Herr vice Talmannen: Jag hemställer vördsamt, att de i dagför första gången bordlagda ärenden måtte, för vanligt ändamål, sättas främst bland målen på föredragningslistan till nästa plenum (Riksdagens protokoll 1872:508)

176

Den 8 Maj.

Herr vice Talmannen: Jag hemställer vördsamt, att de i dag
för första gången bordlagda ärenden måtte, för vanligt ändamål, sättas
främst bland målen på föredragningslistan till nästa plenum.

Detta förslag bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. J 3 e. in.

In fidem
O. Brakel.

Onsdagen den 8 Maj 1872,

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Herr von Hofsten: Jag har fått i uppdrag af Herr von Bränn
att å hans vägnar anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen under
fjorton dagar från och med denna dag.

Uppå gjord proposition beviljade Kammaren Herr von Braun ledighet
från riksdagsgöromålen under fjorton dagar från denna dag.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:

N:o 15, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtited;

N:o 16, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Åttonde Hufvudtitel;

N:o 58, i anledning af år 1871 verkställd revision af statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1869;

N:o 54,

177

Den 8 Maj.

N:o 54, i anledning af gjorda framställningar ang. upphörande af
hofveriskyldigheten till kungsgårdar och militieboställen i Skåne;

N:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
upplåtelse af en del utaf bastionen Drottningen jemte Kronan tillhörig
mark i Christianstad för anläggning af en vattenledning;

N:o 56, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.

Upplästes och godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 52, angående tullbevillningen.

Anmäldes och bordlädes:

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 18, angående beräkningen
af tull-, post-, stämpelpappers-, bränvinsbrännings- och hvitbetssockertillverkningsmedlen;
samt

Lag-Utskottets betänkanden och utlåtanden:

. N:o 41, i anledning af återremiss af sjette och nionde punkterna
i LagUtskottets utlåtande N:o 33, rörande ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser i Rättegångs-balken;

N:o 42, i anledning af väckt motion angående användandet af
inkomster af ledigt pastorat;

N:o 43, i anledning af väckt motion om ändring af 107 § i gällande
skiftesstadga;

N:o 44, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af Kongl.
iac''?r^nm“en an&ående upprensning af vattendrag den 20 Februari
1864, samt utarbetande af ny lag i ämnet;

^:o 45, i anledning af väckt motion om antagande af gramvigten
till konventionelt bruk; & o

oc° * anledning af återremiss af Lag-Utskottets utlåtande
.N:o 26, angående ändring af gällande stadganden rörande skyldigheten
att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse;

N:o 47, i anledning af återremiss af 6:te punkten i Lag-Utskottets
utlåtande N:o 27, angående socknemännens inbördes skyldighet
att deltaga i prestgårdsbyggnad.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, öfver
följande af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 80 föreslagna och af
båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Riksd. Prof. 1872. 1 Afd. 4 Band.

178

Den 8 Maj.

Den som vill, att Riksdagen medgifver, att den landshöfdingen i
Kopparbergs län på lön anslagna kronolägenheten Hushagen i Störa
Tuna socken af nämnda län må, utan förändring af dess i jordeboken
nu påförda ränta, hvilken, utgörande, omsatt i penningar efter
Kongl. förordningen den 23 Juli 1869, 202 R:dr 75 öre, bör till statsverket
ingå, varda inom den 14 Mars 1873 till Stora Kopparbergs
bergslag försåld mot en köpeskilling af 100,000 R:dr, samt med vilkor
att det med bergslaget den 13 Mars 1855 om lägenheten afslutade
arrendekontrakt vid tillträdet till all kraft och verkan förfaller,
utan att något ersättningsanspråk af hvad beskaffenhet som helst
må af bergslaget mot kronan väckas, äfvensom i sammanhang dermed
förklarar, att ofvanberörda köpeskilling bör till Riksgälds-kontoret
ingå, hvaremot såsom ersättning åt 1 andshöfdinge-löneregleringsfonden
uppföres under sjette hufvudtitelns anslag till landsstaterna i
länen ett årligt belopp af 3,500 R:dr; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen medgifvit, att den landshöfdingen i
Stora Kopparbergs län på lön anslagna kronolägenheten Hushagen i
Stora Tuna socken af nämnda län må, utan förändring af dess ijordeboken
nu påförda ränta, utgörande, omsatt i penningar efter Kongl,
förordningen den 23 Juli 1869, 202 R:dr 75 öre, varda inom den 14
Mars 1873 till Störa Kopparbergs bergslag försåld emot en köpeskilling
af 100,000 R:dr, samt med vilkor att det med bergslaget den 13
Mars 1855 om lägenheten afslutade arrendekontrakt vid tillträdet till
all kraft och verkan förfaller, utan att något ersättningsanspråk af
hvad beskaffenhet som helst må af bergslaget mot kronan väckas,
äfvensom i sammanhang dermed förklarat, att ofvanberörda köpeskilling
bör till Riksgälds-kontoret ingå, emot det att å riksstatens
sjette hufvudtitel uppföres ett särskilt förslagsanslag å 2,500 R:dr,
till bestridande af ersättning, beräknadt efter årligt medelmarkegångsvärde
å det till landshöfdingen i länet för närvarande från ifrågavarande
lägenhet utgående arrende jemte forsellönsersättning.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda

J a—82.

Nej-15.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån, efter en kort stunds
förlopp, ett protokollsutdrag N:o 267, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 46 ja och 121 nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
128 ja och 136 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fättadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Den 8 Maj.

179

Föredrogos och biföllos Konstitutions-Utskottets den 7 dennes
bordlagda utlåtanden:

N:o 24, i anledning af väckt motion om ändring i 65 § Riksdagsordningen;
och

N:o 25, angående väckt motion om ändring i 33 § Riksdagsordningen.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 7 dennes bordlagda utlåtande och memorial:

N:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga
om bergverkstiondens upphörande;

N:o 85, med förslag till stadganden i det nya reglementet för
Riksgälds-kontoret, angående de under innevarande riksdag på nämnda
kontor anvisade statsutgifter.

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets den 7 dennes bordlagda
memorial N:o 18, angående instruktionen för nästkommande Riksdags
Banko-Utskott.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 6 och 7 dennes bordlagda
memorial N:o 77, med förslag till de stadganden angående Riksgäldskontorets
skulder och fordringar, som böra införas i det nya regie
mentet för detta verk.

Herr vice Talmannen: Jag får vördsamt föreslå, att, i enlighet
med det vanliga förfarandet vid föredragning af förslag till reglemente
för Riksgälds-kontoret, Kammaren måtte besluta, att ordningen
vid föredragningen må blifva den, att §§:ne blott angifvas, men texten
icke uppläses, der icke sådant särskildt begäres, samt att, om icke
någon anmäler sig, föredragningen må fortgå, utan att särskild proposition
behöfver framställas å hvarje särskild §.

Sedan Kammaren, uppå gjord proposition, härtill lemnat sitt
bifall, anmälte sig och yttrade:

Grefve Hamilton, Henning: Då jag begärt ordet för att yttra
mig i anledning af Stats-Utskottets föreliggande förslag i memorialen
N:o 77 och 78, hvilket sednare dock ännu icke är föredraget, är det
dock icke min afsigt att yrka någon förändring i Stats-Utskottets
förslag, dels derför, att det är så långt lidet på riksdagen, att man
svårligen kan antaga, att någon förändring, äfven om Stats-Utskottet
funne den skälig, nu skulle kunna medhinnas, dels ock derför, att

180

Den 8 Maj.

det icke är troligt, att Kammaren, med den rättvisa vördnad, den
hyser för Stats-Utskottet, skulle finna behöfligt vidtaga en sådan.
Skälet, hvarför jag yttrar mig, är, att jag tror, att det skulle vara
fördelaktigt om reglementet kunde vid nästa riksdag undergå en förändring
i vissa hänseenden; och då jag naturligtvis, såsom hvarje annan,
lefver i ovisshet om jag då kan vara tillstädes, anser jag mig
höra begagna detta tillfälle för att uttala min mening.

Riksgälds-kontoret har icke sedan 1866 erhållit något nytt och
fullständigt reglemente. Reglementet har sedan den tiden dels åberopat
innehållet af de förut utfärdade och dels upptagit vissa utdrag
af dem, som Stats-Utskottet ansett vara nödiga för Fullmäktige äfven
under en kommande period. Det är klart, att det skulle leda till en
öfverflödig vidlyftighet om reglementet vid hvarje riksdag i sin helhet
omskrefves, såsom det skedde t. o. in. 1866 års riksdag; men det
är nästan för mycket, att få smälta sju år på en gång och att under
den dagliga utöfningen af fullmäktigebefattningen få gå tillbaka till
så många års reglementen. Jag tror derföre, att det vore lämpligt,
att vid början af hvarje ny valperiod, således hvart tredje år, Fullmäktige
finge ett fullständigt reglemente. Att vi allt framgent skulle
lefva på 1866 års reglemente med tillägg af de nytillkomna, förekommer
mig något otjenligt. Stats-Utskottet har också, för att underlätta
öfversigten af ställningen, bifogat detta reglemente vissa tabeller,
som onekligen äro i visst hänseende upplysande och som underlätta
arbetet, särskild! för kommissariatet; men vid dessa tabeller måste
jag göra den anmärkning, att de för dem, som icke ha annan kännedom
om Riksgäld s-kontorets ställning, äro vilseledande, 1 sådant
hänseende får jag hänvisa till bilagan Vitt. A. vid nu föredragna memorial.
Der förekommer, sid. 5, i afseende å 1864 års jernvägslån,
att detsamma utgjort 2,223,000 pund St., deraf dock blifvit föryttrade
obligationer för endast 555,700 pund St. Enligt Riksdagens beslut
hafva alla de obligationer af detta lån, som icke utlemnats till långifvaren,
blifvit makulerade, och i den engelska noteringen upptagas
de också numera lägligt endast till det utlemnade beloppet. Det kan
då icke annat än väcka förvåning, att man i våra riksdagshandlingar
finner dem upptagna till ett belopp, hvartill de aldrig uppgått.
Vidare omförmäles sid. 6, bland statsverkets skulder “årliga anslaget
till Hans Maj:t Konungen, 300,000 R:dr“, oaktadt detta icke är en
skuld, utan ett fortgående anslag, som Riksdagen åtagit sig.

Bland kapitalskulderna upptagas jemväl fonden för Hjelm are kanals
och slussverks samt Strömsholms kanals underhållande. I Riksgälds-kontorets
räkenskaper finnas emellertid icke några så beskaffade
skulder upptagna, och detta med rätta, tv det är blott fråga om depositum
af säkerhetshandlingar, som ligga i Riksgälds-kontorets hvalf,
och fullmäktige kunna icke på något sätt disponera öfver dem. Men
att de ändock upptagas såsom skuld, kan jag icke anse rätt.

I afseende å anslag, beviljade vid olika riksdagar, iakttogs före
1866 års riksdag, att fullmäktige på anmodan af Stats-Utskottet,
mot slutet af riksdagen inkommo med uppgift angående ställningen
för den närmast kommande tiden, d. v. s. för den tid, som återstod
af löpande året till den nya statsregleringsperioden, och med ledning

Den 8 Maj.

181

deraf infördes i reglementet underrättelse om hviika utgifter återstode
att utbetala. Stats-Utskottet gör nu på samma sätt. och infordrar
mot slutet af riksdagen från fullmäktige uppgift öfver ställningen
och hviika anslag, som äro utbetalda eller kunna qvarstå; men på
dessa utgifter fäster Stats-Utskottet icke i reglementet något afseende,
utan upptager deri förhållandena sådana de voro den 1 Januari under
löpande året. Följden deraf blir, att reglementet innehåller vilseledande
uppgifter. Jag ber om förlåtelse för det jag kommer att
gå något längre, än det nu föredragna memorialet föranleder, men
då frågan rörer uppställningen af reglementet i sin helhet och jag
icke kommer att framställa något yrkande, torde det tillgifvas mig
om jag fäster mig något äfven vid Stats-Utskottets näst efterföljande
memorial. Jag mötes då först af rubriken “Under 1856 till 1858 års
riksdag beviljade anslag, som ännu icke utbekommits". Alldenstund
reglementet kommer att dateras någon dag i Maj månad detta år,
borde man nu kunna antaga, att de under nämnda rubrik omförmälda
anslag skulle innestå i Riksgälds-kontoret. Så är emellertid icke fallet,
ty ganska många af dem äro antingen i sin helhet utbetalda, såsom
t. ex. en del af der aldra första, upptaget under § 4, hela anslaget
under § 8, mom. 2, o. s. v. Någon egentlig skada föranledes
val icke häraf, men det torde icke kunna gillas, att reglementet
icke så nära som möjligt visar ställningen vid den tid, då det
utfärdas.

För tiden från och med 1868 begagnas en olika rubrik, upptagande
“På Eiksgälds-kontoret anvisade statsutgifter", utan att tillika
omnämnes, att de ännu icke äro utbetalda. Rubriken är visserligen
sanningsenlig; men om Riksdagen önskar att i reglementet erhålla
uppgift allenast på statsutgifter, som vid reglementets utfärdande voro
obetalda, vinnes detta icke, enär det befinnes att åtskilliga af dessa
statsutgifter äro antingen till någon del eller i sin helhet utbetalda.
Så t. ex. upptages under de anvisade statsutgifterna från 1868 års
riksdag äfvensom från 1869 års riksdag anslag, som redan till fullo
blifvit utbetalda. Från 1871 års riksdag upptages anslaget till jernväg
mellan Yexiö och Carlskrona med hela beloppet, änskönt deraf
blifvit utbetalda 433,338 R:dr. Från sistnämnde riksdag upptages
jemväl anslaget till liqviderande af staden Stettins fordran hos Svenska
staten. Det ser nästan ut som om staden Stettin fått vänta temligen
länge på sina penningar. Jag kan emellertid upplysa, att medlen
redan äro utbetalda, och jag har här i min hand en vidimerad
afskrift af qvittot, på det den, som deraf vill taga kännedom, må
dertill vara i tillfälle.

Val har jag hört uppgifvas, att anledningen, hvarföre man upptoge
ziffror, som icke öfverensstämde med verkliga förhållandena,
vore den, att tabellerna angåfve ställningen den 1 Januari, och att
man ville, att reglementet dermed skulle öfverensstämma. Mig synes
emellertid, att reglementet borde upptaga ställningen sådan denna är
vid dess utfärdande, oberoende af tabellerna, som hafva ett annat
ändamål.

Såsom jag redan nämnt, vill jag icke för närvarande påyrka någon
förändring, men jag har trott mig böra fästa uppmärksamheten

182

Den 8 Maj.

på de förhållanden, som synas mig antyda en oegentlighet i reglementets
uppställning.

Friherre Funck: Då den siste aktade talaren icke gjort något
bestämdt yrkande, kunde j ag visserligen inskränka mig till att stillatigande
låta hans yttrande gå förbi. Jag anhåller emellertid att få
göra några korta erinringar vid hans anförande.

I likhet med honom, måste jag erkänna, att åtskilliga förändringar
i reglementets uppställning kunde vara både nyttiga och nödiga.
Jag får dock fästa uppmärksamheten på, att den nu klandrade uppställningen
vidtagits redan 1867 och att detta års reglemente upprättats
i enlighet med fjolårets. Stats-Utskottet, hade föreställt sig,
och detta, såsom jag tror, icke utan skäl, att, derest fullmäktige ansett
en förändring i ifrågavarande hänseende vara erforderlig, herrar
fullmäktige då skolat derpå fästa Stats-TJtskottets uppmärksamhet,
helst kommunikationerna mellan Utskottet och fullmäktige äro ganska
lätta och jemväl ganska talrika. Jag är också öfvertygad, att
Stats-Utskottet, med den rättvisa vördnad, det hyser för fullmäktiges
ordförande, skulle vidtagit de förändringar, Herr ordföranden
nu förordat. Jag hoppas och förmodar således, att, om Herrar fullmäktige
fortfarande skulle anse dessa förändringar nödiga, StatsUtskottet
vid nästa riksdag får ett meddelande om fullmäktiges
önskningar, i stället att först efteråt få erfara dem i form af
klander.

Den aktade talaren nämnde, att reglementet icke innehölle sanning;
men jag tror, att han måhända sjelf vederlagt sig, då han tilllika
erinrade, att tabellen litt. A. anger ställningen vid 1871 års
slut. Då vågar jag påstå, att hvarje siffra är fullkomligt sanningsenlig.

Måhända är den form, som begagnats, icke fullt rigtig; men äfven
i detta hänseende torde åsigterna vara delade, och för min del
tror jag, att det ligger mera säkerhet för siffrornas rigtighet, om
dessa upptagas efter en afslutad hufvudbok och icke efter ett balansextrakt,
som hastigt nog får utskrifvas. I allt fall kan ställningen
icke uppgifvas sådan den är vid reglementets daterande, ty ställningen
varierar, till följd af liqvider, ständigt och jemnt, så att den kan
hafva förändrats ganska väsendtligt på de dagar, ärendet hvilade på
Riksdagens bord. Anledningen hvarföre Stats-Utskottet vid riksdagens
slut infordrat detta balansextrakt är också egentligen den, att
Utskottet må hafva tillgång till detsamma vid uppgörande af statsregleringen,
på det man må kunna bilda sig ett begrepp om huru
denna kommer att gestalta sig.

Jag förmodar, att nästa Riksdags Stats-Utskott icke lärer undandraga
sig att göra de ändringar i reglementet, som påfordras,
men tror mig tillika ega skäl påstå, att denna Riksdags Stats-Utskott
saknat all anledning göra förändring i den form, som nu under sex
år iakttagits.

Herr Wallenberg: Utan att vid denna riksdag vilja fram ställa

något bestämdt yrkande, tillåter jag mig dock instämma iden

Den 8 Maj.

183

af Grefve Hamilton uttalade önskan, och skulle, för min del, anse
tjenligt att åtminstone hvart sjette år en fullständig omarbetning
vidtoges med Riksgälds-kontorets reglemente. Jag skulle tro, att till
den ändan vore tjenligt, att fullmäktige i Riksgälds-kontoretingåfve
till Stats-Utskottet, på samma sätt som fullmäktige i Riksbanken nu
gjort till Banko-Utskottet, förslag till nytt reglemente, som kunde
läggas till grund för den vidare behandling af Utskott och Riksdagen
som erfordras.

Friherre af Ugglas: Det må vara, att Stats-Utskottet denna

riksdag ej haft anledning att förändra den form, under hvilken Riksgälds-kontorets
reglemente de sednare åren framträda men detta synes
mig ej hindra, att vid en diskussion i Kammaren framställa de
önskningar, som af en och annan kunna hysas, och jag har så mycket
mera skäl att härutinnan uttala min mening, som jag så kort tid
varit fullmäktig, att mina önskningar i förevarande hänseende ej
kunnat komma Stats-Utskottet tillhanda på det sätt, som eu föregående
talare ansett hafva varit lämpligast, eller att fullmäktige i Riksgälds-kontoret
i frågan bort kommunicera sig med Utskottet.

Jag för min del anser det ej vara nog, att reglementet angifver
ställningen vid årets början, utan att det bör framställa förhållandena
så nära den tidpunkt, vid hvilken det utgifves, som möjligt.
Så skedde före år 1866 och jag kan ej finna annat, än att det skulle
vara ganska lätt att äfven för framtiden iakttaga ett sådant förfaringssätt.
Jag hoppas, att ett blifvande Stats-Utskott skall taga
denna fråga i närmare skärskådande.

Då jag nu har ordet, ber jag att få fästa uppmärksamheten på
en förändring, som, enligt min tanke, borde iakttagas i blifvande
reglementen, ehuruväl densamma ej vid denna riksdag kan verkställas,
emedan sådant ytterst blir beroende på framställning från
Kongl. Maj:t. I reglementet qvarstå!'' nemligen anslag sedan 1856—-1858 och 1859—1860 årens riksdagar, kvilka anslag aldrig vidare
kunna komma i fråga att utbetalas, och hvilka år efter år ^upptaga
en paragraf i reglementet. Så finner man t. ex. utaf ett vid 1859—1860
årens riksdag för verkställigheten af förenklingar af beskattningsväsendet
samt de nya jordeböckernas afslutande och granskning, bevil
jadt anslag å 74,100 rdr, upptaget ett återstående belopp af 163
rdr 4 öre. Går man igenom reglementet, finner man likartade anslag
upptagna, och jag tror, att det skulle vara särdeles önskligt,
att dessa belopp helt och hållet borttoges ur reglementet. För min
del vill jag ej framställa något yrkande derom, emedan jag anser
sådant ej böra ske utan framställning från Regeringens sida, men
då jag ser chefen för Finans-departementet närvarande, hoppas jag,
att han till en kommande riksdag skall egna saken behörig uppmärksamhet.

Med anledning af Grefve Hamiltons yttrande, ber jag emellertid
att såsom min önskan få uttala, att reglementet måtte uppgöras
mera i öfverensstämmelse med förhållandena vid den tid det utgifves,
än nu är fallet, hvithet icke synes mig böra möta synnerliga
svårigheter.

184

Den 8 Maj.

Herr Statsrådet ¥m: Med anledning af den siste talarens
yttrande, aniiåller jag endast få nämna, att fullmäktige i Riksgäldskontoret
kafva brukat att i slutet af hvarje år, i sammanhang med
redogörelsen för den finansiela ställningen, till Finans-departementet
uppgifva hvilka af dessa anslag fullmäktige ansett vara af beskaffenhet
att antagligen icke komma att utgå. Så skedde äfven sistlidet
år, och öfver fullmäktiges skrifvelse i denna del inhemtades yttrande
från Statskontoret och Kammar-kollegium, men de upplysningar,
som dervid vunnits, att dessa anslag möjligen kunde fortfarande
vara behöfliga, hafva föranledt dertill, att Kongl. Maj:t ej ansett
sig böra föreslå deras borttagande. Hvad snecielt vidkommer
det af den förste talaren omnämnda anslaget till jordeböckernas afsilande
och granskning, anhåller jag att få nämna att under detta
år utgift förekommit å detsamma.

Hvad angår den af åtskilliga talare här uttalade önskan, att
reglementet så _ uppställdes, att derigenom i möjligaste måtto angåfves
den ställning, som företedde sig vid tiden för dess utfärdande,
vill jag ej mycket inlåta mig derpå. Det är möjligt, att en sådan
redogörelse skulle låta sig verkställa, och att sådant vore ändamålsenligt;
till grund för densamma skulle då naturligtvis läggas en uppgift
från fullmäktige i Riksgälds-kontoret till Stats-Utskottet. Men
dervid vill jag dock betona vigten af att i reglementet fortfarande
måtte upptagas ställningen den 1 Januari. Må gerna derjemte inrymmas
uppgift om ställningen en viss dag under det löpande året,
blott tillika angifvas förhållandena den 1 Januari. Om detta underlätes,
skulle tabellen komma att innehålla eu mängd uppgifter på
olika anslag, hvilka ej kunde återfinnas i reglementet, enär de siffror,
som i detsamma förebomma, skulle till följd af under det löpande året
skedda utgifter å anslagen i allmänhet skilja sig från tabellen, något
som skulle medföra ganska stora olägenheter och i synnerhet försvåra
all öfverblick, om man ville betrakta ställningen under föregående år.
Jag har ej något emot, att en sådan förändring sker, hvarigenom, att
jag så må säga, reglementet bringas upp till den dag, hvars datum
det bär, men jag håller framför allt på, att det måtte tillika angifva
ställningen den 1 Januari.

Grefve Hamilton, Ordföranden i Stats-Utskottets Riksgäldsafdelning
har beklagat sig deröfver, att jag först här framställt anmärkningar
mot reglementet och ej begagnat den utväg, som kunnat
stå mig till buds, att söka förmå fullmäktige att ingå till Stats-Utskottet
med en anmälan om behofvet åt förändringars vidtagande i
detsamma. Jag medgifver, att ett sådant klander skulle varit befogadt,
om jag nu sökt att åstadkomma någon förändring i hvad
Stats-Utskottet föreslagit, men detta har jag ej gjort. För min del
var jag_ redan fullmäktig år 1866. Jag har således följt med alla de
förändringar, reglemente^undergått sedan denna tid och har derföre
någon synnerlig svårighet att reda mig dermed, men för de nya
fullmäktige, som inkomma, torde det medföra ganska stora svårigheten
Jag erkänner, att icke för hvarje riksdag ett nytt och fullständigt
reglemente behöfver upprättas, utan tror jag det vara till -

185

Den 8 Maj.

räekligt, att sådant sker vid hvarje valperiods början eller till och
med, såsom en föregående talare föreslog, hvart sjette år. men jag
anser det likväl vara alldeles nödvändigt, att omredigering af reglementet
någon gång. sker, och det var derföre som jag begagnade tillfället
att yttra mig, på det att saken måtte komma under pröfning
vid nästa riksdag, då jag ej vet, om jag deltager i Kammarens och
fullmäktiges öfverläggningar och beslut.

Så vidt jag kunde höra, gjorde ej ordföranden i Stats-Utskottets
Riksgälds-af delning mer än en anmärkning mot mitt förra yttrande
och denna afsåg hvad jag skulle hafva sagt derom, att väl tabellerné
innehålla sanning, men ej reglementet. Jag vill visserligen medgifva
att man af reglementet kan leta sig till, att det verkligen innehåller
en sann framställning af förhållandena, men jag ber dock någon af
Kammarens ledamöter, som ej är Riksgälds-fullmäktig och således
ej fullständigt satt sig in i dessa förhållanden framtaga reglementet
och läsa pag. 24, der rubriken lyder: “Under 1865 och 1866 års

riksdag på Riksgälds-kontoret anvisade, ännu icke bestridda statsutgift
er". Då detta läses i ett reglemente, dateradt i Maj, skulle
man val förmoda, att alla under samma rubrik förekommande utgifter
ej vore bestridda, men detta är icke förhållandet. Redan af det
först förekommande anslaget är en del utbetald. För de under och
efter 1868 års riksdag beviljade anslagen har man ur rubrikerna
borttagit orden “ännu icke bestridda11, hvithet gör dem riktigare, men
då flera af dessa anslag äro utbetalda, t. ex det pag. 37 förekommande
å 116,838 R:dr till staden Stettin, frågar man sig ej utan skäl
hvarföre de upptagas i ett reglemente, som icke skall gälla förr. än
det vid riksdagens slut blir fullmäktige meddeladt. För flertalet af
riksdagsmän medför detta den olägenhet, att de utgifter, som enligt
reglementet åligga Riksgälds-kontoret, icke öfverensstämma med dem,
som upptagas i det Stats-Utskottets förslag öfver Riksgälds-kontorets
ställning, som vi inom få dagar hafva att förvänta. Uppställningen
synes mig derföre vilseledande, och om än fullmäktige kunna utreda
det verkliga förhållandet och lätteligen förskaffa sig kännedom om,
huruvida vissa utgifter helt och hållet eller till någon del verkligen
äro bestridda, tror jag det dock vara svårt för andra att häraf få
en tillförlitlig ledning för bedömandet af ställningen, då, utan att
derom något finnes nämndt, åtskilliga anslag, som äro upptagna bland
ej verkställda .utgifter, äro dels till någon del dels i sin helhet bestridda.
Uti. chefens för Finans-departementet uttalade önskan att,
likasom hittills, en tabell måtte bifogas reglementet, innehållande
ställningen den 1 Januari, det år Riksdagen hålles, kan jag ej annat
än instämma. Det är onekligen en förtjenst hos reglementet, att det
meddelar, en fullständig och riktig uppgift på ställningen den 1 Januari,
hvilket är af stort gagn, om man vill följa Riksgälds-kontorets
verksamhet och öfverse statens finansiela ställning under det löpande
året.

Herr Ekman, Carl: Jag ber att, med anledning af den siste
talarens yttrande angående de förekommande oriktigheterna i uppställningen
af reglementet, få hänvisa till öfverskriften på pag 21:

186

Den 8 Maj.

“Vid 1872 års början återstående utgifter till följd af extra statsregleringen
vid föregående riksdagar11. Sedermera komma under denna
gemensamma öfverskrift de olika lätt., hvarest upptagas alla de anslag,
som vid föregående riksdag beviljats, men som icke varit vid
ofvannämnda tidpunkt, d. v. s. vid 1872 års början, till hela beloppet eller
någon del deraf utbetalda. Man må mot reglementet göra huru många anmärkningar
som helst, som gå derpå ut, att det kunnat vara enklare
och bättre än nu, men jag tror dock, att, med bibehållande af den
gamla uppställningen, det ej kunnat vara möjligt för Stats-Utskottet
att redigera här förekommande paragrafer annorlunda, än som skett.

Härefter föredrogos och biföllos §§ 1, 2 och 3 i förslaget samt
Utskottets å sidan 1 gjorda hemställan.

Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 6 och 7 dennes
bordlagda memorial:

N:o 78, med förslag till stadganden i Riksgälds-kontorets reglemente,
angående de vid föregående riksdagar beviljade, men ännu
icke utbetalda statsbidrag;

N:o 79, angående anvisande af medel till utbetalning af det för
Nässjö—Oskarshamns jernvägsanläggning beviljade statsbidrag.]

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 6 och 7 dennes bordlagda
memorial N:o 84, med förslag till voteringsproposition i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut angående Kong!. Maj:ts nådiga proposition
i fråga om beredande af garnison i Oarlskrona samt om användandet
af det vid 1871 års lagtima riksdag beviljade extra anslag
af 65,(DO It:dr till uppförande af stall- och ridhusbyggnader för
fyra åkande batterier af Vendes artilleri-regemente.

Herr Ekman, Carl: Då jag var förhindrad att deltaga i den
slutliga öfverläggningen inom Utskottet, när nu föredragna voteringspropositionen
beslöts, men jag redan vid en föregående behandling
af frågan hade erfarit, att flera Utskottsledamöter voro eniga derom,
att en gemensam votering borde skilja emellan de olika beslut hvari
Kamrarne stannat, så anhöll jag att få antecknadt, att jag icke
deltagit i den öfverläggning inom Utskottet, som i ärendet egt rum.
Jag önskade få denna anteckning gjord, för att här i Kammaren
kunna få tillfälle att utveckla de skäl, hvarföre jag anser att denna
fråga är af beskaffenhet att ej kunna genom gemensam votering afgöra^.

Då det i Riksdags-ordningens § 65 sägs, att, när i fråga om
statsutgifter Kamrarne fatta stridiga beslut, skola begge Kamrarne
hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut
stannat, så tror jag för min del, att detta ej kan eller får tydas

Den 8 Maj.

187

så, att jemväl i hvar och en fråga, som eger sammanhang med någon
vid föregående eller närvarande riksdag beviljad statsutgift, och
derom Kamrarne stannat i olika beslut, sådan votering skall anställas,
utan jag föreställer mig, att denna grundlagens föreskrift endast
har afseende på statsutgifter som äro i fråga att beviljas, dessas
egenskap, belopp och sättet för deras användning.

Då jag, med denna uppfattning, ser till huru förhållandena i nu
föreliggande fäll gestalta sig, så har jag icke kunnat finna, att någon
statsutgift är i fråga, enär den redan vid eu föregående riksdag
blifvit af Kamrarne beslutad och Kongl. Maj:t i den aflåtna nådiga
propositionen ej tillkännagifvit, att det då beviljade anslaget återställes
till Riksdagens fria disposition, utan endastlbegärt, att det på
annat sätt skulle få användas.

Visserligen blifver resultatet af ett bifall till Kongl. propositionen
detsamma, som om det vid föregående riksdag till stall och ridhus i
Carlskrona beviljade extra ordinarie anslag återställts och ett nytt
anslag nu beviljats för dylika byggnaders uppförande i Landskrona,
men det synes mig likväl, att detta förhållande icke bör få inverka
på Kammarens beslut i frågan, utan att, då den behöriga formen ej
blifvit iakttagen, Kongl. Maj:ts nådiga proposition i den del, hvarom
den föredragna voteringspropositionen handlar, måste anses såsom af
denna Riksdag icke bifallen, då Kamrarne derom fattat mot hvarandra
stridiga beslut.

Skulle Kammaren annorlunda tillvägagå och genom sitt godkännande
af voteringspropositionen medgifva att frågor af den beskaffenhet,
som den nu föreliggande, kunna genom gemensam votering emellan
båda Kamrarne afgöras, så är, efter mitt förmenande, ett prejudikat
lemnadt, som kan medföra högst betänkliga följder, hvilka jag
nu icke behöfver att närmare utveckla, emedan de af hvarje ledamot
af Kammaren lätt kunna inses.

Jag har önskat att få till protokollet uttala denna åsigt och vet
för öfrigt, att det är talmannens pligt att vaka öfver grundlagarnes
efterlefnad samt tryggar mig dervid att så äfven sker.

Grefve af Ugglas: Jag anser mig skyldig att tillkännagifva,
att jag inom Utskottet, vid den korta öfverläggning, som der försiggick,
uttalade samma åsigt, som här blifvit framställd af den föregående
talaren. Efter ett noggrannt genomgående af de grundlagsparagrafer,
som oinhandla ärendenas beredning, och behandling jemte
de tillfällen, der gemensam votering bör ega rum, har jag ej funnit
annat, än att bestämmelserna om en sådan votering, på sätt i 65 §
Riksdagsordningen och 69 § Regerings-formen angifves, måste afse
uppgörandet af den statsreglering, Riksdagen har att ombesörja, och
att således en fråga, som icke medför en statsutgift, utan endast
rörer en statsutgift, icke enligt grundlagens mening bör dragas under
gemensam votering.

Då jag emellertid af andra personer, för hvilkas erkända förmåga
att tolka grundlagen jag böjer mig, hört en annan uppfattning, och
då dertill kommer, att jag anser, att Kammaren bör begagna sig af
det vapen, den i afgöranderätten af ett dylikt ärende eger, endast om

188

Den 8 Maj.

deri bär full visshet att den för sitt handlingssätt har fast stöd i
grundlagen, har jag ej ansett mig inom Utskottet höra framställa ett
bestämdt yrkande mot den afgifna voteringspropositionen.

Herr Faxe: Äfven för mig har det synts, som denna fråga icke
vore af beskaffenhet att böra föranleda till en gemensam votering.
Jag medgifver, att i 65 § Riksdags-ordningen står, att i fråga om,
statsutgifter skall gemensam votering ega rum; men jag tror, att denna
paragraf bör läsas i sammanhang med 69 § Regeringsformen, som
säger: “Då Stats-Utskottets förslag rörande antingen statens reglerande.
eller bevillningens derefter lämpade hela belopp, eller hvad
till Riksgälds-kontorets utgifter och inkomster hörer eller grunderna
för Riksgälds-kontorets styrelse och förvaltning, till pröfning hos
Riksdagen förehafves, galle hvad angående behandlingen af Utskottets
afgifna förslag uti Riksdags-ordningen stadgas". Om jag då
läser denna paragraf tillsammans med 65 § Riksdags-ordningen, blir
den rätta bestämmelsen följande: “då Stats-Utskottets förslag rörande
antingen statens reglerande i fråga om statsutgifter eller bevillningens
derefter lämpade hela. belopp etc.“ Jag bör då vidare tillse om det ämne,
som nu föreligger, tillhör den statsreglering som denna Riksdag har
att verkställa, och jag finner dervid, att Kong].. Maj:t icke återlemnat
till Riksdagen det ifrågavarande anslaget, icke afsagt sig rättigheten
aft begagna detsamma, för det ändamål, hvartill detsamma
blifvit beviljadt, utan endast föreslagit Riksdagen att använda det
på annat sätt. .Det är således icke ett nytt anslag och tillhör icke
den . statsreglering, som denna Riksdag har att uppgöra; hvilket än
tydligare följer deraf, att detsamma icke kommer att upptagas i budgeten
för innevarande år, ej eller i det så kallade finansbetänkandet,
det verkar icke på beloppet af den bevillning, som nu skall bestämmas,
emedan det redan förut är beviljadt och innefattas under de
utgifter, som skola fyllas med den vid förra lagtima riksdagen bestämda
bevillning. Hade Kongl. Maj:t förklarat, att han icke ville
begagna detta anslag utan begärt ett nytt anslag, är det alldeles
uppenbart, att det tillhört denna statsreglering; men detta har icke
Kongl. Maj:t gjort utan blott begärt att få använda det på annat
sätt. På dessa skäl anser jag, lika med föregående talare, att gemensam
votering i denna fråga icke bör ega rum; men naturligtvis
böjer äfven jag mig för hvad Herr Talmannen anser lämpligt och
har icke något yrkande att framställa. Jag har blott velat tillkännagifva
min åsigt i denna sak.

Herr Lagerstråle: Med anledning af de stridiga åsigter, som
blifvit framställda om befogenheten af en gemensam votering i denna
fråga, torde det tillåtas mig att meddela den upplysning, att ärendet
utgjort föremål för öfverläggning i Talmanskonferensen och att der,
oaktadt af en ledamot framställdes tvekan, huruvida ärendet borde
genom gemensam votering afgöras, med undantag af denna ledamot
samtlig^ de öfrige voro af den åsigt, att, enligt Riksdags-ordningens
föreskrift, frågan på detta sätt borde finna sin lösning. Det visar
sig nemligen, att de 65,000 R:dr, hvarom här är fråga, blifvit vid

Den 8 Maj.

189

föregående riksdag anvisade till ett annat ändamål, än det som nu
af Kongl. Maj:t är föreslaget för dess användande. Det kan väl icke
bestridas, att frågan om uppförande af stall och ridhus i Landskrona
faktiskt är frågan om en statsutgift, och att det förslag, som af
Kongl. Maj:t derom blifvit framstå]dt, bör på samma sätt, som andra
frågor om statsutgifter, lösas. Den omständighet, att en lika summa
blifvit vid föregående riksdag till ett annat ändamål anvisade på ett
annat ställe, under sådana förhållanden att det icke kan för det nu
föreslagna behofvet blifva disponibelt, inverkar väl icke på bestämmandet
af sjelfva formfrågan. Ser man på innehållet af Kongl. Maj:ts
proposition, hemställer den, att, för den händelse att Riksdagen skede
bifalla, att det under 4:de hufvudtiteln uppförda anslag till marinregementet
af 248,228 R:dr 40 öre, i den mån det genom regementets indragning
blefve disponibelt och följaktligen skulle enligt 1871 års
lagtima riksdagsbeslut till statsverket ingå, måtte ställas till Kongl.
Maj:ts förfogande att till erforderligt belopp användas för upprätthållande
af garnison i Carlskrona, intilldess detta behof blefve på
annat sätt uppfyldt, Riksdagen jemväl måtte medgifva, att det extraordinarie
anslag af 65,000 R:dr, som i nu gällande riksstat finnes i
Landtförsvars-departementet anvisadt till stall och ridhus i Carlskrona,
finge i stället användas till uppförande af dylika byggnader
i Landskrona. Det första vilkoret bar af Riksdagen, genom Kamrarnes
nyligen fattade beslut, blifvit godkändt; den andra delen af
frågan återstår att afgöra. Det är visserligen att erkänna, att icke
hvarje bestämmelse, som har sammanhang med en statsutgift, skall
på detta sätt afgöras; men frågan, om dessa medel skola få användas
till ändamål, hvars fyllande icke kan vinnas utan en förut icke
beslutad statsutgift, är dock emellertid af den beskaffenhet, att den
på detta sätt måste lösas. Oberoende således af den enes eller andras
enskilda önskan i sjelfva saken för anslagets användande på
det ena eller andra stället, synes mig, som förevarande formfråga
icke _ bör j>å annat sätt bringas till slut, än betänkandet innehåller,
och jag vågar uttala den åsigt, att den föreslagna voteringspropositionen
må af Kammaren godkännas.

Herr Rydin: Jag instämmer med den siste talaren, att denna

fråga hör till dem, som skola genom gemensam votering afgöras. Om
man går ut från den grundsats, som uppställes i afseende å gemensam
votering, att andra frågor icke kunna blifva föremål för gemensam
votering, än sådana som icke kunna förfalla, hafva vi här att
tillse, _ huruvida denna fråga är af den natur, att den kan förfalla
eller icke? Som frågan rör en statsutgift är den af natur att i enlighet
med Riksdags-ordningens § 65 afgöras genom gemensam votering.
Den rör visserligen hvarken en statsutgifts belopp eller dess
upphäfvande eller minskning men är likaväl så förbunden med sjelfva
statsbehofvet, att den fordrar ett positivt afgörande från Riksdagens
sida. Då Kongl. Maj:t, såsom administrationens hufvud, har rättighet
att vidtaga alla de åtgärder, som han anser för riket gagneliga,
är det klart, att han i detta hänseende bör kunna ega att fritt verka

390

Den 8 Maj.

inom de gränser; som äro bestämda för hans makt. Hvilka gränser
äro i detta afseende bestämda för honom? Jo, å ena sidan den allmänna
lagen, och å andra sidan Riksdagens beskattningsrätt samt,
hvad denna fråga särskildt angår, den af Riksdagen uppgjorda riksstaten.
Hvarje riksstat innehåller inskränkande band på Konungen
såsom förvaltningens öfverhufvud; Konungen måste således, för att
han skall kunna fritt röra sig i detta hänseende, om dessa band
besvära honom, vända sig till Riksdagen, och det är gifvet, att han
icke kan vidtaga någon åtgärd sjelf för att få dem lossade. Ett
sådant hinder ligger i 65 § Riksdags-ordningen, som säger att “dessa
medel må icke annorlunda användas, än faststäldt blifvit". Nu har
Konungen funnit, att ifrågavarande medel icke kunna användas till
det ändamål, hvarför de blifvit faststälda, och då måste han, för att
kunna använda dem till annat ändamål, vända sig till Riksdagen och
begära, att Riksdagen lossar på det band, som ligger i den förut
uppgjorda riksstaten. I afseende härå kan Riksdagen förklara, att
den vidhåller sitt beslut eller att den går Konungens önskningar till
mötes. Men klart är, att denna fråga aldrig kan blifva af annan
natur, än hvilken statsregleringsfråga som helst. Konungen begär i
andra fäll af Riksdagen, att Riksdagen måtte bevilja det eller det
anslaget och att han, med den inskränkning, som nemligen ligger i
sjelfva anslagets föremål, må kunna verka för det eller det ändamålet.
Nu begäres, att ett anslag, som förut blifvit bestämdt, måtte
ändras; till följd deraf är det ett modifieradt anslag, hoc est, om det
icke är ett nytt anslag, måste det åtminstone betraktas såsom ett
nytt anslag, och således då frågan är inne på den bogen, att ett nytt
anslag begäres, följer det samma regel, som gäller för alla andra
anslag, att det skall genom gemensam votering afgöras.

Här har man förespegla^ vådorna och konseqvenserna af en sådan
åsigt. Dessa vådor tror jag icke blifva farliga af det prejudikat,
som vi nu här skulle göra. Jag anser deremot, att det vådliga
ligger deri, att Kongl. Magt sjelf framställt en sådan proposition,
som den ifrågavarande, och, utan att framlägga hela organisationsförslaget,
begärt en så beskaffad ändring i en specialitet som rubbar
den eu gång faststälda planen; och på detta sätt har möjligen anvisats
vägen för representationen, att, sedan den vid en föregående
riksdag beslutit en utgift, förfara på enahanda sätt och säga, att
hvad Kongl. Maj:t ansett sig kunna göra, kunna vi också göra. Men
detta är en sak, som härvid naturligtvis icke kan tagas i betraktande;
här är nu blott det formela af frågan, som vi hafva att fästa
oss vid.

Vidare har man fästat uppmärksamheten på att det skulle kunna
uppstå andra vådor häraf, så att man möjligen skulle kunna tänka
sig, att en enskild riksdagsman kunde vilja väcka motion om, att
anslag, en gång gifna till Kong]. Maj:t, skola ändras, och på detta
sätt skulle man komma in på den gemensamma voteringens väg, nemligen
att icke något enda anslag skulle vara säkert, sedan det en
gång vid en föregående statsreglering blifvit bestämdt, utan kunna
rubbas under statsregleringsåret genom gemensam votering. Men i
detta afseende ber jag få fästa uppmärksamheten på, att det hör till

Den 8 Maj.

191

de frågor, som är af den natur, att de kunna förfalla; ty ingen enskild
riksdagsman kan, med afseende på en en gång faststäld riksstat,
hafva större makt, eller hans motion kan icke föranleda till annat,
än att Riksdagen petitionsvis begär, att Kongl. Maj:t i det hänseendet
ville göra den och den ändringen i den föregående staten; och
då äro vi inne på den frågan att förändra en lag, som blifvit af
Riksdagen antagen och af Kongl. Maj:t faststäld. En rubbning af
en så beskaffad lag, som afser det förflutna, kan naturligtvis aldrig
af Riksdagen vidtagas. Hvarje förslag i det hänseendet kan icke
föranleda till annat än en petition eller en underdånig skrifvelse och
då hör en så beskaffad fråga, som hvarken rör en statsutgifts belopp,
ej heller kan medföra minskning eller upphäfvande af det förut
beviljade anslaget, till dem, som kunna förfalla, och som skola förfalla.
Då deremot Kongl. Maj:t sjelf framkommer och begär ändring
i den stat, som gäller för det löpande året, kan detta icke betraktas
annat än som en så beskaffad rättighet, som Kongl. Maj:t utöfvar
vid hvarje riksdag, då, på samma gång han begär anslag för det följande
året, han också äskar tillägg till det löpande årets statsreglering
för deri möjligen uppkomna brister; och om Kongl. Maj:t har
rättighet att på så sätt ändra löpande årets statsreglering och kan
begära tilläggsanslag deri, och sådant icke är en fråga, som icke kan
förfalla, är det också klart, att Kongl. Maj:t äfven har rättighet att
komma till Riksdagen och begära, att en ändring må ske i den redan
fastställda statsregleringen. Tillägg till statsregleringen och ändring
i statsregleringen måste hafva samma karakter och innefatta
endast förändring i den nuvarande staten; kan det förra blifva föremål
för gemensam votering, måste äfven den sednare kunna så behandlas.

På denna grund anser jag för min del, huru betänkligt det än
må synas, att nu i Riksdagens sista stund denna fråga blifvit väckt,
att Riksdagen icke har något annat att göra, än att anse denna fråga
vara en af dem, som enligt 65 § Riksdagsordningen bör och skall afgöras
genom gemensam votering.

Herr Nordström: Hvad den sednaste talaren anförde kunde

förtjena att upptagas till behörigt öfvervägande, derest fråga nu vore
om att stifta ny lag om de fall, der gemensamma omröstningar, i händelse
af olika meningar Kamrarne emellan, borde företagas. Men om
något sådant är nu icke fråga, utan deremot om rätta tolkningen och
tillämpningen af en redan befintlig lag i ämnet. Härvid får man icke
glömma, att grundprincipen för organisationen af vår nuvarande representativa
författning är ett tv åkammar system, hvari hvardera Kammaren,
enligt regeln, skall jemlikt Riksdags-ordningens egna ord: “i
alla frågor hafva lika behörighet och myndighet", och hvaraf logiskt
följer, hvad ock Riksdagsordningen uttryckligen yttrar, att hvad
Kamrarne sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens beslut, att,
om de ej blifva om ett beslut ense, frågan anses för den riksdagen
hafva förfallit. Från denna väsendtliga grundsats är ett vigtigt undantag
gjordt och stadgadt, nemligen för frågor om statsutgifter och
bevillning, samt om Riksbankens och Riksgälds-kontorets styrelse

Den 8 Maj.

192

och förvaltning äfvensom inkomster och utgifter. Här förvandla sig
båda Kamrarne, om deras hvar för sig fattade beslut äro oförenliga,
till en enkammare, hvilken genom gemensam omröstning bestämmer,
efter den dervid utfallna röstpluraliteten, Riksdagens definitiva beslut.
Detta undantag är en nödvändighet; det är Riksdagen, som beviljar
och definitivt reglerar statsutgifternas belopp för godkända ändamål;
det är ock Riksdagen, som allena eger bestämma öfver Riksbankens
och Riksgälds-kontorets förvaltning, inkomster och utgifter; ett definitivt
beslut derom är således en nödvändighet, och det slutliga medlet
derför är den gemensamma omröstningen, men undantaget från
regeln får ej sträckas utöfver dess motiv och bokstaf.

År nu den fråga, för hvars slutliga läsning Stats-Utskottet i förevarande
fall tillstyrker gemensam omröstning, hänförligt till någon
af. dem, som grundlagen förklarar böra sålunda lösas? Uppenbarligen,
icke, så vidt jag förmår fatta. Den gäller icke någon
ny statsutgift, ty denna blef allaredan under nästföregående riksdagdefinitivt
beviljad, och kommer således icke att med något hittills
opåräknadt belopp öka budgeten hvarken för nästa, eller innevarande
år; den gäller endast, huruvida ifrågavarande 65,000 R:dr må få användas.
i stället för till stall och ridhus i Carlskrona, till uppförande
af dylika byggnader i Landskrona. Andra Kammaren har bifallit
propositionen derom, men Första Kammaren tills vidare afslagit den, i
anseende till bristande fullständig utredning af saken, men sjelfva
utgiften, är derigenom icke återkallad i afseende å Carlskrona. De
skiljaktiga besluten vända sig endast om eu ortsfråga.

Det gifves en taktik att iakttaga äfven vid framställningen af
de förslag, med hvilka regeringen finner skäligt att inför Riksdagen
uppträda. Hade uti förevarande fall regeringen förklarat sig vilja
till statskassans förmån återställa nämnda anslag, emedan det i anseende
till inträffade nya omständigheter och förhållanden för det
närvarande icke med fördel kunde för det ursprungliga ändamålet
användas; men derefter eller tillika begärt, att lika stort belopp måtte
beviljas för erforderliga byggnaders uppförande i Landskrona, så
hade derigenom en ny anslags- eller utgiftsfråga, åtminstone formelt,
uppstått och den hade då, om så blifvit nödigt, kunnat såsom ett
sammanhängande helt enligt 65 § Riksdagsordningen behandlas. Ville
någon härvid invända, att effekten dock kunnat blifva densamma, så
svaras derpå: må vara, men behörig form för slutliga afgörandet hade
ock då varit sjelfgifven, och all anledning till de tvister om det formela
förfaringssättet, som nu här framträdt, alltså saknats.

Vid hvarje utöfning af den offentliga magten spelar den fastställda
formen en högst väsendtlig rol. Det är den, som vare sig på rättsskipningens
eller förvaltningens område bestämmer utöfningens befogenhet
och hindrar den att öfverskrida sina gränser; det är ock den
fastställda formen, hvars noggranna iakttagande är egnadt att hindra
den ena Kammaren att göra försök till ingrepp i den andras rättigheter,
att hindra tvåkammarsystemet att urarta till ett enkammarsystem
med alla dess vådor, och att förebygga att Riksdagen ej må
öfverskrida den maktbefogenhet, som grundlagen henne tillagt.

Carlskrona.

193

Den 8 Maj.

Carlskrona, eller Landskrona: hvilkendera, som må få företrädet
påkallar det dock ej, såsom regeringens proposition nu är ställd, någon
ny statsutgift eller ökad budget, och hvarken med grundlagens
anda eller dess tydliga bokstaf vore det alltså öfverensstämmande, att
genom anställande af gemensam omröstning här låta tvåkammarsystemet
vika för enkammaren. Jag kan således med min röst ej godkänna
den föreslagna gemensamma omröstningen och hemställer om afslag
å propositionerna.

Hans Excellens Herr Grefve. Sparr e: Den tvekan, som uppstått
1*^.1 åtskilliga talare här blifvit uttalad, huruvida denna fråga kan
blifva föremål för gemensam votering, kan jag icke dela. Jag tror,
att Utskottet handlat fullt lagligt, då det här framställt förslag till
en sådan gemensam votering. Då båda Kamrarne fatta stridiga beslut
i fråga om statsutgifter, innehåller 65 § Riksdagsordningen, att
en sådan tvist skall slitas genom gemensam votering; och detta måtte
väl framför allt gälla, en sådan fråga om statsutgifter, der Riksdagen
eger fatta ovilkorlig! beslut. Att det nödvändigt skall vara fråga
om nya statsutgifter för den riksdag då staten uppgöres, derom finnes
icke något stadgadt i grundlagen, och huru man än må betrakta
den fråga som nu är under behandling, innefattar äfven den en ny
statsutgift, då Kong!. Ma:jt under förutsättning, att den i lista punkten
af den Kongl. propositionen framställda begäran, att anslaget till
marinregementet måtte ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, blefve
bifallen, föreslagit, att det extraordinarie anslag af 65,000 R:dr, som
vid torra riksdagen anvisades till stall och ridhus i Carlskrona, finge
i stället användas till uppförande af dylika byggnader i Landskrona.
Jag kan således för min del icke finna, att Kammaren lagligen kan
undandraga sig att godkänna den af Utskottet nu föreslagna votenngspropositionen.

(j.re±ve Hamilton, Henning: Då denna fråga utgjorde före mal

för öfverläggning i Talmanskonferensen, voro samtlige öfrige
ledamöter af den mening, att frågan otvifvelaktigt borde utgöra föremål
för gemensam, votering. Den ende, som häremot hyste betänkligheter,
var jag, och jag anser mig derföre skyldig att här upprepa hvad jag
mom talmanskonferensen anförde till stöd för min afvikande mening.

. båsom grund för den åsigt, att föreliggande fråga borde
blifva föremål för Kamrarnes gemensamma votering, har man ansett
sig endast behöfva anföra föreskriften i 65 § Riksdags-ordningen, att
i fråga om statsutgifter sådan votering skall ega rum. Jag medgifver,
att dessa ord stå i Riksdags-ordningen och att här är fråga om en
statsutgift, men hvad jag. påstår är, att man icke följdriktigt tillämpat
och svårligen kan tillämpa den åsigt, att hvarje fråga, som på
ett eller annat sätt berörer en statsutgift, blott på grund deraf måste
blifva .föremål för gemensam votering, och att således de anförda
orden icke i och för sig äro tillräckliga att afgöra, att votering vid
detta tillfälle bör ega rum. Om en enskild motionär föreslagit, att
ett anslag, beviljadt för en byggnad på ett ställe, skulle användas

Riksd. Prof. 1812. 1 Åfd. 4 Band. 13

194

Den 8 Maj.

till en alldeles lika byggnad, men endast förlagd på ett annat ställe,
så är detta en fråga om en statsutgift, och detta alldeles lika mycket,
som Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition, men de, som
nu yrka votering, säga likväl, att den af den enskilda väckta frågan
icke skulle blifva föremål för votering, emedan Riksdagen i afseende
på hans förslag endast kunde besluta en underdånig skrifvelse. Jag
delar i detta hänseende deras åsigt, men jag tror mig. också kunna
säga, att de med framställandet af densamma öfvergifvit sin egen bevisningsgrund,
och att det, för afgörandet, huruvida en fråga bör
blifva föremål för gemensam omröstning, fordras något mera, än att
hon handlar om en statsutgift.

Herr Rydin synes hafva insett detta, och har derföre sökt en
annan bevisningsgrund. Hans yttrande derom gjorde på mig det
aldra behagligaste intryck, emedan det gaf mig hopp, att, om jag
någon gång i minnet förirrar mig tillbaka till 1809 års Riksdags-ordning,
jag möjligen åtminstone i våra gemensamma tankar kan möta
en sådan framåtskridandets man, som han. Han yttrade nemligen,
att den af Kongl. Maj:t väckta frågan icke kunde förfalla, och derföre
måste blifva föremål för gemensam votering. Detta hade möjligen
kunnat sägas i fördna tider, då § 75 i den gamla Riksdagsordningen
stadgade, att, om en fråga var af sådan beskaffenhet, att den
ej kunde förfalla, deröfver skulle voteras i Förstärkt Utskott, men nu
gällande Riksdags-ordning saknar i detta hänseende hvarje annan
bestämmelse än de, som förekomma i 69 § Regerings-formen och
65 § Riksdags-ordningen. Särskilt är det dessutom här förhållandet,
att'' den af Kong!. Maj:t väckta frågan ganska väl skulle kunna förfalla,
hvaraf följden icke blef någon annan, än att det redan af Riksdagen
beviljade anslag, till stall och ridhus i Carlskrona fortfarande
stode till Kongl. Maj:ts disposition för dess ursprungliga ändamål,
Konungen naturligtvis obetaget att deraf begagna sig eller icke.

Efter min uppfattning kan en fråga, äfven om hon rörer en statsutgift,
icke endast på grund deraf blifva föremål för gemensam votering,
utan måste hon derjemte hafva något inflytande på statens
reglerande, hvarom 69 § Regeringsformen talar. Ofverflyttningen
af ett anslag från Carlskrona till Landskrona har intet sådant inflytande,
och synes mig således rätteligen hafva förfallit, då Kamrarne
stannat i olika beslut, på sätt sista momentet i Riksdags-ordningens
§ 63 säger. Skulle man gå derhän, att hvarje fråga, som på ett eller
annat sätt rör er en statsutgift, gjordes till föremål för Kamrarnes
gemensamma votering, skulle man derigenom högst betydligt minska
den nog ringa makt, grundlagen i sjelfva verket velat lägga i Första
Kammarens händer.

Emellertid är jag af den åsigt, att denna Kammare icke bör vägra
att deltaga i en gemensam votering, om saken icke är fullkomligt
klar. Misstag i detta hänseende vore en inskränkning i Medkammarens
grundlagsenliga rätt, för hvilken vi väl må taga oss i akt.
Då nu icke allenast båda Talmännen, utan ock öfrige ledamöter i
Talmanskonferensen samt många inom denna Kammare ansett votering
i förevarande fall böra ega rum, är jag pligtig att åtminstone
anse saken tvifvelaktig, hvarför jag icke yrkar afslag å voterings -

Deri S Maj. jg5

propositionen utan underkastar mig Kammarens blifvande beslut,
sadant det åt I almannen kommer att uppfattas.

Herr Nordström: _ Man har erinrat mig om, att det yrkande,
hvartill jag i följd åt mitt första anförande kom, icke skall varit nog
tydligt för att uppfattas, huruvida det gick ut på bestämdt afslag!
Jag anhaller derför att ånyo få tillkännagifva, att ifrågavarande min
hemställan afsåg bestämdt afslag på grund af de skäl, dem lag under
mitt första anförande hade äran anföra.

o . Hen vice Talmannen: Jag kan för min del ej finna frågan
så invecklad som flere föregående talare synas hafva uppfattat denjag
kan ej förstå^ huru det kan ifrågasättas att det. ej här är fråga
oin statsutgift, må vara om en förändrad disposition, men till sin
hufvudgrund gäller dock frågan en statsutgift. Om Kongl. Maj:t hade
formulerat sin. proposition i detta ärende sålunda: det anslag som
föregående år gafs för ett visst ändamål i Carlskrona har befunnits
dertill mindre ändamålsenligt; det återställes således till statskassan,
för att bokföras såsom tillgång, men ett enahanda behof har under
tiden förekommit på ett annat ställe och dertill begäres ett anslag
till enahanda belopp. Jag hemställer, huruvida någon då kunnat
tveka att anse det vara fråga om en statsutgift, men jag hemställer
vidare om'' det kan förändra sakens natur att Kongl. Maj:t, i
stället för att göra en sådan omväg, begärt disposition af det redan
anvisade beloppet omedelbart. En talare har trott betänkligheter
förekomma derigenom att här icke är fråga om någon del af den
statsreglering som denna Riksdag har att uppgöra; det händer dock
ganska ofta att anslag undantagsvis gifvas för det löpande året och
som således egentligen ej höra till statsregleringen för det kommande
året, men likväl ganska ofta föranledt gemensam votering. Ja°- kan
för min del ej hysa det ringaste tvifvel i denna fråga, och får således
tillstyrka att, i enlighet med den åsigt som nästan enhälligt uttalades
i talmanskonferensen, gemensam votering i frågan, på grund
af Utskottets förslag, må ega rum.

Herr Rydin: Jag ber att blott med ett par ord få bemöta hvad

en föregående ärad talare yttrat med anledning deraf att jag, såsom
en i grundlagen uttalad grundsats, framställt, att hvarje fråga, som
kan förfalla, skall anses vara förfallen när Kamrarne stadnat i olika
beslut; och jag tager mig då friheten att åberopa 68 § Riksdagsordningen,
der det heter: “Hvad Kamrarne sammanstämmande besluta,
det vare Riksdagens beslut. Blifva Kamrarne ej, efter den behandling
ofvan är nämnd, om ett beslut ense. skall frågan, utom i de
fall 65 § upptager, anses hafva för den riksdagen förfallit". Således
måste hvarje fråga anses hafva förfallit, när Kamrarne ej blifva
om beslutet ense, sa vida, den icke hörer till dem, som omnämnas i
65 §. Det är samma grundsats som i den gamla Riksdags-ordningen,
men med den skilnaden att enligt gamla Riksdags-ordningen frågor
ej ansågos förfallna, när stånden i vissa delar af ett ämne fattat olika
beslut, men ej i andra; enligt den nya Riksdags-ordningen är det dere -

196

Dsn 8 Maj.

mot så noga bestämdt att alla frågor skola anses förfallna, så snart
Riksdagens båda Kamrar blott i en enda om än så obetydlig punkt
stadnat i olika beslut.

Till svar å en annan invändning vill jag fästa uppmärksamheten
uppå tvenne prejudikat från föregående riksdagar, som ådagalägga,
att skrifvelseförsIag, väckta af enskild motionär, förfallit utan att
blifva föremål för gemensam votering. Vid 1867 års riksdag föll
nemligen ett förslag om en skrifvelsesj aflåtande med begäran att undersökningar
skulle företagas om den så kallade Norumsvägen, oaktadt
Karlstadslinien redan var beslutad; på samma sätt förföll genom
båda Kamrarnes olika beslut den motion som väckts af enskild motionär
i afseende å spårvidden på statens jernvägar.

Grefve Hamilton: Med anledning af den siste talarens yttrande,
ber jag blott att få anmärka, att den nuvarande Riksdags-ordningen
föreskrifver att alla frågor utom de i § 65 omförmälda,
skola förfalla, då Kamrarne ej blifva om ett beslut ense, hvaremot §
75 af den förut gällande Riksdagsordningen antog, att äfven andra
frågor kunde vara af beskaffenhet att ej kunna förfalla. Detta tolkades
så. att, då genom tre Stånds beslut något i en fråga var afgjordt,
öfriga delar af samma fråga måste betraktas såsom icke kunnande
förfalla. Ett deremot svarande stadgande finnes icke i nu gällande
grundlag, utan måste alla frågor, om Indika Kamrarne ej blifva
ense, förfalla, så snart de ej röra statsreglering eller, efter orden,
statsutgifter eller bevillning. Hvad jag hufvudsakligen måste anse
obestridligt är. att, om ett af Konungen ffamställdt förslag ej kan förfalla.
så snart det mera eller mindre rörer en statsutgift, då gäller
detsamma äfven om ett likartad! förslag framstäldt af enskild motionär.
. .

Med Herr vice Talmannen instämmer jag fullkomligt deruti, att,
om Kongl. Maj:t förklarat sig icke vilja begagna det vid förra riksdagen
beviljade anslag för byggnader i Carlskrona, och dessa medel
således återgått till statsverket, samt Kongl. Maj-.t^på samma gång
föreslagit Riksdagen att för ett annat ändamål anslå ett lika belopp,
men Kamrarne derom icke blifvit ense, då hade frågan otvifvelaktigt
varit föremål för gemensam votering. Härom är likväl nu ej anledning
att tala, emedan just den omständigheten att Kongl. Maj:t icke
afstått från anslaget till byggnaderna i Carlskrona, utan bibehållit
dispositionsrätten deröfver, så att statsregleringen ej rubbas, af det
beslut, Riksdagen kan komma att fatta, har efter min förmening försatt
frågan i en olika ställning. Af det skäl, jag redan anfört, framställer
jag emellertid icke heller nu något yrkande.

-.Sedan öfverläggniugen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven”
ock Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels den
förevarande voteringspropositionens godkännande och dels afslag derå;
framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på voteringspropositionens
godkännande och, då dervid svarades många ja jemte
åtskilliga nej. förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Den 8 Maj,

197

Herr Nordström: Jag ber att, med anledning af Kammarens
sednaste beslut om voteringspropositionen, få mot detta beslut till
protokollet nedlägga min reservation.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Utskottets
den 6 och 7 dennes bordlagda memorial N:o 17, i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Utskottets i betänkandet
N:o 16 afgifna förslag till Bankoreglemente.

lista punkten.

Herr Wallenberg: Till grund för återremissen iade Kammaren
den omständigheten att § 17 i gamla bankoreglementet blindt utlemnad
utan att något skäl derför uppgifvits; då Utskottets ledamöter
vid återremissen ej motsatte sig densamma, ber jag nu att
få föreslå att såsom andra moment må ingå: “Svenskt och utländskt
guldmynt, må, i mån af tillgång och rörelsens behof, från banken
och lånekontoren utvexlas till det pris, fullmäktige duna skäligt derå
fastställa".

Herr Ekman, Johan Jacob: Då den nu föredragna § 11 mom.
1 blifvit återremitteradt i den syftning som den siste talaren angifva,
ber jag att få instämma i det af honom afgifna förslag.

Herr De Maré: Utan att bestämdt motsätta mig det yrkande,
som gjordes af den förste ärade talaren, och, för så vidt jag förstod
rätt, understöddes af den andre talaren, ber jag att få till honom
hemställa huruvida den nu föreslagna förändringen kan vara af den
vigt, att det derföre vore skäl att besvära Kamrarne med enjgemen--sam votering. — Första momentet innehåller att banken skall tillhandahålla
allmänheten med guldmynt såväl vid hufvudkontoret som
vid lånekontoren, och då faller det väl af sig sjelf att fullmäktige
gå i författning om preglandet af guldmynt i mån af behof. För den
händelse att de båda talarne anse den föreslagna förändringen nödvändig,
vill jag emellertid ej motsätta mig densamma, ehuru jag är
af annan åsigt.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag begriper ej den stora undfallenheten
att ej yrka bestämdt bifall till Banko-Utskottets förslag,
om man anser det vara ändamålsenligt, och jag kan ej inse det lämpliga
uti att förbinda bankofullmäktige att hålla allmänheten tillhanda
med guld och utländskt mynt vid lånekontoren till obegränsadt
belopp.

Herr Wallenberg: Jag hemställer likväl, om det ej hade varit
skäl att Utskottets ledamöter hade gjort sina åsigter gällande då
momentet återförvisades, att, sedan återremiss egt rum, Utskottet, utan

198

Den 8 Maj.

att beakta den åsigt Kammaren uttalat, återlemna! ärendet i oförändradt
skick, synes mig ej rätt lämpligt.

Herr Wijkander: Jag tror ej att denna fråga är af så särdeles
stor praktisk betydelse, och ber jag att endast få instämma med
Herr De Maré oeli yrka bifall till den af Utskottet föreslagna lydelse
af ifrågavarande moment.

Herr Wallenberg: Eu talare bär ganska riktigt anmärkt
att det för denna fråga ej vore skäl att ställa till en gemensam
votering, och jag för min del är af samma åsigt, men jag
tror ej att det skall behöfvas, då här endast är fråga om bibehållandet
af ett moment, som nu finnes uti bankoreglementet, men blifvit
utlemnad vid den stora revisionen. Med anledning af hvad som
yttrades af Herr Grefve Mörner ber jag få nämna att ingen har begärt
att bankofullmäktige skola tillhandahålla hvarken svenskt eller
utländskt guldmynt “till obegränsadt belopp", utan endast i mån af
tillgång. Meningen är blott att det utländska guldmynt, som invexlas
vid lånekontoren, efter något förhöjdt pris må kunna derstädes utlemnas
till allmänheten. I afseende på svenskt guldmynt innefattar
det af mig förordade momentet endast hvad som redan finnes i Utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats, dels att
Kammaren måtte bifalla Banko-Utskottets i betänkandet N:o 16 afgifna
förslag till lydelse för § 11 mom. 1 i det nya bankoreglementet,
dels af Herr Wallenberg, att det ifrågavarande momentet skulle
erhålla följande lydelse:

“Fullmäktige böra föranstalta, att Riksbankens behållningar i
guld varda i mån af behof utmyntade, så att guldmynt af nyare prägel
må, så vidt ske kan, finnas tillgängligt i såväl Riksbanken som
lånekontoren, till det pris, fullmäktige hafva att bestämma.

I såväl Riksbanken som lånekontoren tillhandahållas, jemväl i
mån af tillgång å hvartdera stället och till de pris fullmäktige hafva
att bestämma, icke allenast svenskt silfvermynt, prägladt före år
1830, och guldmynt af äldre prägel, utan äfven utländskt silfver- och
guldmynt."

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets ifrågavarande förslag, hvarvid svarades
många ja, jemte åtskilliga nej, och sedermera proposition på antagande
af" Herr Wallenbergs förslag, då svaren utföllo med många
nej jemte åtskilliga ja; hvaruppå och efter det att proposition på
bifall till Utskottets förslag förnyats samt med många ja jemte åtskilliga
nej besvarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig
nu hafva funnit ja öfvervägande.

Herr Wallenberg begärde votering.

Den 8 Maj.

199

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den som vill, att Kammaren, med anledning af Banko-Utskottets
hemställan i första punkten af memorialet N:o 17, skall bifalla
Utskottets i betänkandet N:o 16 afgifna förslag till lydelse för § 11
mom. 1 i bankoreglementet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nejr antager Kammaren det förslag till ifrågavarande
moments lydelse, som Herr Wallenberg framställt.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda :

Ja—62.

Nej—18.

2:dra punkten.

Lades till handlingar^.

3;dje, i:de och 5de punkterna.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes,

6:te punkten.

Herr Ekman, Johan Jacob: Jag ber att få fästa Kammarens
uppmärksamhet på det, enligt min åsigt, oformliga deri, att, sedan 65
§ 2 mom. blifvit af bägge Kamrarne återförvisadt, Utskottet likväl ansett
sig böra inkomma med samma förslag oförändradt. Man har
såsom skäl derför anfört, att syftningen med Andra Kammarens återremiss
icke var tydlig. Härmed må nu vara huru som helst, hvad
angår återremissen från denna Kammare, tror jag åtminstone, att
syftningen med densamma var fullt tydlig och klar, nemligen att,
förrän kommissionärskapet kunde såsom obehöfligt i sin helhet, afskaffa,
man ansåg det ej var rätt att förbjuda en eller annan tjensteman
att befatta sig med kommissioner, enär man icke kunde antaga,
att de tjenstemän, till hvilka man ville utsträcka detta förbud,
kunde utöfva det minsta inflytande på, låneärendenas pröfning. Jag
vågar derföre anhålla, att Kammaren måtte med afslag å Utskottets
hemställan i stället antaga den reservation, som af mig jemte åtskilliga
af Utskottets ledamöter blifvit vid denna punkt afgifven. Jag
gör detta så mycket heldre, som, äfven om denna reservation länder
till förmån för bankens tjenstemän, jag likväl tror, att den på samma
gång bör befordra bankens eget intresse, i hvilket det måste ligga,
att icke framkalla spänning mellan lydande och befallande eller afund
mellan tjenstemännen samt försök från deras sida, att kringgå eu be -

200

Den ''8 Maj.

stämmelse, som de måste anse fullkomlig ändamålslös. iör att icke
säga orättvis.

Herr de Maré: Då jag icke var i tillfälle att närvara vid det
.Banko-Utskottets sammanträde, då de af Kamrar ne återremitterade
paragraferna i bankoreglementet af Utskottet handlades, så har jag
icke kunnat reservera mig mot det slut, hvartill Utskottet kommit,
att o förän dr adt framlägga det förslag, som af bägge Kamrarne blifvit
återförvisadt, en åtgärd, som jag, i likhet med den föregående
talaren, för min del anser hafva varit alldeles oformlig.

Jag är emellertid Herr Wijkander tack skyldig, derföre att han,
då jag var frånvarande, upptagit den reservation, som jag emot Utskottets
förra betänkande afgifvit, och derigenom satt mig i tillfälle
att nu begära bifall till densamma. Det må vara sannt, att det vid
återremissen säkerligen var de flestes mening att icke någon inskränkning
borde ske i banktjenstemännens rätt att sysselsätta sig med
kommissioner, men då den siste talaren i sitt yttrande angaf, att han
ansåg, att någon inskränkning icke borde ske förrän kommissionärskapet
i Riksbanken af sig sjelft upphörde, och jag tror. att det för,
lag framställt, uttryckligen går i denna riktning, kan jag icke
finna annat än att det kan vara skäl, att dertill begära bifall. Jag
tror för min del, att den tid icke kan vara aflägsen, då allt kommissionärskap
i Riksbanken af sig sjelft måste upphöra, ty sedan Riksdagen
beslutat, att hvar och en skall vara berättigad att i transaktioner
med Riksbanken direkt skriftvexla med hanken, utan att behöfva^
någon mellanhand, så kan det icke länge finnas fördelaktigt
för någon att betala ett särskiidt arvode för nöjet att hafva en kommissionär.
Kär så är, kan man väl säga, att ända till den tidpunkten
inti affär, så borde det vara tillätet för hvar och en af bankens
tjensteman att, hädanefter såsom hittills, sysselsätta sig med dessa
kommissioner; men då, såsom jag nyss antydde, förhållandet är, att
det förslag, som jag framlagt, är ett bestämdt steg till upphäfvande
af_ detta kommissionärsskap, soin alla äro ense om att det bör försvinna,
så anser jag mig icke af den omständigheten att meningen
med återremissen måhända var att kommissionärsskapet skulle få
fortfara, förhindrad att anhålla om proposition på bifall till det af
Herr Wijkander i hans reservation upptagna förslag till det ifrågavarande
momentets lydelse.

Ekman: För min del kan jag ännu mindre godkänna

det^ af Herr de Maré framlagda och af Herr Wijkander i hans resorvation
upptagna förslag, än det af Utskottet framställda, som grunPa
f-tt förslag från fullmäktige. Det senare är visserligen
otydligare än Herr de Marés, men just denna otydlighet gifver fullmäktige
tillfälle att, om de vilja, gifva detsamma en för åtskillige
tjensteman välvillig tydning. Skulle Herr de Marés förslag antagas,
sa skulle nemligen förbudet komma att utsträckas till åtskilliga underordnade
tjensteman, hvilka aldraminst kunna antagas utöfva något
inflytande på _ låneärendena. Då jag dessutom tror, att anledningen
till återremissen från denna Kammares sida var den, som jag

Den 8 Maj.

201

tog mig friheten att påpeka, då jag förra gången hade ordet, så tager
jag mig friheten, att ytterligare påyrka bifall till den ifrågavarande,
af mig jemte åtskilliga andra Utskottets ledamöter afgifna reservationen.

Herr vice Talmannen: Det må visserligen synas beqvämt för
ett Utskott, att, då svårighet möter, att sammanjemka två stridiga
meningar, återupptaga sitt ursprungliga förslag; men det synes mig
vara ganska originel^ och jag tror det vara exempellöst, att en sådan
utväg begagnats. Då vid denna frågas behandling första gången
återremiss beslöts på grund af den åsigt, som af Herr Ekman
nu förfäktats, skulle jag tro, att Kammaren handlade följdriktigast,
om Kammaren beslöte i enlighet med det förslag, som Herr Ekman
nu framställt.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(■Trefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels af
Herr Ekman, att det ifrågavarande momentet skulle antagas med
följande förändrade lydelse:

“Fullmäktige och ledamöterne i lånekontorens styrelser vare det
uttryckligen förbjudet att såsom kommissionärer taga någon befattning
med låneansökningar i Riksbanken och lånekontoren, ehvad dessa
ansökningar afse nya eller omsättning af redan erhållna lån; åliggande
det hvar och en ledamot af styrelsen att allvarligen tillse, det
denna föreskrift noggrannt efterföljes och förhållandet i annat fall
hos styrelsen anmäla.

Finnes förbudet vara öfverträdt af ledamot i lånekontors styrelse,
göre vederbörande styrelse derom anmälan hos fullmäktige,
hvilka ombesörja att annan ledamot i hans ställe skyndsamineligen
förordnas och insättes. Har förbudet blifvit öfverträdt af någon fullmäktig,
kommer medhonom att förfaras enligt gällande ansvarighetslag;"

dels ock af Herr de Härå, att momentet skulle erhålla följande
lydelse:

“Såväl fullmäktig i riksbanken och ledamöter af lånekontorsstyrelserna,
som de tjensteman i riksbanken och lånekontoren, hvilka
af allmänheten emottaga eller i handläggning, granskning eller vård
af diskonterings-, låne- eller kreditivhandlingar deltaga, äfvensom
ombudsmannen i riksbanken och lånekontoren och de i ombudsmansexpeditionen
anställde tjensteman vare det uttryckligen förbjudet att
såsom kommissionärer taga någon befattning med vexels diskontering
eller med anskaffande af lån eller kreditiv i riksbanken eller
lånekontoren, ankommande det för öfrigt på fullmäktige att, i den
mån sådant låter sig verkställa, utsträcka enahanda förbud jemväl
till öfriga tjensteman inom riksbanken och lånekontoren."

“Finnes förbudet vara öfverträdt af fullmäktig eller ledamot af
lånekontors styrelse, göres derom anmälan hos fullmäktige, som förordna.
.angående åtal i enlighet med gällande ansvarighetslag."

“Ofverträdes åter förbudet af tjensteman, anmäles förhållandet

202

Den 8 Maj.

hos fullmäktige eller vederbörande styrelse, som ega att antingen för
alltid eller viss tid af minst sex månader skilja den felaktige från
befattningen och densamma åtföljande förmåner."

Härefter framställde Herr Gret ven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets förslag, hvarvid svarades många nej
jemte några ja, och sedermera proposition på antagande åt Herr Ekmans
förslag, då svaren utföllo med många ja jemte några nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

7:de ''punkten.

Lades till handlingarne.

8:de och 9:de punkterna.

Voteringspropositionerna go dkändes.

10:de punkten.

Herr Ekman, Johan Jakob: Som Kammaren behagade erinra
sig, återremitterades denna punkt af denna Kammare derföre, att i
de af fullmäktige anförda motiv, hvilka Utskottet upptagit, såsom
grund för sitt tillstyrkande, blifvit antydt det oriktiga deri, att tjensteman
i Riksbanken inom högsta lönegraden skulle dermed kunna
förena befattning i andra och tredje tjenstegraderna inom andra embetsverk,
men Utskottet, ehuru förslaget icke innehöll något antydande
derom, att tjensteman i lägsta lönegraden icke skulle ega att jemväl
innehafva dylik befattning inom annat embetsverk (hvilket torde få
anses såsom nödigt, då lönerna i denna grad äro tilltagna så små,
att man icke kan begära, att en person skall kunna existera på endast
en sådan) likväl formulerat sitt förslag derhän, att tjensteman
i Riksbanken inom lägsta lönegraden icke ens skulle få innehafva
annan dylik befattning, d. v. s. i annat verk. Då frågan sålunda
blifvit återremitterad i den syftning jag nu angifvit och Kammaren
nu har att fatta beslut, har jag sökt att uppsätta ett förslag,
hvilket jag anhåller att Kammaren måtte antaga, och hvilket förslag
lyder sålunda: “Tjensteman i första tjenstegraden må emottaga och

bibehålla annan ordinarie, befattning i lägsta tjenstegrad uti annat
embetsverk, såvida densamma icke är för bankens tjenst hinderlig.
De tjensteman, hvilka till följd af förut gällande stadganden innehafva
tjenstår utom Riksbanken, må dock sina nuvarande tjenster
bibehålla, så länge de icke äro för Bankens tjenst hinderliga.

Herr Wijkander: Då denna paragraf så nyligen, som för tre

dagar sedan varit under diskussion och jag då hade tillfälle att uttala
min åsigt angående densamma, vill jag icke nu trötta Kammaren
med att upprepa detsamma som jag då yttrade, utan inskränker
mig till att yrka bifall till Utskottets förslag.

Den 8 Maj.

203

Grefve Mörner, Carl Göran: Emot det af den förste talaren
framställda förslag tillåter jag mig att göra den erinran, att. i detsamma
förekommer en uttrycklig tillåtelse för första gradens tjensteman
att kunna förena annan tjenst, men angående tjenstemännen i
de högre graderna innehåller hans förslag icke något förbud mot en
sådan förening. Jag tror, att det hade varit lyckligt, om det der
förslaget hade kommit med som en reservation vid betänkandet, så
att man hade fått se det förut, ty såsom det nu är redigeradt, är
det oantagligt. Jag anhåller derföre om bifall till Utskottets förslag.

Herr Faxe: Jag hemställer om icke i förslaget kunde införas,

att öfrige tjensteman icke må innehafva annan befattning. Såsom
förslaget nu är redigeradt, innehåller det icke något bestämdt förbud
deremot.

Herr de Maré: Jag tror mig så mycket mindre kunna gifva

den tolkning åt firrslaget, som den siste talaren gjorde, som i den
gamla paragrafen finnes stadgadt, att de öfrige tjenstemännen icke
må innehafva andra befattningar. Om nu det gamla stadgandet borttoges,
så blefve väl följden att förbudet för de högre tjenstemännen
att innehafva dubbla tjenster icke längre ansågos gällande..

Jag tillåter mig derföre att yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Ekman: Jag hemställer, om det icke vore tillfredsställande,
att paragrafen erkölle följande lydelse:

“Tjensteman i första tjenstegraden må emottaga och bibehålla
annan ordinarie befattning i lägsta tjenstegrad uti annat embetsverk,
såvida densamma icke är för bankens tjenst hinderlig. Den, som
befordras till högre än första gradens tjenst, må icke annan befattning
utom banken innehafva."

“De tjensteman, hvilka, till följd af förut gällanden stadgande^
innehafva tjenster utom Riksbanken, må dock sina nuvarande tjenster
bibehålla, så länge de icke äro för bankens tjenst hinderliga".

Å detta förslag får jag vördsamt anhålla om proposition.

Grefve Mörner, Carl Göran: Genom ett sådant tillägg tillin tetgöres

helt och hållet det af Utskottet först afsedda ändamål att
tjenstemännen inom banken i andra än första lönegraden icke tå innehafva
befattning inom annat embetsverk. Jag hyser föga förtroende
till dessa på fri hand sämmanskrifna paragrafer och anhåller
om bifall till Utskottets förra förslag, som åtminstone är något öfvertänkt.

Herr vice Talmannen: Då förslaget till bankoreglemente sistlidne
Fredag här förevar, tillät jag mig yttra några betänkligheter
mot antagandet af Utskottets förslag i förevarande fall. Jag anhåller
nu blott att få göra det korta tillägget, att, långt ifrån att jag kan
anse en förening af tjenster inom första lönegraden vara skadlig,
anser jag den tvärtom vara i flera afseenden lämplig, emedan tjenstemännen
derigenom få se sig om i andra embetsverk och derigenom

204

Den 8 Maj.

erhålla en mera vidgad erfarenhet, till nytta för den tjenstgöring,
som de hafva att fullgöra inom banken, alltid likväl under förutsättning
att ingendera tjensten af en sådan förening lider. Om detta
vilkor uppfylles, så är jag fortfarande af den åsigt, att en sådan
förening är mera nyttig än skadlig.

Herr Faxe: Jag anhåller att få återtaga mitt förra yrkande och
förena mig med Herr Ekman.

Herr Wallenberg: Icke heller jag anser att Kammaren i denna
punkt helt enkelt bör antaga Utskottets förslag, då Kammaren efter
en omständlig diskussion återförvisat den 66:te §:n till Utskottet. Jag
tycker Herr Ekmans sista förslag är så enkelt och oförtydbart, att
jag anhåller att få förorda bifall till detsamma.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats, dels att
Utskottets i betänkandet N:o 16 afgifna förslag till den ifrågavarande
paragrafens lydelse måtte bifallas, dels ock af Herr Ekman, att
paragrafen måtte antagas med följande förändrade lydelse:

§ 66. Tjensteman i första tjenstegraden må emottaga och bibehålla
annan ordinarie befattning i lägsta tjenstegrad uti annat embetsverk,
så vida densamma icke är för bankens tjenst hinderlig.
Den som befordras till högre än första gradens tjenst, må icke annan
befattning utom banken innehafva.

De tjensteman, hvilka, till följd af förut gällande stadganden,
innehafva tjenster utom Riksbanken, må dock sina nuvarande tjenster
bibehålla, så länge de icke äro för bankens tjenst hinderliga.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets förslag, hvarvid svarades många nej
jemte några ja. och sedermera proposition på antagande af Herr Ekmans
förslag, då svaren utföllo med många ja jemte några nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

ll:te punkten.

Yoteringspropositionen go dkändes.

12:te punkten.

Lades till handlingarne.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att, i enlighet med
den emellan Talmännen träffade öfverenskommelse, omröstningar jemlik!
65 § Riksdags-ordningen komma att nästa Fredag den 10 dennes
anställas öfver alla de voteringspropositioner, som dessförinnan blifvit
af båda Kamrarne godkända.

205

Den 8 Maj.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Iltskottets
den 6 och 7 dennes bordlagda utlåtande N:o 36, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till förklaring af
17 kap. 3 § Handels!)alken, angående företrädesrätt till betalning ur
lös pant, dels ock enskild motion om utarbetande och antagande af
en lag angående upplag af produkter och varor.

lista punkten.

Herr Nordström: Då nästförlidne års Riksdag hos Kongl.

Makt i underdånig skrifvelse anhöll att förslag till lag måtte utarbetas
i ändamål att underlätta tillkomsten och begagnandet af -upplag
shus, der producenter, köpmän och andre skulle kunna upplägga
sina varor mot deröfver utfärdadt bevis, som finge representera sjelfva
varan, och genom hvars öfverlåtande af varuegaren på någon annan,
antingen med egande- eller panträtt, denne sednare skulle förvärfva
samma rätt i sjelfva upplagsgodset, som om det till honom blifvit
öfverlåtet, afsåg Riksdagen dermed något annat, eller mer, än det
förslag innehåller, som nu blifvit Riksdagen i ämnet förelagdt.

Att från den dag, en vara i producentens eller den omsättningen
förmedlande köpmannens hand står färdig till förbrukning, en längre
tid kan förgå, innan den kommer i den slutliga förbrukarens händer,
är något ganska vanligt. Varan måste då magasineras och egaren
under tiden drabbas af ränta för de förskott, han till realisationsdagen
fått vidkännas. På varuhandelns område är det äfven
ingen sällsynt företeelse, att köpmannen eller producenten, allt efter
som handelskonjunkturer, mer eller mindre ogynnsamma formedel,
arten af hans spekulationer, in. m. dertill föranleda, låter under
sagda mellantid upplägga sina varor på annan ort, än der han sjelf
bor eller har sitt hufvudkontor. För honom blir det då af stor vigt,
att på sådan ort kunna anlita och begagna der befintliga, af andra
för ändamålet inrättade, upplagsmagasiner, och att under upplagstiden
vara försäkrad om, att godset, enligt aftal orubbadt och oförsämradt
qvar står under god vård till hans disposition, eller ock till den persons,
åt hvilken han såsom egare öfverlåter antingen hela sin rätt i
godset, eller ock en del af densamma, såsom exempelvis panträtt.
Det är klart, att under sådan förutsättning ej allenast eganderätten
i godset under tiden kunde genom upplagsbevisets öfverlåtelse med
laga verkan öfverflyttas från en egare till annan, utan ock godset i
samma ordning af egaren hos annan belanas mot panträtt deri, sa
vida upplagsbeviset finge erkännas representera varan; och för godsegaren
blefve det sålunda möjligt, att tidigare än måhända eljest,
förskaffa sig de medel, han för reproduktionen i sin rörelse kunde
behöfva. För att underlätta verkställbarheten af allt detta vore nödigt,
för det första, att till utveckling af den formela sidan af panträttens
begrepp åtskilliga förtydliganden blefve införda i vår civillag,
hvilken i detta likasom i andra till kontraktsläran hörande ämnen
är något knapphändig, och för det andra, att äfven vedei b Öl ligen
blefve bestämdt, hvad upplagsmagasinernas styrelser hade, i egenskap
af depositarier, att iakttaga till bevarande af godsegarens, hans

206

Den 8 Maj.

rättsinnehafvares, hans fordringsegares eller tredje mans rätt i hithörande
afseenden.

Det är en obestridd sanning, att egaren af ett gods, oberoende
af hvar det för tillfället är placeradt, kan öfverlåta sin eganderätt
deri på en annan, och denna grundsats har äfven ett uttryck.uti hvad
sjölagen om öfverlåtelse af konnoissementer å inlastade under transport
varande, eller för någon tid å viss ort upplagda varor förmår; men
om godsegaren ville belåna godset hos en annan mot panträtt deri,
skall enligt regeln panträttens innehafvare, för att om denna sin rätt
äfven mot sjelfva egaren vara säker, få godset “i sina händer“, såsom
det heter, eller, med andra ord, försättas i juridisk besittning af
pantgoAset, emedan det hörer till sjelfva väsendet af begreppet: handtången
lösörepant, att panten skall vara traderad, och derigenom
kommen under panträttsinnnehafvarens omedelbara disposition. Jag
återgaf orden“hafva i händer" med orden: “vara i juridisk besittning"
(possessio), ty der besittningen är juridisk, eller stödd på någon
rättsgrund, der gäller den ock uteslutande till och med mot
egaren och skiljer sig derigenom från detention, eller ett blott faktiskt
innehaf, som måste vika för hvarje annan bättre rätt. Härvid
framstår sjelfmant frågan: kan en på panträtt grundad juridisk besittning
lagligen erkännas existera utan faktiskt innehaf af pantgodset?
Svar härpå erhåller man i 6 § 10 Kap. Handels-balken, som
handlar om det fall, att “någon vill sätta ut till annan den pant,
som karp i händer häfver", och som tillåter en panträttsinnehafvare,
hvilken i ordningen han må vara, (ordet: någon) att med egarens,
eller, om han ej är när, med Hättens eller Konungens Befallningshafvandes
vetskap, sätta ut det hos honom pantsatta godset till annan,
dock ej mot högre eller andra vilkor, än det hos honom häftar
för. Panträtten jemte panten i dess aktuela innehafvares hand är
således, med vederbörandes vetskap, öfverlåtlig på annan; men att
pantgodsegaren dock så väl efter som före öfverlåtelsen förblir bunden
vid sin gäld till den primitiva borgenären och belånaren af panten
och är berättigad att af den sednare vid gäldens afbetalning å
förfallodagen, mot pantbevisets återställande, återfå pantgodset i behörigt^
skick, synes äfven af förbudet mot beting af högre vilkor vid
öfverlåtelsen, hvilket förbud just har sin grund, bland annat, deri,
att intet må hindra den första belånaren af pantgodset att å bestämd
dag. återställa detsamma till sin gäldenär, d. v. s. egaren af godset.
P>evis uppå, att innehafvaren af panträtt i godset ej behöfver, för
att få tillgodonjuta sin panträtt, vara i faktiskt innehaf af sjelfva
godset har man för öfrigt uti attesterna öfver vågförda effekter, som i
Hiksbanken belånas, medan effekterna stanna i vågen; och en utsträckning
åt detta förhållande till andra likartade var just det,
nästföregående Riksdag med sin underdåniga skrifvelse åsyftade.

Tänkom oss nu det förhållande, att öfver ett parti varor, nedsatt
uti ett upplag smagasin och uti dess registerbok behörigen upptecknadt,
bevis utfärdas af en magasinets föreståndare, innehållande
varuegarens namn, yrke och boningsort, de kännetecken, hvarigenom
varornas identitet bestämmes, de grunder, hvarefter deras värde (må
vara, med tillhjelp af sakkunnige män) beräknas, såsom antal, mått,

Den 8 Maj.

207

mål, vigt m. m. eller hvad annat för ändamålet pröfvas nödigt, den
tid, som för varornas vård i magasinet kan vara aftalad, och försäkran
att hålla godset den person tillhanda, som med upplagsbeviseti handen
visar sig dertill hafva full rättighet. Under strängt iakttagande
af detta vilkor kan således upplag sbeviset (likasom förhållandet är med
vågattester) för hela upplag stiden representera sjelfva varorna eller upplagsgodset,
hvilket orubbadt qvarblifver i magasinet, medan bevisets
rätte innehafvare, allt efter omständigheterna, kan begagna det, antingen
till att försälja eller ock att pantsätta godset, medelst öfverlåtelse
af upplagsbeviset för det ena eller andra af dessa ändamål,
och varuomsättningen sålunda underlättas på ett sätt, som icke i
något afseende afviker från det väsendtliga i hithörande rättsbegrepp,
utan endast gifver dem en mera utvecklad, praktisk tillämplighet.

Enligt hithörande lag i England, hvars grunder äro adopterade
af den danska lagen af den 23 Februari 1866, utfärdas af upplagsmagasinets
föreståndare endast ett upplagsbevis (the warrent),
hvilket på annan kan öfverlåtas med eganderätt eller panträtt, efter
behag. Men som, då upplagsbeviset med panträtt öfverlåtes åt en
annan, pantgodsets egare kommer i saknad af bevis på sin eganderätt,
hafva behof och bruk infört begagnande äfven af ett annat bevis,
kalladt recepisse, hvilket af den, som är innehafvare af warranten,
utfärdas till varuegaren eller låntagaren, och sålunda i dennes hand
väl bevisar hans eganderätt, men också den inskränkning deri, som följer
af panträtten. I Frankrike och de länder, der den franska eiviloch
handelslagstiftningen vunnit insteg, utfärdas, enligt lag, två upplagsbevis,
båda i sigsag utklippta ur derför inrättade registerböcker,
hvarest den qvar sitt an de delen af bladet fullkomligt passar in i de
utklippta. Det ena af dessa bevis kallas recepisse, det andra warrant,
men innehålla i öfrigt båda samma uppgifter, och kunna antingen
tillsammans, eller hvardera särskild!, till annan öfverlåtas med uppgift
af dagen, då det skedde. Öfverlåtelse af recepisset medför för mottagaren
rätt att disponera öfver godset efter godtfinnande; öfverlåtelse
af warranten medför för honom panträtt i godset; men om öfverlåtelsen
af hvardera sker särskildt, blir den, på hvilken recepisset
öfverlåtits, förbunden att svara för den genom warranten garanterade
gälden, eller att utbetala dess belopp ur löseskillingen för upplagsgodset.
Vid öfverlåtelse särskildt af warranten bör derför det genom
densamma garanterade gäldebeloppet, dess förfallodag, och den borgenärs
namn, hvars fordran sålunda garanteras, å warranten utsättas,
samt dennes första emottagare låta hos upplagsmagasinets styrelse
anmäla och i dess register införa sin panträtt med dertill hörande
uppgifter samt på warranten derom göra anteckning.

Att en lag, byggd på grundsatser, lika med de nu anförda, och
hvarigenom upplagsbevisen skulle erhållit egenskapen att representera
pantgodset med samma verkan, som sjelfva godset, äfven för vårt
land med sina stora afstånd skulle för varuomsättningen vara af stort
gagn, är en åsigt, som jag fortfarande omfattar, utan att hafva blifva
rubbad deri af hvad Regeringen uti motiverna till sitt nu framlagda
förslag i ämnet deremot, och således mot hvad sed är i Europas
förnämsta länder, anfört. Regeringen antager lagstadganden i

208

Den 8 Maj.

sådan syftning komma att innebära en ganska väsendtlig afvikelse
från de i vår lag gällande grundsatser, och derjemte åstadkomma
den oegentlighet, att handlingar, utfärdade med enahanda ordalydelse,
möjligen af en och samma person, icke alltid komma att inför lagen
medföra samma verkan. Det förra kan jag ej medgifva, då redan
nu faktiskt innehaf af pantgodset ej är ovilkorlig!, och upplagsbeviset
skulle representera godset; det sednare erkänner jag mig icke
fatta, om ej sålunda, att lagtolkningen och tillämpningen i enahanda
fall kunde utfalla olika, hvilket, ty värr, erfarenheten visat i allmänhet
icke vara något ovanligt och som lagstiftningen just derför borde
söka förekomma. Förnekande äfven behofvet i allmänhet af en lag i
meranämnda syftning, erkänner Regeringen dock lagstiftningens mellankomst
i en omständighet vara af nöden, och denna omständighet
utgör nu föremål för den lagförklaring, hvartill nu framlagda förslag
lyder sålunda:

“Härigenom förklaras, att med det i 17:de Kap. 3 § Handelsbalken
förekommande stadgande, att den, som häfver lös pant i händer,
njute derutur betalning framför gäldenärens öfriga fordringsegare.
afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt är af egaren medgifven,
innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset, eller
dess värde, panthafvaren tillhandahålla."

Betraktadt med hänsyn till det af nästföregående Riksdag åsyftade
och uttalade ändamål, kan detta förslag ej med skäl sägas motsvara
detsamma. Betraktadt åter i och för sig, lemnar det äfven rum
för åtskilliga erinringar. Det vänder sig endast omkring den sida af
frågan, som berörer panträtten i det förutsatta fall, att “gods. hvari
panträtt är af egaren medgifven" (sakriktigare: det pantsatta godset)
innehafves af tredje man, som förbundit sig att tillhandahålla godset,
eller dess värde, åt panthafvaren, men lemnar obestämda liera derifrån
uppkommande frågor, Indika dock så mycket mer kräfde ett svar.
som föreskriften om den af tredje mannen åtagna förbindelsen är ett
moment, som vidhänges pantkontraktet såsom vilkor för panträtten,
utan att,dermed hafva något väsendtligt samband. Skall denna förbindelse
vara skriftlig, eller är det nog med en muntlig; och till
hvilkendera, pantgodsegaren (gäldenären), eller panträttsinnehafvaren
(långifvaren, borgenären) skall den af tredje mannen afgifvas? Om
godset tillhör den förre och såsom inlagsfä befiunes i tredje mannens
hand, borde förbindelsen afgifvas till den förre; till den sednare,
(borgenären), deremot, om han deri skall erhålla sakrätt, d. v. s. juridisk
besittning utan faktiskt innehaf, men i hvilket fall äfven hans
på ett eller annat sätt uttryckta samtycke till godsets ställande eller
förblifvande under tredje mannens vård uttryckligen borde af lagen
förutsättas. Huruvida förbindelsen af tredje mannen bör lyda på
viss namngifven person, eller får med bindande kraft ställas på hvilken
som helst deraf genom behörig öfverlåtelse är vorden innehafvare
(hvilket för varuomsättningen vore af vigt) är ock en fråga, för
hvars lösning man i lagen borde finna ledning. Och vidare, om flere
ega, eller sedermera fått del i en genom pant garanterad fordran,
huru bör tredje mannen i egenskap af depositarie då förhålla sig?

får

209

Den 8 Maj.

Får han utlemna panten till någondera af dem utan de andres vetskap?
Gälden kan nemligen vara delbar, men panten anses alltid
odelbar (causa pignoris individua est); och ytterligare, huru bör tredje
mannen förhålla sig, om panträtt i det under hans vård stående godset
blifvit åt olika personer under olika tider af egaren medgifven?
År han lagkunnig, så vet han väl, att i fråga om lös panflagen icke
erkänner någon tidsprioritet fordringsegarne emellan, utan förklarar
den, som af panten har juridisk besittning, berättigad att derur framför
andra taga ut hela sin fordranj men huruvida tredje mannen,
ehuru med kännedom om, att flere sådana borgenärer finnas, vore berättigad
att handla derefter, det är äfven en fråga, som ordalagen i
den föreslagna lagförklaringen icke lösa; och slutligen ännu en erinran:
då det heter, att tredje mannen skall förbinda sig att tillhandahålla
panträttshafvaren godset, eller dess värde, föranleder det till
frågan, på hvem ankommer valet, och huru skall värdet bestämmas,
om sj elfva godset ej finnes till eller ej kan tillrättafås? dundra länders
lagar är det väl ock tillåtet, att med båda hufvudkontrahenternas
samtycke pantgodset ma sättas under tredje mans vård, men vid
fråga om fordringens realisation derur är det panten och allena panten
man har att hålla sig till. Tredje mannens skyldigheter bestämmas
för öfrigt genom aftalet emellan honom och dem, som anförtrott
honom pantgodset.

, Häraf torde det visa sig, att hvad i den föreslagna lagförklaringen
om tredje mannens förbindelse förekommer ej kan, såsom i
det hela främmande för pantbegreppet, erkännas vara lämpligt ens
föi det vanliga, enskilda lifvet, och än mindre för uppi ags affär srörelsen
i stort, hvaremot, om de ifrågavarande upplag sbevisen blefve så
inrättade, som ofvan är. antydt,. och genom lag förklarades representera
sj elfva godset samt i följd deraf vara öfverlatlige med samma verkan
som öfverlåtelse med eganderätt eller under panträtt af sj elfva godset,
så att detta ej finge från upplagsmagasinet utlemnas, utan mot bevisets
företeende af behörig innehafvare, och komme dertill det stadgande,
att upplagsvarorna ej finge utmätas eller med qvarstad beläggas,
utan i. och med utmätning eller qvarstad af upplagsbeviset, och att
föreskrifter om pantgodsets särskilda värdering vid dess realisation
finge förfalla, eller anses uppfylld genom den vid bevisets utfärdande
verkställda värdering, så blefve derigenom, utan någon rubbning af
panträttens väsendtliga begrepp, det ändamål uppnådt, som med den
underdåniga sknfvelsen från nästföregående riksdag af sågs. — På nu
föreliggande förslag hemställer jag, med åberopande jemväl af Högsta
domstolens yttrande i ämnet, om afslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Lika med den föregående talaren
anser jag det. framlagda förslaget icke motsvara det ändamål, som
.Riksdagen i sin skrifvelse 1871 åsyftat. Deremot vill det förefalla
mig temligen. sannolikt, att, derest detta förslag blifver lag, derigenom
lemnas tillfälle till likartade olägenheter, som dem, hvilka förut
så ofta öfverklagats såsom följder af författningen om lösöreköp.
Att bereda tillfälle till tillställningar af dylikt slag, ehuru i något

Piksd. Prof. 1872. 1 Afd. å Band. 14

210

Den 8 Maj.

annan riktning, tror jag vara mindre lämpligt, ock utan att vilja
trötta Kammaren med någon vidlyftig utredning af denna min åsigt,
får jag, med anslutning till den reservation Grefve Sparre afgifvit,
anhålla om afslag å Kongl. Maj:ts proposition.

Plans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Då
det af Kongl. Maj:t framlagda förslag i förevarande ämne onekligen
är till sin omfattning betydligt inskränktare ock jemväl af annat
innehåll än den lag angående upplagshus, om hvars utarbetande
sistlidet års lagtima Riksdag framställde begäran, så torde, det icke
vara ur vägen, om jag lemnar Kammaren eu kort redogörelse för de
åtgärder jag i denna angelägenhet vidtagit och hvarigenom hufvudsakligen
jag kommit att bestämma mig för att hos Kongl. Maj:t föreslå
den lagförklaring, som nu utgör föremål för Kammarens öfverläggning.
Sedan till Kongl. Maj:t inkommit Riksdagens skrifvelse med
begäran om en lag angående upplagshus samt Riksdagen i denna
skrifvelse temligen tydligt uttalat sin önskan, att berörda lag måtte
blifva byggd på hufvudsakligen samma grund, som den danska lagstiftningen
i ämnet, så skyndade jag mig att från Danmark införskaffa
upplysning, huru den derstädes år 1866 antagna lagen funnits
verka. Jag erhöll då den underrättelsen att på grund af samma lag
endast ett enda upplagshus, under firman Intressentskapet “Blåa
Pakhuus" i Köpenhamn blifvit inrättadt, hvarjemte en Komité af
Köpenhamns grosshandelssocietet meddelade, att detta upplagshus
icke såsom sådant blifvit i större utsträckning begagnadt, i sammanhang
hvarmed äfven antyddes, att omständigheterna i Köpenhamn
icke vore särdeles gynnsamma för en sådan institution såsom förhållandet
vore i andra ännu större handelstäder. På enskild väg
fick jag dessutom den upplysning, att i Köpenhamn ett upplagsmagasin,
som icke står under den speciela lagstiftningen, verkade i
ganska stor omfattning. Efter erhållande af dessa upplysningar satte
jag mig i beröring med den person inom Riksdagen som väckt,
motion i ämnet och dem som dervid varit hans rådgifvare, äfvensom
med åtskilliga af riksdagens ledamöter, som yttrat sig i frågan,
samt flere jurister och affärsmän, som ansågos för frågan hysa det
största intresse. Jag kan utan fara för misstag säga att liufvudintrycket
af dessa samtal var, att en sådan speciallag, hvarom här
är fråga, icke för närvarande behöfdes eller i större grad var egnad
att bidraga till lättnad vid varors försäljning, att deremot ett underlättande
af varors belåning syntes vara eftersträfvansvärdt, men att
i detta afseende det vore klart, att belåning af magasinerade varor
egentligen komme att ske hos kreditanstalter och icke hos enskilda
personer. Efter att hafva kommit till denna begränsning af ämnet,,
uppstod den frågan: “finnes i vår lag något hinder för en sådan
lånerörelse och kan den icke arrangeras utan en alldeles ny lagstiftning?
Dervid kom jag, och såsom jag tror d» allra flesta med
Indika jag samtalade, till det resultat, att kunde man blott vara förvissad,
att den företrädesrätt till betalning, hvilken enligt lag tillkommer
den, som har lös pant i händer, äfven gällde för det fall,
att gods, hvari egaren medgifvit panträtt, innehades af tredje man

Den 8 Maj.

21!

fom, förbundit sig att detsamma eller dess värde pantliafvaren tillhandahålla,
sa hade man allt hvad som behöfdes. För min del anser
jag, att lagen i detta hänseende redan innehåller hvad man önskar
och instämmer således häri med den förste talaren, om också på andrå
grunder, men enär en ovisshet derom förefinnes hos de personer som
kunde vilja taga rörelsen om hand, så trodde jag att en lagförklaring
borde utfärdas; och detta är skälet hvarför ifrågavarande
förslag till lagförklaring blifvit Riksdagen förelagdt.

■ , Mot denna lagförklaring har blifvit anmärkt, utom det att den
icke skulle vara behöflig, att den skulle medföra samma olägenheter
som losorekop Ren väsendtlig skilnad förefinnes dock härvid att
enligt det stadgande, hvarom här är fråga, blifver alltid gäldenären
^ mistning af sm egendom och åtnjuter således icke de fördelar deraf
som da han under falskt sken afhändt sig eganderätten.
i. "idare har blifvit yttradt, att i den reservation, som finnes Utskottets
betänkande vidfogad, skulle förefinnas skäl, på grund hvaraf
detta Kongl. förslag icke borde bifallas. Jag kan för min dei icke
finna något enda giltigt skäl der anfördt. Jag tror fastheldre att
den aiade reservanten begått ett icke oansenligt misstag i sin lagtolkning
och ett icke mindre när han vill hafva den enligt hans förmenande
af jurisprudensen godkända tolkningen upphöjd till lag
andcist i ett visst fall. Han utgår derifrån, att lagen skulle så tolkad
att om ett depositionsbevis blifvit pantsatt, så skulle flen, som fått
detta depositionsbevis i pant, vara betryggad i sin rätt att utbekomma
varan, äfven om beviset icke vore löpande. Sä är dock ej förhållandet,
ty om den, som mottagit varan utan förbindelse att''densamma
någon annan än egaren tillhandahålla, iemnat den åter till egaren
mot qvitto, sa är han otvifvelaktigt fri från vidare redovisningsskyldighet,
äfven om depositionsbeviset finnes i tredje mans hand
Men skulle också den ärade reservanten verkligen ha rätt i sin uppfattning
af de rättigheter depositionsbeviset medför, och denna uppfattning
vara af jurisprudensen godkänd, så begår han i alla fall ett
misstag, da han önskar att principen måtte uttryckas i en lag som
endast gäller upplagsmagasiner. Man skulle nemligen derigenom
kornmal den största tvekan, huruvida stadgandet gällde äfven sådana
depositioner, som blifvit gjorda annorstädes än i upplagsmagasiner
Härmed har jag besvarat den förnämsta af de anmärknim-ar som
reservationen innehåller mot Kongl. Majds förslag. Visserimm bär
blifvit ennradt, att några tvetydigheter skulle blifvit inom Högsta
domstolen anmärkta, men hvarje anmärkning der har af ett öfvervägande
antal ledamöter blifvit underkänd och torde således icke
förtjena afseende.

n.. ^ JaS sålunda anfört vågar jag hos Kammaren

förorda bifall till Kongl. Maj ds proposdion.

o Hell .Faxe. Jag tror att nu gällande lag icke medgifver förmånsrätt
i pant som finnes i förvar hos tredje man, ty lagen sä°-er:
“häfver, någon lös pant i händer, niute han derutur betalning framför
alla andra." Derför anser jag också, att, om man vill bereda
förmånsrätt i egendom, hvilken finnes hos tredje man, så är det äfven

Den 8 Maj.

212

nödvändigt, att en lagförklaring utfärdas. Jag tror nemligen att
hvad reservanten yttrat derom, att depositionsbeviset skulle vara
tillräckligt för beredande af en sådan rätt, icke kan godkännas.. Om
det också i allmänhet skulle berättiga en person, som fått depositionsbeviset
på sig öfverlåtet, att hos tredje man uttaga varan, så kan
det åtminstone icke gifva förmånsrätt i konkurs mot egarens öfriga
borgenärer. För öfrigt tror jag saken vara ganska enkel. Enligt
nu gällande lag i 10 kap. Handelsbalken är det egentligen den som
lemnar panten, hvilken skall emottaga ett bevis deröfver åt den som
emottagit densamma. Men jag ser icke att detta hindrar att den
som lemnar panten äfven kan gifva ett bevis deröfver.

Det är sagdt, att lagförklaringen skulle föranleda till så kallad
lösöreköp under sken af pantsättning. Deremot har redan blifvit anmärkt
att vid lösöreköp bibehåller egaren varan hos sig, men att
han uti nu ifrågavarande fall blifver beröfvad dispositionsrätt deröfver.
Möjligen skulle man kunna säga att tillfälle blifvit lemnadt
för den verkliga egaren, att, under sken af att vara depositarie, skydda
varorna mot utmätning, men detta skulle dock blifva lika svårt
som vid ett skenbart lösöreköp.

Slutligen tror jag, att detta stadgande har sin råtta plats vid,
17: 3 Handelsbalken, emedan der just talas om den rättighet som
pantsättning medför, då deremot 10 kap. Handelsbalken omtalar huru
pantsättning skall ske.

På dessa grunder anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nordström: De invändningar, en ärad talare efter mig

sökt framställa mot mina anmärkningar under mitt första anförande
rörande föreliggande förslag, har jag med uppmärksamhet afhört, men
icke funnit mina anmärkningar genom dem vara vederlagda. Att en
lös pant med båda hufvudkontrahenternas samtycke kan öfverlemnas
åt tredje man till vård, har jag ej allenast medgifvit, utan ock med
citater ur vår lag bevisat, och således hafva icke mina anmärkningar
kunnat afse denna omständighet i den föreslagna lagförklaringen; hvad
de afsågo, det var den förbindelse, tredje mannen under alla omständigheter
skulle afgifva, och som i nämnda förklaring fästes såsom ett
vilkor för borgenärens panträtt i det förutsatta fallet. Det är detta
jag ansett vara ett för panträtten främmande moment enskilda emellan,
och framkalla de frågor, dem jag i mitt första anförande framställt.
I sig sjelf är tredje mannen att betrakta såsom depositarie och såsom
sådan ansvarig, och om han äfven sjelf sedermera skulle, till exempel
ärft eller förvärfvat andel i den genom den honom förut anförtrodda
panten garanterade gälden, förändras ej derigenom hans skyldighet
såsom depositarie, så länge det pantkontrakt fortfar att ega bestånd,
på grund af hvithet godset honom först anförtroddes, ty panträtten
är odelbar så länge den existerar. Om derför lagen fordrar,
att tredje man skall förbinda sig, att hålla det honom anförtrodda
godset "panthafvciren" tillhanda, måste ock deraf följa, att han bör
kunna urskilja den rätta panthafvaren, och åter i följd deraf, att de
omständigheter, som dervid må tjena honom till ledning, borde i la -

Den 8 Maj.

213

gen på ett eller annat sätt vara antydda. Ur denna synpunkt har
jag i mitt första anförande framhållit några till ämnet hörande frågor,
hufvudsakligen dock för att visa, att den förbindelse, den tredje
mannen enligt lagförklaringen borde ikläda sig, icke vore för ändamålet
lämplig.

lätt annat törhallande uppkommer deremot, om ett bevis, utfärdadt
af en ändamålsenligt regiementerad förvaltning af ett upplagsmagasin,
öfver der nedlagda och behörigen till identiteten betecknade
varor, finge inom cirkulationen lagligen anses föreställa sjelfva varorna
ooh^ genom öfverlåtelse, vid fråga om försäljning eller pantsättning,
åstadkomma samma verkan som om varorna blindt traderade.
Föreskriften om tredje mannens förbindelse att hålla pantgpdset
“panthafvaren11 tillhanda, samt nödvändigheten att försäkra
sig om, hvilken den rätte är, blefve då öfverflödiga, men panträttens
begrepp orubbadt.

Herr. Statsrådet Berg: De olika åsigter, som af tvenne talare

här blifvit yttrade angående den nuvarande lagens rätta förstånd, synas_
mig redan i och för sig innefatta ett tillräckligt bevis för'' behöfligketen,
af ^en lagförklaring i ämnet. Den siste ärade talaren ansåg
väl det nu ifrågavarande stadgandet redan förefinnas i 10: 6 Handelsbalken,
enligt hvilken paragraf det tillätes den, som har en pant i
händer, att med egarens begifvande “sätta ut“ panten till annan.
Detta uttryck är dock efter min åsigt tydligen alldeles detsamma som
att åter pantsätta saken hos tredje man. Om detta är likväl icke
nu fråga, utan saken gäller här att kunna bereda förmånsrätt i gods,
som finnes i tredje mans vård. Något positivt stadgande i detta syfte
tror jag icke i lagen finnes. Anser man, att lagen redan nu kan så
tolkas, måste man således härleda en sådan tolkning från analoga
lagstadganden. Då emellertid enligt 17 kap. Handelsbalken förmånsrätten
grundar sig derpå, att man “häfver panten i /länder11, hafva, i
afseende å betydelsen af detta stadgande, olika meningar utom lagskipningen
uppstått, huruvida förmånsrätten kunde utsträckas äfven
till det fall, då godset finnes ej i panthafvarens utan i tredje mans
hand.

Herr Faxe: Det har aldrig fallit mig in att bestrida, att pantsatta
lösören kunna af pantinnehafvaren öfverlåtas åt tredje person
såsom pant, om egaren dertill gifver sitt samtycke. Men det är här
frågan, huruvida förmånsrätt grundas på innehafvande! af sådan pant
och i det hänseende! finnes tydligen stadgadt i 17: B Handelsbalken,
att ingen annan får förmånsrätt än den som har panten i handom.
Om panten förvaras hos tredje man, så finnes den icke i dens hand,
som skulle njuta förmånsrätten till godo, och jag tror det derföre
vara nödvändigt att lagförklaringen utfärdas.

Grefve M örn er, Carl Göran: Fn af Statsrådets ledamöter,,
som nyss yttrade sig, anförde, att något positivt stadgande i lagen i
den syftning, som det nu framlagda förslaget innehåller, icke förefunnes.
I detta hänseende delar jag också fullkomligt hans åsigt

214

Den 8 Maj.

men enahanda av förhållandet med den lag angående upplagshus,
hvarom Riksdagen gjort framställning, och hvilken man dock, på
sätt det referat, som förekommer i Lag-Utskottets betänkande, omförmäler,
ansett öfverflödig, emedan man, såsom Herr Chefen för
Justitie-departementet nyss yttrade, lyckats kringgå eller lösa större
svårigheter än denna i saknad af bestämd lag. För min del tror
jag att, om beredande af rättighet att kunna belåna en vara, är för
det allmänna af vigt, så hör man icke precis behandla denna angelägenhet
så, att man hänvisar varutillverkaren att söka på omvägar
och med kringgående af lagen bereda sig en förmån, hvartill lagen
icke lemnar tillåtelse.

Het har anförts, att den ifrågavarande rättigheten icke skulle
för vår industri vara af stor vigt, derföre att i Danmark, efter hvad
vi derifrån fått höra, endast ett upplagshus skall uppstått och icke
funnits medföra det stora gagn, som man väntat sig. Det är klart
för något hvar, som känner till de olika förhållandena i Sverige och
Danmark, att föremålen för en dylik varubelåning äro af helt olika
beskaffenhet här i landet mot dem som erbjuda sig i Danmark. Vår
bergverksrörelse lemnar nemligen effekter, som för en sådan belåning
lämpar sig på ett helt annat sätt än hvad den danska produktionen
af ost och smör kan prestera. En sak kan således, efter mitt förmenande,
för oss vara af stor och väsendtlig vigt, utan att derföre behöfva
hafva samma betydelse för grannländerna. För min del anser
jag således det i Riksdagens förra skrifvelse omförmälda syftemålet
vara vida vigtigare än det som skulle vinnas genom den nu ifrågav
ar ande i ag fö r k i a ringen.

Man har fästat uppmärksamheten derpå, att det vore en betydlig
skilnad emellan de olägenheter, som de närvarande lösöreköpen
medföra och de, som skulle kunna uppstå af det ifrågasatta stadgandet.
Efter min tanke kan det likväl vara ganska tvifvelaktigt
antingen det ena eller det andra lemnar största utrymme till olägenheter.
Efter lagförklaringens ordalydelse är den vara, som lemnas
i tredje mans vård, på det sätt till honom öfverlåten, att depositarien
icke ens behöfver lemna tillbaka samma vara utan blott dess
värde. Han kan således realisera den och är i sjelfva verket endast
att anse såsom löftesman för värdet åt varan. Detta sätt, att hos
tredje man deponera lös egendom för att deri medgifva panträtt åt
annan person, än pantinnehafvare!!, kan äfven användas såsom ett sätt
för egaren till godset att möjligen ber eda sig särskilda fördelar. Jag
för min del kan åtminstone icke finna något, som hindrar den, hos
hvilken panten är deponerad, att nyttja densamma och godsegaren
att härföre betinga sig betalning. Pantinnehafvaren kan tillexempel
emottaga kreatursuppsättning till en hel ladugård och då blifver ett
sådant öfverlemnande af kreaturen blott ett nytt sätt att utarrendera
desamma. Egaren får uppbära arrende af den, som har kreaturen,
men kan dessutom lemna panträtt i desamma till och med till huru
många personer han finner för godt. Han är efter detta förslag,
icke ens, så vidt jag kan läsa, skyldig att underrätta den. som bär
panten i sin vård, om hvilken eller Hilka som äro rätta panträttsinnehafvare.
En ladugård af ett större eller mindre antal kreatur kan

Den 8 Mnj.

213

följaktligen rent af komma att behandlas på samma sätt som ett löpande
papper. Icke heller är det i lagförklaringen utsatt för huru lång
tid denna pantsättning skall ske samt om och huru ofta den skall
förnyas.

Dessa brister hafva blifvit af reservanten påpekade och, efter
min tanke, äro de icke under diskussionen härstädes vederlagda. .Jag
tror att ifrågavarande förslag kan öppna dörren till en mängd nya
underslef — och vi hafva sett att i den vägen är den menskliga uppfinningsförmågan
temligen uppöfvad. — Då lagen icke uppfyller det
väsentliga ändamålet, att ordna förhållandena på ett sätt, som för
industrien och rörelsen är företrädesvis'' fördelaktigt, utan blott, som
sagd!,, öppnar en dörr .för hvarjehanda åtgärder, som jag tror icke
äro nyttiga, så kan jag icke frångå mitt yrkande om afslag.

Herr von (Tegerfelt: Då lagen i 17 kap. 3 § handelsbalken,
såsom vilkor för att pant skall medföra förmånsrätt, stadgar, att den,
som vill begagna denna förmånsrätt, skall hafva panten “i hölider".
så synes mig ingen tvekan kunna uppstå, att icke samma förmån gäller
äfven om tredje person har den i händer såsom ombud för panträttsinnehafvarep.
Huruvida åter denna sednare, utan att ingå
i någon transaktion med den som har panten i sin vård och förbundit
sig att tillhandahålla densamma, får tillgodonjuta samma rätt, är
en sak, som kan utgöra föremål för tvekan, hvilken nu blifvit undanröjd
genom Kongl. Maj:ts proposition. Den Kong], propositionen afhjelper
fullständigt den svårigheten att belåna gods, som finnes i
tredje mans vård, hvilken hufvudsakligen föranledt Riksdagens i ämnet
aflåta a skrifvelse. Huru denna lagförklaring skulle kunna, såsom
en talare yttrat, låta en person nyttja en utarranderad ladugård och
på samma gång insätta den i vård hos tredje man, förstår jag icke,
liksom jag icke heller inser, huru dörren till nya underslef härigenom
kan hafva blifvit öppnad. Deremot medgifves, att Kongl. Maj:ts
proposition icke befordrar det andra ändamålet, som skrifvelsen afser,
nemligen att underlätta eganderättens öfverlåtelse. Ett sådant underlättande
synes mig ingalunda vara af behofvet påkalladt och skulle dessutom
lätteligen kunna befordra de af bemälte talare åsyftade bedrägerier.
Jag skulle kunna nedsätta en vara hos tredje man, taga bevis derpå,
stoppa det i min ficka och derigenom beröfva borgenärerne tillfälle
att åtkomma den af beviset representerade vara. Då denna lagförklaring
åter endast gäller panträtt, måste fordringsegaren framstå
och i händelse af konkurs beediga sin fordran, hvarigenom tillfället
att eludera borgenärers rätt blifvit i betydlig mån inskränkt.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande punkten och dels afslag derå; framställde
Herr (Trefven och Talmannen proposition på bifall till punkten och,
då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.

216

Den 8 Maj.

Herr Nordström begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller Lag-Utskottets i lista punkten af utlåtandet
N:o 36 gjorda hemställan om antagande af Kong]. Maj:ts nådiga proposition
med förslag till förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Vinner Nej, afslår Kammaren Utskottets ifrågavarande hemställan.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 55.

Nej —12.

2:dra punkten.

Bifölls.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 6 och 7 dennes bordlagda
Betänkande N:o 37, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 17, rörande Kongl. Maj:ts nådiga proposition om upphäfvande
af 2 kap. 5 och 6 §§ Giftermålsbalk en samt förändrad lydelse
af 13 kap. 1 § Rättegångsbalken och 18 kap. 5 § Strafflagen.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Med
mycken fägnad har jag förnummit, att Lag-Utskottet, vid den förnyade
pröfning af förevarande fråga, som der egt rum, enhälligt vidblifvit
att, om också blott indirekt, förorda Kongl. Maj:ts förslag,
enligt hvilket all betydelse af jäf, grundadt på det s. k. andra svågerlaget,
skulle komma att upphöra. Då detta andra svågerlag icke
är något verkligt eller egentligt svågerlag, vill det synas mig som
om, när man icke vidare anser, att emellan sålunda befryndade personer
finnes ett blodsband, som bör utgöra äktenskapshinder, man
äfven principenligt måste erkänna, att jäf på denna grund icke bör
förefinnas. Det synes mig också, som det af de förhandlingar, hvilka
egt rum, skulle framgå, att det egentligen blott är ett fall i andra
svågerlaget, som anses vara af den ömtåliga beskaffenhet, att man
fortfarande vill tillerkänna det egenskap af jäf, och detta är förhållandet
emellan en man och hans hustrus stjufmoder. Dervid förefaller
det mig dock, som om man ville i detta förhållande inlägga ett
moment, som icke ovilkorligen behöfver höra dit. Man tänker sig
nemligen, att hustruns stjufmoder varit den, som vid dotterns späda
år trädt i moders ställe och med moderlig ömhet vårdat och uppfostrat
henne. Deremot kan likväl med fog anmärkas, att mången

Den S Maj.

217

gång vid modrens död någon annan person, en vän till den aflidnc,
vare sig frände eller icke frände, öfvertager modervården och det
dermed följande uppfostringskallet; men på denna grund har hittills
något jäfsförhållande icke egt rum. Vill man vid en framtida revision
af jäfsorsakerna stadga, att den, som trädt i faders eller moders
ställe, på sådan grund blir jäfvig, så är detta ett sätt att lösa frågan,
hvilket jag icke skulle vilja motsätta mig, hvaremot bibehållandet
af andra svågerlaget, såsom i och för sig utgörande en jäfsgrund,
synes mig icke vara princip enligt. Jag kan ganska väl tänka mig
sådana förhållanden, att någon intimitet emellan en man och hans
hustrus stjufmoder icke bör antagas vara rådande. Så kan t. ex.
hända, att hustruns stjufmoder blifvit skiljd från sin man och denne
derefter ingått det äktenskap, hvari dottren föddes. Mången gång
inträffar ock, att fadren gift sig för andra gången, först sedan dottern
varit fullvuxen eller sjelf inträdt i gifte. Men ännu andra fall kunna
tänkas. Enligt 2 kap. 9 § Giftermålsbalken måste, så länge hustrun
lefver, såsom hennes stjufmoder betraktas hvarje person, till hvilken
hennes fader någon gång stått i brottsligt förhållande, hvaraf följden
tyvärr kan blifva, att hon möjligen får många stjufmödrar på
sidan, i afseende å hvilka något jäfsförhållande till hennes man icke
skäligen bör ega rum. Då frågan förra gången förevar och jag till
min ledsnad icke hade tillfälle att vara närvarande, anmärktes, såsom
ett särskildt ömmande fall, att, om Kong], Maj:ts förslag antoges,
det kunde hända, att en man nödgades döms till skilnad i äktenskap
mellan hustruns stjutföräldrar. Dervid är dock att märka, att
hustrun icke gerna kan hafva två stjufföräldrar, ty om hon t. ex. har en
stjufmoder, och denne har en man, så är mannen antingen fadren
sjelf eller ock eu helt främmande person, hvilken icke är hustruns
snufläder, utan kallas hennes stjufmoders man. Det är klart att, så
länge äktenskapet mellan hustruns fäder och stjufmoder fortfar, får
hustruns man, såsom alltid jäfvig i afseende på svärfader, icke döma
till skilnad, men är stjufmodern omgift, kan jag icke finna, att det
hör för en domare vara svårare att döma uti ett sådant mål än uti
andra till sin natur obehagliga mål, som röra hans bekanta och
vänner.

Nu har emellertid Lag-Utskottet i anledning af de anmärkningar,
som blifvit i denna Kammare framställda, uppgjort ett alternativt
förslag, deri en del af de till andra svågerlaget hörande fall blifvit
upptagna såsom jäfsgrunder. Jag håller Utskottet räkning för
att i förslaget upptagits så få fall som möjligt af det andra svågerlaget,
men så snart man börjar att upptaga något enda sådant, kommer
man genast in på ett område, der endast godtycket är bestämmande.
Granskar man det nu framlagda förslaget, så finnes ock att
man redan råkat ut för inkonseqvenser. I förslaget stadgas nemligen
att jäf skall ega rum, då en person är gift med den andras stjufson
eller stjufdotter. Deraf följer, att eu domare är jäfvig att döma
öfver sin hustrus snufläder eller stjufmoder, men deremot icke att
döma öfver sin hustrus stjufbarn, oaktadt samma grund för jäf, nemligen
den moderliga ömheten der bör förefinnas. Vidare innebär detta
stadgande, att man är jäfvig att döma öfver sin stjufsons eller stjuf -

218

Den 8 Maj.

dotters maka, men icke öfver sin stjufmoders eller stjuffaders maka,
oaktadt någon grund till denna skilnad svårligen torde finnas. Skulle
man gå längre än Lag-Utskottet och, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med tre ledamöters af Högsta domstolen tillstyrkan, upptaga
såsom jäfsgrunder alla de fyra nu af mig omförmälda fallen af andra
svågerlaget, så kan med skäl frågas, hvarför icke en domare lika
väl skall vara jäfvig att döma öfver sin döda dotters mans hustru,
eller med andra ord stjufmodren till hans egna dotterbarn, hvilken
synes stå lika djupt inne i familjen, som någon i de föregående svågerlagsförhållandena;
hvarförutan man råkar ut för den inkonsekvensen,
att i fråga om jäf stjufsvågerlaget sättes framför mågsvågerlaget,
under det att i 1 kap. 6 § Rättegångs-balken, der det förbjudes,
att svärfader och måg, men icke att stjuffader och stjufson, må i en
rätt sitta, der ej flera än 7 i rätten äro, mågsvågerlaget, såsom jäfsgrund,
lemnas företräde framför stjufsvågerlaget. Vid sådan svårighet
skulle man måhända tycka, att det enklaste sättet att lösa frågan
vore° att öfverflytta de i 6 § 2 kap. Giftermåls-balken omförmälde
svågerlagsförhållanden till 1 k i 13 kap. Rättegångs-balken,
men dervid möter den stora svårigheten, att denna 6 § är en bland
de sämst redigerade i 1734 års lag. Der omtalas andra svågerlaget
så, att man icke får bygga äktenskap med sin hustrus stjufmoder
eller sin stjuffaders enka. ej heller med sin döda dotters mans enka,
eller med sin stjufsons eller stjufsons sons enka. Redan i närmaste
ledet öfverhoppas hustrus svärmoder och hustrus stjufdotter, hvartill
något skal icke torde finnas, likasom det svårligen låter förklara sig,
hvarför ej stjufdotters sons enka blindt upptagen så väl som stjufsons
sons enka. Att öfverflytta bestämmelserna i 2 § 6 kap. Giftermålsbalken
till 1 § af 13 kap. Rättegångs-balken, anser jag således vara
omöjligt. Jag skulle då heldre inslå den vägen att pr.incipielt inom
en^ viss gräns upptaga alla förhållanden i andra svågerlaget såsom
jäf, men då stöter jag mot den åsigt, som nu för tiden är gällande,
att jäfven höra inskränkas i stället för att ökas. Någon våda att
borttaga alla dessa jäf kan jag för min del icke heller finna. Hade
aldrig det andra svågerlaget blifvit upptaget i 2 kap. 6 § Giftermålsbalken
såsom, äktenskapshinder, är jag förvissad, att det lika litet i
Sverige som i Norge och Danmark skulle upptagits såsom jäf mot
domare. De förhållanden, som falla inom andra svågerlaget, innebära
ingalunda bevis på någon större intimitet än man eljest finner i många
fall. Sa t. ex. stål’ en man redan nu icke i iäfsförhållande till sin
stjuffaders eller stjufmoders föräldrar, eller till sin sons eller dotters
stjufbarn, lika litet som jäfsförhållande förefinnes mellan 2 personer,
som hafva hvar sin syster till äkta eller mellan sammanbragta barn,
oaktadt i dessa fall ofta ett mycket innerligt familjeförhållande råder.

Vid det tillfälle, då Kongl. Maj:ts proposition återremitterades
till Utskottet, anmärktes äfven mot det Kongl. förslaget, att för närvarande
de befintliga domarejäfven äro för folket väl bekanta, men
jag tvifla!'' pa, att folket så väl känner 6 § i 2 kap. Giftermåls-balken,
utan tror att, om något är bekant, så är det 13 kap. 1 § Rättegångsbalken,
der det stadgas, att svågerlag, som medför äktenskapshinder,
äfven medför jäf för domare och vittnen.

Den 8 Maj.

219

Slutligen bär också mot det Kong!, förslaget blifvit anmärkt, att
så många röster i Högsta domstolen höjt sig mot detsamma. I detta
afseende torde en liten rättelse af hvad som blifvit uppgifvet böra
ske. Vid granskningen i Högsta domstolen deltogo 7 ledamöter; då
förslaget föredrogs i statsrådet, vore två justitieråd närvarande, af
hvilka den ena deltagit i den föregående granskningen, men den andra
icke. Åtta Justitie-råd hafva sålunda yttrat sig öfver förslaget. Af
dessa hafva 2 helt enkelt tillstyrkt bifall dertill och 2 ledamöter
hafva yttrat sig på det sätt, att, om alla de jäf skola qvarstå, som
grunda sig på de svågerlagsförhållanden, som upptagas i 5 § 2 Kap.
Giftermåls-balken, så böra också de jäfv som grunda sig på 6 §, bibehållas.
Jag tolkar dessa ledamöters yttrande så, att de heldst skulle se,

att, jemte hela andra svågerlaget, äfven en del af de i 2 Kap. 5 §

Giftermåls-balken upptagna svågerlagsförhållanden skulle upphöra att
medföra jäf. Äfven jag tror, att åtskilliga af jäfsförhållandena enligt
5 § måste i framtiden försvinna, men, då det nu icke var fråga om

en allmän reglering af domare- och vittnesjäfven, hade jag icke skäl

att föreslå en inskränkning af jäfven i första eller det egentliga svågerlaget.
Sedan återstå 4 ledamöter, af hvilka 3 tillstyrkt den ändring
i förslaget, som jag förut vidrört, och den 4 ansett, att 6 § i 2
Kap. Giftermåls-balkeu borde öfverflyttas till 1 § af 13 Kap. Rättegångs-balken.

Då jag således icke kan inse någon våda af att antaga Kongl.
Maj:ts proposition, men densamma skulle medföra enkelhet och reda,
hemställer jag, att Kammaren måtte bifallaKongl. Maj:ts proposition.

Herr Faxe: På de skäl, Herr Justitie-statsministern anfört,

hemställer jag, att Kammaren måtte bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Nordström: Vid pröfningen af Lag-Utskottets uti förevarande
ämne aflåtna första betänkande N:o 17, framhölls bland annat
äfven den omständigheten, att sambandet emellan äktenskapshindren
och domare — samt vittnesj äfven — ej vore sådant, att ju icke de förra
i viss mån kunde inskränkas, utan att derför äfven de sednare borde
inskränkas, helst upprätthållande af vördnaden för rättsskipningen
kräfde, att ej ens en skugga af misstanke för partiskhet borde få vidlåda
domaren. Anmärkningar i enahanda syftning emot regeringens
i saken afgifna förslag hade ock af Högsta domstolen blifvit framställda.
och med afseende härå bl ef Utskottets första, tillstyrkande,
betänkande af denna Kammare återremitterad!. Utskottet har nu
uti sitt andra, i dag föredragna betänkande N:o 37, i så måtto föreslagit
ett tillägg eller ändring af regeringens förslag, att bland domarejäfven
skulle upptagas äfven det förhållande, att “domaren med

part är i svågerlag i thy, att---den ene avgift med den andres stjuf son

eller stjufdotter“, men lemuat utan afseende det icke mindre beaktansvärda
jäf i andra svågerlaget, som uppkommer deraf, att
någondera parten är gift med domarens hustrus stjufmoder eller hans
stjuffaders enka, o. s. v. Men icke heller denna ändring eller detta
tillägg vill Hans Excellens Justitie-statsministern nu godkänna, anförande
såsom hufvudskål, om jag ej hört eller förstått honom orätt,

220

Den 8 Maj.

att derigenom en rubbning skulle uppstå i den uppställning af svågerlag^
äfven, som. nu i 2 Kap. Giftermåls-balken förekommer. För min
del kan jag ej ingå hvarken på Hans Excellens, åsigt, eller skälet
deiför, och ser mig derför nödsakad, att i motsats till honom yrka
afslag på regeringens förslag, helst jag tror, att, om Hans Excellens
än en gång ville taga det i öfvervägande i hela dess objektivitet, han
deri skall finna en och annan brist; tillstyrkande jag deremot, att LagUtskottets
nu föredragna sednare förslag, såsom genom deri införda
tillägg i alla fall i viss mån förbättradt, måtte bifallas.

Sedan öfverläggningen härefter förklarat slutad, yttrade Hem
trefven och Talmannen, att beträffande Lag-Utskottets ifrågavarande
betänkande, om hvars antagande något yrkande ej blifvit framstäldt,
följande. yrkanden, nemligen l:o att Kammaren, med
afslag å betänkandet, för så vidt det skiljde sig från Kongl. Mai:ts
nådiga proposition i ämnet, måtte samma proposition bifalla, och 2:o
att betänkandet skulle af Kammaren afslås.

Härefter framställde Herr (Trefven och Talmannen först proposition
på. bifall till betänkandet, hvarvid svarades nej, och sedermera
proposition på. afslag å detsamma i dess från Kong!. Maj:ts nådiga
proposition afvikande del och bifall till den Kongl. propositionen, då
svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.

Hem Brusewitz: Jag anhåller vördsamt om fem dagars ledig het

från riksdagsgöromalen, räknadt från den 10 i denna månad.

Denna anhållan bifölls.

Hem Wijkander: Jag får anhålla om fem dagars ledighet från
riksdagsmannagöromålen, räknadt från och med Lördagen den 11
dennes.

Jemväl härtill gaf Kammaren sitt samtycke.

Justerades åtta protokollsutdrag för detta sammanträde.

Den 10 Maj, f. m.

221

Herr vice Talmannen: Jag hemställer vördsamt, att de i dag

första gången bordlagda ärenden måtte på föredragningslistan till
nästa plenum uppföras näst efter de gemensamma voteringarne.

Detta förslag bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. 1 3 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Fredagen den 10 Maj 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne April.

Anmäldes och bordlädes:

Stats-Utskottets memorial och utlåtande:

N:o 86, med förslag; till stadganden i Riksgälds-kontorets reglemente,
angående .statslyllnadssumman jemte öfriga med ordinarie
statsregleringen gemenskap egande utgifter samt de på Kontoret anvisade
kreditiver och derifrån utgående riksdags- och revisionskostnader,
aflöningar, förvaltningsutgifter m m.;

N:o 87, med förslag till de sista afdelningarne af det nya reglementet
för Riksgälds-kontoret;

N:o 88, i anledning af erhållen återremiss å Stats-Utskottets utlåtande
N:o 74, rörande väckt fråga om tryckning af Bondeståndets
protokoll vid 1809—10 års riksdag;

N:o 89, i anledning af väckt motion om förändrad reglering af
skjutsväsendet;