herr Wikner (s) ang. bestämmelserna om utlåning av automatvapen (Riksdagens protokoll 1970:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15

ANDRA KAMMAREN

1970

7—8 april

Debatter m. in.

Tisdagen den 7 april

Sid.

Interpellationer av:

herr Wikner (s) ang. bestämmelserna om utlåning av automatvapen

till enskild person ........................................ 6

fru Kristensson (m) ang. åtgärder mot missbruk av bestämmelser om

inskrivning i allmän försäkringskassa ........................ 6

Meddelande om enkla frågor av:

herr Johansson i Växjö (ep) ang. villkoren för enskild persons innehav
av automatvapen...................................... 8

herr Nilsson i Östersund (s) ang. beskattningen av eldningsolja och

eldningsfotogen .......................................... 8

herr Wedén (fp) ang. avbrytande av diplomatiska förbindelser med

länder som ej garanterar beskickningspersonals säkerhet........ 8

fröken Wetterström (m) ang. bestämmelserna om enskild persons
vapeninnehav............................................ 8

Onsdagen den 8 april

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika

svar på interpellation av fru Eriksson i Stockholm (s) i samma ämne 10

Sjöarbetstidslag.............................................. 21

Lagstadgad skyldighet för företag att varsla om driftsinskränkning

eller företagsnedläggning..................................... 24

Rätt för tullen att utfärda provisoriskt körförbud för inkommande

fordon..................................................... 26

Tullättnader för färdigprodukter från u-länderna.................. 31

Vissa uppbördsfrågor ......................................... 33

Penning- och valutapolitiken, m. m.............................. 38

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. dagens sammanträde........................... 95

Åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar ............... 95

Ökad insyn i enskilda och statliga företag ....................... 97

Överförande från läkare till sjuksköterska av blodprovstagning vid

rattfylleri ................................................. 97

Ändrade regler för arbetsgivares redovisningsskyldighet enligt införsellagen
..................................................... 98

Undantag för ambulerande skrivbyrå från förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte ......................................... 100

Prövning av handikappads önskan att erhålla fosterbarn ........... 109

Antisemitismen och förföljelser mot kristna....................... 110

Interpellation av herr Franzén i Träkumla (ep) ang. höjningen av vissa

eltaxor, m. ................................................ 120

Utsträckt motionstid ......................................... 121

Meddelande om enkla frågor av:

herr Glimnér (ep) ang. bristen på kyrkomusiker ................. 121

herr Jonasson (ep) ang. rotvältor i stormfälld skog................. 121

herr Stridsman (ep) ang. eventuell reglering av Kalixälven......... 121

fru Sundberg (m) ang. tidpunkten för framläggande av ytterligare
förslag i anledning av betänkandet »Ett renare samhälle»........ 121

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 april

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. beskattningen av idrottsföreningar
och andra ideella organisationer ................... 10

— nr 29, om avdrag vid inkomstbeskattningen för s. k. garantiskuld .. 10

— nr 30, om rätt att avlämna självdeklaration till valfri länsstyrelse

eller lokal skattemyndighet ................................. 10

Första lagutskottets utlåtande nr 15, om förkortning av väntetiden vid

rättspsykiatrisk undersökning............................... 10

— nr 21, om offentligt biträde åt part i ärenden rörande administrativt
frihetsberövande ...................................... 21

— nr 22, ang. handläggningen av lagsökning och betalningsföreläggande
.................................................. 21

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. sjöarbetstidslag............ 21

— nr 18, om lagstadgad skyldighet för företag att varsla om driftsinskränkning
eller företagsnedläggning......................... 24

-—• nr 20, om försöksverksamhet med vård i hemmet av ungdoms vårdsskoleelev.

............................................ 26

— nr 21, om rätt för kommun att föra talan mot föräldrar om åter- 26

vinning av ekonomiskt bidrag till barn.......................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, om rätt för tullen att utfärda

Innehåll

Nr 15

Sid.

provisoriskt körförbud för inkommande fordon................. 26

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, om riksdagens medverkan vid

planeringen av den framtida industrilokaliseringen ............. 31

— nr 22, om rätt för kommun att utan vederlag överlåta viss sjuk vårdsutrustning

till u-land.................................. 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, om beskattning av spelautomater
...................................................... 31

— nr 27, om tullättnader för färdigprodukter från u-länderna....... 31

— nr 31, beträffande vissa uppbördsfrågor....................... 33

Bankoutskottets utlåtande nr 17, om automatisk överföring av medel

från postlönekonto till annan bank............................ 38

— nr 18, om verkställd granskning av riksbankens och riksgälds kontorets

styrelse och förvaltning ........................... 38

— nr 19, ang. den ekonomiska politiken ........................ 87

— nr 20, om åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar ..... 95

— nr 21, om ökad insyn i enskilda och statliga företag.............. 97

Första lagutskottets utlåtande nr 19, om överförande från läkare till

sjuksköterska av blodprovstagning vid rattfylleri............... 97

— nr 20, om ändrade regler för arbetsgivares redovisningsskyldighet

enligt införsellagen ........................................ 98

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, om undantag för ambulerande

skrivbyrå från förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte..... 100

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, om prövning av handi kappads

önskan att erhålla fosterbarn ....................... 109

— nr 15, om utbildning i medicinsk teknik ....................... 110

— nr 16, om samordning av den civila och militära sjuk vårdsutbildningen
................................................... no

— nr 17, om en regionplan för användningen av landets grustillgångar 110

— nr 18, om offentliga utfrågningar i statliga utredningar .......... 110

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om dels uttalande angående antisemitismen
i Sovjetunionen och Östeuropa, dels avståndstagande
från förföljelser mot kristna ................................ 110

tf •• '' • <i

i •

t ''

m’r ;

(it •

t 4* .n- • .»•* ‘t> ■ '' ■ - '' '' tf''

. •» •••.(;* ‘••i ''Ji

■ ''{,

Tisdagen den 7 april 1970

Nr 15

Tisdagen den 7 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs följande från herr Yngve
Holmberg, som den 16 maj 1968 valdes
till fullmäktig i riksbanken för valperioden
1968—1971, inkomna skrivelse:

Till Riksdagen

Med stigande oro har jag under senaste
året kunnat iaktta hur regeringens
oförmåga att hålla tillbaka den offentliga
utgiftsstegringen tvingat riksbanksledningen
föra en till sina verkningar
hänsynslös penning- och valutapolitik.
Det exceptionellt höga ränteläget och
den allmänna åtstramningen på penningmarknaden
har starkt försvårat en
nödvändig utbyggnad av den svenska
industrins kapacitet. Särskilt den mindre
och medelstora företagsamheten, som
ofta saknar självfinansieringsmöjligheter,
har drabbats hårt. Utvecklingen av
handelsbalansen, bytesbalansen och vår
valutaställning har varit eller är negativ
och kan med en sådan politik inte
förändras till det bättre.

Under det senaste året har vi också
sett flera exempel på att valutapolitiken
handhafts på ett mindre klokt sätt.
Detta har uppenbarligen bidragit till all
förvärra problemen.

Riksbanksledningens starka beroendeförhållande
till regeringens politiska
ställningstaganden torde också ha bidragit
till den förtroendeklyfta som
uppstått mellan svensk företagsamhet
och regeringens sätt att handlägga både
den ekonomiska politiken och näringspolitiken.

Till detta kommer att enligt min me -

ning bankofullmäktige ej medgivits de
praktiska möjligheter till medinflytande
på besluten som är förutsättningen för
att delaktighet i ett ansvar skall te sig
rimligt.

Mot denna bakgrund begär jag mit?
entledigande från uppdraget som riksbanksfullmäktig
och kommer att föreslå
annan ledamot av Moderata Samlingspartiets
riksdagsgrupp som representant
i fullmäktige.

Stockholm den 6 april 1970

Yngve Holmberg

Kammaren biföll denna anhållan och
beslöt att val av en fullmäktig i riksbanken
i stället för den sålunda avgångne
jämte suppleant för honom skulle i föreskriven
ordning anställas.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Efter

samråd mellan kamrarnas talmän
får jag föreslå, att kammaren måtte
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 15 april företaga val av valmän
och suppleanter för utseende av
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dessa
fullmäktige.

Detta förslag godkändes.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 57, med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

6 Nr 15 Tisdagen den 7 april 1970

Interpellation ang. åtgärder mot missbruk av bestämmelser om inskrivning i allmän
försäkringskassa

Vidare föredrogs och hänvisades till § 6

lagutskott Kungl. Maj ds å bordet vi- interpellation ang. bestämmelserna om
lande proposition nr 94, med förslag utlåning av automatvapen till enskild
till lag om arbetsgivares kvittningsrätt, person

in. m.

Ordet lämnades på begäran till

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1247
—1259;

till lagutskott motionerna nr 1260 och
1261;

till statsutskottet motionen nr 1262;

till jordbruksutskottet motionen nr
1263;

till lagutskott motionen nr 1264; samt

till statsutskottet motionen nr 1265.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Sundström (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
ökad information om p-piller,
m. m.,

herr Dahlgren (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående en effektivare
trafikplanering, och

herr Hedin (m), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
översyn av bestämmelserna om
ersättning åt person som deltar i skogsbrandsläckning.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Herr WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! Medlemmar i frivilliga
försvarsorganisationer och skytteföreningar
har legala möjligheter att för
egen träningsskjutning låna vapen och
ammunition.

Att det runt om i vårt land finns ett
otal vapen i hemmen — det gäller inte
minst hos jägare och medlemmar i
skytteföreningar — är jag fullt på det
klara med. Att söka begränsa detta vapeninnehav
ter sig både omöjligt och
onödigt.

Beträffande automatvapen är dock
situationen en annan eftersom dessa
ger förhållandevis större skadeverkningar
vid olyckor, vårdslöst handhavande
etc. Utlåningsbestämmelserna för
automatvapen och ammunition till dessa
borde därför vara mycket restriktiva.

Med hänvisning till det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. År statsrådet villig att lämna en
redogörelse för rådande bestämmelser
beträffande utlåning av automatvapen
och ammunition till enskilda personer?

2. överväger statsrådet medverka till
att skärpa bestämmelserna på detta
område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder mot missbruk
av bestämmelser om inskrivning i
allmän försäkringskassa

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 7 april 1970 Nr 15

Interpellation ang. åtgärder mot missbruk av bestämmelser om inskrivning i allmän
försäkringskassa

Fru KRISTEN SSON (m), som yttrade:

Herr talman! I 1 kap. 3 § första stycket
lagen om allmän försäkring stadgas,
att försäkrad enligt lagen är varje
svensk medborgare samt varje här i
riket bosatt icke svensk medborgare. I
4 § samma kapitel föreskrivs att försäkrad
från och med den månad, varunder
han uppnår 16 års ålder, skall,
därest han är bosatt i riket, vara inskriven
hos allmän försäkringskassa.

För alt en utlänning skall anses vara
bosatt här i riket krävs enligt praxis, att
vistelsen här är avsedd att vara minst
ett år samt att anledningen till uppehållet
är förvärvsarbete eller annan orsak,
exempelvis studier. Beslut till följd av
hos riksförsäkringsverket anförda besvär
samt försäkringsdomstolens yttranden
i domar i anledning av underställda
beslut har konfirmerat denna praxis.

Emellertid har det inträffat att utländska
medborgare utnyttjat nämnda
praxis i syfte att komma i åtnjutande
av svensk akutsjukvård så gott som
omedelbart efter ankomsten till Sverige.
Ett tillvägagångssätt har varit att
man först skrivit in sig vid svensk läroanstalt
och låtit sig kyrkobokföras i
•svensk församling, varefter inskrivning
i försäkringskassa har gjorts.

Eftersom den i hög grad ansträngda
svenska sjukvården i första hand är
avsedd för svenska medborgare och för
dem, som av reella skäl är bosatta i riket,
måste det anses otillfredsställande
att möjligheter så lätt kan skapas att
missbruka bestämmelserna om inskrivning
i allmän försäkringskassa. Genom
det ianspråktagande av vårdresurser
som därigenom sker förlängs vårdköerna
ytterligare.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd medverka
till att sådana åtgärder vidtages att
möjligheterna för utländska medborga -

re att missbruka bestämmelserna om inskrivning
i allmän försäkringskassa
minskas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts skrivelse
med redogörelse för verksamheten inom
Europarådets ministerkommitté under
år 1969, dels skrivelse från den parlamentariska
delegationen hos Europarådets
rådgivande församling med redogörelse
för församlingssessionerna
under år 1969, dels motioner om bildande
av en europeisk ungdomsfond
inom Europarådet;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner,

nr 44, i anledning av motioner om ett
statligt företag för tillverkning av tekniska
hjälpmedel för handikappade,
nr 45, i anledning av motioner om avveckling
av ortsgrupperingen av de
statsanställdas löner,

nr 46, i anledning av motioner om löneavdrag
för statstjänsteman vid tjänstledighet
för fullgörande av offentligt
uppdrag,

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1970/71 jämte motion,

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer,

nr 49, i anledning av vissa motioner
i skolfrågor, och

nr 51, angående överlämnande till
lagutskott av två till statsutskottet hän -

Nr 15

Tisdagen den 7 april 1970

visade motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av motion om ökat
minoritetsskydd åt aktieägare i svenskt
aktiebolag,

nr 24, i anledning av motioner om en
översyn av bestämmelserna angående
aktieemission, och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om utlämning
till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om inrättande av toaletter på bussar
och busstationer m. in.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 92, med förslag till lag om ändring
i folkbokföringsförordningen
(1967: 198), m. m„

nr 93, med förslag till lag om ändring
i lagen (1959:99) om köttbesiktning
m. m., och

nr 101, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 37, angående samordning av
veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning m. in.,
motionen nr 1266, av herrar Antby och
Eriksson i Arvika;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 46, angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m., motionen nr 1267,
av fru Sundberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 60, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
m. m., motionerna:

nr 1268, av herr Börjesson i Glömminge,
och

nr 1269, av fru Marklund och hen
Hermansson;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, angående stödåtgärder pf
fiskets område, m. m., motionen nr 1270
av herrar Hedin och Krönmark;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 66, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
m. m., motionerna:

nr 1271, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.,

nr 1272, av herr Jonsson i Mora m. fl.,
nr 1273, av fru Kristensson m. fl., och
nr 1274, av herrar Nilsson i Agnäs
och Krönmark;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj mot nedskräpning,
motionen nr 1275, av fru Sundberg
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. m.,
motionerna:

nr 1276, av fru Berglund m. fl.,
nr 1277, av fru Gradin och herr Zachrisson,

nr 1278, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.,

nr 1279, av herr Hovhammar m. fl.,
nr 1280, av fru Kristensson och fru
Eriksson i Stockholm,

nr 1281, av herr Magnusson i Borås
in. fl., och

nr 1282, av fru Nettelbrandt m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
motionerna:

nr 1283, av herr Gustafsson i Stenkyrka,
och

nr 1284, av herr Holmberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

herr Johansson i Växjö (ep), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående villkoren för enskild
persons innehav av automatvapen,

herr Nilsson i Östersund (s), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen av eldningsolja
och eldningsfotogen,

herr Wedén (fp), till herr ministern
för utrikes ärendena angående avbrytande
av diplomatiska förbindelser med
länder som ej garanterar beskickningspersonals
säkerhet, samt

fröken Wetterström (m), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående bestämmelserna om
enskild persons vapeninnehav.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 april

Kl. 10.00

§1

§3

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren måtte besluta, att
antalet suppleanter för de valmän, som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tolv.

Denna hemställan bifölls.

§2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
1266;

till statsutskottet motionen nr 1267;

till lagutskott motionerna nr 1268 och
1269;

till jordbruksutskottet motionen nr
1270;

till lagutskott motionerna nr 1271—
1274;

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionerna:
nr 92, med förslag till lag om ändring
i folkbokföringsförordningen
(1967: 198), m. in., och
nr 93, med förslag till lag om ändring
i lagen (1959:99) om köttbesiktning
m. in.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 101, med förslag till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.

1* — Andra kammarens protokoll 1970.

till jordbruksutskottet motionen nr
1275; samt

till statsutskottet motionerna nr
1276—1284.

§4

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 6, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 6, 44—
49 och 51, första lagutskottets utlåtanden
nr 23—25 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19.

§5

Föredrogs var för sig följande, vid
Nr 15

10 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1970

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter -

pellation i samma ämne

kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående bestämmelserna om utlåning
av automatvapen till enskild person,
och

fru Kristensson (m), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder mot missbruk av
bestämmelser om inskrivning i allmän
försäkringskassa.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§6

Föredrogs vart efter annat bevi*tf~J)
ningsutskottets betänkanden:

nr 28, med anledning av motioner
angående beskattningen av idrottsföreningar
och andra ideella organisationer,
nr 29, med anledning av motioner om
avdrag vid inkomstbeskattningen för
s. k. garantiskuld, samt

nr 30, med anledning av motioner
om rätt att avlämna självdeklaration
till valfri länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 7

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk
undersökning, tillika svar på interpellation
i samma ämne

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner om
förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk
undersökning.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet Geijer, hade tillkännagivit, alt
han hade för avsikt att i samband med
behandlingen av detta ärende besvara

fru Erikssons i Stockholm (s) interpellation
angående åtgärder för att förkorta
väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har i en interpellation frågat mig
om jag planerar en lagändring för att
begränsa antalet undersökningar i avvaktan
på att rättspsykiatrin får tillräckliga
resurser eller om jag avser att
på annat sätt komma till rätta med rådande
missförhållanden. Jag anhåller
att få besvara denna interpellation i
. d(efta sammanhang.

formerna för sinnesundersökning av
personer som har begått brott reglerades
först genom 19^9 års sinnessjuklag
men en fast organisation fick det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet inte
förrän år 1945. Till de psykiatriska
avdelningarna inom fångvården knöts
då heltidsanställda läkare för undersökning
av häktade. För undersökningsfall
rörande icke häktade ordnades
rättspsykiatriska avdelningar vid mentalsjukhusen.
Vid 1961 års riksdag beslöts
en enhetlig undersökningsorganisation,
bestående av fem nya rättspsykiatriska
kliniker och lika många
rättspsykiatriska stationer, samtliga
med nuvarande socialstyrelsen som
chefsmyndighet. Denna organisationsplan
håller nu på att realiseras. De första
klinikerna beräknas kunna tas i bruk
i år.

Ända sedan 1930-talet har tillströmningen
av undersökningsfall överstigit
organisationens kapacitet. Den tidsfrist
— för närvarande sex veckor —• som
lagen föreskriver för rättspsykiatrisk
undersökning har måst överskridas i
ett stort antal fall. Den genomsnittliga
undersökningstiden för häktade utgjorde
i början av år 1967 fyra månader.

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter

pellation i samma ämne

Den har därefter varierat mellan fem
och tvft och en halv månader och är
för närvarande drvgt tre månader. I en
hel del fall, särskilt på kliniken vid
fångvårdsanstalten Långholmen, har
väntetiden varit inte oväsentligt liingre.

Även om situationen för dagen inte
kan sägas vara mer alarmerande än
den varit långa perioder under senare
år, måste den naturligtvis ändå — nu
liksom tidigare — betecknas som högst
otillfredsställande.

Åtskilliga försök har under åren gjorts
för att råda bot på missförhållandena.
Sedan mitten av 1940-talet har den ena
utredningen snart sagt avlöst den andra
för att på olika sätt och med olika
metoder söka komma till rätta med problemen.
Utredningsresultaten har i skilda
sammanhang redovisats för riksdagen.
Provisoriska åtgärder har från tid
till annan vidtagits. Organisationen har
sålunda kontinuerligt förstärkts med
läkare, kuratorer och skrivpersonal. Senast
i början av år-1968 tillfördes Långholmskliniken
göromålsförordnande för
en överläkare samt extra tjänster för
en kurator och två kansliskrivare. Läkartjänster
inom organisationen har
omdisponerats för att koncentrera resurserna
på undersökningen av de häktade.
Vårdfallen har i den utsträckning
som tillgången på räjongläkare medger
flyttats från undersökningsklinikerna
till andra psykiatriska avdelningar
inom kriminalvården. Man har sökt stimulera
utomstående psykiatrer att medverka
i undersökningsarbetet. Ersättningarna
till läkare inom och utom organisationen
har successivt höjts. Mekaniska
hjälpmedel av olika slag har
anskaffats för att underlätta arbetsrutinerna
för läkare och kontorspersonal.
De gamla kliniklokalerna har delvis
ändrats och tillbyggts. Försök har vid
flera tillfällen gjorts att förkorta undersökningsutlåtandena
ocli förenkla undersökningsförfarandet.
En särskild arbetsgrupp
har i dagarna tillsatts inom

socialstyrelsen för att på nytt inventera
möjligheterna att med liknande och
kanske också andra medel uppnå ytterligare
lättnader i arbetet.

Man har också sökt sig fram på en
annan väg. För att mildra verkningarna
av de långa undersökningstiderna
öppnades genom beslut av förra årets
riksdag möjlighet för häktad som skall
undergå rättspsykiatrisk undersökning
att under vissa förutsättningar delta i
arbets- och fritidsgemenskap med dömda
som är intagna på fångvårdsanstalt.
Vidare antogs i samma syfte en bestämmelse
om avräkning av häktningstid
för den som döms till ungdomsfängelse
eller internering efter att ha
genomgått rättspsykiatrisk undersökning.
För den som döms till fängelse
fanns redan tidigare en motsvarande
avräkningsregel.

Betydande ansträngningar har alltså
gjorts för att förkorta väntetiderna och
i övrigt förbättra förhållandena. Som
jag nyss antydde kommer ytterligare
försök att göras att rationalisera verksamheten.
Jag är för egen del beredd
att pröva varje uppslag som kan vara
ägnat att nedbringa de nuvarande långa
väntetiderna. Jag är också villig medverka
till allmänna resursförstärkningar,
främst på assistent- och biträdesplanet,
som tillsammans med andra åtgärder
kan bidra till ett mer effektivt
utnyttjande av läkarnas undersökningskapacitet.

De rättspsykiatriska undersökningarnas
uppgift är att ge domstolarna expertunderlag
för bedömningen av
skuldfrågan i målet och ledning vidvalet
av adekvat behandling av den undersökte.
Det är att räkna med att denna
sistnämnda funktion i framtiden
kommer att bli än angelägnare. Mot
bakgrunden av detta förhållande är en
begränsning av tillämpningsområdet för
rättspsykiatriska undersökningar inte
den genomgripande lösning som alltmer
börjar framstå som nödvändig.

12 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1970

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter -

pellation i samma ämne

Som jag tidigare har framhållit kommer
den nya rättspsykiatriska undersökningsorganisationen
att successivt ta
form under de närmaste åren. Det kan
vidare antas att tillgången på psykiatrer
efter hand kommer att öka genom särskilda
åtgärder från statsmakternas sida.
Man bör kunna räkna med att situationen
inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
sådant det är i dag
därigenom kommer att avsevärt förbättras.

Enligt min mening bör det med hänsyn
till vad jag anfört vara möjligt att
inom ramen för nu rådande regelsystem
och med effektivt utnyttjande av
de resurser som i dag kan ställas till
förfogande finna dellösningar, som på
kort sikt visserligen inte eliminerar
men dock väsentligt minskar nuvarande
svårigheter. Det bör emellertid utsägas,
att den grundläggande frågan inte
är väntetiderna utan problemet om
hur det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
lämpligen skall inpassas
i systemet. Denna fråga kräver ingående
överväganden.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
justitieministerns svar på min interpellation
om de rättspsykiatriska undersökningarna.
Det är ju positivt, liksom
skrivningen i första lagutskottets utlåtande.
Jag hade inte sett att det väckts
motioner i ämnet när jag framställde
min interpellation. I annat fall hade
jag inte framställt den då det ju ändå
varit möjligt att få en debatt i dag.

Min fråga gällde de långa väntetiderna.
Justitieministern säger att det är
inte den viktiga frågan. Jag tycker emellertid
att det i detta sammanhang är
en mycket viktig fråga om man bryter
mot lagen. Vidare är frågan viktig därför
att de förhållanden under vilka undersökningarna
i dag måste göras på
vissa ställen är ganska upprörande. Jag
har i min interpellation inte berört

debatten om det berättigade i att rättspsykiatriska
undersökningar skall ligga
till grund för domar. Efter vad jag förstår,
menar justitieministern, att jag
har helt rätt, om jag anser, att när våra
resurser för rättspsykiatriska undersökningar
ökar, kommer också allt fler att
få undergå sådana undersökningar. Jag
uppfattade justitieministerns svar på det
sättet, att han ingalunda var inställd
på att avskaffa detta instrument för att
lära känna dem, man skall döma.

Vi måste räkna med att den ko, som
i dag finns, är en på konstlat sätt nedkrympt
ko, därför att domstolarna inte
släpper fram dem som man inte är helt
nödsakad att skicka till rättspsykiatrisk
undersökning. Domaren tänker sig säkerligen
för många gånger och tar kanske
hellre en § 7-utredning som går
snabbt men ingalunda ger en fullständig
bedömning av psyket. Men han måste
naturligtvis också tänka sig för huruvida
han på så osäkra grunder som en
§ 7-undersökning eller med risk för lång
väntetid efter en stor undersökning skall
låta en åtalad få ett mycket långt och
tidsobestämt omhändertagande. Han
kan se det som en lindrigare påföljd
med ett tidsbestämt straff.

Men det skall inte vara sådana avvägningar
för beslutet. Om man värdesätter
instrumentet rättspsykiatriska undersökningar,
skall det användas för att
lämna svar på frågan: Vilket är bäst
för behandlingen och på vilket sätt
tränger jag in i detta psyke för att
kunna hjälpa? Därför är det en allvarlig
brist, då vi i dag inte kan tillfredsställande
ta hand om alla som hänvisas
till rättspsykiatrisk undersökning, och
än mer då bristen på resurser blir ett
återhållande moment för domstolarna
att använda detta instrumentet för rättssäkerheten.
Det händer ju faktiskt vid
rättspsykiatriska undersökningar, att
den som domstolen har ansett skyldig
blir oskyldigförklarad.

Justitieministern har talat om olika

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter pellation

i samma ämne

vägar för att underlätta väntetiden. Nya
bestämmelser om möjlighet till gemenskap
och sysselsättning har införts. För
att få fler undersökningar gjorda användes
dels psykiater med rättspsykiatrisk
utbildning, dels sådana som genomgått
en kortare kurs i rättspsykiatri, dels sådana
psykiater som aldrig sett en kriminell
människa. Det sistnämnda kan
naturligtvis inte vara det bästa, eftersom
de som vet mest om brottslingar
är — vad man sedan än säger — de
som ägnar sig åt rättspsykiatri. De har
ett kolossalt stort kunnande.

Man kan i dag beklaga att rättspsykiatern
ofta gör sina bedömningar under
tidsbrist och under otrevliga förhållanden.
När diagnosen är ställd och anvisningar
på behandlingen lämnats av
psykiatern blir det tyvärr ofta stopp,
och man saknar möjligheter till behandling.
Härvidlag hoppas jag att justitieministerns
avslutning på svaret innebär
att man på något bättre sätt skall kunna
följa rättspsykiaterns anvisningar för
vården. Men där ligger ytterligare en
brist i dag.

Situationen är förskräcklig. En människa
begär ett brott. Det tar tid, innan
det kan bli polisundersökning, det tar
tid, innan åklagaren bestämmer sig för
att väcka åtal. Sedan kommer vederbörande
inför domstolen. Denna fastställer
så småningom att han är skyldig
till brottet, och så skall hans psyke
undersökas.

Därefter kommer åter en lång väntan.
Om han inte är häktad utan är på
fri fot, blir han dock störd i hela sin
verksamhet. Det är många, som bryts
ned under en sådan tid. Hans arbete
blir stört, och förhållandet till hans familj
blir irriterat av oro och väntan.
Är han häktad är förhållandena mänga
gånger upprörande. Det skall sannerligen
ett starkt psyke till för att kunna
uthärda väntan på en psykiatrisk undersökning
utan att bryta samman.

Den vårdpersonal som skall sköta

häktade som väntar på en undersökning
har också känt sig pressad av att
den föreskrivna tidsgränsen inte hålles.
Den har i en särskild skrivelse till
justitieministern ställt krav på bättre
förhållanden. Personalen hävdar att de
som skall undersökas rättspsykiatrisk!
ofta får nöja sig med lokaler som inte
är tidsenliga — härvidlag tänker de
främst på Långholmen. De säger att det
inte hör ihop med arbetarrörelsens värdering
av människor att ha det på detta
sätt. Det är ett uttalande som bör
röra både justitieministern och mig.
Och det är alldeles riktigt.

Ganska nyligen besökte en grupp socialdemokratiska
riksdagsmän Långholmen,
denna gamla, ruskiga kåk som
man trott skulle ha försvunnit för länge
sedan. 450—500 människor finns nu intagna
där. Att eländet var så stort trodde
jag inte. Jag var chockad. I själva
fängelset satt också fall som väntade på
rättspsykiatrisk undersökning. Vi såg
även andra häktade sitta där. Med mitt
temperament sade jag: »Det här är ju
Peru direkt!» I vissa celler satt ett par
människor. Jag lastar inte justitieministern,
eftersom han inte haft någon
möjlighet ännu att undanröja detta, men
jag blir skrämd när jag tänker på den
nya investeringsavgiften, som kanske
blir ytterligare en sten som vältras i vägen
för att detta hus skall kunna rivas.

Det finns på Långholmen celler som
är precis sådana som man inbillar sig
att en cell skall vara när man inte har
haft någon kontakt med modern fångvård.
Eftersom kvlan har varit så hård
i vinter har det i vissa avdelningar inte
gått att hålla temperaturen i cellerna,
utan internerna har suttit där och frusit,
och de har fått hänga filtar för
fönstret för att försöka få upp värmen.
Det är rent ruskigt!

Jag riktar fortfarande ingen anklagelse
mot justitieministern; det är en anklagelse
mot oss alla, som inte har varit
så fräcka i vårt uppträdande att vi

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter -

pellation i samma ämne

har sagt ifrån, att ett sådant fängelse
inte får finnas i vår tid.

Det går inte att ytterligare belasta elnätet,
ty då skulle alltihop krascha. Värmepannans
effekt är svår att driva upp.
Det går knappast att ens sätta i en starkare
glödlampa än de man har. Varje
reparation kostar oerhörda pengar. Jag
tror att vi som var där ute — många
andra har väl också sett på förhållandena
-— hade svårt att sova på natten.
Det hade åtminstone jag; jag såg för
mig rätt unga grabbar som måste vistas
i en sådan miljö. Visst har de varit
med om det mesta, men de skall inte
mötas av sådana förhållanden i ett fängelse.
Just här var det inte fråga om
personer som väntade på rättspsykiatrisk
undersökning, men även sådana
fick stoppas i detta gamla fängelse
eftersom det var ont om plats. Detta
gäller Långholmen, som har de sämsta
lokalerna.

Det finns en annan svårighet utöver
att förhållandena är dåliga och väntan
lång på rättpsykiatrisk undersökning.
Från Härlandafängelset i den västra räjongen
har överläkaren, rättspsykiater,
sänt en skrivelse, där han påvisar att
det tidigare var mycket lättare än i dag
att föra över dem som var undersökta
och behövde vård till ett mentalsjukhus.
När Stockholm, Göteborg och Malmö
övertog ansvaret för hela sin sinnessjukvård
träffades för Göteborgs del
den överenskommelsen, att stadens sjukhus
Lillhagen inte skulle behöva ta vård
om kriminalpatienter. Hur det nu är
betraktas de som en sämre sorts patienter.
Framför allt är de svåra att ha
bland andra vårdfall, anser de som skall
vårda dem. Detta medförde att man bara
hade det statliga S:t Jörgens sjukhus
att överföra kriminalfall till. När sedan
landstingen år 1967 övertog de statliga
sjukhusen ingicks en ny överenskommelse
mellan Göteborgs stad och Göteborgs
och Bohus läns landsting, enligt
vilken S:t Jörgens sjukhus fortfarande

skulle ta hand om de straffriförklarade.
Om vården av övriga kriminalpatienter
träffades inget avtal.

Detta har lett till stora bekymmer, ty
varje gång en intern skall ha kvalificerad
psykiatrisk vård måste läkarna på
Härianda tigga och be och truga och jag
vet inte vad för att få in honom. Det
sammanhänger naturligtvis med platsbristen
och svårigheterna på mentalsjukhusen
i allmänhet, men också med
att man, när hela mentalvården kommunaliserades,
aldrig tog med i beräkningen
att även dessa patienter skulle glida
in bland det klientel som tas emot på
de kommunala sjukhusen. Därför har
också överbeläggningen på t. ex. S:t Jörgens
sjukhus blivit outhärdlig.

Det påstås inte att överläkarna på
mentalsjukhusen har en negativ inställning
— det talas i skrivelsen tvärtom
om god och kamratlig anda o. s. v. —
men de har den uppfattningen att de i
första hand har plikter mot andra patienter
än just dessa från kriminalvården.
Detta ökar svårigheterna ytterligare
för de rättspsykiatriska institutionerna,
där man ofta får låta personer som
är undersökta och skall överlämnas till
mentalvård vara kvar under mycket
lång tid. Kön av dem som väntar på undersökning
ökas sålunda på med kön
av dem som väntar på att få komma in
på sjukhusen. På det sättet försvåras
förhållandena ytterligare.

Justitieministern sade att svårigheterna
inte är större nu än de varit
många gånger tidigare. De omständigheterna
att de rättspsykiatriska förvaringsrummen
i vissa fall är så dåliga
och att omläggning av mentalsjukvården
medfört att det blir ännu svårare
att få in kriminalpatienter på sjukhusen
gör emellertid att man med rätta kan
säga, att de akuta svårigheterna är större
än tidigare.

Justitieministern var optimistisk i sitt
svar. Jag hade frågat om lagen bör ändras
då dess bestämmelser om att en

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter pellation

i samma ämne

rättspsykiatrisk undersökning skall vara
gjord inom sex veckor inte kan uppfyllas.
Land skall med lag byggas, sade
Per Albin Hansson en gång i tiden, och
detta måste väl gälla även de människor
som skall bli rättspsykiatriskt undersökta.
Som justitieministern sade
tvingas man att ständigt överträda lagen
— från Långholmen har vi exempel
på att personer kan få vänta ett
år. Grundar sig den litet glättade och
optimistiska tonen i svaret på någonting
som jag inte har kunnat läsa ut
ur det eller sammanhänger den med
justitieministerns läggning? Finns det
belägg för att se ljust på framtiden? Eller
måste vi bara vänta på att det skall
finnas tillräckligt många läkare som
kan ta sig an klientelet? Kan vi vänta
oss ökade resurser rent lokalmässigt så
att de allra ruskigaste ställena kan skrotas
ner? Kan vi hoppas på — och detta
tror jag till en del på — en omorganisation
så att fler läkare, helst sådana som
kan rättspsykiatri, kan tas i anspråk?
Jag tror inte att vilken psykiater som
helst kan klara svåra kriminalfall, där
gåtorna är stora för personer som känner
kriminaliteten och måste vara ännn
större för personer som inte ofta har
haft kontakt härmed.

Jag efterlyser alltså en något mer
konkret grund för justitieministerns optimism.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJEIi:

Herr talman! Först bara en liten detalj.
Vi kan naturligtvis uttrycka det så
att lagen överträds när väntetiden blir
längre än sex veckor. Kent formellt är
det dock inte så. Lagen ger nämligen
dispensmöjligheter, och det är dessa
som utnyttjas på klinikerna. Men detta
är som sagt en ren formalitet — det
väsentliga är naturligtvis det lidande
och de svårigheter som följer med de
långa väntetiderna.

Jag har ingalunda velat påstå att frå -

gan om väntetidernas längd inte skulle
vara viktig. Jag sade i mitt svar att
det inte var den grundläggande frågan,
och det påståendet skall jag strax närmare
motivera.

Jag tror att fru Eriksson i Stockholm
har rätt när hon uttrycker den uppfattningen
att man får räkna med att
antalet undersökningsfall kommer att
öka i den mån väntetiderna minskas.
På grund av de upplysningar som jag
har fått från olika håll har jag i varje
fall fått den uppfattningen, att den stora
restriktivitet som domstolarna för
närvarande visar beror på att de känner
till de långa väntetiderna. Man kan
uttrycka det så att vi här har kommunicerande
kärl: i samma utsträckning
som vi -— och det är här som jag är
optimist — med samlade ansträngningar
kan förkorta väntetiderna får vi också
räkna med att antalet fall ökar.

Då är vi kanske ändå i sista hand
inne på frågan, huruvida det bara är
väntetiderna som vi skall inrikta våra
ansträngningar på. Är det ytterst bara
fråga om att fortsätta att skaffa fler kuratorer
och fler assistenter, att i och
för sig göra allt vad som är möjligt för
att det skall bli uthärdligt att vistas på
de gamla anstalterna så länge de finns
kvar? Eller är det innerst inne en större
fråga som ligger bakom? Enligt min
uppfattning är det så, fru Eriksson, att
det ytterst gäller huruvida brottsbalkens
påföljdsregler är tillfredsställande
i avseende på dem som har mer djupgående
psykiska avvikelser.

I brottsbalken görs en gränsdragning
mellan »psykisk abnormitet av så djupgående
natur att den måste anses jämställd
med sinnesjukdom» och psykisk
abnormitet som inte är så djupgående.
Det kan diskuteras om inte denna gränsdragning
ställer läkare och domstolar
inför avgöranden som är mycket svåra
att träffa. En framstående företrädare
för rättspsykiatrin har för övrigt i något
sammanhang betecknat dessa för -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter pellation

i samma ämne

sök till gränsdragningar som någon
sorts diagnostisk finkultur. Detta beror
dels på att gränsen är flytande, dels på
att så vitt skilda påföljder och påföljder
av så olika behandlingsmässig art
kan komma i fråga vid den ena respektive
den andra bedömningen. Det kan
därför ifrågasättas om man inte bör
möjliggöra en friare bedömning, som
väsentligen tar sikte på det aktuella
vårdbehovet. Ett ändrat ställningstagande
i denna fråga får givetvis konsekvenser
såväl när det gäller de rättspsykiatriska
undersökningarna som beträffande
behandlingsformerna.

Med det sagda har jag utan att just
nu ta ställning velat peka på en, som
jag ser det, mycket väsentlig kriminalpolitisk
fråga, som inte bör lämnas obeaktad
i detta sammanhang.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var ungefär detta
som låg i skrivelsen från västra räjongen,
där man pekar på att man inte kan
ge vård. Man har alltså inte bara ko till
den rättspsykiatriska undersökningen
utan även till den viktiga vården efteråt.
Den rättspsykiatriska undersökningen
kan bli ett storartat monument men
nästan meningslöst över ett gott arbete
om den inte fullföljs. Därför måste bristerna
på vårdmöjligheterna få stor prioritet
och den 25-procentiga investeringsskatten
får icke hindra byggnationen.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Det må kanske vara tilllåtet
för en ledamot av första lagutskottet,
tillika motionär i detta ärende, att
yttra sig i frågan trots att utskottes utlåtande
är enhälligt.

Fru Eriksson i Stockholm sade att
hon inte skulle ha interpellerat om hon
hade uppmärksammat att det hade
väckts motioner i ärendet. Gentemot
detta vill jag säga att alla goda krafter

behövs för att vi skall få riksdagsopinionen
med på att detta är en fråga som
nu måste lösas och även för att få departementet
litet mer intresserat än tidigare
av att vidta kraftåtgärder. Jag
välkomnar därför fru Erikssons interpellation.

Missförhållandena med de långa väntetiderna
vid de rättspsykiatriska undersökningarna
har ju påtalats under
många år inte bara av berörda myndigheter
och ansvariga tjänstemän utan
också av oppositionspartierna i riksdagen,
av pressen och inte minst av justitieombudsmannen,
vilken verkligen
inte skrätt orden i sina ämbetsberättelser.
År 1963 kallade han detta missförhållande
för »ett av de mörkaste kapitlen
i modernt svenskt rättsliv». År
1967 beskrev han det som en »kräftskada
inom kriminalvården». I årets
ämbetsberättelse säger han att de fördröjda
undersökningarna ur skilda synpunkter
är »förkastliga och oförenliga
med elementära rättssäkerhetskrav».

JO anför vidare: »Den enskilda människans
intressen kommer här i kläm
på ett sätt som saknar motstycke i vårt
samhälle.» JO uttalar också att man inte
kan lasta berörda myndigheter och befattningshavare
för dröjsmålen, som är
väl kända för statsmakterna. JO bara
konstaterar att någon förbättring inte
åstadkommits.

Oppositionen har i flera år föreslagit
dels att man skall ställa resurser
till förfogande för att avhjälpa de värsta
bristerna, dels att man skall försöka
undvika en fördröjning av den beslutade
organisationens genomförande,
dels slutligen att man skall tillsätta en
utredning för att möjliggöra en effektivisering
av undersökningarna och för
att i största möjliga utsträckning delegera
undersökningarna på annan personal
än läkare. När vi vid förra årets
riksdag behandlade motionerna med
dessa förslag var de borgerliga partierna
ense om att dessa åtgärder måste

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter pellation

i samma ämne

vidtas. Men majoriteten i utskottet —
och riksdagen följde majoritetens ställningstagande
— ansåg att angelägenheten
av att en effektiv rättspsykiatrisk
organisation kom till stånd så snart som
möjligt var så uppenbar, att något särskilt
uttalande från riksdagens sida inte
var motiverat. Man förlitade sig med
andra ord på att departementet skulle
vidta alla erforderliga åtgärder. Inom
parentes skulle jag vilja påpeka att departementschefen
själv i propositionen
1969 uttalade att man inte får slå sig
till ro med de förbättringar som kan
åstadkommas genom redan beslutade
organisatoriska ändringar. Han hänvisade
bl. a. till en utredning som pågår
inom justitiedepartementet angående reformer
inom rättegångsväsendet, vilken
skulle beröra tillhörande frågor. Jag
skulle vilja fråga statsrådet om denna
utredning nu är klar och, om inte, när
man kan förvänta sig att den blir slutförd.

Trycket från en allt hårdare opinion
har medfört att man inom socialstyrelsen
beslutat tillsätta en utredning för
att undersöka möjligheterna till ett
effektiviserat förfarande. Det är glädjande.
Men det finns anledning att notera
att det inte är justitiedepartementet
som har tillsatt denna utredning
utan att det har gjorts på socialstyrelsens
eget initiativ. I år har emellertid
första lagutskottet presenterat ett enhälligt
utlåtande som entydigt säger ifrån
att man nu väntar sig att kraftåtgärder
skall vidtas på den personella sidan.
Man ställer sig för övrigt positiv till
denna utredning, som ju syftar till samma
åtgärder som vi motionsledes förra
året föreslog men som riksdagen då stälde
sig negativ till. .lag tycker att detta
utlåtande är glädjande, men jag skulle
önskat att departementschefen i sitt
svar till fru Eriksson i Stockholm hade
gjort en utförligare kommentar till
utskottets förslag, som kan förväntas bli
riksdagens beslut — första kammaren

har redan antagit det —• så att man
kunde få veta i vilken utsträckning det
beslut som riksdagen nu med säkerhet
kommer att fatta kommer att föranleda
konkreta åtgärder från departementets
sida.

Liksom fru Eriksson i Stockholm fäste
jag mig vid avslutningen i statsrådets
svar. Han sade att »den grundläggande
frågan inte är väntetiderna utan
problemet om hur det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet lämpligen skall
inpassas i systemet». Formuleringen
var verkligen inte lyckad. Nu har statsrådet
givit den en förklaring, som delvis
kan accepteras. Dessa långa väntetider
innebär ett mycket stort lidande
för de enskilda människor som är berörda.
De svävar under lång tid i ovisshet
både om längden av undersökningen,
om undersökningens resultat och
om de påföljder som kan väntas. Berörda
läkare vitsordar också att dessa
människors hälsotillstånd många gånger
avsevärt försämrats just på grund av
de långa väntetiderna i lokaler och under
förhållanden som är helt oacceptabla,
som fru Eriksson tidigare har
berört.

Jag tycker också att det är väsentligt
att den lag som gäller följs. Statsrådet
sade att det finns dispensmöjligheter.
Men när dispensen mera blir regel
än undantag är det någonting som
är fel.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill nämna för fru
Kristensson att orsaken till att ifrågavarande
arbetsgrupp är tillsatt inom socialdepartementet
och inte inom justitiedepartementet
är att det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet numera
sorterar under och skall sortera under
socialdepartementet. .lag vill inte för ett
ögonblick frånta socialministern äran
men under alla omständigheter bör en
arbetsgrupp, som skall undersöka möj -

18 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1970

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter -

pellation i samma ämne

ligheterna att komma till rätta med svårigheterna,
nog läggas inom socialdepartementet.
I denna arbetsgrupp finns
även representation från justitiedepartementet
eftersom justitiedepartementet
fortfarande har kvar handläggningen av
en del av dessa frågor.

Jag försökte i mitt interpellationssvar
kommentera även vad utskottet hade uttalat;
det kanske inte fru Kristensson
observerade när jag läste upp mitt svar.
Jag skall väl inte behöva upprepa det,
men jag sade bl. a. att jag är villig att
medverka till sådana resursförstärkningar,
främst på assistent- och biträdesplanet,
som tillsammans med andra
åtgärder kan innebära förbättringar.
För att belysa för fru Kristensson vilka
svårigheter vi har på ett enda område,
och inte det minst viktiga, nämligen tillgången
på läkare, vill jag nämna att vi
för närvarande har 21 läkartjänster avseende
Långholmen, Malmö, Härianda,
Härnösand och Håga. Endast 15 av dessa
är tillsatta, alltså är det för närvarande
sex tjänster som inte utövas.

Detta är bara en liten illustration till
de svårigheter som föreligger på detta
område. Vi löser inte problemet om vi
med extra ansträngningar skulle kunna
skaka fram sex läkare som omedelbart
kunde sätta i gång, men nog skulle det
betyda mycket om det kunde göras.

Fru Kristensson ställde också en direkt
fråga beträffande en utredning
inom justitiedepartementet som närmast
gäller åtalsplikt. Utredningen pågår
men för dagen finns det inget som
jag i detta sammanhang kan rapportera.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Från min synpunkt är
det ganska likgiltigt om det är socialdepartementet
eller justitiedepartementet
som tar ansvaret för att åtgärder
vidtas. Jag trodde emellertid att jag
hade fått klart för mig att det inte hade
gjorts någon beställning på departe -

mentsnivå och att alltså inte heller socialdepartementet
var inblandat i denna
beställning. Om jag skulle ha fel på
den punkten är jag tacksam att bli rättad.

Utskottet har i sitt utlåtande beställt
bland annat en temporär kraftinsats.
Vi har påvisat att den balans av ärenden
som funnits under en följd av år
håller sig ganska konstant. Vi har därför
trott att man skulle kunna lösa de
värsta akuta problemen just med en
temporär personalinsats. Även om jag
uppmärksammade vad statsrådet sade
i sitt svar på den punkten fick jag den
uppfattningen att man syftade till en
mera långsiktig personalförstärkning
och inte till dessa temporära åtgärder
som skulle kunna hjälpa till att lösa dagens
problem.

Vad slutligen beträffar svårigheterna
att rekrytera läkare vågar jag inte uttala
mig så bestämt om detta. Möjligen kan
det nya läkaravtalet få en positiv inverkan
på möjligheterna att rekrytera psykiatrer.
I annat fall är det väl hela tiden
en fråga om pengar och möjlighet
att rekrytera personal. Enligt uppgift
från Stockholmskliniken var man där
inte så pessimistisk till möjligheterna
att rekrytera läkare utan det var mera
en fråga om att pengar ställdes till förfogande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Av skrivningen i utskottsutlåtandet
tycks framgå att det
bara skulle vara fråga om att arbeta av
ungefär ett års belastning i undersökningsmaterialet.

Det antal rättspsykiatriska utlåtanden
som lämnas under ett år har under de
senaste åren varit ungefär 800. År 1968,
som är det sista år jag har uppgifter om,
var siffran 835. Samtidigt hänvisas
varje år ungefär 800 personer av domstolarna
till rättspsykiatrisk undersökning.
Under förutsättning att denna an -

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter

pellation i samma ämne

del vore densamma år för år skulle man
kunna säga, att det bara krävdes avarbetande
av material, motsvarande ett
år, för att vi skulle hinna i kapp och
uppnå balans i ärendenas antal. Men då
får man — såsom fru Eriksson i Stockholm
här framhållit och som jag också
förut gjort — räkna med att om vi med
en extra ansträngning under ett år
skulle kunna sätta in så mycket läkarkrafter
och även andra krafter, att eftersläpningen
på 800 fall eliminerades,
skulle domstolarna i motsvarande grad
komma att öka antalet fall som hänvisas
till rättspsykiatrisk undersökning. Det
skulle alltså inte längre bli fråga om
800 fall, utan ett betydligt större antal.

Det är därför som jag mer och mer
fått den uppfattningen, att man måste
göra en djupgående undersökning av
metoderna att komma till rätta med
problemet. Naturligtvis skall vi inte under
mellantiden ligga still i fråga om
ansträngningarna att uppnå en bättre
ärendebalans, men detta har inte heller
hittills varit fallet, vare sig inom justitiedepartementet
eller inom socialdepartementet.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Det kan väl ändå inte
vara så att behovet av rättspsykiatrisk
undersökning är outtömligt. Domstolarna
har ju vissa regler att gå efter när de
förordnar sådan undersökning, och jag
tror inte att det finns någon domstol
som i onödan föreskriver eif dylikt förfarande.
Men skulle det föreligga ytterligare
ett stort behov av rättspsykiatrisk
undersökning utöver de undersökningar
som nu kommer till stånd, är
det all anledning att vidta åtgärder, så
alt de människor som behöver genomgå
en sådan undersökning verkligen får
göra detta.

Fru AN ER (fp):

Herr talman! Som medlem av första

lagutskottet är jag också mycket glad
och tacksam över att utskottet i anslutning
till motionerna II: 441 och vår partimotion
11:581 har uttalat, att utskottet
väntar sig att Kungl. Maj:t snarast
gör allt för att förkorta väntetiderna för
rättspsykiatrisk undersökning.

Det är bara några få punkter i detta
ärendes tidigare historia som jag nu
finner vara väsentligt att påminna om.

Det var medicinalstyrelsen som den
1 januari 1967 övertog ansvaret för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
som redan 1961 befunnit sig i ett
sådant skick, att JO förklarat det oförenligt
med elementära rättssäkerhetskrav.
Trots detta vidtog medicinalstyrelsen,
senare socialstyrelsen, inte några
märkbara åtgärder för att söka
komma till rätta med de långa väntetiderna,
vilkas nedbrytande effekter jag
inte närmare behöver illustrera, eftersom
andra talare här och även utskottet
självt har gjort det.

JO upprepade sina uttalanden, men
såg inga resultat av det heller. Till slut
var det Rättspsykiatriska föreningen
som skrev till socialstyrelsen och hemställde
att man skulle tillsätta en arbetsgrupp
som skulle kunna föreslå reformer
i anledning av undersökningarna.
Först detta tycks ha föranlett socialstyrelsen
att utse en sådan arbetsgrupp.

Det har också i riksdagen väckts ett
antal motioner i ärendet i syfte att
minska olägenheterna. Och i fjol framhöll
första lagutskottet att det var så
uppenbart angeläget att den rättspsykiatriska
organisationen upprustades i enlighet
med 1961 års proposition, att
riksdagen inte behövde göra något särskilt
uttalande till förmån för den saken.
Slutligen, den 30 oktober 1969,
ställde herr Mundebo i denna kammare
en enkel fråga till justitieministern om
personalförstärkande åtgärder för att
komma till rätta med just dessa svårigheter.
Justitieministern sade då, att det
möjligen kunde komma att göras nya

20 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1970

Förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning, tillika svar på inter
pellation i samma ämne

överväganden. I november 1969: återigen
allvarlig kritik från JO, och den
4 februari 1970 tillsatte socialstyrelsen
slutligen den arbetsgrupp som Rättspsykiatriska
föreningen efterlyst.

Jag måste beteckna det som anmärkningsvärt
att detta inte skett långt tidigare
och att det skulle behövas alla
desa starka påtryckningar utifrån, inklusive
våra motioner, för att åtminstone
en arbetsgrupp skulle komma till
stånd.

Å andra sidan är det som jag sade
mycket glädjande att ett enigt utskott
denna gång har sagt ifrån att Kungl.
Maj:t skyndsamt bör uppta till prövning
de åtgärder utskottet förordat. Får
jag föreslå att ordet »skyndsamt» här
verkligen tolkas enligt vanligt svenskt
språkbruk och inte får beteckna den
snigelfart med vilken ärendet hittills
har behandlats.

Slutligen vill jag understryka den
tanke som framförts i våra motioner
1:502 och 11:581, enligt vilka man
kunde i mindre komplicerade fall använda
läkare som inte direkt är utbildade
rättspsykiatrer men som har en
näraliggande utbildning. Utskottet påpekar
att denna tanke är förtjänt att
närmare övervägas, medan man däremot
ställer sig tveksam till uppslaget
att i större utsträckning än hittills låta
undersökningen utföras på det summariska
sätt som kallas för § 7-undersökningar.
Rationalisering av undersökningarna
får inte gå ut över de enskildas
rättssäkerhet, det är utskottets synpunkt,
och jag kan bara helhjärtat instämma
i den.

Jag har alltså, herr talman, inget annat
yrkande än det eniga utskottets.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det är nära nog kutym
att det minst en gång om året slås larm
om nödläget vid de rättspsykiatriska
klinikerna och att en vind av social
upprördhet drar genom massmedia.

Och det har gjorts många uttalanden
från ansvarigt håll, där man har påvisat
de rådande missförhållandena. Låt mig
endast få citera ett utdrag av vad JO
sade i oktober 1961 till regeringen i en
skrivelse: »Dröjsmålen vid de rättspsykiatriska
undersökningarna är förkastliga
och oförenliga med elementära
rättssäkerhetskrav. I flera fall har det
inträffat att häktningstiden blivit längre
än det sedan utdömda frihetsstraffet.
En person har efter sju månader i häkte,
därav fem i väntan på undersökning,
dömts till 30 dagsböter. Enligt lagen
skall undersökning inte fördröja rättegång
mer än i sex veckor.»

De alltför långa väntetiderna bör
nedbringas, så att väntetidens längd
står i överensstämmelse med gällande
lag. Här är det fråga om enskilda människor,
i många fall sjuka människor,
som på så sätt kan råka i kläm och få
stora svårigheter. Jag hälsar med tillfredsställelse
att socialstyrelsen tillsatt
en arbetsgrupp med uppgift att utreda
det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet
och att framlägga förslag om
bl. a. förenkling och rationalisering av
detsamma. Det är sannerligen hög tid
att verkligt radikala åtgärder vidtas för
att råda bot på missförhållandena.

Även om värdefulla initiativ kan presenteras
av den av socialstyrelsen tillsatta
arbetsgruppen, ifrågasätter dock
utskottet, om de åtgärder som arbetsgruppen
har att överväga är till fyllest
för att snabbt komma till rätta med rådande
arbetsbalans. Utskottet anser därför
att andra åtgärder bör prövas. Utskottet
pekar på personalfrågor och säger
att en ofrånkomlig förutsättning för
att problemen skall kunna lösas är, att
rättspsykiatrin drar till sig och behåller
ett tillräckligt antal läkare.

Justitieministern har i dag lämnat ett
interpellationssvar, som jag vill beteckna
som mycket positivt och som
delvis är ett svar på vad som sägs i utskottets
utlåtande. Jag vill poängtera att

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

justitieministern framhåller att betydande
ansträngningar alltså har gjorts,
men jag ifrågasätter om de är tillräckliga;
det är ju här också en fråga om resurser.
Här fordras att ökade resurser
ställs till förfogande för att det verkligen
skall bli bättre förhållanden, och
det är statsrådet också villig att verka
för. Statsrådet framhåller att han är
beredd att pröva varje uppslag som kan
vara ägnat att nedbringa de nuvarande
långa väntetiderna och att han också
är villig att medverka till resursförstärkningar.
Utan att göra anspråk på
att vara sakkunnig på detta område tycker
jag det ligger mycket förnuft i justitieministerns
uttalande att det inte bara
är fråga om att minska väntetiderna
utan att det även rör sig om hur rättspsykiatriska
undersökningar skall kunna
inpassas i ett nytt system. Här
fordras ett nytänkande, vilket också är
på väg.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till det enhälliga
första lagutskottets utlåtande nr 15.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§8

Föredrogs vart efter annat första lag.
itskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av motion om offentligt
biträde åt part i ärenden rörande
administrativt frihetsberövande,
samt

nr 22, i anledning av motioner angående
handläggningen av lagsökning och
betalningsföreläggande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§9

Sjöarbetstidslag

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts

Sjöarbetstidslag

proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
jämte motioner i ämnet.

Genom en den 6 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 29, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till sjöarbetstidslag.

Av propositionen framginge bl. a. att
vederlag för överskjutande tid i främsta
rummet skulle utgå i form av fritid i
hamn. Möjlighet funnes också att genom
kollektivavtal komma överens om annan
form av vederlag, t. ex. kontant ersättning.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de likalydande motionerna
I: 1001 av herr Werner och
11:1159 av fru Ryding m. fl., vari yrkades
att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 29/1970 måtte besluta
att förslaget till sjöarbetstidslag
10 § måtte få i motionerna angiven ändrad
lydelse, innebärande att vederlagsbestämmelsen
skulle utformas så att vederlag
alltid skulle utgå i form av fritid
i hamn enligt schema eller tidsplan
som fastställts i kollektivavtal.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna I: 1001 och II: 1159 —
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till sjöarbetstidslag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I andra lagutskottets
utlåtande nr 17 anförs att utskottet biträder
förslaget i proposition nr 29 om
principen att 40 timmars arbetsvecka
skall bli lagfäst även för arbetstagare
inom sjöfarten.

Vad som är väsentligt i det i propositionen
presenterade lagförslaget är

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Sjöarbetstidslag

emellertid att redarna ges laglig rätt att
för flertalet ombordanställda ta ut längre
ordinarie arbetstid än 40 timmar per
vecka och att den anställde för sådan
överskjutande arbetstid i första hand
skall erhålla vederlag i form av fritid
i hamn. Men — och detta är viktigt att
observera — redarna åläggs inte laglig
skyldighet att bereda de anställda denna
fritid i hamn för den merarbetstid
utöver 40 timmar per vecka som medges
enligt lagförslaget.

I motionerna I: 1001 och II: 1159, som
vänsterpartiet kommunisterna avgivit
med anledning av proposition nr 29,
föreslås i princip sådan laglig skyldighet
för redarna för att därigenom nedbringa
arbetstiden till 40 timmar per
vecka. Vidare föreslås att de avtalsslutande
parterna får träffa överenskommelse
om när vederlagsfritiden skall
utgå.

Herr talman! Det sägs i allmänhet
att arbetstidsförkortningen till 40 timmar
per vecka utgör ett led i standardförbättringen
men — och det måste
i detta fall understrykas — arbetstidslagen
är även en skyddslag som skall
förhindra att hälsovådligt lång arbetstid
tas ut. Just beträffande sjöfarten
måste lagens skyddskaraktär starkt
framhållas och detta därför att man
inom sjöfarten har laglig möjlighet att
ta ut nästan fem gånger så mycket övertidsarbete
jämfört med vad som är fallet
för anställda på land. För flertalet
ombordanställda är den ordinarie arbetstiden
till sjöss 56 och 63 timmar
i veckan. Under dessa förhållanden
måste som sagt arbetstidslagens skyddskaraktär
framhållas. Enligt nu gällande
lagförslag kan det förekomma ett arbetstidsuttag
på 69 och upp till 76 timmar
i veckan om man sammanräknar
ordinarie arbetstid och tid för övertidsarbete.

Den höga olycksfallsfrekvensen bland
sjöfolk i alla befattningar, dödlighetsgraden
jämfört med den inom andra
yrkesgrupper i landet, sjukdomsdagar -

nas stora antal samt det ökade tempot
i arbetet till följd av rationaliseringar
och reducering av bemanningen på fartygen
motiverar en i praktiken genomförd
arbetstidsförkortning till ökat
skydd för människorna ombord på våra
svenska fartyg. Yrket är tillräckligt påfrestande
för dess utövare ändå, utan
att en bristfällig sociallagstiftning på
området skall medverka till en för tidig
utslitning av arbetskraften inom sjöfarten
och till andra allvarliga följdverkningar.

Den svenska handelsflottan har under
senare år förnyats i en omfattning
som aldrig tidigare och torde nu vara
en av de modernaste handelsflottorna
i världen vad gäller såväl fartygens
storlek som tekniska och maskinella resurser.
Den kan väl hävda sig i den
internationella konkurrensen. De som
är motståndare till en i praktiken genomförd
arbetstidsförkortning för sjöfolket
kan därför inte göra gällande att
bristande rationalisering och dålig lönsamhet
motiverar en eftersläpning i sociallagstiftningen
beträffande denna näringsgren.

Med detta vill jag emellertid inte ha
sagt att andra lagutskottet skulle vara
motståndare till en förbättrad lagstiftning
i alla avseenden. Här och var i utskottets
utlåtande har motionerna fått
en mycket välvillig skrivning, som de'',
brukar heta, men det räcker inte för
mig i dag, när vi har möjlighet att ändra
på de otillfredsställande förhållandena.

I fjol läste jag en artikel i tidningen
Transbladet, en i Göteborg av Transatlantic
utgiven rederitidning, och jag
förvånades då över att man där i klartext
skrev att den svenska rederinäringen
inom överskådlig tid skulle helt
överföras under utländsk flagg om näringen
inte gavs möjlighet att genom
rationalisering och på annat sätt skära
ned fartygens bemanning till den storlek
som redarna ansåg nödvändigt. Nu
återkommer detta argument, men den -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

na gång som ett skäl mot en arbetstidsförkortning
för sjöfolket. Man kan
fråga sig vad det är som pågår inom
svenska redarkretsar och om det inte
är en form av utpressning mot både
myndigheterna och riksdagen, när man
under hot om att överföra de svenska
fartygen under utländsk flagg försöker
förhindra en nödvändig utbyggnad av
sociallagstiftningen som syftar till att
skydda den mänskliga arbetskraften.

Förr när sjöfartsfrågor behandlades
återkom ständigt argumentet om sjöfartens
betryckta läge. Nu är det argumentet
inte längre gångbart, och då
hotar man med att överföra fartygen
under utländsk flagg, om arbetstagarna
inom sjöfarten genom riksdagsbeslut
får samma sociala förmåner som övriga
arbetstagare här i landet. Jag anser detta
vara upprörande, och därför bör
riksdagen lämna ett svar som inte kan
missförstås. Och det kan riksdagen göra
genom ett bifall till motionerna. Det
räcker inte i dag med en aldrig så välvillig
skrivning från utskottets sida.

Utskottet framhåller bl. a. mycket korrekt:
»Som framkommit under sjöarbetstidsutredningens
arbete kan en förkortning
av arbetstiden för sjömännen
vara motiverad i högre grad än för
landanställda på grund av skyddsskäl.»
Men när utskottet sedan gör gällande
att ett bifall till motionerna inte skulle
medföra något ökat uttag av vederlagsfritid
i hamn för flertalet sjömän, anser
jag detta i verkligheten vara en klar
undervärdering av de ombordanställdas
fackliga organisationer inom sjöfartens
område. Deras strävan ligger helt i linje
med våra motioner och deras syfte.

Ett bifall till motionerna skulle därför
stärka de fackliga organisationernas
ställning vid förhandlingar med redarna
när det gäller att kunna lösa den
för sjöfolket så viktiga .sociala frågan
att få eu i praktiken genomförd arbetstidsförkortning
och garantier för att
man erhåller vederlagsfritid i hamn under
anställningstiden.

Sjöarbetstidslag

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
här anfört är det tyvärr inte möjligt
för mig att godta utskottets förslag i
dess helhet, utan jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 1001 och II: 1159.

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Med genomförandet av
den nya sjöarbetstidslagen försöker man
att till sjöss följa upp den arbetstidsreform,
innebärande 40 timmars arbetsvecka
till lands, som riksdagen för
en tid sedan antog. Man har verkligen
gjort en genomgripande revision av hela
lagen och försökt att så långt möjligt
utforma de ombordanställdas arbetsförhållanden
så, att de blir likartade
med de landanställdas.

I 1964 års sjöarbetstidsutredning deltog
representanter för samtliga sjöfartsorganisationer,
och utredningsbetänkandet
har också tillstyrkts av alla de
ombordanställdas organisationer. Detta
hindrar inte att det fortfarande finns
förhållanden och i praktiken uppstår
situationer, som sjömännen inte finner
helt tillfredsställande.

Det är t. ex. otillfredsställande, att
sjömännen alltjämt kan åläggas arbetstider
på 56 veckotimmar med 12 arbetstimmar
under ett par dygn i följd.
Detta blir emellertid ofrånkomligt, så
länge man behåller det vaktindelningssystem,
som tillämpas inom all sjöfart
världen över. Det finns inga möjligheter
att i dagens läge avskaffa .systemet.
I varje fall kan inte Sverige göra
det ensamt, ty det skulle bara medföra
att svenska båtar registrerades i andra
länder. Det har också förutsatts i direktiven
till sjöarbetstidsutredningen alt
nuvarande vaktsystem skulle bestå. Inte
heller har någon erinran mot detta
rests från de ombordanställdas organisationer.

Den ordinarie arbetstid, som sjömännen
utför ombord på ett fartyg, och som
överstiger den normala veckoarbetstiden
i land kompenseras, såsom vi hörde
av fru Ryding, genom vederlag i första

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Lagstadgad skyldighet för företag att varsla om driftsinskränkning eller företags
nedläggning

hand i form av fritid i land. Det har
också varit lagstiftarnas intention att
vederlaget skulle utgå i form av fritid i
land. Arbetsmarknadens parter har haft
samma mening och har i sina kollektivavtal
tagit in detaljerade regler om vederlagsberäkning
av fritid, vilket också
närmare redovisas av utskottet. Det förhållandet
att vederlaget nu tas ut i fritid
innebär att även sjömännens arbetstid
på längre sikt, t. ex. vid anställning
under ett helt kalenderår, kommer
att närma sig ett genomsnitt av 40 timmar
per vecka.

I motionerna yrkas att parterna lagstiftningsvägen
skall tvingas att tillse
att vederlaget i praktiken får formen
av fritid. Det finns mycket som talar
för riktigheten av en sådan uppfattning
och utskottet har även, såsom fru
Ryding medgav, uttryckt sig positivt
beträffande tanken. Att utskottet trots
detta inte kunnat tillstyrka motionerna
beror på praktiska omständigheter, som
hänger samman med den anställningsform
sjömännen för närvarande har.
Som regel mönstrar sjömannen av fartyget
då han går i land, och ofta lämnar
han därmed sin anställning. När
sjömannen har gjort detta finns det
ingen möjlighet att hindra honom från
att ta en ny anställning innan vederlagsfritiden
har gått till ända.

Situationen kan bli en helt annan
om samtliga kategorier sjömän får en
fastare anställningsform — en s. k. rederianställning
i stället för som nu är
fallet en fartygsanställning. Det kan
förväntas ett förslag från sjömanslagskommittén
om detta, eventuellt redan
i år, och då är det enligt min mening
lämpligt att återkomma med motionerna
och med detta yrkande.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 1001
och 11:1159; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Lagstadgad skyldighet för företag att
varsla om driftsinskränkning eller företagsnedläggning Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner om
lagstadgad skyldighet för företag att
varsla om driftsinskränkning eller företagsnedläggning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I motionerna I: 868 och
II: 1032 har hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utarbetande av förslag om laglig
skyldighet för företag att varsla om
driftsinskränkning eller företagsnedläggning.

Frågan är fortfarande lika aktuell som
den 28 januari i år då motionerna undertecknades.
Jag tror rent av man kan
säga att den är mer högaktuell i detta
nu. Under den senaste tiden har flera
företagsnedläggelser förekommit. Inom
exempelvis TEKO-industrin har under
1960-talet över 26 000 personer avskedats
och närmare 400 företag lagt ned
driften. Enbart under innevarande års
första kvartal har mellan 1 000 och 2 000
personer berörts av nedläggningar inom
denna bransch. Men även inom andra
branscher är riskmomenten påtagliga
när det gäller nedläggningar. Jag är
angelägen säga att detta gäller lika
mycket statsägda företag.

För att i en dylik situation göra friställelsen
och övergången till annan
verksamhet så mjuk som möjligt är det

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15 25

Lagstadgad skyldighet för företag att varsla om driftsinskränkning eller företagsnedläggning -

självfallet nödvändigt med längsta möjliga
varseltid. Visst har det träffats avtal
mellan berörda arbetsmarknadsparter
om detta, men denna överenskommelse
har inte fungerat till fyllest. Var
och en förstår att människor som ställs
inför en friställelse befinner sig i en
mycket prekär situation, vilken blir särskilt
svår om friställelsen sker med kort
varsel. För berörda kommuner kan en
kort varseltid helt förändra redan företagna
planeringar, och den kan omöjliggöra
en långsiktig planering. Det finns
exempel på kommuner som nära nog
blivit blottställda i en sådan situation.

Med de erfarenheter som gjorts av
den frivilliga överenskommelse som
träffats om varsel vid nedläggningar
tror jag att en lagstadgad skyldighet
härvidlag kan vara behövlig.

Nu har emellertid andra lagutskottet
i sitt utlåtande nr 18 påpekat att arbetsmarknadsstyrelsen
nyligen aktualiserat
frågan om ytterligare effektivisering
av varselsystemet. Jag erkänner
att det för dagen med anledning av detta
inte är nödvändigt att gå den här
hårda vägen med en lagstiftningsåtgärd.
Jag skall därför tills vidare nöja
mig med att avvakta resultatet härav
och ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Vi är alla överens med
motionärerna om att det är berättigat
förstärka skyddet för arbetstagarna när
det gäller nedläggningar och varsel om
nedläggning. Som utskottet antytt har
arbetsmarknadsstyrelsen också framfört
önskemål om ytterligare förstärkningar,
och man bygger då på de erfarenheter
man har av det ganska förbättrade
avtal som träffades 1968.

Det är klart att vi måste lita till att
de fackliga organisationerna tillsammans
med arbetsmarknadsstyrelsen, d.
v. s. de som står närmast dessa frågor,
kommer att bevaka saken. Av denna

anledning anser andra lagutskottet att
det inte är nödvändigt att tillgripa så
drastiska åtgärder som en lagstiftning.

Herr Persson i Heden säger att frågan
om en längre varseltid nu ytterligare
aktualiserats. Jag håller med om
att det som skett nere i Norrköping
påtagligt visat vilka besvärligheter som
uppstår för de anställda när de inte
får varsel i tillräckligt god tid. Företaget
har emellertid förklarat saken
med att man under den senaste tiden
legat i underhandlingar som man hoppades
skulle kunna leda till produktionsförbättringar,
bl. a. en ökad avsättning
av varor. Om företaget under
denna tid hade varslat om en nedläggning,
skulle detta ha spolierat möjligheterna
att nå resultat vid förhandlingarna.

Det är bl. a. sådana förhållanden som
bidragit till att utskottet intagit den
hållning det har gentemot eu lagstiftning.
Det rör sig härvidlag många gånger
om en svår avvägning. Vi förutsätter
att de fackliga organisationerna väl
bevakar saken.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag inte på något sätt syftade på någon
speciell nedläggning, vare sig i Norrköping
eller någon annanstans. Jag
bygger bara på de erfarenheter som
gjorts av de många och stora nedläggningar
som skett under de år som gått.
Jag har i olika bygder sett vilka svårigheter
människor kommit i på grund
av att företag har tvingats — jag är
angelägen om att stryka under ordet
tvingats — att lägga ned på grund av
olönsamhet. Detta har skett av olika skäl
som jag inte i det bär sammanhanget
kan ta upp till debatt, men det är därför
som vi har aktualiserat frågan i
motioner.

Eftersom utskottet redovisar att åt -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Rätt för tullen att utfärda provisoriskt körförbud för inkommande fordon

gärder har vidtagits i nuläget, torde
det inte finnas anledning att gå den
drastiska lagstiftningsvägen — ty detta
är, som jag sade i mitt första inlägg,
en drastisk väg. Vi måste dock samtidigt
komma ihåg, att detta problem
berör både människor — många gånger
låginkomsttagare som har det dåligt
ställt — och kommuner, som vid en
nedläggning kan få se hela sin planering
vältas omkull.

Jag vill än en gång understryka att
jag inte har något yrkande annat än utskottets.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§11

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av motioner om
försöksverksamhet med vård i hemmet
av ungdomsvårdsskoleelev, och

nr 21, i anledning av motioner om
rätt för kommun att föra talan mot föräldrar
om återvinning av ekonomiskt
bidrag till barn.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Rätt för tullen att utfärda provisoriskt
körförbud för inkommande fordon

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner om
rätt för tullen att utfärda provisoriskt
körförbud för inkommande fordon.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 325 i
första kammaren av herrar Tistad och
Ernulf samt nr 351 i andra kammaren
av herr Löfgren.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl
Maj :t måtte anhålla om sådan ändring
i vägtrafikförordningen att tulltjänsteman
erhåller befogenhet att utfärda provisoriskt
körförbud för från utlandet
inkommande fordon i enlighet med vad
som anges i motionerna».

Utskottet hemställde,
att motionerna I: 325 och II: 351 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ernulf och Sellgren (båda fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 325 och II: 351 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om sådan
ändring i vägtrafikförordningen att tulltjänsteman
finge befogenhet att utfärda
provisoriskt körförbud för från utlandet
inkommande fordon i enlighet med
vad som angåves i motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! I vårt land har vi en
ganska omfattande lagstiftning i avsikt
att skydda människor och egendom för
skada, och den, jämte tillämpningsföreskrifter,
måste regelbundet överses och
kompletteras. Inte minst gäller detta på
trafiksäkerhetsområdet.

Det motionspar som kammaren nu
har att behandla utgör ett litet led i
strävandet att ernå förbättringar just
i fråga om trafiksäkerheten. Motionärerna
anser liksom reservanterna, herr
Ernulf i första kammaren och jag i denna
kammare, att det finns starka skäl
för att förbättra kontrollen av inkommande
fordon vid våra gränsstationer.
Lastbilar som kommer hit från utlandet
har ofta för stor last och för höga
axel- och boggitryck, och i många fall
är de felaktigt eller olämpligt lastade.
Utan kontroll och tillrättaläggande måste
sådana bilar utgöra en trafikfara på
våra vägar.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Rätt för tullen att utfärda provisoriskt körförbud för inkommande fordon

Man kan inte begära att polisen skall
ha sådana resurser att den kan utöva
den övervakning som anses erforderlig
vid gränsstationerna. Däremot finns
tullmännen alltid på plats. De beklagar
själva att de saknar såväl befogenhet
till som utbildning för besiktning ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Inte heller kan
de utfärda provisoriskt körförbud då
så erfordras i väntan på att polisen
skall komma och efter slutgiltig besiktning
fälla sitt avgörande.

Efter vad jag inhämtat synes inga
motsvarande bestämmelser finnas i andra
länder. Å andra sidan känner jag
till, att svenska lastbilar stoppas vid utländska
gränsstationer, om bevakningspersonalen
inom tullverket befarar att
axel- och boggitryck överskrider tillåten
belastning på vissa av de vägar som
de har att passera till mottagningsorten.
Likaså är det, antar jag, tullfolket
som vid gränsen till Norge övervakar
att de svenska lastbilarnas bredd inte
överskrider den bredd som är tillåten
enligt de norska bestämmelserna.

I Österrike förekommer säsongvis
kontroll av bildäcken för bilar som är
destinerade till mottagningsorter i Alperna.
En sådan kontroll borde vara
angelägen även i vårt land. Hur många
utländska bilar har inte vintertid blockerat
trafiken i Norrland då de på
grund av blankslitna däck och i avsaknad
av snökedjor inte kunnat ta sig
upp för backarna utan hamnat tvärsöver
vägbanan och stoppat trafiken i
flera timmar? Huruvida skador på material
och människor inträffat i sådana
sammanhang har jag inte hunnit utreda.

Tullpersonal och polis har likartade
funktioner, nämligen bevakning och
kontroll av var sitt område. Tullmännen
är i huvudsak placerade vid gränserna
och polisen arbetar inom våra
gränser. Redan vid gränsen träder trafikbestämmelserna
i kraft, och eu dubbel
bemanning vore både kostsam ocli
onödig. Vad vore då naturligare än att

tullmännen hade en med polisen samverkande
funktion? Det är alltså inte
fråga om att frånta polisen befogenheter
eller att införa något element som
leder till kompetenskonflikter; avsikten
är i stället att underlätta polisens arbete.

Denna fråga är inte ny. Redan vid
1967 års riksdag väcktes en motion med
i stort sett samma innehåll som årets.
Motionen avstyrktes av rikspolisstyrelsen,
men generaltullstyrelsen var positiv
till motionens syfte. I tredje lagutskottet
rönte motionen en positiv behandling,
vilket framgår av det föreliggande
utlåtandet. Utskottet ansåg det
önskvärt att man tillvaratog de möjligheter
till samarbete mellan polis och
tullverkets personal som förefanns. Utskottet
gav också en klar anvisning till
de båda myndigheterna att det väntade
sig att dessa utan framställning från
riksdagen skulle ta de initiativ som
kunde erfordras för att lösa dessa praktiska
samarbetsfrågor.

Både vid 1968 och 1969 års riksdagar
ansåg motionärer det angeläget att
påminna om detta ärende eftersom inga
initiativ hade tagits i den anvisade riktningen.
I år har tullverket utfärdat vissa
föreskrifter, medan frågan hos rikspolisstyrelsen
ännu befinner sig på planeringsstadiet.

Mot bakgrunden av denna tröghet
hade det varit skäligt om utskottet antagit
ett utlåtande med den lydelse och
den kläm som finns i reservationen,
»att riksdagen med bifall till motionerna
1:325 och 11:351 i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om sådan ändring
i vägtrafikförordningen att tulltjänsteman
får befogenhet att utfärda
provisoriskt körförbud för från utlandet
inkommande fordon i enlighet med
vad som anges i motionerna».

Herr talman! .lag yrkar bifall till reservationen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Som herr Sellgren myc -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Rätt för tullen att utfärda provisoriskt körförbud för inkommande fordon

ket riktigt sade har motioner av liknande
innehåll varit föremål för riksdagens
behandling under en följd av år.
År 1967 remissbehandlades liknande
motioner, och de avstyrktes då av rikspolisstyrelsen,
som herr Sellgren riktigt
angav. Utskottet kom för sin del också
fram till att det av många skäl inte var
lämpligt att dela upp ansvaret mellan
rikspolisstyrelsen och tullverket. Utskottet
framhöll emellertid med stor
skärpa, att det var angeläget att ett
samarbete åstadkoms mellan rikspolisstyrelsen
och tullverket.

Detta har lett till det resultatet, att
generaltullstyrelsen den 26 januari 1970
meddelade föreskrifter till sin personal
om hur samarbetet med polisen skall
äga rum. I föreskrifterna heter det
bl. a.:

»Upptäckes i samband med tullkontrollen
eller föreligger eljest anledning
misstänka, att från utlandet inkommande
fordon har för tung last, för högt
axeltryck eller är felaktigt eller olämpligt
lastat eller att annan omständighet
av betydelse för trafiksäkerheten inte
beaktats, skall förhållandet omedelbart
anmälas till närmaste polismyndighet.»

Rikspolisstyrelsen har också meddelat
utskottet, att den har för avsikt att
utfärda anvisningar till de lokala polismyndigheterna
om samarbetet med tullverket
på detta område.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
ställningstagande och reservanternas
önskemål är bara den, att reservanterna
anser att tullpersonalen skall ha
möjlighet att utfärda ett provisoriskt
körförbud. Reservanterna anser emellertid,
att tullpersonalen inte skall ha
rätt att hindra fortsatt färd med fordon
som belagts med provisoriskt körförbud;
den fortsatta färden får med andra
ord ske på förarens eget ansvar.

Utskottsmajoriteten är övertygad om
att det samarbete som vi nu förutsätter
skall komma till stånd mellan polis och
tullpersonal kommer att leda till ungefär
samma resultat. Vi tror inte att det

är riktigt att dela ansvaret, utan att ansvaret
för körförbud bör ligga kvar hos
polisen. Det är skälet till utskottsmajoritetens
ställningstagande i detta avseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
i utlåtandet nr 23.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Man kanske kan tycka
att det bara är en nyansskillnad mellan
utskottsmajoritetens uppfattning och reservanternas.
Tredje lagutskottet har
i princip samma uppfattning som reservanterna
och motionärerna, nämligen
att man bör söka åstadkomma en
annan tingens ordning vid våra tullstationer.
Men på en punkt tycker jag
att uppfattningarna skiljer sig. Utskottsmajoriteten
framhåller — och herr Grebäck
sade det också — att det är olämpligt
att dela upp ansvaret mellan tull
och polis. Det är, herr Grebäck, inte
fråga om det, utan det är fråga om att
få till stånd en samordning, en komplettering,
d. v. s. att ge tullverkets personal
befogenhet att utfärda provisoriskt
körförbud till dess polisen anlänt
och tar över det lagliga ansvaret för
körförbudet och besiktningen.

Det är alldeles uppenbart att tullverkets
personal inte kan hindra fortsatt
färd. Men ett provisoriskt körförbud
innebär dock en hårdare belastning än
om fordonet som nu helt opåtalat får
passera.

Det är inte heller tillfredsställande
med en ensidig anvisning från tullverkets
sida. Vid de sonderingar jag har
gjort har det visat sig att denna anvisning
inte riktigt fungerat på alla stationer.
Vi har alla ett direkt ansvar i
trafiksäkerhetsavseende. Antag att vi
ser en onykter person sätta sina bilnycklar
i tändningslåset och starta sin
bil i avsikt att avlägsna sig från platsen.
Vi är då skyldiga att förhindra
en sådan färd. Skulle något inträffa på
vägen kan den som varit åsyna vittne

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Rätt för tullen att utfärda provisoriskt körförbud för inkommande fordon

till avfärden belastas för att inte ha
bevakat trafiksäkerheten, en primär
medborgerlig skyldighet. Sådana krav
kan man inte ställa på personal vars
arbetsförhållanden är reglerade i särskilda
anvisningar. Men där olika personalgrupper
möts i utövandet av sina
funktioner borde också sådana tillämpningsföreskrifter
och anvisningar finnas
att deras arbete kan överlappas och
de kan vara varandra till hjälp. Det är
alltså inte fråga om en uppdelning av
ansvaret.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
vad utskottet anfört i ärendet; jag vill
oara framföra en synpunkt.

Herr Sellgren sade att de svenska lastbilarna
när de passerar gränserna till
andra länder blir ganska väl bevakade.
Det kan ha sin förklaring i att vi i Sverige
tillåter längre bilar och släpvagnar
och högre axel- och boggitryck än
man tillåter i andra länder, och vi har
också bredare lastfordon än man har
i vissa andra länder. Om de svenska
bilarna kommer över med last anpassad
efter de svenska förhållandena är
tullpersonalen självfallet medveten om
att de inte lämpligen kan tillåtas passera
på de länders vägar som inte tål
de laster och axeltryck det här blir
fråga om.

I princip delar jag uppfattningen att
man så långt det är möjligt skall eftersträva
en bättre trafiksäkerhet. Jag tror
också att de åtgärder man här vidtar
kommer att leda till en bättre trafiksäkerhet,
såsom herr Grebäck också
påpekade. Dessutom skall vi vara på
det klara med att trafiksäkerhetsverket
följer denna fråga liksom andra sådana
ärenden. Jag tror därför att man
har överdimensionerat detta problem.
Men därmed vill jag inte förringa de
synpunkter som motionärerna framfört.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Sellgren sade att

det inte är fråga om någon uppdelning
av ansvaret. Men visst får väl en tulltjänsteman
ett visst ansvar om han utfärdar
ett provisoriskt körförbud och
föraren i fråga respekterar det. Det kan
naturligtvis innebära att föraren blir
sittande vid tullstationen i flera timmar
innan polisen kommer och kanske konstaterar
att det inte finns något skäl
att utfärda körförbud. Ett provisoriskt
körförbud kan givetvis också vara befogat,
men man kommer inte ifrån att
man lägger på tullpersonalen ett visst
ansvar för bedömningar som den inte
har utbildning till och kanhända inte
heller har utrustning för. Man kan naturligtvis
utrusta tullstationerna på
lämpligt sätt, men i så fall uppstår ju
en dubblering av utrustningskostnaderna.

Jag tror, herr Sellgren, att man inte
ska krångla till denna fråga mer än
nödvändigt och göra den märkvärdigare
än den är. Med den positiva behandling
som motionerna fått genom de föreskrifter
som rikspolisstyrelsen och
tullverket har utfärdat eller kommer att
utfärda tror jag att denna fråga kommer
att lösas på ett tillfredsställande
sätt. Jag tror också att reservanterna
och motionärerna har anledning att
känna sig belåtna med den behandling
som motionerna fått i utskottet och den
uppmärksamhet som de har mötts med
från tullverkets och rikspolisstyrelsens
sida.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag delar herr Grebäcks
förhoppning att vi nästa år inte skall
behöva motionera i detta ärende. Enligt
vad jag har funnit föreligger en viss
tröghet att kunna få igenom en sådan
här naturlig sak. Om inte något nytt har
inträffat till nästa år och motionärerna
återkommer torde väl tredje lagutskottet
då få inta en strängare hållning i
denna fråga.

Till herr Sundelin skulle jag vilja
säga att vi inte alls har så mycket bätt -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Rätt för tullen att utfärda provisoriskt körförbud för inkommande fordon

re vägförhållanden här i landet att det
inte skulle vara lika stort behov av
kontroll när det gäller axel- och boggitryck
för utländska bilar som kommer
hit som när våra bilar passerar gränsen
till andra länder.

Bland de exempel som jag har samlat
in finns ett fall som jag kan relatera.
En bil från Sverige skulle passera gränsen
till Finland vid Haparanda—Torneå
destinerad till en ort i Finland.
Bilen belädes med provisoriskt körförbud
i väntan på polisen. Motivet var att
bilen var destinerad till en ort i det
inre av Finland dit vägar ledde som
inte medgav samma axel- och boggitryck
som rikshuvudvägarna i Finland.
Bilens last var fullt acceptabel för rikshuvudvägarna
men inte för andra vägar.
Föraren fick vänta hela dagen, herr
Grebäck, tills polisen kom. Polisen besiktigade
bilen och gav körtillstånd.
Ifrågavarande förare och ägare hade
inga som helst möjligheter och ingen
tanke på att föra någon talan mot tullverket
eller mot de finska myndigheterna
därför att bilen hade kvarhållits
vid gränsen, utan man accepterade att
myndigheterna var försiktiga. Ansvarskännande
åkare reagerar såvitt jag vet
— jag är inte åkare utan transportköpare
— på det viset.

Det är riktigt som herr Grebäck sade
att tullverkets personal inte har den
utbildning som erfordras, men efter vad
jag har inhämtat är personalen på
gränsstationerna intresserad av att få
en sådan utbildning och sådana befogenheter
att man kan stödja polisen i
detta avseende. Detta är inte att krångla
till saken, herr Grebäck, utan det är ett
försök att nå ett resultat som är väsentligt
ut trafiksäkerhetssynpunkt.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr Sellgren för hans ytterligare kommentering
av mitt anförande.

Det är alldeles riktigt som han säger,
att vägarna är dåliga på vissa ställen

utomlands liksom de är på vissa ställen
här i landet, så att de inte tål de
tunga laster som bilarna för med sig.
Detta förhållande berörde jag emellertid
inte. Vad jag talade om var att vi
i vårt land har sådana föreskrifter att
bilarna kan lastas tyngre, att de kan
ha större totallängd och att de även
kan vara bredare än som är tillåtet i
andra länder. Detta gör att de tullmän
som har att bevaka de andra ländernas
intressen har större anledning att
ge akt på just de förhållanden som jag
påtalade än vad vi skulle ha med avseende
på de bilar som kommer från
en del andra länder. Detta är alldeles
självklart.

Vidare säger herr Sellgren att det
ingalunda är på det sättet att vi har
bra vägar i vårt land. Nej, det skall
gudarna veta att vi har dåliga vägar,
men det var inte detta jag talade om.

Herr SELLGREN (fp):

Bara helt kort, herr talman! Jag vill
ansluta mig till var herr Sundelin här
sade. Vi har dåliga vägar i vårt land.
Glöm inte att vi kommer från ett län
där vi har urusla vägar, där skogsindustrin
har stora svårigheter att under
vissa tider av året frakta ner sin råvara,
rundvirket, till rimliga kostnader
på grund av att de på dessa vägar tilllåtna
axeltrycken är för låga. I detta
avseende råder precis samma förhållande
här som i andra länder, vilket
förhållande är värt att beakta även vid
gränsöverskridande trafik.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sellgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Tullättnader för färdigprodukter från u-länderna

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Ernulf och Sellgren.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sellgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 178 ja och 32 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs vart för sig

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av motioner om
riksdagens medverkan vid planeringen
av den framtida industrilokaliseringen,
och

nr 22, i anledning av motioner om
rätt för kommun att utan vederlag överlåta
viss sjukvårdsutrustning till u-land;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
26, med anledning av motion om beskattning
av spelautomater.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 14

Tullättnader för färdigprodukter från
u-länderna

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, med anledning av motio -

ner om tullättnader för färdigprodukter
från u-länderna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! I den motion som vi
nu behandlar föreslås tullättnader på
industrivaror från u-länderna. Motionen
har i vederbörlig ordning avstyrkts
av utskottet; det är väl alltid vad som
händer med förslag som går ut på att
underlätta för u-länderna att sälja billigare
på våra marknader. Skulle de få
göra det, skulle ju konkurrensen i fråga
om i-ländernas produkter öka. Vi skulle
få betala mera för vår påstådda solidaritet
än vi i regel är beredda att göra.

I motionen föreslås en begränsad tulllättnad
för u-ländernas industrivaror.
Förslaget går i korthet ut på att man
vid beräkning av tull på förädlade produkter
skall göra avdrag för den del
som utgörs av råvarukostnad. I motionen
nämns också möjligheten att man
väljer ut ett antal typiska u-landsprodukter
och befriar dem från tull helt
och hållet.

Det är klart att de åtgärder som föreslås
i motionen är mycket mindre långtgående
än kravet på generella tullpreferenser
såsom t. ex. framfördes av den
senaste UNCTAD-konferensen. I motionen
föreslagna åtgärder skulle emellertid
ha den fördelen att de kunde åstadkommas
utan att man avvaktade de internationella
överenskommelser som behövs
för generella åtgärder. Det skulle
t. ex. vara möjligt för Sverige att genomföra
sådana här åtgärder i större eller
mindre omfattning alldeles på egen
hand. Utskottet säger inte om det är för
sådana åtgärder eller inte, om det anser
att de är tekniskt möjliga att genomföra
eller inte. Utskottet tar inte ställning,
det refererar bara uppgifter från
OECD som tyder på att en överenskommelse
om de generella tullpreferenserna
skulle vara nära förestående.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Tullättnader för färdigprodukter från u-länderna

Därför vore det fel, menar man, att nu
störa bilden genom att gå på den linje
som förordas i motionen.

Det vore intressant att få veta från
utskottet, hur säkra de uppgifter som
man refererar egentligen är. Det sägs
i utskottets betänkande — och det är
ganska sensationellt —- att man från
vissa källor inom OECD har fått veta,
att en ö. erenskommelse om generella
tullpreferenser skulle vara klar redan
under 1971. Om man betänker de enorma
svårigheter som har visat sig föreligga
när det gällt att få framför allt
de stora industriländerna med på sådana
åtgärder och hur energiskt man
från u-landshåll och från en del andra
håll har krävt sådana åtgärder utan
att få något gehör, låter uppgiften som
sagt ganska sensationell, och det vore
bra, om någon från utskottet kunde ge
besked om på vilket sätt man har fått
fram den och hur tillförlitlig denna
uppgift egentligen är. Jag tror för min
del tills vidare att utskottet är litet viil
optimistiskt, men om utskottet har rätt,
är det så mycket bättre.

Jag skulle också vilja ställa en annan
fråga: Om det nu är så att man verkligen
tror att sådana här åtgärder är
nära förestående — det kan ju förhålla
sig på det sättet — varpå bygger man
då den argumentation som utskottet anför,
nämligen att dessa mindre långtgående
åtgärder skulle försvåra genomförandet
av generella tullpreferenser i
en framtid? Jag ser ingen motsättning
på denna punkt.

Utskottets ursäkt får väl tills vidare
godtas, men några ord om bakgrunden
till förslaget kan ändå vara på sin plats.

Man behöver ju inte hänge sig åt
några utsugningsteorier för att komma
fram till att u-ländernas handelssituation
av flera orsaker är mycket svag i
förhållande till de rika ländernas. En
orsak är att u-länderna i mycket stor
utsträckning är beroende av en ensidig
export av rena eller mycket litet förädlade
råvaror. Priserna på råvarorna har

under mycket lång tid varit i stort sett
oförändrade. De har bara fluktuerat
något på en ganska låg nivå medan
priserna på de industrivaror som uländerna
tvingas importera stigit ganska
kraftigt. U-länderna har med andra
ord fått sälja billigt och köpa dyrt.

Den företeelse som vi vill komma åt
i motionen är just att man stimulerar
till råvaruproduktion i u-länderna genom
låga tullar samtidigt som man genom
höga tullar försvårar för u-länderna
att exportera förädlade produkter.
Den generositet som industriländerna
säges visa genom att ha låga tullar på
råvaror är alltså ganska dubbelbottnad,
och detsamma kan sägas om tulloch
skattelättnader på den typ av livsmedel
som u-länderna producerar utan
nämnvärd konkurrens från industriländerna,
t. ex. kaffe, te, kakao, citrusfrukter,
bananer och den typen av varor.
Det har beräknats att om de rika
länderna skulle ta bort alla tullar och
alla skatter då det gäller denna typ av
varor, skulle det inte öka exportinkomsterna
för samtliga u-länder med mer än
cirka 100 miljoner kronor. Effekten är
alltså praktisk taget negligeabel. Detta
skall då jämföras med värdet av det
skydd som de avancerade industriländerna
ger sin jordbruksproduktion och
som kan mätas i belopp på uppåt 10
miljarder dollar.

Det här är fakta som förelegat rätt
länge och som är ganska kända. Vad
man däremot inte hört talas om lika
mycket är att u-ländernas konkurrensläge
på våra marknader är mycket besvärligt
också i fråga om industriprodukter,
vilket främst har två orsaker
som också tagits upp i motionen.

Den ena är att den tullmur som uländerna
måste kliva över när de skall
sälja förädlade produkter inte bara är
uppbyggd av den relativt låga tullen på
råvaror jämte tullen på förädlingsvärdet.
I stället beräknas tullen på både
förädlingsvärdet och hela råvarukostnaden.
Vi vill ha bort denna tullbelastning

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

och önskar i stiillet räkna tull enbart
på förädlingsvärdet.

Det andra skälet av betydelse i sammanhanget
är att tullar på industriprodukter
generellt sett är högre när produkterna
importerats från u-länder än
när de importerats från andra industriländer.
Håller man sig till den nominella
tullen som det heter enligt nomenklaturen,
d. v. s. tullen uttryckt i
procent på importvärdet på varor från
u-länder, finner man, att den i genomsnitt
uppgår till 16,4 procent medan
motsvarande nominella tull vid import
från industriländer bara är 11,4 procent.
Vi bygger således generellt upp
en högre tullmur mot u-länderna än
gentemot andra, rikare länder. Jämför
man i stället den effektiva tullen,
d. v. s. tullen uttryckt i procent på förädlingsvärdet,
blir skillnaden ännu
större eller 32,8 procent tull på import
från u-länderna och 19,1 procent tull
på import från industriländerna.

Dessa siffror gäller samtliga OECDländer.
Håller man sig bara till Sverige
är tullnivån lägre, men i genomsnitt
är skillnaden mellan effektiv tull och
den egentliga tullsatsen större. Man räknar
med att den effektiva tullen i Sverige
är 216 procent av den egentliga
tullen, d. v. s. mer än dubbelt så hög.
Betydelsen för u-länderna av att slippa
denna diskriminering skulle säkerligen
inte vara liten, även om jag alltså håller
med utskottet om att generella tullpreferenser
är värdefullare.

Vi får nu vänta och se vad som händer
vid de förhandlingar som pågår
inom GATT och UNCTAD :s preferenskommitté.
Om bevillningsutskottets optimism
när det gäller snabba resultat
skulle visa sig välgrundad, så kommer
vi motionärer att tillhöra de mycket
glada; i annat fall återkommer vi. Det
näst bästa har ofta fått duga när det
gäller insatserna för jordens fattiga.

Herr talman! Jag har för dagen inget
yrkande utan hoppas bara att utskottets
motiv för att avstyrka bifall till
2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Vissa uppbördsfrågor

motionen kommer att visa sig vara hållbart.
Jag skulle också sätta värde på
om någon talesman för utskottet kunde
sätta litet mera kött på benen när
det gäller uppgiften om att vi kan vänta
oss generella tullpreferenser redan
nästa år.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Vissa uppbördsfrågor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, med anledning av motioner
beträffande vissa uppbördsfrågor.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:220
av fru Lilly Ohlsson och herr Mårtensson
samt II: 262 av herr Jadestig och
fru Gradin, vari hemställts

att riksdagen hos Kungl. Maj :t begärde
översyn av instruktionen för centrala
folkbokförings- och uppbördsniimnden
så att ett större hänsynstagande
till de sociala aspekterna vid bestämmande
av beloppen och reglerna
för existensminimum vid införsel i lön
kunde göras;

2) de likalydande motionerna I: 787
av herr Schött och II: 913 av herr Krönmark; 3)

motionen I: 533 av herrar Alexanderson
och Ernulf; samt

4) motionen 11:933 av herr Ullsten.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) beträffande existensminimum

avslå motionerna 1:220 och 11:262;

B) beträffande tidpunkten för ansökan
om jämkning av preliminär skatt

avslå motionerna 1:787 och 11:913;

C) beträffande ränta vid restitution
av skatt

avslå motionen I: 533;

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Vissa uppbördsfrågor

D) beträffande information angående
grunderna för utdebitering till kyrklig
kommun

avslå motionen II: 933.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JADESTIG (s):

Herr talman! Med god hjälp av riksdagens
upplysningstjänst har jag fått
fram ett material som gjort det möjligt
att följa hur frågan om existensminimum
har behandlats i riksdagen under
1960-talet. Det är ett mycket omfattande
material. Ärendet har varit uppe i
stort sett varje år, antingen i motioner
eller i enkla frågor och interpellationer.
Det förefaller också som om representanter
för alla partier har varit engagerade
och då fört en ganska blandad
argumentering.

I år har fru Gradin och jag väckt
motionen II: 262 och fru Lilly Ohlsson
och herr Mårtensson motionen I: 220, i
vilka motioner vi har tagit upp detta
problemkomplex. Måhända har vi därvid
inte kunna tackla frågan från någon
helt ny utgångspunkt; vi har väl
mera utgått från allmänmänskliga synpunkter
och aktualiserat problemen från
vår erfarenhet av arbetet ute på fältet.

Till riksdagens ledamöter har i denna
fråga också kommit ett öppet brev
som argumenterar för vår motion. Vi
har dock inte haft någon kontakt med
den aktionsgrupp som kallar sig Kamporganisationen
för annorlunda socialvård.
Man kan ha olika synpunkter
på detta slags aktioner, men den skriftliga
argumentationen hos gruppen överensstämmer
i väsentliga delar med den
erfarenhet jag har som kommunalt engagerad
arbetsförmedlare och, inte
minst, som övervakare.

Att leva på existensminimum innebär
att man hamnat i ett ekonomiskt
underläge som kan få långvariga konsekvenser.
Grundorsakerna kan vara
flera, t. ex. långvarig sjukdom, arbets -

löshet, skilsmässa eller social belastning.
I praktiken har det visat sig
medföra långvariga konsekvenser att ha
existensminimum som levnadsstandard,
och det är också mycket besvärande
när det gäller återanpassningen till ett
normalt samhällsliv.

Huvudargumentet i vår motion är att
nu gällande regler på detta område är
mycket stränga och i många fall omöjliggör
en riktig återanpassning. Reglerna
kan vara förkrossande även för välanpassade
människor. Vi är också medvetna
om att reglerna kan tillämpas
olika. Vissa handläggare är generösa,
andra håller sig mera till de allmänna
bestämmelserna. Detta medför att betydande
orättvisor kan uppstå i det att
likartade fall bedöms olika.

Utskottet har i sitt utlåtande behandlat
vår motion ganska ingående. Bl. a.
finns där en redogörelse för hur den
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFN) går till väga för att
fastställa gällande normalbelopp. Utskottet
framhåller också att via de generösa
tolkningar som är möjliga inom ramen
för gällande belopp kan hänsyn
även tagas till sociala och andra förhållanden.
Utskottets skrivning kan visserligen
tolkas som ett välvilligt avstyrkande
men innebär ändock ett avstyrkande.
Jag hoppas att alla som handlägger
frågor av detta slag verkligen
kommer att ta del av utskottets välvilliga
skrivning och att bestämmelserna
även i framtiden skall tolkas på ett
generöst sätt.

Det har inte fogats någon reservation
vid utskottets betänkande. Frågan har
under 1960-talet behandlats efter samma
mall och utskottet inleder även
1970-talet med samma praxis, låt vara
med en välvilligare skrivning. Första
kammaren har redan vid föregående
plenum efter debatt följt utskottets förslag.
Debatten i denna kammare kan
därför inte heller ge något annat resultat.
Ärendet får väl fullföljas av
enkammarriksdagen.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Det skulle enligt min mening enbart
ha varit till nytta om man hade följt
motionens förslag om en allmän översyn
på detta område. En enhetligare bedömning
betyder ganska mycket för
den enskilde, inte minst med hänsyn
till dagens inriktning på jämlikhet.

Frågan har nu hamnat i ett låst läge.
Man hänvisar bara till möjligheten att
enligt förekommande praxis följa generösare
tolkningsprinciper. Detta är
en felaktig inställning. Dels innebär
den ett accepterande av att det utöver
gällande regler förekommer sidoprinciper,
dels medför den att endast den
klient som möter en generös handläggare
får en positiv behandling medan
andra får ett sämre utgångsläge. Vår
motion syftade till en översyn av instruktionen
till centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden så att större hänsyn
i framtiden skulle kunna tas till
de sociala aspekterna.

Herr talman! Med stöd av dessa allmänmänskliga
motiveringar yrkar jag
bifall till motionsparet I: 220 och 11:262.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skall säga några
ord i denna fråga, där jag rimligtvis
bör vara något sakkunnig, eftersom den
avser förhållanden som jag har beröring
med i mitt yrke. Jag har stor förståelse
för de motioner som väckts. Jag har
föresten själv motionerat 1966 i samma
ämne och i samma riktning. Frågan är
emellertid kanske något svårare än vad
motionärerna tänkt sig.

Det finns två intressenter i dessa frågor.
Den ena vill att man skall ta så
mycket pengar som möjligt ur vederbörandes
lön; det gäller de personer
som har fordringar på denne. Den andre
är löntagaren själv, som naturligtvis
vill att man skall ta så litet som möjligt
av lönen. Det finns alltså även eu mottagarintressent,
vilket komplicerar problemet
åtskilligt. Det har visat sig att
denne ofla har synpunkter i dessa ärenden.

Vissa uppbördsfrågor

Barnavårdsmän och barnavårdsmyndigheter,
som ofta är inblandade i dessa
sammanhang, visar oftast mycket
stor förståelse för gäldenären i dessa
ärenden. Jag tror att de generellt försöker
hjälpa de människor som kommit
i denna situation. De kan emellertid
inte gå hur långt som helst i denna
strävan, eftersom barnavårdsnämnderna
också är skyldiga att ta hänsyn till
mottagarens intresse av att få de pengar
som vederbörande oftast är i oundgängligt
behov av.

Det allra största problemet i detta
sammanhang, som inte berörts i vare
sig motionerna eller betänkandet, är
speciellt aktuellt i månaderna januari
t. o. m. april. Införsel i lönen tillämpas
inte bara för underhållsbidrag, som
först tas ut, utan även för preliminärskatt,
och arbetsgivaren skall dessutom
under de fyra första månaderna av året
dra av kvarstående skatt för dem som
fått sådan.

Det är vidare så olyckligt ordnat att
skilda myndigheter fastställer existensminimum
i samband med uttagande av
underhållsbidrag och av skatt. Detta är
en komplicerad fråga, där reglerna borde
kunna ändras. Jag har också på detta
område väckt motioner, som dock
inte lett till någon förbättring. Nuvarande
ordning innebär att ett belopp
först sätts undan för underhållsbidraget,
varefter arbetsgivaren är skyldig att
enligt tabell dra dels preliminärskatt,
dels under det första kvartalet kvarskatt,
även om det då inte blir ett öre
kvar för löntagaren att leva på. Löntagaren
har alltså fått ett existensminimum
som gäller för underhållsbidraget.
Han tror, vilket är rimligt, att det skall
gälla för hans lön över huvud taget,
men det gör det alltså inte. Han måste
uppsöka en lokal skattemyndighet för
all få ett existensminimum som gäller
skatten. Det tar sin tid. Det tar också
tid för de lokala skattemyndigheterna
att fastställa detta, därför att det uppstår
köbildning under januari månad.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Vissa uppbördsfrågor

Jag har frågat finansministern vad en
sådan person skall leva av under tiden.
Man tar hela hans lön — han får inte
ett öre kvar. Det är verkligen ett problem.
Jag har velat lösa det så, att man
skulle ha ett existensminimum en gång
för alla, som alla skulle känna till och
som är det minsta man kan leva av.
Detta skulle en arbetsgivare vara skyldig
att alltid iaktta. Man skulle alltså
aldrig få beröva en löntagare hela hans
lön, utan man skulle alltid lämna så
mycket som det är skäligt att leva av.
Först därefter skulle löntagaren behöva
gå till de lokala skattemyndigheterna
för att eventuellt få ett högre belopp
fastställt med hänsyn till de individuella
förhållanden som kan föreligga.

Detta är enligt min mening det mest
angelägna när det gäller existensminimum.
Det är en svår fråga. Nu uppmanas,
som herr Jadestig också påminde
om, utmätningsmännen av utskottet
att vara generösa. Jag tror att utmätningsmännen
är glada över att få läsa
detta. Det är emellertid fortfarande två
motsatta intressen, nämligen att generositet
åt ett håll betyder njugghet åt
ett annat. Motionärerna har nog i någon
mån förbisett den komplikationen.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Ett enhälligt bevillningsutskott
har haft en mycket positiv
inställning till motionerna I: 220 av fru
Lilly Ohlsson och herr Mårtensson samt
II: 262 av herr Jadestig och fru Gradin.
Att utskottet inte tillstyrkt bifall till motionerna
beror på att centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden har att
ta hänsyn till de faktorer som inverkar
på levnadskostnadsutvecklingen. De
normalbelopp som CFU årligen fastställer
skall tjäna till ledning vid fastställande
av existensminimum i det särskilda
fallet. Det är vi alla helt överens
om.

Jag hoppas att utskottets skrivning på
s. 9 i utskottets betänkande nr 31 måtte

komma till kronofogdemyndigheternas

kännedom. Utskottet uttalar enhälligt
följande: »Vid införsel är utmätningsmannen
över huvud taget inte bunden
av de av CFU fastställda normalbeloppen
utan har vidsträckta befogenheter
att i varje särskilt fall pröva hur stort
belopp som skall förbehållas gäldenären.
Enligt utskottets mening synes därför
det av motionärerna aktualiserade
problemet i regel kunna lösas inom ramen
för gällande lagstiftning genom eu
generös tolkning av begreppet existensminimum,
där sociala och andra förhållanden
motiverar detta.»

Svenska kommunförbundet kommer
att försöka få de av kommunförbundet
rekommenderade interkommunala ersättningsbeloppen
beträffande socialhjälp
att sammanfalla med de av CFU
rekommenderade. Tyvärr blir vid en
jämförelse de normalbelopp för existensminimum
som centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden fastställt
för 1970 faktiskt lägre än den av Kommunförbundet
för några veckor sedan
rekommenderade taxan för samma år.
Existensminimum i ortsgrupp 3 blir enligt
Kommunförbundets rekommendation
420 kronor mer per år för ensamstående
och 1 660 kronor mer per år för
makar samt i ortsgrupp 4 320 kronor
mer per år för ensamstående och 1 460
kronor mer per år för makar. I ortsgrupp
5 överstiger de årliga interkommunala
ersättningsbeloppen normalbeloppen
för existensminimum med 20
kronor för ensamstående och 960 kronor
för makar. För barn under 16 år
överstiger Kommunförbundets rekommendation
ersättningsbeloppen avsevärt
normalbeloppen för existensminimum,
d. v. s. med inte mindre än 900 kronor
i ortsgrupp 3 och 4 samt 840 kronor i
ortsgrupp 5. Jag hoppas att en samordning
skall ske så att dessa belopp
i varje fall kommer att gälla. Jag hoppas
också att man skall ge möjlighet till
att existensminimum verkligen skall
sättas så högt att det går att leva på
det.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Personligen är jag fullt införstådd
med de sociala problem som kan komma
att uppstå i de enskilda fall som
motionärerna har tagit upp. Jag tror att
man försummar att ta kontakt med den
kronofogde som handlägger det enskilda
ärendet. Det finns faktiskt många
mycket sympatiska kronofogdar, men
de har inte samma PR-sinne som herr
Sjöholm att agera så att deras sätt blir
välkänt. Här har socialarbetaren och
t. o. m. barnavårdsmannen full frihet att
hjälpa en person i socialt trångmål till
rätta. Som barnavårdsman vet jag av
erfarenhet att kronofogdarna låter tala
med sig och att de kan ta sociala hänsyn.
Jag föreställer mig att de flesta
kraven belöper sig på underhållsbidrag
till barn, som betalats ut såsom bidragsförskott.

Men här dyker ett nytt problem upp.
Kommunerna är ålagda att förutom för
sitt eget intresse också svara för statens
återkrav hos den underhållsskyldige
för utgivet bidragsförskott. Sköter
inte kommunerna detta tillräckligt effektivt,
riskerar de att statsbidraget inte
betalas ut, utan kommunen får bära
hela kostnaden.

Jag tror att detta är en bidragande
orsak till att tillräckliga sociala hänsyn
kanske inte tas i alla fall. Möjligen kan
denna risk vara större där man har
speciella kravavdelningar. Den underhållsskyldige
vistas ofta på annan ort
än i den kommun som har att tillvarata
samhällets intresse av att återbetalning
sker. Om barnavårdsmannen sköter kravet
kan han i samförstånd med barnavårdsnämnden
hjälpa den enskilde att
få behålla mer för egen del efter prövning
i det enskilda fallet. Men precis
som herr Sjöholm har sagt, har jag upplevt
att om barnavårdsnämden varit generös
bär man i stället tagit mera i
skatt. Det är inte så det hela var tänkt.
Sedan kommer andra komplikationer
till. Om den underhållsskyldige fått förskott
på lönen, tar man också ut detta.

Som barnavårdsman brukar jag, trots

Vissa uppbördsfrågor

att det inte ingår i mina skyldigheter,
i de fall vi här talar om animera den
underhållsskyldige till att hos länsstyrelsen
anhålla om att få skulden på bidragsförskottet
avskriven. Samhället
bör, enligt mitt sätt att se på den sociala
servicen, ge medborgarna hjälp
och upplysning så att de kan tillvarata
sina rättigheter.

Jag vill med detta, herr talman, upplysa
om de möjligheter som finns för
att hjälpa människor till social anpassning.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Fru Holmqvist redogjorde
för den skillnad som finns mellan
existensminimum och den taxa som är
uppgjord i Svenska kommunförbundet
när det gäller ersättning av utgiven socialhjälp
mellan kommunerna. Man
finner då att existensminimum ligger en
bra bit under den ersättningstaxa som
härvid skall utgöra norm. Det är självklart
att detta är helt orimligt. Det betyder
i själva verket att man kan få
socialhjälp till att betala skatt och till
att betala underhållsbidrag. Jag upprepar
att det är ett orimligt förhållande.

Riksdagen har tidigare behandlat
detta ärende och uttryckt önskemål om
att det skall bli en koordination mellan
dessa två saker, existensminimum och
interkommunal socialhjälpstaxa. Tyvärr
upptäcker man att det inte blev så helt
med koordinationen.

Nu upplyser fru Holmqvist om — och
jag kan bekräfta det — att Kommunförbundet
ämnar ta upp nya överläggningar
med centrala uppbördsnämnden. Vi
kan väl också hoppas på att det efter
bevillningsutskottets skrivning och dagens
beslut i kamrarna blir en ordentlig
koordination mellan dessa två taxor.

Jag upprepar — jag tror att det är för
fjärde gången — att det nu råder ett
orimligt förhållande, som man måste
komma till rätta med.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 220
och II: 262; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. B—D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner om automatisk
överföring av medel från postlönekonto
till annan bank.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Penning- och valutapolitiken, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, om verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten t

Penning- och valutapolitiken

Under denna punkt anförde utskottet
bl. a. följande.

Den ekonomiska utvecklingen under
1969 karaktäriserades främst av en
snabb uppgång i den inhemska konjunkturen
och av betydande påfrestningar
på den yttre balansen. Dessa
tendenser motiverade en åtstramning
av den ekonomiska politiken. Stora
krav ställdes därvid på kreditpolitiken,
särskilt som möjligheterna att tillgripa
andra ekonomisk-politiska medel var
begränsade. Enligt utskottets mening
har således den kraftiga skärpning av
kreditpolitiken som genomförts varit
ett nödvändigt huvudmoment i strävandena
att bevara den samhällsekonomis -

ka balansen. Bankofullmäktiges allmänna
uppläggning av kreditpolitiken, om
vilken enighet rått inom fullmäktige,
kan utskottet alltså helt ansluta sig till.
Utskottet anser också att de olika medel
som kommit till användning har varit
väl avvägda.

Särskild betydelse för att en nödvändig
begränsning av kreditexpansionen
i banksystemet kunde åstadkommas hade
enligt utskottets mening de åtgärder
som riksbankschefen efter fullmäktiges
enhälligt givna bemyndigande vidtog
för att direkt reglera bankernas upplåningsmöjligheter
i riksbanken. Utskottet
tar i ett särskilt avsnitt (punkten 2)
upp dessa åtgärder till närmare granskning.

Det är naturligt att en så kraftig åtstramning
av kreditpolitiken som den
som genomförts under 1969 får till konsekvens
att i och för sig väl motiverade
låneanspråk inte kan tillgodoses. Det
ligger i sakens natur att en sådan effekt
måste uppkomma i en situation då efterfrågan
på produktionsresurser tenderar
att gå utöver det tillgängliga utrymmet.
Utskottet vill i detta sammanhang
uttala sin tillfredsställelse över att
de prioriterade områdena, däribland
bostadsbyggandet, kunnat få sina kreditbehov
tillgodosedda.

Utskottets utlåtande avseende denna
punkt utmynnade i en omförmälan om
vad under punkten anförts.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande kreditpolitiken

a) av herrar Åkerlund, Strandberp
och Enarsson (samtliga in), vilka ansett
att ovan intagna avsnitt i utskottets
omförmälan bort utbytas mot ett
avsnitt av följande lydelse:

»De senaste åren har i reservationer
till utskottets dechargeutlåtanden och
dess utlåtanden rörande sedelutgivningsrätten
uttalats, att riksbanken bort bedriva
en restriktivare likviditets- och
kreditpolitik än fallet varit under åren
1967 och 1968. I en reservation till de -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

chargeutlåtandet 1968 varnades för konsekvenserna
av att upplåningen under
år 1967 stigit rekordartat, och i fjol påpekades
att en icke marknadsmässigt
motiverad likviditetspolitik förts ända
fram till den sista månaden 1968. Denna
expansion hade bagge gångerna abrupt
fått avbrytas och ersättas med en
kraftig kreditåtstramning för att bromsa
ett framkallat valutautflöde. Det underströks
i reservationerna att tvära
kastningar och ryckighet i kreditpolitiken
inte är önskvärda; som lämpligaste
kreditpolitik rekommenderades en
smidig anpassning i restriktiv anda till
kreditmarknadens krafter. Betydande
valutatillflöden i storleksordningen 500
miljoner kronor per år under åren
1964—1966 hade förbytts i valutautflöden
om 195 miljoner kronor år 1967
och 86 miljoner kronor år 1968. Dessa
förhållanden borde ha observerats som
varnande tecken på tilltagande kapitalknapphet.

När valutautflödet på allvar tog fart
under fjolåret inträdde en marknadsmässigt
betingad kapitalknapphet och
likviditetsbrist, som inte kunde hävas
med kreditpolitikens hjälp. En häftig
och stark kreditåtstramning framkallades,
som bl. a. ledde till att den nytillkomna
kreditförmedlingen under året
minskade med ca 2 500 miljoner kronor.
Till försvar för sin politik anför
fullmäktige, att den restriktiva kreditpolitiken
vad den yttre balansen beträffar
är väsentlig icke endast för att förhindra
ett fortsatt kapitalutflöde utan
även för att motverka en försämring
av handelsbalansen. Utskottet delar denna
uppfattning men anser att riksbanken
kunnat och bort beakta detta samband
tidigare. Bisken för att riksbanken
genom en frikostig likviditets- och
kreditpolitik kunde komma att själv finansiera
underskotten i den yttre balansen
och ge valutautflödet ett självgenererande
förlopp har sedan länge
varit uppenbar. Utskottet noterar dock
med tillfredsställelse att riksbanken nu

Penning- och valutapolitiken

vidtagit åtgärder för att reducera denna
risk. Tyvärr bär dröjsmålet med omläggningen
och anpassningen till den
av valutautvecklingen nödvändiggjorda
nya och mera marknadsmässiga kreditpolitiken
medfört att åtstramningen fått
genomföras med för de flesta låntagare
besvärande häftighet och styrka. Bidragande
orsak härtill är .statens och bostadsbyggandets
prioriterade anspråk
på att erhålla större eller oförändrade
krediter i ett krympt kreditutbud. Näringslivets
andel av nytillskotten till
kreditmarknaden sjönk från 36 till 24
''7c under året och utgjorde i kronor räknat
endast 58 % av vad den utgjort år
1968.

Utskottet vill framhålla att även vid
nuvarande reglering av kreditmarknaden
möjlighet funnits till en sådan avvägning
mellan olika behov att näringslivets
angelägna kreditanspråk blivit
tillgodosedda i högre grad. De generella
direktiven om prioritering av krediter
för statens och bostadsbyggandets
behov bör enligt utskottets uppfattning
inte ges en så snäv tolkning att klart
menliga följder inträder för valutautvecklingen.

Sammanfattningsvis finner utskottet
att den restriktiva kreditpolitiken varit
ofrånkomlig men att den — såsom även
framhållits inom bankofullmäktige —
borde getts sådan tillämpning att den
kunnat vinna allmänt förtroende och
förståelse hos alla därav berörda.»;

b) av herrar Nils Thendor Larsson
och Börjesson i Glömminge (båda ep),
vilka unsett att ifrågavarande avsnitt
bort ha följande lydelse:

»Den ekonomiska utvecklingen--

— (= utskottet)---ansluta sig

till. Utskottet anser också att de olika
medel som kommit till användning i
stort sett varit väl avvägda. Härvidlag
gör utskottet dock undantag för den
diskontohöjning som företogs i juli. Med
hänsyn till de övriga åtgärder för att
begränsa kreditgivningen som då beslöts
borde diskontot ha kunnat hållas

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

oförändrat och en ytterligare skärpning
av högräntepolitiken sålunda undvikas.

Särskild betydelse för —-—-— (=
utskottet)---sina kreditbehov till godosedda.

»;

2) beträffande valutapolitiken

av herrar Åkerlund, Strandberg och
Enarsson (samtliga m), vilka ansett att
efter ovan intagna stycke i utskottets
omförmälan bort tillfogas ett avsnitt av
följande lydelse:

»Den valutapolitiska målsättningen
har under året gått ut på att hävda
kronans yttre värde i förhållande till
den amerikanska dollarn och inneburit
bindning med ytterligare inriktning på
dollarn.

Genom en mellan Förenta staterna
och Sydafrikanska republiken träffad
överenskommelse bär förutsättningarna
för tillförsel av guld till det internationella
valutasystemet reglerats med i huvudsak
obegränsad leveransrätt för sydafrikanskt
guld till det officiella guldpriset
av 35 dollar per ounce och valfri
föräljning till den fria guldmarknaden
vid högre pris. Ränteläget på de
internationella penning- och lånemarknaderna
har under året legat på hög
nivå. Den träffade guldöverenskommelsen
borde emellertid kunna tillföra
det internationella valutasystemet och
de internationella penning- och kreditmarknaderna
erforderliga likviditetstillskott
för att en lägre räntenivå skall
nås.

De för riksbanken och affärsbankerna
sammanlagda guld- och valutatillgångarna
har under året minskat med
1 686 miljoner kronor mot en minskning
med 86 miljoner kronor 1968 och
uppgick vid årsskiftet till 4 280 miljoner
kronor. Enligt 4 § i den för utskottet
gällande instruktionen bör utskottet
med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder som avser
metalliska kassans upprätthållande.
Utskottet har vid sin granskning noterat
att guldkassan bibehållits ungefär

oförändrad vid 1 167 miljoner kronor.
Den utgör nu 27 % av de sammanlagda
guld- och valutatillgångarna mot endast
20 % i fjol, men denna förbättring
är helt resultatet av de beklagliga förlusterna
av valutor. Utskottet, som instämmer
i den tidigare reservationsvis
uttalade uppfattningen om guldkassans
betydelse från internationell likviditetssynpunkt,
anser att relationsförbättringen
icke bort åvägabringas genom valutautflöde
utan genom att riksbanken vid
målmedveten uppbyggnad av landets
guld- och valutatillgångar i första hand
förstärkt guldkassan. 1 enlighet med intentioner
som kommit till uttryck inom
bankofullmäktige vill utskottet kraftigt
understryka angelägenheten av att riksbanken
nu ger återuppbyggnaden av
guld- och valutakassan högsta prioritet.
Att, såsom valutastyrelsen antyder vara
möjligt, långsiktigt basera betalningsbalansen
på kapitalimport finner utskottet
inte tillrådligt.»

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande punkten 1 i
bankoutskottets utlåtande nr 18 må omfatta
utlåtandet i dess helhet samt utskottets
utlåtande nr 19, men yrkanden
framställes i detta sammanhang endast
beträffande den nu föredragna punkten.

Punkten 1 i utlåtandet nr 18 föredrogs;
och anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag tackar för talmannens
medgivande att i ett sammanhang
kommentera de båda utlåtandena från
bankoutskottet, nr 18 om riksbanken
och riksgäldskontoret och nr 19 om
den ekonomiska politiken. Det skulle
ha varit svårt att hålla dem åtskils.
Sakmaterialet är i långa stycken detsamma
och de agerande personerna, de
som har att stå till svars, är också i stor
utsträckning desamma. De har i flertalet
fall bara att gå de få stegen från

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

kanslihuset eller riksdagshuset över till
riksbanken för att i annan kapacitet
men med oförändrad målsättning och
oförändrade ambitioner handlägga frågor
av central betydelse för vårt ekonomiska
liv.

De båda utlåtandena baserar sig på
ett omfattande material, som tidigare
har tillställts kamrarna. Med bankoutskottets
memorial nr 1 överlämnades i
mitten av januari bankofullmäktiges
rapport om riksbankens tillstånd, rörelse
och förvaltning — som det heter
— under kalenderåret 1969. Som bilaga
gick valutastyrelsens berättelse med,
liksom redogörelser för riksbankens jubileumsfond
och riksbankens pris i ekonomisk
vetenskap. Tumba pappersbruks
redogörelse har också lämnats till kamrarna.

Underlag för den diskussion vi skall
föra i dag kring riksbankens verksamhet
finns också att hämta i riksdagsrevisorernas
granskningsrapport, som i
år för ovanlighetens skull har ett bifogat
juristutlåtande beträffande vissa av
riksbankens åtgärder. Det rör sig för
resten delvis om sådana åtgärder som
bankoutskottet knappast hade kunnat
kommentera, eftersom delar av dokumenteringen
återfinns i bankofullmäktiges
s. k. särskilda, d. v. s. hemliga, protokoll.

Med bankoutskottets memorial nr 2
överlämnades den berättelse som fullmäktige
i riksgiildskontoret avgivit för
det senaste budgetåret. Både i fråga om
riksbanken och riksgälden har bankoutskottet
på sedvanligt sätt kompletterat
granskningen genom att gå igenom
fullmäktigeprotokoll och anmoda verkscheferna
att i utskottet svara på vissa
frågor.

Vad så beträffar utlåtandet om den
ekonomiska politiken, bankoutskottets
utlåtande nr 19, har det som utgångspunkt
eu rad motioner från oppositionshåll,
delvis av principiell art, delvis
med mera begränsad syftning. De
motionerna är väckta under den all -

Penning- och valutapolitiken

männa motionstiden och de bör — detta
gäller i varje fall motionerna med
principiell uppläggning — läsas som inlägg
i den debatt kring samhällsekonomin
där regeringen i statsverkspropositionen
har redovisat sin uppfattning.

Om man ur alla siffrorna och sakuppgifterna
skulle försöka destillera ett
koncentrerat omdöme om 1969 års riksbankspolitik
skulle det väl bli någonting
i stil med vad jag här har noterat
efter Svenska bankföreningens ordförande
under 1969, alltså en talesman
för dem som haft att på marknaden
tillämpa riksbankens beslut. De formuleringarna,
som jag här har skrivit av,
var att kreditmarknaden kännetecknats
av »den mest massiva uppvisning av
penningpolitiska restriktionsåtgärder,
staplade på varann, som något land
upplevat i mannaminne». Än mera koncentrerat
— till en enda droppe skulle
man kanske kunna säga —- har faktiskt
finansministern själv karaktäriserat
riksbankspolitiken. Hans omdöme om
den var: »brutal».

Normalt är ordet brutal naturligtvis
inte något honnörsord ens hos en finansminister.
När det ändå av herr
Sträng används nästan som beröm skall
detta ses mot bakgrunden av den utveckling
som riksbanken haft att stå
emot. Det kan inte ha varit roligt att
vara riksbanksledning under 1969, när
årets resultat kan summeras så här —
nu är det en författare i Svensk Sparbankstidskrift
som jag låter komma till
tals: »Hård kreditåtstramning, skyhög
ränta, stark försämring av valutaläget,
oro på arbetsmarknaden, stark politisk
aktivitet för ökad jämlikhet riktad bl. a.
mot kapitalägare och höginkomsttagare,
risk för skärpt företagsbeskattning
och vikande konjunktur, risk för en
kraftig engångsinflation.» Till detta,
som trycktes för några veckor sedan,
kan man i dag foga förslaget om 25-procentig investeringsavgift för en rad
byggprojekt med de bekymmer som förslaget
innebär för dem som planerat

2*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

byggandet — beställare lika väl som entreprenörer.
En riksbanksledning som
har att hantera en sådan verklighet
måste nog agera med en viss brutalitet.

Utskottets majoritet säger också att
den helt ansluter sig till bankofullmäktiges
allmänna uppläggning av kreditpolitiken,
medan reservanterna från
moderata samlingspartiet i sin skrivning
säger att den restriktiva kreditpolitiken
varit ofrånkomlig. Det omdömet
betyder inte att reservanterna från
moderata .samlingspartiet anser att riksbankspolitiken
kan gå fri från kritik.
Man efterlyser en mindre snäv tolkning
av de generella direktiven om prioritering
för statens och bostadsbyggandets
behov, och man beklagar att kreditpolitiken
inte har fått en sådan tilllämpning
att den kunnat vinna allmänt
förtroende och förståelse hos alla som
berörs av den. Det är två kardinalpunkter,
och jag skall här uppehålla
mig något vid dem båda.

Utan att skvallra ur skolan kan jag
väl säga att när riksbankschefen i bankoutskottet
ställs inför frågan, huruvida
det inte vållar stora bekymmer för riksbankspolitiken
att de stora låntagarna
—- stat och bostadsbyggande — i alla
lägen skall prioriteras, så glider riksbankschefen
undan genom att säga:
»De besluten har träffats i detta huset.»

Motsvarande formuleringar har herr
Åsbrink använt i publika sammanhang,
varför jag inte anser det inkorrekt att
citera honom. Inte heller anser jag det
vara inkorrekt att ur formuleringarna
utläsa en viss kritik mot vad som beslutats
i detta hus.

Tillspetsat kan man säga att vi här
i landet drivit en kreditpolitik som låtit
stat och bostadsbyggande kunna räkna
med hyggliga finansieringsmöjligheter
under både lågkonjunkturer och
högkonjunkturer, medan näringslivet
ställts inför besvärande restriktioner i
de konjunkturlägen, d. v. s. under högkonjunkturerna,
då kapitalet verkligen
behövs. Särskilt besvärande är det när

övergången från likviditetspåspädning
till likviditetsåtstramning görs tvär, ryckig
och nervös. De anmärkningarna har
länge kunnat riktas mot den ekonomiska
politiken. En särskild tyngd har de
fått när det gått dithän, att näringslivets
kapitalsvårigheter hindrar oss att
komma till rätta med bekymren kring
vär handelsbalans. Och det är där vi befinner
oss i dag. Det är nämligen inte
köpmotstånd mot svenska varor som
hindrar oss att tjäna in mer exportvalutor
utan det är utbudet som begränsats
på grund av att exportindustrin
saknar resurser att höja sin tillverkningskapacitet.
Hade man kunnat låna
upp ytterligare några miljarder för att
köpa och installera nya maskiner —
alltså för att sätta ännu bättre arbetsverktyg
i händerna på de anställda —
ja, då skulle valutareserven ha fått en
välbehövlig förstärkning.

En kreditpolitik som utformas så, att
den främst slår på näringslivet, äventyrar
själva syftet med kreditåtstramningen:
att förbättra vår valutasituation.

Att investeringssiffrorna för 1969 tedde
sig relativt hyggliga för industrin
berodde på att man började året med
god likviditet inom företagen. Nu är
denna tagen i anspråk, och bankväsendets
likviditet har också sugits ut under
1969. Hur skall man då i sinnevärlden
kunna realisera den tioprocentiga
ökning av industriinvesteringarna
som finansplanen förutsätter? Ja, den
frågan kan väl ingen svara på —• finansministern
kan det inte, inte heller
riksbankschefen.

Det korta perspektivet är alltså ytterligt
oroande. Det längre perspektivet
är det kanske i ännu högre grad på
grund av de samhällsekonomiska verkningar
som skatteförslaget kan beräknas
få i form av hinder för den ekonomiska
utvecklingen i landet. Att fortsatta
framsteg kräver ökade resurser
borde vara klart, och lika klart borde
vara att ökad produktion kräver ökad

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

kapitaltillgång; näringslivet kan inte i
längden försörjas på en restpost av kapitaltillgången.

Vi måste nog få i gång en ordentlig
debatt kring riksbankens politiska bundenhet
till regering och riksdag.

Man får bestämma sig för hur man
vill ha det: antingen ett system där
penningpolitik och finanspolitik verkligen
samordnas under en ansvarig ledning
— ett system som det finns mycket
som talar för — eller ett system diir
riksbankens ansvarsområde klart stakas
ut och därefter med regeringens och
riksdagens goda minne kraftfullt förvaltas
av riksbanken. Som vi har det
för närvarande arbetar vi med ett system
som innebär ett haltande på bägge
benen. Det besked som Yngve Holmberg
i förrgår lämnade om arbetsvillkoren
i bankofullmäktige belyser situationen.
Jag föreställer mig att den frågan
återkommer senare i dag.

Vad så beträffar kritiken av den PRmässiga
sidan av riksbankspolitiken,
marknadsföringen, finns det onekligen
skäl för de frågetecken som sätts i reservation
nr 1 i bankoutskottets utlåtande
nr 18. Det kan inte vara tillfredsställande
att riksbanken vidtar åtgärder
som är av den karaktären att det, som
statsrevisorernas utredningsman säger,
måste lämnas öppet huruvida riksbankens
åtgärder skulle stå sig vid en domstolsprövning.
Inte heller är det bra att
riksbanken genom att debitera 360 procent
ränta framkallat en debatt där det
måste erinras om lagbestämmelserna
kring utnyttjande av annans trångmål.

Väsentlig är också frågan om rättssäkerheten.
Riksdagsrevisorerna har tagit
upp också denna. Deras utredningsman
nöjer sig i stort sett med att hänvisa
till vad professor Nils Herlitz i ett
förvaltningsrättsligt arbete sagt om den
nu allt vanligare situationen att en myndighet
anser sig vara utrustad med vidsträckta
och odefinierade befogenheter
i saker som angår enskilda. Att medborgarna
i ökad grad skulle bli beroen -

Penning- och valutapolitiken

de av myndighetsåtgärder, vilkas förutsättningar
och innebörd inte preciserats
i lagstiftningen, kan inte vara eu
önskvärd utveckling i samhället. Att åtgärden
sedan, som i riksbankens fall, av
myndigheten själv hurtigt betecknas
som »okonventionell och kännbar» gör
inte saken bättre. Riksdagsrevisorerna
spelar över frågan om rättssäkerheten
till bankoutskottet, och där har majoriteten
menat att man för närvarande inte
har behov av att riktlinjer dras upp.
Representanterna för moderata samlingspartiet
redovisar i reservation 3 eu
annan uppfattning. Metodiken med upplåningsbegränsning
och sanktioner innebär
problem, säger man, som snarast
bör utredas. Nog förefaller det vara eu
rimlig önskan och ett välbehövligt bidrag
till ett bättre psykologiskt klimat
i kreditpolitiken.

Jag övergår så till valutapolitiken.
Majoriteten inom bankoutskottet har
inte haft något att säga på denna punkt
trots att det också här onekligen finns
plats för frågetecken. Var det t. ex. psykologiskt
riktigt att i höstas markera
svaghet i den svenska valutaställningen,
en svaghet som motiverade att Sverige
skulle utnyttja den undantagsparagraf
i OECD:s stadgar om kapitalrörelser
som ger rätt att under viss
period begränsa en del annars fria kapitalrörelser?
Gav inte den åtgärden
snarast ett stöd åt den skeptiska bedömning
av den svenska valutan som
redan dessförinnan kunnat konstateras?
Försatte vi oss inte i en besvärlig situation
när det gäller att i höst inför
internationellt forum ställa upp till
granskning av hur vi skött oss under
respitåret?

Hur ömtåliga sådana här frågor är
och hur lätt triviala förhållanden kan
blåsas upp till stora dimensioner visar
händelserna i februari i år, då riksbanken
inför en onormalt stor efterfrågan
på dollar utan förvarning lämnade
sin sedan inånga år tillämpande
interventionskurs, d. v. s. lät eu dopp -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

ning av det svenska kronvärdet noteras
på marknaden, vilket naturligtvis
väckte stor uppmärksamhet utomlands.

Här, liksom om undantaget från
OECD:s stadga, gäller väl att i sak är
det inte så märkvärdigt, men de psykologiska
verkningarna kan bli allvarliga.
Sådana bedömningar borde inte en
riksbanksledning försumma.

Jag har tidigare sagt att man med goda
skäl kan göra gällande att de starka
restriktionerna för näringslivets kapitalanskaffning
direkt motverkar åtstramningens
primära syfte, nämligen
att hejda valutaavtappningen. I stället
för att hindra kapacitetsökningar och
rationaliseringar borde man skapa förutsättningar
för ökad, lönsam produktion.

En parallell till detta finns på valutaområdet.
Även där glömmer man att
efterfrågan på svenska varor är god och
att flaskhalsen är svårigheten att få
fram mera varor. Om mera varor producerades
i svensk regi för försäljning
utomlands skulle mera valuta tillföras
landet. Och nu kommer jag till anmärkningen
mot den restriktions- och
regleringspolitik som bär riksbankens
signum.

Man tycks inte ha gjort klart för sig
att produktion av varor utomlands i
svensk regi i många fall skulle tillföra
landet bättre valutanetto än utbyggnad
inom landet.

Det är ett obestridligt faktum att arbetskraften
utnyttjas maximalt här hemma.
Projekt som kräver nyanställning
förutsätter alltså —■ direkt eller indirekt
— import av utländsk arbetskraft.
Dessa människor skall bo någonstans,
de skall också ha service av olika slag.
På de flesta industriorter här hemma
är både bostäder och service bristvaror.
Följaktligen måste en utbyggnad
ske. Sådant kostar stora pengar av vilka
en hel del representerar varor som
importeras. Jag är övertygad om —
och jag har sagt det förut i riksdagsdebatter
— att det ofta valutamässigt

ställer sig långt fördelaktigare att svenska
företag tillvaratar sin know-how och
kapaciteten i sin marknadsföringsorganisation
med varor som produceras
utomlands. Då ökar inte den redan
alltför stora bristen på arbetskraft här
hemma. Då behövs inte heller de dyrbara
nyanläggningarna i bostäder, gator,
skolor — kanske 150 000 kronor
per person — som inflyttarna nu kräver
och som i inte ringa utsträckning
representerar importvaror eller varor
som annars hade kunnat försäljas till
utlandet.

Den negativism som utlandsinvesteringar
som riksbanken har demonstrerat
i princip och praktik torde i sig
själv vara en av orsakerna till den
ogynnsamma utvecklingen av vår valutareserv.

Det har visst blivit så, herr talman,
att jag i denna inledande presentation
av bankoutskottets båda utlåtanden hittills
mest tagit utlåtandet om riksbankspolitiken
som utgångspunkt. Men sakligt
sett har jag ändå redovisat tankegångar
även från utlåtandet om den allmänna
ekonomiska politiken, bankoutskottets
utlåtande nr 19. Reservationen
10 under det utlåtandet — antalet reservationer
är faktiskt så högt — kunde lika
gärna med sina synpunkter på näringslivets
kapitalförsörjning ha fogats
till utlåtandet om riksbankspolitiken.
Detsamma gäller reservationen 6. Reservationen
9 för ett resonemang kring nödvändigheten
av ett bättre samråd och
en vidare diskussion kring den ekonomiska
politiken för att ge en bättre
förankring och ett större förtroende än
vad fallet är nu. Den aspekten — den
psykologiska om vi vill kalla den så —
är, som jag redovisat, aktuell också för
riksbankspolitiken.

Skall statsupplåningen hållas nere
— något som ur riksbankens synpunkt
är högst önskvärt — måste statsutgifterna
följas noggrant. Reservationen 1
uttalar sig till förmån för en besparingsutredning,
reservationen 2 till för -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

män för en utredning om den nu betänkligt
vildvuxna rationaliseringsverksamheten
inom den offentliga sektorn. Vad
som sägs i de båda reservationerna har
helt nyligen fått stöd av uttalanden
från planeringschefen Höök i finansdepartementet
vid konferenser som
Sparbanksföreningen ordnat nere i Skåne.
Han har där uttalat sig i den riktningen,
att den offentliga sektorn måste
kontrolleras bättre, och han har
framhållit att det behövs klara formuleringar
om målsättning i olika sammanhang
där sådana nu saknas. Det är just
detta som sägs i reservationerna 3 och
4. Det behövs klarare formuleringar
och målsättningar för samhällsverksamheten
och en långsiktigare ekonomisk
planering.

I reservationen 5 hemställs om en
utredning av hushållens sparvanor.
Bakgrunden för det är naturligtvis den
oroande nedgången i hushållssparandet.

Reservationen 7 är förestavad av
skepsis mot emissionskontroll, och med
reservationen 8 är man tillbaka till resonemang
om finanspolitikens konsekvenser
på hela det ekonomiska fältet.

Herr talman! När man studerar de
handlingar som är underlaget för dagens
ekonomiska debatt — dem som jag
redovisade i inledningen av mitt anförande
— får man många besked om
bekymmer för folkhushållet. Jag började
mitt inlägg med att erinra om ett
par sammanfattande omdömen om kreditpolitiken.
Av dem var finansministerns
formulering »brutal» den kortaste.

Både i fråga om kreditpolitiken och
om valutapolitiken har jag nu här försökt
visa att de hårda bandagen, långt
ifrån att ge det bästa tillfrisknandet,
kan innebära att vitaliteten och aktiviteten
inom näringslivet hämmas på ett
sätt som ökar våra svårigheter i stället
för att bringa dem ur världen.

Svenskt näringsliv har en betydande
slagkraft. Om det finge bättre tillgång
till kapital här hemma, friare möjlighe -

Penning- och valutapolitiken

ter att agera på internationella marknader
och — inte minst viktigt — ett
annat psykologiskt klimat här hemma,
skulle det svenska näringslivet säkert
kunna ge sitt bidrag till att bryta de
bekymmersamma trender som man nu
tyvärr måste notera på olika håll i folkhushållet.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag tar till orda i anledning
av bankoutskottets utlåtande
nr 19. Här redovisas i flera motioner
oppositionens syn på den ekonomiska
politiken.

Ingen hade väl väntat att utskottet
skulle komma fram till ett enhälligt utlåtande
— det förekommer inte heller
mindre än tio reservationer, till vilka
alla jag anslutit mig. Då jag vill motivera
min anslutning till reservationerna
är det naturligt att jag i första
hand uppehåller mig vid de avsnitt
som berör motionerna I: 814 och II: 950,
som redovisar folkpartiets uppfattning,
vilken för övrigt överensstämmer med
centerpartiets.

I motionsparet I: 814 och II: 950 analyseras
ingående vår syn på det ekonomiska
läget, finanspolitiken, prissituationen,
investeringar och sparande,
sysselsättnings- och regionalpolitiken,
stabiliseringspolitiken, den ekonomiska
planeringen och skattereformen. Dessutom
ges en samlande översikt och en
sammanfattning i nio punkter över några
viktiga förslag, till vilka motionerna
gett anledning.

Ur de nio punkterna kan i korthet följande
anföras. Budgetplaneringen bör
utbyggas med ett längre perspektiv
framåt. En översiktlig nationalbudget i
arbetskraftsternier bör uppgöras. Den
ekonomiska planeringen bör innefatta
alternativa planer som underlag för
de politiska instansernas prioriteringar.
En översyn av statsutgifterna bör
göras med jämna mellanrum, i syfte
att främja kostnadsbesparingar och effektivitet.
En sådan översyn bör nu

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

igångsättas genom en parlamentarisk
beredning. Den statliga finanspolitiken
bör genom större flexibilitet bättre än
som skett under senare år anpassas
efter konjunkturerna. Regeringen bör
på det internationella planet främja
överenskommelser på det ekonomiska
området, vilka skapar förutsättningar
för en fortsatt ekonomisk expansion
med bevarad stabilitet, hög sysselsättning
och lägre räntenivå. Det enskilda
sparandet bör uppmuntras genom lämpliga
skattepolitiska åtgärder och utgivning
av värdefasta obligationer. En
sparundersökning bör skyndsamt verkställas.
Ett ekonomisk-socialt råd med
företrädare för statsmakterna, olika organisationer
samt oberoende expertis
bör inrättas i syfte att åstadkomma en
bättre belysning av de samhällsekonomiska
problemens verkliga läge och att
förbereda de i motionen berörda stabiliseringskonferenserna.
Konkurrensens
värde för rationalisering, effektivitet,
sänkta kostnader och varornas anpassning
efter konsumenternas behov bör
konsekvent tillvaratas.

Jag har bara i sammanfattning anfört
en del av de synpunkter som har
framförts i dessa nio punkter. Motionerna
utmynnar i direkta yrkanden i
fem olika avseenden. Det första yrkandet
är att vi hemställer att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om
utredning och förslag i syfte att belysa
verkningarna på produktion, sysselsättning
och inkomstfördelning av olika
finanspolitiska åtgärder. För det
andra anhåller vi, att utredning sker
om inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd med företrädare för regering och
opposition, arbetsmarknadens parter
och näringslivets organisationer samt
ekonomisk expertis med uppgift såväl
att åstadkomma en offentlig belysning
av de samhällsekonomiska problemen
på sätt i motionen angivits som att förbereda
stabiliseringspolitiska konferenser.
För det tredje anhåller vi om utredning
och förslag i syfte att belysa

hushållens sparvanor och stimulera
det personliga sparandet. För det fjärde
hemställer vi att en parlamentarisk
utredning tillsättes med uppgift att utarbeta
riktlinjer för en ekonomisk planering
i enlighet med vad som ovan
utvecklats, och för det femte begär vi
att en parlamentarisk utredning tillsättes
för översyn av statens utgifter
i syfte att främja kostnadsbesparingar.

Herr talman! Med hänvisning till de
olika reservationer som har avgivits
vill jag här inskränka mig till att återgiva
en del av den lydelse som vi reservanter
hade önskat att utskottets utlåtande
hade fått med anledning av
yrkandena i motionerna 1:814 och II:
950. Dessa återkommer för det första
under reservation 1 under punkten
A, där det bl. a. anförs i reservationen:
»Utskottet erinrade förra året om den
besparingsutredning som genomfördes
i slutet av 1950-talet. Inom denna utredning
kunde enighet nås mellan representanter
för de olika politiska partierna
på en rad punkter, omfattande
inte oväsentliga belopp. Mot bakgrund
bl. a. av den analys av konsekvenserna
av den offentliga sektorns tillväxt som
redovisas i motionerna 1:500 och II:
576 samt i motionen 11:573 finner utskottet
det motiverat att en förnyad
översyn av statsutgifterna görs genom
en parlamentarisk utredning. Härvid
bör, såsom framhålles i motionerna I:
814 och 11:950, särskilt uppmärksammas
möjligheterna att främja kostnadsbesparingar
och effektivitet.»

Jag övergår sedan till reservationen
4 som avser punkten E och vill ur reservationens
motivering anföra följande:
»Utskottet anser liksom motionärerna
att det är angeläget att utveckla en fastare
och mera långsiktig ekonomisk
planering än för närvarande. Det är
därvid väsentligt att utveckla prognosmetodiken.
Planeringen måste vidare
inriktas på att klarlägga olika handlingsalternativ
och dessas konsekvenser.
» Jag läser vidare litet längre ned

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

i reservationen: »En viss utveckling
och förbättring av den statliga planeringen
sker givetvis fortlöpande. Utskottet
anser emellertid att det nu krävs
en samlad översyn genom en parlamentarisk
utredning.» I denna reservations
kläm finns också kravet på att man
tillsätter »en parlamentarisk utredning
med uppgift att utarbeta riktlinjer för
en ekonomisk planering i enlighet med
vad utskottet ovan anfört».

Jag övergår sedan till reservationen 5
beträffande utskottets hemställan under
F. Där står bl. a. följande: »Enligt utskottets
uppfattning är nedgången i hushållssparande
ett oroande inslag i den
ekonomiska utvecklingen såväl från stabiliseringspolitisk
synpunkt som med
hänsyn till de mindre och medelstora
företagens finansieringsförhållanden.»
Slutligen kommer en hemställan »om
utredning rörande hushållens sparvanor
i enlighet med vad utskottet ovan
anfört», d. v. s. enligt reservanternas
förslag till skrivning.

Jag kommer sedan till reservationen
8 beträffande utskottets hemställan under
I. Där framhålles bl. a. följande:
»Det är enligt utskottets mening av stor
vikt att ekonomisk-politiska beslut kan
grundas på bästa möjliga kunskap om
samband av det slag motionärerna nämner.
Givetvis ägnas såväl inom den ekonomiska
forskningen som på andra håll
uppmärksamhet åt vissa av dessa frågor.
De utredningar med en bredare inriktning
som tidigare utförts torde numera
inte kunna sägas vara helt aktuella.
» Det utmynnar i en begäran att
Kungl. Maj:t tillsätter en utredning rörande
verkningarna av finanspolitiska
åtgärder i enlighet med reservanternas
skrivning.

Därefter kommer jag till reservationen
9, vid utskottets hemställan under
K, beträffande ett ekonomisk-socialt
råd. Här står bl. a. följande: »En viktig
förutsättning för att stabiliseringspolitiken
skall kunna bedrivas med
framgång är enligt utskottets uppfatt -

Penning- och valutapolitiken

ning att det hos olika grupper finns
kunskap om förutsättningarna för de
åtgärder i detta syfte som vidtas. Ett
institutionaliserat samråd mellan företrädare
för regering och opposition,
arbetsmarknadens parter, näringslivets
organisationer och ekonomisk expertis
inom ramen för ett ekonomisk-socialt
råd skulle enligt utskottets mening vara
ägnat alt öka förtroendet för statsmakternas
ekonomiska politik.» — — —
»Rådet skulle även kunna medverka till
att få till stånd stabiliseringspolitiska
konferenser. På olika sätt kunde sålunde
ett ekonomisk-socialt råd bidra till
att skapa ökade förutsättningar för eu
effektiv stabiliseringspolitik.»

Därmed har jag gått igenom de reservationer
som sammanhänger med behandlingen
av de gemensamma partimotionerna
från folkpartiet och centerpartiet.
Jag vill också framhålla att jag
har anslutit mig till reservationen 10
som berör utskottets motivering i övrigt.
Herr Regnéll har tidigare mycket
klart framhållit hur viktig den skrivningen
varit med tanke på hela det
ekonomiska komplex som nu behandias.
Jag vill bara tillåta mig att citera en del
av innehållet i reservationen: »Även om
många angelägna behov inom den offentliga
sektorn ställer krav på ökade
resurser, är det sålunda nödvändigt att
takten i utbyggnaden inte blir så hög
att utrymme inte kan skapas för de
produktiva investeringarna inom näringslivet.
» Med dessa få ord berörs
några saker som är viktiga i dagens
''.äge, eftersom vi är helt beroende av
att vårt näringsliv verkligen fungerar
tillfredsställande, så att det kan skapa
de tillgångar som vi i hög grad behöver
för att kunna fortsätta ett framgångsrikt
arbete till båtnad för hela
vårt folk.

Herr talman! Jag skulle kunna yrka
bifall till reservationerna redan nu men
ber att få göra det i samband med att
övriga yrkanden framställes.

iNr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Denna debatt omfattar
som bekant både bankoutskottets utlåtanden
nr 18 och nr 19. Vårt ekonomiska
läge är för närvarande sådant att riskerna
för inflation är stora, och detta
har också präglat den senaste tidens
debatt. Den talarlista som uppgjorts tyder
också på en större allmän debatt
om de ekonomiska frågorna, när vi som
har deltagit i utskottets arbete har haft
ordet.

Det mest markanta i det som anförts
i debatten är farhågorna för vad utskottets
ordförande kallade en kraftig engångsinflation.
Statistiken visar också
eu fortsatt penningvärdeförsämring. Under
januari och februari i år har prisstegringen
varit inte mindre än 3 procent.
Den snabba nedgången av vår valutareserv
från oktober 1968 har väckt
oro. Tempot i utvecklingen mot en inflation
har också under de senaste dagarna
accelererat, och därför är det
möjligt att en del av vad utskottet skrivit
mycket snart kan bli inaktuellt.

Finansministern har som bekant aviserat
införande av en avgift för vissa
investeringar i hela landet med undantag
för norra stödområdet. Jag anser
emellertid att även andra delar av landet
borde slippa den avgiften, nämligen
sådana områden där man har ett vikande
befolkningsunderlag och en dämpad
utvecklingstakt. Investeringsavgiften
skulle med andra ord i första hand
uttagas inom de områden där högkonjunkturen
verkar kraftigast på näringslivet.
Utskottets ordförande sade att vi
så snart som möjligt borde försöka finna
hållbara metoder för att klara av de
nuvarande problemen, och jag tror att
man i kanslihuset nu letar med ljus och
lykta efter sådana åtgärder. Men man
har kanske börjat sitt letande något för
sent.

Beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 18 har vi centerpartister i utskottet
reserverat oss mot den diskontohöjning
som beslutades den 10 juli 1969, då

diskontot som bekant höjdes från 6 till
7 procent. Vi kan nu konstatera att räntan
under 4,5 månader — eller närmare
bestämt 4 månader och 13 dagar —■
steg med hela 2 procent. Den sammanlagda
räntehöjningen under tiden den
27 februari—den 10 juli innebär i den
enskildes ekonomi ett räntepåslag med
inte mindre än 40 procent. Ändå synes
den avsedda effekten, d. v. s. en dämpning
av konjunkturen, ha uteblivit, och
tecknet därpå är den nu aviserade investeringsavgiften.

Med hänsyn till de dramatiska åtgärder
i övrigt som vidtogs omkring den
10 juli anser jag att det hade funnits
möjlighet att undvika den räntehöjning
som då genomfördes och som innebar
en extra pålaga för de skuldsatta, för
bostadskonsumenterna m. fl. Räntevapnet
är ju ett av de orättvisaste av de
instrument som man har för att angripa
de samhällsekonomiska problemen. Man
talar om att man strävar efter jämlikhet,
men användandet av räntevapnet
leder ju till eu fördel för dem som har
pengar och till en nackdel för dem som
har skulder.

De övriga åtgärder som sattes in var
förordnande om kassakvoter i affärsbankerna
och ett åläggande för dessa
att hålla checkräkning i riksbanken. Om
det uppstod ett underskott på denna
checkräkning, skulle en straffränta på 3
procent utgå. Man satte också ett tak
för upplåningen i riksbanken. Om detta
lånetak överskreds tillgrep man den
drastiska åtgärden att ta ut en straffränta
på 1 procent om dagen, d. v. s.
360 procent per år.

Det är med tanke på dessa drastiska
åtgärder som vi ansett att man vid ifrågavarande
tidpunkt kunde ha undvikit
att tillgripa räntevapnet. Sedermera företogs
också ytterligare åtgärder. Det
genomfördes en åtstramning av tillståndsgivningen
för investeringar i utlandet
och åtgärder vidtogs mot teckning
av avtal om livförsäkringar och
livräntor i utlandet. Med hänsyn till

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

alla dessa åtgärder borde räntehöjningen
den 10 juli ha varit onödig.

I vårt land lever självfallet många
i viss män över nationens tillgångar,
och det är väl en av orsakerna till nuvarande
svåra situation. Frågan är emellertid
hur denna skall avhjälpas. Räntevapnet
drabbar sällan dem som är orsaken
till att vi lever över våra tillgångar,
till att vi har en ansträngd valutareserv
o. s. v. Det drabbar inte alltid
de solbadande på Kanarieöarna liksom
inte heller den onödiga varuimporten
från utlandet. Blir det inte i
siäilet så att en textilindustri, som får
ett ökat påsiag på sina skuldräntor, blir
mindre konkurrenskraftig mot importen,
varigenom denna ökar och sedan
ökar bristen i valutareserven?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 b vid bankoutskottets
utlåtande nr 18.

Vid bankoutskottets utlåtande nr 19,
där den ekonomiska politiken behandlas,
har fogats 10 reservationer som tagits
upp under denna debatt.

Vad jag skall tala något om är det
som vi varit engagerade i, nämligen
dels den partimotion vi har tillsammans
med folkpartiet, dels vår egen
partimotion. Den egna partimotionen
innebär yrkande om en förbättrad rationaliseringsverksamhet
inom den offentliga
sektorn där en viss försöksverksamhet
nu pågår. Vi yrkar på långsiktiga
perspektivplaner för 10—15 år
i fråga om de ekonomiska investeringarna
och samhällets utbyggnad.

Vi har inte gått med på reservationen
7 som gäller frågan om emissionskontrollen,
därför att den i detta läge
är nödvändigt och måste finnas till.
Den är ju kompletterad med en ränteregleringslag.
Personligen anser jag att
emissionskontrollen fyller det syfte som
vi strävat efter när vi har avgivit vår
reservation under utskottets utlåtande
nr 18, nämligen riintevapnets användande.

1 reservationen 2 anknyter vi till rao -

Penning- och valutapolitiken

tionerna I: 807 och II: 952 om den ökade
rationaliseringen inom den offentliga
sektorn. Det är naturligtvis nödvändigt
att denna rationaliseringsverksandiet,
som bedrivs inom den statliga
sektorn, samordnas så mycket som möjligt.
Det är ett område som allmänheten
ofta är mycket intresserad av. Man
ser efter om det allmännas handlande
är effektivt och om det förekommer
en del dubbelfunktioner. Det är också
nödvändigt med en sådan planering och
rationalisering som har ett visst samband
mellan åtgärderna hos stat, kommun
och enskilda. Den bör också ge
möjligheter till en strävan efter decentralisering
av den statliga verksamheten
i fall där sådan utan men kan ske.

Vad som i reservationen 3 påyrkas är
nämligen en programbudgetering med
perspektivplaner på längre sikt. Det är
givet att samhällets olika beslutande organ
har stor nytta av att en sådan långsiktig
planering finns och av att nå
största möjliga klarhet i målsättningen
på ett tidigt stadium. Det måste vara
ytterst önskvärt att åstadkomma en allmän
debatt om denna målsättning.

Då jag tydligen inte nu kan yrka bifall
till reservationerna i utlåtandet nr
19, kommer jag senare att ansluta mig
till samtliga reservationer utom reservationen
7.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! De reservationer som
avgivits från vårt håll till bankoutskottets
utlåtande nr 18 om ansvarsfrihet
för banko- och riksgäldsfullmäktige avser
tre olika områden av riksbankens
verksamhet. De rör kreditpolitiken, valutapolitiken
och omständigheterna
kring den s. k. 360-procentsräntan. .lag
skall ta upp dessa områden till presentation
var för sig.

Vad först angår kreditpolitiken erinrar
vi i reservationen om att vi under

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

flera år varnat för konsekvenserna av
den ryckiga kreditpolitik som riksbanken
har fört. Riksbanken har vid olika
tillfällen med konstlade medel sparkat
på kreditgivningen och sedan, när det
visat sig att detta var felaktigt med
hänsyn till valutautvecklingen, har man
dragit åt tumskruvarna på kreditgivningen
så kraftigt, att låntagarna och
företagen hamnat i orimligt svåra situationer.
De konstlade medel som kommit
till användning har varit att riksbanken
köpt obligationer, dels av riksgäldskontoret,
dels av marknadsinstituten
och därigenom pumpat in likvida
pengar i marknaden. 1968 sänktes räntorna
utan att de underliggande, i verkligheten
bestämmande marknadsfaktorerna
givit bestående underlag för en
sådan politik. Särskilt missanpassat har
detta varit när riksbanken inte observerat
den grundläggande förändring
som inträtt i vårt valutaläge från 1967.
Dessförinnan tillfördes vårt land i genomsnitt
netto 500 miljoner kronor om
året i valutor, men därefter vände utvecklingen
och vi började förlora valutor
de första åren 1967 och 1968 med
ett eller annat hundratal miljoner kronor.

I förhållande till de goda åren är del
en ganska avsevärd förändring från ett
plus av 500 till ett minus av 200 miljoner
kronor, d. v. s. 700 miljoner kronor.
Det borde riksbanken ha observerat,
och som vi i våra reservationer
1968 och 1969 har sagt borde den ha
gått in för en smidig anpassning av
kreditpolitiken i restriktiv anda till vad
det nya läget bjöd. I stället tilläts kreditexpansionen
inte bara att fortsätta
utan man ökade på ända till dess att
det i fjol framstod i blixtbelysning, alt
det höll på att gå alldeles på tok. Vi
tycker oss ha ganska klara papper, ty
vi har givit tydliga varningar i god tid
fastän de makthavande inte har velat
lyssna därpå.

Under fjolåret förlorade vårt land
stora valutabelopp och fick då en brist

på både kapital och likvida medel. Skulle
riksbanken ha sökt häva denna marknadsutveckling
med kredit, skulle resultatet
ha blivit att valutautflödet påskyndats.

Sent omsider har riksbanksledningen
kommit underfund med detta och
gått in för att motverka en ytterligare
försämring av handelsbalansen. Det är
naturligtvis bra och riktigt. Men genom
dröjsmålet med omläggningen till den
nya och mera marknadsmässigt bestämda
kreditpolitiken blev det en extrem
häftighet i kreditåtstramningen. Jag tror
jag vågar säga att det råder en betydande
enighet i landet om att kreditgivningen
måste vara restriktiv så att
vi inte fortsätter att förlora valutor.
Men just därför är det så mycket viktigare
att bördorna av bristen på lånemedel
fördelas rättvist. Att lägga hela
bördan på näringslivet och av en minskad
total tillgång på lån låta såväl staten
som bostadsbyggandet inte endast
få lika mycket som tidigare utan t. o. m.
ännu mer i absoluta tal kan jag inte
finna svara mot rimliga krav på rättvisa.

Näringslivets kreditandel reducerades
i fjol till bara drygt hälften av vad den
var 1968. Det är verkligen inte att undra
på att valutautvecklingen blivit ogynnsam
när krediter vägras för att finansiera
exporten. Vi har därför uttalat,
att de generella direktiven om prioritering
av krediter för staten och bostadsbyggandet
borde ha getts en förnuftig
tillämpning så att följderna för
valutautvecklingen inte blir negativa.
Dessutom får inte kreditpolitiken bli så
ryckig att folk inte förstår meningen
med dessa tvära kast; man förlorar då
förtroendet för kreditpolitikens handhavande.

Jag skall nu övergå till att något
kommentera valutapolitiken. Det som
även i år faller i ögonen är frånvaron
av varje uttalande därom i majoritetens
utlåtande. Detta måste tolkas som
att majoriteten är helt nöjd med vad

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

som hänt på detta område under det
gångna året. Det förvånar mig att man
kan vara nöjd med valutaförluster av
ca 1,7 miljarder kronor. Vi reservanter
är bekymrade och sticker inte under
stoi därmed. Vårt partis representant
i bankofullmäktige har också givit uttryck
åt meningen att något måste göras
för att återställa guld- och valutakassan.
Jag vill för min del understryka
angelägenheten av att riksbanken
ger högsta prioritet åt denna uppgift.
Även om vi temporärt kan låna litet
pengar utomlands, t. ex. i Internationella
valutafonden, för att klara oss över
en tillfällig knipa, anser jag det inte
tillrådligt att långsiktigt basera vår betalningsbalans
på kapitalimport.

Under fjolåret har kronans yttre värde
hävdats mot dollarn. Den vaga uppluckring
i kronkursen mot dollarn som
ägde rum under några diskussionsfyllda
dagar i februari visar dock enligt
min mening att man inte får ta allting
för självklart i fråga om det valutapolitiska
målet. Det är också av avgörande
betydelse att man har resurser att försvara
sin målsättning. Jag har tidigare
betonat att det för kronans yttre värde
är viktigt att riksbanken har en guldkassa
av tillräcklig storlek. Det kan
komma tillfällen då detta är ganska
ofrånkomligt.

Jag vill också, herr talman, säga några
ord om reservationen under punkten
2, som gäller åtgärder för direkt
begränsning av bankernas upplåning i
riksbanken. Vi delar utredningsmannens
uppfattning att en rättslig bedömning
av riksbankens handlande på del
kreditpolitiska området måste göras väsentligen
från offentligrättslig och icke
från civilrättslig ståndpunkt, men vi
finner det också, inte minst med hänsyn
härtill, i högsta grad angeläget
att allmänheten och alla berörda parter
känner till myndigheternas ståndpunktstaganden,
så att de vet vilka regler
de har att rätta sig efter. Detta anser
vi vara en ur rättssäkerhetssyn -

Penning- och valutapolitiken

punkt synnerligen viktig fråga.

Utredningsmannens tveksamhet inför
den mycket höga s. k. straffränta som
uttagits delas också av oss reservanter.
Såsom vi påpekat i reservationen införde
riksbanken under 1969 en ny teknik
för bankernas upplåning i riksbanken.
Inte minst under sådana förhållanden
är det av vikt att full klarhet
råder om riksbankens intentioner. En
utredning om dessa frågor anser vi i
hög grad påkallad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1 a och 2 vid bankoutskottets
utlåtande nr 18 och ber att
senare få återkomma beträffande övriga
yrkanden.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag skall ägna mig uteslutande
åt bankoutskottets utlåtande
nr 18. Herr Bengtsson i Landskrona
kommer senare att företräda utskottsmajoriteten
när det gäller bankoutskottets
utlåtande nr 19.

Av bankoutskottets utlåtande nr 18
framgår det att utskottet är enigt om
att tillstyrka ansvarsfrihet för den tid
som revisionen omfattar. Till utlåtandet
är fogade fyra reservationer — tre
från moderata samlingspartiet och en
från centerpartiet — i vilka man föreslår
skrivningar avvikande från majoritetens.
I reservationen 1 a anför moderata
samlingspartiets representanter
bl. a. att riksbanken kunnat och bort
beakta olika omständigheter i samhällsekonomin
på ett tidigare stadium, så
att tvära kast och rvckighet i kreditpolitiken
kunnat undvikas, och att en smidigare,
i restriktiv anda genomförd kreditpolitik
skulle ha varit möjlig. Jag
tror inte att det är så enkelt, som man
här i efterhand skisserar upp, att i förväg
exakt räkna ut hur snabbt och i vilken
omfattning produktion och efterfrågan
skall växa.

Detta är ju just vad som har hänt.
Den konjunkturuppgång som började
skymta hösten 1968 ökade otroligt

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

snabbt under 1969 och fick till följd
en starkt ökad efterfrågan på arbetskraft.
Det blev med andra ord en hastig
vändning från en stimulerande inriktning
av den ekonomiska politiken
1968 till en mycket restriktiv ekonomisk
politik 1969 för att därigenom dämpa
en alltför stark överhettning i ekonomin.
Det tog sig uttryck i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, bl. a. en förskjutning
av efterfrågan från sommartill
vinterhalvåret. Vidare skärptes
prövningen av ansökningar om igångsättningstillstånd
för oprioriterat byggande,
och statliga industribeställningar
senarelades. En ytterligare skärpning
av kreditpolitiken vidtogs genom en
räntehöjning från 5 till 6 procent i februari.
Trots detta ökade efterfrågan
mycket snabbt, vilket tog sig uttryck
i en försvagning av bytesbalansen med
utlandet. Resultatet blev att bytesbalansens
underskott steg med ungefär en
halv miljard kronor och valutareserven
minskade undan för undan hela 1969
med undantag för de två sista månaderna.

Redan i februari vidtogs en rad kreditpolitiska
åtgärder. Jag nämnde nyss
räntehöjningen. Vidare förordnades det
om likviditetskvoter för affärsbankerna
och om sanktioner för den händelse de
lagstadgade kvoterna underskreds.

Vi kan emellertid med tillfredsställelse
konstatera att bostadsfinansieringen
kunnat klaras utan större svårigheter
trots det kärva ekonomiska klimatet.
Vi noterar också att riksbanken,
samtidigt som den har att beakta sin
primära uppgift att värna om penningvärdets
stabilitet, har medverkat till
att anpassa krediterna så att de av riksdagen
fastlagda ramarna för bostadsbyggandet
kunnat hållas. Såvitt jag kan
förstå gör moderata samlingspartiet i
sin reservation beträffande finansieringen
av bostadsbyggandet uttalanden
som innebär att det är berett att åsidosätta
riksdagens tidigare fattade beslut.
Riksbanken följer ett enhälligt riksdags -

beslut 1962. Jag anser det betänkligt
att utan vidare rekommendera en åtgärd
som innebär att vi går ifrån detta
beslut. Innan vi gör det måste riksdagen
fatta ett nytt beslut.

Trots de skärpningar som vidtogs under
våren fortsatte den ogynnsamma
utvecklingen av betalningsbalansen, vilket
fick till följd ytterligare åtgärder i
syfte att skärpa kreditpolitiken bl. a. genom
en ny räntehöjning den 10 juli
från 6 till 7 procent. Riksbanksfullmäktige
rekommenderade direkta begränsningar
av bankernas utlåningsmöjligheter,
och åtgärder inriktades även på
att motverka försämringen av betalningsbalansen
genom att valutaregleringen
skärptes. Naturligtvis kan en så
kraftig åtstramning i kreditpolitiken
inte gå spårlöst förbi; många välmotiverade
låneanspråk måste skjutas på
framtiden. Utskottet anser emellertid att
den hårda kreditpolitiken varit nödvändig
för att bevara den samhällsekonomiska
balansen. Utskottet ansluter sig
således till bankofullmäktiges uppläggning
av kreditpolitiken. Yi anser också
att de olika medel som kommit till användning
varit väl avvägda. Reservanterna
för sin del menar också att den
restriktiva kreditpolitiken varit nödvändig,
viiket utskottets ärade ordförande
även framhållit.

Beträffande centerpartiets reservation
1 b angående räntepolitiken vill jag
framhålla att grunderna för de vidtagna
åtgärderna klart framgår av riksbankens
verksamhetsberättelse. Räntan
har som jag tidigare sagt höjts i två
omgångar till en nivå som för vårt land
kan tyckas vara i kraftigaste laget. Men
dessa åtgärder är ju betingade bl. a. av
den överhettade samhällsekonomi som
vi för närvarande har och hade även
under 1969. Utskottet delar riksbankens
uppfattning, att trots den kraftiga
skärpning av kreditpolitiken som genomförts
genom olika andra åtgärder,
så har den räntehöjning som vidtogs
den 10 juli varit befogad för att ännu

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

mer bestämt slå fast behovet av kraftfulla
kreditåfstramningsåtgärder. Vidare
kan man kanske förklara ränteuppdrivningen
genom att hänvisa till de
utomordentligt höga räntesatser som förekommer
utomlands —- detta förhållande
torde vara ytterligare en anledning
till vårt nu höga ränteläge, även
om det inte är den primära orsaken.

I reservationen 2 vill moderata samlingspartiets
utskottsrepresentanter tillfoga
en utförligare beskrivning av valutapolitiken.
Man pekar, liksom jag nyss
gjorde, bl. a. på det höga internationella
ränteläget. Man anser att den träffade
överenskommelsen mellan USA och
Sydafrikanska republiken om förutsättningarna
för tillförsel av guld till det
internationella valutasystemet skulle
kunna medföra en lägre räntenivå. Avslutningsvis
menar reservanterna att
riksbanken skall ge återuppbyggnaden
av guld- och valutakassan högsta möjliga
prioritet. Detta har också vitsordats
av reservanternas talesman herr
Enarsson. Reservanterna tror inte att
— som valutastyrelsen antyder — det
är möjligt att långsiktigt basera betalningsbalansen
på kapitalimport. Vi tror
inte heller att vi genom kapitalimport
utan vidare kan klara betalningsbalansen
men det är, som valutastyrelsen antytt,
en tänkbar väg bland flera andra.

Det första stycket i reservationen finner
vi emellertid helt missvisande. Reservanterna
anser att den valutapolitiska
målsättningen under året gått ut
på att hävda kronans yttre värde i förhållande
till den amerikanska dollarn
och att den målsättningen inneburit eu
bindning med ytterligare inriktning på
dollarn. Det förhåller sig ju snarare så,
att målsättningen gått ut på att hävda
kronans värde gentemot alla västvalutor.
Vi anser också att det resonemang
som reservanterna för, nämligen att vi
till varje pris snabbt skall återuppbygga
den metalliska kassan, är inaktuellt.
Det finns, såvitt vi kan se, ingen
anledning för riksbanken att samla guld

Penning- och valutapolitiken

i kassavalvet, där guldvalutan ligger
utan att ge någon ränteavkastning. Vi
kan således inte dela reservanternas
uppfattning om guldkassans betydelse
ur internationell likviditetssynpunkt. Vi
anser det för övrigt osannolikt att ett
guldtillskott skulle medföra en lägre
räntenivå. Utvecklingen av det internationella
ränteläget torde bli beroende
av andra omständigheter, framför
allt av den ekonomiska politik som kommer
att föras i de ledande industriländerna.

Även vid punkten 2 i utskottsutlåtandet,
som gäller åtgärder för direkt begränsning
av bankernas upplåning i
riksbanken, har moderata samlingspartiets
ledamöter reservationsvis en avvikande
skrivning. I den delen gäller
det de åtgärder som vidtogs den 10 juli
enligt beslut av bankofullmäktige. Riksdagsrevisorerna
har i detta sammanhang
i sin revisionsberättelse framhållit
att de med hänsyn till de vidtagna
åtgärdernas stora räckvidd funnit det
vara av intresse att undersöka frågan
om de rättsliga grunderna för dessa åtgärder.
Revisorerna uppdrog åt ställföreträdande
justitieombudsmannen Bertil
Wennergren att verkställa denna utredning.
Utredaren har sedermera i ett
mycket omfattande material redovisat
hela denna problematik. Jag tycker för
övrigt att det är bra att revisorerna vidtog
denna åtgärd för att skapa klarhet
i frågan och eventuellt undanröja varie
misstanke om att riksbanken skulle ha
överskridit sina befogenheter.

I detta utredningsmaterial uttalas
bl. a.: »Redan ur riksbankens ställning
som centralbank med exklusiv sedelutgivningsrätt
kan härledas viss befogenhet
att styra penning- och kreditpolitiken
inom ramen för landets allmänna
ekonomiska politik.» Riksbanken har
även riksdagens bemvndigande och en
allmän fullmakt att både förordna om
kreditlimitering och utfärda erforderliga
tillämpningsföreskrifter. Det innebär
också att riksbanken har rätt att

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

avstänga en bank från upplåning när
bärande skä! talar för det. När det gäller
frågan om riksbankens befogenhet
att använda straffränta — vilket kanske
inte är det rätta ordet i detta sammanhang
— av viteskaraktär som tvångsmedel
anser utredningsmannen, att det
inte med riksbankens mycket vida fullmakter
och befogenheter inom penningpolitiken
kan anses att riksbanken
missbrukat sina befogenheter.

Herr talman! Jag tror det kan vara
av intresse att i kammarens protokoll
läsa in vad utredningsmannen anför
som slutord i sin utredning. Han skriver:
»Min slutsats blir att den rättsliga
grunden för riksbankens kreditregierande
åtgärder i fråga om begränsningen
av bankernas upplåning under 1969
är att finna dels i den avtalsfrihet som
gäller enligt svensk civilrätt samt dels
och framför allt i den frihet riksbanken
får anses ha att efter eget bedömande
och på eget ansvar med redovisningsskyldighet
inför riksdagen sköta
penningpolitiken. Jag kan inte finna»,
säger han vidare, »att riksbanken överskridit
sina befogenheter genom att betinga
sig s. k. straffränta vid affärsbanks
upplåning i riksbanken utöver
fastställd limit.»

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till bankoutskottets
förslag under punkten 1 i utskottets
utlåtande nr 18.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Som herr Franzén i Motala
nyss nämnde kommer jag huvudsakligen
att uppehålla mig vid de problem
som tas upp i bankoutskottets utlåtande
nr 19. I såväl partimotioner
som några fristående motioner har den
ekonomiska politikens utformning tagits
upp från borgerligt håll. I framför
allt partimotionerna aktualiseras, som vi
redan hört, en lång rad problem. Man

tar upp det dagsaktuella ekonomiska
läget, sätter in detta i ett mer långsiktigt
perspektiv och gör jämförelser
med de prognoser som har gjorts för
innevarande år.

Pressen på vår ekonomi just nu är
hård, och för att säkerställa balansen
har som bekant vissa åtgärder föreslagits.
Bl. a. pressen på valutareserven
och överhettningen på vissa sektorer
har förorsakat den investeringsavgift
som nu föreslås på oprioriterade byggen.
Den dämpning denna måste medföra
i samhällsekonomin kommer att
medverka till att skapa bättre förutsättningar
för angelägna industriinvesteringar
och underlätta förhållandena för
vår exportindustri. En gynnsam effekt
bör också åstadkommas genom den signalerade
senareläggningen av vissa statliga
beställningar. Betydelsen av att
näringslivets och kanske framför allt
industrins investeringar ligger på en
hög nivå för att framstegstakten skall
kunna fortsätta är en av de väsentliga
saker som motionärerna och reservanterna
tar upp. På den punkten råder det
inga delade meningar. Vi har väl alla
med tillfredsställelse kunnat konstatera
att näringslivets investeringsvilja förefaller
vara hög och på uppåtgående.

Att vi har haft en avmattning under
konjunktursvackan under 1967 och 1968
är det väl ingen som i och för sig
förvånat sig över. Inom den egentliga
industrin ökade de fasta investeringarna
1969 med 6 procent, och prognosen
för innevarande år pekar på en
volymmässig uppgång med 10,5 procent.
Även de offentliga investeringarna
och den offentliga konsumtionen
har stor betydelse — ibland avgörande
betydelse på vissa områden — för
produktivitetsutvecklingen i ekonomin.
Detta gäller inte minst de insatser som
görs på forsknings- och utbildningsområdet.
Att därför som motionärerna
gör försöka skapa någon form av motsatsförhållande
mellan den offentliga
sektorns resursanspråk och näringsli -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

vets investeringar är enligt mitt och
utskottsmajoritetens förmenande inte
helt realistiskt.

Den sammanlagda offentliga sektorns
stigande andel av bruttonationalprodukten
tycks skrämma motionärerna. Om
man analyserar utvecklingen och tar
del av siffrorna under 1960-talet finner
man att den statliga delen av den offentliga
sektorn inte har ökat. Vad som
har ökat är den kommunala sektorn.
Men då man försöker skrämma med
staten, som man tycks vilja göra, är
det givetvis inte lika trevligt att redovisa
siffrorna på det sätt som jag nu
försökt göra. Jag skulle för egen del
gärna se att den statliga andelen av
den ökande bruttonationalprodukten
ökade kraftigare än för närvarande. Om
så skedde skulle utvecklingen på vissa
områden komma att gå ännu snabbare
än som nu är fallet.

Jag skall nu något behandla de reservationer
som är fogade till bankoutskottets
utlåtande nr 19. Där reses krav
på en parlamentarisk besparingsutredning
— i år igen skulle jag vilja säga.
Utskottsmajoriteten kan inte dela motionärernas
och reservanternas uppfattning
att något skulle kunna uppnås
genom en sådan utredning. Vi har ännu
i färskt minne besparingsutredningen
från slutet av 1950-talet. De förslag
som företrädarna för de olika politiska
partierna kunde enas om var som bekant
av mycket begränsad innebörd
och reellt var det huvudsakligen förslag
om överföring av kostnader från
staten till andra subjekt. Vi bör dessutom
ha klart för oss att möjligheterna
att ompröva och begränsa statsutgifterna
på mera väsentliga områden inte är
särskilt stora. Vi anser därför att en
sådan utredning inte fyller någon uppgift.

Man kräver också en utredning av
möjligheterna att samordna den offentliga
sektorns rationaliseringsverksamhet.
Dessa frågor har helt nyligen
varit föremål för översyn och omorga -

Penning- och valutapolitiken

nisation. Det är som bekant här fråga
om riksrevisionsverket, statskontoret,
försvarets rationaliseringsinstitut och
riksdagens revisorer. Alla har under
senare tid dessutom tillförts ökade resurser.
De beslut som i dessa sammanhang
har fattats av riksdagen har varit
nära nog enhälliga vid samtliga tillfällen.
Då motionärerna inte heller enligt
vårt förmenande framfört några
bärande skäl för en ny utredning har
kravet på denna avvisats. Att som reservanterna
säga att det skulle vara
oekonomiskt att ansvaret för verksamheten
är fördelat på flera myndigheter
och att enbart det förhållandet skulle
vara skäl nog för en utredning är ändå
ett alltför svagt motiv. En organisations
storlek är ju på intet sätt avgörande
för effektiviteten hos densamma.

Införande av försöksverksamhet med
programbudgetering inom den statliga
sektorn och uppsättande av alternativa
mål samt utarbetande av alternativa
budgeter är krav som återkommer.
Ett grundläggande utredningsarbete på
detta område har som bekant utförts
av programbudgetutredningen.

Försöksverksamhet med programbudgetering
har i olika former pågått
ganska länge och inom en rad olika
myndigheter. Inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde bedrivs sedan
ganska länge en omfattande försöksverksamhet
med ett nytt ekonomisystem
och det är ju bekant att vi under vårriksdagen
får tillfälle att yttra oss över
ett förslag till nytt system för planering
av programbudgetering inom försvaret.
Kravet i övrigt på långsiktig
ekonomisk planering är redan tillgodosett
genom långtidsutredningarna
och den statliga långtidsbudgeteringen.

Frågan om en fastare och mera långsiktig
ekonomisk planering och en bättre
utvecklad prognosmetodik liksom olika
handlingsalternativ och deras konsekvenser
är sådant som på nytt aktualiseras
av motionärer och reservanter.

Den ekonomiska planeringen är som

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

bekant föremål för en omfattande uppmärksamhet.
Planeringen i övrigt på
alla områden är likaledes ständigt föremål
för läns- och andra planeringsorgans
uppmärksamhet. Att genom en
statlig utredning komma fram till politiska
prioriteringar med någon nämnvärd
grad av samstämmighet är såvitt
jag kan förstå helt orealistiskt. Den
politiska prioriteringen avgörs givetvis
av varje politiskt parti självt. Riktlinjer
i dessa avseenden dras ju upp
av de olika partierna på deras respektive
kongresser eller i andra beslutande
församlingar. Vad som önskas politiskt
finns, menar jag, redan fastslaget
i de politiska partiernas handlingsprogram.
En parlamentariskt tillsatt utredning
skulle därför inte kunna lösa
några frågor, vilket motionärer och reservanter
tycks tro.

Frågan om hushållssparande! och balansen
mellan sparande och investeringar
är ett par av de många frågor
som aktualiseras i de motioner som här
behandlas. Att dessa frågor är av största
vikt är vi givetvis alla helt överens
om. Det finns dock, mot bakgrund av
vad som redan är på gång för att klarlägga
förhållandena härvidlag, inte någon
anledning att tillsätta en utredning.
Att sparandet har minskat tycks
framgå av det material som nu finns
tillgängligt. Inom statistiska centralbyrån
har därför utarbetats förslag till en
undersökning, och finansministern har
i statsverkspropositionen ytterligare
understrukit vikten av att denna utredning
kommer till stånd, ett förslag
som riksdagen redan tidigare i år anslutit
sig till. Mot denna bakgrund finner
utskottsmajoriteten det inte nödvändigt
att kräva ytterligare utredning.

Frågan om åtgärder i syfte att underlätta
näringslivets kapitalförsörjning är
en annan fråga som man önskar få utredd.
AP-fondernas pengar bör också
i ökad utsträckning kanaliseras via
bankinstituten till näringslivet. Den stora
betydelsen av detta för vårt närings -

liv råder det inga delade meningar om,
och 1968 års kapitalmarknadsundersökning
har till uppgift att bl. a. pröva
AP-fondernas framtida utlåningsverksamhet
samt formerna för kreditgivningen.
Frågan om fondmedlens överförande
via bankinstituten kommer
därvid att bli prövad. Reservanterna
läser utredningsdirektiven på ett sätt
som gör att man inte räknar med att
frågan kommer att bli prövad av kapitalmarknadsutredningen.
Denna uppfattning
kan jag inte dela. Någon ny
utredning om dessa förhållanden är därför
enligt vårt förmenande inte påkallad.

Motionärernas krav om emissionskontrollens
avskaffande efter företagen utredning,
eftersom man menar att detta
instrument inte är något rationellt sådant,
har inte kunnat biträdas av utskottsmajoriteten.
Emissionskontrollens
syfte är ju att möjliggöra en kontroll
över räntesättningen vilket är av stor
betydelse för den allmänna räntepolitiken
och för en prioritering av de
kreditbehov som riksdagen ansett mest
angelägna. Detta har fastslagits av riksdagen
så sent som i fjol, och några
skäl för en översyn föreligger därför
enligt vår förmenande inte nu.

Motionärerna anser att finanspolitiken
under 1960-talet inte tillräckligt
snabbt har anpassat sig till förändringarna
i konjunkturläget och att ett
system därför måste åstadkommas, som
möjliggör snabbare och smidigare ingripanden.
Man kräver en utredning av
olika finanspolitiska åtgärders effekt på
produktion, sysselsättning och inkomstfördelning.
Att alla ekonomiskt-politiska
beslut grundas på bästa möjliga
kunskap om de faktorer som motionärerna
berör råder det inga delade meningar
om. Denna fråga ägnas också
stor uppmärksamhet vid ekonomisk
forskning och vid utredningsverksamhet
kring dessa frågor. Detta gäller även
önskemålet om flexibilitet i finanspolitiken.
Dessa frågor kommer, såsom

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

har påpekats i utskottsutlåtandet, att
bli föremål för behandling i den tillsatta
budgetutredningen. Att utöver detta
tillsätta ytterligare en utredning kan
vi inte anse vara påkallat.

Kravet på inrättandet av ett ekonomiskt-socialt
råd framförs i år igen
— så skulle jag vilja uttrycka det. Kravet
har återkommit under de senaste
fem åren, men varje gång har det avvisats
av riksdagen. Tanken bakom är ju
att företrädare för regering, opposition,
arbetsmarknadens parter, näringslivets
organisationer och ekonomisk expertis
skulle stråla samman och genom
diskussioner skapa förutsättningar för
samhällsekonomisk stabilitet. I reservationen
framhåller man bl. a. följande:
»En viktig förutsättning för att stabiliseringspolitiken
skall kunna bedrivas
med framgång är att det hos olika grupper
finns kunskap om förutsättningarna
för de åtgärder i detta syfte som
vidtas.»

Tror verkligen reservanterna att de
stora arbetsmarknadsorganisationerna
inte känner till den verkliga situationen
i fråga om landets ekonomiska förhållanden
och andra saker i detta sammanhang,
då man går ut att exempelvis
förhandla om nya avtal? Eller tror man
att lantbrukets och industrins förhandlare
eller toppkrafter inte känner till
läget, utan skall behöva sammankallas
till ett ekonomiskt-socialt råd och där
få upplysning av bl. a. företrädare för
de politiska partierna om läget? Det
verkar knappast som om de som står
bakom reservationen vet hur vårt politiska
liv fungerar. Alla de nu etablerade
partierna har ju goda kontakter
med de fackliga sammanslutningarna
och med näringslivets organisationer.
Om det sedan i år heter ekonomisktsocialt
råd eller man i ett annat sammanhang
talar om rundabordskonferens
har enligt vår mening ingen betydelse.
Utskottsmajoriteten avvisar kravet
i år liksom tidigare.

Herr talman! Som jag inledningsvis

Penning- och valutapolitiken

sade upptas i de nu behandlade motionerna
en rad betydelsefulla frågor som
belyses från olika utgångspunkter. Dessa
frågor är dock i skilda sammanhang
föremål för överväganden och
utredningar, varför, som jag försökt
påvisa, nya utredningar rent av skulle
fördröja förslag till lösningar. I de fall
man inte sysslar med här aktualiserade
frågor är dessa av så renodlat politisk
karaktär att en utredning enligt
utskottets förmenande inte tjänar något
syfte.

Jag tror att vi kan se förhoppningsfullt
på vårt näringslivs utveckling och
därmed på våra möjligheter att hävda
oss internationellt.

Herr talman! Jag återkommer längre
fram med yrkanden.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är ju en känd sak
att vår samhällsekonomi inte är tillfredsställande.
Senast i går fick vi finnansministerns
ord på att den uppfattningen
är välgrundad.

Det är klart att det fordras en rad
åtgärder för att få balans i ekonomin,
jag vill här nämna ett par faktorer som
otvivelaktigt måste bidra till att vår valutareserv
inte är tillfredsställande. Den
ena är utgifterna för de betydande utlandsresorna
som vida överstiger turistinkomsterna,
och den andra är ulandshjälpen
som uppgår till mycket
stora belopp. Jag hör inte till dem —
och jag skulle tro att flertalet kammarledamöter
delar min uppfattning —
som vill avvara någon av de två sakerna.
Men då har vi bara en enda
möjlighet, nämligen att iaktta en viss
försiktighet och måttfullhet här hemma,
framför allt i fråga om utgifter.

Vi på vårt håll har många gånger
gjort detta påpekande då det giiller valutareserven.
Men det finns också andra
oroande tecken. Officiellt uppges att
prisstegringarna under årets två första
månader rör sig om 1,5 procent per
månad, vilket multiplicerat med 12 skul -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

ie innebära en årlig prisstegring på 18
procent i stället för de 3,5 procent som
finansministern nämner i statsverkspropositionen.
Nu skulle jag inte vilja nedlåta
mig till en sådan multiplikation,
eftersom jag inte tror att vi i fortsättningen
kommer att behöva dras med
så stora prisstegringar — ingalunda.
Men jag tror att vi under de tio månaderna
efter februari kommer att få vidkännas
betydande prisstegringar om
ingenting görs. Som bekant planeras
emellertid vissa åtgärder. Efter finansministerns
uttalande i går vet vi att
han är beredd att göra ingripanden. Jag
hoppas att det bara är en början, ty
jag tror knappast — något som dock
erfarenheten får visa — att de ifrågavarande
två åtgärderna blir till fyllest.
Men tro är en sak och vetande är en
annan, så vi får väl vänta litet och se.

Finansministern föreslår återinförande
av den 25-procentiga investeringsavgiften
vid viss typ av byggnation,
som inte direkt berör näringslivet, för
att på det sättet främja näringslivets in-*
tressen. Detta är en vällovlig åtgärd, att
ta till temporärt under en högkonjunktur.
Jag kan inte säga att den var vällovlig
förra gången, alltså 1967, då vi
hade en ganska låg konjunktur. Men
det är ingen mening med att tala om
den snö som föll i fjol. Nu kommer åtgärden
enligt min mening att fylla en
viss uppgift.

Vidare har det från flera håll framhållits
att man bör senarelägga en del
statliga beställningar. Vi för vår del var
inne på den saken redan för flera månader
sedan, eftersom det bekymmersamma
läget redan då stod klart för
litet var. Vi kan vinna en del på en
sådan åtgärd. Även andra möjligheter
har nämnts. Från vårt håll har vi fört
fram propåer om åtgärder, som emellertid
kan vara svåra att tekniskt utforma
på det sätt vi skulle vilja ha
dem utformade, d. v. s. så att de inte
drabbar låginkomstgrupper och barnfamiljer
och inte heller folkpensionä -

rer, vilkas pensioner dock på sitt sätt
är indexgaranterade.

När jag nu förordar åtstramande åtgärder
ligger det i linje med vad jag
föreslagit tidigare under lågkonjunkturer.
Dä har jag sagt att vi skall försöka
öka köpkraften och därigenom skapa
större efterfrågan på varor och bättre
sysselsättning. Jag tror alltjämt på möjligheterna
att lösa problemen den vägen.
Det var svårt när vi på 1930-talet
började med den aktiva konjunkturpolitikens
ena led, och det är kanske ännu
svårare när vi nu så småningom måste
gripa oss an med det andra ledet. Men
svårigheter är till för att övervinnas,
och ingen tror väl att sista ordet i
svensk ekonomisk politik ännu är sagt
i detta avseende. Jag tror att vi kommer
att slå in på den väg jag här förordar.

Det var den saken. Sedan vill jag säga
att sällan har så mycket tokigheter som
nu hopats på en gång. Det gäller framför
allt valutareserven och prisstegringarna,
men som en följd därav har vi
också fått en järnhård kreditåtstramning
och en skyhög ränta. Vad leder
dessa fyra omständigheter till? Jo, de
leder till att den förnyelse och modernisering
av vår produktionsapparat som
är nödvändig för att så långt möjligt
hålla priserna nere går alldeles för
långsamt. Jag är på det klara med att
det nu är en aning bättre ställt än tidigare,
men förbättringarna går ändå alldeles
för långsamt.

Det föreligger alltså fyra mycket besvärande
faktorer i fråga om vår ekonomiska
politik. En av dessa är valutareserven.
2 av de 6 miljarder som den
innehöll 1969 är borta med vinden.
Nu vet jag att finansministern kommer
att säga — naturligtvis med ett visst
fog — att dessa 2 miljarder användes
till att något öka våra varulager. Detta
täcker dock inte på långa vägar utflödet,
som kort sagt beror på att vi i en
ganska extrem högkonjunktur tär på
våra reserver i stället för att bygga

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

upp dem. Reserver av olika slag är till
för att användas under bekymmersamma
dagar. Under en högkonjunktur bör
man kunna bygga upp dem.

Finansministern skall emellertid inte
tro att jag skyller allt på honom. Vi vet
att vi i mångt och mycket har hejat
på när det gäller utgifterna. Vad som
främst bör vara angeläget för finansministern
är emellertid enligt min uppfattning
att ge en signal om att det
hela inte kan fortgå på detta sätt. Det
skulle ju vara mera besvärande, om
en sådan signal i stället kom från de
enskilda partierna Och det kommer nog
att bli fallet om finansministern inte
höjer ett klart varningens tecken. Jag
tror emellertid att finansministern kommer
att göra det; jag känner honom
ju ganska väl och vet att han är en
realistisk man.

När vi hamnat i det läge som vi nu
gjort är det finansministerns skyldighet
att ge dessa signaler, så att vi inte
utan täckning späder på med ytterligare
utgifter. Vi måste så långt det är
möjligt söka komma till rätta med alla
de fyra besvärande faktorerna i vår ekonomi.
Utan tvivel är finansministerns
båda förslag steg i rätt riktning. Somliga
kan anse det pessimistiskt men
själv skulle jag vilja kalla det realistiskt
att tro att detta inte är tillräckligt
utan att det krävs ytterligare åtgärder
i fortsättningen. Vi får, såsom jag
sade för en stund sedan, se hur det går.
Det gäller emellertid för oss alla att ha
en skärpt uppmärksamhet på problemen
och att icke tveka att föreslå nya
åtgärder, om vi vill komma till rätta
med situationen, d. v. s. om vi önskar få
till stånd en god konkurrenskraft för
våra varor gentemot utlandet, det gäller
både importerade varor här hemma
och sådana som vi vill sälja utomlands
— och vart bär det annars hän? Denna
goda konkurrenskraft åstadkommer vi
genom att modernisera vår produktionsapparat,
d. v. s. våra företag, och
då behövs det pengar. Räntor på cirka

Penning- och valutapolitiken

10 procent är inte särskilt uppmuntrande
när det gäller att starta nya företag.
Här måste sättas in kraftåtgärder,
så att vi efter hand och rätt snart kan
släppa kreditåtstramningen och sänka
räntorna.

En av mina viktigaste propåer här i
dag gäller följande. Om finansministern
sedan de planerade åtgärderna är genomförda
finner dem knappt tilltagna,
är vi villiga att resonera om nya sätt
att komma till rätta med svårigheterna.
Jag har alltid haft den uppfattningen
att det inte är demokratins sista ord
och att det inte heller är en lycklig situation
att 51 procent av de beslutande
skall bära ansvaret för, såsom i det här
fallet, ganska impopulära åtgärder, medan
49 procent skall kritisera dem. En
sådan situation tror jag man kan undvika
genom en konferens mellan partierna
och arbetsmarknadsparterna och
genom att vi visar att vi i en bekymmersam
situation är ett enda folk som
vill hjälpas åt att klara av de besvärligheter,
vilka vi alla i ganska stor utsträckning
— om det finns några undantag
är de nog få, och jag vet förresten
inte vilka de skulle vara — har
dragit vårt strå till stacken för att skapa.

Jag står alltså inte här och klandrar
enbart finansministern, utan jag klandrar
oss alla.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När finansminister
Sträng i januari presenterade statsverkspropositionen
föreföll han vara
ganska nöjd med sin politik. Det verkade
som om han tyckte att allt var
ganska väl beställt. Men man behövde
endast närmare studera den preliminära
nationalbudget, vilken fanns i
samma volym som hans egen finansplan,
för att konstatera att den fördelaktiga
bild finansministern då målade
hade åstadkommits genom en skönhetsbehandling
av vissa ofördelaktiga ekonomiska
fakta. Vi hade haft besvär med

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

vår valutareserv; så som herr Hedlund
nyss påminde om, förlorade vi 2 000
miljoner kronor eller en tredjedel av
reserven på ett enda år. Det såg emellertid
ganska bra ut för 1970 eftersom
finansministern hade förbättrat det ansvariga
ämbetsverkets bytesbalans med
275 miljoner kronor.

Nationalbudgeten visade också att det
fanns en konflikt mellan två målsättningar
som finansministern hade satt
upp. Den ena målsättningen var att få
till stånd en kraftig ökning av exporten
för att på det sättet stoppa utflödet ur
valutareserven. Detta krävde en stram
kreditpolitik och svårigheter att få låna
pengar. Den andra målsättningen var
att kraftigt öka industriinvesteringarna
— med 10 procent — för att på det
sättet öka produktionskapaciteten och
därmed också konkurrenskraften. Detta
krävde å andra sidan en lättare kreditmarknad.
När man i nationalbudgeten
skulle försöka få det där att stämma
var man tvungen att säga: »Osäkerheten
över hela fältet gör realismen av
investeringsprognoserna ovanligt svårbedömd
ur finansiell synvinkel. Det
har under sådana omständigheter inte
heller ansetts meningsfullt att för 1970
söka uppställa den sedvanliga kreditmarknadsbalansen.
» Så ovisst var alltså
läget, så små förutsättningar fanns
det att bedöma den prognos som finansministern
gjort, att man inte ansåg det
meningsfyllt att söka uppställa den
sedvanliga kreditmarknadsbalansen.

En annan sak som påpekades i nationalbudgeten
men som finansministern
inte fäste så stort avseende vid i
sin finansplan var nedgången av hushållssparande!.
Därvidlag är statistiken
inte så entydig, det skall erkännas.
Statistiken över hushållssparandet har
delvis framkommit som en restpost, men
trenden under hela 1960-talet har varit
klart nedåtgående. Verkningarna av
detta både samhällsekonomiskt och när
det gäller tillgången på eget kapital för
företagen försökte jag att belysa i re -

missdebatten. Jag skall inte nu alltför
detaljerat ingå på detta, även om jag
återkommer till ämnet litet senare i
mitt anförande.

Jag måste säga att den uppfattning
som jag fick i januari står fast. Det
krävs en mycket skicklig finansminister
för att ge intryck av fasthet hos en
budget som vilar på ett sådant sviktande
underlag som den budget gjorde
vilken presenterades i januari.

Utvecklingen på det ekonomiska området
känner vi till; den åberopas också
i den nya propositionen om en 25-procentig investeringsavgift. Det råder
överfull sysselsättning i vissa branscher,
men arbetslöshet inom vissa regioner,
framför allt i skogslänen. Det är
svårt för företag att få låna pengar
även till mycket angelägna investeringar.
Affärsbankerna har de senaste månaderna
varit tvungna att skära ned
sin nettoutlåning så att denna är mindre
än en femtondel av vad som eljest
brukar vara fallet. Vi har den högsta
räntan på över 40 år. Handels- och bytesbalansen
riskerar att ytterligare försämras,
vilket kan innebära en påfrestning
på valutareserven.

Det är anledning att påminna om att
det är regeringen som bär ansvaret för
den ekonomiska politiken här i landet.
Men läget har utvecklats på ett sådant
sätt att oppositionen funnit det
nödvändigt att ta ett initiativ för att
få till stånd ett samråd om det ekonomiska
läget och om de åtgärder som
borde vidtas för att vrida utvecklingen
i rätt riktning igen.

Finansministern försöker i det längsta
att bagatellisera svårigheterna. Han
säger att det bara är professorer och
politiker från oppositionen som svartmålar;
det är egentligen dessa som utgör
ett bekymmer för finansministern.
Men husmodern eller husfadern som går
in i en butik för att köpa något behöver
inte någon professor som handledare
för att konstatera att priserna stigit
kraftigt de senaste månaderna. En små -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

företagare som vill låna pengar till en
investering i maskiner som är nödvändig
för att lians företag skall kunna
hävda sig i konkurrensen och överleva
behöver heller ingen handledning
utifrån för att konstatera att riksbankens
direktiv inneburit praktiskt taget
totalstopp i bankernas utlåning.

Jag vill i detta sammanhang särskilt
peka på stora grupper på tjänstemannasidan
som under de senaste åren fått
en direkt reallönesänkning. Vid avtalen
för 1969 litade de på finansministerns
prognoser, som spådde att prisstegringen
detta år skulle bli 2 procent.
De gick med på löneökningar på 2
eller 2,5 procent för att därigenom
bereda utrymme för en litet större ökning
åt låginkomsttagarna. Kanske tänkte
de så här: »Priserna går upp något
mer än vad finansministern har sagt,
kan hända med 2,5 procent, men i alla
fall får vi behålla vår reallönestandard.
Vi avstår denna gång från den andel
i produktionsökningen som vi skulle
kunna tillgodoräkna oss, bara vi får
behålla vår standard.» Så blev prisstegringen
inte 2 procent, som finansministern
trodde, utan 3,5 procent, kanske
mer. De har också kunnat konstatera
att den från slutet av februari förra
året till slutet av februari i år har
uppgått till 6 procent.

Det är naturligt att dessa löntagare
känner sig lurade, och det är självklart
att de i de kommande avtalsförhandlingarna
vill begära löneökningar
som innebär att de erhåller kompensation
för prisstegringarna, får behålla
sin reallön och kan tillgodogöra sig den
del av standardhöjningen som kan anses
skälig.

När man skall försöka att vrida rätt
en utvecklig, som —- det är numera alla
överens om — går i felaktig riktning
och man vill göra det med den ekononomiska
politikens medel, inser man
ganska snart att det inte finns en patentmedicin,
en enda åtgärd som kan
ställa allt till rätta. Vill man avhjälpa

Penning- och valutapolitiken

en balansrubbning i den ekonomiska
politiken med en enda åtgärd, får man
i regel uppleva negativa biverkningar.
Den investeringsavgift på 25 procent
som finansministern nu föreslår i en
proposition är ett typiskt exempel: den
är ett instrument som givetvis blir mycket
effektivt men ändå är så trubbigt
att det åstadkommer mycket svåra bieffekter.
Det uppstår, som man redan
har påpekat, svårigheter för den långsiktiga
planeringen. Inte minst blir
det besvärligt för ideella och kristna
organisationer som länge har planerat
byggen och samlat in pengar till dem.
Nu får de för lång tid framåt låsa
tillgångar som inte på något sätt är
tillkomna i kommersiellt syfte, om de
inte kan få dispens av finansministern.
Också andra svårigheter uppkommer,
som vi kunde konstatera förra gången
en liknande åtgärd var i kraft. Kanske
måste detta medel nu accepteras; vi
skall för vår del studera propositionen
och lägga fram våra motioner. Det är
emellertid ett tecken på att regeringens
planering har varit felaktig, när man är
tvungen att ta till ett så kraftigt verkande
medel med en så tvärbromsande effekt.

Inte ens den rörliga finanspolitiken
är något ofelbart medel, trots att den
intar en hederplats i den ekonomiska
teorin. Om man sätter in den rörliga
finanspolitiken för att bekämpa inflationen
i ett läge där allmänheten saknar
förtroende för myndigheternas förmåga
att sköta den ekonomiska politiken,
kan sekundära prishöjningar, ett
sänkt sparande och andra effekter göra
att totalresultatet av en sådan finanspolitisk
åtgärd blir mycket litet eller
t. o. m. negativt.

Det är därför, herr talman, som vi
från folkpartiet har ansett det vara så
nödvändigt att lägga fram ett samlat
program för den ekonomiska politiken.
Detta program är redovisat i det motionspar
som vi har väckt tillsammans
med centerpartiet. Herr Löfgren har

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

tidigare redogjort för de åtgärder som
kommer i fråga, och jag skall inte
upprepa dem. Jag skulle emellertid
vilja påpeka att det inte bara är fråga
om budgetåtgärder -— målsättningen att
bekämpa inflationen och åstadkomma
en stabil ekonomi uppnås i första hand
genom att vinna medborgarnas förtroende.

Jag skall helt kort beröra det frivilliga
sparandet. Såsom jag sade förut har
det frivilliga hushållssparande! under
1960-talet avsevärt minskat. Om det
svenska folket hade sparat lika mycket
av sina disponibla inkomster i år som
det gjorde för bara fem år sedan, skulle
efterfrågan i samhället ha minskat med
över 2 miljarder kronor. Detta skulle
samhällsekonomiskt haft samma effekt
som en momshöjning på ett par tre procent.
Och då skulle vi ändå ha sluppit
de bieffekter som momshöjningen får i
form av ökade priser och annat.

Det är självklart att vi inte i dagens
läge kan säga att »nu måste vi öka det
frivilliga sparandet, så löser sig hela
problemet». Det går inte att åstadkomma
ett ökat sparande över en natt, utan
det är en mycket långsiktig åtgärd. Men
medvetandet därom gör det så mycket
mer angeläget att man redan nu börjar
arbetet med att öka sparandet, så att vi
kan räkna med effekt inom en inte alltför
avlägsen framtid.

I det sammanhanget vill jag ställa en
fråga till finansministern. Under remissdebatten
lovade han mig att han
skulle fundera på om det inte vore motiverat
att göra en ny undersökning angående
hushållens sparvanor. Sedan
dess har det gått en tid och riksdagen
har behandlat statsutskottets utlåtande
nr 7. Jag skulle sätta värde på om finansministern
i dag ville ge ett svar på
frågan, huruvida han som en första åtgärd
är beredd att intensifiera arbetet
med en grundläggande utredning på
spårområdet.

Jag sade nyss att möjligheterna att få
till stånd en stabil ekonomisk politik

också är en fråga om förtroende. Stora
delar av vårt folk ställer sig undrande
när de ser de propåer som framförs från
olika håll inom det socialdemokratiska
partiet, t. ex. propåer om att sätta in
.statliga representanter i de stora industriföretagens
styrelser och att skapa ett
stort statligt ämbetsverk som skulle ge
dessa representanter direktiv och följa
deras arbete. De ställer sig också undrande
till de funderingar som man då
och då får höra och som går ut på att
det skulle vara oriktigt att en del företag
tjänar så mycket och andra så litet
och att företagsbeskattningen skall användas
till att ta ut extra skatter av de
företag som går bra och dela ut dem till
företag som går mindre bra. Sådana propåer
framförs från ganska auktoritativt
håll inom det socialdemokratiska partiet;
senast häromdagen kunde vi i tidningarna
läsa att statssekreteraren i finansdepartementet
hade varit ute i liknande
ärenden.

Funderingar sådana som dessa kommer
naturligtvis många människor att
undra, om det är meningen att socialdemokratin,
eventuellt efter ett lyckosamt
val, skall lämna sin gamla pragmatiska
inställning på detta område och
förvandla näringslivet till en experimentverkstad
för socialistiska idéer,
varigenom sysselsättningen och framstegstakten
skulle hamna i riskzonen.

Jag tror det är angeläget att i detta
sammanhang säga ifrån att det inte är
något fel om ett företag går med vinst,
dock under två mycket bestämda förutsättningar:
för det första att det finns
starka fackliga organisationer som kan
ta ut en skälig andel av företagets vinst,
för det andra att samhället för en sådan
konkurrensövervakande politik att företaget
inte kan ta ut oskäliga priser av
konsumenterna.

Men under dessa förutsättningar
måste det vara en fördel att företagen
kan göra goda vinster som kan användas
för kommande investeringar och
utbyggnader.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Här talas så mycket om den amerikanska
utmaningen. Det sägs att de
amerikanska storföretagen är en fara
för oss därför att de går ut på den
europeiska kontinenten och där är så
framgångsrika att de konkurrerar ut de
europeiska företagen. En av anledningarna
till att de är så framgångsrika är
att de kunnat redovisa goda vinster och
kunnat använda dessa i företagen för
en fortsatt framgång.

Herr talman! Folkpartiets alternativ
till de här socialiseringspropåerna, som
ännu inte är auktoriserade av hela det
socialdemokratiska partiet men som
ständigt dyker upp med jämna mellanrum
i den politiska debatten, är en ökad
arbetsdemokrati enligt den motion som
vi har väckt. I stället för statliga representanter
i industriföretagens styrelser
vill vi ha ökat medbestämmande för de
anställda. I stället för kommunala representanter
i företagens styrelser vill vi
ha ett samrådsorgan mellan kommunen
och företagen med rapportskyldighet
till detta samrådsorgan när det gäller
planerade väsentliga ändringar i företagens
verksamhet, så att de kommunala
myndigheterna i god tid kan planera.
Sådana åtgärder inom en socialliberal
ramhushållning tror vi inger
större förtroende än de socialiseringspropåer
som nu kommer fram från olika
håll.

När det gäller företag som går med
stora vinster har vi sagt att det finns
anledning att undersöka möjligheterna
för de anställda att få del i företagens
långsiktiga sparande.

Herr talman! Avsikten med den stabiliseringskonferens,
som vi föreslagit
och som herr Löfgren tidigare i dag talat
om, är inte på något sätt att man
skall blanda sig i avtalsförhandlingarna,
utan avsikten är att skapa samling kring
ett program som ger löntagarna förtroende
för myndigheternas förmåga att
hålla penningvärdet stabilt, trygga sysselsättningen
och möjliggöra den pro -

Penning- och valutapolitiken

duktionsökning som är nödvändig för
att skapa ett gott samhälle.

Herr HOLMBERG (in):

Herr talman! I likhet med herr Gustafson
i Göteborg skall jag göra en kort
tillbakablick — inte många månader
men till remissdebatten i januari. Det
var då, som oppositionen verkligen tog
upp de ekonomiska problemen. Vi behandlade
underskottet i betalnings- och
bytesbalansen; vi talade om försvagningen
i kapitalbalansen och vi kunde
inte undgå att beröra miljardförsämringen
av den svenska valutareserven.
Industrins otillfredsställande investeringsnivå
och den mycket besvärliga
situationen på kreditmarknaden var
också aktuella frågor.

Vi har nu nått april månad och börjar
kunna summera våra intryck av det
första kvartalet 1970. Vi måste nu ställa
frågan: Vem var det som fick rätt?
Var det optimisten eller opportunisten
finansminister Gunnar Sträng? Eller
var det oppositionens talesmän? Jag
måste konstatera att det snarare var vi
i vår pessimism eller — låt mig gärna
uttrycka mig på samma sätt som herr
Hedlund — vi med vår realism i bedömningen
som hade rätt. Vår bedömning
har redan i dag blivit bekräftad.
Några tecken på att exporten skulle
växa snabbare än importen har vi tyvärr
ännu inte sett. Snarare ser vi en
ytterligare försämring av handelsbalansen
som möjlig. Under januari i år uppgick
importöverskottet till 674 miljoner
kronor. Det skall jämföras med siffran
för 1969, då importöverskottet var
206 miljoner kronor under samma tid.
Samma sak gäller valutareserven. Någon
förbättring av den har inte ägt rum.
Vi hade visserligen under januari ett
valutainflöde på cirka en kvarts miljard
kronor, men det överskuggades av
ett utflöde under februari månad på 350
miljoner kronor. Dessvärre har vi också
på den internationella valutamark -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

naden för första gången fått uppleva
något av en spekulationsvåg som varit
riktad mot den svenska kronan. Det
var den som föranledde den engelska
tidningen The Economist att notera, att
kommunikationerna mellan riksbanken
och affärsbankerna lämnat mycket övrigt
att önska. Den fortsatte: Ingen rök
utan eld. Det finns mer allvarliga faktorer
bakom den dåvarande ryktesfloran
kring kronan.

Vi har vidare i början av året haft
— och det är särskilt beklagligt — en
våg av vilda strejker, som nu gör det
än mer osannolikt, än då finansministern
skrev finansplanen, att löneökningarna
under året skall begränsas till 7
procent och inflationen till 3,5 procent.
Häromdagen fick vi också riksrevisionsverkets
nya siffror. Där räknar man
med löneökningar på 9 procent. Samma
utveckling kan vi avläsa, då det gäller
prisutvecklingen. Bara under årets två
första månader har vi haft en penningvärdeförsämring
på cirka 3 procent.
När det gäller matpriserna — vilka för
de enskilda hushållen är långt mer intressanta
än en statistisk genomsnittssiffra
för prisökningen — har man i en
undersökning här i Stockholm kunnat
konstatera en prisökning på mellan 8
och 10 procent under dessa månader.

Vi måste kort sagt ta Sveriges ekonomiska
svårigheter på allvar och inte
försöka bagatellisera dem, som finansminister
Gunnar Sträng gjort ända till
början av denna vecka. Men i går hände
tydligen någonting, eftersom finansministern
nu ändrat sin vokabulär och
i dag, som bakgrund till det förslag om
en 25-procentig investeringsavgift som
regeringen nu lagt fram, betonar svårigheterna
i stället för att förutspå en
mer gynnsam utveckling.

Jag kanske skall stanna ett ögonblick
vid den kritik, som oppositionen riktat
mot den allt för glättade bild, som regeringen
givit av situationen under den
senaste tiden. Vi förstår mycket väl att
finansminister Strängs, industriminister

Wickmans och andra ministrars uppläggning
av sina tal är betingad av att
det är val i september. Men jag tror
ändå, att vi nu befinner oss i ett sådant
läge, att regeringen måste ta våra ekonomiska
problem på allvar, trots att det
är val i år. Det är inte oansvarigt att
fästa uppmärksamheten på brister i den
ekonomiska balansen här i landet och
att varna för utvecklingen. Jag vänder
mig i detta fall kanske mindre till finansminister
Sträng än till industriminister
Wickman, som är så rädd för att
sanningen om det verkliga läget skall
avslöjas, att han försöker lägga munkavle
på oppositionen.

Man kan väl också säga, att i själva
verket behövs det inte någon djupsinnigare
analys för att finna orsaken till
vårt nuvarande läge. Sverige har levat
och vill fortsätta att leva över sina tillgångar.

Men vilka är då de mera direkta orsakerna
till den nuvarande situationen?
Vi har i vår ekonomisk-politiska motion
bl. a. sagt, att svagheterna i det
ekonomiska läget främst kan hänföras
för det första till den offentliga sektorns
alltför snabba tillväxt och för det
andra till det alltför snabbt stigande
skattetrycket.

Jag tycker att regeringen framför allt
synes vilja glömma bort den roll för
den ekonomiska utvecklingen, som regeringens
högskattepolitik spelar. Orosstiftaren
på den ekonomiska marknaden
är regeringens högskattepolitik.
Marginalskatterna är redan i nuvarande
skattesystem så höga att de äter upp
en allt större del av arbetarnas, tjänstemännens
och företagarnas inkomstökningar.
Därigenom utlöses omedelbart
kompensationskrav i form av krav på
lönehöjningar. Det som inte försvinner
i denna allra första skatteomgång kommer
att försvinna genom de kostnadsoclr
prishöjningar, som också är en
ofrånkomlig följd av de alltför höga
skatterna. Detta är orsaken till att betydande
arbetstagargrupper har funnit.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

att de inte kunnat få någon standardförbättring.
Mellan 19(56 och 1969 steg
t. ex. den genomsnittliga industriarbetarlönen
med över 3 000 kronor. Mätt i
1969 års priser och efter det skatten tagit
sitt blev löneförbättringen inte större
än 100 kronor om året — mindre än
2 kronor i veckan. Det är väl därför
mer än naturligt att löntagarorganisationerna,
t. ex. TCO och SACO, i dag
åberopar regeringens marginalskatter
som skäl för sina krav på ökade löner
för medlemmarna. Det är också naturligt,
att man från det hållet kommenterar
finansminister Strängs skatteförslag
så kyligt och att allt hårdare lönekrav
aviseras.

Vi har från vårt håll talat om en ond
cirkel som består av skatter—löner—
priser. Vårt ekonomiska läge med alla
dess svagheter och faror för framtiden
har till stor del skapats av denna onda
cirkel. Det finns därför i dagens och
morgondagens ekonomiska läge särskilda
skäl att försöka bryta denna cirkel.
Den kan inte brytas, om man inte också
inriktar sig på att ändra regeringens
skattepolitik.

Nu kanske regeringens företrädare
säger, att vi i oppositionen återigen är
ute i ogjort väder. Det har ju gått bra,
säger man, under 1960-talet trots rekordhöga
skatter på inkomster och förmögenheter,
och varför skulle då inte
sparandet, investeringarna, arbetsvilligheten,
konkurrenskraften, innovationerna
även under 1970-talet kunna utvecklas
väl och i god riktning? Svaret ligger
i den mängd varningstecken som vi kan
se i dag och som pekar på risker för en
fortgående försvagning av betingelserna
för den svenska ekonomin. Jag skall
nämna några av dessa varningstecken.

För det första har hushållens .sparkvot
—- detta har herr Gustafson i Göteborg
utvecklat närmare — minskat alltsedan
1964,

för det andra visar bytesbalansen ett
stabilt underskott,

för det tredje bär kapitalexporten
3 — Andra kammarens

Penning- och valutapolitiken

säkerligen varit för hög,

för det fjärde har industrins investeringar
här hemma varit för låga,

för det femte har kreditåtstramningen
begränsat långivningen, så att den i vissa
fall har skapat nästan ett katastrofhot
mot många mindre och medelstora
företag, som inte kan eller har råd att
låna pengar till nödvändiga investeringar,

för det sjätte måste man peka på arbetsmarknaden,
som kännetecknats av
vilda strejker,

för det sjunde, slutligen — något som
jag tror man måste lägga mycket stor
vikt vid — har det nödvändiga och förtroendefulla
samarbete, som måste finnas
mellan företagsamheten och statsmakterna,
oavsett om statsmakterna representeras
av riksbanken, finansdepartementet
eller herr Wickman, ersatts av
en spirande misstänksamhet parterna
emellan.

Det är dessa varningstecken, som
måste beaktas och som kräver en omläggning
av både skattepolitiken och
den ekonomiska politiken som helhet.

Det direktingripande som finansminister
Sträng nu har gjort med en 25-procentig investeringsavgift kan inte
sägas vara tillräcklig för att rätta till
den uppkomna situationen. Detta ingripande
måste väl också vara en åtgärd,
som måste betraktas som en engångsföreteelse.
Den bär dessutom prägel
av att regeringen till varje pris till
dagens debatt ville kunna påvisa, att
den åtminstone föreslår någonting i det
läge som den själv har skapat. Men denna
åtgärd löser inte de långsiktiga strukturella
svårigheter som svensk ekonomi
brnllas med. Den kompenserar inte de
skador, som ett omöjligt skattesystem
medför, och den leder inte till eu snabb
och påtaglig återströmning av valuta till
landet. Och den lär väl knappast ens
leda till att exportindustrins investeringsbehov
under de kommande ömtåliga
sommarmånaderna nämnvärt prioriteras.
De arbeten, som redan pågår,

protokoll 1970. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

kan knappast avbrytas och ersättas med
nya objekt, och vi är snart inne i sommaren,
även om den kyliga snön alltjämt
ligger kvar.

Självfallet är det i första hand regeringen,
som i kraft av det ansvar, som
regeringen har för landets ekonomi,
också skall föreslå samlade åtgärder, för
att få oss loss ur det nuvarande svåra
ekonomiska läget. Men av debatten hitintills
och av del utskottsutlåtande, som
vi nu behandlar, framgår att det förslag
till långsiktiga förbättringsåtgärder, som
oppositionen framfört, stelt kommer alt
avvisas av regeringen. Det innebär med
andra ord, att regeringen inte tycks vilja
vidta bestämda åtgärder för att t. ex.
stimulera det enskilda sparandet, för att
hålla tillbaka en alltför kraftig ulgiftsstegring
på den offentliga sektorn eller
för att försöka se till att man långsiktigt
gynnar investeringarna i den industri
i Sverige som har att konkurrera
med utlandet.

Men, herr talman, hur ställer sig nu
regeringen till mer omedelbara ingripanden,
för att vi under detta år skall
kunna dämpa pris- och kostnadsstegringarna,
för att vi skall kunna hålla
tillbaka den enskilda konsumtionen,
hålla nere statens och kommunernas
utgifter och gynna produktiva investeringar? Ja,

för vår del är vi beredda alt tillsammans
med regeringen och arbetsmarknadens
parter överlägga om lägels
krav och de åtstramande åtgärder, som
behövs för att skärpa finanspolitiken.
Vi är beredda att med regeringen diskutera
de nödvändiga lösningarna, men då
kräver vi också att hänsyn tas bl. a.
till våra krav på en lindring av marginalskatterna
och på besparingar i de offentliga
utgifterna, t. ex. genom att man
senarelägger vissa statliga beställningar.

Jag tycker, herr talman, att regeringen
bör i samhällets intresse i dag se
bort från den snäva politiska taktiken.
Regeringen måste ta sitt ansvar, och det
kan den göra genom att överlägga med

oppositionen och arbetsmarknadens
parter och andra intresseorganisationer
om de ganska hårdhänta åtgärder, som
nu måste vidtas därför att regeringen
hitintills har misslyckats med sin ekonomiska
politik.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har en känsla av
att det är litet påfrestande för den tämligen
glest besatta kammaren och ähörarläktarna
att mönstra alla de gamla
kända käpphästarna som kommer tillbaka
vid varje ekonomisk debatt. Nu är
det också vid detta tillfälle så, att detta
är debatten nummer två under vårriksdagen
om allmän ekonomi, och jag utgår
från att vi får två sådana debatter
till, en när skatteförslaget kommer från
bevillningsutskottet och den andra, den
varje år obligatoriska, när utskottsutlåtandet
i anledning av kompletteringspropositionen
läggs på riksdagens bord.
Jag skall därför gå ifrån min av kammaren
kända traditionella grundlighet,
när jag försöker bemöta de tidigare oppositionstalarna
och skall bara i några
avsnitt konmienter det hela.

Herr Hedlund började sitt anförande
med att tala om att vi hade påfrestningar
på vår ekonomi både genom utlandsresorna
och genom u-hjälpen. Dessa
kostar mycket pengar. Vi måste i stället
vara måttfulla här hemma, om vi skall
klara av våra åtaganden bl. a. i dessa
frågor, sade han. Jag kan hålla med
honom om det. Jag har väl under den
senaste veckan inte precis fått denna
måttlighet dokumenterad, när jag har
studerat oppositionens alternativa skatteförslag.
Tids nog får vi väl möjligheter
att återkomma till detta.

Herr Hedlund kom in på den prisstegring
som vi har haft under de första
två månaderna av 1970. Som den försiktige
man han är sade han, att det
var honom fjärran att multiplicera det
med sex för att få fram prisstegringen
under hela året. Jag tror att denna

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

försiktighet hedrar herr Hedlund. Den
bör man nog iaktta, när man gör sådana
här matematiska operationer.

I själva verket — jag säger det därför
att jag tycker att denna prisstegring på
3 procent har hängt litet för mycket
i luften och varit för litet förklarad —
är det fråga om 2 procent under de
första två månaderna. Den tredje procenten
daterar sig till någonting som
hände under 1967 men som man har
upptäckt vid årsskiftet 1969/1970. Man
ansåg sig 1967 ha undervärderat verkan
av vissa ändringar i den statliga
bidragsgivningen till bostadsbyggandet,
man har vidare gjort en långtidsjustering
i fråga om egnahemmens vikt i
bostadbebyggelsen och fått in en alldeles
ny faktor, nämligen att många egnahemsägare
avvisar paritetslånen och
i stället belånar sina fastigheter enligt
den gamla traditionella metoden. Det är
dessa efterhandsjusteringar på bostadsfronten
som konstituerar en procentenhet
av prisstegringen. Sex tiondelar
av de andra 2 procenten är en direkt
följd av den skattehöjning som vi medvetet
beslöt och satte i kraft, jag vill
minnas den 6 februari innevarande år.
Det var skattehöjningen på cigarretterna,
och det var den höjda accisen på
bilar och andra mera lyxbetonade ting.
Jag vet inte om man skall gå ut och
skrämma upp svenska folket med den
ofrånkomliga effekten av en skattehöjning
som hela riksdagen varit överens
om och beslutat sig för.

Gör jag dessa reduktioner och således
bara avläser den normala prisstegringen
eller den prisstegring som vi
inte direkt påverkat genom administrativa
omräkningar som sträcker sig tre
år tillbaka i tiden och genom skattebeslut
som träffades i början på året
är prisstegringen följaktligen 1,4 procent.
Det är mycket det också, om man
multiplicerar med 6 och räknar med att
detta skall bli prisstegringen för hela
året. Det finns emellertid ytterligare en
omständighet att ta hänsyn till, niimli -

Penning- och valutapolitiken

gen att de lönehöjningar som fjolårets
uppgörelse innebar ju satte in vid årsskiftet.
Jag tror att mycket av den prisstegring
som kommit fram på handelns
område är en följd av den lönehöjning
som handelsanställda i sedvanlig ordning
erhöll, denna gång fr. o. m. den

1 januari 1970. Det finns inte samma
möjligheter som på den industriella
fronten att ersätta servicenäringarnas
arbetskraft med maskiner, och därför
slår lönehöjningarna igenom hårdare.
Men detta bör ju också rimligtvis vara
en engångsföreteelse under året, såvida
det inte händer någonting alldeles speciellt
som innebär att man får nya influensor
på lönefronten, men jag tycker
inte man skall behöva diskutera
den saken.

Jag har velat säga detta bara för att
liksom ställa kyrkan litet mer mitt i byn
och visa att det inte är riktigt att dra
slutsatser på basis av utvecklingen på
prisfronten under årets två första månader.

Herr Hedlund accepterar den 25-procentiga
investeringsavgiften som föreslogs
i en något tunn men viktig och
innehållsrik proposition som lädes på
riksdagens bord under gårdagen. Han
accepterar också förskjutningarna av
de statliga beställningarna, och jag har
naturligtvis för min del inregistrerat
detta med en viss tillfredsställelse, eftersom
vi då inte behöver hålla på att
träta om den saken.

1 fråga om valutareserven sade herr
Hedlund att vi tappat 2 miljarder kronor
under 1969, och han var också vänlig
nog att apostrofera vissa av mina
förklaringar, men han gjorde det inte
så utförligt som jag tycker man bör
göra när man uppehåller sig vid de bär
detaljerna. Vi förlorade emellertid inte

2 000 miljoner utan 1 850 miljoner, men
det är naturligtvis mycket pengar det
också.

Man kan emellertid beträffande år
1969 avliisa att lageruppbyggnaden som
värdemässigt normalt brukar beräknas

■68

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

till 700—800 miljoner kronor per år
uppskattas till 1 800 miljoner kronor
under fjolåret. Det är ju klart att hela
denna lageruppbyggnad inte är lika
växlingsbar som ett dollartillgodohavande
i riksbanken eller affärsbankerna,
men det finns synnerligen mycket
av samma karaktär i båda företeelserna.
Jag kan gå tillbaka till år 1947, strax
efter den 14 mars, då situationen var
sådan här i landet att det beslöts en importreglering
och en kafferansonering
som kom att medföra mycket stort politiskt
väsen. Då reste sig folkhushållsministern
Axel Gjöres i bänken, och
med den noggrannhet som präglade den
mannen hade han med sig alla erforderliga
data om de olika sortimenten
i lageruppbyggnaden och sade: »Ärade
kammarledamöter, här har ni valutareserven.
» Det ligger naturligtvis åtskilligt
i ett sådant konstaterande.

Vi räknar med att det skall bli litet
lugnare i detta avseende under år 1970,
och det var ju en av utgångspunkterna
för mina prognoser i finansplanen.

Sedan har vi också den s. k. exklusiva
kapitalbalansen. Svensk industri brukar
investera utanför våra gränser till
ett värde som är ganska jämförbart med
vad andra nationers industriföretagare
investerar här i landet. Den tidigare
relativt hyggliga balansen där — jag
talar nu i mycket grova drag — förrycktes
ganska väsentligt under 1969.
Vi hade då ansökningar om valutautförsel
för investeringar i utlandet på
ungefär 1 700 miljoner, och vi släppte
loss för ungefär 1 150 miljoner. Samtidigt
hade vi investeringar utifrån här
i Sverige på ungefär 350 miljoner kronor.
Balansen i det fallet blev alltså åtskilligt
förryckt i fjol, och jag tycker
att man där har en ganska plausibel
förklaring till det årets valutaavtappning.

Likaså har naturligtvis den förskjutning
i betalningsterminerna spelat in
som uppkom genom att alla gick och
väntade på den tyska revalveringen.

När den kom den 20 oktober i fjol förändrades
situationen, även om den har
varit besvärlig också under ett par månader
i år, möjligen beroende på att
man talade litet för vitt och brett om
avsaknaden av förtroende och därmed
sådde en vind som blåste upp alldeles
i onödan.

Herr Hedlund kom sedan i ett ögonblick
av sanningslidelse fram till att
man inom oppositionen kanske hade
hejat på finansministern och regeringen
mer än vad som varit erforderligt.
Jag fann emellertid i hans ord en förtröstan
på att finansministern inte hade
lyssnat så särdeles mycket på dessa
påhejningar, och jag kan lugna den
värderade oppositionen med att jag i
allmänhet inte har varit särskilt lyhörd
för oppositionens röster och väl
inte heller blir mera lyhörd i fortsättningen.

Jag kan därför acceptera ett fortsatt
påhejande. Det påverkar inte nämnvärt
den praktiska politiken, när man
hejar i den riktningen.

Om det behövs starkare åtgärder i dagens
läge, så är jag beredd att hjälpa till,
sade herr Hedlund sedan, när han slutade
med allas vår kollektiva syndabekännelse
över vad som varit. Där fick
han överraskande nog i sista omsången
ett instämmande av herr Holmberg.
Syndabekännelsen får emellertid stå för
herr Hedlunds och hans oppositionsbröders
räkning. Men jag noterade givetvis
med tillfredsställelse herr Hedlunds
beredvillighet att hjälpa till, om
så skulle bli erforderligt. Jag är inte lika
säker på herr Hedlunds medbröder i
folkpartiet eller halvbröder i moderata
samlingspartiet. Det har ju rått så vitt
skilda uppfattningar när ni kommenterat
regeringens förslag de senaste veckorna.
»Vad det än må vara, fruktar
jag danaerna, även när de kommer med
gåvor», heter det ju, och man tvivlar
ibland på att det ligser ärlighet bakom.
Men all rieht, herr Hedlund, det spelar
kanske inte så stor roll vad herrar Holm -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

berg och Helén tycker; herr Hedlund
och jag har ju tidigare kommit överens
på tu man hand, och den möjligheten
föreligger väl även i fortsättningen.

Sedan sade herr Gustafson i Göteborg
— och det var ett ovanligt tillmötesgående
från folkpartiets talesman —
att man nu har kommit så långt att man
är beredd att stödja propositionen om
investeringsavgiften. Men om folkpartiets
insats i stabiliseringsarbetet skulle
inskränka sig till bara det, så är det
kanske inte så mycket att hurra för.
Men vi är ju vana vid att folkpartiet
kommer litet så småningom. Det är ett
litet tuppfjät framåt, om jag får uttrycka
mig så respektlöst, och jag får väl
därför inregistrera det som en framgång
att folkpartiet nu skall studera
förslaget. Förra gången jag framförde
det behövde man där inte studera det.
Då sade man nej direkt.

Vi måste öka sparandet, och därvidlag
hänvisar herr Gustafson i Göteborg
till bl. a. en utredning, som nämns även
i bankoutskottets utlåtande nr 19. Mei)
vad herr Gustafson uraktlåt att säga
var att bankoutskottet i sin kommentar
till den i utredningen redovisade
siffertabellen understryker osäkerheten
i beräkningarna, särskilt i vad avser de
tre senaste åren. Och det är ju under
de tre senaste åren som enligt tabellen
hushållssparande! skulle ha gått ned.
Om man går fyra år tillbaka i tiden
finner man, att hushållssparandet då
ökades i förhållande till året dessförinnan.
Jag är medveten om detta och sade
i remissdebatten att man inte får ta
alltför allvarligt på denna sifferserie.
.lag är emellertid så pass intresserad
av att få frågan klarlagd att jag under
remissdebatten gav ett löfte om att finansdepartementet
med konjunkturinstitutets
och statistiska centralbyråns
hjälp skall göra en utredning som så
noga som möjligt kartlägger frågan. Jag
har inte haft tid att ta itu med detta
ännu, trots att det förflutit några månader
sedan remissdebatten. Jag har haft

Penning- och valutapolitiken

en del annat att ägna mig åt. Jag kan
emellertid lova herr Gustafson att utfästelsen
inte är bortglömd.

Vidare går herr Gustafson in på förtroendeproblemet.
Han menade att förtroendet
inte är detsamma i dag som tidigare.
Han hänvisade till att socialdemokraterna
talar om insättande av
offentliga representanter i företagen.
Han vidareutvecklade denna tanke genom
att skissera upp något av en politisk
instans med ordergivande befogenhet
i företagen — något som för mig var
en fullständig nyhet. Herr Gustafson menade
emellertid att man under sådana
förhållanden får ligga som man bäddar.
Vi behöver dock inte gå längre tillbaka
i tiden än något år för att finna
hur — något lättsinnigt uttryckt — herr
Wedén i Lindströms Skruvar & Tänger
inbjöd offentliga representanter till sin
egen bolagsstyrelse därför att han ansåg
att det fanns fog för en sådan åtgärd.
Jag trodde väl att folkpartiet inte hade
växlat fot sedan dess utan även i dag
skulle vara berett att tänka sig en representation
i företagen för de anställda
eller för det offentliga.

När det gäller affärsbankerna, som
ju är stora företag, är jag inte alldeles
säker på att just de anstiillda bör ha en
sådan representation. Jag kan tänka mig
att någon annan part skulle få representera
det offentliga. Jag utesluter
omoiierlid inte heller det första alternativet.
Jag tar detta bara som ett exempel.
I detta avseende kommer emellertid
regeringen att framlägga ett förslag,
som jag hoppas till vårriksdagen,
och jag skulle bli mycket överraskad om
herr Gustafson skulle dra svärdet från
bältet för att slåss med mig på denna
punkt. Jag trodde att man i folkpartiet
skulle vara så pass fördomsfri, att man
där kunde se på detta problem på det
sätt som jag menar att man bör göra.

Herr Gustafson fortsatte med en utläggning
om företagens och vinstens betydelse.
På denna punkt kan jag glädja
herr Gustafson med att vi i praktiken

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

inte har några skiljaktiga uppfattningar.
Ett slag trodde jag att han hade fått
tag i mitt tal från Arosmässan i Västerås
i höstas. Jag tyckte att det ord för
ord faktiskt följde mitt inlägg. Jag gjorde
nämligen en hel del allvarliga inlägg,
även om massmedia tyckte att
det där med skägg och att vara utan
slips var det mest spännande i hela
den ekonomiska redovisning jag lämnade
vid Arosmässan. Men det kan ju
tänkas att herr Gustafson i Göteborg
och andra har blivit uppskrämda av
den debatt som förs om de viktiga problemen
för näringspolitiken och företagen
samt det allmännas inflytande.

Denna debatt skall väl föras. Ur en
debatt i en demokrati sållas det alltid
fram något värdefullt. En del sållas undan
såsom mindre värdefullt. Den debatten
har alltid förts av unga reformister
som velat reformera samhället, vilket
ju i och för sig är prisvärt. Vad som
i den debatten skall betraktas som regeringens
auktoriserade förslag talar regeringen
om så småningom och med
jämna mellanrum. Om herr Gustafson
således lyssnar på regeringsförslagen
tror jag inte att han behöver dra längre
gående växlar på en i en demokrati
förd fri debatt än vad som är nödvändigt.

Herr talman! Låt mig sedan säga några
ord på vägen till herr Holmberg. Vi
har upplevt en spekulation, sade herr
Holmberg, och det har varit påfrestningar
under de senaste månaderna.
Dessa påfrestningar tror jag hade varit
helt obehövliga om man hållit tand
för tunga litet bättre än vad som varit
fallet under de senaste månadernas offentliga
debatt. Det betyder naturligtvis
inte att jag förmenar någon människa
att säga vad han vill. Men i vissa fall
kan just detta att man säger vad man
vill få konsekvenser. Jag tror att de
konsekvenser, som herr Holmberg talade
om och som jag är medveten om,
kan härledas just ur detta. Ibland har
jag — om jag skall bekänna färg — haft

en känsla av att här talar man i rena
aningslösheten. Man vet inte vad man
ställer till. Man sitter och funderar, och
så skriver man och talar. En aningslöshet
är alltid förlåtlig, och följaktligen
skall de förlåtas som talar i aningslöshet.
Ibland kan man kanske också ha
en känsla av att ammunitionen för detta
tal är någonting av en önskan att
komprommettera regeringen. Då tänker
man inte heller på att när man rör sig
på detta område kan det få vissa konsekvenser.

Jag vägrar emellertid att se den oro
vi har haft under året som något bestående,
naturligtvis under förutsättning
att man inte med jämna mellanrum
fortsätter att sprida oro. Då kan
den naturligtvis medföra verkningar
som i och för sig inte har sakligt underlag
men som ändå kommer och inför
vilka man står ganska maktlös.

Herr Holmberg talar om det allvarliga
läget. Det senaste utspelet från regeringens
sida gäller återinförande av
den 25-procentiga investeringsavgiften
med all den irritation det medför i avseende
på planering av viktiga byggen
och kommunala investeringar, vilka
vem som helst gärna skulle se kom till
stånd men som man i dagsläget måste
uppskjuta. När regeringen framlägger
en sådan proposition och dessutom förklarar
sig beredd anmana alla de statliga
verken att skjuta på sina många
gånger relativt angelägna och många
gånger även mycket angelägna beställningar
är det naturligtvis ett uttryck för
att regeringen har bedömt läget som
ansträngt och har föreslagit detta för
att få ett remedium i dagens situation.

Om man nu går upp och talar med
allvarston — jag tycker nog att herr
Holmberg var särskilt basbetonad i rösten
i dag, men det kanske kan ha sin
naturliga förklaring om herr Holmberg
har talat för mycket och blivit hes —
bör man nog vara litet försiktigare när
man lägger alternativa skatteförslag,
som ändå i allt väsentligt är kraftiga

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

överbud i jämförelse med regeringsförslaget.

Herr Holmberg tog upp det regressiva
hushållssparande!. Låt mig få komplettera
mig själv på den punkten. Jag gör
det därför att även herr Gustafson i Göteborg
tog upp det. Detta sparande har
en stor betydelse. Tidigare hade det en
relativt sett större betydelse, men det
institutionella sparandet i dag får en
för varje år relativt sett större betydelse
i vårt totala sparande. Den som läser
AP-fondernas verksamhetsberättelse för
1969 kan på näst sista sidan hitta en tabell
som visar att fonderna år 1960 uppgick
till 470 miljoner kronor. Det var
det år vi startade. År 1969 var fonderna
uppe i 31 000 och några hundratal miljoner
kronor, d. v. s. över 31 miljarder
kronor. Man kan sätta sig ned med papper
och penna och räkna ut vad detta
kommer att innebära i framtiden. Jag
föreställer mig att vi år 1972 kommer
att ha en AP-fondbehållning som representerar
en kreditgivning på ungefär
50 miljarder kronor, d. v. s. den utan
konkurrens största kredit- och finansieringskälla
vi har i landet.

Vad är detta för pengar? Jo, det är
pengar som man tar av alla människor,
i första hand från de löneanställda. Man
tar 10 procent av deras lön. Det är
pengar som i annat fall skulle ha blivit
konsumerade, i varje fall till 8, 8,5 och
kanske 9 procent, och endast 1 procent
hade återstått för sparande. Nu spar
man alla dessa 10 procent, vilka tas av
varje löntagares inkomst. Dessa pengar
finansierar i dag 44 procent av vårt bostadsbyggande,
över 30 procent av värt
industribyggande och 25 procent avvårt
kommunala byggande, men även
staten lånar upp 10 procent från APfonderna.
Där har vi ett .sparande i institutionell
form som väl balanserar
nedgången hittills i hushållssparande!
och som kommer att göra det i fortsättningen.
Vem som helst kan övertyga sig
om att om man sätter likhetstecken mellan
sparande och investering, vilket

Penning- och valutapolitiken

man väl i grova tal kan göra, finns det
inte någon nation, inte ens de så många
gånger omtalade Förenta staterna, som
per capita har en investering av den
omfattning vi håller oss med här hemma
i gamla Sverige.

Det vore intressant att få en förklaring
från herr Bohman här ifrån talarstolen.
År herr Bohman med på — förlåt
mig, det har hänt litet grand på de
senaste åren här — är herr Holmberg
med på att situationen är allvarlig? Jag
utgår ifrån att herr Holmberg på samma
rätlinjiga sätt som herr Hedlund är beredd
att gå upp och säga att moderata
samlingspartiet också kommer att stödja
regeringens förslag om en investeringsavgift
och att det kommer att sluta
upp med gnällandet om att det hela ställer
till så förskräckligt mycket besvär
när det nu skall sättas i gång. Så sent
som i går kväll sade herr Bohman att
han inte ville vara med om avgiften när
frågan kommenterades i Sveriges Radio.
Det är just därför jag frågar: Har herr
Holmberg lyckats tala reson med herr
Bohman, eller är ni fortfarande osams
på den här punkten? Det kan ha sitt intresse
när vi nu skall föra den offentliga
debatten om bl. a. investeringsavgiften.

Även herr Holmberg är beredd att
delta i överläggningar om stabiliseringspolitiken,
men, säger han, det finns ett
villkor, och det är att regeringen går
med på att lätta på marginalbeskattningen.
Det är väl ingen av kammarens
värderade ledamöter som har uppfattat
dagens ekonomiska situation på annat
sätt än att en stabiliseringsöverenskommelse
måste utmynna i en uppstramning
av den efterfrågan, kanhända också
på konsumtionssidan, som anses vara
för hög i dag. Hur kan man förena ett
sådant förhandlingsutspel med ett krav
på att villkoret för att strama upp skall
vara att vi ger tillbaka mera pengar till
konsumtion genom att sänka marginalskatterna?
Man kan naturligtvis tala om
dessa två ting, om man inte gör det på

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

samma gång och i samma församling
utan har litet tid emellan och ser till att
man har skilda auditorier. För mig är
det emellertid omöjligt att begripa hur
man kan sätta upp sådana villkor för att
delta i vad herr Holmberg nu generöst
har förklarat sig beredd att delta i,
nämligen en stabiliseringsöverenskommelse.

Jag har med detta inte ställt ut någon
inbjudan till några stabiliseringsförhandlingar.
Jag har blivit bränd ett par
gånger tidigare och är väl medveten om
det sterila och omöjliga i att försöka resonera
ihop sig med oppositionen i en
stabiliseringsöverenskommelse, i varje
fall om oppositionen skall vara fullödigt
representerad.

Herr talman! Jag har nu frångått min
sedvanliga intention att vara så där
utomordentligt grundlig; jag har bara
velat kommentera de tre föregående
inläggen.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Även jag skall skjuta
upp behandlingen av skattefrågan tills
vi får den på riksdagens bord.

När vi nu försöker analysera anledningen
till den stora prisstegringen för
januari och februari månader vill jag
inte — jag upprepar det -— falla för
frestelsen att multiplicera 6 med 3 och
få 18. Om jag inte fattade finansministern
fel, kom han i stället för till de 3
procenten fram till ungefär 1,4 procent,
och 6 gånger 1.4 är ju litet över 8. Jag
hoppas att den siffran inte heller kommer
att visa sig vara den riktiga när
året är slut. Däremot tror jag att vi, när
vi kommer till den 1 juli, kan finna god
anledning att analysera orsakerna till
prisstegringen under första halvåret för
att på ett bättre sätt kunna bedöma vad
vi kan vänta för hela 1970.

Jag redogjorde för olägenheter i fyra
punkter. Jag vill komplettera en punkt
med en uppgift, som jag dock har endast
från pressen, nämligen att under
de senaste åren skulle investeringsök -

ningarna inom vårt lands industrier ha
stannat vid ca 10 procent, medan
Amerika skulle ha varit uppe i 100 procent
och England, som ju haft allvarliga
bekymmer, skulle ligga vid 50 procent.
Varje investering innebär ju till mycket
väsentlig del att produktionsapparaten
moderniseras och att möjligheter därmed
skapas att hålla priserna nere och
konkurrera med utlandet. Som finansministern
säger är överdrifter aldrig att
rekommendera, och i en situation som
den nuvarande är de minst sagt olämpliga.
Jag tror som sagt att vi skall vänta
och se vad åtgärderna kommer att innebära.

Är min repliktid slut nu?

(Herr förste vice talmannen: Treminutersperioden
är ute.)

Javisst, men man har ju sex.

En av förklaringarna till januari månads
prisstegring ansåg finansministern,
om jag fattade honom rätt, vara
lönestegringarna. Kan man inte vänta
sådana i fortsättningen också, och kan
inte de i sin tur påverka prisbildningen
ganska negativt?

Jag upprepar än en gång de viktigaste
svårigheterna: valutareserven -— och
jag gör åter en reservation beträffande
lagerökningen, men åderlåtningen är ändå
våldsam och någonting måste göras
— samt prisstegringarna. Jag hoppas
att de åtgärder som nu skall vidtas och
eventuella nya åtgärder om sådana skulle
visa sig erforderliga kommer att innebära
att den järnhårda kreditåtstramning
som vi har skall kunna lättas och
den skyhöga räntan, som inte varit lika
hög sedan 1930-talet, skall kunna reduceras
till gagn för företagsamhetens rationalisering
och modernisering och
dess möjligheter att hålla priserna nere.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I finansministerns
konstförfarna händer försvann nästan
prisstegringen — om man nu inte multiplicerar
förstås. Man har en känsla av

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

att det blev som i den gamla sagan, »det
bidde ingenting». Men de som handlar
i affärerna vet att prisstegringarna
finns, och det tjänar ingenting till att
försöka bortförklara dem.

Sedan sade finansministern att detta
med valutaiitströmningen inte heller är
så farligt — valutareserven ligger i stor
utsträckning i lager. Man fick också där
det intrycket att finansministern inte
såg med några större bekymmer på utvecklingen.
Då är det väl egendomligt
att finansministerns eget departement i
den preliminära nationalbudgeten skriver:
»Även om bytesbalansens utveckling
kan inge bekymmer såväl med hänsyn
till innehållet i den prognos som framlagts
som med tanke på de osäkerhetsmarginaler
som omger densamma är det
emellertid först i kombination med de
ovissa utsikterna för kapitalbalansen
som framtidsperspektiven för bytesbalansen
framstår i en mera oroande dager.
»

Det har väl inte helt plötsligt blivit
sådana förbättringar i prognoserna för
bytesbalansen och kapitalbalansen, att
finansministern av den anledningen vill
införa den 25-procentiga investeringsavgiften.

När finansministern ger dessa förklaringar
till försämringen i bytesbalansen,
borde han kanske också nämna de
förbättringar i terms of trade som påverkat
den i fördelaktig riktning.

Finansministern tar sedan upp att jag
sagt, att jag skall studera propositionen
om den 25-procentiga investeringsavgiften.
Finansministern frågade, om detta
var det bidrag som mitt parti ville ge
till stabiliseringspolitiken. Vårt ekonomiska
program har herr Sträng framför
sig i våra reservationer till bankoutskottets
utlåtande nr 19. Det är praxis i
denna kammare, att när regeringen lägger
fram eu proposition så har oppositionen
tio dagar på sig att studera och
ta ställning till den. Det trodde jag fortfarande
var tillåtet, även om enpartitänkandct
brett ut sig här i riksdagen.

Penning- och valutapolitiken

Det är inte så självklart att denna åtgärd
är till alla delar lyckosam. När
denna avgift infördes förra gången sade
byggnadsarbetarnas ordförande i Göteborg
— en känd socialdemokratisk
kommunalman — att hade riksdagen
vetat vad den gjorde, så hade man inte
infört denna avgift. Men då var det ett
annat konjunkturläge, och det är mycket
möjligt att vi kommer till den slutsatsen
att en sådan här tvärbromsning
nu är nödvändig.

Sedan säger finansministern visserligen
att han skall börja fundera på detta
med sparandet men att den saken ändå
inte är så allvarlig, eftersom ATP-sparandet
ökat och detta mer än väl kompenserar
nedgången i hushållssparande!.
Men, herr finansminister, om sparandet
är tillräckligt, varför är det då
omöjligt för företagare att låna pengar
även till investeringar som är absolut
nödvändiga för att de skall kunna överleva?
Det måste bero på att det som sägs
på s. 6 i den preliminära nationalbudgeten
är mera sant, nämligen att AP-fondssparandets
tillväxt under perioden 1904
till 19G8 och 1969 har »kalkylmässigt
absorberats av en ungefär lika stor tillväxt
av statens, kommunernas och bostadssektorns
finansieringsbehov. Nettofinansieringsbehovet
för den offentliga
sektorn i vid bemärkelse har alltså
hållits tämligen oförändrat samtidigt
som hushållssparande i stort sett upphört
att ge något nettotillskott.»

Här finns ett problem beträffande
sparandet, herr finansminister, och jag
tror inte att vi bör negligera det.

Finansministern säger vidare, att det
förekommer en livlig debatt om förhållandena
inom företagen och att det är
hra. Ja, det är riktigt. Jag hälsar den debatten
med stor tillfredsställelse, och
jag har själv försökt ge bidrag till den
i olika sammanhang. Men vad som
spritt osäkerhet — och det var det jag
pekade på — är dessa propåer, som
också kommer från folk som vistas inom
kanslihuset, om att man skall skatta

3* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

bort vinsterna hos de företag som tjänar
litet mer än andra och dela ut dessa
pengar till företag som tjänar litet
mindre. Idén att statliga representanter
i företagens styrelse skall ha en statlig
myndighet har också väckts av folk som
finns inom kanslihusets väggar. Men sedan
sade finansministern att han trodde
att folkpartiet var intresserat av de
anställdas representation i företagens
styrelser, eftersom herr Wedén hade erbjudit
de anställda representation. Javisst!
Detta är ju en sak som vi drivit
år efter år, då socialdemokraterna motsatte
sig det hela. Vad vi vill ha är en
arbetsdemokrati enligt de riktlinjer vi
lagt fram i våra motioner i år med inflytande
på alla nivåer i företaget. Men
vi tror inte på statliga representanter i
industriföretagens styrelser.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern började
med att säga att det kanske var påfrestande
för dem som lyssnar på åhörarläktarna
att höra oppositionens kritik
av regeringens ekonomiska politik.
Om man känner sin situation vara så
svag att man inte tål höra kritik, inte
tål höra en analys, kan jag mycket väl
förstå inlägget. Men jag tycker det är
mera påfrestande för oss att finansminister
Gunnar Sträng ännu inte bär
kunnat inse att det finns ett samband
mellan regeringens högskattepolitik —
framför allt de höga marginalskatterna
—- å ena sidan samt vårt ekonomiska
läge å den andra. Det är märkligt att
finansminister Sträng, som uppenbarligen
själv anser sig vara en alldeles utmärkt
finansminister, inte är beredd
att erkänna att de höga skatterna leder
till kompensationskrav från löntagarnas
sida. Det går självfallet inte i längden
att stå emot dessa kompensationskrav,
vilket i sin tur leder till högre kostnader
och högre priser — alltså inflation.

Finansministern sade att han inte
är så lyhörd för oppositionen. Men det
betyder ju inte att oppositionen inte

skulle ha rätt, möjlighet och skyldighet
att framföra sin kritik mot regeringen.
Finansministern sade också att det var
folks aningslösa uttalanden som lett till
den nuvarande situationen. Men, herr
Sträng, är inte regeringen beredd att
stå för sin egen politik och för det resultat
som denna politik uppvisar? När
vi påpekar att valutareserven har minskat,
att priserna har stigit och att vi
kan förvänta kraftiga lönekrav från
löntagarna på grund av den ekonomiska
politiken, borde väl finansministern
möta våra påpekanden med faktiska
och realistiska argument i stället för alt
säga: Vi är inte så lyhörda för oppositionen;
vad oppositionen säger bryr sig
inte denna regering och denna finansminister
om.

När det gäller skatterna vill jag gärna
återigen slå fast en siffra som finansministern
försöker dölja men som herr
Bohman fick fram på ett alldeles utmärkt
sätt i TV-debatten häromdagen.
Under de närmaste fem åren tänker
finansministern plocka hem över 11
miljarder kronor mer i skattepengar
genom det nya skattesystem som finansministern
etablerar. Det är alldeles klart
att dessa 11,6 miljarder kronor spelar
en betydande roll för den ekonomiska
politiken i ett längre perspektiv. Jag
skulle gärna vilja höra om finansministern
anser att vi kan negligera denna
summa i den ekonomiska debatten eller
om han medger att den är betydelsefull,
inte bara för det allmänna hushållet
utan även och inte minst för de
skattebetalare som skall betala den.

Finansministern sade också att vi inte
skall skrämma svenska folket genom
att redovisa effekten på priserna av
genomförda skattehöjningar. Det är väl
inte att skrämma! Tror verkligen finansminister
Sträng att fru Andersson
b!ir nöjd och glad när hon kommer in
i snabbköpet och får reda på att den
prisökning på 3 procent som hon kan
inregistrera som ett genomsnitt på varorna
till en tredjedel beror på misstag

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

från regeringens sida och till 0,6 procent
beror på skattebeslut eller någonting
sådant?

Jag tror att det i demokratins intresse
är riktigare att korrekt redovisa lnir
stora prishöjningarna har varit, och vi
har även skyldighet att försöka beräkna
hur stora de blir i framtiden. Finansministern
har hela tiden försökt
dämpa påståendena om att vi befinner
oss i en inflationistisk situation med
kommande prishöjningar. Är detta verkligen
korrekt, är det hederligt och riktigt
gentemot de människor som ofta
har knappt om pengar för att köpa varor?
Är det inte i så fall bättre att säga
att med den utveckling som regeringens
politik har tagit bl. a. på skatteområdet
får man räkna med större prisökningar
än de 3,5 procent som regeringen
hittills har räknat med?

Jag vill till sist, herr talman, ta upp
ytterligare en sak. Finansministern sade
nämligen att man inte skall tala vitt
och brett om avsaknaden av förtroende.
Nej, det behöver man inte göra, men
man kan konstatera vad finansministern
själv sade alldeles nyss, nämligen
att vi förra året var beredda att satsa
1,7 miljarder kronor i investeringar
utomlands medan andra länder inte var
beredda att satsa mer än 350 miljoner
kronor på investeringar i Sverige. Enbart
den sifferserien visar att det föreligger
ett bristande förtroende för den
ekonomiska politik som bär finansminister
Gunnar Strängs signum.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det fanns en så våldsam
felaktighet i den framställning, som
finansministern gjorde beträffande den
.särskilda styrelserepresentation som förekommer
i det företag diir jag är intresserad,
alt jag inte vill tro att det
var en lika våldsam förvrängning, utan
antar att det helt enkelt beror på att
finansministern inte var underkunnig
om förhållandena.

Den styrelserepresentation för de an -

Penning- och valutapolitiken

ställda som finns i Lindströms tångfabrik
sker genom val av de grupper av
anställda inom företaget som utser representanter
till företagsnämnden. De
skall vara företrädare för de anställda,
och de skall utses av de anställdas organisationer
inom företaget. De är inte
några representanter för staten och kan
förvisso inte heller utses av staten. Här
finns emellertid — och det är det intressanta,
herr talman — fångad i ett
nötskal själva den väsentliga skillnaden
mellan vårt sätt att se på dessa problem
och socialdemokraternas. Vi anser
att just den direkta förbindelsen, ett
slörre mått av närdemokrati, är det väsentliga.
Det av socialistiska föreställningar
mera färgade synsättet som tyvärr
framträder så accentuerat, som
jag inte hade trott att det skulle göra,
även i finansministerns resonemang går
ut på att staten skall utse och statliga
representanter vara i verksamhet inte
för de anställdas räkning utan för den
centrala statsmaktens räkning. Här
framträder verkligen på ett sällsynt
klart sätt skillnaden mellan det liberala
och decentralistiska betraktelsesättet
och det mera socialistiskt betonade och
centralistiska betraktelsesättet.

Jag tycker det var intressant, herr
talman, att vi fick denna, som jag tror
från finansministerns sida omedvetna,
belysning av det problemet. Hans försök
att försvara sig mot herr Sven Gustafsons
kritik genom ett konstgrepp är
helt misslyckat.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Gemensamt för de åtgärder
som de borgerliga partierna föreslår
är att de syftar till att på olika
sätt begränsa de breda folklagrens köpkraft
och levnadsstandard. Därför har
de borgerliga sökt övertrumfa regeringen
genom att begära att höjningen av
mervärdeskatten skall inträda redan
den 1 juli, även om de för dagen inte
vill nämna någonting om det projektet.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

— Vad som ena dagen var en stor jämlikhetsreform
avslöjas den nästa som
en åtgärd för att begränsa löntagarnas
köpkraft! Talet om att det nu handlar
om konjunkturpolitik men vid årsskiftet
om utjämnande skattepolitik går ju
inte i någon människa.

I själva verket pågår redan denna
process, genom vilken man söker pressa
ner löntagarnas och barnfamiljernas
levnadsstandard. Detta sker framför allt
genom de stigande priserna på konsumtionsvaror.
Det är nödvändigt att
sätta stopp för den prisstegringsprocess
som nu fortgår i ett accelererande tempo,
och jag tycker att det är farligt att
finansministern underskattar prisstegringstendenserna
på det sätt som han
här förefaller att göra. Jag vill erinra
om några data.

Om man jämför tredje kvartalet 1968
med tredje kvartalet 1969, finner man
att konsumentpriserna stigit med 2,9
procent. Jämför man i stället konsumentprisindex
för november 1968 med
samma index för november 1969, visar
det sig att ökningen utgör 3,9 procent.
Från februari förra året till februari i
år har ökningen varit 6,1 procent, och
enbart under de två första månaderna
av 1970 är ökningen av konsumentprisindex
3,1 procent.

Nu vill herr Sträng reducera den
stegringen till 2 procent genom att säga
att 1 procent beror på administrativa
justeringar som man har gjort vid årsskiftet.
Men det innebär ju ändå en
prisstegring, även om denna inträffat
under en längre tid än bara under de
första månaderna i år, och den drabbar
naturligtvis löntagarna. Det hjälper ju
inte heller löntagarna att en del av de
2 procenten i prisstegring, som herr
Sträng ändå inte vill förneka, beror på
beslut i riksdagen, exempelvis höjningen
av momsen på vissa kapitalvaror.

Men det viktiga är naturligtvis frågan:
Hur stor blir prisstegringen under
resten av året? Det vet ingen med säkerhet.
Finansministerns prognoser i

statsverkspropositionen har slagit fel;
det vet man i varje fall.

Låt oss anta att prisstegringen under
återstående tio månader kan begränsas
till ytterligare 3—4 procent. Hela prisstegringen
under året blir då närmare
6 procent. Ovanpå detta vill regeringen
och de borgerliga partierna lägga en
höjning av mervärdeskatten med i realiteten
6,5 procent. Den sammanlagda
prisstegringen under tolv månader kommer
alltså att ligga mellan 10 och 15
procent. Kan detta vara klok politik?
Jag betvivlar det. En sak kan man säga
med säkerhet: en sådan politik drabbar
hårt låginkomsttagarna, barnfamiljerna,
alla dem som har små fasta inkomster
utan indexreglerad höjning.

Vad kan man då göra? Man måste
hårt beskära spekulationen som driver
upp priser och hyror. Man måste begagna
första lämpliga tillfälle för att
sänka den nuvarande höga räntenivån
som driver upp kostnader och priser.
Man måste få en förnuftig användning
av de tillgängliga resurserna i ekonomin.

Från den synpunkten har vi ingen avgörande
invändning mot det nya förslaget
om en 25-procentig investeringsavgift
på oprioriterade byggen, även
om vi naturligtvis vill granska lagtexten
för att se, om undantag eller skärpningar
bör göras.

Vi anser emellertid också att man
måste gå vidare och pröva övriga investeringar.
Det kan inte vara en riktig
och tillfredsställande målsättning att
över huvud taget öka den totala investeringsvolymen.
Det avgörande är ju vilken
typ av investeringar som kommer
till stånd. Med andra ord: man måste
ha en gradering av olika investeringar
på samma sätt som man nu graderar
olika byggnadsobjekt. Det finns många
slag av investeringar som inte från någon
synpunkt kan sägas främja en positiv
utveckling, och för sådana måste
det finnas möjligheter att sätta stopp.

Vi menar att prisutvecklingen måste

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

anses så oroande, att man, om den fortsätter
i det tempo som kan befaras,
måste allvarligt överväga någon form
av prisstopp. Helt oansvarigt anser vi
det vara att i det läget skärpa inflationen
genom den betydande höjning av
mervärdeskatten som nu planeras.

Även på ett annat område anser vi
det nödvändigt med skärpningar i den
statliga politiken. Det gäller valutapolitiken.
Det är ett faktum, som också understrukits
här i debatten, att kapitalexporten
under fjolåret spelade en väsentlig
roll för försvagningen av valutareserven.
Nettoresultatet av direkta investeringar
i båda riktningarna blev ju
en försämring under 1969 jämfört med
föregående år på i runt tal 700 miljoner
kronor, och de lämnade tillstånden till
kapitalexport ökade med över 1 miljard
kronor.

Att det skedde en viss skärpning av
valutabestämmelserna i september hälsar
vi med tillfredsställelse. Vi hade
länge krävt en sådan skärpning, men
man hade vägrat att göra den. Men nu
förefaller det oss med hänsyn till utvecklingen
under de senaste månaderna
som om man måste gå vidare. Vi tror
att en ytterligare skärpning bör ske i
tillämpningen av valutalagen, så att kapitalexporten
kan stoppas, och jag skub
le gärna vilja fråga, om finansministern
på det området överväger några ytterligare
åtgärder utöver dem han vidtog
i september.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Samtliga talare i debatten
har ägnat sig åt en excercis med
prisstegring under de två första månaderna
av detta år. Det var det som
gav mig anledning att lämna en mera
korrekt redovisning av vad som ligger
bakom den prisstegringen, vilket naturligtvis
inte betyder, att jag över huvud
taget underskattar någon prisstegring.
Om någon har blivit konfronterad med

Penning- och valutapolitiken

prisstegringens konsekvenser måste det
ju vara en finansminister.

Emellertid förstår jag inte herr Hermansson.
Med anledning av att han fortsätter
prisdiskussionen och får fram
levnadskostnadseffekten till 6 procent
vill jag säga, att det inte är riktigt.
Med momshöjningen får man en levnadskostnadsstegring
på 4 procent,
även om det med skatt på skatten blir
6 procent som man tar ut i priserna.
Det är emellertid i runt tal 70 procent
av vår konsumtion som är momsbelagd.
Den andra delen berörs inte av momshöjningen.

Vidare kan man naturligtvis inte heller
lägga den indexeffekten till en normal
prisstegring och tala om hur hårt
det drabbar de lägre grupperna. De
lägre betalda inkomstgrupperna får ju
sin kompensation via den direkta skattesänkningen.
Även om mervärdeskattens
effekt medräknas, blir ju saldot en
direkt skattesänkning för ungefär två
tredjedelar av svenska folket.

Det där känner herr Hermansson
mycket väl till fastän han blandade
ihop år och blandade ihop begrepp,
och därför hamnade han på en prisstegring
av 12 å 13 procent, vilket naturligtvis
är alldeles orimligt. Dessutom får
man inte se den procentsiffra som är
den riktiga med bortseende från vad
skattesänkningen egentligen innebär.

Jag vill säga några ord till herr Wedén
som jag med glädje återsåg i talarstolen.
Om jag inte minns alldeles
fel — jag brukar inte minnas så förskräckligt
fel — var det arbetarna vid
Lindströms las och tänger — eller om
det bara heter tänger — som ville ha
Hans Hagnell som sin representant i
styrelsen. Säga vad man vill om Hans
Hagnell — man kan kalla honom för
metallarbetare, men man kan lika väl
kalla honom för en samhällsrepresentant
— har jag inget minne av att herr
Wedén vägrade att låta herr Hagnell
bli representant. Det var herr Hagnell
själv som sade nej, därför att han tyck -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

te, att han på grund av att han hade
för litet aktier skulle få för litet att
säga till om. Men just när det gällde
herr Wedéns företag hade det ju mycket
väl kunnat bli en samhällsrepresentant
med herr Wedéns goda minne och
sanktion, om jag fattade den debatten
rätt.

Därför var kanske hela det mycket
laddade inlägget om skillnaden mellan
dem som representerade arbetarna på
verkstadsgolvet och samhället i herr
Wedéns fall ganska onödig.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag säga att det naturligtvis är tillåtet
att studera förslaget om investeringsavgiften,
men jag konstaterar bara att det
för folkpartiets vidkommande betecknar
ett framsteg. Förra gången studerade
folkpartiet inte ens förslaget, utan
det sade nej »på stubben», som ungdomarna
numera brukar uttrycka det.

Med anledning av herr Holmbergs anförande
vill jag säga att när jag yttrade
att det kan vara påfrestande för kammarledamöterna
och läktarpubliken var
orsaken helt enkelt den, att jag tror det
är påfrestande att exercera alla de gamla
käpphästarna i alltför stor utsträckning.
Vi får ju ytterligare ett par ekonomiska
debatter, och därför avstod jag
från att kommentera förslaget om parlamentariska
besparingsutredningar
och de s. k. rundabordskonferenserna
och allt det som återfinns i utskottsutlåtandet.

Det ligger emellertid, herr Holmberg,
någonting i att det, om man är ansvarig
politiker, inte bara är klädsamt utan
dessutom nyttigt för fosterlandet att
att man väljer sina ord, även om man
från oppositionssynpunkt vill vara kritisk.
Jag har en känsla av att herr Holmberg
själv kommit underfund med den
saken, eftersom han lämnat den fina
församlingen bankofullmäktige, där sådana
här viktiga ting diskuteras, för att
om jag inte fattat fel, få något större
möjlighet att — och nu skall jag var

mycket artig — vara aningslös i den
fortsatta debatten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern meddelade
att han måste taga emot en minister
och att han därför inte kan lyssna
på våra repliker längre. Jag vill emellertid
trots detta framföra mina synpunkter.

När vi förra gången, år 1967, fick
förslaget om eu 25-procentig investeringsavgift
använde vi samma metod
som nu, nämligen att avvakta motionstiden.
Men resultatet den gången blev
att vi sade nej och varför? Jo, år 1967
hade vi inte högkonjunktur av samma
slag som i år, och då verkade investeringsavgiften
så, att de som har expertis
på området, nämligen byggnadsarbetarna,
kunde konstatera att det uppstod
arbetslöshet där det inte var nödvändigt.

Nu skall det här förslaget ses i nu
aktuellt sammanhang, men jag vill understryka
en sak: det förhållandet att
regeringen nu ansett sig behöva slå till
med detta hårda vapen innebär ett underbetyg
åt regeringens sätt att sköta
den ekonomiska politiken. Hade den
under ett tidigare skede sagt ja till folkpartiets
förslag, som herr Sträng tycker
är gamla bekanta, om en ordentlig ramplanering,
en budget i arbetskraftstermer,
en stimulans av det frivilliga sparandet
och om stabiliseringskonferenser,
hade detta läge inte uppstått. Då
hade utgångsläget varit bättre än den
besvärliga situation vi nu råkat i.

Dessutom får jag kanske å herr Wedéns
vägnar framhålla att det väsentliga
beträffande arbetsdemokratin och de
anställdas representation är att det är
de anställda som utser sina representanter,
och detta är i överensstämmelse
med vårt arbetsdemokratiska program.
Det är inte staten som skall göra
det.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik till
den frånvarande finansministern. Det
har uppenbarligen ingen betydelse om
finansministern är närvarande eller inte,
eftersom han har förklarat att han
inte tar någon hänsyn till vad oppositionen
säger — vilket är ett säreget
drag hos en demokratisk politiker.

Självfallet är det bra om alla som ägnar
sig åt politik väljer sina ord och
uttrycker sig konkret och, i vissa fall,
försiktigt. Men det vore ännu bättre om
inte bara finansministern utan även någon
annan representant för regeringen
då och då lyssnade på oppositionen.
För närvarande är ingen av regeringens
ledamöter i kammaren, trots att den
ekonomiska debatten fortsätter. Herr
Palme befinner sig i utlandet, och vår
andre f. d. excellens — vi har ju inga
excellenser längre — är inte heller närvarande
nu, lika litet som någon annan
av regeringens ledamöter. Jag kan inte
uppfatta det på annat sätt än som en
uppenbar nonchalans — inte bara mot
denna kammare, vilket vi väl kan tåla,
utan gentemot de många människor som
i dag känner sig hårt trängda ekonomiskt
och som har råkat i den situationen
just på grund av regeringens felaktiga
ekonomiska politik.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! .lag skall här inte ge
mig in på någon längre sifferexercis
med finansministern, men jag vill påpeka
att även med hans räknesätt blir
effekten av momshöjningen noga räknat
4,55 procent på levnadskostnaderna.
Om man härtill lägger en antagen
och fruktad 6-procentig prisstegring under
året, blir resultatet It procents prisstegring
på 12 månader. .lag sade förut
mellan 10 och 15 procent, och det förefaller
sålunda som om jag tyvärr hade
räknat korrekt.

Herr Sträng säger nu att man inte får

Penning- och valutapolitiken

räkna på detta sätt, eftersom vissa grupper
får skadekompensation för denna
stora prisstegring. Jag har två invändningar
mot detta resonemang. För det
första innebär prisstegringen ändå ett
1''aromoment, eftersom den betyder en
inflationistisk uppskruvning av alla
priser och kostnader. För det andra får
en rad grupper en mycket obetydlig
kompensation genom en sänkning av
den direkta skatten. Meningen var väl
ändå att det skulle bli en betydande
skattesänkning för de lägre inkomsttagarna,
inte bara en kompensation för
prisstegringarna. Då blir det ju inget
kvar av den stora jämlikhetsreform som
man talat om.

Herr talman! En annan synpunkt,
som man talar mycket om på borgerligt
håll, är att det föreligger en förtroendeklyfta
mellan det privata näringslivet
och regeringen. Jag kan inte inse att
regeringens politik skulle ge anledning
till någon sådan klyfta. I själva verket
frodas det privata kapitalet mycket väl
under de betingelser som regeringspolitiken
bidragit till att skapa. Industriinvesteringarna
väntas öka starkt under
året. De stora bolagen redovisar i allmänhet
starkt ökade vinster. Regeringen
vägrar att angripa bolagsvinsterna
och de stora kapitalkoncentrationerna
i samband med den aktuella skattereformen.
Jag har det bestämda intrycket
alt talet om förtroendekris uteslutande
är eu manöver från vissa borgerliga
kretsar i samband med valrörelsen. Regeringen
bör ta mycket kallt på dessa
borgerliga teateråskor, som inte alls har
någon verklig indignation som bakgrund.

Däremot är det skäl för regeringen
alt ägna ökad uppmärksamhet åt andra
företeelser, bl. a. den hotande prisutvecklingen.
Jag tyckte att finansministerns
försök att bagatellisera denna risk
var utomordentligt farligt. Gör man inget
för att stoppa prisstegringarna utan
tvärtom ökar på dem med skattepolitiska
medel, blir följden en verklig för -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

troendeklyfta mellan folket och regeringen.

Herr BURENSTAM LINDER (in):

Herr talman! I samband med remissdebatten
fanns anledning konstatera att
den prognos som finansministern gjorde
gav en mycket vacker och glättad
bild. Men den hade inte så mycket med
verkligheten att göra. Jag tycker det är
beklagligt att man vid den tiden på året
— trots att det ändå var rätt klart av
utvecklingen mot slutet av 1969 att vi
stod inför ganska allvarliga balansrubbningar
— ändå lade fram denna typ av
prognos. Den har kommit att vilseleda
riksdagen i dess betydelsefulla budgetarbete
åtminstone under månaderna
hittills i år, och har antagligen påverkat
utskottsarbetet för en lång tid framöver.
Det är en ytterst graverande bild
som framkommer när man jämför de
prognoser som finansministern gjorde
med den utveckling som skett under
dessa två månader.

Vi har redan talat mycket här om
priserna. Finansministern försöker smita
undan med att förklara att det är
någon sorts »administrativa prishöjningar».
Som jag har förstått läget har
statistiska centralbyrån den 1 januari
i år lagt om en del vägningstal, något
man gör med jämna mellanrum. Om
man tillämpar dessa nya och riktigare
vägningstal har prisstegringen varit
dessa 2,9 procent. Om man tillämpar de
gamla,litet sämre vägningstalen, kommer
prisstegringen att ha varit något
mindre under året. Men det avgörande
är ju att vi skall försöka tillämpa så
riktiga och rimliga statistiska metoder
som möjligt. Tillämpar man de nya vägningstalen,
så framkommer även en
högre prisstegringstakt under föregående
år än den som redovisats.

Finansministern sade alltså 3,5 procent
i prisstegringar i statsverkspropositionen.
Utvecklingen hittills har varit
2,9 procent. Såvitt jag har mig bekant

kommer man att säga i den reviderade
nationalbudget som kommer om några
månader att prisstegringarna kommer
att bli ungefär 5 procent. Man har alltså
justerat upp dessa siffror, och jag skulle
inte bli alltför förvånad om de verkliga
prisstegringarna skulle komma att
närma sig det dubbla mot vad finansministern
ursprungligen angav, alltså
en prisstegring på låt oss säga 7 procent.
Detta är i och för sig allvarligt.
Men det är också allvarligt om man tar
hänsyn till de svårigheter som vi har
på utrikeshandelns sida.

Finansministern tänkte sig att det skulle
bli en förbättring i vår handelsbalans
med några hundra miljoner kronor,
att underskottet skulle kunna sänkas
till ungefär en halv miljard. Det
låter bra. Det låter trevligt att lägga upp
saken på det viset, när man skall ha allvarliga
ekonomiska debatter i januari,
där parterna står ställda mot varandra
i ett meningsutbyte.

Det låter bra att göra gällande att det
blir på detta sätt, men det finns ju också
en verklighetens opposition som trätt
i kraft på dessa två månader och som
visar att situationen sannolikt inte alls
kommer att bli sådan som finansministern
tänkte sig. I stället är det på det
viset att vi hittills i år haft ett underskott
på 850 miljoner kronor, alltså redan
under två månader betydligt mer
än finansministern förutsåg för hela
året.

Nu är det ju så, herr talman, att det
varje år brukar vara ganska stora underskott
i handelsbalansen under första
kvartalet, men de totala underskotten
under åren brukar alltid vara betydligt
större än under det första kvartalet.
Jag skulle för min del inte bli förvånad
om det bleve på det sättet, förutsatt att
vi inte vidtar några verkliga ekonomiska
åtgärder, att vi får ett underskott
som går en god bit över en miljard i
stället för den halva miljard som finansministern
tänkt sig. Det lutar för
närvarande snarare mot en och en halv

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

miljards underskott i handelsbalansen.
Jag finner detta allvarligt.

Finansministern sade helt generöst i
debatten här för en stund sedan att
detta har en del med lageruppbyggnad
att göra. Ja, det kan hända att det var
litet kraftigare lageruppgång föregående
år, men vi tittar ju på utvecklingen
nu — det är den som är intressant.
Det är den som vi bedömer. Det är underskottet
på 850 miljoner kronor för
de två första månaderna som vi skall
intressera oss för, inte för någon sorts
förklaring av hur det var föregående
år. Dessutom är denna förklaring ytterst
tvivelaktig. Varför skall man plocka
fram just de goda sidorna, så att säga?
Varför skall man plocka fram det där
med lageruppbyggnaden, som kan vara
en engångsföreteelse som kan förklara
varför utvecklingen, om man analyserar
den, inte tedde sig så allvarlig som man
skulle kunna tro? Vi kan erinra oss att
vi under ett par år har gynnats av exceptionellt
goda förbättringar i våra
priser i utrikeshandeln, alltså att vi kan
sälja till mycket höga priser i förhållande
till inköpspriserna från omvärlden.
De s. k. terms of trade har förbättrats.
Men utvecklingen hittills talar
för att det inte kan fortsätta på det sättet.
Det är kanske en av förklaringarna
till att vi i år haft en mycket sämre utveckling
än den som finansministern talade
om.

Många har påpekat att den investeringsökning
på 10 procent som finansministern
tänkt sig kanske inte kommer
till stånd. Å andra sidan finns det en
enkät bland företagen om hur stora investeringar
som är planerade under
året, och den är, låt mig säga förvånansvärt
positiv. Företagen tänker sig ganska
kraftiga investeringsökningar, vilka
ligger helt i linje med den prognos som
gjorts. Men det är inte helt klart huruvida
man tagit hänsyn till vad företagen
önskar investera eller vad de kan investera.
Det är ändå det senare som med
hänsyn till de kreditrestriktioner vi har

Penning- och valutapolitiken

för närvarande blir det helt avgörande,
alltså inte vad man önskar utan vad
man kan göra. Dessutom uppfångar dessa
rundfrågor väsentligen stämningar i
större företag där svårigheterna att klara
situationen kanske inte är lika utpräglade.

Nåväl, i denna situation läser man
med ganska stor förvåning — åtminstone
gör jag det — att bankoutskottet i
lugn och ro konstaterar att det enligt utskottets
uppfattning inte finns någon
anledning till erinran mot den konjunkturprognos
för år 1970 som redovisas i
finansplanen. Det slår mig med uppriktig
häpnad att läsa detta, när man kan
jämföra vad finansministern sade i början
av 1970 med den allra enklaste statistik.
Då framkommer en helt annan
bild. Jag är mycket förvånad över utskottets
uppfattning.

Finansministern säger också i ett försök
att försvara sig eller i ett försök
att hindra kritik, att oppositionen skall
vara vänlig nog att inte tala om sådana
saker. Inte nog med det, utan han säger
också att professorer och docenter helst
skall hålla tyst. Möjligen kan man i ett
politiskt spel göra gällande att oppositionen
skall »hålla klaffen», därför att
det kan vara ett sätt att misstänkliggöra
oppositionens syften. Men det är underligare
att göra gällande att den akademiska
expertisen inte skulle få yttra
sig i det här landet.

Jag uppfattar det som betydligt mera
allvarligt att utskottsmajoriteten velat
förtiga det svåra läge, i vilket vi befinner
oss. Det är mera allvarligt när
utlandet läser att ett svenskt riksdagsutskott
yttrar sig som om ingenting
skulle ha hänt. Det inger inte något förtroende
hos omvärlden. Det är förenat
med större ansvar att försöka göra gällande
att här finns ett antal riskfyllda
faktorer som vi måste ta hänsyn till.
Detta är att ta ansvar, inte det omvända.
Därför tycker jag att de utfall
som gjorts mot akademiker och oppositionspolitiker
är felaktiga.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

Finansministern har ändå ansett att
någonting måste göras. Han har lagt
fram förslaget om den 25-procentiga
investeringsavgiften. .lag tycker att det
är bra att någonting görs, och jag har
försökt att göra gällande att man ändå
på något sätt skall visa sig vara medveten
om svårigheterna. Men fråga är
om den föreslagna åtgärden är speciellt
bra. Erfarenheterna från förra gången
vi vidtog denna åtgärd pekar på att
det åtminstone finns en allvarlig nackdel
förenad med den: verkningarna
kommer att bli mycket fördröjda. I
mars 1967 lade vi på en liknande avgift.
Ökningen i handelns investeringar
som var drabbade av den avgiften,
uppgick det året till 2 procent. Det var
en fortsatt uppgång helt enkelt därför
att man har olika planer och projekt i
gång som inte drabbas av avgiften och
kanske en del planer som är så långt
framskridna att det blir dyrare att stoppa
dem än att betala. Det blev alltså
en uppgång med 2 procent under hela
1967 från mars månad. Först året därpå
fick man en någorlunda markerad
nedgång med drygt 10 procent i dessa
investeringar.

Sedan släppte man avgiften så att
vi med det uppdämda investeringsbehov
som fanns fick under det utpräglade
högkonjunkturåret 1969 en uppgång
på 19 procent. Det var enligt min
mening ett utomordentligt illa använt
ekonomisk-politiskt vapen. Vi bör emellertid
inte stå och gräla om hur den ena
eller andra åtgärden har tillämpats i
det förflutna. Men det finns ändå ett
visst intresse för riksdagen att vid behandlingen
av denna proposition ta under
övervägande, om verkligen det förslag
som här rekommenderas innebär
en åtgärd som kommer att falla så i
tiden att den får den verkan som herrar
Holmberg, Hedlund och Gustafson
i Göteborg anfört som nödvändig.

Det är också lustigt att notera hur finansministern
talar som en modern fysiokrat.
Fysiokraterna någon gång på

1700-talet hade den inställningen att
det enda som skapade värde var jordbruket.
Herr Sträng är en modern fysiokrat
som tycks leva i den föreställningen
att servicenäringarna icke på något
sätt bidrar till det ekonomiska välståndet.
Det är mycket underligt, ty i alla
avancerade industriekonomier är det
just servicenäringarna som är de expansiva.
Industrin i en hel del länder har
ett minskande antal anställda. De ökningar
som sker i den ekonomiska aktiviteten
är väsentligen koncentrerade
till servicenäringarna. Det är just dessa
som herr Sträng belastar med en
25-procentig investeringsavgift. Jag
undrar om det är en riktig politik om
man verkligen åsyftar att skapa utrymme
för en mer produktiv verksamhet.

Jag har, herr talman, en känsla av
att vi i många avseenden har hamnat i
den engelska situationen med det invecklade
ekonomisk-politiska läge som
England har fört under efterkrigstiden.
Den känslan förstärks av det intryck
man för närvarande får, att regeringen
syftar till att köpa tid för att hinna
runt det valhörn som kommer i september,
innan man redovisar vad det nu
uppkomna ekonomiska läget egentligen
innebär. Vi har för närvarande en ekonomisk
politik som i allra högsta grad
liknar den som i så stor utsträckning
har kritiserats i England under beteckningen
stopp-gå-politik med en ryckighet
och knyckighet och plötslig släpphänthet,
som icke leder till en konjunkturanpassad
politik men väl till en politik
anpassad till valkonjunkturen.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Bara några ord med anledning
av en motion, som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr 19.

I motionen II: 573 konstateras det för
oss alla självklara faktum att de offentliga
utgifterna ökat i mycket snabb takt
under 1960-talet. Samtidigt påpekas i
motionen att trots den snabba ökningen
finns det en rad eftersatta behov som

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

bör tillgodoses. Vidare framhålles att de
offentliga utgifternas snabba expansion
lett till besvärliga balansproblem i vår
samhällsekonomi. I denna situation
finns skäl att ställa frågan: Kan den offentliga
sektorns verksamhet rationaliseras
på vissa områden, kanske på
många områden, så att man får effektivitetsvinster
och besparingar?

Man kan också fråga sig om det är
alldeles självklart att uppgifter, som
den offentliga sektorn nu utför och
som när de tillkom i många fall var
väl motiverade, fortfarande är lika angelägna? I

dagens tidningar talas det om de
ekonomiska problem som Stockholms
storlandsting kommer att möta. Jag vill
påstå att dessa problem inte är enastående
just för denna räjong. Samma
eller liknande problem möter man överallt
ute i landet på det landstingskommunala
eller primärkommunala planet.
Nu sade utskottets talesman för en stund
sedan att den offentliga sektorn proportionellt
inte har ökat under den senaste
tiden. Det må så vara vad statens
verksamhet beträffar men det lär väl
ändå inte gå att isolerat hålla sig till
den statliga delen när man diskuterar
den offentliga sektorns omfattning, utan
man måste väl betrakta hela det offentliga
området som eu enhet.

Utskottsmajoriteten vill inte gå med
på att tillsätta en parlamentarisk besparingsutredning,
som vi föreslår i
vår motion, och hänvisar till vad man
kallar det alltför dåliga resultatet av
den utredning som arbetade för ett antal
år sedan. Jag menar emellertid att
det nu är nödvändigt att ta vara på de
besparingsmöjligheter som kan finnas.
Det går inte att trosvisst öka skattetrycket
hur långt som helst utan att del leder
till skadeverkningar för den enskilde,
för företagen och för landet. Detta
förslag är naturligtvis inte det allena saliggörande,
men tillsättandet av en besparingsutredning,
vars förslag kunde
leda till beslut här i riksdagen, skulle

Penning- och valutapolitiken

tillsammans med övriga åtgärder kunna
bli ett verksamt medel för att bringa
ordning i vårt ekonomiska liv.

Överläggningen var härmed slutad.

Del avsnitt i utskottets omjörmälan
avseende kreditpolitiken, som börjar
med orden »Den ekonomiska utvecklingen»
och slutar med orden »sina
kreditbehov tillgodosedda»

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) att utskottets omförmälan
i denna del måtte läggas till
handlingarna med gillande av vad utskottet
anfört; 2:o) att omförmälan i
denna del måtte läggas till handlingarna
med gillande av vad som anförts i
reservationen 1 a av herr Åkerlund
in. fl.; samt 3:o) att omförmälan i denna
del måtte läggas till handlingarna
med gillande av vad som anförts i reservationen
1 b av herrar Nils Theodor
Larsson och Börjesson i Glömminge;
och fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Börjesson
i Glömminge begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Börjesson
i Glömminge votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 18,
punkt 1, såvitt avser kreditpolitiken,
antager reservationen 1 a av herr Åkerlund
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Penning- och valutapolitiken

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b av herrar Nils
Theodor Larsson och Börjesson i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 30 ja
och 36 nej, varjämte 135 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren lägger
bankoutskottets i utlåtandet nr 18,
punkten 1, gjorda omförmälan avseende
kreditpolitiken till handlingarna
med gillande av vad utskottet anfört i
denna del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren lagt denna
del av utskottets omförmälan till handlingarna
med gillande av vad som anförts
i reservationen 1 b av herrar Nils
Theodor Larsson och Börjesson i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Börjesson i

Glömminge begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
136 ja och 36, nej, varjämte 31 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att
lägga utskottets omförmälan i denna del
till handlingarna med gillande av vad
utskottet anfört.

Del i reservationen 2 av herr Åkerlund
m. fl. yrkade tillägget till utskottets
omförmälan avseende valutapolitiken Herr

förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda yrkande; och fann herr förste
vice talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
yrkandet i reservationen 2 av herr Åkerlund
in. fl. om visst tillägg till bankoutskottets
i utlåtandet nr 18, punkten
1, gjorda omförmälan avseende valutapolitiken,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 26 nej,

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Åtgärder för direkt begränsning av bankernas upplåning i riksbanken

varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Utskottets omförmälan i övrigt under
punkten 1

Lades till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört.

Punkten 2

(Denna punkt hade debatterats i samband
med behandlingen av punkten 1
I det föregående.)

Åtgärder för direkt begränsning av bankernas
upplåning i riksbanken

Under denna punkt anförde utskottet
bl. a. följande.

Syftet med Wennergrens utredning
— vilken givetvis icke har samband
med utredningsmannens intermittenta
•funktion som ställföreträdande justitieombudsman
— har som ovan angivits
varit att klarlägga den rättsliga grunden
för de åtgärder som riksbanken vidtagit
för att begränsa bankernas upplåning
i riksbanken. Vad utredningsmannen
anfört ger inte utskottet anledning till
annat uttalande än att utskottet för sin
del finner det uppenbart att en rättslig
bedömning av riksbankens handlande
på det kreditpolitiska området måste
göras väsentligen från offentligrättslig
och icke från civilrättslig utgångspunkt.

Av utskottets framställning under
punkten 1 framgår att utskottet icke
riktar någon invändning mot att riksbanken
i den föreliggande situationen
utnyttjat systemet med direkt begränsning
av bankernas upplåning. Något
skäl att närmare reglera användningen
av detta kreditpolitiska instrument föreligger
enligt utskottets mening icke för
närvarande. Utskottet vill i detta sam -

manhang framhålla att det när en upplåningsbegränsning
av ifrågavarande
slag skall genomföras torde vara ofrånkomligt
att fullmäktige såsom skett delegerar
handhavandet därav till riksbankschefen.
I vilken utsträckning fullmäktige
efter ett sådant bemyndigande
löpande skall följa verkställigheten får
i första hand ankomma på fullmäktige
själva att avgöra.

Utskottets utlåtande avseende denna
punkt utmynnade i en omförmälan om
utskottets ställningstagande.

Reservation hade avgivits

3) av herrar Åkerlund, Strandberg
och Enarsson (samtliga m), vilka ansett
att ovan intagna avsnitt i utskottets omförmälan
bort utbytas mot ett avsnitt av
följande lydelse:

»Syftet med Wennergrens utredning
—- vilken givetvis icke har samband
med utredningsmannens intermittenta
funktion som ställföreträdande justitieombudsman
■— har som ovan angivits
varit att klarlägga den rättsliga grunden
för de åtgärder som riksbanken vidtagit
för att begränsa bankernas upplåning
i riksbanken. Vad utredningsmannen
anfört därvidlag ger inte utskottet
anledning till annat uttalande än att utskottet
för sin del finner det uppenbart
att en rättslig bedömning av riksbankens
handlande på det kreditpolitiska
området måste göras väsentligen från
offentligrättslig och icke från civilrättslig
utgångspunkt.

Vad återigen angår sakens penningpolitiska
sida får utskottet erinra om
att såsom utredningsmannen framhåller
en ny teknik infördes 1969, i det att
limiterna skärptes till högsta gränser,
till vilka upplåning i vanlig automatisk
ordning fick förekomma. Utredningsmannen
bedömer frågan om riksbankens
kompetens att på egen hand och
utan direktiv från riksdagen introducera
denna nva metodik som en lämplighetsfråga
och ingår därför icke på densamma.
Enligt vad utskottet inhämtat

Onsdagen den 8 april 1970

86 Nr 15

Åtgärder för direkt begräsning av bankernas upplåning i riksbanken

förekommer i andra länder att centralbankerna
tillämpar stadgemässiga eller
på praxis grundade upplåningsbegränsningar
riktade mot bankernas eller statens
ianspråktagande av centralbankskrediter.
Med hänsyn till motiven för
riksbankens åtgärd anser utskottet att
metodiken med upplåningsbegränsning
bör göras till föremål för en allsidig
prövning med avseende på syfte, innehåll
och former. Om tekniken skall bibehållas
bör en riktpunkt vara att upplåningsbegränsningen
göres generellt
verkande mot staten, bostadslåneinstitutionerna
och bankerna. En utredning
av här angivet slag bör snarast företagas.
Beträffande riksbankens under
1969 vidtagna upplåningsbegränsningar
finner utskottet att deras syfte varit motiverat
och åtgärderna i huvudsak tjänliga
i rådande situation. Viss tvekan
synes dock kunna hysas om ett delegationsförfarande
som icke är klart
tidsbegränsat. Även villkoren för ett utöver
limiten gående extra stöd, vilka
betecknades som okonventionella och
kännbara och om vilkas innebörd varken
bankofullmäktige eller Skandinaviska
banken ägde kännedom, visar att
bemyndigandet fått en alltför vittgående
tillämpning. Utredningsmannens
tveksamhet inför den onekligen mycket
höga s. k. straffräntan delas också av
utskottet. Enligt utskottets uppfattning
är det för rättssäkerheten angeläget
att full klarhet råder om riksbankens
intentioner. Det är också angeläget att
riksbanken vid genomförandet av kreditpolitiken
icke tillgriper alltför drastiska
åtgärder och därigenom försvårar
en förtroendefull samverkan med
bankerna.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 3.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag yrkar att utskottets
omförmälan under denna punkt
måtte läggas till handlingarna.

Härmed var överläggningen slutad.

Det i reciten intagna avsnittet i utskottets
omförmälan

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på dels att utskottets omförmälan
i denna del måtte läggas till handlingarna
med gillande av vad utskottet
anfört, dels ock att omförmälan i denna
del måtte läggas till handlingarna med
gillande av vad som anförts i reservationen
3; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren lägger
visst avsnitt av bankoutskottets i utlåtandet
nr 18, punkten 2, gjorda omförmälan
till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört i denna del, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren lagt denna
del av utskottets omförmälan till handlingarna
med gillande av vad som anförts
i reservationen 3 av herr Åkerlund
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 27 nej,

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att
lägga utskottets omförmälan i denna
del till handlingarna med gillande av
vad utskottet anfört.

Utskottets omförmälan i övrigt under
punkten 2

Lades till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört.

Punkten 3

Lades till handlingarna

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18

Den ekonomiska politiken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken. (Detta utlåtande
hade debatterats i samband med
behandlingen av punkten 1 i utskottets
utlåtande nr 18 i det föregående.)

Bankoutskottet behandlade i utlåtandet
nr 19 i ett sammanhang

A) de likalydande motionerna 1:500
av herr Bohman m. fl. och II: 576 av
herr Holmberg m. fl., vari yrkades att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte

1. tillsätta en utredning med uppgift
att studera det enskilda sparandets
struktur och utveckling samt utreda
möjliga åtgärder ägnade att stimulera
till ett ökat enskilt sparande,

2. tillsätta en parlamentarisk besparingsutredning
med uppgift att verkställa
en översyn av de offentliga åtagandena
i syfte att genom besparingar
och en bättre hushållning med de allmänna
medlen hålla de offentliga utgifternas
stegring inom ramen för produktionsökningen,

Den ekonomiska politiken

3. tillsätta en utredning med uppgift
att utreda möjligheterna att underlätta
näringslivets kapitalförsörjning genom
bl. a. en ökad kanalisering av allmänna
pensionsfondens medel genom
affärsbanker och andra kredit- och kapilalmarknadsinstitutioner,
samt

4. överse systemet med emissionskontroll
samt i övrigt metoderna för
styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt
syfte;

B) de likalydande motionerna I: 814
av herrar Helén och Bengtson samt
11:950 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg, vari yrkades att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t

1. anhålla om utredning och förslag
i syfte att belysa verkningarna på produktion,
sysselsättning och inkomstfördelning
av olika finanspolitiska åtgärder,

2. anhålla att utredning skedde om
inrättande av ett ekonomisk-socialt råd
med företrädare för regering och opposition,
arbetsmarknadens parter och näringslivets
organisationer samt ekonomisk
expertis med uppgift såväl att
åstadkomma en offentlig belysning av
de samhällsekonomiska problemen på
sätt i motionerna angivits som att förbereda
stabiliseringspolitiska konferenser,

3. anhålla om utredning och förslag
i syfte att belysa hushållens sparvanor
och stimulera det personliga sparandet,

4. hemställa att en parlamentarisk utredning
tillsattes med uppgift att utarbeta
riktlinjer för en ekonomisk planering
i enlighet med vad som utvecklats
i motionerna, samt

5. begära att en parlamentarisk utredning
tillsattes för en översyn av statens
uppgifter i syfte att främja kostnadsbesparingar; C)

de likalydande motionerna I: 807
av herr Bengtson in. fl. och 11: 952 av
herr Hedlund in. fl., vari yrkades att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t

1. hemställa om utredning och för -

•88

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Den ekonomiska politiken

-slag i syfte att samordna och förbättra
rationaliseringsverksamheten inom den
offentliga sektorn,

2. begära att alternativa programbudgetalternaliv
utarbetades, samt

3. uttala att långsiktiga, övergripande
»perspektivplaner» för den offentliga
verksamheten omfattande 10—15 år
borde utarbetas regelbundet i enlighet
med vad som anförts i motionerna;

D) motionen II: 414 av herr Björck
i Nässjö, vari yrkades att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om eu utredning om hushållens
sparvanor, vilken skulle framlägga förslag
till åtgärder syftande till att stimulera
det enskilda sparandet och åtgärder
som underlättade en övergång
till olika former av vinstandel och delägarskap; E)

motionen 11:573 av herrar Antbij
och Jonsson i Mora, vari yrkades att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att en parlamentarisk
utredning tillsattes för en översyn av
statens uppgifter i syfte att främja kostnadsbesparingar
samt ett studium av
behovet av ändrade prioriteringar på
vissa områden.

Den under D nämnda motionen hade
såvitt den avsåge beskattningen hänvisats
till bevillningsutskottet. De däri
berörda frågorna om vinstandelssystem
och delägarskap i företag komme utskottet
senare att behandla på grundval
av andra motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå

a) motionen II: 573, om en parlamentarisk
besparingsutredning,

b) motionerna 1:500 och 11:576, såvitt
de avsåge en parlamentarisk besparingsutredning,
samt

c) motionerna 1:814 och 11:950, såvitt
de avsåge en parlamentarisk besparingsutredning; B.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:807 och 11:952, såvitt de avsåge
rationaliseringsverksamheten inom

den offentliga sektorn;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 807 och II: 952, såvitt de avsåge
»alternativa programbudgetalternativ»; D.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 807 och II: 952, såvitt de avsåge
perspektivplaner för den offentliga
verksamheten;

E. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 814 och II: 950, såvitt de avsåge
riktlinjer för ekonomisk planering;

F. att riksdagen måtte avslå

a) motionen II: 414 angående utredning
om hushållens sparvanor, såvitt nu
var i fråga,

h) motionerna 1:500 och 11:576, såvitt
de avsåge utredning om det enskilda
sparandet, samt

c) motionerna 1:814 och 11:950, såvitt
de avsåge utredning om hushållens
sparvanor;

G. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:500 och 11:576, såvitt de avsåge
utredning rörande näringslivets
kapitalförsörjning;

H. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:500 och 11:576, såvitt de avsåge
översyn av systemet med emissionskontroll
och av andra metoder
för styrning av kreditmarknaden;

I. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:814 och 11:950, såvitt de avsåge
utredning rörande verkningarna av finanspolitiska
åtgärder;

K. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 814 och II: 950, såvitt de avsåge
utredning rörande ett ekonomisk-socialt
råd.

I motiveringen anförde utskottet hl. a.
följande.

Utskottet anser liksom motionärerna
att det är väsentligt för framstegstakten
i ekonomin att näringslivets investeringar
ligger på en hög nivå. Det är därför
tillfredsställande att investeringsviljan
inom näringslivet nu åter förefaller vara
hög och i uppåtgående efter en i och
för sig naturlig avmattning under konjunkturdämpningen
1967 och 1968. In -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

om den egentliga industrin ökade sålunda
de fasta investeringarna med 6
procent under 1969, och för innevarande
år anger prognoserna en uppgång
med 10,5 procent i volym. Utskottet vill
emellertid i anslutning härtill framhålla,
att även de offentliga investeringarna
och i viss utsträckning den offentliga
konsumtionen i många fall har eu
avgörande betydelse för produktivitetsutvecklingen
i ekonomin. Detta gäller
inte minst de insatser som görs på
forsknings- och utbildningsområdena.
Den motsatsställning mellan den offentliga
sektorns resursanspråk och näringslivets
investeringar, som framgår
av motionärernas analys, finner utskottet
därför inte realistisk, låt vara att
avvägningen i enskilda fall och på kort
sikt givetvis alltid kan bli föremål för
olika bedömningar.

Motionärernas analys av finanspolitikens
verkningsförmåga i ett .samhälle
med en stor och växande offentlig sektor
borde enligt utskottets mening
kompletteras åtminstone så till vida att
en åtskillnad görs mellan den statliga
och den kommunala sektorn. Den sammanslagna
offentliga sektorns andel av
bruttonationalprodukten har, som motionärerna
framhåller, ökat kraftigt under
1960-talet. Denna ökning faller
emellertid helt på kommunerna. Till en
del är denna utveckling beroende av
att kommunerna övertagit vissa verksamhetsgrenar
från staten och driver
dessa med statsbidrag. Även bortsett
från sådana överföringar har expansionen
av allt att döma varit starkare inom
den kommunala sektorn än inom den
statliga. En särskilt hög tillväxt noteras
inom hälso- och sjukvårdsområdena.
De problem av intresse som aktualiseras
i detta sammanhang rör därför
främst frågan om en samordning mellan
statens och kommunernas finanspolitik.
Det har uppdragits åt (ten nyligen
tillsatta budgetutredningen att överväga
bl. a. dessa problem.

Reservationer hade avgivits

Den ekonomiska politiken

1. beträffande utskottets hemställan
under A

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep) och Löfgren (fp), vilka
ansett att utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

a) motionen II: 573,

b) motionerna 1:500 och 11:576 i
ifrågavarande del, samt

c) motionerna 1:814 och 11:950 i
ifrågavarande del

hos Kungl. Maj:t hemställa om tillsättande
av en parlamentarisk besparingsutredning
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

2. beträffande utskottets hemställan
under B

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(m), Regnéll (m), Börjesson i
Glöinminge (ep) och Löfgren (fp), vilka
ansett att utskottet under B bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:807 och 11:952 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande rationaliseringsverksamheten
inom den offentliga
sektorn i enlighet med vad reservanterna
anfört;

3. beträffande utskottets hemställan
underD

av herrar Stefanson (fp), Nils Theodor
Larsson (ep), Börjesson i Glömininge
(ep) och Löfgren (fp), vilka ansett
att utskottet under D bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:807 och 11:952 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utarbetande av perspektivplaner
för den offentliga verksamheten i enlighet
med vad reservanterna anfört;

4. beträffande utskottets hemställan
underR

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Den ekonomiska politiken

(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), och Löfgren (fp), vilka
ansett att utskottet under E bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 814 och II: 950 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att utarbeta riktlinjer
för en ekonomisk planering i enlighet
med vad reservanterna anfört;

5. beträffande utskottets hemställan
underF

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep) och Löfgren (fp), vilka ansett
att utskottet under F bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

a) motionen II: 414, såvitt nu var i
fråga,

b) motionerna 1:500 och 11:576 i
ifrågavarande del, samt

c) motionerna 1:814 och 11:950 i
ifrågavarande del

hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande hushållens sparvanor
i enlighet med vad reservanterna anfört; 6.

beträffande utskottets hemställan
under G

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep) och Löfgren (fp), vilka ansett
att utskottet under G bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:500 och 11:576 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande näringslivets
kapitalförsörjning i enlighet med vad
reservanterna anfört;

7. beträffande utskottets hemställan
underH

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Brundin (m), Regnéll (m) och
Löfgren (fp), vilka ansett att utskot -

tet under H bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:500 och 11:576 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t hemställa
om översyn av systemet med emissionskontroll
och av andra metoder för
styrning av kreditmarknaden i enlighet
med vad reservanterna anfört;

8. beträffande utskottets hemställan
under I

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(in), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep) och Löfgren (fp), vilka
ansett att utskottet under I bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:814 och 11:950 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande verkningarna
av finanspolitiska åtgärder i enlighet
med vad reservanterna anfört;

9. beträffande utskottets hemställan
under K

av herrar Stefanson (fp), Nils Theodor
Larsson (ep), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren
(fp), vilka ansett att utskottet under K
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 814 och II: 950 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning om inrättande av ett
ekonomisk-socialt råd i enlighet med
vad reservanterna anfört;

10. beträffande utskottets motivering
i övrigt

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(m), Regnéll (in), Börjesson i Glömminge
(ep) och Löfgren (fp), vilka ansett
att ovan intagna avsnitt i utskottets
yttrande bort utbytas mot ett stycke av
följande lydelse:

»En hög investeringstakt inom näringslivet
är enligt utskottets uppfattning
en avgörande förutsättning för en
snabb produktivitetstillväxt inom ekonomin
och för att näringslivets kon -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

kurrensförmåga på den internationella
marknaden skall kunna bibehållas. Den
svaga investeringsaktiviteten under senare
år är därför ett oroande inslag
i den ekonomiska utvecklingen. Enligt
den av motionärerna redovisade analysen
skulle den expansion av den offentliga
sektorn som inträffat under
dessa år i stor utsträckning ha skett
på bekostnad av de privata investeringarna.
Utskottet anser liksom motionärerna
att en sådan avvägning av resurstilldelningen
till dessa sektorer är ägnad
att inge betänkligheter med hänsyn
till de långsiktiga tillväxtmöjligheterna.
Även om många angelägna behov inom
den offentliga sektorn ställer krav på
ökade resurser, är det sålunda nödvändigt
att takten i utbyggnaden inte blir
så hög att utrymme inte kan skapas för
de produktiva investeringarna inom näringslivet.
Denna slutsats får enligt utskottets
mening särskild betydelse mot
bakgrund av motionärernas bedömning
att verkningsförmågan hos finanspolitiska
åtgärder syftande till att dämpa
den privata konsumtionen är starkt begränsad
i ett samhälle med en stor och
växande offentlig sektor.»

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Åkerlund och Bmndin (båda
m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1—10 av herr
Stefanson m. fl.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på alla
punkter.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Den ekonomiska politiken

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Löfgren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Löfgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Löfgren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Den ekonomiska politiken

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Löfgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D i
utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av herr Stefanson in. fl.

propositionen. Herr Löfgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 67 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. E i
utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Löfgren
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111 ja och
89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. F
i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Löfgren
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111 ja ocli
89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Löfgren begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. G i
utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den ekonomiska politiken

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 av herr Stefanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Löfgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Löfgren begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. II i
utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herr Stefanson in. fl.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Den ekonomiska politiken

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 58 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. I i
utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8 av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Löfgren
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113 ja och
88 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. K

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

Löfgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. K i
utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Löfgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 76 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets motivering i övrigt

Herr förste vice talmannen gav propostioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring däri, som föreslagits i reservationen
10; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets motivering i övrigt
i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Meddelande ang. dagens sammanträde -

läggningar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 10
av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Löfgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 86 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

§ 19

Meddelande ang. dagens sammanträde

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Dagens sammanträde kommer att
fortsättas — utan avbrott för middagspaus
— till dess hela föredragningslistan
är genomgången.

§ 20

Åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motioner om åtgärder
för undvikande av företagsnedläggningar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Enligt praxis i detta
hus anses det ju inte särskilt opportunt

— Åtgärder för undvikande av företagsned att

gå upp i talarstolen och kommentera
ett utlåtande som innebär bifall
„ till en motion som man har väckt. Trots
q detta dristar jag mig att ta kammarens
tid i anspråk några minuter.

I bankoutskottets utlåtande nr 20 ber
handlas två motionspar. De motioner
)_ i denna kammare som det gäller är nr
l> 427 av undertecknad och Rune Carlstein
samt nr 962 av herr Nilsson i
Kalmar m. fl. I dessa motionspar framv
förs krav på att samhällets arbetsmarkl"
nads- och näringspolitiska instrument
e skall byggas ut, så att samhället kan in8
gripa innan beslut fattas om nedlägg,
ningar och förflyttningar av företag.

I> För något mer än en vecka sedan
r fick vi genom pressen vetskap om nedläggningen
av YFA i Norrköping, och
;- detta är ännu ett exempel på att samhället,
och även de anställda som direkt
berörs, informeras först sedan företagsledningen
fattat det avgörande beslutet.

Det är med anledning av sådana företagsnedläggningar
på Västkusten som vi
f tagit upp dessa frågor i motionerna.

Vad vi motionärer föreslagit är — jag
t citerar ur utskottets utlåtande — »alt
företagen enligt lag skall bli skyldiga
att föra förhandlingar med arbetsmarknadsmyndigheterna,
kommunerna ocli
de anställdas organisationer innan dylika
beslut fattas. Någon form av samhällelig
förköps- eller expropriationsrätt
föreslås skola skapas till förebyggande
av att lönsamma företag läggs
ned på grund av ägarens vägran alt
överlåta företaget. Införandet av en industriell
vanhävdslag anses böra övervägas
liksom också en obligatorisk förvaltningsrevision
av samhällsrevisorer».

En hel del av förslagen i våra motioner
kommer väl att uppmärksammas i
samarbetsutredningen, och vi har också
föreslagit att våra synpunkter skulle
i vidarebefordras till utredningen för beI
aktande. Man räknar nu med att sam -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar

arbetsutredningen skall presentera sitt
betänkande redan i vår, och då är det
kanske inte lämpligt, vilket också bankoutskottet
skriver, att direkt kräva att
utredningen ovillkorligen skall pröva
dessa frågor. Jag delar bankoutskottets
uppfattning att man inte skall hindra
samarbetsutredningen i dess arbete.
Men de frågor vi har aktualiserat bör,
som också utskottet framhåller, hli föremål
för övervägande i samband med
att Kungl. Maj :t prövar de förslag som
utredningen kommer att framlägga.

Uppenbart är den nuvarande ordningen
helt orimlig, inte minst därför
att det är samhället och de enskilda
samhällsmedlemmar som »friställs»,
som får vidkännas de största kostnaderna
i samband med företagsnedläggningar.
Det är därför nödvändigt att samhället
får rätt till en betydande insyn i
företagen. Därigenom skulle företagsnedläggningar,
om de är oundvikliga,
kunna skötas på ett mj eket bättre sätt
för de anställda än vad fallet är för
närvarande. Man skulle också kunna
förhindra inte nödvändiga nedläggningar.

Herr talman! Jag vill vidare med stor
tillfredsställelse konstatera att ett enigt
bankoutskott ställt sig bakom de långtgående
kraven på samhällsinsyn och på
ökade möjligheter för samhället och för
de anställdas organisationer att medverka
i dessa viktiga beslut inom företagen.
Jag noterar det med speciellt
stor tillfredsställelse, eftersom vi i den
nyss avslutade ekonomiska debatten
från folkpartiets representant herr Gustafson
i Göteborg fick höra, att det inom
folkpartiet inte föreligger något
större intresse av att samhällets insynsmöjligheter
ökar. Jag är därför glad
att folkpartiets representanter i bankoutskottet
inte har haft denna uppfattning
vid behandlingen av förevarande
motionspar.

Jag ber till slut att få yrka bifall till
bankoutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 20.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
liergqvist och Sörenson samt fru Håvilc
(samtliga s).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vad jag sade i den föregående
debatten var att vi är motståndare
till tanken på statliga representanter
i de stora industriföretagens
styrelser, vilket jag tror att det
finns amedning att upprepa.

Vidare vill jag framhålla att bankoutskottet,
såvitt jag fattat dess utlåtande
rätt, inte ställer sig bakom varje
yrkande i motionerna utan menar att
förslagen bör övervägas.

Om herr Hugosson ger sig till tåls en
stund tills vi kommer till behandlingen
av bankoutskottets utlåtande nr 21 —-det som följer närmast efter detta —
får han en inblick i hur vi ser på samhällets
insyn särskilt i företagen.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag lovar herrar Gustafson
i Göteborg att jag skall lyssna med
stort intresse på den debatt som tydligen
följer under nästa utskottsutlåtande.

Jag noterar att ett enigt bankoutskott
har ställt sig bakom en utredning av
frågan om någon form av samhällelig
förköpsrätt och expropriationsrätt när
det gäller företag. Jag konstaterar också
att ett enigt bankoutskott anser det väsenligt
att de arbetsmarknads- och näringspolitiska
instrumenten byggs ut,
så att samhället får möjlighet att ingripa
innan nedläggningar eller förflyttningar
av företag beslutas. Jag anser
att man med stor tillfredsställelse
kan notera att ett enigt bankoutskott
vill vara med om att se över dessa
ting.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

sjuksköterska av blodprovstagning vid rattfylleri

överförande från läkare till

§ 21

ökad insyn i enskilda och statliga
företag

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av motioner om ökad
insyn i enskilda och statliga företag.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! De förslag som framställs
i motionen 11:960 av fru Nettelbrandt
och herr Mundebo tillmäter
vi mycket stor vikt inom folkpartiet.
De gäller huvudsakligen tre områden.

För det första anser vi att den redovisning
som ges från företagen har varit
alltför bristfällig och kräver att de större
företagen skall ge delårsrapporter,
så att man kan få en inblick i verksamheten.
Vi kräver att koncernernas redovisningsplikt
skall utökas. Vi vill vidare
att aktieregistren skall vara utformade
så att de ger en överskådlig information
om ägarstrukturen, vilket de
inte gör för närvarande. Där har vi alltså
begärt en större öppenhet i redovisningen
från företagens sida. Utskottet
säger att detta är förmål för utredning,
men jag är inte helt övertygad om att
den utredningen kommer fram till sådana
resultat att våra anspråk tillfredsställs.
Vi får i så fall anledning att återkomma.

För det andra är redovisningen från
statliga företag klart otillfredsställande;
det tror jag att många kan hålla med
om. Det har förekommit att statliga företag
lagts ned och att både personalen
och de kommunala myndigheterna fått
reda på nedläggningen först sedan beslutet
varit ett faktum. Det tycker vi
inte är tillfredsställande.

Fn lösning kan möjligen vara alt sätta
in kommunala representanter i företagens
styrelser. Vi tror dock för vår
del att det är eu ganska tungarbetad
och byråkratisk väg. Därför har vi före -

slagit tillskapande av samrådsorgan
mellan kommunen å ena sidan och företaget
å andra sidan. Det skulle föreligga
rapportskyldighet i sådana fall då företaget
planerar att göra ändringar i sin
produktion eller fattar andra beslut av
betydelse för kommunen. Vi anser att
detta är nödvändigt och riktigt.

Även på detta område hänvisar utskottet
till pågående utredningar. Våra
representanter i utskottet har avgivit
blanka reservationer, och jag vill understryka
att om dessa utredningar inte
framlägger resultat som tillfredsställer
våra motionskrav, så återkommer vi
med ytterligare yrkanden.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

överförande från läkare till sjuksköterska
av blodprovstagning vid rattfylleri Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om överförande från läkare till sjuksköterska
av blodprovstagning vid rattfylleri.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
är mycket kortfattat, och jag
skall också fatta mig kort.

Första lagutskottets utlåtande nr 19
behandlar ett motionspar, i vilket vi
motionärer hemställer om utredning inom
socialstyrelsen av möjligheterna att
i största möjliga omfattning frigöra läkarpersonal
från arbete med provtagning
för påvisande av alkoholpåverkan.
Vi tycker att denna uppgift med fördel
skulle kunna överföras på legitimerade
sjuksköterskor.

Anledningen till vår motion är att

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Ändrade regler för arbetsgivares redovisningsskyldighet enligt införsellagen

polismyndigheterna vid olika tillfällen
påpekat de svårigheter och problem,
som uppkommer i samband med blodprovstagning
på personer som misstänks
för trafikonykterhet. Det är svårt
att få fram såväl sjukhusläkare som andra
tjänsteläkare för att medverka vid en
sådan undersökning när polisen så kräver.
Svårigheter föreligger även för vissa
tjänstgörande läkare att ta blodprov.
Rikspolisstyrelsen har i skrivelse till
socialstyrelsen redovisat svårigheterna
vid blodprovstagning och exemplifierat
desamma.

I den debatt som vi tidigare hade i
samband med 7-kronorsreformens genomförande
framgick att det råder stor
brist på läkare, och denna brist har varit
rådande under en följd av år. Uppgiften
att ta blodprov borde därför kunna
läggas på sådana sjuksköterskor som
har erforderlig utbildning och som i
sitt dagliga rutinarbete ofta tar blodprov.
År 1963 framlade 1957 års trafiknykterhetskommitté
ett förslag om
straffansvaret vid rattonykterhet, och
det är ganska anmärkningsvärt att
många av de remissinstanser som då
fick yttra sig över de kliniska provens
värde sade att blodprovsundersökningen
skulle kunna handhas av polisman
med viss utbildning i sjukvård. I de
fall som uppmärksammades sistlidna
sommar hade läkarna under semestertid
naturligtvis en mycket stark arbetsbelastning
när poliserna kom till sjukhus
och fick vänta med de misstänkt trafikonyktra.
Man kunde inte få fram någon
läkare, men det fanns sjuksköterskor
som mycket väl hade kunnat ta dessa
prov; det gäller ju att ta prov i sex
kapillärer, vilket en sjuksköterska dagligen
sysslar med.

Nu är som bekant just blodprovet avgörande
när det gäller bedömningen av
rattonykterhet. Utskottet säger att den
trafiknykterhetskommitté som tillsattes
år 1966 skall ytterligare utreda frågan.
Det finns skäl att då ta upp de problem
som sammanhänger med svårigheterna

att skaffa läkare, kanske framför allt
i glesbygden där man har tillgång till
distriktssköterskor som kan klara av
detta, så att man slipper åka runt i
taxibil och leta efter läkare.

Jag har inget yrkande men vill ha
detta fogat till protokollet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Ändrade regler för arbetsgivares redovisningsskyldighet
enligt införsellagen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motion om
ändrade regler för arbetsgivares redovisningsskyldighet
enligt införsellagen.

I motionen 11:28 av herr Sjöholm
hemställdes att riksdagen måtte besluta
att för sin del antaga i motionen framlagt
förslag till ändrad lydelse av 22 §
införsellagen, innebärande att paragrafens
tillämpningsområde skulle vidgas
till att gälla också skatter, allmänna avgifter,
böter och viten.

Utskottet hemställde,

att motionen 11:28 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Schött (m), Sörenson
(fp), Börjesson i Falköping (ep),
Sjöholm (fp), Oskarson (m) och Polstam
(ep), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 28 ge till känna vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Detta är ett till sitt omfång
relativt litet ärende men det är
principiellt intressant. Det gäller näm -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

Ändrade regler för arbetsgivares redovisningsskyldighet enligt införsellagen

ligen försök att hindra skatteflykt i det
sista ledet av skatteprocessen, på det
exekutiva stadiet.

Bara några ord om bakgrunden. Ett
instrument som exekutionsväsendet förfogar
över är införsel. Man har rätt
att lägga beslag på en viss del av lönen.
Nu händer det att en arbetsgivare
för att skydda den anställde kan uppge
att vederbörande inte har någon avlöning
alls. Det förekommer ibland. För
att täppa till denna lucka har man infört
en lagbestämmelse om att utmätningsmannen
har rätt att ändå ålägga
arbetsgivaren att innehålla ett visst belopp.
Det gäller emellertid endast införsel
för underhållsbidrag och sålunda
inte när man vill få ut medel till det
allmänna.

Jag och övriga reservanter anser att
detta är en ganska egendomlig uppdelning.
Det måste anses vara lika angeläget
att komma åt missbruket när det
gäller allmänna medel som när det gäller
andra medel.

Det intressanta är att de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet, som
så gärna talar om nödvändigheten av
att komma åt skattefusk och skatteflykt,
inte har velat gå med på denna lilla
ändring, som —- jag upprepar det —
har till enda syfte att komma åt en form
av skatteflykt. Jag vill beteckna det som
mycket anmärkningsvärt att man motsätter
sig en lagändring i den riktningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det är ju riktigt att en
ny införsellag infördes den 1 juli 1969
och att det på försök infördes en bestämmelse
som innebar möjlighet att,
som herr Sjöholm här har talat om,
komma till rätta med vissa illojala förfaranden,
t. ex. att en arbetsgivare försöker
skydda en anställd och hindra

att införsel äger rum. Det kan också
vara så att den ena maken driver en
rörelse i vilken den andra maken är anställd
och att man redovisar att någon
lön över huvud taget inte uppbärs. Det
har då anförtrotts åt utmätningsmannen
att göra en bedömning av vad som i
själva verket ligger bakom skentransaktionen
och att bestämma om ett belopp
skall tas ut, trots att de berörda gör
gällande att det över huvud taget inte
utgår någon lön.

Det gäller här ett mycket delikat
uppdrag som har anförtrotts utmätningsmännen.
När lagförslaget framlades,
sade departementschefen att man
på försök skulle ge utmätningsmännen
detta förtroende för att se hur de skulle
förvalta sitt uppdrag. Eftersom denna
lag har gällt under mycket kort tid och
det av naturliga skäl förekommer ganska
få sådana här skentransaktioner, föreligger
nu inga sådana erfarenheter att
man bestämt skall kunna säga att detta
varit ett lyckat arrangemang och att
det bör utsträckas även till nya områden.

När den här avvägningen ägde rum,
ansågs det mer angeläget att tillämpa
den nya bestämmelsen beträffande de
civilrättsliga underhållsbidragen än beträffande
de i och för sig angelägna
krav som samhället kunde ha på skatter,
allmänna avgifter, böter och viten.
Det är möjligt att erfarenheterna efter
hand kommer att visa att denna i och
för sig diskutabla lagbestämmelse bör
utvidgas till att avse även nya områden,
men utskottsmajoriteten gör bestämt
gällande att det ännu inte föreligger
några erfarenheter som motiverar en
ändring. Jag tror att det blir anledning
att återkomma framdeles i denna fråga
när det finns något material att redovisa
och det verkligen kan konstateras
huruvida tillämpningen av lagbestämmelsen
lett till övergrepp eller misstag
av utmätningsmännen.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

4*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 10

100 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1970

Undantag för ambulerande skrivbyrå från förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte -

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det var väl mest den
obotfärdiges förhinder som herr Martinsson
anförde här. Detta innebär
emellertid otvivelaktigt att man på socialdemokratiskt
håll anser det mindre
angeläget att komma åt en form av
skatteflykt än övriga utskottsledamöter
gör. Jag betecknar det fortfarande som
ytterst anmärkningsvärt.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Skillnaden är närmast
den att vi på socialdemokratiskt håll
inte vill visa utmätningsmännen ett
obegränsat förtroende förrän vi har
fått erfarenheter av deras arbete.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är svårt att begripa
varför utmätningsmännen skulle visa
sig vara så kloka när de träffar av^
göranden om enskilda medel men så
äventyrliga i sitt handhavande av allmänna
medel.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sjöholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjöholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 82 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 24

Undantag för ambulerande skrivbyrå
från förbudet mot arbetsförmedling i
förvärvssyfte

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om undantag för ambulerande skrivbyrå
från förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:510 av herr Åkerlund m. fl. samt
II: 996 av herr Björkman m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade bl. a. hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om sådan ändring i lagen om arbetsförmedling
att de ambulerande
skrivbyråerna undantoges från det generella
förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte.

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 510 och II: 996 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Hubinette och fröken Wetterström (båda
m), som ansett, att utskottet bort
hemställa,

101

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15

Undantag för ambulerande skrivbyrå från förbudet mot arbetsförmedling i förvärvs -

syfte

A. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:510 och 11:996 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om tillåtande av
skrivbyråernas ambulerande verksamhet;
samt

B. att motionerna, i den mån de icke
behandlats under A, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Frågan om de ambulerande
skrivbyråernas verksamhet har
behandlats av riksdagen vid tre tillfällen
tidigare, nämligen 1962, 1963 och 1965.
Med ambulerande skrivbyråverksamhet
menas ju att en skrivbyrå mot ersättning
ställer personal till en kunds förfogande
för att utföra arbete hos denne. Det är
kunden som bestämmer omfattningen av
arbetet och själv utövar arbetsledningen.

Arbetsförmedling i vinstsyfte är enligt
arbetsförmedlingslagen förbjuden, och
åtal har på denna grund väckts mot
skrivbyråer för olaga arbetsförmedling.
Högsta domstolen fastslog i tre domar

1962 att byråernas verksamhet var att
anse som arbetsförmedling i förvärvssyfte
och alltså förbjuden.

Årets motioner går liksom tidigare
års ut på att få till stånd en ändring
av bestämmelserna, så att skrivbyråerna
skulle kunna fortsätta utan att hotet
om straff hänger över deras huvuden.

1963 hemställde riksdagen om en utredning
av frågan, och samma år erhöll
1960 års arbetsmarknadsutredning genom
tilläggsdirektiv uppdraget att överse
lagen om arbetsförmedling. Uppdraget
överlämnades sedermera år 1965
till särskilda sakkunniga, och dessa
lämnade sitt betänkande i oktober 1966.
Majoriteten bland de sakkunniga framhöll
att skrivbyråer som bedriver en
ambulerande verksamhet »fyller en vär -

defull funktion genom att på ett effektivt
sätt förmedla personal för korttidsoch
vikariatstjänstgöring inom kontorsbranschen».

Det framhölls att även om den offentliga
arbetsförmedlingen bedriver en
motsvarande verksamhet, har den ambulerande
skrivbyråverksamheten vissa
fördelar både för arbetsgivare och arbetstagare
jämfört med den offentliga
arbetsförmedlingen. Genom att personalen
är anställd hos byrån kan den lämna
en service som den offentliga arbetsförmedlingen
inte kan erbjuda. Utredningen
ansåg också att det fanns starka
skäl för att den ambulerande skrivbyråverksamheten
skulle undantas från det
generella förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte. Utredningen föreslog
att lagen skulle ändras så att AMS
i viss utsträckning skulle kunna tillåta
denna verksamhet.

Fn minoritet inom utredningen reserverade
sig mot majoritetens förslag —
TCO:s och LO:s representanter ville
inte få någon annan ändring till stånd
än en eventuell skärpning av straffet för
olaga arbetsförmedling. Vid remissbehandlingen
tillstyrktes majoritetens förslag
av flertalet remissinstanser, däribland
statskontoret som ansåg att berättigade
behov av ambulerande skrivbyråverksamhet
fanns och att de också
borde tillgodoses.

Förslaget avstyrktes av LO, TCO och
en majoritet i AMS. Utredningsförslaget
ledde inte till någon proposition. I stället
tillsatte Kungl. Maj :t i november förra
året en ny utredning. Enligt direktiven
för denna utredning går man nu
klart emot det tidigare utredningsförslaget.
I stället skall den nytillsatta utredningen
undersöka vad som kan göras
för att på ett effektivt sätt hindra
olaga arbetsförmedling genom att en
skärpning av straffen för denna kategori
prövas.

Man bör nog, herr talman, observera
att utredningen även avser den s. k. ut -

102 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1970

Undantag för ambulerande skrivbyrå från förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte -

hyrningsverksamhet som bedrivs av
företag som inte ägnar sig åt någon
egentlig industriverksamhet. Detta förekommer
framför allt inom varvsindustrin.
Varvsarbetare anställs av uthyrningsfirmor
och hyrs ut till varven. Arbetarna
är heltidsanställda och får utöver
sin lön traktamenten, då uthyrningsfirman,
hos vilken de anställs,
etablerat sig på annan ort än vederbörande
varv. Ett sådant kringgående
av lagen är givetvis högst anmärkningsvärt.

Men skrivbyråernas verksamhet är ju
av en helt annan karaktär. Det är obestridligt
att de ambulerande skrivbyråerna
är till stor nytta, och det framgår
väl bäst av att ett stort antal arbetssökande
liksom ett stort antal kunder
under årens lopp anlitat och fortfarande
anlitar dessa byråer, alltså även efter
högsta domstolens fällande domar. När
man bland skrivbyråernas kunder har
kunnat återfinna kungl. justitiedepartementet,
ecklesiastikdepartementet, civildepartementet
och — tidigare — åklagarmyndigheten
i Stockholm, kanske
det säger en del om att man på högsta
ort ansett den service som de ambulerande
skrivbyråerna erbjuder överlägsen
den service som arbetsförmedlingarna
i detta avseende kan tillhandahålla.
Trots vetskapen om rörelsens
olaglighet har man alltså på högsta nivå
medverkat till lagöverträdelser för att
under svårbemästrade arbetstoppar
snabbt få kvalificerad personal till sitt
förfogande genom skrivbyråernas förmedling.

Det kan, herr talman, inte vara rimligt
att samhället, som är i stort behov
av tjänster av det slag som de ambulerande
skrivbyråerna tillhandahåller och
som arbetsförmedlingarna visat sig inte
kunna fullgöra på ett smidigt och tillfredsställande
sätt, kriminaliserar enskild
företagsamhet av det slag som
dessa skrivbyråer bedriver. I dagens
läge, då regeringens ambition i hög

grad går ut på att få ut kvinnorna på
arbetsmarknaden — det ger väl bl. a.
skattepaketet belägg för -— vidtar samma
regering åtgärder som motverkar
detta syfte. Det finns oändligt många
kvinnor som är bundna vid hemmen
under barnens uppväxttid, sådana som
kan och önskar få tillfälliga eller deltidsanpassade
arbeten och som genom
de ambulerande skrivbyråerna bereds
sådana arbetstillfällen. Vi reservanter
anser inte att man av dogmatiska skäl
bör förbjuda den verksamhet som dessa
byråer bedriver utan att man i stället
bör överväga om inte verksamheten kan
legaliseras. Sådana överväganden bör
innefatta såväl en generell tillåtelse som
möjligheten att verksamheten får bedrivas
efter individuella tillstånd. I enlighet
härmed anser vi att den i fjol tillsatta
utredningen bör få sina direktiv
justerade och att utredningen bör åläggas
att med förtur lägga fram förslag i
frågan. Vi hemställer alltså, herr talman,
att riksdagen med anledning av
motionerna som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad vi framfört i reservationen.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservationen vid andra lagutskottets
utlåtande nr 19.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås och Ringaby (båda
in).

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! I jämförelse med de
stora ekonomiska frågor som diskuterats
i flera timmar här i dag kan detta
ärende te sig oväsentligt, men för dem
som är direkt berörda, nämligen skrivbyråerna
och alla de kvinnor som söker
anställning genom skrivbyråerna,
är det en i hög grad väsentlig fråga. När
nu kammaren har befriats från kvällsplenum
får den försöka uthärda en liten
stund till medan vi utvecklar motiveringen
för den motion vi har väckt.

103

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15

Undantag för ambulerande skrivbyrå från förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte -

Andra lagutskottets utlåtande kan näppeligen
framkalla några glädjeyttringar
hos oss motionärer. Det är tvärtom med
olust jag läser detta utlåtande. Nog tyckte
vi motionärer att skälen för att undanta
de s. k. ambulerande skrivbyråerna
från förbudet enligt lagen om arbetsförmedling
var så väl underbyggda
att de åtminstone hade bort göra något
intryck på utskottsmajoriteten. Så är tyvärr
inte fallet. Redogörelsen för händelseutvecklingen
har inte haft minsta
positiva effekt. Enligt majoritetens mening
är det här fråga om en princip
som skall drivas igenom, även om erfarenheterna
av skrivbyråernas verksamhet
är aldrig så goda.

Egentligen, herr talman, är det inte
jag som skall stå här i talarstolen och
försvara skrivbyråernas nyttiga och angelägna
serviceverksamhet, utan det är
exempelvis chefen för försvarsdepartementet
herr Andersson, några landshövdingar,
generalpostdirektören, chefen
för SJ, tre andra generaldirektörer, arméstabschefen,
chefen för den statliga
investeringsbanken och en lång rad
andra framträdande toppmän i statlig
förvaltning, statliga bolagschefer, chefer
för kommunala förvaltningar, företag
och sjukhus plus en talesman för
Eandsorganisationen, som borde stå
upp och försvara dessa skrivbyråer. De
har nämligen alla anlitat dessa »brottsliga»
skrivbyråer för att få angeläget
skrivarbete utfört snabbt, bekvämt och
effektivt. Alla dessa torde kunna bekräfta
att de inte skulle ha klarat av
uppgifterna utan skrivbyråernas bistånd.
Likväl heter det i direktiven till
den nya utredning som tillsattes i november
förra året, att det inte är lika
övertygande visat som i fråga om bl. a.
musiker och arlister att behovet av särskild
service är speciellt framträdande
i fråga om kontorspersonal för tillfälliga
anstädningar. De erfarenheter jag
tidigare redovisat och som jag tror att
alla dessa verkschefer och försvarsmi5*—Andra
kammarens protokoll 1970. i

nistern skulle kunna vidimera talar ett
tillräckligt tydligt språk. De ger vid
handen att skrivbyråerna motsvarar ett
angeläget behov både genom den service
de ger till kunderna och för de
många kvinnor som vill ha ett tillfälligt
vikariat eller deltidsarbete.

Självfallet kan jag inte redogöra för
hela förhistorien till detta ärende, ty
det skulle föra för långt. Den finns återgiven
i motionen. Men det finns ett par
omständigheter som jag skulle vilja erinra
om. År 1963 sade andra lagutskottet
i anledning av de motioner som då
väcktes att om det skulle visa sig att
den offentliga arbetsförmedlingen även
efter en effektivisering inte kan tillfredsställa
behovet av förevarande serviceverksamhet
torde åtgärder böra
övervägas, syftande till att öppna möjligheter
för ett tillgodoseende av detta
behov.

Man kan knappast tolka detta på annat
sätt än som en mycket positiv inställning
till dessa skrivbyråer. Men
andra lagutskottet synes inte längre vara
av denna uppfattning. I år är utlåtandet
klart negativt, trots de många
årens goda erfarenheter av att skrivbyråerna
fyller en angelägen uppgift.

Och hur är det med de internationella
förhållandena? Skulle andra lagutskottet
1 alla fall inte kunna fästa någon
vikt vid den omständigheten att
kontorsservice av den art som det här
är fråga om är legal i tio länder i Europa,
bland dem övriga skandinaviska
länder? Om jag inte missminner mig
har man ganska nyligen i Danmark eller
i Norge företagit en ändring i lagstiftningen
just för att möjliggöra för dessa
ambulerande skrivbyråer att fortsätta
sin verksamhet. Frankrike har i likhet
med oss ratificerat ILO-konventionen,
och där har man funnit att vad som
kallas »travail temporaire» är förenligt
med konventionen. Nog är det väl egendomligt
att vi, som på så många områden
försöker samordna vår lagstiftning

vV 1.r>

104 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1970

Undantag för ambulerande skrivbyrå från förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte -

med de andra nordiska ländernas, plötsligt
helt skall avvika just på detta område
där de andra nordiska länderna tagit
ett steg framåt. På alla områden
utom detta skall vi försöka integrera
och skapa likartade förhållanden.

Som fröken Wetterström redan har
nämnt fick arbetsmarkandsutredningen,
där jag var ledamot, på sin tid denna
fråga på sin lott. Det var i slutskedet
av utredningens mångåriga arbete.
Vi ville inte att utredningsresultatet,
som vi då nästan var i färd med att presentera,
skulle försenas. Vi bad därför
att »denna kalk» skulle gå ifrån oss. Den
gick då vidare till en särskild utredning
1905 inom inrikesdepartementet. Det
var förnuftiga karlar som satt i denna
utredning; majoriteten, fem mot två,
ställde sig positiv och föreslog en lagändring
för att möjliggöra dessa skrivbyråers
verksamhet.

Fröken Wetterström har redan genom
citat återgivit något av vad denna utredning
inom inrikesdepartementet
drog för slutsatser och hur den värderade
dessa skrivbyråer. Jag skall därför
avstå från att upprepa detta. Det hände
emellertid ingenting; utredningen lades
på hyllan trots att en lagändring tillstyrktes
av flertalet remissinstanser.
Just de som hade erfarenhet av skrivbyråernas
service tyckte att lagen borde
ändras så att verksamheten fick fortsätta
utan att man hade delta ständiga
hot om straff hängande över sitt huvud.

Åren rullade vidare och ingenting
hände. Jag tror att det väcktes ett och
annat åtal — ett för övrigt med frikännande
dom i rådhusrätten i Stockholm
trots högsta domstolens utslag 1962.

Så kom den nya utredningen i november
förra året som fröken Wetterström
åberopade. Det är hårda direktiv, mycket
hårda! Avsikten synes vara att definitivt
strypa skrivbyråernas verksamhet.
Förutsättningen för utredningen är
nämhgen enligt dess direktiv att »förmedling
i förvärvssyfte inte skall till -

låtas». För klarhetens skull kan jag tiillägga
att dessa direktiv även gäller den
s. k. uthyrningsverksamheten inom företrädesvis
varvsindustrin, men vår motion
gäller enbart skrivbyråerna och
icke denna uthyrningsverksamhet. Enligt
direktiven bör man pröva om inte
straffet, som nu är dagsböter, bör skärpas
så, att domstolarna kan vid vite förbjuda
dem att försätta sin verksamhet.

I motionen har vi också föreslagit att
de som berörs av denna utredning —
det är skrivbyråerna och de arbetssökande
kvinnorna — skulle bli representerade
i utredningen. Nu säger andra
lagutskottet om detta, att företrädare
för olika arbetstagarorganisationer ingår
i utredningen. Detta vill jag ingalunda
bestrida. Där sitter representanter
för olika arbetstagarorganisationer,
men infe en enda kvinna — jag höll på
att säga: som vanligt. I denna utredning,
sitter alltså inte en enda kvinna, trots
att det är dem utredningen särskilt berör.
Det rör de kvinnor som driver
skrivbyråerna och i än högre grad de
kvinnor som söker tillfälligt arbete ge
nom skrivbyråerna. Förra året rörde
det sig om cirka 1 800 personer, förmedlade
enbart genom 13 av de cirka 85
existerande företagen.

I direktiven diskuteras även möjligheten
att bestraffa inte bara, som hittills,
skrivbyråerna utan även arbetsgivare
som utnyttjar förmedlingen. Ja,
om dessa inrikesministerns intentioner
i direktiven förverkligas, då har verkligen
försvarsministern, arméstabschefen
— den blivande ÖB — de här landshövdingarna,
generaldirektörerna och
hundratals andra toppämbetsmän anledning
att skärpa sig! En vacker dag,
höll jag på att säga, men det kan det ju
inte vara, det måste i stället bli en ganska
mörk dag, kan dessa nämligen ha ett
åtal på halsen för att de anlitat de
»brottslingar» som skrivbyråerna anses
vara och som inget annat ont har gjort
än att de har förmedlat en angelägen

105

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15

Undantag för ambulerande skrivbyrå från förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte -

service på kontorsområdet.

Tycker verkligen utskottsmajoriteten,
och tycker verkligen riksdagsmajoriteten,
att det är rimligt och vettigt att driva
denna princip så in absurdum? Det
tycker inte jag, herr talman. Jag yrkar
bifall till reservationen av herr Hiibinette
och fröken Wetterström.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Herr Björkman har en
lång stund haft stor glädje av att tala
om hur departement och andra inrättningar
använder sig av vad han kallar
illegal arbetskraft. Jag får kanske något
dämpa hans glädje genom att upplysa
om att den arbetskraft som har använts
i departementen i fråga är legal. De
kontorsanställda har en organisation
som förmedlar arbetskraft. Dessutom
har departementen i stor utsträckning
använt sig av denna arbetskraft genom
att man skickat ut arbeten för renskrivning.
Det ligger alltså inte så till som
herr Björkman har gjort gällande.

År 1948 beslöt riksdagen att de skulle
finnas en statlig offentlig arbetsförmedling,
vilket i princip innebär att all
service till arbetssökande och arbetsgivare
skall vara kostnadsfri. Kostnaderna
betalar vi alla genom våra skatter.
Denna service har mer och mer utökats
och förbättrats. För dem som söker
arbetsförmedlingens tjänster i en
eller annan forin har det blivit så naturligt
att få .service utan att betala för
den att man säkerligen i de flesta fall
inte ens reflekterar över de förmåner
man har vid sidan av det särskilda arbetsmarknadsbidrag
som ingår i vad vi
i dagligt tal kallar för arbetsmarknadspolitiska
medel. Det ligger således inget
vinstsyfte i att samhället sköter om fördelningen
av arbetskraft och arbetstillfällen;
det är huvudprincipen som vi
i dag har att diskutera. Alla skall ha
riitt att få denna service, och den skall
inte ges i vinstsyfte. Vissa organisationer
har dock efter särskilt tillstånd möj -

lighet att bedriva sådan arbetsförmed-.
ling, under förutsättning att de endast
tar ersättning för vad man kan kalla
driftkostnader. Det är alltså bara kostnaderna
för själva förmedlingsverksamheten
som får täckas av avgifter. Det
finns några sådana förmedlingar, som
är fullt legala. Bland annat inom musik-
och teaterområdet, där man har
speciella förhållanden, har vissa organisationer
rätt att driva arbetsförmedling.

De skrivbyråer det nu är fråga om,
d. v. s. firmor som anställer kvinnor och
i sin tur hyr ut dem till företag av olika
slag, bedriver en illegal arbetsförmedling.
Den föregående talaren har
ju själv verifierat detta. TCO, LO och
majoriteten av AMS:s styrelse har tidigare
avslagit de propåer som framställts
om avsteg från principen om att
förmedlingsverksamhet inte får bedrivas
i vinstgivande syfte. I direktiven
till den utredning som bl. a. fröken Wetterström
talade om och som tillsattes
i november förra året har särskilt påtalats
just detta att tendenserna pekar
mot att man på fler och fler områden
försöker sig på privata arbetsförmedlingar
i vinstsyfte. Av den anledningen
har i utredningens direktiv angivits att
man bör försöka stävja en utökning av
den olaga uthyrningsverksamheten. Man
har fått i uppdrag att’ föreslå effektivare
sanktioner för att man skall kunna
förhindra en vidareutveckling av en sådan
verksamhet som just dessa skrivbyråer
bedriver, inte minst med hänsyn
till de risker som den arbetskraft
ikläder sig som anlitar förmedlingsverksamhet
av detta slag. Denna arbetskraft
kan inte tillgodogöra sig de sociala
bidrag, t. ex. flyttningsbidrag,
startbidrag eller andra bidrag som utgår
till dem som söker anställning genom
den offentliga arbetsförmedlingen.
Det har i Göteborg helt nyligen förekommit
fall som visar detta. Det gällde
en varvsarbetare som omkom under ar -

106 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1970

Undantag för ambulerande skrivbyrå från förbudet mot arbetsförmedling i förvärvs
syfte

betet, men som på grund av att han
hade fått anställningen såsom uthyrd
arbetskraft inte hade det efterlevandeskydd
som tillförsäkrats de arbetare
som är anställda av en arbetsgivare genom
arbetsförmedlingens medverkan.

Vad beträffar skrivbyråerna har, såsom
fröken Wetterström redan talat om,
högsta domstolen en gång fastslagit att
deras förmedlingsverksamhet bedrivs i
förvärvssyfte och således bör vara förbjuden.
Trots detta fortsätter motionärerna
att begära att man skall göra undantag
för dessa skrivbyråer. De säger
att det är så betydelsefullt för hemmafruarna
att på detta sätt kunna få deltidsarbete;
inte minst herr Björkman
framhöll detta. Det är alldeles riktigt
att många hemmafruar vill ha deltidsarbete.
Men möjligheterna till halvtidsarbete
och över huvud taget till deltidsarbete
har mer och mer vidgats också
när det gäller den offentliga arbetsförmedlingen.
Jag har i dag talat med
arbetsförmedlingen hemma i Karlstad.
Där verifierade man att arbetsgivarna
i mycket större utsträckning än tidigare
efterfrågar arbetskraft för halvtidsanställning;
kvinnliga sökande vill
nämligen gärna ha halvtids- eller deltidsarbete.
Det hela fungerar ochså mycket
bra. De kvinnor som arbetar hemma
men som vill ut på arbetsmarknaden
har kanske för länge sedan utbildat sig
på området i fråga eller har i många
fall inte någon utbildning alls. De kommer
till arbetsförmedlingen och omskolas
eller uppskolas sedan i stor utsträckning
av arbetsmarknadsverket. I mitt
eget län utbildas årligen på kontorskurser
omkring 50 kvinnor som sedan
förmedlas arbete direkt genom kurscentralerna.
Efter avslutandet för någon
vecka sedan av den senaste kursen
med 30 deltagare har alla utom en fått
anställning genom kurscentralen.

Det är alldeles riktigt att de kvinnor
som reservanterna så varmt ömmar för
önskar halvtids- och deltidsarbete, men

de kan få sådant genom arbetsförmedlingen,
och den utbildning som krävs
för arbetet erhålles genom arbetsmarknadsverkets
förmedling. Det är egentligen
inte här fråga om vad som är effektivt
eller inte, utan det gäller, som
jag tidigare framhöll, själva huvudprincipen:
Har vi en offentlig, avgiftsfri
arbetsförmedling för medborgarnas behov
och service, bör den omfatta alla
yrkesområden, och alla bör ha samma
rätt att få servicen kostnadsfritt.

Herr Björkman ondgjorde sig över att
utskottet nu har skrivit så negativt jämfört
med vad som var fallet 1963. På
det vill jag svara att det inte är så underligt,
tv 1963 var det ingen utredning
som arbetade med dessa frågor. Nu däremot
finns det en utredning, i vars direktiv
det står bl. a.: »Utredningen skall
alltså utgå från förutsättningen att förmedling
i förvärvssyfte inte skall tilllåtas
och att förmedling mot självkostnadsersättning
inte får anförtros enskild
person.» Under sådana förhållanden
har utskottet saknat anledning att
syssla med t. ex. frågan vem som använder
sig av skrivbyråernas arbetskraft,
och inte heller har utskottet haft
anledning begära någon ändring i rådande
förhållanden. Det finns ju en utredning
som har fått direktiv att göra
detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Sandell sade att
efter tillkomsten av den statliga, offentliga
arbetsförmedlingen, som ju inrättades
1948, så är det naturligt att allmänheten
får sitt behov av service på området
fyllt genom den. Men då vill jag
fråffa fröken Sandell: Varför söker sig
arbetsgivarna, från Kungl. Maj:ts kansli
och nedåt, utanför arbetsförmedlingen
för att erhålla den service man behöver
i vissa lägen, t. ex. vid toppbelastningar

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15 107

från förbudet mot arbetsförmedling i förvärvs -

Undantag för ambulerande skrivbyrå

syfte

i arbetet, då man måste ha kunnigt folk
som på nolltid kan sättas in och fullgöra
arbetsuppgifterna?

Det måste väl vara så — och detta
innebär i och för sig inte något klander
— att arbetsförmedlingarna, kanske
till följd av bristande resurser, inte kunnat
bygga ut sina arbetsformer tillräckligt
mycket för att tillgodose allmänhetens
behov av service på det område
vi talar om. Måhända kan detta genomföras
på längre sikt, men jag tycker för
egen del att alla skäl talar för att åtminstone
ännu så länge tillåta de ambulerande
skrivbyråerna att fortsätta sin
verksamhet och att betrakta den vara
fullt laglig.

Fröken Sandell säger, vilket är ganska
märkligt, att det inte är fråga om vad
som fungerar effektivt eller inte, utan
att det är fråga om principer. Man skall
alltså till varje pris driva igenom en
princip fastän man vet att verkningarna
av denna i verkligheten inte blir tillfredsställande.

Utskottets talesman framhåller vidare
att det finns risk för att de som nu tar
anställning hos ambulerande skrivbyråer
inte får några sociala förmåner.
Jag begriper inte detta argument; den
anställande skrivbyrån betalar ju avgifter
för de sociala förmånerna. I alla
andra fall än sådana där arbetstiden
inte är tillräcklig för att kvalificera för
sociala förmåner måste de anställda såvitt
jag förstår erhålla sociala förmåner,
oavsett om uppdraget anvisats genom
arbetsförmedlingen eller genom en anbulerande
skrivbyrå.

Slutligen måste jag säga till fröken
Sandell att allmänheten och de anställda
på skrivbyråerna säkerligen inte
uppfattar den aktuella verksamheten
som arbetsförmedling. Var skall för resten
gränsen dras? Man kan t. ex. jämföra
en ambulerande skrivbyrås verksamhet
med den som bedrivs av t. ex. ett
städbolag, som tillhandahåller personal
för städningsuppgifter, vilka utförs i

hemmet eller på annan plats och vilkas
omfattning bestäms av arbetsgivaren.
Var skall man dra gränsen mellan dessa
fall?

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det finns anledning att
ställa en fråga i anledning av fröken
Sandells anförande. Vad kan det bero
på att alla de här myndigheterna har
anlitat privata skrivbyråer trots att man
visste att högsta domstolen år 1962 hade
dömt dessa byråer för olaglig verksamhet?
Vad kan det bero på att man ändå
vänt sig till dem och icke till den offentliga
arbetsförmedlingen? Man kan
kanske instämma i den princip som
fröken Sandell talade om, men om den
inte fungerar i verkligheten och man
behöver ha ett arbete utfört vid toppbelastning
så utnyttjar man de möjligheter
som finns, nämligen de enskilda
skrivbyråerna, som ger en alldeles utmärkt
service.

Förmedlingen skall, sade fröken Sandell,
vara kostnadsfri. Vi skall inte låta
lura oss av uttrycket kostnadsfri. Det
betyder inte att förmedlingen inte kostar
något. Även den offentliga arbetsförmedlingen
kostar pengar, fröken
Sandell, och den är alltså inte heller
kostnadsfri. Och fröken Sandell tror väl
inte att de här byråerna som har godkänts
av AMS har en avgiftsfri förmedling.
Inte alls. Det står mycket tydligt
i arbetsmarknadsstyrelsens beslut att
man får ta ut 18 procent och att utöver
de angivna förmedlingsavgifterna någon
ersiittning, avsedd att utgöra gottgörclse
för arbetsförmedling, icke i någon
form får uttagas. Av detta skulle
man tro att dessa 18 procent utgör
maximibeloppet. Men är så förhållandet,
fröken Sandell? Nej maximibeloppet
är det dubbla. Dessa 18 procent inkluderar
nämligen inte ATP-avgifter
och andra avgifter. Detta gäller t. ex.
Svenska skrivbyrå- ocli kontorstrvcke*
riförbundet, som är en av de skriv -

108 Nr 15 Onsdagen den 8 april 19/0

Undantag för ambulerande skrivbyrå från

syfte

byråer som har fått tillstånd av AMS
att bedriva sådan här verksamhet.

Man bör vara medveten om att hur
man än gör så kostar förmedlingen i alla
fall pengar.

Fröken Sandell framhöll att personal
som genom skrivbyrå ställdes till förfogande
inte kunde få sociala bidrag.
Nu betalar ju skrivbyråerna ATP-avgifter
och semesterersättning precis som
alla andra arbetsgivare, men vad fröken
Sandell syftade på var väl flyttningsbidrag
och sådana bidrag som utgår
inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.
Det är möjligt att sådan personal
som det här gäller inte kan erhålla
bidrag av detta slag.

■ Vidare vände sig fröken Sandell mot
mig därför att jag sagt att jag tyckte
att andra lagutskottets utlåtande i år
var så negativt i förhållande till utskottets
utlåtande 1963. Som skäl för
denna mera negativa inställning åberopar
fröken Sandell att det tillsatts en
utredning som inte fanns 1963. Men,
fröken Sandell, det gick ju sex år innan
denna utredning tillsattes. Vi tyckte att
andra lagutskottets utlåtande 1963 var
riktigt positivt, men i dag, fröken Sandell,
har andra lagutskottet gjort en
fullständig helomvändning bara därför
att det nyligen tillsatts en utredning.
Detta kan ju inte vara något skäl för
utskottets negativa inställning.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Här fortsätter både fröken
Wetterström och herr Björkman att
tala om att Kungl. Maj ds kansli använder
den arbetskraft det gäller. Men jag
har redan förklarat att man använder
denna arbetskraft på ett så att säga legalt
sätt bl. a. genom att lägga ut arbetet
till de personer som arbetar inom
godkända områden.

Vidare sägs det att det måste bero
på de offentliga arbetsförmedlingarnas
bristande resurser att tillhandahålla den
arbetskraft man- vill ha, om man an -

förbudet mot arbetsförmedling i förvärvs vänder

den arbetsförmedling som finns
bredvid den offentliga. Jag kan hålla
med om att det föreligger brist på resurser.
Jag skulle vilja säga att det skulle
vara glädjande, om fröken Wetterström
och herr Björkman visade samma
intresse som för skrivbyråerna när
det gäller att skapa resurser åt de offentliga
arbetsförmedlingarna, så att deras
service kunde förbättras, om fröken
Wetterström och herr Björkman nu
tycker att den inte är tillräcklig som
den är. Men denna service har förbättrats
undan för undan, och som jag i
mitt tidigare anförande påpekade har
arbetsgivarens krav på bl. a. deltidsanställd
arbetskraft mer och mer kunnat
tillgodoses.

När det gäller vad jag kallade sociala
förmåner nämnde jag bara några av de
bidrag som utgår arbetsmarknadspolitisk!.

Jag påstod heller aldrig att den offentliga
arbetsförmedlingen är kostnadsfri.
Jag sade t. o. m. att vi alla betalar
den genom våra skatter. Det innebär
att den som söker arbetsförmedlingens
tjänster i en eller annan form får
dem kostnadsfritt just vid det tillfället,
men vi betalar sedan kostnaderna gemensamt.

Beträffande skillnaden mellan 1963
och 1970 års utskottsutlåtanden vill jag
åter erinra om att det har tillkommit en
utredning. I dess direktiv sägs klart
ifrån att »i den mån övervägandena ger
vid handen att den offentliga arbetsförmedlingen
inte på alla yrkesområden
ensam kan svara mot rimliga krav
på effektiv förmedling och särskild service
i anslutning till förmedlingen, bör
de fortsatta övervägandena bygga på
den gällande lagstiftningen om enskild
förmedling». Det är väl tydliga och bestämda
direktiv.

Av den anledningen har andra lagutskottet
inte ansett sig böra ta annan
ställning i frågan än vad som här redovisats.

109

Onsdagen den 8 april 1970 Nr 15

Prövning av handikappads önskan att erhålla fosterbarn

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Bara ett par ord i anslutning
till vad utskottet säger om arbetsförmedling
när det gäller varvsindustrin.

Utskottet framhåller att denna fråga
är under utredning. Man får då bara
önska att denna utredning snabbt blir
klar och att punkterna beträffande
varvsindustrin kan bli behandlade med
förtur.

Jag har emellertid ännu en önskan
att framföra. Jag har funnit att svenska
uthyrningsfirmor är verksamma med
att till tyska varv exportera svensk arbetskraft.
Även detta är en sak som
jag hoppas att man kan se över i sammanhanget,
så att internationell arbetsförmedling
— som vi kanske kommer
att få än mera av om vi ansluter oss
till EEG — också uppmärksammas av
utredningen och vi kan få en tillfredsställande
lösning även av den frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hiibinette och
fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 150 ja och
37 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 25

Prövning av handikappads önskan att
erhålla fosterbarn

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
motioner om prövning av handikappads
önskan att erhålla fosterbarn.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ANDERSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Som motionär konstaterar
jag med tillfredsställelse att utskottet
förutsätter att berörda organ informeras
om att handikapp generellt
inte skall vara hinder för att mottaga
fosterbarn. Det uttalandet i utskottets
utlåtande stämmer väl överens med vad
statens handikappråd har anfört i sitt
remissyttrande. Handikapprådet påvisar
den mycket skiftande behandling
och bedömning som kommunernas barnavårdsnämnder
härvidlag tillämpar,
och man framhåller att en rättelse bör
komma till stånd.

Vi motionärer begär inte att de handikappade
skall få någon särställning,
men vi vill undvika att de på något
sätt skall bli diskriminerade. Det gäller
här människor som har ett statiskt handikapp.
Jag skall inte här ta upp tiden
med att referera konkreta fall. Men den

110 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

kontakt som vi har haft med väljare
ute i länet visar tydligt behovet av ändring
i gällande Råd och anvisningar
från socialstyrelsen.

I slutet av sitt utlåtande hänvisar utskottet
till den arbetande fosterbarnsutredningen.
Jag har tagit del av utredningens
direktiv, men jag har inte kunnat
finna att direktiven är sådana att
utredningen har till uppgift att direkt
behandla det problem som har aktualiserats
i motionen. Med hänsyn till att
utredningens ordförande också är ledamot
av det utskott som har avgivit detta
utlåtande tar jag emellertid för givet
att vi kan förvänta förslag från den utredningen
när den i sinom tid blir färdig.

Jag skall därför i dag inte ställa något
särskilt yrkande, utan avvaktar tills fosterbarnsutredningen
har lagt fram sitt
betänkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av motioner om utbildning
i medicinsk teknik,

nr 16, i anledning av motion om samordning
av den civila och militära sjukvårdsutbildningen,

nr 17, i anledning av motioner om en
regionplan för användningen av landets
grustillgångar, samt

nr 18, i anledning av motion om offentliga
utfrågningar i statliga utredningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 27

Antisemitismen och förföljelser mot
kristna

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om dels

uttalande angående antisemitismen i
Sovjetunionen och Östeuropa, dels avståndstagande
från förföljelser mot
kristna,

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talmani Det finns olika sätt att
reagera på inför antisemitism. Ett sätt
är att knyta sina förhoppningar till den
typ av uppskruvad utvecklingsoptimism
som hade sin högkonjunktur i förra århundradet.
Visst finns antisemitismen
kvar, säger man, men den är numera så
grundligt komprometterad, av Hitler
och andra, att den är på väg att försvinna.
Med litet vaksamhet och tålamod
skall vi nog få se en värld fri
från antijudiska fördomar. Upplysningen
ökar, kunskaperna sprids till
allt fler och fördomarna vittrar sönder
i brist på bärare. — Jag vill kalla
den hållningen illusion genom förhoppning.

Ett annat sätt är att blunda och släta
över. När fakta strömmar emot oss om
hur antalet synagogor skärs ned i Sovjetunionen
år från år eller om hur
»Sions vises protokoll» ges ut i nya
upplagor i arabländerna, försöker vissa
att förklara bort, vända blicken till
annat och dämpa oron. Det finns ju ändå
ett antal synagogor kvar och religionen
sitter över huvud taget trångt
i Sovjet; antisemitism är det inte fråga
om. Och »Sions vises protokoll» kan
väl inte spela någon större roll; i Mellersta
östern handlar det mera om konflikten
med Israel. Så förvandlar man
antisemitismen till någonting som
egentligen inte är antisemitism utan ingår
i andra typer av problem, kriser
och förtryck. Jag vill kalla den attityden
illusion genom förträngning.

En tredje linje är vanligare i dag
än kanske någon gång tidigare. Det
handlar inte om antisemitism, säger
man; det som nu sker i Sovjet, Polen

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

eller Egypten är antisionism, och det
är något annat. Man vänder sig där mot
Israel och Israels politik och idén om
Israel. Men man angriper inte »judar»
— vi måste skilja mellan antisemitism
och antisionism. Och i skydd av denna
bräckliga distinktion är man sedan beredd
att blunda för allt det som har
antisemitismens traditionella egenskaper:
de hatiska karikatyrerna, jargongen
om judarnas bedrägliga egenskaper,
försöken att stämpla en folkgrupp som
ovärdig, farlig eller svekfull.

Gomulka gav en gång följande definition
: »Det är antisemitism när någon
angriper juden därför att han är jude.»
Och det är just detta — man diskriminerar
judar därför att de är judar —
som sker både i Sovjetunionen och i
Gomulkas eget land. Ibland lyckas visserligen
regimen i Warszawa lura
oskuldsfulla besökare att tro att förföljelse
inte förekommer och att det hela
är en rent sakpolitisk konflikt om synen
på krisen i Mellersta Östern. Ett
reportage från Polen i Dagens Nyheter
i söndags får väl gå till presshistorien
som ett ovanligt trist exempel på hur
en journalist kan duperas att säga det
som härskarna önskar genom att han
inte kontrollerar fakta eller avslöjar tillrättalägganden.
Vad som skett i Polen
har varit en systematisk utrensning
av judar från ledande befattningar och
ett systematiskt misstänkliggörande av
den nationella pålitligheten hos den lilla
grupp av judar som finns kvar i landet.
Alvar Alsterdal har i en utomordentlig
bok visat hur den kampanjen
har flera av antisemitismens vanliga
egenskaper. Att söka fly undan den
insikten genom att kalla alla tarvligheter
för »antisionism» — eller som Lars
Åke Berlings DN-artikel talar om eu
tidigare »judisk överrepresentation» i
den polska administrationen —- vill jag
kalla för illusion genom förfalskning.

Det är tre sätt att närma sig antisemitismen
i dag. .lag tror det är viktigt
utt vi bestämt och tydligt avvisar och

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

t belyser dem alla, illusionerna genom

t förhoppning, förträngning och förfalsk l

ning. Ty antisemitismen har alltid va•
rit, och förblir, en av de farligaste och
i mest förrädiska av vidskepelser. När
i vi diskuterar judarnas situation i Sovjetunionen
i dag måste vi se problemen
och fördomarna där också som uttryck
för tankegångar som är både tidlösa och
utan nationella gränser. Det är visser,
ligen först och främst ett mänskligt prol
blem att några miljoner människor på
grund av sin tro eller härstamning känner
sig mer rättslösa än de annars skulle
göra. Det är ett mänskligt problem
att kräva att de som vill lämna Sovjetunionen
ska få göra det. Och det är
förvisso en vädjan om enskilda mänj
niskors trygghet och lycka när världsopinionen
upprörs över t. ex. de 18
i georgiska familjerna som vädjat om att
få resa till Israel.

i Men mänskliga tragedier har ofta en
ideologisk bakgrund. Och det vore fel
t av oss att bortse från att det som nu
r händer i Sovjet har sina rötter i förel
ställningar som liknar dem som i vår

r tid fört Europa till dess största katas t

trof. Antisemitismen är, jag upprepar
i det, en internationell idé och företeelse.
Den är en av de mest seglivade fördomar
man kan tänka sig. I några tul
sen år har judar förföljts och förintats
i för sin tro och sitt ursprung. I nästan
v alla århundraden har diskriminering av
judar förekommit. Den har varit mer
eller mindre hård, mer eller mindre
omfattande — men den har nästan alltid
funnits där som ett inslag i samhällen
av helt olika typ och i helt olii
ka utvecklingsstadier. Och i vår tid bär
antisemitismen gått mot ett slags fulls
andning i ondska och slutgiltighet,
i Men i antisemitismens långa historia
i återkommer gång på gång vissa drag
« och inslag. Propaganda mot judar och
förföljelser av judar har tagit fart
främst niir de styrande, eller grupper
t inom befolkningen, sökt syndabockar
i för misstag och olyckor. Ett förlorat

112

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

krig, en smittsam massjukdom, en okontrollerad
inflation — plötsligt behöver
man något att skylla på och att rikta
kritiken mot. Judarna har då ofta varit
idealiska. De har, som någon sagt, varit
tillräckligt fåtaliga för att vara ofarliga
och tillräckligt många för att kunna
framställas som ett hot. Och så har
då kampanjerna startat, misstankarna
fått kraft och kontur och hetsen mot
en folkgrupp ibland exploderat i pogromer
och massmord.

Var det inte judarna som förgiftade
brunnarna och spred digerdöden över
Europa? Så trodde många på 1300-talet.

Var det inte judarna som tjänade och
inspirerade den polska och ryska godsägarklassen?
Det menade halvt förslavade
bönder i Polen och Ukraina på
1600-talet.

Var det inte judarna som parasiterade
på andras arbete, tog bröd och pengar
från riktiga ryssar? Det ansåg, eller
påstod, Rysslands statsledare under
1800-talets andra hälft.

Var det inte judarna som stötte dolken
i Tysklands rygg och drev fram
den ärelösa Versaillesfreden? Det menade
det nationalsocialistiska parti som
bildades i Tyskland för 50 år sedan.

Var det inte judarna som låg bakom
omvärldens tryck på den nya kommunistiska
stormakten? Det var ett av Stalins
teman under Moskvarättegångarna
på 1930-talet.

Och så har då härskarna eller pöbeln
kunnat utlösa ett yttre eller inre tryck
i förföljelser mot en grupp inom det
egna folket. Och judarna har då, som
sagt, ofta varit perfekta syndabockar.
Genom särlagstiftning har man ibland
tvingat dem från vissa yrken till andra,
yrken. Sedan har man sett att judarna
ägnat sig framför allt åt det som de
fått tillstånd att göra och bedriva, t. ex.
handel eller bankirverksamhet. Så har
det i sin tur blivit ett bevis på hur rätt
man hade när man genomdrev särlagstiftningen.
Här ser vi diskrimineringens
onda cirkel: hur fördomar skapar

förbud, hur förbud skapar en viss social
gruppering och hur den sociala
grupperingen sedan tycks bekräfta fördomarna.

Men antisemitismen har varit värre
än så. Den har nästan alltid varit ett
förebud om något annat och ofta något
ännu farligare. Antisemitismen har
ständigt varit den totalitära statens, den
totalitära rörelsens eller den totalitära
människans väg att förtrycka genom
att hetsa, att få anslutning från andra
genom att spela på strängar av hat och
skräck. »Om judarna inte hade funnits
hade man tvingats uppfinna dem», sade
Hitler några månader före sin död i
samtalen med Rauschning. Människor
ger inte sitt stöd till diktaturer eller
diktaturpartier om de inte är skrämda
av en fara och får fienden utpekad.

Massakrerna i Ryssland på 1800-talet
var de ledandes teknik att dressera
massorna genom att låta dem döda och
förstöra i judarnas getton. De antijudiska
slagorden kring Dreyfusprocessen
var de etablerades försök i Frankrike
att hindra demokratiseringen och
slå vakt om sociala privilegier. Nazisternas
kampanj mot judarna i 1920-talets Tyskland var deras sätt att undergräva
förtroendet för demokraterna
i Weimarrepubliken. Morden på judar
under Stalins sista år var hans desperata
försök att stötta tyranniet genom
grupphets. Den antisemitiska kampanjen
i arabvärlden är ofta regimernas
försök att dölja nederlag genom att
skylla dem på dunkla krafter och konspirationer.

Och tro inte att demokratierna i Europa
i dag är fria från den smittan. För
några veckor sedan läste jag i tidningen
om en våg av antisemitism i den
franska staden Amiens norr om Paris.
Affärer ägda av judar påstods av en
del vara centraler för vit slavhandel.
Man bojkottade judiska butiker, pekade
finger åt judiska barn, gav spridning
åt myterna genom det försåtliga
»ingen rök utan eld». Och så blev någ -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

113

ra missförstånd en löpeld och löpelden
vapen i reaktionärers händer.

Vi har också i Sverige sett hur fanatikers
angrepp mot Israel kommit att
spela på stämningar och nyttja formuleringar
som passerat gränsen mellan
antisionism och antisemitism. I riksdagens
utrikesdebatt förra året citerade
jag ur Staffan Beckmans bok »Palestina
och Israel». Och vi har sedan dess
sett hur en del extrema grupper i vårt
land i ord och tanke anslutit sig till
al Fatah och andra palestinska gerillaorganisationer.

De har inga invändningar att göra
mot de antisemitiska inslagen i dessa
rörelsers propaganda. Tvärtom fann jag
på en utställning i Stockholm häromdagen
en färggrann affisch uppsatt i propagandasyfte
— senast såg jag den i
Damaskus förra sommaren — där en liten
skrikande, kroknäst judegubbe spetsas
på en arabisk bajonett. Den karikatyren
hade inte kunnat göras bättre i
Der Stiirmer.

Också den affischen faller in i den
idétradition som jag här har försökt
teckna. Antisemitism har i regel varit
försök att förråa debatten och på så
vis försvaga en demokrati eller stärka
en diktatur. Därför har de antisemitiska
tongångarna haft svårast att få fäste
hos klart progressiva grupper som
stått på klart demokratisk grund. I extrema
rörelser till höger och vänster
har antisemitismen ofta varit populär
eller tolererad. I liberala och socialdemokratiska
partier däremot har antisemiterna
haft sina mest lidelsefulla
motståndare.

Vi kan inte förstå det som händer i
Sovjetunionen i dag utan att ha den
idétraditionen klar för oss. Hugo Valentin
skrev för åtta år sedan att antisemitismen
verkar »som en kedjereaktion
i brutalitetens tjänst, undergrävande
själva grunden för vår civilisation:
aktningen för människovärdet». JeanPaul
Sartre har uttryckt samma tanke
så att »inte en enda fransman kan kän -

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

i na sig säker så länge en jude, i Frankrike
eller annorstädes i världen, måste
frukta för sitt liv därför att han är
jude».

Därför är det vår plikt att visa vad
som händer också med judarna i Sovjet,
nu i början av 1970-talet. Det är ett
uttryck för solidaritet, självfallet. Men
det är också något mer. Antisemitismen
är en vidskepelse som inte känner
några nationsgränser; därför måste den
belysas och bemötas över nationsgränserna.
Om den ökar i omfång och styrka
hotar den många, många fler än dem
som först berörs; bl. a. därför måste vi
som inte själva direkt blir drabbade
också ta till orda.

Men, kan någon invända, nu gäller
det ju inte utplåning eller dödande. Judarnas
behandling i Sovjetunionen är
en följd av hur man ser på minoriteter
i det landet.

Vi vet genom allt fler fakta att det inte
förhåller sig så. Massor av andra
språk lärs ut till minoriteter — men
inte jiddisch eller hebreiska till de judar
som önskar det. Andra mycket
mindre grupper har långt större frihet
och resurser än de omkring tre miljoner
judarna i Sovjet, som nu är nästan
förbjudna att trycka böcker på sina
språk. Man har drastiskt minskat
judarnas antal i t. ex. armén och förvaltningen.
Mosaiska trosbekännare angrips
med större brutalitet än anhängare
av andra religiösa riktningar. I eu
bok av en ledande sovjetisk antisemit
— de får sina böcker publicerade i
Sovjet! — sägs det att judaism och sionism
har samma mål: att andligen »förslava
hela mänskligheten». Efter sexdagarskriget
har kampanjen skärpts.
Man talar om »sionistiska gangsters»
och publicerar karikatyrer och slagord
som i hatiskhet och vulgaritet påminner
om dem som gjordes i Tredje Piket.
Och de som ansöker om utresetillstånd
blir trakasserade i hemmet och
på arbetsplatsen, deras barn förhörs
i skolan och får lida.

114 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

Om antisemitismen i Sovjetunionen
och delar av Östeuropa handlar vår fyrpartimotion,
II: 358. Vi begär att riksdagen
skall uttrycka »sin oro för och
sitt avståndstagande från de antisemitiska
inslagen i den politik som förs
i Sovjetunionen och delar av Östeuropa,
främst Polen». Vi önskar också att
riksdagen »uttrycker som sin mening
att de judar i Sovjetunionen som önskar
utvandra bör beredas möjlighet att göra
det».

Jag antar att man kan säga att utrikesutskottet
har tagit emot vår motion
med förståelse. Man hänvisar i
klämmen till motiveringen. Och i motiveringen
slår man fast värdet av internationella
deklarationer och konventioner
för att skydda grupper som på
grund av ras, religion eller etnisk tillhörighet
diskrimineras. Utskottet utgår
från att regeringen också i fortsättningen
följer de här frågorna med uppmärksamhet
och i sina ställningstaganden
stödjer Förenta nationernas principer
om skydd mot förföljelser av individer
och grupper.

Det är bra att detta sägs. Det betyder
att utskottet och riksdagen inser en del
av allvaret i den fråga som vi har tagit
upp. Skall jag vara uppriktig vill jag
ändå lägga till att jag personligen inte
är någon beundrare av det sätt att skriva
utskottsutlåtanden på som här demonstreras.
De motioner som behandlas
gäller ju först och främst förhållandena
i Sovjetunionen. Men de enda regimer
och områden som med utskottets
eqna ord nämns vid namn när diskriminering
exemplifieras är södra Afrika,
apartheidpolitiken och det portugisiska
kolonialväldet. Kammaren vet att jag
ägnat de frågorna och de förföljelserna
ett stort intresse. Men motionerna
nu handlar om andra områden i världen,
och dessa kunde gott ha nämnts
direkt och mer än i det citat från 1968
där utrikesministern tar avstånd från
judeförföljelserna i Polen.

Utskottet kunde också mer bestämt

än genom allmänna hänvisningar till
FN-deklarationer ha uttryckt som sin
mening att judar som vill lämna Sovjet
bör ha rätt att göra så. Ett sådant ställningstagande
gjordes av en av kamrarna
i det holländska parlamentet för
några månader sedan. Samma uppfattning
i klara och bestämda ordalag uttryckte
presidenten för det schweiziska
parlamentet på partiledarnas vägnar
samma månad.

Ändå är utskottets hänvisning till Förenta
nationerna av värde. I den allmänna
förklaringen om de mänskliga
rättigheterna, som generalförsamlingen
antog 1948, stadgas att var och en har
rätt att lämna varje land, inbegripet sitt
eget. Och i den konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter som
generalförsamlingen beslutade om 1966
inskärper man i den tolfte paragrafen
just rätten att lämna sitt eget land, om
inte den nationella säkerheten, hälsovården
och annat liknande lägger hinder
i vägen.

Den rätten har inte judarna i Sovjetunionen.
Många, många av dem vill lämna
landet och resa till Israel. Tiotusentals
har ansökt om att få emigrera. Men
den överväldigande majoriteten får avslag.
Nu når oss allt fler brev från judar
i Sovjet, som beskriver det hårdnande
förtrycket och hur de i strid med
givna löften inte får återförenas med
släktingar i andra länder.

Jag fick för några veckor sedan tillgång
till ett sådant brev från nio familjer,
sammanlagt 24 personer, i Leningrad.
De hade beslutat att under offentligörande
av sina namn och adressser
vädja till FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna att få lämna
Sovjetunionen. De vill leva i Israel med
sina släktingar, d. v. s. med dem som inte
dödades av nazisterna utan lyckades
ta sig till Mellersta Östern. De vill
utöva judisk kultur och judisk religion
— det är svårt i Sovjetunionen. De är
av olika ålder och tillhör skilda yrkesgrupper.
De har varit lojala medborga -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

115

re i Sovjetunionen. Men deras ansökningar
om att få resa till Israel avslås
eller lämnas utan åtgärd.

Det var innehållet i det brev som jag
sände vidare till FN-kommissionen för
de mänskliga rättigheterna. Många liknande
vädjanden har nått oss under
de senaste månaderna. Mycket tyder på
att den antijudiska kampanjen i Sovjet
nu fortsätter att skärpas liksom den
gjort under perioden efter sexdagarskriget
i juni 1967. I mars i år kunde
man i Pravda läsa att det var »sionisterna»
som medverkade i tyskarnas
massmord på judar i Babij Jaar i Kiev.
»Tragedin i Babij», sade man i det sovjetiska
partiorganet, »förblir inte bara
ett monument över hitlerismens kannibalism,
utan också en oförglömlig skamfläck
för deras medbrottslingar och lärjungar
— sionisterna.» Sådana uttalanden,
och de är många, nära nog fulländar
de antisemitiska teorierna. Det är
alltså judarna som själva dödar judar.
Ansvaret för den största katastrofen i
det judiska folkets historia läggs på
det judiska folket självt. Och i förlängningen
av sådana nästan sjukliga fantasier
ligger anklagelsen att det är »sionisterna»
som i dag är bärare av den
nazistiska viljan till folkutrotning. Nazismen
besegrades men sionismen finns
kvar.

Att en stor del av judarna i Sovjetunionen
vill lämna sitt land är därför
ingenting att förundra sig över. Att så
många öppet visar detta avslöjar förföljelsernas
hårdhet och omfattning.
Själv upplever jag en stor medkänsla
och en gränslös beundran för de människor
som sett så mvcket av 1900-talets
största förbrytelser och som nu
åter finner hur vidskepelsen nyttjas
som politiskt vapen mot dem men som
ändå med sådant mod och sådan värdighet
står upp för sin tro, sin rätt och
sin framtid.

AU sprida information om judarna
i Sovjet iir därför, jag upprepar det,
något vi måste göra först och främst för

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

deras skull — men också för vår egen.
i Det är alltid lätt att fly till det jag
kallat »illusionen genom förhoppning»,
r tron att faran är över, att antisemitis ■

men visserligen finns kvar på sina stäl.
len men knappast har kraft att åter
• breda ut sig. Det fanns de som trodde
i så på 1920-talet, och vi får inte göra
i samma misstag. Jag varnar inte för en
, ny nazism, men jag varnar för en ut vecklingstro

som gör kampen mot an.
tisemitismen till något perifert och nästan
förflutet.

i Jag började med de tre illusionerna
om antisemitismen — förhoppningens,
förträngningens och förfalskningens ili
lusioner. Får jag sammanfatta med en
fjärde risk som vi kanske löper. Demokrati
är, bland mycket annat, respekt
för den enskilda människan, hans eller
hennes tro, åsikter, individuella egenskaper
och ambitioner. Den respekten
kan sägas vara kärnan i demokratin.
Från den härleder vi kraven på medi
borgerliga friheter och allmän och lika
1 rösträtt. Om den kärnan i demokratin
angrips och ifrågasätts är hela vårt
styrelseskick i fara. Varje rörelse och
tanke som kränker den enskildes ini
tegritet och i dess ställe sätter gruppfördomar
och hets mot utpekade kol ■

lektiv måste därför med särskild skärpa
bekämpas i debatten och i internationell
opinionsbildning. Och just
antisemitismen är den klassiska formen

i för en grupphets, där anklagelserna är
särskilt farliga genom att de ofta antyds
och suggereras fram i ordsami
manställningar, misstänkliggöranden
och paralleller.

Den risk vi löper är med andra ord
i att vi inte tillräckligt ofta knyter ihop
; farorna för en pågående, uppblossani
de eller latent antisemitism med det hot
mot demokratin som de utgör. Judari
na i Sovjet lever visserligen i en ickedemokratisk
stat, det är riktigt, men
i diskrimineringen av judarna där blir
, ett slags extra förtryck i stor skala och

■ ett ytterlir/are hinder för en framtida li -

116 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

beralisering. Var helst gruppfördomar
får fäste så förråar de människors och
nationers handlande. Och kan vi därför
göra något för judarna i Sovjet är
det vår plikt som medmänniskor och
demokrater att göra det.

I detta anförande instämde herrar
Burenstam Linder (m), Ullsten (fp),
Romanus (fp), Berndtsson (fp) och
Aberg (fp), fru Frsenkel (fp), herr
Sellgren (fp), fru Anér (fp) samt herr
Carlshamre (m).

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag ber också att få instämma
i vad som här yttrats av herr
Ahlmark.

Här ligger nu riksdagens svar, dess
uttalande i ett par allvarliga frågor,
men man talar i viss mån om något annat.
Kommunism i maktställning har visat
sig innebära förtryck. Kommunismen
talar om demokrati men formar
alltid staten till diktatur. De som tanker
på ett annat sätt än ledningen tystas
eller likvideras. Vi lever ännu i en
demokrati. Vi kan glädjas över det —
och vi skall undvika att lägga oss i andra
staters styrelse och andra folks inre
angelägenheter och tacksamt hålla oss
på vårt hörn och berömma vår frihet
och vår solidaritet. Är det inte så?

För min del tror jag att vi måste låta
folken i princip själva bestämma om
det skall bli en ändring av regimen eller
förhållandena i ett land. Jag vill
inte gå in och ordna revolter eller gerillastrider
i andra länder. Inte heller
tror jag att vi alltid förbättrar saken genom
att skrika eller demonstrera eller
ordna protestmöten.

Varför skrev vi då motionen om avståndstagande
från förföljelserna mot
de kristna i Sovjetunionen och i andra
diktaturstater? Jag har mött den frågan
några gånger och skall försöka besvara
den.

Låt mig först förklara att vi inte hyser
agg eller motvilja mot de folk det
är fråga om. Vi menar inte att vi svens -

kar eller vi i Norden är bättre människor.
Vår protest är mot kommunismen
när den utövar makt och våld mot oliktänkande.
En man vid namn Rikard
Wurmbrand, som sluppit loss från
ohyggliga fångenskapsår i den värld
där tortyren är ett uppskattat medel i
de makthavandes hand, skrev efter sin
ankomst till västerlandet: »Jag fördömer
kommunismen för att jag älskar
kommunisterna.»

Kärleken till de människor som fallit
offer för kommunismen och särskilt
till dem som mist sina mänskliga rättigheter
för att de råkar bo i dessa länder
och för att de tror på Gud eller för att
de råkar vara judar kan inte alltid stillatigande
höra om martyriet och träldomen
som drabbar så många människor
i dessa länder. Det finns alltfort
medmänsklighet. Det finns mänsklighet
ännu bland oss, fastän brutalitet och
bestialitet brett ut sig i världen, ty vad
är det som händer just nu just i vår
värld bland våra samtida? Människor
sitter fängslade för sin tros skull. Några
av dem har skrivit till FN och åberopat
förklaringen om de mänskliga rättigheterna
från år 1948 och generalförsamlingens
konvention år 1966 om de medborgerliga
och politiska rättigheterna
utan att få något egentligt svar, utan
att något gjorts på allvar. De har också
skrivit till den internationella juristkommissionen
utan resultat. De har fått
ett svar, men ingenting har skett.

Vad är det då som sker? Under fem
årtionden har den ideologi som berömmer
sig av att vara världsbefriaren i europeiska
och asiatiska länder likviderat
många människor — jag har uppskattat
de förföljda till minst en miljon om
året under dessa 50 år. Jag har sedan
ungdomen läst och följt med vad som
sker med de kristna och med judarna
i de s. k. socialistiska länderna. Men
den norske prästen Nils Jakob Tönnesen
uppger i sin bok »Vår tids martyrer»
som utkom i Norge 1969, att kunniga
och erfarna män uppskattar antalet

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

117

dräpta till minst tio miljoner under
femtio år. Medan vi levat här i vår frihet
har dessa våra samtida, våra medmänniskor
dödats. Och om summan av
de dödade uppgår till ett åttasiffrigt
tal, som Tönnesen säger, så kan man givetvis
tiodubbla den siffran, om man
vili ange hur många som plågats på annat
sätt, som fängslats, förvisats, berövats
frihet och egendom eller mist anhöriga,
fått hugg och slag. Det är alltför
fasansfullt att tala om, åtminstone i ett
parlament! Men vad skall det då inte
vara för dem som drabbats av detta?

Det finns så mycket lögner som har
utspritts om dessa kristna. Man påstår
att det inte är för sin kristna tro som
de är förföljda. Jag har här ett klipp
ur Dagens Nyheter för något mer än
ett år sedan med rubriken »Rysk förföljelse.
Sovjets evangeliikristna spridare
av religiöst gift.» Det är alltså anklagelsen.
Alla som närmare lärt känna
dessa människor vet ju, att detta också
är lögner, liksom man ljuger om judarna.

Nu har alltså utrikesutskottets utlåtande
nr 5 kommit. En del sägs, men
jag tycker som sagt, att man talar om
någonting annat. I utlåtandet redovisas
vad man försökt göra på sina håll i den
fria världen. Vi får veta att sedan några
år tillbaka i FN diskuterats ett förslag
till en konvention »rörande eliminering
av alla former av religiös ofördragsamhet»,
som avser att i detalj reglera
denna fråga. Och så står det att
Sverige har stött det förslaget. Det är
bra. Och utskottet har därmed besvarat
motionerna.

Om jag nu får tala rikligt fritt — och
jag vågar väl göra det, eftersom det är
så sent och ingen behöver vänta på någon
votering — skulle jag vilja säga
följande, fastän det tar tid. Vi som är
motionärer tror, att om Sveriges riksdag
skrev eu rad till, skulle det ha sin
betydelse, .lag har för min del tänkt så
här. Riksdagen består av mer än 380
människor som alla är kristna och som

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

nästan alla hör till svenska kyrkan. De
är alltså i tron bröder till martyrerna.
Säkert vill de alla i humanitetens namn
r protestera. De vill mänsklighet! De hålt
ler på medmänsklighet! Men låt mig tilllägga
att ännu starkare är den mänski
liga gemenskap som tillika är gudomlig,
nämligen det kristna broderskapet. Och
de 380 bröderna i den kristna kyrkan
som fått den hedrande och ansvarsfulla
kallelsen att vara svensk riksdagsman
och som alla torde inse, att kristendo;
men är demokratins grundval och den
sanna frihetens och den äkta solidari•
tetens moder, skulle i dag genom ett
riksdagsbeslut kunna tala så klart och
i högt att de hördes i länderna bakom
i järnridån. Detta var mina privata funi
deringar som medmotionärerna kanske
inte helt gillar.

Utskottet påminner om en interpellation
från vårt håll för drygt två år sel
dan, varvid utrikesministern yttrade att
i vi inte kan annat än fördöma alla former
av förföljelse mot oliktänkande i
vilket land det än sker. Det var bra
sagt. »I vilket land det än sker», sade
han. Han lovade också stöd åt goda
strävanden för att åstadkomma skydd
; mot förföljelse. Får jag då fråga i dag:
Har det skett något från svensk sida
under dessa år och är det något som
skall äga rum? Jag kanske vågar nämna
alt vår statsminister enligt uppgift snart
skall resa till en av de stora diktaturstaterna.
Kanske är det meningen alt
han inte bara skall skaka hand med
dess ledare, som krossat många demokratier
såsom Estland, Lettland, Litauen
och nu senast Tjeckoslovakien, utan alt
han skall säga att han exempelvis som
före detta kyrkominister i frihetens
stamort på jorden vill kräva de fängslade
kristnas frigivelse. Jag skulle gärna
skicka med en hälsning.

Och så förbryllar det mig, liksom också
herr Ahlmark, att man nu plötsligt
kommer ihåg södra Afrika och Portugals
kolonier. Är det för alt det är så
långt dig och för att det är så liitt alt

118 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

protestera mot apartheid? Till de gravar
på den baltiska kusten på andra sidan
Östersjön, där så många begravts
levande för att de trott på Herren Jesus,
är det så nära. När utrikesministern
nämner Hitlertidens massakrer har han
allas vårt medhåll, men jag menar att
Stalin dräpte mångdubbelt fler människor
än Hitler, den man vars skrikande
radiotal jag i min ungdom och många
med mig stundom åhörde i fasa och
sorg över människans förnedring.

Utskottet förutsätter »att regeringen
även i fortsättningen kommer att följa
dessa frågor med uppmärksamhet — —
—.» Ja, det tror och hoppas vi. Men
i motionerna 1:534 och 11:626 har inte
i första hand krävts ytterligare åtgärder
av regeringen ensam. Motionärerna
har hemställt att »riksdagen måtte uttala
sitt avståndstagande från kristendomsförföljelserna
i Sovjetunionen och
andra diktaturländer». Det vore ytterst
värdefullt om detta kunde ske på ett
tydligare sätt.

Jag har frågat dem som känner de
kristnas ställning bakom järnridån i
dag om vår manifestation av medkänsla
och våra yrkanden kunde skade de
kristna. Man har svarat mig att så inte
är fallet. Tvärtom är det så att den fria
världens aktioner och vädjanden kan
åstadkomma förbättringar.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep), Magnusson
i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (ep),
Sellgren (fp) och Areländer (fp).

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Det är en mycket allvarlig
fråga vi nu diskuterar, och jag
hoppas därför att kammarens ledamöter
ursäktar att jag tar ytterligare några
minuter av deras tid i anspråk.

Jag kan instämma i vad som tidigare
sagts i båda de aktuella frågorna. .lag
tillhör motionärerna i frågan om de
kristnas ställning i öststaterna. Herr
Tore Nilsson har nämnt Richard Wurm -

brand, och jag tänkte till kammarens
protokoll läsa in några korta passusar
ur en av dennes böcker, vilkens titel
är »Torterad för Kristi skull». Den är
utgiven på förlaget Evangeliipress i Örebro.
Richard Wurmbrand, som själv har
upplevt de kristnas förhållanden i framför
allt Rumänien, är luthersk pastor.
Han har tillbringat 14 år i kommunistiskt
fängelse, och han har därvid i Rumänien
utsatts för tortyr. I sin bok har
han lämnat en ingående beskrivning av
hur denna tortyr går till. Det är ruskiga
exempel, som inte på något sätt
står efter nazisternas dåd.

Både Richard Wurmbrand och hans
hustru fängslades. Han nämner att hans
son fick ströva omkring på gatorna efter
att ha blivit lämnad ensam med både
far och mor i fängelse. Det ansågs
vara ett brott att hjälpa de kristna martyrernas
familjer. Två kvinnor som
hjälpte pojken arresterades efteråt och
fick så hård prygel att de fortfarande
efter 15 år är invalider. En dam som
riskerade livet genom att ta sonen,
Mihai, till sitt hem dömdes till åtta
års fängelse för brottet att ha hjälpt de
fängslades familjer. Alla hennes tänder
sparkades ut och hon kommer aldrig
att kunna arbeta mer. Hon är krympling
för livet.

Det redovisas också andra ruskiga
tortyrexempel. Han tar upp ett fall med
en namngiven pastor, som torterades
med glödande järnstänger och med knivar.
Han blev pryglad och sedan utsatt
för utsvultna råttor i cellen, vilka fördes
in genom ett kraftigt rör. Han kunde
inte sova, tv han måste försvara sig
hela tiden. Om han vilade sig ett ögonblick,
blev han angripen av råttorna.
Han tvingades stå i två veckor, men
han uthärdade ståndaktigt. Till slut förde
man dit hans 14-årige son och piskade
honom till döds inför faderns ögon.

Han talar också om hur kristna bands
fast vid kors under fyra dygn. Korsen
lades sedan ned på golvet, och hundratals
fångar måste uträtta sina fysiska

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15

119

behov över ansiktet och kroppen på de
korsfästa människorna. Sedan restes
korsen upp, och kommunisterna gycklade
och hånade: »Titta på er Kristus, så
vacker han är»!

Det finns ingen anledning att betvivla
dessa händelser då de har återgivits
av en person som verkligen upplevt
dem. Han skriver också om att Sovjetpressen
rapporterar om en våg av massarresteringar
och rättegångar. På en
plats inspärrades 82 kristna på sinnessjukhus.
24 av dem dog efter några få
dagar »på grund av för långa böner»,
som det sades.

Det värsta lidande som kan tillfogas
de kristna är, säger han, att det uppdagas
att de lär sina barn tro på Kristus.
Då tar man barnen från dem för all
framtid, och besök av barnen förvägras
dem.

Ja, det här är vittnesbörd av Richard
Wurmbrand, som har suttit 14 år i
rumänska fängelser. Det finns också
nya rapporter om hur det går till i dagens
läge. Det har på vissa håll möjligen
blivit lättnader, men det är svårt
att säga i vilken omfattning.

En polsk evangelist säger att folk är
rädda som rådjur när det blir tal om
Bibeln. Man måste smyga med sin tro
i Polen, ty trycket från de styrande är
tungt. Man törs inte närma sig en person
förrän man vet vem han är och att
han inte är en angivare.

I Sovjet fortsätter den underjordiska
kristna kyrkan att arbeta. Mötesledarna
får dryga böter om de anordnar kristna
sammankomster. De åtalas för olovligt
religionsutövande. Många får fängelse,
men verksamheten fortsätter.

Helt nyligen har det blivit känt att
40 katolska präster i Litauen har protesterat
mot att den teologiska utbildningen
har skurits ned, att bara ett fåtal
nya präser tillsättes, att biskopar deporteras
utan att brott har konstaterats
och att ungdomar som har gift sig kyrkligt
har fråntagits sin mark. Det talas
även om att det i Sovjet har förekom -

Antisemitismen och förföljelser mot kristna

mit nya rättegångar med upp till fem
års fängelse för dem som undervisat
barn och ungdom i kristen tro.

Man kan fråga sig varför man har så
lätt att tala om andra saker, egentligen
vad som helst, men så svårt att tala om
dessa frågor, om förföljelserna i öststaterna.
Om en ishockeyspelare t. ex.
blir lätt skadad —■ han kan vricka en
fot eller en hand — skrivs det sida
upp och sida ner i pressen, men om tusentals
människor försmäktar bakom
fängelsemurar några få mil från vårt
lands gränser, bara därför att de är
kristna, har man väldigt svårt att säga
någonting om det.

Jag tycker att det är egendomligt.

Utskottet har skrivit ganska positivt
om dessa motioner, men jag vill instämma
i vad herr Ahlmark sade att man
borde ha uttryckt sig mera bestämt. Det
skulle inte skada med svenska initiativ
i dessa frågor. Jag tycker att det finns
all anledning för statsminister Palme
att ta upp dessa allvarliga frågor med
respektive regeringsrepresentanter vid
sina besök i öststaterna.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Mänsklighetens historia
visar otaliga exempel på grymhet och
förföljelser mot enskilda och grupper.
Trots vår tids stora kunnande på många
områden kan även vi i våra dagar visa
fruktansvärda händelser. Jag tror att
det är Eyvind Johnson som någonstans
har sagt att vår tids barn bör inte förhäva
sig, vi som inte kommit längre
än till atombomben.

Utrikesutskottet har emellertid, herr
talman, knappast anledning att skildra
alla dessa grymheter i sitt utlåtande.
De tre talare som delvis har kritiserat
utskottets utlåtande har valt metoden
att ingående berätta om grymheter som
vi i vår tid upplever. Herr Ahlmark
valde metoden att berätta ganska mycket
ur antisemitismens historia. Jag har
ingen invändning att göra mot den
skildringen. Såvilt jag kan bedöma är

120 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

det en riktig skildring. Jag saknar också
anledning att kritisera de båda övriga
ärade ledamöter som har uttalat
avsky för vad som händer när människor
— enskilda eller i grupp — utsätts
för förföljelse.

Utrikesutskottet tvekar inte i sitt mycket
bestämda fastslående av den ställning
som Sveriges regering och riksdag
upprepade gånger har tagit, och jag
vill för kammarens protokolls skull bara
läsa in några rader, citat av utrikesministerns
interpellationssvar i andra
kammaren hösten 1967, då han säger:
»Vi kan inte annat än fördöma alla
former av förföljelse mot oliktänkande,
i vilket land det än sker, och vi har
därför stött strävandena att genom internationella
åtgärder åstadkomma ett
skydd mot sådana förföljelser. Vi kommer
att även i fortsättningen stödja dessa
strävanden.»

Herr talman! Ärade kammarledamöter!
Utrikesutskottet vill genom sin hänvisning
till detta utrikesministerns uttalande
slå fast att de principer, som
uttrycks i Förenta nationernas förklaring
om de mänskliga rättigheterna och
Europarådets konvention med samma
ärende, gäller i dag, och i vår svenska
utrikespolitik kommer vi framöver alltid
att följa dessa. Med hänvisning till
vad utskottet har anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utrikesutskottets
hemställan i dess utlåtande nr
5.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 28

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr 49 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 29

Interpellation ang. höjningen av vissa
eltaxor, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep), som
yttrade:

Herr talman! I de! rådande bekymmersamma
läget för elkraftförsörjningen
har statens vattenfallsverk meddelat
att den oundvikliga fördyringen av råkraftproduktionen
inte kommer att
medföra någon höjning av eltaxorna
inom Vattenfalls distributionsområden.
Anledningen härtill anses vara att den
svåra situationen som råder inom eldistributionen
trots allt bedöms vara
av övergående natur och att sålunda de
tillfälliga kostnadsökningarna bör bäras
av kraftdistributörerna.

Mot denna bakgrund kan det finnas
anledning att uppmärksamma de betydande
taxehöjningar som enskilda kraftföretag
genomfört under senare tid. På
Gotland har t. ex. de fasta avgifterna
höjts med 55 procent för mindre jordbruk
och andra småförbrukare. För medelstora
jordbruk är höjningen 44 procent,
och för större gårdar och mindre
industriföretag höjs de fasta avgifterna
med 65 procent. För storförbrukare
med s. k. effekttariff kan ett uttag utöver
en viss nivå medföra prishöjningar
med upp till 50 procent beroende på
ändrade debiteringsnormer.

Dessa starkt ökade kostnader för den
elektriska energin kommer att bli en
mycket besvärande belastning för det
gotländska näringslivet som redan före
dessa taxehöjningar arbetar i ett ekonomiskt
kärvt klimat. Under de senaste
månaderna har Gotlands kraftverk
producerat ström för leverans till fastlandet
via Gotlandskabeln. Detta bör ha
varit till fördel för Gotlands kraftverk,
eftersom man därigenom kunnat avsätta
en del av det energiöverskott som uppstår
vid full produktion på Gotland. Gotlandskabeln
har emellertid inte en kapacitet
som tillåter överföring av hela
den överkapacitet som finns på Got -

Onsdagen den 8 april 1970

Nr 15 121

land. Om så hade varit fallet är det
möjligt att taxehöjningarna på Gotland
hade kunnat begränsas. Gotlandskabeln
har vid det här laget varit i bruk i över
15 år, och det kan ifrågasättas om dess
kapacitet motsvarar dagens krav.

Med stöd av vad som här anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för industridepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat de
omfattande höjningar av eltaxorna som
drabbat vissa delar av landet, bl. a. Gotland? 2.

Är statsrådet villig medverka till att
elkabeln mellan Gotland och fastlandet
ges en kapacitet som motsvarar dagens
behov?

Denna anhållan bordlädes.

I 30

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från första lagutskottet:

nr 122, i anledning av motioner om
förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk
undersökning;

från andra lagutskottet:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
jämte motioner i ämnet; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner; och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående Främjande i allmän -

Utsträckt motionstid

het av fiskerinäringen för budgetåret
1970/71 jämte motioner.

§ 31

Anmäldes följande motioner:

nr 1285, av herr Boo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
75, med förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m.,
och

nr 1286, av fru Lindberg m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75.

Dessa motioner bordlädes.

§ 32

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr AHLMARK (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 57 med förslag till lag om otillbörlig
marknadsföring, m. m., måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde som infaller
näst efter 15 dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, d. v. s.
första plenum efter lördagen den 18
innevarande april.

Denna hemställan bifölls.

§ 33

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Glimnér (ep), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående bristen på kyrkomusiker,

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående rotvältor i stormfälld
skog,

herr Stridsman (ep), till herr statsrå -

122 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1970

det och chefen för industridepartementet
angående eventuell reglering av Kalixälven,
och

fru Sundberg (m), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående tidpunkten för framläggande
av ytterligare förslag i anledning av betänkandet
»Ett renare samhälle».

§ 34

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.02.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLB 70

014281