Interpellation av herr Anderson, Axel Ivar, ang. förordad återhållsamhet vid försäljning av obligationer (Riksdagens protokoll 1948:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

22—26 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 22 maj.

Interpellation av herr Anderson, Axel Ivar, ang. förordad återhållsamhet
vid försäljning av obligationer

Onsdagen den 26 mai.

Svar på fråga av herr Holmbäck angående nedläggande av tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö m. m...........................

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m...............

Samarbete med Stockholms stad beträffande Sabbatsbergs sjukhus

Anslag till utbildningskurs för arbetsterapeuter ................

Utjämning av kommunernas kostnader för folkpensioneringen . .

Inrättande av investeringsfonder för jordbruk m. m.............

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.......................

Anslag till hushållningssällskapen ............................

Omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet ............

Begränsning av den s. k. långtradartrafiken ..................

Ang. det försenade avlämnandet av kungl. propositioner ........

Interpellation av herr Elofsson, Gustaf, ang. beviljad importlicens
för färskpotatis ..........................................

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 26 maj.

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. varuutbytet mellan Sverige
och Danmark ............................................

Statsutskottets memorial nr 105, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushal
Is varor ................................................

— nr 106, ang. anslag till ersättning för skador vållade av personer
som avvikit från vissa anstalter (sammanjämkningsförslag)

— utlåtande nr 107, ang. anslag till statens sinnessjukhus: avlöningar
in. in.............................................

1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 21.

Nr 21

Sid.

Nr 21.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 108, ang. vissa byggnadsarbeten vid
statens sinnessjukhus m. m............................... 12

— nr 109, ang. anslag till svenska farmakopékommittén m. m..... 13

— nr 110, ang. anslag till kostnader för särskild polisverksamhet

för hindrande och uppdagande av spioneri m. m........... 13

— nr 111, ang. statsbidrag till byggande av fiskehamnar m. m. . . 13

— nr 112, ang. samarbete med Stockholms stad för utbyggnad och

drift av Sabbatsbergs sjukhus m. m....................... 13

— nr 113, ang. vissa anslag under åttonde huvudtiteln å tilläggs stat

II .................................................... 16

— nr 114, ang. vissa anslag till alkoholistvården ................ 16

— nr 115, ang. bidrag till driften av anstalter för psykopatiska och

nervösa barn m. m......................................... 16

— nr 116, ang. bidrag till utbildningskurs för sysselsättnings- och

arbetsterapeuter .......................................... 16

— memorial nr 117, ang. gemensam votering i fråga om försäljning
till Lunds stad av fastigheterna Källby 22, 23 och 24 i Lund 20

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, om avskaffande av fastighetsskatten,
m. m......................................... 20

— nr 43, om viss ändring i förordningen ang. understöd av skatte utjämningsmedel

åt synnerligt skattetyngda kommuner 20

— nr 44, ang. provisoriska bestämmelser om investeringsfond för

ersättande av normallager, m. m........................... 22

— nr 45, ang. inrättande av investeringsfonder för jordbruk m. m. 22

— nr 46, ang. frihet från utskiftningsskatt vid upplösning av Bergslagernas
järnvägsaktiebolag m. fl. bolag .................... 25

Första lagutskottets utlåtande nr 37, ang. vissa avlönings- och pensionsförbättringar
för präster m. m......................... 25

Andra lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. .......................................... 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. vissa anslag till hushållningssällskapen
m. m..................................... 48

—• memorial nr 39, ang. gemensam votering i fråga om förläggning
av fiskeristyrelsen .................................... 63

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 14, ang. omprövning av
reglerings- och ransoneringssystemet ........................ 54

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 12, ang. begränsning av den
s. k. långtradartrafiken .................................. 75

Lördagen den 22 maj 1948.

Nr 21.

Lördagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 249, angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 257, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
angående europeiskt ekonomiskt samarbete; nr

262, angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.;

nr 263, med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor;

nr 267, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen om arbetarskydd; nr

268, med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner
in. in.; och

nr 269, angående prisutjämningsavgift
in. m.

Justerades protokollen för den 13, 14
och 18 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 208, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för
fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. in.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fort -

satt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) jämte i ämnet väckta motioner; nr

210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 211, i anledning av väckta motioner
om årlig livränta åt makarna Gustaf
och Ester Johansson med anledning av
deras son Sven Estbjörns förolyckande
under värnpliktstjänstgöring.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 212, till Konungen i anledning
av väckta motioner dels om utredning
av frågan om behandlingen av myrslogarna
inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län,
dels ock angående ett enklare förfaringssätt
för bestämmande av äganderätten
till s. k. myrslogar.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens institut för folkhälsan; nr

214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss garanti åt
sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningars i Lund behov av
tomtmark jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II

Nr 21.

Lördagen den 22 maj 1948.

Interpellation ang. förordad återhållsamhet vid försäljning av obligationer.

till riksstaten för budgetåret 1947/48 till
riksbankens avbetalningslånefond.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande överflyttande
av vissa till justitiedepartementet
hörande ärenden från Kungl.
Maj:t till underordnad myndighet m. m.;

nr 221, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om försäkringsrörelse, m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vissa
inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående social jordbrukskreditgivning
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stöd åt fiskerinäringen,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 259,
angående anslag till teckning av aktier
i Aktiebolaget Svenska godscentraler.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet herr Herlitz motion, nr 391,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 392, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående

vissa avlönings- in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1948/49 m. m.; och

nr 393, av herr Löfvander in. fl., i
samma ämne.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj ds denna dag avlämnade propositioner
nr 249, 257, 262, 263 och 267—
269.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 394, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1948/49 m. m.; och

nr 395, av herr Anderson, Axel Ivar, i
samma ämne.

Interpellation ang. förordad återhållsamhet
vid försäljning av obligationer.

Herr ANDERSON, AXEL IVAR, erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Riksbankens innehav av svenska
skattkammarväxlar och obligationer
uppgick den 15 maj i år till 2 835 milj.
kr. Denna statsverkets skuldsättning till
riksbanken har nu tagit sådana proportioner,
att den översteg den utelöpande
sedelmängden vid samma tillfälle med
215 milj. kr. Ungefär en fjärdedel av
hela statsskulden befinner sig numera i
riksbanken.

Under den senast förflutna veckan har
riksbanken i allmänna marknaden uppköpt
betydande belopp av statsobligationer.
Det osedvanligt starka utbudet
av sådana har satts i samband med ett
uttalande av statsrådet och chefen för
finansdepartementet på den socialdemokratiska
partikongressen angående en
ifrågasatt »bindning av obligationer som
ett led i investeringsrestriktionerna».

Sedan statsrådet i ett tidningsuttalande
den 20 dennes förklarat, att det icke
vore fråga om att förbjuda försäljning
eller belåning av statsobligationer, har
visserligen en lugnare stämning på obli -

Lördagen den 22 maj 1948.

Nr 21.

Interpellation ang. förordad återhållsamhet vid försäljning av obligationer.

gationsmarknaden inträtt. Läget på denna
marknad måste dock alltjämt betecknas
såsom synnerligen labilt.

Kreditinstitutionernas innehav av
statsobligationer är bland annat grundat
på ett visst likviditetsbehov. Inskränkningar
i rätten att fritt få avyttra statsobligationer
sänka dessas användbarhetsgrad
ur kreditinstitutionernas synpunkt,
vilket icke kan bliva utan konsekvenser
för statens möjligheter att i
öppna marknaden placera obligationer
i fortsättningen. Särskilt sparbankernas
utbud av obligationer under senaste år
måste ses i samband både med riksbankens
obligationspolitik och statsmakternas
bostadspolitik. Det är alltså icke
fråga om spekulativa utbud.

Statsrådet bär i sitt nyssnämnda tidningsuttalande
framhållit, att det påginge
förhandlingar mellan honom och
försäkringsbolagen respektive sparbankerna
om en frivillig uppgörelse om
återhållsamhet i fråga om försäljningar
av obligationer och att syftet vore att
nå fram till ett frivilligt samförstånd
mellan alla berörda parter.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet
har också upprepade gånger
— även i denna kammare — understrukit
att riksbanken är ett riksdagens
verk. Icke minst då fråga varit om bankens
metod att genom operationer på
öppna marknaden garantera en viss räntenivå,
har statsrådet framhållit riksbankens
självständiga ställning. Riksgäldskontoret,
som även torde ha intresse
av varje form av inskränkning i
den fria förfoganderätten över de skuldbevis
kontoret emitterar, förbliver —
enligt grundlagen — under riksdagens
styrelse. Man måste väl diirför förutsätta,
att statsrådet och chefen för finansdepartementet
i denna fråga handlar i
samförstånd med dessa båda riksdagens
verk.

■lag får därför anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att snarast
lämna riksdagen en redogörelse för de
förhandlingar om en frivillig uppgörel -

se om återhållsamhet i fråga om försäljningar
av obligationer, som pågå mellan
Kungl. Maj:t å ena sidan och alla
de parter, som på grund av obligationsinnehav
beröras av denna fråga?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande varuutbytet;

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

105, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1948/49 till undersökningar rörande
levnadsvillkor och hushållsvanor;

nr 106, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1948/49 till ersättning för skador
vållade av personer som avvikit från vissa
anstalter jämte i ämnet väckta motioner; nr

107, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens sinnessjukhus:
avlöningar m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. in.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition agående anslag för budgetåret
1948/49 till svenska farmakopékommittén
m. in.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till kostnader för särskild
polisverksamhet för hindrande och uppdagande
av spioneri in. in.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byggande av fiskehamnar m. in.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående samarbete med
Stockholms stad för utbyggnad och drift
av Sabbatsbergs sjukhus samt försäljning

Nr 21.

Lördagen den 22 maj 1948.

till staden av serafimerlasarettets fastigheter
m. m.;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
alkoholistvården jämte i ämnet väckt motion; nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag för budgetåret
1948/49 till driften av anstalter
för psykopatiska och nervösa barn m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter;
samt

nr 117, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om försäljning till
Lunds stad av fastigheterna Källby 22, 23
och 2* i Lund;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av fastighetsskatten,
m. m.;

nr 43, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen angående
understöd av skatteutjämningsmedel åt
synnerligt skattetyngda kommuner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m., jämte i ämnet väckt motion;

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av investeringsfonder
för jordbruk m. m.; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående frihet från utskiftningsskatt
vid upplösning av Bergslagernas järnvägsaktiebolag
m. fl. bolag;

första lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- och pensionsförbättringar
för präster m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande och memorial
:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln punkten 54)
Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar,
punkten 55) Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader och punkten
107) Arrendenämnder, jämte i anslutning
därtill väckta motioner; samt

nr 39, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om förläggning av
fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök; första

kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 14, i anledning av
väckt motion angående omprövning av
reglerings- och ransoneringssystemet;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12, i anledning av
väckt motion angående begränsning av
den s. k. långtradartrafiken.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2,14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 25 maj 1948.

Nr 21.

Tisdagen den 25 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 264, angående godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige
och Österrike;

nr 266, angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
och

nr 272, angående fortsatt befrielse för
riksbanken från skyldighet att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld.

Justerades protokollen för den 19 innevarande
månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 24 maj 19b8.

Till justitiedepartementet hade den 22
maj 1948 från länsstyrelsen i Kalmar län
inkommit fullmakt för skyddskonsulenten
Axel Georg Pettersson, vilken vid ny
röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herr Georg Pettersson infann sig härefter
och intog sin plats i kammaren.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
249, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
257, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention angående
europeiskt ekonomiskt samarbete.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 262, angående reglering av sockernäringen
i riket in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 263, med förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om
kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 267, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen om arbetarskydd.

Nr 21.

Tisdagen den 25 maj 1948.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 268, med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick lagförslaget, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Majrts proposition
nr 269, angående prisutjämningsavgift
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 394, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1948/49 m. m.; och

nr 395, av herr Anderson, Axel Ivar, i
samma ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 10, statsutskottets
memorial och utlåtanden nr 105
—117, bevillningsutskottets betänkanden
nr 42—46, första lagutskottets utlåtande
nr 37, andra lagutskottets utlåtande nr
33, jordbruksutskottets utlåtande nr 32
och memorial nr 39, första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 14
samt kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 264, 266 och 272.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 396, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, m. m.;

nr 397, av herr Lindblom, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändring i regeringsformen och
riksdagsordningen, m. m.;

nr 398, av herr Löthner, i anledning^v
Kungl. Maj:ts proposition angående förändringar
i avseende å löneställning och
antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m.;

nr 399, av herrar Lindblom och Petrén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.;

nr 400, av herr Ekslrömer, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.;
samt

nr 401, av herrar Sjö och Uhlén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till butikstängningslag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 26 maj 1918.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 270, med
förslag till lag om förstörande av vissa
postförsändelser.

Ang. nedläggande av tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Holmbäck till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställt följande fråga: »När
kunna statens tvångsarbetsanstalt å
Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes komma att nedläggas?»

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Holmbäcks
berörda fråga, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Herr Holmbäck
har till mig riktat frågan, när statens
tvångsarbetsanstalt på Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes komma
att nedläggas. I anledning härav vill jag
anföra följande.

Svartsjöanstalternas klientel består
huvudsakligen av sådana svårskötta och
mera oförbätterliga manliga alkoholmissbrukare,
som icke kunna vårdas på
öppen anstalt, ävensom vissa smittosamt
sjuka alkoholmissbrukare av samma
kön. En mindre del av klientelet utgöres
av manliga lösdrivare, som ådömts
tvångsarbete. Särskilt svårskötta alkoholister,
som icke lämpligen kunna vårdas
på Svartsjö, omhändertagas f. n. på
en vid fångvårdsanstalten i Västervik på
min föredragning år 1940 inrättad provisorisk
alkoholistanstalt.

I årets statsverksproposition räknades
med att under budgetåret 1948/49 i genomsnitt
högst 80 interner skulle vara
intagna på Svartsjöanstalterna. Alkoholistanstalten
i Västervik, vilken vanligen
är fullbelagd, har 14 vårdplatser.

Svartsjöanstalterna ha sedan länge
ansetts olämpliga för sitt ändamål. I syfte
att tillfälligt förbättra vårdförhållandena
hemställde Kungl. Maj :t i proposition
nr 2 till årets riksdag att ett anslag
av 50 000 kronor skulle anvisas till
vissa ombyggnadsarbeten avseende särskilt
förläggningslokalerna. Förslaget har
bifallits av riksdagen. Vidare har Kungl.
Maj :t i proposition nr 205 i år föreslagit,
att en provisorisk alkoholistanstalt
med 40 vårdplatser skulle inrättas på
Bona med anslutning till det sjukhus för
asociala imbecilla män, vilket skall träda
i verksamhet den 1 juli 1948. Sedan
den nya provisoriska alkoholistanstalten
iordningställts, kan Västerviksanstalten
nedläggas och en överflyttning av svårskötta
alkoholister från Svartsjö ske i
större omfattning än fallet är för närvarande.

Erfarenheten har visat, att alkoholistvården
är i behov av en eller flera bottenanstalter
av sluten typ. Så länge den
nuvarande lösdriverilagstiftningen är
gällande, måste även utrymme finnas
för tvångsarbetare. Sammanlagt torde i
runt tal 100 platser erfordras. Då Bonaanstalten
är beräknad för 40 intagna,
måste alltså även efter denna anstalts
iordningställande finnas ytterligare
minst omkring 60 platser.

1946 års alkoholistvårdsutredning har
i ett nyligen avlämnat betänkande förordat
vissa ändringar i den nuvarande
anslaltsorganisationen. Utredningen föreslår
— i enlighet med vad som av mig
förutsatts i direktiven — att Svartsjöanstalten
nedlägges. 1 avbidan på att så -

Nr 21.

Onsdagen den 2G maj 1948.

Ang. nedläggande av tvångsarbetsanstalten å Svartsjö m. m.

dana nya vårdmöjligheter komma till
stånd, synes det, såsom även utredningen
förutsatt, icke möjligt att slopa Svartsjöanstalten.

Till fullföljande av en redan påbörjad
utredning rörande lösdriverilagstiftningen
har jag nyligen tillkallat särskilda
sakkunniga.

Mitt svar på den framställda frågan
är alltså, att Svartsjöanstalterna, såvitt
nu kan bedömas, icke kunna slopas, innan
nya vårdmöjligheter skapats inom
en omorganiserad alkoholist- och lösdrivarvård.
Tidpunkten härför kan icke
nu med säkerhet förutses.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
får till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet framföra min tacksamhet
för svaret.

Att frågan har framställts, beror givetvis
därpå, att allmänheten efter de
senaste oroligheterna vid Svartsjö har
intresse av att få veta, när man skulle
kunna tänka sig att Svartsjöanstalterna
kunna nedläggas. Att det är just jag,
som har framställt frågan, beror därpå,
att andra lagutskottet år 1945 gjorde ett
besök på Svartsjö och att det då ansågs
lämpligt, eftersom andra lagutskottets
ordförande icke hade tillfälle att vara
närvarande vid besöket, att jag här i
kammaren, som vice ordförande, meddelade
de intryck, som utskottet hade
fått av Svartsjö. Dessa intryck voro
synnerligen ogynnsamma, och den debatt,
som ägde rum här i kammaren, blev
också mycket långvarig och gav ett mycket
starkt eko i pressen.

Jag har inte varit i tillfälle att på
förhand se herr statsrådets svar på min
fråga, och det är mig därför svårt att gå
in i detalj på detsamma, men jag läser
ut av svaret två ting. Det ena är, att
också herr statsrådet mycket gärna vill
att Svartsjöanstalterna skola komma att
upphöra, och det andra är, att någon
tidpunkt inte kan anges, när detta skall
bli möjligt, men att det torde dröja åtskillig
tid, innan Svartsjöanstalterna
komma att nedläggas.

Herr talman! Jag kanske får till pro -

tokollet uttrycka mitt beklagande av att
det inte skall vara möjligt att inom kort
nedlägga de båda anstalterna.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensamma
omröstningar komme att anställas vid
kamrarnas sammanträden onsdagen den
2 nästkommande juni.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till närslutna läkarintyg
hemställer undertecknad om ledighet
från riksdagsgöromålen under
den i intyget angivna tiden.

Kristianstad den 24 maj 1948.

N. Elowsson.

Härmed intygas, att riksdagsman Nils
Elowsson sedan den 23 maj 1948 vårdas
å härvarande Centrallasaretts medicinska
avdelning för ulcus duodeni cum
melaena (blödande magsår) samt att
han till följd av denna sin sjukdom är
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
tills vidare under 6 veckor framåt.

Kristianstad den 25 maj 1948.

Hans Silwer,
med. dr, lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, under vilken herr
Nils Elowsson på grund av den i läkarintyget
angivna sjukdomen vore oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid statens
krisorgan jämte i ämnet väckta motioner; nr

224, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om reservbarnmorskornas
pensionsförmåner;

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livräntor
till Lilly Holmin, Karin Persson
och B. H. E. Sjölander; samt

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, såvitt angår tolfte
huvudtiteln.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
264, angående godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige
och Österrike.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 266, angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/
48 m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
272, angående fortsatt befrielse för riksbanken
från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:

nr 396, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, m. m.; samt
nr 397, av herr Lindblom, i samma
ämne.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Löthners motion, nr 398, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förändring i avseende å löneställning
och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 399, av herrar Lindblom och Petrén,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.;

nr 400, av herr Ekströmer, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. m.; samt

nr 401, av herrar Sjö och Uhlén, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till butikstängningslag.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och
Danmark träffad överenskommelse rörande
varuutbytet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 105, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag för budgetåret 1948/49 till
undersökningar rörande levnadsvillkor
och hushållsvanor, godkändes den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial
och utlåtande:

nr 106, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1948/49 till ersättning för
skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens sinnessjukhus:
avlöningar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. in.

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 185 gjorda framställning
hade utskottet i förevarande punkt hemställt,
att riksdagen måtte

I. besluta

a) att vid Mariebergs sjukhus i Kristinehamn
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 12 mars
1948 förordat förslag uppföras en ny
vårdpaviljong för en beräknad kostnad
av högst 1 610 000 kronor samt att härför
finge disponeras 1 478 000 kronor av
de medel, som av riksdagen tidigare anvisats
för andra och tredje etapperna av
om- och nybyggnadsarbetena vid sjukhuset; b)

att vid psykiatriska kliniken i
Lund skulle i huvudsaklig överenstämmelse
med i nämnda protokoll förordat
förslag verkställas om- och tillbyggnadsarbeten
för en beräknad kostnad av
högst 1 700 000 kronor;

II. till Vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus m. in. anvisa

a) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48 under statens allmänna
fastighetsfond ett investeringsanslag
av 259 500 kronor,

b) för budgetåret 1948/49 under statens
allmänna fastighetsfond ett investeringsanslag
av 4 130 000 kronor;

III. till Om- och tillbyggnad av psykiatriska
kliniken i Lund för budgetåret
1948/49 under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 750 000
kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skall
be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på de höga byggnadskostnader, som
hålla på att framträda inom sinnessjukvården.
Speciellt har utskottet observerat
kostnaderna för byggandet av den

nya paviljongen vid Mariebergs sjukhus
i Kristinehamn, där byggnadskostnaden
per vårdplats — med frånräknande av
värmecentralen — uppgår till den betydande
summan av 20 000 kronor. Utskottet
har funnit detta så mycket mera anmärkningsvärt
som det alldeles nyligen
bär invigts ett kroppssjukhus i Stockholm,
där byggnadskostnaden per vårdplats
endast har uppgått till 15 600 kronor.
Man brukar ju räkna med att byggnadskostnaden
vid sinnessjukvården bör
hålla sig lägre än vid kroppssjukvården,
beroende på alla de agremanger som
behövas vid kroppssjukhusen. Att utskottet
inte har skrivit mera än vad som
står på sidan 17 i utskottsutlåtandet om
att utskottet förväntar, att Kungl. Maj:t
i fortsättningen skall följa detta ärende
och se efter huruvida man inte genom
besparingar skulle kunna få ned byggnadskostnaden,
beror på den brist på
vårdplatser, som existerar inom sinnessjukvården.
Men det är klart, att om utvecklingen
fortsätter på detta sätt, blir
det mycket svårt att bygga ut sinnessjukvården
i den utsträckning varav behov
föreligger.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
utan vill bara understryka vad utskottet
har sagt i detta sammanhang.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag vill bara i anledning av herr
Ohlons anförande säga, att det är självklart
att vi från departementets sida
skola se till, att byggnadskostnaderna
vid sinnessjukhusen hållas nere så långt
det är möjligt utan att kraven på en fullgod
vård eftersättas, och jag betraktar
detta som så mycket angelägnare, då jag
har klart för mig att vi stå inför ett mycket
kostnadskrävande ombyggnads- och
nybyggnadsprogram på sinnessjukvårdens
område.

Vad som föranledde mig att begära
ordet var emellertid den förklaring, som
herr Ohlon avgav, att det var självklart
att byggnadskostnaderna under alla förhållanden
måste hålla sig lägre inom sinnessjukvården
än inom kroppssjukvården.
Jag är inte beredd att utan vidare

Onsdagen den 26 maj 1948.

Kr 21.

Ang. samarbete med Stockholms stad beträffande Sabbatsbcrgs sjukhus m. m.

acceptera en sådan tankegång. Jag vill
framhålla, att den paviljong, som skall
byggas vid Mariebergs sjukhus, skall bestå
av små avdelningar med bara 24 patienter
i varje avdelning. Meningen är
att man till denna paviljong skall koncentrera
sådana fall av sinnessjukdom,
som kräva en aktiv terapi i olika hänseenden
för att gå till hälsa, och jag tror
inte att de extra anordningar, som behöva
vidtagas för en sådan paviljong, i
och för sig komma att vara mindre omfattande
än de som måste finnas på en
vanlig sjukavdelning för kroppssjuka.

Jag vill alltså betyga mitt intresse för
att byggnadskostnaderna hållas nere,
men det är också min absoluta förvissning,
att om vi skola kunna höja sinnessjukvårdens
standard här i landet, få
vi också se till, att vi redan från början
bygga de nya sinnessjukhusen på ett
sådant sätt, att alla möjligheter till vård
och aktiv terapi kunna tillvaratagas.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
I anledning av statsrådets uttalande vill
jag endast framföra den meningen, att
bilokalerna i våra sjukvårdsinrättningar
sedan länge taga alltför stort utrymme.
Redan inom kroppssjukvården kan
det tyckas att man därvidlag går för
långt, jämfört med förhållandena i andra
länder. Man nöjer sig inte med användbara
lokaler, utan man vill ofta ha
stora reservutrymmen, och man tar
ibland till ytorna onödigt stora. Skall
man nu även inom sinnessjukvården börja
öka utrymmena till bilokaler i stil
med vad som tillämpas vid kroppssjukliusen,
då kommer man fram till ett läge
där möjligheterna att öka antalet vårdplatser
bli sämre och sämre. Därför menar
jag, att man i någon mån måste stå
emot de krav, som ställas när det gäller
bilokaler. Däremot menar jag nog att
man inte, för att få ned byggnadskostnaderna,
behöver sänka standarden på
själva rummen, där patienterna skola bo.
Byggnadskostnadernas stora höjd vid
alla slags sjukinrättningar beror myckel
på bilokalernas stora omfattning, och
det är där, herr talman, som jag menar

att man skall vara litet restriktiv när det
gäller att ge efter för de krav som ställas
av fackmyndigheterna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till svenska farmakopékommittén
in. in.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till kostnader för särskild
polisverksamhet för hindrande och uppdagande
av spioneri in. in.; samt

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byggande av fiskehamnar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. samarbete med Stockholms stad beträffande
Sabbatsbergs sjukhus m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående samarbete
med Stockholms stad för utbyggnad
och drift av Sabbatsbergs sjukhus samt
försäljning till staden av serafimerlasarettets
fastigheter m. m.

I detta utlåtande hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj ds i proposition
nr 213 framlagda förslag, hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 9 april 1948 förordade
grunder för samarbete med Stockholms
stad i fråga om ny- och ombyggnad samt
drift av Sabbatsbergs sjukhus;

b) för sin del godkänna ett föreliggande
— under förbehåll av dylikt godkännande
— mellan statens och Stockholms
stads förhandlingsdelegerade träffat
avtal angående försäljning till staden

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. samarbete med Stockholms stad beträffande Sabbatsbergs sjukhus m. m.

av stiftelsen serafimerlasarettets fastigheter; c)

bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa
avtal med Stockholms läns landsting angående
upplåtande till landstinget av
ett visst antal vårdplatser å garnisonsavdelningen
vid karolinska sjukhuset i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat.

Herr FORSLUND: Herr talman! I det
utlåtande, som nu har föredragits, förutsättes
det att en sjukhusanläggning av
ganska stora mått skall upphöra att vara
statens egendom med utgången av
år 1960. Jag ber att få säga några ord
med anledning av detta.

Jag har ett sorgligt minne från detta
sjukhus, men jag har också minnen av
motsatt karaktär. Detta sjukhus är fädrens
verk; år 1952 fyller det 200 år.
Det har tillkommit genom de fria krafternas
insatser, och det är många goda
givare som ha bidragit. Även driften av
sjukhuset har tidigare skötts genom de
fria krafterna, med bidrag av Stockholms
stad och Stockholms län; först
i slutet på trettiotalet har staten övertagit
driften. Sjukhusets fastigheter förvaltas
allt fortfarande av en stiftelse.
Detta sjukhus är sannolikt det första i
landet och som redan från början varit
rikssjukhus. Det har utöver sjukhusvård
kommit att vara samlingspunkt för utbildningen
av unga män till läkare och
kanske stora vetenskapsmän.

Jag måste därför beklaga, att nutidens
människor inte ha känt det som en allvarlig
uppgift att med beaktande av de
gamlas insatser och med den pietet, som
man alltid vill skall vara förenad med
gamla minnens skydd, söka finna ett
sätt att åtminstone försäkra sig om att
detta sjukhus även i fortsättningen får
förbliva ett sjukhus. Det skall nu säljas
till Stockholms stad, och allting tyder
visserligen på att staden kommer att behöva
det som sjukhus, men det finns
inte alls någon garanti för att det kommer
att förbliva ett sjukhus.

Ett annat allvarligt problem i detta
sammanhang är sjukvårdsplatsernas antal.
Det råder ett starkt behov av ökat

antal platser för att sjuka människor
skola kunna återvinna sin hälsa. Det
sjukhus jag talar om har 533 platser,
varav 200 disponeras av Stockholms
stad, 100 av Stockholms län och de övriga
äro avsedda för landet i övrigt —
det är som sagt ett rikssjukhus. De nya
byggnader, som tillkomma vid Sabbatsberg,
äro icke avsedda att ge ersättning
för dessa 533 vårdplatser, utan för att
tillgodose enbart Stockholms stads stora
behov av sjukvårdsplatser i övrigt,
och något samarbete med andra än
Stockholms stads institutioner har endast
kommit till stånd såtillvida, att karolinska
institutet tycks ha funnit det
fördelaktigt att ordna det så, att man
kan komma bort från de gamla lokalerna
— där man utan tvivel har haft vissa
besvärligheter, även om jag tycker att
dessa ibland ha givits för stora proportioner
— och flytta in i nya, moderna
lokaler, byggda under hänsynstagande
till att de också skola kunna användas
till undervisningssjukhus.

Jag skall inte säga ett klandrande ord
om allt detta som sker, jag vill endast
beklaga att det sker. Det är inte Kungl.
Maj :t som är ansvarig för initiativet och
för de förslag som föreligga, utan det är
de, som ha velat skapa någonting nytt.
Det har redan på ett tidigt stadium varit
ifrågasatt, att serafimerlasarettet skulle
bli överfört till karolinska sjukhuset och
att man därigenom skulle få undervisningssjukhus
endast på en enda plats.
Nu har emellertid denna enhetlighet i
fråga om undervisningssjukhus inte kommit
till stånd, utan undervisning skall
meddelas vid två sjukhus, nämligen dels
vid det stora rikssjukhuset och dels vid
Sabbatsberg.

Kammaren bör alltså ha klart för sig,
att det steg, som vi nu gå att fatta, innebär
att vi åsidosätta minnet av fädernas
arbete. Jag tycker det borde ha varit
en plikt, för nutidens barn att behålla
serafimerlasarettet, inte bara för
att visa aktning för dem som ha gjort
de stora insatserna för detsamma, utan
också för att sjukhuset i fortsättningen
skall kunna tjäna den uppgift det är
skapat för.

Onsdagen den 26 maj 1918.

Nr 21.

Ang. samarbete med Stockholms stad beträffande Sabbatsbergs sjukhus m. m.

Jag hoppas att statsrådet, som är närvarande
här i kammaren och som inom
kort skall få hand om undervisningssjukhusen
i sitt departement, skall ägna
en tanke åt den fråga jag här påtalat
och undersöka vad som lämpligen kan
vara att åtgöra. Den omständigheten, att
sjukhusets ekonomi har varit beroende
av frivillig hjälp, har ofta gjort arbetet
inom sjukhuset rätt påfrestande. Man
behöver inte gå längre tillbaka än till
1880-talet för att få mycket slående exempel
på den saken. Bestyrelsen för
sjukhuset hade då med kungahusets hjälp
fått en dagligen tjänstgörande ledning
för sjukhuset, så att förutsättningarna
för sjukhusets funktion skulle bli de
bästa möjliga, och den föreståndarinna,
som hade fått hand om denna ledning,
skrev till bestyrelsen och uttalade i allra
vördsammaste ordalag ett önskemål,
att denna bestyrelse måtte vara så utomordentligt
vänlig att bevilja tillräckligt
med medel för att sjukhuset, som då redan
var cirka 140 år gammalt, skulle
kunna tillhandahålla en handduk till
varje patient i stället för att såsom hittills
på varje sal endast ha en handduk,
bestående av ett upphängt lakan, som
alla fingo använda till att torka sig på;
bara denna lilla detalj måste stämma
oss till djupt allvar och ge en uppfattning
om den utveckling av vårt sjukhusväsende,
som har skett under de senaste
60 å 70 åren. Den lilla lyxen att
ha en handduk till varje patient var för
övrigt alltför flott för den tiden; bestyrelsen
för vårt första rikssjukhus befann
sig i det prekära läget att behöva
avslå föreståndarinnans bön, och man
skrev ett brev till henne, där man tackade
henne så hjärtligt för all den möda
hon hade lagt ned och allt det intresse
hon hade lagt i (lagen för sjukhusets
bästa, men där man också talade om, att
man inte hade möjlighet att bifalla hennes
framställning. Det har alltid varit en
hård kamp och många besvärligheter
vid skapandet och skötseln av detta sjukhus,
men vi se också att man trots dessa
svårigheter har kommit fram till goda
resultat i fråga om utbildning av lä -

kare och i fråga om botande av sjuka
människor.

Skulle det inte, herr statsråd och chef
för inrikesdepartementet, som, vilket jag
tidigare anfört, från och med den 1 juli
skall vara den ansvarige även för undervisningssjukhusen,
kunna finnas någon
möjlighet att på ett bättre sätt än
genom att bara bevara entrén till serafimerlasarettet
hugfästa minnet av detta
enligt min uppfattning goda, centralt
belägna sjukhus med gamla anor? Jag
vill inte att det här beslutet nu skall göras
om intet och att saken skall rivas
upp, men det kan måhända vid övervägande
av saken komma fram någon lösning
som är sådan, att det inte skall
kunna sägas att vi helt snöpligt ha rivit
ned vad fädren byggt upp.

Det är, herr talman, i korthet anledningen
till att jag begärt ordet. Jag tycker
att det är litet för fnuttigt, att staten
inte har försäkrat sig om mera än
att Stockholms stad inte bör få köpa
huvudentrén, som i stället skall kunna
placeras på något annat ställe.

Jag vill tillägga, att stiftelsen finns
kvar, och jag vill uttala en förhoppning
att köpeskillingen för fastigheterna inte
användes för betalning av löpande utgifter,
utan kan komma till användning
för de syften som stiftelsen vill främja.

Jag har velat anföra detta för att det
inte om det beslut, som vi gå att fatta,
i framtiden skall kunna sägas, att inte
en själ tänkte på att serafimerlasarettet
var ett den gamla tidens verk, vilket
bättre borde ha beaktats i den träffade
överenskommelsen.

Slutligen vill jag endast nämna, att frågan
om äganderätten till serafimerlasarettets
fastigheter är omtvistad. Jag tillhör
styrelsen för stiftelsen och har i en
särskild reservation inom styrelsen påpekat,
att frågan inte är tillräckligt utredd.
Det är också eu omständighet,
som borde ha manat till större försiktighet
än som nu har visats.

Ilcrr THUN: Herr talman! Jag vill helt
instämma i den runa, som herr Forslund

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Anslag till utbildningskurs för arbetsterapeuter.

har tecknat över serafimerlasarettet.
Emellertid känner jag det som en plikt
att, innan kammaren går att fatta beslut
i detta ärende, framhålla, att det för
Stockholms läns landsting varit förenat
med mycket stora bekymmer att gå med
på en uppgörelse. Detta län har att räkna
med folkökning, och folkmängden
torde år 1960 komma att närma sig
500 000, varav ungefär 350 000 i förorter
till Stockholm. Vi ha anslagit omkring
18 miljoner kronor till sjukhusbyggnader
med tanke på att vi skulle få färdigställa
dem under den närmaste tiden.
Den planerade utbyggnaden sammanhänger
med införandet av den fria sjukvården,
som man räknade med skulle
vara genomförd till år 1950. Vi förstå
fuller väl, att det nu inte kan ske med
hänsyn till svårigheterna att få byggnadstillstånd.
Under sådana förhållanden
är det klart, att vi se mycket bekymmersamt
på den här frågan.

Som herr Forslund påpekat, har serafimerlasarettet
533 vårdplatser, och jag
tror inte jag överdriver om jag gör
den meningen gällande, att detta sjukhus
sannolikt befinner sig på en väsentligt
högre nivå än många av våra
landsortslasarett. Jag finner det under
sådana förhållanden otänkbart, att man
år 1960 skall kunna rasera sjukhuset
med dess stora antal vårdplatser. Besvärligheterna
på byggnadsmarknaden komma
sannolikt att bestå, och därför blir
det omöjligt för Stockholms stad och för
länets landsting att få bygga i den omfattning
som vi önska. Vi från landstinget
taga därför fasta på utskottets uttalande,
att om sjukhuset inte nedlägges,
utan kommer att användas efter 1960, ett
visst antal vårdplatser komma att ställas
till landstingets förfogande. Vi ha,
som herr Forslund nämnde, 100 platser
på serafimerlasarettet, men äro tillförsäkrade
40 platser på rikssjukhuset. Redan
det betyder en brist på 60 platser,
om serafimerlasarettet nedlägges, och
härtill kommer att på grund av folkökningen
behovet av vårdplatser kommer
att stegras väsentligt. Det gör oss naturligtvis
än mera betänksamma.

I förhoppning att landstinget skall få
till stånd ett hyggligt avtal med Stockholms
stad, om sjukhuset skall drivas
efter 1960, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Häri instämde herr Franzon.

Efter de! överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
alkoholistvården jämte i ämnet väckt
motion; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag för budgetåret
1948/49 till driften av anstalter för
psykopatiska och nervösa barn m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till utbildningskurs för arbetsterapeuter.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

I förevarande utlåtande hade utskottet
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds i proposition
nr 182 framlagda förslag till Bidrag
till utbildningskurs för sysselsättnings-
och arbetsterapeuter för budgetåret
1948/49 under elfte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 10 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Andrén, Mannerskantz, Heiding, Gustav
Emil Andersson, Ohlon, Svensson i Grönvik,
Rubbestad och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den ly -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Anslag till utbildningskurs för arbetsterapeuter.

delse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att ifrågavarande
proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Till detta utskottsutlåtande finnes fogad
en reservation av ett antal ledamöter av
utskottet. Jag kan nämna, att det var flera
än de, som sedermera antecknade sig
såsom reservanter, som röstade mot propositionens
förslag, men några ansågo,
att det begärda anslaget var så litet, att
de inte ville reservera sig mot förslaget.

Det är visserligen sant, att det rör sig
om en liten summa. Det föreslås, att
10 500 kronor skola beviljas såsom bidrag
till Stockholms stad för en kurs för
utbildning av arbetsterapeuter. Det är
emellertid inte summans storlek som föranlett
reservationen. Det är inte fråga
om snålhet eller sparsamhet eller vad
man vill benämna det. Skälet är i stället
att man måste räkna med att de, som
komma att anmäla sig såsom elever, tillhöra
ungefär de grupper av människor,
varifrån sjukvårdspersonal i allmänhet
rekryteras. Kanske komma även sådana,
som redan tillhöra denna personal, i viss
utsträckning att anmäla sig till deltagande.
Vi reservanter ha därför ansett,
att när det gäller kroppssjukhusen, kan
det knappast vara riktigt att tillskapa
nya befattningshavargrupper på bekostnad
av tillgången på vanlig sjukhuspersonal,
som redan nu är otillräcklig. Jag
förmodar att inte minst Stockholms läns
och Stockholms stads representanter ha
reda på att nya stora sjukvårdsavdelningar,
som kostat miljoner kronor, inte
kunna tagas i bruk på grund av att man
inte har personal.

Härtill kommer att vi inte kunnat införa
arbetsterapi i den omfattning, som
skulle ha behövts, ens vid sanatorierna
och sinnessjukhusen. Där måste arbetsterapin
dock anses vara mest önskvärd
och behövlig. Vid kroppssjukhusen är
det i allmänhet en så ringa del av patienterna
som äro intagna så länge, att
man behöver arbetsterapi, och i den
män den verkligen erfordras, finns det

2 Första kammarens protokoll 1948. .Yr 21.

redan nu i viss utsträckning möjligheter
därtill tack vare de sjukgymnaster, som
finnas vid kroppssjukhusen, varjämte
kuratorerna och även i vissa fall sjuksköterskorna
kunna anvisa patienterna
lämplig sysselsättning. I varje fall borde
denna utväg kunna anlitas mera än som
nu sker.

Detta är, herr talman, de huvudsakliga
skälen till att vi avstyrkt propositionens
förslag. Jag skall försöka låta anförandets
längd stå i direkt proportion till
anslagssummans storlek och inskränker
mig därför till att med det sagda yrka
bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ger i så måtto herr Mannerskantz
rätt, att detta är en liten fråga,
och jag finner det märkligt, att det nödvändigtvis
skall bli delade meningar
även i sådana här små frågor. Herr Mannerskantz
har anfört de skäl, som kunna
andragas för att förslaget om bidrag
till kursen inte skall bifallas. Vi, som
tillhöra utskottsmajoriteten blevo emellertid
varken vid ärendets behandling
på tredje avdelningen eller vid statsutskottets
plenum på något sätt övertygade
av den motivering, som herr Mannerskantz
har anfört. Vi funno i stället att
starka skäl tala för ett bifall till propositionen.

Det är fråga om en kurs för utbildning
av arbetsterapeuter. Dessa skola
inte, som herr Mannerskantz sade, endast
ge anvisning om lämplig sysselsättning
för de sjuka människor, som ligga
flera månader på ett lasarett, utan meningen
är att de verkligen skola hjälpa
de sjuka och handleda dem när det gäller
att exempelvis göra en liten matta
eller förfärdiga någon enkel slöjdsak.
Kuratorerna skola kunna ge anvisning på
var man kan göra inköp av arbetsmaterial,
men vi ha för närvarande inga som
kunna hjälpa och handleda patienterna,
och terapeuterna komma därför att bli
av en utomordentlig betydelse.

Nu föreligger ett digert kommittébetänkande
med förslag om åtgärder på
det här området, och däri föreslås an -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Anslag till utbildningskurs för arbetsterapeuter.

ordnande av tvååriga kurser för utbildning
av terapeuter. Den i propositionen
föreslagna kursen är av enklare typ, och
avsikten är att man nu skall kunna
vinna en liten smula erfarenhet, innan
man tar ställning till frågan i dess helhet.
Ur den synpunkten har det ansetts
vara befogat, att staten bidrar till kostnaden
för kursen, som anordnas av
Stockholms stad. Men man har även beaktat,
att en mindre del av eleverna avses
skola arbeta på karolinska sjukhuset
och några i Stockholms läns landstings
anstalter. Det finns alltså vid sidan
om det direkta stockholmsintresset
faktiskt ett intresse för staten att bidraga
till kursen. Utskottsmajoriteten
har därför utan tvekan tillstyrkt förslaget.
Vi ha visserligen i utlåtandet uttalat,
att man bör iaktta försiktighet
när det gäller att gå in för nya vårdformer
vid våra sjukhus, men det är en
helt annan sak. Det är av vikt att man
vinner erfarenhet på det här området,
varigenom man lättare kan bedöma den
lämpligaste formen av terapeutbildning
över huvud taget.

Nu säger herr Mannerskantz, att kursen
kommer att försvåra rekryteringen
av personalen vid våra sjukvårdsanstalter,
där det redan nu är så svårt att få
tillräckligt med folk. Detta kan naturligtvis
sägas, men det är klart, att det
lika litet kan bevisas som ett påstående,
att kursen därvidlag inte betyder någonting.
Kursen är planerad för 22 elever,
och man förutsätter att de skola
ha samma förutbildning som elever, vilka
antagas vid våra sjuksköterskeskolor,
men dessutom förutsätter man, att eleverna
före kursens början skola ha tillägnat
sig viss teknisk utbildning, varigenom
man kan förkorta kursen. Man
får väl antaga, att knappast några vid
våra sjukvårdsanstalter ha denna tekniska
utbildning. Om man skall behöva
hysa några farhågor i samband med rekryteringen,
är det snarare att det måhända
blir svårt att rekrytera den här
kursen och få tillräckligt kvalificerade
elever. Den saken har utskottsavdelningen
inte undersökt närmare, men jag
hoppas att de, som planera kursen, ha

förvissat sig om att det verkligen finns
intresserade människor, som vilja delta
i kursen, så att man har möjlighet att
genomföra den och inte när den skall
börja, tvingas konstatera, att ingen deltagare
anmält sig.

Vi tro således inte att kursen kommer
att försvåra rekryteringen av sjukvårdspersonal
i allmänhet. De, som äro
anställda vid sjukhusen, torde inte ha
sådan teknisk utbildning, att de utan
vidare kunna anmäla sig till kursen.
Dessutom kan man väl säga, att inte alla
som fått sådan utbildning, att de kunna
antagas som elever i en sjuksköterskeskola,
verkligen vilja deltaga i en
sjukvårdskurs. Lika väl som herr Mannerskantz
säger, att kursen kommer att
försvåra rekryteringen till sjukhusen,
kan man säga, att det finns flera människor,
som äro intresserade för just arbetsterapien
och att man har vissa utsikter
att kunna rekrytera kursen med
sådana elever.

Dessutom är det ett tredje skäl, som
jag bara vill snudda vid och som gör
att vi anse det angeläget, att bidraget
nu anvisas av riksdagen. Bidraget är
avsett att täcka hälften av kostnaderna
för kursen, och det förutsätter ett samarbete
med Stockholms stad. Jag skulle
tro, att om riksdagen avvisar förslaget,
så kan det uppstå vissa svårigheter att
i framtiden ordna sådana här angelägenheter
i samarbete med Stockholms
stad. Man kan riskera att det blir dyrare
och svårare, om sådant samarbete
inte äger rum. Vi ha härvidlag en viss
erfarenhet från de kurser för utbildning
av barnmorskor, som skulle bedrivas i
samarbete med Stockholms stad.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Det är alldeles självklart, att man,
såsom det har framhållits här i debatten,
med hänsyn till den rådande personalbristen
bör vara försiktig när det gäller
att bygga ut nya vårdformer vid sjukhusen.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Anslag till utbildningskurs för arbetsterapeuter.

Jag har emellertid vid departementsbehandlingen
ansett, att det är värdefullt
för staten att genom bidrag till kursen
få tillfälle att taga del av erfarenheterna
av densamma och av terapeuternas arbete
ute på sjukhusen. Det har nämligen
helt nyligen avgivits ett kommittébetänkande,
som just tar upp dessa frågor om
sysselsättningsterapi vid sjukhusen. I
detta kommittébetänkande förutsättes,
att det skall anordnas en ganska långvarig
och dyrbar utbildning för arbetsterapeuterna.
Nu ha vi möjlighet att få
pröva en väsentligt kortare och billigare
utbildningsform. Få vi ut ett antal terapeuter,
som genomgått den kurs det nu
är fråga om, få vi tillfälle att rent praktiskt
se, om vi inte för framtiden skulle
kunna klara oss med väsentligt billigare
utbildning än som förutsatts i kommittébetänkandet.

Jag vill erinra om att det här gäller
ett mycket stort ekonomiskt intresse för
statsverket, ty en av de allra största bristerna
inom vår sinnessjukvård är för
närvarande avsaknaden av arbetsterapeutiska
vårdformer vid sinnessjukhusen.
Jag är övertygad om att därest vi
kunde få till stånd en bättre arbetsterapi
vid sinnessjukhusen, skulle det leda till
för många patienter väsentligt kortare
vårdtider, och vi skulle alltså få möjlighet
att effektivare utnyttja vårt begränsade
platsantal vid sinnessjukhusen.

Herr Mannerskantz tycktes i sitt anförande
utgå från att det här bara är
fråga om att få pröva arbetsterapien vid
de vanliga kroppssjukhusen, lasaretten.
Hälften av eleverna skall tjänstgöra på
vanliga kroppssjukhus, men i övrigt skola
två av eleverna tjänstgöra vid barnsjukhus,
där ju arbetsterapien är en
självklar sak, fyra stycken skola sättas
in på sanatorier, där också behovet av
arbetsterapi är mycket framträdande,
fyra skola arbeta vid konvalescenthem
och två på psykiatriska avdelningar vid
sjukhusen. Genom eu dylik kurs har man
alltså möjlighet att på ett mycket vitt
arbetsfält få utrönt, hur eu förkortad utbildning
av detta slag utfaller.

Slutligen skulle jag bara vilja säga, att
man inte behöver hysa några farhågor

för att denna kurs skall undandra sjukvårdspersonal
från den sjukvårdande
verksamheten genom att personalen i
stället skulle ägna sig åt arbetsterapi, ty
alla de 22 elever, som skola deltaga i
kursen, ha tidigare genomgått konstfackskola,
vävseminarium eller fått annan
liknande utbildning och tillhöra alltså
inte rekryteringsunderlaget för den vanliga
sjukvårdspersonalen.

Herr WISTRAND: Herr talman! När
jag begärde ordet, hade varken herr
statsrådet eller herr Karlsson yttrat sig,
och jag skulle egentligen kunna inskränka
mig till att instämma i vad de sagt.

Jag skulle emellertid vilja betona, att
det synes vara angeläget, att, när en annan
part, såsom i detta fall, åtar sig att
göra experimenten och betala en mycket
väsentlig del av kostnaderna därför,
ett sådant erbjudande inte förkastas. Arbetsterapien
vid sjukhusen har otvivelaktigt
i mycket hög grad framtiden för
sig. De erfarenheter, som gjorts, ha utfallit
så lyckligt, att det alldeles säkert
kommer att resas starka krav på att försöken
skola fortsättas. När nu Stockholms
stad till ett billigt pris och under
enkla former anordnar en kurs, av vilken
man, såsom statsrådet framhöll, i
mycket hög grad kan vänta att den kommer
att ge resultat, som förbilliga och
förenkla utbildningen även för framtiden,
anser jag det vara förenligt med
klok sparsamhet från statens sida att
vara med och dela kostnaderna på sätt
som föreslagits.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
framställning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Om utjämning av kommunernas kostnader för folkpensioneringen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 117, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
försäljning till Lunds stad av fastigheterna
Källby 2-, 23 och 2* i Lund, godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i
anledning av väckta motioner om avskaffande
av fastighetsskatten, m. in., bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om utjämning av kommunernas kostnader
för folkpensioneringen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av väckt
motion om viss ändring i förordningen
angående understöd av skatteutjämningsmede!
åt synnerligt skattetyngda kommuner.

I en till bevillningsutskottet hänvisad
motion, I: 75, av herrar Hage och Lars
Andersson, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta den ändringen i förordningen
angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda
kommuner, att i 2 § 1 mom. b)
även intages: kommuns utgifter till folkpensioneringen
(möjligen med undantag
för utgifter, som föranledas av kommuns
beslut om utgående av kommunalt hyresbidrag
till folkpensionärer), eller —
om detta icke kunde bifallas — att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en skyndsam utredning
och framläggande av förslag till riksdagen
i denna fråga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet lämnat en redogörelse för
vad tidigare i detta ärende förekommit,
varefter utskottet anfört:

»I den föreliggande motionen har yrkats
sådan ändring i 1927 års förordning
angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner,
att kommuns utgifter för folkpensioneringen
finge medräknas bland

de ändamål, för vilka kommuns utgifter
må kunna genom dylikt understöd nedbringas
till 5 kronor 50 öre per skattekrona.

Såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen ägnades uppmärksamhet åt
förevarande spörsmål vid 1947 års riksdag
i samband med antagandet av lagen
om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen. Det ansågs
därvid icke tillrådligt att genomföra den
nu ifrågasatta ändringen av 1927 års förordning.
Med hänsyn härtill anser sig ej
heller utskottet kunna tillstyrka motionärernas
yrkande att detta spörsmål upptages
till en från skatteutjämningsfrågan
i övrigt fristående behandling.

Utskottet får emellertid erinra om att
utskottet i sitt samtidigt härmed avgivna
betänkande nr 42 föreslagit skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan att Kungl.
Maj :t ville snarast låta verkställa en förnyad
utredning rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning
samt för riksdagen framlägga de förslag,
som må av utredningen föranledas. Vid
den av utskottet sålunda föreslagna utredningen
kommer givetvis även frågan
om den kommunala skatteutjämningen
att upptagas till behandling. Utskottet
förutsätter, att de i den föreliggande motionen
framkomna synpunkterna därvid
tagas under övervägande.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att motionen
1:75 av herrar Hage och Lars Andersson
om viss ändring i förordningen
angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Herr HAGE: Herr talman! Den motion,
som i föreliggande utlåtande har
behandlats av bevillningsutskottet och
av detsamma avstyrkts, är väckt av mig
och min länskamrat L. E. Andersson,
vilken är bosatt i en av landets mest
skattetyngda kommuner.

Motionen syftar till att åstadkomma
en ändring i den författning, som gäller
för utdelande av statsbidrag till

Onsdagen den 2G maj 1948.

Nr 21.

Om utjämning av kommunernas kostnader för folkpensioneringen.

skattetyngda kommuner. För att erhålla
sådant statsbidrag uppställas för närvarande
två villkor. Dels skola kommunalskatten
och landstingsskatten tillsammans
föranleda ett skattetryck, överstigande
It) kronor per skattekrona, och
dels skola dessutom utgifterna för kvrko-,
folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsendet
motsvara ett skattetryck
av mer än 5 kronor 50 öre per skattekrona.
Båda dessa villkor skola uppfyllas
för att en kommun överhuvudtaget
skall ha möjlighet att få statsbidrag
för skatteutjämning.

Nu har emellertid inträffat en viss
förändring med avseende på vår sociallagstiftning,
som enligt mitt sätt att se
motiverar en ändring av dessa bestämmelser,
särskilt av bestämmelsen beträffande
5: 50-regeln. De ändrade bestämmelserna
om folkpensionerna måste innebära,
att för skattetyngda kommuner
en hel del fattigvårdsutgifter komma att
falla bort, under det att däremot utgifterna
för folkpensioneringen höjas. Kommunerna
uppnå därigenom i de flesta fall
denna tiokronorsgräns, som är bestämmande
för att vederbörande kommun
skall få utjämning. Men det är risk för
att fattigvårdsutgifterna, som ligga till
grund för det andra villkoret, minskas
på ett sådant sätt, att denna gräns av
5 kronor 50 öre icke uppnås, och då
föreligger den risken — jag har talat
med ett flertal erfarna kommunalmän,
som alla ha den uppfattningen — att
en del kommuner inte fylla kravet om
uppnående av 5: 50-gränsen.

Det är från denna utgångspunkt som
vi i motionen begärt, att utgifterna för
folkpensionen även skola inräknas i
5:50 kronors summa.

Denna fråga fördes fram — ehuru
icke i samma form som nu — redan år
1945, och när nu frågan har legat under
uppsikt så att säga och vederbörande
har kunnat följa utvecklingen, tycker
jag att det kunde ha varit rimligt, att
utskottet nu hade gått med på en ändring
på denna punkt. Jag har den uppfattningen
nämligen, att det inte fordras
någon så synnerligen omfattande lagändring
för att nå det mål, som jag vill

nå. Risken är däremot, det vill jag betona,
synnerligen stor, att en del kommuner
nu falla utanför bidragsbestämmelserna
genom den förändring som
bar inträffat beträffande vår soeiallagstiftning.
Utgifterna till folkpensionering
och utgifterna till fattigvård gälla ju för
övrigt i stort sett samma klientel inom
samhället. När kommunernas utgifter
för folkpensioneringen stiga, måste matematiskt
följa, att fattigvårdsutgifterna
i stället minskas; men där uppstår denna
risk, att en del kommuner inte få
detta tillskott som skatteutjämningsbidraget
utgör.

Jag skall i denna fråga inte ställa något
yrkande, vilket ju tjänar mycket litet
till gentemot ett enigt utskott, men jag
måste uttrycka mitt beklagande av att
en så pass liten fråga som denna inte har
kunnat klaras tidigare. Nu skall frågan
uppskjutas, till dess frågan om komniunalskattelagstiftningens
utformning kommer
på kammarens bord. Men när blir
det? En del tala om nästa år såsom en
tänkbar tidpunkt, men det är väl knappast
troligt, att denna fråga hinner bli
klar till dess — den är ju så oerhört
stor. }Ien jag vill passa på att i detta
sammanhang såsom representant för
skattetyngda kommuner säga att nog
skulle det vara synnerligen önskvärt, att
denna komunalskattefråga forcerades.
Det är naturligtvis mycket tacknämligt,
att statsskatterna nedsättas, men för den
stora massan av kommuner betyder
kommunalskattens nedsättning någonting
helt annat. Jag vill därför laga fasta
på utskottets uttalande, att vid den utredning
rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning, som utskottet
är 1947 föreslog riksdagen att
snarast låta verkställa, även frågan om
den kommunala skatteutjämningen kommer
att upptagas till behandling, jag
hoppas då, att även det av mig nu berörda
problemet därvid tages under
övervägande. Samtidigt vill jag uttala
den förhoppningen, att den möjlighet,
som Kung]. Maj:t har, att även utan att
de två uppställda kraven fyllas ge skatteutjämning
till vissa kommuner, under
tiden utnyttjas i största möjliga utsträck -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. inrättande av investeringsfonder för jordbruk m. m.

ning, till förmån för kommuner, som
skulle kunna komma att bli lidande genom
att den av mig här påtalade bestämmelsen
alltjämt får stå kvar.

Jag är, herr talman, övertygad om att
jag i denna fråga har bakom mig de
skattetyngda kommunerna, inte bara i
mitt län utan även i andra delar av landet.

Jag har intet yrkande, men jag har
velat få detta korta anförande antecknat
till protokollet.

I detta anförande instämde herrar
Grym och Söderkvist.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m., jämte en i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. inrättande av investeringsfonder föijordbruk
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av väckta
motioner angående inrättande av investeringsfonder
för jordbruk m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 76
av herr Ivar Persson m. fl. och II: 151
av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
anhålla hos Kungl. Maj :t om skyndsam
utredning om införande av investeringsfonder
vid jordbruk samt om de speciella
former härför som syntes nödvändiga;

2) de likalydande motionerna I: 185
av herr Domö m. fl. och II: 300 äv herr
Henriksson m. fl., vari hemställts, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t snarast
måtte framlägga förslag om sådan ändring
av förordningen om investeringsfonder,
att de nuvarande bestämmelserna
dels bleve tillämpliga även å fysisk
person, dels komme att omfatta även
avsättningar inom förvärvskällan jordbruksfastighet; 3)

motionen 1:226 av herr Näsgård,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
vid motionen fogade förslag till förordning
om investeringsfonder för
skogsvårdsarbeten och förordning om
ändring i förordningen den 2 maj 1947
(nr 174) om investeringsfonder; samt

4) motionen II: 196 av herr Hansson
i Skediga, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
finge medgivas även vid
nyanskaffning av maskiner inom jordbruket.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 76 av herr
Ivar Persson m. fl. och II: 151 av herr
Hansson i Skegrie m. fl., de likalydande
motionerna I: 185 av herr Domö m. fl.
och II: 300 av herr Henriksson m. fl.
samt motionen 1:226 av herr Näsgård
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville, med beaktande av
vad i betänkandet anförts, föranstalta
om utredning rörande de i motionerna
berörda spörsmålen samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda; samt

B) att motionen II: 196 av herr Hansson
i Skediga om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
för nyanskaffning av
maskiner inom jordbruket måtte, i den
mån densamma icke kunde anses besvarad
genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Våra
skattelagar och alldeles speciellt skatteskalorna
äro ju uppbyggda närmast med
tanke på personer, som ha en något så

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. inrättande av investeringsfonder för jordbruk m. m.

när jämn årsinkomst, exempelvis löntagare,
vilkas inkomst förändras relativt
litet. Det utmärkande för dem är vidare,
att de äro progressiva, delvis
starkt progressiva. En person, som har
en ojämn årsinkomst, får då självfallet
för en inom en viss period sammanlagd
inkomst betala högre skatt än han skulle
behöva göra, om han hade haft inkomsten
jämnt fördelad över perioden. Jag
tar såsom exempel, att en person har
5 000 kronor ett år, 5 000 kronor nästa
år, men så kanske 80 000 kronor det
tredje året. Då har han 90 000 kronor
inalles under tre år. För detta får han
betala en avsevärt högre skatt än om han
hade haft 30 000 kronor under vart och
ett av dessa tre år.

Detta förhållande, att våra skatteskalor
äro avpassade huvudsakligen med
hänsyn till personer som ha en något
så när jämn inkomst, står i strid med i
varje fall vad jag uppfattat såsom andemeningen
med en skattelagstiftning, och
då blir frågan om skatteutjämning en
betydelsefull fråga inom skattelagstiftningen.
Det finns åtskilliga möjligheter
för skattskyldiga att komma ifrån den
merbeskattning, som blir följden av en
ojämn inkomst. De som på detta sätt ha
en ojämn inkomst äro i första hand företagare,
som syssla med konjunkturbetonad
näringsverksamhet, men dessutom
en del utövare av fria yrken, uppfinnare,
konstnärer o. s. v., som äro i hög grad
beroende av konjunkturen, fastän de
icke idka rörelse. Nu finns det åtskilliga
möjligheter att genom olika arrangemang
komma ifrån en sådan extra skattebelastning
på grund av ojämn inkomstutveekling.
Aktiebolag ha genom den fria
avskrivningsrätten en betydande sådan
möjlighet, liksom genom den numera genomförda
lagstiftningen om fondbildning
av olika slag. Detsamma gäller, ehuru
i något mindre utsträckning, om enskilda
rörelseidkare.

I samma riktning verka vidare vissa
mer eller mindre provisoriska regler. Vi
ha t. ex. haft en lagstiftning för att möjliggöra
för folk, som ett år ha fått en
stor inkomst av sina skogar på grund
av stormfällning, vilken kanske liar ab -

sorberat inkomsten för en lång period,
att fördela inkomsten på flera år. Man
kan även säga att vår beskattning av lotterivinster
är ett försök i samma riktning.
Jag vet, eftersom jag själv skrev
den motion som därvidlag till slut ledde
till denna lagstiftning, att den proportionella
beskattningen i detta fall motiverades
inte minst med att de, som få
en vinst på låt oss säga 100 000 kronor,
inte böra behöva betala den relativt höga
skatt, som blir en följd av progressionen.
Det är emellertid rätt dåliga metoder
båda dessa, den ena därför att den innebär
ett provisorium, vilket aldrig är bra
när det gäller skattelagstiftning, den
andra därför att den tar sikte på ett speciellt
fall, som är rätt svårt att samordna
med den övriga skattelagstiftningen.

Jag har deltagit vid behandlingen av
det ärende, som innefattas i föreliggande
betänkande av bevillningsutskottet,
men )ag hade tyvärr inte tillfälle att närvara
vid justeringen, och jag har nu endast
att konstatera, att utskottets utlåtande
inte blivit efter min mening i alla
avseenden tillfredsställande. Utskottet har
genom sitt sätt att skriva motiveringen
begränsat sig till att av Kung]. Maj :t begära
en utredning om möjligheterna att
utjämna skatterna för folk, som ha ojämna
inkomster, vilken huvudsakligen skulle
komma att beröra rörelseidkare. Det
hade här varit ett tillfälle för utskottet
att stryka under, att även fysiska personer,
som icke äro rörelseidkare, borde
omfattas av denna utredning, ty det
finns en motion i denna kammare, nr
185, där man i klämmen bland annat har
hemställt, att Kungl. Maj:t snarast måtte
framlägga förslag om sådan ändring
av förordningen om investeringsfonder,
att de nuvarande bestämmelserna bleve
tillämpliga även å fysisk person. Om
man läser denna kläm ensam för sig,
synes det klart, att den tar sikte på det
fall, som jag här har berört, nämligen
att det finns enskilda utövare av fria
yrken, som ha mycket ojämna inkomster,
men det måste medges, att man i
motiveringen till denna motion nog inte
direkt framhållit detta, och man kan nog
säga att motiveringen är så skriven, att

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. inrättande av investeringsfonder för jordbruk m. m.

man av den kan förstå, att motionärerna
även där närmast ha tänkt på rörelseidkare.
Jag skulle, herr talman, om jag
hade haft tillfälle att vara närvarande
vid justeringen, ha försökt att ta fasta
på motionens kläm och försökt få in i
motiveringen någonting, som tog sikte
även på dessa andra fall jag här har
berört

Jag skulle för det berättigade häri
kunna anföra ett skäl till — utom det
att man därigenom kunde ge möjlighet
för, låt oss säga, en uppfinnare att få en
något så när skälig beskattning — nämligen
det, att jag tror, att om man angrep
problemet beträffande utövare av
fria yrken, skulle man där komma in på
de principiella svårigheterna och tvingas
fram till en lösning, som måhända
kunde ha gjorts generell för rörelseidkare,
vilka icke äro bokföringsskyldiga eller
icke ha sådan bokföring, att man kan
lägga den till grund för taxeringen.
Självfallet finns det en svårighet, som
principiellt uppstår vid allt undanskjutande
av skatteplikt, nämligen att när
skatten en gång skall tagas ut på dessa
inkomster, den skattskyldige måhända
är insolvent. Om man befarar att detta
skall inträffa i någon större utsträckning
— och det kanske man kan räkna
med när det gäller enskilda personer,
som ha en i hög grad konjunkturbetonad
verksamhet — bör man förknippa en
sådan möjlighet med krav på att skatten
på hela beloppet skall till en början
erläggas eller deponeras och utjämningen
ske genom restitution av skatt eller
genom lossande av spärren på det deponerade
beloppet.

Då jag, herr talman, förstår att det är
fullkomligt hopplöst att försöka få kammaren
att så här på rak arm godkänna
en omskrivning i föreliggande betänkande
av någon punkt av mera principiell
betydelse, anser jag mig inte böra
ställa något yrkande i detta avseende.
Jag har endast velat anteckna de nu
lramförda sypunkterna till dagens protokoll.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag
skulle bara med anledning av herr

Björnssons yttrande vilja understryka
vad herr Björnsson själv erkände, nämligen
att det var litet svårt för utskottet
att ta upp det spörsmål, som herr
Björnsson berörde, beroende på att det
inte ligger inom motionernas ram. Dessa
taga uteslutande sikte på frågan om
investeringsfonder och investeringsfonder
speciellt för jordbruk och skogsbruk.

Sedan skulle jag ytterligare vilja säga.
att om herr Björnsson haft tillfälle att
dela sin tid mellan denna kammare och
andra kammaren, hade han i andra kammaren
kunnat avlyssna ett interpellationssvar
av finansministern, i vilket
denne på en fråga om utjämning av engångsinkomster
för uppfinnare — jag
hoppas inte för optimistiskt — meddelade,
att ett förslag därom väntades av
1944 års allmänna skattekommitté innan
detta års utgång.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Jag
är mycket tacksam för den upplysning
som här har lämnats, och jag hoppas att
herr Sjödalils skepsis skall vara obefogad.

När herr Sjödahl säger, att bevillningsutskottet
inte hade kunnat ta upp
mitt förslag, därför att det föll utanför
motionernas ram, skulle jag vilja anmärka,
att det väl är allmänt bekant, att
bevillningsutskottet har initiativrätt. Om
herr Sjödahl läser klämmen i motion nr
185, kan herr Sjödahl där läsa ut att
man begär ändrade regler för beskattning
även av fysisk person, så att även
om herr Sjödahl menar att bevillningsutskottet
skall använda sin initiativrätt
försiktigt, hade motionens formulering
inte utgjort något hinder för en skrivning
av det innehåll jag här velat förorda.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är
nog mycket svårt att av motionens kläm
kunna utläsa allt detta, som herr Björnsson
vill inlägga i densamma. Där talas
ju om investeringsfonder och att bestämmelserna
därom böra bli tillämpliga även

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

på fysisk person. Det skulle betyda, att
man alltså för en uppfinnare med en
engångsinkomst skulle lägga upp en investeringsfond.
Man måste väl också i
detta fall ta någon hänsyn till motionens
motivering, vilken inte ger något stöd
alls för herr Björnssons tolkning. — Det
är ju känt, och det vet herr Björnsson
likaväl som kammaren i övrigt, att bevillningsutskottet
har initiativrätt. Men
då det var bekant för utskottet, att denna
fråga var under behandling av 1944
års allmänna skattekommitté och att ett
förslag väntades relativt snart, fanns det
ju ingen praxis som talade för att utskottet
i sådant fall skulle använda sin
initiativrätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående frihet
från utskiftningsskatt vid upplösning
av Bergslagernas järnvägsaktiebolag
m. fl. bolag, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
första lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- och pensionsförbättringar
för präster m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av dels Kungi.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 april 1948 dagtecknad
proposition, nr 212, vilken hänvi -

sats till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt in. m.; samt

3) lag med vissa bestämmelser om
hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft elva i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 353 av herr Heiding m. fl.,
nr 354 av herrar Holmbäck och Petersson,

nr 355 av herrar Hage och Johannesson,

nr 356 av herr Lindblom in. fl. och
nr 357 av herr Ericsson, Carl Eric,
ävensom

inom andra kammaren:
nr 513 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
nr 514 av herr Eriksson i Stockholm,
nr 515 av fru Ewerlöf och fru Möller,
nr 516 av herrar Mosesson och Svensson
i Ljungskile,

nr 517 av herr Adolfsson m. fl. och
nr 518 av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl.

Därjämte hade utskottet i samband
med propositionen till behandling förehaft
tre före propositionens avlämnande
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen motionen
i första kammaren nr 227 av herr
Hage samt motionerna i andra kammaren
nr 209 av fru Västberg m. fl., och
nr 215 av herr Kempe in. fl.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen —• med förklaring att
det genom förevarande proposition, nr

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

212, framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag icke kunnat
i oförändrat skick antagas — måtte
för sin del antaga under punkten infört
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 8 a och 9 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m., sa
ock om fortsatt giltighet av samma lag;

B. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition, nr 212,
framlagda förslagen till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. in. och
till lag med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. in.;

C. att motionerna I: 353, I; 354, I; 355,
1:356, 1:357, 11:513, 11:514, 11:515, II:
516, 11:517 och 11:518 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A
hemställt;

D. att motionen II: 209 måtte anses besvarad
genom vad utskottet under A och
B hemställt;

E. att motionen 1:227 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; och

F. att motionen II: 215 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag fanns upptagen en med 8
b § betecknad paragraf av följande lydelse: År

lägenhet förhyrd till bostad och
vill hyresgästen sätta viss hyressökande
i sitt ställe för att genom byte, i ett eller
flera led, erhålla annan bostad, men vägrar
hyresvärden att samtycka till överlåtelsen,
äger hyresnämnden på framställning
av hyresgästen förordna, att
överlåtelsen likväl må äga rum inom viss
av nämnden bestämd tid, såframt hyresrätten
ej är förverkad samt vägande skäl
tala för bytet och hyresvärdens vägran
finnes vara obillig. I fråga om hyresvillkoren
efter överlåtelsen skall vad i 7 §
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna paragraf saknade motsvarighet
i utskottets under A upptagna lagförslag.

Vid utlåtandet hade reservationer anmälts 1)

av herrar Olovson i Västerås och
Larsson i Östersund, vilka likväl ej antytt
sin åsikt;

2) beträffande utskottets hemställan
under A, av herr Carl Eric Ericsson och
fru Ewerlöf, vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen — med förklaring
att det genom förevarande proposition,
nr 212, framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. in., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag
icke kunnat i oförändrat skick antagas
— måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående ändrad
lydelse av 8 a § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. in.,
så ock om fortsatt giltighet av samma

lag;

3) likaledes beträffande utskottets
hemställan, under A, av herr Holmberg,
som på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen — med förklarande att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom förevarande proposition, nr
212, framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. in., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag — måtte
för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen, att den föreslagna 8 b §
erhåller följande lydelse:

Vill hyresgäst överlåta sin hyresrätt
till annan men vägrar hyresvärden att
samtycka till överlåtelsen, äger hyresnämnden
förordna, att överlåtelsen likväl
må äga rum, så framt hyresvärden ej
visar, att den till vilken överlåtelsen
skulle ske skäligen icke kan tagas för
god såsom hyresgäst eller att överlåtelsen
eljest skulle medföra väsentlig skada
eller olägenhet för honom. Är lägenheten
förhyrd till bostad och belägen i kommun,
där kommunal bostadsförmedling
finnes anordnad, må förordnande meddelas
endast då fråga är om överlåtelse
till hyressökande, som anvisats av den

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

kommunala bostadsförmedlingen, samt å
andra orter efter hörande av det kommunala
organ, som handhaver förmedlingen
av statliga tertiärlån.

I fråga om hyresvillkoren efter överlåtelsen
skall vad i 7 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

4) av herrar Hage och Uhlén, vilka
inom utskottet yrkat bifall till propositionen
även i den del av densamma, som
gällde hyresgästs rätt till lägenhetsbyte,
och därför ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
förevarande proposition, nr 212,
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag;

B. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition, nr 212,
framlagda förslagen till

lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
in. m.; och

lag med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.;

C. att motionerna I: 353, I: 354, I: 355,
1:356, 1:357, 11:513, 11:514, 11:515,
11:516, 11:517 och 11:518 måtte anses
besvarade genom vad utskottet under A
hemställt;

1). att motionen II: 209 måtte anses besvarad
genom vad utskottet under A och
B hemställt;

E. att motionen 1:227 icke måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd; och

F. att motionen II: 215 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN: Herr talman! I avseende
å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 33 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det

sätt, att först föredrages det av utskottet
framställda lagförslaget paragrafvis,
med slutbestämmelser, ingress och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Utskottets förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 a och 9 §§ lagen
den 19 juni 19U2 (nr 429) om hyresreglering
m. m., säl ock om fortsatt giltighet
av samma lag.

8 a §.

Herr HAGE: Herr talman! Av det

föreliggande utskottsutlåtandet framgår
ju, att jag och min vän Uhlén på malmöbänken
avgivit en reservation, där vi
tämligen utförligt motivera vårt ställningstagande
till förmån för Kungl.
Maj ds proposition om fortsatt giltighet
av hyresregleringslagen m. m.

I denna proposition har bland annat
framlagts förslag om möjlighet till lägenhetsbyte
för hyresgäster. Förslaget
innebär, att om en husägare vägrar att
medge lägenhetsbyte, skall frågan kunna
hänskjutas till hyresnämnden, som under
vissa förutsättningar skall kunna
medgiva lägenlietsbvtet. Stadgande härom
har införts i 8 b § av Kungl. Maj ds
förslag. Utskottets majoritet har avstyrkt
detta förslag, medan vi ha anfört reservation
och yrkat bifall till den kungl.
propositionen även på denna punkt. Jag
skall be att nu få anföra några synpunkter,
som ligga till grund för vårt ställningstagande
i denna fråga.

Det finns enligt vår mening ett särskilt
utgångsläge för bedömningen av
detta spörsmål. Den nu existerande hyresregleringslagen
tryggar varje hyresgästs
rätt att kvarbo i den lägenhet han
innebar — visserligen med en del un -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

dantag. Om då två hyresgäster önskar
byta lägenhet med varandra, utan att
alltså upptaga något nytt utrymme på
fastighetsmarknaden, tycker man att det
vore ganska rimligt, att de skulle kunna
få göra detta med bibehållande av den
rätt till besittande av bostad, som de nu
ha. Det ter sig i varje fall orimligt, att
byte av lägenhet skall bryta den rätt, som
enligt nu gällande hyresregleringslag tillförsäkras
hyresgästerna. Detta har varit
vår och säkerligen också Kungl. Maj:ts
utgångspunkt vid ställningstagandet i
denna fråga, och från den utgångspunkten
kommer jag för min del att yrka bifall
till den reservation, som jag tillsammans
med herr Uhlén har avgivit och
som alltså innebär förslag om undantagslöst
bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

.lag vill påpeka att propositionens förslag
inte är sådant — som många gånger
har sagts — att hyresgästerna alltid skola
få rätt att byta bostäder med varandra,
trots att husägarna neka. Tvärtom
är den i propositionen föreslagna
bytesrätten förenad med ett flertal undantag
och restriktioner. Att hyresrätten
ej får vara förverkad, är ganska naturligt.
Men vidare stadgas, att vägande skäl
skola tala för byte, och denna bestämmelse
innebär att en hel del framställningar
om byte skola kunna avvisas av
hyresnämnderna. Hyresvärdens vägran
skall dessutom befinnas vara obillig,
och vidare bör den nya hyresgästen vara
lika solvent hyresbetalare som den gamla.
Det säges också i propositionen, att
där hyresvärden kan antagas lida något
avsevärt men av förändringen, bör den
tydligen icke få komma till stånd. Avsevärda
undantag ha alltså införts dels i
motiveringen och dels i lagtexten, och
därför kan jag inte finna, att det här
på något sätt är fråga om att misshandla
husägare och hyresvärdar.

Men under kristider får man vara beredd
att på en eller annan punkt ge avkall
på vad som annars anses rimligt i
fråga om skydd för husägare, och det
ha vi redan gjort när det gäller den nu
existerande hyresregleringslagen. Man
måste också säga att den nu ifrågava -

rande lagstiftningen är eu typisk kristidslagstiftning.
Orsaken till att förslaget
framlagts är naturligtvis den oerhörda
bostadsbrist som för närvarande råder.
Allmänt val bär i en sådan situation gå
före den enskildes bekvämlighet, och jag
skulle tro att det är detta betraktelsesätt,
som ligger till grund för den här ifrågavarande
lagstiftningen ävensom för en
hel del annan kristidslagstiftning.

Nu resonera kanske en del människor
som så, att bostadsbristen väl kommer
att upphöra ganska snart och att det
därför inte finns någon anledning att genomföra
denna lagstiftning till skydd
för hyresgästerna och deras intressen.
Jag vågar emellertid göra det påståendet,
att bostadsbristen — och jag tror
att det är den allmänna uppfattningen
— kommer att existera under en ganska
lång tid framåt. I den för någon tid sedan
till riksdagen avlämnade kungl. propositionen
nr 231 säges på ett ställe, att
»krisläget på bostadsmarknaden synes
ha skärpts under år 1947» och att möjligheterna
försämrats, då det gäller att
bereda bostäder åt alla, som önska hyra
sådana.

Jag vill i det sammanhanget omtala,
att en ung man, som står mig nära, för
något år sedan anmälde sig såsom hyressökande
vid Stockholms stads bostadsförmedling.
Han trodde, att han på
ett år skulle ha kommit ett bra stycke
upp på listan över hyressökande, men
då han nyligen hörde sig för, fick han
svaret: »Nej, Ni står fortfarande kvar i
slutet på kön.» Det hade kommit en hel
del s. k. katastroffall emellan, och därom
är naturligtvis ingenting att säga,
men det är å andra sidan ytterst beklagligt,
att det skall kunna förekomma, att
en mängd människor i slutet på kön se
sig berövade varje möjlighet att inom
rimlig tid få någon bostad.

Det är också att märka, att hela detta
problem att skaffa bostäder även sammanhänger
med den sanering av undermåliga
lägenheter, som vi äro inställda
på att genomföra. Sedan bostadsbristen
blivit någorlunda avhjälpt, återstår det
ju att riva en massa hälsovådliga bostäder
och bygga nya till ersättning för

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

dem. Situationen på bostadsmarknaden
är alltså ganska förtvivlad. Bara i ett så
pass litet samhälle som Bodens stad
finns det enligt en uppgift, som jag såg
härom dagen, inte mindre än 200 hälsovådliga
bostäder som böra rivas, så
snart förhållandena göra det möjligt.

I denna krisartade situation framstår
det som ett starkt motiverat, önskemål,
att hyresgästerna få möjlighet att genom
bytesrätt göra sådana omflyttningar, att
deras befogade önskemål bli tillgodosedda.
Det finns för närvarande en massa
människor, löntagare och arbetare, som
tvingats att i större eller mindre utsträckning
leva gräsänklingsliv, därför
att familjen måste bo kvar i sin gamla
lägenhet, trots att husfadern fått arbeta
på en annan ort eller i en långt avlägsen''
stadsdel i någon av våra största städer.
Detta missförhållande har nog accentuerats
under den nu rådande krisen, och
om man är anti-gräsänklingsbetonad —
som jag för min del och som väl alla i
denna kammare äro — tycker jag man
har anledning att försöka göra någonting
för att åstadkomma en ändring. Jag vågar
tro, att också utskottet har den uppfattningen,
att det är både ett allmänt
och ett legitimt intresse att underlätta
en omflyttning, så att människor, som
nu måste bo långt borta från sina familjer,
få möjlighet att hyra en annan och
bättre belägen bostad.

Ändrade familjeförhållanden och förändrad
ekonomi göra också, att en hel
del hyresgäster med fog önska flytta
till en annan bostad, och även sådana
önskemål böra efter mitt sätt att se tillmötesgås.

Nu säger emellertid utskottet, att husägarna
— och det har också framhållits
i ett flertal motioner — äro oerhört lyhörda
och visa stort tillmötesgående mot
hyresgäster, som vilja byta bostad, och
i allmänhet tillmötesgå deras framställningar.
Om den saken råder det emellertid
olika meningar. Jag vågar tro att ett
mycket betydande antal av landets husägare
och hyresvärdar, såsom det också
står i utskottets utlåtande, uppträda fullt
korrekt mot hyresgästerna och inte på
grund av eu nyck eller något sådant

neka dem att byta lägenhet, utan i en
stor mängd fall ha skäl för sin vägran.
Men å andra sidan är det välbekant för
den, som har erfarenhet av förhållandena,
att husägarna i en mängd fall ha varit
mindre tillmötesgående och avvisat
önskemål om lägenhetsbyte, trots att
man tyckt att det inte funnits några skäl
för vägran.

Man har sagt, att Kungl. Maj:t i propositionen
borde ha rent siffermässigt
redovisat de fall, där husägare på ett
obilligt sätt ha avvisat framställningar
om lägenhetsbyte. Men för min del har
jag nog den uppfattningen, att det skulle
vara ganska obilligt mot Kungl. Maj:t att
begära, att en justitieminister skall åstadkomma
en så långt gående siffermässig
redovisning. En sådan redovisning förutsätter
ju en mycket noggrann undersökning
på varje plats, om det eller det
fallet kan anses vara sådant, att det varit
obilligt från husägarens sida att avvisa
begäran om lägenhetsbyte. Enligt
min mening kan man inte av Kungl.
Maj:t begära eu så långt gående siffermässig
redovisning av förhållnadena på
detta område.

Liksom många gånger annars när man
lagstiftar, får man väl också här söka
skaffa sig en viss allmän uppfattning om
situationen. Och då vill jag för min del
säga, att jag känner till ett tjugutal fall,
där husägare nekat hyresgäster att byta
lägenhet, så vitt jag kan se utan någon
rimlig anledning. Jag skulle inte här ingå
på detaljer rörande dessa olika fall —
en stor mängd exempel ha ju redan framdragits
av hyresgästorganisationer och
andra. I ett eller ett par av mina fall har
hyresvärden motiverat sin vägran med
att han principiellt ogillar riksdagens allmänna
lagstiftning på hyresregleringens
område. Från riksdagens sida kan man
ju inte anse detta såsom ett verkligt motiv
för att avvisa det föreliggande förslaget.
Förhållandena i vårt land ha ju varit
och äro alltjämt sådana, att en kristidslagstiftning
på detta område måst genomföras.
Att eu del husägare inte tyckt
om detta, förstår jag så innerligen väl.
Men krissituationen har ju lett till, afl
vid de allra flesta människor i detta

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1918.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

land på ena eller andra sättet fått finna
sig i inskränkningar i sin förfoganderätt.
Och husägarna få väl också böja sig
för situationens krav. Att åberopa ett allmänt
ogillande av hyresregleringen såsom
skäl för att vägra lägenhetsbyte är,
åtminstone efter mitt sätt att se, fullständigt
orimligt.

Sedan finns det en del hyresvärdar
som rycka på axlarna och inte ge något
svar alls. Andra avvisa med ett eller annat
skäl eller förklara, att de inte vilja
framföra något motiv för sin avvisande
hållning.

Underlaget för den begärda lagstiftningen
kunde naturligtvis ha gjorts ännu
mera detaljerat, men enligt min mening
finns det dock redan nu ett så pass
tillfredsställande underlag, att riksdagen
har anledning att godkänna förslaget. Ett
flertal institutioner ha ju också i sina remissyttranden
förklarat, att de inte ha
någonting att invända mot den föreslagna
lagstiftningen. Så är fallet exempelvis
med socialstyrelsen, som ju har att bevaka
de sociala synpunkterna i detta
sammanhang. En hovrätt av de tre, som
blivit tillfrågade, har tillstyrkt lagstiftningen.
Tre ledamöter av hyresrådet ha
förordat lagstiftningen, under det att majoriteten
har gått på avslag. Länsstyrelsen
i Växjö har också tillstyrkt lagförslaget.
Jag antar att dess utlåtande skrivits
eller i varje fall i stora drag utformats
av vår tidigare kammarkamrat
Bergquist, och vi veta ju alla, att han är
en mycket förnuftig man, som sannerligen
inte går med på vad som helst,
utan som tänker sig mycket noga för,
innan han tar ståndpunkt till ett förslag
sådant som detta. En styrka för den föreslagna
lagstiftningen är slutligen, att
lagrådet inte i stort har haft någonting
att invända mot den, utan endast har
föreslagit två mindre justeringar i lagtexten,
som också ha genomförts i
Kungl Maj :ts förslag. Lagrådet har ju
vid flera tidigare tillfällen sagt, att den
eller den nya lagstiftningen inte står i
överensstämmelse med svensk rättspraxis,
men något sådant omdöme från lagrådets
sida finner man inte i detta fall.
Lagstiftningen har alltså tillstyrkts av så

många remissinstanser, att Kungl. Maj:t
enligt min mening har haft ett mycket
gott underlag för framläggandet av denna
proposition.

Vad kommer att inträffa, om riksdagen
avslår Kungl. Maj :ts proposition på
denna punkt? Så vitt jag förstår, komma
de bvtesnekande hyresvärdarna att
känna sig styrkta, och jag antar att deras
nekande kommer att ökas. Utskottet
har ju sagt några vackra ord till hyresvärdarna
om att de inte böra fatta
saken på det sättet, men jag undrar, om
hyresvärdarna komma att fästa något
större avseende vid detta. De ha fått sin
vilja fram, och det är mycket troligt, att
detta resulterar i att de komma att neka
lägenhetsbyten i ännu större utsträckning
än hittills.

Man har bland annat från husägarhåll
gjort gällande, att ett avslag på propositionen
i en del fall skulle möjliggöra
intagning av nya hyresgäster, vilka äro
i behov av bostäder. Detta är oriktigt.
Om två hyresgäster A och B vilja byta
lägenheter och hyresvärden hindrar detta
med stöd av den befogenhet, som
riksdagens majoritet i dag kanske tillerkänner
honom, blir följden bara den,
att dessa båda hyresgäster A och B komma
att sitta kvar i sina gamla lägenheter.
Hyresvärden får alltså inte några större
möjligheter att skaffa sig en trevligare
hyresgäst, och värdens nekande leder
inte heller till att någon ny hyresgäst får
lägenheten. Det talas ju om en »infrusen
hyresmarknad», men genom ett avslag på
propositionen bidrar man inte på något
sätt till en ökad omflyttning bland hyresgästerna.
Hyresmarknaden kommer
att i fortsättningen vara lika »infrusen»
som hittills, även om utskottsmajoriteten
får sin vilja fram och propositionen avslås.

Man har också framfört den synpunkten,
att om denna lagstiftning bifalles
komma hyresgästerna att begagna sin
nya maktställning för att vid frånträde
av en bostad kräva ersättningar. Det är
klart att sådant kan inträffa, men enligt
vad man kunnat förnimma, har det i
ganska betydlig utsträckning förekommit
att hyresvärdar krävt sådana ersätt -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

ningar. Det är oftast folk i små omständigheter
som önska byta sina hyreslägenheter,
och de ha över huvud taget inte råd
att betala dryga ersättningar till någon.
Dessutom är i allmänhet intresset för ett
byte lika stort på bägge sidor. Därför
kan man våga det påståendet, att ersättningar
från den ena hyresgästen till den
andra i samband med lägenhetsbyte troligen
komma att få ganska ringa omfattning.

En annan invändning mot lagstiftningen
tar sikte på att tilldelningen av bostäder
inom kooperativa föreningar i allmänhet
skall ske efter en viss turordning,
så att de, som betalt insats och stå
i tur, skola komma i fråga i stället för
en av de båda personer, som annars
skulle vilja byta lägenhet med varandra.
I det fallet vill jag hänvisa till, att departementschefen
på s. 29 i propositionen
har uttryckt sig på sådant sätt, att
det skall tagas hänsyn till dylika bestämmelser
inom kooperativa föreningar. Vi
reservanter ha också i vår reservation
ytterligare understrukit, att så bör ske.
Enligt vår mening måste denna lagstiftning
innebära — även med nuvarande
utformning och med den motivering
som anförts för densamma — att
turordningsregeln alltjämt skall tillämpas
i dylika fall. Det skulle inte kunna
inträffa, att denna regel brvtes och att
en alldeles ny hyresgäst får överta en
lägenhet i ett kooperativt företag.

Det finns också en kommunistisk motion
i denna fråga, som bland annat
innebär att innan ett hyresbyte medges,
skall frågan prövas av bostadsförmedlingsorganet
på platsen eller något annat
jämförligt organ. Syftet med detta
förslag är, att man vid utväljande av
nya hyresgäster alltid skall gå efter behovsprincipen.
Om alltså två hyresgäster
A och B vilja byta lägenhet med
varandra, kan det hända att man inom
bostadsförmedlingsinstitutionen säger:
»Nej, det tillåta vi inte. Vi ha här en
hyresgäst C, som har en stor barnskara
och behöver få denna byteslägenhet i
stället.» Men vad inträffar då? Jo, då förklara
A och B på grundvalen av den
existerande lagstiftningen, atl de be -

hålla sina gamla lägenheter. C blir alltså
inte hjälpt på detta sätt.

Annars må jag säga, att det är ett
ideal och ett mål som man måste sträva
efter, att lediga bostäder utlämnas
till dem, som ha det största behovet.
Men för att detta skall kunna ske behövs
en ytterligare ändring av hyresregleringslagstiftningen,
så att bestämmelsen
om hyresgästs rätt att kvarbo i sin lägenhet
upphäves till förmån för bostadssökande,
som inte ha någon bostad.
Något förslag till en sådan ändring
i lagstiftningen föreligger inte nu,
och den kommunistiska motionen kan
alltså inte leda till det eftersträvade
målet. Detta mål kan inte uppnås utan
mycket längre gående regleringar och
ändringar i hyresregleringslagstiftningen
än som föreslås i denna proposition.

Jag skall inskränka mig till denna
motivering för ett bifall till den kungl.
propositionen. Jag kommer alltså för
min del att yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag när det gäller 8 b §. Detta innebär
yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts
ifrågavarande lagförslag oförändrat.

Jag har, jämte partivän Johannesson
på stockholmsbänken, i en motion framfört
förslag om att även affärslokaler
skulle innefattas i denna Lagstiftning,
men jag har inom utskottet nödgats
övergiva detta förslag. När utsikterna att
få igenom redan vad Kungl. Maj it föreslagit
äro små, skulle det ju vara nästan
fantastiskt att begära riksdagens bifall
till ett ännu längre gående förslag. Så
vitt jag förstår, har emellertid Kungl.
Maj :t sin uppmärksamhet fästad även vid
överlåtelserna av affärslokaler, där det
bedrives en hel del fuffens och tillämpas
orimliga ersättningar med mera sådant.

Jag skall således inte på den punkten
göra något yrkande. Däremot vill jag passa
på att säga, innan jag slutar, att jag
både telefonledes och samtalsvis och genom
brev under dessa dagar fått framställningar
från flere personer, som beröras
av denna planerade hyresreglering.
Man har trott, att niir Kungl. Maj:t har
lagt fram ett förslag, skulle det gå igenom
i riksdagen. Det kommer att öli en
mycket stor besvikelse, om så icke blir

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

fallet. Saken berör olika kategorier i samhället.
Det gäller inte bara småfolk och
arbetare, utan synbarligen berör denna
fråga medborgare långt upp i mera välsituerad
ställning. Som bevis för detta
vill jag framföra, att två borgerliga tidningar
här i Stockholm — StockholmsTidningen
och Expressen — båda ha gått
in för att försvara Kungl. Maj :ts proposition.
Dessutom ha våra socialdemokratiska
tidningar — Morgon-Tidningen och
Aftontidningen — utan någon tvekan
gått in för propositionen.

Jag ämnar alltså, när vi komma fram
till 8 b §, yrka bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Då jag tillsammans med fru
Ewerlöf har avgivit en reservation till
detta betänkande, skall jag be att få i
korthet motivera denna reservation.

Departementschefen har i propositionen
framhållit, att i lagstiftningen om
hyresreglering äro intagna bestämmelser,
som åsyfta att draga upp en fast gräns
mellan å ena sidan bostadsmarknaden
och å andra sidan hyresmarknaden i övrigt.
Man vill genom dessa bestämmelser
förhindra, att denna gräns förskjutes
till bostadsmarknadens nackdel.

Det finns emellertid en kategori bostäder,
nämligen hotell och pensionat, som
intaga en särställning i detta avseende.
De särskilda rummen i ett hotell eller
pensionat räknas till bostadsmarknaden
och få därför enligt lagen icke uthyras
till kontor eller dylikt, under det däremot
hela hotellet eller pensionatet får
uthyras för ett sådant ändamål. Detta
har lett till att ett antal hotell och pensionat
i Stockholm, enligt uppgift från
Hyresgästernas riksförbund 11 stycken,
med sammanlagt cirka 200 rum ha omändrats
och uthyrts till kontor. Nu tror
jag att det förhåller sig på det sättet, att
en stor del av dessa pensionat, som använts
på det sättet, gått över i statens
regi genom kommissioner, som haft behov
av lokaler och tillgodosett behovet
på detta sätt.

Man kan ju göra sig den frågan, vad

det kan bero på, att innehavarna av
dessa pensionat gå till väga på detta
sätt. Departementschefen anser, att denna
omändring framför allt beror på personalbrist.
Denna personalbrist skulle
göra det svårt för innehavarna av pensionaten
att driva sin verksamhet, och
därför skulle de i stället ha givit sig på
att överlämna lokalerna till kontor. Jag
har också vid ärendets behandling i utskottet
fått den uppfattningen, att utskottet
delar denna departementschefens
mening. Reservanterna däremot hysa den
uppfattningen, att även om personalbristen
kan bereda vissa svårigheter, så är
det dock i huvudsak ekonomiska skäl
som varit avgörande för pensionatsinnehavarna.
Den prisbegränsning som priskontrollnämnden
tillämpar vid rumsuthyrning
gör att denna rörelse icke lönar
sig, särskilt om man tänker på de ökade
kostnader som denna rörelse liksom allting
annat i samhället får dragas med.
Det betalar sig bättre att hyra ut pensionaten
till kontor.

Av omtanke om bostadsbeståndet har
nu departementschefen vidtagit en ändring
av 9 § i propositionen därhän, att
den innehåller förbud för pensionatsinnehavare
att utan hyresnämndens tillstånd
ändra om sina pensionat till kontor.
Detta vill med andra ord säga, att
departementschefen vill med hjälp av
lagen tvinga en medborgare i samhället
att bedriva en rörelse som går med förlust.
Innehavaren av pensionatet kan
visserligen icke hindras att lägga ned
sin rörelse, men även om han vidtar en
sådan åtgärd, medför det en förlust, tv
han har ju hyran att dras med, och om
han lägger ned rörelsen, får han ju inte
någon som helst intäkt. För övrigt är det
väl så, att om rörelsen nedlägges, har
hela saken förfelat sitt syfte, ty syftet
är ju att rörelsen skall kunna bedrivas
i fortsättningen. Reservanterna ha därför
den uppfattningen, att den ifrågavarande
lagen, som är ett nytt blomster i
förbudslagstiftningsfloran, dels är orättvis
i sina verkningar och dels icke med
säkerhet kommer att medföra det resultat
som åsyftas med densamma.

Jag anser att man i stället för en ne -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

gativ lagstiftning borde söka genom positiva
åtgärder öka tillgången på resanderum.
En i dagarna gjord undersökning
i Göteborg har visat, att det finns
en mycket stor reserv av rum i våningarna
i staden. Jag är alldeles övertygad
om att en liknande rumsreserv finns
även i Stockholm. Jag skulle tro att man
vågar antaga, att den är relativt större
i Stockholm än i Göteborg. Om man nu
anordnade en praktiskt lagd hotelltjänst
t. ex i närheten av SJ:s station skulle
man få fram ett stort antal rum till den
resande allmänhetens disposition, och
det är ju dock den resande allmänheten,
som i första hand är beroende av dessa
rum. Jag menar inte att rummen inte
skulle få användas för andra ändamål,
men i stort sett är det ju den allmänhet
som kommer till Stockholm som behöver
resanderum och är beroende av dem.
Det borde inte heller vara uteslutet, att
priskontrollnämnden medgåve en sådan
prissättning, att en uthyrning lönade sig,
och hade dessa hotellinnehavare litet
bättre betalt för sina rum hade de ingen
anledning att lägga ned rörelsen. Det är
mot detta, som departementschefen vill
lagstifta.

Jag tror också att det finns andra utvägar.
Man har t ex. nere i Göteborg
byggt upp ett provisoriskt hotell — jag
vet inte om herrarna känna till det,
men det kallas Hotell Heden. Det är en
enplansbyggnad av trä med små men
mycket bekväma rum med varmt och
kallt vatten, billig att bygga och lätt att
riva ner. Jag är ingen vän av provisorier,
men jag tror att i en situation som
denna, då det verkligen är så av behovet
påkallat, att man ökar tillgången
på resanderum, bör man mycket bestämt
överväga, huruvida inte denna väg
skulle vara framkomlig.

Till slut skulle jag vilja säga ett par
ord om motsättningen mellan resanderum
och kontorslokaler. Hostadsbristen
är ju mycket stor, vilket också klart
framgick av herr Hages yttrande nyss,
men kontorsbristen är fullt lika stor, och
man kan ju då ställa upp frågan: Vilket
är nödvändigast för samhället över huvud
taget, att ha tillgång till resande !5

Första kammarens protokoll 1948. Nr 21.

rum eller att ha tillgång till kontorslokaler?
Jag har — man skall kanske inte
tala om sig själv, men det belyser den
faktiska situationen för närvarande —
ett medelstort kontor med ungefär 30
personer anställda. Hela kontoret borde
ju vara förlagt till ett ställe — de olika
kuggarna inom verksamheten böra ju
löpa i varandra — men jag har fått förlägga
det på tre olika ställen, och detta
lörsvårar ju arbetet i väsentlig grad. Var
och en som har det minsta begrepp om
vad det vill säga att ha en kontorsverksamhet
förstår vad detta innebär. Trots
detta har jag den uppfattningen, att rena
familjebostäder böra få företräde framför
kontorslokaler, men när det gäller
resanderum, som man för övrigt bör
kunna få fram på andra sätt, tror jag
nog att man kanske kunde se saken på
något litet annat sätt.

Herr talman! Med dessa få ord har jag
velat motivera den reservation som jag
har avgivit, och jag ber att få yrka bifall
till den reservationen.

Herr NORLING: Herr talman! Det var
att vänta, att Kungl. Maj :ts proposition
skulle stöta på starkt motstånd, då man
i propositionen försöker beskära den
heliga principen om äganderätten, och
fastighetsägarna ha ju också klart och
tydligt sagt ifrån, att om denna proposition
skulle bifallas, undergräver detta
förtroendet till den privata äganderätten.
Man skulle ju också fråntaga hyresvärden
rätten att själv välja hyresgäst.
Emot denna fastighetsägarnas tankegång
kan man ju genmäla, att fastighetsägarna
ha fått en frihet att välja hyresgäster,
som de tidigare på grund av dåvarande
läge inte haft, då tillgången på
fastigheter var normal, och de ha utnyttjat
den friheten på sådant sätt, att
de i regel sett till att de fått sådana
hyresgäster som äga goda ekonomiska
möjligheter att betala den hyra som hyresvärden
har åsatt. Man kan nog också
tryggt utgå ifrån att på en del platser
husägarna inte äro så noga, om det gäller
att träffa uppgörelser, som kanske
inte äro helt förenliga med gällande lag.

Nr 21.

Onsdagen den 2G maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Om man nu tilläte lägenhetsbyte, skulle
kanske följden bli, att bägge parterna
försökte att var på sitt håll göra en ekonomisk
vinst.

Enligt utskottets förslag utgår ju hela
den punkt i den kungl. propositionen,
som skulle reglera hyresgästens rätt att
byta lägenheter, så att hyresvärden icke
utan giltig orsak skulle kunna motsätta
sig detta. Hyresvärden skulle således
fortfarande ha rätt att hindra ett lägenhetsbyte,
även om bärande skäl talade
för ett sådant byte. Men även mot
Kungl. Maj :ts förslag kan man göra invändningar,
tv däri lämnas inga tillräckliga
garantier för att man tar hänsyn
till behovet av bostad eller att man
fördelar bostäderna på ur samhällssynpunkt
riktigt sätt. Det organ som Kungl.
Maj :t föreslår skulle ha hand om dylika
lägenhetsbyten anser jag för min
del icke fullt kunna svara mot den uppgift
det får. Det bästa hade naturligtvis
varit, att den kommunala myndighet
som i regel svarar för bostadsförsörjningen
inom respektive samhälle
hade fått taga hand om den fördelning
av bostäder som sker genom lägenhetsbyten.

Även andra skäl tala emot den kungl.
propositionen. Om t. ex. en mindre bemedlad
familj har utsikt att skaffa sig
en lägenhet, där hyran är billigare men
lägenhetens standard sämre, så är det
klart att denna familj försöker skaffa
sig så billig lägenhet som möjligt för
att slippa betala så mycket för hyran,
och på så sätt skulle bostadsstandarden
sänkas. Det skulle ju också kunna uppkomma
osunda affärer vid lägenhetsbytena,
om inget organ verkligen hade
kontroll över dessa.

I en reservation av herr Holmberg har
föreslagits en väg, som jag för min del
anser vore bättre än den som Kungl.
Maj:t föreslagit, nämligen att bostadsförmedlingarna
på de orter där sådana
finnas skulle vara de som fördelade dessa
byten av lägenheter, och de kunde
då också kontrollera, att lägenhetsstandarden
inte sänktes utan bibehölls vid
den nivå som den familj som skulle
byta lägenhet behövde. Man kunde ock -

så se till, att behovet verkligen fylldes
vid lägenhetsbyte. På de orter, där inte
bostadsförmedling finnes, skulle i stället
de organ som förmedla de statliga
tertiärlånen kunna handhava även denna
verksamhet. Inom de större tätorterna,
där bostadsförmedlingar finnas,
känna ju dessa betydligt bättre än hyresnämnderna
till, vilket behov av bostäder
som förefinnes för de familjer
som söka bostäder.

Herr talman! Med denna motivering
vill jag yrka bifall till reservationen nr
3) av herr Holmberg.

Herr NORMAN: Herr talman! Sedan
nu representanter för de meningar som
skilja sig från utskottets ha haft ordet, är
det min uppgift att tala å utskottets
vägnar.

Beträffande då först den mindre frågan,
som har berörts av herr Ericsson,
tror jag att jag kan fatta mig ganska
kort. Herr Ericsson framhöll, att denna
bestämmelse rörande hotell- och
pensionatsrörelse skulle bygga på den
tanken, att man på detta sätt vill tvinga
hyresvärdarna att bedriva en rörelse
som går med förlust, och den synpunkten
kommer, såvitt jag förstår, också
fram i slutet av motionen, där det heter
att riksdagen bör avslå förslaget beträffande
9 § för att därigenom från priskontrollnämndens
sida tvinga fram en
rimlig kompensation för kostnadsökningarna.
Det förefaller mig som om
ett stadgande av den innebörd som här
är föreslagen skulle mera positivt kunna
verka för en prisförhöjning — om
den nu visar sig nödvändig och behövlig
—• ty då ha ju dessa stackars människor
ingen annan utväg än att lita
till den rörelse som de bedriva, och det
bör ju vara en pådrivande kraft för en
eventuellt behövlig ändring. Jag tror
därför att det syfte som herr Ericsson
har velat nå genom sin motion, om det
är nödvändigt — vilket jag inte har anledning
att i detta sammanhang döma
om — lika bra eller bättre vinnes genom
att riksdagen bifaller förslaget om
detta tillägg till 9 §.

Den stora diskussionsfrågan här gäller

Onsdagen den 2G maj 1918.

Nr 21.

Ang.

ju våningsbytena. Vi äro alla eniga om
att dessa byten fylla en viktig funktion
i det läge som nu förefinnes på bostadsmarknaden.
De ge möjlighet att i
vissa fall komma ifrån den fastlåsning
av hyresgästerna till en bestämd lägenhet
som sammanhänger med hyresregleringen.
Ur den synpunkten är det bara
förmånligt, om man kan göra någonting
för att underlätta lägenhetsbytena, därom
äro vi eniga. När utskottet ändå inte
har kunnat förorda Kungl. Maj :ts förslag
i detta avseende, så beror det på olika
omständigheter. Det förutsättes ju i
propositionen, att denna möjlighet att
tvångsvis genomföra byten skall i viss
mån tillämpas restriktivt. Det skulle tagas
hänsyn till olika omständigheter,
och detta skulle ske i olika hög grad.
Det finns olika grupper, som i olika hög
grad äro påverkade av en sådan här
tvångsreglering. Herr Norling har påpekat,
hur den skulle inverka menligt beträffande
bostäder som uppföras av kommunala
myndigheter och av stiftelser,
som ha en väsentligen bostadssocial karaktär.
I en motion av herr Eriksson
i Stockholm ha framhållits de besvärligheter
som eventuellt skulle kunna
drabba de kooperativa bostadsföreningarna,
som ju ha ett liknande socialt syfte
med sin verksamhet. Så ha vi tvåfamiljshusen,
där detta spörsmål är särskilt
känsligt, därför att parterna där
komma i så nära beröring med varandra.

Herr Hage framhöll att detta var
en kristidslagstiftning, och det verkade
nästan som om herr Hage skulle vara
förtjust i att ha möjlighet att reglera på
olika sätt. Utskottsmajoritetens utgångspunkt
har varit en helt annan: att det
kan vara nödvändigt med tvångsregleringar
men att man inte skall tillgripa
dem i större omfattning än vad som
är nödvändigt och att de framför allt
skola handhavas med försiktighet, när
det gäller tvångsvisa regleringar i förhållanden
som nära beröra människorna i
deras samlevnad och där dessa tvång
ofta bli ett mycket starkt irritationsmoment.
Om man skall i lag stadga en
rätt till sådana här byten, behövs det

ändring i lagen om hyresreglering m. m.

således ganska bestämda restriktioner
beträffande tillämpningen, och då får
nog lagen inte de mera omfattande verkningar
som man kanske har räknat med.
Det blir ett betydligt utökat maskineri
för bedömande av dessa spörsmål, men
resultatet skulle säkerligen bli, att det
skulle finnas många missnöjda kvar, som
inte vid det slutliga avgörandet hade fått
denna rätt att mot hyresvärdens vilja
byta lägenheter. Med hänsyn till de
direktiv som måste fogas till lagstiftningen
skulle hyresvärden i många,
många fall kunna påvisa, att läget var
sådant att det vore skäligt att vägra tillstånd
till det önskade bytet. Det skulle
således bli olika besvärligheter vid tilllämpningen
av lagen, och där den slutligen
kom me att ge den åsyftade effekten,
skulle den säkert verka irriterande
mellan intressenterna.

Utskottet räknar därför med att de i
sig själva praktiska åtgärderna med
våningsbyten såvitt möjligt skola ordnas
genom frivilliga överenskommelser.
Om det i fortsättningen skulle visa sig*
att hyresvärdarna äro obstinata och icke
ta skälig hänsyn till olika omständigheter,
till parternas önskemål, till sociala
synpunkter, som böra göra sig gällande
vid bedömandet, så tror jag att vi icke
kunna undvika en tvångslagstiftning på
denna punkt, och frågan är, om inte den
riktiga vägen då blir den som herr Norling
här har anvisat: att taga som huvudsyfte
att tillgodose det sociala behovet
och koppla in de kommunala bostadsförmedlingarna
eller liknande organ,
som få avgöra med utgångspunkt
från det sociala behovet. Men innan vi
på allvar taga upp det spörsmålet, synes
det vara lämpligt att ge vederbörande en
chans. Jag riktar en allvarlig vädjan till
hyresvärdarna och framför allt till deras
organisationer att ordna detta på frivillighetens
väg, så att det blir så få anledningar
som möjligt till missnöje. Då
skulle vi kanske kunna undvika en ytterligare
tvångslagstiftning här. I propositionen
redovisas en överenskommelse,
som Stockholms fastighetsägarförening
har triiffat med Stockholms stads
fastighetsnämnd om att organisationen

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

skall rekommendera sina medlemmar
att vid våningsbyten — alltså icke blott
vid våningsbyten av det slag vi här tala
om utan när det är fråga om överlåtande
av en våning över huvud taget — taga
all möjlig hänsyn till de sociala omständigheter
som föreligga. Jag tror att det
är en riktig väg, och i den mån som organisationerna
kunna fortsätta på den
vägen undvika vi irriterande regleringar.

Herr Hage har som skäl för sin ståndpunkt
bland annat framhållit, att denna
lagstiftning tillstyrkts av vissa myndigheter.
Jag skulle kunna mot detta ställa
de avstyrkande myndigheterna som
överväga till antalet, och frågan är om
de inte till viss mån väga över även i
kvalitet. Herr Hage åberopade vad en
länsstyrelse yttrat, nämligen den i Kronobergs
län. Mot detta kan man ställa
de yttranden, som ha avgivits av överståthållarämbetet
i Stockholm och av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
således från de bägge storstäder, där
detta våningsbytessystem är som mest
anlitat och där behovet av våningsbyten
är störst. Dessa yttranden äro avstyrkande,
och hyresrådets majoritet, som ju är
särskilt sakkunnig på detta område —
jag menar inte, att minoriteten är mindre
sakkunnig, men hyresrådet som sådant
är ju särskilt sakkunnigt vid sitt
bedömande av den praktiska tillämpningen
— har också avstyrkt. Sedan
kan ju herr Hage få behålla den tröst,
som han här hade, att Stockholms-Tidningen
och Expressen hade tillstyrkt
detta lagförslag och att det borde tala
för att det nu genomföres.

I frågans nuvarande läge önskar jag
ju, att första kammaren skall fatta samma
beslut som andra kammaren nyss har
fattat, då den har tagit utskottets förslag.
Men till denna önskan vill jag knyta
den bestämda förhoppningen, att fastighetsägarnas
organisationer i fortsättningen
taga ett riktigt krafttag för att
få till stånd en lämplig lösning av detta
spörsmål, så att irritationsmomenten bli
så få som möjligt. Om inte det blir fallet,
fruktar jag, att vi få ta upp denna lagstiftningsfråga
på nytt och då kanske
göra betydligt djupare ingripanden i den

enskildes beslutanderätt över sin egendom
än vad som här ifrågasättes.

Jag yrkar bifall till den nu föredragna
paragrafen.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
vice talman! En av de stora svårigheterna
i det nuvarande läget på bostadsmarknaden
består i fastlåsningen av lägenhetsfördelningen;
den som har en bostad,
lämnar den naturligt nog inte, förrän
han har övertygat sig om att han kan
få en annan. Detta har lett till den helt
säkert ofrånkomliga följden att det nu
inte finns en sådan lägenhetsreserv, som
under normala tider bidragit till att lösa
fördelningsproblemet. Att bostadsmarknaden
sålunda till följd av bristen på lägenheter
har blivit fastlåst, bidrager i
sin tur på ett rätt besvärligt sätt till att
förvärra situationen genom att det alltför
knappa lägenhetsbeståndet inte blir
utnyttjat på det lämpligaste sättet. Emellertid
finns det ju i praktiken ett arrangemang,
genom vilket denna olägenhet
i ganska stor utsträckning blir avhjälpt,
nämligen just de lägenhetsbyten som nu
avhandlas.

På olika sätt kan ju behov uppstå för
en familj att få en annan lägenhet. Barnen
kunna ha blivit stora och lämnat
hemmet, och man klarar sig då med en
mindre bostad. Det kan å andra sidan
vara så, att familjen växer och behöver
flera rum än förut. Detta är typiska
exempel. Ett annat typiskt fall sammanhänger
med förflyttningar från en ort
till en annan. Det är inte minst tjänstemän
i alla grader, som råka ut för sådant,
och även stora arbetargrupper, t. ex.
vid statens järnvägar. Alla som bli förflyttade
från en plats till en annan vilja
naturligtvis skaffa sig bostad på den nya
orten. Detta har i många fall blivit omöjligt,
med påföljd att den förflyttade personen
har fått hysa in sig någonstans på
sin nya förläggningsort, medan familjen
har fått bo kvar i den gamla lägenheten.
Faktiskt ha på detta sätt familjebanden
i många fall blivit upplösta.

För sådana och andra fall, då någon
behöver byta bostad, ha i praktiken lä -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang.

genhetsbytena kanske varit den enda
möjligheten att få en lämpligare bostad,
och det förslag, som vi nu diskutera, avser
att underlätta sådana byten.

Eftersom det på många håll i diskussionen
har yppats rätt stora missuppfattningar
om förslaget, skulle jag vilja
precisera detta något. Förslaget har till
att börja med den begränsade räckvidden,
att det blott tar sikte på byten.
Därav följer t. ex. att förslaget inte kan
avhjälpa de svåra situationer, som uppstå
för personer, vilka inte ha någon
lägenhet att byta med. Att de bostadslösa,
de som exempelvis stå i begrepp
att bilda familj och inte ha någon lägenhet
från början, ej kunna bli hjälpta
med detta förslag, det står klart, men
detta är å andra sidan inte alls något
skäl att avslå förslaget. Ty om ett tillämnat
byte omöjliggöres, blir ju följden
nästan aldrig, att den, som velat byta,
likväl flyttar och lämnar lägenheten tom
för en bostadslös familj, utan han behåller
den för honom olämpliga lägenheten
— man måste ju ha tak över huvudet
— och det allvarliga problemet om
de bostadslösas möjligheter beröres således
inte av detta förslag. Det är egentligen
en ren missuppfattning att dra in
den saken i denna diskussion. I propositionen
har antytts, hur man försöker
komma till rätta med detta svåra problem
genom ökad bostadsproduktion.
Skulle detta inte lyckas, kan det naturligtvis
komma i fråga att införa ännu
längre gående åtgärder — bostadsransonering
i egentlig mening. Men naturligtvis
vill man i det längsta hoppas åt!
kunna slippa en sådan ingripande och
obehaglig reglering.

För att också försöka undvika missförstånd
i andra riktningar kanske jag även
bör säga några ord om hur lagförslaget
närmare är konstruerat. Förslaget har ju
ibland misstolkats, i det man trott att
hyresgästerna skulle få något slags rätt
att göra affärer med sina lägenheter, att
få en fri förfoganderiitt över dem. Det
iir inte alls fallet.

Enligt nu gällande lagstiftning är det
så, att om två personer vilja byta lägenhet
— ibland kanske det giiller s. k.

ändring i lagen om hyresreglering m. m.

triangelbyten eller ännu flera led, men
låt oss för enkelhetens skull ta det fallet
att det gäller två personer, som vilja
byta — om den ene behöver en större,
den andre en mindre bostad och de
därför vilja byta med varandra, så ha
de enligt gällande rätt att vända sig till
hyresvärdarna och begära deras tillstånd
till bytet. I fall bägge värdarna
lämna sitt medgivande, är ju allt gott
och väl, men var och en av de berörda
värdarna kan sätta en käpp i hjulet och
hindra en i och för sig önskvärd omflyttning
och bättre användning av lägenhetsbeståndet
genom att säga nej till
bytet. En hyresvärd kan vägra godkänna
ett byte av hur asociala skäl som
helst; han behöver över huvud taget inte
anföra något skäl för sin vägran. För
att komma till rätta med sådana fall
innebär förslaget det tillägget till nu
gällande rätt, att när en hyresvärd har
sagt nej till ett byte, skall hyresgästen
kunna vända sig till de hyresreglerande
myndigheterna, alltså i första hand
till hyresnämnden och sedan eventuellt
med klagan hos hyresrådet, och ställa
under deras prövning frågan, om värden
haft vägande skäl för sitt avslag.
Det är alls inte säkert, att prövningen
kommer att gå till hyresgästens favör,
men det skall enligt förslaget finnas en
möjlighet att få hyresvärdens vägran
prövad.

Under vilka förutsättningar skall då
hyresnämnden eller hyresrådet kunna
godkänna bytet? Först och främst har
man velat föreskriva en avvägning mellan
de bägge motstående intressena. Hyresnämnden
skall alltså väga de skäl
värden har för sin vägran mot de skäl
hyresgästen har för sin önskan att få
byta. Vidare skall hyresmyndigheten beakta,
hur bytet kan inverka helt allmänt,
bostadssocialt sett. Enligt den föreslagna
lagtexten skall alltså bytet få
komma till stånd om hyresnämnden eller
hyresrådet finner, att »vägande skäl
tala för bytet» och att hyresvärdens vägran
är »obillig». Detta och ingenting
annat är innebörden i förslaget.

När utskottets majoritet har avstyrkt
detta förslag, har det skett med ett i

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

och för sig välvilligt uttalande om nyttan
av dessa byten. I utskottsutlåtandet
anges nämligen till en början, att utskottet
delar min uppfattning om att lägenhetsbytena
böra underlättas. Men därefter
gör utskottet tre invändningar mot
förslaget, vilka jag nu skall be att få
taga upp till bemötande.

För det första, och det är väl huvudskälet,
har utskottets majoritet anfört,
att det inte är visat »i vilken utsträckning
hyresvärdar utan bärande skäl förhindrat
i och för sig önskvärda byten».
Därjämte har utskottet återgivit vad jag
sagt i propositionen och fortfarande tror
vara riktigt, nämligen att i flertalet fall
hyresvärdarna ha varit lojala och visat
förståelse för hyresgästernas önskemål.
Men även om alltså de flesta tilltänkta
byten komma till stånd, är det enligt
min mening illa nog, om då och då —
kanske rätt ofta och i rätt många fall
— lägenhetsbyten vägras utan att tillräckliga
skäl därför kunna åberopas.

När utskottet säger, att det inte har
visats, i vad mån så skett, är det ju
riktigt, att någon statistik häröver inte
redovisats. Det är omöjligt att uppdriva
någon sådan. Men jag tror att man i
alla fall har en hel del hållpunkter för
att bedöma läget. Efter det att utskottets
avstyrkande utlåtande blev känt, ha
i flera tidningar redovisats ganska
många fall, då hyresvärdar asocialt ha
vägrat att gå med på önskvärda lägenhetsbyten.
Jag har för min del fått brev
från för mig okända människor, som ha
klagat sin nöd och berättat om sina
svårigheter; och kanske känna många
av kammarens ledamöter liksom jag redan
ur den egna bekantskapskretsen
till dylika fall. Detta är ju sådant som
blott ger en mera allmän antydan om
läget, men dessutom har jag från Hyresgästernas
riksförbund fått en dossié
med handlingar från olika delar av landet,
vari förbundets lokalföreningar ha
redogjort för sina mera generella erfarenheter.
Jag skall inte trötta kammaren
med att läsa upp allt detta, men jag
skall lämna några stickprov, som visa
att situationen är litet allvarligare än
utskottets majoritet har tänkt sig.

Först har jag från hyresgästföreningen
här i Stockholm ett allmänt uttalande
om att förfrågningar rörande byte av
lägenheter förekomma dagligen på dess
expedition och att denna förenings erfarenhet
är, att de nuvarande bestämmelserna
inte äro tillfredsställande. För
att få en mera konkret belysning av förhållandet
har föreningen förfrågat sig
hos några företag med stor personal,
och jag kan som exempel på resultatet
av denna undersökning nämna, att det
från statens järnvägar har inberättats,
att flera befordringar, förbundna med
transport till annan ort, ha återtagits på
grund av omöjligheten för den befordrade
tjänstemannen att få lägenhet. Från
Aktiebolaget L. M. Ericsson, för att ta
ett annat exempel, har det förklarats, att
flera tjänstemän och arbetare för närvarande
gå och vänta på att lagen skall
bli genomförd. Hälsingborgs hyresgästförening
skriver, att den under de gångna
krisåren har fått föra ständiga förhandlingar
för hyresgäster, som blivit
nekade att byta lägenheter, och att så
gott som dagligen till föreningens expedition
inkomma förfrågningar om sådan
rätt. I Landskrona tycks det ligga illa
till. Hyresgästföreningen därstädes skriver,
att värdarna i över 90 fall på 100
vägra att gå med byten. I Karlskrona är
det om möjligt ännu värre, ty där vägra
fastighetsägarna enligt hyresgästföreningens
uppgift så gott som undantagslöst,
i varje fall i 95 procent av fallen,
att godkänna byte. Och hyresgästföreningen
framhåller, att detta är så mycket
bekymmersammare som den i Karlskrona
anställda militära personalen mycket
ofta är tvungen att flytta. För att ej
längre trötta kammaren skall jag slutligen
blott nämna, att hyresgästföreningen
i Eskilstuna haft många fall, säkert
över hundra, då endera hyresvärden
motsatt sig hyresgästens önskan att byta.

Allt detta är visserligen blott stickprov,
men de äro ju ganska omfattande
och komma från olika delar av landet.
De ha för mig bestyrkt det allmänna
intryck, som jag tidigare fått, att det
finns ett behov av lagstiftningsingripande
på detta område. Det synes mig klart,

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

att det i varje fall alldeles för ofta förekommer
otillbörliga avslag på framställningar
om liigenhetsbyten.

Som jag redan nämnt, innebär förslaget
endast, att en sakkunnig myndighet
skall pröva, om värdens vägran är att
betrakta som illojal. Vid denna prövning
skall enligt förslaget hyresnämnden
göra en avvägning av alla intressen
på olika sidor. Därvid skall nämnden
naturligtvis ta särskild hänsyn till sådana
speciella förhållanden, som föreligga
i vissa mera särpräglade fall. Detta
är inte någon för hyresnämnderna främmande
metod, ty så göra de redan nu
beträffande en hel del av sina ärenden.

För att exemplifiera vad jag nu menar
vill jag till en början hänvisa till
den motion, som herr Eriksson i Stockholm
har väckt och som tar sikte på
vissa kooperativa bostadsföreningar, där
man bör hålla på en viss turordningsrätt
till lediga lägenheter. Detta är en
omständighet, till vilken särskild hänsyn
enligt min tanke både bör och kan
tagas vid intresseavvägningen. För att
undvika misstag vill jag framhålla, att
det här inte är fråga om vanliga HSBhus;
i dem ha delägarna bostadsrätt,
och de beröras inte alls av detta förslag,
utan motionen avser en speciell,
äldre typ av kooperativa bostadsföretag.

Ett annat särpräglat fall utgöres av de
kommunala husen, d. v. s. sådana, där
kommunen, som har kostat på byggnaden,
vill ha en särskild kategori hyresgäster
boende.

Ett tredje specialfall är tvåfamiljsvillorna.
I dessa små byggnader, som i regel
äro försedda med trädgård, brukar
ju den som äger huset bo tillsammans
med en bekant, vilken hyr den ena delen
av huset. Det är klart att dessa familjer
få en mycket närmare kontakt
med varandra än vad som kan bli fallet
i en stor, vanlig hyresfastighet. Därför
måste det personliga momentet i dessa
hyresförhållanden tillmätas mycket större
betydelse än annars.

De speciella förhållanden, som föreligga
i sådana särpräglade fall som nu angivits,
böra enligt min mening föranleda
särskilt beaktande vid hyresnämndens

avvägning. Jag kan nämna, att beträffande
det sist angivna fallet, nämligen
i fråga om tvåfamiljshus, ha hyresnämnderna
redan enligt nuvarande lag i vissa
ärenden anledning att taga hänsyn till
de personliga förhållandena, nämligen
i uppsägningsmålen. Så bör enligt min
mening också ske, om den föreslagna
lagregeln skulle införas.

Däremot har jag svårt att begripa, om
man av hänsyn till dessa speciella fall
— tvåfamiljshusen, de kooperativa bostadsföreningarna
m. fl. — skulle förklara,
att man borde gå emot hela förslaget.
Yill man ha särregler för dessa specialfall,
bör det antingen göras en undantagsbestämmelse
eller också tagas
speciell hänsyn härtill vid den allmänna
intresseavvägningen. Men man bör
inte från dessa fall, som ändå utgöra ett
mycket ringa fåtal i jämförelse med de
andra, sluta till en regel, som rör dem
alla.

Som skäl att avstyrka förslaget har
utskottets majoritet vidare anfört, att
man måste väga den föreslagna lagstiftningens
av majoriteten erkända fördelar
mot dess nackdelar, och det är två
slags olägenheter, som utskottets majoritet
därvid har angivit.

Den ena är risken för olagliga ersättningar.
Det förhåller sig så, att både för
hyresvärdar och för hyresgäster är det
enligt nuvarande lag straffbart att ta ersättning
utöver hyran. Säkerligen finns
det illojala personer bland både hyresvärdar
och hyresgäster, som trots lagbudet
betinga sig en sådan ersättning, och
det kan vara svårt att komma åt dem.
Men jag tror knappast att förslaget skulle
vara ägnat att medföra några större
risker för att sådana olagliga ersättningar
skulle bli vanligare än förut. Så kunde
befaras bli fallet, om hyresgästen skulle
få full frihet att överlåta lägenheten,
men som jag nyss framhållit avser förslaget
icke detta. Den enda nyhet som
föreslås i förhållande till nuvarande riitt
innebär ju, att sedan de båda hyresgästerna
kommit överens om ett byte och
vidtalat sina värdar, så kan i sista ronden
en myndighet inkopplas på frågan
om värdens ställningstagande, .lag har

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

svårt att tro, att detta i nämnvärd utsträckning
skulle kunna öka risken för
olagliga transaktioner.

Den andra nackdel slutligen, som utskottets
majoritet har befarat att förslaget
skulle kunna medföra, är att reformen
skulle vålla ökat arbete för hyresnämnderna
och hyresrådet. Denna föreställning
står i varje fall inte i god överensstämmelse
med utskottsmajoritetens
egen uppfattning om att det skulle vara
i så få fall, som lagen över huvud taget
skulle behöva tillämpas. För min del har
jag, som jag nyss antytt, inte heller trott,
att lagen skulle behöva användas så ofta,
och framför allt har jag den uppfattningen,
att den föreslagna paragrafens förnämsta
verkan skulle bli av preventivt
slag. Jag menar med andra ord, att om
hyresvärdarna veta, att det finns en möjlighet
att få ändring, ifall de skulle vägra
hyresbyte på uppenbart illojala skäl, så
skulle de antagligen i större utsträckning
än nu gå med på önskemål om lägenhetsbyten
utan att frågan behövde dragas
inför de hyresreglerande myndigheterna.

Med all respekt för det ståndpunktstagande,
till vilket utskottets ärade ordförande
och den övriga utskottsmajoriteten
ha kommit, anser jag alltså fortfarande,
att vägande skäl finnas för att införa
denna möjlighet att underlätta lägenhetsbyten.
Det gäller här kanske inte
någon så stor fråga, men jag är ganska
övertygad om att de bostadssökande
människorna överallt ute i våra städer
och samhällen med stort intresse ha väntat
på denna lagändring, och jag hoppas
därför, att kammaren skall följa de reservanter,
som hemställt om bifall till
propositionen på denna punkt.

Överläggningen blev nu för en stund
avbruten för att begärt tillfälle skulle beredas
två av statsrådets ledamöter att
avlämna kungl. propositioner.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 273, med förslag till lag angående

ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker, in. m.;

nr 274, med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 276, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning,
m. in.; och

nr 277, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, m. m.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
kungl. Maj:ts proposition nr 261, angående
vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m.

Fortsattes överläggningen angående
8 a § av andra lagutskottets i utlåtande
nr 33 punkten A framlagda lagförslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att yttra mig allenast
i frågan om våningsbytena. Jag skall
sålunda inte i detta sammanhang yttra
mig om de övriga frågor, som redovisas
i utskottets utlåtande.

Dessa våningsbyten äro enligt min
mening en både ömtålig och komplicerad
fråga. Den är komplicerad i nuvarande
praxis, och den skulle enligt min mening
komma att bli det i ännu högre
grad, i fall man genom en tvångslagstiftning
skulle söka reglera dessa byten. Jag
anser därför att utskottets majoritet har
sett på frågan både psykologiskt och
praktiskt riktigt, då den på sätt som
skett fattat sitt beslut.

Såsom framgår av propositionen ha
ju också flera myndigheter avstyrkt förslaget,
bl. a. statens hyresråd, som torde
vara den myndighet, som bäst känner
läget på hyresmarknaden.

Det är förnämligast tre saker, som ha
varit för dessa myndigheter avgörande,
när de ha tagit ståndpunkt till frågan;

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

den ena är svårigheten att tillämpa denna
lag, den andra är den tvivelaktiga nyttan
av lagen och den tredje den stimulans,
som lagen möjligen skulle kunna
medföra i fråga om otillbörliga ersättningar.

Herr Hage talade här, när han förordade
sin reservation, som om det inte
förekom några byten. Han överbetonade
detta så att man nästan fick den känslan,
att han inte trodde att några byten
förekomma. Emellertid är det nog riktigt
som justitieministern nyss påpekat,
att dessa byten ju förekomma i mycket
stor utsträckning. Det ha vi sett under
en lång tid genom annonserna om byten
i de dagliga tidningarna, och detta visar,
hur man på hyresvärdshåll har varit
intresserad av att söka vara så tillmötesgående
som möjligt, då det ju är
självklart, att dessa byten avse att i viss
mån motverka den stelhet, som för närvarande
finns på bostadsmarknaden.

Nu har det ju anförts, att det har förekommit
fall, där man har vägrat byte.
Ja, det är mycket möjligt, att så är förhållandet,
ehuru jag måste säga, att den
dossié, som justitieministern här nyss
presenterade, inte var ägnad att inge något
större förtroende med hänsyn till avfattningen
av de skrivelser som där redovisades.
Men om det nu förekommer
dylika fall, vet man inte, huruvida just
dessa fall äro sådana, där enligt propositionen
överlåtelsen skulle ha godkänts.
Det är kanske just sådana fall, där det
förelåg en anledning att vägra byte.

Nu ha emellertid både hyresgäster och
hyresvärdar här skaffat sig en goodwill,
som jag menar att det kan vara ganska
farligt att vedervåga. Ty man kan ju tänka
sig den möjligheten, att därest man
nu genom tvångslagstiftning söker inaugurera
lägenhetsbyten i en strängare
och snävare och strävare form, det skulle
uppstå en sådan reaktion hos vederbörande
hyresvärdar, att de bleve mindre
intresserade av att gå med på byten
än tidigare. Vad blir då följden? Jo, man
måste gå till hyresnämnden. Men vad
sker då? Dessa byten äro jo i många
fall triangelbyten, där det kan vara fråga
om att vända sig till två, tre eller kan -

ske fyra hyresnämnder för att få frågan
avgjord. Det är ingenting som hindrar
hyresvärden, om han så vill, att
överklaga hyresnämndens beslut. I så
fall skulle ärendet hänskjutas till hyresrådet,
och det skulle ta flera månader,
innan ärendet kunde avgöras. Det är
ganska farligt att ge sig in på en sådan
väg. Man kanske kan spänna bågen för
högt, så att den brister. Då är det bättre
att falla tillbaka på den goodwill, som
redan nu finnes, och det intresse för
bytesaffärer i det här fallet, som föreligger
redan i nuvarande praxis.

Jag vill ytterligare understryka den
överenskommelse som har träffats på detta
område. Den redovisas på s. 25 i propositionen.
Mellan Stockholms fastighetsägareförening
och fastighetsnämnden
i Stockholm har ingåtts en överenskommelse
om riktlinjer för upplåtelse av
bostadslägenheter, enligt vilken bland
annat varje upplåtelse av lägenhet skulle
ske med beaktande av den bostadssökandes
oundgängliga behov av utrymme.
På grundval av överenskommelsen har
fastighetsägareföreningens styrelse riktat
en allvarlig vädjan till medlemmarna
att icke blott vid uthyrning av lediga
lägenheter utan även vid byten iakttaga
vad som angivits i överenskommelsen.
Inom föreningen har också tillsatts en
särskild nämnd med uppgift att på framställning
av fastighetsägaren eller bostadsförmedlingar
meddela råd i fråga
om val av hyresgäster vid uthyrning.
Nämnden bär även till uppgift att bedriva
samarbete med stadens bostadsförmedlingsorgan.
Jag tycker, att man har
kommit så långt i den här frågan, åtminstone
vad gäller Stockholm, att det
inte är mycket övrigt att erinra.

Det har här framhållits, att det inte
skulle vara någon större risk för att hyresgästerna
skulle ta ut obehöriga ersättningar.
Jag har i min hand ett meddelande
från Malmö stads bostadsförmedling.
Denna lämnar i sin rapport för
första kvartalet uppgifter, som peka i
en annan riktning. Det torde vara bekant
för var och en som sysslar med
dessa frågor, alt det blir mer och mer
den kutymen, att man söker sig til! hy -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

resgäster som ha råd att betala gamla
stolar och enkla möbler med någon tusenlapp
eller ett par tusen kronor. Vad
blir följden av ett sådant förfaringssätt?
Jo, just att de sämst ställda komma i den
svåraste belägenheten. Och det är väl
ändå inte detta som man skulle åsyfta
med förslaget?

Vad därefter gäller den vädjan, som
utskottets ärade ordförande har riktat
bär, har jag bemyndigande att meddela
i kammaren, att Sveriges fastighetsägareförbund
är berett att, därest riksdagen
bifaller utskottets förslag, medverka till
att byten skola förekomma i fortsättningen
i minst lika stor utsträckning
som tidigare, alltså medverka till att man
når det syfte, som man avser att nå
med denna lag. Jag tror, att vi sålunda
ha den allra största möjligheten att vinna
det bästa resultatet genom att alltfort
gå fram på frivillighetens väg.

Jag ber, herr talman, att i den här
punkten få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
tillhör utskottsmajoriteten, men jag måste
säga, att jag på flera punkter sympatiserar
med herrar Hages och Uhléns
reservation. Det gäller särskilt, när de
i motiveringen till reservationen komma
in på barnfamiljernas problem. Jag menar,
herr talman, att vi i denna diskussion
böra lämna utrymme också åt barnfamiljernas
speciella förhållanden. Det
är inte tu tal om att barnfamiljerna i
den nuvarande bristsituationen kommit
i ett särskilt besvärligt läge. De ha svårt
att få bostäder, och när de erhållit tak
över huvudet, få de ofta nöja sig med
de sämsta bostäderna. Det är inte rimligt,
att barnfamiljerna, som i allmänhet
ha större bostadsbehov än andra
och krav på sunda bostäder, skola vara
så handikappade som de äro på hyresmarknaden.

Herr Hage sade, att hyresvärdarna ha
uppträtt asocialt i en hel del fall; han
hade själv en dossié på 20 fall. Jag skulle
tro, att om herr Hage undersöker dessa
fall, kommer det att visa sig, att det inte

sällan är fråga om barnfamiljer. Det händer
inte så ofta nu som förr att husvärden
säger till barnfamiljerna, att han
inte vill hyra ut till familjer med barn.
Opinionen reagerar hårt mot något sådant;
den har svängt i familjevänlig
riktning. Men man kommer nog fortfarande
med förhinder från husvärdarnas
sida, ibland med verkliga förhinder,
ibland med föreburna. Man säger: »Den
här bostaden passar inte er, det blir för
trångt för er.» Eller: »Vi ha hyresgäster,
som inte äro nöjda med att det kommer
in barn i huset. De vilja inte bli störda.
» Sådant händer fortfarande, det kan
jag försäkra, och vi ha i Befolkningsförbundet
fått in en hel del material
som visar den saken.

Men varför klandra husägarna? Jag vill
i stället påminna om att man minsann
också i riksdagen har mött förhinder,
när det gällt barnvänlig lagstiftning på
detta område. Det har alltid varit förhinder,
när det kommit motioner från
mig och andra om att man åtminstone
borde försöka göra någonting för att ge
barnfamiljerna försteg på hyresmarknaden.

Det intresserar mig för resten ganska
litet, om det är hyresvärdarna eller hyresgästerna
som inte tycka om barnspring
i trapporna eller barngråt på nätterna.
Men faktum kvarstår: barnfamiljerna
ha svårt att få bostad just nu. Jag
skulle, herr talman, gärna vilja biträda
varje förnuftigt förslag, som är direkt
inriktat på att hjälpa barnfamiljerna till
bostäder.

Då frågar man sig, varför jag i utskottet
har biträtt yrkandet om avslag på
8 b §. Det är, herr talman, av tvenne
skäl. Det första är, att denna paragraf
inte vill skydda barnfamiljerna som sådana,
utan personer i allmänhet som ha
bostad. Det kan inte bestridas — jag vänder
mig här mot justitieministern — att
8 b § dock skulle skapa ett visst monopol
för alla dem som redan ha bostad.
Nu säger justitieministern, att denna paragraf
inte skulle spela så stor roll. Om
t. ex. en familj inte får byta, stannar
man kvar i sin gamla lägenhet; någon
ny ledig bostad blir det inte. Detta är

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

naturligtvis riktigt i allmänhet, men inte
alltid.

Det blir, såsom jag nyss nämnde, en
viss monopolställning för dem som redan
inneha bostad gentemot dem som inte
ha bostad i och med 8 b §. Till den senare
kategorien får man i första hand
räkna en mycket viktig familjesocial
grupp, som ställs utanför »monopolet»,
nämligen sådana som skola ingå äktenskap
och sätta bo.

Men detta skäl är inte mitt väsentliga.
Det väsentliga är, att vi faktiskt
i dag sakna verkligt underlag för en
lagstiftning i enlighet med 8 b §. Departementschefen
säger i propositionen i
fråga om lägenhetsbytena, att anledning
finnes till antagande, att hyresvärdarna
som regel visat förståelse för hyresgästernas
önskemål vid lägenhetsbyte. Nu
var departementschefens inställning här
i dag i debatten något kärvare, men jag
menar i alla fall i likhet med den föregående
talaren, att här ändå inte föreligger
ett sådant påtagligt skäl som vi behöva,
när vi skola göra ett nytt krisingripande.
Det är dock så, att vi inte vilja
ha mera krislagstiftning än som är oundgängligen
nödvändigt. Vi vilja inte i onödan
ingripa i människornas vardagstillvaro.

Jag vill framhålla, att utskottet i alla
fall har bett justitieministern att noggrant
följa utvecklingen på det här området.
Det var med stor tillfredsställelse
man hörde den deklaration som nyss
lämnades från Fastighetsägareförbundet.
Låt oss ge fastighetsägarna en chans.
Om det skulle uppstå missförhållanden
på här ifrågavarande område och om
fastighetsägarna i någon mera påfallande
utsträckning skulle bli besvärliga, då är
det klart, att vi få ta upp frågan till ny
prövning.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag sagt ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr UHLEN: Herr talman! Den tyngst
vägande invändningen mot den ifrågavarande
paragrafen är den, att de som
byta lägenhet — till exempel en stock -

holmare flyttar till Göteborg och en göteborgare
flyttar till Stockholm och
dessa byta — få företräde framför de
bostadssökande i respektive städer som
ha väntat på lägenhet, kanske i åratal.
Det är en invändning, som man måste
anse väga tungt, men endast under en
viss förutsättning, nämligen den förutsättningen,
att de bostadssökande nu
skulle ha företräde på något sätt framför
sådana som byta lägenheter. Det förhållandet
existerar inte. De bostadssökande
i allmänhet komma följaktligen
inte i något som helst försämrat läge
genom den av regeringen föreslagna
lagstiftningen. Däremot kommer en del
av dem — och i de mest ömmande fallen
— i ett bättre läge, vilket också är
meningen med lagstiftningen.

För närvarande förekommer det ju en
rörlighet på arbetsmarknaden som saknar
motstycke i vårt lands historia. Men
de som ha flyttat från en plats till en
annan — jag kan åberopa erfarenheter
till och med bland nära bekanta — ha
haft mycket svårt att få tag i en ny
bostad, därest de inte haft relationer på
ett eller annat sätt, ofta sådana relationer
som innebära, att arbetsgivaren skaffar
dem företräde framför alla andra bostadssökande.
De som inte ha några relationer
eller kunna vänta sig några favörer,
de få söka förgäves i både månader
och år. Jag har personligen anmält
en bostadssökande till alla bostadsföreningar
i Stockholm och den närmaste
omgivningen. Det skedde för två
år sedan. Vederbörande väntar fortfarande
på att få lägenhet.

Värdarna godkänna ofta byte utan vidare,
den saken är klar. Men det händer
också ofta, att bytena ske mot ekonomiska
favörer på ett eller annat sätt,
inte hyresgästerna emellan i allmänhet,
utan ekonomiska favörer till hyresvärden.
Herr Lindblom har ansträngt sig
över hövan att bestrida detta. Han har
hänvisat till en överenskommelse. Jag
har erfarenhet av, eller det har i varje
fall berättats för mig flera olika fall,
där det inte gått rätt till. I ett sådant
fall, där jag minns siffrorna, bär ett

Nr 21.

Onsdagen den 2G maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

byte vägrats åt en familj, men medgivits
åt en annan familj, därför att den
andra familjen gick med på att betala
1 800 kronor för en reparation, som i
själva verket hade kostat bara 800 kronor.
Så går det alltså till för närvarande.

Men vad som är av särskilt stor betydelse
i det här sammanhanget är, att
värdar alltjämt i mycket stor utsträckning
vägra byte, när en av de bytesintresserade
familjerna har barn. Det är
ju en gammal företeelse, att hyresvärdarna
såvitt möjligt vilja undvika barn
i sina fastigheter. Jag medger gärna, att
de naturligtvis kunna åberopa vissa skäl
för denna ståndpunkt, men av sociala
skäl borde det inte vara tillåtet att vägra
en barnfamilj bostad, såvida det
finns möjligheter att bereda dem en sådan.
Det är sådana fall som bli de ömmande
fallen, sådana som lagstiftningen
här skulle ta sikte på. Det är i dylika
fall det kan erfordras ett ingripande
från annat håll, som skaffar barnfamiljen,
den mest behövande, en bostad och
låter den mindre behövande vänta till
senare.

Det har åberopats exempel på uttalanden
som avstyrka den ifrågavarande
paragrafen. Man säger, att länsstyrelsen
i det och det länet och vissa andra
myndigheter och organisationer gjort
det. Att fastighetsägareföreningen avstyrkt
är ju ganska självklart — herr
Lindblom har här talat för ett påtagligt
gruppintresse. Att några andra myndigheter
också ha avstyrkt kan man förstå,
eftersom fastighetsägarintresset kan
vara representerat även i olika myndigheter.
Men jag anser för min del, att
alla dessa uttalanden väga fjäderlätt i
jämförelse med hyresgästföreningarnas
uttalanden, på vilka justitieministern
här anförde åtskilliga exempel. Hyresgästföreningarna
ha vad länsstyrelserna
och jämförbara myndigheter sakna,
nämligen den direkta och omedelbara
kontakten med hyresgästerna, framför
allt med sådana hyresgäster som ha anledning
att framföra klagomål.

Herr talman! Det är kanske inte så
stor mening med att plädera vidare för

reservationen, frågan är kanske avgjord
med andra kammarens redan fattade beslut.
Men jag skall bara vidare säga, att
man bör hålla i minnet, att lagen inte
kommer att innebära något tvång till
byte i alla de fall bostadsinnehavare behaga
ifrågasätta byten. Lagen kommer
att få tillämpning endast i sådana fall,
då det är obilligt att vägra ett byte,
kanske alltså framför allt i de fall man
vägrar byte av lägenhet på grund av att
en av bytesintressenterna har barn. Det
är i sådana ömmande fall som lagen
kommer att verka. Jag vill sluta med att
säga, att om lagen bara i ett femtiotal
eller hundratal sådana fall kan hjälpa
hårt trängda barnfamiljer att få en bostad,
så har lagen gjort ofantligt mycket
större nytta än skada.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till herr Hages och min reservation.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
skall tillåta mig att säga några ord huvudsakligen
beträffande våningsbytena.
I de övriga frågorna står jag liksom utskottet
på samma sida som regeringen.
Vad särskilt angår frågan om förbud
mot att använda hotellrum som kontorslokaler
har jag för egen del haft så
livlig erfarenhet av svårigheterna att få
ett hotellrum i Stockholm, att jag redan
på denna grund måste helt instämma i
den kungl. propositionen.

Det må emellertid tillåtas mig, herr
talman, att på denna punkt göra en liten
reflexion. Jag såg i en tidning för ett par
dagar sedan, att ett av statens ämbetsverk
för närvarande är sysselsatt med
att försöka förvandla ett icke obetydligt
antal hotellrum i Stockholm till kontorslokaler.
Det är att hoppas att — i överensstämmelse
med den anda som präglar
propositionen — detta försök icke
fullföljes.

Vad beträffar våningsbytena tror jag
det är en sak som man till att börja
med måste stryka under, nämligen att
frågan om hur man skall ställa sig till
det lagförslag, som här är uppe, är helt
och hållet oberoende av vad man själv
har för socialpolitisk grundåskådning.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Det är bl. a. två personer som ha yttrat
sig över lagförslaget, landshövdingarna
i Kronobergs län och i Göteborgs och
Bohus län. De ha som vi veta helt olika
socialpolitiska grundåskådningar. Förslaget
har tillstyrkts av landshövdingen i
Kronobergs län och avstyrkts av landshövdingen
i Göteborgs och Bohus län.

När jag läste om det kungl. förslaget
i pressen, blev jag för min del sympatiskt
stämd mot det och tänkte, att det
var någonting till Vars framgång jag
skulle bidraga i utskottet. Men när jag
närmare studerade förslaget, ändrade jag
uppfattning och anslöt mig till den
ståndpunkt, som sedermera blev utskottsmajoritetens.
Jag kunde för min
del inte bortse från att i propositionen
saknas varje utredning om hur ofta det
förekommer, att fastighetsägarna vägra
att godkänna våningsbyten. Nu har herr
justitieministern för en liten stund sedan
anfört uttalanden från åtskilliga
städer — från hyresgästföreningarna i
Hälsingborg och i Landskrona och frän
andra håll — om att hyresvärdarna i
allmänhet vägra byten. Jag tror att siffran
i ett fall var 90 procent och i något
annat fall 95 procent. Där ha vi början
till en utredning. Dessa hyresgästföreningarnas
uttalanden böra underställas
fastighetsägarföreningarna på respektive
platser. Då få vi höra även den andra
parten, och sedan kanske vi ha tillfälle
alt bedöma saken. Men för närvarande
bär det faktiskt inte företagits någon
utredning på denna viktiga punkt.

Vid mitt studium av propositionen observerade
jag också, att oppositionen
emot det kungl. förslaget har varit mycket
stark. Ty, herr talman, en opposition
som innefattar hyresrådets majoritet,
överståthållarämbetet i Stockholm
och länsstyrelsen i Göteborg — alltså
hyresrådet samt de högsta myndigheterna
i de två folkrikaste städerna — måste
betraktas som stark.

Läser man nu det kungl. förslaget, får
man samma intryck som åtmistone jag
fick nyss av justitieministerns anförande,
nämligen att det skulle bli i mycket
få fall som hyresnämnderna i de särskilda
orterna skulle kunna ingripa mot

en hyresvärd, då för detta skulle fordras
dels att hyresvärdens vägran att samtycka
till byte finnes vara obillig och
dels att vägande skäl tala för bytet. Justitieministern
har av oppositionen
tvungits att ge sitt förslag så litet tilllämpningsområde,
att jag inte tror att
det skulle bli många gånger som det
skulle kunna bli tal om förändringar av
hyresvärdens beslut. Då frågar man sig
naturligen: Är det motiverat att för ett
mycket ringa antal fall införa en lagstiftning,
som måste komma att lägga ett
betydande antal frågor under hyresnämnderna
— tv de som komma att
begära rätt till våningsbyte måste givetvis
bli utomordentligt många flera än de
som kunna få det enligt propositionens
direktiv till hyresnämnderna? För min
del tror jag inte det finns tillräckligt
skäl att införa en lagstiftning, som skulle
medföra mycket arbete för hyresnämnderna,
men ge mycket små resultat
för hyresgästerna.

Detta har för min del varit anledningen
till att jag har anslutit mig till
utskottets ståndpunkt, och jag yrkar bifall
till utskottets hemställan. Liksom
herr Norman skulle jag emellertid vilja
göra detta med det uttalandet, att om
det på detta område skulle visa sig föreligga
allvarliga missförhållanden — vilket
jag inte vet om det gjort hittills; jag
har inte sett några klara belägg för det
— så skall jag för min del gärna medverka
till att en sådan lagstiftning som
denna ett följande år vinner riksdagens
bifall, särskilt om den då kan förbindas
med det syfte, som herr Wahlund
talade om, nämligen ett hänsynstagande
till de barnrika familjerna.

Herr HAGE: Herr talman! Endast

några mycket korta repliker till ett par
föregående talare. .lag vill börja med
herr Lindblom. Herr Lindblom ville göra
gällande, att jag uttryckt mig på ett sådant
siitt, att man kunde få den uppfattningen
att min mening var, att inga
byten hade iigt rum i vårt land. Jag vågar
bestämt påstå, att jag icke har yttrat
mig på det sättet. .lag har t. o. in.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

vid något tillfälle sagt, att det givetvis
existerar ett mycket stort antal husägare,
som uppträda på ett korrekt sätt mot
hyresgästerna i fråga om bostadsbyten,
och jag vill inte låta detta herr Lindbloms
yttrande stå oemotsagt i kammarens
protokoll.

Sedan ber jag att få säga ytterligare
några ord. Herr Holmbäck var inne på
den tanken, att det enligt Kungl. Maj :ts
föreliggande förslag skulle bli så många
undantag, att denna lagstiftning inte
skulle få någon effekt. Ja, den där metoden
är ganska vanlig. När man från
motståndarsidan går emot ett förslag, så
säger man ofta, att förslaget inte är tillräckligt
radikalt, vilket är ytterligare ett
skäl att avslå det. Jag vågar emellertid
bestämt påstå, att det trots dessa undantag
kommer att existera ett mycket
stort fält för tillämpande av denna lagstiftning.
Jag bar någon liten erfarenhet
av dessa saker — jag har sysslat med
hvresregleringslagstiftning sedan 1920
och försökt att specialisera mig på detta
område. Jag representerar också den stora
riksorganisation, som omfattar 150 000
organiserade hyresgäster. Jag bör alltså
i någon liten mån kunna bedöma denna
sak.

Herr Wablund var inne på frågan om
bur man skulle kunna tillgodose dem,
som inte ha någon bostad, och han talade
särskilt om dem som tänka gifta
sig och stå utan bostad. Han ömmade
oerhört mycket för dem. Vi böra naturligtvis
göra så gott vi kunna för att öka
bostadsbeståndet, så att även dessa människor
kunna bli tillgodosedda. Men jag
är inte beredd att vräka dem, som nu
ha bostäder, för att låta unga par flytta
in i dessa bostäder. Det torde vara så.
att de, som ha bostäder och vilja byta
dem, i allmänhet tillhöra den äldre kategorien
och i allmänhet ha stora familjer.
Bland dem som stå utan bostäder
finns det naturligtvis också sådana, som
ha barnrika familjer. Men den stora
massan av dem tillhör den yngre kategorien
och saknar barn. Därför menar
jag, att man genom denna lagstiftning
åtminstone delvis hjälper de barnrika
familjerna.

Utskottets ordförande, herr Norman,
värdesatte i sitt anförande de olika institutioner,
som ha yttrat sig i denna fråga,
och han sade att de som hade yttrat
sig mot lagstiftningen vägde över i kvalitet.
Det var ett farligt yttrande. T. ex.
socialstyrelsen tycker jag nog att vi som
äro socialdemokrater borde hålla litet
på. Det är väl ändå en institution, som
vi borde sätta någorlunda högt. Dessutom
var det ju faktiskt så, att för lagstiftningen
anmälde sig tre medlemmar
av hyresrådet, som äro särskilt sakkunniga
— det vet jag alldeles bestämt. Slutligen
har ju lagrådet inte i princip haft
någonting att invända mot denna lagstiftning.
Det tycker jag är ganska vägande
auktoriteter, som jag vill sätta
högt i fråga om kvalitet.

Jag skulle också vilja säga några ord
med anledning av det kommunistiska
yrkandet. Hur välmenande det än är, så
är detta yrkande ett slag i luften och
ingenting annat. Ty för att det kommunistiska
förslaget, att bytesfrågorna skulle
gå genom de kommunala bostadsförmedlingarna
eller liknande institutioner
i respektive samhällen, skulle ha någon
effekt, skulle denna lagstiftning behöva
kompietteras. Om två personer, A och B,
ha försökt byta lägenhet och bostadsförmedlingen
har sagt nej, därför att det
finns en herre som heter C, som har
många barn och bör få en av lägenheterna,
då måste denna lagstiftning kompletteras
med en lag, som upphäver hyresregleringslagen
för A eller B. Utan en
sådan tilläggslagstiftning kan det kommunistiska
förslaget inte få någon effekt.

Min vän herr Norman var ju också inne
på den tanken, att det kanske vore
radikalast att gå in för att över huvud
taget alla bostäder, som på ett eller annat
sätt bli lediga, utdelas med hänsyn
till behovet hos dem som söka bostad,
•la, Ja6 gillar tanken i princip, men jag
undrar om det finns möjlighet att genomföra
den i andra lagutskottet. Jag
känner ju andra lagutskottet något efter
att ha suttit där sedan utskottets tillkomst,
och jag tror knappast att det finns
möjlighet att där och i första och andra
kammaren vinna stöd för en så radikal

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

lagstiftning. Den är ju ofantligt mycket
radikalare än det lilla lagstiftningsförslag,
som här föreligger. Att tala om att
vi borde ha en sådan radikalare lagstiftning
i stället för den mera moderata
som här föreslås, det tycker jag alltså
är att ställa i utsikt någonting, som jag
tror aldrig kommer att kunna genomföras
i denna riksdag, såvida det inte
inträffar en fruktansvärd revolution i
sammansättningen av dess kamrar. Det
tycker jag är att lova saker och ting som
vi aldrig komma att kunna hålla.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NORMAN: Herr talman! .lag

minns inte riktigt hur jag uttryckte mig
i mitt anförande, men det är i alla fall
alldeles säkert, att min mening inte var
att fälla något kvalitetsomdöme på det
sätt, som herr Hage här har gjort gällande.
Det var långt ifrån meningen. Vad
jag närmast ville säga var att hyresrådet
kanske är den mest betydelsefulla instansen,
när det gäller att bedöma den
praktiska tillämpningen av sådana lagar
som denna.

Herr HAGE: Herr talman! .lag vill

bara till detta foga det påpekandet, att
det i hyresrådet endast var en mans majoritet
mot det kungl. förslaget. En stor
minoritet, bestående av tre medlemmar,
var för förslaget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen.

Härefter anförde

Herr HAGE: Herr talman! Jag ber att
beträffande 8 b § få yrka bifall till den
reservation, som avgivits av herr Uhlén
och mig.

Herr NORLING: Herr talman! Vid
8 b § skall jag be att få yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herr
Holmberg.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag ber
att beträffande denna paragraf få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att kammaren skulle,
i enlighet med vad utskottet tillstyrkt, avslå
8 b § av Kungl. Maj :ts förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma lag;
2:o) att nämnda paragraf skulle godkännas
enligt Kungl. Maj:ts förslag; samt
3:o) att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av
herr Holmberg vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på avslag
å paragrafen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hage begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits paragrafens godkännande
enligt Kungl. Maj:ts förslag, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som, i enlighet med vad andra
lagutskottet i sitt utlåtande nr 33 tillstyrkt,
avslår 8 b § av Kungl. Maj:ts i
punkten A av utlåtandet behandlade lagförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
alt flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Anslag till hushållningssällskapen.

Utskottets hemställan i punkten A.

Bifölls i vad den ej besvarats genom
kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

Punkterna B—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till hushållningssällskapen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
punkten 54) Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar, punkten 55) Bidrag
till hushållningssällskapen: Om kostnader

och punkten 107) Arrendenämnder,
jämte i anslutning därtill
väckta motioner.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts under
punkten 54 av nionde huvudtiteln i innevarande
års statsverksproposition
gjorda framställning samt med avslag å
motionerna I: 69 och II: 122, likalydande,
I: 96 och II: 165, likalydande,
samt I: 199 och II: 325, likalydande, till
Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett förslagsanslag av 3 221 700 kronor.

I de likalydande motionerna I: 69 av
herr Åman och II: 122 av herr Kyling
m. fl. hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte besluta att
tillerkänna tjänstemän vid hushållningssällskap
rätt att för löneklassplacering
tillgodoräkna tidigare tjänstetid i motsvarande
befattning.

I motionerna I: 96 av herr Isaksson
m. fl. och 11:165 av herr Larsson i
Karlstad m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att rörligt tilllägg
å 12 procent under år 1948 skulle
utgå på de av Kungl. Maj:t föreslagna
lönerna till hemkonsulenter och fiskerikonsulenter,
dels att till Bidrag till hus -

hållningssällskapen: Avlöningar för

budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 3 272 000 kronor.

I motionerna I: 199 av herr Osvald
och fröken Osvald samt II: 325 av herrar
Sandberg och Jacobsson i Igelsbo
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att utöver vad departementschefen
föreslagit i fråga om löner till hushållningssällskapens
tjänstemän rörligt
tillägg skulle utgå till hemkonsulenter
och fiskeritjänstemän samt att det
för Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar äskade förslagsanslaget skulle
uppräknas med härför erforderligt
belopp.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Näslund, Hjalmar
Nilsson, Hollertz och Larsson i Karlstad
på åberopade grunder ansett, att utskottets
motivering bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte,

a) i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
och med bifall till motionerna
I: 96 och II: 165, likalydande, samt I:
199 och II: 325, likalydande, besluta,
att rörligt tillägg skulle utgå på lönerna
till hemkonsulenter och fiskerikonsulenter,
samt till Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag av
3 272 000 kronor;

b) avslå motionerna I: 69 och II: 122,
likalydande.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Tillsammans med tre andra ledamöter
av utskottet har jag på en punkt
anmält avvikande mening gentemot departementschefens
och utskottsmajoritétens
förslag. Vi äro i övrigt i stort sett
nöjda med departementschefens förslag
till löner för hushållningssällskapens
befattningshavare, och den avvikande
uppfattningen gäller endast lönerna till
hemkonsulenter och fiskerikonsulenter.
Dessa båda grupper av befattningshavare
ha i lönehänseende kommit att alltmera
sacka efter i förhållande till sina kolleger.
Anledningen till detta är utred -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

ningar rörande dessa verksamheters organisation,
som ha förebådats och kanske
också påbörjats, men ännu inte ha
slutförts. Resultatet har, som jag nyss
sade, blivit att dessa båda grupper av
befattningshavare ha fått vänta längre
på sin lönereglering än hushållningssällskapens
övriga tjänstemän.

Lantbruksstyrelsen har i sitt förslag
till stat för hushållningssällskapen beaktat
detta förhållande och föreslagit, att
hemkonsulent skulle erhålla en lön på
7 100 kronor per år plus 12 procent rörligt
tillägg och fiskerikonsulent en lön
på 6 500 kronor plus 12 procent rörligt
tillägg. Detta skulle enligt lantbruksstyrelsens
och enligt reservanternas uppfattning
ungefärligen motsvara inplacering
på löneskalan efter tidigare tillämpade
principer för lönesättning för hemkonsulenter
och fiskerikonsulenter.

Departementschefen har i stället föreslagit
en lön för hemkonsulent av 5 900
kronor, jämte en provisorisk avlöningsförbättring
av 960 kronor, alltså sammanlagt
6 860 kronor. Motsvarande belopp
för fiskerikonsulent skulle vara
5 500 kronor plus 960 kronor, alltså sammanlagt
6 460 kronor.

Reservanterna anse, att denna av departementschefen
föreslagna och av utskottsmajoriteten
godtagna lönesättning
är väl låg och ägnad att framkalla missstämning
bland de berörda befattningshavarna.
Vi anse heller icke att den är
rättvis. Dessa befattningshavare ha kommit
i en missgynnad löneställning i förhållande
till övriga. De ha ju t. o. in.
genom det förslag, som utskottsmajoriteten
accepterat, i lönehänseende kommit
lägre än jordbruksinstruktörerna,
medan de däremot tidigare alltid ha placerats
i en avsevärt bättre löneställning
än vandringsrättarna.

Vi förmena, att hemkonsulenter och
fiskerikonsulenter fylla mycket viktiga
arbetsuppgifter. Hemkonsulenten är en
mycket värdefull tillgång, inte minst på
landsbygden, där många äro angelägna
om att inhämta hennes råd, och fiskerikonsulenterna
sakna säkerligen inte
arbetsuppgifter; det har ju tidigare omvittnats
hiir i kammaren, att de ha ett

4 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 21.

Anslag till hushållningssällskapen.

mycket rikt arbetsfält framför sig. I båda
fallen är det fråga om verksamhet
av övervägande praktisk natur. Vi anse
emellertid icke att denna verksamhet är
mindre värd av den anledningen, utan
vi anse att det är väl befogat att riksdagen
slår vakt om dessa praktiska yrken
och att hemkonsulenter och fiskerikonsulenter
äro värda att få den löneställning,
som de tidigare ha intagit i
förhållande till andra befattningshavare
hos hushållningssällskapen och som är
befogad med hänsyn till den utbildning
och den praktik, som de ha skaffat sig.

Reservanterna vilja ingalunda tillmäta
de provisoriska lönerna så, att det
skulle innebära ett föregripande av ett
slutgiltigt ställningstagande till frågan
om deras löneställning. Det skulle ju
vara i någon mån förhastat och ur alla
synpunkter mindre lämpligt. Men vi anse,
att de löner som äro föreslagna av
departementschefen äro otillfredsställande
och orättvisa. Vi förmena därför, att
de löner som äro föreslagna av lantbruksstyrelsen
och i den av herr Näslund
m. fl. avgivna reservationen, skulle
vara rättvisare, och att ett beslut i enlighet
med detta förslag inte på något
sätt skulle innebära ett föregripande av
det slutliga ställningstagandet till frågan.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den av herr Näslund m. fl. avgivna reservationen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Efter den föregående talarens inlägg
skall jag kunna fatta mig mycket kort.

Jag har begärt ordet med tanke på
den debatt, som fördes i denna kammare
för snart två veckor sedan, i samband
med en interpellation rörande den husliga
utbildningen. Det statsråd som besvarade
denna interpellation förklarade
sig ha ett mycket stort och positivt intresse
för denna utbildning. Det Hit i
och för sig ganska hoppfullt, men när
man tar del av det här föreliggande förslaget
blir man mindre glad. Jag tänker
närmast på förslagets behandling av de
grupper, som den fiiregående talaren
nämnde, nämligen hemkonsulenterna

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Anslag till hushållningssällskapen.

och fiskerikonsulenterna. Det är ju endast
dessa två grupper, som ha blivit
ställda utanför lönegradsplaceringen. De
få alltså inte något rörligt tillägg o. s. v.

Det låter visserligen ganska bra, när
det i utskottets utlåtande föreslås, att
vederbörande skola få en provisorisk
avlöningsförbättring på 960 kronor, men
det är att märka, vilket inte här framgår
tillräckligt klart, att hemkonsulenterna
ha fått det föreläsningsarvode,
som tidigare utgått, indraget, varför den
reala avlöningsförbättringen sålunda blir
väsentligt mindre än 960 kronor. Dessa
arvoden ha varit olika stora i olika
fall, men de beräknas till i genomsnitt
500 kronor, och deras indragning reducerar
alltså väsentligt den summa, som
nu föreslås i avlöningsförbättring. Dessa
löner äro vidare inte dyrortsgrupperade,
och dessutom få från och med 1948 icke
lönegradsplacerade tjänstemän själva betala
sina pensionsavgifter. Detta förslag
är alltså, som jag nyss sade, inte så fördelaktigt
som det ser ut.

Det har redan sagts, och jag skall be
att få understryka det, att lantbruksstyrelsen
har framlagt ett förslag till avlöningar
— jag tänker fortfarande på
hemkonsulenterna — som närmast svarar
mot lön i lönegrad Ca 19. Nu framhåller
departementschefen, att det skulle
vara att i viss mån föregripa den
kommande löneregleringen, om man gick
på lantbruksstyrelsens förslag. Jag förstår
i viss mån dessa svårigheter, det
skall jag villigt erkänna, men som här
nämndes ha ju dessa två grupper satts
åt sidan och behandlats på ett annat
sätt än övriga grupper inom hushållningssällskapen.
Vidare komma, som
också redan har betonats, fiskerikonsulenterna
och hemkonsulenterna nu de
facto lägre än jordbruksinstruktörerna,
och någonting sådant har det aldrig tidigare
varit fråga om. Jag har här några
tabeller över löneutvecklingen för
dessa grupper. Jag skall inte gå in på
dem i detalj, utan bara säga att det
har gått bakåt för hemkonsulenterna och
fiskerikonsulenterna. Enligt förslaget i
årets statsverksproposition komma de
om inte väsentligt så dock ganska myc -

ket lägre än jordbruksinstruktörerna,
vilka de tidigare alltid ha legat över i
lönehänseende.

Nu kan man ju fråga sig vad det är
som har sänkt värdet av hemkonsulenternas
och fiskerikonsulenternas arbete.
Jag har snarast den uppfattningen att i
alla händelser hemkonsulenterna, som
jag bäst känner till, just nu om någonsin
ha en mycket stor betydelse, av en
hel massa skäl som jag inte nu behöver
dra upp igen. Jag finner alltså det förslag,
som här föreligger, rätt beklämmande.

Utskottsmajoriteten betonar vikten av
att lönegradsplaceringen för hemkonsulenter
och fiskerikonsulenter snarast
möjligt slutgiltigt fastställes, och den reella
skillnaden mellan utskottets och reservanternas
förslag är alltså, att de sistnämnda
anse att en lönegradsplacering
i viss mån borde komma till stånd redan
nu, så att inte dessa grupper ställas
efter de övriga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag skall be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att enligt vad som framgår
av reciten i utskottets utlåtande har
statens lönenämnd, den i dessa frågor
mest kompetenta myndigheten, ansett,
att avlöningen för år 1948 till hemkonsulent
borde avvägas efter lönegrad Ca
20 och till fiskerikonsulent efter lönegrad
Ca 16. Nu förhåller det sig emellertid
så, att hemkonsulenterna med den
av utskottet föreslagna lönen inte ens
nå upp till jordbruksinstruktörernas —
de gamla vandringsrättarnas — lönegrad,
nämligen Ca 16, tv som fröken
Andersson framhöll, komma jordbruksinstruktörerna
att få eu högre lön än
hemkonsulenterna, om man tar i betraktande
att från hemkonsulenternas lön
rätteligen skall dragas pensionsavgift.
Hemkonsulenterna få ju själva betala sina
pensionsavgifter, under det att de, som
få sina löner reglerade efter det nya
systemet, få nettolön, så att något av -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

drag för pensionsavgifter inte förekommer.

I realiteten innebär detta, att om de
föreslagna lönerna gå igenom komma
hemkonsulenterna att få en lön efter
avdrag på 6 760:46 och fiskerikonsulenterna
en lön på 6 253: 74 kronor, medan
jordbruksinstruktörerna få 7 068
kronor. Detta är ett tråkigt missförhållande,
och enligt min mening fanns det
inte något reellt skäl att inte genomföra
hemkonsulenternas lönereglering
samtidigt med att avlöningsförhållandena
regleras för de övriga befattningshavarna
vid hushållningssällskapen. Den
omständighet som man föreburit som
skäl att vänta — att möjligen landstingen
komma att bli huvudmän för hemkonsulentverksamheten
— är ju intet
reellt skäl att inte ge hemkonsulenterna
en hygglig lönegradsplacering. Det
böra de väl — liksom för övrigt fiskerikonsulenterna
— ha, vilken myndighet
de än komina att lyda under.

Det är tråkigt när i ett verk några
grupper bli eftersatta. Det är inte rättvist,
och orättvisa är, som mina ärade
kamrater veta, något som vi svenskar
lätt reagera inför. Om denna fråga ställes
på framtiden, skulle detta lätt komma
att väcka misstämning hos befattningshavarna.
Det visar sig redan svårigheter
vid rekryteringen, särskilt av hemkonsulentkåren.
Därför borde detta missförhållande
bringas ur världen.

En tillfällig lösning, långtifrån tillfredsställande,
men i alla fall så tillfredsställande
som under nuvarande förhållanden
kan åstadkommas, vore att
riksdagen här följde reservanterna och
gav dessa två eftersatta grupper samma
tillägg på 12 procent, som de övriga
tjänstemännen ha. Därigenom skulle
hemkonsulenterna få eu lön på 7 583: 40
och fiskerikonsulenterna en lön på 7 028:
74 kr. Kostnaden för det hela skulle belöpa
sig till något över 50 000 kronor;
sålunda ingen stor summa, och ingen
summa som kan sägas påverka det finansiella
läget i någon större grad.

.lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Näslund in. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Anslag till hushållningssällskapen.

Fröken OSVALD: Herr talman! Efter
de inlägg, som gjorts i denna fråga, skulle
jag nu kunna inskränka mig till att
instämma med föregående talare, men
jag vill dock göra ett par tillägg.

Vid lönesättningen för de två grupper
av befattningshavare, som vi här behandla,
vilka ha undanhållits förmånen
av 12 procents rörligt tillägg på sin
lön, nämligen hemkonsulenterna och fiskeritjänstemännen,
har man hänvisat till
att frågan om organisationen av dessa
båda gruppers verksamhet ännu inte är
definitivt löst. Det är en motivering som
använts och användes med framgång i
många olika sammanhang, men som i
varje fall för dem det gäller förefaller
tämligen svårförståelig. Det är ju inte
billigare för dem att leva än för andra.

Vad särskilt hemkonsulenterna beträffar,
skulle jag vilja säga att det är fråga
om en kår, som alltifrån början har varit
underbetald och som dessutom i olika avseenden
blivit illa behandlad. Staten har
beträffande hemkonsulenterna dragit
alltför stora växlar på deras intresse för
uPPgiften och deras glädje i arbetet. Det
är tack vare detta intresse för arbetsuppgiften
och inte på grund av de materiella
förmåner, som äro förbundna
med befattningarna, som vi fortfarande
ha några hemkonsulenter kvar, trots att
det är så stor brist på arbetskraft på
deras arbetsfält och trots alt hemkonsulenterna
i många fall ha blivit erbjudna
mycket förmånligare anställningar på
annat håll.

Genom utskottets förslag komma hemkonsulenter
och fiskeritjänstemän, som
redan påpekats, att bli satta i en lägre
löneklass än jordbruksinstruktörerna,
vilket aldrig tidigare förekommit. Återigen
vill jag beträffande hemkonsulenterna
säga, att detta inte kan vara rimligt
med tanke på den långa utbildning,
som de ha, och med tanke på arbetets
art och på de stora krav som arbetsuppgiften
ställer på dessa befattningshavare.

Reservationen framför önskemålet om
12 procent rörligt tillägg även för dessa
båda grupper, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till densamma.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Anslag till hushållningssällskapen.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr
talman! Utskottsmajoriteten är nog liksom
reservanterna på det klara med vilken
stor betydelse dessa befattningshavare
ha. Man skall inte föreställa sig att
utskottsmajoriteten härvidlag har en annan
uppfattning än reservanterna.

Att utskottsmajoriteten emellertid inte
har kunnat tillstyrka de fyra motioner,
som reservanterna nu yrka bifall till, beror
ju på att det i den kungl. propositionen
föreslagits en provisorisk avlöningsförbättring
av 960 kronor för dessa befattningshavare.
Meningen är ju också
att snarast möjligt en lönereglering skall
föreläggas riksdagen. Om riksdagen nu
till äventyrs skulle stanna för reservanternas
förslag, så skulle det nog betyda
ett föregripande av den slutliga löneregleringen
för dessa tjänstemän, trots den
försäkran den förste ärade talaren gjorde
att det inte finns någon sådan risk.
Jag tror att vi äro på den säkra sidan,
om vi låta denna fråga gå den naturliga
vägen och låta förslag om lönegradsplacering
komma från Kungl. Maj :t. Det
är troligt — i varje fall är det önskvärt
— att detta förslag kommer så snart som
möjligt, och det har ju också utskottsmajoriteten
starkt framhållit. Den skriver,
att utskottet vill »framhålla såsom
önskvärt, att lönegradsplaceringen för
hemkonsulenter och fiskeritjänstemän
snarast möjligt slutgiltigt fastställes».

Jag undrar om man över huvud taget
kan gå längre just nu. Om vi anta —
och åtminstone antar jag det — att denna
provisoriska ordning inte skall bestå
mer än ett år till, tycker jag inte man
behöver göra större nummer av denna
fråga än vad den egentligen är värd,
särskilt som den skillnad i lönehänseende,
som ifrån reservanternas sida har
påtalats, inte är så förfärligt stor.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Ut skottets

talesman, herr Alfred Andersson,
betonade storleken av den provisoriska
avlöningsförbättring, som Kungl. Maj:t
har föreslagit, nämligen 960 kronor. Jag

vill då säga, att denna siffra i detta
sammanhang inte säger oss någonting
annat än att dessa grupper tidigare ha
varit oerhört lågt ställda. Även med detta
tillägg komma de betydligt under
vandringsrättarnas — eller som de nu
komma att kallas, jordbruksinstruktörernas
— löneställning. Det är ju när det
gäller bedömningen av huruvida ett lönetillägg
på 12 procent skulle föregripa
den slutliga löneregleringen för dessa
befattningshavare eller icke, som reservanternas
och utskottsmajoritetens uppfattningar
skilja sig. Alldenstund fiskerikonsulenterna
och hemkonsulenterna
även med ett rörligt tillägg på 12 procent
ingalunda skulle komma upp i en
löneställning, som är lika förmånlig i
förhållande till jordbruksinstruktörernas
som tidigare, anse vi reservanter att
man utan någon som helst tvekan borde
kunna ge dem såväl den provisoriska
löneförbättringen som ett rörligt tillägg.

Jag kan ge herr Andersson i Bussjö rätt
i att det även inom utskottsmajoriteten
visades förståelse särskilt för hemkonsulenterna,
men det ströks noga under, att
hemkonsulenterna »dock ingalunda svulto»,
utan mycket väl kunde livnära sig.
Jag tycker nog inte att det är den argumentering
som man bör trösta sitt samvete
med, när det gäller bedömningen
av sådana spörsmål som dessa.

Varken i den förda debatten eller i utskottets
utlåtande har jag funnit någonting,
som har kunnat rubba min inställning
till detta spörsmål, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr tal man!

Jag skall inte gå in på själva sakfrågan.

Det finns, enligt mitt sätt att se, fullgoda
skäl till att dessa båda grupper av
tjänstemän ännu icke ha fått en mera
definitiv lönereglering, men en sådan
måste ju komma inom den närmaste tiden.
Jag menar därför att det finns alla
skäl att nu vara varsam och inte gå
längre i fråga om justeringar av de gamla
lönerna än Kungl. Maj:t och utskot -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

tet ha gjort. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på hur vanskligt det kan
bli, om man nu beträffande oreglerade
löner går åstad och delar ut ett tolvprocentigt
lönetillägg, vilket ju är det
lönetillägg som gäller för de reglerade lönerna
-—• om man med andra ord här
skulle slå fast den principen, att dyrtidstillägget
för de reglerade lönerna skulle
tillämpas även för de oreglerade. Det
finns ju många, många andra tjänstemän,
som ännu icke ha fått någon lönereglering,
och man kunde genom ett sådant
beslut slå fast den principen att
även de borde komma i åtnjutande av
detta tolvprocentiga tillägg.

Jag tror att reservanterna här vilja ge
sig in på någonting, vars konsekvenser
man icke kan överblicka.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
Varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Anslag till hushållningssällskapen.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Hjalmar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 52.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2.

I förevarande punkt hade utskottet
på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
hushållningssällskapen: Omkostnader
för budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor;

b) att motionen I: 169 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Under
den nu föredragna punkten finns det
en del tryckfel i utskottets utlåtande,
som jag skall be att få rätta till. På sidan
6, fjärde stycket, första raden, och femte
stycket, fjärde raden, samt slutligen i utskottets
hemställan, under b), står det
nämligen »motionen I: 169», men det
skall rätteligen vara »motionen II: 169».

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt efter rättande
av det av herr Tjällgren anmärkta
skrivfelet.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 39, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om förläggning av fiskeristyrelsen

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

med statens fiskeriförsök, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

Föredrogs ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 14,
i anledning av väckt motion angående
omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

I en inom första kammaren väckt, till
dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 235, av herr Mannerskantz,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet
och om tillämpning i den
mån detta vore möjligt av ett friare och
smidigare system.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, I: 235, icke måtte
föranleda någon första kammarens
åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Arrhén ansett, att
utskottets uttalande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att »första kammaren
med anledning av motionen I:
235 ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om omprövning av regleringsoch
ransoneringssystemet och om tilllämpning
i den mån detta är möjligt av
ett friare och smidigare system».

Herr ARRHÉN: Herr talman! Utskottets
skrivning i här föreliggande utlåtande
kan i många hänseenden betecknas
såsom tillfredsställande. Det är därvid
särskilt värt att notera understrykandet
och utvecklingen av de synpunkter, som
redan tidigare framförts i statsutskottets
utlåtande nr 12, där vikten av regleringarnas
snara och successiva avveckling
betonas.

Vad som emellertid skiljer reservationen
från utskottsinajoritetens utlåtande

är, att utskottsmajoriteten synes på ett
överdrivet förtroendefullt sätt vilja överlämna
bedömandet av tidpunkten för
denna avveckling dels åt kommissionerna
själva, dels åt Kungl. Maj :t.

Jag har i reservationen i överensstämmelse
med motionärens yrkande och flera
av de hörda remissinstansernas intentioner
framfört den förmodan, att det
knappast är troligt, att man har något
att vänta av kommissionernas förmåga
att reformera sig själva. Det tycks ligga
i sakens natur, att den byråkratiska ordning,
som inom dessa kommissioner under
årens lopp utvecklat sig, måste stå
ganska oförstående inför uppgiften att
acceptera kritik och lägga upp nya linjer
för sin verksamhet. Det finns anledning
erinra om, att dessa kommissioner
nu haft en så lång verksamhetstid som
i det närmaste tio år.

Det synes inte heller rimligt att förmoda,
att Kungl. Maj:ts arbetstyngda
kansli äger möjlighet att följa alla utvecklingens
detaljer på detta område.
Kungl. Maj:t är hänvisad att träffa sina
beslut på grundval av de föredragningar,
som presenteras av de kommissioner,
vilka jag nyss antydningsvis har karakteriserat.

I själva verket äro vi, herr talman, nu
inne i en högst olycklig och beklaglig
utveckling. I statsverkspropositionen
1946 bebådades en avveckling av krisregleringarna.
Såväl industri- som trafikkommissionen
sades stå inför sin avveckling
under 1946/47, och man lovade
en successiv avveckling av hela systemet.
Men redan vid höstriksdagen 1946
förklarade folkhushållningsministern, att
läget försämrats oerhört, att kostnaderna
för kommissionsväsendet hade stigit väsentligt.
Riksdagen accepterade det enligt
folkhushållningsministern uppkomna
nya läget men beklagade givetvis den situation,
i vilken man kommit.

Sedan dess ha, som bekant, allt flera
nya regleringar marscherat in, och allmänheten
har kanske inte alltid varit
övertygad om deras absoluta nödvändighet.
Man tycker, att regleringarna på
ett otillbörligt och hämmande sätt ha
gripit in i näringslivets alla förhållan -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

den. Den centrala krisapparaten kostar
oss ju för närvarande 24 461 000 kronor,
vilket betyder en ökning med 90 procent
utöver vad man räknade med, när man
gjorde upp staten för detta år. Budgetåret
1947/48 var kostnaden 13 060 000
kronor. Dessa siffror tyda knappast på
att man är i färd med någon avveckling.
Den enda punkt inom ransoneringsapparaten,
där man kan iaktta spår av någon
avveckling, torde vara livsmedelskommissionen,
och dessa svaga tecken
har man anledning att notera med tillfredsställelse.
Men å andra sidan har
man genom att utrikeshandeln nu lagts
under den statliga regleringen inom handelskommissionen
fått en ansvällning,
som uppväger denna lättnad inom livsmedelskommissionen.

Jag talade om att de nuvarande regleringarna
tynga näringslivet. I det remissyttrande,
som Kooperativa förbundet fogat
till utskottets föreliggande utlåtande,
förekommer en hel del intressanta siffror,
som tyvärr inte ha medtagits i utskottets
sammandrag av remissutlåtandena.
.lag har dock inte för avsikt att
klandra utskottet, för att det inte har
tagit med dem. Kooperativa förbundet
påpekar emellertid där, att den centrala
krisförvaltningen för närvarande sysselsätter
2 800 personer, och att man inom
den lokala krisförvaltningen därutöver
har mellan 3 500 och 4 000 fast anställda
personer sysselsatta. Man påpekar dessutom,
att vissa undersökningar rörande
spilltid och därmed förenade kostnader,
som uppkomma genom ransoneringssystemet,
ha utförts av Affiirsekonomiska
forskningsinstitutet vid handelshögskolan
i Stockholm, varvid det konstaterats,
att ransoneringssystemet i speceributikerna
inkräktar på den effektiva arbetstiden
med inte mindre än mellan 20 och
25 procent. I konsumtionsföreningen här
i Stockholm har det visat sig, att man
på cn försäljningssumma av 158 miljoner
kronor per år har en extra kostnad
på 2,r> miljoner kronor på grund av ransonerings-
och regleringssystemets existens.
Kooperativa förbundet säger vidare,
alt avskaffandet av ransoneringarna
skulle möjliggöra, att livsmedelspriserna

inom konsumtionsföreningarna överlag
sänktes med en och en halv procent, enbart
som en följd av de kostnadsbesparingar
som skulle uppkomma.

Det har också gjorts andra utredningar,
exempelvis av Köpmannaförbundet,
varvid framkommit, att man inom livsmedelsbranschen
tvingas att hålla 20 000
extra biträden för systemets upprätthållande.
Om man beräknar, att de kosta
4 000 kronor per år, så ger det en sammanlagd
kostnad av 80 miljoner kronor.
Häromdagen stod det i tidningarna ett intervjuuttalande
av Köpmannaförbundets
verkställande direktör, som sade, att naturligtvis
äro ransoneringarna i många
fall ofrånkomliga, men det är psykologiskt
ytterst oklokt att inte medge en
ransoneringspaus, och detta gällde, menade
han, särskilt inom charkuteribranschen.
Att man inte tillämpar denna
metod, har väckt misstro hos allmänheten
även mot i och för sig berättigade
ransoneringar.

Det är i detta sammanhang också anledning
att erinra om den uppseendeväckande
artikel, som för någon tid sedan
stod införd i Kooperativa förbundets
tidskrift Vi, där man sade sig anse,
att regleringsväsendet i förening med
ransoneringarna kostade vårt land årligen
en miljard kronor, en summa lika
stor som antingen hela vår försvarsbudget
eller som folkpensionerna och barnbidragen
tillsammans. Dessa siffror kunna
nämnas i det här sammanhanget,
även om de kanske skulle kunna diskuteras,
tv de ge ett visst perspektiv åt de
belopp, det här rör sig om.

Det är också många andra detaljer,
som man i detta sammanhang kan erinra
om: blankettrycket, som drar sina
6 000 ton papper om året för de 33 000
blankettyperna, och andra liknande saker.

Jag nämner allt detta kanske närmast
för att med utgångspunkt från dessa
siffror klargöra, att man på dessa väldiga
belopp även med måhända små ruckningar
skulle kunna göra mycket avsevärda
besparingar.

Under förra världskrigets slutskede visade
det sig, att hela ransoneringssyste -

Nr 21,

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

met till slut dog sotdöden, därför att folk
helt enkelt inte brydde sig om att tilllämpa
eller efterleva gällande föreskrifter.
En liknande tendens tror jag mig ha
funnit även i dagens läge. Man möter
ganska häpnadsväckande exempel på
den saken, inte minst när det ute i bygderna
gäller tillämpningen av byggnadsregleringen.
Det kanske kan finnas anledning
för mig att så småningom återkomma
till denna sak. Det allmänna läget
är sannerligen inte uppbyggligt, när
rättskänslan på detta sätt uppenbarligen
håller på att fullständigt urvattnas och
medborgarna leva vid sidan av lagen —
mer eller mindre »liksom på en höft»
som gumman sade — men där det väsentliga
är, att regleringssystemet börjat
överleva sig självt.

Det förslag, som här i dag föreligger
i form av en reservation till utskottets
utlåtande, ter sig i det historiska sammanhanget
mycket logiskt. Vi hade nämligen
här i riksdagen liknande motioner
även efter det första världskrigets slut
i november 1918, framlagda från olika
partier. Dessa motioner voro säkerligen
uttryck för en vid den tidpunkten uppenbarligen
allmän folkmening. De
tvingade också regeringen att lägga manken
till för att i så snabb takt som förhållandena
medgåvo få till stånd en avveckling
av kommissionsväsendet.

Det kan inte med fog göras gällande,
att vi, som denna gång anslutit oss till
en liknande aktion, ställt oss vid klagomuren
bara på grund av något slags inneboende
onormal lust att höra vår egen
röst. Jag anser för min del, att det är
av yttersta vikt, att i nuvarande läge
markera de klagomål, som vi riksdagsmän
få kontakt med ute bland folket.
Klagomålen skola ständigt och jämt
frambäras inför denna församling, sä att
vi till slut komma fram till det eftersträvade
resultatet, nämligen att regleringarna
och vad därmed sammanhänger
avskaffas.

Det kan inte heller, herr talman, påstås,
att den kritik, som jag här bara i
stora drag velat antyda, är ovederhäftig.
Tungt vägande aktstycken kunna åberopas
till stöd för det resonemang, som

jag bär i mera allmänna ordalag för.
Jag vill bl. a. erinra om den kritik, som
jag uyss refererade och som framförts
från Kooperativa förbundet, samt om
den kritik, som nyligen har anförts från
Stockholms handelskammare i en skrivelse
till folkhushållningsministern.

Kritiken från Stockholms handelskammare
skjuter särskilt in sig på priskontrollnämndens
försyndelser; dess verksamhet,
säges det, kännetecknas av brist
på fasta principer och enhetlighet. Handelskammaren
begär, att de riktlinjer,
efter vilka priskontrollnämnden skall
bedriva sin verksamhet, skola bli klart
uppdragna och offentliggjorda. Man kräver
även en fortlöpande kontakt mellan
priskontrollnämnden och näringslivets
organisationer för överläggningar om
principiella frågor rörande tillämpningen
av priskontrollen. Man önskar vidare
större sakkunskap och större snabbhet
vid behandlingen av ärendena, varjämte
man begär, att den åklagarinställning
mot näringslivet, som efter hand blivit
vanlig hland nämndens tjänstemän, skall
vädras ut.

Det sista är en ganska intressant synpunkt,
som sammanhänger med frågan,
huruvida den allmänna utvecklingen i
vårt land är på väg mot förmyndarstaten,
överhetsstaten, varvid våra allmänna
demokratiska principer i förhållandet
mellan styrande och styrda
samtidigt hålla på att vattnas ur. Det
har funnits anledning att betvivla, att
andan inom kriskommissionerna varit
den riktiga. Krisförvaltningen och administrationen
böra fungera såsom näringslivets
och allmänhetens tjänare.
Men denna anda av tjänande, som man
även önskar möta hos de tjänstemän,
vilka fungera i statens verk och inrättningar,
söker man ofta förgäves efter.

Statsministern har en gång under denna
riksdag sagt, att även han därvidlag
har samma inställning som den jag här
velat anvisa som den riktiga. Jag tror
också, yttrade han, att den andan i stor
utsträckning präglar åtminstone de ledande
inom krisförvaltningen. Det var
försiktigt sagt. Ordet »åtminstone» är
enligt min uppfattning signifikativt och

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

ett uttryck, som i detta fall kläder sin
man. Men även en ledare för en kristidskommission
bör, om han över huvud
taget skall kunna göra anspråk på att
betraktas såsom ledare, ha förmåga att
sprida sina goda intentioner inom den
krets, där han arbetar. Det har tydligen
varit mycket få möjligheter härför inom
den speciella gren av vårt administrativa
liv, som kristidskommissionerna utgöra.
Jag är naturligtvis fullt på det klara
med, att när man talar om dessa förhållanden,
får man inte glömma, att huvuddelen,
eller åtminstone en mycket
stor del, av de tjänstemän, som det här
gäller, arbeta på ett lojalt sätt och med
en allvarlig vilja att göra sitt bästa. Men
det finns nog anledning till vissa observationer
därvidlag, och det är dem, som
man här måste skjuta i förgrunden. Kritiken
drabbar också mera själva systemet
än dem, som bära upp det.

Vad nu priskontrollnämnden angår,
har folkhushållningsministern i ett anförande
häromdagen, möjligen mot bakgrund
av den ampra kritik, som från
Stockholms handelskammare och även
från annat håll framförts till honom, utlovat
nya direktiv för nämndens verksamhet.
Det är verkligen på tiden, eftersom
de gamla direktiven äro så pass
mossbelupna, att de härstamma från år
1942. Det skulle vara av stort intresse
för denna kammare att få upplysning
om åtminstone de allmänna riktlinjerna
för dessa direktiv. Så småningom torde
de väl komma till offentlighetens kännedom.

Ett annat område, där kritiken varit
särskilt markerad under den senaste tiden,
är byggnadsregleringen. På nyåret
inlämnades en skrivelse, undertecknad
av representanter för 27 organisationer,
myndigheter och sammanslutningar, vari
framfördes klagomål mot byggnadsregleringen
och dess tillämpning. Denna
kritik har väl delvis uppmärksammats
vid utarbetandet av den nu på riksdagens
bord liggande propositionen angående
den nya bostadsstyrelsen. Men det
är betecknande, att när skrivelsen med
dessa klagomål på nyåret inlämnades,
gjorde undertecknarna tydligen detta i

en anda av förtvivlan och i en klar övertygelse
om, att det var oförsvarligt att
låta det hittills tillämpade systemet fortsätta.
Det nuvarande läget karakteriseras
som »nästan olidligt för alla parter».
Kvalificerad personal tas i anspråk för
improduktiva uppgifter. För allmänheten
uppstår svår tidsförlust, påpekar
man och fastslår, att gällande bestämmelser
äro onödigt stränga, opraktiska
och verklighetsfrämmande. Som exempel
anföres ett enskilt enkelt egnahemsbygge
med statligt ekonomiskt stöd.
Ärendet, som gäller en trerumsvilla, passerar
eller berör de olika kontrollorganen
omkring 30 gånger. Var och en, som
har kontakt med svenskt vardagsliv av i
dag, är säkerligen förtrogen med de
svårigheter, som vållas av byggnadsregleringen.

Det skulle ha kunnat finnas anledning
för mig att här mera i detalj gå in på
dessa ting. men, som sagt, var och en
känner nog själv till den del av KrångelSverige,
som vi på detta område möta.
Om man ger sig in på ett närmare studium
av, hur byggnadsregleringen fungerat
under de senaste åren, får man ett
vackert skolexempel på inte bara hur
denna reglering fungerar utan även hur
en hel del andra regleringar i vårt samhälle
verka.

Av de remissvar, som fogats till utskottets
utlåtande, framgår, att man
äntligen har börjat röra på sig inom
olika kommissioner. Livsmedelskommissionen
anmäler, att ett sammanträde
hållits med det inom kommissionen
verksamma liandelsrådet, varvid man
dock beslutat avstyrka den i motionen
begärda översynen. Men det är att märka,
att Sveriges köpmannaförbund, som
väl torde vara en mera sakkunnig företrädare
för ett ungefär likartat klientel,
samtidigt bar tillstyrkt motionärens förslag.
»Sveriges köpmannaförbund anser»,
refereras det i utlåtandet, »att en allmän
översyn av hela krisförvaltningen bör
företagas, att sakkunskapen inom näringslivet
bör mera utnyttjas samt i ilen
mån kontroll måste finnas den insiittes,
där den verkligen behövs.»

Handelskommissionen har nyligen be -

58 Nr 21. Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

slutat tillsätta en kommitté med uppgift
att undersöka, vilka förenklingar och förbättringar,
som kunna vidtagas i licensieringssystemet,
och är till freds med
detta initiativ, som verkligen måste sägas
vara senkommet. Bränslekommissionen
hyser visserligen den uppfattningen,
att allt är bra som det är, men vill i alla
fall försiktigtvis icke motsätta sig den
begärda omprövningen av regleringsoch
ransoneringssystemet.

Så låter det — naturligtvis på skiftande
sätt från olika håll, beroende på, om
man litar på kommissionernas förmåga
till självläkedom och Kungl. Maj:ts initiativkraft
på detta område eller om man
icke är benägen att ha denna tilltro.

Även inför de glädjande vittnesbörd,
som jag här liar anfört, att man äntligen
börjar röra på sig inom kristidskommissionsbyråkratien,
måste jag emellertid
ställa mig följande frågor:

1) Är man inom respektive kommissioner
mäktig den svåra uppgiften att
besegra sig själv, att bryta upp ur sin
självtillräcklighet?

2) Har man för uppgiften lämpligt
folk att avdela för dessa viktiga arbeten? 3)

Är det inte nödvändigt, om man
vill lätta på trycket genom att avveckla
vissa delar av det hittillsvarande regleringssystemet,
att skapa ett organ, varigenom
man kan få till stånd en överblick
över hela det fält, som nu täckes av
regleringar och ransoneringar?

4) Skulle inte regeringen själv vara
ytterst betjänt av att ha ett dylikt organ,
om den verkligen vill avveckla inte bara
kristidsregleringarna utan även regleringarna
över huvud taget? Jag tänker
mig här alltså ett organ, som kan förenkla
och samordna den hittillsvarande
organisationen samt förbereda avvecklingen
och i dagens läge även söka popularisera
de behövliga regleringarna
ute bland allmänheten.

Det är dylika frågor, herr talman,
som man har anledning att ställa sig i
detta sammanhang, framför allt mot bakgrunden
av den allmänna uppfattningen
ute bland svenska folket just nu om det
gällande reglerings- och ransonerings -

systemet. Med anledning därav ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den föregående ärade talaren har i mera
allmänna ordalag utvecklat sin uppfattning
om nödvändigheten av en omprövning
av reglerings- och ransoneringssystemet.
Jag vill som komplettering
av hans framställning säga att det
enligt min uppfattning icke är ransoneringarna
som är det för näringslivets utveckling
och självläkedom farligaste och
för medborgarna besvärligaste. Det är i
stället de regleringar, som oftast ligga
till grund för ransoneringarna och som
i andra fall ha genomförts helt fristående
utan att det därtill finns knutna några
ransoneringar, som härvidlag är det
farligaste. Regleringarna ha nämligen i
många avseenden en direkt skadlig verkan.

När statsmakterna i början av kriget
nödgades införa regleringar och ransoneringar,
utgick man allmänt ifrån att
dylika åtgärder icke skulle tillgripas,
förrän detta var absolut nödvändigt på
grund av bristen på varor. Ju längre tiden
har gått, desto mer har man emellertid
glidit över till att använda regleringar
och även ransoneringar såsom
ett led i regeringens allmänna strävan
att kontrollera och dirigera det ekonomiska
livet i landet. Mot denna användning
av reglerings- och ransoneringssystemet
måste vi klart opponera oss.

Jag förnekar visst inte, att många regleringar
fortfarande kunna behövas, men
jag vill understryka att alla regleringar,
på vilket område de än må företas, i
sig själva motarbeta de krafter som
skulle kunna onödiggöra dylika ingripanden.
Jag måste om de senaste årens
regeringspolitik på detta område säga,
att man har varit alldeles för sträng i
sina fordringar att först ha klara bevis
för att en reglering kan avskaffas, innan
man velat upphäva densamma. Man borde
enligt min mening inte alltid ha varit
så försiktig, utan hellre tagit chansen
då den funnits. Detta gäller även beträf -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

fande ransoneringarna. Regeringen och
de statsråd, som främst syssla med dessa
ting, ha enligt min mening underskattat
näringslivets självläkedom och anpassningsförmåga.
Både här i landet och
kanske än mer utomlands har man nått
mycket goda resultat på olika områden
där man har vågat sig på försöket att avskaffa
regleringar och ransoneringar. De
olägenheter, som till äventyrs kunna
uppstå under en kort övergångstid, betyda
därvid inte så mycket jämfört med
det bättre sakernas tillstånd som så småningom
uppkommer på grund av den naturliga
självläkedomen och anpassningsförmågan.

Herr Arrhén utvecklade i sitt anförande
i mera allmänna ordalag nödvändigheten
av en omprövning av reglerings-
och ransoneringssystemet. Mången
kanske säger: men ange då vilka regleringar
och ransoneringar som ni anse
kunna avvecklas eller förenklas. Jag
skall, herr talman, här nämna ett dussin
dylika, och i en del fall skall jag tillåta
mig att något kommentera de olika punkterna.
Jag kommer att röra mig närmast
på sådana områden som jag i min dagliga
gärning har att göra med och som
jag därför känner bäst till.

Jag börjar med virkesregleringen. Hela
virkesregleringen borde egentligen aldrig
ha tillkommit. I varje fall borde man
söka snarast möjligt avskaffa densamma,
emedan den visat sig direkt skadlig förutom
att den ställer till eu mängd trassel.
Virkesregleringen vållar skada därigenom
att den medför att råvarutillförseln
till industrierna blir ojämn. Det är
virkesregleringen soin är skulden till att
alltför mycket sågat trä har blivit liggande
kvar inom landet till ingen som
helst nytta. Det har bara blivit förluster
för landet i valutahänseende och för företagarna,
varjämte virket har försämrats.
.lag vågar påstå — jag hoppas att
statsrådet Ericsson i Kinna så småningom
kommer att liisa protokollet från denna
debatt — att ingen pappersmassefabrik
eller intet pappersbruk hiir i landet
skulle behöva köra med outnyttjad
kapacitet, om skogsägarna, virkeshandlarna
och industrien finge sköta sig

själva. Det är kanske många som tro, att
detta är överord från min sida, åtminstone
när det gäller Norrland. Men försök
bara, skola herrarna få se! Det är
visserligen sant, att man har ett råvaruunderskott
i Norrland, vilket gör att man
under nuvarande förhållanden icke kan
utnyttja den norrländska trävaruindustriens
hela kapacitet. Men i södra Sverige
ha vi i stället ett så stort råvaruöverskott
i våra skogar, så att detta överskott
täcker hela underskottet i Norrland.
Nu gällande bestämmelser med inramning
i prisområden, tvångskartelleringar
och tvångsartade åtgärder från
myndigheterna omöjliggöra den anpassning
som annars utan minsta tvivel skulle
ha ägt rum på samma sätt som en dylik
anpassning tidigare kommit till stånd.

För det andra anför jag offertgranskningen
vid exportförsäljningar. Den
tynger handeln och är i många fall till
skada därigenom att den skötes okunnigt
och saktfärdigt. Offertgranskningen
har hittills kostat landet mycket stora
valutabelopp — jag skulle tro att den
har kostat landet mer än vad man kan
spara in både genom bensin- och kafferansoneringen
under de närmaste två —
tre åren. Jag känner till fall då bara den
tidsfrist som förorsakats av myndigheternas
offertgranskning har medfört att
stora affärer icke ha blivit av. Medan
offertgranskningen pågått, ha de tilltänkta
köparna i utlandet till fullo täckt
sitt behov av varan i fråga, och det har
sedan varit nästan omöjligt att uppbringa
en annan köpare som för varan
kunnat bjuda eif pris som kunnat accepteras
av den svenska exportören, över
huvud taget undrar jag, om inte exportförsäljningarna
borde lämnas så fria som
möjligt och bara de ingripanden företas
som iiro nödvändiga för att uppfylla ingångna
handelsavtal.

Jag tror för övrigt att man vid uppgörandet
av handelsavtal bör överlåta åt
våra erfarna exportorganisationer och
exportörer att vara med om utformandet
av själva grunderna för handelsavtalen.
De böra vara med redan från början i
avtalsarbetet, så att handelsavtalen från
begynnelsen kunna läggas upp på rätt

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

sätt. Man bör således inte tillämpa samma
metod som hittills, nämligen att bara
tillkalla exportörerna som »smakråd»
utan att ge dem möjlighet att göra sin
vilja gällande. Erfarenheten visar dock
att exportörerna och exportorganisationerna
ofta kunna finna utvägar som
myndigheterna inte själva ha förmåga att
hitta på då det gäller att bringa ett avtal
i hamn. Detta är ju i och för sig
inte märkvärdigt. En skomakare är
skickligare i att halvsula skor än en
skräddare. Det är klart att man då inte
skall sätta en skräddare till halvsulningsarbete,
utan man bör vända sig till en
skomakare som kan lösa uppgiften bäst.

Mitt önskemål är således, att exportörerna
och exportorganisationerna inte
bara skola rådfrågas, utan att de skola få
sköta huvuddelen av arbetet och förhandlingarna
när det gäller att åstadkomma
nya handelsavtal.

För det tredje vill jag klandra, att
regeringen icke vågade sig på att slopa
köttransoneringen i höstas. Nu skärper
man i stället denna ransonering ytterligare.
Det är nästan så, att man, när man
varje vecka får rapport över läget i fråga
om vår köttförsörjning, får en misstanke
att avsikten är att bevisa, hur nödvändigt
det varit att bibehålla ransoneringen.
Enligt min mening borde man ha upphävt
köttransoneringen i höstas, och detta
även om man hade trott att man hade
måst införa den igen om ett halvår. Det
hade varit rimligt att upphäva köttransoneringen
i höstas inte minst med tanke
på att bereda handelns utövare en andhämtningspaus
i de olidliga besvärligheter
som de åsamkas på grund av det
med ransoneringen förknippade arbetet.
Man hade även på ett helt annat sätt
än vad man kan teoretiskt räkna ut
fått se hur köttransoneringens slopande
i praktiken hade kommit att verka. Slutligen
hade man också fått tid på sig att
tänka ut ett bättre sätt att ordna denna
besvärliga ransonering än det system
man hittills tillämpat. Jag är övertygad
om att det verkligen finns ett bättre sätt
att ordna köttransoneringen. Nu har man
i stället bara skärpt det gamla systemet,
och den övervakning, som man

har kunnat åstadkomma, är nog inte
så mycket värd.

Det är inte så små lager kött som ännu
finnas i landet. Den 30 april fanns i
slakteriförbundets regi lagrat officiellt
3 277 ton kött och fläsk. Dessutom funnos
naturligtvis vida större mängder lagrade
inom branschen i dess helhet. Den
15 maj fanns det 4 200 ton, om man
räknar samman kött och fläsk och även
det konserverade köttet. Den sista veckan
hade infrysningen ökat med 108
ton. Men tidigare ha lagren av fruset
kött under några veckor minskat med
mellan 100 och 200 ton per vecka. Om
minskningen hela tiden uppgått till 200
ton per vecka, hade det dock dröjt 20 veckor,
innan lagren tagit slut, eftersom
tillförseln ständigt pågår. Någon verklig
katastrof hade vi säkerligen inte behövt
riskera, om man i höstas gjort det djärva
försöket att släppa köttet fritt. Nu menar
jag att man bör passa på till hösten
och göra det försök, som man inte ville
göra förra hösten, eftersom det alltid
blir större tillförsel på höstarna.

Så skulle jag för det fjärde vilja be
myndigheterna att överlåta bedömandet
om hur stor potatisskörden blir till
branschens egna företrädare och låta
stärkelsefabrikerna och helst även i någon
mån brännerierna arbeta utan att
bli hejdade under hösten, då potatisen
ännu är oskadad och man inte liar lidit
några lagringsförluster. Man borde låta
dem själva bedöma, hur mycket stärkelse
de skola tillverka. Det kan ju hända,
att de tillverka för mycket stärkelse
och därför måste sätta ned priset. Men
på det sättet regleras frågan om användningen
av potatisen av sig själv. Potatishandeln
har inte mycket med krig
och avspärrning att göra. Stärkelsefabrikerna
ha i alla tider fått bedöma storleken
av tillverkningen med hänsyn till
läget på den inhemska marknaden. Om
stärkelsefabrikerna åter finge fria händer,
skulle det finnas möjligheter till en
fortgående rationalisering av potatishandeln,
varigenom människorna i städer
och större samhällen skulle få bättre
potatis. Som det nu är, blir det över -

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

skott på en stor del av den lagrade fabrikspotatisen,
som sändes ut som matpotatis
under eftervintern och våren.
Det är i stor utsträckning orsaken till
att det är så dålig kvalitet på potatisen.
Det hela ginge att ordna, om myndigheterna
i största möjliga utsträckning hölle
sig neutrala.

För det femte skulle jag vilja föreslå,
att man funderade på att från bränslekommissionen
avlasta det mesta bestyret
med regleringen av kolhandeln. Även
om det kan sägas, att tillförseln av kol
inte fullt täcker behovet, bör man låta
branschorganisationerna få ta hand om
saken. Jag tror att man skulle kunna
våga sig på det, även om jag inte i detalj
kan beskriva, hur det skulle ske.

För det sjätte säger jag: Släpp loss
hela regleringen av handeln med brännved
i sommar! Om människorna få sköta
det själva, är jag säker på att man
skulle förvåna sig över med vilken smidighet
fördelningen av ved, som finns
i närheten av konsumtionsorterna, och
ved i ödemarkerna skulle ordnas. Det
skulle göras på det sätt som det alltid
förr har gjorts. Som exempel skulle jag
vilja nämna detta arma Öland, vars
bränslebehov vinter efter vinter varit ett
så stort bekymmer. Saken skulle ordnas
mycket mera enkelt och praktiskt, om
man som förut fick taga veden från hamnarna
på fastlandssidan, där skogen växer
ända ned till kusten, och skeppa den
över till motsvarande hamn på Öland.
Nu för det inte ske, emedan den ved,
som finns på fastlandssidan, skall användas
på andra håll, under det att veden
till Öland tages på ytterligare andra
håll. Nästan sedan urminnes tid har det
stått klart, hur veden till Öland lämpligen
skall fördelas, och jag tror att tiden
är mogen för att fullständigt slopa
hela brännvedsregleringen. Jag tror också
att när människor känna sig handla
inte på Kungl. Maj:ts och kronans utan
på eget ansvar skall det visa sig att det
kanske finns mera ved och större möjligheter
att få fram den än vad man
anar.

Så ber jag att för det sjunde få föreslå,
att de organ som omnämnas i re -

servationen och utskottsutlåtandet finge
ta sig en titt på hela fodersädsregleringen.
Jag tror att den skulle kunna definitivt
slopas till nästa konsumtionsår.
Då skulle man slippa den besvärliga —
jag höll på att säga dumma — besiktningsverksamheten,
där man i juli skall
bedöma den blivande skörden och tro
att bedömningen sedan skall för varje
brukningsdel kunna bringas att stämma
med tröskningsrapporterna. Det bringas
nog också att stämma, men hur, herr talman?
Det blir skruvat, allt detta siffermaterial,
och det måste bli det. Det är en
oerhörd apparat och stora kostnader
man sluppe på det sättet, och dessutom
skulle man slippa mycken förtret. Jag
är därjämte övertygad om att det skulle
saluföras mera fodersäd i marknaden,
om det inte längre blir fråga om tvång,
och jag är också säker på att det skulle
vara till nytta för produktionen av fodersäd,
om jordbrukarna finge sköta sig
själva, i all synnerhet som utsikterna
för foderskörden över huvud taget — i
varje fall hittills -— äro något så när
gynnsamma.

Om man slopade fodersädsregleringen
finge man för det åttonde också möjlighet
att slopa hela regleringen av utsädeshandeln,
som ställt till en förfärlig
massa trassel. Livsmedelskommissionen
har utfärdat en bestämmelse om att odlare
skola vara skyldiga att skaffa sig
licens hos kristidsnämnden för inköp av
utsäde. Intill utgången av februari månad
i år kunde jordbrukare köpa vårutsäde
utan licens. Då ålåg det endast säljaren
att underrätta kristidsnämnden i
orten om försäljningen, för att redovisningen
för lians sammanlagda spannmålsproduktion
skulle stämma. Licenskravet
binder utsädeshandeln så hårt, att
den stryps. Det är närmast småbrukarna
det bär gäller. De större gårdarna besväras
kanske mindre av regleringen,
och ofta producerar man där själv utsäde.
Men en småbrukare har en naturlig och
mycket förklarlig — och jag vill säga
prisviird — olust för skrivgöromål, och
han reagerar mot licenskravet. För honom
är en framställning till kristidsnämnden
med licensbegäran inte den

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

enkla skrivprocedur, som den skrivskicklige
ämbetsmannen lätt föreställer
sig. Småbrukaren avstår helt enkelt från
att köpa förstklassigt utsäde och sår i
stället sin dåliga spannmål. Följden blir
en försämring av 1948 års skördeutfall,
inte såsom ett resultat av ogynnsamma
väderleksförhållanden utan på grund av
åtgärder av myndigheterna, som skulle
ha till uppgift att främja produktionen.
Detta är nog en riktig beskrivning på
hur det går till i praktiken. Man har
svårt att förstå nödvändigheten av denna
reglering. Man skulle utan vidare kunna
stryka ett streck över alltsammans.

För det nionde tror jag, herr talman,
att brödransoneringen sannolikt hade
kunnat slopas redan i fjol utan några
större olägenheter, och jag tror ännu
mera på att man kan göra det nu till
hösten. Men jag skulle ju hålla före att
det är bättre att inte göra det före den 19
september lika litet som att t. ex. släppa
kaffet fritt före den dagen, tv då kan
folk misstänka, att man gör det för att
förbättra valresultatet. Sådana misstankar
skall man inte uppväcka!

Jag tror att man kan göra sig av med
brödsädsregleringen, tv jag tror inte att
det skulle leda till att det kommer att gå
åt nämnvärt större kvantiteter än förr.
Jag grundar den förmodan på att flertalet
människor med manschettyrken, eller
som över huvud taget inte ha tungt
arbete, i allmänhet inte ta ut hela ransonen.
De skulle alltså inte öka sin konsumtion.
Och de som syssla med tungt
kroppsarbete ha i varje fall på landsbygden,
herr talman, på åttonde året
efter ransoneringens införande lärt sig,
hur man skall få tillräckligt med bröd.
Vi skola inte tro att de inte äta sig mätta!
Jag tror därför inte heller att alla
dessa arbetare komma att nämnvärt öka
sin konsumtion av bröd.

Jag talade för några dagar sedan med
en representant för kvarnindustrien, och
han trodde att man skulle kunna slopa
brödransoneringen när som helst även
under innevarande konsumtionsår. Lagren
äro fullt tillräckliga. Det skulle bli
en viss reservkvantitet kvar, även om det
som han räknade med skulle bli en ök -

ning av konsumtionen med tolv procent.
Jag tror inte ens att det blir så stor ökning,
om det i övrigt finns livsmedel
till förfogande — grönsaker och fisk
och sådant — som man kan komplettera
kosten med. Om man vill gardera sig,
behöver man ju inte därför att man slopar
brödsädsregleringen upphäva bestämmelsen
om inmalning av korn och
slopa utmalningsprocenten vid förmalningen
av vete. Detta skulle man, om
man ville, kunna ha kvar ändå för att
dryga ut brödet, tv det tynger inte arbetet
så mycket.

I en tionde punkt har jag slagit ihop
fröhandeln och handeln med stråfoder.
Ingen människa har någonsin kunnat
räkna ut, vad dessa regleringar skola
tjäna till. Jag skulle vilja påstå, herr talman,
att de aldrig haft något existensberättigande,
och de ha det naturligtvis
ännu mindre ju mera tiden lider. Men
däremot göra de skada, emedan de försvåra
en rationell fördelning av tillgängliga
utsädes- och fröpartier. Men redan
den omständigheten, att de äro obehövliga,
är skäl nog för att man skall slopa
dem.

Jag har inte försökt att här lämna en
fullständig uppräkning av sådant som
jag tycker man kan avveckla. Det finns
regleringar och ransoneringar, som kanske
dock äro av mindre storleksordning,
vilka skulle kunna upphävas. Havregryn
lära vara ransonerade, vad det nu skall
tjäna till. Det har sagts att ransonerna
av havregryn aldrig till fullo tagas ut.
Det vore bättre att spara in kupongerna
och sälja papperet till utlandet och få
några dollar — papperet i kupongerna
är alltid värt något — och så slippa
handlandena och husmödrarna det trasslet.
Såpa lär också fortfarande alldeles
i onödan vara ransonerad. Det finns säkert
flera liknande regleringar.

Jag vill också säga några ord om byggnadsregleringen,
som jag antecknat som
en elfte punkt. Jag är av den uppfattningen,
att den säkerligen inte ännu kan
undvaras. Den utgör ju nyckeln till hela
vår investeringspolitik. Men dess tilllämpning
bör kunna göras smidigare och
mera decentraliserad. Jag har förut sagt

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

här i kammaren, att jag anser att länsarbetsnämnderna
böra få större frihet
att handla inom en för dem bestämd
ram. Många olämpliga beslut om byggnadstillstånd
och arbetstillstånd som ha
meddelats hade kunnat undvikas, om
den beslutande myndigheten haft kännedom
om de lokala förhållandena. När
saken senast var på tal i kammaren,
nämnde landshövdingen i Örebro län, att
det var så svårt att utan vidare ge länsarbetsnämnderna
en byggnadskvot, emedan
byggnadsverksamheten måste uppdelas
på så många kategorier av byggnader:
bostäder, industrier, folkets hus,
tidningshus, dansbanor o. s. v. Men det
är inte så svårt att göra det enklare, om
man bara är litet händig. Man kan behålla
en viss del av den sammanlagda
investeringsmängden till en slutfördelning
inom specialområden. Jag tycker
inte att det skulle vara någon svår uppgift
för byggnadsberedningen att anordna
en sådan slutjustering.

Jag anser också att man bör göra en
översyn över det sätt, på vilket de av
Kungl. Maj :t och riksdag gemensamt beslutade
förordningarna tillämpas. Jag
satt själv i andra lagutskottet, då den
första lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbeten tillkom, och där diskuterades
olika frågor från det praktiska
livet rörande den kommande tillämpningen
av lagen. De frågorna ha sedermera
blivit ytterst aktuella, och ingen i
utskottet ansåg att tillämpningen av lagen
skulle få bli sådan som den senare
bar blivit. Underordnade befattningshavare
ta sig numera stora friheter och
bestämma, att enskilda byggare skola
stoppa arbetet. Inte får det gå till på
det sättet, att en enskild underordnad
byggnadskontrollant kan komma ut till
en som bygger och utan vidare säga, att
han skall stoppa bygget. Det är synnerligen
otillfredsställande, herr talman,
att en sådan frihetskränkande åtgärd
får vidtagas utan att beslut bar fattats
av någon ansvarig instans, som besitter
objektivitet och juridisk bedömningsförmåga.
Det är mycket möjligt atl instruktionerna
för länsarbetsnämnderna
innehålla bestämmelser, som möjliggöra

nuvarande tillämpning, men i så fall
böra de ändras. Inte alla byggare kunna
försvara sig eller komma underfund
med felaktigheter i de ålägganden som
de få. Mycken orätt sker faktiskt på olika
områden. Det har också visat sig att
många sådana ålägganden att stoppa
byggen ha upphävts, men många som
byggt ha i sin enfald åtlytt byggnadskontrollantens
befallning och därigenom
åsamkats förluster och besvär.
Även detta bör synas närmare i sömmarna.

Jag har också funnit, att man i ovist
nit låter regleringen bli ett självändamål,
och jag skall exemplifiera det med
att nämna att man förhindrar att en
jordbrukare på sin gård med anlitande
av sina egna arbetare utför förbättringsarbeten
under den tid på året, då man
har tid därmed, trots att arbetena icke
draga något material från annat håll
utom möjligen virke — ofta begagnat
sådant — i ytterst små mängder. Även
sådana arbeten ha fogats in i byggnadskvoten
för landet, och när mot slutet av
året kvoten börjar ta slut, har man förbjudit
även sådana arbeten, som dock
skulle ha möjliggjort en ökning av produktionen
i en nära framtid utan att på
minsta sätt belasta produktionsapparaten
för dagen.

Man får väl lov att se praktiskt och
förnuftigt på tingen och bedöma, vilken
konsekvens arbetena ha för det gemensamma,
och inte tro att man kan bedriva
en investeringspolitik långt in absurdum.
Jag skulle tro att man t. ex.
borde kunna från regleringen undantaga
åtminstone vissa slag av tremannabyggen
inte bara som nu när det är fråga
om reparationer utan även när det
gäller ombyggnads- och nybyggnadsarbeten,
som äro av den naturen, att de
inte bidraga till att kvarhålla byggnadsarbetare
inom branschen eller draga
svåranskaffat material. Är det så att
man har eif outsläckligt hal till sportstugorna,
kan man lämna dem utanför,
men tillåt sådana arbeten särskilt på
lantegendomar och gårdar, där man kan
utföra arbetena med arbetskraft, som i
alla fall inte kommer den allmänna ar -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

betsmarknaden till godo, i stället för
att som nu föranleda skriverier och besvär
och risk för eventuella efterräkningar.
Det vore ett sätt att få den dolda
arbetskraften bättre tillgodogjord.

Så kommer jag för det tolfte in på
själva prisregleringen, som är en nyckelreglering
på både gott och ont. Jag
förnekar inte att den fortfarande kan
behövas. Men den måste för att inte göra
skada tillämpas mera verklighetsbetonat.
Jag skall ta ett alldeles färskt
exempel. Jag skulle täcka om ett gammalt
hus, som det var dåligt tak på, med
tegelpannor, och jag vände mig till ett
tegelbruk, som ligger i närheten av min
gård, och bad att få köpa så och så
många tegelpannor. Jag fick till svar,
att man inte hade möjlighet att leverera
det. Då jag frågade varför, fick jag
till svar: »Det är ingen mening för oss
att hålla på att göra tegelpannor längre,
men murtegel kan kapten få köpa hur
mycket som helst.»

Jag kan inte lägga tegelstenar på taket.
Jag vill ha pannor, och jag är beredd
att betala vad pannorna kosta att
tillverka.

Man tillverkar numera tegelpannor i
för liten omfattning, och detsamma gäller
dräneringsrör. Låt inte priskontrollen
verka på det sättet, att man får ett
mycket stort överskott på murtegel och
underskott på takpannor. Detta är ett
åskådningsexempel, som var och en förstår,
och jag låter det bli ett exempel på
prisregleringens snedvridande verkan i
allmänhet.

Jag tror att man skulle kunna våga att
helt släppa priskontrollen på alla sådana
områden, där man kan åtminstone
förmoda, att efter någon tid tillgången
skulle bli så stor, att den täckte efterfrågan.
Jag är ganska övertygad om att
det då i många fall skulle bli lägre priser
än priskontrollnämnden medgivit.
Det finns säkerligen ett rätt stort gebit,
där en sådan taktik skulle kunna tilllämpas,
och man borde väl åtminstone
våga göra ett försök på något område,
som är tillräckligt stort för att passa
som experiment. Jag tror att man inte
skall vara alltför dogmatiskt bunden i

en anda av tro på regleringarnas allena
saliggörande verkan utan våga sig på
ett djärvt experiment.

Nu har utskottet — vars utlåtande jag
hittills inte har berört — skrivit på ett
sätt som står i ganska god överensstämmelse
med de synpunkter jag här har
gjort mig till tolk för. Likaså har ju
statsutskottet i sitt utlåtande nr 12 skrivit,
att allt inte är bra, men ändå inte
velat komma fram till något positivt yrkande.
Jag tror i likhet med den föregående
ärade talaren, herr Arrhén, att
om man skall låta kommissionerna och
nämnderna arbeta på sitt eget avskaffande,
få vi vänta så länge, att ingen här
i kammaren någonsin kommer att uppleva
den dag då de äro helt avskaffade.
Det är inte bara så, att det liksom ligger
i sakens natur att en nämnd, som har
vunnit en viss fasthet och kontinuitet i
sitt arbete, inte direkt vill arbeta på sitt
eget avlägsnande — något sådant argument
vill jag inte dra fram här ■— utan
det är också och framför allt så, att personerna
i dessa nämnder se på förhållandena
med skygglappar vid ögonen,
de kunna inte frigöra sig från vad som
har varit. De som skola arbeta på krisförvaltningens
avskaffande måste ha en
sådan fantasi, att de kunna tänka sig in
i hur saker och ting skulle gestalta sig
om krisförordningarna minskades.

Jag tror inte, som man ibland tycks
göra på sina håll, att landets konsumenter
skulle märka om exempelvis fodersädsregleringen
eller brödsädsregleringen
skulle avskaffas. Om krisförordningarna
avskaffades skulle man få se krafter
vakna till liv, vilkas existens man
kanske nu inte känner till men som
skulle läka så mycket av det som enligt
min mening, herr talman, nu läkes för
sakta. Jag tror att den stora mångfalden
av hårda regleringar förhindrar den
självläkedom, som sannolikt är vad som
kommer att rädda oss definitivt. Därför
tycker jag det vore på tiden att några
andra än kommissionerna själva finge
taga en titt på regleringarna, några som
inte äro nedsmittade med regleringsanda.
Jag skall inte ange hur en sådan
församling skulle se ut, som skulle ha

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

hand om detta spörsmål, ty saken kunde
ju skötas på så många olika sätt, men
om man inte vill vara med om att uttala
sig för en översyn av regleringarna
och ransoneringarna i allmänhet, så har
man därmed avstått från att medverka
till en snabbare avveckling av hela vårt
regleringsväsende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen, som går ut på bifall
till min motion.

Herr SÖDERKVIST: Herr talman!

Efter den förmodligen mycket sakkunniga
redogörelse, som kammaren har
fått lyssna till beträffande hur ransoneringar
och regleringar för framtiden
böra handhas för att vårt folk skall kunna
få full nytta av de håvor, som landet
har, skall jag be att med några ord få
motivera utskottets ställningstagande.

I sin motivering uppehåller sig motionären
huvudsakligen vid tvenne önskemål,
nämligen dels att det nuvarande
ransonerings- och regleringssystemet ersättes
med, som han säger, »generellt
verkande medel», dels att de regleringar
och ransoneringar, som i nuvarande läge
anses nödvändiga, allmänt respekteras.
För vinnande av de mål han antyder
förordar han en genomgripande översyn
av hela vårt ransoneringssystem.

Av flera orsaker kan utskottet icke
dela motionärens uppfattning härvidlag.
En sådan översyn, som motionären begär,
verkställdes så sent som hösten
1946. Denna översyn tog hland annat
sikte på att åstadkomma de förenklingar
i regleringssystemet, som då kunde anses
vara möjliga, och resulterade också i
att vissa förenklingar kunde genomföras.
Utskottet kan i likhet med flertalet remissinstanser
icke anse det lämpligt eller
behövligt att redan nu förorda en ny
utredning. Då en sådan med all säkerhet
skulle komma att bli ganska tidskrävande
skulle den inte kunna komma att ge
några praktiska resultat för den närmaste
framtiden, och resultatet på längre
sikt anser sig utskottet ha riitt att se
hort ifrån, eftersom utskottet — möjligen
med undantag av reservanten — förut 5

Första kammarens protokoll 1948. Nr 21

sätter att ransoneringarna och regleringarna
skola upphöra, så snart den
nödiga balansen mellan varutillgång och
efterfrågan har uppnåtts.

Det bör också understrykas, att en
kontinuerlig översyn av krisförvaltningens
funktioner sker genom överrevisionen
för krisförvaltningen. I likhet med
styrelsen för Kooperativa förbundet, som
har berört saken i sitt remissvar, utgår
utskottet ifrån att detta organ ständigt
beaktar nödvändigheten av att regleringssystemet
göres så enkelt och arbetar
med så låga kostnader som möjligt.
Utskottet förutsätter vidare, liksom statsutskottet
gjorde i sitt betänkande när en
likartad fråga var före för någon tid sedan,
att de myndigheter, som ha med
dessa ärenden att skaffa, skola finna det
angeläget att avveckla sådana regleringar,
som inte äro absolut nödvändiga
av försörjningspolitiska skäl. Utskottets
uttalanden i den frågan borde väl även
kunna tillfredsställa reservanten.

Motionären anser, att en möjlighet att
popularisera ransoneringarna skulle ligga
i en decentralisering av beslutanderätten,
således ökad befogenhet för de
lokala organen att efter generella grunder
träffa avgörande i konkreta frågor.
Även om ett dylikt system i visst avseende
skulle kunna bli till nytta måste
det å andra sidan vara klart, att de
avgöranden, som då skulle komma att
träffas, med nödvändighet måste komma
att ge upphov till en massa trassel
och överklaganden på grund av olikheter
i tillämpningen av de gällande generella
bestämmelserna.

I motionen står det bland annat: »Allmänt
klagas över den brist på sakkunskap,
med vilken den individuella kontrollen
i verkligheten utövas. De i näringslivet
arbetande anse sig finna bristande
förståelse för sina speciella problem
hos tjänstemännen i regleringsorganen
samt ofta ytterst irriterande brist
på uppskattning av det arbete i folkhushållets
tjiinst, som man anser sig utföra.»

Det förefaller emellertid som om dessa
påståenden skulle ha mycket dålig
grund i verkligheten, åtminstone om
man ser efter vad vissa remissinstanser

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

meddela om sättet för kommissionernas
arbete. Jag skall be att få läsa upp några
rader ur livsmedelskommissionens remissvar,
där det anges hur kommissionen
arbetar: »Kommissionen har under
hela sin verksamhetstid ansett det angeläget
att upprätthålla en intim kontakt
med de av kommissionens verksamhet
berörda kategorierna av företagare etc.
för att på denna väg få möjlighet att vid
såväl bedömandet av läget i stort som
utformningen och tillämpningen av erforderliga
regleringsbestämmelser tillgodogöra
sig vederbörandes erfarenhet
och sakkunskap. Detta samarbete med
de berörda grupperna bedrives efter
flera olika linjer. — Det kan till en
början erinras om att två av kommissionens
fem ledamöter äro att betrakta såsom
representanter för handeln och att
sålunda inom själva kommissionen finns
en permanent förankring i den största
av de företagargrupper, om vilka det
här är fråga. — Vidare har till kommissionen
knutits ett s. k. handelsråd med
representanter för såväl parti- som detaljhandelns
olika företagsformer. Detta
handelsråd, som sammankallas så snart
någon ransoneringsfråga av vikt för handeln
föreligger, har spelat en betydande
roll i ransoneringsarbetet och utövat ett
stort inflytande på lösningen av en
mångfald problem. Även under tiden
mellan sammanträdena står kommissionen
i fortlöpande kontakt med handelsrådets
ledamöter. Därjämte informeras
och rådfrågas också andra representanter
för handelns organisationer rörande
ransoneringsärenden av skilda slag. Vid
åtskilliga tillfällen, då viktigare frågor
stått på dagordningen, ha till handelsrådets
sammanträden kallats även andra
än de ordinarie ledamöterna, varvid givetvis
organisationerna själva fått utse
representanterna. — — — I fråga om
övriga företagargrupper — bageriidkare,
konditorer, restauratörer, chokladoch
konfektvrfabrikanter, slakteri- och
charkuteriidkare etc. — råder även ett
intimt och värdefullt samarbete mellan
kommissionen och vederbörande näringsorganisationer,
såväl genom sammanträden
som genom telefonsamtal och

korrespondens. — På samma sätt som i
livsmedelskommissionen är handeln representerad
i kristidsstyrelserna.»

Härav torde framgå, att näringslivets
män äro mycket väl representerade i
handelskommissionen; två femtedelar av
de ständigt arbetande ledamöterna utgöras
ju av representanter för dem. I handelskommissionen
och industrikommissionen
äro förhållandena kanske ännu
gynnsammare ur denna synpunkt; det
har jag dock icke undersökt.

Av det citerade framgår också, att
konferenser med representanter för handeln
hållas när kommissionen önskar
rådgöra om vad som bör göras i ett visst
läge. Man får nog även i detta sammanhang
hålla i minnet, att frågan om ransoneringarna
och deras utformning inte
bara angår företagarna. Även allmänheten
anser sig ha ett vitalt intresse att
bevaka därvidlag.

När man hör herr Mannerskantz dra
sina tolv punkter, som efter vederbörlig
uppdelning nog närma sig Wilsons fjorton
punkter till antalet, får man ett starkt
intryck av att det verkligen är skada
att Kungl. Maj:t inte har utnyttjat all den
sakkunskap på detta område, som tydligen
finns! Det var ju enligt herr Mannerskantz’
mening knappast någonting,
som skulle behöva vara ransonerat •—
allt skulle bli utmärkt på alla sätt, om
vi bara ville göra ett djärvt försök att
stryka ett streck över hela regleringsväsendet.
Om man gör sig besvär att något
närmare granska vad herr Mannerskantz
sade, måste man väl emellertid
finna, att de flesta av hans påståenden
bottnade i vad han trodde, och då kan
ju en annan sätta sin tro emot hans.

För egen del har jag exempelvis den
uppfattningen — och jag tror att den
delas av utskottet i dess helhet — att
det icke hade varit lyckligt om köttransoneringen
hade hävts i höstas. Herr
Mannerskantz säger, att om ett avskaffande
av köttransoneringen skulle visa
sig vara ett misstag, vore det en enkel
sak för regeringen att återinföra den.
Jag undrar om herr Mannerskantz skulle
ha rekommenderat en regering, som
hade tillhört hans eget parti, att göra

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

på ett sådant sätt! Det är väl ändå ingen
lustig sak för en regering att behöva
återinföra en ransonering, som man tidigare
har ansett sig kunna slopa. Man
bör nog vara på den säkra sidan innan
man slopar en ransonering.

Reservanten, lierr Arrhén, har hland
annat velat att utskottet skulle uttala
följande: »Det synes icke utskottet rimligt
att antaga, att berörda krisorgan
själva äro mest lämpade att åstadkomma
nödig rättelse i de avseenden, som
mest påkallat allmänhetens uppmärksamhet»
etc.

Inte heller utskottet har ansett, att
man skulle stanna vid de åtgärder som
krisorganen själva kunna vidtaga, men
vi ha däremot ansett det vara tillräckligt
att Kungl. Maj :t och överrevisionen
för krisförvaltningen gemensamt följa
utvecklingen. Vi tro att det praktiskt taget
är omöjligt att skapa bättre garantier
för bestämmelsernas ordentliga efterlevnad
än som därigenom finnes.

Reservanten säger också: »Tyvärr synes
det icke heller fullt klart, om icke ett
system med statliga regleringar och ransoneringar
på sina håll betraktas såsom
ett oundvikligt led i näringslivets framtida
arbetsbetingelser.»

När man hör herr Arrhéns utläggning
av reservationen får man nästan det intrycket,
att han har reserverat sig huvudsakligen
för att få säga det som jag
nu har citerat. Det är ju ett gammalt
talesätt, som ständigt har återkommit,
att både regeringen och de som sköta
ransoneringarna äro synnerligen angelägna
om att dessa skola bibehållas. Vi
fingo ju också höra av herr Mannerskantz,
att regleringarna tydligen ofta
äro till för sin egen skull. Utskottet har
emellertid i sitt yttrande bland annat
sagt: »Utskottet vill livligt understryka
den uppfattning, som kommit till uttryck
i flera av remissvaren, att regleringssystemet
icke bör bibehållas längre än
som är nödvändigt med hänsyn bl. a.
till den bristande balansen mellan varutillgång
och efterfrågan.»

Niir man läser detta utskottets uttalande
förefaller det som om de utgjutelser,
som reservanten har gjort på si -

dorna 5 och 6 och av vilka jag nyss har
citerat vissa delar, skulle vara ganska
överflödiga.

Nu undrar man vad herr Arrhén har
för positiva förslag att komma med. Han
föreslår, såvitt jag kan förstå av vad som
står på sidan 6, ett nytt ämbetsverk, som
skall övervaka kristidsorganen. Det är
inte nog med överrevisionen, och Kungl.
Maj:t duger givetvis inte alls, utan det
skall vara ett nytt ämbetsverk, som har
till sin huvudsakliga uppgift att kontrollera
krisorganen, om vilka vi nu hört
motionären säga, i motsats till vad han
anför i sin motion, att de praktiskt taget
helt kunna utdömas såsom obehövliga.
Skulle det verkligen vara så, att kristidsinstitutionerna
äro obehövliga, varför
skulle man då inrätta ett särskilt ämbetsverk
som skall kontrollera dem?

Herr Arrhén uppehöll sig mycket utförligt
vid kostnaderna för regleringarna
och ransoneringarna, men det är en sak
som vi i utskottet inte ha ansett oss behöva
syssla med; den är inte heller berörd
i motionen. Reservanten anför ett
tidningsuttalande, enligt vilket dessa
kostnader kunna uppskattas till omkring
en miljard kronor om året. Jag skulle då
vilja fråga herr Arrhén: Hur mycket
skulle det ha kostat svenska folket om
det inte hade haft ransoneringarna?

Priskontrollen har också nämnts i detta
sammanhang. Herr Arrhén var för sin
del vid utskottsbehandlingen tydligen
av den bestämda uppfattningen, att priskontrollen
var det största onda av alla
regleringar och ransoneringar. Jag tror
att den övervägande delen av svenska
folket har en absolut motsatt uppfattning.
Därmed är inte sagt, att alla prissättningar
som ha fastställts av priskontrollnämnden
äro de bästa möjliga, men
det mänskliga är som bekant inte fullkomligt
i något avseende, och jag tvivlar
på att den prissättning, som skulle uppstå
om den av herr Arrhén föreslagna
övervakningsinstitutionen komme till,
skulle göra varenda människa till freds.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Det kan synas egendomligt, att utskottet
icke yrkat bifall till motionen,
som ju syftar till lättnader och förenklingar
i nuvarande reglerings- och ransoneringssystem,
något som vi alla anse
eftersträvansvärt. Utskottet delar i mångt
och mycket motionärens uppfattning,
och icke den mest illvillige kan i utskottets
utlåtande spåra sympati för reglerings-
och ransoneringsväsendet. Vi ha
klart deklarerat vår mening i detta avseende.
Det är en anordning som vi under
nuvarande förhållanden tyvärr måste
dragas med, vilket motionären själv
är medveten om och erkänner.

Emellertid har, som redan nämnts,
riksdagen för någon tid sedan på förslag
av statsutskottet gjort ett uttalande, som
gällde en motion, liknande den vi nu behandla,
och vilket uttalande för oss varit
väsentligt bestämmande i vårt ståndpunktstagandc
liksom också i fråga om
skrivsättet. Då föregående talare har berört
detta skall jag inte vidare orda därom.
Jag vill bara påpeka, att det nämnda
uttalandet av statsutskottet samlade
22 av statsutskottets 24 ledamöter, däribland
också representanterna för det
parti, som motionären tillhör.

Herr Arrhén anförde valda utdrag ur
Kooperativa förbundets yttrande. Om
jag, herr talman, ber att få fortsätta att
citera något av detta yttrande, så är det
därför, att Kooperativa förbundet kanske
mera ingående än någon annan av
remissinstanserna har angivit skäl för
och emot motionen. Förbundet har sökt
fördela skuggor och dagrar, och, som
sagt, det finns i dess yttrande en hel del
rätt värdefulla synpunkter, som det kan
vara anledning att något dröja vid.

Utskottet har ju i många stycken befunnit
sig på samma våglängd som herr
Mannerskantz, och Kooperativa förbundet
delar också i mångt och mycket hans
uppfattning, men sedan förbundet berört
avigsidorna av nuvarande system, fortsätter
det: »Motionären påyrkar av denna
anledning en genomgripande översyn
av hela systemet. Fn sådan allmän översyn
verkställdes emellertid så sent som
hösten 1946 genom folkhushållningsde -

partementets försorg. Denna översyn tog
bl. a. sikte på att åstadkomma de förenklingar
i regleringssystemet, som då
voro möjliga. Resultatet blev också att
vissa förenklingar genomfördes, ehuru
försörjningsläget sedan dess framtvingat
återinförande av en del regleringar. Styrelsen
har svårt att se att en förnyad sådan
översyn, som enligt sin natur måste
bli synnerligen tidskrävande, skulle kunna
leda till några resultat av praktisk
betydelse för den närmaste framtiden, särskilt
som svårigheterna för folkförsörjningen
ha skärpts sedan hösten 1946. —
Fn kontinuerlig översyn över krisförvaltningens
kostnader och funktionssätt sker
för övrigt genom överrevisionen för krisförvaltningen,
och styrelsen utgår från
att detta organ ständigt beaktar nödvändigheten
av att regleringssystemet göres
så enkelt och arbetar med så låga kostnader
som möjligt. Styrelsen förväntar
också att statsmakterna och berörda
myndigheter i överensstämmelse med
tidigare utfästelser ständigt pröva möjligheterna
att förenkla regleringssystemet
och avveckla sådana regleringar som
icke äro absolut nödvändiga av försörjningspolitiska
skäl.»

Slutorden i förbundets yttrande lyda
så: »Ehuru Kooperativa förbundets styrelse
sålunda delar motionärens uppfattning
att det är nödvändigt att ransonerings-
och regleringssystemet, så länge
det måste bibehållas, göres så effektivt
som möjligt och att det bör avvecklas så
snart förhållandena så medge, anser
dock styrelsen att en allmän omprövning
av den art som föreslås i motionen har
ringa utsikter att leda till större effektivitet
i regleringssystemet, varför styrelsen
vill avstyrka att riksdagen genom
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
omprövning av hela reglerings- och ransoneringssystemet.
»

Reservanten, herr Arrhén, tycks inte
hysa förtroende för krisorganen och
knappast för Kungl. Maj :t heller; han
vill ha ett slags överorgan att ordna det
hela och märk väl att detta överorgan
skall ha en utomordentlig befogenhet.
Herr Arrhén pläderar för att ett helt
fristående krisorgan skall tillskapas »för

Onsdagen den 2G maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

att med uppmärksamhet följa utvecklingen
på krisförvaltningens område och
med särskild uppgift, dels att verkställa
en allmän översyn för att klargöra vilka
regleringar, som redan nu kunna vara
mogna för ett avförande ur systemet,
dels att i framtiden föreslå tidpunkten
för andra regleringars upphörande, dels
att upptaga förslag till förenklingar inom
det nuvarande regleringssystemet till
bedömande».

Jag måste säga, att det väl är tämligen
verklighetsfrämmande att tänka sig att
man nu skulle skapa ett sådant organ,
som i någon mån måste karakteriseras
som ett nytt ämbetsverk. Därvidlag har
jag samma uppfattning som herr Söderkvist.
Det kan inte vara bara en mans
göra att klara en sådan arbetsupppgift,
utan det måste behövas en väldig stab
av medhjälpare, och det skulle kosta
mycket pengar. Jag tror inte att ett sådant
organ skulle kunna uträtta mycket,
helst som avvecklingen av ett regleringsoch
ransoneringssystem beror av förhållanden
som ett sådant organ, hur förträffligt
det än är sammansatt, inte kan
råda över.

Vi ha ju, såsom nämnts, överrevisionen
för krisförvaltningen, vi ha 1948 års
blankettkommitté, och statsrådet Danielson
arbetar på olika fronter för att förenkla
förvaltningen och göra det hela
smidigare; hans arbete berör naturligtvis
också detta område. Vi få se till, att
vi inte besluta på ett sådant sätt att man
får den uppfattningen, att det nuvarande
systemet skall konserveras. Om en sådan
kommission som herr Arrhén önskar
inrättad skulle börja arbeta, tar
det lång tid innan den kunde bli klar
med något förslag, och under tiden
skulle en del av avvecklingen redan ha
ägt rum. Men det bör sägas nu, liksom
det har sagts förut, att vi önska att krissystemet
successivt avvecklas. Visst
finns det stoff till många betraktelser i
detta ämne — herr Mannerskantz har
presterat eu sådan betraktelse — och det
iir viktigt, att vi äro vakna och att det
blir en rättvis opinion, som griper in
och kriiver åtgärder på de punkter där
uppenbara missförhållanden råda.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Den senaste
talaren ironiserade över det organ,
som vi här talat om, och menade, att
förslaget om ett sådant organ skulle vara
ett utslag för ett »verklighetsfrämmande»
betraktelsesätt. Ungefär fyra eller fem
dagar efter det att min reservation var
skriven fick jag infallet att gå ned i riksdagsbiblioteket
för att forska litet i skrifterna
från den tid, då ransoneringssystemets
avskaffande var aktuellt här i
landet efter första världskriget. Ett resultat
av dessa studier var, att jag hittade
eu motion, som var avlämnad år
1919 och vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om tillsättandet för avveckling av kommissionsväsendet
av en blandad kommission,
bestående av representantei
från rederinäringen, jordbruket, handelsoch
finansvärlden och däri konsumtionsintresset
tillika blev representerat,
varjämte i kommissionen borde ingå den
delegation, folkhushållningskommissionen
tillsatt för samma ändamål».

Denna motion härstammade från dåtidens
liberala parti — alltså motsvarigheten
till det parti, till vilket herr Petersson
själv hör. Därför bör, menar jag,
herr Petersson vara litet försiktig, när
han utdelar sina betyg i det här fallet.

Nu var ju den allmänna situationen i
världen sådan år 1919, att avvecklingen
av krisförvaltningen kunde ske betydligt
snabbare än som nu kan bli fallet, och
man bemödade sig också inom regeringen
på ett mycket effektivt sätt om denna
avveckling. Därför behövdes den gången
inte det organ, som föreslogs i motionen,
men det kan ju i det här sammanhanget
vara av intresse att se, att samma
tanke, som nu har kommit från vårt
håll, den gången kom från herr Peterssons
eget parti.

Av vad herr Söderkvist sade i sitt anförande
antecknade jag, att han tyckte,
att det inte fanns någon grund för talet
om att tjänstemännen inom kommissionerna
ofta uppträda på ett irriterande

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

sätt gentemot allmänheten. Jag har inte
fått samma intryck som herr Söderkvist
av remissinstansernas yttranden. Ett av
dessa yttranden, vilket är fogat som
bilaga till den skrivelse, som inkom från
länsstyrelsen i Göteborg, har icke citerats
i utskottets utlåtande, men i den
bilagan — den är från poliskammaren
— fästes det tydligen ganska stort avseende
vid just den sidan av saken, ty där
står ungefär så här: Det är tillvägagångssättet
vid den individuella kontrollen,
som väcker mera ond blod än systemet i
sig. Vad man därvid närmast tänker på
är väl detaljkontrollen i speceriaffärerna
med hjälp av s. k. provköp. Poliskammaren
framhåller, att allting talar för att
kontrollanten, sedan provköpet gjorts
och han har konstaterat ett fel, bör avslöja
sig för att bereda den felande personen
möjlighet att förklara sig. Man
tycker, att detta är ett billigt krav och
ett humanitärt bud, som vederbörande
borde ställa sig till efterrättelse. Ingen
skall ju dömas ohörd, och en expedit
kan lätt begå ett fel till följd av den
stora brådska och trängsel, som för närvarande
råder i butikerna.

Herr Söderkvist framhöll, att av de
fem medlemmarna i livsmedelskommissionens
handelsråd två själva äro sysselsatta
inom handeln och att denna näring
har sina representanter även i kristidsstvrelserna.
Men hur kan det i så fall
komma sig, att man, i trots av denna representation
i livsmedelskommissionens
handelsråd och i de olika kristidsstvrelserna,
från handelns sida anser det behövligt
med inlagor sådana som nu senast
Stockholms handelskammares till
folkhushållningsministern, en inlaga,
som utgör ett koncentrat av klagomål
upptagande, om jag minns rätt, tjugu
foliosidor? Och hur kan det komma sig
—- om nu inte situationen verkligen är
prekär — att man beträffande förhållandena
inom byggnadsregleringen får en
inlaga på tjugu å trettio foliosidor från
de tjugusju organisationerna, myndigheterna
och sammanslutningarna?

Herr Söderkvist berörde också problemet
om köttransoneringen. Jag har

naturligtvis ingen möjlighet att från egna
utgångspunkter bedöma situationen
på detta område. Men det finns ju aktstycken
i målet, och de äro oerhört motstridande.
Vi ha t. ex. i tidningarna för i
förrgår sett en intervju med personer,
som äro sysselsatta i denna bransch och
som försäkra, att betydande kvantiteter
kött för närvarande ruttna i slakterierna
och att kylhusdörrarna bågna av
lager, som ej få avsättning på grund av
ransoneringen. Man skulle här verkligen
kunna fråga sig: Vad är sanning? Jag
tror för min del, att det skulle vara av
ett visst värde alt få köttet fritt åtminstone
för en kort period, så att mån
kunde få ett begrepp om vad konsumtionen
i själva verket kräver. Ty man
har faktiskt ransonerat denna vara i
blindo, och när det gäller den famlar
man nog i de centrala instanserna ganska
mycket i mörkret.

Herr Söderkvist ansåg, att jag föreslår
ett nytt ämbetsverk. Nej, det är inte alls
min mening! Jag säger som talarna i debatten
för 29 år sedan: det är icke här
fråga om en kommission över kommissionerna,
utan om en kommission, som
skall avveckla kommissionerna. Vad
man vill är, att personer, som ha erfarenhet
av förhållandena, skola biträda
med att uppgöra en plan för hur avvecklingen
skall ske, och det är ju någonting
helt annat.

Priskontrollnämnden skulle vara populär
bland allmänheten, menade herr
Söderkvist. Om den är det, så tror jag,
att det många gånger beror på mycket
farliga missförstånd. För någon tid sedan
framhölls det i pressen, att den här
i landet under de senaste åren tillämpade
prissättningen på spik hotar att få
vådliga följder. Ske inte de priskorrigeringar,
som spikfabrikanterna begärt,
kan det befaras, att någon spik inte
kommer att tillföras den svenska marknaden,
med resultat att hela vår byggnadsverksamhet
på den vägen stoppas
upp. Jag tror nog fortfarande, liksom
Kooperativa förbundet, att det finns anledning
att se upp med priskontrollnämnden
och dess verksamhet.

Onsdagen den 2G maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning

Sedan återstår en intressant synpunkt,
som enligt min mening har mycket
stor principiell betydelse. Man uttalar
i det föreliggande utskottsutlåtandet
sin sympati för regleringarnas och
ransoneringarnas avskaffande. Statsutskottet
har i sitt utlåtande nr 12 detta år
använt ungefär samma formuleringar.
Jag frågar mig: Gör man här en principiell
skillnad mellan å ena sidan uttrycket
kristidsreglering eller kristidsransonering
och å andra sidan någonting annat,
som också kan kallas regleringar.
Statsministern yttrade den 2 mars i ett
anförande i andra kammaren: »Som jag
tidigare haft tillfälle anföra i årets remissdebatt
har jag den uppfattningen,
att kristidsregleringarna icke böra bibehållas
längre än nöden kräver.» Det är
väl också en tämligen självklar sak, att
de regleringar, som dikteras av kristidens
knapphet på varor, böra avskaffas.
Men sedan kan man inte undgå att erinra
sig herr Wigforss’ uttalande i andra
kammaren i årets remissdebatt. Han
yttrade därvid, att socialdemokraterna
inte gå de vägar, som vi i dag följa,
»med det fasta beslutet att snarast möjligt
återvända till ett samhälle, som är
på ett helt annat sätt utmärkt av ett
fritt näringsliv och frihet från regleringar
och som är utan fruktan för socialisering
eller ökad statsverksamhet.»

Där skymtar alltså den inställningen,
att även sedan kristidens ransoneringar
och regleringar äro avskaffade, utgör
regleringen i sig ett lämpligt medel för
att dirigera näringslivet i framtiden.
När jag här talar om regleringar, menar
jag i första hand kristidsregleringarna
men därefter också regleringar över huvud
taget. Också statsministern har i
nyligen hållna anföranden enligt min
uppfattning visat sig sväva på målet i
dessa avseenden. Han bär förklarat sig
beredd att, om arbetslöshet uppstår, tillgripa
ransoneringar och regleringar,
liksom om dessa medel vore automatiskt
verkande, när det gäller att avskaffa
arbetslöshet. Ofta torde de verka på ett
rakt motsatt sätt.

Det skulle vara önskvärt att få klarhet
i denna mystiska sammanblandning

av reglerings- och ransoneringssystemet.

av begreppen. Det tycks för dagen inte
vara möjligt att få ett auktoritativt besked
därom, eftersom statsrådsbänken
efter vanligheten står tom. Om man hade
ett sådant besked och om det kunde
konstateras enighet på dessa punkter,
skulle statsministern ha fog för att tala
som han gjorde i andra kammaren den
2 mars i år, då han sade: »Socialdemokratien
vill om något undvika att stå
som förmyndare och dirigent, när det
gäller de enskilda människornas livsföring.
Vi tro, att det är oerhört viktigt,
att man vidgar den mänskliga frihetssfären
och så långt det över huvud taget
är möjligt befriar människorna från
trycket av enformighet och tristess»,
som enligt hans mening voro ett utflöde
av de nuvarande regleringarna och ransoneringarna.

Ett sådant tal måste, menar jag, förutsätta
näringslivets och företagsamhetens
frihet och en befrielse från inte bara
ransoneringarna utan även regleringarna
såsom ett principiellt begrepp.

Herr JOHANSSON, HENRY: Herr talman!
Jag tror att man kan ta sig en
tacksammare uppgift före än att försöka
göra sig till försvarare av de regleringar
och ransoneringar, som vi ännu
dras med. Det är således inte min mening
att här ingå i något längre svaromål,
men jag har trots den framskridna
tiden inte kunnat underlåta att begära
ordet, då jag har funnit att hela den
uppläggning, som herrar Arrhén och
Mannerskantz ha bestått detta ärende,
innehåller en god portion demagogi.

Herrarna torde begripa, lika väl som
kammarens ledamöter i allmänhet, att
vi för ögonblicket inte ha något alternativ
till de ransoneringar vi dras med.
Om det funnes ett alternativ till dem, är
jag övertygad om att regeringen och
även andra medborgare i vårt samhälle
skulle rekommendera det, men varken
motionären eller de, som deltagit i denna
debatt, ha vågat sig på någonting sådant.
Man har över huvud taget bara
rört sig med talesätt.

Jag vill erinra om att Kungi. Maj:t år

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

1946, när propositionen om anslag till
krisregleringsorganen framlades, på ett
mycket kraftigt sätt och efter förslag
från dessa krisorgan själva hade skurit
ned anslagsbeloppen till både livsmedelskommissionen
och andra kommissioner.
Men planerna stodo sig inte,
utan de nedskurna anslagsbelopp, som
riksdagen beslutade, måste senare under
året förstärkas i mycket betydande
omfattning. Vad var orsaken till detta?
Inte var det någon önskan hos krisorganen
eller hos regeringen att bevara
krisapparaten, utan det var nödvändighetens
tvång.

Herr Arrhén började sitt inlägg med
att uttala den misstanken, att regeringen
och framför allt krisorganen själva
inte hade något intresse av att få en annan
ordning till stånd, och det är därför
jag har pekat på det som hände år
1946, då regeringen, krisorganen själva
och vi allesammans trodde — sex å åtta
månader efter det krigshandlingarna
upphört — att vi i detta land skulle gå
andra förhållanden till mötes. Jag tror
mig kunna försäkra, att det är en bestämd
inställning både hos regeringen
och hos krisorganen att avvecklingen
skall ske så snart vårt eget försörjningsläge
och läget i Europa blir sådant, att
avvecklingen är möjlig.

I detta sammanhang måste jag tillbakavisa
herr Arrhéns angrepp mot personalen
inom krisförvaltningen, både de
personer som utsetts av Kungi. Maj :t
och de, som äro anställda såsom medarbetare
inom de olika organen. För bara
ett par veckor sedan omvittnade
statsrådet Gjöres, hur svårt det är att
inom regleringsorganen över huvud taget
behålla de anställda, och den erfarenheten
är inte av i dag. Jag kan försäkra
att redan för tre eller fyra år sedan,
då jag själv stod mitt uppe i detta
arbete, voro förhållandena sådana att
man inte kunde veta på måndagsmorgonen,
när man kom till ämbetslokalen,
om man skulle ha de medarbetare som
man haft under den gångna veckan. Förflyttningarna
voro så omfattande, därför
att personalen själv allmänt hade
den inställningen, att man borde söka

sig bort från dessa arbetsplatser, som
man inte någon gång kunde betrakta såsom
annat än tillfälliga. Det är således
orättfärdigt att påstå, såsom har skett
här i dag och även tidigare, att personalen
inom dessa organ strävar efter
att få stanna kvar så länge som det över
huvud taget är möjligt och att man för
den skull konserverar själva regleringsapparaten.

1 förbigående måste jag fråga herr
Arrhén om han anser att en person, som
blir anställd i det allmännas tjänst, därmed
blir fullkomligt ur stånd att över
huvud taget utföra ett arbete på samma
sätt som om han vore anställd i enskild
tjänst. Herr Arrhén är själv så vitt jag
förstår statsanställd, och skulle man dra
ut konsekvenserna av hans resonemang
skulle man komma till att han på grund
av statsanställningen är som lärare sämre
än om han vore anställd i en enskild
skola.

Sedan kunde det vara frestande att
något belysa herr Mannerskantz tolv eller
flera punkter — antalet växte, när
punkterna blevo sönderdelade — men
det är kanske ändå knappast nödvändigt.
I kamrarna, i pressen och vid åtskilliga
sammankomster, som blivit fylligt
refererade, ha ju dessa påståenden
diskuterats och bemötts. Jag tror inte
man kan säga att allt det, som herr
Mannerskantz hade upptagit i sina tolv
punkter, är onödigt. Jag skulle i höstas
ha kunnat gå med på att pröva vilka
verkningar ett upphörande av köttransoneringen
skulle ha fått. Herr Mannerskantz
är naturligtvis överens med
mig om att den skulle ha varit återinförd
vid detta laget, men det hade kanhända
varit förnuftigt att då göra ett experiment,
dels därför att allmänheten på
så sätt hade fått konstatera, att vi inte
äro självförsörjande i fråga om kött,
och dels därför att vi därigenom sluppit
ifrån denna och många liknande debatter,
som under den sista tiden ha
tyngt vår tillvaro.

På våren 1946 hade vi ett fryshuslager
av kött i detta land, som var ungefär
tre gånger så stort som det herr Mannerskantz
har talat om för oss att vi ha

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

i dag. Köttransoneringen slopades inte
den gången. Och väl var det, måste jag
säga, ty den lättnad myndigheterna då
genomförde bevisade, att det dåvarande
lagret på 14 000 ton var — som en droppe
i havet skulle kanske vara ett överord
— men alldeles otillräckligt för att
tillfredställa den kötthunger, som vid det
tillfället visade sig finnas i vårt land.
Förhållandet på den fronten är sannolikt
detsamma i den dag som är, och nu ha
vi väl — av skäl som jag inte behöver
ingå på — ännu mindre utsikter till någon
import än vi hade för ett par år
sedan.

Herr Mannerskantz’ fjärde punkt var,
att man inte borde göra några som helst
ingrepp när det gäller potatisskördarna
i detta land. Man borde låta stärkelsefabrikerna,
och väl också brännerierna,
ta hand om potatisen redan på hösten
och göra potatismjöl och brännvin i den
utsträckning de önska. Ja, det är klart
att man kan ge sig in på den äventyrligheten
— men jag betonar att det vore
en äventyrlighet, som kanske skulle resultera
i att vi fram på vårsidan finge
nöja oss med att liksom under förra
kristiden äta kålrötter i stället för potatis.

Sedan kritiserade herr Mannerskantz
fodersädsregleringen, och av allt han
sade blev jag mest förvånad över det uttalande
han därvid gjorde. Jordbrukets
representanter ha sedan många år suttit
i de beslutande organen och diskuterat
och fattat beslut om bur man skall förfara
i fråga om fodersäden och dess
reglering. Nu betecknade herr Mannerskantz
metoden, eller i varje fall den del
av metoden, som innefattar fodersädsuppskattningen
under juli månad, såsom
eu bluff. Då jag vet att herr Mannerskantz
själv är odlare, måste jag beteckna
detta uttalande såsom mycket
anmärkningsvärt, även om det inte är
herr Mannerskantz som liar att göra denna
bedömning i juli. Jordbrukarna ba
faktiskt majoritet, om inte direkt i livsmedelskommissionen
så dock i livsmedelskommissionens
råd, och där bör man
alltså enligt vad jag tror ha förmåga att
bedöma dessa saker. Det är jordbrukar -

na själva som haft avgörandet i dessa
frågor, och det skall bli rätt intressant
att framlägga herr Mannerskantz påstående,
att allt är bluff, för den sakkunskap
som fattat besluten, och det skall
bli inte mindre intressant att få höra
denna sakkunskap yttra sig i frågan. Är
det riktigt som herr Mannerskantz säger,
så skola vi naturligtvis inte behålla
en sådan bluffartad del av vår sädesreglering.

Herr Mannerskantz trodde för det nionde
att brödet räcker till. Ja, det gör
det kanske för herr Mannerskantz och
andra jordbrukare —- lika väl som hushållsgrisen
och den övriga hushållsslakten
räckt till — men det torde inte vara
svårt att leta fram bevis för att den tilldelning
av bröd, som det svenska folket
får, i många fall är för liten.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag tror att kammarens ledamöter observerade,
att den siste ärade talaren endast
uppehöll sig vid några få av de
punkter, som jag hade berört. Jag vet
ju inte om man skall anta att han medgiver,
att de punkter, som han inte tog
upp till behandling, äro mogna för avveckling,
men det kan ju tänkas att han
menar det.

Anledningen till att jag nu begärde ordet
var egentligen främst, att han ansåg
det vara demagogi att ta upp denna fråga
i riksdagen. Är det demagogi, herr
Henry Johansson, att påstå, att virkesregleringen
är till skada för landet, om
man anser att den är det? Och det anser
jag, och jag tror att också statsrådet
Ericsson anser det. Jag skulle nästan
tro — att döma av uttalanden han gjort,
inte här i kammaren, men vid andra
tillfällen — att han anser, att det var fel
att den infördes.

Sedan säger herr Johansson att det är
märkvärdigt, att inte branschens egna
organisationer och myndigheter göra anmärkningar
i stil med vad jag gjort bär
i dag. Men det ha de ju gjort i mycket
stor utsträckning, inte minst beträffande
virkesregleringen. En enig opinion
från skogsägarnas sida har gjort gällan -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

de att virkesregleringen är till förfång
för handeln och produktionen.

Jag vill sedan framhålla, att jag inte
sagt, att alla dessa ransoneringar, som
jag räknat upp, skola avskaffas. Jag har
sagt att det är saker, som böra tagas upp
till prövning av ett opartiskt organ. Nu
tror jag för min del inte, att det ligger
så till beträffande köttransoneringen
som herr Johansson säger, nämligen att
man, eftersom lagren den 15 maj i år
endast utgjorde 4 200 ton mot betydligt
mycket mer vid samma tidpunkt år 1946,
med säkerhet hade fått lov att återinföra
ransoneringen. Därom veta vi ingenting,
eftersom vi inte vågade oss på ett
slopande av köttransoneringen, och därvidlag
tycks jag vara ense med herr Johansson
om att vi borde ha gjort ett försök.
Jag tycker att man skulle ha gjort
det såväl för att göra klart för branschens
människor, att det kanske inte
gick, som för att se efter hur det förhöll
sig i verkligheten, tv det är ju inte meningen,
att vi skola leva på de lager, som
finnas, utan dessa äro ju avsedda att utgöra
en ytterst ringa komplettering för
varje vecka till den ordinarie tillförseln.
Nu är emellertid att märka, att fläskproduktionen
ökat avsevärt och mer än vad
spådomarna förutsade för ett eller ett
halvt år sedan. Fläskproduktionen är för
närvarande över 20 000 styck i veckan,
medan man kanske hade spått, att den
skulle vara 15 000. Sådana utvecklingstendenser
måste man ta med i beräkningen.

Beträffande brödransoneringen vill jag
säga, att jag väl vet, att den inte räcker
till för vissa grupper, och jag antydde
också, att för grovarbetare, som
inte ha kontakter och möjligheter att
öka på sitt mjölförråd, räcka inte ransonerna
till ens med de extra tilldelningar
de få, och beträffande dem menar
jag, att det bör bli någon ökning,
men jag tror inte den blir sammanlagt
så stor. Sedan kan man också räkna med
att vi ha ett skarvlager i höst, trots att
vi hade så liten skörd i fjol.

Jag har, herr talman, med detta endast
velat säga, att det här inte är frå -

ga om demagogi och bluff, utan det är
här fråga om att man skall se dessa
ting på ett mindre bundet sätt än vad
de, som dagligen syssla med själva regleringsverksamhetens
metodik, naturenligt
måste göra, och det är min fullkomliga
övertygelse att om man hade visat
en litet modigare experimentlust på detta
område, skulle resultatet blivit bättre
än vad dagens läge ger vid handen. Det
är närmast för att framföra denna allmänna
uppfattning som jag har tagit
på frågan så pass allvarligt här i dag, och
om endast 50 procent av det jag har
snuddat vid kan genomföras, är det ju
bra redan det.

Därtill kommer slutligen att samhället
inte bör få vara statiskt. Jag menar att
regleringarna i synnerhet och ransoneringarna,
ehuru i mindre omfattning, utgöra
en faktor, som motverkar deras
eget avskaffande. Om man avskaffar vissa
regleringar, och jag har hela tiden
lagt tyngdpunkten på dem, ökar man
produktionen och gör regleringarna mer
och mer obehövliga, och jag skulle tro
att det är fallet inte minst när det gäller
fodersädsregleringen.

Slutligen konstaterar jag att herr Henry
Johansson tycks kunna acceptera mitt
förslag om slopande av vissa regleringar
och ransoneringar till tre fjärdedelar,
eftersom han inte berörde dessa tre fjärdelar
i sitt anförande.

Herr JOHANSSON, HENRY: Herr talman!
Jag kan försäkra herr Mannerskantz
att jag inte kan acceptera ens
en fjärdedel av hans många punkter.
Men på grund av den tid, som vi redan
ha använt till behandlingen av detta
ärende, ansåg jag mig inte ha rätt att
uppta kammarens tid så länge som hade
blivit nödvändigt för att bemöta alla.

Dessutom skall jag, eftersom jag ändå
har ordet, herr talman, be att få konstatera
att herr Mannerskantz nu sade,
att han väl vet att brödet inte räcker till
för alla grupper i samhället och att han
anser att dessa borde ha någon ökning.
Men herr Mannerskantz bär ju här yrkat
att brödransoneringen skulle slopas!

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. begränsning av den s. k. långtradartrafiken.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag skall
med anledning av herr Johanssons anförande
be att få göra ett litet tillrättaläggande.

Jag har icke sagt, att icke regeringen
är intresserad av att avskaffa krisregleringarna.
Naturligtvis är den det, och
det ha vi ju auktoritativa uttalanden om
i protokollen. Men jag har sagt, att det
beklagligtvis finns uttalanden från regeringshåll,
där regleringen såsom metod
i vårt samhälle spelar en roll, som
jag i varje fall icke vill acceptera.

Vidare har jag heller inte sagt, att personalen
i kristidskommissionerna strävar
efter att hålla sig kvar. Denna billiga
synpunkt har jag inte anlagt, men
jag har sagt, att jag anser det ligga i sakens
natur, att dessa kategorier sakna
möjlighet till överblick över sina egna
förhållanden, vilket lätt blir en följd,
när man sitter fastgrodd i en viss omgivning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens
första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. begränsning av den s. k. långtradartrafiken.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr
12, i anledning av väckt motion angående
begränsning av den s. k. långtradartrafiken.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 138, hade herr Persson,
Karl, och herr Nilsson, Bror, hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära utredning och förslag
angående begränsning av den s. k.
långtradartrafiken i enlighet med de
riktlinjer, som härom i motionen skisserats.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
ifrågavarande motion icke måtte till
någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!

Det kan måhända synas onödigt att ta
till orda i denna fråga, ty syftemålet med
motionen har ju blivit tillgodosett i så
måtto, att bensin inte tilldelas för längre
körsträckor än 10 mil i södra Sverige
och 20 mil i Norrland. Emellertid har
det från olika håll gjorts uttalanden, att
motionen utgjorde en attack mot lastbilstrafiken.
Detta är cn fullständig feltolkning.
Genom den ekonomiska politik,
som förts, och andra bidragande
orsaker ha vi kommit dithän, att det blivit
nödvändigt att fördela de tillgängliga
bensinkvantiteterna så, att de mest
nödvändiga transporterna bli tillgodosedda,
eller med andra ord så, att inskränkningar
i transporterna företagas,
diir de göra minsta möjliga skada. Lång -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Ang. det försenade avlämnandet av kungl. propositioner.

tradartrafiken mellan Malmö—Stockholm,
Malmö—Göteborg eller Stockholm
—Göteborg kan ju till sin allra största
del ersättas genom järnvägarna. Om bensin
för dessa körningar hade tilldelats,
hade detta betytt ännu mindre bensintilldelning
till bland annat den rena
landsbygden och större svårigheter för
orter, som sakna järnvägsförbindelser.
Under en svår tid gäller det att använda
de tillgängliga resurserna på mest ändamålsenliga
sätt.

Jag vill visst inte bestrida, att under
normala förhållanden och med goda
ekonomiska resurser en fri konkurrens
mellan järnvägarna och lastbilstrafiken
även på långa sträckor kan vara till en
viss fördel i så måtto att den sporrar
båda dessa transportgrenar till att ordna
transporterna så ändamålsenligt som
möjligt och därmed betjäna allmänheten
så bra som detta låter sig göra.
Vid fri konkurrens och med fri företagsamhet
ordnar ju sådant upp sig av sig
självt, men detta förutsätter att samhällets
ekonomiska resurser medge den
merkostnad som detta för med sig, vilka
resurser ju för närvarande ej finnas.

Jag kan till stor del gå med på utskottets
motivering, fastän jag givetvis
avstår från att göra något yrkande i denna
fråga.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman:
Jag kanske kunde ha nöjt mig med att
instämma i min medmotionärs yttrande,
men det är en sak, som jag inte kan
uraktlåta att påpeka för kammaren, och
det är att tvenne statliga ämbetsverk i
sina remissvar till utskottet ha diametralt
motsatta uppfattningar, vilket i en betydelsefull
fråga som denna kan vara
värt att anteckna till protokollet.

Järnvägsstyrelsen säger således, att
den hade märkbar känning av den långväga
lastbilstrafiken, när den ånyo kom
i gång. Och så säger järnvägsstyrelsen,
att det framstår som ett samhällsintresse
av första rangen, att järnvägarna
vidmakthållas och fullkomnas, och vidare,
att järnvägsstyrelsen för sin del
får tillstyrka motionen.

Men statens biltrafiknämnd, som också
yttrat sig, säger någonting helt annat,
nämligen att man enligt biltrafiknämndens
mening icke bör hämma en
sund utveckling mot snabbare och mera
ändamålsenliga transporter, och nämnden
avstyrker med hänsyn härtill motionen.

Det skall bli intressant att senare se
statsmakternas inställning till det betänkande,
som 1944 års trafikutredning
avlämnat i november månad 1947, vilket
såvitt jag kan förstå nu ligger i departementet,
men som väl i sinom tid
skall dyka fram. Jag vill bara påpeka
att det synes vara en ganska ömtålig
situation som föreligger.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av de med
Kungl. Maj:ts propositioner nr 257, angående
godkännande av Sveriges anslutning
till en konvention angående europeiskt
ekonomiskt samarbete, och nr 268,
med förslag till lag om dyrtidstillägg för
år 1948 å folkpensioner m. in., avsedda
ärendena tillåter jag mig anhålla, att
kammaren måtte medgiva utsträckning
av tiden för avgivande av motioner i anledning
av sagda propositioner till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Ang. det försenade avlämnandet av
kungl. propositioner.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRÉN, som anförde: Herr talman!
Jag skall icke nu, när beslutet redan
är fattat, anmäla någon avvikande mening
från den herr Mannerskantz nyss
gav uttryck åt. Hans anförande ger mig
emellertid anledning tänka på den mycket
bristfälliga reglering och ransonering
av propositionerna, som regeringen

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Ang. det försenade avlämnandet av kungl. propositioner.

har visat under denna riksdag. Det kan
ge oss någonting att tänka på, framför
allt dem, som i den föregående debatten
hade ett nästan obegränsat förtroende
för regeringens förmåga att sköta sådana
ting.

Jag vill erinra om att vi senast i dag
fått en rad stora och betydelsefulla propositioner,
och skola vi nu dessutom förlänga
motionstiden för dessa propositioner,
torde det dröja ganska länge innan
denna riksdag kan få sin avslutning. Jag
vill påminna om att det inte var så värst
länge sedan, som vår nu sittande regering
hade den optimistiska förhoppningen,
att det skulle vara möjligt att avsluta
detta riksmöte redan i början eller i mitten
av juni månad. Vi förstå nu, att det
är mycket ovisst, om vi kunna sluta
denna riksdag ens i början av juli månad.

Redan när statsverkspropositionen avläts,
utlovades en nationalbudget. Denna
nationalbudget skulle självfallet ligga till
grund för hela budgetarbetet, vilket skulle
vara till verklig nytta för den svenska
riksdagen. Denna nationalbudget ha vi
ännu inte sett någonting av, men jag
antar att den kommer och att den kommer
som en av de allra mest försenade
propositionerna. Vad vi kunna ha för
nytta av denna nationalbudget i början
eller i mitten av juni kan jag inte förstå;
men det är kanske ett led i regeringens
politik att slänga in jästen i ugnen efter
brödet.

Jag anser det, herr talman, nödvändigt
att påpeka, att om riksdagens arbetsformer
över huvud taget skola ge ett tillfredsställande
resultat, måste regeringen
såsom arbetsgivare visa en större skicklighet
och en större duglighet. Det lönar
sig icke att reformera riksdagens arbetsformer,
om regeringen icke i tid framlägger
sina propositioner. Det är på denna
ömma punkt jag vill peka.

I detta sammanhang kanske det må
vara mig tillåtet att erinra om att de
kommitterade, som hade tillsatts för att
framlägga förslag om riksdagens arbetsformer,
om jag nu inte missminner mig,
voro färdiga redan i december månad
förra året. Det var ett förslag, som inte

kunde bli föremål för någon remissbehandling,
ty det ligger i sakens natur,
att de vanliga remissinstanserna inte
kunna ha någonting att säga i denna riksdagens
interna angelägenhet. Icke desto
mindre kom även i denna fråga propositionen
oerhört sent, och ändå blev det
till sist ingenting annat än en proposition,
som i allt väsentligt ansluter sig till
kommittéförslaget.

Jag ber, herr talman, att få inlägga
en bestämd gensaga mot det sätt, varpå
riksdagen behandlas av en parlamentarisk
regering. Det är inte rimligt och det
är inte riktigt, att den arbetsledning,
som regeringen på sitt sätt måste utöva
i ett parlamentariskt styrelsesätt, fungerar
så dåligt, att riksdagen under en
stor del av sin arbetstid inte kan arbeta
fullt effektivt, i början av sessionen, därför
att den har fått för litet arbetsmaterial,
och under en senare del av riksdagen,
därför att den har fått för mycket.

Jag har velat säga detta, herr talman,
närmast i anslutning till det anförande
som herr Mannerskantz nyss höll.

I herr Andréns yttrande instämde herrar
Elon Andersson, Bergvall, Ekströmer,
Ohlon, Carl Sundberg, Löthner, Johan
Bernhard Johansson, Weiland, Heiding,
Holmbäck, Bergh, Arrhén och Lundgren.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 261, 270, 273, 274, 276 och 277.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 402, av herr Petersson, Emil, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, m. m.;

nr 403, av herr Eriksson, Einar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen;

nr 404, av herr Ohlon in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition an -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Interpellation ang. beviljad importlicens för färskpotatis.

gående vissa åtgärder till främjande av
bostadsförsörjningen;

nr 405, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder till främjande av
bostadsförsörjningen;

nr 406, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändringar i 1, 9, 10
och 11 kap. vattenlagen, m. m.;

nr 407, av herr Andersson, Elon, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändringar i
1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen, m. m.;
samt

nr 408, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändringar i 1, 9, 10 och 11
kap. vattenlagen, m. m.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 217, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande varuutbytet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 10 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samarbete med
Stockholms stad för utbyggnad och drift
av Sabbatsbergs sjukhus samt försäljning
till staden av serafimerlasarettets fastigheter
m. m.; ävensom

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr

227, att utskottets hemställan i utlåtande
nr 112 samt, i fråga om förslaget nr

228, att utskottets hemställanden i ut -

låtande nr 113 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 229, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av fastighetsskatten,
m. m.;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m.;

nr 231, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av investeringsfonder
för jordbruk m. m.; och

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående frihet från utskiftningsskatt
vid upplösning av Bergslagernas järnvägsaktiebolag
m. fl. bolag.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 242, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Interpellation ang. beviljad importlicens
för färskpotatis.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Enligt vad jag erfarit har livsmedelskommissionen
beviljat importlicens
för 120 ton färskpotatis från Italien, vilket
inom vida potatisodlarkretsar givit
anledning till den största förvåning.
För frågans belysning är jag nödsakad

Onsdagen den 26 maj 1948.

Nr 21.

Interpellation ang. beviljad importlicens för färskpotatis.

att i korthet rekapitulera vinterns potatisreglering.

Fjolårets potatisskörd blev som bekant
något mindre än vad man plägar
räkna som en normalskörd. Livsmedelskommissionen
fann det därför nödvändigt
att reservera potatisen för konsumtionsändamål
och för tillverkning av
potatismjöl, å vilken vara efterfrågan
varit så stor, att den icke helt kunnat
tillgodoses. Då man dessutom ansåg sig
böra förutse, att den knappa tillgången
på fodermedel kunde medföra en utökad
användning av potatisen som foder,
medgavs icke någon tillverkning av
potatissprit utan ansågs, att den för
detta ändamål odlade potatisen borde
kvarligga som en försörjningsreserv.
Myndigheternas åtgärder framöver präglades
också av stor försiktighet med
hushållningen av våra potatistillgångar.
I början av februari infördes normalpriser,
vilket allmänt ingav både producenter
och konsumenter den uppfattningen,
att risk för potatisbrist förelåg.
Snart nog visade det sig emellertid, att
potatistillgången var så väsentligt bättre
än vad man räknat med, att, tvärtemot
myndigheternas beräkningar, ett överskott
av potatis förefanns i landet. Naturligtvis
blev det angeläget för kommissionen
att på lämpligt sätt söka avveckla
detta överskott. Exportmöjligheterna
undersöktes, men det var till
en början svårt att finna köpare utomlands
till för odlarna acceptabla priser.
Till sist lyckades emellertid Svenska
lantmännens riksförbund genomföra ett
exportavtal, vilket gav odlarna ett pris
av It å 12 öre per kg. Detta pris efter
en hel vinters lagring kan näppeligen
betraktas som någon lysande affär för
jordbruket, men bär gällde det, ansåg
man, att rädda vad som räddas kunde.
Först i dagarna bar exporten avslutats.
För avveckling av överskottet vidtogos
även åtgärder från statsmakternas sida
för igångsättande av ett flertal stärkelsefabriker,
vilket icke kunde ske utan
att i viss utsträckning kompensation
måste beredas för de ökade omkostnaderna
för en vårkampanj och i vissa

fall odlarna tillförsäkras ett minimipris
för till fabrikerna levererad matpotatis
med låg stärkelseprocent. Denna vårkampanj
är ännu icke avslutad, ehuru
naturligtvis antalet i gång varande fabriker
nu icke är så stort som för någon
månad sedan.

Jag har velat lämna denna rekapitulation
av händelseförloppet för att visa,
hur man under de senaste månaderna
såväl inom livsmedelskommissionen,
och där närmast inom dess potatissektion,
som från jordbruksorganisationernas
sida gjort stora ansträngningar för
att avveckla ett uppkommet överskott
med under förhandenvarande omständigheter
så små förluster för jordbrukarna
som möjligt. Att man härvid tagit
med i beräkningen, att viss del av
fjolårsskörden behövs för konsumtion
fram till dess 1948 års skörd kommer i
marknaden är uppenbart.

Den nu beviljade importen av färskpotatis
ter sig mot bakgrunden av det
anförda som ganska märklig och synnerligen
opåkallad, framför allt som man
kan räkna med, att den inhemska färskpotatisskörden
i år kommer i marknaden
tidigare än normalt. Det torde icke
kunna bestridas, att det här är fråga
om en lyximport som, i den utsträckning
den genomföres och kan placeras
på marknaden, inkräktar på avsättningsmarknaden
för svensk potatis av
fjolårets skörd. Jag vill nämna, att detaljhandelspriset
i Stockholm för den
italienska potatisen varierar mellan
1:85 och 2:50 kr. per kg, mot det att
samma pris på vår egen fjolårsskörd i
allmänhet håller sig omkring 28 öre per
kg. Man kan sannerligen icke förvåna
sig över att de odlare, som sålt sin
potatis till export eller som i dagarna
leverera sin matpotatis till stärkelsefabrikerna
för ett pris av 6 å 7 öre per
kg eller i vissa fall ett till 9 öre statsgaranteruit
pris, känna sig upprörda
över den beviljade importen. De ha desto
större anledning att göra det, som de
genom myndigheternas åtgärder och
jämväl i övrigt bibringats den uppfattningen,
att plats icke skulle finnas på

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948.

Interpellation ang. beviljad importlicens för färskpotatis.

den inhemska matpotatismarknaden för
potatispartierna i fråga.

Med anledning av vad sålunda förekommit
får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
framställa följande interpellation:

Är herr statsrådet villig att lämna en
redogörelse för de överväganden, som
föregått beviljandet av importlicenserna
på färskpotatis från Italien?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.56 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481900