i-jd-jkn ! »i >l*nt (Riksdagens protokoll 1965:14)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 14

FÖRSTA KAMMAREN

1965

26—31 mars

..... i-jd-jkn ! »i >l*nt

Debatter in. m.

Fredagen den 26 mars Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av herr Strandberg ang. tillverkning

i Norrbotten av produkter för försvaret, m. m............... 6

Onsdagen den 31 mars

En reform av beskattningen.................................. 9

Interpellation av herr Sörenson ang. missbruket av narkotika .... 97

Meddelande ang. enkel fråga av herr Skärman ang. saltningen av
vägarna vintertid ........................................ 98

Ändrade grunder för beräkning av folkpensionsavgift............ 100

Om svenskt erkännande av Europarådsdomstolens behörighet .... 102

Om inrättande av kommunala fritidsnämnder.................. 107

Ramen för det militära försvaret, m. m......................... 109

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken ........................ Ilo

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 11

Nr 14

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 31 mars Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, ang. ändrad lydelse av 4 §

1 mom. och 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
m. .................................................... ®

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av 4 §

1 mom. och 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
m. m........................<«-........................... 1®®

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om svenskt erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet ................................ 102

— nr 5, ang. godkännande av ändringar i konventionen om upp rättande

av Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO) ................................................ 107

— nr 6, om godkännande av protokoll angående varuutbytet mellan

Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union m. m.. 107

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, om tidsbegränsning av anföranden
i kamrarna .................................... 107

— nr 15, ang. riksdagens högtidliga öppnande 107

— nr 16, om valbarhet till kyrkvärdsuppdrag 107

— nr 17, om inrättande av kommunala fritidsnämnder 107

— nr 18, ang. vissa anslag ur kyrkofonden m. m................. 108

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde .............................. 108

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
................................................ 115

Fredagen den 26 mars 1965

Nr 14

Fredagen den 26 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Med anledning av utrikes resa anhåller
jag härmed om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 31 mars
till den 2 april. Resan avser deltagande
i internationell konferens i Frankfurt.

Stockholm den 25 mars 1965.

Per Hilding

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 79, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående köp av
skog på rot.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 90, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om polisregister m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 93, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om polisregister m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 79, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning; samt

nr 81, angående naturhistoriska riksmuseets
ställning och organisation
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, med förslag till förordning
om särskild skatteberäkning i vissa fall
för makar.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 85, med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan
departement.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 651 och 652 till lagutskott,

motionen nr 653 till jordbruksutskottet,

motionen nr 654 till lagutskott,

motionen nr 655 till statsutskottet
samt

motionen nr 656 till lagutskott.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

63, angående det statliga utvecklingsbiståndets
administration;

nr 77, angående organisationen av ett
statligt förhandlingsorgan m. m.; och
nr 82, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statistiska centralbyrån,
m. m.

Nr 14

Fredagen den 26 mars 1965

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av motioner om
svenskt erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet;

nr 5, i anledning av Kungl. Majtts
proposition om godkännande av ändringar
i konventionen om upprättande
av Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO); samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av protokoll
angående varuutbytet mellan Sverige
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motion om tidsbegränsning
av anföranden i kamrarna;

nr 15, i anledning av motioner angående
riksdagens högtidliga öppnande;

nr 16, i anledning av motion om valbarhet
till kyrkvärdsuppdrag;

nr 17, i anledning av motioner om
inrättande av kommunala fritidsnämnder;
samt

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden in. in., såvitt denna hänvisats
till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag förhudgetåret 1965/
66 till Upplysningsverksamhet i utlandet
angående Sverige jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag på tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Allmänna beredskapsarbeten m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäljning
till allmänheten av aktier i statliga företag; nr

35, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av statens
aktier i LKAB;

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående förläggningen av LKAB:s huvudkontor;
samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående kapitalförsörjningen inom
lastbilstrafikbransclien;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom.
och 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 18, i anledning av väckt motion
om rätt för riksdagsledamot att vid inkomsttaxering
göra avdrag för avgift
till riksdagsgruppskansli;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av traktamentsersättning;
samt

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för kostnad för resor mellan bostad
och arbetsplats;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av väckta motioner
angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken; nr

7, angående användande av riksbankens
vinst för år 1964;

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående inkomsten från riksbanksfonden; nr

9, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för riksbanksfullmäktige
att avge yttrande över nationalbudgeten; -

Fredagen den 26 mars 1965

Nr 14

nr 10, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
lönegradsuppflyttning av en tjänst som
bankokommissarie;

nr 11, i anledning av väckt motion
om rengöring av riksdagshusets fasader
och gavlar; samt

nr 12, i anledning av väckt motion
om tillhandahållande av ytterligare exemplar
av riksdagstrycket till riksdagens
ledamöter;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckt motion
om ökad rättssäkerhet vid bestämmande
av ersättning till följd av övergången
till högertrafik; samt

nr 15, i anledning av väckt motion
om översyn av vissa bestämmelser i
föräldrabalken;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
4 § 1 mom. och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 30, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension enligt
lagen om allmän försäkring;

nr 31, i anledning av väckt motion
om skydd för trotjänarpension;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om höjning av invaliditetstillägget
m. m.;

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående tillämpningen på sjömän av
bestämmelserna om obligatorisk yrkesskadeförsäkring; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga; samt

nr 35, i anledning av väckta motioner
om indexreglering av de allmänna barnbidragen; -

tredje lagutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av väckta motioner om dels
hastighetsbegränsning för motorbåtar,
m. m., dels ock registrering av båtar;

jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande älgjakt
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående fämiljepolitiken och
om vissa familjepolitiska åtgärder.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare sand de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 24 mars 1965.

Herrar deputerade antogo såsom reservstenograf
för tjänstgöring tills vidare
herr Bo Wallin.

Vidare beslöto herrar deputerade att
i erforderlig utsträckning skulle anlitas
tillfällig skrivhjälp, och överlämnades
åt herr talmannen att i samråd med
kammarens sekreterare anställa sådan.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 657, av herr Bengtson, m. fl.r
nr 658, av herr Lundström m. fl.,
nr 659, av herr Svedberg, Erik, och
herr Wanhaincn, samt

nr 660, av herr Virgin m. fl.,

Nr 14

Fredagen den 26 mars 1965

Meddelande ang. enkel fråga
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 41, med förslag till jordförvärvslag
m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Strandberg (h) till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet: »Vilka
åtgärder avser Statsrådet att vidtaga
med anledning av länsstyrelsens i Norr -

botten skrivelse rörande upphandling
av förnödenheter för totalförsvarets behov
i fred samt nyttjande av länets industrier
m. m. för tillverkning av produkter
och tillhandahållande av tjänster
för försvaret?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 30 mars 1965

Nr 14

Tisdagen den 30 mars

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 91, i anledning av väckt motion
om kontroll av livsmedelsförsäljningen
på båtar i internordisk trafik; och
nr 92, i anledning av väckta motioner
om slopande av åldersgränsen för
invaliditetstillägg.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1965/66
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
kronan tillhörig egendom.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 63, angående det statliga utvecklingsbiståndets
administration;

nr 77, angående organisationen av ett
statligt förhandlingsorgan m. m.; och
nr 82, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statistiska centralbyrån,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 657—660.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 4—6, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—-18,
statsutskottets utlåtanden nr 4, 11 och
32—37, bevillningsutskottets betänkanden
nr 16 och 18—20, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 6—12, första
lagutskottets utlåtanden nr 14 och 15,
andra lagutskottets utlåtanden nr 17
och 30—35, tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, jordbruksutskottets utlåtande
nr 4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkande nr 16 och
andra lagutskottets utlåtande nr 17
skulle i nu nämnd ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden samt bankoutskottets utlåtande
nr 6 sättas närmast före statsutskottets
utlåtande nr 11.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

87, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

nr 89, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr 573)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 93, med förslag till förordning om
ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Nr 14

Tisdagen den 30 mars 1965

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 661, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
45, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m.;

nr 662, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 46, med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri,
m. in.;

nr 663, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 59, angående
karolinska sjukhusets fortsatta
utbyggande in. m.;

nr 664, av herr Ernulf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 79,
angående vissa frågor rörande lärarutbildning; nr

665, av herr Petersson, Erik Filip,
och herr Carlsson, Eric, i anledning av
Kungl. Majds proposition nr 61, med
förslag till lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319), m. m.;

nr 666, av herrar Siindin och Dahlén,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 66, angående medelsbehovet för
försvarsstabens verksamhet under budgetåret
1965/66;

nr 667, av herr Sveningsson och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 69, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 § barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97);
samt

nr 668, av herr Åkerlund och herr
Hansson, Gustaf Henry, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 72, med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

Onsdagen den 31 in ars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

På grund av utrikes tjänsteresa får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 6—
den 8 april 1965.

Stockholm den 30 mars 1965.

Herman Kling

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 87, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
89, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr 573) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 93,
med förslag till förordning om ändring
i folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 (nr 469).

Föredrogs och hänvisades
motionen nr 661 till lagutskott,
motionerna nr 662—664 till statsutskottet,

motionen nr 665 till konstitutionsutskottet,

motionen nr 666 till statsutskottet,

motionen nr 667 till lagutskott och
motionen nr 668 till bankoutskottet.

Ang. en reform av beskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet.

I en den 4 januari 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 14, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. och 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

2) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

3) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 398) om finansiering
av folkpensioneringen;

4) förordning angående ändring i
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

5) förordning angående ändring i
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om särskild varuskatt;

6) förordning angående ändring i
förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)
om försäljningsskatt;

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

10 Nr 14

Ang. en reform av beskattningen

7) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april
1961 (nr 372) om bensinskatt;

8) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt;

9) förordning om ändrad lydelse av

4 § 1 mom. uppbördsförordningen den

5 juni 1953 (nr 272);

10) förordning om ändrad lydelse
av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

dels godkänna de grunder för nya
sjömansskattetabeller, som angivits i
propositionen, samt bemyndiga Kungl.
Maj:t att i enlighet med dessa grunder
upprätta och fastställa nya sjömansskattetabeller
att gälla från och med
den 1 januari 1966.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott,
såvitt densamma avsåge det
ovan under 3) upptagna förslaget till
lag angående ändring i lagen den 25
maj 1962 (nr 398) om finansiering av
folkpensioneringen, och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Propositionen innehöll huvuddelen
av de förslag till omläggning av den
direkta och indirekta beskattningen,
som förutskickats i finansplanen. I
propositionen hade sålunda föreslagits

1) nya skalor för den statliga inkomstskatten: a)

sänkning av progressionen i inkomstlägena
20 000—50 000 kronor för
gifta och 10 000—50 000 kronor för
ogifta,

b) höjning av tudelningsgränsen vid
sambeskattningen från omkring 24 500
kronor till omkring 34 000 kronor;

2) viss schablonisering av kommunalskatteavdraget
vid taxering till statlig
inkomstskatt, innebärande skattelättnader
för årsinkomster upp till
32 000 kronor för makar och 16 000
kronor för ogift;

3) ändrade grunder för beräkning
av folkpensionsavgift (för närvarande

4 procent av taxerad inkomst, maximiavgift
600 kronor), varigenom avgiften
skulle beräknas efter 4 procent
av beskattningsbar inkomst och maximeras
till 1 200 kronor, innebärande
lägre avgift för årsinkomster upp till
24 500 kronor för makar och 21 000
kronor för ogift;

4) nya sjömansskattetabeller (nu gällande
tabeller tillkommo genom beslut
år 1961), i vilka iakttagits de i denna
proposition föreslagna lättnaderna i
inkomstbeskattningen liksom även de
under åren 1962—1964 skedda förändringarna
i beskattningen;

5) höjning av skattepliktsgränsen för
förmögenhetsskatten från nuvarande
80 000 kronor till 100 000 kronor;

6) höjning av omsättningsskatten
(allmänna varuskatten) från 6 till 9
procent, varvid dock näringslivets maskininvesteringar
undantagits från höjningen; 7)

höjning av bensinskatten med 5
öre per liter;

8) höjning av tobaksskatten med 2
öre per cigarrett;

9) ändringar i punktbeskattningen:

a) skatten på tandkräm, munvatten
och liknande samt på socker, sirap,
spelkort och grammofonvaror skulle
slopas,

b) skatten på parfymer, kosmetika
och choklad, som för närvarande toges
ut efter i vissa fall 40 procent och
i andra fall 65 procent skulle bestämmas
enhetligt till 50 procent.

Reformerna hade avsetts träda i
kraft den 1 juli 1965 i fråga om den
indirekta beskattningen samt den 1 januari
1966 (inkomståret 1966) i fråga
om inkomstbeskattningen (inklusive
folkpensionsavgiften) och vid 1966 års
taxering i fråga om förmögenhetsskatten.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr I t

I) de likalydande motionerna I: 612,
av herr Torsten Andersson m. fl., och
11:728, av herr Hedlund m. fl., vari
hemställts, utom annat,

1) att riksdagen måtte fastställa skalorna
för den statliga inkomstbeskattningen
i enlighet med vad som i motionerna
förordats, att gälla från och med
den 1 januari 1966;

2) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla

a) om skyndsamma överväganden
och förslag beträffande en sådan beskattningsreform,
att större enhetlighet
uppnåddes i skattesystemet och beskattningen
bättre anpassades efter
fcärkraftsprincipen och kraven på hänsyn
till konkurrenskraften inom näringslivet
och viljan till ökade arbetsinsatser
inom närings- och samhällsliv
i enlighet med motionernas syfte; samt

b) om skyndsam prövning av frågan
om indexreglering av skattesystemet i
enlighet med motionernas syfte;

II) de likalydande motionerna I: 613,
av herr Torsten Andersson m. fl., och
II: 729, av herr Hedlund m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta, att
den i propositionen nr 14 föreslagna
höjningen av cigarrettskatten skulle
gälla från och med den 1 april 1965;

III) de likalydande motionerna I:
614, av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl., samt II: 734, av herrar Nilsson i
Bästekille och Stiernstedt, vari yrkats,
att riksdagen skulle

1) besluta att, med ändring av vad i
Kungl. Maj:ts proposition nr 14 i denna
del föreslagits, fastställa skattepliktsgränsen
för förmögenhetsskatten till
125 000 kronor samt att antaga de ändrade
skatteskalor, som föreslagits av
allmänna skatteberedningen, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till riksdagen om sådan ändring
i gällande bestämmelser i ämnet, att produktiva
förmögenhctstillgångar, som
användes i den skattskyldiges förvärvsverksamhet,
i rörelse eller i jordbruk
och skogsbruk, i viss omfattning be -

Ang. en reform av beskattningen
friades från förmögenhetsskatt respektive
upptoges bland tillgångarna till reducerat
värde;

IV) de likalydande motionerna
I: 615, av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl., och II: 744, av herr Turesson;

V) de likalydande motionerna 1:616,
av herrar Torsten Hansson och Lars
Larsson, samt II: 719, av herr Arvidson
rn. fl.;

VI) de likalydande motionerna I:

617, av herrar Hubinette och Isacson,
samt II: 718, av herr Stiernstedt m.fl.;

VII) de likalydande motionerna I:

618, av herr Gösta Jacobsson m.fl.,
samt II: 720, av herrar Bengtson i Solna
och Nordgren, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i vad avsåge
tillhandahållande av betongmassa och
därmed jämställda produkter allmän
varuskatt skulle beräknas å allenast 40
procent av den eljest skattepliktiga omsättningen; VIII)

de likalydande motionerna I:
620, av herrar Lager och Adolfsson,
samt II: 731, av herr Karlsson i Huddinge
m. fl., vari anhållits, att riksdagen,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 14, måtte antaga i motionerna
införda

1) förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt, vilket förslag avsåg,
att schablonavdragets maximibelopp
skulle bestämmas till 3 000 kronor
för ensamstående;

2) förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt,
i vilket förslag förordats skattesatser
från en till tre procent;

IX) de likalydande motionerna I: 621,
av herr Nils Theodor Larsson, och II:
727, av herr Hansson i önnarp m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 14 skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsamma överväganden av förmögenhetsbeskattningen
i syfte att uppnå

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
en sådan utformning, att skatt å kapitaltillgångar
uttoges endast å kapitalavkastningen
i överensstämmelse med bärkraftsprincipen,
i enlighet med vad
som förordats i motionerna;

X) de likalvdande motionerna I: 622,
av herr Lundin m. fl., och 11:747, av
herr Wikner m. fl.;

XI) de likalvdande motionerna I: 623,
av herr Lundström m. fl., och 11:739,
av herr Ohlin m. fl., vari under A 1 och
2 samt 4—6 föreslagits,

A. att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 14 skulle

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts om
särkilda åtgärder för att komma till
rätta med en hotande fortsatt allmän
pris- och kostnadshöjning;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att riksdagen snarast måtte föreläggas
förslag till en samlad skattereform
enligt i motionerna angivna riktlinjer,
syftande till lättnader i den direkta
inkomstskatten samt en reformering
av den indirekta beskattningen och
företagsbeskattningen som stärkte konkurrensförmåga
och kapitalförsörjning;

4) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att den översyn av förmögenhetsskatten,
som inom allmänna skatteberedningen
påbörjats, borde slutföras utan dröjsmål; 5)

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att fortsatta undersökningar måtte
komma till stånd rörande metoder att
undvika inflationens skattehöjande
verkningar samt att förslag i anledning
härav måtte föreläggas riksdagen;

6) fastställa sänkta skalor för den
statliga inkomstskatten i enlighet med
i motionerna angivna förslag att gälla
från och med den 1 januari 1966;

XII) de likalvdande motionerna I:
624, av herr Lundström m. fl., och II:
740, av herr Ohlin in. fl., vari hemställts,
att rikdagen måtte besluta, att den av
finansministern föreslagna höjningen
av cigarrettskatten skulle genomföras
från och med den 1 april 1965;

XIII) de likalydande motionerna I:
626, av herr Ferdinand Nilsson, samt
11:743, av herrar Svensson i Vä och
Börjesson i Glömminge, vari under
punkten 3 anhållits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förslag till
innevarande års riksdag avseende undantagande
från källskatt av mindre
arbetsinkomster å tillsammans högst
1 000 kronor per år och arbetsgivare
samt befrielse för arbetsgivare från
skyldighet att lämna arbetsgivaruppgift
om sådan inkomst;

XIV) de likalydande motionerna 1:

628, av herr Stefanson, samt II: 736, av
herrar Nordgren och Petersson, vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 14 skulle besluta,
att det reducerade beskattningsvärde,
som enligt riksdagens beslut kunde
komma att gälla för näringslivets investeringar
i maskiner och inventarier,
även skulle avse reparationer och underhåll
på sådana investeringar;

XV) de likalydande motionerna I:

629, av herr Stefanson in. fl., och II:
737, av herr Nordgren m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla,

1) att försäljningsskatten enligt förordning
av den 5 mars 1948 måtte avvecklas
så snart ske kunde, samt

2) att i avvaktan härpå-en skyndsam
översyn av nämnda förordning med
tillhörande kontrollföreskrifter måtte
vidtagas i syfte att förhindra nu förekommande
skattefusk speciellt i fråga
om guldsmedsvaror;

XVI) de likalydande motionerna I:

630, av fröken Stenberg m. fl„ samt II:
742, av herr Ringaby och fröken Ljungberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att vid den fortsatta utredningen
inom finansdepartementet av frågan
om familjebeskattningen jämväl de ensamståendes
skatteförhållanden måtte
göras till föremål för överväganden;

XVII) de likalydande motionerna I:

631, av herrar Sandin och Stefanson,

Onsdagen den 31 inars 1965 fm.

Nr 14

samt 11:724, av herrar Gustafson i Göteborg
och Magnusson i Borås, vari anhållits,
att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 14 måtte
besluta, att det av Kungl. Maj:t till
60 % föreslagna reducerade beskattningsvärdet
vid näringslivets investeringar
i maskiner och inventarier i stället
skulle utgöras av 50 % av den skattepliktiga
omsättningen;

XVIII) de likalydande motionerna I:
632, av herr Virgin m. fl., och II: 748,
av herr Cassel m. fl., vari under A, C
och D föreslagits,

A) att riksdagen med avslag å de i
Kungl. Maj:ts proposition nr 14 framlagda
förslagen till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
samt till förordning om ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) skulle antaga i
motionerna infört förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, vilket förslag
avsåg, att skattesatsen i det proportionella
skiktet skulle sänkas med tre enheter
från 10 till 7 procent och skatteuttaget
i inkomstskikten 12 000—60 000
kronor för gifta och i skikten 6 000—
40 000 kronor för ensamstående sänkas
med en å två procentenheter utöver förslaget
i propositionen;

C) att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
till 1966 års riksdag måtte framlägga
förslag till en skattereform baserad på
grundtankarna i allmänna skatteberedningens
förslag med den ändringen, att
den direkta inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
lättades ytterligare under
hänsynstagande till de besparingsförslag
och yrkande om tillsättande av en
besparingsutredning, som motionärerna
vid årets riksdag framfört; samt

D) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla, dels att Kungl.
Alaj:t för allmänna skatteberedningen

Ang. en reform av beskattningen

måtte utfärda sådana ändrade direktiv,
att förslag till indexreglering av ortsavdrag
och skatteskalor, förvärvsavdrag
in. m. kunde utarbetas under innevarande
år, dels ock att Kungl. Maj:t måtte
framlägga förslag till lagstiftning i ämnet
till 1966 års riksdag;

XIX) de likalydande motionerna I:
633, av herr Virgin in. fl., och 11:722,
av herr Cassel m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta,

1) att förvärvsavdragets maximum
skulle höjas från 2 000 till 3 000 kronor,
med rätt för den som kunde styrka högre
kostnader för barnens omhänderhavande
än 3 000 kronor att inom ramen
för 20 % av inkomsten få avdrag härför; 2)

att förvärvsavdraget för gift kvinna
som haft inkomst av jordbruksfastighet
liksom avdraget vid s. k. faktisk
sambeskattning skulle, där hustrun haft
hemmavarande barn under 16 år och
styrkta kostnader för barnens omhänderhavande
som överstege 300 kronor,
medgivas för de verkliga kostnaderna,
dock högst med 20 procent av
det värde vartill hustruns arbete uppskattades;
samt

3) på grund härav antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

XX) motionen I: 625, av fru Myrdal,
vari hemställts, att riksdagen måtte för
sin del antaga förslag, som innehölles
i proposition nr 14, om förordning angående
ändrad lydelse av 4 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, dock med den
ändringen, i princip inom ramen för
det i propositionen beräknade skatteuttaget,
att däri angivna belopp för
schabloniserad minimigräns för kommunalskatteavdrag
upptoges till lika belopp
för samtliga skattskyldiga med
egen inkomst utan hänsyn till civilstånd
samt att för gifta i äktenskap där endast
den ena maken var inkomsttagare,
liksom för ensamstående med hemma -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
varande barn under 18 år finge medgivas
ett extra avdrag beräknat till en
tredjedel av schablonavdraget;

XXI) motionen II: 716, av herrar
Kårrlander och Kristenson, vari anhållits,

1) att riksdagen vid behandlingen av
propositionen måtte beakta vad i motionen
anförts samt

2) att beslut måtte fattas om att skatten
på cigarrettpapper från den 1 juli
1965 skulle höjas från för närvarande
två till fyra öre per styck;

XXII) motionen II: 717, av herr Mundebo
m. fl.;

XXIII) motionen 11:721, av herr
Carlsson i Göteborg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle för sin del antaga
i motionen infört förslag till förordning
om ändrad lydelse av anvisningarna
till 10 § förordningen om sjömansskatt,
vilket förslag avsåg, att överensstämmelse
skulle åvägabringas mellan
källskatte- och sjömansskattetabellernas
kolumnindelning;

XXIV) motionen II: 723, av herr von
Friesen, vari yrkats, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t begära en
skyndsam utredning om möjligheten att
avskaffa läskedrycksskatten i samband
med en motsvarande revision av skatteskalorna
för alkoholhaltiga drycker;

XXV) motionen 11:725, av fru Gärde
Widemar och herr Sjönell;

XXVI) motionen 11:726, av herr
Hansson i önnarp, vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 14 måtte hos Kungl. Maj:t
begära prövning och förslag rörande en
sådan utformning av inkomstbeskattningen,
att avdrag för egenavgifter
för tilläggssjukpenningsförsäkring och
grupplivförsäkring kunde medgivas i
enlighet med motionens syfte;

XXVII) motionen II: 732, av fru Kristensson,
vari under 1 och 3 anhållits,
att riksdagen måtte besluta,

1) att förvärvsavdragets maximum
skulle höjas från 2 000 till 3 000 kronor
med rätt för den som kunde styrka högre
kostnader för barnens omhänderta -

gande till avdrag härför intill ett belopp
av 10 000 kronor; samt

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att den av finansministern
tillsatta arbetsgruppen för familjebeskattningens
utformning måtte
få i uppdrag att pröva frågan om att
tillämpa tudelningsprincipen i fråga
om förvärvsavdragets utformning;

XXVIII) motionen 11:733, av herr
Krönmark m. fl.;

XXIX) motionen II: 735, av herrar
Nordgren och Bohman;

XXX) motionen II: 741, av herrar Petersson
och Nordgren;

XXXI) motionen II: 745, av herr
Westberg m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 14 skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till en sådan differentiering
av drivmedelsskatten som i motionen
angivits, innebärande att priset på bensin
och olja bleve enhetligt över hela
landet; ävensom

XXXII) motionen II: 746, av fröken
\V etter ström m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att för åldersoch
invalidpensionär skulle utgå förhöjda
ortsavdrag, nämligen med 3 600
kronor för ensam pensionär, med 6 000
kronor för makar, av vilka en var pensionär,
och med 7 200 kronor för makar,
som båda voro pensionärer, samt
på grund härav antaga i motionen införda
a) förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt b) förslag
till förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 22,
av hem Lundström m. fl, och II: 28,
av herr Ohlin m. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

måtte begära en skyndsam utredning
för att granska frågan om familjebeskattningens
fortsatta utformning, varvid
speciell uppmärksamhet måtte ägnas
möjligheterna att övervinna de svårigheter,
som skulle uppstå vid en eventuell
övergång från sam- till särbeskattning; II)

de likalydande motionerna 1:36,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., samt
11:42, av herrar Larsson i Luttra och
Persson i Heden, vari yrkats, att riksdagen
skulle avslå förslag om bensinskattehöjning
med 5 öre per liter bensin; III)

de likalydande motionerna 1:95,
av herr Wallmark m. fl., och II: 118, av
herr Fridolfsson i Stockholm;

IV) de likalydande motionerna I: 123,
av herrar Gösta Jacobsson och Yngve
Nilsson, samt II: 158, av herrar Nilsson
i Svalöv och Nordgren, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
frågan om sådan ändrad avfattning av
1952 års förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall,
att den 80-procentiga reduktionsregeln
vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen
bleve effektiv;

V) de likalydande motionerna 1:210,
av herr Sandin m. fl., och 11:256, av
fröken Elmén m. fl., vari föreslagits,

1) att riksdagen skulle göra ett uttalande
av innebörd, att prissättningen
på alkoholdrycker ägnades fortlöpande
uppmärksamhet av regeringen och föranledde
denna att vid inträffade förändringar
av köpkraften föreslå prisjusteringar
för att förebygga ur nykterhetspolitisk
synpunkt ogynnsam effekt
av ett relativt förbilligande av sådana
drycker; samt

2) att priset på brännvin skulle höjas
med 3 kronor per liter och priserna på
övriga spridrycker i samma proportion
som den föreslagna prishöjningen för
brännvin medfört i förhållande till det
nuvarande brännvinspriset;

Ang. en reform av beskattningen

VI) de likalydande motionerna I:
215, av herr Virgin m. fl., och 11:259,
av herr Heckscher m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda

1) förslag till lag om ändring av 48 §

2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) förslag till förordning angående
skatteberäkning för barnfamiljer i vissa
fall, vilka förslag bland annat avsågo,
att skattskyldig med hemmavarande
barn under 18 år, som icke haft
2 400 kronor inkomst, skulle utöver
ortsavdrag å 4 500 kronor, äga åtnjuta
barnavdrag med 1 000 kronor för varje
barn samt att skattskyldig, som helt
eller delvis icke kunde utnyttja den på
barnen belöpande, av motionärerna
förordade ortsavdragshöjningen, skulle
påföras »negativ» skatt för det outnyttjade
beloppet;

VII) de likalydande motionerna I:
350, av herr Adolfsson, samt II: 375, av
fru Ryding och herr Karlsson i Huddinge; VIII)

de likalydande motionerna I:
483, av herrar Sundin och Lundström,
samt 11:584, av herran- Ohlin och
Hedlund, vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta följande ändringar i reglerna
för förvärvsavdraget vid beskattningen
att gälla från och med den 1 januari
1966:

a) för gift kvinna med inkomst av
eget arbete eller av rörelse skulle kvotavdraget
höjas från 20 till 25 procent
av inkomsten och förvärvsavdragets
maximum från 2 000 kronor till 4 000
kronor, att gälla i de fall där familjen
hade hemmavarande barn under 16 år;

b) för ensamstående barnförsörjare
skulle förvärvsavdraget höjas i samma
mån som ovan; samt

c) för gift kvinna, som verksamt deltagit
i skötseln av familjens jordbruk
eller rörelse, skulle, i de fall hemmavarande
barn under 16 år funnes, tillgodoräknas
ett förvärvsavdrag utgörande
300 kronor jämte 25 procent av

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

det belopp, som motsvarade en femtedel
av mannens inkomst av jordbruket
eller rörelsen, dock sammanlagt högst
1 000 kronor;

IX) motionen II: 7, av herr Westberg,
vari anhållits, att riksdagen måtte beträffande
avdraget i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
för icke-vårdnadshavare
för underhåll till eget barn besluta,
att från och med 1965 års inkomster
avdragets maximibelopp skulle höjas
till 2 000 kronor och således antaga i
motionen infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

X) motionen II: 84, av fri! Ryding
ra. fl., vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till regeringen skulle hemställa
om förslag, att förvärvsavdraget måtte
höjas till 4 000 kronor och kvotavdraget
till 30 procent;

XI) motionen II: 157, av fru Kristensson
och fröken Ljungberg, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att en parlamentarisk
utredning måtte tillsättas
i syfte att förutsättningslöst utreda
frågan om familjebeskattningen; ävensom XII)

motionen 11:588, av herr Ullsten,
vari anhållits, att riksdagen vid
sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 14 angående allmän varuskatt
in. m. måtte besluta sådan ändring av
skattesatsen för den allmänna varuskatten
som i motionen förordats.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — dels med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 14, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke
kunnat av riksdagen oförändrad antagas,
dels med bifall till motionen II:
721, av herr Carlsson i Göteborg m. fl.,
dels ock i anledning av de likalydande
motionerna 1:483, av herrar Sun -

din och Lundström, samt 11:584, av
herrar Ohlin och Hedlund, I: 618, av
herr Gösta Jacobsson in. fl., samt II:
720, av herrar Bengtson i Solna och
Nordgren, 1:633, av herr Virgin m. fl.,
och II: 722, av herr Cassel in. fl., ävensom
motionerna II: 7, av herr Westberg,
11:84, av fru Ryding in. fl., II:
588, av herr Ullsten, II: 716, av herrar
Kärrlander och Kristenson, samt II:
732, av fru Kristensson, måtte

I) antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydels
av 4 § 1 mom. och 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

2) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning angående ändring i
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt med de ändringar
och tillägg, att

dels ingressen erhölle i betänkandet
angiven lydelse,

dels ock 14 §, 18 § 3 mom. samt 48
och 69 §§ nämnda förordning erhölle
den lydelse, som i betänkandet angivits; 4)

förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om särskild varuskatt med den ändringen,
att bilagan till förordningen erhölle
den lydelse, reservationen visade; 5)

förordning angående ändring i
förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)
om försäljningsskatt;

6) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april
1961 (nr 372) om bensinskatt;

7) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt med
den ändringen, att 2 § andra stycket
erhölle följande lydelse:

»För cigarrettpapper utgår skatten
med 4 öre för varje blad, avsett för
framställning av en cigarrett»;

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

8) förordning om ändrad lydelse av

4 § 1 mom. uppbördsförordningen den

5 juni 1953 (nr 272); samt

9) förordning om ändrad lydelse av

22 § 1 mom. taxeringsförordningen den

23 november 1956 (nr 623);

II) antaga i betänkandet infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 46 §
2 och 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

III) antaga i betänkandet infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av anvisningarna till 10 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295)
om sjömansskatt;

IV) med godkännande av de grunder
för nya sjömansskattetabeller, som
angivits i propositionen, bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med dessa
grunder upprätta och fastställa nya
sjömansskattetabeller att gälla från och
med den 1 januari 1966;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 22,
av herr Lundström m. fl., och II: 28, av
herr Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 36,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., samt
11:42, av herrar Larsson i Luttra och
Persson i Heden,

3) de likalydande motionerna 1:95,
av herr Wallmark m. fl., och II: 118, av
herr Fridolfsson i Stockholm,

4) de likalydande motionerna 1:123,
av herrar Gösta Jacobsson och Yngve
Nilsson, samt II: 158, av herrar Nilsson
i Svalöv och Nordgren,

5) de likalydande motionerna I: 210,
av herr Sundin m. fl., och 11:256, av
fröken Elmén m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 215,
av herr Virgin m. fl., och 11:259, av
herr Heckscher in. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 350,
av herr Adolfsson, samt II: 375, av fru
Ryding och herr Karlsson i Huddinge,

8) de likalydande motionerna 1:483,
av herrar Sundin och Lundström, samt
11:584, av herrar Ohlin och Hedlund,

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 14

Ang. en reform av beskattningen

9) de likalydande motionerna 1:612,
av herr Torsten Andersson m. fl., och
II: 728, av herr Hedlund m. fl., i vad
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

10) de likalydande motionerna I: 613,
av herr Torsten Andersson m. fl., och
II: 729, av herr Hedlund m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 614,
av herr Gustaf Henry Hansson m. fl.,
samt II: 734, av herrar Nilsson i Bästekille
och Stiernstedt,

12) de likalydande motionerna I: 615,
av herr Gustaf Henry Hansson m. fl.,
och II: 744, av herr Turesson,

13) de likalydande motionerna I: 616,
av herrar Torsten Hansson och Lars
Larsson, samt II: 719, av herr Arvidson
m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 617,
av herrar Hiibinette och Isacson, samt
II: 718, av herr Stiernstedt m. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 618,
av herr Gösta Jacobsson in. fl., samt
II: 720, av herrar Bengtson i Solna och
Nordgren,

16) de likalydande motionerna I: 620,
av herrar Lager och Adolfsson, samt
II: 731, av herr Karlsson i Huddinge
m. fl.,

17) de likalydande motionerna I: 621,
av herr Nils Theodor Larsson, och II:
727, av herr Hansson i önnarp m. fl.,

18) de likalydande motionerna I: 622,
av herr Lundin m. fl., och II: 747, av
herr Wikner m. fl.,

19) de likalydande motionerna I: 623,
av herr Lundström m. fl., och II: 739,
av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

20) de likalydande motionerna I: 624,
av herr Lundström m. fl., och II: 740,
av herr Ohlin m. fl.,

21) de likalydande motionerna I: 626,
av herr Ferdinand Nilsson, samt II: 743,
av herrar Svensson i Vä och Börjesson
i Glömminge, i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

22) de likalydande motionerna I: 628,

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

av herr Stefanson, samt II: 736, av herrar
Nordgren och Petersson,

23) de likalydande motionerna I: 629,
av herr Stefanson m. fl., och II: 737, av
herr Nordgren m. fl.,

24) de likalydande motionerna I: 630,
av fröken Stenberg m. fl., samt II: 742,
av herr Ringaby och fröken Ljungberg,

25) de likalydande motionerna I: 631,
av herrar Sundin och Stefanson, samt
II: 724, av herrar Gustafson i Göteborg
och Magnusson i Borås,

26) de likalydande motionerna I: 632,
av herr Virgin m. fl., och II: 748, av herr
Cassel m. fl., i vad motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet,

27) de likalydande motionerna I: 633,
av herr Virgin m. fl., och II: 722, av
herr Cassel m. fl.,

28) motionen I: 625, av fru Myrdal,

29) motionen II: 7, av herr Westberg,

30) motionen 11:84, av fru Ryding
m. fl.,

31) motionen II: 157, av fru Ivristensson
och fröken Ljungberg,

32) motionen II: 588, av herr Ullsten,

33) motionen II: 716, av herrar Kärrlander
och Kristenson,

34) motionen 11:717, av herr Mundebo
m. fl.,

35) motionen 11:723, av herr von
Friesen,

36) motionen II: 725, av fru Gärde
Widemar och herr Sjönell,

37) motionen II: 726, av herr Hansson
i Önnarp,

38) motionen 11:732, av fru Kristen
sson,

39) motionen II: 733, av herr Krönmark
m fl.,

40) motionen II: 735, av herrar Nordgren
och Bohman,

41) motionen 11:741, av herrar Petersson
och Nordgren,

42) motionen 11:745, av herr Westberg
m. fl., ävensom

43) motionen II: 746, av fröken Wetterström
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i be -

tänkandet anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Utskottets förslag till ändringar i förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen om allmän varuskatt innebar
bland annat en höjning av omsättningsskatten
till 9,1 procent samt en
bestämning av skatten för investeringsvaror
till 5,46 procent. Den nya regeln
hade föreslagits även omfatta icke enbart
de monteringsfärdiga trähusen
utan alla monteringsfärdiga hus.

Utskottets förslag till ändringar i
kommunalskattelagen avsåg bland annat
förvärvsavdraget för skattskyldig
med hemmavarande minderårigt barn.
Därvid hade föreslagits en uppräkning
av kvotavdraget från 20 till 25 procent
och av maximibeloppet från 2 000 till
3 000 kronor. Därjämte skulle enligt utskottets
förslag förvärvsavdraget för
gift man med hemmavarande minderårigt
barn vid faktisk sambeskattning
höjas till högst 1 000 kronor samt gift
kvinna med inkomst av jordbruksfastighet
medgivas förvärvsavdrag med
samma belopp, därest hon haft hemmavarande
minderårigt barn och levt tillsammans
med sin man.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits

beträffande riktlinjerna för en skattereform 1.

reservation av herrar Stefanson,
Lundström, Sundin, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet under punkterna
B 9 och B 19, i vad gällde riktlinjerna
för en samlad skattereform, bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:623, av herr Lundström
m. fl., och II: 739, av herr Ohlin m. fl.,
samt I: 612, av herr Torsten Andersson
m. fL, och II: 728 av herr Hedlund
m. fl., i här aktuella delar, måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att riksdagen snarast måtte föreläggas
förslag till en samlad skattere -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

form enligt i reservationen angivna
riktlinjer, syftande till lättnader i den
direkta inkomstskatten samt en reformering
av den indirekta beskattningen
och företagsbeskattningen, som stärkte
konkurrensförmåga och kapitalförsörjning; 2.

reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås, vilka av angivna orsaker och
under åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 632, av herr
Virgin m. fl., och II: 748, av herr Cassel
m. fl., ansett, att utskottet bort under
punkten B 26 hemställa, att riksdagen
med bifall till nyssnämnda motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte till 1966
års riksdag framlägga förslag till en
skattereform baserad på grundtankarna
i allmänna skatteberedningens förslag
med de ändringarna, att den direkta
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
lättades ytterligare under hänsynstagande
till de besparingsförslag
och det yrkande om tillsättande av en
besparingsutredning, som högerpartiet
vid årets riksdag framfört;

beträffande familjebeskattningen

3. reservation av herrar Stefanson,
Lundström, Sundin, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under punkten
B 1 hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna 1:22, av
herr Lundström m. fl., och 11:28, av
herr Ohlin in. fl., måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att
den utredning, som påbörjats inom finansdepartementet
för att granska frågan
om familjebeskattningens fortsatta
utformning, måtte ske under medverkan
av en bredare parlamentarisk representation
med åtföljande remissförfarande
i sedvanlig ordning samt att speciell
uppmärksamhet måtte ägnas möjligheterna
att övervinna de svårigheter, som
skulle uppstå vid en eventuell övergång
från sam- till särbeskattning;

Ang. en reform av beskattningen

4. reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås, vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort under punkterna
B 24 och B 31 hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:630, av
fröken Stenberg m. fl., samt II: 742, av
herr Ringaby och fröken Ljungberg,
ävensom motionen II: 157, av fru Kristensson
och fröken Ljungberg, måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära, att den utredning, som påbörjats
inom finansdepartementet för att
granska frågan om familjebeskattningens
fortsatta utformning, borde ske under
medverkan av en bredare parlamentarisk
representation samt att speciell
uppmärksamhet borde ägnas möjligheterna
att övervinna de svårigheter,
som skulle uppstå vid en eventuell övergång
till tudelningsprincipen;

beträffande förvärvsavdragen

5. särskilt yttrande av herrar Stefanson,
Lundström, Sundin, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog;

6. särskilt yttrande av herrar Yngve
Nilsson, Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås;

beträffande kommunalskatteavdraget
och skatteskalorna

7. reservation av fröken Eanmark,
som ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under punkterna All och B 28
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionen 1:625, av fru Myrdal, måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 4 § 1 inom. och 10 § 1
mom. förordningen den 26 j.uli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt, med
den ändringen, alt 4 § 1 mom. erhölle
i reservationen angiven lydelse;

8. reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås, vilka av angivna orsaiker och under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 632, av herr Vir -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 19G5 fm.

Ang. en reform av beskattningen

gin m. fl., och II: 748, av herr Cassel
m. fl., ansett, att utskottet bort under
punkterna All och B 26 hemställa, att
riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts
proposition i motsvarande del måtte
med bifall till de likalydande motionerna
I: 632, av herr Virgin m. fl., och II:
748, av herr Cassel m. fl., antaga det vid
motionerna fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

9. reservation av herrar Stefanson,
Lundström, Sundin, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka, under åberopande
av vad som i fråga om skatteskalornas
utformning anförts i de likalydande
motionerna 1:623, av herr Lundström
in. fl., och II: 739, av herr Ohlin m. fl.,
samt de likalydande motionerna 1:612,
av herr Torsten Andersson m. fl., och
II: 728, av herr Hedlund in. fl., ansett,
att utskottet under punkterna All samt
B 9 och B 19, i vad gällde skatteskalornas
utformning, bort hemställa, att riksdagen
måtte fastställa sänkta skalor för
den statliga inkomstskatten i enlighet
med i motionerna angivna förslag att
gälla från och med den 1 januari 1966
och

att riksdagen således måtte antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning angående ändrad lydelse av
4 § 1 inom. och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
.statlig inkomstskatt med den ändringen,
att 10 § 1 mom. nämnda förordning erhölle
den lydelse, som i reservationen
angivits;

beträffande avdrag för försäkringspremier 10.

reservation av herrar Stefanson,
Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Sundin, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson
i Bäckmora och Enskog, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort

under punkten B 37 hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen 11:726,
av herr Hansson i Önnarp, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära prövning
och förslag rörande en sådan utformning
av inkomstbeskattningen, att avdrag
för egenavgifter för tilläggssjukpenningförsäkring
och grupplivförsäkring
kunde medgivas i enlighet med
vad i motionen anförts;

beträffande ortsavdragen

11. reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås, vilka ansett, att utskottet bort
under punkten B 6 hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande
motionerna I: 215, av herr Virgin m. fl.,
och 11:259, av herr Heckscher in. fl.,
måtte antaga de vid motionerna fogade
förslagen till

a) lag om ändring av 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

b) förordning angående skatteberäkning
för barnfamiljer i vissa fall;

12. reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås, vilka ansett, att utskottet bort
under punkten B 43 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionen II: 746,
av fröken Wetterström in. fl., måtte antaga
de vid motionen fogade förslagen
till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 13.

reservation, angående ortsavdrag
för ålders- och invalidpensionärer, av
herrar Stefanson, Lundström, Sundin,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson
i Bäckmora och Enskog, vilka dock
ej antytt sin mening;

beträffande indexreglering av
skattesystemet

14. reservation av herrar Stefanson,
Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Ja -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

eobsson, Siindiii, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson
i Bäckmora och Enskog, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
under punkterna B 9, B 19 och B 26, i
vad gällde inflationens skatteliöjande
verkningar, bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 612, av herr Torsten Andersson
in. fl., och II: 728, av herr Hedlund
in. fl., I: 623, av herr Lundström m. fl.,
och 11:739, av herr Ohlin in. fl., samt
I: 632, av herr Virgin m. fl., och II: 748,
av herr Cassel m. fl., i skrivelse till
Rungl. Maj:t måtte anhålla, att undersökningar
måtte komma till stånd rörande
metoder att undvika inflationens
skatteliöjande verkningar samt att förslag
i anledning härav måtte föreläggas
riksdagen;

beträffande förmögenhetsskatten

15. reservation av herrar Yngve Xilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås, vilka ansett,

a) att utskottet bort under punkterna
A I 2 och Bil hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj :ts proposition
nr 14, i vad den avsåge ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt, och
med bifall till de likalydande motionerna
1:614, av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl., samt II: 734, av herrar Nilsson
i Bästekille och Stiernstedt, antaga
det i motionerna angivna förslaget till
förordning angående ändrad lydelse av
10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; b)

att utskottet bort under punkterna
Bil, B 17 och B 19 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av de likalydande
motionerna 1:614, av herr Gustaf
Henry Hansson m. fl., samt 11:734,
av herrar Nilsson i Bästekille och
Stiernstedt, I: 621, av herr Nils Theodor
Larsson, och 11:727, av herr Hansson
i önnarp m. fl., samt 1:623, av herr

Ang. en reform av beskattningen
Lundström m. fl., och II: 739, av herr
Ohlin in. fl., hos Kungl. Maj:t anhålla,
att en utredning måtte tillsättas i syfte
att utan dröjsmål vidtaga en förutsättningslös
översyn av förmögenhetsbeskattningen
;

16. reservation av herrar Stefanson,
Lundström, Sundin, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet i anledning av motionerna
1:123, av herrar Gösta Jacobsson
och Yngve Nilsson, samt II: 158, av herrar
Nilsson i Svalöv och Nordgren, I:
621, av herr Nils Theodor Larsson, och
II: 727, av herr Hansson i önnarp m, fl.,
samt I: 623, av herr Lundström m. fl.,
och II: 739, av herr Ohlin m. fl., under
punkterna B 4, B 17 och B19, i vad
gällde förmögenhetsskatten, bort hemställa,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
skyndsam utredning angående förmögenhetsbeskattningen
;

beträffande förordningen med
bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall

17. reservation av herrar Yngve Xilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås, vilka ansett, att utskottet bort
under punkten B 4 hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande
motionerna 1:123, av herrar Gösta Jacobsson
och Yngve Nilsson, samt II:
158, av herrar Nilsson i Svalöv och
Nordgren, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning av frågan
om sådan ändrad avfattning av 1952 års
förordning med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall, att den
80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst-
och fönnögenhetstaxeringen bleve
effektiv;

beträffande den allmänna varuskatten

18. reservation, angående beskattningsvärdet
för maskiner och inventarier,
av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

och Enskog, vilka likväl ej antytt sin
åsikt;

19. reservation, angående reducerat
beskattningsvärde vid uttag av allmän
varuskatt å reparationer och underhåll
av maskiner och inventarier, av herrar
Stefanson och Gösta Jacobsson, utan angiven
mening;

beträffande försäljningsskatten
på guldsmedsvaror

20. särskilt yttrande av herrar Stefanson,
Yngve Nilsson, Lundström, Gösta
Jacobsson, Sundin, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson
i Bäckmora och Enskog;

beträffande bensinskatten

21. reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås, vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort under punkten
A I 6 hemställa, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj:ts proposition nr 14
i vad avsåge bensinskatten måtte antaga
i reservationen infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 7 april 1961 (nr 372)
om bensinskatt, vilket förslag avsåg en
höjning av bensinskatten med 3 öre per
liter;

22. reservation av herrar Sundin, Vigelsbo
och Eriksson i Bäckmora, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss de!
hort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att riksdagen med
bifall till motionen 11:745, av herr
Westberg ro. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till sådan differentiering av
drivmedelsskatten som i motionen angivits,
innebärande att priset på bensin
och olja bleve enhetligt över hela landet; beträffande

tobaksskatten

23. reservation av herrar Stefanson,
Lundström, Sundin, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort lyda så,
som reservationen visade, samt att ut -

skottet under punkterna A I 7 samt B 10
och B 20 bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:613, av
herr Torsten Andersson m. fl., och II:
729, av herr Hedlund m. fl., samt I: 624,
av herr Lundström in. fl., och 11:740,
av herr Ohlin m. fl., måtte besluta, att
den i propositionen nr 14 föreslagna
höjningen av cigarrettskatten skulle
gälla från och med den 1 maj 1965;

beträffande beskattningen av sprit
och läskedrycker

24. reservation av herrar Stefanson,
Wärnberg, Lundström, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Engkvist, Eriksson i
Bäckmora och Enskog, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den ändrade lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
under punkten B 5 bort hemställa, att
riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna 1:210, av herr Sundin
in. fl., och II: 256, av fröken Elmén
in. fl., måtte antaga i reservationen infört
förslag till ändrad lydelse av 2 §
1 mom. förordningen den 24 maj 1957
(nr 209) om skatt på sprit och vin, vilket
förslag innebar en höjning av den
fasta avgiften vid spritbeskattningen
med 3 öre;

25. reservation av herrar Stefanson,
Wärnberg, Lundström, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Engkvist, Eriksson i
Bäckmora och Enskog, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet i anledning
av motionerna I: 210, av herr Sundin
in. fl., och II: 256, av fröken Elmén
m. fl., under punkten B 5, i vad gällde
uttalande angående prissättningen på
alkoholdrycker, bort hemställa, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att prissättningen
på alkoholdrycker borde ägnas fortlöpande
uppmärksamhet av regeringen
och föranleda denna att vid inträffade
förändringar av köpkraften föreslå
riksdagen prisjusteringar för att förebygga
ur nykterhetspolitisk synpunkt

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

ogynnsamma effekter av ett relativt förbilligande
av sådana drycker;

26. reservation av herrar Stefanson,
Lundström, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Eriksson i Bäokmora och Enskog,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
under punkten B 35 bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionen II:
723, av herr von Friesen, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning av möjligheten att avskaffa
läskedrycksskatten i samband
med en motsvarande revision av skatteskalorna
för alkoholhaltiga drycker;

beträffande åtgärder för att förhindra
en fortsatt allmän pris- och kostnadshöjning 27.

reservation av herrar Stefanson,
Lundström, Sundin, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora och
Enskog, vilka av angivna orsaker ansett,
att utskottet under punkterna B 9
och B 19, i vad gällde åtgärder mot inflationen,
bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:623, av
herr Lundström m. fl., och II: 739, av
herr Ohlin m. fl., samt 1:612, av herr
Torsten Andersson m. fl., och 11:728,
av herr Hedlund m. fl., måtte i här aktuella
delar ii skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i motionerna anförts
om särskilda åtgärder för att komma
till rätta med en hotande fortsatt
allmän pris- och kostnadshöjning; ävensom 28.

reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla
den ändrade lydelse, denna reservation
visade.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det var med ett betydande
mått av missräkning som man
inom stora befolkningskretsar, särskilt
bland tjänstemännen, mottog den proposition,
varom dagens skattedebutt

Ang. en reform av beskattningen
står. Missräkningen har inte endast gällt
detaljerna i finansministerns skatteförslag
utan framför allt det förhållandet,
att förhoppningarna om en verklig och
fullständig skattereform i år blev svikna.
Med förväntning tog vi del av finansministerns
direktiv till den år 1960
tillsatta allmänna skatteberedningen
och hoppades att äntligen få ett slut på
det hopkok av olika slag av beskattningar,
som vi för närvarande rör oss
med, och att i stället få ett enhetligt
skattesystem, som motsvarar moderna
krav. Kanske är det inte alldeles ur vägen
att erinra sig, att finansministern
i dessa direktiv begärde en genomgripande
översyn av hela skattesystemet
och framhöll, att man därvid inte borde
rygga tillbaka för långtgående reformer.
Såvitt jag förstår följde utredningen
till punkt och pricka dessa
intentioner, som finansministern sedan
själv ryggade tillbaka för.

Ingen torde bestrida, att vissa av de
framlagda förslagen kunde vara i behov
av någon översyn i anledning av
remisserna, men mot den principiella
bakgrund, som avspeglades i finansministerns
direktiv, borde denna överarbetning
lätt ha kunnat ske utan nya omfattande
utredningar. De uttalanden,
som finansministern gjort i sin proposition
och som han därtill utvecklade
under remissdebatten, tyder emellertid
på sådan skepsis inför vissa av de
»långtgående reformer», som han begärt,
att man undrar om det blir någonting
alls av den helhet som han tydligen
1960 eftersträvade.

Det förslag, som nu föreligger till behandling,
är så att säga en lösning för
stunden. Det långsiktiga greppet saknas;
någon klar strävan till en framåtsyftande
reformpolitik på skatteområdet
föreligger inte. Härtill kommer dessutom,
att vissa förslag närmast leder
utvecklingen i fel riktning, bl. a. på så
sätt att en del, och ingalunda obetydliga,
grupper av inkomsttagare får en
skärpt marginalbeskattning i stället för
motsatsen. När bevillningsutskottets ma -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

joritet säger, att de i propositionen
framlagda förslagen överensstämmer
med de allmänna riktlinjerna i skatteberedningens
betänkande, står man tämligen
oförstående inför att ett sådant
uttalande kan göras.

Gentemot det nuvarande skattesystemet
kan — vid sidan av många andra
brister — riktas följande huvudanmärkningar.

1. Den höga andelen för uttag av direkta
inkomstskatter leder till höga marginalskatter
även långt ner i de vanliga
inkomsterna.

2. Familjebeskattningen tillgodoser
inte kvinnornas befogade krav på likaberättigande
i fråga om yrkesutbildning
och yrkesarbete. Eu gift kvinna,
som vill ta förvärvsarbete utanför hemmet,
uppmuntras sannerligen inte —■
tvärtom — av nuvarande skatteregler.

3. Den indirekta beskattningen är i
fråga om omsättningsskatten felaktigt
utformad och är i övriga delar starkt
föråldrad och krånglig. Så är fallet beträffande
punktskatterna, som ju är
många och olika och hittills har uttagits
efter olika regler och som i viss
mån kommer att uttagas även i fortsättningen.
Genom att permanent belasta
investeringsvaror försvårar omsättningsskatten
i sin nuvarande konstruktion
de svenska företagens konkurrensmöjligheter
gentemot utländska företag och
bromsar den ekonomiska utvecklingen.

4. Företagsbeskattningen försvårar
företagssparande och önskvärd självfinansiering
av företagsinvesteringar.

Jag behöver inte närmare gå in på
att utveckla dessa synpunkter, så diskuterade
som de varit under åtskilliga år
och inte minst under remissdebatten.
Men de anmärkningar, som jag här riktat
mot det nuvarande skattesystemet,
bottnar i en allmän uppfattning om
skattereglernas betydelse för den allmänna
standardhöjningen, en synpunkt
som tycks vara helt främmande för socialdemokratien.
Frågan om skattesystemets
utformning är verkligen inte
bara en fråga om statens eller kommu -

nernas inkomster av de skatter, som
kan räknas fram med ledning av tabellerna.
Det är dessutom, och det är verkligen
minst lika viktigt, en fråga om
hur skattesystemet påverkar de enskilda
människornas — såväl löntagarens
som handlarens och hantverkarens —
och industriföretagens möjligheter att
utvecklas och att ge rikare bidrag till
ökat välstånd och därmed också till ett
bättre skatteunderlag. Även skattesystemet
har sitt ansvar i strävan att skapa
resurser.

Med hänsyn till den allmänna attityd
som framkommer i skattepropositionen
till mervärdeskatten och marginalbeskattningen
o. s. v. är det ganska befogat
att spörja huruvida det verkligen
kommer att bli en ordentlig och hel
skattereform. Kanske kan finansministern
svara på det under denna debatt.

Nå, säger nu regeringens talesmän,
varför har då inte oppositionen framlagt
sina förslag till en samlad skattereform?
Jag tycker mig minnas, att finansministern
i ett av sina tal med något av
triumf i rösten konstaterat att även oppositionen
fortsätter att lappa på samma
lapptäcke, som man anklagar honom
för att vara så förtjust i. Det är klart,
herr talman, att man kan säga något
sådant. På allvar är det väl emellertid
ingen i denna kammare som vill göra
gällande, att oppositionen besitter de
tekniska resurser som erfordras för en
sådan uppgift. Det enkla faktum är ju,
att endast regeringen har möjlighet att
utforma den samordning som är nödvändig
vid övergång till ett nytt skattesystem.
Det råder som bekant ett mycket
nära samband mellan olika delar
av skatteprogrammet. Vi i oppositionen
har därför ingen annan möjlighet,
i varje fall än så länge, än att avvakta
de förslag som regeringen framlägger,
granska dem och göra de ändringar
som man vill ha.

Men oppositionen har både möjlighet
och plikt att framlägga sina principiella
synpunkter och de krav man ställer
på en rejäl skattereform. Riksdagen,

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

som ensam råder över beskattningsrätten,
kan och bör ge regeringen anvisning
om hur den anser att en långsiktig
och total skattereform bör se ut.
Från denna utgångspunkt har i folkpartiets
partimotion begärts förslag till
en skattereform som innebär bl. a. följande: 1.

Markerade lättnader i inkomstskatten.

2. Omläggning av den indirekta beskattningen
med slopande av den nuvarande
omsättningsskatten, avskaffande
av energiskatten, en radikal utrensning
bland de nuvarande punktskatterna
och genomförande av en generell
indirekt skatt av mervärdeskattens typ.

3. Reformer inom företagsbeskattningen
som främjar företagssparande
och självfinansiering.

Den första av dessa punkter, som
gäller lättnader i inkomstskatten, utgår
från det förhållandet att den kraftiga
marginalskatten drabbar mycket hårt
även i måttliga inkomstlägen. Den justering
som föreslås i propositionen —
utjämningen eller breddningen av den
s. k. puckeln — är naturligtvis att hälsa
med tillfredsställelse av dem, som
under en mycket lång tid har krävt en
iindring härvidlag. Men kvar står —
för att citera finansministerns ord i
finansplanen — att »marginalskatten
blir i huvudsak opåverkad». Detta är
väl ändå ett mycket magert resultat av
en s. k. .skattereform, då skatteutredningen
ju gick ut från det ostridiga
faktum att skatteprogressionen var för
hög. Inte minst på grund av den fortgående
inflationen och i någon mån
naturligtvis också på grund av standardstegringen
kommer allt fler även
inom LO:s medlemskader upp i inkomster,
som får hård känning av denna
progression. Allra hårdast drabbar
den de medelstora tjänstemannainkomsterna
— dit även många ur arbetarklassen
redan kommit och fler kommer. Det
är här folkpartiets och centerpartiets
förslag till ytterligare sänkning av marginalskatten
för gifta med beskattnings -

Ang. en reform av beskattningen
bara inkomster mellan 16 000 och 40 000
kronor och för ensamstående med beskattningsbara
inkomster mellan 8 000
och 30 000 kronor har betydelse. Vårt
förslag till skatteskalor är dessutom
även inriktat på att ge de ensamstående
en ställning som något mer närmar
sig de giftas än vad regeringens och
utskottsmajoritetens gör. Enligt vårt
förslag får nämligen ensamstående med
beskattningsbara inkomster mellan
8 000 och 15 000 kronor en något större
lättnad än andra.

I remissdebatten underströk jag den
kostnadsuppdrivande egenskap som de
höga marginalskatterna har på lönenivån
— framför allt bland högre tjänstemän.
På detta svarade finansministern,
att det av statsfinansiella skäl ju var
fullständigt uteslutet att åstadkomma
någon verkligt väsentlig sänkning av
progressionen och eu sänkning med en
eller annan procentenhet saknade ju
strängt taget betydelse. Jag skall gärna
medge, att sänkningen inte innebär några
mer betydande lättnader i beskattningen,
men den har en annan betydelse
som är mycket viktigare. Den är ett
steg i rätt riktning. Den visar en viljeinriktning
och en strävan, som man
hade hoppats finna även hos finansministern,
men som man sökte förgäves
och som den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
tydligen också visar
sig oförstående för eller i varje fall icke
anser möjlig att på något sätt ge uttryck
åt. Det verkar för övrigt knappast som
om finansministern avser att vidtaga
ytterligare reformer på marginalbeskattningens
område.

Vad kravet på den indirekta beskattningen
beträffar var de av allmänna
skatteberedningen föreslagna åtgärderna
mycket utförligt motiverade. Att den
föreslagna höjningen av omsättningsskatten
måste betraktas som en nödlösning
förefaller uppenbart. Den innebär
bl. a. återinförandet av en höjd invcsteringsavgift
på byggnader och anläggningar.
Den allvarligaste anmärkningen
är dock att den medför betydande

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

störningar för näringslivet genom den
dubbelbeskattning som sker av företagens
investerings- och förbrukningsvaror.
Svensk produktion diskrimineras
vid det internationella varuutbytet. Denna
skatteform bör därför ersättas av en
konkurrens- och konsumtionsneutral indirekt
skatt av den typ som mervärdeskatten
representerar. Härigenom kan
också den behövliga upprensningen av
punktbeskattningens snårskog ske.

I utskottet har träffats en kompromiss
i fråga om vissa detaljer. I anslutning
härtill har ifrån vårt håll avgivits
ett särskilt yttrande och en blank reservation.
Det särskilda yttrandet gäller
förvärvsavdragen. Uppgörelsen i utskottet
tillgodoser de förslag som tidigare
framställts från folkpartiets och
centerpartiets sida, utom däri att vi
föreslagit en maximering av förvärvsavdraget
vid 4 000 kronor men nu gått
med på en maximering vid 3 000 kronor
såsom motiverat i dagens läge. Även
detta innebär dock en höjning av stort
värde från 2 000 till 3 000 kronor. Det
är av betydelse att den höjningen kan
beslutas redan vid årets riksdag. Givetvis
är emellertid detta för oss inte något
slutmål, utan vi kommer som tidigare
att fortsätta att arbeta för ytterligare
reformering av förvärvsavdragen.

I samband härmed vill jag peka på
den blanka reservation som finns upptagen
under punkten 18. Den gäller motionsyrkanden
om att beskattningsvärdet
för maskiner och inventarier skulle
sättas till 50 procent i stället för av
Kungl. Maj:t föreslagna 60 procent. Genom
något slags olycksfall i arbetet har
olika uppfattningar i utskottet uppstått
huruvida reservationsrätt på denna
punkt föreligger med hänsyn till den
nyss nämnda uppgörelsen i utskottet. Vi
har därför med hänsyn till uppgörelsen
avstått från något reservationsyrkande.
Någon majoritet för ett sådant
yrkande hade inte heller kunnat uppnås.

Beträffande de reservationsyrkanden
som föreligger och som inte redan har

vidrörts av mig skall jag för min del
endast kommentera några få. Andra talare
kommer att närmare belysa en del
andra avsnitt.

Som jag redan nämnt har den inflationistiska
utvecklingen på grund av
det progressiva skattesystemet stor
skuld till skattestegringarna. Frågan
uppmärksammades av allmänna skatteberedningen,
där tanken på en indexreglering
togs upp. Halva bevillningsutskottet
yrkar nu reservationsvis på
att man snarast undersöker hur inflationens
skatteskärpande effekt skall
kunna undvikas.

Folkpartiets och centerpartiets utskottsrepresentanter
har biträtt utskottets
tillstyrkan av propositionen i fråga
om höjning av det skattefria beloppet
vid förmögenlietstaxering från 80 000
till 100 000 kronor. Vi har dock endast
accepterat detta som en provisorisk justering,
vilken blott ger kompensation
för penningvärdets fall för mindre förmögenheter.
Inflationen drar emellertid
över huvud taget upp förmögenhetsvärdena
så att många kommer att drabbas
av skärpt förmögenhetsskatt utan
att någon reell förmögenhetsförbättring
ägt rum. Även andra skäl talar för att
en översyn av förmögenhetsskatterna
sker utan dröjsmål. Då skattesystemutredningens
arbete har avbrutits, bör en
särskild utredning tillsättas.

I motionen från folkpartiet och centerpartiet
har de viktiga frågorna om
att komma till rätta med pris- och kostnadshöjningarna
tagits upp. Utskottet
förklarar sig tillfredsställt med finansministerns
uppmaning till de prisövervakande
myndigheterna att följa utvecklingen,
och vissa undersökningar
har redan igångsatts. Utskottsrepresentanterna
för nämnda partier har emellertid
inte ansett detta tillräckligt. Inflationsproblemet
är så allvarligt att
det inte räcker med en granskning av
prissättningen i butiker och företag.
Bland andra åtgärder som nämnts i
folkpartiets motion finner man tanken
på rundabordskonferenser med arbets -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

marknadens parter, företrädare för
jordbruk, stat och kommun, pensionärer
och fristående expertis för att få
till stånd en samtidig avvägning av olika
intressen mot varandra. Möjligheten
att äntligen göra allvar av att pröva ett
värdefast lån har likaså nämnts, liksom
en mera långsiktig och planmässig bedömning
av statsutgifterna. Vissa av
motionsförslagen har för behandling
hänvisats till andra utskott, varför en
mer utförlig debatt måste anstå tills en
redovisning från dessa utskott föreligger.
Vi anser dock att bevillningsutskottet
i skrivelse till Kungl. Maj :t borde ge
till känna vad som i motionerna i aktuella
delar anförts.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 3, 9, 10,
14, 16, 23, 24, 25, 26 och 27. Dessutom
hemställer jag om den ändringen
i utskottets förslag under punkt A IV,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att upprätta och fastställa nya
sjömansskattetabeller att gälla från den
1 januari 1966 med utgångspunkt från
de skatteskalor som föreslagits i reservation
nr 9.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! »Vårt nuvarande skattesystem
har till stora delar tillkommit
i ett helt annat samhälle än det, i vilket
vi lever i dag.» Dessa ord är finansministerns
egna. De återfinns i de direktiv,
som skatteberedningen fick i maj
1960, när den gavs i uppdrag att utreda
skattesystemet i dess helhet med sikte
på samhällsutveckling och samhällsstruktur
under 1960-talet. Det hette vidare,
att det inte bör tas för självklart
att just det nuvarande svenska skattesystemet,
som har framvuxit ur historiskt
betingade omständigheter, är det
som bäst passar morgondagens samhälle.

Denna karakteristik var riktig redan
1960. Det har hänt mycket sedan dess.
Systemets olägenheter har blivit än
mer påtagliga. Statens utgifter har un -

Ang. en reform av beskattningen
der dessa fem år fördubblats. Inflationen
har löpt vidare, och progressionens
skadliga verkningar har drabbat
allt bredare inkomstgrupper. Tydligare
än någonsin framstår behovet av ett
nytt och modernt skattesystem utan de
samhällsekonomiska nackdelar, som
vårt nuvarande föråldrade och företagshämmande
system medför.

Det var i vetskap om detta som skatteberedningen
utarbetade sitt förslag.
Det blev en kompromiss, vars huvuddrag
var en omfördelning mellan direkt
och indirekt skatt och en omformning
av den direkta skatten med minskad
progressivitet och lägre marginaluttag
i alla inkomstlägen. Detta blev den medelproportional
kring vilken alla i beredningen
kunde enas, och den visar
alltså klart i vilken riktning förskjutningarna
i skattesystemet bör ske. Att
den bedömningen har stark förankring
i samhället kom också tydligt till uttryck
vid remissbehandlingen. Flera av
de stora organisationerna, främst de
som företräder tjänstemannasidan och
näringslivet, ville faktiskt gå längre än
skatteberedningen i fråga om minskning
av progressionen och marginalskatten.

Det kan i sammanhanget vara skäl att
erinra om att skatteberedningen genom
sina direktiv var bunden att arbeta med
en given ram i fråga om skatteuttaget.
Om emellertid en skattereform kombineras
med skattesänkningar, såsom högerpartiet
vill och arbetar för, blir möjligheten
att reducera progressiviteten
än bättre.

Den utformning av skattesystemet,
som regeringen nu har lagt fram förslag
om, är på intet sätt ansluten till
skatteberedningens önskemål. Den går
tvärtom stick i stäv mot dessa. Av de
ambitioner och den, som vi trodde,
framsynthet som regeringen genom finansministern
gav uttryck åt 1960, finns
i dag intet kvar. Vad som nu har presenterats
är eu metod att höja skatterna
—• där är finansministern uppfinningsrik
— och det görs inte ens ett

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

försök att finna former, som passar det
moderna samhället.

Det genomgående draget är nu, att
den indirekta skatten höjs utan att de
nackdelar som vidlåder omsättningsskatten
eliminerats och framför allt
utan att de motsvarande lindringarna
i den direkta skatten vidtages. Lika hög
marginalskatt och en ytterligare skärpt
progression är vad årets förslag innebär.

Det finns naturligtvis ingen absolut
regel eller några givna rättvisekriterier
för ett skattesystem. Men det finns ändå
en allmän uppfattning om vad som
kan vara skäligt och rimligt. När skatten
såsom hos oss tar över hälften avextrainkomster
även i helt vanliga inkomstlägen,
då är det ingen tvekan om
att det har gått så långt, att den dämpande
effekten på arbetslusten blir betydande.

Samhället har förändrats. Vi har full
.sysselsättning. Vi har starka arbetsmarknadsorganisationer
och vi har väldiga
behov av att ta vara på och utnyttja
alla de högt kvalificerade krafter,
som är absolut nödvändiga för framstegen
i vårt komplicerade tekniska och
ekonomiska ssytem. Huvuddelen av de
motiv för stark progressivitet i skatteskalorna,
som kunde åberopas för ett
fåtal decennier sedan, och som redan
då överdrevs, finns inte alls nu. Trots
detta har skatteutvecklingen ständigt
gått mot stegrad progression. Nackdelarna
härav är däremot mycket påtagliga.
Jag skall något belysa dem.

Vi får en automatisk skatteskärpning.
Den ständiga prisstegringen måste kompenseras
genom höjda löner bara för
att bibehålla utgångsläget i standard.
Men genom skattesystemets progressivitet
stiger då skatten snabbare än förut.
Den stiger ofta så mycket, att även
den löneökning som var avsedd att utöver
kompensationen ge reallöneförbättring,
helt eller till stor del blir uppäten.
Det sker alltså en skärpning i beskattningen
vid sidan av riksdagen, som
ju formellt har beskattningsrätten i sin

hand och utan att denna skärpning behöver
redovisas offentligt. Inflationen
är som den vita tvättbjörnen på sin tid
—• den arbetar medan vi sover.

Resultatet är det vanliga vid allt regeringens
handlande — skattehöjning.

Denna automatik skulle kunna motverkas
om ortsavdragen och skatteskalorna
var indexreglerade, som vi i högerpartiet
kräver. Att så blir fallet är
ett angeläget önskemål, som måste bli
tillgodosett när ett modernt skattesystem
äntligen blir verklighet.

De skadliga effekterna av den höga
marginalskatten blir allt påtagligare.
För ungefär tio år sedan var det bara
en fjärdedel av alla familjer som fick
sin marginalskatt förhöjd genom progressiv
beskattning, i dag är det över
hälften. Detta har också en högst beklaglig
effekt ur arbetsmarknadssynpunkt
och leder ofta till att kvinnor
med mer eller mindre dyrbar utbildning
drar sig för att ta förvärvsarbete,
därför att det ekonomiska utbytet inte
står i rimlig proportion till arbetsinsatsen.

Regeringens förslag till frivillig särbeskattning
måste väl om något tolkas
som ett erkännande av att det nuvarande
skattesystemet är orimligt i sin funktion.
Den frivilliga särbeskattningen innebär
att förvärvsarbetande äkta makar
i höga inkomstlägen får en betydande
minskning i sin skatteprogression.
Detta är angeläget, men man kan
inte lösa hela problemet på det sättet.
Det är lika viktigt att minska progressiviteten
över huvud taget.

Lönebildningen inom samhället och
skattesystemets utformning är intimt
sammanhängande. Det är självklart att
lönerna inom ett fritt näringsliv måste
vara differentierade. De måste locka
fram och premiera kunnighet, arbetsförmåga
och skicklighet. Underlåtes detta
så minskas också möjligheterna till
teknisk och ekonomisk utveckling, ja,
till varje framåtskridande. Skattesystemet
bör inte snedvrida denna lönebildning.
Men en sådan verkan blir det

Onsdagen den 31 mars 19G5 fm.

Nr 14

gärna i fråga om grupper med lång utbildning
och relativt kort produktiv
insats. Räknar man med livslön, så
drabbas dessa grupper speciellt hårt av
den progressiva beskattningen.

Rent allmänt torde det emellertid
förhålla sig så, att skattesystemet inte
kan påverka lönedifferenserna i det
moderna samhället. De är betingade av
faktorer som måste tillgodoses, och det
blir därför den efter skatt bibehållna
nettolönen som blir det avgörande. Om
man har haft tillfälle att på nära håll
följa löneutvecklingen och lönediskussionerna,
främst i fråga om tjänstemän
inom näringslivet, har man kunnat konstatera
de stora förändringar som bär
vuxit fram i betraktelsesättet parallellt
med den fortlöpande skatteskärpningen.
Ännu för något decennium sedan var
lönesättningen i näringslivet ganska
självständig i förhållande till beskattningen.
I dag är det annorlunda. Man
börjar från båda parters sida mer och
mer att räkna med nettolöner och nettolöneökningar
efter avdragen marginalskatt.
Den fria företagsamheten följer
i stort sett samma normer och kalkylerar
med priser som medger en tillfredsställande
företagarvinst efter skatt -—•
helt naturligt för övrigt. Man kan verkligen
fråga sig om den väldiga progressionen
fyller något rimligt syfte i ett
sådant mönster. Att den har skadeverkningar
är uppenbart. Den höjer kostnaderna
och därmed priserna för allt, driver
på inflationen med dess olyckliga
följder i samhället och försämrar vår
internationella konkurrensförmåga, själva
underlaget för vårt välstånd. Den
håller vidare tillbaka viljan till samliällsnyttiga
arbetsinsatser, minskar lusten
och förmågan att spara och kan
försämra skattemoralen. Skattesatser
som av många betraktas som oskäliga
ökar benägenheten till skatteflykt—till
naturahushållning där tjänst byts mot
tjänst, o. s. v.

Man frågar sig då om vår världsrekordhöga
progressivitet har några
omistliga fördelar. Ja, inte ekonomiska

Ang. en reform av beskattningen
i varje fall. Om man skulle gå så långt
att man sänkte progressiviteten till
högst 30 procent — i stället som för nu
65 procent — skulle statens inkomstbortfall
bli 870 miljoner kronor, d. v. s.
bara 3 procent av de totala statsinkomsterna.
Tar man med i bilden den väldiga
stimulans som en sådan åtgärd
skulle innebära, så bleve med största
sannolikhet detta kalkylmässiga inkomstbortfall
i verkligheten i stället en
inkomstökning för staten. Några svenska
erfarenheter av verkliga skattesänkningar
i modern tid finns ju över huvud
taget inte, men utländska erfarenheter
tyder mycket klart på detta. År
det riktigt skulle det betyda att den stora
gruppen av normala inkomsttagare
får betala högre skatter än som annars
skulle vara erforderligt bara för att
man skall kunna upprätthålla en väldig
progressivitet. Frågan är alltså: Hur
länge skall vi anse oss ha råd med ett
så föråldrat skattesystem?

Vi har från högerpartiets sida under
många år framfört krav på rimligare
skatteskalor. Vi gör det också i år och
föreslår skalor som ligger i linje med
vad skatteberedningen tänkte sig. De
tillgodoser långt bättre än regeringens
förslag kraven på ett tidsenligt skattesystem
genom att de ger avsevärda
minskningar i marginalskatterna främst
för medelinkomstgrupperna. Dessa
drabbas nu särskilt hårt. De skatteskalor
som vi föreslår bör emellertid betraktas
som ett provisorum, som skall
gälla till dess att ett modernt och enhetligt
skattesystem har kunnat genomföras.

Herr talman! Den omständigheten att
en reformering av skattesystemet är
synnerligen behövlig får inte undanskymma
vad som är ännu viktigare,
nämligen att få till stånd en sänkning
av det totala skattetrycket. Eu ständigt
pågående skatteskärpning är ett ofrånkomligt
komplement till en socialistisk
samhällsomdaning. Eu sådan bygger
nämligen på doktrinen att landets tillgångar
i olika avseenden endast, eller

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

åtminstone bäst, kan nyttiggöras i händerna
på statsmakten. Från den utgångspunkten
måste en undan för undan
allt större del av våra totala inkomster
överföras dit.

En sådan utveckling lockar inte oss.
Vi vill se ägandet, icke samlat hos staten
utan spritt på så många händer som
möjligt. Vi vill uppmuntra det enskilda
initiativet, vi vill ge och kräva ansvar
och vi vill gynna enskilt företagande
och företagsamhet. Ett måttligt skattetryck
är därför ett viktigt element i vår
samhällsbild -—- inte som ett självändamål
eller som uttryck för något slags
ovilja att ta vår andel i de gemensamma
utgifterna. Inte alls, men de höga
och ständigt stigande skatterna är inte
bara ett symptom på utan själva drivkraften
i en utveckling mot förmyndarskap
och statsreglerad hushållning, som
vi för vår del inte kan finna lyckosam.

Det är med tillfredsställelse som vi
noterar att folkpartiet och centerpartiet
genom sina uttalanden i reservation nr
1 förklarar sig ha en liknande principiell
inställning och att de ämnar åtminstone
på sikt också verka för lägre
skatter.

Vi framlägger emellertid för vår del
förslag till skattelättnader nu av betydande
omfattning. De möjliggörs av de
yrkanden om besparingar och nedskärningar
av statsutgifterna som vi har
ställt och kommer att ställa under vårriksdagen.

Vi accepterar inte regeringsförslaget
om rätt till avdrag för kommunalutskylder
som inte är erlagda. Vi finner
detta förslag principiellt betänkligt och
tycker dessutom att det är alldeles omotiverat
att införa oprövade element av
den bär arten i ett skattesystem som ju
ändå snart måste helt omdanas. Den
lättnad i beskattningen för de lägre inkomsttagarna
som det är avsett att ge
— och som det för övrigt ger på det
egendomliga sättet att den blir mindre
värd i de mest skattetyngda kommunerna
— den lättnaden ger vi på bättre vis
genom ändringar i skatteskalorna.

Vi vill inte godta en höjning av bensinpriset
utöver vad som svarar mot
omsättningsskattens ökning och inte
heller en så väldig höjning av folkpensionsavgiften
som regeringen föreslår
och som skulle komma det försäkringsmässiga
sambandet mellan förmåner
och avgifter att alltför mycket tunnas
ut.

Principen om skatt efter förmåga har
vi alltid tolkat på det viset, att man
inte bör beskatta den del av inkomsten
som saknar skattekraft. Detta kommer
till uttryck i ortsavdraget, som just fyller
det ändamålet. Vi finner det självklart
att principen på samma sätt borde
tillämpas när det gäller barn. Även
för dem finns sannerligen en grundkostnad,
som saknar skattekraft. Det
kan naturligtvis diskuteras, hur stor
den är, men ingen torde väl vilja göra
gällande, att den i tillräcklig grad täcks
av barnbidraget. Vi yrkar alltså i år
liksom tidigare införande i beskattningssystemet
av ett barnavdrag om
1 000 kronor per barn.

Den samlade skattehöjning som regeringen
i år föreslår är väldig. Bara höjningen
är faktiskt lika stor som den
totala statsbeskattningen var för 18—19
år sedan. I ett samhällsekonomiskt läge
där starka inflationsdrivande krafter
gör sig gällande är den farlig genom att
ytterligare och avsevärt förstärka dessa
krafter. Det är ett lättsinnigt önsketänkande
att tro, att den prisstegring som
måste bli en följd av skatteförslagets
genomförande skulle kunna hållas tillbaka
genom prisövervakning. Receptet
i dag borde vara en skattesänkning av
den typ som högerpartiet föreslår. Den
skulle ha en klart bromsande effekt på
inflationen både genom en måttligare
kostnadshöjning och genom den lugnande
verkan på arbetsmarknad och
prisutveckling som den skulle föra med
sig.

Herr talman! Jag har nu försökt teckna
den allmänna bakgrunden till det
alternativ som framläggs från högerpartiets
sida och i mycket stora drag

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

redogöra för vad det innebär. Motiveringarna
kommer ytterligare att utvecklas
av våra utskottsrepresentanter. Jag
ber nu att få yrka bifall till de reservationer
under bevillningsutskottets betänkande
nr 16 som redovisas under
namnen Yngve Nilsson och Gösta Jacobsson.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Vid behandlingen av
detta utskottsbetänkande kan det vara
befogat att dels säga något om skatteberedningens
förslag, dels göra vissa
bedömningar om skatterna i framtiden.

I utskottsbetänkande! sägs något om
att finansministerns förslag i vissa delar
överensstämmer med skatteberedningens.
Även om orden är lånade från
propositionen, så verkar argumenteringen
i viss mån ansträngd. Vi är alla
medvetna om att resultatet av skatteberedningens
arbete var en kompromiss,
en kompromiss som enligt herr Heckscher
innebar en sådan överansträngning,
att den är en av orsakerna till
hans bebådade avgång. Finansministern
borde väl känna sig illa berörd av att
vara en indirekt orsak till en stor mans
fall. Herr Heckscher borde i fråga om
sina personalia inte bara anklaga centerpartiet
och folkpartiet, utan låta sin
»välvilja» i detta sammanhang även lysa
över finansminister Sträng.

Skatteberedningens förslag var en
samlad lösning, ett enhetligt system för
fysiska personers beskattning. I konstruktionen
ingick dessutom riktlinjer
för företagsbeskattningen. Jag tänker
då på såväl grundtrygghetens finansiering
som mervärdeskattens konkurrensfrämjande
verkningar för företagsamheten.

Utan att fördjupa mig i detaljer vill
jag konstatera, att även om herr Sträng
fortsätter med sitt skattelapptäcke, så
har skatteberedningens arbete haft det
goda med sig, att diskussionen om den
framtida beskattningen mera konkretiserats.
Man får hoppas att de delutred -

Ang. en reform av beskattningen
ningar som tillsatts för översyn och förslag
kommer att ge resultat. Kan man
finna nya och bättre skatteregler än de
regler som föreslogs av skatteberedningen,
är detta enligt min mening bara
att emotse med tillfredsställelse.

Låt mig sedan komma över till riktlinjerna
för den framtida beskattningen.
Jag har redan sagt att finansministern
presenterar ett lapptäcke. För det
första vill jag då slå fast nödvändigheten
av en förskjutning från direkt till
indirekt skatt, detta inte bara därför att
de direkta skatterna i dag har sådan
storlek, att man av olika skäl inte kan
gå längre. För den enskilde som vill
och kan spara — och sparandet behöver
vi för att klara såväl samhälleliga
som industriella och enskilda investeringar
— är det en nödvändighet att i
fråga om indirekt skatt ge möjlighet till
ett skattefritt sparande. De s. k.
Strängaspelen har ju inte enbart varit
av godo.

Floran av punktskatter måste i enlighet
med skatteberedningens förslag
snarast avlägsnas ur skattepolitiken. De
i propositionen föreslagna mera enhetliga
punktskatterna samt likaledes
borttagandet av sådana skatter på vissa
varor är att se som ett första steg mot
ett avskaffande av punktskatterna.

Specialdestinerade skatter, exempelvis
bensinskatten, bör i sin helhet användas
till de ändamål vartill de är
avsedda. När det gäller höjningen av
bensinskatten med 5 öre följer centerpartiet
den här angivna linjen. Detta
innebär att vi i ett annat sammanhang
föreslår att vägarna för en mer än behövlig
upprustning skall tillföras 63
miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslår. Höjningen av spritskatten är
befogad av nykterhetspolitiska skäl.

Skatteskalornas nuvarande utformning
— vars tillämpning ger till re
sultat att skatt efter bärkraft inte utgör
den bärande principen — har med det
nya förslaget i viss utsträckning förbättrats.
Centerpartiet och folkpartiet
har för erhållande av en större skatte -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

rättvisa gått ett steg längre än vad finansministerns
förslag innebär. Detta
betyder en skattesänkning i de hårdast
drabbade skatteskikten.

Centerpartiet har alltid såväl i fråga
om skatter som löner tillvaratagit de
lägre inkomsttagarnas intressen. Finansministern
har i sitt förslag följt
vår linje. Jag noterar med tillfredsställelse
såväl det schablonavdrag i den
kommunala beskattningen som föreslås
som förverkligandet av vårt krav att
pensionsavgiften skall beräknas på beskattningsbart
belopp. För närvarande
utgår det som känt är på det taxerade
beloppet. Fn större rättvisa i fråga om
familjebeskattningen har ernåtts. Detta
gäller såväl höjningen av barnbidragen
från 700 till 900 kronor som det i bevillningsutskottet
ernådda resultatet i
fråga om förvärvsavdragen. Höjningen
av förvärvsavdraget från 2 000 till 3 000
kronor, ett schablonavdrag på 1 000 kronor
för jordbrukare och andra företagare
där hustrun deltar i mannens arbete
och har minderåriga barn samt ett
bibehållande av 300-kronorsavdragetför
familjer som saknar barn eller har barn
över 16 år innebär i stort sett ett bifall
till motioner från centerpartiet.

Att nu genomföra en särbeskattning
— ett förslag som förs fram från flera
håll — är enligt min mening med nu
rådande förhållanden på intet sätt realistiskt.

Förmögenhetsbeskattningen bör överses.
Den av finansministern föreslagna
höjningen från 80 000 till 100 000 kronor
kan inte anses tillfredsställande. Med
hänsyn till penningvärdeförsämringen
och de höjda taxeringsvärdena är detta
icke en tillräckligt stor höjning. Vi har
emellertid av budgettekniska skäl vid
detta tillfälle inte ansett oss kunna föreslå
en längre gående höjning; vi fick
med andra ord inte pengarna att förslå
till de förbättringar på olika områden
som vi vill genomföra.

Inflationen, som herr Sträng tycks
acceptera, verkar för den enskilde som
en oförtjänt skattehöjning. Ett skatte -

system bör kompletteras med indexreglering.
Vi har i en reservation begärt en
utredning syftande till att förslag härom
skall föreläggas riksdagen.

Likaledes har vi i en reservation föreslagit
att åtgärder skall vidtagas för
att förhindra en fortsatt pris- och kostnadshöjning.
Inga parter kan vara betjänta
av den utveckling på detta område
som varit särskilt markant under
de senaste åren.

De skatteförslag som vi i dag skall
besluta om -— jag hoppas med de ändringar
som vi från centerpartiet föreslår
— är riksdagens ansträngning att å
de enskildas vägnar klara av statens utgifter.
Vissa mindre justeringar såväl i
fråga om skattesänkning som i fråga om
besparingar och utgiftsökningar har
för att, som vi ser det, skapa större
rättvisa, föreslagits av centerpartiet.
Vissa förslag för med sig minskade inkomster
för staten. För att inte i större
utsträckning än herr Sträng underbalansera
budgeten har vi i motsvarande
utsträckning föreslagit inkomstförstärkningar.

Avslutningsvis skulle jag, herr talman,
till finansministern, ehuru han inte är
närvarande i kammaren, vilja framföra
ett förslag. Om hänsyn tages till en normal
produktionsutveckling och likaledes
till de av riksdagen beslutade stora
reformerna — vi är medvetna om de
kolossala automatiska kostnadsstegringar
som detta för med sig — är då inte
tiden inne för en samlad översyn med
tanke på framtida ekonomiska möjligheter?
Borde inte finansministern ta
initiativ till en rundabordskonferens
med deltagare från regeringen och oppositionspartierna,
en konferens där
partipolitiska spekulationer finge ge vika
för en samlad ekonomisk bedömning
av framtida möjligheter?

Med hänsyn till den kommunala och
statliga expansion som äger rum och
vars finansiering enskilda skattebetalare
skall svara för, måste tiden vara inne
för en realistisk bedömning av frågan
hur stor service det allmänna skall

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

svara för och vad den enskilde själv
skall sköta.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,
3, 9, 10, 14, 16, 22, 23, 24, 25, 26 och
27.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I våra motioner beträffande
den här skattefrågan har vi lagt
upp det hela så, att man borde vänta
med att bestämma skatteuttaget till dess
regering och riksdag nått enighet om
vilka utgifter statsverket kan ta på sig
och till dess utfallet av innevarande års
budget kan överblickas. Regeringen
och bevillningsutskottet har vänt på
saken: Vi skall i dag bestämma den indirekta
skattens storlek, och sedan får
det bli hur det kan med utgifterna.

Vi har också i motionerna pekat på
nya skattekällor och besparingsmöjligheter
som innebär betydande och för
de många små i samhället väsentliga
lättnader. Vi anser exempelvis att man
kan spara på militärutgifterna — de
behöver inte höjas så mycket som man
begär utan kan gott frysas ned. Vi anser
vidare att man kan skärpa förmögenhetsbeskattningen,
och vi menar att
det inte finns någon anledning att undanta
företagens investeringar från en
eventuellt höjd omsättningsskatt; i detta
senare stycke anser vi att lagen kan
behållas i sin nuvarande lydelse. Vi
tycker att de föreslagna kompensationerna
för höjd omsättningsskatt kan
vidgas.

Borgerliga reservanter vill betrakta
det nu föreliggande förslaget till ny
skattelag som ett provisorium och begär,
att ärendet skall återvisas till regeringen,
som anmodas komma tillbaka
med ett förslag i huvudsak byggande på
den allmänna skatteberedningens betänkande.
Jag tror nu inte att dessa reservanter
får so sin önskan uppfylld. Det
förslag till beskattning, som här föreligger
från regeringen och i allt väsentligt
är tillstyrkt av utskottet, lär få stör 3

Förslå hammarens protokoll 1965. Nr 14

Ang. en reform av beskattningen

re livslängd än vad ett provisorium
har.

Så har vi redan från början betraktat
regeringsförslaget, och utifrån denna
mera allmänna uppfattning har vi ställt
våra propåer till förändringar och förbättringar
i de föreliggande förslagen.
Vi har då inte endast sett till de skattetekniska
förändringarna — vi menar att
en grundläggande förutsättning för att
skattesystemet skall vara hållbart under
eu längre tid är att penningvärdet bevaras.
Om pengarna ständigt sjunker i
värde -— eller för att uttrycka det på annat
sätt: om en ständig prishöjning pågår
— måste ju skatteskalorna ideligen
revideras för så vitt man vill undvika
alltför stora orättfärdigheter. Vi anser
därför att just frågan om priserna och
kontrollen över dem är mycket viktig
då man går att ta ståndpunkt till skatterna
och skattesystemets byggnad. Det
är närmast banalt att erinra om att i
vårt genommonopoliserade och dito
priskartelliserade samhälle är vissa varor,
exempelvis livsmedel, inte alls
prissatta efter vad en sund konkurrens
skulle bjuda. En handfull mäktiga personer
i monopolens och kartellernas
ledningar fastställer priserna, och allmänheten
får finna sig i att betala vad
som begäres. När det gäller att bemästra
priserna har regeringen hittills misslyckats,
och därest inte kraftigare och
effektivare åtgärder vidtages när det
gäller att hålla prisstegringarna tillbaka,
kommer också det nya skattesystemet
att visa sig mindre hållbart.

Nu pågår visserligen en utredning
inom handelsdepartementet med uppgift
att söka åstadkomma någonting
konkret för att hålla prisstegringarna
tillbaka. Utskottet nämner det också i
sin skrivning, men vi tycker att formuleringen
bör skärpas dithän att utredningen
får besked om att arbetet skall
påskyndas så att förslag kan föreläggas
årets vårriksdag.

Huvudmomentet i det nya skattepaketet
är att omsättningsskatten skall höjas
med cirka 35 procent, från nuva -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
rande drygt 6 till 10 procent på utgående
priser för varor och tjänster. Regeringen
har genom auktoritativa talesmän
låtit förstå, att den därutöver räknar
med en allmän prisstegring på 3—4
procent. I den del av varusektorn där
internationell och i viss mån inhemsk
konkurrens verkar någorlunda fritt kan
denna prisstegring kanske motverkas
av konkurrensen; i de monopoliserade
och priskartelliserade sektorerna slår
den igenom absolut.

Utskottet föreslår liksom regeringen
att omsättningsskatten skall höjas från
den 1 juli detta år. Däremot skall skattelättnaderna
inte få giltighet förrän
vid årsskiftet. Vi anser detta vara oriktigt.
De höjningar i den indirekta beskattningen,
som föreslås, bör i tiden
balanseras mot de kompensationer, som
är avsedda att motverka höjningen av
den indirekta beskattningen. Vi menar
därför att höjningen av omsättningsskatten
inte skall äga tillämpning förrän
vid årsskiftet 1965—1966. De inkomstbortfall
som statskassan då får
vidkännas kan kompenseras på sätt som
vi har föreslagit i våra motioner, nr 620
i första kammaren och nr 731 i andra
kammaren.

Ett genomgående drag hos regeringen
— och inte bara hos regeringen för
resten — tycks vara att spana efter nya
skatteobjekt. Den strävan är förklarlig.
Nya och större krav ställs på det allmänna,
och skall man ha någonting,
måste man ju söka efter möjligheter att
betala det med. I pressen har uppgifter
skymtat om att fritidshusen skall beskattas
med ett par hundra kronor per
styck och år. En del har framfört tanken
att man skulle lägga skatt på utlandsresor
som företas i semestersyfte
eller av andra liknande skäl.

Det väsentliga måste väl dock inte vara,
om man ser litet på framtiden, att
söka efter nya skattekällor för att bestrida
de ständigt stigande allmänna utgifterna,
utan det väsentliga måste väl
vara att söka efter nya inkomstkällor

för det allmänna. Sådana inkomstkällor
finns. Vi har i våra förslag pekat på
några, och jag tycker att dagspressen
och fackpressen just nu på vårkanten
dukar upp ett mycket rikt bord med
exempel på var pengar finns att hämta.
Jag tänker närmast på meddelandena
om bolagens utdelningar, fondemissioner,
avsättningar till oöverblickbara
fonder och liknande. Borde inte det allmänna,
stat och kommun, söka nya
vinstgivande objekt och driva dem i
egen regi? Är inte lösningen av det allmännas
finansieringsproblem med ständigt
stigande utgifter på litet längre sikt
att söka på detta fält?

Herr talman! Detta var mina kommentarer
till det förslag vi har ställt,
och jag vill nu ställa yrkanden. I fråga
om förslaget angående ändring i förordningen
om allmän varuskatt föreslår
jag, att det i utskottets hemställan under
punkten A 1:3 upptagna förslaget
antages med de ändringarna, dels att
18 § 3 mom. förordningen om allmän
varuskatt bibehålies i sin nuvarande
lydelse — alltså inte den lydelse som
regeringen och utskottet föreslår utan
paragrafens nuvarande lydelse — dels
att ikraftträdandebestämmelserna ges
den utformning som erfordras för att
föreslagna ändringar kan träda i kraft
den 1 januari 1966.

I fråga om åtgärder för att förhindra
en fortsatt allmän pris- och kostnadshöjning
föreslår jag, att sista meningen
i första stycket på sidan 90 i
utskottets betänkande, som lyder: »Utredningen
skall utföras med sådan
skyndsamhet, att förslag kan föreläggas
årets riksdag, om så skulle visa sig
önskvärt» ersättes med följande formulering:
»Utskottet förutsätter att utredningen
bedrives med skyndsamhet och
att förslag förelägges årets vårriksdag.»

Vi kommer, herr talman, att om det
blir möjligt rent tekniskt att dela dessa
yrkanden i stencilerad form till kammarens
ledamöter.

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I årets remissdebatt
framställde jag ett önskemål om att regeringen
skulle fatta beslut om att avskaffa
den allmänna skattesystemutredningen.
Jag har fått det önskemålet tillgodosett
nu. Därmed har följt att vi
har fått andra utredningsinstanser, så
nu vet vi ungefär hur man handlägger
det utredningsarbete som det talas så
mycket om här i riksdagen.

Föreliggande proposition och betänkande
har fått den form de har delvis
genom tillmötesgående från oppositionen.
Socialdemokraterna i utskottet har
fått stå för betänkandet, och vi har undgått
att verkställa votering på varje
punkt. Resultatet kunde annars ha blivit
någonting som det varit nästan
omöjligt för riksdagen att hitta rätt i.
Det har alltså lett till en förenkling. Jag
har tyckt det vara anledning att påpeka
detta här och vill på den punkten
ge ett erkännande åt oppositionen.

Vi har vid vår granskning kommit
fram till ett tillstyrkande av propositionen.
Det är ju ett stort och omfattande
förslag, som vi nu skall besluta om,
och en ganska unik situation föreligger
i så måtto, att det inte finns några yrkanden
om avslag på den kung], propositionen
när det gäller omfördelningen
från direkt till indirekt skatt. Det råder
olika meningar om detaljer, men i
princip accepterar alltså alla riksdagens
partier denna mycket betydande
förskjutning.

Från utskottsmajoritetens sida har
det sagts att propositionen i åtskilliga
stycken följer de tankegångar som gavs
uttryck åt i allmänna skatteberedningens
betänkande. Jag vidhåller det. Det
har sagts att det är bara inställsamhet
och att den utredningen är torpederad,
men jag vidhåller ändå att åtskilliga av
de principer som framfördes i allmänna
skatteberedningens betänkande har
inverkat på bl. a. det här förslaget.

Nu vet vi att utredningen skall fortsätta,
både när det gäller familjebeskattningen
och när det gäller företagsbe -

Ang. en reform av beskattningen

skattningen, och därmed trodde jag att
man skulle vara nöjd med själva utredningsuppdraget,
i varje fall dess omfattning.
Men nu hörde jag herr Sundin
fråga: När får vi en allmän översyn
av skattesystemet?

Företagsbeskattningen och familjebeskattningen
är ju väsentliga saker, nästan
det väsentligaste i hela vår skattelagstiftning.
Om man sedan inte är nöjd
med utredningsorganen, t. ex. så att de
inte har fått den parlamentariska sammansättning
som man önskar, är det en
annan sak, men sakfrågorna ligger under
utredning.

Ett beslut om indirekta skatter på
ytterligare 2 miljarder kronor, som vi
nu står i begrepp att fatta, möjliggör ju
att man sänker de direkta skatterna
med 1,2 miljard. Det räcker till att ge
barnfamiljerna i form av högre barnbidrag
en summa på 340 miljoner. Vi får
också pengar till att kompensera folkpensionärerna
via indextilläggen; vi
räknar med att det under helt år kommer
att kosta 160 miljoner kronor. Vidare
föreslås att vi slopar och förändrar
punktskatter, vilket medför ett skattebortfall
av 100 miljoner på helt budgetår.
Jag tillät mig i remissdebatten ge
uttryck för den meningen, att finansministerns
proposition är en praktikabel
metod, och jag finner att åtskilliga
förslag i propositionen är skickligt komponerade.
En stor majoritet i riksdagen
godkänner t. ex. det nya schablonavdraget.

Även när det gäller skatteskalorna
finns det en betydande majoritet bakom
propositionen. Finansministern har
hyvlat ordentligt på »skattepuckeln».
Det har fallit grova spånor ibland. Ända
upp till elva enheter sänker finansministern
skatten på inkomster mellan
20 000 och 24 000 kronor beskattningsbart
belopp för äkta makar. Nu har
mittenpartierna velat gå en bit längre,
men när vi ser vad de föreslår så kan
i varje fall inte jag bli särdeles imponerad.
Om finansministern har hyvlat,
så ser det närmast ut som om mitten -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
partierna skulle komma efter med litet
sandpapper. Det blir inga spånor av
den behandlingen, på sin höjd en smula
damm.

Herr Sundin har sagt att man av
statsfinansiella skäl inte kan gå längre.
Det är klart att det går att säga så. Efter
mittenpartiernas reservation skulle
jag vilja dra den slutsatsen, eftersom
centerpartiet är ett av dessa partier,
att man inom centerpartiet tydligen
har en ganska optimistisk syn på
inkomsten för jordbrukare framöver.
Man har i fyra steg på skatteskalan satt
in en enhets sänkning på inkomster
som ligger från 25 000 kronor och uppåt.
Tidigare har jag alltid hört, att det
finns så förfärligt många inom jordbruket
verksamma människor som har
mycket låga inkomster. Det är alltså
inte dessa människor som mittenpartierna
nu i första hand ömmar för,
utan det är andra.

Beträffande skatteskalorna framhöll
herr Virgin, att dessa har en olycksbådande
inverkan på produktionen och
på människornas arbetslust. Han ifrågasatte
om vi inte kunde begränsa progressionen
i skalan till högst 30 procent
i stället för nuvarande 65.

När det gäller den första funderingen
bevisar väl verkligheten någonting
annat än det som herr Virgin ville
framhålla. Det kan ju inte vara möjligt
att det skattesystem som vi nu har
skulle ha sådana skadeverkningar när
vi ständigt ökar produktionen och när
vi vet att människorna arbetar kanske
mer än någonsin tidigare. Om man
skall yrka på en förändring i progressiviteten,
måste man nog ta hänsyn
till de grupper i samhället som har
små inkomster. Psykologiskt tror jag
att det är absolut nödvändigt.

Sedan är det en annan sak om man
vill åstadkomma reformer i olika skeden.
Det är ju uppenbart att det vore
ett allmänt önskemål, om man kunde
få skatteskalorna indexreglerade, liksom
ortstillägg och andra ting, och det
kanske kommer en dag. Men det är en

helt annan sak än att utdöma hela den
princip, som vårt skattesystem vilar
på. Och det stämmer inte överens med
herr Virgins egna resonemang när han
säger, att skatten bör utmätas efter
bärkraft. Tv vill man det, måste man
ha progressionen kvar.

Utskottet har föreslagit en skattehöjning
i förhållande till propositionen
med det våldsamma talet 0,1 procent,
men denna tiondels procent ger 60
miljoner kronor i avkastning. Det säger
oss att det skatteunderlag, på vilket
varuskatten beräknas, skulle uppgå
till 60 miljarder kronor. När vi har intagit
den ståndpunkten, är det i första
hand kanske av tekniska skäl men också
för att öppna möjlighet att tillmötesgå
vissa önskemål om en justering
av förvärvsavdraget. Vi ser nu i pressen
att det innebär att folkpartiet har
fått sitt förslag delvis godkänt och högern
har fått sitt förslag delvis godkänt.
Något så finurligt som att utforma
ett förslag som godkänts har dessa
partier inte kunnat åstadkomma, men
nu säger man, att vi har fått vårt och
vi har fått vårt, och det är bra att alla
är nöjda.

Denna merinkomst möjliggör också
att vi har kunnat höja skatteavdraget
för underhåll av barn som vistas utom
hemmet. Vi har vidare gjort en justering
av beskattningsvärdena när det
gäller betongmassa. Det är små förändringar,
men jag såg i en tidning häromdagen
att det socialdemokratiska transportkompaniet
inom bevillningsutskottet
har fungerat. Då undrar jag: Är det
ett transportkompani åt oppositionen,
eller vad syftar man på? Transportkompaniet
inom bevillningsutskottet?
Jag har hört att det förekommer transportkompani
inom riksdagen, men det
är nytt för mig att det gäller ett speciellt
utskott också, vilket man nu säger
i en tidningsartikel.

Det föreligger helt naturligt en
mängd yrkanden, och jag vill inte ge
mig in på att försöka belysa alla dessa
ting. Det skulle föra för långt. Låt mig

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

i stället konstatera att det råder mycket
stor enighet om väsentliga ting.

Det har talats om höjningen av varuskatten.
I fråga om bensinskatten
har flertalet inom utskottet ställt sig
bakom höjningen. Samma sak är det
med tobaksskattens höjning, slopandet
av punktskatterna, ändringarna av sjömansskatteskalorna,
justeringarna av
förvärvsavdragen och avdragen för
vårdnad av barn utom hemmet. På de
punkterna är man ense, och jag tycker
att det är rätt väsentligt att slå fast detta.
Det är ett steg ytterligare som vi tar
emot beskattningsformer, där den direkta
skatten blir högre. Det kan hända
att utvecklingen fortsätter i detta
spår.

Jag hörde att herr Lundström och i
någon mån herr Sundin beklagade att
de inte kan lägga fram förslag därför
att de inte har några kanslier till förfogande.
Man talade om mervärdeskattens
jag höll på att säga värde i förhållande
till den nuvarande varuskatten.
Oppositionen behöver inte något
kansli för att lägga fram ett sådant förslag.
Det föreligger ett utarbetat förslag;
det föreligger till och med lagtext.
Då går det väl inte att skylla på
att man inte har något kansli, utan det
är väl andra ting som hindrat oppositionen
från att lägga fram ett sådant
förslag.

Nu har ju finansministern satt i gång
en utredning, och vi får väl se vad
som kommer fram där. Jag har personligen
ett önskemål att man skulle lägga
fram förslag till socialförsäkringsavgifter,
som på ett helt annat och effektivare
sätt än som nu sker genom
propositionens antagande hjälper de
lägsta inkomsttagarna och tar bort
bl. a. pensionsavgifterna. Det är min
förhoppning att ett förslag av ungefär
den innebörden omsider kan förverkligas.
När oppositionen säger att den
inte velat gå längre med hänsyn till
det samhällsekonomiska läget, är det
tacknämligt att höra att man beaktar

Ang. en reform av beskattningen
sådana ting. Det är inte alltför ofta
som man hör det från oppositionen.

Högerpartiet har tagit till ordentligt
i sina krav på samhället genom att ta
bort skatteintäkter och ställa i utsikt
besparingar i motsvarande grad. Det
är tveksamt. Det finns nog ingen majoritet
i riksdagen för åtgärder i den
riktningen. Min förhoppning är att vi,
när vi kommer längre fram i dagens
debatt, skall få åtskilligt fler punkter
belysta än vi hittills fått. Från majoritetspartiets
sida kommer flera att ta
upp spörsmål av allmänt intresse.

Jag nöjer mig, herr talman, med dessa
synpunkter. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter
och avslag på de särskilda yrkanden
som är ställda och som vi sedan
får ta upp till ytterligare behandling.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
lyckönska bevillningsutskottets ärade
ordförande till den förnöjsamhet som
han kan ådagalägga över att man inom
regeringen har kastat skatteberedningens
förslag i papperskorgen —- resultatet
av många års arbete, som herr Ericsson
ivrigt deltog i — och att man i
stället fört över utredningsarbetet till
arbetsgrupper inom finansdepartementet.
Jag tycker nog att det i stället borde
kännas rätt otillfredsställande för herr
Ericsson.

Sedan säger herr Ericsson att jag i
mitt första anförande yrkat, att man
skulle begränsa progressionen till 30
procent i stället för som nu 65. Jag
ställde inget sådant yrkande. Våra yrkanden
framföres i de reservationer
som iir fogade till bevillningsutskottets
betänkande. Jag angav endast med ett
exempel hur litet progressiviteten betyder
i dagens moderna samhälle, och det
är något annat.

Vidare säger herr Ericsson, att det
inte kan vara möjligt att progressiviteten
har skadeverkningar i samhället. Då
frågar man verkligen, varför herr Erics -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
son var med om att i skatteberedningen
föreslå just den lindring av progressiviteten
och marginalskatten som jag
pläderade för och varför man i skatteberedningen
enhälligt ansåg att den
höga progression som vi har innebär
just sådana skadeverkningar.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är litet förvånad
över att bevillningsutskottets ordförande
finner, att regeringsförslaget i skattefrågan
överensstämmer med skatteberedningens
principer, men jag noterar
med tillfredsställelse att han dock något
justerade det uttalande som finns på
sidan 61 i bevillningsutskottets betänkande.
Där står det: »Även om allmänna
skatteberedningens förslag av ovan
anförda skäl för närvarande inte i sin
helhet kan bli föremål för lagstiftning,
överensstämmer de i propositionen
framlagda förslagen med de allmänna
riktlinjerna i skatteberedningens betänkande.
» Herr Ericsson sade nu att »åtskilliga»
av principerna i skatteberedningens
betänkande överensstämmer
med regeringens förslag, och jag vill
inte bestrida att det kan finnas någon
del som överensstämmer, men i väsentliga
avseenden saknas denna överensstämmelse.
Bland annat noterar jag att
progressionen enligt det föreliggande
utskottsförslaget ändå kommer att stegras
för vissa grupper av skattedragare,
särskilt bland de ensamstående.

Jag har framför mig en tabell som vivisar
att ensamstående med en årsinkomst
mellan 13 000 och 17 000 kronor
och mellan 18 000 och 22 000 kronor
liksom mellan 33 000 och 39 000 kronor
kommer att få vidkännas en höjning av
marginalskatten i stället för en sänkning.
Inom vissa inkomstgrupper rör
det sig om stegringar som inte är så
små. När det gäller t. ex. inkomster mellan
13 000 och 14 000 kronor blir det
en stegring från nuvarande 39,7 till 43,8
procent, i 15 000—16 000-kronorsklassen
från 42 till 48,3 procent enligt propositionen
och i 21 000—22 000-kronors -

klassen från 41,9 till 46,1 procent. Det är
inte så små stegringar. Även inom en
del av de andra av mig nämnda inkomstgrupperna
är marginalskattestegringarna
icke obetydliga. Jag tycker att
detta är en av de allra tråkigaste sidorna
av det föreliggande förslaget.

Vi har från folkpartiets sida försökt
åstadkomma en viss förbättring genom
att särskilt för ensamstående föreslå
en större lättnad än för andra. Att de
av oss framförda förslagen till lättnader
är motiverade av en önskan att verkligen
åstadkomma en början till en allmän
sänkning av marginalbeskattningen,
av progressionen, är klart, bl. a. med
hänsyn till den betydelse som också vi
tillmäter skatteprogressionens hämmande
inverkan på arbetsvilja och framåtanda.

Vidare må påpekas att när herr Ericsson
i Kinna är förvånad över att vi
inte har framlagt något mervärdeskatteförslag,
då ett sådant var fullständigt
utformat av skatteberedningen, motiverade
jag detta bl. a. med att skatteprogrammet
består av olika avsnitt som
måste samordnas. Det är inte möjligt
att göra en sådan samordning under
några korta veckor med de små resurser
som oppositionen förfogar över.
Därför är vi nödsakade att avvakta regeringens
förslag.

Till sist hoppas jag att inga grupper
inom en riksdag skall behöva vara
transportkompanier åt det ena eller
andra hållet. När jag började syssla
med politik, trodde jag att riksdagsmännen
var obundna och skulle vara
obundna och bedöma frågorna sakligt
från fall till fall. Jag hoppas att socialdemokraterna
inte skall utgöra transportkompani
vare sig åt oppositionen
eller åt regeringen.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förmodar att bevillningsutskottets
ordförande i viss
mån har missförstått mig, när han påstår
att jag skulle ha uttryckt mig på det

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

sättet: »när vi får en allmän översyn».
Vad jag här poängterade var ingenting
annat än att dessa delutredningar borde
arbeta så snabbt som möjligt och att
utredningsresultaten snabbt borde läggas
på riksdagens bord så att vi kunde
få ta ställning till dem. Utöver detta
finns det väl anledning att vara litet
kritisk mot den nya departementsutredningsform,
som nu tycks ha förts in
och som inte vilar på någon parlamentarisk
grund.

Beträffande skatteskalorna vill jag säga
att oavsett om jag är med i en skatteutredning
eller sitter i bevillningsutskottet,
trots att jag själv är jordbrukare
—- det är ett bra yrke och det är inte
något fel med det — finns det inte någon
anledning att stirra sig blind på de
inkomster jordbrukarna har och att
upprätta skatteskalor i enlighet därmed,
utan denna förändring av skatteskalorna
har syftat till att utjämna den puckel,
som enligt vad alla erkänner varit
felaktig — den har ju varit en skönhetsfläck
i skattesystemet. I mån av de medel,
som stått till förfogande för centerpartiet
och folkpartiet, har vi velat
göra en litet större justering i detta
avseende än som föreslagits av Kungl.
Maj:t och bevillningsutskottets majoritet.

I fråga om förvärvsavdragen har jag
uttryckt mig på det sättet, att önskemålen
i de motioner som avgivits av såväl
centerpartiet som folkpartiet i stort
sett blivit tillgodosedda. Vad sedan i
övrigt tidningarna skriver är deras ensak
—• här bör vi väl bara ta hänsyn till
det sagda ordet som sådant från denna
talarstol.

Det förundrade mig en liten smula,
när herr Ericsson i Kinna frågade varför
vi inte föreslagit en mervärdeskatt,
då skatteberedningen redan utformat
lagtext och allting. Jag vill då svara, att
jag på samma sätt som herr Ericsson i
Kinna inte ser mervärdeskatten som en
isolerad företeelse, utan jag anser att
den frågan bör lösas i ett större skattesammanhang.
Detta är väl anledningen

Ang. en reform av beskattningen
till att förslaget inte lagts fram isolerat.
Det beror i det här fallet inte på
brist på expertis, utan det beror på den
förklaring jag här har gett.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Virgin tog illa
upp mitt resonemang om hans yttrande
beträffande progressionen i skatteskalan.
I den mån jag uttryckte det så
illa, att jag sade att herr Virgin föreslagit
detta, ber jag om överseende — det
var aldrig min avsikt. Jag förde det resonemanget,
att om jag uppfattade herr
Virgin rätt, var det ett önskemål från
hans sida att progressionen inte borde
vara starkare än 30 procent i stället för
65 procent •— och det var väl riktigt.
När han hänvisar till att skatteberedningen
föreslagit en lindring i progressionen,
är det riktigt. Det föreslogs
många andra ting som skulle påverka
skatterna totalt, och sammantaget har
jag ingen anledning att på något sätt
ta avstånd från vad skatteberedningen
på sin tid föreslog.

När herr Sundin beträffande önskemålen
om utredning ger uttryck åt den
förklaring han gav i sitt senaste inlägg,
utgår jag ifrån att vi är överens på den
punkten och att herr Sundin är nöjd
med det utredningsarbete som satts i
gång. Det var bra att jag fick reda på
detta, ty om dessa utredningar resulterar
i förslag, som sedermera framlägges
för riksdagen, leder detta fram till
en reformering av hela vårt skattesystem.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Efter denna första omgång
i vår skattedebatt i denna kammare,
där de olika partiernas huvudtalare
och bevillningsutskottets ordförande
deltagit, skall jag be att få säga några
ord om den indirekta beskattningen
och ta upp några detaljer i densamma.

Låt mig då först säga, att även jag

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

tillhör dem som beklagar att en samlad
reform av värt skattesystem på basis
av skatteberedningens förslag inte förelagts
årets riksdag. Det resultat, som
skatteberedningen kom fram till efter
långvariga och ingående förhandlingar,
var ju ett resultat av ett givande och
ett tagande från de parter som deltog i
beredningen. Det var en kompromiss,
som innehöll både för- och nackdelar
för de intresseorganisationer och partier
som var representerade i utredningen,
men resultatet var ett i stort sett
enhälligt förslag, som även i huvudsak
tillstyrktes av remissinstanserna. Man
trodde väl då att förslaget hade en så
god förankring i olika medborgargrupper,
att finansministern skulle acceptera
detsamma som underlag för ett förslag
till en skattereform vid årets riksdag.

För näringslivet innehöll förslaget påtagliga
både för- och nackdelar, som
emellertid var sammanvägda till en
acceptabel enhet. Jag vet hur man inom
de mindre företagens organisationer
inom hantverk, industri och handel
emottog det skattepaket som beredningen
lade fram. Man accepterade de föreslagna
skatteskalorna, som betydde en
avsevärd lindring av progressionen i
den direkta beskattningen. Man var
emellertid inte alls glad åt socialavgifternas
finansiering, som skulle medföra
en ytterligare belastning på företagens
kostnader, och man insåg att mervärdeskatten
skulle betyda ökat arbete för
företagen — även för dem som nu har
att redovisa omsättningsskatt. För
många företag inom detaljhandeln och
servicesektorn skulle mervärdeskatten
inte innebära någon fördel jämfört
med den nuvarande omsättningsskatten,
men den accepterades utan större
tvekan, enär den medförde uppenbara
fördelar för hela näringslivet. Den indirekta
beskattningen på produktionsmedlen
skulle genom mervärdeskatte.n
falla bort, vilket skulle innebära en
uppenbar fördel för vår exportindustri.
Förslaget till indirekt beskattning inne -

höll också andra givna fördelar, som
jag senare skall komma till.

I detta sammanhang vill jag speciellt
framhålla, att den föreslagna mervärdeskatten
var företagsneutral och konkurrensneutral,
d. v. s. den missgynnade
inte, som den nuvarande allmänna
varuskatten i vissa fall gör, företag som
arbetar som underleverantörer åt t. ex.
storindustrien. Här tänker jag särskilt
på företag inom reparations-, underhålls-
och servicesektorn.

Herr talman! Jag har tidigare i motioner
i denna kammare framhållit, att
vår nuvarande omsättningsskatt inte
är företags- eller konkurrensneutral när
det gäller reparationer, service och underhåll
på investeringsvaror inom näringslivet.
Om sådana arbeten nämligen
utföres av ett reparations- eller
serviceföretag för ett beställande företags
räkning, utgår omsättningsskatt på
såväl material- som arbetskostnader.
Om arbetet emellertid utföres av anställda
inom det egna företaget eller
av en specialavdelning inom företaget
utgår inte omsättningsskatt på arbetskostnaderna.
Nu har det emellertid blivit
en alltmer vanlig tendens att företag,
t. ex. inom storindustrien, ansett
det vara ekonomiskt riktigt att specialisera
sig på den egna egentliga produktionsinsatsen
och överlåta underhållsoch
servicearbeten på maskiner ocli
verktyg åt specialister hos självständiga
företag, som har både teknisk utrustning
och kvalificerad arbetskraft för
dessa uppgifter. Det anses alltmer vara
en rationell och riktig arbetsfördelning.
Inom t. ex. den mekaniska branschen
finns ett stort antal mindre företag, som
specialiserat sig på underhålls- och reparationsarbeten
och som även har industrien
bland sina kunder . Omsättningsskatten
har naturligtvis en ogynnsam
inverkan på dessa mindre serviceföretags
konkurrenssituation. Den höjning
av omsättningsskatten, som nu
föreslås från 6,4 till 10 procent skärper
detta förhållande. Den höjda skatten
kan påverka industriföretagen till en

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

integration av en reparations- och serviceverksamhet
som företagsekonomiskt
sett annars inte skulle bedömas
som lönsam och ändamålsenlig. I denna
del är omsättningsskatten alltså inte
konkurrensneutral.

I föreliggande utlåtande från bevillningsutskottet
tillstyrker utskottet finansministerns
förslag om att skatten
på investeringsvaror skall utgå på 60
procent av anskaffningskostnaderna för
att beskattningen av investeringsvaror
inte skall höjas och ytterligare försämra
konkurrenssituationen för vår industri.
Härigenom kommer underhåll
av och reparationer på investeringsvaror
i ett sämre läge än nyanskaffning.
Här utgår ju skatten på 100 procent av
kostnaderna. Detta anser jag av flera
skäl vara felaktigt. Naturligtvis bör
omvårdnaden av maskiner och verktyg
och inventarier skattemässigt stimuleras
i lika hög grad som nyanskaffningen.
Beträffande underhållet och omvårdnaden
kan man naturligtvis föra
samman principiella resonemang beträffande
kostnadernas inverkan på industriens
konkurrensförmåga som när
det gäller nyanskaffningen. Man borde
emellertid enligt min åsikt även förhindra
att de av mig påtalade konkurrensolägenheterna
med den nuvarande
omsättningsskatten förstärkes genom
att i varje fall tillämpa samma beräkningsgrund
för beskattningsvärdet på
underhåll som för nyanskaffning. Jag
har tillsammans med herr Gösta Jacobsson
velat understryka detta genom den
med nr 19 betecknade blanka reservationen.
Jag hoppas att man vid en kommande
riksdag skall ta hänsyn till däri
framställda åsikter och önskemål.

En uppenbar förtjänst i skatteberedningens
förslag när det gäller den indirekta
beskattningen var enligt mitt
förmenande att beredningen gjorde rent
hus med alla punktskatter utom dem på
sprit och tobak. Den ganska vildvuxna
flora av punktskatter, som tillkommit
vid olika tidpunkter och med olika motiv
vilka numera knappast kan anses

Ang. en reform av beskattningen

vara acceptabla, är inte förenlig med
ett reformerat modernt skattesystem.
Jag beklagar att finansministern inte
heller när det gäller punktskatterna har
velat helt följa skatteberedningen utan
har begränsat sig till att föreslå avskaffandet
av endast en del av dessa skatter,
medan andra enligt herr Sträng bör
bibehållas, vilket motiveras med att de
skulle vara av lyxkaraktär. Detta motiv
anser jag inte vara godtagbart för bibehåillande
av denna särbeskattning.
Det är ju utomordentligt svårt att i vår
tid dela upp människornas behov och
inköp i lyxvaror och nödvändighetskonsumtion.
Flertalet människor kan
ju nu upprätthålla en sådan levnadsstandard
att konsumtionen i betydande
utsträckning inriktas på icke oumbärliga
varor. Man kan dessutom inte påstå,
att de varor som enligt propositionen
kommer att stå kvar som punktbeskattade
i högre grad har lyxkaraktär
än många andra icke beskattade
varor. Vad iir lyx? Är t. ex. en praktmöbel
mindre lyx än en äkta matta?
Den senare är punktbeskattad. Är en exklusiv
aftonklänning mindre lyx än en
päls? Är de kosmetiska artiklar, som
våra damer dagligen använder, en lyx?
Jag tror inte att de uppfattar det så. Är
ett prydnadsföremål i porslin, i glas
eller annat material mindre lyx än ett
prydnadsföremål av silver? Är det mera
lyx att duka ett festbord med bordsbestick
av äkta silver än att använda exklusivt
porslin? Jag kan nämna många
andra exempel också. Värderingarna är
här utomordentligt svåra, och jag menar
att det inte är vår skattelagstiftnings
uppgift att dela upp våra behov
i lyxvaror och oumbärliga varor.

Punktbeskattningen medför dessutom
eu omotiverad och ekonomiskt olämplig
snedvridning av konkurrensläget
mellan olika företag både internationellt
och inom landet, och det medför
också eu olämplig snedvridning av
konkurrensläget mellan varandra närliggande
branscher. Det kan vara motiverat
med särbeskattning på konsum -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

tionen av tobak och sprit på grund av
de sociala och medicinska konsekvenser
som missbruket där kan medföra.
Likaså kan en särbeskattning av motorismen
i viss mån försvaras med hänvisning
till de stora extra utgifter som
samhället får på grund av bilismens expansion.
I övrigt bör emellertid staten
inte utan mycket starka skäl ingripa i
människornas inköps- och konsumtionsvaror
genom skattelagstiftningen.
I sitt betänkande nr 16 från år 1963
framför också bevillningsutskottet sådana
synpunkter. Utskottet biträdde då
meningen att punktskatterna i vissa fall
har ofördelaktiga verkningar och påverkar
konsumenternas val i de fall
där substitut till de punktbeskattade
varorna erbjudes. I samma mån som
beskattningen belastar viss bransch kan
den således gynna närliggande obeskattade
varuområden. I och för sig torde
det enligt utskottets uppfattning vara så
att ju mer den allmänna varuskatten
höjs, desto mer framträder olägenheterna
av punktskatterna. Utskottet ansåg
1963 det vara synnerligen önskvärt att
allmänna skatteberedningen i sitt arbete
skulle finna lösningar i fråga om avvägningen
av den indirekta beskattningen
som möjliggör en mera likformig
belastning av denna beskattning.

Jag tror inte jag överdriver, herr talman,
om jag påstår att verkningarna
av den gällande punktbeskattningen för
närvarande är mest besvärande inom
guldsmedsbranschen. Det beror dels på
att branscher med närliggande sortiment,
t. ex. inom presentvaruområdet,
är befriade från särbeskattning.

Jag vill, herr talman, som jag gjort
många gånger tidigare i denna kammare,
framhålla att den svenska guldsmedsbranschen
även kommer i ett
ogynnsamt konkurrensläge i förhållande
till utlandet. Det är många turister
som begagnar tillfället att använda sin
svenska valuta till inköp av smycken
i utlandet, därför att varorna där blir
billigare enär de inte är särbeskattade.
I vårt södra grannland Danmark slopa -

des för två år sedan den särskilda beskattningen
på guld- och silvervaror.
Vid bevillningsutskottets behandling av
föreliggande frågor fick vi meddelande
om att danska regeringen till folketinget
framlagt en proposition beträffande
indirekt beskattning vari även föreslogs
ett återinförande av denna särbeskattning.
Därmed bortföll, enligt vad jag
tyckte, ett av de många argument som
framförts för guldsmedsskattens slopande
i Sverige.

Nu är det emellertid så att det folketingsutskott
som behandlade den danska
regeringens förslag i avseende på
guldsmedsskatten enhälligt gick emot
förslaget, och detsamma bifölls således
icke av folketinget. Motivet härför är i
stor utsträckning att man har tagit lärdom
av de olägenheter och stora svårigheter
som guldsmedsskatten medfört
i vårt land och även i Norge. De näringslivsorganisationer
som företräder
branschens intressen i Danmark har
för utskottet framhållit dessa olägenheter,
och det kan vara intressant att
lämna ett referat från den debatt som
förekom i folketinget. Aksel Larsen påpekade
att det ibland kan vara nyttigt
när näringslivet lägger fram sina synpunkter
till folketingets utskott. Det hade
t. ex. skett beträffande guld- och silverskatten,
där branschens representanter
enligt talaren, dokumenterat att en
25-procentig avgift komme att vara
ruinerande för branschen.

Det är en varm förhoppning att vår
finansminister och vårt bevillningsutskott
tar intryck av vad som skett i vårt
södra broderland. Jag vill också åberopa
ett uttalande som Nordiska rådet
gjorde under sin höstsession i fjol där
man uttalade sig för en enhetlig utformning
av den direkta beskattningen.
Speciellt drog man upp punktskatteproblemet.
Det var naturligtvis den
danska regeringens avsikt att med sitt
förslag få en sådan likformighet mellan
Danmark, Norge och Sverige, som Nordiska
rådet rekommenderat, men då nu
detta förslag på mycket goda grunder

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

avvisats av det danska folketinget, så
tycker jag att likformigheten bör förbättras
genom att punktskatterna slopas
i vårt land.

Ett mycket starkt argument mot
skatten är även det betydande fusk
som förekommer i branschen av mindre
nogräknade företagare, som utnyttjar
brister i kontrollbestämmelserna
för att undgå skatt. Därigenom utsätts
den reguljära yrkeskåren för en utomordentligt
besvärande priskonkurrens.
De mot skattebestämmelserna lojala yrkesmännen
har mycket svåra konkurrensförhållanden
att kämpa emot på
grund av detta fusk.

Som framgår av utskottets betänkande
har kontrollstyrelsen nyligen framlagt
förslag till ändring av förordningen
om försäljningsskatt i syfte att komma
till rätta med dessa missförhållanden.
Det är min förhoppning, att det
verkligen skall lyckas att stävja detta
fusk.

Får jag också framhålla, herr talman,
den enligt min mening orättvisa
och konkurrenshämmande beskattningen
av förnämlig konstnärlig verksamhet,
som skatten på guld- och silvervaror
innebär. Vi har i vårt land många
skickliga konsthantverkare, som arbetar
med ädla metaller, t. ex. silversmeder.
Värdet av de konstprodukter som
de framställer bestämmes huvudsakligen
av den konstnärliga utformningen
och det yrkesskickliga arbetet. Värdet
av materialet, silvret, som ingår i varan,
utgör i regel en mindre del av den
färdiga varans pris. Resultatet av
punktskatten blir att i huvudsak det
konstnärliga utövandet och arbetsinsatsen
beskattas med ett påslag av 25
procent utöver omsättningsskatten,
som nu kommer upp till nära 10 procent.
Här behandlas konstnärligt skapande
verksamhet av hög klass helt
diskriminerande i förhållande till annan
konstutövning. Jag tycker det är
något alt tänka på i en tid, då staten
rätt generöst understöder annan konstnärlig
verksamhet.

Ang. en reform av beskattningen

Utskottet har uppmärksammat dessa
olägenheter för denna grupp av konsthantverkare,
och det är jag glad över.
Utskottet förordar att man i första
hand undersöker, om det inte är möjligt
att skapa särskilda regler för nedsättning
av beskattningsvärdet för sådana
konsthantverksprodukter. Det torde
inte vara uteslutet, säger utskottet,
att med utgångspunkt från den inom
guldsmedsbranschen gängse relationen
mellan försäljningspris och
ädelmetallvärde kunna för ädelsmidet
konstruera en reduceringsregel, som
medför betydande skattelättnader utan
att inbjuda till skatteflykt. Utskottet
förväntar att detta spörsmål blir föremål
för prövning i samband med departementsbehandlingen
av kontrollstyrelsens
förslag till författningsändring.

Jag anser detta vara en välvillig
skrivning av utskottet men, herr talman,
den riktiga lösningen är dock enligt
min åsikt ett helt avskaffande av
de punktskatter, som inte har social
eller medicinsk betydelse, och då även
försäljningsskatten på guldsmedsvaror.
Jag ansluter mig helt till de åsikter
som i det avseendet framförs i reservation
nr 1 till utskottets betänkande.

Får jag till slut, herr talman, säga
några ord om reservationerna 24, 25
och 26 beträffande beskattning av sprit
och läskedrycker. De båda förstnämnda
reservationerna grundar sig på yrkanden
i motionsparet I: 210 av herr
Sundin m. fl. och 11:256 av fröken
Elmén in. fl.

Motionärerna betonar i detta motionspar,
att tyngdpunkten i nykterhetspolitiken
bör ligga på åtgärder av
positiv och förebyggande natur och
framhåller, att nykterhetsrörelsens
uppfattning beträffande nykterhetspolitiken
sedan länge präglats av sådana
tankegångar. Även om huvudlinjen för
en aktiv nykterhetspolitik bör ligga i
upplysning, information, forskning ocli
vårdåtgärder, innebär detta inte att
skatterna saknar betydelse som nyk -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
terhetspolitiskt instrument. Det framhålles
i motionerna, att finansministern
i proposition nr 90 till 1963 års riksdag
gjorde ett uttalande till förmån
för alkoholbeskattningens användande
i nykterhetspolitiskt syfte genom att
förklara, att den speciella beskattningen
av rusdrycker fyller en viktig funktion
i de nykterhetspolitiska strävandena
som ett värdefullt stöd åt de positiva
åtgärderna. Finansministern har
vid andra tillfällen starkt betonat nödvändigheten
av positiva åtgärder.

Efter den höjning av alkoholbeskattningen
som företogs 1963 har alkoholkonsumtionen
fortsatt att stiga, vilket
i viss utsträckning kan bero på den
ökade köpkraften. Om man tror på alkoholbeskattningen
som ett nykterhetspolitiskt
instrument, bör man även
medverka till att spritpriserna justeras
uppåt med stigande köpkraft. I reservation
nr 24 yrkas därför liksom i
nämnda inotionspar på omedelbar höjning
av priserna på spritdrycker.

I reservation nr 25 yrkas att regeringen
bör ägna alkoholpriserna fortlöpande
uppmärksamhet och föreslå
riksdagen prisjusteringar genom att
förebygga ur nykterhetspolitisk synpunkt
ogynnsamma effekter av ett relativt
förbilligande av alkoholdryckerna.
Jag yrkar, herr talman, bifall till
dessa reservationer.

Reservation nr 26 bygger på vice
talmannen herr von Friesens motion
i andra kammaren, vari hemställes om
utredning beträffande möjligheter att
avskaffa läskedrycksskatten i samband
nied en motsvarande revision av skatteskalorna
för alkoholhaltiga drycker.

Jag anser, med hänvisning till vad
jag tidigare anfört liksom övriga reservanter,
att läskedrycksskatten borde
avvecklas i samband med övriga
punktskatter. Jag har dock ingenting
emot att frågan tas upp i samband med
en utredning av spritbeskattningen ur
nykterhetspolitisk synpunkt. Jag yrkar
bifall även till denna reservation.

För övrigt vill jag, herr talman, in -

stämma i de yrkanden herr Lundström
tidigare framställt.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Under mer än ett
kvartssekel har socialdemokraterna
suttit vid den politiska makten i vårt
land. Det är en tid som kännetecknats
av ständigt ökade utgifter över budgeten,
för att kulminera i årets budgetförslag
på nära 26 miljarder kronor.
Detta innebär en ökning av utgifterna
med nära 4 miljarder på ett enda år.
Det förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas,
att under den senaste
tioårsperioden har statens utgifter ökat
med cirka 17 miljarder kronor.

Årets utgiftsökning motsvaras av en
nästan lika stor ökning på inkomstsidan.
Trots inkomstförstärkningar lyckas
det emellertid inte finansministern
att totalbalansera budgeten. Han är
försiktig vid beräkningarna och räknar
således med ett upplåningsbehov
av cirka 900 miljoner kronor, men detta
belopp ligger inom felräkningsmarginalen
och har heller ingen avgörande
betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

Vad som däremot är avgörande är
hela budgetens karaktär med ökade
utgifter, som ofelbart kommer att leda
till ytterligare inflation. Det är alldeles
uppenbart att 4 miljarders statlig
utgiftsökning i ett läge där alla produktionsresurser
är utnyttjade och alla
offentliga utgifter stiger lika snabbt
är inflationsdrivande, oavsett hur den
förbrukas. Det erfordras inga undersökningar
för att konstatera, att denna
politik hos oss under efterkrigstiden,
sedan alla resurser blivit tagna i
anspråk, lett till en inkomststegring
som varit helt oförenlig med ett stabilt
penningvärde.

Den nuvarande skatte- och utgiftspolitiken
kommer, om inga mirakel inträffar,
att leda till en explosiv stegring
av inkomsterna, som inte motsvaras
av ökad produktion, under 1966. Det

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

råder därför ingen tvekan om att denna
väldiga utgiftsstegring över budgeten
kommer att leda till inflation. Det
finns nämligen ingen människa som
frivilligt släpper ifrån sig sin inkomstoch
konsumtionsandel. Vad som kommer
att gå åt till ökade kostnader och
skatter kommer därför genom kompensationstänkandet
att leda till krav
på ökade löner, även om de inte kommer
att innebära någon väsentlig reallönestegring.

Det verkar nu som om det enda som
skulle kunna tänkas utgöra en gräns
för denna politik är vårt kostnadsläge
jämfört med kostnadsläget i de länder
med vilka vi driver affärer. Skulle vår
export på allvar hotas genom bristande
konkurrenskraft, tvingas man till
omprövning. Det kan då redan vara
för sent, om inte faran upptäcks i tid.
Vi kan då komma att befinna oss i ett
mycket svårt läge med en stegrad inflation
inom landet samtidigt som utrikeshandeln
kan drabbas av ett hårt
tryck på grund av bristande konkurrensförmåga.
För att vi skall kunna hejda
en sådan utveckling måste, efter
vad jag kan förstå, alla goda krafter
samarbeta.

Genom den förda utgiftspolitiken
har vi också fått ett skattetryck som
kan räknas som det högsta i världen.
Från högerpartiets sida har under en
följd av år framförts kritik mot den
socialdemokratiska politiken, inte minst
i den mån som den sammanhänger med
skattepolitiken. Främst har kritiken
gällt det totala skattetryckets höjd och
den automatiska höjning av den direkta
inkomstskatten för fysiska personer
som den fortgående inflationen medfört.
Till följd av dessa och andra kritiska
synpunkter tillsattes skatteberedningen,
som lämnat sitt betänkande
under föregående år. Häri underströks
det berättigade i den kritik som framförts,
och beredningen förklarade enhälligt,
att väsentliga ändringar i skattesystemet
borde komma till stånd.

Trots att förslaget utgjorde en god

Ang. en reform av beskattningen
grund att bygga på, har emellertid regeringen
gått andra vägar då den föreslår
en viss omläggning av skattesystemet.
Det förslag som framlagts i proposition
nr 14 kan inte betraktas som en
lösning av skattepolitiken. Man beträder
nya vägar, som inte varit föremål
för remissbehandling hos sakkunniga
instanser. Vi från vår sida har utgått
från att det förslag som framlagts är
av tillfällig karaktär, och vi förutsätter
att förslag till en genomgripande
skattereform kommer att läggas fram
inom den närmaste tiden.

Då det gäller dagens betänkande vill
jag erinra om att högerpartiet i sitt alternativ
till regeringsförslaget har begärt
en skattesänkning med cirka 900
miljoner kronor. Detta möjliggörs genom
begränsningar av de statliga utgifterna
med drygt 800 miljoner redan
för nästa budgetår. En betydande fördel
med höger förslaget är att alla skattskyldiga,
såväl ensamstående som gifta,
får skattelättnader i sin totala skattebörda.
Någon övervältring av skatten
på ensamstående uppstår inte enligt
förslaget.

Högerpartiet sätter in skattesänkningsförslaget
på tre punkter.

Skatteskalorna ändras så att progressiviteten
och därmed skatten minskar
kraftigt för de flesta inkomsttagare. Av
hela skattesänkningens belopp faller
endast en bråkdel på relativt höga inkomsttagare.
Den helt övervägande delen
kommer vanliga inkomsttagare till
godo, och skattesatsen sänks från 10
till 7 procent i det s. k. proportionella
skiktet. Förslaget angående uttagningsprocenten
innebär i sin helhet att den
statliga inkomstskatten skulle minska
med cirka 600 miljoner i jämförelse
med propositionens förslag.

Maximeringen av folkpensionsavgiften
till 1 200 kronor om året, som regeringen
kräver, kan vi inom högerpartiet
inte godkänna. I stället föreslår
vi 800 kronor såsom maximum.

För barnfamiljernas del innebär högeralternativet
ännu större skattelind -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

ringar än vad regeringsförslaget gör.
Vi godtar för vår del höjningen av
barnbidragen men vill därutöver införa
barnavdrag med 1 000 kronor för
varje barn, vilket ger barnfamiljerna
ytterligare 300 miljoner i skattelättnader.

När det gäller regeringens förslag om
att kommunalskatteavdraget skall schabloniseras,
så motsätter vi oss detta.
Vi anser att den föreslagna konstruktionen
strider mot skatteförmågeprincipen,
enär den inkomsttagare som har
den största kommunala skattebördan på
grund av hög utdebitering i hemortskommunen
erhåller den minsta fördelen.
Ur teknisk synpunkt är det också
otympligt och ställer till ökat krångel.
Sådant bör man i stället försöka undvika,
anser vi. Till sin verkan skulle
emellertid detta förslag innebära ett
differentierat ortsavdrag, vilket vi bör
lägga på minnet. I det sammanhanget
ber jag att få konstatera, att utskottsmajoriteten
när det gäller ortsavdragen
till barnfamiljerna inte har samma uppfattning
som vi.

Jag ber sedan, herr talman, att få
kommentera några av våra reservationer.

Beträffande reservationerna nr 8 och
It vill jag framhålla, att vårt förslag
angående skatteskalorna har avvisats
av utskottsmajoriteten. Vi har därför
avgivit en reservation, vars innebörd är
att vi funnit den mest angelägna reformen
vara att mildra verkningarna av
progressiviteten för de stora inkomsttagargrupperna.
Samtidigt har vi velat
ge skälig kompensation för höjningen
av den allmänna varuskatten, vilken vi
ansett oss kunna acceptera såsom ett
provisorium i avvaktan på en övergång
till ett mervärdeskattesystem. Genom de
besparingsförslag som vi lagt fram har
utrymme dessutom skapats för en verklig
skattesänkning. Denna bör i första
hand komma de inkomsttagare till del,
vilkas inkomster ligger omkring genomsnittsinkomsten.
För att bereda de
låga inkomsttagarna kompensation för

den höjda varuskatten har vi föreslagit
att uttagandet av folkpensionsavgiften
omlägges så att den beräknas på beskattningsbar
inkomst, vilket överensstämmer
med propositionen, bortsett
ifrån maximiuttaget, samt att det första
steget i den statliga inkomstskatteskalan
sänks från 10 till 7 procent. För
inkomstskiktet över det proportionella
föreslår vi lägre skattesatser än regeringen
upp till inkomster på 60 000 kronor
beskattningsbart belopp. För inkomstskikten
därutöver bör en sänkning
av marginalskatten tas upp i samband
med en definitiv reform av skattesystemet,
som vi anser bör komma.

Genom våra förslag får åtskilliga inkomsttagare
redan nu lägre marginalskatt
än enligt utskottsmajoritetens förslag.

Då man bedömer verkningarna av
våra förslag, måste man också ta hänsyn
till förslaget om införande av ett
barnavdrag av 1 000 kronor för varje
barn under 18 år vid beskattningen. Det
medför att skattesänkningarna enligt
vårt förslag för barnfamiljernas del
blir väsentligt större än enligt utskottsmajoritetens
förslag. Detta finner vi
fullt i sin ordning med hänsyn till
barnfamiljernas större försörjningsbörda.

Härmed her jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna nr 8
och 11.

Reservation nr 14 är en trepartireservation,
som behandlar frågan om indexreglering
av skattesystemet. Reservationen
utmynnar i ett yrkande om
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om att en undersökning måtte komma
till stånd rörande metoder att undvika
inflationens skattehöjande verkningar
samt att förslag i anledning härav förelägges
riksdagen. Såsom motiv för att
högerpartiet vill ha en sådan utredning
vill jag framhålla, att det är två omständigheter
som tillför staten obehöriga
skattevinster. Den ena är att ortsavdragen
förlorar i realvärde vid en
inflation. Den andra omständigheten är

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

att inkomster som endast nominellt
stegras i takt med inflationen till en
del blir beskattade inom högre progressionsskikt
än tidigare. Allmänna skatteberedningen
har även uppmärksammat
detta förhållande och kommit till det
resultatet, att en inflation av cirka 2
procent per år ökar statens skatteintäkter
med cirka 200 miljoner kronor per
år. Skulle inflationen, vilket ju inte
alls är omöjligt, uppgå till cirka 6 procent
under år 1965, skulle den automatiska
skattehöjningen bli omkring 600
miljoner kronor för detta år. Det är
alltså hög tid att få en indexreglering
till stånd. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall även till reservation nr 14.

Beträffande reservation nr 2, som behandlar
riktlinjerna för en framtida
skattereform, vill jag framhålla, att vi
inom högerpartiet beklagar att finansministern
i sin proposition icke utgått
från allmänna skatteberedningens utredningsresultat
på flera punkter. Vi
har å vår sida i största möjliga utsträckning
sökt ansluta oss till de tankegångar
som där förts fram. Jag vill
betona att en omprövning av hela skattesystemet
bör ske redan nästa år enligt
de tankegångar som ligger bakom allmänna
skatteberedningens förslag. Man
bör även sträva efter att inte endast omfördela
skattebeloppen, utan också få
till stånd en verklig sänkning av skattetrycket.
Vi är medvetna om att detta
inte kan ske på annat sätt än genom
en begränsning av de statliga utgifterna
eller i varje fall en begränsning av ökningstakten
i dessa. Det långsiktiga målet
bör därför vara en successiv sänkning
av det totala skattetrycket, vilket
bör förberedas av en besparingsutredning,
varom framförts förslag av högerpartiet.

Vi anser alltså att de av oss förordade
lagstiftningsåtgärderna bör åtföljas av
ytterligare åtgärder vid nästa års riksdag.
Vid utformningen av det framtida
skattesystemet måste tillses att arbetsviljan
inte hämmas, att sparandet och

Ang. en reform av beskattningen

riskvilligheten främjas samt att skattebördan
hålles på rimlig nivå för samtliga
skattskyldiga. Ansträngningarna
bör i första hand inriktas på att lindra
den direkta beskattningen inte minst
för de stora grupperna i mellanskiktet.
De ogynnsamma verkningarna av alltför
höga marginalskatter måste undanröjas.
Samtidigt bör genom beskattningen
erforderlig hänsyn tagas till den
skiftande bärkraften hos olika skattskyldiga.
Speciell uppmärksamhet bör
därvid ägnas åt barnfamiljerna. I sammanhanget
bör också familjebeskattningens
utformning prövas på grundval
av det utredningsarbete som vi anser
böra bedrivas inom en parlamentarisk
kommitté. Likaså bör den av oss
begärda utredningen rörande förmögenhetsbeskattningen
fullföljas inom sådan
tid att denna beskattnings ställning
i det framtida skattesystemet kan
tas upp till prövning i sammanhanget.

När det sedan gäller omsättningsskatten,
har vi godtagit förslaget om
höjningen endast såsom ett provisorium.
Den utredning som skall överväga
vissa frågor rörande den av skatteberedningen
föreslagna mervärdeskatten
bör bedrivas med sådan skyndsamhet
att ett förslag till definitiv reform av
den indirekta beskattningen grundat på
skatteberedningens förslag kan föreläggas
nästa års riksdag.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall även till reservation nr 2.

Mina partikamrater i bevillningsutskottet
kommer att behandla övriga reservationer
vid detta betänkande, där vi
är engagerade, men jag skall redan nu
be att få yrka bifall till dessa reservationer,
nr 4, 10, 12, 15, 17, 21 och 28.

Då det gäller punkten A IV i utskottets
betänkande ber jag att få föreslå
den iindringen, att Kungl. Maj:t bemyndigas
upprätta ocli fastställa ny sjömansskattetabell
med utgångspunkt
från de .skatteskalor som ligger till
grund för vår reservation nr 8.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! När riksdagen har att
behandla skattesystemet i vårt land
uppstår ju alltid en del motsättningar.
Den ene anser att man kan gå en väg,
den andre en annan väg, och på så sätt
blir det alltid litet tvistigheter. I fråga
om det stora skatteförslag, som vi har
att behandla i dag, kan man gott säga
att det innebär en uppgörelse i sådan
mån att det kanske kan gälla något år
framåt, och så får man en bättre utredning,
som möjligen kan leda till vissa
ändringar.

Att jag har begärt ordet beror närmast
på att man i en motion säger att
punktskatterna skall avskaffas. Särskilt
herr Stefanson har här talat om att
sådana skatter inte längre bör finnas
kvar, men han undantog ju ett par områden
där punktskatterna enligt hans
mening borde kvarstå. Jag är nog av
den meningen att punktskatter i viss
mån bör avskaffas, men jag anser också
att man bör behålla dem på områden
där de måste anses nödvändiga. Jag
vill inte på något sätt bestrida att en
extra beskattning på sprit och tobak
kan vara skälig, men jag måste vända
mig mot det ständiga pratet och skrivandet
i tidningarna om att den höjning
som här föreslås är motiverad av nykterhetspolitiska
skäl. Jag tycker att
dessa nykterhetspolitiska skäl nu har
åberopats under så lång tid, att det någon
gång skulle kunna komma en synlig
verkan av dem. Så bär inte varit
fallet.

Jag beklagar naturligtvis alla de
våldsdåd o. s. v. som sammanhänger
särskilt med spritkonsumtion, men
man borde dock ha ägnat uppmärksamhet
även åt andra saker som bär en
menlig inverkan på människornas både
hälsa och uppträdande. Jag tänker
på den stigande konsumtionen i vårt
land av olika slags tabletter, som införes
hit och som har precis samma
verkan på människorna som konsumtion
av för mycket sprit. Detta har

man emellertid inte på något sätt velat
röra vid utan lämnat helt åt sidan.

När vi här i kammaren för en del år
sedan behandlade frågan om motbokens
avskaffande, föranleddes det av
ett förslag från nykterhetshåll. Det var
ingalunda några andra som begärde
motbokens avskaffande. Motboken var
väl den enda hållhake som fanns på
spritkonsumtionens område, och jag
anser att man gjorde ett mycket stort
fel när motboken slopades. Men det vill
man inte från nykterhetshåll erkänna.

Jag instämmer när man beträffande
olika skatteförslag säger att punktskatterna
kan accepteras en viss tid men
inte någon längre tid och att man önskar
få bort punktskatterna fortast möjligt.
Det låter kanske märkvärdigt att
jag går med på att vi skall behålla
punktbeskattningen på spriten, trots
att jag företräder ett företag som just
tillverkar sprit. Men jag säger: Låt oss
behålla denna punktbeskattning på en
skälig nivå! Ingen kan nämligen inbilla
åtminstone mig, att man hindrar
dem som missbrukar alkohol att skaffa
sig sprit, även om vi höjer priset
aldrig så mycket. Med prishöjningarna
når man därför inte något annat mål
än att man plockar in en del pengar
från nyktert och ordentligt folk, och
så passar man på att säga som i motionen,
att pengarna skall användas för
andra ändamål.

Jag tycker inte att det finns något
samband mellan motionerna och reservationerna
på detta område. I motionerna
hänvisas till att pengarna skall
användas för att täcka vissa merutgifter
som kan uppstå i statskassan på
olika områden, men i reservationen
går man på de nykterhetspolitiska skälen.
Jag förmodar att denna skillnad
mellan motioner och reservation härleder
sig från att man ville få så många
som möjligt med på reservationen. Därför
har reservationen getts ett annat
innehåll än det motionerna hade från
början.

Onsdagen den 31 mars 19G5 fm.

Nr 14

När det gäller den omsättningsskatt
som väl kammaren i dag kommer att
besluta om vill jag bara framhålla, att
även spritpriserna kommer att höjas,
nämligen med 90 öre per flaska. Ni
skall därför ingalunda tro att spriten
inte berörs av höjningarna, utan även
den kommer att få sin beskärda höjning.

Det har väl också i tidigare skattedebatter
sagts, att det är »straffbart»
att på en viss vara ta ut en skatt som
inte överensstämmer med utan ligger
över vad som kan sägas vara en normal
ersättning för varans inköps- eller
produktionsvärde. Om inte kammarens
ledamöter vet det förut, skall jag be att
få tala om att tillverkningskostnaden
för en flaska brännvin är 60 öre, men
ni får i spritbutiken betala 26 kronor
50 öre för den. Är det inte en tillräckligt
hög skatt?

Jag skulle vara mycket glad att få
höra herr Stefansons inställning till
denna fråga. Är herr Stefanson beredd
att föreslå att även andra företag skall
för sina varor punktbeskattas på samma
sätt; optiker- och guldsmedsvaror,
som herr Stefanson har ett visst intresse
av att tillgodose, vill han ha
skattefria, men andra varor är han inte
villig ge motsvarande skattebefrielse.

De synpunkter som framförts i reservationerna
24 och 25 kan, herr talman,
inte delas av mig, utan jag kommer på
dessa punkter att följa utskottsmajoritetens
förslag. Jag anser att samma höjning
av omsättningsskatten bör ske på
ifrågavarande område som på andra
områden och att man inte, såsom här
föreslås, skall tillgripa en särbeskattning
för att man sedan skall kunna
använda dessa pengar litet hur som
helst. Det rör sig ju här ändå om 130
miljoner kronor, som motionärerna
anser att staten skall ta in på detta
område. Jag skulle vilja fråga: Var
finns de nykterhetspolitiska skälen,
när man anser att ytterligare 130 miljoner
kronor skall tillföras statskas 4

Första kammarens protokoll 1965. Nr 14

Ang. en reform av beskattningen

san? Då måste man väl räkna med att
folk köper denna vara, så att pengarna
verkligen kommer in till statskassan.
Jag skulle vara mycket tacksam, om
jag kunde få ett svar på den frågan.

Om vi skall kunna förbättra nykterheten
bland folket, är det nödvändigt
att få till stånd ett kontrollsystem -—
om det heter motbok eller någonting
annat gör detsamma — men låt oss skapa
ett system som gör det möjligt att
få kontroll över missbrukarna! Låt oss
inte stämpla hela folket som missbrukare
genom att säga att en höjning av
spritpriserna skulle leda till större
nykterhet i vårt samhälle!

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det har kommit på min
lott att behandla några detaljfrågor av
huvudsakligen skatteteknisk natur, bl. a.
kommunalskatteavdraget och skatteskalorna.

Vad först angår kommunalskatteavdraget
vill jag rent allmänt säga, att nog
har mycket funnits att erinra mot lagstiftningen
på skatteområdet, men av
alla mer eller mindre misslyckade lösningar
tar den i propositionen föreslagna
s. k. schabloniseringen av detta avdrag
priset; det är direkt misslyckat.

Förslaget i denna del kan enligt min
mening inte godtagas ens som ett provisorium.
Den föreslagna regeln innebär
att avdrag för kommunalskatt skall beräknas
till ett belopp motsvarande
minst —- observera minst — en fjärdedel
av den sammanräknade nettoinkomsten,
d. v. s. summan av den skattskyldiges
inkomster av olika förvärvskällor.
Schablonavdraget får dock inte
beräknas till högre belopp än 2 250 kronor
för ensamstående och 4 500 kronor
för äkta makar.

Innebörden av förslaget är först och
främst en kategoriklyvning mellan
skattskyldiga över och under ett visst
inkomststreck. Äkta makar med en årsinkomst
överstigande 32 000 kronor och
ensamstående med en årsinkomst över -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

stigande 16 000 kronor får endast göra
avdrag för den faktiskt erlagda kommunalskatten
föregående år med det belopp
som står på skattsedeln; detta belopp
i kronor och ören, varken mer
eller mindre. Däremot får skattskyldiga
med årsinkomster understigande angivna
belopp, alltså under 32 000 kronor
respektive 16 000 kronor, göra avdrag
med viss kvotdel på sin inkomst aven
om de över huvud taget inte har betalt
någon kommunalskatt alls, om man nu
vill spetsa till saken. Så är det faktiskt.
I vilket fall som helst får denna senare
grupp skattskyldiga göra avdrag med
en fjiirdedel av den sammanlagda nettoinkomsten,
även om de har betalt ett
mindre belopp i skatt, detta intill ett
tak av 2 250 kronor för ensamstående,
som jag nämnde, och 4 500 kronor för
gifta.

Denna skillnad mellan, jag skulle vilja
kalla det så, en privilegierad grupp
och en oprivilegierad sådan är den ena
orättvisa effekten, men det finns ytterligare
en, och den är i viss mån geografiskt
betingad genom att den slår
ut olika i olika kommuner. Vid jämförelse
med nuvarande ordning ger schablonavdraget
nämligen större lättnad
i kommuner med låg kommunalskatt än
i kommuner med hög utdebitering och
mindre lättnad i kommuner med hög
kommunalskatt. I de förra kommunerna
har de skattskyldiga inte bara glädjen
av en låg skatt, utan de kan därtill förtjäna
på kommunalskatteavdraget. Vi
kan ta ett exempel ur propositionen.
Enligt tabellen på sidan 69 innebär
schabloniseringen av utskyldsavdraget
för en gift skattskyldig med en inkomst
på 20 000 kronor en minskning av skatten
med 295 kronor. Denna minskning
hänför sig till kommuner med en kommunal
debitering på 17 kronor per
skattekrona. Tar vi i stället kommuner
med en kommunal debitering av 20 kronor
per skattekrona, vilket ju förekommer
bl. a. i en del Norrlandskommuner,
blir minskningen av skatten
endast 200 kronor. Skillnaden blir

alltså 95 kronor i detta fall. Om denna
effekt tiger bevillningsutskottets majoritet
som muren; av naturliga skäl
skulle jag vilja säga.

Vidare kan man med fru Myrdal och
reservanten fröken Ranmark ställa frågan,
varför gifta inom gränsen för schablonen
skall åtnjuta dubbelt så stort
kommunalskatteavdrag som ensamstående.
Det är svårt att finna något rimligt
motiv härför. Ovanför schablongränsen
får gifta inte på något sätt
dubblera sitt avdrag; märk väl, det är
alltjämt fråga om ett kommunalskatteavdrag
och ingenting annat, avdraget
har faktiskt fortfarande denna benämning.

Schablonavdraget är slutligen ägnat
att öka krånglet när det gäller deklarationens
ifyllande. Det är kanske inte
en så stor sak, men den bör beaktas
även den. I första hand gäller det för
deklaranten att klara upp vad som är
den sammanlagda nettoinkomsten. Det
är inte så förfärligt enkelt. Sedan han
har gjort detta, skall det sålunda framkomna
beloppet delas med fyra. Då denna
matematiska operation är avklarad,
måste deklaranten konstatera om beloppet
överstiger eller understiger 2 250
kronor respektive 4 500 kronor, innan
han inför kommunalskatteavdraget på
dess plats i deklarationsformuläret. Det
ligger i öppen dag att den ovane deklaranten
lätt kan göra fel. Det blir säkert
många fel, och dessa fel måste ju i sin
tur rättas av taxeringsordförandena, vilka
sannolikt kommer att få en väsentligt
ökad arbetsbörda. Att schablonavdraget
inte precis underlättar taxeringsförfarandet
framgår härav.

Nu säger finansministern och med
honom bevillningsutskottets majoritet:
Ja, men tänk på effekten. Med jämförelsevis
litet skattebortfall åstadkommes
skattelättnader för inkomsttagare
med relativt låga inkomster utan att
kommunernas skatteunderlag rubbas.
Det är detta senare, nämligen att kommunernas
skatteunderlag inte rubbas,
som tydligen är finessen i detta sam -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

manhang. För att åstadkomma denna
genialiska finess har man ansett sig
berättigad till att — jag vill gärna säga
det — manipulera med kommunalskatteavdraget
trots de konsekvenser som
detta har lett till. Ändamålet synes i
detta fall liksom förr hos jesuiterna,
herr talman, helga medlen. Det är inga
små belopp det här är fråga om. Jag anser
att man hade kunnat vinna ungefär
samma sak på en mera rätlinjig väg,
antingen genom sänkt uttagningsprocent
i de lägsta skikten på sätt som föreslås
i högermotionen eller genom höjt
ortsavdrag för den statliga beskattningen
med bibehållande av nuvarande ortsavdrag
vid kommunalskatten. En dylik
differentiering av det statliga stödet
å ena sidan och det kommunala avdraget
å den andra sidan är inte någon
konstig historia. Så har det ju varit förr,
utan att det var några nämnvärda olägenheter
förenade därmed.

Vad som egentligen har åstadkommits
genom propositionens förslag i denna
del är inte någonting annat än att man
har infört ett nytt extra ortsavdrag i
kommunalskatteavdragets täckmantel.
Tillsammans med gällande ortsavdrag
för äkta makar kan det i ytterlighetsfallet
bli inte mindre än 9 000 kronor,
4 500 plus 4 500 kronor.

Nu invänder naturligtvis någon: Om
man höjer ortsavdraget, får de högst
beskattade den största utdelningen,
räknat i kronor och ören, och det kan
väl inte vara rättvist. På denna invändning
vill jag svara att så är nu en gång
progressivsystemet konstruerat, att när
skatten skärps får de högst beskattade
betala mer i kronor och ören, och på
samma sätt slår en sänkning gynnsammast
ut i toppen. Vill man i detta fall
undvika en sådan effekt, återstår den
tekniska lösningen att man i stället
skärper skatteskalan i toppen i motsvarande
mån. Det är för all del ingen
rekommendation från min sida utan
endast ett påpekande av att här finns
ett möjligt alternativ.

I propositionen framförcs argumen -

Ang. en reform av beskattningen
tet att schablonavdraget även avhjälper
en annan brist i nuvarande system,
nämligen att skattskyldiga som erlägger
sjömansskatt men som härefter går
i land inte har något avdrag för kommunalskatt.
De skulle genom schablonavdraget
få detta. En liknande situation
skulle uppstå för ungdomar som
går ut i förvärvslivet. För dessa kategorier
borde enligt min mening finnas
enklare lösningar som inte har den
orättvisa effekt som schablonavdraget
medför.

Jag vill till sist i denna del fästa
kammarens uppmärksamhegt på att den
nya konstruktionen av kommunalskatteavdraget
som föreslås i propositionen
aldrig har varit föremål för remiss
till de sakkunniga remissorganen. Ingen
myndighet har tillåtits att yttra sig
över detta hugskott — jag vill beteckna
det som ett sådant — från finansdepartementet.
Jag tror inte att det
kan bli så långlivat.

Jag skall härefter övergå till den direkta
beskattningens utformning i övrigt.
En av de mest betydelsefulla komponenterna
i allmänna skatteberedningens
förslag var otvivelaktigt de föreslagna
lättnaderna i den progressiva
inkomstbeskattningen. De olika detaljerna
i skatteberedningens förslag i
denna del, nämligen höjningen av
grundavdragen, uppjusteringen av skatteskalorna
för det nedre proportionella
skiktet ävensom sänkningarna av uttagningsprocenten
i de närmast högre
progressiva skikten, var i förening
med överflyttningen från direkt till
indirekt beskattning otvivelaktigt ett
steg i rätt riktning för åstadkommande
av den erforderliga omfördelningen i
skattebördan. Särskilt viktigt var det
att man rättade till den s. k. puckeln,
d. v. s. den alltför betungande merbeskattningen
av inkomster mellan 20 000
och 40 000 kronor.

Allmänna skatteberedningen menade
med skiil — eller hur, herr John Ericsson?
—- att förslagets genomförande
skulle verksamt bidraga till en ökad

Nr 11

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
arbetsinsats, ett ökat personligt sparande
och en förbättrad skattemoral.
Finansministern har emellertid inte
velat godta ens skatteberedningens relativt
hovsamma förslag i denna del.

Av remissinstanserna gav många,
t. ex. TCO och SACO, uttryck åt åsikten
att skatteberedningen borde ha gått vidare
på den inslagna vägen och vidtagit
såväl en ytterligare höjning av den
övre gränsen för det proportionella
skiktet som ytterligare lättnader i progressiviteten
högre upp i skatteskalorna.
Finansministern har —- enligt uppgift
under tryck från LO — inte ens accepterat
skatteberedningens förslag.
Lättnader i progressiviteten har därför
blivit väsentligt mindre. De motverkas
dessutom av de ändrade grunderna för
beräkning av folkpensionsavgiften. Tar
vi med höjningarna i den indirekta beskattningen,
blir vinsten för mellangrupperna
mer eller mindre en chimär.
Det är att beklaga, icke minst med tanke
på den nuvarande progressivbeskattningens
negativa inverkan på hela vår
samhällsekonomi.

Sammanhanget mellan marginalskatter
och löner underskattas ofta på socialdemokratiskt
håll och, såvitt jag
kan förstå, även nu. Att de nuvarande
höga marginalskatterna inom näringslivet
lett till ökade löneanspråk, inte
minst på tjänstemannasidan, en höjd
lönenivå och avsevärt ökade lönekostnader
inom företagen ligger i öppen
dag. Det är löntagare med hög utbildning
eller eljest speciella kvalifikationer
som gått i spetsen, men tendenserna
har spritt sig även till andra tjänstemän
i ledande ställning med kedjereaktioner
för lönesättningen över ett
mycket vidsträckt fält. Vid löneavvägningen
har man i stor utsträckning på
tjänstemannahål måst räkna med lön
efter skatt för att icke komma på efterhand
i standardutvecklingen.

Marginalskatterna har i hög grad
medverkat till att pressa upp företagens
lönekostnader och i så måtto utgjort
en kännbar belastning på dessa,

minskande det svenska näringslivets
konkurrenskraft gentemot utlandet.
Progressivskatten är i sin nuvarande
utformning en icke oväsentlig inflationsfaktor.
I själva verket utgör progressivbeskattningen
till följd av övervältringseffekten
vad jag skulle vilja karakterisera
som en ytterst betungande
indirekt skatt på företagen, speciellt då
på företag med en talrik kvalificerad
personal. För dessa företag är denna
progressivskatt mera betungande än
skatterna direkt på företagen. Propositionens
förslag till lättnader i progressivbeskattningen
är ju ytterst blygsamma.
De har också underkänts av tjänstemannaorganisationerna
TCO och SACO.
Jag upprepar att propositionen ger så
litet i fråga om erforderliga lättnader i
progressivbeskattningen. Skatteskalorna
är dessutom ganska ojämnt konstruerade.

För ensamstående i inkomstskiktet
9 000—10 000 kronor stiger marginalskatten
från 29,9 till 30,7 procent. Ensamstående
i 14 000—15 000 kronorsklassen
får en höjning med 2,3 procent,
från 41,1 till 43,4 procent. Liknande effekter
uppnås i skikten 15 000—17 000
och 18 000—22 000 kronor. Här blir höjningen
av marginalskatten i några av
skikten så pass hög som 5—6 procent.

Gifta drabbas också av delvis rätt
kraftiga marginalskattehöjningar redan
i sådana inkomstlägen som 18 000—
19 000 och 19 000—20 000 kronor, mycket
vanliga inkomster i familjer där båda
makarna arbetar. Här stiger marginalskatten
från 25,3 till 30,6 procent
respektive från 29,1 till 31 procent.
Gifta med inkomster mellan 26 000 och
29 000 kronor får vidkännas en marginalskattehöjning
på 1,1 procent i samtliga
skikt nämligen från 41,9 till 43
procent.

Högerns förslag innebär att marginalskatten
sänks hela vägen. För gifta med
två barn inträder de kraftigaste sänkningarna
i inkomstlägena mellan 20 000
och 30 000 kronor, där marginalskatten
sänks med 4—6 procent i jämförelse

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

med regeringens förslag. Helt naturligt
är det inte möjligt att i de lägre inkomstskikten
göra lika stora marginalskattesänkningar,
men genom att för det
proportionella lägsta skiktet uttagningsprocenten
sänks från 10 till 7 procent
åstadkommes dock en icke så oväsentlig
sänkning för denna kategori, över
huvud taget medger högerns skatteskalor,
kombinerade med våra övriga förslag,
en betydligt jämnare och lugnare
takt i progressionsstegringen upp till
40 000 å 45 000 kronor än såväl den nuvarande
skatteskalan som utskottsmajoritetens
förslag till skatteskala. Detta
betyder att många människor får en
större del av varje intjänad hundralapp
till eget bruk. Jag yrkar bifall till reservation
nr 8 av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Beträffande förmögenhetsskatten bygger
högerreservationen under nr 15 på
allmänna skatteberedningens förslag,
som i första hand utmynnar i ett förslag
om höjning av det skattefria bottenavdraget
till 125 000 kronor i stället för
det i propositionen i denna del föreslagna
beloppet 100 000 kronor. På sätt
i motion nr 614 i första kammaren framhålles
är förmögenhetsskatten i förekommande
fall en för fysiska personer
mycket kännbar skatt, eftersom den
tillkommer som en extra belastning
ovanpå den vanliga progressiva inkomstskatten.
Även denna skatt skärpes
genom den fortskridande penningvärdeförsämringen.
Jag skall inte närmare
gå in på det.

Den pågående allmänna fastighetstaxeringen
kommer uppenbarligen att
medföra en stark höjning av taxeringsvärdena
på fastigheter och därmed även
en ökad skattebelastning för fastighetsägarna.
Vederbörandes inkomst och
skatteförmåga blir emellertid inte större
genom att taxeringsvärdena uppjusteras
och det formella förmögenhetsvärdet
stiger. En höjning av taxeringsvärdena
t. ex. på egnahem med 40 å 50
procent hör inte till sällsyntheterna.

Ang. en reform av beskattningen
Och penningvärdeförsämringen fortsätter.

Allt detta talar för att höjningen av
det skattefria förmögenhetsbeloppet göres
större än vad regeringen föreslagit.
Den av allmänna skatteberedningen föreslagna
gränsen, d. v. s. 125 000 kronor,
förefaller rimligare. Skäl föreligger
också för att den i olika motioner begärda
utredningen om förmögenhetsskattens
utformning omedelbart kommer
till stånd. Jag yrkar bifall till reservationen
15 a och 15 b av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Till reservation nr 17 vill jag foga en
kort kommentar. Det gäller den s. k.
80 procent-regeln vid inkomstbeskattningen.
På sätt påpekas i motionen innebär
denna regel i princip att ingen
skattskyldig skall betala mer än 80 procent
av sin sammanlagda inkomst till
stat och kommun i skatt, men regeln är
inte effektiv. Tack vare bestämmelsernas
konstruktion kan i de individuella
fallen den sammanlagda skatten bli väsentligt
högre än 80 procent. Bevillningsutskottet
förnekar inte att det ligger
till på det sättet, men ställer sig icke
desto mindre avvisande till att frågan
utredes. Jag menar för min del att även
om det är relativt få personer som berörs,
bör dessa kunna göra anspråk på
rättvisa och på att deras problem ägnas
uppmärksamhet. Skatten får ju här en
rent konfiskatorisk effekt. Jag yrkar bifall
till reservation nr 17 av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Till sist vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på det särskilda yttrandet
under 20 rörande försäljningsskatten på
guldsmedsvaror. Denna försäljningsskatt
är, såsom herr Stefanson redan
påpekat, förknippad med avsevärda olägenheter.
Stora kontrollsvårigheter föreligger.
Jag vill uttrycka önskemålet
att denna skatt snarast möjligt avskaffas.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr förste vice talman! Utskottets
värderade ordförande har kort och
klart presenterat utskottsmajoritetens
förslag i anslutning till regeringens skattepaket.
Han har också på sitt som vanligt
lugna och sakliga sätt bemött oppositionens
förslag i allt väsentligt. Egentligen
skulle det icke behöva återstå så
mycket att säga för utskottsmajoritetens
övriga ledamöter, men det skadar
kanske ändå inte att det sker något inhopp
här och där av utskottsmajoritetens
talesmän i den rätt långa raden av
oppositionstalare.

Jag delar den uppfattning som utskottets
ordförande gjorde sig till tolk för,
nämligen att skillnaden mellan regeringen
och skatteoppositionen är ganska
minimal, om man undantar högern
som har något mera långtgående förslag.

Efter den våldsamma kritik som finansministern
utsattes för när han läde
fram sitt förslag hade man — i varje
fall gjorde jag det — förväntat sig betydligt
hårdare bandage, när förslaget
skulle gå igenom utskottets och riksdagens
skärseld. De där hånfulla och
försmädliga uttalandena om det
»strängska skattelapptäcket» skulle ändå,
tycker man, ha kunnat motsvaras av
fastare och klarare regler för vår skattepolitik
när oppositionen presenterar
sig. Men så har det inte blivit. Centerpartiet
och folkpartiet kryper snällt
ner under detta skattelapptäcke, inte
precis för att vänslas med regeringspartiet,
men de ligger kvar där ändå
och försöker sparka och vara otrevliga
och ge regeringspartiet ett tjuvnyp här
och där. Redan antalet reservationer
och särskilda yttranden vittnar om det,
men vi vill helst ligga kvar själva och
försöka forma vår egen skattepolitik.
Det är i alla fall skönt att ha ett parti
som högern, som försöker skapa ett eget
skattealternativ. Högern har såväl vid
frågans behandling i utskottet som i
sina förslag när de nu kommer fram
till riksdagen agerat på ett sätt som

bättre motsvarar den kritik man ägnade
finansministerns förslag när det
presenterades.

Många av de talare som nu haft ordet
har sysslat med det totala skattetrycket,
och senast var det herr Yngve
Nilsson som gjorde det. Man klagar
över det hårda skattetrycket, men det
är ändå egentligen bara högern som
pekar på vilken metodik vi skall använda
i detta hus för att verkligen
åstadkomma lägre skatter. Enda vägen
att åstadkomma lägre skatter måste nog
ändå vara att pressa ner utgifterna. Det
är en given följd av vår utgiftspolitik
att vi tvingas att ta ut skatter. Den som
inte har det moraliska modet att angripa
utgiftssidan skall enligt min uppfattning
inte när vi behandlar skattefrågor
gnälla över det hårda skattetrycket.

Det går ju inte afl trolla bort skattetrycket
genom att tala om olika förslag
till omfördelning av skatterna. Jag tycker
att detta är en sanning som man
borde ta fasta på när vi inom de närmaste
veckorna skall syssla just med
statens utgiftsspolitik, varvid statsutskottet
kommer att ta upp den mesta
tiden av vårt arbete. Det förefaller mig,
mina damer och herrar, som om de socialdemokratiska
ledamöterna både av
utskottet och av denna kammare ensamma
får streta emot när det gäller att
försöka hålla utgifterna inom den ram
som skatteförslaget är avsett att täcka.

Av den debatt som hittills har förts
får jag det intrycket att man egentligen
bara från högern har att vänta sig ett
skattepolitiskt alternativ. Detta parti
tycks bli ensamt om det jobbet. Visserligen
diskonterade herr Virgin mittpartiernas
principiella uttalanden i fråga
om skattepolitiken, men jag tror att det
kr rådligt för högern att inte vänta
sig så mycket av vad man skrivit principiellt.
Det är den praktiska handlingen
som är avgörande här, och av detta
att döma får Ni sköta jobbet själva helt
enkelt. För min personliga del tycker
jag att det känns skönare att ha ett op -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

positionsparti som befinner sig litet
längre från oss, än att ha oppositionspartierna
krypande under skjortan på
oss, ty det är irriterande, precis som
när man får småkryp där.

Herr Yngve Nilsson tog upp frågan
om familjebeskattningen, och det har ju
varit en av våra verkligt kontroversiella
frågor under de senare åren. Det
skulle naturligtvis vara av intresse att
beröra denna fråga här, men genom den
överenskommelse vi nu nått inom utskottet
har jag uppfattat det så att vi bilägger
vår strid, i varje fall i år. Jag
tror mig också kunna uttrycka samtliga
utskottsledamöters förhoppning om att
den arbetsgrupp som ju har fått hand
om uppgiften att bereda dessa frågor
skall kunna komma fram till ett förslag
och till lösningar på familjebeskattningens
område vilka skulle kunna accepteras
mera allmänt.

Det förefaller mig dessutom ganska
naturligt att den arbetsgrupp som nu
skall syssla med familjebeskattningen
inte utan vidare skall snurra förbi frågan
om de ensamståendes beskattningssituation.
Men i det sammanhanget vill
jag säga att jag tycker att vissa motioner
och reservationer ändå överdriver
de ensamståendes skattesituation,
om man betänker att stora grupper
inom denna kategori är ungdomar som
har en ganska god skattekraft i förhållande
till andra.

Sedan gäller det reservationen nr 24
som jag skulle vilja ägna några minuters
intresse. Reservationen gäller höjning
av spritskatten. Herr Elofsson i Vä
har redan betat av denna mark, och reservationen
är väl i och för sig inte så
mycket att säga om, ty den bygger under
sitt förslag om skattehöjning med
nykterhetspolitiska motiveringar. Det
kan naturligtvis råda delade meningar
om vilka effekter man kan åstadkomma
härmed. Jag tror säkert att det finns
skäl som talar för att en höjd spritbeskattning
skulle verka dämpande på
den totala alkoholkonsumtionen. Samtidigt
kan man med en höjning av sprit -

Ang. en reform av beskattningen
priserna emellertid knappast komma
till rätta med missbruket. Snarare kan
man kanske genom en oriktig prispolitik
nå sociala effekter som inte är önskvärda.
Jag lämnar därför reservationen
och går tillbaka till den motion som
reservationen bygger på. I den motionen
har man nämligen lyckats åstadkomma
någonting verkligt snillrikt.
Först vill man genom att höja spritpriserna
åstadkomma en nykterhetspolitisk
effekt, men samtidigt skall man
få pengar över för att göra andra skattepolitiska
reformer. Var finns, mina
damer och herrar, denna goda cigarr,
av vilken man skulle kunna få två så
utomordentligt fina effekter? Jag vänder
mig bestämt mot uppslag av denna
typ. När man menar att de 130 miljoner
kronor, som skulle användas för
att ytterligare hyvla av den skattepuckel
vi har i vårt skattesystem, skall
tas in via en höjning av brännvinspriserna,
innebär detta förslag i själva
verket att åtskilliga av de små inkomsttagarna
— inte minst pensionärer —
skulle få delta i finansieringen av en
skattelättnad för de inkomstgrupper
som anses vara i behov av en sänkning
av skatteprogressionen. Jag betraktar
detta förslag som groteskt och hoppas
därför att uppslaget med hänsyn till de
i motionen framförda motiveringarna
blir kraftigt avvisat.

Herr Lundström gjorde gällande, att
skatteberedningens förslag om skatternas
fördelning var betydligt riktigare
än finansministerns förslag. Flera andra
talare har också gjort samma värdering.
Jag vågar inte ge mig in på
denna fråga så mycket men vill nämna
att jag med intresse har Iiist en artikel
i tidskriften Tiden av en av skatteberedningens
ledamöter, nämligen professor
Carsten Welinder. Han har där
skrivit en artikel till »försvar för kritik»
av skatteberedningens förslag, som
han kallar det, och hans slutsats är att
skatteberedningens förslag sannolikt
skulle leda till att såväl små inkomsttagare
som konsumenter skulle bli hår -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

dare belastade än vad beredningen räknat
med. Jag förmodar att finansministern
har gjort samma värdering och
att han därför inte varit beredd att
utan en översyn lägga fram beredningens
förslag. Att inbjuda riksdagen till
att godkänna ett förslag som skulle
kunna leda till sådana konsekvenser
som professor Welinder har angett är
väl orimligt begärt av i varje fall en
socialdemokratisk finansminister.

Många av de föregående talarna —
senast herr Gösta Jacobsson — har
menat att höga marginalskatter ofelbart
leder till en dämpning av människornas
lust att öka sina arbetsprestationer
och därmed sina inkomster.
Det låter bestickande, men vem kan
leda detta i bevis? Man kan väl med
lika stor framgång hävda att på grund
av ett hårt skattetryck tvingas människorna
att öka sina arbetsprestationer
och inkomster för att bibehålla en
viss önskvärd standard. Denna fråga
bar professor Welinder också tagit
upp. Han hänvisar till en utredning som
gjordes i England för några år sedan.
Denna utredning besvarade frågan med
ett »jaså». Man kan alltså inte utan vidare
bara påstå att höga marginalskatter
leder till negativa effekter.

Herr Gösta Jacobsson var slutligen
också inne på frågan om det schabloniserade
kommunalskatteavdraget. Han
betraktar förslaget härom — vilket man
också gör i reservationen — som principvidrigt.
Här ser man hur olika värderingar
kan vara! Jag tillhör nämligen
dem som betraktar förslaget som
verkligt genialt. Man frågar sig varför
detta avdrag inte har införts i vårt
skattesystem tidigare. Det utgör ju ett
alldeles utomordentligt instrument för
strävandena att försöka hålla låga inkomsttagare
fria från de ökade skatteuttag
som vi tvingas göra. Därför hälsar
jag med den största tillfredsställelse
att dels finansministern har funnit på
denna avdragsmöjlighet och lagt fram
förslag härom, dels att utskottsmajoriteten
helt har anslutit sig till förslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på alla
punkter.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson i Uppsala
tycker att det råder en dålig överensstämmelse
mellan den hårda kritik,
som riktades mot skattepropositionen
när den framlades, och den som avspeglar
sig i särskilt folkpartiets och centerpartiets
reservationer. Jag svarar då
för mig, och jag noterar att den kritik
som riktades mot propositionen när
den framlades främst gällde det förhållandet
att vi icke hade fått en fullständig
skattereform, ett nytt skattesystem,
med ett slopande av många av de olägenheter
som vidlåder vårt nuvarande
system. Denna inställning finns alltjämt
kvar i den huvudreservation •— den
med 1 betecknade reservationen — som
vi har avgivit. Där riktar sig kritiken just
mot det förhållande jag nyss antydde,
och vi anger där också de krav som vi
har på en fullständig skattereform. Att
sedan i detaljerna inga större ändringar
föreslagits än som framgår av reservationerna
beror på, vad vårt parti beträffar,
den hänsyn som vi anser det
nödvändigt att ta till det samhällsekonomiska
läget. Vi har den uppfattningen
att det samhällsekonomiska läget är
sådant att man för närvarande inte kan
vidta åtgärder som försämrar balansen,
och vi har försökt att anpassa våra
yrkanden med hänsyn därtill.

Herr Eriksson i Uppsala är vidare
mycket irriterad över folkpartiets och
centerpartiets kritik, om man får döma
av den för en saklig debatt så säregna
exemplifiering han gjorde. Naturligtvis
har han så till vida rätt att de angrepp
som sker på nära håll, är avsevärt svårare
att värja sig emot och känns hårdare
än det hot som finns mera på avstånd.
Möjligen är det detta som gjort
att han nu tycker att folkpartiets och
centerpartiets framträdanden här varit
särskilt besvärande.

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

Jag noterar till sist att herr Eriksson
säger att »vi», d. v. s. socialdemokraterna,
vill ligga kvar under lapptäcket. Vi
från folkpartiets sida önskar inte ligga
kvar under lapptäcket utan önskar att
det snarast avskaffas. Tydligen har inte
herr Eriksson det önskemålet.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Einar Eriksson, fick jag av hans
anförande den uppfattningen, att han
skulle ansluta sig till det förslag som
högern här framlagt i form av reservationer,
tv detta förslag är ju enligt herr
Einar Eriksson det enda alternativ som
presenterats för första kammaren i dag.
Är det på det sättet, att herr Einar
Eriksson inte anser att herr Strängs
förslag är ett alternativ, må han väl
frångå detta, och med de modifikationer
vi föreslagit i våra reservationer,
får vi väl ta upp det som vårt eget alternativ.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Einar Eriksson betecknade
ju det schabloniserade kommunalskatteavdraget
såsom genialt, men
jag måste säga att man har mycket små
anspråk på genialitet, när han kan säga
någonting sådant. Vi får väl se, herr
Einar Eriksson, vem som får rätt -— jag
som menar att schabloniseringen inte
kommer att bli långlivad och herr
Eriksson som tydligen tror motsatsen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr förste vice talman! Herr Lundström
säger att den kritik som riktades
mot finansministerns förslag när det
först presenterades alltjämt finns kvar.
Ja, det gör den, den finns kvar så till
vida att den inryms i det särskilda uttalande
som är fogat till utskottets betänkande,
men det gäller ju principer.

Ang. en reform av beskattningen

Vad jag försökte att efterlysa var handlingskraften,
tv vad är det för mening
i att ha principer, herr Lundström, om
man inte vill försöka realisera dem? Då
kan det inte vara någon mening med
dem.

I den allmänna debatten talas det så
mycket om att man vill ha ett politiskt
alternativ. Det kan inte vara ett politiskt
alternativ, herr Lundström, när
två av oppositionspartierna kryper »under
skjortan» på dem som svarar för
politiken, utan jag föreställer mig att
ett politiskt alternativ verkligen är någonting
som liknar ett alternativ och
inte bara ett förslag som rubbar litet
grand här och där i fördelningen av
skatterna; det är inga samlade tag.

Vidare säger herr Sundin att han av
mitt inlägg kunde dra den slutsatsen
att jag helst hade velat ansluta mig till
den av högern skisserade skattepolitiken.
Nej, det vill jag inte, långt därifrån.
Men jag tillhör dem i den här
kammaren som har det moraliska modet
att även vara med om att ta ut skatter
för att täcka de utgifter vi beslutar
oss för. Att kräva sänkta statsutgifter
är det enda alternativ som leder till
sänkta skatter och därför ger jag hellre
min eloge till ett parti som vågar göra
det än till dem som begagnar sig av den
andra metoden, att i varje sammanhang,
kanske inte här men säkert ute i buskarna,
som herr Sundin klaga över det
hårda skattetrycket utan att ha det moraliska
modet att kräva sänkta statsutgifter.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har i reservation nr
1 framlagt ett alternativ, sådant vi skulle
vilja ha skattesystemet utformat. Att
alternativet icke har kunnat utformas
och som ett i detalj utfört yrkande beror
på vad jag tidigare under debatten
uttryckligen förklarat och som det inte
finns anledning för mig att upprepa.
Jag hoppas att herr Eriksson följt med
debatten.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag bestrider inte, som
jag sade tidigare, att det principiella
alternativet i ett uttalande finns återgivet,
men handlingskraften saknas allt
fortfarande. När herr Lundström hänvisar
till att man inte haft de tekniska
möjligheterna att utforma alternativet
ber jag att få erinra om bevillningsutskottets
ordförandes upplysning. Han
var också ledamot av skatteberedningen,
och han sade att allt utredningsmaterial
för den skatteprincipen redan insamlats
och ordnats på statens bekostnad
med de goda medhjälpare som
fanns i denna skatteberedning. Det hade
bara varit att plocka fram detta material
och föra fram det till riksdagen.
Då hade det funnits ett alternativ.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Av det senaste inlägget
från herr Einar Eriksson får jag den
uppfattningen att han tror att första
kammaren är just den snårskog där
man kan framföra vad som helst. Vi
har mycket tydligt sagt ifrån —• inte
minst från talarstolen i dag — att vi är
beredda att betala de utgifter vi är
med om att föreslå, och då stämmer
herr Einar Erikssons yttrande inte med
verkligheten.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson har tydligen
noga hört på vad hans namne,
bevillningsutskottets ärade ordförande,
sagt, men mitt svar på den repliken
tycks han ha glömt bort.

Jag finner ingen anledning att upprepa
vad jag sade. Det kan herr Eriksson
läsa, när protokollet kommer.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Att jag skulle ha uppfattat
herr John Ericsson bättre än

herr Lundström behöver inte enbart
vara mitt fel, utan de pedagogiska talanger
hos dem som talat.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Efter lika många som
värdefulla inlägg är det givetvis förmätet
att försöka attrahera uppmärksamheten,
så här alldeles efter vad som
har åstadkommits av kammarens spetsar? Jag

har emellertid några motioner
som jag skulle vilja säga några ord om,
och sedan kanske jag också kommer
en smula in på bevillningsutskottets betänkande.

Först vill jag beröra ett förslag som
har väckts av mig tillsammans med ett
antal kamrater i båda kamrarna. Det
rör bensinskattens höjning från 38 till
43 öre. Där har vi varit förmätna nog
att yrka avslag.

Vi har blivit en smula hastigt behandlade,
och jag tycker nog att den
motion jag är med på — det finns två
motionspar i samma ämne — har blivit
en smula illa hanterad. Men det sammanhänger
naturligtvis med det där jag
antydde i början.

Om vederbörande hade läst inte bara
rubriken — angående statsbidrag till
storstadsregioners tunnelbanebyggen —
utan också en smula i texten i motion
I: 30, hade han på första sidan sett varför
vi för vår del anser att det finns alldeles
tillräckligt med automobilskattemedel.
Vi anser det inte nödvändigt att
öka beloppet. Vi har pekat på att dessa
skatteintäkter visat en kontinuerlig ökning,
beroende på bilismens utveckling
och motortrafikens ökade omfattning.
Vi konstaterar dessutom att det finns
en reserv i form av automobilskattemedel
som per den 30/6 1964 uppgick till
924 miljoner.

Jag medger gärna att statsverkspropositionen
1964/65 visar ett minus beroende
på en bokföringsomläggning
som låter ett budgetår bära ett och ett
halvt års utgifter. Man räknar emellertid
med att i viss mån kunna ta fond -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

medel i anspråk. Motionärerna har
dock inhämtat att detta i vart fall vid
årsskiftet ännu inte har behövt ske därför
att medlen hade influtit, som jag
antydde, så pass rikligt. Härtill kommer
en annan sak, nämligen att vad
finansministern i ett svar på en fråga
i våras kallade vägarnas fordran på
statsverket, finns det en reserv på åtta
å nio hundra miljoner. Detta gör att
man blir något förvånad över att det
kan anses nödvändigt att späda på en
skatt som i alla fall ger så mycket att
det blir sådana pengar över.

Någon var tidigare inne på att mycket
var vunnet, om man tar i anspråk
ungefär hälften av den förstärkning
med 125 miljoner kronor av de medel
som skall stå till vägväsendets förfogande.
Ja, jag hänvisar dels till den redan
befintliga goda tillgången på dylika
pengar, dels till att i varje fall
den återstående delen skulle komma
att öka fonden. Att jag anser det riskabelt
att automobilskattemedelsfonden
ökas just nu sammanhänger med läsning
i den av riksdagens revisorer avgivna
berättelsen, där man helt enkelt
sätter i fråga om det över huvud taget
skall få vara någon specialreservation
i detta fall. Enligt revisorernas mening
bör det övervägas att avveckla denna
specialbudget. Ja, när statsrevisorerna
enhälligt säger någonting sådant, så vågar
jag för min del ifrågasätta om inte
de fonderade medlen kan betraktas såsom
varande i farozonen. Jag undrar
om det är klokt att lägga något mera
i denna sparbössa, när man riskerar
att bli av med den i en hastig vändning.
För ögonblicket förefaller det
rimligt att inta denna ståndpunkt då
vi nu har tillräckligt med pengar för
upprustning av vägväsendet även på
längre sikt.

t utskottets utlåtande redovisas att
motionärerna ställde sig kritiska mot
uppslaget att använda automobilskattemedel
för tunnelbanor. Detta är en
krånglig sak som inte hör till dagens
debatt, varför jag inte närmare skall

Ang. en reform av beskattningen
gä in på den. Jag vill endast erinra om
de svårigheter som vi mötte då det gällde
att få något bestämt besked om vilka
belopp det gäller. Jag kan också ge
kammaren tipset att av Stockholms
stadskollegium kan inhämtas att det
rör sig om 95 procents statsbidrag å ett
belopp på ca 900 miljoner kronor. Det
är med andra ord fråga om ungefär
840 miljoner kronor. Det var emellertid
inte vårt huvudskäl i det sammanhanget.

Vidare, herr talman, vill jag något
beröra ett motionspar som har nr 626
i första kammaren och nr 743 i andra
kammaren, där vi har gått emot skattekrånglet.
Vi har pekat på att företagarna
belastas genom den höjda omsättningsskatten
och genom andra åtgärder,
genom skyldighet att inleverera
omsättningsskatt, att dra källskatt och
inleverera ATP-avgifter och genom att
lämna uppgifter till mer eller mindre
nödvändig statistik, allt i en omfattning,
som gör att vi tyckte att det kunde
vara rimligt och trevligt att reducera
trasslet med inlevererandet av
småbelopp, som föga betydde för statskassan,
och med lämnande av uppgifter
för korttidsanställda när det gällde
mycket små belopp. Nu vill jag erkänna
att utskottet har observerat vad vi
har skrivit. Utskottet säger att det i
motionerna framhållits att staten i ökad
omfattning ålägger företagarna uppgifter
av olika slag. Motionärerna finner
det angeläget att de mindre företagarna
helt eller delvis befrias från skyldigheten
att avdraga och till statsverket
inleverera smärre belopp ävensom
lämna företagaruppgift vid korttidsanställning
för tillfällig arbetskraft intill
ett belopp av förslagsvis 1 000 kronor.
Detta har utskottet konstaterat, och det
tycker jag är glädjande. Vi har redan
nu vissa undantag. På vissa små inkomster
behöver i vissa fall källskatt
inte dragas, men ingen människa har
fördenskull gjort gällande att inte
vederbörande skulle deklarera pengarna.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Arbetsgivare är för närvarande inte
skyldig att lämna uppgifter beträffande
utbetalat belopp som inte uppgått
till 100 kronor per år. Ingen har därför
sagt att inte vederbörande skall deklarera
beloppen. Det är således fullständigt
missvisande när bevillningsutskottet
talar om motionsyrkandena
som om de avsåge att inkomsttagare
skulle befrias från deklarationsplikt
för inkomstbelopp därför att källskatt
icke dragés.

Det är inte alls på det viset. Det är
endast fråga om att man vill befria arbetsgivaren
från småtrassel.

I överensstämmelse med vad jag nu
bar anfört ber jag att få yrka bifall
dels till den nyss nämnda motionen nr
36 i första kammaren och nr 42 i andra
kammaren, dels till motionen nr 626
i första kammaren och nr 743 i andra
kammaren.

Vidare ber jag att få övergå till några
principiella betraktelser angående
bevillningsutskottets betänkande, och
jag vänder mig då först till herr Einar
Eriksson. Han talade om obehagliga
småkryp, som inte var så mycket att
fästa sig vid. Jag kan inte underlåta
säga att jag, när jag hörde ingressen
till herr Einar Erikssons anförande,
också kom att tänka på kryp. De komplimanger
han där serverade bevillningsutskottets
ordförande stod nog på
gränsen till kryperi.

Sedan jag, herr talman, anfört detta
vill jag säga att jag på väsentliga punkter
kan ansluta mig till de Allmänna
synpunkter som har anförts i bevillningsutskottet.
Som motivering för det
yrkande jag har att framställa vill jag
framhålla följande.

Den kritik som riktats mot förslaget
om s. k. mervärdeskatt synes böra ytterligare
understrykas. Detta skattesystem
har hittills icke vunnit tillämpning
i något annat land än Frankrike.
Inom EFTA-länderna har någon önskan
att införa mervärdeskatt hittills icke
kommit till uttryck utanför Sverige,
och i England har en utredning direkt

avvisat tanken härpå. Mervärdebeskattningen
låter trycket av ifrågavarande
konsumtionsbeskattning helt drabba
hemmamarknaden och direkt eller indirekt
de näringsgrenar som där har sin
avsättning. Det krångel och redovisningstrassel
som är förbundet med den
allmänna varuskatten skulle vid ett införande
av mervärdebeskattning med
avräkning i skilda led flerdubblas. 1
synnerhet för mindre företagare kommer
avdragsrätten vid leverans av produkter,
för reparationskostnader, för
drivmedel — för jordbrukarna för exempelvis
konstgödsel och utsäde — att
bli en i praktiken besvärlig sak. Det
synes välmotiverat att detta projekt underkastas
förnyad prövning.

Sedan går jag, herr talman, längre
fram i fråga om utskottets behandling
och konstaterar:

Behovet av inkomstförstärkning genom
indirekt beskattning synes mig i
första hand böra tillgodoses genom s. k.
punktbeskattning av lyx och umbärliga
varor. Däremot är det tillfredsställande
att näringsmedlet socker befrias från
sådan skatt. Då livsmedel icke kan helt
befrias från allmän varuskatt framstår
det som särskilt önskvärt att i samband
med och såsom en konsekvens av den
betydande höjningen av denna skatt
helt undantaga därifrån vissa prisbilliga
livsmedel av särskild betydelse för
hushåll med begränsade resurser.

De förbättrade folkpensioner och
barnbidrag som åsyftas är steg i rätt
riktning. De motiverar dock icke den
livsmedelsfördyrande beskattning som
samtidigt pålägges. Den omsättningsskatt
som fanns åren 1941—1946 undantog
från skatteplikt viktiga livsmedel
såsom mjölk, grädde, smör, margarin,
ägg, potatis samt vissa slag av mjöl,
gryn och bröd. Ett undantagande från
allmänna varuskatten av livsmedel i
samma omfattning har av statens jordbruksnämnd
tidigare beräknats innebära
ett bortfall per skatteprocent av 35
miljoner kronor. Med en tioprocentig
varuskatt skulle detta innebära ett skat -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

tebortfall av 350 miljoner kronor. Den
sociala motiveringen för en sådan åtgärd
är emellertid stark.

Det säges att det ligger i den allmänna
varuskattens princip att den skall
generellt slå lika över hela fältet. Det
har särskilt betonats att staten icke
skall genom beskattningens avvägning
taga parti i fråga om olika näringsgrenar.
De våren 1964 genomförda särskilda
skatterabatterna till förmån för
maskinindustrien fullföljdes emellertid
nu genom att maskiner inom »jordbruk,
skogsbruk, rörelse eller annan yrkesmässig
verksamhet» undantas. Detta undantagande
har i propositionen försiktigt
beräknats innebära ett inkomstbortfall
av 300 miljoner kronor per år. Näringslivets
totala bruttoinvestering av
maskiner m. m. torde med ledning av
uppgifter i årets preliminära nationalbudget
kunna beräknas till cirka 10 000
miljoner kronor, varav för jordbruk
och i samband därmed bedrivet skogsbruk
8,5 procent. Men hänsyn till fortskridande
prisfördyring torde nog för
1955/56 ett väsentligt högre belopp för
sådana investeringar kunna beräknas
än 300 milj. kr. Det skattebelopp som
undantaget gäller torde kunna beräknas
snarare högre än lägre än det som skulle
bortfalla om nyss avsedda livsmedel
undantages.

De berörda sociala skälen, omtanken
om folkpensionärer, barnfamiljer och
över huvud taget låga inkomsttagare,
synes också böra väga tyngre än en i
och för sig kanske naturlig önskan att
lämna stöd åt maskinindustrien.

I överensstämmelse härmed, herr talman,
ber jag att få framställa följande
yrkande om ändrad lydelse av förordningen
1 december 1959 om allmän varuskatt
att i förordningens 18 § 3 mom.
andra styckets senare del följande ord
måtte utgå:

»samt av maskiner och andra döda
inventarier med en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år för stadigvarande
användning i jordbruk, skogsbruk,
rörelse eller annan yrkesmässig verk -

Ang. en reform av beskattningen

samhet»; ävensom att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om förslag avseende att till förordningens
i 10 § angivna undantag från beskattning
måtte fogas även varuslagen
mjöl, gryn och bröd, mjölk och mjölkprodukter,
margarin, ägg och potatis.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Sist i raden av de
många reservationerna och även sist i
utskottsmajoritetens betänkande tar
man under rubriken »övriga frågor»
upp den kanske viktigaste följdverkningen
av regeringens skattepolitik. Det
gäller frågan om hur regeringens och
utskottsmajoritetens skatteskärpningar
kommer att slå igenom i direkta prisoch
kostnadshöjningar. Även om problemet
inledningsvis har berörts i denna
debatt finns det kanske anledning
att något återkomma till detsamma i anslutning
till reservation nr 28.

Vid de senaste decenniernas av socialdemokraterna
genomförda mycket kraftiga
skattehöjningar har sambandet mellan
de höga skatterna och prishöjningarna
eller sambandet mellan skattehöjningar
och inflation blivit alltmer
märkbart. Särskilt påtagligt har detta
samband blivit i år. Löntagare, företagare
och konsumenter har redan nu
märkt att de måste inställa sig på kraftiga
prishöjningar på så gott som alla
varor. Ännu är det svårt att överblicka
hur stora dessa prishöjningar blir och
hur mycket av inflationen som kan hänföras
direkt eller indirekt till det rådande
eller nu förestående höjda skatteläget.
En del material för en sådan bedömning
om hur stark inflationen blir finns
emellertid i år i den preliminära nationalbudgeten
för 1965.

Där redovisas ganska ingående prisutsikterna
för 1965. Man slår fast att de
förslag till höjning av beskattningen,
som nu håller på att genomföras, direkt
leder till prishöjningar om inte mindre
än 2,5 procent. Då bär man alltså tagit
hänsyn till höjningen av den allmänna

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

varuskatten, höjningen av bensinskatten
och tobaksskatten samt även gjort de
reduktioner — fast mycket små sådana
—■ som är föranledda av de anspråkslösa
sänkningarna av vissa punktskatter.

Redan 2,5 procent är ju en mycket
hög siffra, eftersom den hänförs bara
till en prishöjande faktor, nämligen
skattehöjningarna. Till denna prisuppgång
kommer nämligen andra prishöjningar
på inte mindre än över 3 procent.
Det är den prisuppgång som bl. a.
hänföres till kommande lönekostnadsstegringar,
till höjda hyror och höjningar
av jordbrukets priser och även till
den internationella prisutvecklingen.

Sammanlagt skulle man alltså för innevarande
år, 1965, behöva räkna med
en prisökning som ligger vid omkring
6 procent, varav inemot hälften utgöres
av prishöjningar på grund av regeringens
högskattepolitik.

Hur snabb farten i inflationsbacken
blir är just nu omöjligt att bestämt fixera.
Realistiska bedömare — dit vill jag
i detta fall gärna räkna Skattebetalarnas
förening — har ansett att före utgången
av 1966 har kronans köpkraft
kommit att minska med 15 procent. Det
betyder en prisstegring på cirka 7,5
procent under vartdera 1965 och 1966.

Denna beräkning ligger säkerligen —
tyvärr — mycket nära sanningen. Finansministern
har själv rört sig med
siffran 6 procent. Med den sedvanliga
underskattning som från det hållet brukar
göras på detta område får man nog
lägga till någon eller några procent.

Med dessa prognoser för ögonen borde
det ha varit naturligt för en regering
som vill motverka inflation att inrikta
sina krafter på att verkligen undanröja
de faktorer som driver upp priserna.
Så har emellertid icke skett, vilket
framgår då man läser handlingarna och
hör företrädarna för regeringen och utskottsmajoriteten.
Det kan inte bero på
annat än att utskottsmajoriteten och
den socialdemokratiska regeringen nu
tycks ha kapitulerat inför den fortgåen -

de och accelererande penningvärdeförsämringen.
Regeringen har i stället gått
den invanda vägen och menar, att genom
att ge de prisövervakande myndigheterna
ökade möjligheter att ingripa
mot prishöjningar skall man komma
till rätta med situationen. Revillningsutskottets
majoritet åberopar nämligen
pris- och kartellnämndens undersökningar
på prisområdet, och även den
utredning inom handelsdepartementet
som tillsatts för att undersöka om inte
prisövervakning och priskontroll skulle
kunna lösa problemet om s. k. oskäliga
prishöjningar. I själva verket har
bevillningsutskottet nöjt sig med att
skriva av den kommuniké om skärpt
prisövervakning, som handelsdepartementet
sände ut vid månadsskiftet januari—februari,
just vid det tillfälle då
det visade sig att opinionen hade fått
upp ögonen för att skattehöjningar skulle
komma att leda till prishöjningar.

Men det intressanta är att handelsdepartementets
egen utredning inte
tycks tro på handelsministerns medicin.
Den bär nämligen konstaterat, för det
första att en effektiv priskontroll förutsätter
en administrativ apparat av betydande
omfattning, för det andra att
det inte är nog att kontrollera själva
priserna utan att kontrollen, om den
inte skall kringgås, måste kombineras
med kvalitets- och modellstandardisering,
som minskar konsumenternas valfrihet,
för det tredje att prisreglering
medför klart negativa biverkningar i
olika avseenden samt för det fjärde att
länder, som tillämpat ett hårdare prisregleringssystem
än vad vi har gjort,
ingalunda ligger bättre till när det gäller
prisstegringar.

Detta är intressanta och riktiga iakttagelser,
men de avslöjar också regeringens
och utskottsmajoritetens handfallenhet
inför utvecklingen. Situationen
är för övrigt den, att även om man
genomförde en aldrig så skärpt prisövervakning
så skulle den prognos för
prisuppgång för år 1965 på inemot 7
procent, som jag tidigare talat om, inte

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

kunna förändras. I denna prognos har
redovisats orsakerna till prisuppgången,
och ingen av dem kan hänföras till rubriken
»oskäliga prishöjningar». Därför
kan inte de av den socialdemokratiska
majoriteten i bevillningsutskottet
refererade prisövervakande åtgärderna
minska det genomslag i priserna om
2,5 procent, som de ökade skatterna
medför.

Inte heller kan väl en prisövervakning
eller en priskontroll förhindra löntagarna
att söka kompensera sig för
den skärpta skattebelastningen. På den
punkten är det för övrigt möjligt att
prisökningen blir större än man räknade
med i nationalbudgeten. I nationalbudgeten
har löneglidningen under
året upptagits till cirka 2 procent för
hela fältet, men det är inte uteslutet
att den, såsom i fjol, blir mellan 4 och
5 procent. Inte heller kan man väl räkna
med att priskontrollen eller prisövervakningen
kan förhindra att bostadsposten
ökar med cirka 6 procent
under år 1965 eller att jordbrukets inkomstregel,
som är avsedd att tillförsäkra
jordbruksarbetarna en anpassning
av sina inkomster till industriarbetarnas
löneinkomster, inte får sin utlösning.

Inflationen kan därför inte bemästras
på det sätt som regeringen föreslagit
och som bevillningsutskottet godtagit.
Då uppstår frågan, huruvida reservation
nr 27 från folkpartiets och centerpartiets
sida kan leda till en förbättring.
I reservationen har föreslagits en
rundabordskonferens och vidare en
s. k. samtidig avvägning av olika intressen
mot varandra. Man har också föreslagit
att prisutvecklingen inom näringslivet
skall följas med uppmärksamhet,
i första hand när det gäller branscher
där konkurrensen är mindre effektiv.
Självfallet kan en rundabordskonferens
vara nyttig — den kan klarlägga
vilka faktorer som påverkar prisutvecklingen
och driver på inflationen.
Men jag tror att man ganska snart kommer
fram till att roten till det onda är

Ang. en reform av beskattningen

bl. a. skattehöjningarna eftersom det
i första hand är fråga om en kostnadsinflation.
Det gäller alltså att redan nu
komma till rätta med den kostnadsuppdrivande
faktor som den ständigt ökade
skattebelastningen utgör. Den kan man
göra om man redan nu går in för att
radikalt sänka den totala skattebelastningen.
Det är den vägen vi har anvisat
inom högerpartiet och som vi har pekat
på i högerreservationen nr 28.

Vårt samlade skattealternativ, som
innebär en total skattelättnad om över
1 000 miljoner kronor, kan verka som
en inflationsbroms. Det kan det göra
eftersom vi är beredda att i motsvarande
grad minska utgiftsbelastningen
på budgeten. Det innebär med andra
ord, att finansministerns s. k. budgetsaldo
blir oförändrat men att utgiftsoch
inkomstnivån för staten sänks för
helt budgetår med över 1 miljard kronor.

Som vi ser det är detta kärnfrågan i
inflationsproblematiken. Så länge som
vi har en typisk kostnadsinflation måste
vi inrikta oss på en sänkning av kostnaderna.
En allmän redan nu påbörjad
skattesänkning kan både direkt och
indirekt leda till att t. ex. företagens
kostnadsläge förbättras, och inte minst
till att kravet på lönekompensation för
skatteökningar blir något mindre.

Det är en sådan utveckling som vi
har velat främja och som ligger bakom
våra skattesänkningskrav i föreliggande
utskottsbetänkande. Det är också en
av orsakerna till att vi mera tror på
skattesänkningar som inflationsbroms
än på priskontroll.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 28.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 16, som i dag behandlas
av kammaren, innefattar en rad förslag
på beskattningsområdet vilkas genomförande
har mycket stor betydelse för
den enskilde medborgaren.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Jag kan börja med att peka på familjebeskattningen,
vars utformning är ett
gammalt diskussionsämne i den offentliga
debatten. På senaste tiden har den
diskussionen tagit ny fart, speciellt i
fråga om vilken princip som bör tilllämpas:
sambeskattning eller särbe skattning.

Det problemet har under
årens lopp varit föremål för ett flertal
utredningar. Senast har allmänna skatteberedningen
behandlat spörsmålet
och för sin del uttalat, att den framförda
kritiken mot sambeskattningen
icke innefattar sådana invändningar av
teoretisk eller principiell natur att sambeskattningen
bör överges. Inom en stor
krets av löntagargrupperna finns säkerligen
i dag anhängare av ett system med
särbeskattning, medan på andra håll
meningarna torde vara delade. Jag tror
inte att det i nuvarande läge går att
säga vilken princip som har majoritet
ute bland skattebetalarna. Även avvägningen
av skattebördan mellan gifta
och ogifta har varit föremål för utskottets
behandling och bedömande. Utan
att nu ta ställning till något av här omnämnda
system torde man kunna konstatera
att en alltmer utbredd opinion
anser det nuvarande systemet vara behäftat
med betydande brister.

Finansministern har i dagarna framlagt
en proposition om s. k. frivillig
särbeskattning. Ett genomförande av
det förslaget eliminerar troligen vissa
negativa verkningar av sambeskattningen
men löser säkerligen inte på ett tillfredsställande
sätt det komplex av problem
som familjebeskattningen inrymmer.
Även finansministern anser att familjebeskattningens
utformning bör ytterligare
prövas, och han har för detta
ändamål tillsatt en särskild arbetsgrupp
med anknytning till finansdepartementet.

Såsom anförts av utskottets högerledamöter
i reservation nr 4 till detta betänkande,
anser vi familjebeskattningen
vara en så viktig fråga att den bör lösas
snarast möjligt. På samma skäl finner
vi att det är en högst otillfredsställande

form finansministern gett den fortsatta
prövningen. Alla frågor som rör familjebeskattningen
och därmed sammanhängande
problem — förhållandet mellan
gifta och ogifta i skattehänseende
och en hel del andra ting — bör enligt
vårt förmenande bli föremål för en förutsättningslös
utredning, sammansatt av
ledamöter från de demokratiska partierna
i riksdagen, från arbetsmarknadens
parter och från kvinnoorganisationerna.
Först genom en sådan utredning
med bred parlamentarisk representation
kan denna betydelsefulla fråga
få den allsidiga belysning den förtjänar.

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till det nu anförda få yrka bifall
till reservation nr 4 av herr Yngve Nilsson
in. fl.

När det gäller förvärvsavdragen har
ju bevillningsutskottet, som man brukar
säga, skrivit ihop sig och åstadkommit
ett enigt beslut för dagen. Högerpartiet
har som bekant under många
år haft den principiella uppfattningen
att ett schablonavdrag kan vara av värde,
men vi vill dessutom ha möjlighet
till avdrag för verkligen nödvändiga
och styrkta kostnader för inkomstens
förvärvande upp till ett visst tak, som
en kommande utredning får närmare
precisera. Vi håller alltjämt fast vid
denna princip och har även gett uttryck
däråt i ett särskilt yttrande till
utskottets föreliggande betänkande.

Ett annat område av vår skattelagstiftning,
som enligt högerpartiets mening
bör ägnas fortsatt uppmärksamhet,
är beskattningen av folkpensionärernas
förvärvsinkomster vid sidan av folkpensionen.
Gällande bestämmelser innebär
ju att en folkpensionär, vars inkomst
till huvudsaklig del utgöres av folkpension,
får ett extra avdrag med högst
4 500 kronor utöver ortsavdraget. Därigenom
undgår han som regel skatt, om
hans huvudsakliga inkomst är folkpensionen.
Men i den mån en folkpensionär
skaffar sig inkomst utöver ett ganska
obetydligt bottenbelopp, kan man säga,

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

minskas det extra avdraget, vilket får
till följd att den kvarstående beskattningsbara
inkomsten stiger i än snabbare
takt än vederbörandes årsinkomst.
Behållningen av det extra arbete han
utför blir i sådana fall ytterst ringa,
åtminstone om man tänker på vad som
syns i hans egen plånbok. Ur såväl samhällets
som den enskildes synpunkt är
det önskvärt att personer, som lämnat
sin aktiva verksamhet men som fortfarande
med hänsyn till sin hälsa och sina
krafter vill fortsätta med någon
form av yrkesarbete, inte genom en alltför
skärpt beskattning förlorar lusten
och intresset för att arbeta. I rådande
arbetskraftssituation utgör ju också den
äldre arbetskraften ett värdefullt tillskott,
som det är mycket lämpligt att
ta i anspråk och även stimulera.

Vi har i högerpartiet den uppfattningen,
att en framkomlig väg till en
mera tillfredsställande lösning av folkpensionärernas
skatteproblem i fråga
om förvärvsinkomst är att ge dem ett
höjt ortsavdrag på det sätt vi närmare
har redovisat i vår motion nr 746 i andra
kammaren. På grundval av de motiv
som redovisas i motionen och som jag
nu delvis har berört ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation
nr 12 vid utskottsbetänkandet.

Herr Yngve Nilsson tog i sitt anförande
upp verkningarna av den fortgående
penningvärdeförsämringen. Vi har
inom vårt parti sett detta som ett mycket
allvarligt tillstånd, som inte tvcks
upphöra, utan vars verkningar fortsätter
att göra sig gällande. Den fortgående
penningvärdeförsämringen har lett till
en skärpning av skattetrycket som riksdagen
troligen inte hade avsett vid fastställandet
av nu gällande skatteregler.
Man kan också säga att inflationens
verkningar tar sig utryck i det här fallet
på två olika sätt, som båda tillför
staten obehöriga skattevinster men som
ökar skattetrycket på den enskilde utan
att han tillförs någon reell förbättring
av sin inkomst. Ortsavdragen förlorar i
realvärde mer och mer, och genom den

5 Forsla kammarens protokoll 1965. Nr 11

Ang. en reform av beskattningen
nominella höjningen av inkomsterna
förskjuts dessa uppåt och drabbas då
av ett högre procenttal i fråga om uttagning
av statsskatten. Båda dessa omständigheter
samverkar till ökad skattebelastning
på den enskilde som inte
motsvaras av någon reell höjning av
hans inkomst.

Som också framhållits i reservation
nr 14, är det därför synnerligen angeläget
att en skyndsam prövning kommer
till stånd om på vad sätt inflationens
skatteskärpande effekt skall kunna
förhindras. Jag ber, herr talman, att
i detta avseende få yrka bifall till reservation
14 vid utskottsbetänkandet.

Bland de frågor angående den indirekta
beskattningen som utskottsbetänkandet
behandlar ingår förslag om höjning
av bensinskatten med 5 öre per liter.
Utskottets majoritet säger sig finna
höjningen väl motiverad såväl med hänsyn
till det ekonomiska läget som med
beaktande av motorismens expansion
och därmed följande ökade kostnader
för samhället. Vi högerledamöter har
inte kunnat dela majoritetens uppfattning
att i sådan utsträckning som här
föreslås belasta bilismen med ytterligare
skatt. Bilen är i våra dagar — det kan
man säga utan överdrift — för många
människor helt enkelt oundgänglig vid
fullgörande av deras dagliga arbete och
även i övrigt för många som är bosatta
i områden där andra trafikmedel nästan
helt saknas. Vi anser det skäligt att
höjningen begränsas till 3 öre per liter.

I enlighet med denna uppfattning har
vi framfört detta förslag i reservation
nr 21, till vilken jag, herr talman, nu
slutligen ber att få yrka bifall.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Det råder stor brist på
kvinnlig arbetskraft vid våra sjukhus,
i våra skolor och på många andra områden,
samtidigt som det finns stora arbetskraftst
i Ilgångar, särskilt bland kvinnor
i medelåldern.

Arbetsmarknadsutredningen framhål -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
ler att det finns en mängd hinder mot
kvinnors förvärvsarbete. Det gäller familjepolitiken,
barntillsynen, familjebeskattningen
och naturligtvis också
kvinnolönefrågan. Särskilt verkar beskattningen,
som den är utformad, hämmande
på gifta kvinnors benägenhet att
förvärvsarbeta. Så t. ex. har den fördubbling
av det skattefria avdraget för
gifta, av vilka blott den ene maken är
förvärvsarbetande, utsatts för mycket
stark kritik.

För den enskildes vidkommande betyder
det dels ett kännbart skattetryck
på den ensamstående, dels en skatteskärpning
när den hittills inte förvärvsarbetande
maken överväger att gå in i
produktionslivet.

För samhällets vidkommande betyder
den skattevägen finansierade »hustrusubventionen»,
i de fall då barn inte
finns i hemmet, en minskad skatteintäkt
som praktiskt taget kan antas vara
liktydig med ett minskat utrymme för
bidrag till barnfamiljerna. Subventionen
är större ju högre inkomsten är.
För en man med en inkomst på 50 000
kronor belöper den sig på omkring
3 530 kronor. Ju högre inkomst, ju högre
subvention.

Bakgrunden till denna subvention är
den gamla uppfattningen om äktenskapet
som försörjningsinrättning. Då man
gifter sig skall två personer leva på en
inkomst och därför får den familjen
lägre skatteförmåga, har man resonerat.
Om de båda fortsätter att förvärvsarbeta
sedan de gift sig, får de i regel lägre
skatt än när de var ogifta. Civilståndet
bör inte kunna påverka skattens storlek.
Det är ett föråldrat resonemang.

Naturligtvis kan man inte på en gång
ta bort alla skattelättnader för de gifta,
i synnerhet inte för de äldre. Finansministern
handlar dock i motsatt ordning.
Genom de nya skatteskalornas utformning
föreslår finansministern att
skillnaden mellan de båda skatteskalorna
— för ensamstående och för gifta
— skall öka. Detta förefaller mig att
även öka svårigheten att eventuellt över -

gå till en generell särbeskattning. Det
är dock med tillfredsställelse man tar
del av finansministerns förslag till särbeskattning.
På grund av att skatteskalorna
för ensamstående skall användas,
blir det dock endast ett begränsat antal
som kan dra nytta av särbeskattningssystemet.
Det är dock att hoppas, att
det inte skall stoppa därvid, utan att
man skall vinna erfarenheter, som kan
ligga till grund för en övergång till generell
särbeskattning.

Finansministerns förslag att ta bort
eu om än liten del av sambeskattningens
orättvisor och arbetshämmande effekt
är värt all uppskattning. Vid giftermål
blir kvinnor med lång utbildningstid
högre beskattade än ogifta på grund
av sambeskattningen. Det är ett problem
främst för kvinnan. I regel vägs makarnas
marginalskatt mot obeskattat arbete
i hemmet. Sambeskattningen försvårar
därför för kvinnorna att ha kvar
sitt yrkesarbete vid giftermål. Denna
fråga kan dock till viss del lösas genom
den frivilliga särbeskattningen.

Man blev ganska besviken när man
fick del av skatteberedningens betänkande
beträffande familjebeskattningen.
Man hade hoppats att det skulle vara
mera anpassat till tidens krav. Nu får
vi hoppas att den arbetsgrupp inom departementet
som skall syssla med familjebeskattningen
kommer att redovisa
fakta och alternativa lösningar beträffande
särbeskattningen, till skillnad
från skatteberedningen.

Enligt propositionen och utskottets
betänkande får det schabloniserade
kommunalskatteavdraget för ensamstående
inte överstiga 2 250 kronor och
för makar 4 500 kronor, vilket betyder
att schablonavdraget för stora grupper
är lika med grundavdraget. Enligt den
reservation som jag står för är schablonavdraget
för samtliga inkomsttagare
2 550 kronor oavsett civilstånd. Ett
undantag utgör dock familjer med endast
en inkomsttagare. Där föreslås i reservationen
en mindre långtgående omkonstruktion,
i det att ett extra av -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

dragsbelopp på en tredjedel av 2 550
kronor föreslås för make, som inte har
förvärvsarbete, s. k. hustruavdrag. Det
sammanlagda schabloniserade kommunalskatteavdraget
för familj med en inkomsttagare
blir då 3 400 kronor.

Jag vill nu övergå till att tala om reservationens
förslag jämfört med utskottets.
I 8 000 kronors inkomstläge är
det ingen skillnad mellan utskott och
reservation. I 10 000- och 12 000-kronorsklasserna
ger reservationen ett med
250 kronor respektive 300 kronor höjt
skatteunderlag för ensamstående. För
familjerna blir det oförändrat. Först i
15 000 kronors inkomstläge påverkar
reservationen skatteavdraget med 350
kronor för familj med en inkomsttagare.
I 18 000-kronorsklassen får en ensamstående
enligt utskottet ingen ökning
utöver schablonavdraget beroende
på att kommunalskatten överstiger schablonavdraget.
Enligt reservationen blir
det dock en ökning på omkring 100 kronor.
I familj med en inkomsttagare får
denne enligt utskottet avdrag med 4 500
kronor men enligt reservationen med
3 400 kronor. Det blir således en mellanskillnad
på 1 100 kronor. Den minskade
avdragsrätten kommer familjen
till godo, om den andre maken går ut
i förvärvsarbete. Det synes mig verka
uppmuntrande för låt mig säga en hemmafru
att gå ut i ett förvärvsarbete i
vissheten om att inte hela hennes inkomst
kommer att ligga på toppen av
makens. I 20 000, 25 000 och 35 000 kronors
inkomstläge får familjer med två
inkomsttagare enligt reservationen respektive
500, 600 och 600 kronor i skatteavdrag
utöver utskottets förslag. Det
blir endast en liten favör för andra maken
vid en mycket låg inkomst enligt
reservationen. För övrigt är det ingen
skillnad mellan utskott och reservanter.
För inkomster över detta inkomstläge
tar den frivilliga siirbeskattningen
vid.

Jag skulle vilja sammanfatta på följande
sätt. Reservationsförslaget innebär
en liten höjning av schablonavdra -

Ang. en reform av beskattningen
get för ensamstående i inkomstläget
10 000—18 000 kronor. Den skattelindring
som ligger i schablonavdraget medför
att en familj med eu inkomsttagare
efter vad jag kan finna inte förlorar något
enligt tidigare bestämmelser. För
makar som båda är inkomsttagare och
ligger i inkomstklassen 20 000—35 000
kronor ger reservationen en höjning av
schablonavdraget med 500—600 kronor.

De företagna beräkningarna har visat,
att dessa modifikationer skulle kunna
genomföras utan att rubba den kostnadsram
som är föreslagen i propositionen.
Verkningarna av de föreslagna
modifikationerna kommer således i
praktiken inte att nämnvärt avvika från
propositionens förslag. De kommer endast
att beröra vissa mellanskikt bland
inkomstgrupperna, d. v. s. dem som ligger
ovanför den nivå, där schablonavdraget
verkar, och under 35 000 kronor
i nettoinkomst. Men jag anser i likhet
med motionären att saken är av väsentlig
principiell betydelse. Reservationen
bjuder dock bättre villkor än utskottet
åt ungefär 100 000 flera bland de ensamma
och 100 000 flera bland de gifta.

Någon kan kanske invända att det rör
sig om små förbättringar och att dessa
berör små grupper — bara några
100 000. Javisst! Men när detta kan ske
utan att någon får det sämre, utan att
skatten höjs för någon, är det inte en
väg som vi bör gå?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
7 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 16.

Häri instämde fru IVallentheim (s)
och fru Carlquist (s).

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag hade kunnat nöja
mig med att instämma i den mycket
klara och sakliga motivering, som fröken
Ranmark lämnat från denna talarstol
niir hon pläderade för motion I:
625 av fru Myrdal och reservation nr 7
till bevillningsutskottets betänkande,
men jag anser att jag utöver detta bör

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
komma med vissa principiella påpekanden
vid sidan av utskottsbetänkandet.

Det har i dag talats rätt mycket om
det lapptäcke, som propositionen och
bevillningsutskottets betänkande utgör.
För den som i likhet med mig hoppas
att det nuvarande skattelapptäckssystemet
ganska snart ersättes av ett modernt
»designat» täcke, tillskuret utan hänsyn
till skattebetalarnas kön eller civilstånd,
finns det dock i det nuvarande skattetäcket,
som vi skall ta ställning till, vissa
betänkliga revor som i varje fall bör
noteras.

Det är glädjande att utskottet pekat
på den pågående utredningen rörande
familjebeskattningen och uttalat att avvägningen
mellan giftas och ensamståendes
skatt skall utformas slutligt. Det
är en regel, att så länge en sak är under
utredning skall man inte företa
några drastiska förändringar. Ur den
synpunkten måste man beklaga den
kompromiss som har höjt det nuvarande
förvärvsavdraget. Vi som hoppas att
särbeskattningssystemet skall genomföras
i framtiden har åtskilliga gånger —
och jag tror det tål att upprepas —
framhållit att särbeskattningen inte
kommer att kräva ett sådant avdrag
som i många avseenden är diskriminerande:
det är könsbundet, det drabbar
olika efter civilstånd. Jag tror att det
ur många synpunkter hade varit lyckligare,
om vi inte hade ändrat propositionens
summa i det avseendet.

Att jag har ställt mig så sympatisk
till den reservation, som fröken Danmark
har gjort sig till tolk för, beror
på att reservationen pekar mot framtiden.
När man, trots en pågående utredning,
har företagit förändringar, har
denna blivit någonting konkret positivt
att ta ställning till.

Propositionen och utskottsbetänkande!
har enligt mitt tycke två ganska
svåra fel. Genomförandet av propositionens
förslag skulle ytterligare öka
klyftan mellan de giftas och de ensamståendes
avdragsrätt. Dessutom skulle

det höja tröskeleffekten för kvinnor
som varit borta från förvärvslivet, men
som önskar återgå dit. Även det nuvarande
systemet är felaktigt, vilket bl. a.
är anledningen till att vi troligen, om
vi stannar inför särbeskattningssystemet,
blir tvungna att genomföra vissa
övergångsbestämmelser i avvaktan på
1970- och 1980-talen och den helt förändrade
arbetsmarknadsbild som då
kommer att vara för handen. Jag anser
det mycket sympatiskt att man —
såsom föreslagits i fru Myrdals motion
och i reservationen — försöker minska
skatteklyftan mellan gifta och ensamstående.

Jag noterade med stort intresse vad
herr Eriksson i Uppsala yttrade, när
han berörde de ensamståendes problem.
Han sade att man överdriver de ensamståendes
situation. De flesta av dem torde
bestå av ungdomar som har god
skattekraft.

Herr Eriksson, det förhåller sig inte
på det sättet! Man får verkligen hoppas
att de uträkningar som gjorts om de ensamståendes
situation mycket noggrant
kommer att penetreras av den utredning
som nu är verksam i finansdepartementet.

Det är klart att man kan räkna in
ungdomar bland de ensamståendes skara.
Det är alldeles givet att en hel del
av dessa ungdomar, innan de bildat familj,
har en god skattekraft, men det är
också lätt att räkna ut att det under
åldersgränsen 30 år är troligt att de
flesta gifter sig och alltså faller bort ur
statistiken över ensamstående.

Räknar man däremot ogifta över 30
år, inklusive alla frånskilda, änkor och
änklingar, får man en summa av 1,2
miljoner. Tar man bort alla ensamstående
folkpensionärer återstår drygt
800 000 i arbetsför ålder, och av dem
är drygt 500 000 ogifta.

Man har också gjort vissa undersökningar
beträffande de ensamståendes
inkomster och funnit att medelinkomsten
för en ensamstående år 1963, alltså
för två år sedan, var något över 10 000

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

kronor mot 18 600 kronor för de ogifta
männen. En tredjedel eller närmare
60 000 av de ensamstående låg under
en inkomst på 6 000 kronor.

Av dessa uppgifter torde med all evidens
framgå att skattekraften inte kan
bedömas efter civilstånd eller kön. Jag
tror att jag inte är ensam när jag gör
mig till tolk för den åsikten, att de ogifta
mycket gärna hjälper till att höja
standarden för barnfamiljerna. Det är
något som vi alla solidariskt skall åta
oss. Men många ställer sig oerhört kritiska
till att många av de ensamståendes
skattekronor går till att förbättra
skattesituationen för relativt förmögna
män med hustru som icke har förvärvsarbete.

Jag tror att vi i framtiden på ett helt
annat sätt får se enhetligt på skatteskalorna,
något som man inte gjorde då
man tillsatte den tidigare sambeskattningsutredningen,
vars mönster för beskattningen
hitintills varit rådande. Jag
tror man får bedöma alla skattebetalare
med utgångspunkt från skattekraften
och att man sedan ordentligt får penetrera,
vilka möjligheter vi har att ge
bidrag till familjer medan barnen är
små, så att deras standard når upp i
rimlig nivå med andra. Men att dela in
skattebetalarna enbart efter kön och
civilstånd är något som inte passar ett
modernt samhälle, och det passar framför
allt inte i den förändrade arbetsmarknad
som väntar oss om 10 eller 15
år.

Det är med anledning av dessa synpunkter,
vilka delas av många med mig,
som jag har ställt mig så sympatisk till
reservationen. Denna tjänar två väsentliga
syften genom det förslag som framläggs
i den. För det första pekar den
på en väg att inom den nuvarande ramen
ändå vara med om att genomföra
en viss omfördelning av skattekraften
mellan de ensamstående och de gifta.
För det andra — och inte minst väsentligt
— tar den hänsyn till de moderna
arbetsmarknadskraven och tar
bort en del av de tröskeleffekter som

Ang. en reform av beskattningen
kvarstår med det nuvarande skattesystemet
för de gifta kvinnor, som vill gå
ut i arbetslivet men som funnit, att vårt
nuvarande skattesystem gör att vinsten
av deras förvärvsarbete inte blir så
stor.

Jag tror det vore lyckligt, herr talman,
om vi toge hänsyn till de synpunkter
som är framförda i reservationen
och jag skall be att i likhet med fröken
Ranmark få yrka bifall till reservation
nr 7.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fröknarna Ranmark
och Mattson har lämnat ett synnerligen
intressant bidrag till dagens skattedebatt,
vilket vore väl förtjänt av att
man stannade vid det och verkligen
analyserade de spörsmål det inrymmer.

Nu är det emellertid så att utskottet
är försatt i en sådan situation, att det
inte kunnat gå in i sak när det gäller
behandling av dessa spörsmål. Det har
därför ställt sig avvaktande. När det
gäller frågan om särbeskattning har vi
fått en proposition, som senare kommer
att behandlas, och jag förmodar
att det kommer att väckas motioner i
anledning av den. Man får då tillfälle
att ta upp den speciella frågan mera
i lugn och ro, höll jag på att säga -—
i varje fall behöver man till skillnad
mot nu inte syssla med den som ett
avsnitt i en stor allmän skattedebatt.

Familjebeskattningen är föremål för
utredning, och som fröken Mattson underströk
brukar man inte gå in på en
sakbehandling i sådana fall utan man
inväntar resultatet av utredningen. Som
fröken Mattson framhöll har skatteberedningen
inte lyckats på ett tillfredsställande
sätt lösa familjebeskattningens
problem. Det sammanhänger förmodligen1
med att det helt enkelt är ett mycket
invecklat och svårlöst problem, ty
en obligatorisk särbeskattning skulle
med de nuvarande skatteskalorna omedelbart
medföra en kraftig skattebelast -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
ning för åtskilliga familjer här i landet.
Alldeles oavsett om hemmafruarna kallas
för lyxhustrur eller inte, blir det fråga
om en skattehöjning, och det kräves
åtskilliga mycket hållbara motiveringar
för att bryta ut frågan ur ett skattesystem,
som är så väl förankrat i vårt
land. Men jag hoppas i likhet med både
fröken Ranmark och fröken Mattson
att den speciella beredning, som nu
uteslutande har till uppgift att lösa detta
problem, skall kunna lösa det på ett
sådant sätt att vi kan motse ett förslag
som i varje fall är mer acceptabelt
än det system vi för närvarande har.
Jag tror inte, herr talman, att införandet
av de schabloniserade kommunalskatteavdragen
ocli den justering av
förvärvsavdragen, som skett, skall torpedera
förutsättningarna för att erhålla
ett mera renodlat och acceptabelt skattesystem
för både familjer och ensamstående.

Med den motiveringen, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Efter de anföranden,
som fröken Ranmark och fröken Mattson
just hållit, behöver jag inte många
ord för mitt inlägg här i dag.

Efter herr Erikssons inpass just nu
tycker jag emellertid att det är nödvändigt
att framhäva en sak, nämligen att
det är orimligt att säga att det faktum,
att familjbeskattningen befinner sig
under utredning, skulle vara ett tillräckligt
skäl för att nu inte vidtaga de
små modifikationer, som föreslås i den
med 7 betecknade reservationen. Det är
nämligen i själva verket så att man i
utskottsbetänkandet här i dag inte bara
konserverar de gamla orättvisor, som
finns i det nu förlegade familjebeskattningssystemet,
utan dessutom inför två
nya moment som — åtminstone det
ena — inte varit föremål för någon utredning
alls. Det är ganska egendomligt
att riksdagen just i år, när en så bred

och så kraftig opinion gör sig hörd för
att man skall få en ordentlig reform i
individualistisk riktning av familjebeskattninsgsystemet,
samtidigt skulle reformera
familjebeskattningen bakåt och
inte framåt enligt den framtidslinje som
dragits upp.

Finansministern står här för den ena
nyheten; det är den ganska irrationella
bestämmelsen att låta schblonavdraget
vid kommunalbeskattningen uppgå till
ett dubbelt så stort belopp för de gifta
som för ensamstående, bara därför att
vederbörande är gifta, trots att detta
medför en ytterligare skärpning av den
s. k. tröskeleffekten, d. v. s. att om också
den andra maken skaffar sig förvärvsinkomster
är dennes avdragsmöjliglieter
i stor utsträckning redan konsumerade.

Den andra nyheten står utskottet
självt för. Den gäller höjningen av förvärvsavdraget
med 50 procent. Förvärvsavdraget
är ju egentligen ett i skattesystemet
inbyggt barnavdrag, och de
flesta är dock ganska överens om att
stöd till barnfamiljerna bör utgå i form
av positiva bidrag. I båda dessa hänseenden
är det alltså fråga om åtgärder,
som nu vidtas på familjebeskaltningens
område, trots att denna beskattning
är föremål för utredning och trots
att det gäller åtgärder, som enligt vad
en växande opinion menar inte går i
rätt riktning.

I fråga om förvärvsavdragen finns
här inte något yrkande om avslag på
förslaget om höjning fogat till bevillningsutskottets
betänkande nr 16, och
jag ämnar inte heller ställa något sådant
yrkande, även om jag inte tror mig vara
helt ensam om att gärna vilja offra favörer
för de gifta förvärvsarbetande
kvinnorna för principfasthetens skull.

När det gäller konstruktionen av
kommunalskatteavdraget har däremot
den med 7 betecknade reservationen
avgivits, som ju skulle medföra vissa,
om än inte alltför avsevärda förbättringar
i förhållande till utskottets förslag.
Jag ber därför att i likhet med frö -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

ken Ranmark och fröken Mattson få yrka
bifall till denna reservation.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Några av de reservationer,
som är knutna till det utskottsbetänkande
vi i dag behandlar, tar upp
frågan om principerna om vårt framtida
skattesystem. Några talare har här
utvecklat tankegången vidare. Låt mig
därför, herr talman, inleda mitt anförande
med några principiella synpunkter
på denna intressanta fråga!

Den omläggning av skatten mot ökat
uttag av skatt på konsumtionen som nu
föreslås ställer de lågavlönade i samhället
inför brydsamma situationer. Det
är inte så — som herr Virgin förut sade
— att det är de grupper i samhället
som har de höga inkomsterna som blir
mest lidande genom en ökad konsumtionsbeskattning,
utan det är de grupper
i samhället som har de verkligt låga
inkomsterna som blir de värst drabbade.
Om herr Virgin räknar in marginalskatten
för att få fram skatteeffekten
och räknar fram en livslön, så skall
herr Virgin finna att de personer som
har de stora inkomsterna i samhället
har tre gånger så mycket i livslön som
en som ligger bland de lägst betalda,
även efter avdrag av skatt.

Jag tycker därför att problemet är:
hur skall vi hjälpa de verkligt lågavlönade? Finansministern

har denna gång på
ett effektivt och enligt mitt förmenande
elegant sätt lindrat de värsta olägenheterna
för de sämst ställda grupperna
— även om jag erkänner att det
finns vissa skönhetsfläckar — genom
omläggningen av uttaget av folkpension
och genom det schabloniserade kommunalskatteavdraget.
På sikt kan det dock
bli besvärligt att fortsätta på den inslagna
vägen, och vanlig anständighet
och rättvisa måste kräva att familjer
med årsinkomster i närheten av 10 000
kronor får större lättnader än enbart
kompensation för den ökade indirekta

Ang. en reform av beskattningen
beskattningen. Kanske lösningen av de
lågavlönades problem till mycket stor
del står att finna i vårt skattesystems
utformning. Ett stort bottenavdrag för
de inkomstgrupper jag här har berört,
avseende såväl den statliga och kommunala
skatten som socialavgifterna, förefaller
mig önskvärt. Kommuner med
ett stort antal lågavlönade invånare
kommer därigenom givetvis i kläm, men
den inslagna vägen med en rejäl kommunal
skatteutjämning löser de svåraste
problemen. För övrigt får man
räkna med en omflyttning av kommunalskattebördan
från skattesvaga till
mer skattekraftiga människor.

Om jag ytterligare ett ögonblick får
fortsätta på denna linje, vill jag framhålla,
att en städning i avdragsfloran
— på denna punkt förefaller jag ha eu
rakt motsatt uppfattning jämfört med en
del av de föregående talarna — skulle
ge ett icke oväsentligt tillskott för ett
rejält bottenavdrag. Jag hävdar att finansministern
varit inne på rätt väg,
när han föreslog att avdragsrätten för
erlagda folkpensionsavgifter skulle slopas,
och jag hoppas att denna början
manar till efterföljd. Avdragen fyller
enligt min uppfattning snart inte någon
annan uppgift än att minska skatten för
dem som har råd att betala de utgifter
som avses med avdragen eller har pengar
på banken, medan små inkomsttagare
inte kan utnyttja avdragen.

Min önskan är alltså ett rejält ortsavdrag
men knappast något annat avdrag
därutöver. Reservanterna som står
bakom reservation 10 vill uppnå en rakt
motsatt verkan.

Någon av kammarens ledamöter säger
sig väl nu, att vad jag anfört har
han hört förut. Låt mig därför omedelbart
erkänna, att jag alltid har varit
en stor beundrade av förre ledamoten
av bevillningsutskottet herr Spetz.

Om jag nu lämnar detta mer principiella
resonemang och går över till de
praktiska förslagen i bevillningsutskottets
betänkande, vill jag börja med att
konstatera alt den näringsvänliga svens -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
ka skattepolitiken i den nu framlagda
propositionen har fått ett nytt tillskott.
Jag syftar på det förhållandet att näringslivets
investeringar i maskiner, inventarier
och förbrukningsvaror har
undantagits från den omsättningsskattehöjning,
som kommer att drabba övriga
delar av det svenska folket. Reduktionsregeln
innebär till och med en mindre
sänkning i förhållande till nu utgående
skattesats. Denna skattelättnad måste
ytterligare förbättra det ganska goda
internationella konkurrensläge som
svenskt näringsliv redan har. Givetvis
är det inget fel häri, då landets välstånd
— det är jag den förste att erkänna
— är beroende av ett gott utfall
inom vårt näringsliv och av vår handel
med utlandet. De krav som i dag reses i
första hand på att ytterligare ändra reduktionsregeln
och att på längre sikt
överföra all direkt skatt till enbart konsumtionsvaror
kan däremot i nuvarande
läge knappast vara realistiska. Även
om jag personligen känner vissa sympatier
för den av skatteberedningen föreslagna
konsumtionsbeskattningen på
hög nivå, anser jag det knappast möjligt
att i det läge som nu råder genomföra
densamma.

Den relativa sänkningen av företagens
andel av den totala beskattningen kan
vara ett utryck för minskade marginaler,
men den kan också vara ett utslag
av en allt liberalare företagsbeskattning.
Såvitt jag har kunnat förstå pekar 1964
års bokslut på goda vinster, och 14 procent
exportökning under samma tid talar
sitt tydliga språk om svenskt konkurrensläge.
Att i detta läge lätta ytterligare
på företagsbeskattningen samtidigt
som man skärper konsumtionsbeskattningen
för fysiska personer skulle
te sig stötande, varför den mindre, relativa
förändringen för dagen kan anses
vara väl avvägd. Detta utesluter givetvis
inte att förändringar i andra konjunkturlägen
eller sedan utredningen
om den framtida företagsbeskattningen
är slutförd kan bli aktuella.

I en mindre detaljfråga under detta

avsnitt bar utskottet gjort viss ändring
i propositionens förslag. Sedan länge
har en reduktion av beskattningsvärdet
skett för monteringsfärdiga trähus för
att konkurrensläget när det gäller dessa
hus och på byggnadsplatsen uppförda
hus ej skulle ändras. Som bekant betalas
ju inte omsättningsskatt på arbetslöner
för de senare husen. Propositionen
har nu hänfört fabrikstillverkade
hus av annat material än trä under samma
reduktionsregel. Utskottet finner
detta skäligt men har därutöver föreslagit
att fabrikstillverkad betongmassa
skall få samma förmån på grund av att
i massan ingående sand och vatten inte
beskattas vid på byggnadsplatsen tillverkad
betong.

Om jag sedan får något ta upp de
olika ting, som här har berörts av föregående
talare, vill jag börja med herr
Stefansons anförande. Herr Stefanson
gjorde gällande att det vore rimligt att
få in även reparations- och underhållskostnader
i reduktionsregeln. Vi inom
utskottet menar, att det kan finnas visst
fog för en neutral beskattning också på
detta område. Att detta emellertid är
förenat med tekniskt krångliga problem
visas bäst av att herr Stefanson inte
framställde något direkt yrkande om
ändring utan i denna del endast avgivit
en blank reservation.

Utskottet håller vidare med herr Stefanson
om att punktskatter i princip inte
är mycket att stå efter, men utskottet
pekar också på att det ekonomiska
utrymmet i dag inte är tillräckligt stort
för att koppla bort hela denna beskattning.
Jag tror att herr Stefanson också
är inne på en liknande tanke, eftersom
han inte heller på denna punkt kommit
med ett direkt förslag.

Herr Yngve Nilsson har pläderat för
det s. k. barnavdraget i beskattningen,
som högern fört fram jämsides med det
barnbidrag vi har. Högern har nu konstruerat
fram en skala, där man skall
få tillbaka »negativ skatt». Om något system
verkar krångligt är det väl detta!
Dessutom har det den nackdelen, att

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

den som har goda inkomster får en större
lättnad än den som har dåliga inkomster.

Herr Yngve Nilsson har vidare framfört,
att det schabloniserade kommunalskatteavdraget
innebär ett differentierat
ortsavdrag, och det kan jag hålla
med honom om. Jag tror herr Jacobsson
var inne på samma sak. Det är naturligtvis
ett nytt ortsavdrag, men det
har den effekten, att det gynnar små
inkomsttagare mera än de stora, och det
var ju detta vi var ute efter.

Sedan sade herr Gösta Jacobsson, att
förslaget gynnar dem som bor i lågskattekommuner
mera än i högskattekommuner.
Men högskattekommunerna skall
ju gynnas mera av den kommunala skatteutjämningen,
och därför kan en del
av olägenheterna med denna skönhetsfläck
avhjälpas — jag medger att det
är en skönhetsfläck.

Det är klart att progressiviteten kan
innebära att somliga människor ibland
tänker efter: Lönar det sig att arbeta
eller inte? Men den kan också ha en annan
betydelse. För mig är det moraliskt
stötande att inte ha en stark progressivitet.
Det säger jag med utgångspunkt
från vad jag tidigare sagt om låglönegruppernas
problem. Det har kanske
också en psykologisk betydelse att
vi har en ganska stark progressivitet.

Herr Ferdinand Nilsson var i dag inne
på frågan om bensinskatten. Han ville
inte ha någon höjning. Högern vill ha
3 öre, och det skulle motsvara den höjning
av omsättningsskatten vi i dag genomför.
Det är nämligen så, att vi inte
tar ut någon omsättningsskatt på bensin.

Från utskottets sida hävdar vi, att
vi inte tror att bilismen betalar sina
kostnader i samhällsmaskineriet ändå,
och därför menar vi, att en skattehöjning
av 5 öre på bensinen kan vara
lämplig, även om 3 öre bättre skulle
motsvara omsättningsskattehöjningen.

Herr Ferdinand Nilsson kom tydligen
också med ett sakfel i sitt anförande.
Om jag inte missförstod honom sade
han, att arbetsgivarna i dag icke drar

Ang. en reform av beskattningen
någon källskatt på avlöningar under
300 kronor. I så fall tror jag arbetsgivarna
gör fel, ty någon nedre gräns i
kronor tror jag inte finns.

Herr Enarsson var inne på folkpensionärernas
problem och menade, att
de borde ha ett extra ortsavdrag. Till
herr Enarsson skulle jag tvärtom vilja
säga: Det finns knappast någon grupp
i detta samhälle, som är så gynnad som
folkpensionärerna i skattehänseende!
För det första har de det vanliga ortsavdraget,
för det andra får de också nu
det principvidriga schablonavdraget på
kommunalskatten, räknat även på folkpensionen,
och för det tredje får de ett
extra avdrag regelmässigt om bara folkpension
finnes.

4 500 kronor kan beviljas i extra avdrag
om skäl finns. Är man folkpensionär
i det här landet kan man alltså, om
man är gift och det vill sig väl, och
skäl finnes för maximalt extra avdrag
tjäna 12 000 kronor utan att alls betala
någon skatt. Enligt min uppfattning
kommer man nästan upp i ett belopp
som är oskäligt högt om man skulle följa
herr Enarssons förslag när samtidigt
människor i arbetsför ålder med 10 000
kronors inkomst får betala mellan 1 500
och 2 000 kronor i skatt.

Herr Eriksson i Uppsala har redan
bemött talet om familjebeskattningen,
men jag tycker ändå att jag inte kan gå
förbi frågan utan vidare. Fröken Ranmark,
fröken Mattson och fru Myrdal
har hävdat, att vi i dag skulle göra rätt
stora ingrepp på familjebeskattningens
område samtidigt som de pågår en utredning
om hela problemkomplexet. Vi
skulle alltså i dag genomföra ett särskilt
schablonavdrag som avviker från
övriga schablonavdrag i beskattningen.

Det är väl så i dag beträffande alla
avdragen, att de är dubbelt så stora för
gift som för ogift — sparavdrag, försäkringsavdrag
och det vanliga ortsavdraget.
Utskottet anser alltså att det
är fel att i dagens läge göra det nya
avdraget annorlunda beskaffat än de
avdrag vi har tidigare.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Men jag skulle vilja nyansera bilden
litet. Man talar från denna talarstol om
att man är beredd att hjälpa barnfamiljerna,
de familjer där hustrun inte
kan ha något förvärvsavdrag, men man
är inte beredd att hjälpa lyxhustrurna
i de familjer där mannen har hög inkomst
eller förmögenhet. Jag vet inte
om min bekantskapskrets är annorlunda
än i landet i allmänhet, men i den
bekantskapskretsen ligger det till på
det sättet, att när mannen har stor inkomst,
så har i regel också hustrun bra
inkomst, medan familjen i de fall då
mannen har låg inkomst vanligen bor
på sådana orter där det inte finns någon
möjlighet för hans hustru att få
ett arbete. Jag vill inte gå hem till hustrurna
till arbetarna vid mitt sågverk
och säga: Nu skall ni få höjd skatt i er
familj, om inte du går ut och förvärvsarbetar!
De hustrurna har vanligen
ingen möjlighet att få arbete, och jag
förmodar att det är så på många orter
i vårt land.

Bilden bör alltså vara nyanserad. De
hustrur, vilkas män får det dubbla ortsavdraget,
är i regel inga lyxhustrur,
utan gifta med män i mycket låga inkomstlägen.

Därmed har jag inte definitivt tagit
ställning till särbeskattningen, men nog
skulle jag vilja ha reda på var den här
växande opinionen finns, som fru Myrdal
talade om. Jag tror att om folk får
reda på det rätta sakförhållandet, så
vill man inte höja skatten för en miljon
arbetarhustrur i detta land.

På ett par punkter har jag inte kunnat
acceptera utskottsmajoritetens synpunkter
och förslag, nämligen då det
gäller prissättningen på alkoholdrycker.

Konsumtionsutvecklingen har inte
varit gynnsam ur nvkterhetspolitiska
synpunkter, och ett användande av
prisvapnet i konsumtionshämmande
syfte får inte vara oss främmande. Jag
är medveten om att en prishöjning med
endast 3 kronor per liter är alldeles för
liten för att åstadkomma en önskvärd

effekt, men man kan ändå våga hoppas
att något resultat kan uppnås.

Min gode vän herr Eriksson i Uppsala
måste jag — tyvärr — vända mig
emot och säga att om vi får en minskning
av den totala konsumtionen så
minskar också antalet missbrukare, tv
utan bruk kommer knappast något missbruk.
Det är den enkla fundering jag
har på den här punkten, att om även
måttlighetssuparen minskar sin alkoholkonsumtion
så minskar också så
småningom antalet missbrukare.

Huvudskälet till att jag anslutit mig
till reservationerna nr 24 och 25, till
vilka jag nu yrkar bifall, är att finansministern
aviserat en proposition
om införandet av ett starkare Öl med en
mycket liberal försäljningsform. Finansministern
bär uttalat, bl. a. i riksdagen,
att han hoppas att vi skall få en
dansk form av alkoholförtäring, nämligen
ökad öldrickning'' och minskad
spritkonsumtion. Danskarna nådde denna
övergång tack vare en kraftig prisjustering
uppåt på spritsortimenten,
och skall svenskarna ha någon chans
att få en liknande effekt som den danska
måste motsvarande prisändringar
ske även här.

Herr talman! Med undantag av reservationerna
24 och 25 instämmer jag i
herr John Ericssons yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag funderade tidigare
ett ögonblick på att rikta min replik till
herr Eriksson i Uppsala, men jag tror
att jag nu kan kombinera mitt korta genmäle
att avse såväl herr Eriksson som
herr Wärnberg.

Man måste skilja mellan en principdebatt
och situationen i dag. I det anförande
som jag höll tidigare i dag har
jag, liksom alla andra som har pläderat
för ändring av skatteprinciperna, sett
på både dagens situation och på framtiden.
Vi är fullkomligt överens med her’’

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

Wärnberg däri, och vi har sagt det upprepade
gånger, att man icke kan genomföra
vad vi önskar så som situationen
nu ser ut på arbetsmarknaden. Vi är
alltså väl medvetna om de svårigheter
som finns i dag att genomföra detta,
men å andra sidan har vi att ta hänsyn
till de uträkningar och beräkningar som
framlagts av experter beträffande 1970-talet, då samhällsbilden blir en annan
och då man principiellt kan förutsätta
att det finns andra arbetsmöjligheter,
en annan fördelning av arbetet på olika
delar av landet, och det alltså finns möjligheter
att ta ställning till ett, som vi
anser, principiellt riktigt skattesystem.

Vi har sagt att om detta system genomföres
måste det finnas vissa övergångsbestämmelser.
I dagens samhälle
går det tyvärr inte att genomföra sådana
som arbetsmöjligheterna är för de
många tusentals kvinnor — vi vet inte
hur många de är — som önskar arbete
men inte kan få något.

Vad beträffar särbeskattningens progressivitet
finns det i dagens situation
ingen riktigt säker beräkning huruvida
den innebär ett högre skattetryck eller
inte. Skatteberedningen har själv sagt,
att dess tabeller inte är tillförlitliga, och
vi får väl då avvakta den pågående utredningens
uträkningar om hur ett sådant
system kommer att verka. Då kan
vi ta definitiv ställning till frågan och
då får man också, vilket förefaller i varje
fall mig rimligt, väga skatternas utformning
mot de bidrag som utan tvekan
tillhör barnfamiljernas ekonomiska
stöd, så att vi får ett klart mönster för
den framtida familjepolitikens utformning.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tänkte inte etablera
någon diskussion med min vän herr
Wärnberg när det gäller nylcterhetspolitikcn.
Herr Wärnberg har alltid goda
och värdefulla synpunkter i alla andra
frågor, och där kommer vi alltid över -

Ang. en reform av beskattningen
ens. Det slår emellertid fullständigt
stopp i våra diskussioner när det gäller
alkoholen och åtgärderna för dess bekämpande.

Herr Wärnberg har emellertid den
här gången kommit i dåligt sällskap
med sin reservation. I det sällskapet
befinner sig nämligen de som motionsvägen
har framfört kravet att man skall
använda de pengar, som man får in på
att öka spritpriserna, till en skattereform
som jag hoppas att herr Wärnberg
inte gärna kan vara beredd att medverka
till.

Han sade ingenting om detta, så en
deklaration vore värdefull.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det går, som sagt, inte
att slå två flugor i en smäll den här
gången! Antingen skall det vara en
nykterhetspolitisk effekt av det hela,
och då blir det enligt min uppfattning
inga pengar till staten. Eller också blir
det pengar till staten, men då blir det
ingen nykterhetspolitisk effekt. Däremellan
finns det naturligtvis mellanlägen,
och man kan naturligtvis hamna
någonstans mittemellan, men jag skulle
inte ha gått med på den här reservationen
om det bara hade kunnat sägas att
vi skall höja brännvinspriserna för att
ge staten mer pengar. Jag är med på
reservationen därför att jag anser att
alkoholkonsumtionen i dag inger farhågor,
och alkoholkonsumtionen måste
begränsas. Vi måste använda mer än
ett medel. Jag hävdar att prisvapnet kan
vara effektivt. Om någon ville ha större
höjning än 3 kronor skulle jag utan tvekan
vara med. Själv stannade jag för
denna moderata höjning och föreslog
inte mer därför att det kunde ha uppfattats
som en demonstration.

Jag hoppas emellertid att höjningen
skall medverka till att dra ned alkoholkonsumtionen
och att det inte bara blir
fråga om pengar till herr Strängs kassakista.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Med anledning av motionerna
I: 630 och II: 742 har jag tillåtit
mig att förlänga talarlistan. Problemställningen
gäller avvägningen av skattetrycket
mellan gifta och ensamstående,
således den direkta inkomstbeskattningen
för den proportionellt hårdast
beskattade kategorien medborgare — de
ensamstående. Flera talare har tidigare
i dag varit inne på detta problem.

De s. k. ensamstående är en mycket
heterogen grupp, bestående av änkor,
änklingar, frånskilda och ogifta. Enligt
allmänna skatteberedningens beräkningar
uppgår denna grupp till 1,7 miljoner
skattskyldiga. Antalet familjer, fullständiga
och ofullständiga, uppgår till cirka
1,9 miljoner. Om den stora minoritetsgruppen
ensamstående på omkring 1,7
miljoner minskas med samtliga ogifta
under 30 år, kvarstår 1,2 miljoner skattskyldiga.
Räknar man ytterligare bort
alla ensamstående folkpensionärer,
kvarstår ändock 800 000 personer i arbetsför
ålder.

Utskottsmajoriteten uttalar, att det
vid den aktuella reformeringen av den
direkta beskattningen befunnits angeläget
att i första hand åstadkomma lättnader
för de grupper, vilkas skatteförmåga
relativt sett blivit mest nedsatt genom
inkomstutvecklingen och progressionens
verkningar. Detta är en princip
som man kan ansluta sig till, inte minst
då det gäller kategorien ensamstående.
Om man skall tro på allmänna skatteberedningens
tabeller och Statistisk årsbok,
så visar ju skatteberedningens tabell
nr 10, som belyser realinkomstutvecklingen
1948—1970, att realinkomsten
fram till år 1964 för kategorien
gifta har stigit från 7 300 kronor till
12 100 kronor. Det innebär en ökning
med ungefär 66 procent. Inom kategorien
ensamstående har realinkomsten
stigit från 3 600 kronor till 5 400 kronor.
Det är ungefär 50 procent. Efter vad
jag kan räkna ut betyder det att realinkomstutvecklingen
är 16 procent lägre
för ensamstående än för familjeka -

tegorien. Fröken Mattson har tidigare
redogjort för denna inkomstutveckling,
varför jag nu kan lämna den åt sidan.
Jag nöjer mig med att fastslå att realinkomstutvecklingen
är betydligt lägre för
kategorien ensamstående. Det kan också
anses vara en trolig prognos, att inkomsterna
för familjekategorien kommer
att växa snabbare än för de s. k. ensamstående.
Detta beror bl. a. på kvinnornas
ökade möjligheter till utbildning
och förvärvsarbete, deltidsarbete o. s. v.
Jag bortser då helt från olika skattefria
inkomstökningar i form av olika bidrag
som först och främst gynnar familjekategorien.
Jag understryker att det självfallet
inte på något sätt är fråga om att
skattekategorien ensamstående skulle
önska dra sig undan ansvar gentemot
den unga generationen. Visst inte! Alla
medborgare skall vara med om att satsa
och betala för det uppväxande släktet
och dess utbildning. Men det måste finnas
andra och bättre vägar härför än
att låta ett civilstånd gynnas genom att
en stor skattegrupp med relativt små
inkomster, änkor, änklingar, frånskilda
och ogifta, beskattas mycket hårdare än
t. ex. barnlösa familjer. I den familjetypen
är det ju inte barn som ger skattelättnad
utan ett civilstånd, som får hela
detta skattestöd från gruppen ogifta eller
ensamstående.

I detta sammanhang kan noteras att
år 1960 hade enligt uppgift 45 procent
av de gifta inga barn under 16 år. Skulle
denna kategori beskattas lika hårt som
de ensamstående rör det sig om miljardbelopp.

Genom det nya skatteförslaget får de
medborgare som tillhör civilståndet
gifta betydligt större skattelättnader än
kategorien ensamstående. Skatteklyftorna
ökar ytterligare. Jag skall inte ta upp
tiden med några sifferexempel. Det är
dock psykologiskt intressant att studera
hur lätt allmänna skatteberedningen
avfärdar de ensamståendes skattesituation.
Man säger t. ex. att en omkonstruktion
av skattesystemet inte kan få
en tillräcklig effekt, om inte bidrag

Onsdagen den 31 mars 1965 fin.

Nr 14

hämtas från de ensamstående, som utgör
ungefär hälften av samtliga inkomsttagare.
Man anför vidare att de barnlösa
familjerna inte kan ensamma belastas
i den erforderliga omfattningen.
Självfallet inte. Det är heller inte meningen.
Men enligt propositionen är det
ju dock beträffande den direkta inkomstbeskattningen
i huvudsak de ensamståendes
kategori som får bära den
ökade skattebördan.

Skatteberedningen har vidare slagit
vakt om de barnlösa familjerna genom
sitt uttalande, »att än mindre torde få
ifrågakomma att vad av dem ytterligare
kan uttagas i skatt skall till någon del
komma de ensamstående till godo». —
Det förefaller nog som om detta uttalande
i princip strider mot allmänna
skatteberedningens definition av inkomstprövade
förmåner, som säges innebära
en överföring av inkomster från
större till mindre inkomsttagare. I fråga
om ensamstående är det väl närmast
fråga om en transferering genom högre
skatteskalor från mindre inkomsttagare
till större, och detta med civilståndet
som riktmärke.

Ordet inkomstöverföring vore här
mera adekvat från de gruppers synpunkt
som så att säga får stå för kalaset.
Med tanke på vad utskottet anför i
sin motivering för den aktuella reformeringen
av den direkta beskattningen
kan man fråga: När gavs de ensamstående
en så fager skattereformsblomma
sist? Utskottet anför att det i första
hand gäller att åstadkomma lättnader
för de mindre inkomsttagarna och barnfamiljerna,
vilkas skatteförmåga relativt
sett blivit mest nedsatt genom inkomstutvecklingen
och progressionens
verkningar. Utan att ifrågasätta den
ekonomiska press, som dessa grupper
helt säkert är utsatta för, anser jag att
det, även om det är att för skatteexpertisen
slå in öppna dörrar, bör sägas
ifrån att inom familjckategorien finns
en skattegrupp som genom sitt civilstånd
automatiskt beskattas efter den
mindre brant progressiva skatteskalan

Ang. en reform av beskattningen
och fortsätter att skatta efter den oavsett
om de är barnfamiljer eller inte.

Det är så att den del av inkomsten
som går till skatt i samtliga inkomstgrupper
är större för ensamstående än
för gifta, och procentskillnaderna är
ganska stora. Det måste bli direkt kännbart
för t. ex. änkor, änklingar och frånskilda
som förs över till den brantare
skatteskalan men har kvar sin tidigare
utgiftsram i form av hyra o. s. v. och
dessutom kanske har hemmavarande
barn över 16 år.

Det finns, herr talman, knappast någon
anledning att inför detta sakkunniga
auditorium ytterligare analysera
skattesituationen för ensamstående och
gifta, men det finns skäl att understryka
den s. k. ensamstående gruppens existens
och att den skatteminoritetsgruppen
av skattskyldiga i kraft av sitt civilstånd
för det första beskattas efter
högre skatteskala och enligt principen
att familjekategorien får ha dubbelt så
stor beskattningsbar inkomst innan vederbörande
når upp till samma skatteprocenttal
som den ensamstående, för
det andra har ett ortsavdrag, då t. ex.
barnlös familj där bara den ene maken
har inkomst har två ortsavdrag,
för det tredje betalar folkpensionsavgift
enligt principen att den för en ensamstående
är lika stor som för två
gifta, för det fjärde ej medges förvärvsavdrag
på 300 kronor liksom förvärvsarbetande
barnlös gift kvinna, för det
femte, om det gäller ensamstående, icke
förvärvsarbetande med barn över 16
år, saknar sjukpenning. Grundsjukpenning
kan ensamstående barnlösa utan
inkomst ej få. De kan inte heller teckna
frivillig sjukförsäkring. Gift barnlös
kvinna får däremot både grundsjukpenning
och kan teckna frivillig sjukförsäkring.
De sociala förmåner som
gäller efterlevandeskydd i form av pension
eller gruppliv är ju också mera
begränsade.

Det skulle också kunna erinras om de
ensamstående som t. ex. tar hand om
gamla föräldrar — det är många som

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
gör det. De tillerkänns ej något av den
skattelättnad som t. ex. föräldrar med
minderåriga barn kan få.

Man skulle här också kunna tala om
bostadsproblemet för denna kategori,
som synes vara predestinerad till små
och dyra bostäder — i Stockholm enligt
uppgift, om de tålmodigt väntar i
tio, elva år.

Utskottet finner naturligt att man vid
de fortsatta övervägandena rörande familjebeskattningen
kommer att beakta
de ensamståendes skatteförhållanden.
Det budskapet gläder ju en motionär,
även om skrivelseyrkandet är avstyrkt.

Som komplettering till den skrivningen
skulle jag vilja citera ett österländskt
ordstäv som lyder ungefär så här: »Under
en god regering gror mossa på missnöjets
trummor.» Jag tror mig, herr
talman, förstå att om Sveriges riksdag
vore en lyhörd lyssnare, så skulle den
kunna ana vissa signaler, inte minst
från den stora kadern ensamstående.

Herr talman! Med hänsyn till bl. a.
det förslag om en förutsättningslös prövning
av familjebeskattningens utformning
som är motiveringen till förslaget
i reservation 4 i bevillningsutskottets
betänkande nr 16 ber jag att få ansluta
mig till tidigare gjorda bifallsyrkanden
på den punkten.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Från ensamstående till
choklad- och sockerskatt är det ju ett
tvärt kast i debatten. För att mjuka upp
övergången kanske jag får börja med
ett försiktigt instämmande i fröken
Stenbergs åsikter.

Det gäller alltså några korta kommentarer
till förslaget om den indirekta beskattningen
av choklad och socker och
dessutom ett yrkande beträffande ikraftträdandet.

På sid. 86 i betänkandet finns beträffande
chokladskatten följande kommentar:
»En betydande skattesänkning

kommer sötvaruområdet till del.» Det
kan vara värt en liten kommentar, sär -

skilt med hänsyn till finansministerns
upprepade påpekanden, att man nu väntar
att branschen skall låta prissänkningar,
motsvarande skattelindringen,
träda i kraft den 1 juli.

Det beräknade skattebortfallet vid
sänkningen av chokladskatten med 15
procent från 65 till 50 procent är 45
miljoner kronor. Av de 45 miljonerna
tar staten genom omshöjningen på 3,5
procent igen icke mindre än mellan 27
och 30 miljoner. Då förstår var och en
att det är vilseledande att förespegla
några stora prissänkningar. Att differensen
mellan en sänkning på 15 procent
och en höjning med 3,5 procent
blir så liten, att den totalt på hela landets
årsomsättning motsvarar 45 minus
30, d. v. s. 15 miljoner, beror på beräkningssättet
för den särskilda varuskatten,
som tas ut på fabrikens lägsta grossistpris
och i verkligheten, trots siffran
65 procent, ingår i överdiskpriset med
22—23 procent.

Summan av kardemumman är att en
vanlig hundragrams chokladkaka, som
i dag kostar låt oss säga 1: 75, efter den
1 juli kommer att kosta 1: 65, d. v. s. en
sänkning med endast en tioöring. Jag
kan som exempel ta andra saker som
räknas efter vikt. En femöres kola har
i dag en vikt av 4 gram. Den bör höjas
till 4,22 gram. Jag föreställer mig att de
där 0,22 grammen inte märks särskilt
mycket när man äter kolan. En känd
25-öresbit, som väger 12 gram, skall
ökas ut till 12,72 gram, och den skillnaden
kanske man kan märka. Med det
sagda vill jag alltså varna för överdrivna
krav på chokladbranschens prissättningar
efter den 1 juli — krav som lätt
kan uppstå på grund av vanföreställningar
beträffande de verkliga, kalkylmässiga
förhållandena.

När det gäller avskaffandet av sockerskatten
och effekten därav på prissättningen
för t. ex. en så vanlig produkt
som marmelad får man i rättvisans
namn ge handeln en liten respittid
att avverka lagerhållningen av sådana
varor som tillverkats med skatte -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

belagt socker. Med hänsyn därtill kan
man inte kräva prissänkningar vid
halvårsskiftet, utan de får komma någon
eller några månader senare.

En nog så allvarlig sak, som tydligen
på något sätt har blivit nästan förbisedd,
gäller ikraftträdandet. När avtal
träffats efter den 12 januari 1965 och
varorna helt eller delvis levererats men
inte betalats före den 1 juli, skall ju det
som är obetalt drabbas av omshöjningen.
Man kan mycket väl förstå varför en
sådan bestämmelse tillkommer, men betänkligheterna
gäller längden av den
retroaktiva perioden för kreditavtal:
över 5 1/2 månader. Rimligen bör dagens,
eller kanske tekniskt bättre: morgondagens,
datum gälla — ingen detaljhandlare
kunde väl den 12 januari veta
vad riksdagen i dag skulle besluta, och
skydda sig genom någon sorts reservation
för en omshöjning. En hel del företag
— särskilt inom vissa branscher
som traditionellt säljer på kredit —
konnner att drabbas av orättvisa förluster,
om inte den här bestämmelsen
ändras. Vidare bör en saklig information
lämnas till handeln, så att man vid
försäljningar tar hänsyn till den merbeskattning
som konnner på obetalda
belopp efter den 1 juli.

Herr talman! Med stöd av vad jag
här i korthet anfört ber jag att få hemställa,
att i punkten 1 av ikraftträdandebestämmelserna
till förordningen om
allmän varuskatt orden »före den 12
januari 1965» i såväl första som andra
stycket utbytes mot orden »före den 1
april 1965».

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Regeringens förslag i
skattefrågorna har ju i stort sett accepterats
av utskottet. Det är alternativet
från den sidan. I reservationen
har klarts sagts ifrån vad oppositions -

Ang. en reform av beskattningen
partierna menar i fråga om skatten.
Det är deras alternativ. Jag säger detta
med anledning av det mycket diffusa
resonemang som herr Einar Eriksson
har fört om alternativ, någonting som
jag finner högst besynnerligt. Om ett
alternativ skulle innebära t. ex. ett från
regeringsförslaget fullt fristående förslag,
finns det ju knappast några möjligheter
att prestera ett sådant. Men då
är det att observera att inte heller regeringen
kan sägas ha presterat något
alternativ — skatten är ju inte uppfunnen
av den socialdemokratiska regeringen,
även om den har stort intresse
för beskattning. Den progressiva beskattningen
har också funnits så länge
att ingen har något monopol på den,
och omsättningsskatten, som nu höjes,
tillkom under samlingsregeringens tid.
Därför tycker jag att herr Erikssons
vokabulär knappast är riktig, när han
säger att det inte föreligger något alternativ.
Alternativet finns klart utformat
i de reservationer som är fogade
till bevillningsutskottets betänkande.

Herr Ericsson, John, talade om den
stora enighet som fanns. Han sade visserligen
ingenting om alternativ, men
jag gjorde den reflexionen att med 28
reservationer och särskilda yttranden
kan man väl inte påstå att det råder
alldeles precis enighet i fråga om allt
som gäller skatterna. Tvärtom bestyrker
detta om igen att det finns ett alternativ
från oppositionens sida.

Jag skulle också vilja säga att jag är
litet tveksam huruvida de metoder som
regeringen har börjat tillämpa skall
vara de riktiga i fortsättningen. En tendens
har framträtt att göra utredningar
inom departementen och inte genom
parlamentariska kommittéer. En skatteberedning
som arbetat mycket länge beaktas
i ringa utsträckning. En stor fråga
som jordförvärvslagen, för att ta ett
annat exempel, utredes inte alls parlamentariskt
utan inom departementet.
En arbetsgrupp skall fullfölja skatteutredningarna
inom departementet. Hur
länge skall den tendensen fortsätta, att

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

man inte har parlamentariskt inslag av
ledamöter från olika partier i sådana
här utredningar?

Herr talman! Jag vill självfallet också
tillägga några ord om den reservation
som gäller skatten på alkoholdrycker.
Jag vet inte om det egentligen är
prishöjningar på sprit som här diskuterats
— snarare skulle man vilja säga
att det är fråga om att återställa de
sänkta priserna i relation till priserna
på andra varor. Priserna på alkoholdrycker
har faktiskt blivit sänkta relativt
sett. Det är den rätta frågeställningen
i detta sammanhang.

Det är två faktorer som särskilt bör
beaktas: Skall man höja alkoholpriserna
i förhållande till de lönestegringar
som förekommit, eller skall man endast
låta alkoholpriserna följa priserna på
andra varor? Skulle höjningen rättas
efter lönestegringarna, ja, då borde vi
nog genomföra en stor höjning. Man
har resonerat beträffande spritpriserna
som om det inte skulle ha gått framåt
här i landet, men finansministerns
sammanfattning i finansplanen börjar
så här: »Den svenska ekonomien har
under 1960-talets första hälft expanderat
snabbare än tidigare. Under åren
1961—1964 har enligt de internationellt
vedertagna beräkningsgrunderna den
svenska bruttonationalprodukten ökat
med 22 procent.» De goda tiderna måste
väl ha haft någon inverkan på svenska
folkets inkomster, och därför skulle
ju redan detta vara en motivering för
ett höjt spritpris.

När det gäller prisstegringarna på
andra varor skulle jag vilja läsa upp
vad utskottsmajoriteten skriver på sid.
39 i betänkandet. Det heter där: »Ställes
dagens spritpriser i relation till
dessa priser erhålles ett väsentligt
mindre utrymme för skattehöjning på
spritdryckerna än vad motionärerna
redovisat.» Jag skulle vilja fråga både
bevillningsutskottets ordförande och
herr Einar Eriksson, hur det har varit
med prisstegringarna. Jag går tillbaka
till vad som på den punkten sägs i fi -

nansplanen, där det i fråga om nationalbudgeten
uttalas att en prisuppgång
om drygt 3,5 procent är trolig från december
1963 till december 1964. Enligt
de gjorda prognoserna räknar man med
en prisstegring på 3,8 procent för år
1965. Enligt konjunkturinstitutet har
prisstegringarna varit ungefär så stora
även under de övriga åren. Vilken
grund har bevillningsutskottets majoritet
för sina uttalanden på sid. 89 i betänkandet?
Jag skulle vilja säga att vad
som där skrivs förefaller mig fullständigt
grundlöst och icke överensstämmande
med konjunkturinstitutets beräkningar.
Den av oss föreslagna höjningen
är därför fullt befogad; den
motsvarar inte mer än ett återställande
av realpriset.

När det gäller prisernas inverkan på
konsumtionen vill jag instämma i herr
Wärnbergs yttrande på den punkten.
Herr Einar Eriksson säger att man inte
kan komma till rätta med missbrukarna
genom prishöjningar. Det vet jag
mycket väl, och det har heller inte någon
påstått, men man kan möjligen decimera
alkoholisternas konsumtion; de
dricker ju ändå för så mycket pengar
som de kommer över, men det har kanske
inte så stor betydelse, ty då befinner
de sig ju på ett sjukdomsstadium
som bör rättas till på annat sätt. Vi
måste se till att minska bruket av alkohol
hos dem som något använder alkohol,
ty det är därifrån som missbrukarna
rekryteras. Enligt beräkningar
av industriens utredningsinstitut och
även i boken »Nyktrare nu» skulle en
10-procentig prishöjning orsaka endast
en bestående konsumtionsminskning på
2 procent. Vi är på nykterhetshåll inte
orealistiska. Vi säger inte alls att en
höjning av priserna med 10 procent ger
en konsumtionsminskning på 10 procent.
Den ger dessa 2 procent, men det
är dock någonting.

Herr Einar Eriksson säger att man
inte kan nå en nykterhetspolitisk effekt
och samtidigt ta in pengar till staten.
Till det vill jag säga att man ju

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

far in lika mycket pengar genom att
sälja en mindre kvantitet alkoholdrycker
till högre pris.

Jag vill i detta sammanhang åberopa
två välkända namn, nämligen förre finansministern
Ernst Wigforss och förre
finansministern Per Edvin Sköld,
som båda visat på att en minskad konsumtion
alltid medför en höjning av
nationalprodukten därför att det är en
känd sak att alkoholkonsumtionen sänker
produktionen. Följaktligen leder en
sådan åtgärd till en nationalekonomisk
vinst så att staten får in mera pengar.
Ernst Wigforss skrev på sin tid i tidskriften
Tirfing: »Kan det glädja en
finansminister att svenska folket super
ihop pengar till staten?» Jag vill konstatera
att effekten är ungefär densamma
som den jag nu relaterat.

Jag kan inte finna att det vare sig
i bevillningsutskottets betänkande eller
i det som här tidigare har sagts av talesmän
för utskottsmajoriteten framkommit
någonting som motiverar ett
avslag på motionerna när det gäller
denna fråga.

Med utgångspunkt från de beräkningar
av prisstegringarna som gjorts
skulle finansministern, om han vore
konsekvent, nu föreslå en prishöjning,
tv när priserna höjdes år 1962, sade
finansminister Sträng, att höjningarna
var nykterhetspolitiskt motiverade, men
han sade också att priserna skulle ställas
i relation till vad som hade hänt
i fråga om andra priser från år 1958
fram till år 1962. Detta gjorde han genom
att föreslå en 15-procentig höjning.
Nu har vi ju haft en prisstegring;
dessa 3 kronor är exakt vad man skulle
föreslå efter de principer som herr
Sträng fastslog vid det tillfället. På den
punkten vill jag instämma i vad herr
Wärnberg anfört att vi ur nykterhetssynpunkt
skulle ta till eu mycket kraftigare
prishöjning. I varje fall är det
fullt motiverat med den prishöjning
som föreslagits i reservationen. Man
må se det ur statsfinansiell synpunkt
eller ur nykterhetspolitisk synpunkt,

6 Första kammarens protokoll 19G5. Nr 14

Ang. en reform av beskattningen
men i varje fall ur nykterhetspolitisk
synpunkt vore det starkt motiverat.

Jag skall inte uppehålla mig vid de
andra punkterna. Herr Sundin har för
vårt partis del redogjort för dem, och
jag ber att få instämma i hans yrkanden
på samtliga punkter.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det hör nästan till spelets
regler att herr Bengtson och jag
ska utbyta älskvärdheter vid sådana här
tillfällen. Han betraktar alltid mina inlägg
som besynnerliga, och jag kvitterar
med att säga att jag finner hans inlägg
lika besynnerliga. Inte ens en utredning
skulle kunna ena oss, utan vi
får väl låta kammarens ledamöter bedöma
värdet av de värderingar vi var
för sig pläderar för.

När det gäller frågan om skattealternativ
så skulle herr Bengtson ha uppmärksammat
att jag talade om alternativ
i fråga om skattetrycket. Oppositionen
påstår i sin allmänna propaganda
att skatterna är för höga. De människor
som lyssnar till detta förväntar sig
självfallet, att de som gör detta påstående
skall presentera ett alternativ, som
innebär lägre skatter. Mittenpartierna
liar i varje fall inte nu presenterat några
förslag, som skulle innebära en sänkning
av det allmänna skattetrycket, och
därför betraktar jag inte deras förslag
som något alternativ.

Herr Bengtson framförde den anmärkningen
att utredningsarbetet mer
och mer börjar förläggas till departementen.
Jag vet inte om hans anmärkning
är befogad, men eftersom nästan
varje oppositionstalare i dag har beklagat
sig över det öde som skatteberedningens
förslag har mött, finns det
väl ingen anledning att till varje pris
kräva parlamentariska utredningar, för
vilka man kanske kan förvänta samma
öde som mött skatteberedningens förslag.
Då kanske det är bättre att förfara
såsom bevillningsutskottets ordfö -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen
rande hemställde om i remissdebatten,
nämligen att förlägga utredningsarbetet
till departementen för att få en expertbelysning
av frågorna.

Beträffande våra ständiga kontroverser
om nykterhetspolitiken vill jag säga,
att jag ju i varje fall har blivit mera
nyanserad i min framställning sedan
tidigare tillfällen. Det nästan dagliga
umgänget med herr Wärnberg har förmodligen
inverkat till det bättre, en
effekt som inte herr Bengtson åstadkommit
med sin argumentation. Jag
försökte också att anlägga mera nyanserade
synpunkter genom att säga, att det
råder delade meningar om vilka effekter
man får fram genom höjningar av
spritpriserna. Jag sade att det var mycket
sannolikt, att man fick en dämpning
av spritkonsumtionen rent totalt,
men att man därmed inte kommer till
rätta med missbruket. Vi anser nämligen
att en höjning av spritpriserna just
för denna kategori kan leda till sociala
olägenheter, som vi inte är beredda att
acceptera. Jag lämnade dock sedan denna
sak. Vad jag angrep var den omoralitet
som ligger i motionen, nämligen
att man vill använda de ökade statsinkomsterna
genom en höjning av spritpriserna
till att finansiera en skattesänkning
för relativt väl ställda inkomsttagare,
trots att många spritkonsumenter
befinner sig i gruppen lågavlönade
och pensionärer. Dessa kategorier
skall inte finansiera en skattesänkning.
Jag anser det vara omoraliskt
och betraktar det förslaget som groteskt.
Bakom detta förslag står bland
andra herr Bengtson.

Herr ELOFSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande i förmiddags
sade jag, att jag skulle vilja ha
ett svar på frågan, varför man på nykterhetshåll
yrkade på att motboken skulle
avskaffas. Jag hade hoppats att jag
skulle få svar när herr Bengtson begärde
ordet, men han aktade sig visligen för
att tala om det, tv han vet att man be -

gick ett misstag, och det ville han inte
erkänna. Vore det inte bättre att herr
Bengtson i stället för att motivera en
prishöjning lade fram ett förslag om inköpsbegränsning?
En sådan begränsning
har jag inte något emot. Då kunde
man utestänga alla som missbrukar
sprit, men om man ökar priset aldrig
så mycket, skaffar sig missbrukarna
sprit ändå. Det blir hemmen som får
lida, och det blir svårigheter på alla sociala
områden genom ett sådant tillvägagångssätt
som nykterhetsfolket nu yrkar
på. Jag tror att man skulle kunna
gå en bättre väg.

Jag kom till riksdagen år 1940, då
Wigforss var finansminister. Varje
gång han höjde spritpriset hade han
samma skäl, nämligen att det var av
nykterhetspolitiskt intresse. Sköld kom
därefter, och han hade precis samma
inställning. Nu har vi Sträng, men han
är nog inte lika säker som sina föregångare
på den punkten.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse
att herr Einar Eriksson
menar att det finns ett alternativ i själva
skattefrågan. Bara i fråga om skattetrycket
råder det delade meningar. Det
är ju bra att vi har fått fastslaget att
det finns ett alternativ från oppositionen.

Eftersom det har framförts vissa insinuationer,
skulle jag också vilja be
herr Einar Eriksson tala om, när centern
inte skulle ha haft täckning för
sina utgiftsförslag. Herr Eriksson kan
kanske svara på det i den ekonomiska
debatt som väl kommer framdeles. Det
finns således tid att fundera.

Vad beträffar delade meningar om
nykterhetspolitiken har jag redan förklarat
för herr Eriksson varför man
får mera pengar i statskassan än herr
Eriksson vill tro, samtidigt som man
får en nykterhetspolitisk effekt — tyvärr
dock inte så stor. Av utredningar
som har gjorts framgår att en tiopro -

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

centig höjning av spritpriset tyvärr bara
medför två procents konsumtionsminskning.
Om priset höjs med tio eller
litet mer än tio procent kan vi således
inte hoppas på att få mer än en tvåprocentig
konsumtionsminskning, och
vi får alltså ett stort inkomstöverskott
ändå. Det är realiteter som ligger bakom
det resonemanget. Jag skulle gärna
önska att effekten blev starkare, men
det kan vi tyvärr inte räkna med.

Till herr Elofsson skulle jag vilja
säga att motbokssystemet var det inget
annat land som tog efter. Det var ett
fullkomligt misslyckat system. De som
togs för fylleriförseelser hade i allmänhet
ingen motbok utan hade kommit
över sprit genom överlåtelse. Jag kan
inte gå vidare in på detta, men om något
system var misslyckat så var det
motbokssystemet, och därför var jag en
av dem som var helt med på att ta bort
motboken. Jag skulle också bestämt motsätta
mig införandet av ett nytt motbokssystem.
Någon form av registrering
på ett eller annat sätt kan vi diskutera
men inte just nu, utan det får bli en
framtida fråga.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill i debattens slutskede
bara ta upp en liten principiell
fråga. Som jag ser det och som, förmodar
jag, hela kammaren ser det, har
vi i dag behandlat en fråga som är en
av de viktigaste under hela vårriksdagen,
nämligen skatterna. Under hela debatten
har finansministern behagat lysa
med sin frånvaro i denna kammare.
Jag vill påtala, herr talman, den
nonchalans som han visat sin egen kammare
och avslutningsvis ifrågasätta
om detta hör samman med socialdemokratiens
s. k. kommunala samband.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I anledning av herr
Sundins uttalande vill jag gärna ha
sagt, att jag inte ser det som ett bris -

Ang. en reform av beskattningen

tande intresse, om en finansminister
hela dagen sitter i andra kammaren
för att lyssna till och eventuellt bemöta
partiernas ledare.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
hemställan såvitt anginge frågor, som
upptagits i de vid betänkandet avgivna
reservationerna och vissa motioner, för
skilda sakfrågor var för sig enligt en
till kammarens ledamöter utdelad stencilerad
propositionsordning, därefter
särskilt rörande vissa under överläggningen
framställda yrkanden, vidare
särskilt angående vissa delar av utskottets
motivering samt slutligen särskilt
i fråga om utskottets hemställan i övrigt.

Såvitt avsåge riktlinjerna för en skattereform,
anförde nu herr talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr
Lundström, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i reservationen
nr 1 av herr Stefanson in. fl.; samt 3:o),
av herr Virgin, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
reservationen nr 2 av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Lundströms
yrkande.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Herr Nilsson, Yngve, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
''betänkande nr 16, såvitt avser
riktlinjerna för en skattereform, antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i reservationen nr 1 av herr
Stefanson m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
nr 2 av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 41;

Nej — 26.

Därjämte hade 72 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser riktlinjerna för en skattereform'',
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 1 av herr
Stefanson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 40.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde familjebeskattningen,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Lundström, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i reservationen nr 3 av herr Stefanson
m. fl.; samt 3:o), av herr Virgin,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i reservationen nr
4 av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
oöh förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Lundströms
yrkande.

Herr Nilsson, Yngve, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 16, såvitt avser
familjebeskattningen, antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
reservationen nr 3 av herr Stefanson
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
nr 4 av herr Yngve Nilsson m. fl.

Då emellertid lierr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —46;

Nej — 23.

Därjämte hade 71 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser familjebeskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röslar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 3 av herr
Stefanson in. fl.

Ang. en reform av beskattningen

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 46.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om 4 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt
(kommunalskatteavdraget), yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats

l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o), av herr
nen nr 8 av herr Yngve Nilsson m. fl.
i förevarande del skulle godkännas;

3:o), av fröken Ranmark, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av henne avgivna reservationen
nr 7 i denna del; samt

4:o) av herr Lager, att motionerna
I: 620 och II: 731, såvitt nu vore i fråga,
skulle bifallas.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade lierr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Virgins
yrkande.

Fröken Mattson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till fröken Ranmarks yrkande, uppsattes
samt efter given varsel upplästes

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 16, såvitt avser
4 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt, antager
godkännande av den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen i förevarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
nr 7 av fröken Ranmark, i
denna del.

Då emellertid fröken Mattson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —29;

Nej — 33.

Därjämte hade 74 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser 4 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 7 av fröken
Ranmark i denna del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I avseende å 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt
(skatteskalorna), anförde herr talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Virgin, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i reservationen
nr 8 av herr Ynge Nilsson m. fl. i förevarande
del; 3:o), av herr Lundström,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i reservationen nr
9 av herr Stefanson m. fl. i denna del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, och herr Lundström
begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen; och
förklarade herr talmannen sig finna de
härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Lundströms yrkande.

som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående bevillningsutskottets
betänkande nr 16, såvitt avser
10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 om statlig inkomstskatt, antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 9

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

betecknade reservationen i denna del,
röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
nr 8 av herr Yngve Nilsson m. fl.,
i förevarande del.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 25.

Därjämte hade 72 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes
och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 9 av herr
Stefanson in. fl., i denna del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplösts, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

Ang. en reform av beskattningen

tering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —- 76;

Nej -— 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt avsåge avdrag för försäkringspremier,
yttrade nu herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i reservationen nr 10 av herr Stefanson
m. fl.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 16,
såvitt avser avdrag för försäkringspremier,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej; antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 10 avherr
Stefanson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 64.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

I vad gällde ortsavdrag för barnfamiljer,
fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i reservationen
nr 11 av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser ortsavdrag för barnfamiljer,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 11 av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å ortsavdrag för åldersoch
invalidpensionärer gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i reservationen nr 12 av herr

Yngve Nilsson m. fl.; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser ortsavdrag för åldersoch
invalidpensionärer, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 12 av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 24.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om indexreglering av skattesystemet
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i reservationen nr 14 av herr Stefanson
in. fl.; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser indexreglering av skattesystemet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 14 av herr
Stefanson in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—-76;

Nej — 64.

I vad anginge ändring i förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt,
anförde herr talmannen, hade
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Virgin, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i mom. a av den av herr Yngve
Nilsson m. fl. avgivna, med 15 betecknade
reservationen; samt 3:o) av herr
Lager, att kammaren skulle bifalla motionerna
1:620 och 11:731 i förevarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till vad utskottet hemställt vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till

Ang. en reform av beskattningen
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Virgins
yrkande.

Herr Lager äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 16, såvitt avser
ändring i förordningen den 26 juli 1947
om statlig förmögenhetsskatt, antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 15
betecknade reservationen mom. a., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits motionerna
I: 620 och II: 731 i förevarande del.

Då emellertid herr Lager begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —34;

Nej —15.

Därjämte hade 89 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 16,
såvitt avser ändring i förordningen den
26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 15 av herr
Yngve Nilsson m. fl., mom. a.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 30.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt rörde utredning angående förmögenhetsbeskattningen,
yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats, 1 ro) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Virgin, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i mom. b av
reservationen nr 15 av herr Yngve Nilsson
ro. fl.; samt 3ro), av herr Lundström,
att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i reservationen
nr 16 av herr Stefanson ro. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
vill antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröst -

ningen; och förklarade herr talmanne
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Lundströms
yrkande.

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 16, såvitt avser
utredning angående förmögenhetsbeskattningen
antager godkännande av det
förslag, som innefattas i reservationen
nr 16 av herr Stefanson m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
nr 15 av herr Yngve Nilsson m. fl.,
mom. b.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —42;

Nej — 26.

Därjämte hade 72 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

16, såvitt avser utredning angående
förmögenhetsbeskattningen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i reservationen nr 16 av herr
Stefanson m. fl.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej —- 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i reservationen
nr 17 av herr Yngve Nilsson
mi. fl.; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 16,
såvitt avser förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa
fall. röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. en reform av beskattningen

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 17 av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 26.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt anginge förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
7 april 1961 om bensinskatt, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Virgin, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i reservationen
nr 21 av herr Yngve Nilsson m. fl.; samt
3:o), av herr Nilsson, Ferdinand, att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
36 och II: 42.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, äskade
emellertid votering om kontraproposi -

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

tionens innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 16, såvitt avser
förordning angående ändrad lydelse av
2 § förordningen den 7 april 1961 om
bensinskatt, antager godkännande av
det förslag, som innefattas i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 21 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
motionerna 1:36 och 11:42.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —26;

Nej —16.

Därjämte hade 97 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 16,
såvitt avser förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 7
april 1961 om bensinskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 21 av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I fråga om utredning om differentiering
av drivmedelsskatten gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i reservationen nr 22 av herr Sundin
in. fl.; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Såvitt avsåge tobaksskatten, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i reservationen nr 23
av herr Stefanson in. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser tobaksskatten, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 23 av herr
Stefanson in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 39.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde ändring i 2 § 1 mom. förordningen
den 24 maj 1957 om skatt på
sprit och vin gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i reservationen
nr 24 av herr Stefanson
m. fl.; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 16,
såvitt avser ändring i 2 § 1 mom. förordningen
den 24 maj 1957 om skatt
på sprit och vin, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag'', som
innefattas i reservationen nr 24 av herr
Stefanson in. fl.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Ang. en reform av beskattningen

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 52.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å prisjusteringar å alkoholdrycker
vid förändringar av köpkraften,
anförde herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i reservationen
nr 25 av herr Stefanson m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 16,
såvitt avser prisjusteringar å alkoholdrycker
vid förändringar av köpkraften,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 25 av herr
Stefanson in. fl.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 55.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande utredning angående avskaffande
av läskedryeksskatten gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i reservationen nr 26 av herr
Stefanson m. fl.; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser utredning angående avskaffande
av läskedryeksskatten, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i reservationen nr 26 av herr
Stefanson in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Såvitt anginge åtgärder för att förhindra
en fortsatt allmän pris- och kostnadshöjning
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
''hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. avgivna
reservationen nr 27; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkänes en

omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser åtgärder för att förhindra
en fortsatt allmän pris- och kostnadshöjning,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 27
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—78;

Nej — 41.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande viss ändring i ikraftträdandebestämmelserna
till förordningen den
1 december 1959 om allmän varuskatt

gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag
å ett av herr Lundberg under överläggningen
framställt yrkande, att i
punkten 1 i ikraftträdandebestämmelserna
orden »före den 12 januari 1965»
i såväl första som andra stycket skulle
utbytas mot »före den 1 april 1965»;
och förklarade herr talmannen sig finna
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

Den, som avslår det av herr Lundberg
under överläggningen beträffande
bevillningsutskottets betänkande nr
16 framställda yrkandet rörande viss
ändring i ikraftträdandebestämmelserna
till förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lundbergs
yrkande.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 27.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad avsåge 18 § 3 mom. förordningen
den 1 december 1959 om allmän varuskatt,
anvisningarna till 18 § samt ikraftträdandebestämmelserna
till förordningen,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock, av herr Lager, att förstnämnda
stadgande och anvisningarna
skulle bibehållas i sin nuvarande lydelse
samt ikraftträdandebestämmelserna
givas den utformning, som erfordrades
för att föreslagna ändringar skulle träda
i kraft den 1 januari 1966.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lager begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Ang. en reform av beskattningen
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt gäller 18 § 3 mom. förordningen
den 1 december 1959 om allmän
varuskatt samt anvisningarna till
18 § samma förordning ävensom ikraftträdandebestämmelserna,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Lager
under överläggningen ställda yrkandet
i ämnet.

Då emellertid herr Lager begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —135;

Nej — 2.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde sjömansskattetabellerna,
yttrade herr talmannen, hade yrkats
1 :o) att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att kammaren skulle bifalla
ett av herr Lundström under överläggningen
framställt särskilt yrkande; samt
3:o) att ett av herr Yngve Nilsson under
överläggningen framställt särskilt
yrkande skulle bifallas. Emellertid, fortsatte
herr talmannen, torde, till följd
av utgången av tidigare voteringar, beträffande
skatteskalorna, yrkandena av
herr Lundström och av herr Yngve
Nilsson hava fallit. Kvar stode således
allenast yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Ang. en reform av beskattningen

Rörande allmän varuskatt å maskiner,
m. m. gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på bifall till det yrkande i ämnet,
som under överläggningen framställts
av herr Ferdinand Nilsson; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

I fråga om skrivelse angående undantagande
från källskatt i vissa fall gjordes
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till motionerna I: 626 och II: 743 i denna
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

I avseende å motiveringen beträffande
åtgärder för att förhindra en fortsatt
allmän pris- och kostnadshöjning, anförde
herr talmannen, hade framställts
yrkande dels under överläggningen avherr
Lager, dels i reservationen nr 28.

Det av herr Lager framställda yrkandet
avsåg, att sista meningen i första
stycket å sid. 90 i det tryckta betänkandet,
»Utredningen skall utföras med
sådan skyndsamhet, att förslag kan föreläggas
årets riksdag, om så skulle visa
sig önskvärt.», skulle ersättas med
text av följande lydelse: »Utskottet förutsätter,
att utredningen bedrives med
skyndsamhet och att förslag förelägges
årets vårriksdag.»

Därpå gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av utskottets
motivering i denna del samt
vidare på godkännande av den motivering,
som under överläggningen föreslagits
av herr Lager; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande
av utskottets motivering oförändrad,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lager begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 16
sid. 90 sista meningen i första stycket
oförändrad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering
i denna del, som under överläggningen
föreslagits av herr Lager.

Då emellertid herr Lager begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—126;

Nej — 2.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å det avsnitt av utskottets
motivering, som å sid. 89 i det tryckta
betänkandet började med orden »Utskottet
kan» och slutade å sid. 90 med
»II: 739 i denna del» gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna den
motivering, som föreslagits i den avherr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 28 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av utskottets
motivering oförändrad, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Nr 14

Interpellation ang. missbruket av narkotika

Oen, som godkänner det avsnitt i
motiveringen i bevillningsutskottets betänkande
nr 16, som börjar på sid. 89
med orden »Utskottet kan* och slutar
på sid. 90 med orden »II: 739 i denna
del», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 28 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 25.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
6—den 10 april 1965 för att deltaga i
sammanträde i Rom med Europarådets

7 Första kammarens protokoll 1905. \r 14

utskott för kontakter med de nationella
parlamenten.

Stockholm den 30 mars 1965.

Lennart Gei jer

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagen under tiden den
2—den 4 april på grund av utrikes resa.

Stockholm den 30 mars 1965.

Olof Palme

De begärda ledigheterna beviljades.

Interpellation ang. missbruket av
narkotika

Herr SÖRENSON (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Bruket av och handeln
med narkotika synes kraftigt tilltaga i
vårt samhälle. I en intervju i TV-aktuellt
nyligen (den 26 mars) angav en initierad
läkare, att antalet fall av narkotikamissbrukare
under den sista tioårsperioden
kan ha ökat tjugofalt.

Tillförlitliga uppgifter om antalet
narkotikamissbrukare i vårt samhälle
finns icke. Man vet, att inedan 1954
146 patienter i vårt land vårdades för
läkemedelsmissbruk, var antalet 1962
458 och 1963 582. Dessa siffror ger
emellertid ingen rättvisande bild av situationen.
Det dolda narkotikamissbruket
är stort. Kanske rör sig antalet fall
gällande missbruk av narkotika i vårt
samhälle om 15 000 eller ännu fler.

Bakom dessa siffror döljer sig dels
en djup mänsklig nöd, dels en förnedrande
profitering på olyckliga människors
hemfallenhet åt narkotikabegär.

Givetvis måste det anses vara en viktig
samhällsangelägenhet att komma till
rätta med de förödande missförhållanden,
som döljer sig bakom narkotikaproblematiken.

Med stöd av vad ovan anförts, hemställer
jag om kammarens tillstånd att

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 fm.

Meddelande ang. enkel fråga

till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att samhället
f. n. äger tillräckliga resurser för att
effektivt kunna bearbeta de frågekomplex,
som sammanhänger med narkotikaproblematiken,
bl. a. kunskaper om
de somatiska, psykologiska och sociala
orsakerna till narkotikabegäret?

2. Är herr statsrådet beredd att tillsätta
en utredning med uppgift att kartlägga
dagens situation på narkotikahandelns
och narkotikamissbrukets område,
att rekommendera lämpliga åtgärder
för att komma till rätta med problematiken
kring handeln med och bruket
av narkotika samt att föreslå sådan
utbyggnad av vårdmöjligheterna för
dem, som lider av narkotikamissbruk,
som kartläggningen kan komma att påfordra? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 669, av herr Persson, Einar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 43, angående kommunal skatteutjämning,
m. m.;

nr 670, av fröken Andersson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 50,

angående anslag för budgetåret 1965/66
till bidrag till folkbibliotek;

nr 671, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 50, angående
anslag för budgetåret 1965/66
till bidrag till folkbibliotek; och

nr 672, av herr Kållqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 50, angående
anslag för budgetåret 1965/66
till bidrag till folkbibliotek.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Skärman (fp) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
»Hur långt har forskningen kommit
när det gäller och hur snart kan vi räkna
med att slippa den saltning av vintervägarna,
som nu skadar och plågar
djuren, dödar växtligheten, rostar sönder
våra bilar, förstör skodon och kläder
samt skapar otrevnad i affärer, vestibuler,
kontor och hem?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1965 den 31 mars sammanträdde
de riksdagens valmän som fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret för att jämlikt
§ 4 i stadgarna för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond förrätta val av styrelse
i denna fond; och befunnos efter
valförrättningens slut ha blivit utsedda
till

ordförande

för tiden den 1 april 1965—den 31 mars
1968:

herr Segerstedt, Torgny, professor, med
47 röster;

övriga styrelseledamöter
för tiden den 1 april 1965—den 31 mars
1968:

herr Miintzing, Arne, professor, med
43 röster;

herr Rexed, Bror, professor, med 43
röster;

herr Svennilson, Ingvar, professor, med
43 röster;

herr Åsbrink, Per, riksbankschef, med
43 röster;

herr Geijer, Lennart, ledamot av första
kammaren, med 43 röster;
fru Sjövall, Elisabet, ledamot av andra
kammaren, med 43 röster;
herr Dalilén, Olle, ledamot av första
kammaren, med 43 röster;
herr Martinsson, Bo, ledamot av andra
kammaren, med 43 röster;
herr Larsson, Nils Theodor, ledamot av
första kammaren, med 43 röster;
fröken Ljungberg, Blenda, ledamot av
andra kammaren, med 43 röster;

17 Första kammarens protokoll 1965. Nr 14

suppleant för herr Segerstedt, T.:
herr Lindberg, Folke, professor, med
47 röster;

suppleant för herr Miintzing, A.:
herr Rudberg, Erik, professor, med 43
röster;

suppleant för herr Rexed, B.:
herr Tiselius, Arne, professor, med 43
röster;

suppleant för herr Svennilson, /.:
herr Holm, Lennart, docent, med 43
röster;

suppleant för herr Åsbrink, P.:
herr Callans, Arne, bankdirektör, med
43 röster;

suppleant för herr Geijer, L.;
herr Hagnell, Hans, ledamot av andra
kammaren, med 43 röster;

suppleant för fru Sjövall, E.:
fröken Bergegren, Astrid, ledamot, av
andra kammaren, med 43 röster;

suppleant för herr Dahlén, O.:
herr Hilding, Per, ledamot av första
kammaren, med 43 röster;

suppleant för herr Martinsson, B.:
herr Johansson, Tage, ledamot av första
kammaren, med 43 röster;

suppleant för herr Larsson, N. Th.:
herr Grebäck, Erik, ledamot av andra
kammaren, med 43 röster;

suppleant för fröken Ljungberg, B.:
lierr Eskilsson, Carl, ledamot av första
kammaren, med 43 röster.

Gustaf Elofsson G. Ivar Virgin

Ingemund Bengtsson Eric Nelander

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av pro -

100

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

tokollet underrättas om dessa val samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna
ingiva förslag dels till förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om de förrättade
valen.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 97,
till Konungen angående val av ombud
i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels till riksdagens förordnanden, nr
98—103, för

herr Bengt Folke Elmgren,

» Hans Hagnell,

» Gunnar Edvard Heckscher,

» Stig Roland Alemyr,

» Sven Harry Gustafson i Göteborg
och

» Gunnar Hedlund

att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 104—109, för
herr John Lennart Geijer,
fru Elisabet Sjövall,
herr Bo Gösta Bohman,

» Kaj Åke Björk i Göteborg,

» Sven Albin Daniel Wiklund och
» Lars Magnus Eliasson i Sundborn

att vara suppleanter för ombud i
Europarådets rådgivande församling.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 112, i anledning av motioner angående
behovet av ett internationellt
språk; samt

nr 113, i anledning av motioner om
nya former för hedersbevisning för
lång och trogen tjänst inom det statliga
verksamhetsområdet.

Ang. ändrade grunder för beräkning
av folkpensionsavgift

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, in. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom propositionen nr 14 hade
Kungl. Maj:t bland annat föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om
finansiering av folkpensioneringen.

Propositionen hade i denna del hänvisats
till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
reglerna om beräkning av folkpensionsavgift
ändras så, att avgift utginge med
4 procent av den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten, dock
högst med 1 200 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta, likalydande motioner
nr 632 i första kammaren av herr
Virgin m. fl. samt nr 748 i andra kammaren
av herr Cassel m. fl., såvitt anginge
lag angående ändring i lagen om
finansiering av folkpensioneringen. I
denna del hade motionerna hänvisats
till lagutskott samt i övrigt till bevillningsutskottet.

I motionerna hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
antaga det vid Kungl. Maj:ts proposition
nr 14 fogade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen
med den ändring, att
3 § erhölle i motionerna angiven lydelse,
vilket förslag avsåg, att folkpensionsavgift
skulle utgå med högst 800
kronor.

Onsdagen den 31 mars 19G5 em.

Nr 14

101

Ang. andrade grunder för beräkning av folkpensionsavgift

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 632 och II: 748, i vad de gällde
3 § förslaget till lag angående ändring
i lagen om finansiering av folkpensioneringen,
måtte bifalla förevarande
proposition, nr 14, i motsvarande
del, samt

B. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt, såvitt den hänvisats
till lagutskott.

Reservation hade avgivits, vid utskottets
hemställan under A, av herrar
Hiibinette och Edlund, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom förevarande proposition,
nr 14, framlagda förslaget till
ändring i 3 g lagen den 25 maj 1962
(nr 398) om finansiering av folkpensioneringen
— måtte, med bifall till
motionerna I: 632 och II: 748, såvitt de
hänvisats till lagutskott, för sin del antaga
paragrafen i den lydelse, som angivits
i reservationen.

Herr HDBINETTE (h):

Herr talman! Andra lagutskottet har
haft till behandling den del av det nya
skatteförslaget som berör folkpensionsavgiften.

Vi högermän har haft en annan uppfattning
än majoriteten i utskottet. Vi
har reserverat oss för en till en lägre
summa maximerad avgift än vad propositionen
föreslår. Vi har dock sagt att
vi tills vidare kan acceptera förslaget
som sådant i avvaktan på att ställning
tas till av skatteberedningen förordad
lösning av frågan om finansieringen av
socialförsäkringens grundförmåner.

Tillägget enligt finansministerns förslag
medför emellertid en väsentlig höjning
av avgiften vid inkomster över
22 000 kronor. Höjningen blir ju dessutom
särskilt markerad genom att riks -

dagen i fjol beslutade ta bort avdragsrätten
för dessa avgifter. Avgifterna innebär
således en skärpning av progressionen.

Dessutom går man miste om allt samband
mellan avgift och förmån. Det hela
har fått karaktären mer av skatt än av
avgift, och det har även under utskottsbehandlingen
erkänts av utskottets värderade
herr ordförande att så är fallet.

Vänder man sig till ett privat försäkringsbolag
med dessa pensionsavgifter
— eller skattepengar — kan det privata
försäkringsbolaget erbjuda en betydligt
bättre försäkring än vad folkpensionen
utgör, och detta är enligt vår uppfattning
ett ganska orimligt förhållande.

Vi anser att man bör ha ett visst samband
mellan avgiften och den förmån
man får. Vi har alltså reserverat oss för
en maximering till 800 kronor, och vi
tycker att detta kan vara en rimlig summa
att betala för den förmån man får.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det förslag till ändring
beträffande folkpensionsavgiftens storlek,
som ingår i förslaget till skattereform,
kan inte ses isolerat från övriga
förslag i denna reform. Huvuddelarna
av skattereformen har debatterats tidigare
i dag, ytterligare några förslag
kommer att diskuteras senare under
vårriksdagen, och det ärende som vi nu
har att ta ställning till har det kommit
på andra lagutskottets lott att yttra sig
över.

Det är fråga om en omfördelning mellan
olika inkomstgrupper av kostnaderna
för folkpensionsavgifterna. För statskassans
del betyder omläggningen vare
sig ökade eller minskade inkomster.
Den omfördelning som sker innebär i
stort sett att lägre inkomsttagare fålen
mindre avgift och att höjningen avavgiften
upp till maximalt 1 200 kronor
kommer att läggas på inkomsttagare
med högre inkomst.

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

102 Nr 14

Om svenskt erkännande av Europarådsdomstolens behörighet

Som sagt, reformen måste ses i samband
med övriga skatteändringar som
genomföres vid årets riksdag. Det går
inte att räkna bara på folkpensionsavgiften
och av dess förändring dra några
bestämda slutsatser angående skattetrycket,
detta så mycket mindre som
avgiften numera, såsom herr Hiibinette
fullt riktigt angivit, inte är avdragsgill
vid taxering. Fördelarna med denna
omfördelning ligger främst däri att folkpensionsavgiften,
vars procenttal bibehålies
vid 4, i fortsättningen skall beräknas
på den beskattningsbara inkomsten.
Därigenom vinnes att man kunnat
konstruera ett system som verkligen
gynnar de lägre inkomsttagarna med
skattelättnader, liksom det varit möjligt
att helt befria stora grupper med mycket
låga inkomster från denna avgift.
Det har för övrigt varit riksdagens mening
att så skulle ske redan nu, men av
rent taxeringstekniska skäl har det varit
mycket svårt, för att inte säga omöjligt
att förfara så.

Det nu föreliggande förslaget innebär
lättnader för alla makar, som har lägre
inkomster än 24 500 kronor, och för alla
ensamstående med lägre inkomster än
21 000 kronor, och till detta skall som
sagt läggas effekten av övriga skatteändringar.

Nu vill reservanterna från högern begränsa
avgiftstaket till 800 kronor. Därigenom
minskas statskassans inkomster
med 120 miljoner per år, enligt uppgift
i motionen. Hur sambandet mellan förmåner
och avgifter, som man ömmar
för, bättre skall bevaras genom att man
sänker avgifterna samtidigt som man
höjer pensionerna har jag svårt att förstå.

Låt mig allra sist, herr talman, tilllägga
att när herr Hiibinette refererade
till möjligheten att få betydligt bättre
försäkring än folkpensionen hos ett privat
försäkringsbolag, så föreställer jag
mig att herr Hiibinette utgick från den
maximala årsavgiften till folkpensionen,
1 200 kronor. Låt mig erinra om
att folkpensionen utgår med samma be -

lopp till alla pensionärer, oavsett om
de erlagt den maximala avgiften eller
om de under sina aktiva år erlagt en betydligt
lägre avgift. Det är ju det som
är finessen med det grundskydd som
folkpensionen utgör. Jag är fullt på det
klara med att våra uppfattningar skiljer
sig på denna punkt.

Jag ber att få yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Om svenskt erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner
om svenskt erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet.

I en i första kammaren väckt motion,
nr 263, av herrar Holmberg och Sveningsson,
ävensom en i andra kammaren
väckt likalvdande motion, nr 319,
av herr Petersson m. fl., vilka motioner
hänvisats till utrikesutskottet, hade föreslagits,
att riksdagen skulle för sin
del besluta, att Sverige borde avgiva sådan
förklaring om erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet, som avsåges
i artikel 46 av Europarådskonven -

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

103

Om svenskt erkännande av Europarådsdomstolens behörighet

tionen angående de mänskliga rättigheterna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 263 och II: 319
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Lundström, Hernelius, Heckscher och
Wedén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 263 och II: 319
måtte för sin del besluta, att Sverige
borde avgiva sådan förklaring, som avsåges
i artikel 46 i Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Kammaren ägnade i fjol
denna fråga en ganska lång debatt, och
jag skall därför vara så mycket mera
kortfattad i år.

Vad frågan gäller är alltså, om Sverige
skall erkänna Europadomstolens
behörighet som högsta instans i frågor
om tillämpningen av konventionen om
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.

Av Europarådets 17 medlemsstater
har 16 undertecknat konventionen om
de mänskliga rättigheterna. Enda undantaget
utgör Schweiz, som varit medlem
endast en kortare tid. 15 av dessa
16 stater har ratificerat konventionen.
10 av dessa har erkänt enskild persons
besvärsrätt till kommissionen enligt
samma konvention. 9 av dessa har erkänt
domstolens kompetens — de 9 är
Belgien, Danmark, Irland, Island,
Luxemburg, Holland, Norge, Västtyskland
och Österrike. Den tionde staten,
den som alltså inte erkänt domstolens
kompetens, är Sverige.

Nu siiger utskottets majoritet, att utskottet
icke anser anledning föreligga
att frånträda sin hittillsvarande av -

vaktande ståndpunkt. Det har dock sedan
vi behandlade frågan inträffat en
sak, nämligen att Norge den 30 juni
1964 erkänt domstolen. Det har upplysts
i utskottet att den svenska regeringen
med anledning av det norska
beslutet upptagit frågan om sin ställning
till förnyat övervägande. Den
upplysningen finns av någon anledning
inte återgiven i utskottets recit,
utan i reservationen.

Det förefaller mig, herr talman, som
om Sverige med sitt dokumenterade intresse
för internationell rättsordning
icke har anledning att ensam av dessa
10 stater tveka att underställa sig domstolens
kompetens. Jag ber därför att
få yrka bifall till reservationen.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Det kan synas vara ett
givet demokratiskt framsteg om det internationella
domstols- och skiljedomsförfarandet
gör nya landvinningar. Jag
kan förstå dem som menar att Sverige
bör med glädje gå in för en utvidgning
av den internationella rättsskipningen
såsom motionärerna yrkat. Att avgöra
internationella rättstvister genom internationell
domstol har dessutom brukat
av Sverige förordas.

Men problemet är inte fullt så enkelt
som det förefaller. I det fall vi nu behandlar
är det fråga om svensk anslutning
till en överenskommelse som ger
Europarådets domstol jurisdiktion i
tvister som i sig själva är inre frågor,
d. v. s. enligt gängse regler avgöres av
nationella instanser enbart. Man kan
knappast utan vidare beteckna detta
som ett framsteg. Tror någon att så gedigna
demokratier som England eller
USA skulle vara beredda att acceptera
ett skiljedomsförfarande i tvister av
denna art, som alltså gäller de mänskliga
rättigheterna, och t. ex. låta negerfrågan
i USA eller rasfrågor i England
prövas av en internationell domstol eller
skiljedomstol? Den internationella
rättsskipningen är som bekant vanli -

104

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Om svenskt erkännande av Europarådsdomstolens behörighet

gen inriktad på tvister som skall avgöras
enligt internationell rätt. Såväl Nationernas
Förbunds fasta domstol som
dess efterträdare Förenta Nationernas
internationella domstol har ansetts behöriga
att döma enbart i tvister där tilllämpning
av internationell rätt är avsedd.
De bägge domstolarna är de mest
auktoritativa internationella domstolar
som existerat.

Det är ett ganska nytt problem att
såsom här skett göra en internationell
domstol kompetent att döma i frågor
som gäller inre konstitutionella, straffrättsliga
eller processrättsliga spörsmål,
en del väsentliga andra mindre väsentliga.
Jag ber att få peka på några tilllämpningsfrågor
av mer konkret art.

I fråga om religionsfriheten, en av
de mänskliga rättigheterna, har Sverige
sett sig nödsakad att göra en reservation.
Inom ramen för reservationen
har vi alltså bevarat en viss handlingsfrihet
för Sverige, vilket vi ansåg önskvärt.
Jag ämnar inte i detta sammanhang
gå in på innehållet i den svenska
reservationen om religionsundervisningen.
Men man kan ställa sig frågan
om det så säkert är ett framsteg i rätt
riktning att överlämna åt Europarådets
domstol att avgöra vad som skall anses
vara en kränkning av religionsfriheten
i Sverige enligt konventionens stadgande
och enligt den svenska reservationen.
Man kunde ju tycka att i fråga
om svenska medborgare är svenska
myndigheter de som borde ha det sista
ordet i ett dylikt konstitutionellt
svenskt spörsmål.

Det invändes att vi redan har accepterat
att under vissa förutsättningar
Europarådets ministerkommitté kan bli
sista instans i en sådan fråga. Det var
med mycken tvekan jag såsom utrikesminister
medverkade till den ordningen.
Det var att gå mycket långt särskilt
som vi också accepterat kommissionen
såsom klagomur. Men jag utgick från
att en fråga av denna art bedömes
mindre formellt, mera praktiskt så att
säga, av ministerkommittén än av dom -

stolen. Just därför att ministerkommittén
är en politisk församling — den består
ju av utrikesministrarna — bör den
känna sig friare och i stånd att bortse
från ett strikt juridiskt betraktelsesätt.

Jag väljer ett annat exempel. Det
finns ett stadgande i konventionen som
går ut på att envar som berövats sin
frihet genom ett administrativt beslut
skall ha rätt att få sin sak prövad av
domstol. Det har gjorts gällande att
svensk lag i denna punkt strider mot
konventionen. Vi har inom den svenska
sociallagstiftningen vissa lekmannanämiider,
barnavårdsnämnd, sinnessjuknämnd,
hälsovårdsnämnd etc. som
har rätt att avgöra frihetsinskränkningar.
Spörsmålet är då om dessa nämnder
kan gå in under begreppet domstol.
Det kan vara tveksamt men man kunde
tillåta sig en elastisk tillämpning så
länge man inte accepterat domstolen.
Jag tror att Europarådets ministerkommitté
skulle snarare än dess domstol
godtaga den vidare tolkningen och säga
sig att det inte finns några bärande
praktiska skäl att påtvinga Sverige ett
reguljärt domstolsförfarande. Nämnderna
har, kan man säga, i viss omfattning
en dömande funktion.

Någon kanske säger, att vi gärna kan
rätta oss efter den snävare tolkningen
av domstolsbegreppet. Men när de
svenska statsmakterna ansett lekmannanämnder
vara att föredraga är det
väl omotiverat att för uniformitetens
skull avskaffa våra sociala nämnder
och ersätta dem med domstolar i egentlig
mening.

Ytterligare ett exempel. I konventionen
finns en bestämmelse som lyder
så: »Envars rätt till livet skall skyddas
genom lag.»

Skulle reservanterna vilja tillerkänna
Europarådets domstol behörighet att
pröva om nuvarande eller blivande
svensk abortlagstiftning strider mot
konventionens nyss anförda bestämmelse?
Eller vore det ett framsteg att låta
Europarådets domstol få avgöra en sådan
fråga?

Onsdagen den 31 mars 1963 em.

Nr 14

105

Om svenskt erkännande av Europar&dsdomstolens behörighet

Man säger kanske att ingen främmande
regering skulle falla på den idén att
släpa Sverige inför den internationella
domstolen med anklagelser av detta
slag. Det är ju möjligt, att den praktiska
risken inte är så stor, men det är
en sak. Fyller domstolen verkligen —
vid sidan av kommissionen för de
mänskliga rättigheterna — någon betydelsefull
uppgift såsom väktare av religionsfriheten
i Sverige och av andra
konventionsbestämmelser?

Konventionen om de mänskliga rättigheterna
är en förträfflig sak, men i
ivern att göra konventionen så perfekt
som möjligt har man varit en smula pedantisk.
Huvudsyftet med konventionen
är att åstadkomma en standardisering
av reglerna om mänskliga rättigheter i
olika stater. Om en utsträckning av dessa
rättigheter är det knappast fråga. De
stater, som anslutit sig till konventionen,
har redan på förhand i det väsentliga
tillgodosett de krav, som ingår i
konventionen. Vid en standardisering
förekommer å andra sidan ofta, att medlemsstater
nödgas offra för mycket av
sina egna regler, även om dessa anses
bättre än de föreslagna ändringarna.

I reservationen uttalas såsom motiv
för Sveriges anslutning till domstolen,
att vårt land i nuvarande läge bör medverka
i allt sådant europeiskt samarbete
som är förenligt med vår alliansfria
politik. Jag tror inte att vi bör anlägga
ett storpolitiskt perspektiv på denna
fråga. Den är i själva verket ett subtilt
juridiskt problem, som knappast intresserar
andra än en liten grupp jurister
som specialiserat sig på internationell
rätt. Vi befinner oss dessutom i gott
sällskap med England.

Jag ställde nyss frågan om behovet av
domstolsförfarande i här berörda fall.
Under domstolens tillvaro i åtskilliga år
har sammanlagt två mål behandlats av
densamma. Bägge målen är så egenartade
att de inte kunnat uppkomma i
Sverige. Det ena målet gällde en irländsk
»motståndsmän», som hade
dömts till internering av politiska skäl.

Irländska regeringen frikändes av den
internationella domstolen. Det andra
målet gällde en belgisk »quisling», som
av belgisk domstol förbjudits att redigera
tidningar. Målet avskrevs sedan
lagen återkallats av belgiska regeringen.
De två nyss omnämnda målen —
som omnämndes i förra årets debatt —
skall bevisa nyttan av Europarådets
domstol. Det är, förefaller det mig, ett
svagt bevis.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Man kan väl också säga,
att om domstolen icke kommit till användning
mer än två gånger, utgör detta
ett bevis på att vi inte behöver hysa
så allvarliga farhågor för onödiga ingrepp
i vår egen rättsordning.

Det kan också med ledning av herr
Undéns exempel sägas att det ena —
det belgiska fallet — dock innebar att
den belgiska regeringen återkallade en
lag som man tydligen fann stå i konflikt
med de mänskliga rättigheterna i
detta fall.

Över huvud taget är det svårt att hysa
de farhågor herr Undén bar inför ett
svenskt undertecknande och erkännande
av Europarådsdomstolens behörighet.
»Enligt gängse regler skall interna
frågor inte överlämnas till domstol
utanför landets gränser», säger herr
Undén. Det är numera en sanning med
modifikation, tv det har ju hänt en hel
del på detta område under de senaste
årtiondena. Detta framgår av det faktum,
att nio oss närstående och delvis
jämförliga stater av de tio, som godtagit
enskild persons besvärsrätt, varit
med om att underkasta sig domstolens
supremati. Vi är alltså den enda stat
av dessa tio, som inte vill vara med.
Jag tror nog att vår egen rättsordning
och egen administration utformats på
sådant sätt och att tillämpningen inom
ramen härför sker på sådant sätt, att
vi alltså inte behöver frukta så mycket

106

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Om svenskt erkännande av Europarådsdomstolens behörighet

för att erkänna domstolen. Däremot
måste det väcka en viss förvåning att
Sverige är den enda av dessa tio stater
som står utanför.

Herr talman! Hur vi än i dag beslutar,
kommer Sverige relativt snart att
ha erkänt denna domstol. Det är bara
en fråga om hur länge det kommer att
dröja.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har tidigare under
några år, när denna fråga behandlats i
utrikesutskottet, biträtt utskottets förslag,
att man skulle avvakta utvecklingen
och alltså icke omedelbart erkänna
Europarådsdomstolens behörighet.

Jag har emellertid nu i år ansett, att
jag bör ansluta mig till reservationen,
och vill här nämna att detta närmast
berott på att även Norge slutligen ansett
sig kunna erkänna domstolens behörighet.
I Norge har man nämligen
haft problem av långt betydelsefullare
art än vi rört oss med i dagens debatt,
nämligen sådant som har med de s. k.
landssvikerne att göra. Jag har tidigare
menat att det vore skäl i att vänta och
se, hur Norge skulle ställa sig till ett
erkännande av behörigheten med hänsyn
till sina viktiga problem. Det skulle
ge betydelsefulla upplysningar om
hur ett erkännande av domstolens behörighet
kunde bedömas med hänsyn
till så viktiga problem som man i vårt
grannland hade att göra med.

När nu Norge i fjol har beslutat att
erkänna behörigheten, har för mitt vidkommande
skälet att fortfarande biträda
avslagsyrkandet förfallit. Jag har
alltså ansett att det föreligger anledning
för Sverige att nu också ansluta
sig till den krets, som erkänner Europadomstolens
behörighet.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Herr Hernelius framhöll
att det inte borde vara så farligt
att ansluta sig till domstolen. Nej, jag

tror inte heller att det är farligt, men
man brukar gärna vilja ha positiva skäl
för att vidta en sådan åtgärd. Det räcker
inte med att det inte är så stor risk,
det bör också ha ådagalagts någon nytta
av domstolen ur Sveriges synpunkt.

Vad beträffar det ena målet ville herr
Hernelius framhålla som en merit hos
domstolen, att den genom att processen
anhängiggjorts hade åstadkommit att
den belgiska tidningsman och nazist
som det gällde återfick sin rätt att
skriva i tidningarna. Den omständigheten
alltså, att denna komprometterade
nazist hade återfått rätt att skriva
i belgiska tidningar skulle vara ett särskilt
skäl för att anse, att domstolen
hade gjort nytta. Jag tycker inte det
är så mycket glädje med den saken,
även om det för den belgiske quislingen
givetvis var en förmån.

Jag vill också påpeka att England,
som jag nämnde i mitt inledningsanförande,
såvitt man vet inte har någon
tanke på att ansluta sig till domstolen.
Och England är väl en lika god demokrati
som de tio stater som herr Hernelius
syftade på.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Vad det belgiska fallet
beträffar, riktade sig den lagen, om jag
är rätt underrättad, icke mot någon enskild
person, utan drabbade ytterlighetsriktningar.
Det var alltså en generell
lag som regeringen fann anledning
upphäva därför att den uppenbarligen
bedömdes komma i konflikt med de
mänskliga rättigheterna.

Herr Undén återkommer till exemplet
med England, tidigare var det också
Förenta staterna. Men, herr talman,
det är inte med oss jämförliga stater.
Vi är ingen stormakt, och herr Undén
nämnde själv exempel på deras problem:
negersvårigheterna i Amerika

och motsättningarna mellan raser även
i England. Vi har icke dessa problem,
herr talman, och de motiv som kan
gälla för England och Förenta staterna

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

107

Om inrättande av kommunala fritidsnämnder

Ja — 90;

kan icke med samma tyngd åberopas
för vårt vidkommande.

Herr Undén frågade också: Finns
det inte något positivt som kommer av
en anslutning till domstolen? Jo, det
gör det. Det positiva är att Sverige icke,
som enda stat av dessa tio, ställer sig
utanför det framväxande mellanfolkliga
samarbetet i fråga om att utbygga
och tillbygga en internationell rättsordning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hernelius begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad utrikesutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hernelius begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nej — 45.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av ändringar
i konventionen om upprättande
av Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO); samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av protokoll
angående varuutbytet mellan Sverige
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motion om tidsbegränsning
av anföranden i kamrarna;

nr 15, i anledning av motioner angående
riksdagens högtidliga öppnande;
och

nr 16, i anledning av motion om valbarhet
till kyrkvärdsuppdrag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om inrättande av kommunala fritidsnämnder Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av motioner
om inrättande av kommunala fritidsnämnder.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 355
i första kammaren av herr Larsson,
Lurs, och herr Palm samt nr 422 i andra
kammaren av herr Carlstein m. fl. hade
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att en utredning
måtte tillsättas med uppgift att fram -

108

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Om inrättande av kommunala fritidsnämnder

lägga förslag rörande inordnande i
kommunallagen av föreskrifter rörande
inrättande av fritidsnämnder i landets
kommuner.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 355 och II: 422
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! En avstyrkt motion,
den som jag och herr Palm har lämnat
i denna kammare, skulle det kanske
inte finnas stor anledning att spilla ord
på. Det är möjligt att vi har varit ute
för tidigt i denna fråga. Av remissvaren
från kommunförbunden och Svenska
landstingsförbundet framgår att de
i sak är positiva; de vitsordar behovet
av det kommunala initiativet för fritidsfrämjande
åtgärder, men de har ensidigt
vänt sig emot en laglig reglering
av dessa uppgifter och talar om att de
inte vill vara med om tvingande föreskrifter.

Jag vill endast för kammarens ledamöter
anföra att vi har sett på problemet
så, att här håller en utveckling på
att växa fram, buren av ett starkt intresse
från medborgarnas sida, att ha
tillgång till fritidsfrämjande åtgärder
av olika slag. Trycket på kommunerna
har lett till att vi år 1965 kan räkna
med, Stockholms stad undantagen, kommunala
kostnader på drygt 300 miljoner
kronor i detta avseende. Utvecklingen
kommer att accelerera snabbt
inte minst därigenom att vi får ytterligare
ökad fritid, genom att vi får
ökade ekonomiska resurser och därmed
efterfrågar mera serviceåtgärder
på olika områden, och att vi kräver en
ständig förnyelse av insatserna på det
föreningsstödjande planet. Härtill kommer
att vi ganska snart har att stå inför
en förändring av kommunernas
sammansättning i storleksavseende och
därmed deras ekonomiska bärkraft.

Det är mot denna bakgrund vi väckt

motionen, i vilken vi begär en utredning
huruvida man på något sätt skulle
kunna genomföra en lagstiftning som
gav en viss likformighet i de åtgärder
som man kan tänka sig i detta avseende.

Det kan inte, jag vill peka på det,
vara lämpligt att splittra besluten på
olika områden. Sociallagarna reglerar
en del av uppgifterna beträffande det
kommunala stödet till fritidsverksamheten.
Det finns en proposition, som
så småningom skall behandlas här, enligt
vilken barnavårdsnämnderna skall
ges direkt uppdrag att stödja föreningslivet
samtidigt som man inom socialvårdens
område ser en utveckling hän
mot en helt annan väg än den nuvarande.

Herr talman! Det är inför en utveckling,
som kommer att medföra ökad likställighet
mellan de allt större kommunerna,
som vi velat föra fram frågan.
Det är möjligt att den är tidigt väckt
och att det finns andra uppgifter som
måhända borde komma före denna. Inför
den enhällighet som remissinstanserna
och utskottet visat i avstyrkandet
av motionen har jag intet yrkande,
men har ändå velat göra dessa anmärkningar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m., såvitt denna hänvisats till konstitutionsutskottet,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom försvarsdeparte -

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

109

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

mentets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. ramen för det militära försvaret,
m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1965 dels berett riksdagen tillfälle avgiva
yttrande med anledning av vad
som anförts om ramen för det militära
försvaret m. m., dels föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1965/66 medgiva
att, därest av beredskapsskäl värnpliktiga
inkallades till repetitionsövning av
större omfattning eller beredskapsövning
eller ock av samma skäl andra
särskilda åtgärder måste vidtagas, följande
under riksstatens fjärde huvudtitel
uppförda, av riksdagen maximerade
anslag, nämligen Armén: övningar
m. m., Armén: Underhåll av tygmateriel
m. m., Marinen: övningar m. m.,
Marinen: Underhåll av fartyg m. m.,
Flygvapnet: övningar m. m. samt Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
m. m., finge överskridas enligt
Kungl. Maj ds bestämmande.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lager och Adolfsson
(I: 142) samt den andra inom andra
kammaren av herr Jansson m. fl. (II:
183), hemställts, att riksdagen måtte besluta
om utgiftsstopp för militärkostnaderna
vid det löpande budgetårets övre
utgiftsgräns, vilket förutsattes bland annat
innebära, att repetitionsövningarna
under kommande budgetår inställdes,
att anslaget för teknisk utveckling
icke utginge, att 50 miljoner kronor inbesparades
på flygvapnets och marinens
befästningsarbeten under Gemensamma
ändamål samt att flygvapnets anslag
till anskaffning av flygmateriel
in. m. reducerades med 150 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:142 och 11:183,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i anledning av departementschefens
uttalande i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4
januari 1965 rörande ramen för det militära
försvaret m. m.;

III. att riksdagen måtte för budgetåret
1965/66 medgiva att, därest värnpliktiga
av beredskapsskäl inkallades
till repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller ock
av samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av
riksdagen maximerade anslag, nämligen
Armén: övningar m. m., Armén:
Underhåll av tygmateriel m. m., Marinen:
övningar m. m., Marinen: Underhåll
av fartyg m. m., Flygvapnet: övningar
m. m. samt Flygvapnet: Drift
och underhåll av flygmateriel m. m.
finge överskridas enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande.

Reservation hade anmälts av herr
Söderberg, som dock ej antytt sin mening.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är ett par frågor
som försvarsministern har tagit upp i
sitt resonemang om ramberäkningen
som jag vill säga några ord om.

Det gäller först frågan om de äldre
förläggningskasernerna. Försvarsministern
anför: »Vid bestämmande av ramarna
har jag särskilt tagit hänsyn till
önskvärdheten att snabbt sätta i stånd
de äldre förläggningskasernerna.» Statsutskottet
har för sin del samma resonemang.

Alla är vi naturligtvis överens om att
det är ytterst önskvärt att snabbt förbättra
de värnpliktigas förläggningar.

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

Utan tvekan befinner sig många förläggningar
i ett mindre människovärdigt
skick. Jag är dock inte lika övertygad
om att man nu bör lägga ned pengar på
att förbättra de äldre kasernerna. All
erfarenhet visar att det är mycket dyrt
att bygga om gamla hus och att standarden
på byggnaderna ofta blir mycket
låg i förhållande till de kostnader
som måste läggas ned på en ombyggnad.
Från samhällsekonomisk synpunkt är
det därför ytterst otillfredsställande att
göra stora investeringar för att bygga
om gamla kaserner.

Därtill kommer att hela vår fredsutbildning
är i behov av en allmän översyn.
Utbildningen kan säkerligen koncentreras
till ett betydligt mindre antal
utbildningsorter, där man på ett helt
annat sätt kan utnyttja de markområden
som behövs för övningar av olika
slag. Om man nu lägger ned pengar på
att förbättra äldre kaserner innebär
det att fredsutbildningen låses i sin nuvarande
organisation.

Det är känt för dem som har sysslat
med dessa frågor att det finns mycket
stora anspråk på ökade markområden
vid de olika militära förläggningarna.
Det är också ganska naturligt att sådana
krav reses just med hänsyn till den
moderna vapenutvecklingen. För några
år sedan fanns det anspråk på ytterligare
markområden inom de olika förläggningsorterna
för sammanlagt cirka 50
miljoner kronor. Det är i och för sig
inget större belopp i försvarsbudgeten,
som ju uppgår till nära fem miljarder.
Det oroande är framför allt de svårigheter
som uppstår särskilt för de större
städerna att avstå från de markområden,
som många gånger anses behövas
för de militära övningarna. Det är mot
denna bakgrund säkerligen oklokt att
nu investera betydande medel för reparation
och upprustning av de gamla
kasernerna. Det gäller framför allt för
de garnisonsorter som nu kan räknas
till de större städerna.

Låt mig anföra ett exempel. I Uppsala,
där vi har AUS och Signalregemen -

tet, ligger dessa båda förläggningar mellan
Akademiska sjukhuset och Ulleråkers
sjukhus. Både Akademiska sjukhuset
och Uppsala universitet har stort
behov att för sin utbyggnad få använda
de områden som i dag nyttjas av AUS
och Signalregementet. Om man i dag
skulle börja fundera på att göra dyrbara
renoveringar av förläggningskasernerna
i Uppsala kommer det naturligtvis
att leda till att det blir kraftigt motstånd
mot att få använda den mark,
som militären nu disponerar och som
är så nödvändig för både sjukvården
och utbildningen i vårt land.

Förhållandet är detsamma i många
andra större städer. I Göteborg flyttades
härom året Lv 6 till förutvarande
A 2:s område. Det är svårt att där få
ett tillfredsställande övningsområde. Regementet
ligger nu där som en propp i
staden och hindrar utvecklingen. För
bostadsbyggandet tvingas man att söka
sig till områden långt utanför Göteborgs
environger.

På samma sätt förhåller det sig i en
hel rad andra starkt expanderande städer,
exempelvis i Linköping. Där har
man visserligen träffat en överenskommelse
mellan försvaret och staden om
markutbyte, men de militära anläggningarna
hindrar ändå utvecklingen av
staden att gå mer än åt ett par håll därför
att de militära övningsområdena
ligger i vägen.

Norrköping, Västerås och Malmö kan
också nämnas i detta sammanhang.

Jag tror att det är viktigt att se över
hela fredsutbildningsorganisationen innan
man gör stora investeringar för
ombyggnad av äldre kaserner. Denna
översyn måste då naturligtvis ske
snabbt. Det är också lämpligt att undersöka,
om det inte vore bättre att lokalisera
förbanden till mindre städer och
tätorter, ty då skulle man kunna friställa
stora markområden kring våra
mera starkt expanderande städer.

Man hör i detta sammanhang invändningen
att det är nödvändigt för kuppförsvaret
att ha tillgång till förband nä -

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

111

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

ra Stockholm. Det skälet är naturligtvis
inte helt relevant. När de värnpliktiga
rycker in till sin första utbildning är de
ju nybörjare, som har ett mycket litet
värde som kuppförsvar. Man måste då
lita till krigsförbanden, och de är i regel
så organiserade att de snabbt kan inkallas.

Jag tror att det är nödvändigt att man
mycket snart gör en undersökning om
fredsutbildningen för att man inte skall
göra mycket stora felinvesteringar.

Den andra punkt jag skulle vilja säga
några ord om gäller repetitionsövningarna.
Om dem säger försvarsministern:
»Antalet repetitionsövande m. fl. beräknar
jag till sammanlagt 90 790 man, en
ökning med 1 540 man, beroende på att
eu större övning avses genomföras under
år 1965.»

Även på den punkten har statsutskottet
gillat vad försvarsministern har anfört.
Där måste jag emellertid ifrågasätta,
om det inte i fråga om repetitionsövningarna
vore möjligt att ta betydligt
större hänsyn till arbetsmarknadsläget
än man för närvarande gör. I dag
har vi stor brist på arbetskraft av olika
slag, och inkallelserna till repetitionsövningarna
medför många gånger stora
svårigheter för vår produktion. De kostar
också samhället mycket stora pengar,
inte bara direkt, utan framför allt
genom det produktionsbortfall som nu
sker då man inkallar folk som utgör betydelsefulla
kuggar i produktionen.

Jag tror att försvarsministern bör ta
sig en allvarlig funderare på om han
inte i samråd med arbetsmarknadsverket
kan moderera antalet av dem som
inkallas till repetitionsövningar med
hänsyn till konjunkturläget och läget
på arbetsmarknaden. En betydligt större
generositet bör kunna visas ansökningar
om befrielse från inkallelse till
repetitionsövningar, och det bör även
vara möjligt att vid planläggningen av
repetitionsövningar ta hänsyn till situationen
på arbetsmarknaden.

Det sägs att repetitionsövningarna
framför allt har betydelse för befälet,

som då får öva i större förband. Man
måste emellertid ställa sig frågande, om
det är absolut nödvändigt att låta en så
stor mängd statister tjänstgöra vid övningarna.
Försvarsministern kunde kanske
rentav ta sig en funderare på om
man inte kunde återgå till det gamla
systemet att till viss del ersätta soldaterna
med röda skärmar.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Alltifrån den tid när
försvarsfrågan fördes ut ur den allmänna
diskussionen och gjordes till en angelägenhet
enbart för en mycket liten
sluten krets av partiledare och högre
militärer har vi från vårt håll opponerat
mot detta system. Det rör sig dock
här om mycket stora penningar — vi
är väl nu uppe, om man räknar samman
det hela, i militärutgifter på cirka
5 000 miljoner kronor om året.

Vi har också opponerat mot de ständiga
ökningarna av anslagen till militärväsendet,
som ju har blivit regel under
det senaste årtiondet. Vi har krävt
en vidgad civil insyn i militärväsendet
i avsikt att också försvaret skall ha den
kontroll över sig som alla andra statliga
inrättningar får foga sig i.

Slutligen har vi hävdat i flera år —
jag skall inte utveckla det vidare här
i dag — att nya principer för uppbyggnaden
av en effektiv neutralitetsvakt
borde prövas.

Hittills har emellertid dessa propåer
bara studsat tillbaka emot ett mycket
kompakt motstånd från dem som har
makten över de här tingen.

Vad beträffar de aktuella utgifterna
för försvarsändamål anser vi att det
under nästa budgetår kan införas ett
utgiftsstopp. Utbyggnad av befästningar,
nyrekrytering av stampersonal och
höjning av anslag för s. k. teknisk utveckling
och liknande kan vila.

Världsliiget är dock inte sådant, att
det påkallar vidgade militära anordningar.
Tvärtom förefaller det som om
tendenserna till avspänning är mer

112

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. ramen för det militära försvaret, m.
framträdande i världsbilden än skärpningen
av motsättningarna. Jag bortser
inte från att det brinner borta i Sydostasien
och att vissa utvidgningar av
konflikten där kan uppstå, men jag tror
iindå att den inte har en sådan allvarlig
innebörd som motiverar en ökning
med i runt tal 350 miljoner kronor av
anslagen till militärväsendet här uppe
i gamla Sverige.

Litet varstans i världen talar man om
nedrustningens och avrustningens nödvändighet,
och trots att Genévekonferensen
uppenbarligen för ögonblicket
har kört fast, så är väl inte allt hopp
ute om att den skall kunna fortsätta sin
verksamhet och nå fram till något resultat.
Då ställer man sig med naturnödvändighet
frågan, varför vi i Sverige
skall envisas med att bara öka militärutgifterna.
Nu har emellertid en ny försvarsutredning
tillsatts, och den har fått
i någon mån för att inte säga rätt väsentligt
annorlunda beskaffade grunder
att arbeta efter än tidigare s. k. utredningar
har haft.

Statsministern gav för en vecka sedan
från denna talarstol ett löfte om
att denna utredning skall kompletteras
med en allmän och fri debatt i försvarsfrågan.
Det löftet är mycket välkommet,
och jag hoppas att det infrias. Försvarsministern
själv har för övrigt, om
jag inte minns fel, också gjort vissa uttalanden
i den riktningen till pressen.
Jag tror inte det råder någon tvekan
om att därest försvarsfrågan får öppet
ventileras kommer också väsentliga förändringar
i den riktning, som vi under
årens lopp förespråkat, att föreslås i
det betänkande som denna utredning
kan komma att framlägga. Vi är från
vårt håll mycket glada över att det blir
en öppen debatt, och det blir kanske
tillfälle att i den debatten återkomma
till dessa frågor.

Jag vill för dagen inskränka mig till
det nu anförda och ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 142 och II: 183 under
punkten 1 i utskottets utlåtande, i
tillämpliga delar.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Herr Söderberg ställde
inte något yrkande i de frågor han berörde,
och det finns under sådana förhållanden
knappast skäl för mig att nu
gå något djupare in på desamma.

När det gäller den förstnämnda frågan
om upprustningen av kasernerna
ligger det ju så till att den i fjärde huvudtiteln
endast upptagits i avbidan
på särskild proposition i ämnet. Propositionen
har numera avlämnats till
riksdagen som nr 34 »med förslag till
stat för försvarets fastiglietsfond för
budgetåret 1965/66». Denna fråga behandlades
slutgiltigt av statsutskottet i
går och kommer sannolikt på kammarens
bord någon gång i nästa vecka.
Under sådana förhållanden finns det
väl större anledning att då granska de
problem som herr Söderberg här har
tagit upp.

I propositionen nr 34 har Kungl.
Maj:t äskat avsevärda anslag för upprustning
av kasernerna. Även om man
kan förstå de synpunkter, som herr
Söderberg hävdar, kan man inte komma
ifrån nödvändigheten av att med
det snaraste rätta till de brister som
otvivelaktigt finns i de gamla kasernerna
och som det också är möjligt att rätta
till med rimliga kostnader. Kungl.
Maj:t har här tagit ett krafttag för att
inom en begränsad tidsperiod söka få
en rättelse till stånd, så att lokaliteterna
blir användbara och får en standard,
som något så när motsvarar önskemålen
från de värnpliktiga som måste vistas
där under många månader.

Vad sedan herr Lagers anförande beträffar
tänker inte heller jag ta upp någon
längre debatt i den frågan. Jag vill
bara erinra om att herr Lager har motionerat
om och pläderat för ett utgiftsstopp
för militärkostnaderna vid
det löpande budgetårets övre utgiftsgräns.
Visst kan man diskutera försvarskostnaderna
och visst kan man
anse att de är höga, men frågan är om
man kan våga påståendet att de är höga

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

113

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

i förhållande till den effekt vi vill ernå
med vårt försvar i olika situationer.

Riksdagen har dock på förslag av
föregående försvarsutredning år 1963
fattat principbeslut om en bestämd kostnadsram
för en fyraårsperiod. Departementschefen
har följt detta riksdagens
beslut, varför utskottet helt naturligt
inte haft något att erinra mot det förslag
som nu diskuteras.

Motionen innehåller också, såsom
herr Lager framhöll, som motivering
för en nedskärning av försvarsanslagen
de tendenser till avspänning mellan
stormakterna som kan skönjas. Man
åberopar därvidlag till och med trontalet.
Jag skall inte förneka att det funnits
ansatser till sådana tendenser, men
samtidigt vill jag konstatera, liksom
herr Lager, att det politiska läge som
just nu är rådande i Sydostasien verkar
mera spänningsfyllt än motsatsen, och
vilken verkan detta kan få på våra förhållanden
vet man i varje fall för dagen
ingenting om.

Oavsett hur man bedömer dagens utrikespolitiska
läge vill jag konstatera en
sak som utskottet framhåller, nämligen
att riksdagen vid fattandet av förenämnda
försvarsbeslut, som omfattar
en fyraårsperiod, underströk angelägenheten
av att den då beslutade kostnadsramen
icke rubbades med hänsyn till
skiftande tendenser i det utrikes- och
militärpolitiska läget annat än i exceptionella
lägen. Utskottet kan icke finna
att förhållanden föreligger, som motiverar
ett avsteg från detta beslut. Utskottet
erinrar vidare om att i förenämnda
försvarsbeslut förutsattes, att
statsmakterna i god tid före fyraårsperiodens
slut skulle företa nya utredningar
rörande försvarets totalkostnader
för kommande år, varvid såväl basbelopp
som utvecklingsprocentens storlek
borde övervägas. I anslutning härtill
underströk riksdagen vikten av att
handlingsfriheten upprätthölls efter utgången
av nämnda period.

Såväl i statsverkspropositionen som i
föreliggande utskottsutlåtande konsta -

teras sålunda att riksdagens intentioner
följts och att dessutom en ny försvarsutredning
tillsatts, som i sina direktiv
även har att ta upp en del av de frågor
som framförts i motionen. Något ytterligare
finns inte enligt vårt förmenande
att anföra.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan på alla punkter.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag skulle i stort sett
kunna instämma i vad herr andre vice
talmannen nyss har sagt från denna talarstol
—- när jag ändå begärde ordet
var det för att jag ville säga ett par
små saker till herr Söderberg.

Herr Söderberg! Skulle man någonstans
inom det militära ha frågetecken
av sådant slag, att man eventuellt skulle
vilja tänka sig ändrad förläggningsort,
då kan jag förstå att man är litet
fundersam i vad gäller nya investeringar.
Men jag kan å andra sidan försäkra
att det finns så många andra platser,
där man i så fall i stället kan använda
de investeringsmedel som här avses, att
det knappast borde råda någon tvekan
i detta avseende för den som känner
till de verkliga förhållandena och våra
förläggningars standard och status. Det
kan inte vara rimligt att den värnpliktiga
ungdom, som vi tvingar att ligga
inkallad, skall ha den standard som vi
fortfarande på alltför många ställen
dras med, och som yrkesmilitär skall
jag gärna säga, att jag med största tillfredsställelse
hälsar den uppräkning av
dessa investeringsmedel som företagits
i årets statsverksproposition.

Jag vill också i korthet säga några
ord beträffande repetitionsövningarna,
den andra punkt som herr Söderberg
kom in på. Jag kan försäkra att försvarsstaben
bedriver ett intimt samarbete
med arbetsmarknadsmyndigheterna
och att de regionala och lokala instanserna
bedriver ett minst lika intimt
samarbete då det gäller att lösa frågeställningen
inkallelser kontra behovet

114

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

av folk på arbetsmarknaden. Enligt gällande
generalorder skall vi inkalla så
stor personalkader, att vi om möjligt
kan genomföra våra krigsförbandsvisa
repetitionsövningar med en styrka av
85 procent av gällande mobiliseringstabeller.
Tanken bakom detta är just
att man skall ha möjlighet att medge
ett tillräckligt stort antal anstånd, önskemålen
om anstånd prövas på alla
upptänkliga vägar, och de militära
myndigheterna har lyckats nå vissa
överenskommelser med arbetsmarknadsmyndigheterna
i syfte att säkra en
saklig prövning. Varje ansökan om uppskov
med repetitionsövning underställes
i princip arbetsmarknadsmyndigheterna
för deras yttrande, varefter de
militära cheferna träffar sitt avgörande
på grundval av dessa yttranden.

Jag har all förståelse för att vi bör
söka skapa ett repetitionsövningssystem
som genomföres med största möjliga
hänsyn till konjunkturläge och arbetsmarknadssituation;
men vi skall väl
inte, herr talman, här i kväll diskutera
det problemet närmare. Jag vill dock
konstatera att vi inom den militära sektorn
måste planlägga och förbereda
verksamheten två eller kanske tre år
i förväg. Det sägs ju ofta att man inte
säkert kan bedöma konjunkturutvecklingen
ens när man diskuterar kommande
budgetår. Då kan det inte heller
begäras, att militärerna i sin planläggning
skall kunna ta hänsyn till konjunkturfaktorer
som ligger ännu längre
in i framtiden; och det krävs som
sagt ganska lång tid för den militära
planeringen, för anslagsäskanden o. s. v.
ända fram till riksdagsbehandlingen.

Det blir måhända tillfälle att återkomma
till dessa problem. Jag har för
dagen heller ingenting annat att göra
än att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Bara ett par ord som
replik till herr andre vice talmannen.

Han menade att de nuvarande anslagen,
repövningarna och inkallelsesystemet
var nödvändiga för att upprätthålla
högsta möjliga försvarseffektivitet.
Jag hyser mina mycket bestämda tvivel
om att det är möjligt att mäta en krigsmakts
effektivitet på annat sätt än under
krigsförhållanden, och det får vi
väl ändå hoppas att vi skall bli förskonade
från.

Nu lämnade herr Strandberg den alldeles
nya upplysningen att omfånget av
repetitionsövningarna egentligen bestämmes
av arbetsmarknadsorganen,
och det lugnar mig en smula — då är det
ju i alla fall en civil instans som här
får ha ett avgörande ord.

Sedan vill jag säga, att jag inte kan
förstå att repetitionsövningar skulle
vara nödvändiga varje år i den omfattning
de nu har. Det är ju inte så många
år sedan — jag tror tre år — som man
på regeringens förslag inställde en avsevärd
del av repetitionsövningarna,
och det medförde såvitt jag kan begripa
inte några allvarliga brister i vår
försvarsberedskap eller i neutralitetsvakten.

Slutligen anser jag inte 21/2 procent-regeln
för s. k. teknisk utveckling
helig. Jag begriper att försvarsministern
hänvisar till den när han avlämnar
sina förslag till riksdagen och begär
pengar, men jag tror inte att vi
andra — vi som inte är i hans ställning
— behöver betrakta den siffran
som sakrosankt.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag borde naturligtvis vara
mycket tacksam mot kapten Strandberg
för den lektion som han gav angående
inkallelse till repetitionsövningar.
Jag har dock, kapten Strandberg, i
egenskap av arbetsgivare, nämligen som
företrädare för landstinget, faktiskt fått
se »från andra hållet» hur de här inkallelserna
går till och vilka möjligheter
det finns att få befrielse från dem.

Tyvärr är det inte så, herr Lager, att

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

115

man skall bli alltför lugnad av den försäkran
som kapten Strandberg gav.
Folk, som är ytterst nödvändiga för
produktionen, inkallas till repetitionsövningar.
När de sedan kommer hem
och man får reda på vad de har haft
för uppgifter under dessa övningar, så
är det ingen som helst tvekan, kapten
Strandberg, om var de skulle ha kunnat
göra den största nyttan för samhället.
Jag tror nog att den där lektionen
kan vara ganska överflödig.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
kvällens diskussion med herr Söderberg.
Han kommer att få vara herr
Söderberg även i fortsättningen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt angående
mom. I av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjordes i enlighet med de
beträffande mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:142 och 11:183
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkterna 2—212

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 213

Lades till handlingarna.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken.

Efter hemställan av bankoutskottet
beslöt 1964 års riksdag att i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år
1964 och i ämnet väckta motioner godkänna
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
huvudsakligen i enlighet
med vad utskottet angivit i sitt utlåtande
nr 48.

I statsverkspropositionen för budgetåret
1965/66 hade Kungl. Maj:t, under
hänvisning till riksdagens nämnda beslut,
framlagt förslag om anslag till lokaliseringsbidrag
och till lokaliseringslån.
Dessa förslag voro föremål för förberedande
behandling inom statsutskottet.

Frågor rörande riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
hade ånyo, delvis i
anslutning till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag
om medelsanvisning, upptagits i ett antal
vid årets riksdag väckta motioner,
vilka hänvisats till bankoutskottet.

1 vissa av de nämnda motionerna
hade bland annat hemställts, att för lokaliseringspolitiska
ändamål måtte anvisas
högre anslag än Kungl. Maj:t föreslagit.
Dessa motioner, vilka såvitt de
avsåge medelsanvisning hade hänvisats
till statsutskottet, voro följande, nämligen dels

de likalydande motionerna I: 421,
av herr Stefanson in. fl., och 11:498,
av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl.,
vari under punkterna 1, 3 och 4 hemställts,
att riksdagen måtte besluta,

1) att det lokaliscringspolitiska stödet
även skulle beviljas sysselsättningssvaga
områden i östra Götaland samt
alt hemställa till Kungl. Maj:t att efter
hörande av lokaliseringsorganen fastställa
de geografiska gränserna för ett
östra stödområde,

116

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken

3) att för budgetåret 1965/66 anvisa
en kreditgarantiram för lokaliseringspolitiska
ändamål på 50 000 000 kronor,

4) att ett särskilt servicestöd skulle
utgå till ett antal orter i Norrlands inland
samt att hemställa till Kungl. Maj:t
att efter undersökning framlägga förslag
till 1960 års riksdag beträffande
vilka orter som skulle utväljas och stödets
närmare utformning;

dels de likalydande motionerna I:
429, av herr Sundin m. fl. och II: 506, av
herr Hedlund in. fl., vari, såvitt nu vore
i fråga, föreslagits, att riksdagen skulle
besluta, att statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte skulle medgivas
för budgetåret 1965/66 intill ett belopp
av 50 000 000 kronor.

Med anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till lokaliseringslån hade
i de likalydande motionerna I: 80,
av herr Enarsson in. fl., och II: 108, av
herr Casscl in. fl., yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att statliga kreditgarantier
intill ett belopp av 100 miljoner
kronor per år under en femårsperiod
från och med budgetåret 1965/66 skulle
ställas till förfogande för lokaliseringslån.

Frågan om den geografiska avgränsningen
av det lokaliseringspolitiska stödet
behandlades ytterligare i

dels de likalydande motionerna I:
492, av herr Sundin in. fl., och 11:595,
av herr Hedlund in. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte medgiva, att det
statliga ekonomiska företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte finge inriktas
på de sysselsättningssvaga områdena i
östra Götaland enligt samma grunder
som fastställts för norra stödområdet;
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsamt framläggande
av förslag till geografisk avgränsning
för nämnda stödområde;

dels motionen II: 268, av herrar Franzén
i Träkumla och Gustafsson i Sten -

kyrka, vari anhållits, att riksdagen måtte
besluta, att Gotland i fråga om lokaliseringspolitiken
skulle utgöra ett särskilt
stödområde enligt samma grunder
som enligt riksdagsbeslutet 1964 gällde
för norra stödområdet.

Frågan om servicestöd till förmån för
invånarna i vissa glesbygder hade vidare
behandlats i

dels de likalydande motionerna I:
105, av herr Enarsson in. fl., och II: 134,
av herr Cassel in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte låta skyndsamt utreda och för
riksdagen framlägga förslag om vilka
åtgärder som borde vidtagas för att befolkningen
i landets glesbygder skulle
på ett rättvist sätt få del av det stigande
välståndet och erbjudas en tillfredsställande
social och kulturell service;

dels de likalydande motionerna I:
494, av herr Sundin in. fl., och II: 593,
av herr Hedlund in. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om skyndsam utredning
rörande servicestöd till det norrländska
inlandets glesbygder och områden
med liknande betingelser i enlighet med
vad i motionerna anförts.

De återstående motioner, som väckts
i hithörande frågor voro

dels de likalydande motionerna I:
313, av herrar Sundin och Wikberg,
samt 11:377, av herrar Larsson i Norderön
och Larsson i Hedenäset, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära en allsidig
utredning av lokaliserings- och näringspolitikens
effekt i ekonomiskt och socialt
avseende för skilda delar av vårt
land och att därvid de kommunalekonomiska
aspekterna särskilt måtte studeras
samt att utredningen även måtte
ägnas de förhållanden i glesbygden,
som kunde vara betingade av naturtillgångarnas
fördelning på skilda ägarkategorier
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

117

dels de likalydande motionerna I:
485, av herrar Wikberg och Johan Olsson,
samt II: 576, av herrar Larsson i
Hedeniiset och Larsson i Norderön, vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att förhandlingar
måtte upptagas med oljebranschens
företag och organisationer i
syfte att erhålla en utjämning av bensinoch
oljepriserna i landet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att motionerna 1:421 och 11:498,
i vad de avsåge lokaliseringspolitiskt
stöd åt områden i östra Götaland, ävensom
motionerna I: 492 och II: 595 samt
II: 268 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 421 och II: 498, såvitt nu vore
i fråga, ävensom motionerna 1:105
och II: 134 samt I: 494 och II: 593 måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande servicestöd
till befolkningen i vissa glesbygder
i enlighet med vad utskottet i utlåtandet
anfört;

3. att motionerna 1:80 och 11:108
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4. att motionerna 1:421 och 11:498
samt 1:429 och 11:506, i vad de avsåge
kreditgarantier, icke måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd;

5. att motionerna 1:485 och 11:576
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

6. att motionerna 1:313 och 11:377
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Berglund, Löfgren och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1

8 Första kammarens protokoll 1065. Nr li

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 421 och II: 498, såvitt nu
vore i fråga, samt motionerna 1:492
och 11:595 måtte dels medgiva, att det
statliga ekonomiska företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte finge inriktas
på de sysselsättningssvaga områdena i
östra Götaland enligt samma grunder
som fastställts för det norra stödområdet,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
efter hörande av lokaliseringsorganen
fastställa gränserna för ett stödområde
i östra Götaland, samt

att motionen 11:268 måtte anses besvarad
genom vad reservanterna sålunda
anfört och hemställt;

2) av herrar Ståhle, Åke Larsson,
Palm och Augustsson, fru RenströmIngenäs
samt herrar Ekström i Iggesund,
Haglund och Fridolfsson i Rödeby,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att motionerna
1:421 och 11:498, såvitt de avsåge
utredning rörande servicestöd till
befolkningen i vissa glesbygder, ävensom
motionerna 1:105 och II: 134 samt
1:494 och 11:593 icke måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd;

3) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Nordgren, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 80 och II: 108 måtte dels
besluta, att statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte skulle medgivas
för budgetåret 1965/66 intill ett belopp
av 100 miljoner kronor, dels såsom
riktlinje för den statliga lokaliseringspolitiken
uttala, att sådana kreditgarantier
borde medgivas även under
budgetåren 1966/67—1969/70;

4) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Berglund, Löfgren och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda

118

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
så, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 4 hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
1:421 och 11:498 samt 1:429 och II:
506, samtliga såvitt nu vore i fråga,
måtte besluta, att statliga kreditgarantier
i lokaliseringspolitiskt syfte skulle
medgivas för budgetåret 1965/66
intill ett belopp av 50 miljoner kronor.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att med mitt anförande här inspirera
till någon längre lokaliseringsdebatt.
Lokaliseringspolitik i vårt land diskuterade
vi uttömmande under höstriksdagen,
och vid flera andra tillfällen har
vi i kamrarna ingående och utförligt
behandlat denna fråga. Frågorna är i år
uppdelade på tre olika utskott, dels
bankoutskottet som fått vissa principfrågor,
dels statsutskottet som fått anslagsfrågorna
om hand, dels bevillningsutskottet
som har att behandla en framställning
beträffande skattelagstiftningen
i lokaliseringspolitiskt syfte.

Folkpartiet har upprepat de flesta av
sina förslag från behandlingen av lokaliseringsfrågan
vid höstriksdagen, och
jag kommer nu att uppehålla mig vid
bankoutskottets utlåtande nr 6.

Jag vill först ta upp reservationen nr
1 till bankoutskottets utlåtande. Det är
en reservation, avlämnad av herr Nils
Theodor Larsson in. fl. och undertecknad
av folkpartiets och centerpartiets
ledamöter i utskottet. Där tar vi, liksom
under höstens debatt, upp den regionala
avgränsningen av det lokaliseringspolitiska
stödet. Vi menar nu liksom i
höstas att detta stöd bör utsträckas till
att omfatta även områden i östra Götaland.
Vi framhåller att företag inom
dessa områden endast i särskilda fall
kan erhålla lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån,
eftersom stödet generellt
är begränsat till det norra stödområdet,
som omfattar de fyra nordligaste lännen
och vissa delar av nordvästra Svealand.
Vi påpekar i reservationen liksom
i motionerna att prognoserna från östra

Götaland visar att området kommer att
få en minskande folkmängd även i fortsättningen
och att utredningarna också
visar att området under en följd av år
haft betydande sysselsättningssvårigheter.
Vi hemställer i vår reservation att
riksdagen måtte dels medge att det statliga
ekonomiska företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte må inriktas på de
sysselsättningssvaga områdena i östra
Götaland enligt samma grunder som
fastställts för det norra stödområdet,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att efter
hörande av lokaliseringsorganen fastställa
gränserna för ett stödområde i
östra Götaland.

Jag vill sedan, herr talman, säga några
ord om reservation 4, även den avlämnad
av folkpartiets och centerpartiets
ledamöter i utskottet. Det gäller
ett utökande av stödåtgärderna med
kreditgarantier. Vi föreslår statliga kreditgarantier
till en summa av 50 miljoner
kronor under budgetåret 1965/66.
Vi anser att det kan vara motiverat med
ett ökat stöd utöver det av inrikesministern
föreslagna. Vi har i motion från
folkpartiet pekat på att utvecklingen
sedan riksdagen i höstas diskuterade
lokaliseringsfrågan accentuerat behovet
av effektiva och snabba åtgärder. Vi har
pekat på att arbetslösheten i vårt nordligaste
län är mycket stor, större än någonsin,
och att även avflyttningen från
glesbygderna i norra Norrland varit
mycket stor. Vi har också pekat
på att förhållandena i södra stödområdet
inte är bättre och att de områden
som i söder gränsar till detta stödområde
likaledes är utsatta för en mycket
stark avflyttning. Kopparbergs län t. ex.
uppvisade förra året den största nettoutflyttning
som länet någonsin haft.
Denna utflyttning drabbade inte enbart
den inom stödområdet liggande norra
delen av Dalarna, utan i hög grad länets
södra delar. Detta måste, menar
vi, leda till att fastställandet av gränserna
för stödområdet sker med mycket
stor flexibilitet och att man verkligen
undersöker svårigheterna just i de

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

11‘)

områden som gränsar till norra stödområdet.
Vi menar att dessa förhållanden
jämte vårt förslag om ett östra
stödområde medför behov av ett ökat
stöd utöver det av regeringen föreslagna
och då har vi bl. a. yrkat på införandet
av statliga kreditgarantier.

Jag tycker personligen att kreditgarantierna
är en stödform som kan vara
ett gott komplement till vad inrikesministern
föreslår. Kreditgarantierna kan
lätt anpassas till det verkliga behovet
när man fått litet erfarenhet av lokaliseringspolitiken
i praktiken. Man kan
utvidga stödet utan att därför belasta
statsbudgeten. Man engagerar också vid
kreditbedömningen det reguljära kreditväsendet
och dess lokalkännedom
mer än när det gäller lån från en statlig
fond, och kreditgarantierna kan därigenom
vara lättare att administrera.

Jag menar att de tre vägar som kan
användas för finansiering av nja företag
och utbyggnad av företag inom
stödområdena bör vara: 1) det egna
kapitalet tillsammans med de investeringsbidrag
som staten nu kommer att
bevilja, 2) det reguljära kreditväsendet
med ianspråktagande av egna säkerheter
och vid behov kreditgarantier och
3) lån över en statlig lokaliseringsfond.
Detta samspel mellan olika kreditslag
föreslogs av den Näslundska utredningen
och jag tror personligen på denna
lösning. Fonden kommer att utgöra en
buffert i tider av kreditrestriktioner
och kan användas i speciella fall.

Jag vill, herr talman, också uttrycka
min tillfredsställelse över att utskottet
när det gäller förslaget om utredning
rörande servicestöd till befolkningen i
vissa glesbygder för sin del tillstyrkt
en sådan utredning. Det förhåller sig
nämligen så att oppositionspartierna
i utskottet på denna punkt utgör majoritet.
Det finns mycket starka skäl för
ett sådant utredningsyrkande. Även med
den lokaliseringspolitik som nu förs ut i
praktiken kommer det i Norrlands inland
och annorstiides i vårt land att finnas
kommuner som kommer att ha svårt

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
att uppehålla en god kommunal service
och som kommer att kunna intressera
enskild service att etablera sig i dessa
områden. Det måste emellertid finnas
tätorter i glesbygden där den befolkning
som skall handha våra naturtillgångar
skall bo, och det är rimligt att
staten medverkar till upprätthållandet
av en rimlig kommunal och enskild service
i dessa kommuner. Även om vi anser
att det förslag till kommunal skatteutjämning
som lagts på riksdagens bord
kan medföra förbättrad ekonomi för sådana
kommuner, tror vi ändå att ett
speciellt servicestöd här kan vara motiverat.
I varje fall bör man utreda den
frågan. Jag vill också påminna om att
vid förra årets riksdagsbehandling vann
förslaget om speciellt servicestöd åt
glesbygdsorter i andra kammaren, under
det att första kammaren avslog detsamma.

Herr talman! I detta avseende ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Även jag skall försöka
vara kort, när jag talar om den reservation
till utskottets utlåtande som är
nr 3 och i vilken man hemställer att
de lån som Kungl. Maj :t föreslår för lokaliseringsändamål
skall ersättas av kreditgarantier.
Frågan om att ersätta lån
med kreditgarantier har vid upprepade
tillfällen varit föremål för diskussion
bär i riksdagen, och jag tror inte att
det är möjligt att nu tillföra denna diskussion
några ytterligare argument.

Därför skall jag, herr talman, inskränka
mig till att yrka bifall till den högerreservationen
nr 3. Såsom skäl för detta
mitt yrkande skall jag be att få hänvisa
till vad som anförts i själva reservationen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag var sist anmäld och
hade inte väntat att komma i fråga förr -

120

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
än utskottets vice ordförande hade varit
i tillfälle att uppbygga oss med sin
förkunnelse.

Jag skall naturligtvis i likhet med övriga
talare här vara kort. Att få till
stånd en stor debatt i år efter decemberövningarna
i fjol tror jag i likhet
med herr Stefanson inte på. Jag skall
understryka mittenpartisamverkan på
det sättet att jag inte har något att erinra
mot utan tvärtom instämmer i vad
herr Stefanson nyss anfört. Jag kommer
själv från östra delarna av Götaland
och har självupplevda erfarenheter
av förhållanden, ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga,
i dessa delar av
landet. Jag vet därför hur angeläget det
är, att dessa delar av Sverige får tillgång
till samma möjligheter som det
norra stödområdet. Det kan hända att
här finns tveksamhet om vad som avses
med begreppet östra Götaland, men för
det första behöver ingen leva i tveksamhet
om att de båda stora öarna ingår
däri och för det andra ingår kustlandskapet
från Östergötlands skärgård
ner genom hela Kalmar län och östra
delen av Blekinge län. Till området hör
också näringsgeografiskt angränsande
delar av framför allt Kronobergs län.

Yi motionärer och reservanter menar
att det skall anförtros åt myndigheterna
att företa avgränsningen, om vi är lyckosamma
i våra strävanden att få i första
hand första kammarens medverkan
till bifall till reservationerna 1 och 4.

Herr talman! Jag ber att med instämmande
i herr Stefansons anförande få
yrka bifall till de båda reservationerna
1 och 4.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Med tanke på den ingående
behandling frågan om de lokaliseringspolitiska
åtgärderna fick vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 185 vid 1964 års riksdag — vilket
ärende behandlades här i kammaren så
sent som i december månad i fjol — är
det, herr talman, enligt min uppfattning

ganska onödigt att i dag ta upp någon
större debatt — vilket också tidigare
understrukits av de föregående talarna
-— så mycket mer som de beslut riksdagen
då fattade ännu inte på något sätt
kommit ut i praktisk tillämpning. Enligt
bankoutskottets uppfattning har
ingenting inträffat, sedan frågan behandlades
i höstas, som på någon punkt
motiverar en annan inställning från utskottets
sida till de olika delfrågor, som
nu motionsledes framförts. Det torde väl
vara viktigt att här också erinra om de
optimistiska uttalanden, som departementschefen
gjort vid flera tillfällen om
flexibiliteten i tillämpningen både vad
gäller gränsdragningen och det ekonomiska
stödet. Mot bakgrunden av dessa
uttalanden torde det vara all anledning
att vänta och se, hur det hela kommer
att utfalla vid den praktiska tillämpningen.

Vad gäller frågan om ett särskilt servicestöd
till vissa delar inom Norrlands
inland och förslaget om en särskild utredning
om ett sådant stöd anser vi inom
utskottet som i dag är lottminoritet,
att man bör avvakta erfarenheterna
av det utlämnade lokaliseringsstödets
verkningar, innan man tar ställning till
frågan om en sådan utredning. Dessutom
synes det föreligga skäl för att också
avvakta genomförandet av de åtgärder
för ökad kommunal skatteutjämning
som riksdagen inom kort torde få
tillfälle att fatta beslut om.

Liksom tidigare vill utskottet mycket
kraftigt understryka, att det måste vara
en uppgift för planeringsråden inom de
berörda länen att närmare överväga
glesbygdsbefolkningens speciella situation
och att framlägga härav föranledda
förslag. Någon risk för att ifrågavarande
problem lämnas obeaktade föreligger
enligt min mening inte.

Det torde därutöver vara av värde
för kammarens ledamöter att i någon
mån få en uppfattning om vilken mängd
av utredningar det är som redan sysslar
med de problem som här berörts.
Jag har här en hel mängd av de utred -

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

121

ningar som gjorts just beträffande dessa
problem i Norrland. Det gäller här inlandsutredningen,
malmen i Norrbotten,
fiske och flottning, ökade anslag för
upprustning av det allmänna vägnätet,
renforskningsutredningen, malmutredningen
för Norrbotten, åtgärder för en
allmän järnmalmsinventering i Norrbotten,
norrbottenplanen, sysselsättningen
i Norrbottens län och lantbruket inom
Norrbottens län. Vidare finns det en
hel del andra utredningar, bl. a. utredning
och förslag om fliseldning i Norrbotten.
Alla dessa olika utredningar
som redan har gjorts berör de problem,
som reservanterna här vill ytterligare
utreda. Om någon av motionärerna är
intresserad av dessa frågor, är jag inte
alls obenägen att låna ut dessa handlingar
till de motionärer som vill ta del
därav, och då behöver man inte i dagens
situation begära någon ny utredning.

Med det anförda, herr talman, vill jag
yrka bifall till bankoutskottets hemställan
på alla punkter utom beträffande
punkten 2, där jag yrkar bifall till minoritetens
reservation.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhle var ju välförsedd
med handlingar till en beräknad
vikt av åtminstone ett kilogram,
men ser man närmare efter vad det var
han läste upp, finner man att det inte
är allt som passar in i mönstret, då vi
reservanter yrkat på en utredning rörande
servicestöd åt befolkningen i vissa
glesbygder — kammarens ledamöter
lade säkerligen märke till att de titlar
som här föredrogs inte handlade så
mycket om servicestöd utan om andra
ting.

För övrigt påminde det hela nästan
om en gammal bekant historia om den
folkmötestalande riksdagsmannen, som
dunkade med sin portfölj i talarstolen
och försökte övertyga auditoriet om vilka
viktiga handlingar det var som port -

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
följen innehöll — och resten känner
kammarens ledamöter till.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Nils Theodor
Larsson tar del av de saker som redovisas
i dessa utredningar, tror jag att
han kommer till ett annat resultat. Min
uppfattning är den, att dessa utredningar,
som mycket ingående penetrerat
problemen inom Norrlands inland, säkerligen
också kommer att ge resultat.
Men man bör väl inte, bara någon månad
efter det att riksdagen fattat ett beslut
och innan beslutet i någon form
hunnit få praktisk tillämpning, på nytt
komma med ett utredningsuppdrag.
Man bör väl vänta och se vad det blir
för resultat av det beslut som tidigare
fattats — det ligger väl realism bakom
ett sådant förslag enligt min mening.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Frågan om en utjämning
av bensin- och oljepriserna har
under en lång rad av år debatterats i
riksdagen — det borde kanske tilläggas:
utan positivt resultat. Man har i huvudsak
anvisat tvenne vägar för att åstadkomma
denna utjämning, nämligen dels
en differentiering av skatten på flytande
bränsle och dels en utjämning av
fraktkostnaderna. En motion i förstnämnda
riktning har tidigare i dag behandlats
och avslagits i denna kammare.

I motionerna 1:485 och 11:576, för
vilkas tillkomst jag är medansvarig, har
vi ånyo aktualiserat berörda fråga. Med
hänsyn till fraktkostnaderna är landet
indelat i sex priszoner, där skillnaden
i bensinpriset mellan varje zon är 1
öre. Uttryckt i procent blir kostnadsökningen
i de ogynnsammast belägna
delarna av landet, d. v. s. Norrlands inland
och nordvästra Svealand, mellan
6 och 8 procent jämfört med Stockholm
eller annan nollzon. Den höjning av
bensinskatten med 5 öre per liter som
kammaren nyss beslutat om kominer

122

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
också att få de kännbaraste verkningarna
inom samma område, d. v. s. de glest
befolkade delarna av framför allt Norrlands
inland, där man har långa transportavstånd.
En utjämning av bensinoch
oljepriserna och därmed följande
reducering av transport- och boendekostnaderna
skulle sannolikt leda till en
sänkning av levnadskostnaderna, vilket
på längre sikt skulle kunna påverka lönesättningen
i dessa delar av landet. Eftersom
lönekostnaderna utgör en relativt
betydande andel av produktionskostnaderna,
borde därigenom möjligheterna
att bedriva industriell produktion
för avsättning på marknaderna utanför
Norrland kunna förbättras. Detta spörsmål
har således betydelse även ur lokaliseringssynpunkt.

För skogsbrukets del skulle en sänkning
av drivmedelspriset i de inre delarna
av Norrland med därav följande
minskning av varutransportkostnaderna
vara av stort värde, då man därigenom
på ett betydelsefullt sätt skulle kunna
främja exploateringen av de betydande
skogstillgångar som finns i detta område
men som i dag delvis är ett ekonomiskt
impediment.

Herr talman! Vi har i våra motioner
helt följt det förslag till lösning av berörda
spörsmål som en enhällig statlig
kommitté avgivit i sitt betänkande angående
näringslivets lokalisering, nämligen
att Kungl. Maj:t måtte uppta förhandlingar
med oljebranschens företag
och organisationer i syfte att erhålla
en utjämning av bensin- och oljepriserna
i landet. Nämnda utredning har också
angivit exempel på hur en fraktkostnadsutjämning
lämpligen skulle kunna
ske. Genom ett fraktbidrag inom de tre
högsta zonerna, 3, 4 och 5, på respektive
1, 2 och 3 öre per liter skulle bensinpriset
i zonerna 3—5 hållas vid det
pris som uttas i zon 2. Den kostnad som
denna prisutjämning skulle medföra
och som skulle belasta den totala försäljningen
skulle inte överstiga 0,2 öre
per liter. Det är ett exempel. Flera torde
kunna anföras.

Herr talman! Även om jag är medveten
om svårigheterna att vinna tillräckligt
gehör i denna fråga, dristar jag mig
ändå att yrka bifall till motionerna I:
485 och II: 576.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Denna debatt har varit
mycket stillsam. Jag uppfattar det så att
kammaren egentligen inte önskar en
alltför omfattande debatt. Å andra sidan
har jag ställt mig frågan, när jag lyssnat
till oppositionens företrädare: Varför
har man då tagit upp frågan på det
sätt som man har gjort i de motioner
som har avgivits? Det har ju ändå inte
kunnat inträffa så mycket under tiden
från december till januari, som kunnat
tillföra debatten någonting nytt eller ge
ett nytt innehåll åt det sakläge man
har att bedöma.

Riksdagen fattade i höstas sitt beslut,
och det är nu regeringens uppgift att
söka få den organisation, som skall svara
för lokaliseringspolitiken, så snabbt
som möjligt på fötter. Vi är väl överens
om att det är nödvändigt att detta sker
i så snabb takt att det inte uppstår något
glapprum vid den tidpunkt då vi
lämnar det arbete som arbetsmarknadsstyrelsen
nu utför för byggande av industrilokaler
m. m. som beredskapsarbeten
för att gå över till den nya och
enligt vår bedömning aktivare lokaliseringspolitik
som knäsatts genom riksdagens
beslut.

Härför krävs det nu att man inte
minst i landstingen visar aktivitet vid
utseende av sina ledamöter i planeringsråden.
Det gäller också för Kungl.
Maj :t att se till att så snabbt som möjligt
få in förslag till de ledamöter som
skall tillsättas av regeringen i samverkan
med länsstyrelserna. Vi skulle gärna
se att dessa planeringsråd får tillfälle
till interimistiska sammanträden
redan före den 1 juli. Detta är enligt
min mening inte bara önskvärt utan ur
rent praktiska synpunkter även nödvändigt.

Onsdagen den 31 mars 19G5 em.

Nr 14

123

Vi har den uppfattningen att lokaliseringspolitiken
inte bara omfattas med
allra största intresse av kommunalmännen
utan att man också i betydande industrikretsar
har klart för sig, att här
är man från samhällets sida beredd att
verkligen satsa pengar och från statliga,
landstingskommunala och primärkommunala
organs sida göra insatser som
kan bereda marken för en aktiv lokaliseringspolitik,
varför det nu även ankommer
på företagen att visa en god
vilja och ett intresse för denna politik.
Jag vill gärna säga, att en råd av företag
har anmält sitt direkta intresse. Vi
har beslut om Hägglund & Söners industriuppbyggnader
i Mellansel, vi har
ASEA:s beslut att lägga ett företag uppe
i Sollefteå och en råd andra.

I de södra delarna av det norra stödområdet
ställs vi redan nu inför en rad
mycket vittomfattande principiella problem.
I den norra del av Bohuslän, som
lagts in i det norra stödområdet, har en
rad utländska företag anmält sitt intresse
för en lokalisering, och de hör nu
efter om de kan få del av det stöd som
här kommer i fråga. Här kommer nu en
rad av företag, självfallet inte bara de
utländska, jag tog bara upp dem som
ett principiellt problem av utomordentligt
stor räckvidd.

Vi har just nu många problem i anslutning
till eu redan påbörjad lokaliseringspolitik
i de södra delarna av det
norra stödområdet (det kanske låter invecklat,
herr talman, men jag tror det
är begripligt). I Dalsland har vi just
nu inte tillräckligt med arbetskraft för
den lokalisering som är på gång. Problemet
är egentligen hur snabbt vi kan
bygga bostäder för att dit kunna flytta
arbetskraft. Detta är ett problem inom
en del av det norra stödområdet.

Man kan säga att lokaliseringspolitiken
har börjat verka söder ifrån. Den
tränger upp mot norr och är nu uppe
i Västerbotten. Det är egentligen Norrbotten
och Norrlands inland som ännu
inte kommit i gång och där eu aktivitet
måste sättas in. Jag vill gärna säga

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
att den aktiviteten redan är påbörjad.
Vi vill ta upp realistiska diskussioner
med företag om lokalisering till Norrbotten
och Västerbotten, och vi får naturligtvis
snabbt försöka samverka i
detta avseende.

I dagens läge kan vi redovisa ett mycket
gott sysselsättningsläge för landet i
dess helhet. Enligt en enkät under hösten
har vi en brist på mellan tjugu och
tjugufem tusen vid industrierna i mellersta
och södra Sverige. Samtidigt redovisas
en betydande arbetslöshet,
framför allt uppe i Norrbotten men delvis
också i Västerbotten. Under sådana
förhållanden måste väl ändå ansträngningarna
koncentreras, förutom till de
allmänna marknadspolitiska medlen
med rörlighetsstimulerande insatser
o. s. v., till en aktiv lokaliseringspolitik
och åtgärder i de områden där man
just nu har det besvärligt.

Ur den synpunkten har jag litet svårt
att förstå att man på nytt tar upp frågan
om en utvidgning av stödområdena.
Man vill beteckna en del av östra Götaland
som stödområde. Jag känner ju väl
terrängen nere i Götaland. Jag bor inte
långt från Kalmar län, och jag har öarnas
situation ganska klar för mig. I
Kalmar län har utvecklingen vänt
från en trend med befolkningsminskning
till en positiv utveckling under
fjolåret, och jag kan inte se att någonting
särskilt inträffat som behöver betyda,
att denna positiva utveckling kommer
att brytas.

Det är den ena saken. Den andra är,
att vi redan gett klart utryck för vilka
uppgifter de planeringsråd skall ha,
som vi vill ha fram så skyndsamt som
möjligt. En av deras första uppgifter
blir att snabbt utreda situationen i de
områden, som man anser saknar tillräckligt
differentierat näringsliv, som
har undersysselsättning, brist på sysselsättning
för kvinnlig arbetskraft o. s. v.
Rådet skall redovisa skälen för att dessa
områden skall betecknas som stödområden,
och jag kan garantera, att i
den mån verkliga skäl kan förebringas

124

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
för att åtgärder skall sättas in också inom
dessa områden, kommer sådana förslag
att prövas noga.

Vi har redan lokaliseringsärenden
aktuella i området söder om gränsen
för det norra stödområdet. Vi har anmodat
arbetsmarknadsstyrelsen och
länsstyrelsen att redan innan planeringsråden
tillsatts göra en snabbutredning
av situationen inom ett sådant område,
så att vi skall kunna ge förhandsbesked
om eventuellt statligt bistånd till
lokaliseringsåtgärder.

Jag har med detta velat säga att det
ändå ankommer på planeringsråden att
göra denna bedömning och göra den så
skyndsamt som möjligt. Man kan ju ändå
inte gärna begära att riksdagen nu
utan att kunna ange några speciella omständigheter
här skall utpeka ett särskilt
område som skall tas undan. Det
kan vara lika aktuellt i delar av Västergötland
som i delar av vårt östra
område. Man får ta upp sakerna efter
hand som man faktiskt kan påvisa att
något bör göras i någon ytterligare del
av landet.

Vi får avvakta planeringsrådens tillkomst.
Till de riksdagsmän som samtidigt
är landstingsmän och sitter i förvaltningsutskottet
vill jag säga: Påskynda
tillsättningen av ledamöter i planeringsrådet!
Från regeringens sida skall
vi göra vad vi kan så snabbt som möjligt.
Det är ändå i planeringsråden utredningarna
skall göras, och det är där
de viktiga avgörandena skall träffas om
vilka orter man skall satsa på. Det är
en ömtålig och besvärlig uppgift, där vi
måste vara överens om en realistisk bedömning
och där man inte kan resonera
som så: Låt oss lokalisera överallt.

De företag som kan påverka befolkningsomflyttningen
är framför allt de
större företagen, jag underskattar fördenskull
inte de mindre företagen, men
de stora resultaten får vi genom lokalisering
av de stora företagen. De är
tunnsådda, och det gäller att söka lokalisera
dem rätt och bedöma den samtidiga
samhällsekonomiska effekten. Det

blir en avvägningsfråga, där planeringsråden
skall vara med och göra den
första grundläggande behandlingen av
sådana principiella ställningstaganden
som också skall kunna tillämpas i praktiken.

Jag menar, herr talman, att det är utomordentligt
viktigt att man här så
skyndsamt som möjligt kommer i gång
med arbetet i planeringsråden. Det är
utan tvekan så att vi har en rad av
företag som är intresserade, men det
gäller också att väga mellan de projekt
som anmäler sig. Det blir en företagsekonomisk
bedömning, och ju fler projekt
vi får fram desto angelägnare blir
det med en sträng granskning av projekten,
en vägning mellan vad som är
företagsekonomiskt berättigat och vad
som i sammanhanget också kan anses
vara ur samhällsekonomisk synpunkt
riktigt och rimligt.

När man sedan, herr talman, kommer
in på de motioner som har tillstyrkts
av bankoutskottet i fråga om en utredning
beträffande de särskilda problem
som kan uppstå i glesbygderna och de
stöd som bör lämnas till dessa vill jag
erinra om lokaliseringspropositionens
innehåll. Från regeringens sida gick vi
i denna proposition utöver de punkter
som presenterades av lokaliseringsutredningen
och förde in en särskild
punkt om målsättningen, där vi säger
att samhället bör genom aktiv näringspolitik
söka styra utvecklingen i sådana
banor, att det stigande välståndet
fördelas på rättvist sätt och att människorna
i olika delar av landet erbjuds
tillfredsställande social och kulturell
service.

Detta har riksdagen slagit fast. Det
gäller ju då för de instanser som skall
följa upp det, regeringen, arbetsmarknadsstyrelsen,
den lokaliseringsberedning
som kommer att tillskapas på det
centrala planet och planeringsråden, att
överväga vilka åtgärder som bör vidtagas
i den mån som de rent lokaliseringspolitiska
åtgärderna inte blir tillräckliga.
Är det socialpolitiska åtgärder,

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

125

kommer skattcutjämningen som också,
mycket riktigt, dragits upp här, att tillhöra
de medel som underlättar en social
serviceutbyggnad också i de områden
där de lokaliseringspolitiska insatserna
inte kan åstadkommas. Det är allt
detta som vi i praktiken skall pröva.
Måste vi inte då gå från ord till handling?
Vi kan inte avvakta långa utredningar
om vilka åtgärder som bör sättas
in. Det kan bli nödvändigt att låta lokaliseringsberedningen
tillsätta ett par
man eller en grupp av personer som tar
del av problemen: Vilka åtgärder skall
vi vidtaga som komplement till den aktiva
näringspolitiken?

Därför vill jag säga att om riksdagen
stannar inför önskemålet om en stor utredning
på nytt av dessa problem, och
skall vi fullfölja detta, så kan det betyda
en väsentlig försening av de åtgärder
som kanske kommer att visa sig
vara nödvändiga. Vi har ju sagt att lokaliseringsberedningen
skall skapas inte
minst för att företaga utredning och
forskning kring de ämnesområden som
just berörs av den allmänna målsättningen.
Jag skulle därför på denna
punkt vilja säga: Låt detta arbete fortgå!
Låt också planeringsråden ta upp
dessa spörsmål så skyndsamt som möjligt!
Jag kan försäkra att vi i departementet
redan bär tagit upp motsvarande
spörsmål för att flytta över dem till
lokaliseringsberedningen och diskutera,
vilka specialundersökningar och eventuella
utredningar som behöver göras
för att vi skall nå målet att alla delar
av landet skall erbjudas en tillfredsställande
social och kulturell service.
Att då fortsätta att driva önskemålet om
utredning är enligt mitt förmenande en
överflödsgärning. Man borde här kunna
avvakta vad som kan komma ut av det
arbete som jag här har talat om.

Herr Stefanson har tagit upp ett par
frågor som berör olika punkter i huvudtiteln
men som självfallet också
ryms inom en debatt kring riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken. Jag behöver
inte fördjupa mig i dem, men låt

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
mig beträffande kreditgarantierna säga,
att vi i vår proposition gick ifrån kreditgarantierna
framför allt av det skälet
att riksbanken sagt, att kreditgarantierna
lider av den bristen, att de är
beroende av det allmänna ekonomiska
läget. I ett skärpt ekonomiskt läge med
begränsade resurser på kreditmarknaden
utgör inte ens en statlig kreditgaranti
någon säkerhet för ett pengarna
kommer fram. För att man skall kunna
vara säker på att man får fram de nödvändiga
pengarna gick vi över till förslaget
om att anvisa 500 miljoner under
en femårsperiod — 100 miljoner kronor
om året — i form av direkta lån, som
går över budgeten.

Eftersom vi anser att företagareföreningarna
inte skall behöva lägga ned
sin verksamhet utan kunna ge en allmän
stimulans åt näringslivet, ville vi
också låta företagareföreningarna behålla
kreditgarantierna för sin verksamhet.
För nästa budgetår står 55 miljoner
till förfogande för kreditgarantier,
hantverks- och industrilånefonden ökas
med 18 miljoner under nästa år, och
Norrlandsfonden är ytterligare ett instrument
som vi har till förfogande för
en allmän verksamhet utöver den som
ligger inom den direkta lokaliseringspolitik
vi nu diskuterar. Från dessa utgångspunkter
anser vi att det är riktigare
att man nu använder de två medel
som kommer att bli avgörande, nämligen
de direkta bidragen och de direkta
lånen. Man kan naturligtvis diskutera,
om det är tillräckligt med 60 miljoner.
Jag förmodar att en debatt om den saken
kommer sedan, men låt mig ta upp
den redan nu.

Jag vill först säga att arbetsmarknadsstyrelsen
och i sista hand Kungl.
Maj:t, i den mån ärendena prövas av
Kungl. Maj:t, nu har två möjligheter i
stället för en enda möjlighet som arbetsmarknadsstyrelsen
tidigare haft,
nämligen att bevilja bidrag till kommunerna
för byggande av industrilokaler.
Att man kan diskutera om alternativa
bidrag och lån är eu väsentlig vidg -

Onsdagen den 31 mars 1905 em.

126 Nr 14

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken

ning av ramen för verksamheten. Då
år det väl ganska rimligt att man avvaktar
något för att se, hur många ansökningar
vi får.

Vi får dessutom möjligheter att förhandla
med företagen. Denna möjlighet
till förhandlingar med företagen om
bidragens och lånens storlek kommer
att bli mer eller mindre avgörande för
våra möjligheter till lokalisering i kustlandet
eller lokalisering i inlandet. Vi
kan väl ändå vara överens om att företagen
med tanke på denna förhandlingsmöjlighet
bör kunna ställa större
anspråk när det gäller lokalisering i
inlandet eller nu närmast i Norrbotten
och Västerbotten, där det ur samhällets
synpunkt är angelägnast att vi får företag,
under det att samhället kan vara
något restriktivare när det gäller lokalisering
i en del av de områden, där
det hittills har gått lättare att få fram
lokaliseringar, och minska ner bidragsprocenten
och lånens omfattning.

Jag kan inte finna att man här kan
prestera motiv för att nu splittra verksamheten
och tillföra arsenalen ytterligare
ett medel, nämligen i form av
kreditgarantier. Har vi en gång bestämt
oss för att avvakta, så låt då detta vara
tills vi får fram resultat av verksamheten
och kan göra en mera grundlig bedömning
ut ifrån de erfarenheter vi
vinner.

Herr talman! Jag ville lägga dessa
synpunkter på ärendet. Jag erkänner
att några av punkterna berör de frågor
som behandlas i huvudtiteln, men genom
att bankoutskottets utlåtande kommer
först är det oundvikligt att jag tar
upp några frågor som sedan återkommer
vid behandlingen av huvudtiteln.
Det betyder kanske, herr talman, att
jag kan minska det utrymme som jag
tar i anspråk i den fortsätta överläggningen
i kammaren.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet kanske
har överraskat bankoutskottets ledamö -

ter med detta anförande i stor stil, vilket
givetvis för oss kom litet oväntat.

Jag begärde ordet i anledning av vad
herr statsrådet sade i inledningen av
sitt anförande. Statsrådet yttrade, att
eftersom debatten sedan december månad
knappast tillförts något nytt, fanns
det inte anledning till en stor diskussion
nu. Det är nog en tankegång som
utskottets ledamöter accepterar. Sedan
gick emellertid statsrådet vidare och
tolkade situationen på det sättet att vi
liksom ville urskulda oss för att vi
fanns till och hade presterat dessa
motioner och reservationer. Det är nog
en felbedömning av situationen. Vi bär
kvar vår uppfattning beträffande vissa
punkter från den stora debatten i december.
Vi har samma uppfattning nu
som då beträffande det östra stödområdet,
som vi vill ha till stånd. Vi anser
också alltjämt att det är angeläget
att få en utredning om servicestöd för
befolkningen i glesbygderna. Vi har vidare
alltjämt kvar vår uppfattning att
det statliga stödet bör kompletteras genom
kreditgarantier. Då vi härvidlag
hållit oss inom så rimliga gränser som
endast 50 miljoner, borde riksbanksledningen
inte behöva känna sig avsevärt
störd i sina kreditmarknadsvårdande
uppgifter, ty det av oss föreslagna stödet
är ju mycket blygsamt till formatet

Vi håller alltså från vår sida alltjämt
fast vid våra uppfattningar i dessa
punkter. På sedvanligt riksdagssätt har
vi genom våra motioner och reservationer
velat hålla problemställningarna
levande i dessa frågor som vi anser oss
böra fortsätta att bevaka. Jag ber herr
statsrådet att förstå våra ansträngningar
i dessa avseenden på det sättet. Vi
var emellertid beredda att acceptera
att man inte gör en stor föreställning
kring dessa problem nu. Vi vill endast
hålla dem levande även i fortsättningen.

Jag är sedan tacksam för de uttalanden
i positiv riktning som herr statsrådet läde
in i sitt anförande. Jag försäkrar
herr statsrådet att från landstings- och
kommunalhåll i de delar av landet som

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

127

här särskilt är berörda —- jag tänker
närmast på det östra området — vill vi
göra allt för att gå till mötes och oavsett
våra mera teoretiska ståndpunkter
söka i samverkan göra det bästa möjliga
av situationen intill dess att vi får
till stånd ett större hänsynstagande till
de synpunkter som vi framfört i våra
motioner.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först instämma
i vad statsrådet sade beträffande
planeringsråden och deras betydelse.
Även jag tror att planeringsrådens verksamhet
kommer att vara av utomordentlig
betydelse när det gäller att planera
lokaliseringspolitikens omfattning
och utformning på det regionala planet.
Jag vill också uttala min tillfredsställelse
över att de tillsätts så snabbt
och att de tydligen kommer i arbete
utan alltför stort dröjsmål.

Jag vill sedan liksom herr Larsson
vända mig mot att statsrådet tolkade
våra korta inlägg som om vi på något
sätt skulle be om ursäkt för de förslag
som vi framlagt. Så är inte alls fallet.
Jag delar statsrådets uppfattning att utvecklingen
inte har tillfört oss så mycket
nytt sedan debatten i höstas, men
det är ganska naturligt att vi står kvar
vid våra ståndpunkter och alltjämt har
samma åsikter som under principdebatten
här i riksdagen. När principbeslutet
från i höstas nu skall realiseras, utlösa
handling och aktivitet, vill vi självfallet
få våra åsikter beaktade. Därför
har vi väckt samma motioner som i
höstas.

Beträffande vårt förslag om ett speciellt
servicestöd åt glesbygderna uttrycker
statsrådet farhågor för att den
utredning som vi föreslår och som
skulle företas av Kungl. Maj :t på något
sätt skulle kunna fördröja de lokaliseringspolitiska
åtgärder som statsrådet
har föreslagit. Så behöver inte alls bli
fallet. Statsrådet säger själv att dessa
problem naturligtvis kommer att upp -

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
märksammas av regeringen och av det
centrala lokaliseringsorganet. Jag fattade
statsrådet så att det centrala lokaliseringsorganet
kommer att ta upp dessa
frågor till undersökning och även föreslå
åtgärder för att komma till rätta
bland annat med glesbygdsorternas problem.
All right, det är ju det vi vill.
Vi önskar få till stånd en sådan utredning
som statsrådet här menar att det
centrala lokaliseringsorganet skall företa.
För mig personligen är det ganska
likgiltigt om en sådan utredning sker
inom departementet eller inom det centrala
lokaliseringsorganet. Huvudsaken
är att utredningen kommer till stånd.

När det gäller kreditgarantierna har
jag samma uppfattning nu som inom
den Näslundska utredningen och håller
fortfarande på den enhälliga uppfattningen
inom denna utredning att en
växelverkan mellan kreditgarantier och
lån ur en fond är av värde för lokaliseringspolitiken.
Och argumentet att industrikreditgarantierna
är konjunkturkänsliga
mister ju sin betydelse, om
man har en lokaliseringsfond i botten
för att ta till som buffert när kreditgarantierna
inte kan användas på grund
av kreditrestriktioner eller av andra
orsaker.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet började sitt
anförande med att påtala att oppositionen
hade agerat så tamt, att det verkade
som om vi nästan bad om ursäkt
för att dessa motioner över huvud taget
hade blivit väckta. Den uppfattningen
är fullständigt felaktig, herr
statsråd. Jag vill bara erinra om att
i den proposition som statsrådet lagt
fram finnes angivet att 100 miljoner av
statsmedel skall ställas till förfogande
från en statlig lånefond — det är i den
situationen vi följer upp vår mening
från i höstas med att det skall vara ett
kreditgarantisystem i stället för lån
från en statlig fond. Om vi inte hade

128

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
gjort detta skulle ju statsrådet ha kunnat
dra den slutsatsen att högerpartiet
frånfallit sin uppfattning, och den
glädjen vill jag inte gärna unna statsrådet.

I vår reservation har vi klart angivit
varför kreditgarantierna enligt vår
mening är åtminstone lika bra som de
statliga lånen. Jag skulle kunna komplettera
detta med att erkänna att när
situationen är sådan att finansministern
blir i tillfälle att framlägga en totalbalanserad
budget kan det vara ett riktigt
resonemang att det är lättare att få
statsmedel. Men nu är väl förhållandena
ändå sådana att detta knappast är
möjligt under några långvariga tidrymder,
och i dagens situation räknar ju
finansminstern med att han måste ta
lånemedel i anspråk, vilket betyder att
också staten måste gå ut på lånemarknaden
och där konkurrera med kreditinstituten.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill alldeles bestämt
deklarera att jag inte haft för avsikt att
deltaga i någon debatt av det här slaget.
Men låt mig börja med att kvittera inrikesministerns
förvåning över dessa
obstinata motionärer och reservanter
genom att uttrycka min förvåning över
den position av noli me tangere som
inrikesministern intar i denna fråga.
Han synes ha placerat sig i en glasbur,
där han nu sitter och funderar över dessa
problem och inte vill bli störd utifrån.

Jag tycker att inrikesministern som
gammal politiker borde ha större förståelse
för vad som rör sig bland enskilda
riksdagsmän, och de som här
framburit motioner om exempelvis det
östra stödområdet och andra frågor i
sammanhanget har väl inte rusat i väg
och skrivit sina motioner för motionerandets
egen skull. Vad som tvingat
dem att väcka motionerna är väl i alla
fall det tryck de ständigt har på sig.
Det bör vara tillåtet för intressenter i

sammanhanget att ge uttryck åt sin mening,
även om det skulle vara så att inrikesministern
sitter upptagen med att
fundera över vad han skall göra efter
vad som beslutats sist.

Låt mig sedan ge min oreserverade
anslutning till det resonemang inrikesministern
för beträffande de lokala planeringsråden.
Mycket kommer att hänga
på dem, och de kommer att betyda oerhört
mycket. Men, herr talman, de kommer
inte att betyda allt — vi hav ju
också en kunglig regering som kommer
att betyda en hel del i sammanhanget.
Låt mig bara som ett enda, relativt
färskt exempel på det erinra om hur
denna regering genom att lägga om fördelningen
av bostadskvoten på det sätt
som nu skett har dragit ett pennstreck
över största delen av de lokala lokaliseringsorganens
möjligheter att göra
sig gällande. Jag tror inte att man skall
lägga så mycket av ansvaret just på
planeringsråden, som inrikesministern
är benägen att göra, utan jag tycker att
man skall fördela ansvaret så som det
bör fördelas. Och vi kan i detta sammanhang
inte komma ifrån att man på
regeringsplanet genom en enda åtgärd
har åstadkommit ett oöverstigligt hinder
för många av de lokala organen att
eventuellt fullfölja de planer som de
kommer att umgås med. Den saken betyder
mer för det praktiska arbetet än
man egentligen kan föreställa sig. Jag
tycker att det bör framhållas.

Om alltså vår regering under det arbete,
som inrikesministern nu har talat
om att han är sysselsatt med, kan vidtaga
en åtgärd som ensam betyder så
oerhört mycket i sammanhanget, då
tycker jag att det är litet ohemult alt
kräva att enskilda riksdagsmän inte
skall ge uttryck åt en mening om det
fortsatta lokaliseringsarbetet. Min uppfattning
är att det har funnits fullgoda
jnotiv för motionärernas framstötar.
Tillåt mig säga, herr inrikesminister,
att om jag själv varit frisk under motionstiden
och kunnat vara med i riksdagsarbetet
så hade jag säkert återfun -

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

129

nits biand motionärerna. Men i så fall
hade jag kanske blivit ännu mer upprörd
än jag är nu, därför att även jag
hade drabbats av bedömningen att motionärerna
liksom pratat i nattmössan
utan att veta vad de gjort. Jag tycker
att en sådan bedömning är litet hård.

Jag skall inte ta upp några andra frågor
i sammanhanget till diskussion, men
jag vill ändå säga ett par ord om kreditgarantierna.
Såsom herr Stefanson
har sagt var det för utredningen en väsentlig
sak att beträda båda vägarna,
således kreditgarantivägen och lånevägen.
Varför ville vi då inte ha hela beloppet
i kreditgarantier? Ja, den saken
är alldeles klar. Det sammanhänger med
vad inrikesministern sade, nämligen att
man inte alltid kan lita på tillgången
på kapital i det ögonblick man behöver
pengarna, inte ens med ett guldkantat
statligt papper som borgen. Anledningen
till att vi inte accepterat den linje
som regeringen valt, nämligen att helt
gå lånevägen, är att vi helst ville engagera
det lokala bankväsendet i en verksamhet
inom bygden. Det anser vi skulle
kunna ske på ett alldeles särskilt sätt
genom att öppna en väg till kreditgivning
som bankerna skulle kunna vara
intresserade av. Jag tror att båda dessa
vägar skulle kunna utgöra ett komplement
till varandra som skulle vara angeläget,
och jag är ganska övertygad om
att flera framstötar kommer att göras i
denna fråga. I varje fall jag betraktar
detta som en nyckelfråga i det arbete
som nu stundar.

Vad jag nu sagt är inte avsett att utgöra
någon hård kritik av inrikesministern
i detta sammanhang. Jag skulle gärna
vilja ge statsrådet en eloge för det
arbete som han nedlägger på detta område,
men jag tycker inte att statsrådet
därför skall hålla sig för god att lyssna
på dem som har en egen mening i
frågan utan låta dem i vanlig ordning
ge den meningen till känna.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om det som framförts
av dem som haft en annan mening och
förfäktat den verkligen hade innehållit
något nytt, hade jag förmodligen inte
stigit upp och visat detta förvånade ansikte.
Här har man enbart sagt att man
med hänvisning till vad man skrivit tidigare
etc. tillstyrker reservationerna.
När riksdagen nu en gång har tagit ställning
i en fråga och fastslagit riktlinjer,
finns det väl anledning att låta vissa
ting, kring vilka det har rått delade meningar,
gå ut i praktisk tillämpning för
att se vilken effekt de får. Låt oss se
resultatet av dem, och skulle det visa
sig att de inte ger vad man hade förväntat
sig får vi väl göra en omprövning.
Jag har inte alls någonting emot
att man har motionerat. Det står ju var
och en fritt att väcka motioner, men jag
hade kanske väntat mig att man något
närmare talat om varför man fört fram
förslagen. Nu vill man inte göra det.
All right, då får vi finna oss i det. Det
förefaller som om talesmännen för reservationerna
egentligen inte räknar
med att det skulle vara möjligt att åstadkomma
någon större förändring.

På en punkt tycker jag emellertid att
det är angeläget att det sker en förändring
i förhållande till vad utskottet föreslår,
nämligen på den punkt där det
begärs en utredning om glesbygdsproblemet.
Därvidlag har jag velat upplysa
om att diskussionerna om hur detta arbete
skall läggas upp redan påbörjats.
Detta arbete bör fullföljas, och efter den
upplysningen tycker jag nog att kammarens
ledamöter bör fundera över om
utskottets förslag skall bifallas, vilket
inebär en begäran om utredning hos
Kungl. Maj:t.

När det gäller herr Torsten Anderssons
resonemang om bostadskvotens
fördelning lär det bli tillfälle att diskutera
den saken nästa vecka. Jag förmodar
att ärendet då kommer upp i kamrarna.
Att detta skulle innebära en avvikelse
från den aktiva lokaliseringspo -

130

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
litik som riksdagen har bestämt sig för
och som det är regeringens sak att fullfölja
har jag en helt annan mening om
än den herr Torsten Andersson givit
uttryck åt. Jag skulle gärna vilja säga
att man i den debatt som gäller lokaliseringspolitiken
kontra bostäderna skall
vara en smula försiktig, därför att ett
av de bärande argumenten för en aktiv
lokaliseringspolitik, i vilken vi räknar
med att kunna flytta ut vissa företag,
har ju ändå varit att vi har kunnat påvisa
tillgången på arbetskraft med bostäder
inom rimligt avstånd från dessa
områden och orter till vilka lokaliseringen
sker. Jag tror att detta alltjämt
är riktigt och att det därför inte finns
anledning att på något sätt dämpa takten
i det arbete som skall bedrivas på
det lokaliseringspolitiska planet. Den
aktivitet som vi är överens om har inte
det samband med bostadskvotens fördelning
som herr Torsten Andersson
velat göra gällande. Det finns andra
skäl för en sådan omfördelning; storleksordningen
av problemen för bristområdena
o. s. v. Men det kan vi diskutera
nästa onsdag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Nils
Theodor Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 87;

Nej —- 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herr
Ståhle m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
var med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Nr 14

131

Den, som bifaller vad bankontskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten

2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ståhle m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ståhle begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 68.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 3, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Gustaf
Henry Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten

3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 22.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 4 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Nils Theodor Larsson in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nits Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

132

Nr 14

Onsdagen den 31 mars 1965 em.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 92;

Nej — 40.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de beträffande
punkten 5 framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:485 och 11:576; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 6 hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen

av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändringar i konventionen om upprättande
av Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO); samt
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av protokoll
angående varuutbytet mellan Sverige
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGI. BOKTR. STHLM IW5