit eller
dit skall kreditgarantier lämnas. Detta
måste prövas av dem som är ansvariga
för den uppgiften; det kan riksdagen
inte gärna närmare yttra sig om.

Herr Hagberg talade bland annat om
de polska kolen och drev satsen, att det
var Sverige som bröt avtalet. Vi skall
inte tala om den saken; riksdagens leda -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Upphävande av tullen och skatten på kaffe.

möter känner nog till hur den utvecklade
sig. När herr Hagberg kan uttala sig
på det sättet, då tycker jag det ligger
stort berättigande i talet om att här
saknas kompetens att bedöma dessa
frågor.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag förstår inte varför
inte riksdagen skall kunna ha en mening
om hur den svenska handelspolitiken
bör inriktas. År det verkligen ett
sådant märkvärdigt anspråk att riksdagen
skaffar sig en åsikt, huruvida den
eller den marknaden bör ägnas uppmärksamhet?
Herr Wards nya förklaring
är inte bättre än den han tidigare
gav, i all synnerhet som det ändå gäller
ett mycket stort område av världen, där
Sverige har gynnsamma geografiska och
andra förutsättningar för att utveckla
sin handel. Att inta den ståndpunkten,
att det där kan vi inte ha någon åsikt
om, det får vi överlämna åt experter,
tycker jag är ganska orimligt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

§ 14.

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 36, i anledning
av väckt motion angående statens
förvärv av fastigheten Onkel Adam
nr 6 i Östersund.

§ 15.

Upphävande av tullen och skatten på
kaffe.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av väckt
motion angående upphävande av tullen
och skatten på kaffe.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 46,

av herr Senander m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta upphäva
tullen och skatten på kaffe.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 46 av herr Senander m. fl. angående
upphävande av tullen och skatten
på kaffe icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Som man kunde vänta
sig har utskottet avstyrkt motionen. Det
finner vi inte vara så märkvärdigt. Bevillningsutskottet
får ju försvara de indirekta
skatterna över huvud taget, inte
bara de som existerar utan också de nya
som föreslås. Utskottets ståndpunkt innebär
alltså ingen överraskning. Däremot
måste jag säga att den motivering,
som denna gång presterats av utskottet,
ger belägg för att utskottet får allt svårare
och svårare att prestera en motivering
för sitt ståndpunktstagande i fråga
om indirekta skatter.

Utskottet skriver exempelvis att utskottet
vill »erinra om ifrågavarande beskattnings
successivt starkt reducerade
betydelse med avseende å dess andel i
konsumentpriset». Och så nämner man
hur denna andel på grund av kaffeprisets
stegring har minskat ända fram till
nu, då den utgör endast 5 procent. Detta
använder man som den huvudsakligaste
motiveringen för att avstyrka motionen.
Man skulle härav kunna dra den slutsatsen,
att om skattens och tullens andel
i förhållande till det sammanlagda priset
hade varit större, skulle utskottet ha
gått med på att avskaffa skatt och tull.
Det blir den logiska slutsatsen av det
högst egendomliga resonemang som här
föres.

Det förhåller sig ju ändå så att ett avskaffande
av tullen och skatten på kaffet
skulle innebära en reduktion med
fem procent av priset. Om vi kunde
åstadkomma en sådan prissänkning på
andra varor här i landet vore det san -

4 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Upphävande av tullen och skatten på kaffe.

neriigen inte dåligt. Här har man dessutom
att göra med en reduktion av kaffepriset
som, därest motionen bifölles,
hade inneburit att man därigenom kunnat
motverka den nj a stegring av kaffepriset
som nu planeras.

Herr talman! Jag kan inte finna att
utskottet kunnat för sitt negativa ställningstagande
anföra en motivering som
är hållbar, varför jag ber att få yrka
bifall till den av mig m. fl. väckta motionen.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Det är uppenbart att
man har anledning beklaga de prisstegringar
som under senaste tiden ägt rum
på kaffet. Men som alla känner till —
också herr Senander, förmodar jag —
beror detta på världsläget, på den internationella
marknaden. Det beror i stort
sett på företeelser varöver vi inte råder.
Framför allt beror det på dålig skörd i
Brasilien men också på stor efterfrågan
på denna vara.

Denna fråga har nyligen belysts här i
kammaren genom ett interpellationssvar,
som lämnats av handelsministern. I denna
motion yrkar nu herr Senander m. fl.
att man skall ta bort tull och skatt på
kaffe. Sedan lång lid tillbaka bär vi i
vårt land tull på kaffe. Den utgår nu med
45 öre per kg för orostad vara. Kaffeslcatten
infördes 1939. Den sänktes 1946
och utgör nu 35 öre per kg för orostat
kaffe. Tillsammans blir det alltså för
orostad vara, tull och skatt sammantagna,
80 öre per kg.

Vi har i utskottets betänkande erinrat
om att den andel, som tull och skatt utgör
av konsumtionspriset, har reducerats.
I januari 1940 var siffran 30 procent.
I januari 1947 var motsvarande
siffra 15 procent och i januari i år är
den 5 procent. Det innebär alltså, att ett
borttagande av tull och skatt på kaffe
inte medför någon stor sänkning av kaffepriset.

Större betydelse har variationerna på
världsmarknaden; skall man där få nå -

gon sänkning behövs det emellertid en
produktionsökning framför allt i Brasilien.
Man har också gått in för att öka
produktionen, men detta tar givetvis
sin tid.

Vid 1946 och 1947 års riksdagar förelåg
motioner från samma håll som nu
om att skatten på kaffe skulle borttagas.
Då avvisade riksdagen förslaget under
åberopande av statsfinansiella skäl, och
det finns fortfarande anledning att lägga
statsfinansiella aspekter på denna
fråga. För budgetåret 1952/53 uppgick
statens inkomster av tullen och skatten
på kaffe till nära 40 miljoner kronor.
Vi har inom utskottet varit av den meningen,
att denna fråga bör sättas in i
ett större sammanhang och att det för
närvarande saknas förutsättningar för
ett borttagande av tullen och skatten.

Jag vill till sist understryka, herr talman,
att utskottet enhälligt har avstyrkt
motionen, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Ivristensson i Osby
— jag kan väl för resten få säga utskottets
talesman — förklarade att prisstegringen
på kaffe är beroende av förhållanden,
över vilka vi inte kan råda. Ja,
det är ju just därför som vi väckt denna
motion, för att ge riksdagen tillfälle
att åtminstone göra någonting för att
reducera kaffepriset. Vad vi pekat på
är väl i alla fall förhållanden, över vilka
riksdagen kan råda.

Det är ju alldeles uppenbart, att även
om det inte handlar om någon avsevärd
sänkning, så rör det sig dock om belopp
som spelar en ganska stor roll, därför
att kaffepriset nu nått en höjd, som betecknar
gränsen för vad folk har råd
att betala för en konsumtionsvara. Även
en så pass liten sänkning som med 5
procent betyder alltså åtskilligt, inte
minst för våra gamla pensionärer, som
faktiskt på ålderns dagar har sin främsta
tröst i den lilla kaffetåren.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag har i mitt tidigare
anförande understrukit, att man har anledning
att beklaga prisstegringen på
kaffe. Jag har också understrukit, att
man inte kommer så långt med de åtgärder,
som motionärerna föreslagit.

Jag skulle kunna säga till herr Senander
att en del uppgifter, som jag har
från herr Senanders idealland, talar om
att kaffepriset där är betydligt högre än
i Sverige. Enligt OCE:s rapport — visserligen
av den 1 mars 1951 — var priset
på kaffe 55 rubel per kilo; en rubel
motsvarar i dagens clearingkurs 1 krona
29 öre. Priset på te var vid samma
tillfälle i det land jag åsyftar 130 rubel
per kilo.

Vad vi har att vänta på detta område,
herr Senander, är förbättrade produktionsmöjligheter
framför allt i Brasilien.
Till en del har prisstegringen orsakats
av vädrets makter, men den beror också
på att plantagerna är för små. Det
senare har man gått in för att avhjälpa,
men det tar ändock sin tid innan en
avsevärd lättnad kan förväntas.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag kunde tänka mig att
man här från utskottets sida inte skulle
kunna hålla sig till kaffepriset i Sverige
utan att man i sin nöd måste tala om
kaffepriset i Sovjetunionen. Det är ju
bara betecknande för svagheten i hela
argumentationen, att man måste dra in
förhållandena där. Det vore bättre att
herr Kristensson tog och såg litet på
det ideal han företräder, nämligen liberalismen,
och besinnade det faktum, att
det är den liberala storfinansen i vissa
länder som har jobbat upp kaffepriset
till den höjd det för närvarande har.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Senander, att det är väl uppenbart

Upphävande av varuskatten för glass.

att de siffror jag senast anförde lämnade
jag inte på utskottets vägnar utan
helt på mina egna.

När herr Senander sedan talar om
krafter i andra länder vill jag säga honom
att man i USA satt i gång en utredning,
vars syfte är att undersöka om
de köp och försäljningar, som där ägt
rum, står i strid med antitrustlagen.
Varken herr Senander eller jag känner
till resultatet av den utredningen. I
varje fall kan man väl inte på de krafter,
som herr Senander talar om, lägga
ansvaret för den inverkan vädrets makter
haft på skörden i Brasilien. Eller vill
herr Senander göra även detta gällande?

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag vet, och det vet herr
Kristensson i Osby också, att det inte
alls är fråga om enbart vad vädrets
makter har åstadkommit utan att det är
tack vare det dåliga skördeutfall, som
möjligen kan ha inträffat, som man har
fått tillfälle att jobba upp kaffepriset
som man har gjort.

Sedan vill jag bara säga, att de meddelanden
och de siffror, som herr Kristensson
här presterat, inte blir bättre
därför att han inte talar på utskottets
vägnar.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav .propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16.

Upphävande av varuskatten för glass.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckta
motioner om upphävande av varuskatten
för glass.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Upphävande av varuskatten för glass.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Man kanske skulle kunna
säga, att det här gäller en fråga av
mindre betydelse. Men när man av motionerna
och utskottsutlåtandet finner
att vi i vårt land förbrukar ungefär en
liter glass per person och år och samtidigt
får veta att man i USA förbrukar
14 å 15 gånger så mycket, får man
nog säga, att konsumtionen har ett visst
sammanhang med det pris som konsumenterna
får betala för varan i fråga.
Huruvida glassen bör betecknas som
en lyxvara eller inte överlåter jag åt
var och en att bedöma. Jag anser för
min del inte att den hör till den sortens
lyxvaror, som bör beskattas så
hårt som nu sker. Om en husmor till
söndagsmiddagen vill som efterrätt
bjuda på god glass för ett hushåll på
sex personer, går hon till närmaste affär
och köper sig sex deciliter grädde,
100 å 200 gr socker, fem till sex stycken
ägg och en burk vanilj. Hon tillreder
detta och sätter in det i kylskåpet.
Hela kostnaden rör sig, skulle jag
tro, om 3 kronor till 3:50. Det förutsätter
att hon har tillgång till kylskåp.
Hennes granne, som kanske även vill
bjuda på glass till söndagsmiddagen,
har inte tillgång till kylskåp. Hon får
då för att skaffa sig glass gå ut i den
öppna marknaden och får då först betala
kostnaden för varorna med det pris
jag nyss nämnde och därutöver kostnaden
för tillredningen jämte försäljningsavans
och kommer för samma
kvalitet och kvantitet säkerligen upp
till ett pris på 4 kronor. Men ytterligare
därutöver skall hon betala 2: 60
i skatt.

Man kan verkligen fråga sig om det
är riktigt att vi förfar på detta sätt hur
länge som helst. I detta sammanhang
gör sig ju olika producentintressen
gällande: från producenterna av ägg,
mjölk, grädde, socker o. s. v. I en tid
då vi har överflöd på matfett, synes det
mig som om vi här skulle kunna öppna
vägar för att finna ytterligare avsättning
för dessa varor. Det borde där -

för enligt min mening vara såväl ett
konsument- som ett producentintresse
att vi på detta område finge en ändring
till stånd. Å andra sidan får enligt uppgift
staten 5 miljoner kronor i årlig
inkomst på glassproduktionen, varav,
har det sagts mig, 2 miljoner kommer
ifrån Glace-Bolaget i Stockholm. Alltså
är det här fråga om ett fiskaliskt intresse,
ett jordbrukarintresse och ett
konsumentintresse. Var och en kan naturligtvis
lägga olika stark vikt vid dessa
intressen, beroende på vilket intresse
man företräder. Men jag tror att
på detta område bör så småningom en
överläggning komma till stånd och ett
övervägande ske om vad som är lyckligt
ur hela samhällets synpunkt.

Jag vill vidare ifrågasätta — när det
nu finns så många tillverkare av glass
— om kontrollen över tillverkarna är
tillräckligt stark, så att vi inte här står
inför en tillverkning, som aldrig blir
beskattad. Här har jag satt ett frågetecken.
Jag kan inte svara på den frågan,
men enligt uppgifter som jag har
fått föreligger här ett förhållande, som
kanske borde närmare undersökas.

Jag skall emellertid inte yrka bifall
till motionen, då ju utskottets utlåtande
hänvisar till att kommittén för indirekt
beskattning så småningom kommer
med förslag i frågan. Jag har
emellertid velat peka på denna angelägenhet,
som enligt mitt förmenande
inte är av så ringa betydelse, som man
kanske vid första anblicken är benägen
att tro. Jag hoppas nu, när jag inte
yrkar bifall till motionen, att kommittén
för indirekt beskattning skall ta
upp frågan och så snart som möjligt
framlägga förslag till en lösning, som
kanske tillfredsställer samtliga parter.

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Jansson i Aspeboda yttrade i denna
fråga. Jag vill bara tillägga en sak,
nämligen att jag tycker att det är i
princip oriktigt att man lägger en varuskatt,
som närmast kan betraktas som

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Frågan

en lyxskatt, på ett livsmedel, ett livsmedel
som är värdefullt ur mer än en
synpunkt sett. Det lönar sig givetvis
inte att yrka bifall till denna motion,
som frågan ligger till i dag. Men jag
vill instämma i vad som förut sagts, att
denna kommitté för den indirekta beskattningen
snarast möjligt kommer
fram med förslag i ärendet, så att
varuskatten på glass kan avskaffas
inom rimlig tid.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Varuskatten på glass
har vi haft i vårt land sedan 1941. Frågan
om borttagande av denna var föremål
för riksdagens behandling under
fjolåret. Vid det tillfället skrev bevillningsutskottet
att man medgav att det
fanns svårigheter vid den praktiska tilllämpningen,
men man ville inte ta
ställning till denna fråga därför att
man ville avvakta resultatet av pågående
utredning.

1952 års kommitté för indirekta skatter
har denna fråga till bedömning, och
fördenskull har vi i utskottet funnit att
det finns anledning att vänta med ställningstagandet
tills utredningsresultatet
föreligger.

I fjol var utskottet enhälligt i sitt betänkande
i denna fråga. I år har där
inte ställts några yrkanden, men i stället
är en blank reservation fogad till
utskottets betänkande.

När man nu inte heller här i kammaren
ställer något yrkande, menar jag
att man inte längre behöver tvista om
denna sak. Jag inskränker mig därför,
herr talman, till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

i i7.

Frågan om beskattning av förströelsetidskrifter.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta

om beskattning av förströelsetidskrifter.

motioner angående utredning av frågan
om beskattning av förströelsetidskrifter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! Då dessa motioner nu
har avstyrkts av ett i det närmaste
enigt bevillningsutskott, finns det givetvis
ingen anledning för mig att ta
upp en längre diskussion om den här
saken, och jag skall inte göra det heller,
utan bara säga ett par ord.

Frågan om beskattning av den s. k.
kolorerade veckopressen och liknande
tryckalster har, som det också redovisas
i utskottets betänkande, vid många
tillfällen varit föremål för riksdagens
behandling, men varje förslag till beskattning
av dessa tryckalster har blivit
avslaget.

När vi tänkte oss en utredning av
frågan om beskattning av förströelsetidskrifter,
hade vi nog den meningen, att
frågan borde överlämnas till 1952 års
kommitté för indirekta skatter. Den
omständigheten, att kommitténs direktiv
inte lägger hinder i vägen för kommittén
att ta upp denna fråga, är naturligtvis
värdefull, men det är alldeles
självklart att ett uttalande i positiv
riktning från riksdagens sida hade varit
oerhört mycket värdefullare.

Jag är för min del fullt medveten om
att det skulle komma att möta en hel
del svårigheter att göra en fördelning
mellan de tidskrifter som borde beskattas
och dem som borde vara skattefria,
men jag tror inte att det är omöjligt
att göra en sådan fördelning.

Herr talman! Jag har givetvis i det
läge, som frågan nu befinner sig i, inte
något yrkande.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) :

Herr talman! Som herr Carlsson i
Bakeröd säger har denna fråga vid flera
tillfällen varit föremål för övervägande
inom bevillningsutskottet och i riksdagen.
Den har också varit föremål för

54 Nr 9. Onsdagen den 10 mars 1954.

Förfogandet över medel, som insatts å skogskonto, m. m.

utredning ett par gånger. År 1943 gjordes
en sådan utredning av dåvarande
docenten Welinder. Remissvaren var
ganska avstyrkande. Sedan gjorde 1949
års skatteutredning en undersökning
tillsammans med kontrollstyrelsen. De
flesta remissvaren var då avstyrkande.
Man framförde principiella invändningar
mot en sådan skatt som denna. Det
är såvitt jag vet inte något demokratiskt
land i världen som har dylik skatt. Det
tyngst vägande skälet har emellertid
varit de praktiska svårigheterna för
gränsdragningen, dessa svårigheter som
herr Carlsson i Bakeröd inte är främmande
för men som han trodde skulle
kunna övervinnas. Det är klart, herr
Carlsson, att man i vissa fall ganska
lätt kan avgöra att den eller den tidskriften
bör beskattas, men i andra fall
kan det avgörandet vara mycket besvärligt.

I kontrollstyrelsens förslag ingick
också att vissa böcker skulle beskattas,
och det skulle ju inte göra gränsdragningen
lättare.

Betecknande för läget då var att kontrollstyrelsen
för sin del inte ville ha
det avgörande ordet när det gällde beskattningsföremålet,
utan ville att detta
skulle hänskjutas till en tidskriftsnämnd,
men utredningen ville för sin
del att avgörandet skulle fällas av kontrollstyrelsen
med en rådgivande nämnd
vid dess sida.

Det är bristerna i veckopressen som
man ofta anför som skäl för en sådan
skatt som denna. Det är klart att den
kritiken många gånger kan vara berättigad
—- jag vill inte stå här som någon
försvarsadvokat för denna press —■ men
jag tror inte att man över huvud taget
kan skattlägga efter en moralisk värdering.
Jag skulle vilja tillägga att jag för
min del inte tror att tidskrifterna blir
bättre om de blir föremål för en, som
det då gällde, 30-procentig beskattning.
Snarare finns det anledning att förvänta
att tidskrifterna blir sämre.

Nu diskuterades denna fråga 1950 in -

gående. Vid det tillfället hade jag möjlighet
att göra min mening hörd. Jag skall
därför inte förlänga diskussionen utan
endast säga att jag inte kan finna anledning
till att riksdagen här skall ta
initiativ till någon ny utredning. Jag ber,
herr talman, därför att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18.

Förfogandet över medel, som insatts å
skogskonto, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 30 december 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 14, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å skogskonto;
samt

2) lag med vissa bestämmelser om
medel, som innestå å investeringskonto
för skog.

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett antal i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 14 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning
av de likalydande motionerna I:
19 av herr Eliasson m. fl. och II: 31 av
herr Jansson i Aspeboda m. fl., de likalydande
motionerna I: 211 av herr
Hansson m. fl. och II: 271 av herr Widén
m. fl. samt de likalydande motio -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Förfogandet över medel, som insatts å skogskonto, m. m.

nerna I: 212 av herrar Ebbe Ohlsson
och Eskilsson och II: 270 av herr Magnusson
m. fl. ävensom med avslag å de
likalydande motionerna I: 213 av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 269 av herr
Magnusson m. fl. samt motionen II: 432
av herr Kristensson i Osby m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto, med viss ändring
av ikraftträdandebestämmelserna;

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag med
vissa bestämmelser om medel, som
innestå å investeringskonto för skog;
samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 19
av herr Eliasson m. fl. och II: 31 av
herr Jansson i Aspeboda m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 211
av herr Hansson in. fl. och II: 271 av
herr Widén in. fl., ävensom

3) de likalydande motionerna I: 212
av herrar Ebbe Ohlsson och Eskilsson
samt II: 270 av herr Magnusson m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Spetz, Velander, Söderquist,
Kristensson i Osby, Sjölin, Kollberg
och Nilsson i Svalöv, vilka ansett
att utskottet under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna I:
213 av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och
II: 269 av herr Magnusson m. fl. samt
motionen II: 432 av herr Kristensson i
Osby m. fl. bort under punkten A 2)
hemställa, att riksdagen måtte avslå det
vid propositionen fogade förslaget till
lag med vissa bestämmelser om medel,
som innestå å investeringskonto för
skog, samt i stället för sin del antaga
av reservanterna framlagt förslag till
lag om upphävande av lagen den 14
december 1951 (nr 783) om investeringskonto
för skog;

II) av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Frågan om ackumulerad
inkomst från skogsbruk har vid
flera tillfällen övervägts inom bevillningsutskottet.
Det är med verklig tillfredsställelse
jag nu konstaterar, att vi
får en permanent lagstiftning som ger
möjlighet för dem som bedriver skogsbruk
att utjämna inkomsterna från
olika år. Detta medför att man kan
mildra progressiviteten i beskattningen
och framför allt skapa ökade möjligheter
att göra avdrag för med skogsbruket
förenade kostnader. Vi har inom
utskottet varit överens om de tillfälliga
bestämmelserna om stormfälld skog
som knyter sig till beskattningsåren
1954 och 1955. Vi har i stort sett också
varit överens när det gäller den permanenta
lagstiftningen. Men det är på en
punkt, som jag har haft en avvikande
mening. Det gäller de nu innestående
medlen på investeringskonto för skog.

Utredningsmannen föreslog att såväl
fysiska som juridiska personer från den
1 januari 1955 skulle få lyfta insatta medel.
Mot utredningsmannens förslag kom
inga invändningar från remissinstanserna
annat än från majoriteten i bankofullmäktige.
Man ansåg där att om man
gav tillstånd för juridiska personer att
ta ut insatta medel nu, skulle dessa juridiska
personer omedelbart utnyttja
denna rätt. Mot bankofullmäktiges yttrande
reserverade sig herr Rubbestad
och undertecknad. Då vi behandlade
denna fråga, fanns på dessa konton ungefär
114 miljoner innestående, varav
ungefär 44 miljoner insatts av fysiska
personer och 70 miljoner av juridiska.
Dessa medel var till mycket liten del
frivilligt insatta. De flesta och de största
summorna hade insatts på grund av
tvångsbestämmelserna.

Jas kan inte finna annat än att det

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Förfogandet över medel, som insatts å skogskonto, m. m.

är rimligt att på detta område behandla
fysiska och juridiska personer
lika. Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den reservation som vid detta
betänkande är avgiven av herr Spetz
m. fl.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till förordning om taxering för inkomst
av medel som insatts å skogskonto
kommer säkert att hälsas med stor
tillfredsställelse. I mycket väsentliga
delar skiljer det sig också från den förordning,
som antogs av 1951 års riksdag,
och det nya förslaget överensstämmer
i huvudsak med dem, som tidigare
framförts av skogliga organisationer och
enskilda motionärer här i riksdagen.
Inte minst för de mindre skogsbruken
blir det betydelsefullt med den jämnare
fördelning av skogsinkomsten som nu
är möjlig och som ur skogsvårdssynpunkt
verkar gynnsamt.

I propositionen har emellertid inte
medtagits någon bestämmelse om rätt
till högre procentuell avsättning vilket
är motiverat för stormfälld skog. Fördenskull
har jag jämte flera andra
motionärer föreslagit, att procentsatsen
för insättning av likvid efter försäljning
av stormskadad skog skall höjas till 80
procent av ifrågavarande inkomst med
åtföljande rätt till uppskov med taxering
till kommunal och statlig inkomstskatt.
Det är också med tacksamhet jag konstaterar,
att bevillningsutskottet beaktat
dessa synpunkter och föreslagit denna
ändring.

Då den nya förordningen endast avsetts
att tillämpas på fysiska personer,
oskiftade dödsbon eller familjestiftelser
men inte på juridiska personer, har jag
jämte några partikamrater funnit anledning
att i en annan motion föreslå
att den skall äga enahanda tillämpning
även för häradsallmänning, bolag eller
annan juridisk person. I det avseendet
har emellertid utskottsmajoriteten inte
gått från vad departementschefen föreslagit
utan avstyrkt motionen. En mino -

ritet inom utskottet har dock funnit
att de i motionen och i en av herr Kristensson
i Osby avgiven likartad motion
anförda skälen väl motiverar den ändring
som föreslagits och har därför reserverat
sig i denna del. Då bland annat
häradsallmänningar ålagts att insätta
vissa belopp av skogslikvider på investeringskonton
enligt förutvarande förordning
och då deras skogar skötes enligt
skogshushållningsplaner, kan jag
inte finna annat än rättvist att den nya
förordningen får äga tillämpning även
i här berörda fall.

Jag ber därför, herr talman, att i likhet
med herr Kristensson få yrka bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vad reservation nr I
beträffar skall jag inte uppta tiden med
att här ytterligare motivera densamma,
utan jag vill till alla delar instämma
i vad herr Kristensson i Osby och
herr Magnusson därvidlag anfört. Jag
har närmast begärt ordet för att helt
kort motivera den blanka reservation
som vi båda högermän inom utskottet
avgivit.

Såsom av utskottets utlåtande framgår
har inom utskottet ifrågasatts, om
inte en lagstiftning på här berörda område
borde omfatta även juridiska personer,
men utskottet har icke funnit anledning
att föreslå en sådan utvidgning
av lagens omfattning. För min del har
jag på denna punkt haft en annan mening
inom utskottet. Jag anser att skäl
talar för att även juridiska personer
borde få insätta medel på s. k. skogskonto.
Framför allt är detta enligt min
mening befogat när det gäller inkomster
från stormfälld skog. Härvidlag är
det häradsallmänningar och sockenallmänningar
men även andra juridiska
personer som ur beskattningssynpunkt
och andra synpunkter kan komma i
ungefär samma läge som fysiska personer.

Onsdagen den 10 mars 1954. Nr 9.

Förfogandet över medel, som insatts å skogskonto, m. m.

En annan sak, som också varit föremål
för diskussion inom utskottet, är
frågan huruvida inte medel, som nu
tvångsmässigt innestår på skogskonto
i riksbanken, skulle kunna få överföras
till annan bank, med bibehållen rätt för
den skattskyldiga att åtnjuta uppskov
med beskattningen. Utskottet har icke
ansett att saken har någon större betydelse,
varför utskottet inte heller på
denna punkt framlagt något förslag. Vi
högermän i utskottet har emellertid
hävdat att frågan har en viss betydelse
inte bara för jordbrukskassorna och
sparbankerna utan även för den enskilde
skogsägaren som gärna vill ha
sina bankaffärer förlagda till hemorten.
Jag kan inte inse att det, såsom utskottet
säger, ur kontrollsynpunkt skulle
medföra några besvärligheter, om ifrågavarande
rätt medgivits de skattskyldiga.
Snarare bör väl bestämmelsen att
medel på investeringskonto, som fortfarande
skall vara insatta på skogskonto,
måste stå kvar hos riksbanken,
motverka önskemålet om en förenkling
av taxeringsarbetet och kontrollen. I de
fall skogsägare i framtiden gör skogskontoinsättningar
i annan bankinrättning
än riksbanken men av beskattningshänsyn
tvingas låta förutvarande
investeringskontomedel kvarstå på
skogskonto i riksbanken, får taxeringsmyndigheterna
insättnings- och uttagningsbesked
från flera banker. Den
korrespondens mellan taxeringsmyndigheterna
och bankerna, som ur kontrollsynpunkt
är nödvändig, blir också
vidlyftigare än som eljest erfordras.
Hade vederbörande skattskyldiga haft
alla sina medel i en och samma bank,
skulle taxeringsarbetet ha kunnat i
någon mån förenklas.

Eftersom vi två högermän inom utskottet
inte har kunnat vinna förståelse
för våra önskemål bland folkpartiets
eller bondeförbundets representanter,
har vi i utskottet inte ställt något särskilt
yrkande, vare sig om en utsträckning
av lagen till att omfatta även ju -

ridiska personer, när det gäller inkomster
från stormfälld skog, eller om
en tillämpning av lagen i dess helhet
för juridiska personer. Av samma anledning
har vi inte heller ställt något
yrkande i fråga om medlens överflyttande
från riksbanken till annan bankinrättning.
Jag skall inte heller här
framföra något yrkande i dessa riktningar,
utan jag har bara med dessa
ord velat klargöra vår inställning till
de berörda frågorna.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna fråga kan man konstatera, att utskottet
är praktiskt taget enhälligt när
det gäller Kungl. Maj:ts proposition. Av
de anföranden som här har hållits har
det ju också framgått, att man är tacksam
även från motionärernas sida.

Man glömmer dock en sak i detta
sammanhang, och det är att denna fråga
är mycket äldre än beslutet om de
tvångsvisa avsättningarna. När man nu
diskuterat detta spörsmål så har det
gällt att finna en form, som på ett eller
annat sätt gav skogsägarna, som kom
att träffas av den progressiva beskattningen,
en möjlighet att ordna upp dessa
ting. En sådan möjlighet har givits
i den nu föreliggande propositionen.

Herr Nilsson i Svalöv och herr Kristensson
i Osby ömmar nu mycket för
de juridiska personerna. Egentligen har
vi ju aldrig talat om dessa i detta sammanhang
förrän just nu. De har ju proportionell
skatt. Det bör inte föreligga
några sådana svårigheter för de juridiska
personerna som för de fysiska.
De fysiska har ju den progressiva beskattningen.
Därtill kommer sedan att
företagsbeskattningsutredningen är sysselsatt
med hela problemet om företagens
beskattning och möjligheter att få
avsätta fonder av olika slag. Då synes
det utskottet orimligt om man på detta
område skulle ordna upp saken särskilt
för den industri som har att göra
med skog. Företagsbeskattningsutred -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Förfogandet över medel, som insatts å skogskonto, m. m.

ningens förslag har ju annonserats till
mitten av detta år. Vi hoppas således
alla att nästa riksdag bör ha tillfälle
att ta slutlig ställning till detta problem.
Då kommer också frågan om de
juridiska personerna att lösas, hoppas

jag Det

är klart att man kan hänga på
praktiskt taget allting till en kungl.
proposition. Herr Nilsson i Svalöv var
vänlig nog att säga att högermännen
inte hade ställt något yrkande. De har
inte motionerat om de där enskilda
bankerna. De två högermännen kan ju
inte tänka sig att de skall få använda
utskottets initiativrätt, och därför är
det fullt skäligt att herr Nilsson i Svalöv
inte ställer något yrkande. Jag skulle
tänka mig att det vore omöjligt för talmannen
att ta upp ett sådant yrkande.

Herr Nilsson i Svalöv talade i detta
fall om vilken betydelse det skulle ha
att knyta detta till den lokala banken.
Ja, det kommer att få en viss betydelse
i fortsättningen. Från och med det
att denna författning trätt i kraft så
öppnas alla de möjligheter som herr
Nilsson här talat om. Att de pengar som
nu står i riksbanken inte utan beskattning
kan plockas ut utan vidare, det
tycker jag också är rimligt. Att man i
det sammanhanget skall ägna en smula
uppmärksamhet åt den eventuella taxeringskontrollen,
det tycker jag inte
heller är märkvärdigt om man ser det
från bevillningsutskottets synpunkt.

Om man ser till realiteterna tror jag
sålunda att Kungl. Maj:ts proposition
och utskottets förslag motsvarar vad
riksdagen har begärt. Det finns en skillnad
mellan Kungl. Maj:ts förslag och
utskottets, nämligen avseende stormfällningarna,
alltså händelser som inträffat
sedan propositionen utarbetats.
Där har vi lyckats, inte att följa motionärernas
väg, ty det skulle i väsentlig
mån ha ställt riksdagen utanför, och
det vill inte utskottet, men att knyta
an en övergångsbestämmelse till den
föreliggande propositionen så att det

blivit möjligt att vinna fullständig enighet
om att hjälpa dem som råkat ut för
stormfällningarna i år.

Detta gäller det närmaste taxeringsåret.
Om sådana katastrofer inträffar
i fortsättningen, får man väl ordna en
lagstiftning för detta, men utskottet har
inte ansett det vara en riktig väg att i
en förordning som avser normala förhållanden
hålla alla vägar öppna för
den händelse det skulle inträffa någon
katastrof.

Om man inte ställer kraven högre än
riksdagen själv en gång gjorde när den
aktualiserade denna fråga, tror jag sålunda
att det föreliggande förslaget kan
anses motsvara just det som vi själva
har hemställt om. Jag ber, herr talman,
att med anförande av dessa synpunkter
få hemställa om bifall till bevillningsutskottets
förslag oförändrat.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag vill fästa utskottets
ärade ordförandes uppmärksamhet på
att vi inom folkpartiet inte har velat
att juridiska personer skulle omslutas
av den nya lagstiftningen för skogskonton.
Herr Nilsson i Svalöv sade just
att han inte ens från folkpartiet hade
fått sympati för den tanken. Det är riktigt,
och det beror på att vi anser att
denna lagstiftning inte är så angelägen
för de juridiska personernas del, av
skäl som utskottets ärade ordförande
har angivit, men också därför att juridiska
personer inte har progressiv skatt
och dessutom har andra avskrivningsmöjligheter
än fysiska personer, även
om där föreligger tillfälliga inskränkningar.

Vi har en avvikande mening endast
när det gäller de medel som juridiska
personer har satt in på investeringskonto
för skog. Utredningsmannen hade
där den uppfattningen, att också juridiska
personer borde få ta ut dessa insatta
medel, och han motiverade för sin
del detta med att konjunkturläget nu

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Utredning och lagstiftning rörande redovisning och revision i koncerner med av''
seende å de ekonomiska föreningarna.

hade ändrat sig väsentligt sedan 1951
års lagstiftning kom till stånd. Jag anser
fortfarande det vara ett rättvisekrav
att man behandlar juridiska och
fysiska personer lika när det gäller de
insatta medlen. Detta är så mycket angelägnare
som det i stort sett är fråga
om tvångsinsatta medel.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson i
Osby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den
av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Kristensson i Osby
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 121 ja och
66 nej, vadan kammaren bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 19.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 26, angående överlämnande
till särskilda utskottet av väckta motioner
angående rätt att tillverka och försälja
ciderdrycker.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Utredning och lagstiftning rörande redovisning
och revision i koncerner med
avseende å de ekonomiska föreningarna.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning och lagstiftning
rörande redovisning och revision i
koncerner med avsende å de ekonomiska
föreningarna.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Ilerr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Det var inte min mening
att ställa till någon debatt här i
kammaren om denna fråga; som motionär
vill jag bara säga ett par ord.

När vi år 1951 behandlade den nya
föreningslagen i första lagutskottet, var
jämväl denna fråga föremål för behandling.
Den var då närmast föranledd
av en motion av herr Cassel och
fru Gärde Widemar. Första lagutskottet
avstyrkte motionen under motivering,
att statsrådet och chefen för justitiedepartementet
hade uttalat, att denna
fråga borde upptagas och utredas i ett
vidare sammanhang. Häremot reserverade
sig herr Cassel, fru Gärde Widemar
och herr Nilzon i Ringarum. År
1952 var frågan åter uppe till behandling.
Första lagutskottet avstyrkte motionen
även denna gång under samma
motivering.

Två år har nu gått, men någon utredning
har inte kommit till stånd, och
det är i anledning härav som jag nu
velat väcka denna fråga. Jag anser de

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

förhållanden som nu råder inte vara
fullt tillfredsställande. En ekonomisk
förening kan nämligen bilda ett dotterbolag
och överskjuta föreningens medel
till aktiekapitalet. Den utser en styrelse
inom sig, väljer revisorer och håller
bolagsstämma, vilken utgöres av föreningens
styrelse. Kommer nu föreningsstämman
och begär att redovisning
skall lämnas jämväl för dotterbolagets
verksamhet, behöver detta inte
tillåtas. Styrelsen för föreningen är
icke skyldig att avge någon redovisning
för dotterbolagets verksamhet. Detta
förhållande kan inte vara riktigt; det
torde vara ett medlemmarnas intresse
att få följa föreningens verksamhet jämväl
i vad den avser dotterbolagets rörelse.

Nu vill jag starkt understryka att
denna fråga inte har väckts därför att
man vill söka komma åt de ekonomiska
föreningarna på något sätt. Det är
tvärtom så att man gärna vill att medlemmarna
i en ekonomisk förening
skall kunna få ta del av föreningsrörelsen
i dess helhet.

Jag skall inte vidare orda i denna
sak, herr talman, och inte heller ställa
något yrkande. Jag vill bara göra det
uttalandet, att frågan snarast bör bli
föremål för en vidare utredning.

Herr talman! Jag har inte annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Då herr Östlund inte
framställde något yrkande, saknar jag
anledning att närmare bemöta vad han
anförde. Jag vill bara säga att även utskottet
anser, att en översyn av koncernbestämmelserna
bör komma till
stånd men att den inte bör företagas,
innan den av riksdagen begärda utredningen
på aktiebolagslagstiftningens
område gjorts. Det förhåller sig nu inte
så som herr Östlund sade, att någon utredning
inte kommit till stånd. I själva
verket har det tillsatts en förberedande

utredning för en översyn av aktiebolagslagen.
Utskottet är av den meningen,
att denna utredning och en kommande
vidare utredning på detta område
först måste företagas innan man
kan reformera de nu ifrågavarande bestämmelserna
beträffande föreningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtande nr 9,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 4 § lagen den 22 april
1938 (nr 121) om hittegods; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1953 vid dess trettiosjätte
sammanträde fattade beslut;

nr 9, i anledning av väckt motion
om åtgärder för användning av enhetliga
körriktningsvisare på bilar; och
nr 10, i anledning av väckt motion
om viss komplettering av 48 § 1 mom.
vägtrafikförordningen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående prövning av frågan
om utlandssvenskarnas folkbokföring.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 10 i första
kammaren av herrar Lundström och
Söderquist samt nr 11 i andra kammaren
av fröken Vinge m. fl.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa,
att vid den pågående utredningen
av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet
jämväl frågan om utlandssvenskarnas
folkbokföring upptages
till prövning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 10 och II: 11, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Nyberg och Utbult
samt fru Boman, vilka ansett ått
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förevarande motioner skulle
överlämnas till utredningen rörande
vissa frågor beträffande folkbokföringsväsendet.

I sin motivering hade utskottet yttrat
bl. a. följande:

»Utlandssvenskarna visar i stor utsträckning
ett glädjande intresse för
och samhörighet med Sverige, och deras
verksamhet i främmande länder är
ofta till stort gagn för vårt land. Den
som är bosatt i utlandet förlorar emellertid
lätt, åtminstone vid längre utlandsvistelse,
den nära kontakt med
svensk samhällsutveckling, som bör
vara en förutsättning för rösträtt vid
svenska val. Härtill kommer de rent
praktiska svårigheterna dels att erhålla
fullt säkra uppgifter som grundval för
kyrkobokföring, mantalsskrivning och
röstlängder beträffande utlandssvenskarna,
dels att för dessa ordna ett mera
omfattande röstningsförfarande. Det
sistnämnda gäller i särskilt hög grad,
därest rösträtt ifrågasättes även vid
kommunala val. Utskottet anser därför
ej skäl föreligga för den av motionärerna
antydda utvidgningen av de röstberättigades
krets. Någon utredning i sådant
syfte kan alltså enligt utskottets
mening ej anses motiverad.

I statistiska centralbyråns yttrande
över motionerna anföres bl. a. att man

torde ha anledning räkna med en viss
osäkerhet i praxis vid tillämpningen av
regeln att den som är stadigvarande
bosatt i utlandet ej skall kyrkobokföras
i Sverige. I den mån en sådan osäkerhet
föreligger torde emellertid det naturliga
vara, att den såvitt möjligt undanröjes
genom de prejudikat, som kan
väntas småningom erhållas vid rättstillämpningen.
Någon anledning att
söka undanröja osäkerheten genom särskild
utredning kan utskottet icke finna.

Ej heller eljest synes något egentligt
behov för närvarande föreligga att utreda
det av motionärerna upptagna
spörsmålet.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Av statistiska centralbyråns
yttrande över de föreliggande
motionerna framgår att det faktum, att
vissa i utlandet bosatta svenska medborgare
inte har rösträtt, i en del fall
beror på bestämmelserna i folkbokföringsförordningen
men i andra fall på
tillämpningen av dessa bestämmelser.
För utlandssvenskarna är det säkerligen
hugget som stucket vad det beror på.

De motioner som här behandlas går
närmast ut på sådana ändringar i folkbokföringsförordningen,
ätt folkbokföring
kan ordnas för en del av dessa utlandssvenskar.
I den mån det behövs en
översyn också av praxis, önskar motionärerna
givetvis att en sådan skall
komma till stånd.

Utskottsmajoriteten säger, att frågan
om tillämpningen bör lösas prejudikatvägen.
Jag tror, herr talman, att det är
en verklighetsfrämmande ståndpunkt,
om man tänker på hur det går till när
de personer det här är fråga om så att
säga försvinner ur vår folkbokföring.
Ibland är det så, att mantalsskrivningsförrättaren
vid mantalsskrivningen konstaterar
att en sådan person är bosätt
utomlands; han anser dennes bosättning

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

vara stadigvarande, och därför avför
han honom. I andra fall tar dessa personer
ut utvandringscertifikat i samband
med sin flyttning till utlandet. Man
kan säga att de borde låta bli det, men
de har ofta inte klart för sig vad detta
certifikat innebär och vilka konsekvenser
en sådan handling kan få.

Det påstås också att vissa folkbokförare
— det är i regel pastor eller pastors
ställföreträdare, men det kan också
vara borgerliga myndigheter — direkt
uppmanat folk att i sådana fall ta ut
utvandringscertifikat. Från andra håll
har jag hört att man tvärtom avråder.
Det är tydligen mycket växlande praxis
här. Men de som tar ut utvandringscertifikat
har i en del fall inte klart för
sig att detta innebär, att de helt enkelt
försvinner ur vår folkbokföring. Det innebär
att de inte längre är kyrko- och
mantalsskrivna hemma, inte längre
finns i röstlängden o. s. v. Det värsta
är, att när de efter ett eller annat år
kommer hem igen finns de inte heller i
våra längder. Det har hänt att folk
kommit hem i slutet av ett år. Nästa
år är det allmänt val, och de har inte
någon aning om att de inte är skrivna
här. När de skall rösta befinns det, att
de inte finns i röstlängden, och mot
detta har det inte varit något att göra.

Att detta måste kännas upprörande
för många av dessa svenska medborgare
är tydligt. Det säger ju också Utlandssvenskarnas
förening i sitt yttrande:
»För många synes det därför vara oriktigt
och föga rättvist, att de icke ens är
bokförda i riket. Intresset för hemlandet
är naturligt nog hos de flesta synnerligen
levande, och de oformliga förhållanden,
som i här förevarande hänseenden
förefinns, alstrar stundom något
av bitterhet på grund av inställningen
i hemlandet. Utlandssvenskarna
har nämligen svårt att förstå, att de icke
skulle kunna räknas som fullgoda medborgare
i sitt fosterland även om deras
verksamhet och bosättning — vilken
för övrigt i de flesta fall direkt eller in -

direkt äger samband med svensk handel
eller industri och således är av vikt
för fosterlandet — skulle vara förlagd
till utländsk botten.»

Man har diskuterat mycket hur
många dessa utlandssvenskar egentligen
är. Vi kan inte lämna någon upplysning
om det i statistiska centralbyrån
helt enkelt därför att dessa personer
inte omfattas av vår folkbokföring
och inte kommer med i folkräkningsuppgifterna.
Utlandssvenskarnas förening
gjorde i fjol ett försök att uppskatta
deras antal med ledning av folkräkningsberättelser
från olika länder.
Den siffra de då kom fram till publicerades
aldrig, men en tidning uppgav att
det skulle vara fråga om 500 000 människor.
Nu har det sedermera förklarats,
att av dessa 500 000 är det många
som visserligen Utlandssvenskarnas förening
räknar till sitt klientel men som
inte längre är svenska medborgare. Man
säger nu att det är cirka 200 000 svenska
medborgare som är bosatta utomlands.
Men inte ens alla dessa 200 000 åsyftas
i denna framställning. Bland dem är
säkerligen en hel del återutvandrade
före detta utlänningar, som fått svenskt
medborgarskap medan de bodde här i
Sverige. De är visserligen svenska medborgare
men inte den kategori vi tänker
på. Vidare är det givetvis en hel
del som verkligen utvandrat i egentlig
mening, som ämnar bosätta sig stadigvarande
i det främmande landet och
där söka medborgarskap. De kategorier
vi tänker på i vår motion är däremot
de som ger sig ut för ett antal år för
studier, för yrkespraktik, för att under
kortare eller längre tid ställa sin arbetskraft
till förfogande inom någon av de
svenska exportindustriernas utlandskontor;
det kan vara tidningarnas utlandskorrespondenter
och liknande kategorier.
Att dessa personer, som är
svenska medborgare, inte omfattas av
vårt svenska folkbokföringsväsen och
att de bland annat saknar rösträtt är
upprörande, och det är detta som vi på

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

något sätt skulle vilja komma till rätta
med. Vi skulle alltså vilja att det fanns
någon form av folkbokföring för dem.

För att man skall få någon sorts avgränsning
av vilka det gäller har vi menat,
att det skall fordras någon form av
viljeakt från dessa utlandssvenskars
sida, att de exempelvis varje år anmäler
hos mantalsskrivningsförrättaren att
de önskar vara skrivna i riket. Formen
lämnar vi öppen. Den menar vi att den
utredning som kommer skall ta ställning
till. Vi bara antyder möjligheten av att
de uppföres på särskild bilaga till mantalslängden.
Vilka rättigheter och skyldigheter
som skall följa med att de står
i en sådan bilaga till mantalslängden är
givetvis en sak som bör diskuteras och
som utredningsmannen bör ta ställning
till.

Det sägs — jag tror det var statistiska
centralbyrån som påtalade det — att vi
i våra motioner inte talade om deras
kyrkobokföring. Det beror på att ur vår
synpunkt är detta med kyrkobokföring
något sekundärt, även om det är det primära
i folkbokföringssystemet. Vi menar
att frågan om kyrkobokföring bör
kunna lösas. Om vederbörande har anhöriga,
som bor kvar i hemförsamlingen,
bör de vara mantalsskrivna och
kyrkobokförda på fastigheten. Har de
däremot ingen sådan förbindelse med
hemförsamlingen, bör de vara å församlingen
skrivna med de följder som
detta har för mantalsskrivningen.

Detta är frågor som man kan lösa för
fångar och sinnessjuka. Skulle man då
inte kunna lösa dem även för utlandssvenskar,
svenska medborgare som arbetar
för Sveriges räkning utomlands,
även om de formellt inte är i rikets
tjänst?

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att problemet inte är enkelt — det
är ganska invecklat — men det är just
därför vi begärt att frågan skall överlämnas
till utredningsmannen. Det enda
man i sådana här fall brukar anföra
emot att man begär utredning är att en

utredning kostar pengar — vi har en
sådan fråga uppe på en senare punkt
på dagordningen — och att vi får vara
försiktiga så att vi inte får till stånd för
många utredningar. Men i detta fall
existerar redan en utredning och till
på köpet en enmansutredning. Denne
person har arbetat flera år med de problem
som sammanhänger med folkbokföringen
och har i uppdrag att göra en
översyn. Vad är då naturligare än att
han får till uppgift att också behandla
detta problem i samband med denna
översyn?

Reservanterna har begärt att motionerna
skulle överlämnas till utredningsmannen.
Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det föreligger vid detta
utskottsutlåtande en reservation, undertecknad
av fem ledamöter av tredje
lagutskottet. Jag tillhör dessa reservanter
och ber därför att få säga några
ord innan frågan avgöres.

Vad vi reservanter önskar är, som
synes, att motionerna överlämnas till
den pågående utredningen rörande vissa
folkbokföringsfrågor. Vi yrkar alltså
inte, som också tidigare har anförts
från denna plats, på någon ny utredning
utan endast att dessa motioner
borde behandlas av den sittande utredningen.

Frågan gäller ju här att ge utlandssvenskar
vidgade möjligheter att utöva
rösträtt i hemlandet. Detta är ju intet
nytt ärende. Det har varit uppe flera
gånger tidigare. Det väcktes motioner
i denna fråga redan 1929, och sedan
har vissa utredningar företagits och
motioner återigen framkommit. 1949
förekom en motion i ärendet, och vid
fjolårets riksdag motionerades också i
frågan. Motionerna avslogs då efter ett
utlåtande från konstitutionsutskottet,
som fann att inga nya skäl framkommit
för att frångå den ståndpunkt, som
riksdagen tidigare hade intagit.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

Nu har ärendet återigen kommit upp,
och det synes mig tyda på att frågan
har en betydande livskraft. Jag är övertygad
om att därest inte riksdagen i år
visar en mera positiv inställning än
tidigare varit fallet, kommer frågan
framdeles att åter föras inför riksdagen.
Man anser nämligen med full rätt, att
här föreligger ett problem som borde
närmare utredas.

Det finns kanske en viss likhet mellan
denna fråga och en som vi behandlat
tidigare i dag, nämligen om möjlighet
för dem som ligger intagna på sjukhus
att få rösta. Yi anser liksom i det
fallet att man bör vidga möjligheterna
för de människor, som berörs av dessa
frågor, att kunna utöva sin rösträtt.

Nu har utskottsmajoriteten intagit en
avvisande hållning även i år. Jag förmodar
att det bland annat beror på att
utskottet anser, att det inte framkommit
något nytt som skulle göra att man
ändrade mening. Man framhåller särskilt
att utlandssvenskarna så lätt mister
kontakten med hemlandet och därmed
också med de samhällsproblem
som vi här hemma har att brottas med.
Det kan naturligtvis vara ett skäl. Utlandssvenskarna
har väl inte samma
möjlighet som vi att följa våra samhällsproblem.
Men vi skall lägga märke till
att motionärerna inte tar sikte på alla
utlandssvenskar utan endast på vissa
kategorier. Fröken Vinge har tidigare
uppräknat några sådana grupper, och
de är också omnämnda i motionerna.
Jag skall därför inte närmare gå in
på den saken. Jag vill bara understryka
att det gäller företrädesvis sådana som
vistats en relativt kort tid i utlandet
och i fråga om vilka det kanske ändå
inte är riktigt att påstå, att de i så hög
grad skulle förlora kontakten med de
problem vi har att brottas med här i
Sverige och som uppkommer före valen,
att de för den skull på något sätt
skulle anses diskvalificerade att utöva
sin rösträtt. Utskottets majoritet skriver:
»Utlandssvenskarna visar i stor

utsträckning ett glädjande intresse för
och samhörighet med Sverige, och deras
verksamhet i främmande länder är
ofta till stort gagn för vårt land.» Jag
kan inte hjälpa att jag tycker att, när
man på detta sätt understryker just utlandssvenskarnas
intresse för svenska
förhållanden och framhåller de tjänster
som de gör vårt eget land, så borde
väl också utskottets majoritet ha kommit
fram till en något mera positiv inställning
till själva problemet än vad
utskottsmajoritetens utlåtande synes ge
vid handen.

Man säger också bär i utlåtandet, att
vissa svårigheter kan uppstå beträffande
möjligheterna dels att få säkra uppgifter
som grundval för kyrkobokföring,
mantalsskrivning och röstlängder
beträffande utlandssvenskarna, dels att
för dessa ordna ett mera omfattande
röstningsförfarande. Här finns vissa
svårigheter, men inte bör väl dessa
svårigheter utesluta, att man skulle
kunna närmare undersöka frågorna.

Jag vill också framhålla, att statistiska
centralbyrån säger, att det råder
en viss oklarhet på detta område, en
viss ojämnhet i tillämpningen av nu
gällande regler i fråga om den omfattning,
vari till utlandet flyttade svenskar
fortfarande skall vara kyrkobokförda
i Sverige. Nu synes utskottets majoritet
vänta på att det skall bli något prejudikat
som undanröjer denna osäkerhet.
Jag tycker för min del inte, att det
kan vara skäl att gå och vänta på en
sådan tilldragelse. Det vore väl ändå
riktigare, att man genom en mera positiv
insats från riksdagens sida bidroge
till att undanröja den oklarhet som här
föreligger.

Det kanske också finns anledning att
erinra om att utlandssvenskarna själva
fäster vikt vid att denna fråga blir
ordnad på ett ur deras synpunkt mera
tillfredsställande sätt. Det visar det
remissyttrande som avgivits av Utlandssvenskarnas
förening. Detta är ju i hög
grad ett rättvisekrav, och jag tycker

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

att man på alla möjliga sätt bör beakta
den sidan av saken.

Jag vill till sist erinra om att vi reservanter
ju inte begär någon speciell
utredning av denna fråga. Men vi anse
den vara av så stor vikt, att vi inte
kan avvisa den så där, som jag tycker,
kallsinnigt, som utskottets majoritet
gör. När det nu pågår en utredning om
vissa frågor rörande folkbokföringen
och så vitt man vet denne utredningsman
inte har något emot att titta litet
närmare också på detta problem, synes
det mig vara ett mycket rimligt krav
som motionärerna och vi reservanter
här har framfört.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till den reservation som finns
fogad till utskottets utlåtande.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har ingenting att
invända mot utskottets hemställan om
avslag på motionen. Jag skulle däremot
vilja göra invändningar mot motiveringen,
som jag helst skulle önska vore
struken eller i varje fall förändrad.

Förhållandet är det, att Nordiska rådets
kommitté för nordiska medborgares
rättsliga likställighet till det nordiska
justitieministermötet, som ägde
rum i december 1953 här i Stockholm,
överlämnade en framställning om prövning
av frågan om nordiska medborgares
möjligheter att vid vistelse i annat
nordiskt land utöva sin rösträtt i hemlandet.
Framställningen gjordes egentligen
på hemställan av norska anställda
i det skandinaviska flygföretaget. I
detta flygföretag, där ju såväl svenskar
som norrmän och danskar är anställda,
sker mycket ofta förflyttningar från
det ena landet till det andra, och i synnerhet
i Sverige har ett betydande antal
danskar och norrmän arbete under
kortare eller längre tider. De har med
detta arbete egentligen inte utvandrat
från sitt hemland, även om de kan ta
plats här i flera år, utan de avser alltjämt
att återvända till Norge respektive

Danmark. Det är naturligtvis på grund
av detta de alltjämt, trots att de vistas
här i landet, hyser stort intresse för
sina hemländer. Det var efter denna
hemställan som Nordiska rådets kommitté
för nordiska medborgares rättsliga
likställighet gjorde en framställning
till nordiska justitieministermötet,
och nordiska justitieministermötet
beslöt, att frågan skulle upptas till
övervägande i samtliga nordiska länder.
Det är klart att eftersom detta beslut
är fattat, kommer så också att ske,
och man skulle därför kunna säga, att
frågan inom alla de nordiska länderna
befinner sig eller snart kommer att befinna
sig under prövning.

Med utskottets skrivning anser jag,
att den svenska riksdagen binder sig
onödigt hårt. Utskottet skriver t. ex.
följande: »Utskottet anser därför ej skäl
föreligga för den av motionärerna antydda
utvidgningen av de röstberättigades
krets. Någon utredning i sådant
syfte kan alltså enligt utskottets mening
ej anses motiverad.»

I fortsättningen är utskottet lika avvisande
i sin motivering. Jag är alldeles
säker på — jag har för övrigt vid
personligt samtal med utskottets talesman,
som kommer att ta till orda efter
mig, fått visshet om det — att utskottet
egentligen inte har haft för avsikt att
förhindra en sådan lättnad för de nordiska
ländernas medborgare, när det
gäller att utöva rösträtt i hemlandet,
om de vistas i ett nordiskt grannland
längre eller kortare tid. För att riksdagen
inte onödigtvis skall uttala sig
så bindande för en så negativ ståndpunkt
i denna fråga, att det rentav kan
anses utgöra en admonition till vårt
lands justitieminister att inte befatta
sig med detta ärende, skulle jag vilja
föreslå att den del av utskottets motivering
å s. 6, som börjar med orden »Utskottet
anser» och slutar med orden
»upptagna spörsmålet.» skall hava följande
lydelse:

»Emellertid har från Nordiska rådets

5 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

kommitté för nordiska medborgares
rättsliga likställighet en framställning
i det föreliggande ärendet överlämnats
till det nordiska justitieministermötet
i december 1953. Justitieministermötet
beslöt i anledning härav att framställningen
skulle upptagas till övervägande
inom de olika länderna. Frågan kan
sålunda redan sägas vara föremål för
gemensam prövning i samtliga nordiska
länder. Utgången av denna prövning
bör avvaktas, ianan något särskilt
initiativ tages i vårt land.»

Herr talman! Jag yrkar sålunda att
här föreslagna ändring göres i utskottets
motivering.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Det finns säkerligen
ingen avog inställning gentemot utlandssvenskarna
ifrån utskottsmajoritetens
sida, och det torde också framgå
av utskottets utlåtande, som herr
Nyberg tidigare citerat, där utskottets
majoritet understrukit, att utlandssvenskarna
i stor utsträckning visar ett
glädjande intresse för och samhörighet
med Sverige, varjämte deras verksamhet
i främmande länder ofta är till stort
gagn för vårt land. Det finns säkerligen
för oss i hemlandet anledning att uppskatta
detta intresse och denna samhörighet
liksom vi också högt kan värdera
de insatser på skilda områden som
dessa utlandssvenskar i skilda delar av
världen gör. Jag tror att man också kan
understryka, att det finns all anledning
att genom lämpliga åtgärder öka kontakten
med utlandssvenskarna, vilket säkerligen
skulle bli till förmån även för
hemlandet.

Det kan emellertid vara tvivel underkastat,
om det är ändamålsenligt att,
som motionärerna och reservanterna
vill, i ökad omfattning bereda i utlandet
bosatta svenskar rösträtt utöver vad
som nu är möjligt.

Säkerligen är det så, som motionärerna
påpekat, att i denna stora krets av
svenska medborgare blott en begränsad

del kan komma att utöva sin rösträtt.
Oavsett vad herr Nyberg nyss sagt tror
jag, att många av dessa utlandssvenskar
inte har den kännedom om förhållandena
i vårt land, som de själva skulle
önska ha för att kunna utöva sin rösträtt.
Emellertid finns det säkerligen
också vissa utlandssvenskar som inte
stadigvarande är bosatta i främmande
länder, som upprätthåller en mera intim
kontakt med sitt hemland och som
anser att de med full rätt skall kunna få
behålla sina medborgerliga rättigheter
här i landet. Motionärerna har ju i detta
sammanhang exempelvis pekat på dem
som studerar i utlandet och personer
som där representerar exportföretag eller
folk som söker sig bättre yrkesutbildning,
och hit hör också tidningarnas
utrikeskorrespondenter. Det finns
naturligtvis ett visst fog för dessa synpunkter.
Motionärerna har sagt att orsaken
till att dessa grupper förlorar sin
rösträtt är att i 14 § 8 mom. 3 stycket
i kyrkobokföringsförordningen som huvudregel
stadgas, att från församlingsboken
skall avföras envar som enligt
inkommet utvandringsbevis lämnat landet
eller som enligt skriftlig anmälan
eller vid *vå mantalsskrivningar i följd
vunnen säker upplysning är stadigvarande
bosatt på utrikes ort. Från denna
regel finns vissa undantag, som gäller
bl. a. svenska legationstjänstemän
liksom också missionärer och en del
präster. Anledningen till att man gjort
dessa undantag är ju exempelvis för
missionärerna den, att det där föreligger
ett åtagande att utöva verksamheten
under en från början fastställd tid. Reservanten
har sagt, att det är svårt att
förstå varför utlandskorrespondenter
inte skulle åtnjuta samma förmån som
exempelvis missionärerna. Enligt utskottsmajoritetens
mening torde det
vara så att om de grupper, som reservanterna
och motionärerna härvidlag
pekat på, har givit uttryck åt sin
vilja att vara mantalsskrivna i hemlandet,
så kan de vara det. Jag

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Frågan

vill i detta sammanhang erinra om vad
departementschefen uttalade i samband
med behandlingen av proposition nr 255
angående folkbokföringsförordningen
vid 1946 års riksdag. Han sade bl. a.:
»Förslaget saknar liksom kyrkobokföringsförordningen
motsvarighet till bestämmelsen
i mantalsskrivningsförordningen,
att alla svenska undersåtar skola
mantalsskrivas med undantag av dem
som övergivit riket och bosatt sig på utrikes
ort. Med hänsyn till de sätt på vilket
de föreslagna bestämmelserna i övrigt
avfattas torde emellertid detta förhållande
i huvudsak icke kunna innefatta
avvikelse från vad nu gäller.» Departementschefen
hade alltså den uppfattningen,
att vad som föreslogs skulle
vara av samma karaktär som det som
gällt redan innan kyrkobokföringen beslutades.
Departementschefen uttalade
vidare denna mening: »Förslaget lär
nämligen i denna del få anses innebära,
att den som blivit kyrkobokförd i riket
alltjämt skall här kyrkobokföras, oaktat
han vistas utrikes, under förutsättning
att tillräckligt säkra upplysningar kan
vinnas om var han vistas och om att
utrikesvistelsen ej har karaktär av stadigvarande
bosättning.» Mot detta departementschefens
uttalande 1946 gjorde
riksdagen ingen erinran utan godkände
detsamma, och några klarare direktiv
rörande den kommande tillämpningen
kan man väl knappast få ens
med en ändring av folkbokföringsförordningen.

Härav torde också framgå, att de grupper
motionärerna nämnt har möjlighet
att vara i riket mantalsskrivna. Men det
är säkert också så, som fröken Vinge
och herr Nyberg påpekat, att tillämpningen
blivit ojämn. Man har inte fått
de erforderliga prejudikaten. Men även
om det är på det sättet, bör man väl
därför inte genomföra en ändring i
folkbokföringsförordningen, då det ju
finns klara direktiv. Det gäller bara att
plantera ut dem i verkligheten, och man
kan då ifrågasätta huruvida inte någon

om utlandssvenskarnas folkbokföring.

av de myndigheter som handhar denna
uppgift, exempelvis statistiska centralbyrån,
skall kunna ge till känna för mantalsskrivningsförrättaren
att han inte
skall påverka dem som ämnar resa utrikes
att uttaga utlandscertifikat eller
komma med uppmaningar, som kan föranleda
att den som reser utrikes begär
handlingar, som innebär att han förlorar
en viss del av sina medborgerliga rättigheter.
Om statistiska centralbyrån inte
kan göra detta, borde väl länsstyrelserna,
som är besvärsinstans, liksom också
kammarrätten kunna visa sin förmåga
vid prövningen av något mål. Om det
nu finns så stark vilja och stort intresse
från utlandssvenskarnas sida att fortfarande
ha kontakt med hemlandet genom
rösträtten, borde det inte vara svårt
för motionärer, reservanter och andra
att skapa fram prejudikat som klart anger
hur lagtillämpningen skall vara

Vi har från utskottsmajoritetens sida
funnit, att det med hänsyn till de möjligheter
som står till buds inte finns anledning
att begära en ytterligare utredning
i denna fråga.

Med anledning av herr Severins anförande
vill jag framhålla, att jag tror
det föreligger eu viss missuppfattning
från herr Severins sida av utskottsutlåtande!
i den del, som eventuellt skulle
beröra Nordiska rådets arbetsuppgifter.
Det heter: »Utskottet anser därför ej
skäl föreligga för den av motionärerna
antydda utvidgningen av de röstberättigades
krets. Någon utredning i sådant
syfte kan alltså enligt utskottets mening
ej anses motiverad.»

Att motionärerna inte begränsat sin
framställning till det som Nordiska rådet
kommer att syssla med, nämligen
medborgare i de nordiska länderna, utan
också gått utanför de nordiska ländernas
krets, kan inte tolkas på det sättet
att Nordiska rådet inte skulle ha möjlighet
att, om riksdagen godkänner de
förslag som här föreligger, pröva den
fråga som för närvarande närmast är
aktuell.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
därför att herr Andersson i Mölndal
ifrågasatte, om inte statistiska centralbyrån
skulle kunna utfärda direktiv
i denna fråga. Jag har inhämtat, att statistiska
centralbyrån inte har befogenhet
att utfärda direktiv till folkbokföringen
beträffande den praxis, som
skall tillämpas, eller att det i varje fall
inte ansetts lämpligt att byrån utfärdar
sådana direktiv.

Sedan vill jag bara säga, att jag tycker
att herr Severin i sitt anförande stödde
reservanterna på ett alldeles utomordentligt
sätt. Jag förstår bara inte, att
han inte slutade med att yrka bifall till
reservationen. När herr Severin liksom
vi underkänner utskottets utlåtande och
vill, att denna fråga skall utredas, så
vore det väl riktigast att han begärde,
att motionerna överlämnades till den
specielle utredningsman, som skall överse
folkbokföringsförordningen. Detta
kan väl riksdagen fatta beslut om även
om det senare kommer en framställning
via Nordiska rådet och justitieministrarna.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ense med fröken
Vinge om att herr Severins ställningstagande
borde ha lett honom fram till
ett bifallsyrkande för reservationen. Jag
kan för övrigt tala om, att när motionerna
behandlades i första kammaren
för en stund sedan, yrkade delegaterna
till Nordiska rådet där bifall till reservationen.
Av herr Severins yttrande tycker
jag nog framgår att han funnit, att
utskottsmajoritetens skrivning var i
allra hårdaste laget, och det är rätt anmärkningsvärt
att herr Severin måste
ha ett personligt samtal med herr Andersson
i Mölndal för att få klarhet om
vad utskottet egentligen menar.

Jag vill också tillägga, att det finns

ett betydande intresse bland utlandssvenskarna
för att delta i valen här i
landet. Enligt vad som upplysts har i
de tre senaste valen ungefär 2 000 utlandssvenskar
deltagit vid varje val genom
att avge sina röstsedlar. Detta tyder
ju på att det bland utlandssvenskarna
finns ett intresse, som man inte får
nonchalera. Jag kan inte finna att det
skulle vara galet att undersöka möjligheterna
att något vidga kretsen av röstberättigade,
ty bland dem som inte kan
utöva sin rösträtt här i landet finns det
ganska många som har en sådan kontakt
med hemlandet, att de vet hur de
skall rösta och känner till de frågor,
som de skall ta ställning till vid valen.

Till sist vill jag bara säga, att vad vi
reservanter begär är, ätt man skall överlämna
motionerna till en redan pågående
utredning. Detta är, som jag tidigare
sagt, ett så blygsamt krav, att det
egentligen inte borde vara särskilt påkostande
för riksdagen att bifalla reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! När nu frågan om de
nordiska medborgarnas rättsliga likställighet
redan är under övervägande
i samtliga nordiska länder anser jag det
onödigt, att det i vårt land tas ett extra
initiativ vid sidan därom. Man kan ha
anledning att avvakta vad det gemensamma
nordiska arbetet leder till.

Såsom utskottets talesman sade sträcker
sig reservanternas och motionärernas
hemställan åtminstone i fråga om
motiveringen utöver vad Nordiska rådet
sysslar med på detta område. Jag
vill dock betona, att det finns alldeles
speciell anledning att fästa uppmärksamheten
vid ärendet beträffande de
nordiska länderna, ty här står vi ju i
begrepp att också införa en gemensam
arbetsmarknad. Vi har naturligtvis anledning
att vänta, att därest planerna på
en sådan gemensam nordisk arbetsmarknad
nu kan förverkligas, blir flytt -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

ningen mellan våra nordiska länder livligare
än vad den redan är, och vart och
ett av de nordiska länderna kan sålunda
under längre eller kortare tid få hysa
medborgare från de andra nordiska länderna,
som arbetar där. Jag tycker att
även utskottsmajoriteten skulle kunna
behjärta betydelsen av detta och inte
behöva ha några invändningar att göra
mot den ändring i motiveringen, som
jag föreslog.

Jag är naturligtvis benägen att instämma
med herr Andersson i Mölndal
däri, att ett beslut av Sveriges riksdag
med den motivering, som nu finns i utskottets
utlåtande, i och för sig inte utgör
ett oöverstigligt hinder för de nordiska
ländernas justitieministrar att
verkställa erforderliga utredningar och
överenskomma om vissa förslag, som de
skall förelägga sina respektive parlament,
men formuleringen är ju så hård,
att den närmast ger intryck av en demonstration,
och det var det jag ville
påpeka.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Att jag tar till orda beror
närmast på att jag har personlig erfarenhet
i min egen tjänst av hurudan
praxis är. Först vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet på att det lär näppeligen
lyckas för reservanterna att utnyttja
statistiska centralbyrån för sina
önskemål, ty som man finner polemiserar
byrån på sidan 3 emot motionärernas
tankegång i fråga om denna rigorösa
behandling av sådana personer som
mera tillfälligt lämnar riket. Byrån påpekar
att motionärernas tolkning av bestämmelserna
icke står i god överensstämmelse
med statsrådets uttalande
1946, såsom också herr Andersson i
Mölndal nyss har framhållit. Statistiska
centralbyrån går ännu längre och säger
— det är värt att citera:

»De nu anförda synpunkterna torde
förtjäna avseende i diskussionen om en
lämplig avvägning, där frågan rör sig
om hur långt man kan sträcka sig utan

att riskera folkbokföringens anseende
för tillförlitlighet. De torde icke böra
drivas så hårt, att även en relativt kortvarig
utlandsvistelse anses motivera uteslutning
ur folkbokföringen. En dylik
ståndpunkt kan icke antagas vara i överensstämmelse
med folkbokföringsförordningen.
»

Här har ifrågasatts, herr talman, att
man skulle skicka ut direktiv till de
kyrkobokförande myndigheterna i denna
sak. Jag tror att detta är ganska onödigt.
För närvarande är det så att inom
landet skall studerande och de som får
yrkesutbildning icke skrivas på den ort,
där de bedriver sina studier eller får
sin yrkesutbildning, utan de står kvar
inom församlingen. Detta gäller för övrigt
inte bara denna kategori utan även
exempelvis våra sjömän. Vi har omkring
35 000 sjömän av vilka mellan 10 000
och 15 000 går i utrikes sjöfart och kanske
inte är hemma på många år. Vad
skall man göra med dessa?

År de ogifta, är de alltjämt skrivna i
sina hemorter, men har de inte avhörts
inom två år, kan de överföras till boken
över obefintliga. De mister då både sin
rösträtt och andra medborgerliga rättigheter.
Det vanligaste är emellertid att
de, om man känner till var de finns,
kyrkobokföras såsom »På församlingen
skrivna».

De som står där mister varken sin
rösträtt eller andra medborgerliga rättigheter,
och jag tycker det är naturligt
att man förfar på samma sätt med
andra som reser utomlands. Det gäller
alltså unga människor som skall bedriva
studier eller få yrkesutbildning i
utlandet och även utlandskorrespondenter.
Vad de senare beträffar kan jag inom
parentes påpeka att det inte är fråga
om några hundratal, det finns inte mer
än några tiotal. Dessa människor som
reser kortvarigt till utlandet skall inte
förses med utflyttningsbetyg och utflyttningscertifikat.
De reser ut på sitt pass
och är fortfarande skrivna där hemma,
om man inte tappar spåret efter dem.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

De övriga kvarstår i församlingen. Detta
om den saken. När man förfar så, har
man tillmötesgått det väsentligaste behovet
i fråga om den som reser ut på
detta sätt.

För någon tid sedan kom en man till
mig och sade: Jag tänker flytta till Nairobi
i Östafrika, där jag har köpt en
plantage och skall leva resten av mitt
liv. Det är klart att han skall ha både
utflyttningsbetyg och certifikat. Sedan
är det en annan fråga, om man tycker
att en sådan person skall få med sin
röst influera på den politiska opinionsbildningen
här i landet. Reservanterna
är för övrigt inne på en sådan tankegång
och undrar, hur länge en röstsedel
från en i utlandet bosatt person skall
anses ha något värde för opinionsbildningen
i vårt land. Den frågan vill jag
emellertid inte ge mig in på.

Jag vill vidare, herr talman, påpeka
att statistiska centralbyrån själv ifrågasätter
lämpligheten av att lämna en sådan
här utredning till utredningsmannen,
kammarrättsassessor von Otter.
Man säger nämligen så här: »En utvidgning
av folkbokföringen är troligen varken
det enda eller bästa instrumentet
att ge utlandssvenskarna den bättre kontakt
med svenskt samhällsliv som eftersträvas.
» Ämbetsverket är alltså ointresserat
av och olustigt för att en utredning
av utredningsmannen skall
igångsättas på grundval av den föreliggande
motionen.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att även reservanterna är
mycket modesta och försiktiga. De frågar
själva om inte registreringen borde
begränsas till dem som inte varit alltför
länge bosatta i utlandet. Ja, det är ju en
öppen fråga. De erkänner att en mer
väsentlig utvidgning av folkbokföringen
av utlandssvenskar kan komma att
inge betänkligheter. »Någon jämkning
är påkallad», skriver de. Javisst, men
den jämkningen är i praktiken genomförd
genom att studerande, praktikanter,
personal vid exportföretag och tid -

ningskorrespondenter i regel icke strykes
ur kyrkböckerna utan står kvar där
eller förs in under beteckningen »På
församlingen skrivna». Detta är icke detsamma
som att föras över till obefintlighetslängderna,
utan på det sättet är
enligt min mening deras väsentliga krav
tillgodosedda, och det gör att jag anser
att en utredning här är obehövlig och
att inte heller några direktiv behöver
ges från någon myndighet, eftersom
man ändå i de allra flesta fall tillämpar
just denna praxis som jag bär har angivit.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! När herr Hallén åberopar
statistiska centralbyråns yttrande
vill jag säga att formuleringarna i detta
yttrande verkar rätt förbryllande. Vad
centralbyrån tydligen vill göra gällande
är att i vissa av de fall som vi åberopar
vederbörande avförs från kyrkoböckerna
inte på grund av bestämmelserna
i folkbokföringsförordningen, utan på
grund av det sätt på vilket dessa bestämmelser
tillämpas av vissa folkbokförare.
Statistiska centralbyrån säger vidare,
att den inte betvivlar att det har kommit
till motionärernas kännedom att
praxis har varit en annan i vissa fall,
eller hur det nu uttrycks. Det är glädjande
att herr Hallén i sin egenskap av
folkbokförare i stort sett följer de regler
som jag tycker är riktiga, men vi
vet också att vissa andra folkbokförare
inte gör det. Under alla omständigheter
kan vi inte komma ifrån, att om vederbörande
har uttagit utvandringscertifikat
måste de avföras, med de menliga
konsekvenser detta har.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det är intressant att här
kunna konstatera en viss motsättning
mellan herr Hallén och herr Severin.
Enligt herr Severin är ju frågan av den
art, att en undersökning bör göras. Det
är ju detta som är bakgrunden till Nordiska
rådets resonemang på denna

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.

punkt. Men däremot säger herr Hallén,
att enligt vad han kan förstå behöver
denna sak inte undersökas närmare, ty
allt är ju egentligen så klart som det
rimligen kan vara. Det synes mig i alla
fall som om detta talar till förmån för
oss, som önskar att någonting mera skall
göras på detta område än att helt enkelt
avslå motionerna.

Nu har herr Hallén här citerat statistiska
centralbyråns utlåtande och
kommit fram till den slutsatsen, att det
inte vore lämpligt att överlämna hithörande
undersökning till den sittande utredningen.
Jag vill då bara säga, att vi
inom tredje lagutskottet har låtit undersöka
den saken, och vi har fått vetskap
om att den utredning som nu pågår
inte har någonting emot att taga även
dessa frågor under närmare övervägande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nyberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava

röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

I avseende å motiveringen gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels
ock på godkännande av utskottets motivering
med den ändring däri, som
under överläggningen föreslagits av
herr Severin i Stockholm; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Mölndal begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
tredje lagutskottets motivering i
utskottets utlåtande nr 7, med den ändring
däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Severin i Stockholm,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 94
ja och 67 nej, varjämte 19 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits
av herr Severin i Stockholm.

§ 23.

Föredrogos vart för sig allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Interpellation ang. kustartilleriets ställning inom försvarsorganisationen.

nr 6, över motion om översyn av det
offentliga utredningsväsendet; och

nr 7, över motion om viss ändring av
statens offentliga utredningars yttre
anordning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 24.

Interpellation ang. kustartilleriets ställning
inom försvarsorganisationen.

Herr BOIJA (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I regleringsbrevet den
30 juni 1948 till överbefälhavaren erinrade
Kungl. Maj :t denne om riksdagens
uttalande, att det vore önskvärt, att utredningen
om kustartilleriets ställning
inom försvarsorganisationen snarast
slutfördes.

Såsom bakgrund till det föreliggande
spörsmålet må framhållas, att överbefälhavaren
redan år 1946 uppdrog åt en
särskild kommitté att närmare utreda
frågan om kustartilleriets ställning och
att kommittémajoriteten, liksom sedermera
flertalet av remissmyndigheterna,
bestämt förordade att vapnet borde
överföras till armén. I många fall gav
man även uttryck för den uppfattningen
att härigenom icke endast en betydande
besparing skulle ernås utan
framför allt försvarets effektivitet ökas.

Den årliga besparingen beräknades
då — år 1947 — till omkring 4 miljoner
kronor och torde numera, bland annat
till följd av automatiska utgiftsstegringar
på olika områden, få uppskattas
till omkring 6 miljoner kronor.

Utvecklingen sedan 1947 synes även
giva ökat stöd för uppfattningen, att
vapnet borde infogas i armén. Sålunda
tillämpas numera denna organisation i
Finland och Norge. Förut voro dessa
länder bland de mycket få, där kustartilleriet
tillhörde marinen. Det svenska
kustartilleriet har tilldelats uniform av
armétyp och tillförts en hel del vapen

och annan utrustning av arméns modeller
samt har i hög grad fördjupat sin
taktiska samverkan med armén.

I anledning av riksdagens ovan uttalade
önskemål ber jag att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Har herr statsrådet i de direktiv,
som lämnats överbefälhavaren i och för
dennes utredningar, avseende t. ex. den
militärterritoriella indelningen, den
centrala militära förvaltningen och avvägningen
av försvarskostnaderna på
längre sikt, beaktat alternativet att kustartilleriet
tillhörde armén?

2. Avser herr statsrådet, bland annat
för att bringa spörsmålets principiella
sida i samklang med den nyligen utgivna
parollen om sparsamhet inom försvaret,
att genom en överarbetning av det föreliggande
utredningsmaterialet framlägga
förslag i frågan inför årets riksdag eller
vidtaga andra åtgärder i syfte att tillmötesgå
riksdagens för sex år sedan uttalade
och såsom angeläget karakteriserade
önskemål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

114, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer;

nr 115, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 6 juni 1925
(nr 174) om tillämplighet å vissa polismän
av föreskrifter angående fjärdingsmän; nr

125, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. in.;

nr 130, med förslag till förordning om
ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261); och
nr 132, angående anslag för budgetåret
1954/55 till ersättning till städerna

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Göteborg och Malmö för vissa kostnader
för folkbokföringen, m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 26.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 534 av herr Hansson i önnarp
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 151, angående riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken
in. in.; och

nr 535 av herrar Fast och Pettersson
i Norregård, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet nr 111, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

från bevillningsutskottet nr 114, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om taxering
för inkomst av medel, som insatts å
skogskonto, in. in., jämte i ämnet väckta
motioner;

från första lagutskottet nr 115, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 4 § lagen den 22 april 1938
(nr 121) om hittegods; samt
från tredje lagutskottet:
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen in. m.; och

nr 110, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden in. in. dels ock i
ämnet väckta motioner.

§ 28.

Herr talmannen meddelade, att fru
Löfqvist, som vid kammarens sammanträde
den 13 februari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 29.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.13.

In fidem
Gunnar Britth.