herr Westberg ang. inkallelser av värnpliktiga (Riksdagens protokoll 1964:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25

ANDRA KAMMAREN

19—20 maj

1964

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Westberg ang. inkallelser av värnpliktiga..................

herr Wiklund ang. kostnaderna för småbåtshamnar.............

fru Forsling ang. en ny organisations- och arbetsform för statens

ungdomsråd..............................................

Svar på interpellationer av:

herr Rimmerfors ang. möjligheterna för gammalsvenskbybor att

återförenas med anhöriga i Sverige..........................

herr Rimmerfors ang. förstärkande av skolans och ungdomsorganisationernas
karaktärsfostrande verksamhet................

fru Boman ang. möjligheter för textiltimlärare att vinna behörighet
till ordinarie och extra ordinarie tjänster.................

herr Nilsson i Tvärålund ang. skillnader i arvodering enligt timlärar kungörelsen.

.............................................

herr Wennerfors ang. begäran om uppgifter rörande studieförbund
m. fl. organisationer......................................

Onsdagen den 20 maj fm.

Anslag till skolväsendet:

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation..................

Pedagogiskt utvecklingsarbete...............................

Pedagogiska hjälpmedelscentraler............................

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.......

Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem

eller enskilda hem........................................

Grundskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar.......

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning m. m......

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Sid.

Grundskolor m. m.: Folkundervisningens främjande i rikets nordligaste
gränsorter m. m.................... /................. 70

Statliga allmänna gymnasier m. m.: Avlöningar................. 73

Statliga allmänna gymnasier m. m.: Omkostnader.............. 78

Bidrag till vissa kommunala gymnasier m. m................... 80

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor..................... 83

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor........................ 84

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m...... 89

Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov....... 91

Bidrag till driften av folkhögskolor............................ 92

Bidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet..... 101

Onsdagen den 20 maj em.

Anslag till skolväsendet (forts.):

Bidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolor.................. 102

Fortsatt utbyggnad av universitetet i Umeå m. m................. 105

Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning
m. m.:

Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning

mm-................................................... 107

Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier......... 113

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet).... 114

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (handelsdepartementet)...... 127

Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster................ 130

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i

Sverige, m. m......................................... J37

Ändring i tryckfrihetsförordningen............... 14g

Meddelande om enkla frågor av:

herr Ståhl ang. den planerade atomkraftstationen i Marviken..... 162

herr Berglund ang. ersättning för ekonomiska förluster i samband

med smittkoppsepidemien år 1963............ 162

herr Elmwall ang. fördelningen av kostnaderna för kulturhistoriskt
betydelsefulla kyrkobyggnader............................ 182

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 93, om anslag till skolväsendet (punkterna

1-62).................................................. 27

Onsdagen den 20 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 93, om anslag till skolväsendet (punkterna

63-68)................................................... 102

— nr 94, ang. fortsatt utbyggnad av universitetet i Umeå m. m..... 105

Innehåll

Nr 25

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 95, ang. provisoriska åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning in. m....................... 107

— nr 109, ang. anslag till vissa forskningsråd m. m., i vad avser

ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde............... 114

— nr 110, ang. anslag till vissa forskningsråd m. m., i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde...................... 127

— nr 96, ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster ... 130

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. riksbankens diskontohöjning
................................................... 137

— nr 54, ang. beskattningen av avverkning av skog, m. m........ 137

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, om åtgärder mot diskriminering
av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige och om undersökning
av zigenarnas situation............................. 137

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring i tryckfrihetsförordningen.
................................................ 143

Val av fullmäktige och suppleanter:

i riksbanken .............................................. 433

i riksgäldskontoret......................................... 139

‘J iii »«.!.

i i f

^ ^c;ni<t •

V?‘M

. ••

:tf iii;'' 4!

Tisdagen den 19 maj 1964

Nr 25

Tisdagen den 19 maj

Kl. 15.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ i

Svar på fråga ang. inkallelser av värnpliktiga Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Med anledning av en
fråga av herr Westberg om jag är villig
att vidta åtgärder för att förhindra planlöshet
vid inkallelse av värnpliktiga får
jag meddela följande.

Inkallelserna till första tjänstgöring
fördelas enligt långsiktiga planer på ett
sådant sätt att man undviker de ojämnheter
i utbildningskontingenternas storlek
som kunde föranledas av ojämnheter
i födelsetalen, framför allt under
1940-talet. Utbildningskontingenten kan
alltså hållas konstant, trots att åldersklassernas
storlek varierar. Härigenom
vinnes betydande ekonomiska och organisatoriska
fördelar. Varje års inkallelser
måste vidare planeras med hänsyn
till bl. a. den utbildning varje värnpliktig
skall bibringas, belastningen på
utbildningsorganisationen vid olika tider
på året och beredskapskrav. Inkallelsetiderna
anpassas vidare i görligaste
mån med hänsyn till det allmänna skolväsendets
och arbetsmarknadens krav.

Arbetsmarknadssynpunkter samt anpassning
till utbildningsorganisationens
kapacitet och beredskapshänsyn är också
styrande när det gäller tidpunkten
för repetitionsövningarna. Dessa måste
därtill planläggas så att krigsorganisa -

tionens förband övas i en lämplig rytm
för att deras stridsvärde skall kunna bibehållas.

Det sagda torde ge vid handen att
värnpliktsinkallelserna måste planläggas
omsorgsfullt under beaktande av ett
stort antal delvis varandra motverkande
faktorer. Givetvis förekommer rubbningar
i planläggningen. Man eftersträvar
cirka ett halvt års förvarningstid
för den enskilde, t. ex. vid inkallelse
till repetitionsövning. Detta är dock
många gånger inte möjligt. Här inverkar
i betydande omfattning de anstånd som
beviljas enskilda värnpliktiga. I sådana
fall måste nämligen ersättare inkallas
med kortare varsel. En restriktivare politik
i vad gäller anstånd vid repetitionsövning
skulle sannolikt i hög grad
underlätta dessa övningars planmässiga
genomförande. Enligt vad jag erfarit
överväges denna fråga av 1960 års värnpliktsutredning.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
försvarsministern för svaret, som jag
finner mycket upplysande och som jag
därför inte har någon anledning att närmare
kommentera. Det är bara ett par
punkter, som jag vill knyta några reflexioner
till.

Vad först beträffar inkallelsetidernas
anpassning i görligaste mån till det allmänna
skolväsendets och arbetsmarknadens
krav tror jag det behövs en fortgående
anpassning, så att man ständigt
hålls å jour med vad som händer på
detta område. Det inträffar inte så sällan
att det blir en onödig press på de
blivande studenterna, när inkallelserna

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på fråga ang. kostnaderna för småbåtshamnar

kommer för nära inpå skolavslutningarna.

En annan detalj som jag också vill
säga några ord om gäller det sista uttalandet
i svaret, nämligen att en restriktivare
politik i vad gäller anstånd vid
repetitionsövningar sannolikt i hög grad
skulle underlätta dessa övningars planmässiga
genomförande och att enligt
vad försvarsministern erfarit denna fråga
kommer att övervägas av 1960 års
värnpliktsutredning. Jag tror för min
del, att det är av mycket stort värde att
möjlighet finns att få anstånd vid repetitionsövningar.
En skärpning på denna
punkt är därför enligt min mening inte
önskvärd. Även om en sådan skärpning
skulle ha betydelse ur den angivna synpunkten
tror jag att möjligheten till
uppskov i vissa fall är så utomordentligt
värdefull att man bör bibehålla den.

Vad beträffar principerna i fråga om
inkallelserna föreligger ingen skillnad
mellan min och försvarsministerns inställning.
Men jag vill gärna föra på tal
vikten av att dessa principer även tilllämpas
i fråga om detaljerna. Och det
är därvidlag som det enligt mitt förmenande
ibland brister. Jag träffade på ett
sådant fall för några dagar sedan.

Det var en värnpliktig som inkallats
till tjänstgöring den 9 maj kl. 10. Han
inställde sig enligt order och skrevs in i
vanlig ordning. Men när han skulle
hämta sin utrustning, fick han beskedet,
att den expedition, som skötte den
detaljen, var stängd på lördagen och
han uppmanades att lägga in sig på logementet
som civil och invänta måndagen.
Självfallet var det inte särskilt
lockande att som civil flytta in på »luckan».
Han var inte heller så utrustad
att det var särskilt angenämt för honom
att fira helgen under sådana förhållanden
i den militärstad, som det här gällde.
Nu klarades det hela efter många
om och men upp på så sätt att han fick
resa hem och stanna hemma till måndag
morgon och då inställa sig på nytt.

När man upplever sådant, undrar

man om det inte skulle vara möjligt att
få till stånd bättre samarbete mellan
de olika expeditionella avdelningarna
inom ett regemente. Man vill ju gärna
se, att det hela fungerar även i fråga
om detaljerna.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. kostnaderna för småbåtshamnar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig om jag är villig att medverka
till att inte endast kostnader för anläggning
av småbåtshamnar, utan även kostnader
för underhåll av dessa i viss omfattning
kan täckas genom återbäring
på bensinskatten.

Jag vill erinra om att statsbidrag till
småbåtshamnar utgår från anslaget till
byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder. Bidrag lämnas i
vissa fall till underhållsåtgärder av ombyggnadskaraktär
men däremot icke till
löpande utgifter för drift och underhåll
av hamnar. Dessa utgifter brukar
i stället täckas med hamnavgifter av
olika slag eller genom speciella uttaxeringar.

Några vägande invändningar mot denna
ordning har inte gjorts. Med hänsyn
härtill och då det från olika synpunkter
ansetts önskvärt, att bidragsanslaget
i första hand användes för att anlägga
nya småbåtshamnar anser jag någon
ändring i bidrags verksamheten —- utöver
vad riksdagen nyligen beslutat i
anledning av statsverkspropositionen —
icke böra ske för närvarande. Frågan
om bidragsreglernas utformning kan

Tisdagen den 19 maj 1904

Nr 25

Svar på fråga ang. kostnaderna för småbåtshamnar

emellertid komma att aktualiseras ånyo
i samband med att 1962 års fritidsutredning
avlämnar sitt slutbetänkande.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Det som göms i snö
kommer upp i tö är ett talesätt, som
det ligger en hel del sanning i enligt
vad många exempel visar. Jag tänker då
på många småbåtshamnar och småbåtsvarv
denna vår. Jag vill därför erinra
om detta gamla uttrycksätt, när jag nu
tackar statsrådet Skoglund för svaret på
min fråga. Många av dessa hamnar underhålles
inte tillräckligt och ger därför
ett skräpigt och ovårdat intryck. Detta
är självfallet till olägenhet för dem som
bor i närheten av dessa hamnar och
varv. Man klagar också ibland på underhållet.
Och bristerna syns ju bättre,
då snön smält bort så här på våren.

Vederbörande huvudmän för dessa
hamnar tycker att småbåtsägarna — det
finns 163 000 småbåtar, som svarar för
cirka 17 miljoner kronor i inlevererad
bensinskatt — får för liten kompensation
för den erlagda bensinskatten genom
de 3 miljoner kronor, som enligt
beslut av årets riksdag kan utgå till småbåtshamnar
som återbäring på denna
skatt. Det är egentligen inte fråga om
statsbidrag utan om just återbäring av
skatt. Man är därför inte benägen att
lägga ned så mycket pengar på t. ex.
underhåll, då kostnader till sådant inte
är generellt statsbidragsberättigande. Anslaget
heter visserligen »Bidrag till byggande
och underhåll av mindre hamnar
och farleder», men av statsrådet
Skoglunds svar framgår, att kostnader
för t. ex. uppsnyggning av ett hamnområde
eller målning och annat underhåll
av hamnanordningar, t. ex. därtill
hörande småhus, inte är statsbidragsberättigade.
Utrymmet är, som statsrådet
Skoglund nämnde, inte tillräckligt
till sådana ändamål med det nuvarande
anslaget.

Underhållskostnader för vägar täckes
såvitt jag förstår av skattemedel av nu
berörd art men alltså inte motsvarande
kostnader för småbåtshamnar.

Fritidsbåtsrörelsen har gått starkt
framåt. Den har utvecklats till en folkrörelse,
som givetvis berör inte bara
båtägarna utan även deras familjer och
bekanta. Det är alltså ett högst betydande
antal medborgare, som står bakom
intresset att större kompensation
lämnas på erlagd bensinskatt. Och denna
rörelse växer mycket hastigt. Jag vill
gärna fråga statsrådet Skoglund, om
inte fritidsutredningen skulle kunna
överväga och kanske även framlägga
förslag beträffande statsbidrag även till
underhållskostnader i allmänhet i samband
med att utredningen utformar sitt
slutbetänkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vet inte vad fritidsutredningen
kommer att föreslå på
den punkten. Frågan om småbåtshamnarna
och byggandet av sådana måste
emellertid i första hand betraktas som
en kommunal angelägenhet. Det är i hög
grad nödvändigt att de pengar som
finns användes för att bygga ut småbåtshamnarna
eftersom behovet av dem är
så stort och växer för varje år. Jag har
på mitt bord en förteckning över ansökningar
från kommuner om anläggande
av småbåtshamnar. Det är en mycket
omfattande förteckning. Jag tror därför
inte att vi, i varje fall inte för närvarande,
skall splittra medlen genom att
använda dem dels till byggande, dels till
underhåll. Om denna angelägenhet överföres
till den kommunala sektorn, där
jag anser att den rimligen hör hemma,
behöver kommunerna hjälp för att kunna
bygga småbåtshamnarna. Underhållet
kommer de säkerligen att klara. I de
flesta fall har nämligen kommunerna redan
administrativa organ som sköter
hamn verksamheten.

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar pa fråga ang. en ny organisations- och arbetsform för statens ungdomsråd

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! I mitt föregående inlägg
nämnde jag att skatteintäkterna på
bensin från motorbåtsägarna uppgick
till 17 miljoner kronor. 3 miljoner kronor
har anslagits såsom återbäring till
huvudmännen för dessa småbåtshamnar.
Jag är av den åsikten att vi borde
kunna höja anslaget, så att det ger utrymme
också för bidrag till underhållskostnaderna.
Jag är ense med statsrådet
Skoglund om att vi bör satsa på anläggningskostnaderna
för att öka antalet
hamnar, eftersom behovet därav är så
stort. Men det hindrar inte, tycker jag,
att motorbåtsägarna — eftersom dock
så betydande belopp flyter in i form
av bensinskatt från dem — bör få tillgodogöra
sig en större del av skatteinkomsterna
såsom återbäring och därigenom
beredas möjlighet att i viss mån
täcka även kostnaderna för underhåll
av dessa hamnar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill endast påminna
herr Wiklund om att fjolårets riksdag
höjde anslaget med 1 miljon kronor och
att årets riksdag har höjt det ytterligare
med 1 miljon kronor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. en ny organisationsoch
arbetsform för statens ungdomsråd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Forsling har frågat
om en ny organisations- och arbetsform
för statens ungdomsråd väntas komma
till stånd i anledning av ett av ungdomsrådet
till Kungl. Maj :t avgivet förslag
härom.

Som svar på frågan får jag meddela
att Kungl. Maj:t fattat beslut om en om -

organisation av ungdomsrådet i huvudsaklig
överensstämmelse med det av rådet
framlagda förslaget. I anslutning
härtill har en instruktion utfärdats för
rådet.

Vidare anförde:

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! Först ett tack till statsrådet
Aspling för svaret på den enkla
frågan beträffande en ny organisationsoch
arbetsform för statens ungdomsråd.
Svaret var ju positivt. Beslut är
alltså fattat, men enligt vad jag i dag
erfarit har denna omorganisation fastställts
av socialdepartementet redan den
20 mars i år. Visst har rykten om att
någonting varit i faggorna från departementets
sida cirkulerat bland ungdomsrådets
ledamöter, men allt har hittills
bara varit rykten. Såvitt jag vet har
statens ungdomsråd ännu inte fått ta
del av detta beslut, och ändå har det
gått två månader. Vad kan detta bero
på, och när skall omorganisationen vara
klar, så att arbetet enligt den nya formen
kan sätta i gång? Eftersom kritiska
synpunkter framförts dels från skilda
ungdomsorganisationers sida och dels
från ledamöter av statens ungdomsråd
om att ungdomsrådet bl. a. med tanke
på effektiviteten borde omorganiseras,
är det ju synnerligen angeläget, att den
nya organisationen får börja arbeta så
snart som möjligt. Det kan ju inte ha
varit särskilt inspirerande för någon
part att arbeta inom ett råd, vars effektivitet
inte alla tror på.

I detta läge hoppas vi alltså på snar
handling och hoppas också att en kontinuerlig
information skapas, så att ett
förtroendefullt samarbete — ännu mera
förtroendefullt än hittills — skall kunna
utvecklas mellan statens ungdomsråd
och representantskapets ledamöter samt
med organisationer och institutioner
som ungdomsrådet samarbetar med. Arbetsgruppens
förslag om att utge en
bulletin eller ett informationsblad är

Tisdagen den 19 maj 1904 Nr 25

Svar på interpellation ang. möjligheterna för gammalsvenskbybor att återförenas

med anhöriga i Sverige

verkligen värt att beakta — allt för att
bidra till att skapa en god och meningsfylld
uppväxtmiljö för vår tids ungdom.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill till fru Forsling
säga, att beslutet blev expedierat
den 14 maj. Frågan har varit föremål
för remissförfarande, och vi har haft
anledning att överväga den i olika avseenden.
Rådet kommer självfallet att
träda i verksamhet så snart styrelsen
är utsedd.

I övrigt kan jag instämma i vad fru
Forsling sade beträffande de principiella
delarna, nämligen att när nu omorganisationen
är gjord statens ungdomsråd
skall, enligt instruktionen, verka
på ett område som otvivelaktigt är
viktigt och angeläget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Justerades protokollet för den 12
innevarande maj.

§ 5

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Gustafsson i Uddevalla
enligt till kammaren inkommet läkarintyg
vore sjukskriven under tiden den
19—den 30 innevarande maj.

Herr Gustafsson i Uddevalla beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 6

Svar på interpellation ang. möjligheterna
för gammalsvenskbybor att återförenas
med anhöriga i Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

huruvida jag är villig att för andra kammaren
redogöra för min syn på möjligheterna
att i samband med regeringschefen
Chrustjovs besök i Sverige medverka
till ett positivt svar på enskilda
svenskbybors hittills avvisade ansökningar
att få återförenas med sina anhöriga
i Sverige.

I anledning härav vill jag taga tillfället
i akt att ge en översikt över de
sovjetiska utreseärenden, som handlägges
av utrikesdepartementet.

Dessa ärenden kan uppdelas i tre
grupper. Den första omfattar sådana
ärenden där den utresesökande är eller
varit svensk medborgare; i denna
grupp ingår såvitt bekant nästan uteslutande
de s. k. kirunasvenskarna eller
malmfältsborna, vilka under depressionstiden
omkring år 1930 utvandrade
till Sovjetunionen för att där söka sin
utkomst. Av dessa återstår endast något
eller några fall olösta, vilka jag omnämnt
i mitt interpellationssvar den 15
november i fjol.

Den andra gruppen omfattar svenskbyborna.
Dessa är bosatta i Ukraina
och kom efter att ha erhållit vederbörliga
svenska och sovjetiska tillstånd till
Sverige år 1929. De återvände emellertid
till Sovjetunionen i början av 1930-talet. De uppgår till omkring 170 personer
och har — möjligen med något
undantag — alltid varit sovjetiska medborgare.

Den tredje gruppen, slutligen, omfattar
alla övriga fall, d. v. s. sådana där
anhörig i Sverige till UD anmält att en
släkting i Sovjetunionen önskar utresa
därifrån och för honom utverkat svensk
inresevisering för bosättning här. Vederbörande
i Sverige är då i allmänhet
svensk medborgare men släktingen i
Sovjetunionen är sovjetmedborgare och
har aldrig varit svensk. Dessa omfattar
ett tusental fall.

Vid statsminister Erlanders besök år
1956 i Sovjetunionen utverkades välvillig
prövning av utreseansökningar från

Herr talman! Herr Rimmerfors har i
en interpellation till mig ställt frågan
1*—Andra kammarens protokoll i96k. Nr 25

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på interpellation ang. möjligheterna för gammalsvenskbybor att återförena»
med anhöriga i Sverige

svenska och f. d. svenska medborgare,
d. v. s. närmast för den första gruppen,
kirunasvenskarna. Detta intogs i kommunikén
efter besöket. Ett ovillkorligt
åtagande av Sovjetunionen att meddela
utresetillstånd erhölls sålunda ej. Under
mitt Moskvabesök våren 1963 hänvisades
i den i samband därmed utfärdade
kommunikén i allmänna ordalag
till kommunikén efter statsministerns
besök år 1956. Beträffande svenska och
f. d. svenska medborgare utgör dessa
kommunikéer den formella grundvalen
för våra åtgärder.

För de övriga båda grupperna har vi
ej någon sådan grund att stå på. Som
framgått av tidigare interpellationssvar
har svenska regeringen därför ej ansett
sig kunna upptaga dessa fall till diskussion
med Sovjetunionen. Vi har i stället
måst inskränka oss till att söka underlätta
för vederbörande släktingar att erhålla
sovjetiska utresetillstånd, bl. a.
genom att låta ambassaden i Moskva
tillställa dem intyg om att svensk inresevisering
föreligger. Eftersom art. 13
i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
ofta åberopas i detta sammanhang
som stöd för uppfattningen
att Sovjetunionen åtagit sig låta dessa
människor lämna landet vill jag påpeka
dels att deklarationen ej är ett rättsligt
bindande dokument, dels ock att Sovjetunionen
på sin tid ej röstade för denna
artikel.

Jag vill samtidigt ej underlåta att
nämna att sedan år 1956 Sovjetunionen
enligt vad oss är bekant beviljat ungefär
300 utresetillstånd för bosättning i
Sverige och ungefär hälften så många
tillstånd för besök hos anförvanter här.
Intet av dessa tillstånd har emellertid
gällt svenskbybor, oaktat vår ambassad
vid några tillfällen för sovjetiska vederbörande
framhållit att det av humanitära
skäl är angeläget att man tillmötesgår
önskemål från splittrade svenskbybofamiljer
att få återförenas.

Detta sista är en ståndpunkt som

svenska regeringen alltjämt intar i alla
familjeåterföreningsfall och som vi har
anledning tro redan är känd för Sovjets
regering. Huruvida — som interpellanten
önskar — individuella utreseärenden
kommer att tagas upp vid ministerpresident
Chrustjovs besök kan
jag för dagen ej uttala mig om. En förståelsefull
inställning till dessa splittrade
familjers belägenhet måste emellertid
enligt min mening bidra till att stärka
förbindelserna mellan folken och regeringarna.
Jag vill därför här på nytt
erinra om vår allmänna inställning till
dessa ärenden.

Vidare anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Till hans excellens ministern
för utrikes ärendena vill jag uttala
mitt tack för interpellationssvaret.
Av skäl som jag väl förstår är svaret i
sak magert, och ändå skulle jag vilja
säga att det är det bästa besked jag fått
under alla de år jag sysslat med gammalsvenskbybornas
problem. Detta svar
präglas av god vilja, och det öppnar
måhända en liten aning dörren till frågans
lösning.

Utrikesministern rekapitulerar i korthet
några drag ur den lidandets och
missräkningarnas historia som gömmer
sig bakom de tre begreppen kirunasvenskarna,
gammalsvenskbyborna och
övriga sverigesläktingar i Sovjetunionen.
Det kan dock inte hjälpas, herr
talman, att man inför redogörelsen för
dessa mänskliga tragedier grips av en
skrämmande känsla av overklighet. Går
det till på detta sätt, måste det gå till
på detta sätt i umgänget mellan grannfolk
mitt under en fredsperiod? Har inte
detta staternas herravälde över enskilda
människoöden ändå snart överlevt
sig självt? Här bor vi i nära grannskap
till en av världens mäktigaste och
mest folkrika stater. Vi lever i fred med
denna nation, och vi har under senare

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. möjligheterna
med anhöriga i Sverige

År fått ett alltmer växande utbyte av
handelsförbindelser, kulturella förbindelser
och turistkontakter. Vi har fått
det intrycket att Ryssland är på väg in
i den västerländska kulturgemenskapen
på ett nytt sätt och att man medvetet
strävar efter att likvidera de barbariska
umgängesformerna från både tsartiden
och Stalinepoken. Inte minst förefaller
detta att ligga i linje med ministerpresidenten
Chrustjovs personliga politik.

Mot den bakgrund, herr talman, synes
det mig dubbelt gåtfullt att återförenandet
av splittrade familjer i våra
båda länder skall mötas antingen av ett
bleklagt nej, år efter år upprepat till
dess att döden definitivt sätter stopp
för kärlekens alla försök att få träffa en
levande anförvant, eller ännu oftare av
något så oförklarligt som en absolut
tystnad från de myndigheter som har
människorna i sitt våld. Jag är klart
medveten om att detta sätt att behandla
människor står i strid mot FN:s deklaration
om de mänskliga rättigheterna,
framför allt artiklarna 13 och 15. Jag
är å andra sidan lika klart medveten
om att denna deklaration — vilket hans
excellens utrikesministern för övrigt
nyss understrukit — inte har en konventions
bindande karaktär och att Sovjetunionen
inte ens biträtt deklarationen
på de avgörande punkterna. Icke
desto mindre tror jag att deklarationen
har en moraliskt bindande karaktär
även för Sovjetunionen. Under två höstar
har jag i FN:s tredje kommitté suttit
tillsammans med representanter för
Sovjetunionen, där vi just varit i färd
med att förbereda en konvention om de
mänskliga rättigheterna, alltså inte bara
en deklaration. Jag är övertygad om
att den dagen kommer, då man även på
det hållet skall respektera det som står
i deklarationen, nämligen envar människas
rätt att fritt röra sig inom sitt
eget land och att, om hon så önskar,
lämna sitt land eller återvända dit. Under
sådana förhållanden tycker jag att

19 maj 1964 Nr 25

för gammalsvenskbybor att återförenas

man redan nu hör föra ett frimodigt
samtal med Ryssland på basis av västerländsk
och demokratisk människovärdcring.

Att jag ställt denna fråga till vår nuvarande
utrikesminister är sannerligen
ingen tom demonstrationspolitik. Jag
menar att excellensen Nilsson med mycken
frimodighet kan föra dessa svenskars
talan inför Sovjetunionens regeringschef
och utrikesminister. Det förvånar
mig något att utrikesministern
säger att man från svensk sida inte har
ansett sig kunna ta upp dessa fall till
diskussion med Sovjetunionen. Om utrikesministern
menar officiella demarscher
och direkta notväxlingar, så
förstår jag honom. Men innesluter inte
nutida diplomati också diskussionen på
samtalsbasis? Jag har själv — utan all
jämförelse i övrigt — under ett mångårigt
flyktingarbete lärt mig att otroligt
mycket kan vinnas genom personliga
hänvändelser, ja, att nästan allt i
kritiska skeden hänger på de personliga
kontakterna. Jag glömmer aldrig
vad jag i det sammanhanget upplevde
i samarbete med Folke Bernadotte under
det sista skedet av andra världskriget.
Jag är övertygad om att utrikesministern
kan uträtta en hel del utanför
protokollet, och jag vädjar till honom
att göra det.

Utrikesministern säger i sitt svar att
det här gäller ryska medborgare och att
detta försvårar saken, hur behjärtansvärd
den än är för övrigt. Javisst, och
det är ju därför man inte kan föra officiella
förhandlingar. Men man kan
säkert föra fruktbärande samtal om humanitära
undantagsfall, så säregna att
det gäller sovjetryska medborgare av
svensk nationalitet. Ryssland skiljer
som bekant mellan medborgarskap och
nationalitet. I de människors identitetspapper
som jag talat om i interpellationen
står det officiellt utsagt att de
är av svensk nationalitet. Detta är deras
undantagsställning.

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på interpellation ang. förstärkande av skolans och ungdomsorganisationernas

karaktärsfostrande verksamhet

Herr talman! Det finns en omständighet
till, som gör att jag gärna vill ha
dessa synpunkter ventilerade med de
ryska Sverige-gästerna i sommar. Det
är misstanken att man i Moskva över
huvud taget inte vet om underhuggarnas
nej-sägande ute i provinshuvudstäderna.
Jag har antytt detta i min interpellation.
Då trodde jag att papperen
hade fastnat i Kiev, Ukrainas huvudstad.
Redan det vore illa nog. De sista
breven från Gammalsvenskby ger dock
vid handen att det ligger ännu sämre
till. Det visar sig nämligen att ärendet
avgjorts redan i Gherson, som väl närmast
motsvarar residensstaden i ett län.
Inte ens till Kiev vidarebefordras ärendet,
trots att man begärt detta, ännu
mindre till Moskva. Jag tänker mig att
en efterlysning från rikshuvudstaden av
ett sådant ärende, som uppenbarligen
är misskött av underhuggarna, skulle
sätta fart på behandlingen. En av dessa
underhuggare lär för övrigt ha sagt att
ärendet inte behövde gå längre: »Vi är
både Gud och kung här.» Och då kan
man förstå hur det blir.

Ännu en sak, herr talman. Vi utgår
från att regeringschefen Chrustjov
verkligen avser att genom sitt besök i
Skandinavien undanröja missförstånd
och främja en fredlig och förtroendefull
samlevnad. Han kan göra det på
många olika sätt; för dagen skall jag
bara nämna ett av de ringaste. Vad
vore naturligare än att han erbjöd sig
att för personliga samtal ta emot några
svenskar, som tidigare bott i Ryssland,
som har praktiskt taget alla sina anhöriga
kvar där, som har bekymmer och
oro för dem och som inte får svar på
sina brev till underlydande myndigheter
i Ryssland? Jag vill ta ett exempel,
som jag anfört i min interpellation. Kan
det tänkas att UD skulle vilja och kunna
medverka till att Peter WärmlindUtas,
son till den i interpellationen omnämnda
Adolina Utas, finge tillfälle att
byta några ord med regeringschefen

Chrustjov eller utrikesminister Gromyko?
Han talar ryska perfekt, och han
är känd för att inte driva antirysk propaganda.
Under flera år har han vid sidan
av sitt arbete med otrolig uthållighet
och mycken uppoffring inte sysslat
med annat än att skriva ödmjuka, vädjande
böneskrifter till de ryska myndigheterna
i hopp om att få tillstånd
att bjuda hit sin gamla mor innan hon
dör.

Om jag vore i de ryska herrarnas
kläder, skulle jag inte låta ett sådant
tillfälle gå mig ur händerna. Vi kan
naturligtvis inte bestämma över de ryska
gästernas önskemål under besöket i
Sverige, men utrikesministern säger inte
i sitt svar att det är omöjligt att ordna
kontakter, bara att han för dagen
inte kan uttala sig om möjligheterna.
Jag tackar utrikesministern för den beredvillighet,
som ändå lyser fram i den
formuleringen. Det är möjligt att saken
kan ordnas lättare än man tror. Ibland
är statschefer lättare att komma till tals
med än självtillräckliga och maktmedvetna
partihövdingar ute i byarna.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. förstärkande
av skolans och ungdomsorganisationernas
karaktärsfostrande verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
i en till statsministern riktad interpellation
frågat om regeringen har för avsikt
att med anledning av Sveriges förenade
kristliga lärarförbunds skrivelse
av den 3 januari och den i pressen senast
uppmärksammade läkarappellen
vidta några åtgärder, som kan förstärka

Nr 25

Svar på interpellation ang.

karaktärsfostrande verksamhet

skolans och ungdomsorganisationernas
karaktärsfostrande verksamhet. Interpellationer!
har överlämnats till mig för
besvarande.

Hem, skola och samhälle har naturligtvis
som en primär uppgift att göra
allt för att våra barn skall utvecklas till
lyckliga och harmoniska människor.
Det finns väl också en allmän strävan
att verka för att alla barn skall få de
bästa förutsättningar att utvecklas till
positiva människor med förmåga till
harmonisk samlevnad med andra.

Det måste emellertid stå klart, att ansvaret
för denna utveckling hos barnet
och den unga människan i första hand
åvilar hemmet, inte endast under de
första betydelsefulla levnadsåren utan
under hela uppväxttiden. Hemmens förutsättningar
och möjligheter att klara
denna deras ansvarsfullaste uppgift
skiftar givetvis, men oavsett detta har
det kommit att framstå som lojalt och
trygghetsskapande från samhällets sida,
att samhällsinstitutioner stödjer hemmen
och samarbetar med dem i deras
fostrande uppgift. Den viktigaste institutionen
som därvid kommer i fråga är
skolan.

Den karaktärsfostrande verksamheten
har kraftigt framhävts i grundskolans
läroplan. Där framhålles såsom
mycket angeläget att skolans hela verksamhet
inriktas på att ge såväl individuell
som social fostran. Där sägs klart
ifrån, att skolan på allt sätt skall medverka
till att fostra människor till tillräcklig
beredskap att fylla de krav, som
livet i vår tids samhälle ställer på dem.

Vi har sålunda nu fått ett klart angivet
uppfostringsmål till ledning för
skolans verksamhet. Men om denna krävande
målsättning skall kunna tillnärmelsevis
uppfyllas och fullföljas måste
den få stöd också hos hem och föräldrar.
Av den anledningen betonas också
i läroplanen starkt vikten av ett gott
samarbete mellan hem och skola. 1 läroplanen
finns även utförliga anvis -

ungdomsorganisationcrnas

ningar om hur samarbetet lämpligen
skall bedrivas. Initiativet till och ansvaret
för att ett sådant samarbete verkligen
kommer till stånd har lagts på skolan
och dess ansvariga myndigheter.
Ett första led i samarbetet måste vara
att informera hem och föräldrar om de
intentioner, som ligger till grund för
skolan på fostrans område och på allt
sätt medverka till att dessa intentioner
inte endast accepteras av hemmen utan
också att de kommer att så långt möjligt
tillämpas i hemmen och även eljest
utanför skolans värld. Med andra ord:
hem och skola måste i denna verksamhet
ha samma grundsyn. Det sistnämnda
gäller naturligtvis i väsentlig mån
all den verksamhet, för vilken skolan
har att svara, således bl. a. också sexualundervisningen.
Eftersom denna särskilt
berörts i interpellationen, vill jag
understryka, att den förvisso utgör ett
viktigt — och med hänsyn till den personliga
integriteten särskilt ömtåligt
och svårbemästrat — inslag i skolans
arbete. Med hänsyn bl. a. till de olika
etiska värderingarna på sexuallivets
område i dagens samhälle och till vikten
av att skolans fostran och undervisning
i detta hänseende verkligen skall
kunna finna gensvar hos de unga och
förståelse i hemmen finns det anledning
att noga överväga i vilka former översynen
av skolöverstyrelsens handledning
för sexualundervisningen i skolorna
skall göras. Överstyrelsen har anhållit,
att särskilda sakkunniga tillkallas
för att utreda och framlägga förslag
i frågan. Med anledning av denna överstyrelsens
anhållan har sedan till ecklesiastikdepartementet
inkommit förslag
och synpunkter från ett mycket
stort antal religiösa, politiska och ideella
organisationer — av vilka interpellanten
nämnt ett par — företrädande
mycket olika ståndpunkter. Sedan en
bred ehuru skiftande opinion nu kommit
till uttryck måste ställning först tagas
till formerna för översynen, inte

Tisdagen den 19 maj 1904
förstärkande av skolans och

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på interpellation ang. förstärkande av skolans och ungdomsorganisationernas

karaktärsfostrande verksamhet

bara av den ifrågavarande handledningen
utan av utformningen av skolornas
sexualundervisning över huvud taget.

Vad jag här sagt om den fostrande
verksamheten i grundskolan gäller även
de skolformer, som bygger på denna
skola. I de nyligen avgivna betänkandena
om ett nytt gymnasium och om
den nya fackskolan har samma grundsyn
i fråga om skolans fostrande verksamhet
kommit till uttryck.

Att också föreningar och ungdomsorganisationer
kan göra betydande insatser
på karaktärsfostrans område är
ställt utom allt tvivel. I den statsunderstödda
ungdomsledarutbildningen har
särskilda åtgärder vidtagits för att göra
ungdomsledarna bättre skickade att i
sin verksamhet kunna ge de unga god
vägledning och stöd inför alla de påfrestningar
av olika slag, som möter
dem i dagens samhälle. Även i denna
verksamhet har man naturligt nog funnit
anledning att söka samarbete med
hem och föräldrar. Detta gäller även
den upplysningsverksamhet i ungdomsfrågan
som bedrives av statens ungdomsråd
i syfte att främja ungdomens
anpassning i samhället. Rådet planlägger
f. n. en kampanj om föräldraansvaret,
som beräknas starta detta år.

Sammanfattningsvis vill jag, i anledning
av interpellantens konkreta fråga,
understryka, att det pågående reformarbetet
inom skolan just i hög grad syftar
till att stärka skolans karaktärsfostrande
verksamhet och att det nu gäller
att på allt sätt skapa gynnsamma betingelser
för skolan att i det dagliga arbetet
genomföra intentionerna bakom
skolreformerna. Vidare bör understrykas,
att också föreningslivet numera
får ett växande stöd från samhällets
sida. Det är därutöver naturligtvis en
självklar uppgift för regeringen att i
positiv anda pröva varje uppslag till
sådana åtgärder, som har till syfte att
främja barnens och ungdomarnas fostran
till —- som det heter i skollagen —

harmoniska människor och dugliga ansvarskännande
samhällsmedlemmar.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag har anledning att
säga ett oförbehållsamt tack till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.
Det betyder inte att statsrådets
svar omfattar hela det allvarliga läget på
moralfronten eller närmare sysslar med
sambandet mellan dagsläget och de
eventuella bristerna i vår ungdomsfostran,
men det betyder att statsrådet har
svarat på mina frågor, och det är mycket
nog.

Det andra hör till den självklara bakgrunden,
som vi visserligen kan uttolka
något olika men som statsrådet säkerligen
lika litet som jag vill negligera. Jag
har för min del antytt problemställningen
genom att knyta min interpellation
till den riksbekanta läkarappellen från
de 140 läkarna och den mindre kända
men därför inte mindre tungt vägande
skrivelsen till regeringen från de förenade
kristna lärarförbunden i Sverige,
med ett sammanlagt medlemsantal av
omkring 12 000 lärare.

Läkarappellen har kritiserats, men
den hör avgjort till de dokument som
förtjänar att läsas in extenso i stället för
att enbart speglas i pressreferat. Som
bekant råkade appellen ut för en s. k.
sakbehandling i den kulturradikala
pressen, som hade mycket litet med saklighet
att göra. Upptäckten att det fanns
en och annan stackars MRA-anhängare
bland undertecknarna utlöste ju en hysteri
i pressen, som många framstående
journalister och ledarskribenter nu helst
inte vill kännas vid. Det hedrar dem.

Jag skulle kanske ha formulerat vissa
avsnitt av appellen litet annorlunda,
om jag fått skriva den. Men så är det
väl med oss alla. I sak är läkarappellen
ett nödrop, ett varningsord till hela vårt

Tisdagen den 19 maj 19G4 Nr 25 lo

Svar på interpellation ang. förstärkande av skolans och ungdomsorganisationernas
karaktärsfostrande verksamhet

folk. Det står klart för oss att den förtjänar
att mötas på ett helt annat sätt än
med den exempellösa ström av smädelser
och personligt ärekränkande uttalanden
som bestods den. Intensiteten i
smutskastningen för några veckor sedan
har kommit mig att fundera över
om inte läkarna råkade ha mera rätt
än de själva visste om.

Nu har debatten tonats ned, och det
finns ingen anledning att ta upp den på
nytt om inte särskilda omständigheter
kräver det. Jag har bara velat redovisa
bakgrunden, sådan den var när interpellationen
framställdes. Men saken
står kvar, nämligen behovet av en förstärkt
vakthållning kring ungdomsfostran
och dess möjligheter att skapa en
starkare och lyckligare ungdom och
bättre miljöer i hem och samhälle. Jag
är därför tacksam att ecklesiastikministern
har tagit så allvarligt på denna
fråga som han gjort.

Statsrådet talar i samband med rekommendationen
av ungdomsledarutbildningen
om »alla de påfrestningar
av olika slag, som möter dem» — de
unga — »i dagens samhälle». Han menar
att det gäller att i det läget ge de
unga en god vägledning. Därvidlag är
vi tydligen ense om att hemmet, skolan
och det frivilliga ungdomsarbetet bör
besinna sitt ansvar och om möjligt effektivisera
sina insatser.

Somliga menar väl att det är ingenting
att tala om — läget är som det alltid
har varit: det har funnits fin ungdom
alltid, och det har funnits ungdom
som avvikit från det mönstret. Man har
ju t. o. m. från det gamla Egypten funnit
en tegelplatta, som lär vara 5 000 år
och på vilken det står att det blir sämre
och sämre med ungdomen! Inte desto
mindre har väl också vi i vår generation
något litet jämförelsematerial. Jag
skulle i detta sammanhang gärna vilja
citera till protokollet — och även till
uppbyggelse för kammarens närvarande
ledamöter — några ord som stått i tid -

ningen Aret Runt — en tidning som väl
inte gärna kan misstänkas vara de 140
läkarnas samfundsorgan:

»Är ungdomen förvildad? En så otrolig
frågeställning har uppkommit i folkhemmets
Sverige, förskonat från krig,
ödeläggelse och nöd — landet där människorna
tjänar mest pengar, har det
bäst, i hela Europa. Vi menar då med
ungdom inte blott den snäva krets som
blir föremål för polisingripanden utan
10 000-tals svenska ungdomar, som inte
själva kommer i konflikt med rättvisan,
men för vilka ligaledare-tonårsgangstern
i skolan ändå blir något stabilare
— en person vars livsföring man inte
vågar följa men som man ändå på ett
omedvetet sätt beundrar och i det skydd
som anonymiteten i de allt större städerna
ger söker ta efter i smått.

Många erkänner dessutom inte ens att
frågeställningen finns. Förklaringen är:
det har delvis gått politik i uppfostringsfrågorna.
Från konservativt håll
har man överbetonat bristerna i ungdomens
uppförande — från radikalt
håll har man inte brytt sig särskilt mycket
om kritiken, eller ens låtsats om att
problemet existerat. Kritik mot disciplinlöshet
och nedbusningstendenser
har tagits som ett reaktionärt angrepp
på själva grundskolan och dess idé. Regering
och skolöverstyrelse har sällan
låtit synas att de märkt något negativt
i dagens situation.

Men varningssignalerna i dag är för
många för att kunna negligeras, för att
man skall kunna fortsätta att blunda.
Detta kan sägas utan biavsikten att angripa
skolformen i dagens Sverige. När
äldre människor i landets huvudstad
inte vågar gå ut, inte törs passera sina
trapphus eller lämna sin egendom utan
uppsikt, inte vågar framträda offentligt
med sin kritik av rädsla för misshandel
och tonårsterror, då måste det vara dags
för samhället att gripa in!»

Så långt citatet, som kunde förlängas.
Men jag tänker att vi ungefärligen kän -

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på interpellation ang. förstärkande

karaktärsfostrande verksamhet

ner fortsättningen, och jag behöver inte
ens ur läkarnas appell — vilken ju numera
föreligger i broschyrform — citera
de exempel läkarna anför mera ur
medicinska synpunkter, alltså den katastrofala
ökningen av könssjukdomarna
och likartade tecken på dekadans.

Jag kan nämna ett annat område, eftersom
sexualfrågan är så överkänslig,
nämligen frågan om ärligheten. Skolan
undervisar om att vi inte skall stjäla.
Denna undervisning bygger på ett av
tio Guds bud, och vi är väl överens om
att det är önskvärt att vi har respekt
för varandras egendom. Men det omvittnas
nu att varustölderna i våra butiker
och tillgreppen på våra arbetsplatser,
särskilt på varv och större fabriker,
tagit en sådan omfattning att man står
rådlös inför problemet.

I vissa fall är det mycket ung ungdom
som stjäl, i andra fall är det fråga om
vuxna människor som borde veta bättre.
Detta gäller naturligtvis i all synnerhet
den företeelse som kallas att
»fixa» saker och ting på en arbetsplats.

Det finns två mycket hoppfulla företeelser
här i landet i detta sammanhang.
Man har börjat undervisa unga människor
om arbetstetik och livsstil. Det
är Svenska scoutförbundets stilskola
och KFUM:s kurs »Ung i yrke» som förmedlar
denna undervisning. Det är en
ganska dyrbar kursverksamhet, men industrierna
abonnerar på dessa kurser
särskilt för sina ungdomar i hopp om
att detta skall bära frukt. De säger att
även en kurs som kostar 7 000 kronor
motsvarar endast någon procent av värdet
av det som stjäles vid en mycket
stor arbetsplats.

Hur skall man nu få ungdomarna att
bli moraliska — d. v. s. ansvarskännande
— på denna punkt? Jag delar ecklesiastikministerns
mening att skolan
därvidlag har en utomordentligt stor
uppgift. Jag delar i minst lika hög grad
hans uppfattning om hemmets ansvar.
Jag skulle i det sistnämnda avseendet

av skolans och ungdomsorganisationernas

gärna vilja understryka värdet av föräldrafostran
i de former som är tillgängliga
och möjliga.

Det är bra att statens ungdomsråd
sätter i gång kurser på detta område,
och vi skall göra detsamma också inom
folkrörelserna, likaväl som vi tidigare
gjort insatser för att nå den ungdom
som snart skall bilda hem.

För många år sedan motionerade fröken
Elmén och jag i denna kammare om
att få till stånd en av staten bekostad
broschyr, som skulle utdelas till alla
unga människor och skulle innehålla
undervisning i frågor, som hör samman
med äktenskapets ekonomi, juridik, etik
och allt sådant, mot bakgrunden av att
så många människor blir föräldrar utan
att själva ha fått några klara och bestämda
normer vare sig för egen del
eller för de ungdomar som skall fostras.
Motionen avslogs!

I detta sammanhang skulle jag så kort
som möjligt vilja ta upp en annan fråga,
eftersom ecklesiastikministern i sitt
svar nämner sexualundervisningen. Han
talar om det som närmast är dilemmat
när det gäller själva grunden för normgivningen
inom vårt folk. Statsrådet
erinrar om »de olika etiska värderingarna».
Jag skulle tro att detta resonemang
har sin tillämpning på hela karaktärsfostran.
Åtskilligt av denna
hänger nämligen i luften, eftersom vi
inte är överens om värderingarna.

Vi lever i en brytningstid mellan
gammalt och nytt, en brytningstid också
i fråga om de etiska grundfrågorna.
Därvidlag vill jag gärna ansluta mig till
ett uttalande för några år sedan av professor
Olof Kinberg. Han underströk
den gången i sak ungefär detsamma som
de 140 läkarna framhålit nyligen i fråga
om ett visst avsnitt, särskilt med
tanke på ungdomens situation som en
brottsfrämjande faktor. Kinberg framhåller
följande — och jag tycker det är
ganska intressant eftersom det berör
vår grundläggande frågeställning: »Att

Tisdagen den 19 maj 1904

Nr 25

Svar på interpellation ang. förstärkande av skolans och ungdomsorganisationernas

karaktiirsfostrande verksamhet

området för vad som ’går an’ betydligt
utvidgats under den senaste perioden
är uppenbart. Särskilt har ungdomens
rörelsefrihet ökats. Skolans möjligheter
att upprätthålla beteenderegler är avgjort
minskade. Det uppväxande släktets
anknytning till familjen har uppluckrats,
och därmed har de ungas respekt
för de normer som omfattas av
föräldrar och andra tillhörande den
äldre generationen starkt kringskurits.
Tillsammans med andra faktorer har
detta åstadkommit en större okänslighet
för beteenderegler som förut varit
allmänt gillade.»

Låt mig tillägga att situationen kompliceras
av att vårt undervisningsväsen
i princip står kvar på de kristet grundade
linjer för undervisning och fostran,
som hittills reglerat västerlandets
etiska värderingar, samtidigt som högröstade
stämmor nu ropar på sekularisering
och relativism. Det är mot denna
bakgrund, herr talman, man får se
en del av de heta debatter som förts
under den senaste tiden. Det är också
denna debatt som utgjort bakgrunden
till min interpellation.

I gräl mellan småpojkar brukar man
träta om vem som började. Skall man
vara saklig i detta fall, måste man väl
rättvisligen erkänna att det varken var
läkarappellen, lärarskrivelsen eller några
andra reaktioner från kristna som
kom först. Nej, frågan väcktes och försvaret
uppkallades av en alldeles tydlig
skärpning av de kulturradikala attityderna.

Naturligtvis är propagandan fri och
den som tror på välsignelsen av — jag
kanske inte borde använda detta uttryck
—• promiskuitet, fria aborter och
allmän gudlöshet har naturligtvis rätt
att förorda en sådan utveckling, men
han bör då inte förvåna sig över om
den tyvärr något tröga kristna och
etiska opinionen äntligen vaknar. Den
skulle illa rykta sitt värv annars. Och
så är debatten i gång, och det är möj -

ligt att det kan komma något gott ut
ur den.

Statsrådet Edenman erinrade om skolans
etiska målsättning att »främja barnens
och ungdomens fostran till harmoniska
människor och dugliga samhällsmedlemmar».
Och i anvisningarna
för grundskolan heter det bl. a. — och
därmed är jag inne på den del av värderingarna
som den svenska skolan hittills
har byggt på — att »undervisningen
i kristendomskunskap skall liksom
undervisningen i andra ämnen också
ha en fostrande inverkan på individen.
Genom det stoff som behandlas aktualiseras
frågor som rör elevernas egen
livsinställning. Normer och livsmedel
som är av betydelse för deras personliga
utveckling och som fostrar till sanningssökande
och livsallvar kan härigenom
förmedlas.»

En del av de oroliga frågorna, herr
statsråd, kommer sig därav att man nu
ser denna målsättning hotad. Jag skulle
gärna i det positiva interpellationssvaret
vilja tolka in ecklesiastikministerns
önskan att förebygga en uppluckring
av det underlag som också framtidens
ungdom behöver för att få kraft att
leva, starkt och rent, ärligt och öppet,
så att framtiden blir ljusare och lyckligare
än vad olyckskorparna ibland
kraxar om, låt vara att det bakom också
den mest högljudda oron ligger kärlek
till vår ungdom. Låt mig i detta
sammanhang än en gång understryka
värdet av vad ecklesiastikministern har
sagt om hemmen, om skolan, om ungdomsarbetet.
På alla dessa tre fronter
måste vi fortsätta att stärka våra positioner
och fördjupa allvaret i vår ungdomsfostran.

Allra sist vill jag beröra en sak jag
undrar något över. I min interpellation
citerade jag inte ordagrant den bekanta
läkarappellen, men förmodligen har
statsrådet läst denna skrift som bär titeln
»140 läkares hemställan till Konungen
om åtgärder för förstärkt ka -

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på interpellation ang. förstärkande av skolans och ungdomsorganisationernas

karaktärsfostrande verksamhet

raktärsfostran m. m.». Undertecknarna
föreslår där bl. a. att Kungl. Maj:t måtte
»efter nödig utredning, vidtaga åtgärder
i syfte att kraftigt förstärka skolans karaktärsfostrande
verksamhet, varvid
beaktas, att denna verksamhet förutsätter
klara besked om rätt och orätt

o. s. v.». Denna utredning nämnde jag
inte i min interpellation. Nu säger statsrådet
att det blir en utredning — en
parlamentarisk utredning förmodar jag
— om sexualundervisningen. Skulle det
inte vara tänkbart att vidga direktiven
till att omfatta hela problemkomplexet
med de normativa reglerna, det etiska
minimum som vårt folk behöver för att
möta framtiden starkare och lyckligare? Jag

vet inte, om statsrådet i dag är
beredd att svara på detta, men det
skulle vara värdefullt därest vi vågade
räkna med att utredningen inte bara
tar upp sexualundervisningen, ty den
är trots allt ett delproblem, utan hela
karaktärsfostran.

Än en gång: Tack för svaret!

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har ingen direkt
kommentar att göra till herr Rimmerfors
inlägg annat än den att jag inte
bara står här och solidariserar mig med
gällande skollag, läroplaner och skolförfattningar
och med den målsättning
för karaktärsfostran som nu gäller. Jag
har, herr Rimmerfors, i hög grad medverkat
vid utarbetandet av dessa författningar,
och mitt namn står under
gällande anvisningar för karaktärsfostran.
Jag är alltså i hög grad solidarisk
med dem. Det var för övrigt en enhällig
skolberedning som förde fram dessa
värderingar.

På den direkta frågan vill jag svara
att jag velat tillmötesgå skolöverstyrelsen
på den punkt som styrelsen tagit
upp, nämligen en översyn av sexualun -

dervisningen. Som jag säger i mitt svar
bör den översynen inte bara avse själva
handledningen, utan också utformningen
av skolans sexualundervisning
över huvud taget. Däremot tror jag inte,
herr Rimmerfors, att vi bör låta någon
parlamentarisk utredning granska hela
värdeskalan, normskalan när det gäller
uppfattningen i dessa ting. Resultatet
av arbetet måste bli eventuellt nya anvisningar
för sexualundervisningen i
skolan. Längre kan man knappast gå
när man skall arbeta på den statliga
sektorn. Det får bli andra, fria krafter,
organisationer och enskilda människor
som verkar för de värderingar och de
normer som de anser vara riktiga. Skolan
kan inte göra detta i vårt nuvarande
samhälle, där ju skolan skall ge
objektiv undervisning i livsåskådningsfrågor.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Till det sista vill jag knyta
den reflexionen att vi väl är ense om
att inte någon lagstiftning kan ersätta
de insatser som görs av enskilda människor
i samhället, i hemmen och i frivilliga
organisationer. Jag skulle tro att
ett av resultaten av den pågående s. k.
moraldebatten blir ett ökat ansvarstagande,
och då har den debatten gjort
åsyftad verkan.

Men på en punkt vill jag ändå göra
en randanmärkning. Statsrådet menade
att man inte gärna kan tillsätta en utredning
för att granska värdeskalorna.
Det har nog inte heller jag avsett, utan
min tanke var snarare att man borde
pröva huruvida detta etiska minimum,
som vi är överens om, skall få bli vägledande
för framtidens skola eller om
vi skall släppa fram den rena moralnihilismen
— det låter ju illa på sina
håll. Jag är inte säker på om det behövs
en utredning bara för den skull, men
det skulle säkert vara välgörande att
liksom se över grunden till vårt hus.

Tisdagen den 19 maj 1964

Nr 25

Svar på interpellation ang. möjligheter för textiltimlärare att vinna behörighet till
ordinarie och extra ordinarie tjänster

Det betyder inte att man behöver göra
en inbördes penetrering av de olika
värdeskalorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. möjligheter
för textiltimlärare att vinna behörighet
till ordinarie och extra ordinarie tjänster Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
fru Boman frågat, om jag är beredd att
för riksdagen lägga fram förslag om att
bereda möjligheter för timlärare i textilslöjd
att genom fortbildningskurser
eller på annat sätt vinna behörighet till
ordinarie eller extra ordinarie tjänster.

Fru Boman hänvisar till en skrivelse
i frågan av den 17 juni 1962, som Timlärarnas
riksorganisation ingivit till
Kungl. Maj:t. Denna skrivelse remitterades
till skolöverstyrelsen och återkom
först den 30 december 1963. Orsaken
till dröjsmålet var, att det ansågs nödvändigt
att avvakta resultatet av arbetsmarknadsstyrelsens
först i höstas avslutade
utredning om lärarbehovet på
det husliga området.

I sin interpellation hänvisar fru Boman
till de fortbildningskurser, som
ordnas för lärare i trä- och metallslöjd
för att ge dem behörighet till ordinarie
tjänst, och finner det rimligt, att samma
möjlighet beredes kvinnliga slöjdlärare.

Enligt min mening måste det avgörande
för bedömningen av denna fråga
vara tillgången på lärare av respektive
kategori.

När det gäller lärare i manlig slöjd
har det uppkommit ett underskott på
behöriga sådana lärare genom att den
nya skolstadgan blott räknar med ett

ämne för trä- och metallslöjd, medan
motsvarande stoff tidigare var uppdelat
på två ämnen med olika behörighetsvillkor.
Detta har lett till att en
stor del av landets slöjdlärare genom
fortbildningskurser har varit tvungna
att komplettera sin utbildning i den
slöjdart, för vilken de tidigare inte haft
någon utbildning.

Som framgår av arbetsmarknadsstyrelsens
utredning om det framtida behovet
av bl. a. textillärare, vilken utredning
för övrigt redovisats i årets
statsverksproposition, räknar styrelsen
med en väsentlig minskning av textillärarbehovet
under de närmaste åren.
Styrelsen rekommenderar därför en
minskning av intagningen vid de husliga
seminariernas textillärarlinjer från
nuvarande 186 till 140 studerande under
återstoden av 1960-talet. För början
av 1970-talet föreslås en ytterligare
minskning av intagningen. Den väsentliga
orsaken till denna utveckling är den
beslutade minskningen av antalet obligatoriska
undervisningstimmar i textilslöjd
i grundskolan.

Mot bakgrund av en väntad, avsevärt
förbättrad tillgång på fullt utbildade
textillärare fordras det naturligtvis mycket
starka skäl för att ge textiltimlärare
full behörighet efter genomgång av en
förhållandevis kort kurs.

Även om tillgången på textillärare generellt
förbättras kan det likväl på vissa
platser föreligga svårigheter att rekrytera
textillärare med seminarieutbildning.
För att avhjälpa en lokal brist,
som bedömes bli bestående, kan det visa
sig nödvändigt att använda timlärare,
som hunnit skaffa sig lång lärarerfarenhet
och att ge dem en kompletterande
utbildning. På grundval av det utredningsmaterial,
som för närvarande
står till förfogande, är det dock inte
möjligt att avgöra, om det kommer att
finnas tillräckligt med lämpliga kursdeltagare
från sådana orter. Som en
förutsättning för att kurser av nu ifrå -

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på interpellation ang. möjligheter för

ordinarie och extra ordinarie tjänster

gavarande slag skall komma till stånd
bör emellertid enligt min mening gälla,
att det klarlagts att kurserna kan fyllas
av deltagare från orter, vilka på
längre sikt bedömes sakna möjligheter
att få examinerade lärare.

Jag ämnar därför föreslå Kungl. Maj:t
att skolöverstyrelsen bemyndigas att —
om den förutsättning jag nyss angivit
föreligger — anordna högst två kurser,
fördelade på två somrar och avsedda
var och en för högst 12 deltagare.

Vidare anförde:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för svaret på min fråga. Svaret
synes tyda på att ett önskemål, som
ända sedan 1956 på olika sätt klart uttryckts
av den grupp det här gäller, nu
kommer att uppfyllas. Jag har då naturligtvis
ingenting att erinra mot svaret
— jag är mycket glad över att vi
kommit dithän — men det är några
småsaker jag skulle vilja beröra.

I min interpellation framställde jag
två frågor. Den första gällde ett spörsmål
som vi haft uppe en gång förut.
När jag läste åttonde huvudtiteln i år,
upptäckte jag att det anordnas behörighetskurser
för manliga slöjdlärare
men inte för kvinnliga, och det tyckte
jag inte såg riktigt snyggt ut. När man
vet att ute i bygderna manliga och
kvinnliga slöjdlärare arbetar under enahanda
förhållanden, tycker man nog
att det härvidlag kunde resas ett rättvisekrav.
Nu har ecklesiastikministern
förklarat sammanhanget, och det är jag
tacksam för. Jag är visserligen inte säker
på att inte många slöjdlärare uppfattar
saken så, att de fått en förmån
framför sina kvinnliga kolleger och i
någon mån är generade för det, men jag
kan ändå lämna detta avsnitt efter statsrådets
förklaring.

Jag förstår att man måste vara försiktig
när det gäller att lämna fältet

textiltimlärare att vinna behörighet till

fritt för en fortbildning som skall medföra
behörighet för ordinarie tjänst.
Men med hänsyn till den utveckling som
pågår inte minst när det gäller utbyggnaden
av grundskolan har ju intagningen
vid seminariernas textillärarlinjer
minskats ganska avsevärt och denna
minskning kommer i fortsättningen att
bli ännu mer markant. Skolöverstyrelsen
har emellertid ansett att intagningssiffrorna
är för låga, även om ecklesiastikministern
tycks ha en något annan
mening. Skolöverstyrelsen är i sitt yttrande
mer försiktig och menar att det
är svårt att överblicka det kommande
behovet av lärare på detta område. Man
ifrågasätter därför riktigheten av att
skära ned intagningen till seminariernas
textillärarlinjer på sätt som skett.

Till bilden hör också att det på skolans
mellanstadium har skett en ökning
av timantalet för denna undervisning
från 2 till 4 timmar. Detta måste ju också
medföra ett ökat behov av lärare.

Jag inser att det måste ligga mycket
starka och särskilda skäl bakom ett
beslut om att anordna korta fortbildningskurser
för kvinnliga textillärare
i syfte att ge dem behörighet för ordinarie
tjänst. Skolöverstyrelsen har emellertid
rätt ingående definierat vad som
skall krävas: att vederbörande, som uppnått
jämförelsevis hög ålder, har många
tjänsteår och minst halv tjänstgöring,
att vederbörande är god pedagog etc.
Det är enligt min mening självklart att
sådana förutsättningar måste uppfyllas
av dem som söker sig till dessa kurser.

Ecklesiastikministern är en aning
fundersam om huruvida det finns möjlighet
att rekrytera kurserna med lärare
som fyller uppställda kvalifikationskrav.
När jag har tagit del av det utredningsmaterial,
som vederbörande lärargrupp
framlagt för ecklesiastikministern, har
jag kommit till den uppfattningen att
det inte bör vara svårt att fylla intagningskvoterna
med lärare som har de
kvalifikationer som skolöverstyrelsen

Tisdagen den 19 maj 1904

Nr 25

Svar på interpellation ang. skillnader i arvodering enligt timlärarkungörelsen

angivit. Många lärare når både upp till
åldersgränsen och fyller kravet på lång
tjänstetid liksom kravet på ett visst
timantal per vecka.

Det är nog alldeles riktigt som ecklesiastikministern
säger att det under lång
tid framåt kommer att på olika platser
i vårt land finnas behov av just detta
slag av textillärare och textillärarinnor.
Jag känner till många exempel på hur
en lärarinna måste resa mellan tre eller
fyra byar. Det kan ställa sig svårt
att få en seminarieutbildad lärarkraft
att ta en sådan tjänst. De lärarinnor
jag här talar om kan också vara en tillgång
när det gäller platser som är belägna
långt ute i periferien och där timantalet
är för litet för att man skall
kunna anställa en seminarieutbildad lärarinna.
1 ett sådant fall finner jag det
vara rimligt och riktigt att ge behörighet
åt den icke-seminarieutbildade lärarkraften.
Man måste ta till vara denna
arbetskraft, som troget utfört sitt arbete
under många år. Dessa lärare kan
ha förvärvat goda kunskaper och vara
goda pedagoger, och de bör få bevista
en behörighetskurs för att sedan få litet
tryggare anställningsförhållanden.

Nu säger ecklesiastikministern, att
han ämnar föreslå Kungl. Maj :t att
»skolöverstyrelsen bemyndigas att» —
om den förutsättning jag nyss angivit
föreligger — »anordna högst två kurser,
fördelade på två somrar». Jag vill
bara fråga: Kan det bli tal om någon
kurs denna sommar? Skolöverstyrelsen
antydde att en kurs skulle förläggas till
sommaren 1964 och en kurs till sommaren
1965. Men det är väl redan för
sent att ordna någon kurs i sommar,
eftersom de människor det gäller knappast
har möjlighet att på detta sena
stadium så ordna för sig och de kan
deltaga. Vi kanske får förutsätta, att
den ena kursen hålles sommaren 1965
och den andra sommaren 1966, och vara
glada över att dessa kurser då kommer
till stånd.

Till sist vill jag framhålla att huvud -

saken är att det kommer till stånd kurser
vid vilka uppställes bestämda krav
för att vinna behörighet. Den som vill
underkasta sig denna utbildning har
att söka inträde vid kursen; den som
inte vill detta gör själv sitt val när han
eller hon avstår därifrån. Att efter hand
ge behörighet till ordinarie tjänst utan
att vederbörande genomgått denna kurs
eller att ge sådan behörighet genom
personligt ansökningsförfarande, anser
jag varken vara sympatiskt eller lämpligt.
Jag är därför mycket glad över
det svar ecklesiastikministern har givit,
och jag tackar ännu en gång för det.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara lämna den
upplysningen till fru Boman, att beslutet
ursprungligen är avsett att fattas
i nästa konselj.

Om skolöverstyrelsen kan klara av
förberedelserna i tid, finns det ingenting
som hindrar att första kursen kommer
till stånd redan i sommar. Den
andra kursen ordnas då sommaren
1965.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag vet att det på många
ställen kommer att uppstå svårigheter
för den lärarkategori det här gäller, men
med tanke på det stora intresse dessa
lärare visat för saken får vi hoppas att
det ändå skall vara möjligt för dem att
delta i kursverksamheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. skillnader i
arvodering enligt timlärarkungörelsen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! I en interpellation har

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på interpellation ang. skillnader i arvodering enligt timlärarkungörelsen

herr Nilsson i Tvärålund frågat, dels
om jag uppmärksammat den skillnad i
arvodering, som enligt timlärarkungörelsen
grundas på formen för undervisningen,
dels om jag har för avsikt att
vidta åtgärder för att undervisning i
nämnda avseenden skall ersättas efter
andra grunder än som nu är fallet.

Vad interpellanten riktar sin kritik
mot är de bestämmelser i timlärarkungörelsen
enligt vilka lektioner vid lantbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor i
arvodeshänseende skall jämställas med
undervisning i läroämne, medan demonstrationer
och övningar vid samma skolor
skall jämställas med undervisning
i yrkesämne.

Den påtalade skillnaden i arvodessättning
grundar sig på en bedömning
av den arbetsinsats, som normalt är förbunden
med olika former av undervisning,
och inte på någon olikhet i värderingar
med hänsyn till utbildningsresultatet
mellan lektioner och demonstrationer.
Timlärarkungörelsens bestämmelser
i detta liksom i andra avseenden
är ett resultat av ingående överläggningar
med vederbörande personalorganisationer.
Någon anledning att ompröva
dessa bestämmelser i annan ordning
än den i vilken de tillkommit finns
enligt min mening inte.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.

I principbeslutet rörande grundskolan
uttalade riksdagen att kvarstående
skillnader i värderingar av praktisk
och teoretisk utbildning skulle elimineras.
Detta var ett uttalande som statsrådet
själv formulerat och som riksdagen
anslöt sig till. Vi vet alla att sådana
skillnader funnits. Uttalandet ger emellertid
stöd för uppfattningen att skillnaderna
alltjämt dröjer sig kvar.

Det förslag till förbättrat studiesocialt
stöd åt elever efter grundskolan som
riksdagen snart skall ta ställning till vilar
på principen att vara utbildningspolitiskt
neutralt.

När jag läste statsrådets svar kunde
jag dock inte undgå en känsla av att
det innehöll något av de tidigare värderingarna.
Statsrådet säger nämligen
att den »påtalade skillnaden i arvodessättning
grundar sig på en bedömning
av den arbetsinsats, som normalt är
förbunden med olika former av undervisning,
och inte på någon olikhet i
värderingar med hänsyn till utbildningsresultatet
mellan lektioner och demonstrationer».
Statsrådet vill därmed,
om jag förstått honom rätt, inte medvetet
inlägga någon värdering i den
lönemässiga skillnaden mellan den
praktiska och teoretiska undervisningen,
som i vissa fall är upp emot 25 procent.
Men de som är berörda av denna
skillnad i avlöning betraktar den ändå
som en värdering av arbetsinsatsen
även i avseenden som tydligen inte
statsrådet avser. Att sålunda bedöma
arbetsinsatsen är en i och för sig mycket
svår och grannlaga uppgift. Den bedömning
man kommer fram till vilken
den än blir kan mycket väl diskuteras.

Många demonstrationer kräver mycket
ingående förberedelser. Det gäller
inte minst på det område, varifrån jag
hämtat mitt exempel i interpellationen,
nämligen skogsundervisningen. Läraren
får ofta lov att gå ut i terrängen och
bedöma skogsbeståndet, arbetstekniken
och många andra faktorer. Övningen
måste läggas upp på ett pedagogiskt
riktigt sätt, och hänsyn måste också tas
till att vissa olycksfallsrisker finns, när
moderna motordrivna redskap och maskiner
visas i praktiskt arbete.

Såvitt jag kan förstå finns det utrymme
för samma ambition hos läraren
vare sig det gäller en praktisk demonstration
och övning eller en lektion i
klassrummet för att erhålla ett pedagogiskt
utbyte. Demonstrationen och öv -

Tisdagen den 19 maj 1964

Nr 25

Svar på interpellation ang. begäran om uppgifter rörande studieförbund m. fl. orga -

nisationer

ningen fordrar därvidlag, enligt min
mening, samma personliga engagemang,
generellt sett, av en lärare som en lektion
i klassrummet kräver.

Som jag förut sade är en värdering
av de olika arbetsinsatserna mycket
svår att göra och fordrar stor grannlagenhet.
Jag ifrågasätter om den skall
göras och om den i så fall står i överensstämmelse
med det tidigare omnämnda
riksdagsbeslutet.

Statsrådet säger i svaret: »Timlärarkungörelsens
bestämmelser i detta liksom
i andra avseenden är ett resultat
av ingående överläggningar med vederbörande
personalorganisationer.» Enligt
de upplysningar jag fått har de av
mig i interpellationen anförda synpunkterna
också framförts av vederbörande
personalorganisationer men utan
att dessa har fått gehör och förståelse
för desamma. Personalorganisationerna
har av olika skäl närmast ansett sig
nödsakade att acceptera det avtal som
ligger bakom de nuvarande bestämmelserna.

Jag har i och för sig inte någonting
emot att de förhållanden jag påtalat i
interpellationen prövas i samma ordning
som den i vilken de tillkommit —
under förutsättning att de förhållanden
som jag har berört i interpellationen
också beaktas i sammanhanget.

Jag förutsätter såsom något självklart
att ecklesiastikministern aktivt vill följa
upp riksdagsbeslutet och principuttalandet
rörande värderingarna av olika
former av undervisning i grundskolan
så att kvardröjande rester av gamla
och föråldrade värderingar snarast
skall kunna elimineras. Jag anser att
man med eller mot sin vilja får in sådana
värderingar också när det gäller
den fråga jag bär tagit upp.

När personalorganisationerna på nytt
tar upp dessa spörsmål förutsätter jag
att ecklesiastikministern, bl. a. mot bakgrunden
av de synpunkter jag anfört,
vill medverka till en positiv lösning av

berörda lönefrågor, även om de handlägges
av ett annat departement.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. begäran om
uppgifter rörande studieförbund m. fl.
organisationer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Wennerfors frågat, dels efter syftet
med den pågående långtidsutredningen
och vilken funktion de uppgifter
skulle fylla, som skolöverstyrelsen
har begärt i en skrivelse till studieförbunden,
ungdomsorganisationer och vissa
nykterhetsorganisationer, dels om
jag ville redovisa min principiella uppfattning
beträffande den insyn och kontroll,
som interpellanten befarar kan
bli följden av statligt stöd till politiska
ungdomsorganisationer.

De tidigare långtidsutredningarna har
utförts av särskilt tillkallade sakkunniga.
Arbetet med den nu pågående
långtidsutredningen bedrivs som ett
brett upplagt samarbete mellan offentliga
myndigheter, näringslivet och den
ekonomiska forskningen. Uppgiften att
samordna de olika undersökningarna
samt att utforma den slutliga rapporten
åvilar finansdepartementets ekonomiska
avdelning. Den pågående långtidsutredningen
avser i första hand perioden
1966—1970 samt, där så är möjligt,
utblickar fram till 1980.

Långtidsutredningarna har till syfte
att utgöra ett så långt möjligt tillförlitligt
orienteringsinstrument till ledning
såväl för enskildas initiativ som
för statens långsiktiga ekonomiska politik.
För att utredningarna skall kunna
utnyttjas härför är det nödvändigt att
de på lämpligt sätt sammanfattar alla

24 Nr 25 Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på interpellation ang. begäran om uppgifter rörande studieförbund m. fl. organisationer -

ekonomiskt betydelsefulla verksamheter
inom samhällslivet. Bland dessa intar
utbildningen en ledande plats.

De uppgifter som skolöverstyrelsen
har begärt in för långtidsutredningens
räkning från studieförbund och vissa
andra organisationer får ses i detta större
sammanhang som ett led i den allmänna
kartläggningen av utvecklingsförhållandena
inom olika samhällsområden.
Om en sådan genomlysning skall
komma till stånd, måste det vara av
ett stort allmänt intresse att den betydelsefulla
sektor av kulturlivet, som
folkbildningsarbetet utgör, också inbegripes.
Icke minst från organisationernas
egen synpunkt är det angeläget, att
också deras speciella förhållanden uppmärksammas
vid den avvägning av samhällsresurserna
som kan bli aktuell. De
uppgifter som begärts utgör minimiuppgifter
för att belysa kostnads- och
personalförhållandena inom området.
Någon detaljspecifikation av kostnadsposter
har icke begärts. Motsvarande
redovisning gäller även andra verksamhetsområden.

Då interpellanten gör gällande, att
man från en del organisationers sida
blivit förvånad inför dessa, som han
säger, ingående frågor, så bör det meddelas,
att några uttryck för denna förvåning
inte synes ha nått fram till den
arbetsenhet i skolöverstyrelsen som
handlägger folkbildnings-, ungdomsoch
angränsande frågor. Kontakterna
mellan folkbildningsroteln och organisationerna
har i denna liksom i de
flesta andra angelägenheter varit livliga.
Även missnöjesyttringar har kommit
fram, men de har samtliga gällt det
förhållandet, att man ansett sig ha fått
för kort tid för att besvara frågorna. En
organisation — Högerns ungdomsförbund
— har förklarat sig önska vänta
med besvarandet till dess att interpellationen
besvarats. Ett stort antal organisationer
har däremot uttryckt sitt
positiva intresse för en långtidsutred -

ning av detta slag, emedan den givit
vederbörande organisation anledning
att mera planmässigt och framåtsiktande
tänka igenom organisatoriska och
ekonomiska frågor. Någon avsikt att använda
de begärda upplysningarna för
att möjliggöra en ökad insyn i organisationernas
verksamhet föreligger självklart
inte. Den som något känner till
det förtroendefulla samarbete, som existerar
mellan skolöverstyrelsen och de
fria, statsunderstödda organisationerna
behöver inte befara att något ökat beroendeförhållande
till den anslagsbeviljande
myndigheten skulle komma att
uppstå som följd av långtidsutredningen.

Interpellantens andra fråga kan besvaras
kortfattat. Statsbidrag har, som
bekant, utgått till politiska ungdomsorganisationer
sedan 1957, fastän det
då begränsades till den ungdomsfostrande
verksamheten. Om någon risk
för farlig insyn och kontroll förelegat,
då myndigheten hade till uppgift att
tillse att de politiska ungdomsförbunden
uppfyllde detta statsbidragsvillkor,
bör ju den risken ha försvunnit, när
de politiska ungdomsförbunden fr. o. in.
nästa budgetår får vissa schablonbidrag
till hela sin verksamhet. Numera är
alltså de politiska ungdomsorganisationerna
i bidragshänseende helt jämställda
med andra ungdomsorganisationer.
Det finns en tioårig erfarenhet att
falla tillbaka på beträffande statsbidragsgivning
till dessa organisationer.
Enligt de principer som hittills gällt
för verksamheten har myndigheten inte
att ta befattning med förbundens inre
förhållanden och skall inte heller söka
påverka förbundens struktur eller målsättning.
Dessa principer har hittills
fungerat tillfredsställande för bägge
parter, och de bör tillämpas även i
fortsättningen.

Vidare anförde

Tisdagen den 19 maj 1964 Nr 25

Svar på interpellation ang. begäran om uppgifter rörande studieförbund m. fl. orga
nisationer

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
tacka statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det utförliga
svaret.

Det är inte bara den enskilda människan
som blir alltmer beroende av
det allmänna. Även de organisationer
och föreningar, vari den er.skilde kan
ha medlemskap, kommer alltmer i ett
beroendeförhållande till staten och
kommunerna. Är då organisationen politisk,
ifrågasätter jag det statliga beroendet
alldeles särskilt. Jag tror inte någon
här i kammaren vill bestrida att en
av de politiska organisationernas väsentliga
uppgifter är att informera om
sin politiska ideologi och sitt praktiska
handlingsprogram, att skapa opinion
och förmedla opinion, att propagera
och agitera och att självfallet därigenom
vinna anhängare. Denna politiska
verksamhet ser vi ju inte snett på.
Tvärtom, vi vill värna om den politiska
verksamheten. Vi ser den som
ett uttryck för demokrati. Men vad som
framför allt för en svensk ter sig som
ett demokratiskt idealförhållande är
att de olika politiska organisationerna
står fria och obundna. Opinionsbildningen
måste få utvecklas fritt i samhället,
och stat och kommun skall förhålla
sig neutrala gentemot de politiska
partierna och deras ungdomsorganisationer.

Herr talman! Jag har i korthet försökt
deklarera vad som för mig är det
avgörande principiella skälet mot statsbidrag
till politiska organisationer. Det
är trots allt rätt många människor som
kan finna det orimligt att den enskilde
skattebetalaren skall vara med om att
finansiera propaganda för politiska meningsriktningar
vilka han inte sympatiserar
med. Till detta kommer risken
-—• även om den är liten, finns den dock
där — för favorisering av vissa politiska
riktningar.

Herr statsrådet och övriga närvaran -

de i kammaren har åtskilliga gånger
förr fått lyssna till tankegångar som
dessa. Uara för några veckor sedan behandlade
riksdagen frågan om bidrag
till politiska ungdomsorganisationer. I
den debatten uttalades just oro för det
beroendeförhållande som kan uppstå
genom statlig insyn, kontroll eller indirekt
dirigering.

Hur snabbt kritikerna och de som
med oro ser denna utveckling har fått
rätt när de konstaterat tendenser i den
riktningen har visat sig genom att skolöverstyrelsen
utsänt ett frågeformulär,
där de politiska ungdomsorganisationerna
ombedes svara på en rad ingående
frågor om sin verksamhet. Detta
är också skälet till att interpellationen
väckts.

Enligt detta frågeformulär vill man
veta, om den politiska ungdomsorganisationen
har kanslichef, kamrer, sekreterare;
det efterfrågas antalet instruktörer,
ombudsmän och konsulenter, det
efterfrågas vidare kontors- och städningspersonal
och även antalet vaktmästare.
Skolöverstyrelsen vill dessutom
få uppgift om, vilken lön de olika befattningshavarna
har, ja, t. o. m. vetskapen
om dessa olika befattningshavares
utbildning anses tydligen väsentlig.

Uppgifterna om personalstyrkan gäller
inte enbart det aktuella dagsläget
eller det kommande året. Nej, den statliga
myndigheten vill veta, hur den politiska
ungdomsorganisationen bedömer
personalstyrkans storlek och följaktligen
omfattningen av verksamheten och
medlemstalet, inte bara år 1970 utan
ända fram till år 1980.

Låt mig ta ett exempel. Högerns ungdomsförbund
har i dag cirka 30 000
medlemmar. Nog skulle väl både ecklesiastikministern
och jag le litet underfundigt
mot varandra, om vi satt som
tjänstemän på skolöverstyrelsens folkbildningsrotel
och fick in en uppgift
från Högerns ungdomsförbund, att organisationen
räknade med att man år

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Svar på interpellation ang. begäran om uppgifter rörande studieförbund m. fl. orga
nisationer

1980 skulle ha inte 30 000 medlemmar
utan 130 000 medlemmar eller kanske
t. o. m. 150 000 medlemmar och att man
alltså behövde avsevärt större personalstyrka
och följaktligen ett mångdubblat
statsbidrag. Jag tror som sagt, att både
statsrådet Edenman och jag skulle le
mycket gott, och jag tror inte att vi
skulle fästa så stort avseende vid den
lämnade uppgiften. Jag tror inte heller
att långtidsutredningen skulle kunna
fästa något större avseende vid en sådan
bedömning.

Men det är inte bara löner och arvoden
som skall redovisas. Nej, övriga
driftutgifter skall också medtagas. Det
är hyror, räntor, kostnader för bränsle,
lyse, renhållning, förbrukningsmaterial,
livsmedel m. in. Visserligen fordras
ingen detaljspecifikation, men det är
i alla fall fråga om huvudmannens totala
utgifter.

De tjänstemän, som utformat detta
frågeformulär, har säkerligen gjort detta
i all välmening och utan biavsikter.
Frågeformuläret passar förmodligen
bra för t. ex. ett studieförbund, men att
en politisk ungdomsorganisation tvekar
inför de olika frågorna, det har jag
full förståelse för.

Ecklesiastikministerns svar är, som
sagt, utförligt. Men kan innehållet lugna
mig och andra? Jag vill ur interpellationssvaret
citera följande mening:
»Någon avsikt att använda de begärda
upplysningarna för att möjliggöra en
ökad insyn i organisationernas verksamhet
föreligger självklart inte.» Jag
vill också gärna citera en annan mening:
»Enligt de principer som hittills
gällt för verksamheten, har myndigheten
inte att ta befattning med förbundens
inre förhållanden och skall inte
heller söka påverka förbundens struktur
eller målsättning.»

Jag ser med tillfredsställelse detta
som en statsrådsdeklaration; såsom ett
löfte i en till synes oväsentlig men i
själva verket ur demokratisk synpunkt

viktig principfråga. Men därav måste
ändock följa -— och det är också ett uttryck
för vår demokrati — att jag och
många andra har att uppmärksamt och
optimistiskt iakttaga vad som sker i
fortsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
1015; och

till behandling av lagutskott motionen
nr 1016.

§ 12

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13 och
14, statsutskottets utlåtanden nr 109,
110 och 115, bevillningsutskottets betänkanden
nr 26, 35, 45 och 48, bankoutskottets
utlåtande nr 37, tredje lagutskottets
utlåtande nr 34, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 14 och 15 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 34 och 35.

§ 13

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtanden nr 109 och 110 i nu nämnd
ordning skulle uppföras närmast efter
samma utskotts utlåtande nr 95 bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 14

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
5 april 1949 om val av borgmästare och
rådman,

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

nr 16, med uppgift å vilande förslag
till upphävande av 31 § regeringsformen,
och

nr 17, angående televisionsutsändningar
av kamrarnas förhandlingar;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående allmän beredskapsstat för
budgetåret 1964/65, såvitt angår jordbruksärenden.

§ 15

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 1017, av herrar Jönsson i

Ingemarsgården och Hamrin i Kalmar,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
11 :o), 16:o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

Denna motion bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.43.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 20 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 13 innevarande
maj.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Lönsboda, som vid kammarens
sammanträde den 5 innevarande
maj med läkarintyg styrkt sig från och
med samma dag tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Helén enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 20—den 27 innevarande maj.

Herr Helén beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 1017.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 15—17 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 18.

§ 6

Anslag till skolväsendet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
93, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1964/
65 till skolväsendet jämte i ämnet väckta
motioner.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation Kungl.

Maj:t hade (bilaga 10, punkt
100, s. 194) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1964/65
anvisa ett anslag av 20 000 kr., innebärande
en anslagshöjning med 10 000 kr.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Källqvist och Hilding (I: 7) och
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Umeå (II: 12);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengt Gustavsson in. fl. (I: 270)
och den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl. (II: 317);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Dickson väckt motion (II: 572)
vari hemställts att riksdagen vid prövning
av ifrågasatt medelstilldelning till
SECO toge lämplig hänsyn till att denna
organisation numera ej omfattar landet
i dess helhet.

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 572 icke måtte bifallas
av riksdagen;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 7 och II: 12 samt
I: 270 och II: 317, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till Sveriges
elevers centralorganisation för
budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag av
20 000 kr.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Källqvist.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

DICKSON (h):

Herr talman! Det gäller här bidrag till

Sveriges elevers centralorganisation,
SECO. Kungl. Maj :t har föreslagit att
man skall höja anslaget från det för innevarande
budgetår upptagna beloppet,
10 000 kronor, till 20 000 kronor. Vidare
har det motionerats från alla möjliga
håll om en ytterligare höjning av detta
anslag. Jag är inte säker på att de senare
förslagen är så väl överlagda.

Jag såg i en tidning för inte så länge
sedan en karikatyr — det är märkligt
hurusom många av karikatyrtecknarna
slår huvudet på spiken — där man såg
ett sammanträdesbord, vid vars mitt
satt en yngling, uppskattningsvis ungefär
16 år gammal, och på ömse sidor
om honom regeringens ledamöter med
väl igenkännliga fysionomier, alla med
blickarna riktade på denne yngling.
Ynglingen satt i en nonchalant ställning
vid bordet, medveten om sin betydelse.

Jag är väl medveten om ungdomens
betydelse och dess framför allt framtida
roll. Det är ju ungdomen som skall överta
från oss ansvaret för hur det skall gå
här i landet och i världen. Men om man
tillspetsar frågan något och säger sig
att en sammanslutning, som omfattade
vad som motsvarade den förutvarande
småskolan, skulle upphöjas till remissinstans
i frågor som rör undervisningen
och därmed sammanhängande ting, t. ex.
vad eleverna själva anser om hur lång
ledighet de skall ha och hur undervisningsämnena
skall formuleras, inser
man att detta inte skulle vara på sin
plats. Nu är visserligen många av eleverna
i SECO något äldre, och det är
möjligt ehuru inte säkert att de har större
visdom än de yngre eleverna. Men
jag tror att man får akta sig sig för att
driva demokratien så långt på denna
punkt. Nu skyndar många till för att
bocka sig för ungdomen och räknar
kanske också partipolitiskt med att få
ungdomen med sig, ifall man ger ungdomen
så mycket befogenheter som
möjligt.

Jag vill säga att en organisation sådan
som SECO kan fylla en stor uppgift.

Onsdagen den 20 inaj 1904 fm.

Nr 25

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

Att den hoppar över skaklarna en smula
är inte så märkvärdigt, men det får vara
måtta på hoppandet över skaklar. Det
förefaller som om det har varit åtskilligt
att anmärka på mognad i denna organisation.
Dessutom tycks det inte vara
eleverna i skolorna som dirigerar utan
just nu är det en mindre klick av personer
som redan har slutat skolan, vilka
personer är ganska radikalt inställda,
som har påverkat den allmänna andan
inom organisationen på ett som jag tycker
icke fördelaktigt sätt.

Jag skall inte gå in på några detaljer
beträffande en del förslag som framställdes
vid den s. k. elevriksdagen. Förslagen
var mycket avancerade och jag
tror att det skulle vara mycket olyckligt
om utvecklingen fortsatte i samma riktning
som nu. Därtill kommer att, såsom
motionsvis framhållits, en del läroverks
elevkårer har lämnat organisationen,
bl. a. det mäktiga Gotlands skolor. Jag
ser att en representant för detta mäktiga
landskap nu sitter på en framskjuten
plats och deltar med sitt minspel i vad
jag här har att säga. Det står i utskottets
utlåtande att »SECO för närvarande
genomgår en intern förtroendekris»,
och detta är tydligen riktigt. Men jag
tror att det inte bara är en intern förtroendekris
utan att hela strukturen bör
ses över. Organisationen är för närvarande
inte representativ för vad eleverna
anser. Den är sålunda inte i sann mening
demokratisk. Vissa organisatoriska
förändringar bör genomföras, så att elevernas
allmänna uppfattning kommer
till uttryck i vad som sägs från SECO:s
sida.

Det är av dessa och andra skäl — som
jag inte i tidsknapphetens tecken bryr
mig om att referera — som jag nu symboliskt
vill yrka, att vi detta år inte
höjer anslaget till 20 000 kronor utan låter
det fortfarande utgå med 10 000 kronor.
Under det kommande året får vi
sedan se om förhållandena förbättras.
Jag tror inte att det är pengar som behövs
för att förbättra förhållandena

utan det är eu förändring i andan som
är erforderlig och det är därför, herr
talman, som jag ställer detta yrkande.

Jag kanske också bör påpeka, att i
den plan vi har fått för voteringen står
inte att detta yrkande är ställt, men jag
har inte för avsikt att begära votering
på det varför det inte inverkar på procedurens
gång.

I detta anförande instämde herr Svenungsson
(h).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag tycker för egen del
att det ligger mycken sanning i de synpunkter
som herr Dickson redovisade.
Jag tror att vi litet var är medvetna om
att intresset för den ungdom, som är
energisk och framåt men som kanske
ändå inte är tillräckligt mogen för att
ta ställning i vissa frågor, är något överdrivet.
Det bör därför räcka med det
intresse som Kungl. Maj:t har visat i år
genom att öka anslaget till SECO. Man
bör vila på hanen tills man får se hur
utvecklingen kommer att te sig i fortsättningen.
Jag tror det är riktigt som
utskottet sagt, att SECO för närvarande
genomgår en förtroendekris. Innan förhållandena
stabiliserat sig i flera avseenden
tror jag att vi med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag bör för något år
framåt lugna oss med ytterligare anslag.

Jag vill dock framhålla, att jag anser
det riktigt att ungdomen är med i det
allmänna resonemanget beträffande
samhället och dess utveckling. I likhet
med herr Dickson tror emellertid inte
heller jag, att vi skulle vara villiga att
medverka till att alla de önskemål, som
framfördes vid den s. k. elevriksdagen,
förverkligades.

Det är dessa synpunkter som legat till
grund för utskottets ställningstagande
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vill endast konsta -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Pedagogiskt utvecklingsarbete

tera att herr Nilsson i Göingegården inte
bemött mitt yrkande utan ett yrkande
som inte ställts i kammaren om höjning
av anslaget.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Dickson
under överläggningen framställda
yrkandet att anslaget måtte bibehållas
vid 10 000 kronor; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna t och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Pedagogiskt utvecklingsarbete

Kungl. Maj:t hade (punkt 103, s. 197
—205) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 2 110 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Adolfsson (I: 471) och den andra
inom andra kammaren av herr Holmberg
m. fl. (II: 606), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
till pedagogiskt utvecklingsarbete inom
det allmänna skolväsendet och för
yrkespedagogisk reformverksamhet under
den nya rubriken Pedagogiskt utvecklingsarbete
i överensstämmelse med
de centrala skolmyndigheternas förslag
anvisa 3 481 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 493) och den

andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 604), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
medge att anslaget till yrkespedagogisk
forskning uppräknades med 250 000
kr. utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
och därför till Pedagogiskt utvecklingsarbete
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 360 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Wennerfors väckt motion
(II: 610), i vilken hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:471 och 11:606, 1:493 och 11:604
samt II: 610, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu var i fråga, till Pedagogiskt
utvecklingsarbete för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 2 110 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Kullqvist, Widén, Per Petersson,
Staxäng och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Nilsson i Göingegården och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 471 och
II: 606, I: 493 och II: 604 samt II: 610,
förstnämnda fyra motioner såvitt nu
var i fråga, till Pedagogiskt utvecklingsarbete
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 2 430 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Skolöverstyrelsen begär
i sina petita för budgetåret 1964/65, att
anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete
skall höjas till 3 481 000 kronor. I
statsverkspropositionen har departe -

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

mentschefen prutat mycket kraftigt på
detta berättigade anslagsäskande.

I motion 610 i denna kammare understrykes
vikten av att det tal som vi
gärna för på våra läppar om en fortskridande
skolreform och om en progressiv
skolutveckling också omsättes i
nödvändiga anslagshöjningar och inte
stannar bara vid ord.I motionen nämnes
bl. a., att några mera omfattande forskningar
om de individualiseringsmetoder,
som vi alla är överens om måste användas
i vår skola, inte finns för närvarande.
Det framhålls också på tal
om dessa individualiserande hjälpmedel,
att t. ex. en enda programmerad
lärokurs kan kosta hundratusentals kronor,
om resultatet skall bli något så när
tillfredsställande. Det krävs alltså ganska
mycket pengar för att vi på detta
område, som vi kallar pedagogiskt utvecklingsarbete,
skall kunna åstadkomma
någonting av betydelse.

I innevarande års petita utvecklar
skolöverstyrelsen principerna för utformningen
av detta pedagogiska utvecklingsarbete.
Det sägs att denna
forskning i första hand bör koncentreras
till sådana problem som är av principiell
vikt dels för den fortsatta skolutvecklingen,
dels för förverkligandet
av de avsikter som låg bakom riksdagens
beslut i fråga om grundskolans
målsättning och arbetsformer. Vidare
framhålls det, att undersökningarna
skall igångsättas av överstyrelsen men
att de kan — och det är en klok begränsning
— utföras på redan existerande
vetenskapliga institutioner. Dessa
principer bör man utan vidare kunna
godta som utgångspunkt för ett intensifierat
pedagogiskt utvecklingsarbete.

Statsutskottet framhåller, såsom det
tidigare också har gjort, att det måste
anses vara av stor vikt, att ett pedagogiskt
och psykologiskt utvecklingsarbete
oavbrutet får pågå, men utskottet
drar knappast de nödvändiga slutsatserna
av detta riktiga konstaterande.

Pedagogiskt utvecklingsarbete

De borde ha blivit, att utskottet anslutit
sig till motionsyrkandena om förhöjt
anslag till utvecklingsarbetet. Nu
godtar utskottet i stiillet departementschefens
argumentering för det nedprutade
anslaget. Jag kan inte finna annat
än att man har varit alltför försiktig i
sin bedömning av vad som behövs i
detta avseende, när man har intagit
denna ståndpunkt.

I reservation nr 2 vid punkten 6 föreslås,
att riksdagen skall besluta ett
något förhöjt anslag till det pedagogiska
utvecklingsarbetet. Jag tycker egentligen
inte, att ens reservationen har varit
så frikostig som den borde ha varit,
men då den i stora drag tillgodoser
motionsyrkandena, ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 2 vid punkten
6 av fröken Andersson m. fl.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Ecklesiastikminister
Edenman skyller på den omorganisation
av skolväsendets centrala ledning
som skall äga rum under nästa budgetår
och menar att den medför sådana
hinder för en betydande expansion av
det pedagogiska utvecklingsarbetet, att
han inte kan godta de medelsanspråk
som framställts av överstyrelserna. Det
intressanta är att utskottet i sin skrivning
kraftigt betonat att ett pedagogiskt
och psykologiskt utvecklingsarbete skall
pågå oavbrutet, men utskottet följer i
alla fall departementschefen med hänsyn
till de skäl som denne har anfört.

Herr talman! Yi befinner oss i en
situation då det s. k. kösamhället sträcker
sig ut över många fält. Det gäller
inte minst yrkesutbildningens område.
Det står faktiskt ganska långa köer
utanför yrkesskolorna. Vårt utbildningssamhälle
måste emellertid utvecklas på
kösamhällets bekostnad. De tekniska
framstegsfaktorerna — dit räknas inte
minst en förbättrad yrkesutbildning —
måste enligt min mening framstå som
betydelsefulla också för det ekonomiska
framåtskridandet. En yrkespedagogisk

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Pedagogiskt utvecklingsarbete

forskning skulle därför vara ett led i
kampen mot kösamhället.

Stat, landsting och kommuner har
under lång tid bidragit till att uppföra
byggnader och skaffa en hel mängd
god utrustning för verkstäder och olika
slags undervisningslokaler och till ett
mycket stort antal yrkesavdelningar.
Allt detta tillhör dock så att säga den
yttre ramen för yrkesutbildningen. Det
är inte bara fråga om den yttre apparaturen,
utan det gäller också att komma
åt yrkesskolans inre arbete. Detta
har emellertid ägnats ganska ringa uppmärksamhet,
och i årets statsverksproposition
föreslår regeringen mycket
blygsamma belopp för yrkespedagogisk
forskning.

Dessutom är vi inne i ett skede, då
omskolningsverksamheten måste framstå
som alltmer betydelsefull. Just detta
förhållande, att de flesta som behöver
omskolas är vuxna människor, medför
naturligtvis särskilda yrkespedagogiska
problem som behöver utredas.
Därför menar jag att vi behöver satsa
mera på en yrkespedagogisk forskning.
En sådan åtgärd borde vara ett led i
kampen mot kösamhället.

Nu har KÖY föreslagit en ökning av
anslaget till yrkespedagogisk forskning
med 250 000 kronor. Regeringen bär
inte biträtt detta förslag. Ett antal reservanter
har emellertid enats om att
höja anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete,
vari den yrkespedagogiska
forskningen ingår, med 320 000 kronor.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
yrka bifall till reservationen nr 2 vid
punkten 6 av fröken Andersson m. fl.,
vilket innebär en uppräkning av anslaget
till drygt 2,4 miljoner kronor.

I detta anförande instämde herr Westberg
(fp).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag skall bara säga några
ord för att motivera ett förslag, som
jag skall ställa. Det belopp som de
centrala skolledningarna begär på den -

na punkt har ju ansetts nödvändigt för
att förverkliga riksdagens intentioner i
fråga om skolans målsättning och arbetsformer.
För vår del tycker vi att
skolmyndigheterna har goda skäl för
sitt förslag, och vi har därför motionerat
i överensstämmelse med detta. Det
kan väl tänkas att en myndighet hugger
till i överkant, men varken regeringen
eller utskottet har påstått -— och ännu
mindre bevisat — att det förhåller sig
på det sättet. Då är det ju förklarligt
om också en lekman ansett sig vara på
den säkra sidan när det gäller att bedöma,
huruvida det finns behov av de
åtgärder och den attiralj som skolledningarna
vill ha.

Regeringen har emellertid gjort en
invändning av ett annat slag. Den förnekar
inte behovet men säger att det
är nödvändigt av »rent ekonomiska
skäl» att pruta på de centrala skolledningarnas
förslag. Det är, menar man,
nödvändigt att göra en annan avvägning
av olika statsutgifter än vad vi
motionärer har velat göra. När vi är
inne på denna fråga — den s. k. avvägningen
mellan olika statsutgifter och
naturligtvis också metoderna för att
skaffa pengar till dessa utgifter —- vågar
väl också en lekman ha vissa meningar
om hur en sådan avvägning skall
ske. Utan att i detta sammanhang utförligare
gå in på frågan om avvägningen
mellan exempelvis rustningskostnader
och skolutgifter vågar jag påstå, att
man mycket väl kunde bereda utrymme
för de ytterligare skolutgifter som
det nu gäller.

Utskottet har emellertid påstått att
det skulle uppstå vissa hinder för genomförandet
av de uppgifter som skolöverstyrelsen
har planerat. Det anges
emellertid ingenting alls om vilka hinder
det är som skulle omöjliggöra den
utveckling av skolväsendet som det ifrågavarande
anslaget skulle tillåta. Innan
utskottet har förklarat vad det menar
härmed, är det omöjligt att föra en diskussion
på denna punkt.

Nr 25

Onsdagen den 21) maj 1964 fm.

I skolöverstyrelsens petita finns
emellertid en detaljerad beskrivning
om vad pengarna skall användas till.
Vi motionärer har utgått ifrån att skolledningarna
då också har prövat hur
det hela skall klaras i praktiken. Om
det hade funnits påtagliga bevis för att
programmet är orealistiskt, så att det
inte går att genomföra det av tekniska
eller personella skäl, skulle väl detta
ha framförts redan i propositionen,
men så har inte skett. I varje fall har
utskottet inte hittills kommit med någonting
alls som vederlägger överstyrelsernas
framställning och den ståndpunkt
som dessa tydligen intar, nämligen
att de, om de får dessa pengar,
skall kunna förverkliga de avsedda anordningarna.

Herr Källstad har redan påvisat det
märkliga i att man anför en förestående
omorganisation och rationalisering
på detta område som skäl till att inte
lämna det anslag som behövs för en sådan
rationell ordning. Detta är ju helt
inkonsekvent. I reservationen vid denna
punkt har också överstyrelsernas
förslag prutats kraftigt. Det har inte heller
där anförts några skäl för denna åtgärd,
men så mycket kan sägas att reservanterna
i alla fall tar ett betydande
steg i rätt riktning. Efter vad jag har
sagt är det självklart, att jag i detta fall
har större syunpatier för reservationen
än för utskottsförslaget, men jag föreslår
i första hand bifall till motionen
II: 606.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! För några dagar sedan
roade jag mig med att bläddra igenom
protokollen från vårriksdagen 1962, i
vilka riksdagens ledamöter i det ena
debattinlägget efter det andra yttrade
vackra ord om grundskolereformen.
Många talare framhöll då vikten av att
reformeringen och försöksverksamheten
på skolans område inte avstannade.
Några använde t. o. m. uttrycket »eu

2—Andra kammarens protokoll 1964. Nr

Pedagogiskt utvecklingsarbete

fortskridande skolreform». Herr Edenman
sade själv att vi måste ställa resurser
till skolans förfogande när det
gäller det inre arbetet, och herr Helén
påminde om att den organisatoriska
försöksverksamheten nu var slut och att
det gällde att koncentrera resurserna
och krafterna på skolans inre arbete.
Andra talare deklarerade samma uppfattning.

Men vad har sedan dess hänt med
det pedagogiska utvecklingsarbetet? Vilken
hjälp och vilka anvisningar har lärarna
fått i detta s. k. skolans inre arbete?
Förra året begärde skolöverstyrelsen
ett till 2,5 miljoner förhöjt anslag
till pedagogiskt utvecklingsarbete,
men departementschefen stannade vid
1,8 miljon, vilket senare också blev
riksdagens beslut. I år har skolöverstyrelsen
ökat sitt anslagsäskande med
nästan 1 miljon kronor, men departementschefen
har bara föreslagit en ökning
med 300 000 kronor. Det är väl
ändå ganska märkligt, att det skiljer
på nästan 1 miljon kronor mellan skolöverstyrelsens
samt departementschefens
och utskottsmajoritetens bedömning.

Departementschefen hänvisar till att
man måste göra en avvägning i förhållande
till andra angelägna ändamål
inom skolområdet. Ja, givetvis måste
en avvägning ske. Men jag hävdar att
departementschefens och utskottsmajoritetens
bedömning är uppseendeväckande
felaktig. Den står sannerligen i bjärt
kontrast till de många vackra uttalanden
som gjordes 1962.

Det är två skäl som gör att jag kraftigt
vill markera vad som här skett och
vad som sker. Dels står vi inför ytterligare
skolreformer — det gäller gymnasium,
fackskola och yrkesskola -—
som ställer stora krav på psykologiskt
och pedagogiskt utvecklingsarbete inom
skolsektorn, dels har vi hittills bara
satsat på den kvantitativa expansionen,
d. v. s. på att så många människor som
möjligt skall få möjligheter till utbild25 -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Pedagogiskt utvecklingsarbete

ning. Men den kvantitativa expansionen
får inte skymma kvalitetskravet.

Inom högerpartiet har vi under några
år arbetat med en utformning av
vårt kulturprogram, och den överarbetningen
är nu klar. I det programmet
pekar vi på och understryker att kravet
på kvalitet inom utbildningssektorn
inte får eftersättas. Vi kräver hög kvalitet
på alla nivåer i undervisningen,
och vi betonar att kvalitetsbegreppet
måste dominera i målsättningsdebatten.
Inte minst de s. k. avnämarna fäster
mycket stort avseende vid just kvalitetsaspekten.

Jag vill fråga herr Edenman hur han
ser på kvalitetskravet. Är herr Edenman
enbart intresserad av den kvantitativa
expansionen? Kan vi inte i dag
i varje fall få ett löfte, att herr Edenman
skall överväga sin inställning till
kvalitetskravet d. v. s. till den punkt
det här gäller, alltså det pedagogiska
utvecklingsarbetet ?

Jag kan heller inte underlåta att till
utskottsmajoriteten ställa frågan: Om
nu herr Edenman vidhåller sin negativa
inställning till det pedagogiska utvecklingsarbetet
— d. v. s. har kvar sin
attityd till kvalitetskravet — kan man
då tänka sig att de ledamöter som utgör
majoritet i utskottet överväger sin
inställning till denna fråga?

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Under denna punkt föreslås
med hänsyn till omorganisationen
av skolväsendets centrala ledning,
att de nuvarande båda reservationsanslagen
till pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet och
yrkespedagogisk reformverksamhet ersätts
med ett nytt reservationsanslag,
som har betitlats pedagogiskt utvecklingsarbete.
De föregående talarna har
här nämnt att de båda överstyrelserna
sammanlagt äskat 3 481 000 kronor, vil -

ket belopp överstiger det nu utgående
med cirka 60 procent. Departementschefen
har stannat vid 2 110 000 kronor.
I propositionen har även angivits att
det finns en reservation på cirka
300 000 kronor.

Den förestående sammanslagningen
av de båda överstyrelserna kommer
helt naturligt att under eu övergångstid
innebära en påfrestning i organisatoriskt
och adminstrativt avseende. Vare
sig man kallar det för belastning eller
någonting annat är det val ingen
som tror annat än det under övergångstiden
kommer att bli ett omfattande
merarbete. Varken herr Holmberg
eller de övriga kan bortse från detta.

Herr Nordstrandh säger, att departementschefen
kraftigt prutat på överstyrelsernas
anslagsäskanden. Men jag
vill fästa de ärade kammarledamöternas
uppmärksamhet på att den reservation,
som herr Nordstrandh in. fl.
yrkat bifall till, också innebär en väsentlig
prutning på vad överstyrelserna
föreslagit — inte mindre än cirka 1
miljon kronor. Om den avvägningen
är bättre än vad utskottsmajoriteten
har stannat för kan väl ingen bevisa.

Vi i utskottsmajoriteten har ingen
anledning att på något sätt ta tillbaka
vad vi sagt i utlåtandet, nämligen att
ett pedagogiskt och psykologiskt utvecklingsarbete
skall fortgå oavbrutet.
Hade vi inte ansett detta, hade vi helt
naturligt inte yrkat bifall till ett anslag
på över 2 miljoner kronor. Sedan får
det väl bli en avvägningsfråga i detta
som i många andra fall.

När herr Wennerfors talar så — jag
höll på att säga högljutt — om högerns
kulturprogram, må det vara högerns
egen sak. Jag vill bara i sammanhanget
säga, att det finns vissa mer eller mindre
självkorade kulturpersonligheter som
redan nu har underkänt detta kulturprogram.
Om jag inte är fel underrättad
har vissa av dem t. o. in. varit med
om programmets utarbetande. Jag tycker
alltså inte att detta program är så

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

särskilt mycket att ståta med i detta
sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är huvudsakligen
på en punkt, som jag något skulle vilja
polemisera mot utskottets ärade talesman.
Utskottet har alldeles tydligt till
ganska stor del motiverat sin avvisande
attityd mot ett högre anslag till pedagogiskt
utvecklingsarbete med att den
sammanslagning av de båda överstyrelserna,
som nu kommer att ske, skulle
medföra så hårda påfrestningar på överstyrelserna,
att det inte skulle bli tid
över för dem att syssla med sådant som
pedagogiskt utvecklingsarbete. Därför
skulle man vara tvungen att något skjuta
detta arbete på framtiden. Av vad
utskottets talesman anförde kanske man
då får utläsa, att utskottet i framtiden
skall se mer välvilligt på dylika anslagsyrkanden.

Den pågående utformningen av det
pedagogiska utvecklingsarbetet, experimentverksamheten
o. s. v. skall emellertid
icke ligga just i överstyrelsernas
händer, överstyrelserna tar initiativen
och ger eventuellt riktlinjer. Men arbetet
kan utföras på åtskilliga av de pedagogiska
och psykologiska institutioner
som ju finns i alla våra universitetsstäder.
Mycket av arbetet kommer givetvis
att utföras ute i våra skolor, inte
bara försöksskolor och försöksgymnasier.
Den snabba vidareutveckling av
den pedagogiska forskningen, som här
åsyftas, behöver alltså inte innebära en
sådan belastning på överstyrelserna, att
arbetet måste skjutas på en alltid oviss
framtid.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Karlsson i Olofströin
sade att det blir merarbete med
den förestående omorganisationen. Därmed
ville han väl ge uttryck för utskottsmajoritetens
förklaring till att

Pedagogiskt utvecklingsarbete

man har prutat ned anslaget så kraftigt
som fallet är. Ja, det är troligt att det
blir merarbete. Men för det första avser
ju det ökade anslaget till pedagogiskt
utvecklingsarbete bl. a. att skapa
bättre tekniska och personella resurser
för att klara det ökade arbete som
förestår inom skolan, och för det andra
har herr Karlsson i Olofström inte presterat
någonting som kan förklara på
vilket sätt utskottet anser sig kunna
jäva överstyrelsernas mening, att man
kan klara detta arbete, till vilket man
behöver anslag.

Jag tycker det är ganska förmätet
av utskottet att utan någon som helst
saklig motivering sätta sig över vad
de båda överstyrelserna i sina mycket
preciserade petita uttalat om behovet
och om vad som kan göras bara pengarna
anslås. Detta har, som sagt, varken
utskottet i sin skrivning eller herr
Karlsson i Olofström i sitt anförande
på något sätt vederlagt.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Herr Nordstrandh bemötte
herr Karlssons i Olofström argument,
att nu skall de båda överstyrelserna
slås samman och då måste ett
uppehåll göras i det pedagogiska utvecklingsarbetet
— i varje fall kan man
inte satsa på det i den utsträckning som
man kanske skulle vilja. Jag tyckte
ändå att jag kunde skönja en viss positiv
inställning mellan raderna i herr
Karlssons anförande. På en punkt framförde
han emellertid en synpunkt som
jag måste invända mot.

Herr Karlsson ville bemöta mig med
att hänvisa till att högerpartiets kulturprogram
skulle vara underkänt av vissa
personer. Ja, herr Karlsson i Olofström,
vi har nog räknat med att inte på alla
punkter kunna få instämmanden i kulturprogrammet.
Meningen med ett kulturprogram
är väl också att det skall
skapa debatt. Inte heller i det kulturprogram
herr Karlsson i Olofström om -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Pedagogiskt utvecklingsarbete

fattar kan man väl räkna med instämmanden
på alla punkter.

Men i ett avsnitt tycker jag att herr
Karlsson i Olofström skulle kunna instämma
med oss, nämligen när vi talar
om kvalitetskravet. Den frågan har
emellertid herr Karlsson inte velat beröra.
Det vore intressant om herr Karlsson,
ifall han åter går upp i talarstolen,
kunde utveckla sin syn på kvalitetskravet
inom utbildningssektorn.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag kan börja där den
senaste ärade talaren slutade: det innebär
inte någon påfrestning för mig
att säga att jag är fullt överens med herr
Wennerfors och hans meningsfränder
om att kvalitetskrav skall ställas på olika
områden av utbildningsväsendet.

Jag bär aldrig sagt, herr Nordstrandh,
att det inte kommer att finnas någon
tid för pedagogiskt utvecklingsarbete i
den nya skolöverstyrelsen. Vad jag sagt
är att vi hyser den uppfattningen, att
det inte nästa budgetår blir tid för sådant
arbete i den omfattning som de
resta anslagskraven skulle förutsätta.

När det gäller statsutskottets ställningstaganden
i framtiden kan jag inte
utställa några växlar; mitt mandat som
ledamot av riksdagen utgår den sista
december i år, och hur det blir i fortsättningen
vet inte jag. Det vore alltså
ingen mening i att jag utställde växlar
på detta område, som gav vid handen
att frågan skulle behandlas på ett annat
sätt i fortsättningen.

Herr Holmberg säger att jag inte presterat
några motiveringar för prutningen
på överstyrelsernas äskanden. Men
varje ledamot av kammaren och för övrigt
vem som helst som läser statsverkspropositionen
finner ju, att det
inte bara är på detta område som Ivungl.
Maj :t ansett sig böra företa en nedprutning
av de belopp myndigheterna begärt
i anslag. Jag tror för min del att departementschefen
har möjlighet att bedöma
vad som är möjligt och inte möj -

ligt att utföra. Vi får heller inte glömma
bort att anslagen skall ses sammanräknade
och att det måste skaffas täckning
för utgifterna.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! De båda överstyrelserna
har begärt ett relativt högt belopp.
Eftersom de gjort detta, måste man utgå
från att de också vet med sig, att de
har tid och möjlighet att använda detta
belopp på det sätt de har skisserat.
Att taga talet om att de icke på grund
av sammanslagningen skulle ha möjlighet
att administrera forskningsarbetet
till intäkt för att skära ned det begärda
beloppet innebär på sätt och vis ett
misstroendevotum mot de bägge överstyrelsernas
förmåga att beräkna vad
de kan göra och att avgöra vilket belopp
de behöver för detta.

Däremot vill jag inte invända något
mot att man för in resonemanget på
avvägningar. Det är en annan sak. Men
att trycka så starkt på den aktuella
sammanslagningen och i denna finna
ett motiv för den negativa attityden
tycker jag är helt felaktigt.

Till slut: ingen bär begärt att utskottets
ärade talesman skulle utställa någon
växel för utskottets räkning för framtiden.
Det vare mig helt fjärran att vilja
begära något sådant. Däremot skulle
han kanske kunna ställa ut en växel för
framtiden rörande hur han själv vill se
på denna fråga — positivt och kvalitativt.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Självfallet är det ingen
som förmenar departementschefen att
göra avvägningar och bedöma olika frågor
på ett annat sätt än de bägge överstyrelserna
gör. Regeringens väsentliga
invändning gäller emellertid de ekonomiska
hindren. När man kommer till
frågorna om avvägning kan det vanligen
anföras skäl för den ena och den

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

andra ståndpunkten. .lag anser att det
finns goda skäl för att göra en avvägning
som möjliggör för skolöverstyrelsen
att få dessa pengar.

Utskottets ståndpunkt är emellertid
något annorlunda. I utskottets skrivning
står det nämligen, att det »vissa
hinder» i andra avseenden finns. Det
har framgått att det tydligen är den
förestående omorganisationen som står
i vägen. Eftersom utskottet gjort detta
uttalande, är det väl rimligt att vi får
mera preciserat vari dessa hinder hestår.

De båda överstyrelserna som sköter
den praktiska handläggningen av dessa
frågor har gjort upp en lång katalog
över uppgifter som skall genomföras.
Man har självfallet innan man begärt
pengar till uppgifterna diskuterat hur
dessa skall klaras i praktiken. Om utskottet
kan prestera några bevis för att
de bägge överstyrelserna inte kan klara
detta, får man självfallet ta frågan under
övervägande, men hittills har utskottet
inte anfört en stavelse om vari
dessa hinder består.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Herr Nordstrandh säger
att överstyrelserna bäst förstår dessa
frågor och att riksdagen bara har att
rätta sig efter deras uppfattning. Jag
undrar om herr Nordstrandh vill uttala
som en princip, att riksdagen bara
har att rätta sig efter alla de statliga
myndigheterna — oavsett om det gäller
skolöverstyrelsen, järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— när dessa framlägger
sina petita. Departementet skall naturligtvis
inte alls pröva dessa äskanden
utan: det skall bara sammanställa dem
och sedan presentera dem i propositionen.

Nej, herr Nordstrandh, så enkelt är
det inte. Jag har tidigare sagt att jag inte
tror att det är några noviser som inom
departementet har att i detta fall
granska de petita och förslag, vilka

Pedagogiska hjälpmedelscentraler

kommer från de bägge överstyrelserna.
Man bär även inom departementet möjlighet
att göra en förnuftig avvägning,
och jag tror att en sådan har gjorts.

Med detta tror jag att jag även har
svarat herr Holmberg.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2) av fröken
Andersson m. fl.; samt 3:o) bifall
till motionerna 1:471 och 11:606; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nordstrandh begärde
likväl votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6:o)
i utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 84
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 7

Pedagogiska hjälpmedelscentraler
: Sedan punkten föredragits anförde

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Pedagogiska hjälpmedelscentraler

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! I strävan att effektivisera
undervisningen i våra skolor byggs
för närvarande s. k. pedagogiska hjälpmedelscentraler.
Dessa skall betjäna
skolorna med information om och demonstration
av hjälpmedel samt bedriva
utställningsverksamhet. På detta sätt
kommer kommunerna i fråga om skolans
utrustning, institutioner, materiel
och hjälpmedel av skilda slag att få ett
informations- och rådgivningsorgan av
väsentlig betydelse. Även de tillsatta
fortbildningskonsulenterna får härigenom
möjlighet att på effektivare sätt
fullgöra sina uppgifter när det gäller
information om de olika hjälpmedlens
användning, o. s. v.

Dessa centraler skall byggas upp med
statliga medel, varvid staten skall stå
för alla kostnader, såsom lokalkostnader,
lön till föreståndare samt skrivhjälp.

I årets statsverksproposition har äskats
anslag med 1 044 000 kronor för
utbyggandet av hjälpmedelscentraler.
Under punkt 7 har utskottet även behandlat
motionerna I: 9 och II: 7, där
vi yrkar att beloppet skall höjas till
45 000 kronor per central, d. v. s. med
sammanlagt 480 000 kronor. Vi har motiverat
vårt yrkande med att kostnaderna
för uppsättningen av en sådan lokal
erfarenhetsmässigt belöper sig till
nämnda belopp.

Anledningen till detta påstående är
att länsskolnämnden i Örebro län framräknat
denna kostnad vid planeringen
av den hjälpmedelscentral som skall
starta i Örebro län. Då nu inte tillräckliga
medel ställs till förfogande för att
organisera denna har länsskolnämnden
vänt sig till landstinget med begäran
om hjälp att fylla ut den brist som
uppstår, d. v. s. skillnaden mellan de
verkliga kostnaderna och det statliga
anslaget. Då en sådan sak inte faller
inom ett landstings verksamhetsområde
hade det varit naturligt att avslå en
sådan framställning. Vi har emellertid

i landstinget ansett, att saken är så behjärtansvärd
och initiativet så riktigt
att vi har sökt ordna ett tillfälligt lån
till länsskolnämnden från landstinget.
Nu frågar man sig om principen är riktig
att först besluta om en utbyggnad
av dessa hjälpmedelscentraler men sedan
inte anslå tillräckliga medel härtill.
Det är väl ändå inte tillfredsställande.

Utskottet säger i sitt utlåtande att
medelsbehovet är väsentligt större än
vad man från början tänkt sig och därför
har departementschefen förordat en
viss höjning. Utskottet anser att denna
höjning är så avsevärd, att någon höjning
därutöver inte synes böra företagas,
och avstyrker motionen. Men herr
talman, även om nu höjningen av anslaget
är betydande, är den ändå inte
tillräcklig. Det vore intressant att höra
utskottets talesman redogöra för hur ni
resonerat, om ni över huvud taget tänkt
På att man måste anslå tillräckliga medel
för att kunna sätta i gäng en sak.

Nu finns ju vid punkt 7 i detta utlåtande
ingen reservation för ett högre
anslag, varför jag finner det meningslöst
att yrka bifall till motionen, men
jag hoppas att ecklesiastikministern vill
ta sig en funderare på förhållandet och
söka avhjälpa bristerna så snart som
möjligt. Det har ju redan tidigare i dag
av en del talare anmälts missnöje med
kvaliteten av grundskolans utbyggnad.
Jag skulle gärna vilja instämma i kritiken
och uttrycka missnöje med att
man nu inte vill effektivisera grundskolan
på detta plan som ändå är så
väsentligt för undervisningen. Vi bör ju,
när vi nu har fått en grundskola, alla
sträva efter att göra den så effektiv som
möjligt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten S

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Punkt eu 9

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften
av grundskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 106, s. 210
—217) föreslagit riksdagen att till detta
ändainål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 1 180 000 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hamrin-Thorell och herr Eric Gustaf
Peterson (I: 66) och den andra inom
andra kammaren av fru Nettelbrandt
och herr Keijer (11:86), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till riksdagen
om en reform — eventuellt genomförd
etappvis — innebärande att
delningstalet i avseende på slöjdgrupper
siinktes till 17;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman och herr Eric Gustaf Peterson
(1: 67) och den andra inom andra kammaren
av herr Wiklund m. fl. (II: 87);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson in. fl. (I: 105) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Norderön m. fl. (II: 137), i vilka
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av Bidrag till driften av
grundskolor m. m. under åttonde huvudtiteln
måtte medge att statsbidrag finge
utgå till yrkeslärare vid övningsundervisning
inom 9y skog, även då elevantalet
understege 12 i enlighet med vad
i motionerna anförts, samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande
av härför erforderliga tillämpningsföreskrifter
m. m.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Larfors och Bengt Gustavsson
(1:324) och den andra inom andra
kammaren av herr Lundkvist m. fl.
(11:326), i vilka hemställts att riks -

dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att vid tillämpningen av det i
1 kap. 4 $ skolstadgan fastställda poängsystemet
för bedömande av skolväsendets
omfattning i viss kommun hänsyn
även toges till den kommunala musikundervisningen
;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 407) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:489), i vilka hemställts att
riksdagen måtte 1. i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att skolöverstyrelsen gåves
i uppdrag att under läsåret 1965/66
göra kartläggning av grundskolans läge
i fråga om tillgång på personal, lokaler,
läroböcker och andra hjälpmedel, angivande
i vilken utsträckning brister
förelåge samt analyserande orsakerna
till eventuellt föreliggande brister, samt
anhålla att Kungl. Maj :t i 1966 års statsverksproposition
redovisade denna kartläggning
och framlade förslag för ett
planmässigt tillgodoseende av föreliggande
behov; samt 2. i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala att målsättningen
för Kungl. Maj :t och vederbörande skolmyndigheters
planering skulle vara en
under perioden fr. o. m. läsåret 1966/67
t. o. m. läsåret 1972/73 genomförd successiv
och ytterligare sänkning av delningstalen
för elevantalet på grundskolans
alla stadier, så att läsåret 1972/
73 ingen klass normalt skulle innehålla
mer än 25 elever;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 477) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:585), i vilka hemställts att
riksdagen måtte 1. uttala att målsättningen
för Kungl. Maj :ts och vederbörande
skolmyndigheters planering skulle
vara en under 1960-talet genomförd
successiv och ytterligare sänkning av
delningstalen för elevantalet i klasserna
på grundskolans alla stadier, så att så
snart ske kunde ingen klass normalt
skulle innehålla mer än 25 elever, samt

2. besluta att på mellanstadiet medge

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av

delning av slöjdgrupp om antalet elever
överstege 17, varvid medel för ändamålet
finge utgå ur anslaget till
Grundskolor: Bidrag till driften av
grundskolor m. m. under åttonde huvudtiteln; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hultell (I: 484) och den andra inom
andra kammaren av fröken Karlsson
och herr Wennerfors (11:593), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att delningstalen i textil- och trä- och
metallslöjd på grundskolans låg- och
mellanstadium ändrades på så sätt att
delning av klassen skulle ske i likhet
med redan gällande bestämmelser för
grundskolans högstadium;

dels en inom första kammaren av herr
Lager väckt motion (1:487);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Virgin m. fl. (I: 503) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 580), i vilka hemställts

1. att riksdagen måtte a) besluta att lärare
skulle ha rätt att på begäran av
elev och dennes målsman biträda med
råd vid det fria tillvalet, b) uttala att
högstadiets utformning icke finge utgöra
hinder för en fastare inriktning
på ämnesgrupperingen i syfte att dels
åstadkomma homogenare klasser, dels
åvägabringa en bättre lösning av klassföreståndarproblemet,
c) i skrivelse till
Ivungl. Maj :t hemställa om dels förslag
till utbyggnad av systemet med observatipnsklasser
i syfte att därigenom underlätta
disciplinproblemets snara lösning,
dels utredning och förslag till de
övriga åtgärder som i enlighet med motionernas
syfte ökade grundskolans
möjligheter att infria de förväntningar
som ställts på denna skolform; 2. att
vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga författningsändringar; dels

en inom andra kammaren av fröken
Karlsson och herr Wennerfors väckt
motion (11:482), vari hemställts att

grundskolor m. m.

riksdagen måtte besluta a) att den
maximering av antalet specialklasser
i form av 15-procentregeln som nu gällde
upphävdes fr. o. m. läsåret 1964/65,

b) att skolmognadsklasserna fr. o. m.
läsåret 1964/65 skulle omfatta hela lågstadiet; dels

ock en inom andra kammaren av
fröken Karlsson och herr Wennerfors
väckt motion (II: 592), vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte uttala att
målsättningen för Kungi. Maj:ts och vederbörande
skolmyndigheters planering
skulle vara en under perioden t. o. m.
läsåret 1970/71 genomförd, successiv
och ytterligare sänkning av delningstalen
för elevantalet i klasserna på grundskolans
alla stadier så att ovannämnda
läsår i samtliga klasser inom grundskolan
delningstalet 25 normalt icke finge
överskridas i någon klass.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:66 och 11:86,
1:484 och 11:593 samt 1:477 och
11:585, sistnämnda båda motioner i
vad de avsåge delning av slöjdgrupp,
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionen II: 592, i vad den avsåge
delningstalet på grundskolans mellanstadium
samt i glesbygdernas grundskolor,
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 592, såvitt nu var
i fråga, till Grundskolor m. m.: Bidrag
till driften av grundskolor m. in. för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 180 000 000 kr.;

IV. att motionerna 1:67 och 11:87
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:105 och 11:137, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört rörande en omprövning
av bestämmelserna om delningstalet
vid undervisning på skoglig
linje (9 skog) inom grundskolan;

Onsdagen den 20 inaj 1904 fm.

Nr 25

Grundskolor m. m.

VI. att motionerna 1:324 och 11:320
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 407 och II: 489,

I: 477 och II: 585 samt II: 592, samtliga
motioner i vad de avsåge målsättningen
för sänkningen av elevantalet i grundskolan,
icke måtte bifallas av riksdagen; VIII.

att motionerna 1:407 och 11:489,
i vad de avsåge en kartläggning under
läsåret 1905/00 av grundskolans läge,
icke måtte bifallas av riksdagen;

IX. att motionen 1: 487 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

X. att motionerna 1:503 och 11:580
samt II: 482 icke måtte bifallas av riksdagen.

Reservationer liadc avgivits

a) av fröken Andersson, herrar Ivar
Johansson, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Källqvist, Widén, Per Petersson,
Staxång och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile, Larsson i Hedeniiset
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett
att utskottet under I. och VII. bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 00 och II: 80, I: 484 och
11:593 samt 1:477 och 11:585, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, besluta att på grundskolans lågoch
mellanstadier medge delning av
slöjdgrupp om antalet elever överstege
17, varvid medel för ändamålet finge
utgå ur förevarande anslag;

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 407 och II: 489 ävensom
i anledning av motionerna I: 477
och II: 585 samt II: 592, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, uttala att
målsättningen för Kungl. Maj:ts och
vederbörande skolmyndigheters planering
skulle vara en under perioden
fr. o. m. läsåret 1966/67 t. o. m. läsåret
1972/73 genomförd successiv och ytterligare
sänkning av delningstalen för
elevantalet i klasserna på grundskolans

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

alla stadier, så att läsåret 1972/73 ingen
klass normalt skulle innehålla mer än
25 elever;

b) av herrar Bengtson, Bengt Gustavsson
och Källqvist, fröken Elmén
samt herrar Gustafsson i Kårby och
Berg, vilka ansett att utskottet under
VI. bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:324 och
11:326, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; c)

av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Bengtson, Källqvist,
Widén och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Svensson i Ljungskile, Larsson
i Hedenäset och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett att utskottet under VIII.
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 407 och II: 489,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa dels att skolöverstyrelsen
gåves i uppdrag att under
läsåret 1965/66 göra kartläggning
av grundskolans läge i fråga om tillgång
på personal, lokaler, läroböcker
och andra hjälpmedel, angivande i vilken
utsträckning brister förelåge samt
analyserande orsakerna till eventuellt
föreliggande brister, dels ock att Kungl.
Maj:t i 1966 års statsverksproposition
redovisade denna kartläggning och framlade
förslag för ett planmässigt tillgodoseende
av föreliggande behov;

d) av fröken Andersson samt herrar
Per Petersson, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett att utskottet
under X. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 503
och II: 580 samt II: 482,

a) besluta att lärare skulle ha rätt
att på begäran av elev och dennes målsman
biträda med råd vid det fria tillvalet,

b) uttala att högstadiets utformning
icke finge utgöra hinder för en fastare
inriktning på ämnesgrupperingen i syfte
att dels åstadkomma homogenare
klasser, dels åvägabringa en bättre lösning
av klassföreståndarproblemet,

2*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av

c) besluta att den maximering av antalet
specialklasser i form av 15-procentregeln
som nu gällde upphävdes
fr. o. m. läsåret 1964/65,

d) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om dels förslag till utbyggnad av
systemet med observationsklasser i syfte
att därigenom underlätta disciplinproblemets
snara lösning, dels utredning
och förslag till de övriga åtgärder
som i enlighet med motionernas syfte
ökade grundskolans möjligheter att infria
de förväntningar som ställts på
denna skolform,

e) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att skolöverstyrelsen gåves direktiv
att inrikta sin försöksverksamhet med
skohnognadsklasser på att utröna huruvida
dessa i fortsättningen borde omfatta
hela lågstadiet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr BERG (s):

Herr talman! Många ord har yttrats
i denna kammare om betydelsen av att
skapa gynnsamma förutsättningar för
ungdomens utveckling till fullgoda och
harmoniska individer. Inga invändningar
möter sådana krav. Man kan
möjligen ha olika uppfattning om vad
som bäst främjar en sådan utveckling.

Jag har begärt ordet för att i korthet
motivera reservationen 3 b och vill i
detta syfte understryka betydelsen av att
skolan får tillräckliga resurser till sitt
förfogande för att utveckla elevernas
personlighet och estetiska omdömesförmåga
och därigenom ge dem bättre förutsättningar
för ett rikare liv.

Värdet av en sådan fostran har betonats
av såväl utredningar som i läroplanerna
för grundskolan.

Inte minst gäller detta på musikens
område, där vi i dagens tonårsvärld
upplever en ständig smakförsämring.
Dagens popmusik utvecklar en smakinriktning
som inte utan systematisk och
sakkunnig hjälp kan ledas över i för -

grundskolor m. m.

måga att njuta av mer högklassig musik.

Om skolan skall kunna göra en effektiv
insats på detta område så fordras
inte bara lärare utan också den administrativa
arbetskraft som är nödvändig
för att på ett riktigt sätt organisera
och bedriva denna undervisning.

En del skolor har med kommunala
medel byggt upp en fristående musikundervisning
som tekniskt fyller stora
krav men som ändå inte får tagas med
vid den poängberäkning som skall ligga
till grund för bedömningen av behovet
av administrativ personal.

Motionen nr 326 i denna kammare vill
rikta uppmärksamheten på detta behov
av att ge skolorna större administrativa
möjligheter att bygga ut denna gren av
estetisk fostran, som vi bedömer som
nödvändig när det gäller att ge ungdomen
bättre startmöjligheter och motverka
den utarmning av musiklivet som
vi dagligen får hörbara bevis på.

Utskottet har inte ansett sig kunna
biträda motionens krav om rätt att få
räkna poäng för denna form av musikundervisning
enär några statliga bestämmelser
inte finns för densamma,
och att den därför måste anses vara en
ren kommunal angelägenhet.

Motiveringen är korrekt, men då vi
anser det rimligt att staten i någon form
bidrar till att stödja och stimulera skolornas
musikundervisning har vi i reservationen
framfört önskemål om att
sådana särskilda bestämmelser utfärdas,
som ger åsyftad möjlighet till
poängberäkning, och hemställt att detta
önskemål bringas till Kungl. Maj:ts
kännedom.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen nr 3 b vid punkten
9.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Under punkten 9 har
utskottet i fråga om uppdelningen i
grupper i slöjd endast hänvisat till föregående
års avslagsmotivering. Den bygg -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

de framför allt pa kostnadsökning och
lärarbrist samt på departementschefens
framhållande av att pedagogisk utveckling
och forskning vid en senare tidpunkt
kunde ha givit helt andra och
nya möjligheter för prövningen av dessa
frågor.

Det är ett egendomligt sätt att avfärda
en fråga att påpeka att utveckling och
forskning skulle kunna ge nya möjligheter
för prövning. Skulle inte med den
motiveringen varje fråga kunna föras
på framtiden? På alla områden gäller,
att utvecklingen och forskningen kan
komma att öppna nya möjligheter som
nu är svåra att överblicka. Fördenskull
kan emellertid inte gärna allting avstanna.

Om elevgrupperna är för stora, är det
omöjligt att åstadkomma en god handledning
i slöjd. Detta är naturligtvis
anledning till att skolöverstyrelsen vid
upprepade tillfällen återkommit med
kravet på en sänkning av delningstalet
beträffande slöjdgrupper. Det måste
förutsättas, att skolöverstyrelsen som
ansvarig högsta myndighet på skolväsendets
område väl känner problemen
och inte utan skäl upprepar ett avvisat
krav. Det är vidare omöjligt att finna
någon motivering för att handledningen
på låg- och mellanstadiet skulle vara
lättare att ge i en stor grupp än på högstadiet.
Det är verkligen svårt att finna
en rimlig förklaring till en sådan skillnad
just vid en av stadiegränserna.

Att bestämmelsernas restriktivitet vållat
svårigheter i tillämpningen kanske
bäst bevisas av att kommunerna ibland
medgivit ytterligare uppdelning och
själva påtagit sig kostnaderna. Viljan
att med kommunala medel betala det
som egentligen faller på staten brukar
inte vara så stor att man påtar sig att
betala det som inte i praktiken visat sig
oundgängligen nödvändigt.

Jag hoppas, att man är beredd att
även från statens sida beakta vad som
från ansvarigt skolhåll bedömts som
mycket angeläget.

Jag yrkar bifall till reservation 3 a
av fröken Andersson in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Keijer (fp) och Westbery (fp).

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Den föreliggande punkten
liksom åtskilliga andra punkter i
statsutskottets utlåtande nr 93 gäller
ytterst grundskolans fortsatta förverkligande.
Det synes mig då vara på sin
plats att vi, som aktivt medverkande
till 1962 års grundskolebeslut, deklarerar
att vi står fast vid det fattade beslutet
och hävdar att reformen skall genomföras.
Då vi från vårt håll bl. a. under
denna punkt har reservationsyrkanden
är detta uttryck för en strävan att så
snart som möjligt och med bästa möjliga
resultat förverkliga grundskolan
överallt i landet.

Fn ytterligare sänkning av delningstalet
för klassernas storlek skulle säkerligen
medföra positiva effekter av
betydande värde. Inte minst skulle de
härigenom ökade möjligheterna till individuell
hjälp åt eleverna både stimulera
de enskilda studieresultaten och
även öka trivseln med skolarbetet hos
eleverna i allmänhet. En sådan åtgärd
skulle härigenom lätta på de disciplinproblem,
som på sina håll gör sig gällande.

Klart är samtidigt att en sänkning av
delningstalet i grundskolan kräver resurser,
som inte så där i en handvändning
skakas fram. Utexaminationen av
lärare liksom uppförandet av skollokaler
bör i förväg vara inriktade på en
sådan sänkning av klasstorleken, om
denna med gott resultat skall kunna
genomföras. Det är även därför som i
reservation nr 3 a förordas en målsättning,
en planering, syftande till en successiv
sänkning av elevantalet i grundskolan,
så att läsåret 1972/73 ingen klass
normalt skall innehålla mer än 25 elever.

I linje med detta yrkande föreslår vi
även, att delningstalet för slöjdgrupper

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

på låg- och mellanstadiet fastställes till
17. Enligt nu gällande bestämmelser kan
slöjdavdelningarna omfatta upp emot
20 elever. Förutom de uppenbara svårigheterna
att ernå en meningsfylld
praktisk undervisning med så stora avdelningar
tillkommer det faktum, att
slöjdsalarna i regel är dimensionerade
och utrustade för endast 16 elever.

Till punkten har även fogats eu reservation
3 c, vari vi yrkar bifall till i motion
nr 489 föreslagen kartläggning av
grundskolans läge i fråga om tillgång
på personal, lokaler, läroböcker och
andra hjälpmedel.

För att vid det fortsatta genomförandet
av grundskolebeslutet nå det bästa
resultatet av reformen är det av betydelse
att tillräckliga resurser ställes till
skolans förfogande. Det är då avgörande
att kunna överblicka situationen och
förutsättningarna, så att de samhälleliga
insatserna kan inriktas på att avhjälpa
de mest påträngande brister som kan förekomma.

Betydelsen av en sådan kartläggning
har även erkänts av utskottsmajoriteten,
som emellertid inte biträtt motionsyrkandet
därför att kartläggningen föreslagits
ske läsåret 1965/66. Utskottsmajoriteten
hänvisar i sin motivering för
dröjsmålet till den omorganisation av
skolans centrala ledning, varom proposition
ligger på riksdagens bord. I och för
sig kan det verka bestickande att man
bör avvakta full stabilitet hos »skolverket»,
innan det får till uppgift att verkställa
en sådan kartläggning. Häremot
bör dook vägas att grundskolereformen
är beslutad att successivt genomföras
under 1960-talet. Det kan då ifrågasättas
om det är lämpligt att inventera resurserna
för grundskolebeslutets fulla förverkligande
först mot slutet av den för
genomförandet fastställda perioden.

Härtill må även noteras att den nya
skolöverstyrelsen avses att upporganiseras
under kommande budgetår. Därav
borde väl även följa att ämbetsverket
till läsåret 1965/66 kan vara rustat för

de arbetsuppgifter som den föreslagna
kartläggningen kommer att medföra.

Inledningsvis återgav jag centerpartiets
deklaration om partiets vakthållning
om grundskolebeslutet och dess
förverkligande. Även om ingen talare
ännu har berört reservation 3 d, vill
jag i förvissning om att det snart kommer
att inträffa, för vårt vidkommande
ta avstånd från åtskilliga av de synpunkter
och förslag som där framlägges.
I denna reservation fortsattes attackerna
mot 1962 års skolbeslut. Propåerna
mot elevernas fria tillval och för ökade
möjligheter till uppdelning i s. k. homogena
klasser strider mot grundskolans
idé. Jag vill fråga: Hur trakterad är
månne vår lärarkår inför det särskilda
ansvar som ålägges den? Det heter i
reservationen: »Läraren måste anses vara
en person, som på grund av sin
tjänsteställning och utbildning skall
kunna objektivt och riktigt bedöma vilken
studieväg, som är mest lämplig för
eleven.» Det kan sannerligen inte bli
någon lätt uppgift att t. ex. i årskurs 6
ställa ej blott en objektiv diagnos över
elevernas status utan även göra en riktig
prognos för deras fortsatta utveckling.
Talet om de homogena klasserna
hör väl även till en gången tid. Detta,
för att begagna professor Huséns uttryck
att »undervisa de intellektuella
getterna för sig och de praktiska fåren
för sig», hör nog vad beträffar den obligatoriska
skolan obönhörligen till en
svunnen epok. Ingen — i varje fall inte
centerpartiet — kommer att ansluta
sig till de propåer som här är gjorda.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservationerna 3 a
och 3 c samt i övrigt till utskottets förslag
under denna punkt.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Till punkt 9 är knuten
en hel råd reservationer, och alla ger
uttryck för att vilja elevernas och skolans
bästa. När det gäller reservation
3 a vid punkt 9 kunde jag ha nöjt mig

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Grundskolor m. m.:

med att instämma i fru Nettelbrandts
och herr Larssons i Hedenäset anföranden,
men jag vill garna framföra några
ytterligare synpunkter.

Först vill jag då stanna vid antalet
elever i slöjdgrupperna. Här liar påtalats
de svårigheter, som kunde uppstå av
att man får grupper, som är större än
vad slöjdsalarna är dimensionerade för,
och att man inte har samma delningstal
i textil-, trä- och metallslöjd på
grundskolans låg- och mellanstadium
som på grundskolans högstadium, vilket
är besvärande. Vidare uppstår svårigheter
genom att man plockar samman
så att säga överblivna elever från
olika stadier. Det kan betyda att i en
slöjdgrupp kan ingå elever från tre—
fyra årskurser och från olika klasser.
Man kan inte påstå annat än att läraren
på det sättet får möjlighet till variation
i undervisningen. Men med denna
variation ökar också svårigheterna.
Har läraren dessutom så många elever
som 20, blir svårigheterna helt enkelt
oöverstigliga. Ett så stort elevantal
måste vara en nackdel för både läraren
och eleverna.

Jag måste efterlysa det många gånger
omtalade intresset för de praktiskt-estetiska
ämnena i skolan. Jag erinrar mig
att man på sin tid talade om att försöksskolan
skulle lyckas om 9 y-linjen
lyckades. Vi lyckades inte med 9 y,
som ändå tillkommit med tanke på de
praktiskt inriktade. Ungefär detsamma
är man inne på då man bortser från
de estetiska ämnenas betydelse i skolan.
Viserligen har man gått så långt att
man tillgodoräknar poäng på samma
sätt i dessa ämnen som i övriga när
det gäller betygen. Men då bör lärarna
också få samma möjligheter att undervisa
i dessa ämnen som i övriga ämnen.
Som jag ser det är de estetiska ämnena
i allra högsta grad personlighetsfostrande.

När det gäller klasstorleken har jag
många gånger påtalat olägenheterna
med för stora klasser. Vid den genom -

liidrag till driften av grundskolor m. m.

förda — men otillräckliga — sänkningen
av antalet elever knöt vi förhoppningen
att man skulle fortsätta på den
inslagna vägen. Det vi redan då visste
har besannats genom att man i de klasser,
där elevantalet reducerats, uttrycker
sin stora glädje över att skolarbetet
försiggår på ett helt annat och bättre
sätt. Man kan kanske därmed också nå
varje elev enligt den höga humanitära
målsättning som vi alla var överens om
då skolreformen genomfördes.

I reservationen nr 3 a begärs en planering
av Kungl. Maj :t och vederbörande
skolmyndigheter med målsättningen
att komma fram till en ytterligare sänkning
av delningstalen för elevantalet i
klasserna, så att ingen klass normalt
skall innehålla mer än 25 elever. Det
måste till en planering, ty ett väsentligt
skäl mot nyordningen är de stora kostnader
som är förenade med denna och
som också påtalats. Inga kostnader inom
skolans område kan emellertid ge bättre
utdelning än de som är förenade med
att nå fram till en klasstorlek, där läraren
når varje elev och där varje elev
har möjlighet att komma till sin rätt.

Utskottet har framhållit att en sänkning
av delningstalen för elevantalet i
klasserna är ogenomförbar på grund av
lärarbristen. Ja, det kommer aldrig att
bli något gott förhållande i skolan förrän
lärarbristen blivit hävd och vi får en
tillräcklig och välkvalificerad lärarkader.

Jag minns med förtrytelse när statsrådet
Edenman i ett interpellationssvar
till mig i december sade att jag gjort
stort nummer av lärarbristen. Ja, jag gör
visst ett stort nummer av denna sak och
det har jag alltid gjort. Jag skulle vara
mycket glad om också statsrådet gjorde
ett så stort nummer av denna bristsituation
att det planerades på ett sådant
sätt att vi fick bristen avhjälpt.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen 3 a vid punkten 9.

Jag övergår så till att säga några ord
om reservationen 3 d, gällande utskot -

4(3

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

tets hemställan under punkten 9, mom.
X. Denna reservation innehåller flera
underavdelningar, betecknade a, b, c,
d och e. Herr Larsson i Hedenäset har
berört två av dem. I förra veckan, då
vi trodde att detta ärende skulle komma
upp till behandling, gjorde vi, för
att få mera variation i kammaren, en
uppdelning, så att herr Wennerfors
skulle tala om punkterna a och b och
jag om de övriga punkterna. Därmed
får herr Larsson i Hedenäset låta sig
tills vidare nöja; annars skulle jag gärna
ha resonerat med honom även om dessa
båda punkter.

Punkterna b, c och d hör samman.
De gäller undervisningen för elever som
av en eller annan orsak har vissa svårigheter
att följa skolundervisningen.
Det kan bero på bristande skolmognad
eller särarter av annat slag som gör att
man måste ta speciell hänsyn till dem.
Gör man det, tar man också hänsyn till
andra elever.

Punkten c gäller maximering av antalet
specialklasser i form av 15-procentregeln.
Det får alltså inte finnas
mer än ett visst antal specialklasser. Det
är ganska märkvärdigt att man inte
skall ta hänsyn till förekomsten av
barn som behöver en specialundervisning
utan att man endast vid skrivbordet
bedömer förhållandena med hänsvn
till nuvarande lärartillgång. Det kan
väl ändå inte vara det riktiga. Här
måste man, liksom man gör på så många
andra ställen, där man saknar specialutbildade
lärare, antingen snabbutbilda
lärare som kan användas i denna undervisning
under en övergångstid eller
också ytterligare öka den speciallärarutbildning
som nu finns. Lärarbristen
får inte vara något argument för att
inte hjälpa dessa barn.

Jag minns mycket väl att det särskilda
utskottet 1962 skrev att det låg mycket
i att —- som statsrådet själv uttryckte
det — man borde kunna överge denna
bestämmelse. Ett flertal remissinstanser
hade också varit positiva. Med

hänsyn till lärarbristen skulle man
emellertid inte göra det, men man skulle
kunna åstadkomma en förbättring
genom ett samarbete över de kommunala
gränserna. Det kan man kanske
göra i viss utsträckning, och det skulle
vara mycket värdefullt att få veta hur
mycket det blivit av det. I varje fall
skall vi komma ihåg att, om det gäller
en utökning av skolbarnens resor, kan
det bli så påfrestande att samarbetet
kanske får negativ verkan i stället för
positiv.

Beträffande den i moment d upptagna
frågan om utbyggandet av observationsklasserna,
så är man kanske här
inne på ett område som inte gäller undervisning
så mycket som ren fostran
och därmed också undanröjandet av
många disciplinmoment — eller frestelser
att åstadkomma en dålig disciplin.

Det är ju ändå så, att de flesta av de
barn som vållar disciplinsvårigheter är
särlingar i ett eller annat avseende. Det
behöver de inte vara i negativ riktning.
Det kan bara vara så, att de inte finner
sig till rätta i samarbetet. De behöver
kanske flytta till en annan miljö. Men
enligt min erfarenhet finns det också en
annan grupp av elever, som kan vara
lika besvärliga ur disciplinsynpunkt.
Det är de snabbarbetande, de som är
effektiva i sitt arbete. De är otåliga, och
de måste få hjälp snabbt. Om man inte
har möjlighet att ge dem det arbete,
som är en hjälp för dem och som de
gärna vill syssla med, måste deras intresse
för att åstadkomma något ta sig
andra vägar och andra uttryck. Då kan
disciplinsvårigheter uppstå.

Genom att alltså dels inrätta fler observationsklasser
för sådana barn som
behöver gå där, dels minska antalet
elever i klasserna skulle man kunna
eliminera mycket stora disciplinsvårigheter.

Slutligen, herr talman, vill jag påpeka
det oriktiga i att skolmognadsklasserna
omfattar endast de två första skol -

Onsdagen den 20 maj 1904 fin.

Nr 25

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

aren. Eu skolmognadsklass är ju ingenting
annat än en klass med mindre elevantal
för barn, som inte betraktas såsom
fullt mogna att vara med i det
krävande arbete som en vanlig skolklass
har. Om elever når mognad under
första eller andra året, går de över
till parallellklass som inte är skolmognadsklass.
Har de efter två år inte nått
den skolmognad som andra barn i samma
ålder och i samma årskurs har, skall
de flyttas över till en »normal» klass.
Det betyder att de dels kommer i ny
arbetsmiljö redan efter andra skolåret,
dels får ny lärare — och den läraren
får de bara behålla det året, ty nästa
år kommer de till en ny avdelning. De
får således ny arbetsmiljö, ny lärare och
året därpå ny lärare igen. Och det är
just dessa barn som har haft förmånen
att under två år arbeta i en lugn och
fin och som jag hoppas riktig klassgemenskap
tillsammans med kamrater
och lärare. De får alltså en fördubblad
svårighet.

I reservation nr 3 d, som avser utskottets
hemställan under mom. X yrkas
bl. a. på utredning i syfte att skolmognadsklasserna
måtte omfatta hela
lågstadiet. Utskottet har sagt att man
håller på att pröva verksamheten med
skolmognadsklasser och att man skall
avvakta resultaten. Detta är verkligen
att inte känna till förhållandena. Man
har på sina håll prövat detta under
ett tiotal år. Men jag har i varje fall
inte hört att man någonstans önskar
gå tillbaka till att inte ha skolmognadsklasser
men väl erfarit att man vill att
de skall omfatta hela lågstadiet — såsom
yrkas i reservationen.

Med detta, herr talman, ber jag att
vid punkt 9 i utskottets utlåtande få yrka
bifall till reservation 3 a och 3 d.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! De flesta är väl ganska
överens om att till skolreformen hör en
successiv minskning av antalet elever
i klasserna. Det är såvitt jag kan förstå

ett medel att effektivisera undervisningen.
Det innebär också att denna kan individualiseras
i mycket hög grad. En
tredje sak är att den också bör kunna
minska lärarnas arbetsbörda, och det
kan väl också medföra lättnader i disciplinsvårigheterna.

Det råder väl ingen tvekan om att det
beslut om maximering av elevantalet
till 30 per klass på grundskolans högoch
mellanstadier och till 25 på lågstadiet,
som vi tidigare har fattat i
grundskolereformen, var något mycket
väsentligt, men att ytterligare sänkning
av delningstalen bör komma till stånd
så snart de personella och materiella
resurserna gör detta möjligt.

Nu framhåller utskottet — och det
är väl också riktigt — att den nuvarande
stora lärarbristen inte gör det möjligt
att i varje fall omedelbart åstadkomma
en minskning av antalet elever
i klasserna. Det måste alltså bli fråga
om en reform på längre sikt. Men en reform
som innebär en avsevärd minskning
av klassavdelningarnas storlek
kommer ju att fordra inte bara utökade
personella resurser, utan den kommer
också att kosta mycket pengar. Vi
som har reserverat oss på denna punkt
har velat medverka till att åstadkomma
alla de resurser som behövs för denna
reforms genomförande, men om reformen
inte skall ställas på en ganska osäker
framtid, måste den planläggas. Lärare
och skolbyggnader skaffas inte
fram på en enda gång, utan en riktig
planering bör också inrymma en målsättning
och en tidpunkt för genomförandet
av denna reform. Därför har vi
också föreslagit att det fattas ett principbeslut
redan nu som går ut på att
antalet elever i klasserna skall sänkas
under perioden från och med läsåret
1966/67 till och med läsåret 1972/73, så
att det normalt blir högst 25 elever på
grundskolans alla stadier läsåret 1972/
73. Om detta förslag bifalles, kan Kungl.
Maj.-t och skolmyndigheterna börja planera
denna reform omedelbart.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Den andra punkt som jag helt kort
ville säga någonting om gäller den kartläggning
som omtalas i en av reservationerna.
Den enskilde läraren skall ju
få känna och uppleva, att han verkligen
har stöd och hjälp i sitt arbete, och
för stat och kommun är det angeläget
att efter en viss tid få en samlad överblick
över grundskolans situation i fråga
om såväl personella resurser som
materiella resurser för att kunna bedöma
behoven i fortsättningen. Från folkpartihåll
har vi alltså nu föreslagit en
översiktlig kartläggning av hur grundskolans
faktiska materiella och personella
resurser förhåller sig till behovet.
Nu säger emellertid utskottet att en
sådan kartläggning bör ske men icke
förrän grundskolan genomförts i sin
helhet. Utskottet förutsätter emellertid
att skolöverstyrelsen i avvaktan härpå
kontinuerligt gör de översikter som
påkallas för att få hithörande frågor
belysta och att resultaten härav på
lämpligt sätt delgives riksdagen, och det
är ju ett ganska positivt uttalande.

Vad vi reservanter önskar är att denna
undersökning kommer till stånd tidigare.
Den bör företagas i samband
med att den första årskullen passerar
genom den nya skolans högstadium,
alltså under läsåret 1965/66. En sådan
kartläggning bör göras inom skolöverstyrelsen
och sedan redovisas i statsverkspropositionen
för budgetåret 1966/
67. Redovisningen bör då avse grundskolans
läge vid denna tidpunkt i fråga
om personal, lokaler, läroböcker och
andra hjälpmedel, och då bör också anges,
i vilken utsträckning brister föreligger
och en analys göras av orsakerna
till eventuellt föreliggande brister i
skolformens resurser.

På grundval av denna kartläggning
bör sedan förslag kunna framläggas till
ett planmässigt tillgodoseende av de
föreliggande behoven.

Herr talman! Jag vill därför yrka bifall
till reservationerna vid punkten
9: 3 a, 3 b och 3 c.

Herr WENNERFORS (li):

Herr talman! Vi är alla medvetna om
att en ny skolform inte kan fungera fullt
tillfredsställande i alla delar med en
gång och att en ny skollag på några
punkter kan visa sig få en icke önskad
tillämpning. Man får en känsla av att
herr Larsson i Hedenäset menar att vi
efter grundskolebeslutet 1962 inte skall
fä diskutera dessa frågor. Det tror jag
nu inte att herr Larsson menar, fastän
man får en känsla av det när han säger
att vi fortsätter angreppen mot
grundskolan. Jag skulle förmoda att
både herr Larsson och jag är intresserade
av att den grundskola som har
genomförts blir bra, men vad är det
som säger att den inte till och med kan
bli mycket bättre? Det är väl därför
som både herr Larsson och jag tar till
orda i en debatt som denna.

Jag vill i mitt inlägg peka pa en
punkt som jag anser bör bli föremål för
omprövning. Jag tänker på valet av studieväg,
och det var också detta som
herr Larsson berörde. I § 25 i femte kapitlet
i skollagen finns följande intaget:
»Studieväg för elev i grundskolan väljes
av föräldrarna efter samråd med
eleven och sedan upplysningar lämnats
av skolan.»

I specialmotiveringen till denna paragraf
anföres att principen om fritt
val av studieväg skall gälla och att skolans
uppgift är att lämna en objektiv
orientering rörande tillvalsmöjligheter
och studievägar. Vidare framhålles att
denna verksamhet ej bör vara rådgivande.

Jag anser liksom högerreservanterna
i 1962 års särskilda utskott, som förberedde
behandlingen av 1962 års skolbeslut,
att paragrafen kunde ha fått följande
lydelse: »Studieväg för elev i
grundskolan väljes av föräldrarna efter
samråd med eleven och skolan.»

I grundskoledebatten 1962 under vårriksdagen
anförde bl. a. herr Arvidson:
»Det är klart att en lärare, som av föräldrarna
blivit tillfrågad vad han tyc -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Grundskolor m. m.:

ker eleven skall välja, också skall svara
och ge råd. Men han måste då vara
ytterst försiktig. Annars påtar han sig
ett ansvar som han inte har någon möjlighet
att stå för.»

Men herr Arvidson fattade enligt debattprotokollet
också högerreservationen
så, att läraren skulle vara skyldig
att ge råd och att han skulle kontrollera
att samtliga föräldrar begär råd. De
två uppfattningarna står väl litet emot
varandra? Jag kan inte förstå hur herr
Arvidson egentligen såg på hela denna
principfråga. Nu har det emellertid gått
några år, och det skulle var intressant
att höra hur herr Arvidson betraktar
denna fråga i dag. Vi kanske skulle
kunna vara överens om att denna paragraf
bör bli föremål för en omprövning.

Enligt nuvarande bestämmelser har
en lärare inte rätt att råda en elev, om
eleven eller föräldrarna begär detta. Här
måste uppstå ett dilemma för en lärare
som dels vill följa bestämmelsen, dels
på allt sätt vill hjälpa och bistå eleven
i hans val inför framtiden. Där sitter
alltså eleven, föräldrarna och läraren
och resonerar. Läraren har lämnat informationer,
som han skall göra, om
olika studievägar och kanske också om
elevens prestationer. Då frågar föräldrarna:
»Vad tycker fröken, eller vad
tycker magistern? Kan vi inte få ett
råd?» År det inte då ganska onaturligt
att läraren skall vara förhindrad att ge
ett råd? Tror inte kammarens ledamöter
att mor och far och dotter eller son
inhämtar råd från många andra håll,
t. ex. från äldre syskon, släktingar eller
bekanta, ja, kanske t. o. m. från någon
riksdagsledamot? Är det inte naturligt
att alla dessa upplysningar och
råd som de får från olika håll skall
kunna samverka och göra det lättare
för den unga människan att tillsammans
med mor och far fatta sitt beslut?
Råd skall han alltså kunna få från alla
möjliga håll, men från läraren skall han
inte kunna få det. Härtill kommer den

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

företeelsen att unga människor i den
åldern gärna lyssnar till kamraterna.
Enligt lärarna väljer eleverna ofta de
ämnen och studievägar som bästa kamraten
väljer. Nog tycker man ändå att
eleven, när denna påverkan förekommer,
även skulle kunna få höra vad läraren,
skolläkaren eller kuratorn har
för uppfattning.

Det har utkommit en alldeles utmärkt
bok om ungdomsledarens arbete och
roll i ungdomsarbetet. Den heter »Ungdomsledaren»
och är författad av FrickGråby.
Där framhålles på flera ställen
betydelsen av ungdomsledarens roll för
gruppmedlemmarnas personliglietsutveckling
och uppväxttid. Den enskilda
unga människan tar intryck av vad
ungdomsledaren säger och tycker och
hur han handlar. Han ser upp till honom.
Den unga människan kanske ber
honom om ett råd. Det faller sig sa
naturligt. Och lika naturligt är det ju
att denne ungdomsledare ger en av
medlemmarna i gruppen ett råd. Men
vad är läraren om inte just ungdomsledare?
Därför bör vi också ge honom
möjlighet att fullt ut kunna fungera
som sådan. Det är en uppgift som tilldelas
honom. Många gånger kanske den
uppgiften är svår, men i den ligger
också förtroende för hans uppgift och
roll i skolans verksamhet. Ja, i den
uppgiften ligger kanske också status.

Herr talman! Det råder delade meningar
i riksdagen om denna princip.
Jag ar dock optimistisk och tror att
debatten om denna princip skall fortsätta
och att vi om något eller några år
enar oss om en omprövning av gällande
bestämmelser.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 3 d av fröken Andersson
in. fl.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Wennerfors’ replik till mig vill jag endast
slå fast att som jag ser det är det

50 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

fria valet en av de grundläggande principerna
för grundskolebeslutet. Jag vill
tillägga att vederbörande lärare givetvis,
vilket också klart uttryckes i författningarna,
har inte blott rättighet
utan även skyldighet att lämna upplysningar
och information, men sedan är
det den enskilde eleven som i samråd
med målsmännen fattar beslutet. Det
synes mig som om detta täcker allt som
i detta fall kan anses erforderligt, med
bibehållande av den markerade förändringen
att det är eleverna som i
samråd med målsmännen träffar det avgörande
beslutet.

Jag noterar med glädje herr Wennerfors’
yttrande att den grundskola som
beslutats är bra. Jag tackar för det beskedet.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Även om en lärare ger
råd kan väl valet sedan vara fritt, herr
Larsson i Hedenäset. Vi har inga delade
meningar om det fria valet, utan på
den punkten är vi helt eniga. Valet skall
vara helt fritt, när det görs, men dessförinnan
skall eleven kunna få råd från
alla möjliga håll. Jag förstår vidare inte
vad herr Larsson egentligen menar, när
han talar om upplysningar.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast säga till
herr Wennerfors att om det råd, som
han önskar skall ges, skulle lämnas under
de förutsättningar som anges i såväl
reservationen som i motionen, där
det sägs att läraren skall kunna »objektivt
och riktigt bedöma vilken studieväg,
som är mest lämplig för eleven»
— om alltså rådet skulle ges från lärarens
sida med så höga anspråk och tas
emot av målsmännen och eleven, under
trycket av lärarauktoritet, då skulle det
inte bli så helt med det fria valet som
det är avsett.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Först några ord om den
stora frågan angående elevantalet i klasserna.
Då riksdagen fattade sitt definitiva
beslut om grundskolan, företogs en
betydande sänkning av elevantalet i
klasserna. Elevantalet maximerades till
30 på mellan- och högstadierna och till
25 på lågstadiet. Maximeringen beräknades
innebära att medeltalet elever i
klasserna skulle bli mellan 26 och 27 på
de högre stadierna och omkring 21 på
lågstadiet. Utöver detta fick man ökade
möjligheter till delning av klass, till
undervisning i halvklass. Dessutom
fick högstadiet en sådan konstruktion
att undervisningen i många ämnen sker
i små grupper. Ofta är antalet elever
i en sådan grupp inte mer än 5.

Nu vill reservanterna gå vidare på
denna väg. De vill ha fastslaget som
målsättning för utvecklingen att elevantalet
en bit in på 1970-talet skall vara
maximerat till 25. Det är en riktig tanke
att en sådan sänkning bör planeras
långt i förväg.

Men å andra sidan måste det väl sägas
att vi i dag vet mycket litet om
skolsituationen 1972. Det är alldeles
uppenbart att en sänkning av elevantalet
skulle bli en utomordentligt dyrbar
reform. Den skulle kosta miljontals kronor
och ställa mycket stora anspråk
på lärartillgången och på tillgången på
lokaler. Dessutom förutsättes denna succesiva
sänkning av elevantalet ske under
samma period som elevantalet i
skolan på nytt börjar öka. Födelsetalen
stiger igen.

När vi i slutet av 1940-talet, då skolkommissionen
arbetade, tänkte oss en
sänkning av elevantalet, skulle denna
sänkning sammanfalla med en period
av nedgång i det sammanlagda elevantalet.
Nu föreslår man att en sänkning
skall ske i samband med en uppgång
av elevantalet, och det tror jag
är att vända upp och ned på saken.

Jag tror det är omöjligt att genomföra
den, av många olika skäl. Vi vet

Onsdagen den 20 muj 19(i4 fm.

Nr 25

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. ni.

inte vilken roll den traditionella skolklassen
kan komma att spela om tio
År. Vi laborerar för närvarande med
tanke på å ena sidan möjligheten att
ha stora klasser i vissa undervisningssituationer,
då man samlar elever från
en rad klasser till gemensam undervisning,
och å andra sidan möjligheten att
ha undervisning i mycket små grupper.
Vi kommer att få till vår hjälp de nya
undervisningsmaskinerna som möjliggör
undervisning — även individualiserad
undervisning —- i mycket stora
klasser.

Vidare kan man också peka på gjorda
undersökningar — 1957 års skolberedning
berörde dem — som säger oss att
det är tvivelaktigt om en ytterligare
sänkning av elevantalet i en klass skulle
förbättra studieresultatet och resultatet
av skolans fostran. Man kan ställa frågan
så: Vilket elevantal bidrar bäst till
en gynnsam social miljö för eleverna?
Om vi får för små klasser kanske det
betyder andlig och intellektuell torftighet.
Det kan också betyda en social torftighet,
minskade möjligheter för den
enskilde eleven till lämpliga vänskapskontakter
och sociala band.

Jag har med detta bara velat säga att
allting på detta område är ovisst. Jag
tror att en ytterligare sänkning av elevantalet
skulle ha en god effekt i vissa
avseenden. Det blir lättare för läraren
att lära känna den enskilde eleven, det
blir kanske — jag säger kanske — lättare
att komma till rätta med disciplinproblemen.
Vi vet som sagt alltför litet
om var optimum ligger i fråga om elevantalet.
Under sådana förhållanden tycker
jag att de väldiga resurser i pengar
och personal som det här rör sig om
skulle kunna utnyttjas bättre och att
vi skulle ha större anledning att sätta
in dem på andra avsnitt av samhällsutvecklingen
än att satsa på en ytterligare
sänkning av elevantalet om vars
verkan vi vet mycket litet.

I debatten här i dag har tidigare berörts
frågan om musikundervisningen.

Jag skulle gärna vilja säga några ord
också härom. 1 vissa motioner har föreslagits
att man skulle ta hänsyn till den
kommunala musikundervisningen vid
bedömandet av skolväsendets omfattning
i en kommun. Utskottet bar hänvisat
till att denna undervisning är en
rent kommunal angelägenhet så länge
statliga bestämmelser saknas. Reservanterna
— det gäller reservation 3 b —
bär egentligen samma uppfattning, men
de anser att staten i någon form bör
stödja den kommunala musikverksamheten.
Dock förutsättes, heter det, statliga
bestämmelser. Vad reservationen
går ut på är litet oklart.

Jag skulle vilja understryka att jag
är ense med reservanterna och motionärerna
om vikten av estetisk fostran
i skolan. Denna estetiska fostran får
och kan emellertid inte begränsas till
enbart de s. k. estetiska ämnena; jag
tänker närmast på svenska, musik, teckning
och slöjd. Tvärtom måste alla
ämnen bidraga, men i dagens skolsituation
sker inte detta. Det hänger samman
med att lärarna i de övriga ämnena
inte under sin utbildning har blivit
inställda på att inom ämnets ram
bedriva estetisk fostran. Det är en mycket
betydelsefull uppgift för den nya
lärarutbildningen att härvidlag skapa
en ny inställning.

Givetvis har de estetiska ämnena i
och för sig en mycket stor betydelse.
Tyvärr har dock timplanen för grundskolans
högstadium inte fått en konstruktion
som helt tillgodoser den estetiska
fostran inom de speciellt estetiska
ämnena. Framför allt har väl musiken
råkat illa ut. Skall så småningom en
revision göras av timplanen för grundskolans
högstadium är det en angelägen
uppgift att ge musiken en fastare plats.

Jag skulle gärna i detta avseende vilja
hänvisa till en artikel av musikdirektör
Karin Ek som finns i Dagens Nyheter
för i dag. Hon analyserar där problemen
och påvisar att det inte för framtiden
går att ha det som för närva -

52 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

rande, om skolan skall fylla sin uppgift
på musikens område. De kommunala
musikskolor som man nu bygger
upp är avsedda för utövande av musik.
Det är naturligtvis i och för sig utomordentligt
lyckligt att de unga får tillfälle
att lära sig spela eller sjunga, men
den viktigaste uppgiften för skolväsendet
är att försöka fostra alla till konsumenter
på detta område, att göra
människorna mottagliga för kvalitativt
god musik, att ge dem möjlighet till
den rikare livsupplevelse som är tänkbar
endast om man förstår musik. Därför
kan inte huvuduppgiften vara att utveckla
det kommunala musikskoleväsendet,
utan den måste vara att åter föra
in musiken i skolan, framför allt på
grundskolans högstadium. Härmed vill
jag inte ha sagt att de kommunala musikskolorna
inte skulle vara förtjänta av
statligt stöd. Jag tror dock att vi kan
vila på hanen ett litet slag. Dessa skolor
befinner sig tydligen i en jäsande
utveckling, och den bör vi avvakta.

Jag skall be att få ta uppmärksamheten
i anspråk för en tredje sak. Det gäller
den högerreservation som anknyter
till mom. X. Herrar Wennerfors och
Larsson i Iiedenäset har redan haft en
animerad debatt i frågan om huruvida
en lärare skall ha rätt att på högstadiet
ge råd vid valet av ämnen. Herr Wennerfors
citerade ett anförande som jag
hållit vid en tidigare debatt i denna
fråga. Jag vill gärna ännu en gång framhålla,
att om en lärare blir tillfrågad
privat av en elevs föräldrar om vilken
väg eleven skall välja, läraren givetvis
har rätt att ge råd privat. Frågan är
emellertid, om han bör göra det.

Sedan rätt många år tillbaka har vi
vid folkskoleseminariet i Stockholm en
vidareutbildningskurs i yrkesvägledning
för folkskollärare, som vill vinna behörighet
att undervisa på högstadiet. Jag
har varit kursföreståndare och har alltid
varit ense med de kursledare som
handhaft kursen om att tillråda yrkesvalslärarna
att icke ge råd. En termin

eller ett år var herr Wennerfors ledare
för en sådan kurs, och jag trodde att
vi också den gången var eniga om att
lärarna inte skall uppträda som rådgivare,
även om den formella rätten inte
bestrides av mig. Jag kan inte låta bli
att dra en smula på munnen, då jag på
s. 70 i betänkandet läser högerreservationens
formulering, som redan citerats
av herr Larsson: »Läraren måste anses
vara en person, som på grund av sin
tjänsteställning och utbildning skall
kunna objektivt och riktigt bedöma vilken
studieväg, som är mest lämplig för
eleven.» Jag ställer frågan: Kan läraren
detta? Vad läraren kan och vad han är
utbildad för —• och alltså bör kunna —
är att bedöma studieprestationer och
faktiska studieresultat. Dessa är emellertid
beroende av en rad faktorer, som
i sin tur är mycket svårbedömbara.

Studieresultaten är beroende av graden
av studiebegåvning — låt oss säga
intelligens — och av arten av studiebegåvningen,
inriktningen av densamma.
Resultaten är vidare beroende av
elevens energi och intresse, om man
inte vill räkna in detta i själva studiebegåvningen.
Dessutom är resultaten beroende
av elevens fysiska och psykiska
hälsa, framför allt av hemmets förmåga
att hjälpa eleven och hemmets intresse
för hans studier. Den kamratmiljö
i vilken eleven lever inverkar också på
resultaten. Och nu frågar jag mig: Hur
skall läraren kunna bedöma elevens
studieframtid, när alla dessa faktorer
är föränderliga? Läraren bör betänka
sig både en och två gånger. När eleven
väljer ämne, är det faktiskt med nuvarande
struktur av grundskolans högstadium
så, att valet blir avgörande för
elevens hela utbildningsgång och framtida
arbetsliv. Det är tråkigt att det är
så, men såsom strukturen för närvarande
är, kommer vi inte ifrån detta
faktum.

Är det inte under sådana förhållanden
ett alltför stort ansvar soin man tar på
sig, om man vill ge en annan männi -

Onsilagcn den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Grundskolor m. m.:

ska råd? Man vet ingenting om denna
människas inre resurser. Samtidigt får
man tänka på att lärarens råd ändå har
en viss auktoritativ innebörd. Herr
Wennerström säger, att om man tar
emot ett råd, detta ju inte behöver betyda
att ens frihet inskränkts vid valet.
Men är det ändå inte så att rådet, när
det ges av läraren, har eu viss dirigerande
inverkan? För oss som varit med om
att skapa grundskolan framstår det fria
valet av studieväg som eu av grundpelarna.
Det fria valet är ett utslag av den
demokratiska grundprincipen om individens
frihet att själv forma sitt livsöde.
Nu har jag en känsla av att högern
här i all oskuld önskar en återgång till
den gamla tidens dirigering från skolans
och lärarnas sida — i moderata
former men ändå i den riktningen. Jag
beklagar detta.

Går man vidare i högerreservationen,
finner man att det uttalas en önskan
om »en fastare inriktning på ämnesgrupperingen»
på högstadiet för att
åstadkomma homogenare klasser. Det
är sant att högern hoppade av från
den politiska kompromiss i skolfrågan,
som har gått under namnet Visbyöverenskommelsen,
men vi andra är faktiskt
bundna av den alltjämt. Nog skulle jag
vilja ha en ändring på högstadiet, och
jag har redan givit uttryck åt den tanken.
Det verkar som om högern också
skulle vilja det, men åt motsatt håll.

Under tiden håller eleverna själva
på att lösa problemet. Den senaste rapporten
visar, att inte mindre än 76 procent
av de elever, som nu skall gå över
till nionde klassen i grundskolan, väljer
teoretisk linje. Anledningen till detta
skall jag inte närmare gå in på i detta
sammanhang, men tendensen är tydlig.
I framtiden får man huvudsakligen
räkna med en enda väg genom grundskolans
högstadium — den utpräglat
teoretiska vägen.

Därmed har ju frågan om differentiering
på grundskolans högstadium fått
en ganska överraskande lösning. För -

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

visso leder den inte till homogena klasser,
tvärtom, men den leder till, för att
citera högerreservanterna, »en fastare
inriktning på ämnesgrupperingen», och
den åstadkommer att det blir lättare att
lösa klassföreståndarproblemet, som reservationen
lägger huvudvikten vid.

Vi är på väg mot ett enhetligt högstadium,
och i stort sett tycker jag att
det skulle vara bra om utvecklingen
fortsatte i den riktningen. Men medan
denna utveckling pågår är inte jag beredd
att föreslå någon förändring av
högstadiets struktur. Jag vill avvisa varje
sådan förändring som högerreservationen
räknar med.

Fn tredje fråga behandlas i samma
reservation, nämligen maximeringen av
det antal elever som hänvisas till specialklasser.
Vi har haft 15 procent som
gräns —• kommunerna och skolorna har
rättighet att inrätta specialklasser inom
denna gräns. I reservationen rekommenderas
nu en utveckling, som
innebär att observationsklasserna ökar
i antal och att skolmognadsklasserna
tillerkänns större uppmärksamhet och
värde än tidigare. Både observationsklasser
och skolmognadsklasser är i och
för sig värdefulla företeelser. Men jag
vill fästa uppmärksamheten på att här
kan hota en ny tudelning av högstadiet.
De elever, som bedöms som mindre studiebegåvade,
hänvisas till hjälpklasser
och andra specialklasser. Skolmognadsklasserna
har tyvärr inte alltid den karaktär
som fröken Karlsson beskrev. I
stor utsträckning har skolmognadsklasserna
blivit ett slags kamouflerade faklasser
eller hjälpklasser. Om man nu
spränger gränsen, höjer den från 15
procent, kan det hända att vi får en
fjärdedel av eleverna i hjälpklasser och
att högstadiet blir kluvet på nytt på ett
sätt som påminner om den gamla klyvningen
i realskola och folkskola. Jag
vill under inga förhållanden vara med
om att på något sätt gynna en sådan utveckling.

Jag tror i stället att pedagogikens ut -

54 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

veckling, framför allt individualiseringen
av skolans arbete, och de nya hjälpmedlen
skall göra det lättare att undervisa
i en heterogen klass, som ger alla
elever lika möjligheter och inte i förväg
avskiljer somliga och berövar dem
chanserna. I mycket större utsträckning
än vi hittills vågat räkna med kan
hjälpklasseleverna reda sig i normalklasser,
om bara undervisningen är tillräckligt
individualiserad. Därför tror
jag att vi skall slå in på andra vägar
än dem som rekommenderas i reservationen
nr 3 d. Om jag här skall ställa
något speciellt yrkande, så är det att
den reservationen avslås.

Kröken KARLSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är bekymrad över
att jag har så kort tid på mig och måste
skynda mig för att hinna bemöta allt
vad herr Arvidson påtalade.

Först glittrade det till i herr Arvidsons
anförande. Han sade att maximitalet
25 är en riktig tanke och att vi
bör planera i god tid för att förverkliga
den. Det var utmärkt. Men sedan
kom det argument från utskottet som
jag redan påtalat, nämligen att det kostar
pengar och att lärarorganisationen
inte är tillräcklig. På regeringshåll har
man emellertid inte på något sätt medverkat
till att lösa det sistnämnda problemet.

Herr Arvidson talar sedan om det
rätta antalet elever i en klass. Han hänvisar
till undersökningar som säger att
det är tvivelaktigt att mindre klasser
skulle bidra till ett bättre resultat. Ja,
jag känner till den utredningen. Och
jag skulle vilja träffa den lärare — som
inte sitter på rektors eller skolledares
stol utan arbetar varje dag i klassrummet
— som inte håller med om att det
är lättare att undervisa 25 än 30 eller
32 elever eller vad det nu kan vara
fråga om. Lärare som tjänstgör i folkskolan
får ju inte tillämpa delnings -

talet 30 utan måste ofta arbeta med
fler elever.

Sedan sade herr Arvidson att det givetvis
kan bli en bättre och mera individuell
undervisning samt att disciplinfrågan
kanske också kan lösas, om man
har mindre klasser, men å andra sidan
kan atmosfären och miljön i en liten
klass bli torftig. Då vill jag säga att den
lärare, som skapar en torftig arbetsmiljö
i en liten klass, gör miljön ännu mera
torftig i en större klass. Miljön sammanhänger
med lärarens förmåga och
vilja att skapa en god atmosfär, den
har ingenting med antalet elever att göra.
Däremot blir möjligheterna att nå
varje enskild elev mycket sämre i en
större klass.

Jag skall inte här ingå på frågan om
yrkesvalet. Den saken kommer herr
Wennerfors att ta upp. I stället vill jag
fråga herr Arvidson: När är en lärare
privat i sitt förhållande till en elev?
Är det när han befinner sig utanför
skolgården, alltså ungefär som när
rökförbudet upphör att gälla? Jag tror
inte att en lärare någonsing betraktar
sig som privat, när en elev kommer
till honom med sina angelägenheter.

Beträffande skolinognadsklasserna
och de övriga anordningar vi talat om
i detta sammanhang säger herr Arvidson
slutligen att de skulle spränga högstadiet.
Men det har ju inte alls med
högstadiet att göra. Skolmognadsklasserna
är något som hör samman med
lågstadiet. Jag har aldrig uppfattat skolmognadsklasserna
som camouflerade
hjälpklasser. De har, som namnet anger,
bara med skolmognaden att göra.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste i ett kort inlägg
bemöta herr Andersson, förlåt. . .,
hr Arvidson, och då vill jag först säga
att jag inte heter Wennerström. Det
namnet förekommer ju i mångas tankar,
och det tycks figurera alldeles särskilt
i herr Arvidsons.

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25

Grundskolor m. m.

Herr Arvidson vände sig emot den
mening i reservation d) som lyder:
»Läraren måste anses vara en person,
som på grund av sin tjänsteställning
och utbildning skall kunna objektivt
ocli riktigt bedöma vilken studieväg,
som är mest lämplig för eleven.» Men
sedan sade herr Arvidson att en lärare
bör kunna ge råd privat. Då menade
herr Arvidson tydligen att läraren
objektivt och riktigt skall kunna bedöma
studievägen.

Slutligen vill jag fråga herr Arvidson:
Hur skall Sveriges lärare uppfatta herr
Arvidsons ställningstagande i dag alt
läraren inte bör ge råd i skolan men
väl privat? Menar herr Arvidson att
läraren skall säga till en elev, som ber
om råd: Kom med bakom skolhusknuten,
så skall jag ge dig råd.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Först ber jag att få
framföra en ursäkt till herr Wennerfors
för namnförväxlingen. Den var
ingalunda avsiktlig.

När jag talade om att läraren skall
kunna ge råd privat, så menade jag bara
att han kan göra det på tu man hand,
inte i en grupp eller inför klassen.

Sedan har jag aldrig sagt, fröken
Karlsson, att maximiantalet 25 elever
är en riktig tanke. Jag uttryckte mig
kanske litet oklart i början av mitt anförande.
Jag sade att en sänkning av
elevantalet kan vara värdefull i vissa
avseenden och tvivelaktig i andra. Var
optimum ligger vet vi inte.

Vad slutligen torftigheten angår syftade
jag inte på läraren utan på den
ringa uppsättning av individualiteter
som finns i en liten klass. Där blir variationerna
mindre, och därmed blir
den andliga torftigheten större. Detta
gäller inte bara studierna, utan det blir
också sämre möjligheter att knyta personliga
vänskapsband med kamraterna.
Även i det avseendet blir torftigheten
större i en liten klass.

: liidrag till driften av grundskolor m. m.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Arvidson grumlar
nog till det litet väl mycket för sig, när
han säger att han med privat bara menar
alt råden inte ges i en grupp eller
inför klassen. Det är väl ingen människa
inom skolans värld som anser att ett
resonemang om eu elevs val av ämne
eller studieväg skall föras i klassrummet,
medan övriga elever hör på. Det
resonemanget föres väl alltid vid sådana
tillfällen då bara läraren och föräldrarna
eller vederbörande elev är
närvarande.

Nej, jag måste fatta herr Arvidsons
synpunkter på denna fråga så, i dag liksom
1962, att herr Arvidson tycker att
det ligger mycket i detta att man skall
kunna ge råd. Därför tror jag att herr
Arvidson och jag kan återuppta de diskussioner
vi förde när jag var kursledare
och herr Arvidson var kursföreståndare
för denna yrkes valslä rarkurs
och då herr Arvidson tydligen trodde
att jag hade inställningen att man inte
skulle kunna ge råd. Jag å min sida
måste ha haft en felaktig uppfattning om
kursföreståndarens inställning, ty jag
trodde att herr Arvidson hade en positivare
inställning till rådgivning.

Jag tror emellertid fortfarande att
herr Arvidson har en positiv inställning
härvidlag, och därför anser jag att vi
skall kunna fortsätta resonemangen och
så småningom komma till samma ståndpunkt.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Arvidson gör mig
återigen glad, ty detta senaste var ju en
reträtt.

Jag har varit yrkesvalslärare och
klasslärare och haft sjunde, åttonde och
nionde klasserna. Jag vet därför av erfarenhet
att man inte inför hela klassen
talar om varje elevs speciella önskemål,
svårigheter, fallenhet o. s. v., utan samtalet
förs enskilt, ofta i närvaro av för -

56 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

äldrar och i speciella fall skol läkare.
Detta är såvitt jag förstår självfallet.

Herr Arvidson är alltså helt på vår
linje och bör då också kunna vara med
om att inställningen kommer till uttryck
genom ändring i skollagen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! I ekonomiska sammanhang
talar vi ofta om inflation. Jag undrar
om man inte skulle kunna använda
termen även när det gäller motionerandet,
inte minst i skolfrågor.

När man i utskottet går igenom den
mängd yrkanden som framförts frågar
man sig onekligen: Varthän skulle det
leda om riksdagen gjorde alla motionärer
till viljes, d. v. s. biföll samtliga motioner?
Jag tror att vi då skulle skapa
ett virrvarr både centralt och lokalt —
ingen skulle strängt taget behärska det
hela.

Jag hoppas att kammarens ärade ledamöter
håller mig räkning för att jag inte
redogör för utskottets ställningstagande
till alla de väckta motionerna. Herr Arvidson
har bemött flera av dem i anslutning
till föreliggande reservationer,
och även herr Larsson i Hedenäset har
bemött de synpunkter som framförs i
en reservation. Det finns inte någon anledning
att i andra ordvändningar upprepa
vad dessa talare sagt. — Jag vill
också erinra om att särskilda utskottet
vid 1962 års riksdag hade att behandla
de huvudyrkanden som framförts i flera
av motionerna. Samma yrkanden
återkom i fjol men avslogs då lika väl
som 1962. Vi inom utskottsmajoriteten
bär inte funnit anledning att i år ändra
vårt ställningstagande, utan vi har citerat
och understrukit vad Ad tidigare
framhållit — uttalanden som riksdagen
då antagit.

Jag tror inte att det föreligger behov
av en sådan samlad kartläggning av
grundskolans läge i olika hänseenden
som föreslagits. Vi inom utskottsmajoriteten
är övertygade om att skolöverstyrelsen
bär sina blickar riktade på hit -

hörande problem och att en redovisning
av materialet kommer att ske när materialet
blivit tillräckligt omfattande.

Vi är inte på något sätt negativt inställda
till att staten skulle lämna bidrag
till den kommunala musikundervisningen.
Jag kan inom parentes nämna
att det inom min hemkommun sedan
ett 20-tal år tillbaka bedrivits en frivillig
musikundervisning, som fortfarande
pågår. Jag är väl medveten om att
kommuner både i städerna och på landsbygden
lägger ned mycket betydande belopp
på denna undervisning. Jag är också
övertygad om att den har ett mycket
stort värde för den uppväxande ungdomen.
Men om man skulle införa en
bestämmelse om statliga bidrag till den
frivilliga musikundervisningen, tror jag
att man måste anslå ansenliga årliga
belopp, om bidragen över huvud taget
skall ha någon som helst betydelse för
de olika kommunerna. Det går inte att
komma med några hundratusen kronor,
utan jag är övertygad om att det erfordras
åtskilliga miljoner kronor årligen
för att kommunerna verkligen skall ha
någon nytta och glädje av bidragen. Annars
blir det bara en pappersexercis,
som jag tror att ingen har någon glädje
av.

Man yrkar i reservationen på att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad som i reservationen
anförts. Ja, i och för sig
tror jag att vi, om detta förslag hade
presenterats under behandlingen av motionen
på denna punkt, nog hade kunnat
ena oss om en gemensam skrivning.
Men å andra sidan vill jag framhålla,
att jag inte tror att ecklesiastikministern
står främmande för dessa problem. Jag
tror inte heller att han saknar intresse
för frågan som sådan. Detta är emellertid
-— jag vågar säga uteslutande — ett
problem som från statlig synpunkt ligger
på det ekonomiska planet.

Beträffande frågan om trafikundervisning
i skolorna är det väl ingen som
— icke minst med hänsyn till bilismens

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Grundskolor m. m.: Bidrag (ill driften av grundskolor m. m.

snabba utveckling — inte anser att det
är både önskvärt och nödvändigt att det
bedrives undervisning på detta område.
Vi bär framhållit att vi har den uppfattningen,
att skolöverstyrelsen har sin
uppmärksamhet riktad på dessa problem
och att det även kan bli en ytterligare
intensifiering av denna undervisning.
Däremot har vi med hänsyn till
elevernas ålder inte ansett, att man skulle
kunna införa en sådan obligatorisk
trafikutbildning som erfordras för erhållandet
av körkort. Det tror jag inte
eleverna är mogna för på grundskolans
åldersstadium. Därför har vi avvisat
framställningen om en sådan undervisning.

Med hänsyn till att herr Arvidson,
som jag tidigare sade, berört de övriga
reservationerna och yrkandena får jag
nöja mig med det anförda. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan i alla moment
under föreliggande punkt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag tycker det är ganska
bedrövligt, att utskottets talesman betecknar
det faktum att skolfrågorna har
framkallat en lång råd av motioner som
ett slags inflation i motionerandet. Vi
som ser något annorlunda på denna företeelse
menar, att man med utomordentlig
glädje kan konstatera, att skolfrågorna
också i denna kammare får
den plats i debatten som de förtjänar.
Att motionärerna sedan förorsakar
statsutskottet en hel del arbete och besvär
genom att väcka dessa motioner,
kan de tyvärr inte ta någon hänsyn till.

Utskottets talesman måste också ursäkta,
att oppositionen gång på gång
återkommer med de ikrav som den anser
berättigade och därmed bidrar till den
s. k. inflationen i motionsskrivandet. Låt
mig bara nämna en fråga som ständigt
återkommer i detta sammanhang: sänkningen
av elevantalet i klasserna.

Bland de ting i reservation 3 d, som
speciellt framkallat illvilja hos herr
Larsson i Hedenäset och uppkallat ho -

nom till att karakterisera reservationen
som ett angrepp på grundskolan, är
frågan om homogena klasser. Att kalla
olika åsikter om klassammansättningen
för ett angrepp på grundskolan är väl
ändå att använda svenska språket på
ett något egenartat sätt. När blev framförandet
av avvikande åsikter lika med
angrepp?

Herr Larsson deklarerar i egenskap
av siare och profet, att homogena klasser
tillhör en svunnen tid. Ja, det beror
helt på vad man menar med homogena
klasser. Om man härmed menar,
att vi skall gå tillbaka till parallella
skolsystem med olika struktur, såsom
vi haft tidigare, torde homogena klasser
tillhöra en svunnen tid. Det är emellertid
inte detta som nu avses med talet
om homogena klasser. Önskningarna
håller sig hela tiden inom ett enhetligt
skolsystem, alltså den nuvarande
grundskolan.

Herr Arvidson är något försiktigare,
när han anknyter till problemställningen
om vi skall ha homogena eller inte
homogena klasser och citerar ur en
rapport, vilken vi nu har tillgång till
och enligt vilken 76 procent av eleverna,
som skall välja linje i nionde klassen,
väljer teoretisk linje.

Så summerar han bl. a.: Den utvecklingen
ger ju inte homogena klasser.
Nej, givetvis gör den inte det. Men denna
utveckling, som ju inte är önskvärd
— därom är vi ense — talar ju inte mot
utan gör det snarare mer angeläget att
få fram homogena klasser, önskan att
få homogena klasser gäller givetvis inte
bara nionde året utan även sjunde och
åttonde året. Man kan alltså i det senare
sammanhanget inte åberopa rapporten
om de 76 procenten.

.lag skall inte dra upp någon längre
debatt om de homogena klasserna. Jag
vill endast understryka, att det ju redan
gjorts vissa erfarenheter både i
försöksskolan och i grundskolan, vilka
onekligen talar för ett högstadium med
mera enhetliga valmöjligheter, d. v, s.

58 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

det som vi i motionen och reservationen
gett beteckningen »ämnesgrupperingar».
Det må vara att beteckningen
kanske inte är så lyckad, men den innebär
givetvis inget som helst angrepp
mot den enskilde elevens rätt att välja
så som han och målsmännen finner för
gott. Alldeles otvivelaktigt är det väl
så, att en viss homogenisering av klasser
i varje fall kan bidra till att lösa
vissa problem, framför allt klassföreståndarproblemet,
som ju onekligen är
ett stort problem i grundskolan i dag.
Det kan inte förnekas, och det pågår
ju också utredningar och överväganden
på den punkten.

Jag skall inte dra in disciplinproblemet
i den här debatten, tv det vet vi
inte tillräckligt om; jag håller med lierr
Arvidson om att övervägandena på
många punkter blir en aning osäkra,
eftersom vi inte har något fast underlag
för dem. Men det finns mycket som
talar för att den svårartade disciplinsituation,
som vi har i grundskolan
på åtskilliga platser i vårt land, i någon
liten grad — längre vågar jag inte
sträcka mig — skulle kunna bemästras
genom en homogenisering av klasserna.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
tiden med att göra någon analys av uttrycken
attacker och illvilja; den saken
kan vi väl lämna därhän.

Herr Nordstrandh ställde emellertid
frågan: Vad menas med homogena klasser?
Jag har i och för sig ingenting
emot att motionärerna och reservanterna
ställer den frågan för att komma
underfund med vart de egentligen syftar.
Jag har för min del utgått ifrån —
och jag nämnde det i mitt första anförande
— att den homogenisering som
det här talas om är densamma som
professor Husén åsyftade när han talade
om att undervisa de intellektuella
getterna för sig och de praktiska fåren

för sig. Skulle jag ha tagit fel därvidlag,
vore det tacknämligt med ett tillrättaläggande.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Vad professor Husén
anser i det här sammanhanget har inte
någon betydelse. Jag kan kort och gott
säga, att hans karakteristik i grunden
avser någonting helt annat än vad jag
menar med homogenisering. Och det
vet han dessutom om.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Som motionär skulle jag
önska säga några ord om motionen nr
326 i denna kammare och utskottets utlåtande
i anledning av den.

Motionen avsåg att ge kommun som
bedriver musikundervisning i anslutning
till skolundervisningen rätt att tillgodoräkna
sig denna vid bedömningen
av skolväsendets omfattning och därmed
erhålla bidrag från staten i varje
fall för administrationen av denna undervisning.
Jag förstår utskottets invändning
att det saknas statliga bestämmelser
för hur denna undervisning skall
bedrivas och att man med hänsyn härtill
inte vill bifalla motionen, men jag
gillar inte utskottets skrivning att sådan
undervisning måste betraktas som
en rent kommunal angelägenhet. Formellt
ter det sig ju givetvis så, och jag
förstår att det är från den utgångspunkten
som utskottet har bedömt frågan.
Men reellt borde det vara ett intresse
också för staten att stimulera och stödja
denna form av undervisning inte
minst mot bakgrunden av allt som sagts
om nödvändigheten av estetisk fostran
i samband med de utredningar som
föregick skolreformen och mot bakgrunden
av de begränsade möjligheter
som vi trots allt har att lämna utrymme
för exempelvis ämnet musik på skolschemat.
Utskottets talesmän har också
för sitt vidkommande sagt sig icke ha

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

något att invända mot tanken på att
staten på något sätt engagerar sig på
denna punkt.

.lag tycker dock att reservation nr
3 b bättre ger ett uttryck för det rimliga
i att staten i någon form bidroge till
att stimulera och stödja kommunernas
insatser i dessa avseenden än vad utskottets
skrivning gör. Jag är liksom
herr Karlsson i Olofström övertygad om
att ecklesiastikministern är intresserad
och strävar i samma riktning, men jag
tror inte alls det skulle skada att kammaren
gav honom sitt stöd i denna fråga
genom att uttala sig såsom föreslås
i reservation 3 b, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3 a)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9ro) mom. I) i utskottets utlåtande nr
93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 a) av fröken Andersson
m. fl. i motsvarande del.

omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 104 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Berg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) mom. VI) i utskottets utlåtande
nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 b) av herr Bengtson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 96 ja
och 107 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3 b) av herr Bengtson m. fl.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. in.

Mom. VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3 a) i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) mom. VII) i utskottets utlåtande
nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 a) av fröken Andersson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 101 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3 C); och farin herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Hédenäset
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes: . : ; . .

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9:o)
mom. VIII) i utskottets utlåtande nr 93,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 82 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IX

Utskottets hemställan bifölls.

Mom, X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3 d); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9 :o)
mom. X) i utskottets utlåtande nr 93,
röstar

Ja;

•''i .r ..ri:. '' {.■■”•''If ''>•''!

Dep, det ej vill, röstar

Onsdagen den 20 maj 1964 fm. Nr 25

Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 d) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gäng uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 36 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 10

Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering
av skolbarn i elevhem eller
enskilda hem

Kungl. Maj:t hade (punkt 107 s. 218)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 1 600 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Thorsten Larsson m. fl. (I: 404)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset m. fl.
(II: 484), i vilka hemställts 1. att riksdagen
måtte besluta att bidrag till kostnaderna
för inackordering av elever i
grundskolor, folkskolor och fortsiittningsskolor
som hade lång och besvärlig
skolväg finge utgå med 5 kr. per
elev och dag samt 2. att riksdagen måtte
vid sin behandling av anslaget Grundskolor
m. in.: Bidrag till inackordering
av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 2 500 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Widén (I: 502) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården (II: 591), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en översyn av
gällande statsbidragsbestämmelser för
inackordering av skolelever i syfte att
återställa proportionerna mellan statligt
och kommunalt åtagande och att
Kungl. Maj:t föreläde 1965 års riksdag
av denna utredning betingade förslag.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 404 och II: 484,
i vad de avsåge en förstärkning av
statsbidraget till inackordering av elever
med lång och besvärlig skolväg,
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:404 och 11:484, såvitt
nu var i fråga, till Grundskolor m. m.:
Bidrag till inackordering av skolbarn
i elevhem eller enskilda hem för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 600 000 kr.;

III. att motionerna I: 502 och II: 591
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Källqvist, Widén och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 404 och II: 484, såvitt nu
var i fråga, besluta att bidrag till kostnaderna
för inackordering av elever i
grundskolor, folkskolor och fortsättningsskolor
som hade lång och besvärlig
skolväg skulle utgå med 5 kr. per
elev och dag;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 404 och II: 484,

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem

såvitt nu var i fråga, till Grundskolor
in. m.: Bidrag till inackordering av
skolbarn i elevhem eller enskilda hem
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 2 500 000 kr.;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 502 och II: 591, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
översyn av gällande statsbidragsbestämmelser
för inackordering av skolelever
i syfte att återställa proportionerna
mellan statligt och kommunalt åtagande
samt att Kungl. Maj:t föreläde 1965
års riksdag de förslag som betingades
av denna översyn.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Då punkterna 10 och
11 berör varandra, hoppas jag att det
inte stöter på några formella hinder att
ta upp båda punkterna i samma anförande.

Utskottsutlåtanden är ofta en intressant
läsning. De är ofta utomordentligt
avvägda, även om man inte alltid kan
säga väl avvägda. Vad som inte sällan
ger anledning till förvåning är den tålmodighet
gentemot Kungl. Maj :t, som
inte minst statsutskottet visar.

Detta gäller särskilt frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
beträffande olika åtgärder på skolväsendets
område. Det mest talande
exemplet därvidlag är anslaget till skolmåltiderna.
Men detta gäller även bidraget
till inackordering av skolbarn i
elevhem eller enskilda hem och bidraget
till anordnande av skolskjutsar.

Redan 1962 uttalade utskottet att den
påtagliga minskning förevarande statsbidrag
— gällande inackorderingsbidrag
— undergått i relation till kostnaderna
enligt utskottets mening gjorde
det ofrånkomligt, att en uppräkning
måste ske snarast möjligt, så att statsbidragets
realvärde återställdes. Nu kan
man givetvis inlägga olika meningar i

begreppet »snarast möjligt», men i ett
fall som detta torde väl två år få anses
vara lång tid. I år nöjer sig utskottet
med att ha vissa förväntningar att förslag
i sådant syfte, d. v. s. ett återställande
av i första hand statsbidragets
realvärde för kommunerna, snarast förelägges
riksdagen.

Inte ens på en sådan enkel punkt som
i fråga om uppmjukning av maximeringsregeln
i bidragskungörelsen gällande
skolskjutsar har utskottet hävdat
en bestämd mening om en snabb rättelse.
Man anför att »starka skäl» talar
för att länsskolnämnderna får ökade
möjligheter att medge undantag i varje
enskilt fall från den till inackorderingsbidraget
anknutna maximeringen av
skolskjutsbidraget. Man nöjer sig med
en from önskan att Kungl. Maj :t måtte
ta upp spörsmålet till förnyat övervägande
och helst till nästa år redovisa
resultatet av detta övervägande.

På denna sista punkt torde en uppmjukning
från t. ex. uttrycket synnerliga
skäl till särskilda skäl kunna genomföras
utan tidsutdräkt. En liberalisering
på denna punkt är utomordentligt
angelägen.

Jag har också svårt att förstå departementschefens
inställning på den
punkten. Den hårda bindning till inackorderingsbidraget,
som för närvarande
gäller, där man endast om synnerliga
skäl föreligger får medge undantag,
är till särskilt förfång för glesbygderna,
något som motion II: 432 försökt
exemplifiera. Vi har i denna nämnt
en kommun som, om bestämmelserna
tillämpas, får betala 35,5 procent av
skolskjutskostnaderna i stället för de
20 procent man rätteligen skulle betala.
Det kan inte vara riktigt att är efter
år vidhålla bestämmelser som slår på
detta sätt. Ett bibehållande av dessa bestämmelser
utgör för övrigt en orättvisa
mot glesbygdskommunerna. Befolkningsuttunningen
på landsbygden
gör det dessutom allt svårare att inom

Onsdagen den 20 maj 1964 fm. Nr 25

Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem

den angivna ramen anordna skolskjutsar.
Följden blir därför ofta att en by
först förlorar sin skola och sedan skolskjutsen,
och det blir ingen annan råd
än att inackordera eleverna på skolorten.
Och detta sker och tillåtes att ske
i ett läge, där vi har särskild anledning
att slå vakt om hemmen och tillvarataga
hemmens möjligheter till fostran
av och vägledning för de unga. För
egen del har jag den uppfattningen, att
samhället bör visa betydande generositet
i skolskjutsfrågorna, men härvidlag
har vi kvar en bestämmelse med helt
motsatt verkan.

Motionärerna har föreslagit en kraftig
höjning av inackorderingsbidraget.
I motionen framhålles att om avsikten
med inackorderingsbidraget varit, att
statsbidrag till inackordering skulle
motsvara 80 procent av den totala kostnaden,
måste statsbidragsbeloppet, kronor
3: 25 per elev och dag, anses ha
varit knappt tillmätt redan vid dess
fastställande 1958. Sedan dess har en
avsevärd kostnadsstegring ägt rum. Att
nu ordna inackordering till en sådan
totalkostnad, att statsbidraget täcker 80
procent av densamma, är helt uteslutet.
Vid inackordering faller avsevärt mer
än 20 procent av kostnaderna på kommunerna.
Detta måste anses vara principiellt
oriktigt, även om inackorderingskostnaderna
för kommunerna i
praktiken inte har så stor omfattning
på grund av det fåtal elever som inackorderas.

Nu vet vi att det pågår en utbyggnad
av grundskolan och att högstadieundervisningen
i många kommuner centraliseras.
Detta kommer att väsentligt öka
kommunernas utgifter för inackordering.
Frågan kommer därför snabbt att
växa i betydelse.

I reservation nr 4 har reservanterna
föreslagit en betydande ökning av inackorderingsbidraget.
Visserligen har
man inte gått lika långt som motionärerna
velat, men man har ändå gått

ganska långt. Jag vill i den uppkomna
situationen yrka bifall till reservation
nr 4.

Beträffande grunderna för statsbidrag
till egentliga skolskjutsar och statsbidrag
till självskjutsar har motionärerna
föreslagit en skyndsam utredning. Vi
anser att det vore riktigt att företaga en
väsentlig höjning av statsbidraget till
självskjutsar, men då beloppens storlek
måste vägas mot andra angelägna behov,
har vi ansett att avvägningen bör
göras efter noggrann prövning. Motiveringen
för ökat stöd för självskjutsar
har vi redogjort för i motionen och jag
skall därför inte här upprepa vad som
där står.

Den i reservationen nr 5 föreslagna
höjningen är dock ett steg i rätt riktning,
och jag kommer därför att vid
omröstningen stödja denna reservation.
Det utesluter emellertid inte att jag anser
den begärda snabbutredningen angående
grunderna för statsbidrag till
egentliga skolskjutsar och självskjutsar
behövlig. En ändring av nuvarande bestämmelser
med bl. a. den gällande begränsningsregelns
borttagande måste
genomföras utan onödig tidsutdräkt.

Ehuru jag inte kan finna skälen för
att på den punkten invänta skatteutjäinningskommitténs
ställningstagande övertygande,
skall jag dock inte i dag ställa
något yrkande. Jag har emellertid velat
påtala de olägenheter som nuvarande
bestämmelser medför och den orättvisa
mot glesbygdskommunerna som de
innebär.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Utöver de synpunkter
som herr Westberg anfört tillåter jag
mig att säga några ord vid behandlingen
av frågan om statsbidraget till inackordering
av skolbarn i enskilda hem
och elevhem.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem

1962 års riksdagsuttalande har redan
omnämnts av herr Westberg och jag
skall inte upprepa det. Jag tillåter mig
dock säga, att konsekvensen synes mig
fordra att riksdagen i år, och mot bakgrunden
av 1962 års uttalande, följer
reservanternas förslag om en höjning av
inackorderirigsbidraget till 5 kronor
per inackorderingsdag.

Därutöver vill jag anföra följande.
Nu utgående statsbidrag bär stått oförändrat
sedan beslutet år 1957. Uppenbart
är väl att sedan dess en betydande
kostnadsstegring ägt rum. Därtill får
läggas det förhållandet, att 1957 års beslut
byggde på en utredning om de
verkliga kostnaderna läsåret 1954/55.
Utskottsmajoriteten föreslår således att
detta statsbidrag skall utgå på ett tio
år gammalt kostnadsläge och att därmed
kostnadsövervältringen på kommunerna
skall fortsätta.

Då statsbidragsgrunderna för detta
ändamål fastställdes år 1957 gjorde
statsutskottet och riksdagen ett uttalande,
vilket jag tillåter mig att erinra om.
I utskottsutlåtandet anföres: »Utskottet
förutsätter givetvis att de nu tillstyrkta
statsbidragsbeloppen fortlöpande
anpassas till förändringarna i inackorderingskostnaderna.
» Trots detta
otvetydiga uttalande som var en av
förutsättningarna för riksdagsbeslutet
om statsbidrag med schablonbelopp har
ingen anpassning efter kostnadsförskjutningarna
vidtagits. Skolöverstyrelsen
har år 1961 redovisat förskjutningarna,
men detta har inte lett till någonting
annat än upprepade riksdagsbeställningar.
Inackorderings- liksom
skolskjutskostnader är skolutgifter
som i första hand drabbar landsortskommuner
och kommuner med svagt
skatteunderlag. Därtill får läggas det
faktum, att dessa skolkostnader framför
allt drabbar kommuner och bygder
med svagt sysselsättningsunderlag. Detta
medför i sin tur att detta är kostnader
som dessa bygder får gälda för att

sedan bevittna, hur ungdomarna tvingas
över till mera expansiva delar av
landet så fort de uppnår produktiv ålder
och kan börja göra rätt för sig.

Herr talman! Utifrån de synpunkter
som jag här har anfört synes det mig
otillräckligt att riksdagen nöjer sig med
att år efter år vänta på resultatet av olika
utredningar och gör ödmjuka bugningar
för Kungl. Maj:t. Jag ber att få
yrka bifall till reservationen nr 4.

I detta anförande instämde herr
Jönsson i Ingemarsgården (fp).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Under de senare åren
är det väl sällan ett utredningsbetänkande
har blivit så omtalat och så efterlängtat
som 1958 års skatteutredningskommittés
betänkande har varit. Inom
loppet av en vecka kommer detta betänkande
att redovisas inför Kungl.
Maj :t, och då har man ju all rätt att vänta
att de problem som motionärerna
och talarna så starkt har poängterat
under denna och följande punkter, kommer
att redovisas och föreslås till slutgiltig
prövning.

Det är riktigt, som de två föregående
talarna har sagt, att det vid 1962 års
riksdag liksom vid andra riksdagar har
uttalats att den påtagliga minskningen
av detta statsbidrag i relation till kostnaderna
gör en uppräkning ofrånkomlig.
Det är också riktigt, att det vid förra
årets riksdag redovisades att departementschefen
uttalat, att starka skäl talar
för att man bör försöka lösa problemen
rörande kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun i ett sammanhang.

När nu äntligen resultatet av 1958
års skatteutjämningskommittés arbete
föreligger, bör man, tycker jag, dock
nöja sig med att avvakta resultatet även
i vad det rör dessa områden. Skulle det
emellertid visa sig att kommittén i sitt
förslag inte »särskilt beaktat frågan om
förstärkning av statsbidragen till inackorderingar
och skolskjutsar förut -

Onsdagen den 20 maj 1964 fm. Nr 25

Grundskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar

sätter utskottet, att vid den slutliga avvägningen
av statens samlade insatser
för att förändra kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna till
kommunernas förmån vederbörlig hänsyn
tages till de synnerligen starka
skäl som talar för ett återställande av
— i första hand — statsbidragets realvärde
för kommunerna på nu ifrågavarande
områden». Utskottet förväntar
att förslag i sådant syfte snarast förelägges
riksdagen.

Herr talman! Jag tycker att reservanterna
och motionärerna nog kunde ha
nöjt sig med denna klara redovisning av
ärendet från utskottets sida. Jag ber,
herr talman att få yrka bifall till utskottets
hemställan under denna punkt.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Nilsson i Göingegården säger,
att skatteutjämningskommitténs betänkande
kan väntas bli offentligt ganska
snart. Men jag skulle tro, att herr Nilsson
i Göingegården är medveten om att
de tilläggsdirektiv, som denna kommitté
fick för ungefärligen ett år sedan,
medför att kommittén icke lägger fram
några positiva förslag i fråga om just
de anslagsposter vi nu behandlar.

Med kännedom om att vi kan räkna
med detta synes det mig riktigt med ett
riksdagsbeslut i dag. Jag vidhåller mitt
yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10 :o) mom. I) och II) i utskottets utlåtande
nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125 ja
och 77 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag tryckte på nejknappen,
men det blev ingen markering.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 11

Grundskolor m. m.: Bidrag till anordnande
av skolskjutsar

Kungl. Maj:t hade (punkt 108, s. 218
och 219) föreslagit riksdagen att till

3—Andra kammarens protokoll 19Ct. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar

detta ändamål för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 70 000 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Thorsten Larsson m. fl. (I: 402)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset m. fl.
(II: 485), i vilka hemställts att riksdagen
måtte vid behandling av Kungl.
Maj:ts förslag om Bidrag till anordnande
av skolskjutsar m. m. ge sin anslutning
till skolöverstyrelsens framställning
om liberalisering av den till inackorderingsbidraget
knutna maximeringen
av statsbidraget till skolskjutsar; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson m. fl. (I: 403) och
den andra inom andra kammaren av
herr Mattsson m. fl. (11:488), i vilka
hemställts att riksdagen måtte vid behandlingen
av Grundskolan m. in.: Bidrag
till anordnande av skolskjutsar
under åttonde huvudtiteln besluta att
bidrag till s. k. självskjuts finge utgå
med 1 kr. per elev och skoldag om den
egna färdvägen vore längre än 7 km
och eljest med högst 75 öre per elev
och skoldag i enlighet med vad i motionerna
anförts, samt i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring
i kungörelsen om statsbidrag för skolskjutsar
och inackordering, att statsbidrag
för självskjutsar kunde utgå för
elever i hela grundskolan;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Westberg och Boo väckt motion
(11:432).

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 432 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna I: 403 och II: 488
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskot -

tet anfört i anledning av motionerna
I: 402 och II: 485;

IV. att riksdagen måtte till Grundskolor
m. m.: Bidrag till anordnande av
skolskjutsar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 70 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Källqvist,
Larsson i Hedenäset och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 403 och
II: 488, besluta att bidrag till s. k. självskjuts
finge utgå med 1 kr. per elev och
skoldag om den egna färdvägen vore
längre än 7 km och eljest med högst
75 öre per elev och skoldag, samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om sådan
ändring i kungörelsen om statsbidrag
för skolskjutsar och inackordering,
att statsbidrag för självskjutsar kunde
utgå för elever i hela grundskolan.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! I motion II: 488 har jag
tillsammans med några kamrater hemställt
att riksdagen måtte besluta om ett
förhöjt bidrag till de s. k. självskjutsarna.
För de elever som har lång väg
att färdas innan de kommer in på den
väg där den kollektiva skolskjutsen går
eller som har lång väg fram till själva
skolan såväl som för dessa elevers föräldrar
är detta en mycket viktig fråga,
och jag hoppas att den inte av någon
betraktas som obetydlig.

Numera har man till följd av minskat
elevunderlag per årskurs och indragning
av bygdeskolor fått åtskilliga
elever som måste färdas en lång väg,
innan de kommer fram till den väg där
den kollektiva skolskjutsen går. Det
blir en hel del platser ifrån vilka man
inte kan ordna skjuts, utan barnen får
cykla till skolan. Det är därför som
skolskjutsbidraget kommit till, och det
bidraget utgår med 80 procent av kommunens
verkliga kostnad, men bidrags -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25

Grundskolor m.m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar

underlaget får inte beräknas efter högre
kostnad per effektiv skoldag än 50
öre, om skolvägen är längre än 7 km,
annars är det 40 öre. Statsbidrag utgår
för elev i lägst sjunde årskursen och
gäller således inte för hela tiden i
grundskolan.

Den ersättning som utgår betraktar
jag som mycket låg, och jag betraktar
det även som oriktigt att statsbidrag
inte skall utgå för elever i hela grundskolan.
Dessa 40 öre i statsbidrag som
utgår per effektiv skoldag, om eleven
får färdas mer än 7 km till skolan — i
annat fall med 32 öre — är som sagt
mycket låga belopp, även om det vore
så att väder och väglag tillät att eleverna
kunde cykla under hela sin skoltid.
Men vi vet att under många dagar
på året är det sådant väder och väglag
att detta inte är tillrådligt. Finns det
bil i familjen är det relativt lätt att
ordna skjuts om bilen är tillgänglig,
men det är den ingalunda alltid, och
då återstår inte annat än att anlita taxi
för att skjutsa barnen. Om detta måste
ske under en längre tid, förstår var
och en att det blir rätt dyrt — taxi får
ju föräldrarna betala själva, frånsett
det lilla bidrag de får i självskjutsbidrag.
Risk föreligger då att barnen får
cykla, trots att det ur hälsosynpunkt
kan vara olämpligt och därtill med hänsyn
till väglaget kan vara förenat med
risker. Jag är alldeles övertygad om att
ifall självskjutsbidraget vore bättre tilltaget,
skulle man kunna ordna det bättre
för eleverna vid de tillfällen då det
är mycket dåligt väder och väglag.

Om bidraget till självskjutsar vore
rimligare skulle det kunna utvecklas
till att bli ett komplement till de kollektiva
skolskjutsarna. Därmed skulle
man kunna uppnå besparingar i fråga
om kostnaderna för skolskjutsarna, och
det skulle underlätta för kommunerna
att lösa en omfattande och svårbemästrad
skolskjutsproblematik.

I reservation nr 5 har hemställts i
enlighet med motionen »att bidrag till

s. k. självskjuts må utgå med 1 kr. per
elev och skoldag om den egna färdvägen
är längre än 7 km och eljest med
högst 75 öre per elev och skoldag». Vidare
hemställes om »sådan ändring i
kungörelsen om statsbidrag för skolskjutsar
och inackordering, att statsbidrag
för självskjutsar kan utgå för
elever i hela grundskolan».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 5 av herr Ivar
Johansson in. fl.

Herr NILSSON i Göingegården (li):

Herr talman! Utskottet har under
denna punkt åberopat precis samma
skäl som utskottet anförde då vi under
den föregående punkten avvisade de
motionsvis gjorda framställningarna.
Utskottet vill avvakta den utredning
som inom några dagar kommer att avlämnas
till Kungl. Maj:t. Därför har utskottet
inte heller på denna punkt velat
tillstyrka motionärernas förslag.

Skolskjutsarna är en av de dyrbaraste
anordningarna inom skolväsendet
som vi genomfört under de senaste tio—
tjugo åren. Om de förslag som motionsledes
framförts skulle genomföras skulle
åtskilliga miljoner få lämnas i statliga
bidrag. Det finns därför alla skäl
att avvakta den utredning som även
har sysslat med frågor som gäller utjämning
kommunerna emellan.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid vote -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk

ring, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) inom. II) i utskottets utlåtande nr
93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 145 ja och 53
nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ill

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk
utrustning m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 109, s. 219)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 17 600 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av fru Hultell och fröken
Ljungberg (I: 485) och den andra inom
andra kammaren av herr Wennerfors
m. fl. (11:613), i vilka hemställts

utrustning m. m.

att riksdagen ville besluta att anslaget
för budgetåret 1964/65 till Grundskolor
m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning
in. m. skulle ställas till förfogande för
såväl grundskolorna som de under
grundskolans uppbyggnad vid sidan av
denna verksamma obligatoriska skolorna,
samt att anslaget höjdes med så stort
belopp som kunde vara motiverat av ett
godkännande av detta förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:485 och 11:613, till Grundskolor
m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning
in. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 17 600 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Per Petersson och
Staxäng, fröken Elmén samt herr Nilsson
i Göingegården, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:485 och 11:613, till Grundskolor
in. in.: Bidrag till pedagogisk utrustning
in. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 22 600 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vid denna punkt är fogad
en reservation som tillstyrker bifall
till motionsledes framförda önskemål
och därmed avser att ge rättvisa
åt samtliga Sveriges kommuner beträffande
det statliga bidraget till pedagogisk
utrustning.

Såväl genom anslagsrubriceringen
som genom 1962 års riksdagsbeslut har
detta anslag reserverats för kommuner,
som erhållit tillstånd att övergå
till grundskola. Det är enligt reservanternas
mening en i högsta grad orättvis
begränsning, då den drabbar kommuner
som utan egen förskyllan blir
ställda utanför. Det är nämligen inte
kommunerna själva utan Kungl. Maj :t

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25 69

Grundskolor m. m

som efter skolöverstyrelsens tillstyrkan
beslutar vilka kommuner som skall fa
övergå till den nya skolformen. Eleverna
och liirarna undanhålles på detta
sätt hjälpmedel i undervisningen, vilket
utbildningen blir lidande på. Hade
det förhållit sig så att Kungl. Maj:t
ville ha ett sådant påtryckningsmedel
för att tvinga kommunerna att snarast
gå över till grundskola, kunde man ha
spårat något motiv för de hårda villkoren.

Det nu rådande förhållandet, då en
mångfald kommuner vägras övergång
till grundskola och samtidigt straffas
med att gå miste om bidraget till den
pedagogiska upprustningen, finner vi
reservanter emellertid i högsta grad anmärkningsvärt.
Något annat motiv än
att för tillfället spara statsmedel kan vi
inte finna, men att låta detta gå ut över
ett antal barn som undervisas i kommuner
vilka inte tillåtits införa den nya
skolformen är enligt vår uppfattning
inte förenligt med rättvisans krav.

Det är av dessa skäl vi reservanter
har yrkat bifall till det i reservationen
vid denna punkt framförda kravet på
att alla skolor skall få en god pedagogisk
upprustning oavsett om kommunerna
får tillstånd att övergå till grundskola
eller ej.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag skall inte klandra
vare sig herr Nilsson i Göingegården
eller någon annan som arbetar för
rättivsa i samhället. Å andra sidan inträffade
det väl redan under Gamla
testamentets dagar att man ställde frågan:
»Vad är rättvisa?»

I detta fall kan man ha delade meningar
om vad rättvisan kräver. Det
särskilda försökskostnadsbidraget tillkom
ju under den tid då vissa skoldistrikt
fick införa vad vi kallade försöksskola,
d. v. s. försöksverksamhet

Bidrag till pedagogisk utrustning m. m.

med nioårig skola. Syftet med detta bidrag
var att kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun icke skulle rubbas.
Om vi nu skulle frångå denna princip,
skulle vi helt överge den konstruktion
som låg till grund för bidragsgivningen
redan från början.

Vare sig man anser att rättvisa råder
eller inte går utvecklingen nu i varje
fall i rätt riktning. Varje år får nya
skoldistrikt införa grundskola, och då
får de också ett annat bidrag.

Denna fråga har vi haft att behandla
under flera år, och reservationer har förelegat
tidigare liksom i år. Vi får dock
inte bortse ifrån att ett bifall till reservationen
innebär en kostnadsuppräkning
med 5 miljoner kronor. Även
om vi ser det i rent statsfinansiella
sammanhang bör vi väl ta hänsyn också
till ett sådant belopp. Inom en icke
alltför avlägsen framtid kommer samtliga
skoldistrikt att erhålla detta bidrag.
Sedan är rättvisans krav uppfyllda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag är medveten om
att staten skulle få avsevärt ökade utgifter
om reservationsförslaget genomfördes,
men alla är vi väl överens om
att i den mån en stor orättvisa har begåtts
måste vi vara med om att rätta
till den, även om detta för statens vidkommande
kostar pengar.

Herr Karlsson i Olofström hänvisade
till Gamla testamentet beträffande frågan:
»Vad är sanning?» Det är väl att
gå litet väl långt tillbaka i tiden. Jag
vill minnas att dessa ord återfinns i
Nya testamentet.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Såsom herr Nilsson i
Göingegården framhållit kan inte den
nuvarande ordningen för den pedagogiska
upprustningen anses rättvis ur
kommunernas synpunkt. Jag vill också

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter
m. m.

starkt understryka vad lierr Nilsson
sagt om att elever och lärare bör komma
i åtnjutande av samma förmåner,
vilken skolform det än gäller.

Jag har närmast begärt ordet för att
erinra om att den föreliggande reservationen
utgör ett utmärkt exempel på högerns
vilja att slå vakt om skolan —
från några håll har man ju ifrågasatt
högerns vilja härvidlag. Även om det är
fråga om rätt mycket pengar, så anser
vi det synnerligen väsentligt att man
på ett riktigt sätt tillgodoser skolans behov
av en förbättrad pedagogisk utrustning.

Om damerna och herrarna vill gå tillbaka
till skolutredningens betänkande
och särskilda utskottets utlåtande skall
ni också finna många vittnesbörd om
den pedagogiska upprustningens betydelse
för skolan. Man måste verkligen
vara negativt inställd till skolan, om
man inte vill tillmötesgå kravet på en
fullständig upprustning av detta slag.
Oavsett om barnen undervisas inom
den skolform som heter grundskolan,
försöksskolan eller den vanliga folkskolan,
har de samma rätt att erhålla hjälp
i skolarbetet.

Herr Karlsson i Olofström ansåg att
utvecklingen går i rätt riktning och att
det undan för undan skapas större rättvisa
i fråga om tillgången till pedagogiska
hjälpmedel. Ja, men fortfarande
står många skolor utanför grundskolan,
och jag skulle i detta sammanhang vilja
erinra om ett uttalande av herr Helén
vid behandlingen av denna fråga
föregående år. Han framhöll då att om
det skulle dröja med grundskolans förverkligande
ytterligare något år, måste
det anses stötande att en del skolor ännu
icke har fått tillgång till de pedagogiska
hjälpmedel som finns inom grundskolan.

Jag tycker att förhållandena redan är
stötande, och jag vill därför i likhet
med herr Nilsson i Göingegården yrka
bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12:o) i utskottets utlåtande nr 93,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen C) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 150
ja och 57 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 13

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Grundskolor m. m.: Folkundervisningens
främjande i rikets nordligaste gränsorter
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 111, s. 222
—224) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål anvisa ett anslag av 300 000 kr.

Onsdagen den 20 maj 1901 fm. Nr 25

Grundskolor m. m.: Folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter

T detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Wanhainen (1:333)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset m. fl.
(11:324), i vilka hemställts att riksdagen
måtte till Grundskolor m. m.: Folkundervisningens
främjande i rikets
nordligaste gränsorter in. m. under åttonde
huvudtiteln för budgetåret 1964/65
anvisa ett anslag av 350 000 kr. enligt i
motionerna anförda grunder.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:333 och 11:324, till Grundskolor
m. m.: Folkundervisningens främjande
i rikets nordligaste gränsorter m. m.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag
av 300 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Källqvist, Per
Petersson, Ståhl, Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:333 och 11:324, till Grundskolor
m. m.: Folkundervisningens främjande
i rikets nordligaste gränsorter m. m. för
budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag av
350 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Till folkundervisningens
främjande i rikets nordligaste gränsorter
utgår redan tidigare anslag i riksbudgeten.
För kommande budgetår har
skolöverstyrelsen äskat en anslagshöjning
med 50 000 kronor till 350 000 kronor.
Departementschefen —■ liksom sedermera
statsutskottets majoritet — har
emellertid föreslagit oförändrat anslag.

Som motivering för sitt förslag om
anslagshöjning har skolöverstyrelsen pekat
på några angelägna behov. Sålunda

har begärts medel för höjning av bidragen
till Tornedalens folkhögskola
och Tornedalens bibliotek samt för anordnandet
av ytterligare sex lckskolekurser
och utdelandet av ytterligare 19
s. k. finnbygdsstipendier till seminarieelever.
De sistnämnda stipendierna har
som bekant tillkommit för att minska
den i nämnda bygd synnerligen besvärande
lärarbristen.

Departementschefen synes i och för
sig inte ha haft något att invända mot
de ytterligare anslagsbehov som skolöverstyrelsen
redovisat. Han har emellertid
i statsverkspropositionen gjort
det uttalandet »att de föreslagna höjningarna
bör kunna tillgodoses inom
oförändrad anslagsram». I detta uttalande
har sedan utskottsmajoriteten instämt.

Det vore av intresse att få redovisat
hur de föreslagna höjningarna skulle
kunna tillgodoses inom en oförändrad
anslagsram. Såvitt bekant föreligger det
inte några reserverade medel under denna
anslagsrubrik. Då finns det ju inte
någon annan utväg för att tillgodose ytterligare
anslagsbehov än att minska
på anslagen under någon annan punkt.
Var skall i så fall prutningarna sättas
in? Är det måhända det särskilda stödet
till skolundervisningen i Karesuando
eller är det hjälpen till det frivilliga
folkbildningsarbetet i denna gränsbygd
som skall dras in?

Det framstår för mig som nödvändigt
att dessa frågor blir besvarade, om
riksdagen med fog skall kunna biträda
uttalandet att de föreslagna anslagshöjningarna
kan genomföras inom en oförändrad
total anslagsram.

I detta sammanhang må även redovisas
ett helt nytt och synnerligen angeläget
behov som anmält sig under
ifrågavarande anslagsrubrik. Länsskolnämnden
i Norrbottens län har i en
framställning av den 5 november 1963
begärt medel för försöksverksamhet med
en typ av enkla språkövningslaboratorier.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Grundskolor m. m.: Folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter
m. m.

Anslagsbehovet har för stundande
läsår beräknats till 21 000 kronor. Framställningen
har tillstyrkts av skolöverstyrelsen,
och man väntar nu på Kungl.
Maj:ts beslut i frågan.

Skolarbetet i gränstrakterna längst i
norr kompliceras i betydande utsträckning
av att finskan är det spontana vardagsspråket
i flertalet hem. Tvåspråkigheten
har givetvis sina positiva drag,
inte minst med tanke på kommunikationerna
över gränsen och det nordiska
samarbetet. Samtidigt kan det dock inte
undvikas, att härav även följer särskilda
problem på undervisningens område.

Denna problematik är ännu så länge
rätt ofullständigt belyst. En rapport
från pedagogisk-psykologiska institutionen
vid lärarhögskolan i Stockholm
redovisar dock genomsnittligt betydligt
lägre resultat i standardproven i svenska,
engelska och matematik för elever
i årskurs 6 i Tornedalen än för riksrepresentativa
elevgrupper. Även om den
här redovisade undersökningen till sin
omfattning är alltför begränsad för en
slutlig bedömning av denna fråga är
den ett observandum, framför allt ur
synpunkten att det uppväxande släktet
i denna bygd bör ha rätt till en utbildning,
som ger likvärdig chans mot vad
som erbjuds andra landets skolbarn.

Om — som den nämnda undersökningen
antyder — skoleleverna i Tornedalen
har ett handikapp när det gäller
att tillgodogöra sig undervisningen,
är detta en brist som måste avhjälpas.
Det bör givetvis inte ske i form av strävanden
att på något sätt motverka tvåspråkigheten
utan genom positivt stöd
åt undervisningen i kanske framför allt
svenska språket, som ju i våra skolor
är nyckeln till undervisningen även i
andra ämnen. I detta arbete måste nya
vägar prövas och olika pedagogiska
hjälpmedel utnyttjas. Det är mot denna
bakgrund som det framstår som synnerligen
angeläget, att länsskolnämndens
initiativ till försöksverksamhet

med ett antal språkövningslaboratorier
kan genomföras, om möjligt redan vid
kommande läsårs början.

Ur de synpunkter jag här anfört synes
mig den blygsamma höjning av anslaget
till folkundervisningens främjande
i rikets nordligaste gränsorter, som
skolöverstyrelsen föreslagit, nämligen
50 000 kronor, vara synnerligen önskvärd.
Jag ber därför att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl.

I detta anförande instämde fru Jäderberg
(s).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag förstår herr Larsson
i Hedenäset, som har speciella intressen
från Tornedalen att bevaka.
Men med hänsyn till att anslaget åtminstone
beträffande en punkt, nämligen
de s. k. finnbygdsstipendierna, som
är den stora kostnaden i sammanhanget,
inte har utnyttjats i den utsträckning
som från början avsågs, har man
ansett att det också finns möjlighet att
inom anslagsramen tillfredsställa de övriga
kraven på speciell undervisning i
Tornedalen.

Jag tycker det är litet hårt sagt av
herr Larsson i Hedenäset, att barnen i
Tornedalen inte kommer i åtnjutande
av en undervisning, som är i nivå med
vad barnen i andra bygder i vårt land
får. Att det är speciella språksvårigheter
vet vi, men jag tror att man har
lyckats överbrygga dessa svårigheter så
att undervisningen är tillfredsställande.

Med hänsyn till möjligheterna att
inom anslagsramen tillfredsställa speciella
önskemål i Tornedalen har utskottet
för sin del inte velat gå med på
motionskravet, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag upptar kammarens tid ännu eu
gång.

Beträffande antalet finnbygdsstipen -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Statliga allmänna gymnasier m. m.: Avlöningar

dier noterar jag att skolöverstyrelsen,
som väl ändå känner till behoven, har
föreslagit en utökning med 19 stipendier.
Mot bakgrunden av den lärarbrist
som råder i Tornedalen vore en minskning
av antalet sådana stipendier synnerligen
beklaglig. I detta fall skulle väl
närmast en höjning av beloppet för stipendierna
vara vad som behövdes.

Jag begärde emellertid närmast ordet
med anledning av herr Nilssons i Göingegården
påpekande, att skolbarnen
i Tornedalen får en med övriga svenska
barn likvärdig undervisning. Jag finner
det angeläget understryka, att jag ingalunda
anser att eleverna i Tornedalen
är diskriminerade på så sätt att de
inte får samma antal undervisningstimmar
som barnen i andra delar av landet.
Vad jag har velat fästa uppmärksamheten
på är att de särskilda problem,
som bl. a. tvåspråkigheten för
med sig i Tornedalen, gör det nödvändigt
att speciella åtgärder vidtages. Och
då har jag framför allt pekat på det nya
initiativet med språkövningslaboratorier,
som jag hoppas att departementschefen
kommer att behandla så välvilligt
som möjligt, när ärendet avgöres.
Men framför allt hoppas jag att dagens
beslut blir sådant, att departementschefen
får pengar för att kunna fatta ett
välvilligt beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
14 :o) i utskottets utlåtande nr 93, röstar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128 ja
och 76 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 15—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Statliga allmänna gymnasier m. m.:

Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 124, s. 251
—263) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
de statliga allmänna gymnasierna m. in.,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för de statliga allmänna gymnasierna
m. in., att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65, dels ock till Statliga
allmänna gymnasier m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 245 875 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Isacson och Per Petersson (I: 103)

Ja;

3*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Statliga allmänna gymnasier m. m.: Avlöningar

och den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh m. fl. (II: 139);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Isacson (I: 153) och den andra inom
andra kammaren av herrarNordstrandh
och Palm (II: 206);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist (I: 272) och den andra inom
andra kammaren av fru Nettelbrandt
m. fl. (II: 330);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Palm och Wallmark (1:279) och
den andra inom andra kammaren av
herr Arvidson m. fl. (11:311);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per Petersson (1:330) och den andra
inom andra kammaren av hen* Wennerfors
m. fl. (II: 344);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell och herr Widén (1:397)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Helén och Kållstad (II: 481);

dels en inom första kammaren av fröken
Ljungberg m. fl. väckt motion
(1:406), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära, att vid det nya gymnasiets
utformning försöksverksamhet anordnades
med kontinuerligt tidningsstudium
som undervisningsämne på gymnasiet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén (1:481) och den andra inom
andra kammaren av herrar Edlund och
Nilsson i Tvärålund (11:574);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Åkerlund (I: 504) och den andra
inom andra kammaren av herr Wennerfors
(II: 609).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:103 och 11:139,
I: 397 och II: 481 samt I: 481 och 11:574,
samtliga motioner i vad de avsåge anställande
av personal som utförde sekre -

terargöromål på rektorsexpeditionerna
i de fall då möjlighet att anställa sekreterare
ej förelåge, icke måtte bifallas av
riksdagen;

II. att motionerna 1:153 och 11:206,
i vad de avsåge vissa skolkuratorers anställningsvillkor,
icke måtte bifallas av
riksdagen;

III. att motionerna I: 272 och II: 330
icke måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionerna I: 330 och II: 344,
i vad de avsåge inrättande av ett gymnasium
för vuxna, icke måtte bifallas
av riksdagen;

V. att motionerna 1:397 och 11:481
samt I: 481 och II: 574, samtliga motioner
i vad de avsåge hjälp åt lärare vid
de allmänna gymnasierna med arbete
på institutioner, i bibliotek m. m. och
skrivarbete, icke måtte bifallas av riksdagen; VI.

att motionerna I: 397 och II: 481,
i vad de avsåge utvidgning av försöksverksamheten
med skolsekreterare och
ställföreträdande rektor, icke måtte bifallas
av riksdagen;

VII. att motionerna I: 504 och II: 609,
i vad de avsåge inrättande av ytterligare
lektorstjänster, icke måtte bifallas av
riksdagen;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 103 och II: 139,
1:153 och 11:206, 1:330 och 11:344,
I: 397 och II: 481,1: 481 och II: 574 samt
I: 504 och II: 609, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för de statliga allmänna gymnasierna
m. m., som föranleddes av vad departementschefen
förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för de statliga allmänna
gymnasierna m. m., att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65;

c) till Statliga allmänna gymnasier

m. m.: Avlöningar för budgetåret

1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
245 875 000 kr.;

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Statliga allmänna gymnasier m. m.: Avlöningar

IX. att motionerna 1:279 och 11:311
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen I: 406, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till kiinna vad utskottet anfört
om utvidgning av försöksverksamheten
med kontinuerligt tidningsstudium.

I utskottets yttrande i anledning av
motionen I: 400 anfördes bl. a. följande.

Utskottet vill gärna se att nu pågående
försöksverksamhet utvidgas. Utskottet
förutsätter att skolöverstyrelsen
tar ytterligare erforderliga initiativ i nu
nämnt syfte.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Per Petersson
och Staxäng, vilka ansett att ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort
ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet anser det angeläget att nu
pågående försöksverksamhet utvidgas.
Därvid synes främst böra undersökas
huruvida möjligheter finnes att tilldela
tidningsstudiet fast plats eller visst antal
lektioner per läsår inom det utrymme
som disponeras i samhällslära eller
svenska i det nya gymnasiet. Utskottet
förväntar att skolöverstyrelen tar de erforderliga
initiativen i nu nämnt syfte.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Vid denna punkt i statsutskottets
utlåtande behandlas två motionsyrkanden,
som jag vill kommentera
något, trots att några reservationsyrkanden
inte är knutna till dem. Frågorna
torde emellertid snart återkomma.

Rektorerna vid ett antal gymnasier
har till skolöverstyrelsen anmält, att det
inte finns någon lärare vid gymnasiet
som är villig att åtaga sig sekreteraruppdrag,
i vilket ingår åligganden att
bl. a. uppgöra arbetsordning och vika -

riera för rektor. Det är konsekvensen av
det beslut som fattades i fjol.

Med anledning härav har överstyrelsen
yrkat, att det belopp om 1 miljon
kronor, som ställts till överstyrelsens
förfogande, ökas med 150 000 kronor
för bestridande av ytterligare kostnader
för personal som utför sekreterargöromål
i de fall då möjligheter att anställa
sekreterare på beslutade villkor icke
föreligger. Departementschefen har
emellertid icke ansett sig kunna tillstyrka
denna uppräkning av anslaget.

Den möjlighet, som bereds rektorerna
att anlita liirarkrafter för kvalificerade
sekreterargöromål, är av största
betydelse med hänsyn till de stora krav
som samhället ställer på rektorernas administrativa,
pedagogiska och skolsociala
tjänsteutövning. Erfarenheterna har
tyvärr visat, att det för åtskilliga rektorer
varit omöjligt att engagera lärare
för dessa betydelsefulla sekreterartjänster.
Vi har därför i motion II: 139
yrkat bifall till skolöverstyrelsens begäran.

Utskottet säger sig också inse, att fall
kan uppkomma, där lärare inte är villig
att åtaga sig sekreteraruppdrag på
de nya villkoren, men utskottet anser
att saken bör kunna lösas så, att överstyrelsen
inom ramen för tillgängliga
medel även under budgetåret 1964/65
kan anslå belopp för att anställa personal,
som skall utföra dessa göromål.
Man hänvisar till att ett dylikt bemyndigande
har lämnats skolöverstyrelsen
under innevarande budgetår.

Det låter sig säga, att man tillfälligt
kan lösa problemet på detta sätt, men
det hade onekligen varit klarare och
bättre, om ett bestämt belopp hade anslagits
för denna uppgift, som inte kommer
att lösas av sig själv inom överskådlig
tid. Den konstruktion av sekreteraruppdraget,
som vi nu har, kommer
att vara hindersam för rekryteringen.

Jag övergår så till det andra motionsyrkandet,
som framställts i motion
II: 206. Vi känner alla till att det vid

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Statliga allmänna gymnasier m. m.: Avlöningar

de allmänna läroverken sedan många år
bedrivits en skolkuratorsverksamliet bekostad
av allmänna statsmedel. Behovet
av denna verksamhet har visat sig vara
utomordentligt stort, och det har även
successivt ökat under årens lopp. Skolkuratorernas
uppgifter är mycket skiftande,
men deras verksamhet — och det
är kanske detta man mest skall understryka
— är huvudsakligen inriktad på
att bistå eleverna och deras föräldrar
med råd i olika sociala angelägenheter.
Skolöverstyrelsen understryker behovet
av statliga kuratorstjänster. överstyrelsen
framhåller i sina petita, att den hittills
bedrivna verksamheten har visat,
att eu skolkurator, som är väl utbildad
för sitt uppdrag, är ett viktigt och i
många fall nödvändigt komplement till
skolans pedagogiska och medicinska expertis
för att skolan på bästa sätt skall
kunna fullgöra sina elevvårdande uppgifter.

Om man tar hänsyn till dessa positiva
värderingar av skolkuratorsverksamheten,
framstår onekligen behovet
av en utbyggnad av denna verksamhet
som ytterst angeläget. För detta talar
även den omständigheten, att det för
närvarande — om jag inte misstar mig
— endast finns inrättade 4 statliga deltidstjänster
samt 37 arvodestjänster för
skolkuratorer.

I avvaktan på vad gymnasieutredningens
och fackskoleutredningens förslag
skall resultera i har i motion
II: 206 inte föreslagits någon direkt utökning
av verksamheten men däremot
att de nuvarande 37 arvodesbefattningarna
ändras till 37 eo halvtidstjänster.
Detta skulle kunna ha en gynnsam rekryteringseffekt.

Utskottet vitsordar betydelsen av kuratorsverksamheten
vid våra gymnasier
men anser sig inte kunna förorda någon
förändring i anställningsvillkoren
för kuratorerna. Utskottet erinrar om
att frågan om skolkuratorer kommer att
tas upp i den proposition om det nya
gymnasiet som snart skall läggas fram.

Därvid skall skolkuratorstjänsterna på
samtliga gymnasieorter behandlas.

Detta är naturligtvis gott och väl. Genomförandet
av det nya gymnasiet har
emellertid nu signalerats skola uppskjutas
ett år, och det är mycket som talar
för att det är riktigt. Detta medför, att
den preliminära delvisa lösning av
skolkuratorsproblemet, som vi föreslagit
i motionen, framstår såsom ännu
mer berättigad. Det tar i alla händelser
några år, innan den fullständiga gymnasieorganisationen
kan vara färdigutbyggd
och i verksamhet. Det är beklagligt,
att utskottet inte velat gå med på
att man redan nu gör något på denna
punkt.

Jag har emellertid, herr talman, denna
gång inget yrkande.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Tillsammans med några
medmotionärer bär jag i motionen II: 330
yrkat, att riksdagen måtte uttala, att
skrivhjälp skall ställas till lärarnas förfogande
på grundskolans alla stadier
och inte bara — som departementschefen
föreslagit — i gymnasierna och
eventuellt på försöksskolans högstadium.

En avlastning av lärarnas andel av
rutinarbetet måste anses vara en självklar
åtgärd för att på bästa möjliga sätt
kunna nyttiggöra den för pedagogiskt
arbete utbildade arbetskraften. En sådan
riktig användning av arbetskraften eftersträvas
på alla områden. Det kan
inte vara god ekonomi att använda lärare
till rutinbetonade skrivarbeten av
de mest skiftande slag. Detta blir än
mindre meningsfyllt i tider av markerad
lärarbrist. Detta gäller för såväl
gymnasiet som hela grundskolan. Det
är dålig ekonomi att på något av dessa
områden använda personal för andra
och mindre kvalificerade uppgifter
än de utbildats och avlönas för.

Härtill kommer att en av hörnstenar -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Statliga allmänna gymnasier m. m.: Avlöningar

na för grundskolan är en aktiv pedagogik,
genom vilken den enskilde eleven
blir föremål för efter just honom anpassat
pedagogiskt intresse och pedagogiska
insatser. En aktiv pedagogik
ställer emellertid mycket stora krav på
läraren. Han kan inte endast använda
tryckt kurslitteratur utan måste själv
utarbeta arbetsmaterial för undervisningen.
Det fordras avsevärt arbete av
mer eller mindre rutinbetonat kontorsmässigt
slag för att rätt kunna bruka sådant
material. Andra än lärarna skulle
kunna göra detta arbete både bättre
och billigare. Det är viktigt att inte låta
den aktiva pedagogiken stnna på papperet,
men det är inte rimligt att kräva
dess genomförande, om lärarna tvingas
att fastna i rutinarbete. Möjligheten
att ge lärare skrivhjälp är inte främst
ett lärarintresse utan ett intresse för
dem som vill se den nya skolan realiserad
på det sätt som skisserats i planerna
och besluten.

Gymnasierna har fått ett anslag för
skrivhjälp, och detta är bra. Beträffande
grundskolans högstadium är propositionens
skrivning något dubiös. Även
om statsbidragskonstruktionen medför,
att medelsbehovet inte nu påverkas, förefaller
propositionen något oklar i fråga
om vem som skall bära ansvaret för
högstadiet i denna fråga. .lag hoppas att
utskottets skrivning på denna punkt betyder,
att dimmorna är skingrade och
att klarhet föreligger om att högstadiet
kan sätta i gång med skrivhjälpen och
påräkna statsbidrag.

Det hade varit mycket värdefullt om
utskottet sett mera positivt på behovet
av skrivhjälp även för andra stadier
inom grundskolan.

Herr talman, jag ämnar inte ställa
något yrkande, men jag vill gärna ha
sagt, att denna fråga måste få en lösning
för hela grundskolan, om det skall
bli möjligt att förverkliga målsättningen
om en anpassning av undervisningen
efter varje elevs individuella förutsättningar.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Vid punkt 27 behandlas
en motion som går ut på att eu försöksverksamhet
med kontinuerligt tidnin gsstudium
som undervisningsämne anordnas
vid det nya gymnasiets utformning.
Att använda tidningar i undervisningens
tjänst när det exempelvis gäller naturgeografi
och ekonomisk geografi liksom
i anslutning till samhällskunskap
är ingen nyhet. Sådant studium har bedrivits
i många skolformer under många
år med, som jag tror, ett positivt resultat.
Vad nu motionärerna närmast avser
är, att man borde få mer kontinuitet
i tidningsläsningen i skolan.

Tidningsutgivareförcningen och skolöverstyrelsen
har tillsammans under en
tid hållit på med försöksverksamhet på
området. Jag tycker att motionärernas
önskan att denna försöksverksamhet
skall vidgas är riktig och vill gärna
biträda förslaget. Motionärerna vill också,
att man skall ha en fast timme per
vecka i en eller flera årskurser på gymnasiet.
Jag har svårt att förstå hur detta
skall kunna klaras schematekniskt, men
när det begärs en utredning hör det
väl till utredningens uppgifter att komma
fram till ett resultat: antingen går
det eller också går det inte. Det finns
därför inte i och för sig någon anledning
att gå emot förslaget.

Jag delar som sagt motionärens uppfattning
om att detta är en viktig sak.
Jag tror att en riktig användning av tidningarna
i skolan kan lära ungdomarna
att se kritiskt på saker och ting i och
med att de gemensamt får diskutera
olika frågor. Eleverna får kanske härigenom
kontakt med samhällslivet på
ett tidigare stadium och på ett bättre
sätt än hittills.

Herr talman! Med dessa ord skall jag
be att få yrka bifall till reservationen
nr 8. som är knuten till punkten 27.

Herr KARLSSON i Olof ström (s):

Herr talman! Som framgår av detta
utlåtande har vi i samband med denna

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Statliga allmänna gymnasier m. m.: Omkostnader

punkt haft en rad motioner att behandla.
Det har gällt frågan om ändring avtjänster,
spörsmålet om inrättandet avnya
tjänster, frågan om skrivhjälp m. m.
Med hänsyn till att riksdagen inom några
månader har att förvänta en proposition
angående det framtida gymnasiet
har vi varit eniga om att avstyrka samtliga
motioner. Jag tror inte att det skulle
vara till något större gagn, om man
här föregrep en fråga i väsentliga detaljer
när riksdagen, som jag tidigare
sagt, ganska snart får pröva frågan i
hela dess vidd.

Beträffande den reservation som föreligger
om försöksverksamhet med kontinuerligt
tidningsstudium som undervisningsämne
på gymnasiet, vill jag
framhålla, att Svenska tidningsutgivareföreningen
i anslutning till denna motion
har avgivit ett yttrande. Av detta
yttrande framgår, att skolöverstyrelsen
och tidningsutgivareföreningen redan
nu samverkar i eu arbetsgrupp för att
söka nya vägar att tillvarata tidningen
som pedagogiskt hjälpmedel, och från
utskottets sida har vi i och för sig inget
att erinra mot detta. Men under sådana
förhållanden kan vi inte finna, att motionen
eller reservationen har något reellt
syfte att fylla. Man skulle kunna
säga att det i realiteten inte är någonting
annat än en surdeg av det bröd som
redan är i ugnen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I—IX

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. X

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
8) av fröken Andersson

m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Punkten 28

Statliga allmänna gymnasier m.m.: Omkostnader Kungl.

Maj:t hade (punkt 125, s. 263
—265) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 14 825 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av fröken Ljungberg m. fl.
(1:156) och den andra inom andra
kammaren av herr Anderson i Sundsvall
m. fl. (11:190), i vilka hemställts
att riksdagen måtte till Statliga allmänna
gymnasier m. m.: Omkostnader i vad
avsåge Bibliotek och materiel anvisa ett
förslagsanslag av 5 420 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 190, till Statliga allmänna
gymnasier m. m.: Omkostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 14 825 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:156 och 11:190, till
Statliga allmänna gymnasier m. in.: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 15 665 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Som bekant har för de
allmänna läroverkens kostnader för bibliotek
och materiel sedan budgetåret
1957/58 utgått bidrag, från början dels
statsbidrag med 35 kronor per elev och
år, dels hyresintäkter med 2 kronor per

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Statliga allmänna gymnasier.: Omkostnader

elev. Statsanslaget har under dessa sex
år höjts till 38 kronor men samtidigt har
hyresintäkterna slopats. Skolöverstyrelsen
föreslår nu en höjning med 7 kronor
per elev med hänsyn till gymnasiernas
tillväxt, reallinjernas ökande andel av
gymnasiet och materielens starka förslitning.

Starka skäl talar för att skolöverstyrelsens
önskemål tillgodoses, helst som
standarden beträffande biblioteken och
undervisningsmaterielen ofta är ganska
låg i statsläroverken jämfört med vad
de är i de kommunala skolorna. Skillnaderna
är påfallande också om man jämför
de nu nämnda gymnasiernas bibliotek
med grundskolornas. Dess bättre
har man mer och mer fått ögonen öppna
för vad skolbiblioteken betyder. När de
statliga läroverken nu enligt gymnasieutredningens
förslag skall kommunaliseras
blir det ekonomiskt betungande
för kommunerna att ta emot gymnasier,
vilkas bibliotek inte bar den höga standard
man önskar. Detta är ett starkt
skäl för reservanternas förslag att redan
nu rusta upp gymnasiernas bibliotek,
så att man kan överlämna verkligen goda
bibliotek till kommunerna.

Skolbibliotekens roll i undervisningen
är som sagt viktig. Om man har ett
gott och rikhaltigt bokbestånd kan ungdomarna
kanske för livet få goda vänner
i böckernas värld. Det finns egentligen
ingen vän som kan vara bättre än en
bok. Den är inte efterhängsen, den kan
man lägga ifrån sig. I bokvärlden kan
man finna underhållning och kunskaper.
Det gäller att under skoltiden få
ungdomarna att förstå vad man kan
uppleva, om man får god kontakt med
böckerna.

Utskottet anser »i och för sig en uppräkning
av beloppet till bibliotek och
materiel angelägen». Skolöverstyrelsen
bar också, framhåller utskottet, anfört
starka skäl för en upprustning. »Men
med hänsyn till att frågan härom emellertid
inom kort torde komma att aktualiseras
i anslutning till riksdagens ställ -

ningstagande till spörsmålet om ett nytt
gymnasium, bar utskottet icke funnit
sig nu böra förorda någon uppräkning.»
Detta är väl inte något skäl! Det kommer
inte att ske någon som helst förändring
av böckernas betydelse för skolundervisningen
vem som än blir huvudman
för gymnasierna. Om man gör en upprustning
gör man skolorna och eleverna
en god tjänst. Genomförs upprustningen
nu gör också kommunerna en vinst.

Jag yrkar bifall till den vid punkten
28 knutna reservationen nr 9.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag skall i allt be att få
instämma i vad fröken Karlsson anfört.

I detta ärende liksom i det som behandlades
under den närmast föregående
punkten hänvisar utskottet till den proposition
om gymnasiernas kommunalisering,
som vi räknar med skall komma
inom den närmaste framtiden. Utskottet
menar att det nu inte finns någon
anledning att ta ståndpunkt i denna
fråga utan att det bör ske då den propositionen
kommit. Jag vill bara påpeka
att det är troligt att det är för sent att ta
ståndpunkt till denna fråga när propositionen
kommer, ty det är mycket möjligt
att det då inte utformas något speciellt
statsbidrag till gymnasiernas bibliotek
och materiel utan att det blir ett
schablonbidrag av samma typ som gäller
för grundskolan.

Vi har alltså här ännu ett område
där det finns risk för övervältring av
kostnaderna från den statliga sektorn
till den kommunala. Det är alldeles klart
att om gymnasiernas bibliotek och materiel
får slitas ned ytterligare — de är
redan i hög grad nedslitna och har inte
förnyats i den utsträckning som varit
önskvärd — kommer det att medföra en
ökning av kostnaderna för kommunerna,
när dessa övertar gymnasierna. Det
blir då kommunernas uppgift att rusta
upp biblioteken och materielen till rimlig
standard.

De önskemål som skolöverstyrelsen

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till vissa kommunala gymnasier m. m.

framfört i sina petita är synnerligen
välmotiverade, och det är dessa önskemål
som vi motionärer tagit upp. Vi menar
att alla skäl talar för att riksdagen
bifaller vad skolöverstyrelsen hemställt,
under det att knappast några skäl talar
för att riksdagen i enlighet med departementschefens
förslag kraftigt prutar
på detta anslagsäskande.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till reservation 9 av fröken Andersson
m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Eftersom fröken Karlsson
varit vänlig nog att för kammarens
ledamöter läsa upp vad utskottet skrivit,
kan jag inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det var en vänlighet
som jag nog menade borde resultera i
att herr Karlsson i Olofström följde reservationen,
ty jag tycker att första delen
av det jag läste upp talar för reservationens
yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
28 :o) i utskottets utlåtande nr 93, röstar Ja

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Karlsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 39 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 29—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Bidrag till vissa kommunala gymnasier
m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 129, s. 270
och 271) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att, i överensstämmelse
med vad departementschefen
anfört, besluta om statsbidrag till av
departementschefen angivna kommunala
gymnasier, dels till Bidrag till vissa
kommunala gymnasier m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 5 150 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Svanström m. fl. (I: 110) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Norrköping m. fl. (II: 134),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära, att ett korrespondensgymnasium
måtte inrättas i Valdemarsvik
fr. o. in. höstterminen 1964, organiserat
efter samma principer och föreskrifter
som gällde för de tidigare inrättade,
statsunderstödda korrespondensgymnasierna
(Torsås, Undersåker och Jokk -

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

Bidrag till vissa kommunala gymnasier m. m.

mokk); samt att riksdagen måtte för
ändamålet anvisa ett förslagsanslag, som
för läsåret 1964/65 upptoges till maximalt
80 000 kr.;

dels två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lennart Geijer m. fl. (I: 150) och
den andra inom andra kammaren avherr
Gustafson i Göteborg m. fl.
(II: 201);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lars Larsson in. fl. (I: 325)
och den andra inom andra kammaren
av herr Anderson i Sundsvall in. fl.
(11:310), i vilka hemställts 1. att riksdagen
måtte besluta att till samtliga
kommunala gymnasier fr. o. m. läsåret
1964/65 skulle utgå statsbidrag motsvarande
hela den kostnad, som vid ett
successivt förstatligande skulle ha åvilat
statsverket, samt 2. att riksdagen under
åttonde huvudtiteln i riksstaten,
punkt 33, Bidrag till vissa kommunala
gymnasier m. m., för budgetåret 1964/
65 måtte anvisa ett förslagsanslag av
8 650 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:110 och 11:134,
i vad de avsåge inrättande av ett korrespondensgymnasium
i Valdemarsvik,
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna 1:150 och 11:201
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:325 och 11:310, såvitt nu var
i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att, i
överensstämmelse med vad utskottet anfört,
besluta om statsbidrag till följande
kommunala gymnasier, nämligen Göteborg:
östra realskolan, Malmö: Johannes
samrealskola samt de kommunala
gymnasierna i Falkenberg, Finspång,
Lindesberg, Norrtälje, Ulricehamn och
Hagfors;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:325 och 11:310 ävensom med
avslag å motionerna I: 110 och II: 134,

samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till vissa kommunala gymnasier
in. m. för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 5 300 000 kr.

Beservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Eric
Gustaf Peterson, Johansson i Norrköping
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett dels

att utskottet under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:110 och 11:134, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att ett korrespondensinstitut
inrättades i Valdemarsvik
fr. o. m. höstterminen 1964;

dels ock att utskottet under IV. —
under förutsättning av bifall till yrkandet
beträffande I. — bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:325 och 11:310 ävensom med bifall
till motionerna I: 110 och II: 134, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till vissa kommunala gymnasier
in. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 5 380 000 kr.;

b) av herr Nilsson i Göingegården,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I en fyrpartimotion har
vi i år återkommit till riksdagen angående
inrättandet av ett korrespondensgymnasium
i Valdemarsvik. I motionen
har vi hemställt, att riksdagen skall
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att inrättande av detta gymnasium
sker nästa budgetår och att för
detta ändamål ställes 80 000 kronor till
förfogande.

Det finns flera skäl för vår framställning.
Bl. a. anser vi, att det är en uppföljning
och fortsättning av de lokaliseringspolitiska
åtgärder, som tidigare
vidtagits av statliga och kommunala

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till vissa kommunala gymnasier m. m.

myndigheter. För att hjälpa samhället
och bygden där nere från det svåra
slag, som drabbade dem i samband med
läderindustriens nedläggande, satsade
den moderna arbetsmarknadspolitiken
mellan 21 och 22 miljoner kronor. Ett
annat argument är att den gamla och
den nyuppbyggda industrien väl behöver
denna förstärkning av utbildningsmöjligheterna.
Detta har framstående
industrimän från både Östergötlands
och Kalmar län intygat. Om man sedan
skall göra Valdemarsvik till en
verkligt fungerande centralort för de berörda
delarna av länet, är avsaknaden
av gymnasieutbildning ett hinder härför.
Intill Valdemarsvik ligger också en
mycket stor glesbygd, som behöver ett
korrespondensgymnasium.

Detta är några av skälen. Utskottsmajoriteten
har också i sin skrivning
i år, som är mycket positiv, sagt att
vissa skäl talar för motionärernas förslag.
Man hänvisar emellertid till att någon
ny framställning inte har gjorts av
skolöverstyrelsen och att vissa utredningar
först bör komma till stånd. Riksdagens
ställningstaganle förra året och
gymnasieutredningens kommande betänkande
var väl orsaken till att inte
en ny framställning kom från skolöverstyrelsen,
men jag kan försäkra kammarens
ledamöter att de lokala skolmyndigheterna,
som den 26 juni 1963
ingav en ny framställning som avsåg
budgetåret 1964/65, och länsinstanserna
är lika intresserade nu av att få denna
skolform. Ju tidigare den kommer desto
bättre är det. Det är detta intresse och
frågans vikt för uppföljningen av arbetsmarknadspolitiken
samt den stora
betydelse skolformen kan ha för denna
bygd som gjort att vi tagit oss friheten
att återkomma med motionen och vädja
till riksdagen att redan till nästa budgetår
få inrätta ett korrespondensgymnasium
i Valdemarsvik. Om man tidigare
har satsat stora summor i arbetslöshetsbekämpande
syfte, bör väl inte
80 000 kronor utgöra ett hinder för

statsmakternas fortsatta arbete för denna
bygd.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation nr
10 av herr Ivar Johansson in. fl., som
är fogad till statsutskottets utlåtande
nr 93.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Kalmar (fp), Börjesson i
Glömminge (ep), von Sydow (h) och
Gomér (ep), fröken Bergegren (s), fröken
Wetterström (h) och herr Bimås
(fp).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag har den största respekt
för herr Johanssons i Norrköping
strävanden att hjälpa Valdemarsvik att
erhålla ett korrespondensgymnasium,
men det är ändå ganska underligt att
skolöverstyrelsen, som tidigare biträtt
och själv redovisat ett förslag i ärendet,
i år inte tagit upp detta förslag i sina
petita. Herr Johansson och hans medmotionärer
måste nog förstå, att bakom
detta ligger allvarliga överväganden.

Med hänsyn till att gymnasiefrågan
i stort inom kort kommer att lösas kan
man utgå ifrån att även frågan om korrespondensgymnasierna
kommer att tas
upp i det sammanhanget. Enligt min
mening är detta ett mycket starkt skäl
för utskottet att nu inte tillstyrka motionärernas
framställning.

Samtidigt som jag uttalar en förhoppning
om att problemet med korrespondensgymnasierna
kommer att lösas i
samband med att hela gymnasiefrågan
tas upp till behandling under kommande
höst ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10 a) i motsvarande del; och

Onsdagen den 20 maj 19G4 fm.

Nr 25

fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i
Norrköping begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
32:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 a) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
130 ja och 70 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor Sedan

punkten föredragits anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Punkten 33 i statsutskottets
utlåtande nr 93 avser bidrag till
vissa privatskolor. De 21 statsunderstödda
privatskolorna i landet ligger på
ett flertal orter. För skolorna gäller en
av Kungl. Maj:t utfärdad stadga, och lä -

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

rarpersonalens avlönings- och pensionsförhållanden
regleras av statliga bestämmelser.

De nya ATP-avgifterna innebar en ökning
av privatskolornas pensionskostnader,
som även ledde till en förändring
av kostnadsfördelningen mellan
huvudmännen och staten. Anledningen
var att ATP-avgifterna icke inräknades
i statsbidragsunderlaget. Dessa nya bördor,
som pålades privatskolorna, fick
allvarliga konsekvenser för skolornas
ekonomi, som redan tidigare var ganska
ansträngd på grund av den kraftiga stegring
lärarlönerna successivt undergått.

Skolöverstyrelsen har i sina petita
lämnat en redovisning för privatskolornas
driftresultat under de senare budgetåren.
Dessa resultat är sannerligen
inte uppmuntrande, men jag skall inte
trötta kammaren med att anföra några
siffror. Denna redovisning är emellertid
bakgrunden till skolöverstyrelsens förslag
om att privatskolornas fortlöpande
SPA-avgift skall avskaffas och att ett
statsbidrag med 100 procent av ATPavgifterna
skall införas fr. o. m. redovisningsåret
1963/64. Motionärerna bakom
motionerna 1:166 och 11:205 anser det
rimligt, att statsverket påtar sig dessa
pensionskostnader. Det synes som om
statsutskottet också är inne på den linjen.
Men statsutskottet vill uppskjuta sitt
ställningstagande till dess att, som det
heter, »frågan om statens bidrag till privatskolorna
kan ses i ett något vidare
sammanhang». Utskottet menar, att ett
sådant tillfälle yppar sig, sedan utredningen
om de utlandssvenska barnens
skolgång m. m. slutförts och förslag
framlagts för riksdagen. Visserligen ingår
inte frågan om pensionskostnaderna
för privatskolorna i utredningens direktiv,
men statsutskottet menar, att utredningen
bör vara oförhindrad att ta
upp även denna fråga, Det torde väl utredningen
också göra efter denna statsutskottets
skrivning.

Jag har inte något yrkande på denna
punkt. Inga reservanter har förbarmat

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

sig över motionerna, men med hänsyn
till det pekuniära läget måste ärendet
helt enkelt snabbt återkomma till riksdagens
bord, därest utredningsbetänkandet
om de utlandssvenska barnens
skolgång låter vänta på sig alltför länge.
Saken får för vårt vidkommande vila i
avvaktan på ett förslag från denna utredning,
som väl förutsättes skola arbeta
mycket snabbt. Därmed bör också
ett förslag snart kunna framläggas.

Vidare yttrades ej.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 34—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

Kungl. Maj:t hade (punkt 150, s. 318
—320) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 121 000 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (1:493) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 604), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
medge att statsbidraget till inbyggda
skolor och företagsskolor i överensstämmelse
med överstyrelsens för yrkesutbildning
förslag uppräknades med
4 400 000 kr. utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit och därför till Bidrag till
driften av lokala yrkesskolor för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
125 400 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

av herr Stefanson m. fl. (I: 498) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren m. fl. (11:602), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte anvisa ett förslagsanslag
av 112 400 000 kr. till Bidrag till
driften av lokala yrkesskolor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:493 och 11:604 samt 1:498 och
II: 602, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Bidrag till driften av lokala
yrkesskolor för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 121 000 000
kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Källqvist,
Widén, Per Petersson, Staxäng
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården, Svensson i
Ljungskile, Larsson i Hedenäset och
Gustafsson i Kårby, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 498 och II: 602
ävensom med bifall till motionerna
1:493 och 11:604, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till driften
av lokala yrkesskolor för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 125 400 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Motionärerna torde
komma att närmare utveckla de olika
motiv som kan anföras för en höjning
av statsbidragen till inbyggda skolor
och företagsskolor, vilka behandlas i
denna punkt. Jag kan mot bakgrunden
av detta förhållande begränsa mig till
att i största korthet endast anföra några
synpunkter som varit vägledande för
mig då jag ställt mig bland reservanterna.

De inbyggda skolorna och företags -

Onsdagen den 20 maj 19(51 fm.

Nr 25

skolorna utgör •—- det erkänns väl allmänt
— en både effektiv och för samhället
mycket ekonomisk form av yrkesutbildning.
De nuvarande bidragsbeloppen
till denna verksamhet fastställdes
1958. Kostnadsutvecklingen sedan
dess har orsakat en relativ försämring
av bidragen, vilket förhållande måste
tillrättaläggas, om icke för denna undervisningsform
menliga verkningar skall
bli resultatet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har
två år å rad förordat höjning med 25
procent av statsbidraget. Detta yrkande
ligger till grund för motionerna och reservationen
på denna punkt, och jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Punkterna 53 och 57
hänger nära samman, och för att spara
tid ber jag att få beröra båda samtidigt.

Jag ber först att få instämma i vad
herr Larsson i Hedenäset redan anfört.
Till detta vill jag gärna foga, att det
inom betydande delar av svenskt näringsliv
för närvarande råder stor brist
på yrkeutbildad arbetskraft. Detta gäller
såväl näringslivet som den allmänna
sektorn. Frågan om tillräcklig utbildningskapacitet
för dessa bristområden
utgör ett allvarligt inslag i samhällsbilden.
Låt oss bara peka på byggnadsbranscherna,
där bristen på yrkesskickliga
arbetare inom flera yrken utgör en
av bromsarna på vår bostadsproduktion.
Men även många andra branscher
hämmas i sin utveckling av brist på
yrkeskunniga medarbetare.

Näringslivet ropar i dag efter kvalificerad
arbetskraft. Samtidigt kan vi
med tillfredsställelse konstatera, att
ungdomen av i dag i allt större utsträckning
söker sig till utbildningsvägar som
ger en kvalificerad yrkesutbildning. Jag
tillåter mig erinra bl. a. om den gesällutnämning
statsrådet Edenman välvilligt
förrättade i Stadshuset för inte så
länge sedan.

Trots en relativt snabb utbyggnad av

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

yrkesskolornas resurser har köerna av
inträdessökande elever vid våra yrkesskolor
tilltagit under de senaste åren.
I januari kunde vi läsa i pressen att ett
tusen ungdomar inte kunde få den fortsatta
utbildning de önskade efter grundskolan.
För några veckor sedan kom ett
liknande besked från Jämtland och
Härjedalen, där 1 300 elever icke kunde
beredas plats för önskad utbildning.
Speciellt i en sådan situation är det naturligtvis
ytterst angeläget att tillvarata
alla de resurser till yrkesutbildning som
finns, och då även den utbildningskapacitet
som näringslivet på olika områden
kan ställa till förfogande. Även under
normala förhållanden är yrkesutbildning
inom näringslivet av betydelse.

Den systematiserade utbildningen inom
företagen, antingen den sker inom
företagsskolor, i inbyggda verkstadsskolor
eller som utbildning av lärlingar
i hantverksföretag, erbjuder många
positiva sidor. Den är aktuell, såväl till
innehåll som till kvalitet, och eleverna
får samtidigt med en planbunden utbildning
även värdefulla erfarenheter
från det dagliga livet i ett företag. Utbildningen
blir därigenom levande och
väl anpassad till aktuell yrkesteknik och
tidsenliga arbetsmetoder.

Företagsutbildningen anpassar sig
även efter behovet av arbetskraft. Det
är just yrken och företag som har användning
för flera skickliga yrkesmän
som i första hand intresserar sig för
dessa utbildningsformer och tar in
elever i företagen. Dessutom är utbildningen
inom näringslivet för det allmänna
ekonomiskt synnerligen fördelaktig.
Det framgår bl. a. vid jämförande
studier i statsverkspropositionen. Jag
ber att få återkomma till detta.

Statsrådet Edenman gav också i sina
direktiv till yrkesutbildningsberedningen
uttryck för uppfattningen, att
företagens insatser på detta område
kommer att få allt större betydelse.
Statsrådet förutsätter, »att det sannolikt

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

blir nödvändigt att i större utsträckning
än hittills ta näringslivets resurser i
anspråk för yrkesutbildningen». Det är
därför viktigt, framhåller statsrådet,
»att företagsskolorna och de inbyggda
skolorna inte bara blir betraktade som
komplement till samhällets yrkesskolor
utan som med dessa samordnade och
likvärdiga utbildningsvägar». Vi är naturligtvis
tacksamma för den uppskattning
av dessa utbildningsvägar som
statsrådet här gett uttryck åt.

Menar statsrådet allvar med dessa ord

— och det har jag självfallet ingen anledning
betvivla —• då är det anledning
att redan nu visa detta i handling
och medverka till att skapa dels ökat intresse
för inbyggda verkstadsskolor och
företagsskolor, dels ett större antal bidragsrum
för lärlingar hos hantverksmästare
genom att bifalla den av kungl.
överstyrelsen för yrkesutbildning begärda
ävensom i motionerna I: 493 och
II: 604 samt I: 498 och II: 602 föreslagna
anslagshöjningen respektive ökningen
av bidragsrummen. De förslag som
här lämnats avser ju ingenting annat
än kompensation för de kostnadsökningar
soin inträffat sedan de nu utgående
ersättningarna fastställdes.

Får jag erinra om att denna form av
yrkesutbildning — lärlingsutbildning

— även ur kvantitativ synpunkt är betydelsefull.
Uppskattningsvis utbildas
5 000 å 5 500 elever för närvarande på
detta sätt. Jämförelsevis kan nämnas att
under 1962 vid samtliga centrala verkstadsskolor
utbildades cirka 6 900 elever.

Vad antalet bidragsrum för lärlingsutbildning
beträffar, så finns det för
innevarande budgetår 1 900. Redan nu
beviljade är cirka 1 830, därav cirka
700 till lärlingar vid byggnadsföretag.
På remiss liggande är cirka 1 200, därav
cirka 300 till byggnadsföretag. Det
är alltså redan nu en brist på mellan
1 100 och 1 200. Siffrorna visar att det
för närvarande finns ett stort intresse
hos såväl liantverksföretagen som bygg -

nadsindustrien för denna för samhället
fördelaktiga yrkesutbildning.

Herr talman! Det skulle vara högst
beklagligt om riksdagen skulle hos företagen
minska intresset eller rent av
hindra dem att mer aktivt engagera sig
i denna av ungdomen eftertraktade yrkesutbildningen.
Jag erinrar om att dessa
ungdomar har kollektivavtalsenlig
lön under utbildningstiden. Vi får vidare
komma ihåg att cirka 1 000 ansökningar
kommer från byggnadsbranschen.
Åtskilliga s. k. lärlingshus d. v. s. bostadshus
som uppförts av sådana lärlingar,
har redan tagits i anspråk som
bostäder. Vill vi medverka till att öka
bostadstillförseln på längre sikt, måste
vi också utbilda ungdomar i dessa branscher
och bifalla föreliggande motionsrespektive
reservationsförslag. Vill vi
ytterligare försvåra bostadsförsörjningen,
skall vi stödja utskottsmajoriteten
i denna punkt liksom i punkt 57.

Herr talman! Får jag till slut bara på
det diagram, som jag har fått herr talmannens
löfte att ställa upp här framför
mig, visa smhällets kostnader för
utbildning i centrala verkstadsskolor
och motsvarande utbildning i näringslivet
i form av inbyggda skolor eller lärlingsutbildning! De

långa, fyllda — svarta — staplarna
på planschen visar samhällets kostnader
per elev vid central verkstadsskola
under respektive ett, två, tre och fyra
års utbildning, eller i kronor uttryckt
13 250, 22 500, 33 750 för ett-, två- resp.
treårig utbildning och 45 000 kronor
för fyraårig utbildning.

De korta staplarna på planschen visar
samhällets kostnader för exakt motsvarande
utbildning ute i näringslivet, eller
i kronor uttryckt 2 000 för motsvarande
utbildning plus i vissa fall 1 200,
d. v. s. tillsammans 3 200 kronor för hela
utbildningstiden.

Diagrammet respektive siffrorna talar
sitt tydliga språk. Det borde inte
vara svårt att veta vad vi för närvarande
bör satsa på, i varje fall fram till dess

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

att yrkesskoleberedningens förslag kan
presenteras. En uppräkning av anslagen
och en ökning av antalet bidragsrum
enligt kungl. överstyrelsens för yrkesutbildning
förslag måste vara väl använda
pengar. De skulle skapa möjligheter
för ännu många fler ungdomar att få
värdefull yrkesutbildning, öka den kvalificerade
arbetskraften — inte minst
inom byggnadsbranscherna — och detta
till en för samhället ytterst låg kostnad.

Jag ber med det sagda, herr talman,
att på punkt 53 få yrka bifall till reservationen
nr 11 av fröken Andersson
m. fl. och ber att få återkomma till
punkt 57 senare.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har inte någon
plansch att visa här över utvecklingen
på yrkesutbildningens område eller rörande
det statliga stödet till denna utbildning.
Därför får jag väl nöja mig
med att nämna några siffror, även om
det inte är lika effektfullt som om man
har att visa fram en plansch, som kanske
talar på ett mera effektfullt sätt.

Ehuru vi inte nu behandlar frågan
om bidragen till centrala verkstadsskolor,
vill jag dock erinra om att det statliga
anslaget till dessa skolor, som budgetåret
1961/62 var 27 miljoner kronor,
för nästa budgetår stigit till 43 miljoner
kronor. Och om jag går tillbaka till
den punkt som vi nu närmast behandlar,
alltså bidraget till driften av lokala
yrkesskolor, vill jag framhålla, att anslaget
budgetåret 1961/62 var 92 miljoner
kronor och för nästa budgetår
är föreslaget till 121 miljoner kronor.
Det är väl ingen, om man inte vill bortse
från alla fakta, som inte vill erkänna
att det har hänt och händer någonting
på detta område.

Det råder väl inga principiella meningsmotsättningar
i fråga om betydelsen
av att ungdomen skall ha möjlighet
till en yrkesutbildning på vitt skilda
områden. Men det är inte alls säkert

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

att man alltid löser frågan om tillgången
på arbetskraft genom att man har en
väl utbildad ungdom. På många platser,
inte minst i södra delen av landet,
har man måst importera arbetskraft på
grund av att det saknas arbetskraft inom
landet. Vidare finns det många exempel
i det praktiska livet — och jag
skall inte utställa några växlar på att
så inte kommer att inträffa även i fortsättningen
— på att arbetsgivare, som
har haft brist på arbetskraft, har kommit
till yrkesskolor och centrala verkstadsskolor
och erbjudit ungdomarna
arbete med löfte att de skulle få utbildning
och en helt annan ekonomisk ersättning
än vid skolorna. Jag tror inte
att herr Nordgren vill välsigna att arbetsgivarna
gör så — det skall jag inte
alls anklaga honom för — utan jag säger
bara att så kan det gå till.

Man är såväl från statens som från
landstingens och kommunernas sida
synnerligen angelägen om att här sker
en successiv utbildning på skilda områden.
Sedan är det naturligtvis mycket
enkelt att framlägga en rad förslag om
ytterligare utgiftsökningar såväl på detta
område som på andra områden. Ett
bifall till reservationen under punkt
53 skulle medföra en ökning med ytterligare
4,4 miljoner kronor, ehuru redan
Kungl. Maj.ds förslag innebär en
väsentlig uppräkning av anslaget i förhållande
till innevarande budgetår. Det
är emellertid inte säkert att damerna
och herrarna som står för reservationen
är lika på alerten, när vi om någon
vecka skall diskutera frågan om på vilket
sätt utgifterna skall täckas, men
även den dagen kommer.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag under punkten 53.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Herr Karlssons i Olofström
yttrande styrker mig snarast i
min uppfattning att en höjning här vore
önskvärd. Han säger också att det in -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

te råder någon principiell skillnad i
vår önskan att försöka bereda ökad yrkesutbildning
åt de ungdomar som vill
lia en sådan.

Herr Karlsson nämnde inledningsvis
några siffror som visade att det skett
vissa ökningar på detta område, nämligen
i fråga om centrala verkstadsskolor,
inbyggda skolor och liknande. Det
är alldeles riktigt att så skett. Men vi
kan alltjämt inte bereda plats åt all
svensk ungdom som vill få en ordentlig
utbildning. Här finns en möjlighet
att ordna sådan inom näringslivet på
ett för samhället ekonomiskt fördelaktigt
sätt. Det borde då vara klokt att utnyttja
den möjligheten. Den bild som
jag tillät mig visa åskådliggjorde tydligt
hur fördelaktig den utbildningen är.
Man borde utnyttja den möjligheten i
större utsträckning än som sker för närvarande,
eftersom antalet ansökningar
visar att den svenska ungdomen verkligen
vill pröva denna väg.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Man kan nog ha delade
meningar om vilken yrkesutbildning
som är den bästa för ungdomen. .Tåg
tror inte att den ungdom som får sin
utbildning hos en hantverksmästare alltid
har möjlighet att hos denne få teoretisk
utbildning. Hantverksmästarna —
som i och för sig kan vara mycket skickliga
i sitt yrke — har nämligen inte
alltid själva fått någon teoretisk utbildning.
Följaktligen har de inte heller
möjlighet att ge ungdomen sådan utbildning.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag berörde inte i mitt
tidigare anförande det problem, som
herr Karlsson i Olofström nu tog upp,
med tanke på hur känsligt det kan vara.
Det bör inte råda någon motsättning
mellan dessa båda utbildningsformer.
Båda är värdefulla och skall utnyttjas.
Men eftersom herr Karlsson själv tog
upp frågan vill jag framhålla att den ut -

bildning, som ungdomen får i företagsskolor
eller hos hantverksmästare, i
många fall är mera eftertraktad både av
ungdomen och av de företag som skall
anställa den utbildade ungdomen. Jag
kan räkna upp många branscher där
man i första hand vänder sig till ungdomar
som fått utbildning inom företag
och i andra hand till ungdomar som
utbildats vid verkstadsskolor. Därmed
inget ont sagt om verkstadsskolorna, men
det är helt naturligt att den ungdom,
som i ett företag utbildats i nära kontakt
med arbetslivet, kommer i intimare beröring
med de praktiska arbetena än
den som fått motsvarande utbildning
på en verkstadsskola. Detta är ett av
yrkesskolornas stora problem. Vi hoppas
självfallet från näringslivets sida
att den nu sittande yrkesskoleberedningen
verkligen skall kunna lösa även det
problemet eventuellt genom någon form
av växelundervisning e. d.

Vad herr Karlsson sade om att det
finns mästare som inte fått någon teoretisk
utbildning är riktigt. Det är inte
deras fel. Men de ger heller inte sina
elever någon teoretisk utbildning utan
de låter dem, om de så vill, på betald
arbetstid få en kompletterande teoretisk
utbildning vid en motsvarande
skola. På det sättet får de detta kunskapsbehov
tillgodosett. Och härför utgår
som bekant de 1 200 kronorna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53:o) i utskottets utlåtande nr 93, röstar -

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 101 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 54—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 154, s. 322
och 323) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 3 024 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (1:493) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 604), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
medge att statsbidraget till lärlingsutbildning
hos hantverksmästare uppräknades
med 263 000 kr. utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit och därför till
Främjande av lärlingsutbildning hos

hantverksmästare m. m. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 287 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson m. fl. (1:498) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren in. fl. (11:602), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte anvisa ett förslagsanslag
av 3 387 000 kr. till Främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
in. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:493 och 11:604 samt 1:498 och
II: 602, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 3 024 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Kållqvist,
Widén, Per Petersson, Staxäng
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården, Svensson i
Ljungskile, Larsson i Hedenäset och
Gustafsson i Kårby, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 493 och II: 604
ävensom med bifall till motionerna
1:498 och 11:602, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 3 387 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! Under åberopande av
vad statsrådet Edenman sagt i direktiven
till yrkesskoleberedningen och vad
jag själv anfört under punkt 53 samt
med hänvisning till det diagram, som
visade hur mycket fördelaktigare ur

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

samhällsekonomisk synpunkt den yrkesutbildning
det här är fråga om är i förhållande
till utbildningen vid t. ex.
centrala yrkesskolor, ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 12 av fröken
Andersson m. fl.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Jag ber först att få
anknyta till vad herr Nordgren nyss
yttrade och till vad han tidigare anfört
under punkten 53 som för en stund sedan
behandlades i kammaren. De motioner,
som legat till grund för reserationsyrkandet
under den punkten berör
även vad utskottet behandlar under
punkten 57. Jag kan instämma i vad
herr Nordgren anfört men vill framföra
ytterligare några synpunkter.

Som kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
anför har den beräknat att
kostnaderna stigit med cirka 25 procent
sedan riksdagens beslut om stöd till företagsskolor
och inbyggda skolor år
1958 utformades. Kungl. Maj:ts förslag
beträffande driften vid lokala yrkesskolor
innebär en uppräkning av anslaget
som motsvarar de automatiska kostnadshöjningarna.

I fråga om statsbidrag för främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
har i motionerna nr 498 i
första kammaren och 602 i denna kammare
—- i det senare fallet är jag medmotionär
— föreslagits dels en uppräkning
av lärlingsbidragens storlek från
2 000 till 2 500 kronor i grundbidrag
och från 1 200 till 1 500 kronor i kurstillägg
för teoriundervisning, dels en
ökning av antalet bidragsrum med 200
stycken från 1 900 till 2 100. Denna ökning
skulle vid ett förhöjt grundbidrag
komma att kosta 130 000 kronor.

När det gäller den förra frågan om
höjning av bidragen måste det anses
vara rimligt att den kostnadsökning,
som inträffat sedan är 1958 då bidragen
utformades, skall få leda till att
dessa blir föremål för en uppräkning
som motsvarar kostnadsstegringen.

Den form av utbildning hos hantverksmästare
som det här är fråga om
är i och för sig mycket värdefull för
de branscher den betjänar, branscher
som kanske är numerärt små och därför
i många fall ej kan skapa underlag fölen
kommunal eller central verkstadsskola.
Den har sin givna uppgift som
ett sätt att bereda yrkesutbildning åt
den ungdom som söker sig dit.

Man kunde kanske också påpeka att
det här rör sig om en utbildning som
i jämförelse med annan yrkesutbildning
i skolor av skilda slag kostnadsmässigt
är fördelaktig för samhället.

I fråga om antalet bidragsrum kan
konstateras att det nuvarande antalet,
alltså 1 900, som också departementschefen
och utskottet stannat för, är för
litet med hänsyn till antalet föreliggande
ansökningar. I år har hittills beviljats
1 830 ansökningar om bidrag. Därutöver
finns hos KÖY inneliggande 1 200
obehandlade ansökningar. Detta gör
tillsammans ca 3 000, och även om alla
obehandlade ansökningar icke kommer
att beviljas, föreligger det ändå ett dokumenterat
behov som icke kan tillgodoses
inom ramen för tillgängliga bidragsrum.

Det kan också vara anledning att ytterligare
understryka vad här tidigare
sagts i kammaren om att byggnadsbranschen
alltmer begagnar sig av möjligheten
att erhålla lärlingsbidrag vid
sin utbildningsverksamhet, en verksamhet
som planlagts i samråd mellan arbetsgivar-
och arbetstagarsidan inom
branschen. Det föreligger på detta område
brist på arbetskraft, och det vore
därför värdefullt att varje byggnadsföretag
som vill utbilda arbetskraft kan
erhålla statligt lärlingsbidrag.

Ur de synpunkter, som jag sålunda
anfört, finner jag det synnerligen angeläget
med en ökning av det totala antalet
bidragsrum inom lärlingsutbildningen.

Inom hantverksyrkena utbildas för
närvarande 5 000—5 500 elever årligen

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25

Bidrag till kostnader för granskning av utförda gcsiillprov

med hjälp av statsbidrag. De centrala
verkstadskolorna har, såsom herr Nordgren
nyss påpekade, cirka 7 000 elever.
Därav framgår att lärlingsutbildningen
inom hantverksyrkena spelar en icke
oväsentlig roll när det gäller yrkesutbildningen
över huvud taget.

De yrkanden, som framförts i motionerna
nr 498 i första kammaren och nr
002 i andra kammaren, syftar just till
att ytterligare stimulera utbildning i
den form det här gäller.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 12 av fröken Andersson
m. fl.

I detta anförande instämde herr Wes<-berg (fp).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört under punkten 53 ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
57 :o) i utskottets utlåtande nr 93, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Karlsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 101
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 58

Bidrag till kostnader för granskning av
utförda gesällprov

Kungl. Maj:t hade (punkt 155, s. 323
och 324) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1964/65
anvisa ett anslag av 25 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Stefanson m. fl.

(1:161) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren m. fl.

(11:204), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att för bidrag till
kostnader för granskning av utförda

gesällprov för budgetåret 1964/65 an visa

ett anslag av 55 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:161 och 11:204, till Bidrag till kostnader
för granskning av utförda gesällprov
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
anslag av 25 000 kr.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 161 och II: 204, till Bidrag till kostnader
för granskning av utförda gesällprov
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
anslag av 55 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! Den sak det här gäller
är ingen stor fråga för riksdagen eller
staten, men för berörda parter, Sveriges
hantverks- och industriorganisation,
vissa länsförbund och fackförbund
samt även en del enskilda personer har
den självfallet större ekonomisk betydelse.

Jag skall inte uppta tiden med att
återge bakgrunden till de föreliggande
motionerna. Jag vågar hoppas att såväl
herr talmannen som de ärade kammarledamöterna
tror mig, då jag säger att,
om man noga studerar handlingarna i
ärendet, visar det sig att staten faktiskt
är skyldig ifrågavarande organisationer
respektive enskilda personer 25 000 å
30 000 kronor.

Herr talman! Detta är alltså ett engångsbelopp,
och det måste väl anses
vara en rimlig begäran att staten betalar
en skuld som till sin största del —
18 700 kronor — uppkom år 1962 då
kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
på Sveriges hantverks- och industriorganisation
avlastade besväret med
och ansvaret för utbetalningen av bidrag
till gesällprovsgranskning.

Till slut vill jag erinra om att vi
inom berörda organisationer var av
den uppfattningen att statsrådet Edenman
var villig att reglera detta vårt
mellanhavande samt att de föreliggande
motionerna är undertecknade av representanter
för samtliga fyra demokratiska
partier. Samtliga dessa anser det
vara ett rättvisekrav att staten reglerar
det mellanhavande det här gäller.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation av

fröken Andersson m. fl. vilken har lyckotalet
13.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det är inte första gången
herr Nordgren och jag diskuterar
denna fråga. Jag vill bara upprepa vad
både jag och flera andra talare har påpekat
tidigare, nämligen att staten aldrig
har åtagit sig att betala ersättningen
för granskning av utförda gesällprov.
Vad staten hitintills gjort och vad det
även i år är fråga om är i stället att ge
ett bidrag till dessa kostnader.

Eftersom herr Nordgren — om han
talade för reservanterna vet jag inte —
fattade sig synnerligen kort kan jag
också göra det genom att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag vill bara upplysa
kammaren om att det här inte, som herr
Karlsson i Olofström gör gällande, är
fråga om att betala ersättningen utan
om att betala den del av densamma som
kommer på statens räkning. Det är åtskilligt
utöver detta som organisationer
och enskilda personer betalar själva.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
13) av fröken Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 59

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60

Bidrag till driften av folkhögskolor

Kungl. Maj:t hade (punkt 157, s. 325
—329) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 27 574 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Arne Geijer m. fl. (I: 208) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile in. fl. (11:339),
i vilka hemställts att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 1, åttonde huvudtiteln, måtte i enlighet
med vad i motionerna anförts
besluta 1. en höjning av driftbidraget
för folkhögskolor till 305 kr. per vecka,
varunder undervisning påginge vid skolan,
samt 18: 90 kr. per elev och vecka,
varunder eleven deltoge i undervisningen,
till ett beräknat sammanlagt belopp
av 3 577 000 kr., 2. en höjning från
90 till 100 procent av avlöningsbidraget,
till ett beräknat belopp av 2 333 000
kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Olsson och herr Axel Kristiansson
(1:497) och den andra inom andra
kammaren av herrar Skoglösa och
Mattsson (11:607), i vilka hemställts
att riksdagen måtte vid sin behandling
av Bidrag till driften av folkhögskolor
under åttonde huvudtiteln a) besluta
att bidrag till lärarlönerna vid folkhögskolor
finge utgå med 100 procent
av kostnaden samt det allmänna driftbidraget
finge utgå med 365 kr. per
vecka, varunder undervisning påginge
vid skolan, samt med 18 kr. 90 öre per
elev och vecka, varunder eleven deltoge
i undervisningen, b) till Bidrag till
driften av folkhögskolor för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
32 683 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Alemyr väckt motion (II: 125).

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 125 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:268 och 11:339 samt 1:497
och II: 607, till Bidrag till driften av
folkhögskolor för budgetåret 1964/65

Bidrag till driften av folkhögskolor

anvisa ett förslagsanslag av 28 274 000
kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Källqvist,
Per Petersson, Staxting och Ståhl,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile, Larsson i Hedenäset och
Gustafsson i Kårby, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:268 och 11:339 samt 1:497 och
11:607, till Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 30 574 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Vid denna punkt, som
rör anslag till driften av folkhögskolor,
föreligger en del motioner. Det är dels
en motion med undertecknare från fyra
olika partier, väckt av herr Arne Geijer
i första kammaren och av undertecknad
i denna kammare, dels en motion av
herrar Skoglösa och Mattsson i denna
kammare med precis samma yrkande
som den motion jag först nämnde. Med
anledning av dessa motioner föreligger
en reservation, nr 14, till utskottsutlåtandet.

Jag skulle gärna, herr talman, vilja
med ett par ord konstatera att folkhögskolan
på ett alldeles särskilt sätt har
varit förbunden med det demokratiska
statsskickets genombrott och inte minst
med denna kammare. Vi fick för ungefär
100 år sedan våra nya kommunallagar
och vår representationsreform
med tvåkammarsystemet. Framstegsvänliga
människor menade, att detta nya
statsskick krävde att man åt en hel del
människor ute i bygderna skulle ge bättre
samhällsorientering, bättre utbildning,
än vad den dåtida folkskolan kunde
ge, och så tillkom 1868 de tre första
folkhögskolorna här i landet — önnestad,
Hvilan och Lunnevad. Denna

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

skolform var förankrad i landsbygden
och anknöt i hög grad till bondeklassen.
1864/65 års representationsreform
innebar ju också bondeklassens politiska
genombrott här i landet. Det är
många kommunalpolitiker och riksdagsmän
som har fått sin samhällsorientering
och sin utbildning i folkhögskolan
alltsedan den tiden.

Ditet senare tillkom lantmannaskolorna
och lyfte av från folkhögskolan de
tyngre uppgifterna i yrkesutbildningen,
vilka i viss mån fanns med redan från
början. Folkhögskolan fick alltså i huvudsak
ägna sig åt samhällsorientering,
medborgarskunskap och personlighetsutveckling.
Sådan var utvecklingen de
första 50 åren, och när man firade 50-årsjubileum 1918 hade linjen varit någorlunda
obruten under ett halvsekel.

Men sedan kom andra tider. 1920-talet
var för folkhögskolorna liksom för
många andra kämpande organisationer
en svår tid. När jag kom med som folkhögskollärare
på 1920-talet vid en då
nystartad folkhögskola, hade statsutskottet
satt spärr för anslag till nya
folkhögskolor -— man ansåg att det inte
gärna skulle kunna bli fler än man då
hade. Den ståndpunkten vidhöll man i
cirka tio år.

När vi nu ser tillbaka på de senaste
50 årens utveckling, finner vi att det
ändå hänt ofantligt mycket på folkhögskoleområdet.
Redan före 1920-talet
hade de tre första rörelseskolorna startat.
Det var Nationaltemplarordens
Wendelsberg, arbetarrörelsens Brunnsvik
och den kyrkliga rörelsens Sigtuna.
Under detta senaste, snart gångna halvsekel
har en stor mängd rörelseskolor
tillkommit vid sidan av en del landstingsägda
skolor.

Det föreföll ett tag som om det skulle
uppstå något slags ideologisk motsättning
mellan dessa två linjer i folkhögskolans
utveckling. Man kan säga att
den motsättningen är helt och hållet
övervunnen, och man kan även säga att
den från första början var onödig. Ock -

så den gamla folkhögskolan var nämligen
framsprungen ur en nationell, religiös,
demokratisk folkrörelse. Det var
ju så den framträdde i Danmark, och
den flyttades sedan över i tillämpliga
delar till Sverige. Till sitt ursprung är
alltså folkhögskolorna över huvud taget
rörelseskolor. Nu är det såvitt jag förstår
inte fråga om några ideologiska
motsättningar utan om samordningsproblem
och naturligtvis i hög grad
praktiska anpassningsproblem.

Det har många gånger diskuterats i
hur hög grad folkhögskolan skall anknyta
till yrkeslivet och hur renodlat
personlighetsdanande och allmänt och
samhälleligt orienterande den skall
vara. Jag tycker dock det är fel att
uppställa ett sådant antingen/eller. Visserligen
har folkhögskolan under de
gångna 100 åren varit befriad från tyngre
yrkesutbildningsuppgifter, men å
andra sidan har den aldrig varit frikopplad
från samhörigheten med yrkesutbildningen.
Det ligger väl också i sakens
natur att folkhögskolan måste ha
anknytning åt båda hållen, ty ingen ung
människa lämnar ju sina personliga målsättningar
och intressen för att så att
säga sätta sig vid sidan av och bara personlighetsbilda
sig. Så kan man inte
göra. En ung människa måste i stället
sätta in sina resurser i linje med hans
eller hennes livsuppgifter och personliga
målsättningar.

Detta är självklart, och det har också
folkhögskolan själv visat under den
tid den funnits till. Och det visar väl
också de framåtpekande perspektiven i
skolöverstyrelsens utförliga behandling
av folkshögskolans framtida problem i
utlåtandet över fackskoleutredningens
betänkande.

Jag har velat göra dessa små antydningar
om den historiska bakgrunden
samt folkhögskolans samband med det
demokratiska statsskicket och samhällsutvecklingen
över huvud taget. Men jag
är också medveten om att den omständigheten
att folkhögskolan snart fyller

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

100 år inte säger något bestämt om hur
det skall bli i fortsättningen. Riksdagen
är ju inte någon museiförvaltare utan
en församling som sysslar med frågor
som rör Sveriges framtid, och riksdagen
har att syssla med folkhögskolan endast
i den mån som skolan har en uppgift
att fylla även i framtiden.

Med hänsyn till de senaste årens utveckling
och vad som nu sker tror jag
att en viss »familjeplanering» i folkhögskolefamiljen
blir nödvändig i fortsättningen.
Det är realistiskt att konstatera
det. Men å andra sidan är såväl skolöverstyrelsen
som riksdagen och Kungl.
Maj :t på det klara med att folkhögskolan
även i fortsättningen bör inpassas
i vårt skolsystem och att den där har en
uppgift att fylla. Under många år har
man haft en stark elevtillströmning till
folkhögskolorna, och det har man alltjämt.

Den ekonomiska utvecklingen under
senare år har emellertid inneburit en
stark påfrestning för folkhögskolorna,
och hårdast har de skolor drabbats som
har olika folkrörelser som huvudmän.
Skolor med landsting som huvudmän
har haft lättare att få sina behov tillgodosedda.
Skolöverstyrelsen räknar
med att en medelstor folkhögskola sedan
1958 har fått vidkännas en kostnadsökning
på ungefär 90 000 kronor. Folkhögskolornas
driftbidrag var 1958 detsamma
som tidigare utgått till lantmannaskolorna,
och om jag minns rätt var
det bidraget baserat på beräkningar
från 1953.

I nuvarande svåra ekonomiska situation
har skolöverstyrelsen för sin del
ansett att driftbidraget borde höjas väsentligt
samt att bidraget till lärarlöner
även borde höjas från 90 till 100 procent.
Detta skulle innebära en anslagshöjning
på 5,9 miljoner kronor. I den
situationen har vi motionärer hemställt
om en förstärkning av anslaget. Vi har
gjort det också mot bakgrunden av riksdagens
tidigare uttalanden att något borde
göras.

Bidrag till driften av folkhögskolor

Med anledning av de väckta motionerna
har utskottsmajoriteten nu föreslagit
en höjning av bidragen med 700 000
kronor. Utskottet har då anknutit till de
underskott som en del rörelseskolar noterat
och den upplåning de nödgats göra
för driften. Utskottet grundar därvid
sin ståndpunkt på en undersökning som
rörelseskolorna själva har utfört och
som resulterat i ungefär den summan.
Detta var underskottet 1902/63. Sedan
har vi 1963/64 då svårigheterna inte
lär vara mindre, och vidare 1964/65 för
vilket år man nu begär en anslagsförstärkning.
Dessa bokslut har ju heller
aldrig varit gjorda efter några enhetliga
grunder. Alla vet ju att bokslut kan
representera verkligheten litet olika.

Dessutom är det ju inte bara frågan
om de formella boksluten, utan om hur
skolornas ekonomi i övrigt utvecklas —
hur man har handskats med reparationer,
med materialanskaffning, avskrivningar
och vilka avgifter man tvingats
att ta ut av eleverna. På samtliga dessa
punkter har det under senare år varit
kritiskt, och det betyder ju att skolorna
blir utsatta för en ekonomisk urholkning.

Reservanterna har därför inte ansett,
att man borde nöja sig med dessa
700 000 kronor. Å andra sidan har vi
inte gått på motionernas yrkande på 5,9
miljoner kronor utan föreslagit en anslagsförstärkning
med 3 miljoner kronor
— alltså 2,3 miljoner mer än vad
utskottsmajoriteten föreslagit. Vi har i
reservationen helt och hållet accepterat
samma principiella hållning som den
utskottsmajoriteten har. Det är ju att
vänta en proposition om folkhögskolan,
och då är det rimligt — vi erkänner det
gärna — att man inte på nuvarande stadium
binder Kungl. Maj :t med beslut avprincipiell
innebörd. Kungl. Maj :t kan
ju vilja pröva olika konstruktioner då
det gäller det framtida driftbidraget,
och frågan om hur långt man skall gå
i fråga om anslag till lärarlönerna har
ju också en principiell innebörd, som

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

Kungl. Maj:t kanske vill ha fria händer
att pröva.

Vi har alltså inte tagit någon annan
ståndpunkt i detta fall än utskottsmajoriteten
gjort. Det är alltså inte fråga om
några principiella skiljaktigheter, utan
det gäller storleken av en provisorisk
anslagsförstärkning. Vi har menat att
den borde göras så pass stor, att man
någorlunda hejdar den ekonomiska urholkningen
av skolorna. Skall man nu
pröva dessa skolors framtid är det väl
rimligt, att de under tiden får någorlunda
goda förutsättningar att behålla
sina arbetsmöjligheter.

Herr talman! Jag förstår att kammaren
är mest tacksam för det jag inte
säger. Tiden är ju kort, och jag skall
därför nöja mig med dessa antydningar.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 14.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Berglund,
Hyltander, Westberg, Johansson
i öckerö, Rimås, Keijer, Hamrin i Jönköping,
Carlsson i Huskvarna, Nelander
och Nilsson i Lönsboda (samtliga fp)
samt herrar Hseggblom (h) och Antonsson
(ep).

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Denna punkt i budgetbehandlingen
brukar alltid tilldra sig
ett ganska stort intresse, och det är ju
naturligt eftersom folkhögskolan har en
väsentlig uppgift i vår ungdoms- och
folkfostran. Å andra sidan kan givetvis
denna skolform bli förhållandevis kostsam
beroende på den långt drivna differentieringen
och internatkaraktären,
och därför blir det väl säkert i framtiden
nödvändigt att genomföra vissa rationaliseringar.
Nu gäller det emellertid
den aktuella situationen och behoven
för dagen.

Herr Svensson i Ljungskile har lämnat
en historik över de hundra åren och
motiverat ekonomiskt stöd åt folkhögskolorna.
Jag kunde därför inskränka

mig till att instämma med honom. Emellertid
vill jag med ett par ord ansluta
mig till reservationen.

Jag tänker liksom herr Svensson särskilt
på rörelseskolorna. Dessa har tillkommit
under stora ekonomiska uppoffringar,
och deras ekonomi har, som
vi hörde, blivit alltmer pressad. Därför
får de försöka skaffa sig pengar på olika
sätt vid sidan av anslag som de kan
få. Man får höja elevavgifter, ta emot
konferenser och anordna pensionatsrörelse
under vissa tider o. s. v. Allt detta
måste givetvis verka hämmande på verksamheten.

Nu har utskottet skrivit välvilligt och
bjudit 700 000 kronor utöver propositionen,
och förhoppningen om bättre villkor
i samband med fackskoleutredningen
vill man också gärna ta fasta på. Som
reservanterna menar är det emellertid
för dagen som ett handtag behövs. Jag
kan inte betrakta detta som en politisk
fråga. I grunden är väl alla överens om
att vi här har att göra med en viktig
del av vår kulturbudget.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 14.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! I samband med grundskolereformen
framhöll både Kungl.
Maj :t och riksdagen, att folkhögskolan
också i framtiden har en väsentlig uppgift
att fylla, alldeles särskilt när det
gäller den medborgerliga och den personliga
fostran. Det har vidare anförts
att anpassningen till förändrade förhållanden
förväntas ske genom initiativ
från folkhögskolan själv. En sådan anpassning
och en sådan insats kan såvitt
jag begriper inte komma till stånd utan
att folkhögskolan får tillfredsställande
ekonomiska resurser för sin verksamhet.
Redan i petita för arbetsåret 1963—
64 har skolöverstyrelsen med stöd av
en utförlig utredning rörande driftkostnadernas
stegring anhållit om en höjning
av anslaget till driften till folkhög -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

skolorna motsvarande kostnadsstegringen
från och med arbetsåret 1958—59,
då driftbidraget infördes.

Skolöverstyrelsen framhöll i sina petita
bl. a. att både den omfattande kostnadsökningen
och önskemålet om någorlunda
lika ekonomiska villkor för
olika typer av folkhögskolor — man
tänkte alltså på landstingsägda och folkrörelseägda
skolor — motiverar en betydande
ökning av nu utgående statsbidrag
till folkhögskolorna.

Skolöverstyrelsen framhöll att den
ekonomiska situationen nu i varje fall
för rörelseskolornas del är allvarligare
än då driftbidragen infördes. Ett ökat
stöd av den storlek som överstyrelsen
föreslagit ansågs vara en förutsättning
för att rörelseskolorna över huvud taget
skulle kunna göra en insats i framtiden.

I sina petita för arbetsåret 1964—65
har skolöverstyrelsen såsom förra året
föreslagit en höjning av driftbidraget
till 365 kronor per vecka, under vilken
undervisning pågår vid skolan, och till
kronor 18:90 per elev och vecka, under
vilken eleven deltar i undervisningen.
Departementschefen avslår denna
begäran och skriver helt lakoniskt:
»De av skolöverstyrelsen förordade ändrade
grunderna för bidragsgivningen
till folkhögskolorna kan jag inte biträda.
»

Herr talman! Om folkhögskolorna skall
kunna omorientera sig i det växande
utbildningssamhället, anser vi reservanter
det vara synnerligen angeläget att
deras ekonomiska resurser förstärkes
inte bara med de 700 000 kronor, som
utskottsmajoriteten föreslår, utan med
den av reservanterna föreslagna summan
3 miljoner kronor. Det kan inte
anses rimligt att t. ex. en rektor vid en
rörelseskola utöver frågan om skolans
omorientering och administrativa uppgifter
dessutom skall behöva ha bekymmer
för lotterier och andra insamlingsvägar
för att erhålla ekonomiska medel
att täcka det underskott som skolan har.

I skolöverstyrelsens petita för arbets -

Ilidrag till driften av folkhögskolor

året 1964—65 hävdas på nytt, att de
enligt nu gällande bidragsbestämmelser
utgående driftbidragen är helt otillräckliga.
Driftbidragen, som infördes
1958, reglerades enligt de för lantbrukets
yrkesskolor sedan 1953 gällande
bestämmelserna. Sedan dess har bl. a.
genom ökade lönekostnader för ekonomisk
personal skolornas ekonomiska
situation blivit en helt annan. Kostnadsökningen
härför har under tidsperioden
1958—62 enligt uppgift stigit med 43—
44 procent. Härtill kommer omsättningsskatten
och prisutvecklingen i övrigt,
som föranlett en betydande ökning av
varukostnaderna, för vilken skolorna
inte kunnat ta ut full ersättning i form
av ökade inackorderingspriser.

Enligt skolöverstyrelsens beräkningar
måste de belopp som ursprungligen föreslagits
av lantbrukskommittén — de
grundar sig på 1957—58 års driftkostnader
vid lantbrukets yrkesskolor —
höjas med 35 procent för att belastningen
på huvudmännen skall bli ungefär
densamma som ansågs rimlig vid
driftbidragens införande. Grundbidraget
skulle då utgå med den siffra jag
nyss nämnde, alltså 365 kronor per
vecka, och tilläggsbidraget med kronor
18: 90 per elev och vecka.

Trots att löne- och prisutvecklingen
sedan föregående år kunde motivera
vtterligare höjda bidrag, har skolöverstyrelsen
vidhållit sina förslag som lades
fram föregående år. Vi som ansluter
oss till reservationen delar givetvis den
uppskattning av folkhögskolans insats,
som både riksdagen och Kungl. Maj:t
givit uttryck åt, liksom deras bedömning
av denna skolforms uppgifter i
framtidens utbildningssamhälle. Men
det är såvitt jag förstår inte möjligt för
folkhögskolan att fullgöra sina uppgifter
utan tillfredsställande materiella resurser.

Utvecklingen har inneburit en övervältring
av kostnaderna från staten på
skolornas huvudmän, alltså på landsting
och folkrörelser, vilket särskilt för

4—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

folkrörelsernas skolor i många fall inneburit
en standardsänkning. Därför anser
vi att en sådan utveckling är bekymmersam
och mycket allvarlig både
för skolornas och för folkrörelsernas
del.

I den fyrpartimotion som har Arne
Geijers namn först begärs en höjning
med 5,8 miljoner kronor. Reservanterna
föreslår 3 miljoner kronors höjning.
De som har undertecknat fyrpartimotionen
bör därför kunna ansluta sig till
reservationen. Jag vill därför, herr talman,
yrka bifall till reservation nr 14
vid punkten 60.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vi har fått lyssna till
hur personer som väl känner förhållandena
betraktar folkhögskolornas situation
i dag och då framför allt de rörelseägda
skolornas situation. Att berika debatten
med ytterligare siffror är kanhända
inte möjligt.

Det står klart att läget måste vara
synnerligen besvärligt för dessa skolor.
De har måst låna pengar t. o. m. för att
klara driftutgifterna, och detta svaga
ekonomiska läge måste starkt begränsa
skolornas möjligheter att ge den undervisning
som annars vore möjlig. När 20
skolor redovisar driftunderskott kan
man vara övertygad om att standarden
i många för att inte säga samtliga skolor
måste hållas nere. Detta är anledning
nog att beklaga situationen, eftersom det
allmänt erkänns att folkhögskolorna är
en tillgång för samhället. Däremot synes
det vara oklart vilka behov folkhögskolorna
har av ekonomiskt stöd.

I en sådan situation som den nuvarande
måste naturligtvis också reparationer
och underhåll på byggnaderna
stå tillbaka, och i och med att underhållet
eftersättes blir det dyrare i längden,
eftersom behoven av underhåll inte
försvinner. Det är inte ekonomiskt försvarbart
att uppskjuta sådana arbeten.

Om skolorna har svårigheter att klara
underhållsarbetena och driften med de

medel som står till förfogande är naturligtvis
deras möjligheter små att anskaffa
pedagogiskt material och det
måste vara olyckligt för undervisningen.

Man kan fortsätta med att nämna hurusom
kostnaderna har stigit för ekonomi-,
expeditions- och vaktmästarpersonal
och likaså kostnader för mat och
logi. De rörelseägda skolorna håller
högre avgifter för inackordering än vad
de landstingsägda skolorna gör, så man
kan inte säga att deras huvudmän inte
har försökt att klara ekonomien. Detta
läge är allvarligt därför att de landstingsägda
skolorna inte har resurser att
ta emot all den ungdom som söker sig
till folkhögskolor.

Om vi ser på folkhögskolans roll i
framtiden är det min bestämda övertygelse
att detta är en form av skolundervisning
som vi kommer att behöva
och att just folkhögskolorna framdeles
kommer att ge svensk ungdom och
andra svenska medborgare en stor del
av den undervisning som man gör anspråk
på. Folkhögskolan är medveten
om detta. Det kommer att anmäla sig
nya och viktiga behov både för samhället
och för den enskilda människan.
Ett växande antal människor kommer
obestridligen att behöva inhämta nytt
kunskapsstoff för att fullgöra sina uppgifter
i samhället. Olika problem behöver
belysas i debatt i en krets av
människor för vilka samhällsproblemen
är aktuella. Man behöver bara nämna
samhällsplanerare, socialarbetare, ungdomsledare,
kommunala förtroendemän
för att förstå vad jag menar, och jag
tror att detta blir områden där folkhögskolan
får tillfälle att verka och
kunna ge goda resultat. Folkhögskolorna
har goda pedagoger och många av
dem har också bra bibliotek, och de har
också visat ambitioner att upprusta
dessa så långt ekonomien har tillåtit,
och om ekonomien blir förbättrad kommer
skolorna också att anskaffa olika
slag av tekniska hjälpmedel som underlättar
undervisningen.

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Jag tror också att det är lämpligt att
söka finna former för verksamheten
som medger att våra förtroendemän ute
i kommunerna får tillfälle att bättre
lära sig bedöma följderna av olika experters
förslag. Det är viktigt att kommunerna
har folk som så sakkunnigt
som möjligt kan bedöma experternas
arbete. Det är väl inte heller otänkbart
att folkhögskolan kan bli något av en
serviceinstitution för viss typ av information
i kommunala frågor och inte
bara ett debattforum.

Man kan fortsätta och räkna upp olika
uppgifter som med all säkerhet folkhögskolan
kommer att få. Den kommer säkert
att anpassa sig till förändringarna
i samhället liksom den hittills har gjort.

Om man träffar en grupp folkhögskoleungdomar
finner man att folkhögskolan
verkligen har förmåga att engagera
eleverna och få till stånd aktuella
och levande debatter. Det är ingen tillfällighet
att man bland kommunala förtroendemän,
socialarbetare, ungdomsledare
o. s. v. finner så många f. d. folkhögskoleelever.

Det är allt detta som gör att man så
gärna vill medverka till att ge folkhögskolorna
resurser att fullgöra sina uppgifter.
Man skulle kunna peka på andra
områden där skolorna kunde vara verksamma.
Man kan nämna bland annat behovet
av kontakter inom industri och
handel för att få fram arbetsledare som
har större människokunskap. Med alla
de tillfällen som det i dag finns i arbetslivet
med dess höga arbetstakt att bli
irriterad tror jag att det är ett stort
värde för arbetarna att deras närmaste
förmän är väl skickade för sina uppgifter
som arbetsledare. Här tror jag att
man kan åstadkomma goda resultat i
samarbete med folkhögskolorna.

Om vi nu bifaller reservationen kan
vi lätta på bekymren för flertalet skolor
under den närmaste tiden. Jag ber att få
yrka bifall till reservation 14 i statsutskottets
utlåtande nr 93.

I detta anförande instämde herrar

bidrag till driften av folkhögskolor

Skoglösa (ep) och Johansson i Doekered
(ep).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! När det gäller frågan
om våra folkhögskolors betydelse både
i nuet, under tider som varit och även
i framtiden har jag inte något som
helst behov av att polemisera mot de
tidigare ärade talarna. Vi är överens
om att folkhögskolan har haft och har
betydelse för våra ungdomar. Om det
behöver vi ingalunda tvista.

Jag vill erinra om att statsutskottet
under en följd av år i sitt utlåtande angående
bidragen till folkhögskolorna
sagt att man borde iaktta en viss försiktighet
när det gäller att starta nya
skolor. Anledningen härtill var att man
på grund av utvecklingen av andra
skolformer, t. ex. fackskolorna, inte
hade någon klar bild av folkhögskolans
framtida ställning. Dessa skrivningar
har riksdagen antagit.

När det gäller frågan om rörelseskolornas
ekonomiska bekymmer vågar jag
påstå att många rörelseskolor startat
med mycket dåliga ekonomiska kalkyler;
man har icke gjort några beräkningar
av hur man skulle klara ekonomien
utan har startat på synnerligen
lösa boliner. Det kan inte vara rimligt
att man begär att stat, landsting och
kommuner omedelbart skall betala
driftkostnaderna, ty då mister ju skolan
sin karaktär av rörelseskola.

När vi behandlade de motioner som
väckts i anslutning till förslaget om bidrag
till folkhögskolorna, var vi inom
statsutskottets andra avdelning synnerligen
överens om att någonting borde
göras för att lätta de omedelbara ekonomiska
bekymmer som rörelseskolorna
har att brottas med.

Jag vågar påstå att vi oavsett politisk
uppfattning var överens om en
skrivning, som innebar en uppräkning
av driftbidraget till folkhögskolorna
med 700 000 kronor. Detta är inte nåogt
belopp som vi själva sökt komma

100 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

fram till, utan det baserar sig på en uträkning
som gjorts inom skolöverstyrelsen.
Eftersom vi också var överens om
att frågan om folkhögskolans framtida
ställning skulle prövas i samband med
en proposition rörande fackskoleorganisationen,
vilken sannolikt kommer att
framläggas till hösten eller till nästa
år, ansåg vi de största bekymren vara
undanröjda.

När ärendet sedan skulle behandlas
i statsutskottets plenum, hoppade samtliga
borgerliga ledamöter av så när som
på en — heder åt denne! —■ och anslöt
sig till en reservation, som nu
finns med i trycket. Oavsett vilken uppfattning
man än har om detta bidrags
storlek vill jag dock säga, att ett dylikt
handlingssätt från avdelningens ledamöter
inte kommer att bidraga till att
det i fortsättningen blir lättare när det
gäller att kompromissa. Så handlar man
inte, det vill jag direkt säga ifrån!

Riksdagen kommer under denna eller
nästa vecka att få ta ställning till
propositionen om de nya studiebidragen.
Om riksdagen kommer att anta
förslagen i denna proposition, är jag
övertygad om att även detta kommer
att bidraga till att folkhögskolorna
kommer att få en bättre ekonomisk
ryggrad. Jag skulle tro att detta i praktiken
kommer att leda till att terminsavgifterna
måste höjas — naturligtvis
under förutsättning av att riksdagen
bifaller det förslag som särskilda utskottet
nu slutbehandlat eller alltjämt
håller på att behandla.

I likhet med vad herr Svensson i
Ljungskile sade då han slutade sitt anförande
kanske även jag skulle kunna
uttrycka en förmodan att kammaren
bäst tycker om vad jag inte kommer
att säga här, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill gärna tacka
herr Karlsson i Olofström för hans

deklaration att vi i princip är överens
om folkhögskolans betydelse och att vi
därför bör slå vakt om den. Jag vill
också instämma med herr Karlsson när
lian säger, att man bör vara försiktig
när det gäller att starta nya skolor. Jag
framhöll i mitt anförande att man nog
får acceptera en viss planering i det
fallet. Jag har nog fattat det nuvarande
läget så att det i fråga om skolornas antal
närmast är fråga om någon avrundning
med hänsyn till olika folkrörelsers
behov och inbördes ställning.

När det gäller påståendet att det inte
är rimligt att det allmänna skall betala
driftkostnaderna vill jag säga att vi i
vår reservation starkare än utskottet
bär strukit under att de olika skolorna
i princip och på lång sikt bör behandlas
lika, oavsett vem som är huvudman.

Vad som förekommit inom andra avdelningen
kan jag inte uttala mig om,
men jag är övertygad om att det behövs
en större förstärkning av bidraget
än majoriteten föreslår för att reda upp
den nuvarande situationen. Eftersom
jag tror att kammarens ledamöter redan
har sin ståndpunkt klar, skall jag
inte förlänga debatten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 14);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
60:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 93, röstar

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25 101

Bidrag (ill byggnad
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 86 ja och
128 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
14) av fröken Andersson m. fl.

Punkten 61

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 62

Bidrag till byggnadsarbeten inom det
allmänna skolväsendet

Sedan punkten föredragits anförde

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i anslutning till punkten 62 som
gäller bidrag till byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet. Statsutskottet
har i det sammanhanget också
behandlat en fyrpartimotion angående
statsbidrag till byggnadsarbeten för specialskolor
för undervisning av handikappade
barn.

Bakgrunden till denna motion är att
landstinget i Östergötland tillsammans
med Norrköpings stad och de båda
Kalmarlandstingen beslutat inrätta en
specialskola i Östergötland för barn
med cerebral pares och andra invalidiserande
sjukdomar. Det gäller dock
inte här en fråga med någon speciell

sarbeten inom det allmänna skolväsendet

lokal anknytning. Inrättandet av särskilda
skolor för de svårt handikappade
barnen pågår litet varstans i landet.

Dessa specialskolor avser att möjliggöra
en i huvudsak normal skolgång.
Skolundervisningen för handikappade
barn får sägas utgöra en del av det allmänna
undervisningsväsendet. Det rör
sig också om en skolgång som alla barn
skall ha rätt till. Därmed borde det också
vara självklart att staten genom byggnadsbidrag
skulle lämna sitt stöd till
inrättandet av sådana skolor. Dylika
bidrag utgår ju till det allmänna skolväsendet
i övrigt. Ja, man kan väl rent
av säga att statens förpliktelser borde
vara ännu mera självklara i fråga om
de handikappade barnen.

I motionerna har vi framhållit att
tillvägagångssättet att göra varje framställning
om byggnadsbidrag till föremål
för riksdagsbehandling är en onödig
omgång. Så har dock hittills skett
och det är en ordning som inte tillämpas
i fråga om de obligatoriska skolorna
inom det allmänna skolväsendet.

Statsutskottet har i sitt utlåtande hänvisat
till ett departementschefsuttalande
i proposition nr 170/1961. Enligt detta
uttalande skulle det ankomma på Kungl.
Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande regler om statsbidrag
på skolväsendets område utfärda
bestämmelser om bidrag till kostnaderna
för undervisning av barn med cerebral
pares in. in. Utskottet har tolkat
detta uttalande på ett sådant sätt att
motionens yrkande kan anses tillgodosett.
Denna speciella tolkning har man
absolut inte kunnat fatta på länsplanet.
Men vi har naturligtvis ingenting att
erinra mot en sådan tolkning utan vill
tvärtom livligt tillstyrka densamma.
Utskottets yrkande utmynnar i att motionen
inte skall bifallas av riksdagen.
Det är en andrahandsfråga och något
som saknar betydelse, om klämmen i
utskottsutlåtandet har den eller den
utformningen, när det som här genom
utskottets tolkning har klarlagts att möj -

102 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

ligheter till statsbidrag avseende byggnadsarbeten
för specialskolor för handikappade
barn faktiskt finns.

Vad jag saknar i detta sammanhang
och vad jag vill framföra är en försynt
vädjan till Kungl. Maj:t om att de bestämmelser
om statsbidrag som utskottet
berört verkligen kommer till stånd,
så att huvudmännen kan få reda på när
dessa saker skall behandlas. Visserligen
kan det dessutom krävas vissa möjligheter
till anpassning i det enskilda fallet,
men en viss vägledning är väl det
minsta man kan säga att de som skall
sköta om denna sak behöver få.

Herr talman! Jag har inte något yrkande;
jag hara hoppas att genom denna
motion och genom vad jag nu har
anfört frågan kommer att bli klarlagd,
så att statsbidrag i framtiden kan er -

hållas av de myndigheter som handhar
sådana utan att riksdagsbehandling
skall behöva föregå detta varje gång.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående punkter i förevarande utlåtande
samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.47.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 20 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Anslag till skolväsendet (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 93, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1964/65 till skolväsendet
jämte i ämnet väckta motioner, nu komme
att fortsättas.

Punkterna 63—66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Bidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolor Kungl.

Maj:t hade (punkt 164, s. 340
och 341) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft en inom andra
kammaren av herr Andersson i Storfors
in. fl. väckt motion (II: 565), vari hemställts
att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 besluta att anslaget Bidrag
till byggnadsarbeten vid folkhögskolor
höjdes till 6 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för -

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

103

Bidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolor

slag samt med avslag å motionen II: 565,
till Bidrag till byggnadsarbeten vid
folkhögskolor för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av 2 500 000
kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Larsson i Hedenäset och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionen II: 565, till Bidrag till byggnadsarbeten
vid folkhögskolor för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.;

b) av herr Svensson i Ljungskile, utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Vid punkten 67 angående
bidrag till byggnadsarbeten vid
folkhögskolor finns en reservation med
förslag om anslag med 5 miljoner kronor.
Bakgrunden till reservationen är
givetvis det byggnadsbehov som föreligger
i fråga om folkhögskolorna. Redan
i fjol somras hade skolöverstyrelsen
prövat och fastställt ett byggnadsbehov
som motsvarar cirka 30 miljoner
kronor. Enligt gällande grunder skulle
ett statsbidrag på 22,5 miljoner kronor
fordras för att täcka statens andel av
kostnaderna för detta byggande; detta
gällde alltså det byggnadsbehov som redan
är fastställt. Men därutöver finns
enligt skolöverstyrelsens beräkning ett
byggnadsbehov som motsvarar cirka 24
miljoner kronor. Detta behov är ännu
inte prövat och fastställt — men kommer
väl att bli det i sinom tid.

Skolöverstyrelsen har för sin del förordat
att det nu prövade och fastställda
byggnadsbehovet skall täckas med
statsbidrag inom en treårsperiod och
har därför äskat 7 miljoner kronor i
anslag. Departementschefen och utskottsmajoriteten
har trots detta stan -

nat vid 2,5 miljoner kronor, vilket innebär
oförändrat anslag. Jag vill erinra
om att anslaget legat oförändrat på denna
nivå sedan 1958. Då byggnadskostnaderna
under samma tid stigit med åtminstone
20 procent har det reella värdet
av anslaget i praktiken sjunkit betydligt.
De båda senaste åren har dock i
sysselsättningsskapande syfte tillkommit
anslag på tilläggsstat, så att medelstillgången
varit i genomsnitt cirka 5
miljoner kronor per år. I nuvarande
konjunkturläge är det dock orealistiskt
att räkna med liknande tilläggsanslag.

Som jag ser saken innebär reservationen
ingenting annat än att man vill säkerställa
oförändrad medelstillgång för
byggnadsarbetena vid folkhögskolorna.
Man yrkar ju på 5 miljoner kronor. Jag
tycker detta är en rimlig begäran. Det
finns skäl som talar för en återhållsamhet
i anslagsgivningen i nuvarande läge,
men att man vill ge oförändrat anslag
strider inte mot en sådan princip.

Skall folkhögskolorna, som ju numera
börjar bli till åren komna på sina håll,
kunna hävda sig och utvecklas på önskvärt
sätt, fordras det också att deras behov
av lämpliga och tidsenliga lokaler
tillgodoses. Jag skulle som motivering
kunna hänvisa till den tidigare debatten
här i kammaren om punkten 60. I
reservationen vid denna punkt motiverades
tydligt folkhögskolornas krav och
angelägenheten av att staten därvidlag
lämnar ett rimligt stöd. Mot den bakgrunden
är givetvis skolöverstyrelsens
äskande av 7 miljoner kronor, så att
det fastställda byggnadsbehovet kan
täckas inom tre år, mycket starkt motiverat.
Vi har dock stannat vid 5 miljoner
kronor, och det är, såsom jag bedömer
det, en rimlig begäran.

I sin avstyrkande motivering hänvisar
utskottet till motiveringen under
punkten 60 angående prövning av folkhögskolans
arbetsvillkor i samband
med den kommande propositionen om
fackskoleorganisationen. Emellertid vill
jag erinra om att denna kammare för

104 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.
Bidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolor

inte så lång stund sedan — liksom tidigare
första kammaren — avslagit utskottets
hemställan under punkten 60
och underkänt dess motivering. Denna
motivering kan följaktligen inte längre
vara relevant.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten 67 fogade
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Efter herr Svenssons i
Stenkyrka anförande, som delvis förekommit
mig, skall jag fatta mig mycket
kort.

Den reservation som herr Svensson
hänvisade till ansluter sig i huvudsak
till en motion nr 565 som är avlämnad
av några av kammarens ledamöter. Vi
har i motionen framhållit nödvändigheten
av att anslaget till byggnadsarbeten
vid folkhögskolorna höjs rätt väsentligt.
De i år rådande speciella förhållandena,
då huvuddelen av det angivna
anslaget på 2,5 miljoner kronor
går till byggnadsarbeten vid nordiska
folkhögskolan i Kungälv, medför att övriga
folkhögskolor som väntar på anslag
får vara utan och kan tillgodoses först
längre fram i tiden. Vi motionärer anser
detta icke vara riktigt och har därför
föreslagit att anslaget upptas till 6
miljoner kronor för det kommande
budgetåret. Utskottets majoritet har avstyrkt
motionen.

Jag vill, herr talman, med anledning
av utskottets avslagsyrkande icke yrka
bifall till motionen men kommer i den
blivande omröstningen att stödja reservationen
15 a.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Utskottet har hänvisat
till sitt uttalande vid punkt 60 i utlåtande
nr 93 som vi nu behandlar. Utskottet
erinrar där om vad departementschefen
uttalade i ett interpellationssvar
förra hösten. Den gången sade
departementschefen att spörsmålet om

folkhögskolans framtida ställning och
uppgifter utförligt belysts av fackskoleutredningen
i dess betänkande och att
utredningen -— med hänvisning till att
förändringarna i folkhögskolans ställning
och uppgifter i det framtida skolväsendet
liksom de ökade kraven på
effektivitet i dess verksamhet kommer
att öka kraven på folkhögskolans materiella
och personella resurser — framhållit
att en väsentlig förstärkning av
driftbidrag och byggnadsbidrag syntes
vara en förutsättning för att folkhögskolan
skall kunna fullgöra sina uppgifter.
Vid samma tillfälle sade departementschefen
att avsikten var att en proposition
rörande fackskoleorganisationen
om möjligt skulle föreläggas detta
års höstriksdag »och att därvid även
spörsmålet om folkhögskolans framtida
ställning och uppgifter samt med hänsyn
därtill eventuellt betingade åtgärder
från statsmakternas sida beträffande
folkhögskolans arbetsvillkor torde
komma att på nytt prövas».

Herr Svensson säger att detta uttalande
inte är relevant. Det tycker nog jag
att det är. Även om jag mycket väl förstår
de föregående talarnas önskemål
om att det för folkhögskolornas byggnadsverksamhet
borde ha medgivits
oförändrat anslag tycker jag att man
också måste förstå Kungl. Maj:ts inställning
med hänsyn till vad som kommer
att beslutas med anledning av dels
utredningens betänkande, dels den proposition
som kommer att föreläggas
riksdagen under, som vi hoppas, innevarande
års höst.

Det är dessa synpunkter som förestavat
utskottets ställningstagande i
denna fråga och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag kan möjligen förstå
Kungl. Maj :t, men jag kan inte förstå
herr Nilsson i Göingegården. Herr Nilsson
hänvisar till tidigare uttalanden.

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25 105

De senaste uttalanden vi har från riksdagens
sida är dagens beslut i första
och andra kammaren beträffande driftbidraget.
Det är dem jag har hänvisat
till.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
15 a); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Stenkyrka begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
07 :o) i utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15 a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Stenkyrka
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 141
ja och 45 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 68

§ 2

Fortsatt utbyggnad av universitetet i
Umeå m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
94, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående fortsatt utbyggnad av
universitetet i Umeå m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Propositionen om fortsatt
utbyggnad av universitetet i Umeå
har framkallat åtskilliga motioner med
förslag om utvidgningar, kompletteringar
och förbättringar av olika slag. Förvånande
nog har ingen av motionerna
resulterat i någon reservation. Jag vill
det oaktat understryka två yrkanden,
som föreligger i motionerna nr 728 i
första kammaren och 894 i andra kammaren.

Det första yrkandet gäller den ämnesteoretiska
och praktisk-pedagogiska
utbildning av ämneslärare, som föreslås
förlagd till universitetet i Umeå. Sådan
utbildning i humanistiska ämnen påbörjas
enligt förslaget läsåret 1964/65
med ämnet engelska. Läsåret 1965/66
införes därutöver ämnena tyska och
franska. I skrivelse av den 23 november
1963 har lärarutbildningssakkunniga
dessutom föreslagit, att ämnena nordiska
språk, litteraturhistoria och historia
samt ämnen motsvarande skolämnet biologi
skall införas från och med läsåret
1966/67. Ecklesiastikministern förklarar
sig inte beredd att ta ställning till
utbyggnaden under läsåret 1966/67, och
utskottet följer honom troget i spåren.

Vägt mot behovet av lärare i Norrland
— det är som vi vet mycket stort
— synes det tillskott, som den föreslagna
utbildningen innebär, hur värdefull
den i sig själv är, vara alltför litet. Enligt
min mening borde denna lärarutbildning
i humanistiska ämnen utbyg -

Lades till handlingarna.

4*—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 25

106 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.
Fortsatt utbyggnad av universitetet i Umeå m. m.

gas i snabbare takt än vad ecklesiastikministern
nu är beredd att föreslå. Likaså
borde samtliga kunskapsämnen,
som ingår i grundskolans högstadium,
om möjligt bli företrädda i utbildningen.

Jag kan som exempel på ämnen, som
inte omnämns i propositionen, ta kristendomskunskap,
som kanske inte precis
är ett av ecklesiastikministerns favoritämnen.
Behovet av lärare i detta
ämne är emellertid ofrånkomligen
utomordentligt stort i Norrland, lika
stort som beträffande moderna språk,
vilka alltså har fått en prioriterad ställning
i den nya humanistiska lärarutbildningen
i Umeå.

Det andra yrkandet gäller vem som
skall ha ansvaret för undervisning och
examination i dessa humanistiska ämnen
i Umeå. Departementschefen föreslår,
att ansvaret skall åvila universitetslektorer,
även sådana utan docentkompetens.
Eventuellt kan det också
bli fråga om lektorer t. o. m. utan doktorskompetens,
föreställer jag mig.

Utskottet är på denna punkt en liten
aning tveksamt, och jag kan mycket väl
förstå det. Mig synes det, som om denna
undervisning — om det är möjligt,
och det är det troligen — borde förestås
av enbart åtminstone docentkompetenta
universitetslektorer med sikte på att
denna ordning skall gälla endast under
en övergångstid. Inrättandet av professurer
i dessa humanistiska ämnen, liksom
i de naturvetenskapliga, bör ske så
snart som möjligt; annars finns det risk
för att de humanistiska ämnena vid universitetet
i Umeå på längre sikt får en
icke önskvärd särställning här i landet
i jämförelse med förhållandena vid våra
andra universitet.

Det kan kanske också hävdas, att den
föreslagna utbildningen i humanistiska
ämnen är litet väl snävt målinriktad på
enbart lärarutbildning, men detta är
förklarligt; det är på detta område det
hastar mest. Allmänt sagt bör dock utbildningen
utformas så, att den så snart

som möjligt kan tillgodose även andra
behov än ämneslärarutbildningens. Förutsättningen
för detta är, att ansvaret
för undervisning och examination snarast
överföres på professorer.

Herr talman! Jag har intet yrkande;
jag har endast velat understryka dessa
synpunkter i den förhoppningen att de
skall vinna beaktande, när nästa proposition
om fortsatt utbyggnad kommer.
Det är att hoppas att detta sker snart.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Eftersom herr Nordstrandh
inte framställde något yrkande
hade det kanske inte varit nödvändigt
för mig att ta kammarens tid
i anspråk. Jag vill emellertid till herr
Nordstrandh säga att speciellt vissa
av de synpunkter som herr Nordstrandh
anfört har även utskottsavdelningen noga
övervägt, och det har ju också i utskottsutlåtandet
framhållits att utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t tar hänsyn
till dem, då nya professorer skall
utnämnas och ytterligare ställningstaganden
göras i fråga om den fortsatta
utbyggnaden av universitetet i Umeå.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! För att inte herr Nordstrandhs
inlägg skall stå helt oemotsagt
vill jag i all korthet framhålla att
även om kammaren kanske ibland kan
anklaga regeringen för att det går för
långsamt med utbyggnaden av nya universitet
och läroanstalter, så finns det
verkligen inte någon saklig grund för
den kritik som herr Nordstrandh framfört
i detta avseende.

Umeåkommittén, som ju har sammansatts
på ett sådant sätt att ingen
väl vill påstå annat än att den gjort sitt
yttersta för att snabbt kunna bygga ut
universitetet i Umeå, vågade sig icke
ens på att föreslå en humanistutbildning

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

107

vid detta universitet. Parallellt med denna
kommitté har lärarutbildningssakkunniga
arbetat och denna kommitté
gick något längre och föreslog den humanistutbildning
vid Umeåuniversitetet
som herr Nordstrandh talat om och som
är helt lärarinriktad, detta trots att
även lärarutbildningssakkunniga var
ytterligt tveksamma om huruvida det
över huvud taget fanns praktiska möjligheter
att genomföra förslaget; man
tänkte då på lokalfrågan.

Vi kan ju ändå inte kräva det orimliga
av Umeå stad när det gäller att
lösa lokalfrågan för ett nytt universitet
eller att på rekordtid bygga lokaler
för detta.

I mitt förslag har jag, herr Nordstrandh,
gått längre än vad lärarutbildningssakkunniga
gjort och mot bakgrund
därav tycker jag att vad herr
Nordstrandh anförde var så att säga ett
tal rakt ut i luften.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Givetvis möter det svårigheter
både med lokaler och annat,
när det gäller att bygga ut universitetet
i Umeå, och ecklesiastikministern är
att gratulera, om han har ansett sig
kunna gå längre än de båda kommittéer
som arbetat med frågan. Men jag har
litet svårt för att förstå, hur lokalfrågan
och sådant kan ha någonting att
göra med kompetensen hos dem som
skall svara för undervisning och examination.
Man tycker nog, att ecklesiastikministern
kunde ha värnat om
den saken litet mera målmedvetet än
som har skett.

Det är möjligt, att bakom det hela
ligger sådana överväganden som att det
skulle vara svårt att få behöriga sökande,
därest man uppställer högre kompetenskrav;
den frågan har jag svårt att
bedöma just nu. Men detta har inte ett
spår att göra med tillgången på lokaler.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

8 3

Provisoriska åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående provisoriska åtgärder
för forskarutbildning, forskarhandledning
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Provisoriska åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning m. m.

I propositionen nr 82 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 13 mars 1964,
föreslagit riksdagen att till Provisoriska
åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning
m. m. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 1 500 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkerlund och fröken Ljungberg (I: 505)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Wennerfors (II: 611), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att licentiand-
och doktorandstipendierna
skulle utbetalas under 12 månader;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 764) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:935), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen måtte vid sin behandling
av propositionen nr 82 besluta att licentiand-
och doktorandstipendier efter
ansökan skulle kunna utgå under samtliga
årets tolv månader;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Kellgren väckt motion (11:934),
vari hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte vid sin behandling av
propositionen nr 82 besluta att doktorand-
och licentiandstipendierna efter

108 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 cm.

Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning m. m.

särskild framställning av stipendiaten
skulle utgå med samma månatliga belopp
jämväl de sommarmånader vederbörande
avsåge att bedriva studier.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:505 och 11:611,
I: 764 och II: 935 samt II: 934, i vad de
avsåge förlängning av tiden för innehav
av licentiand- och doktorandstipendier,
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte till Provisoriska
åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning m. m. för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
1 500 000 kr.;

III. att motionerna I: 764 och It: 935,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I.jungskile, Larsson i Hedenäset och
Gustafsson i Kårby, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:505 och 11:611, 1:764 och 11:935
samt II: 934, besluta att licentiand- och
doktorandstipendier, efter därom gjord
särskild ansökan hos vederbörande stipendiemyndighet,
skulle kunna utgå under
samtliga årets tolv månader.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (h):

Herr talman! När licentiand- och doktorandstipendier
för åtskilliga år sedan
infördes, var det någonting mycket
betydelsefullt i svensk undervisningshistoria
som därigenom inträffade. Man
kan tryggt säga, att denna typ av stipendiering
har varit till mycket stor
välsignelse både för de enskilda stipendiaterna
och för den nödvändiga

rekryteringen till högre studier. Antalet
licentiander och doktorander är ännu
i dag för litet i vårt land, och man
vågar knappast tänka sig, hur det skulle
ha sett ut, om inte licentiand- och doktorandstipendier
införts.

Det förhållandet att denna stipcndiering
har fungerat bra och verkligen givit
resultat betyder dock inte, att systemet
är så effektivt och ändamålsenligt
som man kunde önska. De främsta olägenheterna
kan för närvarande sägas
vara av tre olika slag, som dock är inflätade
i varandra.

För det första är stipendiebeloppen
för små. I detta avseende föreligger en
eftersläpning som bör elimineras.

För det andra är fördelningen av stipendierna
på endast själva terminerna
om inte olämplig — jag vill inte använda
ett så starkt ord -—■ så dock
mindre ändamålsenlig. Denna fördelning
lockar eller ibland kanske nästan
tvingar en stipendiat ut på arbetsmarknaden
och försinkar hans arbete med
studierna. På detta sätt får vi inte fram
de doktorer som så väl behövs.

För det tredje är kanske rätten till
förvärvsarbete upp till 10 timmar i veckan
något för omfattande. Även den lockar
ut stipendiater på arbetsmarknaden,
som har en förunderlig förmåga
att lägga ett utomordentligt stort beslag
på vederbörande. Man kan tänka sig att
inskränka denna rätt till förvärvsarbete
under förutsättning att det blir en förbättring
på de två andra punkterna,
som jag betecknat som otillfredsställande.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 1 vid statsutskottets utlåtande
nr 95.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det är reservationen
vid punkten 1 som jag vill säga några
få ord om.

Forskarutredningen lade fram förslag
om att licentiand- och doktorand -

Onsdagen den 20 maj 1964 cm.

Nr 25

109

Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandlednmg m. m.

stipendierna skulle förlängas för de
studenter som så önskade, så att de
skulle utgå under hela året och inte
bara som för närvarande under nio
månader. Flertalet remissinstanser har
tillstyrkt denna anordning och i flera
fall t. o. m. föreslagit ännu mera långtgående
åtgärder, så att stipendieringen
skall kunna bli effektivare och byggas
ut. Förslaget har inte tillstyrkts i propositionen,
vilket jag tycker är ganska
anmärkningsvärt och beklagligt.

Studier för högre examina är ofta
ett heltidsarbete, som inte omfattar
bara det s. k. akademiska året utan
också andra delar av året — det gäller
här sommarperioden. De nuvarande
stipendieförhållandena verkar nog ganska
studiesplittrande för många, som
måste försörja sig med förvärvsarbete.
De innebär därför en ganska allvarlig
försinkning av studierna.

Enligt reservanternas mening bör
stipendieåret fortfarande vara nio månader,
men efter ansökan bör i alla fall
de stipendiater som så önskar få sitt
stipendium förlängt, så att det utgår
under årets alla tolv månader. Det är
givetvis ganska svårt att här beräkna
kostnaderna, men man ha taxerat dem
till omkring 1,4 miljon. Detta belopp
skulle kunna täcka kostnaderna för reformen,
om ungefär två tredjedelar av
de för närvarande utgående stipendierna
skulle utnyttjas under hela året.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservation nr 1 vid punkten 1.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det förslag från Kungl.
Maj :t, som utskottet har haft att behandla,
grundar sig på ett förslag från 1963
års forskarutredning. Av både utredningen
och Kungl. Maj :t har betonats
att det är fråga om ett provisorium. Departementschefen
har upptagit en rad
förslag från utredningen och avvisat
andra förslag. Utskottet har enhälligt
följt departementschefen utom på en
enda punkt, som gäller frågan om för -

längning av doktorand- och licentiandstipendier.
Här föreligger en reservation,
som de borgerliga representanterna
i utskottet har enat sig om.

ålen jag undrar om inte bakom denna
reservation och denna enighet i viss
mån ligger ett missförstånd. Det utdelas
licentiandstipendier på 6 500 kronor om
året ocli doktorandstipendier på 9 500
kronor om året. Stipendierna utgår alltså
med ett visst belopp per ar. Att detta
belopp sedan utbetalas med en niondel
varje månad utom under sommarferierna
beror på rent praktiska omständigheter.
Det är alltså inte riktigt, som herr
Källstad menade, att det är fråga om
läsårsstipendier — det är fråga om
årsstipendier.

Reservationen föreslår att stipendierna
skall kunna utgå också under sommarferierna,
men inte åt alla stipendiater
utan åt sådana studerande som
ligger kvar vid universitet eller annan
vetenskaplig institution över sommaren.
Motiveringen är att de studerande på
det sättet stimuleras att snabbare bli
färdiga med sina examina. Den egentliga
innebörden i reservationens förslag
är att stipendierna höjs, men inte
för alla — vissa stipendiater får högre
stipendier än andra. Det är ju en ganska
egenartad konstruktion. Alla licentiander
och doktorander vill väl bli färdiga
med studierna så fort som möjligt och
önskar därför säkerligen erhålla de föreslagna
sommarstipendierna — utom
de som är anställda vid universitetet och
inte vill avstå från inkomsterna därifrån.

Frågan om vilka som efter ansökan
skall få dessa extra stipendier skulle sålunda
avgöras av universitetsmyndigheterna.
Det är de som får göra denna
kategoriklyvning. Det blir verkligen delikata
avgöranden, med granskning av
hjärta och njurar. Det blir en indelning
av de blivande forskarna i två klasser,
sådana som skall få studera under sommaren
och erhålla extra stipendier och
sådana som inte skall få det. Man frågar

Ilo Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning m. m.

sig efter vilka principer den indelningen
skall göras. Det finns väl ingen annan
princip än förkortningsprincipen.
I varje fall har inte reservanterna anvisat
någon annan. De som kan påvisa
att de blir färdiga med studierna fortare,
om de får dessa stipendier, skall erhålla
sådana. Man måste alltså införa
en kontroll av att studietiden verkligen
förkortas. De blivande forskarna får
en kontroll över sig, som väl kan sägas
vara ett ingrepp i deras och forskningens
frihet.

Ecklesiastikministern har gjort troligt
att den föreslagna anordningen skulle
få ganska ringa effekt och att det
inte kan påvisas att studierna skulle gå
fortare på det sättet. Om reservanterna
hade inskränkt sig till att föreslå en
höjning av stipendierna, skulle jag ansett
detta rimligt — och det är ju fortfarande
rimligt så till vida som det är
fråga om en höjning av stipendierna.
Men förslaget är så dåligt utformat att
det knappast kan accepteras. Dessutom
har reservanterna bortsett från sambandet
mellan dessa doktorand- och licentiandstipendier
å ena och det studiesociala
stödet å andra sidan. Studiemedel
kommer att ställas till förfogande
även för doktorander och licentiander,
och det ställer ju hela frågan om
sommararbetet i ny belysning.

Låt mig tillägga att hela frågan om
forskarutbildningen för närvarande ligger
i stöpsleven. Det är möjligt att licentiatexamen
kommer att försvinna.
I så fall får denna fråga tas upp på nytt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill säga till herr
Arvidson, att tyngdpunkten i förslaget
är höjningen av licentiand- och doktorandstipendierna.
Jag tycker inte, att
man skall överbetona vådan av den
press som kan uppkomma eller ge någon
skräckskildring av den kontrollapparat

som blir nödvändig och säga att den
innebär ofrihet i studierna. Om någon
stipendiat vill syssla med annat under
sommaren och därför inte ansöker om
stipendium, så må det vara honom obetaget.

För att undvika missförstånd vill jag
än en gång understryka, att det är uppräkningen
av stipendierna som ligger i
botten och är det viktigaste.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det har alltid förvånat
mig att vi här i landet har råd att utnyttja
våra skolor och undervisningsanstalter
så litet som fallet är. De utnyttjas
ju bara under två korta terminer
och då under en relativt liten del av
dygnet. Detta är så mycket mer förvånande
som den vetenskapliga forskningen
och den högre undervisningen
efter hand kräver allt kostsammare
laboratorier, apparater och instrument,
som borde utnyttjas intensivt. Vidare är
det ju nödvändigt att få fram kvalificerad
arbetskraft så fort som möjligt.

Jag har inte fått det bestyrkt, men
det har sagts mig att man i Holland utnyttjar
undervisningsapparaten betydligt
mera intensivt än här i landet. Man
kan t. o. m. bedriva utbildningen i skift
— det förekommer både tvåskift och
treskift. Man utnyttjar inte bara terminerna
utan kan också utnyttja sommarmånaderna
intensivt. Därigenom kan
man i förhållande till gjorda investeringar
få fram den kvalificerade arbetskraften
betydligt snabbare och i större
antal.

Ett led i strävandena att i vårt land
kunna utnyttja våra dyrbara investeringar
i instrument, laboratorier och
vetenskaplig utrustning över huvud taget
skulle givetvis kunna vara att man
uppmuntrar de studerande att i större
utsträckning utnyttja även sommarmånaderna.
Det är därför jag har väckt en
motion, som just avser att man skulle
ge möjligheter att få stipendier under
sommarmånaderna under förutsättning

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

1’rovisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning m. m.

att vederbörande stipendiats lärare tillstyrker
detta. På detta vis skulle stipendiaten
kunna utnyttja även sommarmånaderna.

Herr Arvidson hävdar nu, att stipendierna
inte är avsedda att utgå för nio
månader utan att de är avsedda för ett
läsår. Om man emellertid ser något närmare
på saken, finner man att det från
början varit tänkt att dessa stipendier
skulle utgå under nio månader, alltså
under de egentliga terminsmånaderna.
Om man verkligen vill utnyttja de gjorda
investeringarna bättre, är det väl
rimligt anse att stipendiaterna skall ha
möjlighet att klara sig ekonomiskt även
under dessa månader, om de vill utnyttja
studiemöjligheterna under denna
tid.

Det är väl också så — något som jag
känner till från mina egna studieår —-att det just under sommarmånaderna för
studerande som bedriver högre studier
finns bättre möjligheter att verkligen
komma fram till resultat. Jag vill bara
erinra om den trängsel som i dag förekommer
på alla laboratorier för den
vetenskapliga forskningen, för vilken
sommarmånaderna erbjuder ett tillfälle
då man verkligen kan åstadkomma studieresultat
av betydelse för det arbete
som man en gång skall redovisa.

Jag kommer därför, herr talman, att
stödja både reservationerna 1 och 2. Anser
man att de studerande skall ha möjlighet
att utnyttja stipendierna under
hela året — jag skulle vilja kalla detta
förstärkta stipendier — skall man också
se till att medel finns till förfogande för
detta. Därför kommer jag också att stödja
den andra reservationen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Kellgren har inte
svarat på frågan varför en grupp av stipendiaterna
skall ha högre stipendium
än den andra gruppen. Det är riktigt
som herr Kellgren sade, att man på
hans tid även arbetade på sommaren och
tog ferierna i anspråk för vetenskapligt

arbete. Det var då. eu självklar sak —
jag antar för övrigt att detta fortfarande
är lika självklart.

Man kan ligga kvar vid universitetet,
vistas vid en utländsk institution eller
vid ett arkiv fjärran från universitetsstaden,
men många forskare kan också
arbeta på sin hemort. Att ekonomiskt
göra en skillnad mellan dem som ligger
vid vetenskapliga institutioner och dem
som arbetar på egen hand kan inte vara
rättvist och riktigt.

Såsom alla talare på denna punkt
framhållit är det väsentliga att stipendierna
och inkomsterna i övrigt för de
blivande forskarna under studietiden
blir så pass stora, att de studerande inte
behöver hindras genom förvärvsarbete.
Även om doktorand- och licentiandstipendierna
inte i detta sammanhang
höjs, är det ändock så att studiemedel
ställs till de studerandes förfogande.
Detta betyder att de faktiskt kan lösa
sina ekonomiska problem inte bara under
de nio månader då terminen pågår
utan också under sommarferierna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det var herr Kellgren
som uppkallade mig till ett kort inlägg,
när han helt frankt gjorde uttalanden
om hur stipendierna från början varit
tänkta. Jag har, herr Kellgren, varit
med från början när det gäller doktorand-
och licentiandstipendierna. Jag
var t. o. m. enmansutredare i början av
50-talet och lade fram det förslag till
bestämmelser som nu gäller. Dessa bestämmelser
förenar licentiand- och doktorandstipendiernas
innehav med vissa
arbetsuppgifter vid sidan om.

Det är alltså, så som herr Arvidson
klart framhållit, aldrig fråga om månadsbelopp.
Ingen vettig person kan
utgå från att vuxna människor vid våra
universitet endast arbetar under nio
månader. Det är nästan orimligt att tänka
sig att en doktorand — en person i
30-årsåldern — tar ledigt i tre månader.

112 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Provisoriska åtgärder för forskarutbildning, forskarhandledning m. m.

Han vet att hans stipendium på 9 500
kronor är ett årsbelopp.

Självfallet kan man diskutera en höjning
av detta belopp; det är en helt
annan historia som jag nu inte skall ta
upp. Att detta just nu är något olämpligt
beror på att 1963 års forskarutredning
mycket snart, någon gång under nästa
år, kommer att lägga fram förslag beträffande
hela problematiken kring
forskarutbildningen. Det är möjligt att
licentiand- och doktorsexamina slås
samman; det är tänkbart att en helt
annan forskarkarriär än den vi nu har
skapas, och vad det då blir av t. ex.
doktorandstipendierna vet vi inte.

Redan nu är ju majoriteten av våra
licentiander och doktorander assistenter.
En assistent kommer efter några
år, enligt årets löneuppgörelse, upp i 21
lönegraden. Halva lönen är beräknad
som stipendium. Det är alldeles uppenbart
att dessa assistenter forskar på
somrarna. Våra bibliotek står öppna
hela dagarna och en bit in på natten,
våra laboratorier — i varje fall våra
forskningslaboratorier — är öppna
dygnet runt. En doktorand eller assistent
förbjuds inte att forska under sommaren.

Och även om riksdagen skulle bifalla
det egendomliga reservationsförslaget
vinns ju inte det herr Kellgren tydligen
är ute efter: en förlängning av det akademiska
läsåret. Man kan öppna lokalerna
— de är för övrigt redan öppna
— men man kan inte med detta förslag
få professorer och andra lärare att åtaga
sig undervisning utöver de nio månader
som utgör det akademiska läsåret.

Det är ett grundfel i själva reservationen
som jag tycker bör klaras upp
innan kammaren går till beslut. Det är
inte så enkelt som herr Nordstrandh
ville göra gällande, att det bara är fråga
om en höjning av stipendiebelopp. Nej,
detta är ett helt nytt system, med en
motivering som inte är hållbar. Man
når, som jag sade, inte det herr Kellgren
vill nå, nämligen en förlängning av det

akademiska året. -— Detta når man för
övrigt inte heller med ett treterminerssystem,
vilket eljest har mycket som talar
för sig. Jag har flera gånger varit
inne på tanken på ett treterminerssystem,
och här i Stockholm har undersökningar
på området gjorts, framför
allt vid tekniska högskolan. Vi får se vad
dessa undersökningar kan leda till. Men
en förlängning av stipendieutbetalningstiden
leder inte till något annat än en
tillkrångling av hela systemet.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Avsikten är ju att systemet
skall tillämpas på det sättet, att läraren
i ämnet i samförstånd med vederbörande
stipendiat avgör huruvida stipendiaten
skall lägga studierna så, att
han kan utnyttja sommarmånaderna på
ett tillfredsställande sätt och därigenom
kan tillgodogöra sig, om jag så får uttrycka
mig, detta förstärkta eller förlängda
stipendium. Jag kan därför inte
förstå herr statsrådets invändning, att
systemet skulle över hövan anstränga
de lärarresurser som finns. Lärarna
själva skulle som sagt bedöma huruvida
de går i land med uppgiften.

Det var också mycket intressant att
höra, att det från början var avsett att
stipendierna skulle avse hela läsåret
men att utbetalning sker under nio månader.
Om det vore så borde man ju ha
sett till att stipendiebeloppet dividerades
med 12. Både licentiand- och doktorandstudier
är, som statsrådet påpekade,
en heltidssysselsättning, och därför
bör stipendieutbetalningen givetvis
ordnas på rationellast möjliga sätt, så
att studierna kan bedrivas ändamålsenligt
under hela året. Därvid spelar själva
metodiken för utbetalningen av stipendierna
en icke oväsentlig roll.

Jag föreställer mig att detta egentligen
bara är ett litet förskott på vad vi i fortsättningen
kommer att utbetala för att
säkerställa forskarrekryteringen i vårt
land.

113

Onsdagen den 20 maj 1064 em. Nr 25

Stipendier för

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Anledningen till att man
räknar med det akademiska året — alltså
de nio månaderna — är ju att man
ursprungligen ville ha någon kontroll
på doktorander och licentiander, och
det är endast under dessa nio månader
som universitetslärarna officiellt fungerar
och kan åläggas tjänsteuppgifter,
i detta fall kontroll av doktorander och
licentiander. Men beloppen har till sin
storlek hela tiden beräknats såsom årsbelopp.
Dessa har i olika omgångar
höjts. Varje gång regeringen framlagt
förslag för riksdagen om höjning av ett
doktorand- eller licentiandstipendium
har det inte varit tal om månads- eller
kvartalsbelopp utan om årsbelopp och
ingenting annat.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i pukten l:o)
mom. I) i utskottets utlåtande nr 95,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

främjande av högre vetenskapliga studier

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 109
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av fröken Andersson m. fl.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 262, s. 527—529 av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1964) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av
6 716 000 kr.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft

dels de under föregående punkt omnämnda
motionerna 1:505 och 11:611,
i vilka bl. a. hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte besluta att
till Stipendier för främjande av högre
vetenskapliga studier anvisades ett reservationsanslag
på 9 000 000 kr. för
budgetåret 1964/65;

dels ock den under föregående punkt
omnämnda motionen II: 93b, i vilken
hemställts, såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag uppräknades med
1 500 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:505 och 11:611,
i vad de avsåge en höjning av licentiand-
och doktorandstipendierna och
begränsning av högsta antalet tillåtna
timmars lärartjänst per vecka, icke måtte
bifallas av riksdagen;

114

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:505 och 11:611
samt II: 934, samtliga motioner i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
6 716 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Källqvist,
Widén, Per Petersson, Staxäng
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården, Svensson i
Ljungskile, Larsson i Hedenäset och
Gustafsson i Kårby, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen 1)
ansett att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 505 och II: 611 samt II: 934,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Stipendier för
främjande av högre vetenskapliga studier
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 8116 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
2.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

servationen 2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 95,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 104
ja och 109 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av fröken Andersson m. fl.

§ 4

Anslag till vissa forskningsråd m. m.
(ecklesiastikdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa forskningsråd
in. m., i vad propositionen avsåge ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt 264) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Anslag till vissa
forskningsråd m. m. för budgetåret

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

115

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

1904/65 beräkna ett anslag av 4G 122 000
kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr G9, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden av den 6 mars 19G4,
i vad propositionen hänvisats till behandling
av statsutskottet, beträffande
de under ecklesiastikdepartementet hörande
forskningsråden m. m. föreslagit
riksdagen att

I. a) godkänna vad departementschefen
förordat rörande svenska insatser
på rymdforskningens område;

b) godkänna i propositionen angivna
delar av avtalet med ESRO och av överenskommelserna
med jordägarna under
förutsättning att avtalet med ESRO trädde
i kraft;

c) medgiva, att de från ESRO inflytande
ersättningarna borde användas i
enlighet med vad departementschefen
förordat;

II. medgiva, att vid de under statens
medicinska forskningsråd sorterande
försvarsmedicinska forskargrupperna
finge fr. o. m. budgetåret 1964/65 tills
vidare vara inrättade följande extra ordinarie
tjänster, nämligen två som professor
i Be 3 och en som forskningsläkare
i Ae 27, samt bemyndiga Kungl.
Maj :t att fastställa personalförteckning
i överensstämmelse härmed;

III. godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för under punkt
II. nämnda forskargrupper, att tillämpas
tills vidare under budgetåret 1964/
65;

IV. till Statens medicinska forskningsråd:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 213 000
kr.;

V. till Statens medicinska forskningsråd:
Medicinsk forskning för budgetaret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
12 360 000 kr.;

VI. till Humanistisk forskning för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudti -

teln anvisa ett reservationsanslag av
2 826 000 kr.;

VII. till Statens råd för samhällsforskning:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 106 000
kr.;

VIII. till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
2 550 000 kr.;

IX. till Statens naturvetenskapliga

forskningsråd: Förvaltningskostnader

för budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
274 000 kr.;

X. till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig forskning
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 13 500 000 kr.;

XI. till Atomforskning för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 8 802 000
kr.;

XII. till Europeiskt samarbete inom
rymdforskningen för budgetåret 1964/
65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 3 700 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Edström och Nyman (I: 5) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Helén (11:9);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 329) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 334), i vilka bl. a. hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte 1. uttala att aktuell målsättning
för kommande statliga anslag till vetenskaplig
forskning •—- exklusive atomoch
försvarsforskning samt utdelningar
från Malmfonden och Riksbankens jubileumsfond
— skulle vara minst en fördubbling
under närmaste femårsperiod

116 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

av statens bidrag till detta ändamål, och
tills vidare en årlig anslagshöjning om
ca 50—60 miljoner kr., 2. i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära att frågan om
ett särskilt föredragande statsråd för vetenskaplig
forskning och därmed sammanhängande
högre utbildning upptoges
till omedelbar behandling;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:479) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:582);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 761) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (II: 928);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 762) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 932), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
vid behandlingen av propositionen nr
69 besluta att anvisa 1. till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk

forskning för budgetåret 1964/65 under
åttonde huvudtiteln ett reservationsanslag
av 16 360 000 kr. och 2. till Statens
naturvetenskapliga forskningsråd:
Naturvetenskaplig forskning för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
ett reservationsanslag av 15 500 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Olsson och herr Thorsten Larsson
(I: 763) samt den andra inom andra
kammaren av herr Magnusson i Nennesholm
m. fl. (II: 930);

dels en inom andra kammaren av
herr Ilamrin i Kalmar väckt motion
(II: 929);

dels ock en inom andra kammaren av
fru Sjövall väckt motion (II: 933), vari
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte för budgetåret 1964/65 anvisa
till 1. Statens medicinska forskningsråd:
Medicinsk forskning ett reservationsanslag
av 13 860 000 kr. och 2.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd:
Naturvetenskaplig forskning ett reservationsanslag
av 15 500 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 761 och II: 928
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte

a) godkänna vad departementschefen
förordat rörande svenska insatser på
rymdforskningens område;

b) godkänna i propositionen nr 69
angivna delar av avtalet med ESRO och
av överenskommelserna med jordägarna
under förutsättning att avtalet med
ESRO trädde i kraft;

c) medgiva, att de från ESRO inflytande
ersättningarna borde användas i
enlighet med vad departementschefen
förordat;

III. att riksdagen måtte medgiva, att
vid de under statens medicinska forskningsråd
sorterande försvarsmedicinska
forskargrupperna finge fr. o. m. budgetåret
1964/65 tills vidare vara inrättade
följande extra ordinarie tjänster, nämligen
två som professor i Re 3 och en
som forskningsläkare i Ae 27, samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning
i överensstämmelse
härmed;

IV. att riksdagen måtte godkänna i
utskottets hemställan intagen avlöningsstat
för under moment III. nämnda
forskargrupper, att tillämpas tills vidare
under budgetåret 1964/65;

V. att motionerna 1:329 och 11:334,
i vad de avsåge viss aktuell målsättning
för kommande statliga anslag till
vetenskaplig forskning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VI. att riksdagen måtte till Statens

medicinska forskningsråd: Förvalt ningskostnader

för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 213 000 kr.;

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:762 och 11:932

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

117

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

samt II: 933, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 12 360 000 kr.;

VIII. att riksdagen måtte till Humanistisk
forskning för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 2 826 000 kr.;

IX. att riksdagen måtte till Statens

råd för samhällsforskning: Förvalt ningskostnader

för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 106 000
kr.;

X. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:763 och 11:930,
till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 2 550 000 kr.;

XI. att riksdagen måtte till Statens
naturvetenskapliga forskningsråd: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
274 000 kr.;

XII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:762 och 11:932
samt 11:929 och 11:933, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Statens
naturvetenskapliga forskningsråd: Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 13 500 000 kr.;

XIII. att riksdagen måtte till Atomforskning
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 8 802 000
kr.;

XIV. att riksdagen måtte till Europeiskt
samarbete inom rymdforskningen
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten

under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 3 700 000 kr.;

XV. att motionerna I: 5 och II: 9 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; XVI.

att motionerna I: 329 och II: 334,
i vad de avsåge ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig forskning
in. in., icke måtte föranleda någon
riksdagen åtgärd;

XVII. att motionerna 1:329 och
II: 334, i vad de avsåge utbildning av
dokumentalister och bibliotekspersonal
m. m., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVIII, att motionerna 1:479 och
II: 582 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Källqvist, Svensson
i Ljungskile, Kelander och Källstad, vilka
ansett att utskottet under V. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:329 och 11:334, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att aktuell
målsättning för kommande statliga anslag
till vetenskaplig forskning — exklusive
atom- och försvarsforskning
samt utdelningar från Malmfonden och
Riksbankens jubileumsfond —• skulle
vara minst en fördubbling under närmaste
femårsperiod av statens bidrag
till detta ändamål;

2) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Källqvist, Svensson
i Ljungskile, Kelander och Källstad,
vilka ansett att utskottet under VII. och
XII. bort hemställa,

VII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:762 och 11:932
ävensom med avslag å motionen II: 933,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Statens medicinska forskningsråd:
Medicinsk forskning för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 360 000 kr.;

118 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

XII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:762 och 11:932
ävensom med avslag å motionerna
11:929 och 11:933, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 15 500 000 kr.;

3) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Källqvist, Svensson
i Ljungskile, Nelander och Källstad,
vilka ansett att utskottet under XVI. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 329 och II: 334, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att frågan om ett särskilt
föredragande statsråd för vetenskaplig
forskning och därmed sammanhängande
högre utbildning upptoges till omedelbar
behandling;

4) av herr Ivarsson i Hedenäset, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Man börjar alltmer tala
om någonting som man kallar för den
tredje produktionsfaktorn. Med den
första produktionsfaktorn avser man
arbetskraften, med den andra kapitalet
och med den tredje, som man
alltså börjat ägna större uppmärksamhet
på senare tid, den tekniska
framstegsfaktorn, d. v. s. kombinationen
av den nya teknik, som är en följd av
forskning och utvecklingsarbete, och
den förbättring som sker av arbetskraftens
utbildning. Men för att den vetenskapliga
forskningens utveckling skall
säkerställas krävs att resurser ställs till
förfogande. Reservanterna har i den
första reservationen uttalat sig för en
aktuell målsättning för kommande statliga
anslag till vetenskaplig forskning,
varvid vi inte har tagit med atom- och

försvarsforskning. Vi har utgått ifrån
att denna målsättning bör innebära åtminstone
en fördubbling av statens bidrag
under närmaste femårsperiod.

Jag vill vidare framhålla att malmfondens
och riksbankens jubileumsfonds
kommande utdelningar bör vara avsedda
att komplettera vanliga statliga anslag
och inte att ersätta dem. Det torde
väl råda ganska stor enighet på den
punkten. Dessa utdelningar bör alltså
ligga utanför den målsättning jag nu
nämnt.

När det gäller den andra reservationen
vill jag först nämna, att ecklesiastikminister
Edenman tycks anta, att hälften
av anslagen till universitet och högskolor
avser forskning. Jag tror att det
är ett ganska verklighetsfrämmande antagande.
Det torde inte röra sig om mer
än 25 procent. En viktig post i denna
statliga satsning på forskning och utveckling
är anslagen till forskningsråden.
Om jag går till s. 6 i statsutskottets
utlåtande nr 109, tabell 2, som har
rubriken »Utvecklingen av de statliga
forskningsanslagen i enhetligt penningvärde
enligt konsumentprisindex» och
ser på det första område som nämns,
nämligen »Forskningsråd och fonder,
internat. rymd- och kärnforskningssamarbete»,
finner jag att 1960/61 anslogs
27,5 miljoner och 1962/63 50 miljoner
—- det är alltså en ökning på omkring
80 procent — medan det 1963/64 anslogs
58,2 miljoner och 1964/65 föreslås
69 miljoner, alltså en ökning på 38 procent
sedan 1962/63. Det betyder att ökningstakten
är i avtagande. .lag tycker
att det är viktigt att framhålla just
detta.

Den totala höjning som ecklesiastikministern
vill genomföra beträffande naturvetenskaplig
forskning är cirka 5
miljoner. Häri ingår en ökning av anslaget
till rymdforskning med 1,5 miljon
kronor. Det avser bl. a. två internationella
projekt om tillsammans 1
miljon kronor. Men samtidigt minskas
amerikanska anslag med mellan 1,5 och

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

119

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

2 miljoner kronor och det måste betyda
att det inte blir mycket kvar. Höjningen
blir i varje fall mycket obetydlig.
Den ökning som reservanterna bär föreslår,
med 2 miljoner kronor, är alltså
rimlig.

Departementschefen har också gått
emot förslaget att inrätta ett särskilt
rymdforskningsråd. Kostnaderna för
rymdforskningen skall enligt departementschefen
utgå ur de medicinska, tekniska
och naturvetenskapliga forskningsrådens
medel, särskilt de två sistnämndas.
Med hänsyn till att dessa
forskningsråd inte kalkylerat med utgifter
för rymdforskning när de gjorde
sina äskanden finns det anledning
att räkna upp anslagen till dem.

I propositionen meddelas att universitetskanslern
hemställt om ett belopp,
för att nu ta ett exempel, för förhyrning
av en datamaskin för karolinska
institutets räkning, avsedd för dokumentationsverksamhet.
Eklesiastikministern
ställer sig positiv till detta förslag
men menar, att kostnaderna för
den verksamheten skall bestridas med
medicinska forskningsrådets anslag till
medicinsk forskning. Nu har forskningsrådet
förutsatt att det inte skall behöva
bestrida andra kostnader för projekten
än löner och viss förbrukningsmateriel,
och den verkliga anslagsökningen
till rådet blir alltså mindre än den eljest
skulle bli. Som framgår av medicinska
forskningsrådets anslagsberäkningar
för budgetåret 1964/65 har den
av 1955 års universitetsutredning förordade
utbyggnadstakten av den medicinska
forskningen inte heller kunnat
hållas. En snabb utveckling av den medicinska
forskningen är därför angelägen.
Departementschefens uppräkning av anslaget
till den medicinska forskningen
är därför enligt vår mening otillräcklig.

Vad beträffar reservationen 3 vill jag
anknyta till en OECD-rapport, i vilken
rapportörerna drar slutsatsen att ett
land som släpar efter i fråga om tek -

nisk forskning och utveckling av produkter
får svårigheter att hävda sig i
världshandeln. Jag menar att den tekniska
forskningen i Sverige måste få
ökade resurser och större planmässighet.
Man skulle också kunna bidraga till
effektiv kamp mot det s. k. kösamhället
genom att öka investeringarna i
forskning, så att man kan stimulera utrikeshandeln
och påskynda den ekonomiska
tillväxten. Det är därför vi i den
tredje reservationen har ansett det viktigt
att framhålla, att nya former bör
övervägas för handläggning av forskningsfrågor
inom regeringen. Vi har
föreslagit att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära, att frågan om ett särskilt
föredragande statsråd för vetenskaplig
forskning och därmed sammanhängande
högre utbildning upptas till omedelbar
behandling.

Jag ber att få yrka bifall till denna
reservation liksom till de två övriga,
om vilka jag har yttrat mig.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag vill först med glädje
notera, att forskningens roll för samhällsutvecklingen
i år fått en pregnantare
formulering än tidigare, inte bara
genom att särpropositioner med anslagsökningsförslag
är lagda utan även genom
den analys och värdering som förekommer,
speciellt i proposition nr 69
om forskningsråden men även i proposition
nr 96 om INFOR.

Dock vill jag i detta sammanhang påpeka
en sedvänja, utvecklad sedan några
år och som jag innerligt hoppas ej
blir tradition. I strävan att göra riksdagstrycket
så lite omfattande som möjligt
skriver Kungl. Maj :t nu starkt koncentrerade
propositioner, ofta utan klara
motiveringar för lagda förslag, utan
tillräcklig redovisning av bakomliggande
petitaäskanden m. m. Därigenom blir
det omöjligt för den enskilde riksdagsmannen
att få en rättvis och riktig
bild av de ofta utomordentligt viktiga
ting det gäller. Denna koncentration

120

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

leder till svårighet att bedöma realinnehållet
i propositionerna, vilka avvägningar
och prioriteringar som har gjorts,
varför de gjorts etc. Det är möjligt att
jag fått fel intryck, men jag har en
känsla av att ecklesiastikdepartementet
leder detta »nydaningsarbete». Denna
olyckliga koncentrationstendens har lett
till att riksdagsmännen i ökad omfattning
måste begära in petita från olika
verk och myndigheter för att få ett begrepp
om kungens ställningstagande.
Tyvärr har utskotten tydligen fallit in
på samma linje —- i utlåtandena kring
t. ex. två propositioner i dag, nr 109
och 102, är det en omöjlighet att utläsa
vad motionärerna äskat, t. o. m. om de
tillhör olika partier.

Herr talman! Jag är rädd för att om
vi inte från riksdagshåll energiskt protesterar
mot denna felaktiga besparingstendens,
blir den en tradition — därav
denna allvarligt menade parentes.

Jag skall inte här uppehålla mig vid
värderingen av forsknings- och kunskapskapitalets
betydelse — den finns
i propositioner, motioner och allmän
debatt — utan jag vill stanna vid grunderna
för beräkning av den svenska
forskningsvolymens storlek och främst
de statliga insatserna här, en fråga
som berörts i folkpartiets motion, i min
egen motion samt i statsutskottets utlåtande
— i samtliga dessa med kritiska
synpunkter på urprungspropositionernas
beräkningsnormer.

Det uppges att beträffande statligt
stöd till forskning skulle Sverige internationellt
sett ligga väl till, bland de

3—4 främsta europeiska I-länderna. Det
uppges också att en femdubbling har
skett av anslagen till forskningsråden
sedan 1955/56. Den uppskattningen är
riktig endast — och jag ber att få understryka
detta — under förutsättning att
bakomliggande beräkningar skulle vara
korrekta. Mycket stor tveksamhet råder
här. Exempelvis anges från forskarhåll,
att av de gemensamma anslagen
till utbildning och forskning vid hög -

skolor och universitet bör icke 50 c/o
anges som i propositionen som gående
till forskningen utan snarare 15 procent.

Det är också utomordentligt tveksamt,
om man har rätt att räkna med en så
lång observationsserie och utgå ifrån
likvärdighet hela tiden så som sker i
proposition nr 69. Den sträcker sig från
1946/47 till 1964/65, omfattande bl. a.
efterkrigsåren och den därefter följande
snabba och omfattande uppbyggnaden
av universiteten, där för övrigt automatik
rått beträffande lärartjänster men
ej forskartjänster. Jag har i min motion
försökt ange en del betänkligheter och
hänvisar till motionen.

Det kan inte hjälpas, herr talman,
att när man ser utförda beräkningar,
får man en känsla av att författarna —
om uttrycket tillåtes — gjort det vetenskapliga
misstaget att anpassa materialet
efter en tes de i förväg vill finna bevis
för, nämligen att en viss procent av
bruttonationalprodukten (BNP) bör gå
till forskning och också gör så, dock
utan att man riktigt vet hur många procent
det bör vara — om det är 0,8, 1,7,
mellan 2,5 och 3 eller drygt 3 — allt
beräknat mot bakgrunden av internationella
uppgifter, samtliga av svårbedömt
värde, särskilt för ett neutralt land,
som dock också har betydande utgifter
för militär forskning. Frågeställningen
om rätt värdering av forskningsvolymen
har både folkpartiet och jag
försökt att ange i våra motioner.

Jag känner en viss olust inför detta
ultramoderna och schematiska tänkande
i procent av nationalprodukten. Det får
så gärna karaktären av offentliga prognoser,
vilka i sin tur ges en nästan helig
tyngd och därigenom erfarenhetsmässigt
mycket snabbt blir i sak låsta
värderingar, tjänande rakt motsatt syfte
instrumentet skulle nyttjas till — att
ge ett begrepp om dynamisk utveckling
och dess krav. Tendensen, återfunnen
i propositioner, i många statsrådstal,
även på högsta plan, att slå sig till ro
med att vi skulle ligga väl till, att håller

Onsdagen den 20 maj 1904 cm.

Nr 25

121

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

vi bara forskningsinsatserna någonstans
nära 2—3 procent av BNP, då är allt
gott och väl, då är vi i paritet med t. ex.
England och Frankrike. Frågan borde
väl i stället vara, om inte vi som ett
litet land, vars välstånd bygger på produktion
av kvalitetsprodukter, d. v. s.
avancerade forskningsresultat, borde
som mål ha att ligga högre än övriga
europeiska länder, som vi måste internationellt
konkurrera med.

Jag är utomordentligt tacksam för
statsutskottets skrivning inför det fortsatta
arbete som bör ske för att vi skall
nå fram till rättvisande och objektivt
riktiga beräkningsnormer, tv jag känner
mig inte övertygad om att huvudparten
av beräkningarna i propositionerna
om våra insatser skulle stå sig
vid fortsatt sträng granskning, att vi
alltså ens nått upp till den totalinvestering
för forskning och utvecklingsarbete
från stat och näringsliv på 1,7
procent av BNP som angetts. Håller detta
tal, fordras stora insatser för att öka
det; är det tilltaget i överkant på orealistisk
grund krävs än mer av oss.

Jag skulle också gärna vilja för jämförelsens
skull ange en del andra anslag
vi beviljat, för att litet mer belysa
var i storleksordningen nu föreslagna
forskningsanslag står med dess totalsumma
på 56,48 mkr — med vissa reduktioner
för skördeskador m. m. — och
där ökningen skulle uppgå i förhållande
till 1963/64 till 14,4 mkr. Också
detta är det svårt att få ett grepp om
vad det reellt innebär, eftersom tidigare
rymdforskningsanslag utgått och
ersatts av en viss ökad tilldelning till
tre andra forskningsråd.

Fonden för idrottens främjande erhåller
i år 17 mkr, en ökning med 2,3
miljoner. Fonden för friluftslivets främjande
erhåller 2,6 miljoner, en ökning
på 0,5 miljon. Lotterimedelsfonden har
för 1963/64 fått 41,87 mkr. Nykterhetsvården
erhåller i dag drygt 70 mkr,
vilket innebär en ökning med 8,3 miljoner
kronor i förhållande till föregående
år.

ökningen inom områdena hörande
under lotterimedelsfonden har jag ej
haft tid beräkna, eftersom de i år splittrats
upp och givits efter nya regler. Låt
mig få antaga, att ökningen är minst
5 miljoner kronor. Då skulle dessa angivna
områden totalt få 94,6 miljoner
kronor med en ökning från 1963/64 på
16,1 miljoner kronor.

Dessa senare angivna områden får
alltså — med reservation för felaktig,
närmast för låg beräkning — 38,12 miljoner
kronor mer än forskningen och i
ökning för nästa budgetår 1,7 miljon
kronor mer än forskningen. Detta iir
sagt för att litet inordna vårt stöd till
forskning i något mindre positiva banor
och för att litet belysa värdet av
tänkande i procent av BNP — kanske
ock för att härmed belysa nödvändigheten
av att snabbt tänka om beträffande
forskningen.

Herr talman! Man beräknar att av
alla forskning människan presterat har
cirka 90 procent skett under detta ännu
ej avslutade sekel. Den väntade utvecklingen
för seklets kvarvarande decennier
kommer att löpa i en ännu brantare
kurva uppåt.

I en förra året publicerad Unescoskrift
har den tekniska och naturvetenskapliga
forskningens avgörande roll
för ett samhälles politiska och ekonomiska
struktur exemplifierats med att
denna utveckling är så snabb och så
omfattande, att under en människas livstid
hinner det samhälle hon lever i totalt
ändra struktur två till tre gånger.

Tilläggas bör att forskningen genom
denna dynamiska utveckling samtidigt
också ständigt ändrar villkoren även för
sig själv. Det är därför det är så väsentligt,
herr talman, att i ett skede, liknande
det Sverige nu befinner sig i, eu
kritisk analys göres av allt samlat material
vi äger för att få ett grepp om
forskningens roll för samhällsutvecklingen
och kanske också en kritisk värdering
av vad forskning är — i dag
ibland en klar modesak, där mycket
som borde vara tålmodigt samhälleligt

122

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

reformarbete skyfflas in under ett vagt
forskningsbegrepp och reformerna därmed
avstannar.

Det är inte bara forskningens roll, liksom
objektiv forskning om forskning
som ett vetenskapligt nytt ämne, som är
nödvändiga för att vi rätt skall nyttja
kunskaps- och forskningskapitalet. Lika
viktiga, lika trängande är planering,
samordning och prioriteringsfrågor —
allt ting som ännu befinner sig i sin linda
här i Sverige och där många länder
hunnit avsevärt längre än vi.

När Riksbanksfonden första gången
beslöts fanns motionärer som påvisade
den splittring som rådde på forskningsrådssidan.
Forskningsberedningen har
icke löst den frågan. Ej heller har man
såvitt jag vet ännu tagit upp den problematik
som uppkommer om Norrlandsfonden
och Mabnfonden ej förnyas
-— de inrättades 1961 för fem år.
Stora delar av deras anslag går till
grundforskning och tidig tillämpningsforskning,
tidigare än den INFOR avser.
Behandling av dessa frågor saknas i propositionen
men även i utlåtandet om
riksbanksfonden. Tyvärr har i stället
samhällsforskningen ensam överdimensionerats
i utlåtandet om riksbanksfonden.
Det är riktigt att den framtages men
knappast riktigt att den göres till forskningsprimadonna,
särskilt inte därför
att det gäller ung, oprövad vetenskap,
som för att ge resultat kräver ett enormt
nyanserat undersökningsmaterial med
oräkneliga variabler, vilkas vetenskapligt
stringenta formulering vi ej vet tillräckligt
om i dag — ingen datamaskin
ger bättre resultat än svar på de frågor
datamaskinoperatören konstruerat.

I propositionen tas endast flyktigt upp
frågan om USA-anslag. Den börjar bli
en alltmer brännande fråga inför den
avisering om nedskärning av anslagen
som görs. Exempelvis räknas endast
inom rymdforskningen med en eventuell
minskning på 1,5 mkr de närmaste
åren eller det närmsta året.

I detta som i fler sammanhang fram -

kommer ock att propositionen, trots att
den är vår första mer samlade principproposition
om forskning, icke spänner
över mer än nästa budgetår. Den långsiktiga
planering vi måste ha finns alltså
inte, trots att forskningsberedningen
t. ex. föregående år begärde treårsplaner
från forskningsråden.

Prioriteringsfrågor, som blir allt viktigare,
saknas tillika, där det kanske
spelar mindre roll hur pengarna fördelas
än det nyttjande av mänskliga resurser
som stora forskningsprojekt
famför allt medför. Jag vill i detta sammanhang
bara ta upp två problem utan
att i övrigt gå in på riktigheten av dessa
forskningsinsatser.

Det är ofrånkomligt att vi i Sverige
på annat sätt än tidigare måste diskutera
militär forskning, inordna den i
totalnyttjandet av forsknings- och kunskapskapitalet.
Enbart arbetet med Viggen
beräknas 1964 sysselsätta 900 akademiker
och högre utbildad personal.
De sammanlagda utvecklingskostnaderna
beräknas till 751 mkr för perioden
1958—1967 och till 1 281 mkr för perioden
1958—1971. I jämförelse med detta
är dagens anslag och anslagsökning till
civil forskning bagateller. Inom atomenergiområdet
har man motsvarande
kraftiga ianspråktagande av kvalificerad
mänsklig arbetskraft. Vi beräknar
att 463 akademiker och likställda i dag
är sysselsatta inom atomenergiforskningen.

De mänskliga investeringarna på dessa
forskningsområden måste snabbt sättas
i relation till liknande inom forskningens
övriga domäner. Prioritering
och långtidsplanering måste ske samtidigt
över hela fältet.

Forskningsberedningen löser som
sagt icke alla dessa problem. Det är för
övrigt svårt att få grepp om forskningsberedningens
status. Skildringar i offentligt
tryck stämmer exempelvis ej
med den skildring statsministern nyligen
lämnade vid ett internt blandat riksdags-
och forskarmöte. Forskningsbe -

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

123

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

redningen har varit en nödvändig etapp
på vägen, och där har redan utförts viktigt
arbete. Men om den inte snabbt värderas
och ges en slutgiltig form föreligger
risker att den blir en flaskhals
och en spärr.

Omigen måste understrykas forskningens
mycket dynamiska karaktär.
Varje år där svarar sannolikt mot 5—10
år inom övriga samhällssektorer, över
huvud måste vi ta ställning till om kanslihuset
har nog med teknisk och naturvetenskaplig
expertis. Nu finnes i
handelsdepartementet en fil. lic. i fysik,
i finansdepartementet en civilingenjör
för u-hjälpen samt i forskningsberedningen
en medicinare. Ecklesiastikdepartementet
saknar sådan expertis.

Forskningsberedningens PM utgör ett
annat problem — allt det kunskapsmaterial
som finnes där borde göras fritt
tillgängligt för forskare och politiker.

U-hjälp och forskning är inga folkligt
populära ting. De måste därför få den
breda förankring av frågorna som krävs.
Vissa av forskningsberedningens promemorior
har till i fredags endast funnits
tillgängliga i ett exemplar i riksdagen
(det råkar vara jag som bär det).
Då erhöll riksdagsbiblioteket efter upprepade
direkta förfrågningar sitt första
exemplar.

En motivering för att i år icke ytterligare
öka forskningsanslagen tycks ha
varit bristen på forskare. Enbart inom
tekniska forskningsrådets område lär
finnas 35 välkvalificerade forskare som
icke fått fasta tjänster. År efter år upptas
inom forskningsråden, cancerfonden
etc. anslag till forskare därför att Kungl.
Maj :t inte i tid övertagit dem, gett dem
fasta tjänster och byggt upp stabila institutioner
kring dem, allt en eftersläpning,
som lett till att dessa forskares
kapacitet ej nyttjats maximalt. Eftersläpningen
gör sig naturligt nog främst
märkbar i ecklesiastikdepartementet.

I detta sammanhang vill jag understryka
att den eftersläpningen sannolikt
är väsentligt farligare än den nu

framhävda bristen på anslag för dyrbar
materiel och utrustning, resp. bristen
på underordnad hjälppersonal till
forskarna.

Jag vill också här understryka, att
forskningsberedningens promemoria om
akademikerflykten till USA och andra
länder — som behandlar ett mycket allvarligt
problem, orsakat kanske mindre
av ekonomiska skäl, som gör att forskare
söker sig till USA eller andra länder,
än som symptom på universalitet —
rör sig med minimital. Den publicerades
delvis första gången som arbete vid
UNCSAT-konfercnsen och avser endast
de forskare och tekniker som fått amerikanskt
medborgarskap och alltså icke
alla dem som arbetar i USA under längre
eller kortare tid. De uppgifter som
finns intagna däri är alltså minimisiffror
om akademikerrörligheten till dessa
länder.

Slutligen berörs två andra frågor mycket
flyktigt i den principproposition som
vi har att behandla nu, nämligen dels
dokumentationen — som har behandlats
av utredningar i åratal — dels de
problem om den statistik som skall byggas
upp, där statistiska centralbyrån
f. ö. fått i uppdrag att försöka nå forskningen
inom näringslivet men där man
uteslutit den lika väsentliga forskningen
inom den offentliga sektorn. Dokumentation
och .statistik är de två väsentliga
rationaliseringsåtgärder vi kan tillgripa,
och varje eftersläpning här kommer att
bli mycket dyrbar.

Om alltså propositionerna utgör ett
utslag för en ny positiv syn på dessa
frågor, ter de sig dock snarare såsom
slutet av en epok än reellt som inledningen
till en ny.

I min motion har jag föreslagit ett
ökat stöd i detta sammanhang med 5,5
mkr. Detta har icke tagits upp av statsutskottet.
Folkpartiet har föreslagit en
ökning med 10 miljoner, som skulle gå
till de naturvetenskapliga och tekniska
forskningsråden, och vari i viss mån
även inbegripes rymdforskningen och

124 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

den medicinska forskningsrådssidans
arbete med dokumentation i sammanhang
med datamaskinanskaffning.

Herr talman! Eftersom det är meningslöst
att försöka stödja min egen
motion men jag ändå anser det väsentligt
att forskningen erhåller betydligt
ökat stöd utöver vad som föreslås i propositionen,
ansluter jag mig till folkpartiets
reservationer — även beträffande
frågan om utredning om särskilt
statsråd, emedan då nödvändigtvis även
planer, samordning och departemental
upprustning kommer med i bilden —
men ej till reservationen nr 1, eftersom
den fixerar — alltför tidigt anser jag —
slutmålet för den totala forskningen.

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra riksdagsledamöter
väckt en motion i denna kammare, som
har nummer 930 och som har behandlats
i statsutskottets utlåtande nr 109. Vi begär
ett med 300 000 kronor ökat stöd —
utöver det som ecklesiastikministern
bar föreslagit — till statens råd för
samhällsforskning. Det är ett ringa belopp,
men vi anser ändå att det skulle
räcka till att påbörja en forskning på
det område, som vi i vår motion främst
pekar på. Statens råd för samhällsforskning
sysslar med rättsvetenskaplig forskning
— där den kriminologiska forskningen
intar en framträdande plats. Alla
vet ju att utvecklingen går mot ökad
kriminalitet. Vad vi däremot inte alltid
vet är orsakerna härtill. Därför anser
vi att man bör öka de ekonomiska resurserna
för att göra det möjligt för
forskarna att ägna mer intresse åt brottets
orsaker och därigenom effektivare
förebygga brott. I det dynamiska
samhälle som vi lever i — präglat av
stora och snabba omvälvningar på alla
områden och en betydande folkförflyttning,
kanske den största vi någonsin
upplevat — är det samhällets plikt att
driva en aktivare miljöpolitik för att

möjliggöra en kartläggning av de enskilda
människornas situation i samhället.
Vi menar att den samhällsvetenskapliga
forskningen härvidlag har
ganska stora uppgifter att fylla och att
här borde göras en insats.

Nu har utskottet i sitt betänkande
bara snuddat vid detta. Utskottet säger
sig vara medvetet om vikten av ytterligare
stöd för forskningen i samhällsplaneringsfrågor
och även för den rättsvetenskapliga
forskningen. Men därvid
stannar utskottet. Man nöjer sig med
den utökning som ecklesiastikministern
föreslagit och som vi visserligen tacksamt
noterar.

Då det inte finns någon reservation
vid denna punkt i utskottsutlåtandet
skall jag, herr talman, inte yrka bifall
till motionen, eftersom det är ganska
meningslöst. Men då ecklesiastikministern
sitter här i kammaren vill jag i
alla fall ta tillfället i akt och vädja till
honom att se till att denna del av samhällsforskningen
nästa år får en gynnsammare
behandling och att det förslag
som vi då kan förvänta kommer att innebära
ökning av anslaget till denna forskning,
som vi motionärer anser vara så
viktig för den framtida planeringen av
vårt samhälle och för en aktivare miljöpolitik.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Ingen av föregående
talare, inte ens fru Sjövall — trots hennes
långa och utförliga kritik av framför
allt Kungl. Maj:ts proposition i
ärendet -— har kunnat underlåta att uttrycka
åtminstone viss tillfredsställelse
med den positivitet som kommit till
synes såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet.

Det är inga småsummor det rör sig
om. Kungl. Maj:ts proposition föreslår
en ökning av anslagen med över 10
miljoner kronor, men motionärerna
kräver en ökning med det dubbla.

Tabellen på s. 0 i utlåtandet tycker
jag är ett klart bevis för vilken ut -

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

125

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

veckling som har ägt rum på detta
område under den sista tioårsperioden.
Anslagen till forskningsråd och fonder
samt till rymd- och kärnforskningssamarbete
på det internationella planet
har höjts från 12 miljoner till inte
mindre än bortåt 70 miljoner kronor.

Det är klart att man kan förstå de
önskemål som motionsledes har framförts
rörande olika ändamål. Nog vore
det önskvärt, att vi hade möjligheter
att öka anslagen i den utsträckning
som motionärerna har krävt. Men tillgångarna
är inte outtömliga. För min
del tycker jag att Kungl. Maj :ts förslag
om utökning av anslagen är i hög grad
positivt och det ger ju ökade möjligheter.

Alla de avsnitt, som de olika talarna
här har uppehållit sig vid, skall jag
i varje fall inte beröra. Men jag vill
återfalla på utskottets uttalande, att
utskottet instämmer i departementschefens
starka betonande av att forskning
och utvecklingsarbete utgör en grundval
för ekonomiskt, socialt och kulturellt
framåtskridande. Att forskningen
kräver betydande resurser, såväl personellt
som materiellt, synes ovedersägligt,
och det tror jag alla är överens
om. Beträffande avvägningen av anslagssummorna
liksom fördelningen av
dem på alla de olika forskningsområdena
kan naturligtvis meningarna vara
delade. Utskottet har för sin del i
stort sett inte velat frångå Kungl. Maj :ts
förslag i ärendet.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

servationen 1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom.
V) i utskottets utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 36
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VII

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Källstad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

126 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. VII)
i utskottets utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 45 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VIII—XI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XII

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wedén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. XII)
i utskottets utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wedén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 44 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XIII—XV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XVI

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. XVI)
i utskottets utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till -

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

127

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (handelsdepartementet)

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 39 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XVII och XVIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Anslag till vissa forskningsråd m. m.
(handelsdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa forskningsråd
m. m., i vad propositionen avsåge handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 12, punkten 38) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1964/65 beräkna till Statens tekniska
forskningsråd ett förslagsanslag av
364 000 kr. och till Teknisk forskning
ett reservationsanslag av 12 500 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 69, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6 mars
1964, såvitt nu var i fråga, föreslagit
riksdagen att dels medgiva att vid statens
tekniska forskningsråd fr. o. m.
budgetåret 1964/65 inrättades en extra
ordinarie tjänst som biträdande sekreterare
i Ae 25 samt bemyndiga Kungl.
Maj:t att fastställa personalförteckning
i överensstämmelse härmed, dels till
Statens tekniska forskningsråd för budgetåret
1964/65 under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 364 000
kr., dels ock till Teknisk forskning för

budgetåret 1964/65 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
13 200 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1: 762) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 932), i vilka motioner, såvitt
nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Teknisk forskning
för budgetåret 1-964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 17 200 000 kr.;

dels en inom andra kammaren av
herr Ilamrin i Kalmar väckt motion
(11:929), vari, såvitt nu var i fråga,
hemställts att i propositionen nr 69 föreslaget
reservationsanslag till Teknisk
forskning måtte ökas med 750 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Sjövall väckt motion (11:933),
vari, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen för budgetåret 1964/65
måtte anvisa till Teknisk forskning ett
reservationsanslag av 15 200 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte medgiva att
vid statens tekniska forskningsråd
fr. o. m. budgetåret 1964/65 inrättades
en extra ordinarie tjänst som biträdande
sekreterare i Ae 25 samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning
i överensstämmelse härmed; II.

att riksdagen måtte till Statens
tekniska forskningsråd för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under tionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
364 000 kr.;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 762 och II: 932,
11:929 samt 11:933, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Teknisk forskning
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 13 200 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar

128 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (handelsdepartementet)

Boman, Axel Johannes Andersson, Per
Jacobsson, Svensson i Ljungskile, Nelander
och Källstad, vilka ansett att utskottet
under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
11:929 och 11:933 ävensom med bifall
till motionerna I: 762 och II: 932, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Teknisk forskning för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 17 200 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! De motionsförslag som
inlämnats från folkpartihåll i fråga om
de svenska forskningsinsatserna har avsett
att ge bättre arbetsmöjligheter för
forskare, särskilt inom sektorer som i
framtiden kan väntas få en starkt ökad
betydelse.

Sverige satsade 1963 för forskning
1,7 procent av bruttonationalprodukten
— den statliga insatsen härvidlag utgjorde
0,8 procent. År 1961 var den
svenska insatsen 1,4 procent av bruttonationalprodukten
eller samma procenttal
som Japans, medan Storbritannien
satsade 2,5 procent och Förenta staterna
3,2 procent. De anförda procentsatserna
säger en del om vad vi satsar
på forskningen, och det har också berörts
vid det föregående ärendets behandling.

Vad beträffar de forskningsråd som
behandlats av statsutskottets femte avdelning
och redovisats i detta utlåtande,
d. v. s. de som sorterar under handelsdepartementets
verksamhetsområde,
har tekniska forskningsrådet begärt 21,5
miljoner eller 13 miljoner kronor i ökning.
Kungl. Maj:t har föreslagit en höjning
med 5 miljoner, varvid dock måste
bemärkas att rymdforskningen i fortsättningen
delvis skall inrymmas i detta
anslag, vilket icke har skett i rådets
kalkyler. I våra motioner, I: 762 och

11:932, har begärts en höjning med 4
miljoner utöver Kungl. Maj:ts förslag
eller till 17,2 miljoner kronor.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till detta utlåtande av herr Boman m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som framgår av såväl
propositionen som utskottsutlåtandet innebär
den höjning av anslaget till statens
tekniska forskningsråd som vi nu
skall ta ställning till en ökning med mera
än 50 procent. Vi som står för utskottsmajoritetens
ställningstagande i
detta fall tycker att det kan vara en väl
avvägd höjning. Jag tror inte man kan
säga att höjningen karakteriseras av
någon speciell snålhet.

Sedan jag sagt detta vill jag endast
tillägga, att vi är väl alla överens om
forskningens betydelse. Vi är också
överens om att vi skall hålla forskningen
på en hög nivå. Därom råder alltså
inga delade meningar. Men det kanske
ändå kan tillåtas mig att framföra en
del »kätterska» synpunkter —- de kanske
borde ha framförts i anslutning till
debatten om föregående ärende. Det förefaller
mig ibland som om forskningen
blivit något av en ny frälsningslära,
som skall rädda mänskligheten från allt
ont. Jag har ibland frågat mig, om det
inte är möjligt att på något område tillgodogöra
sig andra länders resultat. Det
är väl ändå så att det försiggår en hel
del dubbelarbete runt om i världen på
olika forskningsuppgifter. Jag tror också
att det är nödvändigt för ett litet
land som Sverige att välja forskningsuppgifter
mera än vad som hittills har
skett. Jag frågar mig också ibland, om
det inte rent av är nödvändigt att slopa
en del av de exklusiviteter som man
sysslar med på forskningens område.
Har vi ork och råd att i fortsättningen
försöka agera på hela detta stora avsnitt?
För att ta ett exempel så kanske
det finns flera än jag som funderar över
om vi i vårt land över huvud taget bör

Onsdagen den 20 maj 1004 em.

Nr 25

120

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (handelsdepartementet)

syssla med rymdforskning eller om vi
skall överlåta detta åt stormakterna, som
bär helt andra förutsättningar att gripa
sig an denna problematik.

Det har här talats frän olika håll om
att anslagen till forskningen hör ökas.
Men man kan lika litet i detta avseende
som i andra undgå att göra eu avvägning
mellan olika ändamål. Och det
finns väl, ärade kammarledamöter, även
inom andra områden, andra delar av
samhället uppgifter som behöver tillgodoses.

Herr talman! Jag ber med detta att fä
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fri! SJÖVALL (s):

Herr talman! När herr Gustafsson i
Stockholm talar om forskningen såsom
en frälsningslära skulle jag vilja be honom
läsa vad som på sid. 1—6 i propositionen
om INFOR säges om de teorier,
varmed man numera arbetar särskilt inom
OECO-länderna och som går ut på
att kunskapskapitalet är en lika kraftigt
produktionsfrämjande faktor som tidigare
arbetskraften och penningkapitalet
ansågs vara. När vi sysslar med en
utbyggnad av forskningen, är det alltså
i själva verket fråga om att bygga upp
den grund varpå det framtida samhället
skall vila.

Herr Gustafsson i Stockholm tog även
upp frågan om prioritering av olika
forskningsuppgifter. Jag berörde redan
i mitt föregående anförande dessa prioriteringsfrågor,
som jag anser vara utomordentligt
viktiga och som vi snarast
möjligt bör försöka ta ställning till. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att
just när det gäller forskning om forskningen
finns det här i Sverige en internationellt
erkänd vetenskapsman som
sysslar med sådana problem. Jag tror
inte att vi för närvarande bär någon
möjlighet att knyta honom till en fast
u n i ver sitetstjänst.

Det är ofrånkomligt att alla de frågeställningar,
som herr Gustafsson i Stockholm
tar upp beträffande vad vi som ett
5—Andra kammarens protokoll 196b. Nr

litet land mäktar göra ocli vad vi kan
följa med, icke kan angripas med mindre
än att vi angriper allt som ligger i
prioriteringsproblemet, och detta är
alltså inte löst med det förslag som
Kungl. Maj:t nu framlagt.

Från alla forskares sida understryks
det att viss omställningsforskning —
om jag får använda detta uttryck
är nödvändig när man överför resultat
från ett land till ett annat. Självfallet
skulle vi kunna låta mycket stora områden
huvudsakligen bearbetas utomlands,
men det är frågan om vilka dessa
iir som är så svår att avgöra.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka
för fru Sjövall att INFOR är ett institut
för nyttiggörande av forskningsresultat.
Det är alltså när man kommit förbi
forskningen och utvecklingsarbetet och
skall siitta i gång med produktionen som
INFOR skall ingripa. Jag har inte något
som helst att invända mot detta. Jag
tror tvärtom att det kan vara nödvändigt
att staten i detta avseende engagerar
sig betydligt hårdare än med 20
miljoner kronor.

Jag ger fru Sjövall fullkomligt rätt i
att forskningen utgör en grund för
framåtskridandet. Vi har inga skilda
uppfattningar på den punkten, men jag
vidhåller ändå att även forskningen får
finna sig i den avvägning som alla andra
uppgifter i samhället måste underkastas.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag hänvisade till propositionen
om INFOR därför att en del
av de ekonomiska teorierna i fråga om
forskningens roll återfinns i den, inte
därför att jag i detta sammanhang ville
diskutera INFOR, som f. ö. utgör ett
stöd åt det sista ledet i forskningen, där
vi kanske har glömt bort att tillräckligt
stödja det första, som skulle föra fram
till INFOR:s verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

130 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.
Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. Ill

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nclander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III) i
utskottets utlåtande nr 110, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet avkammarens
ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 39 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt 197) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Sjukgymnastoch
arbetsterapeututbildning för budgetåret
1964/65 beräkna ett belopp av
1 586 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 73, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 13
mars 1964, föreslagit riksdagen att

a) besluta, att en omläggning av utbildningen
av arbetsterapeuter skulle
genomföras i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna
riktlinjer;

b) besluta, att en lärar- och handledarutbildning
för arbetsterapeuter skulle
anordnas under budgetåret 1964/65 i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat;

c) besluta, att en ökning av intagningen
till sjukgymnastutbildningen
skulle genomföras i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
angivna riktlinjer;

d) besluta, att utbildning av instruktionsgymnaster
finge anordnas under
budgetåret 1964/65 i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat;

e) besluta, att vid universitetet i Göteborg
skulle, fr. o. m. den 1 juli 1965,
finnas inrättad en professur i medicinsk
rehabilitering;

f) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen anfört, besluta om
inrättande av de lärartjänster vid Lunds
universitet och karolinska institutet,
som erfordrades vid den av departementschefen
förordade utökningen av
sjukgymnastutbildningen, ävensom att
vidtaga de förändringar i personalförteckningarna
för Lunds universitet och
karolinska institutet, som föranleddes
därav;

g) bemyndiga Kungl. Maj.t att fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder i öv -

Nr 25

131

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

rigt, som erfordrades för genomförandet
av vad departementschefen förordat; h)

till Sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning
m. in. för budgetaret
1904/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 610 000 kr.;

i) till Byggnadsarbeten vid sjukgymnastinstituten
för budgetåret 1964/65
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 800 000
kr.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Adolfsson (I: 715) och den andra inom
andra kammaren av herr Holmberg
m. fl. (II: 874), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag för ordnande av sjukgymnastutbildning
i Umeå från och med 1966;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kaijser och Enarsson (1:716) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordstrandh (11:877), i vilka
bl. a. hemställts att riksdagen måtte besluta
1. att ett sjukgymnastinstitut i
Umeå skulle inrättas från och med budgetåret
1966/67, 2. att utbildningen av
sjukgymnaster skulle bedrivas i anslutning
till medicinsk fakultet och med
staten som huvudman samt universitetskanslersämbetet
som tillsynsmyndighet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göran Karlsson m. fl. (1:717) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin i Jönköping in. fl. (11:873),
i vilka bl. a. hemställts att Kungl.
Maj:t måtte bemyndigas att redan nu
medge statsbidrag till utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster även
vid andra lasarett än i propositionen
tänkta och att därför erforderliga ekonomiska
resurser ställdes till Kungl.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (1:718) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén in. fl. (11:872);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg in. fl. (I: 719) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl. (11:876), i
vilka hemställts att riksdagen måtte
fatta beslut om att utbildning för arbetsterapeuter
och sjukgymnaster skulle anordnas
i Umeå;

dels en inom andra kammaren av fru
Ekendahl och fröken Andersson i
Strängnäs väckt motion (II: 839);

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Larsson i Hedenäset och Antonsson
väckt motion (11:875), vari
bl. a. hemställts att riksdagen måtte vid
sin behandling av proposition nr 73 i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala som
sin mening att huvudmannaskapet för
utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster
måtte läggas på staten och
att universitetskanslersämbetet måtte
bliva tillsynsmyndighet.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 715 och II: 874,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om nytt förslag rörande
utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna I: 716 och II: 877,
1:717 och 11:873, 1:718 och 11:872
samt II: 875, samtliga motioner i vad
de avsåge huvudmannaskap och tillsynsmyndighet
för utbildningen av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster, icke
måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionen 11:875, i vad den
avsåge krav på särskild komplettcringskurs
för inträde till arbetsterapeututbildning,
icke måtte bifallas av riksdagen; IV.

att riksdagen måtte besluta, att
en omläggning av utbildningen av arbetsterapeuter
skulle genomföras i hu -

Maj:ts förfogande;

5* —Andra kammarens protokoll 1964. Nr 25

132 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.
Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

vudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer;

V. att riksdagen måtte besluta, att en
lärar- och handledarutbildning för arbetsterapeuter
skulle anordnas under
budgetåret 1964/65 i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat;

VI. att riksdagen måtte besluta, att
en ökning av intagningen till sjukgymnastutbildningen
skulle genomföras i
huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen angivna riktlinjer;

VII. att riksdagen måtte besluta, att
utbildning av instruktionsgymnaster
finge anordnas under budgetåret 1964/
65 i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen förordat;

VIII. att riksdagen måtte besluta, att
vid universitetet i Göteborg skulle,
fr. o. m. den 1 juli 1965, finnas inrättad
en professur i medicinsk rehabilitering;

IX. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
anfört, besluta om inrättande av de
lärartjänster vid Lunds universitet och
karolinska institutet, som erfordrades
vid den av departementschefen förordade
utökningen av sjukgymnastutbildningen,
ävensom att vidtaga de förändringar
i personalförteckningarna för
Lunds universitet och karolinska institutet
som föranleddes därav;

X. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att fatta de beslut och vidtaga
de åtgärder i övrigt, som erfordrades
för genomförandet av vad departementschefen
förordat;

XI. att riksdagen måtte till Sjukgymnast-
och arbetsterapeututbildning in. in.
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 616 000 kr.;

XII. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
vid sjukgymnastinstituten
för budgetåret 1964/65 å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
800 000 kr.;

XIII. att motionerna I: 715 och II: 874,
1:716 och 11:877, 1:717 och 11:873
samt I: 719 och II: 876, förstnämnda sex
motioner i vad de avsäge anordnande
av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning
på andra orter än i propositionen
föreslagna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XIV. att motionerna I: 716 och II: 877
samt II: 839, förstnämnda två motioner
i vad de avsåge utbildning av instruktionsgymnaster,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XV. att motionerna I: 718 och II: 872,
i vad de avsåge utredning av frågan
om finansiellt stöd till utbyggnad av
rehabiliteringsavdelningar, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:716 och 11:877 samt
med bifall till motionen II: 875 ävensom
med avslag å motionerna 1:717
och 11:873 samt 1:718 och 11:872,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
besluta att i .skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört
angående huvudmannaskap och tillsynsmyndighet
för utbildningen av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster;

XIII. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 715 och II: 874, I: 716
och 11:877, 1:717 och 11:873, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, samt
med bifall till motionerna I: 719 och
II: 876, besluta att utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster skulle
anordnas i Umeå.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 25

133

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

Herr NILSSON i Göingegurden (h):

Herr talman! Med tillfredsställelse
hälsar man Kungl. Maj:ts förslag i proposition
nr 73, som innebär en omläggning
av utbildningen och i samband
därmed en ökning av antalet utbildade
arbetsterapeuter och sjukgymnaster.
Sedan länge har det rått stor
brist på kunnig och utbildad arbetskraft
inom området.

Förslaget har som vanligt föregåtts
av utredningar, vilkas anvisningar i huvudsak
även följts av Kungl. Maj:t. I
fråga om arbetsterapeututbildningen
har utredningen föreslagit betydande
utvidgningar av de medicinska och socialmedicinska
momenten samt förändringar
av arbetsterapien som behandlingsform.
Med hänsyn till de resurser
i olika avseenden som bör krävas
för anordnandet av denna utbildning
finner departementschefen det
styrkt att inom de närmaste åren utbildning
kan anordnas endast på ett
fåtal platser, nämligen Stockholm, Göteborg,
Linköping och Örebro.

I vad gäller sjukgymnastutbildningen
har utredningsmannen — det har varit
en enmansutredning — föreslagit en
dubblering av utbildningen i Stockholm,
vilken försiggår vid karolinska
institutet, och i Lund samt inrättandet
av ett nytt sjukgymnastinstitut i Göteborg.

Kungl. Maj:t har för sin del godtagit
dessa förslag.

Vad huvudmannaskapet beträffar har
utredaren inte föreslagit någon ändring
i förhållande till vad som nu gäller,
men i remissyttrandena har två varandra
motsatta uppfattningar kommit
till uttryck. Enligt den ena uppfattningen,
som ansluter sig till arbetsterapeututredningens
förslag, bör utbildningen
av arbetsterapeuter och sjukgymnaster
bedrivas i anslutning till medicinsk
fakultet och med staten som huvudman
och universitetskanslersämbetet
som tillsynsmyndighet. Enligt den
andra uppfattningen bör utbildningen

bedrivas under sjukvårdshuvudmännens
ansvar och tillsyn av den centralmyndighet
som utövar tillsyn över yrkesutbildningen.

Departementschefen har anslutit sig
till den sistnämnda uppfattningen, dock
med undantag för den i Stockholm och
Lund nu bedrivna sjukgymnastutbildningen,
vilken han anser alltjämt bör
drivas i statlig regi. Utbildningen av
arbetsterapeuter liksom den sjukgymnastutbildning
som startas på nya orter
skall däremot enligt hans mening
bedrivas av de lokala sjukvårdshuvudmännen.
Det administrativa och pedagogiska
överinseendet över denna utbildning
avses skola ligga hos skolöverstyrelsen,
som vid sin sida föreslås få
ett sakkunnigorgan med ansvar för i
första hand utbildningens medicinska
kvalitet.

Det är det nya huvudmannaskapet för
denna utbildning som reservanterna
inte vill godtaga. Då jag tillhör dessa
vill jag framhålla att jag inte kan förstå
att några verkliga sakskäl kan redovisas
för övergång till det nya huvudmannaskapet,
i synnerhet som det
från början kommer att bli ett hälftenbruk
som måste bli onödigt komplicerat.
Därtill kan också läggas den synpunkten
att utbildningen säkerligen inte
kan bli lika enhetlig som under ett
enda huvudmannaskap. Departementschefens
förslag om att ett nytt organ
skall inrättas för att ansvara för utbildningens
enhetlighet och medicinska
kvalitet visar också hän på att han
själv i viss mån hyser samma farhågor.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen i vad
den gäller mom. II.

I samma reservation har under mom.
XIII yrkats att utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster skall anordnas
i Umeå.

Utskottet har hänvisat till departementschefens
uttalande, att efter hand
som förutsättningarna för anordnande
av utbildning för arbetsterapeuter och

134 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

sjukgymnaster visar sig finnas på andra
orter än de nu förutsedda och behov
synes föreligga skulle det ankomma på
Kungl. Maj.-t att föranstalta om en sådan
utbildning. Utskottets majoritet har
nöjt sig med detta uttalande, under det
att vi reservanter med hänsyn till den
utpräglade bristen på ifrågavarande
sjukvårdspersonal i Norrland föreslår
att principbeslut fattas om anordnande
av dylik utbildning i Umeå så snart erforderliga
resurser härtill förefinnes.

Med hänsyn till detta ber jag, herr
talman, att även få yrka bifall till reservationen
i vad den avser mom. XIII
vid samma utskottsutlåtande.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I ett flertal motioner
i anledning av proposition nr 73 yrkas
att riksdagen måtte besluta att utbildning
för arbetsterapeuter och sjukgymnaster
även anordnas i Umeå.

Utskottets förslag innebär en utbyggd
utbildning för ifrågavarande sjukvårdspersonal
i Göteborg, Örebro, Linköping
och vid Mörbv lasarett i Danderyd. I
fråga om arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen
i Umeå hänvisar utskottet
till departementschefens uttalande,
att om behov av en ökad utbildningskapacitet
konstateras och om förutsättningar
för att ordna nyssnämnda
utbildning finns, hinder inte skall föreligga
för Kungl. Maj :t att medge statsbidrag
till sådan utbildning.

När det gäller att dokumentera utbildningsbehovet
i Norrland på berörda
område torde man inte behöva avvakta
den framtida utvecklingen, såsom
utskottet anser. Med hänsyn till bristen
på arbetsterapeuter och sjukgymnaster,
som inom denna landsdel är mer
svårartad än i övriga delar av landet,
är det synnerligen angeläget att utbildningen
kommer till stånd så snart som

möjligt i Umeå. Tillgången på outbildad
ung kvinnlig arbetskraft är synnerligen
god, vilket också bör beaktas.

I motionen 11:876, som jag undertecknat,
har motionärerna inte närmare
tagit ställning till huvudmannaskapet
för arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen.
Departementschefen
liksom utskottsmajoriteten föreslår, att
landstingen skall vara huvudmän. Även
om landstingen, såsom förutsättes i utskottsutlåtandet,
erhåller statsbidrag
enligt samma regler som för centrala
yrkeskolor, måste det bli en inte obetydlig
kostnadsbelastning. Kostnadsskälen
liksom de större förutsättningarna
för en hög standard på utbildningen,
om staten är huvudman, är argument
som jag anser så vägande att
jag även i detta avseende vill ansluta
mig till reservationen.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson in. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
redogjorde för propositionens
och därmed utskottsmajoritetens förslag,
så jag behöver inte upprepa den
redogörelsen. Vi skiljer oss i fråga om
huvudmannaskapet för denna utbildning.
Remissinstanserna är delade, och
det är klart att det finns skäl som talar
för både att landstingen skall vara huvudmän
och att staten skall ta hand om
utbildningen. Staten utbildar läkarna,
medan landstingen utbildar sjuksköterskorna.
Dessa två kategorier vårdpersonal,
arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna,
står någonstans däremellan.
Man kan alltså säga att det finns
ungefär lika starka skäl för den ena
ståndpunkten som för den andra.

Herr Nilsson i Tvärålund sade att
standarden blir högre om staten tar
hand om utbildningen. Jag tycker det
är ett underkännande av landstingens
intresse och förmåga i sammanhanget.

Onsdagen den 20 maj 1904 ein.

Nr 25

135

Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

Jag har mycket svårt att förstå att den
rent medicinska delen av utbildningen
skulle behöva vara mer kvalificerad
för arbetsterapeuterna än för sjuksköterskorna.
Ingen har ju ifrågasatt att
inte landstingen kan klara utbildningen
av sjuksköterskorna, över huvud taget
får landstingen som sjukvårdshuvudmän
mer och mer överta hela ansvaret
för sjukvården. De har övertagit — eller
skall överta — en stor del av den sjukvård
som staten förut sörjt för. Det är
väl i konsekvens därmed som man också
samlar utbildningen hos landstingen.

Beträffande Umeå är vi nog alla intresserade
av att det skall bli utbildning
i Norrland för att tillgodose Norrlands
eget behov. Det framhålles både i propositionen
och i utskottsmajoritetens utlåtande
att man räknar med att det kan
bli utbildning där också så småningom.
Men enligt vad vederbörande i Umeå
själva har uppgivit för utredningsmännen
dröjer det fem år innan man anser
sig kunna starta någon utbildning av
arbetsterapeuter — sjukgymnasternas
utbildning skulle möjligen kunna påbörjas
1960. Att redan nu fatta principbeslut
om vad som kan hända tidigast
om fem år är väl ändå rätt meningslöst.
Om fem år, när man i Umeå skulle vara
färdig att börja tänka på terapeututbildningen,
vet vi åtskilligt mer än nu
om hur denna utbildning skall läggas
upp och hur behovet av lärare skall
kunna tillgodoses. Att få fram tillräckligt
många lärare för dessa personalkategorier
är väl den största svårigheten,
oavsett vem som skall vara huvudman
och var utbildningen skall förläggas.
Det vet vi mer om när utbildningen
kommit i gång på de ställen där
det nu föreslås att den skall starta. Då
kan man ta ställning till om och när
man skall ha utbildning också i Umeå.
Men det finns som sagt ingen anledning
att nu föregripa det ställningstagandet.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (b):

Herr talman! Eftersom jag i allt väsentligt
kan instämma i vad herr Nilsson
i Göingegården bär anfört i den
fråga vi nu diskuterar, kunde det kanske
vara överflödigt att ta till orda,
men det är en speciell sak som jag bär
vill något belysa.

Fröken Olsson säger beträffande huvudmannaskapet
att utbildningen av
sjukgymnaster och arbetsterapeuter ligger
någonstans mitt emellan utbildningen
av läkare och utbildningen av
sjuksköterskor, och därför finns det
lika starka skäl för att staten skall vara
huvudman för utbildningen som för att
landstingen skall vara det; det viktiga
är att man samlar utbildningen under
en huvudman. Men då vill jag fråga
fröken Olsson vad det finns för motiv
för att dela på huvudmannaskapet för
sjukgymnastutbildningen, så att utbildningen
i Göteborg får staden som huvudman,
medan utbildningen i Stockholm
och Lund — som enligt förslaget
skall dubbleras — fortfarande skall ske
i .statens regi? Jag kan inte finna fröken
Olssons resonemang på den punkten
riktigt logiskt. Jag delar hennes
uppfattning att det är angeläget att utbildningen
får en och samma huvudman,
men jag kan inte se att det finns
anledning att beträffande sjukgymnastutbildningen
gå ifrån den praxis som
för närvarande gäller och som fungerar
väl.

Vad sedan beträffar utbildningen i
Umeå, som fröken Olsson var inne på,
tycker jag inte det är för tidigt att i
dag fatta ett principbeslut om att ordna
sjukgymnastutbildning där. Det är ju
sagt att den kan starta 1966 eller 1967,
och det är bara ett par år kvar till dess.
Vi bar tråkiga erfarenheter av hur dålig
planläggningen blir, när man har
bråttom. Därför är det angeläget att
fatta ett sådant principbeslut i dag. Sedan
kan vi i lugn och ro planera en god
utbildning också i Norrland.

Den fråga som jag egentligen begärde

136 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

ordet för att beröra är utbildningen av
de personer som skall vara lärare vid
den utökade sjukgymnastutbildningen.
Det är inte bara så enkelt att vi här i
riksdagen kan besluta om en utökad
utbildning, utan vi måste också se till
att vi har lärarkrafter som kan meddela
en god undervisning. Jag tycker
mig förstå att departementschefen har
för avsikt att inom en snar framtid lägga
fram förslag om en ordentlig instruktionsgymnastutbildning,
och det är
ju glädjande. Men vad händer under
övergångstiden, till dess vi får en sådan
utbildning? Till den 1 januari 1965
skall elevantalet i Stockholm och Lund
fördubblas, och vi skall på hösten samma
år få ett nytt sjukgymnastinstitut i
Göteborg. Vilka skall fungera som lärare
på dessa ställen? Man har tänkt att
sjukgymnaster skall kunna meddela sådan
undervisning efter endast en månads
auskultering. De får då under en
månad följa det praktiska arbetet på en
sjukgymnastavdelning, och sedan skall
de vara kapabla att meddela undervisning.
De får ingen teoretisk utbildning.
Det tycker jag är beklagligt.

Det finns inga sakliga skäl som talar
emot ett försök att åstadkomma också
en viss teoretisk skolning, t. ex. i pedagogik,
psykologi, metodik och socialmedicin.
Vi har god tid på oss att planera
en sådan utbildning, och jag tror
mig veta att det kommer att bli mycket
svårt att engagera sjukgymnaster som
lärare för utbildningen, om de inte förutom
denna auskultering också beredes
en viss teoretisk utbildning i de
ämnen jag här nämnt.

skall föras över, så att det blir ett enhetligt
huvudmannaskap.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I anledning av fröken
Olssons anförande vill jag säga att enligt
de upplysningar jag har från landstinget
i Västerbotten ser man där så på
frågan om utbildning av arbetsterapeuter,
att ett riksdagsbeslut i dag skulle
vara mycket värdefullt, därför att man
då i god tid skulle kunna planera för
denna utbildning, som är så nödvändig
i Norrland.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är tyvärr riktigt
som fröken Olsson säger att det står
»tills vidare» i utskottets utlåtande, och
det är det som gör mig litet bekymrad.
Jag vill fråga: Vad är det som säger att
den ordning vi har i dag är olämplig?
Jag har den uppfattningen att en sjukgymnastutbildning
i anslutning till medicinsk
fakultet och under universitetskanslersämbetets
överinseende fungerar
mycket bra.

Dessutom har man i den utredning
som ligger till grund för propositionen
inte föreslagit någon ändring av huvudmannaskapet.
Jag tycker nog man har
litet lösa grunder för sitt ställningstagande
att plötsligt ändra på huvudmannaskapet,
och jag har inte blivit övertygad
om att det är sakligt motiverat.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. /

Utskottets hemställan bifölls.

Fröken OLSSON (s): Mom- 11

Herr talman! Jag erinrar om att det Herr förste vice talmannen gav prostår
i propositionen att utbildningen av positioner dels på bifall till utskottets
sjukgymnaster tills vidare skall stå kvar hemställan, dels ock på bifall till re under

statens huvudmannaskap vid de servationen i motsvarande del; och fann

redan befintliga anstalterna, och utskot- herr förste vice talmannen den förra

tet uttalar sig för att den ordningen propositionen vara med övervägande

skall gälla bara under en övergångstid ja besvarad. Herr Nilsson i Göingegår samt

att utbildningen så småningom den begärde emellertid votering, i an -

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 23

137

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 96, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Andersson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110
ja och 102 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III—XV

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 52, med föranledande av väckt
motion i anledning av riksbankens diskontohöjning
den 30 januari 1964, såvitt
motionen hänvisats till bevillningsutskottet,
och

nr 54, i anledning av väckt motion
angående beskattningen av avverkning
av skog, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 8

Åtgärder mot diskriminering av raseller
minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
väckta motioner om åtgärder mot diskriminering
av ras- eller minoritetsgrupper
i Sverige och om undersökning
av zigenarnas situation.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:34 av fru Segerstedt Wiberg och
II: 42 av herr Hamrin i Kalmar hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning om
åtgärder för att förekomma diskriminering
av ras- och minoritetsgrupper i
Sverige med upgift att bl. a.

a) undersöka lämpligheten och möjligheten
att inrätta en statlig nämnd,
helst med parlamentariskt inslag och
förslagsvis knuten till socialstyrelsen,
för att motverka diskriminering av raseller
minoritetsgrupper och för att stävja
tendenser till sådan diskriminering
varhelst denna förekomme genom att
efter anmälan eller på eget initiativ
företaga utredningar och publicera dem
samt genom andra lämpliga förslag förhindra
användandet av nedsättande benämningar,

b) överväga lagstiftning om straffsanktionerat
förbud att på grund av
vissa personers grupptillhörighet avvisa
dem från restaurang, biograf och liknande
inrättning som stode öppen för
allmänheten,

c) föranstalta om snabbutredning av
zigenarnas behov av förbättrad vuxenundervisning,

d) verka för att Den allmänna förklaringen
om de mänskliga rättigheterna
liksom förklaringen om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering uppmärksammades
och spredes i skolorna.

I en likaledes till utskottet hänvisad
motion 11:421 av fru Sjövall hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att socialpolitiska

138 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller

kommittén finge i uppdrag att genomföra
en undersökning av zigenarnas situation
samt att framlägga de förslag
om åtgärder vartill undersökningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 34 och II: 42 samt
motionen 11:421 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson, Carlsson i Huskvarna
och Hamrin i Kalmar, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:34 och 11:42 och i anledning
av motionen 11:421 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begärde utredning om
åtgärder för att förekomma diskriminering
av ras- och minoritetsgrupper i
Sverige samt att motionen 11:421 i övrigt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Det lär i vårt land finnas
inalles mellan 850 och 900 zigenare.
För ungefär hälften av dem föreligger
inga problem, utan de har lyckats
inordna sig i arbetslivet, framför allt
kanske därför att de inte varit analfabeter.
När det gäller de övriga visar
emellertid utförda undersökningar att
det kvarstår rader av problem; en stor
del av dessa sammanhänger säkerligen
med analfabetismen men andra med
att många av zigenarna är sjuka. Av
1954 års zigenarutredning framgick att
medellivslängden för zigenarna låg avsevärt
lägre än för den svenska befolkningen.
Socialstyrelsen framhåller också
i sitt remisyttrande att det efter
hand kommer att bli de mest svårplacerade
— d. v. s. de sjuka av zigenarna
— som kommer att utgöra ett problem.

Jag har i en motion begärt att socialpolitiska
kommittén, som skall utreda
eftersatta minoriteters — bl. a. de han -

minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

dikappades — förhållanden, skulle få
i uppdrag att utföra en översyn av zigenarnas
situation. Tanken var väl närmast
att socialpolitiska kommittén skulle
i lämpliga delar kopiera den utredning
som gjorts om hemmadöttrarnas
problematik. Men jag har också föreslagit
att utredningens resultat skulle
läggas till grund för förslag om åtgärder.

Det sannolika är att den resterande
gruppen av zigenare, vilka inte kan
skaffas fullt arbete, kommer att behöva
särhjälp som det inte är troligt att alla
kommuner vill åtaga sig att svara för.
När det gäller åldringsvården har vi
gått fram med speciallösningar — vi
har funderat ut olika nya former av
statligt stöd till både bostäder och sjukhem.
Det kan inte vara någon som helst
svårighet att för denna lilla grupp av
zigenare fundera ut liknande lösningar,
vilka enligt min mening inte skall
åvila kommunerna, utan staten.

Fn social-medicinsk undersökning av
zigenarnas situation pågår visserligen,
men den behöver kompletteras. Det är
i huvudsak detta motion sförslaget innebär.
Med erfarenhet från socialpolitiska
kommittén vill jag säga att det
skulle ta cirka fjorton dagar för kommittén
att planlägga de kompletterande
undersökningar som erfordras. Redan
till hösten skulle alltså ett realförslag
kunna framläggas, och det är ju detta
utskottet framhåller som väsentligt.

Trots allt täcker inte den social-medicinska
undersökningen alla frågeställningar
som vi måste ha svar på, och
det är därför socialpolitiska kommittén
behöver göra en kompletterande undersökning.
.lag yrkar fördenskull bifall
till motion 11:421, vilken går ut på att
socialpolitiska kommittén skall få i uppdrag
att göra en sådan undersökning.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Vi har i vårt land ett
flertal minoritetsgrupper, som vi ofta
har lätt att se över axeln och kanske

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

139

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

inte alltid behandlar på samma sätt som
vi gör med övriga svenska medborgare.
Detta gäller inte enbart den grupp som
fri! Sjövall nyss talade om, alltså zigenarna.
Detta är en relativt liten
grupp — ungefär 900 människor, såsom
hon själv nämnde. Det finns en annan
grupp, nämligen de s. k. tattarna, som
vi också har en något egendomlig uppfattning
om.

Detta problem har tagits upp i motionsparet
1: 34 och II: 42, vari motionärerna
yrkar på en utredning rörande
lämpliga åtgärder för att förekomma
diskriminering av ras- och minoritetsgrupper
i Sverige.

I motionen finns angivna vissa ting
som en sådan utredning skulle kunna
tänkas ta itu med. Det gäller att undersöka
lämpligheten och möjligheten av
att inrätta en statlig nämnd i anslutning
till socialstyrelsen, en nämnd som
skulle få i uppdrag att bevaka att någon
diskriminering av minoritetsgrupper
inte förekommer i Sverige.

Utredningen skulle överväga en lagstiftning
om straffsanktionerat förbud
mot att från restaurang, biograf och
andra inrättningar, som står öppna för
allmänheten, avvisa peroner på grund
av deras grupptillhörighet.

Utredningen skulle vidare företa en
snabbutredning av zigenarnas behov av
förbättrad vuxenundervisning. En ytterligare
möjlighet är att framför allt i
skolorna förbättra upplysningen om dessa
förhållanden, så att t. ex. Den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna,
vilken FN antagit, skulle komma
till större kännedom framför allt
bland ungdomen.

.lag är fullt på det klara med att de
fall av rasdiskriminering, som förekommer
här i Sverige, inte är så talrika, och
det är kanske framför allt en fråga om
upplysning, att få ungdomen och även
oss äldre att förstå vad det här gäller.

Detta är emellertid en så pass allvarlig
fråga att jag anser att man skall
ta itu även med de relativt få fall, som

förekommer här i vårt land. Det sägs
att vi har eu press, som slår larm om
sådana fall, och man påstår att det därför
inte behövs ytterligare åtgärder. Jag
vill till detta säga att jag är tacksam
för pressens funktion som väckarklocka
på det här området, men att det inte
kan vara mer än ett relativt litet antal
av de förekommande fallen av diskriminering
av minoritetsgrupper, som
kommer till pressens kännedom.

Jag skulle i detta sammanhang kunna
påvisa vad olika utredningar kommit
fram till på detta område. Jag kan
nämna att fru Sjövall var inne på en
av dem, nämligen den som företagits
av John Takman och som redovisats i
Arbetsmarknadens oktobernummer 1963.
I utredningen förklarar Takman fullt
riktigt att vi är på rätt väg. Vi kartlägger
den grupp som zigenarna utgör
och de bekymmer i fråga om arbete,
hälsovård och bostäder som de har när
det gäller att anpassa sig till vårt samhälle.

Men jag tror att problemet behöver
belysas även från den sida som jag nyss
talade om, behandlingen av våra minoritetsgrupper.

Jag kan citera ett stycke ur Takmans
artikel i Arbetsmarknaden som jag tycker
är oerhört klokt skrivet. Takman
säger där avslutningsvis: »Till sist en
reservation: De flesta zigenare är —
som flertalet andra medborgare — hyggliga,
resonabla och samarbetsvilliga personligheter.
Men det finns undantag.
När vi någon gång stöter på dessa zigenare
som super och bråkar och smiter
från allt som kan kallas arbete gör vi
klokt i att bortse från deras svarta hår
och deras eventuellt mörka hy. Om vi
med hävdvunnen dumhet och okunnighet
påstår att deras beteende är en
funktion av att de är zigenare, måste
vi i logikens och rättvisans namn fråga
oss vad det är för rasegenskaper som
gör att ett par hundratusen svenskar
super och bråkar och struntar i jobbet.
» Det är möjligt att den sista siff -

140 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

rån var en lätt överdrift från Takmans
sida, men tankegången är alldeles riktig .

lag skulle också kunna citera en kort
stump ur den artikel som zigenarsamfundets
ordförande Evert Kunim har
skrivit i Landsorganisationens tidskrift
Fackföreningsrörelsen nr 22/1963. Författaren
inleder artikeln om »Zigenarna
och folkhemmet» med att återge eu skrivelse
som kom länsstyrelsen till handa
från egnahemsägare i Värgårda. Det
gäller alltså som jag förmodar att de
flesta av kammarens ledamöter känner
till det fall där kommunen försökte
hjälpa en zigenarfamilj till en hygglig
bostad. Det återgivna stycket ur skrivelsen
till länsstyrelsen lyder: »Vad

det betyder för oss att zigenarna permanent
bosättes inpå våra knutar ligger
i öppen dag. Våra fastigheter kommer
inte att bli eftersökta i framtiden,
vilket blir liktydigt med en värdeförsämring,
som kan räknas i åtskilliga
tusen kronor. Detta betraktar vi som ett
slag i ansiktet, ett utdömande av en
straffskatt, som utan hänsyn påföres
arbetsamma och lojala samhällsmedborgare
...» Så kan alltså säkerligen hedervärda
och hyggliga svenska medborgare
se på saken när de får en zigenarfamilj
till grannar.

Som jag sade förut finns det även
andra minoriteter som vi borde behandla
på annat sätt. Jag nämnde de
s. k. tattarna. Det kanske inte är så
många som vet att de ingalunda utgör
någon ras för sig. Det är en grupp
människor, enligt socialstyrelsens utredning
1944 ungefär 8 000 personer här
i Sverige, som har fått stämpeln tattare
på sig därför att de kanske har
ett egendomligt utseende, har ett yrke
som vi i gemen inte själva så ofta utövar,
och bor i slumbostäder. Detta gör
att de behandlas på annat sätt än andra
och får svårt att bryta den isolering
de hamnat i, och de får därför svårt
att anpassa sig i samhället.

Utöver den utredning jag talade om

och som socialstyrelsen har verkställt
om antalet s. k. tattare har även andra
utredningar företagits rörande dem. Det
har gjorts vetenskapliga utredningar
som klarlägger att vi här har en minoritetsgrupp
som vi av gammal vana, av
okunnighet och kanske många andra
skäl behandlar på ett särskilt sätt i
Sverige. Den som på senare år har gjort
en särskilt ingående undersökning är
fil. kand. Adam de Heymowski som i
sin artikel om de s. k. tattarna sammanfattar
sina iakttagelser i följande slutord:
»Så länge man använder skällsordet
''tattare'', så kommer det att finnas
en ''tattargrupp''. Genom bruket av detta
ord stärker man de ''riktiga resandes’
isoleringskänsla och dessutom tillför
man denna grupp nya medlemmar från
det omgivande samhället. De såsom ''tattare''
märkta personerna kommer nog
ofta till slut att identifiera sig med de
''resande''. Vill man underlätta de ''resandes''
anpassning i samhället, bör man
nog låta bli att stämpla dem som parias
och hela tiden betrakta dem som latenta
brottslingar. Särskilt viktig är då lärarnas
och andras inställning till de
''resandes'' barn.»

Jag skulle särskilt vilja trycka på
det sista. Att man kallar en familj för
tattare, det är någonting de trots allt
är vana vid, men att man kallar deras
barn för tattarungar är ännu värre.

Det finns många andra skäl som jag
här skulle kunna åberopa. Jag vill till
slut bara säga att vi strör så lätt tanklösa
ord omkring oss, men många gånger
är det inte av tanklöshet som man
talar om tattare och tattarungar. Det
är i själva verket en människa som blivit
isolerad från normal samhällsgemenskap
genom sitt yrke, sin bostad eller
sitt utseende. År man mörkhårig, handlar
med skrot och bor i ett slumkvarter
är alla kriterier uppfyllda och tattastämpeln
klar. I själva verket kan det
vara en vanlig människa som i fråga
om levnadsvanor och moralbegrepp inte
skiljer sig från genomsnittet av öv -

Onsdagen den 20 maj 1904 em. Nr 25

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

riga svenska medborgare och vars barn
l>ör ha rätt alt slippa bli kallade tattarungar
av sina skolkamrater.

Jag skall sluta med att yrka bifall till
den reservation soan föreslår en utredning
för att komma till rätta med dessa
visserligen små men dock inom Sverige
existerande missförhållanden och
orättvisor i vår inställning till rasdiskrimineringen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Under vårriksdagen
1962 hemställde jag i en motion om en
utredning rörande zigenarfrågan. Motionen
avslogs av riksdagen men har blivit
föremål för vissa kommentarer i det
utskottsutlåtande vi nu behandlar.

Man kan icke förneka att zigenarnas
förhållanden i samhällslivet under senare
år har förbättrats. Trots de glädjande
förbättringarna t. ex. på bostadsområdet
återstår dock ännu mycket
innan zigenarna kan sägas vara helt
inpassade i samhällslivet och därmed
komma i åtnjutande av samma personliga
möjligheter som övriga medborgare
i vårt land.

Zigenarnas mantalsskrivningsförhållanden
har i vissa fall visat sig vara
oklara, vilket givetvis har försvårat
lämnandet av socialhjälp. Säkerligen är
det samma förhållande som har inverkat
menligt på försöken att ordna zigenarnas
bostadsfråga på ett sätt som är tillfredsställande
på längre sikt. För att
lösa bostadsproblemet har bostadsstyrelsen
bemyndigats att främja zigenarnas
bosättning utan hinder av bestämmelserna
i gällande kungörelse om egnahemslån
m. m., och Kungl. Maj:t har
vidare bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen
att utlämna lån till zigenare för
erläggande av bostadsrättsavgift samt
hjälp till bohagsutrustning.

Dessa åtgärder har emellertid inte
varit tillräckliga och i varje fall inte
kommit att hjälpa hela vårt lands zigenarbefolkning.
Förhållandena varierar
avsevärt olika områden emellan inom

landet. Fn grundläggande reform borde
vara att överföra det ekonomiska
ansvaret för zigenarfrågans lösning till
staten för att därigenom garantera likformiga
lösningar av problemen, oavsett
zigenarnas bostadsort.

Ur alla synpunkter är det mest angelägna
att bostadsfrågan snarast bringas
till en acceptabel lösning. I och med
detta kan man förmoda att såväl anpassningen
i arbetslivet som skolgången
skulle kunna förbättras.

Ännu återstår mycket att göra innan
zigenarna nått jämställdhet i alla avseenden
med övriga svenska medborgare.
Det kommer att krävas mycken
tolerans och god vilja av övriga medborgare,
men jag iir fast övertygad, trots
allt vad som här tidigare har sagts, att
den dagen inte är så avlägsen, då zigenarna
i vårt land har uppnått fullt likaberättigande
med övriga svenska samhällsmedborgare.

Vi är alla överens om att åtskilligt
ytterligare måste göras för att underlätta
zigenarnas anpassning i vårt moderna
samhälle. Jag skulle i likhet med
vad fru Sjövall här tidigare har sagt
vilja uttala en önskan om att det måtte
tillsättas en utredning eller varför inte
låta socialpolitiska kommittén få hand
om uppgiften att kartlägga zigenarfrågan
i hela dess vidd för att därmed
få fastslaget vilka brister som föreligger
och vilka åtgärder som erfordras för
att ge zigenarna full jämställdhet med
övriga medborgare.

1954 års zigenarutrednings förslag
har varit värdefulla och har säkert bidragit
till att förbättra zigenarnas livsbetingelser.
Det kan säkert med fog
hävdas att verkligt behov föreligger av
en ny utredning. Visserligen har utskottet
rätt när utskottet hävdar att
vissa smärre utredningar pågår, och
man kan fråga sig varför man inte kan
invänta resultaten av dem innan man
sätter i gång med en ny utredning. Nu
hör det till saken att det bär är fråga
om en mycket liten grupp i vårt sam -

142 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

hälle. Det är cirka 950 personer som
berörs. Men man bör också framhålla
att utvecklingen går mycket snabbt
framåt på alla områden. Det gäller här
att handla, men det gäller också att
handla mycket snabbt.

Utan att på något sätt vilja förringa
det positiva och gagnerika arbete som
har skett, kan man icke förneka att
zigenarna tillhör den grupp människor
som lever på livets skuggsida. Här gäller
det att ta hand om speciellt barnen
men att inte göra det på det sättet att
dessa människor förlorar sin egenart.
Nej, tvärtom skall de ha möjligheter att
få behålla denna. Men man skall samtidigt
försöka få dessa människor att
på ett normalt och naturligt sätt smälta
in i samhällslivet.

Jag anser också att en utredning bör
igångsättas för att vi skall söka komma
till rätta med de förekommande tendenserna
till diskriminering av ras- och
minoritetsgrupper i vårt samhälle. En
utredning som syftar till åtgärder för
att motverka dylika tendenser vore att
hälsa med den allra största tillfredsställelse.

Herr taman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 11:421 samt reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson in. fl.,
dock med den ändring däri som ett
tillstyrkande av fru Sjövalls yrkande
innebär, d. v. s. att motion 11:421 skall
utgå ur reservationsyrkandet.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas två likalydande
motioner och en fristående motion som
till viss del sammanfaller, då de samtliga
berör zigenarfrågan.

I motion II: 421 begärs att socialpolitiska
kommittén skall utreda zigenarfrågan.
I de andra motionerna ställer
man en rad krav och önskar bl. a. en
snabbutredning beträffande vuxenundervisningen
för zigenarna.

Problemen är emellertid inte nya utan
de är tidigare observerade. 1958 fick

arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att
lösa zigenarfrågan, och 1962 uppdrog arbetsmarknadsstyrelsen
åt socialmedicinska
institutionen i Uppsala att undersöka
zigenarnas förhållanden i Stockholm.
Sedan har uppdraget kommit att
gälla zigenare även i övriga delar av
vårt land.

En redogörelse för zigenarfrågan har
publicerats i tidskriften Arbetsmarknaden.
Denna redogörelse visar — såsom
här också alldeles riktigt påpekats — att
mycket inte är som man skulle vilja att
det vore i fråga om undervisningen av
zigenarbarnen och undervisningen av
de gamla zigenarna. Detsamma gäller
de sociala förhållandena för zigenarna.

Men en hel del har förbättrats. Redan
1954 framlade en .statlig utredning eu
rad förslag. Fru Sjövall säger nu att
varken dessa förslag eller den utredning
som görs av socialmedicinska institutionen
i Uppsala är till fyllest. Samtidigt
menar hon att problemet är så
enkelt att lösa att socialpolitiska kommittén
borde göra en »snabbraid» och
klara det på fjorton dagar. Det verkar
otroligt att det skulle kunna hända så
stora ting inom socialpolitiska kommittén
på fjorton dagar. Den har ändå
tagit god tid på sig när den sysslat med
andra ting.

Fru Sjövall säger vidare att man inte
gör några medicinska undersökningar
rörande zigenarna i den socialmedicinska
utredningen. Enligt de uppgifter vi
fått gör man emellertid individuella
undersökningar och ser också efter vilka
förhållanden zigenarna lever under
för att därmed kunna dra slutsatser om
möjligheterna att placera dem i arbete
och i undervisning.

Fru Segerstedt Wiberg, som är motionär
i detta ärende, är nöjd med de utredningar
som nu verkställes och vill
bara ha en snabbutredning beträffande
vuxenundervisningen.

Det har gjorts en del utredningar. Här
har citerats vad doktor Takman säger i
sin korta redovisning för en del av den

Onsdagen den 20 maj 1904 em. Nr 25 143

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

stora undersökningen om zigenarfrågan.
I denna redovisning påpekas bl. a. att
förhållandena för zigenarna i vårt land
har ändrats oerhört mycket. När jordbrukets
föreningsrörelsc kom till under
1930-talet tog den bort en del av zigenarnas
tidigare utkomstmöjligheter.
Man handlade inte längre privat med
nötkreatur, och den marknaden försvann.
Hilen tog bort en annan av zigenarnas
möjligheter att försörja sig,
nämligen hästhandeln, och tivoliverksamheten
har mer och mer övertagits
av folkparker och liknande kommunala
nöjesetablissemang. Doktor Takman
påpekar också att t. o. in. spåverksamheten
nu övertagits av bl. a. Åhlén och
Åkerlund. Förutsättningarna för zigenarna
att leva på det gamla sättet finns
inte längre.

När riktlinjerna skulle dras upp för
åtgärder, avsedda att åstadkomma bättre
förhållanden för zigenarna, skedde
ett samråd mellan en rad statliga verk.
Sådant samråd förekom mellan bostadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och socialstyrelsen.
Fn rad bestämmelser utfärdades
för bestämda uppgifter som lades på de
olika verken. Den vård och det stöd
som kommunerna lämnade skulle sedan
ersättas med statliga medel. Kursverksamhet
skulle startas, och sådan verksamhet
har startats av arbetsmarknadsstyrelsen
med statliga medel.

När man säger att uppgifterna att inpassa
zigenarna i ett modernt samhälle
skulle läggas på staten kan vi konstatera
att det är vad som till stor del redan
sker. Det har skett ganska mycket på
detta område, och sedan 1960 har en rad
praktiska åtgärder vidtagits genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg. Arbetsmarknadsstyrelsen
har uträttat så mycket
under denna relativt korta tid att
man måste ge styrelsen en verklig eloge.

500 personer har fått bostäder genom
arbetsmarknadsstyrelsen, 25 har fått
egnahem och ytterligare It) egnahem
håller på att byggas upp. Vuxenutbild -

ning har startats på 15 platser med enskild
undervisning. ABF i Stockholm
har sedan 1958 fått 100 000 kronor för
undervisning av zigenare. Fn del har
deltagit i yrkesundervisning och yrkesutbildning,
en del har fått näringshjälp.
Skyddad sysselsättning har kunnat beredas
för ett 20-tal o. s. v.

Det är klart att svårigheter föreligger,
men det vore egendomligt om en
aldrig så framåt statlig styrelse med en
gång skulle kunna ändra förhållandena
för en folkgrupp, som ändå har levat så
annorlunda än andra människor i detta
land. Svårigheterna beror naturligtvis
i första hand på bristande skolgång och
bristande yrkesutbildning, men även
härvidlag har en hel del gjorts. Man påpekar
att ytterligare utredningar skulle
kunna betyda så mycket, men det verkar
ganska otroligt.

Undervisningen av zigenarbarnen
sker precis som all annan undervisning
av barn, men lever man under så svåra
förhållanden och har man inte en riktig
bostad, så är det svårt att få fram
en sammanhängande skolgång och uppnå
de resultat man väntar sig i skolan.
Därför blir naturligtvis bostadsfrågan
den mest väsentliga. Det är som herr
Börjesson i Falköping nyss sade bostadsfrågan
som kanske är den allra
viktigaste. Men denna har man tagit sig
före att lösa, och man har också lyckats
ganska bra. Det är bara några som lever
i läger i Stockholm. Den tid skall snart
vara inne då man har placerat alla i
permanenta bostäder.

Själva skolgången är naturligtvis ännu
svårare för äldre människor, och
vuxenutbildningen har kanhända ännu
inte funnit sin mest lyckade form. Det
måste vara svårt att få äldre personer
att lära sig skriva, läsa och räkna, i
synnerhet om de inte bor i vad vi annars
brukar betrakta som norinalbostäder.
Zigenarförbundet säger också att
analfabetismen är det svåraste kruxet.
Förbundet säger också att nomadlivet
snart skall vara slut för zigenarna. Det

144

Nr 25

Onsdagen den 20 inaj 1904 em.

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

är inte så pessimistiskt som några av
dem som talat här i dag.

När problemet år 1962 var uppe avvisade
riksdagen förslag om nya utredningar
med hänsyn till dem som då var
i gång. Alla remissinstanser — de är
ganska många — avstyrker tanken på
att sätta i gång nya utredningar. Några
har ansett det som möjligt att man behöver
kompletterande utredningar, men
då bör man först ta del av de resultat
man kan få fram av nu pågående stora
utredningar. Även zigenarförbundet går
på avslagslinjen och det har också utskottet
gjort. Jag ber att i den delen
få yrka bifall till utskottets utlåtande,
som betyder avslag på motion 421.

Motionerna I: 34 och II: 42 har utöver
frågan om zigenarna tagit upp rasdiskrimineringsproblemet
över huvud
taget i hela dess vidd. Man pekar i motionerna
på de olika följderna av rasdiskriminering.
Det är lätt att finna
historiska bevis, som vi alla har kännedom
om och som talar om vilken
olycka det är för ett land och ett folk
att låta rasdiskriminering få fotfäste. I
motionerna föreslår man en rad åtgärder,
vilka utskottet inte har funnit vara
lyckade. Man föreslår straff för restauranginnehavare
som avvisar en färgad,
och man vill ha förbud mot att anordna
tillställningar som utesluter vissa grupper
o. s. v.

Nu säger visserligen motionärerna
själva att rasdiskrimineringen egentligen
bara kan bekämpas med uppfostran.
Det är alltså en uppfostringsfråga,
men man vill ändå tillgripa lagstiftning
och vill dessutom att en särskild
nämnd inom socialstyrelsen, gärna kompletterad
med ett parlamentariskt inslag,
skall fungera på samma sätt som
pressens opinionsnämnd för att kunna
påtala utslag av rasdiskriminering på
andra områden än när det gäller press
och massmedia.

Utskottet anser inte att motionärerna
vinner vad de vill genom sådana åtgärder,
utan vi är rädda för att de snarare

kommer att motverka syftet. Det har
framhållits att det särskilt är för ungdomens
skull som man skulle föra denna
stramare linje och kunna påtala fall av
rasdiskriminering. Ingen kan väl undgå
att märka att problemet för ungdomen
är helt annat än för oss äldre. Det har
gått den i blodet att rasdiskriminering
är något ont — det må gälla konservativ
ungdom, radikal ungdom, ungdom över
huvud taget. Den har en helt annan tolerans,
en helt annan förståelse, en helt
annan samhörighet med människor av
annan ras och hudfärg och av annan
nationalitet. På den punkten är ungdomen
ett långt stycke före oss som
tillhör en äldre generation. I denna fråga
är det kanske detta som är det mest
glädjande och det mest värdefulla att
bygga på för att få fram en tolerant och
insiktsfull inställning. Förbudslinjen
kan säkerligen inte föra längre än vad
god uppfostran gör. Om det är de farliga
exemplen man har för ögonen, om
det är följderna av rasdiskrimineringen
som uppfostrar ungdomen eller om det
är någonting annat vet jag inte, men så
mycket kan vi konstatera att vi nu har
en ungdom som i det avseendet är betydligt
bättre än äldre människor. Det är
alltså av samma skäl som utskottet avvisar
det förslag som motionärerna här
framlägger för att motverka en rasdiskriminering
och det är av samma skäl
som vi inte heller vill gå med på förbudslinjen.
Vi tror att vi kommer längre
utan straff och utan att inrätta denna
nämnd.

Därför ber jag att få med utskottet
yrka avslag på motionerna 1:34 och
It: 42 och yrkar bifall till utskottets utlåtande
nr 27.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson påpekar,
att problemet förvisso inte är nytt. Hon
understryker att trots de olika åtgärder
som vidtagits finns det kvar problem,
men det är ju just de kvarvarande pro -

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

145

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

blemen som motionerna tar sikte pa.
■lag liar inte sagt att socialpolitiska
kommittén på fjorton dagar skall kunna
genomföra en undersökning, utan
jag har sagt att den skulle kunna planlägga
en undersökning på den tiden.
Detta skulle självfallet ske i samarbete
med dem som utför andra undersökningar
och utgöra den komplettering som
behövs på dessa områden för att man
skall få en totalbild av zigenarnas situation
och komma till klarhet om vilka
ytterligare åtgärder vi kan vara ense
om är nödvändiga att vidtaga. Varför
vi skulle vänta med de kompletterande
undersökningarna med hjälp av det erfarenhetsmaterial
som socialpolitiska
kommittén fått beträffande andra liknande
grupper kan jag inte förstå.

När det gäller undervisningen måste
det väl vara väsentligt att göra en ny
utredning nu sedan vi fått helt andra
media till vårt förfogande. Nu kan vi
via TV, precis som man gör i Italien,
undervisa analfabeter och komma långt
när vi på denna väg kan ge undervisning
åt både barn och vuxna. Detta är
ett problem som bör tagas upp — vi har
de tekniska resurserna nu, till skillnad
mot vad vi hade då tidigare undersökningar
gjordes.

Allmänna beredningsutskottet har i
vanliga fall en utomordentligt välvillig
inställning när det gäller att sända motioner
vidare, bl. a. till socialpolitiska
kommittén. Jag kan därför inte förstå
varför kommittén inte kan få ett likartat
uppdrag nu som den har i övrigt
enligt direktiven.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan ge fru Eriksson
rätt i att förhållandena här i landet
har ändrat sig. Jag ger henne också
rätt i alt ungdomen nog i mångt och
mycket har en annan uppfattning nu än
vi äldre i dessa frågor. Men därmed
är inte sagt, att man skall behöva gå

tillhaka till historisk tid för att här i
landet hitta tendenser till rasdiskriminering;
jag har påpekat detta förut. Jag
tror att sådant förekommer dagligdags
och runt omkring oss.

Nu gjorde fru Eriksson ganska stora
ansträngningar för att stämpla den
framstöt som har gjorts i form av den
reservation soin föreligger Tiår som en
förbudslinje. Jag skall villigt erkänna
— och erkände det redan i mitt första
anförande — att ett av de uppslag som
utredningen skulle kunna tänka sig är
förbud mot att avvisa någon från restaurang,
biograf eller annan offentlig lokal
på grund av hudfärg eller ras. Jag
är fullt på det klara med att man inte
bör beträda förbudslinjen i onödan,
men jag tycker att sådana tendenser är
ett sådant upprörande utslag av rasdiskriminering,
att även om jag själv är liberal,
så tvekar jag dock inte att i det
fallet säga att man bör överväga en förbudslinje.
Det är dock bara ett av uppslagen.

Vi har för inte mer än tjugo år sedan
upplevt — inte stort mer än ett tiotal
mil från våra gränser — vidriga och
upprörande uttryck för rasdiskriminering
under nazitiden i Tyskland. Det
vore egendomligt om vi inte själva skulle
ha tagit intryck av detta och om vi
inte till våra barn skulle ha förmedlat
en del av vad vi då kände och upplevde,
sä att de nu fått en annan inställning
till dessa saker; det är jag fullt på det
klara med.

Men jag är också på det klara med att
det här också kan vara fråga om en
relativt lugn period för världen. Dessa
tendenser finns, sojp vi alla vet, kvar i
Sydafrika, i USA, i Sovjet då det gäller
rasdiskriminering antingen för hudfärgens
eller för religionens skull — det
kan vara antisemitism eller ta sig andra
uttryck. Den period vi upplevde för
tjugo år sedan och vars svallvågor även
nådde vårt eget land kan vi få uppleva
på nytt, om vi inte stävjar dessa tendenser
i tid.

14(5 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 19(54 em.

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag är en av reservanterna
i utskottet och jag vill här bara
foga några personliga reflexioner till
reservationen.

Jag påminner mig, att när man för
60 år sedan bodde ensam ute på landet
och inga grannar hade på nära håll, så
låste man dörren och tänkte på zigenare
och tattare, sågfilare och luffare. De
två sista kategorierna är det inte så
många kvar av nu för tiden, inen de
andra finns fortfarande kvar. Jag tänker
då också på att vi inte kommit så värst
långt på dessa år.

Jag läste någon gång under våren i
Svensk skoltidning en artikel om zigenarna
och om vad som försiggår i våra
dagar. I Mellansverige hade sålunda en
zigenarflicka börjat skolan, men hon
kunde inte gå kvar där därför att hennes
kamrater använde omdömen om
henne som gjorde att hon inte kunde
stanna i skolan utan måste gå hem igen.
Man kanske inte bör klandra dessa barn
för deras fördomar, som kanske fanns
kvar sedan lång tid. Senare tog en pensionerad
lärarinna hand om denna
flicka och läste med henne, så att hon
kunde komma tillbaka till skolan. Nu
blev hon bättre mottagen, men för att
bli accepterad av de andra eleverna var
hon tvungen att färga sitt hår. Att färga
håret är väl inte så märkvärdigt i våra
dagar, tycker man, men för en zigenarflicka
var det märkvärdigt, och det var
knappt att hon blev godtagen av sin
egen familj efter detta. I skolan blev
hon emellertid accepterad och får sin
utbildning där nu.

Jag ville bara, herr talman, anföra
detta exempel på hur det fortfarande
kan vara i vårt samhälle och hur sakta
utvecklingen går i detta avseende. Som
det har sagts förut i debatten i kväll
är det visserligen bara några få det gäller
— men blir vi inte ofta upprörda
även om det bara gäller en eller två.
Här rör det sig om hundratals. Det är
också en kategori som vi bör ta vara på.

Det är gamla fördomar som vi burit
med oss genom livet, men det är på tiden
att vi gör oss av med dem nu.

Herr talman! Jag skall inte anföra mer
nu, utan med dessa personliga reflexioner
ville jag bara säga att jag tycker
att man gott kan yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets
utlåtande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att man inte bifaller reservationen, ty
resultatet kan bli ganska skrämmande
— med förbud och stämplingar för att
markera att vi är frihetsvänliga och
toleranta.

Jag är litet förvånad över fru Sjövalls
inställning, när hon säger att det har
kommit så mycket nytt på undervisningens
område, att man därför måste
skicka den här motionen till socialpolitiska
kommittén. Såvitt jag förstår
har hon inte pekat på de tingen i motionen.
Och socialpolitiska kommittén
har väl inte med undervisningsmetoderna
att göra — även om man där har
experter på det mesta.

Det ligger något i den andra reservationen,
som säger att en undersökning
av metoden att undervisa äldre zigenare
skulle vara av nöden. Men enligt
vad jag vet har de som har hand om
undervisningen — de vanliga skolmyndigheterna
— inte delat den uppfattningen.

Dessutom är särskilda medel anslagna
för dem som skall få vuxenutbildning.
Det har anslagits särskilda medel för
bostäder, och det har anslagits medel
för bosättning, över huvud taget har
man via arbetsmarknadsstyrelsen och
de andra centrala myndigheterna försökt
att göra det möjligt för både äldre
och yngre zigenare att försörja sig hyggligt
och att bo ordentligt.

Jag kan inte se att resultatet av de
undersökningar och utredningar som
gjorts genom socialpolitiska kommittén
icke kommit också zigenarna till

Onsdagen den 20 inaj 19C4 em.

Nr 25

147

Åtgärder mot diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige, m. m.

godo. De skall lia bäde förtidspension
och sjukförsäkring, möjligheter att fä
vårdbidrag — över huvud laget skall
de ha del av hela den sociala lagstiftning
som gäller alla andra. Därtill kommer
dessa speciella stödåtgärder för att
göra det möjligt för dem att inhämta
den undervisning som de borde ha fått
som barn och att bo hyggligt.

Vad kan man utöver detta vilja nå
i dag med ytterligare undersökningar?
Jag tycker man skall uttrycka sin tacksamhet
över arbetsmarknadsstyrelsens
praktiska grepp. Det gör zigenarförbundet
som tror att man genom dessa åtgärder
ganska snart skall ha nått det
som man vill nå.

Fru SJÖVALL (s):

Ilerr talman! Av en undersökning som
socialpolitiska kommittén gjort om åldringarnas
och hemmadöttrarnas situation
framgår klart att väldigt många av
dem icke får del av samhällets stödåtgärder,
såsom förtidspension m. m., därför
att man på kommunalt håll inte ser
till att de får det. Motsvarande gäller
säkert zigenarna. Det är bl. a. sådant
som borde utredas.

När det gäller TV-undervisning av
vuxna har vi inga former för statligt
stöd, när undervisningen skall gå ut till
analfabeter. Det torde vara väl värt ;.!t
grubbla över det.

Även en riksdagsman har rätt att tala
om två motioner på en gång, fru
Eriksson.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi har ett särskilt anslag
för dem som vill gå på kurser för
äldre och lära sig läsa, skriva och räkna.
På 15 platser är kurser i gång. Särskilda
anslag har utgått med 100 000 kronor
sedan 1958 till ABF i Stockholm som
jag förut nämnde, så nog har det anslagits
pengar, även om man kanske
inte överallt har fått zigenarna att med
en gång finna sig till rätta i de undervisningsformer
som har erbjudits.

Beträffande hemmadöttrar och andra,
som inte utnyttjar sociala anslag, så är
det ju detta som särskilt nämns i fru
Sjövalls motion om förtidspension. Det
är nya grunder för förtidspension sedan
ett år tillbaka. När det gällt hemmadöttrarna
har vi i år återigen sagt:
Låt oss se om inte de nya bestämmelserna
— sedan man i kommunerna blivit
van vid att hantera dem —- kommer
att tillgodose även dem. Vi får väl vänta
till dess de nya socialförsäkringarna
kommit i gång, innan vi kan veta vilket
resultat de ger.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att propositioner komme att framställas
först beträffande motionerna
1:34 och 11:42 samt därefter beträffande
motionen II: 421.

Motionerna I: 34 och II: 42

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Sjövall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 27, såvitt
avser motionerna I: 34 och II: 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

148

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ändring i tryckfrihetsförordningen

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Kalmar begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 158 ja och
48 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motionen II: i21

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson m. fl.
i motsvarande del; samt 3:o) bifall till
motionen 11:421; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sjövall begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock fru Sjövall votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 27, såvitt avser motionen
11:421, antager reservationen av herr
Eric Gustaf Peterson m. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionen 11:421.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet avkammarens
ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 27, såvitt
avser motionen II: 421, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ 9

Ändring i tryckfrihetsförordningen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen samt i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
behandlar vissa ändringar som är föreslagna
i proposition nr 133. Det rör sig

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

149

huvudsakligen om sådana ändringar att
straff drabbar även dem som lämnar
meddelande för offentliggörande i
tryckt skrift när det kan tänkas åstadkomma
allvarliga svårigheter för rikets
säkerhet. I det fallet har konstitutionsutskottet
inte haft någon anledning att
resa nagon invändning. Vidare föreslås
att det skall anses otillåtet att yttra något
som kan anses vara ärekränkande
gentemot ledamot av främmande makts
regering.

1 den nuvarande paragrafen heter det
beträffande den sistnämnda punkten att
»smädelse eller annan missfirmlig gärning
mot främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i riket»
är otillåten och straffbar. I propositionen
har föreslagits en sådan skärpning
att bestämmelsen skulle gälla »ärekränkning
mot främmande makts statsöverhuvud
eller ledamot av dess regering
eller dess representant här i riket». I
motioner soin väckts har framhållits
hur överflödigt det är att ha denna bestämmelse
och att den skapar svårigheter
för regeringen att motstå påtryckningar
från främmande makt när man
från detta håll anser att vissa uttalanden
är ärekränkande. Härpå hade vi åtskilliga
exempel under det andra världskriget,
då regeringen kunde åberopa att
den enligt grundlagen inte hade rätt att
ingripa på grund av de bestämmelser
som fanns i tryckfrihetsförordningen.

Konstitutionsutskottet har inte kunnat
gå med på den föreslagna skärpningen
utan har hemställt i enlighet med motionerna
och i enlighet med förslag från
Svenska journalistförbundet att även
den nuvarande bestämmelsen rörande
ärekränkning av främmande makts
statsöverhuvud skall utgå ur förordningen.

Herr talman! Jag skall inte nu utveckla
detta närmare utan ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har, som också
6—Andra kammarens protokoll 196A. Nr

Ändring i tryckfrihetsförordningen

framgår av handlingarna, självfallet
ingenting alls att erinra mot utskottets
allmänna bedömning av och ställningstagande
i den fråga som vi nu skall
diskutera. Att justitieministerns framstöt
i syfte att grundlagsmässigt skapa
ett skydd åt ett främmande lands regeringsledamöter,
således åt innehavarna
av de rent politiska ämbetena och rollerna,
i likhet med vad som nu gäller
i fråga om statsöverhuvudena, måste betecknas
som ytterst anmärkningsvärd,
behöver väl knappast efter den ingående
belysning saken redan fått, inte minst
i pressen, närmare utvecklas.

Men låt mig ändå säga att det naturligtvis
ur pressfrihetssynpunkt är en
stor vinning, ja, nödvändigt, att regeringens
här ifrågavarande förslag fast
och bestämt avvisas. Låt mig vidare säga
att utskottsutlåtandet väl på sitt sätt utgör
en bekräftelse på hurusom svensk
opinion, återspeglad i och genom pressen,
dess språkrör, på detta område
ständigt är på sin vakt och hur orealistiskt
det både nu och för framtiden
måste vara att söka vrida klockan tillbaka.

Man måste i högsta grad förvåna sig
över att regeringen över huvud taget
kunde finna opportunt att ens göra ett
dylikt försök. Den välvilligaste tolkning
som i detta sammanhang kan göras, är
väl att det rör sig om ett s. k. olycksfall
— på hög nivå — i arbetet. Men borde
inte med en smula förutseende den tråkiga
incidenten ändå ha kunnat undvikas? I

det uppkomna läget är det naturligtvis
helt riktigt att — såsom föreslås i
utskottets enhälliga hemställan — kasta
över bord också den del av ifrågavarande
paragraf som avser skydd för främmande
makts statsöverhuvud. I exempelvis
en diktaturregim kan den ansvariga
ledaren ha ställningen som regeringschef,
i en annan regim som statschef.
Det kan följaktligen inte finnas
någon rimlig anledning att härvidlag
göra en åtskillnad med hänsyn till de
25

150

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ändring i tryckfrihetsförordningen

regler som bör gälla i svensk tryckfrihetslagstiftning.
Den önskvärda likställdheten
bör naturligtvis åstadkommas,
inte i enlighet med justitieministerns
anvisningar, utan på det sätt konstitutionsutskottets
enhälliga hemställan
innebär.

Om jag skulle mycket kort ange den
från en aktiv pressmans synpunkt allvarligaste
invändningen mot det förslag
som justitieministern lagt på riksdagens
bord, så är det ju helt enkelt den att det,
därest förslaget godkändes, skulle bli
beroende av en av regeringen företagen,
således rent politisk bedömning.
om en tidning i sin kritik av ett främmande
— och för oss såsom anhängare
av en demokratisk ordning i dubbel
bemärkelse främmande —- statssystem
och dess ledare gjort sig skyldig till en
i lagens mening förgriplig handling
eller icke.

Det råder val ingen tvekan därom att
inte bara pressen utan också den svenska
regeringen står friare, befinner sig
i en bättre position gentemot yttervärlden,
om riksdagen, såsom uppenbarligen
kommer att ske, tackar nej till
regeringens propå i denna del.

Får jag, herr talman, härutöver med
några ord beröra den reservation som
finns antecknad till utskottsutlåtandet
och som avser punkten om trosfrid och
de överväganden som utskottet i det
stycket gör.

Låt mig emellertid först erinra om
att den ifrågavarande punkten, som i
det nya förslaget till lydelse av kap. 7
§ 4 i tryckfrihetsförordningen återfinnes
som punkt 13, av departementschefen
glädjande nog lämnats intakt. Jag
vill i det hänseendet gärna betyga min
och, därom är jag övertygad, mångas
synnerliga tacksamhet för den hållning
som justitieministern i just denna sak
kommit att inta. Statsrådets ställningstagande
härvidlag innebär — så vill
man gärna se det — ett principiellt
erkännande av att det obestridligen här
finns ett värde att tillvarata, en ideell

tillgång som det vore djupt olyckligt att
fuska bort eller rationalisera bort.

Konsekvensen av departementschefens
positiva inställning i denna fråga
är således, att vår tryckfrihetsförordning
framgent som hittills stämplar såsom
otillåtet varje yttrande i tryckt
skrift, som innefattar »skymfande av
sådant som av svenska kyrkan eller annat
här i riket verksamt trossamfund
hålles heligt».

Jag vill också skynda mig att konstatera
att inte heller utskottet, trots från
olika håll framställda yrkanden, funnit
anledning föreslå någon ändring av
denna till sin innebörd och till sitt syfte
fundamentala bestämmelse om skydd för
vad som så uttrycksfullt benämnes trosfriden.
Jag noterar även detta med uppriktig
tillfredsställelse, men vill samtidigt
beklaga att det dock i utskottets
motivering kan, och det är härav min
reservation har föranletts, inläsas eller
spåras en, låt vara något beslöjad —
jag har, med rätt eller orätt, tolkat det
så — eftergift för tankegångar som, om
de fullföljes, skulle kunna leda till att
tryckfrihetsförordningens trosfridsparagraf,
en paragraf som onekligen besitter
en märklig djupdimension, en dag
komme att utplånas. Och det är, herr
talman, för att markera att jag skulle
bedöma en sådan utveckling såsom inte
bara icke önskvärd, utan som direkt
olycklig, ja, ödesdiger, som jag till protokollet
velat anföra dessa synpunkter,
vilka jag tror delas av stora kristna
folkgrupper i detta land.

Fri och obeskuren kritikrätt är eu
sak. Den sätts av ingen i fråga och den
får helt enkelt inte naggas i kanten.
Men skymfandet och smädandet av heliga
ting, vilket det här alltså gäller, är
något väsentligt annat. Man vill omöjligen
tänka sig, att våra tryckfrihetsregler
i en framtid inte skulle komma
alt tillbörligt beakta den grundläggande
karaktärsskillnad som härvidlag föligger.

En i generös och liberal anda utfor -

Nr 25 151

Onsdagen den 20 maj 19(34 em.

mad tryckfrihetslagstiftning, sådan som
den vi lyckligtvis har här i landet, måste
— sä vill jag för min del åtminstone
se saken — kunna ha rum även för en
paragraf om skydd för trosfriden och
för de värden som ryms i detta begrepp.

Som frågan nu ligger till, finns det ju
ingen anledning att ställa något yrkande.
Jag har emellertid med hänsyn till
utskottets motivering velat göra denna
deklaration, dessa principiella erinringar.

1 detta anförande instämde herrar
Keijer (fp), Gomér (ep), Berglund, (fp),
Gustafsson i Borås (fp) och Eriksson
i Bäckmora (ep).

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Den svenska tryckfrihetslagstiftningen
intar ju en särställning
genom den liberalitet som den visar
gentemot meningar som framföres
i det tryckta ordets form. Det finns
knappast i något annat land en motsvarighet
till denna generösa lagstiftning.
Enligt vår mening är också tryckfrihetslagstiftningen,
så som den är
formulerad, en grund för folkstyret i
vårt land.

Självfallet måste det finnas inskränkningar
i tryckfriheten liksom det finns
inskränkningar i vad människor har
rätt att säga till varandra. Smädliga,
förolämpande och ärekränkande uttryck
får inte användas gentemot andra
människor; sådana uttryck kan beivras
inför domstol.

Om man systematiskt smädar andra
personer, som har svårt att försvara
sig, och mångfaldigar smädelserna i
tryck, är det alldeles självklart att det
skall finnas anvisningar i lagen för ett
tillrättaförande. Detta gäller i all synnerhet
privatpersoner och yrkesutövare
av olika slag, men enligt min mening
kan det knappast gälla politikerna.
Politiker måste i detta fall inta en
särställning, vare sig de är riksdagsmän
eller statsråd. Jag skulle närmast

Ändring i tryckfrihetsförordningen

betrakta det som löjeväckande, om en
riksdagsman skulle sätta i gäng en
tryckfrihetsprocess mot en tidning som
hade uttalat öven en mycket närgången
kritik av hans åtgöranden. Det ligger
i själva den politiska verksamhetens
natur att man måste tåla en hel
del i detta avseende. Detsamma förefaller
mig också böra gälla beträffande
statsråden.

Även detta resonemang kan tillämpas
på främmande länders regeringar och
ministrar eller ledare, vilken ställning i
konstitutionen de än må ha. Det har
varit utgångspunkten för konstitutionsutskottets
ställningstagande vid behandlingen
av denna proposition. Det måste
finnas en fri kritikrätt i vårt land mot
regimer som är oss förhatliga, som förtrycker
individerna, som undertrycker
människor av annan ras. Hur skulle
det ha varit om vi t. ex. inte haft rätt
att fördöma den sydafrikanska regimens
handlingar? Låt mig gå ett kort stycke
tillbaka i vår historia och erinra om
vad vissa tidningars uppträdande till
förmån för de förtryckta norrmännen
— jag tänker särskilt på dem — betydde
under kriget. Att veta att det i
vårt land med dess åtminstone relativt
stora tryckfrihet fanns några som
ville ta deras parti gav dem styrka i
den kamp som så småningom också,
dess bättre, ledde till seger.

Herr Spångberg har här redogjort
för ett av de väsentliga skälen för att
man inte skall ha med de föreslagna
paragraferna om främmande statsledare.
Dessa bestämmelser skulle i praktiken
medföra att vi kunde invecklas i
en hel rad obehagliga konflikter. Vi vet
att känsligheten hos de ledande på sina
håll är utomordentligt stor. Vad som
hos oss uppfattas som normal samhällskritik
betraktas av andra som smädelser
och förolämpningar. Jag vågar mig
på den generella iakttagelsen att regimer
som haft möjlighet att verka mycket
länge i ett land blir alldeles .särskilt
ömtåliga för kritik. Jag behöver bara

152

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 19G4 ein.

Ändring i tryckfrihetsförordningen

anföra vissa aktuella exempel från vårt
eget land på att även under konstitutionella
former framförd kritik betraktas
närmast som otillåtna förolämpningar.
Maktinnehavet förefaller över
huvud taget att verka så att maktutövarna
blir mer och iner måna om sin
prestige och sin ställning. Därför är
det alldeles naturligt att utskottet — för
övrigt på initiativ från socialdemokratiskt
håll — enhälligt har gått emot den
kungliga propositionen, samtidigt som
det är mycket märkligt att ett utskott
gör ett sådant ställningstagande.

I detta sammanhang skulle jag åtminstone
i den historiska sanningens intresse
vilja ställa en fråga. Propositionen
har kommit till — som det heter —
efter allmän beredning. Varför var det
då inte någon av de i den allmänna beredningen
deltagande som reagerade
när detta förslag lades fram? Att statsministern
i vissa avseenden visar en
anmärkningsvärd distraktion när det
gäller meddelanden från justitieministern
bör inte ha blivit någon vana hos
honom. Man frågar sig emellertid vad
som egentligen har skett. Jag läste i en
ansedd landsortstidning ett uttalande,
som förefaller att vara ganska väl grundat,
där det stod att i ett arbetspapper
från departementet som tidigare hade
cirkulerat denna ändring icke var upptagen.
Detta påpekades under debatten
i medkammaren, men justitieministern
lämnade icke något svar. Det finns en
rad dunkla punkter i detta ärende som
det skulle ha varit intressant att få belysta
av justitieministern, om han hade
haft tillfälle att hedra även andra kammaren
med sin närvaro.

Jag vill till slut, herr talman, säga
några ord om den fråga som herr Hamrin
i Jönköping tog upp, nämligen trosfriden.
Jag tror att vi alla inom utskottet
har en mycket stark känsla av nödvändigheten
att slå vakt omkring det
som andra människor anser heligt, som
det heter i lagparagrafen. Vi vill inte
medverka till förolämpningar och smä -

delser mot dessa människor. Att vi inte
i denna situation, såsom det hade föreslagits
bland annat av Journalistförbundet,
ville ingripa berodde på att
vi knappast tyckte att det fanns några
aktuella fall som motiverade ett ingripande.
Det är alldeles riktigt att vi haft
ett åtal mot några radiomän, men det
förefaller mig icke vara tillräckligt befogat
att skriva om våra grundlagar
med anledning av de uttalanden som de
gjorde och som de sedermera blev fällda
för. Detta var inte en samhällskritik
av den befruktande art, som man närmast
tänker på när man talar om tryckfriheten
— det var ett i hög grad
olämpligt skämt. Om vi i vår historia
hade haft en rad tryckfrihetsåtal efter
denna paragraf och efter mönster av
tryckfrihetsåtalet mot t. ex. Strindberg,
är jag alldeles övertygad om att utskottet
intagit en annan hållning i denna
fråga. Utskottsmajoriteten vill avvakta
utvecklingen på det rättsliga området,
och händer inte värre saker än vad
som har hänt hittills anser vi inte att
det finns någon anledning att ingripa.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr A DAMSSON (s):

Herr talman! Det är närmast herr
Hamrins anförande som uppkallade
mig. Jag kan i väsentliga stycken ansluta
mig till herr von Friesens uttalande
beträffande utskottets ställningstagande
till punkten om trosfriden. Men
jag måste säga att herr Hamrin är mycket
inkonsekvent när han hävdar den
fria kritikrätten och t. o. m. går så långt
att han inte anser det nödvändigt med
en lagstiftning mot skymfande av annan
makts regering och statsöverhuvud
men samtidigt är så finkänslig när det
gäller trosfriden. Herr von Friesen har
alldeles rätt i att det härvidlag inte har
förekommit någonting hittills som påkallar
särskild uppmärksamhet.

Jag har ingen anledning att ta upp

Onsdagen den 20 maj 19G4 em.

Nr 25

153

någon ingående debatt, eftersom utskottet
har varit enhälligt. Herr von Friesen
riktar eu fråga till regeringen. Den
kan jag inte svara på, ty utskottets
representanter har tagit ställning med
utgångspunkt från sina egna erfarenheter
och sina egna bedömanden. Vi
har inte haft några överläggningar med
regeringen i frågan, varför förslaget
kommit att utformas på det sätt som
skett.

Jag ville som sagt bara göra dessa erinringar
till herr Hamrin, och jag yrkar
bifall till utskottets enhälliga hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! En regering som lägger
fram en proposition brukar ju mena
någonting med den, brukar vilja ha en
ändring genomförd, en viss lagstiftningsåtgärd
vidtagen. Här har det egendomliga
inträffat att regeringen lagt
fram en proposition som väl måste ha
varit föremål för granskning inte bara
av föredragande departementschefen,
justitieministern, utan också diskuterats
med regeringschefen, men sedan
denna proposition i en väsentlig punkt
blivit ändrad av konstitutionsutskottet
förekommer här i kväll i vår krets icke
något statsråd. Inte ens föredragande
departementschefen, justitieministern,
anser det nödvändigt att vara närvarande
i andra kammaren för att försvara
sin proposition.

Det är för mig, som inte är statsvetare,
en ganska ny erfarenhet. Jag vet
inte om det har förekommit tidigare,
men jag vill gärna ha antecknat till
kammarens protokoll att detta är en
egendomlighet och en svaghet som är
ägnad att förvåna.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag vill till alla delar
instämma i vad herr Cassel nyss yttrade.
Hade justitieministern befunnit
sig i kammaren just nu, skulle jag ha
velat fråga honom bl. a. vad som 1ig -

Ändring i tryckfrihetsförordningen

ger bakom justitieministerns märkvärdigt
knapphändiga motivering till den
betydelsefulla proposition som lagts
på riksdagens bord. Det enda som
i den vägen sägs, är faktiskt bara en
hänvisning till det faktum att statsskicken
i vår moderna tid så starkt varierar.
Dessutom skulle jag vilja fråga
herr justitieministern hur han vill förklara
den märkliga och totala uraktlåtenheten
att, innan detta förslag lagts
fram, söka någon som helst kontakt med
pressens organisationer.

Så vill jag, medan jag ännu har ordet,
i en replik till herr Adamsson
bara säga att jag har den uppfattningen
att denna paragraf om trosfriden har
och bör ha en särställning.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är ledsen för att jag
inte förrän i detta skede av debatten
har kunnat infinna mig i kammaren,
men vi har haft ihållande voteringar
i medkammaren.

Ett enhälligt utskottsutlåtande brukar
denna kammare inte offra många minuter
på. En av de frågor som berörs i
föreliggande utlåtande har dock givit
upphov till en debatt av så orimliga proportioner
och tagits till intäkt för så
många orimliga påståenden — ja, i vissa
fall rent falska påståenden — att jag
trots den sena timmen och trots att vi
befinner oss i riksdagens slutspurt anser
mig böra ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk en stund.

Det som mest har diskuterats här är
givetvis den föreslagna bestämmelsen
om ärekränkning av ledamot av främmande
makts regering. Rättsläget på
detta område är för närvarande följande.

Ärekränkning, som icke sker genom
tryckt skrift — observera att jag här
talar om ärekränkningsbrott och ingenting
annat — straffas i vanliga fall enligt
16 kap. strafflagen. Åtal får icke
anställas av annan än målsägande, om

154 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ändring i tryckfrihetsförordningen

inte ärekränkningen har skett mot någon
i och för hans ämbete.

Den som ärekränker främmande
makts statsöverhuvud eller representant
här i riket kan straffas enligt 8 kap.
8 § strafflagen, som i vissa avseenden
är strängare. Sådant brott faller under
allmänt åtal, men åklagare får inte åtala
utan regeringens tillstånd. Detta innebär
att vår nuvarande lagstiftning i
princip endast gör den skillnaden mellan
främmande makts statsöverhuvud
och regeringsledamot, att i det senare
fallet kan det endast bli fråga om enskilt
åtal men i det förra fallet allmänt
åtal, dock endast efter regeringens medgivande.

Sker ärekränkning genom tryckt
skrift, gäller enligt tryckfrihetsförordningen
samma straffbarhetsregler, och
även åtalsreglerna är i princip desamma.
Detta innebär, att i fråga om tryckfrilietsbrott
gäller för närvarande exakt
samma skillnad som i fråga om annan
ärekränkning. Det är alltså osanning,
som det ibland påstås, att ärekränkning
genom tryckt skrift av regeringsledamot
i främmande makt icke skulle vara
straffbar. Det är i princip endast åtalsfrågan
som skiljer. Det finns ingenting
som hindrar att en ansvarig utgivare av
en tidning blir åtalad, om tidningen har
smädat främmande makts regeringsledamot.

Även sedan brottsbalken har trätt i
kraft kommer ärekränkningsbrotten att
i princip ligga under enskilt åtal, men
den betydelsefulla skillnaden inträder
att åklagare kan väcka allmänt åtal för
förtal, om målsäganden anger brottet
och åklagaren finner åtal av särskilda
skäl påkallat från allmän synpunkt.
Detta att allmän åklagare kan väcka allmänt
åtal för förtalsbrott är en väsentlig
skillnad i förhållande till gällande
rätt, en skillnad som synes ha helt förbisetts
i den allmänna debatten. Dessa nya
åtalsregler blir i princip automatiskt
tillämpliga på tryckfrihetsbrott.

Vad innebär då en tillämpning av nu

gällande bestämmelser i dagens värld?
Jo, den innebär att det förstärkta skydd
som möjligen kan ligga i skillnaden i
åtalsreglerna ger vi åt en rad konstitutionella
monarker, som enligt vad det
säges icke smädas och — lägg märke till
detta! — åt flertalet diktatorer, tv de är
ju i allmänhet statsöverhuvud. Men vi
ger det inte åt de väsentliga demokratiernas
ledare, med undantag för den
amerikanske presidenten.

Mitt kritiserade förslag avser att den
skillnad jag här talat om skulle tagas
bort, och motiveringen härför är just
den jag nyss nämnde. Variationerna i
fråga om statsskick är för närvarande
så stora att det inte finns anledning att
bibehålla denna skillnad.

Om riksdagen hade antagit förslaget,
skulle det i dagens läge ha varit en konsekvent
handling, med hänsyn till att
riksdagen så sent som för mindre än ett
och ett halvt år sedan enhälligt beslöt att
i brottsbalken bibehålla den särskilda
bestämmelsen om främmande statsöverhuvud.
När riksdagen på grund av en
enhällig pressopinion inte kommer att
anta förslaget, bör riksdagen med samma
konsekvens också upphäva den nu
gällande bestämmelsen. Utskottet har
också föreslagit detta under uttalande
av att utskottet delar min uppfattning,
att skäl saknas att låta tillämpningen
av bestämmelsen vara beroende av om
den angripne har ställningen av statsöverhuvud.

En nästan enhällig tidningspress
tycks anse det vara fördelaktigare för
samma tidningspress att löpa risken av
enskilda åtal eller, efter den 1 januari
1965 när brottsbalken träder i kraft,
åtal som utan regeringens medgivande
anställes av åklagare. Tror man då att
risken för enskilt åtal eller sådant allmänt
åtal är mindre än risken för åtal
som föregåtts av en prövning av åklagare
och regering?

Jag har velat klarlägga detta för kammarens
ledamöter med anledning av den
våldsamma presskampanjen. Här om nå -

Nr 25

155

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

gon sin kan man tala om en storm i ett
vattenglas. Man slår sig för bröstet och
upphäver höga rop om att man kämpar
för pressens frihet. Ja, pressens frihet
— frihet till vad då? Jo, pressens frihet
att använda invektiv och medvetna osanningar.
Lagförslaget innebär inte något
som helst ingrepp i den fria pressens
sätt att kritisera för oss motbjudande
politiska system och deras företrädare
utan endast att pressens folk vid utövandet
av sin för oss självklara rätt att
kritisera skall vara underkastad samma
regler som vanliga medborgare. Att
påstå något annat är att låna sig till en
för vår j)ress ovärdig kampanj.

Jag tror att det inte kan vara alldeles
ofarligt att driva en kampanj av detta
slag för långt. Jag har i dessa dagar och
under de senaste veckorna inte bara
blivit utskälld i pressen, utan jag har
också fått mottaga många bevis på att
det även finns en annan opinion än den
som pressen representerar. Det är
många som har givit sig till känna i
detta sammanhang och påpekat de tendenser
till nedbusning som vi tyvärr
måste medge ibland kommer till synes.

En god sak har dock pressdebatten
haft. Man har både på ledarsidor och i
politiska tal kallat lagförslaget t. ex. Lex
Nikita och insinuerat att det skulle ha
tillkommit som en skyddsåtgärd inför
det besök vi väntar här i .Sverige i slutet
av juni. Dessa ledarskribenter och politiska
talare har nu i alla fall fått lära
sig att vår tryckfrihetsförordning är en
grundlag. Och om de till äventyrs visste
detta redan förut, så har de fått lära sig
att grundlag icke kan ändras utan beslut
av två riksdagar med mellanliggande
val till andra kammaren.

Herr PALM (h):

Herr talman! Jag skall bara ta upp
en punkt i justitieministerns anförande.

Justitieministern säger att pressen i
detta fall slår vakt om friheten att använda
invektiv och medvetna osanningar.
Skulle detta, herr justitieminis -

Ändrinjf i tryckfrihetsförordningen

ter, vara riksdagens motiv för att den
kommer att avslå propositionsförslaget
i just detta hänseende? Naturligtvis är
det inte så.

Riksdagen och — det vågar jag utgå
från — även pressen liar anlagt en saklig
bedömning. Det är inte så, herr
statsråd, att pressen värderar risken
för åtal på det ena eller andra sättet,
utan den har i detta fall, liksom riksdagen,
objektivt bedömt vad som är
sakligt och riktigt, vad som gagnar pressfriheten
och därmed demokratien. Det
är inte risken för åtal det gäller utan
frågan i vad mån pressen kan fullgöra
sin uppgift och i vad mån den uppgiften
— den fria pressens uppgift — blir till
gagn för demokratien.

Och när man i denna sakfråga tar den
ställning som konstitutionsutskottet och
en stor del av pressen tagit, gör man
det sannerligen inte, herr justitieminister,
därför att man vill »slå vakt om
pressens frihet att använda invektiv och
osanningar». Jag tycker det är upprörande
att höra en regeringsledamot använda
ett sådant uttryck i denna talarstol.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i denna debatt. Men det förvånar
mig rätt mycket att justitieministern använde
så skarpa ord mot pressen. Justitieministern
skulle kunna gå tillbaka
till det tal i första kammaren, vari förutvarande
utrikesminister östen Undén
tillbakavisade diktatorers kritik mot
den svenska pressen genom att förklara,
att det var ett styrkebälte för vår demokrati
att den svenska pressen var fri
och inte kände sig bunden — pressen
var inte något statsorgan.

Justitieministern kan inte vara omedveten
om att de som motionerat i denna
fråga — jag är själv en av dem — hänvisat
till vad en tidigare justitieminister
yttrat i ärendet. Vi har också hänvisat
till vad justitieminister Kling själv yttrade
för två år sedan.

156 Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ändring i tryckfrihetsförordningen

Men om det fanns grund för de betänkligheter
justitieministern anför, varför
skickades då inte propositionen på
remiss? Det är inte länge sedan justitieministern
förebrådde dem som reserverat
sig till konstitutionsutskottets
utlåtande rörande utlandssvenskarnas
rösträtt för att de inte tillräckligt hade
förberett frågan. Hade det inte varit skäl
att tillfråga det organ, som ändå anses
ha speciell sakkunskap på området, när
det gällde denna grundlagsändring? Det
hade enligt min mening varit naturligt
att göra en sådan förfrågan inte minst
mot bakgrund av de uttalanden om
den svenska pressens betydelse för demokratien
och folkstyrelsen som östen
Undén gjorde för tjugo år sedan.

Visst förekommer, herr justitieminister,
överord i pressen. Men det förekommer
ju överord även i denna kammare,
utan att vi fördenskull säger att det
förs ett ovärdigt språk i riksdagen. I
stridens hetta fälls ibland överord.

Men den svenska pressen har varit
orolig för att en regel som införs i
grundlagen kan användas av främmande
makter — och inte minst av diktatorer
— så att anspråk ställs på regeringen
som regeringen får svårt att tillbakavisa.
Det var själva kontentan i de anföranden
i frågan som östen Undén höll
under andra världskriget, att han med
skärpa vände sig mot all inblandning
som kunde innebära att det lades munkavle
på den svenska pressen.

Jag tycker det var ett olyckligt yttrande
justitieminister Kling fällde. Men
olyckshändelser kan ju inträffa. Jag tror
visst att justitieministern handlat i god
tro. De som hävdat den svenska pressens
frihet har emellertid gjort det därför
att de också velat hävda principerna
för den rättsstat som bygger på fri
kritik, utan inblandning från främmande
länder, utan inblandning från
diktatorer mot det fria ordet.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Justitieministern inled -

de sitt anförande med att beteckna den
kritik mot propositionen som framförts
i pressen och annorstädes — men kanske
främst i pressen -— såsom orimlig.
Jag kan inte dela hans uppfattning. Det
orimliga ligger i att justitieministern
lägger fram en proposition av denna
innebörd som mött en så enhällig kritik.

Jag är själv inte tidningsman som de
båda närmast föregående talarna och
kan därför måhända uttala mig rätt objektivt
i frågan, om pressen i sin kritik
av den kungl. propositionen gjort sig
skyldig till förlöpningar, till övergrepp.
Jag har inte i något av de pressorgan
jag läst funnit annat än visserligen starka
men icke otillbörliga uttryck för indignation
över förslaget. Tvärtom ser
jag justitieministerns reaktion som ett
belägg för riktigheten av min förmodan,
att en regering med ett långt maktinnehav
har alldeles speciella krav på kritikens
s. k. anständighet och återhållsamhet.

Må det också tillåtas mig att jämföra
justitieminister Klings inställning till
denna fråga med hans företrädare justitieminister
Lindells. Herr Lindell hade
uppenbarligen en annan uppfattning,
vilken också citeras i utlåtandet. Den
uppfattning herr Lindell gav uttryck
åt var ungefär densamma som den som
redovisats i de motioner, som legat till
grund för utskottets ställningstagande
och som även redovisats i de olika
pressorganisationernas uttalanden. Detta
är anmärkningsvärt. Det är bara några
få år sedan justitieminister Lindells
uttalande gjordes, och regeringen hade
i stort sett den sammansättning som den
har i dag.

Mot de uttalanden som gjordes av justitieminister
Lindell riktades ingen erinran
från någon av statsrådets medlemmar
och naturligtvis inte heller under
riksdagsbehandlingen. Det föreligger
alltså från statsrådet Klings sida en behandling
av denna angelägenhet som
avviker från hans företrädares.

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

157

Jag tillät mig också beklagligtvis innan
justitieministern kom in i kammaren
— lian hade uppenbarligen fullgoda
skäl för sitt uteblivande -— alt
säga att det förekommit en del mystiska
omständigheter i samband med tillkomsten
av denna proposition. Jag
nämnde att det i en stor tidning — det
var för resten Göteborgs-Tidningen —
återgivits en uppgift om att det inom
departementet skulle ha cirkulerat ett
arbetspapper i denna fråga, på vilket
detta förslag var uteslutet.

Man får när man tar del av detta
ärende ett mycket starkt intryck av att
det är något, om vilket man beslutat på
en höft utan några allvarliga och klart
motiverade överväganden.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Först några ord i anledning
av vad herr von Friesen sade om
min kritik av kritiken. Jag skall bara ta
ett enda exempel på denna kritik. Ett i
Stockholm utkommande och eljest aktat
dagligt organ hade som rubrik på sin
ledare den 12 april i år: »Lex Nikita»!

Herr von Friesen var också inne på
att det hade cirkulerat ett arbetspapper
som icke innehållit det kritiserade förslaget.
Jag kan försäkra herr von Friesen
att det för varje proposition cirkulerar
en mängd arbetspapper innan propositionen
är färdig.

Vidare talade herr von Friesen om att
min företrädare hade haft en annan
uppfattning i denna fråga vid sin remittering
av brottsbalkens brottskatalog
till lagrådet. Ja, det är riktigt, men herr
Lindell hade icke i denna lagrådsremiss
att ta ställning till åtalsreglerna.
Det är åtalsreglerna som är det viktiga
i detta sammanhang, och de förbises så
ofta. Journalister läser i allmänhet första
kapitlet av tryckfrihetsförordningen.
De kanske går så långt att de läser det
kapitel som vi nu behandlar, men de
förbiser 9 kap., om tillsyn och åtal. Jag

Ändring i tryckfrihetsförordningen

bör därför kanske närmare utveckla
det rättsläge som vi kommer att befinna
oss i den 1 januari 1965.

Ärekränkningsbrotten kommer att vara
uppdelade på två brott: förtal ocli
förolämpning, varav förolämpning alltid
ligger under enskilt åtal. Folkpartiet
yrkade i en motion på att detta brott
skulle i viss mån läggas under allmänt
åtal och reserverade sig i första lagutskottet
för denna mening.

Det grövre brottet, förtal, ligger också
under enskilt åtal, men om målsägare
anger det till åklagare är denne skyldig
att pröva om det från allmän synpunkt
är påkallat med allmänt åtal.

Vad händer då om någon av de kategorier,
vi nu diskuterar, till åklagare
anger ett tryckfrihetsbrott såsom ärekränkning
genom tryckt skrift efter den
1 januari 1965? Jo, den hemska situationen
uppstår, att det är justitieministern
som skall pröva detta ärende. Det
står i 9 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
att det är chefen för justitiedepartementet
som prövar frågan om allmänt
åtal skall väckas. Han har då att göra
anmälan hos justitiekanslern, men justitiekanslern
äger även utan sådan anmälan
väcka åtal för tryckfrihetsbrott som
ligger under allmänt åtal.

Detta är alltså rättsläget efter den 1
januari 1965. Det kanske inte skadar
att man tänker även på den saken.

Till sist: herr Braconier frågade varför
inte propositionen skickats ut på
remiss. Ja, propositioner brukar inte
skickas på remiss. Ett lagförslag med
ungefär detta innehåll var emellertid
föremål för remissbehandling år 1953.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Om jag fattade justitieministern
rätt har hans överväganden
i denna fråga huvudsakligen varit av
juridisk natur. Men frågan har även andra
aspekter — jag skulle vilja kalla dem
politiska aspekter -— och det är detta,
som han fullständigt har förbisett i sin

158

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ändring i tryckfrihetsförordningen

handläggning av detta ärende och som
tydligen också hans kolleger i regeringen
på ett ganska uppseendeväckande
sätt har förbisett. Vi skall dock komma
ihåg att pressen och tidningsutgivarna,
såsom justitieministern säger, i och
med den nya lagen faktiskt kommer i
ett sämre läge.

Vidare vill jag erinra om vad utskottet
skriver i denna fråga, nämligen att
riskerna för påtryckningar från främmande
makters sida måste bli väsentligt
större om Kungl. Maj :ts proposition antas
oförändrad än om riksdagen — som
jag tar för givet kommer att bli fallet —
bifaller konstitutionsutskottets hemställan.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Justitieministern säger
att denna fråga var på remiss år 1953.
Det har gått elva år sedan dess, och jag
antar att pressens organ då hade samma
uppfattning som nu kommer till
synes i remissyttrandena, vilka är helt
avstyrkande.

Detta är inte bara ett intresse för
pressen utan också för statsledningen.
Östen Undén var ju en framstående jurist.
Under andra världskriget motiverade
han i första kammaren pressens
frihet med att regeringen härigenom
kunde slippa attacker från främmande
makt. Nu får jag den uppfattningen, att
justitieministern menar att samma attacker
kan riktas mot regeringen 1965
om hans proposition icke antages. Om
det är så — jag tror inte det är fallet —
finns det väl alla skäl att ändra det systemet,
som i så fall skulle innebära att
främmande makt fick möjlighet att utöva
påtryckning domstolsvägen. Det
kan ju inte vara lämpligt att införa en
bestämmelse som försätter regeringen i
en situation som ett tidigare statsråd
ville värja regeringen för. Jag fattade
faktiskt justitieministerns argumentering
så, att det redan nu finns stora
risker för sådan påtryckning. Är det
riktigt, vill jag livligt beklaga det.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Frågan är, herr Braconier,
om påtryckningen skall riktas mot
regeringen eller mot chefen för justitiedepartementet.
Så enkelt är spörsmålet.

Under hela denna debatt glöms det
bort att lagförslaget ju inte på något
sätt innebär ett ingrepp i pressens rätt
att kritisera för oss motbjudande politiska
system och deras företrädare. Jag
ber att få upprepa det.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 10

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får meddela, att statsutskottet
hemställt att dess utlåtanden nr 112 och
113, som i dag bordlägges första gången,
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Jag hemställer att nämnda utlåtanden
måtte uppföras sist på morgondagens
föredragningslista och att därvid utlåtandet
nr 113 uppföres före utlåtandet
nr 112.

Kammaren biföll herr förste vice talmannens
hemställan.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1964 den 20 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1964—1967 efter herrar G. N.
Kollberg och T. S. Bengtson, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;

Onsdagen den 20 maj 1964 cm.

Nr 25

159

och befunnos efter valets slut ha blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1964—1967:
herr Kollberg, Gustaf
Napoleon, ledamot av
andra kammaren . med 44 röster;

herr Bengtson, Torsten
Stanley, ledamot
av första kammaren med 44 röster;

suppleant för herr Kollberg, G. N.:

herr Wedén, Sven

Mauritz, ledamot av

andra kammaren . . med 44 röster;

.suppleant för herr Bengtson, T. S.:

herr Hansson, Nils

Gunnar, ledamot av

andra kammaren . . med 44 röster.

Gustaf Elofsson O. Malmborg

G. Ivar Virgin Ingemund Bengtsson

År 1964 den 20 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1964—1967 efter herrar R.
G. Renlund, E. R. Hagberg och N. I.
Johansson, vilka voro i tur att avgå,
jämte tre suppleanter; och befunnos efter
valens slut ha blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1964—1967:
herr Renlund, Rolf
Gösta, generaldirektör
................ med 42 röster;

fullmäktige

för valperioden 1964—1967:
herr Johansson, Nils
Ivar, andre vice talman
i första kammaren
.............. med 40 röster;

herr östman, Frans

Oscar, kanslichef . . med 40 röster;

suppleant för herr Benlund, R. G.:
herr Adamsson, Erik
Selmer Johan, leda -

mot av andra kammaren
.............. med 42 röster;

suppleant för herr Johansson, N. /.:
herr Eliasson, Lars
Magnus, ledamot av
andra kammaren . . med 40 röster;

suppleant för herr Östman, F. O.:
herr Nilsson, Eric
Ferdinand, ledamot
av andra kammaren med 40 röster.

Gustaf Elofsson O. Malmborg

G. Ivar Virgin Ingemund Bengtsson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de verkställda valen.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
in. in. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån,

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bildande av ett
statligt aktiebolag för bevakningstjänst
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation av
förvaltningarna vid marinkommando
Syd jämte i ämnet väckt motion,

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
visst markbyte m. m.,

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om allmän försök -

160

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

ring in. m., i vad propositionen avser
anslag för budgetåret 1964/65, jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1964/65, och

nr 126, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65;

bevillningsutskottets betänkande nr
51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet
och omorganisationen av polisväsendet
in. in., dels ock i ämnet väckta
motioner,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen m. m., och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
personundersökning i brottmål, in. in.;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
dels ock i ämnet väckt motion,
och

nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 15 §
och 23 § 1 mom. bekämpningsmedelsförordningen
den 14 december 1962
(nr 703), dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 197, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65 behandlade
allmänna frågor;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65 i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; -

Onsdugen den 20 maj 1901 em.

Nr 25

161

nr 208, i anledning av Knngl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

209, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 210, i anledning av Kungl. Majds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

211, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

217, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation
av statens bilinspektion in. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till
statens järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer m. in.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa fastighetsfrågor
m. in. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av ett

institut för nyttiggörande av forskningsresultat; nr

223, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsreglementen;
och

nr 224, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående den statliga exportkreditgarantiverksamheten; från

bankoutskottet:
nr 231, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, in. m., dels
ock väckta motioner om upphävande
eller ändringar av valutaregleringen;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets tolfte session, såvitt skrivelsen
gäller punkterna E 2 och E 11, jämte
i ämnet väckt motion;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av
kreditinstitut för lantbruksnäringarna,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in., jämte i
anledning av propositionen väckt motion
; och

nr 235, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 § ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258), jämte
i ämnet väckta motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 236, i anledning av dels motioner
angående familjepolitiken och dels delar
av motioner om bättre förhållanden
för kvinnlig arbetskraft in. in.; och
nr 237, i anledning av motioner om
effektivisering av samhällets rådgivnings-
och hjälpverksamhet för kvinnor
i abortsituation.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till fullmäktige i riksgäldskontoret: nr

229, angående engångsunderstöd

162

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

till f. d. städerskan Anna Maria Olsson;
och

nr 230, angående pension till förre
förste kanslisten Ebba Ihrman.

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Ståhl, till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet angående
den planerade atomkraftstationen
i Marviken,

herr Berglund, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet an -

gående ersättning för ekonomiska förluster
i samband med smittkoppsepidemien
år 1963, och

herr Elmwall, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående fördelningen av kostnaderna
för kulturhistoriskt betydelsefulla kyrkobyggnader.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.07 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 64
414844