INNEHÅLLLördagen den 13 mars (Riksdagens protokoll 1948:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 11

INNEHÅLL
Lördagen den 13 mars.

Anförande vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 176 ..

Sid.

1 —

Tisdagen den 16 mars.

Svar på interpellation av herr Fahlman ang. stipendier för

lärlingsutbildning utom hemorten .................... 8

Svar på interpellation av herr Holmberg ang. utnyttjande
av kvinnlig arbetskraft i Norrbotten inom industrien .... 10

Utgifter under riksstatens tredje huvudtitel .............. 19

Utrikesdepartementets avlöningsanslag ................ 19

Avlöningar till pressattachéer ........................ 23

Beskickningarnas anslag till skrivmaterialier m. m....... 24

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel ............ 25

Bidrag till socialpolitiska instituten .................. 25

Realgymnasiet vid läroverket i Borås ................ 27

Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.............. 34

Provisoriska byggnader för folkskoleväsendet............ 34

Tjänstebostäder för folkskollärare .................... 44

Kurs för folkhögskolelärare .......................... 44

Stipendier för diakoners fortbildning .................. 46

Nykterhetens främjande ............................ 49

Folkliga musikskolan i Arvika ...................... 51

Interpellationer av:

herr Larsson i Stockholm ang. organiserade kommunister

inom polisen .................................... 54

herr Wiberg ang. ändring av giftermålsbalken.......... 56

herr Sveningsson ang. bensintilldelningen till landsbygdens
bilar ...................................... 59

Andra kammarens protokoll 1948. Nr It.

Nr 11.

Innehåll.

Sid.

Onsdagen den 17 mars.

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel.............. 61

Anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning.............. 61

Billigare resor för sjöfolk............................ 62

Idrottens och friluftslivets främjande.................. 62

Lotterimedelsfonden ................................ 67

Pension åt F. N. Johansson .......................... 71

Översyn av aktiebolagslagen .......................... 76

Lagen om avbrytande av havandeskap .................. 79

Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen............ 83

Ändring i anvisningar till kommunalskattelagen .......... 86

Inventarieavskrivning vid skattedeklaration .............. 98

Restitution av bensinskatt åt fiskare m. fl............... 99

Restitution av automobilskatt.................... 112

Lag om sambruksföreningar............................ 113

Interpellationer av:

herr Svensson i Stenkyrka ang. småföretagsutredningens

principförslag.................................... 117

herr Fagerholm ang. fortsättning på det systematiska registret
till Svensk författningssamling................ 119

herr Pehrsson-Bramstorp ang. den sociala arrendelagstiftningens
tillämpning å ecklesiastik jord .............. 120

(Förteckning över avgjorda ärenden m. m. finnes å sid. 123,)

Lördagen den 13 mars 1918.

Nr 11.

Lördagen den 13 mars.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen, nr
86, angående bidrag till metallografiska
institutet;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

89, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. in.; och

nr 96, med förslag till lag om skyldighet
för näringsidkare m. fl. att biträda
vid planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap;

till statsutskottet propositionerna:

nr 100, angående anslag till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
för budgetåret 1948/49, m. in.; och

nr 105, angående avskrivning av ett
direktören B. V. Orre beviljat lån;

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 106, angående förslag till
lag om vissa inskränkningar i utländsk
försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket;

till utrikesutskottet propositionen, nr
111, angående godkännande av en mellan
Sverige och Nederländerna träffad
handelsöverenskommelse;

till statsutskottet propositionen, nr
113, angående radarutrustning för statens
isbrytarfartyg;

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 114, angående försäljning av vissa

allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; till

statsutskottet propositionen, nr
115, angående avstående i vissa fall av
allmänna arvsfondens rätt till arv,
in. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 116, angående reglering av tjänsteoch
familjepensioneringen för personal
vid Bergslagernas och därmed samförvaltade
järnvägar i anslutning till järnvägarnas
förstatligande;

nr 117, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer in. fl.;
och

nr 118, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 120, angående eftergift av viss
ogulden arvsskatt för Fliseryds fideikommiss;
och

nr 121, angående försäljning av vissa
under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 122, angående
vissa decentraliserings- och förenklingsåtgärder
inom handelsdepartementets
verksamhetsområde hänvisades
propositionen, såvitt angick punkten 3,
till behandling av lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Härefter föredrogos följande å bordet
vilande propositioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet propositionerna:

nr 123, angående pensionsrätt för
kaptenen i livgrenadjärregementets reserv
E. A. Clemcntz m. in.;

nr 124, angående pension åt förre
extra ordinarie folkskolläraren P. G.
Bohlins efterlevande m. m.;

Nr 11.

Lördagen den 13 mars 1948.

nr 127, angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner; och
nr 129, angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid statens
krisorgan;

till statsutskottet propositionerna:
nr 131, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och
nr 132, angående anslag till sprängämnesinspektionen; till

bankoutskottet propositionen, nr
133, angående vissa kostnader för allmänt
kyrkomöte;

till statsutskottet propositionerna:
nr 134, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.; och
nr 136, angående lönereglering för
övningslärare m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr
137, angående rätt till uppskjuten livränta
för vissa professorer vid enskilda
högskolor; samt

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 138, angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag mot
förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

Härpå föredrogs Kungl. Maj:ts proposition,
nr 139, angående utgivande
av livränta till Elisabeth Kjellbing
m. in.; och hänvisades propositionen,
såvitt angick befrielse för Carl Gustav
Högberg från viss återbetalningsskyldighet
till kronan, till statsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
följande å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid
till statsutskottet propositionen, nr

141, angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund rätt till
viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter;

till utrikesutskottet propositionen, nr

142, angående godkännande av en mel -

lan Sverige och Italien ingången handelsöverenskommelse
m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr
143, angående löneklassplacering av
vissa fänrikar;

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 144, med förslag till ny
strafflagstiftning för krigsmakten;

till statsutskottet propositionerna:
nr 145, angående anslag till statens
sinnessjukhus: avlöningar, m. m.;

nr 146, angående anställnings- och
avlöningsförhållanden för viss ickeordinarie
personal vid domstolarna;

nr 147, angående granskningsrätt för
statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd; och
nr 148, angående inrättande av extra
ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen; till

jordbruksutskottet propositionen,
nr 149, angående organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
område m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr
150, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 151, angående
utgivande av livränta till
T. A. B. Johansson m. fl., hänvisades
propositionen, såvitt angick punkten 4,
till bankoutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos följande å bordet
vilande propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 152, angående anslag för budgetåret
1948/49 till avlöningar vid universiteten
i Uppsala och Lund m. m.;

nr 153, angående försäljning av vissa
fastigheter i Skara och Lund;

nr 154, angående anslag till statens
utlänningskommission; och

Lördagen den 13 mars 1948.

Nr 11.

nr 155, angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskoleseminarierna; till

behandling av lagutskott propositionen,
nr 156, angående vissa avlönings-
och pensionsförbättringar för
präster m. in.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 157, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1948/49 m. m.;

nr 158, angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten för budgetåret
1948/49;

nr 159, angående anslag till driften
av centraldepån för blindas arbeten för
budgetåret 1948/49; och

nr 160, angående ytterligare utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. in.;

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 161, angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. in.; samt

till statsutskottet propositionen, nr
162, angående anslag till statens institut
för folkhälsan för budgetåret 1948/49.

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 163, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48 hänvisades
propositionen, såvitt angick
tolfte huvudtiteln, till bankoutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos följande å bordet
vilande propositioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet propositionen,
nr 164, med förslag till lag om ändring
av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

till statsutskottet propositionen, nr
165, angående anslag till kommunal
upplysningsverksamhet;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

166, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 167, angående anslag till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
för budgetåret 1948/49 m. m.; och

nr 168, angående anslag till bidrag
till Norrlands trädgårdsskola i Söråker;

till statsutskottet propositionerna:

nr 169, angående anslag till statens
uppfostringsanstalter för sinnesslöa för
budgetåret 1948/49; och

nr 170, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

171, angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet; och

nr 172, angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren i länen
för budgetåret 1948/49; samt

till statsutskottet propositionen, nr
173, angående svenska kyrkans deltagande
i Augustana-synodens 100-årsjubileum
och Sveriges deltagande i pioniäriubileet
i Amerikas förenta stater
1948;

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 174, angående
välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn hänvisades propositionen, såvitt
angick anslag under tionde huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Härefter föredrogs och hänvisades till
behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition, nr 175, angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark
och Norge den 8 mars 1948 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet
av domar i brottmål m. in.

Vid remiss av propositionen nr 176.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 176, angående
organisation och finansiering av
svensk reguljär luftfart m. in., yttrade

Nr 11.

Lördagen den 13 mars 1948.

Herr DICKSON: Herr talman! I anslutning
till remissen av denna proposition,
som innefattar förslag beträffande
hur den svenska reguljära luftfarten
bör ordnas, har jag inte kunnat
uraktlåta att från denna plats betona
vikten och angelägenheten av att denna
fråga av vederbörande utskott, även
med undanskjutande av andra uppgifter,
blir behandlad så skyndsamt som
möjligt, så att riksdagen snarast kan
fatta beslut. De personer, som skola
svara för att svensk luftfart i framtiden
liksom hittills skall kunna hävda sig i
världskonkurrensen, måste få besked
så snabbt som möjligt. Varje dags tidsvinst
är därvid av värde.

Jag uttrycker också förhoppningen
att den långvariga och svårbemästrade
strejk, som allt fortfarande hämmar
luftfartens funktioner, genom uppoffringar
och vidsynthet från jjarternas
sida snart må kunna hävas.

Vidare anfördes ej. Propositionen
hänvisades till statsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
det i anledning av propositionen avgivna
yttrandet.

Härefter föredrogos följande Kungl.
Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 178, med förslag rörande
överflyttande av vissa till justitiedepartementet
hörande ärenden från Kungl.
Maj :t till underordnad myndighet m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

179, angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m.; och

nr 180, angående anslag till åtgärder
mot skadegörelse av skogsinsekter; samt

till statsutskottet propositionen, nr
182, angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 3, 8, 10 och
36—38, bankoutskottets utlåtande nr 11,
första lagutskottets utlåtanden nr 17—
20, andra lagutskottets utlåtanden nr
15—17, andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 2 och 3,
andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 5 och 6.

§ 3.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr JACOBSON i Vilhelmina, som
anförde: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte besluta,
att motionstiden i anledning av samtliga
under gårdagen avlämnade Kungl.
Maj:ts propositioner skall utsträckas till
det sammanträde, som infaller näst efter
tjugo dagar från propositionernas
avlämnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JACOBSON i Vilhelmina, som
yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att å föredragningslistan för
tisdagen den 16 mars första lagutskottets
utlåtande nr 20 måtte uppföras närmast
efter andra lagutskottets utlåtande
nr 16 samt övriga ärenden i den ordning
de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående de kommunala tjänstetillsättningarna; -

Lördagen den 13 mars 1948.

Nr 11.

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående mandatfördelningen mellan
valkretsarna vid val till riksdagen; och
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående mandatfördelningen mellan
valkretsarna vid val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets
fonder och statens utlåningsfonder
för budgetåret 1948/49;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdomar m. in. och

nr 41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1948/49 till nyanskaffning av
person- och resgodsvagnar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och
41 §§ kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370);

nr 22, i anledning av väckt motion
om revision av bestämmelserna i kommunalskattelagen
angående rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier;

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av bensinskatt till
utövare av fiskerinäringen m. m.;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om restitution till vederbörande fordonsägare
av för mycket inbetald automobilskatt; nr

25, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 52 § 2 mom.
kommunalskattelagen in. m.;

nr 26, i anledning av väckt motion
angående skatteavdragen för representation;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tullfrihet för
byggnadsmaterialier in. m. för anläggning
av en regleringsdamm i Neaälvcn
in. in.:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av förslag angående
reglering av arvodena till de hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemännen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 14, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension åt
städerskan vid riksbankens avdelningskontor
i Malmö Jenny Sofia Karlsson;

sammansatta första lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sambruksföreningar
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpningen av
bestämmelserna om rätt till statsbidrag
för djursjukvård jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur;
och

nr 9, i anledning av väckt motion angående
fiskerätten vid kusterna av Hallands
samt Göteborgs och Bohus län.

§ 0.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 89, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 11
maj 1934 angående köttbesiktning och
slakthus, m. in.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes därefter
kl. 2.09 cm.

In fidem
Gunnar Hrillh.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Tisdagen den 16 mars.

Kl. 2 em.

i l.

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: Riksdagsman

Filip Kristensson är på
grund av sjukdom förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet fr. o. m. 15 mars
1948 t. o. m. 17 mars 1948, vilket härmed
intygas.

Osby 15 mars 1948.

Karl Rosén, provinsialläkare.

Landshövding O. Lövgren är på
grund av sjukdom, influensa-svalginfektion,
oförmögen deltaga i riksdagsarbetet
under tiden fr. o. m. den 15
mars t. o. m. den 19 mars, vilket härmed
intygas.

Luleå den 12 mars 1948.

Sam Thelander, l:e stadsläk.

§ 3.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 177, angående utbyggnad av lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna
m. m.; och

nr 181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Svar på interpellation ang. stipendier
för lärlingsutbildning utom hemorten.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Fahlman behandlat spörsmålet om stipendier
till ungdom, som önskar genomgå
lärlingsutbildning utom hemorten.
Interpellanten erinrar om att
överstyrelsen för yrkesutbildning framställt
förslag om att 200 000 kronor
skulle anvisas för ändamålet för budgetåret
1948/49 och menar tydligen, att
detta förslag hade bort underställas innevarande
års riksdag. Interpellanten
frågar nu vilken min motivering är för
att förslaget icke förelagts riksdagen.

I själva verket har herr Fahlman själv
i motiveringen till sin interpellation givit
svar på frågan, då han säger sig »till
fullo inse de svårigheter av statsfinansiella
skäl, som ha föranlett departementschefen
att avstå från att framlägga
proposition i ärendet». Det är helt enkelt
det nuvarande budgetläget, som är
anledningen till att detta anslag liksom
många andra inte kunnat föreläggas
riksdagen i år.

Interpellanten frågar vidare, om jag
har för avsikt att verka för att senare
erforderligt anslag till dylika stipendier
äskas. På denna fråga kan jag svara, att
jag — om jag i fortsättningen får att
göra med det berörda spörsmålet och
budgetläget så medger —- anser att anslag
till stipendier för lärlingsutbildning
utom hemorten bör beviljas.

Härpå yttrade:

Herr FAHLMAN: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet för svaret.
Jag nödgas emellertid konstatera,
att herr statsrådets positiva inställning
förefaller något förbehållsam, vilket jag
med hänsyn till frågans betydelse livligt
måste beklaga.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Jag är givetvis inte överraskad av
svaret på min första fråga. Det parti
jag tillhör bär också i år bemödat sig
att visa återhållsamhet i sina ekonomiska
anspråk. Den utgift, varom det
här är fråga, måste emellertid, såsom
jag även i interpellationen understrukit,
bedömas under hänsynstagande till
det oavvisliga behovet av att i nuvarande
läge främja en ökad produktivitet i
vårt land. Jämför man de anslag, som
staten lämnar för teoretisk och praktisk
utbildning, kan man inte komma ifrån
det intrycket, att intresset för den praktiska
utbildningen ännu så länge är ganska
svalt. Detta förefaller mig särskilt
ödesdigert i den situation, som vi nu
befinna oss i. Principiellt borde det direkt
produktiva ändamål, som anslagen
till yrkesutbildning åsyfta, i dagens läge
gå före andra utgifter för utbildningsändamål.
Med hänsyn härtill skulle jag
vilja ifrågasätta, om det ändå inte vore
möjligt att redan i år anvisa ett mindre
anslag till låt mig säga 100 lärlingar i
stället för de 300, som varit ifrågasatta.
Man skulle därigenom kunna vinna värdefulla
erfarenheter för framtiden. Att
vi genom dylika stipendiemöjligheter
skulle kunna tillföra det svenska näringslivet
utomordentligt värdefulla
krafter, som nu icke bli tillvaratagna,
därom råder intet tvivel.

Jag vill tillägga, att det är inte bara
hantverket i egentlig mening detta gäller.
Det förhåller sig nämligen så, att
den inom hantverket utbildade arbetskraften
i stor utsträckning suges upp av
industrien för krävande specialuppgifter.
Hantverkets rekrytering är därför
ett hela näringslivets intresse.

Under alla förhållanden vill jag ta
fasta på herr statsrådets uttalande, att
anslag för ändamålet i fråga hör beviljas.
Jag uttalar den livliga förhoppningen,
att herr statsrådet vid närmare övervägande
av spörsmålet skall finna att
budgetläget inte bör bli avgörande, när
fråga uppkommer om framläggande av
proposition i ärendet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Denna interpellation är egentligen en
kopia av en interpellation, som jag besvarade
i första kammaren i lördags,
och jag skall därför tillåta mig att nu
säga ytterligare några ord.

Det är alldeles tydligt, att om man
bedömer detta anslag på 200 000 kronor
isolerat, eller om man bedömer det anslag
på 62 000 kronor, som det då var
fråga om, isolerat, kan ingen säga, att
det varit omöjligt att lägga fram proposition
i bägge dessa fall. Man får
emellertid lov att se saken i ett större
sammanhang, och då känner ju kammaren
lika väl som jag till, att i år har
det med hänsyn till det penningpolitiska
läget lagts fram en budget, som är mera
restriktiv än de närmast föregående.
Det är därför inte så underligt om en
enskild kammarledamot, som särskilt
intresserar sig för ett specialområde,
som herr Fahlman i detta fall på ett
mycket aktningsvärt sätt gör för yrkesundervisningen,
finner att just det området
blivit föremål för en något snål
behandling. När man däremot har att
svara för hela huvudtiteln, märker man
snart att det finns intressenter för praktiskt
taget varje avsnitt av huvudtiteln,
som inte äro nöjda.

För att nu tala något litet om vad jag
erfarit i det avseendet under de månader,
som gått sedan huvudtiteln framlades,
kan jag nämna, att en ärad talare
i radio berörde riksarkivet, som
han förmenade blivit illa behandlat av
statsmakterna. I fråga om läroverk och
folkskolor ha många röster höjts för att
man där på ett helt annat sätt än som
skett borde ha tillgodosett olika önskemål.
Jag erinrar i det avseendet om
läroverksrektorernas besvärligheter med
expeditionsarbetet. Jag har också läst
en artikel om folkhögskolorna i en herr
Fahlman närstående tidning, i vilken
vederbörande gjorde gällande att folkhögskolornas
behov blivit mycket illa
tillgodosedda. Lustigt nog hette det i
denna artikel, att medan man i huvud -

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

titeln inte tagit upp ett begärt anslag på
9 000 kronor till utbildning av lärare
vid folkhögskolorna, hade yrkesundervisningen
fått ett anslag på 110 000 kronor
för lärarutbildning, varför vederbörande
tyckte att yrkesundervisningen
egentligen blivit väl tillgodosedd. Jag
erinrar vidare om att en rad motionärer
anse, att nykterhetsanslagen böra
höjas utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Man kan på det sättet gå från punkt
till punkt och visa att ingen är riktigt
nöjd, och det av helt naturliga skäl. För
egen del tvekar jag inte att säga, att jag
skulle vilja höja anslagen under ett 50-tal punkter i huvudtiteln, om nämligen
budgetläget medgåve detta.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
erinra om, att då en stockholmstidning,
när åttonde huvudtiteln presenterades,
satte som rubrik: »En mager
kulturbudget», så är den rubriken
inte riktigt sann. Förra årets kulturbudget
var den fetaste, som vi någon
gång haft i Sverige. Den är inte magrare
i år, utan tvärtom har man trots
allt kunnat öka den på en hel del punkter.
Men det skulle ha legat någon sanning
i rubriken om man sagt: kulturhuvudtiteln
är mager på nya anslag.
Vi ha som arbetshypotes haft att vi på
det stora hela inte skulle lägga fram
några nyheter men inte heller vidta
några sänkningar. Jag vill sålunda erinra
om att de stora forskningsanslag,
som vi fått igenom de sista åren, inte
undergått någon beskärning.

Herr talman! Jag har berört dessa
saker därför att herr Fahlmans interpellation
så nära anknyter till huvudtiteln,
ja, så nära att jag anser att interpellanten
borde ha låtit sin framställning
få formen av en motion. Det är
ju nämligen varken departementschefen
eller regeringen, som fastställer utgiftsplanen,
utan det är riksdagen. Hade
nu herr Fahlman motionerat om dessa
200 000 kronor, hade ju riksdagen fått
tillfälle att pröva saken. Nu skall jag
inte uttala mig om utsikterna till framgång
för en sådan motion utan inskrän -

ker mig till att peka på det förhållandet
att statsutskottet höjt Kungl. Maj:ts
förslag med sammanlagt 20 000 kronor
och det på en huvudtitel, som slutar
på närmare 532 miljoner kronor. Detta
tyder ju på att i vart fall statsutskottet
vad beträffar såväl avvägningen olika
kulturella ändamål emellan som vid den
stora avvägningen av vad huvudtiteln
över huvud taget kan få inrymma har
samma uppfattning som Kungl. Maj:t.

Jag begagnar till slut tillfället, eftersom
jag här talat om huvudtiteln, att
uttala ett varmt tack till statsutskottet
för den välvilliga behandling, som huvudtiteln
undergått, och för den låt mig
säga praktiskt taget hundraprocentiga
överensstämmelsen i våra åsikter om
hur kulturhuvudtiteln borde läggas upp
i år.

Herr FAHLMAN: Herr talman! Herr
statsrådet framhöll, att jag kunde ha
gått motionsvägen, men i det avseendet
ber jag att få säga, att jag ansåg den i
år onödig med hänsyn därtill, att riksdagen
fattat beslut om .skrivelse till
Kungl. Maj :t med rekommendation åt
departementschefen att gå den väg, som
jag här talat för, nämligen att ordna
stipendier åt ungdom, som önskar genomgå
yrkesutbildning. Jag hade med
hänsyn till det intresse, som herr statsrådet
tidigare visat detta ärende, väntat
att en sådan proposition skulle bli avlåten.

Jag ber till slut att få uttrycka den
förhoppningen, som hantverket hyser,
nämligen att herr statsrådet ett kommande
år måtte beakta den framställning,
som här gjorts.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. utnyttjande
av kvinnlig arbetskraft i Norrbotten
inom industrien.

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Statsrådet fru KOCK, som anförde:
Herr talman! Med hänvisning till en av
vissa fackföreningar i Norrbotten gjord
hemställan om åtgärder i syfte att till
Luleå och gruvsamhällena i Norrbotten
förlägga industrier, lämpliga för
kvinnlig arbetskraft, och till en uppgift
att detaljerat förslag angående pappersproduktion
i anslutning till Karlsborgs
sulfatfabrik vore utarbetat inom
aktiebolaget statens skogsindustrier har
herr Holmberg med kammarens tillstånd
till mig ställt följande frågor:

l:o) Har statsrådet med anledning
av de norrbottniska fackföreningarnas
skrivelse övervägt några åtgärder i
syfte att utnyttja kvinnlig arbetskraft i
Norrbotten för lämplig industriell verksamhet? 2:o)

Har statsrådet prövat möjligheten
att förlägga ett pappersbruk till
Norrbotten i enlighet med de av aktiebolaget
statens skogsindustrier i detalj
utarbetade planerna för ett sådant pappersbruk? Den

av interpellanten omnämnda
framställningen från de norrbottniska
fackföreningarna behandlades på sin
tid inom socialdepartementet och överlämnades
därvid till arbetsmarknadskommissionen,
numera arbetsmarknadsstyrelsen,
och Norrbottens småindustriförening
för beaktande. Arbetsmarknadsstyrelsen
bedriver sedan ett
par år tillbaka i samverkan med Industriens
produktionsråd en betydelsefull
upplysnings- och rådgivningsverksamhet
i industriella lokaliseringsfrågor. 1
nuvarande läge på arbetsmarknaden
inriktas denna verksamhet väsentligen
på att leda ny företagsamhet till orter,
där full sysselsättning inte råder eller
där näringslivet har en ensidig sammansättning.
Genom dessa strävanden
från arbetsmarknadsstyrelsens och produktionsrådets
sida ha åtskilliga både
enskilda och statliga företag föranletts
att till norrländska städer förlägga nya
fabriker.

Norrbottens småindustriförening, som
också fått del av skrivelsen från de

norrbottniska fackföreningarna, bar till
uppgift bland annat att utreda möjligheterna
för skapande av lönande småindustrier
i Norrbottens län och att utlämna
eller förmedla lån åt småföretagare,
som äro medlemmar i föreningen.
Medel för låneverksamheten tillhandahållas
i stor utsträckning av staten.
Sammanlagt har föreningen som
lån och bidrag erhållit drygt 1,5 milj.
kronor. Av detta belopp ha omkring
300 000 kronor beviljats under vart
och ett av budgetåren 1946/47 och
1947/48. Av föreningens förvaltningsberättelse
för år 1946 framgår, att 47
ansökningar om lån å sammanlagt
664 700 kronor beviljats under året.
Verkningarna av denna låneverksamliet
förstärkes genom att lån från föreningen
ofta kan vara förutsättningen för
krediter från privata kreditgivare. Dessa
lån ha fördelats på flera olika branscher.
Föreningen har i stor utsträckning
understött företag, vid vilka
kvinnlig arbetskraft kan få sysselsättning.
Bland dylika företag märkas ett
ullspinneri i Morjärv, som kommit i
gång i januari i år, och ett väveri i
Niemisel, som beräknas börja driften
inom kort. Vidare har en konfektionsfabrik
startats med bistånd av föreningen,
som också bidragit med rörelsekapital
till ett företag för tillverkning avhandskar
samt sydda artiklar av skinn
och plastic. Enligt vad jag inhämtat
kommer föreningen att gå vidare på
den inslagna vägen. Bl. a. ämnar föreningen
utreda möjligheterna att få till
stånd en pälsvaruindustri i Norrbotten.

Det är av största betydelse för Norrbotten
och därmed för landet i dess
helhet att finna en lösning av de stora
sysselsättningsproblem, som uppstå i
detta län på grund av befolkningsutvecklingen,
jordbruksrationaliseringen
och de begränsade möjligheterna för
kvinnorna att finna arbete utanför
hemmen eller jordbruket. Dessa problem
kunna emellertid icke lösas enbart
genom åtgärder av det slag jag nu
redogjort för. Från statsmakternas sida

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

har också vid flera tillfällen uttalats,
att staten i sin egenskap av ägare till
en stor del av de rika naturtillgångarna
i Norrbotten har ansvar för landsdelens
industriella utveckling. Detta
ansvar bör i första hand gälla exploatering
och förädling av naturtillgångarna.
Statens skogsindustrier har lämnat
ett verksamt bidrag härtill genom
utvecklingen av sina anläggningar på
träförädlingens område. Som ett uttryck
för denna uppfattning bör man
även se 1946 års beslut om utbyggnad
av Norrbottens järnverk. Jag vill i
detta sammanhang taga upp frågan om
ett statligt pappersbruk, som berörts av
interpellanten. Pappersindustriens utvidgning
måste ses som en del av det
stora problemet om skogsindustriernas
råvaruförsörjning och avsättning på utlandsmarknaderna.
Den i riksdagens
skrivelse 1946: 453 föreslagna utredningen
rörande ett statligt pappersbruk
i Västerbottens län måste därför infogas
i en utredning om pappersindustriens
allmänna struktur. Interpellanten
har även riktat till mig en fråga
om planerna på ett pappersbruk i anslutning
till Karlsborgs sulfatfabrik.
Enligt vad jag inhämtat ha två olika
utvecklingsplaner för denna fabrik
diskuterats inom aktiebolaget statens
skogsindustrier. Båda gå ut på att utsträcka
produktionen till högre förädlingsstadier,
men det alternativ, som
avser papperstillverkning, bär befunnits
vara det tills vidare enda realiserbara.
De beräkningar som bolaget låtit
utföra äro emellertid endast preliminära
och man kan inte säga att några detaljerade
planer föreligga. Bolagets utredning
innebär endast överväganden
av vissa möjliga riktlinjer för den
framtida verksamheten och är av det
slag, som varje framsynt företagsledning
måste verkställa på ett jämförelsevis
tidigt stadium. Bolaget har för närvarande
åtskilliga andra investeringsprojekt,
som i nuvarande läge anses
böra gå före en utbyggnad av fabriken
i Karlsborg. Det får ankomma på bo -

lagsledningen att avgöra, när denna utbyggnad
bör komma till stånd.

Uppkomsten i Norrbotten av industriföretag,
som tillverka konsumtionsvaror,
har försvårats på grund av
marknadens begränsning. De långa avstånden
och de ogynnsamma transportförhållandena
i övrigt liksom de höga
levnadskostnaderna lägga nämligen
hinder i vägen för avsättning i andra
delar av landet i konkurrens med bättre
belägna företag. Genom exploatering
och förädling av råvaruresurserna
i storindustriella former kan staten bidraga
till en utvidgning av den lokala
avsättningsmarknaden och därmed öka
förutsättningarna för enskilt initiativ i
fråga om konsumtionsvaruindustrier,
vilka bl. a. kunna sysselsätta kvinnlig
arbetskraft. Den tunga industrien ger
visserligen i och för sig icke så stora
sysselsättningsmöjligheter, särskilt icke
för den kvinnliga arbetskraften, men
man har anledning räkna med ganska
vittgående indirekta verkningar av sådana
investeringar. Den stora utvidgningen
av Norrbottens järnverk väntas
sålunda medföra ett betydande uppsving
för Luleå och omkringliggande
landsbygd. Särskilt järnmanufaktur
och mekanisk verkstadsrörelse bör bli
delaktig i denna utveckling. Den lokala
köpkraften kan väntas öka. Härigenom
bör kunna skapas en marknad
för konsumtionsvaruindustri, servicenäringar
och handel, över huvud taget
torde hantverket och småindustrien
få möjlighet att utvecklas ej endast i
Luleå utan även i andra delar av länet,
varvid arbetstillfällen böra kunna
skapas även för kvinnlig arbetskraft.
Med hänsyn till arbetskrafts- och materialtillgången
kan en utbyggnad av
de sekundära industrierna dock ej ske
omedelbart utan måste äga rum så
småningom.

Med hänsyn till de speciella förhållandena
i denna landsända torde småindustri-
och hantverksföretag med lokalt
begränsad avsättning ha de största
utvecklingsmöjligheterna. Det kan där -

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

för knappast bli fråga om företag i statlig
regi. Statsmakterna kunna dock
stödja uppkomsten av enskild företagsamhet,
exempelvis genom småindustriföreningen.
Vidare ha statsmakterna
sedan länge haft sin uppmärksamhet
riktad på de speciella norrlandsproblemen.
Sålunda är norrlandskommittén
sedan 1944 sysselsatt med utredningar
angående åtgärder till det norrländska
näringslivets förkovran och har som
en av sina huvuduppgifter att klarlägga
möjligheterna att i Norrland få till
stånd en mera utvecklad och framför
allt mångsidigare industriell verksamhet.
Norrlandskommittén har redan
framlagt flera förslag, som syfta till
att förbättra de allmänna betingelserna
för det norrländska näringslivet. Ett
av förslagen går ut på att förbättra
transportförhållandena och sänka transportkostnaderna
för Norrlands del.
Detta förslag har emellertid befunnits
ha vittgående konsekvenser för statsbanornas
ekonomi och har därför ansetts
böra upptagas till förnyat övervägande
av den kommitté, som i dagarna tillkallats
för en översyn av person- och
godstaxorna på statens järnvägar. Norrlandskommittén
räknar med att inom
de närmaste månaderna kunna avge ett
principbetänkande om den statliga
norrlandspolitiken.

Av vad jag här anfört torde med tydlighet
framgå, att statsmakterna ha sin
uppmärksamhet riktad på de speciella
norrbottensproblem, som interpellanten
åberopat. I nuvarande konjunkturläge
kunna emellertid icke några sådana
åtgärder vidtagas, som medföra ytterligare
industriella nyinvesteringar
utöver de betydande belopp, som utbyggnaden
av Norrbottens järnverk
kräver. Man torde emellertid kunna
förvänta att, när läget förändrats i detta
avseende, större stöd skall kunna
lämnas småindustri och hantverk. Det
nödvändiga planeringsarbetet härför är
emellertid en uppgift som i första hand
faller på de lokala organen med deras
kunskaper om länets förhållanden.

Längre fram, när det inte längre föreligger
samma skäl som för närvarande
att iakttaga sträng återhållsamhet i
fråga om investeringarna, bör staten
också kunna vidtaga mer omfattande
åtgärder än för närvarande för att underlätta
småföretagarnas kreditförsörjning
— vare sig nu detta sker i enlighet
med småföretagsutredningens förslag
i ämnet eller efter delvis andra
grunder. Även i fråga om större industriella
utbyggnadsprojekt bli givetvis
förutsättningarna mera gynnsamma, i
den mån som investeringsutrymmet i
framtiden vidgas.

Härmed tror jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Vidare yttrade:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet Kock för svaret
på min interpellation.

Svaret har ju fått formen av en principdeklaration
om den linje, som regeringen
kommer att följa i fråga om
Norrbottens näringspolitiska frågor. Det
är ju också förtjänt av ett så mycket
större intresse genom att det inte begränsats
till de frågor, som jag ställde
i min interpellation. Den principiella
delen av statsrådets svar är emellertid
sådan, att svaret nog kommer att väcka
allt annat än tillfredsställelse hos Norrbottens
folk. För min del tror jag att
den väg, som statsrådet anvisat, i längden
inte kommer att visa sig framkomlig
för att vi skola kunna komma till
rätta med de alldeles särskilda näringspolitiska
problem, som vi ha i vår nordligaste
landsdel. Den linje, som statsmakterna
enligt det besked, som statsrådet
givit, skola följa, torde väl kort
och gott kunna uttryckas så, att det
inte skall bli några flera statliga företag,
i vart fall inte av en sådan omfattning,
som jag hade tänkt mig, utan
möjligen endast en komplettering av
Karlsborgsindustrien och naturligtvis
den ytterligare utbyggnad av järnverket,
som är beräknad. Men därutöver

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

skulle det inte bli någonting, utan man
skulle överlåta åt den privata företagsamheten
att i form av hantverk och
småindustri sörja för resten av den industriella
verksamheten i Norrbotten.
Enligt statsrådets mening skulle nämligen
Norrbottens behov i huvudsak kunna
tillgodoses på så sätt, att man genom
rådgivande verksamhet och andra
åtgärder, som stimulera småindustri
och hantverk, skulle komma till rätta
med de problem som här rullas upp.
Enligt min mening lösa dylika åtgärder
inte frågan om en rationell sysselsättningspolitik
och äro minst av allt
ägnade att lösa frågan om utnyttjandet
av den stora reserv av kvinnlig arbetskraft,
som finns i Norrbotten och som
fackföreningarna ha riktat uppmärksamheten
på. Denna reserv är ju lokaliserad
till de stora industriorterna, och
det är inte möjligt att — åtminstone
inte till någon huvudsaklig del — förflytta
de kvinnor, som här kunna ställas
till förfogande för industriell verksamhet.
Detta tycker jag också borde framgå
av all hittillsvarande erfarenhet, som
vunnits i Norrbotten på detta område.

Det är också det helhetsintryck jag
för min del fått, när jag närmare studerat
detaljerna i de anvisningar statsrådet
givit i sitt svar. Statsrådet erinrade
exempelvis om den upplysningsoch
rådgivningsverksamhet, som bedrivits
av arbetsmarknadsstyrelsen och industriens
produktionsråd. Jag vill inte
uttala mig om vilka följder en dylik
upplysningsverksamhet fått i andra
landsändar, men för Norrbottens del
och för strävandena att differentiera
Norrbottens näringsliv och att dit förlägga
nya industrier har denna verksamhet
varit helt utan effekt. Jag vill
visst inte förneka utan tvärtom kraftigt
understryka, att den linje, som skall bli
statsmakternas svar på norrbottningarnas
enträgna framställningar i här ifrågavarande
avseende, nämligen att man
skall främja småindustri och hantverk,
bär sin betydelse, och att det är av vikt
att allt vad som därvidlag kan göras,

också blir gjort, men detta kan på sin
höjd bli ett komplement till verksammare
åtgärder och är enligt min mening
inte till fyllest för lösandet av de frågor,
som det här gäller.

När statsrådet i sitt svar säger, att
Norrbottens småindustriförening i stor
utsträckning understött sådana företag,
där kvinnlig arbetskraft kunnat få anställning,
måste detta på en icke initierad
verka som om det därvidlag gällde
en sektor av det norrbottniska näringslivet,
där man kommit till en lösning
av de problem, som jag här riktat uppmärksamheten
på. Det intrycket förstärkes
ytterligare av de uppräkningar
statsrådet gjorde av textilföretagen i
Norrbotten. Det talas om en konfektionsfabrik,
ett väveri, ett ullspinneri
m. in. Detta har man hänvisat till som
svar på mina frågor. I verkligheten rör
det sig om mycket blygsamma företag.
Den s. k. konfektionsfabriken är en svateljé,
som sysselsätter 5—6 kvinnor
med tillverkning av blusar och klänningar.
Det är knappast något som man
kan tala om vid uppräkningen av industriella
företag, i varje fall ej när det
gäller att lösa de väldiga problem del
här rör sig om. över huvud taget sysselsätta
alla de industriella företag som
här räknas upp: bomullsspinneri, väveri,
konfektionsfabrik och annat, sammanlagt
i hela Norrbotten 27—28 kvinnor.
Ser man dessa siffror mot bakgrunden
av det faktum, att det i Norrbotten
finns tusentals kvinnor, som äro
beredda att taga industriell sysselsättning,
om det gives möjlighet därtill, så
förstår man ju, att här icke är en framkomlig
väg. Man skall dessutom taga
hänsyn till att de resultat man hittills
uppnått äro resultaten av en tioårig
verksamhet från småindustriföreningens
sida.

Jag tror alltså, att det behövs kraftåtgärder
för att lösa frågan. Man kan
ej räkna med att kunna förmå privata
företagare att medverka till en sådan
rationell sysselsättningspolitik, som
krävs för att få ordning i Norrbotten.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Här förutsättes nämligen i mycket hög
grad ett socialt betraktelsesätt, som ofta
icke alls är tillfinnandes, när det gäller
dessa företagare, som först och främst
se till var man kan tjäna pengar.

Det har gjorts många försök i Norrbotten,
icke bara i småindustriföreningen
utan framför allt i landstingets näringsutredning,
att få industri till Norrbotten,
som skulle komplettera den nuvarande
på sådant sätt, att näringslivet
bleve mera differentierat och kunde
bättre tillgodose landsdelens behov samt
över huvud taget möjliggöra ett bättre
utnyttjande av de mycket betydelsefulla
nationalekonomiska resurser som
finnas, bland annat i den arbetskraftreserv
jag talat om.

I svaret har också hänvisats till den
utredning som pågår rörande pälsvaruindustrien
i Norrbotten. Småindustriföreningen
har också gjort andra försök
att få fram industri bl. a. inom bekliidnadsbranschen,
och detsamma har också
näringsutredningen gjort. Man har
sålunda försökt förmå stora och små företagare
i den finmekaniska branschen
att skaffa filialer eller bilda självständiga
företag i Norrbotten men hittills
med fullständigt negativt resultat. Med
den pälsvaruindustri som det talas om
kommer det med största sannolikhet att
gå precis på samma sätt.

Jag tycker därför, att just de säregna
förhållandena i Norrbotten, som statsrådet
åberopar, nödvändiggöra statliga
ingripanden och icke kunna förebäras
såsom allmänt motiv mot statsingripanden
i stor skala också när det gäller ytterligare
förädling utöver den halvfabrikatstillverkning,
som i huvudsak karakteriserar
Norrbottens näringsliv.

På tal om de åtgärder statsmakterna
kunna göra för att stimulera det enskilda
näringslivet skulle jag bland annat
vilja uttala önskemålet, att man snarast
möjligt häver de mycket striinga
restriktioner, som infördes i fjol rörande
den långivning till småindustri och
hantverk, som förmedlas av Norrbottens
småindustriförening.

Statsrådet har också pekat på fraktförhållandenas
betydelse. Det är en
mycket stor och avgörande fråga. Jag
hoppas också, att denna statsrådets mening
sådan den är kungjord i svaret innebär
en antydan, att regeringen skall
medverka till en sådan nedsättning av
fraktkostnaderna, som vi föreslagit i en
särskild motion vid årets riksdag och
som särskilt avser att lätta på trycket
för det norrländska näringslivet. Tyvärr
ha emellertid icke besluten vid innevarande
års riksdag gått i den riktningen:
bensinskatten drabbar i särskild
grad Norrbotten och dess näringsliv och
för övrigt Norrland i dess helhet.

Så till sist den fråga om pappersbruket,
som jag också fört på tal i interpellationen!
Statsrådet gör en invändning
mot mitt påstående, att hos statens
skogsindustrier skulle finnas ett i detalj
utarbetat förslag till pappersbruk i
Karlsborg. För att det ej i protokollet
skall se ut som om jag gripit mitt påstående
ur luften och för att visa, att
jag tvärtom haft mycket starka skäl att
vara i god tro när jag skrev interpellationen,
skall jag be att få läsa upp ett
avsnitt ur ett brev, som tillkommit efter
förfrågan hos verkställande direktören
i statens skogsindustrier. Brevet är daterat
den 26 augusti 1947 och det heter
där: »Jag har mottagit Edert brev av
den 20 dennes med begäran om uttalande
med anledning av förslag om pappersbruk
i Norrbotten. Jag vill på grund
härav endast bekräfta det besked jag redan
lämnat Eder per telefon, nämligen
att jag sedan närmare två år tillbaka
har utarbetat ett detaljerat förslag till
pappersproduktion i anslutning till
Karlsborgs sulfatfabrik.»

Jag vet ej hur det förhåller sig, men
jag vill bara påpeka, att jag var i god
tro när jag hänvisade till att det sedan
två år fanns ett sådant i detalj utarbetat
förslag. Nu meddelade statsrådet, att
bolaget har andra investeringsobjekt,
som anses böra komma före utbyggnaden
av Karlsborg. Jag lir statsrådet tacksam,
om statsrådet kunde fullständiga

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

sitt svar på den punkten i syfte att klargöra,
dels om dessa andra projekt kunna
bidraga till en differentiering av
Norrbottens näringsliv, dels om bland
dessa projekt i fråga om träförädling
finns något som kan ge sysselsättning åt
kvinnor i Norrbotten. Den riksdagens
skrivelse om papperstillverkning, som
statsrådet hänvisade till, var ju icke begränsad
till att avse ett pappersbruk i
Västerbotten eller ens ett pappersbruk
på visst ställe, utan riksdagens skrivelse
gällde frågan om statliga pappersbruk
över huvud taget. Jag är ense med statsrådet
om att denna fråga självfallet
måste ses i samband med överväganden
rörande träförädlingsindustrien över
huvud taget. Men jag trodde, att när det
enligt chefen för statens skogsindustrier
fanns ett i detalj utarbetat förslag hade
för Norrbottens del vissa överväganden
redan gjorts. Eljest är jag helt överens
med statsrådet, att det bör ske en allmän
översyn av våra resurser och möjligheter
samt en allmän avvägning mellan
förädlingsindustrien och exporten
av råvaror. Vi ha för övrigt i den kommunistiska
gruppen vid årets riksdag
väckt en motion, som avser en allmän
översyn av träförädlingsindustrien och
en avvägning mellan förädlingen inom
landet och exporten av råvaror i syfte
att åstadkomma ett bättre utnyttjande
över huvud av våra råvarutillgångar
och övriga resurser på detta område.

Sammanfattningsvis kan jag säga, att
såsom statsrådets svar utformats är det
enligt min mening beklagligt ur Norrbottens
synpunkt, därför att enligt vad
jag på grund av all hittillsvarande erfarenhet
förstår ger det icke någon väg
till lösning av de problem, som fackföreningarna
tagit upp i sin skrivelse
och som jag riktat uppmärksamheten på
i interpellationen.

Statsrådet fru KOCK: Herr talman!
I fråga om karakteristiken av läget i
Norrbotten tror jag ej att det råder någon
skillnad i uppfattning mellan in -

terpellanten och mig. Vi äro ju fullt
på det klara med att sysselsättningsmöjligheterna
i länet äro begränsade
och att befolkningsutvecklingen ger till
resultat ett överskott av arbetskraft,
som där ej kan finna sysselsättning
utan söker sig längre söderut eller som,
när det gäller de kvinnor, som äro
bundna vid hemmen, leder till undersysselsättning.
Det är därför ett både
med hänsyn till Norrbotten och landet
i dess helhet mycket stort önskemål
att åstadkomma större sysselsättningsmöjligheter
i denna landsdel.

Jag tror dock att interpellanten missuppfattat
mitt svar, när han tolkade
det så att staten ej hade för avsikt att
göra något i Norrbotten utan ville
överlämna åt enskild företagsamhet att
klara sysselsättningen. Jag underströk
dock i mitt svar, att statens ansvar i
mycket hög grad gäller exploateringen
av de norrbottniska naturtillgångarna
och att, när det gäller företag i statlig
regi, det närmast är företag av den art
som vi redan ha där uppe, som man
kan tänka på. Norrbotten har också
fått mera statsmedel för direkt statlig
företagsamhet än någon annan landsdel
genom de stora statliga företag, som
startats där.

I Norrbotten finns trä och järn först
och främst. Det är på dessa den statliga
företagsamheten vilar. Denna statliga
företagsamhet kan skapa bättre
förutsättningar för annan verksamhet
genom att den tillför landsdelen inkomster
och ge sysselsättning. Speciellt
kommer Norrbottens järnverk
med de utvidgningar av verksamheten,
som valsverksanläggningarna medföra,
att giva ökad sysselsättning i Luleå, vilket
kommer att få till följd ökad inkomst
och expansion av vad man kallar
de sekundära industrierna. I fråga
om dessa sekundära industrier, alltså
sådana industrier som mera direkt äro
inriktade på konsumtionen, är Norrbotten
handikappat i jämförelse med
de sydligare landsdelarna, därför att
marknaden är begränsad och därför att

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

man liar svårt att konkurrera i andra
delar av landet på grund av, såsom det
påpekats, fraktförhållanden m. in.

Det är därför som man närmast ser
Norrbottens utveckling som en utveckling
av företag, vilka inriktas på att
försörja den lokala marknaden. Jag bär
visat på småindustrien såsom den naturliga
utvägen. Små industriföretag
kunna också växa sig större. Man kan
bär liksom i andra delar av landet få
en utveckling med bättre inkomstmöjligheter
och med ökade avsättningsmöjligheter
för företagen.

Interpellanten åberopar planerna på
ett pappersbruk som en av de åtgärder,
som skulle kunna giva större sysselsättning.
Han säger vidare, att de
småföretag, som redan ha kommit till,
ha bara givit sysselsättning åt några
tiotal kvinnor och således ha haft mycket
begränsad effekt. Jag vill då framhålla,
att om det pappersbruk, som är
planerat, skulle komma till, skulle det
sysselsätta 50 arbetare, varav 10—15
kvinnor. Det är ju så att de stora företag,
som exploatera naturtillgångar,
äro starkt mekaniserade och rationaliserade
företag, som ge ganska liten sysselsättning,
särskilt när det gäller
kvinnlig arbetskraft. Det har varit
samma förhållande med de planer,
som landstingets näringsutredning lag!
fram tidigare. De ha gällt företag med
mycket ringa antal arbetare och knappast
några sysselsättningsmöjligheter
för kvinnlig arbetskraft.

Däremot ha kvinnorna större möjligheter
om man får småindustriföretag,
antingen finmekaniska, som kunna
växa upp på grundval av valsverksindustrien
där uppe, eller konfektionsoch
textilföretag. Det kan också gälla
skoindustri, möbelindustri och andra
industrier, som kunna sörja för landsdelens
egna behov, liksom även serviceindustrier
av olika slag.

Vad jag emellertid velat framhålla i
mitt interpellationssvar är, att man
inom småindustrien måste räkna med
den enskilda företagsamheten. Denna

företagsform lämpar sig icke för statlig
drift. Däremot kan staten stödja denna
på ett verksammare sätt än hittills
varit möjligt, när de statsfinansiella
förhållandena och investeringsläget så
medgiva. För närvarande äro våra möjligheter
i detta avseende mycket begränsade,
och det är förklaringen till
att låneverksamheten nu icke kan utvidgas
i någon högre grad. Men det är
ett mycket stort önskemål att planeringsverksamheten
fortsätter, att landstingets
näringsutredning och Småindustriföreningen,
som känna till de lokala
förhållandena, använda mellantiden
för en planering av vad som kan
göras, när läget blir bättre.

Jag vill sluta med att framhålla, att
hithörande problem komma att tagas
upp, när frågan om småindustriens och
hantverkets läge över huvud föreligger
till behandling. Denna fråga är nämligen
aktuell även för andra delar av
landet, men av samma skäl som jag
åberopade beträffande Norrbotten kunna
vi för närvarande icke göra något
åt saken. Jag hoppas emellertid att
framdeles kunna upptaga vissa frågor
rörande småindustrien, och detta kommer
då att gälla även den norrländska
småindustrien.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
har inte missuppfattat statsrådet. Statsrådet
sade i svaret, att för närvarande
kan ingen ytterligare industriell nyinvestering
påräknas med hänsyn till det
läge, som för närvarande råder, men
man torde emellertid kunna förvänta,
säger statsrådet vidare, att när läget
förändras i detta avseende större stöd
skall kunna lämnas industri och hantverk.
Det är ju mot detta betraktelsesätt,
alt småindustri och hantverk
skulle kunna vara eu lösning av de
problem, som föreligga i Norrbotten,
som jag har vänt mig.

Jag är naturligtvis ense med statsrådet
om att när valsverksindustrien i
Luleå blir utbyggd i avsedd omfattning,

2 -Andra kammarens protokoll 19''iH. A’r 11.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

medför detta i mycket hög grad en
ökad sysselsättning, men samtidigt med
dessa ökade sysselsättningsmöjligheter
blir det en ännu större tillgång på
kvinnlig arbetskraft än vad som för
närvarande är fallet. Det är just detta
som fackföreningarna riktat uppmärksamheten
på. Både gruvorna, järnverket
och i viss mån även sågverken äro
typiskt manliga industrier, och vid de
orter, där dessa industrier äro förlagda,
bli bundna massor av kvinnor, som
uttalat att de gärna önska industriellt
arbete. Detta är också verifierat av utredningar.
Bl. a. har Gällivare sockens
kommunalnämnd verkställt en utredning
som visar, att det enbart i denna
kommun finns hundratals kvinnor, som
skulle önska sysselsättning i industriell
verksamhet, om sådan funnes att tillgå.

Jag tror helt på statsrådets uppgifter
rörande sysselsättningsmöjligheterna för
kvinnor vid pappersbruk, men jag har
hela tiden avsett inte bara pappersbruk
utan även papp- och pappersvarutillverkning,
alltså ett ytterligare förädlingsled
i anslutning till pappersbruken,
där kvinnor i mycket hög grad
kunna sysselsättas. Jag har hela tiden
tänkt mig en sådan ytterligare förädling
inom pappersindustrien.

Statsrådet säger, att om vi kunde få
till stånd en förädlingsindustri t. ex.
på det finmekaniska området, skulle
det sysselsätta många kvinnor. Detta
strandar emellertid på de privata företagarnas
obenägenhet att över huvud
etablera sig i Norrbotten. Det har, som
jag tidigare sagt och som statsrådet säkert
vet, gjorts upprepade och energiska
försök att få till stånd sådana industrier
men förgäves, och jag tycker
att det finns grundad anledning för
fackföreningarnas skepsis när de framhålla,
att det säkerligen icke går att få
till stånd eu lösning av dessa frågor
med mindre än staten medverkar.

Statsrådet fru KOCK: Herr talman!
I fråga om Luleå är det alldeles klart

att det blir ökad sysselsättning av manlig
arbetskraft och ett överskott av
kvinnor, som söker sysselsättning —
det ha vi haft uppmärksamheten riktad
på hela tiden. Det påpekades redan i
samband med propositionen angående
Luleåverket, och jag vet att Luleå
stad är inställd på att skaffa möjlighet
för komplementära industrier genom
att lägga ut industriområden, men det
anses för närvarande omöjligt att taga
upp dylika investeringsprojekt samtidigt
som Norrbottens järnverk utbygges
på grund av bristande tillgång på
arbetskraft. Man kan inte draga alltför
mycket arbetskraft till Luleå för
denna byggnadsverksamhet, utan den
får sättas i gång successivt med verkets
tillkomst och färdigställande. Det
är då som förutsättningar skapas för
komplementära industrier. När interpellanten
fortfarande säger, att man
inte helt kan överlämna åt den enskilda
företagsamheten att lösa sysselsättningsproblemen,
så kan jag hålla med
honom om det, men det är ju för att
skapa förutsättningar för en industrialisering,
som staten exploaterar naturtillgångarna
och gör sina stora investeringar
i Norrbotten.

Jag vill även svara på interpellantens
fråga i första anförandet, om något av
statens skogsindustriers investeringsprojekt
gäller Norrbotten, att så är förhållandet
beträffande wallboardfabrilc i
Piteå. Man har också andra investeringsprojekt
längre söderut. Investeringsläget
och långa leveranstider för
maskiner hindra ytterligare utvidgningar.

Interpellanten var också inne på frågan
om pappersindustrier, som skulle
kunna byggas upp i anslutning till ett
pappersbruk. Jag har fått den upplysningen
att en påsfabrik eller en kartongfabrik
kan sysselsätta ett 30-tal
kvinnor. Det är inte något större antal.
Det är detta som gör att man icke
kan inrikta sig enbart på några få
objekt, utan man måste sprida företagsamheten
på en massa små enheter

Tisdagen den 16 murs 1948.

Nr 11.

över länet och även upp till Gällivare
och Kiruna, som ha dessa problem i
mycket hög grad. Det är således mindre
industrier, som skola ge utvecklingsmöjligheter
under den närmaste framtiden
uppe i Norrbotten vid sidan av
de stora statliga investeringarna, som
skapa grundvalen för de förstnämnda.

Herr TALMANNEN: Innan jag lämnar
ordet till herr Holmberg vill jag
fästa uppmärksamheten på att det inte
var meningen att tiden i dag skulle användas
till en så lång interpellationsdebatt.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Bara
en kort replik.

Jag hälsar med stor tillfredsställelse
att träindustrien i pitebygden skall utbyggas,
men det är med denna som
med järnverket, att det blir en industri
som uteslutande absorberar manlig arbetskraft.

Sedan vill jag säga till statsrådets förklaring
att man nu inte har medel till
investeringar samtidigt som man håller
på med Norrbottens järnverk, att jag
har full förståelse för detta, och meningen
var ju inte heller att allt behövde
ske på en gång. Frågan gällde, huruvida
det låg i regeringens perspektiv
beträffande den ekonomiska politiken i
Norrbotten att tillgodose de intressen,
som fackföreningarna riktat uppmärksamheten
på. I det avseendet tycker jag
nog att vi ha fått ett negativt svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13—
15, statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 39—41, bevillningsutskottets
betänkanden nr 21—27, bankoutskottets
utlåtanden nr 10 och 14, sammansatta
första lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 7 9.

§ 7.

Utgifter under riksstatens tredje huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1, angående Utrikesdepartementet:
Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under tredje huvudtiteln (punkt
1, s. 1—7 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari 1948) föreslagit
riksdagen att dels godkänna av
departementschefen föreslagna förändringar
beträffande utrikesdepartementets
personalförteckning, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för utrikesdepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1948/49, dels ock till Utrikesdepartementet:
Avlöningar för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag av
2 262 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar 1Viberg och Liedberg
väckt motion (11:357), vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, tredje
huvudtiteln, punkt 1, måtte anvisa
ett med 100 000 kronor uppräknat förslagsanslag
till avlöningar, varmed avsåges
att möjliggöra en utvidgning utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit av utrikesdepartementets
handelsavdelning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 357,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den
för utrikesdepartementet gällande personalförteckningen
uppföra ytterligare
fem befattningar som kanslibiträden i
lönegrad Ca 11 och tjugo befattningar
som kontorsbiträden i lönegrad Ga 8;

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för utrikesdepartementet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1948/49;

c) till Utrikesdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
förslagsanslag av 2 262 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr LINDBERG: Herr talman! .lag
har begärt ordet för att säga några ord
om en nyorganisationsfråga, som förekommer
under denna punkt.

I statsverkspropositionen har departementschefen
uttalat, att man skall
göra en omorganisation på den avdelning
som sysslar med sjöfarts- och sjöfolksärenden,
vilket omförmäldes redan
i 1946 års statsverksproposition. Under
föregående år hade man på denna avdelning
anställt en person från sjöfolkets
eget led. Denna organisationsform
har nu gjorts om, och man skall i stället
införa något som kallas för en rådgivande
nämnd. Den byrå, som skall ha
hand om dessa ärenden, får ju på sätt
och vis en konsulatsinspektör, som skal!
vara den ledande själen även i nämnden.
Med kännedom om de rådgivande
nämndernas betydelse måste jag emellertid
säga, att det för sjöfolkets och
sjöfartens vidkommande är en ganska
olycklig omorganisation, som man nu
går att genomföra.

En rådgivande nämnd är ju ett surrogat
för något annat, och t. o. m. i
många avseenden ett mycket dåligt surrogat.
Den som från sjöfolket var anställd
under förra året inom utrikesdepartementet
gjorde en del visitationsresor
till utländska konsulat, och detta
hade naturligtvis en ganska stor betydelse
för såväl sjöfarten som sjöfolket.
Men det är väl ingen som kan begära
eller tänka sig, att det skall bli några
bestående resultat av ett enda besök i
de olika hamnarna, och när det därtill
har varit rätt många konsulat som besökts
på ganska kort tid förstår man

ju, att resultatet inte kan bli så särdeles
lysande.

Som frågan nu ligger till är det icke
möjligt att begära någon ändring eller
en återgång till vad som gällde 1947,
utan man får nöja sig med att uttala
den förhoppningen, att departementschefen
snarast möjligt kommer att göra
en ny omorganisation och avskaffa den
nämnd, som nu skall tillkomma.

Det har sagts i propositionen, att sjöfolksorganisationerna
ha varit tilltalade
av detta arrangemang, och det är möjligt,
men det var väl, förmodar jag, på
ett tidigare stadium, tv under förra
året, när denna fråga diskuterades, hade
icke sjöfolksförbundets styrelse, i varje
fall icke in pleno, behandlat detta
ärende och har således icke på ett senare
stadium kunnat uttala sig till förmån
för nyorganisationsförslaget.

.lag har icke något yrkande, herr talman,
utan endast en vädjan till departementschefen
att taga denna fråga
under övervägande till ett kommande år.

Herr WIBERG: Herr talman! Till sammans

med herr Liedberg har jag
väckt eu motion, vari hemställts att
riksdagen vid behandlingen av tredje
huvudtiteln, punkt 1, måtte anvisa ett
med 100 000 kronor uppräknat förslagsanslag
till avlöningar. I motionen ha
vi främst erinrat om utvecklingen på
det handelspolitiska området, som kommit
och av allt att döma även i fortsättningen
kommer att medföra en ökad
belastning i främsta rummet på utrikesdepartementets
handelsavdelning.

Vid årets remissdebatt tillät jag mig
att till hans excellens utrikesministern
rikta den frågan, om han var absolut
förvissad om att handelsavdelningen
med den nyorganisation, som tydligen
förestår, kommer att ha tillräckligt kvalificerad
och omfattande personal för
att sköta de tidsödande, vidlyftiga och
krävande förberedelserna till olika förhandlingar,
den kontinuerliga kontakten
med näringslivet och dess organisationer
och fullföljandet och genom -

Tisdagen den 10 mars 1948.

Nr 11.

förandet av förhandlingarna. Herr Undén
svarade, att han ansåg att det skulle
gå med det förslag, som hade framförts
i statsverkspropositionen, och han erinrade
också om att departementets
organisation hade en viss elasticitet.
Men herr Undén medgav även att det
var alldeles riktigt, att man kunde finna
en viss motsägelse mellan motivering
och yrkande i fråga om en del anslag
för utvidgning av personal. I åtskilliga
fall hade man nämligen av statsfinansiella
skäl och framför allt därför att
regeringen generellt hade sett sig nödsakad
att intaga den ställningen, att
nya befattningar icke skulle inrättas såframt
icke alldeles utomordentliga skäl
förelåge, måst avstå från anslagshöjningar
även beträffande en del sådana,
som i högsta grad voro väl motiverade.

Det är alldeles klart, att man uteslutande
med tillfredsställelse måste notera
den principiella återhållsamhet,
som regeringen i nuvarande läge ansett
sig höra visa, men därmed är ju icke
sagt, att icke delade meningar kunna
råda om var gränsen skall dragas i det
ena eller andra fallet. Vi motionärer ha
för vårt vidkommande ansett, att departementets
uppgifter under den tid
det nu är fråga om, d. v. s ända fram
till den 30 juni 1949, av allt att döma
kommer att bli å ena sidan så betydelsefulla
och å andra sidan så arbetskrävandc,
att det därför vore riktigt att
bereda departementet möjlighet till den
ökade handlingsfrihet, som en ökning
av anslaget skulle medföra. Man får
också komma ihåg, att utrikeshandeln
under kommande år torde komma att
uppgå till ett så oerhört högt belopp
som åtminstone 7 500 miljoner kronor.
Med tanke härpå ha vi icke ansett det
vara rätt att ens riskera, att departementet
på grund av bristande anslag
skulle se sig ur stånd att genomföra de
förändringar, som man så småningom
kommer alt finna vara önskvärda.

Jag vill också erinra kammaren om
att samma motionärer väckt en motion
om en utredning om effektivisering av

förberedelserna till och genomförandet
av handelsförhandlingar. Denna motion,
som behandlats mycket ingående
av utrikesutskottet, tillstyrktes som bekant
enhälligt av detta utskott och bifölls
likaledes enhälligt av riksdagen
vid plenum föregående onsdag, den 10
dennes. Jag förutsätter naturligtvis som
självfallet, att utrikesministern i den
mån det visar sig behövligt successivt
vidtager åtgärder, som kunna befinnas
påkallade allteftersom utredningsarbetet
fortskrider. I ett fall som detta, när
det i allra högsta grad gäller betydelsefulla
praktiska spörsmål, är det väl naturligt
att man icke väntar tills det slutgiltiga
resultat, vartill utredningen kan
föranleda, framkommer och kan föreläggas
riksdagen. Jag vill gärna understryka,
att jag är förvissad om att utrikesministern
delar denna uppfattning.
Utrikesministern bär ju liksom vi alla
ett mycket starkt intresse av att allt
som hör ihop med de mycket viktiga
handelsavtalsfrågorna ordnas på ett så
effektivt sätt som gärna är möjligt.

Det kan alltså inträffa, att en sådan
utökning blir nödvändig, som man i nuvarande
läge icke ens kan överblicka
från departementets sida. Skulle det
visa sig att man likväl icke behöver taga
utökade anslag i anspråk utan att detta
behöver gå ut över effektiviteten, vore
det naturligtvis så mycket bättre. Men
om ett sådant anslag, som motionärerna
påyrkat, hade ställts till förfogande,
skulle ju i sådant fall icke någon skada
ha skett.

Statsutskottet har för sin del uttalat,
att det i nuvarande läge knappast är
möjligt för riksdagen att klart överblicka
och bedöma behovet av personal.
Utskottet påminner också om att
provisoriska anordningar ha måst vidtagas
samt att det är önskvärt, att utrikesförvaltningen
så snart som möjligt
blir föremål för en översyn. Dessa uttalanden
vittna om att man inom statsutskottet
haft en stark känsla för att det
mycket vid kan inträffa, att ett sådant
ökat anslagsbehov, som motionärerna

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

ifrågasatt, kan bli behövligt. Men utskottet
har stannat för att avstyrka
motionen under hänvisning till att man
icke ansett sig böra frångå departementschefens
uppskattning av medelsbehovet.

Jag förstår mycket väl, att det är åtskilligt
som talar för att riksdagen i
svårbedömda frågor icke går längre än
vad vederbörande departementschef ansett
nödvändigt. Men även om detta i
allmänhet är fallet, är det lika tydligt,
att det någon gång kan finnas alldeles
speciella omständigheter. .lag vågar för
min del fortfarande anse, att sådana äro
för handen i detta fall. Bifalles motionen,
medför detta — såsom jag nyss
nämnde — icke någon skada, men det
kan tänkas, att ett avslag i verkligheten
skulle hindra departementschefen från
att vidtaga sådana ändringar, som han
under det kommande budgetåret måhända
gärna skulle vilja göra.

Det finns för övrigt ytterligare en
omständighet, som bör påpekas. Enligt
den nya organisationen skulle tre nya
byråer besättas med förste sekreterare
såsom byråchefer utan att dessa för
den skull i vare sig löne- eller andra
avseenden skulle komma upp i sådan
ställning, som en byråchef bör ha. Det
finns ingenting som tyder på att dessa
nya byråer inom överskådlig tid skulle
visa sig obehövliga utan tvärtom. Under
sådana förhållanden är det väl principiellt
riktigast att man tar steget fullt
ut, när man gör eu nyorganisation.
Detta kan ske, endast om anslag stå till
förfogande, d. v. s. om riksdagen bifaller
motionen.

Statsutskottet har slutligen fäst uppmärksamheten
på att motionen avser
en höjning av departementets avlöningsanslag
utan att, såsom utskottet uttrycker
sig. därvid anvisning lämnats rörande
den närmare fördelningen av
dessa medel. Jag vill med anledning
härav nämna, att detta har skett fullkomligt
avsiktligt och just på grund av
att departementet redan nu har fått en
central ställning på ett helt annat sätt

än under normala tider och att utvecklingen
går i riktning mot att betydelsen
och omfattningen av utrikesdepartementets
arbetsuppgifter komma att bliva
än större. Under sådana förhållanden
ha motionärerna funnit det riktigast att
icke minska utan tvärtom öka den möjlighet
till elasticitet inom organisationen,
som — därom är jag förvissad —
utrikesministern själv med fog anser
värdefull.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till motionen.

Herr TÖRNKVIST: Herr talman! I
årets statsbudget finns under rubriken
»Förstärkning av personalorganisationen»
upptaget ett anslag på 470 000
kronor. Anslagen under denna rubrik
voro ursprungligen avsedda att möjliggöra
en tillfällig förstärkning av utrikesdepartementets
arbetskapacitet under
kris- och krigsförhållanden. Emellertid
har utvecklingen efter kriget visat,
att denna förstärkning behöver bli
permanent, och departementschefen liar
därför i sitt förslag överfört detta belopp
till avlöningsanslaget och upptagit
allenast 50 000 kronor under rubriken
»Förstärkning av personalorganisationen».

Nu har herr Wiberg i en motion påyrkat
en utredning om arbetsförhållandena
inom utrikesdepartementet, speciellt
dess handelsavdelning. I en annan
motion yrkas att det anslag jag nyss
nämnde skall ökas från 50 000 till
100 000 kronor. Alldenstund motionen
om utredning har remitterats till utrikesutskottet,
har statsutskottet funnit
det lämpligt att avvakta utrikesutskottets
ståndpunktstagande. Vi ha ansett
det vara logiskt och klart, att statsutskottet
vilar på hanen i fråga om medelsanvisningen,
om riksdagen skulle
besluta en skrivelse om utredning. Utredningen
skall ju nämligen konstatera
—■ och jag uttalar den förhoppningen,
att den skall företagas snabbt — huruvida
och i vilken utsträckning den för -

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

stärkning, som nu sker, kan anses permanent
behövlig, och utredningen får
också undersöka medelsbehovet. Det är
sålunda fråga om anslagen under tiden
fram till dess resultatet av utredningen
presenteras för riksdagen.

Det är uppenbart att utskottet har varit
litet mer optimistiskt än motionärerna,
såvida jag kunde höra riktigt
härifrån. Om sådana svåra förhållanden
skulle inträffa, som motionärerna
befara, har emellertid departementschefen
ändå möjligheter att förstärka
personalorganisationen, särskilt som ju
numera tilläggsstatsinstitutet fått en omfattning,
som vi tidigare aldrig tänkt
oss.

Det föreligger således ingen fara för
att någonting skall klicka, men det säkraste
är att avvakta riksdagens beslut
i anledning av den av utrikesutskottet
föreslagna utredningen.

Herr Lindberg ställde inte något yrkande,
och jag skall därför inte närmare
diskutera hans inlägg. Han kan
ha rätt i vad han säger om den nämnd,
som skall upprättas. Denna nämnd har
emellertid tillkommit på initiativ från
riksdagens sida, och när Kungl. Maj:t
nu valt denna form att tillsätta en
nämnd, som tillsammans med inspektörer
skall ha uppsikt över sjöfolkets
förhållanden i utlandet, få vi väl se,
hur förhållandena komma att gestalta
sig. Om något år, när vi se resultatet
av denna verksamhet, kanske vi kunna
finna en ny formel att tillgodose de
olika intressena på detta område.

.lag tillåter mig sålunda hävda att vi,
särskilt i fråga om herr Wibergs motion,
haft full förståelse för de synpunkter
som utvecklats. Den ståndpunkt vi intagit
står emellertid i överensstämmelse
med departementschefens hållning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIBERG: Herr talman! .lag sätter
naturligtvis stort värde på den föregående
ärade talarens uttalande om att

statsutskottet i hög grad förstår och tydligen
också ansluter sig till åtskilliga
av de synpunkter, som framförts i
motionen. Till skillnad från statsutskottet
vågar jag emellertid fortfarande
hävda, att det inte är lämpligt att vänta
med anslagsbeviljandet till dess utredningens
förslag kan föreläggas riksdagen.
Det finns ett gammalt ordstäv som
säger, att medan gräset växer dör kon.
Det gäller här ett så betydelsefullt område,
det viktiga handelspolitiska området,
att jag tror riksdagen med gott
samvete kan sträcka sig så långt, att
departementschefen erhåller den ökade
frihet, som ett bifall till motionen skulle
medföra.

Herr TÖRNKVIST: Nej, herr Wiberg,
vi skola inte tolka ståndpunktstagandet
så att beslutet på något sätt skulle verka
som en broms. Vi säga ju, att vi för
ögonblicket anse excellensens ståndpunkt
vara riktig. Utredningen är en
sak för sig, som inte kan klaras av på
ett år. Skulle det dock, som motionären
önskar eller misstänker, uppstå svårigheter,
kan departementschefen, även
om han inte har pengar anvisade på
något ställe, tillgripa tilläggsstatsinstitutet.
Det är således inte fråga om annat
än att motionärens önskemål kommer
att bli tillgodosett, om det blir
nödvändigt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 2—

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten (i, angående Avlöningar vid
beskickningar och konsulat: Press attachéer.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

WIBERG: Herr talman! Statsutskottet
har som bekant godkänt departementschefens
förslag, att tillsättningsformen
för pressattaehéer så till
vida ändras, att förordnandet gives en
viss tidsbegränsad form. Närmast har
utrikesministern synbarligen tänkt sig
ett förordnande på tre år med möjlighet
dock för Kungl. Maj:t att förordna
om förlängning. Departementschefen
har ansett en tidsbegränsning ägnad att
markera anställningens karaktär och
dessutom underlätta pressattachéernas
återgång till deras förra verksamhet.

.lag skall för min del gärna erkänna,
att det säkerligen finns en hel del skäl,
som tala till förmån för den nya ordning,
som utrikesministern förordar.
Men i regel har varje sak två sidor.
.lag föreställer mig också, att det finns
många skäl, som tala för att det vore
riktigare, om pressattachéerna icke såsom
regel byttes ut, sedan de vistats i
ett land en så relativt kort tid som tre
år. En dugande pressattaché kan — det
visar all erfarenhet — åstadkomma en
mycket stor nytta. Men det tager icke
så obetydlig tid för vederbörande att
lära sig landets språk, att skaffa förbindelser
och knyta kontakter, och det
åtgår lång tid för vederbörande att
bliva så insatt i förhållandena i landet,
att han förstår mentaliteten, .lag har
med tanke härpå icke ansett mig kunna
låta denna punkt passera utan att göra
ett påpekande. Men eftersom departementschefen
förutsatt, att Kungl. Maj:t
."kulle få en viss möjlighet att förlänga
eif förordnande, har jag icke velat
framställa något yrkande. .lag är också
medveten om att frågan är så invecklad,
att man utan eu närmare kännedom
om alla faktorer inte gärna kan ha
rätt att ta slutgiltig ställning. Jag är förvissad
om att departementschefen då
avgöranden aktualiseras kommer att ha
sin uppmärksamhet inriktad på att det
gäller ett avvägningsproblem.

Jag har därför, herr talman, intet yrkande.

Herr TÖRNKVIST: Herr talman! Det
är inte utan att man inom statsutskottet
och dess första avdelning kunnat
dela herr Wibergs betänkligheter. Vi
röra oss ju här på ett känsligt område,
och vi ha inte varit så entusiastiska att
behöva göra det föreliggande förslaget.
Vi ha ju också skrivit: »Utskottet finner,
att en dylik anordning kan vara
förenad med vissa fördelar, och tillstyrker
förslaget i fråga.»

Detta är helt enkelt en formulering,
som inbjuder oss att avvakta, tills vi
lått vidare erfarenhet. Vi skulle gärna
vilja uttala den förhoppningen, att detta
institut i den mån det införes liandhaves
med stor varsamhet. Herr Wiberg
sade, att det kanske inte blir så lätt att
efter 2—3 år återplacera en tidningsman
i det arbete, varifrån han tidigare
tagits. Departementschefen eller kanske
snarare förslagsställaren inom departementet
tycks ha tänkt sig, att man skall
använda mycket ung personal, låt mig
säga mellan 25 och 35 år. Om man skall
använda personal som är över 35 år,
vill jag dock inte tillråda, att man sliter
ens en dugande man från hans normala
tidningsmannatjänst i tro att man
efter 3—4 år utan vidare skall kunna
återplacera honom — då skulle det
kunna bli tragedier. Samtidigt som vi
säga, att systemet kan medföra fördelar,
rekommendera vi därför, att rekryteringen
handhaves med stor försiktighet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 7—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12, angående Skrivmaterialiev
in. in. vilt beskickningar och konsulat.

Tisdagen den 1(5 mars 1948.

Nr 11.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr WIBERG: Herr talman! I en
motion på denna punkt har jag tillåtit
mig hemställa, att riksdagen måtte till
utrikesdepartementets förfogande för
nästa budgetår ställa ett belopp av
20 000 kronor att användas för inköp,
i samråd med chefen för nationalmuseum,
av konst och konstindustrialster
för utsmyckning av svenska beskickningar.
Departementschefen har i statsverkspropositionen
framhållit, att ett
sådant förslag i och för sig är beaktansvärt.
Utskottet har också i ett välvilligt
uttalande instämt häri. .lag
respekterar till fullo departementschefens
hänvisning till det nuvarande budgetläget.
.Tåg har också med tillfredsställelse
bemärkt, att utrikesministern
ställer i utsikt, att anslaget till skrivmaterialier
in. in. å 450 000 kronor får
anlitas till inköp även av modern konst
till beskickningar och konsulat. Anledningen
till att jag icke desto mindre
väckt motionen är närmast, att utrikesministern
använt ordet »undantagsvis».
Jag har noga lagt märke till att detta
ord icke återfinnes i statsutskottets utlåtande.
Utskottet framhåller till och
med, att motionens syfte i viss mån
blivit tillgodosett även utan ett särskilt
anslag, i och med att departementschefen
nu får riksdagens bemyndigande
för Kungl. Maj :t att använda expensanslaget
för det ändamål, som avses i motionen.
Under sådana förhållanden har
jag därför all anledning att känna mig
till freds, även om jag medger, att jag
gärna skulle ha sett att statsutskottet
gjort en uppdelning av expensanslaget.

Som saken nu ligger till skall jag, på
grund av den ökade handlingsfrihet,
som statsutskottets utlåtande medför
för utrikesministern, och i förhoppning
att utrikesministern vid det praktiska
handhavandet av detta anslag kommer
att förfara som om ordet »undantagsvis»,
som förekommer i propositionen,
inte existerade, inte framställa något
yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 13—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—112.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113, angående Bidrag till instituten
för socialpolitisk och kommunal
utbildning och forskning.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
(punkt 119, s. 116—121) föreslagit riksdagen
att dels besluta, att för docenten
Gunnar Edvard Heckseher skulle
vid institutet för socialpolitisk och kommunal
utbildning och forskning i Stockholm
från och med den 1 juli 1948 inrättas
en personlig professur i statskunskap
i lönegraden Ca 33, dels ock
till Bidrag till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och
forskning för budgetåret 1948/49 anvisa
ett förslagsanslag av 389 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Johannesson (I: 166)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Nilsson i Göingegården och
Hjulmarson (11:352), i vilka hemställts,
att förevarande anslag måtte höjas med
20 900 kronor, eller till 409 900 kronor
för att därigenom möjliggöra en utökning
av antalet stipendier vid socialin -

Nr 11.

Tisdagen den 1C mars 1948.

stituten och en höjning av stipendiernas
belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 166 och II: 352,

a) besluta, att för docenten Gunnar
Edvard Heckscher skulle vid institutet
för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning i Stockholm
från och med den 1 juli 1948 inrättas
en personlig professur i statskunskap
i lönegraden Ca 33;

b) till Bidrag till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och
forskning för budgetåret 1948/49 anvisa
ett förslagsanslag av 389 000 kronor.

Punkten föredrogs; och vttrade därvid
:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag

skulle med några ord vilja understryka
betydelsen av stipendier till socialinstitutens
studerande.

Jag vill först och främst hänvisa till
den i ämnet väckta motionen men även
tillägga, att erfarenheterna under de
allra sista månaderna, alltså under år
1948, ha visat, att stipendiefrågorna
måste behandlas ännu strängare än under
närmast föregående läsår och att
det även under nästkommande läsår
blir en mycket stram behandling av
dessa ärenden, emedan anslaget för ändamålet
inte räcker till.

Man kan säga, att elevkårens sociala
struktur vid socialinstituten är en annan
än vid exempelvis andra högskolor.
Jag har i min hand en uppställning
som visar, att av elevkåren vid
socialinstituten tillhöra inte mindre än
31,4 %, alltså ungefär en tredjedel av
hela antalet, socialgrupperna lantbrukare,
hantverkare och arbetare, under
det att beträffande högskolestuderande
i allmänhet endast omkring 16 % höra
hemma bland dessa socialgrupper. Det
visar, herr talman, att landsbygden
och de lägre socialgrupperna tydligen
äro mera representerade vid socialin -

stituten än vid övriga högskolor. Enligt
min mening är det av mycket stort
värde, att det är ett så stort antal sådana
studerande vid socialinstituten.
Det finns emellertid cn viss risk för att
tendensen blir en annan, om man inte
ser till att stipendiemöjligheterna ökas.
Det är ur demokratiseringssynpunkt
ganska liten mening i att bredda själva
grundvalen för inträde vid socialinstituten,
såsom redan skett, om man inte
samtidigt ser till att de ekonomiska
möjligheterna att genomgå instituten
vidgas.

Jag vill, herr talman, sluta med att
framhålla, att kommunindelningsreformcn
och andra sociala reformer ha fört
med sig ett ofantligt stort behov, som
kommer att ökas, av personal, diplomerad
från socialinstituten. Sådan personal
är mycket starkt efterfrågad inom
socialvården, sjukhusförvaltningen och
kommunförvaltningen över huvud taget.
Lönerna på dessa områden äro
inte så höga, att man kan råda de studerande
att lägga sig till med större
studieskulder. På grund därav har jag
velat stryka under den framställning
som finns i föreliggande motion, och
jag vill, herr talman, i varje fall framföra
ett formellt yrkande om bifall till
motionen.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det har inte varit möjligt för statsutskottet
att på denna punkt följa motionärerna
i det läge frågan nu befinner
sig, men jag vill ändå begagna tillfället
att mycket starkt understryka önskvärdheten
av att de undersökningar,
som man håller på med på detta område,
bedrivas med all nödig skyndsamhet,
och att när undersökningarna
föreligga klara det inte kommer att
dröja för länge, förrän man kan komma
med ett förslag om ökade stipendier.

Jag vill liksom herr Hagård erinra
om att utgångspunkten för beräkningarna
av det belopp, som nu beviljas till

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

stipendier, kanske inte är alldeles riktig.
Det ursprungliga anslaget var beräknat
efter ett högsta stipendiebelopp,
som var avsevärt lägre än det som nu
utgår, och när man sedan gick in för
att höja stipendiebeloppen, skedde inte
motsvarande höjning av det anslag som
beräknats för ändamålet, och därigenom
har hela frågan kommit att förryckas.
Det är detta som det är angeläget,
att man snarast möjligt rättar till.

Utöver de synpunkter, som herr Hagård
här har anfört, skulle jag bara
vilja anföra ytterligare en enda, nämligen
den, att här försöka vi ju nu att
åstadkomma en verklig demokratisering
av utbildningsmöjligheterna, inte
minst när det gäller utbildningsmöjligheterna
vid socialinstituten. Hela denna
strävan att åstadkomma en sådan
demokratisering äventyras ju i hög
grad, om man inte har tillräckliga stipendiebelopp
till sitt förfogande. Vi
kunna därigenom komma i den situationen,
att de utomordentligt viktiga
kategorier av befattningshavare i våra
kommuner, som det här är fråga om,
kunna komma att rekryteras ifrån
grupper, som kanske ha mycket ringa
anknytning till det liv och den verksamhet,
som föres ute i kommunerna.
Jag skall inte i detta sammanhang blanda
in det anslagsäskande Kungl. Maj:t
gjort under en senare punkt, punkten
267, men jag kan å andra sidan inte
underlåta att redan på denna punkt
uttrycka min förvåning över att man
inte, när det gäller anslag till stipendier
åt elever vid socialinstituten, kunnat
gå längre med hänsyn till angelägenheten
att utnyttja dessa instituts
kapacitet i större utsträckning än nu
är fallet, medan man samtidigt ger sig
in på att bevilja stipendier på ett helt
nytt verksamhetsområde.

.lag har med detta, herr talman, bara
velat understryka önskvärdheten av att
vi snart måtte få so åtgärder vidtagna
i de framlagda motionernas anda. I den
förhoppningen ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
I anledning av de hållna anförandena
på denna punkt ber jag bara
att få erinra kammaren om att vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln ha
en hel mängd önskemål i form av motioner
framförts. Med hänsyn till utgångsläget
vid budgetbehandlingen innevarande
år, nämligen att vi måste
ålägga oss en återhållsamhet, som enligt
vad statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
redan tidigare
har framhållit nästan varit hundraprocentig,
ha vi emellertid inte kunnat gå
med på att tillstyrka motioner, även
om vi såsom i förevarande fall ansett
dem i och för sig berättigade och värda
beaktande. Det råder ingen tvekan
om att på det område, som det nu är
fråga om, är intresset för en utveckling
i den riktning de föregående talarna
ha önskat praktiskt taget enhälligt,
men vi ha ändå inte ansett oss kunna
tillstyrka förslaget.

Vi hoppas emellertid, att resultatet
av den utredning på detta område, som
nu pågår, inom en inte alltför avlägsen
framtid skall föreläggas riksdagen, och
att vi då ha möjlighet att tillmötesgå
ifrågavarande önskemål. Med förhoppning
därom ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

Punkterna ll''i -139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1''tO, angående Allmänna läroverken:
Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under riksstatens åttonde huvudtitel
(punkt 146, s. 177—207) föreslagit
riksdagen att fatta vissa närmare an -

Nr 11.

Tisdagen den l(i niars 1948.

givna beslut angående avlöningar vid
allmänna läroverken.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Björnsson m. fl. (1:31) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagård
in. fl. (11:56) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att återupprätta
den tidigare nedlagda fyraåriga reallinjen
vid högre allmänna läroverket i
Borås från och med läsåret 1948—49 och
i samband därmed indraga en parallellavdelning
av den treåriga reallinjen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
besluta, att en ny samrealskola, bestående
av två 5-åriga och en 4-årig
linje, skulle successivt från och med
budgetåret 1948/49 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj:t bestämde, inrättas
i Brännkyrka i Stockholm under villkor
att Stockholms stad åtoge sig att
ej mindre tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt rektor
eller motsvarande kontant ersättning
samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal
än även bevilja ett engångsanslag
av minst 10 000 kronor till bestridande
av kostnaderna för anskaffande
av undervisningsmateriel och
bibliotek vid samrealskolan;

b) avslå motionerna 1:31 och 11:56
om upprättande av en 4-årig realgymnasielinje
vid högre allmänna läroverket
i Borås;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:23 samt 11:268,

1. fastställa i utskottets hemställan intagen
personalförteckning för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret
1948/49;

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att — utan
hinder av sagda personalförteckning —

tills vidare under budgetåret 1948/49,
då för realskolestadiet avsedd ordinarie
ämneslärarbefattning vid allmänt
läroverk skulle tillsättas, besluta, huruvida
befattningen skulle kungöras ledig
såsom adjunktsbefattning eller ämneslärarinnebefattning; 3.

godkänna i utskottets hemställan
inlagen avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna
om de avvikelser från personalförteckningen
och de överskridanden
av maximerade poster i avlöningsstaten,
som föranleddes av den fortsatta ombildningen
av kommunala mellanskolor
till sam realskolor;

5. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett förslagsanslag av 55 882 000 kronor;

C. att motionerna I: 32 och II: 52 icke
måtte av riksdagen bifallas;

D. att motionen 11:278 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

E. att motionen II: 281 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Pauli, Mannerskantz, fröken Osvald,
herrar Bergh, Falla, Hoppe, Sefve och
Persson i Svensköp, vilka ansett, att utskottet
i nedan angivna delar bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

a) med bifall — — — vid samrealskolan; b)

med bifall till motionerna 1:31
och II: 56 besluta, att vid högre allmänna
läroverket i Borås skulle successivt
från och med budgetåret 1948/49
upprättas en 4-årig realgymnasielinje
i stället för en av de befintliga 3-åriga
realgymnasielinjerna; skolande såsom
villkor för ifrågavarande organisationsförändring
gälla, att Borås stad åtoge
sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och
möbelutrustning samt bostäder åt för

Nr 11.

Tisdagen den l(i mars 1948.

läroverket erforderlig vaktnuistarpersonal; B.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:31 och 11:56 samt med avslag å
motionerna 1:23 och 11:268,

3. godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1948/49;

5. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
förslagsanslag av 55 881 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag vet
mycket väl, att ett riksdagsutskott är
synnerligen starkt bundet av sitt föregående.
Det första man undersöker i ett
ärende är vad utskottet tidigare har sagt
i frågan. Även om nya skäl kunna förebringas
för omprövning har man svårt
att komma ifrån sin tidigare inställning.
Det synes mig som om detta gäb
ler i förevarande fall. Statsutskottet, i
varje fall utskottsmajoriteten, har i fråga
om en 4-årig reallinje på gymnasiet
vid högre allmänna läroverket i Borås
hängt upp själva utlåtandet på ett resonemang
om att ett bifall till förslaget
om en sådan linje skulle förrycka ett
kommande beslut om en ny gymnasieorganisation,
och samtidigt åberopas
departementschefen, som förklarar sig
av lojalitet mot tidigare beslut i en liknande
fråga böra ställa sig avvaktande.
.Tåg tror emellertid, att innerst inne äro
både departementschef och utskott villiga
erkänna, att ett beslut om att
boråsläroverket skulle återfå sin 4-åriga
reallinje, som på sin tid tagits ifrån
det, inte komme att förrycka en blivande
gymnasieorganisation. Det har närmare
utvecklats i en motion, som
väckts av mig och några kamrater på
älvsborgsbänken. Det gäller sålunda,
herr talman, inte något nytt utan återställande
av ett tidigare förhållande.

Läroverket i Borås är ett av vårt
lands största. Det har bortåt ett tusental
elever, varav 225 eller 230 i själva
gymnasiet. Fördelarna ur rent pedagogisk
synpunkt med en 4-årig linje
äro tillräckligt poängterade i själva motionen.
Det mest egendomliga i detta
sammanhang är kanske, att statsutskottet
inte har kunnat falla till föga för
den bevisning som här förebragts för
att denna anordning skulle bli billigare
än den nuvarande.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
även om jag, herr talman, inte
tror, att en sådan sak skulle kunna påverka
kammaren, att det samhälle där
läroverket ligger, alltså Borås, just nu
offrar betydande belopp för att sätta
läroverket i stånd att i yttre avseende
fylla de fordringar man kan ställa på
en läroverksbvggnad. Flera miljoner
kronor ha offrats för detta ändamål,
och under den närmaste tiden avslutas
detta arbete. Det skulle varit av stor
betydelse, om man i detta sammanhang
hade kunnat få en 4-årig reallinje, som
såväl läroverket och staden som läroverksområdet
gärna vilja ha.

Jag har för min del ingen förhoppning
om att med mitt resonemang kunna
påverka vare sig utskottets majoritet
eller riksdagen, men jag vill ändock,
herr talman, yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen av
herr Pauli m. fl.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEI.JNE: Herr talman!
Jag har under 15 år suttit på den plats
där herr Hagård sitter och har bl. a.
representerat Borås och upprätthåller
alltjämt mycket intima relationer med
staden. En gång förra året, då jag besökte
Borås, blev jag uppvaktad av
några representanter för läroverket, som
framlade önskemålet om en 4-årig reallinje
på gymnasiet. Jag måste bekänna,
att jag ställde mig mycket välvillig, därför
att jag tyckte, att det, med hänsyn
lill alt det var parallellavdelningar på

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

realgymnasiet, inte var orimligt, att den
ena var 3-årig och den andra 4-årig.

När vi sedan fingo en skrivelse i ärendet
och togo upp frågan till behandling
i departementet var jag emellertid
tvungen konstatera vad som tidigare förevarit
i frågan. Jag hade förut inte haft
anledning att syssla med den saken. Då
fann jag att 14 läroverk voro i samma
ställning som boråsläroverket. Beträffande
dessa 14 läroverk föreslog dåvarande
ecklesiastikministern, professor
Andrén, år 1945, att de skulle få var sin
4-åriga gynmasielinje. Det förslaget avslogs
av riksdagen med hänsyn till att
man först ville ha kunskap om den
framtida gymnasieorganisationen. Det
skälet står kvar än i dag.

Jag kan inte vara helt okunnig på
området, eftersom jag är ordförande i
skolkommissionen, men om någon ville
tentera mig, skulle jag inte kunna säga,
hur det framtida gymnasiet kommer att
se ut. Skolkommissionen kommer med
ett förslag och 1940 års skolutredning
hade ett annat. Vi komma att få remissyttranden,
och så småningom skall väl
den, som förestår ecklesiastikdepartementet
nästa år, försöka finna någon
enande linje och föreslå riksdagen en
gymnasieorganisation. Jag måste under
sådana förhållanden säga mig, att samma
skäl, som 1945 föranledde riksdagen
att avslå Kungl. Maj:ts förslag, stå kvar
i dag som motiv för avslag på motionerna.

Om man nu skulle göra en ändring,
skulle man väl göra det beträffande alla
14 läroverken till att börja med. Emellertid
bör väl riksdagen visa litet kontinuitet
i sitt handlande. Jag skall inte
blåsa upp denna fråga och komma in
på förhållandet mellan departementschef
och riksdag. Det hela är en bagatell,
men även i bagateller skadar det
inte med en viss konsekvens, i all synnerhet
som det inte är någon ko på isen.
Kan man i de andra 13 läroverken reda
sig, sannolikt till nästa år, då riksdagen
får ta ställning till gymnasieorganisatio -

nen, bör man också kunna göra det i
Borås.

Jag tror, att andra kammaren handlar
klokt genom att följa utskottets förslag.

Herr SEFVE: Herr talman! I en
motion av herr Arrlién m. fl. i första
kammaren har yrkats, att avlöningsförmånerna
till lärarna vid provårsläroverken
skulle förbättras. På den punkten
föreligger icke mer än en mening.
Alla äro överens om att det icke är bra
som det för närvarande är. De särskilda
arvoden som utgå äro till för att dels
utgöra en ersättning för det extra arbete
lärarna ha, dels vara ett lockelsemedel
för lärarna att söka till provårsläroverken.
Det har emellertid visat sig,
att de icke kunna tjäna som lockelsemedel.
Tvärtom undvika lärarna provårsläroverken.
Orsaken till att det dock
finns en hygglig läraruppsättning där
är helt enkelt den, att provårsläroverken
äro förlagda till sådana städer,
som i och för sig äro lockande. Men i
fallet Umeå ser man ganska tydligt hur
det går, ifall ett sådant läroverk icke är
förlagt till en stad som är tilldragande.
Förhållandena äro dock för närvarande
sådana, att man icke gärna kan reservera
sig till förmån för motionen. Penningsituationen
är ju helt annorlunda
nu än den var för några år sedan. Annars
skulle det ju som sagt vara mycket
välbehövligt med en höjning av lönerna.
Det är nämligen så, att arvodena
i vissa avseenden äro mindre nu än för
trettio år sedan, detta trots att penningvärdet
sedan dess fallit avsevärt. De
borde enbart av den anledningen bli
högre.

Vidare har herr von Friesen i andra
kammaren yrkat på en förbättring av
arbetsförhållandena vid läroverkens
rektorsexpeditioner. Det är uppenbart,
att en sådan är påkallad. Den frågan har
också upptagits av riksdagens revisorer.
Till följd av bristen på kontorspersonal
på rektorsexpeditionerna måste

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

rektorerna i mycket stor utsträckning
sysselsätta sig med kontorsarbete och
få sålunda icke tid att ägna sig åt
sin huvuduppgift, som framför allt är
den pedagogiska ledningen av läroverken.
Det är självklart att detta är en
mycket otillfredsställande situation och
dessutom en dyrbar anordning. Att man
använder högt utbildad arbetskraft för
arbetsuppgifter, som mycket väl och
t. o. m. bättre skulle kunna utföras av
billig sådan, har också behjärtats av utskottet,
som uttalar sig för en snabb
ändring i detta avseende. Även ecklesiastikministern
— och jag tror även finansministern
— är intresserad av att
en reform härvidlag kommer till stånd.
En särskild sakkunnigkommitté har behandlat
frågan och har nu framlagt förslag.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t så snart som möjligt,
helst till nästa riksdag, skall komma
med förslag till ordnande av denna sak.

Av propositionen framgår, att det varit
vissa meningsskiljaktigheter mellan
skolöverstyrelsen och ecklesiastikministern
i fråga om avlöningen av vaktmästarna.
Det förhåller sig på det sättet
med vaktmästaravlöningen, att den
försiggår efter ett system, som godtogs
av riksdagen i slutet av 1930-talet. Enligt
detta utbetalas vaktmästarnas löner
av statsmedel, men samtidigt inbetalar
ljus- och vedkassan de avgifter, som tidigare
utgingo för avlöning av vaktmästarna.
Denna fråga har nu diskuterats i
skolöverstyrelsen. Men därtill kommer
en annan sak, som icke har beaktats,
och det är den, att vissa tvistigheter
uppstått mellan stat och kommun beträffande
hur mycket dessa vaktmästare
skola erhålla i bostadsersättning.
Förr i tiden förhöll det sig så, alt vaktmästarna
hade bostäder i läroverkshusen.
Men efter skolreformen 1927 har
lärjungeantalet vid läroverken svällt så
mycket, att vaktmästarbostäderna ofta
måst tagas i anspråk för undervisningsiindamål.
Vaktmästarna ha då fått lämna
läroverksbostäderna och skaffa sig
bostäder ute i staden. Dessa ba i regel

kommunerna anskaffat och betalat hyran
för. Sedan ha vaktmästarna betalat
hyra i sin tur, men icke till kommunerna,
som erlagt deras hyra, utan i
stället till statsverket. Detta ha många
kommuner funnit orättvist. Somliga ha
opponerat sig och vägrat betala hyra.
Följden har blivit, att man tillämpar
olika principer. På somliga platser betala
kommunerna dessa hyror, på andra
betala de dem däremot icke. Det hela
är en mycket olämplig anordning, som
snarast möjligt bör ändras. Jag håller
för min del före, att man bör se till att
enhetliga bestämmelser tillämpas.

Till punkt nr 140 är fogad en reservation,
till vilken herr Hagård har yrkat
bifall. Som vi alla veta gäller denna
reservation inrättandet av en 4-årig
gymnasielinje i Borås i stället för en av
de 3-åriga, som nu finnas där. Säkerligen
känna de flesta av de närvarande
till, att den 3-åriga gymnasielinjen inrättades
vid skolreformens genomförande
1927. Tidigare fanns den endast i
några speciella fall. Orsaken till att den
då inrättades var den, att man räknade
med att ett mycket stort antal elever
skulle komma till gymnasiestäderna från
landsbygden och från städer, som icke
ha gymnasier. För dessa elever måste
det givetvis vara till fördel om det funnes
3-åriga gymnasier, då de härigenom
finge möjlighet att stanna kvar ett år
längre i sina föräldrahem. De kunde gå
i realskola ända t. o. m. sista klassen
och avlägga realexamen för att sedan
vinna inträde i det 3-åriga gymnasiets
första ring. Därför inrättade man 3-årigt
gymnasium i alla de städer, där del kunde
misstänkas att antalet sådana elever
skulle bli mycket stort. Men detta
3-åriga gymnasium var samtidigt till
nackdel för de lärjungar, som kommu
från själva läroverksstäderna. Därför
gjorde man så, att när man hade två
parallellavdelningar i en skola, gjorde
man den ena 3-årig, avsedd för barn
från längre bort belägna orter, och den
andra 4-årig, avsedd för barn från staden
och barn från den omkringliggande

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

landsbygden som kunde resa ut och in.

Erfarenheten har nu visat, att den
rädsla man hade på många håll för införande
av de 3-åriga gymnasierna var
berättigad så till vida, att de visat sig
vara mycket mer ansträngande än de
4-åriga och att studieresultaten icke blivit
så goda. Ur pedagogisk synpunkt
äro de alltså icke bra, och lärjungarna
få framför allt mycket mer hemarbete
vid dessa gymnasier än vid de 4-åriga.
Det har därför förekommit vid olika
tillfällen, att framställningar gjorts från
städer, som haft parallellavdelningar,
att få förvandla den ena av dem till en
4-årig linje och sålunda få både en

3- årig och en 4-årig linje. Detta har också
beviljats i åtskilliga fall. Men så inträffade
det, såsom ecklesiastikministern
nyss redogjorde för, att 1945 en
framställning gjordes om att ett mycket
stort antal läroverk skulle få göra
en dylik ändring. Då ansåg man här i
riksdagen, att eu sådan ändring icke
borde ske av den anledningen, att 1940
års skolutredning just höll på med gymnasiereformen
och att man borde invänta
att utredningen bleve färdig. Nu
föreligger visserligen icke detta skäl,
men i stället har skolkommissionen
börjat arbeta med samma problem.
Skolutredningen kan sålunda sägas ha
eftertriitts av skolkommissionen i detta
avseende, och jag förstår väl ecklesiastikministerns
ståndpunkt. Riksdagen
sade ju den gången ifrån till dåvarande
ecklesiastikministern, att man
tills vidare icke ville ha några ändringar.
Därför förstår jag som sagt, att
han följer riksdagen och alltså icke nu
har föreslagit en sådan.

För min del är jag av den uppfattningen,
att man bör, när man överväger
en dylik reform, se efter hur det
förhåller sig på de olika orterna men
däremot icke bry sig om hur det ställer
sig'' med hänsyn till eventuellt kommande
reformer. Huruvida det finns en

4- årig linje i Borås eller icke spelar
ingen som helst roll för den kommande
reformen. Den genomföres ändå oavsett

hur långa läxor barnen i Borås få läsa
på den 3-åriga eller den 4-åriga linjen.
En omändring av den 3-åriga linjen till
en 4-årig eller tvärtom är en operation,
som är mycket enkel att företaga. För
min del har jag sålunda den uppfattningen,
att man i detta fall bör göra
en sådan ändring och alltså förvandla
den ena av de 3-åriga linjerna vid läroverket
i Borås till en 4-årig linje. Det
skulle vara till glädje för barnen i Borås
och icke skada någon.

Trots att jag mycket väl förstår, hur
utgången av ärendet blir, vill jag därför
yrka bifall till den vid punkt nr 140
fogade reservationen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Den siste ärade talaren berörde
flera frågor som behandlas under denna
punkt, men så vitt jag kunde fatta hade
han intet yrkande annat än i fråga om
ändringen av gymnasiet i Borås. Nu
har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
redan anfört skälen
för den ståndpunkt han intagit. Utskottet
har icke fattat direkt saklig
ståndpunkt i frågan, men vi ha haft den
uppfattningen, att man måste taga hänsyn
till 1945 års riksdagsbeslut. Såsom
statsrådet påpekade, framlade dåvarande
ecklesiastikministern förslag om
ändring vid fjorton läroverk, men riksdagen
avvisade förslaget med hänvisning
till den pågående utredningen rörande
gymnasieorganisationen. Det
skulle väl då vara rätt märkligt om man
nu, när ecklesiastikministern har böjt
sig för riksdagens uttalade mening,
skulle gå in för att genomföra en ändring
vid ett av dessa fjorton läroverk.
.lag har litet svårt att förstå ett sådant
principiellt ståndpunktstagande, och
det anförda tycker jag utgör tillräckligt
skäl för att man icke nu bör bifalla det
motionsvis framställda yrkandet.

Herr Sefve nämnde också någonting
om vaktmästarpersonalens bostadsfråga,
som har samband med frågan om terminsavgifterna.
Det föreligger ju också

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

förslag om dessas borttagande. Utskottet
har i detta hänseende skrivit mycket
förstående. Utskottet uttalar den
förhoppningen, att förhållandena skola
göra det möjligt för Kungl. Maj:t att
för riksdagen framlägga förslag om avskaffande
av terminsavgifterna.

Sedan var herr Sefve inne på frågan
om arbetet på rektorsexpeditionerna,
men han hade intet yrkande. Därvidlag
har utskottet liksom han uttalat önskemål
om att saken snarast möjligt skall
ordnas.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till dessa korta reflexioner i anledning
av de anföranden som hittills hållits.
Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag
på förevarande punkt.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag tänkte
säga ett par ord om gymnasiet i Borås.

Det synes mig, som om det verkliga
skälet för ett bibehållande av två 3-åriga
linjer vore, att riksdagen skulle vara
bunden av ett tidigare beslut. Riksdagen
har — menar man — bundit sig genom
att år 1946 avslå Kungl. Maj:ts förslag
att på fjorton olika orter -— däribland
Borås — ändra gymnasieorganisationen
på samma sätt som nu begärts i fråga
om gymnasiet i Borås. Emellertid tror
jag att mot detta skäl, som förefaller
mig i första hand vara ett formellt skäl,
kunna anföras mycket starka sakskäl
för det förslag, som föreligger i reservationen.
För det första har, så vitt
jag förstår, ingen haft något att erinra
mot vad som anförts om att anordningen
med 4-årigt gymnasium är pedagogiskt
fördelaktigare. Detta borde
framför allt få vara avgörande. För det
andra, herr talman, finns det anledning
att genomföra en ändring just beträffande
Boråsläroverket: jag gissar,
att Borås är den största av de läroverksstäder,
som det bär kan vara fråga
om, och staden har en så stor folkmängd,
att ungdom därifrån ensam fyller
en hel gymnasiering. För det tredje

3 — Andra kammarens protokoll 1948.

vitsordas av sakkunniga på detta område,
att om man inför 4-årigt gymnasium,
kommer det icke att på något
sätt försvåra övergången till en annan
gymnasieform.

Man skulle kanske kunna säga, att
man kan vänta ett år, då detta skulle
betyda så litet. Det kan ju sägas. Men
det gäller här en grupp unga människor
i Borås — en årskull på 25 å 30 ungdomar
— som skulle få det väsentligt
bättre ställt för sig, om de finge gå
igenom ett 4-årigt gymnasium. För deras
skull yrkar jag bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i den föredragna punkten dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hagård
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
140 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst;
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit vad utskottet i denna
punkt hemställt.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Punkterna 1H—161.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 162, angående Bidrag till
fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i förevarande punkt yttrade

Herr HOPPE: Herr talman! I statsutskottets
andra avdelning fanns mycken
sympati för den motion, som väckts i
båda kamrarna och som avser att bereda
ökade möjligheter för utbildande
av skolkökslärarinnor. Bristen på skolköks-
och lanthushållslärarinnor är i
(lag mycket kännbar, och den uppgives
vara i ständig stegring. Från dem som
ha med saken att göra berättas det, att
det praktiskt taget icke går en enda
vecka utan att vederbörande i skolöverstyrelsen
uppvaktas av skolstyrelser
in. fl. med anhållan att de skola till
varje pris söka skaffa lärarkrafter, då
man själv icke kan göra det. Den bristande
tillgången på dessa lärarinnor beror
väl dels på att det blivit ett alltmer
ökat intresse för skolköksundervisningen,
dels och framför allt på att
Atenéums skolköksseminarium har nedlagts.

För att möta bristen har nu Kungl.
Maj:t under de tvenne sista åren ur
»huvudtitelns anslag för extra utgifter»
anvisat medel till utsträckt undervisning
vid fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala. Utöver det antal av 18 elever,
som tidigare beretts undervisning, har
man där så kunnat taga emot ytterligare
12.

I motionen begäres nu, att riksdagen
skall bevilja 7 780 kronor för fortsatt
utökning av elevantalet vid fackskolan.
Det var särskilt på den punkten, som
motionen fann sympatier i andra avdelningen
i utskottet. Man var där fullständigt
ense om den utomordentliga
betydelsen av skolköksundervisningen.
Det var icke mer än en mening på den
punkten. Man var därför också ense om

att det var en angelägenhet av första
ordningen att sörja för utbildningen av
tillräckligt antal skolkökslärarinnor och
lanthushållslärarinnor. Avdelningens
och utskottets ledamöter voro emellertid
livligt övertygade om att Kungl.
Maj:t har minst lika varmt intresse för
denna undervisning och för utbildning
av ett tillräckligt antal lärarinnor, och
därför har utskottet sagt, att det förutsätter,
att Kungl. Maj :t under nästa budgetår
i likhet med de båda föregående
åren anvisar medel ur anslaget för
extra utgifter. I förvissning om att så
kommer att ske yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 163—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 201, angående Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten.

Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa
fullbordade byggnadsarbeten. Kungl.
Maj :t hade i propositionen nr 1 under
åttonde huvudtiteln (punkt 209, s. 276
—282) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1948/49 anvisa dels till Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten
ett förslagsanslag av
16 000 000 kronor, dels ock till Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa fullbordade
byggnadsarbeten ett förslagsanslag av
2 000 000 kronor. I samband härmed
hade utskottet till behandling förehaft
två motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) till Folkskolor m. m.: Bidrag till
vissa byggnadsarbeten för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag av
16 000 000 kronor;

b) till Folkskolor m. m.: Bidrag till
vissa fullbordade byggnadsarbeten för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor;

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

II. att motionerna 1:111 och II: 182
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade vid punkten avgivits
av fröken Osvald samt herrar
Svensson i Grönvik och Johansson i
Mvsinge, vilka ansett, att utskottet bort
avstyrka Kungl. Maj:ts förslag om statsbidrag
till provisoriska byggnader vid
folkskoleväsendet.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Detta är den enda punkt i huvudtiteln,
på vilken jag inte ansett mig
kunna följa Kungl. Maj ds förslag. Man
har här gjort ett försök med s. k. provisoriska
lokaler av baracktyp — jag höll
på att säga av kaserntyp, vilket i vanligt
språkbruk är ungefär detsamma.
Jag är av den uppfattningen att man
bör göra allt vad man kan för att nedbringa
byggnadskostnaderna, inte minst
i fråga om våra skollokaler. När andra
avdelningen av statsutskottet gjorde sitt
besök i Norrköping, där en dylik provisorisk
byggnad har uppförts, var det
första intrycket ganska gynnsamt. Vid
den första anblicken hade man inte
svårt att tänka sig dessa lokaler såsom
framtida skollokaler. Men när vi sedan
började fråga vederbörande närmare
om förhållandena, blev intrycket inte
så gynnsamt. Det är meningen att dessa
provisoriska lokaler skola stå sig omkring
femton år. Om byggnaderna vore
alldeles ovanligt billiga, så att det vore
förenat med rent ekonomiska fördelar
att ordna på detta sätt, skulle man kanske
kunna böja sig för detta. Men jag
kan inte se, om man nu betraktar saken
på litet längre sikt, att det förhåller sig
så. Det är snarare på det sättet att vanliga
lokaler med ordinär standard i det
långa loppet komma att bli väsentligt
billigare än dessa. Frågan är då den
om vi skola gå in för att lämna statsbidrag
till dessa lokaler — inom parentes
sagt kommer statsbidraget att bli
större än beträffande vanliga skollokaler,
om man räknar med städer med

relativt högt skatteunderlag. Förslaget
förefaller mig under dessa förhållanden
synnerligen betänkligt.

I vår reservation ha vi med hänsyn
till omständigheterna inte velat motsätta
oss att statsbidrag utgår till de
redan uppförda provisoriska byggnaderna
i Malmö och Norrköping. Jag vet
inte hur det ser ut i Malmö, ty jag har
bara sett lokalerna i Norrköping. Men
jag måste säga att jag inte anser att
exemplen mana till efterföljd.

Varför har man nu lagt fram detta
förslag om provisoriska byggnader? Jo,
säger man, anledningen är främst bristen
på material. Man har att välja mellan
att dubblera klasserna eller att tillgripa
denna utväg med provisoriska
byggnader. Och när man har att välja
mellan två onda ting — lärarna i Norrköping
förklarade att båda utvägarna
voro av ondo — väljer man det minst
onda, och man har ansett att det minst
onda vore att tillgripa dessa provisoriska
byggnader. Vad som gör att man
ställer sig bekymrad inför detta förslag
till lösning av frågan är mellertid den
omständigheten, att i dessa dagar diskuteras
en väsentlig utökning av folkskoleundervisningen.
Skall man nu
verkligen gå in för att lösa denna fråga
— det är kanske en av de viktigaste
frågorna för vårt folk — med provisoriska
medel, med provisoriskt utbildade
lärare och med provisoriska lokaler?
Jag tror att vi verkligen böra med allvar
hålla på att våra folkskolebarn icke
skola undervisas i lokaler av detta slag.
Det är nödvändigt att säga ifrån att vi
inte vilja vara med om att sänka standarden
på skollokalerna.

Det är detta, herr talman, som varit
motivet för reservanternas ståndpunkt
i denna fråga. Det är inte lättsinne och
det är inte någon motvilja mot att underlätta
arbetet för våra skolmyndigheter.
Vi ha i stället tänkt på de allvarliga
konsekvenser som kunna följa av detta
provisorium och av de statsbidragsbestämmelser
som Kungl. Maj:t föreslagit.

Nr 11.

Tisdagen den IG mars 1948.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Av herr Svenssons i Grönvik anförande
synes framgå, att huvudmotivet för den
ståndpunkt som han och hans medreservanter
intagit är rädsla för att dessa
provisoriska lokaler skulle komma att
bli en ofta anlitad utväg att lösa framför
allt landsbygdens lokalfrågor beträffande
folkskolorna. Jag har fuli förståelse
för den rädslan och kan sympatisera
med omtanken om landsbygden.
Men icke desto mindre måste jag säga
att jag tror det skulle vara ödesdigert,
framför allt kanske för landsbygden,
om man här följde reservanternas linje.

Vi befinna oss för närvarande i ett
läge, där vi kämpa med mycket stora
svårigheter i fråga om tillgången på
skollokaler med en hygglig standard.
Jag tror att vi komma att få kämpa med
dessa svårigheter alldeles oavsett vad
som kan framkomma för beslut vid den
väntade stora skolreformen. De stora
barnkullar som vi hade i början av
1940-talet i vårt land börja nu komma
i skolorna, och vi få räkna med en
mycket kraftig ansvällning av lärjungeantalet
under de närmaste åren. Denna
utveckling gör sig gällande över hela
landet, men den kännetecknar framför
allt de större städerna och tätorterna,
där dels nativitetsökningen varit mycket
stor och dels inflyttningen av nya
invånare varit av stor omfattning. I min
egen kommun, där vi för närvarande
ha 50 klassavdelningar, få vi bara om
några år räkna med att komma upp i
ett antal av ungefär 80 avdelningar.
Även om det skulle lätta i fråga om tillgången
på byggnadsmaterial, är det så
många nya behov som komma att anmäla
sig, att det kommer att bli svårt
att tillgodose dem alla. I den situationen
kan det vara ödesdigert att helt avvisa
tanken på att söka sig fram med
provisoriska lokaler. Detta gäller fram -

för allt städerna och tätorterna. Där har
man redan tillgång på andra lokaler
och vissa specialsalar, och där kan just
möjligheten att bygga ut med provisorier
vara den enda form som ger möjlighet
att lösa de aktuella problemen.
Det synes också vara den enda form
som samtidigt ger möjlighet att tillgodose
landsbygdens behov av mera ordinära
skollokaler på ett tillfredsställande
sätt.

Utskottet har på denna punkt uttryckt
sig så klart och tydligt, att det
inte gärna kan bli fråga om någon tvekan
om den betänksamhet som utskottet
hyser mot att bygga provisoriska lokaler.
Utskottet vill emellertid lämna
vägen öppen att i en situation där det
verkligen är nödvändigt kunna vidtaga
åtgärder i sådant syfte. Jag vill erinra
om att utskottet med understrykande av
vad departementschefen sagt skriver
något så starkt som följande: »Utskottet
får emellertid uttryckligen framhålla,
att förläggandet av undervisning till
provisoriska byggnader bör ifrågakomma
endast i undantagsfall som en sista
utväg att lösa förefintliga lokalsvårigheter.
» Jag undrar om man över huvud
taget kan uttrycka sig på ett tydligare
sätt, om man vill understryka att det
endast skall vara i undantagsfall, som
man skall slå in på vägen med provisoriska
skollokaler. Personligen tycker
jag nog att utskottet snarare skrivit alltför
restriktivt. Ty jag måste säga mig
att om man står i valet mellan att å ena
sidan bygga provisoriska lokaler och å
andra sidan vidtaga långt gående dubbleringar,
väljer åtminstone jag för min
del provisoriska lokaler. Dubbleringar
kunna i många fall betyda, att hemförhållandena
bli spolierade, att mattider
o. dyl. förryckas och att man över
huvud taget åstadkommer sådan omvälvning
i familjemedlemmarnas vanor
och levnadsförhållanden, att det måste
sägas vara uppenbara olägenheter förenade
med ett sådant förfaringssätt.

Herr Svensson i Grönvik antydde i
sitt anförande att byggandet av provi -

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

soriska lokaler är en relativt kostsam
historia och att den verkliga besparingen
i själva verket blir ingen eller
mycket obetydlig. Jag medger gärna att
provisoriska lokaler äro förhållandevis
dyrbara. Men om man å andra sidan
befinner sig i ett ansträngt läge, som
kan beräknas vara inte bara ett eller
annat år utan under flera år, så undrar
jag om det ändå inte kan vara motiverat
att gå fram på den linjen att man
löser skolbyggnadsfrågorna i vissa fall
med provisoriska lokaler, då man ju
i alla fall lyckas nedbringa kostnaderna
för dessa lokaler med 20 eller 25 eller
kanske 30 procent.

Herr Svensson i Grönvik hänvisade
till det besök som andra avdelningen av
statsutskottet gjort i Norrköping. Han
sade att lokalerna vid första anblicken
tedde sig bra men att de vid närmare
undersökning befanns vara mindre väl
beställt. Jag får för min del säga att
jag närmast blev gynnsamt överraskad
av dessa provisoriska lokaler. Man
skulle säkert i många skoldistrikt i vårt
land vara glad om man hade så hyggliga
lokaler att arbeta i. De voro ljusa,
de kunde enligt lärarnas vittnesbörd
uppvisa en jämn temperatur under
praktiskt hela arbetsdagen och de hade
tillfredsställande luftcirkulation. Jag
skall inte förneka, att det kan råda viss
tvekan om hur stor hållbarheten bos
lokalerna är och framför allt hur uppvärmningsanordningarna
i det långa
loppet komma att fungera. På den punkten
kan ingen av oss i dag säga något
bestämt varken i den ena eller andra
riktningen, utan det blir erfarenheterna
som få fälla utslaget. Men de hittillsvarande
erfarenheterna, som visserligen
avse en kort tid, ha som jag nämnde
varit gynnsamma, och det är väl inte
uteslutet att man bär funnit en teknisk
lösning som det kan vara värt att taga
vara på. Jag tror att det skall vara möjligt,
när man nu börjat experimentera
på detta område, att förbättra de tekniska
anordningarna i olika avseenden,
så att man skall komma till rätta med

svårigheterna. Jag tror alltså inte att
vi behöva vara så förfärligt rädda på
den här punkten, utan vi böra kunna
i undantagsfall, med hänsyn till de förhållanden
under vilka vi arbeta, tillåta
oss att pröva oss fram med provisorier
av den här antydda arten.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Under
denna punkt bar jag och några andra
kammarledamöter väckt en motion,
vari hemställes, att riksdagen måtte besluta
att statsbidrag till provisoriska
skolbyggnader skall utgå efter samma
grunder, som gälla för bidrag till vanliga
skolbyggnader. Det finns ingen anledning
att frångå den princip, som alla
ansett riktig, nämligen att statsbidraget
för sådana här ändamål differentieras
med hänsyn till de olika distriktens
skatteförmåga. Detta har också
skolkommissionen, som kommit upp
med detta förslag om provisoriska byggnader,
hållit fast vid. Den har endast
så till vida haft en avvikande mening,
att den ansett att statsbidraget bör utgå
efter något förmånligare grunder än
beträffande vanliga skolbyggnader, eftersom
det bär är fråga om provisorier.
Departementschefen har emellertid
frångått detta förslag och ansett att det
bör vara ett fast bidrag efter en viss
procentsats. Jag anser som sagt att
det inte finns någon anledning att frångå
den förut gällande principen, särskilt
som det är olägenheter förenade
med att laborera med olika statsbidragssystem
för i stort sett samma ändamål.
Det finns framför allt icke någon
anledning att fastställa förmånligare
statsbidragsgrunder, då man ju
inte bör direkt uppmuntra skoldistrikten
att lösa sina skolbyggnadsfrågor
genom provisoriska åtgärder; det är
tvärtom anledning att tillse att dylika
utvägar endast tillgripas i nödfall.

Jag bar emellertid inte fått något
medhåll i utskottet för min motion, och
jag har väl därför inte så stora utsikter

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

till framgång för densamma. Som saken
ligger till bär jag närmast anledning
att ansluta mig till reservationen, där
det yrkas rent avslag på hela förslaget
om byggande av provisoriska baracker.
Vi lösa säkert inte detta problem genom
att bygga en och annan barack i någon
tätort, utan problemet är nog betydligt
allvarligare. Problemet är av sådan beskaffenhet,
att det bör vara en tankeställare
för oss beträffande våra möjligheter
att tillgodose skolornas behov
av lokaler. Man får förstå folket ute i
bygderna, när det ställer sig tvivlande
till det resonemang som nu föres om
utvidgning av skolan till att bli 8-årig
eller 9-årig eller kanske rent av 10-årig.
Det ligger ju faktiskt till så att vi inte
ens med den skolform vi nu ha kunna
tillgodose rimliga anspråk i fråga om
lokaler och även lärarkrafter. På landsbygden
är ju inte den 7-åriga skolan
genomförd i full utsträckning. Så är
bland annat fallet i mitt län. Den håller
på att genomföras, men skoldistrikten
ha oerhörda svårigheter att klara
lokalbehovet. Man får stoppa in barnen
i de mest provisoriska lokaler, bostadshus,
missionshus o. dyl., med resultat
att det blir långa avstånd och andra
svårigheter. Jag tycker att det verkar
som om frågan om antalet år i skolan
blivit nästan ett självändamål. När vi
varken kunna ordna lokalfrågan på ett
rimligt sätt eller skaffa ordentliga lärarkrafter,
förefaller det som om det vore
bättre att begränsa skolan till det antal
år, som vi i verkligheten ha möjlighet
att ordna undervisning för våra barn.
I vårt län ha många skoldistrikt begärt
uppskov med genomförandet av sjunde
skolåret av den anledningen att de ej
ha lokaler och lärare, men dessa framställningar
ha alltid konsekvent avslagits.
Jag läste i en tidning i dag —
jag vet inte om det är riktigt — att ett
distrikt hade begärt uppskov av den
anledningen att det inte fanns några
barn, men även i det fallet hade folkskolinspektören
avstyrkt. När det varken
finns lokaler, lärare eller barn, vet

jag verkligen inte vad sjunde skolåret
har för uppgift att fylla.

Vad beträffar frågan om dessa provisoriska
lokaler ha vi i vår motion
sagt att man väl får godtaga dem, eftersom
nöden inte har någon lag. Även
jag var emellertid med i Norrköping,
och jag måste säga att jag fick en uppfattning
som avviker såväl från herr
Wallentheiins som avdelningsordförandens.
Det är nästan överraskande hur
litet det skiljer i kostnad för provisoriska
lokaler och ordinära lokaler.
Då kan man verkligen fråga sig om det
är någon fördel för ett skoldistrikt att
tillgripa denna utväg. Jag erkänner
gärna att dubbleringen är något som
man så långt som möjligt bör undvika.
Men det bör väl någon gång lätta på
materialmarknaden, även om det givetvis
är svårt att säga hur länge det kan
dröja. Vad som är mest vanskligt att
anskaffa är värmeelement, rör och sådana
ting. Man får emellertid hoppas
att materialtillgången inom de närmaste
åren skall bli bättre. Skoldistriktet
står då inför valet mellan att dragas
med denna duplicering låt oss säga två,
tre år eller att ha dessa provisoriska
barackbyggnader i kanske 15, 20, 25
år. Under sådana förhållanden skulle
jag tro att det för det mesta är bättre
att försöka draga sig fram med dupliceringar
och andra tillfälliga lösningar
av lokalfrågan. Vi skola komma ihåg
att man genom uppförandet av sådana
baracker inte kan lösa skolornas lokalfråga
i stort sett. Låt oss säga, att det
i landet bygges 10 till 20 sådana baracker
— något mera är det väl ingen
som vill vara med om — så löses därmed
inte problemet på minsta sätt,
allra minst för landsbygdens del. I
tätorterna torde man för övrigt ha
större möjligheter att ordna med tillfälliga
lokaler än man har ute på landsbygden.

Herr talman! Jag kan inte komma
till något annat resultat än att det riktiga
i det läge vi nu befinna oss i är
att följa reservationen.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Fröken NYGREN: Herr talman! Det
är ingen överdrift om man säger, att
var och en som haft att taga ställning
till detta förslag känt en viss olust. Om
man hade stått i valet mellan att uppföra
riktiga skolbyggnader och att
bygga dessa provisoriska lokaler, hade
man givetvis inte hyst någon tvekan,
men under sådana förhållanden hade
inte heller detta förslag legat på riksdagens
bord.

Men nu vet ju herr Svensson i Grönvik
lika väl som någon annan i denna
kammare, att situationen är den, att
behovet av lokaler är mångdubbelt
större än möjligheterna att anskaffa sådana
och att man därför måste tillgripa
alla tänkbara utvägar för att skaffa tak
över huvudet åt våra skolklasser. Man
har som redan framhållits anlitat provisoriska
lokaler av alla möjliga slag,
och man duplicerar i stor utsträckning.
Jag behöver inte beröra svårigheterna
med dupliceringen — det har herr Wallentheim
redan gjort. Jag vill bara påpeka,
att det i många distrikt ligger
så till, att man inom något år inte kan
klara sig ens med en hundraprocentig
duplicering utan måste söka få fram
nya lokaler. När som vi veta materialbristen
är så stor, att man inte tillnärmelsevis
kan täcka behovet, har man
ingen annan utväg än att gå fram på
den här föreslagna vägen.

Jag vill understryka vad herr Wallentheim
sade om utskottets skrivsätt.
I utlåtandet säges det klart och tydligt
ifrån, alt det här gäller en utväg, som
man inte skall välja annat än när den
är alldeles nödvändig. Men i städer och
tätorter, där man har skolbyggnader
med specialsalar, som kunna tagas i
bruk av de klasser, som läsa i de provisoriska
lokalerna, iiro naturligtvis olägenheterna
mindre än på landsbygden.
Men även där kan det i vissa fall vara
bättre att söka klara sig med enbart

en sådan provisorisk skola än att inte
få några nya lokaler alls.

Herr Svensson i Grönvik gjorde ett
uttalande i en annan fråga, som egentligen
inte hör hemma i detta sammanhang.
Jag kan ändå inte låta bli att ta
upp det till bemötande. Herr Svensson
sade nämligen, att våra skolbarn inte
bara skola undervisas i provisoriska
lokaler utan också av provisoriskt utbildade
lärare. Ja, lärarbristen är ju
nu så stor, att man måste forcera utbildningen,
och därför har man inrättat
en del s. k. provisoriska seminarier.
Men detta innebär ingalunda, att
utbildningen skall vara provisorisk. Inträdesproven
äro desamma vid dessa
seminarier som vid de gamla, kurserna
äro desamma och hela utbildningen
densamma. Det är bara det att man
också där fått nöja sig med en del provisoriska
lokaler. Man har tänkt sig
att dessa seminarier skola bli av relativt
kort varaktighet. De skola avvecklas
när man täckt behovet av lärare.
I det avseendet äro de en provisorisk
anordning, men lärarutbildningen är
som sagt inte provisorisk.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag skall villigt erkänna att utskottet,
såsom herr Wallentheim underströk,
uttalat sig mycket försiktigt för
att inte säga utomordentligt försiktigt
i den motivering som utskottet anfört.
Vad utskottet skrivit är emellertid ett
talande bevis för frågans verkliga natur.
Hade denna fråga varit av relativt
enkel beskaffenhet, så hade ju inte
alla som haft med densamma att göra,
skolkommissionen, departementet, statsutskottet,
behövt känna en viss olust inför
densamma. Frågan framstår ju som
ännu allvarligare, när herr Wallentheim
säger, att det skulle vara ödesdigert om
riksdagen skulle avslå detta förslag.
Jag skulle vilja vända på satsen och
säga att det kan vara ödesdigert, om

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

man fortsiitter i de spår, på vilka man
nu är inne. Nu säga damerna och herrarna,
att här stå vi inför en sådan
situation, att vi helt enkelt äro tvungna
att vidtaga en åtgärd som denna. Jag
kan inte riktigt gå med på detta resonemang.
Jag går så långt att jag säger
att även under den nuvarande materialbristen
skall inte skolornas lokalfråga
stå tillbaka för andra intressen. Jag anser
att det här gäller en angelägenhet
av sådan natur, att den bör gå framför
allt annat. Jag tycker att fröken Nygren
som lärare borde stryka under att
man inte skall betrakta frågan om att
skaffa lokaler för våra skolbarn som
en andraliandsfråga, som får stå åt
sidan för andra behov som äro av
mycket mindre trängande natur.

Herr Wallentheim sade att de nya
lokalerna äro sådana, att man på vissa
platser på landsbygden skulle vara glad
över att ha sådana lokaler. Ja, det kanske
förefaller så, om man bara betraktar
dem ytligt. Men jag tror att vi om
ett par tre år komma att få andra
mindre gynnsamma erfarenheter av
dessa lokaler. Därför anser jag att vi
inte nu böra fatta beslut i frågan utan
låta beslutet anstå så länge. Vi reservanter
ha godtagit Kungl. Maj:ts förslag
när det gäller de redan uppförda
byggnaderna, men vilja inte vara med
om att man i fortsättningen skall gå
på den inslagna vägen — jag vill inte
säga gå på i ullstrumporna, eftersom
utskottet uttalar sig synnerligen
försiktigt. Vägen är taggig, menar utskottet,
och man bör se sig mycket väl
för så att man inte sticker sig i onödan.
Men just därför att vägen är så svårframkomlig
tror jag inte att man bör
fortsätta på densamma. Det är därför,
herr talman, som jag måste vidhålla
mitt yrkande.

Det förekom ju ingen votering i statsutskottet
i denna fråga. Men många utskottsledamöter
ha kommit till mig
efteråt och sagt, att det var dumt att
jag inte begärde votering och att jag
i så fall skulle ha fått många med mig.

Men nu skall jag begära votering för
att se, hur man i kammaren reagerar
mot det föreliggande förslaget, som, om
det bifalles, enligt min mening kommer
att medföra betänkliga konsekvenser.
De som äro med i denna kammare
om två, tre år skola nog i så fall komma
underfund med att detta var ett förslag
som man inte utan vidare kunde
godtaga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Det skulle inte falla mig in att vid
denna med hänsyn till kammarens arbetsordning
i dag relativt sena timme
hålla något längre anförande. Jag har
under många år haft glädjen att samarbeta
med herr Svensson i Grönvik på
statsutskottets andra avdelning. Det har
därvid varit mycket ovanligt att vi opererat
på skilda linjer. Vi ha i allmänhet
kommit mycket bra överens. Som
departementschef har jag oftast haft
glädjen att finna herr Svensson i Grönvik
på Kungl. Maj:ts sida.

Jag har litet svårt att förstå denna
rädsla för dessa provisoriska lokaler.
Om man kallar dem för baracker kan
det ju hända att språkets makt över
tanken gör sig gällande. Men eljest är
det helt enkelt så, att man i en del skolor
i tätorterna, där man har specialsalar,
toaletter och övriga anordningar
till förfogande men där det fattas ett
antal skolsalar, kan lösa frågan på det
enkla sättet att man uppför en provisorisk
skolbyggnad. Ibland kanske man
genom en kulvert kan få värmeledning
dit, ibland kanske man får anlita andra
uppvärmningsanordningar. I varje fall
är en sådan byggnad materialbesparande
i nuvarande situation.

Vilken verkan har det då för landsbygdens
del att man går till väga på
det sättet? Jo, helt enkelt den, att landsbygden
har lättare att få ordentliga
skollokaler. I den mån som vi få provisoriska
lokaler i en stad får man mera
byggnadsmaterial och mera arbetskraft

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

över för landsbygdens behov. Jag är
därför en aning förvånad över det motstånd
som från landsbygdens folk reses
mot det föreliggande förslaget.

Nu kan man visserligen säga att det
skulle kunna hända att sådana lokaler
komma att byggas på landsbygden, där
de inte passa. Jag kan försäkra herr
Svensson i Grönvik att så länge jag är
ecklesiastikminister — det kanske inte
blir så länge — så kommer det inte att
bli några sådana här lokaler på landsbygden.
Jag vill för övrigt se den departementschef,
som efter riksdagens be<
stämda uttalande lämnar statsbidrag
för uppförande av provisoriska skollokaler
på landsbygden. Han kommer
nog att få ganska svårt att svara för sitt
fögderi inför riksdagen. Jag tror att
andra kammaren mycket lugnt kan acceptera
Kungl. Maj :ts och statsutskottets
förslag i vetskap om att det inte är
den ideala men i dagens situation den
bästa lösningen.

Om tiden inte varit så långt framskriden
skulle jag gärna velat säga
några ord till herr Onsjö. Jag hoppas att
längre fram under riksdagen få tillfälle
att ta upp hans syn på denna fråga
till närmare granskning. Jag skulle livligt
beklaga om hans sätt att resonera
hade något starkare stöd inom riksdagen.
Det skulle innebära att vi nu, efter
de bekymmer vi på 1930-talet haft för
den starka nedgången i födelsetalet,
skulle säga: Nu ha vi fått flera barn,
men nu ha vi inte råd och möjlighet
att ge dem utbildning, utan nu skola vi
ge dem det minsta möjliga. — I den andan
vill i varje fall inte jag som departementschef
vara med om att handla.

Fröken NYGREN erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag delar helt och fullt herr
Svenssons i Grönvik mening, att skolorna
inte få slå efter i konkurrensen
om lokaler och möjligheter i övrigt.
Det blir nog tvärtom så, att vi få göra
oss påminta i mycket högre grad än
hittills. Men trots detta är jag överty -

gad om att man blir nödsakad att gå till
väga just på det sätt, som departementschefen
framhöll, nämligen att begagna
denna utväg i städer och tätorter för
att få möjlighet att fylla det oundgängliga
behovet på landsbygden.

Herr ONSJÖ erhöll likaledes på begäran
ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr statsrådet
sade i sitt anförande, att han inte ville
diskutera med mig om principerna för
skolans utveckling. Jag får säga, att jag
inte uttalade mig om den saken över
huvud taget. Jag kan emellertid svara
herr statsrådet, att jag gärna vill vara
med om en utsträckning av lästiden i
folkskolan. Men jag anser att vår folkskola
måste anpassas efter våra resurser.
Ha vi inte lärare och inte lokaler
kunna vi ingenting uträtta. Då är allt
tal om att utöka och förbättra folkskolan
bara att bygga luftslott.

Jag tyckte att herr statsrådet gjorde
ett litet konststycke, när han försökte
bevisa, att det inte var fråga om några
baracker och talade om ordets makt
över tanken. Men i så fall skola vi väl
även ta bort ordet provisorisk. Ty skall
det byggas så fast och grundligt som
herr statsrådet talade om, skall man
t. ex. bygga en kulvert från en centralvärmeledning
till dessa nya lärosalar,
då är det ingen provisorisk lösning
utan en ganska bra lösning. Men skall
man bygga så stabilt, så sparas det i
varje fall icke något material åt landsbygden.
Jag tror att man över huvud
taget sparar mycket litet genom att uppföra
dessa byggnader.

Vidare yttrade:

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Då jag står som en av reservanterna
på denna punkt ber jag att få
säga några ord.

Efter det anförande som herr statsrådet
har hållit vågar jag väl säga, att
jag i någon mån kan förlika mig med
den föreslagna anordningen under den
förutsättningen — om jag får uppfatta

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

herr statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande så — att
herr statsrådet avser att därmed ge
landsbygden en väsentlig lättnad i besvärligheterna
för dagen och också för
framtiden. Faktum är ju, att det råder
stora bekymmer för skollokaler såväl
i städerna som på landsbygden. Men
på landsbygden äro svårigheterna av
en annan karaktär. Det är nämligen så,
att våra skollokaler ute i periferien få
stå öde på grund av att utvecklingen
drivit fram en centralisering till de
mera centralt belägna platserna. Den
främsta anledningen härtill är naturligtvis
bristen på lärare men dessutom
tenderar barnantalet till att bli konstant
just på dessa platser. På detta sätt
få vi tomma skollägenheter ute i periferien
men förfärligt trångt på de centrala
platserna, dit skolorna komma att
förläggas.

Jag kan som exempel taga min egen
hembygd, där vi ha fått ställa kommunalrummen
och kyrksalen till skolans
förfogande. Vi ha nu även fått låta en
klass få en fristad i ett för tjugu år
sedan nedlagt ålderdomshem. Fortsättningsskolan
är inhyst i bygdegården,
och nu i höst när det sjunde skolåret
skall införas kanske missionshuset kommer
i farozonen. Vad jag nu skildrat är
intet enstaka fall utan en mycket allmän
företeelse på vår svenska landsbygd.
Men får jag — med den kännedom
jag har om herr statsrådets intresse
för landsbygdens skolor — tolka
herr statsrådets yttrande på det sättet
att avsikten med förslaget är att lätta
landsbygdens besvärligheter, är det min
förhoppning, att vi så snart som möjligt
skola kunna få möjligheter att åtminstone
genomföra det sjunde skolåret
på ett sådant sätt, att en verklig förbättring
för landsbygdens skolväsen
kommer till stånd. Att den på denna
punkt föreslagna anordningen skulle i
någon högre grad medverka därtill är
jag dock mycket tveksam om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FALLA: Herr talman! Det förefaller
mig som om man givit denna
fråga större proportioner än den i verkligheten
har. Det är ju inte fråga om
att övergå till något nytt system och
börja bygga vad man kallat barackskolor.
Det gäller endast att se till, att man
i de städer och samhällen, där man nu
på grund av inflyttning och ökad nativitet
står med stora årskullar, som
spränga den nuvarande organisationen
och för vilka man inte har skollokaler,
får vidtaga provisoriska anordningar
för att kunna tillgodose dessa årskullars
behov av undervisning. Det är inte
fråga om att bygga dylika lokaler ute
på landsbygden, och man har inte heller
tänkt sig att i städer och samhällen
uppföra sådana provisoriska lokaler
när man har kommit fram till mera
normala tider i fråga om tillgång på arbetskraft
och material. Men det gäller
att kunna bygga dessa nu omedelbart
erforderliga skollokaler snabbare än
man kan uppföra vanliga skolor, med
mindre åtgång på material och arbetskraft
—• och givetvis även billigare —
och få dem uppförda till den tid då
de behöva tagas i anspråk. Någonting
annat är det ju inte. Jag förstår inte
denna misstänksamhet och fruktan, att
man för framtiden skulle gå över till
barackbyggnader för skolväsendet. Det
finns ju ingen människa som ett ögonblick
kan falla på en sådan idé. Detta
är ju som sagt en mycket begränsad anordning
för just de särskilda förhållanden,
som nu råda, och jag har inga betänkligheter
mot att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag skulle först vilja säga några
ord i anledning av vad statsrådet
Weijne sade om mig personligen. Jag
är mycket tacksam för det omdöme han
fällde om mig, och jag skulle vilja kvittera
artigheten med att säga, att jag
inte har några oangenäma erfarenheter
från samarbetet i statsutskottet under

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

den tid, då departementschefen tillhörde
detta utskotts andra avdelning.

Statsrådet Weijne ger mig här det
löftet, att det, så länge han är kvar i
departementet, inte skall ifrågakomma
några byggnader av påtalad art på
landsbygden. Ja, jag tvivlar inte ett
ögonblick på allvaret i detta departementschefens
uttalande, men jag kommer
att tänka på, att han själv på
många punkter — han har tidigare i
dag själv varit inne på det här i kammaren
—- nödgats taga en ståndpunkt,
som han själv inte ansett vara den mest
önskvärda. Det kan tänkas att frågor
av sådan innebörd åter uppkomma, att
inte ens departementschefen kan göra
något åt saken. Jag vet att det finns
en utväg för honom i sådana fall. Han
kan säga att han inte vill vara med
längre. Det är en mycket effektiv utväg,
det måste jag säga, och det är en
åtgärd som vi måste respektera.

När man framhåller, att vi på vårt
håll skulle vara rädda för att bli dåligt
lottade i här förevarande avseende på
landsbygden, då ber jag att få erinra
om, att jag inte begränsat mitt ställningstagande
till landsbygden. Jag tänker
på folkskolelokaler över huvud taget,
vare sig det gäller landsbygd eller
stad. Jag vill inte, att vi skola sänka
nivån härvidlag. Vi måste hålla standarden,
och sämre är det inte ställt i
detta land än att vi ha både råd och
möjligheter att hålla en god standard.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
När jag i ett tidigare anförande förklarade,
att jag inte kunnat få igenom allt
jag önskat, så gällde det höjning av
vissa anslag. Här gäller det cn principfråga.
För övrigt skulle man spara ytterst
litet, om man skulle börja bygga
provisoriska lokaler på landsbygden.

Vidare skola vi komma ihåg, att den
starka ökningen av barnantalet många
gånger är tillfällig. Man behöver kanske
lokaler för tio år framåt, men där -

efter behöver man inte längre lokaler
för ett så stort antal barn, inte ens om
man utökar skoltiden. Det finns städer
och samhällen, där födelsetalet nu är
inte bara dubbelt utan tre gånger så
stort som födelsetalet i mitten på 1930-talet. Detta kommer, av allt att döma,
inte att fortsätta så särskilt länge med
hänsyn till befolkningsfördelningen och
med hänsyn till den sannolika utvecklingen.
Behöver man tillfälligtvis flera
skollokaler, kan jag inte finna att det
är orimligt att man här, liksom man
gjort vid seminarierna, inrättar provisoriska
lokaler, vilka äro billigare, sparar
byggnadsmaterial och ger större
möjligheter för landsbygden att få sina
bvggnadsbehov tillgodosedda.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Svensson i Grönvik, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
201 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit vad utskottet hemställt i
förevarande punkt.

Punkterna 202—204.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 205, angående Folkskolor
in. ni.: Byggnadsbidrag till tjänstebostäder.
Folkskolor m. m.: övergångsbidrag
till tjänstebostäder.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! På denna punkt har jag en motion,
och med anledning därav skulle
jag vilja säga några ord.

Motionen avser endast att få till
stånd ett mera rättvist förhållande än
nu mellan statens och kommunernas
kostnader för byggande av lärarbostäder.
Nu utgår statsbidrag med 8 000
kronor för småskollärarinnebostäder
och 12 000 kronor för folkskollärarbostäder.
Dessa bidrag äro mer eller
mindre fixa, men de nämnda beloppen
äro de högsta som utgå. Beloppen äro
dock beräknade för en kostnad av
20 000 kronor för en småskollärarinnebostad
och 30 000 kronor för en folkskollärarbostad.

Redan i fjol, då beslut fattades av
riksdagen i denna fråga, voro dessa
siffror föråldrade. Byggnadskostnaderna
ha ju, som alla veta, under de senare
åren stegrats högst väsentligt, och
nu är det väl inte möjligt att bygga
tjänstebostäder för folkskollärare under
en kostnad av 37 000 å 38 000 kronor.
Då vore det väl inte mer än rimligt,
att statsbidragen och de kommunala
utgifterna för detta ändamål komme
i bättre balans med varandra. En
rättvis fördelning härvidlag har ju avsetts
från början.

Utskottet säger beträffande byggnads -

bidrag till tjänstebostäder, att bestämmelserna
härom trätt i kraft först den
1 juli 1947, varför man ännu blott har
ringa erfarenhet av deras tillämpning
i praktiken. Detta är visserligen riktigt,
men sedan säger utskottet: »Det
bör emellertid icke förbises, att en
fortsatt allmän stegring av byggnadskostnaderna
kan komma de nuvarande
bidragsbeloppen att framstå såsom
mindre väl avvägda.» Herr talman! Jag
anser för min del, att just denna avvägning
redan i dagens läge är mindre
väl gjord och att man ur den synpunkten
så fort som möjligt bör ändra statsbidraget.

Däremot är jag tacksam för att utskottet
i fortsättningen säger, att skolöverstyrelsen
bör ha sin uppmärksamhet
riktad på detta förhållande och hos
Kungl. Maj:t göra den framställning i
ämnet, som kan befinnas påkallad. Jag
är, herr talman, övertygad om, att skolöverstyrelsen
redan har många ansökningar
inne, där kostnaderna säkerligen
uppges vara av den storleksordning
som jag här nämnt. Jag utgår således
ifrån att skolöverstyrelsen med
det snaraste tar upp denna fråga och
försöker få en ändring till stånd. Med
den förhoppningen har jag, herr talman,
intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 206—219.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 220, angående Folkhögskolor:
Understöd för utbildning av lärare.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln (punkt
228, s. 296) föreslagit riksdagen att till
förevarande ändamål för budgetåret
1948/49 anvisa ett anslag av 4 000 kronor,
innebärande en anslagsminskning
med 5 800 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Svensson i Ljungskile
in. fl. väckt motion (11:185), vari

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

hemställts, att riksdagen måtte anvisa
ett anslag av 9 000 kronor för anordnande
enligt skolöverstyrelsens förslag
av en kurs för yngre folkhögskollärare
rörande den svenska folkhögskolans
tradition och undervisningsmetoder.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen
11:185, till Folkhögskolor: Understöd
för utbildning av lärare för budgetåret
1948/49 anvisa ett anslag av 4 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Tillsammans med några kamrater
har jag tillåtit mig att väcka en
motion beträffande punkt 220 i åttonde
huvudtiteln. Det gäller ett litet anslag
om fortsatt utbildning av lärare vid
våra folkhögskolor. Ett dylikt anslag
utgick redan i början av 1900-talet under
en mycket lång följd av år. Detta
anslag föll bort under trycket av de
ekonomiska svårigheterna under kristiden.
För tre år sedan infördes på
nytt ett dylikt anslag, och vi hade då
en rätt utförlig debatt om saken i denna
kammare.

Under de senaste tre åren, då ett dylikt
anslag utgått, har det hållits en
fortbildningskurs varje år, första året
i socialpolitik, andra året för slöjdlärarinnor
och tredje året för skolkökslärarinnor.
Det var nu meningen, att
man under nästa budgetår skulle ha
en kurs för yngre folkhögskollärare
med särskild hänsyn till folkhögskolans
tradition och undervisningsmetoder.
Utökningen av elevantalet vid våra
folkhögskolor gör, att en hel del yngre
lärare måste anställas, och de osäkra
eller i varje fall ogynnsamma löneförhållandena
göra, att det blir en rätt
kraftig omsättning av lärare. En sådan
här kurs, som tar sikte på folkhögskolans
karaktär, har därför stor betydelse,
och skolöverstyrelsen har också
begärt ett anslag av 9 000 kronor för

en dylik kurs. Detta anslag har strukits
av departementschefen utan någon
närmare motivering. Givetvis ha sparsamhetsskäl
varit avgörande. Statsutskottet
framhåller i sitt utlåtande, att
det varit önskvärt, att den ifrågavarande
kursen kunnat komma till stånd,
men man stryker i alla fall anslaget.
Jag måste, herr talman, beklaga detta
förhållande. Jag tror inte att någon
vill förneka att detta anslag är i hög
grad välmotiverat. Man tycker att det
är ledsamt att sparsamhetsmotivet skall
behöva fälla utslaget när det gäller en
så pass obetydlig summa till ett så nyttigt
ändamål, detta så mycket mer som
anslag för motsvarande ändamål utgår
till mångdubbelt högre belopp vid andra
läroanstalter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen nr 185 i andra kammaren,
vilken går ut på beviljande av
ett anslag av 9 000 kronor för berörda
ändamål.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Förevarande motion är ju en sådan,
som statsutskottet under vanliga
förhållanden skulle ha behandlat på ett
annat sätt och kommit till ett annat
resultat med än vad i detta fall skett.
Nu är det ju ganska förklarligt, om motionären
inte anser sig vara nöjd, men
om jag fattade hans ordvändningar
rätt, så räknade han inte med något annat
resultat än det utskottet här kommit
till. Jag hoppas att han har klart
för sig, att läget är sådant, att det inte
går att komma till något annat resultat.
Jag försäkrar herr Svensson i
Ljungskile att jag är lika intresserad
som han av detta ärende. Vi äro dock
i en sådan situation, att vi endast i ytterst
få undantagsfall kunna gå med på
en ändring av ett i en proposition föreslaget
anslag. Det finns inga sakligt
starka skäl för avslag på denna punkt,
utan rent ekonomiska skäl tvinga oss
härtill. Under sådana förhållanden ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 185;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 221—236.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Punkterna 237—266.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 267, angående Bidrag till stipendier
för utbildande av diakoner för
kyrklig och social tjänst.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln (punkt
278, s. 347 och 348) föreslagit riksdagen
att såsom bidrag till ifrågavarande stipendier
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett anslag av 10 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Nordström i Kramfors
och Kempe väckt motion (11:84),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
avslå förslaget.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 11:84,
såsom Bidrag till stipendier för utbildande
av diakoner för kyrklig och social
tjänst för budgetåret 1948/49 anvisa
ett anslag av 10 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag förmodar att talmannen vill ha slut
på denna debatt, och därför skall jag
inskränka mig till några mycket korta
synpunkter på denna fråga.

För att det inte skall uppstå några
missförstånd vill jag först säga, att anledningen
till att jag antecknat mig på

reservantlistan inte är den, att jag på
något sätt skulle ha några invändningar
att göra emot att personer med starka
religiösa intressen äro verksamma
på det sociala området. Jag har heller
ingenting att erinra emot, att personer
genom frivilliga insatser i det sociala
arbetet försöka hjälpa människor, som
kommit i nöd, samt ge dem ett handtag
för att de skola komma ur den situation,
i vilken de råkat. Jag vill också
gärna erkänna, att många av de allra
vackraste insatserna och många av de
största personliga uppoffringarna när
det gällt en social verksamhet ha kommit
från människor med en utpräglat
religiös livsåskådning.

Då jag opponerar mig mot det föreliggande
anslaget är det framför allt
därför, att jag tycker att det är oriktigt
att koppla ihop samhällelig social verksamhet
med organiserad religiös verksamhet.
Vi ha här under många år arbetat
på att försöka få de socialvårdande
insatserna så mycket som möjligt
grundade på objektiva utgångspunkter.
Vi ha ju så mycket som möjligt
försökt komma ifrån de tillfälliga
och mycket ojämnt verkande bedömningsgrunder
som finnas, där enskilda
personer laborera på egen hand eller
där man försöker anknyta till den ena
eller andra speciella livsåskådningen.
Enligt mitt sätt att se kan det inte hjälpas,
att det lätt skulle kunna leda till
en propaganda för en viss religiös
verksamhet, om man här skulle lämna
fältet öppet. Detta skulle betyda en
kamp om själarna i det tysta med de
socialvårdande insatserna endast som
en täckmantel. Lämnar man fältet öppet
kan det också här leda fram till ett
läge, där människorna lätt frestas till
hycklande inställningar i både det ena
och andra avseendet. Skulle man nu
från statsmakternas sida gå med på att
ge stipendier till en utbildningsverksamhet
på detta område, så skulle detta
uttrycka ett markerande av att socialvårdande
insatser skulle vara en naturlig
uppgift för de kyrkliga myndighe -

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

terna. Därmed skulle vi, såvitt jag förstår,
snart komma fram till ett läge, där
man ute i kommunerna allmänt skulle
ställa både ekonomiska och organisatoriska
krav på kommunen att här träda
emellan. Vi skulle då också få en
söndersplittring av hela den socialpolitiska
verksamheten, en söndersplittring
som skulle vara desto farligare
som det här är fråga om verksamhetsgrenar
som anknyta till olika kommunala
organ. I ena fallet skulle huvudparten
av organisationsfrågorna komma
att handläggas av den borgerliga
kommunen, i andra fallet skulle de
komma att handläggas av den kyrkliga
kommunen. Jag tror att vi här skulle
komma in på en utveckling som skulle
leda fram till, att just det vi diskuterade
här i onsdags och nog allmänt
voro ense om —■ önskvärdheten av en
större enhetlighet i socialvården -—■
skulle äventyras.

Detta är, herr talman, i mycket korta
ordalag de synpunkter, som varit
vägledande vid mitt ställningstagande
i denna fråga, och jag ber att få yrka
avslag på utskottets hemställan i denna
punkt.

I detta anförande instämde herrar
Olovson i Västerås, Johansson i Torp,
Lundberg och Jansson i Kalix.

Herr NORDSTRÖM i Kramfors: Herr
talman! Efter herr Wallentheims anförande
skulle jag egentligen helt kunna
avstå från att yttra mig i denna fråga.
Jag anser mig emellertid skyldig att
anlägga ett par synpunkter utöver dem,
som herr Wallentheim anfört.

Först och främst vill jag påpeka, att
vi tidigare i dag behandlat punkten 113
i detta utskottsutlåtande, där utskottet
utan någon större själsvånda yrkade avslag
på att bevilja 20 000 kronor till
stipendier åt eleverna vid de socialpolitiska
instituten. Vid dessa institut
utbildar man som bekant personer både
för socialvård och för övrig kommunal
tjänst. Utskottet bär motiverat sitt avslagsyrkande
med att en utredning på -

går om de statliga stipendieförhållandena.
I avvaktan på denna utredning
anser man sig förhindrad att nu bifalla
kraven på att höja de nu utgående anslagen
till de socialpolitiska instituten
med dessa 20 000 kronor för stipendier
åt eleverna. Det förefaller mig egendomligt,
att man från utskottets sida ansett
sig nödsakad att invänta en utredning
för att kunna bevilja detta anslag till
stipendieändamål. På den punkten vågar
utskottet således inte vara med om
att bevilja någon bidragsökning. Men
under den punkt, som vi nu behandla,
anser sig utskottet inte behöva några
som helst utredningar för att bevilja
här ifrågavarande stipendieanslag. Här
är man genast redo att ge bidrag utan
att invänta resultatet av någon utredning.

Härutöver skulle jag i denna fråga
vilja tillägga, att frågan visserligen inte
är så betydelsefull, eftersom den bara
gäller 10 000 kronor. Utskottet har
emellertid i andra sammanhang åberopat
de restriktiva åtgärder, som statsmakterna
nu äro nödsakade att vidtaga.
Man har hänvisat till nödvändiga
begränsningar av nära nog alla anslag.
Under denna punkt har emellertid utskottet
som sagt inte ansett sig böra
följa den linje, som annars varit vägledande.

Herr talman! Då jag i huvudsak är
fullt överens rent principiellt med herr
Wallentheim i vad han nyss anfört,
skall jag inte förlänga debatten ytterligare
utan endast hemställa om bifall
till den motion, som jag och min medmotionär
avlämnat i denna fråga,
d. v. s. avslag på Kungl. Maj:ts proposition
i detta fall.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag är litet överraskad över den
inställning till denna fråga, som de båda
föregående talarna här tillkännagivit.
Jag kan inte riktigt förstå grundmotivet
till att man här vill yrka avslag
på utskottets förslag.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Herr Nordström i Kramfors påpekade,
att utskottet i detta fall velat tillstyrka,
under det att vi i ett annat fall
motiverat ett motsatt ställningstagande
under hänvisning till utredningar o. d.
Jag vill erinra herr Nordström om att
det under denna punkt av Kungl. Maj :t
framlämnade förslaget tillstyrkts av socialstyrelsen.
Jag har ännu inte i någon
debatt i denna fråga vare sig i utskottsavdelningen,
i utskottet eller här
i kammaren fått höra några motiv, som
verkligen skulle vara bärande för ett
avstyrkande av det begärda anslaget.
Jag kan omöjligen tillägna mig den uppfattningen,
att det här föreslagna anslaget,
sett från ren social synpunkt, inte
skulle vara motiverat. Om vi verkligen
gå till botten med denna fråga, så
komma vi säkert underfund med att
detta anslag til syvende og sidst kommer
att ge minst lika stor behållning ur
social synpunkt som övriga beviljade
anslag av motsvarande storleksordning.

Herr talman! Jag inskränker mig till
vad jag nu anfört. Jag hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag kan
inte underlåta att säga några ord i
denna fråga.

Om den första delen av herr Wallentheims
anförande är ingenting annat
att säga än att vi, som efter fattig förmåga
söka praktisera kristen livsåskådning,
notera det erkännande, som han
gav kristna socialarbetare. Jag känner
mig emellertid betydligt mer främmande
för vad han yttrade i fortsättningen
av sitt anförande.

Herr Wallentheim drog mycket sällsamma
konsekvenser av detta regeringsförslag.
Det förhåller sig emellertid på
det sättet, att förevarande förslag ingalunda
avser att skapa fram någonting
principiellt nytt. Diakonanstalten har
redan sedan länge haft i gång en utbildning
av socialarbetare. Genom det
nu förevarande anslaget planeras således
ej någon ny slags utbildning. —
Jag vill dessutom påpeka, att socialsty -

relsen, som ju bör vara den myndighet,
som bäst känner till dessa saker,
har förklarat, att den finner det »tacknämligt»,
att diakonanstalten ägnar sig
åt denna utbildning av socialarbetare.
Denna socialstyrelsens inställning sammanhänger
självfallet på det intimaste
med att behovet av socialarbetare är i
ständigt växande på grund av olika förhållanden,
utvidgning av sociallagstiftningen,
kommunsammanslagning etc.

I detta ärende är det således inte
fråga om att stimulera till en utbildning,
som skulle följa andra linjer än
dem, man hittills ansett vara riktigast
och bäst. Här är endast ifrågasatt att
anslå en jämförelsevis obetydlig summa
till stipendier åt fattiga pojkar, som
välja denna utbildningsväg.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Bogla.

Sedan överläggningen förklarats avslutad,
gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på avslag
därå; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wallentheim
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
267ro) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

ning; och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 268—277.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 278, angående Bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fri! ALVÉN: Herr talman! Under

denna punkt har jag tillsammans med
några andra kammarledamöter framburit
en motion. Motionen har en något
avvikande mening mot Kungl. Maj :ts
förslag i fråga om de anslag, som äskats
för upplysningsverksamhet i nykterhetsfrågor.

Jag förstår mycket väl, att ecklesiastikministern
inte har kunnat tillmötesgå
framställningen från Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
om höjning av anslaget för bestridande
av de ökade kostnader, som dess arbete
medför. Denna ecklesiastikministerns
inställning har föranlett, att motion
väckts i frågan.

Motionen belyser några av de punkter,
där man har svårt att förstå, att
en begränsning av anslaget är befogad.
Denna begränsning hindrar nämligen
Centralförbundet från att fullgöra de
arbetsuppgifter, som förbundet har sig
förelagda. Anledningen till att man önskat
få instruktörsverksamheten utbyggd
är, att denna verksamhetsform
behöver effektiviseras. Om vi hade kunnat
öka det ifrågavarande anslaget med
12 600 kronor, såsom vi begärt i motionen,
hade instruktörsverksamheten
kunnat utökas med ytterligare en instruktör.
Därjämte liade vi kunnat ge
de instruktörer, som redan ägna sig åt
detta uppdrag, en mer kvalificerad lön
än den som för närvarande utgår.

Jag finner det även mycket tråkigt, att
inte heller statsbidrag föreslagits bli beviljat
med 13 000 kronor för utgivande
av en handledning åt lärare inom nykterhetsundervisningen.
Den förutvarande
handledning, som centralförbundet
haft, utgavs av skolöverstyrelsen 1928.
Denna handledning är nu både föråldrad
och praktiskt taget slut. De nya
undersökningar, som gjorts, och de nya
uppgifter, som därvid inhämtats, skulle
enligt min uppfattning bli föråldrade,
om man nu uppsköt utgivandet av
denna handledning. En ny utredning
och ett insamlande av nya uppgifter
skulle i så fall bli nödvändiga, och detta
skulle medföra onödiga utgifter.

Centralförbundets egen verksamhet
skulle ha kunnat ökas betydligt genom
en höjning av det ifrågavarande anslaget
med 9 000 kronor. Denna höjning
hade ju varit befogad i första hand
på grund av Centralförbundets stegrade
utgifter för lönekostnader. Centralförbundet
saknar för närvarande möjligheter
att på annat sätt än genom höjt
statsbidrag finansiera sina stegrade utgifter.

Om man betraktar Centralförbundet
och dess underlydande organ mot bakgrunden
av alkoholmissbruket i nulidslivet,
måste man ställa sig bekymrad
inför de uppgifter, som nykterhetsrörelsen
står inför. Nykterhetsrörelsen
betjänar sig ju till huvudsaklig del av
frivilliga krafter, som i de allra flesta
fall äro oavlönade. Dessa krafter uträtta
på det sättet ett stort socialt saneringsarbete,
som ställer sig billigare
för staten, eftersom det utföres av enskilda
krafter, än om staten ensam
skulle sköta detta arbete.

En annan anslagshöjning, som vi
begärt i vår motion och vilken även
tillstyrkts av skolöverstyrelsen, avser
nykterhetsverksamheten bland de svenska
sjömännen. Detta arbete är av utomordentligt
stor betydelse för våra sjömän
i främmande hamnar liksom i
våra egna hamnar. Sjömännen ha över -

4 — Andra kammarens protokoll 4.948. Nr ii.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

allt samma svårigheter att kämpa emot,
och de äro kanske mer utsatta för andliga
och moraliska frestelser än vad de
själva vilja erkänna. Även ur internationell
synpunkt har det arbete, som
IOGT här utför, en mycket stor betydelse
genom att verksamheten till följd
av storlogens internationella arbetsform
vinner anknytning till liknande
grupper i främmande länder.

Om man således betraktar de arbetsuppgifter,
som nykterhetsrörelsen som
helhet har att utföra, mot den nuvarande
tendensen till ökad utsträckning
av dryckesseden, måste man beklaga,
att Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
trots skolöverstyrelsens
äskande, på grund av det nu rådande
svåra ekonomiska läget icke erhållit
tillräckliga anslag.

Till belysande av vad jag nu anfört
vill jag här bara nämna några få siffror.
I hela landet anliöllos under 1947
30 311 personer för missbruk av sprit.
Av dessa voro 6 487 eller 21,4 procent
födda 1922 eller senare. Gå vi sedan till
rattfylleriet, så visar även detta en stegrad
ökning. 1945 anhöllos 565 personer,
1946 1 604 och 1947 1 938. Om vi därtill
lägga den ökade brottslighet, som
tar sig uttryck bland ungdomen och
som ofta uppammas genom dryckenskap,
måste man säga sig, att allt vad
som upplysningsvis och på agitationsvägen
kan utföras av Centralförbundet
och den samlade nykterhetsrörelsen bör
göras.

Jag tror för min del, att ett tillbakahållande
av de arbetsuppgifter, som
rymmas inom Centralförbundets och
nykterhetsrörelsens arbetsprogram, är
mycket beklagligt, framför allt i en tid
som den nuvarande, då mekaniseringen
och den ökade arbetstakten ställa allt
större fordringar på den mänskliga dugligheten
och effektiviteten. Jag tror
därför, att en utökning av den utåtriktade
verksamhet, som nykterhetsrörelsen
bör ägna sig åt, icke kan ske i någon
större utsträckning, om icke nykterhets -

rörelsen får ett större samhällsekonomiskt
stöd än hittills. Nykterhetsrörelsen
liar en stor uppgift att fylla för
den enskilda människan och för samhällslivet
över huvud. Denna uppgift
bör på alla sätt främjas.

Jag beklagar, att andra avdelningen
inom utskottet, som behandlat denna
fråga, icke liar funnit någon väg, på
vilken man kunnat anvisa medel för
att bifalla denna motion. Med den kännedom
jag har om den saklighet, som
måste åvila varje utskottsarbete, förstår
jag, att när statsutskottet i sitt
ställningstagande icke har kunnat tillmötesgå
dessa önskemål är anledningen
den, att man icke kunnat förorda sådan
besparing på någon annan punkt,
som gjort det möjligt att bifalla motionen
utan att huvudtitelns kostnadsram
överskridits. Jag skall därför icke heller
yrka bifall till min motion, men
jag vill uttala den vädjan till statsrådet,
som jag vet besitter ett brinnande intresse
för nykterhetsfrågan och som
även känner till alkoholbrukets skadlighet
för familj, samhälle och ekonomi,
att han vid ett kommande tillfälle, då
bättre ekonomiska möjligheter kanske
föreligga, mera frikostigt skänker nykterhetsrörelsen
det stöd som den behöver
i sitt arbete till samhällets gagn.

I detta anförande instämde herrar
Hallberg, Utbult, Fröderberg, Gavelin,
Jacobson i Vilhelmina, Norup och Ekdahl,
fru Björck, herrar Stjärne, Gustafsson
i Bogla, Jacobsson i Igelsbo,
Mosesson och Swedberg, fru Boman
samt herrar Boman i Kieryd, Hansson
i Skediga och IJagård.

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
skulle kanske också kunnat begränsa
mig till att instämma med fru Alvén,
men jag har också på denna punkt
väckt en motion, nr 260, som jag skall
be att få anbefalla i statsrådets hågkomst
till nästa år.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag skall vid denna tidpunkt inskränka
mig till att erinra om att Kungl.
Maj:t höjt anslaget på denna punkt till
115 000 kronor. I den föreliggande
situationen har utskottet icke ansett sig
kunna gå utöver detta anslagsäskande,
varför jag hemställer om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, vilket är detsamma
som utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 279.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 280, angående Folkliga musikskolan
i Arvika: Understöd.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 290,
s. 364) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1948/49 anvisa
ett oförändrat anslag av 15 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Holmbåck in. fl.
(I: 59) och den andra inom andra kammaren
av herr Werner in. fl. (II: 83),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta att bevilja Folkliga musikskolan
i Arvika ett med 20 000 kronor förhöjt
driftanslag för verksamhetsåret 1948/49.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:59 och 11:83,
till Folkliga musikskolan i Arvika: Understöd
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

WERNER: Herr talman! .lag
kan försäkra kammaren, att det endast
är Folkliga musikskolans allvarliga ekonomiska
läge som gör, att jag vågar
fresta kammarens tålamod med att något
motivera ett yrkande om förhöjt
bidrag till musikskolans verksamhet.

Det torde icke råda någon tvekan om

att Folkliga musikskolan i Arvika har
utfört ett värdefullt pionjärarbete, när
det gäller att bereda ungdomar från
den svenska landsbygden, som önska
utbilda sig för musikalisk verksamhet,
tillfälle till undervisning. Emellertid
har skolan haft att kämpa med ständigt
återkommande svårigheter, då det
gällt att finansiera verksamheten. Det
är icke möjligt att på en stat av 32 000
kronor avlöna fyra å fem lärare och
driva skolans verksamhet utan att de,
som ge sin arbetskraft åt denna verksamhet,
måste bli lidande av denna ekonomiska
knapphet. Läget är nu sådant,
att trots att jag gärna ville rikta ett tack
till statsutskottet för att det till hälften
tillstyrkt bifall till den motion, som jag
jämte andra ledamöter avgivit, så måste
jag säga, att vi inom styrelsen för skolan
icke se någon möjlighet att betala
lönerna till lärarna, om vi icke kunna
påräkna ytterligare ökat bidrag. Med
det anslag på 20 000 kronor, som styrelsen
sökt, vilken framställning tillstyrkts
av skolöverstyrelsen, kvarstår
ändock en brist på 12 500 kronor, som
vi räknat med att stödföreningen för
skolan skulle kunna fylla. Stödföreningen
har emellertid tömt sina tillgångar,
och det är ingen överdrift då
vi i motionen säga, att det måhända
kan innebära ett sammanbrott för skolans
verksamhet. Skolan har existerat
i 25 år. Nästa år är det meningen att
fira dess 25-årsjubileum. Det skulle väl
ändå vara tragiskt, om man skulle
tvingas meddela, att vi sakna medel att
betala ut de löner, som i statförslaget
blivit tillförsäkrade lärarna. Om dessa
lärare tillhört eu annan verksamhetsgren,
skulle de alldeles säkert lämnat
sin verksamhet. De ha emellertid trott
på möjligheterna att få bättre löner och
stannat kvar, trots att de på annat håll
blivit erbjudna bättre löner. Särskilt ett
par av dom ha blivit erbjudna anställningar
i Stockholms närhet eller vid
vissa läroanstalter här i Stockholm.
•lag måste vädja till kammaren att,

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

oaktat man kanske följer vissa principer,
principer, som dock genom statsutskottets
tillstyrkande av halva det anslag
vi begärt något satts ur funktion,
bifalla min hemställan om ett anslag av
20 000 kronor till musikskolans fortsatta
verksamhet för nästkommande verksamhetsår.
Jag skall be att få framhålla,
att Värmlands läns landsting för fjolåret
beviljat ett anslag av 20 000 kronor,
men att detta anslag redan disponerats
på grund av att medel saknats
till att betala lärarnas löner. Vi se därför
knappast någon möjlighet att finansiera
skolans verksamhet, om vi icke
kunna räkna med det högre anslag som
skolöverstyrelsen för sin del även tillstyrkt.

Häruti instämde herrar Wiberg, Larsson
i Karlstad, Brånholm och Spångberg
samt fru Humla.

Herr SEFVE: Herr talman! Vad herr
Werner här sagt om att den ekonomisk^
situationen för Folkliga musikskolan i
Arvika är synnerligen besvärlig är säkerligen
riktigt, och jag förstår mycket
väl, att de som ha att svara för skolan
inte veta, hur de skola bära sig åt för
att i fortsättningen kunna hålla skolan
vid liv.

Såsom framgår av utskottets yttrande
har 1944 års folkbildningsutredning
haft till uppgift att bl. a. framlägga
förslag i fråga om den folkliga musikskolans
framtida ställning. En annan
av kommitténs uppgifter har varit att
föreslå anordningar, varigenom det
folkliga musiklivet skulle främjas, och
utredningen har tänkt sig att i detta
syfte en eller flera musikskolor, i så
fall belägna i olika delar av landet,
skulle upprättas. Vid dessa skolor skulle
lärare för de s. k. musikcirklarna utbildas.
Utredningens tanke hade därvid
också varit, att Folkliga musikskolan i
Arvika skulle kunna fungera som en
sådan skola, men vid de undersökningar,
som kommittén har gjort, har
det visat sig, att svårigheterna att få
till stånd en sådan ordning äro mycket

större än man från början tänkt. Detta
bottnar däri, att skolan inte har någon
huvudman, som har tillräckligt stark
ekonomisk ryggrad för att kunna åtaga
sig bestridandet av skolans driftskostnader.
Det finns å andra sidan inte någon
tänkbar möjlighet att staten skulle
kunna lämna så stort bidrag, att detta
skulle helt och hållet täcka kostnaderna
för driften av skolan. Kommittén har
sökt kontakt såväl med skolans styrelse
som med representanter för Värmlands
läns landsting i hopp om att landstinget
skulle åtaga sig huvudmannaskapet
för skolan, men det har visat sig
att man inom landstinget inte är särskilt
hågad att göra det. Till en början
föreföll visserligen intresset vara ganska
stort, men sedan drog man sig tillbaka
och ville inte ikläda sig några ekonomiska
förpliktelser, under hänvisning
till att Folkliga musikskolan i Arvika
vore av annan typ än t. ex. vanliga
folkhögskolor, i det att musikskolan
toge emot elever från hela landet och
inte bara från Värmland med närmaste
omnejd.

Dessa förhållanden ha gjort, att kommittén
till slut har stannat för att inte
direkt föreslå, att Folkliga musikskolan
i Arvika skall ombildas till en skola
av det slag, som jag här talat om, utan
kommittén har endast, när den som ett
önskemål uttalat att dylika skolor måtte
inrättas, framhållit att F''olkliga musikskolan
i Arvika i främsta rummet
borde komma i fråga. Då kommittén
emellertid har varit medveten om att
det tar ganska lång tid, innan beslut i
frågan kan fattas, har man föreslagit, att
tills vidare skulle till Folkliga musikskolan
i Arvika lämnas ett statsbidrag
av ungefär den storlek som föreslagits
i motionen. Inom kommittén ha vi nämligen
haft klart för oss, att om skolan
inte skall do, måste den få ett årligt
underhåll.

Utskottet hoppas nu, att Värmlands
läns landsting — eller eventuellt någon
annan — skall träda till och hjälpa
skolan med det belopp som fattas. Ut -

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

skottet har vid behandlingen av åttonde
huvudtiteln inte gått med på höjningar
av ansiagsbelopp med anledning
av motioner, om inte samtidigt besparingar
kunnat göras på något annat
håll. I här föreliggande ärende har
emellertid utskottet gjort ett undantag
och föreslagit en höjning av statsverkspropositionens
ansiagsbelopp med
10 000 kr.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WERNER: Herr talman! Jag
vill framhålla att Värmlands läns landsting,
därest frågan om huvudmannaskapet
för skolan skulle bli aktuell på
sätt som herr Sefve här talat om, gärna
åtar sig den ekonomiska förvaltningen
av skolans verksamhet. Men jag måste
också framhålla, att Värmlands läns
landsting i år har anslagit 25 000 kr.
till skolans verksamhet, och man kan
inte kräva att landstinget skall ikläda
sig ännu större utgifter för en skola av
den rikskaraktär som Folkliga musikskolan
i Arvika dock har. Under dessa
förhållanden ha vi ansett det vara i
hög grad motiverat med ett större bidrag
från statens sida än vad utskottet
velat gå med på, och jag hoppas att
kammaren, med tanke på det verkliga
nödläge för skolans del som jag här
skildrat, bifaller motionen om en höjning
av statsbidraget med 20 000 kr.
till ett sammanlagt belopp av 35 000 kr.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag blev verkligen ganska överraskad
av att det togs upp debatt på
denna punkt. Den här föreliggande motionen
är ju den enda motion, som
statsutskottets andra avdelning har tillstyrkt,
även om det skett bara till
viss del.

Herr Werner talar om att Folkliga
musikskolan befinner sig i ett nödläge.
Men om skolans verksamhet verkligen
har eu sådan betydelse, som herr Werner
gör gällande, kan väl detta nödläge
avhjälpas på annat sätt. Jag förut -

sätter nämligen, att om nu riksdagen
godkänner utskottets förslag om en höjning
av anslaget, Värmlands läns landsting
också skall visa, att man anser att
skolans verksamhet har det värde, som
här påstås.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Werner begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
280 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 231—329.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 330.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som vttrade: Herr talman! Med av -

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

seende på morgondagens föredragningslista
tillåter jag mig hemställa, att bland
två gånger bordlagda ärenden främst
måtte uppföras statsutskottets memorial
nr 41 samt att konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13—15, jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, statsutskottets
utlåtande nr 38, första tillfälliga utskottets
utlåtanden nr 2 och 3, andra tillfälliga
utskottets utlåtande nr 4 samt
tredje tillfälliga utskottets utlåtanden
nr 5 och 6 i nu nämnd ordning uppföras
sist och övriga ärenden i den
ordning de förekomma på dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 10.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herrar Hagberg i Luleå och Karlsson
i Stuvsta, nr 432, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 80, med förslag
till lag om ändring i strafflagen m. in.;
och

herrar Stjärne och Boman i Kieryd,
nr 433, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 91, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete samt fortsatt giltighet
av samma lag.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. förekomsten av organiserade
kommunister inom poliskårerna.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LARSSON i Stockholm som anförde:
Herr talman! Med den ställning
ordningsmakten intar inom samhället
är det av utomordentlig vikt, att dess
lojalitet och tillförlitlighet icke behöva
sättas i fråga. Erfarenheter från de
gångna krigsåren visa, att förekomsten
av element, som kunna antas vara beredda
att i en kritisk situation svika

sin tjänsteplikt, kan medföra allvarliga
konsekvenser. Det måste därför vara
angeläget att sörja för att dylika element
icke vinna inträde i ordningsmakten,
ävensom att inom ordningsmakten
redan anställda befattningshavare, vilkas
tillförlitlighet med fog kan sättas i
fråga, avkopplas från tjänsten.

Med hänvisning till dessa synpunkter
— om vilka inom riksdagen enighet
förelegat — har efter Kungl. Maj ds förslag
vid 1946 års höstriksdag beslut
fattats om inrättande av en särskild avgångsstat
för befattningshavare vid
polis- och åklagarväsendet. En under
kriget företagen undersökning hade visat,
att bland polispersonalen funnes
ett mindre antal polismän, vilkas tillförlitlighet
i ett kritiskt läge kunde sättas
i fråga. Även om den fara, som
förekomsten av polismän med nazistisk
anknytning kunde innebära, sedermera
väsentligt minskats, kunde man — enligt
vad inrikesministern vid framläggandet
av propositionen om avgångsstat
uttalade — icke bortse från möjligheten
att även enstaka otillförlitliga
element kunde åstadkomma farliga
splittringstendenser inom polisväsendet.
Inrättandet av en avgångsstat motiverades
emellertid icke blott av syftet
att förhindra illojala handlingar
från vissa befattningshavares sida, utan
även därav att ordningsmaktens nödvändiga
auktoritet måste menligt påverkas
av att inom dess led funnes befattningshavare,
som med fog kunde
antas hysa en mot demokratisk samhällsordning
fientlig inställning. Härigenom
kunde i ömtåliga situationer
svårigheter uppstå för polisen att på
ett tillfredsställande sätt fullfölja sina
uppgifter.

I det osäkra och hotfulla läge, som
nu inträtt och som självfallet även kan
tänkas komma att innebära faror för
Nordens fred, har man anledning att
erinra sig den av mig här återgivna
motiveringen för inrättandet av avgångsstaten
för polisen. Det är visserligen
icke längre de nazistiska element,

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

vilka til! äventyrs alltjämt kunna tänkas
finnas kvar inom polisen, som äro
ägnade att ingiva farhågor. Däremot
nödgas man, på grund av vad som
under den senaste tiden förekommit,
sätta i fråga, huruvida icke för kommunistiska
befattningshavare inom polisen
konflikter mellan tjänsteplikten
och lojaliteten mot partiet kunna uppstå
av sådan art, att deras tillförlitlighet
i kritiska lägen måste anses osäker,
och huruvida icke förekomsten av kommunister
inom ordningsmakten, just ur
de synpunkter som inrikesministern
anförde till motivering för avgångsstaten,
kan i sådana lägen medföra faror
för ordningsmaktens effektivitet.

För den, som anser varje svensk medborgares
rätt — det må vara fråga om
en tjänsteman eller icke — att fritt
bilda sig egna meningar i allmänna ting
utgöra en grundläggande princip för
det svenska rättssamhället, är det visserligen
motbjudande att med hänsyn
till vederbörandes politiska åsikter betvivla
en tjänstemans tillförlitlighet i en
för landet och samhällsordningen kritisk
situation. Erfarenheterna från
krigsåren gjorde det emellertid nödvändigt
att betrakta aktivt verksamma nazister
såsom farliga riskmoment för en
femtekolonnbildning. Skäl av sådan art
ansågos på senare år icke föreligga för
kommunisternas del. Man torde ha hyst
vissa förhoppningar, att även kommunisterna
skulle — i trots av sin totalitära
samhällsuppfattning — såsom
goda demokrater införlivas i det politiska
samarbete, som är huvudregeln
både i stat och kommun. Med stöd av
den allians mellan socialdemokrater och
kommunister, som bildar majoriteten
inom stadsfullmäktige i Stockholm, utsågs
år 1946 ett kommunistiskt borgarråd
t. o. m. till ordförande i stadens
polisnämnd.

Emellertid måste man på grund av
den senaste tidens händelser tyvärr
ifrågasätta hållbarheten av förutsättningarna
för den hittills förda politiken.
Skärpningen i motsättningarna ute i

Europa, åtstramningen i de kommunistiska
partiernas redan tidigare starka
internationella beroende samt det förhållandet
att den kommunistiska uppfattningen
av demokratien, dess innebörd
och förpliktelser, helt avvika från
de åskådningar, som ligga till grund
för svenskt samhällsskick, gör det nödvändigt
att upptaga frågan om kommunisternas
lojalitet mot samhällsordningen
till ny prövning. Vad som härvid
särskilt är ägnat att verka oroande
är händelserna i Tjeckoslovakiet och
den förbehållslösa anslutning, som ledande
svenska kommunister därvid ha
lämnat de med principerna för en demokratisk
rättsstat oförenliga tillvägagångssätt,
vilka deras meningsfränder i
detta land tillämpat.

Jag är väl medveten därom, att överord
kunna förekomma i polemisk hetta
och att icke förhastade slutsatser därav
böra dragas. Den lugna, objektiva prövning
av vederbörandes lojalitet mot
samhällsordningen och nationella tillförlitlighet,
som jag i andra sammanhang
påyrkat till skydd för tjänstemännens
medborgerliga frihet, bör
självfallet gälla även i dessa fall. Å
andra sidan får man icke blunda för de
faror, som en alltför långt driven tolerans,
för att inte säga beskedlighet, gentemot
demokratiens öppna fiender kan
innebära. Jag nödgas här återkomma
till de inledningsvis anförda skälen för
införandet av 1946 års avgångsstat för
polisen. Det är bekant, att inom Stockholms,
eventuellt även inom andra
poliskårer, om ock fåtaliga, kommunistiska
befattningshavare finnas anställda.

Borgarrådet Set Persson, ordförande
i Stockholms polisnämnd, vilken nämnd
har att avgiva yttrande om anställning
vid polisen, har som sin mening uttalat,
att poliskåren bör representera ett tvärsnitt
av folket och följaktligen även
omfatta kommunistiskt anslutna befattningshavare.
Det har också upplysts,
att vederbörande tjänstemannaorganisationer
reagerat mot de kommunis -

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

tiska elementen och att de förvänta en
deklaration från regeringens sida om
statsmaktens inställning.

Med hänvisning till vad jag här anfört,
ber jag att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framställa
följande frågor:

1) I vilken omfattning förekomma
kommunistiskt organiserade befattningshavare
inom landets poliskårer?

2) Anser herr statsrådet att åtgärder
böra vidtagas för att kommunister icke
längre skola kunna vinna anställning
vid polisväsendet, och att redan anställda,
kommunistiskt organiserade befattningshavare
skola överföras på avgångsstat? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. viss ändring av 11
kap. 28 § giftermålsbalken.

Herr WIBERG erhöll på begäran ordet
och vtirade: Herr talman! Enligt
giftermålsbalken kap. 11, 26 §, gäller
såsom huvudregel, att om makar varda
skilda i äktenskapet och den ene efter
skillnaden finnes bliva i behov av bidrag
till sitt tillbörliga underhåll, rätten
äger ålägga andra maken att utgiva
sådant bidrag. Anspråk på underhållsbidrag
till frånskild make skall emellertid,
såvida fråga icke är om allenast
jämkning av avtal, som makar med
hänsyn till skillnaden träffat, vid talans
förlust framställas i skillnadsmålet.

Enligt giftermålsbalken kap. 11, 29 §,
må avtal, som makar med avseende å
förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad
träffat om bidrag till
makes underhåll, jämkas, såframt detsamma
finnes vara uppenbart obilligt
för ena maken; dock icke, om avtalet
slutits under hemskillnad. Sådant
klander skall vid talans förlust väckas
senast i skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad
sker jämlikt 3 §, men eljest
inom ett år efter det skillnad i äktenskapet
meddelats.

Giftermålsbalken kap. It, 28 §, innehåller
en generell regel om makes möjlighet
att erhålla jämkning, när väsentligt
ändrade förhållanden påkalla detta.
Utan hinder av vad genom rättens beslut
eller genom avtal blivit bestämt
om bidrag till makes underhåll, äger
nämligen rätten på endera makens yrkande
annorledes förordna därom, när
den nyssnämnda förutsättningen föreligger.
Underhållsbidrag till frånskild
make må dock ej utdömas, såframt sådant
bidrag icke tidigare skolat utgå
eller höjas utöver det högsta belopp,
till vilket bidraget tidigare varit bestämt.
Någon jämkningsmöjlighet finnes
ej heller, om någon förpliktat eller
åtagit sig att till frånskild makes underhåll
utgiva visst belopp en gång för
alla.

Härav följer, att ett underhållsbidrag,
som jämlikt kap. It, 28 §, jämkats,
ånyo kan höjas, därest förändrade förhållanden
så påkalla; dock icke utöver
tidigare fastställt eller avtalat maximibelopp.
Den möjlighet til! jämkning
uppåt, som sålunda föreligger, är med
andra ord en alldeles särskild undantagsregel.

Huvudprincipen är eljest, att ett fastställt
eller avtalat periodiskt underhållsbidrag
icke på talan av endera
parten kan höjas, men väl sänkas. I
praktiken innebär detta, att mannen
har en laga rättighet att kunna påfordra
sänkning av utgående underhållsbidrag,
under det att den frånskilda
hustrun icke har någon möjlighet att
kunna få till stånd höjning, även om
aldrig så förändrade förhållanden
skulle uppkomma. Det torde ju dock
sällan förekomma att hustrun ådömes
skyldighet att till den frånskilde mannen
betala underhåll.

Åtskilliga skäl hava vid olika tidpunkter
och i skilda sammanhang
anförts för den alltjämt bestående bristande
reciprociteten, vilken uppenbarligen
försätter den frånskilda hustrun
i en sämre ställning än mannen. Det
förtjänar emellertid anmärkas, att ända

Tisdagen den 16 mars 1918.

Nr 11.

fram till den lagändring, vilken ägde
rum år 1935, mannen icke hade de möjligheter,
som nu inrymmas i kap. 11,
28 §, att få till stånd sänkning av honom
åvilande underhållsskyldighet.
Han befann sig dessförinnan i viss mån
i samma situation, vari den frånskilda
hustrun nu befinner sig, nämligen att
icke kunna erhålla jämkning nedåt,
lika litet som hustrun nu kan erhålla
jämkning uppåt, även om förändrade
förhållanden skulle väl motivera en
ändring.

Att 1935 års lagändring i och för sig
var befogad, därom torde icke råda delade
meningar. En annan sak är, om
fortfarande de argument, som åberopats
för att hustrun icke skall hava någon
möjlighet att få till stånd höjning
av utgående underhåll, alltjämt kunna
anses bärande.

Det är alldeles klart, att det förekommer
ett mycket stort antal fall, beträffande
vilka det näppeligen skulle kunna
anses vara anledning att medgiva
en höjning av en gång fastställt eller
avtalat underhåll, även om åtskilliga1
förändringar inträtt i jämförelse med
vid tiden för äktenskapets upplösning.
Det kan till exempel hava varit fråga
om ett mycket kortvarigt äktenskap
mellan tvenne unga personer. Efter äktenskapsskillnaden
kan hustrun hava
återgått till arbetsanställning utan att
dock relativt sett därigenom hava kunnat
erhålla motsvarande inkomstökning,
som under årens lopp mannen
kunnat åstadkomma. Men lika klart är,
att det mycket väl kan tänkas, och i
verkligheten säkerligen också finnes ett
betydande antal sådana fall, i fråga om
vilka man måste säga sig att det vore
förenat med rätt och billighet, att
hustrun skulle hava möjlighet att erhålla
en höjning. Inom ramen för ytterlighetsfallen
ligger naturligtvis ett
mycket stort antal fall, som i större
eller mindre grad tendera åt den ena
eller andra marginalgränsen.

Att i en lagstiftning söka fastställa
var gränsen skall dragas, låter sig av
naturliga skäl icke göra. Endast be -

träffande vissa huvuddrag har man
också i giftermålsbalken kap. 11, 26 §,
vågat sig på att precisera vissa särskilda
omständigheter, som borde beaktas
vid avgörande av underhållsfrågan i
samband med äktenskapets upplösning.
Man har varit väl medveten om att avgörandet
måste få karaktären av en
omdömesfråga. Man har också i mycket
hög grad nöjt sig härmed genom
vetskapen om att avgörandet skulle
komma att träffas på ett objektivt sätt
av en domstol, som hade möjlighet att
taga hänsyn till samtliga i saken föreliggande
omständigheter vid den tidpunkt
avgörandet skulle komma till
stånd. Till yttermera visso har den
part, som icke är tillfreds, ju även möjlighet
att vända sig till högre instans.

Om man nu skulle anse, att den ensidiga
möjlighet till sänkning av bidrag,
som i praktiken tillkommer mannen
enligt nuvarande lag, icke står i
överensstämmelse med nuvarande rättsuppfattning,
har man naturligtvis i
vårt domstolsväsen en garanti för att
den avvägning, som måste föregå en
höjning, företages på ett ur rättviseoch
billighetssynpunkt riktigt sätt. Det
skall villigt erkännas, att avgörandet
mången gång säkerligen skulle bliva
mycket svårt. Men likaväl som i skillnadsmålet
skulle domstolen hava möjlighet
att träffa sitt beslut under hänsynstagande
til! samtliga med saken
förenade omständigheter. Möjligt är sålunda,
att om den frånskilda hustrun
genom en lagändring tillerkändes en
rätt påfordra jämkning uppåt, därest
väsentligt ändrade förhållanden så
skulle påkalla, det icke ens bleve nödvändigt
att i lagtexten söka utforma
vilka förutsättningar i övrigt, som
skulle behöva vara för handen. Frågan
om det skulle vara tillräckligt med den
begränsning, som redan nu uttrycket
»väsentligt ändrade förhållanden» innebär
eller om man därutöver skulle
behöva uppställa några vägledande regler,
skulle man för övrigt behöva taga
ställning till först sedan ett för hustrun
tillmötesgående ställningstagande

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

till principspörsmålet ägt rum. Att det
icke kan anses tillfredsställande att,
som nuvarande lag stadgar, den frånskilda
hustrun icke under några som
helst förhållanden — utom den ovanberörda
i praktiken oväsentliga undantagsregeln
— skall hava någon möjlighet,
om än de mest uppenbara skäl tala
till förmån för en höjning, att mot den
frånskilde mannens vilja kunna få en
sådan till stånd, torde svårligen kunna
förnekas. Frågan är alltså, om en lagändring
skall vara förenad med så allvarliga
olägenheter, att man av denna
anledning vid en avvägning skulle se
sig nödsakad att förorda, att nu gällande
regler skulle få bestå trots de
icke lyckliga konsekvenser dessa regler
i många fall medföra. Även om man
naturligtvis ej gärna vill föregripa en
utredning, kan man dock icke undgå
att hysa den uppfattningen, att verkligt
starka skäl tala för att den frånskilda
hustrun, som på detta område
saknar varje rätt, bör komma i bättre
paritet med mannen.

Om det sålunda, även om förhållandena
hade varit normala, hade funnits
starka skäl att överväga en lagändring,
har behovet av en sådan ytterligare
aktualiserats genom den penningvärdesförsämring,
som ägt rum under kriget.
En följd av denna är utan minsta tvivel
att i många fall de redan förut stötande
verkningarna av nuvarande lagregler
blivit i ännu högre grad tillspetsade.
En fortgående penningvärdesförsämring
skulle naturligtvis ytterligare
medverka till en försvagning av de
skäl, som kunna tala till förmån för
bibehållandet av det nuvarande tillståndet.
Hurudana utsikterna beträffande
penningvärdet äro, må i detta
sammanhang lämnas därhän. Den hittills
inträdda försämringen är i och för
sig tillräckligt stor för att enbart densamma
borde motivera en omprövning.

Det är emellertid uppenbart, att den
inträdda penningvärdesförsämringen
med fog skulle kunna åberopas som
skäl för en omprövning även på andra
områden, exempelvis i fråga om skade -

stånd enligt reglerna i kap. 6 strafflagen.
Men även om så skulle vara, att
penningvärdesförsämringen skulle kunna
framföras såsom skäl för ändring
på ett flertal ännu oreglerade områden,
är detta dock icke någon anledning
till att låta frågan om en lagändring
vad underhållsbidragen beträffar
anstå.

I samband med övervägandena om
lagändring torde också uppkomma frågan,
om man skall giva en sådan förändring
retroaktiv verkan eller med
andra ord låta densamma avse även vid
den tidpunkt, de nya reglerna skulle
träda i kraft, utgående underhåll, vare
sig dessa grundade sig på domstolsutslag
eller avtal. Det torde med hänsyn
härtill böra erinras om att den lagändring
till förmån för mannen, som företogs
år 1935, jämväl avsåg tidigare
träffade beslut eller avtal om underhåll.

Om en lagändring göres torde den
omständigheten, att den förlorande parten
principiellt har att ersätta den
andra partens rättegångskostnader, verka
återhållande gentemot varje tendens
att i onödan underställa underhållsfrågan
domstols prövning.

Frågan om lagändringen samt utformningen
av nya regler synes lämpligen
böra göras till föremål för en
skyndsam utredning, varvid torde kunna
förväntas, att Kungl. Maj:t för riksdagen
framlägger det förslag, till vilket
utredningen kan befinnas böra föranleda.

Under hänvisning till vad ovan anförts,
får jag härmed hemställa om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rikta följande fråga:

Anser statsrådet skäl föreligga att företaga
en utredning om sådan ändring
av giftermålsbalken 11 kap. 28 §, varigenom
frånskild make eller maka tillförsäkras
bättre möjligheter påkalla
höjning av utgående underhåll än enenligt
nu gällande lag?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

§ 13.

Interpellation ang. bensintilldelningen
för bilar hemmahörande på landsbygden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENINGSSON, som anförde:
Herr talman! Enligt tidningsreferat förklarade
chefen för folkhushållningsdepartementet
i ett tal söndagen den 14
dennes, att myndigheterna inför den
kommande bensinransoneringen fastställt
en standardranson av bensin till
alla förbrulcningsenheter och tilläggsransoner
för de mer kvalificerade behoven.
För personbilarna, där standardtilldelningen
har den största betydelsen,
komma följande tilldelningsnormer
att gälla: för bilar under 45 hkr
— 40 liter per månad, mellan 45 och
90 hkr — 50 liter per månad samt över
90 hkr — 60 liter per månad.

Om verkningarna för bilismen av den
sålunda planerade kvoteringen är det
tills vidare svårt att uttala sig. Emellertid
synes det uppenbart att den beräknade
tilldelningen icke kommer att
kunna täcka ens det oumbärliga behovet
för landsbygdens del, även om man
till den utpräglade nyttotrafiken kommer
att medgiva vissa tilläggsransoner.
De ofta stora avstånden och de alltjämt
mångenstädes oregelbundna och
otillräckliga tåg- och busskommunikationerna
på den rena landsbygden torde
väl motivera att själva grundtilldelningen
för bilar hemmahörande på
landsbygden höjes. Såväl ur samhällelig
effektivitetssynpunkt som ur ren
rättvisesynpunkt förefaller en sådan
åtgärd synnerligen önskvärd och befogad.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att inför den
kommande bensinransoneringen förorda
en höjd månatlig standardtilldel -

ning för bilar hemmahörande på den
rena landsbygden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bankoutskottet:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för budgetåret
1948/49 av utgifterna under riksstatens
trettonde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna
indragningsstaten, jämte en i ämnet
väckt motion; och

nr 87, angående användande av riksbankens
vinst för år 1947; samt
från andra lagutskottet:
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar; och

nr 83, i anledning av väckta motioner
angående revision av lagen om förlängning
av tiden för vissa servitut.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser:

nr 84, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 85, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;
och

nr 86, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Onsdagen den 17 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr
177, angående utbyggnad av lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 181, med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick anslagsfrågor,
till statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

§ 3.

Föredrogos och remitterades till behandling
av lagutskott följande på bordet
liggande motioner, nämligen

nr 432 av herrar Hagberg i Luleå
och Karlsson i Stuvsta, samt

nr 433 av herrar Stjärne och Boman
i Ivieryd.

§ 4.

Föredrogs den av herr Larsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående
förekomsten av kommunistiskt organiserade
befattningshavare inom landets
poliskårer, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Wiberg vid
kammarens nästföregående samman -

träde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående viss ändring
av 11 kap. 28 § giftermålsballcen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Sveningsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet angående
bensintilldelningen för bilar hemmahörande
på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets memorial,
nr 41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1948/49 till nyanskaffning av
person- och resgodsvagnar.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 8.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 140, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet,
m. in.;

nr 184, angående inrättande av en
arbetarskydd sstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. m.;

nr 185, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 186, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 31 mars
1922 (nr 130) angående uppbörd av
avgifter för försäkringar i riksförsäk -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

ringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete; och
nr 189, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1947 vid dess trettionde
sammanträde fattade beslut.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9-

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28, angående Tekniskt-vetenskaplig
forskning m. in.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under tionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen (punkt 37, s. 52—54) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
1 040 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Stockholm och Johanson
i Norrköping väckt motion (II:
282), vari hemställts, att förevarande
anslag måtte höjas till 1 800 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 282,
till Tekniskt-vetenskaplig forskning
in. in. för budgetåret 1948/49 anvisa ett
reservationsanslag av 1 040 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag vet att det är lönlöst att
hålla ett gravtal över en motion, på vilken
ett enhälligt utskott yrkat avslag.
Jag kan dock icke helt låta denna punkt
gå förbi, då statens tekniska forskningsråd
och departementschefen själv uttalat
önskvärdheten av högre anslag. När
forskningsrådet alldeles särskilt understrukit
faran för vårt land av att detta
område eftersättes, förvånar det mig, att
man icke i detta viktiga fall gått sakkunskapen
till mötes. När man jämför
med det flerdubbla anslag, som på tre
olika budgetposter givits till atomforskning,
ter sig denna utgift blygsam. Hänvisningen
till de statsfinansiella skälen
återkommer ju ständigt, men i detta
fall tror jag, att man lurar sig själv med
att snåla. Jag tror helt enkelt icke att
Sverige har råd att tillbakasätta denna
forskningsgren som är den viktigaste
för vår industriella konkurrenskraft i
världen. Utan att ha någon förhoppning
om bifall till motionen, yrkar jag bifall
till denna, eftersom jag tror, att det ligger
mycket stor fara i vår efterblivenhet
på detta område.

Herr TÖRNKVIST: Herr talman! Då
utskottet yrkat bifall till Kungl. Maj ds
förslag på denna punkt, har utskottet
inte kunnat undgå att konstatera, att till
förfogande finnas de penningmedel som
motionären här föreslår skola anvisas.
Riksdagen kan icke utan vidare godkänna
att man i en trängd situation lägger
undan pengar och betraktar dem
som reservationer, utan hänsyn till löpande
anspråk. Man har sagt, att man
har 700 000 kronor reserverade för speciella
ändamål. Vilka dessa äro framgår
icke tillräckligt tydligt. Men pengarna
finnas och stå alltså till förfogande, och
det blir tillsammans med det anslag som
givits samma belopp som om motionärernas
förslag bifölles. Skulle en pressad
situation inträda, föreligger samma
möjlighet där som i budgeten i övrigt
att begära tillägg.

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Jag
vill bara erinra om att statens tekniska
forskningsråd motiverat sin begäran
om det högre anslaget med att överblivna
medel redan äro disponerade
och att forskningsrådet trots detta begär
det högre anslaget.

Herr TÖRNKVIST: Herr talman! Jag
vill bara säga till herr Johansson i
Stockholm att det är skillnad mellan
att disponera pengar och att förbruka
dem.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 29—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52, angående Beredande av
billigare biljettkostnader för sjöfolk vid
resor till och från hemorten i vissa
fall.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

LUNDGREN: Herr talman! Här
rör det sig visserligen om ett förslagsanslag
som Kungl. Maj:t kan överskrida,
och jag tror säkert att förslagsanslaget
också kommer att överskridas,
när sjöfarten kommer i sina normala
gängor och det utländska sjöfolk, som
är ombord å fartygen, kommer att ersättas
med svenskt sjöfolk. Det föreligger
emellertid en viss risk vid behandlingen
av rekvisitionerna rörande billigare
biljettkostnader, nämligen att de
som handha rekvisitionerna av sparsamhetsnit
komma att göra en del svårigheter.
De komma säkerligen att vara

av den uppfattningen att de här ha att
röra sig med ett anslag om 50 000 kronor
i stället för förutvarande 85 000
kronor.

När nu utskottet gått på Kungl. Maj ds
förslag, är det ju icke något att göra åt
saken, ty det går väl knappast att få
till stånd någon ändring. Man får alltså
nöja sig med förslagsanslaget och hoppas,
att det sparsamhetsnit man fruktar
icke skall komma att få så stora verkningar.

Herr talman! Jag har icke något yrkande
att framställa.

Herr TÖRNKVIST: Herr talman! Då
motionären icke har framställt något
yrkande vill jag bara säga honom, att
sjöfolket i särskild författning ju är tillförsäkrat
vissa rättigheter i detta avseende,
som måste iakttagas utan hänsyn
till detta anslag. Detta är ett förslagsanslag
och måste överskridas, när
sjömännen komma att påkalla tillämpning
av författningens bestämmelser.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDGREN: När det ligger så
till att anslaget kan överskridas synes
det mig, som om man lika gärna kunde
gått med på dessa 85 000 kronor, när
man ändå är säker på att anspråken
komma att sträcka sig ganska mycket
över de 50 000 kronorna. De pengar som
vi ej förbruka äro ju ändå kvar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 53—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66, angående Avsättning till
fonden för idrottens främjande; Avsättning
till fonden för friluftslivets främjande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

Herr ALLARD: Herr talman! Jag vet,
att det icke är särskilt populärt att här
i kammaren begära ordet då det ej
föreligger någon reservation och ej heller
talaren är motionär. Men jag anser
mig ändå ha skäl att yttra några ord
vid denna punkt.

Det förhåller sig ju så, att statsutskottet
här föreslår, att fonden för
idrottens främjande skall minskas med
500 000 kronor, vilket belopp i stället
skulle överföras till fonden för friluftslivets
främjande. Jag vill först erinra
om att enligt de principer, som godlogos
av 1939 års riksdag beträffande
fördelningen av de s. k. tipsmedlen,
skulle fonden för idrottslivets främjande
egentligen ha 81/3 miljoner kronor
för nästkommande budgetår i stället
för de 4 miljoner kronor, som departementschefen
föreslagit, vilket belopp
statsutskottet sedan prutat ned til! 31l->
miljoner kronor.

Jag vill också erinra om att Riksidrottsförbundet
för nästkommande
budgetår begärt ett anslag på öVs miljoner
kronor. När man inom Riksidrottsförbundet
stannat för siffran 51!?
miljoner kronor, berodde detta ej på
att man ansåg, att man inom ramen av
den summan skulle ha möjlighet att
driva verksamheten på ett tillfredsställande
sätt. Skulle man ha sökt anslag
för att kunna klara verksamheten sådan
som man vill ha den, skulle ett betydligt
högre belopp än 5Va miljoner kronor
ha begärts. Med dessa siffror som
bakgrund hoppas jag, att kamrarnas
ledamöter förstå mig, när jag i dag säger,
att det är svårt att vara tillfredsställd
med det resultat som statsutskottet
kommit till. Jag kan försäkra, att
det blev stor förvåning bland idrottsfolket,
när man fick läsa statsverkspropositionen
och såg, att man skulle nödgas
klara sig med endast fyra miljoner
kronor. Man kunde inte förstå, på vilket
sätt man då skulle tillfredsställande
kunna lclara den omfattande verksamhet
man har, en verksamhet som för
övrigt för varje år blir större. Allt flera

ungdomar söka sig dit. Det är en verksamhet
som accepteras av alla människor
i vårt land och som också är absolut
nödvändig. Om förvåningen då
var stor hos idrottsfolket, så är den i
dag ännu större. Jag tror, att man skulle
komma sanningen närmare, om man
använde ett annat uttryck i stället för
förvåning.

Statsutskottet föreslår, att man skall
taga en del, nämligen 500 000 kronor,
av det anslag som är avsett för idrottsanläggningar,
vilket anslag utgör en
miljon kronor, och överföra detta belopp
till fonden för friluftslivets främjande.
Jag vill icke här sätta i fråga
annat än att sistnämnda fond blivit illa
behandlad i statsverkspropositionen.
Man har fått för litet pengar och är säkerligen
i behov av betydligt mera än
vad som anvisas av departementschefen.
Men samtidigt som jag konstaterar detta
undrar jag, om statsutskottet här slagit
in på en riktig väg. Man stjäl så att
säga från närmaste grannen för att
tillgodose ett annat ändamål.

För idrottsrörelsen är läget i dag sådant
att vi alla där äro inställda på att
bedriva verksamheten på sådant sätt
som är önskvärt. Under normala tider
anse vi detta nödvändigt, och om tiderna
hårdna anse vi det ännu mera
nödvändigt med en intensiv idrottslig
verksamhet, liksom annat ideellt och
kulturellt arbete då också bör intensifiera
sin verksamhet. Men om vi inom
idrotten skola kunna bedriva vår verksamhet,
måste vi först och främst ha
tillgång till idrottsanläggningar. Det är
inte bara i de stora städerna, som behov
därav föreligger. Där kan man kanske
klara sig lättare och bättre än annorstädes,
men framför allt behövas
idrottsanläggningar på landsbygden och
i de smärre samhällena, där svårigheter
gjort sig gällande att ordna sådant.
Jag tror att samtliga kammarens ledamöter,
som tillika äro kommunalmän,
ha erfarenhet av vilket samhälleligt
önskemål det är att ha tillgång till
idrottsplatser. Även om det allmänna

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1848.

ekonomiska läget icke tillåter, att man
för nästkommande budgetår bygger
idrottsanläggningar i den utsträckning
som är nödvändigt, och även om idrotten
icke skulle kunna utnyttja den miljon
kronor, som departementschefen
anvisat till idrottsanläggningar, är det
dock viktigt för idrottsrörelsen att veta
att pengar finnas, så att man kan planlägga
arbetet för framtiden. Jag tror
icke att detta är ett önskemål, som
bara förefinnes inom idrottsrörelsen. I
lika hög grad finnes det hos många av
våra kommuner. Vi kunna fördenskull
icke vara tillfredsställda med det resultat
som utskottet kommit till. Departementschefens
förslag innebar ju
dock ett löfte om 1 miljon kronor.
Statsutskottets förslag innebär, att man
med säkerhet vet, att man endast får
500 000 kronor. För övrigt får man
väl lita till de förhoppningar som statsutskottet
givit uttryck åt. Det heter i
utlåtandet, att utskottet »förutsätter, att
den del av anslaget, som sålunda föreslagits
skola undandragas idrottsrörelsen,
kommer densamma genom ny medelsanvisning
åter till godo, så snart
omständigheterna göra det möjligt att
tillgodose de med ifrågavarande belopp
avsedda ändamålen».

Om jag nu, herr talman, icke framställer
något yrkande innebär det icke,
vilket torde ha framgått av mitt anförande,
att jag är tillfredsställd, utan det
innebär, att jag anser det omöjligt att
här vinna kammarens bifall för ett annat
yrkande än utskottets. Jag vill emellertid
uttrycka en förhoppning om att
vad statsutskottet här skrivit skall bli
verklighet och — vill jag hoppas — en
verklighet redan under budgetåret
1949/50. Ett annat skäl för att jag icke
ställer något särskilt yrkande är, att
det kanske skulle innebära en dålig
taktik, då jag känner till att man kommit
till det slutliga resultatet först efter
en hel del möda och förhandlingar.

Häruti instämde herrar Dickson,
Hallberg och Birke.

Herr GEZELiUS: Herr talman! I anslutning
till herr Allards anförande vill
jag knyta några reflexioner till utskottets
utlåtande i denna punkt. Den förstämning,
som resultatet av utskottets
kompromiss utlöst i idrottskretsar,
måste ses mot bakgrunden av följande
fakta.

Från början voro tipsmedlen anslagna
för idrottsrörelsens ordinarie verksamhet.
När tipsmedlen sedan kraftigt tillväxte
fastslogos 1939 vissa principer för
fördelningen av dessa medel. Man fastslog
den principen, att till en fond för
idrottens främjande skulle gå 50 procent
och till friluftslivets främjande 20
procent, medan staten skulle få behålla
resten. Detta var 1939 på våren. Så
kom den urtima riksdagen 1939. Kriget
var för dörren, och det krävdes
utomordentliga kraftansträngningar. Då
togos 5 miljoner kronor från idrotten
till den allmänna budgeten. Idrottsrörelsen
har aldrig klagat över detta. Under
de år som gått har idrottsrörelsen
fått avstå, om principen om de 50 procenten
skulle ha följts, 33 miljoner kronor,
men ingen har heller klandrat
detta, då ju rikets utomordentligt allvarliga
läge krävde detta offer från
idrottsrörelsens sida. Nu kom nedskärningen
i år, och när anslaget prövades
— det rörde sig om ca öbs miljoner —
begärde man i handelsdepartementet
att svångremmen skulle dragas åt:
idrottsrörelsen skulle få endast 4 miljoner,
av vilka omkring 3 miljoner kronor
ansågos nödvändiga för att hålla
organisationen uppe, och en miljon
kronor skulle avsättas till idrottsfonden.
Men denna miljon skulle innestå
hos Kungl. Maj:t, och sedan skulle det
bero på Kungl. Maj :ts beslut när den
fick användas för idrottsanläggningar.
Nu har utskottet funnit att dessa pengar
böra steriliseras, idrottsrörelsen behöver
dem inte nu. Alltså kan man av
detta belopp anvisa 500 000 kronor till
friluftslivets främjande. Det är mot
detta resonemang jag vänder mig. Friluftslivets
främjande bör ha ett ökat

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

anslag. Beskärningen där var alldeles
för stor, detta har utskottet självt konstaterat.
Men jag kan inte finna det riktigt,
att steriliseringen sker på det sättet
att pengarna undandragas fonden
för idrottens främjande. Det är inte
fråga om pengar som av statsfinansiella
skäl inte borde ha utanordnats. Spärren
ligger i att det beror på arbetsmarknadsstyrelsen
när idrottsplatser få
börja utbyggas och pengarna utbetalas.

Vad som är allvarligt och skapat förstämning
är att under hela krigstiden
från 1939 har idrottsrörelsen nödgats
stoppa utbyggnaden av idrottsplatser.
När kriget var slut togs denna fråga
upp, och vi fingo förra året en miljon
kronor, som disponerades och fördelades
på ett 90-tal olika idrottsanläggningar.
Kungl. Maj :t har godkänt detta
och att beloppet får betalas ut så snart
som dessa anläggningsarbeten, vilka ju
mest bestå av schaktning och planering,
kunna och få sättas i gång.

Jag måste trötta kammaren med ett
par siffror för att kammaren skall
kunna få förståelse för vad det betyder,
att riksidrottsförbundet inte har
säkerhet för att rörelsen får denna miljon
i år och kommande år. Utöver detta
90-tal idrottsanläggningar, som nu
kräva en miljon kronor — en del av
dem har redan fått sättas i gång —
ligger ett 75-tal bordlagda ärenden inne
med ett sammanlagt ansökningsbelopp
på 4''/= miljoner kronor. Dessutom finnas
ca 250 idrottsplatser planerade på
tillhopa 91/,. miljoner kronor, alltså 4,7
miljoner vid ett anslag intill 50 procent.
Dessutom ligger ett hundratal ansökningar
om arbeten inne. Och här
rör det sig om ett stort antal små
idrottsplatser ute på landet, anläggningar
som äro nödvändiga för att ge
den svenska ungdomen tillfälle til!
idrottsutövning och god fritidssysselsättning.
Det är inte underligt att man
gripes av en viss förstämning när detta
belopp inte kan anvisas, då ju Kungl.
Maj:t har andra spärrar för att hindra
en onödig investering; här är det ju

5 Andra kammarens protokoll

dessutom närmast fråga om att skapa
reservarbeten vid eventuell arbetslöshet,
och pengarna finnas som sagt redan!
Förra årets medel äro redan fördelade
och klara. Vid ett bifall till propositionen
skulle idrottsrörelsen ha fått
ett erkännande och någon liten trygghet
för framtiden.

Det är svårt att förstå utskottets resonemang
på denna punkt, när utskottet
av dessa pengar överför medel till friluftslivets
främjande. Utskottet borde
enligt min mening ha funnit att en
full avsättning enligt de en gång beslutade
principerna såväl till fonden för
idrottens främjande som ock till friluftslivets
främjande är en motiverad
investering i vår ungdoms fysiska fostran
och vård.

Jag har, herr talman, inte velat underlåta
att anföra dessa siffror. Jag
har inte heller velat underlåta att säga
ett ord av allvar. Jag tror inte alt den
svenska idrottstränade ungdomen och
idrottsungdomen över huvud taget är
förtjänt av den behandling den fått i
fråga om dess ekonomi. Jag tror att den
känner ganska smärtsamt, att det ena
löftet efter det andra svikes, och att
den därför inte känner någon trygghet.
Jag kan inte se någon trygghet uti att
man säger: Ja, var lugna, de här pengarna
skola ni få en gång i framtiden;
då skola ni bli tillgodosedda med dessa
500 000 kronor. De siffror jag förut
nämnt visa, att när de innehållna beloppen
skola tagas igen och de underförstådda
löftena infrias i ett annat
statsfinansiellt läge, när vi skola bygga
ut de planerade idrottsplatserna, kommer
detta att gå till så många miljoner
kronor att denna kammare kommer att
tveka inför möjligheten att rätta till
vad den nu brustit uti.

Den svenska idrottsrörelsen är den
verksammaste faktorn för vårt folks
fysiska och även psykiska fostran. Var
skulle vi under kriget ha stått, om vi
inte haft en idrottstränad ungdom i
fält? Vi kunna i varje fall icke underlåta
alt se allvarsamt på framtiden och

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

inse nödvändigheten av att fortfarande
stödja denna vårt folks fysiska och psykiska
träning och vi kunna icke bortse
ifrån det värde, som ligger i det frivilliga
ideella arbete som bär upp
idrottsrörelsen.

Jag skulle, herr talman, vilja att vi
alla här lovade oss, att vi för framtiden
skola tillgodose denna rörelse och uppfylla
våra en gång givna löften och att
vi skola inse vikten av att samhället
stödjer idrottsrörelsen och friluftslivet.

I detta anförande instämde herr Fröderberg.

Herr TÖRNKVIST: Herr talman! Utskottets
uppgift har ju här varit att avväga
dels Kungl. Maj:ts förslag och dels
kraven från de båda arbetsgrupper det
här är fråga om, idrottsrörelsen och friluftslivets
främjande. Vad idrottsrörelsen
beträffar har den blivit tillgodosedd
i Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
i fråga om sin allmänna verksamhet.
Av medlen äro 3 miljoner avsedda för
idrottsorganisationernas verksamhet,
medan 1 miljon skall användas för byggen
av olika slags fastigheter — de tre
miljonerna återfinnas även i utskottets
förslag.

Beträffande friluftslivet har det förvånat
att man under löpande budgetår
utan vidare i utskottet klämt ned anslaget
från 2 miljoner kronor till
500 000. Detta måste framkalla känslan
att friluftslivets banérförare misskött
sig, vilket det inte finns något belägg
för. Någon sådan form för budgetering
har jag inte varit med om under min
långa riksdagsmannabana. När vi inte
ville höja Kungl. Maj:ts förslag till 4%
miljoner kronor, hade vi ingenting annat
att göra än att nöja oss med att ge
friluftslivet 50 procents nedsättning av
det som fanns, d. v. s. bevilja 1 miljon
i stället för 2. Beträffande den miljon
som är reserverad för Kungl. Maj:ts beviljande
veta vi inte om den kommer
att användas under budgetåret 1948/49.
Förhållandena kunna bli sådana att

Kungl. Maj:t inte tar några pengar av
denna fond utan önskar att den får ligga.
Under sådana omständigheter frågade
vi oss i utskottet: Skall då friluftslivet
bli utan pengar? Skall det ligga en miljon
reserverad, som kanske inte användes?
Det är en fullkomligt orimlig synpunkt
att vilja lägga upp en budgetering
på det sättet. Vi vilja inte höja utgifterna
genomgående och där vi höjt, i anledning
av en motion av herr Staxäng,
med 10 000 kronor, har det varit för
att bereda fiskarena på västkusten ökade
möjligheter att från sina fiskeplatser
genom radio komma i förbindelse med
land. Det är den enda ökning vi gjort
på huvudtiteln, och den är redan beslutad
av kammaren.

För mig ter sig ärendet ytterst enkelt,
det är bara fråga om att se saken
praktiskt. Genom riksdagsbeslut i dag
står inte den miljon det är fråga om till
förfogande för idrottsrörelsen, utan
Konungen skall besluta anvisning av
densamma. Det är inte säkert att det
blir någon sådan anvisning under detta
budgetår. Skola vi då låta våra kvinnor
och andra, som nu äro mycket intresserade
av friluftslivets främjande, få gå
med — förlåt uttrycket ■— lång näsa
och inte kunna utföra ett arbete som de
anse vara absolut nödvändigt och som
även vi män, t. o. m. kommunalmän,
måste bekräfta är nödvändigt och som
kommer att inskränkas väsentligt då anslaget
endast blir 50 procent av vad det
varit förut?

Någon allmän diskussion om idrotten
anser jag inte vara behövlig i detta sammanhang,
inte heller någon fråga om
fördelning av tipsmedlen — den behandla
vi varje år i kammaren i samband
med avsättning till lotterimedelsfonden,
en fråga som kommer upp i
nästa punkt. Här gäller det uteslutande,
huruvida vi skola höja anslagen över
de 4 Vi miljoner, som Kungl. Maj :t föreslår,
och detta säger statsutskottet nej
till. Jag anser att det är rimligt att vi
behandla kvinnorna på ett hyfsat sätt
liksom friluftslivet, som de ha ett sär -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

skilt intresse för, och därför godkänna
vad utskottet föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GEZELIUS: Herr Törnkvists anförande
gav ett belägg på vad man kan
finna i utskottets utlåtande, nämligen
att utskottet ingalunda beaktat den kraftiga
nedskärning av anslaget till organisationen,
som redan Kungl. Maj :ts förslag
innebär. Idrottsrörelsen hade framställt
sin begäran bl. a. med tanke på
det olympiska året och med hänsyn
till att fonderna äro uttömda på grund
av den njugghet statsmakterna måst
visa under krigsåren. I utskottets utlåtande
redovisas bara en utebliven avsättning
till riksidrottsförbundets
idrottsfond på 250 000 kronor.

Vidare skulle jag i korthet bara vilja
säga, att jag icke kan förstå det bärande
i den principen att när man prövar
medelsbehovet man säger, att det
där behovet som friluftslivet bar, kunna
vi tillgodose genom att ta från annat
håll. Jag tycker det är en felaktig princip.
Det hade varit riktigare att pröva
ifrågavarande behov var för sig i stället
för att göra denna sammankoppling.

Vad beträffar fördelningen av tipsmedel
skulle jag vilja fästa uppmärksamheten
på att ett upphävande av
1939 års principbeslut icke har ifrågasatts
av Kungl. Maj :t, som ju förklarar
att avsteget ifrån detsamma som tidigare
motiverats av krigsförhållanden nu
motiveras av statsfinansiella skäl.

Herr TÖRNKVIST: Herr talman! Helt
kort vill jag säga, att när man behandlar
budgetfrågor är det lielt enkelt nödvändigt
att följa Kungl. Maj:ts synpunkter
i fråga om budgetbehovet och budgetutformningen.
Man kan ju icke taga
hänsyn till hur de enskilda, som skola
få statsbidrag, beräkna vad de kunna
behöva. Det är Kungl. Maj:ts sak att
bedöma vail som kan vara lämpligt vid

avvägningen av deras krav. Det är den
linjen vi följt.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 67, angående Avsättning till
lotterimedelsf onden.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr WIBERG: Herr talman! Inkomsterna
av lotterimedel beräknas som bekant
till 45 miljoner kronor. Enligt 1938
års riksdagsbeslut skulle hälften av
detta belopp eller 22,5 miljoner kronor
tillfalla lotterimedelsfonden och därmed
komma kulturen till godo. Men utvecklingen
har gått i annan riktning. Det
belopp, som ej ingår i budgeten utan
ställes till lotterimedelsfondens förfogande
och därmed kan disponeras av
handelsministern, utgör nu endast 7,5
miljoner kronor. Av dessa 7,5 miljoner
äro ungefär 5,5 miljoner intecknade genom
årligen återkommande anslagsbehov.
För ändamål av tillfällig art återstå
följaktligen endast ungefär 2 miljoner
kronor. Som utskottet har framhållit
har riksdagen tidigare uttalat, att
medelsbehovet för denna kategori,
d. v. s. de tillfälliga anslagen, icke har
tillgodosetts i tillräcklig grad. Detta är
såvitt jag kan finna alldeles riktigt. Medelsbehovet
är också så stort, att trots
den mycket hårda nedskärning, som
handelsdepartementet sett sig nödsakat
företaga, visade det sig under förra
budgetåret, att man icke kunde undgå
att så att säga taga i förskott en miljon
kronor. Följden blev, att för ändamål
av tillfällig art under detta budgetår
strängt taget endast står till förfogande
ett belopp av en miljon kronor. Jag är
alldeles förvissad om afl departementschefen
icke gärna kan göra så hårda
nedskärningar som skulle bli nödvändiga,
om departementschefen endast
skulle få använda en miljon kronor.
Följaktligen har väl departementschefen
i år icke heller annat alt göra än
alt, när vi komma fram i juni månad,
lämna anslag som i verkligheten komma

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

att belasta nästa budgetår. Det är alldeles
uppenbart, att detta förfaringssätt
icke är så alldeles riktigt. Jag har emellertid
för min del icke något att erinra
mot det, eftersom jag till fullo inser, att
det marginalbelopp som handelsministern
bär att röra sig med är alldeles för
litet. Det riktigaste vore naturligtvis,
att en sådan ökning av anslaget ägde
rum, att handelsdepartementet ånyo
kunde komma i balans vad beträffar utdelning
ur lotterimedelsfonden. Men i
stället föreslås nu en sänkning. Om
man utgår från att departementschefen
även detta budgetår i likhet med föregående
år måste disponera en miljon
kronor i förskott, blir följden att handelsministern
nästa budgetår endast får
till förfogande 250 000 kronor. Det är
alldeles klart att handelsministern i så
fall kommer i en mycket besvärlig situation
trots att handelsministern i juni
månad 1949 också torde se sig nödsakad
att taga ut förskott av påföljande
budgetårs anslag.

Jag är fullt medveten om att det för
tillfället inträffat en viss avlastning av
trycket på anslagen därigenom att en
hel de! anslag avse byggnader, beträffande
vilka man i dessa tider icke kan
påräkna byggnadstillstånd. Men det är
alldeles uppenbart, att denna lättnad
endast är temporär och att behovet
småningom kommer att taga sig uttryck
i form av ett ackumulerat tryck.

Anslagen ur lotterimedelsfonden äro,
som vi alla veta, avsedda för kulturella
ändamål. Om jag ej missminner mig äro
anslagen nu avsevärt lägre än före kriget,
detta trots penningvärdets försämring.
Det ligger naturligtvis en viss fara
i att när man vill göra nedskärningar
och besparingar låta dessa gå ut över
kulturanslagen. Det ligger så nära till
hands att säga, att sådana anslag icke
tillhöra kategorien nödvändiga ting. Jag
liar många gånger tillåtit mig framföra
den meningen, att statsmakterna vid sin
avvägning rent primärt borde vara inställda
på att kulturanslagen tillhöra
det nyttiga och nödvändiga intill dess

motsatsen framgår av omständigheterna.
Man kan nästan aldrig bevisa vilken avkastning
ett kulturanslag lämnar. Men
lika klart är, att det i hårda tider är
dubbelt angeläget att hävda och stödja
kulturen.

Jag är, herr talman, uppriktigt bekymrad
över att om riksdagen — såsom
jag vet kommer att ske — bifaller föreliggande
nedskärningsförslag, i verkligheten
en väsentlig beskärning av kulturanslagen
kommer att äga rum. Formellt
utgör marginalen, om förslaget
godkännes, endast 1 250 000 kronor inklusive
det förskott, som måste tagas
i juni detta år. I verkligheten kommer
handelsministern antagligen icke att
kunna disponera över ens detta belopp,
även om handelsministern nästa år tar
motsvarande förskott av påföljande års
budget. Det kan nämligen mycket väl
tänkas, att anslaget på 5,5 miljoner kronor
till stadigvarande ändamål icke
räcker. Jag tänker närmast på de lyriska
teatrarna, som utan tvivel ha ett
ökat anslagsbehov, om icke följden skall
bli en sänkning av standarden, något
som ur kultursynpunkt naturligtvis
icke är önskvärt. Det kan alltså inträffa,
att det belopp handelsministern kommer
att ha disponibelt endast utgöres
av vad han kan taga i förskott.

Jag vet, att det är omöjligt att nu få
till stånd en annan fördelning av lotterimedlen
än den som föreslås i propositionen.
Jag vet också, att det är mycket
som tyder på att det icke går att
öka lotterimedlen, med andra ord att
åstadkomma en ökning på inkomstsidan.
Skall något göras till förmån för
de kulturella anslagen, måste detta ske
genom en minskning av den allmänna
budgetens andel. Regeringen har naturligtvis
möjlighet att till nästa budgetår
taga saken under omprövning och att
längre fram, vilket jag vågar hoppas,
komma med en tilläggsproposition,
därest man kommer till det resultatet,
att man gått för hårt fram.

Jag skall, herr talman, icke ställa
något yrkande utan nöja mig med att

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

uttala den förhoppningen, att handelsministern
och i minst samma grad finansministern
ville ägna saken sin särskilda
uppmärksamhet.

Häruti instämde herrar Orgård, von
Seth och Hagberg i Malmö.

Herr TÖRNKVIST: Herr talman! Redan
innan den föregående talaren yttrade
sig hade jag tänkt göra en kommentar
å utskottets och avdelningens
vägnar. Vi ha länge haft den uppfattningen,
att i fråga om denna post, avsättning
till lotterimedelsfonden, pågår
en otillbörlig press från regeringens
sida för att driva ner detta anslag. Vi
veta, hur mycket pengar som åtgår för
att underhålla Stockholm, Göteborg,
Malmö och Hälsingborg med anslag, som
göra intrång på småstädernas och de
mellanstora städernas samt landsbygdens
berättigade intressen. Detta gör
att man där är ytterst bekymrad och
känner sig utestängd, när det gäller att
få en liten del av dessa anslag till allmän
kulturell verksamhet. Vi ha flera
år haft påpekanden om den saken, och
två gånger har avdelningen — utan att
någon motion förelegat — tagit initiativ
för att höja upp anslaget. Detta ledde
till, att handelsministern i fjol skrev
upp siffran till 7 500 000 kronor, d. v. s.
det belopp som utgår innevarande budgetår.

Att pressa ytterligare på en sådan
siffra som 7 500 000 kronor och bringa
ned den till 6 750 000 kronor är icke
riktigt, när det gäller detta anslag, som
har till uppgift alt tillgodose den allmänna
kulturen särskilt för landsbygden
och de smärre samhällena. Om regeringen
toge initiativ för att på något
sätt söka klara Dramaten och framför
allt Operan samt andra penningkrävande
institutioner genom andra anslag och
läte detta anslag vara till den allmänna
kulturella verksamheten ute i landet i
övrigt, så hade jag ingenting att invända.
Men anslaget ätes nu upp på det
sätt jag sagt. Vi hade en tanke på att

även i år låta anslaget stå på 7,5 miljoner
kronor utan hänsyn till Kungl. Maj :ts
förslag om nedsättning, men vi kommo
slutligen överens om att vi i betraktande
av det finansiella läget och den allmänna
diskussionen ej skulle göra detta
i år.

Det är med anknytning just till dessa
tankar, herr talman, som jag vill göra
den kommentaren till detta beslut, att
Kungl. Maj :t nästkommande år bör vara
mycket försiktig om det blir fråga att
fastställa detta anslag till ett lägre belopp
än det som gäller för innevarande
budgetår.

Jag vill icke taga upp till diskussion
frågan om den stora skillnaden mellan
de 22,5 miljoner, som borde utgå till
detta ändamål enligt tidigare överenskommelse,
och vad som verkligen utgår.
Jag vill bara understryka vikten av att
detta anslag med hänsyn till den låga
siffran behandlas mycket försiktigt från
regeringens sida.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Vid flera föregående tillfällen,
när detta anslag behandlats, har jag påpekat,
att landsbygden fått för litet av
dessa medel, bl. a. därför att, såsom
herr Törnkvist sade, Stockholm, Göteborg
och Malmö ha kulturinstitutioner,
som ha sina fasta bidrag, vilka visa tendens
att höjas. Det är givet, att när man
i år ytterligare skär ner det belopp, som
står till förfogande för detta ändamål,
kommer denna nedskärning att i första
hand drabba de institutioner ute i landet
i övrigt, som tillfälligtvis understödjas.
Jag har emellertid i år med anledning
av det statsfinansiella läget, som
inbjuder till sparsamhet, icke velat göra
någon framstöt på denna punkt. Men
man har väl anledning att förvänta, att
det någon gång blir större rättvisa skipad
i detta avseende, så att landsbygdens
kulturbehov blir bättre tillgodosett
än det varit förut, även om detta

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

icke blir möjligt under nästkommande
budgetår med det hårt nedskurna anslaget.
Det finnes dock på landsbygden
kulturella ändamål, som skulle bli hjälpta
med anslag så små, att det är bagateller
i förhållande till de stora anslag
som utgå till Operan och Dramatiska
teatern och andra institutioner. Det finnes
ingen möjlighet att åstadkomma den
hjälp man behöver. Vi måste komma
till en annan ordning på denna punkt.

Herr talman! Jag har i dagens situation
intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo och Pettersson i Ersbacken.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag begärde
ordet för att till regeringen framföra
en uppmaning med anledning av
att vi i kammaren haft en av dessa, låt
vara mycket korta diskussioner, som vi
ha varje år då frågan om fördelningen
av lotterimedelsfonden kommer på tal.
Den synpunkt, som ständigt kommer
fram, är den ojämna fördelningen av
medlen för olika ändamål, särskilt mellan
stad och landsbygd. Argumenteringen
vilar i dag liksom vid föregående
tillfällen därpå, att en så stor del av
medlen går till fasta, årligen återkommande
anslag till institutioner, som äro
förlagda särskilt till Stockholm. På detta
sätt framstå de fritt disponibla beloppen,
vilka fördelas på olika håll, såsom
varande endast i mindre grad tilldelade
andra områden, närmast landsbygden,
medan det förefaller som om huvudstaden
får den allra största delen av anslaget.

Jag tror icke, att det finnes någon annan
utväg att få en klarare bild av vad
som här faktiskt sker än om regeringen
ville gå in för att dela upp detta anslag
i två delar, så att de årligen återkommande
utgifter, som äro en fast belastning,
föras alldeles för sig och att sedan
det belopp, som verkligen är fritt
disponibelt och icke går till Operan,
konsertföreningarna och de kungl. teatrarna,
framstår såsom varande det be -

lopp som handelsministern verkligen
har till förfogande. Då blir det mycket
lättare för riksdagens ledamöter att se,
att fördelningen av beloppen för olika
ändamål sker med beaktande av intressen
och synpunkter från olika håll —
något som, såvitt jag kunnat konstatera,
i regel är förhållandet. Allra bäst vore,
om dessa bidrag till teatrar, konsertföreningar
m. m. överfördes från detta anslag
till åttonde huvudtiteln. Det vore
den radikalaste lösningen. Då skulle
man sedan få en diskussion av lotterimedlens
disposition från den naturliga
utgångspunkten, att det gällde bara de
fritt disponibla beloppen. Ingen hävdar
väl på allvar, att man plötsligt skall
draga in en väsentlig del av anslagen
till de kungl. teatrarna och konsertföreningarna.

Herr talman! Jag är övertygad, att
det är mycken politisk diskussion icke
bara i kamrarna utan även i agitationen
ute i landet som skulle kunna undvikas,
om vi finge ett uppstädande, så att det
bleve en klar åtskillnad mellan två skilda
saker: årliga löpande anslag å ena
sidan samt tillfälliga anslag å andra
sidan.

Jag vädjar till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet att i
mån av tid — ty han har många andra
saker att sköta — också taga upp denna
fråga till överläggning.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr
talman! Jag tror, att vi landsbygdsrepresentanter
skulle bli mycket tillfredsställda,
om en sådan uppdelning, som
den herr Ohlin talade om, kunde komma
till stånd. Men en förutsättning är
naturligtvis att anslagets storlek bestämmes
med hänsyn till folkmängden, eller
att man på annat sätt låter pengarna
komma landsbygden till del. Man skipar
inte rättvisa i detta avseende genom
fördelning av det lilla och varierande
överskott, som härvidlag kan uppstå,
utan landsbygden skall naturligtvis ha
proportionellt lika stor andel av alla

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

dessa medel som städerna. Jag tror att
detta vore rättvist även ur den synpunkten,
att lotterimedlen kanske i lika
stor utsträckning komma från landsbygden
som från städerna. Om dessa pengar
kunde återföras till landsbygden i
tillräckligt stor utsträckning, är jag
övertygad om, att vi landsbygdsrepresentanter
i detta avseende skola komma
att känna oss mera tillfredsställda än
vi nu äro.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 68—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Pensioner eller understöd åt vissa i statens
tjänst anställda personer m. fl.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av framställningar

angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.

Punkterna 1—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24, angående Pension åt
förre vägarbetaren Frans Nikolaus Johansson.

I motionen 11:28 hade herr Lundqvist
hemställt, »att riksdagen måtte bevilja
f. d. vägarbetaren Frans Nikolaus
Johansson, mantalsskriven i kv. Ägir
nr 2 i Trollhättan, en årlig pension till
belopp, som kan anses skäligt».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion II: 28 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Utskottet
har under denna punkt behandlat
en motion, som jag väckt och som
avser beviljande av pension åt en gammal
f. d. vägarbetare Frans Nikolaus
Johansson, som på grund av sjukdom
inte kunde fortsätta arbeta så länge att
han uppnådde de femton anställningsår,
som jag förmodar man inom utskottet
anser erforderliga för erhållande av
pension. Johansson fyller emellertid
ett av de villkor, som man ställer i detta
avseende, ty han har innehaft anställning
under mer än 12 år före fyllda 60
år. Orsaken till att gamla anläggningsarbetare
ofta inte kunnat uppnå det antal
tjänstår som erfordras för rätt till pension
har, såsom jag i motiveringen till
min motion angivit, varit den oregelbundna
arbetstillgång, som förr var vanlig
vid statliga företag av denna art.
Denna oregelbundna arbetstillgång, som
sammanhängde därmed att arbetet lades
ner under vintern, medan tjälen fanns
i jorden, och började igen på våren,
betydde ingalunda att vederbörande
under arbetslöshetsperioder fick det
bättre ställt. Samma var förhållandet

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

för denne gamle vägarbetare, och på
så sätt fattas det nu ett år nio månader
i de femton år, som skulle gjort honom
berättigad till pension. Han fyller emellertid,
som sagt, det kravet, att vederbörande
skall ha innehaft anställning
under 12 år före de 60.

Jag har i motionen hemställt, att han
måtte beviljas en årlig pension till belopp,
som kan anses skäligt. I ett med
detta likartat fall, som vi behandlade
under den föregående punkten, hade
utskottet tillstyrkt en pension åt förre
stenarbetaren vid statens vattenfallsverk
Alfred Julius Sjögren av 696 kronor.
I det ärendet väckte jag vid förra
årets riksdag en motion, som emellertid
då avslogs. Efter därom gjord framställning
har Kungl. Maj :t i år tagit upp
frågan, och riksdagen har i dag beviljat
Sjögren en pension av 696 kronor. Vi
böra därför i dag kunna vara överens
om, att Frans Nikolaus Johansson med
hänsyn till sin långa anställningstid i
statens tjänst bör tillerkännas en årlig
pension av 696 kronor. Jag skall inte
för tillfället ställa något yrkande, utan
jag hemställer blott till utskottets talesman
att få veta vilka motiv utskottet
haft, då det avstyrkt den föreliggande
motionen.

Herr WIBERG: Herr talman! Såsom
den föregående ärade talaren framhöll
anses 15 år vara minimum för att pension
skall kunna utgå. I något enstaka
fall har utskottet tillstyrkt pension,
ehuru denna tjänstetid inte uppnåtts.
Den person, som avses i den föreliggande
motionen, kan åberopa en anställningstid
av bara 13 år 3 månader. Utskottet
har aldrig tidigare sträckt sig så
långt att det tillstyrkt pension, då vederbörande
haft så kort anställningstid
som i detta fall. Endast då femtonårstiden
i någon mån underskridits, har
utskottet förmenat, att man kunde tumma
på gällande huvudregel. — Jag fäster
i detta sammanhang uppmärksamheten
på att pensionsärenden äro något

av det besvärligaste man gärna kan ha
att göra med. Å ena sidan kunna behjärtansvärda
skäl tala för ett bifall till
en motion, men å andra sidan måste
man ha för ögonen de konsekvenser,
som kunna följa därav att man låter
hjärtat tala. — Om riksdagen skulle bifalla
den nu föreliggande motionen,
skulle det betyda att hittills tillämpad
praxis på detta område skulle fullständigt
rubbas och gärdet i ganska stor utsträckning
bli upprivet.

Vad nu angår den man, som avses i
denna motion, kanske det ytterligare
finns anledning att fästa uppmärksamheten
på den omständigheten, att han
inte endast innehaft statsanställning i
15 år utan endast under 13 år 3 månader
utan därjämte, att denna senare
tid varit splittrad på en lång följd
av år, nämligen från 1912 till 1946.
Under ej mindre än 18 år eller från
1918 till 1936 har han över huvud taget
inte varit anställd i statstjänst. Även om
vederbörande under sistnämnda tid måhända
inte kunnat beredas statligt arbete
är vad jag nyss nämnde enligt utskottets
mening ett förhållande, som
man inte helt bör bortse ifrån. Denna
sista omständighet har emellertid inte
varit avgörande för utskottet, utan det
har varit själva anställningstiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Vad
beträffar den senare delen av talesmannens
för utskottet anförande vill jag
påpeka, att det gäller för alla, som fyllt
60 år och därutöver men som inte kunnat
uppnå 15 tjänstår, att de naturligtvis
varit tvungna att skaffa sig annan
sysselsättning. Detsamma gäller naturligtvis
också alla dem som icke kunnat
uppnå de 30 tjänstår, som erfordras
för att få full tjänstepension. Vederbörande
måste naturligtvis existera, även
om han inte kan få anställning i statens
tjänst. Det skäl jag åberopade var
att vederbörande förr i världen på

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

grund av så att säga naturliga förhållanden
inte kunde sysselsättas med anläggningsarbete
vintertid, då ju arbetet
lades ned tills våren kom. Detta förhållande
gjorde som sagt att vederbörande
under arbetslöshetsperioder sannerligen
inte befann sig i en bättre
ställning än om han varit kvar i tjänst.
Jag anförde som sagt detta som en av
orsakerna till att Johansson inte kunnat
uppnå de erforderliga 15 tjänståren.

Och vidare: om denne man fått vara
frisk, hade han som så många andra
kunnat vara kvar i statstjänst och uppnå
de erforderliga 15 åren. I så fall
hade utskottet inte kunnat gå emot motionen,
eftersom ju Johansson fyller
kravet på en anställningstid av 12 år
före fyllda 60. Utskottet har tillstyrkt
åtskilliga motioner i fall, där vederbörande
haft bara 8, 10 eller 11 tjänstår
före fyllda 60 år. Jag anser att utskottet
bort bemärka Johanssons ställning i
detta avseende, och jag efterlyser därför
de principer utskottet följt i detta
fall. Såvitt jag kan förstå av den ärade
talarens redogörelse föreligger det inte
något principiellt hinder för att man
i detta fall tillerkänner Johansson en
årlig pension av 696 kronor. Jag ställer
emellertid inte något sådant yrkande
nu, ty jag vill först höra om herr Wiberg
anser att det föreligger något formellt
hinder att bifalla en sådan framställning.

Herr WIBERG: Herr talman! Jag
skall gärna svara på herr Lundqvists
fråga om det kan föreligga något formellt
hinder för ett bifall. Naturligtvis
föreligger det intet hinder ur den synpunkten,
att riksdagen är den enda
myndighet som kan bevilja dessa pensioner,
och riksdagen är naturligtvis
fritagen från skyldighet att behöva ta
hänsyn till formella hinder. En annan
sak iir att om riksdagen helt plötsligt
skulle korrigera bankoutskottet därhän,
att riksdagen skulle bevilja pension åt

en person, som har en tjänstetid av 13
år 3 månader, finge riksdagen också ta
konsekvenserna av ett sådant beslut och
bevilja pensioner i det oerhört stora
antal fall, som då med säkerhet komme
att aktualiseras. Riksdagen har tidigare,
när denna avvägning gjordes, för sin
del ansett att femtonårsgränsen vore
den riktiga, och utskottet är givetvis i
viss mån bundet härav. Som den föregående
ärade talaren mycket riktigt
påpekade har utskottet i vissa fall ansett
sig kunna förorda, att person med
en ofullständig tjänstetid före fyllda 60
år skulle beredas viss ersättning, trots
att ej heller den totala tjänstetiden uppgått
till 15 år. Ett sådant fall återfinna
vi under punkt 9, där vederbörande
före 60-årsåldern tjänstgjort 10 år 9
månader 16 dagar men haft en sammanlagd
tjänstetid av 14 år 17 dagar.
Dels med hänsyn till att tjänstetiden
överskred 14 år — således inte var så
långt ifrån 15 år som i detta fall —
och dels bl. a. med hänsyn till att vederbörande
hade haft sin huvudsakliga
sysselsättning i statens tjänst ansåg sig
utskottet kunna, om inte tillstyrka en
pension så dock gå med på en gratifikation.
Det avgörande för utskottets
ställningstagande i det nu aktuella fallet
är uteslutande den korta tjänstetiden,
13 år 3 månader.

Herr SENANDER: Herr talman!

Bankoutskottet har tidigare inte varit
så oroligt för konsekvenserna av enskilda
framställningar om pension. Jag
skulle kunna anföra en rad fall, då
bankoutskottet handlat mycket generöst.
Men i nära nog samtliga dessa
fall har det varit fråga om tjänstemän
av högre grad. Jag vill bara erinra om
att endast för några år sedan tillstyrkte
bankoutskottet enhälligt en proposition
om en pension av 9 000 kronor åt en
generaldirektör vid telegrafverket, som
lämnat statstjänsten för att övergå till
privat verksamhet mot en väsentligt
högre avlöning än den han hade haft

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

av staten och dessutom med garanterad
pension. Denne tjänsteman fick med
bankoutskottets tillstyrkan över 9 000
kronor i pension och dessutom nära
5 000 kronor i pension åt sin familj.
Under sådana förhållanden anser jag
att det är minst sagt beklämmande att
behöva åhöra debatter av detta slag,
då det gäller i statens tjänst utslitna
människor eller människor, som deltagit
i den samhälleliga produktionen i
övrigt, och att man av hänsyn till praxis
eller på formella skäl skall vägra tillerkänna
dem en liten pension på ålderns
dar. Om herr Lundqvist, som
jag förmodar, yrkar bifall till sin motion,
kommer jag för min del att ge min
röst för densamma.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Kammarens
ärade ledamöter torde besinna
att pensionsfrågan för de gamla rallarna,
som man vid högtidliga tillfällen
brukar talar så vackert om, mer
och mer mister sin aktualitet i och
med att staten ordnar med arbetarpensioner
åt dem eller rallarna själva gå
bort. Med tanke härpå och då vi tidigare
i dag underskridit denna 15-årsgräns,
som herr Wiberg talat om, kan
jag inte finna att det föreligger några
bärande skäl för utskottets ställningstagande.
För att få höra riksdagens mening
i ett fall som det föreliggande skall
jag, herr talman, be att få ställa följande
yrkande, nämligen att riksdagen
måtte medgiva, att förre vägarbetaren
Frans Nikolaus Johansson må från och
med den 1 januari 1948 under sin återstående
livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd in. in. uppbära
en årlig pension av 696 kronor.

Herr WIBERG: Herr talman! Det fall
herr Senander syftade på, där riksdagen
på bankoutskottets hemställan gick
med på en pension av, om jag inte
missminner mig, 9 000 kronor, avsåg —
det vill jag särskilt understryka — en
framställning från Kung]. Maj :t, som

var förenad med alldeles speciella omständigheter.

Vad beträffar det nu föreliggande fallet
vill jag göra ytterligare ett litet påpekande.
Vi måste komma ihåg, att det
här gäller att avgöra hur långt staten
som arbetsgivare skall gå. Riksdagen
har ju fastställt ett reglemente, som
stadgar en minimitid av 15 år. Utskottet
bär att följa detta reglemente, enligt
praxis dock med en viss rätt att förorda
uppmjukningar. Om vederbörande,
åt vilken pension begäres, varit anställd
i statens tjänst eu kortare tid och övergår
till enskild tjänst, såsom mycket
ofta sker för att där få bättre betalt,
följer väl därav ingalunda att staten
rimligen bör vara pliktig att gå utöver
de sedan länge fastställda allmänna reglerna
i fråga om tiden.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
fall jag berörde gällde, som jag tidigare
nämnde, just en sådan befattningshavare,
som lämnat statstjänsten och övergått
till enskild tjänst och det utan att
fylla några som helst villkor för erhållande
av pension av staten. Det
bette till och med i propositionen, att
han enligt gällande bestämmelser inte
var berättigad till någon som helst pension.
Men likväl tillstyrkte ett enhälligt
bankoutskott en sådan.

Herr SUNDBERG: Herr talman! När
herr Senander begärde ordet i denna
debatt, visste jag redan på förhand vad
han skulle komma att säga. Om man
nämligen går tillbaka till tidigare riksdagsprotokoll,
där pensionsfrågor behandlas,
skall man återfinna det anförande
han hållit i dag. Jag skall därför,
herr talman, icke yttra mig om
detta.

Herr Lundqvist efterlyste de principer
utskottet följer, när utskottet går
att avgöra sådana här frågor. Härpå
skulle jag vilja svara, att utskottet i
första hand tillämpar principen att
följa de bestämmelser, som finnas rörande
möjligheterna att bifalla sådana

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

här propåer. När vi behandlade dessa
saker i bankoutskottet, framhölls det
från flera talare i utskottet, att man
egentligen borde bifalla alla liknande
motioner. Vi voro, skulle jag tro, utan
någon som helst partihänsyn fullständigt
överens om den saken. Men riksdagens
ledamöter torde väl veta, att det
icke är möjligt att under utskottsbehandlingen
enbart se till vad hjärtesträngarna
vibrera fram för uppfattningar,
utan man måste se realistiskt
på dessa saker. Då gäller det alltså att
i första hand gå till givna bestämmelser
för liknande ärenden och se efter, i vad
mån vederbörande uppfyller vad dessa
bestämmelser föreskriva för att få pension.

Det nu föreliggande fallet kan ju —•
jag skall gärna medge det — vara diskutabelt,
och vi voro synnerligen tveksamma
under diskussionen, men det
var, som utskottets talesman redan sagt,
icke analogt med vissa andra fall, där
utskottet verkligen gjort avvikelser. Den
långa period, som också omnämndes
här — jag tror det var 18 år — under
vilken vederbörande inte alls varit anställd
i statens tjänst, bidrog en hel del
till att man bedömde detta ärende på
ett annat sätt.

Jag vill emellertid framhålla, att man
söker avgöra frågorna så, att man som
sagt följer givna bestämmelser och under
alla förhållanden iakttager att avgörandena
skola få så litet prejudicerande
betydelse som möjligt för andra
frågor. Om man skulle låta hjärtat tala
i alla sådana fall, får man givetvis vara
beredd på att hela gärdet blir upprivet,
och att alla liknande motioner
konsekvent måste bifallas. Jag har
många gånger önskat att så vore fallet,
när jag själv väckt motioner om pension
åt arbetare av olika kategorier, men jag
har fått finna mig i avslag på motionerna,
därför att jag måst godkänna de
principer och de motiveringar, som
man efter utredning kommit fram till.

När jag sålunda icke haft någon avvikande
mening i utskottet är det på

grund av dessa allmänna synpunkter,
som jag nu anfört. Jag skulle emellertid
därtill vilja lägga en annan, principiell
synpunkt på alla dessa pensionsfrågor,
och det är, att man borde finna
en utväg att frigöra riksdagen från att
behandla dessa saker. Det borde i stället
läggas i Kungl. Maj :ts hand att avgöra
sådana frågor, och det är väl inte
alldeles omöjligt att den fråga, som
herr Lundqvist nu framfört, också kan
komma under Kungl. Maj :ts prövning,
därest framställning därom göres.

Jag har för ögonblicket, herr talman,
icke något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Då
jag försökt tolka principfrågan finner
jag, att utskottet, då det har gjort undantag,
har hållit på en av principerna,
så att det antingen skall ha varit sammanlagt
mer än 15 tjänstår men icke
12 tjänstår före fyllda 60 år, eller också
att det varit 12 tjänstår före fyllda
60 år men icke 15 tjänstår tillsammans.
Jag finner nu beträffande den här mannen,
att om man skall hålla på endast
en av dessa två principer, så uppfyller
han kravet på 12 tjänstår före fyllda
60 år, men han har icke uppnått sammanlagt
15 tjänstår. Det är av den anledningen
jag ansett att vi kunde bifalla
framställningen.

Jag hänvisar till vad jag förut sade,
att om man hjälpt vederbörande att
förra året gå till Kungl. Maj:t, så skulle
riksdagen ha bifallit framställningen,
därför att den gått via Kungl. Maj :t.
För övrigt har jag samma uppfattning
som herr Sundberg, att det lyckligaste
vore, om Kungl. Maj :t finge taga hand
om sådana mindre ärenden, så att vi
icke behövde upptaga riksdagens tid
med dem.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjor -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

da hemställan, dels ock på bifall till det
av herr Lundqvist under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundqvist begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
24 :o i utskottets förevarande utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Lundqvist under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 106 ja
och 68 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

§ 13.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen
den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Motion om översyn av aktiebolagslagen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 18, i anledning av väckt mo -

tion om översyn av gällande aktiebolagslag.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 371,
vilken behandlats av första lagutskottet,
hade herr Wiberg yrkat, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om en översyn av gällande aktiebolagslag
i syfte att göra denna överskådligare
och lättbegripligare.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:371, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr WIBERG: Herr talman! Utskottet
har gjort två deklarationer, vilka jag
noterar med tacksamhet. Den första är,
att det är av största vikt att lagar och
andra författningar skrivas så, att de
bliva lättlästa och överskådliga, i all
synnerhet då det är fråga om författningar,
som i stor utsträckning skola
tolkas av gemene man.

Den andra utgöres av följande förklaring:
»Det torde icke kunna bestridas,
att lagen, i det skick den slutligen
erhöll, ändock är svårfattlig. Utskottet
anser icke uteslutet, att man genom en
allmän översyn i enlighet med motionärens
förslag skulle kunna få fram en
något mera lättläst och överskådlig lagtext.
»

Om jag alltså i dessa avseenden helt
ansluter mig till utskottet, kan jag tyvärr
icke dela utskottets mening i en
del andra hänseenden. Utskottet anser
sålunda, att aktiebolagslagens angelägenheter
torde, på grund av deras ofta
invecklade natur, merendels handhavas
av i bolagsärenden väl förfarna personer.
Om utskottet därmed vill ha sagt,
att med den svårbegriplighet för menige
man, som aktiebolagslagen har, det
icke lönar sig för någon annan än i
bolagsärenden väl förfarna personer att
försöka handhava aktiebolagssaker,
skulle jag emellertid kunna instämma.
Men det är nog knappast vad utskottet

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

åsyftar. I praktiken är det nu så, att
av de 30 000 aktiebolag, som finnas, den
fullkomligt överväldigande delen består
av småbolag. Dessa ha hittills i allmänhet
skötts av den kategori, som nu
benämnes gemene man. I fortsättningen
tvingas dessa att vända sig till jurister,
vilket både medför tidsspillan, besvär
och kostnader. Det är också anledning
att påminna om att Kungl. Maj:ts proposition
år 1944 föreslog 10 000 kronor
såsom lägsta gräns för ett aktiekapital
emot tidigare 5 000 kronor. Första särskilda
utskottet förordade emellertid en
ändring från kronor 10 000 till kronor
5 000, och detta förslag godkändes av
riksdagen. I debatten i första kammaren
framhöll herr Linder, att om man nu
gör en sådan ändring, man också måste
taga konsekvenserna därav, och konsekvenserna
äro bl. a., att alla de svårförståeliga
och formella föreskrifterna
i lagförslaget komma att gälla även för
en mängd små bolag — med de icke
lyckliga verkningar detta kommer att
föra med sig.

Utskottet har erinrat om att lagrådet
och departementschefen hade uppmärksammat,
att lagförslaget icke var så
överskådligt och lättläst, som man kunde
önska. Lagrådet föreslog också åtskilliga
ändringar. Det blev även lagrådets
förslag, som lades till grund för
propositionen. Jag föreställer mig, att
det för kammaren bör vara av intresse
att erfara, hur en så kunnig jurist som
borgmästare Linder såg på den saken.
Han framhöll under debatten i första
kammaren: »det förefaller mig, som om
lagberedningens förslag är mera begripligt
än det av lagrådet överarbetade förslaget»,
och han tilläde, att enligt hans
mening lagrådets förslag blivit sådant,
»att det förefaller tillrättalagt för jurister
och icke för menige man».

Frågan är då, huru många jurister det
finns i detta land, som verkligen skulle
stå sig i en grundlig tentamen på aktiebolagslagen.
Herr Linder trodde, att det
här i landet kanske kominer att finnas
sex eller sju advokater, som helt be -

härska lagen. Jag är gärna beredd att
sträcka mig längre, men jag undrar vad
de dåvarande ledamöterna i 1944 års
särskilda utskott eller de nuvarande ledamöterna
i första lagutskottet skulle ha
att säga, om de bleve inviterade till en
tentamen.

Må det tillåtas mig att göra ytterligare
ett citat ur herr Linders anförande år
1944: »Det hänvisas i en paragraf till
en, två eller tre andra paragrafer, i
många fall till fem eller sex andra paragrafer
och ibland till femton eller
tjugo andra paragrafer. Ofta nog åberopas
i en paragraf olika stycken eller
olika moment eller till och med olika
punkter i en annan paragraf. Kulmen
nås, då det gäller lagförslagets straffbestämmelser,
där eu paragraf innehåller
hänvisningar till fjorton andra paragrafer,
en annan till aderton paragrafer
och en tredje till sjutton andra paragrafer
och 216 §, som omhandlar ordningsföreskrifterna,
innehåller hänvisningar
till åttiotre — säger och skriver
åttiotre — andra paragrafer. Vid beräknandet
av antalet paragrafer, till vilka
hänvisningar ske i 216 §, har jag förfarit
så försiktigt, herr talman, att jag
bortsett från de tjugusex ställen i paragrafen,
där hänvisningar göras till paragrafer,
vilka redan tidigare omnämnts
i 216 §.»

Jag har i min motion som ett exempel
på en formell inadvertens hänvisat
till § 30. Densamma lyder i den utformning,
i vilken den till slut blev antagen
av riksdagen: »Blir enligt 29 § avtal
bindande för bolaget, må ansvarighet
varom i 28 § andra stycket stadgas ej
göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse
som skolat fullgöras före bolagets
registrering. Ej heller må på
grund av sådan förpliktelse talan väckas
mot dem, sedan ett år förflutit från
registreringen.» Ingen som hör paragrafen
uppläsas kan väl förstå, vad som
åsyftas med ordet »dem». Om man skall
knäcka den nöten, får man leta sig fram
till andra paragrafer, och man finner
då, att ordet »dem» åsyftar en del per -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

soner, styrelse, verkställande direktör
eller annan ställföreträdare, som avses
i § 87 och som handlat på visst angivet
sätt.

Nu viil jag frita både lagrådet, lagberedningen
och Kungl. Maj :t från denna
uppenbara inadvertens. Det är nämligen
uteslutande första särskilda utskottet
år 1944, som förorsakat att paragrafen
kommit att sväva i luften. I
Kungl. Maj :ts förslag fanns nämligen en
annan lydelse. Det stod där i början av
paragrafen »mot dem, som handlat å
bolagets vägnar». Detta ändrade utskottet,
men det förbigick, att man borde
ha skrivit om även fortsättningen av
paragrafen. — Jag har tagit upp detta
exempel för att visa, att det uppenbarligen
finnes brister och sålunda icke
enbart behövs en översyn för att åstadkomma
en bättre överskådlighet.

Jag förstår naturligtvis första lagutskottets
tvekan att nu belasta justitiedepartementet
med ytterligare ett stort
arbete — justitiedepartementet har ju
redan förut en hårt pressad utredningsapparat
i gång. Jag förstår det så mycket
bättre som det faktiskt inte bara
är aktiebolagslagen, som är i behov av
en ordentlig översyn och omskrivning.
Det finns en stor mängd av riksdagen
inte minst under kriget antagna lagar
— jag tänker närmast på skatteförfattningarna
— som äro så invecklade,
svårlästa och obegripliga för vanligt
folk, att en ordentlig översyn eller omskrivning
verkligen är i högsta grad påkallad.
Men när utskottet motiverar sitt
avstyrkande med att en omskrivning av
lagtexten skulle medföra svårigheter för
rättslivet, som anpassat sig efter lagen
i dess nuvarande lydelse, kan jag inte
vara med. Rättslivet har inte anpassat
sig efter den nya lagen. — Det är för övrigt
tveksamt, i vad mån den nya lagen
ännu är gällande för bokslut avseende
år 1947. — Ännu så länge är nog
okunnigheten om den nya lagen ganska
överväldigande, och jag befarar, att
okunnigheten kommer att bli anmärkningsvärd
även i framtiden, om man

inte förenklar och skriver om lagen och
gör den begriplig. De jurister, som under
mellantiden möjligen kunna ha lärt
sig lagen, ha väl vissa naturliga förutsättningar
att också känna sig hemma
i en förenklad och omskriven lagtext.
Men vad juristernas förmåga att lära
sig aktiebolagslagen beträffar skulle jag
gärna vilja göra ett nytt citat ur herr
Linders anförande: »Om en jurist verkligen
skall bli hemmastadd i alla lagens
invecklade spörsmål och uttryckssätt,
behöver han nog — för att tala som en
gammal lärare, som jag hade en gång
— göra lagen till sitt levnadsstudium.»

Det finns, herr talman, ett gammalt
ordstäv, som säger, att det är bättre att
stämma i bäcken än i ån. Man kanske
kan komplettera denna visdom med att
säga, att om man gjort ett fel, är det det
enda riktiga att försöka rätta till det så
snart som möjligt. Jag erkänner att jag
är tveksam med hänsyn till att justitiedepartementet
har en så stor arbetsbörda,
men å andra sidan måste förr eller
senare en överarbetning av aktiebolagslagen
liksom av andra lagar äga rum.
Av denna anledning, herr talman, finner
jag mig böra vidhålla det i motionen
framställda yrkandet.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
blev verkligen förvånad över att herr
Wiberg ställde yrkande. Hela hans anförande
var ju eljest sådant, att man
skulle tro att även han baxnade inför
svårigheterna.

\i ha sagt i utskottet, att vi dela herr
Wibergs uppfattning, att det är av den
största vikt att lagar och författningar
skrivas på ett sådant sätt, att det är
möjligt för i första hand jurister som
herr Wiberg att förstå dem, och ännu
bättre skulle det ju vara om även lekmännen
skulle förslå dem. Jag tror det
är alldeles riktigt som utskottet säger,
att vi icke gärna kunna gå in för herr
Wibergs motion. Det skulle ju medföra
ett oerhört arbete och skulle kanske
icke ge något resultat.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

Aktiebolagslagen, som herr Wiberg
närmast kritiserat, har ju utarbetats av
vårt lands främsta jurister i lagberedningen,
och i det särskilda utskott, som
behandlade propositionen, deltogo de
främsta på detta område, och de hade
sysslat med denna sak i många, många
år. Jag tror inte man skulle vinna något
resultat genom att bifalla herr Wibergs
yrkande.

Herr Wiberg säger också, att man
skall inte stanna vid aktiebolagslagen
— det är även andra lagar som behöva
överses. Jag tror nog man får göra så,
att man ändrar där man kan göra det
och rättar till där det inte medför så
mycket besvär som i fråga om aktiebolagslagen.

Herr Wiberg har pekat på 30 § i aktiebolagslagen,
och jag vill i anledning
därav säga till herr Wiberg, att om
denna paragraf har blivit särskilt svår
att förstå genom att det begåtts något
fel i det särskilda utskottet, så kan ju
herr Wiberg till en annan riksdag tala
vid justitieministern och söka få denna
paragraf ändrad. Såvida justitieministern,
som han väl gör, delar herr Wibergs
uppfattning, kan Kungl. Maj:t genom
en proposition i samband med något
annat föreslå en ändring.

Vidare säger herr Wiberg, att han
icke kan dela utskottets uppfattning att
det skulle medföra svårigheter för rättslivet,
vilket, som utskottet säger, nu anpassat
sig efter lagen i dess nuvarande
lydelse. Men det är väl så, herr Wiberg,
att iiven om man inte har anpassat sig
redan nu efter lagen, så hinner man väl
göra det innan herr Wibergs reform blir
genomförd, vilket väl torde dröja många
år. Het konnner nog därför att bli en
del svårigheter för rättslivet såsom utskottet
påpekat.

Jag tror således, herr talman, att utskottet
har fullkomligt rätt i sin uppfattning.
Vi dela motionärens uttalande
om önskvärdheten av att få en lättläst
lagtext, men vi våga icke föreslå att
riksdagen skall gå in för en omskrivning
av hela aktiebolagslagen, vilken

lag ju endast för några månader sedan
trätt i kraft.

Med hänvisning till vad utskottet anfört
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15.

Motion om ändring av lagen om avbrytande
av havandeskap.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 19, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om avbrytande
av havandeskap.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag har blivit ombedd att icke
upptaga någon debatt i detta ämne här
och nu, och jag går gärna denna önskan
till mötes. Jag kan göra det därför
att denna fråga redan blivit mycket
omdebatterad i pressen, och jag gör
det också därför att jag tydligt märker,
att utskottet visat frågan mycken omsorg
och vördnad, och det ber jag att
få uttala ett tack till utskottet för. Det
finns visserligen en del uttalanden i
detta utskottsutlåtande, som jag icke är
villig att skriva under, men jag påpekar
också att där finns en hel del mycket
positiva uppslag, som gå mina önskemål
till mötes.

När utskottet slutar med att säga, att
abortfrågan är av den stora vikt att
den ständigt bör vara föremål för statsmakternas
uppmärksamhet, eftersom
den rör ett mycket allvarligt problem
för den enskilde och därtill respekten
för liv, så tycker jag att därmed har
frågan lyfts upp på det plan, där jag
menar att den bör ligga. Därmed har
jag vunnit åtminstone en del som jag

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

väntat att vinna, och då är jag också
för min del redo att ställa frågan på
framtiden.

Jag skulle alltså kunna glädja utskottets
värderade ordförande med att yrka
bifall till utskottets förslag, men då det
möjligen skulle kunna missuppfattas såsom
ett slags flykt från mina egna positioner,
nöjer jag mig, herr talman,
med att icke framställa något yrkande.

Herr ST AXÄNG: Herr talman! Det var
ju rätt intressant att höra, att motionären
även offrade några ord på denna
fråga.

Anledningen till att jag begärt ordet
i denna sak är att jag anser mig ha en
viss rätt att göra det. Jag har vid flera
tillfällen framhållit, vilken farlig väg
samhället beträder i denna ytterst allvarliga
samhällsangelägenhet. Redan
1938 framhöll jag, att de då ifrågasatta
åtgärderna voro oförenliga med en
central och sann kristendom, men man
gick förbi detta med en gest, som jag
vill karakterisera som präglad av beskyddande
nedlåtenhet.

För att det inte skall finnas något
missförstånd vill jag påpeka, att jag redan
då förklarade mig beredd att minst
lika mycket som någon annan i denna
kammare medverka till att dessa mödrar
erhöllo materiell hjälp. Jag håller
fast vid detta. Det är nödvändigt att
göra det, ty det gäller här att värna om
människolivets okränkbarhet. Det gäller
att skydda barnets liv i dess mest
hjälplösa belägenhet. Det har också tydligt
visat sig, att samhället får allt svårare
att behärska de åtgärder, som ha
knutits till denna lag. Återverkningarna
ha varit ytterst allvarsamma. Man har
drivits att ytterligare utvidga lagen år
1946. Man har kompletterat lagen med
bestämmelser, som kunna allvarligt undergräva
den enskilde individens sedliga
liv. Men givetvis, herr talman, var
jag helt med, när man 1946 beslöt att
ge materiellt stöd åt dessa mödrar och
när man införde kuratorsinstitutionen,

och jag vill gärna vara med om att utvidga
bägge delarna, inte minst det
sistnämnda, i en klart positiv och sund
riktning.

Så länge man i denna fråga endast
har att ta hänsyn till de röster, som
komma från kyrkligt håll, kan man ju,
såsom ofta sker, sätta sig över dessa
invändningar och, såsom också ofta
sker, kanske finna någon från det hållet,
som är beredd att kompromissa.
Men man har dock förbisett en sak. En
läkare med en sant etisk inställning anser
sig vara livets tjänare, men icke
dess herre. Han skall rädda människoliv,
men inte utsläcka dem. Hans uppfattning
i detta fall sammanfaller med
den kristna åskådningen, som tillmäter
varje människa ett värde, oberoende av
hennes ålder och arbetsduglighet.

De varnande rösterna från läkarhåll
ha också blivit allt talrikare. En framstående
läkare yttrade nyligen: »Tilllämpningen
av 1938 års lag bereder oss
undan för undan allt större svårigheter.
1946 års lag gör det även ännu
mer.»

Detta vill jag ha sagt som en deklaration
i denna sak, herr talman. Av
vissa skäl skall jag helt förbigå motionen.
Jag skall inte heller orda mycket
om utskottets utlåtande, ty det är mig
fjärran att vilja såra de personer, som
ha handlagt denna fråga i utskottet,
och jag vet, att även de se allvarsamt
på denna sak. Att ledamöterna blivit
eniga är för mig ingen samvetsfråga.
Om jag undantar det uttalande, som utskottet
gjort i sista stycket, skulle jag
om utskottets uttalande vilja apostrofera
det omdöme, som Erik Gustaf Geijer
en gång fällde om en kritisk analys
av hans historiska arbete: »Man försöker
komma förbi saken med förmenta
skäl och med välmenta försäkringar.»

Orsaken till att jag vid denna frågas
behandling i dag endast velat framföra
dessa synpunkter utan att ställa något
yrkande är, att jag visserligen inte kan
godta utskottets motivering men att jag
ändå hoppas på att en rättelse skall ske

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

på annat sätt och på andra vägar i denna
ytterst betydelsefulla fråga. Vad som
här behövs är en genomgripande sinnesändring
hos samhällets individer
själva, ocli denna sinnesändring måste
bygga på en sann kristendoms grund.
Då kommer en moder alltid att vara
beredd att offra allt för det barn hon
bär under sitt hjärta, och jag tror, att
antalet av de läkare, som ta denna fråga
som en allvarlig samvetsfråga, då
kommer att bli än större.

Häruti instämde herr förste vice talmannen
Magnusson.

Fru LINDEROT: Herr talman! Egentligen
skola vi väl vara belåtna med att
pastor Johnsson genom sin motion
åstadkommit den livliga diskussion i
hithörande frågor, som förekommit de
senaste veckorna, fast diskussionerna ha
nog inte lett till det resultat, som herr
Johnsson beräknat.

Det är synnerligen värdefullt att ansvariga
instanser och personer fått ett
lämpligt tillfälle att ge allmänheten
upplysningar om vilka erfarenheter
man har att redovisa sedan abortlagens
tillkomst. Det är också synnerligen
värdefullt att en del herrar, med
eller utan prästkappa, fått avslöja sin
reaktionära inställning i hithörande
ting.

Det skulle kanske vara onödigt att
yttra sig, när första lagutskottet så tydligt
uttalat sig emot de synpunkter, som
pastor Johnsson gjort sig till tolk för,
men det är något, som i högsta grad
upprör mitt sinne, och det är att dessa
herrar tala om »respekten för liv». De
begära att kvinnan skall ha respekt för
det spirande liv hon bär i sitt sköte
utan att tänka på hur detta liv sedan
vårdas av dem, som behärska samhället.
Hon skall ha respekt för liv, samtidigt
som miljoner och åter miljoner
liv skövlas bort i det ena kriget efter
det andra. Hon skall ha respekt för liv,
samtidigt som atombomber tillverkas

på löpande band i Amerika, samtidigt
som det inte generar representanterna
för västerlandets kultur, som herr
Johnsson åberopar, att just nu samordna
västerländernas militära resurser
för nästa krig. Är det ändå inte litet
väl mycket begärt av kvinnorna, att
de under dessa förhållanden skola ta
emot icke önskade barn?

Herr Johnsson säger: »Vi ha slagit
in på en väg som negerar själva grundvalen
för västerlandets kultur.---

Reaktionen stegras, därför att ingen
kan avgöra vart utvecklingen kommer
att leda, sedan på detta sätt grundvalarna
uppgivits.»

Vad är det, som är kännetecknande
för västerlandets kultur i denna fråga?
Enligt vad jag kan förstå är det att alltför
många fäder, både gifta och ogifta,
ta alldeles för lätt på faderskapet. Det
anses i dag bland många unga fäder
som en bragd, om de kunna komma
ifrån sina förpliktelser mot sitt eller
sina barn. Vidare är ett annat kännetecken
för västerlandet, att mödrarna
sannerligen inte kunna känna någon
trygghet för sig och sina barn, vare sig
ekonomisk trygghet eller säkerhet för
livet.

Respekten för livet borde väl i första
hand kräva av oss att vi ge medborgarna
sådana kunskaper, att varje graviditet
blir önskad. Respekten för livet
borde sporra oss att skapa sådana livsbetingelser
för alla människor, att de
med glädje kunde fortplanta släktet.
Så länge inte dessa betingelser finnas,
ha vi ingen rätt att kriminalisera
aborten.

Av framstående läkare och vetenskapsmän
såväl som av andra dagliga
utövare av arbete på detta område ha
vi fått redogörelser om hur abortlagen
har verkat under de senaste åren. Av
alla dessa redogörelser framgår, att
syftet med lagen, nämligen att nedbringa
antalet illegala aborter, till stor
del har uppnåtts. En värdefull synpunkt
härom har givits av med. lic. Kttlinger,
som redogör för erfarenheterna

0 — Andra kammarens protokoll HUS. Nr II.

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

vid Stockholms stads rådfrågningsbvrå
för abortsökande. Hon säger: »Byrån
hade fram till 1946 en tämligen konstant
besöksfrekvens på cirka 300 fall
per år. Ungefär hälften av dessa fingo
laglig abort och ungefär 40 procent
gingo till kvacksalvare. Sedan det omdiskuterade
tillägget till lagen trätt i
kraft, har besöksfrekvensen stigit, och
man tar för närvarande emot 45—50
sökande per vecka. Fortfarande få ungefär
hälften av de besökande laglig
abort, men» — och det är detta som
är så betydelsefullt — »nu gå endast
3—4 procent av dem, som icke fått
medgivande till laglig abort, vidare till
kvacksalvare.» Det bör alltså observeras,
att läkarna nu fått större möjligheter
att komma i kontakt med detta
klientel än vad de tidigare ha haft.

Professor Nils von Hofsten ger i ett
inlägg en värdefull statistik över av
medicinalstyrelsens socialpsykiatriska
nämnd medgivna aborter under de två
sista månaderna 1947. Härav får man
veta, att det övervägande antalet hjälpsökande
utgöres av gifta kvinnor. Under
rubriken »utsläpade mödrar» funnos
191 som erhållit abort, och av dessa
voro endast 7 ogifta. Under rubriken
»djup depression» funnos 199, varav
72 ogifta. Dessa exempel kunna
räcka för att tillbakavisa den beskyllning,
som framför allt prästerna göra
sig till tolk för, nämligen att det abortsökande
klientelet utgöres av lättsinniga
kvinnor.

Professor von Hofsten påminner också
om en viktig sak när han säger:
»När en kvinna förespeglats äktenskap
men sedan graviditet inträtt överges
av den ansvarslöse barnafadern, bryter
hon ej sällan samman så fullständigt,
att situationen blir alarmerande.»

Ja, herr talman, här tror jag vi ha
det viktigaste problemet. Här stå vi inför
frågan: Hur skola vi få både män
och kvinnor — inte bara kvinnorna —
att känna ansvar och respekt för livet?
Så länge männen dagligen bevisa, att
de gärna smita undan ansvaret för sina

handlingar, måste samhället underlätta
tillvaron för kvinnorna, som ensamma
få bära ansvaret för bådas handlingar.

Första lagutskottet har framhållit i
sitt utlåtande, att »upplysningsverksamheten
i sexualfrågor har stor betydelse,
då det gäller att stärka ansvarskänslan».
Detta ber jag att få kraftigt understryka.
Låt oss få upplysning om
de förebjggande åtgärderna, låt oss ge
framför allt ungdomen upplysning om
de preventiva metoderna. Såväl befolkningskommissionen
som befolkningsutredningen
och skolöverläkaren ha förordat
detta. Låt oss få fler anställda
på rådgivningsbyråerna, som behärska
preventivtekniken! Mödravårdscentralerna
hinna icke med alla som söka
hjälp. Det borde dessutom vara andra
besökstider för dem, som vilja ha undervisning
i förebyggande åtgärder, än
för dem, som komma i andra ärenden.

Alltså tror jag att vi behöva: 1) fler
mödravårdscentraler och rådgivningsbyråer
liksom ökning av personalantalet
— det är tydligt att det vi ha nu
är för litet; 2) undervisning i preventivteknik
för alla socialarbetare, sjuksköterskor
och barnmorskor, så att
hjälpsökande icke enbart behöva vända
sig till läkare, vilkas förut strängt upptagna
tid gör det svårt för dem att
verkligen kunna betjäna alla hjälpsökande;
3) fler hem för blivande ensamma
mödrar och fler praktiska bostäder
för mödrar med barn, där vården om
barnen är tryggad under moderns arbetstid,
även för sådana kategorier som
restaurangarbetare, affärsanställda och
andra som icke ha regelbunden arbetstid;
4) de utlovade moderskapsbidragen,
som garantera förvärvsarbetande
mödrar möjlighet att utnyttja de sex
månadernas ledighet efter barnets födelse,
som lagen ger henne rätt till. De*
är förresten typiskt, att när det skall
sparas'' av en eller annan anledning,
går det så lätt att taga just av det som
kvinnorna skola ha nytta av.

Låt mig återkomma till födelsekontrollen.
Ingen är anhängare av tanken

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

att barnantalet skall regleras genom
abortingripande. Problemet med de
icke önskade barnen måste lösas genom
födelsekontroll. Och jag upprepar
ännu en gång: Låt oss få upplysning i
dessa saker! De nya rådgivare, som
herr Johnsson föreslår skola ges kuratorerna
som hjälp, kunna säkerligen
heller icke komma till rätta med problemet,
om icke större ekonomiska bidrag
ställas till förfogande för klientelet.
Kunde kuratorerna i varje särskilt
fall hänvisa till trygghet, skulle troligen
de flesta avstå från aborten, även
om vetskapen finns att fadern kommer
att hålla sig borta. De värdefulla erfarenheter,
som ha vunnits sedan
abortlagen reformerades 1946, torde sporra
oss till att i snabbare takt än hittills
utöka hjälpåtgärderna för mödrarna
i stället för att, såsom motionären
föreslår, begränsa dem.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få instämma i första lagutskottets
hemställan, att motionen nr 372 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 183, angående godkännande av en
mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska
ekonomiska unionen träffad
handelsöverenskommelse;

nr 187, angående social jordbrukskreditgivning''
m. m.; och

nr 188, angående stödåtgärder för
maskinhållningen inom jordbruket.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17.

Lag om fortsatt giltighet av allmänna
förfogandelagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr lä. i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsalt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Lekåsa: Herr
talman! Då andra lagutskottet tillstyrkt
bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr
54 oförändrad, ber jag att få säga några
ord med anledning av den motion jag
framburit tillsammans med herr Onsjö,
motionen nr 383 i denna kammare.

Under alla de år, som gått sedan krigsutbrottet
1939, har ju förfogandelagen
varit i kraft. 1939—1945 hade vi en samlingsregering,
där alla fyra partierna,
högern, folkpartiet, bondeförbundet och
socialdemokratiska partiet, voro representerade.
Regeringsledamöterna hade
då tillfälle att rådgöra med sina resp.
grupper, och på det sättet vann regeringen
det förtroende, som fordrades
från dem, som i första hand drabbades
hårdast av förfogandelagens bestämmelser.
Nu har det gått tre år sedan kriget
slutade, som det heter, och under denna
tid har det givits många bragelöften om
att förfogandelagen och ransoneringarna
med allt vad därtill hörer skulle
komma att avvecklas eller upphöra. Men
vi ha sett, hur undan för undan det ena
förslaget efter det andra, den ena av
livsmedelskommissionen föreslagna åtgärden
efter den andra kommit med
skärpta bestämmelser och med ytterligare
kontroll över livsmedelsproduktionen,
med bestämmelser om tillsättandet
av slaktgodemän m. m. Detta finner den
svenska jordbruksbefolkningen och
landbvgdens folk vara att bli satta under
förmynderskap. Det kan, herr talman,
icke vara lyckligt för regeringen,
om det i fortsättningen skall få vara på
detta sätt. Vi ha ju haft så många debatter
om alla dessa saker. Jag tänker då
på remissdebatten och utrikesdebatten,
och vidare hade vi ju en lång, utdragen
debatt den 2 mars med anledning av ett

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

svar, som lämnades på ett par interpellationer
angående det s. k. KrångelSverige.

Nu liar ju utskottet på ett mycket hedervärt
sätt tagit upp den kritik, som
framförts i motionerna. Utskottet säger:
»Det kan givetvis diskuteras, huruvida
förutsättningarna för tillämpning av
allmänna förfogandelagen alltjämt föreligga.
Lagens uttryck ''utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden’ är
emellertid så vagt, att det tillåter en
mycket vidsträckt tolkning. Det råder
ett mer eller mindre direkt orsakssammanhang
mellan det senaste världskriget
och de ''utomordentliga förhållanden’,
som nödvändiggöra ransoneringsoch
regleringssystemets bibehållande
tills vidare, vilket system såsom förut
nämnts till väsentliga delar är uppbyggt
på grundval av allmänna förfogandelagens
bestämmelser om beslag.» När man
läser hela utskottsutlåtandet och ser utskottets
inställning, skulle man vänta
sig, att dess hemställan skulle ha inneburit,
att Kungl. Maj:t måtte snarast
möjligt föranstalta om vissa eftergifter
i fråga om förfogandelagen eller om en
provisorisk lagstiftning beträffande vissa
artiklar, vilka det är absolut nödvändigt
att få in under regleringsbestämmelser.

Jag hade, herr talman, tänkt att yrka
bifall till min motion, men då nu utskottet
så välvilligt behandlat både
denna och de andra motionerna, skall
jag icke göra något yrkande.

Herr HJALMARSON: Herr talman! I
en motion i denna kammare ha jag
och ett par andra kammarledamöter yrkat
avslag på förevarande proposition.
Detta yrkande har framför allt grundats
på juridiska skäl. De materiella förutsättningarna
för en fortsatt tillämpning
av lagen ha nämligen synts oss icke
längre föreligga.

För att lagens bestämmelser skola
träda i tillämpning erfordras ju ett särskilt
förordnande, vilket enligt 1 § i la -

gen endast må meddelas vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Det är sålunda
under dessa uttryckligt angivna förutsättningar,
som förordnande om förfogandelagens
tillämpning kan meddelas.
För vår del ha vi vid motionens avlämnande
ansett, att dessa juridiska förutsättningar
icke förelågo. Föredragande
departementschefen har i propositionen
över huvud taget icke tagit upp förutsättningarna
till diskussion utan såsom
enda skäl för en fortsatt tillämpning avlagen
framhållit, att gällande beslag och
regleringar med säkerhet i stort sett bli
erforderliga även i fortsättningen samt
att det icke är uteslutet, att ytterligare
beslag komma att visa sig nödvändiga.
Vidare säger departementschefen, att
orsakerna till det dåliga försörjningsläget
beträffande vissa angivna varor
äro dels torkan under sommaren och
hösten 1947, som medfört en under medelmåttan
liggande skörd, dels försämringen
av vårt valutapolitiska läge, som
framtvingat en väsentlig begränsning av
importen, särskilt från de s. k. hårdvalutaländerna,
samt åtgärder för alt stimulera
vår export på bekostnad av den
inhemska konsumtionen, dels slutligen
det allmänna försörjningsläget i världen,
som i stor utsträckning kännetecknas
av knapphet på livsviktiga förnödenheter.
I och för sig giver detta departementschefens
uttalande icke anledning
till någon invändning, men å
andra sidan kan det knappast åberopas
som stöd för en fortsatt tillämpning av
förfogandelagen. Visserligen är det ju
riktigt, såsom andra lagutskottet skrivit
i sitt utlåtande, att lagens uttryck
»utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden» är så vagt formulerat, att
det tillåter en mycket vidsträckt tolkning,
men det förefaller åtminstone mig
som om detta uttryck icke tilläte en så
vidsträckt tolkning, att det kan ligga
till grund för en fortsatt tillämpning av
förfogandelagen i dess nuvarande utformning.
Är det så, att man anser för -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

fogandelagens fortsatta tillämpning
nödvändig, bör man väl därför i varje
fall söka omarbeta nyssnämnda uttryck,
så att det ger rum för en fortsatt tilllämpning
av lagen. Formuleringen av
utskottsutlåtandet tyder för övrigt på
att det även inom utskottet förelegat
starka tvivel på att de formella förutsättningarna
härför verkligen föreligga.

Jag vill, herr talman, bara till sist
understryka, att vad vi nu diskutera
berör eu väsentlig fråga för den allmänna
rättssäkerheten i landet. Den
nuvarande lagstiftningen lämnar rum
för en uppenbar rättsosäkerhet för den
enskilde. Det skulle kunna dragas fram
flera exempel på detta, men det kanske
räcker med att bara påpeka, att det nuvarande
söndagskörningsförbudet, som
trädde i kraft den 8 november förra
året, genomfördes i form av en ändring
i kungl. kungörelsen den 15 november
1945 angående reglering av handeln
med och användningen av bilgummi.
Som av titeln på kungörelsen framgår,
rör denna endast bilgummi. Söndagskörningsförbudet
har i stort sett ingenting
med bilgummi att göra, utan det
allmänt erkända syftet med förbudet
var att åstadkomma en bensinbesparing.
När den nuvarande förfogandelagen
och därpå grundade kungörelser
kunna möjliggöra en sådan anakronism,
är det verkligen skäl i att företaga en
grundlig utredning i saken och omarbetning
av lagstiftningen.

Det är också därför som jag i likhet
med den föregående talaren vill med
tillfredsställelse notera, att utskottet för
sin del förordar en genomgående översyn
av förfogandelagen, och jag vill
bara sluta med att uttala den förhoppningen,
att denna översyn blir sådan,
att, om nu lagen över huvud taget i
fortsättningen skall behövas, rättssäkerheten
återställes.

.lag avstår, herr talman, i nuvarande
läge från att framställa något yrkande
i denna fråga.

Under detta anförande övertog herr

förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Sedan överläggningen förklarats avslutad,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av väckt motion om utredning
angående kompensation för förlorad
semesterersättning under värnpliktstjänstgöring; första

lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 12 december 1941
(nr 925) om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas; och

andra lagutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av väckt motion om viss
ändring i lagen den 20 december 1940
om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 19.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda- framställningar
angående anslag under försvarets
fonder och statens utlåningsfonder
för budgetåret 1948/49.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lädes till handlingarna.

§ 20.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

§ 21.

Lag om ändrad lydelse av anvisningarna
till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av anvisningarna
till 29 och 41 §§ komnninalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

I en den 16 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 42, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och
41 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Enligt ifrågavarande lagförslag skulle
till punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 fogas följande stycke:

Angående avdrag för nedskrivning
av värdet å rättigheter till leverans av
maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt stadgas i punkt 1
av anvisningarna till 41 §.

Vidare skulle punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattclagen erhålla
följande tillägg:

Beträffande värdet å rättigheter till
leverans av maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må nedskrivning av värdet därå godkännas
endast i den mån den skattskyldige
visar, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen
understiger det kontraherade priset,
eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras.

I fråga om ikraftträdandet innehöll
förslaget denna bestämmelse:

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling, och skall äga tilllämpning
jämväl med avseende å det
beskattningsår, för vilket taxering av
beskattningsnämnd i första instans
verkställes år 1948. Utan hinder av vad
i denna lag stadgas må dock godkännas
sådan nedskrivning av värdet å
rättighet till leverans av fartyg, som
skattskyldig verkställt jämlikt förordningarna
om krigskonjunkturskatt för
åren 1946 och 1947.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 42, antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om ändrad lydelse av anvisningarna
till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Wehtje, Näsgård, Petrén,
Hagberg i Malmö, Olson i Göteborg, Andersson
i Dunker och Larsson i Luttra,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 42 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse
av anvisningarna till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370) med den ändringen, att
bestämmelserna om ikraftträdandet
skulle erhålla följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949. Utan hinder av vad i denna
lag stadgas må dock godkännas sådan
nedskrivning av värdet å rättighet till
leverans av fartyg, som skattskyldig
verkställt jämlikt förordningarna om
krigskonjunkturskatt för åren 1946 och
1947.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman!
Vi ha nu åter att ta ställning till
en galopplagstiftning — vilken i ordningen
lönar det sig inte att försöka
räkna ut. Orsaken är ett regeringsrättsutslag
den 26 september 1947, som förklarar
ett rederi berättigat till avskriv -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1918.

ning å ett beställt men icke levererat
fartyg.

Detta utslag synes ha kommit som en
chock för skatteväsendet. Man säger, att
ett fullständigt nytt läge därigenom har
uppkommit. Det har inte varit lagstiftarnas
mening, bedyrar departementschefen,
att avskrivningar på detta sätt
skulle utsträckas till leveranskontrakt.
Man pekar på att samma problem har
varit uppe när det gällde varor, och att
det då blivit löst genom en särskild lagstiftning,
och det är självklart, att samma
princip måste gälla, när det är
fråga om kontrakterade men inte levererade
maskiner. Man säger vidare, att
den fria avskrivningens underlag skulle
ökas genom en sådan utvidgning av
rätten till avskrivning, vilket skulle
kunna vara till men för det allmännas
intressen. Hela frågan om fri avskrivningsrätt
anses böra underkastas översyn.
Utöver de argument som anförts i
de diskussioner, som föregått tillkomsten
av bestämmelserna om den fria avskrivningen,
åberopas de missbruk, som förmenas
ha följt av denna, och hurusom
den givit anledning till urartning.

Ja, måhända är det riktigt, att ett nytt
läge h.ar uppkommit i samband med
detta regeringsrättsutslag. Men man kan
väl säga, att det nya läge, som vi nu
befinna oss i, i mycket stor utsträckning
är beroende på en annan omständighet,
nämligen de mycket långa leveranstiderna,
som på ett avgörande sätt
ha ökat riskerna vid beställning av inventarier
och maskinanläggningar av
större värde, t. ex. fartyg. Det är nog
också i iktigt, att samma problem varit
föremål för behandling när det har gällt
rätten att göra avskrivningar på leveranskontrakt
i fråga om varor.

Nu säger man, att det är självklart,
att vad som gäller för varor också måste
gälla kontrakt för maskiner, och det
borde de skattskyldiga ha tänkt sig. Jag
måste ju säga, att statsmakternas uraktlåtenhet
att vid ändringen av anvisningarna
hösten 1945 den ändring
som skedde i samband med införandet

av en begränsad rätt till avskrivning å
leveranskontrakt i fråga om varor —
ta med leveranskontrakt på maskiner
omöjligt kan av de skattskyldiga ha
uppfattats som glömska eller försummelse,
utan att de däri måste ha inlagt
ett syfte. En annan uppfattning i denna
sak skulle innebära ett undervärderande
av den eljest mycket exakt fungerande
administrativa apparat, som utmärker
hela vårt skatteväsende.

Det fanns ett slag inom utskottet
vissa utsikter för att man i denna fråga
skulle ha kommit fram till ett enhälligt
betänkande, och det hade väl blivit fallet,
om en av ordföranden uttryckt samförståndsvilja
hade fullföljts. Om majoriteten
hade släppt kravet på retroaktivitet,
så hade ett dylikt samförstånd
månhända kunnat åvägabringas, fastän
det är påtagligt, att delta från utskottsreservanternas
sida skulle ha inneburit
ett inte oväsentligt offer, då det är
vår uppfattning, att såväl departementschefens
som utskottets inställning i sakfrågan
lider av påtagliga brister ur näringssynpunkt.
Som saken nu ligger till,
anser jag mig, fastän det yrkande jag
som reservant har ställt i sakfrågan inte
är något annat yrkande än utskottsmajoritetens,
likväl berättigad att anlägga
några synpunkter på även denna
del av frågan i detta sammanhang.

I sakfrågan gör sig departementschefen,
liksom utskottets majoritet, som så
ofta när det gäller bedömande av näringsfrågor
i förhållande till statsintresset,
skyldig till en viss ensidighet.
Det medges visserligen, att en konsolidering
av företagen, åstadkommen genom
fri avskrivning, är gagnelig för
samhällsintresset men bara intill en
viss gräns, då, som man har uttryckt
saken, en överkonsolidering skulle
kunna inträda. Men i allmänhet bestämmes
inställningen av att den fria avskrivningsrätten
utgör en förmån för
det enskilda företaget.

Jag skall, herr talman, inte vid detta
tillfälle gå närmare in på denna synpunkt.
då man inte gärna kan få ett

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

riktigt omdöme om förmånen för näringsföretagen
utan att i sin helhet ta
i betraktande den speciella ställning
företagen ha i vår hushållning i jämförelse
med löntagare eller andra enskilda
skattedragare.

Departementschefen medger på sidan
26 i propositionen i sådant sammanhang,
att den fria avskrivningsrätten å
maskiner och inventarier varit ägnad
att bereda de skattskyldiga betydelsefulla
möjligheter till konsolidering. Det
är ju gott och väl. Men man saknar tilllägget:
»vilket för folkhushållets sunda
utveckling i gemen är av största betydelse».
Det står inte. Utelämnandet av
detta viktiga led gör departementschefens
fortsatta uttalande förklarligt, då
han säger: »Den omständigheten att

den fria avskrivningsrätten beträffande
inventarier medfört betydelsefulla för
delar utgör emellertid i och för sig intet
skäl, varför nämnda avskrivningsrätt
skulle utsträckas till att avse även kontrakt
å dylika tillgångar.» Häri ligger
ensidigheten i bedömandet. Det är ju
nämligen lika klart, att om den fria avskrivningsrätten
medfört betydelsefulla
fördelar för folkhushållet, alltså den
viktiga synpunkt, som av departementschefen
var utelämnad, kan man inte
längre säga, att detta i och för sig ej
utgör något skäl för att nämnda avskrivningsrätt
skulle utsträckas till att
avse även kontrakt.

Man kan, herr talman, om man är
verksam i näringsutövning, inte komma
ifrån det intrycket, att departementschefen
liksom utskottsmajoriteten, som
ju inte vilja skada näringslivet utan
tvärtom önska främja detta, i otaliga
fall vidtaga åtgärder, som må betingas
av aldrig så välmenande orsaker, av
omtanke om de små i samhället, hävdandet
av samhällets överhöghet, skyddandet
av dettas fiskaliska rätt eller
skapandet av rättvisa de skattskyldiga
emellan, men som bland dem, som bära
företagandets mödor och ansvar, med
bästa vilja inte kunna tolkas såsom
näringsvänliga.

Ville man se saken från näringssynpunkt,
skulle man inte kunna undgå att
beakta, alt värdet för företagen och folkhushållet
av de vidgade avskrivningsmöjligheterna
inte bara ligger i möjligheterna
till konsolidering. Om man
försöker sätta sig in i vilka risker t. ex.
en fartygsbeställning innebär, skall man
lätt förstå, att själva fartvgsbeställandet
blir beroende av i vad mån dessa risker
kunna uppvägas. Ingen vill väl bestrida,
att de långa leveranstiderna, vilka
över huvud taget ha aktualiserat hela
frågan om avskrivningsrätten å kontrakt,
ha betydligt ökat dessa risker. Ja,
det borde vara klart, att hela beställningen
är beroende av att en överblickbar
god konjunktur kan utnyttjas för
riskernas minskande genom avskrivning.
Ett avvaktande av fartygets leverans
för igångsättande av nödiga nedskrivningar
kan bedömas så riskabelt,
att hela beställningen inställes. Häri ligger
ett produktionshämmande moment,
som det funnits all anledning för både
departementschefen och utskottet att ta
hänsyn till. Det är så praktiska saker,
att man är berättigad att ställa följande
fråga till utskottsmajoriteten: Är det
klokt just nu att företa något, varigenom
produktionen hämmas, och ha vi råd i
dagens läge att plåstra med vår skattelagstiftning,
om följden därav blir, att
om det så vore blott en enda fartygsbeställning
inställes, som vid ett friare
avskrivningsförfarande skulle ha kommit
till stånd?

Man avvisar kritiken mot att denna
lagstiftning har kommit så plötsligt och
skall få retroaktiv verkan med att den
kommer i rätt tid för att taxeringsnämnderna
skola kunna stödja sig på den,
och utskottet säger någonting i slutet av
sitt utlåtande om att det har endast förflutit
så kort tid efter det att detta regeringsrättsutslag
blivit av därav berörda
skattskyldiga mera allmänt känt, att
den omständigheten att denna nya bestämmelse
skulle tillämpas redan vid
taxeringarna nu i år, inte borde kunna
medföra några nämnvärda olägenheter.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

Det är rätt anmärkningsvärt, att en dylik
uppfattning om retroaktivitetens innebörd
har kunnat bli vägledande för
utskottets ställningstagande. Vi ha från
näringshåll gjort oss mycken möda att
klarlägga, att retroaktiviteten inträder i
och med att det beslut som fattas om
en maskinanskaffning eller en fartygsbeställning
bringas om intet. Retroaktiviteten
drabbar sålunda sådana företag,
vilka fattat beslut om beställningar
och baserat dessa beslut på den möjlighet
till fri avskrivning å kontrakt, som
man har haft anledning att räkna med
och alldeles särskilt har haft anledning
att räkna med efter regeringsrättens utslag.

Man säger nu, att före regeringsrättens
utslag hade man inte anledning att
räkna med en till leveranskontrakt utsträckt
rätt till avskrivning, och efter
regeringsrättens utslag borde det på
grund av den igångsatta och snart därefter
föreliggande utredningen stå klart
för alla vad som komma skulle, så att
de skulle haft god tid att inrätta sig därefter.
Jag må säga, att det i sistnämnda
fallet är betänkliga tendenser som ta sig
uttryck i ett demokratiskt samhälle, när
en finansministers direktiv och på
grundval därav effektuerad utredning
betyda mer än gällande lag. Vad det
förstnämnda fallet beträffar är det, som
näringsdelegerade i sitt yttrande utrett,
oriktigt, att praxis beträffande rätt till
avskrivningar å leveranskontrakt å maskiner
o. d. varit entydig före regeringsrättsutslaget
den 26 september.

Det är verkligen en långt gången fordran,
att antydningar och avsikter hos
finansdepartementet skola vara vägledande
för näringslivet framför lag och
rätt, och att, som en socialdemokrat yttrade
i utskottet, de företag få stå sitt
kast, som handlat i överensstämmelse
med en lagakraftvunnen dom i stället
för att — förmodar jag han menar
utläsa finansministerns syften och följa
dem. Så stor brådska är väl inte påkallad
i lagstiftningen, när ingenting
står på spel, att ärendena inte skola

kunna beredas och beslutas i laga ordning.
Retroaktivitet i den ekonomiska
lagstiftningen skapar ovisshet och oro
och inför ett drag av godtycklighet från
samhällets sida, som inte är nyttig för
samhällsauktoriteten.

Det är klart, att hotet om retroaktivitet,
när det gäller ekonomiska lagstiftningsåtgärder,
måste vålla en hög grad
av osäkerhet i företagens affärsdispositioner
och därför aldrig kan vara till
produktionens fromma men väl till dess
skada. Det är av denna orsak vi reservanter
lagt en alldeles särskild vikt vid
att man åtminstone på den punkten
skulle kunnat nå enighet om att lagstiftningen
inte skulle komma i tillämpning
i fråga om andra åtgöranden än
dem, som företas från delta års ingång
och sålunda komma i tillämpning först
vid 1949 års taxering.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Denna frågas behandling har ju utvecklat
sig så, att när nu kammaren står inför
att fatta beslut — första kammaren
har redan gjort det och bifallit utskottets
linje —- gäller det egentligen ingenting
annat än ikraftträdandet av lagen.

När herr Olson i Göteborg uttalade
önskvärdheten av att socialdemokraterna
i utskottet skulle ha kunnat sträcka
sig så långt som till utskottsordförandens
försök att medla, så bör man ju
inte glömma bort, att i det ögonblicket
förelåg ett högerförslag om avslag på
hela propositionen. Då befann sig högern
rätt långt ifrån den position där
den för ögonblicket befinner sig. Vi
kunna naturligtvis alltid tvista om hur
mycket vi äro anhängare av näringslivet,
vilka som stödja näringslivet och
vilka som äro fiender till näringslivet.
Det är över huvud taget ett resonemang
som aldrig kan undvikas i dessa skattedebatter.
.lag skall oförbehållsamt erkänna
- vilket jag har gjort i utskot -

Nr 11.

17 mars 1948.

Onsdagen den

tet under behandlingen av denna fråga
och vilket stått oemotsagt ifrån alla håll
inom utskottet — att den fria avskrivningsrätten
var avsedd att vara ett stöd
för näringslivet, att bereda en möjlighet
för detta att konsolidera sig, och
därmed, herr Olson i Göteborg, avsedd
att vara till nytta för folkhushållet, vare
sig det står i propositionen eller ir.te.
Men detta kan å andra sidan inte få
innebära, att man nyttjar den fria avskrivningsrätten
på ett sätt som måste
komma stora lager av vårt folk att
fråga sig, om man därvidlag inte har
gått till uppenbar överdrift.

Nu har herr Olson i Göteborg och
reservanterna i övrigt, särskilt ifrån
högern, slutligen intagit den ståndpunkten
att de anslutit sig till Kungl. Maj:ts
förslag om genomförande av den föreslagna
ändringen men låta striden stå
om vad man kallar en retroaktiv tilllämpning.
Jag tycker inte om hårklyverier
och skall därför inte taga upp
en diskussion om huruvida här föreligger
en retroaktivitet som är annorlunda
beskaffad än den som tillämpades vid
den senaste ändringen av denna lag 1945,
då det gällde leveranskontrakten för
varulager. Även om man kan säga att
beslutet 1945 fattades vid höstriksdagen,
och man således hade möjlighet att
under de första månaderna på året taga
hänsyn därtill, så skall man dock beakta,
att det då fanns företag, och mycket
stora företag, som verkställt bokslut
den 30 september, kanske i något fall
till och med tidigare, och för vilka således
1945 års beslut om avskrivning
på lagervaror blev lika retroaktivt —
om man nu använder det begreppet —
som det beslut skulle bli, som riksdagen
kan komma att fatta i dag.

Jag skall inte som frågan nu ligger till
spilla någon tid på någon utförligare
diskussion om själva den sakfråga, som
beröres i den kungl. propositionen. Det
skulle, herr talman, vara mycket lockande
att göra det, särskilt då man tar
hänsyn till det sätt, på vilket reservanterna
ha transumerat utskottsbetänkan -

det, varvid de konsekvent uteslutit hela
den bakgrund, som man måste ha kännedom
om för alt kunna komma fram
till ett bedömande av sakens kärna. Man
vill inte gärna i detta sammanhang tala
om den försiktighet, som behärskade
1936 års skattekommitté, som behärskade
bevillningsutskottet och riksdagens
båda kamrar vid fattandet av
1938 års beslut. Jag förstår så väl, herr
talman, att man inte vill alltför mycket
tala om dessa ting, när man nu slutligen
drivits till ett godtagande av det föreliggande
förslaget i sak. Men nog borde
även reservanterna ha kunnat kosta på
sig en liten erinran om dessa förhållanden.
Tv 1936 års skattekommitté talade
i sitt betänkande om att bestämmelserna
måste så utformas, att man kunde komma
fram till ett förhindrande av överdrifter
vid utnyttjande av den fria avskrivningsrätten.
Kommittén underströk
att denna ståndpunkt hade goda skäl
för sig, och riksdagen uttalade i enlighet
med de linjer, som kommittén hade
uppdragit, att det var med tvekan den
gav sig in på den fria avskrivningsrätten
och att den vid en icke alltför avlägsen
tidpunkt ville gå till en ny prövning
av denna sak. Jag skall emellertid,
herr talman, icke efter högerns godtagande
av förslaget i huvudsak ta upp
någon närmare debatt om denna fråga.
Jag vill bara ha sagt att personligen betraktar
jag — vilket jag tror även är fallet
med utskottsmajoriteten — den fria
avslcrivningsrätten som så värdefull för
det svenska näringslivet, att den bör
hanteras med en viss försiktighet, så att
det inte en vacker dag uppstår en reaktion
mot densamma, som avlägsnar även
det goda som avskrivningsrätten har
medfört. Jag behöver kanske inte påpeka
att vi i nästa utlåtande ha att behandla
en motion, som berör dessa
ting. Jag tror inte att tiden är inne att
gå till en översyn av dessa bestämmelser
men att man med ett bifall till bevillningsutskottets
förslag i det föreliggande
betänkandet har nått vad man
för dagen bör kunna nå. Men man skall

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

ingalunda vara blind för att om vissa
överdrifter få göra sig gällande, detta
kan leda fram till att vi måste pröva
frågan i dess helhet.

När man från reservanternas sida
vänder sig mot tidpunkten för ikraftträdandet
av beslutet, skulle jag starkt
vilja stryka under den mening som
framhålles i propositionen, att det tilllägg,
som nu göres, måste betraktas endast
som ett återförande av tingen till
det läge, som var för handen före regeringsrättens
utslag i september 1947.
Det kan ju med ett visst fog sägas: Vi
kunna ju icke ha någon kännedom om
de fall, då skattskyldiga ha tillämpat
regeringsrättens utslag, då detta tillvägagångssätt
har godkänts av taxeringsmyndigheterna
och då något överklagande
aldrig skett. Det är riktigt,
herr talman, vi veta kanske mycket litet
om dessa förhållanden. Men vad vi
däremot ha kännedom om är ju vad vi
själva ha varit med om när det gäller
denna fråga, något som vi ingalunda
komma ifrån. Vi veta att vi ha varit med
om att täcka en lucka som uppstått efter
ett regeringsrättsutslag 1945. Vi veta att
finansministern i en proposition 1944,
som riksdagen anslöt sig till, klart och
tydligt förklarade att rätt till avskrivning
av leveransköp av fartyg enligt
hans mening icke borde ifrågakomma
utan att direkt stöd i författningarna
skulle föreligga. Något sådant direkt
stöd i författningarna har inte förelegat,
och det var ju detta som gjorde, att man
inför regeringsrättens utslag — såsom
herr Erik Olson sade — på många håll
fick en chock. Jag tror, herr talman,
att faran för retroaktiviict, som man har
kallat det och talat så mycket om — det
torde för övrigt vara någonting varom
man kan tvista - häves av det som bevillningsutskottet
säger på s. 12 angående
tillämpningen av dessa bestämmelser
vid årets taxering. Skulle det vara
så, att någon har utnyttjat det nya rcgeringsrättsutslaget
under den tid, som
nu förflutit sedan detsamma avkunnades,
har ju utskottet givit direktiv till

taxeringsmyndigheterna, att det skall
förfaras med en viss försiktighet när
det gäller bevisskyldigheten o. s. v. Om
taxeringsmyndigheterna komma att tilllämpa
dessa direktiv, kommer, det tror
jag, ingen fara att hota.

Sedan berörde herr Erik Olson fartygsbyggena.
Även beträffande dessa
finns det på s. 12 i betänkandet så klart
utvecklat hur man bör gå tillväga, att
några konflikter, som kunna medföra
någon fara för att varvsindustrien
skulle mista fartygen ifråga, knappasf
kunna anses föreligga.

Men varför är det då så bråttom, varför
hetsar man igenom detta? säga reservanterna.
Kunde det inte få vara på
det sättet, att förslaget, såsom reservanterna
ha föreslagit, kan träda i kraft ett
år senare än vad syftet från början varit?
Ja, orsaken till detta är ju ingenting
annat än att de, som haft möjlighet att
utnyttja regeringsrättsutslaget — det är
kanske inte så många — i sina deklarationer,
klara sig igenom detta nålsöga,
under det att de som inte ha gjort det
försättas i ett särskilt läge. Är det då
inte lika bra att klart ange vad som är
riksdagens mening i detta avseende?
Hade inte frågan, herr talman, varit av
denna karaktär skulle jag ha lagt i dagen
mera intresse för den ståndpunkt
som slutligen blev reservanternas. Men
det är vdan tvivel på det sättet, att bevillningsutskottets
majoritet — och det
är inte bara socialdemokraterna — har
den uppfattningen, att regeringsrättens
utslag av september 1947 tyder mera på
lagstiftning än på lagskipning. Och när
förhållandena ligga till på det sättet
ingen kan förmena oss att hysa den
uppfattningen - - då förefaller det mig,
herr talman, som om man icke borde
tveka när det gäller att bifalla Kungl.
Maj ds förslag i här förevarande avseende.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Utskottets ärade ordförande sade

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

för ett ögonblick sedan, afl meningsskiljaktigheterna
mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna inte gällde »någonting
annat» än tidpunkten för ikraftträdandet
av den bär ifrågasatta lagstiftningen.
Med detta sitt uttalande
sökte herr Olsson i Gävle, såvitt jag kan
förstå, att reducera betydelsen av den
fråga, som skiljer majoriteten från reservanterna,
nämligen frågan om retroaktiviteten,
redan här tidigare berörd.
Jag vill då säga — jag tror att jag därvid
kan företräda samtliga de åtta reservanterna
— att för reservanterna är
just detta spörsmål ett mycket väsentligt
sådant i detta sammanhang. Vi
kunna nämligen inte vara med om att
acceptera retroaktivitet för en ekonomisk
lagstiftning av denna innebörd.

Vad är det, herr talman, som har hänt
i den här frågan? Vi ha haft en viss
lagstiftning på detta område. Tvist har
uppkommit rörande dennas tolkning.
Tvisten har förts till högsta instans, regeringsrätten.
Regeringsrätten har i ett
utslag av den 26 september förra året
sagt sin mening i saken. Prejudikat
föreligger alltså. Mot bakgrunden av
detta utslag i högsta instans ha alltså
de företag, som här kunna komma ifråga,
verkställt bokslut, upprättat balansräkning
och fått den fastställd av respektive
bolagsstämma. Kungi. Maj:t har
ansett att den lagstiftning, som sålunda
har fått sitt uttryck i regeringsrättsutslaget,
icke är sådan som den bör vara.
Kung!. Maj :t har därför presenterat
riksdagen förslag till en annan lagstiftning.
Frågan är alltså: Skola nu dessa
företag, som ha förlitat sig på regeringsrättens
utslag, bli lidande på alt de följt
lag och rätt? Skall man kunna göra
dem ansvariga för att de ha rättat sig
efter regeringsrätten? Detta utgör ju den
djupare innebörden i detta spörsmål och
vad frågan verkligen gäller. Vi reservanter
anse, att man inte kan lagstifta i
ekonomiska ting på detta sätt. Vi ha ju
biträtt förslaget i alla delar med undantag
av bestämmelsen om dagen för
ikraftträdandet. Enligt propositionen,

som i allt är tillstyrkt av utskottsmajoriteten,
skulle lagen träda i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling. Enligt vår
mening bör den träda i kraft den 1 januari
1949, varigenom de nya bestämmelserna
alltså bli tillämpliga från och
med beskattningsåret 1948 eller motsvarande
räkenskapsår.

Vad framhåller nu utskottsmajoriteten
för att försöka vederlägga de påpekanden,
som reservanterna ha gjort och
som jag här försökt att helt flyktigt antyda?
Jo, majoriteten förklarar, att den
intagit sin ståndpunkt — och till detta
har utskottets ordförande knutit sitt anförande
— med hänsyn till att de nya
bestämmelserna i princip torde kunna
anses överensstämma med den praxis,
som tillämpats innan regeringsrätten
den 26 september 1947 meddelade sitt
utslag. Majoriteten måste alltså konstatera,
att den föreslagna lagstiftningen
inte står i överensstämmelse med regeringsrättens
utslag men i överensstämmelse
med den praxis, som tillämpades,
innan prejudikat tillkom i högsta instans.
Man får väl säga, att det är ganska
ovanligt, att en utskottsmajoritet
fotar sitt betänkande på en sådan ståndpunkt.
Men det är egentligen den därpå
följande satsen som är det mest anmärkningsvärda
i majoritetens uttalande.
Där förklarar nämligen majoriteten,
att vid framläggande av den nu
ifrågavarande propositionen i riksdagen
endast eu kort tid förflutit efter att
delta utslag blivit av därav berörda
skattskyldiga mera allmänt känt, och att
den därför icke finner anledning att
motsätta sig den föreslagna tiden för
ikraftträdandet. Detta påpekande, herr
talman, om att endast en kort tid förflutit,
tyder enligt min mening på en
kvantitativ rättsuppfattning, som måste
vara ägnad att inge den allra största
betänksamhet. Jag menar, att lag är lag
under alla omständigheter, och så länge
eu person, fysisk eller juridisk, rättar
sig efter lagen skall den väl ha lagens

Onsdagen den 17 mars 1918.

Nr 11.

fulla skydd och inte i efterhand träffas
av en eventuell ny lagstiftning.

Man säger, som jag framhöll, att endast
eu kort tid förflutit, och därför
skulle man kunna låta det hela arrangeras
så som här är föreslaget. Ja, herr
talman, vad menas med »en kort tid»
i sådana här sammanhang? Jag vill
fästa uppmärksamheten på att regeringsrättens
utslag föll den 26 september
1947 och att propositionen är dagtecknad
den 16 januari i år, alltså cirka
fyra månader efter regeringsrättsutslaget.
I dag skriva vi den 17 mars. Det är
alltså ett halvt år som har förflutit, och
under hela denna tid, ärade kammarledamöter,
har naturligtvis lagen varit
sådan som den framstår genom regeringsrättens
utslag. Det är väl ingen
som här i kammaren vågar göra någonting
annat gällande. Under detta halvår
ha helt naturligt icke så få företag
vid upprättandet av sina bokslut, som
jag sade, handlat mot bakgrunden av
vad som i högsta instans har förklarats
vara gällande lag och ingenting annat.
Nu vill man genom att skapa retroaktivitet
för den nya lagstiftningen så att
säga klämma efter dessa skattskyldiga,
som inte ha förstått bättre än att man
skall handla efter lag och då också bör
vara skyddad.

Nu tror jag, herr talman, att även majoriteten
i grund och botten tycker, att
det är litet besvärligt att gå med på
propositionens förslag i denna del. 1
herr Olssons i Gävle anförande kunde
man spåra en underton av tveksamhet,
vilken också framkom därigenom, att
han ansåg sig böra understryka vad majoriteten
anfört beträffande de nya bestämmelsernas
tillämpande. Majoriteten
skriver nämligen: »Då de nya bestämmelserna
enligt propositionen skola tilllämpas
redan vid innevarande års taxering,
vilket förslag av utskottet såsom
framgår av det följande lämnats utan
erinran, synes det utskottet särskilt
önskvärt, att vid samma taxering taxeringsmyndigheterna
visa tillmötesgående
mot rimliga önskemål från de skatt -

skyldigas sida.» 1 detta uttalande måste
man ju finna ett uttryck för den stämningen,
att utskottsmajoriteten helst hade
sett, att denna av många påtalade
retroaktivitet inte hade kommit till synes,
utan att man i detta som i andra
fall hade skyddat de personer, fysiska
eller juridiska, som handlat med stöd av
den lagstiftning, som var för handen,
när de företogo sina dispositioner.

Jag har, herr talman, försökt att något
litet antyda varför vi reservanter
anse detta vara en ur principiell synpunkt
betydelsefull angelägenhet och
varför vi inte ha kunnat följa majoriteten
på denna punkt. Jag vill också
understryka vad herr Olsson i Gävle
påpekade, nämligen att det vid en viss
tidpunkt fanns möjligheter att enas i utskottet
även i det avseendet det här gäller,
och detta visar ju att majoriteten
inte var så stark i tron. Men av någon
anledning, som jag inte alls känner till,
meddelade majoriteten — det var kanske
sedan den sovit på saken — att den
inte kunde gå med på vad från den
borgerliga minoritetens sida härvidlag
önskades, och så blev skrivningen sådan
som den blev.

Som kammarens ledamöter finna ha
utskottets högermän, bondeförbundare
och den ene av folkpartiets tvenne representanter
undertecknat reservationen.
Det är enligt min mening beklagligt
att man, när det gäller en principiellt
så betydelsefull fråga som denna,
under denna reservation skall sakna
den andre folkpartirepresentantens
namn. Jag vet inte någonting om anledningen
till detta, men jag har inte kunnat
underlåta att påpeka detta förhållande.

Hem talman! .lag hemställer om bifall
till den reservation, som är avgiven
av herr Velander in. fl.

Herr OLSSON i Gävle erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Till herr Hagberg i
Malmö vill jag bara säga, att jag inte

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

kräver något ansvar av de företagare
som följt regeringsrättens utslag. Det
enda som kan inträffa är ju den ändring
som taxeringsmyndigheten kan
verkställa beträffande avskrivningen,
under förutsättning att vederbörande
inte kan anföra sådana skäl som — med
den generösa tolkning som bevillningsutskottet
ansett böra kunna komma i
fråga — kunna godtagas.

Så sade herr Hagberg, att jag var besvärad,
och han misstänkte att hela majoriteten
i bevillningsutskottet var besvärad.
Nej, herr Hagberg, så länge vi
befinna oss på samma linje som alla
länsstyrelser utom en — och den länsstyrelsen
har inte gått emot retroaktiviteten
utan bara frågat, om det var
lämpligt att angripa problemet på det
sätt som skett — och dessutom kammarrätten,
så länge behöva vi inte känna
oss det ringaste besvärade.

Herr HAGBERG i Malmö erhöll likaledes
på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande lade
mycken vikt vid konstaterandet att han
befinner sig i sällskap med samtliga
länsstyrelser utom en, och han menade
att, har man ett sådant stöd, behöver
man inte hysa någon tvekan om förslagets
rättfärdighet. Jag vill då bara erinra
om att, när vi förra året diskuterade
det stora skatteförslaget, som avstyrkts
av så gott som samtliga rikets
länsstyrelser, åberopade herr Olsson i
Gävle inte ett ögonblick den stora
trygghet, man kunde erfara av att ha
länsstyrelserna bakom sig.

Herr OLSSON i Gävle erhöll på begäran
ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Vid det tillfället
var det herr Hagberg i Malmö som kände
tryggheten av att ha länsstyrelserna
bakom sig. I dag gör han det inte. Det
är skillnaden.

Härpå anförde:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Då jag tillhör reservanterna i
detta ärende, vill jag saga ett par ont.

Herr Adolv Olsson säger att propositionen
och utskottets tillstyrkande
därav är bara ett återförande till vad
som gällt tidigare på detta område. Jag
tror att herr Adolv Olsson har fel i
detta. Jag har varit med såsom ledamot
i den särskilda taxeringsnämnd som i
mitt län har att verkställa sådana här
taxeringar. Första gången vi hade ett
ärende av detta slag — jag minns inte
vilket år det var, men det var för flera
år sedan — tyckte vi nog att det såg
litet konstigt ut, att företagen skulle få
verkställa avskrivningar på maskiner
och inventarier, som de inte hade fått,
utan som de endast hade kontrakt på
och kunde beräkna få levererade först
om ett eller annat år. Vi uppdrogo åt
vår ordförande att undersöka om detta
vore riktigt och i överensstämmelse
med gällande lag och författning. Ordföranden,
en mycket samvetsgrann man,
gjorde denna undersökning och kom
till det resultatet, att företagen enligt
gällande lag hade rätt att göra avskrivningar
på kontrakterade men ej levererade
inventarier. Vi ledamöter i
taxeringsnämnden måste ju finna oss i
detta, och det visade sig ju sedan genom
regeringsrättens utslag, att vår
ordförandes uppfattning var riktig. När
herr Olsson i Gävle säger, att detta förslag
endast innebär ett återförande till
vad som gällde förut, är det sålunda
icke riktigt. Det är en ändring i sak.

Men jag har, herr talman, ingenting
alt invända mot denna ändring, som
jag tror är berättigad, helst som enligt
propositionen och utskottets förslag avskrivning
medges, där det kan visas
eller göras fullt troligt att varorna fallit
eller komma att falla i pris. Men det
är ju inte om detta som striden närmast
står, utan frågan gäller om denna ändring
skall ske retroaktivt eller om den
skall genomföras från den senare tidpunkt
som reservanterna föreslagit. För
min del finner jag det mycket märk -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

ligt, att man när det gäller en sådan
här skattefråga skall tillämpa retroaktivitet.
Såvitt jag kan förstå skulle man
med en sådan bestämmelse mången
gång kunna bryta civilrättsliga avtal,
och det är väl ganska orimligt, att en
ändring i skattelagstiftningen genom en
retroaktiv tillämpning skall få ha sådana
konsekvenser.

Jag är ledamot även i år av denna
särskilda taxeringsnämnd, och jag vet
att det är ett rätt stort antal företag
som kunna komma att beröras av denna
retroaktiva tillämpning. Det kommer att
bli en mycket besvärlig historia för
taxeringsnämnden att så att säga bryta
upp bokslut med däri vidtagna avskrivningar
och göra om upprättade deklarationer.
Det går naturligtvis att göra
det, men det blir som sagt rent praktiskt
en besvärlig historia, som man
tvingas till, om riksdagen nu godkänner
detta förslag. Jag finner det för övrigt,
herr talman, rent principiellt synnerligen
olämpligt att tillämpa en lagstiftning
av detta slag retroaktivt.

Det är, herr talman, av nu angivna
skäl som jag anslutit mig till reservationen,
och jag ber att få yrka bifall till
densamma.

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman!
Jag vill med tillfredsställelse notera
en del av de uttalanden som herr
Olsson i Gävle gjorde. De lovade en
del gott för den fortsatta behandlingen
av de viktiga spörsmålen om avskrivningsrätten,
inte bara vad angår tilllämpningen
av den nu föreslagna bestämmelsen.
Jag vill emellertid gärna
göra ett par reflexioner i anslutning
till herr Olssons i Gävle anförande.

Det kan vara onödigt, som herr Olsson
i Gävle uttalade, att tvista om
denna retroaktivilet. Den diskussionen
bar antagit en rent akademisk karaktär.
Men det är i alla fall rätt underligt
att en sådan diskussion skall behöva
föras och att olika meningar skola föras
till torgs på sätt som här sker. bör

dem som träffas av denna lagstiftning
finns det inte alls någon tveksamhet om
den retroaktiva innebörden av denna
lag. En näringsidkare, som vidtagit en
åtgärd med stöd av gällande lag, kan
inte annat än uppfatta det såsom retroaktivitet,
när denna åtgärd sedermera
omintetgöres på grund av en därefter
antagen lagstiftning. Herr Olsson i
Gävle säger att det enda som kan inträffa
för dessa näringsidkare, som följt
den tidigare gällande lagen men bli fast
för den senare, skulle vara att det blir
en ändring i taxeringen, när taxeringsnämnderna
få saken om hand. Men
detta är ej det väsentliga. Det väsentliga
är att han inte kan få sin beställning
inhiberad. Det kan hända att han
gjort en beställning, som han med den
senare antagna lagstiftningen icke
skulle ha vågat sig på. Detta belyser väl
spörsmålet om retroaktiviteten på ett
fullt tillfyllestgörande sätt. Vi behöva
inte tänka på de stora företagen, som
ha betydande avskrivningsmöjligheter
för sin konsolidering. Men vi kunna
tänka på de smärre företagen. Vissa
tramprederier erbjuda utmärkta exempel.
Ett sådant rederi grundas kanske
av någon sjövan person, en med befraktning
förtrogen gammal sjökapten.
Han beställer ett fartyg, men leveransen
kan dröja åtskilliga år. Han är kanske
alldeles beroende av att kunna möta
de risker, som en fallande konjunktur
för honom måste innebära, genom att
börja avskrivningen omedelbart efter
det beställningen är gjord.

Herr Olsson i Gävle har med allt fog
understrukit vikten av nu föreslagen
lagstiftning ur den synpunkten att vissa
missbruk ha förekommit. Det är inte
någon som vill förneka att missbruk
förekommit, och jag förstår att fiskaliska
synpunkter påkalla, att de luckor
i lagen som möjliggöra sådana avarter
som bär omnämnts bliva tilltäppta.
Men man måste även taga hänsyn till
att det genom en dylik tilltäppning av
luckorna kan, under de tider som vi
nu leva i. uppkomma skada för ilen lo -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

jala näringsverksamheten. Att skada
kan uppkomma för den lojale näringsidkaren
tror jag mig ha visat med det
exempel jag nyss anfört om det lilla
tramprederiet. Det blir därför fråga
om avvägningsproblem. De som få egen
erfarenhet av denna skada anse i allmänhet
den fiskaliska skada, som kan
uppkomma genom missbruk, såsom icke
jämförbar med den skada som genom
en restriktiv lagstiftning kan uppkomma
för själva produktionslivet. De
betrakta den förra skadan såsom ett
mindre ont.

Slutligen vill jag säga ett par ord
med anledning av herr Olssons i Gävle
yttrande, om större eller mindre näringsvänlighet,
som kommer att diskuteras
så länge skattefrågor äro före.
Detta är alldeles riktigt. Men jag vill
framhålla, att den näringsvänlige ofta
anser, att den skada som kan uppkomma
för själva företagandet är större
än den förlust, som kan uppkomma för
statskassan genom att några skatter
skulle komma att rinna denna förbi.
Majoritetspartiet ser ofta saken på annat
sätt. Det är på detta sätt det ligger
till med åsiktsskillnaderna om större
eller mindre näringsvänlighet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Alla äro ense om att vad som är viktigt
i denna sak är frågan om gränserna
för avskrivningsrätten. Det som över
huvud taget kan bringa denna rätt i
fara kan icke vara till gagn för näringslivet.
Och nu tror jag inte att det
finns någonting som i så hög grad
skulle kunna bringa avskrivningsrätten
i fara som att man vill driva den till
sådana orimliga konsekvenser, att fri
avskrivning på varje kontrakt tillåtes.
Jag kan inte se annat än att hela bevillningsutskottet
i grund och botten
delar den meningen, eftersom alla äro
med om att lagen i framtiden skall vara
sådan, att man inte får lov att göra avskrivningar
på kontrakt. Under sådana

förhållanden begränsar sig diskussionen
till frågan om tillämpningen av
detta lagbud vid årets taxeringar. Och
frågan blir då helt och hållet den, vad
man skall betrakta såsom förut gällande
lag. Jag har ju varit med om att genomföra
lagstiftningen om den fria avskrivningsrätten
och haft anledning att
så att säga följa opinionen inom de
kretsar som tillämpa denna lagstiftning.
Och jag måste säga att det varit en
fullständig överraskning för mig varje
gång regeringsrätten tolkat den på detta
vidsträckta sätt. Att en dylik tolkning
står i strid mot lagstiftarens mening
framgår, såvitt jag förstår, fullt tydligt
av den i utskottets betänkande citerade
propositionen till 1944 års riksdag, där
det klart sades ifrån, att det icke borde
ifrågakomma att utan direkt stöd avförfattningarna
i avskrivningshänseende
likställa fartyg med leveranskontrakt å
fartyg. Detta uttalande lämnades avriksdagen
utan erinran och måste alltså
anses vara allmän uppfattning. När regeringsrätten
år 1945 godkände avdrag
för nedskrivning av leveranskontrakt å
varulager, kom regeringen omedelbart
med en proposition, som förklarade att
detta icke var avsikten med den fria
avskrivningsrätten, och denna proposition
godkändes av riksdagen. Under sådana
förhållanden kan man inte säga
annat än att det regeringsrättsutslag
som här åberopas icke rimligtvis kan
av dem som följt med saken betraktas
såsom fastställande av vad som hittills
gällt.

Men, säger nu herr Olson i Göteborg,
de näringsidkare som fingo se detta
utslag och handlade därefter, måste ju
komma i ett otrevligt läge genom att
de på detta sätt handlat under falska
föreställningar. Herr Andersson i Dunker
talade om att de till och med skulle
behöva riva upp sina deklarationer.
Dessa företags deklarationer behöva
emellertid inte avlämnas förrän i mars.
Frågan är alltså när detta regeringsutslag
kommit till företagarnas kännedom.
Ett utslag av regeringsrätten i ett

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

speciellt fall rörande ett rederibolag
delgavs bolaget den 15 oktober 1947.
Det dröjde väl någon tid innan meddelandet
på ryktets vingar spritt sig
till andra, och i alla händelser böra vi
ha kommit fram mot slutet av oktober
1947. Den 10 november 1947 publicerades
taxeringsrevisor Annells promemoria,
tillkommen på finansdepartementets
förslag, och den fick omedelbart
en stor publicitet. Där sades det
klart och tydligt ifrån, att man föreslog
att denna lagstiftning skulle gälla
vid 1948 års taxering. Herr Olson i
Göteborg talade om alla de olyckor,
som skulle ha hänt under de två
veckorna mellan slutet av oktober och
10 november 1947, och sedan skulle
den som fått besked icke ha brytt sig
om att ändra sina dispositioner. Är
emellertid inte detta ett försök att driva
en abstrakt princip till de orimligaste
konsekvenser?

Jag vill sluta med att säga, att jag
tror att alla som över huvud taget vilja,
att det i denna för näringslivet så viktiga
fråga skall finnas en allmän mening
bakom att man bör vara liberal —
låt mig kalla det så — vid tolkningen
av avskrivningsbestämmelserna, och
inse att det är gagneligt för företagen
att kunna konsolidera sig genom att
ha en fri avskrivning, de kunna inte
annat än dela min uppfattning om att
detta skulle kunna skadas, om man
från de enskilda företagarnas sida vill
driva en sådan sats in absurdum. Det
vore klokt om man även i denna kammare
följde majoriteten i utskottet.

Herr HAGBERG i Malmö erhöll på
begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag föreställer mig,
att det var åtskilliga här i kammaren
som kände sig kanske inte så litet överraskade
av innehållet i statsrådet Wigforss’
anförande. Frågan är väl dock
inte, herr statsråd, när det här omtalade
utslaget av regeringsrätten av
den 20 september 1947 kom till de
skatteskyldigas kännedom. Det är inte

7 — Andra kammarens protokoll 1948.

heller fråga om när innehållet i taxeringsrevisor
Annells promemoria kom
till de skatteskyldigas kännedom. Det
centrala i problemet är vad som har
varit lag mellan den 26 september 1947
och den 17 mars 1948. Ingen lär väl
kunna bestrida, att regeringsrättens utslag
av den 26 september 1947 är gällande
lag ända tills riksdagen beslutat
något annat.

Härpå anförde

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Utskottet har i detta betänkande
i princip tagit ställning till frågan om
den fria avskrivningsrätten. På sidan
10 skriver utskottet bl. a. följande: »Utskottet
vill för sin del betona, att någon
anledning till tvivelsmål i fråga om
önskvärdheten och lämpligheten av den
fria avskrivningsrättens bibehållande i
vår skattelagstiftning i och för sig icke
förefinnes.»

Som framgår av motionen II: 307,
som här senare kommer att behandlas,
kan inte den kommunistiska gruppen
instämma i detta principuttalande. Vid
denna motions behandling kommer jag
att närmare ange vår inställning härvidlag.
Med reservation mot detta utskottets
principuttalande komma vi att
i föreliggande detaljfråga ansluta oss
till utskottets yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 21,
röstar

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna. Sedan kammarens
ledamöter härefter intagit sina platser
samt voteringspropositionen blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 112
ja och 76 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan

§ 22.

Motion om ändrade bestämmelser ang.
avskrivning å inventarier.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 22, i anledning av väckt
motion om revision av bestämmelserna
i kommunalskattelagen angående rätten
till fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion,
II: 307, av herr Jansson i Örebro m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära
skyndsam revision av bestämmelserna
rörande rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier».

Utskottet hemställde, att motionen
11:307 av herr Jansson i Örebro m. fl.
om revision av bestämmelserna i kommunalskattelagen
angående rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Den fria avskrivningsrätten har,
vilket ju framgår av behandlingen av
den föregående frågan, under den tid
den praktiserats vållat åtskilliga bekymmer
såväl bland taxeringsmyndigheter
som bland lagstiftare. I 1936 års
skattekommittés betänkande, som ju
utgjorde grunden för denna lagstiftning,
uttalade man sig också mycket
betänksamt om denna fråga, och det
heter där bl. a.: »En friare avskrivning
kan i stort sett ej tillåtas, där missbruk
från de skattskyldigas sida vore att befara.
»

Nu ha vi praktiserat denna fria avskrivningsrätt
i åtskilliga år, och vi
skulle väl nu kunna bedöma huruvida
densamma missbrukats eller inte. På
denna fråga anser jag att taxeringsrevisor
Anneli givit ett klart besked då
han säger, att så varit fallet. I sin promemoria
till finansdepartementet, dagtecknad
den 10 december 1947, säger
nämligen taxeringsrevisor Anneli efter
verkställd undersökning bl. a. följande:
»I stor utsträckning ha de skattskyldiga
utnyttjat bestämmelserna till att
skriva ned sina maskiner och inventarier
till en krona, vilket knappast överensstämmer
med lagstiftarens mening
då bestämmelserna infördes.»

Detta säger ju en hel del. Huvudsyftet
med lagstiftningen var ju befrämjande
av konsolidering av företagen.
Ja, detta kan ju alltid vara ett argument,
såvida inte företagarna själva
kunna komma sig för med att av egen
drift åstadkomma en konsolidering.
Det kan också vara ett argument, om
man därigenom vill förekomma en
ohämmad vinstutdelning och därmed
följande aktiespekulationer, vilka ju
förde åtskilliga företag till ruinens
brant under första världskriget.

Om vi nu se på förhållandena och
lyssna på de experter, som undersökt
denna fråga, så finna vi, att man nått

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

längre än man avsåg. Ja, man har nått
inte bara konsolidering utan även överkonsolidering.
Man bär skapat dolda
reserver, och dessa kunna i många avseenden
bli till skada i stället för till
nytta för produktionslivet. Dessa dolda
reserver stärka säkerligen den monopolistiska
utvecklingen och åstadkomma
förmodligen icke önskvärda eller
åtminstone mindre önskvärda investeringar.
Detta kan verka som en broms
på produktionsutvecklingen. Dessa dolda
reserver kunna också användas i
kampen mellan arbete och kapital på
ett sådant sätt, att det verkar nedpressande
på levnadsstandarden och därigenom
drager med sig alla de sociala
olyckor, som en sådan förändring skulle
ha i sitt släptåg.

Överkonsolideringen kan således inte
betraktas som enbart nyttig för det allmänna,
vilket vi också framhållit i motionen,
och detta synes också vara taxeringsrevisor
Annells mening då han
säger: »Sedan gränsen för en betryggande
konsolidering nåtts, har -----

det allmänna ej anledning att medgiva
en grupp skattskyldiga speciella förmåner
i form av uppskov av beskattning
å sparade medel. En överkonsolidering
av företagen medför alltså ej så stora
fördelar att den uppväger de nackdelar,
som ett överdrivet utnyttjande av
den fria avskrivningen kan innebära
för det allmänna.»

Man har också sagt, att denna fria
avskrivningsrätt egentligen inte innebär
någonting annat än ett uppskov
med skattens erläggande. Folket har en
annan syn på saken. Det som framgår
av den förut nämnda promemorian av
taxeringsrevisor Anneli synes också
stödja den föreställning som är ganska
allmänt rådande, att dessa fria avskrivningar
inte betyda ett uppskov med
skattens erläggande, utan närmast äro
att betrakta som en ren skattelättnad.
Det förefaller mig också som om det
heta försvar, som storindustriens representanter
leverera i denna fråga, skulle
tyda på att så verkligen är förhållan -

det. Det förefaller med andra ord som
om den fria avskrivningsrätten vore
ett privilegium, i synnerhet för storindustrien,
ett privilegium på bekostnad
av det allmänna, på bekostnad av andra
skattebetalare.

Utskottets ordförande, herr Adolf
Olsson, förklarade förut här, att han ej
ansåg tiden vara mogen för en allmän
revision av lagbestämmelserna. Vi äro
emellertid av den övertygelsen, att det
nyttigaste för samhället och för allmänheten
vore, att denna lagstiftning
med det snaraste underkastades en allmän
revision. Därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen
II: 307.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Med hänvisning till det av kammaren
nyss fattade beslutet om den där berörda
kungl. propositionen hemställer
jag om bifall till bevillningsutskottets
hemställan om avslag på förevarande
motion.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 23.

Motioner ang. restitution av bensinskatt
åt fiskare m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 23, i anledning av väckta
motioner angående restitution av bensinskatt
till utövare av fiskerinäringen
in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 2 av
herr Emil Petersson och II: 8 av herr
Ulbult in fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, alt bensinskatten
borttages på sådan bensin, som använ -

100 Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

des vid yrkesmässigt utövande av fiske,
eller, om detta av vissa skäl inte låter
sig göra, att skatten restitueras direkt
till förbrukaren, såsom i Danmark, eller
att yrkesfiskare få inköpa avgiftsfri bensin,
såsom i Norge»;

2) de likalydande motionerna I: 202
av herr Hällgren och II: 323 av herrar
Skoglund i Umeå och Jonsson i Skedsbygd,
vari hemställts, »att riksdagen,
därest höjning av bensinskatten beslutas,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning, huruvida utöver
nuvarande system för kollektiv
restitution till fiskerinäringen av erlagd
bensinskatt jämväl återbäring direkt
till fiskare av sådan skatt må kunna
ske, samt att Kungl. Maj:t till 1949
års riksdag måtte framlägga förslag i
ärendet»;

3) de likalydande motionerna I: 115
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. och
II: 218 av herr Hseggblom in. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte dels
besluta om restitutionsförfarande för
bensin, använd för jordbrukets drift,
antingen gällande skatten för bensin i
dess helhet eller för föreslagen tilläggsskatt
på bensin, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
beträffande formerna för restitutionsförfarandet»;
samt

4) motionen II: 222 av herr Nilson i
Spånstad, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att restitution av bensinskattemedel
för bensin, som användes
inom jordbruket, må beviljas enligt
samma grunder som nu tillämpas för
inom fiskerinäringen använd bensin».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) i anledning av de likalydande motionerna
I: 115 (av herr Hjalmar Nilsson
m. fl.) och 11:218 (av herr Hseggblom
m. fl.) samt motionen 11:222 (av
herr Nilson i Spånstad)

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en
■allsidig och förutsättningslös utredning
snarast möjligt rörande frågan om rätt

till restitution av skatt för bensin, som
användes vid jordbrukets drift, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att —
därest praktiska svårigheter icke skulle
hindra genomförandet av restitution av
förevarande slag — förordna om restitution
av tilläggsskatt å sådan bensin,
som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden den 1
april 1948—31 mars 1949, därvid utskottet
förutsatte, att bemyndigandet utnyttjades
under beaktande av vad i betänkandet
anförts i nu berörda hänseende;
samt

2) i anledning av de likalydande motionerna
I: 2 (av herr Emil Petersson)
och II: 8 (av herr TJtbult m. fl.) samt de
likalydande motionerna I: 202 (av herr
Hällgren) och II: 323 (av herrar Skoglund
i Umeå och Jonsson i Skedsbygd)
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en
allsidig och förutsättningslös utredning
snarast möjligt rörande frågan om rätt
till restitution av skatt för bensin, som
användes för yrkesmässigt bedrivet
fiske, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av herrar Veländer, Wehtje, Hagberg
i Malmö och Olson i Göteborg;

2) av herr Petrén; samt

3) av herrar Andersson i Dunker och
Larsson i Luttra.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr UTBULT: Herr talman! Alltsedan
skatten på bensin infördes vid
1924 års riksdag ha framställningar
gjorts till vederbörande myndigheter
angående restitution till fiskarena av
skatt å bensin som användes vid yrkesmässigt
utövande av fiske. Redan vid
1927 års riksdag förklarade chefen för
finansdepartementet i en proposition,

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11. 101

att han ej funnit det möjligt att i princip
avvisa de krav på restitution, som
framställts från fiskerinäringens sida.
Samma år medgavs också, genom kungörelse
nr 216, att skatt å bensin som
användes vid yrkesmässigt utövande av
fiske skulle återbäras med visst belopp.

Denna återbäring har fortgått år efter
år alltsedan 1927, men återbäringen
bär skett kollektivt. På grund av denna
kollektiva återbäring har det, allteftersom
tiden gått och bensinskatten
ökat, från en hel del håll bland fiskarena
framkommit önskemål om att
skatten skall, för att rättvisa skall bli
gällande, återbetalas direkt till förbrukaren
eller att skatten borttages på sådan
bensin, som användes vid yrkesmässigt
utövande av fiske. Den ena
framställningen bar gjorts efter den
andra. 1933 års fiskeriutredning gjorde
i en skrivelse till jordbruksdepartementet
den 5 april 1935 en framställning
om att restitution av skatt å bensin,
som använts för framdrivande av
motorbåt vid yrkesmässigt utövande av
fiske, skulle restitueras direkt till de
fiskare, som för sagda ändamål förbrukat
bensinen. Med samma skrivelse
följde ett förslag till ny kungl. kungörelse
rörande bensinskattens restituering.
Vidare överlämnades ett förslag
till formulär för ansökan om restitution.

I sitt den 21 oktober 1937 avgivna
betänkande rörande fiskerinäringens
avsättningsförhållanden anslöt sig 1935
års fiskeriutredning till nyssnämnda
förslag. Vidare föreslog den senare utredningen,
att restitutionen skulle utsträckas
till att gälla all bensin som användes
vid yrkesfisket, samt att frågan
om restitution av bensinskatten skulle
prövas av fiskeristyrelsen, som av utredningen
föreslogs skulle komma till
stånd.

1937 års automobilskatteutredning
tillstyrkte fiskeriutredningens förslag.
Därefter ha flera framställningar gjorts
i samma fråga. Vid 1910 års riksdag

förelåg motion rörande återbäring av
bensinskatt.

Man har i en del fall påpekat, att det
är svårt att få en nöjaktig kontroll, så
att restitutionsrätten icke missbrukas,
men detta är enligt min mening icke
någon som helst godtagbar motivering.

I Danmark har sedan flera år tillbaka
bensinskatt återbetalats direkt till
förbrukaren, fiskaren, efter varje kvartal
eller halvår. I Norge får yrkesfiskare
inköpa avgiftsfri bensin. Ha både
danskar och norrmän kunnat ordna
denna fråga på ett förnuftigt sätt, kan
det väl inte stöta på oöverstigliga hinder
att ordna den även här i Sverige.

Departementschefen bar i den senaste
statsverkspropositionen upptagit en
summa av 360 000 kronor, som skulle
motsvara hela det skattebelopp, vilket
beräknats inbetalas av yrkesfiskare efter
en skattesats av 18 öre per liter.
Efter den skattesats, som jämlikt riksdagens
beslut skall utgå efter den 1
april, skulle beloppet av från fiskarena
inbetald bensinskatt uppgå till ca
900 000 kronor per år, beräknat efter
det kvantum bensin som departementschefen
utgått ifrån. Att de fiskare, som
olyckligtvis ha bensinmotorer i sina
fiskebåtar, skulle beskattas med denna
stora summa verkar orimligt, alldenstund
det torde vara en omöjlighet att
få en kompensation härför i form av
höjda fiskpriser.

Till årets riksdag ha inlämnats flera
motioner om restitution av bensinskatt
till fiskare samt liknande motioner om
restitution till jordbrukare. I en hel del
av dessa motioner föreslås utredning om
restituering av bensinskatt samt i andra
borttagande av skatt på bensin, som
användes vid yrkesmässigt utövande
av fiske, eller restitution av sådan skatt
direkt till förbrukaren. Då bevillningsutskottet
behandlat motionerna har utskottet
stannat för utredningsförslaget.
Att en utredning kommer till stånd är
naturligtvis ingenting att anmärka mot.
Från den 1 april får ju i alla fall den
fiskare, som bar bensinmotor i sin båt.

102 Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

betala inte mindre än bortåt 70 öre litern
för sitt motorbränsle, då den fiskare
som bär brännoljemotor i båten
betalar cirka en fjärdedel av detta pris
eller 17 å 18 öre litern. Hur kan man
tänka sig, att den ene fiskaren skall
kunna betala närmare fyra gånger mer
för sitt motorbränsle än hans kamrater
i en annan båt?

Nu har emellertid bevillningsutskottet
även föreslagit, att riksdagen måtte
besluta att bemyndiga Kungl. Maj.-t att,
därest praktiska svårigheter icke skulle
hindra genomförandet av restitution av
förevarande slag, förordna om restitution
av tilläggsskatt å sådan bensin,
som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden 1 april
1948—31 mars 1949, varvid utskottet
förutsätter, att bemyndigandet utnyttjas
under beaktande av vad i detta betänkande
anförts i nu berörda hänseende.

Det synes mig att det hade varit riktigt,
att bevillningsutskottet hade föreslagit
liknande åtgärder även vad fisket
beträffar, och det torde inte ha vållat
några större svårigheter för den blivande
fiskeristyrelsen att tillsammans
med fiskarenas organisationer ordna
frågan om bensinskattens restitution direkt
till förbrukaren, inte bara av tillläggsskatten
på 27 öre, som skall börja
den 1 april, utan även på den nu gällande
skatten av 18 öre.

Med anledning av de här framförda
synpunkterna ber jag, herr talman, att
för det första få yrka bifall till utskottets
hemställan i punkt 1) a) och b).
Beträffande punkten 2) i bevillningsutskottets
betänkande yrkar jag, att
riksdagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna I: 2 (av herr Emil
Petersson) och 11:8 (av mig själv tillsammans
med andra kammarledamöter)
samt de likalydande motionerna
1:202 (av herr Hällgren) och 11:323
(av herrar Skoglund i Umeå och Jonsson
i Skedsbygd) a) i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om en allsidig och

förutsättningslös utredning snarast möjligt
rörande frågan om rätt till restitution
av skatt för bensin, som användes
för yrkesmässigt bedrivet fiske,
samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda,
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att —
därest praktiska svårigheter icke skulle
hindra genomförandet av restitution
av förevarande slag — förordna om
restitution direkt till förbrukaren av
tilläggsskatt å sådan bensin, som använts
vid yrkesmässigt utövande av
fiske under tiden den 1 april 1948—
31 mars 1949, därvid förutsättes, att bemyndigandet
utnyttjas under beaktande
av vad i motionen I: 2 av herr Emil
Petersson och i motionen II: 8 av mig
själv tillsammans med andra kammarledamöter
anförts i nu berörda hänseende.

I detta anförande instämde herrar
Carlsson i Bakeröd, Staxäng, Antby, Jacobsson
i Igelsbo och Stjärne.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Vid föreliggande utskottsutlåtande ha
fogats inte mindre än tre blanka reserAmtioner.
Jag skall taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk för att något
belysa vad som avses med den tredje
av dessa reservationer, vilken undertecknats
av herr Andersson i Dunker
och mig.

Utskottet föreslår i detta betänkande
en utredning angående restitution av
skatt på bensin, som användes inom
jordbruket. Då man förutsätter, att
denna utredning skall taga en viss tid
i anspråk, så att förslag i detta syfte
inte snart hinner framläggas, föreslår
utskottet dessutom ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om restitution
av tilläggsskatten på sådan bensin,
som användes till bensindrivna
traktorer i jordbruket.

Vad den senare punkten beträffar,
kan jag inte finna, att det finns tillräckliga
skäl för att begränsa detta bemyndigande
till att avse endast tilläggs -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11. 103

skatten på denna bensin. Det är ju här
fråga om en ren vägskatt, som får betalas
dels av de jordbrukare, som driva
sina traktorer m. m. med bensin, och
dels av de fiskare, som använda bensindrivna
båtar. I fråga om fisket har
herr Utbult här framfört de väsentligaste
av de synpunkter, som jag och
min medreservant anlagt på denna
fråga. I stort sett gäller samma resonemang
även för jordbruket. Skillnaden
är, att då det gäller fisket, man även
tidigare har medgivit en viss kollektiv
restitution till vissa gemensamhetsändamål
för fisket.

Det är uppenbart att efter den nu
senast beslutade kraftiga höjningen av
bensinskatten denna form av restitution
inte på något sätt blir tillfredsställande.
Det gäller därför att även här
försöka komma fram till en individuell
restitution till förbrukarna. Detta är i
detta fall så mycket mera angeläget
som det här gäller de kanske ekonomiskt
sett svagast ställda bland fiskarena.
Det är ju i allmänhet endast de
mindre båtarna som äro försedda med
bensinmotorer, under det att de större
båtarna ha motorer som drivas med
brännolja eller fotogen. Dessa sistnämnda
drivmedel beröras ju icke av
de nu beslutade skatterna.

Själva spörsmålet om restitutionens
anordnande har ju varit uppe till behandling
vid många tillfällen tidigare.
Detta ärende har emellertid alltid fallit
av det skälet, att det skulle vara
svårt att ordna en tillfredsställande
kontroll för denna restitution. Man har
tydligen ansett, att det skulle stöta på
svårigheter att fastställa vilka kvantiteter
bensin, på vilka man skulle medgiva
restitution åt de olika förbrukarna.
Nu befinna vi oss emellertid i
det läget, att en bensinransonering skall
införas. Därmed tvingas ju ransoncringsmyndigheterna
att taga ställning
till spörsmålet, hur stor tilldelning av
bensin varje förbrukare skall få. På
så sätt kan ju frågan om restitution förenklas,
eftersom restitution skulle

kunna beviljas på just den kvantitet,
som vederbörande skulle få sig tilldelad
för sin traktor eller sin båtmotor.
Det är visserligen uppenbart, att vissa
svårigheter kunna uppstå vid fastställande
av en skälig tilldelning. För jordbrukets
del torde väl emellertid frågan
kunna lösas på det sättet, att exempelvis
bensindrivna traktorer beviljades en
viss tilldelning per hektar odlad jord.
För fisket får väl tilldelningen ske
efter andra rimliga grunder.

Det är glädjande att utskottet nu har
kunnat enas om att föreslå en restitution
av denna skatt. Jag förväntar dock,
att restitutionen snarast kommer till
stånd och att man inte dröjer med detta
så länge, att man förhindrar ett rationellt
utnyttjande av de maskiner,
som nu stå oss till buds. Detta är speciellt
angeläget i nuvarande läge, då
det är ont om jordbruksmaskiner och
ont om traktorer. Vi måste utnyttja alla
de redskap vi ha, även om en del av
dem äro beroende av ett drivmedel,
som nu måste bli föremål för en oerhört
hård beskattning och ransonering.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få förena mig i det yrkande, som
ställdes av herr Utbult.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Den nu föreliggande frågan är
ju icke ny. Vi ha här i riksdagen vid
flera föregående tillfällen haft den uppe
till behandling i anledning av väckta
motioner. Jag erinrar om att redan 1938
väcktes motioner, där man påyrkade
åtgärder för restitution av sådan bensin,
som förbrukas i jordbruksdrift. Bevillningsutskottet
skrev då, att utskottet
förutsatte, att Kungl. Maj:t skulle ha
sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga. Och därför avslogos motionerna!
Vid 1939 års riksdag väcktes så återigen
motioner i samma fråga, men utskottet
var lika optimistiskt den gången,
d. v. s. utskottet avslog även dessa
motioner med samma motivering som
föregående år. Utskottet skrev då, att

104 Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

det torde kunna förväntas, att Kungl.
Maj :t skulle ha sin uppmärksamhet riktad
på frågan.

Hur har då denna fråga avancerat
sedan dess? Ja, man kan väl inte säga,
att någonting åtgjorts i saken förrän
med den kungl. propositionen nr 5 till
årets riksdag, där Kungl. Maj:t i stället
föreslår en så avsevärd höjning av
bensinskatten, att redan detta borde
ha varit ett motiv för Kungl. Maj:t att
samtidigt avgiva ett förslag rörande
restitution av skatt på den bensin, som
inte användes till automobiler, vilken
skatt således inte bör tagas i anspråk
för vägunderhållet. Om en sådan utredning
hade förelegat, är jag helt övertygad
om att den kungl. propositionen
hade fått en helt annan behandling än
den nu fick av utskottet och därmed
också av riksdagen.

Det kan väl inte vara rimligt, att en
jordbrukare, som använder bensin för
sina mjölkningsmaskiner, för sina traktorer
eller för annat behov i jordbruksdriften,
skall betala 45 öre i skatt per
liter för den sålunda förbrukade bensinen.
Lika litet kan det väl anses riktigt,
att fiskerinäringens utövare skola
betala sådan skatt för den av dem förbrukade
bensinen. Det tarvas ovillkorligen
åtgärder för att åstadkomma en
rättelse på denna punkt.

Nu har utskottet i stort sett ställt sig
mycket positivt till de motioner, som
väckts i denna fråga. Utskottet tillstyrker
en skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om en förutsättningslös och
allsidig utredning rörande frågan om
rätt till restitution av skatt för bensin,
som användes vid jordbrukets drift. Vidare
föreslås, att denna utredning bör
föreläggas 1949 års riksdag.

Det förhåller sig emellertid på det
sättet, att den höjda bensinskatten är
avsedd att träda i kraft redan den 1
april i år. Då måste således jordbrukarna,
intill dess denna utredning blivit
verkställd och ändrade bestämmelser
utfärdats, betala denna höga skatt.
Utskottet har i viss mån beaktat detta,

då det velat giva Kungl. Maj:t rätt att
åstadkomma provisoriska anordningar,
varigenom restitution skall kunna givas
av tilläggsskatten för sådan bensin, som
förbrukas vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden den 1
april 1948—31 mars 1949.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att man här endast talar om tilläggsskatten,
under det att man förut avsett
att den begärda utredningen skall ompröva,
huruvida hela skatten skall restitueras.
Om det är riktigt, att hela skatten
bör restitueras, bör Kungl. Maj:t
enligt mitt förmenande ha fria händer
att även åstadkomma åtgärder, varigenom
hela skatten, d. v. s. inte bara
tilläggsskatten, kommer att återbetalas.
Utskottet har på den punkten gått ifrån
sin förutvarande inställning 1938 och
1939. Då hade vi endast en jämförelsevis
låg skatt. Men då ansåg man, att
Kungl. Maj :t borde vidtaga åtgärder
för restitution. Nu däremot har man
höjt skatten högst väsentligt. Man låter
då den låga skatten stå kvar och förordar
en provisorisk restitution endast
av tilläggsskatten.

I fråga om fisket har ju, som väl alla
känna till, restitution skett på ett mera
kooperativt sätt genom att de restituerade
medlen ha återbördats till vederbörande
län. Där har man med dessa
medel fått vidtaga vissa åtgärder till
fiskets befrämjande. Jag kan vittna om
att i mina trakter och för övrigt inom
många andra områden på ostkusten,
som jag känner till, dessa åtgärder varit
en mycket uppskattad form av återbäring.
Man har med dessa medel kunnat
vidtaga avsevärda åtgärder, som fiskarena
äro mycket nöjda med. Frågan
har emellertid kommit i ett helt annat
läge nu, när denna ytterligare skattehöjning
beslutats. Om fiskarena själva
måste betala denna höjda bensinskatt,
varigenom priset uppgår till omkring
70 öre per liter, bli driftkostnaderna
för fiskerinäringens utövare så pass
höga, att det är fara värt, att produktionen
därigenom kommer att hämmas,

Nr IX. 105

Onsdagen den 17 mars 1948.

d. v. s. risk föreligger, att fiskarena i
många fall inte anse det lönande att
gå ut med sina båtar. Därför skulle man
önska, att det redan från början varit
klart, att restitution till fiskerinäringens
utövare skulle ske samtidigt som skattehöjningen
trädde i kraft. Nu talar utskottet
här om att det finns möjligheter
att kollektivt återbära denna
skatt, och därför föreslår man inte
samma åtgärd som i fråga om jordbruket,
nämligen att Kungl. Maj :t skulle
få rätt att förordna om något restitutionsförfarande.
Enligt min mening
brådskar denna fråga, och det hade därför
varit värdefullt, om utskottet och
kamrarna kunnat gå med på en sådan
anordning, som möjliggjort en återbäring
direkt till fiskarena. Jag medger,
att problemet inte är lätt att lösa. Vi
ha i utskottet vid flera tillfällen diskuterat
denna sak och även ventilerat
olika förslag till lösningar. Då har frågan
kanske inte varit så brännande, så
aktuell, så absolut krävande sin lösning
som nu, när bensinskatten blivit
så avsevärt höjd. I nuvarande läge
måste svårigheterna övervinnas. Det är
därför, herr talman, som jag ber att få
instämma i det av herr Utbult gjorda
yrkandet.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Man skall tydligen inte vara tillmötesgående,
när det gäller motionärer. Om
man avstyrker motioner, bruka ju linjerna
vara klara. När man tillstyrker
dem, så få vi höra som i detta fall, att
alla talarna anmäla missnöje med utskottets
förslag.

Låt mig, herr talman, med några ord
ange, varför denna uppdelning har
gjorts och varför enligt min mening
herr Utbults förslag, såsom saken ligger
till, är ett slag i luften, som inte kan
föranleda någon åtgärd vid årets riksdag.

Vi veta alla — det har herr Jonsson i
Skedsbvgd vittnat om — hur många
gånger vi försökt lösa denna fråga. Det

har väckts motioner i frågan vid alla
tillfällen, när det varit fråga om att höja
bensinskatten, och det har även dessemellan
framställts yrkanden om utredning.
Bevillningsutskottet har hittills
varje gång nödgats — jag säger nödgats
— avstyrka dessa motioner. Till detta
skola vi också lägga, att alla de utredningar,
som under årens lopp ha sysslat
med biltrafiken, med fordonsskatterna
och med bensinskatten, varit inne på
denna fråga och inte kunnat hitta det
förlösande ordet. Nu har bevillningsutskottet
för första gången sagt, att det
är nödvändigt att på ett eller annat sätt
lösa denna fråga. När vi således säga
till Kungl. Maj:t, att såväl för jordbruket
som för fisket frågan omedelbart
bör underkastas en utredning, som kan
föranleda en lösning till nästa år, förefaller
det som om man inte vore riktigt
belåten med det, samtidigt som herr
Larsson i Luttra säger, att han tycker,
att det är glädjande, att man äntligen
har kunnat komma med förslag till en
utredning.

När utskottet hade kommit så långt,
att vi beslöto hemställa om ett förslag
till kommande år, öppnade sig ett annat
problem, som särskilt gällde jordbruket.
Varför togs jordbruket särskilt
ut? Varför sätter man jordbruket i en
som det säges bättre ställning än fisket
i detta sammanhang? Ja, mina herrar,
för den som läst utskottets motivering
borde det inte vara svårt att se, att det
härvidlag föreligger en skillnad. I
fråga om jordbruket ha vi ju jordbruksregleringen.
I detta hänseende säger
utskottet, att när det gäller att lösa
denna fråga — vi ha ju inte kunnat
anvisa någon bestämd linje, hur detta
skall ske — har det ifrågasatts, huruvida
inte en kompensation för bensinbeskattningen
skulle kunna genomföras
på så sätt, att vid den årliga jordbruksregleringen
beaktades jämväl de av bensinbeskattningen
föranledda kostnadsökningarna
för vissa jordbruk. Jag tror
inte, att det är någon av vare sig motionärerna
eller reservanterna som vågar

10G Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

på rak arm säga, att här ligger lösningen,
så här skall hela detta problem lösas
för att vi skola vara nöjda med det.
Utskottet har — jag säger inte utskottets
majoritet utan hela utskottet —■ måst
erkänna, att frågan är svår. Vi ha därför
sagt till Kungl. Maj:t, att det är
möjligt att denna fråga inte kan lösas
på det sättet, det är möjligt att den inte
hör samman med jordbruksregleringen
och att man inte i det sammanhanget
kan tänka sig en utjämning härvidlag.
Det är möjligt, att man exempelvis skall
göra ett försök att lösa den i samband
med ransoneringen genom något särskilt
kortsystem, men vi våga inte anbefalla,
att den eller den vägen skall beträdas.
För att inte jordbrukarna, såsom
herr Jonsson i Skedsbygd framhållit,
skola råka i den situation som här
skildrats på grund av att skatten höjes
så väsentligt den 1 april, ha vi gjort
detta försök att lägga i Kungl. Maj:ts
hand att lösa denna fråga. Det finns,
som sagt, en vilja från utskottets sida
att försöka komma till rätta med detta
problem.

Sedan är det klart att vi ha samma
inställning, när det gäller att hjälpa
fiskarena. Vi äro emellertid inte alldeles
övertygade om att spörsmålet för deras
vidkommande ligger till på samma sätt
som i fråga om jordbrukarna. I fråga
om jordbruket är saken fullständigt
klar. Där måste det bli individuell restitution,
om det finns någon möjlighet
i världen att ordna det. I fråga om fisket
råder det t. o. in. bland fiskarena
själva delade meningar, enligt vad som
meddelats utskottet, om det bör bli individuell
eller kollektiv restitution. Det
är med hänsyn till allt detta, som utskottet
inte ansett sig kunna våga sig
på alt lägga i Kungl. Maj :ts hand ett sådant
bemyndigande som i fråga om
jordbruket och säga till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t skall lösa denna fråga
även för fisket i detta sammanhang.
Jag tror, att Kungl. Maj:t kommer att
få alldeles tillräckligt att göra, när det
gäller utnyttjande av detta bemyndi -

gande, som Kungl. Maj:t får, och det
skulle inte förvåna mig, om Kungl. Maj :t
kommer tillbaka och säger, att Kungl.
Maj:t inte kunnat nyttja detta bemyndigande.

Hur skulle det nu efter vad som förekommit
i saken vara möjligt att tillmötesgå
herr Utbult? Ja, vilket beslut kammaren
än fattar är ju saken olöslig för
i år. Första kammaren har redan fattat
beslut. Första kammaren bär godkänt
bevillningsutskottets uttalande, och om
andra kammaren skulle följa herr Utbult,
skulje det bli samstämmiga beslut
på alla punkter utom i fråga om fisket,
och vad utskottet skrivit i fråga om fisket
skulle försvinna ur riksdagsbeslutet.
Således komma vi till precis samma
resultat, nämligen att vi inte kunna
lösa frågan i år, vare sig kammaren bifaller
utskottets förslag eller bifaller
herr Utbults motion. Under sådana förhållanden
tycker jag, herr talman, att
man inte behöver krångla till detta onödigtvis
utan bör bifalla vad utskottet
föreslagit och uttala den förhoppningen,
att det skall vara möjligt för en utredning
att åstadkomma ett förslag att
framläggas för riksdagen nästa år och
som får den karaktären, att det är möjligt
att genomföra det i praktiken.

Jag ber, herr talman, med anförande
av dessa synpunkter att få hemställa
om bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr UTBULT erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Olsson i Gävle sade, att utskottet
tillstyrkt samtliga motioner. Det
är endast delvis riktigt. Den motion som
jag in. fl. avgivit har utskottet nämligen
inte tillstyrkt. Om den säger herr Olsson,
att den inte kan föranleda någon åtgärd
på grund av att denna sak inte går
att lösa för fiskets vidkommande. Jag
skulle tro, att den går att lösa lika lätt
för fisket som för jordbruket om inte
lättare. Jag talade för ett par timmar
sedan med en gammal riksdagsman, som
står herr Olsson mycket nära, och han

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11. 107

sade, att det är den enklaste sak i världen.
Representanter för fiskarenas organisationer
ha nyligen haft sammanträde
med trafikkommissionen och diskuterat
frågan om bensinransoneringen.
De påpekade, att under kriget hade vi
en liknande restitution av bensinskatt,
som ombesörjdes av länsstyrelserna,
och det var en ganska enkel sak. Som
förut sagts, kan det inte bli några svårigheter
i fråga om kontrollen, när det
skall bli ransonering av bensin.

Sedan säger herr Olsson, att det råder
delade meningar bland fiskarena,
hur de vilja ha det. Här gäller det tillläggsskatten
på 27 öre per liter och inte
den redan tidigare utgående skatten på
18 öre. Jag tillåter mig hänvisa till vad
jag sade i mitt föregående anförande,
nämligen att såväl 1933 års fiskeriutredning,
som framlade sitt förslag 1935,
som 1935 års fiskeriutredning, som avlämnade
förslag i ämnet 1937, klart sagt
ifrån, att de ville ha saken ordnad så,
att skatten restitueras direkt till förbrukarna.
I sistnämnda utredning sutto
representanter för både ostkust- och
sydkustfiskarena. Sedan skall jag be att
få åberopa ett brev från ordföranden
i insjöfiskarenas förening, där denna
fråga ganska tidigt togs upp med anledning
av det förslag om 27 öres höjning
av bensinskatten, som då ännu inte behandlats
i riksdagen. Vidare vill jag
åberopa en skrivelse från Svenska fiskarenas
riksförbund, där samtliga organiserade
fiskare äro representerade,
där man också uttalat sig för restitution
av skatten. Denna skrivelse har även
herr Olsson fått del av. Därjämte ha insjöfiskarena
uppvaktat en del riksdagsmän
och framfört samma synpunkter
som jag m. fl. anfört i vår motion. Insjöfiskarena
hade även sammanträde i
går och beslöto då så gott som enhälligt
att framföra önskemål om restitution av
denna 27-öresskatt. 1 (lag ha ostkustfiskarenas
centralförbund haft sammanträde
och beslutat med 100-procentig
anslutning framföra samma önskemål
och bett mig och herr Skoglund i Umeå,

som voro närvarande vid sammanträdet,
att vädja till kammarens ledamöter
att gå in för att fiskarena bli likställda
med jordbrukarna i detta hänseende.

Jämväl herr LARSSON i Luttra erhöll
på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Vi ha inom utskottet
varit ense om att saken inte kan
ordnas via jordbruksregleringen, alltså
genom prisökning eller på annat sätt,
därför att det inte på något sätt skulle
ge rättvisa åt dem som använda bensinen.
Vi hade för övrigt önskat, att denna
fråga skulle ha lösts redan innan
man gick att behandla de höjda bensinskatterna.
För övrigt tror jag, att man
överdriver de svårigheter som det här
är fråga om. Jag tror, att man kan hysa
ganska stort förtroende till både jordbrukare
och fiskare i detta stycke, alldenstund
vi ju redan ha visserligen inte
en restitution men en skatt på motorbränsle,
som går ut efter förbrukarnas
egna uppgifter om sin förbrukning. Det
gäller den skatt, som utgår på brännolja
som användes till automobildrift.
Jag tror, som sagt, att man överdriver
de svårigheter som finnas för ett omedelbart
genomförande av en restitution
av detta slag som här är i fråga.

Herr OLSSON i Gävle, som likaledes
på begäran erhöll ordet för kort genmäle
yttrade: Herr talman! Jag skall
inte ta upp någon diskussion med herr
Larsson i Luttra om brännoljehistorien.
Det råder emellertid mycket delade meningar
om det kontrollsystem man där
använder, så jag tror att det är oriktigt
att tvärsäkert säga, att det går. Man
har i det ena förslaget efter det andra
försökt komma fram till något annat
system.

Sedan skulle jag vilja säga herr Utbult,
att jag inte sagt, att det problem
han här fört fram inte går att lösa, utan
jag har sagt, att frågan om bemyndigande
inte går att lösa, därför att kammaren
på andra sidan gången redan
fattat beslut, och gentemot det gälla ju

108 Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

inga som helst argument om att fiskarena
tro, att det kan lösas så, att herr
Utbult tror, att det kan lösas, och att
jag tror, att det kan lösas på ett annat
sätt. Det finns nämligen bara en form
för riksdagsbeslut, och det är samstämmiga
beslut av båda kamrarna. Kan
herr Utbult klara den saken, så gratulerar
jag lionom.

Jämväl herr JONSSON i Skedsbygd
erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Det
var ett uttalande i herr Olssons i Gävle
första anförande som föranledde mig
att begära ordet. Han sade, att vi inte
i onödan skola krångla till det här.
Jag skulle vilja fråga, om inte utskottet
krånglat till det tillräckligt och om
det inte vore möjligt att åstadkomma
en förenkling. I utskottets yttrande säges
följande: »Utskottet anser sig därför
böra föreslå, att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att — därest
det skulle visa sig praktiskt omöjligt att
genomföra en individuell restitution i
dylika fall — förordna om restitution
av tilläggsskatten å sådan bensin, som
förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden den 1
april 1948—den 31 mars 1949. Restitutionsrätten
bör självfallet omfatta endast
tilläggsskatten å sådan bensin som
använts till jordbrukets skötsel i mera
inskränkt bemärkelse; till den del traktorer
användas för landsvägskörning
eller skogstransporter bör restitution ej
ifrågakomma.» Nu är det väl så, att
traktorer i jordbruket användas för
alla dessa ändamål. Skall man skilja
ut den del av bensinen som förbrukas
i jordbrukets skötsel, måste man uppskatta
hur mycket traktorn användes i
jordbruket och hur mycket bensin som
går åt vid landsvägskörning och skogstransporter.
Jag tror, att man härvidlag
gått in för ett system, som blir
ganska svårt att tillämpa.

För övrigt är det märkvärdigt, att
man, när utskottet skrivit, att denna
höjning av bensinskatten skulle vara

av endast tillfällig natur, skjuter på
restitutionsförfarandet ett år framåt.
Jag hade tänkt mig, att man om ett år
skulle komma ur den här situationen
och inte behöva någon restitution, därför
att skatten då inte skulle vara så
hög längre, men nu förefaller det som
om skatten trots sin tillfälliga natur i
varje fall skulle bli flera år gammal.

Vidare yttrade:

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
När jag i debattens början begärde
ordet, väntade jag mig inte att
debatten skulle bli så lång som den nu
blivit. Jag skall emellertid fatta mig
mycket kort.

Först och främst vill jag, eftersom
herr Olssons i Gävle anförande andades
en viss besvikelse över motionärerna,
säga att jag som motionär till
fullo uppskattar den sinnesändring,
som synes pågå inom utskottet. Jag vill
till detta bara foga den förhoppningen,
att denna sinnesändring så småningom
skall ge upphov till en helt ändrad inställning,
så att man skall kunna åstadkomma
ett långt bättre resultat än vad
som varit fallet denna gång. Jag tror
nämligen inte att denna skattehistoria
blir av fullt så kort varaktighet som de
mest optimistiska bedömarna anse.

Vidare vill jag bara säga, att när den
goda viljan uppenbarligen finns, kommer
Kungl. Maj :t alldeles säkert att
kunna lösa den fråga som det här gäller.
Vi veta ju alla, hurusom många
gånger långt svårare problem, som, innan
man gripit sig an med dem, också
betraktats såsom alldeles olösliga, kunnat
lösas bara klokt folk med god vilja
satts till uppgiften. Har så skett, har
det varit mycket lättare att lösa dessa
svåra frågor än pessimisterna från början
trodde.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i punkt
1). Vad punkt 2) beträffar, ansluter
jag mig till det yrkande som framställts
av herr Utbult.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11. 109

Herr SANDBERG: Herr talman! Även
jag skall försöka fatta mig mycket kort.

Jag har inom utskottet deltagit i behandlingen
av här förevarande ärende,
men har icke varit närvarande vid betänkandets
justering. Hade jag varit
det, hade nog mitt namn återfunnits
bland reservanternas. Jag vill emellertid,
innan jag med några ord motiverar
detta, understryka att jag för min del
har varit mycket glad över det positiva
intresse, som från utskottets sida kommit
till synes i denna fråga, och jag
vill också omvittna, att det icke minst
är utskottets ärade ordförandes förtjänst,
att betänkandet dock i stort sett
är tillfredsställande. Vad jag där ytterligare
skulle ha önskat, skulle ha
varit ett mera klart uttalande om att
den kommande restitutionen skulle omfatta
hela bensinskatten och alltså inte
endast tilläggsskatten. Detta hade jag
satt som en självklar förutsättning för
hela diskussionen, såväl när det gäller
den restitution, som skulle komma att
utgå efter den mera grundliga utredningen
av jordbrukets och fiskets frågor
som den provisoriska restitution,
som utskottet anser böra komma till
stånd för jordbrukets del.

Emellertid är det inte, såsom saken
nu ligger till, möjligt att framställa något
yrkande på den punkten och jag
skall inte heller göra det. Jag vill endast
ytterligare säga, att vad som här
anförts angående olägenheterna för de
fiskare, som äro tvungna att driva sina
fiskebåtar med bensinmotorer, måste
jag tillmäta mycket stor betydelse. Den
kollektiva restitutionen hjälper inte
för de besvärligheter, i vilka dessa näringsutövare
komma. Jag är visserligen
i likhet med herr Olsson och åtskilliga
andra fullt införstådd med att det kan
vara förenat med stora svårigheter att
finna en viig för individuell restitution
av bensinskatten till fiskarena och att
göra det så snabbt, att denna väg kan
beträdas snarast möjligt under innevarande
år. Men jag tror dock att det är
av betydelse att man verkligen gör ett

försök att finna en sådan väg, med tanke
på att det obestridligen är en mycket
behjärtansvärd sak att hjälpa alla
dem inom fisket, som utan någon jämkning
få bära hela bördan av den starkt
ökade bensinbeskattningen.

Nu framhåller herr Olsson, att vi
kunna ju ändå inte åstadkomma något
sådant genom att följa motionärerna,
ty om denna kammare stannar i ett annat
beslut än första kammaren, blir det
totala resultatet måhända ännu sämre.
Detta är ett formellt riktigt påpekande,
men jag skulle dock tro, att en opinionsyttring
i denna kammare i denna
fråga inte är utan betydelse.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring som framgår av herr
Utbults förslag.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag har
svårt att förstå, att det kunnat upptagas
någon debatt i den här föreliggande
frågan, i synnerhet från jordbrukarhåll,
då utskottet visat sig i hög grad
tillmötesgående; alla ha vi ju varit eniga
om att begära en utredning av hela
frågan till nästa års riksdag. Dessutom
hemställer ju utskottet i punkt 1 b),
att Kungl. Maj :t skall, med hänsyn till
ärendets brådskande karaktär, erhålla
bemyndigande att verkställa en snabbutredning
beträffande tilläggsskatten
för jordbrukets del och även att omedelbart
vidtaga de restitutionsåtgärder,
som Kungl. Maj:t anser befogade.

Ingen har således inom utskottet yrkat
på att den utredning, som avses i
punkt 1) i utskottets hemställan, skulle
framläggas redan vid årets riksdag,
utan alla ha, som sagt, varit eniga om
att restitutionsfrågan i dess helhet är
så svårlöst, att man inte kan förvänta
något förslag i ämnet förrän till nästa
års riksdag. Jag kan därför inte komma
till någon annan slutsats än att det
tilläggsförslag, som här gjorts och där
det hemställes, att Kungl. Maj:t skall
låta snabbutredningen omfatta frågan

Ilo Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

om restitution av hela skatten måste
medföra en så svår och tidsödande utredning,
att möjligheten att över huvud
taget få till stånd ett hastigt beslut
skulle äventyras. När således reservanterna
här å ena sidan uttala önskemål
om en tillräckligt snabb lösning av frågan
om restitution av tilläggsskatten
till jordbruket och å andra sidan komma
med detta tilläggsförslag, som ju
måste leda till en försening av frågans
lösning, kan jag inte begripa, alt detta
kan vara till jordbrukets båtnad, frånsett
att första kammarens redan fattade
beslut gör ett sådant yrkande rent
orimligt. Under alla omständigheter
visar emellertid yrkandet, att man föga
genomtänkt saken, ty om man satt sig
in i konsekvenserna, måste man ha
kommit till den slutsatsen, att ett bifall
till yrkandet skulle förhindra en
snabb provisorisk lösning av frågan
om restitution av tilläggsskatten för
jordbrukets del.

Herr FALK: Herr talman! Jag har i
likhet med herr Orgård förvånat mig
över den diskussion som här utspunnit
sig och över den ton som anlagts från
jordbrukarhåll. Utskottet har ju synnerligen
välvilligt behandlat den föreliggande
frågan och även tagit ett initiativ
som inte är brukligt. Detta visar
väl att utskottet haft ett starkt och levande
intresse för saken och velat så
snabbt som möjligt lösa denna mycket
viktiga fråga.

Tanken på en snabbare utredning
har ju uppkommit därigenom, att de
bensindrivna traktorerna skulle få
sämre konkurrensförmåga på grund av
tilläggsskatten. Det har alltså inte i
detta sammanhang varit fråga om restitution
av hela skatten, på vilken punkt
vi ju begärt utredning till nästa års
riksdag om efter vilka grunder dylik
restitution skall utgå till jordbruket.
Men vi ha ansett frågan om tilläggsskatten
vara så pass viktig, i synnerhet
med tanke på de engelska bensindriv -

na traktorerna, att den måste snabbt få
en provisorisk lösning, och därför ha
vi velat ge Kungl. Maj:t bemyndigande
att åstadkomma en sådan.

Däremot är jag framför allt inte villig
att skriva under sådana yttranden
som det herr Jonsson i Skedsbygd fällde
om att det bör bli restitution på all
inom jordbruket använd bensin. Det senare
är ju ett uttryck, som är mycket
tänjbart och som enligt min mening
omsluter praktiskt taget förbrukningen
för alla olika slag av körslor, och i synnerhet
de små bensindrivna traktorerna
användas ju i stor utsträckning som
transportmedel i skogen, för gruskörning
och för alla möjliga transporter.
Med den nuvarande skatten på bensin
ha de givetvis inom jordbruksdriften
kunnat konkurrera med andra traktorer,
men efter tilläggsskattens införande
kunna de inte göra det. Det är det
hindret som vi vilja undanröja, ty vi
anse att de inte böra komma i sämre
läge än tidigare.

Vad fisket beträffar, måste det sägas,
att läget är något förvirrat. Här ha vi
haft till behandling motioner, där man
yrkar på att det skall införas en helt
ny princip, i det att den kollektiva
restitutionen skulle slopas och i stället
en restitution ske direkt till de olika
förbrukarna. Men fiskarena själva ha
vid de sammanträden, som de olika organisationerna
haft, gått emot denna
nya princip och velat behålla den kollektiva
restitutionen. Resultatet har
emellertid blivit att det skett en kompromiss,
som innebär att de 18 öre,
som skatten nu utgör, skulle restitueras
kollektivt, medan tilläggsskatten skulle
restitueras direkt till förbrukarna. Hur
är det då möjligt för en riksdagsman
att här fälla en dom i det som utgör
en tvistefråga mellan yrkesmännen
själva?

För mig är det väsentliga, att man
inom organisationerna blir enig på
denna punkt. Jag vill inte knäsätta en
ny princip, som inte näringens män
över lag acceptera och som inte verk -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11. 111

ligen är genomtänkt. Därför har jag
helt och fullt anslutit mig till tanken
på en utredning, där fiskerinäringens
män skulle kunna lägga fram sina synpunkter
och framför allt själva söka
komma till enighet om vilken eller
vilka linjer de vilja följa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr UTBULT: Herr talman! Herr
Olsson i Gävle undrade, om vad jag
här sagt går riktigt ihop.

Helt naturligt är jag alldeles på det
klara med att riksdagen inte kan fatta
något beslut i enlighet med vår motion,
när första kammarens beslut redan gått
i annan riktning. Men herr Olsson kan
väl inte begära, att jag därför skall
sitta stilla i min bänk och låtsas om
ingenting. Jag måste väl ändå framhålla
de synpunkter, som jag anser riktiga.

Vidare fattade jag det, som herr Olsson
sade i början av sitt anförande, på
det sättet att han ansåg det vara omöjligt
att nu lösa frågan om en restitution
för fiskets del, alldeles oavsett vilket beslut
som fattats av första kammaren —
det var ju först i slutet av sitt anförande
som han kom in på den saken. Jag
har för min del i mitt anförande tillstyrkt
en utredning av hela problemet,
ty jag finner det tacknämligt att en sådan
kommer till stånd, men jag har
frågat vad det kan bero på att utskottet
har satt jordbruket i en klass och
fisket i en annan, när det gäller restitution
av tilläggsskatten. Fiskarena ha
också själva förundrat sig över att de
inte kunnat komma med i utskottets förslag
om den restitution av de 27 örena,
som skall börja den 1 april detta år.
Från utskottets sida har sagts, att det
är omöjligt att realisera en sådan tanke,
medan jag för min del har hävdat att
det visst är möjligt. Går det att ordna
saken för jordbrukets del, går det precis
lika bra för fiskets vidkommande
— det är inte fråga om något annat.

Vad jag opponerat mig emot är så -

lunda endast — det vill jag säga bestämt
—- att fiskarena sättas i en klass
och jordbrukarna i en annan, när det
gäller de förmåner som skola utgå. Och
hur de fiskare, som äro sämst ställda
härvidlag, d. v. s. de som olyckligtvis
ha bensinmotorer i sina båtar, skola
kunna betala 70 öre per liter för sitt
bränsle, när andra som ha oljemotorer,
betala 17, 18 öre, vågar jag sätta ett
frågetecken för.

Herr OLSSON i Gävle erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det går säkerligen
att sätta frågetecken på många punkter
i detta sammanhang. Men skulle inte
herrarna kunna tänka sig, att det i utskottet
funnits både varmare och svalare
anhängare av restitutionstanken
och att utskottets betänkande utgör resultatet
av ett försök att ändå så småningom
komma fram till en positiv lösning?
Jag tror att man bör beakta även
den saken och vad det kan innebära
för den framtida lösningen av restitutionsfrågan.

Vidare yttrade

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag skall inte närmare ge
mig in på det vidlyftiga spörsmål som
det här gäller, ty jag har inte något annat
yrkande att framställa än om bifall
till herr Utbults förslag, för vilket jag
alltså kommer att rösta. Det är bara en
liten detalj i bevillningsutskottets betänkande
som jag skulle vilja något beröra.

När det gäller de bensindrivna traktorerna
säger utskottet att »till den del
traktorer användas för landsvägskörning
eller skogstransporter bör restitution
ej ifrågakomma». Nu är det ju så,
att de bensindrivna traktorer, som finnas
här i landet, till övervägande delen
innehas av jordbrukare, och de allra
flesta av dem använda väl sina traktorer
inte bara till brukning av jorden,
ulan de köra också på vägarna med
dem och utnyttja dem för skogskörslor.

112 Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Den lagstiftning, som här kommer — ty
Kungl. Maj:t kommer säkerligen att utnyttja
det bemyndigande som Kungl.
Maj:t får — skulle alltså inte i praktiken
kunna tillämpas, utan att orättvisor
uppstå, och blir säkerligen svår vid
tillämpningen, då olika jordbrukare använda
sina traktorer för olika ändamål.
Det är beklagligt, om det bär i landet
skall stiftas lagar, som göra folk till lagbrytare,
tv jag kan inte tänka mig, att
det genom någon tillämpningsföreskrift
skulle vara möjligt att ordna det så, att
det inte bleve några överträdelser i här
berörda fråga.

Härmed var överläggningen slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren utskottets i
punkten 1) gjorda hemställan.

Beträffande utskottets hemställan under
punkten 2) gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del dels ock på bifall
till det av herr Utbult under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Utbult begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan under
punkten 2) i utskottets förevarande betänkande
nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Utbult under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter häreftey
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.

Herr Utbult begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
91 ja och 82 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 2) gjorda hemställan.

§ 24.

Motioner ang. restitution av automobil skatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 24, i anledning av väckta
motioner om restitution till vederbörande
fordonsägare av för mycket inbetald
automobilskatt.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! I den nu
föreliggande motionen ha vi motionärer
yrkat att för mycket inbetald automobilskatt
i förhållande till den tillåtna
effektiva körtiden skall restitueras till
vederbörande fordonsägare. Enligt förordningen
om automobilskatt utgår sådan
skatt för helt år med varierande
belopp. Att denna skatt står i viss relation
till tiden för användandet av fordonet
framgår bl. a. därav, att om man
registrerar en bil den 1 juli betalar man
endast halv skatt och om man registrerar
bilen den 1/10 betalar man bara
V« av skatten. Vi motionärer anse, att
det skulle vara en logisk konsekvens,
om man då skulle få bilskatten minskad
i motsvarande grad som körtiden blivit
begränsad. Genom myndigheternas beslut
rörande förbud för den s. k. söndagskörningen
har körtiden för bilisterna
minskats med ungefär 25 procent.
Under sådana förhållanden tycker man
att det är ett rättvisekrav att få tillbaka
motsvarande andel av den skatt
som har erlagts.

Bevillningsutskottet har icke kunnat
biträda motionärernas yrkande. Utskottets
motivering är, tycker jag, herr tal -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

113

man, något egendomlig. Utskottet säger
nämligen, att »för fordonsägare, som
drabbats av söndagskörningsförbudet
och av denna anledning funnit automobilskatten
felaktigt avvägd, har den möjligheten
stått öppen att redan i november
1947 avregistrera sitt fordon». Jag
måste säga, att detta är ett slag i ansiktet
mot bilismen att uttala sig på det
sättet. Ty en avregistrering medför ju
att bilen inte kan användas på vardagarna
heller. Därigenom får man således
ingen rättelse på det förhållande
som vi motionärer påtalat.

Första kammaren har redan fattat sitt
beslut. Med kännedom om andra kammarmajoritetens
inställning till motorismen,
herr talman, skall jag avstå från
att ställa något yrkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det faktum att utskottets utlåtande är
enhälligt, är kanske det tydligaste beviset
på att de krav som ställts i dessa
motioner icke ha så mycket fog för sig.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 25.

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande!!:

nr 25, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 52 § 2 mom.
kommunalskattelagen m. m.;

nr 26, i anledning av väckt motion
angående skatteavdragen för representation;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tullfrihet för
byggnadsmaterialier m. m. för anläggning
av en regleringsdamm i Neaälven
m. m.; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av förslag angående
reglering av arvodena till de hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemännen
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner; ocli

8—Andra kammarens protokoll 19''i8.

nr 14 i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension åt
städerskan vid riksbankens avdelningskontor
i Malmö Jenny Sofia Karlsson.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 26.

Lag om sambruksföreningar m. m.

Föredrogs sammansatta första lagoch
jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sambruksföreningar
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr GUSTAFSON i Vimmerby: Herr
talman! Det lagförslag, som kammaren
nu går att besluta om, har ju enhälligt
tillstyrkts av utskottet, och det kan måhända
därför synas som om det inte
funnes anledning att taga upp någon
som helst debatt i ärendet. Jag skall för
övrigt ej yttra så många ord. Det förhåller
sig väl så, att olika ledamöter
inom utskottet mer eller mindre entusiastiskt
lämnat sin anslutning till det
föreliggande förslaget. Då jag för min
del hör till dem, som icke anse att bildandet
av sambruksföreningar kommer
att få någon större betydelse för vår
framtida jordbrukspolitik, bär jag ansett
mig böra säga några ord.

Redan de, låt vara föga omfattande
försök till sambruk, som gjorts tidigare
i landet, ha visat sig vara mindre lyckosamma.
Men jag skall icke draga för
långt gående slutsatser därav. Jag tror
emellertid, att om jordbrukare eller
lantarbetare sluta sig samman för att
bilda en sambruksförening, där man
gemensamt söker driva jordbruk, kommer
detta att föra med sig vanskligheter
av mångahanda slag. Utskottet har
nog icke varit helt främmande för den
uppfattningen. Det har i propositionen

Nr 11.

114

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

och väl också under förarbetena till utredningen
pekats på att man på jordbrukets
område redan nu har en mängd
betydande ekonomiska sammanslutningar
och organisationer av skilda
slag. Man har konstaterat, att samarbetet
i dessa organisationer och föreningar
från jordbrukarnas sida gått mycket
bra. Jag tror emellertid att man mot
bakgrunden av detta i och för sig glädjande
förhållande icke utan vidare bör
dra den slutsatsen att samarbetet i en
sambruksförening skall gå lika smärtfritt,
och varför bör man kanske icke
räkna därmed? Jo, helt enkelt därför,
att det kommer att uppstå en hel del
problem när skilda personer bilda en
sambruksförening. Sådana föreningar
skola helt naturligt bildas på likställighetens
grund. Men när man i det praktiska
arbetet — det förutsättes ju att
föreningens medlemmar samt och synnerligen
skola arbeta på det gemensamma
jordbruket — skall fördela arbetsuppgifterna,
kommer det nog enligt
min mening att många gånger visa sig,
att det inte blir så lätt med detta samarbete.
Det är ju t. ex. sedan gammalt
känt, och särskilt accentuerat den dag
som är, att djurskötseln är någonting
som man — i varje fall gäller detta anställd
arbetskraft — icke gärna vill
syssla med. Jag har lätt att föreställa
mig, att det på en sådan punkt kommer
att skära sig. När de andra delägarna,
som arbeta i föreningsjordbruket,
på lördag klockan 1 äro fria, då
skall den som har djurskötseln på sin
lott sköta djuren å sådan tid, som för
de flesta andra delägarna i sambruksföreningen
utgör fritid.

Det har här sagts i utskottets utlåtande,
att dessa sambruksföreningar äro
avsedda att öppna möjlighet för lantarbetare
och unga lantbrukarsöner att
förvärva och bruka egen jord. Ja, därom
är ingenting annat än gott att säga. Vidare
talas det i utskottets utlåtande om,
att det skall bli möjligt för småbrukare
att genom rationaliserad drift höja sin
och sin familjs levnadsstandard. Nu

tror jag för min del, att man på den
punkten icke bör vänta alltför stora resultat.
Jag är ej heller övertygad om
att någon över huvud taget väntar alltför
stora resultat, helt enkelt därför, att
dessa mindre jordbruk mindre väl lämpa
sig för sammanslagning till sådana
här stora driftsenheter. Och varpå beror
detta? Jo, i allmänhet förhåller det sig
väl så, att dessa mindre jordbruk oftast
äro dåligt arronderade och fortfara väl
oftast att vara dåligt arronderade, även
om man sammanslår dem till större
driftsenheter i sambruksföreningens
form. Med andra ord sagt: man kan
icke, enligt min mening, vänta just
några större ekonomiska resultat av
sammanslagningen.

Sedan tror jag också, att jordbrukarna
på de mindre jordbruken i allmänhet
lia den inställningen, att de
icke äro benägna att reflektera på att
slå samman sina brukningsdelar till ett
föreningsjordbruk, huvudsakligast av
det skälet, att äganderätten framstår
såsom någonting för dem högst väsentligt.
Nu kan man visserligen säga, att
äganderätten skall vara till finnandes
iiven i det gemensamma föreningsjordbruket.
Men det kan icke hjälpas, att
det blir en äganderätt i viss mån av
mera opersonlig art än därest man själv
helt äger den gård, på vilken man sköter
jordbruket.

Jag skall icke bär gå in på de ekonomiska
misslyckanden, som i åtskilliga
fall förekommit tidigare i landet när
det gällt sambruk. Men jag vill ändå
säga, att jag tror icke, att man skall
vänta alltför stora resultat av det förslag,
som vi står i beråd att antaga.

Med den uppfattning jag deklarerat
skulle det måhända synas som om jag
borde stanna för ett yrkande om avslag
å föreliggande proposition och å
utskottets hemställan. Jag skall emellertid
icke göra det. När jag inom utskottet
anslutit mig till förslaget att försöksvis
möjliggöra drivandet av jordbruk
i sambruksföreningens form, har
jag gjort det, därför att man från många

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11. 115

håll gör gällande, att de försök till
sambruk, som tidigare ägt rum och som,
enligt vad jag tidigare antytt, visat sig
mindre gynnsamma, icke haft de förutsättningar,
som möjliggjort ett i ekonomiskt
och andra hänseenden gynnsamt
resultat. Det erfordras, menar
man, att en sådan här verksamhet bedrives
i en vidsträcktare omfattning,
för att man skall kunna bilda sig en
uppfattning, huruvida dessa sambruksföreningar
ha något värde ur driftssynpunkt.

Jag vill alltså för min del sluta med
att säga, att jag icke ansett mig böra
yrka avslag på det föreliggande förslaget.
Man må gärna göra några ytterligare
försök, jag tror däremot icke, att
det i praktiken kommer att slå så väl ut.

Herr talman! Jag har intet yrkande
att framställa.

Häruti instämde herrar Werner och
Boman i Stafsund.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Det fins inte någon anledning för
mig att här diskutera samjordbrukets
perspektiv i vårt land, tv en sådan diskussion
skulle självfallet bli ganska
fruktlös. Det anförande, som här hållits
av herr Gustafson i Vimmerby, var ju
något tvetydigt. Det var väl så att herr
Gustafson är principiell motståndare
till denna form av jordbruk men att
han ändå icke ansåg sig böra yrka avslag
på föreliggande förslag av det skälet,
att han tror att det i alla fall inte
blir något resultat av detsamma, så
man kan gärna få försöka och misslyckas!
Nå, detta var ju en ståndpunkt,
och jag skall inte polemisera mot den.

Jag har varit i tillfälle att åhöra diskussionerna
i utskottet men har icke
deltagit i dem. Jag skulle bara här i
kammaren vilja anföra ett par synpunkter
på förslaget som sådant. Innan
jag gör det vill jag understryka
att jag tycker det är ett erkännansvärt
initiativ från jordbruksministerns sida,
då han tillsatte eu utredning och fram -

lade detta lagförslag, som skapat juridiska
förutsättningar för samjordbruk
och för en prövning av denna form av
jordbruk. Jag har emellertid ett par
erinringar att göra, som närmast gälla
tveksamhet i fråga om utformningen av
lagen. Närmast tänker jag på 4 §, om
medlemskap. Där stadgas ju att medlem
av sambruksförening inte bara
skall ha rätt till arbete, utan han skall
också vara skyldig att arbeta i det samjordbruk,
varav han är medlem. Departementschefen
är på denna punkt
mycket kategorisk och menar att man
skall hålla styvt på att alla medlemmar
i sådana föreningar skola vara skyldiga
att arbeta i samjordbruket. Å andra
sidan har från vissa remissinstanser
anmälts tveksamhet härvidlag, närmast
med tanke på vissa konkreta fall,
som kunna tänkas uppkomma.

Om man tänker sig att man inom en
by skapar ett sådant här samjordbruk,
kan det finnas en och annan ägare av
jord, som inte för närvarande brukar
denna jord eller inte har för avsikt att
bruka den men som ändå inte utan vidare
vill avyttra den. Det kanske är
en fädernegård eller det kan vara andra
skäl, som göra att vederbörande inte
vill gå in i föreningen på det villkoret,
att han obetingat skall vara skyldig att
arbeta i jordbruket. Det är alltså frågan,
huruvida man i sådana fall skall
tillåta någon att gå in i föreningen och
få andel i jordbruket men ändå tillåtas
syssla med annan verksamhet för att
kunna behålla ett fädernehemman. Jag
tycker nog att man härvidlag kunde gå
fram på en annan linje och tillåta även
sådana jordägare att bli medlemmar.
Detta skulle nog underlätta bildandet
av samjordbruk på inånga håll. Jag kan
inte inse de risker som skulle vara förbundna
med en sådan uppmjukning.
Jag menar naturligtvis inte att man
skall släppa in juridiska personer, men
jag tycker som sagt att man på ett
eller annat sält kunde ha utformat
denna paragraf så att den inle blivit
så kategorisk som fallet är.

116 Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Vidare var det ännu en punkt som
jag ville beröra, den som gäller rätten
för föreningsmedlemmar att få taga
undan, så att säga, boningshus med därtill
hörande tomt och trädgård; den
frågan har egentligen lämnats öppen.

Men det framstår dock tämligen klart
att man anser att i allmänhet dessa
samjordbruk även böra äga bostadshusen
med tillhörande tomt och trädgård.
Å andra sidan synes det förefinnas
möjlighet för friköp av dylika fastigheter,
när så anses önskvärt eller
lämpligt. Jag tycker för min del att
man här skulle ha gått något längre
och sagt att som en regel borde gälla
att bostadshusen med tillhörande tomter
icke skulle tillhöra föreningsjordbruk.
Bostaden är ju inte ett produktionsmedel
utan snarare en konsumtionsartikel
och jag förstår inte, varför
man vid skapandet av samjordbruk
även skall ta med bostäderna. Jag vet
att man invänder att om en föreningsmedlem,
som äger sitt boningshus och
har friköpt sin tomt etc., slutar som
medlem och börjar syssla med något
annat, kan det råka bli så att det inte
finns någon bostad för den nye medlem
som skall inträda i hans ställe. Jag
måste bekänna att jag inte riktigt kan
förstå denna argumentering, tv ute på
landsbygden finns väl i alla fall tillräckligt
med tomtmark för att vederbörande
skall kunna bygga ett bostadshus
åt sig, även om han inte kan överta
ett redan befintligt. Jag tror det vore
lyckligast om bostäderna skildes från
det övriga samjordbruket.

Det är på dessa båda punkter jag
tycker att lagförslaget är litet för stelbent,
om jag får uttrycka det så. Detta
är inte sagt i avsikt att vara elak på
något sätt, men jag tycker att man
kunde ha ordnat det hela litet smidigare
och enligt min mening mer praktiskt,
vilket skulle ha varit till gagn
för saken. Jag har, herr talman, bara
velat redovisa dessa funderingar, och
jag har intet annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Då
jag inte ämnar ställa något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag,
kan det synas onödigt att jag tar
till orda, men såsom ordförande i utskottet
har jag likväl begärt ordet för
att säga något litet i anledning av vad
herr Gustafson i Vimmerby hade att
anföra.

Det står klart för oss alla som tagit
del av dessa ämnen att här gäller det
inte att besluta, huruvida dessa sambruksföreningar
skola bildas eller inte.
Det lagförslag som vi ha framför oss
vill endast giva rättsliga och ekonomiska
grunder för gemensamt ägande
och arrenderande av jordbruk. Herr
Gustafsons pessimism har kommit till
uttryck även i utskottet, en pessimism
som för övrigt varit till finnandes på
många håll. Utskottet har för sin del
inte varit vare sig pessimistiskt eller
optimistiskt. Utskottet säger — och det
är särskilt det jag vill understryka —
att endast framtiden kan utvisa, om
det härvidlag kan bli något av eller
inte. Jag skall citera de ord utskottet
i detta avseende använt. På sidan It
heter det:

»Under förarbetena till de nu framlagda
lagförslagen ha från många håll
framhållits de stora svårigheter ej minst
av psykologisk natur, som kunna väntas
vara förenade med kollektiv jordbruksdrift
i vårt land. Andra ha sett
mera optimistiskt på möjligheterna att
också hos oss driva jordbruk i föreningsform.
Utskottet finner det föga
fruktbart att till närmare granskning
upptaga alla de förutsägelser och antaganden,
vartill lagförslaget givit anledning.
Någon säker grund för ett bedömande
av möjligheterna för jordbruksrörelse
av detta slag kan icke erhållas,
med mindre praktiska försök
anställas.» Och så torde det väl vara,
att först får man pröva sig fram och
sedan får man se hur försöket lyckas.

Herr Karlsson i Stuvsta hade vissa
funderingar som han gav uttryck åt
här i kammaren. Herr Karlsson har

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

117

suttit som suppleant i utskottet och
hade ju där haft tillfälle, om han så
önskat, att framföra sina synpunkter,
men det har han inte gjort. Men jag
skulle tro att även om herr Karlsson
framfört dessa sina synpunkter, skulle
detta inte ha medfört någon ändring i
förslaget. Ty om vissa av de tankegångar
han här gav uttryck åt skulle
realiseras, skulle resultatet ha blivit
något helt annat än man med denna
lagstiftning avser.

Herr talman! Med hänvisning till
vad jag anfört ber jag få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 27.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpningen av
bestämmelserna om rätt till statsbidrag
för djursjukvård jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 28.

Avgåvos följande motioner, nämligen
av:

herr Pettersson i Dahl ni. fl., nr 434,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 136, angående lönereglering för
övningslärare m. in.; och

herrar Lindberg och Lundgren, nr
435, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 174, angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn.

Dessa motioner bordlädes.

§ 29.

Interpellation ang. småföretagsutredningens
principförslag.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Stenkyrka, som
anförde: Herr talman! Småföretagsutredningen
avlämnade den 27 maj 1946
sitt sent färdiga betänkande, vari den
redovisade vissa problemställningar,
som uppkommit vid ett övervägande av
åtgärder till främjande av hantverk och
småindustri. Enligt de underhandsdirektiv
småföretagsutredningen erhållit
av dåvarande handelsminister Myrdal
skulle utredningsarbetet bedrivas så att
principförslag framlades snarast möjligt,
under det att detaljbearbetningen
av förslagen skulle anstå, till dess att
Kungl. Maj:t och riksdagen tagit ställning
till desamma.

Under remissdebatten den 14 oktober
1946 yttrade statsrådet Myrdal som
svar på en fråga i första kammaren angående
resultatet av utredningen, att
småföretagsutredningens betänkanden
spände över ett flertal omfattande och
viktiga problemkomplex. Han ansåg det
lyckligt att vi så relativt hastigt kunde
få denna allmänna kartläggning av problemet
och i ett par fall någorlunda
fullständigt utarbetade förslag. Dessa
betänkanden hade varit föremål för en
omfattande remissbehandling, och remissutlåtandena
voro föremål för bearbetning
inom departementet. »Jag
vill här deklarera», yttrade statsrådet
Myrdal vidare, »att jag har ett mycket
stort intresse för dessa frågor, och jag
hoppas att i ett par hänseenden kunna
framlägga förslag redan till vårriksdagen.
I andra hänseenden tror jag att
det riktiga tillvägagångssättet är att
sätta i gång specialutredningar innan
förslagen utformas, så exempelvis i
verkstadslokalfrågan och kanske också
i den stora frågan om småföretagsamhetens
spridning till landsbygden.»

I ett svar på en enkel fråga i första

118

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

kammaren rörande vilka åtgärder som
vidtagits med anledning av småföretagsutredningens
betänkande framhöll
statsrådet Kock den 11 juni 1947 i huvudsak
följande.

Småföretagsutredningen har i tvenne
betänkanden framlagt ett stort antal förslag
avseende åtgärder till främjande
av småföretagsamhet inom industri och
hantverk; bl. a. har föreslagits, att för
främjande av småföretagens export
borde i anslutning till Exportföreningen
inrättas en särskild byrå. Detta förslag
synes i en eller annan form böra förverkligas.
Förslaget har undergått en
viss bearbetning inom departementet
och därefter under hand överlämnats till
den inom handelsdepartementet tillkallade
utredningen rörande vissa organisationsfrågor
inom utrikeshandeln.
Småföretagsutredningen har vidare
föreslagit, att näringslivets lokaliseringsfrågor
skola upptagas till närmare
studium. Så har också skett genom tillsättande
av särskild utredning i denna
fråga. Småföretagsutredningen har uttalat
vissa önskemål rörande liantverksinstitutets
utbyggnad. Denna fråga har
varit föremål för särskild utredning,
vars resultat i huvudsak har legat till
grund för proposition och beslut i ämnet
vid 1947 års riksdag. Dessutom har
hantverksinstitutets styrelse erhållit i
uppdrag att utreda frågan om institutets
fortsatta utveckling. Småföretagsutredningen
liar upprepat en av överstyrelsen
för yrkesutbildning framförd
hemställan om allmän översyn av yrkesskolväsendet.
En sådan översyn verkställes
för närvarande av 1946 års skolkommission.
De sakkunniga ha föreslagit
en särskild utredning rörande småföretagens
verkstadslokaler, som ofta
äro otillfredsställande ur hygieniska och
andra synpunkter. Då en sträng begränsning
av investeringarna är nödvändig
i nuvarande situation, kunna
icke några större reformer genomföras
inom den närmaste framtiden, men det
synes angeläget att planer härför ligga
färdiga, när investeringsutrymmet i

framtiden ökas. Inom departementet har
ett utkast till utredningsdirektiv utarbetats,
och man räknar med att sakkunniga
skola kunna tillkallas inom en icke
alltför avlägsen framtid. Ett av småföretagsutredningens
viktigaste förslag avser
en utveckling av den låne- och konsultationsverksamhet,
som nu bedrives
av företagarföreningarna i Norrland,
Värmland och Bohuslän. Med hänsyn
till den nuvarande överinvesteringen
torde det icke vara lämpligt att för närvarande
skapa nya kreditkällor, men i
framtiden torde en verksamhet av denna
karaktär bli nödvändig. Oavsett hur
kreditfrågan löses, synes det angeläget,
att konsultationsverksamheten utvecklas.

»Till slut vill jag», förklarade statsrådet,
»erinra om att olika grenar av
småindustrien behandlas i utredningarna
rörande vissa industriers strukturrationalisering,
exempelvis i de nu pågående
utredningarna rörande möbel-,
sko-, glas- och stenindustrierna. Det är
enligt min uppfattning av största betydelse,
att småindustriens och hantverkets
rationaliseringsproblem icke
särskiljas från den större industriens,
utan alt varje industrigren behandlas
som en enhet. En del av de frågor, som
småföretagsutredningen tagit upp, torde
sålunda lämpligast kunna lösas i ett
större sammanhang.»

Vad som hittills meddelats från regeringshåll
i denna fråga inger icke mycket
hopp om ett resultat inom rimlig
tid av redan verkställda eller förutsatta
utredningar. Ett huvudsyfte med åtgärder
på detta område borde enligt min
mening vara att genom att befordra
hantverkets och småindustriens utveckling
berika landsbygdens näringsliv och
öka utkomstmöjligheterna på landsbygden.
Detta synes vara ett intresse som
borde kunna omfattas av alla samhällsgrupper
och meningsriktningar. Om
däremot diskussionen om hantverkets
och småindustriens grundläggande ekonomiska
betingelser skall sammanknytas
med den större industriens rationali -

Onsdagen den 17 inars 1948.

Nr 11.

119

serings- och strukturproblem med allt
vad detta kan innebära torde några
utsikter att uppnå praktiska resultat
inom överskådlig tid icke föreligga.

I anslutning till det anförda får jag
hemställa om kammarens tillstånd att
till statsrådet Kock framställa följande
fråga:

Kan man förvänta, att utredningarna
om småföretagsutredningens år 1946
framlagda principförslag komma att
slutföras inom den närmaste framtiden?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 30.

Interpellation ang. flerårsregister till
svensk författningssamling efter 1929.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FAGERHOLM, som yttrade: Herr
talman! Till den genom justitiedepartementets
försorg utgivna publikationen
svensk författningssamling fogas årligen
ett register över under året beslutade
lagar och författningar. För myndigheter
och enskilda är det emellertid
ofta en både vidlyftig och tidsödande
procedur att ur de olika årsregistren
för författningssamlingen framleta de
på ett visst område gällande författningarna
med därtill senare gjorda tilllägg
eller ändringar. En värdefull hjälp
har man härvid av de för tio år eller
längre tidsperioder utgivna registren
till författningssamlingen. Dessa omfattande
register kunna helt naturligt givas
en mer systematisk och överskådlig
uppställning än vad som är möjligt i
årsregistren.

De omfattande flerårsregistren ha utgivits: -

År	1851	för	åren	1825—1839 och 1840—1849
»	1862	»	»	1850—1859
»	1873		»	1860—1870
»	1876	»	»	1825—1874
»	1886	»	»	1875—1885
»	1895	»		1875—1894
»	1905	»		1895—1904
»	1921	>►	»	1905—1919
»	1935	»		1920—1929

Sedan 1935 har emellertid något dylikt
register ej publicerats. Man är sålunda
f. n. för tidsperioden 1930—1947
hänvisad till att genomgå de särskilda
årsregistren i aderton olika årgångar.
Detta måste anses vara betungande och
är uppenbarligen ej utan vissa risker
för riktig tillämpning av gällande författningar.
Det kan t. ex. i ett brådskande
fall icke alltid vara möjligt för vederbörande
tjänsteman att genomgå de
senaste aderton årens register för att
undersöka, huruvida ändring skett av
någon viss bestämmelse. Därför torde
det vara synnerligen angeläget, att något
dröjsmål med utgivande av de omfattande
registren ej förekommer. Icke
minst med hänsyn till det under de
senaste tio åren alltmer stegrade antalet
för varje år utkommande nya författningar
synes icke något böra underlåtas
som kan för allmänheten och
tjänstemännen underlätta orienteringen
i det vidlyftiga materialet. Det kan nämnas
att under det att antalet årligen utkommande
författningar under tioårsperioden
1928—1937 utgjorde i medeltal
604 uppgick motsvarande siffra för
perioden 1938—1947 till 943.

I detta sammanhang må även framhållas
önskemålet att det systematiskt
uppställda flerårsregistret årligen kompletteras
och förnyas med hänsyn till
under året inträffade förändringar.
Därigenom skulle en överskådlig och
aktuell bild av det vid varje särskild
tidpunkt gällande författningsmaterialet
kunna erhållas, något som ur flera olika
synpunkter vore behövligt.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag att få till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet framställa
följande frågor:

1) Av vilken anledning har icke för
tiden efter år 1929 utgivits något sammanfattande
flerårsregister till svensk
författningssamling?

2) När kan ett sådant register förväntas
bliva tillgängligt och vilken tidsperiod
är det avsett att omfatta?

Kammaren biföll denna anhållan.

120

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

§ 31.

Interpellation ang. sociala arrendelagstiftningens
tillämpning å ecklesiastik
jord.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Inom landet finns ett betydande
antal fastigheter, vilkas avkastning
tillfaller domkyrkor, domkyrkosysslomän
och lokalkyrkor. Huvudparten av
dessa fastigheter är belägen i Lunds
stift.

Domkyrkohemmanens förvaltning i
Lunds stift regleras i kungl. stadgan
den 17 november 1859 angående vården
och förvaltningen av Lunds domkyrka
och dess egendom. Utarrenderingsföreskrifterna
angående lokalkyrkohemmanens
fastigheter i Skåne, Halland
och Blekinge återfinnas i några
kungl. brev från början av 1800-talet.
1 båda fallen gäller att byggnadsskyldigheten
åvilar arrendatorerna, och
arrendekontrakten äro utfärdade i enlighet
härmed. I övrigt äro nämnda
föreskrifter föga tidsenliga och stå på
intet sätt i överensstämmelse med den
sociala arrendelagstiftningen.

I samband med tillkomsten av 1943
års sociala arrendelagstiftning uttalade
departementschefen, att en revision av
arrendelagstiftningen syntes böra medföra,
att de särskilda författningar, som
reglerade förhållandena vid bl. a. ecklesiastika
arrenden, underkastades en
översyn i syfte att bringa dem i närmare
överensstämmelse med de ändrade
stadgandena i arrendelagen. Vid
behandling av propositionen yttrade
riksdagens tredje särskilda utskott, att
utskottet, som ville understryka departementschefens
sistnämnda uttalande,
för sin del ansåge, att i utredningen
även borde inbegripas vissa arrenden
å kommunal jord. Riksdagen godkände
utskottets utlåtande i denna del. Sålunda
har den sociala arrendelagstiftningen
beaktats vid tillkomsten av stadgan
den 29 juni 1945 angående stifts -

nämnds förvaltning av ecklesiastik
jord.

I en av stiftssekreteraren Tage Gynnerstedt
den 31 oktober 1947 framlagd
utredning med förslag angående förvaltning
av förstnämnda kategorier av
ecklesiastik jord har förslag uppgjorts
i avsikt att bringa utarrenderingsföreskrifterna
för ifrågavarande fastigheter
i överensstämmelse med föreskrifterna
i ecklesiastika arrendestadgan.

Någon kungl. författning beträffande
dessa fastigheters utarrendering har
ännu icke utfärdats.

Fastighetsbeståndet är följande.

Antalet domkyrkofastigheter utgjorde
i Lunds stift 113 samt i övriga stift
(Uppsala, Strängnäs och Västerås) endast
10. De i Lunds stift belägna fastigheterna
tillhörde i fråga om inrösningsjordens
storlek till övervägande
del grupperna 10—25 (42 st.) och 25
—50 hektar (53 st.). Flertalet fastigheter
voro bebyggda (99 st.) samt lämnade
ej virkesavkastning. I fråga om
taxeringsvärden tillhörde de flesta
grupperna 20 000—50 000 kronor (36
st.) och 50 000—100 000 kronor (60 st.).
Av domkyrkofastigheterna i de övriga
stiften utgjorde 6 byggnadstomter.

Domkyrkosysslomannabostållen funnes
i tre stift (Linköping, Strängnäs
och Västerås) och utgjorde endast 5,
varav 2 byggnadstomter.

Antalet kyrkohemman och kyrkolägenheter
i Skåne, Blekinge och Halland
var 941, varav huvuddelen eller 828 i
Lunds stift. Icke mindre än 707 fastigheter
voro under 5 hektar, och 586
hade lägre taxeringsvärde än 2 000
kronor. Antalet fastigheter med större
areal inrösningsjord än 10 hektar
var 94.

Kyrkohemman och kyrkolägenheter i
övriga Sverige utgjorde till antalet 325.
Talrikast voro dylika jordar i Skara,
Linköpings och Göteborgs stift. Ungefär
halva antalet fastigheter hade en
areal inrösningsjord, som understeg 1
hektar. Taxeringsvärdet utgjorde för
190 fastigheter mindre än 2 000 kronor.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

121

I samtliga uttalanden från såväl departementet
som utskott och riksdag
vid tillkomsten av 1943 års sociala arrendelagstiftning
förutsattes att den sociala
arrendelagstiftningens principer
skulle tillämpas även vad anginge sådana
ecklesiastika fastigheter, som utarrenderades
enligt särskilda kungl.
författningar.

Då nu snart fem år förflutit, sedan
sociala arrendelagstiftningen genomfördes,
synes ett fortsatt uppskov med
lösningen av denna fråga icke vara
försvarbart. Enligt min mening bör den
sociala arrendelagstiftningens principer
snarast möjligt tillämpas även i
fråga om dessa ecklesiastika fastigheter.

Med anledning av vad som sålunda
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

När avser statsrådet att vidtaga åtgärder
i syfte att den sociala arrendelagstiftningens
principer skola kunna
tillämpas även i fråga om sådana ecklesiastika
fastigheter, som utarrenderas
enligt särskilda kungl. författningar?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 32.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att motionstiden i anledning
av samtliga under gårdagen
och i dag avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner
måtte med hänsyn till instundande
påskhelg utsträckes till det
sammanträde som infaller närmast efter
20 dagar från propositionernas avlämnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 33.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

93, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets
fonder och statens utlåningsfonder
för budgetåret 1948/49; och
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom m. in.;

från bevillningsutskottet:
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och
41 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

9 — Andra kammarens protokoll 19^8. AJr 11.

122

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

nr 97, i anledning av väckta motioner
angående restitution av bensinskatt till
utövare av fiskerinäringen m. m.; och
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tullfrihet för
byggnadsmaterialier m. m. för anläggning
av en regleringsdamm i Neaälven
m. m.;

från första lagutskottet:
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.; och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas; samt

från andra lagutskottet:
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293); och
nr 91, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen den 20 decem -

ber 1940 om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus; samt

från sammansatta första lag- och jordbruksutskottet: nr

99, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om sambruksföreningar m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

§ 34.

Justerades protokollsutdrag.

§ 35.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

På grund av utrikes resa får jag härmed
vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under 18 dagar från
och med den 20 mars 1948.

Karl Magnusson.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.09 em.

In fidem
Gunnar Britth.

123

Förteckning över avgjorda ärenden m. m.

Sid.

Lördagen den 13 mars.

........................................................ . 3

Tisdagen den 16 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. anslagen inom utrikesdepartementets

verksamhetsområde............................................ 19

— nr 8, ang. anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde 25

Onsdagen den 17 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde............................................

— nr 36, ang. säkerhetsanstalter för sjöfarten........................

— nr 37, ang. anslag å kapitalbudgeten inom ecklesiastikdepartementets

verksamhetsområde............................................

Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. pensioner eller understöd..........

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. utsträckt tillämpning av lagen om
förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m.......

— nr 18, ang. översyn av aktiebolagslagen..........................

— nr 19, ang. lagen om avbrytande av havandeskap..................

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, ang. fortsatt giltighet av allmänna

förfogandelagen................................................

— nr 16, ang. kompensation för förlorad semesterersättning under värnpliktstjänstgöring
..............................................

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. fortsatt giltighet av lagen om

reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas .............. 85

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. lagen om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus........................................ 85

Statsutskottets utlåtande nr 39, ang. anslag under försvarets fonder och
statens utlåningsfonder ........................................

— nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. ersättning i anledning
av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom .................. 85

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. ändrad lydelse av anvisningarna
till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen............................ 86

— nr 22, ang. rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier 98

— nr 23, ang. restitution av bensinskatt till utövare av fiskerinäringen, m. m. 99
_ nr 24, i anledning av väckta motioner om restitution av automobilskatt 112

— nr 25, i anledning av väckt motion ang. ändring av kommunalskattelagen
in. in.................................'' ''................

113

124

Sid.

— nr 26, ang. skatteavdragen för representation...................... 113

—- nr 27, ang. tullfrihet vid dammbygget i Neaälven m. m........... 113

Bankoutskottets utlåtande nr 10, ang. riksdagens tjänstemän ............ 113

— nr 14, ang. pension åt Jenny Sofia Karlsson...................... 113

Sammansatta första lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. lag om

sambruksföreningar m. m....................................... 113

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. rätten till statsbidrag för djursjukvård.
................................................... H7

— nr 8, ang. ändrad lydelse av förordningen ang. bekämpande av tuber kulos

hos nötkreatur.......................................... 117

Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1948
816584