Herr vice Talmannen: Jag hemställer vördsamt, att de i dag

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:510

Den 10 Maj, f. m.

221

Herr vice Talmannen: Jag hemställer vördsamt, att de i dag

första gången bordlagda ärenden måtte på föredragningslistan till
nästa plenum uppföras näst efter de gemensamma voteringarne.

Detta förslag bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. 1 3 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Fredagen den 10 Maj 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne April.

Anmäldes och bordlädes:

Stats-Utskottets memorial och utlåtande:

N:o 86, med förslag; till stadganden i Riksgälds-kontorets reglemente,
angående .statslyllnadssumman jemte öfriga med ordinarie
statsregleringen gemenskap egande utgifter samt de på Kontoret anvisade
kreditiver och derifrån utgående riksdags- och revisionskostnader,
aflöningar, förvaltningsutgifter m m.;

N:o 87, med förslag till de sista afdelningarne af det nya reglementet
för Riksgälds-kontoret;

N:o 88, i anledning af erhållen återremiss å Stats-Utskottets utlåtande
N:o 74, rörande väckt fråga om tryckning af Bondeståndets
protokoll vid 1809—10 års riksdag;

N:o 89, i anledning af väckt motion om förändrad reglering af
skjutsväsendet;

222

Den 10 Maj, f. m.

Banko-Utskottets memorial N:o 19, i anledning af Kamrarnes
beslut rörande Banko-Utskottets betänkande N:o 16, med förslag till
bankoreglemente, samt memorial N:o 17, i anledning af skiljaktiga
beslut öfver förstnämnda förslag;

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 12, i anledning
af vackt motion om upphäfvande af ej mindre Kongl. förordningen
den 15 Februari 1855 angående behandling af frågor om ersättning
för understöd, som af fattigvårdssamhälle i ett af de förenade
rikena Sverige och Norge lemnas nödlidande från det andra,
än äfven 2:dra momentet i 32 § af fattigvårdsförordningen den 9
Juni 1871.

Upplästes och godkändes Sammansatta- Stats- och Banko-Utskottets
förslag till Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 57, i fråga
om förberedande undersökningar rörande Kongl. hofstallets förflyttning
samt uppförande af nytt riksdagshus å Helgeandsholmen, äfvensom
Riksbankens och Riksgälds-kontorets förläggande till samma
holme.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 58, i anledning af väckta förslag om eftergift af Kronans
rätt till en del danaarf; och

N:o 59, angående statsbidrag till pensionering af tjenstepersonalen
vid statens jern vägstrafik och till enke-och pupillkassa för nämnda
personals efterlemnade enkor och barn.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande, af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 84 föreslagna och
af båda Karararne godkända voteringsproposition:

_ Hen, som vill, att Riksdagen för sin del medgifver, att det extra
ordinarie anslag af 65,000 R:dr, som i nu gällande riksstat finnes för
Landtförsvars-departementet anvisadt till stall och ridhus i Carlskrona,
får i stället användas till uppförandet af dylika byggnader i
Landskrona, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nejj

Vinner nej, har Riksdagen, då fullständig utredning af frågan
nu icke förelegat, för närvarande afslagit Kongl. Maj:ts nådiga pro«

Den 10 Maj, f. in.

223

position om öfverflyttande till byggnader uti Landskrona af det för
stall och ridhus i Carlskrona af sistförfluten riksdag beviljade anslag.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 44.

Nej — 57.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag N:o 272, som upplästes och hvaraf inhemtades;
att omröstningen derstädes utfallit med 109 Ja och 58 nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
153 Ja och 115 Nej;_ hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande, af Banko-Utskottet i tredje punkten af dess memorial N:o
17 föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Len som, i enlighet med .Första Kammarens beslut godkänner
Utskottets förslag till § 32 i bankoreglementet utan tillägg af något
nytt moment, röstar

— Ja;

Len det ej gör, röstar

Nej;

Vinner nej. kommer, jemlikt Andra Kammarens beslut, att till
32 § läggas ett moment, så lydande: Inlemnas till någotdera diskonteller
lånekontoret ansökningar om lån från denna fond å större
sammanlagdt belopp, än tillgångarne medgifva, beviljas lånen i den
ordning, anmälan derom ingått.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—90.

Nej—8.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 273, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 32 Ja och 131 Nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 122
Ja och 139 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fättadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande, af Banko-Utskottet i fjerde punkten af dess memorial N:o
17 föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

224

Den 10 Maj, f. in.

Deri som, i enlighet med Första Kammarens beslut, godkänner
Utskottets förslag till mom. 1 af 33 §, så lydande: Diskontering, lån
eller kreditiv må ej beviljas svenska medborgare som äro bosatta å
utrikes ort. röstar

Ja;

Den det ei gör, röstar

Nej;

Vinner nej, kommer, i enlighet med Andra Kammarens beslut,
nämnda moment att erhålla följande lydelse:

Diskontering, lån eller kreditiv mä ej beviljas:

Do svenska medborgare, som äro bosatta å utrikes ort;

2:o fullmäktige i Riksbanken och ledamöterne i styrelserna öfver
lånekontoren; samt

3:o tjensteman och betjente i Riksbanken och vid lånekontoren;
dock ega bemälde fullmäktige och ledamöter samt tjensteman och
betjente att hos Riksbanken eller vederbörande lånekontor erhålla
lån eller kreditiv mot säkerhet af publika papper, äfvensom lån mot
pant af vågförda effekter.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—79.

Nej—15.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes,''justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag N:o 274, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 23 Ja och 142 Nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
102 Ja och 157 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande af Banko-Utskottet i femte punkten af dess memorial N:o
17 föreslagna och ad båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den som, i enlighet med Utskottets af Andra Kammaren gillade
förslag, vill, att mom. 1 af 35 § skall erhålla följande lydelse: Allmänheten
är berättigad att i upp- och utlåningsärenden hos Riksbanken
och lånekontoren personligen eller genom ombud utföra sina angelägenheter,
äfvensom att derom omedelbart skriftvexla. Alla häraf
i Riksbanken och lånekontoren härflytande bestyr besörjas afgiftsfritt,
under de vilkor och förbehåll, fullmäktige bestämma, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

,Nei;

Vinner Nej, kommer, i enlighet med Första Kammarens beslut,
mom. 1 af 35 § att lyda sålunda: “En hvar är berättigad att i Riksbankens
upp- och utlåningsärenden omedelbart skriftvexla med Riksbanken -

Den 10 Maj, f. m. 225

banken och lånekontoren, som, under de vilkor och förbehåll fullmäktige
ega att bestämma, afgiftsfritt besörja alla deraf i Riksbanken
och lånekontoren härflytande bestyr".

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda Ja

— 12.

Nej — 88.

, ^ot?k°U °iver omröstningen uppsattes, justerades samt afsända
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 275, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 115 Ja och 43 Nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
127 Ja och 126 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
tattaat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

.. Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, öfver
Wnt*e a* Banko-Utskottet i åttonde punkten af dess memorial N:o
17 föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

„ ^-*eri s.o™> i enlighet med Utskottets, af Andra Kammaren gillade
förslag, vill, att mom. 1 af § 61 skall lyda sålunda: “På ordinarie

stat ma ej tillsättas flere tjensteman än högst sextio, hvaraf i''första
graden tjugufyra, i den andra tjugutre, i den tredje fem och i den
jerde åtta. För tjensteman af tredje och fjerde tjenstegraden, äfvensom
för dem af andra graden, hvilka tjenstgöra i fullmäktiges och
ombudsmans-expeditionerna, meddelas fullmakt", röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kommer mom. 1 af § 61, i enlighet med Första Kammarens
beslut, att lyda sålunda: “På ordinarie stat må ei tillsättas

flere tjensteman än högst sextio, hvaraf i första graden tjugufyra i
den andra tjugutre, i den tredje fem och i den fjerde åtta. För dessa
tjensteman meddelas fullmakt".

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja —18.

Nej - 73.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, jnsterades samt afsänaes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 276, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 132 Ja och 31 Nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits ut°’öra

Riksd. Bro t 1872. 1 Afd. 4 Band. 15°

226

Den 10 Maj, f. m.

150 Ja och 104 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande af Banko-Utskottet i nionde punkten af dess memorial Nio
17 föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den som, i enlighet med Utskottets, af Första Kammaren godkända
förslag, vill, att mom. 3 af 61 § skall lyda sålunda: Vaktbetjeningen
i Riksbanken utgöres af:

Öfvervaktmästare, tillika brandmästare .......1

Vaktmästare, ordinarie..............23

extra...............1

25“,

röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, kommer, i enlighet med Andra Kammarens beslut,
berörda moment att erhålla denna lydelse: “Vaktbetjening i Riks banken

till erforderligt antal antages af fullmäktige".

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 32.

Nej — 56.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 277, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 21 Ja och 130
Nej samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
53 Ja och 186 Nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen. öfver
följande af Banko-Utskottet i elfte punkten af dess memorial Nio 17
föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den som, i enlighet med Utskottets, af Andra Kammaren gillade
förslag, vill, att 4 mom. af 87 § skall lyda sålunda:

“Ledamot i styrelsen frånträde genast denna befattning i följande

fall:

a) om han blifver ledamot af Statsrådet;

b) om han ställes under förmynderskap;

c) om han till borgenärer all sin egendom afträder;

Den 10 Maj, f. m.

227

d) om han af allmän åklagare ställes under tilltal för vanfrejdande
brott;

e) om han förklaras förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig
att inför rätta föra andras talan;

f) om han blifvit förvunnen att hafva vid riksdagsmannaval med
penningar eller gåfvor sökt värfva röster eller emot vedergällning
afgifvit sin röst eller genom våld och hot stört valfriheten.

Och skall då suppleant inkallas att i stället såsom ledamot i styrelsen
biträda.

Banko-ombudet ege fullmäktige dessutom att, när så lämpligt
pröfvas, från befattning entlediga", röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kommer, i enlighet med Första Kammarens beslut,
berörda moment att lyda sålunda:

Ledamot i styrelsen frånträde genast denna befattning i följande

fall:

a) om han ställes under förmynderskap;

[b) c) d).och e) lika med ofvan anförda punkterna c) d), e) och
f), samt i öfrigt oförändradt.]

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 33.

Nej •— 50.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag N:o 278, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 117 Ja och 31 Nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 150
Ja och 81 Nej;. hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Föredrogs och bifölls Bevillnings-Utskottets den 8 dennes bordlagda
betänkande N:o 18, angående beräkningen af tull-, post-, stämpeipappers-
bränvinsbrännings- och hvitbetssockertillverkningsmedlen.

Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet LagUtskottets
nedanämnda, den 8 dennes bordlagda betänkanden och utlåtanden
:

N:o 41, i anledning af återremiss af sjette och nionde punkten
i Lag-Utskottets utlåtande N:o 33, rörande ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser i Rättegångsbalken;

228

Den 10 Maj, f- m N:o

42, i anledning af väckt motion angående användandet af
inkomster af ledigt pastorat;

N:o 43, i anledning af väckt motion om ändring af 107 § i gällande
Skiftesstadga;

N:o 44, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af Kongl.
förordningen angående upprensning af vattendrag den 20 Februari
1864, samt utarbetande af ny lag i ämnet;

N:o 45, i anledning af väckt motion om antagande af gramvigten
till konventionel bruk;

N:o 46, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets utlåtande
N:o 26, angående ändring af gällande stadgande rörande skyldigheten
att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse;
samt

N:o 47, i anledning af återremiss af 6:te punkten i Lag-Utskottets
utlåtande N:o 27, angående socknemännens inbördes skyldighet
att deltaga i prestgårdsbyggnad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den°7 och 8 dennes bordlagda utlåtande N:o 83, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga om bergverkstiondens
upphörande.

hata punkten.

Friherre Adelsvärd: Då jag för min del är fullt belåten med

Stats-Utskottets ifrågavarande utlåtande och någon talare ännu icke
uppträdt deremot, så kan det synas öfverflödigt att jag nu yttrar
mi0- min mening är ej heller att framhålla den rättvisa, den billighet
och’ den konseqvens, som talar för bergverkstiondens upphörande;
Kongl. Maj:ts proposition och Stats-Utskottets utlåtande göra detta
vida bättre än jag skulle kunna göra, men som jag har anledning
tro att Utskottets beslut icke blir Riksdagens, så vill lag endast
framhålla en sak, hvilken kanske icke är så allmänt känd, och detta
är att denna beskattning kan kringgås, åtminstone af kopparvernen.
Dessa lära väl heller icke underlåta att undandraga sig denna för
dem högst tryckande produktionsskatt, åtminstone känner jag ett
kopparverk som ämnar göra det. Detta mitt påstående låter kanske
litet otroligt för den med koppartillverkningen och beskattningssättet
obekante och vill jag derföre, för att förtydliga det, i största korthet
redogöra för kopparns tillverkning. Den, som ej närmare känner
denna tillverkning, föreställer sig i allmänhet att den är mycket enkel
och att man derpå, under hvilka förhållanden som helst, sa att
säo-a, skär guld med täljknif, detta är emellertid ett stort misstag,
tillverkningen är tvärtom ganska invecklad, tidsödande och framför
allt kostsam, och kan man derpå göra högst betydliga förluster, lika

De» 10 Maj. f. m.

229

val som på hvilken annan tillverkning som helst. Jag håller till
exempel här i min hand ett papper, som visar, att förlusten på koppartillverkningen
vid Åtvidabergs kopparverk för 1872 belöper sig
till i det närmaste 100,000 R:dr. Ej mindre än 3 månader åtgå från
det malmen kommit från grufvan och till dess man derur kan framställa
färdig koppar.

Malmen skall nemligen rostas och smältas och åter rostas och
smältas fyrfaldiga gånger. Efter första nedsmältningen erhåller man
en produkt som kallas Skärsten och som håller cirka 20 procent koppar.
Jag ber att man måtte behålla detta ordet skärsten i minnet,
ty jag måste dertill återkomma kanske mer än en gång. Efter upprepade
röstningar och smältningar får man slutligen så kallad garkoppar
eller också raffinerad koppar, begge delarne färdig vara,
ehuru endast den sistnämnde är smidbar. Garkoppar är det deremot
icke och kan således endast användas efter ytterligare en smältning
och då vanligen till legering med andra metaller. Nu är händelsen
den, att endast för raffinerad och garkoppar, samt för den närmast
föregående smältprodukten, den så kallade råkopparn, hvilken håller
mellan 80 och 90 procent ren koppar, skall tionaen betalas, men ej
för skärsten; om man sålunda exporterar sådan, slipper man ifrån
skatten, hvilken eljest utgår med hvar 30:de centner eller med 3J
proeent af bruttotiliverkningen, oberoende af om tillverkningen gått
med vinst eller förlust. Har den gått med vinst, får man dessutom
betala bevillning för denna vinst.

Hen skärsten, hvilken erhålles som första smältprodukt, håller,
som jag nyss nämnde, omkring 20 procent koppar och är redan en
så pass värderik vara, att den kan exporteras, men det är ingenting
som hindrar att koncentrera skärstenen, så att den kommer att hålla
cirka 50 procent koppar och lönar det sig då än bättre att exportera
den, och går den i handeln lika väl som garkoppar. Het finnes
nemligen i England, och möjligen äfven på andra håll, kopparverk,
som ej hafva egna grufvor, eller otillräckliga sådana, och Indika
måste köpa malm eller skärsten, för att kixnna hållas i gång. Genom
att exportera skärsten, ökas visserligen den qvantitet som man får
uttransportera, men å andra sidan minskas bränsleåtgången, då man
ej drifver tillverkningen till slut, och fördelarne och olägenheterna
kunna der vid lag taga ut hvarandra.

Efter hvad jag nu haft äran anföra, hoppas jag att det för Kammaren
måtte vara klart, att hvad jag nyss nämnde, att kopparverken
kunna undandraga sig skatten, icke är ett tomt ord utan vidare betydelse.

Antingen nu Stats-Utskottets förslag bifalles eller afslås, så går
staten, åtminstone till stor del, förlustig den skatt, som under namn
af bergverks-tionden hittills ixtgått, och fruktan för att genom borttagandet
af denna skatt för mycket minska statens inkomster bör
således ej vara något hinder för att antaga Utskottets förslag. Het
är endast detta jag önskat framhålla, men vill icke göra något yrkande,
lika litet som jag ämnar deltaga i voteringen, i händelse någon
sådan skulle komma i fråga.

230

Den 10 Maj, f. m.

Herr Nis ser: I den förre talarens framställning om möjligheten
att undvika afrad på koppar genom export af skärsten tillåter jag
mig, såsom gammal koppartillverkare, att i alla afseenden instämma.
Hvad dernäst angår hans yttrande om sannolikheten att nu föreliggande
fråga om produktions-skattens afskaffande ej skulle vinna
framgång vid denna riksdag, måste jag beklaga om han deruti skulle
få rätt, ty öfvertygelsen om denna skatts olämplighet synes numera
vara så allmän, att något tvifvel om åtminstone denna frågas lyckliga
lösning ej borde finnas. Åsigterna åter om afraden af de af gammalt
privilegierade verken äro deremot visst icke eniga och det är
också egentligen om dessa verk, som jag afsett att nu uttala min
mening.

Hå Kongl. Kammar- och Kommers-kollegierna erhöllo uppdrag att
utreda förhållandet med de gamla privilegierade bergverken, var detta
icke allenast ett mångsidigt och omfattande arbete utan jemväl ett
rätt ömtåligt, såsom berörande mångas enskilda rätt, och om granskaren
stundom kände sig tveksam vid tydningen af åtskilliga äldre
eller yngre afhandlingar, synes sådant lätt förklarligt, såsom tillhörande
sjelfva arbetets natur. Hvad som dock härvid måste betraktas
såsom af största vigt, det var, att i de granskade handlingarne aldrig
inlägga en tankegång eller en mening, som der icke fanns uttalad,
än mindre att der inlägga förutsättningar, som stodo i strid mot den
granskade handlingens tydliga ordställning. Huru Kollegierna lyckats
i detta sitt grannlaga arbete är hvad jag önskar underkasta
den granskning, som här kan ifrågasättas, och om än denna granskning
måste blifva mycket begränsad och ingalunda fullständig, skall
den dock gifva eder, mine Herrar, en inblick i sakförhållandet, så
mycket nödigare som ni, förr eller sednare, måste med edert votum
blifva domare vid frågans slutliga afgörande.

Jag begagnar uttrycket Kollegierna, derföre att det är på dessas
utredning som så väl Kongl. Maj:ts nådiga proposition som ock Statsutskottets
utlåtande sig grunda.

De gamla privilegierade bergverken kunna lämpligen delas i 2
klasser, dels sådana som ännu äro i besittning af större eller mindre
privilegier, dels sådana som redan för längre eller kortare tid, efter
aftal med kronan, från alla förmåner afstått. Kollegierna hafva, med
afseende å de förra, ansett: att de, mot afstående af alla nu befintliga
privilegier eller förmåner, skulle varda från 30:de afraden befriade;
och denna Kollegiernas åsigt torde visserligen vara den rätta,
ehuru, då de här ifrågavarande bergverken hafva valfrihet att antaga
eller afslå framställningen, följden måste blifva, att sådana verk som
till exempel Tunaberg med förmåner skattade till 4,349 B/.dr 25 öre
årligen mot afrad af 131 R:dr 76 öre afslå anbudet, under det att
andra, såsom till exempel Åtvidaberg, med förmåner till högst 300
K: dr mot afrad af 42,009 R:dr 15 öre villigt antaga förslaget.

Men dessa stridiga förhållanden ligga i sjelfva sakens natur, och
då frågan här afser att staten skall frånträda en gammal ej mera
tidsenlig beskattning, kan sådant icke genomföras utan uppoffring
från statens sida.

Deu 10 Maj, £. ra.

231

Beträffande åter den andra klassen af här omnämnda bergverk,
eller sådana som redan frånträdt alla privilegier, har ett sådant frånträdande
egt rum till följe af afslutadt aftal emellan å ena sidan
Kong! Maj:t och Kronan och å den andra bergverkens egare, hvarvid
ersättningen till dessa sednare i allmänhet utgått i penningar,
men jemväl i rättighet att till skatte lösa krono-jord och krono-skog
och någon gång i nedsättning af afraden från något gällande högre
belopp till den för bergverken i allmänhet bestämda 30:den. För
att nu undvika all onödig vidlyftighet, anhåller jag att få innesluta
dessa olika förmåner under en gemensam benämning af penningar.

Med afseende på dessa sednare bergverk, tillämpa Kollegierna i
sin utredning följande åskådningssätt.

“l:o. Vid afståendet af privilegierna hafva dessa bergverk af
kronan åtnjutit en större eller mindre summa penningar. Dessa penningar
måste betraktas såsom en fördel för verket och såsom eu der
fortfarande befintlig tillgång. (Se Kong! Maj:ts proposition pag. 9,
12, 15.) 2:o. Den 30:de, som af dessa verk efter uppgörelsen utgår,
måste således betraktas såsom en ersättning till kronan för de hos verket
befintliga penningarne. (Se Kongl. Maj:ts proposition pag. 19)
och 3:o. Kronan kan alltså icke skäligen frånträda denna 30:de, utan
att i gengäld och efter billig beräkningsgrund återfå större eller
mindre del af dessa penningar."

Om nu premissen eller den första punkten här vore riktig, om
dessa penningar verkligen funnos eller borde finnas i verken innestående,
då vore slutföljden om 30:den också antaglig, men Kollegierna
hafva härvid förbisett att, om förhållandet verkligen vore eller
borde vara sådant, då hade alla dessa arbeten vid riksdagarne, hos
regeringen, i embetsverken och i bergverksbolagen, som afsett privilegiernas
borttagande, varit utan allt ändamål; privilegierna skulle då
under förändrad form ännu till fullo qvarstå och detta oaktadt alla
hithörande handlingar endast orda om afskaflandet af dessa ej mera
tidsenliga undantagsförhållanden.

Tvärtemot den af Kollegierna sålunda hyllade åsigt, vågar jag
för min del påstå:

l:o. Att de vid uppgörelsen med bergverken af kronan utbetalade
penningar utgjorde endast en ersättning för de afträdda förmånerna
och att de således endast afsågo det förflutna men deremot
hade intet att skaffa med framtiden.

2:o. Att dessa verk, efter uppgörelsen, ställdes lika med rikets
öfriga oprivilegierade bergverk och att 30:de afraden alltså sedermera
utgått, icke derföre att dessa verk fordom egt privilegier, utan
derföre att alla bergverk erlade en sådan skatt och derföre att ett
undantag alldeles icke kunde göras utan att åter skapa nya privilegier,
då likväl afsigten just var att borttaga alla sådana, och

3:o. Att, enär de fordom privilegierade verken genom uppgörelsen
blefvo fullkomligt likställiga med rikets öfriga bergverk, de också
lika med dessa äro å ena sidan skyldige att betala 30:de afrad, och
å den andra berättigade att samtidigt med öfriga verk varda från
afraden befriade.

232

Den 10 Maj. f. m.

Då sålunda tvänne motsatta åsigter bär framträda, återstår att
bedöma de skäl, som må finnas för den enas eller den andras företräde,
och härvid torde näppeligen någon bättre grundval för den opartiska
granskningen kunna önskas, än just de kontrakt och aftal, hvarpå
alla uppgörelser och således hela frågan hvilar.

Under riksdags-arbetet har tiden icke medgifvit att samla alla
dessa kontrakt, och jag har icke ens ansett det nödigt, då sådant
kommer att tillhöra den fullständigare skärskådningen af alla förhållanden,
som förr eller sednare måste ega rum; men jag har emellertid
trenne af dessa aftal här i min hand och redan genom dessa
framstår tydligt den mening, som gjorde sig gällande vid de gamla
privilegiernas inlösen och afskaffande.

För att emellertid icke allt för mycket upptaga Kammarens tid,
skall jag endast föredraga de vigtigaste punkterna och detta efter
handlingarnes ålder.

Det äldsta af dessa kontrakt, upprättadt för något mera än
ett fjerdedels sekel (den 16 Mars 1846) och afseende inlösen af Löfås
silfververks gamla privilegier, innehåller fem punkter. Den första
uppräknar de privilegier, som verket afsäger sig. Den andra bestämmer
ersättningen. Den tredje bestämmer verkets framtida likställighet
med andra verk. Den fjerde afhandlar rättigheten att till skatte
lösa en kronoskog; och den femte befriar verket från alla efterräkningar.
Af dessa punkter äro den andra och den tredje afgörande
för min uppfattning af den föreliggande frågan, hvarföre jag ber att
få uppläsa dem:

“2:o). Såsom ersättning för nu afstådde, Löfåsverket hittills anslagne
förläningar, ega Löfås intressenter eller deras befullmäktigade
ombud, i stöd af Rikets Ständers beslut samt Kongl. brefvet af den
17 sistlidne Juni, uti Rikets Ständers Riksgälds-kontor lyfta, så snart
ske kan efter denna öfverenskommelses afsilande, Femton Tusen
(15,000) Riksdaler Banko.

3:o). Deremot befrias egarne af Löfås silfververk, ifrån och med
detta år, från den dem förut åliggande skyldigheten att årligen fortdrifva
vissa hittills föreskrifna försöknings- eller ort-arbeten uti Löfås gravor;
och komma sålunda, antingen gufarbetet derstädes af dem eller
andra fullföljes eller icke, endast allmänna författningarnes föreskrifter
att, i afseende derå, blifva gällande och tillämpas''1.

Andra punkten innehåller således helt enkelt att Löfås intressenter
ega att lyfta 15,000 R:dr B:ko och om man frågar hvarföre? finnes
svaret alldeles oförtydbart: “Såsom ersättning för nu af stådda förläningar11.
Jag tillåter mig fråga eder, mine Herrar, om det är tänkbart
att i ett kontrakt, uppgjordt af ett kronans embetsverk, afsedt
att afsluta gamla förhållanden och att gälla såsom rättsgrund för
framtiden, det skulle kunnat begagnas denna uttrycksform, om afsigten
varit att der bakom gömma den motsatta meningen: att penningarne
skulle i verket innestå och 30:de afraden utgöra en ersättning
för dessa penningar?

Tredje punkten är lika enkel och säger att “ehvad verket fortdrifves
eller icke, komma endast de allmänna författningarne att gälla ock
tillämpas11; härigenom måste verkets likställighet med öfriga oprivi -

Den 10 Maj. f. m,

235

legierade verb vara fullt ådagalagd, liksom ej må förbises det högst
beaktansvärda förhållandet, att i hela detta kontrakt namnes icke ett
ord derom, att ens någon 30:de afrad skulle utgöras; tydligen derföre
att detta blef en gifven följd af verkets framtida likställighet
med alla andra bergverk. Men om 30:de afraden verkligen hade (enligt
kollegiernas åsigt) haft ett sammanhang med den af kronan erlägda
löseskillingen, månne Bergskollegium då kunnat alldeles förgäta,
att härom nämna ett enda ord, förgäta att ens tala om denna
30:de, just uti det för kommande tider gällande aftalet angående samma
skatt!

Sedan jag nu mera utförligt redogjort för ett af dessa kontrakt
kan jag fatta mig helt kort om de tvänne öfriga.

Bet ^ an dra efter tidsföljden af dessa kontrakt (af den 18 Januari
1856)) afslutadt mellan kronan och Stora Kopparbergs bergslag
innehåller 11 punkter, af hvilka den 8:de och 9:de utvisa äfven detta
verks framtida likställighet med öfriga rikets bergverk, då i 8:de
punkten den förut gällande afradsfriheten för slaggkoppar borttages
under ordställningen “utan skall hvad författningarne om afrad för
bergverken i allmänhet stadga härvid lända till efterrättelse“ och i 9:de
pimkten, der med afseende å bergslagets fordna befrielse för koltärande
verb i sitt grannskap bestämmes att härvid skall iakttagas
“hvad i allmänhet är eller framdeles häfver stadgadt rörande dylika
verk11.

. Bet tredje dokumentet, hvilket angår Bylta svafvelverk, är Kongl.
Maj:ts nådiga skrifvelse till Kammar-kollegium af den 31 Januari
1868, hvaruti finnes stadgadt: “Att bruksegaren i tionde till kronan

skall från och med dr 1869, jemlikt Kongl. förordningen af den 21 Juni
1831, erlägga 30:de delen af tillverkningen, men deremot icke vidare eget''
att samma tionde lösa efter hittills tillämpade gamla kronovärdering11.
Och denna förordning af 1831 är just den generela föreskriften, enligt
hvilken alla verb, som derefter anläggas, skola efter enahanda
grund erlägga 30:de delen af tillverkningen. Dylta betraktas härigenom
till och med såsom ett nytt verk, hvarmedelst väl alla förbindelser
med de gamla privilegierna måtte vara till fullo afslutade.

Efter denna skärskådning af frågans hufvudsakliga afdelning vill
jag endast med några ord belysa, huru kollegiernas åsigt gestaltar
sig vid den praktiska tillämpningen, härvid framhållande förhållandet
vid tvänne.af de verk, hvilkas kontrakts-aftal jag nyss omordat och
hvilka derjemte befinna sig i de tvänne olika förhållanden, att det
ena försålts efter afträdelse-kontraktets afslutande, hvaremot det andra
fortfarande innehafves af samma egare som med kronan uppgjorde
aftalet.

Löfås silfververk har efter uppgörelsen öfvergått till ny egare,
men denne har af de betingade aflösningsförmånerna fått ingenting.
Bå nu emellertid kollegierna mycket berömvärdt önska att återförvärfva
en del af de 15,000 riksdaler staten utbetalt, skulle det väl
synas skäligt, atc krafvet anställdes mot dem, som verkligen bekommit
lösepenningen, men enär desse till största delen äro döda och begråta
samt i alla händelser oåtkomliga, vända sig kollegierna mot
den nuvarande egaren och säga han skall betala! Att nu Per får

234

Den 10 Maj, f. m.

betala för Pål torde ej kunna bestridas, och om än detta liqyidationssätt
må kunna betraktas såsom liggande inom den juridiska rättens
område (kvilket jag för min del vågar betvifla), torde vi lätt
blifva ense om att det ligger ett godt stycke utom billighetens.

Vid Bylta svafvelverk förekommer åter den olikhet, att samma
egare, som uppburit lösen för förläningarne, ännu är egare till verket,
hvarigenom det väl kan synas i betydlig mån billigare att återfordra
13,000 R:dr af den, som verkligen fått 88,000, än att fordra
11,000 af den, som fått ingenting; men denna olikhet är emellertid
endast skenbar, ty bådas ställning till staten är alldeles enahanda.
Och om Dyltaverkets egare skulle till krafvet svara: att han väl
fått 88,000 R,:dr, men att han aldrig förbundit sig att under någon
form återbära vare sig större eller mindre del af denna summa,
men att verket deremot, enligt den oförtydbara uppgörelsen, nu mera
är fullkomligt likställigt med öfriga oprivilegierade bergverk, hvarföre
han och yrkar att lika med dessa erlägga skatt eller derifrån
varda befriad och detta utan all ytterligare vidräkning med staten —
om han så skulle yttra sig, lärer svårligen kunna bestridas att han
vore i sin goda rätt.

Oaktadt allt hvad jag nu anfört, har jag, inför den ärade Kammaren,
intet yrkande att framställa och detta af flera skäl: för det
första blir frågan om dessa verk vid denna riksdag ingalunda afgjord,
ehvad beslut Riksdagen än fattar. Den återkommer tvärtom
i framtiden allt intilldess den må vinna eu lösning till alla parters
skäliga belåtenhet; för det andra lämpar sig en fråga sådan jsom
denna ingalunda att utredas och lösas genom en diskussion i Kammaren;
för det tredje skulle eu återremiss så nära riksdagens slut
vara utan allt ändamål; och rör det fjerde är jag sjelf egare till ett
af de fordom privilegierade veirken och om än detta ingenting betyder
för saken i sin helhet, anser jag dock olämpligt att något yrka
i hvad som kan anses såsom egen sak.

Hvad jag deremot önskar, är att min uttalade åsigt må i protokollen
förvaras till den kraft och verkan den må kunna ega och till
det afseende den må anses förtjena, då frågan härnäst återkommer
till Riksdagens behandling, vid hvilket tillfälle min röst för längesedan,
och för alltid tystnat på detta rum.

Hvad nu särskildt angår den föredragna första punkten af Statsutskottets
betänkande, får jag yrka att den måtte bifallas.

Herr Montgomery-Cederhielm: Då Kammaren redan, besluta,
att detta betänkande skall punktvis föredragas, och då vi således
nu endast förehafva första punkten, emot hvilken egentligen ingen
anmärkning blifvit framställd, skall jag endast med några få ord
omnämna den ställning, som jag i afseende på denna fråga intog
inom Stats-Utskottet, och skall icke ingå uti någon förklaring rörande
de anmärkningar, som här blifvit framställda i afseende pa
Löfås silfververk och Dylta svafvelbruk, förr än de punkter blifvit
föredragna som innehålla Utskottets förslag i afseende på dessa.
Hvad åter beträffar första punkten, som innehåller de allmänna bestämmelserna
för bergverkstiondens upphörande, så vill jag först fästa

Den 10 Maj, f. m.

235

uppmärksamheten på, att 1866 års Riksdag uti dess underdåniga skrifvelse
till Kongl, Maj:t förklarar, att “Rikets Ständer ansett olämpligheten
och obilligheten af produktionsskatter i allmänhet icke vara
ringaste tvifvel underkastad och i följd deraf funnit, att bibehållandet
af en sådan beskattning, der den egde rum, icke borde ifrågakomma,
der ej särskilda förhållanden påkallade undantag från den i
bevillningsförordningen uttalade jemnlikhets-grundsats“. Riksdagen
gaf sålunda det mest ampla erkännande af, att den insåg det olämpliga
och obilliga uti produktionens beskattning, men anförde sedermera
i samma skrifvelse, att, då för en del ädlare verk förefunnos
särskilda privilegier, sä erfordras först en utredning i afseende på
dessa privilegiers beskaffenhet, innan något vidare i frågan kunde åtgöras.
En dylik utredning har nu enligt Riksdagens begäran skett,
och på grund af denna har såväl Kong!. Maj:ts proposition i ämnet
som Utskottets nu föredragna betänkande tillkommit. Man torde vidare
böra ihågkomma, att, då här i första punkten föreslås upphörandet
af all bergverkstionde, så gäller detta alla ädlare verk och icke
endast de 7, som finnas särskilt uppräknade på grund deraf, att det
just är dessa som innehafva särskilta privilegier och således varit
föremål för den begärda utredningen. Då emellertid i afseende på
dessa allmänna bestämmelser för de verk, som icke innehafva privilegier,
intet annat yrkande blifvit gjordt än om bifall, så får jag anhålla,
att Första Kammaren, med vidhållande af den åsigt som uttalades
vid 1865—1866 årens riksdag, måtte gilla hvad första punkten
i Stats-Utskottets betänkande i sådant afseende innehåller.

Friherre Adelsvärd: Jag har endast att med några få ord. få
beriktiga ett yttrande af en föregående talare. Här har nemligen
blifvit yttradt, att de privilegier, som Åtvidabergs kopparverk åtnjuta,
kunna uppskattas till ett värde af endast 300 R:dr om året,
hvilket är alldeles riktigt, samt vidare att afraden af detta verk utgår
med 42,000 R:dr om året. Af detta yttrande skulle man kunna
föranledas att tro, att detta vore någon fix summa, och jag har äfven
samtalsvis hört personer uttala eu sådan förmodan. Med anledning
häraf vill jag fästa Kammarens uppmärksamhet på, att afraden
icke är bestämd till något fixt belopp, utan att den beror på
tvenne mycket varierande qvantiteter, nemligen å ena sidan tillverkningens
belopp och å andra sidan det pris, till hvilket staten kan
försälja den uppburna tiondekopparn. Såsom exempel på, huru dessa
faktorer kunna variera, vill jag nämna, att vid Åtvidaberg tillverkades
år 1869 öfver 26,000 centner koppar, hvaremot tillverkningen
under förra året uppgick till endast 13,700 centner, hvilket således
utvisar på två år en minskning till nära hälften. För att kunna beräkna
den tionde, som staten skall erhålla, har man att dividera tillverkningssumman
med 30, då qvoten utvisar afradens belopp. Statens
inkomst af densamma beror dock äfven, såsom jag nyssnämnde
af försäljningspriset, och att detta äfven är högst variabelt bevisas
deraf, att kopparen understundom varit nere till 50 R:dr pr centner
och derunder, då den deremot under andra tider varit uppe till SO
R:dr pr centner och deröfver. Det är endast detta jag velat anmärka

236

Den 10 Maj, f. m

på det att livar och en må vara öfvertygad om, att den nämnda
summan, 42,000 R:dr, endast är medeltalet af flera för staten fördelaktiga
år.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag har i afseende på denna
punkt intet annat yrkande att framställa än att, då ordalagen äro så
vidsträckta, att, om de utan något förbehåll bifallas, man kan sätta
i fråga, huruvida någonsin den efterföljande punkten skulle kunna
föredragas, vid bifall till den föredragna punkten måtte fästas det
förbehåll, att något hinder derigenom icke lägges mot att vid behandlingen
af andra punktens moment, särskildt pröfva och afgöra,
dels huruvida de i hvart och ett af momenten omförmälda verk skola
befrias från tiondes utgörande, dels ock under hvilka vilkor en sådan
befrielse borde ega rum.

Herr Nordström: Den af Kollegierna verkställda utredning af
nu förevarande fråga, såväl i allmänhet, som hvad särskildt angår
hvarje af de s. k. ädlare bergverken, förtjenar efter mitt omdöme det
bästa erkännande, och vore det önskligt, att de många, som anse de
förvaltande embetsmännen till en betydlig del umbärliga och öfverflödiga,
ville taga utredningar af beskaffenhet, som denna, i närmare
öfvervägande, för att finna, af hvilken vigt det är för både Regering
och Riksdag att, vid pröfning och bedömande af så invecklade specialärenden
som de föreliggande, hafva sådana upplysningar att tillgå,
för att en hvar må vederfaras hvad hans rätt är. Af ett sådant allmänt
erkännande följer dock icke, att man vore förbunden godkänna
hvarje af de slutsatser, för hvilka utredningarne åberopas såsom grund
och skål.

Initiativet till förslaget om bergverkstiondens afskaffande hänföres
till den skrifvelse af den 5 Juni 1866, som dåvarande Riksdag till
Kongl. Maj:t i ämnet aflat, och der den förklaras vara en produktionsskatt,
hvilken, liksom produktionsskatter i allmänhet, skulle vara
olämplig och obillig, såvida de hithörande verken ej tillika voro i
besittning af särskilda förmåner eller privilegier. I förbigående må
anmärkas, att uttrycket: produktionsskatt, i betydelsen af en särskild
art af skatter, är mycket oegentligt och sväfvande, enär all skatt
måste hos den beskattade förutsätta inkomst, och inkomst åter produktion,
hvadan i sjelfva verket all slags skatt blir produktionsskatt,
och alltså skattens egenskap af produktionsskatt icke något
särskildt skäl för dess afskaffande. Den s. k. bergverkstionden utgår
från hvad man plägar kalla de ädlare bergverken, och hvarunder
i kameralistiskt hänseende inbegripas ej allenast de, som frambringa
de ädla metallerna, utan ock de, som frambringa andra alster af
mineralriket, med undantag af jern. Förslaget och betänkandet skilja
dessa verk i två klasser: sådana, som icke äro i åtnjutande af särskilda,
dem af Kronan förlänade, privilegier och specialförmåner, och
sådana, som med dylika vore gynnade (hvarutom af andra skäl Sala

Den 10 Maj, f. m.

237

och Hellefors silfververk samt Garpenbergs kopparverk tills vidare
undantagas från verkningarne af den föreslagna friheten). Hvad nu
den sednare klassen angår, förklarar Utskottet att, som bergverkstionden,
hvilken sedan år 1831 från de derefter anlagda verk utgår
med endast en tretiondedel af tillverkningen, vore att betrakta såsom
en ersättning för de särskilda förmåner, hvarmed dithörande verk
voro gynnade, eftergift af ifrågavarande skatt skulle dem beviljas
endast med det förbehåll, att de förklarade sig villiga att från dessa
sina särskilda förmåner och privilegier afstå.

I afseende å detta ^förbehåll, har allaredan en föregående talare
fästat uppmärksamheten uppå, huruledes inom den sednare klassen
två olika förhållanden sig företedde, i thy att, medan en del hithörande
verk ännu fortfarande voro i besittning af de under föregående
tider dem tilldelade specialförmåner, andra funnos, som genom formlig
uppgörelse med Kronan och mot dervid bestämd godtgörelse från
alla sådana förmåner allaredan för alltid afstått, och således numera
vore att betrakta såsom icke särskildt privilegierade, utan endast,
lika med de till förstnämnda klass hörande, utan särskilda förmåner
varande verk, förpligtade att utgöra bergverkstionde. Till denna
kategori hörde särskildt Löfås silfververk och Dylta svafvel- och
rödfärgsverk, rörande hvilka äfven i Utskottets betänkande, med ledning
af de från Kollegierna afgifna utredningar, fullständig upplysning
förekommer, om innehållet af nämnda verks i nyare tider med
Kronan träffade uppgörelser i sagda afseende; och har fördenskull
nämnde ärade talare yttrat den åsigt att, om efterskänkande för
framtiden af bergverkstionden blefve beslutadt, någon skilnad ej
borde göras emellan de till sist omförmälda kategori hörande verk,
och dem, som vore att räkna till den förstnämnda klassen.

För min del biträder jag till alla delar denna mening. Genom
uppgörelse med Kronan hafva de till sist omförmälda kategori hörande
verk afslutat hela sin föregående ställning till det allmänna.
Kronan har återfått sina äldre koncessioner och kommit i åtnjutande
af de dermed förenade förmåner. Verkens egare, som under förutsättning
af dessa förmåners fortfarande bestånd upparbetat de vid
dem drifna yrken, nedlagt penningar i dem samt utvecklat och förbättrat
hvad till näringens bedrifvande och produktens förökande
hörde, hafva, då meranämnda förmåner skulle dem frångå, derför erhållit
godtgörelse, så mycket mer befogad, som de derigenom försattes
i tillfälle att, oaktadt specialförmånernas förlust, underhålla
verken vid dessas under tidens lopp vunna högre ståndpunkt, att måhända
utvidga och höja densamma, och att sålunda genom produktens
förökande äfven öka tionden till Kronan. De kunna, då allt
detta tages i gemensamt öfvervägande, i följd deraf numera ej anses
annorlunda, än såsom de verk, hvilka icke åtnjutit några specialförmåner;
och kommer härtill, att, om den föreslagna friheten från
utgörande af bergverkstionde för framtiden blefve medgifven dessa
sistnämnda, men de förra ej annorledes, än mot den i betänkandet
föreslagna ersättning, så uppkomma derigenom den med rättsjemnlikhet
icke förenliga följd, att den skattefrihet, som den ena klassen

238 Den 10 Maj, f. m.

skulle erhålla för intet, endast emot lösen, eller aflösning skulle få
tillgodokomma den andra.

En annan är frågan, huruvida de förhållanden, hvari vår finansiela
ställning nu befinner sig, må göra det rådligt, att redan nu
ingå på skatteeftergifter, och isynnerhet på eftergifter af gamla skatter,
som, till beloppet små i sig sjelfya, trycka litet eller högst obetydligt,
såsom fallet är med bergverkstionden, i jemförelse med andra.
Den statsskuld, hvari landet för det närvarande häftar, om ock
för produktiva ändamål, är ganska betydlig och kommer allt vidare,
på grund af redan vidtagna beslut, under flera år att ökas. Annuiteterna
derför presentera en ganska respektabel siffra i statsutgiftsbudgeten,
och hvarje bidrag till balansens upprätthållande bör således,
efter mitt omdöme, tagas vara uppå, det må vara större eller
mindre. Anser man det vara principielt riktigt, att hvad man, om
än mindre riktigt, kallar produktionsskatter borde försvinna, så torde
man dock å andra sidan ej kunna förneka det vara en oriktig method
för afbetalning af sina skulder, att methodiskt förminska sina
inkomster; åtminstone borde man då börja med en i största detalj
gående undersökning af samtliga inkomsterna, för att klart kunna
bedöma, på hvilket håll minskningen mest ändamålsenligt och med
minsta känning kunde företagas. Någon sådan undersökning har här
lika litet, som i fråga om åtskilliga andra skattelindringar, hvilka
under denna riksdag till behandling förevarit, blifvit framlagd, och
frågan kan derför sägas ännu vara omogen för definitiv lösning. Jag
tillåter mig på alla dessa skäl att hemställa om återremws af hela
ifrågavarande betänkande, hvars två hufvudpunkter, hvad deras konkreta
innehåll angår, stå med hvarandra i det närmaste samband.

Herr Statsrådet Waern: Den förste talarens benägenhet att ut tala

sig öfver frågan i allmänhet har, enligt hvad mig synes, förorsakat,
att diskussionen fått en mindre lämplig riktning, enär de framställda
anmärkningarna gällt de speciela tallen och icke den nu
föredragna punkten, som endast innehåller allmänna bestämmelser.
Jag kan derföre icke underlåta att återföra uppmärksamheten på
frågan i dess allmänna del. Om vi se till hvad som framkallat denna
Kong! Maj:ts proposition, som nu är i fråga, så finna vi, att så väl
den vidsträckta ierntillverkningen blifvit fullkomligt frigjord, som
ock att .Rikets Ständer vid 1866 års riksdag på grund af samma
princip ville frigöra tillverkningen af alla andra metaller, men att
man då icke ansåg sig kunna fatta ett sådant beslut, enär en utredning
vore af nöden i fråga om de privilegier, som af vissa bland
dessa verk åtnjötos. Då nu denna utredning skett, synes det mig
icke finnas ringaste anledning att uppehålla den utlofvade befrielsen
för de många verk, som icke hafva några privilegier, derför att anmärkningar
kunna göras i afseende på de vilkor, som i vissa speciela
fall blifvit för andra ännu privilegierade verks åtnjutande af
samma befrielse ifrågasatta. Den gruppering, som en talare gjort,
gäller de verk, som hafva dylika förmåner, men det stora flertalet
hafva inga sådana och höra således icke ett ögonblick förhindras
från att erhålla de fördelar, som Riksdagen vill gifva dem. Den stora

Den 10 Maj, f- m -

239

allmänna principen ligger således fullkomligt ren och klar,, och först
sedan den är afgjord, komma vi till undantagen, om hvilka, i fall
något med afseende å dem är att iakttaga, tillfälle då ej skall saknas
att uttala sig. Hvad jag således velat konstatera är, att det
icke är skäl att uppehålla det stora flertalet af de ifrågavarande
verken längre, än till dess utredningen visat, att för dem ingå särskilta
förhållanden existera, som kunna hafva inflytande på frågans
afgörande. Jag hoppas således, att Kammaren vid fattandet af sitt
beslut skall vara fullt medveten om, att detta gäller den stora principen,
huruvida en produktionsskatt, som icke har någon annan grund
än historiska förhållanden, skall bibehållas, då denna beskattning
redan i andra afseenden är utdömd, och sednast hlifvit det i fråga
om jerntillverkningen. Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Friherre af Ugglas: Mot den nu föredragna punkten har jag
för min del ingenting att anmärka, men jag begärde ordet, då jag
hörde en talare framställa begäran om återremiss på den grund, att
åtskilliga af de i sednare punkter förekommande vilkor kunde tarfva
någon modifikation. För min del tror jag, att vid hvar och en af
dessa särskildta punkter kan blifva tillfälle att framställa de anmärkningar,
hvartill man med afseende på dem kan anse sig befogad,,
men att man icke bör på grund deraf förhindra bifall till den del af
förslaget, som innehålles i första punkten. Då nu emellertid andra
punkten blifvit vidrörd, så ber jag få förklara, att jag, åtminstone
hvad Dylta svafvelbruk beträffar, helt och hållet instämmer i de
åsigter, som af herr Nisser blifvit uttalade. Jag var föredragande
inför Kongl. Maj:t, då frågan rörande Dylta bruk förevar, och jag
tror mig känna den tillräckligt väl för att kunna vitsorda, att den
uppgörelse, hvarigenom detta bruk erhöll omkring 88,000 rdr, emot
det att det afstod alla de förmåner, som detsamma i form af dagsverksrättigheter,
nyttjanderätt till skogar och dylikt innehaft, gjorde
Dylta svafvelbruk likställigt med andra dylika verk, och jag kan
derföre icke finna någon billighet uti, att särskildt detta verks afrad
skall kapitaliseras, och dess egare åläggas att betala ersättning för
frihetens åtnjutande. Jag tror således, att herr Nissers åsigt är väl
förtjent af Kammarens uppmärksamhet, men jag tror tillika, att det
är tillräckligt, om man fäster afseende vid densamma, då vi komma
till de efterföljande punkterna, och att det icke är nödigt, att Kammaren
på grund af denna anmärkning uppehåller afgörandet af första
punkten, till hvilken jag yrkar bifall.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Hem
Grefven och Talmannen, att Grefve Mörner hade föreslagit, det Kammaren
skulle förklara, att, derest Kammaren bifölle den nu förevarande
första punkten, ett sådant beslut dock ej skulle anses utgöra
hinder för Kammaren att vid behandlingen af den andra punktens
moment särskildt pröfva och afgöra, dels huruvida det i hvart och
ett af momenten omförmälda verk skulle befrias från tiondes utgörande,
dels ock under hvilka vilkor en sådan befrielse borde ega rum;
och hemställde Herr Grefven och Talmannen, huruvida Kammaren
bifölle hvad sålnnda föreslagits.

240

Den 10 Maj, f. m.

Svarades ja.

Efter att sedermera hafva upptagit de i afseende å den första
punkten gjorda yrkanden å dels bifall till densamma och dels återremiss
deraf, framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition
på bifall till punkten och, då dervid svarades många ja jemte några
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

2:dra punkten.

Mom. a.

Herr Montgomery-Cederhielm: I afseende på de verk, om
hvilka här nu återstår att tala eller de, som hafva särskiita privilegier
och varit föremål för den verkställda utredningen, så har Kongl.
Maj:t efter föregående granskning af dessa privilegier framställt olika
förslag. Ifrån dessa har emellertid Utskottet skiljt sig i 4 särskilta
punkter, då det nemligen skärpt vilkoren för 3 af dessa verk, nemligen
för Tunabergs, Riddarhytte samt Gustafs och Carlbergs kopparverk,
och i afseende på det fjerde eller Åtvidabergs kopparverk framställt
en helt och hållit ny bestämmelse. Denna sistnämnda består
deruti att, sedan Åtvidaberg till kronan afstått den enda förmån,
hvaraf det är i åtnjutande, eller delaktighet i allmänningen Gaddstigen,
så skulle detta verks egare få återköpa samma allmänning
till dess fulla värde, uppskattadt genom i behörig ordning verkställd
värdering. För min del anser jag det förslag, som blifvit framstäldt
i Kongl. Maj:ts proposition, vara billigare än det, som Utskottet uppgjort,
men jag bär icke velat reservera mig af det skäl, att, då Utskottet
i hufvudsaken bifallit Kongl. Maj:ts proposition, de ändringar,
som här blifvit föreslagna, vore af jemförelsevis ringa vigt. Dessa
förändringar gjordes också inom Stats-Utskottet af åtskilliga ledamöter
från Andra Kammaren till oeftergiflig! vilkor för deras samtycke
till frågan i sin helhet, och då härigenom en verklig majoritet
vanns, så ansåg jag det så mycket mindre vara skäl att så noga
hålla på alla bestämmelserna i Kongl. Maj:ts förslag. De förändringar,
som af Utskottet blifvit föreslagna, äro för Tunabergs kopparverk,
att dess egare skall efter fulla värdet, sådant det kan vid behörig
uppskattning varda bestämdt, till Riksgälds-kontoret erlägga
lösen för den del af Tunabergs bergslags allmänning, som, sedan de
till skogsfång derifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit
mot denna förmån svarande skogsmark, kan verket tillkomma. Skilnaden
mellan detta förslag och Kongl. Maj:ts proposition består deruti,
att egaren enligt det förra skulle lösa allmänningen efter dess
fulla värde, då Kongl. Maj:t deremot hemställt, att han skulle ega
rätt att skatteköpa densamma. Olikheten är således icke af någon
särdeles stor betydenhet. På samma sätt, om man jemför Kongl.
Maj:ts proposition och Utskottets förslag i afseende å Riddarhytte
kopparverk, så finner man, att den drygare kostnad, som enligt det
sednare skulle åläggas detta verks egare, uppgår till 3,673 rdr 58 öre.

Hvad.

Hvad slutligen (junta/» och Carlbergs kopparverk beträffar, är skilnaden
den, att Kongl. Maj:t i sin proposition föreslår, att egarne till
detta verk skulle bibehållas vid sin rättighet att skatteköpa några
hemman i närheten af verket, då Utskottet deremot hemställer, att
denna rättighet måtte upphöra. Alla dessa förändringar äro således,
såsom man finner, ganska obetydliga, och då man icke kan bestrida,
att vid hvarje sådan uppgörelse det tillkommer den ena parten att
föreslå, hvilka vilkor som helst, då det är den andra parten obetaget
att ingå på dem eller icke, så kan ju intet svårare inträffa, än
att allt förblifver sådant det har varit.

Medan jag har ordet, ber jag att få yttra något, som väl egentligen
icke rör den föredragna punkten, men som jag dock anser
mig berättigad att uttala, då diskussionen här sträckt sig öfver frågan
i dess helhet. Herr Nisser yttrade, såvida jag rätt kunde förstå
honom, att, då staten tillöst sig Löfås silfververks privilegier för
en summa af 22,500 rdr och Bylta svafvelbruks privilegier för 88,587
rdr 80 öre, så hade i och med detsamma dessa verk upphört att vara
privilegierade och alla förmåner för dem försvunnit, samt att således
nu, då fråga vore om tiondens efterskänkande, dessa verk borde
vara i samma förmånliga ställning som alla andra oprivilegierade
verk, d. v. s. att de skulle få eftergiften för intet. Kammar-kollegii
åsigt i denna fråga är dock, att vid uppgörelsen om detta köp af
verkens privilegier bestämdes, att tionden skulle utgå till visst belopp
eller af tillverkningen, och Kollegium säger, att statsverket
gjorde räkning på denna inkomst vid kontraktens uppgörande, och
att kronan nu icke behöfver afhända sig den betingade förmånen af
en viss tionde för intet. Kammar-kollegium anser således, att uppgörelsen
icke sträckt sig längre än till bestämmandet af en viss lösesumma
å ena sidan och åtagande af en viss tionde å den andra,
-och att således, då det är fråga om denna tiondens afskaffande, verken
böra betala något derför. Sådant synes mig Kollega resonnement
vara, men jag öfverlemnar åt dem, som äro skarpare jurister
än jag, att afgöra, hvad som i detta fall är rätt, och vill således icke
inlåta mig på frågans juridiska del. Kollega åsigt har emellertid
varit grunden för Utskottets, och då man står på statens bästa, så
är det tydligt att man måste hylla denna mening, såsom innebärande
det för staten fördelaktigaste.

Jag har endast velat lemna de af mig nu framlagda upplysningarna
rörande de särskilda verken, och jag tror icke, att man kan
förneka, att verken, oaktadt de få betala denna löseskilling, ändock
få en förmån sig tillagd. Det är äfven naturligt, att man icke kan
kalla den fördel, som tillkommit egarne af Löfås och Bylta genom
privilegiernas inlösning för personlig, ty om också egendomarne ombytt
egare, så är det sannolikt, att denna privilegiernas inlösning
inverkar på försäljningssumman. Jag får för min del yrka bifall till
mom. a. af den föredragna punkten.

Herr Nordström: Herr Friherre af Ugglas har upplyst, att

vid den uppgörelse, som för något år tillbaka träffades med egaren

Rikad. Prof. 1872. 1 Afd. 4 Band. 16

242

Den 10 Maj, f. m.

af Dy lfa svafvelbruk om afstående från de betydliga specialförmåner,
som på en tid, då det ansågs af vigt att kunna vara försäkrad om
inhemsk svafvel- och kruttillverkning efter behof blifvit detta verk
förunnade, och den godtgörelse derför, som skulle verket tillkomma,
äfven verkningen af den blifvande bergsverkstionden tagits i öfvervägande.
Detsammas skall ock hafva egt rum vid enahanda uppgörelse
med Löfås silfververk, och detta utgör ytterligare ett skäl, att
icke låta dessa verk särskilt betala eu, dessutom äfven ganska drygt
föreslagen, löseskilling för tillgodonjutande af en skattefrihet, som nu
är i fråga att genom allmän förordning tilldelas alla de ädlare, oprivilegierade
verken, till hvilkas klass nämnda två verk sålunda numera
öfvergått. Genom deras uppgörelsekontrakt med kronan har
hela deras äldre ställning blifvit förändrad; hvad deras innehafvare
nu ega och besitta är deras egendom, och för hvad de vid verken
producera betala de skatt enligt gällande lag. Anses denna skatt af
allmänna statsekonomiska skäl böra i allmänhet eftergifvas och upphäfvas,
måste förmånen deraf, för rättsjemnlikhetens skull, äfven
komma dem till godo. Också torde väl detta ej af någon blifvit satt
i fråga, om omförmälda uppgörelse med kronan skett för exempelvis
etthundra år tillbaka; men tidsskilnaden gör dock här ingen skilnad
i rätten. Lika litet som det är deras fel, att uppgörelsen ej kom
till stånd förr, lika litet är det genom deras förskyllan, som upphäfvande
af bergverkstionden i allmänhet nu blifvit föreslaget. Man
kan på goda skäl betvifla, huruvida de lagligen kunde åläggas, att
betala den föreslagna löseskillingen och tvingas att i stället emottga
skattefriheten. Den förra har intet gemensamt med uppgörelsekontrakten;
den sednare har sin rot uti förutsättningen, att vore statsekonomiskt
gagneligt att upphäfva bergverkstionden. Men om detta
vore gagneligt för de öfriga ädlare verken, så skulle beviljande af samma
förmån åt ifrågavarande två verk endast mot löseskilling blifva ur dubbel
synpunkt för dem tryckande. Jag hemställer fördenskull att, om
ej hela betänkandet anses böra återremitteras, åtminstone punkterna
f och g, som angå vilkoren för dessa två verks skattefrihet, må afslås
och de två verken ställas utan vilkor i samma kategori, som de
s k. oprivilegierade ädlare verken.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till det förevarande momentet dels återremiss deraf; framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till momentet och,
då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.

Mom. b.

Grefve Mörn er, Carl Göran: Af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
inhemtas, att egaren af Åtvidabergs kopparverk, hörd deröfver,
huruvida han vore villig afstå från de privilegier och förmåner,
som kopparverket egde, förklarat, att han “i händelse kopparverket
kunde anses vara i besittning af någon särskild förmån, vore villig

Den 10 Ma], f. m.

243

frånträda densamma, såvida en sådan uppoffring bidroge till att vinna
befrielse från tionde å koppartillverkningen". Med anledning häraf
har Kongl. Maj:t föreslagit, att bergverkstionde skulle för Åtvidabergs
kopparverk upphöra, derest dess egare inom 1873 års slut till kronan
afstode kopparverkets de] af allmänningen Graddstigen. Härtill har
Stats-Utskottet nu fogat ett tillägg om rättighet för egaren att, om
han så önskade, efter uppskattning lösa till sig ifrågavarande allmänning.
Jag kan icke finna något skäl, hvarför man skulle göra
detta tillägg. Kollegierna hafva fullständigt utredt, att kopparverket
allenast har nyttjanderätt till allmänningsdelen, och då tionden i
medeltal utgjort 42,009 R:dr 15 öre, tyckes det mig, att, om kronan
efterskänker nämnda årliga inkomst af öfver 42,000 R:dr, behöfver
kronan icke ytterligare skänka bort Graddstigen. Jag har i allmänhet
icke stort förtroende till uppskattningar och de resultat som deraf
åstadkommas, och då egaren till Åtvidaberg icke gjort något anspråk,
på att få eganderätten till allmänningen sig tillerkänd, tror jag, att
man bör bifalla Kongl. Maj:ts proposition, utan något tillägg, hvarpå
jag nu, ock anhåller om proposition. Punkten komme då att lyda:

“För Åtvidabergs kopparverk, att dess egare inom 1873 års slut till k
kronan afstår kopparverkets del af allmänningen Graddstigen."

Herr Montgomery-Cederhielm: Jag medger, att Stats-Ut skottet

i afseende å denna punkt gjort ett förslag, hvartill det endast
haft anledning af ett yttrande i denna Kammare vid remissen af
Kongl. Maj:ts proposition; men detta är icke ett enstaka fall, utan
enligt hvad jag påminner mig har det ganska ofta inträffat, att StatsUtskottet
på grund endast af uttalanden vid remissen af en Kongl. propositionen
afgifvit förslag till ändring eller tillägg i samma proposition.
Frågan är också uppställd med tillräcklig varsamhet, då det
heter, att egaren till Åtvidabergs kopparverk finge till fulla värdet
lösa allmänningsdelen “derest Kongl. Maj:t, efter det behörig utredning
åstadkommits, skulle finna skäl sådant bifalla". Då egaren till Åtvidaberg
finge till fylla värdet lösa denna allmänningsdel, innehållande
400 tunnland 7,9 kappland, kan jag icke finna, att Utskottet ifrågasatt
någon “skänk", och då jag tror, att punkten är uppställd med
iakttagande af all möjlig varsamhet, anhåller jag, att densamma
måtte af Kammaren bifallas.

Herr Statsrådet Wsern: Jag är förekommen af den siste värde
talaren och vill endast förklara, att, såvidt på mig kan ankomma,
den ifrågavarande allmänningsdelen icke skall blifva bortskänkt,
ritan att behörigen skall tillses, att kronan för densamma erhåller
fulla värdet. För staten tror jag icke, att det är förmånligt behålla
denna park, som utgör endast omkring 400 tunnland, och om något
tvifvel skulle uppstå, huruvida staten genom ifrågasatta försäljning
erhölle det belopp, som skäligen borde anses utgöra parkens fulla
värde, kan jag icke antaga annat, än att Kongl. Maj:t ånyo skulle
framlägga saken för Riksdagen.

Friherre Sprengtporten: Det synes mig, som om Kongl. Maj:t

244

Den 10 Maj, f. m.

i allmänhet i sin proposition gått tillräckligt långt i fråga om eftergifterna,
och då, såvidt jag har mig bekant, undersökning icke egt rum,
huruvida icke den ifrågavarande allmänningen kunde lämpligen bibehållas
såsom kronopark, yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i denna del.

Grefve M örn er: Det räDa värdet å ifrågavarande kronopark,

i händelse; den icke behöfves för kronans räkning, hvilket jag icke
är i tillfälle att bedöma, lärer väl utrönas genom densammas försäljning.
Jag har all aktning för värderingsman och deras sätt att gå
till väga; men jag har understundom varit i tillfälle att iakttaga,
att egendom, som afyttrats enligt det pris, som efter värdering
åsatts, sedermera af den nye egaren försålts till högre pris med icke
ringa vinst. Om den ifrågavarande parken icke behöfdes för kronans
räkning, lärer väl Kongl. Maj:t göra framställning om dess försäljning
på auktion, dervid åtskilliga spekulanter kunna uppträda,
och icke, såsom här skulle blifva fallet, blott en enda. Detta torde
vara förmånligast, och då egaren till Åtvidaberg, såsom jag förut
nämnt, förklarat sig åtnöjas med de vilkor, som omförmälas i Kongl.
Maj:ts proposition, kan jag icke finna skäl att deri göra ändring.

Friherre af Ugglas: För min del tror jag, att Kammaren mycket
väl kan bifalla hvad Stats-Utskottet föreslagit. Den till kopparverket
upplåtna del af allmänningen Gaddstigen utgöres af endast
omkring 400 tunnland och densamma är belägen så långt ifrån annan
kronan tillhörig skog, att den icke kan i sammanhang med någon
sådan bevakas och skötas. Under förutsättning, hvilket ock är
det vilkor Utskottet uppställt, att fulla värdet erhålles, vore det,
enligt min tanke, förmånligast för staten att blifva af med den, och
på grund deraf anhåller jag om bifall till det förslag, Stats-Utskottet
uppställt med anledning af det erbjudande, som gjordes vid
remissen.

Friherre Adelsvärd: Jag vill endast nämna, att det för egaren
af Åtvidabergs kopparverk är likgiltigt, hvilkendera beslut, som
kommer att fattas, och att han i allt fall skall ställa sig detsamma
till efterrättelse.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
det förevarande momentet och dels att Kammaren, med afslag derå,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts nådiga proposition i motsvarande del;
framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall
till momentet, hvarvid svarades många ja, blandade med nej, och
sedermera proposition på afslag derå samt antagande af Kongl. Maj :ts
proposition i motsvarande de], då svaren utföllo med många nej,
blandade med ja; hvaruppå och efter det att proposition på bifall
till momentet förnyats samt med många ja, blandade med nej, besvarats,
Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.

Den 10 Maj, f* m.

245

Grefve Mörner, Carl Göran, begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

“Den, som bifaller mom. b i andra punkten af Stats-Utskottets
utlåtande N:o 83, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren det ifrågavarande momentet och
bifaller Kongl. Maj:ts nådiga proposition i motsvarande del“.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja -- 43.

Nej — 31.

Mom. c.

Grefve Mörner, Carl Göran: Vid denna punkt tillåter jag
mig anmärka, att, såvidt jag kan räkna, Stats-Utskottet räknat miste.
Det säges, att hälften af skilnaden mellan 7,331 R:dr 25 öre och 84
K:dr 08 öre skulle utgöra 3,673 11:dr 58 öre. Icke annat än jag kan
finna, utgör hälften af skilnaden mellan förstnämnda två summor
3,623 K/.dr 58 öre, eller 50 11:dr mindre än Stats-Utskottet beräknat.
Kanske Stats-Utskottets ledamöter behagade upplysa om den arithmetik,
de följt.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gjordes proposition på
bifall till momentet och då dervid svarades många ja jemte åtskilliga
nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.

Grefve Mörner: Jag får anmäla min reservation, ty för min

del kan jag icke gå in på, att hälften af skilnaden mellan 7,331 K:dr
25 öre och 84 K:dr 8 öre skulle utgöra 3,673 K:dr 58 öre. I arithmetikens
intresse anhåller jag, att skilnaden må få fortfarande utgöra
3,623 R:dr 58 öre.

Mom. d.

Grefve Mörner, Carl Göran: Med afseende å Åtvidabergs
kopparverk, upplyser Kongl. Maj:ts proposition, att en viss kopparglans
a eller Malmviks grufva blifvit af kronan till intressenterna
försåld. Så är icke händelsen med Fahlu grufva, utan den enda inkomst,
staten haft af denna dyrbara grufva, till följd af densammas
upplåtande åt enskilde, har bestått i den tionde, som derifrån till
staten utgjorts. Denna har vid olika tider utgått med olika belopp
och har under en period utgjort hvart åttonde skeppund, sedan hvart
tionde. Vid den sednaste öfverenskommelsen bestämdes, att kronans

246

Den 10 Maj, f- m -

inkomst af denna grufva skulle blifva hvart tretionde skeppund.
Detta är den valuta, nuvarande innehafvare af Fahlu grufva lemnat
till statsverket. Då staten dermed åtnöjts, vill det synas mig, att
det vore skäl, att i afseende å denna grufva tillämpa samma regel,
som Kongl. Maj:t äfvensom Stats-Utskottet följt i afseende å åtminstone
två af de ädlare grufvorna, nemligen Löfås silfververk samt
Dylta svafvel-, vitriol- och rödfärgsverk, då man utgått från den synpunkt,
att den afrad, som af dessa verk, enligt eu viss naedelberäkning,
erlagts, skulle kapitaliseras efter en räntefot af fem för hundrade
och det sålunda funna kapitalet utgöra löseskilling. Då nu,
enligt den för de andra verken följda medelberäkning, tionden för
Fahlu grufva i medeltal utgjort 24,794 R:dr 91 öre om året, skulle
löseskimngen efter en räntefot äf fem procent utgöra 495,898 R:dr
20 öre. Det är den årliga räntan på detta kapital, som nu skulle
efterskänkas till Fahlu bergslag. Detta är visserligen konseqvent
med det förfarande, som iakttogs i afseende å qvarnräntorna; men
presenten synes mig ändock vara väl stor. Jag tror emellertid, att
en kapitalisering efter fem procent, såsom Utskottet föreslagit med
afseende å de två andra verken, måhända blefve något betungande,
särdeles då„här såsom vilkor är föreslaget, att bergslagen skulle afsåga
sig alla anspråk, att genom allmogen i Stora Schedvi med
flera socknar få kopparforsling emellan Fahlu och Avesta ombesörjd,
anspråk, som, enligt hvad håndlingarne utmärka, fått qvarstå, oaktadt
Riksdagens beslut vid sista öfverenskommelsen med Fahlu
bergslag uttryckligen innehöll, att alla förmåner och privilegier
skulle försvinna. I förbigående vill jag dock erinra, att denna förmån
icke i och för sig torde vara af synnerligt värde, sedan Fahlu
bergslag sålt bort Avesta och koppartillverkningen der blifvit nedlagd,
enär det väl icke är att antaga, att Stora Schedvi socken aubefalles
forsla koppar pro exercitio. Jag vill emellertid, som sagdt,
icke påfordra, att afraden skall kapitaliseras efter fem procent, ej
ens efter sex eller sju procent, utan jag vill vara så frikostig, att
föreslå beräkning efter åtta procent, och då får man ett kapital af
808,800 R:dr.

Jag anhåller hos Herr (Trefven och Talmannen om proposition
derå, att punkten d måste erhålla följande förändrade lydelse: “För

Stora Kopparbergs bergslags verk, att alla anspråk, att genom allmogen
i Stora Schedvi med flera socknar få kopparforsling emellan Fahlu
och Avesta ombesörjd, förfalla, samt att bergslagen före 1878 års
slut till Riksgälds-kontoret inbetalar löseskilling för den af verket
utgående afrad med 308,800 R:dr.

Då Kongl. Maj:t föreslagit och Stats-Utskottet tillstyrkt ett dylikt,
fastän strängare, förfärande med afseende å andra verk, föreställer
jag mig, att mitt yrkande icke skall möta motstånd från
Stats-Utskottet, utan att Stats-Utskottets underlåtenhet, att i sitt
betänkande inrymma bestämmelse om löseskilling, äfven för Fahlu
grufva, härrört endast af förbiseende.

Herr Montgomery-Cederhielm: Jag medgifver, att Grefve
Mörner hade rätt i den anmärkning, han för en stund sedan fram -

i

Den 10 Maj, £. in.

247

ställde i afseende å punkten c, ock att Stats-Utskottet misstagit sig,
då det uppgifvit deri omförmälda ersättningssumma till 3,673 R:dr
58 öre i stället för 3,623 R:dr 58 öre.

Beträffande nu förevarande punkt får jag åberopa den utredning,
som af Kollegierna åstadkommits. Det säges deri till en början,
att “Stora Kopparbergs bergslag är, sedan det emellan Kammarock
Bergskollegierna å ena sidan samt bergslaget å andra sidan den
18 Januari 1856 afslutade kontrakt om bergslagets rättigheter och
skyldigheter gent emot kronan från och med samma års början trädt
i verkställighet, numera icke i besittning af några förmåner, som
med afseende å förevarande fråga lärer kunna blifva föremål för aflösning".
Härefter omnämnes, att det visserligen kunde sättas i fråga,
om icke den bergsfrälsejord, som förut hört under bergslaget, borde
åsättas ränta och kronotionde, men i anseende dertill, att denna jord
numera icke eges ensamt af bergslaget, att den från äldre tider undergått
styckning, samt att det skulle möta ytterligt stora svårigheter
och medföra en, i förhållande till hvad dermed kunde vinnas'',
öfverdrifven kostnad att bestämma utlagorna i nämnda hänseenden,
hafva Kollegierna afstyrkt vidtagande af åtgärder härutinnan.

I afseende å Avesta under bergslaget hörande kopparbruk innehar
emellertid bergslaget den förmån, att kunna af allmogen i Stora
Schedvi med flera socknar påfordra att emot viss pris få kopparforslingen
mellan Fahlun och Avesta ombesörjd. Bergslaget har förklarat
sig villigt att afstå från denna förmån, och då det icke kunnat
utrönas, att bergslaget innehade några särskilda förmåner i öfrigt,
kunde anspråken från statens sida icke sträckas längre, än att
nämnda rättigheter till kopparforsiing skulle upphöra. Derest ytterligare
efterforskning skulle anställas med afseende å de förmåner,
som kunna tillkomma Fahlu bergslag, skulle denna sträcka sig så
långt och medtaga en sådan tid, att det torde få anses ytterst tvifvelaktigt,
huruvida något dermed skulle kunna vinnas. För min del
tillstyrker jag derföre bifall till Utskottets förslag.

Herr Nisser: Jag kan icke neka, att den näst siste talaren i

hufvudsaken icke hade orätt, ty bergslaget borde först ställas lika
med åtskilliga andra och verkligen erlägga löseskilling. Antagligen
af glömska, har man vid upprättandet af kontraktet 1856 icke afskatfat
kopparforslingen, och denna glömska kan vara förlåtlig, då
nämnde onus icke utgjorts på mera än 100 år. Men att nu bergslaget,
till följd af denna glömska, skulle undgå att erlägga löseskilling,
är för bergslaget så favorabel^ att andra verk iake skulle kunnat
önska annat, än att jemväl de haft någon obetydlig förmån att afstå
i utbyte mot löseskillingen. Löfås silfververk till exempel var förr
berättigadt att uppbära så kallad vindhästmedel med cirka 20 R:dr, och
om verket haft qvar nämnda lilla förmån, skulle det, på samma grund
som nu Fahlu bergslag, undgått aflösning.

Med afseende å koppartiondens belopp får jag nämna, att tid efter
annan, den utgått dels med hvart 4:de skeppund, sedan med hvart
8:de, och så med hvart tionde, tills öfverenskommelsen träffades 1856,
hvarefter den utgått med endast hvart tretionde skeppund.

248

Den 10 Maj. f. m.

Uppgiften att Avesta skulle vara såldt, är icke öfverensstämmande
med verkliga förhållandet. Avesta är nemligen icke ännu föryttradt
och jag hoppas att det icke måtte blifva såldt.

För min del annåller jag om bifall till Utskottets hemställan.

Grefve Mörner: Då det måhända vore för mycket begärdt, att
Kammaren utan vidare skulle bifalla mitt förslag, återtager jag mitt
förra yrkande och anhåller i stället om återremiss.

Herr Statsrådet Wtern: För min del tror jag icke, att kronan
har eganderätt till Fahlu grufva, och den, som i sådant hänseende
ville anställa efterforskningar, finge leta bland handlingar från djupaste
medeltiden, utan att någon utsigt ändock torde finnas att han
skulle nå sitt mål. I allt fall, huru det än må förhålla sig med eganderätten,
måste man väl erkänna, att den framkastade löseskillingen
308,800 Ridr blifvit under tidernas lopp mera än till fullo amorterad,
då skatten utgått först med hvart Håle och sedan med hvart 10:de
skeppund,, ända tills den för halftannat tiotal år sedan bestämdes till
hvart tretionde skeppund.

Med anledning om talet af de särskilda förmånerna, ber jag att
få hänvisa till det kontrakt, som 1856 ingicks mellan kronan å ena,
och bergslaget, å andra sidan. Frågan rördej sig då uteslutande derikring
att bergslaget mot åtnjutande af nedsättning i skatten skulle
afstå från. sina privilegier, och någon ersättning i penningar eller på
annat, dylikt, sätt lemnades ingalunda. I lista punkten säges, att alla
särskilda privilegier och förmåner, såväl med afseende å uteslutande
rätt till koluppköp inom vissa distrikt, som ock i afseende på timmer-
och virkeshandel inom bergslagets “frihet11 med tillhörande socknar
skulle upphöra. 2:dra punkten handlar om upphäfvande af åliggandet
för de skattskyldige i Stora Kopparbergs län att in natura till
bergslaget leverera hemmansränta- och mantals- eller qvarntullskolen.
Enligt -fide punkten skulle det årliga bidraget till presterskapets
aflöning, den så kallade “Probstekopparen", ensamt drabba bergslaget.
6:te punkten innehåller att bergslaget skulle afsåga sig alla.
de tjenstbarheter, som af bergsfrälsejorden dittills bort till Stora
Kopparberget utgöras, samt de rättigheter beträffande skogarnes disposition
eller i öfrigt som bergslaget kunde ega i afseende på bergsfrälsejorden.
I Hide punkten stadgas, att någon särskild rättighet för
Störa Kopparbergs bergslag till afrads- eller tiondefrihet för sådan koppartillverkning,
som kunde åstadkommas af malmer från nyare grufvor
utom Stora Kopparberget, äfvensom af slaggsmältning, icke skulle
gälla, utan de allmänna bestämmelserna om afrad för bergverk lända
till efterrättelse. 9:de punkten bestämmer, att i afseende å anläggning.
af nya koltärande verk inom den Stora Kopparberget närmast
omgifvande ort skulle iakttagas hvad allmänna stadgandena rörande
dylika verk innehölle. Vidare stadgar lOide punkten, att det förut
bestämda lösningspriset för kronans räntekol från vissa socknar icke
längre skulle gälla; hvaremot i llite punkten statsverket tillförbinder
sig att erlägga full garlön för den koppar, som för kronans räkning
garas. Man kan icke läsa en enda punkt, utan att finna, att

Den 10 Maj, f. m.

249

med öfverenskommelse]! åsyftades att bergslaget skulle ställas i paritet
med öfriga kopparverk.

Bergslaget eger också numera icke något privilegium, med undantag
af det i Kongl. Maj:ts proposition nämnda, att genom allmogen
i Störa Schedvi med derå socknar få kopparforsling mellan Falun
och Avesta ombesörjd, hvarå dock bergslaget förklarat sig alls
icke hafva några anspråk. Detta privilegium, som tillkommit sålunda,
att allmogen åtagit sig detta onus på uppmaning af en landshöfding,
hvarefter den förmenta skyldigheten dertill fått qvarstå och vunnit
häfd, har icke på många år blifvit begagnadt, men då nu ett tillfälle
erbjuder sig att formligen konstituera dess upphäfvande, anser
jag, att Kongl. Maj:t egt allt skäl att förorda dess borttagande.

Grefve Mörner: De afgifter, kopparverket erlagt, och hvilka
vid olika tider utgått med olika belopp, hafva icke ensamt varit produktionsskatt,
utan jemväl ersättning för alla de särskilda förmåner,
hvaraf bergslaget varit i besittning. Så till exempel hade bergslaget
uteslutande rätt, att köpa kol, timmer och virke, så att de kringliggande
socknarne, som hörde till, koldistriktet, icke fingo till någon
annan afyttra en enda stock, eller en enda läst kol. Det var för att
befria allmogen från dessa servituter, som Rikets Ständer, på Kongl.
Maj:ts framställning, vid 1855 års riksdag beslöto, att koppartionden
skulle minskas från hvart tionde till hvart tretionde skeppund. Bergslaget
har härpå ingått och i och med detsamma åtagit sig att i tionde
erlägga hvart tretionde skeppund af tillverkningen. Om nu
denna tionde efterskänktes, hade ju bergslaget fått i present det kapital,
hvaraf ränta utgått med 24,794 R:dr 91 öre. Mig synes, att
de, som eljest påyrka, att alla andra skatter, som äro lagda på tillverkning
och icke på inkomst, kola aflösas, borde icke glömma bort,
att just här eu aflösning torde vara på sin plats.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
det förevarande momentet och dels återremiss deraf; framställde Herr
Grefven och Talmannen proposition på bifall till momentet och, då
dervid svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.

Grefve Mörner begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller momentet d) i 2:dra punkten af Stats-Utskottets
utlåtande N:o 83, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, återförvisas det ifrågavarande momentet.

250

Den 10 Maj, f. m.

Omröstningen
utfallit sålunda:

Mom. e.

Bifölls.

Mom. f.

Friherre af Ugglas: Af det kontrakt, som jag håller i min

hand, och hvilket upprättades mellan vederbörande myndigheter och
Löfås silfver- och kopparverk den 16 Mars 1846, framgår alldeles
otvetydbart, att Löfås, mot erhållande af en summa af 15,000 R:dr
Banko eller 22,500 R:dr R:mt, fått afstå de särskilda förmåner, som
Löfås dittills åtnjutit, och i och med detsamma, som detta kontrakt
blef undertecknadt, har också Löfås upphört att vara ett privilegieradt
verk och blifvit lika med alla andra o privilegierade sådana.
År denna utgångspunkt riktig, kan det väl icke vara rätt att, i afseende
å detta opriviligierade verk, stipulera andra vilkor, än för
de andra icke privilegierade bergverk, i afseende å hvilka Kammaren
uttalat såsom sin mening, att de skola utan vidare blifva qvitt
den afrad, de hittills utgifvit till kronan. Att då fordra, att Löfås
skall kapitalisera sin afrad efter en räntefot af 5 på hundradet, är i
högsta grad obilligt; eller kan det väl vara billigt, att till exempel
Åtvidaberg blifver befriadt från sin stora afrad mot afstående endast
afj den ringa summan af 800 R:dr om året, under det detta verk
skulle nödgas erlägga ett kapital, hvars ränta motsvarar den afrad
detsamma hittills utgifvit till kronan. Då Riksdagen borttog tackjernstionden
inom de icke privilegierade bergslagerna, stipulerades
icke såsom vilkor, att densamma skulle kapitaliseras och fortfarande
utgå. Jag erkänner villigt, att det icke kan vara.stor fara, att bifalla
detta Utskottets förslag, emedan mot bergverksegarnes bestridande
detta icke kan komma att tillämpas, då det måste stå dem
fritt att antaga detsamma eller icke; men det synes mig icke fullt
riktigt att framställa ett vilkor, som man är öfvertygad vara oriktigt
och icke kan af vederbörande antagas. På grund häraf får jag anhålla
om afslag.

Herr Montgomery-Cederhielm: Härvid är att märka, om
man jemför Löfås och Dylta med de öfrige Tunaberg, Åtvidaberg,
Riddarehyttan med flere, att staten till Löfås och Dylta, genom en
särskild öfverenskommelse, betalt en ganska stor summa, till Löfås,
22,500 R:dr, och till Dylta 88,587 R:dr SO öre; men vid de andra
verken har aldrig någon sådan öfverenskommelse kommit i fråga,
och till dem har icke någon ersättning utgått. Då torde det kunnat
sättas i fråga, huruvida icke, i sammanhang med betalningen af den
öfverenskomna summan för privilegiernas upphäfvande, staten kunde
hafva rätt att fordra den afrad, som enligt lag skulle utgå, och det
är för denna afrad som lösepenningen nu är ifrågasatt att erläggas.

företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva

Ja—51.
Nej—16.

Den 10 Maj, f. m.

251

Jag liar endast velat framställa denna åsigt och tror, att den icke
saknar skäl för sig.

Herr Casparsson: Då man genomläser kollegiernas utlåtande,

framgår tydligt, att de ansett dessa 22,500 R:dr, hvaraf Löfås kommit
i åtnjutande, utgöra surrogat för de förmåner, verket förut innehaft.
Kollegierna yttra nämligen: “då godtgörelsen blifvit bestämd
under förutsättning att statsverket allt framgent skulle komma i åtnjutande
af tionde å tillverkningen, hvaraf följde, att, derest frihet
från tionde vid förmånernas inlösande i beräkningen ingått, berörda
godtgörelse skulle blifva så mycket mindre än den under det motsatta
förhållandet mellan staten och bruksinnehafvaren aftalade, som
den från verket utgående tionde, kapitaliserad efter lämplig beräkningsgrund,
skulle utgöra; så hade kollegierna ansett sig i afseende på:

Dylta svafvel-, vitriol- och rödfärgsbruk samt Löfås silfver- och
kopparverk, för inlösen af hvilkas förläningar staten fått vidkännas
ganska betydliga uppoffringar, icke kunna förorda någon eftergift
härutinnan.

Den jemförelse, som en talare på östgötabänken anställde mellan
förevarande verk och Åtvidaberg, synes mig halta; ty Åtvidaberg har
för de förmåner det åtnjutit, lemnat staten mer än full ersättning,
hvilket icke varit förhållandet med Löfås och Dylta, och deri ligger
en väsendtlig skilnad, såsom också Kollegierna påpekat. Huruvida
den uppfattningen eger juridisk giltighet, att de penningesummor,
som Löfås och Dylta åtnjutit, kunna anses såsom surrogat för de
förmåner som de förut innehaft, törs jag icke bedöma; den frågan
ligger utom min och, som jag tror, utom Stats-Utskottets befogenhet
att afgöra; men jag kan icke föreställa mig annat, än att kollegierna,
efter en samvetsgrann undersökning af kontraktsbestämmelserna, kommit
till detta resultat och att Kongl. Maj:t likaledes egnat äfven frågans
juridiska del en noggrann pröfning. Då båda kommit till samma
resultat, är det med lugnt samvete, jag för min de! biträdt denna
uppfattning, hvilken synes mig ganska enkel och lättfattlig. Utan
att våga inblanda mig i den juridiska tvistefråga som här blifvit
framställd, anser jag derföre, att Stats-Utskottet varit fullt befogadt
att på grund af den utredning, som blifvit gjord, tillstyrka denna
punkt, till hvilken jag får anhålla om bifall.

Grefve Mörner, Carl Göran: I öfverensstämmelse med de

åsigter, som jag uttalade, då fråga var om Stora Kopparberget, kan
jag icke annat än äfven här yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.
Det vill synas mig, att Herr Casparsson ganska klart och tydligt
utredt denna angelägenhet. Hade den tionde, som staten uppburit
af Löfås varit så stor, att man med densamma kunnat gjort en liqvid,
sådan som skedde med Fahlu bergslag, kan jag icke föreställa mig,
att staten kommit att betala någonting till detta Löfås för inlösande
af dess privilegier; men just derför, att den inkomst, staten haft
af ifrågavarande verk, varit så ringa, att de fördelar, som verket
åtnjutit, icke deremot kunde gå i qvittning, måste staten, för att befria
orten från dess prestationer till verket, släppa till ett kontant

252 Don 10 Mr.j, f. m.

tillskott. Hade det vid denna tid varit afgjordt, att bergyerkstionden
skulle försvinna, hade den utgjort en tillgång att vid qvittning
taga i beräkning; men då så icke var förhållandet, fick staten taga
ersättningen ur sin egen kassa. Att det nu skulle vara obilligt att,
då fråga är om efterskänkande af denna tionde, fordra något åter
af hvad man betalt, kan jag för min del icke rinna. Jag hemtar
till denna åsigt ett ytterligare stöd i den omständighet, att äfven nu
har ifrågavarande verk blifvit behandladt billigare än ett annat, i
afseende å hvilket Kammaren redan godkänt Utskottets förslag. Man
har nemligen, i afseende på Riddarebyttan, räknat ut hvad skilnaden
skulle göra emellan uppskattning svärdet å de hemman, som bildats af
ett par under kopparverket till skatte sålda allmänningar, och den för
samma allmänningar erlagda skatteköpeskilling, och stipulerat att, verket
skulle erlägga denna skilnad. Nu visar sig angående Löfås, att
detta verk fått, mot endast skatteköpeskilling, lösa till sig ett rekognitionshemman;
men här har hvarken Kongl. Maj:t eller Stats-Utskottet
gjort någon sådan uträkning, hvarföre denna fördel alltid kommer
att qvarstå såsom ett plus för egaren till Löfås. Jag tror således,
att, hur man än vänder denna fråga, man har svårt att komma ifrån,
att det förslag, som Kongl. Maj:t framställt och Stats-Utskottet gillat,
är med billighet öfverensstämmande och jag får. för min del, anhålla
om bifall till detsamma.

Herr Statsrådet "Wöern: Att skiljaktiga meningar kunna uppstå
rörande befogenheten af att ålägga egarne till Löfås och Dylta den
föreslagna löseskillingens utgörande, visar den öfverläggning, som nu
egt rum. Lika med Kongl. Maj:t, har emellertid Utskottet gillat det
resonneinent, från hvilket Kollegierna utgått, och ansett de föreslagna
penningebeloppen vara ett substitut för de förmåner, dessa verk genom
ganska betydande uppoffringar från statens sida tillförene erhållit.
Det må väl icke kunna förnekas, att ju icke Staten intager
en väsendtligen olika ställning till de verk af ifrågavarande beskaffenhet,
hvilka likasom dessa tillskyndats förmåner genom privilegier, vare
sig dessa bestå i vissa naturaförmåner eller blifvit omsatta i penningar,
att, säger jag, staten intager en olika ställning till dem än till
sådana verk, som aldrig erhållit några privilegier, utan endast pålagts
en tunga, utan några motsvarande fördelar. I förra fallet kan jag
ej finna annat än fullt billigt, att staten fördrar en godtgörelse för
de uppoffringar den gjort eller, såsom i förevarande hänseende föreslagits,
gör till vilkor för tiondens upphörande, att löseskillingen för
af verken utgående afrad återbäres. Med afseende härå ega onekligen
för Löfås och Dylta andra förhållanden rum, än som är fallet
med de öfriga i detta betänkande omhandlade verk, och det torde
väl då vara nödvändigt, att dessa särskilda förhållanden tagas i betraktande,
vid afgörandet af frågan om deras befrielse från tiondens
utgörande och böra desamma, enligt mitt förmenande, föranleda till
att göra denna befrielse endast vilkorlig. Om emellertid verkens egare
anse det föreslagna vilkoret för mer än skäligt betungande, hafva de ju
sin fulla rätt att vägra ingå på det gjorda anbudet, som endast innefattar
för dem en rättighet att, om de så skulle önska, komma i åt -

Den 10 Maj, f- m

253

Skitande af befrielse från tionden. De kunna derefter bos Kongl.

aj:t göra motförslag, och vid dessas pröfning kommer då en ny utredning
särskildt för dessa verk att ega rum, på det att dem må vederfaras
full rättvisa. Härigenom förloras i verkligbeten ingen tid, ty
äfven om Riksdagen skulle, i strid med Kongl. Mar.ts på Kollegiernas
utredning grundade förslag, besluta att utan vilkor frikalla dessa
verk från all tiondes utgörande, kan Kongl. Maj:t icke ingå på ett
sådant beslut, utan att derförinnan ytterligare utredningar och undersökningar
ske. Och af denna anledning skulle ett afslag af den
bär gjorda framställningen endast försvåra lösningen af denna, redan
nu betydligt invecklade fråga, och ett undanskjutande af densamma
till framtiden skulle vara särskildt otjenligt, just i följd af det rörliga
värde, som de ifrågavarande penningebeloppen representera. Det
kan nemligen icke nekas att just häruti en skillnad förefinnes mellan
de verk, som fortfarande äro i åtnjutande af'' bekomna naturaförmåner,
såsom t. ex. skogsallmänning^'', och de verk, som i stället för
sådana eller andra dylika förmåner, t. ex. dagsverken, erhållit penningsummor.
Under det att de förra, till följd af om dem gjorda
stadganden, vid försäljningar eller byten ovilkorligen åtfölja det verk,
till hvilket de blindt anslagna, blifva deremot de sednare vid dylika
ombyten af egare i regeln skiljda från verket. Det är detta, som redan
händt vid Löfås, och gifvit dess egare anledning säga att han
aldrig erhållit några privilegier eller förmåner. Löfås står i detta
fäll i en olika ställning mot Dylta derutinnan, att, då det sednare, förutom
en penningesumma, äfven tillerkänts skatterätt till en skog, så
har åter det förra eller Löfås endast erhållit en kontant löseskilling,
som dessutom vid sedermera skedd försäljning af verket icke öfvergått
från de dåvarande till de nuvarande egarne, utan kommit i annans
hand.

Det främsta skäl, som föranleder mig att yrka antagandet af Utskottets
förslag, är att jag deri ser enda möjligheten att undvika ett
ytterligare invecklande af frågan. Skulle egarne till de ifrågavarande
verken ej anse sig vinna något dermed, — hvarom åsigterna kunna
vara delade — så antaga de ej anbudet; ingen skada har derigenom
skett dem, men öfriga verk och inrättningar kunna nu genast vinna
den frihet, som är af rättvisan påkallad och Kongl. Maj:ts proposition
derföre syftar att åvägabringa. Vida bättre torde det derföre
vara, att Kammaren, om den anser frågan i denna särskilda del outredd,
eller att egarne ej böra drabbas af den föreslagna afgiftens
utgörande, bifaller Utskottets hemställan, än att densamma nu beslutar
antingen en återremiss eller en definitiv förändring i förslaget;
sådant skulle utan tvifvel, om Andra Kammaren bifölle betänkandet,
i synnerhet då Riksdagen är så nära sitt slut som nu är fallet, ej
leda till något praktiskt resultat, utan endast bidraga till att göra
frågan för framtiden ännu svårlöstare.

Herr Nordström: Den ädle (Trefven, som näst före den siste

talaren hade ordet, slutade sin deduktion med den förklaring, att det
skulle vara billigt, att Löfås och Dylta skulle underkastas den utgift,
som Utskottet föreslagit. Jag håller den ädle (trefven räkning för

254

Den 10 Maj, f. m.

den fina rättskänsla, som hindrar honom från att säga, att sådant
vore rättvist. Men rättvisa är dock det första vi måste eftersträfva,
billighet är något som kommer sedan, och hvars begrepp ofta kan
vara svårt nog att bestämdt angifva. Om två personer nppgöra ett
kontrakt, hvarigenom den ene afstår från vissa förmåner, mot viss
en gång för alla bestämd ersättning, och detta kontrakt är i alla afseenden
formfulländadt; så frågar jag den ädle (trefven, huruvida han
med sin skarpa juridiska blick skulle kunna erkänna såsom berättigad!,
att den ena parten kom efteråt och sade: jag glömde att fordra
ersättning för det och det, eller ock, jag tog ej i beräkning den eller
den förmånen, derföre skola vi förändra vår öfverenskommelse. Skulle
en sådan rubbning i en behörigen upprättad öfverenskommelse vara
tillåten, vore allt hvad kontrakt heter upphäfdt. Det kan vara möjligt,
att några omständigheter finnas, som berättiga kronan till ifrågavarande
anspråk och det må bli föremål för framtida uppgörelse,
men att nu fordra, att dessa verk, derföre att de på andra grunder
erhållit en förmån, skola återbära så och så mycket af det, somdem
beviljats, för att få åtnjuta den frihet, som Riksdagen utan vilkor
beviljat andra bergverk i landet, synes mig ej öfverensstämma med
den rättvisa, som Kammaren i alla sina beslut bör iakttaga.

För min del anhåller jag om afslag på den föredragna punkten.

Herr Thyselins: Jag ber att få fasta uppmärksamheten derpå,

att åtnjutandet af det tionde, som för närvarande skall af Löfås silfververk
erläggas, är en Kronans ovilkorliga rätt likaväl som uppbörden
af tionde från andra verk. Riksdagen har nu i skrifvelse till
Kongl. Maj:t förklarat, att den ej ansåge dylika produktionsskatter
vidare böra utgå, utan att desamma borde upphöra för tillverkningar
af mineralrikets alster, likväl endast för så vidt dessa tillverkningar
icke voro i besittning af särskilda förmåner. För Löfås hafva dock
emellertid åtskilliga sådana förmåner beviljats, de hafva bestått ej
allenast i vissa tjenstbarheter, hvilka jag ej vill besvära Kammaren
med att uppräkna, utan ock i rättighet att lösa allmänningar till
skatte. Dessa särskilda förmåner qvarstå val ej nu, men de hafva
af Staten blifvit ersatta med ett belopp af 22,500 R:dr. Kan nu den
förbindelse, som Staten må anses ega till andra verk, som ej. erhållit
några sådana förmåner, att nemligen helt och hållet befria dem
från erläggande af tionde, kan denna förbindelse vid sådant förhållande
skäligen anses böra vara i lika hög grad gällande med afseende
å Löfås silfververk. För min del kan jag ej finna detta. Jag anser
det, som här blifvit föreslaget, vara allt som af staten skäligen kan
fordras, och skulle egarne af detta verk ej anse med sin fördel förenligt
att derpå ingå, hafva de naturligtvis sin fulla frihet att ej antaga
det gjorda anbudet. Jag kan, för min del, således ej se, att,
någon orättvisa genom det bär framställda förslagets antagande
kan tillfogas Löfås, hvadan jag yrkar bifall till Utskottets framställning.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till

Den 10 Maj, f. m.

255

det förevarande momentet och dels afslag derå; framställde Herr
(Trefven och Talmannen proposition på bifall till momentet och, då
dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.

Mom. g.

Friherre af Ugglas: Jag ämnar ej framställa något yrkande,
då Kammaren, genom ett bifall till den förra punkten, visat sig ej
dela min uppfattning i dessa frågor, men jag anhåller att få till protokollet
antecknadt, att jag äfven i afseende å Dylta anser Utskottets
förslag icke vara billigt. Och särskildt hvad detta verk angår, ber
jag att få fästa uppmärksamheten på att i sammanhang med den
reglering, som år 1869 verkställdes för aflösning af detsammas privilegier,
bestämdes derjemte, att Dylta skulle erlägga sitt trettionde
på vanligt sätt i stället för att betala lösen efter det låga kronovärdiet.

Häri instämde Herr Nordström.

Ofverläggningen förklarades härefter slutad och momentet bifölls.

3:dje punkten.

Bifölls.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 7 och 8 dennes
bordlagda memorial N:o 85, med förslag till stadganden i det nya
reglementet för Riksgälds-kontoret, angående de under innevarande
riksdag på nämnda Kontor anvisade statsutgifter.

Friherre von Schwerin: Jag anhåller om ledighet från riksdagsgöromålen
från nästkommande Söndag, under 14 dagars tid.

Denna anhållan bifölls.

Upplästes ett af Grefve Mörner, Axel, ingifvet memorial af följande
lydelse:

Vördsamt tillkännagifves att, i anseende till uppkomna hinder,
måste jag afsäga mig uppdraget att såsom Revisor innevarande år
deltaga i granskningen af statsverkets, Riksbankens och RiksgäldsKontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.

256

Den 10 Maj, e. m.

Herr G-refven och Talmannen hemställde, att val af en Statsrevisor
efter Grefve Mörner skulle anställas nästa Måndag den 18 dennes;
hvilket bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. 13 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Fredagen den 10 Maj 1872-

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades 4 protokollsutdrag för sammanträdet å f. m.

Herr Abelin: Af tjenstegöromål nödgad lemna hufvudstaden, får
jag vördsamt anhålla om fjorton dagars ledighet från riksdagsgöromålen,
räknadt från och med nästa Söndag.

Denna anhållan bifölls.

Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 60, om ändring i lagens stadganden angående giftomannarätt;

N:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till författning angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting;

N:o 62, angående förändrad lydelse af 6 § i Kongl. förordningen
om Landsting den 21 Mars 1862;

N:o 68,

257

Den 10 Maj, e. m.

N:o 63, angående nedsättning i antalet af nämndemän vid husesyner
i allmänhet; samt

N:o 64, angående ändring i 2 kap. 13 § Kyrkolagen, och 2 kap.
3 § Rättegångsbalken.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 6 och 7 dennes bordlagda
Betänkande N:o 38, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 28, rörande väckt fråga om utarbetande af ny grufvestadga.

Friherre Nordenfalk: Då denna fråga förra gången förevar, tog
jag mig friheten, med anledning af den korta tid den stått på dagordningen
att förorda en viss .försigtighet vid omdömet öfver densamma.
Jag vågar äfven nu uttala samma åsigt. Då frågan återkom
till Lag-Utskottet, sökte jag äfven der göra sagda mening gällande,
men, efter att ej hafva kunnat vara närvarande vid justeringen af
skrifvelseförslaget, finner jag, att den mening jag hyllade har fått sitt
uttryck mera i en reservation som åtföljer Utskottets betänkande än
i sjelfva betänkandet, och jag tillåter mig derför att fästa Kammarens
uppmärksamhet på den skrifvelse, som Grefve Sparre uti sin
reservation föreslår.

Som man vid jemförelse mellan de båda skrifvelseförslagen finner,
kunna trenne moment af frågan särskiljas; för det första innehåller
såväl Utskottets som reservantens förslag en anhållan om att
Kongl. Maj:t täcktes pröfva, huruvida inmutningsrätten i fråga om
stenkol må kunna upphäfvas, hvartill reservanten alternativt lägger
“eller så begränsas, att garantier uppställas emot missbruk deraf till
men för jordbrukare eller jordegare." — Jag föreställer mig att den
större omfattningen af reservantens förslag ej kan vara annat än till
fördel för frågans lösning. Om man nemligen tager Utskottets förslag
etter bokstafven, så anhåller Utskottet endast att, för den händelse
Kongl. Maj:t finner det inmutningsrätten till stenkol kan borttagas,
Kongl. Maj:t ville derföre vidtaga erforderliga åtgärder; reservanten
deremot anhåller äfven att — om så ej vore fallet — Kongl.
Maj:t ville vidtaga en sådan begränsning som kan finnas lämplig.
Jag anser det vara bättre att båda dessa alternativer finnas. Hvad
för det andra angår revisionen af grufvestadgan i öfrigt, har reservanten
liksom Utskottet föreslagit att en sådan borde ega rum, men
han har, såsom mig synes, dervid visat sig mera opartisk än Utskottet,
då han nemligen yrkat, att revisionen borde ske med hänsyn
både till jordbruket och bergsbruket. För öfrigt har Utskottet föreslagit,
att Kongl. Maj:t skulle meddela Riksdagen förslag i ämnet. Om
nu vid pröfningen af grufvestadgan det skulle finnas lämpligt att vidtaga
förändringar redan före nästkommande riksdag, så har Utskottets
förslag derför möjligen lågt hinder i vägen. — Någon sådan inskränkning
förekommer ej i reservantens förslag, som således äfven
i detta afseende är bättre. —- På dessa skäl vågar jag sålunda förorda
bifall till Grefve Sparres reservation, hvars skrifvelseförslag huf Riksd.

Prot. 1872. 1 Afd. 4 Band. 17

258 Den 10 Maj, e. in.

vudsakligen går i samma riktning som Utskottets, men är vidsträcktare
än detta.

Grefve Hamilton, Henning: Jag skall nu ej söka skilja mel lan

Utskottets förslag och reservantens, utan har endast begärt ordet
för att hemställa det de af Kammarens ledamöter, hvilka vilja
bifalla Utskottets förslag, måtte göra det med uteslutande af orden
“till granskning". Om grufvestadgan är en civillag, Riksdagen skall
jemte Konungen deröfver besluta; är den åter en ekonomisk författning,
kan Konungen ensam deröfver besluta, utan att Riksdagen bäfver
i tillfälle att dermed taga någon befattning. Vill Konungen i
detta senare fall öfverlemna åt Riksdagen att gemensamt med sig besluta,
förfares dervid som med vanlig lag efter 87 § Regeringsformen,
men någon särskild form för lagstiftning, hvarvid granskning af
Konungens förslag tillkommer Riksdagen, känner grundlagen ej. — Jag
anhåller derföre, att, om Utskottets förslag antages, det må ske med
uteslutande af orden “till granskning11.

Herr Ekman, Carl: Efter den behandling, som frågan om en
revision af grufvestadgan förut har erhållit i denna Kammare, kan
det icke vara förvånande, att Lag-Utskottet nu, efter återremissen af
det förra betänkandet, inkommit till Riksdagen med ett sådant förslag
som det föreliggande, ty, så vidt jag kan påminna mig, fanns
det, åtminstone icke i denna Kammare, någon, som motsatte sig en
revision af grufvestadgan. Hvad deremot angår den frågan, huruvida
några af de mineralier, som för närvarande äro tillåtna till inmutning,
böra vid en revision uteslutas, hafva meningarne derom varit
olika. När denna fråga nu föreligger under en ny form till Riksdagens
behandling och då det är antagligt, att Riksdagen kommer att
anhålla om en revision af grufvestadgan, tror jag det ligger vigt uppå,
att man vid detta tillfälle uttalar en bestämd åsigt i afseende å nu
gällande grufvestadga och de förändringar som kunna anses behöfliga,
alldenstund jag tager för afgjordt att, om en granskning af den nu
gällande grufvestadgan kommer att ega rum, afseende då äfven fästes
vid den diskussion, som inom Kamrarne i denna fråga förts.
Jag ber derför att få egna någon uppmärksamhet åt de motiver, Utskottet
anfört i det föreliggande betänkandet.

Utskottet yttrar först bland skälen för en revision af den nu gällande
grufvestadgan, att den icke innehåller erforderliga bestämmelser
angående dispositionsrätten öfver de icke inmutningsbara bergull
er jordarter, som vid skärpning eller grufvedrift kunna anträffas.
Jag medgifver visserligen att grufvestadgan i detta hänseende ej innehåller
något, men deremot har erfarenheten eller praxis lemna! ett.
afgörande svar i denna del. Jag har mig t. ex. bekant, att vid. åtskilliga
tillfällen, när jernmalm inmutats, vid brytningen deraf jemväl
kalksten påträffats, som efter gällande grufvestadga ej kan inmutas;
det har dock aldrig satts i fråga annat än att den, som brutit
jernmalm men ock derjemte påträffat kalksten, varit fullt berättigad
att äfven deröfver disponera. Om en person, som bearbetar inmutad
stenkolsfyndighet, derunder påträffar lera eller skiffer, synes

Den 10 Maj, e. m.

259

det mig att han äfven bör få tillgodogöra sig detta fynd. Han har
visserligen ej gjort inmutningen för att åtkomma lera och skiffer, men
leran och skiffern skulle sannolikt aldrig blifvit ur grufvan upptagna,
om det icke arbetats för att åtkomma stenkolen. Vid sådant förhållande
vore väl icke rätt att jordegaren skulle få tillgodogöra sig lera
och skiffer, som upptages, åtminstone icke utan att deltaga i arbetskostnaden
— men huru skulle den beräknas? Jag anser derföre, att
allt, som vid bearbetandet af det som inmutningen gäller påträffas,
bör tillkomma inmutaren såsom en ovilkorlig rättighet att fritt disponera
öfver.

Vidare har blifvit sagdt, att ett års anstånd med begagnandet af
inmutningsrätten vore alltför rymligt tilltaget. Den ene kan tycka
så och den andre så, och skäl kunna anföras för båda meningarne,
så att det kan vara svårt att skilja dem emellan och säga hvad som
är rätt, men i ett land med sådana klimatiska förhållanden som Sverige,
der man ofta under sex månader af året är förhindrad att verkställa
skärpningsarbetet, tycker jag ej att den tid af ett år som lemnats
inmutaren är allt för lång. Det skulle vara möjligt, att man
kunde förkorta tiden med några månader, men om man nu också
kunde, utan att förorsaka inmutaren alltför stora svårigheter, förkorta
tiden med tre månader, så synes det mig, att skilnaden mellan
9 månader och ett år, som är den nu bestämda tiden, verkligen
är af bra obetydlig vigt.

Man har vidare anmärkt, att inmutaren kunde genom en alltför
ringa kostnad bevara sin inmutarerätt, och häruti instämmer jag med
Utskottet. Jag anser, att det verkligen är en alltför lindrig bestämmelse,
som nu gällande grufvestadga i detta afseende innehåller, men
ej blott för inmutaren, utan äfven för den jordägare, som deraf begagnar
sig för att utesluta inmutare från att tillgodogöra sig malmfyndigheter,
och skulle jag för min del helst önska att vid en blifvande
revision af grufvestadgan, det måtte blifva bestämdt, att endast
sådant arbete, som kan kallas ett verkligt grufarbete, tillförsäkrar
inmutaren om inmutningens fortfarande besittning. Af hvad jag nu
sagdt följer äfven, att jag helt och hållet instämmer med Utskottet
i hvad det yttrar om missbruket i afseende på det s. k. hviloståndet,
hvarigenom arbetet kan få hvila snart sagdt huru länge som helst.

Vidare anför Utskottet såsom ett bland de skäl, som tala för en
revision, att den som förvärfvat sig inmutarerätt ej derom behöfver
underrätta jordegaren förr än när skärpningsarbetet skall företagas;
detta är ett skäl, hvaruti jag deremot ej kan instämma, ty det är
stadgadt, att inmutare skall låta kungöra från predikstolen att han
erhållit matsedel, och jag kan icke finna någon anledning, hvarför han
skulle behöfva personligen underrätta jordegaren om inmutningen förr
än det är meningen att sätta arbetet i gång.

Utskottet anför äfven, att. “ehuru största och bästa delen af ett
hemmans egor kunde genom inmutningar frånhändas jordegaren, författningen
likväl icke stadgade någon skyldighet för grufegare att
i förhållande dertill deltaga i hemmanets ränta och öfriga onera“;
detta är mycket sannt, nu gällande grufvestadga innehåller verkligen
ej något derom, men den innehåller dock, att, om inmutaren vill be -

260

Deri 10 Maj, e. m.

gagna sig af sin inmutningsrätt, och jordegaren så fordrar, måste han
ställa säkerhet för all den ersättning som bör tillkomma jordegaren.
Grufvestadgan innehåller äfven, att han skall, på sätt expropriationslagen
bestämmer, lösa all den mark, som för aen inmutade fyndighetens
bearbetande erfordras. Jag tror således för min del, att inmutaren
verkligen är skyldig att ersätta jordegaren fullt upp för ej
blott den jord, som tages i anspråk för skärpningsarbetet och för
utmålet, utan äfven för all den skada, som för framtiden kan tillskyndas
jordegaren i händelse skärpningsarbetet öfvergifves, så ock för
den olägenhet som tillfogas jordegaren, derigenom att vägar upptagas
öfver egorna samt för allt öfrigt, hvarför expropriationsnämnden anser
att ersättning bör gifvas. När detta skett, tror jag för min del ej att
jordegaren kan beklaga sig öfver att inmutaren icke med honom deltager
i utgörandet af egendomens onera och skatter; deremot är det väl möjligt
att, sedt ur kronans synpunkt, åtskilligt kunde vara att invända mot
att en sådan bestämmelse ej finnes. Man skulle kunna tänka sig att så
mycket malmfyndigheter funnos och blefvo inmutade, att största delen
af hemmanets jord åtginge för utmål, och man kunde då befara
att den återstående delen af hemmanet ej vore i tillfälle att bära de
på hemmanet hyllande skatter till kronan. Jordegarens rätt anser jag
sålunda i detta afseende vara bevarad derigenom, att honom enligt grufvestadgan
är tillförsäkrad full ersättning för det intrång som kan ske;
deremot medgifver jag gerna, att för statens intresse det kan vara af
vigt att vid en blifvande revision någon förändring i denna del vidtages.

Slutligen har Utskottet bland sina motiver anfört att det saknades
i författningen erforderliga föreskrifter, huru förfaras skulle
vid trister emellan inmutare och jordägare, när den sednare begagnade
sin rätt att deltaga i grufvedriften, angående de för ändamålet
nödiga anordningar i afseende på planen för det gemensamma grufarbetets
bedrifvande; härvid medgifver jag gerna att nuvarande grufvestadga
är bristfällig och att det vore önskligt att något bestämdt
inflöte vid revisionen, om huru det skall gå till vid bearbetande af
inmutade fyndigheter, när lika delegare stå mot hvarandra.

Utskottet kommer till sist äfven till frågan om stenkolen och
säger att, enär de geologiska undersökningarne i vårt land framskridit
så långt, att man har sig noga bekant hvar stenkolen finnas, så
borde stenkolen uteslutas från de föremål som kunna inmutas. Med
samma skäl som denna sats af Utskottet uttalats synes det mig att
man kunde påstå, det inmutningsrätten skulle vara förbjuden en hvar
utom jordegaren i sådana fall, der man till följd af i fordna tider
bedrifvet grufvearbete vet, att jern, koppar och andra malmer som
kunna inmutas finnas, men som af en eller annan anledning blifvit
öfvergifvet. Härvid måste man emellertid taga i betraktande att allt,
som enligt grufvestadgan kan inmutas, är att anse såsom ett kronans
regale, hvilket den enskilde inmutaren eger att tillgodogöra sig
emot erläggande af den skatt eller bevillning, som enligt bestämda
grunder derför bör tillgodokomma staten, och utgör inmutningsrätten
den enda garanti som staten eger, att ej en jordägare, som helst ser
att på hans egor befintliga inmutningsbara fyndigheter blifva oarbetade,
till skada för det allmänna, skall kunna förhindra deras till -

Den 10 Maj, e. m.

261

godogörande. Att gå in på den åsigt, sona Utskottet här uttalat,
vore att helt och hållet kullkasta den princip, som ligger till grund
för den föregående lagstiftningen i denna del, det vore att proklamera
, att den de! af bergsfyndigheterna, som man nu vill utesluta, ej längre
skola få anses såsom regale. Jag tror ej att Kammaren bör uttaga ett
sådant steg etter endast den flygtiga granskning af frågan, som föregått,
ty det skulle tvifvelsutan kunna anföras så många och vigtiga
skäl för en motsatt åsigt, att jag fruktar Riksdagen skulle få svårt
att försvara ett bestämdt uttalande, att stenkolen ej längre böra vara
föremål för inmutning, såsom de hittills hafva varit.

Med anledning af hvad jag nu anfört, motsätter jag mig ej en revision
af grufvestadgan, men det följer äfven af hvad jag har haft
äran att yttra att den formulering af beslutet, som af Lag-Utskottet
framställts, ej af mig kan godkännas, utan ber jag att få understödja
den reservation Grefve Sparre afgifvit, och som förutsätter att, innan
stenkolen uteslutas från de föremål, som man kan få inmuta,
bör .donna fråga först underkastas en särskild och noggrann undersökning.

Herr Tornérhjelm: Jag har med mycken uppmärksamhet afbört
den siste talarens yttrande och under hans föredrag mycket funderat
på hvad han egentligen ville. . Han har mycken vana att debattera
och att, när han icke vill blifva förstådd, svepa sina tankar i ett
dunkel, som gör, att det icke är lätt att reda ut, hvart han syftar.
Han började med att erkänna, att en revision af grufvestadgan vore
nödig, sedermera kom han in på att bevisa att den, som söker efter
något, men icke finner hvad lagen medgifver att inmuta, utan finner
något annat, bör få tillgodonjuta detta. Denna sats synes mig vara
ganska farlig och stå i strid både med allmän lag och grufvestadgan.
Han yttrade, att, om någon söker i jorden efter vissa i grufvestadgan
uppgifna fyndigheter, men icke finner sådana, utan i stället anträffar
krita,° kalk eller dylikt, så bör han få tillgodogöra sig detta. Det
var således icke en revision af grufvestadgan, som den ärade talaren
önskade, utan ett tillägg till densamma.

Sedan han ganska flygtig^ vidrört den rätt, som tillkommer jordegaren,
öfvergick han till åtskilligt, som ligger utom den egentliga
brännpunkten för den nu pågående förhandlingen. För min del är
jag Lag-Utsaottet tacksam för det förslag, som Utskottet framlagt,
ty den rättslöshet, hvari jordegarne befinna sig i våra södra provinser,
der man letar efter, stenkol, är verkligen förtjent allt afseende.
Den ärade talaren har icke vidrört detta, utan yttrade blott, att, i
fall man borttager stenkol från de inmutningsbara fyndigheterna, så
skulle man rubba hela författningen. Mig synes, att Lag-Utskottet
handlat ganska visligt, då det skiljt på stenkolen och öfriga fyndigheter.
Och lika med Utskottet tror jag, att det är ganska enkelt
att borttaga stenkolen, utan att derföre behöfva rubba hela grufvestadgan.
Sista gången denna stadga var föremål för revision höll
man också på att borttaga stenkolen; men som man icke sett alla
dessa störa olägenheter och trakasserier, som på den sista tiden framträdt,
så fingo stenkolen vara qvar; och man kan nu med grufve -

Deri Maj, 10 e. in.

262

stadgan i hand icke allenast beröfva jordegaren hans eganderätt,
utan äfven på allt sätt chikanera honom.

Den siste talaren sökte bevisa, att det icke vore nödigt, att föreskrifva,
det jordegaren särskildt skulle underrättas om en skedd inmutning
på hans mark, utan ansåg det vara nog, att han ilek höra
kungörelse derom uppläsas i kyrkan. Hvarje söndag uppläsas i kyrkorne
inom södra Sverige tillkännagifvanden derom, att den eller de
trakterna blifvit inmutade; och man behöfver icke vara så noga, ty
bergmästarne äro frikostiga med mutsedlar. Vi, som äro bosatta i
Skåne, veta icke i denna stund, huru stor del af vår egendom, som
är inmutad och huru stor del som vi hafva qvar. Man svarar att
detta rör oss icke, vi få tids nog veta det, när det blir fråga om utmål
och företagande af skärpningsarbete. Den ärade talaren yttrade,
att jordegaren får ersättning för den skada, som till följd af inmutningen
tillfogas hans mark. Om man t. ex har en åker och någon
kommer och inmutar 10 tunnland af denna, så skall han hafva väg
dit, och då får jordegaren visserligen under skärpningen ersättning
för hvad de 10 tunnlanden kosta äfvensom för vägen dit och den
skada, som tillfogas hans egor. Men denna skadeersättning afser
icke de stora indirekta förlusterna, som ligga deri, att jag kanske får
hela mitt jordbruk förstördt, att inmutaren på platsen bygger hus
och ditsätter arbetsfolk samt sålunda indirekt kränker den stora principen
för eganderätten och kringgår fattigvårdslagen genom att döföra
en hcp arbetsfolk, som församlingen sedan får underhålla. Jag
skulle härpå kunna anföra bevis, hemtade från den ort jag tillhör.
Med ett ord en person kan inmuta och sätta sig i besittning af större
eller mindre delen af min egendom.

Alla dessa ingrepp äro så stora, att, när Lag-Utskottet efter moget
bepröfvande föreslagit en förändring i denna stadga, så synes det
mig, att den föreslagna skrifvelsen icke rimligtvis bort inom denna
Kammare möta något motstånd.

Den förste talaren yttrade sig till förmån för Grefve Sparres
reservation. Vid det yttre påseendet är det icke stor skilnad emellan
denna reservation och Utskottets förslag. Men Lag-Utskottet uppdrager
en bestämd gränslinie, hvaremot Grefve Sparre hemställer,
att regeringen måtte taga under öfvervägande, huruvida inmutningsrätten
i fråga om stenkol må alldeles upphäfvas, eller så begränsas,
att missbruk deraf för jordbrukare och jordegare må förekommas.
Det vill säga en påpekning, att Kongl. Maj:t har rätt att göra en
inskränkning. Men jag förmodar, att Kongl. Maj:ts regering känner
gränserna för sin myndighet, och vet huru långt den kan gå. Jag
tror derföre att det vore bättre, om Utskottets förslag kunde blifva
antaget.

Den siste talaren yttrade vidare, att alla jordfyndigheter vore
ett kronans regale. Ja, i gamla tider var äfven hela jordytan ett
regale. Hvar skall man då draga gränsen? På hvilken djup ligga
då regalierna? Den ärade talaren yttrade mycken misskund och
mycken ömhet för kronans rätt och att det vore origtigt mot kronan,
att inskränka inmutningsrätten, men deremot hyste han icke någon
misskund med jordegaren. Det gläder mig lifligt att nu finna, att

263

Den 10 Maj. e. m.

den ärade talaren hyser så mycken ömhet för kronans bästa. När
tillförene fråga varit, att kronan skulle gorå uppoffringar för att
främja vissa näringsidkares bästa, har jag icke funnit att den ärade
talaren visat samma ömhet om statens medel. Det torde icke vara
värdt att orda mycket längre, då frågan både offentligt och enskildt
blifvit så grundligt debatterad. Säkert är emellertid, att oerhörda
missbruk^ mot eganderätten blifvit genom inmutningsrätten framkallade.
Då emellertid de fleste ledamöterna i denna Kammare i ämnet
fattat sin åsigt, så tror jag icke, att det hjelper att svänga sig hvarken
med fraser eller sofismer. Skola vi lefva i ett samhälle, der
eganderätten har någon helgd, eller skola vi tillåta, att denna må
kränkas på den enskildes bekostnad? Att utleta hvad resultatet i
denna Kammare kan blifva, torde icke vara så svårt, ty hittills har
vid hvarje tillfälle, då fråga varit om att upprätthålla aktning för
lag och för enskildas rätt, denna Kammare icke låtit hänföra sig af
sympatier och passioner, eller låtit sitt rättsbegrepp förvillas af fraser;
och jag hoppas derföre, att Kammaren nu också skall bifalla LagUtskottets
förslag, hvarom jag anhåller.

Herr von Möller: En ärad ledamot från Östergötland har underkastat
Lag-Utskottets nu föredragna betänkande en allvarsam
kritik.. Han gillade åtskilliga af de utaf Utskottet anförda grunder,
men gjorde anmärkning emot andra.

Hvad först beträffar de af den värde talaren framställda anmärkningar
mot det af Utskottet anförda skäl för en revision af nu
gällande grufvestadga, nemligen att den icke innehåller erforderliga
bestämmelser angående dispositionsrätten öfver de icke inmutningsbara
berg- eller jordarter, som vid skärpning eller grufvedrift kunna anträffas,
så synes det mig, att den värde ledamoten talade ur rent
bruksegare- för att icke säga, inmutare-intresse. Han ansåg nemligen,
att den, som letar eller skärper efter en viss fyndighet, skulle
ega att tillgodogöra sig allt annat, som han kunde påträffa. Så
långt kan jag icke gå, men deremot instämmer jag med honom deri,
att den, som erhållit utmål, skulle ega att använda de mineralier,
som under sjelfva grufdriften anträffades. Sådant innehålles äfven i
flera utländska lagar, fastän icke i den svenska grufvestadgan.

Den ärade talaren yttrade vidare, att det rådrum al'' ett år med
begagnandet af inmutningsrätten, som nu vore medgifvet, icke vore
för långt. Han ansåg att 3 månader var det längsta, hvarmed denna
tid möjligen kunde förkortas, samt att skilnaden emellan 9 månader
och ett år i verkligheten vore af alltför obetydlig vigt. Jag åter är
af den mening, att ett år är alldeles för lång tid. Vår grufvestadga
har det felet, att inmutningsrätten föregår skärpningsarbetet, samt
att man således kan erhålla mutsedel på hvilken fyndighet som helst,
utan att den faktiskt är känd och utan att derå förevisa prof, — så
vida den icke “är blottad och åtkomlig". Andra länders lagar deremot
ålägga inmutaren att först verkställa skärpningsarbetet. Enligt
sachsiska lagen, skall den, som erhållit tillåtelse till skärpning, inom
ett år, hvilken tid under vissa förhållanden kan ökas med A år, hafva
upptäckt den angifna fyndigheten. Sker det ej, eger han ej rätt att

under följande 3 år skärpa, men upptäcker kan mineraler under den
tillåtna skärpningstiden har han företrädesrätt till inmutning af fyndigheten.

Såsom det nu är, sväfvar inmutningen såsom ett Damoclessvärd
öfver jordegarens hufvud huru länge som helst. Jag kan citera ett
exempel, huruledes en jordbrukare skickade ett ombud till bergmästaren
för att inmuta en fyndighet på sina egor, men erhöll till svar,
att den redan för en längre tid sedan var inmutad af en annan. Man
invänder att, om inmutaren icke inom föreskrifven tid fullföljer grufarbetet,
så förlorar han sin rätt, men han kan, för att förekomma
detta, taga ut ny mutsedel, inom den föreskrifna tiden. Vill han
börja . skärpningen, så skall han tillkännagifva det för j or degar enmen
jag vet också, att det inträffat, att j or degaren icke fått kännedom
.derom förr än omedelbart före arbetets början.

År jordegaren ej vid hemmet, kan inmutaren till hans förvaltare
aflemna afskrift af mutsedeln; det blir då denne, som skall fordra
ställande af säkerhet för årlig afgift och framtida ersättning. Vid
alla andra kraf- eller eganderättstvister, med förenämnde likartade,
måste stämningen meddelas den. som frågan rörer — icke hans gårdsförvaltare.

Ersättningen för skada, som vållas under skärpningen, lösen för
utmålet, finner jordegaren icke alltid tillfyllestgörande; men han tvingas
likväl att för en enskild persons fördel afstå en del af sin egendom.

Helt annat är förhållandet, när staten för sina ändamål tvingar
en enskild person att afstå en del af sin egendom. Men här är det enskild
person mot enskild person. Man invänder häremot, att jordegaren erhåller
full ersättning för den mark, som användes till utmål. Ja, äfven om
så är fallet, kan dock icke nekas, att, då fråga är om så stort utmål,
som det för stenkol medgifna. eller 25 tunnland, och hvilket kan
läggas i hvilken rätlinig figur som helst, den mindre jordegaren
kanske genom ett dylikt utmål får hela sitt hemman styckadt eller
ock återstoden gjord obeqväm för bebrukning. T andra länders lagstiftning
är stadgadt, att, om en jordegendom genom utmål blifver
styckad, så är inmutaren skyldig att inlösa den. Från statens synpunkt
anser den ärade talaren det vara värdt att göra en revision i
detta hänseende, men icke för den enskildes skull. Tankarne kunna
vara olika. Jag tror. att denna sak mera rörer de enskilda, ty statens
rätt blir härvid ej för nära trädd. Han stödde sin åsigt derpå,
att alla till inmutning medgifna fyndigheter äro ett kronans regale
samt att ett biträdande af Utskottets förslag skulle vara att helt och
hållet kullkasta den princip, som ligger till grund för den föregående
lagstiftningen i denna del och proklamera, att den del af fyndigheterna,
som man ville utesluta, ej längre skulle få anses som regale.
Då grufvestadgan 1855 omarbetades, så bibehöll man inmutningsrätten
för metaller och mineralier, men borttog den för andra bergarter
och s. k. fossilier, såsom sandsten, kalksten, brunkol o. s. v. utom för
stenkol. Frågan är således endast att nu taga detta steg fullt ut.

En talare från södermanlandsbänken ansåg, att orden “till granskning"
borde uteslutas ur den af Utskottet föreslagna skrifvelsen. Orsaken,
hvarföre dessa ord blifvit af Utskottet insatta, är att uti in -

Den 10 :,laj, e. m.

26ö

gressen till nu gällande grufvestadga heter det, att det förslag till
nämnda stadga, som utarbetats “blifvit af Oss för erforderlig granskning
meddeladt Rikets sednast församlade Ständer". Om nu Utskottets
förslag verkligen innehåller ett sådant formfel, vågar jag icke
bedöma; jag har härmed blott velat påpeka hvad Kongl. Maj:t sjelf
yttrat.

Grefve Sparres reservation har blifvit af somliga talare förordad,
derföre att den skulle vara vidsträcktare än Utskottets förslag. Ett
sådant tillägg anser jag obehöflig^ ty om Riksdagen förklarar inmutningsrätten
för stenkol böra ur grufvestadgan borttagas, men
Kongl. Maj:t ej dertill skulle lemna bifall, så har Kongl. Maj:t i alla
fall rätt att, med anledning af Riksdagens framställning, göra behöfliga
ändringar i nämnda stadga.

Jag skall icke uppehålla Kammaren längre, utan vågar anhålla
om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Berg: Förnyande det yttrande jag afgifvit, då denna fråga
sist förevar till behandling, att jag jemte det stenkolsbolag jag tillhör
ej har någon förlust på, utan tvärtom fördel af att inmutningsrätten
för stenkol borttoges, kan jag dock ej underlåta att yttra
mig, ej blott mot det sätt, hvarpå Lag-Utskottet efter återremissen
behandlat denna fråga, utan äfven mot det alldeles motsatta tillstyrkande,
som Utskottet nu lemnat. Jag anser det vara i statens eller
det allmännas intresse, att inmutningsrätten bibehålies och påstår,
att den gjort gagn och ännu skall göra gagn, ehuru den gerna må
modifieras och, sedan så många upptäckter och inmutningar af stenkol
egt ruin, för någon följd af år kunde för stenkol undvaras.

Jag är ledsen, att Utskottet i sina motiver endast upptagit
hvad inmutningsrättens motståndare yttrat, men ej den vederläggning,
som dessa yttranden eib clio af dess försvarare. Så framställes,
att geologerne redan länge sedan upplyst om dessa stenkolsfyndigheter,
ehuru, med endast ett par undantag, de tvärtom bestridt tillvaron
af dylika och först nu, sedan genom de djupborrningar, som
egt rum, denna tillvaro blifvit faktiskt bevisad, modifierat sina yttranden
till att det ej är den rätta stenkolsformationen. Jag är förvånad,
att Utskottet bland sina skäl uppgifver, att faran är så mycket
större, som inmutningen för stenkol innefattar 25 tunnland, eller fyra
gånger större rymd än för andra mineralier. Då bland olägenheter
för jordägare uppgifves, att inmutare genom sina arbeten skada
åkrarne, blefve ju olägenheten större, om denna gräfning skulle ske
på flera ställen, utan vore det väl ur den synpunkten bättre för
jordegaren. om inmutningsområdet blefve större, t. ex. 100 tunnland.
Då det uppgifves, att jorden blifver förstörd, beder jag att få fästa
de Herrars uppmärksamhet, som ej äro närmare bekanta med dessa
förhållanden, derpå, att, äfven om hvarje utmål af 25 tunnland skulle
bearbetas med schackt, behöfver dock ej l tunnland dertill användas.
Men då ett schackt af blott 86 fots djup kostar öfver 40,000 R:dr, är
ingen inmutare så slösaktig, att han, helst med de måttliga flötsar, som
nu bearbetas, öppnar schackt på hvarje utmål af 25 tunnland, utan
torde minst 100 tunnland bearbetas för ett schackt; och då, på det

266

Deri iO Maj, e. in.

större djup af 600 fot, som visat de rikaste flötsar, ett schackt lärer
kosta 2 ä 300,000 K:dr, är temligen säkert, att eu sådan öppning af
30 alnars diameter, som med tillhörigheter upptager ett hälft tunnland,
ej lättsinnigt eller på många ställen öppnas.

Den aktade vän från Halland, som äfven är ledamot i Lag-Utskottet,
och i betydlig mån inverkat på Utskottets förändrade tillstyrkande,
har för mig enskildt yttrat, att just den upplysning jag
sednast lemnade om ett kontrakt med innehafvaren af Bosarp varit
ett af de verksammaste argument i hans hand. Utan att bestrida
möjligheten af vänlig uppgörelse på billiga vilkor med jordegare,
som deri kunna se både sitt eget och det allmännas intresse, vågar
jag dock tro, att den rättighet, vi såsom inmutare hade, verkat till
denna billiga uppgörelse, och att i saknad deraf det skulle möta
stora svårigheter att komma öfverens.

Man har uppgifvit, att hela Halland nu skulle vara inmutadt.
Jag vågar tro, att det är öfverdrift, men, om det oek är en sanning,
förklaras det lätt af den behandling, som Herr Grills motion vunnit,
först i Kammaren och sedan i Utskottet, hvilket nödvändigt måste
drifva spekulanter att begagna den lilla tid, som kunde anses vara
qvar för inmutningsrätten.

Man har nämnt, att jordegaren vore rättslös gent emot inmutaren.
Inmutaren torde dock i det afseendet stå i samma kategori,
som den exproprierande jern vägsbyggaren. Den siste talaren har
medgifvit det, men ansett att jordegaren villigt bör göra uppoffringar
för statens behof, men ej för den enskildte. Han har dock förbisett,
att många jernvägar byggas af enskilda, som kunna göra lika gagn
och få rätt att expropriera jord.

Den värde representanten från Skåne, som genom inmutningarne
i Skåne befarade kommunens belastande med svårare fattigutgifter
och antydde, att han redan deraf lidit, måste, då han är granne med
Wallåkra bolag, hänsyftat på detsamma. Jag vågar tro, att ingen
arbetare derifrån anlitat fattigvården, särdeles som vid de få fall,
der till följd af olycksfall fattighjelp beköfts, bolaget hela tiden bekostat
underhåll. Samme representant vädjade till denne Kammares
rättskänsla, att den måste häfda rättsbegreppet. Jag hyser den
största aktning för eganderätten, men jag har lärt mig och hoppas
alltid erinra mig det, att hvad jag eger är dock blott ett lån af den
Högste, för hvilkets förvaltning jag är skyldig räkenskap och som
jag bör söka använda till fromma för mina medmenniskor och för
beredande af allmänt väl.

Då, såsom jag förra gången nämnde, en underdånig ansökan ingått
om revision af grufvestadgan och Kongl. Maj:t redan låtit vidtaga
förberedande åtgärder derför, tror jag, att äfven af mig erkända
brister i den nuvarande stadgan blifva afhjelpta utan en påminnelse
derom. Men då en skrifvelse, i enlighet med Grefve Sparres reservation,
af en ledamot, som har större kännedom om grufvestadgan
än jag, blifvit förordad, förenar jag mig med honom i den begäran,
att Kammaren, med afslag på Utskottets förslag, behagade bifalla
Grefve Sparres reservation.

Den 10 Maj. e. in.

•267

Friherre Tersmeden: Det kan icke annat än väcka förundran,
då man betraktar det olika sätt, hvarpå Lag-Utskottet behandlat
denna fråga i de två särskilda betänkandena. I det första afstyrker
det helt och hållet den af Herr Grill väckta motionen i detta hänseende;
i det sednare betänkandet icke allenast tillstyrker det flera
åtgärder, hvilka böra vidtagas för att vinna det önskade målet, utan
föreslår, att inmutningsrätten för stenkol må snart sagdt genast upphäfvas.
Det är visserligen aktningsvärd! af Utskottet att så boja
sig för de inom Kamrarne uttryckta opinioner, men likväl tror jag
att det i detta afseende har gått något längre, än de uttryckta opinionerna
föranledt. Jag tror icke, att den återremiss, som afgafs
från denna Kammare, afsåg att upphäfvande! af inmutningsrätten för
stenkol skulle genast tråda i verket, oberoende af alla andra förhållanden.

Sedan jag nu yttrat mig öfver Lag-Utskottets sätt att behandla
den föreliggande frågan, torde det tillåtas mig att ingå på sj elfva
saken. Yi veta nogsamt, att inmutningsrätten är ganska gammal
inom vårt fädernesland, och att den existerar inom de flesta andra
länder. Hvad nu beträffar våra egna förhållanden, så är det en
känd sak för hvar och en, som någorlunda följt med utvecklingen
af vårt bergsbruk, att det egentligen är sådana personer, hvilka hafva
egnat sig åt bergs vetenskapliga studier och således äro i tillfälle att
bedöma, huruvida’den ena eller andra punkten af jordytan med hopp
om lyckligt resultat kan göras till föremål för inmutning, att, säger
jag, det egentligen är sådana personer, som vi hafva att tacka för
åtminstone de sednare upptäckterna af alla slags mineralstreck, jag
undantager dock härifrån de gamla s. k. odalgrufvorna, hvilkas upptäckare
nu ingen känner. Jag tror således, att man i allmänhet bör
betrakta det som en stor olycka, om inmutningsrätten upphäfdes.
Hvad särskild! beträffar de skånska stenkolslagren, så må det vara
sannt, att denna rättighet under nuvarande förhållanden medfört störa
olägenheter för en och annan jordbrukare inom provinsen, och jag
medgifver äfven, att den nu gällande grufvestadgan icke innehåller
bestämmelser, som för jordbrukare äro fullt betryggande, det vill
med andra ord säga, som bereda dem full ersättning för den förlust
de lida genom den inmutning, som sker på deras egor. Jag tror
derföre också, att vår grufvestadga behöfver en revision, men att
med ett penndrag, som jag anser detta vara, gå till Kongl. Maj:t
och begära, att han skall upphäfva inmutningsrätten för stenkol, tror
lag vara ett i högsta grad oförsigtigt steg, som på hela vår framtid
kan hafva det menligaste inflytande. Yi veta alla, hvad stenkolen
spela för en röle uti industriel afseende, och jag hemställer, hvilka
följder det skulle hafva icke blott för jernhandteringen utan för allt
hvad industri heter, om det skulle ligga i några störa jordegares
händer att förhindra upptagandet af detta vigtiga mineral. Tron I,
mine Herrar, att det är jordbrukare, som i allmänhet befrämja upptagandet
af såväl stenkol som andra mineralier? Nej visst icke. Det
är sådana personer, som uteslutande egna sig åt denna sysselsättning,
och om de möjligen någon gång skulle vara äfventyrare, hvithet
jag icke vill bestrida, att förhållandet nu är i Skåne, så hafva

268

Den 10 Maj. e. in.

dock dessa äfventyrare, såvida de skånska stenkolen verkligen komma
att visa sig sä fördelaktiga, som man nu förespeglar oss, beredt
landet en oberäknelig fördel. Jag tror icke heller, att man bör motverka
dessa företag derföre, att personer egna sig deråt, hvars bana
i andra afseenden varit bruten.

Hvad inmutarerätten i allmänhet beträffar, så tror jag att det
är af största vigt att bibehålla densamma, hvaremot jag är alldeles
af samma tanke som de Herrar, hvilka anse af behofvet påkalladt,
att man utfärdar mycket skarpare bestämmelser i afseende på ersättningen
för den skada, som inmutarne kunna åstadkomma. 1 detta
afseende går Jag således in på de förändringar, som här blifvit begärda.
men, såsom sagdt, i afseende på inmutningsrätten vill jag ingalunda
medgifva någon inskränkning. Under diskussionen har blifvit
_ yrka dt bifall till Grefve Sparres reservation, och då den angifver
möjligheten att förekomma missbruk, och då jag för min del icke vill
ingå på, att man för missbrukens skull af klipper det goda bruket,
så får jag yrka bifall till denna Grefve Sparres reservation.

Grefve Mörner, Oscar: Man kan icke undra på, att i en fråga
sådan som denna, hvilken berör en för Sverige särdeles vigtig industri,
de olika, meningarne ställa sig skarpt emot hvarandra. Det är
äfven naturligt, att de, som uti vår jernbandterings utveckling se
den största nytta för landet, och tro, att denna bäst betryggas genom
inmutningsrätten, skola af all sin förmåga kämpa för bibehållandet
af denna rättighet. Å andra sidan vill jag fråga, om man
kan antaga, att de personer, som nu höja sin röst emot inmutningsrätten
och säga, att den förorsakar dem skada, mindre än de förra
hafva landets väl för ögonen? Tror man, att dessa personer mindre
betrakta nyttan för landet i allmänhet, emedan de föreställa sig, att
jernhandteringens framgång och utveckling kan vinnas, utan att man
derföre behöfver i hela deras vidd bibehålla stadganden, som djupt
kränka den enskildes rättighet att, så vida han redligt uppfyller sina
förbindelser till staten, få oförkränkt och utan intrång af andra besitta
sin egendom. Man kan dock icke neka, att inmutningsrätten är
grundgn till ett sådant intrång. Vidare kan man säga att, då i det
land, der den största jernproduktion i hela verlden eger rum. inmutare-rätten
icke existerar eller anses nödvändig, man möjligen skulle
kunna tro,, att äfven i Sverige jernindustrien skulle kunna gå framåt,
utan att denna rättighet bibehölles. Likvisst ber jag få bemärka,
att Lag-Utskottet icke har satt i fråga eller begärt, att inmutningsrätten
i dess helhet skulle upphäfvas, utan endast att sådana garantier
skulle stadgas, att denna rätt kunde utöfvas, väl på nyttigt sätt
för det allmänna, men derjemte så, att den icke''urartade till sjelfsvåld
eller nära nog laglöshet.

Efter denna inledning torde jag få öfvergå till bemötande af de
anmärkningar, som mot Utskottets förslag blifvit framställda. Den
förste talaren sade, att han fann Grefve Sparres reservation vara
vidsträcktare än det af Lag-Utskottet framställda förslag i afseende
på frågan om stenkol, men denna anmärkning har- redan blifvit besvarad.
Vidare har han emellertid yttrat, att äfven Riksdagens an -

Den 10 Maj, e. m. 260

hållan att låta omarbeta grufvestadgan i (ifrigt för att förekomma missbruk,
skulle vara bättre uttryckt i reservationen än i Lag-Utskottets
framställning, hvilken sednare endast skulle åsyfta garantier till skydd
för jordbruket. Jag ber dock att få påpeka, att bergsbruket icke ännu
framkommit med några påståenden om utvidgning af inmutningsrätten,
och då denna rätt för närvarande utgör ett bergsbrukets privilegium,
hvad är då naturligare, än att de, som önska restriktioner, begära dem
i det hänseende der de äro behöfliga, väl vetande att man alltid skall
bibehålla så stor del af denna rättighet, som billigheten möjligen kan
påkalla. I detta hänseende tror jag således icke, att man skall kunna
påstå, att ej Lag-Utskottets förslag är så vidsträckt, det möjligen
kan vara.

Det är egentligen frågan om stenkolen, som här i synnerhet varit
på tal. Det har blifvit sagdt, att, om jag upphäfver rättigheten att
söka efter stenkol, så skulle jag derigenom hafva antydt, att det icke
vore så helt. med kronans förmenta höghetsrätt i anseende till bergverk
och mineralier, och att, om man borttoge denna rättighet, så
skulle dörren vara öppnad för dem, som yrka inmutningsrättens upphörande
i fråga om alla öfriga mineralier. Jag vill dock fråga eder,
mine Herrar, huru xörhallandet är efter de förordningar som voro gällande
före 1855 års grufvestadga? Då var det tillåtet att inmuta äfven
kalk,, limsten, och en del andra ämnen, för hvilka denna rätt upphäfdes
i 1855 års stadga, hvarigenom man således visade sig icke tro,
att det skulle leda till farliga påföljder, om denna så kallade höghetsrätt
på detta sätt inskränktes. Dessutom vet jag icke, att denna
höghetsrätt tillaommit annorlunda än genom ett maktspråk, ty man
kan vara förvissad om, att, om på den tiden, då grufvorna började
att bearbetas, man frågat jordegaren, huruvida han ville tillåta, att
man Unge söka efter malm på hans område, så hade han visserligen
svarat nej. Man får således antaga, att denna höghetsrätt frän början
endast varit en makträtt, som gjort sig gällande och fortgått
under alla. tider, så att slutligen häfd och tillkomna förordningar
gjort den till en laglig rätt. Vid sådant förhållande kan man emellertid
förvänta, att regeringen, för hvilken alla landets innevånares
bästa bör vara lika kärt, icke skall undandraga sig att utreda, huruvida
den förändring kan ske, som nu anses vara så mycket af behofvet
påkallad.

Man har äfven sagt, att jordegarne icke skulle lida någon skada,
enär de vid utmålets läggande enligt expropriationslagen finge så
riklig ersättning för den förlorade marken. Denna lag har dock
aldrig gällt i detta fall, utan det är bergmästaren och hans biträden,
som bestämma ersättningen “till högsta pris, hvartill sådan mark i
trakten gäller". Således kan man visserligen påräkna ersättning,
men icke till. högre belopp än marken kan någorlunda vara värd,
och detta är icke nog, ty jordegaren kan omöjligen vara likgiltig för
att hans mark blir styckad. Det heter visserligen, att förorsakad
skada skall ersättas, men anspråk derpå kunna föranleda rättegångar
och besvär, som man helst vill undvika och der mycket ovisst
kan vara, om domaren eger insigt nog att företaga en sådan pröfning
att ett rättvist mål ernås.

270

Den 10 Maj, e. m.

Hvad stenkolen beträffar, så var jag dock verkligen till förstone
mera böjd att omfatta Grefve Sparres mening, men vid ärendets slutliga
handläggning blef, jag vet ej genom hvilkens bedrifvande, Utskottets
första förslag utbytt mot den mening, som nu återfinnes i
betänkandet, och vid sådant förhållande ansåg jag det bättre att biträda
Utskottets mening. Orsaken till denna förändring var väl
egentligen den, att man fann, att det skulle vara ytterst svårt att
stadga några garantier mot missbruk af rättigheten att inmuta stenkol.
Det förhåller sig nemligen icke med stenkol som med metaller,
att man vanligen finner dem på ett icke så särdeles stort djup under
jordytan, utan för att finna stenkol måste man understundom
fortsätta borrningarne till ett djup af 4, 5 ä 600 fot, och derutöfver,
och man kan deraf finna, kvilka olägenheter detta skall medföra för
jordegaren. Jag har visserligen aldrig sett en sådan grufva,^ men
jag föreställer mig dock, att man icke kan skärpa pa ett sådant
djup som 600 fot. utan att skadan blir ojemförligt mycket större än
den, som förorsakas vid andra grufarbeten. Jag tror dessutom, att
der stenkol verkligen finnas, så blifva de nog framdragna i dagen,
äfven om inmutningsrätten uppbäfves, och att man kan vara förvissad
om, att arbetet då kommer att drifvas med mycket mera lugn och sans
och icke under en sådan paroxysm som för närvarande, då de personer,
som egna sig deråt, förorsaka mycken skada och möjligen
blott ganska litet gagn. Af den reservation, som jag bifogade Utskottets
förra betänkande, synes, att jag för min del egentligen åsyftade
en inskränkning uti inmutningsrätten, ehuru jag icke visste på
hvad sätt den skulle åstadkommas och trodde, att det vore bättre,
att regeringen fick framställa förslag derom. Jag erkänner ock, att
detta är ett mycket kinkigt ämne, och att dess afgörande måste bero
på det omdöme man i saken fattat, och då bar väl Utskottet gjort
rätt då det framlagt det förslag, som det ansett tjenligast. Att Utskottet
icke, utan att sätta sig på tvären, kunde vidhålla sitt förra
yttrande, måste vara klait för hvar och en, som genomläst de anföranden,
hvilka blifvit till Utskottet remitterade, och Utskottet bär
så mycket heldre förenat sig om den nu uttryckta åsigten, som densamma
förut ingalunda var utan sina anhängare.

Hvad angår frågan om omarbetande af grufvestadgan, så är med
afseende derå i sjelfva verket ingen så synnerlig skilnad mellan
Grefve Sparres reservation och Utskottets förslag. _ Den består endast
i orden “till granskning meddelar Riksdagen förslag i ämnet“,
hvilka äro inskjutna i det sednare. Detta är dock samma ord, som
Kongl. Maj:t sjelf begagnar i 1855 års grufvestadga, och då Utskottet
tillika inhemtade, att regeringen låtit denna_ stadga skärskådas
äfven af Högsta domstolen, så uppstod någon tvekan, huruvida detta
ärende vore af absolut ekonomisk natur eller.icke, och då välde man
en medelväg och skref för (ifrigt sitt förslag i önskan att åstadkomma
ett godt resultat. Jag vill icke vidgå annat, än att de uttryck,
som Utskottet begagnat, kunna utan skada antagas, men vill Kammaren
stryka ut dem, så kan det visserligen ske, ehuru den ekonomiska
lagstiftningsrätten då torde vinna en betänklig utvidgning. Jag
har, såsom sagdt, aldrig sett någon stenkolsgrufva och befinner mig

Den 10 Maj, e. m.

271

derföre i någon okunnighet om denna grufdrift, men jag har föreställt
mig, att klagomålen öfver det stora intrång, som förorsakades jordegaren,
vore berättigade, samt att detta på något sätt behöfde stäfjas,
och säkerligen kommer icke bearbetandet af dessa grufvor att
hindras, äfven om Lag-Utskottets hemställan nu bifalles.

Man har sagt, att tillgodogörandet af naturens skatter icke borde
bero på enskilda att förhindra. Detta kan dock vara en ganska
farlig sats, i fall den vinner erkännande. Hvem kan väl t. ex. neka,
att våra bränntorfmossar kunna blifva af stor vigt för landet, och
jag undrar hvad man skulle säga, ifall det ifrågasattes att inmuta
torfmossar på enskilda personers egor. I dem ligger kanske en större
förmögenhet än uti stenkolen, om hvilkas tillvaro man knappt har
säker kännedom, då man deremot med visshet vet, att vi hafva torfmossar
i ofantlig utsträckning och i dem ett material, som kan vara
af oerhördt värde. Någon inmutningsrätt med afseende på dessa
naturens skatter har dock ännu icke blifvit ifrågasatt, och jag hoppas
'' äfven, att sådant icke heller någonsin kommer att ske.

Då jag icke kan se, att någon skada skulle kunna förorsakas
genom antagande af Lag-Utskottets hemställan, så anhåller jag att
få förorda densamma till bifall.

Friherre Sprengtporten: Den stora utsträckning, som inmut ningsrätten

på sednare tider tagit med understöd af de många aktiebolag
som bildat sig i landet och hvilken utsträckning gått ända
derhän, att hela landsträckor i våra bördigaste provinser blifvit inmutade
till men och osäkerhet för jordbruksnäringen, gifver mig anledning
till den föreställning, att Kongl. Maj:t skulle vilja begagna sin
rättighet att tillsammans med Riksdagen stifta en ny grulvestadga.
Detta hav också många skäl för sig, ty en fråga som denna, faller
väl, såsom djupt ingripande i eganderättsförhållandena, mera inom den
civila än den ekonomiska lagstiftningens område. Men under sådana
förhållanden tror jag att ordalagen i Riksdagens skrifvelse icke böra
vara så affattade, att de undanrödja eller motsäga den tanken att ifrågavarande
stadga tilläfventyrs rättast borde behandlas som civillag.
Detta blifver likväl efter mitt förmenande händelsen, om man bibehåller
de ord “till granskning11 i skrifvelseförslaget, som af Herr
Grefve Hamilton blifvit anmärkta. Jag får derföre med honom förena
mig i den åsigt, att dessa ord må utgå, så att man öfverlemnar full
frihet åt Kong. Maj:t att handla; och icke uttalar en mening, som strider
emot vidtagandet af sådan åtgärd.

Hvad åter angår den af en talare här framställda anmärkning,
att det skulle innefatta en alldeles för positiv önskan från Riksdagens
sida att inmutningsrätten i fråga om stenkol borde upphöra, så
kan jag icke finna annat, än att skrifvelsen är så formulerad, att frågan
helt och hållet öfverlemnas till Kongl. Maj:t. Det står ju endast
“att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida inmutningsrätten
i fråga om stenkol må kunna upphäfvas". Emellertid
vill jag gerna medgifva, att denna sats kunde jemkas utan skada.
Men att någon rättelse i gällande stadganden är högt af behofvet
påkallad under nuvarande förhållanden, synes mig påtagligt, äfven -

272

Den 10 Maj, e. m.

som att Riksdagen icke bör göra sig döf för de ganska befogade
klagomål, som framställas af dem, hvilkas eganderätt är allvarsamt
hotad af dessa inmutningar. Jag tror att man skulle vinna detta
ändamål, om man endast efter ordet “upphäfvas“, tilläde orden: “eller
jemkas i män af för handen varande förhållanden1''''. Å denna förändring
skulle jag vilja anhålla om proposition, så framt densamma
vinner något understöd; hvarom icke får den af mig föreslagna redaktionen
betraktas endast såsom min enskilda tanke, och jag kommer
i sådant fall att biträda Utskottets förslag med den ändring,
som Herr Grefve Hamilton föreslagit.

Herr Brun: En i statsekonomiskt hänseende vigtigare fråga,

än den föreliggande, om rätta sättet att gå tillväga för att Sverige
skall komma i åtnjutande af de stora fördelar, som skulle härflyta
deraf, att landet inom sig sjelft erhölle tillräcklig tillgång på stenkol,
har sannolikt icke på lång tid varit föremål för statsmakternas åtgöranden,
och då jag för min del icke kan godkänna den mening i
denna fråga, som röjer sig i Lag-Utskottets förevarande betänkande,
anser jag mig skyldig såsom representant och helst emedan jag är
alldeles oberörd af alla enskilda fördelar vid frågan och således kan
betrakta henne uteslutande från synpunkten af landets stora gemensamma
intresse, att deröfver uttala mina tankar.

I afseende på den rättsliga delen af frågan ser jag henne dels
ur synpunkten af de naturliga förhållandena med det omdöme, som
deraf kan hemtas, dels från lagens bestämmelser i ämnet.

Betraktad från förstnämnda eller de naturliga förhållandenas synpunkt,
kan jag icke finna stöd för de anspråk, åtskilliga jordinnenafvare
nu uppställa, att såsom sin egendom iå anse de myndigheter och
således de stenkolslager, som befinnas under den jordyta, de fått sig
upplåten att odla; ty för att nu hålla sig blott till stenkoislagren,
så bestå ju dessa af någonting helt annat, än den i dagen liggande
fruktbärande jordytan, som till jordegarne blifvit öfverläten och som
är föremål för deras verksamhet och arbeten. Stenkolen, utgörande
eu produkt af för många tusen år tillbaka, ja, innan menniskor ännu
trampade jorden, förgångna jordytor, är o till sin natur alldeles skilj da
från jordbrukets alster, och kolens tillgodogörande är eu industri,
som i alla väsendtliga delar är olika och föga förenlig med jordbruksnäringen.

Beträffande lagens bestämmelser i ämnet, så har kronan eller
staten aldrig afstått sin rätt, hvarken till malmfyndigheter eller stenkolslager,
utan tvärtom genom tid efter annan utgifna författningar
förklarat, att sådana, under jordytan liggande naturtillgångar utgöra
kronans tillhörigheter. Emot den väsentliga förändring i grufvestadgan,
som nu ifrågasättes och afser inmutarerättens upphäfvande, iigger
således både det på naturliga förhållandet stödda rättsbegreppet
och den skrifna, gällande lagbestämmelsen. Och jag anser, att en så
vigtig rätt, som kronan har till de i jordens innandöme befintliga
malmfyndigheter och stenkolslager, icke bör af staten frånträdas; ty
bibehållandet af denna rätt är utan tvifvel det nödvändiga vilkor et för

att

Den 10 Maj, e. m.

273

att metaller och kollager skola blifva frambringade i dagen och att
Sverige skall kunna gå en stor utveckling till mötes i bergsbruk, industri
och välstånd.

En talare har här starkt framhållit, att genom den närvarande
författningen med inmutarerätten skulle jordinnehafvarnes eganderätt
blifva kränkt, och yrkade derföre upphäfvande af inmutarerätten eller,
med andra ord, efterskänkandet af statens rätt till jordegarne af de
fyndigheter som befinnas under deras mark. Men med större skäl
kan väl påstås, att man nu är på väg att vilja kränka statens eganderätt,
då man helt enkelt vill fråntaga staten eganderätten, eller den
fria dispositionen till de under jorden liggande kollagren. Då några
enskilda jordegares rätt eller, rättare sagdt, anspråk komma i kollision
med statens och det allmännas rätt och bästa, hvem är det då som
bör vika? Månne statens och det allmännas stora intresse skall stiga
tillbaka för enskildes utöfver en från urminnes tider gällande lags
bestämmelser drifna anspråk? Jag tror icke att så bör få ske. Oförklarligt
är det också, huruledes alla de uppgifna olägenheterna af
stenkolsinmutningarne verkligen kunna existera, då grufvestadgan i
7, 12, 14, 15 och 20 med flera paragrafer innehåller ganska tydliga
och bestämda föreskrifter och, såsom det vill synas, tillfredsställande
garantier för att nöjaktig ersättning'' skall lemnas jordinnehafvare.
Af hvad grufvestadgan i anförda delar innehåller, vill det synas som
det icke vore värre bestäldt med upplåtelse af jord och mark för
inmutningar af malmer eller stenkol, än vid annan expropriation af
jord för allmännyttiga behof, eller vid jordbyte och utflyttningar vid
skiften, förhållanden med vattenrätt och annat dylikt, der den enskilde
icke får hindra det allmänna bästa, utan måste, mot nöjaktig
godtgörelse, afstå utaf sin jord hvad för det allmännas gagn erfordras.
Det är slutligen ingen liten fördel, grufvestadgan förbehållit
åt jordegaren deruti, att denne får på inmutarens bekostnad fyndigheterna
undersökta, och derefter blir i tillfälle och först då behöfver
resolvera sig, huruvida han vill begagna sig af sin jordegareandel,
hälften i den gjorda upptäckten eller fyndigheten.

Ser man nu till följderna af det ena eller andra sättet att gå
till väga, så kan man visst antaga, att med den nu gällande lagbestämmelsen
med inmutarerättens bibehållande riket inom kort skall
komma att erhålla tillräcklig tillgång på stenkol för de mångfaldiga
olika beliofven; men borttages inmutarerätten för stenkol och den
uppmuntran och belöning, som med denna rätt är afsedd och som
den också verkligen skänker åt forskningen och företagsamheten, och
göras undersökningarne efter stenkolslagren och bearbetandet af desamma
i stället beroende af jordegarnes åtgöranden, så är det högeligen
att befara, det man får vänta länge, sannolikt allt för länge,
innan stenkol kunna erhållas i den mängd, som fordras för landets
industri och utveckling.

Man har också sagt, att, då i England ingen inmutningsrätt för
stenkol finnes, behöfves icke heller någon sådan för Sverige, utan
kunde man öfverlemna upptäckterna, undersökningarne och grufbrytningen
åt jordegarne. Men den, som har något försökt sig med nya

Rikscl. Prat. 1872. 1 Afä. 4 Band. 18

274

Den 10 Maj, e. m.

större företag i vårt land, vet val, huru svart det är att härstädes
erhålla både förtroende för eu ny affär och förlagsmedel för en sådan,
och det borde vara bekant, att de flesta större företag i Sverige
icke kommit till stånd och ännu svårligen kunna drifvas utan medverkan
af utländingens större företagsamhetsanda och större kapitaltillgång.
Jordbrukare i allmänhet blifva säkerligen de allra siste
att vilja lägga sig uti med risk förenade större industriel a företag,
och skäll man vänta på att de få håg och förmåga att bearbeta stenkolslagren,
så får riket säkerligen vänta för länge på en af de största
förmåner, som ett land kan komma i åtnjutande af.

Hvilka stora fördelar Sverige skulle tillskyndas genom en tillräcklig
tillgång inom eget land af stenkol, kan knappast beräknas.
Någon del deraf kan man väl förutse, såsom redan för närvarande
eu besparing för landet af flera millioner riksdaler årligen, hvilka
nu utgifvas för utländska stenkol. Men derutöfver skulle långt större
och mera utsträckta fördelar för landet komma att vinnas, såsom
bränsle till lättnad och trefnad för hushållen i de skoglösa trakterna,
kol och cokes för bergsbruket, jerntillverkningen samt framställandet
af andra metaller, koppar, "bly och silfver med flera, hvartill en
mängd malmanledningar förekomma inom särskilda delar af riket,
och hvilka värdefulla naturtillgångar vid en bättre tillgång på kol
och cokes i förening med en större företagsamhet otvifvelaktigt skulle
komma att långt bättre än nu sker tillgodogöras och blifva en högst
betydande förvärfskälla för riket. I all annan industri, der kolet verkar,
antingen omedelbart eller genom ångan såsom drifkraft, samt
för våra fortskaffningsmedel, ångfartygen _och jernvägarne, skulle
också den inhemska tillgången på stenkol åstadkomma eu betydlig
utveckling, och slutligen bör man ej förbise vigten för riket äfven i
politiskt hänseende af att ega stenkolsförråd inom eget land, och ej
behöfva riskera, att genom ett utbrytande krig och hämmad kommunikation
med utlanden komma i saknad af det oundgängliga vilkoret
för industriens och kommunikationernas inom landet upprätthållande.
Ökad välmåga och nationalrikedom, ökad folkmängd och ökad politisk
styrka och oberoende måste blifva de yttersta och välgörande
följderna, om Sverige erhåller inom eget land tillräcklig tillgång på
stenkol. Man behöfver ju blott se till England. Hvarpå bär det
förnämligast berott, att denna ö har fått en så högt utvecklad industri,
en sådan nationalrikedom? Jag tror, att svaret måste biffya att
det är hufvudsakligen dess tillgång på stenkol, som åstadkommit allt
detta. Och om så är, och om Försynen försett äfven vår stora halfö
med stenkolslager, att användas i samverkan med vårt lands lika
tillgång på den ypperligaste jernmalm och flera hos oss äfven befintliga
malmer för ädlare metaller, så måste det vara af den allra
största vigt, att lagstiftningen för upptagandet från jordens innandöme
af malmer och stenkol förblifver sådan, att riket icke tillbakaföres
i en utveckling af så stor betydelse och som är så naturlig för
Sverige. Här om någonsin måste de enskilda anspråken gifva vika
för det stora allmänna och för hvad som redan är gällande lag; och
jag önskar uttala den öfvertygelse, jag hyser, att inmutarerätten ej
allenast för malmer utan äfven för stenkol bör bibehållas. Borttagan -

Den 10 Maj. e. in.

275

det af densamma skulle obestridligen hämma eller, rättare uttryckt,
omöjliggöra, åtminstone för en lång framtid, nyssberörda utveckling
inom vårt land; och såsom varande en bland rikets representanter
vill jag fritaga mig från delaktighet i ansvaret för eu så olycksbringande
lagstiftning, hvarigenom de ifrågavarande, landet gemensamt
tillhöriga och til! rikets gemensamma nytta och förkofran allt hittills
afsedda dyrbara naturtillgångarne skulle afhändas kronan och
derigenom göras otillgängliga.

Hvad man här sätter i fråga att afhända kronan och det allmänna,
kan sedermera icke återtagas. Ansvaret för lagstiftningen härutinnan
är stort, och den närmaste framtiden, som icke beröres af påtryckningen
för dagen men väl kommer att erfara följderna af de
förändringar, som kunna vidtagas, skall bedöma dessa sednare efter
som de inverka på riket och det allmänna och således såsom de förtjena.

Då efter hvad Utskottets betänkande förebådar och den här förda
diskussionen tyckes angifva, något bättre beslut från Kammaren ej
torde kunna vinnas, än det som innefattas i Grefve Sparres reservation,
så får jag sluta mig till dem, som yrka afslag på Utskottets
skrifvelseförslag och bifall till reservationen; och jag gör detta under
tillit till Regeringen, att den icke skall eftergifva något af den kronans
rätt, som för rikets utveckling och gemensamma bästa bör bibehållas.

Herr Tro lie: Att den mycket omordade inmutningsrätten särskildt
beträffande stenkol allmänt erkännes vara alltför vidsträckt,
är visst. För min del synes mig den största obilligheten mot jordegarne
bestå deri, att inmutaren kan göra intrång i eganderätten,
utan att allmänheten blifver förvissad att derigenom tillgodogöres
en fyndighet, som för allmänheten kan vara af egentligt värde. Jag
beder i detta hänseende få anmärka, att man icke hört några klagomål
öfver expropriationslagen. De enskildes eganderätt må vika för
det allmännas kraf, eller oafvisliga behof, men den bör icke vika för
enskilda personers hugskott och mer eller mindre äfventyrliga försök
att rikta sig på andras bekostnad. Deri ligger utan tvifvel anledningen
till den harm, som uppstått till följd af de talrika inmutningarne
af stenkol. En ärad ledamot på östgötabänken har till och
med velat förorda eu uppfattning af grufvestadgan, hvilken skulle
göra denna inmutningsrätt ännu mera tryckande, då han nemligen
yttrade, att, när man uppgifver sig söka stenkol, men dervid hittar
andra värderika mineralier, så ansåg han det vara klart, att grufvestadgan
medgåfve den, som hittade fyndet, att äfven begagna sig
deraf. Om grufvestadgan skulle så få tolkas, så vore det ingen konst
att under sken af att inmuta stenkol tillgodogöra sig lager af mergel,
eldfast lera och andra ämnen, som man icke har rättighet att inmuta;
men jag hoppas att en sådan tolkning af grufvestadgan icke skall
kunna göra sig gällande.

Man har här tyckt, att Lag-Utskottet gått för långt, då det hemställt
om ett fullständigt upphäfvande af inmutningsrätten i afseende
på stenkol. Det må vara, att en sä radikal förändring icke kan

276

Den 10 Maj, e. m.

synas nödig (derom vill jag icke inlåta mig) men dermed att Riksdagen
hos Kongl. Maj:t begär att han ville taga i nådigt öfvervägande,
huruvida en sådan åtgärd bör ske. synes mig ingenting vedervågas.
Jag tror, att man med full visshet kan antaga, att Kongl. Maj:t icke
utan de mest vigtiga skäl gör några väsendtliga förändringar i en
lag, hvars bibehållande kan på allmänt giltiga grunder försvaras.
Jag tror också derföre, att den hemställan, som Lag-Utskottet förordat,
icke är i något hänseende vådlig. Kongl. Magt aktar sig
nog att till det allmännas skada upphäfva en rättighet, som funnits
i snart sagdt everldliga tider.

Mot Herr Grefve Sparres reservation tycker jag deremot man
med skäl skulle kunna anmärka, att, ehuruväl den i början synes
vara ganska förnuftig och rigtig, då deri begäres “att Kongl. . Maj:t
täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida inmutningsrätten i fråga
om stenkol må kunna alldeles upphäfvas eller begränsas11, den likväl
torde vara mindre lämplig genom det efterföljande tillägget: “så att
garantier uppställas emot missbruk deraf till men för jordbrukare
eller jordegare.11 Garantier skulle således endast begäras emot missbruk!''
Då detta synes mig innebära att den nuvarande grufvestadgan,
rätt lörstådd, är nöjaktig, så tror jag icke att Grefve Sparres
reservation är fullt lämplig.

Jag får derföre vördsamt yrka bifall till det af Lag-Utskottet
framställda förslag.

Herr Almquist: Då jag i följd af sjukdom var förhindrad att

deltaga i denna frågas första behandling hos Lag-Utskottet äfvensom
att öfvervara behandlingen deraf hos Kammaren, så har jag ansett
mig, som tillika varit mycket upptagen af tjenstegöromål, icke heller
höra deltaga i ärendets behandling andra gången hos Lag-Utskottet.
Jag har således alls ingen del i Lag-Utskottets åtgöranden i saken.
Min enskilda mening är likväl den, att in mutningsr ätten är alltför
vidsträckt och jordegarens rätt alltför litet tillgodosedd i den gällande
lagstiftningen. Det är icke nog med att jordegarerätten är för litet
tillgodosedd i fråga om ersättning för den skada ] or degaren lider till
följd af inmutningen, utan dertill kommer, att inmutaren genom
åtgärder, som alldeles icke innefatta visshet derom att han har allvar
med sin inmutning och vill begagna sig af densamma, likväl
kan utestänga jordegaren från rättigheten att sjelf utöfva inmutarerätten
och lemna honom säkerhet att vara ostörd på sin egendom.
Om man jemför vår lagstiftning med den i andra länder, hvarest
också inmutningsrätt finnes, så skall man finna att vår lagstiftning
inrymmer allt för mycket tillfälle till sjelfsvåld och missbruk. Jag
tror, att det är just denna obestämdhet till förmån för inmutaren,
som gifvit anledning till de olägenheter, hvilka nu med skäl öfverklagas.
För mig är det således klart, att en jemkning i lagstiftningen
både kan och bör ega rum, utan att man likväl, dermed helt
och hållet upphäfver denna inmutningsrätt, angående hvilken mången
ännu hyser den åsigt att den bör ega rum. Då åsigterna inom båda
Kamrarne icke kunna förenas, synes mig såsom rätta medlet att
få frågan på bästa sätt löst vara, att öfverlemna den till Kongl.

Den 10 Maj, e. m.

277

Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t efter närmare pröfning af de
många stridiga åsigter, hvilka bär blifvit uttalade, måtte afgöra
frågan.

Då den mening, som uttalas i Herr Grefve Sparres reservation,
icke på något sätt utestänger deras önskan, hvilka anse upphörandet
af rättigheten att inmuta stenkol vara af behofvet påkallad, och då
denna reservation åt Kongl. Maj:t inrymmer bemyndigande att upphäfva
denna rättighet, men tillika innehåller den begäran, att Kongl.
Maj:t ville närmare undersöka och pröfva förhållandena, så anser
jag för min del största skälen tala för bifall till den af reservanten
uttalade mening. Jag tror att frågan derigenom skulle få en lösning,
utan att någon alltför mycket stöttes för hufvudet, hvilket åter
skulle blifva förhållandet om Kammaren direkte begärde upphäfvande
af inmutningsrätten i fråga om stenkol.

Jag anhåller således om bifall till Herr Grefve Sparres reservation.

Herr Ekman, Carl: Jag har begärt ordet med anledning deraf,

att åtskilliga yttranden utaf talare, som haft ordet sedan jag förra
gången uppträdde, gifva mig anledning antaga, att jag dervid uttryckt
mig mindre tydligt. Då jag omnämnde, att den, som inmutat en
fyndighet, och under densammas bearbetande anträffar en annan,
jemväl borde få tillgodogöra sig den, kunde det naturligtvis icke
vara min mening, att vilja försvara ett skärpande i oändlighet efter
en diktad inmutningsbar fyndighet, för ätt under tiden åtkomma icke
inmutningsbara mineralier. En skärpning måste afse ett mindre försöksarbete
för att upptäcka och ådagalägga att det mineral man
inmutat verkligen finnes. Sedan detta skett och utmål blifvit lagdt
samt ordentligt glasarbete, för tillgodogörande af de inmutade mineralierna,
kommit i gång, torde det deremot icke vara obilligt, att
den, som derunder påträffar icke inmutningsbara mineralier, får fritt
disponera dem.

Herr T om er hjelm: Då Herr Ekman numera förtydligat sitt
förra anförande, afstår jag från ordet.

Grefve Mörner. Carl Göran: Jag anhåller att få fästa upp märksamheten

på den skilnad, som företer sig mellan Grefve Sparres
reservation och Utskottets förslag derutinnan, att enligt reservationen
betraktas frågan såsom ekonomisk och således beroende endast
af Kongl. Maj:ts godtfinnande, hvaremot Utskottets förslag bibehåller
åt Riksdagen dess rätt att hafva sitt ord med i afgörandet.
Efter mitt förmenande, kan denna fråga icke betraktas såsom rent
ekonomisk, då Kongl. Maj:t icke lärer kunna å ekonomisk lagstiftningsväg
borttaga jordegarerätten eller förändra bestämmelserna om
utmåls storlek, utan erfordras härtill Riksdagens medgifvande. Men
vill Riksdagen sjelf skänka bort sin rätt, då må Riksdagen icke sedan
försöka att genom Konstitutions-Utskottet (hvars granskningsoch
anmärkningsrätt för öfrigt icke visat sig mycket farlig) göra

278

Den 10 Maj, e. in.

någon anmärkning mot Konungens rådgifvare, om de skulle tolka
Riksdagens frånträdande af sin rätt något vidsträckt.

Jag kan derföre icke annat, än anse Utskottets förslag med den
af Grefve Hamilton tillstyrkta förändring kafva företräde framför
Grefve Sparres förslag, och får jag emot det sednare jemväl anmärka,
att deri omförmälas bergsbrukets intressen, änskönt det icke
varit på något sätt ifrågasatt, att de genom den nu gällande lagstiftningen
blifvit förnärmade.

Efter mitt förmenande, har första afdelningen af Utskottets
förslag ganska stort skäl för sig, då man besinnar, att det måste
erfordras betydliga förlag för att bearbeta stenkolsgrufvor på så
stort djup, som här i landet torde blifva nödigt. Till följd af detta
förlag, torde det möta stora svårigheter för den mindre förmögne
jordegaren att begagna sig af sin jordegarerätt, och då han icke får
afyttra den till annan, är han ju uppoffrad åt dessa inmutare af stenkolsgrufvor.

Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan med den af
Grefve Hamilton föreslagna förändring.

Friherre Tersmeden: Jag har egentligen begärt ordet i an ledning

af den siste talarens yttrande, att han föredrog Lag-Utskottets
betänkande, derföre att det vindicerade åt Riksdagen rätt att
besluta i förevarande fråga. Det kan icke annat än förundra mig,
att en ledamot i den ställning, hvari han befinner sig i samhället,
kan ifrågasätta att fråntaga Kongl. Maj:t den rätt, Kongl. Maj:t
ovilkorligen har och i alla tider haft, nemligen att utfärda en författning
i denna väg, oberoende af Riksdagen. Här är fråga om eu
ekonomisk författning och jag tror icke, att den af den siste talaren
framställda åsigt öfverensstämmer med de förhållanden, som hittills
ansetts gällande; och jag har icke heller förnummit att någon ändring
i förhållandet emellan Konung och Riksdag blifvit beslutad,
ty de förändringar, som skett och på grund af indika vi äro här,
äro af ett helt annat slag.

Jag har endast yttrat detta, för att nedlägga min protest mot
den af Grefve Mörner uttalade åsigt.

Herr von Ehrenheim: Då frågan om Konungens ekonomiska
lagstiftningsrätt har blifvit väckt i anledning af Lag-Utskottets betänkande
och Grefve Sparres reservation, kan jag icke undgå att i
denna konstitutionelt vigtiga fråga uttala min mening. Grufvestadgan
hör efter min tanke i de flesta delar till de ekonomiska lagar,
i afseende på Indika det icke kan vara önskligt, att Riksdagen åt
Kongl. Maj:t öfverlåter en vidsträcktare lagstiftningsrätt, än hvad
som angår sådana detaljbestämmelser, som äro af rent administrativ
natur. Här har blifvit erinradt derom, att nu gällande grufvestadga
blifvit utfärdad utan Riksdagens granskning. Jag skulle för
min del icke önska, att hädanefter så måtte förfaras; och jag tror
mig derigenom icke hafva gjort mig skyldig till att vilja göra någon
inskränkning i Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt. Det
finnes många likartade stadgar och förordningar och jag tror icke

279

Den ]0 Maj, e. m.

att det vore lämpligt, att Riksdagen på detta sätt beröfvade sig
den granskning af lagstiftningen, som rätteligen tillkommer Riksdagen.

Ehuru lag finner Grefve Sparres reservation vara i så måtto
bättre, att den är försigtigare affattad, vill jag dock, öfvertygad som
jag är, att, om Lag-Utskottets förslag blifver Riksdagens beslut,
''Kongl. Maj:t tillser, att de åtgärder, som blifva vidtagna, icke blifva
radikalare än hvad bedröfligt är, hellre rösta för Utskottets än Grefve
Sparres förslag, hvarjemte jag vill tillägga, att jag i afseende på
slutstrofen i Utskottets hemställan instämmer uti det af Grefve
Hamilton framställda yrkande.

Herr Nordström: Då denna fråga förra gången var föremål

för Kammarens behandling och till Utskottet återremitterades, hade
jag tillfälle att uttrycka min åsigt, att grufvestadgan egentligen är
åt civillags natur. Der finnes väl åtskilligt, som är, om jag så må
säga, af teknisk beskaffenhet; men det bör vid en blifvande revision
af denna stadga icke möta något hinder att uppgöra ett förslag till
lag angående inmutningsrätten, jordegares ersättningsanspråk m. m.,
som tillhör civillagstiftningens område, samt att införa det rent tekniska
i en särskild författning, som bibehåller sin. egenskap af ekonomisk
lag; tv lika klart som det är, att expropriationslagen är en
civillag, lika klart är det ock att anläggandet af utmål är ett ingrepp
i eganderätten, hvilken måste af civillag beskyddas.

Mot Grefve Sparres reservation har jag icke något annat att
invända, än att deri införts dessa orden: “samt i ena eller andra
fallet utfärda nådig författning11, ty derigenom förklarar han, att allt,
som nu finnes i grufvestadgan, är ekonomiska stadganden och det
är i afseende på detta jag velat uttala mitt ogillande. Man kan
nemligen icke undgå att finna, att grufvestadgans bestämmelser i
vissa delar äro af ekonomisk beskaffenhet, men i andra åter af civillags
natur.

Friherre Nordenfalk: Med anledning af den siste talarens

yttrande, ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att såväl Utskottet
som reservanten anhållit, att Kongl. Maj:t måtte utfärda författning
i fråga om stenkol, ehuru Utskottet endast hemställt om inmutningsrättens
upphäfvande, hvaremot reservanten anhållit om inmutningsrättens
upphäfvande eller begränsande. Derefter tillägger
reservanten: “dels låta omarbeta grufvestadgan i öfrigt, i syftning att
förekomma missbruk deraf till men så för jordbruket som bergsbruket11.
Der är icke tal om utfärdande af någon författning och jag
föreställer mig, att reservanten funnit det mindre behöfligt att särskilt
anhålla, att Riksdagen måtte få del af den omarbetade grufvestadgan,
då Kongl. Maj:t förra gången meddelade Riksdagen den i
ämnet utarbetade författning.

Jag anhåller om bifall till Grefve Sparres reservation.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande

280

Dcu 10 Maj, e. m.

yrkanden, nemligen l:o att Lag-Utskottets förevarande hemställan
måtte oförändrad bifallas; 2:o af Grefve Hamilton, Henning, att
samma hemställan skulle bifallas med uteslutande af de i slutet deraf
förekommande orden: till granskning; 3:o af Friherre Nordenfalk,
att Kammaren skulle antaga det förslag, som Grefve Sparre
i sin vid betänkandet fogade reservation afgifvit, och hvilket förslag
lydde sålunda: “att Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t dels täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida
inmutningsrätten i fråga om stenkol må kunna alldeles upphäfvas
eller så begränsas, att garantier uppställas emot missbruk deraf till
men för jordbrukare eller jordegare, samt i ena eller andra fallet
derom utfärda nådig författning, dels låta omarbeta grufvestadgan i
öfrigt, i syftning att förekomma missbruk deraf till men så för jordbruket
som bergsbruket11.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Lag-Utskottets hemställan oförändrad, hvarvid
svarades många nej, blandade med ja, sedermera proposition på bifall
till samma hemställan med den af Grefve Hamilton föreslagna
ändring, då svaren utföllo med många ja och nej i blandning, och
slutligen proposition på antagande af Friherre Nordenfalks yrkande,
hvilken proposition likaledes besvarades med många såväl ja som
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställning,
såsom kontraproposition vid voteringen antagit bifall till betänkandet
med den af Grefve Hamilton föreslagna ändring, uppsattes,
justerades och anslogs följanue voteringsproposition:

“Den, som antager det förslag, som Grefve Sparre i sin vid LagUtskottets
betänkande N:o 38 fogade reservation framställt, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifaller Kammaren Lag-Utskottets förslag med den
förändring, att de i slutet deraf förekommande orden: till granskning
uteslutas11.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja —• 49;

Nej — 45.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 6 och 7 dennes bordlagda
utlåtande N:o 39, i anledning af väckt motion, åsyftande förmåns -

Den 10 Maj, e. m.

281

rätt för utflyttnings- samt odlings- och häfdeersättningar, som vid
laga skifte bestämmas.

Herr von Gegerfelt: I förevarande betänkande uttalar Utskottet
den åsigt, att utflyttnings-, odlings- och häfdeersättningar äro
hänförliga under de allmänna bestämmelserna i 17 kap. 6 § Handelsbalken,
der förmånsrätt medgifves för afrad, tionde och all annan
afgäld af fäst egendom. Härvid symes mig Utskottet hafva gjort en
lagtolkning, som är något vågad. För mig är det klart, att med afgäld
af fast egendom förstås endast sådan, som genom allmän lag
är bestämd, eller ock uttalad mellan jordegare och arrendator, i hvithet
sednare fall den icke kan medföra förmånsrätt i sjelfva fastigheten.
Att tillerkänna odlings- och utflyttningsersättning enahanda
förmånsrätt som afrad och tionde, skulle efter min tanke medföra
allt för mycket men för fastighetskrediten. Det är icke lagens mening
och bör icke blifva det, att denna ersättning, som utgör föremal
för enskild öfverenskommelse mellan jordegare, skulle medföra
förmånsrätt framför äldre inteckningar. Dessutom har Lag-Utskottet
förbisett 101 § i skiftestadgan, som handlar om ersättning för mistad
ståndsskog. Skulle man tillerkänna förmånsrätt för de nu föreslagna
ersättningar, finnes det icke någon grund att utesluta ersättning för
ståndsskog. Vidare torde tagas i betraktande, att landtmätares arvode
äfvenledes borde med förmånsrätt utgå. Då det icke kan komma
i fråga, annat än att tillse, om Lag-Utskottets förslag är antagligt,
men icke att ingå i någon pröfning af hvad som bör i saken
åtgöras, ty dertill är Riksdagen för nära sitt slut, så inskränker jag
mig till att yrka afslag. Jag vill dervid blott tillägga, att, då denna
förmånsrätt icke varit ifrågasatt på den tid laga skiften i allmänhet
pågingo, det synes mig vara något sent att derom väcka fråga, då
skiftena snart äro afslutade.

Herr Faxe: Jag instämmer i det slut, hvartill den föregående

talaren kommit, men jag utgår från något olika åsigter, och anser
det vara en följd af hvad skiftesstadgan innehåller, att skyldigheten
att bidraga till utflyttnings-, odlings- och häfdeersättning är en sådan
skyldighet, som åtföljer sjelfva den skiftade jorden. Jag sluter detta
deraf, att skiftesstadgan talar om “delegare11, hvilka äro pligtiga bidraga
till ersättningen; och detta vore eljest en stor olycka, om en
jordegare skulle, genom att strax!; efter skiftets slut afhända sig ett
hemman, betaga de öfriga skiftesdelegarne möjligheten att utbekomma
ersättning. Dä jag har denna åsigt, finner jag också, att det är obehöfligt
att gifva ett så beskaffadt stadgande som det föreslagna. Det
ar ^ också olämpligt derföre, att så beskaffade ersättningar, som de
ifrågavarande, icke kunna sägas vara i samma förhållande som afrad.
Ville man gifva . en sådan tydning åt 17 kap. 6 § Handelsbalken,
kunde man möjligen sätta ersättningsstadgarne i sämre ställning
än de. verkligen ega, ty vi hafva ett stadgande i Jordabalken,
att sedan fästa åkommit upphör förmånsrätten för afrad. Man kan
ju tänka sig, att tiden för ersättningens utfående bestämmes ganska
långt efter skiftets slut, och om då en köpare komme emellan och

282

Den 10 Maj. e. ro.

finge fasta på sitt köp, skulle ersättningstagarens rätt gå förlorad.
Äfven om det blifvit bestämdt, att tillträdet skall ske omedelbart
efter skiftets slut, kan ju klagan öfver skiftet föras och långa rättegångar
uppkomma, i följd hvaraf det skulle kunna inträffa, att ersättningstagaren,
på grund af att tre år förflutit eller att fasta åkomma,
skulle gå miste om sin ersättning, bvilket jag måste anse högst
obilligt. Jag vill derföre icke för min del med min röst understödja
den föreslagna lagförklaringen. Jag tror, att, om något skall stadgas
och man icke vill öfverlemna åt domstolarne att tillämpa lagen,
så bör ändringen göras i skiftesstadgan och icke i förmånsrättskapitlet.

Den föregående talaren nämnde, att det vore orimligt, att dessa
ersättningar skulle utgå framför äldre inteckningar, men dervid vill
jag anmärka, att det ena är en skyldighet, som åligger jorden, men
det andra är en panträtt i jorden.

Jag instämmer i den föregående talarens yrkande om afslag å
Utskottets betänkande.

Grefve Mörn er, Carl Göran: Då de två talare, som yttrat
sig i denna fråga, hafva, så vidt jag kunnat fatta, varit af alldeles
motsatta åsigter om tydningen af nu gällande stadgande och då dessa
båda Herrar äro kända för juridisk insigt och skarpsinnighet, torde
val denna stridighet i åsigter utgöra ett tillräckligt bevis för att lagen
icke är tydlig. Om man nu måste medgifva detta, blir frågan
den, huruvida det icke är skäl att förtydliga lagen. Detta liar Utskottet
sökt att göra. Någon af Utskottets ledamöter har dock icke
uppträdt till detsammas försvar och jag har icke något åliggande
att fullgöra detta, då jag icke deltagit i Utskottets förhandlingar.
Jag kan likväl icke underlåta att med några ord understödja förslaget.

Den förste talaren anmärkte, att det icke fanns någon förmånsrätt
för landtmätares arvode. Nu är likväl händelsen den att i 1867
års landtmäteritaxa stadgas i 23 §, att utan afseende på eganderättseller
konkurstvister skall landtmätaren utbekomma sitt arvode af
den, som jorden innehafver; och han behöfver således icke hålla sig
till dem, som påkallat hans biträde. Det begäres icke heller mera
här, än att ersättningsskyldigheten skall följa med jorden. Det är
väl icke mer än rättvist, att en person, som till exempel i utbyte
mot bättre jord erhåller en sämre eller vanhäfdad och derföre skall
åtnjuta ersättning, af den eller dem, som fått hans jord sig tilldelad,
utfår denna ersättning i verkligheten och icke blott på papperet. Det
förundrar mig så mycket mera, att den förste ärade talaren icke
kunnat tillstyrka nu ifrågavarande förslag, som han här om dagen med
sin röst biträdde Kongl. Maj:ts förslag till förklaring af 17 kap. 3
§ Handelsbalken angående företrädesrätt till lös pant.

Jag tror för min del, att Riksdagen kan bifalla detta förslag och
låta Högsta domstolen öfva sin skarpsinnighet på detsamma, under
förlitande derpå att, om det har någon brist, aet nog blir sönderrnalet.

Den 10 Maj, e. m.

283

Herr von Gegerfelt: Jag anser det icke vara lämpligt att nu
ingå i något försvar för det beslut, hvari jag här om dagen deltog,
men jag vill utveckla de åsigter, jag i mitt förra anförande uttalade.
Herr Faxe och jag voro fullkomligt ense derom, att nu gällande lag
icke bör förstås så, som Utskottet gjort, eller att ifrågavarande ersättningar
äro hänförliga till afrad. Vi voro också ense derom, att
de icke genom en lagförändring skulle sättas i paritet, och särskildt
ber jag att få upprepa att hvad jag mot lämpligheten af en sådan
paritet anmärkte icke var, att den, som afstår jord, icke bör utbekomma
sin ersättning, utan att denna ersättning kan godtyckligt bestämmas
emellan kontrahenterne. Om denna ersättning tillerkändes lika rätt
med afrad af fast egendom, kunde kontrahenterne bestämma densamma
huru högt som helst, till förfång för äldre inteckningshafvare.

Den siste talaren påstod, att förmånsrätt för landtmätares arvode
redan finnes. Jag tror för min del icke detta, ty det stadgas
endast, att den, som innehar jorden, skall gälda landtmätarearvodet,
men det står icke, att detta skall utgå med förmånsrätt framför de
inteckningar som redan finnas. Jag har icke nekat, att en lagförändring
är behöflig för att betrygga skiftesdelegarnes inbördes rättigheter,
ehuru jag icke hört att någon orättvisa eller några olägenheter
egt ruin, men mitt anförande gick derpå ut, att rättelse icke bör
sökas på deri väg Utskottet föreslagit, utan på annat sätt, hvilket
jag icke ansåg nödigt att antyda, emedan jag icke trodde, att det nu
kunde föranleda till någon åtgärd. Mig förefaller det, som om, då
ersättning gifves för afstående af odlad jord, detta är jemförligt med
mellangift vid byte och de i 11 kap. Jordabalken gifna bestämmelser
om obetald köpeskilling. Om denna åsigt skulle ega giltighet,
kunde det i skiftesstadgan införas, att ingen vore skyldig att afträda
sin jord, utan att erhålla deri honom tillkommande ersättning,
såsom i expropriationslagen, der det stadgas att säkerhet skall ställas.

Jag liar blott antydningsvis velat nämna detta och jag skulle,
i fäll betänkandet framkommit förr, hafva yrkat återremiss, men nu
inskränker jag mig till att vidhålla mitt yrkande om afslag.

Herr Almquist: Det torde för en hvar, som sysselsatt sig med

domarevärf, icke vara obekant att vid frågan om ersättnings utgifvande
vid laga skifte, då ersättningsgifvaren kommit i konkurs, olika
meningar hafva gjort sig gällande. Nu är det fråga om att gifva
tydlighet åt detta förhållande, så att en person, som lernnat bort sin
bättre jord och derför skall få ersättning, också måtte utbekomma
denna ersättning. Det är icke af personen utan ur egendomen denna
ersättning skal] utgå och den omständigheten, att jordinnehafvaren
kommit i konkurs, bör icke inverka på den andres rätt. Tyvärr har
så varit förhållandet och då man kommit så långt, att detta kan afhjelpas,
bör man väl begagna tillfället dertill. Om det också kunde
låta sig göra att genom ett tillägg till skiftesstadgan reglera denna
sak, ehuru jag icke anser ett stadgande härom höra till skiftesstadgan,
så bör väl icke detta utgöra ett tillräckligt skäl för att förkasta förslaget.

Den invändning reservanten gjort, att genom detta stadgande en

284

Den 10 Maj. e. m.

tyst förmånsrätt skulle införas, synas mig icke förtjena något afseende.
Jag instämmer med dem, som yrka bifall till Utskottets förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den talare, som yttrade sig näst
före den siste, sökte deducera, att den ersättning, som den, hvilken
fått mindre god jord, skulle erhålla af den, som erhållit den bättre,
skulle vara att anse såsom obetald köpeskilling. Jag kan icke förstå
detta, ty förmånsrätt för obetald köpeskilling måste ju, om den skall
hafva något värde, göras gällande förrän fasta åkommit.

Att, såsom här blifvit föreslaget, i skiftestadgan införa bestämmelser
om förmånsrätt, anser jag skulle vara i hög grad vilseledande.

Herr Faxe: Med anledning af en talares yttrande, att man genom
den föreslagna lagförklaringen ville afhjelpa de brister, som nu
förefinnas, ber jag att få förklara, att jag icke tror, att dessa skulle
på detta sätt afhjelpas, ty 17 kap. 6 § Handelsbalken talar om en
sak, som här icke är i fråga.

Grefve Mörner anmärkte, att man kunde låta Högsta domstolen
göra sina anmärkningar och sedan se hvad Kongl. Maj:t skulle göra.
Men jag hemställer, om det är Riksdagen värdigt att antaga ett förslag,
om hvilket man har den största anledning att tro, att det skall
kasseras af Högsta domstolen. Detta lagförslag kan, enligt min tanke,
icke blifva antaget och jag anhåller derföre fortfarande'' om afslag.

Herr von Gegerfelt: Jag har blifvit alltför missförstådd af

Grefve Mörner, för att jag icke närmare skulle förklara mina ord.
Jag har icke sagt, att denna odlings ersättning vore att hänföra under
lagens stadganden om obetald köpeskilling. Jag har endast anmärkt,
att den närmast är att hänföra till en mellangift på byte mellan
bättre och sämre jord, och jag tog mig deraf en anledning att antyda
lämpligheten af att i skiftesstadgan infördes ett stadgande, att
icke någon skulle vara skyldig att afstå sin jord utan att erhålla
ersättningen. Om ett sådant stadgande infördes i skiftesstadgan, hade
man det icke på något oriktigt ställe, emedan det icke handlar om
förmånsrätt, utan blott innefattar en bestämmelse i afseende å rättsförhållandet
mellan delegare vid skifte. Om det stadgas, att man
vid skifte är skyldig att afstå sin jord mot ersättnings utbekommande,
kan jag icke finna, att derigenom någon inskränkning i förmånsrätten
skett.

Grefve Mörner, Carl Göran: Om ett skifteslag bestode af
endast två personer, kunde Herr von Gegerfelts förslag vara praktiskt,
men. då ett sådant oftast består af flera delegare och odlingsersättning
skall utgå af många, kunde det hända, att till följd af ett
sådant lagstadgande, som han ifrågasatt, ett skifte aldrig finge tillträdas.

Jag tror, att jag icke vidare behöfver yttra mig i denna fråga,
utan fortsätter mitt yrkande om bifall.

Sedan öfver!äggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels

Den 10 Maj, e. m.

285

bifall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels afslag derå;
framställde Herr (trefven och Talmannnen först proposition på bifall
till utlåtandet, hvarvid svarades många nej jemte åtskilliga ja, och
sedermera proposition på afslag derå, då svaren utföllo med många
ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller Lag-Utskottets betänkande N:o 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren ifrågavarande betänkande.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—17.

Nej—42.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 6 och 7 dennes bordlag utlåtande N:o 40, i anledning
af väckta motioner om ändring i Kongl. förordningen angående grunderna
och vilkoren för hemmansklyfning och iordafsöndring den 6
Augusti 1864.

lista punkten.

Herr Faxe: När man läser Lag-Utskottets tillstyrkan, skulle
man tro, att meningen vore, att staten skulle bestå kostnaderna för
dessa undersökningar; men när man går till motionen, ''finner man
andemeningen vara den, att de personer, åt hvilka dessa undersökningar
uppdragas, eller kronofogdar och häradsskrifvare, skulle verkställa
undersökningarne utan ersättning. Jag vill häremot anmärka,
att dessa tjensteman äro så svagt aflönade, att man icke gerna bör
ålägga dem någon ytterligare utgift, som skulle erfordras för de resor
de måste göra i och för dessa undersökningar, om de skola ske
på stället. 1 allmänhet tror jag väl, att undersökning på stället icke
särdeles ofta kommer i fråga, utan att i allmänhet så tillgår, att, då
en afsöndring, för afgäldens fastställande, anmäles hos Konungens
Befallningshafvande bifogas tillika utdrag af skifteshandlingar eller
andra gällande intyg, som utvisa arealen af, såväl den afsöndrade
lägenheten, som det hemman, från hvilket afsöndringen skett, hvarigenom
Konungens Befallningshafvande således sättes i tillfälle att
bedöma afsöndringens laglighet. Afgälden är då vanligen föreslagen
i öfverlåtelseafhandlingen, som jemte öfriga handlingarne öfversändas
till kronofogden och häradsskrifvaren, hvilka deruti hafva till -

286

Den 10 Maj, e- n>.

räcklig grund, att derpå fota sitt yttrande om afgälden, eller huruvida
densamma motsvarar den på jorden belöpande andel i hemmanets
utskylder, äfvensom för det förslag till afgiftens bestämmande, som
eljest bör afgifvas. Således tror jag, att desse tjensteman icke ofta
behöfva infinna sig på stället, för undersöknings verkställande, utan
att i allmänhet deras utlåtande afgifves blott på grund af de dem delgifna
handlingarne, och då kommer ingen kostnad eller ersättning derför
i fråga. Möjligen finnas dock vissa provinser, der dessa undersökningar
på stället äro mera af nöden och oftare förekommande,
och då kan det icke vara billigt, att ifrågavarande svagt aflönade
tjensteman skulle drabbas af kostnaderna derför. Huru det skulle
ställas för en afsöndringstagare att undvika dessa kostnader, blir en
annan fråga. Jag tror, att man i allmänhet icke behöfver hålla så
strängt på statens rätt vid afsöndringen på viss tid, då man kan
nöja sig med den afgäld, som i öfverlåtelsehandlingen blifvit bestämd;
hvaremot, då en afsöndring sker för alltid, det torde vara mera skäl,
att, der så erfordras, undersökning på stället företages för ett noggrant
bestämmande af afgäldens belopp.

Jag anhåller, att Kammaren måtte afslå Utskottets betänkande.

Häri instämde Herr Stråle.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gjordes först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på afslag derå, som med ja besvarades.

2:dra och 3:dje punkterna.

Biföllos.

Friherre Funck: Jag får hemställa, att de i dag första gången
bordlagda ärenden måtte sättas främst och de i dag andra gången
bordlagda frågor sist på föredragningslistan till nästa plenum.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. 10 e. in.

In fidem
O. Brakel.