i i i- »' .~'V,: u i ■<".ui •/; {JOHkHo<1T9?»'«I (Riksdagens protokoll 1960:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

ANDRA KAMMAREN

1960

26—28 april

•Al '' ■; Jti

i i i- »'' .~''V,: u i ■<".ui •/; {JOHkHo<1T9?»''«I

Debatter m. m.

.in» li-jqj; "1; ir*»b

Tisdagen den 26 april

• , - .. Sid.

Svar på fråga av herr Gansmoe ang. sättet för utbetalning av folkpension
till vissa pensionärer.............................. 4

Svar på interpellationer av:

herr Spångberg ang. nyanställning av partiellt arbetsföra ...... 5

herr Carbell ang. en eflektivisering av tjänstemannaförmedlingen,

m. m............................................... 10

herr Carbell ang. beivrande av vårdslös deklaration............ 12

herr Senander i anledning av militär övning vid Ravlunda skjutfält 14
herr Persson i Appuna ang. skolans disciplinproblem och herr Helén

ang. den nya skolstadgans disciplinbestänunelser............ 16

herr Lundmark ang. militärinkallelser av läkare .............. 37

Interpellation av herr Larsson i Norderön ang. den fortsatta utbyggnaden
av riksväg 14 40

Onsdagen den 27 april fm.

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Kommerskollegium: Avlöningar............................ 42

Näringsfrihetsrådet: Avlöningar........................ 44

Näringsfrihetsrådet: Omkostnader.......................... 46

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar...... 46

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor: Omkostnader .... 47

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar .................. 48

Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader ................ 49

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar.............. 50

Statens institut för konsumentfrågor: Omkostnader............ 51

Statens konsumentråd.................................... 51

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning............ 52

- Andra kammarens protokoll 1960. Nr It

Nr 14

Innehåll

Sid.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi.......... 53

Bidrag till företagareföreningar m. fl....................... 82

Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar.............................. 103

Lots- och fyrstaten: Avlöningar............................ 105

Bidrag till handelshamnar och farleder...................... 105

Byggande av fiskehamnar ................................ 106

Åtgärder för främjande av varuutbytet med främmande länder .. 111

Avsättning till fonden för idrottens främjande................ 112

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande.............. 120

Avsättning till lotterimedelsfonden ........................ 121

Interpellation av herr Braconier ang. Ystads läggande under landsrätt 126

*h .åt

Onsdagen den 27 april em.

Anslag till yrkesundervisningen: i

Högre tekniska läroverk: Föreläsningar och fortbildningskurser .. 128

Konstfackskolan: Avlöningar............ 129

Understöd åt handelsgymnasier............ 130

Bidrag till bergsskolan i Filipstad m. m. .............. ...... 137

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor .................... 139

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m..... 141

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m..................... 146

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 26 april

Val av ledamöter i särskilda utskottet ........................ 3

» » suppleanter i särskilda utskottet ...................... 3

Onsdagen den 27 april fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. ändring i förordningen

om allmän varuskatt, m. m..............................: 42

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifter under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet)............ 42

Onsdagen den 27 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 77, om anslag till yrkesundervisningen .. 128
— nr 78, ang. vissa med den norska nationalgåvan svenskhemmet

Yoksenåsen sammanhängande frågor ...................... 146

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändring i lagen om folkpensionering,
m. m....................... 146

Torsdagen den 28 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. reglering av sockernäringen
i riket......... ...........................i...........209

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Tisdagen den 26 april

Kl. 16.00

§ 1

Jämlikt kammarens den 22 innevarande
april fattade beslut skulle val nu
förrättas av ledamöter och suppleanter
i särskilda utskottet. Ordet lämnades
därvid på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam lista,
vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn å så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.

Den av herr andre vice talmannen för
val av ledamöter i utskottet avlämnade
listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande namn:

Olsson, fröken

Blidfors

Cassel

Helén

Fredriksson

Wahlund

Sjövall, fru

Regnéll.

Sedan herr talmannen uppläst denna
lista och den av kammaren godkänts,
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till ledamöter
i särskilda utskottet.

§ 2

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
ledamöterna i särskilda utskottet.
Den av herr andre vice talmannen för
detta val avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista»
följande namn:

Bengtsson i Halmstad

Lewén-Eliasson, fru

Braconier

Rydén

Lundmark

Svensson i Stenkyrka

Lundkvist i Eskilstuna

Agerberg.

Sedan denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts,
förklarades de personer, vilkas namn
funnos upptagna å listan, utsedda till
suppleanter för ledamöterna i särskilda
utskottet.

§ 3

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 1 och 2 omförmälda valen.

§ 4

Justerades protokollet för den 20 innevarande
april.

§ 5

Upplästes ett till kammaren inkommet
läkarintyg, avsett för vederbörande
sjukkassa, varav inhämtades att herr
Nilsson i Östersund vore sjukskriven
från och med den 25 april tills vidare.

Herr Nilsson i Östersund beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med gårdagen tills vidare.

§ 6

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att kammarens plenum
fredagen den 29 april är avsett att
bli ett arbetsplenum och kommer att taga
sin början klockan 11.00.

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

§ 7

Svar på fråga ang. sättet för utbetalning

av folkpension till vissa pensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gansmoe har frågat
mig, om jag vill medverka till att
folkpensionärer, som vistas på ålderdomshem
och liknande hem för gamla,
beredes möjlighet att av brevbärare direkt
utkvittera sin folkpension i stället
för att som nu är fallet nödgas ombesörja
utbetalningen vid postanstalt. Som
svar vill jag anföra följande.

Utbärning av medel och värdeförsändelser
förekommer i princip endast till
sådana adressater på landsbygden, som
betjänas av s. k. lantbrevbäring. Pensionärer
som bor invid en lantbrevbäringslinje
kan således få sin pension utbetalad
i bostaden. I övriga fall måste folkpensionsanvisningen
avhämtas på postanstalt.
Det är emellertid inte nödvändigt
att mottagaren själv infinner sig.
Liksom i fråga om ett vanligt utbetalningskort
kan pengarna avhämtas av
bud, varvid pensionstagaren i vanlig
ordning kvitterar anvisningen och budet
skriver på namn och adress. Uppdragsgivarens
pensionsbrev kan av budet
vid avhämtningen användas som
legitimation. Om en pensionstagare vill
att en annan person stadigvarande skall
kvittera hans folkpension, kan han ansöka
härom hos vederbörande pensionsnämndsordförande,
som vidarebefordrar
ansökan till pensionsstyrelsen. Om
framställningen bifalles kommer anvisningarna
i fortsättningen att skickas direkt
till ombudet.

Avhämtningen av folkpensionen är ett
av de många bestyr med vilka gamla
människor kan vara i behov av hjälp.
Genom möjligheterna att antingen tillfälligt
eller stadigvarande använda ombud
tror jag emellertid att problemet
kan lösas relativt lätt åtminstone för sådana
pensionärer som bor på ålder -

domshem. I de allra flesta fall kan säkerligen
hemmets vaktmästare eller någon
av personalen hämta ut pensionen
för de pensionärer, som har svårt att
själva gå till postanstalten. Att införa
en särskild form av värdebrevbäring endast
för denna kategori av postverkets
kunder skulle medföra betydande kostnader
och dessutom i många fall göra
det nödvändigt att anställa extrapersonal.

Härpå anförde

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
vill jag framföra mitt tack för det givna
svaret på min enkla fråga.

Det är dock inte den rent expeditionsmässiga
delen av utbetalningen av
pensionerna som är det väsentliga. Den
går nog att ordna på det sätt, som statsrådet
har nämnt. Saken är emellertid
den, att de pensionärer, som på detta vis
måste utnyttja bud, därför att de själva
inte orkar stå på postkontoret och vänta
i de långa köerna, vanligtvis får betala
för denna budskickning. Pensionärernas
förening har vänt sig emot att de
skall behöva betala för att få ut en så
liten summa som folkpensionen.

Här i Stockholm finns det på hemmet
vid Handelsvägen ungefär 170 pensionärer,
vid Sockenvägen ungefär 140 och
vid Enskede Gård mellan 220 och 230
pensionärer. En hel del av dem har fel
på balanssinnet, andra har hjärtfel och
många lider av allmän svaghet. Åtskilliga
av dem går med hjälp av kryckor
och käppar.

Jag föreställer mig, att det inte skulle
ha varit så svårt för postverket att ordna
denna sak. Såsom statsrådet här
nämnt förekommer det på landsbygden
s. k. lantbrevbäring, varvid pensionärerna
får sin pension utbetalad i bostaden
genom postens försorg. Jag ifrågasätter
om inte postverket skulle kunna
utbyta en av sina ordinarie brevbäringsturer
här i staden mot en lantbrevbäringstur.
För det ändamålet skulle det

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellation ang. nyanställning av partiellt arbetsföra

inte behöva anställas någon extra personal,
utan saken skulle kunna ordnas
genom anlitande av den ordinarie personalen.

En annan möjlighet är att pensionerna
postbefordras tillsammans med tjänsteposten
till hemmen för gamla och att
expeditionerna vid dessa hem ålägges
att utbetala pensionerna vid viss angiven
tid.

Jag tror alltså att det finns flera olika
sätt att lösa problemet. Det väsentliga
för de gamla är inte att de kan skicka
efter pensionen med bud, utan de vill
komma ifrån den utgift som är förenad
med budskickningen. Jag vore därför
tacksam om herr statsrådet i fortsättningen
ville ha sin uppmärksamhet riktad
på förhållandena och försöka finna
en lösning som tillgodoser de gamlas
önskemål. Alldeles säkert skulle herr
statsrådet i samverkan med generalpoststyrelsen
kunna få det hela ordnat på
något av de sätt jag här angivit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. nyanställning
av partiellt arbetsföra

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har frågat,
om jag har observerat, att vissa företag
vid minskning av arbetarantalet
företrädesvis avskedar arbetare som på
grund av något handikapp möjligen är
förhindrade att utföra allt slags tungt
arbete och att dessa arbetare förbigås
vid nyanställning av arbetskraft. Herr
Spångberg frågar vidare om jag kan
ge några anvisningar på hur dessa förbigångna
arbetare skall få rätt till återanställning
med hänsyn till den tid de
haft anställning inom företaget.

Frågan om företagen i allmänhet företrädesvis
avskedar arbetare med han -

dikapp vid driftinskränkningar och om
denna arbetskraft förbigås vid nyanställning
kan inte besvaras generellt.
Svaret blir bland annat beroende av vad
för slags arbetshinder som avses. Erfarenheterna
ger vid handen, att en individuell
bedömning i regel sker från företagens
sida. Även om undantag finns
har arbetsmarknadsorganen inte märkt
någon tendens att samtliga kategorier
av partiellt arbetsföra behandlas särskilt
ogynnsamt. Liksom i fråga om annan
arbetskraft blir arbetsförmågan, yrkesskickligheten
och den allmänna
lämpligheten för den aktuella uppgiften
vanligen avgörande.

Man kan inte säga att de handikappade
regelmässigt avskedas tidigare än
andra arbetstagare. Exempel finns på
att handikappade med hänsyn till sina
större svårigheter att få ett nytt lämpligt
arbete inte avskedats eller permitterats,
trots att deras anställningstid enligt
gängse uppfattning borde ha ställt
dem i tur att beröras av inskränkningen.

Erfarenheterna visar inte heller, att
handikappad arbetskraft generellt intar
någon särställning vid återanställning.
I åtskilliga fall har dock företagen varit
ointresserade av att återanställa personer
med personliga anpassningssvårigheter.
Det händer också att vissa arbetsuppgifter,
som tidigare utförts av
partiellt arbetsföra, bortfaller i samband
med den omläggning av driften
som en personalinskränkning medför.
Vid återanställning uppstår svårigheter
att finna nya lämpliga arbetsuppgifter
åt dem.

Obenägenheten att anställa personer
med arbetshinder tilltog under konjunkturavmattningen
1958—1959. Arbetsmarknadsmyndigheterna
har vid
överläggningar med företag och arbetstagarorganisationer
framhållit angelägenheten
av att de speciella problem
beaktas, vilka är förknippade med permittering
och avskedande av sådan personal.

Herr Spångberg har som grund för

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellation ang. nyanställning av partiellt arbetsföra

sin interpellation särskilt åberopat förhållandena
vid ammunitionsfabriken
Zakrisdal i Karlstad. Jag har införskaffat
detaljerade upplysningar om vad
som skett vid detta företag efter permitteringarna
1958 och vill på grundval
härav säga följande.

Nyanställning av arbetare vid fabriken
efter permitteringarna har enligt
gällande kollektivavtal skett efter samråd
med den lokala fackorganisationen,
och samförstånd har därvid kunnat
uppnås. Även med arbetsförmedlingen
har samråd skett. Tidigare avskedade
arbetare har inte fått träda tillbaka för
arbetare med kortare anställningstid
för såvitt vederbörande haft utbildning
och i övrigt varit lämpad för de arbetsuppgifter,
som det gällt att få utförda.

För den arbetskraft, som inte kunnat
återanställas, har länsarbetsnämnden
sökt ordna annan sysselsättning. Placering
i beredskapsarbete har skett i
några fall, i andra har tillfälle beretts
till omskolning, och även placering vid
arbetsträningsverkstad har förekommit.
Först och främst har dock arbetsmarknadsmyndigheterna
inriktat sina ansträngningar
på att söka finna möjligheter
till stadigvarande anställningar.
Jag kommer så till frågan hur sådana
arbetare, som avskedats vid driftinskränkning,
skall få rätt till återanställning
med hänsyn tagen till den tid de
haft anställning inom företaget. På denna
punkt vill jag hänvisa till att regler
om hur det skall förfaras i dessa fall numera
allmänt finns intagna i kollektivavtalen.

Det system för återanställning, som
tillämpats vid Zakrisdal, förefaller mig
vara sådant, att förutsättningar finns
för en rättvis behandling inte minst av
de handikappade. Det skulle vara bra
om vi i samtliga fall på liknande sätt
kunde få samförstånd mellan företagsledning,
fackförening och arbetsförmedling
vid återanställning efter driftinskränkningar.

Härefter anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag riktar ett tack till
socialministern för svaret på min interpellation.
Denna har visserligen aktualiserats
av förhållandena vid ammunitionsfabriken
i Zakrisdal men jag har
ändå syftat något längre med den. Jag
har önskat att få frågan belyst i ett större
sammanhang, och jag är tacksam för
att socialministern så utförligt behandlat
problemet.

Jag anser att frågan om rätten för
handikappade människor att få arbeta
är mycket betydelsefull. Ofta har dessa
fått sitt handikapp i arbetet — genom
yrkessjukdom eller genom olycksfall
eller på annat sätt. Det gäller för dem
att få kvarstå i ett arbete, som ger dem
försörjning, och att om uppsägningar
förekommer ha företrädesrätt, då arbetskraft
återanställes. Man möter problemet
överallt. Det är ingalunda lokaliserat
till Zakrisdal. Jag har arbetat
så mycket inom industriella företag och
företag med industriell karaktär, att jag
är övertygad om att en undersökning
skulle visa att det finns stora möjligheter
att placera partiellt arbetsföra på
ett normalt sätt inom produktionslivet.
Jag bortser helt från så självklara saker
som exempelvis avskaffande av åldersgränsen,
vilken ändå för många •— även
i Zakrisdal — har utgjort en spärr vid
återanställning. Jag tänker på många
andra kategorier av handikappade, vilka
man med god vilja kan placera i företagen.

Jag är ense med socialministern när
han säger att man inte kan påstå att de
handikappade regelmässigt avskedas tidigare
än andra eller att de generellt
intar någon särställning vid återanställning
av arbetskraft. Socialministern säger
vidare att det finns exempel på att
handikappade med hänsyn till svårigheterna
för dem att få nytt arbete inte
avskedats trots att de stått i tur att beröras
av en inskränkning. Jag är med
på socialministerns beskrivning i detta
fall. Den överensstämmer i stort med

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellation ang. nyanställning av partiellt arbetsföra

mina egna iakttagelser. Det skall vara
på det sättet, inte som undantag utan
som regel. Detta skulle också överensstämma
med föreskrifterna i kollektivavtalen.
Tyvärr är det inte så i praktiken.
I så fall vore ju min interpellation
överflödig. De som vill misstolka
ett kollektivavtal har möjligheter att
göra det. Det finns falluckor, genom vilka
man släpper ut de partiellt arbetsföra
ur företaget, för att inte låta dem
komma in igen. Man stöder sig på uttryck
såsom »utbildning» och »i övrigt
lämpad» o. s. v. Detta strider mot avtalets
föreskrifter att de partiellt arbetsföra
skall ha företrädesrätt i dessa fall.
Sådant misstolkande går ut över den
enskilda människan lika hårt vare sig
det drabbar en enda eller många samtidigt.

Det verkar som om socialministern
inte vore helt övertygad om att min beskrivning
av förhållandena i det här aktuella
fallet vid Zakrisdal är riktig. Tyvärr
är den riktig. Även jag har undersökt
förhållandena där. De är inte så
bra som socialministern — han är säkert
i god tro — säger. Falluckorna har
kommit till flitig användning, och de
har funktionerat rejält med hjälp av ord
som »utbildning», »i övrigt lämpad»

o. s. v. Vi skall komma ihåg att det här
gäller arbetare, som — jag upprepar
det än en gång — haft rätt att stå kvar
i arbetet, då äldre arbetskraft har blivit
avskedad. I enlighet därmed borde de
haft företrädesrätt vid återintagning av
arbetskraft.

När företaget försöker krypa bakom
ryggen på fackföreningen, är det inte
heller riktigt handlat. Om fackföreningen
inte lyckats tillvarata de handikappade
medlemmarnas intressen — och
det är jag rädd för att fackföreningen
inte har gjort i Zakrisdal — är det inte
rätt att i stället tala om samförstånd.

Som jag framhöll i intcrpellationen
möter man de här påtalade tendenserna
även inom andra företag, ganska oberoende
av om företagen är statliga eller

privata. Ofta beror det på den lokala arbetsledningen
hur anställningspolitiken
utformas. Jag sade att jag var enig med
socialministern rörande de exempel han
hade gett på bra metoder. Jag skulle
kunna ge liknande exempel från mitt
eget län, och jag skulle kunna ge exempel
på olämpliga metoder. Det kan variera
från plats till plats inom samma
företag, tydligen beroende på den lokala
arbetsledningens inställning.

Jag vet att det i Värmland finns stora
företag som haft sysselsättningskriser
men där återanställning har skett utan
att någon har förbigåtts. Jag känner
till andra företag där man har uteslutit
personer på grund av handikapp eller
av åldersskäl — det är Äldre anställda
som haft bara några år kvar till
dess att de uppnått pensionsåldern. Icke
heller den senare kategorien saknas
bland de f. d. anställda i Zakrisdal som
icke återanställts.

Denna behandling kan inte anses
stämma väl överens med gällande avtal.
Om avtalet tolkas på ett för de handikappade
gynnsamt sätt skulle det inte
förekomma sådan behandling, och det
borde vara helt uteslutet att det får gå
till så inom statliga företag. Även om
man av alla företag måste kräva att de
i sin anställningspolitik beaktar de handikappades
krav måste vi ställa särskilt
stora fordringar på hänsyn från de samhälleligt
ägda företagens sida.

Sedan skall jag gärna medge att arbetsförmedlingen
i Karlstad gjort allt
vad den har kunnat. Detta har belysts
vid tidigare tillfällen, i samband med
frågor som tagits upp av fröken Sandell
rörande denna grupp. Men det möter
nästan oöverstigliga svårigheter för
cn arbetsförmedling att skaffa arbete åt
avskedade, handikappade och åldriga
personer, ett arbete likvärdigt med det
som de lämnat. De partiellt arbetsföra
som kastats ut från arbetsplatsen i
Zakrisdal har, vad jag vet, inte några
anmärkningar att göra mot arbetsförmedlingen.
Men den saken hör inte hit.

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellation ang. nyanställning av partiellt arbetsföra

Här gäller det återanställning inom samma
företag.

Jag vet inte varifrån socialministern
har hämtat uppgifterna beträffande Zakrisdal.
Han har väl vänt sig till företaget
och fackföreningen. Det är naturligtvis
riktigt att dessa bägge skall få
komma till tals. Men jag har hämtat
uppgifter från den drabbade parten,
och den har en något annan syn på
de här problemen. Jag har samtalat med
några av dem som inte fått återanställning
och fått höra vilka handikapp som
har hindrat att de har fått återgå i arbete.
Det är i flera fall handikapp som
de har fått vid olycksfall i företaget.
Andra har skadats i försvarets tjänst.
Någon har avskedats därför att han bara
haft två eller tre år kvar till 60 års
ålder. Dessa förhållanden kan ingalunda
godkännas såsom skäl att icke låta
vederbörande återinträda i arbete. Jag
undrar om statsrådet har informerats
om detta. Har man lämnat riktiga upplysningar?
Det framgår i varje fall ingalunda
av statsrådets svar att alla dessa
förhållanden har redovisats. Men dessa
ting måste komma in i bilden för att
vad som förekommit i Zakrisdal skall
få en riktig belysning.

Vad sedan beträffar frågan om lämpligt
arbete har jag talat med de avskedade
även om den saken. De kände väl
till vilka arbetsuppgifter som finns att
tillgå i ammunitionsfabriken och anser
att det finns gott om uppgifter som de
skulle kunna utföra. Vore det inte med
de föreskrifter och överenskommelser
som finns i kollektivavtalet på sin plats
att de anställda själva finge ta del av
vilka arbeten som förekommer i företaget
för att om möjligt kuna peka på
vad de kan åta sig att göra lika bra som
andra. Nog vore det väl rimligt att behandla
arbetare på det sättet. De här
arbetarna kommer i en sämre ställning
än många andra grupper i samhället,
och det är särskilt orimligt om de har
ådragit sig skador inom företaget i
fråga. Jag kan inte se att det finns nå -

gon rimlig anledning att utestänga folk
på det sätt som skett här uppe.

På min fråga om socialministern kan
ge anvisningar på hur dessa avskedade
skall få rätt till återanställning hänvisar
socialministern till kollektivavtalet. Ja,
socialministern liksom jag är gammal
fackföreningsmän, och vi tror på fackföreningens
styrka. Jag vill ta vara på
det värde som ligger i detta uttalande
från de förutsättningar som socialministern
har ansett råda i Zakrisdal, och
jag tror att det kan bli till nytta för de
avskedade handikappade arbetarna i
ammunitionsfabriker.

Tillåt mig så, herr talman, att med
några ord gå utanför det ämne det här
gäller. Jag tror att kollektivavtalen behöver
stödjas av en lagstiftning på det
här området, en lagstiftning med vidare
syften och som kan reglera de fall som
inte kan klaras genom kollektivavtalen.
Jag anser att man måste ställa krav även
på företagen och få till stånd en ordning
som innebär att människorna får
sysselsättning, även de handikappade. I
länder som har varit i krig och där man
har många invalider har man i vissa fabriker
vidtagit tekniska åtgärder för
att kunna utnyttja även svårt handikappade
människor. I Zakrisdal gäller det
inga svårt handikappade, utan människor
som drabbats av mindre olyckor,
som kanske nedsatt deras arbetsförmåga
med 15 procent eller så. Det är nästan
omöjligt för dem att få sysselsättning
annat än i samhälleliga beredskapsarbeten
och andra sådana provisorier.

De handikappade är en grupp som
inte får skuffas undan i vårt moderna
demokratiska samhälle. När de i regel
inte kan utöva något inflytande på industriens
förläggning och bestämma sin
arbetsplats, måste man med lagstiftningens
hjälp ge dem möjlighet till arbete
och utkomst. Jag upprepar ännu en
gång att det i Zakrisdal finns arbeten
vid fabriken som utestängda handikappade
kan utföra.

Nr 14

Tisdagen den

Svar på interpellation

Jag anser vidare att arbetsgivarna,
vare sig de är privata eller statliga,
måste genom lag bindas vid ett större
ansvar för den levande arbetskraften.
Jag vill föra fram den tanken att socialministern
vid något tillfälle kunde undersöka
om det inte vore möjligt att införa
en lagstiftning som förpliktade vissa
industrier att ta emot en viss procent
— beroende på arbetets art och
arbetsstyrkans storlek — partiellt arbetsföra
och handikappade. Det finns
tekniska möjligheter att realisera en sådan
tanke.

När det gäller Zakrisdal finns det
möjligheter att sysselsätta de arbetare
som nu har blivit utestängda, men jag
är rädd för att det närmast kan vara
humanitet och god vilja som fattas hos
arbetsledningen. Jag vill dock ta in den
vinst som går att hämta ur socialministerns
säkert med god vilja avgivna svar.
Jag tror att de handikappade i Zakrisdal
har anledning att med stöd av de antaganden
som socialministern har gjort
fortsätta sin kamp för upprättelse och
rättvisa.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Spångberg och jag
har inga principiellt skilda uppfattningar
om önskvärdheten av att de handikappade
hålles kvar i produktionen, i
all synnerhet om deras handikapp till
äventyrs ådragits under arbete vid det
företag där de varit anställda. Om så
är förhållandet beträffande någon eller
några som skulle ha blivit avskedade vid
Zakrisdal, där man på grund av olika
omständigheter tvingats bringa ned arbetsstyrkan,
så har jag inte någon annan
uppfattning än herr Spångberg,
utan jag anser att de såvitt möjligt bör
hållas kvar i arbetet. Principiellt är vi
sålunda helt överens.

Emellertid måste jag säga att jag finner
herr Spångbergs påpekande anmärkningsvärt
med hänsyn till de erfarenheter
jag själv har från min tid

26 april 1960
ang. nyanställning av partiellt arbetsföra

i försvarsdepartementet och kontakterna
med fackförbundet och fackföreningen
i Zakrisdal. Om det var någonting
som man inte var helt överens med
arbetsledningen om, fanns det ingenting
som hindrade att man tog kontakt med
försvarsministern, och vid praktiskt taget
alla de tillfällen då vi hade anledning
att vara i förbindelse med varandra
klarades frågorna upp.

Eftersom jag inte längre sysslar med
dessa ting känner jag inte till huruvida
i enskilda fall några som avskedats av
de skäl som herr Spångberg här angivit
inte har kunnat återtas, men när jag har
tagit reda på detta har jag förvisso inte
vänt mig bara till företagsledningen för
att inhämta uppgifter, utan också till
fackförbundet och arbetsförmedlingen.
Det är på dessa sammanlagda uppgifter
jag har byggt det svar som jag nyss har
givit herr Spångberg.

Skälet till att jag fällde det omdömet,
att Zakrisdal hade uppträtt på ett bättre
sätt i det avseende som herr Spångberg
och jag här talar om än vissa andra företag
har gjort är att jag i likhet med
herr Spångberg känner till fall i Värmland
där företagen kanske har visat
ganska stor brist på förståelse för att
man bör ta vara på den arbetskraft som
under en lång tid har varit sysselsatt i
ens eget företag. Det var på dessa iakttagelser
jag grundade min slutsats, att
det vore bra om alla företag på samma
sätt som Zakrisdal kunde ha överläggningar
med fackorganisationerna och
arbetsförmedlingen för att komma till
ett positivt resultat. Allting är ju relativt,
men om jag jämför med andra företag,
särskilt i Värmland, måste jag säga
att förhållandena i Zakrisdal får anses
vara föredömliga.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Bara ett par ord!

Jag är övertygad om ■— och gav för
övrigt uttryck åt det i mitt förra anförande
— att socialministern har utgått
från de synpunkter, som han nu fram -

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellation ang. en effektivisering av tjänstemannaförmedlingen, m. m.

fört, och därmed anser jag att den tolkning
han har givit gäller hur företagen
förhandlar och ur den synpunkten är
riktig. Att det i Zakrisdal inte har gått
till så som socialministern har föreställt
sig är nu inte hans fel.

Jag är tacksam för socialministerns
senaste anförande. Det stärker den uppfattning
jag gav uttryck åt i mina slutord
i mitt förra anförande, att det kan
bli ett stöd för de handikappade när de
kan åberopa sådana skäl som jag och
socialministern är eniga om, i sina strävanden
för att få rättvisa och återanställning
i företaget.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Att jag blandar mig i
den här debatten beror på att jag under
praktiskt taget hela min riksdagstid haft
anledning att syssla med de handikappades
problem.

Jag vill då först och främst säga, att
jag icke har den uppfattningen, att denna
grupp är betjänt av angrepp av den
typ som herr Spångberg har presterat
här i dag. Det kan hända att de lokala
förhållandena inte är tillfredsställande
— jag känner ingenting till om vad som
har skett vid Zakrisdal -— men jag har
fått den uppfattningen, att staten under
senare tid har gått före med gott exempel
och på det hela taget uppträtt på ett
sätt som inte ger anledning till någon
anmärkning. De statliga verken har tagit
hand om sina arbetare som på grund
av olycksfall eller sjukdom eller av andra
skäl blivit arbetshindrade — det är
lika bra att erkänna den saken. I det
fallet finns ingenting att anmärka mot
statens sätt att uppträda.

Nyanställning av människor med arbetshinder
vållar givetvis besvär -— det
är mycket svårt både hos statliga arbetsgivare
och hos enskilda att få sådana
människor anställda som anses ha
något handikapp. Vi som sysslar med de
här tingen har bara ett förslag till lösning,
nämligen att samhället på olika
sätt ger dem som har arbetshinder en

sådan utbildning att de icke längre är
arbetshindrade utan blir en acceptabel
arbetskraft. Det är där jag menar att
arbetet bör sättas in.

Vad som föresvävar herr Spångberg
tycks vara att vi även här i landet skall
få någonting som krigsländerna har accepterat,
nämligen en kvotlagstiftning
som innebär att arbetsgivarna tvingas
anställa en viss procent människor som
har arbetshinder. Det kan vara en lösning
för tillfället men är absolut ingen
lösning för framtiden. Man skall aldrig
tro att den arbetskraft som man genom
lagstiftning tvingar in i företagen blir
accepterad vare sig av arbetsgivarna eller
av arbetskamraterna. Vi inom de
partiellt arbetsföras organisationer i det
här landet är motståndare till en sådan
lagstiftning och menar, såsom jag tidigare
sade, att de som har svårare än
andra att erhålla och behålla ett arbete
bör få en sådan skolning och yrkesutbildning
att handikappet upphör -— då
löses ju en hel del av problemen.

Jag har bara velat göra denna principiella
deklaration samtidigt som jag säger,
att jag icke deltager i herr Spångbergs
angrepp mot de statliga myndigheterna
för deras sätt att behandla de
partiellt arbetsföra.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara be herr
Jonsson i Strömsund att han läser mitt
anförande i protokollet. Då skall han
finna hur sakligt felaktigt han tolkat
min uppfattning i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. en effektivisering
av tjänstemannaförmedlingen,
m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Carbell frågat dels om jag avser att

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellation ang. en effektivisering av tjänstemannaförmedlingen, m. m.

vidtaga åtgärder för en mera omedelbar
effektivisering av tjänstemannaförmedlingen,
dels om jag finner det vara angeläget
att vidtaga undersökningar om
i vad mån åldersgränser tillämpas för
anställning av tjänstemän och om möjligheterna
att åstadkomma ett rimligare
förhållande i detta avseende. I anledning
av frågan om tjänstemannaförmedlingen
kan jag meddela, att arbetsmarknadsstyrelsen
har fått i uppdrag att
framlägga utredning och förslag angående
åtgärder för en effektivisering av
arbetsförmedlingen för tjänstemän. Uppdraget
skall fullgöras i samråd med representanter
för arbetsmarknadens parter.

Även beträffande frågan om undersökningar
rörande tillämpningen av åldersgränser
vid anställning av tjänstemän
kan jag fatta mig kort. Jag tillkallade
för något över ett år sedan en utredningsman
med uppgift att framlägga
förslag till åtgärder i syfte att underlätta
för äldre arbetskraft att erhålla
anställning hos statliga verk och institutioner.
Sedan interpellationen ställdes
har utredningen slutförts, och betänkandet
är för närvarande föremål för remissbehandling.
En icke statlig utredning
arbetar med motsvarande frågor
beträffande den privata arbetsmarknaden
och vissa delar av offentlig tjänst.
I denna utredning medverkar representanter
för arbetsmarknadens parter och
arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt vad jag
erfarit kommer arbetet inom kort att ha
slutförts. De av interpellanten framställda
önskemålen om undersökningar är
alltså redan tillgodosedda.

Vilka åtgärder undersökningarna kan
komma att föranleda kan jag för dagen
inte uttala mig om. För att belysa regeringens
inställning vill jag emellertid
omtala, att regeringen för en tid sedan
hade att pröva ett ärende, i vilket ett av
våra ämbetsverk hade tillämpat en principiell
åldersgräns vid besättandet av
vissa tjänster. På min föredragning beslöt
regeringen återförvisa ärendet till

förnyad prövning under hänvisning till
att ämbetsverket inte hade bort tillämpa
någon sådan gräns.

Vidare anförde

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation.

Som jag tidigare framhållit, har interpellationen
föranletts av att tjänstemannaförmedlingen
under den senaste tiden
varit föremål för en intensiv debatt.
Det grundläggande i den här diskussionen
har varit, att man allmänt anser
att tjänstemannaförmedlingen inte
på långt när har samma effektivitet som
arbetsförmedlingarna i övrigt, och
många tecken tyder på att denna uppfattning
är riktig.

Det är med största tillfredsställelse
som jag nu av statsrådets svar konstaterar
att uppdrag lämnats åt arbetsmarknadsstyrelsen
att framlägga utredning
och förslag angående åtgärder för
en effektivisering av tjänstemannaförmedlingen.
Detta är så mycket mera tillfredsställande
som uppdraget skall fullgöras
i samråd med representanter för
arbetsmarknadens parter.

Även min andra fråga —• som aktualiserats
genom pressuppgifter om att
man på de offentliga tjänsternas område
tillämpar en åldersgräns, som ställer
personer över 35 år utan möjlighet
att vinna anställning i statlig eller kommunal
tjänst —har fått ett tillfredsställande
svar. Herr statsrådet meddelar ju
att särskilda utredningar tar sikte på
dessa spörsmål. Även om det sålunda
i detta fall är fullt klarlagt att regeringen
så att säga har ett mycket gott
samvete, kan jag likväl inte underlåta
att komma med några marginalanteckningar.

Som framgår av svaret tillsattes redan
för ett år sedan en utredningsman
med uppgift att framlägga förslag till
åtgärder i syfte att underlätta för äldre
arbetskraft att erhålla anställning hos
statliga verk och institutioner. Vidare

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellation ang. beivrande av

arbetar en icke statlig utredning med
motsvarande syfte beträffande den privata
arbetsmarknaden och vissa delar
av offentlig tjänst. Man vill därför gärna
föreställa sig att det skulle vara väl
känt i varje fall för ämbetsverken att
här nämnda intentioner gäller. Det exempel
som statsrådet avslutningsvis anförde,
att regeringen för en tid sedan hade
att pröva ett ärende i vilket ett ämbetsverk
hade tillämpat en principiell
åldersgräns vid besättandet av vissa
tjänster, visar emellertid med all önskvärd
tydlighet att i varje fall inte alla
ämbetsverk följt de enligt min mening
klara anvisningarna som utredningsdirektiven
på sin tid kunde anses utgöra.

Det synes mig synnerligen fördelaktigt
att statsrådet i sitt svar nu kunnat
hänvisa till att regeringen i de nyss omnämnda
tillsättningsärendena återförvisat
frågan till ifrågavarande ämbetsverk
för förnyad prövning under hänvisning
till att ämbetsverken inte hade
bort tillämpa en dylik gräns. Det synes
mig också självklart att många medelålders
personer i mellantjänster ute i
verken — och enkannerligen kvinnliga
tjänstemän — med tillfredsställelse måste
konstatera detta besked.

Genom interpellationssvaret har regeringens
mening i detta avseende blivit
känd även för de verk, som inte har
den allra närmaste kontakten med socialdepartementet,
och jag tackar socialministern
i första hand för den saken
i det lämnade svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. beivrande av
vårdslös deklaration

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation till
justitieministern har herr Carbell efterlyst
åtgärder som är ägnade att effek -

vårdslös deklaration

tivare beivra s. k. vårdslös deklaration.

Till svar på frågan, som av justitieministern
överlämnats till mig för besvarande,
får jag anföra följande.

Vad herr Carbell syftar på är att de
ifrågavarande brotten liksom andra bötesbrott
preskriberas redan efter två år.
I ett svar i första kammaren på en liknande
interpellation av herr Yngve Möller
har jag tillkännagivit som min avsikt
att snarast möjligt upptaga frågan
om en förlängning av preskriptionstiden
för de vårdslösa deklarationsbrotten.
I övrigt ber jag att få hänvisa till
det svar som jag givit herr Möller.

Härpå anförde

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på denna interpellation.
Den kom ju till stånd med anledning
av ganska uppseendeväckande pressuppgifter.
Framför allt gällde det ett
fall i Karlshamn, där en fabrikör underlåtit
att uppge 400 000 kronor i intäkter
och förmögenhet i sin deklaration
och klarade sig från åtal för vårdslös
deklaration därigenom att han
inte kunde nås av stämning innan preskriptionstiden
utgick.

Trots det klarläggande svaret vill jag,
herr talman, ta kammarens tid i anspråk
några minuter, särskilt med hänsyn
till den vidsträckta betydelse denna
fråga har.

Det är ju uppenbart att skattefusk är
stöld. Förövarna av denna stöld är
många gånger personer, som aldrig
skulle komma på idén att snatta ens
den obetydligaste lilla summa ur någon
annans plånbok. Det kanske är personer,
vilka oftast ondgör sig över andra
brott som begås i samhället. De ondgör
sig över att det förekommer bilstölder
och annan tjuvnad, och även i
fall då det gäller brott av relativt blygsam
art anser de kanske att brottslingarna
bör bestraffas hårdare än som
oftast sker. Man kan höra samma män -

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellation ang. beivrande av vårdslös deklaration

niskor skryta över att de har lurat staten.
De har lurat socialdemokraterna
eller finansminister Sträng — det är
en terminologi som används när man
stöder den uppfattningen, som ofta förs
till torgs, att skattetrycket är för högt
och att det är staten som stjäl. Detta
får fungera som ursäkt för att man
låter falskdeklareringen utveckla sig till
en tydligen ibland värderad sport.

Emellertid är det ju inte de här nämnda
personerna som blir utsatta för stöld.
Det är enskilda medborgare av annan
skattedragarkategori som blir lidande.
Det är de frivilligt eller nödtvunget hederliga
skattebetalarna som blir bestulna,
och skattefuskarna är tjuvarna.

Hur stort det undanhållna beloppet
är har man diskuterat, men uppenbart
är i varje fall att det är ansenligt. Det
har nämnts att det skulle röra sig om
en å två miljarder. Statliga undersökningar
på området har företagits genom
stickprov. Undersökningar av i
runt tal 7 400 skattskyldiga har resulterat
i att skatteexperterna i nära 6 400
fall kunde konstatera att inkomsterna
var för lågt upptagna. Det föreslogs då
höjningar på sammanlagt i runt tal 50
miljoner.

Jag behöver inte trötta med exempel.
Inom kort kommer på kammarens bord
en socialdemokratisk motion, som redovisar
resultatet av några riksdagsmäns
botaniserande i Statistisk årsbok.
Enligt 1958 års taxeringsuppgifter är
av den drygt halva miljonen företagare
två tredjedelar inkomsttagare med
10 000 kronor och därunder — en fjärdedel
har mindre än 5 000 kronor. Det
är väl klart att man här kan konstatera,
att det är hland rörelseidkare och
utövare av fria yrken, kort sagt hland
dem vilkas inkomster inte i huvudsak
består av lön från arbetsgivare, som
skattefuskarna finns. AU man säger detta
innebär i och för sig inte att man
utpekar icke löntagare som moraliskt
speciellt tvivelaktiga. Man tar endast
fasta på att det är bland dem som skat -

tefusket av naturliga skäl kan förekomma,
eftersom de uppgifter, som ligger
till grund för deklarationerna, är olika
för löntagare och övriga skattskyldiga.

Man kan ju utan tvekan konstatera,
att det finns en del yrken som erbjuder
större möjligheter till skattefria inkomster
än de flesta andra. Det kan
gälla — utan att någon grupp behöver
känna sig prickad —• läkare, tandläkare,
arkitekter, bönder och över huvud
taget folk med egen rörelse. Det utmärkande
är att deklarationer från sådana
personer är besvärliga att granska,
vilket automatiskt medför den situation
jag nämnt. Detta förklarar också
det annars obegripliga i att företagargrupper
officiellt tjänar så litet att
de knappt skulle kunna leva på det,
när de i själva verket har det ganska
hyggligt ställt. Detta gäller också tiotusentals
småföretagare.

Det kan inte nog kraftigt inskärpas,
att det här är fråga om stöld från andra
skattebetalare. I interpellationssvaret
har statsrådet givit det beskedet att
grundproblemet i karlshamnsfallet skall
kunna lösas genom att man förlängde
preskriptionstiden. Det är gott och väl.
Finansministern hänvisar ju också till
att han avser att undersöka även andra
möjligheter. Jag vill inte gå in på
det i vidare mån än att jag vill peka
på att det synes finnas en lucka som
har utomordentligt stor betydelse för
detta. Det är kanske den största luckan
på det område dit karlshamnsfallet
hör. Det gäller bokföringslagen.
Felaktig bokföring eller underlåtenhet
att i fall av skyldighet föra böcker är
helt enkelt inte straffbelagd annat än
vid konkurs. Bokföringslagen är därför
en av de få lagar som inte är försedd
med någon sanktionsregel.

Jag kan i detta sammanhang, herr
talman, inte annat än konstatera att
det är en uppenbar skillnad mellan å
ena sidan löntagargruppen och å andra
sidan icke löntagare. Det kan ur den
synpunkten inte nog understrykas alt

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellation i anledning av militär övning vid Ravlunda skjutfält

skatteflykten måste bekämpas med allvar
och energi. Den nuvarande klyftan
mellan teori och praktik vid beskattningen
innebär en klassgräns mellan
dem som betalar skatt på sina verkliga
inkomster och dem som kommer
undan, en klassgräns lika orättfärdig
och motbjudande som varje annan. Det
är ingen tillfällighet att omsättningsskatten
tas ut av länsstyrelserna, där
den vanliga skatteindrivningen också
sker. Omsättningsskatten ger nämligen
myndigheterna större möjligheter än
hittills att fortlöpande kontrollera företagarnas
omsättning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation i anledning av
militär övning vid Ravlunda skjutfält

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Senander frågat mig dels
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för
att förhindra en upprepning av vad som
hände civilbefolkningen kring Ravlunda
skjutfält vid bombfällningen mot fältet
den 25 februari detta år, dels om en undersökning
kan väntas av orsakerna till
att de militära myndigheterna underlåtit
att förvarna befolkningen om bombfällningen,
dels ock hur eventuella skadeståndsanspråk
i anledning av det inträffade
kommer att behandlas av de
militära myndigheterna.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Det s. k. Ravlundafältet, som är beläget
vid skånska ostkusten mellan Simrishamn
och Åhus, förvärvades enligt
beslut av 1943 års riksdag såsom skjutfält
för Skånska pansarregementet. Fältet,
som därefter utvidgats, har en areal
av cirka 1 450 hektar. I första hand är
det avsett såsom pansarskjutfält, men
det utnyttjas även av andra förband än
pansarförband.

För fältet har utfärdats säkerhetsföreskrifter,
av vilka framgår vad som före
fältets utnyttjande skall vidtagas till
skydd för bl. a. civilbefolkningen. Enligt
dessa föreskrifter skall meddelanden
om planerade skjutövningar i form
av varningar utfärdas i radio och i
dagspressen samt tillställas vederbörande
marinkommando och publikationen
Underrättelser för sjöfarande. Därjämte
skall ortsbefolkningen varnas genom
uppsatta anslag. Vidare har utfärdats
säkerhetsbestämmelser för bombfällning.
Dessa, som bygger på undersökningar
av försvarets forskningsanstalt
och flygförvaltningen, anger bl. a. hur
riskzonen skall beräknas vid bombfällning.
Som grund för uppskattandet av
riskzonen ligger beräkningar av den
sannolika spridningen av splitter samt
utbredningen av tryck- och ljudvågor.

I syfte att ge deltagarna i en till Ravlunda
skjutfält förlagd luftvärnsövning
en realistisk bild av hur ett flyganfall
går till beslöts i samråd mellan arméoch
flygstaberna att i samband med
luftvärnsövningen företaga ett flyganfall
mot skjutfältet. Såsom bombmål bestämdes
ett vid havsstranden beläget,
ovalformat område med en största längd
av cirka 250 meter och en största bredd
av cirka 100 meter. Med utgångspunkt
i bombmålet beräknades därpå läget
och storleken av det möjliga nedfallsområdet.
Med ledning härav beräknades
riskzonen vid fällning av 500 kilos bomber
sträcka sig 1 600 meter inåt land
från medelpunkten av bombmålet. Eftersom
närmaste bebyggelse ligger ungefär
tre kilometer från bombmålet, ansågs
någon risk för civilbefolkningen
ej föreligga.

De i säkerhetsbestämmelserna för
Ravlunda skjutfält föreskrivna säkerhetsåtgärderna
vidtogs. Sålunda intogs
meddelande om skjutövningen i dagspressen
och skjutvarning upplästes i
radio, varjämte ortsbefolkningen varnades
genom uppsatta anslag.

Trots att skador på enskild egendom

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellation i anledning av militär övning vid Ravlunda skjutfält

således erfarenhetsmässigt kunde anses
uteslutna konstaterades efter övningens
avslutande, att skador uppstått på fem
olika byggnader, belägna på cirka tre
kilometers avstånd från bombfällningsområdet.
Sålunda hade fönsterrutor
krossats på en del byggnader medan tapeter
spräckts i andra. I ett fall kunde
konstateras att sprickor uppstått i ett
gipstak och i ett annat att en fönsterbåge
förskjutits. Kostnaderna för reparation
beräknades till ett par hundra
kronor i varje skadefall, och redan några
dagar efter händelsen hade samtliga
skadeståndsyrkanden reglerats. Sammanlagda
beloppet av vad som sålunda
utbetalts uppgår till i runt tal 2 000 kronor.

Det inträffade är givetvis synnerligen
beklagligt. Såvitt kunnat utrönas har
gällande säkerhetsföreskrifter följts.
Den troligaste orsaken till skadeverkningarna
synes vara att speciella atmosfäriska
förhållanden påverkat ljudhastigheten.
Utredning pågår f. n. av de meteorologiska
förhållandenas inverkan
på ljudvågens utbredning. Det inträffade
har enligt min mening visat, att de
säkerhetsbestämmelser som gäller för
bombfällning ej är helt tillfredsställande.
Vilka åtgärder som bör vidtagas kan
inte bedömas innan skadeverkningarnas
orsaker klarlagts. I avbidan på resultatet
av utredningen har fällning av
600 och 500 kilos bomber tills vidare
inställts.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Senanders interpellation.

Härefter anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.
Jag skulle kunna säga att jag
i allt väsentligt är nöjd med svaret. Det
förekommer nämligen i det inget bestridande
av de uppgifter jag lämnat i interpcllationen.
Det framföres ju också

synpunkter på frågan, som visar att vissa
åtgärder förutses till förhindrande av ett
återupprepande. Detta gör att jag inte
behöver säga så mycket i anledning av
svaret. Jag vill emellertid ändock göra
några erinringar. Först kanske jag får
förklara att min interpellation i första
hand avsåg frågan om skyddet för civilbefolkningen
mot de risker som denna
löper att skadas till liv och lem. Det
var det väsentligaste syftet med interpellationen.

De förklaringar, som lämnats i syfte
att klarlägga hur något dylikt kunnat
inträffa på grund av bombfällningen,
är ganska märkliga. Det sägs sålunda att
man torde kunna räkna med att atmosfäriska
förhållanden kan ha inverkat och
att de beräkningar man gjort beträffande
riskerna därför inte har kunnat hålla.
Jag är ingen vetenskapsman och kan
naturligtvis inte yttra mig med bestämdhet
om huruvida atmosfäriska förhållanden
kan föranleda att en riskzon som
man räknar med kan nära nog fördubblas,
men jag finner det vara ganska
egendomligt om så skulle vara fallet.
Nu pågår emellertid en utredning av de
meteorologiska förhållandenas inverkan
på ljudvågens utbredning. Men här var
det inte bara fråga om ljudvågens utbredning
utan också tryckimpulserna,
och det skulle vara intressant att veta
om också de har med nära det dubbla
överskridit de beräkningar av riskzonen
som man gjort inom så framstående
militära instanser som forskningsanstalten
och flygförvaltningen.

Vid sidan av detta ämne vill jag hänvisa
till att det oftast förekommer stora
risker för civilbefolkningen vid de militära
övningarna. Jag vill inte yttra mig
om huruvida detta beror på vårdslöshet
eller om det har andra orsaker. Jag läste
emellertid i en av gårdagens göteborgstidningar
följande. »För en tid sedan
föll en oladdad övningsbomb i närheten
av bebyggelsen utanför riskzonen
vid bombmålet i Sönö. Anledningen
var fel på planets bombinstallation.

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

Med anledning av det inträffade har
kontrollfällningar förbjudits i riktningar
över bebyggda områden i riskzonens
närhet.» Jag tycker att detta verkar nästan
kusligt. Visserligen var det en oladdad
övningsbomb, men det kunde ju
lika gärna ha varit en bomb av det slag
som fälldes nere i Ravlunda. Man måste
ägna all uppmärksamhet åt militärens
övningar och se till att de förläggs på
tillräckligt stort avstånd från civilbefolkning
och dess bostäder, så att ett
upprepande inte behöver ske vare sig av
vad som inträffat vid Ravlunda eller av
det jag sist anförde.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Eftersom jag kanske är
den av kammarens ledamöter som bor
närmast det här omtalade skjutfältet,
anser jag mig ha rättighet att säga några
ord i detta sammanhang.

Jag hälsar med tillfredsställelse försvarsministerns
meddelande, att man nu
håller på med en utredning och att man,
innan den är färdig, inte kommer att
fortsätta med bombfällning, i varje fall
inte med så stora bomber.

Jag är också överens med försvarsministern
om att mycket olyckliga omständigheter
här samverkat. Man hade
säkerligen räknat med fullt betryggande
avstånd. Jag vet var dessa byggnader
är belägna, och som lekman är jag
förvånad över att detta har kunnat ske.
Den byggnad som ligger närmast är
skogvaktarbostaden, och den är skyddad
av skog på alla sidor. Den trodde
man skulle klara sig ganska väl. En av
de övriga fastigheter som träffats är
belägen på den nästan lägsta punkten
i bygden. De övriga fastigheterna ligger
ännu längre bort på sluttningen, och
under normala förhållanden skulle man
inte anse att de låg i riskzonen.

Jag tror som sagt att det är angeläget
att understryka att olyckliga omständigheter
här samverkat.

Nu får vi också höra att skadorna in -

skränker sig till ungefär 200 kronor per
fastighet. Det tycker jag är glädjande,
ty av de första tidningsnotiserna kunde
man få den uppfattningen att fastigheterna
var till hälften förstörda. Jag har
ju också lärt mig läsa tidning, och jag
hade säkerligen på grund av att jag bor
så nära fått vetskap om hur saken verkligen
låg till.

Även om detta missöde är att beklaga
tror jag att den kommande utredningen
skall ge det resultatet, att sådana här
händelser inte upprepas. Irritation kan
uppkomma — det gick lyckligt denna
gång men det skulle kunna bli värre
följder. Fältet vill vi i alla fall ha kvar,
det är jag angelägen att deklarera. Det
motstånd som restes när området skulle
inköpas och iordningställas har nu fullständigt
försvunnit. Jag har alltid haft
den uppfattningen, att vi i Skåne måste
ha detta fält för att ha någon som helst
utsikt att kunna uppta ett försvar. Det
vill jag säga försvarsministern, för att
det inte skall råda någon tvekan om vad
vi anser som bor i dessa trakter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12

Svar på interpellationer ang. skolans
disciplinproblem och ang. den nya skolstadgans
disciplinbestämmelser

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Persson i Appuna
med hänvisning till några uppgifter i
tidningspressen om disciplinupplösning
i skolan och svårigheter för lärare i
vissa fall att begagna anvisade korrektionsmedel,
frågat om jag delar den uppfattning
om disciplinen i skolan, som
framkommit i de i interpellationen
åsyftade tidningsorganen, samt om det
förekommer att lokala skolmyndigheter

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

genom specialbestämmelser försvårar
lärarkårens möjligheter att begagna anvisade
korrektionsmetoder och, därest
så skulle vara förhållandet, om jag är
beredd att vidtaga eller föreslå åtgärder
som tryggar tillämpningen av utfärdade
anvisningar i detta hänseende.

Vidare har med kammarens tillstånd
herr Helén frågat, om jag vill lämna
kammaren en redovisning av de erfarenheter
som hittills gjorts av den nya
skolstadgans disciplinbestämmelser och
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga i syfte
att från samhällets sida ge lärarna
erforderligt stöd för upprätthållande av
ordning och god arbetsmiljö inom
skolan.

Frågan om ordningen och trivseln
i skolarbetet har på senare tid fått en
framskjuten plats i den allmänna debatten.
Även om de akuta disciplinsvårigheterna
omedelbart gäller endast ett
relativt sett mycket litet antal barn
och ungdomar i den nästan miljonhövdade
skaran av skolelever, så får de
problem, som dessa svårigheter medför,
självfallet ingalunda förbises eller
anses såsom mindre viktiga. Med hänsyn
till frågans betydelse för skolans
arbetsduglighet över huvud taget har
jag ansett det påkallat att i anledning
av de båda interpellationerna här lämna
en tämligen utförlig redogörelse och
kommentar i saken.

Innan jag från dessa allmänna utgångspunkter
skall söka göra en bedömning
av det aktuella läget i fråga
om ordningsförhållandena i våra skolor
vill jag i korthet erinra om karaktären
av de åtgärder, som för närvarande
kan tillgripas i direkt syfte att
upprätthålla ordningen och tillrättaföra
elev, som gör sig skyldig till förseelse
eller uppträder olämpligt. Den grundläggande
principen är naturligtvis att
positivt fostrande anordningar och åtgärder
skall prägla arbetet i skolan.
Detta framgår bl. a. av de olika skolstadgornas
föreskrifter om allmänna

grunder för undervisningen. Beträffande
ordningsförhållandena bör, såsom
framhålles i stadgorna, eleverna uppmuntras
att i lämpliga former aktivt
medverka till upprätthållandet av ordningen.
Självfallet är det inte möjligt
att i stadgor eller anvisningar ge detaljerade
regler om de anordningar och
åtgärder som här avses, utan dessa föreskrifter
får inskränkas till att ange
den allmänna inriktningen av arbetet
och därtill någon exemplifiering. Detta
innebär samtidigt att inom ramen för
de stadgemässigt angivna allmänna
grunderna utrymme finns — och det
bör i mån av behov givetvis utnyttjas
— för olika initiativ till nya och hittills
oprövade åtgärder i elevfostrande
syfte.

Vad gäller de egentliga tillrättaförande
åtgärderna, så anges dessa i skolstadgorna
vara samtal med den felande,
utvisning från pågående lektion, kvarstannande
efter skoldagens slut och, i
allvarligare fall, varning eller avstängning
för viss tid samt, i icke-obligatoriska
skolor, förvisning. I den obligatoriska
skolan finns dessutom möjligheter
till särskild observationsundervisning
för elever med anpassningssvårigheter
av tillfällig art. Denna uppräkning
i de nya skolstadgorna av olika
åtgärder innebär emellertid inte — det
vill jag understryka här — att lärarna
skulle vara betagna möjligheterna att
använda sig av andra slag av lindrigare
tillrättavisningsmetoder som den
enskilde läraren i en viss situation finner
lämpliga att tillgripa. Detta framgår
också — åtminstone indirekt — av
skolöverstyrelsens anvisningar i ämnet,
som uttryckligen anges vara exemplifieringar
av lämpliga åtgärder — ej
fullständiga förteckningar, vilket skulle
vara direkt olämpligt. De skall ju ändå
användas av personer med specialutbildning
för uppfostringsuppgifterna.

Hurudana är då i dag ordningsförhållandena
i våra skolor? För att söka ut -

Andra kammarens protokoll 1960. Nr 74

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

röna detta har skolöverstyrelsen nyligen
riktat en rundfråga till samtliga
länsskolinspektörer och skoldirektören
i Stockholm. Den har gjorts med erinran
om bl. a. att flertalet länsskolnämnder
i sina årsredogörelser för läsåret
1958/59 meddelat, att ordningsförhållandena
i skolorna under nämnda
år varit normala. Av svaren på frågan,
huruvida ordningsförhållandena i skolorna
försämrats under innevarande
läsår, kan sammanfattningsvis utläsas
att i stort sett normala förhållanden synes
råda och ordningen vara tillfredsställande.
Från några län redovisas en
förbättrad situation. På många håll synes
emellertid svårigheter framträda;
tätorterna dominerar i detta avseende.
Det är tydligt att svårigheterna nu noteras
med skärpt uppmärksamhet, såväl
av föräldrar och lärare som av eleverna
själva; det är en allmän erfarenhet
inom skolan att eleverna starkt påverkas
av uttalanden i den offentliga
debatten, särskilt sådana som avser extrema
situationer och fall.

Meningen att disciplinsvårigheterna
skulle utbreda sig allt längre ned i åldersklasserna
har vid överstyrelsens
rundfråga endast i ringa omfattning verifierats.
De problem av allvarlig art,
som redovisats i de inkomna svaren,
avser väsentligen den obligatoriska skolans
högre årskurser.

Som jag inledningsvis framhållit, får
dessa problem ingalunda förbises eller
anses som mindre betydelsefulla. Det
bör tvärtom vara alla berörda — främst
föräldrar, lärare och skolmyndigheter
— angeläget att aktivt medverka till att
en god ordning i ordets vidaste bemärkelse
upprätthålles i skolorna. Jag vill
emellertid framhålla, att det inte är min
mening att därmed yrka på att vi skulle
införa en hårdare skoldisciplin, innebärande
en verklig skärpning av skolans
medel och metoder i dess arbete att
främja elevernas fostran. Ett sådant
steg är fullkomligt främmande för min

grundsyn på dessa frågor. Min uppfattning
är i stället den, att vi genom ett
ökat intresse och intensivare engagemang
från alla berörda parters sida
och med ett tillräckligt mått av fasthet
i vårt handlande och i vår attityd
över huvud taget till de unga bör sträva
efter att åstadkomma över lag goda arbetsförhållanden
i skolorna och därmed
säkerställa att undervisningen kan
leda till ett framgångsrikt resultat. Härvid
bortser jag givetvis från det fåtal
fall, som av olika skäl, främst medicinska
eller mentalhygieniska, måste
behandlas särskilt och som tyvärr väl
alltid kommer att finnas.

Jag tvekar alltså inte i min uppfattning,
att vi bör se med allvar på dessa
frågor. Skulle vi inte lyckas med att
vidmakthålla ordning och trivsel i skolarbetet,
skulle det innebära ett allvarligt
underkännande, inte av skolungdomen
utan av den nuvarande föräldraoch
lärargenerationens förmåga att fullgöra
sin fostrargärning. De uppväxande
barnen och ungdomarna är vår dyrbaraste
tillgång. Värdet av övriga framsteg
i samhället skulle väsentligt förringas,
om vi inte också förmådde fostra
den uppväxande generationen till
goda medborgare i det samhälle, för
vars utformning vi är ansvariga. I första
hand är det föräldrarna och skolan
som har att i samverkan svara för barnens
och ungdomarnas fostran. Det synes
mig angeläget att här understryka
detta självklara förhållande, eftersom
jag inte kan undgå känslan av att det
i dag finns en viss tendens att vilja
skjuta över en alltför stor del av fostraransvaret
på skolan. För föräldrarna
kan dock till slut intet vara viktigare
än att deras barn får en god och riktig
fostran och att de själva sätter in all
sin kraft därpå. Det är min uppfattning
att vi i ännu högre grad måste
aktivisera intresset för de här aktuella
frågorna hos den grupp, som ändå har

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960
Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad -

gans disciplinbestämmelser
det yttersta ansvaret, nämligen föräldrarna.

Av väsentlig betydelse för framgång
i arbetet på detta område är, att ett
förtroendefullt samarbete råder mellan
dem, som har det dagliga ansvaret för
elevernas fostran och för ordningen och
arbetstrivseln i skolorna. Det gäller inte
bara lärarna emellan eller mellan lärare
och skolans övriga personal, såsom
skolläkare, skolsköterska, kurator och
psykologisk expertis, utan även mellan
skolan och hemmen. Jag vill i detta
sammanhang erinra om skolstyrelselagens
stadgande, att skolstyrelse äger utse
ett särskilt rådgivande organ, skolråd,
med uppgift att biträda styrelsen
i frågor rörande samarbetet mellan
hem och skola samt därtill anknytande
spörsmål. Jag har också i det föregående
framhållit som min uppfattning
att intresset hos föräldrarna för de här
aktuella frågorna måste ytterligare aktiviseras.
Av svaren på skolöverstyrelsens
rundfråga framgår, att det på flera
håll förekommit att de lokala skolmyndigheterna
i samarbete med föräldrarna
anordnat olika slag av kampanjer
i anslutning till uppfostringsfrågorna.
Vidare har man arrangerat
diskussionsaftnar med föräldrarna eller
utfärdat cirkulärskrivelser till dessa
med vädjan att medverka till bekämpandet
av skilda missförhållanden.
Inom ett län kommer att arrangeras
eller har kanske redan arrangerats en
»Skolans vecka» i samtliga kommuner
med utställningar av olika slag, föräldramöten
och upplysningsmöten i skolfrågor
m. m. Från flera håll rapporteras
också positiva resultat som en
följd av samarbete mellan skola och
barnavårdsmyndigheter eller ideella
föreningar. Jag vill hoppas att dylika
uppslag kan tjäna som stimulans för
andra orter att göra liknande insatser.
Knligt vad jag inhämtat kommer skolöverstyrelsen
att förmedla dessa uppslag
till skolstyrelsernas kännedom.

Fn annan faktor som visat sig ha
gynnsam inverkan på ordningsförliållandena
är den skolkuratorsverksamhet
som bedrives i vissa kommuner. Kuratorstjänsterna
har i viss utsträckning
inrättats i samarbete mellan barnavårdsnämnd
och skolstyrelse. Av stor
betydelse som förebyggande faktor är
vidare de åtgärder som av kommuner
och sammanslutningar vidtagits för att
åstadkomma en ordnad fritidsverksamhet
för eleverna. En ytterligare intensifierad
verksamhet i dessa hänseenden
är naturligtvis angelägen.

Genom bestämmelser, som trädde i
kraft den 1 augusti 1959, har det blivit
möjligt att anordna särskild specialundervisning
för elever med anpassningssvårigheter
av tillfällig art, s. k. särskild
observationsundervisning. Genom överstyrelsens
försorg har nu upplysningar
inskaffats rörande vilken omfattning
denna undervisningsform hittills erhållit
och vilka erfarenheter som gjorts
därav. Innevarande vårtermin användes
särskild observationsundervisning i 9
län under sammanlagt 56 timmar per
vecka. I samtliga fall gäller det städer
eller andra tätorter. Som skäl för att
man på andra håll ännu inte begagnat
sig av särskild observationsundervisning
har angivits, att anordningen är
ny, att svårigheter förelegat att få lämpliga
och villiga lärare, att undervisningen
för att bli statsbidragsgrundande
måste omfatta minst en hel termin eller
att svårigheter uppkommit beträffande
skolskjutsverksamheten.

Erfarenheterna av särskild observationsundervisning
är således ännu relativt
begränsade. Från samtliga skolor,
där anordningen redan nu prövas, är
emellertid de redovisade erfarenheterna
positiva. Sålunda anges att en
lugnande inverkan har förmärkts på de
elever, som fått dylik undervisning,
samtidigt som arbetsvillkoren för de övriga
eleverna förbättrats. Att åtgärden
tillgripits på vissa elever har också

Nr 14

Tisdagen dep 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

uPPgi''''its ha en återhållande verkan på
andra elever, som tidigare uppträtt
störande.

Även om alltså erfarenheterna av den
särskilda observationsundervisningen
hittills är ganska begränsade, synes det
mig finnas anledning tro att denna form
av undervisning kommer att få stor betydelse
för upprätthållandet av goda
ordningsförhållanden i skolorna. Det
bör enligt min mening vara angeläget
för kommunerna att, så snart behov
därav inställer sig, anordna dylik undervisning.
Statsbidrag till undervisningen
utgår visserligen endast om den
anordnats för minst hel termin. Statsbidragsmässigt
gäller nämligen för
denna undervisning samma förenklade
schablonberäkning som för all annan
undervisning i den obligatoriska skolan,
allt i överensstämmelse med de
principer härutinnan som antogs vid
1957 års riksdag. På vissa håll har man
med hänsyn härtill tvekat att anordna
särskild observationsundervisning för
kortare tid än hel termin och man har
ansett en ändring av statsbidragskungörelsen
på denna punkt påkallad.
Skolöverstyrelsen har också nyligen
gjort framställning till Kungl. Maj:t i
detta ämne. Denna framställning är nu
under remissbehandling. Med hänsyn
härtill anser jag mig inte böra här göra
något uttalande i den frågan. Emellertid
vill jag understryka betydelsen av
att kommunerna, när det gäller nyskapande
verksamhet och utprövande försöksvis
av nya anordningar, inte låter
sitt handlande bli på ett i betraktande
av sakfrågornas angelägenhetsgrad
orimligt sätt beroende på möjligheten
att erhålla statsbidrag härför, särskilt
om det gäller anordningar, för vilka
kostnaderna måste anses som ganska
blygsamma i förhållande till de kommunala
skolkostnaderna i stort och till
det för sistnämnda kostnader utgående
statsbidraget. Ett sådant betraktelsesätt

skulle på ett olyckligt vis kunna hämma
värdefulla lokala initiativ.

Beträffande användningen av de i
stadgor föreskrivna korrektionsmedlen
i övrigt har en av interpellanterna särskilt
frågat, om det förekommer att lokala
myndigheter försvårar lärarnas
möjligheter att begagna anvisade korrektionsmedel.
I skolöverstyrelsens
rundfråga har begärts uppgifter i detta
avseende. Från 23 av länen besvaras
frågan klart nekande, medan från ett
län framföres den uppfattningen, att
skolstyrelses vägran att till rektor för
det obligatoriska skolväsendet delegera
rätten att besluta om avstängning fördröjer
effekten av detta medel.

Härutöver innehåller de inkomna svaren
vissa upplysningar rörande den åtgärd,
som består i att elev får kvarstanna
i skolan högst en timme efter
skoldagens slut. Användningen av detta
medel förutsätter, att eleven ställes under
särskild uppsikt. I sina anvisningar
uttalar skolöverstyrelsen bl. a., att
åtgärden bör användas med återhållsamhet
och endast om eleven därvid
erhåller tillsyn och förhållandena i skolan
i övrigt, t. ex. beträffande skolskjutsanordningar,
gör kvarstannandet genomförbart
och lämpligt. Rörande användningen
av detta medel upplyses
nu, att det i det övervägande antalet
län ej alls använts på landsbygden,
främst med hänsyn till skolskjutsförhållanden.
Från många håll pekas
emellertid också på att tillsynsfrågan
inte lösts. I storstäderna, där åtgärden
däremot kommit till användning, har
erfarenheterna ansetts förhållandevis
goda. En viss begränsning av användningen
anges ha varit betingad av svårigheter
att ordna tillsynen. Tillsyn har
ibland utövats av rektor eller vaktmästare,
ibland av lärarna. I några fall har
kommunen ställt medel till förfogande
för bekostande av tillsynen. I en kommun
har åtgärden tillämpats i mer organiserad
form så att alla de elever i

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

en och samma skola, som ålagts att
kvarstanna en viss veckodag samlats
till en plats för att där samtidigt fullgöra
åläggandet.

I de fall kvarstannande begagnats
inom skolskjutskommuner har hemsändandet
som regel kunnat ordnas
på något sätt. Antingen har eleven fått
medfölja senare avgående skolskjuts
eller också har han fått gå hem. I enstaka
fall har, enligt vad som uppgives,
eleven fått fara hem tillsammans med
läraren i dennes bil. På några håll har
aktualiserats frågor om hemsändande
i taxebil av elev, som haft att kvarstanna.
I ett sådant fall har det förekommit,
att skolstyrelse vägrat att betala
hemsändandet med påföljd att läraren
krävts på kostnaden.

För egen del vill jag framhålla, att
ifrågavarande korrektionsmedel — alltså
kvarstannande — måste användas på
ett förnuftigt sätt så att eleverna verkligen
uppfattar det som en allvarlig
tillrättavisning och ett ingrepp i den
frihet och en begränsning av den fritid,
som ett gott uppförande i skolan
eljest berättigar till. Konsekvenser, som
kan uppfattas som rent löjeväckande,
måste självfallet undvikas. Särskild
hemskjuts med taxebil bör därför självfallet
inte förekomma, utom möjligen
i rena undantagsfall. Kostnaden härför
bör rimligtvis betalas av kommunen,
inte av läraren. Vad gäller spörsmålet
om tillsyn över elever, vilka ålagts att
kvarstanna i skolan såsom en åtgärd
inom ramen för skolans fostrande arbete
och som därvid alltså skall stå
under skolans omedelbara tillsyn, synes
några generella normer inte böra uppställas
utan det bör ankomma på de
lokala skolmyndigheterna att i samarbete
med skolans personal få fram praktiska
lösningar.

Jag har nu, herr talman, behandlat
det aktuella läget beträffande ordningsförhållandena
1 skolan och kommenterat
eu rad praktiska och aktuella frå -

gor, som har samband därmed. Det
finns emellertid även vidare och mera
långsiktiga perspektiv på dessa spörsmål.
Målet för skolans arbete är att
främja elevernas utveckling till harmoniska
människor samt till dugliga och
ansvarskännande samhällsmedborgare.
En grundläggande förutsättning för att
detta mål skall nås — oavsett vilka medel
som används — är att kunskaperna
och färdigheterna har ett innehåll som
framstår såsom meningsfyllt. I möjligaste
mån måste uppläggningen vara sådan
att undervisningens skiftande innehåll
också från de olika elevernas
eller elevgruppernas synpunkter kan
uppfattas på detta sätt. Att ständigt söka
att ännu bättre anpassa undervisningens
innehåll till samhällsutvecklingen
och till olika elevkategoriers
förutsättningar att tillgodogöra sig innehållet
är därför en central riktlinje
för det mera långsiktiga och fortlöpande
reformarbetet på skolväsendets område.
Givetvis har detta betydelse också
för arbetstrivseln i skolan, ty en
god sådan förutsätter att elevernas intresse
kan engageras positivt för skolarbetet.
Det mera långsiktiga arbetet
på att förkovra de medel, som behövs
för att nå målet med skolarbetet, och
på att förbättra skolans arbetsbetingelser
över huvud taget inrymmer också
strävanden, som har betydelse för ordningsförhållandena
i skolan. Utan att
här gå närmare in på dylika frågor vill
jag nämna sådana spörsmål som sänkning
av elevantalet i klasserna och ytterligare
förbättring av lärarutbildningen
och lärarfortbildningen.

Sammanfattningsvis vill jag till slut,
herr talman, framhålla följande. Jag
anser inte skäl föreligga att nu föreslå
någon mera genomgripande förändring
av skolstadgornas bestämmelser om de
åtgärder och anordningar, som kan vidtagas
i direkt syfte att upprätthålla
ordningen och tillrättaföra elev, som
gör sig skyldig till förseelse eller upp -

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad -

gans disciplinbestämmelser

träder olämpligt. Det är i detta avseende
i stället angeläget att skolmyndigheter
och lärare söker att, i mån av behov,
ännu effektivare än hittills tillämpa
de medel, som nu står till buds, i syfte
att vinna ytterligare erfarenheter av
deras verkningsmöjligheter. Användningen
av dessa korrektionsmedel skall
självfallet vara tryggad, och jag är förvissad
om att skolmyndigheter och föräldrar
härvidlag skall lämna lärarna
allt det stöd som fordras. Anvisningsvägen
torde inte mycket mera vara att
vinna, utan vad som nu bör komma till
stånd över lag är en praktisk, sakkunnig
och smidig tillämpning, präglad av
sunt förnuft och ett tillräckligt mått av
fasthet samt utförd i ett aktivt samarbete
mellan hem och skola. Inom ramen
för de allmänna grunderna för undervisningen
i skolorna bör genom framför
allt lokala initiativ ske en kraftsamling
kring skolans fostrande verksamhet,
där också nya uppslag till positiva
ordningsfrämjande åtgärder bör
prövas. Särskilt föräldrarnas intresse
och engagemang synes böra ytterligare
aktiviseras. Även eleverna själva måste
stimuleras att medverka till ordningens
upprätthållande och till en god arbetstrivsel.

Det synes mig också angeläget, att en
vederhäftig och konstruktiv allmän debatt
pågår i dessa frågor. Kanske är det
först på grundvalen av en sådan balanserad
debatt möjligt att skapa den mera
bestämda och starka allmänna opinion,
som förvisso behövs för att stödja
och stimulera tiotusentals föräldrar och
lärare i deras arbete för att vidmakthålla
en god ordning och arbetstrivsel
i våra skolor.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet Edenman
har lämnat ett utförligt, intresseväckan -

de och bitvis manande svar på min interpellation,
och jag vill tacka honom
för detta. Det är visserligen nu mer än
två månader sedan interpellationen
väcktes, och man skulle kanske ha önskat
ett uttalande från herr statsrådets
sida på ett tidigare stadium — tidsmässigt
i närmare anslutning till den stundtals
rätt laddade och affektbetonade
pressdebatten — men jag ser av svaret,
sådant det nu föreligger, att man företagit
en rätt omfattande undersökning
ute i skoldistrikten. Sådant tar naturligtvis
tid, och jag tror det ligger en
saklig vinning i att svaret kan grundas
på en så omfattande utredning som
statsrådet här vidtagit.

Jag är, herr talman, inte personligen
engagerad i skolverksamheten -— bortsett
från det engagemang som ligger i
varje riksdagsledamots deltagande i fattade
beslut. Att jag tog upp frågan interpellationsvägen
berodde på att jag
som förälder kände oro över de förhållanden,
som enligt pressuppgifter skulle
råda inom den svenska skolan. Tidningarna
talade om disciplinupplösning i
enhetsskolan — jag är glad att statsrådet
Edenman i sitt svar understryker
att det väsentligen är den obligatoriska
skolan över huvud taget som kan sägas
ha några mer allvarliga disciplinproblem
att brottas med i de högre årsklasserna.
Det är alltså — så tolkar jag
statsrådets svar — felaktigt och orättvist
att särskilt utpeka enhetsskolan såsom
varande en oroshärd. Jag tror det är
väsentligt att få detta fastslaget, eftersom
det inte saknats röster som utifrån
enstaka fall av disciplinsvårigheter velat
rikta generella angrepp mot den nya
skolans form och innehåll.

Vilken omfattning har nu dessa disciplinsvårigheter?
Statsrådet hänvisar till
skolöverstyrelsens rundfråga och konstaterar
att normala förhållanden i allmänhet
råder och att ordningen är tillfredsställande.
På en del håll redovisar
man att det skett förbättringar men att

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad -

gans disciplinbestämmelser

det finnes problem, främst i tätorterna,
och jag skulle tro till största delen i de
större städerna. Svaren på överstyrelsens
rundfråga ger också vid handen att
talet om »disciplinupplösningens utbredning
till allt lägre åldersklasser» varit
överdrivet. De allvarliga svårigheterna
uppstår i de högre årsgrupperna.

Herr statsrådet säger sammanfattningsvis
att han inte funnit skäl att nu
föreslå någon mera genomgripande förändring
av skolstadgorna. Jag tror att
detta är en riktig bedömning. Men jag
tror å andra sidan inte att statsrådet
helt kan underlåta att vidtaga någon åtgärd
i anledning av de svårigheter som
finnes och som tydligen bekräftats av
den genomförda undersökningen. Det
finns ju tänkbara åtgärder på vägen
mellan »mera genomgripande förändringar»
och ingenting alls.

Jag tror exempelvis att det skulle vara
av värde, att det principiella resonemang,
som statsrådet Edenman för i sitt
svar, kunde göras tillgängligt för en
större menighet än riksdagens andra
kammare. — Även om statsrådets svar
blir utförligt redovisat i tidningspressen
tror jag att det i valda delar borde tillställas
inte bara skolorna och deras lärarkår
utan också kommunala myndigheter
och existerande föräldraorganisationer.
Det borde vara en uppgift för
exempelvis Målsmännens riksförbund
att låta sina medlemmar ta del av ecklesiastikministerns
redovisning.

När jag grundligt har studerat svaret
har jag gjort följande reflexion: Det är
intressant och värdefullt att få fastslaget
att fallen av disciplinsvårigheter är
förhållandevis ytterst fåtaliga. Det är
betydelsefullt att få fastslaget att pressdebatten
innehöll betydande överdrifter.
Det är väsentligt att höra statsrådet
uttala att användandet av tillgängliga
korrektionsmedel skall vara tryggat.
Allt detta är bra. Men den stora behållningen
av interpellationssvaret ligger
enligt min uppfattning på ett annat

plan. Den finner jag nämligen när statsrådet
blickar framåt och så starkt understryker
nödvändigheten av samverkan
mellan lärare och föräldrar, mellan
samhälle och skola, mellan skolan och
barnen själva.

Jag delar statsrådets uppfattning att
ett eventuellt misslyckande när det gäller
att skapa ordning och trivsel i skolan
skulle bero mindre på ungdomen än
på lärare och föräldrar. Särskilt föräldrarnas
ansvar bör här understrykas. En
mera medveten insats från föräldrarnas
sida för att i samarbete med lärarkåren
göra skolan till en trivselskola måste nog
begäras. Jag kan, herr talman, tyvärr
inte komma ifrån den uppfattningen att
alltför många föräldrar fortfarande betraktar
skolan som något nödvändigt
ont och att man vill få ut sina barn i
förvärvslivet så fort som möjligt.

Denna inställning, så främmande för
de krav som ställs på utbildning i vår
tid, borde vi gemensamt söka få bort,
till förmån för en positiv och aktiv föräldrainsats
när det gäller skolan. Jag
tror också i likhet med statsrådet att det
kan vara befogat att kräva litet djärvare
tag här och var av de kommunala myndigheterna.
Visst har kommunerna stora
kostnader på skolans område och visst
är det förtjänstfullt med sparsamhet,
men sparsamheten skall sättas in på ett
förnuftigt sätt.

Vad statsrådet Edenman här sagt om
den s. k. observationsundervisningen röjer
enligt min mening en mentalitet, som
inte är alldeles tilltalande. I arbetet på
att göra vår skola till det centrala instrumentet
för en medborgarfostran av
hög klass är det ett vitalt intresse att
hundraprocentigt ha kommunerna med
i detta arbete, även om statsbidraget
inte skulle ligga klart för utbetalning
omedelbart.

Herr talman! Med dessa funderingar
vill jag än en gång tacka för det upplysande
och klarläggande svaret. Jag
skulle avslutningsvis vilja uttala, att även

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

om det i pressdebatten kring skolans
disciplinfrågor fanns överdrifter och
vissa obehagliga generaliseringar, hade
denna debatt det positiva med sig, att
den gav klarhet om att ännu mycket arbete
återstår innan vi kan säga att vi
i vårt land har en grundskola som är
det vi innerst vill att den skall vara.
Debatten väckte opinionen. Jag hoppas,
att debatten lever vidare men att den
skall föras i balanserade och konstruktiva
former.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! När även jag tackar
ecklesiastikministern för interpellationssvaret,
sker det inte minst därför
att hans svar har fått en personlig utformning,
i det att han på ett stimulerande
sätt inbjuder till vad han kallar
en balanserad debatt. De kritiska reflexioner,
som jag anser att jag måste
komina med, gäller alltså inte det avsnitt
av interpellationssvaret som innehåller
en redogörelse för ecklesiastikministerns
allmänna syn på skolarbetet
och uppfostringsproblemen. Tvärtom
delar jag därvidlag helt och hållet, såvitt
jag kan förstå, hans synpunkter.
Särskilt är jag glad över att ecklesiastikministern
understryker hemmens stora
ansvar i detta sammanhang. Jag är emellertid
övertygad om att ecklesiastikministern
har klart för sig att i en sådan
tid av samhällsförändringar som den vi
nu upplever kan man inte vänta sig att
det över en natt skall ske en så glädjande
utveckling att de föräldrar, som
nu nonchalerar eller motarbetar skolans
ansträngningar för barnens räkning,
skulle komma till besinning.

Förre finansministern Per Edvin
Sköld gjorde i samband med den stora
debatt om nykterhetsreformen, som år
1954 hölls här i kammaren, ett uttalande
som faller mig i tankarna. Det finns till
sist, sade han, bara ett medel som vi kan
lita till när allting annat ser svårt ut.
Det är den uråldriga kulturkampen, som

visserligen inte avsätter spår på år eller
ens på decennier men som i längden
är det bästa instrumentet. Jag tror att
det fordras något av denna mycket tålmodiga
optimism, om man skall kunna
via en föräldrafostran förändra själva
skolproblemet.

Den debatt, som i dag skall föras,
måste därför i stor utsträckning ta sikte
på de faktiska förhållandena i skolan,
även om jag inte misströstar om att en
del resultat kan uppnås också på relativt
kort sikt genom ett förbättrat samarbete
mellan hem och skola. Jag har
ingenting att invända mot herr Perssons
i Appuna förslag att ecklesiastikministerns
interpellationssvar skall distribueras
till snart sagt alla medborgare
i detta land, men jag tycker att det var
något av en ödets ironi att herr Persson
därvid måste lita till Målsmännens riksförbund,
en organisation som självfallet
borde ha apostroferats i ecklesiastikministerns
svar men som inte omnämndes
med ett enda ord, trots att jag vid
den förra interpellationsdebatten för
två år sedan fäste ecklesiastikministerns
uppmärksamhet på att en sådan organisation
existerade.

Nu gäller det alltså frågan om hur det
ser ut i skolan och vad man kan göra
i form av administrativa åtgärder och
direkt opinionsbildande åtgärder inom
skolan. Jag tror att det är klokt att ta
de uppgifter, som lämnas via enkäter
och frågeformulär, med åtskilliga nypor
salt. På vägen från den konkreta skolsituationen
via rektorsexpedition, länsskolnämnd
och skolöverstyrelse hinner
nog den sanna bilden av händelseförloppet
under en skolvardag bli ganska
förtunnad innan den når fram till ecklesiastikministerns
skrivbord.

Jag är också glad över att ecklesiastikministern
själv underlät att här dra
fram en uppgift som han i annat sammanhang
har använt, nämligen att det
inte skulle vara så farligt med denna
sak, eftersom bara 3 procent av skolans

Tisdagen deh 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

elever vållar svårigheter; alla övriga
sköter sig utmärkt. Öven huvud taget
finns det inte någon kungsväg när det
gäller att åstadkomma en absolut korrekt
och riktig återgivning av de många
skiftande och svåra problem som dyker
upp i det dagliga arbetet inom skolans
värld. Man får hålla sig till en allmän
värdering, till den allmänna insikt som
man har fått, om man länge har sysslat
med skolans problem, och ecklesiastikministern
har ju en sådan insikt.

I dagens debatt måste vi tyvärr lämna
åsido det kanske allra viktigaste problemet,
som ligger i botten för de svårigheter
det här gäller, nämligen frågan om
klassavdelningarnas storlek. Det är en
fråga som skall debatteras i kammaren
om några veckor på grundval av statsutskottets
förslag till åtgärder, tyvärr i
en situation där ecklesiastikministern
har skjutit problemet ifrån sig och lämnat
över initiativet till riksdagen. När
jag konstaterar att jag i dag är förhindrad
att ta upp frågan, betyder det
alltså inte, att jag ser lika passivt på
den som ecklesiastikministern har gjort
under senare år.

Det hade också varit önskvärt att ecklesiastikministern,
tydligare än han
gjort, pekat på mastodontskolans roll,
på det förhållandet att skolbarn numera
ofta kan operera i anonymitetens skydd
inom en jätteskola. Det är dock någonting
helt annat att efter ett busstreck bli
uppmärksammad genom att någon i
största allmänhet säger: »Du i den blå
tröjan, du skall inte göra så där!» än
att bli tilltalad med sitt eget namn och
veta att detta namn stannar i den korrigerande
lärarens minne.

När vi den 11 juli 1958 på sommarriksdagen
diskuterade dessa problem
var situationen den, att ecklesiastikministern
just hade beslutat sig för att
genomföra det s. k. agaförbudet och anbefalla
nya korrektionsmedel, av vilka
de tre mest apostroferade var utvisning
från pågående lektion, kvarslttning ef -

ter skoldagens slut och avstängning från
skolgång under en längre tid. Jag tror
att vi då var överens om att intet av
dessa tre korrektionsmedel ensamt eller
ens de tre tillsammans skulle kunna lösa
de problem, som man hade att räkna
med. Samtidigt hyste åtminstone
ecklesiastikministern ganska bestämda
förhoppningar om att åtskilligt skulle
kunna göras med hjälp av dessa korrektionsinstrument,
som han kallade för
de egentliga disciplinära instrument
som vi har till förfogande. Då är det
märkligt, att vi i dag — ett par år senare
— är i en situation, där i varje
fall de två viktigaste av medlen —
kvarstannande efter skoldagens slut
och avstängning — helt enkelt inte är
möjliga att tillgripa annat än i begränsad
omfattning, därför att de materiella
och ekonomiska resurserna icke
finns.

Jag kan påminna om att ecklesiastikministern
i sitt svar den 11 juli 1958
sade, att skulle dessa egentliga disciplinära
instrument »visa sig otillräckliga
eller mindre lämpliga, så måste vi givetvis
söka förbättra och komplettera
dem». I det tillägg till det skriftliga
svaret som han gjorde i debatten yttrade
han: »Och eftersom jag vågade
mig på att göra den deklarationen inför
lärarförbunden, kan jag väl göra
den här också, nämligen att en politik,
som i princip inleds med att man förbjuder
kroppslig bestraffning i skolan
och i stället rekommenderar andra metoder,
måste naturligtvis underbyggas
med åtgärder, som kommer att kosta
en del pengar. På mig ankommer väl
den otacksamma uppgiften att försöka
skaffa fram dessa pengar.»

I dag sitter ecklesiastikministern här
tomhänt — såvitt jag förstår — på just
de pengar, som skulle behövas för att
dessa instrument skulle kunna användas
ute i det praktiska skollivet. Jag är
mycket angelägen om att det inte blir
en ny skolmåltldsvaktshistoria av denna

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad

gans disciplinbestämmelser

fråga, så att det hela läggs upp som en
debatt om var gränsen för lärarnas
skyldigheter skall gå. Vill vi undvika
en sådan långdragen och obehaglig procedur,
måste vi emellertid se till, att
det finns pengar och att det finns människor,
som är villiga att åtaga sig tillsynen
över de elever, som skall sitta
kvar — det må sedan vara en rektor, en
vaktmästare, en lärare eller ytterligare
en annan person. Vi måste också se
till, att det finns människor som kan
ägna sig åt en elev under den tid han
är avstängd från skolundervisningen.
Annars blir det en ren parodi på korrektion,
om man bara förbjuder en
elev att komma till skolan och i realiteten
tvingar honom att vistas ute på
gatan utan tillsyn under denna tid. Jag
menar alltså, att när statsmakterna ger
anvisningar av den typ som det här är
fråga om — låt vara att det är en exemplifiering,
som statsrådet i dag understryker
— är det också deras skyldighet
att ombesörja att de disciplinära
instrumenten kan fungera rent materiellt.

Vad gällde kvarsittningen betonade
statsrådet hur svårt det är att använda
en sådan bestraffningsform i landsbygdens
skoldistrikt, där man är beroende
av skolskjutsar. Jag håller honom verkligen
räkning för att han utan minsta
omsvep säger ut, att det är löjeväckande
när en elev, som annars får finna sig
i att åka med de kollektiva skjutsarna,
just den dag han fått bestraffning skall
skickas hem i taxibil. över huvud taget
förstår jag inte varför man skall behöva
göra något undantag på denna
punkt annat än möjligen för sådana
elever, som dagligen reser i taxibil,
därför att det är det enda sätt på vilket
de kan komma till skolan.

I fråga om avstängning är det väl
uppenbart, att den är ett instrument
som användes i rätt liten utsträckning,
bl. a. av det skälet att det innebär en
omfattande och tidsödande apparat att

få ett beslut om avstängning fattat i
skolstyrelsen. Det har i regel då gått
så lång tid, att känslan hos eleven för
sambandet mellan vad han gjort och
den bestraffning som ådöms inte längre
finns kvar. Då frågar man sig ju, om
inte syftet helt har förfelats. Jag tror,
att om skolstyrelserna begagnade den
möjlighet som här finns att delegera
även denna rätt till rektor, skulle man
kunna räkna med att detta instrument,
i de få fall där det skulle behöva komma
till användning, också kunde sättas
in i ett ögonblick, då tillrättavisningen
betydde något.

Viktigare än de här tre nämnda instrumenten
är emellertid enligt min
uppfattning den s. k. särskilda observationsundervisningen.
Jag tror att skolan
här har ett av de få verkligt positiva
arbetsmetoderna för att klara upp
konkreta disciplinsvårigheter. Det är
emellertid att märka, att fastän det
snart har gått två läsår sedan de nya
disciplinbestämmelserna infördes har
inte den särskilda observationsundervisningen
nämnvärt trätt i funktion.
Detta förefaller inte heller så egendomligt
när man noterar, att skolöverstyrelsens
anvisningar gick ut så sent som
den 1 augusti i fjol. Under första läsåret
efter bestämmelsernas tillkomst
kunde observationsundervisningen alltså
inte utnyttjas. Inte heller under det
andra läsåret kunde den till att börja
med utnyttjas, enär man måste begära
tillstånd till denna undervisning samtidigt
med att man skickade in planeringsrapporterna
för den kommande
terminen. Det är väl inte heller så märkligt
att många kommuner har dragit sig
för att begära sådant tillstånd, då bestämmelserna
är så pass byråkratiskt
utformade, att man faktiskt måste veta
i förväg att skolsvårigheter skall uppstå
eller också in blanco begära att få
anordna observationsundervisning.

Jag delar ecklesiastikministerns uppfattning,
att kommunerna själva här kan

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang.

gans disciplinbestämmelser

gå längre utan att avvakta statsbidragsbestämmelscrnas
utfärdande eller utan
att ens avvakta möjligheten att få statsbidrag.
Men detta betyder väl inte att
statsmakterna utan vidare kan frånsäga
sig ansvaret för att ompröva dessa bestämmelser,
när man först genom en
■omprövning kan få fram ett smidigare
handläggande.

Jag medger att det är skillnad mellan
korrektionsinstrument, som statsmakterna
direkt pekar ut, och anordnandet
av den särskilda observationsundervisningen,
som är ett erbjudande
från statsmakternas sida. Men det viktiga
är väl ändå, att man ser till att
kommunerna inte i onödan undviker
att ta emot det gjorda erbjudandet, och
på den grunden vill jag alltså rekommendera
ecklesiastikministern att positivt
ompröva de nu gällande bestämmelserna.

I sitt svar efterlyser ecklesiastikministern
den här gången indirekt — förra
gången gjorde han det direkt — förslag
till ytterligare positiva åtgärder i
syfte att främja skolans fostrande verksamhet.
Han har själv upprepat mitt
ena förslag från juli 1958, i det att han
knyter förhoppningar till den förbättring
som uppstår när förenklade och
mer realistiska kursplaner kan komma
till användning. Inte minst med tanke
på vårt arbete i skolberedningen är jag
glad över att kunna notera vilken vikt
ecklesiastikministern själv lägger vid
att undervisningen för olika årskurser
och olika kategorier måste vara meningsfull.
Jag fäster särskilt avseende
vid att han konstaterar, att olika elevkategorier
har olika förutsättningar att
tillgodogöra sig undervisningen. Detta
innebär rimligen, att man inte kan gå
på linjen att åt alla elever ge ett och
samma kunskapsinnehåll och en och
samma studiemiljö utan att man måste
ta hänsyn till de olikheter som råder.

Jag vill inte gå in på de möjligheter
till föräldrafostran som ecklesiastikmi -

den nya skolstad nistern

trycker på och vilka jag menar
att man kan ytterligare utnyttja. Han
betonar särskilt existensen av skolråden,
alltså de specialinstitutioner som
de lokala skolstyrelserna skulle kunna
använda för att få bättre kontakt med
hemmen. Jag är mycket skeptisk mot
skolråden, vilka i praktiken inte innebär
annat än dubblering av den på
vanligt sätt valda skolstyrelsen och där
arbetet mycket lätt stelnar i byråkratiska
former. Jag tror att de spontant
tillkomna föräldraföreningarna har ett
helt annat värde för strävandena att nå
kontakt även med föräldrarna till barn
som har svårigheter i skolan eller rent
av ställer till trassel. Det är via de aktiva
och intresserade föräldrarna —
de som inte drar sig för att åsamka sig
obehag genom att diskutera med en
granne som har svårigheter med sina
barn, de som är villiga att offra kväll
efter kväll på ett i början kanske otacksamt
men småningom meningsfullt arbete
— som man verkligen kan nå resultat.

Ur den synpunkten vore det angeläget
att få en ändring på det förhållande
som tycks ha rått, nämligen att föräldraföreningarna
haft en alltför exklusiv
karaktär och att medlemmarna
där företrätt ett alldeles speciellt föräldraskikt.
I den mån det varit så beklagar
jag det. Jag tror dock inte att
det är så i dag. De många föräldraföreningar
som nu bildas tillkommer i
allmänhet i de obligatoriska skolorna
och där träffas verkligen föräldrar av
alla grupper och yrkeskategorier. Det
är inte fråga om där att man skulle ha
någon speciell skolpolitik eller allmän
politisk värdering som grund för urvalet
av förtroendemän, utan det finns
nu nya och goda möjligheter till samarbete.
Det vore beklagligt om statsmakterna
och kommunerna skulle underlåta
att utnyttja dessa möjligheter.
Det finns nu möjlighet att i stället för
att utse ett särskilt skolråd konstituera

skolans disciplinproblem och ang.

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

föräldraföreningens styrelse med någon
ledamot från skolstyrelsen som adjungerad,
om man nu vill ge särskilt
eftertryck åt föräldraföreningens auktoritet.

Jag vill därefter peka på ett annat
uppslag som jag menar har förbisetts
i diskussionen. Man går i dag så långt,
att man i enlighet med nu gällande
bestämmelser förelägger föräldrar vite
om barnen skolkar från skolan. Senast
i dag läste vi om att man beslutat i ett
försöksdistrikt att hämta en elev i sista
årskursen med polis dag efter dag till
dess att vederbörande upphör att skolka.
Jag skall inte ta ställning till detta konkreta
fall — det är möjligt att det kan
vara motiverat med ett sådant beslut
— men det vore väl rimligt att skolan
innan man gick så långt finge möjlighet
att komma till tals med föräldrarna.
Polis och barnavårdsnämnd har i dag
rätt att kalla föräldrarna till sig för
överläggning. Skolmyndigheterna saknar
den möjligheten och om en förälder
vägrar, kan skolan inte sätta
makt bakom orden. Det vore en betydligt
mindre i privatlivet ingripande
åtgärd än vitesföreläggande och polishämtning
om rektor kallade till sig ett
par föräldrar för att diskutera med
dem. I den lag om rätt och plikt till
skolundervisning som 1962 års riksdagsbeslut
om skolfrågorna bör innehålla
bör en sådan bestämmelse dras in. Den
bör naturligtvis dessförinnan bli föremål
för offentlig debatt. Med en sådan
bestämmelse finge skolan möjlighet att
komma i kontakt med en del föräldrar
på gränsen till asocialitet.

Till sist upprepar jag mitt förslag
från 1958 att i mera generös anda än
hittills pröva möjligheterna att ge villkorlig
dispens åt eleverna i de två sista
årskurserna. Jag vet att detta är en
brännbar fråga och att många i det
förslaget ser ett attentat mot principen
nioårig skolplikt. Jag är dock övertygad
om att det icke kommer att dröja många

solvändor förrän den nioåriga skolplikten
här i landet kommer att vara
allmänt accepterad. Man kommer att
notera behov av utbildning som går
långt utöver den nioåriga skolans ram.
Men åtminstone under 1960-talet kommer
det ändock i trakter, där skolreformen
uppfattas som en högst tvivelaktig
vinst, att finnas tillräckligt många
föräldrar som är obenägna att låta barnen
gå så länge i skolan och med en
axelryckning eller ett föraktfullt tonfall
gör eleverna negativt inställda till
skolundervisningen under pubertetsåren.
Jag tror inte att man hjälper skolan
genom att med tvång hålla kvar
samtliga dessa elever. Det finns en typ
av robusta 15-åringar, som uppenbarligen
utvecklas personlighetsmässigt
bättre, om de får pröva på praktiska
arbetsuppgifter i friare former än den
reguljära skolundervisningen. Ger man
dem dispens — och samtidigt erinrar
dem om att de icke bör underlåta att
senare i livet skaffa sig fortsatt utbildning
och dessutom ställer krav på att
de skall kunna redovisa den sysselsättning
de har under den återstående delen
av skolpliktstiden — tror jag inte
att man på något sätt har burit våld
mot den bärande principen i 1950 års
stora reform utan tvärtom hjälpt till
att förankra denna skolreform i breda
folkskikt.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
ecklesiastikministern få rikta ett tack
för det svar som jag utlovades för ett
par veckor sedan och som gällde den
särskilda observationsundervisningen.
Att jag då frågade berodde kanske inte
så mycket på att vi »bråkade» om detta
vid tidigare tillfällen och att jag gärna
ville veta om jag eller statsrådet hade
rätt, utan det var närmast därför att
jag hade läst ett uttalande av chefen för
skolöverstyrelsen om att »ett gott framsteg
är den särskilda observationsun -

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad

gans disciplinbestämmelser

dervisningen». Det kan man ju inte säga,
föreställer jag mig, utan att man har
erfarenhet av vad som har kommit ut
av den. Det var skälet till min fråga då.

Det är ganska förbluffande att man nu
får veta att det över huvud inte har
satts i gång någon sådan undervisning
förrän in på 1960. Att det är utformningen
av statsbidragsbestämmelserna
som lagt hinder i vägen visar ju bara
att man i skolöverstyrelsen, då man föreslog
att sådan undervisning skulle införas,
inte hade samma känsla för betydelsen
av denna nyhet som statsrådet
gav uttryck för förra året, då han framhöll
att många skolexperter, skolpsykologer
och andra i ledande ställning liksom
statsrådet var övertygade om att
detta var en form för avhjälpande 4V
disciplinsvårigheterna, som skulle vara
så både kraftigt och snabbt verkande,
att förslaget omedelbart skulle sättas i
verket.

Jag har varit och är fortfarande mycket
skeptisk, men jag skulle bli otroligt
glad om observationsundervisningen
kan ge någonting åt skolan. Skolan har
många stora och viktiga problem för
närvarande, men jag ifrågasätter om
inte disciplinfrågan är dagens viktigaste
fråga inom skolan. Vi lyckas aldrig
fullfölja våra avsikter med skolarbetet,
vare sig i fråga om kunskapsinliämtandet
eller i fråga om individernas normala
utveckling på det mentala planet,
om vi inte skapar den trivsel och den
miljö som är förutsättningen för ett
framgångsrikt skolarbete, och den förutsättningen
rubbas så snart disciplinen
inte är sådan den skall vara. Jag vet
nu inte vad statsrådet menar med normal
disciplin, men jag förmodar han
avser en god disciplin, inte en hård
disciplin utan en sådan som växer fram,
när barnen är fullt sysselsatta med arbete
som de trivs med i en miljö där
lärare och barn själva är så personligt
engagerade i den gemensamma uppgiften,
att barnen över huvud taget inte

har lust att på något sätt störa arbetet.
Det är det jag betraktar som god disciplin.

Här har sagts att man överdriver
disciplinsvårigheterna. När man anför
enskilda exempel har man kanske så
detaljrikt skildrat vad som försiggått,
att man skjutit över målet, men personligen
har jag den uppfattningen, att
disciplinsvårigheterna är mycket mera
utbredda och svårartade här i landet än
vad vi vill erkänna. Jag är närmast bekymrad,
eller skall jag säga besviken
över att av landets 24 länsskolnämnder
endast 3 har funnit anledning att ta
upp frågan om disciplinärendena. De
andra kanske menar att det nu råder
nonnal disciplin och att det därför inte
funnits anledning att tala om saken, men
jag tror inte det är så. Jag misstänker
att länsskolnämnderna har haft så mycket
att göra under det första året med
sin egen organisation, att de icke funnit
tid till att ägna sig åt disciplinfrågorna,
vilket jag mycket beklagar.

Har jag då rätt när jag säger, att
disciplinsvårigheterna är mer utbredda
än vi i allmänhet tror? Ja, de flesta lärare
finner det nog inte lönt att ge sig
på alla dessa smådetaljer som de skulle
vilja rätta till, därför att de har en sådan
arbetsbörda, att det över huvud taget
inte går att beivra varje sak som
man egentligen borde beivra, och de har
dessutom inte den hjälp som de skulle
behöva.

Universalmedlet är mindre klasser.
Det blir inte så dyrt som man säger att
det blir. Vi kan nämligen räkna med att
det går bort en hel mängd kostnader för
ungdomsvårdsskolor och dylikt. Kanske
blir också en del barn arbetsovilliga, då
vi inte kan sysselsätta dem fullt i skolan.

Jag är vidare en smula skeptisk —
jag är kanhända den ende i landet som
är det — mot det sätt som har rekommenderats
i anvisningarna att visa ut
barnen. Är det en befrielse från arbetet

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad

gans disciplinbestämmelser

eller är det ett straff? Och om det gäller
en svår förseelse, skall eleverna sitta
kvar och alltså få förlängd arbetstid.
De bestraffas med arbete som de egentligen
skulle ha kärlek till, vilket de sannerligen
inte får när arbetet ges i form
av straff. Det är något fel med vårt sätt
att använda korrektionsmedlen. Vi vet
själva från riksdagen att vi ibland hotas
med straffplenum, vilket vi inte tycker
är så angenämt, även om hotet är vänligt
framställt, men värre är det när
barn bestraffas med det som de verkligen
borde tycka om.

Jag kan tyvärr inte nu komma med
något annat förslag som omedelbart kan
realiseras, men jag tror att den enda
riktiga och förnuftiga lösningen av skoldisciplinfrågorna
är att åstadkomma
mindre klasser. Om det lyckas kan vi ge
varje barn inte en observationsundervisning
i den mening, som statsrådet
avsåg när ett förslag lades fram föregående
år, nämligen att det skulle vara en
särskild observationsundervisning för
att föra besvärliga barn till rätta, utan
en observationsundervisning på så sätt,
att varje barn får en individuell undervisning
som det kan tillgodogöra sig och
egentligen har rätt att få.

På ett sätt tycker jag att det är tråkigt
att statsrådet har givit sitt svar
till dessa två herrar just i dag —• det
borde ha varit en dag då riksdagen varit
hundraprocentigt samlad. Det är
nämligen en fråga, som inte angår bara
skolbarnen och lärarna utan som angår
oss alla. Vi måste inse att skolfrågorna
inte bara är en angelägenhet mellan hem
och skola utan en angelägenhet för var
och en av oss i detta land. Hjälper vi
skolan, så hjälper vi oss själva.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Såväl beträffande disciplinproblemen
som vi här närmast diskuterar
som när det gäller skolans mål
och medel i allmänhet är det enligt min
mening angeläget att understryka bety -

delsen av förtroendefullt och kanske
också organiserat samarbete mellan
hem och skola. Det har också påpekats
i det svar som har lämnats.

Det säger sig självt att den personliga
kontakten, framför allt mellan de två
fostrande instanserna, måste leda till
bättre resultat i det fostrande arbetet än
om kontakten bara blir mer eller mindre
fjärrstyrd. Erfarenheterna visar också
att där det råder ett verkligt gott och
aktivt samarbete mellan föräldrar och
skola, så att föräldrarna får se läraren
och läraren får se och diskutera med
föräldrarna, får man en helt annan förståelse
för problemen än annars.

Därtill kommer också såsom här har
påtalats, att den skola som håller på afl
växa fram inte riktigt har accepterats i
alla hem. På föräldramötena kan man
naturligtvis inte diskutera enbart disciplinproblemen.
Såsom jag inledningsvis
antydde har den nya enhetsskolan både
en fostrande och en kunskapsgivande
uppgift. Genom en på saklig grund uppbyggd
informationsverksamhet, som aktivt
engagerar såväl föräldrar som lärare,
tror jag att mycket står att vinna.
Skolans möjligheter att lära och fostra
— kanske borde jag ha nämnt de sakerna
i omvänd ordning — är i hög grad
beroende av detta förtroendefulla samarbete.

När man går tillbaka till sin egen skoltid
och försöker analysera de förhållanden
som då rådde, finner man att det
inte var tal om ett mindre antal elever
för varje lärare. Jag gick själv i B 2, där
läraren hade över 40 elever i fem klasser.
Varför kunde han orka med det?
Jo, han hade till sitt förfogande vissa
disciplinmedel, som vi var rädda för.
Därtill vågade vi inte heller komma hem
och tala om att läraren hade uppfört
sig på det ena eller det andra sättet —
då fick vi mer stryk hemma.

Jag vill inte ha detta tolkat såsom ett
krav på kroppsagans återinförande utan
vill ha sagt det som en analys av vad

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

som verkligen har ägt rum. Kanske är
det i dag alltför många barn i varje
klassavdelning, men vi har också i snabb
takt berövat lärarna en del av de disciplinmedel
som tidigare stått till deras
förfogande. Det kanske kan förtjäna att
omtalas — jag säger det inte som mina
egna ord — att en lärare för en tid sedan
sade till mig: »Jag tror att åtskilliga
fler barn har räddats genom en örfil
från att komma in på brottets bana än
som har förts in på den banan av en
örfil.» Jag tror det ligger mycket i detta.
Utan att vilja ställa krav på att lärarna
skall få rätt att ge kroppsaga vill jag
ändå säga, att en lärare bör kunna ge
en elev ett eller annat litet nyp i örat
eller en lugg utan att man behöver
springa till skolstyrelser eller någon annan
instans och anmäla att han har förgripit
sig mot barnen.

Jag tror att de flesta som har barn i
skolåldern har lagt märke till barnens
benägenhet att gå alltför sent i säng. De
vill gärna vistas ute om kvällarna och
kommer inte hem på den tid som kanske
är mest lämplig för barn i skolåldern.
Om man bortser från de faror för att
barnen lär sig dåliga vanor som en sådan
utevistelse innebär, måste det också
betyda en både kroppslig och själslig
indisposition för morgondagens skolarbete.
Denna sak diskuteras ibland
föräldrar emellan på föräldramöten, och
det finns de som inser att detta är fel,
men andra inser det inte. De föräldrar
som vill förbjuda sina barn att vara ute
sent om kvällarna är i barnens ögon
sämre, och barnen frågar ofta, varför
de inte får vara ute när den eller den
får vara det. När barnen sedan nästa
dag kommer till skolan, har de läst sina
läxor dåligt. Stämningen blir irriterad
därför att de är trötta, och detta påverkar
i sin tur läraren. Undervisningens
atmosfär måste bli lidande av detta.

Jag ger ecklesiastikministern fullständigt
rätt när han, om jag fattade rätt
vid den muntliga föredragningen, i sitt

svar upprepade gånger betonade föräldrarnas
del i ansvaret för att en god disciplin
upprätthålles. Jag har här bara helt
flyktigt försökt med några exempel belysa
nödvändigheten av ett intimare
samarbete mellan skola och hem såsom
ett av grundvillkoren för upprätthållande
av disciplinen och för att skolan
över huvud taget skall kunna fylla både
sin kunskapsförmedlande och sin
karaktärsdanande uppgift så, att den kan
fostra eleverna till dugliga medborgare.

Bestraffningsmetoderna i skolan har
jag delvis vidrört. Jag blev glad när jag
hörde statsrådet säga, att bestraffningsmetoder
som närmast är löjeväckande
bör undvikas —- sådana metoder har i
vissa fall inte saknats. Jag är också nöjd
med att han slutade sitt anförande med
att säga — vilket jag till sist vill understryka
— att det behövs en opinionsbildande
debatt om alla här berörda
problem som siktar till en bättre förståelse
både för lärarnas problem och
för hemmens problem.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det väsentligaste i ecklesiastikministerns
svar är kanske att
själva frågan har återfått sina proportioner.
Man har ju i pressdiskussionen
tyckt sig kunna utläsa, att situationen
i själva verket är hopplös, att disciplinupplösningen
så till den grad kännetecknar
skolans arbete, att det finns
anledning att se mörkt på landets framtid.
Nu har i detta svar klart ådagalagts,
att disciplinupplösningen är begränsad,
att den inte är allmänt kännetecknande
för den obligatoriska skolan,
inte ens för dess högre klasser, och
att skolledningarna landet runt bedömer
situationen optimistiskt.

Nu skulle jag gärna ha velat få en
punkt närmare belyst: Var är det

egentligen som svårigheterna förefinns?
Vi fick det beskedet, att disciplinsvårigheter
förekommer i den obligatoriska
skolans högre årskurser — det betyder

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

alltså folkskolans och enhetsskolans
högsta klasser — men kanske är detta
svar ändå litet för allmänt hållet. Skolöverstyrelsen
har tydligen inte gjort
något försök att närmare analysera skolmiljöns
betydelse i det här sammanhanget.

Om man ser på folkskolans högre
klasser, låt oss säga klasserna 7 och 8,
finner man att det är alldeles tydligt,
i varje fall i storstäderna, att dessa
klasser erbjuder ganska besvärliga disciplinproblem.
Men vad är det för klasser
det här är fråga om? Dessa klasser
består ju av elever, vilka blivit kvar
sedan alla som har kunnat det gått över
till andra skolformer än folkskolan. De
elever som är kvar känner sig alltså
utestängda från studievägar som övriga
kamrater, vilka gått sin väg, betraktat
som önskvärda. De känner sig därför
nedvärderade, nedklassade. De finner
inte någon större mening i att arbeta
i en skolmiljö av den typen, och
det är inte så egendomligt om de grips
av skolleda och bråkar och ställer till
med besvärligheter för lärare och kamrater.
Här är det också fråga om en
mycket enhetlig skolmiljö, som består
av negativt utgallrade elevgrupper. Felet
synes alltså ligga i själva sammansättningen
av klasserna.

Vi har motsvarande svårigheter i enhetsskolan.
De har kanske inte kartlagts
där heller, men det är uppenbart
av de rapporter som finns, att disciplinsvårigheterna
huvudsakligen förekommer
i s. k. praktiska klasserna, klasser
som har övergivits av de studieintresserade
och studiebegåvade eleverna, vilka
har gått till teoretiska studievägar.
Speciellt gör sig detta gällande i skoldistrikt
där man har tillgripit en hård
och strikt differentiering av eleverna
alltifrån sjunde klassen.

Jag tror att en mycket stor del av
förklaringen till de aktuella disciplinsvårigheterna
i folkskolans högre klasser
och på enhetsskolans högstadium

ligger i att man till vissa klasser har
samlat alla de elever, som har visat att
de inte är särskilt intresserade av skolarbetet.
Det hade varit mycket rimligare,
om man hade tillämpat en annan
princip och låtit dessa elever vara fördelade
på samtliga förefintliga parallellavdelningar,
om man med andra ord
hade behållit de studiebegåvade och studieintresserade
eleverna i de ursprungliga
klasserna och inte berövat vissa
grupper av elever den stimulans, både
moraliskt och intellektuellt, som ligger
i att det i klassen finns studieintresse
och studiebegåvning.

Därför tror jag inte att lösningen ligger
i vad herr Helén föreslår, att man
skulle skapa olika miljöer för olika
grupper av elever. Det beror naturligtvis
på hur man gör det, men jag tror
det ligger en utomordentligt stor fara
i att isolera de s. k. praktiskt inriktade
i särskilda klassavdelningar.

Jag menar alltså att det i första rummet
är en miljöfråga. Till miljön hör
också arbetssättet i skolan och i klassen.
Om en lärare envisas med att alltjämt
bedriva gammaldags förhörsundervisning,
har han mycket svårare att
få klassen med sig än om han i stället
blir ledare av ett aktivt arbete från
elevernas sida, blir arbetsledare i en
klass där självverksamhet är en självklar
sak. Jag tror alltså att man speciellt
bör peka på betydelsen av den
omdaning av arbetssättet, som för närvarande
pågår inom det svenska skolväsendet.

Det är klart att både ecklesiastikministern
och herr Helén har rätt i att
det är viktigt att arbetet ter sig meningsfullt
för eleverna. Men jag tror att
herr Helén var litet för snabb att inregistrera
en poäng på den punkten, tv
jag tror att meningsfullhet i detta fall
kan betyda två olika ting. Att vara engagerad
i ett arbete, tycka att det är
roligt och att det ger någonting, det
är en sak. Men att detta arbete sedan

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad -

Svar på interpellationer ang.

gans disciplinbestämmelser

skall vara målbestämt på det sättet, att
man siktar till ett bestämt yrke eller en
bestämd utbildning och därmed får en
mening i sitt arbete på en omväg, det är
en annan sak. Jag tror att vad ecklesiastikministern
menade i första rummet
var att skolarbetet skall vara sådant,
att det omedelbart griper eleverna
och fångar deras intresse, och jag
tror att detta är mycket väsentligt.

Det är en tredje punkt, som också
hör till skolmiljön och som jag skulle
vilja peka på i anslutning till herr Heléns
anförande. Jag tror att det är utomordentligt
viktigt, att föräldraföreningarna
stimuleras till att åtaga sig att
hjälpa till med disciplinproblemen i
skolan. Jag tror inte att föräldraföreningar
av den gamla typen kan göra
det, men jag tror att det finns en möjlighet
att med föräldrarnas hjälp komma
rätt långt i arbetet på att åstadkomma
bättre förhållanden. Det viktiga
är att föräldrarna till barnen i en svårbehandlad
klass själva tar initiativet till
samarbete sinsemellan. Det finns alltid
en grupp av föräldrar, som är intresserade
av detta. Deras egna barn har råkat
illa ut, och de känner kanske själva
ansvaret. Det blir en uppgift för dem
att söka samla samtliga föräldrar till
barnen i klassen — även dem som inte
brukar komma till skolan — för att
överlägga om vad som kan göras för
att skapa bättre anda, en riktigare miljö
för barnen. Bygger man sedan upp föräldraföreningen
med ombud från sådana
klassföreningar — alltså ett demokratiskt
val med hänsyn till den enskilde
förälderns ådagalagda intresse
för saken — så kan också föräldraföreningen
i stort ingripa och kanske ordna
bland annat fritidsverksamheten,
varigenom man skulle kunna eliminera
olägenheterna med att eleverna är ute
på gatorna om kvällarna och bedriver
ofog.

Jag håller med ecklesiastikministern
och herr Helén om att det i första rum -

met fordras positiva åtgärder för att
komma någonstans. För att skapa en
mentalhygieniskt riktig skola krävs det
samarbete mellan skolan och föräldrarna,
men det krävs också att skolstyrelsen
och skolans myndigheter ordnar
skolarbetet på ett sådant sätt, att
det blir möjligt för lärarna att ge eleverna
hållning och stil samt att hos
dem skapa intresse och aktivitet i klassen.
Slutligen är det givetvis lärarens
egen uppgift att orientera sig fram mot
undervisningsmetoder och arbetssätt,
som fångar elevernas intresse och låter
deras aktivitet komma till uttryck
i skapande arbete i stället för i revolt,
bråk och disciplinupplösande handlingar,
som ju så lätt smittar från elev till
elev.

Sist och slutligen är det här alltså
fråga om ett miljöproblem.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Efter det långa och utförliga
svar jag här haft tillfälle att lämna
skall jag självfallet inte nu vidga debatten.
Dess bättre befinner jag mig
också i det läget, att jag kan tacka samtliga
debattörer, interpellanter och andra,
för aktiv medverkan. Det vore ju
också egendomligt, om inte en ecklesiastikminister
— eller över huvud taget
personer med intresse för skolan —
skulle anamma alla nya uppslag och
synpunkter som här kan komma fram.
Ingen har heller fört agan på tal, i den
meningen att han talat för våldet som
bestraffningsmedel, och det är jag tacksam
för. Jag vill därför bara nu på ett
par punkter göra några rättelser eller
tillägg.

Herr Helén påstod, att jag under senare
år har varit passiv i fråga om elevantalet
i klasserna. Det förstår jag inte.
Tyvärr har jag inte kunnat skaffa fram
de miljoner som varit nödvändiga, men
det kan väl ändå inte kallas för passivitet
att inbjuda riksdagen att ta ställning

3 — Andra kammarens protokoll 19110. Nr Ii

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad gans

disciplinbestämmelser

till hela frågan om antalet elever i klasserna.
Jag får tillfälle att senare återkomma
i riksdagen i den debatten. Jag
ger också fröken Karlsson rätt i att
om vi får bättre ekonomiska resurser,
så bör vi använda en del av dem till att
förbättra skolmiljön, och att sänka elevantalet
i klasserna är då en av de allra
viktigaste åtgärder som anmäler sig.

Vad sedan beträffar korrektionsmedlen
har jag under debatten om dessa
frågor — inte kammardebatten i dag
utan diskussionen i stort -— sedan agaförbudet
infördes ofta funderat över
varför vi tidigare aldrig hade någon debatt
om korrektionsmedlen, trots att
alla lärare påstod att de aldrig använde
aga. Jag har självfallet haft tillfälle att
ställa frågan — inte bara till förbundsordförande
och ombudsmän i lärarorganisationerna
utan också till enskilda lärare
i organiserade lärarsammanslutningar
eller vid enskilda samtal — huruvida
agan var nödvändig för att upprätthålla
disciplin. De allra flesta förklarade
dess bättre, att agan inte var
något problem. Men när den så avskaffades
i folkskolan — den var redan avskaffad
på enhetsskolans högstadium,
och jag har tidigare här i kammaren
hyllat min företrädare i ämbetet för den
insatsen — så blev det plötsligt en väldig
debatt om vad man skulle sätta i
stället, alltså i stället för någonting som
man påstod sig inte använda.

Vi har ännu inte fått fram fler korrektionsmedel
än de vi i dag diskuterat,
och jag håller verkligen fröken
Karlsson räkning för att hon uppriktigt
och glatt konstaterade, att inte heller
hon hade något förslag att komma med
i det avseendet. Men vad man ofta glömmer
bort är, att det vid sidan om korrektionsmedlen
ju är hela miljön, hela arbetsmetodiken
som är det väsentliga för
skolans möjligheter att uppehålla disciplinen
och främja arbetstrivseln. Den
saken har herr Arvidson här senast
framhållit.

Observationsundervisningen däremot
är inte något korrektionsmedel. Den är
inte något straff utan ett pedagogiskt
hjälpmedel. Herr Heléns minne svek
honom nog litet grand. Observationsundervisningen
infördes dock vid 1959
års riksdag. Det är inte så länge sedan.
Första terminen då den skulle ha kunnat
tillämpas var alltså förra höstterminen,
då den tyvärr inte kom till stånd därför
att skolöverstyrelsen inte hann komma
ut med anvisningar i tid. Men innevarande
termin, andra terminen efter riksdagsbeslutet,
är den i gång, vilket jag
också nämnde i mitt interpellationssvar.

Sedan citerade herr Helén — den
gången med gott minne -— den tidigare
debatten här i kammaren om disciplinsvårigheterna
och angav, att jag skulle
ha sagt -— vilket nog är riktigt — att
det är min uppgift att skaffa de nödvändiga
medlen för att bygga under de olika
korrektionsmetoderna. Detta har jag
enligt herr Helén misslyckats med. Men
den debatten gällde observationsundervisningen,
som inte fanns till när agaförbudet
infördes. Jag var helt medveten
om att agaförbudet skulle komma att innebära
krav från lärarna och skolöverstyrelsen
på en del åtgärder bl. a. den
s. k. observationsundervisningen. Den
kostade en halv miljon då, och de
pengarna kom ju också fram.

Skolråden har jag annan erfarenhet av
än herr Helén. I Västmanland, det län
som enligt av rapporterna att döma har
haft de minsta disciplinbekymren och
där stämningen övervägande har varit
mycket positiv, är skolrådsinstitutionen
allmän. Det synes vara en mycket lämplig
väg att gå att inrätta sådana, om vi
vill aktivisera föräldrar och målsmän i
arbetet för skolan.

Jag vill sluta, herr talman, med att
stryka under min tacksamhet för att
ingen har stått upp här i debatten ■—
eller tagit till orda i pressen — och
mera oartikulerat ropat ut: »Gör någonting!»,
utan att tala om vad som skulle

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstad

gans disciplinbestämmelser

göras. Ingen talar här om aga och det är
vi glada åt. Debatten här i dag har just
följt de linjer, som kanske är litet vaga
men som är de enda riktiga, nämligen
att se på disciplinfrågorna i ett större
perspektiv på skolans uppfostran, med
insikten att det är i arbetet dag för dag,
i skola efter skola, i hem efter hem, som
fostran av ungdomen skall ske. Det finns
ingen myndighet, i varje fall ingen minister
eller generaldirektör, som plötsligt
kan »stå upp och göra någonting»
för att återställa ordning och disciplin
om dessa till äventyrs här och där någon
gång skulle vara borta.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag vill först vända mig
till herr Hansson i Önnarp och säga,
att när man på den tiden utan svårighet
kunde ha 40 barn i klassen, så berodde
det väl på att man hade föräldrarnas
fostran att bygga på i annan
mån än nu för tiden. En av de största
bristerna i barnens fostran i dag ligger,
tror jag, i att barnen skall lära sig lyda
först när de kommer till skolan. Läraren
kunde förr i större utsträckning
bara bygga vidare på uppfostran i hemmet.

Vidare visade man på den tiden helt
annat förtroende för läraren och lärarens
gärning än som nu är regel. Man
vill så gärna misstänkliggöra läraren.

Det har också påpekats här, att först
då man tog bort agan, började man tala
om att den behövdes. Just det att
man skrev så mycket om agans borttagande,
propagerade på allt sätt för
att det nu skulle bli en annan tingens
ordning i skolan när agan skulle förbjudas,
var tror jag en av de dummaste
saker man har gjort. Jag tror att
den publiciteten gjorde mycket större
skada i skolan än det ringa mått av
aga som efter vad jag förmodar förr
användes i skolorna — jag är lycklig
nog att själv inte ha behövt tillgripa
den utvägen. Jag har en mycket stark

känsla av att just när den presskampanjen
pågick blev barnen medvetna
om att det inte fanns någonting de över
huvud taget behövde vara ängsliga för.
Därför blev det ett alltför kraftigt omslag.

Statsrådet sade att jag öppet och glatt
erkänt, att jag inte kunde komma med
något annat botemedel. Jag var inte precis
beredd på att behöva leverera något
uppslag nu, men jag kanske nu kan anföra
ett förslag som jag motionsvis förde
fram förra året. Man tyckte tydligen
då att det var för enkelt, eller man kanske
inte brydde sig om att sätta sig in
i det. För att få föräldraföreningarnas
enskilda medlemmar, föräldrarna själva,
att arbeta med i skolarbetet föreslog
jag, att man skule engagera föräldrarna
som skolmåltidsvakter vid skolmåltiderna.
Det var inte alls av besparingsskäl
jag föreslog detta utan därför att
föräldrarna skulle kunna få taga del av
svårigheterna i skolans vardagliga och
inre liv. Inte minst vid skolmåltiderna
är det faktiskt ganska besvärligt, inte att
hålla den hårda disciplinen, ty den vill
man inte ha, men att skapa möjlighet
att taga sig an barnen ett och ett. Jag
tror att föräldrarna om de deltog på det
sätt jag hade tänkt skulle uppleva en del
av skolans svårigheter och behov och
säga sig: »Så får det inte vara!» Kanske
skulle de sedan kunna påverka barnen
hemma.

Vi skall engagera så många föräldrar
som möjligt i arbetet för skolan, men
vi måste framför allt se till att barnen
när de kommer till skolan har helt andra
förutsättningar att anpassa sig till
skolans krav än de nu har. Man uppskjuter
barnens fostran alldeles för
länge.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Tyvärr kan jag inte befria
ecklesiastikministern från förebråelsen
för att ha varit passiv när det gällt
att få fram mindre skolklasser. Riksda -

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellationer ang. skolans disciplinproblem och ang. den nya skolstadgans
disciplinbestämmelser

gen har 1956 och 1959 beställt utredningar,
som ecklesiastikdepartementet
inte har presterat. En enda liten futtig
och tunn sak på några tiotal sidor, som
gällde de speciella förhållandena i
landsbygdens B-skolor, är allt som presterats
i fråga om utredningar, och så
tror jag att det är 17 rader i årets statsverksproposition.
Det kan man verkligen
inte kalla svar på riksdagens beställning.
Det är märkligt att den flitige
man, som ecklesiastikministern är, på
den punkten gjort så litet, då det ju
verkligen gällt en stor sak. Jag kan inte
annat än beklaga att det nu kommer att
bli politisk strid i denna fråga.

Ecklesiastikministern frågar varför
det nu plötsligt talas så mycket om korrektionsmedel,
när det aldrig gjorts tidigare
då man som ecklesiastikministern
sade hade möjlighet att aga men
inte utnyttjade den. Jo, det är en psykologiskt
ny situation som uppkommit
genom att eleverna i skolan kan säga:
Magistern får inte röra mig! Det är alltså
en högst normal och vardaglig situation
mellan elever och lärare som plötsligt
blommar ut i detta, att en elev
slungar ut inför de andra: Magistern får
inte röra mig! Naturligtvis kan man säga
att det är överdrivet att fästa alltför stor
vikt vid detta, men själva det förhållandet,
att sådana situationer kan uppstå
plågar många lärare och skapar en viss
osäkerhet hos dem. Det är mot den bakgrunden
som det blivit en så omfattande
diskussion kring de av skolöverstyrelsen
och Kungl. Maj:t godkända korrektionsmedel,
som skulle så att säga
träda i agans ställe, ett uttryck som
även ecklesiastikministern har använt.
Det är inte alla lärare förunnat att kunna
klara sådana situationer med den humor
som den lärare gjorde, som av
misstag råkat ge en örfil och som svar
på elevens förebråelse att det inte var
tillåtet enligt nya stadgan sade: »Den
här örfilen fick du enligt gamla stadgan.
»

Till sist frågan om korrektionsmedlens
materiella bakgrund. Jag tror att
ecklesiastikministern bäddar för en
ny lång och trist debatt av samma typ
som skolmåltidsvaktsdebatten, om han
inte skaffar fram pengar för den som
skall utöva tillsyn vid kvarstannande efter
skolans slut och för dem som skall
ta hand om eleverna vid avstängning.
Det fordras inte många tusen kronor för
att förhindra att sådana situationer
uppstår.

Herr HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! Fröken Karlsson missförstod
mig i viss mån när jag talade
om disciplinproblemen i dag i jämförelse
med tidigare. Det var just vad hon
bekräftade i sitt senaste anförande som
jag ville ha fram, nämligen det önskvärda
i ökad kontakt mellan skola och
föräldrar. Nu nickar fröken Karlsson
gillande. Då är vi på samma våglängd
och detta missförstånd är ur världen.

Vad sedan beträffar ecklesiastikministerns
yttrande, att alla hade tagit avstånd
från kroppsagan, så var det kanske
snudd på att det inte alldeles överenstämde
med vad jag avsåg. Jag krävde
inte kroppsagans återinförande. Men i
anslutning till vad herr Helén nu sade
vill jag säga, att om t. ex. en polis har
rätt att bära batong och man vet att han
kan slå med den, så har man större respekt
för honom än om man vet att han
inte får använda betong. Så är det också
med lärarna. År det så att de, om de
känner sig nödsakade till det, kan ge
ungarna en örfil, så är de i ett annat
läge än om ungarna redan från början
vet att de kan vara uppstudsiga därför
att lärarna inte får slå dem. Jag tryckte
också på att om en lärare i hastigt mod
eller annars skulle göra ett eller annat
mindre nyp i örat eller till och med ge
en örfil, så behövde han inte därför anmälas
om hans åtgärd visade sig klart
befogad. Detta korrektionsmedel fick
användas tidigare. Det blir skillnad om

Tisdagen den 26 april 1960 Nr 14

Svar på interpellation ang. militärinkallelser av läkare

barnen har klart för sig, att det kvittar
vad de gör eftersom lärarna inte får slå
dem.

Märk väl, herr statsråd, jag kräver
inte direkt aga, men jag vill ha balans
mellan den s. k. friare formen och den
mera stränga vi hade tidigare. Jag tror
att barnen i viss mån skulle må bra av
att veta att en lärare har rätt att om
det behövs också kunna ingripa på annat
sätt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag ber att få ta tillbaka
mitt påstående, att herr Hansson
i önnarp var motståndare till agan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. militärinkallelser
av läkare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Lundmark har i en interpellation
frågat mig, om jag vill medverka
till att sådana bestämmelser införes
att de militära myndigheterna
först efter samråd med medicinalstyrelsen
vidtager kommenderingar eller inkallelser
av läkare vilkas civila tjänstgöring
är synnerligen betydelsefull för
den allmänna sjukvården.

Med anledning härav vill jag efter
samråd med försvarsministern anföra
följande.

Det är allmänt bekant, att sedan lång
tid tillbaka brist på läkare råder i
vårt land, och statsmakterna har genom
olika åtgärder försökt minska olägenheterna
av bristsituationen. I det rådande
läget är det därför särskilt angeläget,
att tillgängliga resurser användes
på bästa möjliga sätt.

När det gäller värnpliktiga läkare utbildas
de — liksom all annan värnplik -

tig personal — under sin militära tjänstgöring
för sina uppgifter i krig. Detta
är ändamålet även med den del av läkarnas
värnpliktstjänstgöring, den s. k.
facktjänstgöringen, som fullgöres i omgångar
under hela värnpliktstiden dels
i form av praktisk läkarverksamhet vid
förbandens sjukvårdsavdelningar och
dels i form av deltagande i olika övningar
för militär sjukvårdsutbildning.
De facktjänstgörande läkarna kan därför
inte betraktas som någon reserv för
den civila sjukvårdens behov. För att i
någon mån minska olägenheterna av
den rådande bristen på läkare inom
provinsialläkarorganisationen har likväl
genom Kungl. Maj:ts beslut den 14
februari 1958 öppnats möjlighet att byta
ut upp till två månader av facktjänstgöringen
vid armén mot verksamhet
som provinsialläkare i vissa glesbygder
under motsvarande tid. Ur militär utbildningssynpunkt
har detta motiverats
med att tjänstgöringen i öppen vård i
glesbygder kan anses ha visst värde för
läkarnas tjänstgöring i fält. Den civila
sjukvården har genom denna anordning
tillförts ett icke obetydligt tillskott av
arbetskraft, och svårigheterna att anskaffa
vikarier på provinsialläkartjänsterna
i övre Norrland har blivit något
mindre. Under 1959 tillfördes provinsialläkarorganisationen
sålunda på detta
sätt 182 tjänstgöringsmånader.

Efter helt eller till större delen fullgjord
värnpliktstjänstgöring kan läkare
fast anställas, exempelvis som bataljonsläkare
vid fältläkarkåren eller i dess reserv,
för viss årlig tjänstgöring mot lön.
Anställningen är frivillig, och mot de
ekonomiska förmånerna svarar skyldigheten
att bedriva sjukvård vid förbanden
under utbildningen vid depåer eller
under övningar av olika slag.

Från de militära myndigheterna utsänds
varje år ett frågeformulär, vari såväl
de fast anställda icke ständigt tjänstgörande
läkarna som värnpliktiga läkare,
tandläkare och apotekare har tillfälle
att uttala sina önskemål angående

38 Nr 14 Tisdagen den 26 april 1960

Svar på interpellation ang. militärinkallelser av läkare

tjänstgöring under påföljande år, beträffande
såväl tid som placering. Till dessa
önskemål tages sedan största möjliga
hänsyn.

Läkare som inkallas till krigsförbandsvisa
övningar förvarnas sex månader i
förväg. Begär sådan läkare anstånd, vilket
vanligen motiveras med svårigheter
att anskaffa vikarie inom den civila
sjukvården, beviljas denna framställning
enligt vad generalläkaren meddelat
mig i mån av möjlighet, och ersättare
anskaffas.

I övrigt gäller enligt inskrivningsförordningen
att order om värnpliktstjänstgöring
skall vara utsänd senast en
månad före värnpliktstjänstgöringens
början. Skulle inbeordad läkare få förfall
för inställelse, t. ex. på grund av
svårigheter på den civila sidan, iakttages
även här civilsjukvårdens krav.

Vad angår det speciella fall, som närmast
föranlett interpellantens fråga, har
jag inhämtat, att denne läkare, som är
bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv,
den 15 oktober 1959 tillställdes förfrågan
angående lämplig tid för fullgörande
av obligatorisk tjänstgöring under
1960. I sitt svar härpå förklarade
läkaren, att han kunde mottaga kommendering
i februari—mars 1960. Den
23 oktober förvarnades han till tjänstgöring
19 dagar fr. o. m. den 27 februari
1960. Inkallelseorder utgick den 12
december 1959. Någon ansökan om anstånd
med tjänstgöringen gjordes icke.

Av vad jag anfört angående det system
med förvarning och inkallelse, som
tillämpas för läkarnas militära tjänstgöring,
torde framgå, att detta i realiteten
möjliggör det samråd med den civila
sjukvårdens företrädare som är
önskvärt och som interpellanten efterlyser.
Det naturliga tillvägagångsättet
har på militärt håll ansetts vara att vederbörande
läkare själv i förekommande
fall tar kontakt med sin arbetsgivare,
innan han förklarar, att order om inkallelse
till viss tidpunkt icke är oläglig för
den civila sjukvården. Från medicinal -

styrelsens sida har det ansetts värdefullt,
om de inkallande militära myndigheterna
i samband med inkallelser av
tjänsteläkare tog direkt samråd med medicinalstyrelsen
för att minska olägenheterna
för den civila sjukvården. Ett
sådant samråd i varje särskilt fall skulle
enligt generalläkarens mening bli
mycket omständligt och betungande såväl
för den militära myndigheten som
för styrelsen, utan att därför någon fördel
skulle vinnas, eftersom förvarning
måste utsändas till ett stort antal läkare,
innan man får fram erforderligt antal
läkare som kan frigöras. Enligt vad
jag erfarit har generalläkaren och företrädare
för medicinalstyrelsen helt nyligen
enats om att det skulle vara till
fyllest med ett påpekande från arméöverläkarens
sida till förvarnad läkare,
att denne i förekommande fall skall ta
kontakt med medicinalstyrelsen, innan
han förklarar sig villig att tjänstgöra.
Detta förfarande kommer nu att prövas,
och för egen del anser jag att man
bör avvakta erfarenheterna därav innan
några mera vittgående åtgärder övervägs.
Några föreskrifter från Kungl.
Maj:ts sida torde inte behövas för att
systemet skall komma i tillämpning.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra mitt tack för interpellationssvaret,
som jag finner ganska
gott.

Av statsrådets svar framgår att läkare
i normala fall förvarnas i god tid om
inkallelse till militärtjänstgöring för
att vikariat i förekommande fall skall
kunna ordnas för deras civila tjänst.
Om tillgången på arbetskraft inom detta
område vore normal, vore ett sådant
förfarande tillfredsställande. Men nu är
det ju inte så. Den pressande arbetsbörda
som våra provinsialläkare ute i gles -

Tisdagen den 26 april 1960 Nr 14

Svar på interpellation ang. militärinkallelser av läkare

bygderna har — de får ofta sköta
dubbla distrikt — gör att en kortare
militärinkallelese kan uppfattas som ett
tacksamt avbrott i jäktet. Det är kanske
då naturligt, om läkaren resonerar som
så, att anskaffandet av vikarie icke är
hans bekymmer utan medicinalstyrelsens.
Den ordning som — enligt statsrådets
svar — generalläkaren och medicinalstyrelsen
nu har kommit överens
om och som innebär att arméöverläkaren
vid förvarning om inkallelse av läkare
till tjänstgöring skall anmoda denne
att kontakta medicinalstyrelsen, innan
besked lämnas till den militära
myndigheten, borde vara tillfredsställande.
Det fall som närmast orsakat min
interpellation hade sannolikt inte behövt
medföra sådan oro, om denna regel
tillämpats.

Som statsrådet anfört är det synnerligen
angeläget att i denna bristsituation
kunna utnyttja tillgängliga resurser på
bästa möjliga sätt. Det är självfallet mycket
svårt att sköta denna fördelning av
en fri yrkesgrupp, men jag vill passa på
tillfället och be inrikesministern att söka
utvägar att bättre kunna tillgodose
ödemarksdistriktens behov. I en tätbygd
blir ju avstånden till läkare ändå
inte så stora, även om någon läkarmottagning
är stängd. I ett ödemarksdistrikt
kan däremot avstånden bli för stora då
det gäller att nå första hjälpen i ett akut
fall. Vi har i mina trakter helt nyligen
haft en mycket tragisk händelse som
bevisar detta.

Som jag framhöll redan i min interpellation
har Kungl. Maj:ts åtgärd att
låta värnpliktiga läkare utbyta två månader
av sin facktjänstgöring vid armén
mot verksamhet som provinsialläkare i
glesbygderna varit av allra största värde.
Jag kan försäkra att man ute i bygderna
är mycket tacksam härför. Man
frågar sig emellertid om inte ännu något
mera kunde vinnas på denna väg. En
månads tjänstgöring av de värnpliktiga
läkarna betyder ungefär sju års läkartjänst.

Jag vill, herr talman, med detta ännu
en gång tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 792;

till behandling av lagutskott motionen
nr 793; och

till statsutskottet motionerna nr 794—
797.

§ 15

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 59—80,
bevillningsutskottets betänkanden nr 41
och 46, bankoutskottets utlåtande nr 17,
första lagutskottets utlåtanden nr 26—
29, andra lagutskottets utlåtanden nr
16, 19, 20 och 25, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 20 och 21, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 21, 24 och 25 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 25 och 26.

§ 16

Föredrogs den av herr Levin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående planerad
motorväg från Malmö till Vellinge.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att statsutskottets utlåtanden
nr 77 och 78 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 20 i nu nämnd
ordning måtte uppföras närmast efter
statsutskottets utlåtande nr 10 bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

§ 18

Interpellation ang. den fortsatta utbyggnaden
av riksväg 14

Herr LARSSON i Norderön (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Kommunikationsfrågorna
för Norrlands vidkommande är i
skilda avseenden aktuella. För Mellannorrlands
inlands utveckling är det synnerligen
angeläget att vägnätets utbyggnad
forceras så långt detta är möjligt.
Med nuvarande medelstilldelning till
nyanläggning och ombyggnad av vägar
kommer det att ta avsevärd tid innan
vägnätet i inlandet är tillfredsställande.
Eftersom det torde vara svårt att vinna
gehör för anspråk på ökad medelstilldelning
till detta avsnitt i landet är det
synnerligen angeläget att disponeringen
av tillgängliga medel sker på ett sätt
som kan betjäna så stort befolkningsunderlag
som möjligt och att verkningarna
av värdefulla förbättringar och åtgärder
som genomförs i ett län inte
förtas genom underlåtenhet att fullfölja
motsvarande åtgärder i samma vägföretag
i ett annat län.

För närvarande pågår utbyggnad av
riksväg 14. Till den del utbyggnaden
sker inom Jämtlands län bedrives arbetet
i snabb takt. Så är emellertid icke
fallet med den del av vägen som ligger
utanför Jämtlands län, i Västernorrlands
län. Detta torde sammanhänga med att
två riksvägar löper genom sistnämnda
län, nämligen riksväg 13 och riksväg 14.
Av olika skäl har det tydligen ansetts
mera angeläget att utbygga riksväg 13,
och riksväg 14 har därigenom eftersatts.
Följden har blivit dels att befolkningen
i berörda del av Västernorrland är missgynnad
i fråga om vägstandarden, dels
att riksvägens effektiva utnyttjande i
Jämtlandslänsdelen försvåras.

Det är ingen överdrift att påstå, att
riksväg 14 befinner sig i ett otillfredsställande
skick i fråga om betydande
delar av sträckningen genom Västernorrland.
Detta konstaterande innebär
ingen kritik av vägmyndigheterna i Väs -

ternorrland utan är ett konstaterande,
som man får påtagliga bevis för vid
färd mellan Bräcke och Sundsvall. De
grundläggande förutsättningarna för en
god väghållning kan nämligen inte skapas
utan en mera genomgripande oinoch
utbyggnad.

Det kan med tillfredsställelse noteras
att utbyggnaden av riksväg 14 inom
Jämtlands län hittills har fortgått i
snabb takt och att den fortsatta utbyggnaden
beräknas vara genomförd inom
överskådlig tid. Vägens betydelse som
mellanriksväg har beaktats liksom de turistiska
synpunkterna och dess värde
för godstransporterna i Mellannorrland.
De betydande investeringar som sker
i denna väg måste så snabbt som möjligt
nyttiggöras effektivt. Detta kan inte
ske om inte vägens utbyggnad även i
Västernorrland forceras. För Jämtlands
län och dess näringsliv — skogsbruket
och turismen — är det av största betydelse
att vägförbindelserna med grannlänet
blir tillfredsställande. För genomfartstrafiken
söderut gäller samma förhållanden
liksom för trafiken till Norge.
Beräkningarna om trafikintensiteten
bör rimligen inte få vara huvudsakligen
avgörande i fråga om angelägenhetsgraden
av respektive väg. För Mellannorrlands
inland är riksväg 14 pulsådern.
Dess standard måste snabbt bli sådan
att vägen fyller denna viktiga uppgift.
En översyn av planerna på utbyggnaden
kan vara befogad liksom det kan vara
befogat att möjligheterna till omdisponering
av tillgängliga anslag övervägs,
i den mån inte extra anslag till denna
riksvägs snabba utbyggnad kan utgå.

Den vägutbyggnad som här berörts
torde ingå i de flerårsplaner, som regelmässigt
tillämpas i fråga om vägutbyggnaden.
Det torde föreligga möjlighet att
utan genomgripande förändringar i de
nu aktuella planerna vidtaga sådana justeringar
att riksväg 14 inom en nära
framtid blir färdigutbyggd i hela sin
sträckning.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Interpellation ang.

kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till sådana
åtgärder att riksväg 14 kan färdigställas
i hela sin sträckning inom en
nära framtid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m.

§ 20

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut m. m.;
och

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde; samt
från första lagutskottet:
nr 173, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om avbrytande
av havandeskap.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 174, i anledning av väckta motioner
angående vissa trafiknykterhetsfrämjande
åtgärder; och

nr 176, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om mopeder m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

den fortsatta utbyggnaden av riksväg 14
§ 21

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet från styrelsen
för riksdagsbiblioteket inkommit framställning
angående vissa lönegradsuppflyttningar.

Denna anmälan bordlädes.

§ 22

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 798, av herrar Nilsson i Bästekille
och Nilsson i Svalöv, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 120, med
förslag i fråga om lokalisering av vissa
statliga institutioner, m. m.,

nr 799, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 120,

nr 800, av herr Nihlfors, likaledes i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 120,

nr 801, av herr Rimmerfors m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 135, angående riktlinjer för en framtida
statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet,
samt

nr 802, av fru Lindberg och herr Fagerlund,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 137, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 23

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare
I och för fullgörande av uppdrag som
ledamot av Europarådet anhåller jag
härmed vördsamt om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 26—30 april.
Stockholm den 23 april 1960

Bertil Ohlin

Denna anhållan bifölls.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 april

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets å kammarens bord vilande
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan
att till utskottet från styrelsen
för riksdagsbiblioteket inkommit framställning
angående vissa lönegradsuppflyttningar.

§ 2

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid remitterades till

statsutskottet motionerna nr 798—
801; och

till behandling av lagutskott motionen
nr 802.

§ 3

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. m.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition av utskottet gjord
hemställan att betänkandet måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Sedan utskottets hemställan i övrigt
föredragits biföll kammaren densamma.

§ 4

Föredrogs den av herr Larsson i Norderön
vid kammarens nästföregående

sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
den fortsatta utbyggnaden av riksväg
14.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Kommerskollegium: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (punkt 4, s. 22—31 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen att dels godkänna av
departementschefen förordade ändringar
i personalförteckningen för kommerskollegium,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
kommerskollegium, att tillämpas tills vi -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

dare från och med budgetåret 1960/61,
dels ock till Kommerskollegium: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 3 588 200 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Hagberg
(I: 383) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren m. fl.
(II: 339), hade hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte dels godkänna
i motionerna förordad avlöningsstat
för kommerskollegium att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1960/61,
dels ock till Kommerskollegium: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 3 538 200 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 383
och II: 339 samt I: 389 och II: 337, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för kommerskollegium
vidtaga de ändringar, som angivits
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för kommerskollegium
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 3 588 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heekscher, vilka ansett att utskottet
bort i nedan angivna delar hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag, med avslag å motionerna
I: 389 och II: 337 samt med bifall
till motionerna 1:383 och 11:339,
sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga,

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för kommerskollegium att

Kommerskollegium: Avlöningar

tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 3 538 200 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I motionerna nr 338
och 339 har jag m. fl. föreslagit besparingar
å vissa anslag under den huvudtitel
som vi nu behandlar. Av de punkter
jag berört i motionerna har alla
utom två tidigare varit föremål för diskussion
i kammaren. Av den anledningen
torde jag nu kunna fatta mig relativt
kort.

Vad först gäller frågan om näringsfrihetsrådet,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
samt statens pris- och
kartellnämnd har den meningsriktning
som jag företräder yrkat att Kungl.
Maj :t måtte framlägga förslag till höstriksdagen
om omorganisation av ifrågavarande
organ. Enligt vår uppfattning
är det uppenbart att utvecklingen särskilt
under de sista åren gått i riktning
mot ett allt mindre behov av statlig
övervakning av näringslivets pris- och
konkurrensförhållanden. Införandet av
omsättningsskatten har inte ändrat läget
i detta hänseende. Tvärtom måste
man räkna med att pris- och kvalitetskonkurrensen
kommer att i betydande
grad skärpas genom vår anslutning till
sjustatsmarknaden och genom den planerade
ökningen av takten i utbyggnaden
av sexstatsunionen. Att döma av
skrivningen i årets finansplan har den
fortskridande handelsliberaliseringens
betydelse även blivit uppenbar för finansministern.
Vi anser därför att det
i dagens läge finns all anledning att
ompröva organisationen av dessa organ
och inrymma dem inom en mindre
kostnadsram.

Även beträffande statens institut för
konsumentfrågor har vi anhållit om en
omprövning av organisationen, emedan

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1900 fm.

Näringsfrihetsrådet: Avlöningar

vi ansett att behovet av en statlig konsumentupplysning
inte längre är lika
påtagligt med hänsyn till den skärpning
av konkurrensen som skett såväl
inom landet som på den internationella
och därvid inte minst på den europeiska
marknaden. Även här öppnar vår anslutning
till sjustatsmarknaden nya perspektiv
inför vilka man måste ifrågasätta
om statens institut för konsumentfrågor
har en i förhållande till behovet
av forskning och upplysning på konsumentvaruområdet
tillräckligt flexibel
organisation samt lämplig omfattning.

Våra besparingsförslag beträffande
kommerskollegium och sjöfartsstyrelsen
motiveras främst av det statsfinansiella
läget. Den insamling en korttidsstatistik
inom industrien, för vilken departementschefen
velat anvisa 50 000 kronor,
bör mycket väl kunna undvaras
med hänsyn till att den snabbstatistik
som branschorganisationerna själva insamlar
kan anses tillräcklig för bedömning
av produktions-, order- och lagerförhållandena
inom respektive industribranscher.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation nr 1 vid punkt 4 och ber att
få återkomma med yrkanden vid följande
punkter.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Från utskottets sida delar
vi inte den uppfattning som kommit
till uttryck i reservationerna. Vi är
nämligen övertygade om att det fortfarande
behövs en övervakning av priser
och dylikt.

Med denna korta motivering ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
i punkterna 4, 10, 11, 12, 13, 14, 15
och 36.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels och på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen

vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4:o)
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen 1)
av herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 153 ja och 38 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 5—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Näringsfrihetsrådet: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 10, s. 37 och 38) att dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för näringsfrihetsrådet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61, dels ock till Näringsfrihetsrådet:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
130 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Hagberg (I: 384) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren m. fl. (11:338), i vilka
hemställts att riksdagen måtte dels för
budgetåret 1960/61 anvisa under näringsfrihetsrådets,
ombudsmannaämbetets
för näringsfrihetsfrågor samt statens
pris- och kartellnämnds avlöningsanslag
tillhopa 1 415 000 kronor samt
under samma myndigheters omkostnadsanslag
tillhopa 321 500 kronor, dels ock
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte vid innevarande års
höstriksdag framlägga förslag om sådan
omorganisation av nämnda myndigheter
att verksamheten under tiden den 1
januari 1961—den 30 juni 1961 kunde
enligt i motionerna angivna riktlinjer
rymmas inom en kostnadsram av omkring
538 000 kronor.

I fråga om nu förevarande punkt hemställde
utskottet

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 384 och II: 338, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för näringsfrihetsrådet, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

b) till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 130 500 kronor;

II. att motionerna 1:384 och 11:338,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort med avseende å nu förevarande
anslag hemställa

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 384 och II: 338, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna av reservanterna fram -

Näringsfrihetsrådet: Avlöningar

lagd avlöningsstat för näringsfrihetsrådet,
att tillämpas tills vidare under budgetåret
1960/61;

b) till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 74 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 384 och II: 338, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte vid 1960 års riksdags
höstsession framlägga förslag till
sådan omorganisation av näringsfrihetsrådet,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
samt statens pris- och kartellnämnd,
att verksamheten inom dessa
under tiden den 1 januari 1961 till
den 30 juni 1961 kunde bedrivas inom
en kostnadsram av omkring 538 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10: o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

2) av herr Svärd in. fl.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrå''

Näringsfrihetsrådet: Omkostnader —

gor: Avlöningar

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 152 ja och 40 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 11

Näringsfrihetsrådet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 11, s. 39) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 13 200 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de under föregående punkt
upptagna motionerna I: 384 och II: 338
i avseende å nu förevarande anslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 384 och II: 338, såvitt nu vore i fråga,
till Näringsfrihetsrådet: Omkostnader
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 13 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av den vid punkten 10 fogade reservationen
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:384 och 11:338,
såvitt nu vore i fråga, till Näringsfrihetsrådet:
Omkostnader för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
10 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid förevarande
punkt fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 12

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 12, s. 39—41) att dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1960/61,
dels ock till Ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 262 100 kronor.

Utskottet, som under denna punkt behandlat
de i punkten 10 omförmälda
motionerna I: 384 och II: 338, hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:384 och 11:338, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 262 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av den under punkten 10 upptagna re -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor: Omkostnader

servationen ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 384 och II: 338,
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare under budgetåret 1960/61;

b) till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 173 700 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12: o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 4) av
herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,

skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nordgren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
155 ja och 40 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 13

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 13, s. 41) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 25 200 kronor.

Utskottet, som i detta sammanhang
upptagit de under punkten 10 nämnda
motionerna I: 384 och II: 338, hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:384 och 11:338, såvitt
nu vore i fråga, till Ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor: Omkostnader
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 25 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av den till punkten 10 fogade reservationen
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 384 och II: 338, såvitt
nu vore i fråga, till Ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor: Omkostnader
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 18 000 kronor.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 14

Statens pris- och kartellnämnd:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 14, s. 41—43) att dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61, dels ock
till Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 1 972 400 kronor.

Utskottet hade under denna punkt behandlat
de i punkten 10 upptagna motionerna
I: 384 och II: 338.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 384
och II: 338, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 1 972 400 kronor.

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare under
budgetåret 1960/61;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:

Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 1 167 300 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig i det
närmaste lika kort som herrarna tidigare
gjort i denna debatt.

När man nu år efter år med sådan
energi från högerns håll upprepar försöken
att ta bort både näringsfrihetsrådet
och pris- och kartellnämnden vill
jag emellertid gärna säga, att det förvånar
litet grand att man är blind för erfarenheten
av dessa instanser. De tillkom
på sin tid närmast efter kriget som
en garanti för konsumenterna för att
man skulle kunna konstatera om det
fanns någon sanning i påståenden och
insinuationer om oskälig uppskörtning
från företagarnas — inte minst handelns
— sida. Inrättningarna har fungerat
ett antal år, och vi kan konstatera,
att det inte bara är konsumenterna —
hela den köpande allmänheten — utan
kanske framför allt handeln och näringslivet
som haft nytta och glädje av
dem. Vi har på detta sätt fått bort mycket
av den misstänksamhet som tidigare
fanns. Dessutom har vi erhållit garanti
för att här icke — som tidigare
gjordes gällande — föreligger oskäliga
prissättningar. Förekommer något sådant
fall har vi nu möjlighet att gå till
botten med det och få en undersökning
till stånd.

När vi från vårt håll har anslutit oss
till utskottets förslag har det i hög grad
berott på att näringsfrihetsrådet och
pris- och kartellnämnden visat sig ha
värde och betydelse just för näringslivet
självt. Det är därför som jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan även vid punkten 14.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag vill helt kort erinra
om att motionärernas avsikt inte är att
taga bort näringsfrihetsrådet och prisoch
kartellnämnden, utan det har i motionen
endast begärts en omprövning
av dessa organ, syftande till förslag om
en mindre kostnadskrävande organisation.

Till detta vill jag foga att i ett av de
senaste meddelandena från pris- och
kartellnämnden säger nämnden själv att
»vid jämförelse mellan genomsnittspriser
och -marginaler för icke riktprissatta
och riktprissatta varor levererade
av en och samma tillverkare framkommer
inga större skillnader. De procentuella
pålägg som tillämpats vid riktprissättningen
är sålunda i stort sett
desamma som de vilka i allmänhet tilllämpas
i detaljhandeln vid helt obunden
prissättning».

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
14: o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 6) av
herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.

4 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
159 ja och 40 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 15

Statens pris- och kartellnämnd:

Omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 15, s. 43 och 44) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
353 100 kronor.

Utskottet, som under denna punkt behandlat
de under punkten 10 omförmälda
motionerna I: 384 och II: 338, hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 384 och II: 338, såvitt
nu vore i fråga, till Statens prisoch
kartellnämnd: Omkostnader för

budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 353 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av den till punkten 10 fogade reservationen
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 384 och II: 338, såvitt
nu vore i fråga, till Statens pris- och
kartellnämnd: Omkostnader för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
293 500 kronor.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avlöningar

Statens institut för konsumentfrågor:

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 16—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 36, s. 85—88) att dels godkänna
av föredragande statsrådet förordad
avlöningsstat för statens institut
för konsumentfrågor, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1960/61,
dels ock till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
707 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner 1:383 av herr Hagberg
och II: 339 av herr Nordgren m.fl.
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte

dels för budgetåret 1960/61 anvisa till
Statens institut för konsumentfrågor och
Statens konsumentråd: Avlöningar

593 200 kronor, till Statens institut för
konsumentfrågor: Omkostnader 179 600
kronor samt till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning 400 000
kronor,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att frågan om ny organisation för
konsumentvaruforskningens och konsumentupplysningens
bedrivande måtte
utarbetas i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer att framläggas för
höstriksdagen 1960.

Med avseende å nu förevarande punkt
hemställde utskottet
I. att riksdagen måtte, med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:383 och 11:339, i vad
de avsåge medelsanvisningen,

a) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för statens institut för konsumentfrågor,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61;

b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 707 000
kronor;

II. att motionerna 1:383 och 11:339,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxång
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort hemställa

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 383 och II: 339, i vad
de avsåge medelsanvisningen,

a) godkänna av reservanterna förordad
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas tills vidare
under budgetåret 1960/61;

b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 543 000
kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 383 och II: 339, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag
till ny organisation för konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
bedrivande måtte utarbetas i
enlighet med i motionerna angivna riktlinjer
och föreläggas 1960 års riksdags
höstsession.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen i denna punkt.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Statens institut för konsumentfrågor: Omkostnader —

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
36 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 8) av
herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 37

Statens institut för konsumentfrågor:

Omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 37, s. 88—90) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 222 000 kronor.

Vidare har i förenämnda båda likalydande
motioner I: 383 av herr Hagberg
och II: 339 av herr Nordgren m. fl.
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med
179 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för -

ståtens konsumentråd

slag samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 339, såvitt nu vore i fråga,
till Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 222 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av den vid punkten 36 fogade reservationen
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 383 och II: 339, såvitt
nu vore i fråga, till Statens institut för
konsumentfrågor: Omkostnader för

budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 179 600 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 38

Statens konsumentråd

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 38, s. 90 och 91) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 60 200
kronor.

Vidare hade i förenämnda båda likalydande
motioner I: 383 av herr Hagberg
och II: 339 av herr Nordgren m. fl.
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte för budgetåret 1960/61
till Statens institut för konsumentfrågor

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

och Statens konsumentråd: Avlöningar
anvisa ett anslag av 593 200 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 339, såvitt nu vore i fråga,
till Statens konsumentråd för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 60 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svård, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av den under punkten 36 upptagna reservationen
ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna I: 383 och II: 339,
såvitt nu vore i fråga, till Statens konsumentråd
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 50 200 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr NORDGREN (li):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Punkten 39

Konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning

Kungl. Majd hade föreslagit riksdagen
(punkt 39, s. 91 och 92) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/
61 anvisa ett reservationsanslag av
800 000 kronor.

Vidare hade i förenämnda båda likalydande
motioner 1: 383 av herr Hagberg
och II: 339 av herr Nordgren m. fl.
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att fö -

revarande anslag måtte uppföras med
400 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 339, såvitt nu vore i fråga,
till Konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av den under punkten 36 upptagna reservationen
ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna I: 383 och II: 339,
såvitt nu vore i fråga, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 400 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
39 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
11) av herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nordgren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
159 ja och 37 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 40 och 41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Lades till handlingarna.

Punkterna 43—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 48, s. 99—120) att dels till
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
98 100 000 kronor, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t medgiva bolaget att därutöver
utlägga beställningar av utrustning
för sammanlagt 20 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

1) två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ewerlöf m. fl. (I: 272) och den
andra inom andra kammaren av herr

Hjalmarson m. fl. (II: 327), i vilka hemställts
att riksdagen måtte

dels till Atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
88 100 000 kronor,

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt Aktiebolaget Atomenergi att i
samråd med företrädare för berörda industriföretag
snarast möjligt framlägga
program för det fortsatta atomenergiarbetet
och till däremot svarande begränsningar
av atombolagets interna organisation
samt därefter förelägga riksdagen
de förslag, vartill nämnda utredning
och av motionerna föranledda ytterligare
överväganden kunde leda,

2) två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Per-Olof Hanson och Axel Johannes
Andersson (I: 386) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
och herr Nihlfors (II: 479), i vilka
hemställts att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte begära

dels att en utredning tillsattes med
uppdrag att utarbeta och framlägga förslag
till en klarare målsättning och
gränsdragning i fråga om Aktiebolaget
Atomenergis uppgifter och andra därmed
sammanhängande spörsmål i fråga
om bolagets organisation samt berörande
bl. a. samarbetet mellan enskild industri
och staten inom atomenergiområdet,

dels ock att åt denna utredning uppdroges
att skyndsamt utarbeta och framlägga
förslag rörande en ändrad organisation
av säkerhetskontrollen på atomområdet
så att den strålningskontrollerande
verksamheten jämte granskning
och tillståndsgivning i vad gällde säkerhetsfrågor
överflyttades till en med allsidig
sakkunskap utrustad ojävig och
oberoende institution, för vilken offentlighetsprincipen
borde gälla,

3) en inom andra kammaren av herr
Hedin in. fl. väckt motion (11:346),

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

vari hemställts att riksdagen av Kungl.
Maj:t begärde en allsidig utredning av
de problem som aktualiserades vid exploatering
av atomkraften.

Utskottet, som beträffande anslag på
kapitalbudgeten till bolaget förklarade
sig komma att göra hemställan i särskilt
utlåtande, hemställde, såvitt anginge
här förevarande anslag,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:272 och 11:327, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget
Atomenergi för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 98 100 000
kronor;

b) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t medgiva Aktiebolaget
Atomenergi att därutöver utlägga beställningar
av utrustning för sammanlagt
20 000 000 kronor;

c) att motionerna I: 272 och II: 327, i
vad de avsåge utredning rörande Aktiebolaget
Atomenergis organisation m. m.,
samt motionerna I: 386 och II: 479, i vad
de avsåge utredning rörande målsättgen
m. m. för nämnda bolag, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; d)

att motionerna I: 386 och II: 479,
i vad de avsåge utredning rörande kontroll-
och säkerhetsfrågornas handläggning,
samt motionen II: 346 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort under a) hemställa
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 272 och II: 327, i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
88 100 000 kronor;

b) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Pålsson, Ja -

cobsson, Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Ståhl, Hansson i Skegrie, Nihlfors,
Hansson i Önnarp och Heckscher
samt fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort under c) hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 272 och II: 327 samt I: 386 och
11:479, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag om
en klarare målsättning för det fortsatta
atomenergiarbetet och för Aktiebolaget
Atomenergis verksamhet samt om
de rationaliseringar och förändringar i
bolagets organisation, som därav kunde
föranledas;

c) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Pålsson, Jacobsson,
Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Ståhl, Hansson i Skegrie, Nihlfors,
Hansson i önnarp och Heckscher
samt fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort under d) hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 386 och II: 479, såvitt nu vore i fråga,
samt motionen II: 346, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en förutsättningslös
utredning angående kontroll-
och säkerhetsfrågornas handläggning.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! En avgörande faktor i
den välståndsökning, som vi räknar med
för framtiden är utnyttjandet av atomenergien.
Yi är ännu bara i begynnelsen
av dess användning. Många problem
återstår att lösa; det gäller den tekniska
utformningen, det gäller utnyttjandet
och det gäller säkerhetsfrågorna. Förklarligt
nog har de senare kommit att
intressera oss vanliga människor allra
mest.

Vid varje nytt framsteg mänskligheten
lyckats göra på olika områden har
det väl varit så att några — ofta ett
mindretal — har varit i nivå med utvecklingen
och mogna att ta emot det
nya, en mycket större del har varit

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

tveksamma om det egentligen var något
framsteg man gjort och en del har rentav
varit skräckslagna inför det nya.

Efteråt har dessa reaktioner tett sig
obefogade. Vi står nu mitt uppe i en
sådan historia igen. Hur våra efterkommande
kommer att döma oss, det kan
vi lämna därhän. Ingen är emellertid
förvånad om människorna, som i vår
tid upplever denna utveckling, känner
en stor respekt inför de naturkrafter
man satt i gång. Steget från respekt till
skräck kan emellertid vara ganska litet
och kan bäst förhindras om de olika
sammanhangen klaras ut för människorna.
Ett upplysningsarbete måste ske i
takt med de rön och erfarenheter man
gör. Av många skäl är det i våra dagar
inte lämpligt att avvakta den påverkan
på människors reaktioner som utvecklingen
själv sörjer för i det långa loppet.

De faror som allmänheten här står inför
har en annan karaktär än någon
gång tidigare. De är icke på vanligt sätt
iakttagbara, de är icke omedelbart verkande,
men icke desto mindre vet vi att
de har en verkningsförmåga av fruktansvärd
grad, om de icke hålls under
kontroll.

Även om man på det intensivaste arbetar
både i vårt land och i världen i
övrigt på dessa problem, så vet vi att
någon färdig, entydig mening inte
finns, som omfattas av de vetenskapsmän
och andra som är kapabla att bedöma
dessa frågor och som passar in
på olika situationer. Uppstår diskussion
mellan olika uppfattningar får det inte
hindra en riktig och vettig upplysning.
Uteblir en saklig sådan, lämnar man
fältet öppet för vem som helst att informera,
och då kan resultatet bli därefter.

Ser vi till förhållandena omkring reaktorbygget
R3/Adam vid Ågesta, så
kan vi nog konstatera att den tillspetsade
situation man hamnat i till stor
del just bottnar i att det saknats en riktigt
utformad information. Om en liten

del av det man nu i dessa dagar satsar
av pengar och energi från företagets sida
för upplysning och reklam hade kommit
tidigare, skulle mycket ha varit
vunnet. Man lämnade fältet öppet och
det togs också i bruk för en nog så
egendomlig upplysning. Från anonymt,
oansvarigt håll spreds uppgifter, som
inte bara var osakliga och tendentiösa
utan som inte hade med förhållandena i
vårt land att skaffa. Då sedan ansvarigt
folk i kommunala organ och olika organisationer
tog upp saken, hade den
redan kommit på sned.

De här försummelserna kan inte repareras
för ågestareaktorns del, men de
får inte upprepas på annat håll. I pressen
synliga uppgifter om hur man använder
andra informationsmetoder nere
på Vikbolandet måste hälsas med tillfredsställelse.

För att återvända till människors reaktioner
inför nya ting i allmänhet och
den berättigade bävan de kan ha anledning
till i just detta fall vill jag påstå,
att det kan vara klokt att utgå ifrån att
man vinner på att ge allmänheten en
viss tid på sig för att anamma nyheterna
och i fråga om säkerhetsfrågorna en
extra marginal för att känna trygghet
och tillit till myndigheterna.

Om man från det betraktelsesättet ser
på fallet Ågesta, finns det anledning att
understryka vad statsutskottet i sitt utlåtande
har sagt. Utan att •— och detta
med hänvisning till pågående domstolsprövning
—• ta ställning i sak framhåller
utskottet att denna reaktor är förlagd
till en mycket folkrik trakt. 60 000
människor kommer att bo i dess närhet.
Det förtjänar att uppmärksammas att
recipienten för spillvattnet, sjön Magelungen,
är en liten sötvattensjö med dålig
vattenomsättning.

Expertisen har härvidlag varit tveksam,
och domstolens egen expert har föreskrivit
rigorösa säkerhets- och kontrollkrav
som klart utvisar att risker ändå
kan föreligga.

Vattendomstolens utslag med uppta -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

gande av en lång rad sådana föreskrifter
är till för att skapa trygghet och säkerhet.
Men man skall inte blunda för
att det även kan uppfattas som ett bevis
för att stora faromoment finns. Jag tilllåter
mig att citera vad Huddinge kommun
angav då den utvecklade sin talan
inför domstolen den 2 februari 1960.
Därvid framhölls att »ett stort antal
människor, som vistas i närheten av
sjön Magelungen, känner sig otrygga,
även om ett utsläpp av radioaktivt avloppsvatten
i nämnda sjö får ske endast
under vissa villkor och säkerhetsföreskrifter
och att nämnda villkor när som
helst kan omprövas. Otryggheten grundar
sig framför allt på att en eventuell
felbedömning av det radioaktiva vattnets
verkningar kan föreligga. Skador
framför allt å den mänskliga organismen
kan uppstå. Nämnda skador, som
ofta kan betecknas såsom anonyma, kan
uppstå efter förhållandevis lång tid och
då icke vara möjliga att reparera eller
bota».

Det är alltså fortfarande inte fråga
om att påkalla någon prövning här i
riksdagen i sakfrågan utan endast att
fästa uppmärksamheten på hur opinionen
är. Det ligger bakom detta inte
något misstroende gentemot forskare,
tekniker och andra som är engagerade
i dessa frågor, men man hyser den meningen
att företaget har ett olyckligt utgångsläge
för att göra ett experiment
just på denna plats. Jag tror att förtroendet
för arbetet med atomenergiens
utnyttjande på sikt vinner i mycket hög
grad, om man prutar på sin prestige och
om man satsar en del extrapengar för
att lösa svårigheterna på detta område.

Jag vill sluta med en vädjan till departementschefen
att han villfar statsutskottets
begäran att han måtte ha sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga
i alla dess aspekter.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! De problem det här är
fråga om är delvis mycket komplice -

rade, och jag skall gärna erkänna att
det inte är lätt att bilda sig en säker
uppfattning om hur de skall lösas
på bästa sätt. Jag vågar också konstatera
att de motsättningar som kommit
fram i motionerna och reservationerna
inte är djupgående. Det finns
alltså ingen anledning att förstora eller
blåsa upp de meningskiljaktigheter
som förekommit men inte heller någon
anledning att dölja att meningarna
brutit sig på olika punkter.

De skilda uppfattningar som kommit
till uttryck gäller främst Aktiebolaget
Atomenergis arbetsuppgifter,
d. v. s. gränsdragningen mellan nämnda
bolag och den enskilda industrien,
vidare den statliga administrationen
av atomenergifrågorna, kontroll- och
säkerhetsfrågornas behandling samt
anslaget för nästa år till atombolaget.

Jag skall gärna vitsorda att det är
utomordentligt svårt att från intet bygga
upp en egen atomenergiverksamhet
i landet med våra relativt begränsade
resurser. Det är inte på något
sätt förvånande, att föret i portgången
ibland varit kärvt och att man inte
nått de resultat som man kanske stundom
hoppats på. Motsvarande svårigheter
har i stort sett förelegat även i
andra länder.

Man kan naturligtvis nu — jag medger
att det är lätt att vara efterklok
■—- fråga sig om vi inte skulle ha nått
längre om forsknings-, utvecklingsoch
konstruktionsarbetet varit mindre
dirigerat av atombolaget än det i
realiteten varit. På vissa håll anser
man nog det, på andra håll är man
mera tveksam. Men det är inte av det
skälet eller i varje fall inte främst
av det skälet som reservanterna i statsutskottet
vill ha en omprövning av
gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna
på atomenergiområdet, utan därför
att utvecklingen nu nått den punkt
där en sådan omprövning kan anses
motiverad.

Då riksdagen 1956 godkände riktlin -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

jerna för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet,
sades det uttryckligen
ifrån att atombolaget »under utvecklingsskedet»
skulle svara för målforskningen
och den praktiska verksamheten.
I andra avseenden var tredje lagutskottets
av riksdagen godkända utlåtande
svårtolkat, men i det här hänseendet
rådde ingen tvekan om tolkningen.

När statsutskottet nu redovisar 1956
års beslut har emellertid nämnda tidsbegränsning
inte medtagits. Inte heller
har utskottet påmint om att 1956
års s. k. aktieägaröverenskommelse,
som ju tillkom därför att riksdagsbeslutet
var svårtolkat, uttryckligen begränsade
den tid, under vilken atombolaget
skulle ha — som det hette — huvudansvaret
för konstruktion och, i
den mån så erfordrades för vinnande av
erfarenhet, för uppförande av prototypreaktorer,
till tre år, d. v. s. till
juli 1959.

Den tiden har nu löpt ut. Visserligen
har atombolagets styrelse, där ju
den enskilda industrien också är representerad,
i mars 1960, alltså helt
nyligen, antagit nya principiella riktlinjer
för företagets arbetsuppgifter
och samarbetet med industrien och
kraftproducenterna, riktlinjer som i
stort sett förefaller förnuftiga, men de
riktlinjerna är helt baserade på 1956
års ursprungliga riksdagsbeslut.

Jag vidhåller, att tiden nu bör vara
inne för en mera förutsättningslös diskussion
och utredning om hur arbetet
i fortsättningen skall bedrivas, en utredning
som kan leda till ett mera
preciserat förslag för atombolagets
verksamhet och också kanhända bolagets
interna organisation. Tiden är uppenbarligen
inne för en sådan omprövning.

I samband därmed måste det vara
riktigt att diskutera ett sammanförande
till ett enda departement av alla
atomenergifrågor. Den nuvarande uppdelningen
kan inte i längden vara än -

damålsenlig. Om ett sådant sammanförande
kommer till stånd, kan också
atomenergidelegationens ställning omprövas.

Utskottsmajoritetens argument emot
de här förslagen är verkligen — förlåt,
herr talman — dråpliga. Först säger
utskottet, att ett sammanförande
till ett enda departement av de industriella
atomenergiärendena inte bör
ske nu; diskussionerna i författningsutredningen
om en allmän reform av
departementsorganisationen bör i stäldet
avvaktas. Sedan säger utskottsmajoriteten
att den särskilda atomenergidelegationen
alltjämt behövs. Varför?
Jo, just bl. a. därför att atomenergifrågorna
uppdelats på olika departement!
Kan man på ett mera talande
sätt erkänna, att motionärernas och
reservanternas kritik mot den nuvarande
statliga administrationen av de
här ärendena är berättigad?

Vad sedan gäller frågan om en begränsning
av atombolagets anslag för
nästa budgetår skall jag gärna medge
att det för närvarande, utan ingående
utredningar, är svårt att precisera,
hur mycket som skall kunna sparas
utan olägenhet. Jag trycker särskilt
på orden »utan olägenhet», eftersom
vi alla är ense om att atomenergiprogrammets
förverkligande inte
bör ytterligare försenas. Vi har emellertid
kommit till den uppfattningen,
att en reducering med 10 miljoner kronor
bör vara möjlig utan risk. Det bör
också observeras att atomenergidelegationen
ansett, att atombolagets höga
utbyggnadstakt kan — som det heter —
avsaktas. Bolaget har i år på driftbudgeten
fått sig anvisat ett belopp av i
runt tal 98 miljoner kronor. Om takten
avsaktas, borde det alltså vara möjligt
att åstadkomma en begränsning av
beloppet för nästa år.

Vi får inte heller glömma att reservanterna
har förutsatt, att den översyn
av gränsdragningsfrågorna och atombolagets
arbetsuppgifter som har be -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

gärts skall resultera i ett förslag om rationaliseringar
och förenklingar i bolagets
administration, vilka måste leda
till ytterligare betydande besparingar.
Vi anser, att en nedskärning med ungefär
tio procent — det är vad det här
är fråga om — skall vara möjlig under
det framför oss liggande budgetåret.

Vad till sist gäller kontroll- och säkerhetsfrågorna
skall jag fatta mig
mycket kort, eftersom andra talare förmodligen
kommer att gå in på dem.
Det gäller att åstadkomma en sådan
handläggning av de frågorna, att allmänhetens
förtroende bevaras och
stärks, och det gäller att tillse, att upplysningsverksamheten
utövas på ett ändamålsenligt
och klokt sätt. Man kan
göra gällande, att det understundom
kanske har brustit i det hänseendet.
En förutsättningslös utredning om de
problemen är därför påkallad.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationerna a), b) och

c) på den här punkten.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Att jag tar till orda i den
här debatten beror sannerligen inte så
mycket på vad som redan har anförts
av föregående talare. Det har varit mycket
korta anföranden, och om jag bortser
från de synpunkter som framfördes
av fru Lewén-Eliasson har det sannerligen
inte framkommit något material
som skulle inbjuda till någon mera utförlig
diskussion.

Jag tycker, herr talman, att frågan
om till vilket departement atomärendena
bör höra är av ganska underordnad
betydelse i detta stora och betydelsefulla
sammanhang. Jag förstår uppriktigt
sagt inte herr Bohman när han säger
att atomfrågorna bör föras till ett
annat departement. Jag vet inte vilket
departement herr Bohman åsyftar, men
förmodligen är det kommunikationsdepartementet.
Nu förhåller det sig emel -

lertid så, att även bränslefrågorna, som
ju har synnerligen stor betydelse för
vår folkförsörjning, råkar ligga hos handelsdepartementet.
Frågan är då, om
man skall ta konsekvenserna och föra
över även bränslefrågorna till det nya
departement som herr Bohman tänker
sig. Men jag skall inte fortsätta den diskussionen.
Jag har tagit till orda i den
här debatten, herr talman, närmast för
att begagna tillfället till några klargöranden.

Efter att ha läst de reservationer, som
är fogade till utskottets utlåtande på
denna punkt, kan jag faktiskt inte frigöra
mig från intrycket att det här föreligger
flera missuppfattningar, och det
finns all anledning att undanröja dessa
innan riksdagen fattar sitt beslut. De
upprepades också i viss mån i herr
Bohmans anförande. Jag vill också samtidigt
begagna tillfället att i anslutning
till dessa reservationer göra ett par påpekanden.

Låt mig då först konstatera, att enighet
alltjämt synes råda inom utskottet
på en mycket väsentlig punkt. Man är
överens om de allmänna riktlinjerna
och målsättningen för atomenergipolitiken
sådana de uppdrogs av en enhällig
riksdag år 1956. Redan då framhölls,
att med hänsyn till utsikterna för
vår energiförsörjning och önskemålet
att begränsa vårt framtida beroende av
bränsleimport borde atomenergiverksamheten
inriktas på att utveckla reaktortyper,
som bäst motsvarade vårt behov
och också våra naturliga förutsättningar.
Bland experterna är man i huvudsak
överens om att reaktorprogrammet
mot denna bakgrund skall bygga
på naturligt uran och tungt vatten. De
skäl, vilka anförts härför av den utredning,
som låg till grund för propositionen
1956, har sedan den tiden ytterligare
förstärkts. Jag finner det givetvis
mycket tillfredsställande — det vill jag
säga först som sist — att kunna registrera
denna allmänna samling kring programmet
för atomteknikens utveckling.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Utvecklingsarbetet på detta område
är ju både dyrbart och långsiktigt —
det har erfarenheterna redan tydligt
visat. Det erfordras avsevärda resurser
av teknisk sakkunskap, som delvis får
anskaffas under själva arbetets gång.
Försöksverksamhet, forskning och utbildning
måste gå parallellt, om resultat
skall kunna nås inom rimlig tid. Mer än
på något annat område kräver utvecklingsarbetet
här ett intensivt och omfattande
gruppsamarbete. Det är också
uppenbart att den erforderliga instrumentutrustningen
är utomordentligt
kostnadskrävande. En ganska långtgående
koncentration av resurserna är
därför under det första utvecklingsskedet
för ett litet land som Sverige ofrånkomlig.

Av skäl som jag skall komma tillbaka
till har atomarbetet krävt större belopp
än man för fyra, fem år sedan kunde
förutse. Totalkostnaderna rör sig nu
om 150 miljoner kronor om året. Att
kostnaderna blivit större än man ursprungligen
räknade med är emellertid
ingenting unikt för vårt land. Förhållandena
har varit likartade på andra
håll, såvitt jag vet. I alla länder där
atomarbete bedrivs är erfarenheterna
lika dystra beträffande kostnaderna; de
blir högre och högre.

Inte minst med hänsyn därtill är det
väl fullt naturligt att man på detta område
försöker tillvarata alla besparingsmöjligheter.
Det rör sig om så stora
pengar. Jag kan också försäkra kammarens
ledamöter, att utgifterna för atomenergiarbetet
vid regeringens budgetarbete
är föremål för alldeles särskild
uppmärksamhet. Varje tänkbar möjlighet
till kostnadsbesparingar iakttas.

Utgångspunkterna för dessa besparingsåtgärder
måste givetvis vara följande
två. För det första: Vilket program
för verksamheten vill man godkänna?
För det andra: Hur pass lång
tidtabell är man beredd att acceptera?
Självfallet är kostnaderna för ett mindre
ambitiöst program lägre, och den

årliga budgetbelastningen blir också
mindre om tidtabellen utsträcks på
längre tid. Vill man emellertid göra det
möjligt att atomkraften såsom energikälla
tas i anspråk i stor skala i vårt
land från låt oss säga 1970-talets mitt —
och även härom tycks enighet råda inte
bara bland experterna utan glädjande
nog också inom statsutskottet — så är
det program, som ligger till grund för
anslagsberäkningarna i propositionen,
ett minimiprogram med hänsyn till innehållet
och tidtabellen.

I högerreservationen yrkas nu på en
nedskärning med 10 miljoner. Högern
får förlåta mig, om jag även efter att ha
lyssnat till herr Bohman betecknar motiveringen
därför — för att inte ta till
alltför starka ord — som både lättvindig
och föga genomtänkt. Den sakliga
argumenteringen lyser helt med sin
frånvaro och har fått ersättas med löst
framkastade påståenden.

Högern vill inte rubba programmet,
säger man. Men det framhålles uttryckligen
i reservationen, att även med fasthållande
av den av Kungl. Maj :t angivna
målsättningen en icke oväsentlig utgiftsbegränsning
bör kunna ernås för
nästa budgetår, och detta upprepar herr
Bohman här. Reservanterna påstår i anslutning
till detta, att det finns ett betydande
utrymme för rationaliseringar
och förenklingar — vilka de är nämner
man inte närmare. Man har inte gjort
sig stor möda att leda det påståendet i
bevis, och det kunde sannerligen inte
herr Bohman göra heller.

Det framgår av propositionen och det
material i övrigt, som ställts till utskottets
förfogande i detta sammanhang, att
en begränsning av utgifterna måste få
konsekvenser för atomenergiprogrammets
genomförande i dess helhet. Jag
skall här, herr talman, för att inte ta
för mycket tid i anspråk, nöja mig med
att hänvisa till detta.

Jag kan emellertid ändå inte underlåta
att i sammanhanget fästa kammarens
uppmärksamhet vid en omständig -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

het, som jag tror är betecknande för
högerns sätt att manövrera i denna som
i så många andra frågor, där man yrkar
på begränsning av statsutgifterna.

Vid riksdagens början väcktes av högern
en partimotion, som om jag minns
rätt också har herr Bohman som undertecknare,
om att anslaget skulle skäras
ned med 10 miljoner. Det är dessa
10 miljoner som man alltjämt anser sig
kunna spara. Vid den tidpunkten kunde
emellertid högern komma med ett motiv.
Pengarna skulle kunna sparas genom
att planerna på uranverket i Ranstad
reviderades. Ja, jag skall oförbehållsamt
erkänna, att om man vill ta
konsekvenserna av det, så kan utgifterna
pressas ned med 10 miljoner kronor.
Det innebär visserligen en försening av
atomprogrammet i utvecklingsskedet —
eller i varje fall en väsentlig omläggning
av detsamma, till skada för framtiden
— men det är i varje fall en logisk
ståndpunkt. Men nu tycks högern ha
frångått den ståndpunkten och vill inte
längre rekommendera att det arbetet
förskjutes och atomprogrammet därmed
försenas. Angelägenheten härav understrykes
för övrigt i en annan reservation,
som högern har varit med om
att underteckna, nämligen den där man
begär en utredning av hela verksamhetens
organisation på detta område. Man
har med andra ord frånfallit sina egna
utgångspunkter och de ursprungliga motiven.
Man vill inte ta följderna av denna
besparing, men anslaget skall lika
fullt skäras ned. Jag behöver väl inte
säga mer om den saken.

Låt mig härefter, herr talman, övergå
till att något beröra den andra reservationen,
till vilken utskottets samtliga
borgerliga ledamöter har anslutit sig.
Som jag nyss antydde, utmynnar den
reservationen i ett yrkande om utredning
rörande målsättningen för atomenergiarbetet
och Aktiebolaget Atomenergis
framtida verksamhet och organisation.
Utgångspunkten har också där
varit de motioner som väckts från hö -

ger- och folkpartihåll vid riksdagens
början.

Jag brukar i allmänhet ta utredningsyrkanden
med ganska stor ro. Men i
och för sig vill jag inte förneka att det
på detta område finns anledning att
uppmärksamt följa utvecklingen av det
program som i full enighet gjordes upp
1956 och som legat till grund för alla
propositioner sedan dess. Inte förrän i
år har heller programmet föranlett någon
anmärkning från riksdagens sida.
Den saken är värd att här understryka.
Jag anser att man av detta förhållande
kan sluta sig till att det rått full enighet
inte bara om målsättningen för
atomprogrammet utan också om det sätt
på vilket det administreras och handhaves.

Ännu så sent som i fjol var det som
sagt ingen som ville ifrågasätta riktlinjerna
för denna verksamhet och dess
handhavande. Jag vill emellertid först
som sist framhålla, att jag själv hela
tiden har haft ögonen öppna för att det
här rör sig om en försöksverksamhet
på ett område, där även de internationella
erfarenheterna är ganska begränsade.
Formerna för denna verksamhet
kan därför behöva överses, och skäl kan
visst åberopas och uppkomma för att
ändra programmet med hänsyn till de
ändrade förhållanden som kan inställa
sig. En översyn kan därför förr eller
senare vara befogad. Och under alla omständigheter
måste man ständigt ha uppmärksamheten
riktad på att anpassa
omfånget, inriktningen och organisationen
av detta arbete efter de förändringar
som läget kan komma att undergå.
Att den tidpunkten nu har kommit har
jag dock svårt att inse.

Framför allt är det nu en omständighet
som åberopas som motiv för utredningskravet,
nämligen att atomprogrammet
har försenats och att det är
angeläget att undvika ytterligare dröjsmål.
Ja, vad kan man säga om det?

I förhållande till den kanske väl optimistiska
tidtabell man trodde sig

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

kunna följa, när atomprogrammet första
gången förelädes riksdagen i sin nuvarande
inriktning, har givetvis en
tidsförskjutning inträtt. Det är obestridligt,
och det erkänner vi alla. Enligt
min uppfattning är det emellertid
både oriktigt och orimligt att lägga
skulden härför på atombolaget och dra
den förhastade slutsatsen, att bolagets
ställning måste ändras och hela ledningen
av utvecklingsarbetet på detta
område åtminstone delvis läggas i andra
händer. Detta vittnar endast om
bristande kunskap rörande dröjsmålets
verkliga orsaker.

Jag skall här bara peka på ett par
av de objektiva orsakerna till dröjsmålet.
Till följd av de fördyringar av
reaktorprogrammet som redan 1958
kunde förutses och som ingalunda är
något för vårt land säreget utan har
sin motsvarighet i andra länder, där
ett mer avancerat utvecklingsarbete
pågått, vidtogs en ändring i de ursprungliga
planerna. Medan man från
början avsett att parallellt med arbetet
med reaktorn i Ågesta projektera
och uppföra värmereaktorn Adam i
Västerås, så fann man nu med hänsyn
till kostnadsfördyringarna nödvändigt
att sammanslå dessa två projekt till ett,
numera kallat R3/Adam. Utan att här
bli alltför teknisk kan jag kanske ändå
säga att detta innebär vissa modifikationer
i den ursprungligen planerade
reaktorn i Ågesta. Den nya reaktorn är av
mera komplicerad typ för både värme
och elkraft. Att man i valet mellan
denna reaktor och Adam stannade inför
den mera avancerade typen berodde
därpå att den ansågs vara mera
värdefull för det fortsatta utvecklingsarbetet.
Men som jag nyss sade, det betydde
samtidigt att man bestämde sig
för en mera komplicerad och därför
också en mera arbets- och tidskrävande
konstruktion än den ursprungliga
ågestareaktorn.

Om denna omläggning av programmet
blev alla parter överens: AB Atom -

energi, vattenfallsstyrelsen, Stockholms
stad och den enskilda industrien. Givetvis
är det jag som i sista hand bär
ansvaret för denna ändring av atomprogrammet
och för den uppkomna förseningen.
Den vidtogs emellertid för att
undvika ännu kraftigare utgiftsstegringar,
och jag vill erinra om att frågan
anmäldes för höstriksdagen 1958
och då inte föranledde någon erinran
från riksdagens sida.

En annan orsak till förseningen —
om jag nu ser inte på hela programmet
utan på ågestareaktorn — har varit
att man under konstruktionens gång
har skärpt säkerhetskraven, varvid
man ansett sig böra kläda det bergrum
i vilket reaktorn skall inrymmas
i ett stålhölje. Det vållar också en viss
tidsutdräkt.

En tredje orsak till förseningen av
programmet får sökas i de svårigheter
som mött vid en del byggnads- och
anläggningsarbeten i Ågesta. Bergras,
som inte kunnat förutses, har nämligen
inträffat, vilket gjort arbetena mera
omständliga.

Ytterligare en omständighet som bidragit
till dröjsmålet kan förtjäna omnämnas.
Det metallhölje, som skall innesluta
försöksreaktorn R2 i Studsvik
och som beställdes hos amerikanska
tillverkare med stora erfarenheter på
detta område, visade sig efter mottagandet
vid noggrann testning här i
landet vara behäftat med så allvarliga
brister att ett helt nytt hölje fick anskaffas.
AB Atomenergi hade garderat
sig häremot, varför ingen kostnadsökning
inträffade, men en fördröjning av
utvecklingsprogrammet kunde inte undvikas.

Jag är medveten om att flera orsaker
kan anges som förklaring till förseningen,
men jag skall inte trötta
kammaren med någon ytterligare uppräkning.
Vad jag redan anfört är väl
ändå till fyllest för att visa att man inte
i dröjsmålet har tillräcklig grund
för att sätla kompetensen hos atom -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

bolaget och hos ledningen för atomprogrammet
i tvivelsmål. Jag erkänner
gärna, som jag nyss antydde, att ingenting
är så bra att det inte kan göras
bättre. På detta område har, såvitt jag
kunnat finna, ingenting framkommit
som ger motionärerna eller reservanterna
i utskottet stöd för de mer eller
mindre förtäckta beskyllningar de
riktat mot myndigheterna och mot de
organ som handhar denna verksamhet.
Jag vill på det bestämdaste tillbakavisa
dessa anklagelser.

Jag skall emellertid inte lämna denna
sida av saken utan att också ha
sagt något om atombolaget mot bakgrund
av de hittillsvarande erfarenheterna
av dess verksamhet. Företaget
är som bekant uppbyggt som ett samarbetsorgan,
där staten har fyra sjundedelar
av aktierna och de återstående
tre sjundedelarna ligger hos 70 industriföretag,
försäkringsbolag, kommunala
och privata kraftföretag m. fl.
Inom företaget har eniga beslut fattats
angående såväl bolagets arbetsuppgifter
som arbetsfördelningen vid industrien.
År 1956 ingicks sålunda en aktieägaröverenskommelse
som till stor del
ännu är i kraft, och så sent som förra
månaden antog atombolagets styrelse
•— också i full enighet-—vissa principiella
riktlinjer för arbetet och samarbetet
med industrien och kraftföretagen.
Att det tekniska samarbetet på
det stora hela taget gått bra är också
en förutsättning för att bolaget kunnat
bestå med den utbyggnad som vi
nyss angivit. Hade det varit samarbetssvårigheter,
skulle man blivit nödsakad
överväga en annan organisationsform.
Det kan här hänvisas till att
man i utlandet har helt statliga institutioner
för dessa ändamål. Yår samarbetsform
torde egentligen vara ett
unikt experiment på området, ett experiment
som jag hoppas inte skall bli
utan goda erfarenheter.

Atombolagets uppgift som samarbetsorgan
är bl. a. att fördela arbetet till

olika svenska industriföretag. Eftersom
effektivitetsskäl tenderar att föranleda
en viss koncentration av uppgifterna
till några stora industriföretag
med speciella resurser, så blir en
viktig uppgift för atombolaget att se
till att även andra därtill lämpade företag
får möjlighet att göra sig gällande
inom atomtekniken. Det är naturligt
att atombolaget, som har de
största kunskaperna i landet i atomfrågor,
får ett avgörande inflytande på
hur statens pengar utnyttjas. Statsanslagen
bör givetvis inte gå direkt till
industrien utan via atombolaget. Detta
utlägger beställningar på det sätt som
nu sker. För att peka på ett jämförligt
område, så är det väl ingen som
ifrågasätter att de stora militära beställningarna
hos industrien skall gå
genom de militära förvaltningarna,
som också är utrustade med egna vapenkonstruktörer
för att man rätt skall
kunna bedöma hur utvecklingsarbete
och beställningar skall inriktas. Handen
på hjärtat, ärade kammarledamöter!
År det någon som verkligen tror
att atomprogrammet skulle bli billigare,
ifall man, i stället för att anlita
den väg vi nu går, direkt skulle betala
ut pengarna till industrien utan
någon som helst kontrollmöjlighet?

Jag skall försöka ge kammaren en
konkret bild av hur samarbetet mellan
atombolaget och industrien ter sig
i praktiken vid de två största reaktorprojekten,
R3 i Ågesta och R4 som vattenfallsstyrelsen
planerar lägga vid
Björnö på Vikbolandet. På R3 i Ågesta
är för närvarande 670 man inkopplade,
därav 110 tjänstemän och 21 kollektivavtalsanställda
inom atombolaget.
Det gäller i stor utsträckning speciell
personal för bl. a. strålskydd och
reaktorfysik. Av de 365 man som industrien
fått engagera är en stor del
tillverkningspersonal ute på olika
verkstäder. Enbart ett järnverk har sålunda
omkring 20 tjänstemän och 100
verkstadsarbetare i arbete med den

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

stora reaktortanken. Medan R3 i Ågesta
befinner sig i byggnads- och tillverkningsskedet,
är den stora kraftverksreaktorn
R4 ännu bara på projekterings-
och konstruktionsstadiet.
Som exempel kan jag nämna att atombolaget
beräknas under första halvåret
1961 komma att sysselsätta 65 av sina
tjänstemän på R4, varav 17 konstruktörer.
Industriens insats ligger
vid samma tid vid 150 man. Sedan
bygget kommit in i tillverkningsstadiet
kommer tyngdpunkten att i ännu
högre grad förskjutas åt industrihållet.
Reträffande det nu nedlagda reaktorprojektet
Adam kan jag i fråga om arbetsfördelningen
erinra om att atombolaget
på sin tid lade ut hela dess
konstruktion till Asea.

De här anförda exemplen på hur
samarbetet på detta område i verkligheten
ter sig hoppas jag givit kammaren
en bättre uppfattning om förhållandena
än de allmänna fraserna i
högerns och folkpartiets motioner, som
delvis upprepades i herr Rohmans anförande.

Låt mig slutligen, herr talman, bara
i största korthet beröra det likaledes
reservationsvis framförda kravet om en
utredning av kontroll- och säkerhetsfrågornas
handläggning. Jag skulle egentligen
kunna nöja mig med att instämma
i vad fru Lewén-Eliasson anfört, men
jag vill göra några tillägg för egen del.

Det måste ligga i allas intresse, att
dessa frågor prövas så omsorgsfullt som
möjligt med anlitande av all den inhemska
och internationella expertis som
över huvud taget kan uppbringas. Var
och en som vill göra sig mödan att sätta
sig in i hur dessa frågor handläggs, skall
också finna, att det sker på detta sätt.

De krav, som ur säkerhetssynpunkt
ställs beträffande reaktorns förläggning,
konstruktion m. m. liksom beträffande
oskadliggörandet av avfallsprodukter
uppgörs i enlighet med normer och föreskrifter
utarbetade av den främsta expertisen
på alla de områden som här är av

betydelse. Jag är övertygad om att myndigheterna
i alla avseenden kommer att
följa experterna. Det måste ju vara i
allas intresse att såvitt möjligt eliminera
alla risker. Skulle experterna mot all
förmodan ibland komma till olika meningar
— det har såvitt jag vet inte
hänt i något fall här i landet — får de
ta tid på sig och försöka resonera sig
samman, och det lär för vetenskapsmän
inte vara omöjligt att komma överens
om konstaterbara fakta. Skulle man likväl
misslyckas att uppnå enighet, kommer
•— det är jag övertygad om ■— myndigheterna
alltid att vara benägna att
föreskriva sådana anordningar, att de
mest långtgående krav uppfylles.

Det var den ena saken jag ville framhålla.
Den andra är följande. Det är naturligtvis
av utomordentlig vikt att det
avgörande bedömandet får ligga hos ett
organ som är obundet och objektivt. Det
slutliga avgörandet har regeringen men
först efter hörande av delegationen för
atomenergifrågor. I den delegationen
sitter inte någon som är bunden till något
som helst intresse på området. Jag
vill understryka det.

Ehuru mitt anförande redan blivit
längre än jag tänkt, vill jag ändå säga
några ord i anslutning till det anförande
som fru Lewén-Eliasson hållit här
i kammaren. Jag vill då bara först erinra
om att jag haft anledning att diskutera
den frågan vid ett tidigare tillfälle
i samband med en interpellationsdebatt,
men det är nu rätt länge sedan, och en
del nya omständigheter har väl tillkommit.

Vid drift av varje atomreaktor får
man en viss liten mängd radioaktivt avfall,
som man på något sött måste disponera.
Spillvattnet kontrolleras och renas
vid behov innan det släpps ut. För
ågestaverket står två reningsmetoder
till buds, nämligen rening i s. k. jonbrytare
eller genom indunstning. Vilken
metod man än väljer, erhålles en
höggradig rening av vattnet, som kan
ligga mellan tiotusen gånger och en mil -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

jon gånger beroende på variationer i
spillvattnets sammansättning och på vilket
sätt reningen utförts. Detta är uppgifter
som jag inhämtat från experter.
Det vatten som lämnar reningsanläggningen
har en mycket låg radioaktivitet,
en som närmar sig den naturliga radioaktiviteten
och som alltid kontrolleras
på nytt innan vattnet släpps ut i
mottagaren. Mottagarens vatten står
även under löpande kontroll. För att bestämma
vilken mängd radioaktivitet
som kan tillåtas i avloppsvattnet behöver
man givetvis ha en norm att gå efter.
I hela den västliga världen tillämpas,
har det sagts mig, de s. k. ICRPnormerna,
som utarbetats av ett antal
erkända experter, International Commission
of Radiological Protection.

Resultat av undersökningar och utredningar
som gjorts av bästa tänkbara
tillgänglig internationell expertis står
sålunda till förfogande när det gäller bedömningen
av vilket radioaktivt utsläpp
från en reaktor som kan tillåtas. Det är
angeläget att normerna även följs i de
fallen, och beräkningarna beträffande
utsläppningen har därför gjorts i enlighet
med dessa normer, varvid hänsyn
tagits till vattnets omsättning och andra
lokala förhållanden.

De beräkningar som gjorts i samband
med ågestareaktorn har godkänts av
medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd
och annan oberoende expertis samt av
vattendomstolen, som i första instans
haft att ta ställning till vattenmålet. Nu
är ärendet föremål för prövning i vattendomstolen.

När det gäller att bedöma vilken metod
som man skall använda för att disponera
det radioaktiva avfallet, måste
man först utgå från den förutsättningen,
att ingen risk skall uppstå för befolkningen
i trakten vid oförändrad användning
av sjön Magelungen för rekreationsoch
andra ändamål. Man måste också ta
hänsyn till vilken metod som blir den
mest ekonomiska. Den metod som preliminärt
valts för utsläpp av det renade

och kontrollerade vattnet i Magelungen
har den lägsta kostnaden. Men även andra
alternativ för säker disponering av
avfallet är givetvis möjliga att genomföra.
Men även då krävs utslag av vattendomstolen,
varvid man får räkna
med att tillämpa samma normer. Alldeles
oavsett utgången i vattendomstolen
förutsätter jag att den självklara principen
följes, att atomenergianläggningen
skall få ett sådant utförande, att några
risker för omgivningen inte uppstår.

Jag beklagar om det verkligen förhåller
sig så att informationsverksamheten,
som fru Lewén-Eliasson sade, varit
bristfällig på detta område. Jag har vissa
uppgifter som ändå tyder på att man
från atombolaget, liksom från parterna
över huvud taget, varit angelägen att
bedriva informationsverksamhet men
att den förening, som tagit på sig uppgiften
att bevaka befolkningens intressen,
hittills inte visat så stort intresse.
Jag är emellertid övertygad om att även
i fortsättningen de i Ågesta intresserade
parterna kommer att vara villiga att
lämna fortlöpande information om reaktorkonstruktionen
och de säkerhetsåtgärder
som vidtas vid anläggningen
— detta såväl i den kommitté som finns
för kontakt med Intresseföreningen Magelungen
som när det gäller övriga intresserade.
Ur den synpunkten tror jag
att denna diskussion ytterligare inskärpt
vikten av att informationsverksamheten
på dessa nya och sannerligen i många
avseenden känsliga områden inte försummas.

Herr talman! Jag har redan tagit kammarens
tid för länge i anspråk med detta
något utdragna anförande och skall nu
sluta.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! I sitt långa och pedagogiskt
upplagda anförande bär statsrådet
Lange på åtskilliga punkter polemiserat
mot uppfattningar som inte
förts fram i motionen och som inte heller
återfinnes i reservationen. Statsrådet

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.
Atomenergiverksamhet inom

Lange framhöll vidare att han skulle
undanröja en del missuppfattningar som
vi gjort oss skyldiga till. Jag tycker
emellertid, att han i sitt anförande mera
gav uttryck åt andra bedömningar än
vi gjort och att han inte kunde påvisa
några missuppfattningar i sak.

Vad först gäller den högermotion, i vilken
man varit inne på frågan om möjligheterna
att importera naturligt uran

— en motion som jag inte skrivit under;
på den punkten får jag alltså rätta
herr statsrådet — vill jag understryka
att detta spörsmål — som för övrigt var
ganska vagt utformat i motionen — icke
sammankopplats med de föreslagna besparingsåtgärderna.
Besparingsåtgärderna
rör närmast atombolagets verksamhet
och organisation. I propositionen
finner man en utförlig katalog över de
utgifter atombolaget räknar med för
nästa år — en specificering av atombolagets
petita alltså — men det kan
inte vara vår sak att här i kammaren
eller i en reservation eller i en motion
precisera punkt efter punkt, hur mycket
man skall ta i det ena och det andra
hänseendet; det överlåter vi med varm
hand åt handelsministern. Jag vill erinra
om att atombolaget för nästa budgetår
begärt i runt tal 173 miljoner kronor.
Detta belopp har departementschefen
prutat ned till 118 miljoner plus
vissa beställningsbemyndiganden. Man
kan ju inte gå hur långt som helst, men
att den rätta gränsen går just vid det belopp
handelsministern stannat för, kan
man inte vara säker på. Vid en annan
gränsdragning mellan den enskilda industrien
och atombolaget skulle man,
har vi menat, kunna göra besparingar

— man skulle exempelvis kunna minska
konstruktionsarbetet inom atombolaget
och lägga över sådana uppgifter på den
enskilda industrien. Man skulle därigenom
kunna minska atombolagets interna
organisation och spara pengar på
det sättet. Vi är alltså övertygade att det
går att åstadkomma en tioprocentig reducering
av begärda belopp för det
5 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

Aktiebolaget Atomenergi

kommande året. Man kan också åstadkomma
vissa begränsningar genom beställningsbemyndiganden.

Beträffande den principiella frågan
om gränsdragningen mellan statlig och
enskild verksamhet vill jag endast säga,
att ingen har bestritt att här behövs
samverkan. Staten kan inte klara sig
utan den enskilda industriens resurser
och insatser, och det är lika klart, att
staten måste göra stora åtaganden. Vad
saken nu gäller är om bättre och snabbare
resultat kan nås med en annan
arbetsfördelning än den som tillämpats
enligt 1956 års riksdagsbeslut. Vi menar
att den frågan är så betydelsefull att
den bör utredas, och detta tror jag att
man anser även inom näringslivet i allmänhet.
Vi har svårt att förstå varför
man sätter sig emot ett så välmotiverat
utredningsvrkande.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att tacka departementschefen
för hans inlägg — jag tror att statsrådets
uttalanden hälsas med största
tillfredsställelse av alla berörda och
kommer att verka i hög grad lugnande
på opinionen.

Jag vill emellertid tillägga, att jag kan
för departementschefen demonstrera
ovederhäftigt material som anonymt
spritts inom området i fråga under flera
månader och som inte mötts av några
vederhäftiga uppgifter från företaget.
Jag tror att detta utgör en stor del av
grunden till den oro som råder. Dessutom
finns exempel på att ansvariga personer
från företaget inte förstått att lämna
upplysning vid sammankomster, anordnade
bl. a. av kommunala myndigheter
i Huddinge, på ett sådant sätt att
det gick in hos befolkningen, utan tvärtom
satt sig på så höga hästar, att de
mera skadat än främjat sin sak — vilket
senare de naturligtvis var ute för
att göra, det är jag övertygad om.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Bohman lär inte
kunna bestrida, att i motionen II: 327,
där man begär denna tioprocentiga nedskärning
av det i propositionen äskade
beloppet, hänvisas också till Ranstadprojektet.
Det heter uttryckligen: »övervägas
kan också, huruvida den under
senaste tid ökade konkurrensen på den
internationella uranmarknaden och de
möjligheter detta kan medföra för friare,
villkorslös import och lagerhållning
av uran bör föranleda en revidering av
planerna för uranverksanläggningen i
Ranstad.»

Herr Bohman säger vidare att man
kanske kan begagna sig av beställningsbemyndiganden.
Ja, det vill jag inte
bestrida. Det är möjligt att man i så fall
detta budgetår formellt skulle kunna få
ned beloppet. Men det blir ingen verklig
besparing, herr Bohman. Det lönar
sig väl emellertid knappast att anföra
sakliga argument gentemot herr Bohman,
eftersom han tror det är möjligt
att göra dessa besparingar genom rationaliseringsåtgärder,
som han inte närmare
anger; här är det för hans del mera
fråga om en ren trossak.

Jag kan inte förstå att det skulle bli
billigare om man, i stället för att anlita
atombolaget och genom detta bolag den
enskilda industrien, skulle på något sätt
lägga ut direkta beställningar och arbetsuppgifter
till industrien. Om man
följer herr Bohman och tar en ingenjör
från atombolaget och flyttar över honom
till ett industriföretag och om staten
fortfarande betalar fiolerna på löpande
räkning, inklusive 75 procents
omkostnadspålägg på lönerna, såsom nu
sker — tror verkligen herr Bohman att
detta skulle bli billigare för staten?

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Handelsministern slutade
sitt stora anförande med självanklagelser
för att han tagit kammarens
tid i anspråk alltför länge. Jag skall be

Atomenergi

att få börja med att trösta honom på
den punkten. Det finns ingen anledning
till dessa förebråelser, ty det var ett
intressant och beträffande handelsministerns
och regeringens uppfattning i
atomfrågan klargörande anförande, som
jag tror att vi alla lyssnade till med
intresse.

Däremot gjorde jag under detta anförande
följande iakttagelse. Handelsministern
började med ett mycket erkännsamt
och riktigt konstaterande av
att det i allt väsentligt råder enighet
om den svenska atompolitiken, men efter
en stund övergick statsrådet till ytterst
hårda anklagelser mot reservanterna
för att vi — som han sade vid något
tillfälle — gjort oss skyldiga till misstänkliggöranden
och framkastat anklagelser,
vilka statsrådet kände det som en
plikt att tillbakavisa.

Jag läste som hastigast igenom reservationerna
— jag vet inte för vilken
gång i ordningen — när statsrådet yttrade
detta. Jag letade förgäves, i varje
fall i de båda senare reservationerna,
efter någon som helst ansats till misstänkliggörande
eller anklagelse. Vi har
bara en annan uppfattning än statsrådet
i vissa delfrågor, och jag skall strax
återkomma till dem. För övrigt har
statsrådet vidgått att till exempel en
översyn av den organisatoriska sidan
kan i långa stycken vara befogad —
precis vad reservanterna begärt men
vad utskottsmajoriteten motsatt sig.

I anslutning till den första högerreservationen,
som vi på vårt håll inte
givit vår anslutning, är jag angelägen
om att med ett par siffror belysa hur
hård nedprutningen av atomprogrammet
redan är. Petitaframställningen slutade
på 198,4 miljoner kronor. Kungl.
Maj:t föreslår nu sammanlagt 118,1 miljoner.
En prutning har alltså gjorts med
ungefär 40 procent. Högern vill nu göra
ytterligare en nedskärning av denna
summa med i runt tal 10 miljoner.

Jag måste ge statsrådet rätt i att varken
högerreservanterna eller högermo -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

lionärerna konkret har visat var man
vill pruta. Mot bakgrunden av det faktum,
som här konstaterats både av herr
Bohman och av statsrådet, att atomprogrammet
är försenat och har fördyrats,
har vi icke kunnat ta på vårt ansvar att
medverka till en ytterligare nedbantning,
vars resultat icke kan överblickas.
Jag kan gott säga att när vi under föredragningarna
i utskottet liksom under
utskottsbehandlingen över huvud taget
försökt få en klar bild av hur dessa
prutningar skulle verka, har vi kommit
till samma slutsats som statsrådet
angav finnas antydd i högerreservationen,
nämligen att det skulle komma att
gå ut över Ranstad-verket.

När det ligger så till och när vi vet
vilka växlande ståndpunkter som intagits
till frågan om fyndigheterna därnere,
har vi ansett att vi inte kunde
stödja detta yrkande i högerreservationen.
Därmed har jag ingalunda velat säga
att det inte är möjligt att göra ytterligare
besparingar — detta ligger utanför
min kompetens. Men om det skulle
vara möjligt att göra besparingar, utgår
jag ifrån att detta kommer att ske under
alla förhållanden.

Frågan om organisationen och arbetsfördelningen,
som behandlats i den
andra reservationen, har redan belysts.
Jag måste emellertid uttala min förvåning
över att statsrådet på den punkten
frågar: Anser kammarens ledamöter att
det skulle vara riktigt och ansvarigt att
lägga ut beställningar på den privata
industrien utan statlig kontroll? Det vet
väl herr statsrådet att ingen som sysslat
med dessa frågor hävdat något sådant.
Vad är det då som fortfarande brister i
organisationen på detta område och
som av många omständigheter att döma
— man får uttrycka sig försiktigt på
ett område där man inte är fackman
och som är så svårt som detta — har
bidragit till förseningen? Ja, den gränsdragning,
som vi i principbeslutet 1956
tänkte oss mellan å ena sidan atombolagets
verksamhet och å andra sidan de

enskilda företagen, har fortfarande inte
kommit till stånd. Här råder oklarhet.
Jag har ett klart minne av att även statsrådet
var inne på tanken att atombolaget
skulle begränsa sig till i princip en
kontrollerande verksamhet. Det är klarhet
härom som efterlyses i den av folkpartiet,
centerpartiet och högern avgivna
reservationen under b).

Den enskilda industrien skulle däremot
få överta i allt högre grad både
konstruktions- och tillverkningsarbetet.
Jag bestrider inte att det har skett i viss
utsträckning — jag har frågat experterna
om utvecklingen på detta område,
och de säger, att så har skett i ökad omfattning.
Trots detta måste jag emellertid
säga, att organisationen på denna
punkt alltjämt är oklar och att man
borde få sådana instruktioner från atombolaget,
att man hade möjlighet att mera
bestämt eftersträva en sådan lösning.

Därtill kommer — och det tycker jag
är en avgörande synpunkt — att så
knapp som tillgången här i landet är
på expertis i dessa tillverknings-, konstruktions-
och även kontrollfrågor, så
nödvändiggör även detta sparsamhet
med, om jag får kalla det så, arbetskraften
på detta område. Därför är en översyn
och en utredning nödvändig. Jag
tar i detta sammanhang fasta på vad
handelsministern sade —- det kanske
kom mera i förbigående, men det innebar
faktiskt en anslutning till reservationen
— att en översyn kan mycket
snart framstå som befogad.

Det är ju just en sådan översyn som
vi har efterlyst.

Om jag sedan får säga ett ord om
den sista reservationen, som gäller säkerhetsfrågan,
vill jag framhålla, att
jag har litet svårt att förstå fru Lewén-Eliassons
framträdande här i
kammaren. Hon har kanske mera energiskt
än någon annan inom avdelningen
arbetat för att vi skulle skriva
hårt på säkerhetsfrågorna, helt enkelt
av det skälet att hon är bosatt i den

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

kommun där ågestaanläggningen placeras
och därför känner oron i Huddinge
bättre än de flesta andra som
sysslar med detta. Vad som förvånar
är, att fru Lewén-Eliasson under sådana
förhållanden har anslutit sig till
utskottsmajoriteten, som har skrivit
svagare på denna punkt än vad reservanterna
har gjort. Jag tog för alldeles
givet att fru Lewén-Eliasson redan
i utskottet skulle ansluta sig till reservanterna.
När så inte skedde, konstaterade
jag med en trött suck, att
här har ambitionen att vara lojal mot
det egna partiet varit starkare än logiken.
Jag har ingen anledning att
blanda mig i detta. Det är fru LewénEliassons
ensak. Men egendomligt är
det, att hon efter allt det arbete hon
nedlagt på att få säkerhetsfrågorna tillgodosedda
anslutit sig till utskottsmajoriteten.

Med detta vill jag ingalunda ha sagt
att inte även utskottsmajoriteten skrivit
relativt bra. Men när man hör handelsministern
tala om utsläppet i Magelungen,
som vi reservanter ändå drar
oss för på ett annat sätt än utskottsmajoriteten
—• det föreligger ju en viss
skillnad i fråga om vårt och utskottsmajoritetens
sätt att skriva om den saken
— så får man en känsla av att handelsministern
inte är särskilt rädd för
att det renade vattnet släpps ut i Magelungen.
De föredragande som vi hade
från kommunen som varit i kontakt
med expertis på detta område, var
djupt oroliga för detta. När man vet
att kostnadsfördyringen vid utsläpp
direkt i Saltsjön i stället för i Magelungen
blir relativt liten, anser vi, att
det är inte bara riktigt utan också tillbörligt,
att man från början projekterar
så, att man ordnar utsläpp i Saltsjön.

Därtill kommer den principiella synpunkt
som man var inne på och som
jag också finner vara riktig, nämligen
att när vi sätter i gång med att bygga
atomverk och projektera sådana på

olika håll i landet, så är det viktigt,
att man från början går så till roten
med den oro som finns vad gäller säkerhetsfrågorna
och garantierna för
befolkningen i detta avseende, att man
från början undanröjer varje tillstymmelse
till sådan oro. Vi måste få fram
garantier för att, när vi projekterar
atomverk, dessa också är ofarliga. Vi
vill ingalunda utdöma de instanser,
som nu har hand om säkerhetsfrågorna,
men vi vet, att de inte har lyckats
stilla allmänhetens oro. Fördenskull
anser vi att man bör gå ytterligare
ett steg för att se vad som kan
göras på detta område. Vi anvisar bl. a.
möjligheten att anlita utländsk expertis,
eftersom vi, efter de undersökningar
vi har gjort, anser att mycket
talar för att den svenska expertis vi
har tillgång till inte räcker.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till de båda under
b) och c) anförda reservationerna.

Allra sist vill jag gärna säga till handelsministern,
när han nu i allt väsentligt
fått anslutning till programmet,
att vi är lika rädda som han för
förseningar på detta område, för att
vi, när vi kommer till slutet av 1960-talet eller in på 1970-talet, skulle kunna
säga, att vi har sinkat efter i fråga
om atomkraften. Ingen vet nämligen
hur vår energisituation är om 10
å 15 år. Men vi anser att det finns utrymme
för olika syn på hur vi bäst
skall gå till väga. När vi vill ha en
mera effektiv och kanske också, som
jag tror, en mera ekonomisk arbetsfördelning
än handelsministern mellan
det enskilda näringslivet och det
statliga atombolaget — som gjort stor
nytta på detta område — är det ingalunda
att misstänkliggöra, utan det är
att lämna ett konstruktivt bidrag till
diskussionen. Jag tycker att det skulle
ligga i handelsministerns eget intresse
att reservationslöst vidgå detta.

Detsamma gäller när man är mån
om att ta fasta på säkerhetsfrågorna

Onsdagen den 27 april 19G0 fm.

Nr 14

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

så att vi här inte får en orosfaktor
bland befolkningen för många år framåt.
Vi gör klokt i att redan från starten
försöka undanröja varje anledning
till sådan oro.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag började mitt anförande,
som jag vet att herr Ståhl
lyssnade till, med att oförbehållsamt
uttrycka min tillfredsställelse över att
det alltjämt förelåg en uppslutning
kring målsättningen och den huvudsakliga
inriktningen av atomprogrammet.
Det är nu en sak. Men jag tror
inte att herr Ståhl ur vad jag rent allmänt
framhöll om min förståelse för
utredningens krav kan utläsa, att def
illa överensstämde med den kritik som
jag riktat mot de motiv som legat bakom
det av reservanterna framförda utredningskravet,
i första hand det som
gäller atombolagets ställning. Det må
väl ursäktas mig om jag utgått från
de motiveringar som står i reservationerna.
Jag skall gärna erkänna att det
skett en liten glidning — kanske en
ganska väsentlig glidning för övrigt —
sedan reservationerna skrevs. Men
herr Ståhl, som ju har en mycket rik
erfarenhet av publicistisk verksamhet,
har väl ändå inte kunnat undgå att
ta del av den diskussion som pågått i
pressen beträffande atombolaget, delvis
med utgångspunkt från de motioner
som väcktes vid riksdagens början.
Jag har ansett att jag här har fått
ett tillfälle att något klargöra den verkliga
innebörden av de mer eller mindre
förtäckta anklagelser, som riktats
mot ledningen för atomprogrammet,
och jag har inte skäl att ta tillbaka ett
enda ord av vad jag sade i mitt inledningsanförande
på den punkten.
Men om de toner, som herr Ståhl nu
anslår i debatten, också är betecknande
för motionärerna i allmänhet, skall
jag gärna ta fasta på det och säga, att
det gläder mig mycket alt denna om -

svängning ägt rum. Jag är mycket mera
tillfredsställd, när jag nu lyssnar
till diskusionen, än jag var för bara
några månader sedan. Det erkännandet,
herr Ståhl, skall jag gärna tillfoga
till det första som jag gav här i
debatten.

Herr Ståhl säger vidare, att den gränsdragning
som 1956 gjordes beträffande
atomprogrammet kanske inte har hållits,
i varje fall kan man inte överblicka
den. Jag vill då bara återigen hänvisa
till vad jag sade i mitt första anförande.
Jag visade på att i de aktuella projekt
det är fråga om väsentligt större
grupper av experter och anställda från
det enskilda näringslivet är inkopplade
än som finns från atombolaget, och, herr
Ståhl, när jag säger att en kontroll måste
finnas måste man —- och det erkänner
herr Ståhl — också se till att de
organ som har att handhava den kontrollen
har sådan utrustning och erfarenhet,
att denna kontroll effektivt kan
utövas. Det är bland annat av den anledningen
som man, när atomprogrammet
1956 uppgjordes, bestämde sig för
att huvudansvaret för konstruktionen av
prototypen för reaktorer skulle åvila
atombolaget. Där har sedan nya överenskommelser
mellan aktieägarna, som
jag framhöll i mitt ganska utdragna anförande,
ingåtts.

Sedan endast några ord om säkerhetsfrågorna.
Jag försökte även beträffande
dessa visa, att de handläggs med uppmärksammande
av alla de omständigheter
som kan inträffa och med anlitande
av all expertis som finns tillgänglig.
Jag har litet svårt att förstå att vi,
om vi tillsätter en utredning, skulle
kunna få ny expertis till vårt förfogande,
som skulle kunna skänka de aktuella
säkerhetsfrågorna en annan belysning
än den expertis kan göra som står till
huds i samband med de aktuella reaktorprojekten.

Sedan undrar jag — men det är närmast
fru Lewén-Eliassons sak att svara
på det — om inte herr Ståhl har miss -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

förstått även henne. Fru Lewén-Eliasson
talade om Ågesta-reaktorn och de
problem som sammanhänger med den.
Såvitt jag kunnat finna efter flerfaldiga
genomläsningar av reservationen på den
punkten finns inte ett ord nämnt om
de speciella problemställningarna i den
reservationen. Därför är det väl inte så
underligt, om fru Lewén-Eliassons underskrift
saknas under utredningskravet
i den reservationen, som jag inte
heller ansett vara så sakligt grundat.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ståhl har mycket
väl förstått mina ambitioner. Jag anser
själv att jag i rätt hög grad har lyckats
vinna förståelse för dem genom att
jag har fått ett enigt utskott att skriva
så pass mycket om Ågesta-reaktorn och
i de ordalag, som det har gjort. Men
sedan detta skett kunde det inte gärna
finnas anledning för mig att påkalla
någon särskild utredning om säkerhetsfrågorna
i stort, eftersom jag har utgått
ifrån att man ändå har uppmärksamheten
riktad på dessa frågor och
i fortsättningen kommer att göra allt
vad som är möjligt med hjälp av den
expertis som vi här i landet förfogar
över.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter den förklaring,
som fru Lewén-Eliasson här lämnat,
förstår jag henne bättre — det skall
jag medge, herr statsråd. Jag trodde
nämligen att hon satt i utskottet för att
inte bara tillvarata rent lokala huddingeintressen
och därför ansåg sig
kunna vara nöjd bara dessa intressen
blev tillgodosedda, utan jag utgick ifrån
att hon liksom vi andra kände sig representera
ett allmänintresse och således
i likhet med reservanterna ville
söka verka för att erfarenheterna från
ågestafallet kunde bli vägledande när
det gäller alla övriga anläggningar på

detta område som under den närmaste
framtiden kan förväntas.

Jag konstaterar alltså, att jag nu förstår
fru Lewén-Eliasson, men jag kan
inte säga att jag har odelade sympatier
för hennes betraktelse- och tillvägagångssätt.

Till herr statsrådet vill jag bara säga,
att det är självklart att kontrollen bör
ligga hos atombolaget — därom har
aldrig rått någon strid. Men statsrådet
vet lika väl som vi att under uppbyggnadstiden,
med den oklarhet som då i
vissa avseenden har rått, har det även
legat en rad andra uppgifter hos atombolaget,
och detta har vållat dubbelarbete
och ganska betydande trassel och
svårigheter. Det är med hänsyn till behovet
av att komma till rätta med detta
och att erhålla enklare och mer klara
linjer beträffande arbetsfördelning och
uppgifter som vi reservanter anser, att
det nu efter dessa fyra år finns anledning
att göra en ny översyn. Det
hela har, såsom jag tidigare sagt, utvecklat
sig åt rätt håll, men det är på
tiden att göra en ytterligare klarläggning
och gränsdragning.

Till sist vill jag säga, att även vi reservanter
har varit bekymrade för tillgången
till expertis här i landet när det
gäller en utredning av säkerhetsfrågorna.
Det finns ju — det vet statsrådet
bättre än jag — högklassig expertis
utanför vårt lands gränser. Detta är
en av anledningarna till att vi i reservationer
har pekat på möjligheten att
hämta expertis utifrån.

Innan jag slutar vill jag uttala min
tillfredsställelse med den anda som
genomströmmade herr statsrådets andra
anförande, i motsats till vad som var
fallet med hans första.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Då debatten här i stor
utsträckning redan har rört sig om
säkerhets- och kontrollfrågorna, som jag
speciellt engagerat mig för, kan jag
fatta mig mycket kort.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Jag bor själv — det vill jag deklarera
för kammaren — i det område
som av en del kallats för ågestareaktorns
riskområde, och jag är tacksam för
den enighet som beträffande uttalandet
om det radioaktiva spillvattenutsläppet
i sjön Magelungen utmärker utskottet.
Jag tror att statsrådet Lange missuppfattat
reservationen, när han sade att
den icke innehöll någonting om ågestareaktorn
och de problem som speciellt
fru Lewén-Eliasson i sitt anförande uppehöll
sig vid. Reservanterna har, såsom
kammarens ledamöter i övrigt förmodligen
redan konstaterat, anslutit sig
även till det yttrande från utskottets
sida som fru Lewén-Eliasson talade om
och endast velat lägga till ytterligare
ett stycke, där man framhåller att det
behövs en förutsättningslös utredning
angående kontroll- och säkerhetsfrågornas
handläggning. Jag vill understryka
ordet »handläggning», och jag
vågar göra detta med höjd röst, eftersom
statsrådet Lange här använde sin kraftiga
stämma för att starkt betona det
ena och det andra i sitt anförande.

Det är just den hittillsvarande handläggningen
av säkerhetsfrågorna som
varit så upprörande och som skapat en
sådan oro och rent av förtvivlan hos
många mäniskor i det stora område,
som beröres av ågestareaktorn och där
befolkningsunderlaget är i ständigt
växande på grund av den nya bebyggelse
som kommer till. Man kan kanske
säga, att oron är överdriven och att det
finns folk, som alldeles onödigtvis ställer
sig skeptiska så snart de hör talas
om något med ordet atom i. Det har
vi inte minst en del ledamöter av denna
kammare att tacka för. Lika fullt måste
det konstateras, att skepsis i detta fall
bottnar i att expertisens agerande inför
befolkningen i dessa säkerhetsfrågor
— som också fru Lewén-Eliasson
särskilt i ett tillägg till sitt anförande
underströk — har varit minst sagt
egendomligt. Mycket brister i vad man
brukar kalla public relations från ÅR

Atomenergis sida. Jag tror emellertid,
att det inte finns någon möjlighet att
komma från det läge, vari denna skall
vi säga förtroendefråga hamnat, om
man inte tar det steg, som reservanterna
i reservationen c) vill, nämligen
att man tillsätter en förutsättningslös
utredning beträffande handläggningen
av kontroll- och säkerhetsfrågorna.

Att Intresseföreningen Magelungen
har vänt sig till en utländsk expert på
högsta nivå — t. o. m. en nobelpristagare
— är väl ett belägg för att man
kan gå ganska långt bland dem, som
känner ansvar för framtiden, för att
få frågorna utredda, när man märker
att man icke tycks kunna få ett förtroendefullt
samarbete med de inhemska
instanserna. Jag tror, att det ur flera
synpunkter är olyckligt, att den svenska
riksdagen har delat upp sig i två läger,
av vilka det ena — oppositionen
mot regeringen -— har ansett, att vi
bör tillmötesgå denna befolknings behov
av ökad insyn och kontroll och
dess krav på bättre handläggning av
kontroll- och säkerhetsfrågorna. Naturligtvis
har vi på oppositionens och
reservanternas sida även känt ett behov
av att för framtiden försöka få
dessa problem klarlagda på ett sätt,
som gör att inte samma situation skall
uppstå på andra håll i landet, när man
går vidare med förverkligandet av
atomkraftverksprogrammet.

Det är beklagligt, att man trots alla
tidigare försummelser på detta område
på regeringssidan tycks ställa sig ganska
liknöjd inför de stora perspektiv på
denna fråga som måste anläggas, om
allmänhetens förtroende för det atomkraftverksprogram,
som vi har beslutat
oss för att genomföra, skall kunna bli
så helhjärtat som det bör vara. Ett sådant
förtroende finns inte för närvarande,
och med den uppläggning som
frågan tycks få måste reservanterna
säga sig, att det finns anledning att
strida om den i fortsättningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till re -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fin.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

servationerna b) och c) vid denna
punkt.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Den grupp jag representerar
kan inte på alla punkter i
detta ärende följa statsutskottet och regeringen.
Det gäller naturligtvis inte
den första reservationen från högern;
därvidlag ligger självklart vår mening
betydligt närmare regeringens och
statsutskottets än den kan ligga nära
högerns. Det är väl t. o. m. representativt
för högerns allmänna inställning,
att den vill pruta 10 miljoner kronor
på ett program för atomenergiens fredliga
utnyttjande men å andra sidan
är beredd att sätta in det dubbla — och
kanske mera om det behövs —- för
dess militära användning. Detta är en
karakteristik så god som någon ■—
tycker jag -— av innehållet i den allmänna
ståndpunkt, som högern företräder
härvidlag.

Jag kan inte heller följa reservanterna
i reservationen b). Jag anser, att
efter de förklaringar som har getts av
regeringen i denna fråga är det inte
vad reservanterna där för fram som i
dag är viktigast, när det gäller handläggningen
av detta ärende.

Reservationen c) om hur man skall
kunna skydda sig mot radioaktiviteten
är jag emellertid särskilt intresserad
för, och den grupp jag företräder har
beslutat att ge den sina röster, när frågan
nu avgöres.

Jag vill erinra om att de krafter, som
frigöres genom att atomenergien ställes
i den fredliga utvecklingens tjänst, är så
omfattande och öppnar så stora perspektiv,
att inga ansträngningar kan betraktas
som för stora, om man verkligen
skall kunna tillgodogöra sig dem. Dessa
krafter har dock vissa destruktiva följdverkningar,
som man ännu tillräckligt
kunnat neutralisera. För att illustrera
hur svävande läget är på detta område
vill jag påminna om den interpellation,
som jag väckte i fjol, och det svar som

från regeringens sida genom handelsministern
avgavs i anledning av densamma.
Interpellationen var föranledd
av de avancerade planerna att bygga
anläggningen vid Magelungen. I sitt svar
förklarade handelsministern, att man
hade gjort upp planerna på grundval av
en internationell bedömning av riskerna
för radioaktiv smitta. Jag påpekade
gentemot detta, att denna norm hade
undergått stor förändring och att man
hade skurit ned den tillåtliga mängden
radioaktiv strålning inte mindre än 30
gånger, om jag nu får använda ett sådant
uttryckssätt när det gäller en reducering.
Att döma av handelsministerns
uttalande förelåg det då från regeringens
sida ingen benägenhet att ta
hänsyn till denna verkligt omvälvande
förändring av beräkningsgrunderna,
vilken i sin tur varit grundad på de nya
erfarenheterna.

Nu säger utskottet i en skrivning, som
i och för sig representerar ett framsteg
jämfört med den ståndpunkt regeringen
intog i fjol, att det är nödvändigt att
vidta åtgärder för att upplysa befolkningen
om hur farligt — eller skall jag
säga hur riskfritt —- det är. Jag läste
snarare ut ur utskottets utlåtande, att
utskottet rekommenderar åtgärder för
att upplysa folk om hur riskfritt det
hela är. Men är det det som är frågan?
När jag diskuterade med handelsministern
förra året avvisade han exempelvis
tanken på ett indunstningsförfarande
för att undvika radioaktiv besmittelse av
Magelungens vatten. Han gjorde det
med hänvisning till att det skulle kosta
några tiotusental kronor om året. Men
är det inte på denna punkt man egentligen
skulle sätta in stöten? Såvitt jag
förstår kommer det inte att lyckas för
regeringen — eller de myndigheter som
skall sköta denna sak — att endast med
propaganda övertyga folk som bor i
närheten av Magelungen att det hela går
bra, även om man inte vidtar några särskilda
åtgärder.

Utskottet har pekat på tre åtgärder,

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

däribland detta indunstningsförfarande.
Det är viktigt att man får fram ett klart
besked på denna punkt om vad som
skall göras. Det kan väl ändå inte vara
rimligt att man skall fullfölja dessa planer
utan att i tid vidta åtgärder för att
skapa säkerhet på detta område. Jag
tycker inte att sådana åtgärder är vidtagna.
Tvärtom. När jag hör på handelsministerns
redogörelse för hur mycket
som redan satts in — 650 man arbetar
direkt på att bygga ågestaverket
— tycker jag att det är i allra högsta
grad oroande att man inte kommit fram
till en lösning av detta spörsmål.

Frågan om radioaktiviteten är långt
ifrån löst. Det finns en riktning inom
den vetenskapliga forskningen som hävdar,
att åtminstone något tiotal miljoner
nu levande människor kommer att
do i förtid på grund av de experiment
med kärnvapen som redan har försiggått.
Nu kan man kanske säga, att man
väl inte skall jämföra dessa experiment
med åtgärder för att exploatera atomenergien
på fredlig väg här utanför
Stockholm. Nej, vi skall inte göra formella
jämförelser. Det gör inte jag heller,
men om man i en liten insjö dagligen
preparerar vattnet med radioaktivt
avfall, är det då inte anledning till
oro för att verkningarna inom detta
begränsade område kan bli långt större
än verkningarna av den radioaktivitet
som följer med luftströmmarna runt
jorden?

Jag hoppas därför verkligen, att handelsministern
tar upp frågan ännu en
gång och inte nöjer sig med, om nu vattenöverdomstolen
eventuellt skulle bekräfta
vattendomstolens beslut, att bara
låta det hela basa på utan att åtgärder
vidtas för att hindra att sjön Magelungen
blir bemängd med radioaktivitet
i en sådan grad, att det kan skada människor,
djur och växtlighet i detta område.
Det behövs verkligen mer än propaganda
här.

I den grupp jag företräder anser vi,
att man inte kan göra tillräckligt när det

gäller att vidta åtgärder för att hindra,
att atomenergiens utnyttjande leder till
skador för levande varelser. Därför ber
jag här för min del att få yrka bifall till
reservationen c).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort och endast replikera de talare
som förut haft någonting att säga om
vad utskottet skrivit.

Jag vill börja med herr Bohman, som
kritiserade utskottets skrivning när det
gällde atomfrågans handläggning i
Kungl. Maj:ts kansli. Det beror alldeles
på hur man läser utskottets motivering,
herr Bohman. Den är inte alls motsägelsefull
på denna punkt. Från utskottets
sida erinrar vi först om att 1956 års
statsrevisorer, liksom författningsutredningen,
i samband med frågan om en
allmän reform av departementsorganisationen
behandlat energiärendenas handläggning.
Vi anför att då spörsmålet redan
är föremål för uppmärksamhet, torde
anledning här saknas att uppta det
till närmare behandling. Sedan svär inte
alls vårt efterföljande uttalande om
atomenergidelegationens inrättande mot
vad vi i övrigt sagt. Ett av skälen för
dess inrättande var uppdelningen på
flera departement, men det finns även
andra skäl. Även om ärendena skulle
komma att överföras till ett departement
— vilket vi inte haft anledning
att ta ställning till — så finns det ändå
motiv för ett bibehållande av delegationens
verksamhet, åtminstone såvitt
jag förstår.

Sedan vill jag säga ett par ord i säkerhetsfrågan.
Utskottsmajoriteten har också
understrukit angelägenheten av att
alla rimliga säkerhetskrav skall tillgodoses.
Nu påstår herr Ståhl, att reservanternas
skrivning är starkare än utskottsmajoritetens
på denna punkt. Ja,
det kan man tvista om. Jag har en alldeles
motsatt uppfattning. .lag vill dock
gärna säga, att skillnaden inte är större
än att enighet borde ha kunnat uppnås

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

på denna punkt. Att på något sätt försöka
göra säkerhetsåtgärderna till en
politisk fråga tycker jag är synnerligen
malplacerat.

När sedan reservanterna vill öka den
enskilda industriens och kraftproducenternas
inflytande på atomenergifrågorna,
så vill jag understryka angelägenheten
av att staten behåller det avgörande
inflytandet här — inte minst med hänsyn
till de stora ekonomiska engagemang
som ändå skett från samhällets
sida på detta område.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det var statsrådet
Langes huvudanförande som gjorde att
jag begärde ordet för ett litet inpass.
Jag vet inte om det är statsrådets numera
stora internationella umgänge,
som gjorde att han yttrade sig jag vågar
säga så aggressivt som han gjorde eller
om det berodde på inflytande från någon
han träffat sedan han landade på
Bromma.

Statsrådet tog först upp frågan, om
man skulle kunna begränsa utgifterna
för anläggningen i Ranstad, och förundrade
sig över högerpartiets yrkande på
den punkten. Jag tycker att vi skulle
kunna lämna den saken åt sidan, utan
särskilt moraliserande, ty ingen har
haft så vacklande hållning, av olika
skäl, just till ranstadprojektet som
Kungl. Maj:t, det vet både statsutskottet
och riksdagen. När vi nu för Ranstad
har kommit fram till ett arbetsprogram
som jag tror har vunnit bred anslutning,
tycker jag att vi skall vara tacksamma
för detta. Sedan kan man naturligtvis
hysa något olika uppfattning om det bör
ske en förskjutning i tiden av arbetet.

Går vi sedan vidare kommer vi till
frågan om begränsning av utgifterna för
AB Atomenergi och hela administrationen
av hithörande ärenden i övrigt. Är
det så märkligt, herr statsråd, om vi

skulle våga ge uttryck åt en annan mening
också i det fallet? Det är väl inte
ovillkorligen Kungl. Maj :t som finner den
riktiga avvägningen under alla förhållanden!
AB Atomenergi begärde till en
början jag vill minnas 173 miljoner kronor,
och sedan har Kungl. Maj:t stannat
vid ett avsevärt mycket lägre belopp.
Om vi då ifrågasätter att man skulle
kunna rubba också det som Kungl. Maj :t
har kommit fram till, är väl inte detta
något högmålsbrott.

Jag värdesätter mycket en frejdig departementschef
som tar ansvaret och
inte ställer honom underordnade organ
i skottgluggen, men han behöver inte ta
ansvar i vilken utsträckning som helst.
På detta arbetsområde, det måste vi ändå
erkänna, har verksamheten för alla
de organ som sysslar med ärendena en
ganska ovanlig form. Först och främst
är ju ärendena uppdelade på två departement.
Det föreföll som om statsrådet
var litet granntyckt på den punkten
och undrade om det eventuellt var
handelsdepartementet som man ville
skjuta åt sidan. Jag har stort förtroende
både för statsrådet Lange och för min
namne kommunikationsministern, men
jag tycker endera av er borde vara så
pass mycket karl, att han ensam kunde
stå som huvudman för denna verksamhet.

Följer man organisationen längre träffar
man på en mycket exklusiv krets
som heter atomkommittén, vilken säkerligen
är ett urval av dugliga människor
med stark vilja. Och så når man sedan
fram till atombolaget, som har en samling
av experter vilka både forskar och
konstruerar och på samma gång också
bedömer dessa frågor.

Efter alla de föredragningar jag har
varit med om och fått höra atombolagets
mycket skickliga företrädare har
jag den allra största respekt för arbetet
inom atombolaget. Men det hindrar inte
att atombolaget har en sådan växtkraft
då det gäller öka ut sin stora arbetskrets,
att man ibland undrar om inte

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

kraften är alltför stark. Jag vet att statsrådet
själv ibland har haft betänkligheter
på den punkten.

Till alla dessa organ kommer så de
som sysslar med dessa problem på den
enskilda industriens håll. Både statsrådet
och jag vet vilken energi som behövs
för att få alla dessa krafter samordnade
och skapa möjlighet att gemensamt
utnyttja alla de forskningsresultat
som man anser sig ha uppnått.

Jag kommer fram till att fastän statsrådet
nästan förefaller att ta illa upp
när man granskar det här området från
besparingssynpunkt, så borde Kungl.
Maj :t vara tacksam över riksdagens
stöd när Kungl. Maj:t försöker hålla
verksamheten inom en måttlig ram och
kontrollera hur pengarna används.

Jag vill sluta med att understryka
vad statsrådet tidigare sade, nämligen
att vi dock i så mycket har en gemensam
linje när det gäller denna fråga.
Det tycker jag är det väsentliga. Sedan
kan vi ju utan att använda alltför starka
ord tala om de skiljaktigheter som
förefinns på det här området.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Tonfallen får väl bli
någonting där vars och ens eget temperament
fäller utslaget. Även om jag icke
har uppnått en lika aktningsvärd ålder
som herr vice talmannen, har jag dock
numera kommit upp i så hög ålder, att
jag har svårt att ändra min egen läggning.
Det är nu en sak för sig, men jag
vill understryka att jag sannerligen inte
har utsatts för några påtryckningar att
ta till orda på det sätt som jag gjorde
i denna kammare. Det är i stället omständigheterna
själva som har föranlett
det, inte minst reservationerna och
framför allt de motioner, som är utgångspunkten
för de yrkanden som föreligger
på denna punkt i statsutskottets
utlåtande nr 10.

Jag vill inte alls vägra högern rätten
att försöka uppnå ytterligare besparing -

ar genom att skära bort 10 miljoner
kronor. Det är inte det jag har talat om
— jag är ledsen om mitt anförande blev
missförstått på den punkten. Vad jag
har sagt är att man i så fall måste vara
beredd att också ta konsekvenserna. En
konsekvens hade varit den som finns
omnämnd i den ursprungliga högermotionen,
nämligen att skjuta Ranstad ytterligare
på framtiden, men det är en
konsekvens som man glädjande nog inte
nu är beredd att ta. En annan möjlighet
hade varit att på något annat sätt
försöka utsträcka tiden för atomprogrammet
eller ändra dess verkliga innehåll.
Inte heller den konsekvensen vill
man ta — det sägs uttryckligen av reservanterna.

Om man begär 10 miljoner kronors
sänkning av ett anslag, anser jag att
man ändå har en viss skyldighet att
peka på vilka konsekvenser denna
minskning kan komma att få. Det anser
jag att man inte har gjort i reservationerna,
och den mening som jag här har
framfört tycker jag inte på något sätt
har motsagts heller i det senaste anförandet.

Jag tror att jag varken i mitt huvudanförande
eller i mitt senare inlägg i
debatten använt större våld än nöden
kräver. Om det är någonting jag har
lärt mig när jag har varit utomlands,
herr Skoglund, är det att spara krafterna
och ibland även temperamentet
till de lämpligaste taktiska tillfällena.
Jag gjorde det också här. Herr Skoglund
är emellertid inte obekant med
vad som har stått att läsa i pressen bl. a.
mot bakgrunden av den något tillspetsade
argumentering, som fördes i motionerna
när de framlades här i riksdagen
vid årets början. Jag vill bara hänvisa
till det. Det var naturligt för mig att
försöka begagna detta tillfälle att för
kammarens ledamöter försöka klargöra
det verkliga och sakliga förhållandet,
och jag hoppas, herr talman, att jag nu
slipper att flera gånger ta till orda i
denna debatt.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Jag vill sluta med att ännu en gång
säga, att jag är tillfredsställd med att
uppslutningen kring målsättningen synes
vara ganska enig och likaså att man
nu talar om atombolagets verksamhet
på ett helt annat sätt än som framskymtade
t. ex. i diverse pressuppgifter, delvis
stödda på nog så oförsiktiga uttalanden
i motioner som väcktes vid riksdagens
början.

Herr WEDÉN (fp):

Jo, herr handelsminister, jag vill instämma
i herr förste vice talmannens
uppfattning, att de tonfall som användes
av handelsministern i ett par fall var
mycket högre än som var av behovet påkallat.

Får jag först med samma tillfredsställelse
som de föregående talarna i debatten
notera enigheten omkring huvudlinjerna
för det svenska atomenergiprogrammet.
Men får jag sedan tillägga,
herr handelsminister, att det är just
därför att takten i fullföljandet av dessa
huvudlinjer ingalunda har synts tillfredsställande
som utredningskravet har
kommit fram.

Handelsministern sade att ingenting
naturligtvis är så bra att det inte kan
göras bättre, men det är ju ett sådant
där allmänt och till intet förpliktande
formellt omdöme.

Utan att vilja bli beskylld att komma
med ohemula anklagelser och insinuationer
måste jag nog säga direkt till
handelsministern, att det finns mycket
på det här området som kan bli avsevärt
bättre. Man bör t. ex. kunna få en
annan grund för det nödvändiga samarbetet
mellan staten och industrien än
den som lades genom 1956 års riksdagsbeslut.
Om man skall få till stånd ett
idealiskt samarbete måste man ha en
annan grund, och det är det andra skälet
till vårt utredningskrav.

Ett tredje skäl som ligger bakom utredningskravet
är att åstadkomma besparingar
framför allt på konstruktionssidan
och genom en omfördelning av

arbetsuppgifterna mellan atombolaget
och den enskilda industrien. Om man
går igenom AB Atomenergis verksamhet
och organisationsplan ordentligt, tror
jag att det går att åstadkomma besparingar,
men jag vill inte ta på mitt ansvar
att just nu i detalj ange var de
besparingarna bäst kan sättas in. Det
bör få bli en av de första uppgifterna
för utredningen att undersöka den saken.

Vidare, herr talman, vill jag göra ett
kort påpekande med anledning av ett
avsnitt i handelsministerns anförande,
som jag tyckte hade en nästan sensationell
karaktär. Handelsministern sade
här helt plötsligt — jag tror att jag hann
anteckna det rätt — att kammarens ledamöter
väl inte kan föreställa sig, att
det skall bli billigare om statens utgifter
för atomenergiprogrammet betalas
direkt till industrien. Handelsministern
drog i detta sammanhang en
parallell med de militära förvaltningarna
och deras upphandlingsverksamhet.
I en följande mening sade handelsministern
någonting sådant som att man
inte kunde uppnå någon större effektivitet
i användningen av medlen om
man gick direkt på industrien.

Kanske kunde en och annan av kammarens
ledamöter av handelsministerns
sätt att uttrycka sig få den uppfattningen,
att det finns något inslag av subvention
till industrien i de pengar som
staten anslår till atomenergiprogrammet.
För att undanröja varje missförstånd
vill jag säga, att det såvitt jag
känner till inte finns något sådant subventionselement.
Tvärtom är det så, att
industrien själv bekostar de ansträngningar
den gör på detta område, till
skillnad från vad som i viss utsträckning
är fallet i en del andra länder. Men
framför allt vill jag i anledning av vad
handelsministern här yttrade säga, att
jag tror att det i många fall kan bli icke
oväsentligt billigare om förbindelsen
mellan beställare, som skall utnyttja en
atomenergianläggning, och tillverkarna

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

av olika små och stora detaljer, som
skall användas i denna anläggning, kan
gå direkt utan att passera AB Atomenergi.
Att kontroll behövs framför allt
på skyddssidan vet vi, men den nuvarande
ordningen medför enligt min
mening i en hel del fall en onödigt kostsam
omgång, som det är angeläget att
för framtiden undvika. Däri ligger sannerligen
inte någon anklagelse mot någon
som kan ge anledning till sådana
indignerade tonfall som handelsministern
här använde.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa
ett par frågor till handelsministern,
även om jag i och för sig förstår att
han inte vill yttra sig mer i ärendet. Det
är nästan frestande att insinuera, att
det är högfärd eller kanske rädsla som
gör att handelsministern inte tar upp
de bekymmer och de spörsmål som jag
vidrörde.

Jag skall be att få svar på två frågor.
För det första: Står handelsministern
kvar på den ståndpunkt i säkerhetsfrågorna,
som han företrädde vid den diskussion
vi hade i anledning av min interpellation
förra året? För det andra:
Ämnar statsrådet i anledning av statsutskottets
skrivning innan Ågestaverket
färdigställes se till att någon av de tre
åtgärder som där omnämns vidtas för
att förhindra att Magelungen blir nedsmittad
med radioaktivt spill?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har förklarat för
herr Hagberg både i dag och för ungefär
ett år sedan, då vi hade en interpellationsdcbatt
i dessa frågor, att myndigheterna
och i sista hand även jag
måste vara angelägna om att vidta varje
åtgärd som är nödvändig för att förhindra
en farlig utfällning av radioaktivt
spill i Magelungen. Jag vill upprepa
det beskedet en gång till, för den
händelse herr Hagberg inte har för -

stått det nu eller vid det tillfälle då
jag förut diskuterade frågan med herr
Hagberg.

Jag vill vidare säga, att det inte finns
anledning för mig att i dag ta en bestämd
ståndpunkt till vilken metod man
bör välja för att nedbringa riskerna
till ett minimum. Det gäller helt enkelt
att eliminera alla tänkbara risker för
en förgiftning av vattnet i Magelungen.
För att kunna ha en bestämd uppfattning
i den frågan måste vi lyssna till
experternas råd.

Dessutom är frågan, såsom herr Hagberg
vet, föremål för vattenöverdomstolens
prövning. Det är sannerligen
inte bara en prövning från formella
utgångspunkter utan till överdomstolens
förfogande står all den expertis som kan
finas tillgänglig för att ge råd på detta
område. Innan domen har fallit finns
det ingen anledning att göra någonting
annat än jag har gjort i dag, nämligen
att kraftigt understryka huru viktigt
det är att skyddssynpunkterna beaktas
till det yttersta. Det understrykandet vill
jag än en gång upprepa. Därmed tror
jag att jag har besvarat herr Hagbergs
frågor.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det har som bekant i
diskussionen hittills bara förekommit
tre möjliga lösningar för att skapa trygghet
för att Magelungens vatten inte blir
förstört. Jag måste tolka statsrådets svar
så, att han vill förbehålla sig rätten
att vid ett senare tillfälle ta ståndpunkt
till hur man skall göra. För mig är
det inte en fråga om huruvida det kan
komma fram en fjärde metod som visar
sig mera ändamålsenlig; för mig är det
av större betydelse att få klarlagt, att
statsrådet är inställd på att innan
Ågestaverket görs färdigt vidta åtgärder
för att på ena eller andra sättet
förhindra att Magelungens vatten blir
förstört •— jag lägger in den tolkningen
i hans förklaring.

Sedan vill jag erinra om att stats -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

rådet när vi diskuterade frågan senast
påpekade att ärendet låg hos vattendomstolen
och att han inte ville föregripa
dess utslag. Nu är ärendet avgjort
där, och avgörandet måste uttolkas
så, att man har godkänt de höga
av tidigare och nuvarande expertis förkastade
normerna för utsläppet av radioaktivt
spillvatten i sjön Magelungen.
Lita inte — herr statsråd — för mycket
på vattenöverdomstolen heller!

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Herr Nihlfors ställde
sig i sitt anförande kritisk till säkerhetsfrågornas
handläggning i fråga om
Ågestaverket, och han hoppades att
detta inte skulle upprepas i framtiden
när vi får nya atomkraftverk. Han var
även kritisk inför bolagets agerande
mot befolkningen.

Det är möjligt att atomenergibolaget
har varit opsykologiskt i sin kontakt
med allmänheten — det vet jag ingenting
om, och jag kan inte yttra mig om
det. Men detta problem måste i varje
fall bedömas vara artskilt från bolagets
handläggning av säkerhetsproblemen
vid planeringen av reaktorn.

Det finns över huvud taget inte något
vetenskapligt problem, som är så
genomdiskuterat som säkerhetsfrågorna
i samband med joniserande strålning,
och det finns heller inte något område,
internationellt sett, där det lagts
ned en så betydelsefull forskning som
just på detta område. Bakgrunden är
givetvis svårigheterna att svara på frågan
hur pass farliga dessa saker kan
vara nu och för framtiden. Det ligger
ändå en viss säkerhetsgaranti i att detta
är ett av de mest observerade problem
vi har för närvarande.

Jag vill fråga herr Nihlfors, hur han
tror att detta planeringsarbete har skett
från bolagets sida och på vad sätt han
menar att det skulle ha handlagts annorlunda.
Man måste väl utgå ifrån att
bolaget tillämpat strikt vetenskapliga
normer vid bedömningen av de risker

som finns och vid iakttagandet av de
säkerhetsåtgärder som bolaget är skyldigt
att vidta. Bolaget har måst utgå
från det vetenskapliga material som
existerar, och man har dragit sina slutsatser
av detta. Hur tror herr Nihlfors,
att den kontroll som sedan skall ske,
oavsett om den sker genom vattenöverdomstolen,
strålskyddsnämnden eller
något annat organ som vi tillskapar,
skall fungera annat än med hjälp av
samma vetenskapliga material som bolaget
hade till sitt förfogande när det
planerade anläggningen? Några andra
framkomstmöjligheter finns inte, och
herr Nihlfors’ påstående om att bolaget
borde ha handlat annorlunda hänger
därför i luften. Jag tror också att man
måste ha rätt att utgå ifrån att bolaget
bär den ansvarskänsla, som man kan
kräva i detta sammanhang, och att det
har både forskarens och vetenskapsmannens
syn på det allvarliga problem
det är fråga om.

Herr Ståhl säger i sitt anförande, att
man önskar att det skall skapas verkliga
garantier för att ett atomkraftverk
kommer att vara ofarligt, och herr Hagberg
vill att statsrådet skall vidta åtgärder
även om vattenöverdomstolen
kommer att fria i detta mål. Talar man
inte då om två olika saker, varav den
ena är en sorts önsketänkande, eftersom
man icke kan komma fram till att det
icke blir någon ökning av radioaktiviteten
i och med att man bygger ett
atomkraftverk? Det är omöjligt att få
garantier för att ingen ökning sker,
och ställer man det målet skall ett
atomkraftverk över huvud taget inte
konstrueras. Problemet måste ju vara,
att den ökning av radioaktiviteten det
blir fråga om skall hålla sig inom ofarlighetsgränserna
med en mycket säker
marginal. Såvitt jag kan bedöma vad
bolaget här har svarat, har bolaget
gjort detta och därvid gått efter de
internationella normer vi för närvarande
har möjlighet att lita till.

I detta sammanhang blir det ju inte

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

någon förändring i problemställningen,
om man vill att utsläppet skall gå till
Saltsjön. Man skapar andra vetenskapliga
problem och andra vetenskapliga
bedömningsfrågor. Man kommer inte
heller fram till absolut ofarlighet, om
man vill byta ut detta system med
jonbytare mot en indunstning. Då uppkommer
omigen likartade vetenskapliga
värderingsfrågor som i det aktuella
läget.

Jag tror att man måste ha fullt klart
för sig att problemet rymmer vissa
risker. Men dessa risker får inte övervärderas
på det sätt som här skett,
framför allt i herr Hagbergs senaste
anförande, när man fordrar att vi skall
nå fram till någonting som är absolut
ofarligt, eftersom detta icke går att uppnå.
Och hur skall vi över huvud taget
klara frågeställningen, om vattenöverdomstolen
friar? Skall man ha något
slags evig misstroendestrid kring dessa
frågor? Vattenöverdomstolen har ju då,
som statsrådet poängterar, litat till vad
vi äger av expertis.

Jag begriper heller inte vad herr
Ståhl menar med att vi skall tillkalla
utländsk expertis. Här sker ett intensivt
vetenskapligt samarbete på detta
område, och vi får väl ändå utgå ifrån
att våra experter här hemma sätter sig
ned och läser om det arbete som skett
utomlands och på den vägen, liksom
vetenskapsmän annars brukar göra, inhämtar
det kunnande som finns att få.

Jag tycker att hela problemet i viss
grad har kommit dithän, att det liknar
många andra brännande problem i samhället.
»Visst skall vi ha atomkraftverk,
men det skall inte ligga i min egen
kommun utan någon annanstans. Visst
skall vi ha skyddshem för ungdomarna,
men inte där jag bor.» På det sättet
har man övervärderat det psykologiska
problemet.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den sista delen av fru
Sjövalls anförande riktades närmast till

fru Lewén-Eliasson, och jag har därför
ingen anledning att ta upp den. För
henne var det närmast fråga om ett
liuddingeproblem.

Den större fråga som fru Sjövall berörde
är emellertid mera väsentlig, och
jag vill därför säga några ord om den,
eftersom jag fick en ganska bestämd
känsla av att fru Sjövall missuppfattat
hela frågeställningen.

Det är ingen som har anklagat AB
Atomenergi för att inte ha hyst allt
tillbörligt intresse för säkerhetsfrågorna.
I den mån jag kunnat följa frågan
har bolaget tvärtom tillgodsett kraven
i det fallet så långt bolagets verksamhet
sträcker sig. Men denna angelägenhet
är för det första inte atombolagets
centrala uppgift. Bolaget har
helt andra uppgifter. Och för det andra
— och detta är huvudsaken — har reservanterna
velat få till stånd en kontrollinstans
när det gäller säkerhetsfrågorna,
en instans som är fristående
gentemot både beställaren och tillverkaren
och som därför på ett objektivt
och för den stora allmänheten betryggande
sätt kan bedöma säkerhetsfrågorna
från fall till fall. Det är just för
att det inte skall behöva bli några lokala
orosvågor, som vi i reservationen
har yrkat på en utredning om tillskapandet
av en kontrollinstans, som verkligen
förmår lugna oron hos de människor
som bor i närheten av atomverken.
Jag kan alltså inte förstå annat
än att reservation c) vid denna punkt
tillgodoser just de synpunkter som fru
Sjövall här anlade.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Eftersom frågan om Ågestaverket
ligger under vattenöverdomstolens
prövning, skall jag här endast
säga några ord i anslutning till diskussionen
om vad statsmakterna bör göra
och inte göra i detta fall. Jag är inte
expert på detta område, men även en
lekman kan ju ha sina funderingar.

Vi är alla överens om att säkerhets -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

kraven bör tillgodoses. Det är för oss
alla en självklar utgångspunkt. Men det
kan råda delade meningar om hur långt
man där bör sträcka sig. Om jag fattade
fru Sjövall rätt, så menade hon att
det inte kan finnas motiv för att man
i syfte att minska riskerna bör på sökandesidan
påtaga sig kostnader som
kan förefalla omotiverade, därför att
vederbörande domstol inte gjort något
åläggande för sökandeparten. Jag kan
inte dela den uppfattningen. Här uppföres
nu den första kommersiella reaktorn
mycket nära en planerad och mycket
omfattande bebyggelse. Det rör sig
om ungefär 80 000 människor som skall
bo därute. Kanske är siffran något för
högt tilltagen, men i varje fall skall
10 000 lägenheter betjänas av detta värmeverk.
Och bebyggelsen ligger som
sagt ganska nära Ågestaverket.

Jag skall självfallet inte här kritisera
vattendomstolens handläggning av
detta ärende eller komma med någon
kritik av den dom som fällts. Men även
om en domstol prövat frågan och inte
funnit sig böra ställa de krav som yrkats
från vissa sakkunniga myndigheter
och från sakägarsidan, så kan det ju
ändå finnas psykologiska motiv för att
staten visar sitt intresse på ett annat
sätt än som skett i detta fall och att
staten därför tar på sig kostnaderna
med att skapa psykologiskt gynnsamma
förutsättningar för atomkraftverkets
uppförande.

Man skall enligt vattendomstolens
dom få släppa ut radioaktivt spill i Magelungen
under hänsynstagande till vissa
internationella normer. Från vatteninspektionens
och sakägarnas sida har
man däremot yrkat att så inte skall få
ske, utan att det radioaktiva vattnet i
stället bör gå i en separat ledning ut
till Saltsjön. Sökanden har i det sammanhanget
förklarat, att frågan skulle
kunna klaras billigare genom fullständig
indunstning. Det skulle enligt sökandens
egna beräkningar bara kosta
65 000 kronor. Jag frågar mig då, var -

för inte AB Atomenergi — jag har anledning
tala om detta, därför att staten
är intresserad i bolaget — har gått
in för att lugna opinionen i det fallet.
Orsaken härtill är väl den, att bolaget
inte har ansett det nödvändigt ur säkerhetssynpunkt,
men förmodligen ligger
det också bakom, att man vill akta sig
för att skapa ett prejudikat.

Magelungen är en ytterst liten sötvattensjö
med ringa utflöde. Vattnet rinner
genom en del andra smärre sjöar
innan det kommer ut i Saltsjön. Här
kommer det att bli en stor bebyggelse.
Sjön används som badplats, och i viss
mån används vattnet för hushållsändamål
och för bevattning av trädgårdarna.
Det föreligger en djup och allvarlig oro
bland befolkningen. Det är mot den
bakgrunden som jag menar att det kan
finnas skäl att sträcka sig en bit längre
än vad domstolarna kan komma till.

Jag vill inte på något sätt ta upp detta
spörsmål för att uppträda som advokat
för intresseföreningen i Magelungen,
utan jag gör det därför — vilket jag
har klargjort i en motion — att vi allesammans
har ett stort intresse av att
atomkraftens fredliga utbyggande kan
ske utan stora friktioner. Jag har i detta
sammanhang bara den drivfjädern,
att allt som kan göras med rimliga kostnader
för att minska befolkningens oro
är enligt min mening ägnat att underlätta
en utbyggnad av atomkraften, något
som ur samhällelig synpunkt är ytterst
angeläget.

Det är förmodligen många, inte bara
i Farstaområdet, som är oroliga för att
man här gör det första försöket med en
högtemperaturreaktor. Det är den som
skall ge oss de första erfarenheterna på
detta område. Man kan undra om det
inté hade varit klokare att placera den
första högtemperaturreaktorn på en avlägsen
plats vid kusten i stället för att
lägga den inom ett tättbebyggt område.

Jag vill med dessa ord understryka
att kan man för denna — i jämförelse
med de 200 miljoner som anläggningen

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Atomenergiverksamhet inom

kostar — blygsamma kostnad på 65 000
kronor göra något för att minska oron
bland befolkningen — även om den enligt
experterna är obefogad — så bör
det göras.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till den reservation som gäller kontroll-
och säkerhetsfrågor.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I anledning av det på
sakliga synpunkter rika anförande som
vi nu lyssnat till vill jag bara framställa
ett par frågor till herr Eliasson i
Sundborn.

År herr Eliasson medveten om att
även om man använder indunstningsmetoden,
så uppkommer vissa avfallsprodukter?
Herr Eliasson tycks inte vara
det; han vill i varje fall inte att några
sådana produkter skall placeras i
närheten av Huddinge, inte ens om alla
säkerhetskrav som kan ställas är uppfyllda.
Jag undrar om herr Eliasson
skulle föredra att dessa produkter placerades
i Söderbärke.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag vill bara anknyta
till vad statsrådet Lange sade. Ty om
det blir en indunstning och man placerar
detta intorkade fortfarande aktiva
stoff i såvitt möjligt strålsäkra cementtunnor,
så skall dessa läggas i
Studsvik. Då uppkommer Studsviksbornas
problem. De odlar också grönsaker
etcetera.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Handelsministern menar
tydligen att den som har en avvikande
mening inte kan ha en sakligt grundad
uppfattning.

Jag är ingen expert på dessa saker,
men jag har velat ge uttryck för uppfattningen
att det är oriktigt att ej vidta
åtgärder, som inte drar större kostnader
men varigenom man kan lugna
befolkningen som är orolig.

6 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

Aktiebolaget Atomenergi

Sedan vill jag svara herr statsrådet.

Det grövre avfallet skall mig veterligt
inte placeras på den plats vi talat
om. Vad beträffar indunstningen, skall
vattnet renas innan det släpps ut i Magelungen.
Det finns ingen anledning att
här ta upp frågan om det grövre avfallet
skall placeras i Söderbärke — jag
bor inte där, men det är min gamla
hemkommun. Man kunde väl välja ett
mera avlägset område, där riskerna är
minimala.

Jag har ingen anledning att ändra
min uppfattning.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 12 a) av herr
Svärd m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bohman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
46:o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 12 a)
av herr Svärd m. fl.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 169 ja och 41 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 12 b) av herr Boman
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Bohman och
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
46 :o) mom. c) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 12 b)
av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 105 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. d

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 12 c) av herr Boman
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
46:o) mom. d) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 12 c)
av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 103 ja och
109 nej.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen 12 c)
av herr Boman m. fl.

Punkten 47

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 48

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 50, s. 122—169) att dels godkänna
av departementschefen förordad
sammanslagning av vissa fonder till en
gemensam fond, benämnd Statens hantverks-
och industrilånefond, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga
bestämmelser för nämnda fond

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen angivna riktlinjer,
dels medgiva att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
finge under budgetåret 1960/61 beviljas
intill ett belopp av 35 000 000 kronor,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämde att
biträda ackord och eljest eftergiva statens
rätt på grund av statsgaranti för
lån till hantverks- och industriföretag
m. m., dels ock till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Stefanson m. fl. (I: 186) och den
andra inom andra kammaren av herr
Persson i Appuna m. fl. (II: 232), i vilka
hemställts att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj:ts förslag måtte besluta
att för budgetåret 1960/61 under
anslaget till bidrag till företagareföreningar
m. fl. anvisa 1 milj. kronor till
företagareföreningarnas administrationskostnader
samt 0,5 milj. kronor
till föreningarnas risktäckning, eller
sammanlagt 1,5 milj. kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Söderberg och Kristiansson (I: 274)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Jacobsson i Sala och Jönsson
(11:329), i vilka hemställts att riksdagen
måtte dels till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor, varav 1 000 000 kronor
till administrationsbidrag och
500 000 kronor till subventionsmedel,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en skyndsam utredning rörande företagareföreningarnas
organisation i enlighet
med vad i motionerna framförts,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

herr Ragnar Bergh (I: 381) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (11:477), i vilka hemställts
att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag måtte besluta att
för budgetåret 1960/61 under anslaget
till bidrag till företagareföreningar
m. fl. anvisa ett reservationsanslag av
1,1 milj. kronor, varav 800 000 kronor
till administrationsbidrag och 300 000
kronor till täckande av förluster på föreningarnas
långivning,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson m. fl. (I: 382) och den andra
inom andra kammaren av herr Antonsson
m. fl. (11:478), i vilka hemställts
att riksdagen måtte dels medgiva att
statsgaranti för lån till hantverks- och
industriföretag m. m. finge under budgetåret
1960/61 beviljas intill ett belopp
av 135 000 000 kronor för i motionerna
angivna ändamål, dels för förberedelse
av åtgärder i syfte att underlätta näringslivets
anpassning till den europeiska
frihandelsmarknaden anvisa förslagsanslag
om 500 000 kronor, dels uttala
att kreditgaranti skulle få beviljas även
försäljningsorganisation på länsplanet i
enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte godkänna den
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den
4 januari 1960 förordade sammanslagningen
av vissa fonder till en gemensam
fond, benämnd statens hantverks- och
industrilånefond;

II. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser
för nämnda fond i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll
angivna riktlinjer;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 382 och II: 478, såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföre -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

tag in. m. finge under budgetåret 1960/
61 beviljas intill ett belopp av 35 000 000
kronor;

IV. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t eller myndighet, som
Kungl. Maj:t bestämde, att biträda ackord
och eljest eftergiva statens rätt på
grund av statsgaranti för lån till hantverks-
och industriföretag m. m.;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:186 och 11:232, 1:381
och II: 477 samt I: 274 och II: 329, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 700 000
kronor;

VI. att motionerna 1:274 och 11:329,
i vad de avsåge hemställan om utredning
rörande företagareföreningarnas
organisation, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

VII. att motionerna I: 382 och II: 478,
i vad de avsåge anvisande av ett förslagsanslag
av 500 000 kronor för förberedelse
av åtgärder i syfte att underlätta
näringslivets anpassning till den
europeiska frihandelsmarknaden, icke
inåtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionerna I: 382 och II: 478,
i vad de avsåge hemställan om uttalande
att kreditgaranti skulle få beviljas
försäljningsorganisation på länsplanet,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IX. att motionerna 1:298 och 11:376
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

X. att motionen II: 233 icke måtte av
riksdagen bifallas.

I motiveringen yttrade utskottet bland
annat

å sidan 51 i sitt tryckta utlåtande:

»Vad angår det i statsverkspropositionen
redovisade betänkandet angående
statligt kreditstöd till hantverk och småindustri
har utskottet i stort sett icke
något att erinra mot de av departe -

mentschefen i anslutning därtill gjorda
ställningstagandena»; samt

å sidan 53 i utlåtandet:

»I fråga om räntesättningen har föreslagits,
att den nuvarande tvååriga räntefriheten
för företagareföreningarna
slopas och att föreningarna skola erlägga
ränta enligt de grunder, som gälla
vid lån ur statens utlåningsfonder.
Utskottet har icke något att erinra mot
detta förslag. Dess genomförande kommer
— som beröres i det följande —
att minska föreningarnas nettoinkomster
men hindrar icke, att föreningarna
även i fortsättningen kunna förväntas
få högre ränteinkomster än ränteutgifter.

Vad härefter angår frågan om storleken
av de statliga insatserna på
förevarande område vill utskottet
först uppehålla sig vid lånemedelsanslaget
på kapitalbudgeten. Härvid må
erinras om att kapitaltillgångarna i
den statliga lånefonden — inberäknat
lånemedelsanslaget för innevarande
budgetår om 6 miljoner kronor —
uppgå till närmare 67 miljoner kronor.
Läggas härtill tillgångarna i de övriga
mindre fonder, vilka med ingången
av nästa budgetår föreslås sammanslagna
med nyssnämnda fond till en gemensam
hantverks- och industrilånefond,
uppgå de sammanlagda lånemedelsresurserna
till 86 miljoner kronor.
Av detta belopp kunna ca 20 miljoner
kronor beräknas vara disponibla
för långivning under budgetåret 1960/
61. Härtill kommer det av departementschefen
för nämnda budgetår föreslagna
lånemedelsanslaget om 4 miljoner kronor,
vilket innebär, att de totala disponibla
låneresurserna uppgår till ca 24
miljoner kronor. Då långivningen under
det sistförflutna budgetåret uppgick
till drygt 14 miljoner kronor, torde medelsbehovet
för direkt långivning kunna
anses vara väl tillgodosett.»

Reservationer hade avgivits

a) beträffande statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m. m.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

1) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i Önnarp,
vilka ansett att utskottet bort under
III. hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 382
och II: 478, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att statsgaranti för lån till hantverks-
och industriföretag m. m. finge
under budgetåret 1960/61 beviljas intill
ett belopp av 135 000 000 kronor;

2) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Ståhl och Nihlfors
samt fröken Vinge, vilka ansett att
utskottet under III. bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:382
och II: 478, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att statsgaranti för lån till hantverks-
och industriföretag m. m. finge
under budgetåret 1960/61 beviljas intill
ett belopp av 50 000 000 kronor;

b) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Pålsson, Jacobsson,
Söderberg, Åkerström, Thapper,
Ståhl, Lundqvist i Trollhättan,
Hansson i Skegrie, Nihlfors och Hansson
i Önnarp, fröken Vinge och herr Gustafsson
i Uddevalla, vilka ansett att utskottet
under V. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:186
och II: 232,1: 381 och II: 477 samt I: 274
och II: 329, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor;

c) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett att utskottet bort under
VII. hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 382 och
II: 478, såvitt nu vore i fråga, till Förberedelse
av åtgärder i syfte att underlätta
näringslivets anpassning till den
europeiska frihandelsmarknaden för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor;

d) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett att utskottet under VIII.
bort hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 382 och II: 478,
i vad de avsåge hemställan om uttalande
att kreditgaranti skulle få beviljas
försäljningsorganisation på länsplanet, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

e) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett att till ovan intagna stycke
i utskottets yttrande på s. 51 bort fogas
en mening av följande lydelse:

»Härigenom tillskapas enligt utskottets
mening en grund för den vidgning
av verksamheten, som av omständigheterna
nu påkallas.»

f) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i Önnarp,
vilka ansett att sista meningen i
det stycke i utskottets yttrande på s. 53,
som började med »I fråga» och slutade
med »än ränteutgifter», bort ha följande
lydelse:

»Utskottet förutsätter emellertid, att
utvecklingen uppmärksammas och att
vid eventuellt negativa verkningar för
företagareföreningarna de åtgärder vidtagas,
som kunna anses påkallade.»

g) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett att sista meningen i
det stycke i utskottets yttrande på s.
53, som började med »Vad härefter» och
slutade med »väl tillgodosett», hort utgå.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I en reservation under
denna punkt har vi från vårt håll föreslagit
en ökning av ramen för kreditgarantien
för småföretag och hantverk.
Vi anser nämligen att situationen nu är
sådan att det är motiverat med en dylik
höjning och förbättring av kreditmöjligheterna
för denna mycket betydelsefulla
del av vårt näringsliv. Det råder

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

ju en mycket bestämd skillnad mellan
småindustrien och den större industrien
till småföretagarnas nackdel i
fråga om möjligheterna att skaffa erforderligt
kapital.

De stora företagen i vårt land, som
huvudsakligen är begränsade till träförädlingen
och metallindustrien, är i
regel mycket väl konsoliderade med goda
möjligheter att utnyttja den vidgade
marknad som sjustatsunionen kommer
att erbjuda. Det är också känt att dessa
större företag har lättare än de mindre
att självfinansiera sig. Det råder inte
heller någon tvekan om att de större
företagen har utnyttjat denna möjlighet
till självfinansiering, något som ur
näringslivets synpunkt i och för sig är
att hälsa med tillfredsställelse.

Gentemot de relativt goda förutsättningar
som storindustrien har inför friliandeln
ter sig problemen för småföretagsamheten
mera bekymmersamma.
Dessa företag är i inte ringa utsträckning
baserade på hemmamarknadsproduktion
men är i varje fall delvis
beroende av importerade råvaror.
Dessutom är de i ganska stor utsträckning
inriktade på sådan produktion som
kommer att möta hård konkurrens utifrån.
Om man vidare tar i betraktande
att småföretagsamheten svarar för
cirka 40 procent av den svenska industriens
produktionsvärde och sysselsätter
en ganska stor del av dess arbetskraft,
blir det nödvändigt att vi bereder
denna företagsamhet så goda betingelser
som möjligt vid sidan om den
bättre lottade delen av näringslivet.

Ansvariga representanter för småindustrien
har emellertid framhållit, att
man på det hållet ser optimistiskt på
den vidgade marknaden trots dess ökade
konkurrensrisker, men man kräver
såsom ett bestämt villkor för en sådan
optimistisk syn möjlighet till de krediter
som behövs för att rationalisera och
rusta upp företagen och för att kunna
bygga ut erforderliga handelsförbindelser
inom den vidgade marknaden. Man

har framhållit att denna anpassningsprocedur
för den mindre industriens
vidkommande i stor utsträckning är ett
kapitalproblem.

Det råder ingen tvekan om att man
har rätt i ett sådant bedömande. Anslutningen
till frihandelsområdena kommer
att kräva mycket kapital och stora investeringar
från alla företags sida, från
både de större och de mindre. Utomlands
finns exempel på att man ökar
investeringarna per anställd inom företagen
så pass mycket, att de i vissa fall
ligger två ä tre gånger högre än hos
oss. Man frågar sig därför rent allmänt
om vi i Sverige gör vad vi kan för att
bereda vårt näringsliv motsvarande investeringsmöjligheter.
För oss tycks det
ibland vara så att byggandet av bostäder
måste gå före alla andra intressen
när det gäller investeringar. Inför andra
länders ändrade investeringspolitik kanske
det inte vore så omotiverat att tänka
om på den punkten.

Den bästa kapitalanskaffningen sker
emellertid genom företagens självfinansiering,
men den vägen är — som jag
förut sagt —- inte framkomlig för de
mindre företagen. Under senare år, senast
under denna riksdag, har riksdagens
majoritet motsatt sig flera förslag
som syftat till en dylik finansieringsmöjlighet
för de mindre företagen. Dessa
förslag har exempelvis gällt bättre
avskrivningsmöjligheter på byggnader
och inventarier, rätt till vinst- och förlustutjämning
och ändrade beskattningsregler,
som hade kunnat innebära en
bättre avpassning av skattebördan efter
bärkraft. Dessutom har vi från vårt håll
föreslagit att småföretagen skall få möjlighet
att kollektivt utge obligationslån.

Alla dessa krav på ökade finansieringsmöjligheter
för hantverk och småindustri
har emellertid avvisats av riksdagens
majoritet. Det är mot denna nu
skisserade bakgrund som vårt krav på
en väsentligt vidgad låneram skall ses.
Kravet är ur detta perspektiv synnerligen
välmotiverat.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Det är möjligt att man på annat håll
tycker att utvidgningen av låneramen
från av Kungl. Maj :t föreslagna 35 miljoner
till 135 miljoner kronor är kraftigt
tilltagen. Det är emellertid en ganska
liten förstärkning av kreditstödet,
om man tänker på vad som behövs.

I annat sammanhang har vi på centerpartihåll
sagt ifrån, att vi inte godkänner
den kreditpolitik som nu bedrivs
— med en stor del av kapitalmarknaden
prioriterad för huvudsakligen
konsumtionskrediter och därtill
räntesubventionerad, medan den del
som disponeras för produktionskrediterna
är belagd med restriktioner och
med hög ränta. Vi har därför krävt en
minskning av krediterna till bostadsbyggandet
med ungefär 4 procent. Nu
tar investeringarna för bostadsbyggande
i anspråk ungefär 3 000 miljoner på
kreditmarknaden. Den överflyttning
från bostadskreditsektorn till lånegarantierna
av 100 miljoner som vi begär
utgör inte mer än cirka 3 procent. Den
relativt lilla inskränkning, som därigenom
behöver göras på bostadsproduktionen
område, kan inte jämföras med
de risker för sysselsättningen som en
bristande möjlighet till utnyttjande av
de nya marknaderna kan innebära vid
en snäv kredittillgång för näringslivet.

Detta om låneramen.

När det gäller bidragen till företagareföreningarna
har vi tillsammans
med representanter för övriga partier
i reservation 13) b) begärt en förstärkning
av anslaget från 700 000 kronor
till 1 miljon kronor. Motivet för höjningen
är att det med största sannolikhet
kommer att ställas ökade anspråk
på företagareföreningarnas tjänster inför
anpassningen till det nya marknadsläget.
Allt talar för att man kommer
att begära en vidgad rådgivningsverksamhet
— man kommer att i större
utsträckning kräva serviceverksamhet
rent allmänt. Enligt reservanternas mening
har varken departementschefen eller
utskottsmajoriteten tagit någon hän -

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

syn till verkningarna av avskaffandet
av den tvååriga räntefrihet som företagareföreningarna
tidigare åtnjutit. Utskottsmajoriteten
tycks emellertid vara
på det klara med att en förstärkning
varit behövlig, men trots detta menar
den att företagareföreningarna bör utnyttja
de besparingar som de tidigare
kan ha gjort. Samtidigt säger emellertid
utskottsmajoriteten att den också är
medveten om att det framöver kan komma
att behövas ökade anslag till denna
verksamhet. Det är svårt att finna någon
konsekvens mellan handling och
resonemang från utskottsmajoritetens
sida på denna punkt. I det läge som
företagsamheten nu befinner sig i inför
de vidgade marknaderna och alla de
problem som därvid reser sig kan vi
från vårt håll inte vara med om att beröva
föreningarna eventuella besparingar,
och vi kan därför inte acceptera att
föreningarna skall belastas på det sätt
som utskottsmajoriteten föreslår.

I reservationen 13 c) har vi från centerpartiet
begärt ett speciellt anslag på
500 000 kronor att användas till förberedelser
i syfte att underlätta näringslivets
anpassning till de fria marknaderna.
Vi avser här den verksamhet som
för närvarande är förlagd till kommerskollegium.
Med största säkerhet kommer
den verksamhet som nu förekommer där
att också ställas inför ökade belastningar.
Det är med hänsyn till dessa sannolika
ytterligare belastningar som vi menar,
att denna verksamhet bör kunna
intensifieras, vare sig den i fortsättningen
skall förläggas till kommerskollegium
eller den skall, som vi i andra sammanhang
uttryckt önskemål om, förläggas
till ett speciellt organ, som skulle handha
dessa.

Herr talman! Med denna motivering
skall jag be att få yrka bifall till reservationerna
nr 13 a) 1) av herr Ivar Johansson
in. fl., 13 b) av herr Boman in. fl.
samt 13 c), d), e), f) och g) av herr
Ivar Johansson m. fl.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Under detta anförande hade herr andre
vice talmannen övertagit förhandlingarnas
ledning.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det är ju allmänt bekant
att vi har en hel del besvärligheter beroende
på bristen på kapital, att vi inte
har en tillräckligt stor kreditmarknad.
I olika sammanhang har högerpartiet
krävt en annan ekonomisk politik, som
skulle ha gjort det säkert och lönande
att spara, så att man hade fått större
tillgång på kapital. Vi är medvetna om
att framtiden kommer att ställa krav
på kapital. Därför menar vi att det är
nödvändigt, att det föres en politik,
som skapar förutsättningar för att bygga
upp en bättre kreditmarknad.

Vi har också krävt att den statliga
prioriteten på lånemarknaden skall upphöra.
Därjämte har vi krävt, att man
när det gäller bostadspolitiken skulle
gå in för ett kreditgarantisystem, så
att man därigenom skulle kunna skapa
en större lånemarknad för det övriga
näringslivet. Vi har vidare krävt stora
minskningar i den statliga verksamheten.
Dessa minskningar skulle ha kommit
att medföra, att staten skulle ha
fått ett mindre lånebehov. Jag tror att
alla kan vara överens om att 1950-talet
utgör ett avskräckande exempel på
hurudan utvecklingen kan bli, när man
låter det allmänna, samhället, ställa för
stora krav på det sparande som har
kunnat åstadkommas.

Det är mot bakgrunden av allt detta
som vi från högerns sida säger, att det
är nödvändigt, att man går till grunden
för att rätta till de skadeverkningar
som uppkommit. Det viktigaste är enligt
vår mening, att man lägger om den
ekonomiska politiken och över huvud
taget den statliga verksamheten på ett
sådant sätt, att det enskilda näringslivet
får en större andel av kreditmarknaden
för att kunna bygga ut sina investeringar
i framtiden.

Här föreligger nu bland annat ett för -

slag om att kreditgarantierna för småföretagsamheten
skulle ökas från 35 miljoner
till 135 miljoner kronor. Det är
alltså fråga om en mycket avsevärd ökning.
Jag förstår inte det resonemang,
som ligger bakom ett sådant här krav,
alldenstund kreditmängden som sådan
inte kommer att öka det allra minsta,
även om staten på detta sätt lämnar garanti
för de lån det här är fråga om.
Förslaget innebär i stället, alldeles särskilt
för småföretagsamheten, stora vådor
beroende på att man överlåter åt
samhället att i fortsättningen i större
utsträckning dirigera och bestämma
över hur krediterna skall komma till
användning. Eftersom man i stort sett
kräver bankmässiga säkerheter för dessa
krediters fullgörande, innebär dessa
garantier säkert inte så särskilt
stora fördelar. Företagarföreningarnas
förtroenderåd har ju begärt ett belopp
på 35 miljoner kronor, och det har departementschefen
också föreslagit. Jag
har mycket svårt att förstå, att den sakkunskap
som är samlad i detta förtroenderåd
inte skulle förstå detta problem
bättre än ett politiskt parti i Sveriges
riksdag. Det är därför som jag för mitt
vidkommande menar att sistnämnda belopp
bör vara tillräckligt för de ändamål
som här avses.

Jag vill understryka att den verksamhet
som företagarföreningarna bedriver
sätter jag det allra största värde på. Jag
tror att de spelar en stor roll när det
gäller att fördela en del krediter till
småföretagsamheten. Men det är en annan
sak än att man nu så här kraftigt
skulle lägga över en stor del av kreditgivningen
från den vanliga öppna marknaden
till den kreditmarknad som dirigeras
av samhället.

För företagsamheten, och alldeles speciellt
för småföretagsamheten, är det angeläget
att det finns tillgång till en kreditmarknad,
som effektivt och snabbt
kan stå till dess förfogande. Inom företagarvärlden
är vi inte alls betjänta
av ett system, som skulle komma att

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

innebära långsamma och tidsödande remisser
från olika myndigheter för att
få fram de pengar som erfordras. Alla
som något sysslat med dessa problem
vet att det är nödvändigt, att man effektivt
och snabbt kan få till förfogande
de pengar som är nödvändiga för
att i visst ögonblick bevaka en affärsuppgörelse.

Det har också krävts en ökning av
administrations- och subventionsbidragen
för förluster. Jag tror att utskottet
har visat att det i varje fall för närvarande
inte föreligger behov av att
ställa ytterligare pengar till förfogande.
Inom företagarvärlden är vi inte särskilt
intresserade av att det på detta
sätt inom föreningarna byggs upp en
alltför stor administrativ organisation,
som i det långa loppet kommer att bli
ganska tungrodd. Om en stor del av den
vanliga kreditgivningen från våra bankinrättningar
skall läggas över på företagarföreningarna,
kommer det givetvis
att behövas en fantastiskt stor organisation.
Inom företagarvärlden — och
detta gäller speciellt för småföretagsamheten
— är man inte intresserad av att
få subventioner från samhällets sida.
Man anser i stället att det är samhällets
skyldighet att se till att det förs en politik
som gör det möjligt att driva ett
företag på ett effektivt sätt.

Det har vidare framhållits, att det
skulle bli behov av en ökad service från
dessa föreningar. Jag vill betona att det
är fråga om att föreningarna skall lämna
råd och på det sättet ge företagen
en service. Jag anser att den rådgivning
och den rationaliseringsverksamhet,
som dessa föreningar skall bedriva,
bör vara sådan att den kan betala sig
själv. Med andra ord, de företag som
utnyttjar dessa fördelar kan givetvis betala
vad det kommer att kosta, och det
är också företagarnas önskan att få göra
detta.

Det är inte till fördel, varken för samhället
eller för företagarna, att man
försöker skapa företag som inte byg -

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

ger på sunda företagsekonomiska grunder.
Det är nödvändigt att se till att de
investeringar, som i fortsättningen göres,
kommer att vara räntabla och på
det sättet skapa förutsättningar för en
ökad produktion.

Jag tror inte heller att man skall lita
alltför mycket till de statliga anslagen,
när man i framtiden skall försöka
att klara upp de omställningsproblem
som kommer att uppstå för det enskilda
näringslivet på grund av anslutningen
till sjustatsmarknaden. Det är enligt
mitt förmenande inte samhällsorganen
och de statsanslag som ställs till förfogande,
som kommer att visa sig vara
den verkliga styrkan och bereda möjlighet
att lösa dessa problem, utan jag tror
att det är nödvändigt, att vi i stället
försöker skapa sådana allmänna förutsättningar
för näringslivet att det självt
och genom sina egna organisationer får
möjlighet att klara upp situationen.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat motivera den inställning som jag
har till dessa problem. Jag vill understryka
att vi på ett naturligt sätt vill
skapa förutsättningar för att småföretagsamheten
skall kunna utvidgas ytterligare.
Vi vill att näringslivet självt i
större utsträckning skall få svara för
utvecklingen. Av den orsaken anser vi
det vara en olycklig utveckling, om man
genom sådana här åtgärder skall försöka
skapa ett större samhällsinflytande
på hur vårt näringsliv och speciellt
småföretagsamheten i fortsättningen
skall utvecklas.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
hänvisade till den allmänna politik som
högern gjort sig till tolk för och ansåg
att det behövdes en helt annan ekonomisk
politik än den nuvarande för
att skapa förutsättningar för bättre krediter
åt näringslivet. Samtidigt sade
emellertid herr Magnusson att det nu behövdes
snabba åtgärder för att ställa

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

pengar till näringslivets förfogande. Jag
tycker inte att detta stämmer riktigt
med hans hänvisning till en långsiktig
ekonomisk politik. Såvitt jag förstår
finns det över huvud taget en klyfta
mellan å ena sidan dessa allmänna talesätt
om näringslivets svårigheter, som
man kommer med, och å andra sidan
villigheten att medverka till konkreta
åtgärder som på kort sikt skulle kunna
medföra lättnader och bereda möjligheter
för småföretagarna att skaffa
sig de krediter som de med största säkerhet
behöver inför starten av frihandelsområdet.

Jag hade inte tänkt ta upp polemik
med något parti, men jag kan inte underlåta
att säga att det förefaller som
om man från det håll, som herr Magnusson
i Borås företräder, många gånger
skulle sakna intresse för att verkligen
lösa dessa kreditfrågor. Högern
är aldrig så kungatrogen som när det
gäller att inta en restriktiv attityd i de
för småföretagsamheten så viktiga spörsmålen
om kreditförsörjningen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill i all stillhet
erinra om att de åtgärder, som herr
Hansson i Skegrie och hans parti har
rekommenderat, inte på något sätt skulle
snabbt förbättra kreditmöjligheterna
för småföretagsamheten. Någon ökad
kreditmängd ställs ju inte till förfogande
bara därigenom att staten tecknar borgen
på lånen, utan kreditknappheten
kommer även i fortsättningen att vara
precis lika stor.

Jag vill också understryka vad jag tidigare
sagt om nödvändigheten om att
det snabbt sker en förändring av den
ekonomiska politiken. Från högerns sida
har vi inte minst vid årets riksdag
lagt fram förslag som innebär snabba
och direkta åtgärder i detta avseende
och som omedelbart skulle förbättra
möjligheterna för de enskilda småföre -

tagarna när det gäller att ordentligt
ordna sin kreditförsörjning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vårt förslag måste ses
mot bakgrunden av alla de åtgärder
vi föreslår beträffande kreditförsörjningen.
För det första har vi föreslagit
att prioriteringen för bostadskrediter
skall upphöra och krediterna i lika stor
utsträckning fördelas på hela näringslivet.
För det andra har vi begärt en
nedskärning av bostadsproduktionen
och att motsvarande kreditutrymme
skall kunna ställas till förfogande för
kreditgarantier. Om dessa propåer hade
godtagits, hade det kunnat ske snabba
åtgärder för att förbättra småföretagens
kreditmöjligheter.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
herr Hanssons i Skegrie senaste inlägg.
Högerpartiet har ju krävt att frågan om
bostadskrediterna hädanefter skall lösas
genom ett kreditgarantisystem. Prioriteringen
på detta område skulle med
andra ord försvinna och man skulle ute
på den vanliga marknaden få slåss om
de krediter som där kommer att finnas
tillgängliga. På denna punkt är vi alltså
överens.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom de föregående
talarna har rört sig över hela det
område det här gäller, må det kanske
också tillåtas mig att göra detta.

Jag vill då först framhålla att det tydligen
föreligger vissa missförstånd från
herr Magnussons i Borås sida rörande
arten av stödaktionerna. Det är här fråga
om en annan typ av krediter än rent
bankmässiga. Meningen med verksamheten
är ju att man skall kunna i särskilda
fall, undersökta och klarlagda av
vederbörande företagarförening, lämna
småföretagare krediter utan att kräva

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

bankmässiga villkor. Skulle man, såsom
tycks föresväva herr Magnusson, gå
över till en rent bankmässig prövning,
finns det över huvud taget inte någon
anledning för oss att syssla med denna
sak, ty då skulle hela kreditgivningen
hänvisas till bankerna. Det måste emellertid,
herr talman, konstateras att därigenom
skulle småföretagsamheten på
många platser i landet tillfogas obotlig
skada. Under nuvarande förhållanden
är det oundgängligen nödvändigt att
småföretagsamheten lämnas ett visst
stöd från statens sida då det gäller att
ordna dess kreditförsörjning. Sedan kan
man ju diskutera formerna och även
omfattningen av detta stöd.

Innan jag går vidare skulle jag vilja
göra en allmän reflexion som kanske
är viktig speciellt i år, när det ju har
inträffat vissa rena ekonomiska tragedier
inom småföretagsamheten — jag
syftar närmast på den tråkiga historien
i Morjärv som väl norrbottensbänken i
synnerhet har anledning intressera sig
för. Det kan inte nog understrykas från
riksdagens sida — jag skulle vilja göra
det litet extra, och jag är övertygad om
att vi i utskottet på den punkten är
eniga — att företagarföreningarnas
krediter absolut inte får förväxlas med
något slags statliga garantier för hela
företaget. Vad är företagarföreningarna?
De är inga statsinstitutioner ute i
länen — och får inte bli det — utan
enskilda föreningar, som arbetar med
statligt stöd, och ingenting annat.

I år har väckts en motion, som utskottet
enhälligt har avstyrkt, om cn statlig
utredning rörande företagarföreningarnas
verksamhet. Jag tror, herr
talman, att det är väsentligt att understryka,
att den har försvunnit helt enkelt
därför att utskottet icke delar den
principiella uppfattning om företagarföreningarnas
natur, som ligger till
grund för en sådan motion.

Därför kan det inte heller få förekomma
sådant som åberopats nu i efterhand
i Morjärv-fallet, nämligen att

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

man från företagarföreningens sida hade
ställt i utsikt, att om företaget bara
gjorde så och så och investerade en och
annan miljon, skulle staten komma efter
och ställa krediter till förfogande. Så
leddes — enligt de skildringar som varit
tillgängliga för mig -— detta företag
till konkurs och total ekonomisk ödeläggelse
för dess nominelle ägare och
även för åtskilliga andra, honom närstående.
Detta berodde på att det — såvitt
jag kan se — här föreligger en ödesdiger
missuppfattning av företagarföreningarnas
uppgifter. De måste begränsas
till vad de är, nämligen enskilda
föreningar som icke på något sätt kan
lämna utfästelser om några nya krediter.
Det vore ytterst olyckligt, om det
skulle insmyga sig missförstånd på den
punkten.

Herr talman! Av själva kreditverksamheten
har vi två olika former, dels
direkta lån och dels lån med statlig garanti.
Här kan man ha delade meningar
— enligt centerpartiet t. o. m. mycket
delade. I fråga om kreditgarantiens
ram föreslår centerpartiet i år en ökning
från av statsrådet föreslagna 35
miljoner kronor till 135 miljoner kronor.
Vi från vår sida har i en reservation
yrkat på en höjning från 35 miljoner
kronor till 50 miljoner kronor.
I långa stycken kan jag dela det principiella
resonemang, som herr Hansson
i Skegrie anförde för en utökning i någon
mån av denna kreditvolym, utlämnad
—herr Magnusson i Borås — på
annat sätt och på andra villkor än rent
bankmässiga. Vi har kommit in i en
situation, där vi står mera rådvilla inför
framtiden än förut. Vi vet inte vad
EFTA kan komma att medföra. Vi vet
inte vad sexstatsunionen kan komma att
ställa för krav. Vi vet att de större
svenska företagen är kreditvärdiga och
i regel i hög grad likvida. De klarar dessa
saker, eventuellt med bankmässig
hjälp. Vi vet emellertid också, att det i
vissa delar av landet finns företag av
mindre typ, som är mycket svaga. Vi vet

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

dessutom, att det finns vissa branscher
inom småföretagsamheten som är mycket
känsliga. Skulle det bli betydande
övergångssvårigheter vid omorienteringen
till de nya handelsorganisationerna,
har vi — och därvidlag har vi
stöd även från företagareföreningarnas
håll — fog för att säga att under en sådan
övergångstid skulle en något utökad
kreditram för småföretagarna innebära
en trygghet av betydande värde. Så
långt är jag alltså överens med herr
Hansson i Skegrie. Om jag fattade honom
rätt, var detta i stort sett även hans
huvudskäl för höjningen av kreditramen.

När det sedan gäller ökningen måste
jag nog ställa frågan: Gör man verkligen,
herr Hansson i Skegrie, den svenska
småföretagsamheten någon tjänst
med att ställa ett yrkande på en ökning
från 35 miljoner kronor till 135 miljoner
kronor? Vittnar det verkligen om
någon insikt om hur småföretagen har
det ställt att ta till så mycket pengar,
när man föreslår en kreditram? Nu
medgav ju herr Hansson i Skegrie, att
han själv i någon mån darrade på manschetten
inför detta belopp. Han sade,
att det är möjligt att kreditramen i reservationen
är tilltagen i kraftigaste laget.
Jag tillät mig säga detsamma i utskottet,
när vi behandlade frågan där,
men jag gick ännu ett litet steg längre
och sade, att det verkade att ha snudd
på demonstration när man ville höja
kreditramen på detta sätt. Jag vill påminna
herrarna om att efterfrågan på
dessa medel i fjol inskränkte sig till —-jag vill minnas — 24 miljoner kronor.

Kungl. Maj :t har nu höjt ramen till
35 miljoner kronor. Vi har föreslagit
en höjning till 50 miljoner kronor. Då
kommer centerpartiet och påstår, att
det behövs 135 miljoner kronor. Jag
tror, att detta vittnar om att centerpartiet
allför litet känner till de villkor,
under vilka denna typ av företagsamhet
arbetar. Denna låneram på 135 miljoner
kronor är — det anser man även på

småföretagarhåll — orealistiskt tillyxad
och har därför ingen relevans.

Jag vill inte heller påstå att det är
säkert att 50 miljoner är det adekvata
beloppet. Det är möjligt att det räcker
med 35, det är också möjligt att det
kommer att behövas 40. Det är svårt
att säga vad som kan vara riktigt. Men
vad som är väsentligt, herr Hansson i
Skegrie, är att 50 miljoner är en gräns
som ligger relativt högt i förhållande
till de antagliga behoven under det
kommande året medan däremot 135 miljoner
är flera gånger mera än vad som
över huvud taget är möjligt att utnyttja
enligt nuvarande regler.

Det är emellertid väsentligt att kreditramen
inte redan från början är för
trång, om den mindre företagsamheten
skulle komma i nu oförutsedda svårigheter
med anledning av bl. a. världsmarknadsläget.
Det är fördenskull vi
har yrkat att gränsen skall sättas vid 50
miljoner.

Anslaget till subventioner och administration
är upptaget med ett belopp
som sannolikt är för litet. Jag är
förvånad, herr Magnusson i Borås, över
att högern har motsatt sig den lilla ökning
vi föreslår från sammanlagt 700 000
till 1 miljon kronor. Kungl. Maj:t, företagareföreningarnas
förtroenderåd och
kommerskollegium är ju alla överens
om att de medel som ställs till företagareföreningarnas
förfogande kommer
att avsevärt minska, då nu staten
höjer sin ränta, så att marginalen mellan
räntan på inlånade och utlånade
medel kommer att krympa, denna marginal
som hittills varit företagarföreningarnas
kanske väsentligaste möjlighet
att finansiera sin verksamhet.

Däremot finns vissa reserver fonderade
på det ena eller andra sättet, hos
vissa företagareföreningar mera, hos
andra mindre, och dessa reserver kan
givetvis disponeras. Härmed kommer
man in på en komplicerande faktor,
som inte blivit ordentligt utredd under
utskottsbehandlingen, nämligen risken

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

för att man inte kan mobilisera fonderade
medel för löpande utgifter utan
att drabbas av beskattning m. m. Utan
att gå in på detaljer tror jag att man
med utgångspunkt från det faktum, att
alla instanser är överens om att det
blir en krympning av de medel företagareföreningarna
har till förfogande
för att bestrida sina utgifter, kan finna
skäl att göra den måttliga höjning av
detta anslag som centerpartiet och folkpartiet
och några socialdemokratiska
reservanter har föreslagit. Det rör sig
som sagt om en höjning med 300 000
till 1 miljon kronor, och man vågar påstå,
att detta är försiktigt beräknat men
i stort sett torde komma att förslå. Jag
beklagar att vi därvidlag inte har kunnat
få majoritet i utskottet. Det var inte
långt ifrån men det gick inte.

Med dessa åtgärder tror jag vi kan
säkra företagareföreningarnas verksamhet,
men jag vill än en gång understryka
att detta inte är detsamma som
att staten ställer sig som garant bakom
mindre företag som får stöd av företagareföreningarna
för sin expansion.
Det kan inte nog betonas att denna
verksamhet måste hålla sig inom en
sund ram. Redan detta gör att man
måste gå fram med viss försiktighet.
Det bör inte finnas någon tvekan om
att de företag som anlitar denna kreditmöjlighet
i första hand skall vända
sig till bank på vanligt sätt. Men jag
har med egna ögon sett företag som
blivit utmärkta och gett arbetstillfällen
i sin bygd av största betydelse, vilka
räddats över till framtiden endast tack
vare hjälp av det slag vi här arbetar
på att möjliggöra. Därför behövs detta
kreditstöd. Det är rimligt att ge det
stöd som erfordras men inte att ta till

1 överkant på ett sätt som bara vittnar
om obekantskap med företagareföreningarnas
verksamhet.

Herr talman! Med stöd av vad jag
här har sagt om denna punkt ber jag
att få yrka bifall till reservation 13 a)

2 och 13 b).

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl sade att jag
från denna talarstol hade sagt att vårt
yrkande är i kraftigaste laget. Nej, herr
Ståhl, jag sade att det är en kraftig
ökning, och det är det också avsett att
vara.

Sedan beklagar jag att herr Ståhl talar
om demonstration. När man på
folkpartihåll talar om demonstration
i detta sammanhang tycker jag det
finns anledning att fråga sig om folkpartiet
verkligen menar allvar med det
allmänna talet om näringslivets och
småföretagsamhetens svårigheter på
kapitalmarknaden. Menar man allvar
med sitt intresse för den saken borde
man akta sig för att kalla vår hållning
för en demonstration. Syftet med de
statliga kreditgarantierna är ju att de
skall utgöra komplement till de vanliga
kreditinstitutens verksamhet. Då vårt
ställningstagande i bostadspolitiken har
skapat utrymme för att bevilja dessa
krediter, kan jag inte förstå att det skall
kallas för överbud eller demonstration
att framföra det förslag vi har utformat.

Sedan sade herr Ståhl, att man i fjol
inte efterfrågade mer än så och så
mycket i kredit. I år har vi dock en
speciell situation när vi står inför frihandelns
anpassningssvårigheter. Då
behövs det mera krediter.

Sedan bör man ha klart för sig att
det här rör sig om en låneram, inom
vilken krediterna kan ges. Det betyder,
att om lån mot kreditgaranti endast efterfrågas
till en viss del och inte upp
till hela summan, 135 miljoner, som vi
vill ha den till, så kommer inte heller
kreditmarknaden att belastas med större
summa än som verkligen efterfrågas
för dessa produktiva investeringar. Något
slags överskottskredit som kan bli
inflationsdrivande kommer inte i fråga.

Nu menar folkpartiet, att 50 miljoner

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

kronor räcker för denna garantilånegivning.
Nåja, herr Ståhl, om det nu
skulle visa sig att inte hela denna ram
som vi begärt — 135 miljoner — behöver
tas i anspråk men utnyttjas utöver
de 50 miljoner som folkpartiet föreslagit,
menar då herr Ståhl att den kreditgivning
som eventuellt skulle beviljas
utöver folkpartiets 50 miljoner skulle
vara onödig? I vårt krav finns det ju
utrymme för krediter utöver de 50 miljonerna.
Jag ber herr Ståhl svara på
frågan om all eventuell kredit över 50
miljoner kan betraktas som onödig.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall med nöje svara
på herr Hanssons i Skegrie fråga.

Det har från början förvånat mig, att
centerpartiets krav på 135 miljoner
kronor som kreditram icke kompletterats
med någon kommentar rörande
ändrade villkor eller ändrad praxis beträffande
utlåningen. Med nuvarande
praxis från företagareföreningarnas
sida finns det inga möjligheter att lämna
ut 135 miljoner kronor. Vi har ju
under det senaste året ■—• som jag tidigare
sade — legat på 24 miljoner. Vill
man från centerpartiets sida släppa de
säkerhetskrav man hittills uppställt och
lämna ut pengar endast vid anfordran
från företagareföreningarnas sida? Då
kan man ju hamna var som helst och
det kan väl, såvitt jag begriper, inte
vara meningen.

Om man håller fast vid nuvarande
praxis beträffande säkerheterna — och
detta har varit vår mening — då kan
man rimligtvis icke heller komma längre
än till ungefär en fördubbling av
lånebehovet. Det är denna summa som
vi från vår sida föreslagit.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Ståhl, att de förtroendekrediter som utlämnas
från föreningarna som direkta
lån är en sak för sig. En annan sak är

de kreditgarantier som lämnas via kommerskollegium.

Hittills har det, herr Ståhl, krävts
mycket starka borgensåtaganden för de
lån som den vägen utlämnats. Detta är
väl i och för sig också rätt naturligt.
Jag förmodar att herr Ståhl inte heller
menar att dessa lån skall lämnas ut
hur enkelt som helst, utan att det skall
finnas några säkerheter och garantier
för att pengarna verkligen kommer till
rätt användning. Jag vill emellertid understryka,
att företagareföreningarnas
förtroenderåd ansett, att 35 miljoner
kronor är ett rimligt och tillräckligt
belopp för kreditgarantier. Folkpartiet
säger att det behövs 50 miljoner och
centerpartiet att det behövs 135 miljoner
kronor.

Jag ställer nu den frågan: Representerar
företagareföreningarnas förtroenderåd
eller dessa två politiska partier
den största sakkunskapen?

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl sade, att
praxis skulle förbjuda företagareföreningarna
att låna ut mera pengar än
nu. Hur kan herr Ståhl då förklara, att
det finns garanti för möjligheten att låna
ut den ökning man nu begär från
folkpartiets sida — man har ju föreslagit
50 miljoner kronor? Jag skulle
tro att praxis inte lägger hinder i vägen
för detta. I vår reservation har vi
sagt, att Kungl. Maj:t skall utfärda bestämmelser
för den utvidgade användning
som vi här kräver för kreditgivningen.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att vi i nuvarande läge bör göra aUt
vad vi kan för att bereda småföretagsamheten
kreditmöjligheter över garantilånen.
Sådana möjligheter har de förvägrats
i vissa andra sammanhang, vilket
jag tidigare gett exempel på. Såväl
vi som andra meningsriktningar har föreslagit
sådana men riksdagen har tyvärr
avvisat dem.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min replik skall bli
mycket kort.

Herr Hansson i Skegrie frågar mig
om folkpartiet har någon garanti för
att de 50 miljonerna kommer att utlånas.
Det är väl inte fråga om den saken.
Vi önskar naturligtvis att de icke
skall behöva tas i anspråk. De 50 miljonerna
är ett tak som är satt tillräckligt
högt för att det skall räcka för de
nya påfrestningar som har inträffat. Ju
längre herr Hansson i Skegrie driver
denna diskussion, desto mer ger han ett
intryck av att faktiskt inte riktigt veta
vad han talar om. Är det fråga om att
centerpartiet till varje pris skall ha uf
sina 135 miljoner kronor? I så fall måste
centerpartiet ändra praxis och lånebestämmelser
för hela denna låneverksamhet,
vilket man inte har föreslagit.

Får jag sedan bara säga till herr Magnusson
i Borås att det var på ett tidigt
stadium i höstas som företagareföreningarnas
företroenderåd skrev om de 35
miljonerna. Det var innan EFTA hade
kommit till stånd och innan man kunde
överblicka läget sådant detta nu ter
sig. Utan att här vilja namnge någon
vill jag åberopa att jag har varit i kontakt
med ledande kretsar på det hållet,
där man efter vad som har inträffat
särskilt detta år känner oro över huruvida
taket vid 35 miljoner är tillräckligt
högt. Jag skall därvidlag inte
åberopa någon källa, eftersom jag tycker
att så många objektiva skäl talar
för att vi med anledning av vad som inträffat
sätter lånetaket något högre än
Kungl. Maj:t vid årets början föreslog.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag måste ta till orda ännu en gång,
men herr Ståhl försökte inför kammaren
göra gällande att företagareföreningarnas
förtroenderåd i höstas, när
det avgav det här yttrandet, inte skulle
känna till att vi stod inför en EFTA -

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

marknad. En sådan sak går det inte att
få oss att tro.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det står väl alldeles
klart för alla att den s. k. mindre företagsamheten
i vårt land nu har en sådan
omfattning och sådan betydelse för
vår produktion, att vi med uppmärksamhet
måste följa dess centrala problem.
Till de centrala problemen hör
utan tvivel kapitalanskaffningen och
kreditförsörjningen. Det man nu diskuterar
är olika former för hjälp till denna
kreditförsörjning.

Jag har inte tänkt gå in på de olika
yrkanden som har kommit fram i reservationerna,
eftersom de har berörts
tidigare, men jag känner mig föranlåten
att säga några ord till herr Magnusson
i Borås. Herr Magnusson säger att
det måste föras en sådan ekonomisk
politik att vi slipper statens inblandning
i näringslivets kapitalförsörjning.
Det låter naturligtvis bestickande, och
jag skulle i princip kunna instämma i
hans argumentering i långa stycken,
men herr Magnusson i Borås vet lika
väl som alla andra ledamöter av kammaren
att vi inte befinner oss i den situationen.
Tvärtom har med den knapphet
som har rått på kapitalförsörjningens
område företagareföreningarnas
verksamhet utan tvivel varit till stort
gagn för den s. k. mindre företagsamheten.
Vi värdesätter denna verksamhet
och måste alltjämt räkna med dessa
föreningar såsom ett verksamt instrument
för att få ett differentierat och
så rikt näringsliv som möjligt i varje
fall på landsbygden och i glesbygderna,
där det finns fullgoda motiv för ett näringsliv
av den här typen, som kanske
inte alla gånger haft möjlighet att få
kreditfrågan ordnad på annat sätt än
genom företagareföreningarna.

Jag tycker alltså att vi inte i dag kan
stiga upp och säga att vi inte vill ha
denna form av kredithjälp utan i stället
behöver en ekonomisk politik som

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

gör den onödig. Jag tror inte heller att
man inom högern i alla delar är överens
med herr Magnusson, eftersom det
säges i en högermotion att företagareföreningarna
har en uppgift att fylla.
Framstående företagare inom högergruppen
har ju motionerat om ett anslag
till företagareföreningarna på 1,1
miljon. I den reservation som herr Ståhl
och flera andra talat för här föreslås
det 1 miljon. Jag förutsätter alltså att
det finns ledamöter även i högerns riksdagsgrupp
som kan rösta på den framförda
reservationen när vi kommer dit.

Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet, herr talman,
utan för att ställa en fråga. I och med
att vi fattar beslut om bidrag till företagareföreningarna
beslutar vi också om
vissa omläggningar, bl. a. om en sammanslagning
av vissa fonder, till en
statens hantverks- och industrilånefond.
Jag tror att denna organisatoriska omläggning
är bra i långa stycken och att
vi kan vara tillfredsställda med den,
men en punkt har jag tillsammans med
en annan ledamot av kammaren velat
ta upp till litet närmare diskussion,
nämligen huruvida man skulle kunna
tänka sig att ta med detaljhandeln när
det gäller de lånemöjligheter som man
här vill skapa för hantverket och de
mindre industrierna. På den punkten
vill utskottet inte diskutera vad som
har framförts i motionen. Departementschefen
säger i propositionen att beträffande
frågan om vilka företagsformer
den kreditstödjande verksamheten skall
avse bör huvudregeln självfallet vara
att endast hantverk och småindustri
kommer i fråga. Längre fram säger departmentschefen
att han i likhet med
utredningsmannen avser att direkta lån
genom företagareföreningarna och kreditgarantigivning
icke bör ifrågakomma
för att tillgodose kommande kreditbehov
inom distributionsledet såsom detaljhandeln.
Departementschefen avvisar
här att detaljhandeln över huvud taget
skulle kuna få komma med i en pröv -

ning hos företagareföreningarna om en
kreditgivning av denna form. Utskottet
har tagit fasta på departementschefens
framförda synpunkter och säger
att vad angår kommersiell verksamhet
synes — oavsett angelägenheten i kreditbehoven
på förevarande område —
principiella och sakliga skäl tala för
den i propositionen gjorda avgränsningen.
Här erkänner man alltså att det finns
ett visst kreditbehov.

Jag skulle vilja fråga vad det är för
principiella och sakliga skäl som gör
det omotiverat att ge företagarföreningarna
rätt att till prövning ta upp även
ansökningar från distributionen. Jag är
inte alldeles övertygad om att kreditbehovet
är lika stort där som hos hantverket
och den mindre industrien, men
jag tycker ändå att man inte på detta
sätt bör diskriminera en viss näringsgren
genom att säga att någon kreditgivning
till den gruppen icke kan komma
i fråga. Jag tycker att man borde
ha låtit frågan stå öppen för en prövning
ute hos företagareföreningarna.
Därför har vi också i vår motion hemställt
att Kungl. Maj:t skulle göra ett
uttalande med den innebörden att föreningarna
kunde ta upp och granska
även eventuella anspråk från det hållet
till hjälp med kreditförsörjningen.
Nu har inte utskottet beaktat detta, och
jag skall inte yrka bifall till motionen,
eftersom inte dess krav har tagits upp
i någon reservation, men jag har ändå
velat passa på tillfället att under debatten
ställa denna fråga.

Häri instämde herr Ågren (fp).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag behöver inte särskilt
understryka företagareföreningarnas
stora betydelse när det gäller att
genom allmänt stöd åt hantverk och
småindustri tillgodose lokaliserings- och
sysselsättningspolitiska intressen. Det
finns många vackra exempel på vad
företagareföreningarnas arbete har betytt
och betyder för vår export och för

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

lokaliserings- och sysselsättningspolitiken.
Det är därför glädjande att det
råder enighet om att staten bör stödja
denna verksamhet. Man kommer emellertid
inte ifrån att vi även här måste
pröva från ekonomiska synpunkter vad
samhället orkar med. Det blir alltså fråga
om en avvägning.

Kreditgarantiramen är för innevarande
budgetår bestämd till 30 miljoner
kronor, men departementschefen föreslår
en höjning till 35 miljoner, som
motsvarar vad företagareföreningarnas
förtroenderåd har yrkat och som är
5 miljoner kronor mer än vad kommerskollegium
har förordat. Förslagen om
en väsentlig ökning av det här anslaget,
med inte mindre än 100 miljoner kronor,
som har föreslagits från centerpartihåll,
eller med 50 miljoner, som har
föreslagits från folkpartihåll, med motivering
att det gäller att göra en omställning
till den europeiska frihandelsinarknaden,
tycker vi inom utskottsmajoriteten
är för tidigt väckta. Utskottet
framhåller angelägenheten av att de här
problemen beaktas men säger att det
nu inte är möjligt att bedöma de krav
som ändrade konkurrensförhållanden
kan föranleda. Jag yrkar på den punkten
bifall till utskottets förslag.

Beträffande administrationsbidrag till
företagareföreningarna har Kungl.
Maj:t föreslagit ett belopp av 700 000
kronor. Här är statsutskottet delat. Halva
utskottet, som med lottens hjälp blev
majoritet, har föreslagit 700 000 kronor,
alltså lika mycket som Kungl.
Muj:t, medan den andra hälften har reserverat
sig för ett anslag på 1 miljon
kronor. Motionsledes liar det yrkats ett
anslag på 1,5 miljon, och reservationen
innebär alltså ett försök till kompromiss.
Jag yrkar bifall till den reservationen
och vill anföra några skäl för
detta mitt ståndpunktstagande.

Det råder inget tvivel om att företagareföreningarna
och särskilt de små
och relativt nybildade dras med ekonomiska
bekymmer. Avskaffandet av den
7 -.Andra kammarens protokoll 19f>0. Nr

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

tvååriga räntefriheten kommer att medföra
en icke obetydlig belastning på
föreningarnas ekonomi. Jag kan av egen
erfarenhet säga att det är bekymmersamt.
Jag är ledamot av en sådan relativt
nybildad företagareförenings styrelse,
och vi har flera gånger drabbats
av nedprutningar av administrationsbidraget.

Det förefaller som om utskottet också
nu är inne på i stort sett samma linje,
ehuru det inte har velat ge pengarna i
är. Jag vill här gärna citera vad den
del av utskottet som segrade i lottningen
säger: »Fn minskning i inkomsterna
kan förväntas äga rum, men ränteinkomsterna
komma alltjämt att överstiga
ränteutgifterna. Utgår man från
administrationskostnader å 3 miljoner
kronor och inkomster av angiven eller
eventuellt något mindre storleksordning
uppstår ett visst underskott, vilket emellertid
väl synes kunna täckas genom
anlitande av besparade ränteinkomster
från tidigare år.» Men så slutar man
med att säga: »Om sålunda utskottet
finner administrationsbidraget för nästa
budgetår kunna beräknas till oförändrat
belopp, vill utskottet dock icke
utesluta möjligheten av att en ökning
längre fram kan te sig nödvändig.»

Vad vi vill med reservationen är att
ge de ökade möjligheterna redan innevarande
år. Min erfarenhet säger mig
att det är berättigat att göra denna lilla
justering framför allt med hänsyn till
de mindre och nybildade föreningarna,
som otvivelaktigt har det besvärligt. Vi
försökte få en ökning av administrationsbidraget
redan föregående år, men
det lyckades inte. I den företagareförening
jag tillhör finns det stort behov
av att anställa ytterligare en arbetskraft,
men det finns inte medel härför.
När man inte får pengar från staten
försöker man vanligen få dem från
landstingen eller kommunerna.

Det är alldeles riktigt att det här inte
är fråga om en statlig institution. Jag
är angelägen att understryka det, och
U

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

98 Nr 14

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

jag instämmer på den punkten med herr
Ståhl. Men å andra sidan kommer man
här inte ifrån, när alla uttrycker sitt
positiva intresse för saken, att man
måste stödja föreningarnas verksamhet.
Jag tror det är angeläget att åtminstone
denna uppjustering av bidraget
kommer till stånd.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen 13 b)
av herr Bohman m. fl. men på övriga
punkter yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Appuna, Jacobsson i Sala,
Jönsson och Johansson i Norrköping
(alla s).

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall ta till orda
helt kort. Uppriktigt sagt måste jag, när
jag lyssnade till herr Thappers anförande,
ställa mig en smula frågande inför
den motivering, som här anförts för
en höjning av administrationsbidraget
till företagareföreningarna. Jag är lika
väl som de 15 av utskottets ledamöter,
som står bakom denna reservation, helt
medveten om den gagneliga verksamhet
som dessa föreningar bedriver. Jag
vill inte heller bestrida att dessa föreningar
understundom kan ha önskemål,
som överstiger för dem tillgängliga
resurser när det gäller att anställa nya
konsulenter eller vidga verksamheten.
Men här liksom på andra områden är
det väl skäl i att gå en smula försiktigt
fram. Och jag vill kraftigt understryka
att det hittills faktiskt inte förelegat
några större svårigheter från Kungl.
Maj :ts eller myndigheternas sida att
tillgodose alla rimliga anspråk, som
företagareföreningarna rest beträffande
olika utvidgningsändamål av den
art det här är fråga om. Det förhåller
sig tvärtom så, att även om vissa föreningar
i dag kan peka på att de dras
med större svårigheter än andra föreningar,
finns medel tillgängliga hos

Kungl. Maj :t för att möta dessa svårigheter.

Under sådana omständigheter måste
jag säga, att vad som av herr Thapper
presenterats som en kompromiss på en
miljon kronor i administrationsbidrag
har ganska litet fog för sig. Jag har en
bestämd känsla av att även om dessa
pengar läggs i Kungl. Maj:ts hand, är
det mycket osäkert om de över huvud
taget kommer att behöva tas i anspråk.

En annan sak är de motiveringar, som
framförts för en mera vittgående ökning
av dessa anslag. Där har man hänvisat
till eventuella förluster på långivningsverksamheten.
Men även om de beräkningar,
som gjorts efter så goda
grunder som möjligt, visar sig slå fel,
är det givet att en korrigering även här
kan ske i efterhand. Om det skulle visa
sig uppkomma ett betydande oförutsett
utgiftsbehov på detta område, är det
ju inte uteslutet att man får anmäla det
till riksdagen och eventuellt på tilläggsstat
begära ytterligare pengar för dessa
ändamål. Men som läget ser ut i dag
kan jag inte få klart för mig att det
verkligen erfordras mera pengar än de
för administrationsändamål begärda
400 000 inom ramen för en medelspost
på 700 000 kronor. Under sådana omständigheter
undrar jag verkligen om
det kan vara så klokt av kammaren
och riksdagen att på budgeten uppföra
ett sådant belopp, när det finns ganska
stor sannolikhet för att det över huvud
taget icke kommer att utgå.

Medan jag ännu har ordet för detta
anförande, som jag lovat skall bli kort,
herr talman, vill jag bara därutöver säga,
att det är med en viss förvåning som
jag också noterat yrkandena om en ökning
av ramen för kreditgarantierna
från föreslagna 35 miljoner kronor till
135 respektive 50 miljoner kronor. Det
högsta budet står givetvis centerpartiet
för.

Nu förhåller det sig så, att redan ett
bifall till utskottets hemställan skulle
innebära en ökning av ramen för kredit*

Nr 14

Onsdagen den 27 april 19C0 fm.

långivningen med inte mindre än 5
miljoner kronor. Därmed skulle man
komma upp till ett tre gånger så stort
belopp som det som fanns tillgängligt
för denna verksamhet så sent som
1956/57. Hittills har inte mer än 25 miljoner
kronor tagits i anspråk. Det är
möjligt att man innevarande år kommer
upp till ett något högre belopp. Men så
länge de nuvarande riktlinjerna för
verksamheten bibehålies — och det
finns ju knappast något direkt yrkande
om en ändring härvidlag — har jag
svårt att föreställa mig att mera pengar
kommer att erfordras än vad som kan
rymmas inom den av utskottsmajoriteten
angivna ramen på 35 miljoner kronor.
Jag undrar, herr talman, om det
inte här föreligger ett rent demonstrationsyrkande,
som egentligen saknar all
praktisk betydelse. Man skall ju komma
ihåg, att för denna utlåningsverksamhet
står också till förfogande de belopp,
som i annan ordning ställs till
företagareföreningarnas förfogande för
direkt utlåning. Med den omläggning,
som i propositionen föreslagits för
denna verksamhet, och med det tillskott
av fondmedel, som också föreslås och
som utskottet anser sig för sin del kunna
biträda, kommer i själva verket, såvitt
man nu kan se, att inom företagareföreningarna
för nästa budgetår finnas
tillgängligt för utlåning ett belopp, som
med cirka 10 miljoner kronor överstiger
det belopp, som tagits i anspråk för
motsvarande verksamhet 1958/59 och
1959/60. Redan här har man sålunda ett
avsevärt tillskott som stöd för hantverk-
och småindustri, vartill kommer
den ökning av kreditramen som jag redan
angivit.

Under sådana omständigheter tror jag
i likhet med herr Thapper att det är
klokt att se tiden an, innan vi går i författning
om att öka beloppet till det, jag
hade så när sagt astronomiska tal, som
föreslagits i centerpartireservationen.
Redan 50 miljoner kronor tror jag är ett
belopp, som vida överstiger vad som

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

med nu tillämpade riktlinjer kan komma
att utgå för denna verksamhet.

Det kan ju ändå inte vara meningen
att det statliga risktagandet på detta område
skall göras ännu mer omfattande
än det är för närvarande. Med den prövning
och med de grunder efter vilka
låneansökningarna nu granskas finns
det väl heller ingen risk för att det belopp
som är föreslaget i reservationen
kommer att tagas i anspråk.

Sedan vill jag slutligen tillägga att jag
har en debatt rörande 10:de huvudtiteln
pågående också i medkammaren,
och jag blir kanske därför tvungen att
avstå från ett eventuellt replikskifte i
denna fråga.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Statsrådet gav företagareföreningarna
rådet att gå försiktigt
fram när det gäller kostnaderna. Ja,
herr statsråd, det är just vad vi har fått
göra, i varje fall i initt län, därför att
pengarna inte har räckt till!

Jag har så mycket större anledning att
säga detta som herr Magnusson i Borås
förklarade det vara ett företagarintresse
att föreningarna inte växer ut alltför
starkt. Med den politik som hittills förts
är den risken mycket liten. Om herr
Magnusson i det fallet har försökt göra
sig till tolk för samtliga företagare, så
har han därför misslyckats. Ty efter
tre—fyra års verksamhet kan vi nu se
att vi inte har kunnat biträda företagarna
ens med de råd och upplysningar
som önskats. Vi skulle därför ytterst väl
behöva anställa en konsulent till, men
det har hittills varit omöjligt. Om vi
skulle göra det, så fick landsting och
kommun släppa till pengarna. Om därför
herr statsrådet har så gott om pengar,
så måste han se till att de också
släppes till på ett annat sätt än hittills.

För innevarande budgetår har man
inte ens disponerat något av de administrationsbidrag
som står till förfogande.
Detta betyder att företagareför -

100

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

eningarnas besparingar får tas i anspråk
för att åstadkomma den riskfond
vi här vill skapa. Jag tror sålunda att
det finns all anledning att se till att det
finns tillräckligt med pengar både för
subventions- och administrationsändamål.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
vid denna punkt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett par ord i anledning
av herr Thappers senaste anförande.

Bara under de två—tre senaste åren
har verksamheten på detta område växt
från ett omkostnadsbelopp av två miljoner
till tre miljoner, och redan med
det av utskottet förordade beloppet kan
en ytterligare utökning av föreningarnas
verksamhet möjliggöras.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Ståhl sade att 50
miljoner kronor är ett tillräckligt högt
tak, men det finns i dagens läge inga
garantier för att det är tillräckligt högt.
Den ram vi i det fallet har föreslagit,
135 miljoner kronor, innebär enligt vår
mening en rimlig avvägning i kreditbehovet
mellan bostadsbyggandet och näringslivet.

Sedan sade herr Thapper att förslaget
om denna ökning är för tidigt väckt,
men jag är av den uppfattningen att det
är bäst att i god tid vara rustad för
omställningen i samband med den större
marknaden. Det är bättre att vi redan
från början kan erövra nya marknader
och bygga ut våra affärsförbindelser
samt rationalisera våra företag än att
rusta upp i efterhand, sedan marknaderna
erövrats av andra.

Det finns exempel på att man i andra
länder inför den förestående frihandeln
har prioriterat krediterna till näringslivet,
just därför att man vill att detta
skall vara rustat på bästa sätt. Jag tror
att vi också bör se till att underlätta

den kreditgivning som är nödvändig på
grund av företagens oförmåga till självfinansiering.

Sedan sade handelsministern att vårt
förslag skulle innebära alt anslaget höjdes
till ett tre gånger så stort belopp
som förut, och jag vill då bara erinra
om att det inte är första gången som vi
i så fall höjer beloppet tre gånger. Det
gjorde vi 1956 också. Då höjde vi från
10 till 30 miljoner kronor. Om detta
förslag förts fram i annat sammanhang,
så tror jag att man skulle ha rest precis
samma invändningar mot det som man
gjort i dag, då vi föreslår en motsvarande
höjning.

Enligt vår mening är endast en ökning
av produktiviteten i landet en säker
borgen mot inflation, och vi menar
att en ram för kreditgivningen på
detta område på 135 miljoner kronor är
en garanti, som gör att vi inte behöver
riskera att säga nej till sådana produktiva
investeringar som är nödvändiga
inte minst för att möta inflatoriska
verkningar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är ganska anmärkningsvärt
att det som i en morgontidning
i dag framställts som den stora
sensationen, nämligen att bönderna
kommer att genomdriva en separat linje
i riksbanksfrågan, om de inte får sin
vilja fram beträffande kreditgarantierna
för småföretagsamlieten, inte har spökat
i denna debatt.

Jag vill för vår del säga att vi är
anhängare av största möjliga stöd åt
småföretagarna. Jag är dock inte övertygad
om att det är precis på detta område
som stödet är särskilt vitalt. Jag
tror att statliga åtgärder för att exempelvis
lösa småproduktionens lokalfrågor
och dylikt är av ett ännu större intresse.
Vi har emellertid kommit till den slutsatsen,
att vi skall rösta för den reservation
som avser att öka detta garantibelopp
till 50 miljoner kronor.

Det har som skäl för centerpartiets

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

förslag om 135 miljoner anförts dels att
anslutningen till sjustatsblocket kommer
att skapa så stora svårigheter för småproduktionen
att en ökning av de statliga
insatserna är nödvändig, dels att
man bör ta från hyresgästerna för att
öka småproducenternas möjligheter att
överleva den väntade krisen. Jag vill
här notera det märkliga i att flera partier
som har biträtt EFTA-konventionen,
Sveriges anslutning till sjustatsblocket,
nu hyser en sådan fruktan för de konsekvenser
det kommer att medföra. Naturligtvis
skall jag inte vara så ohövlig
att jag säger att man har gjort den upptäckten
efter anslutningen. Jag tror man
kan konstatera att centerpartiet och
folkpartiet när de understödde förslaget
om Sveriges inträde i sjustatsblocket
var fullt medvetna om vilka skadeverkningar
det skulle kunna få bland
annat för den svenska småproduktionen.
En sådan brasklapp som förslaget
om en höjning till 135 miljoner i verkligheten
innebär kommer inte att göra
det lättare för vederbörande att förklara
varför man intog den positionen i kärnfrågan.

Argumentet att man skall ta från hyresgästerna
finner jag helt enkelt upprörande.
Det är asocialt och det vittnar
om vilket starkt tryck som högern utövar
bland annat på centerpartiet när
det gäller att rasera uppnådda sociala
framsteg.

Vi tänker i enlighet med detta resonemang
också rösta för reservationen
om anslaget till företagareföreningarna.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ivar Johansson m. fl. avgivna reservationen
13 a 1); samt 3:o) bifall till re -

Nr 14 101

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

servationen 13 a 2) av herr Bomanm.fl.;
och fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hansson
i Skegrie begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr förste
vice talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Ståhl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes; Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 48: o) mom. III) i statsutskottets
utlåtande nr 10 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Ivar Johansson m. fl. avgivna, med
13 a 1) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 13 a 2) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, skedde
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen tillkännagav, att
han ansåge tvekan kunna råda angående
omröstningens utgång, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 35
nej, varjämte 77 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

102 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
48ro) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
13 a 1) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Hansson
i Skegrie begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 139 ja
och 27 nej, varjämte 40 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. V

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 13 b)
av herr Boman m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Thapper begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
48 :o) mom. V) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
13 b) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Gustafsson i
Stockholm begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
81 ja och 118 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Boman m. fl. avgivna reservationen
13 b).

Mom. VI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 13 c)
av herr Ivar Johansson m. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
48 :o) mom. VII) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ja;

Nr 14 103

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
13 c) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 170 ja och
32 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VIII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 13 d)
av herr Ivar Johansson m. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
48 :o) mom. VIII) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
13 d) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar

grie begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 171 ja
och 35 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IX och X

Vad utskottet hemställt bifölls.

Beträffande motiveringen gav herr
förste vice talmannen först propositioner
i avseende å ovan intagna del av utskottets
yttrande å sidan 51 i det tryckta
utlåtandet, nämligen dels på godkännande
av utskottets förslag, dels ock
på godkännande av det i reservationen
13 e) framlagda förslaget till yttrande;
och beslöt kammaren bifalla förstnämnda
proposition.

Härefter framställde herr förste vice
talmannen beträffande den del av utskottets
yttrande å sidan 53, som började
med »I fråga» och slutade med »än
ränteutgifter», propositioner dels på
godkännande av yttrandet, dels ock på
bifall till reservationen 13 f); och godkändes
utskottets yttrande.

Slutligen gav herr förste vice talmannen
i fråga om den del av yttrandet på
sidan 53, som började med »Vad härefter»
och slutade med »väl tillgodosett»,
propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag, dels ock på bifall till
reservationen 13g); och fattade kammaren
beslut i enlighet med den förra
propositionens innehåll.

Punkterna 49—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 56, s. 174—180) att dels godkänna
av departementschefen förordade

104 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar

ändringar i personalförteckningen för
sjöfartsstyrelsen, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för sjöfartsstyrelsen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Sjöfartsstyrelsen:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 4 893 200 kronor.

I förenämnda båda likalydande motioner
1:383 av herr Hagberg och
II: 339 av herr Nordgren m. fl. hade, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte dels godkänna i motionerna
förordad avlöningsstat för sjöfartsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m budgetåret 1960/61, dels till Sjöfartsstyrelsen
: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
4 859 360 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 339, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för sjöfartsstyrelsen, som angivits i
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960;

b) godkänna av utskottet förordad avlöningsstat
för sjöfartsstyrelsen att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 4 893 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort i nedan angivna delar hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 383 och II: 339, såvitt nu
vore i fråga,

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för sjöfartsstyrelsen att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61;

c) till Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar

för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 4 859 400 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Åberopande mitt tidigare
anförande ber jag få yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det gäller här ett par
ur teknisk synpunkt viktiga tjänster i
sjöfartsstyrelsen, som utskottet inte anser
sig kunna ta på sitt ansvar att slopa.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till berörda
hemställan med den ändring som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
14) av herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropoSitionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-pro -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14 105

Lots- och fyrstaten: Avlöningar —

positionen, vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 54

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 55

Lots- och fyrstaten: Avlöningar

Efter punktens föredragning yttrade

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag gör mig inga illusioner
om att vinna bifall till min motion
genom att ställa yrkande därom,
och jag skall därför avstå från det. Jag
anser mig emellertid böra foga några
kommentarer till detta ärende.

Man kanske först bör i förbigående se
på vad utskottet har sagt. Utskottet
framhåller att i motionen har indragningarnas
berättigande ur lotsningssynpunkt
icke ifrågasatts. Det beror på vad
man menar. I fråga om Käringöns lotsplats
har sjöfartsstyrelsen föreslagit, att
man skulle bibehålla denna lotsplats
tills vidare vilket åberopades i motionen.
Då sjöfartsstyrelsen föreslagit bibehållandet
av lotsplats, är det väl fråga
om inte styrelsen sneglat litet grand
på lotsningarna.

Den lilla framgången ur motionärernas
synpunkt har man i alla fall vunnit,
att utskottet rekommenderat Kungl.
Maj:t att vid sina överväganden om dessa
indragningar ta hänsyn till sjösäkerhetsintressena.
Jag kanske därför bör
upplysa om att även beträffande Käringön
finns en viss orsak att ta hänsyn
till lotsplatsens behövlighet ur sjöräddningssynpunkt.
På Käringön har
livräddningssällskapet placerat en livräddningskryssare,
Justus A. Waller,
men av ekonomiska skäl är denna livräddningsstation
underbemannad. Man
har därför måst lösa svårigheterna i
fråga om utkik genom att lotsarna på
lotsplatsen tjänstgör som utkik även
för livräddningskryssaren. Lotsarna har
givetvis till uppgift att vid sidan av liv -

Bidrag till handelshamnar och farleder

räddningskryssarens verksamhet bistå i
nödläge komna fartyg. För ungefär ett
år sedan — jag kan inte exakt säga tiden,
men det spelar ju heller ingen större
roll — kunde lotsarna söka rätt på
en dansk fiskebåt med ett par mans
besättning. Motorn hade stoppat och
båten drivit tvärs över Skagerack. Lotsarna
hittade männen i sista stund för
att rädda dem till livet. De var nära att
omkomma på grund av köld och andra
umbäranden. Sådant bör också tas i
betraktande vid bedömande av frågan
om indragning av lotsstationer, över huvud
taget har jag den uppfattningen att
på lotsorganisationen kan man inte rimligtvis
lägga samma synpunkter som
på t. ex. handelsfirmor, där man överväger
om en filial bär sig eller inte och
drar in den, om inkomster och utgifter
inte går ihop. Med lotsstationer är andra
värden förknippade, där kan människoliv
och därmed jämförbart stå på spel.

Jag hoppas att Kungl. Maj:t, då Kungl.
Maj:t skall ta ställning till dessa frågor,
ägnar all uppmärksamhet åt inte bara
den ekonomiska sidan av saken utan
även dessa andra synpunkter.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h) och Carlsson i Bakeröd
(ep).

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 56—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Bidrag till handelshamnar och farleder

Sedan punkten föredragits anförde

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! I anslutning till denna
rubrik om bidrag till handelshamnar
och farleder har vi några motionärer
föreslagit, att riksdagen måtte medgiva
att särskilt bidrag får utgå till utbyggnaden
av Visby hamn. Departements -

106 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Byggande av fiskehamnar

chefen har inte tagit ställning till den
frågan utan hänvisar till att för närvarande
två miljoner kronor finns disponibla
för den ifrågasatta utbyggnaden.

Den närmaste anledningen till motionen
har emellertid varit, att vederbörande
kommun, som självfallet måste
lämna bidrag till detta, svårligen kan
igångsätta detta hamnbygge, innan det
finns någon garanti för att särskilt bidrag
utgår. Jag vill erinra om att redan
1944 års hamnutredning föreslog utbyggande
av denna hamn och att denna
fråga på sätt och vis har samband med
frågan om sjöfartsförbindelserna mellan
Gotland och fastlandet, i vilken fråga
riksdagen 1945 beslöt att begära utredning.

Statsutskottet har inte utan välvilja
behandlat detta spörsmål men tar för
närvarande inte ställning utan hänvisar
till den utredning beträffande båtmaterialet
som pågår.

Den s. k. lokala kommittén har nu
slutfört sitt arbete, och inom den närmaste
tiden kommer förslaget att presenteras.
Dessa båda frågor hör otvivelaktigt
intimt samman. Den förståelse
som utskottet här har visat tar sig också
uttryck i motiveringen, där utskottet
säger att beträffande Visbyfallet »torde
vissa skäl kunna anföras för att frångå
de fastställda bidragsreglerna». Detta
är som sagt en synpunkt, som sjöfartsstyrelsen
också tidigare anfört. Utskottet
slutar med att säga: »Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att sedan underlag
för en slutlig bedömning av bidragsfrågan
föreligger, framlägga de
förslag, som kunna visa sig motiverade.
» Jag förutsätter att Kungl. Maj :t med
denna förståelse från utskottets sida —
jag hoppas att riksdagen också godkänner
utskottets skrivning — vidtager de
åtgärder som är erforderliga för att vi
så småningom skall kunna få en lösning
på detta nu 15-åriga problem med
dels utbyggnaden av Visby hamn och
dels förbindelserna mellan Gotland och
fastlandet.

Jag hoppas alltså, att Kungl. Maj:t
välvilligt skall pröva detta ärende.

I detta anförande instämde herrar
Arweson (s) och Henningson i Visby
(h).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 74

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 75

Byggande av fiskehamnar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 78, s. 224—226) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Yngve Nilsson (I: 187) och den andra
inom andra kammaren av herrar Nilsson
i Bästekille och Darlin (II: 228), i
vilka hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå, att
Branteviks hamn upptoges i sjöfartsstyrelsens
utbyggnadsplan för fiskehamnar,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Gunnar Berg och Ernst Olsson
(I: 188) och den andra inom andra kammaren
av herr Levin m. fl. (11:227), i
vilka hemställts att riksdagen måtte till
Byggande av fiskehamnar för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hermansson m. fl. (I: 189) och
den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i öckerö m. fl. (II: 226),
i vilka hemställts att riksdagen måtte till
Byggande av fiskehamnar för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

Nr 14 107

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:188 och 11:227 samt
I: 189 och II: 226, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000 kronor; b)

att motionerna 1:187 och 11:228
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Pålsson, Jacobsson, Rikard
Svensson, Staxäng, Ståhl, Hansson i
Skegrie och Hansson i Önnarp samt
fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
under a) bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:188 och 11:227
samt 1:189 och 11:226, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottet behandlat flera motioner,
och då jag står som första namn på en
av dem vill jag anföra några synpunkter.

Vi har i denna motion föreslagit att
riksdagen skulle besluta att sjöfartsstyrelsen
får i uppdrag att ta med Brantevik
i utbyggnadsplanen för fiskehamnar.
Detta har utskottet avstyrkt, och i
motiveringen skriver utskottet bl. a. följande:
»I fråga om Branteviks fiskehamn
gäller — enligt vad utskottet inhämtat
— att denna är belägen inom
Simrishamns stadsgräns och ca fem kilometer
söder om stadens egen hamn,
där en särskild fiskehamnsutbyggnad
för närvarande pågår.»

Det är ju utskottet välbekant — och
jag förmodar även en stor del av kam -

Byggande av fiskehamnar

marens ledamöter — att ett större hamnbyggnadsarbete
för närvarande pågår i
Simrishamn. När det arbetet blir slutfört
kommer det utan tvekan att betyda
mycket för staden. När utskottet deklarerar
att Brantevik ligger inom Simrishamns
stadsgräns, är detta visserligen
sant, men det ligger i södra ändan av
staden och emellan Brantevik och den
övriga delen av staden finns knappast
någon bebyggelse. Simrishamn fick
nämligen i samband med den slutliga
kommunindelningen mycket stort omland.
Flera landskommuner lades till
staden, och denna lilla stads yta är av
en storlek som man nog inte räknar
med, om man inte känner till förhållandena.

Jag har gått på denna linje därför att
jag känner till förhållandena. Jag har
resonerat med människorna där. Jag vet
vad de önskar. De önskar ingen ny
hamn, men de önskar att den som finns
skall kunna fördjupas. När denna hamn
en gång iordningställdes, hade man inte
så djupgående båtar som nu. Det behövs
numera ett vattendjup på fyra meter.
Därjämte bör tilläggas att Branteviks
hamn är en av de få hamnar som
aldrig besväras av sanddrift, och det är
enligt min mening en stark motivering
för att en utbyggnad av denna hamn
bör ske.

De människor, som bor i detta samhälle,
har inte heller suttit med armarna
i kors. De har startat en fiskförädlingsfabrik
som omsätter en miljon kronor
per år. När jag ser att människor
på en ort tar egna initiativ till förbättringar,
tycker jag att även statsmakterna
kan visa så god vilja som möjligt.
Det kan inte vara riktigt att bara hålla
på med att vid vissa högtidliga tillfällen
göra vällovliga uttalanden om hur
mycket landsbygden betyder för människorna.
Det räcker inte med detta;
det måste till något även av praktisk
gärning! Det är därför, herr talman,
som jag anser, att det finns en stark motivering
för att motionen bort tillstyr -

108

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Byggande av fiskehamnar

kas. Jag ber därför redan nu att få yrka
bifall till motionen 1:187 och 11:228.

Den andra frågan under denna punkt
gäller hur mycket pengar som statsmakterna
skall anslå till byggande av fiskehamnar.
För innevarande budgetår utgår
ett anslag på 2 miljoner kronor.
Efter besparingsutredningens rekommendation
har statsrådet sänkt detta
anslag för det nya budgetåret till 1,5
miljon kronor. 1 motionen har framförts
förslag om 3 miljoner kronor, men
reservationen i statsutskottet lyder på
bifall till 2 miljoner kronor, d. v. s. samma
anslag som innevarande år.

Här är det fråga om precis samma
sak som jag försökte snudda vid tidigare.
Om vi skall göra något för att få
människorna att stanna kvar på landsbygden
och ute i de små tätorterna, kan
vi inte bara ställa oss negativa och säga,
att det ordnar sig självt. Vi måste
även satsa några kronor. I detta fall är
det inte tal om något nytt högt anslag
utan om att bibehålla det förut utgående
anslaget.

Det skulle, herr talman, naturligtvis
kunna vara skäl att fördjupa sig i detta,
men föredragningslistan är mycket lång
i dag, och därför skall jag be att få sluta
med att på denna punkt yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vad herr Nilsson i Bästekille
här sagt om Branteviks hamn
har tillämpning, inte i de konkreta detaljerna
men i princip beträffande en
hel rad av andra fiskehamnar med stor
betydelse för fiskarna och deras utkomst.
Nu har emellertid Kungl. Maj:t
i år prutat ytterligare en halv miljon
kronor på det anslag som utgår till byggande
av fiskehamnar och som tidigare
har varit icke oväsentligt större. Inom
utskottet har lämnats den uppgiften att
om man, såsom utskottsmajoriteten
gjort, på denna punkt följer Kungl.
Maj :t, blir konsékvensen att arbeten som
i och för sig är betydelsefulla för fisket

och fiskarbefolkningens utkomstmöjligheter
skjutes på en osäker framtid. Däremot
skulle även med en blygsam ökning
av anslaget de viktigaste arbetena
kunna hållas i gång. Därtill kommer att
riksdagen genom att på detta sätt öka
anslaget säger ifrån, att man inte helt
och hållet får förbise att det är statens
uppgift att sörja för att fiskehamnarna
hålles i rimligt skick.

Detta är, herr talman, bakgrunden till
den reservation som finns fogad till
punkt 75 och som innebär att av Kungl.
Maj:t föreslagna 1,5 miljon kronor
skulle ökas till 2 miljoner kronor,
d. v. s. samma belopp som utgår under
innevarande budgetår.

Jag ber att få yrka bifall till denna
reservation.

Häri instämde herr Staxång (h).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Eftersom jag har mitt
namn under en av de motioner, som
väckts i denna fråga, skall jag ta upp
kammarens tid några minuter.

Under en följd av år utgick detta anslag
med ett belopp av 3 miljoner kronor.
År 1959 sänktes det till 2 miljoner
kronor, därför att sjöfartsstyrelsen ansåg,
att verksamheten ändå skulle kunna
hållas i gång, emedan man hade avsevärda
reservationer.

I år har emellertid sjöfartsstyrelsen
begärt, att beloppet åter skall skrivas ut
på 3 miljoner kronor, och den har sagt
ifrån, att detta är minimum om verksamheten
skall kunna fortsättas och utbyggandet
av fiskehamnarna ske i sådan
takt, att pågående rationalisering
inom fisket inte äventyras.

De större och mera djupgående fiskebåtar,
som numera används, kräver
hamnar med större djup, vilket i sin tur
medför att fisket koncentreras alltmer
till ett mindre antal hamnar. Därför äf
det så mycket angelägnare att dessa
hamnar utan alltför lång väntan sätts i
stånd att ta emot den ökade tillförseln
av fisk.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

109

Handelsministern tycks inte alls ha
tagit hänsyn till de framförda önskemålen
utan har utan någon motivering —
eller rättare sagt med en motivering på
en eller ett par rader — i stället för att
gå med på förslaget om höjning till 3
miljoner kronor prutat ned anslaget ytterligare
med en halv miljon kronor, så
att vi nu är nere i hälften av det belopp,
som utgick före år 1959. Samma
negativa ståndpunkt intar utskottet, även
om det vågat sig på en något välvilligare
skrivning. Utskottet säger, att det »är
väl medvetet om att utbyggnaden av
landets fiskehamnar hållits tillbaka under
senare år. Den av sjöfartsstyrelsen
slutförda översynen av 1944 års fiskehamnsutredning
har också visat, att det
föreligger ett starkt behov av fiskehainnsförbättringar
för att underlätta
rationaliseringen av fiskerinäringen».
Ändå kommer utskottet med den sedvanliga
klyschan om att »nuvarande
statsfinansiella läge» omöjliggör en höjning
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Som ett annat skäl för sin negativism
anför utskottet, att medel till detta ändamål
även anvisas på beredskapsstat.
Nu förhåller det sig emellertid så, att
beredskapsarbeten inte alls utväljs med
hänsyn till var man bäst behöver hamnar
utan — vilket också är nödvändigt
— med syfte att bereda sysselsättning
åt arbetskraft inom vissa områden. Vi
har erfarenhet av att dylika beredskapshamnar
har byggts där det för närvarande
över huvud taget inte bedrives
något fiske, medan samtidigt välbehövliga
hamnarbeten på andra håll har fått
stå tillbaka. Detta är kanske naturligt
och riktigt, eftersom ändamålet med
dessa arbeten framför allt eller uteslutande
har varit att bereda sysselsättning.
Dessutom är det dess bättre ovisst,
när beredskapsarbeten åter kommer i
gång, tv vi har nu ett sådant sysselsättningsläge
och vi hoppas att vi skall
få det även i fortsättningen — att beredskapsarbeten
i någon större utsträckning
inte behöver tillgripas.

Byggande av fiskehamnar

Vi har emellertid inte tid att gå och
vänta på att läget skall bli sådant, att
det på nytt blir aktuellt att bygga fiskehamnar
såsom beredskapsarbeten. I
våra grannländer rustar man för fullt i
syfte att ge fiskarna möjlighet att bättre
hävda sig under nya marknadsförhållanden.
Norge, Danmark och Västtyskland
liksom alla våra andra tidigare
och blivande konkurrenter inom den
nya marknaden satsar hårt på utbyggandet
av fiskehamnarna för att ge fiskarna
bättre utkomstmöjligheter inom
det nya frihandelsområdet. Vad exempelvis
gäller vår närmaste granne i sydväst,
Danmark, har den danska riksdagen
i år beslutat att bygga ut enbart på
Jyllands västkust Esbjergs fiskehamn
för en kostnad av 4 miljoner kronor och
Hirtshals fiskehamn för en kostnad av
2,5 miljoner kronor. Vidare skall Thyboröens
fiskehamn repareras och förbättras
för en kostnad av 500 000 kronor
och Vide Sands fiskehamn skall
upprustas för 100 000 kronor. Allt detta
arbete skall utföras i år. Dessutom har
danska riksdagen för rätt kort tid sedan
fattat beslut om två andra stora
fiskehamnsanläggningar. Römö hamn
skall om- och tillbyggas under en tid
av tre år för 6 miljoner kronor, och
hamnen i Hanstholm skall utbyggas för
en kostnad av 103 miljoner kronor. Denna
senare hamn skall inte användas enbart
som fiskehamn utan också som
handelsliamn, men 3/i av beloppet beräknas
gälla fiskehamnsanläggningen.
Utbyggnaden skall ske under en tid
av fem år.

Skall vi verkligen här i Sverige, när
vi ser vad som pågår i grannländerna,
ytterligare försämra möjligheterna för
de svenska fiskarna att hävda sig i den
hårdnande konkurrensen? Vad utskottet
och departementschefen föreslår innebär
ju en sänkning av anslaget till
hälften av det belopp som tidigare utgått.
Att i en tid, då priser och löner
stiger, på detta sätt sänka anslagen
måste betyda en minskning av kapacite -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Byggande av fiskehamnar

ten till väsentligt mer än hälften. Kan
det över huvud taget vara en god form
av besparing att minska anslaget så att
det inte blir möjligt att ändamålsenligt
utnyttja de maskiner och den arbetskraft
som på detta område står till förfogande? Till

utskottets utlåtande är knuten en
reservation, nr 16, under vilken återfinnes
ledamöter från samtliga partier
som är representerade i utskottet. Denna
reservation går ut på en höjning av
anslaget för innevarande år till 2 miljoner
kronor. Även om jag är medveten
om att detta är ett alltför lågt belopp
vill jag ändå yrka bifall till reservationen,
då det tydligen är meningslöst
att yrka bifall till motionen som innebär
ett anslag på 3 miljoner kronor. 2
miljoner kronor är ändå mer än 1,5 miljon
kronor, låt vara att 2 miljoner kronor
som sagt är ett alldeles för lågt anslag.

Jag yrkar således bifall till reservation
nr 16.

Innan jag går ned från talarstolen vill
jag säga några ord om en annan fråga
som en av de föregående talarna tog
upp. Herr Nilsson i Bästekille anförde
här några synpunkter med anledning
av sin motion om att Branteviks hamn
skulle upptas i sjöfartsstyrelsens utbyggnadsplan
för fiskehamnar. Utskottet
har avvisat denna motion under åberopande
av att Brantevik ligger inom
Simrishamns stads område och att man
i Simrishamn håller på att bygga ut en
fiskehamn. Det är riktigt att en sådan
utbyggnad pågår, men hamnen i Simrishamn
kommer inte att kunna klara den
alltmer ökade trafiken med båtar och
den ökade tillförsel av fisk som sker
genom att fiskare, bosatta både på orten
och på andra håll, söker sig till dessa
fiskevatten. Bortåt hundratalet trålare
kan ligga samlade i Simrishamn och båtarna
får trängas i många led utanför
varandra. Det har numera skett en koncentrering
av fisket just till detta hörn
av Skåne, och närheten till de stora

fiskefälten i södra Östersjön har sålunda
gjort att de tre hamnarna på sydostkusten,
Skillinge, Brantevik och Simrishamn
har fått en så dominerande
ställning som fallet nu är.

Jag tror inte att det är klokt att utan
vidare avvisa önskemålen från Brantevik.
Tvärtom lär det vara så, att man
till ovanligt billigt pris per kajmeter
kan utöka och fördjupa den hamnen.
Om så är bör inte närheten till Simrishamns
hamn utgöra hinder för förståndig
investering. Jag är övertygad om att
Simrishamns hamn redan innan den blir
färdigbyggd pockar på utvidgning. Jag
är alls inte övertygad att det är klokare
att ytterligare utöka Simrishamns hamn
än att ge Branteviks hamn större kapacitet.
Jag tror därför att sjöfartsstyrelsen
borde ta ytterligare en titt på problemet.
Jag hoppas eller rättare sagt
jag är övertygad om att sjöfartsstyrelsen,
om den verkligen gör en översyn
av hamnfrågorna i Simrishamn och
Brantevik, kommer att stanna för att
det är klok investering att våga ett eller
annat hundratusental kronor på att utvidga
och fördjupa Branteviks hamn.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog förhandlingarnas ledning,
instämde herrar Arweson (s),
Johansson i öckerö (fp) och Hedin
(h).

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Levins yrkande.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Statsutskottet har ingalunda
gått förbi denna fråga utan att
ganska ingående sätta sig in i den. Man
kan förstå skälen för högre anslag, men
vi har kommit fram till att med de förhållanden
som råder på det statsfinansiella
området och de pengar som står
till förfogande är det inte tillrådligt att
gå längre än Kungl. Maj:t här har före -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

111

Åtgärder för främjande av varuutbytet med främmande länder

slagit. Därför ber jag att få yrka bifall motionerna 1:187 och 11:228; och bitill
utskottets hemställan. föll kammaren utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Levin begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
75:o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 16)
av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 93 ja
och 107 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen 16)
av herr Boman m. fl.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta

Punkterna 76—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Åtgärder för främjande av varuutbytet
med främmande länder

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 96, s. 247—251) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
1 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Mattsson m. fl.
(I: 70) och den andra inom andra kammaren
av herr Darlin m. fl. (II: 70), i
vilka hemställts att riksdagen måtte besluta
att förevarande anslag höjdes med
35 000 kronor för att möjliggöra en planerad
utvidgning av den av småindustriens
exportbyrå och småindustriens exportråd
bedrivna verksamheten.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 70 och II: 70, till Åtgärder för främjande
av varuutbytet med främmande
länder för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 200 000 kronor.

Beservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Ståhl, Hansson i Skegrie,
Nihlfors och Heckscher samt fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 70 och II: 70,
till Åtgärder för främjande av varuutbytet
med främmande länder för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 235 000 kronor.

112

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Reservationen vid punkt
90 grundar sig på en önskan från småindustriens
exportbyrå och småindustriens
exportråd om ett ökat bidrag. Det
gäller endast 35 000 kronor. Man skulle
med denna anslagsökning kunna i utlandet
ordna mässor och utställningar
speciellt för småindustrien. Denna skulle
på så sätt få tillfälle att inför utlandet
yisa vad man kan åstadkomma. Det anses
av experterna på detta område, att
ett bidrag till sådana mässor och utställningar
skulle kunna bli av mycket
stort värde för de mindre företagen
att göra sig gällande utomlands, inte
minst på de nya marknaderna.

Med hänsyn till den långa tid debatten
på denna huvudtitel pågått skall jag
inskränka mig till att påpeka, att det
är ett i högsta grad legitimt och angeläget
ärende som reservationen talar
för. Beloppet gäller ju också en så blygsam
summa som 35 000 kronor.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det är på samma sätt
med detta som med de andra anslagen
vi resonerat om beträffande den statliga
bidragsgivningen. Liksom departementschefen
tycker utskottsmajoriteten
att frågan är för tidigt väckt. Förhållandena
är ännu svåra att överblicka.
Med hänsyn till detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
90 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
17) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 105
ja och 101 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 91—109

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 110

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 117, s. 288—291) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag av 11 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft fem motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:385) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin m. fl. (II: 225), hade hemställts,

Nr 14 113

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

att riksdagen i anslutning till behandlingen
av anslaget till fonden för idrottens
främjande måtte besluta, att ingen
del av detta anslag finge disponeras för
stöd åt boxningssporten.

I en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl. väckt motion
(II: 128) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande för
budgetåret 1960/61 anvisa ett belopp av
16 873 900 kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 128, till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av
11 500 000 kronor;

b) att motionerna 1:385 och 11:225
icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionerna 1:109 och II: 129
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Åkerström, som ansett att
utskottet bort under b) hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:385 och 11:225, besluta, att
icke någon del av anslaget till avsättning
till fonden för idrottens främjande finge
disponeras för stöd åt boxningssporten,

b) av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag är angelägen att
framhålla, att jag med vad jag kommer
att säga under den här punkten denna
gång har ett dubbelt ärende.

Fastän jag är medveten om att av
kända skäl den s. k. boxningskonjunkturen
just nu inte utan vidare inbjuder
till några aktioner som syftar till
att belysa arten och innebörden av
den statsunderstödda sportverksamhet
som det här är fråga om, så me8
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr

nar jag att dessa aktioner självfallet
är lika nödvändiga ändå. Jag har heller
för egen del ingen som helst anledning
att frångå mitt tidigare här i
kammaren flera gånger ställda yrkande,
som går ut på att just boxningen, men
också bara den sporten — jag är av särskilda
skäl angelägen att understryka
det — skall hållas utanför vid fördelningen
av idrottsanslaget. Detta yrkande
är identiskt med yrkandet i den vid
punkt 110 framförda reservationen av
herr Åkerström, som jag ber att omedelbart
få yrka bifall till.

Jag ämnar, herr talman, inte här upprepa
eller närmare precisera mina argument
— jag gissar att de vid det här
laget är rätt väl kända, och de finns
för övrigt redan inskrivna i kammarens
protokoll. Bara ett par påpekanden
skall jag ändå tillåta mig göra som
hastigast.

Vi tvingas här i riksdagen oavlåtligen
att göra avväganden — en del ändamål
finner vi värda att stödja och uppmuntra,
andra säger vi nej till. Varför skulle
man i det avseendet förfara annorlunda,
när det gäller en viss sportgren? Jag
kan verkligen inte förstå att det, såsom
utskottet tycks mena, för den sakens
skull behöver framföras kritik för obehörig
inblandning i idrottens angelägenheter.
Någonting sådant är det alls
inte fråga om. Varför skulle man inte
ha rätt att utmönstra en sport, som bevisligen
är av så utomordentligt låg
kvalitet, att den är föremål för speciell
observation? Den betygsättningen gäller
— antingen boxningen bedöms från
rent medicinsk synpunkt eller om den
bedöms från synpunkten av vad som
kan vara god kulturpolitik att stödja
och främja — i bägge dessa hänseenden
har boxningen eftertryckligt dömt
sig själv.

Utskottet låtsas inte om att det, alldeles
oberoende av ytterligare utredningar,
redan nu finns klara fakta som
gör att man har anledning att mycket
hårt driva tesen att nugot statligt stöd

114

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

inte bör utgå i detta fall. I årets motion
har det varit möjligt att hänvisa till en
tungt vägande medicinsk kommentar,
hämtad ur en över hela världen känd
och erkänd läkarpublikation, som efter
att ha noterat att under fyra års tid 64
dödsfall inträffat inom boxningen, därav
22 bland amatörboxare, gör detta
skarpskurna och obeslöjade konstaterande:
»De medicinska skälen mot boxningen
är nu så starka att det är läkarnas
klara plikt att kämpa för att den
helt avskaffas.» Har sådana domar
ändå ingenting att säga, när man går
att ta ställning till det rimliga kravet
att åtminstone undandra boxningen allt
statligt stöd?

Jag kan inte underlåta att här fästa
uppmärksamheten på en passus i utskottets
skrivning, som jag tycker är
ganska pikant. När utskottet hänvisar
till att inrikesministern tillkallat en särskild
sakkunnig, säger utskottet att
denne sakkunnige har »att i samråd
med Sveriges riksidrottsförbund och
Svenska boxningsförbundet följa» —
observera! —• boxningssportens skadliga
verkningar». Här har utskottet alltså
direkt skrivit ut, att det är fråga om
en sport, som uppenbarligen drar med
sig allvarliga skadeverkningar. Jag vet
inte, om det är ett olycksfall i arbetet,
men menar utskottet verkligen vad här
står, tycker jag, att det är klart utsagt,
att boxningen är en sport som samhället
inte har anledning att ekonomiskt
stödja.

Herr talman! Jag har med mitt inlägg
under den här punkten i dag också
ett annat ärende. Medan jag har ordet
skall jag, låt vara med någon utvikning

— jag är angelägen att betona, att det
inte alls har med anslagsfrågan att göra

— be att få fästa uppmärksamheten på
en företeelse inom idrottens värld, som
i dessa dagar har väckt mångas förvåning.
Idrottsanslaget ges generellt utan
några villkor. Det är naturligtvis i
princip alldeles i sin ordning att så
sker, men denna omständighet kan inte

hindra oss från att både ha våra meningar
om ett och annat som tilldrar
sig på idrottens område och att ge
offentlighet åt dessa våra meningar.

Svensk tennissport bereder sig i dessa
dagar, som om ingenting hade hänt, för
att ställa upp i tävlan med ett land, där
på grund av regimens inställning människovärdet
bestäms efter hudfärg, där
rasförtrycket gjorts till en central politisk
princip och där rasförföljelserna
just nu tycks på ett för oss alla avskyvärt
sätt gå mot sin kulmen. När man
från svensk sida bereder sig att ställa
upp i tävlan mot ett sådant land, är det
anledning att indignerat reagera och att
säga ifrån med skärpa. Jag är övertygad
om att reaktionen i det fallet är inte
minst hård inom de stora medborgargrupper,
som aktivt bär upp idrottsrörelsen
och som med rätta glädjer sig åt
att denna folkrörelse existerar som en
faktor av största betydelse i ungdomsarbetet
och för strävanden att förbättra
folkhälsan. Den roll man nu inom
svensk tennissport går att spela i ett
lika uppmärksammat som smärtsamt
sammanhang, hade vi önskat få slippa
att bevittna — jag tycker, att det bör
sägas från denna talarstol. Låt mig få
tillägga, att vi upplevt det som en förnekelse
av just de ideal, som hör ihop
med all sund idrott.

Herr talman! Jag har haft behov av
att förutom mitt nyss framställda yrkande
också göra denna kommentar till
en brännande aktuell och med rätta
mycket omstridd idrottshändelse.

I detta anförande instämde herrar
Nelander (fp), Larsson i Luttra (ep)
och Johansson i öckerö (fp), fröken
Elmén (fp) samt herrar Åkerström (s),
Gustafsson i Borås (fp), Brandt i Sätila
(ep), Rimmerfors (fp), Gansmoe (h),
Svensson i Vä (ep), Carlsson i Huskvarna
(fp), Johansson i Gränö (ep),
Nilsson i Lönsboda (fp) och Ågren (fp).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag vill instämma i den

Nr 14

115

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

senare delen av herr Hamrins anförande,
beträffande tennismatchen mot Sydafrika,
men däremot icke i den första
delen. Herr Hamrin var i dag mera dämpad
än vi är vana att finna honom i
denna fråga. Jag vet inte om det beror
på den match som han med andens vapen
nyligen har utkämpat med Ingemar
Johansson eller med Radiotjänsts
tvärvändning, men i varje fall är ändringen
påfallande.

Den blygsamma del av idrottsanslaget
det här gäller går ju inte till den hårda
proffsboxningen. Den går till ungdom
överallt i vårt land som utövar en erkänt
konditionsstärkande sportgren,
som både poliser och barnavårdare menar
är till stor nytta, särskilt när det
gäller att föra svårhanterlig och aggressiv
ungdom in på hyggligare vägar.
Detta har inte alls någonting med den
hårda proffssporten att göra — ishockey
och fotboll kan ibland vara
lika hårda.

Jag har också svårt att finna något
sinne för proportioner hos dem, som
nu utan att blinka voterar hundratals
miljoner till de mest fruktansvärda förintelsevapen
för krigsmakten men ryggar
tillbaka för litet näsblod i en boxningsring.

Det finns ännu en motion utöver vår,
nämligen av Carl Albert Anderson m. fl.
om stöd till schackspelet, alltså till en
intellektuell idrott. Vi kommunister motionerade
om samma sak för några år
sedan men vann icke riksdagens bifall.
Och det gör tydligen icke motionerna
i år heller. Men jag tycker att detta är
en sak som departementschefen borde
ta upp till ett annat år. Den fysiska
idrotten får sitt; träningen av intellektet
bör ihågkommas, men pengarna bör
icke tas av idrottsanslaget utan utgå i
form av ett särskilt anslag.

Den motion vi har framfört nr II: 128,
som jag närmast skall tala om, sammanfaller
helt med yrkandet från idrottsförbundets
ledning, att idrottsanslaget skall
höjas med något över 5 miljoner kronor.

Det avfärdas av utskottet, som går med
på den av departementschefen föreslagna
summan, som innebär en halv
miljon kronor i ökning, med det sedvanliga
argumentet att utskottet icke
kan biträda en höjning av anslaget i nuvarande
statsfinansiella läge. Denna
hänvisning till det statsfinansiella läget
har blivit ungefär som restriktionsärtorna
på restaurangerna under motbokstiden,
som åkte in och ut mellan köket
och gästerna — det uttrycket åker in
och ut på samma sätt i massor av utskottsutlåtanden.
Men jag tycker att det
är särskilt illa anpassat nu när herr
Sträng fått in över en halv miljard mer
än han räknade med. Det statsfinansiella
läget kan väl då inte vara så hårt ansträngt,
att 5 miljoner utgör någon
fara. Det kan väl inte vara så att man
har reserverat denna summa för den
niomannakommission, som tillsatts för
fortsatt upprustning och som man inte
gärna vill skall redovisa sina förslag
före valet? Då talar man nog inte sä
mycket om det ansträngda statsfinansiella
läget som när det gäller anslaget
till idrotten.

Här är det för övrigt snarare idrotten
som understöder staten än tvärtom. Vi
kan i aktiebolaget Tipstjänsts egen 25-årsskrift läsa, att staten i tipsmedel och
skatt på tipsvinster har fått in över en
miljard kronor, eller 1 016 990 816 kronor
och 25 öre för att vara exakt. Från
början var det utlovat att idrotten skulle
få 70 procent. Det hade varit något att
hämta det! Och då skulle kanske vår
idrottsrörelse och våra resultat på främmande
arenor ha sett annorlunda ut än
i dag. Men idrotten har som bekant inte
fått ens en tiondel.

Staten har sålunda en skuld genom
löftesbrott på över 600 miljoner kronor
till idrottsrörelsen, och då tycker man
ju att 5 miljoner kronor är en mycket
ringa avbetalning pa denna skuld. Enbart
under sistförflutna budgetår fick
staten i radskatt, nettovinst och vinstavdrag
in 117 216 000 kronor. Nu får

116 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

idrotten tillbaka 11,5 miljoner kronor.
Svenska staten profiterar sålunda i mycket
hög grad på spel och dobbel men
är mycket snål mot de rörelser som driver
de spel staten profiterar på. Detta
gäller också om lotterimedlen och om
inkomsterna från totospel o. s. v., men
jag tycker ändå att idrotten är mera
missgynnad än andra.

Om nu tipsförtjänsterna går ner, så
får ju staten i stället in så mycket mera
pengar på V 5-spel och andra spel på
kapplöpningsbanor — jag har för övrigt
i dag sett en uppgift om att herr Sträng
kommer att öka skatten där till 35 eller
kanske rent av 40 procent. Men enligt
Sven Lindhagen i Idrottsbladet får hästsporten
och liästsportorganisationerna
dock inte mindre än 12 miljoner kronor
av dessa monopoliserade totomedel.
Den uppgiften har jag inte sett bestridd
någonstans. Dessutom ger staten ett anslag
på 2 miljoner kronor till hästaveln.
Det är mycket mer än vad idrotten får.
Jag tycker att staten borde satsa mera
på den sportande ungdomen än på travhästarna
på våra travbanor.

Representanterna i Riksidrottsförbundets
ledning — även de som sitter här
i kammaren — samt departementschefen
och utskottet talar så vackert om
hur fin och värdefull idrottsrörelsen är.
Det säges då att inte mindre än 796 000
svenskar utövar idrott, därav sju åttondelar
ungdomar, och att detta är oerhört
betydelsefullt både när det gäller
att motverka ungdomssuperi och ungdomskriminalitet
och att fostra och sysselsätta
vår ungdom. Men sedan man
sagt allt detta vackra och talat om de
130 000 ledarnas i stort sett oavlönade
slit, förklarar man att det ansträngda
statsfinansiella läget inte tillåter o. s. v.

Men man medger att anslaget i realiteten
har gått ned. Det har höjts bara
från 4: 94 till 5: 62 kronor per medlem,
vilket med hänsyn till penningvärdeförsämringen
i verkligheten betyder en avsevärd
sänkning. Man medger att idrottens
ordinarie inkomster sjunker och

att kravet på anslag därför blir starkare,
men ändå säger man nej.

Jag har som sagt väckt en motion i
denna fråga, och kravet i densamma
sammanfaller med vad herrar Stenberg
och Allard och andra i Riksidrottsförbundets
ledning bar krävt. Idrotten
skall ju skapa en sund själ i en sund
kropp, men ibland kan man tydligen
också få en kluven själ i den sunda
kroppen. Jag har nämligen år efter år
märkt, att herrarna i Riksidrottsförbundets
ledning har ställt krav i denna sin
egenskap av idrottsledare men inte gjort
någonting för att vinna gehör för kraven
i denna kammare — eller rent av
gått emot vad de själva föreslagit. Vi
kanske borde undersöka denna kluvenhet
litet närmare genom att utöver votering
av herr Hamrins yrkande även
ta en votering om yrkandet i motion
II: 128, till vilket jag yrkar bifall.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Utskottet har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag och har i sin motivering
hänvisat till riksdagens ställningstagande
föregående år. Vidare har
utskottet erinrat om att chefen för inrikesdepartementet
i fjol med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat
en sakkunnig för att i samråd med Sveriges
riksidrottsförbund och Svenska
boxningsförbundet följa boxningssportens
skadeverkningar samt därest särskilda
åtgärder befinnas påkallade inkomma
med lämpliga förslag. Det senare
påminner jag om med anledning
av herr Hamrins yttrande.

Herr talman! Jag känner mig förpliktad
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag hade inte haft för
avsikt att delta i dagens debatt om
idrottsanslaget, men ett yttrande av herr
Hamrin gör att jag anser det nödvändigt
att här lämna en förklaring. Herr

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14 117

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Hamrin tog upp den tennismatch som
skall spelas mellan representanter för
Svenska tennisförbundet och ett lag
från Sydafrika. Jag tror det kan vara
angeläget att förklara hur det internationella
tävlingsutbytet regleras av de
förbund som är anslutna till Sveriges
riksidrottsförbund. De anslutna specialförbundens
tävlingsutbyte regleras genom
bestämmelser för vederbörande
specialförbund och bestämmelser för de
internationella specialförbunden. Riksidrottsförbundet
har alltså i det fallet
inte någon bestämmanderätt över specialförbunden.
Normalt begär heller aldrig
specialförbunden några råd från
Riksidrottsförbundet när det gäller det
internationella tävlingsutbytet. I det här
fallet begärde emellertid Tennisförbundets
verkställande utskott ett råd av
Riksidrottsstyrelsen. Det var inte möjligt
att samla Riksidrottsstyrelsen till
sammanträde, varför frågan avgjordes
medelst omröstning per telefon. Resultatet
av denna omröstning blev att majoriteten
av Sveriges riksidrottsstyrelse
gav Tennisförbundet rådet att inte spela
matchen. Majoriteten av Riksidrottsstyrelsen
har alltså tagit ställning i denna
fråga på det sätt, som herr Hamrin och
jag skulle tro de flesta, kanske alla, av
kammarens ledamöter anser lämpligt
och riktigt.

Medan jag har ordet skall jag kanske
också säga något i den årligen återkommande
boxningsdebatten. Jag hyser samma
respekt för herr Hamrins uppfattning
i år som jag deklarerade föregående
år, liksom jag också hyser respekt
för den energi varmed han hör i kammaren
framför sin uppfattning. Men jag
kan inte tycka annat än att herr Hamrin
endast ser de negativa sidorna av
boxningssporten. Det är angeläget att
erinra sig, att den sporten också har
positiva sidor. Boxningssporten har visat
sig kunna samla vissa ungdomar,
framför allt i storstäderna, till en fritidssysselsättning
som har passat dem: en
fritidssysselsättning som har inneburit

boxningsträning och kamratskap inom
en boxningsklubb. Vad dessa ungdomar
skulle ha sysslat med om de inte kommit
in i en sådan kamratkrets — kanske
den för dem lämpligaste — vet man
ingenting om. Men det är i varje fall
mycket troligt, att en hel del av dem
kommit på drift och då skulle ha orsakat
samhället betydligt större problem
än de i dag gör. Jag vet att den uppfattning,
som jag här för till torgs, delas av
många ungdomsvårdare, vilka anser att
boxningssporten ur den synpunkten har
en uppgift att fylla, framför allt i våra
storstäder. Detta bevisas också av att
i ett flertal fall kommunala anslag utgår
till boxningssporten liksom till övriga
idrotter.

Jag har kanske anledning att säga något
även om anslaget, i synnerhet som
herr Johansson i Stockholm påpekade,
att herr Stenberg och jag varit med om
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
ett betydligt större anslag än det som
föreslagits i statsverkspropositionen och
som nu tillstyrkts av utskottet. Vi är
självfallet inte till freds med det anslag
som utskottet föreslår, då det ej är tillräckligt.
Men samtidigt anser vi, att vi
inte skall bedöma denna anslagsfråga
enbart som ledare inom idrottsrörelsen
utan att vi också har anledning att ta
ställning som ledamöter av riksdagen
och då avväga idrottsanslaget med tanke
på de möjligheter som finns till beviljande
av anslag även för andra ändamål.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Växjö (s), Johansson i Norrköping
(s), Andreasson (s), Kristenson
i Göteborg (s), Edlund (h), Stenberg
(fp), Ekström i Iggesund (s), Fredriksson
(s) och Brandt i Aspabruk (s).

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Beträffande motiveringen
för idrottsanslaget under oförändra -

118

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

de villkor ber jag att få instämma i vad
herr Allard nyss sade. Utskottet var för
några år sedan i kontakt med ungdomsvården
och fick då just dessa synpunkter
understrukna. Därtill kommer den
principiella synpunkten: svårigheten

för riksdagen att diktera vilka idrottsgrenar
som skall ha stöd och vilka som
inte skall ha stöd. I varje fall så länge
utredningen pågår torde det vara bäst
att akta sig för att frångå den uppställda
regeln.

Till herr Johansson i Stockholm, som
till intäkt för sitt anförande tog det
gamla ordspråket en sund själ i en
sund kropp, kan jag kanske få säga, att
herr Johansson får sporta grundligt
både med andliga och kroppsliga idrotter,
om han ens skall närma sig detta
ideal.

Jag har, herr talman, fogat en blank
reservation till denna punkt. Den rör
en helt annan fråga. Med anledning av
att så stora anslag måste lämnas till
ombyggnad av Stadion i Stockholm, vilket
i hög grad gick ut över bidragen
till en rad små idrottsplatser i landet
som är i största behov av hjälp för att
hållas i stånd och för att fylla moderna
krav, skrev riksdagen för tre år sedan
till Kungl. Maj :t och hemställde om en
annan ordning, som innebar att man
inte skulle ta pengarna för ombyggnad
och finansiering av Stadion ur idrottsanslaget.
Sammanlagt har till detta ändamål
lämnats något över 4 300 000 kronor
under de sista åren.

Jag vill med några korta ord här i
kammaren bara höra efter om dessa
förhandlingar och andra åtgärder för
Stadions finansiering i annan ordning
än via idrottsanslaget är i gång och om
de i så fall framskridit så långt, att
man inom rimlig tid kan vänta sig resultat.
Det finns fog för riksdagens uttalande,
att så betydande belopp ur det
i och för sig rätt rymliga men ändå hårt
ansträngda idrottsanslaget inte bör gå
till detta ändamål.

Nu är handelsministern inte i kam -

maren — han är upptagen på annat
håll — men jag hoppas att vad jag nu
sagt skall ge en stimulans till att förhandlingarna
upptas eller — om de är
i gång — intensifieras för att få en
mera tillfredsställande ordning än hittills.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Allard var vänlig
nog att illustrera den personlighetsklyvning
som jag talade om. Han visste väl
ändå, när han satt i Riksidrottsförbundets
ledning, att han samtidigt var riksdagsman.
Först sitter han i förbundsstyrelsen
och har en mening, och sedan
kommer han till riksdagen och har en
helt annan mening, ty då inträder han i
en annan funktion. Denna klyvning är
ett mycket invecklat problem. Herr Allard
visste väl hela tiden lika mycket om
statsfinanserna. Herr Sträng har ju fått
en halv miljard mer än han beräknat,
så nog finns det pengar. Hur skall man
få respekt för en mening, om den inte
hävdas konsekvent?

Herr Ståhl rådde mig att sporta och
hänga med, även om jag kommit litet
till åren. Det kommer mig att tänka på
ett av de bästa skratt jag fått vid årets
riksdag. Det var när herr Allard sände
ut ett meddelande om skidtävling mellan
riksdagsmännen och om tävlingen
»Gå till jobbet!», där det särskilt framhölls
att maningen gick till de fyra demokratiska
partierna. Jag skrattade inte
bara därför, att historien visar att vi
höll i kampen för demokratien när de
fyra partier som kallar sig demokratiska
under Hitlers glansdagar stiftade
så många fullmaktslagar på löpande
band, att Hitler inte skulle ha behövt
stifta en enda ny. Om herr Allard vill
häva sitt tabu, så skall vi försöka hänga
med så gott vi kan.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag har lyckligtvis ingen
anledning att polemisera mot herr Al -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14 119

Avsättning till fonden för idrottens främjande

lards anförande i den del som rörde
den svenska tennissportens sätt att i
dessa dagar agera i ett plågsamt sammanhang.

Emellertid uppträder herr Allard också
i dag som en varm försvarare av
boxningen. Han gör det med den argumenteringen,
att det här skulle vara
fråga om en sportverksamhet, som hade
betydelse i det ungdomsfostrande och
ungdomsvårdande arbetet.

Ja, men då återstår det för herr Allard
att leda i bevis, att en verksamhet,
som utdöms av den främsta läkarexpertis
vi har och som medicinalstyrelsen
bestämt har avrått riksdagen från att
stödja, likväl skulle ha betydelse i ett
ungdomsfostrande arbete. Det är väl
ändå här fråga om en uppenbar motsägelse.
Det finns inga möjligheter att
förena dessa ståndpunkter.

Nej, herr talman, jag har den bestämda
meningen, att det är bättre att ta livet
av boxningen än att låta boxarna
fortsätta att ta livet av varandra.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Endast en kort replik
till herr Johansson i Stockholm.

Det måste ändå vara ett stort missförstånd
från herr Johanssons sida, om
han fått den uppfattningen att inbjudan
till folklandskampen i skidor och
propagandan »Gå till jobbet!» inte skulle
ha gällt herr Johansson och hans
partivänner. Jag vet att det inte skickats
ut någon inbjudan som varit så
avfattad, att herr Johansson och hans
partivänner inte hade möjlighet att vara
med.

Kan det möjligen vara så, att det är
en efterhandskonstruktion av herr Johansson
som en förklaring till att varken
herr Johansson eller någon av hans
partivänner deltog. Det kan ju vara ett
lämpligt försvar, när han i dag försöker
göra sig till en idrottens förespråkare.

Herr Hamrin vill ha något bevis för
att boxningssporten kan ha ett berätti -

gande i vårt samhälle. Jag har ett uttalande
framför mig som just gäller åtgärder
beträffande den s. k. missanpassade
ungdomen. I det uttalandet framhålls
bl. a.:

»De mera tuffa typerna kan få sin
energi kanaliserad genom kampidrotter
som brottning och boxning eller prestationsidrotter
som tyngdlyftning och
annan kraftsport. Det kan enligt utredningens
mening inte råda tvivel om att
även den s. k. missanpassade ungdomen
utan svårighet kan ges rätt sysselsättning
inom idrottsrörelsens ram.»

Denna utredning är bl. a. underskriven
av byråchefen i socialstyrelsen
Lars Bolin, som också är inspektör för
skolor som tillhör barna- och ungdomsvården.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom herr Gustav
Johansson i denna debatt framställt sig
själv som något slags monopolinnehavare
av demokrati, vill jag säga till honom,
att han vid en tävlan i demokrati
inte lär ha den ringaste chans till det
minsta lilla mästerskapstecken.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den formulering jag
citerade fanns i dagspressen samma dag
som tävlingen utlystes. Jag går inte i
god för borgarpressens sanningsenlighet.
Jag har emellertid inte någon anledning
att bestrida herr Allards dementi
och frikänner honom personligen
men han får rikta sin replik till
pressen.

Herr Ståhls replik till mig om demokrati
hör egentligen inte hemma i denna
debatt, men om herr Ståhl vill se sig
om i vad han kallar den fria världen
med Sydkorea under Syngman Rhee,
för vilken man utkämpade ett blodigt
krig, samt Sydafrika, så skall vi gärna
ta en diskussion också om den saken.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag vill till herr Johansson
i Stockholm ytterligare säga,

120 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

att inbjudan till deltagandet i propogandan
»Gå till jobbet!» fortfarande
finns kvar på andra kammarens anslagstavla.
Herr Johansson kan där studera
inbjudan och se om den är så avfattad,
att herr Johansson och hans
partivänner inte är lika välkomna som
riksdagens övriga ledamöter.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 128; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
110:o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 128.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Johansson i Stockholm begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 191 ja och 7 nej, varjämte 9
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herr
Åkerström; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hamrin begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
110 :o) mom. b) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 18 a)
av herr Åkerström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hamrin begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 131
ja och 55 nej, varjämte 22 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. c

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 111

Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Herr Kellgren har väckt

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

121

en motion om utredning av vissa fritidsfrågor.
Tyvärr behandlades den här
i kammaren vid en sådan tid på dagen,
att den inte kunde bli föremål för den
ingående debatt den faktiskt förtjänat.
Herr Kellgrens motion har blivit illa
åtgången på en del håll i pressen — såvitt
jag kan förstå absolut utan fog.
Skulle den ha haft något fel vore det,
att den spände över ett alltför stort problemkomplex.

Under punkt 111 behandlar statsutskottet
en fråga, som även herr Kellgren
snuddat vid i sin motion. Anslaget
till fonden för friluftslivets främjande
har växlat starkt under åren, från maximalt
2 miljoner kronor budgetåret 1947/
48 till året därefter endast en halv miljon,
och har sedan efter diverse turer
upp och ned nu hamnat på 1 400 000
kronor. Det är därför svårt att få någon
utgångspunkt för en bedömning, huruvida
detta anslag följt med i den allmänna
kostnadsfördyringen. Så mycket
är dock klart, att fonden för friluftslivets
främjande inte på långt när fått
den andel av tipsmedel, som riksdagen
bestämde att den skulle ha när den en
gång skapades. Än mindre har anslaget
följt med, om vi tar hänsyn till arbetstidsförkortningen
och fritidens därmed
ökade betydelse.

Statens fritidsnämnd vill inte i detalj
reglera användningen av denna fritid
och det ville inte heller herr Kellgren
i sin motion, men det gäller att se
till att var och en får tillfälle att i möjligaste
mån tillbringa fritiden efter sitt
kynne.

Bebyggelsen går snabbt fram över ur
fritidssynpunkt värdefulla, kanske
omistliga områden. Statens fritidsnämnd,
som ju får sina pengar ur fonden
för friluftslivets främjande, har här
ett av sina viktigaste arbetsfält — att
genom fredande av sådana områden bevara
deras värde för friluftsfolket.
Nämnden har också efter måttet av sina
blygsamma resurser lyckats mycket bra.
Detta är väl använda pengar som gör

Avsättning till lotterimedelsfonden

dubbel nytta — både ur rekreationsoch
ur naturvårdssynpunkt. Det är viktigt,
att fritidsnämnden får möjlighet
att skydda fritidsområden medan lämpliga
sådana ännu finns kvar.

Herr talman! Det föreligger varken
någon reservation eller någon motion
på denna punkt, och jag skall inte heller
ställa något yrkande. Men jag har
med det anförda velat uttrycka förhoppningen,
att handelsministern nästa
år skall ha möjlighet att bättre tillgodose
fonden för friluftslivets främjande.

I detta anförande instämde herr Lothigius
(h).

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag vill bara rikta några
tacksamhetens ord till den senaste ärade
talaren för hans mycket vänliga och
välvilliga uttalande om min fritidsmotion.
Jag förstår så väl, att en representant
för ett sådant vackert och leende
landskap som det talaren företräder
måste hysa mycket stark och djup känsla
för alla fritidsfrågor, och jag delar
hans förhoppning och önskan, att fritidsfrågorna
efter hand skall vinna den
uppskattning i denna kammare, som de
verkligen är värda.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 112

Avsättning till lotterimedelsfonden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 119, s. 292 och 293) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 24 100 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist (1:24) och den andra inom
andra kammaren av herr Christenson
i Malmö (II: 38), i vilka hemställts, att

122

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avsättning till lotterimedelsfonden

riksdagen måtte besluta att öka avsättningen
till lotterimedelsfonden för budgetåret
1960/61 med 15 procent,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Torsten Andersson m.fl. (I: 380)
och den andra inom andra kammaren
av herr Wahlund (II: 457), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla dels om åtgärder
och förslag snarast till genomförande
av kulturfondsutredningens principbetänkande
beträffande lotterimedlens
användning och fördelning, dels
om förslag att den föreslagna fonden
för särskilda kulturella ändamål skulle
erhålla ett väsentligt förhöjt grundbelopp,
eventuellt genom ett engångslotteri,
samt om att — därest en dylik fond
inrättades -—- densamma i likhet med
teater- och musikfonden skulle administreras
av ecklesiastikdepartementet,
dels ock om framläggande av förslag till
nästa års riksdag om avsättning till lotterimedelsfonden
med minst 25 procent
av lotteriinkomsterna att fördelas
till den föreslagna teater- och musikfonden
samt till fonden för särskilda kulturella
ändamål.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 24 och II: 38, till Avsättning
till lotterimedelsfonden för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av
24 100 000 kronor;

b) att motionerna 1:380 och 11:457
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett att utskottet bort
under b) hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 380 och
11:457, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla 1)

om åtgärder och förslag snarast
till genomförande av kulturfondsutred -

ningens principbetänkande beträffande
lotterimedlens användning och fördelning; 2)

om förslag att den föreslagna fonden
för särskilda kulturella ändamål
skulle erhålla ett väsentligt förhöjt
grundbelopp, eventuellt genom ett engångslotteri,
samt om att — därest en
dylik fond inrättades — densamma i
likhet med teater- och musikfonden
skulle administreras av ecklesiastikdepartementet; 3)

om framläggande av förslag till
nästa års riksdag om avsättning till lotterimedelsfonden
med minst 25 procent
av lotteriinkomsterna att fördelas
till den föreslagna teater- och musikfonden
samt till fonden för särskilda
kulturella ändamål;

b) av herr Bergman; och

c) av herrar Skoglund i Doverstorp
och Heckscher;

de båda sistnämnda reservationerna
utan angivna yrkanden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Utskottet säger i sitt
utlåtande, att lotterimedelsfonden tillförts
en »ganska betydande förstärkning»
för teater- och orkesterverksamheten.
I själva verket är det så —- om
jag inte tolkat propositionen fel — att
de ökade bidragen avser nya anslag till
stadsteatern i Stockholm och automatiska
kostnadsstegringar.

Av statsfinansiella skäl anser utskottet,
att det inte är möjligt att bifalla motionen
11:38 om ökad avsättning till
lotterimedelsfonden med 15 procent. Att
åberopa statsfinansiella skäl är knappast
relevant när det rör sig om lotterimedelsfonden.
Om man tar hänsyn till
det totala statsfinansiella sammanhanget
är detta en blygsam begäran, då det
i statskassan inflyter över 500 miljoner
kronor mer än man beräknat i prognoserna
och därtill kommer omsättnings -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

123

skatten med cirka 1 400 miljoner kronor.
I ett sådant läge kan det inte vara
riktigt att vara småsnål i fråga om anslag
till kulturlivet. Musik och teater
befinner sig i en allvarlig kris, som
inte minst framkallats av den statsägda
televisionen.

Den fria teaterverksamheten behöver
allt det stöd och all den uppmuntran
den kan få i en tid då konkurrensen är
hård och omkostnaderna stora. För de
stats- och kommunalägda teatrarna är
förhållandena också oroväckande. Löneförhållandena
exempelvis är utomordentligt
bekymmersamma. På inga andra
områden inom den allmänna sektorn
får de anställda i lönehänseende
sitta emellan när företagen går med
förlust.

I tidningspressen har teateranställda
uttalat, att förhållandena är miserabla.
Det är orimligt att låta låglönegrupper
inom skådespelarfacket, musik, kör och
balett bilda ett proletariat. Enligt uppgifter
som bekräftats har vissa grupper
av dem månadslöner som ligger mellan
700 och 1 000 kronor. Därtill kommer,
att många ofta har endast åttamånaderskontrakt.
Hur skall de kunna klara sig
själva och hur skall de kunna klara sig
Som familjeförsörjare? Ifrågavarande
yrkesgrupper har i regel en dyrbar utbildning
bakom sig, och dessa blåögda
idealister offrar sig på konstens altare.

Från Musikerförbundet säger man:
Folkhemmet kan inte i längden hålla
på att svältföda en konstnärlig minoritet.

I riksdagen har lotterimedelsfonden
kommit i blickpunkten. Den svenska allmänheten
har börjat intressera sig för
fonden med hänsyn till att det flyter in
115 miljoner kronor årligen, och det
väckte därför stor uppmärksamhet, när
Malmö stadsteater häromåret inte kunde
få ett anslag på 40 000 kronor för gästspel
i Paris.

Det bör erinras om att statsmakterna
principiellt ansett, att hälften av vinsten
från lotterimedlen bör gå till allmän -

Avsättning till lotterimedelsfonden

nyttiga kulturella ändamål, medan andra
hälften skulle tillföras statsbudgeten.
Under sådana förhållanden borde teater,
musik, museer, konsthantverk och
liknande kulturell verksamhet erhålla
57 miljoner kronor i stället för som nu
24 miljoner kronor.

Att riksdagen ämnat tillämpa fiftyfiftyprincipen
när det gäller avsättning
till lotterimedelsfonden framgår av att
sedan Svenska penninglotteriet aktiebolag
bildats 1938 använde man följande
år denna fördelningsgrund. Så kom kriget,
och då var ju allt tillåtet. Nu har
vi däremot normala förhållanden, och
då bör spörsmålet diskuteras, men även
principerna för fördelningen mellan
olika teaterföretag bör på nytt övervägas.
Operan och Dramaten får som bekant
huvudparten av teateranslagen.

Det är, herr talman, en betydelsefull
samhällsinvestering att satsa på god
konst, teater, sång och musik som en
allmänbildningsfrämjande uppgift, och
önskemålet för framtiden bör vara att
skapa intresse för dessa konstarter som
kulturfaktorer. Här måste göras effektiva
insatser från statsmakternas sida
med tanke på ungdomen. Det måste,
bildligt talat, byggas upp ett beredskapsprogram
i fråga om musik och teater
för barn och ungdom. Ett väl disponerat
program skulle kunna föra över
många av våra ungdomar på samhällets
solsida i stället för att de nu fylkas i
raggargäng och andra tvetydigheter.
Teater och musik är enligt internationella
psykologer av utomordentlig betydelse
för karaktärslivets daning, men
det fordras miljonanslag för denna uppgift.
Får ungdom i god tid smak för god
teater och god konst sitter detta i hela
livet igenom. Iakttagelser från teaterlivet
i Malmö och Hälsingborg visar med
vilket intresse ungdomarna följer en
teaterpjäs. Men våra teatrar har inte tillräckliga
resurser att i nödig utsträckning
ge föreställningar, som lämpar sig
för dessa åldrar.

Det är således många skäl som talar

124

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Avsättning till lotterimedelsfonden

för ökad avsättning till lotterimedelsfonden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 11:38.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall i all korthet
motivera den reservation som vi har
anfört på denna punkt. Det gäller en annan
fördelning av de medel som går till
lotterimedelsfonden.

Det är ju nu fem år sedan som kulturfondsutredningen
lade fram sitt betänkande,
där den föreslog en sådan fördelning
av dessa medel, att de sannolikt
skulle ha åstadkommit ett bättre
tillgodoseende av kulturlivet inom de
mindre tätorterna och på landsbygden.

Jag vill framhålla, att till den kategorien,
mindre tätorter och landsbygd,
räknas även städer med upp till 60 000
invånare. Det är bara de tio största städerna
som kommer i en annan kategori.
Tyvärr har emellertid en lösning enligt
kulturfondsutredningens förslag inte
åstadkommits. Utskottets utlåtande
på denna punkt ger heller inte anledning
till förhoppning om ett påskyndande
av en sådan lösning. För närvarande
är det nämligen så att huvudparten
av dessa medel för teater och musikverksamhet
går till de största tätorterna,
eller som jag nämnde, till de tio
största städerna.

Någon omfördelning med reducering
av de pengarna torde inte kunna ifrågasättas
— det anser inte heller vi — eftersom
dessa pengar tycks vara disponerade
för s. k. fasta utgifter. Om kulturfondsutredningens
förslag skall kunna
realiseras, behövs det både en omorganisation
av den nuvarande fonden
och ett ökat anslag från lotterimedlen.
Vi begär en ökning upp till 25 procent.
Om den uppdelning på två fonder, som
kulturfondsutredningen förordade, genomföres,
tror vi, att de anspråk man
kan ha rätt att ställa från de mindre
tätorterna och landsbygden i fråga om
främjande av de kulturella intressena

där, skall kunna bli bättre tillgodosedda.
De ökade medel som tillförts fonden
under senare år har tyvärr fördelats enligt
samma principer som tidigare och
alltså gått den kategori som jag nämnde
förbi. Det är därför som vi finner en
annan organisation motiverad. Skulle
emellertid en sådan lösning enligt kulturfondsutredningens
förslag inte kunna
genomföras eller skulle den låta vänta
på sig alltför länge, kan även andra
dispositioner övervägas. En sådan
ändrad disposition kan tänkas vara
t. ex. att anslagen till s. k. nationalscener
eller till stödjande av sådan musikutövning,
som kan sägas vara ett riksintresse,
i stället överflyttas till åttonde
huvudtiteln som fasta bland de övriga
permanenta anslagen. Det skulle då
medge en bättre och rättvisare fördelning
inom fondens ram av de medel
som är kvar.

Kulturlivet i dessa tätorter, landsbygden
och städer med upp till 60 000 invånare,
kan också vara i behov av de förstärkningar
som skulle kunna ges med
denna fond. Det finns t. ex. starka ungdomsorganisationer,
som skulle kunna
vara lämpliga instanser för att bära upp
dessa kulturyttringar. Jag vill framför
allt peka på en sak, nämligen att när
riksdagen för några år sedan ändrade
kvrkomusikerorganisationen, betydde
det för landsbygden och mindre orter
en väsentligt minskad möjlighet till en
god musikutbildning för ungdomen där.
Det har nämligen inte lämnats någon
ersättning för vad dessa ungdomar då
berövades i kulturellt avseende.

Ett mera vittomfattande stöd åt kulturlivet
i landet i dess helhet torde vara
motiverat också av det skälet att vi har
fått en förkortad arbetstid. Denna bör
kunna ge möjligheter till konstnärligt
utövande inom såväl musik- som teatervärlden
— som väl är följer begåvningen
härför inte på något sätt sociala
gränser.

Herr talman! I den reservation vi har
framfört har vi begärt snabba åtgärder

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14 125

för att realisera kulturfondsutredningens
förslag och för att ge möjligheter
till ökad medelsavsättning. Jag ber att
få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att lämna en kort deklaration.

Det föreligger ett behov av en systematisk
upprustning på det kulturellt
konstnärliga området. Tyvärr försvåras
en sådan systematik av att anslagen
är fördelade på olika huvudtitlar och
att olika departementschefer har ansvaret
fördelat sinsemellan. Trots detta har
en upprustning kommit till stånd under
den åttonde huvudtiteln — en begynnande
upprustning som tacksamt bör
registreras. Det förekommer också på
den punkt, som vi nu behandlar, en upprustning
av kulturanslaget under tionde
huvudtiteln. Ändå är de belopp det
här rör sig om utomordentligt otillräckliga.
Jag har haft tillfälle att överblicka
situationen på det konstnärligt
kulturella området som ordförande i en
samarbetsnämnd, där elva författar-,
tonsättar-, konstnärs- och teaterorganisationer
är representerade. Från denna
utgångspunkt kan jag vitsorda att den
mörka bild av läget, som herr Christenson
i Malmö här har tecknat, är riktig
— missförhållandena sträcker sig
bara över mycket vidare områden på
detta kulturella fält.

Jag kan också i stort sett dela de synpunkter,
som herr Hansson i Skegrie
har anfört.

Denna samarbetsnämnd för de elva
konstnärliga organisationerna har framlagt
ett tjugufyrapunktprogram, vartill
jag vid annat tillfälle skall återkomma.

I dagens läge och inför den förestående
omröstningen i den nu aktuella
frågan kan jag inte göra något annat än
att i princip instämma i de synpunkter,
som herr Christenson i Malmö framfört,
samt yrka bifall till den rcscrva -

Avsättning till lotterimedelsfonden

tion som bl. a. lierr Hansson i Skegrie
har undertecknat.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Med all respekt för vad
här sagts om detta anslags betydelse för
svenskt kulturliv anser jag mig dock
böra yrka bifall till utskottets tillstyrkan
av Kungl. Maj:ts proposition, som
dock innebär en inte oväsentlig uppräkning
av anslaget.

Till denna punkt har jag tillåtit mig
att foga en blank reservation, och jag
vill bara med få ord tala om vad som är
anledningen till denna. Det är min tveksamhet
beträffande fördelningen av
dessa anslag. Jag är inte alldeles övertygad
om att det är riktigt att så mycket
pengar stannar i Stockholm som under
nuvarande förhållanden sker.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i de i ämnet väckta
motionerna 1:24 och 11:38; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Christenson i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
112:o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionerna I: 24 och II: 38.

126

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Interpellation ang. Ystads läggande under

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Christenson i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 138 ja och 44 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herr
Ivar Johansson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
112:o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 19 a)
av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst om -

landsrätt

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 141 ja och 42 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 113—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116

Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på herr talmannens
förslag att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan uppförda
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 6

Interpellation ang. Ystads läggande
under landsrätt

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRACONIER (h), som anförde:

Herr talman! Sedan flera år pågår
förberedelser för att Ystads stad skall
läggas under landsrätt. För ett par år
sedan gjordes efter beslut av Kungl.
Maj:t en utredning om verkningarna av
landsrättsläggningen med avseende på
rättsvården och stadens förvaltning och
ekonomi. Utredningen utmynnade i förslag
att Ystad skulle förenas med Vemmenhögs,
Ljunits och Herrestads domsaga.
Frågan blev därefter föremål för
remissbehandling.

Sedan remissbehandlingen avslutats
har justitiedepartementet under år 1960
fört förhandlingar med staden angående
de ekonomiska villkoren för landsrättsläggningen.
Därpå har staden i februari
beslutat att hos Kungl. Maj:t anhålla
om landsrättsläggning.

Under överläggningarna mellan departementet
och staden lär det från de -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14 127

Interpellation ang. Ystads läggande under landsrätt

partementets sida ha förklarats, att beslut
om landsrättsläggning — vilket enligt
1932 års lag i ämnet kan fattas av
Kungl. Maj:t — skulle kunna fattas i
nuvarande läge endast om frågan inte
behövde behandlas i riksdagen, något
som förutsatte att beslutet inte formellt
och direkt medförde kostnader för statsverket.
Tillvägagångssättet skulle bli att
beslutet skulle träda i kraft den 1 januari
1961 och att de nya statliga tjänster,
som skulle behövas under första halvåret,
skulle finansieras med tillgänglig
medelsreserv och sedan inarbetas i budgeten
för budgetåret 1961/62. Jag kan
nämna, att det för domsagans del är
fråga om en tingsdomarbefattning och
tre befattningar för icke rättsbildade
biträden. Dessutom finge man räkna
med två nya tjänster hos vederbörande
landsfiskal och vissa andra kostnadsökningar.
Den årliga merkostnaden för
staten skulle säkerligen komma att
överstiga 100 000 kronor.

Om de anförda uppgifterna angående
det planerade tillvägagångssättet är riktiga,
skulle riksdagen ställas inför ett
fait accompli och i realiteten vid nästa
års budgetbehandling inte kunna göra
någon sakprövning. Detta skulle innebära
ett klart brott mot konstitutionell
sedvanerätt.

En fråga som naturligt nog uppmärksammades
vid förhandlingarna mellan
justitiedepartementet och staden var
vem som skulle svara för avlöningen
och pensionen till de nuvarande befattningshavarna
vid rådhusrätten, i den
mån dessa är ordinarie och inte är skyldiga
att underkasta sig placering i annan
verksamhet. Det är här två befattningshavare
som närmast kommer i
fråga, nämligen borgmästaren och en
rådman. Staden har, som ett resultat av
förhandlingarna, i sin framställning till
Kungl. Maj:t åtagit sig att svara för
löne- och pensionskostnaderna för båda
dessa befattningshavare och inte bara
för en av dem, vilket staden tidigare
hade åtagit sig.

Men detta är inte hela sanningen. I
motiveringen till drätselkammarens förslag
i ärendet finns följande passus:
»Vid överläggningarna diskuterades ingående
möjligheterna att bereda nuvarande
befattningshavarna vid rådhusrätten
tjänster inom den statliga förvaltningen.
Härvidlag kunde stadens
representanter med tillfredställelse notera
justitnieministerns och departementets
välvilliga inställning att i görligaste
mån vara behjälplig i detta
avseende».

Det har inte saknats antydningar om
att chefen för justitiedepartementet
skall ha avgivit direkt löfte om att en av
de nämnda två befattningshavarna
skulle få den nya tingsdomarbefattningen
om han så önskade och att detta rent
av skulle ha varit en förutsättning från
stadens sida att gå med på landsrättsläggningen.

Alldeles bortsett från frågan om denne
befattningshavare fyller de uppställda
formella kompetenskraven — en
fråga som i detta sammanhang är utan
betydelse — är det ytterst anmärkningsvärt,
om vederbörande departementschef
i förväg gör några utfästelser
om tillsättning av en tjänst som
skall tillsättas efter ansökningsförfarande.
Särskilt stötande är det om en sådan
utfästelse, såsom möjligen har varit fallet
i detta ärende, varit en förutsättning
för en underhandsöverenskommelse.

Jag vill tillfoga, att frågan är av stor
betydelse för framtiden, eftersom man
kan räkna med att förfarandet i detta
ärende kan bli prejudicerande för behandlingen
av många andra ärenden
om landsrättsläggning; i första hand lär
det bli fråga om Alingsås och Visby.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser statsrådet att föreslå Kungl.
Maj :t att förelägga riksdagen proposition
angående landsrättsläggning av
Ystad och de utökningar av den statliga

128 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

tjänsteorganisationen som blir en följd
därav?

2. Har det från justitiedepartementets
sida gjorts några utfästelser angående
tillsättning av statlig domartjänst i samband
med den planerade landsrättsläggningen?
Om så icke är fallet, har
uttalandet i drätselkammarens skrivelse
om »justitieministerns och departemen -

tets välvilliga inställning att i görligaste
mån vara behjälplig i detta avseende»
någon grund och i så fall vilken?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.21.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Anslag till yrkesundervisningen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
77, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1960/61 till yrkesundervisningen
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Högre tekniska läroverk: Föreläsningar
och fortbildningskurser

Efter punktens föredragning anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Under denna punkt i
utskottsutlåtandet återfinnes en blank
reservation. Låt mig i all korthet förklara
och motivera densamma.

Ur förevarande anslag bestrides kostnaderna
dels för föreläsningar vid de
tekniska läroverken i bl. a. tekniska,

humanistiska och sociala ämnen, arbetsmarknadsfrågor
m. m., dels fortbildningskurser
vid de högre tekniska
läroverken. För sistnämnda ändamål
framstår en höjd medelstilldelning som
önskvärd.

Uppenbarligen föreligger det ett stort
behov av en fortbildningsverksamhet
på det tekniska området. Den fortgående
utvecklingen gör, att enskilda och
även landet har behov av att möjlighet
att så långt som möjligt hålla sig å jour
med dagens rön erbjudes våra tekniker.
Ett stort intresse för sådana fortbildningskurser
har dokumenterats. Låt
mig här i dag hänvisa till uppräkningen
i de aktuella motionerna.

För innevarande budgetår lär omkring
60 000 kronor disponeras för sådana
fortbildningskurser. Det föreliggande
förslaget torde innebära att motsvarande
belopp nästa budgetår endast
blir omkring 22 000 kronor -— en utveckling
motsatt den som är angelägen.

Herr talman! Då jag till sist avstått
från att ställa något yrkande om en
anslagsförstärkning är det med den förhoppningen,
att departementschefen
trots den snäva anslagsramen skall söka
utvägar, så att kursverksamheten för
fortbildning på det tekniska området
ej så kraftigt skall strypas, och att det
nästa år skall kunna framläggas en

Nr 14

129

Onsdagen den 27 april 1960 em.

statsverksproposition, som ej är så snål
härvidlag.

I förhoppning att så skall ske avstår
jag från att ställa något yrkande.

Häri instämde fröken Vinge (fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Konstfackskolan: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Under denna punkt föreslår
statsutskottet avlöningsanslag för
konstfackskolans verksamhet. I det
sammanhanget har utskottet behandlat
en av mig och andra representanter för
de fyra demokratiska partierna väckt
motion, som går ut på att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skulle anhålla om en allsidig
översyn av konstfackutbildningen
i syfte att göra denna mera ändamålsenlig
för vårt moderna samhälle.

I anledning av denna motion har utskottet
förklarat, att utskottet under
hand inhämtat att det redan pågår en
översyn i den av oss motionärer angivna
riktningen. Den översynen omhänderhas
i första hand av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Konstfackskolan
har erhållit i uppdrag att till överstyrelsen
inkomma med förslag rörande
konstfackutbildningens målsättning, innehåll
och utformning.

Det är ganska naturligt att utskottet
med sådana informationer funnit sig
kunna utan vidare avslå motionen, eftersom
motionens syfte till synes blivit
tillgodosett. Jag har inget annat yrkande
än utskottets, men jag vill i alla fall
göra en randanmärkning i detta sammanhang,
eftersom det är en fråga som
tilldragit sig mycket stort intresse både
i dagspressen och i denna kammare, där
vi hade en debatt förra året i anslutning
till en av mig framställd interpel9—Andra
kammarens protokoll 1960. Nr

Konstfackskolan: Avlöningar

lation, som besvarades av statsrådet
Edenman.

Jag har nog det intrycket, att denna
fråga om översyn av konstfackutbildningen
inte helt kan klaras genom någon
mer eller mindre intern undersökning
om olika framkomstvägar. Framför
allt tror jag, att det som finns omnämnt
i motionen om konstfackutbildningens
målsättning i och för sig är ett
debattämne av stora mått, där många
synpunkter kan göra sig gällande och
enligt min mening borde få göra sig
gällande i anslutning till denna nu påbörjade
mera interna undersökning.

Herr talman! Jag har, som jag förut
sade, inget annat yrkande än utskottets
men jag vill dock stryka under vad
statsrådet Edenman sade förra året i
sitt interpellationssvar. Bland mycket
annat, som visade att han var positiv
till frågan om en allmän översyn, sade
han, att konstfackskolan själv borde
komma med dylika förslag till översyn
och till undersökning av sin målsättning
m. m. Jag citerar vidare ur statsrådet
Edenmans svar: »Denna översyn
bör givetvis på vanligt sätt ske i intim
kontakt med industri och hantverk, företrädda
bl. a. genom skolans styrelse,
och med övriga av dessa utbildningsfrågor
berörda myndigheter och andra
organ.» Bland dessa andra organ nämnde
statsrådet särskilt statens konsumentråd,
som förra våren gjorde en
särskild framställning som råkade levereras
samma dag — tror jag — som
interpellationssvaret avgavs här i kammaren.

Med detta lilla påpekande vill jag
alltså fästa uppmärksamheten på att
det föreligger ett stort intresse långt
utanför konstfackskolans och överstyrelsens
sfär att få vara med och diskutera
den framtida uppläggningen av
konstfackutbildningen och vad därmed
sammanhänger. Jag hoppas att man
kan räkna på att statsrådet Edenman
har kvar sitt från förra året visade intresse
för dessa problems framtida lösU -

130 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Understöd åt handelsgymnasier

ning. Det vore önskvärt om konstfackskolan
skulle kunna ta initiativ till att
i någon form vidga kretsen av dem som
är aktivt intresserade av den påbörjade
översynen, som den nu själv håller
på med, och att upptaga en allmän debatt
om framför allt konstfackutbildningens
målsättning.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8 och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Understöd åt handelsgymnasier

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 256,
s. 651—655 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 januari 1960) föreslagit riksdagen
att till detta ändamål anvisa ett förslagsanslag
av 3 547 000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med 510 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 106) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:118), i vilka — såvitt nu
vore i fråga — hemställts att riksdagen
måtte besluta, 1. att statsbidrag skulle
kunna utgå till treåriga handelsgymnasielinjer;
2. att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till 1961 års
riksdag om förbättrade statsbidrag till
handelsgymnasierna för att möjliggöra
att elevavgifterna avskaffades; 3. att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till 1961 års riksdag om åtgärder
för att främja lärarrekryteringen
till handelsgymnasierna; 4. att bemyndiga
överstyrelsen för yrkesutbildning
att från och med budgetåret 1960/61
anordna försöksverksamhet med särskilda
påbyggnadskurser i handel och

för detta ändamål anvisa ett anslag av
30 000 kronor;

dels en inom första kammaren av
herr Åman väckt motion (1:270), vari
hemställts att till Understöd åt handelsgymnasier
måtte för budgetåret 1960/61
anvisas, utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,
ett förslagsanslag av 30 000 kronor
till anordnande av påbyggnadskurser
i handel;

dels ock en likaledes inom första
kammaren av herr Åman väckt motion
(1:271), vari hemställts att riksdagen
vid sin behandling av nu förevarande
anslag måtte uttala att intagningen av
elever vid gymnasierna från och med
budgetåret 1961/62 skulle avse jämväl
intagning till treårig utbildning.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 270 samt I: 106 och
II: 118, sistnämnda två motioner i vad
de avsåge medelsanvisning för särskilda
påbyggnadskurser i handel, till Understöd
åt handelsgymnasier för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
3 547 000 kronor;

b) att motionerna 1:271 samt 1:106
och II: 118, sistnämnda två motioner
i vad de avsåge statsbidrag till treåriga
handelsgymnasielinjer, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

c) att motionerna I: 106 och II: 118, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t
om förbättrade statsbidrag till handelsgymnasierna
för att möjliggöra elevavgifternas
avskaffande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

d) att motionerna I: 106 och II: 118,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t om åtgärder för att främja lärarrekryteringen
till handelsgymnasierna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Pålsson,
Jacobsson, Kaijser, Thorsten Larsson,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i

Nr 14

131

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson, herrar Nihlfors och
Larsson i Hedenäset, fröken Vinge och
herr Helén, vilka ansett att utskottet under
b)—d) bort hemställa

b) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:106 och II: 118, såvitt nu
vore i fråga, samt motionen 1:271 besluta,
att statsbidrag skulle kunna utgå
till treåriga handelsgymnasielinjer från
och med budgetåret 1960/61 med högst
sex dylika linjer per budgetår;

c) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 106 och II: 118, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till förbättrade
statsbidrag till handelsgymnasierna för
att möjliggöra att elevavgifterna avskaffades; d)

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 106 och II: 118, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till åtgärder
för att främja lärarrekryteringen till
handelsgymnasierna.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Det har i år väckts flera
motioner som berör handelsutbildningen.
Den mest omfattande är folkpartimotionen
som sveper över hela fältet.
Där berörs civilekonomutbildningen
som lär komma att behandlas av det
särskilda utskottet, de inbyggda skolorna
på handelns område, som vi kommer
att ta upp under punkt 16, och slutligen
handelsgymnasierna, som vi nu
skall behandla.

Några dagar efter det att folkpartimotionen
lades fram väckte Valter
Åman ett par motioner som gällde handelsgymnasierna.
Yrkandena där stämde
mycket nära överens med förslagen
i folkpartimotionen.

Jag kan inte, herr talman, underlåta
att påtala det anmärkningsvärda i att
utskottet inte infordrade några som
helst yttranden från myndigheter eller

Understöd åt handelsgymnasier

organisationer över dessa betydelsefulla
motioner.

Handelsgymnasierna behöver ju både
kvantitativ och kvalitativ upprustning.
Ecklesiastikministern har hittills velat
ge viss förtursrätt för den kvantitativa
förbättringen, men i år konstaterar jag
med tillfredsställelse att han har medgivit
att de förslag som överstyrelsen
för yrkesutbildning har lagt fram i
fråga om kvalitativ upprustning också
är beaktansvärda fastän han på grund
av det statsfinansiella läget inte är beredd
att tillstyrka reformer i år. Jag vill
gärna understryka att både motionerna
och reservationen är så utformade att
ett bifall nu innebär godkännande av
överstyrelsens principförslag men icke
medför ökad belastning på statens budget
det budgetår vi nu behandlar,
1960/61.

Motionerna i år liksom reservationerna
berör inte den kvantitativa upprustningen,
men det bör ändå i korthet
framhållas att vi behöver flera handelsgymnasier
och flera gymnasieavdelningar,
dels därför att näringslivet behöver
mera folk med kvalificerad handelsutbildning
och dels därför att ungdomarna
behöver utbildningsmöjligheter
för levnadsbanor där de kan beredas
utkomst. Vi talar med bekymmer
om det hotande humanistöverskottet,
men en hel del språkbegåvade ungdomar
som nu söker sig till latin- eller
allmän linje har säkert lika goda förutsättningar
att studera vid handelsgymnasium
med eller utan fortsatta studier
vid högskola, men de söker sig nu icke
till handelsgymnasium därför att det
saknas handelsgymnasium på deras
hemort. Det är nödvändigt att få inte
bara fler allmänbildande gymnasier
utan också fler fackgymnasier och däribland
handelsgymnasier, eller handelsgymnasielinjer,
som i vissa fall kan
vara knutna till en skola av annan form,
gymnasium eller större yrkesskola.

Men det räcker inte att vi får flera
utbildningsmöjligheter. Vi måste göra

132 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Understöd åt handelsgymnasier

dessa linjer mera attraktiva. Med det
påpekandet kommer jag in på frågan
om den efterlängtade handelsgymnasiereformen.

Den utredning som överstyrelsen för
yrkesutbildning på departementschefens
uppdrag utförde innehöll förslag
till tre huvudpunkter i förbättringen av
handelsgymnasiernas villkor.

För det första begärs gynnsammare
statsbidragsregler så att elevavgifterna
kan avskaffas. Statsbidragsvillkoren är
nu väsentligt sämre för handelsgymnasierna
än för andra högre kommunala
skolor, och vissa av dessa handelsgymnasier
tar ut dryga elevavgifter.

För det andra rekommenderas åtgärder
för att förbättra lärarrekrvteringen.
Anställningsförhållandena är i vissa avseenden
sämre vid handelsgymnasierna
än vid de allmänna läroverken, vilket
givetvis försvårar rekryteringen.

Vidare föreslås, och det är framför
allt detta jag vill uppehålla mig vid,
att statsbidrag skall kunna utgå till treårig
linje.

Reservanterna begär inte att alla handelsgymnasier
skall bli treåriga nu
omedelbart och i ett sammanhang men
vill ha ett beslut som gör det möjligt
att i begränsad utsträckning införa treåriga
linjer. Skälen för detta kan sägas
vara i huvudsak fyra.

För det första medför det hårdnande
marknadsläget att näringslivet behöver
folk med bättre kunskaper än den hittillsvarande
handelsgymnasieutbildningen
har kunnat ge. Jag skall bara exemplifiera
detta från ett område, nämligen
språkutbildningen. Det går inte
längre att bara sitta stilla på ett kontor
och skriva affärsbrev. Allt flera personer
måste kunna tala både ett och flera
främmande språk, och tala dem på ett
sådant sätt att de kan argumentera, kan
sälja. En sådan utökning enbart av
språkundervisningen är mera än det
finns utrymme för inom den nuvarande
tvååriga utbildningstiden.

Härmed kommer jag över på den

andra huvudsynpunkten: elevernas stora
arbetsbörda.

Redan nu är undervisningen alltför
pressande för många elever. Det visar
sig bland annat i de sorgliga siffrorna
för kuggningarna i skrivningsproven
vid vårens handelsgymnasieexamen,
där i de tvååriga kurserna 29 procent
hade underbetyg i avgångsskrivningen
i engelska och 42 procent i den tyska
skrivningen.

Ett tredje skäl är att den nuvarande
handelsgymnasieexamen visserligen berättigar
till inträde vid handelshögskolor
men icke vid universiteten. Nu har
departementschefen delvis biträtt universitetsutredningens
förslag om civilekonomutbildning
vid åtminstone något
universitet, men då uppstår det abderitiska
förhållandet att de här eleverna
kan söka sig till viss civilekonomutbildning
men icke till annan.

Universitetsutredningen föreslår därför
att handelsgymnasieutbildningen
skall bli treårig. Det är naturligtvis inte
bara de tre åren man syftar till där
utan undervisningen skulle också bli
sådan att den kan bilda underlag för
och berättiga till inträde vid universiteten.

Sedan kommer jag till det fjärde argumentet.
Genom en treårig utbildning
och genom de förbättringar av utbildningen
som här föreslås blir handelsgymnasierna
likvärdiga med andra gymnasier.
Först när så sker kan man räkna
med att en del blivande gymnasister
söker sig till dessa linjer som ett verkligt
alternativ till de andra gymnasielinjerna,
och först då kan man vända
strömmen från de humanistiska fakulteterna.

Jag har lovat att fatta mig kort, herr
talman, och jag skall sluta med att säga
att handelsgymnasiet snart är den enda
skolform som ställts utanför det reformarbete
som vårt lands skolväsende varit
och för närvarande är föremål för.
Nu har utskottet funnit att motionärernas
reformförslag i och för sig är väl -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 133

grundade, men det avvisar dem av statsfinansiella
skäl liksom departementschefen
gör. Utskottsmajoriteten förbiser
att motionärerna liksom reservanterna
har utformat förslagen så att det
såsom jag nyss nämnde inte blir några
merkostnader för statsverket 1960/61.

Vidare måste man observera att riksdagen
inte förlorar greppet över den
här frågan genom att nu fatta ett principbeslut.
Riksdagen beslutar ju varje
år om antalet avdelningar på de olika
linjerna och får alltså i fortsättningen
ta ställning till hur många avdelningar
vi skall ha på de treåriga linjerna. Principbeslutet
bör däremot fattas i år.

Herr talman! Jag har inte ofta anledning
att instämma med StockholmsTidningen,
men Stockholms-Tidningen
skrev i en ledare härom dagen att den
här reservationen bör bifallas. Jag ber
att i likhet med Stockholms-Tidningen
få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det var ju glädjande
att fröken Vinge kan hitta artiklar även
i Stockholms-Tidningen som hon kan
instämma i. Jag kan också kosta på mig
att instämma i påståendet att åtskilliga
motioner, kanske de flesta som läggs
fram här i riksdagen, innehåller välmotiverade
förslag, men vi måste ju
trots detta avslå många av dem, i stor
utsträckning beroende på att de allra
flesta kommer att medföra ökade kostnader
för staten, om inte omedelbart så
i varje fall inom en nära framtid. Jag
avslöjar väl ingen större hemlighet om
jag säger att andra avdelningen har varit
i Göteborg under de två första dagarna
i den här veckan. Fröken Vinge
har därvid varit med. Vi fick kontakt
med åtskilliga institutioner av vilt skilda
slag under de båda dagarna, och det
fanns knappast någon som inte hade
önskemål att framställa. I de flesta fall
var det berättigade önskemål om utvidg -

Understöd åt handelsgymnasier

ningar, om ökat antal tjänster på skilda
områden, om ytterligare byggnader
o. s. v. Alla önskemålen hade dock det
gemensamt att de innebar ökade krav
på statliga bidrag.

När det gäller våra handelsgymnasier
måste vi väl vara överens om att
de i kvantitetsavseende har utbyggts i
mycket snabb takt under de senare
åren. De förslag som framlagts avKungl.
Maj:t har godkänts av riksdagen. Det
förslag som vi nu behandlar innebär att
det för nästa budgetår tillkommer ytterligare
åtta nya klassavdelningar, och
antalet statsbidragsberättigade gymnasier
ökar från 21 till 23.

Det är riktigt att överstyrelsen har
förordat att riksdagen skulle besluta att
handelsgymnasierna i princip bör bli
treåriga. Utskottet vill i och för sig icke
förneka att det finns behov av en mer
kvalificerad utbildning på dessa områden,
men vi hävdar nog att frågor av
detta slag först bör prövas på departementsplanet
innan riksdagen fattar beslut.

Vi är inte övertygade om att reservanternas
förslag här är det bästa. Om
riksdagen bifaller reservanternas förslag
kan det innebära ett föregripande,
som icke blir lyckligt för framtiden.
Man har nämligen sagt att det under de
närmaste tre å fyra åren skulle bli högst
sex treåriga linjer. Jag har ingen bestämd
uppfattning om huruvida ett sådant
beslut vore lyckligt, men det kan
få konsekvenser som man inte har förutsett.
Fröken Vinge har här sagt att ett
bifall till reservanternas förslag icke
kommer att innebära någon anslagshöjning
under nästa år, men vi vet allesammans
att det måste innebära väsentliga
anslagshöjningar under kommande
budgetår. Jag tror, som sagt, att vi innan
vi ger oss in på någonting sådant
bör låta departementet pröva saken, så
att vi får en säkrare grund att stå på
än vi f. n. har.

Med dessa ord ber jag att få yrka bi
fall till utskottets förslag.

134 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Understöd åt handelsgymnasier

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Utöver vad utskottets
talesman här har framhållit har jag behov
av att stryka under några synpunkter
vid behandlingen av det här ärendet.
Jag vill gärna göra det med utgångspunkt
från vad utskottet självt säger
om att det i och för sig finns välgrundade
skäl för det förslag som är
framfört i motionerna, nämligen om en
treårig utbildning i handelsgymnasierna.
Jag har i propositionen sagt ungefär
detsamma, att det finns starka skäl
som talar för en reformering av bestämmelserna
rörande handelsgymnasierna
och en förbättring av bidraget till
denna skolform men att regeringen med
hänsyn till det statsfinansiella läget inte
har ansett att en sådan reform kan
aktualiseras i år.

Ibland när det i en speciell fråga talas
om statsfinansiella skäl kan någon
eller några tro att just de här pengarna
skulle vara avgörande. Så är det naturligtvis
inte. Man måste se hela reformarbetet
på åttonde huvudtiteln i ett enda
perspektiv.

Jag vill då erinra kammarens ledamöter
om att yrkesutbildningen aldrig har
fått så stora nya anslag som vid denna
riksdag. Under höstens budgetarbete
kom den här reformen att prövas i samband
med den väldiga automatiken på
yrkesutbildningens område, som gällde
25 miljoner kronor. Jag behöver inte
erinra fröken Vinge om en annan stor
reform, som jag vet att hon har arbetat
mycket för, nämligen av den husliga utbildningen,
men vi har också yrkeslärarreformen
och mycket annat. Jag vill
passa på att säga, att det inte är universiteten
och forskningen som i år har
fått de största nya anslagen, utan yrkesutbildningen,
vilket ibland har förbisetts.

I det läget har jag måst resonera ungefär
så här: Det viktigaste nu på handelsgymnasiets
område är att fortsätta
den kvantitativa utökningen och alltså

öka utbildningskapaciteten. Det gäller i
år en anslagshöjning på 510 000 kronor.
Det har föreslagits och utskottet har
också tillstyrkt statsbidrag till åtta nya
avdelningar och två nya handelsgymnasier.
Det var det väsentliga den här
gången enligt min bedömning.

Dessutom vill jag framhålla, även om
jag inte för fram det som ett argument
i den här debatten, att meningarna om
behovet av en förlängd handelsutbildning
faktiskt är delade, framför allt
bland representanter för näringslivet.
Det är inte så att det på detta område
finns en absolut entydig opinion för en
förlängning av handelsutbildningen,
men jag understryker att jag i dag icke
tar upp detta som ett argument.

Men det är ändå, herr talman, ett
annat skäl, som är avgörande för mig
när jag anser att riksdagen i år inte
bör stanna för denna utökning. Det är
först nu vi har fått material för att kunna
bedöma de här frågorna i ett litet
större perspektiv. Universitetsutredningens
betänkande är avlämnat, och
en proposition som bygger på detta ligger
på riksdagens bord. Den politik som
där rekommenderas skulle jag vilja ange
i fyra punkter: 1) en vidgning av de
spärrade utbildningslinjerna vid universitet
och högskolor; 2) en vidgning
av alla icke-akademiska utbildningsvägar
som bygger på studentexamen; 3)
en intensifierad yrkesvägledning och
prognosverksamhet och 4) en allmän
översyn av hela gymnasiepolitiken. Jag
har också i propositionen aviserat tillsättandet
av en ny gymnasieutredning.
Inte heller det argumentet vill jag emellertid
åberopa, ty man skulle då kunna
säga att det betyder att hela den här
reformen skjuts på framtiden.

Motionärerna och reservanterna har
ett litet valhänt grepp om hela denna
fråga. Vi kommer efter dagens beslut
att ha 23 statsbidragsberättigade handelsgymnasier.

Nu föreslår reservanterna att statsbidrag
skall utgå till högst sex treåriga

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 135

linjer under de närmast kommande tre
till fyra budgetåren. Utskottets talesman,
herr Karlsson i Olofström, var för sin
del orolig för att man i så fall skulle
binda utvceklingen, och jag vill försäkra
kammarens ledamöter att när vi diskuterat
en reform på detta område, så
har det varit en reform av helt andra
dimensioner. Det har självfallet varit en
reform, innebärande att alla handelsgymnasier
göres treåriga. Varför skulle
vi ha treåriga linjer vid vissa gymnasier
och inte vid andra?

Jag är för min del övertygad om att
om riksdagen i detta fall följer reservanterna,
så får vi omedelbart som ett
brev på posten krav från alla de handelsgymnasier
som inte erhåller denna
treåriga utbildning. Det är inte rättvist
att göra en partiell reform. Den skall
göras total. Och då blir den också av
något större ekonomiska dimensioner
än vad fröken Vinge här ville göra gällande.

Man kan inte heller bara öka statsbidraget.
Det gäller också att göra en
översyn av hela lärarorganisationen. Vi
har t. ex. inga lektorstjänster vid handelsgymnasierna.
Med civilministerns
goda minne vill jag erinra om att vid
förhandlingarna för någon tid sedan
mellan civilministern och lärarorganisationerna
kom man bland annat överens
om följande, som jag ber att få citera
ur protokollet: »Frågan om att föra
in rektors- och lärartjänsterna vid handelsgymnasierna
under statens allmänna
avlöningsreglemente skall bli föremål
för ytterligare utredning inom sådan
tid att eventuella förslag härom
skall kunna föreläggas 1961 års riksdag
under dess vårsession.»

Gör man nu en halvmesyr och låter
slumpvis utvalda gymnasier få treårig
utbildning och inte tar hela reformen
på en gång, så kan jag inte förstå annat
än att det snarare skulle vara ett lik i
lasten än en fördel i det fortsatta reformarbetet.

Jag får kanske också till slut säga, att

Understöd åt handelsgymnasier

inte minst med hänsyn till oppositionens
alla besparingsförslag på möjliga
och omöjliga punkter förefaller aktiviteten
just här och just nu en aning
egendomlig.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Först en replik till herr
Karlson i Olofström, som erinrade om
vårt besök i Göteborg i förrgår. När jag
där mötte alla akademiska lärare och
fick del av deras anslagskrav, så luftade
också jag talet om det statsfinansiella
läget. Då svarade man emellertid:
Men det är ju dessa ungdomar som skall
skapa det ekonomiska utrymme som
förbättrar vårt statsfinansiella läge.

Jag tror att detta gäller alldeles speciellt
för de inom handeln verksamma
människorna, de som arbetar på exportmarknaderna.
Det är de som skall dra
in de pengar till landet som förbättrar
vårt välstånd.

Herr statsrådet — om jag nu får vända
mig till honom — är säkerligen inte
obekant med det resonemang man för
om know how-faktorn. Jag tror att det
resonemanget är särskilt relevant i detta
sammanhang.

Sedan menar givetvis jag också att
hela handelsgymnasiereformen skall genomföras,
och i den ingår ju bland annat
åtgärder för förbättrad lärarrekrytering
och tjänsternas inordnande under
SAAR samt inrättande av lektorstjänster.
Jag är glad att nu höra, att vi
har utsikter att få detta förslag behandlat
vid nästa riksdag, och jag vill fästa
uppmärksamheten på att vår reservation
just utmynnar i en beställningsskrivelse
på den punkten. Vi begär att
riksdagen skall hemställa hos Kungl.
Maj:t om förslag i sådan riktning.

När det gäller frågan om den treåriga
utbildningen är det väsentliga att få en
i hög grad reformerad utbildning vid
våra handelsgymnasier. Jag är säker på
att statsrådet är överens med reservanterna
om att förhållandena inte är tillfrcdställande
som de är nu. Det tycks

136

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Understöd åt handelsgymnasier

inte vara tillräckligt att man bara utmönstrar
visst gods för att få utrymme
för det andra man behöver och av vilket
jag bara tog ett exempel, nämligen
språkundervisningen. Man måste säkerligen
förlänga utbildningstiden om man
skall få tillräckligt utrymme för allt som
man behöver.

Nu säger statsrådet att man skall göra
en total reform; man skall inte börja på
ett par punkter. Men varför vill statsrådet
inte ha försöksverksamhet på detta
område? Är det inte nödvändigt att vi
prövar oss fram på några orter där förutsättningar
finns för att sedan, om man
ser att det hela har god effekt, genomföra
reformen över hela fältet? Det är
ju i själva verket detta som är tanken
bakom förslaget både i motionen och i
reservationen.

När vi vill ha principbeslut redan
i år, är det ju därför att de handelsgymnasier,
som tycker sig ha förutsättningar
för att anordna antingen ett tredje
år eller en första årskurs i en treårig
linje, skall komma till överstyrelsen för
yrkesutbildning i höst med sina förslag,
som prövas först där, sedan av statsrådet
och slutligen av riksdagen. Tidtabellen
är sådan att det är önskvärt att
vi får beslut om att statsbidrag skall
kunna utgå till treåriga linjer i år och
att detta beslut sättes i kraft jämte hela
den övriga handelsgymnasiereformen,
som jag fortfarande hoppas står mycket
högt i statsrådets angelägenhetsgradering.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är just därför att
den står mycket högt i min angelägenhetsgradering,
fröken Vinge, som jag
är mycket oroad av ett riksdagsbeslut,
som slår fast att »statsbidrag må utgå
till högst sex treåriga linjer under de
närmast kommande tre å fyra budgetåren
med början från och med budgetåret
1960/61. överstyrelsen för yrkesutbildning
...» etc. Det är en verklig

hämsko på de närmaste fyra årens reformpolitik
på detta område, fröken
Vinge.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
vi fick — om jag så får säga — det beskedet
ifrån representanter i Göteborg,
att det är dagens ungdom som vi skall
satsa på för framtiden. Därom är vi
fullständigt överens.

Men i det sammanhanget skulle jag
vilja fråga fröken Vinge, om vi kan räkna
med hennes medverkan i fortsättningen,
när det gäller att skaffa pengar
till statskassan för att betala de ständigt
ökade kostnaderna. Om jag inte tar alldeles
fel, har det en och annan gång
hänt att denna medverkan från fröken
Vinge m. fl. varit synnerligen skral.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
svara, att det gäller inte bara frågan
hur vi skall dela kakan. Det gäller att
med gemensamma krafter göra den större,
så att den räcker till det vi behöver.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
i momentet gjorda hemställan, dels ock
på bifall i motsvarande del till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Vinge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10 :o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 77, röstar

Ja;

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 137

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen 3)
av herr Boman m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
102 ja och 93 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Mom. c

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
i detta moment gjorda hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Vinge begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10:o) mom. c) i utskottets utlåtande nr
77, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
3) av herr Boman m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Bidrag till bergsskolan i Filipstad m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
103 ja och 92 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GANSMOE (h), som anförde:

Herr talman! Jag röstade fel.

Mom. d

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 11

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12

Bidrag till bergsskolan i Filipstad m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 258, s. 656
och 657) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag av 95 000 kronor eller
ett 2 700 kronor högre belopp än innevarande
budgetår.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Källqvist m. fl.
(I: 264) och den andra inom andra
kammaren av herr Ståhl m. fl. (II: 210),
i vilka hemställts att riksdagen ville
besluta, att statsbidraget för upprätthållande
av bergsskolan i Filipstad måtte
för nästa budgetår utgå med sammanlagt
223 344 kronor.

138 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Bidrag till bergsskolan i Filipstad m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 264 och II: 210, till Bidrag till bergsskolan
i Filipstad m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 95 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Kaijser och Nihlfors, fröken
Vinge och herr Helén, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 264 och II: 210, till Bidrag till bergsskolan
i Filipstad m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 223 300
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Motionen på denna
punkt, som gäller bergsskolan i Filipstad,
är ingen nyhet för året. Vi har
fört fram den tidigare, och jag skulle
vilja säga till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet att vi
kommer att fortsätta att föra fram den,
tills den lett till något resultat, helt enkelt
av det skälet att den är i hög grad
befogad.

Vi har i detta hus många gånger gjort
den iakttagelsen, att ett befogat krav,
som förts fram motionsvägen, så småningom
visar sig vara oemotståndligt
och tas upp av regeringen och då vinner
riksdagens bifall. Vi hoppas att detsamma
skall hända detta anslag. Vi gör det
så mycket mera som förslaget i år föranlett
en reservation, som samlat icke
mindre än sju av statsutskottets ledamöter.

Jag skall här inte på något yvigt sätt
argumentera för detta anslag, men jag
vill säga, att därför att en teknisk skola
av stor betydelse har en gammal och
förtjänstfull historia, genom decennier
har haft och fortfarande har en annan
huvudman än staten, så skall den väl

därför inte straffas och liksom låsas
fast i sitt nuvarande läge.

Vi har inrättat många nya tekniska
läroverk och satsat mycket pengar på
det. Vi har — vilket ecklesiastikministern
vet precis lika bra som jag —- behov
av att nu föra fram bergsskolan i Filipstad
ytterligare ett steg, förlänga utbildningen
och höja standarden på utbildningen.

Det är detta det gäller. Man kan inte
begära att Jernkontoret i detta nya läge
skall satsa de pengar som erfordras härför.
Det är statsbidraget, som måste få
rimliga proportioner.

Jag antecknar också med stor tillfredsställelse,
att huvudmannen för den
tekniska utbildningen, nämligen överstyrelsen
för yrkesutbildning, helt instämmer
i detta krav, medan däremot
statskontoret ställer sig direkt kallsinnigt,
vilket ju inte i och för sig är någon
överraskning.

Jag är övertygad om att när ecklesiastikministern
får utrymme i sin budget
för ett rimligt bidrag till bergsskolan
i Filipstad — det är ju inte så stora
pengar det gäller — så kommer också
detta. Jag uttalar den förhoppningen
att det blir möjligt att villfara detta
önskemål redan nästa budgetår. Det är
ingalunda för mycket begärt med hänsyn
till den betydelse skolan under
många decennier haft och fortfarande
har.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Fru Sjöqvist (h) instämde häri.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att vi
förra året hade en liknande motion,
och vi redovisade då frågan synnerligen
utförligt. Vi har även i år sagt att det
finns skäl som talar för en ökning av
detta bidrag, och jag är övertygad om
att så fort ecklesiastikministern får utrymme
för en ökning av anslaget, så får
vi också en sådan.

Nr 14 139

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 13—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

Kungl. Maj:t hade (punkt 262, s. 663
—670) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
från och med budgetåret 1960/61,
meddela de bestämmelser, som kunde
föranledas av vad departementschefen
föreslagit rörande statsbidrag till inbyggda
skolor för huslig utbildning,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att beträffande
föreningen Handarbetets vänner
meddela beslut i fråga om förhöjt statsbidrag
m. m. i enlighet med vad departementschefen
anfört, dels ock till Bidrag
till driften av lokala yrkesskolor
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 80 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 10 redovisade
likalydande motionerna I: 106 och
II: 118, i vilka — såvitt nu vore i fråga
— hemställts att riksdagen måtte besluta,
att statsbidrag skulle kunna utgå till
inbyggda skolor även inom handelns
område;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eskilsson (I: 368) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Darlin och Magnusson i Tumhult
(11:476), i vilka hemställts att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att,
med tillämpning från och med budgetåret
1960/61, meddela de bestämmelser,

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

som kunde föranledas av att till statsbidragsberättigade
inbyggda skolor och
företagsskolor finge räknas även sådana
som rörde handels- och kontorsområdet.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med tillämpning från
och med budgetåret 1960/61, meddela
de bestämmelser, som kunde föranledas
av vad departementschefen föreslagit
rörande statsbidrag till inbyggda skolor
för huslig utbildning;

b) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att beträffande föreningen
Handarbetets vänner meddela beslut i
fråga om förhöjt statsbidrag m. m. i enlighet
med vad departementschefen i
statsrådsprotokollet anfört;

c) att motionerna 1:368 och 11:476
samt 1:106 och II: 118, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, icke
måtte av riksdagen bifallas;

d) att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av lokala yrkesskolor för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 80 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Pålsson,
Jacobsson, Kaijser, T horsten Larsson,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i
Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson, herrar Nihlfors och
Larsson i Hedenäset, fröken Vinge och
herr Helén, vilka ansett att utskottet
under c) bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:106
och II: 118, såvitt nu vore i fråga, samt
I: 368 och II: 476, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att förslag förelädes
riksdagen om statsbidrag till inbyggda
skolor inom handelns område.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! 1952 års yrkesutbildningsutredning
föreslog i sitt betänkande
att statsbidrag skulle kunna utgå

140

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

förutom till inbyggda skolor för industri
och hantverk även till sådana för
handel och husligt arbete. De nu befintliga
skolorna av detta slag inom industri
och handel har kommit att få
stor betydelse, och överstyrelsen för
yrkesutbildning har inte minst med
hänsyn till deras resultat i sina petita
förra hösten hemställt att förslag måtte
föreläggas detta års riksdag om att bidrag
skall utgå även till inbyggda skolor
för handel och husligt arbete. Kungl.
Maj:t har emellertid i statsverkspropositionen
endast gått med på sådana bidrag
vad gäller husligt arbete.

Jag är väl medveten om att den stora
upprustning som statsrådet nyss talade
om och den utbyggnad som föreslås i
årets statsverksproposition ger yrkesutbildningen
i landet ett rejält handtag.
Men jag vill påpeka att detta är något
som har pressat sig fram, och det är i
dag en tvingande nödvändighet att satsa
betydligt större belopp på detta område
än vad som tidigare skett. Jag skulle
rent av vilja säga att vi säkerligen under
de senare åren tyvärr har syndat
här, i den mån vi inte har ansett oss ha
haft tillräckligt med pengar för att tillgodose
behovet av yrkesutbildning på
en mångfald områden där det behövt
tas verkliga krafttag. Det hänger samman
med de stora barnkullarna i början
av 1940-talet, som i den ålder de nu
befinner sig i pockar på att få en ordentlig
yrkesutbildning.

Reservanterna på denna punkt i
statsutskottets utlåtande har med hänsyn
till nödvändigheten av att tillvarata
varje tillfälle att öka resurserna för
yrkesutbildningen på så många områden
som möjligt och på ett så praktiskt
och billigt sätt som möjligt i sin reservation
föreslagit att bidrag skall utgå
även till inbyggda yrkesskolor för handeln.
Det är säkerligen det billigaste sättet
att meddela yrkeskunskaper.

Statsrådet anmärkte gentemot reservationen
på den punkt vi nyss voterade
om, att det är underligt att oppositio -

nen, som kräver besparingar på så
många områden, just på denna punkt
vill föreslå ett ökat anslag. Men i den
mån någon skulle vilja göra den anmärkningen
beträffande denna reservation,
så måste jag nog svara att det väl
alltid är så för en företagare — och det
bör vara på samma sätt för staten och
samhället — att om det finns möjligheter
att satsa en mindre slant för att få
ett större utbyte, så bör man göra det
även om man har ont om pengar. Här
har vi ett sådant tillfälle för staten att
öka ett anslag med en ringa slant och
i stället få ett värdefullt utbyte.

Jag ber därför, herr talman, med dessa
få ord att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt av herr Boman
m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! 1955 fattades ett beslut
rörande yrkesutbildningen. Dennas omfattning
har sedan ökat i en takt som
man vid det tillfället inte kunde förutse.
Anslagen har stigit synnerligen kraftigt
för varje år. Det förslag som nu föreligger
från departementschefen innebär
ju en anslagsökning för nästa budgetår
på inte mindre än 25 miljoner
kronor till sammanlagt 80 miljoner.
Överstyrelsen för yrkesutbildning hade
visserligen äskat ett anslag på 82 miljoner
kronor, men om vi sätter denna
prutning i relation till en hel del andra
som departementet gjort, så får vi säga
att den är betydligt mindre än prutningarna
måst bli i andra sammanhang.

När nu reservanterna yrkar på statsbidrag
även till inbyggda skolor på handels-
och kontorsområdet och samtidigt
säger att detta skulle innebära en ringa
kostnadsstegring, så tror jag att de gör
påståenden om saker som de inte vet
någonting om. Jag är övertygad om att
det här skulle kunna bli en för allt i
världen värdefull utbildning, men vad
den skulle komma att kosta i anslag har
vi ingen vetskap om.

Jag tror det finns anledning att ge

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

141

ecklesiastikministern en eloge för de
krafttag han gjort på både detta och
andra områden, inte minst för yrkesutbildningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
förevarande hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16: o) i utskottets utlåtande nr 77, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 5) av herr Boman
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
105 ja och 99 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 17—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 269, s. 675
och 676) föreslagit riksdagen att för
detta ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 1 690 000
kronor eller samma anslagsbelopp som
för innevarande budgetår.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson (1:56) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordgren
in. fl. (II: 67), i vilka hemställts, för det
första att riksdagen måtte besluta att
hantverksmästare, som åtoge sig utbildning
av lärlingar, erhölle ett statsbidrag
av 2 000 kronor för en fullständig utbildning
om minst tre år och ett kurstillägg
av 1 200 kronor, därest lärlingen
bereddes möjlighet att under betald arbetstid
genomgå teoretisk utbildning,
samt för det andra att det ökade bidrag,
som detta föranledde utöver det föreslagna
beloppet av 1 690 000 kronor till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. in., måtte täckas
genom ianspråktagande av medel ur
Femte huvudtiteln: »För arbetslöshetens
bekämpande»;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Torsten Andersson och Mattsson
(I: 364) och den andra inom andra
kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl. (11:472), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
in. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag om
2 285 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att motionerna 1:56 och 11:67
samt I: 364 och II: 472, i vad de avsåge
bidragsbeloppen för lärlingsutbildning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 364 och II: 472, i vad

142 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

de avsåge antalet bidragsrum, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört;

c) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 56 och II: 67 samt
1:364 och 11:472, i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 1 690 000 kronor.

a) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 56 och II: 67 samt
I: 364 och II: 472, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att höja bidragsbeloppen
för den lärlingsutbildning,
som påbörjades från och med den
1 maj 1960, grundbidraget till 2 000 kronor
och kurstillägget till 1 200 kronor;

c) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:56 och 11:67 samt 1:364 och
II: 472, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 780 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Frågan om främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
är ju en gammal bekant. År efter år
har motionsledes framförts krav på att
ökade möjligheter skulle skapas för yrkesutbildning
via hantverksmästarna.

Kungl. Maj :t har också medgivit en
utökning, men med tanke på att kostnaderna
vid denna värdefulla yrkesutbildning
hos hantverksmästarna blir

så mycket lägre än vid den skolmässiga
yrkesutbildningen anser vi reservanter
att det vore klokt och mycket ekonomiskt,
att det allmänna satsade ytterligade
en slant på denna form av yrkesutbildning.
Gör vi en jämförelse mellan
en två- eller treårig yrkesutbildning
hos hantverksmästare och motsvarande
utbildning vid yrkesskola finner vi, att
det är en kolossal skillnad i kostnadshänseende.
Vid exempelvis en central
verkstadsskola är kostnaden per elev
och år mellan 20 000 och 25 000 kronor,
under det att kostnaden hos en hantverksmästare
håller sig kring 2 000 kronor,
i vissa fall 2 500 kronor.

I årets motioner är det inte fråga om
en ökning av antalet s. k. bidragsrum,
en fråga som tidigare diskuterats. Under
år som gått har nämligen kostnaderna
för hantverksmästarna ökat betydligt,
vilket i sin tur föranlett ett
minskat intresse hos dem för att ta emot
elever. Reservanterna anser att en höjning
av bidraget till mästarna är nödvändig
så att de kan anse sig ha råd att
ta emot lärlingar.

Det finns, herr talman, både många
och starka skäl utom detta att åberopa
för reservanternas uppfattning. Jag skall
emellertid inte ytterligare uppehålla
mig vid dem. De har tidigare varit föremål
för ingående diskussioner i denna
kammare, och jag skall därför nöja mig
med att yrka bifall till reservationen
vid punkt 21, av herr Roman m. fl.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Vi är förvisso samtliga
i denna kammare fullt på det klara med
att en av förutsättningarna för ett lands
utveckling och välstånd är ett blomstrande
näringsliv. Liksom föregående talare
har åtskilliga representanter för
såväl regeringen som samtliga politiska
partier betonat betydelsen av en kvalificerad
yrkesutbildning, inte minst
med tanke på det kvalitetsbegrepp som
är förbundet med svensk produktion
över huvud taget. Så gott som dagligen

143

Onsdagen den 27 april 1960 em. Nr 14

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

får vi inom de olika yrkena bevis för att
den svenska industrien och det svenska
hantverket ropar efter kvalificerad arbetskraft.
Jag har tidigare haft tillfälle
att anföra exempel härpå och skall inte
trötta kammaren med en upprepning.

Däremot kan jag inte underlåta att
erinra om att den utveckling som sker
i dagens moderna samhälle ställer allt
större krav inte bara på råvarutillförseln
och på de maskiner som förädlar
råvaran utan även på den mänskliga
faktorn inom produktionen såväl
i tillverknings- som i serviceledet. Detta
liksom vår anslutning till sjustatsmarknaden,
med ytterligare ökad pris- och
kvalitetskonkurrens, samt en mångfald
andra motiveringar gör det enligt min
uppfattning nödvändigt att alla möjligheter
att ge vår ungdom en tillfredsställande
kvalificerad yrkesutbildning
tillvaratas.

Vi är på industri- och hantverkshåll
tacksamma för den upprustning som
skett på yrkesskoleområdet och som alltjämt
pågår. Fortfarande måste emellertid
stora skaror av ungdomar, som önskar
yrkesutbildning, avvisas på grund
av platsbrist. I detta sammanhang är det
angeläget att komma ihåg, att det alltid
är lättare att placera yrkesutbildad arbetskraft
än outbildad och att det därför
föreligger stora risker för att många
av våra ungdomar, som inte kan beredas
yrkesutbildning, hamnar bland de arbetslösa,
samtidigt som vi ser oss nödsakade
att importera utländsk kvalificerad
arbetskraft.

En nyligen av länsskolnämnden presenterad
utredning om yrkesutbildningen
i Gävleborgs län visar att en fördubbling
av antalet elevplatser — till
3 500 mot nuvarande 1 785 — vore önskvärd.
Detta betraktas ändå av utredningen
såsom ett minimiprogram. Samtidigt
understryker utredningen starkt sambandet
mellan yrkesutbildning och arbetslöshet
bland ungdomen. Även om
arbetsförmedlingens siffror är ofullständiga
när det gäller ungdomar visade de

i alla fall, att ungdom under 18 år utgjorde
22 procent av de arbetslösa i
vårt län. Samtidigt råder det brist på
yrkesutbildad arbetskraft.

Jag förstår mycket väl att vi i dag av
olika anledningar — bland annat det
statsfinansiella läget — inte har möjlighet
till en snabbare utbyggnad av yrkesskolorna
än den som för närvarande
sker, men det finns som bekant andra,
avsevärt mycket billigare utbildningsformer.
Varför inte stimulera intresset
för dessa?

Parallellt med den utredning, som jag
nyligen talade om, har länets hantverksförbund
liksom andra länsförbund inom
hantverket och den mindre industrien
undersökt möjligheterna att öka intresset
hos företagen och de enskilda hantverksmästarna
för utbildning av lärlingar.
Dessa utredningar visar att företagen
liksom hantverksmästarna är beredda
att medverka till att lösa detta
svåra men för oss alla så viktiga problem,
detta under förutsättning att vi
inte själva lider alltför stor ekonomisk
förlust på denna medverkan. Vi kan
inte i dagens hårda konkurrens kräva,
att företagen och hantverksmästarna
skall ha lärlingar, hålla dem med arbetsplats
och undervisningsmateriel, betala
eventuellt lärartillägg för dem som
sköter lärlingarna och dessutom betala
kollektivavtalsenlig lön till dessa ungdomar
under tre å fyra år för en ersättning
av 1 500 kronor, överstyrelsen för
yrkesutbildning delar denna uppfattning
och föreslår liksom vi i motionen en
höjning av detta belopp till 2 000 kronor.
Det är en mycket rimlig begäran
och en för det allmänna cirka tio gånger
billigare utbildningsform än den vid
yrkesskolorna. Anslagsmässigt kan detta
synas vara en ökning av budgeten, men
i realiteten kan det i stället resultera i
avsevärda besparingar. Det måste därför
vara i landets intresse att bereda
så många ungdomar som möjligt tillfälle
till en god yrkesutbildning men
det är också i landets intresse att föra

144

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

en ekonomiskt mindre kostnadskrävande
utbildningspolitik. Genom att intensifiera
de möjligheter till yrkesutbildning
och tillvarata den fond av yrkeskunnande
som finns ute i näringslivet
kan vi medverka till att båda dessa intressen
tillgodoses.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få instämma i herr Nilssons i Göingegården
yrkande om bifall till reservation
nr 6 vid punkten 21.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Trots att riksdagen alldeles
nyss har beslutat att höja anslaget
till byggande av yrkesskolor med inte
mindre än 25 miljoner kronor kan yrkesskolorna
ändå inte under överskådlig
tid framåt ta emot alla ungdomar
som vill genomgå yrkesutbildning. Genom
att ytterligare stimulera lärlingsutbildningen
hos hantverksmästarna kunde
för en billig penning erhållas en avsevärd
ökning av kapaciteten i yrkesutbildningen.
Detta är möjligt därför att
lärlingen utnyttjar hantverksmästarens
lokaler, maskiner och verktyg. Den tillsyn
och vägledning som lärlingen behöver
tar naturligtvis tid och uppmärksamhet
från hantverksmästarens övriga
arbetsuppgifter. För detta erhåller hantverksmästaren,
som vi alla vet, 1 500
kronor för genomgången treårig utbildning
plus 1 000 kronors kurstillägg. Det
torde inte vara möjligt att i längden erbjuda
hantverksmästarna en så låg ersättning
som den hittillsvarande, om de
i fortsättningen skall vara villiga att ta
emot lärlingar och utbilda dem på ett
fullgott sätt.

En höjning av grundbidraget till 2 000
kronor och av kursbidraget till 1 200
kronor, vilket föreslås i reservationen,
måste från olika synpunkter vara ytterst
välmotiverad. Från kostnadssynpunkt
måste höjningen anses försvarbar. Denna
form av yrkesutbildning är nämligen
ändå den ojämförligt billigaste för
samhället. Genom den föreslagna höjningen
skulle rättvisa vederfaras hant -

verksmästarna med hänsyn till de insatser
de får göra. När nu många ungdomar
måste avvisas från yrkesskolorna
på grund av platsbrist, borde den reserv
av möjligheterna till yrkesutbildning,
som ligger i utbildning hos hantverksmästarna,
bättre utnyttjas. Med
tanke på angelägenheten av att snabbt
öka kapaciteten i yrkesutbildningen
borde, eftersom våra resurser inte räcker
till att snabbt avveckla bristen på
yrkesskoleplatser, lärlingsutbildningen
hos hantverksmästarna utbyggas och
uppmuntras mer än vad som nu sker.

Jag ber att med det sagda få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
in. fl.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det är riktigt, som departementschefen
sagt i årets statsverksproposition
och som även har framkommit
i debatten tidigare i dag, att yrkesskoleväsendets
utbyggnad skett i avsevärt
snabbare takt än man kunde förutse
vid beslutet 1955. Det skall vi vara tillfredsställda
över och vi bör också uttala
ett erkännande för att det kunnat ske i
den hastiga takt som faktiskt skett.

Det är egentligen förvånande att man
inte, när man haft en så klar och positiv
inställning till en utbyggnad av yrkesundervisningen,
försökt få en större del
av yrkesundervisningen förlagt till just
näringslivet, eftersom detta har visat
sig vara en mycket effektiv form för utbildningen.
Dit räknar jag då de inbyggda
yrkesskolorna och även lärlingsutbildningen
hos hantverksmästarna.
Jag tycker att man skulle kunna tänka
sig att lärlingsutbildningen hos hantverksmästarna
kunde få samma ställning
i bidragshänseende som den inbyggda
yrkesundervisningen hos näringslivet
får. Detta får den inte nu, utan man
ställer lärlingsutbildningen hos hantverksmästarna
i strykklass.

Det är förunderligt ■— när man ändå
har en positiv inställning till hela yrkesutbildningen
— att man enligt gällande

145

Onsdagen den 27 april 1960 em. Nr 14

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

bestämmelser i den inbygda yrkesskolan
kan få statsbidrag med 13 000 kronor
per år för åtta elever, vilket motsvarar
1 625 kronor per elev och år i en treårig
utbildning. I den inbyggda yrkesskolan
får man alltså inte mindre än
4 875 kronor per elev. Det är ett rätt
betydande bidrag för yrkesutbildningen.
Motsvarande bidrag vid utbildning hos
hantverksmästarna är 1 500 kronor. Jag
förstår inte varför det skall vara ett så
stort gap mellan dessa båda utbildningsformer
och varför man inte skall kunna
tillerkänna den senare formen samma
bidragsmöjligheter, eftersom vi är på det
klara med att den formen av yrkesutbildning
är den utan tvekan mest effektiva.

Jag har inte mer att tillägga i debatten.
Jag vill instämma i vad som tidigare
har sagts om yrkesutbildning hos hantverksmästarna
och jag har gärna velat
ta upp denna fråga i samband med debatten
för att om möjligt få en förklaring
från departementschefen, varför
hantverksmästarna inte kan få samma
bidragsmöjligheter som de inbyggda yrkesskolorna
nu har.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Frågan om främjande av
lärlingsutbildningen hos hantverksmästarna
har under flera år blivit en följetong
här i riksdagen — detta trots att
vi knappast har något område, där det
har skett en så väsentlig ökning av anslagets
storlek som just på detta. Jag behöver
bara erinra om att det inte är mer
än något över fem år sedan som anslagssumman
endast var 310 000 kronor, medan
Kungl. Maj:ts förslag, som utskottets
majoritet tillstyrker, för nästa budgetår
innebär ett anslag på 1 690 000 kronor.
Härav framgår väl att en mycket kraftigt
anslagshöjning ägt rum under åren.
Ersättningen till hantverksmästarna liar
förbättrats vid flera tillfällen. Beträffande
denna fråga har jag den uppfattningen,
att visserligen är statsrådet
10 — Andni kammarens protokoll 1900.

Edenman en mycket skicklig chef för
sitt departement, men jag tror att han
aldrig kan bli så skicklig att han kan
framlägga ett förslag på denna punkt
utan att bli överbjuden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) i utskottets utlåtande nr 77, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 6) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
101 ja och 102 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av

146 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

bifall till reservationen 6) av herr Boman
m. fl.

Punkterna 22 och 23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Lades till handlingarna.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa med den norska
nationalgåvan svenskhemmet Voksenåsen
sammanhängande frågor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får meddela, att vid morgondagens
plenum kl. 10.00 kommer att företagas
till avgörande endast jordbruksutskottets
utlåtande nr 26, angående
reglering av sockernäringen i riket, vilket
utlåtande kommer att bordläggas
vid dagens plenum och i vilket utskottet
hemställt, att ärendet måtte upptagas
till behandling efter allenast en bordläggning.
De ärenden, som ej medhinnes
vid dagens plenum, kommer att företagas
till avgörande vid fredagens plenum
kl. 11.00.

§ 4

Ändring i lagen om folkpensionering,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 4 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 75, hade Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

2) lag angående ändrad lydelse av 1
och 2 §§ lagen den 1 juni 1956 (nr 264)
om höjning av folkpensioner m. m.,

3) lag angående ändrad lydelse av 1
och 3 §§ lagen den 30 juni 1947 (nr
398) om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen,

4) lag om barnpensioner,

5) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl.
barn,

6) lag angående ändring i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr
382),

7) lag angående ändrad lydelse av
1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1957 (nr
284) om utfyllnad av vissa underhållsbidrag,

8) lag angående ändrad lydelse av
29 och 33 §§ lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring och

9) lag angående ändrad lydelse av
22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om
undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna,

dels ock bifalla de förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt anginge de
därvid fogade lagförslagen, hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet. I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna nr 19 i
första kammaren av herr Persson, Hel -

Onsdagen den 27 april 19G0 em.

Nr 14

147

mer, och nr 11 i andra kammaren av
herr Senander m. fl. om viss höjning av
folkpensionerna,

de likalydande motionerna nr 316 i
första kammaren av herr Wirmark m. fl.
och nr 391 i andra kammaren av fru
Johansson m. fl. angående socialt försäkringsskydd
för hemmadöttrar, m. m.;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 573 i
första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 714 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl., i vad motionerna
hänvisats till lagutskott,

de likalydande motionerna nr 574 i
första kammaren av fröken Andersson
och nr 717 i andra kammaren av fru
Kristensson m. fl.,

de likalydande motionerna nr 575 i
första kammaren av herr Bengtson m. fl.
och nr 713 i andra kammaren av herr
Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna nr 576 i
första kammaren av herr Carlsson, Eric,
och herr Sundin samt nr 719 i andra
kammaren av herrar Fålldin och Nilsson
i Tvärålund,

de likalydande motionerna nr 577 i
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
och nr 718 i andra kammaren av herr
Hjalmarson in. fl.,

de likalydande motionerna nr 578 i
första kammaren av herr Lundström
in. fl. och nr 716 i andra kammaren av
herr Malmborg m. fl.,

de likalydande motionerna nr 579 i
första kammaren av herrar Sundin och
Mattsson samt nr 715 i andra kammaren
av herr Jansson i Benestad m. fl.,
motionen nr 709 i andra kammaren
av herr Senander m. fl.,

motionen nr 710 i andra kammaren
av herr Senander m. fl.,

motionen nr 711 i andra kammaren
av herr Svensson i I.jungskile och fröken
Elmén samt

motionen nr 712 i andra kammaren
av fröken Karlsson.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
m. m. anförde utskottet:

I propositionen föreslås betydande
förbättringar i folkpensioneringen
fr. o. m. den 1 juli 1960.

Ålderspensionerna samt invalidpensionernas
och sjukbidragens maximibelopp
föreslås höjda med 250 kr. om
året för en ensam pensionär och 350
kr. för två pensionsberättigade makar.
Med 9 indextillägg blir det årliga beloppet
för en ensam pensionär 2 750 kr.
och för två pensionsberättigade makar
4 350 kr. eller 2 175 kr. för vardera maken.
Till sistnämnda belopp höjes också
hustrutilläggens maximibelopp. Någon
avveckling av de kommunla bostadstillläggen
föreslås inte.

Nya regler föreslås beträffande änkepensionerna.
Dessa skall i fortsättningen
utgå med samma belopp som ålderspensionen
till en ensam pensionär, varigenom
de höjes med 750 kr. till 2 750
kr. Full änkepension föreslås tillkomma
dels en änka, som har barn under
16 år i hemmet, och dels annan änka,
som fyllt 50 år vid mannens död och
varit gift med honom i minst 5 år. Om
en änka utan barn i hemmet var under
50 år vid mannens död, minskas pensionen
med en femtondel för varje år som
änkans ålder vid mannens död understeg
50 år. Hade hon inte fyllt 36 år vid
mannens frånfälle, erhåller hon ingen
änkepension. Om en änka inte längre
har något barn under 16 år i hemmet,
skall vid bedömandet av hennes rätt till
full eller reducerad pension anses som
om mannen avlidit, då yngsta barnet
fyllde 16 år eller då änkan eljest upphörde
att ha barn under nämnda ålder
i hemmet.

En änka, som får sin pension indragen
på grund av omgifte och därefter
ånyo blir änka inom 5 år, skall enligt
förslaget kunna återinträda i rätten till
änkepension efter den förste mannen.

Till kvinnor, som blir änkor efter utgången
av juni 1960, utges de nya änkepensionerna
utan inkomstprövning, me -

148

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

har särskilt barnbidrag, får i stället
barnpension, och därutöver beräknas
49 000 barn erhålla sådan pension.

Maximibeloppet för återstående särskilda
barnbidrag, till antalet omkring
13 500, föreslås höjt till 996 kr. Samma
belopp skall enligt förslaget bli maximum
för bidragsförskott.

För budgetåret 1960/61 beräknas statens
merkostnader på grund av förslagen
bli 306 milj. kr., varav 195 milj. kr.
för standardhöjningen, 51 milj. kr. för
änkepensionsreformen och 60 milj. kr.
för barnpensionsreformen. Kommunernas
kostnader beräknas öka med 25
milj. kr. för standardhöjningen och 38
milj. kr. för änkepensionsreformen, medan
barnpensionsreformen inte medför
någon kostnadsökning för kommunerna.

De vid propositionen fogade lagförslagen
voro i nedan intagna delar av
följande lydelse:

Förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om

folkpensionering
3 §.

4 mom. Folkpension i form av änkepension tillkommer

a) änka, som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under
sexton år, därest barnet vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem
eller hos änkan; samt

b) annan änka än under a) sägs, som vid mannens död fyllt trettiosex år och
varit gift med honom minst fem år.

Upphör änka att vara berättigad till änkepension jämlikt första stycket a), skall
vid bedömandet av hennes rätt till pension jämlikt första stycket b) anses som
om mannen avlidit, då rätten till pension enligt första stycket a) upphörde, samt
äktenskapet varat till och med nämnda tidpunkt.

Levde makar vid mannens död åtskilda, må änkepension ej utgå, därest på talan
av mannen dömts till hemskillnad mellan dem jämlikt 11 kap. 2 § första stycket
giftermålsbalken eller kvinnan efter det sammanlevnaden med mannen upphörde
stadigvarande sammanbott med annan man, med vilken hon varit gift eller har
eller har haft barn.

Ogift eller frånskild kvinna eller änka, som stadigvarande sammanbodde med
ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som varit gift med
eller har eller har haft barn med honom, likställes i fråga om rätt till änkepension
med änka. Den tid, under vilken kvinnan oavbrutet sammanbott med mannen fram
till tidpunkten för dennes död, jämställes vid tillämpningen av första stycket b)
med tid, varunder äktenskap bestått.

Änkepension skall indragas om den änkepensionsberättigade ingår äktenskap
eller stadigvarande sammanbor med man, med vilken hon varit gift eller har eller
har haft barn. Har änkepension indragits enligt vad nyss sagts, må pensionen ånyo

dan inkomstprövning enligt nuvarande
regler tillämpas beträffande pensioner
till änkor, vilkas män avlidit före den
1 juli 1960. Om mannens dödsfall inträffat
under tiden den 1 juli 1959—den 30
juni 1960 eller den 1 juli 1958—den 30
juni 1959, skall dock alltid utgå — såsom
ett garantibelopp utan inkomstprövning
— i förra fallet minst ä/3 och i
senare fallet minst Va av änkepensionen.

De nya änkepensionsreglerna beräknas
den 1 juli 1960 bli tillämpliga på
omkring 62 000 kvinnor, av vilka 34 000
förut helt saknat rätt till förmåner från
folkpensioneringen.

Propositionen innehåller vidare förslag
om att barnpensioner å 1 000 kr.
om året skall utan inkomstprövning utgå
till alla barn under 16 år, som mist
sin fader eller moder eller båda föräldrarna.
Omkring 14 000 barn, som nu

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

149

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

börja utgå, om äktenskapet upplöses eller samboendet upphör innan det bestått
i fem år.

8 §.

Tilläggspension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med en
tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för gift
pensionsberättigad 750 kronor och för annan pensionsberättigad 1 000 kronor
samt med ytterligare en tredjedel i vad årsinkomsten må överstiga 1 050 kronor
för gift pensionsberättigad och 1 400 kronor för annan pensionsberättigad.

Minskning skall, där rätt till såväl tilläggspension eller hustrutillägg som kommunalt
bostadstillägg föreligger, ske först å bostadstillägget och därefter å tillläggspensionen
eller hustrutillägget. Indextillägg till hustrutillägg minskas först
sedan hustrutillägget i övrigt bortfallit.

Äger änkepensionsberättigad uppbära livränta enligt 20 § lagen om yrkesskadeförsäkring
eller äger hon jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt
Konungens förordnande uppbära motsvarande livränta, vilken bestämmes av eller
utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
skall livräntan avdragas från änkepensionen i vad förmånerna
belöpa på samma tid, dock att alltid minst hälften av pensionen skall utgivas. Livräntan
skall i vad den sålunda avdragits icke räknas såsom inkomst vid tillämpning
av första och andra styckena.

Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna skall följande iakttagas.

4. Änkepension efter man, som avlidit före ikraftträdandet, minskas enligt bestämmelserna
i 8 § äldre lydelsen. Minskning skall dock därvid i första hand
göras å kommunalt bostadstillägg. Änkepensionen skall, om dödsfallet inträffat
under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1959, utgå med minst en tredjedel och,
om dödsfallet inträffat under tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960, med minst
två tredjedelar av det belopp, som utan minskningen skulle hava tillkommit den
pensionsberättigade. Änkepension, som efter minskningen understiger en femtondel
av full pension, skall ej utgå. I fall som avses i denna punkt skola 14 § 2 mom.
och 16 § äldre lydelsen alltjämt gälla.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 1 juni 1956
(nr 26i) om höjning av folkpensioner m. m.

1 I Folkpension

i form av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension eller
hustrutillägg skall höjas för år räknat med

455 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension, invalidpension
eller sjukbidrag eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för
hustru, som uppbär hustrutillägg, samt

600 kronor för annan pensionsberättigad.

Förslag till lag om barnpensioner

3 §.

Barnpension utgör för år räknat 1 000 kronor.

4 §.

Äger barn, som är berättigat till barnpension enligt denna lag, jämväl uppbära
livränta enligt 21 § lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger barnet jämlikt annan

150

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande uppbära motsvarande
livränta, vilken bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, skall livräntan avdragas
från barnpensionen i vad förmånerna belöpa på samma tid, dock att alltid minst
en fjärdedel av pensionen skall utgivas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Är barn, som för juni månad 1960 åtnjutit särskilt barnbidrag enligt lagen den
26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl.
barn, berättigat till barnpension enligt denna lag vid lagens ikraftträdande, skall
barnet erhålla sådan pension utan särskild ansökning. Det åligger pensionsstyrelsen
att därvid omräkna särskilt barnbidrag till barnpension.

Utan hinder av vad som följer av 6 § må barnpension, som sökes senast den 31

december 1960, utgå från och med den

I de likalydande motionerna I: 316
och 11:391 hade hemställts »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att åtgärder måtte vidtagas i
syfte att bereda här ifrågavarande
grupp, de s. k. hemmadöttrarna m. fl.,
möjlighet till socialt försäkringsskydd
och samma trygghet i socialt och ekonomiskt
avseende, som andra samhällsmedborgare
är berättigade till.»

De likalydande motionerna I: 573 och
II: 714 utmynnade i hemställan

»I. att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 75 måtte besluta

a) att utöver vad som föreslås i propositionen
ålderspensionerna samt invalidpensionernas
och sjukbidragens
maximibelopp inom folkpensioneringen
med verkan från den 1 januari 1961 må
höjas med 250 kronor om året för ensam
pensionär och 350 kronor för två pensionsberättigade
makar;

b) anvisa till Bidrag till folkpensioner
m. m. för budgetåret 1960/61 ett förslagsanslag
av 2 504 000 000 kronor;

c) att folkpensionsavgiften från den
1 januari 1961 skall utgå med 5 procent
av den taxerade inkomsten enligt i övrigt
nu gällande bestämmelser; samt

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till enligt ovan erforderliga
författningstext.»

I de likalydande motionerna 1:575
och II: 713 yrkades

månad, varunder rätt till pension inträtt.

»A) att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 75 måtte

1) besluta att barnpension till barn
vars båda föräldrar avlidit må utgå med
1 500 kronor,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning i enlighet
med vad i motionen anförts av dels frågan
om bättre pensionsförmåner till
dem, som blivit änkor före den 1 juli
1960, dels frågan om tryggandet av
främst äldre, ogifta kvinnors försörjning,
vilka under lång tid haft vårdnaden
av till följd av ålder eller annan orsak
handikappade föräldrar eller därmed
jämförbar uppgift, dels ock frågan
om en mindre restriktiv behovsprövning
inom folkpensioneringens ram; samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till författningstext, som
härav föranledes.»

I de likalydande motionerna 1:576
och II: 719 hemställdes

»att riksdagen måtte besluta

1) att inkomstgräns för erhållande av
inkomstprövad pensionsförmån måtte
höjas med 1 000 kronor;

2) att utskottet måtte utarbeta erforderlig
författningstext.»

De likalydande motionerna I: 577 och
II: 718 utmynnade i hemställan

»I. att riksdagen vid behandlingen avproposition
nr 75 måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förslag om höjning
av hustrutillägget;

Onsdagen den 27 april 1900 em.

Nr 14

151

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande
ett icke inkomstprövat garantibelopp
om två tredjedelar av änkepensionen,
därest mannen avlidit under tiden den
1 juli 1959—30 juni 1900, och en tredjedel
av änkepensionen om mannen avlidit
under tiden den 1 juli 1958—30 juni
1959;

3) med ändring av Kungl. Maj ds förslag
rörande grunderna för utgivande av
änkepension besluta

a) att den bestämmelse i 3 § 4 mom.
femte stycket lagen om folkpensionering
skall utgå, enligt vilken änkepension
skall vara helt förverkad, om äktenskap
som änkepensionsberättigad ingår
består i 5 år eller mera,

b) att änkepension, där mannens död
inträffat efter den 30 juni 1960, icke
skall kunna reduceras eller upphöra
av den anledningen att barn under 16
år, som vid dödsfallet vistats i hemmet,
sedermera blivit bosatt utom hemmet
utan skall så till vida definitivt regleras
vid mannens död och reduceras först
vid tidpunkt då yngsta barnet beräknas
uppnå 16 års ålder, att pensionsrätten
blir oberoende av vem som har vårdnad
om barnet;

4) besluta att barnpensionen till barn
vars båda föräldrar avlidit skall utgöra
1 500 kr. i stället för 1 000 kr. om året;

5) beträffande det kommunala bostadstillägget
besluta

a) att sådant tillägg icke skall utgå
till änkepensionsberättigad som icke
skulle ha varit berättigad till änkepension
enligt äldre bestämmelser,

b) att ökning av standardtillägg till
annan änkepensionsberättigad samt
eventuell standardhöjning av hustrutilllägg
i sin helhet skall avräknas från
kommunalt bostadstillägg,

c) att ökning av standardtillägg till
allmän ålderspension, invalidpension
eller sjukbidrag skall avräknas från
kommunalt bostadstillägg med hälften,

d) att kostnadsökning som kan orsakas
av beslut om nya grunder för kom -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

munala bostadstillägg icke skall föranleda
något bidrag från staten;

6) besluta att i princip total samordning
mellan änke- och barnpensionerna
å ena sidan och änke- och barnlivräntor
å den andra skall tillämpas och sålunda

a) att i lagen den 14 maj 1954 (nr
243) om yrkesskadeförsäkring och därmed
sammanhängande författningar
skall införas sådana bestämmelser för
yrkesskador som inträffar efter den 30
juni 1960, att tills vidare från änkelivränta
avräknas änkepension från folkpensioneringen
utan beaktande av sådana
index- och standardtillägg som kan
tillkomma efter juli månad 1960 och
att från barnlivränta avräknas barnpension
med högst 1 000 kr.,

b) att i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) skall införas
motsvarande bestämmelser,

c) att, om yrkesskadan inträffat före
den 1 juli 1960 men dödsfallet inträffat
nämnda dag eller senare, nedsättning i
stället skall göras i änkepensionen respektive
barnpensionen så att motsvarande
resultat som under a) och b) erhålles; 7)

besluta att folkpensionsavgiften
fr. o. m. ingången av år 1961 skall utgöra
4,5 % av den taxerade inkomsten,
dock högst 675 kr.;

8) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj:t måtte

a) tillse att pågående utredning rörande
rätt till uppskov med uttagande
av folkpension mot att folkpensionen
höjes ävensom rörande frågan om pensionsålderns
rörlighet nedåt bedrives
så skyndsamt att förslag snarast kan föreläggas
riksdagen,

b) låta frågan om indexregleringen av
folkpensionerna göras till föremål för
en förutsättningslös skyndsam utredning;
samt

IT. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till sådana författningsändringar
som föranlcdes av ovanstående
förslag.»

1 de likalydande motionerna 1:578

152 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

och II: 716 hemställdes »att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 75
måtte besluta,

A. att barnpension fr. o. m. 1 juli
1960 skall utgå med 1 000 kronor till
barn under 16 år, som förlorat en av
sina föräldrar, och med 1 500 kronor till
barn, som förlorat båda sina föräldrar;

B. att i skrivelse till Kungl. Maj :t

1. anhålla att förslag framlägges för
riksdagen om värdeskydd åt barnpen- ]
sionerna genom indexreglering i likhet
med vad som gäller för övriga förmåner
inom folkpensioneringen;

2. uttala

a) att en administrativ samordning på
socialförsäkringarnas område inte får
rubba folkpensioneringens grundläggande
och betydelsefulla ställning,

b) att möjligheterna att bereda pension
före 67 år till dem, som på grund
av skötsel av föräldrar eller syskon i
hemmet inte blivit i tillfälle att ha för- ]
värvsarbete eller annorledes har starkt
reducerade försörjningsmöjligheter, ingående
prövas av 1958 års socialförsäkringskommitté
och att förslag härom
förelägges riksdagen;

3. ge till känna vad ovan anförts i
fråga om folkpensionsavgiften.»

I de likalydande motionerna 1:579
och 11:715 hade yrkats »att riksdagen
vid sin behandling av proposition nr 75
måtte besluta att full änkepension utan
behovsprövning skall utgå till den som
blivit änka före den 1 juli 1960 från det
år hon uppnått 60 års ålder». ,

I motionen 11:709 hemställdes »att
riksdagen måtte besluta, att Förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och
2 §§ lagen den 1 juni 1936 (nr 264) om
höjning av folkpensioner m. m. i Kungl.
Maj:ts proposition nr 75 må beträffande
1 § erhålla följande lydelse:

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år räknat
med

690 kronor för gift pensionsberätti- ■

gad, vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för hustru, som uppbär hustrutilllägg,
samt

1 050 kronor för annan pensionsberättigad.
»

Motionen 11:710 utmynnade i hemställan
»att riksdagen i samband med
godkännandet av proposition nr 75 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
de frågor vi berört i motiveringen skyndsamt
omprövas och att förslag förelägges
riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse
med de synpunkter vi anfört.
»

I motionen II: 711 hemställdes

»att riksdagen

1. antager Kungl. Maj:ts proposition
nr 75 dock med den ändringen att den
nuvarande inkomstprövningen för änkepensionen
bibehålies,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om en översyn av reglerna för
inkomstprövningen enligt ovan angivna
riktlinjer samt att förslag härom förelägges
nästa års riksdag i samband med
förslag om en reform av invalid- och
förtidspensioneringen, samt

att utskottet måtte utarbeta förslag till
erforderlig författningstext.»

I motionen II: 712 yrkades

»1. att riksdagen måtte besluta, att
även för den som blivit änka före den 1
juli 1960 skall gälla, att rätten till (full
eller reducerad) änkepension skall bedömas
med utgångspunkt från förhållandet
då hon blev änka och alltså inte
var beroende av huruvida då befintligt
hemmavarande barn sedermera men före
den 1 juli 1960 fyllt 16 år; samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderliga författningsändringar.
»

Utskottet hemställde

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

Nr 14

153

Onsdagen den 27 april 1960 em.

1) yrkandena i motionerna I: 19 och
II: 11 samt motionen II: 709,

2) yrkandena i motionerna I: 574 och
II: 717,

3) yrkandena under 1), 2), 3), 4) och

6) i motionerna 1:577 och 11:718,

4) yrkandet under 1) i motionerna
I: 575 och II: 713,

5) yrkandet under A i motionerna
I: 578 och II: 716,

6) yrkandet i motionerna 1:579 och
II: 715,

7) yrkandet under 1) i motionen
II: 711 samt

8) yrkandena i motionen II: 712,

I. måtte — med förklaring att riksdagen
icke kunnat helt bifalla det genom
förevarande proposition, nr 75,
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering — för sin del
antaga lagförslaget med den ändringen
att tredje stycket 4 mom. övergångsbestämmelserna
erhölle nedan angivna lydelse: 4.

Beträffande änkepension efter man,
som avlidit före ikraftträdandet, skall
8 § äldre lydelsen alltjämt äga tillämpning.
Minskning enligt nämnda paragraf
av pensionsförmån skall dock därvid
i första hand göras å kommunalt
bostadstillägg. Änkepensionen skall, om
dödsfallet inträffat under tiden den 1
juli 1958—den 30 juni 1959, utgå med
minst en tredjedel och, om dödsfallet inträffat
under tiden den 1 juli 1959—
den 30 juni 1960, med minst två tredjedelar
av det belopp, som utan minskningen
skulle hava tillkommit den pensionsberättigade,
dock att änkepensionen
icke på grund av vad nu sagts må
uppgå till högre belopp än som skulle
hava utgått, om dödsfallet inträffat efter
den 30 juni 1960. Änkepension, som efter
minskningen understiger en femtondel
av full pension, skall ej utgå. I fall
som avses i denna punkt skola 14 § 2
mom. och 16 § äldre lydelsen alltjämt
gälla.

II. måtte antaga det genom proposi -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

tionen framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av
folkpensioner m. m.,

III. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen,

IV. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
barnpensioner.

B. att riksdagen måtte antaga följande
genom propositionen framlagda förslag
till lagändringar, nämligen

I. förslag till lag angående ändring i
lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn,

II. förslag till lag angående ändring i
bidragsförskottslagen den 11 juni 1943
(nr 382),

III. förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj
1957 (nr 284) om utfyllnad av vissa underhållsbidrag,

IV. förslag till lag angående ändrad
lydelse av 29 och 33 §§ lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
samt

V. förslag till lag angående ändrad lydelse
av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr
483) om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna.

C. att riksdagen i anledning av motionerna
1:575 och 11:713, motionerna
I: 576 och II: 719 samt motionen II: 711
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åt 1958 års socialförsäkringskommitté
uppdroges att överse reglerna
om inkomstprövningen inom folkpensioneringen.

D. att riksdagen i anledning av motionerna
1:316 och 11:391, motionerna
1:575 och 11:713 samt motionerna
1:578 och 11:716 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört i

154 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m.

frågan om socialt försäkringsskydd åt
hemmadöttrar m. m.

E. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 573 och II: 714, i vad
de hänvisats till lagutskott,

2) motionerna I: 575 och II: 713,

3) motionerna I: 577 och II: 718,

4) motionerna I: 578 och II: 716 samt

5) motionen II: 710,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

Förslaget till lag angående ändring i lagen
om folkpensionering

I. Till 3 § 4 mom.

(avser femårsgränsen vid återupplivning
av änkepension)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka
ansett att utskottet med bifall till
yrkandet under 3 a) i motionerna I: 577
och II: 718 bort hemställa, att 3 § 4 mom.
måtte erhålla följande lydelse.

»3 §.

4 mom. Folkpension i---fem år.

Upphör änka---nämnda tid punkt.

Levde makar---haft barn.

Ogift eller---äktenskap bestått.

Änkepension skall indragas om den
änkepensionsberättigade ingår äktenskap
eller stadigvarande sammanbor
med man, med vilken hon varit gift eller
har eller har haft barn. Har änkepension
indragits enligt vad nyss sagts,
må pensionen ånyo börja utgå, om äktenskapet
upplöses.»

II. Till 8 §.

(avser samordningen mellan änkepension
och änkelivränta från yrkesskadeförsäkringen
m. m.)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till yrkandena
under 6) i motionerna 1:577 och
II: 718, i vad avsåge änkepensionerna,
måtte för sin del

dels besluta, att tredje stycket skulle
utgå ur det genom propositionen framlagda
förslaget till ny lydelse av 8 §
lagen om folkpensionering,

dels ock såsom en följd härav

A. antaga av reservanterna framlagda
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
25 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 11 § 1 mom. förordningen den
2 juni 1950 (nr 261) om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring (militärersättningsförordning).

B. besluta, att övergångsbestämmelserna
till det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen om folkpensionering skulle
erhålla följande lydelse.

»Denna lag---juli 1960.

Genom denna--— sagda månad.

Vid tillämpningen---följande

iakttagas.

1. Pensionsberättigad, som — — —
fjärde stycket.

2. Har kvinna---ovan sägs.

3. Då fråga---lång tid.

4. Änkepension efter — — — alltjämt
gälla.

5. Äger änkepensionsberättigad uppbära
livränta enligt 20 § lagen om yrkesskadeförsäkring
eller äger hon jämlikt annan
lag eller särskild författning eller
enligt Konungens förordnande uppbära
motsvarande livränta, vilken bestämmes
av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses i 1 §
lagen om yrkesskadeförsäkring, och har
det olycksfall eller den skada i anledning
varav livräntan utgår inträffat före
den 1 juli 1960 men mannens död först
därefter, skall livräntan avdragas från
änkepensionen i vad förmånerna belöpa
på samma tid, dock att avdrag ej skall
ske i vidare mån än att änkans sammanlagda
förmåner uppgå till vad de
skulle ha utgjort om jämväl olycksfallet
eller skadan inträffat efter den 30 juni

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

153

1960. Livräntan skall i vad den sålunda
avdragits icke räknas såsom inkomst
vid tillämpning av 8 §.

6. Äger kvinna — — — erforderlig
omräkning.

7. Utan hinder---nämnda år.»

III. Till övergångsbestämmelserna

(avser garantireglerna beträffande

dem som blivit änkor under tiden den
1 juli 1958—den 30 juni 1960)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka
ansett att utskottet med bifall till yrkandet
under 2) i motionerna I: 577 och
II: 718 bort hemställa att tredje stycket
4 mom. i övergångsbestämmelserna
skulle erhålla följande lydelse.

»4. Beträffande änkepension efter
man, som avlidit före ikraftträdandet,
skall 8 § äldre lydelsen alltjämt äga
tillämpning. Minskning enligt denna
lag av änkepension skall dock därvid i
första hand göras å kommunalt bostadstillägg.
Änkepension, som efter minskningen
understiger en femtondel av full
pension, skall ej utgå. I fall som avses
i denna punkt skola 14 § 2 mom. och
16 § äldre lydelsen alltjämt gälla.»

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1
och 2 §§ lagen om höjning av folkpensioner m.m.

IV. Till 1 §.

(avser undantagande av hustrutilläggen
från standardhöjningen)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka
ansett, att utskottet med tillstyrkande
av yrkandet under 1) i motionerna
I: bil och II: 718 bort hemställa, att 1 §
måtte erhålla följande lydelse.

»1 §.

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension eller änkepension
skall höjas för år räknat med

455 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, samt

600 kronor för annan pensionsberättigad.

Folkpension i form av hustrutillägg
skall höjas för år räknat med 280 kronor.
»

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Förslaget till lag om barnpensioner

V. Till 3 §.

(avser barnpensionens storlek då båda
föräldrarna avlidit)

Av herrar Sunne, Edström, Thorsten
Larsson, Ringaby, Jacobsson i Tobo och
Wahlund, fru Sandström och herr
Björkman, vilka ansett att utskottet med
bifall till yrkandet under 1) i motionerna
I: 575 och II: 713, yrkandet under
4) i motionerna I: bil och II: 718 samt
yrkandet under A i motionerna I: 578
och II: 716 bort hemställa, att 3 § måtte
erhålla följande lydelse.

»3 §.

Barnpension utgör för år räknat
1 500 kronor för barn, vars båda föräldrar
avlidit, och 1 000 kronor för annat
barn.»

VI. Till 4 §.

(avser samordningen mellan barnpension
och barnlivränta från yrkesskadeförsäkringen
m. m.)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka,
under åberopande av vad de anfört
vid reservationen under II, ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till yrkandena under 6) i motionerna
I: bil och II: 718, i vad avsåge
barnpensionerna, måtte för sin del
dels besluta, att 4 § skulle utgå ur förslaget
till lag om barnpensioner, efterföljande
paragrafer erhålla ändrat nummer
i konsekvens härmed samt hänvisningen
i övergångsbestämmelserna till
6 § ändras till att avse 5 §,
dels ock såsom en följd härav

A. antaga i reservationen framlagda
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
25 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring;

B. besluta att övergångsbestämmelser -

156

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

na till förslaget till lag om barnpensioner
skulle erhålla följande lydelse.

»Denna lag---juli 1960.

År barn---till barnpension.

Äger barn, som är berättigat till barnpension
enligt denna lag, jämväl uppbära
livränta enligt 21 § lagen om yrkesskadeförsäkring
eller äger barnet
jämlikt annan lag eller särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
uppbära motsvarande livränta, vilken
bestämmes av eller utbetalas från
riksförsäkringsanstalten eller bolag som
avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
och har det olycksfall eller den
skada i anledning varav livräntan utgår
inträffat före den 1 juli 1960 men faderns
eller moderns död först därefter,
skall livräntan avdragas från barnpensionen
i vad förmånerna belöpa på samma
tid, dock att avdrag ej skall ske i vidare
mån än att barnets sammanlagda
förmåner uppgår till vad de skulle ha
utgjort om jämväl olycksfallet eller skadan
inträffat efter den 30 juni 1960.

Utan hinder---pension inträtt.»

Vid D i utskottets hemställan

Utan direkt anknytning till lagförslagen

VII.

(avser socialt försäkringsskydd åt
hemmadöttrar m. in.)

Av herrar Sunne, Edström, Thorsten
Larsson, Jacobsson i Tobo, Wahlund
och fru Sandström, vilka ansett att utskottet
i anledning av motionerna I: 316
och 11:391, motionerna 1:575 och
II: 713 samt motionerna I: 578 och
II: 716 under D. bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att åt 1958 års socialförsäkringskommitté
uppdroges att skyndsamt
utreda frågan om möjligheterna att bereda
pension före 67 år till dem, som på
grund av skötsel av föräldrar eller syskon
i hemmet inte blivit i tillfälle att ha
förvärvsarbete eller som av annan orsak
hade starkt reducerade fönsörjningsmöjligheter.

Vid E i utskottets hemställan

Utan direkt anknytning till lagförslagen

VIII.

(avser avräkning av standardhöjning
å kommunalt bostadstillägg m. m.)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av yrkandena
under 5) i motionerna I: 577 och II: 718
måtte för sin del antaga i reservationen
intaget förslag till lag angående ändrad
lydelse av 7 § lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering.

IX.

(avser ytterligare standardhöjning
den 1 januari 1961)

Av herrar Thorsten Larsson och Wahlund,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till yrkandet
under a) i motionerna I: 573 och
11:714 måtte för sin del antaga ett genom
denna reservation framlagt förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning
av folkpensioner m. m.

(avser folkpensionsavgiftens storlek)

1. Av herrar Thorsten Larsson och
Wahlund, vilka, under hänvisning till
vad de anfört i reservationen under IX,
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen med bifall till yrkandet under
c) i motionerna I: 573 och II: 714 måtte
för sin del antaga ett i reservationen intaget
förslag till lag angående ändrad
lydelse av 19 § 2 mom. lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

2. Av herrar Ringaby och Björkman,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till yrkandet
under 7) i motionerna I: 577 och
II: 718 måtte för sin del antaga ett av
reservanterna framlagt förslag till lag
angående ändrad lydelse av 19 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

3. Av herrar Sunne, Edström och Jacobsson
i Tobo samt fru Sandström, vil -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

157

ka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till yrkandet
under 3. i motionerna I: 578 och II: 716
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört i fråga om
folkpensionsavgiftens storlek.

XI.

(avser änkepension i övergångsfallen)

1. Av herrar T horsten Larsson och
Wahlund, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 575 och II: 713 samt motionerna
I: 579 och II: 715 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om bättre pensionsförmåner
för kvinnor, som blivit änkor
före den 1 juli 1960, i enlighet med de
riktlinjer reservationen angivit.

2. Av fru Eriksson i Ängelholm, utan
angivet yrkande.

XII.

(avser den inverkan barn, som fyllt
16 år före den 1 juli 1960, bör ha på
rätten till änkepension)

Av herrar Ringaby och Björkman,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:575 och 11:713 samt motionen
II: 712 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
av frågan om förbättrade änkepensioner
i de övergångsfall där änkan före
den 1 juli 1960 haft barn under 16 år.

XIII.

(avser indexreglering av barnpensioner) Av

herrar Sunne, Edström, Thorsten
Larsson, Jacobsson i Tobo och Wahlund
samt fru Sandström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om förslag till värdeskydd av
barnpensioner i enlighet med vad dessa
reservanter anfört.

XIV.

(avser folkpensionernas ställning
inom socialförsäkringen)

Av herrar Sunne, Edström och Ja -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

cobsson i Tobo samt fru Sandström, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av yrkandet
under 2. a) i motionerna I: 578 och
II: 716 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t såsom sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
i frågan om folkpensionernas ställning
inom socialförsäkringssystemet.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Thorsten Larsson, Ringaby, Wahlund
och Björkman.

Vad utskottet hemställt föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Timmen är sen, men eftersom
jag är den förste som yttrar sig
i detta ärende måste jag ändå göra en
liten exposé över de reservationer, som
är fogade till det föreliggande utlåtandet.
Jag skall mycket kortfattat, herr
talman, belysa reservationerna från centerpartiets
aspekt, och jag berör först
ämnen som jag tror inte skall väcka
några nämnvärda politiska ambitioner
från något håll.

Jag börjar, herr talman, med barnpensionerna.
På den punkten har vi centerpartister
i utskottet fogat en reservation
nr V till utskottsutlåtandet tillsammans
med utskottets högermän och
folkpartister. I propositionen föreslås
för barn, när någondera av föräldrarna
avlidit, 1 000 kronor om året i barnpension.
Vi vill höja beloppet för barn, vilkas
båda föräldrar avlidit, ty vi menar,
att dessa ensamstående barn har ett avsevärt
och påtagligt större behov av
ekonomisk hjälp än de, som har endera
av föräldrarna kvar i livet. Vårt förslag
avser att barnpensionen för »ensambarn»
skall utgå med 1 500 kronor per
år. Denna summa är, herr talman, inte
alldeles slumpvis tillyxad. För min del
resonerar jag så, att dessa ensamstående
barn mycket väl kan jämföras med
ensamstående ålderspensionärer. Går
man till levnadskostnadsstatistiken fin -

158 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

ner man, att kostnaderna för ett barn
väl varierar med barnets ålder men att
man ändå som en tumregel kan säga, att
den utgör ungefär två tredjedelar av
kostnaden för en vuxen. Centerpartiet
föreslår för ensamstående ålderspensionärer
med sikte på den 1 januari 1961
3 000 kronor. Två tredjedelar av det i
blir 2 000 kronor. Propositionen föreslår
med de nio dyrtidstilläggen 2 750
kronor. Efter två tredjedelsregeln blir ■
det något sådant som 1 800 kronor. Detta
visar, att vårt förslag här är återhållsamt
och att det i propositionen förut- ]
satta beloppet för dessa ensamstående ,
barn — 1 000 kronor — måste anses
vara för litet. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservationen nr V. ,

I detta sammanhang vill jag övergå <
till reservation nr XIII, som också har i
samband med barnpensionen. Den gäl- i
ler indexreglering av barnpensionerna. 1
Denna reservation har av oss avgivits <
tillsammans med folkpartiets represen- i
tanter. Här kan man naturligtvis reso- i
nera annorlunda, om man som folkpar- 1
tiet finner sig i ATP, vilket inte vi gör. i
Vårt resonemang är att det är självklart, i
att när man utöver hela folkpensione- i
ringen i övrigt tänker sig den meka- i
niska säkerhet för värdebeständighet i

som indexreglering innebär, skall man (

rimligtvis införa sådan indexreglering i

också för barnpensionen. Jag vill till- i
lägga, att en anknytning av barnpensionerna
till ett pensionsindex inte vållar <
några svårigheter. Den representerar ett <
mycket enkelt räknestycke. Jag yrkar j

alltså, herr talman, bifall till reservatio- 1
nen nr XIII. s

Jag vill nu beröra de s. k. övergångsänkorna,
beträffande vilka vi från cen- i
terpartiet har en reservation nr XI. Vi j
konstaterar, att i många fall de pen- 1
sionsförmåner, som enligt propositionen a

skall utgå i dessa s. k. övergångsfall, 1
måste framstå som otillräckliga i jäm- i

förelse med pensionerna i huvudfallen. j

Vi hemställer, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om en utred- s

ning angående frågan om bättre folkpensionsförmåner
för kvinnor, som blir
änkor före den 1 juli 1960. För att vinna
tid kan jag på denna punkt i övrigt
hänvisa till vad en av centerpartiets
motionärer, herr Jansson i Benestad,
kommer att säga. Han är antecknad för
denna debatt. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen nr XI.

Härefter övergår jag till reservationen
nr VII beträffande de s. k. föräldraänkorna.
Dessa är vanligtvis — som vi
vet — äldre ogifta kvinnor som stannat
kvar i föräldrahemmet och tagit vård
om syskon eller föräldrar till deras död.
När föräldrarna faller undan är de invalidiserade,
om inte i egentlig mening
dock i den bemärkelsen, att de mycket
ofta saknar yrkesutbildning, de har det
mycket svårt att anpassa sig till arbetsmarknadens
krav och saknar ofta förtjänstmöjligheter.
Vi vet att problemet
särskilt ur gränsdragningssynpunkt är
mycket besvärligt, men vi önskar att
riksdagen skall anmoda 1958 års socialförsäkringskommitté
att ta upp frågan
och se vad som är att göra för att bereda
pension före 67 års ålder till sådana
som på grund av att de skött föräldrar
eller syskon i hemmet inte kunnat
ha förvärvsarbete eller av annan
orsak har starkt reducerade försörjningsmöjligheter.
Jag yrkar bifall till
reservation VII.

Detta utgjorde, herr talman, en snabbexposé,
och jag övergår nu till den väsentliga
av våra reservationer, nämligen
den som gäller frågan om en ytterligare
standardhöjning för ålderspensionärerna.

Jag vill erinra om frågans förhistoria.
Det var pensionsberedningen som
på sin tid sysslade med saken och framlade
ett förslag, som jag inte här behöver
i detalj redovisa. Detta förslag godkändes
av riksdagen och användes som
utgångspunkt för folkomröstningen i
pensionsfrågan. Jag vill påminna om att
— såsom vi alla känner till — de valsedlar
som vi detta tillfälle utlämnades

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 159

till de svenska valmännen innehöll en
gemensam ingress, oberoende av vilken
linje sedlarna företrädde. Denna ingress
hade följande lydelse: »Avsikten
är att successivt höja folkpensionerna
enligt pensionsberedningens enhälliga
förslag, så att de år 1968 uppgår till
5 400 kronor för två pensionsberättigade
och 3 600 kronor för ensamstående.» Vi
inom centerpartiet anser att detta representerar
ett löfte till folkpensionärerna,
vilket vi vill infria på ett sådant
sätt att folkpensionärerna inte skall
känna sig besvikna. Personligen är jag
kanske särskilt angelägen därom, eftersom
jag hade en del att syssla med linje
2 vid folkomröstningskampanjen.

Frågan kom ju sedan under riksdagens
behandling, och det särskilda pensionsutskott,
som tillsattes år 1958, gjorde
liksom sedermera riksdagen det uttalandet,
att det i pensionsberedningens
förslag var förutsatt att det skulle ske
en viss avveckling av de kommunala bostadsbidragen,
men att man nu ej ville
binda sig för den saken. Man ansåg däremot
att den »puckel», alltså den höjning
som år 1960 skulle ske, borde utjämnas.
Jag vill tämligen ordagrant citera
vad som från riksdagens sida sades
om denna sak.

Riksdagen fann det inte lämpligt att
binda sig i fråga om takten för pensionshöjningen,
utan uttalade att vid
varje framtida höjning av pensionsnivån
möjlighet borde föreligga att bestämma
höjningens storlek. Ja, det är
just den saken som det i dag gäller.
Men riksdagen gjorde även ett annat uttalande:
man framhöll att den av pensionsberedningen
föreslagna, särskilt
kraftiga höjningen år 1960 borde undvikas
och en jämnare, successiv höjning
skulle eftersträvas.

Vi i centerpartiet anser oss solidariska
även med detta beslut. Men när den
s. k. besparingsutredningen sedermera
ville ha en jämn trappa fram till målet
år 1968, då sade vi i centerpartiet nej.
Det var inte vad vi hade tänkt oss, dä

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

vi deltog i beslutet vid 1958 års riksdag,
utan det representerade någonting
nytt som vi inte ville vara med om.

I dagens läge blir därför vår ståndpunkt
den, att vi inte anser oss kunna
biträda motionerna nr 11 och nr 709
i denna kammare, som direkt tar sikte
på de belopp pensionsberedningen på
sin tid tänkte sig. Vi har bundit oss
för en »avfasning» med tanke på de
kommunala bostadstilläggen. Jag har
redan tidigare här i kammaren deltagit
i diskussioner om vad som verkligen
hände år 1958, och jag vill nu bara
tillägga en sak som jag inte förut redovisat
inför kammaren. Av centerpartiets
reservation år 1958 framgår klart den
nämnda sammanknytningen av problemen
om de kommunala bostadstilläggen
och den s. k. puckeln i fråga om pensionsbeloppens
höjd. Vi sade i vår reservation
år 1958 att vi med hänsyn
till att vi förordade en jämnare ökning
av folkpensionsbeloppen än den av pensionsberedningen
föreslagna inte var
beredda att tillstyrka principbeslut om
avveckling av de kommunala bostadstilläggen
och statsbidraget därtill. Dessa
frågor, herr talman, hänger intimt
samman.

Vi har som sagt av dessa skäl föreslagit
att höjningen inte skall gå upp
till det belopp som motionerna 11 och
709 förutsätter utan skall stanna vid 500
för ensamstående mot propositionens
250 och 700 kronor för två makar mot
propositionens 350. Vårt förslag på denna
punkt har redan diskuterats här i
kammaren och ännu mer utanför kamrarna,
och där — inte här i kammaren
•— har utfallen mot centerpartiet i
många fall varit minst sagt hätska.
Dessa utfall mot oss har varit så mycket
mera påfallande som de har kommit
från håll där man samtidigt säger
sig räkna med möjligheten att ha centerpartiet
som framtida koalitionspartner.

Nåväl, herr talman, sådant här är
vårt förslag, och jag skall försöka fram -

160

Nr I t

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

ställa det i dess rimliga proportioner.
Jag skall inte upprepa argumenten för
vår syn på dessa frågor, det har jag
varit i tillfälle att göra så många gånger
tidigare och inte mindre än två gånger
under denna riksdag. Jag skall hänvisa
till vad jag och andra inom centerpartiet
har sagt tidigare i ämnet. Jag skall
i dag peka på en annan sak, nämligen
att centerpartiets förslag inte är så
märkvärdigt, om man ser det mot bakgrunden
av den utveckling pensionsfrågan
har genomgått. Det är ju något fantastiskt
som skett.

Jag påminner om hur det var för
snart 50 år sedan då man först inrättade
folkpensioneringen. Den reform man
genomförde genom 1913 års lag var ju
mycket försiktigt tillskuren efter vår
tids mått. De av allmänna medel utbetalade
pensionstilläggen skulle utgöra
150 kronor om året för man, 140 kronor
för kvinna. Och inte nog med det,
utan om vederbörande hade en årsinkomst
som översteg 50 kronor gjordes
det avdrag, så att inget pensionstillägg
utgick vid en årsinkomst över 300 kronor.
Det är klart att penningvärdet har
fallit, men även om man tänker på den
saken ter sig dessa pensionsbelopp ytterligt
minimala.

Sedan förbättrades visserligen folkpensionerna
successivt men, som vi vet,
tämligen försiktigt. Under denna period,
då folkpensionerna successivt förbättrades,
vågade regering och riksdag
inte betrakta folkpensionerna som an- ''
nät än bidrag till de gamlas och invalidernas
uppehälle. Man var inte beredd
att låta hela eller huvudsakliga delen
av deras försörjning bekostas av samhället
ens till en mycket torftig standard.
Nej, på den tiden ansåg man, att
de gamlas släktingar och anhöriga borde
träda till vid behov, och när det
inte var möjligt för åldringarna att få
hjälp på så sätt hänvisade man dem
till fattigvården.

Ett stort steg framåt togs som vi vet
genom 1935 års reform som trädde i

kraft 1938, men inte heller då hade
man kommit så långt att pensionärerna
med skälig levnadsstandard kunde
leva på pensionen. Man byggde sedan på
med dyrtidstillägg och provisoriska förbättringar,
men det var, som vi alla
känner till, först vid 1946 års riksdag
som det skedde något väsentligt i folkpensionsfrågan.
Det var då man bestämde
att alla ensamstående över 67 års
ålder skulle erhålla 1 000 kronor om
året, äkta makar 1 600 kronor.

Vi kan jämföra dessa belopp med
vår nuvarande målsättning, 3 600 kronor
respektive 5 400 kronor. Väl får vi
tänka på penningvärdets fall också här,
men i dag räknar vi i partipolitisk enighet
med att genomföra folkpensioner
som har dubbelt så stort realvärde som
de riksdagen bestämde sig för 1936.

Det är i denna utveckling som centerpartiets
förslag i dag får ses. Vad vi
här vill är ingenting annat än att det
den 1 januari 1961 skall komma till
stånd ett extra trappsteg på vägen till
den standard för folkpensionärerna
varom vi alla är ense. Jag vill alltså,
herr talman, försöka ge rimliga proportioner
åt centerpartiets förslag. Men naturligtvis
är förslaget väsentligt för dem
det gäller, folkpensionärerna, och visst
är det viktigt ur statsfinansiell synpunkt.
Jag skall här också redovisa
några siffror, om vi nu skall anlägga
den senare aspekten på frågan.

Statens kostnad för folkpensioneringen
var 1916 11 miljoner, 1932 45 miljoner,
1945 190 miljoner, 1948 600 miljoner
och nu enligt propositionen 2 400
miljoner kronor. Det är i den sifferserien
som centerpartiets förslag kommer
in.

Jag yrkar bifall till centerpartiets
reservation nr IX och övergår till nr
X, som avser folkpensionsavgifternas
storlek.

Centerpartiet har som väl alla känner
till här tänkt sig en folkpensionsavgift
på 5 procent. Inte heller det förslaget
innebär något revolutionerande. Det

Nr 14

161

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

var exakt vad pensionsberedningen på
sin tid tänkte sig att vi skulle ha. Man
tänkte sig till och med att vi skulle
kunna höja avgiften med ytterligare en
procent efter 1961, om vi skulle få
statsfinansiella svårigheter. Jag vill slå
fast en sak: vi i centerpartiet föreslår
ökade pensionsavgifter jämfört med vad
som föreslås i propositionen, men detta
får inte fattas som ett ståndpunktstagande
i princip från vår sida. I motsats till
vad jag tror att högern och folkpartiet
anser menar vi, att pensionsavgiften
visserligen betecknas som en avgift, men
i själva verket fungerar som en skatt.
Den är obligatorisk, den kommer på
skattsedeln, man är tvungen att betala
den. Pensionsavgiften kan betraktas
som en skatt, som löper proportionellt
mot inkomsten och att den har ett tak,
vilket betyder att den inte innebär någon
marginalbeskattning för de högre
inkomsttagarna. Till detta kan läggas
att därigenom att pensionsavgifterna är
avdragsgilla vid den vanliga beskattningen
kommer de att verka regressivt.
Det enda positiva beträffande pensionsavgifterna
är att de dock verkar bättre
för de allra lägsta inkomsttagarna än
den allmänna varubeskattningen gör.
Vi i centerpartiet räknar med — och
detta redovisas också av departementschefen
— att finansieringen av folkpensioneringen
skall utredas och att
det så småningom skall komma ett förslag
i det ämnet. Vi avvaktar naturligtvis
utredningsresultatet, men jag kan
redan i dag säga att centerpartiet kommer
att sträva efter att finansieringen
i största möjliga utsträckning sker genom
den vanliga beskattningen och i så
liten utsträckning som möjligt genom
pensionsavgiftskontot.

Herr talman! Jag skall åtminstone i
det här anförandet inte gå längre. Jag
skulle kunna ytterligare redogöra för
centerpartiets principinställning, men
det anser jag vara obehövligt. Den är
väl känd.

Jag yrkar bifall till centerpartiets re11
—Andra kammarens protokoll 191)0.

servation under nr X. Dock kommer jag
att ta tillbaka det yrkandet, herr talman,
om centerpartiets yrkande i reservation
nr IX skulle bli avslaget.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Den långa raden av reservationer
till andra lagutskottets föreliggande
utlåtande kunde ge kammarens
ledamöter anledning till slutsatsen
att samvaron i utskottet präglas av samma
djupa och varaktiga söndring i denna
pensionsfråga som rått i fråga om
den obligatoriska tilläggspensionen. Så
är icke fallet. Att avvikande mening anförts
i 14 punkter — och under en del
av dessa med flera olika yrkanden —
får icke undanskymma den enighet som
rått i det väsentliga. Med det beslut som
riksdagen i dag går att fatta förverkligas
de uttalanden som riksdagen gjorde
1958. Vi har sålunda varit eniga om en
förbättring av ålderspension, invalidpension
och sjukbidrag samt om att
sörja för familjernas trygghet genom änkepension
och barnpension. Vi trodde
också att vi var eniga om den takt i
vilken höjningen skulle ske. Som framgår
av herr Wahlunds anförande — det
har också varit bekant tidigare här i
riksdagen — har centerpartiet brutit sig
ut ur denna enighet av skäl som vi
inom högern inte kan godta. Uttalandet
om jämnare takt i fråga om höjning av
pensionsnivån var enhälligt 1958 och
bekräftades då pensionsfrågan ånyo behandlades
vid 1959 års riksdag. Vi inom
högern har anslutit oss till den linje
som utskottets övriga ledamöter enats
om, nämligen den höjning som propositionen
innebär. Den överensstämmer
också med vad 1959 års besparingsutredning
förordade.

Med det beslut som vi i dag skall fatta
avverkar vi ännu eu etapp på den solidariska
grundtrygghetens väg, som riksdagen
tidigare utstakat.

Av de avgivna 14 reservationerna svarar
vi högerledamöter i utskottet ensamma
för sju, i vilka vi fullföljer de

162 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

yrkanden, som ställts i högerpartiets
motion så när som på två punkter, där :
utskottets skrivning är så positiv att vi
har kunnat acceptera den. En del av i
våra reservationer har mindre räck- ]
vidd, medan andra är principiellt grun- ]
dade och får större ekonomiska konse- i
kvenser. Vi fullföljer här den linje som
vi under många år följt i fråga om folk- •
pensioneringen. (

Av praktiska skäl skall jag i mina i
kommentarer till reservationerna följa i
den nummerordning de har i utskottets
utlåtande. Detta innebär självfallet ing- ]
en angelägenhetsgradering. Det är den f
ordning i vilken utskottet har behand- i
lat de olika avsnitten i denna fråga. En 1
del av reservationerna har samma i
grundmotivering.

I propositionen föreslås att änkepen- 1
sion skall indragas om änkan ingår nytt 3
äktenskap — i likhet med vad som nu s
gäller inom folkpensioneringen och i i
andra pensionssystem — men att änkepensionen
skall återupplivas om det 1
nya äktenskapet upplöses innan det har r
bestått i fem år. Någon motsvarighet j
till denna nya regel torde icke finnas i r
andra pensionssystem. Vi kan icke fin- t

na det förnuftigt att ha en lag, som ger c

omgift änka ett incitament att inom 1

fem år efter ingåendet av det nya äkten- f

skåpet överväga, om hon eventuellt p

skall skiljas eller om hon skall fortsätta t

äktenskapet. En sådan möjlighet är v

olämplig ur allmän social synpunkt och s

även med hänsyn till pensionssystemets d

ekonomi. Vi har därför föreslagit att t<

fem-årsgränsen skall utgå. f

Den andra reservationen gäller sam- t;

ordningen mellan änkepension och r

änkelivränta från yrkesskadeförsäk- g

ringen. Utskottet har i detta avseende j<

framhållit, att vissa svårigheter före- d

ligger att finna en väg för samordning- 1

en, som ger ett ur alla synpunkter till- ii

fredsställande resultat och däri kan vi ji

instämma. Utskottet har dock godtagit p

propositionens lösning, som är att anse
som ett provisorium i avvaktan på se- n

nare allsidig prövning. Vi har förordat,
att om yrkesskadefall inträffar efter 30
juni 1960 samordningen skall ske genom
avräkning av änkepension å änkelivränta
från yrkesskadeförsäkringen.
Dessutom har vi förordat, att samordningen
i princip göres total, så att i de
nya fallen änkepension i sin helhet
skall avräknas på änkelivränta och att i
de äldre fallen avräkning skall ske av
änkelivränta å änkepensionen, så att
samma resultat uppnås i bägge fallen.

Med samma motivering som jag här
har anfört har vi i reservation nr VI
föreslagit motsvarande ändringar i vad
avser samordning av barnpension och
barnlivränta från yrkesskadeförsäkringen.

Bägge dessa reservationer har föranlett
förslag till ändringar i lagen om
yrkesskadeförsäkring och i militärersättningsförordningen
samt att 4 § skall
utgå ur lagen om barnpensioner.

Med samordningsfrågan sammanhänger
även det yrkande vi framfört i
reservation III angående garantibeloppen.
Vid riksdagens behandling av denna
fråga 1958 framhöll särskilda utskottet
angående rätten till änkepension i
de fall, då mannen avlidit före 1 juli
1960, möjligheten att ge änkepension i
form av garantibelopp. Riksdagens
principbeslut innebar dock icke något
bestämt ståndpunktstagande till huruvida
garantibelopp skulle införas, men
socialförsäkringskommittén, som utrett
denna fråga, ansåg att den stora olikheten
mellan dem som blivit änkor kort
före och kort efter 1 juli 1960 utgjorde
tillräckligt skäl för införande av en garantiregel.
Kommittén förordade, att
garantibeloppet skulle utgöra två tredjedelar
av änkepensionen, om mannens
dödsfall inträffat 1 juli 1959—30 juni
1960, och en tredjedel, om dödsfallet
inträffat under tiden 1 juli 1958—30
juni 1959. Detta förslag har upptagits i
propositionen.

Propositionens samordningsregler innebär,
att änkepensionen skall reduce -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

163

ras av änkelivränta, men änkan får alltid
behålla minst hälften av änkepensionen.
Enligt garantireglerna kan änkan
få två tredjedelar av änkepensionen,
utan inkomstprövning. Utgår även
änkelivränta erhåller hon likväl minst
två tredjedelar av änkepensionen, eftersom
samordningsreglerna ej gäller övergångsfallen.
Om mannen dör efter den
30 juni 1960 kan änkan ofta inte uppbära
mer än — utom änkelivräntan —
hälften av änkepensionen. På grund av
denna garantiregel kan alltså pensionen
bli högre i övergångsfallen än i huvudfallen.

Utskottet har, för att undgå överpensionering,
föreslagit en ändring i övergångsbestämmelserna
och uttalar att behovet
av samordningsregler mellan änkepension
och änkelivränta synes kunna
tillgodoses med denna ändring. »Övriga
delar av samordningsproblemet
synes böra prövas i andra sammanhang»,
säger utskottet. Problemet är alltså
inte löst med denna ändring.

Argumenten för garantibeloppen är
icke hållbara. Garantibeloppen omöjliggör
en samordning mellan änkepensioner
och andra förmåner. Det gäller icke
enbart livräntor i form av skadestånd
utan även exempelvis tjänstepensioner.
Vi har för att eliminera konsekvenser,
som vi icke anser tillfredsställande,
funnit det lämpligare att låta reglerna
om garantibelopp helt utgå ur övergångsbestämmelserna.

I fråga om hustrutilläggen har vi föreslagit,
att standardhöjningen icke
skall omfatta dessa. Vi har därvidlag
stöd i den uppfattning pensionsberedningen
framförde 1957. Beredningen uttalade
bl. a., att med en höjning av mannens
pensionsnivå minskar behovet av
hustrutillägg och fortsatte: »För att inte
försvåra den avveckling eller ändring
av hustrutillägget som då kan befinnas
erforderlig bör vidare enligt beredningens
mening tillägget bibehållas vid det
maximibelopp som följer av nuvarande
regler, f. n. 1 720 kronor.»

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Så långt pensionsberedningen.

I detta belopp ingick då fem indextillägg.
Nu är antalet nio. Som ytterligare
skäl åberopade pensionsberedningen
önskemålet att avveckla inkomstprövningen
inom folkpensioneringen.
Pensionsberedningen ansåg därför,
att i samband med 1958 års standardhöjning
någon uppräkning av standardtillägget
icke borde ske.

Dessa skäl -finner vi lika bärande i
dag som 1957.

I fråga om barnpensionen har alla
borgerliga ledamöter i utskottet enats
om att denna skall utgå med 1 500 kronor
till barn, vars båda föräldrar avlidit,
i stället för 1 000 kronor som socialförsäkringskommittén
och departementschefen
har föreslagit. Herr Wahlund
har redan talat om detta och jag
instämmer i hans motivering och yrkande
på denna punkt.

Det beslut riksdagen i dag går att fatta
innebär ett betydelsefullt steg i ett
avseende som jag tidigare som hastigast
berörde i samband med hustrustillägget.
Vi tar nu ännu ett steg i fråga om
avvecklingen av inkomstprövningen inom
folkpensioneringen, den faktor som
under lång tid utgjort en effektiv spärr
för ordnande av tilläggspensionering i
olika former. I fråga om änkepensioneringen
innebär propositionen, att inkomstprövningen
skall slopas för änkepensionsfall
efter 30 juni i år. Detta har
ett enhälligt utskott accepterat. Utredning
pågår inom 1958 års socialförsäkringskommitté
om liknande regler i fråga
om invalidpensioneringen. Det hade
varit önskvärt att förslag härom hunnit
framläggas, så att riksdagen fått möjlighet
att besluta i dessa frågor i ett sammanhang.
Detta bär på grund av de
många och svårlösta problem kommittén
har att brottas med särskilt i denna
del icke varit möjligt utan reformerna
får genomföras i etapper. Det torde —
efter vad vi har oss bekant i utskottet
— icke vara nödvändigt att uttala att
kommittén bör raska på. Kommer så -

164 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

som vi hoppas kommittén till ett positivt
resultat i fråga om avveckling av
inkomstprövningen även i fråga om invalidpensioneringen,
återstår de kommunala
bostadstilläggen som den enda
mera betydande inkomstprövade förmånen.
Från denna synpunkt är det angeläget,
att man icke vidgar inkomstprövningen
till nya områden.

Som jag tidigare nämnt eftersträvade
pensionsberedningen en avveckling.
»Inkomstprövningen», sade beredningen,
»försvårar påbyggnaden å folkpensionen
i form av frivillig pensionering
— genom egen eller arbetsgivarens försorg
— eller sparande av olika slag. I
vissa inkomstlägen hämmar den också
lusten att utföra förvärvsarbete. Inkomsprövningen
nödvändiggör vidare
en prövning av de pensionsberättigades
inkomst- och förmögenhetsförhållanden,
vilken är administrativt betungande
och mindre tilltalande ur den enskildes
synpunkt.»

Det är starka skäl beredningen här
har anfört. Dessa ledde beredningen till
att förorda, att en avveckling av de
kommunala bostadstilläggen skulle inledas,
så att »pensionshöjningarna år
1960 och senare till viss del avräknas
på dylika tillägg . .. Det synes beredningen
lämpligt, att hälften av de pensionshöjningar
som sker år 1960 senare
avräknas på de kommunala bostadstillläggen».

Nu blir visserligen inte den höjning
riksdagen i dag kommer att fatta beslut
om av den storlek som beredningen föreslog.
Den blir mindre. Men beredningens
motivering för förslaget måste
anses vara principiellt grundad. Det
kan icke ha varit höjningens storlek,
som varit avgörande för beredningens
ståndpunkt. Vi delar den uppfattning
beredningen hade och föreslår därför,
att ökningen av standardtilläggen till
allmän ålderspension, invalidpension
eller sjukbidrag skall avräknas från
kommunalt bostadstillägg med hälften
och att ökningen av standardtillägg till

änkepensionsberättigad skall avräknas
från kommunalt bostadstillägg i sin helhet.

De ökade kostnaderna för de pensionsreformer
riksdagen i dag har att
ta ställning till uppgår enligt propositionen
totalt till 306 miljoner kronor
för staten, vartill kommer kommunernas
kostnader, 63 miljoner kronor, sammanlagt
alltså i runt tal 370 miljoner
kronor.

Pensionsberedningen föreslog en höjning
av folkpensionsavgiften till 5 procent
fr. o. m. 1961. »Därest det med
hänsyn till det statsfinansiella läget finnes
motiverat, bör enligt beredningens
mening övervägas en höjning av avgiften
till 6 procent under de därpå följande
åren.» Besparingsutredningen föreslog
likaledes 5 procent. Även om vi
inte nu tar den stora höjning av pensionerna,
som beredningen förordade,
är en avgiftshöjning starkt motiverad.
En höjning med en halv procent ger
staten en inkomst på cirka 125 miljoner
kronor. Genom att avgiften — alltjämt
får jag kanske tillägga — är avdragsgill
blir nettot något lägre. Vi vet inte vad
den pågående utredningen kan leda till.
Direktiven gav anledning till oro. Merkostnaderna
för änkepensionerna och
kostnaderna för barnpensionerna, sammanlagt
cirka 111 miljoner kr., torde
ungefärligen täckas av en avgiftshöjning
på en halv procent.

Vi anser en sådan höjning av avgiften
angelägen av flera skäl. Med det hårda
direkta skattetryck vi för närvarande
har är det nödvändigt att så långt som
möjligt undvika en ökad skattefinansiering.
Vi i högerpartiet eftersträvar en
sänkning av det direkta skattetrycket
genom ändrade skatteskalor, som mildrar
progressiviteten och därmed den
orimliga marginalbeskattningen. Vi anser
en utveckling, där skattefinansieringen
får en undan för undan allt
mindre betydelse, vara angelägen.

Nu pågår, som jag tidigare nämnt,
utredning om sättet för folkpensioner -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

165

nas finansiering, och på denna grund
har departementschefen icke funnit
lämpligt att ta ställning till frågan om
en höjning av avgiften. En begränsad
höjning, med en halv procent, föregriper
icke, såvitt vi kan se, utredningen.
Skulle förbättringen i pensionsförmånerna
helt finansieras genom avgiftshöjning,
skulle det krävas en höjning
med minst 1 procent. Det är vidare angeläget
att markera sambandet mellan
egen prestation och den förmån man
får.

Så ett par ord om vårt yrkande i reservation
XII i anledning av några motioner
som rör propositionens förslag,
att vid fastställande av pensionsrätt för
kvinna, som blivit änka före 1 juli 1960,
hänsyn skall tas endast till barn som
denna dag icke fyllt 16 år. De exempel,
som anförts i motionen nr 712 i denna
kammare av fröken Eva Karlsson,
ådagalägger tydligt den olikhet i pensionshänseende
som kan uppstå mellan
änkor före och efter 1 juli 1960. Jag
skall anföra ett exempel. Om två kvinnor
med nyfödda barn blivit änkor vid
35 års ålder och den enas barn fyller
16 år i juni 1960 medan den andras
barn fyller 16 år i juli — den 30 juni
är tröskeln — får den förra änkan
ingen som helst pensionsrätt, medan
den andra får möjlighet till full, inkomstprövad
änkepension och dessutom
enligt propositionen möjlighet till
bostadstillägg. Dessa olikheter är, milt
uttryckt, icke tillfredsställande och vi
har därför föreslagit utredning om förbättrade
änkepensioner i de övergångsfall
där änkan före den 1 juli 1960 haft
barn under 16 år.

Slutligen, herr talman, vill jag ännu
en gång erinra om de stora kostnader
nu föreslagna reformer för med sig för
stat och kommun. Förutom sakliga
grunder talar öven ekonomiska skäl för
många av de ändringar vi föreslagit i
reservationerna. Jämfört med propositionen
skulle våra förslag medföra kostnadsbesparingar
på 31 miljoner för sta -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

ten och 35 miljoner för kommunerna.
Det är, särskilt i nuvarande ansträngda
finansiella läge, inga oväsentliga belopp.
Vi har ännu icke sett kompletteringspropositionen
och vet alltså inte
vad den kommer att innehålla, men
man har — såsom så många gånger tidigare
— anledning till farhågor.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till de reservationer som avgivits
av herr Ringabv och mig.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Såsom framgick av vad
den föregående ärade talaren yttrade
från denna talarstol råder det i stort
sett enighet rörande förbättringen av
folkpensionerna. Centerpartiet har visserligen
då det gäller folkpensionshöjningen
velat gå väsentligt längre än
de andra partierna har velat göra, men
i stort sett är vi i övrigt eniga, bortsett
från vissa detaljfrågor.

Jag skall nu, herr talman, helt kort
redogöra för de reservationer, som folkpartiets
ledamöter har avgivit dels ensamma
och dels i vissa fall tillsammans
med representanter för högerpartiet
och centerpartiet.

När det gäller reservationen V om
barnpensionerna till sådana barn, vars
båda föräldrar avlidit, har utskottets
borgerliga ledamöter i andra lagutskottet
reserverat sig för att pensionerna
bör vara 1 500 kronor per år. Vi har
där följt de förslag som vissa reservanter
i socialförsäkringskommittén framfört.
Vi anser nämligen, att de barn som
förlorat båda sina föräldrar har ett avsevärt
större behov av ekonomisk hjälp
än de som har en av föräldrarna kvar.

Oavsett om barnen i en familj drabbas
av förlusten av endast den ene eller
båda föräldrarna, blir de för sin försörjning
beroende av annan hjälp än
den folkpensionen ger. Det erforderliga
tillskottet måste bli större för de föräldralösa
barnen. Därför anser vi reservanter
det vara rimligt, att man vid ut -

166

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

formningen av grundskyddet beaktar
denna skillnad.

Herr talman! Jag tillåter mig att vid
denna punkt yrka bifall till reservationen
av herr Sunne m. fl.

I reservation VII under avsnittet D i
utskottets hemställan har ett antal reservanter
från centerpartiet och folkpartiet
tagit upp det i motioner aktualiserade
problemet om tryggande av vissa
i inkomsthänseende missgynnade
gruppers försörjning. Dessa grupper anses
vara i behov av men saknar möjlighet
att erhålla förmåner från socialförsäkringen.
Här kan i första hand nämnas
de s. k. hemmadöttrarna, d. v. s.
äldre ogifta kvinnor, vilka stannat i
föräldrahemmet och tagit vård om sina
föräldrar till dessas död, men även
andra kvinnor, som befinner sig i åldrarna
strax före 67 år och som utan att
vara i egentlig mening invalidiserade
ändå av olika skäl har svårt att klara sin
egen försörjning.

Denna fråga var uppe vid 1958 års
A-riksdag, och riksdagen beslöt då på
särskilda utskottets förslag, att frågan
om förtida uttag av ålderspension eller
mildrande av villkoren för rätten till
invalidpension skulle utredas. Detta utredningsuppdrag
har anförtrotts 1958
års socialförsäkringskommitté.

Andra lagutskottet har härvidlag uttalat,
att de i motionerna aktualiserade
frågorna inte helt kan finna sin lösning
inom invalidpensioneringen eller genom
förtida uttag av ålderspensionen. Utskottet
anser, att innan slutlig ståndpunkt
kan tagas till dessa problem bör
en utredning ske i syfte att kartlägga
föreliggande behov och eventuellt erforderliga
åtgärder. Därför förordar utskottet,
att motionerna i frågan överlämnas
till socialpolitiska kommitténs prövning.

Reservanterna, som anser att denna
fråga bör handläggas med största möjliga
skyndsamhet, förordar att frågan
handlägges av 1958 års socialförsäkringskommitté
samt framhåller att ut -

redningsarbetet bör bedrivas så. att förslag
i ärendet kan föreläggas nästa års
riksdag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen VII av herr
Sunne m. fl.

Sedan kommer jag till reservation X 3.
Där har folkpartiets ledamöter i andra
lagutskottet upptagit frågan om finansieringen
av folkpensionerna. Vi erinrar
där bland annat om att besparingsutredningen,
som för sin del framlagt
det förslag utskottet nu tillstyrker i
fråga om folkpensionernas standardförbättring,
förordade en höjning av folkpensionsavgiften
från 4 till 5 procent
fr. o. m. 1961. Att en höjning av folkpensionsavgifterna
vid en förstärkning
av förmånerna sålunda förordats, beror
givetvis på att folkpensioneringen
bör betraktas som en socialförsäkring.

Med hänvisning till att en utredning
sedan i höstas pågår om folkpensionsavgiftens
konstruktion har departementschefen
anmält, att han inte anser
det vara lämpligt att nu ta ställning till
frågan om folkpensionsavgifterna. Departementschefens
ståndpunkter innebär,
att de ökade folkpensionskostnaderna
—• cirka 300 miljoner kronor —
tills vidare skall täckas med skattemedel.

Vi reservanter anser, att årets riksdag
senare bör få ta ståndpunkt till
folkpensionsavgiften, då utredningens
resultat föreligger. Vi har vidare den
uppfattningen, att en avgiftshöjning på
en procent av folkpensionsavgiften bör
ske, därest omsättningsskatten avskaffas
den 1 juni 1961. Detta bör enligt vår
uppfattning riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
X 3 av herr Sunne m. fl.

I reservation XIII har några utskottsledamöter
från centerpartiet och folkpartiet
yrkat på värdeskydd för barnpensionerna.
Vi reservanter anser att

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

167

det bör införas index på barnpensionerna,
eftersom övriga folkpensionsförmåner
är indexreglerade. Barnpensionerna
bör sålunda jämställas med övriga
folkpensionsförmåner.

Uppdraget att närmare utarbeta denna
anknytning bör anförtros vederbörande
departement. Därför föreslår vi
reservanter, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär förslag om sådant
värdeskydd för barnpensionerna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen XIII av herr
Sunne m. fl.

Reservation XIV avser folkpensionernas
ställning inom socialförsäkringen.
Vi reservanter delar den uppfattningen,
att en teknisk och administrativ samordning
av samtliga socialförsäkringar
är ett angeläget spörsmål. Men vi anser
det nödvändigt med en omsorgsfull och
förutsättningslös prövning och tror att
det vore mindre lyckligt om ett ställningstagande
där skulle forceras. Vi
förutsätter därför, att det kan bli nödvändigt
att vidta övergångsanordningar
av provisorisk karaktär för att klara
vissa samordningsproblem.

Vi erinrar om att en väsentlig förstärkning
av folkpensioneringen förestår
under 1960-talet. Vi har velat betona,
att en administrativ samordning på socialförsäkringens
område inte får rubba
folkpensioneringens grundläggande
och betydelsefulla ställning, och detta
föreslår vi att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna.

Herr talman! Jag ber att i denna
punkt få yrka bifall till reservationen
XIV av herr Sunne m. fl.

Som sammanfattning vill jag säga
följande.

Det beslut, som riksdagen i kväll går
att fatta, innebär att en väsentlig förstärkning
genomföres av folkpensionerna.
Det sker i överensstämmelse med
det principåtagande, som riksdagen
gjorde 1958 i full enighet mellan partierna
och som innebar att folkpcnsio -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

nerna skulle höjas i jämna steg vartannat
år, så att de år 1968 utgår med
5 400 kronor för två äkta makar. Centerpartiet
har i dag brutit enigheten.
Dess bud kan inte karakteriseras som
annat än en demonstration.

Med de principbeslut riksdagen under
senare år har fattat i fråga om ålderstrygghetens
ordnande har slutstenen
lagts i de stora, genomgripande reformerna
i vårt land på det sociala området.
Men det återstår att bättre sörja
för de mindre grupper i vårt samhälle,
som kommit att hamna i skarvarna mellan
de olika sociala reformerna. Jag
tänker här exempelvis på de ensamstående
kvinnor som stannat i föräldrahemmet
och tagit vård om sina föräldrar
till dessas död. De har inte fått
tillfälle till yrkesutbildning, och då de
inte uppnått folkpensionsåldern ställs
de i många fall inför svårigheter att
klara sin försörjning. Men även andra
grupper av kvinnor, som till stor del
inte fått yrkesutbildning och som åtskilliga
år före folkpensionsåldern saknar
väsentliga förtjänstmöjligheter, kan
komma i ett läge där pensionsbehov
föreligger.

Vi har velat erinra om dessa problem.
Det bör enligt vår mening vara möjligt
redan före nästa års riksdag att här
fatta beslut om komplettering av vår
sociala lagstiftning för denna grupp av
medborgare.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Förslagen om änke- och
barnpensionerna är de mest genomgripande
i utskottsutlåtandet, och jag skall
beröra de frågorna först. Därefter tänker
jag ta upp ett litet samtal med professor
Walilund. Ja, det är klart att
även första delen av mitt anförande kan
ha intresse för professor Wahlund.

Genom de förslag, som vi nu har att
behandla, avhjälps en mycket stor brist
i vårt trygghetssystem. De nuvarande
bestämmelserna om änkepensionering
är mycket restriktivt utformade, fram -

168

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

för allt i fråga om åldersvillkoret. Har
inte kvinnan uppnått 55 års ålder vid
mannens frånfälle, får hon ingen pension.
Detta innebär att vi har cirka
75 000 pensionslösa änkor.

Nu är det alldeles klart, att det är av
största intresse hur det blir för den
som nu är änka än hur det blir för den
som i framtiden förlorar sin make. De
nuvarande änkorna har daglig och påtaglig
känning av sin änkesituation.
Svårigheterna är större ju senare man- ''
nens dödsfall har inträffat. Ju längre
bort den tidpunkten ligger, desto bättre 1
har naturligtvis änkan anpassat sig.

Den nuvarande änkepensioneringen i

är som sagt mycket restriktivt utformad,
och den har ställt flertalet utanför. I
huvudsak har åldersvillkoret varit av- i

görande, men också änkornas ekono- i

miska situation har utgjort hinder. Det <

är rätt intressant att notera att det i

djärvaste förslag, som tidigare på allvar :

har framförts i riksdagen i fråga om ]

förbättrade änkepensioner, gick ut på j

att låta de änkor, som fyllt 50 år vid j

mannens frånfälle, få änkepension vid j

fyllda 55 år. Jämfört med det förslaget i

och jämfört med de nuvarande pensionsvillkoren
är det förslag, som riks- (
dagen nu diskuterar, revolutionerande, ■
även för de nuvarande änkorna. ]

De nuvarande änkorna skall få pen- i

sion efter i stort sett samma regler som i

de blivande änkorna. Det innebär såle- <

des, att den som har uppnått 36 års ål- <

der vid makens frånfälle, får pensions- 1

rätt från och med den 1 juli i år. Detta s

betyder att cirka 35 000 nu pensionslösa 1

änkor kommer att få pension. Antalet s

pensionsberättigade änkor är större, 1

men många får ingen pension 1960 på <

grund av sin inkomst.

I två avseenden skiljer sig beräkning- j

en av pensionen till de nuvarande än- (

korna från de blivande änkornas pen- j

sion. För det första skall inkomstpröv- 1

ning tillämpas för de nuvarande än- s

korna, och för det andra skall före- s

komsten av barn under 16 år påverka i

pensionen endast i de fall då änkorna
har sådana barn den 1 juli i år.

Vid principbeslutet 1958 utgick man
från att pensionen till de nuvarande
änkorna skulle vara inkomstprövad.
Man utgick också ifrån att de, som
blir änkor strax innan lagen träder i
kraft, skall få sin pension beräknad efter
generösare regler genom ett sådant
arrangemang, som departementschefen
förordar och utskottet tillstyrker med
en tredjedels respektive två tredjedelars
pension åt dem som blivit änkor under
de två åren närmast före lagens ikraftträdande.
Detta löser frågan på ett tillfredsställande
sätt.

Högerreservationen på denna punkt
går ju ut på att man inte skall ge dessa
änkor någon garanterad pension. Om
deras inkomst utgör hinder, skall de
över huvud taget inte ha någon pension
alls. De skäl, som högerreservanterna
anfört till förmån för sin reservation,
har ju utskottet undanröjt, och därför
finns det ingen anledning att ytterligare
kommentera den frågan annat än
genom att hänvisa till utskottets ändringsförslag
på denna punkt.

Det har anförts i debatten, att det är
orättvist mot de änkor, som nu är i 60-årsåldern, att de endast får en ringa
pension eller i vissa fall ingen pension
alls, ifall de blev änkor före fyllda 36
år. Man jämför då med pensionen till
dem som kommer att förlora sin make
efter den 1 juli 1960. Det är alldeles
klart, att dessa kvinnor väl kommer ihåg
sina otroliga ekonomiska svårigheter
från sin egen sorgetid. De ser nu att
sorgen över att förlora en kär anförvant
för framtiden inte behöver tyngas av
otroliga ekonomiska bekymmer.

Man får emellertid inte glömma följande
omständighet, när man diskuterar
detta förslag. Enligt förslaget kommer
ju en kvinna, som efter den 1 juli förlorar
sin make innan hon fyllt 36 år,
aldrig att få någon änkepension. Detsamma
gäller för de nuvarande änkorna.
Den som inte fyllt 36 år vid makens

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

169

bortgång kommer inte heller att få någon
pension. Det blir precis på samma
sätt efter den 1 juli i år; den som blir
änka vid fyllda 36 år får en femtondel
av full pension ända tills hon fyller 67
år. Hon får inte — som man tycks tro
— ytterligare en femtondel varje gång
hon fyller år, för att vid fyllda 50 år
få full pension. Precis på samma sätt
blir det med de nuvarande änkorna som
fyllt 36 år vid mannens bortgång. De
får en femtondel av full pension, såvida
inte den ekonomiska situationen utgör
hinder.

Skulle man ge samtliga nuvarande änkor
full pension vid fyllda 60 år oberoende
av deras ålder vid mannens bortgång,
måste man i rimlighetens namn
tillämpa samma metod för framtidens
änkor. En sådan lösning har ingen i
utskottet velat tillstyrka.

Till utlåtandet har fogats två reservationer
med förslag om bättre villkor för
de nuvarande änkorna.

Jag skall inte ta upp tiden med att
kommentera reservationerna; jag vill
bara fästa uppmärksamheten vid reservationen
VIII på s. 88 i utlåtandet från
högermännen. Jag ber den vakne läsaren
jämföra denna reservation med partiets
reservation på s. 96. Om den som är
intresserad av frågan läser de båda reservationerna
och ställer dem mot varandra,
får han klart för sig hur man
tänkt ordna den här frågan för änkorna.
Utskottet har tänkt sig att man genom
att utreda möjligheterna till generösare
inkomstprövning för de nuvarande änkorna
i någon mån kan reducera skillnaden
i pensionsförmånerna för de nuvarande
änkorna och de som blir änkor
efter lagens ikraftträdande. Så långt har
utskottet alltså sträckt sig.

Jag skall med ett par ord kommentera
den s. k. femårsregeln. Vid omgifte
dras änkepensionen in, och det anser
alla vara fullt rimligt. Om nu den nye
mannen avlider, innan äktenskapet varat
i fem år, så skulle ju en sådan änka
inte få någon pension om man inte in -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

förde en specialregel. Det har man alltså
gjort: om äktenskapet upplöses genom
dödsfall inom fem år får änkan
tillbaka sin gamla pension. Får hon barn
och mannen avlider, behöver de inte
ha varit gifta i fem år.

Nu har det ansetts, att om äktenskapet
upplöses genom skilsmässa inom
rimlig tid, borde även det ge änkan
rätt att få tillbaka sin pension. Det är
emellertid inte möjligt att låta en omgift
änka leva i äktenskap 15—20 år och
sedan låta henne få tillbaks sin änkepension
vid en skilsmässa. Vi har inte
kunnat finna några motiv för en sådan
ståndpunkt, utan vi menar att fem år
är en rimlig tid. Om vi därigenom ger
de omgifta änkorna en starkare ställning
i sina nya äktenskap, är det bara
att hälsa med glädje.

Ytterligare en reservation skulle jag
vilja kommentera, nämligen förslaget
om ett förbättrat socialt försäkringsskydd
åt hemmadöttrar. På den punkten
har det rått delade meningar inom utskottet.
Reservanterna vill att man uppdrar
åt 1958 års socialförsäkringskommitté
att pröva den frågan. Utskottsmajoriteten
har emellertid menat att frågan
är av den karaktären, att den lämpligen
bör klaras av socialpolitiska kommittén.
Den kommittén har till uppgift
att rikta strålkastarna på smågrupperna
i samhället — bortglömda minoriteter.
Det är enligt utskottsmajoritetens mening
nödvändigt med en sådan genomlysning
av denna grupp, innan 1958 års
socialförsäkringskommitté kan ta itu
med frågan. Efter vad jag erfarit har den
socialpolitiska kommittén redan gjort
vissa förberedelser för att undersöka
den frågan. Man har ju bara att uttala
sin glädje över att kommittén handlar
så snabbt. Utskottsmajoriteten har allt.
så menat att det är nödvändigt att frå.
gan först genomlyses, så att man får
. klart för sig hur den ser ut.

De borgerliga partiernas representani
ter i utskottet har i reservation förordat,
att de föräldralösa barnen skall få

170

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

en barnpension på 1 500 kronor i stället
för de 1 000 kronor som den andra halvan
av utskottet stannat för. Skälet för
utskottets ståndpunkt är att den all- 1
männa tjänstepensioneringen redan 1963
som regel ger mycket bättre förmåner ■
åt de barn som har förlorat båda sina :
föräldrar än åt de barn som har någon :
av föräldrarna i livet. För oss existerar ]
ju som bekant tjänstepensioneringen :
även efter 1963. I

Det är ytterligare en sak jag gärna 1
vill fästa uppmärksamheten på. Tidigare 1
utgick de s. k. särskilda barnbidragen 1
med olika belopp för föräldralösa barn
och barn som hade någon av föräldrar- I
na i livet. De föräldralösa barnen fick 1
420 kronor om året och de andra 250. *

Vid 1953 års riksdag bestämde vi oss 1
enhälligt för att låta såväl de föräldra- 1
lösa barnen som de övriga få 600 kro- ;
nor. Man utgick då från barnets behov 1

och menade att bidraget skulle minska 1

om någon av föräldrarna hade en viss 1
inkomst. Det var en generösare inkomst- *
prövning för de föräldralösa barnen än 1
för barn som hade någon av föräldrarna 1
i livet. Det här var alltså 1953, och be- 1
slutet fattades fullständigt enhälligt. Nu
har emellertid, som jag framhöll, det f
avgörande skälet för den andra halvan 1
av utskottet varit tilläggspensionering- £
ens förmåner till de föräldralösa bär- a
nen. Det finns alltså inte längre något i
motiv för att ge dem mer från folkpen- t
sioneringen. 1

Utskottsmajoriteten har inte tillbaka- 1
visat kravet på indexreglering av barn- (
pensionerna i och för sig -— vi har ju *
värdebeständiga barnpensioner inom 1

tilläggspensioneringen — men vi har 1

menat att då man nu höjer barnpensio- 1
nerna från 600 till 1 000 kronor och 1
man skall utreda indexregleringen för ®
folkpensioneringen, så finns det all an- I
ledning att utreda frågan om barnpen- f
sionernas indexreglering i samband med 1
denna allmänna översyn som ju måste
komma ganska snart. s

Därefter, herr talman, vill jag övergå a

till den fråga som herr Wahlund berörde.
Herr Wahlund höll ett mycket intressant
anförande. Det hade varit nyttigt,
om det hållits i första kammaren
i anslutning till de centerpartianföranden
som hölls där. Centerpartiet menar
att folkpensionerna bör höjas i huvudsak
i den takt som allmänna pensionsberedningen
på sin tid föreslog. Skiljer
sig nu regeringens förslag i verkligheten
så mycket från pensionsberedningens
förslag? Ja, på längre sikt gör det
det — i gynnsam riktning. De kommunala
bostadstilläggen kommer inte att avvecklas
och hustrutilläggen kommer att
förbättras. Departementschefen tillkännager
i propositionen, att han inte har
för avsikt att medverka till att de kommunala
bostadstilläggen försvinner eller
avvecklas på det sätt som allmänna pensionsberedningen
1957 föreslog. Det är
riktigt att pensionsberedningen föreslog
att pensionen 1960 skulle höjas med 700
kronor för ensamstående pensionär och
820 kronor för ett gift pensionärspar.
Därefter skulle den höjas med 150 kronor
om året för ensamstående och 225
kronor om året för gift par.

Hur kom det sig nu, att man ville
företa en så kraftig höjning 1960? Förklaringen
är enkel och uppenbar för
alla som har studerat pensionsfrågan:
allmänna pensionsberedningen ville komma
bort från de kommunala bostadstilläggen.
Man ville egentligen komma
bort från inkomstprövningen. Det senare
lät sig emellertid inte göra. Då valde
man vägen att slopa de kommunala
bostadstilläggen. Genom att höja folkpensionerna
kraftigt 1960 och därvid
avräkna hälften av höjningen från de
kommunala bostadstilläggen skulle ett
mycket stort antal tillägg försvinna.
Man räknade med att om man höjde
pensionen med 700 kronor skulle man
få bort 240 000 kommunala bostadstillägg.

Pensionsberedningens förslag såg alltså
i verkligheten ut på det sättet, att
alla ensamstående pensionärer med

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

171

kommunalt bostadstillägg på upp till
350 kronor skulle få en förbättring med
350 kronor och icke med 700 kronor.
Pensionärsparen skulle få 410 kronor
och icke 820 kronor. Detta var alltså
den verkliga takt som pensionsberedningen
på sin tid förordade. Det är visserligen
riktigt att de pensionärer, som
har sådana inkomster eller befinner sig
i en sådan ekonomisk situation, att de
inte har något kommunalt bostadstilllägg,
skulle ha fått hela höjningen, men
den gruppen var ju inte i största behov
av en standardförbättring.

Enigheten var fullständig 1958 om att
man inte skulle följa allmänna pensionsberedningens
förslag. Det är ju alldeles
klart dokumenterat. Herrar Wahlund,
Eliasson i Sundborn och Hansson i
Skegrie förordade sålunda en jämnare
höjning av pensionsbeloppen fram till
år 1968 än den av pensionsberedningen
föreslagna. Herr Eliasson tog för övrigt
sig själv på allvar, då han i besparingsutredningen
i ett konkret förslag skulle
omsätta den jämnare höjning han varit
med om att uttala sig för. Om man vill
vara elak — och det vill man ibland —
kan man påpeka, att herrar Wahlund
och Eliasson tillhörde första kammaren
1958 och kanske inte då hade i tankarna
andrakammarvalet i år, men herr Hansson
i Skegrie har inte bytt kammare
utan bara bytt åsikt.

De kommunala bostadstilläggen har
ett stort värde även efter 1968 för alla
dem, som endast har folkpensionen och
inte har tilläggspension. Därför kan det
inte bli tal om att acceptera högerreservationen,
enligt vilken de kommunala
bostadstilläggen skall avvecklas med
hälften och änkepensionen med mycket
mer. Innebörden av detta förslag är att
de mest behövande får den minsta höjningen.

Det är ganska viktigt att det ges full
klarhet om var man står beträffande de
kommunala bostadstilläggen. Jag vill uttala
min glädje över att riksdagsmajoriteten
1958 avslog såväl högerreservatio -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

nen som centerpartiförslaget om att pröva
principerna för bostadstilläggens
avveckling och att förelägga 1959 års
riksdag förslag om denna avveckling.
Det var glädjande, att denna centerpartiiver
inte smittade av sig på riksdagsmajoriteten.
Det är intressant att få reda
på var centerpartiet står i fråga om de
kommunala bostadstilläggen.

I sin reservation och sin motion kommer
centerpartiet tillbaka till påståendet,
att den allmänna tjänstepensionen
är ett hot mot folkpensioneringens standardhöjning.
Det kan vara på sin plats,
herr talman, att något granska detta
påstående.

Jag tar mig friheten att sätta in folkpensioneringens
standardhöjning i ett
större och riktigt sammanhang. Även
om det är uppenbart för alla — så är
det ju med mycket av det man säger i
riksdagen — vill jag påpeka, att den
standardhöjning vi har fått i samhället,
det ökade allmänna välståndet, har
kommit från produktionsökningen. Hur
självklart detta än är tar jag mig ändå
friheten framhålla, att det är ur produktionsökningen
vi hämtar standardhöjningen.
För varje år får vi ett nytillskott
av varor och tjänster att ytterligare
fördela. Enligt beräkningarna
kommer produktionsökningen nästa år
att ge oss ett tillskott av varor och tjänster
till ett värde av omkring 2 500 miljoner
kronor. Det är alltså från detta
t nytillskott, denna större kaka, vi får vår
i standardstegring.

t Den intressanta frågan i dag är hur
stor andel därav som vi ger folkpensioi
närerna genom det beslut vi skall fatta
1 och hur stor del de övriga medborgarna
t kommer att få. Nu begriper självfallet
t varje folkpensionär här i landet, att en
del av nytillskottet måste användas för
ökat bostadsbyggande, till fler pensionärshem,
flera kraftverk, skolor, fabriker
o. s. v. Ungefär 1 000 miljoner kronor
av nytillskottet beräknas gå till sådana
ändamål. Sedan är det väl lika uppenbart
för alla, att samhällets ökade

172

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

service och förbättrade vård tar en del
av nytillskottet — flera läkare, fler lärare,
sjukvårdare m. fl. skall ha betalt.

Att den vården förbättras är till fördel
inte minst för landets äldre medborgare.
Det är återstoden av nytillskottet som
står till vårt förfogande. Det beslut vi
snart kommer att fatta garanterar, att
folkpensionärerna bli delaktiga av detta
nytillskott till ett värde av cirka 370
miljoner kronor. Varje beslut om standardhöjning
åt folkpensionärerna innebär,
att vi garanterar att de får varor
och tjänster till ett visst värde — eljest
ger vi ingen standardhöjning åt dem.

En närmare granskning av den fördelning
mellan pensionärer och aktiva av
det kommande årets ökade produktionsresultat,
som blir följden av det beslut
riksdagen nu skall fatta, ger vid handen,
att den inte kan betecknas som orättvis
mot folkpensionärerna. Mot denna bakgrund
kan man utan några betänkligheter
yrka bifall till den av regeringen
föreslagna och av utskottsmajoriteten
tillstyrkta standardhöjningen för folkpensionärerna.

Hur kan då införandet av ATP utgöra
ett hot mot folkpensionen? Jag föreställer
mig att man från centerpartihåll
menar, att det belopp som betalas
i avgift till ATP skulle ha blivit beskattningsbar
inkomst, om avgiften inte behövt
betalas, och att statskassan av denna
anledning mister några hundra miljoner
kronor. Men får jag fästa herr
Wahlunds och övriga centerpartisters
uppmärksamhet på att regeringen infört
omsättningsskatten, som ger oss
möjlighet att genomföra folkpensionsförbättringar
— statskassan har ju genom
omsättningsskatten tillförts 1 400
miljoner kronor. Att lova förbättringar
är en sak; att skaffa pengar för att genomföra
dem en annan och inte lika
rolig.

Nu föreslår man att avgiften till folkpensioneringen
skall höjas. Om detta
vill jag bara säga, att effekten av en
höjning av folkpensionsavgiften enligt

det system som nu gäller blir inte så
mycket en övergång från skattefinansiering
till avgiftsfinansiering som en
övervältring av kostnaderna från de
stora inkomsttagarna på de små. Det är
därför vi motsätter oss en höjning av
folkpensionsavgiften med det nuvarande
systemet. Vi vill avvakta en utredning
härvidlag, som kan anvisa en möjlighet
att höja avgiften utan att det sker
en övervältring på de små inkomsttagarna.

Beträffande ATP händer under de
närmaste åren som bekant följande.

Avgifter till ett sammanlagt belopp
av cirka 480 miljoner kronor inbetalas
innevarande år till pensionsfonden, men
inga pensioner utbetalas. 1961 inbetalas
740 miljoner kronor, men inte heller då
utbetalas några pensioner. 1962 inbetalas
940 miljoner kronor, fortfarande
utan att några pensioner utbetalas. 1963
inbetalas cirka 1 130 miljoner i avgifter,
och först då utbetalas pensioner från
ATP, till ett värde av 40 miljoner kronor
— d. v. s. ungefär vad det kostar
att betala ett indextillägg inom folkpensioneringen.

Då frågar jag: Hur i all rimlighets
namn kan den omständigheten, att företagarna
på bekostnad av företagarvinsten
och möjlig löneökning inlevererar
480 miljoner kronor till pensionsfonden,
försvåra för oss att ge de nuvarande
folkpensionärerna en standardhöjning?
Svaret är att ATP inte alls utgör
något hot mot folkpensioneringen
— snarare gör den det lättare för oss
att ge folkpensionärerna en förbättrad
standard.

Låt mig till sist anföra några siffror
som gör klart, vad det här är fråga om.

När folkpensionsreformen trädde i
kraft år 1948 drog pensioneringen en
sammanlagd kostnad på mellan 700 och
800 miljoner kronor. En änka som fyllt
55 år fick efter inkomstprövning en årlig
pension på 600 kronor. Genom det
beslut vi nu skall fatta får hon 2 750
kronor plus kommunalt bostadstillägg,

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

173

varjämte förbättrade åldersvillkor införs.
En ensamstående pensionär fick
1948 1 000 kronor — nu får han 2 750
kronor. Det gifta pensionärsparet fick
1948 1 600 kronor men får nu 4 350
kronor.

Folkpensionärerna erhåller genom
det kommande beslutet sammanlagt
2 800 miljoner kronor. Vi är alltså på
rätt väg då det gäller att ordna ålderdomsförsörjningen,
och jag ber att med
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer.

Herr förste vice talmannen tog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt anförande
ingenting om skattebortfallet i
samband med ATP och om den därav
orsakade inkomstminskningen för staten.
Jag sade i det sammanhanget ingenting
om de ökade utgifter för staten som
ATP medför. Jag skulle ha kunnat dra
upp de sakerna i mitt resonemang,
men jag behövde inte göra det, ty vi
finansierar ju det extra tillägget genom
den ökade folkpensionsavgiften.

Herr Bengtsson i Varberg erinrade
om att jag hade lämnat den relativt
trygga tillvaron i första kammaren och
givit mig in i den osäkra tillvaro, som
faktiskt föreligger beträffande de flesta
av oss här i andra kammaren, och han
antydde att detta skulle ha kunnat påverka
mitt ståndpunktstagande i pensionsfrågan.
Ja, jag ber herr Bengtsson läsa
förstakammarprotokollen från den tid
jag var där. Jag har alltid haft samma
förkunnelse i pensionsfrågan.

Nu var herr Bengtsson mycket vänlig
mot mig, åtminstone formuleringsmässigt.
Jag vill därför inte beteckna herr
Bengtsson som en skrymtare — men jag
menar något däråt — då han yttrade,
att nu var centerpartiet i aktion med
tanke på andrakammarvalet i höst. Något
sådant skulle socialdemokraterna

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

aldrig tillåta sig, förstås! Det strider mot
socialdemokraternas och herr Bengtssons
etik och moral att vara ute för att söka
värva röster. Men hur är det med den
där trevliga gamla farbrodern, som vi
känner igen från tidigare valkampanjer
— han med den där fina mustaschen
och medaljen på bröstet? Är inte den
farbrodern uppe på affischtavlorna igen
redan nu? Börjar inte socialdemokraterna
redan på detta tidiga stadium driva
valkampanj just i pensionsfrågan?
Jag bara frågar — herr Bengtsson kanske
kan svara.

Jag har naturligtvis, herr Bengtsson,
inte något emot att folkpensionärerna
röstar med oss; de är hjärtligt välkomna
till centerpartiet. Herr Bengtsson
var ju rädd för att de skulle gå till oss,
men jag skall lugna herr Bengtsson på
den punkten. Jag skulle vara dålig statistiker
och dålig rådgivare åt centerpartiet,
om jag sade att nu skall vi höja
folkpensionerna, så att flera folkpensionärer
röstar med oss. Nej, jag vet genom
vad som kan utläsas ur valstatistiken,
att folkpensionärerna faktiskt är
ganska litet påverkade av intressepolitik.
Jag kan tala om, att t. ex. vid folkomröstningen
i pensionsfrågan fick linje
2 bara rösterna från 13 procent av
dem som var mellan 60 och 80 år, linje
1 fick 16 procent och linje 3 fick 20
procent av rösterna från denna ålderskategori
— vad nu det sista kan bero
på; jag begriper det inte. Nej, jag
kan lugna herr Bengtsson på den här
punkten. Och vad beträffar orsaken till
centerns ståndpunktstagande är den ju
helt enkelt vår allmänna principiella
inställning, att vi vill satsa på grundskyddet
för alla och att vi ställer folkpensionerna
som ett alternativ till ATPpensionen.

Om jag sedan går över till vad herr
Bengtsson sade om motiveringen till att
han vill ta bort »puckeln», d. v .s. att
man inte behöver ta hänsyn till bostadstilläggen
längre, så är det väl en klen
tröst för dem som befinner sig inom

174 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

sådana områden i landet, särskilt på <
landsbygden, där det inte finns bostadstillägg.
Men jag skulle tro att socialdemokraternas
motivering ännu så sent
som 1958 var en annan och var den som
kom till uttryck i propositionen det året.
Där sade socialministern, att hans ställningstagande
beträffande folkpensionerna
berodde i första hand på hänsy- i
nen till dem som »i dag eller de när- i
maste åren blir folkpensionärer». Han
fortsatte i propositionen, att dessa folkpensionärer
komme att få inte någon
eller endast en liten fördel av tilläggspensioner
av den avsedda konstruktio- ^
nen eF<:r någon annan.

Det är detta som är det viktiga. De
som redan är gamla eller invalidiserade
blir alltjämt helt beroende av folkpen- j
sionerna och har ingen hjälp av ATP.
Det är just detta som är centerpartiets
motivering för att vi vill att så mycket 1
som möjligt av samhällets resurser skall
användas till folkpensionärerna och att
man vidare på det sättet skall stödja
de lägre inkomstgrupperna samtidigt
som man ger de högre inkomstgrupperna
ett grundskydd.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få tacka
herr Wahlund för det »klara och
koncisa» svaret på min fråga beträf- i
fande bostadstilläggen och centerparti- ]
et. Det är riktigt att herr Wahlund inte i
sade någonting för egen del om ATPavgifternas
inverkan på statsfinanserna, i
men i centerpartiets motion och re- j
servation står det angivet, och då har i
man väl rätt att från utskottets sida konstatera
detta. Affischer med mustasch- <
gubben irriterar redan nu och då för- :
står jag att den inte är fel utformad.

Det var inte alls så, herr Wahlund, att ;
jag hyste några bekymmer för valets 1
utgång på grund av centerpartiets bud ]
i folkpensionsfrågan. Jag tror inte alls, <
att centerpartiet får några ytterligare .<
folkpensionärer med sig genom sitt ]

överbud, ty det är visdomen som ökar
med åren och inte dess motsats.

Sedan skulle jag vilja vädja till herr
Wahlund att han i den mån han har
möjlighet därtill påverkar de landskommuner,
där man har små kommunala
bostadstillägg på 100 kronor. I de kommuner,
där man varit så snål med de
kommunala bostadstilläggen, finns det
utrymme att hjälpa folkpensionärerna.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
ägnade större delen av sitt anförande
åt herr Wahlund och lämnade
mig nästan utanför. Han var över huvud
taget mycket hovsam i sin kritik mot
mig och använde den trevliga samtalston
som vi har i andra lagutskottet.

Herr Bengtsson sade att i fråga om
garantireglerna hade utskottet undanröjt
de invändningar vi hade i högerreservationen.
Jag undrar i alla fall om
inte utskottets utlåtande på denna punkt
andas någonting av inre tveksamhet.
Utskottet säger nämligen så här: »Detta
behov av samordning synes emellertid
kunna tillgodoses genom införande i
övergångsbestämmelserna av de av utskottet
ovan rekommenderade reglerna.
» Detta syftar alltså på den ändring
som utskottet föreslagit i propositionen.
»Med hänsyn härtill och då övriga
delar av samordningsproblemet synes
böra prövas i andra sammanhang» vill
utskottet inte tillstyrka våra motioner.

Frågan gäller icke endast samordningen
med änkepensionerna utan även
andra förmåner, t. ex. livränta på grund
av tjänstepension, trafikförsäkring och
viss form av olycksfallsförsäkring. Samordningen
kan inte lösas genom de bestämmelser
som införts.

Herr Bengtsson och jag kan nog fortsätta
diskussionen om femårsregeln
fram och tillbaka utan att bli överens.
Herr Bengtsson anser att den är lämplig,
och vi anser att den är olämplig. Jag
skall ta ett exempel på vilka egendomliga
konsekvenser det kan bli, om dessa

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

175

bestämmelser träder i kraft. En änka
gifter om sig och äktenskapet består i
fem år. Efter fem år och en dag skiljer
hon sig från den andre mannen. Då får
hon ingen som helst pension. Även herr
Bengtsson r.låste väl medge att sådana
regler ter sig förbryllande.

Jag vill även säga några ord om en
fråga som såväl herr Jacobsson i Tobo
som herr Wahlund berörde. Det gäller
de s. k. föräldraänkorna. Jag hade den
uppfattningen — kanske herr Bengtsson
kan bekräfta det — att vi inom utskottet
blivit eniga därför att utskottets uttalande
var positivt på denna punkt. Jag
vill erinra om att 1958 års riksdag, som
behandlade motioner i denna fråga, som
en tänkbar utväg framhöll ett förtida
uttag av ålderspension. Man skulle också
kunna tänka sig att denna grupps behov
tillgodosågs genom att man mildrade
rätten till invalidförmåner. Inom utskottet
ansåg vi att det var lämpligast
att skicka detta förslag till socialpolitiska
kommittén. Detta trodde jag att vi
var eniga om. Jag blev förvånad då jag
såg att reservationen kom från centerpartiet
och folkpartiet.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att anlägga några synpunkter på en fråga,
som ingen av de föregående talarna
har berört, nämligen frågan om lämpligheten
av att nu införa en änkepension
utan inkomstprövning.

I motionerena 1:574 och 11:717 har
hemställts att riksdagen måtte besluta att
änkepension skall utgå med de belopp
som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition
nr 75 från den 1 juli 1960 men endast
efter inkomstprövning. Vidare har
där hemställts, att riksdagen måtte besluta
om uppskov med det slutliga ställningstagandet
till änkepensioneringens
utformning för att den frågan skall
kunna avgöras samtidigt med frågan om
utformningen av invalidpensioneringen.

Vi motionärer anser att förslaget om
att nu införa en änkepension utan in -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
komstprövning inger starka betänkligheter
och detta huvudsakligen av tre
skäl. Det första skälet är, vilket redan
framgått av klämmen i motionen, att eftersom
invalidpensioneringsfrågan ännu
inte är löst, bör man låta det slutliga
avgörandet av änkepensioneringens utformning
anstå, intill dess invalidpensioneringen
blir färdigutredd, för att de
båda frågorna skall kunna avgöras i ett
sammanhang. Det andra skälet är att
det statsfinansiella läget i dag inger
synnerligen starka betänkligheter. Även
ur den synpunkten bör man noga överväga,
innan man tar ställning till en reform,
som visserligen inte för det närmast
kommande budgetåret medför så
stora kostnadsökningar men som sedd
på längre sikt kommer att betyda avsevärda
utgifter. Det tredje skälet är närmast
av principiell natur, och det skall
jag senare återkomma till.

Jag vill först bara säga något om det
första skälet, nämligen relationerna till
invalidpensionerna. Det är uppenbart,
tycker vi motionärer, att det under en
övergångstid kan komma att uppstå fall
som är klart orimliga. En invalid får
i dag utan inkomstprövning 600 kronor
om året. Jag vet inte om kammarens ledamöter
har klart för sig vad förslaget
enligt utskottsutlåtandet innebär när
det gäller änkorna. Det innebär att en
änka med minderåriga barn under 16
år oavsett änkans ålder vid mannens
dödsfall får änkepension utan inkomstprövning.
Det innebär också att en änka
som inte har minderåriga barn men vid
mannens frånfälle är 50 år och varit
gift med honom i fem år får en icke inkomstprövad
änkepension. Men förslaget
innebär även att en änka som är under
50 år, ja t. o. m. så ung som 36 år,
får en inte inkomstprövad änkepension
— låt vara att änkepensionen för en
36-årig änka utgår med så litet belopp
alt vi kanske inte skall tala om den
med så stora bokstäver. Men det ter sig
ändå orimligt att en så ung människa
som en 36-åring över huvud taget skall

176

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

medges icke inkomstprövad pension. Vi
frågar oss om det är rimligt att barnlösa,
friska kvinnor med kanske utmärkta
inkomster skall erhålla 2 750 kronor om
året, om de vid makens död är 50 år,
och cirka 900 kronor om året, om de
är 40 år — detta i relation till att en
invalid i dag får endast 600 kronor om
året utan inkomstprövning.

Det kan invändas att dessa svårigheter
är av övergångskaraktär, därför att
man kan förvänta att invalidpensionsfrågan
snart kommer att bli löst. Ja, men
är inte detta också ett skäl till att man
i stället skall säga sig att man bör uppskjuta
det definitiva ställningstagandet
till änkepensionens utformning just därför
att det inte kommer att dröja så
länge, förrän invalidpensioneringen är
utredd och vi då kan ta definitiv ställning
till änkepensionsfrågan? Vi motionärer
menar därmed inte att vi skall underlåta
att från den 1 juli i år höja änkepensionerna
med i utlåtandet angivna
belopp. Vi har endast ansett att man bör
vänta med ställningstagandet i fråga om
avskaffande av inkomstprövningen för
att änkepensioneringen och invalidpensioneringen
skall kunna avgöras i ett
sammanhang och för att man på det
sättet skall kunna uppnå en rättvis avvägning
av utgående förmåner inom ramen
för samhällets resurser.

I det sammanhanget vill jag också
gärna säga att när det gäller barntilläggen
anser vi motionärer att de bör utgå
utan inkomstprövning.

Det statsfinansiella läget tillåter inga
överbud, och även inom utskottet har
man synbarligen haft klart för sig att
finansiella svårigheter kan uppkomma.

Vi måste undvika den situationen att
när invalidpensionen skall beslutas vi
saknar erforderliga medel härtill.

Det är inte bara hänsynen till invaliderna
som gör att man kan hysa betänkligheter.
Det finns många andra kategorier
som kan känna sig missgynnade
på grund av det förslag som nu föreligger,
t. ex. de som nu är änkor och

många gånger har stora svårigheter att
brottas med. Jag vill gärna säga till herr
Bengtsson i Varberg att man inte skall
skapa motsatsförhållande mellan dem
som nu är änkor och de s. k. blivande
änkorna. Å andra sidan tycker jag inte
heller att man helt kan bortse från att
de nuvarande änkorna fått vänta länge
på en angelägen förbättring. De kan måhända
nu anse att man är alltför frikostig
mot de nya änkorna och visar en
generositet som i många fall kan te sig
helt omotiverad.

Vi har också haft i åtanke de frånskilda
kvinnornas situation, som ofta
verkligen är bekymmersam. Vi har även
beaktat de s. k. hemmadöttrarna, som
efter strävsamma år, vid föräldrarnas
frånfälle många gånger får stora ekonomiska
svårigheter att brottas med. Det
ligger faktiskt snubblande nära att fråga,
om verkligen enbart änkeståndet
motiverar löpande underhållsbidrag, eller
för att tala med socialstyrelsen:
»Änkeståndet som sådant kan numera
knappast motivera löpande bidrag till
uppehället.»

Det är således även ur principiella
synpunkter synnerligen tveksamt om
änkepension över huvud taget bör utgå
utan inkomstprövning. Vi har alla varit
ense om ett grundskydd för ålderspensionärer,
och vi vill också — såvitt jag
förstår — sträva efter trygghet för invaliderna
genom en rimligt avvägd pension,
som skall utgå utan inkomstprövning.
Men är det ändå inte litet oförsynt
och kanske en aning kränkande mot
kvinnorna att de förutsättes behöva
samma grundskydd som en ålderspensionär
eller en invalid? Här är det dock
fråga om kvinnor i fullt arbetsför ålder.
Genom förslaget om icke inkomstprövad
änkepension kommer en änka
även i relativt unga år att beträffande
försörjningsmöjligheterna jämställas
med ålderspensionärer och icke arbetsföra.
Detta förslag vittnar om ett underkännande
av kvinnoras vilja och förmåga
att själva klara sina försörjnings -

Nr 14 177

Onsdagen den 27 april 1960 em.

problem. Därtill kommer att allt fler
kvinnor i dagens samhälle har inkomst
av förvärvsarbete. Jag tror, att statistiken
visar att inte mindre än 29 procent
av alla gifta inkomsttagare i dag är
kvinnor.

Utvecklingen får väl sägas gå i riktning
mot att ett allt större antal kvinnor
efter giftermålet behåller sitt förvärvsarbete.
I en sådan situation måste
det anses omotiverat att fatta beslut om
en icke inkomstprövad änkepension.
Det är en fråga som bör närmare övervägas.

I motionen har vi vidare diskuterat
möjligheterna av att införa en änklingspension,
givetvis utgående efter inkomstprövning.
Det finns utan tvivel
fall, då en man som blivit änkling
får stora ekonomiska svårigheter att
brottas med. Tag bara det exemplet att
hans hustru haft inkomst av förvärvsarbete
och dessutom har skött hemmet
utan någon hjälp. När hon faller ifrån
försvinner ju hennes inkomst och dessutom
måste mannen kanske anställa någon
person för att klara hushållet. Det
kan innebära en avsevärd ekonomisk
belastning för honom.

Vi har således ansett att man även bör
överväga frågan om en inkomstprövad
änklingspension.

Det är också rätt väsentligt att man
vid dessa överväganden undersöker
möjligheterna att få till stånd liberalare
regler för inkomstprövningen.

Med detta, herr talman, ber jag — eftersom
jag inte har möjlighet att yrka
bifall till motionen — att få föreslå att
8 § i lagen om folkpensionering måtte
erhålla följande lydelse: »Tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg minskas med
en tredjedel av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga
för gift pensionsberättigad 750 kronor
och för annan pensionsberättigad 1 000
kronor samt med ytterligare en tredjedel
i vad årsinkomsten må överstiga

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

gad och 1 400 kronor för annan pensionsberättigad.

Minskning skall, där rätt till såväl
tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg
som kommunalt bostadstillägg
föreligger, ske först å bostadstillägget
och därefter å tilläggspensionen, änkepensionen
eller hustrutillägget. Indextillägg
till änkepension och hustrutilllägg
minskas först sedan änkepensionen
eller hustrutillägget i övrigt bortfallit.»

I detta anförande instämde fröken
Wetterström (h), herr Hxggblom (h)
och fru Boman (h).

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! För centerpartiet har
frågan om folkpensioneringen och utbyggnaden
av den grundläggande tryggheten
på ålderdomen, vid försörjarens
bortgång o. s. v. alltid varit mycket väsentlig.
Redan i det första programutkastet
vid bildandet av dåvarande bondeförbundet
för snart 50 år sedan återfanns
på framträdande plats kravet på
tryggad ålderdomsförsörjning. Partiet
har även därefter städse hävdat, att det
skall finnas en tillräckligt stor pension
som ger grundtrygghet åt alla. Vi har
ställt oss avvisande till tanken på behovsprövning.

Vid 1956 års riksdag — alltså före
folkomröstningen och innan pensionsberedningen
hade gjort sitt ställningstagande
— lade vi fram en motion om att
folkpensionerna borde höjas, så att de
vid 1960-talets mitt uppginge till 6 000
kronor för äkta makar, räknat efter 1956
års penningvärde och inkomstnivå. Vi
satte detta belopp som mål för successiva
förbättringar.

Frågan hänsköts till pensionsberedningen.
I syfte att komma överens med
övriga däri representerade partier kompromissade
vi ned de 6 000 kronorna
till 5 400 kronor, och motsvarande sänkning
gjordes för ensamstående från 4 000
kronor till 3 600 kronor. Målsättningen
var enligt pensionsberedningen, att summan
5 400 kronor respektive 3 600 kro -

1 050 kronor för gift pensionsberätti12
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr 1''t

178 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

nor, räknat i 1957 års penningvärde,
skulle uppnås år 1968. Vi fann det —
som sagt — riktigt att biträda denna
kompromiss framför att äventyra frågans
lösning på ett någorlunda hyggligt
sätt.

Inom pensionsberedningen rådde
enighet om målsättningen men även om
takten för utbyggnaden. Också av företrädarna
för dem, som ville ha en lagstadgad
tilläggspension ovanpå folkpensionen,
blev denna målsättning och denna
takt accepterade. Under folkomröstningen
förklarades från olika håll under
hela kampanjen, att så stor skulle
folkpensionen bli år 1968, så stor skulle
höjningen bli år 1960, så stor skulle den
bli år 1962 o. s. v. Jag är inte i stånd
att begripa annat än att de som läste
folkomröstningsbroschyrerna måste ha
uppfattat detta som ett löfte, inte bara
om slutmålet fram till år 1968 utan
även om storleken av de olika höjningarna,
år 1960, år 1962 etc.

Inom det särskilda utskott, som vid
1958 års riksdag behandlade ärendet om
folkpensionerna, togs frågan om takten
i höjningarna upp till prövning. Som
bekant uttalade sig utskottet för samma
mål år 1968 som pensionsberedningen
satt, men i fråga om takten i höjningarna
ansåg utskottet »det icke lämpligt
att riksdagen nu binder sig». — »Vid
varje ytterligare höjning av pensionsnivån
bör möjlighet föreligga för statsmakterna
att bestämma höjningens storlek
med hänsyn till den statsfinansiella
och samhällsekonomiska situationen.»

— »Utskottet vill dock uttala, att den
av pensionsberedningen föreslagna särskilt
kraftiga höjningen 1960 bör undvikas
och en jämnare» — märk väl:
jämnare, icke jämn — »successiv höjning
eftersträvas.» Särskilda utskottet
vid 1959 års riksdag refererade dessa
synpunkter och accepterade dem.

När centerpartiets representanter i
utskottet ansåg sig kunna gå med på
denna »jämnare» höjning, motiverade de
det därmed att pensionsberedningen

hade föreslagit att vid den stora höjningen
av folkpensionerna år 1960 skulle
en väsentlig reducering av de indexstyrda
bostadstilläggen företas. Då man
nu gick in för att icke göra någonting
åt bostadstilläggen, sade våra män i utskottet:
»Eftersom bostadstilläggen skall
bibehållas oförändrade, kan vi gå med
på denna jämnare höjning.»

Det är denna linje som centerpartiet
fullföljer i motionen till årets riksdag.
Vårt förslag innebär att pensionsbeloppet
höjes, dock med den minskning som
ungefär motsvarar kostnaden för att bostadstilläggen
bibehålies oreducerade.

Besparingsutredningen gick i sitt betänkande
ett steg längre och ville ha en
jämn höjning av folkpensionerna.

Inom centerpartiet tar vi fasta på vad
utskottet har sagt rörande de omständigheter
som bör vara utslagsgivande
för höjningens storlek. En av dessa omständigheter
är det samhällsekonomiska
läget. Det är säkerligen få som skulle
vilja göra gällande att detta läge i dag
är dåligt. Tvärtom lever vi i en högkonjunktur,
och det finns ingen möjlighet
att såsom ett återhållande moment
i detta sammanhang åberopa det samhällsekonomiska
läget. Vad vidare beträffar
kostnaderna för den extra höjning
av folkpensionerna, som vi inom
centerpartiet vill ha, påtar vi oss ansvaret
för och det obehag som kan vara
förenat med att förorda en ökning av
folkpensionsavgiften, fullt tillräcklig för
att täcka statens utgifter för denna
extra höjning.

Därmed tycker vi att vi gjort vad på
oss ankommer. Det är att märka att den
merhöjning vi förordat inte kan träda
i kraft förrän tidigast den 1 januari eftersom
folkpensionsavgiften inte kan höjas
förrän från och med år 1961. Det
är visserligen inte vårt fel att detta kan
ske först då, eftersom vi hade ställt ett
yrkande om höjning redan från och med
1960, och om detta yrkande hade bifallits
kunde den extra höjning av folk
pensionen som vi anser vara utlovad

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

179

och som vi betraktar som rättvis och
rimlig ha satts in redan från och med
1 juli i år. Men man måste finna sig i
förhållandena. När vår motion om förstärkning
av statskassan för detta ändamål
blev avslagen, hade vi inte annat
att göra än att återkomma nu och föreslå
genomförande av den extra höjningen
från det tidigaste datum som är möjligt
med hänsyn till hur snart det nu
går att ta in pengarna till statskassan.

De partier som står bakom ATP-reformen
har ju argumenterat så, att folkpensionen
varit otillräcklig, men vi tycker
inte att man har dragit den logiska
slutsatsen av resonemanget, vilket enligt
vår uppfattning vore att inrikta
krafterna på att förbättra folkpensionen.
För vår del har vi uttalat farhågor
för att ATP skulle medföra minskat
intresse för folkpensioneringen. Vi anser
att vi har fått belägg för att farhågorna
icke var ogrundade. Kom ihåg att
de som i dag är folkpensionärer och de
som blir folkpensionärer före 1963 icke
får ett öre genom ATP, men de får vara
med och betala de högre varupriser
som kan föranledas av tilläggspensionsavgifterna.

Intentionerna i pensionsberedningen
var uppenbarligen att åstadkomma en
kraftig ökning av folkpensionerna innan
man började betala ut tilläggspensionerna.
Det borde man ha försökt att bättre
fullfölja. Det hade varit en gärd av rättvisa
mot dem som nu är folkpensionärer
eller snart blir det och som genom
livslångt arbete varit med om att bygga
upp det välståndssamhälle, som vi otvivelaktigt
lever i, om man nu verkligen
sökt fullfölja inte bara pensionsberedningcns
intentioner utan också löftena,
givna under folkomröstningskampanjcn.
Det kan hända att någon stiger upp och
säger: »Vad är lovat?» Vi får tillfälle
att återkomma till det då.

Häri instämde herrar Hansson i Skegrie,
Börjesson, Elmwall, Svensson i Vä,
Johansson i Gränö, Carlsson i Bakeröd,
Hansson i önnarp, Brandt i Sätila, I.ars -

Åndring i lagen om folkpensionering, m. m.

son i Luttra, Vigelsbo, Björkänge, Eriksson
i Bäckmora, Larsson i Norderön
och Nilsson i Tvärålund (alla ep).

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag kan säkert inte efter
alla de välformulerade och långa anföranden
som hållits här i kammaren berika
debatten med något direkt nytt,
men då jag med avseende på änkepensionerna
och övergångsbestämmelserna
har lämnat en blank reservation vill jag
ta kammarens tid i anspråk bara ett
par minuter för att motivera den.

Den reform som vi nu går att besluta
om kommer att hälsas med tillfredsställelse
av många tusen kvinnor i vårt
land. Den kommer att ge grundtrygghet
åt de många kvinnor som blir ställda
ensamma och som nu får bättre förutsättningar
att klara upp den situation
de kommit i. När sedan den beslutade
ATP-pensionen blir fullt utbyggd skapas
full ekonomisk trygghet för dem.

Vi är alla glada över att kunna hjälpa
folkpensionärerna till den ökning av
folkpensionen som vi lovat dem och låta
dem åtnjuta något av den standardökning
som kommit andra grupper till del.
Allt detta är vi överens om. Men det
är inte bara superlativer jag skulle vilja
strö. Jag skulle vilja peka på några grupper
som fortfarande blir ställda utanför:
de äldre änkorna och de frånskilda
kvinnorna. Dessa bägge grupper har
haft det svårt. Det är till stor del kvinnor
som haft stora barnskaror att ta
hand om. Att göra sig gällande på arbetsmarknaden
är inte så lätt när man
är i 50—60-årsåldern. När vi möter dem
och de frågar oss vad de får genom den
nu framlagda propositionen, kan vi i
många fall komma med glädjebudskap,
men i många andra fall måste vi svara:
»Du får ingenting.»

Jag iir väl medveten om att varje ny
grupp som ekonomiskt skall lyftas upp
drar mycket pengar. Jag iir också väl
medveten om att vi har en väl utbyggd
socialvård att hänvisa en del grupper

180 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

till. Men det är icke socialvård de här
kvinnorna önskar, utan en pension, och
den vill de ha som erkänsla för strävsamt
arbete. Det förvånar inte att de blir
missnöjda, när de gör jämförelser med
de yngre grupperna.

De socialdemokratiska kvinnorna har
då det gällt sociala reformer varit orosstiftare.
Jag kan försäkra statsrådet att
det kommer vi att vara också i det här
fallet. Vi kommer att hävda att dessa
eftersatta grupper måste bli hjälpta.

Bland de eftersatta grupper, som har
svåra ekonomiska problem som med det
snaraste behöver lösas, vill jag också
nämna invaliderna och hemmadöttrarna.
Deras problem, som här har berörts,
måste bli nästa etapp i det sociala
försäkringsbygget. Detta påpekande
vill jag göra med adress till statsrådet
Nilsson.

Sedan vänder jag mig till fru Kristensson,
som rekommenderade inkomstprövning.
Men, fru Kristensson, denna
kommer kanske att slå litet olika. De
grupper jag tänker på kanske inte fru
Kristensson heller vill vara med om
att ställa litet i skymundan. Jag skall
bara ta ett enda fall, fru Kristensson:

Ett kvinnligt tidningsbud, vars arbete
är enkelt och inte så väl avlönat får en
pension på 2 750 kronor, och för att hon
bär tidningar får hon 3 200 kronor. Hon
har alltså en årlig inkomst på 5 950 kronor.
Nu vill högern att den skall skäras
ner. Man vill beröva henne en del av
hennes änkepension. Hon skulle då få
bara 1 550 kronor plus de 3 200 kronor
som hon erhåller för att hon bär omkring
tidningar. Hennes sammanlagda
inkomst skulle då bli 4 750 kronor om
året. Jag tror inte att fru Kristensson
och hennes partivänner anser att det är
de här grupperna som skall drabbas av
minskningen.

Herr talman, jag har inget yrkande.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara i korthet
säga till fru Eriksson i Ängelholm att
jag är fullt medveten om att de nuvarande
reglerna för inkomstprövning
inte är tillfredsställande; det sade jag
också i mitt första anförande. Jag är således
medveten om de här konsekvenserna,
men jag kan inte frigöra mig från
känslan av att det är ännu egendomligare
att en invalid i dag inte kan få mer
än 600 kronor om året utan inkomstprövning.
Det är den relationen som
jag tycker att man skall ha för ögonen.
Om kammaren fattar det beslutet att vi
skall uppskjuta det här avgörandet, hoppas
jag att man kommer att använda
tiden till att också ompröva reglerna
för inkomstprövningen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Här har sagts att det
beslut som andra kammaren står inför
skulle innebära att vi inte fullt ut har
hållit löftena till våra folkpensionärer.

Det förslag om folkpensionerna som
riksdagen skall ta ställning till innebär
både en höjning av pensionsbeloppen
och en omläggning av familjepensionerna.

1958 genomförde statsmakterna senast
en förbättring av folkpensionerna. Då
höjdes pensionen för ensam pensionär
med 150 kronor. Gången dessförinnan
var 1956, då höjningen blev 200 kronor.
Nu har regeringen föreslagit en
höjning med 250 kronor för ensam pensionär
och 350 kronor för två makar.
Den föreslagna standardökningen tillsammans
med förslaget om ändring av
familjepensionerna gör att 1961 års förbättringar
blir de största som har förelagts
riksdagen efter den stora folkpensionsreformen
1946.

Ett par talare har tidigare varit inne
på en historik och gjort jämförelser
mellan förhållandena under tider
som gått och förhållandena i dag. Det
skall jag också göra. Folkpensionerna

Onsdagen den 27 april 1960 era.

Nr 14

181

har genomgått en utveckling så väldig
att de som var pensionärer för ett 20-tal år sedan knappast kunde föreställa
sig att något sådant var möjligt. 1938
kostade folkpensionerna totalt mindre
än 150 miljoner kronor om året. Genom
1946 års reform steg kostnaderna till
850 miljoner kronor och för nästa budgetår
räknar vi med en totalkostnad av
mer än 2 850 miljoner kronor om året.
Jag finner därför att det verkligen är
en överdrift när en av centerpartiets
talare i första kammaren för några timmar
sedan på tal om det förslag som
nu föreligger sade, att vi inte borde utsätta
oss för historiens dom att vi bara
har sörjt för oss själva — det var
med tanke på tjänstepensioneringen —
men att vi har glömt våra gamla. Att
med de fakta som vi har för ögonen
komma med ett dylikt påstående, är
mindre välbetänkt.

I själva verket är det så att den allmänna
levnadsnivån i vårt land visserligen
har stigit kraftigt under denna 20-årsperiod men att folkpensionärernas
andel av nationalinkomsten på samma
gång har ökat väsentligt. Då vi har genomfört
det förslag som nu ligger på
bordet, avsätter vi till våra folkpensionärer
en fyra gånger större andel av
våra samlade resurser än vi gjorde 1938,
vilka resurser dessutom har blivit så
mycket större nu än de då var.

Den i årets proposition föreslagna
standardhöjningen med 250 kronor för
en ensamstående pensionär och 350 kronor
för ett gift pensionärspar står i
överensstämmelse, påstår jag, med vad
riksdagen enhälligt uttalat sig för 1958.
Det skall medges att detta riksdagsbeslut
innebar en viss förskjutning av det
program för folkpensionernas höjning
som allmänna pensionsberedningen hade
tänkt sig. För de folkpensionärer som
bäst behöver sin folkpension är emellertid
denna förskjutning inte så stor.
Man måste ju komma ihåg att pensionsberedningen
ville avskaffa de kommunala
bostadstilläggen. För varje hundra -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

lapp i pensionshöjning under 60-talet
ville pensionsberedningen ta ifrån pen''
sionärerna 50 kronor i bostadstillägg.
Jag vill erinra om att över en halv miljon
pensionärer har kommunala bostadstillägg,
d. v. s. ungefär hälften av
våra åldringar och de allra flesta av
invaliderna och änkorna.

När beredningen föreslog en ökning
med 700 kronor 1960 och 150 kronor
år 1962, betydde detta i realiteten en
ökning med 350 kronor plus 75 kronor
för de mest behövande, d. v. s. 425 kronor
på två år. Nu föreslås 250 kronor
för år 1960 utan någon minskning av
bostadstilläggen. Alla räknar vi ju med
att kunna höja folkpensionerna lika
mycket 1962. Det blir 500 kronor på
två år, alltså något mera än beredningen
tänkte sig för de mest behövande pensionärerna.

Hur man skall göra med bostadstillläggen
i framtiden finns det inget beslut
om, men för egen del vill jag deklarera
att jag inte vill medverka till
att dessa tillägg försvinner eller reduceras
på det sätt som allmänna pensionsberedningen
har föreslagit.

Vi har i dag hört att den borgerliga
oppositionen inbördes står splittrad på
tre olika ståndpunkter. Centerpartiet
vill höja folkpensionerna så att man är
uppe i en höjning med 500 kronor redan
1961. Folkpartiet vill liksom regeringen
höja med 250 kronor nu, och
högern har bitit sig fast i pensionsberedningens
propå om en avveckling av
bostadstilläggen och låter höjningen
följaktligen stanna vid 125 kronor för
flertalet av dem som bäst behöver sin
folkpension.

Regeringens förslag medför såsom vi
alla vet en ökning av de samlade folkpensionskostnaderna
med cirka 370 miljoner
kronor. Ett genomförande av högerns
förslag skulle trots prutningarna
leda till en kostnadsökning på cirka 300
miljoner kronor. Centerpartiets förslag
skulle däremot dra nära 600 miljoner i
ökade årskostnader. Det är närmare 300

182

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

miljoner som skiljer centerpartiets och
högerns bud.

Denna betydande splittring mellan''
dessa båda oppositionspartier är märklig
allra helst som centern — jag gör
det påståendet herr Wahlund — för icke
alls så länge sedan var ense med
högern och andra partier om 1960 års
pensionshöjning. Inte önskar jag att vi
skall försöka politiskt bakbinda varandra
vid vad vi tidigare har sagt, men
faktum är att centerpartiet dessutom
har stått högern mycket nära i sin iver
att avveckla de kommunala bostadstillläggen.
Den förvandling som partiet nu
har genomgått är nästan oförklarlig,
men jag tror att motionen har skrivits
med handen på folkpensionärernas
puls.

När emellertid herr Wahlund här gör
gällande att vi har skyldighet att följa
beredningens förslag och att han egentligen
alltid har intagit denna ståndpunkt,
får han förlåta mig om jag har
litet svårt att utan vidare skriva under
detta. Jag vill erinra om att i pensionsutskottet
år 1958, i vilket herrar
Wahlund och Eliasson satt med, sade
man ifrån, att den särskilt kraftiga ökningen
1960 borde undvikas. Redan detta
var ju ett avsteg från beredningsförslaget.
Vidare föreslog han att bostadstilläggen
skulle avvecklas och att förslag
härom skulle föreläggas 1959 års
riksdag. I pensionsutskottet 1959 fick
vi en erinran om 1958 års ståndpunkt
och ingen ändring signalerades. 1959
förklarade herr Eliasson genom sitt deltagande
i besparingsutredningen, att
han stod fast vid 1958 års rikdagsuttalanden,
och i centerpartimotionen
1960 säger man plötsligt att det är nödvändigt
att i huvudsak följa den takt
beredningen har föreslagit. Jag kan inte
förstå hur man under dessa omständigheter
kan göra gällande, att man inte
skulle ha ändrat sig.

Nu säger herr Wahlund att det inte
ligger några valtaktiska spekulationer
bakom. Han gör vidare gällande, att man

i och för sig inte har någonting emot
att få folkpensionärernas röster, och så
säger han att det under folkomröstningen
visade sig att endast 13 procent av
folkpensionärerna understött linje 2.
Han erinrade i det sammanhanget om
vår affisch med den gamle mannen med
mustasch och medalj. Jag tror mig ha
funnit en förklaring till centerns ståndpunkt
i att man har inregistrerat de där
13 procenten som för litet. Det har tydligen
inte lämnat centerpartiet och statistikern
herr Wahlund någon ro, och
detta kan måhända vara en förklaring
till den ståndpunkt man nu intar.

Om centerpartiets förslag kunde genomföras,
skulle våra kostnader för
folkpensionerna bli 3 085 miljoner kronor
år 1961. Låt oss tänka över ett ögonblick:
vi har i vårt land 2,2 miljoner
enskilda hushåll, om vi bortser från
rena pensionärshushåll. Slår vi ut de
nuvarande folkpensionskostnaderna på
alla dessa 2,2 miljoner hushåll, betyder
det att varje hushåll i genomsnitt avstår
mellan 1 000 och 1 150 kronor om
året till våra folkpensionärer. Enligt regeringens
förslag ökas detta belopp med
drygt 150 kronor — inemot 15 procent
—- till 1 300 kronor. Centerpartiet vill
lägga på vtterligare 100 kronor per hushåll.

Jag medger att vi för vår del anser
det vara klokt att i detta läge inte kräva
en större insats av den aktiva befolkningen
än vi har föreslagit, trots att
jag är helt överens med herr Hedlund
om att de nuvarande folkpensionärerna
under sin aktiva tid har i hög grad bidragit
till att skapa möjligheterna för
de standardförbättringar som vi nu genomför.

Allt vårt handlande i pensionsfrågan
bygger på solidaritet mellan generationerna,
men det kan ligga en fara
i att utsätta solidariteten för alltför stora
påfrestningar. Det är bl. a. detta som
har dikterat den ståndpunkt som regeringen
har intagit och som vi tidigare

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

183

har varit överens med de övriga demokratiska
partierna om.

Detta ger mig anledning att också ta
upp ett påstående som alla de tre borgerliga
partierna mer eller mindre
öppet har antytt. Man gör gällande att
den allmänna tilläggspensioneringen
innebär något av ett hot mot folkpensionerna.
Jag vill säga att redan den
propositionen, som ligger på riksdagens
bord och i vilken regeringen året efter
beslutet om tjänstepensionen föreslår
den största sammanlagda förbättringen
av folkpensionerna sedan 1946, borde
vara tillräckligt klargörande i fråga om
socialdemokratiens inställning. Vad som
nu sker inom tilläggspensioneringen
och som kommer att ske även i framtiden,
om inte pensionsbeslutet rubbas,
är ju, som herr Bengtsson i Varberg
underströk, ett avgiftssparande,
och det sparandet möjliggör investeringar
som ökar kapaciteten hos vår
produktionsapparat, som ju skall betala
bl. a. alla våra pensionskostnader.

Jag vill göra ett påpekande i anslutning
till ett påstående som finns i centerpartimotionen
men som herr Wahlund
inte tog upp i sitt anförande i dag.
Centerpartiet påstår att ATP-beslutet
medför en försämring av statens finanser
med så och så många miljoner
kronor. Centern menar tydligen följande:
Staten går miste om skatt på
det belopp som nu går i avgifter till
ATP. Om ATP inte funnes, skulle man
ha fått betala inkomstskatt på dessa
pengar.

Låt mig i anslutning till detta resonemang
bara göra ett par erinringar.
Senast för någon månad sedan ville
centerpartiet att dess personliga frivilliglinje
skulle ersätta den lagfästa
tilläggspensioneringen. Har man då
skänkt en tanke åt hur mycket den
personliga frivilliglinjen skulle försämra
statens finanser om det verkligen skulle
bli något av den och den skulle bli så
allmän som man har velat ge sken av?
Pensionsavgifterna skulle ju då bli sky -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

höga i jämförelse med det nuvarande
uttaget till ATP, för att inte tala om alla
de övriga formerna av skattefria ersättningar
till pensionsändamål som
centerpartiet har föreslagit. Det skulle
verkligen bli ett skattebortfall för staten
som hette duga. Skulle centerpartiet
ha låtit detta skattebortfall hindra
en höjning av folkpensionerna? Det tror
inte jag. Men då kan jag ännu mindre
fatta, varför ATP med sina låga avgifter
kan stå i vägen för folkpensionshöjningen.
Jag måste säga att det dunkelt
tänkta är det dunkelt sagda och tvärtom.

I detta sammanhang vill jag också
påminna om centerpartiets förslag
1958 som gick ut på att alla i statens
tjänst skulle få välja mellan att bibehålla
sin pensionsrätt och att genast
få ta ut värdet av denna i form av kontantlön.
Nu fanns det visserligen inte
en enda löntagarorganisation som reflekterade
på det anbudet, men antag
att förslaget hade genomförts och alla
statsanställda hade gjort ett uttag på
låt oss säga i genomsnitt ett par tusen
kronor. Ja, det skulle ha betytt en kostnad
för staten på 600 miljoner kronor,
d. v. s. lika mycket som centerpartiet
i dag skulle behöva för folkpensionsförbättringar,
om det skall vara någon
mening med förslaget. Och inte är det
väl någon som tror att centern därmed
riskerar att behöva säga nej till folkpensionerna! Detta

tycker jag visar halten av den
argumentation centerpartiet kan prestera
i sina mörkare stunder. Jag medger
att man kanske inte har så många sådana
i partiet, men jag tycker att man
bär — i sin i och för sig förklarliga vilja
att komma åt den allmänna tjänstepcnsioneringen
— har fallit för ett resonemang,
som inte står i överensstämmelse
med den goda sed för samvaro vi
egentligen skulle önska oss.

Oppositionspartiernas inbördes olika
ståndpunkter i fråga om de nu aktuella
folkpensionsförbättringarna motsvaras

184 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

också av en splittring beträffande finansieringen.
Högern vill höja avgiften
med en halv procent och centerpartiet
med en procent. Folkpartiet anser att
en höjning med eu procent behövs,
ifall omsättningsskatten slopas. Enligt
regeringens uppfattning skall kostnaderna
för årets pensionsreform inte
komma på skattsedlarna vare sig på det
ena eller andra sättet, och det är enligt
mitt förmenande en fördel att kunna
finansiera pensionshöjningarna med
den allmänna varuskatten och slippa ta
ut några ökade avgifter.

Den av regeringen föreslagna standardhöjningen
av folkpensionerna ligger
sålunda inom ramen för våra möjligheter.
Den kommer också att genomföras,
och när allt kommer omkring
är väl detta det mest väsentliga.

Sedan också bara några ord om änke-
och familjepensioneringen.

Jag anser att jag inte behöver gå närmare
in på den saken, efter det anförande
herr Bengtsson i Varberg tidigare
hållit. Vi får emellertid komma ihåg
att vi med det förslag som nu framlagts
siktar framåt. Vi vet att ungefär 10 000
kvinnor under 67 år varje år förlorar
sina män genom dödsfall. När vi genomför
en sådan reform som denna, så
uppstår naturligtvis alltid gränsfall. Jag
får då säga som herr Strand sade i
första kammaren, att man väl egentligen
inte då bara skall blicka framåt, på de
änkor som tillkommer efter den 1 juli
1960, och göra jämförelser mellan vad
de får och vad de änkor får som tidigare
inträtt i änkeståndet. Man bör
väl också blicka tillbaka och göra jämförelser
med de förhållanden som tidigare
rådde och vad man nu kommer
att få. Och då vill jag erinra om att
cirka 30 000 kvinnor redan nu uppbär
änkepension eller änkebidrag från folkpensioneringen
med högst 2 000 kronor
per år, bostadstilläggen oräknade.
Och eftersom änkepensionen skall
höjas till samma belopp som pensionen
för en ensam ålderspensionär, för när -

varande 2 750 kronor, så får alla dessa
änkor en höjning på 750 kronor om
året.

Vidare leder de nya reglerna till att
närmare 35 000 kvinnor som redan blivit
änkor men hittills inte kunnat få
någon folkpensionsförmån, får änkepension
från den 1 juli i år.

Vi har för närvarande 300 000 änkor,
och av de 110000 änkorna under 67
år som alltså inte är folkpensionärer
i gängse bemärkelse får cirka 65 000
efter den 1 juli del av den nya änkepensionen.
Som förut påpekats blir reformen
inte verkningslös för de återstående
45 000 änkorna heller. Också
de uppfyller i de allra flesta fall de nya
villkoren i fråga om ålder eller barn
under 16 år. De får därför vilande änkepensionsrätt,
innebärande att om deras
inkomster upphör eller sjunker till
en viss nivå, så utbetalas änkepension
även till dem. På det sättet får även de
ett skydd genom den nya änkepensionen.

Herr talman! Genom den reform som
vi nu går att genomföra kommer år
1960 att värdigt ansluta sig till de närmast
föregående årens stora avgöranden
på pensionsområdet. Avsikten är att
skapa verklig trygghet för alla, trygghet
för familjen och trygghet inför ålderdomen.
I denna strävan bildar den nya
tilläggspensioneringen och de förbättrade
folkpensionerna ett enhetligt
mönster. Vi bygger ut folkpensionen
samtidigt som vi bygger ut den framtida
tjänstepensionen. Tryggheten är det
väsentliga, och den är odelbar.

Att göra det bästa av nuet och bygga
för en ännu bättre framtid i solidaritet
mellan generationerna har varit och är
vår strävan, och det ligger till grund
för vår ståndpunkt både när det gäller
tjänstepensionen och folkpensionen.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det vore mycket att
säga om socialministerns anförande.
Jag får i detta korta genmäle nöja mig

Nr 14

185

Onsdagen den 27 april 1960 em.

med att ta upp de punkter där socialministern
vände sig direkt till mig.

Jag skulle ha ändrat ståndpunkt sedan
1958, framhöll socialministern.
Han kunde inte kritisera vad jag sade i
mitt anförande, ty jag läste upp ordagrant
vad vi sade i pensionsutskottet
1958 och vad som sedan blev riksdagens
beslut. Det enda »tillägget» var att
jag lade tonvikten på vissa ord för att
framhäva dem. Jag läste dessutom upp
delar av vår reservation den gången,
där jag särskilt pekade på hur vi motiverade
vår inställning med hänsyn till
den ändrade ståndpunkten i fråga om
de kommunala bostadstilläggen.

Vad som sades i pensionsutskottet år
1958 och som vi biträdde, det var att
det skulle bli en jämnare utveckling av
ålderspensionerna. Socialministern berörde
inte alls vad herr Hedlund hade
sagt härom i sitt anförande strax innan,
där han exakt förklarade vår ståndpunkt.
Jag kan instämma i varje ord
herr Hedlund där sade.

Nej, herr socialminister, det nya momentet
i denna sak kom när den s. k.
besparingsberedningen framförde sitt
förslag om den jämna trappan upp till
3 600 respektive 5 400. Det var den s. k.
besparing som besparingsberedningen
ville göra på folkpensionerna. Där sade
vi som parti nej så snart frågan kom
till partiinstans. Socialministern kan
säga att vi frångick »vår» ståndpunkt i
besparingsberedningen. Men så har också
andra partier, inklusive socialdemokraterna,
gjort på andra punkter, så den
invändningen tar jag med god ro.

Jag hade inte tänkt att vi här skulle
behöva forska i varandras föregående,
och jag brukar inte samla på citat. Men
jag fick ett just i min hand, som jag
själv väl kommer ihåg. Det var från radiodebatten
den It oktober 1957, då socialminister
Torsten Nilsson yttrade följande:
»För egen del så kan jag bara
försäkra, att om jag skall fortsätta som
socialminister så nog skall folkpensionärerna
få den förbättring som vi alla

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

varit med om att lova dem.» Det var
den 11 oktober 1957, och det som vi då
hade lovat folkpensionärerna var just
pensionsberedningens förslag, inte riksdagsbeslutet
av år 1958.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Man kan naturligtvis
se olika på innebörden av vad som sagts
vid skilda tillfällen, men nog känner vi
med oss inom centerpartiet att vi i folkomröstningskampanjen
1957 ställde ut
vissa löften även om hur stor höjningen
borde bli 1960.

Vi hade ungefär samma redogörelse i
fråga om folkpensionen i våra papper
och broschyrer som man hade på en del
andra håll. Jag har framför mig här ett
papper för linje 1. Där sägs det om
folkpensionen, att höjningen genomföres
i 6 etapper. Den första kommer i
juli nästa år med 150 kronor för ensam
pensionär och 240 för två makar. År
1960 infaller enligt förslaget den största
ökningen, 700 kronor för ensamstående,
820 kronor för makar. Det blir en verkligt
rejäl lyftning, säger man vidare.
Ingressen till detta är: »Låt oss först
se på den delen av förslaget som man
enats om.» De som känner med sig att
de står bakom propagandan, måste nog
anse sig ha ett förflutet. Jag talar egentligen
bara i det avseendet för oss i centerpartiet;
vi tycker att vi har det.

Sedan vill jag naturligtvis stryka under
att de 250 kronor för ensamstående,
som nu föreslås i höjning, visst inte
är något obetydligt belopp. Det är ungefär
10 procent, men vi skall komma ihåg
att det är 10 procent för två år. Det
dröjer två år till nästa gång, och det
blir 5 procent om året. Om man jämför
dessa 5 procent med de lönelyftningar
och löneglidningar, som man har fått
och får på arbetsmarknaden, tror jag
nog att man har rätt att säga att detta
inte är den kraftiga insats, som skulle
innebära ett inhämtande av eftersläpningen.

Det är ganska naturligt att vi inom

186 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

centerpartiet håller så styvt på folkpensionen,
eftersom vi var emot ATP
av flera skäl. ATP är ju garanterad bara
en viss del av befolkningen. Åtminstone
en halv miljon människor får själva
svara för om de skall ha en ATP-pension
eller inte. Det finns alltså goda skäl
för vår ståndpunkt. Ett är att vi känner
oss bundna från 1957 års kampanj.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag har redan tidigare
sagt att jag inte vill söka medverka till
att vi skall bakbinda varandra med
hjälp av de tidigare uttalanden vi till
äventyrs kan ha gjort, men jag tycker
att man därför inte behöver förneka att
man kanske inte intar riktigt samma
ståndpunkt som man gjort tidigare.

Herr Wahlund säger att jag borde
lyssna till betoningen när han yttrar
sig. Men det är inte alltid man kan ha
herr Wahlund med sig så att man kan
lyssna till hans speciella läsart för att
förstå vad centerpartiet menar. Man
kan emellertid inte komma ifrån att det
i den reservation som centerpartiet lade
fram 1958 sades: »Med hänsyn bl. a. till
att utskottet förordat en jämnare höjning
av folkpensionsbeloppen fram till
år 1968 än den av pensionsberedningen
föreslagna anser sig dock utskottet icke
berett att tillstyrka yrkandet i motionerna
1:326 och 11:417 att principbeslut
nu skall fattas om avveckling av de
kommunala bostadstilläggen och av
statsbidragen därtill enligt de i motionerna
föreslagna riktlinjerna. Med hänsyn
till angelägenheten av att principerna
för bostadstilläggens avveckling
fastställes utan onödigt dröjsmål förordar
utskottet att denna fråga göres
till föremål för ytterligare prövning
samt att förslag i ärendet förelägges
1959 års riksdag.» Jag kan inte fatta
denna reservation av herrar Wahlund,
Eliasson i Sundborn och Hansson i
Skegrie på annat sätt än att den syftade

till en avveckling av de kommunala
bostadstilläggen.

Herr Hedlund anförde ett citat ur en
broschyr från linje 1. Han sade att man
där hade hänvisat till de siffror beträffande
folkpensionshöjningen som beredningen
hade avlämnat. Men om han
vänder bladet och tittar på nästa sida så
skall han finna att linje 1 klart sade
ifrån att det vi röstade om absolut inte
var folkpensionen. På nästa sida står
nämligen följande: »Som tjänsteman

kanske Du har en annan mening om
grundpensionens storlek och fördelningen
av kostnaderna på avgifter och
skattemedel, men folkomröstningen gäller
inte den frågan. Folkomröstningen
gäller olika sätt för en tilläggspension,
alltså en tjänstepension utöver folkpensionen.
Detta framgår också av den
gemensamma ingressen på röstsedlarna
för de olika förslagen.»

Jag tycker verkligen att linje 1 genom
detta har täckning för den ståndpunkt
som vi hävdar nu. Vi har inte
tagit ståndpunkt till frågan om folkpensionshöjningen.
Folkomröstningen
gällde något helt annat, nämligen tillläggspensionen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det har diskuterats
mycket om vad som hände 1958. Jag
vill för min personliga del göra klart —
liksom herr Wahlund redan gjort — att
om man från vårt håll med orden »jämnare
successiv höjning» hade avsett
detsamma som »jämn», så hade jag
aldrig skrivit på utskottets utlåtande.
Det hade inte heller herrar Wahlund
och Hansson i Skegrie gjort.

Nu säger socialministern, att jag skulle
ha godkänt samma sak i besparingsutredningen.
Jag skall inte diskutera
allt vad som hände i besparingsutredningen.
Jag vill dock klargöra för socialministern,
att jag vid två tillfällen
i besparingsutredningen hävdade, att

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 187

man för år 1960 skulle föreslå högre
belopp än 250 respektive 350, och jag
stödde mig på argumentationen att utskottets
skrivning inte innebar en
»jämn» utan »jämnare» höjning. Det
kan herr Nilsson kontrollera hos de
övriga ledamöterna i besparingsutredningen.
Jag fick inget stöd för den linjen,
och därför släppte jag den.

Anledningen att jag accepterade förslaget
i besparingsutredningen var ju
den, att vi genom att göra eftergifter,
som i många fall var smärtsamma, skulle
skapa förutsättningar för en parlamentarisk
enighet i fråga om besparingsförslaget.

När regeringen förklarade, att den
skulle ta de russin som den tyckte passade,
var hela fältet upprivet, och det
fanns då ingen anledning för mig att
stå fast vid min ståndpunkt i besparingsutredningen.
När vårt parti var
berett att ta en avgiftshöjning för att
klara finansieringen av högre folkpensioner,
hade jag ingen anledning att
motsätta mig det.

I fråga om principbeslutet angående
de kommunala bostadstilläggen innebär
icke vår reservation att vi förordar en
absolut avveckling. Vi begärde att få
klarhet för framtiden. Det sades nämligen
från flera håll i särskilda utskottet,
att så länge man inte visste hur det
skulle bli med de kommunala bostadstilläggen,
skulle många företag vara
mindre angelägna att betala ut pensioner
åt sina anställda. Man måste därför
få klarhet i denna fråga med hänsyn
till kommunerna och framtiden.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som socialministern säger att omröstningen
inte gällde folkpensionen. Men
det är också riktigt att pensionssystemet
avsågs komma att bestå av två delar,
folkpensionen i botten och tilläggspensionen
ovanpå, vilket ju namnet »tilllägg»
för övrigt anger. Om man då har
talat om i broschyrerna hur den undre

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

delen skall byggas upp och lämnat en
utförlig redogörelse för vilka steg som
skall tas år efter år och lagt till att partierna
är ense om detta, så tycker nog
vi i centerpartiet att vi varit med om
att ställa ut ett löfte.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Beträffande besparingsutredningen
så låg väl egentligen saken
till på det sättet att den sade rent ut i
siffror vad vi under hand kommit överens
om vid 1958 och 1959 års riksdagar.
Herr Eliasson skrev sålunda sitt
namn under de belopp som vi hade
räknat med. Besparingsutredningen registrerade
bara den ståndpunkt som
man visste att riksdagen hade intagit
tidigare. Det sades bara rent ut. Vad
som sedan skedde med besparingsutredningens
förslag är en annan sak, som
är ovidkommande i denna diskussion.
Det väsentliga är att besparingsutredningen
skrev ut de belopp vi alla under
hand egentligen var överens om.

När det gäller frågan om de löften
som utställdes under folkomröstningskampanjen
och under den debatt som
ägde rum 1957 så måste jag för herr
Wahlund understryka — och det behövs
inte någon särskild läsart för att
komma till klarhet om det — att vad
mitt löfte beträffar så gällde det det
belopp som vi alla varit överens om
skulle vara genomfört år 1968, och det
löftet står jag fortfarande vid. Men vi
har också varit överens om att det
skulle bli en jämnare höjning — alldeles
oavsett vilken betoning vi lägger på
ordet — än vad pensionsberedningen
på sin tid föreslog.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste än en gång
upprepa för socialministern att det är
alldeles riktigt, att besparingsutredningen
i sin skrivning har åberopat riksdagens
uttalande om en successiv jämnare

188

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

höjning. Men det strider inte mot_ formuleringen
i särskilda utskottet, om
man tar ett större belopp 1960 än t. ex.
1962 och 1964. Den uppfattningen har
jag hävdat i besparingsutredningen under
de förberedande diskussionerna.
Men jag har inte fått stöd för den uppfattningen.

Herr socialminister! Jag har tolkat
skrivningen i särskilda utskottet på ett
annat sätt än socialministern gjort. Det
har jag hävdat i utredningen och det
har jag velat redovisa här.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Till det senaste skulle
jag bara vilja göra en enda kommentar:
»Vad som är skrivet är skrivet», sade
Paulus.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! När jag någon gång i
förmiddags begärde ordet i denna fråga
var det givetvis inte för att bara understryka
alla de fördelar jag ansåg att
propositionen och därmed också utskottsutlåtandet
hade. Min avsikt var
helt enkelt att ställa ett ändringsyrkande
beträffande övergångsbestämmelserna.
Nu är jag förhindrad till detta eftersom
första kammaren redan fattat
sitt beslut och något ändringsyrkande
där inte ställdes. Ett yrkande i
denna kammare skulle alltså nu endast
betyda en tom gest, och tomma gester
blir ingen människa hjälpt av. Däremot
kan jag givetvis vädja till regeringen
och hoppas att den så snart som möjligt
granskar de övergångsproblem som
finns.

Det är visserligen en oerhört liten
grupp det gäller, men de kvinnor som
befinner sig vid denna så markanta och
onekligen drastiska gränslinje är därför
inte mindre drabbade av det hela.

Ett exempel som motsvarar vad jag
själv tänkt anföra har herr Björkman
tidigare framfört. Ett annat exempel
tar jag mig friheten att dra för kam -

maren. Det gäller en kvinna som är mor
till flera barn. Hon blev änka 1944. Hon
var då 35 år gammal. Yngsta barnet var
1 år. I dag är kvinnan 52 år, och yngsta
barnet fyller 16 år i juni. Hon får alltså
ingen rätt ens till behovsprövad pension.
En annan kvinna i samma ålder
som blev änka samtidigt och vars barn
fyller 16 år i juli får däremot full rätt
till inkomstprövad pension. Det är ju
alldeles självklart att dessa två kvinnor
och många andra med dem jämställda
kommer att få oerhört svårt att förstå
vari finessen i det hela ligger. Det är
väl, herr Bengtsson, på det sättet att de
kvinnor som i dag befinner sig i denna
situation lika väl som de kvinnor
som är i 60-årsåldern och anser sig berättigade
till en änkepension inte enbart
jämför sina egna situationer med den
tidpunkt då de inträdde i änkeståndet.
En sådan kvinna tänker inte bara på de
svårigheter hon genomlidit, utan hon
jämför först och främst den situation
hon befinner sig i i dag och den situation
den nyblivna änkan kommer att
befinna sig i vid samma tillfälle.

När jag därför som jag antydde gör
en hemställan till regeringen, främst
till socialministern, att titta på dessa
problem och granska dem litet noggrannare,
så gör jag det i den förhoppningen
att det då skall gå snabbare att
nå en lösning och få denna fula fläck
bortputsad så att vederbörande får del
av den reformvilja som annars gjort sig
gällande i hela förslaget.

Jag har den förhoppningen, att den
gamla viljan att värna om de sämst
ställda i samhället fortfarande finns
kvar. Trodde jag inte att det skulle
kunna gå snabbare att nå en lösning på
denna väg, hade jag kunnat välja mellan
reservationerna, men ingen av dem
sammanfaller till alla delar med den
uppfattning jag har i övriga frågor. Jag
skulle då ha blivit tvungen att bryta
loss någon del ur en tidigare reservation,
och detta anser jag varken praktiskt
eller lämpligt.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

189

Jag skall inte ta fler minuter av kammarens
tid i anspråk. Mycket av vad
jag ytterligare skulle vilja säga är redan
sagt, inte minst av fru Eriksson i
Ängelholm och herr Bengtsson i Varberg.
I förhoppningen att problemet
kommer att lösas för denna lilla men
därför inte mindre känsliga grupp ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag
i samtliga punkter.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den föga uppbyggliga debatt som förts
mellan socialministern och företrädarna
för centerpartiet. Att jag tycker den
är föga uppbygglig beror på att man
sökte krångla sig ifrån tidigare ståndpunkter,
och i en fråga som denna anser
jag inte detta vara den rätta debattmetoden.

Jag vill emellertid rätta en uppgift
som socialministern kom med. Han
sökte göra gällande att folkomröstningen
i pensionsfrågan inte rörde folkpensionen
utan endast tilläggspensionen.
Det är ändå ett faktum som vi alla känner
till, att i folkomröstningen föreslogs
— det var allmänna pensionsberedningens
förslag — att folkpensionen
skulle utgöra bottenpension, och det var
därför man tog med själva folkpensionsförslaget
som ingress. Folkpensionsförslaget
och tilläggspensionsförslaget var
alltså oskiljaktiga vid det tillfället. Senare,
då vi vid 1959 års riksdag skulle
genomföra beslutet, föreslog regeringen
att folkpensionerna skulle lämnas åsido
och beslut endast fattas om en samordning
utan att två lagförslag kom till
stånd.

Det är självfallet ett beslut av stor
betydelse för folkpensionärerna som
riksdagen i dag skall fatta. Ett faktum
som inte låter sig bestridas är nämligen
att våra folkpensionärer alltjämt
lever på en låg standard och att det
gamla löftet om full försörjning på ålderns
dagar ännu inte på långt när är

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

infriat. Allmänna pensionsberedningen
uttalade härom bl. a., att »folkpensionärer
som är hänvisade att helt eller huvudsakligen
försörja sig genom folkpensionen
måste leva på en betydligt
lägre standard, än den som eljest numera
är vanlig i vårt land».

Konstaterandet är ju fullt riktigt. Det
är en officiös bekräftelse på att våra
upprepade påståenden i denna riktning
inte varit överdrivna. Jag tillåter mig
emellertid att till ytterligare bekräftelse
anföra en pensionärs månadsbudget.
Jag har flera stycken, men jag skall endast
ta en från Göteborg. Det gäller en
pensionär som har en sammanlagd pension
av 478 kronor i månaden, d. v. s.
betydligt mera än vad som enligt det
beslut som fattats av riksdagen skall
utgå sammanlagt efter tio år. Ena maken
är invalid. Av de 478 kronorna åtgår
för hyra av en enrumslägenhet 138
kronor, till livsmedel — enligt en mycket
noggrann specifikation, som jag
emellertid av tidsskäl inte skall föredra
— 196 kronor, till spårvagnsavgifter,
bl. a. för sjukhusbesök för invaliden,
och annat 18 kronor. Underkläder tar 6
kronor, telefon 10 kronor, förbrukningsartiklar
12 kronor, tidningar 5
kronor och så är det en del andra utgifter.
Allt som allt drar utgifterna i
denna mycket enkla budget, där man
håller sig till billigast tänkbara livsmedel,
476 kronor per månad — pensionen
är som jag nämnde 478 kronor.

Det är uppenbart att ingen kan leva
anständigt på en sådan inkomst. Utan
tvekan kan man här tala om ett nödläge,
och det är med utgångspunkt från detta
faktum vi kommunister bedömer alla
frågor som rör de folkpensionärer, som
helt eller delvis är beroende av pensionen
för att kunna existera. Vi kan därför
inte delta i de högstämda lovsånger
som uppstäms med anledning av den
böjning som nu föreslås av folkpensionen.
Vi kan så mycket mindre göra det
som de belopp som föreslås inte bara
är otillräckliga för att skapa trygghet

190 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

för pensionärerna utan dessutom representerar
en synnerligen kraftig
sänkning av de belopp som enligt tidigare
utfästelser skulle utbetalas vid
årets etapphöjning.

Jag vill erinra om att minskningen i
förhållande till det ursprungliga förslaget
utgör för ensam folkpensionär
450 kronor och för makar 470 kronor,
d. v. s. 36, respektive 42 procent av vad
som ursprungligen lovades. Vilka känslor
ett dylikt tillvägagångssätt måste utlösa
hos de folkpensionärer som lever
ur hand i mun är lätt att förstå. De kan
inte gärna undgå att anställa jämförelser
med hur rundhänta statsmakterna
är mot en slösande militärmakt, mot
chefspersonerna inom statstjänsten och
beträffande skatterna mot de stora bolagen.

Vi har tidigare betecknat sänkningen
av årets folkpensionshöjning som ett
flagrant löftesbrott. Ingenting har inträffat
— allra minst den debatt som
förts här i dag — som ger oss anledning
att ta tillbaka eller mildra denna anklagelse.
Inte ett ord sades under folkomröstningen
om att man planerade den
nu föreslagna sänkningen av årets
etapphöjning. Tvärtom var det en samstämmig
kör som sjöng allmänna pensionsberedningens
lov i folkpensionsfrågan,
inte minst beträffande den takt
i vilken höjningarna skulle genomföras.
Väljarna hade ingen aning om vad som
planerades i fråga om försämring av
pensionsberedningens förslag.

Inte heller under nyvalet 1958 yppades
den väl bevarade hemligheten. Visserligen
hade A-riksdagen samma år
beträtt löftesbrottets farliga stråt och i
vaga ordalag antytt, att etapphöjningarna
borde anpassas till den samhällsekonomiska
situationen. Men de s. k.
demokratiska partierna, som var ansvariga
därför, aktade sig visligen för att
nämna ett ord därom i kampanjen för
nyvalet. Då det var en överenskommelse
mellan dessa partier i sak, ansågs förmodligen
»de demokratiska spelregler -

na» — som det så förnämt brukar heta
— lägga hinder i vägen för att bibringa
väljarna en riktig uppfattning om vad
som planerades.

Under den uppmärksammade debatten
i radio om pensionsreformen yttrade
varken socialministern eller någon av
de borgerliga partiernas representanter
ett ord om att den större etapphöjningen
skulle försvinna. Väljaropinionen
och främst folkpensionärerna blev följaktligen
icke informerade om vad som
planerades av de s. k. demokratiska partierna.

Senare har socialministern anfört vissa
motiv för den uppseendeväckande
vändningen i denna fråga. Dessa är: att
1958 års A-riksdag inte velat binda sig
för etapphöjningarnas storlek utan ansett
att frågan därom måste avgöras med
hänsyn till den samhällsekonomiska situationen,
att folkpensionärerna inte
kommer att berövas någonting, enär det
sammanlagda beloppet av etapphöjningarna
blir detsamma vid 10-årsperiodens
slut och vidare att allmänna pensionsberedningens
förslag om avveckling av
de kommunala bostadstilläggen inte nu
framlägges.

Jag tycker att dessa motiv mera är
att betrakta som ursäkter för att löftet
inte hållits. De är dessutom enligt min
uppfattning inte alls bärkraftiga. Regeringspartiet
var enhälligt med och dikterade
1958 års riksdagsbeslut, vilket
socialministern nu åberopar, och ingen
kan väl tro att korrespondensen mellan
regeringen och riksdagsgruppen är så
svag, att riksdagsgruppens ställningstagande
kom som en överraskning för
regeringen.

Dessutom kan vi inte finna att riksdagsbeslutet
har klavbundit regeringen
i frågan. Tvärtom har ju riksdagen
överlämnat åt regeringen att själv bedöma
läget och rätta sina förslag därefter.
Den fråga som i dagens situation
måste besvaras är därför: Är det samhällsekonomiska
läget sådant att det
motiverar den upprörande behandling

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 191

av folkpensionärerna som vi nu bevittnar? Vi

svarar bestämt nej! För oss är det
över huvud taget otänkbart att den samhällsekonomiska
situationen skall få inverka
på bedömningen av frågor som
rör människor i nödläge. Vi har tillika
aldrig märkt att den samhällsekonomiska
situationen fått inverka på miljonrullningen
till militära eller liknande
ändamål. Vi anser inte den samhällsekonomiska
situationen vara sådan, att
den hindrar ett uppfyllande av löftet
till folkpensionärerna.

Vi har nu, såsom här tidigare framhållits,
en högkonjunktur som är enastående
i landets historia. Och om man
inte under en högkonjunktur har en
samhällsekonomisk situation som möjliggör
en mer generös behandling av de
sämst ställda i samhället, när skall den
då anses föreligga?

Statsinkomsterna börjar också på nytt
att flöda. Nu beräknas de överstiga de
tidigare beräkningarna med över en
halv miljard. Enbart detta ger mer än
nog till uppfyllande av löftet till pensionärerna,
för såvitt man inte vill skära
ned de våldsamt uppskruvade rustningsutgifterna.
Det finns inga skäl till
att med åberopande av den samhällsekonomiska
situationen beröva folkpensionärerna
den tidigare aviserade etappliöjningen
i år. Varje försök att komma
undan den måste betecknas som de
obotfärdigas förhinder.

Det andra argumentet, nämligen att
det slutliga beloppet vid 10-årsperiodens
slut inte kommer att rubbas genom
minskningen av årets etapphöjning,
är likaledes svagt. Man kan inte
komma ifrån det faktum att den kraftigare
förbättringen för de nu levande
pensionärerna uppskjutes. Detta tog allmänna
pensionsbcredningen med i beräkningen
och uttalade därför att genom
den kraftigare höjningen år 1960
skulle »de dåvarande pensionärerna fä
verklig nytta av reformen».

Med det förslag som nu ligger kom -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

mer emellertid många folkpensionärer
inte att få något tillbaka av vad staten
»lånat» av dem. Varje år dör omkring
50 000 åldringar över 67 år. Det är en
dålig tröst för deras efterlevande att
veta att om de levat längre skulle de
haft utsikter att få igen vad de »lånat»
till staten.

Inte mycket större värde har argumentet
om de kommunala bostadstilläggen.
Frågan om de kommunala bostadstilläggen
har inget samband med frågan
om höjningarna av folkpensionerna.
Vare sig allmänna pensionsberedningen,
särskilda utskottet eller 1958 års riksdag
har försökt konstruera något sådant
samband. I propositionen till samma
riksdag uttalade socialministern
starka betänkligheter mot att slopa de
kommunala bostadstilläggen, därför att
de skulle drabba de pensionärer som är
beroende av dem för sin existens.

Vid det tillfället sammankopplade
socialministern inte alls bostadstilläggen
med frågan om höjningen av folkpensionen.
Det har också vid varje tillfälle
klart sagts ifrån att slopandet av
de kommunala bostadstilläggen utgjorde
ett led i avvecklingen av de inkomstprövade
förmånerna och ingenting annat.
Att sedan detta förslag är ytterst reaktionärt
är en annan sak.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga några ord till centerpartiet.
Det är en mycket lång, krokig och törnbeströdd
väg som centerpartiet har
vandrat för att komma fram till den
numera välvilliga ståndpunkt som man
synes intaga till folkpensionärerna.
Herr Hedlund måste gå 50 år tillbaka i
tiden för att kunna visa upp att dåvarande
bondeförbundet hade ett krav
om en förbättrad ålderdomsförsörjning
på sitt program. Men sedan måste lian
gå till 1956 för att kunna markera centerpartiets
intresse för folkpensionärerna.
Denna stora lucka på 47 år begriper
man, om man räknar med hur centerpartiet
förhållit sig i denna fråga under
tiden. Jag vill erinra om att center -

192 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

partiet, dåvarande bondeförbundet, var
med om att ställa till en regeringskris
1936, därför att de motsatte sig ett mycket
blygsamt förslag till förbättring av
folkpensionerna. Jag vill dessutom erinra
om att centerpartiet varje gång
som vi från kommunistiska partiets sida
har ställt ett förslag till förbättringar av
folkpensionerna avvisat detta förslag
tillsammans med de övriga s. k. demokratiska
partierna.

Nu skall man ju inte vara gramse på
någon som sig omvänder och bättrar,
men jag tycker det smakar något av
bedrägeri, när man från centerpartiets
sida framställer sig som om man stod
i spetsen när det gällde att tillvarata
folkpensionärernas intressen. Om jag
emellertid säger, att jag betraktar detta
som ett fromt bedrägeri, gör jag det
därför att vi givetvis i andra omgången
blir tvingade att rösta på deras förslag
— men självfallet då inte med den
motivering som centerpartiet anför och
i vilken man rekommenderar en höjning
av folkpensionsavgiften. En sådan
betraktar vi nämligen som i högsta grad
orättvis. Vi anser att finansieringen av
folkpensionerna inte skall ske genom
att man tar ut avgift på skattsedeln. Den
skall ske på samma sätt som statsutgifterna
i övrigt finansieras.

Det finns enligt vår bestämda uppfattning
vare sig samhällsekonomiska
eller andra skäl för en minskning av
årets etapphöjning av folkpensionsbeloppen.
Jag ber därför att i denna
punkt, herr talman, få yrka bifall till
vår motion nr 709 i denna kammare.

Beträffande propositionen i övrigt har
vi i en motion nr 710 i denna kammare
anfört vissa synpunkter på förslagen
om änke- och barnpensioner, dock utan
att ställa direkta yrkanden i anslutning
till propositionens förslag. Främst har
vi vänt oss emot att inkomstprövningen
för änkepensionerna slopas fr. o. in. den
1 juli i år. Jag vill dock förklara, att vi
visserligen är anhängare av att all behovs-
och inkomstprövning så långt

möjligt slopas. Men vi har ansett att inkomstprövningen
i sådana fall, där den
kan vara behövlig för att förhindra
icke önskvärda konsekvenser, bör bibehållas.

Ett sådant läge anser vi föreligger
beträffande vad som nu föreslås i fråga
om änke- och barnpensioner. Det kan
inte vare sig ur materiella eller psykologiska
synpunkter vara riktigt att en
änka, hur gott ställt hon än har i fråga
om förmögenhet och inkomst, skall erhålla
pension vid 50 år, medan en ensamstående
ogift kvinna i små omständigheter
får arbeta 17 år längre i ofta
hårt och obekvämt arbete, innan hon
kan få sin pension.

Vi har emellertid ansett att bevarandet
av familjen efter den huvudsakliga
försörjarens död är ett så värdefullt intresse,
att inkomstprövningen bör vara
betydligt generösare än vad som gäller
för folkpensioneringen i övrigt.

Samma synpunkt har vi även beträffande
barnpensionerna. Det kan inte
anses vare sig nödvändigt eller riktigt
att barn, för vilka det är väl sörjt även
efter försörjarens bortgång, skall utan
inkomstprövning komma i åtnjutande
av barnpension. Regeringen har vidare
i sin proposition i två avseenden gått
ifrån vad riksdagen beslutat och socialförsäkringskommittén
föreslagit. Det
första gäller åldersgränsen för barnpensionerna,
som av 1958 års riksdag
och senare socialförsäkringskommittén
föreslagits till 19 år. I propositionen
har av statsfinansiella skäl gränsen föreslagits
till 16 år.

Sänkningen av åldersgränsen spelar
en betydande roll med hänsyn till de
kostnader som försörjare i mindre goda
ekonomiska omständigheter får åtaga
sig om de vill ge sina barn en högre
utbildning. Den betyder att många får
avstå från att ge sina barn den bättre
utbildningen och innebär följaktligen
ett om än litet bidrag till konserverandet
av bildningsmonopolet. Vi har följaktligen
ansett att åldersgränsen för

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

193

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

barnpensionerna bör fastställas till 19
ar.

Vi har ävenledes i särskild motion
pätalat att änklingsbidragen slopats,
vilket vare sig riksdagen eller socialförsäkringskommittén
påyrkat. Då änklingar
med barn har det lika besvärligt
som änkorna med omvårdnaden av hem
och barn och ofta får anlita hjälp i
hemmet, finner vi det vara oriktigt att,
även om det gäller en mindre grupp,
slopa änklingsbidraget.

Vi har emellertid, som jag tidigare
framhållit, inte ställt direkta förslag i
denna fråga utan inskränkt oss till att
hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär omprövning av de
förslag vi kritiserat. Jag ber därför, herr
talman, att i detta avsnitt få yrka bifall
till vår motion nr 710 i denna kammare.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att utskottet biträtt
våra motionsvis framförda krav om
ändrade och mildrade grunder för erhållande
av inkomstprövade pensionsförmåner.
De nuvarande reglerna är
alltför snäva, och jag vill bara uttala
den förhoppningen, att 1958 års socialförsäkringskommitté
så snart som möjligt
skall kunna framlägga förslag om
ändring till det bättre i detta avseende.
Jag skall inte förlänga debatten med
någon detaljanalys av de frågor vi diskuterar
här i dag utan bara framföra
några korta speciella synpunkter på
detta.

Jag är övertygad om att för låglönegruppernas
folk kommer även i framtiden
folkpensionerna att vara den avgörande
och väsentliga faktorn i människornas
ålderstrygghet. Bara det förhållandet
att en människa råkat komma
att tillhöra eu typisk låglönegrupp, t. ex.
skogsarbetarna eller vissa företagargrupper,
betyder ju inte, att hon är
mindre viktig ur det samlade produktionsresultatets
synpunkt. Det talas ofta
om att det är produktionen som skall
13 — Andra kammarens

betala pensionerna och om man inte
förnekar låglönegruppernas avgörande
betydelse för vårt samlade produktionsresultat,
har vi ansvar för dessa
gruppers ålderstrygghet, och det måste
komma till uttryck i folkpensionen.
Det förhåller sig ju så, att av totalt något
över 4 miljoner skattebetalare är
det omkring 2 miljoner som har inkomster
på 8 000 och därunder. För alla
dessa människor måste även i framtiden
folkpensionen komma att vara den väsentligaste
faktorn i deras ålderstrygghet.

När det nu gäller att genomföra det
program för folkpensioneringen, som
man varit enig om, vill man från socialdemokratiskt
håll och för övrigt även
från högerns och folkpartiets sida pruta.
När ATP genomfördes, framfördes i
varje fall inte från socialdemokratiskt
håll några farhågor för att de tillgängliga
resurserna inte skulle komma att
räcka till. Man måste därför fråga sig:
På vilket sätt har framtidsutsikterna
försämrats jämfört med situationen när
ATP genomtrumfades? Någonting måste
ha hänt, eftersom den takt i fråga
om folkpensionens höjning, om vilken
alla var eniga i folkomröstningskampanjen,
inte kan hållas. Man måste fråga
varför man kan vara så fylld av tillförsikt
inför framtiden när det gäller ATP
och varför man är så försiktig och tveksam
vad beträffar folkpensionerna. I
en situation, där alla politiska partier
är bundna av ett i detalj utformat löfte,
bör det kunna åberopas alldeles speciella
skäl och händelser för att man
skall bryta ett sådant löfte. Jag tror att
det är angeläget att de politiska partierna
i detta sammanhang handlar så alt
de kan bevara förtroendet från människorna.
Det är väl inte någon som helst
diskussion om att slutmålet, 3 600 kronor
respektive 5 400 kronor, skall vi försöka
uppnå år 1968. Det är bara takten
i höjningarna som man strider om.

Jag bar emellertid svårt att förstå
åt! ekonomiska skäl skulle hindra ett

protokoll 1000. Nr Vt

194

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

genomförande av det förslag som vi
från centerpartiets sida i år framlagt,
medan det skulle bli möjligt att vid ett
senare tillfälle genomföra denna del av
höjningen inom folkpensionens ram.
ATP-avgifterna ökas ju ständigt — det
bär herr Bengtsson i Varberg här belyst
genom att tala om att avgifterna
under de första åren skulle komina att
utgöra 480, 740, 940, 1 130 miljoner
o. s. v. Han försökte också visa att det
inte finns något motsatsförhållande
mellan ATP och folkpensionen genom
att framhålla, att det först år 1963
skulle utbetalas några ATP-pensioner
och då med mycket små belopp. Men
det är inte säkert att man på detta sätt
kan bedöma, om det föreligger något
konkurrensförhållande eller icke. Saken
måste också ses ur den enskilda
mäniskans synpunkt. Om det finns en
tilläggspensionering, som för varje år
kräver en ökad tribut av produktionsresultatet,
måste utrymmet för andra
reformer minska. Vi kan väl ändå vara
överens om att därest ATP icke tagit
i anspråk en del av produktionsökningen,
skulle denna ha kommit de anställ- i
da till godo.

Det är mot denna bakgrund svårt att
inse att det någonsin kommer att föreligga
en samhällsekonomisk situation
som skapar större förutsättningar för 1
att genomföra den föreslagna folkpen- ;
sionshöjningen än vad som i år är
fallet.

I sitt anförande i dag lämnade socialministern
en upplysning, som gör att
jag vill ställa en fråga till honom, trots
att han för tillfället inte är närvarande
i kammaren. Socialministern erinrade
om centerpartiets förslag att statstjänstemännen
skulle ha frihet att, om de :
så önskade, ta ut sin pensionsförmån
i form av en kontant löneförmån, och
han framhöll att ett genomförande av
detta förslag skulle förorsaka staten nya
utgifter på sammanlagt 600 miljoner
kronor. Socialministern undrade, om ]

vi inom centerpartiet hade tagit detta <

med i beräkningen när vi framförde
vårt förslag.

Om man kan ange ett så preciserat
belopp för kostnadsökningarna, måste
man väl ha arbetat med någon form
av procentsiffra då det gällt att uttrycka
värdet av den statliga pensionsförmånen.
Det skulle vara intressant att få
veta hur stor denna procentsiffra är.
Därigenom skulle det vara möjligt att
bilda sig en föreställning om vad den
avlösning, som för närvarande diskuteras
inom den privata sektorn, skulle
resultera i, därest det bleve en nollställning
för statstjänstemännens del.
Om vi vidare tänker oss den procentsats,
som tillämpas inom ATP och eventuellt
lägger till litet för en del övergångsbestämmelser
och jämför den med
det nuvarande värdet av pensionsförmånerna,
skulle vi få fram nettolöneökningen
för statstjänstemännens del
och även storleken av de sammanlagda
årliga lönekostnaderna för staten i fortsättningen.

Till sist vill jag göra den reflexionen
att regeringen, som ■— om jag minns
rätt — var den första att förklara att
man inte alls kände sig bunden av besparingsutredningens
förslag, nu verkar
vara den sista då det gäller att
hålla på dessa förslag. Det är en rätt
egendomlig situation att regeringen och
socialdemokratien, som praktiskt taget
inte på någon punkt behöver känna
sig bundna av besparingsutredningens
förslag, ändå är otroligt angelägna om
att, när så passar, hänvisa till besparingsutredningen
och uppmana andra
partier att känna sig bundna av den.

Herr talman! I övrigt ber jag att få
instämma i de av herr Wahlund framställda
yrkandena.

Herr förste vice talmannen tog på
nytt ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Tillsammans med en
kamrat i denna kammare har jag väckt
en motion beträffande behovsprövning -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

195

en av änkepensionerna. Ehuru det yttrats
en del i detta ämne förut här i
kväll, vill jag ändå säga några ord i
anslutning till denna motion.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall behovsprövningen
nu helt och hållet avskaffas
för den som i fortsättningen
blir änka. Själva reglerna har relaterats
här tidigare och är kända för kammaren.
Detta innebär i varje fall tills vidare
en mycket markerad särställning
för en del människor. Om jag tänker mig
detta förslag i kraft i full utsträckning
—- alltså att en änka får 3 600 kronor,
som det skall bli år 1968 — betyder det,
att en kvinna alldeles oberoende av
både arbetsförmåga, förmögenhet och
inkomst kommer att erhålla omkring
60 000 kronor under tiden mellan 50
och 67 år, alltså innan den egentliga
ålderspensionen träder till.

Det är detta som jag i likhet med åtskilliga
andra finner vara betänkligt.
Man kan t. ex. göra jämförelsen med
de människor, som håller på att arbeta
ett helt liv för att till staten återbetala
ett lån av motsvarande storlek.
Det är många, som år efter år betalar
av egnahemslån, jordbrukslån eller lån
av andra slag, ofta under knappa omständigheter.
Nu skänker man 60 000
kronor till andra människor alldeles
oberoende av deras förmögenhet, arbetsmöjligheter
och inkomster. Jag finner
detta litet svårsmält, eller vad tycker
damerna och herrarna? Jag skulle ur
den politiska historien från de sista
åren kunna plocka fram andra jämförelser,
men jag skall inte göra det i
kväll.

Här har med all rätt pekats på att
det hela i varje fall tills vidare klaffar
mycket illa i jämförelse med andra
grupper. Det är ju i huvudsak ingen
skillnad mellan en kvinna, som har
blivit änka i 50-årsåldern — om hon
varit husmor och inte varit inkopplad
i arbetsmarknaden och inte heller har
någon särskild utbildning för ett visst
yrke — och eu som har gått hemma och
13*—Andra kammarens protokoll 1960.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

skött sina föräldrar eller på annat sätt
ägnat sig åt husliga göromål och blir
så att säga friställd i 50-årsåldern utan
utbildning och utan fäste i arbetsmarknaden.
Från social synpunkt är det
ingen skillnad mellan dessa två människor,
men de behandlas mycket olika.
Som här också har sagts, kan man även
göra jämförelser med invalidernas pensionsförhållanden.

Nu säger utskottet, att detta är en
etapp på vägen när det gäller att ta
bort behovsprövningen eller inkomstprövningen
inom folkpensioneringen i
dess helhet. Det är egentligen utskottets
huvudtes. Utskottet menar, att reformen
inte kan genomföras för alla
grupper på en gång. Det kan alltså inte
hjälpas, att en del blir efter och att det
uppstår vissa differenser tills vidare.
På detta kan man svara två saker. För
det första vore det naturligtvis önskvärt
att man i så stor utsträckning som
möjligt verkligen kunde pröva problemen
för alla dessa grupper i ett sammanhang
— och det må rimligen kunna
gå, ifall man uppskjuter slopandet av
denna restriktion en tid. Man kan behålla
inkomstprövningen för änkorna
i avvaktan på att man får göra utredningsarbetet
färdigt för de andra grupper,
som måste finnas med i blickfältet.
För det andra: Är man så bergsäker
på att man verkligen kan slopa behovsprövningen?
Socialministern har
stått här och sagt, att det finns 500 000
behovsprövade bostadstillägg, som han
inte vill vara med om att ta bort. Det
innebär, att man inte kan slopa behovsprövningen
inom den egentliga ålderspensionens
ram. I varje fall är det
ingen som kan säga när eller hur det
skall ske. Är det då så säkert att man
kan plocka ut hela grupper i 50—00-årsåldern och även i 40—50-årsåldern
och säga att den eller den gruppen skall
ha en viss förmån utan någon som helst
inkomst- eller förmögenhetsprövning.
Jag är inte säker på den saken, det är
därför jag har tagit till orda.

0. Nr l''f

196

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

I socialpolitik och i samhällsarbete
över huvud taget är det väl ganska viktigt
att man lägger fram tillräckligt genomtänkta
förslag, så att man inte behöver
ta tillbaka förmåner som en gång
är givna. Den grundregeln bör man i
varje fall försöka följa. Vidare är det
viktigt att sociala åtgärder, som skall
verka ekonomiskt utjämnande människor
emellan, verkligen kommer att
göra det och inte utformas så att de verkar
bakvänt. Men sedan 1958 har man
infört omsättningsskatt för att klara
ra statsfinanserna. Omsättningsskatten
drabbar alla, utan några skattefria avdrag.
Jag har förut pekat på att man
egentligen gick miste om resultatet av
reformen beträffande de kommunala
ortsavdragen, när man inte kunde klara
den utan att genomföra en konsumtionsskatt
som gick ännu djupare ner än
kommunalskatten gjorde. Jag tycker att ''
den av socialdemokraterna genomdrivna ''
omsättningsskatten kan tjäna som en
klockboj som ständigt ringer i de so- ]
cialpolitiska farvattnen och varslar om
att man får se upp så att man inte tar ,

från dem som har det sämre och ger j
åt dem som har det bättre. En sådan j
socialpolitik vore väl ändå alltför missriktad.
Situationen är emellertid nu så- (
dan, att vi måste rikta vår uppmärksam- ]
het på problem av detta slag. ,

Jag instämmer i att inkomstprövning- <
en för änkepensioner är alldeles för re- 1
striktiv. Detta sägs också i vår motion. 5
Inkomstprövningen borde vara mera fri- (
kostig. Motionen innehåller två yrkan- i
den, det ena att man tills vidare skall s
behålla behovsprövningen, och det and- j
ra att man skyndsamt skall mjuka upp t
den. Vi i folkpartiet förutsatte att ut- t
skottet skulle utarbeta en författnings- s
text, men ingen reservant har förbar- 1
mat sig över oss och därför blev det I
inte någon sådan text i utskottsutlåtan- j
det. Men fru Kristensson har här i kam- c
maren väckt ett förslag till författnings- f
text som täcker det första yrkandet i s
motion 711. Jag ber därför, herr tal- 1

man, att få yrka bifall till detta av fru
Kristensson väckta förslag i stället för
bifall till förslaget under punkt 1 i motion
711. Dessutom ber jag att få yrka
bifall till förslaget under punkt 2 i vår
motion, där det hemställes om en skrivelse
till Kungl. Maj :t om skyndsam revidering
av reglerna för inkomstprövning
när det gäller invalider och förtidspensionerade.

I detta anförande instämde herrar Onsjö
(ep) och Antby (fp) samt fröken
Elmén (fp).

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Med anledning av denna
proposition nr 75 har jag i motion
yrkat att alla änkor som fyllt 60 år
skulle få en icke behovsprövad pension.
Detta yrkande bryter av emot många
andra yrkanden i denna fråga. Jag har
emellertid ställt yrkandet därför att jag
har funnit, att den inkomstprövning som
vi nu har inte är på något sätt till fyllest.
Jag menar att det är bättre att ge
alla dessa änkor som fyllt 60 år pension
utan behovsprövning. Vi skall komma
ihåg att den här utredningen emotsågs
med stora förväntningar just från den
gruppen. När nu betänkandet är färdigt
och proposition och utskottsutlåtande
har kommit, visar det sig faktiskt, att
de som blev änkor före den 1 juli 1958
och är i 60-årsåldern strängt taget inte
berörs av det här förslaget. De känner
sig givetvis oerhört besvikna. Många av
dem har genom brev och på annat sätt
uttryckt sin förvåning över detta. Särskilt
illa utsatta är de änkor som varit
gifta med företagare. De har inte någonting
att falla tillbaka på, och deras situation
är precis lika bekymmersam nu
som den var innan detta förslag framlades.
Man har under debatten här i
kammaren anfört en rad konkreta exempel.
Jag tolkar detta som ett bevis för
den oro och den besvikelse som man
faktiskt känner runtom i vårt land. Jag
skall också berika protokollet med ett
konkret exempel, nämligen ett ärende

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

197

som varit uppe i pensionsnämnden och
där vederbörande fått avslag. Jag ber
herr Bengtsson i Varberg korrigera mig
om jag skulle ha fel på någon punkt.

Det gäller en änka som fyller 61 år
nästa år. Hon har en bostadsfastighet
i en tätort. Den är taxerad till 45 000
kronor och är skuldfri. Enligt reglerna
för behovsprövning av pension räknas
20 000 kronor gå ifrån, och på de 25 000
kronor som då är kvar räknas 20 procent
såsom inkomst. Hon anses alltså
ha 5 000 kronors inkomst. Hon har sökt
pension men på grund av denna beräkningsmetod
har hennes ansökan blivit
avslagen. Hon har inga inkomster utan
lever så att säga av barnens välvilja.

Vad skall hon i detta läge göra? Hon
har övervägt att sälja fastigheten. Det
vill hon inte göra, ty det är det hem
hon och maken sparat till för att kunna
ha på ålderdomen. Jag har givit henne
rådet att belåna fastigheten, och det
har hon tydligen också stannat för. Men
det är ett mycket dåligt råd. Efter tre,
fyra år har hennes förmögenhet visserligen
kommit ned till 20 000 kronor och
hon får då pension, men hon har då
räntor på skulden som tar det mesta av
pensionen, även om hon skulle få kommunalt
bostadstillägg. Denna ordning
är en skönhetsfläck på vårt socialt så
ombonade samhälle.

Nu har man siat att den socialförsäkringskommitté
som arbetar med behovsprövningsreglerna
skall kunna åstadkomma
bättre förhållanden i det påtalade
avseendet. Det är absolut nödvändigt
med riktigare former för behovsprövning,
men helst borde man utan vidare
ta bort behovsprövningen. Jag har
dpnna gång annan mening än Waldemar
Svensson. Även om något litet fåtal
skulle få för mycket är väl huvudsaken
att den stora massan får tillräckligt. För
dem som får för mycket har vi, jag skulle
nästan vilja säga som väl är, den
progressiva skatteskalan såsom korrektionsmedel.
Hellre än att utvidga det
kineseri som följer med all behovspröv -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

ning borde man följa samma linje här
som när det gäller folkpensionen.

Vad gäller huvudförslaget om icke
behovsprövad pension för änkor i framtiden
delar jag helt och hållet propositionens
uppfattning. Den anvisar enda
riktiga vägen att gå, och jag vill därför
hälsa förslaget med allra största tillfredsställelse.

Jag vill med detta yrka bifall till reservation
nr XI: 1, av herrar Thorsten
Larsson och Wahlund.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill först be att få
instämma i vad utskottsmajoritetens företrädare
och socialministern anfört i
diskussionen beträffande den avvikande
hållning som centerpartiet har intagit
i huvudfrågan i förevarande ärende. Jag
skall till detta instämmande bara foga
ett par kommentarer.

Jag fäste mig vid att centerpartiets
talesmän, som försvar för den ståndpunkt
de intagit, mycket starkt har åberopat
dels pensionsberedningens betänkande
och dels den ingress som stod
på valsedlarna vid folkomröstningen i
pensionsfrågan. Vad beträffar pensionsberedningen
kan det förtjäna påpekas
inom parentes att denna i fråga om stegen
i folkpensionernas höjning inte var
så enig som förut här i dag har gjorts
gällande. Jag vill erinra om att herr
Aastrup och herr Ahlberg, företrädare
för folkpartiet respektive högern i pensionsberedningen,
liksom även herr Hydén
i den beredningen i ett särskilt yttrande
till dess förslag anförde bl. a. följande:
»Det är möjligt att ett närmare
övervägande av den nya samhällsekonomiska
prognosen kan föranleda att
de trappsteg, varmed folkpensionen under
det närmaste årtiondet höjes till
3 600 respektive 5 400 kronor, göres på
annat sätt än i förslaget.» Det kan vara
av visst intresse att påpeka detta mot
bakgrunden av den debatt som här har
förts.

När det gäller folkomröstningen och

198

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m.

löften i samband med denna lämnades
ett auktoritativt besked av herr Strand
i första kammaren i maj 1957 när riksdagen
debatterade folkomröstningen och
dess uppläggning. Herr Strand var ordförande
i det utskott som hade formulerat
det utlåtande riksdagen då behandlade.
Herr Strand sade med anledning av
ett inlägg av herr Aastrup i första kammaren
bl. a.: »Men jag vill gärna understryka
vad herr Aastrup själv tydligen
hade ett intresse av, att det» — alltså det
framlagda förslaget — »inte betyder att
riksdagen har tagit ställning till eller
föregripit riksdagens möjligheter att
pröva både frågan om höjningens belopp
och frågan om den takt i vilken
höjningen skall ske. Det är målsättningen
som anges, icke någonting annat.»

Det beskedet gavs här i riksdagen just
om pensionsberedningens förslag och
med hänsyftning på ingressen till valsedlarna
i folkomröstningen. Såvitt jag
har kunnat konstatera var det vid det
tillfället ingen talare från centerpartiet
som hade någon invändning att göra
mot den tolkning av utskottsutlåtandet
som herr Strand då gav. Tvärtom var
det en talare från centerpartiet i första
kammaren som uttryckte sin tacksamhet
över herr Strands klarläggande besked.

Det förefaller mig därför, herr talman,
som om det skulle vara ganska lätt att
göra en gradering av de vittnesmål som
lämnats under debatten här i dag. Vad
tvisten gäller är ju vad riksdagen har
lovat folkpensionärerna. Fyra vittnesmål
finns om vilket det löftet är och
vad det innebär. Dessa vittnesmål kommer
från de fyra demokratiska partierna.
Tre av dem är samstämmiga, nämligen
de som kommer från regeringspartiet,
högern och folkpartiet. Ett fjärde,
från centerpartiet, är avvikande. Jag
tror, herr talman, att det i dessa som i
andra sammanhang finns grundad anledning
att anta att vad tre samstämmiga
vittnen uppfattat måste vara mera riktigt
än det som ett fjärde avvikande
vittne gör gällande att det har uppfattat.

Detta resonemang tror jag bör äga en
särskild tillämpning i det här fallet, då
det ju sannerligen inte i vanliga fall förhåller
sig så att socialdemokraterna, högern
och folkpartiet utmärks av någon
särskild lust att överse med bristfälligheterna
i varandras vittnesmål, utan
tvärtom.

När det gäller finansieringen av folkpensionerna,
så ordnar ju regeringen
den stora höjning, som nu skall ske
och som den är ense med oss och högern
om, med en motsvarande del av
de inkomster som omsättningsskatten
ger. Vi som inte vill ha en omsättningsskatt
har förklarat oss beredda att finansiera
förbättringen av folkpensionerna
i huvudsak med en höjning
av folkpensionsavgiften av samma storlek
som besparingsutredningen enhälligt
föreslog. Högern finansierar också
förbättringen av folkpensionen med en
höjning av avgifterna, ehuru mindre,
och vissa andra åtgärder som vi inom
folkpartiet ingalunda i allo kan gilla
men som jag i det här sammanhanget
inte tar upp någon debatt om. Centerpartiet
finansierar den förbättring av
folkpensionerna, varom de tre andra
partierna är överens, liksom vi i huvudsak
med samma höjning av folkpensionsavgiften
som vi kan tänka oss. Men
sitt överbud finansierar centerpartiet,
såvitt jag kan förstå, inte alls, i varje
fall inte med några hittills under denna
riksdag framlagda förslag.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga ett par ord, som skall bli mycket
korta, om änkepensionerna. Jag skall
därvid nämna något om de invändningar
som under debatten har riktats mot
utskottets förslag angående avvecklingen
av inkomstprövningen i samband
med änkepensionerna.

Jag vill erinra kammaren om att det
förslag som nu ligger på riksdagens
bord bygger på den grundval, varom
alla de demokratiska meningsriktningarna
år 1958 blev överens — för övrigt
efter mycket segslitna överläggningar i

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

199

det särskilda utskottet. Jag tycker att
detta i och för sig är ett starkt skäl
för att bifalla utskottets förslag. Även
här är det ju vad gäller huvudlinjerna
fråga om att infria något som de berörda
kategorierna av folkpensionärer
säkerligen har uppfattat som ett löfte.
Nu är jag naturligtvis väl medveten om
att frågan sammanhänger med inkomstprövningens
avskaffande också för betydande
andra grupper såsom invaliderna.
Den sammanhänger också med
ställningen inom folkpensionssystemet
för den grupp som herr Svensson i
Ljungskile förut berörde här, nämligen
de äldre ogifta kvinnorna i små omständigheter
som likväl ej nått folkpensionsåldern
och andra i ungefär samma läge.

Jag vill emellertid säga, herr talman,
att frånsett att utskottets skrivning förbigår
— vilket i och för sig inte är berättigat
— att ansvaret för det långa
dröjsmålet med lösningen av problemet
om invalidpensioneringens ställning
inom folkpensionssystemet naturligtvis
måste ligga hos regeringen, kan jag instämma
i utskottsutlåtandet på den här
punkten. Skrivningen innehåller ju i
alla fall ett klart erkännande av den
principiella nödvändigheten av ett samband
mellan olika kategoriers folkpensionsförmåner
både i fråga om storleken
och i fråga om inkomstprövningen.
Utskottets skrivning understryker i
själva verket enligt min mening önskemålet
att påskynda en lösning av frågan
om invalidpensionernas ställning i folkpensionssystemet
och även av de gruppers
problem som i övrigt har berörts
förut i debatten. Jag utgår därför från,
herr talman, att man, när förslag till en
lösning, i första hand när det gäller
invalidpensioneringen, föreläggs riksdagen,
skall kunna finna en sådan lösning
i former som utan att rubba huvudlinjerna
för änkepensioneringen
möjliggör en lämplig samordning.

Detta har, herr talman, varit mina
motiv för att tillstyrka utskottets förslag
i det här avseendet. Jag har gärna

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

velat redovisa dem, men i övrigt har
jag vid denna sena timme ingenting
ytterligare att tillägga.

Herr talmannen tog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är stora förbättringar
inom folkpensioneringens ram
som vi nu snart skall besluta om, och
jag är övertygad att många människor
i vårt land med förväntan ser fram mot
den t juli då de skall få känna större
trygghet och då deras ekonomiska förhållanden
väsentligt förbättras. Det är
klart att man kan peka på skönhetsfläckar
även i den här reformen, men
det går ju aldrig att på en gång få allting
precis som man vill ha det, och
vi får väl hoppas att det som behöver
rättas till skall kunna ändras inom inte
alltför avlägsen framtid.

I samband med behandlingen av denna
fråga har man också haft en del motioner
uppe till behandling, och jag vill
med några ord beröra en motion som
jag tillsammans med några andra socialdemokratiska
ledamöter har lagt
fram, nämligen motion nr 391, som behandlar
den kategori av kvinnor som
i andra lagutskottets utlåtande benämns
hemmadöttrar.

Hur många de är har vi ingen statistik
över, men säkert har vi alla mött
dem ute i våra bygder. De är inte högröstade,
de utför sin gärning i det tysta,
och de är värda all vår respekt. Men
en vacker dag står de där ensamma och
finner att tiden har ridit dem förbi. De
är för gamla för att hävda sig i konkurrensen
med andra kvinnor ute på
arbetsmarknaden och de är för unga för
att erhålla folkpension. De har svårt att
anpassa sig i sin nya situation.

Det har inte ansetts möjligt att inordna
dessa i de stora reformer som under
de senare åren har genomförts, men i
dag kan vi med glädje konstatera, att de
första stegen tas mot en lösning även

200

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

av denna — jag är villig att erkänna
det -— svårbemästrade fråga. Jag tror
dock att man med god vilja skall kunna
lösa även den.

Jag har begärt ordet för att uttala motionärernas
tillfredsställelse över andra
lagutskottets välvilliga behandling av
vår motion. Vi förväntar nu att socialpolitiska
kommittén, som skall få denna
motion till behandling, skall behandla
den lika positivt som andra lagutskottet
har gjort, så att vi inom en snar
framtid kan skapa ett social försäkringsskydd
som ger dessa kvinnor samma
trygghet som andra samhällsmedborgare
åtnjuter.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag yrkade förut bifall
till fru Kristenssons förslag, som ansluter
till punkt 1 i motionen 711, som jag
talade för. Detta yrkande vidhåller jag
givetvis. Så yrkade jag bifall även till
punkt 2. När vi skrev denna motion var
vi angelägna om att en översyn av reglerna
för behovsprövning skulle bedrivas
med största möjliga skyndsamhet,
eftersom en ändring är av nöden påkallad.
Emellertid visade det sig att
denna hemställan i vår motion så nära
sammanfaller med utskottets hemställan
under punkt C, att det kanske skulle
krångla till voteringen att bibehålla
bägge yrkandena. Jag ber därför att få
ta tillbaka detta andra yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen meddelade, att propositioner
först komme att ställas beträffande
utskottets hemställan under
punkten A, som avsåge vissa av de genom
den kungliga propositionen framlagda
lagförslagen, varvid till en början
upptoges varje stadgande, i fråga om vilket
under överläggningen framställts
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, varefter propositioner
komme att givas beträffande utskottets
hemställan i övrigt under A. Var och en
av punkterna B—D komme att ställas

under särskild proposition, och i fråga
om punkten E, som avsåge vissa motionsyrkanden,
upptoges till en början
de frågor, som berördes i de vid punkten
fogade reservationerna, varefter
propositioner framställdes beträffande
de motionsyrkanden, till vilka bifall yrkats
under överläggningen, och i fråga
om utskottets hemställan under punkten
E i övrigt.

Punkten A

I. Förslaget till lag angående ändring i lagen
om folkpensionering

3 § i mom.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av 3 § 4
mom. i utskottets föreliggande förslag,
dels ock på godkännande av lagrummet
i den lydelse, som föreslagits i den av
herrar Ringaby och Björkman avgivna
reservationen I); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Björkman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
3 § 4 mom. i andra lagutskottets
föreliggande förslag till lag angående
ändring i lagen om folkpensionering,
röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i reservationen I) av herrar Ringaby
och Björkman.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

201

8 § första stycket

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
föreliggande förslag, dels ock på
godkännande av lagrummet i den lydelse,
som föreslagits i det av fru Kristensson
under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Kristensson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
8 § första stycket i andra lagutskottets
föreliggande förslag till lag angående
ändring i lagen om folkpensionering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i det av fru Kristensson under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fru
Kristensson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
163 ja och 32 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

8 § andra stycket

Utskottets förslag godkändes.

8 § tredje stycket

Herr talmannen framställde proposi -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

tioner dels på godkännande av utskottets
föreliggande förslag, dels ock på
bifall till den i fråga om detta lagrum
avgivna reservationen II) av herrar
Ringaby och Björkman; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
8 § tredje stycket i andra lagutskottets
föreliggande förslag till lag angående
ändring i lagen om folkpensionering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i fråga om detta lagrum avgivna
reservationen II) av herrar Ringaby och
Björkman.

Tredje stycket 4 mom. övergångsbestämmelserna Herr

talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
föreliggande förslag, dels ock på
godkännande av lagrummet i den lydelse,
som föreslagits i den av herrar
Ringaby och Björkman avgivna reservationen
III); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkän -

202

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. nt.

ner tredje stycket 4 mom. övergångsbestämmelserna
i andra lagutskottets
föreliggande förslag till lag angående
ändring i lagen om folkpensionering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i reservationen III) av herrar
Ringaby och Björkman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
168 ja och 39 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

Lagen i övrigt

Utskottets förslag godkändes.

II. Förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ lagen om höjning av folkpensioner
m. m.

i §, såvitt avser pensionsbeloppen

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
föreliggande förslag, dels ock på
godkännande av lagrummet i den lydelse,
som föreslagits i den i ämnet
väckta motionen II: 709; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Senander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren — såvitt
avser pensionsbeloppen — godkänner

1 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 2 § § lagen om höjning av folkpensioner
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i berörda
del godkänt lagrummet i den lydelse,
som föreslagits i motionen II: 709.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
202 ja och 5 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

1 §, såvitt avser undantagande av
hustrutilläggen från pensionshöjningen

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
föreliggande förslag, dels ock på
godkännande av lagrummet i den lydelse,
som föreslagits i den av herrar
Ringaby och Björkman avgivna, med
IV) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren — såvitt
avser undantagande av hustrutilläggen
från pensionshöjningen -— godkänner
1 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 2 §§ lagen om höjning
av folkpensioner m. m., röstar

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

203

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i berörda
del godkänt lagrummet i den lydelse,
som föreslagits i reservationen IV) av
herrar Ringaby och Björkman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Björkman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
168 ja och 38 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

Lagen i övrigt

Utskottets förslag godkändes.

III. Förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 3 §§ lagen om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen

Utskottets förslag godkändes.

IV. Förslaget till lag om barnpensioner

3 §

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
föreliggande förslag, dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Sunne m. fl. avgivna reservationen V);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i Tobo begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
3 § i andra lagutskottets föreliggan -

de förslag till lag om barnpensioner,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen V) av herr Sunne
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Jacobsson i Tobo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 99 ja och 109 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i
reservationen V).

4 §

Lagen i övrigt

Utskottets förslag godkändes.

Utskottets hemställan under punkten
A i övrigt

Bifölls.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten D

Herr talmannen gav propositioner

204

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt, dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
VII); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wahlund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets utlåtande nr 20, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
VII) av herr Sunne m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E

Avräkning av standardhöjning å
kommunalt bostadstillägg m. m.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen VIII);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hjalmarson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets utlåtande nr 20, såvitt
avser avräkning av standardhöjning
å kommunalt bostadstillägg m. m., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen
VIII) av herrar Ringaby och Björkman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Björkman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
169 ja och 36 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ytterligare standardhöjning den 1
januari 1961

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen IX);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Wahlund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets utlåtande nr 20, såvitt
avser ytterligare standardhöjning
den 1 januari 1961, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 14

205

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
IX) av herrar Thorsten Larsson och
Wahlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Wahlund begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
172 ja och 36 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Folkpensionsavgiftens storlek

Ordet lämnades på begäran till

Herr WAHLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Som jag sade tidigare
har denna reservation, nr X: 1, samband
med reservationen nr IX. Nu har reservation
nr IX fallit, varför jag ber att få
ta tillbaka mitt tidigare yrkande och
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Ringaby
och Björkman avgivna reservationen
X: 2); samt 3:o) bifall till reservationen
X: 3) av herr Sunne m. fl.; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i Tobo begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Jacobsson i Tobo vo -

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

tering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten E) i andra lagutskottets
utlåtande nr 20, såvitt avser folkpensionsavgiftens
storlek, antager det förslag,
som innefattas i den av herrar
Ringaby och Björkman avgivna, med
X: 2) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen X: 3) av herr Sunne m. fl.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets utlåtande nr 20, såvitt
avser folkpensionsavgiftens storlek,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
X: 2) av herrar Ringaby och Björkman.

206

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Björkman begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 131 ja och 40 nej, varjämte
38 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Änkepension i övergångsfallen, m. m.

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Thorsten
Larsson och Wahlund avgivna reservationen
XI: 1); samt 3:o) bifall till reservationen
XII) av herrar Ringaby och
Björkman; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Björkman
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr
Björkman votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten E) i andra lagutskottets
utlåtande nr 20, såvitt avser änkepension
i övergångsfallen, m. m., antager
det förslag, som innefattas i den av
herrar Thorsten Larsson och Wahlund
avgivna, med XI: 1) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen XII) av herrar Ringaby
och Björkman.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets utlåtande nr 20, såvitt
avser änkepension i övergångsfallen,
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
XI: 1) av herrar Thorsten Larsson och
Wahlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wahlund begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 135 ja och 31 nej, varjämte 42
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

207

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Indexreglering av barnpensioner

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen XIII);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Tobo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets utlåtande nr 20, såvitt
avser indexreglering av barnpensioner,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
XIII) av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, skedde
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Jacobsson
i Tobo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 69 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Folkpensionernas ställning inom socialförsäkringen Herr

talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

utlåtandet fogade reservationen XIV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Tobo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets utlåtande nr 20, såvitt
avser folkpensionernas ställning
inom socialförsäkringen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
XIV) av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Tobo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 168 ja och 34 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Behovsprövning och åldersgräns i
fråga om änke- och barnpensioner samt
fråga om införande av änklingspensioner Herr

talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen II: 70; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan under punkten
E i övrigt

Bifölls.

208

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtande nr 81, i anledning
av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1960/61 till arbetsmarknadsstyrelsen
med dithörande
verksamhet jämte i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
motorfordons axeltryck, m. m., och
nr 23, i anledning av väckta motioner
om hastighetsbegränsning för motorfordon; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motion om rätt
för hyresgäst att anföra besvär över beslut
rörande hyressättningen i vissa
fall, och

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående stiftskansliernas
organisation m. m., dels ock motioner
om avlöning med medel ur kyrkofonden
till Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräster; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande vissa norrlandsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och rikets
allmänna kartverk, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. m.; samt
från tredje lagutskottet:
nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om renmärken,
m. m.; och

nr 183, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
om ersättning för mistad fiskerätt,
m. m.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.14 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 28 april 1960

Nr 14 209

Torsdagen den 28 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
april.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 81, andra lagutskottets
utlåtanden nr 22 och 23, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 18 och 19
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
18 och 19.

§ 3

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit av utskottet gjord
hemställan att detta utlåtande måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning, föredrogs utskottets
i övrigt gjorda hemställan, vilken av
kammaren bifölls.

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående Ystads läggande under
landsrätt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 184, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av sockernäringen i riket.

§ 6

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en
motion, nr 803, av herr Magnusson i
Borås, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 143, med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

§ 4

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.04.

In fidem

Sune K. Johansson