Herr Sven Nilsson: Jemväl i afseende på denna nu föredragnaelfte punkt yrkar jag återremiss på de skäl, som jag vid behandlingen afnionde punkten uppgifvit (Riksdagens protokoll 1867:426)

283

Den 26 April, f. m.

Herr Sven Nilsson: Jemväl i afseende på denna nu föredragna
elfte punkt yrkar jag återremiss på de skäl, som jag vid behandlingen af
nionde punkten uppgifvit.

Vidare yttrades ej; och äfven denna punkt återförvisades.

Mot de beslut, som fattats rörande nionde, tionde och elfte punkterna,
anmälde Herr Hierta sin reservation, under förklarande att han, hvad
anginge förstnämnda punkt, röstat för densammas bifallande.

§ 8.

Bordlädes Stats-Utskottets Betänkande N:is 73—77 och 79-^-82 samt
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 19.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ‘/2 12 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Fredagen den 26 April.

Kl. 11 f. m.

§ I På

framställning af Herr Talmannen beslöt Kammaren, att de å Kammarens
bord hyflande ärenden, hvilka endast en gång varit bordlagda och
som nu funnos upptagna sist å dagordningen, skulle till nästa sammanträde
derå främst uppflyttas, för att då kunna för andra gången till bordläggning
anmälas.

§ 2.

Fortsattes handläggningen af Särskilda Utskottets för frågor rörande
försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2, med anledning af väckta motioner
rörande landtförsvarets ombildning och dertill hörande frågor m. m.,
dervid nu i ordningen förekom:

Punkten 12 (sid. 23).

Härvid yttrade

Herr Friherre Liljencrantz: Jag vill väl icke inlåta mig i diskussion
angående förevarande punkt, men jag vågar likväl hemställa, om det

284

Den 26 April, f. m.

kan vara lämpligt, att den fjerde bataljonens befäl skall sammansättas af
allenast sådana officerare, som, till följd af den utbildning de lätt, äro
mest underlägsne i skicklighet, eller om det icke vore bäst, att en blandning
egde rum, så att alla fyra bataljonerna finge befäl med lika duglighet.

Herr von Troll:, Jag vill erinra föregående talaren derom att, i
fiendetid, fjerde bataljonens befäl skall utgöras af bevärings- och halfsoldsbefäl,
men att detta icke hindrar att, då arméen mobiliseras, den blandning,
hvarom förre talaren uttalat sig, kan ega rum.

Herr Bjerkander: Då det ännu icke är afgjordt, om infanteriet

skall ökas eller icke, så synes det mig lämpligast att återremittera denna
punkt, på det att under tiden visshet må vinnas, om vi verkligen äro i
behof af ökadt befäl.

Herr Friherre Liljencrantz: Äfven om vi nu bibehålla nuvarande
beväringssystemet, bör denna punkt bifallas, ty talrikare befäl blir i allt
fäll nödvändigt, om äfven vi icke utsträcka beväringens öfningstid. Hvad
angår den anmärkning, jag framställde förra gången jag hade ordet, så
är densamma lätt förklarlig, enär Utskottet, såsom kan ses af dess motivering
å pag. 22, sjelft antyder att fjerde bataljonens befäl skall utgöras
af allenast bevärings- och halfsoldsbeiäl.

Herr Friherre Koskull: På samma grunder, som vi förliden gårdag
till Utskottet återremitterat åtskilliga punkter i Utlåtandet, bör, enligt
min tanke, äfven nu förevarande punkt dit återskickas, ty denna punkt
förutsätter att, med anledning af hvad Utskottet tillstyrkt i föregående
punkten, arméens befäl verkligen kommer att ökas.

Herr Rosenberg: Om vi verkligen hafva något allvar med det

ifrågavarande förslaget .till försvarsväsendets ordnande, så synes det mig
som borde vi bifalla nu förevarande punkt, ty annars, om vi på detta sätt
återremittera den ena punkten efter den andra, ser det ut som ville vi
blott bereda oss tillfälle att hålla tal. Derest det skulle visa sig, att ökadt
befäl icke behöfves, så kommer ju i allt fall denna punkt icke att något
på saken inverka.

Herr Hedlund: Äfven jag anser nu förevarande punkt kunna behandlas
alldeles oberoende af förhållandena i öfrigt, men i Utskottet har
jag dock icke kunnat gilla densamma. Om man tänker sig hvarje,regemente
såsom stamtrupp, så kan denna i sig upptaga beväring i flera åldersklasser.
I det fall nemligen, att regementet, som sjelft består af två
bataljoner, upptager blott en klass beväring, så kommer regementet att utgöras
af tre bataljoner, hvaremot, om två eller tre beväringsklasser upptagas,
regementet fördelas på fyra bataljoner. Det är derföre nödvändigt
att hafva befäl för fyra bataljoner, men då det skulle blifva allför dyrt
att för alla fyra bataljonerna hafva fast stambefäl, så har man nu för
fjerde bataljonen föreslagit bevärings- och halfsoldsbefäl. Efter min åsigt

285

Den 26 April, f. m.

borde man hafva fast befäl blott för de två egentliga bataljonerna och i
öfrigt halfsoldsbefäl, för hvilken mening jag äfven uttalade mig i Utskottet.

Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannens proposition på
bifall till Utskottets förslag blifvit med ja och nej besvarad samt omröstning
begärd, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition så
lydande:

Hen, som bifaller hvad Särskilda Utskottet för frågor rörande försvarsverkets
ordnande tillstyrkt i tolfte punkten af dess Utlåtande N:o 2,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, är ifrågavarande punkt till Utskottet återförvisad.

Omröstningen, i vanlig ordning anställd, utföll med 64 ja emot 61
nej; i följd hvaraf Kammaren bifallit hvad Utskottet uti förevarande
punkt föreslagit.

Punkten 13 (sid. 23.)

Herr John Ericson: Utskottets förslag i denna punkt härtill
syftemål att afhjelpa en olägenhet, som vid indelta arméen är konstaterad,
i det att det nemligen är ganska vanligt, att en officer vid ett regemente
får en verksamhet utom regementets stånd och, då han icke kan förskaffa
sig chefens tillåtelse att bo utom regementets stånd, af denna anledning
tvingas att taga afsked, hvilket kan vara ledsamt och motbjudande
för en karl som är duglig och trifves i sin tjenst, likasom det alltid är till
det allmännas skada att mista en duglig embetsman. Utskottet har derföre
trott sig kunna afhjelpa detta genom sitt förslag, att dylika officerare,
som vunne befrielse från annan tjenstgöring i fredstid än vid mötena,
sattes på half sold. Vi se ofta, hurusom officerare afsåga sig lönen,
men likväl stå qvar vid regementet, af kärlek till tjensten, i bortåt 4 å 5
år; slutligen tröttna de likväl vid denna lönlösa möda och taga afsked,
hvaremot mången, derest han bekomme någon mindre lön, säkert skulle
qvar stadna vid regementet. Våra regementen utgöras nu på papperet af
tre bataljoner med dertill nödigt befäl, men redan nu har behofvet af ökad
befälspersonal gjort sig gällande. Officerare dragas nemligen från regementena
till Generalstaben, Topografiska korpsen och Konungens stab,
hvarförutan de tjenstgöra såsom adjutanter, såsom kompani-officerare vid
krigsskolan å Carlberg och såsom befälhafvare vid kronoarbetskorpsen m. m.,
hvilket allt förorsakar brist vid regementena. Under regementsmötena
öfvas äfven andra årets beväring, och är det icke ovanligt att se denna
uppgå till 6 å 8 kompanier; antaga vi nu, att den utgör allenast 6 kompanier,
och att 8 kompanier stamtrupper finnas, så behöfvas 14 kompanichefer,
och om vi beräkna en officer dessutom på hvarje kompani, så uppgår
det erforderliga antalet officerare till 28. Det är således alltid brist,
och endast undantagsvis finnas 3 officerare till hvarje kompani, ehuru
egentligen tre officerare böra finnas. Man är derföre nödsakad inskränka
antalet beväringskompanier, och har jag vid ett tillfälle sett ett kompani
bestående af 236 man föras af en officer. Samma förhållande gäller äfven
med underofficerarne. Vid åtskilliga regementen är beväringen så talrik,

286

Den 26 April, f. m.

att regementets befälspersonal icke ens kan enligt nyss anförda nödfallsåtgärder
räcka till, och då måste befäl från andra regementen anlitas,
men då befäl kommenderas till tjenstgöring utom det regemente han tillbör,
är detta befäl berättigadt till särskild ersättning härför; och då kostnaden
till aflöning af sådan extra betälspersonal uppgår till ganska betydliga
årliga belopp, så tror jag, att den ökade kostnaden, som skulle uppstå
genom bifall till Utskottets förslag i denna punkt, icke komme att blifva
särdeles stor. Jag vill derföre utan afseende å hvad utgång de till Utskottet
redan återremitterade punkterna kunna erhålla, förorda bifall till
nu förevarande punkt.

Vidare anfördes icke; och Utskottets f(inslag bifölls.

Punkten 14 (sid. 24).

Utskottets förslag bifölls.

Punkten 15 (sid. 24).

Herr John Ericson: Jag ville allenast fästa uppmärksamheten

derå, att Kammaren redan genom sitt beslut att anslå medel till det ändamål,
hvarom i nu föredragna punkten förmäles, godkänt samma punkt,
och yrkar jag derföre nu bifall till densamma.

Öfverläggningen var slutad; och Utskottets förslag bifölls.

Punkten 16 (sid. 25).

Härvid yttrade

Herr A. von Proschwitz: Jag anser, att man icke genom att bifalla
nu förevarande punkt bör lemna ifrån sig en tillgång, som finnes.
Det är väl sannt, att befälet sjelf t utarrenderar sina boställen och att, till
följd deraf, det icke bör hafva något emot den ifrågasatta utarrenderingen,
men en helt annan sak är att, innan indelningsverket ännu är öfvergifvet,
öfverlemna alla boställen åt Statsverket. Vid regementena har man intresse
af att boställena gifva så goda inkomster som möjligt, hvarföre
också löningsdirektionen håller skarp kontroll angående sättet, hvarpå boställena
skötas. En annan tendens tyckes på sednare tider vilja göra sig
gällande. Vid åtskilliga riksdagar hafva nemligen motioner framkommit
derom, att alla militieboställen skulle utarrenderas och arrendatorerne tillerkännas
optionsrätt. Skulle ett slikt intresse lyckas gorå sig gällande,
så befarar jag att det allmänna snart nog nödgas vika för ett sådant enskildt
intresse, och att, om boställena till en början utarrenderas med
optionsrätt, man sedan skulle drifva det derhän, att de öfverlemnas åt enskilde
personer med åborätt. Man talar om tungan af indelningsverket,
och är denna klagan möjligen till någon del berättigad; men om boställena
bibehållas vid regementena, så skulle man på detta sätt möjligen kunna
på dessa placera några soldater, der man ej på billiga vilkor kan bibehålla
dem på rotehållen. För min del yrkar jag derföre återremiss af
denna punkt.

Herr C. A. Larsson: Som detta, enligt min tanke, är den klokaste
punkten i hela Utlåtandet, och det förslag, som i denna punkt innefattas, utgör
ett sätt att utan Statsverkets betungande erhålla ökadt antal befäl, hvilket
lärer vara nödvändigt, samt härtill kommer att det icke kan vara särdeles

Den 26 April, f. m.

287

lämpligt att af officerare i samma tjenstegrad den ena är val och den andra
dåligt aflönad, så anser jag det vara skäl att bifalla denna punkt,
helst densamma är fri och oberoende af de andra punkterna i Utlåtandet.

Herr Sven Nilsson: Jag hade i sanning icke väntat, att någon
skulle motsätta sig bifall till denna punkt, ty jag anser det vara i sin
ordning, att Staten söker på bästa sätt använda sina tillgångar och icke
gifva anledning till ett så orättvist aflöningssätt, som det medelst boställen.
I plenum för några dagar sedan hade jag äran visa att, med nuvarande afiöningssätt,
det kan inträffa, att en fanjunkare har större inkomster i och
genom sin tjenst än en major. Jag kunde väl icke rigtigt uppfatta siste
talarens yttrande, men jag tyckte mig likväl förnimma, att han påyrkade
boställenas bibehållande vid regementena af ömhet för deras ordentliga
skötsel. Om denna min uppfattning af hans yttrande är rigtig, så måste
jag tillstå, det jag icke eger samma erfarenhet som han, ty i min hemort
händer rätt ofta, att officerarne äro skuldsatte, då de mottaga bostället,
och icke förstå sig på detsammas skötsel, hvarföre jordbruket i deras hand
visserligen ingalunda förbättras. Han yttrade vidare, att man kunde å
boställenas jord bereda bostäder åt soldaterne, hvilket vore ungefär detsamma
som att å boställsj orden anlägga en sorts militärkolonier, men icke
heller detta kan jag finna vara särdeles lämpligt. Jag slutar derföre med
att i likhet med Herr C. A. Larsson yrka bifall till denna punkt såsom,
enligt hvad han uttryckte sig, den klokaste i hela Utlåtandet.

Herr Rosenberg: Äfven jag förenar mig med de värde siste ta larne,

ty med den erfarenhet jag eger om sättet, hvarpå boställena skötas,
åtminstone i södra Sverige, anser jag denna punkt vara en bland de bästa
i hela Utlåtandet. Att såcom en föregående talare antydde, boställena
nu skulle skötas bättre, än om de utarrenderades för Statsverkets räkning,
tror jag derföre bero på ett ganska väsendtligt misstag. I min hemort
utarrenderas boställena vanligtvis på innehafvarnes tjenstetid, och är det
derföre ganska naturligt, att arrendatorn, då han icke vet huru länge han
får behålla arrendet, icke heller å jorden nedlägger kostnader till densammas
förbättring. Hvad Statsverkets vinst eller förlust vidkommer, ber
jag blott tå anmärka, att jag känner till ett boställe, som är uppskattadt
till 2,500 R:dr, men utarrenderadt på tjenstetid för 7,000 R:dr årligen,
samt att ett annat boställe, som är uppskattadt till allenast 120 R:dr, är
utarrenderadt emot öfver 300 R:dr. Att }»ost;illsjorden skulle användas
till bostäder och kåltäppor åt manskapet, såsom en föregående talare antydde,
gissar jag icke hafva varit allvarligt menadt, ty af de större boställena
sönderdelade till kåltäppor, skulle då kunna blifva folkrika städer.
För min del yrkar jag bifall till punkten.

Herr A. von Proschwitz: Jag beklagar, att jag icke lyckats göra

mig förstådd. Jag sade att jag icke hade något emot, att all indelning
försvunne samt att boställena indrogos, men deremot ville jag, att de
skulle vårdas åt regementenas boställsdirektioner, hvilka det skulle åligga
att redovisa inkomsterna för Statsverket. I så fall vore det icke åt någon
betydenhet till hvad belopp ett boställe vore uppskattadt och hvad

288

Den 26 April, f. m.

detsamma gåfve i arrende. Hvad angår farhågor för militärkolonier, så
är detta en inbillad fruktan, enär rotehållarne säkert behålla soldaterne
emot en billig ersättning. Man må nu säga hvad man vill om indelningsverket,
så är detta onekligen ett billigt sätt att uppehålla en armé, och,
hvad angår påståendet att det indelta manskapet icke skulle vara lämplige
soldater, så torde det endast vara öfning, som erfordras för att fullt
utbilda dem.

Herr Wigardt: På de skäl, Herrar Carl Anders Larsson, Sven

Nilsson och Rosenberg anfört, hemtar jag anledning yrka bifall till ifrågavarande
punkt.

Herr von Tro il: Det är visserligen ganska sannt, att Utskottet

satt sitt tillstyrkande i denna punkt i sammanhang med indelningsverkets
aflyftande från jorden, men jag tror att dessa boställens och räntors indragning
till Statsverket icke kommer att gå i verkställighet, förrän den kan ske
samtidigt och i samband med hela den öfriga fullständiga organisationen af
försvarsväsendet, och då nu här är fråga att i ämnet uttala en opinion från
Kammaren, så är det särskildt af vigt att ej säga nej till denna punkt.
Indelta arméens befäl har sjelf! dragit försorg derom, att man måtte tydligt
inse nödvändigheten åt en dylik åtgärd, ty en massa indelningshafvare
hafva på de sednare åren hos Kongl. Maj:t begärt att få utarrendera sina
boställen på längre tider, vanligen på 20 år, då de alltför tydligt insett
att detta vore bästa sättet att draga högsta inkomsten af'' dessa hemman,
som derigenom äfven kunde erhålla en under flera år fortsatt rationel
skötsel. Då således en mängd af arméens befäl redan nu icke befattar
sig med skötseln af dem anslagna boställen, och då den nu förevarande
frågan icke kommer att afgöras annat än i sammanhang med organisationsfrågan
i sin helhet, så yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Me flin: För min del anser jag, att denna fråga är så oberoende
af den om indelningsverkets upphäfvande, att den borde hafva varit
afgjord redan för flera riksdagar tillbaka, och att dessa frågor nu alldeles icke
böra sammanblandas. Orättvisan af armébefälets aflöning är stor och sedan
längre tid tillbaka känd och erkänd, samt beror derpå, att somliga
hafva goda, andra dåliga boställen, hvarigenom den ena tj ens temannen
kan hafva dubbelt så hög aflöning som en annan i samma tjenstegrad.
Erfarenheten har ock visat, att, när boställena utarrenderas på 20 år, de
skötas mycket bättre än när inclelningshafvarne sjelfve bruka dem, och
efter dessa års förlopp äro de merendels till eu tredjedel förbättrade mot
när de af arrendator!! emottogos. ,

Herr Åke Andersson: Jag anser, att Utskottets förslag bör bi fallas,

ty det är och blir en verklig statsförlust, om förhållandet härmed
skall fortgå såsom hittills. Ett hemman är snart utsuget, och då boställsinnehafvarne
eller dess arrendatorer, som i vissa fall icke kunna vara säkra
på brukningsrätten mer än 2 å 3 år, icke ega tillgång att derpå nedlägga
några kostnader, knappt nog till underhållet,; mycket mindre till förbättringar -

Den 26 April, f. m.

289

bättringar, så är det klart att hemmannen allt mera försämras. Jag hemställer
derföre, att ifrågavarande Kronans egendomar måtte utarrenderas
på 20 å 30 år, då personer kunde emottaga sådana, som både egde vilja
och förmåga att gifva dem sin rätta skötsel. Jag yrkar bifall till Utskottets
Utlåtande, hvarigenom vinst skulle uppkomma både för arrendatorn
och för Staten.

Herr A. von Proschwitz: Jag måste anmärka, det min fram ställning

allt fortfarande synes vara föremål för missförsånd, då man här
talar om huru illa skötta boställena blifva af indelningshafvarne. Jag vill
ju alldeles icke, att de skola brukas af indelningshafvare, utan att de skola
utarrenderas, ty smärre jordbrukare uppträda merendels såsom spekulanter
på dessa och sköta dem i allmänhet mycket val; vid sådant förhållande
vet jag icke hvad man riskerar, om nuvarande stadganden bibehållas, och
jag kan icke finna någon rimlig grund, hvarför det skulle blifva sämre
hädanefter än hittills. Är det meningen att sälja dessa hemman, så vore
detta nog bra och beqvämt för oss, som derigenom kunde bereda Staten
för närvarande ganska goda tillgångar, men icke tror jag att våra efterkommande
skulle just särdeles mycket tacka oss för en dylik statsekonomi
operation. Jag fortsätter alltså mitt yrkande om återremiss af denna
punkt.

Ofverläggningen var slutad; och på derom framställd proposition blef
hvad Utskottet under denna punkt föreslagit af Kammaren bifallet.

Punkten 17 (sid. 26).

Herr Friherre Liljencrantz: Som denna punkt synes hafva tillkommit,
för den händelse att det nuvarande indelta kavalleriet skulle indragas
och det blifvande förläggas till olika delar af landet, så och då
tredje punkten redan är återremitterad, bör denna nu föredragna punkt
icke bifallas, ty om kavalleriets nuvarande sammansättning bibehålies, så
behöfves icke anordnandet af de nu föreslagna kavalleridepoterna.

Medan jag har ordet, torde det tillåtas mig att i förbigående få göra
några anmärkningar mot Utskottets å sidan 25 uttalade motiv för sin åsigt
om krigsbildning, der Utskottet säger, att lämpligaste sättet för soldaten
att förvärfva målskjutningsfärdighet vore, att han finge hemtaga det gevär
han i krig skulle begagna, för att omsorgsfullt kunna vårda det och lära
känna dess träffsäkerhet, för hvithet ändamål äfvenledes skarp ammunition
dels skulle åt honom till viss mängd utdelas, dels tillhandahållas till inköp.
Jag betviflar högeligen klokheten uti att helt och hållet öfverlemna
denna så högst vigtiga angelägenhet endast åt soldatens eget nit, när dertill
kommer, att han sjelf skulle köpa ammunition för sin öfning; och att
soldatens skjutfärdighet skulle vid mötena allenast utrönas genom prisskjutningar,
anser jag vara att allt för litet vårda sig om en så ytterst
angelägen del af den militära utbildningen. Jag tror att Utskottet i detta
fäll har ställt sina förhoppningar allt för högt, och kan ingalunda dela
Riksd. Prof.. 1867. 2 Afd. 4 Band

290 Den 26 April, f. m.

desamma. Såsom jag nyss hade äran nämna, yrkar jag återremiss af denna
punkt.

Herr Sven Nilsson: Jag instämmer i Friherre Liljencrantz’ be gäran

om återremiss, men jag vågar på samma gång hemställa, huruvida
det icke vore lämpligt att, för att så vidt möjligt är, förkorta diskussionen,
derigenom att de talare, som uppträda, icke vidare inlåta sig i bedömande
af Utskottets motiv, utan blott hålla sig till de resultat, hvartill
Utskottet kommit.

Häruti instämde Herr Rosenberg.

Herr Stendahl: Till en början torde det tillåtas mig att frambära
min tacksägelse till Utskottets ledamöter, äfvensom till de Herrar, hvilka
afgifvit motioner i hithörande ämnen, för den möda de nedlagt på fosterlandets
altare, och hvilken föranledt utarbetandet af detta Betänkande.
Hvad angår Utskottets å sidan 25 uttalade åsigt derom, att målskjutningsfärdigheten
skulle i väsendtlig mån befrämjas genom gevärens öfverlemnande
till soldaten under tiden mellan mötena, så anser jag att Utskottet
haft mycket talande skäl härför, och jag för min del ville gå ännu längre
och föreslå, att icke blott soldaten, beväringen och reserven, utan äfven
landstormen skulle ega icke allenast rättighet utan äfven skyldighet att
hemtaga sina gevär och på mellantiderna öfva sig i skjutfärdighet; derigenom
skulle hela vår försvarsstyrka blifva så införlifvad med sina vapen,
att detta lika mycket som alla andra öfningar skulle försäkra oss om den
högsta försvarskraft. Då skulle det blifva en sanning, detta yttrande,
som Engelska sändebudet under 1788 års krig fällde om den Svenska
soldaten, att han älskar sitt gevär som sin käresta; att hän är okufvelig
under en konung som han älskar, och att han ännu en gång torde
visa att han tillhör en af Europas mest framstående nationer. Jag
tror, att detta yttrande skall kunna tillämpas på hela vårt folk, i fall vår
stridsmagt får bibehålla sina vapen mellan mötestiderna, och ammunition
tillhandahålles den för öfningars verkställande.

Herr von Troil: För min del har jag icke något att anmärka mot
en återremiss af denna punkt, då den onekligen står i sammanhang med
en föregående, som redan är återremitterad. Lika med en annan af Utskottets
ledamöter tror jag det icke vara skäl att förlänga diskussionen,
derföre att en anmärkning blifvit gjord, som lätt häfves af en liten förklaring
af Utskottets motivering. Utskottet har nemligen, enligt min åsigt,
haft skäl till sitt yttrande, ty det är längesedan af sakkunnige personer
utrönt och vitsordadt, att den öfning i skjutning, som soldaten xörvärfvar
på möten och med gevär, som han ej känner till, lemnar ett föga gynnsamt
resultat. Om deremot ett gevär öfverlemnas åt soldaten, så intresserar
det honom, helst om han derjemte erhåller ammunition utan kostnad,
att på egen hand öfva sig i dess handterande, och han lärer sig sålunda
icke blott att känna sitt gevär utan äfven att rätt och med fördel begagna
det, och kan han så uppöfva sig i skjutfärdighet, att han kan vinna
derför utsatta pris, så tror jag icke att vår armé skall komma att sakna
män, som alla förstå att rätt sköta sina vapen. Detta har varit anled -

Den 26 April, f. m.

291

ningen till Utskottets yttrande i dess motivering, k vilket jag ansett mig
skyldig att till Kammarens bedömande meddela. Ehuru tankarne härom
kunna blifva, delade, hemställer jag dock, att tiden icke måtte förspillas
på anmärkningars framställande mot större eller mindre del åt Utskottets
motivering, utan att vi må sysselsätta oss med resultatet af det
arbete, som Utskottet uti förevarande Utlåtande till Riksdagens pröfning
framlagt.

Herr Östman: Hvad först beträffar den föredragna punkten, så

tror jag att densamma af förut andragna skäl bör återremitteras. Vidkommande
derefter frågan huruvida en soldat bör få hemtaga sitt gevär
eller icke, anser _ jag det vara alldeles klart och uppenbart, att, om" soldaten
får öfva sig mellan mötena och erhåller belöning för uppnådd och
visad skicklighet, sådant skall i högst väsendtlig män bidraga till arméens
krigsduglighet. År han deremot främmande för sitt gevär, så är det lika
klart, att lian, på den korta tid mötena vara, icke kan någonsin ernå
den skicklighet, som erfordras för en soldat i våra dagar, och af denna
anledning biträder jag gerna Utskottets åsigt, att gevären må till soldaterne
öfverlemnas att i deras hem förvaras och under tiden af dem nyttjas
och begagnas.

Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannens proposition på
bifall till Utskottets förslag med nej besvarats, blef, på ytterligare proposition,
ifrågavarande punkt till Utskottets förnyade handläggning återförvisad.

Punkten 18 (sid. 27).

Härvid yttrade

Herr Sven Nilsson: Som denna punkt är en väsendtlig länk i

den kedja af åtgärder, som Utskottet ansett nödigt att föreslå för utbildande
af vårt försvarsväsende och således står i sammanhang med liera
förut återremitterade punkter, anser jag densamma icke kunna bifallas,
utan föranlåtes jag derföre yrka återremiss af densamma.

Herr Bj er kan der: Ehuru jag gillar syftemålet med Utskottets

hemställan om fortgående militäriska öfningar ända från skolåren, så kan
jag dock icke undgå att instämma med den föregående talaren i hans
yrkande om återremiss, då denna punkt onekligen står i ett visst sammanhang
med tredje punkten, som redan är återremitterad. Då det
skulle bero på Kongl. Maj:t att bestämma både det sätt och de tider,
hvarunder dessa öfningar skola fortgå från den tid ynglingen utträder ur
skolan och intilldess han ingår i beväringsåldern, så tror jag det vara
mest försigtigt att något närmare bestämma härom, hvarföre jag ock af
detta skål yrkar, att punkten måtte till Utskottets förnyade handläggning
återförvisas.

Herr von Troil: Jag beklagar, att jag, beträffande denna punkt,

måste uppträda mot tvenne kamrater inom Utskottet, men jag tror, i strid

292

Den 26 April, f. m.

mot dem, att denna punkt, framför många andra, bör antagas. Hvad
innehåller då denna punkt? Jo, den uttryckta bestämda åsigt, att den
manliga ungdomens militära uppfostran bör börja i skolorna och sedan
oupphörligen fortgå äfven under tiden, som ligger emellan skolåldern och
beväringsåldern. Det vore ett sorgligt slut på diskussionen, om vi nu
skulle förkasta denna vackra tanke, och jag ber att allvarligt få fästa
uppmärksamheten på vigten deraf, att den militära utbildningen hos vår
ungdom tager sin början redan i dess yngre år och sedermera oupphörligen
fortsattes, så att denna ungdom kan blifva lämplig att inträda i lederna
af fosterlandets försvarare. Huru man än kommer att besluta om
organisationen af vårt lands försvar, så blir det ändock alltid af stor vigt
att ungdomen ända från skoltiden får undervisning i militära öfningar,
och högst nödvändigt är att en opinionsyttring i denna ande nu afgifves
af Kammaren. I alla fall komma dessa nu föreslagna åtgärder icke att
träda i verkställighet förr än i sammanhang med hvad i öfrigt kommer
att genom proposition från Regeringen till Riksdagen hemställas i fråga
om hvad som till rikets försvar bör åtgöras. Jag yrkar bifall till denna
punkt.

Många af Kammarens ledamöter instämde häruti.

Herr H i er ta: Då jag anmälde mig, hade Herr von Troil ännu icke

yttrat sig, och som jag hufvudsakligen är af honom förekommen, ber jag
att få med honom instämma. Vidare torde det tillåtas mig få fästa uppmärksamheten
derpå, att, utom de betänkligheter som nu här mött mot
Utskottets organisationsplan från rust- och rotehållarnes sida, förrän indelningsverket
är upphäldt, en annan omständighet tillkommer, som redan
vid föregående riksdagar visat sig vilja motverka alla försök att åstadkomma
ett effektivt försvar, och denna omständighet är allmogens obenägenhet
att offra en ökad tid på militära öfningar. Denna obenägenhet
visade sig vid 1859—1860 årens riksdag, då förhöjning i tiden för beväringsexercisen
beslöts och genomfördes genom Henne Riksstånds beslut mot BondeStåndets
bestridande. Om nu icke någon inskränkning i öfningstiden kan
ega rum, och derigenom någon besparing i arbetstid vinnas åt vår jordbrukande
befolkning, så tror jag mig nästan kunna förutsäga, att hvarje
förslag, hvarje plan till ett förbättradt nationalförsvar kommer att -bär
falla sönder, och derföre är det af yttersta vigt att denna punkt bifalles.
Hvad skall väl ock kunna åstadkomma större besparing af mötestiderna,
än att ungdomen på förhand lär sig att handtera vapen? Detta är en
hufvud grund för all folkbeväpning, och i alla länder, der nationalförsvaret
grundar sig härpå, äro alltså dylika öfningar anbefallda. Fastän man
från visst håll ej vill höra talas om förhållandet i detta afseende i Schweitz,
så tager jag mig dock friheten påpeka, att det är just dessa öfningar, som
göra detta lands försvar från Statens sida jemförelsevis så billigt, mot
den kraft och säkerhet det innebär. Jag förstår icke hvarför man icke
vill bifalla punkten, då icke några anmärkningar kunnat mot Utskottets
resonnement derom framställas, och för min del yrkar jag bifall till den
gjorda framställningen.

Den 26 April, f. m.

293

Herr Jöns Pehr sson: För min del anser jag det vara högst

angeläget, att denna punkt bifalles, ty den innebär den vackraste och sannaste
tanke, som vid denna riksdag i detta ämne blifvit uttalad. Dylika
öfningar äro det enda medlet att i förtid kunna undgå allt för kännbara
uppoffringar för ett framtida ordnande af vårt försvar, och derföre yrkar
jag att denna punkt måtte af Kammaren godkännas.

Herr Murén: Äfven jag anser det vara högst angeläget, att denna

punkt nu vinner bifall af Representationen, ty utan att införa exercisöfningar
och vana vid vapens handterande redan i våra skolor och sedermera
fortfarande före beväringsåldern, är det icke att hoppas på att någonsin
kunna få någon egentlig folkbeväpning till stånd, och det är ju
dit vi af alla krafter böra sträfva. Dessa öfningar skulle ock utgöra ett
kraftfullt understödjande af skarpskytterörelsen, och då tillräcklig underbyggnad
i vapens bruk icke gerna kan på annat sätt med någon säkerhet
och visshet bibringas landets ungdom, samt detta förslag är alldeles oberoende
af de planer Utskottet i öfrigt framkastat, så yrkar jag att denna
punkt måtte godkännas. Att ungdomens krigiska öfningar just utgör den
hufvudsakliga styrkan i det Schweitziska nationalförsvaret är allmänt bekant,
och deras skjutöfningar samt öfriga gymnastiska och militäriska uppvisningar
äro så sammanblandade med offentliga folknöjen, att det är svårt
att skilja dem emellan, hvarigenom ock hos befolkningen i sin helhet uppstått
ett synnerligt intresse att bibehålla och fortfarande utbilda desamma.

Herr O. B. Olsson: Lika med föregående talare vill äfven jag bifalla
denna punkt, den jag icke kan inse hafva ringaste sammanhang med
de föregående återremitterade punkterna. Yi hafva ju redan inslagit på
den vägen, att ordna militära öfningar vid våra undervisningsanstalter,
och i skarpskytterörelsen hafva vi redan en början till allmän folkbeväpning,
derföre synes det mig, som skulle vi genom afslag eller återremiss
af clenna punkt vilja frångå de åtgärder, som redan i framåtskridande
rigtning blifvit gjorda, och till något sådant vill jag icke lemna min röst,
hvarföre jag upprepar min anhållan om bifall till punkten.

Herr Jonas Andersson: Jag kan icke undgå att uttala min

förundran deröfver, att ett par föregående talare fordrat återremiss å denna
punkt, ty hvar och en måste inse, att det härutinnan framställda tillstyrkandet
är af aldra största vigt i flera hänseenden. Det utgör så att säga
grundvalen för en blifvande folkbeväpning, och är tillika det enda vilkoret
för möjligheten af en förminskning i tiden för beväringsexercisen med derutaf
härflytande besparing i de dryga kostnader, som annars utan tvifvel
förestå i och för vårt försvarsväsendes ordnande. Jag tror dessutom att,
genom införande af obligatoriska vapenöfningar i våra läroverk, så väl
folkskolan som elementarskolan, skarpskytteväsendet först derigenom kommer
att blifva en sanning och först då kommer att vinna en utveckling,
som denna vackra och fosterländska institution onekligen så väl förtjenar
att ernå.

294

Den ‘26 April, f. in.

Herr GuniEelius: Den tanke, som blifvit i föredragna punkten ut tryckt,

är icke ny. Man har redan i skolorna antagit och infört den
grundsatsen om militära öfningar. Här är nu fråga om att ytterligare
ordna och utveckla dessa. Jag anhåller, att punkten måtte bifallas af
många skäl, och vill af sådan anledning äfven tala i skolungdomens namn.
Det är ganska vigtigt i fysiskt hänseende, att den i skolorna uppväxande
ungdomen har kroppsliga öfningar, som tillika utgöra grundvalen för nationalförsvaret.
Det skulle enligt min tanke vara, minst sagdt, besynnerligt,
om icke Kammaren ville bifalla denna punkt, som blott åsyftar eu
utveckling och ett ordnande af något godt, som redan finnes. Jag tror
till och med, att det vore ganska nyttigt, om skolungdomen meddelades
någon krigsbildning, äfven om det blefve en liten kostnad för Staten.
Denna punkt är fullkomligt fristående, och jag kan icke tro annat, än att
representanterne af Svenska folket böra bifalla densamma.

__ Herr Me din: Denna punkt är i min tanke den mest lyckade i hela
Betänkandet. Jag är Utskottet så mycket mera tacksam för densamma,
som jag vid förra riksdagen förfäktade eu sådan idé. Jag vill bedja Kammaren
hafva punkten i minne, då vi komma till den nästföljande.

Herr Bjerkänder: Då jag förra gången hade ordet, tillkännagaf
jag, att jag gillade syftemålet med 18:de punkten, men yrkade återremiss af
det skäl, att densamma hade oskiljaktigt sammanhang med en föregående,
som blifvit till Utskottet återförvisad. Man har sagt, att punkten blott
innehåller_ eu vacker tanke; men jag ber att få fästa uppmärksamhet derå,
att den innehåller något mera. Om förslaget blott innefattade en uppmaning
till militära öfningars införande i skolorna, vore det nog bra; men
det heter “utan äfven att, efter skoltidens slut och tilldess beväringsåldern
intrader, den manliga ungdomen må, på det sätt och på de tider Kongl.
Maj:t, med hänsyn till lokala förhållanden, kan finna skäligt bestämma,
samlas ..inom mindre områden, för att af dertill förordnade instruktörer i
dessa öfningar ytterligare utbildas. “ Att taga exempel från främmande
länder gagnar föga, då helt andra förhållanden äro i värf land rådande.
I andra länder äro krigsbördorna lika fördelade på alla, men icke så här.
Jag vill icke upprepa hvad som blifvit i eu föregående punkt såsom bevis
derför framhållet. Jag tror, att man bör, innan denna punkt antages,
se till, hvad lindring man i (ifrigt kan hafva att påräkna. Jag ogillar ej,

gymnastiska öfningar finnas i skolorna; men frågan, huruvida militära
öfningar mellan skoltidens slut och beväringsåldern böra ega rum, står i
sammanhang med andra frågor om försvarsverkets ordnande, hvadan jag
fortfarande yrkan, att denna punkt må till Utskottet återremitteras.

Herr C. A. Larsson: Jag tror, att man redan har sådana håll hakar

på Utskottet, att frågan om indelningsverkets lyftande från jorden
maste tagas i sammanhang med andra frågor om försvarsverkets ordnande.
Enligt min tanke innefattar denna punkt blott ett frivilligt erkännande
af skarpskytterörelsen i landet. Jag kan upplysa, att examen med skarpskyttar
just i dessa dagar pågått i Norrköping, och att alla dessa på
grund af skicklighet undsluppit beväringsexercis första året. Vill man

Den 26 April, f. m.

295

minska kostnaderna för beväringsexercisen, så tror jag det vara nödvändigt,
att man nu bifaller denna punkt. Det finnes icke något skäl som
talar derför, att man bör hålla på densamma för att vinna lättnad i roterings-
och rustningsbördan. Man kan icke gerna tänka sig, att Regeringen
skulle ställa sig på en barbarisk fot mot folkets söner i skolorna utan
låta deras militära öfningar bedrifvas såsom skarpskyttarnes. Då något
skäl för återremiss således icke förefinnes, anhåller jag om bifall till 18:de
punkten.

Herr A. A. Anderson: Vid förra riksdagen väckte jag motion
derom, att militära öfningar skulle i folkskolan införas, på det att ynglingarne
måtte från barndomen vänja sig vid desamma och få någon kännedom
i krigareyrket. Jag är för min del mycket belåten med Utskottets
förslag och röstar för bifall till detsamma.

Herr Anders Jonsson: Jag har med nöje sett, att Utskottet föreslagit
militära öfningars införande i skolorna, och vill derföre i likhet
med flere andra talare förorda bifall till 18:de punkten.

Herr Per Pers son wfrån Gefleborgs län: Jag vill blott gifva

till känna, att jag bifaller punkten, med förbehåll att den deri omnämnda
goda sak ej så ordnas, att den blir ett slags lagtvång.

Herr Leffler: Då ingen af skolmännen i denna Kammare yttrat sig

öfver nu ifrågavarande ämne, anser jag mig böra säga några ord, på det att man
icke skall tro, att någon likgiltighet för frågan om skolungdomens militäröfningar
å vår sida förefinnes. Jag vet nemligen, att alla mina kamrater
bland skolmännen önska framgång åt denna punkt. Om frågan blifvit i
form af motion framställd, är jag fullt öfvertygad derom, att ett öfver
densamma afgifvet Utlåtande, sådant som det hvilket blifvit i 18:de punkten
af detta Betänkande uppstäldt, hvarken skulle inom Kammaren mött
någon gensägelse ''eller gifvit anledning till yrkande om återremiss. För
min del önskar jag så mycket heldre bifall till punkten, som militära öfningar
för den uppväxande ungdomen icke gerna kunna med billigare
kostnad erhållas, än då de ställas i samband med skolundervisningen.
Dertill kommer, att, på samma gång som dessa öfningar äro af stor
vigt i militäriskt hänseende, de äfven i sanitärt äro af ganska stor nytta.

Fn talare har sagt, att han ville bifalla förslaget, med förbehåll att
ifrågavarande öfningar icke blifva ett lagtvång. Jag är af alldeles motsatt
mening. En hvar bland skolungdomen, som ej är af kroppsliga lyten
eller sjuklighet derifrån förhindrad, bör vara obligatoriskt lörpligtad att
deltaga i de militära öfningar, som förekomma vid det läroverk, der han
åtnjuter undervisning och uppfostran.

Herr Ostman:

Herr Sven Nilsson: Jag ber att få återkalla i Kammarens minne,
att'' jag i min motion framställt behofvet af militära öfningars införande i
skolorna. Det är således icke af afvoghet jag yrkat återremiss. Jag

296

Den 26 April, f. m

bär blott hyst betänkligheter att nu bifalla Utskottets förslag. Då jag
emellertid hör, att Kammarens ledamöter icke har några sådana, afstår
jag från mitt yrkande om äterremiss.

Öfver läggningen var slutad; och på Herr Talmannens derom framställda
proposition blef Utskottets förevarande förslag af Kammaren bifallet.

Punkten 19 (sid. 28 och 29).

Härvid yttrade

Herr Blanche: Jag har egentligen begärt ordet med anledning af

den under mom. d i föredi’agna punkten uttalade mening. Utskottet,
hvars förslag jag i de flesta punkter gillar, har i nämnda moment ej visat
hvad det kunnat och bort göra för folkbeväpningen i vårt land, och liknar
i sådant afseende Regeringen. Meningarne kunna vara delade huru
som helst i frågan angående ombildningen af vårt försvarsverk; men det
finnes en myndighet, som icke hyser olika åsigter, och den heter Folket,
så vidt man får antaga, att folkbeväpningen utgått från folket; ty jag vet
icke annars, hvarifrån denna armé på 43,000 man kommit, som födt och
klädt samt till en del beväpnat sig sjelf. Des«a personer hafva offrat sina
få hvilostunder åt exercis och målskjutningar, samt användt sina små besparingar
till uppförande af skjutbanor och bildande af musikkorpser äfvensom
annat hörande till en väl ordnad krigsrustning. Denna företeelse är
storartad, och just anledningen till folkbeväpningens uppkomst framställer
vårt folk i den vackraste dager. England slog reveljen, emedan det tyckte
sig genom dimmorna öfver kanalen upptäcka den efter rof spejande Franska
örnen, och öfver den omtöcknade Bottniska viken tyckte sig Sverige
se ett species af samma slag. Mera behöfdes icke för att framkalla en
folkbeväpning, och detta är en borgen för att den i framtiden skall bestå.
När folket under freden för blotta skuggan af fara så handlat, kan
man med skäl fråga, hvad skall det icke då göra, om faran, förkroppsligad,
nalkas våra stränder ? Det är icke tillbörligt att så ofta gifva lust åt modstulenheten
eller tala om svaghet hos nationen, i samma stund den visat
prof på en sådan kraft. Regeringen eller, rättare sagdt, det högre militärbefälet
har icke rätt uppfattat denna nationela rörelse från första början.
Den häfdatecknare, som en dag kommer att skildra vårt lands historia
under denna tid, skall utan tvifvel, på samma gång han skänker
beundran åt folkrörelsen för landets försvar, beklaga, att den eller de, som
den tiden hade magten i händerna, icke förmådde lyfta sig till den höjd
folket då intog. Folkbeväpningen är icke en theori på papperet utan
framträder i friska lefvande bilder, och det vore väl derföre skäl att uppmuntra
till ett nationalförsvar på sådan grund i stället för att lägga hinder
i vägen för dess utveckling. Skarpskyttarne hafva hittills under fredens
dagar bestått alla prof. De hafva bildat bataljoner, ja, till och med
regementen, samt underkastat sig enahanda öfningar som stamtruppen.
De hafva tältat vid sidan af indelta arméen och befunnits underlägsne
i ~ intet, men väl öfverlägsna i marschens hastighet. Då generalerne
varit sysselsatte med utredning af frågan, huru många steg eu soldat under
vanlig marsch kan taga på en minut samt för sådant ändamål spat -

297

Den 26 April, f. m.

seraf, utan att se sig om, fram och tillbaka med fickur i händerna likt
urmakaregesäller, så hafva skarpskyttarne lärt stamtrupperna, om icke
annat, åtminstone marschera — utan att se på klockan. Då skarpskyttarne
till följd af sina frivilliga ocli allvarliga öfningar hos Regeringen
under vissa vilkor begärde eftergift från exercis under de båda beväringsåren,
gafs dem tillåtelse att vinna befrielse från det ena,. Följden blef
att två år derefter ökades skarpskyttarnes antal från 20 till 40,000 man.
De frivilliga öfningarne fortforo, och man begärde ännu en gång, att befrielse
från beväringsexercis skulle beviljas duglig och skicklig skarpskytt
äfven för det andra året; men Regeringen svarade dertill nej. Med den
erfarenhet man hade, tror jag, att Regeringen gerna kunnat våga detta
steg. Man hade då kanske haft en armé af frivillige på 100,000 man.
Hvart jag kom under mina resor i landsorten för några år sedan, hörde
jag alla med eu mun framställa den begäran, att jag skulle söka utverka
eftergift för skarpskyttar i skyldigheten att undergå andra årets beväringsexercis,
allt under försäkran att de icke skulle vara njugga på de vilkor,
som derför uppställdes. I Borgare-Ståndet framlade jag genom motion
sistlidne riksdag denna begäran, under vilkor: Ro) att skarpskytt blefve i
behörig ordning approberad i den exercis, som enligt reglemente är förelagd
andra årets beväring; 2:o) att han hade eget gevär, och 3:o) att
han hade vederbörandes godkända betyg öfver färdighet i målskjutning.
Jag tror, att det var ganska hederligt bjudet. Regeringen var likväl då
— likasom Utskottet nu — af annan tanke. Jag fruktar, att Utskottet
varit sammansatt af för många fackmän, hvilka vid uppgörande af förslag
till beväringsöfningar fästat allt för stor uppmärksamhet vid de stora eröfrande
nationerna, som behöfva mycket väl öfvade trupper för att rigtigt
dressera menniskor till maskiner och sedan släppa kopplaf löst på
främmande mark. Vi deremot vilja blott försvara oss. Bristen på öfningar
kan ersättas af andra icke mindre värdefulla faktorer. Man må kalla
dem känsla för frihet och kultur, som vi fått i arf af våra förfäder, och
som vi vilja bevara åt efterkommande, eller jag behöfver blott nämna enthusiasmen,
den menskliga andens ståtligaste uppenbarelse på jorden, som
gjort och gör så mycket godt. Ett sådant folk slipar ej bajonetten för
att på främmande mark utgjuta blod, utan använder den endast såsom
åskledare, derest blixten slungad af fiendehand skulle vilja slå ned i hemlandets
skogar.

Jag anhåller, att punkten måtte till Utskottet återförvisas, på det att
Utskottet må taga i öfvervägande i hvad män eftergift från andra årets
beväringsexercis må kunna medgifvas skarpskytt. Jag tror, att man bör
gorå en sådan eftergift, på det att skarpskyttarne må kunna uppfylla sm
bestämmelse att blifva en frisk strömsättning i landstormen. Man bör
icke frukta att sätta tillit till dessa personer, hvilka säkert skola såsom
frivillige mera gagna i strid mot en fiende än såsom tvungne.

Skulle, oaktadt dylik eftergift gjordes på den grund, att någon öfverhängande
fara icke nu synes vara för handen, skarpskyttarnes leder glesna
eller aftaga, så skola de likväl ej spårlöst försvinna. De komma nemligen
alltid att stå qvar vid sina skjutbanor, med sina rötter i skolorna _ den
rätta grunden för militärisk uppfostran. Skarpskyttarne skola alltid hafva
uppfyllt en stor mission, derigenom att de dödat många fördomar och

298

Den 26 April, f. m.

blandat samhällsklasserna om hvarandra, eller, med andra ord, visat, att
de äro lika vackra och lika ädla, då de sträfva för ett gemensamt mål
— att försvara sitt gemensamma fädernesland.

Herr Kjell son: Lika med en föregående talare tror jag, att man
bort utsträcka friheten för skarpskyttarne så långt, att han finge befrielse
tiån andra årets öfningar, så vidt han företedde vederbörligt intyg derom,
att han egde den militäriska skicklighet, som fordras af andra klassens
beväring. För Staten vore det en besparing, enär den enskilde skarpskytten
sjelf bekostat sig de öfningar, som Staten eljest måste bestå
honom.

Af egen erfarenhet vet jag, att skarpskyttarne ganska väl kunna
pa egen hand förvärfva sig så mycken öfning som påräknas för andra
klassens beväring.. Förlidet år var jag i tillfälle se en uppvisning af ett
skal pskyttekompani i Carlshamn, hvilket exercerade och manövrerade utmärkt
väl. Vid den målskjutning, som kompaniet jemväl vid samma tillfälle
företog, visade flertalet af kompaniet en träffsäkerhet, vida bättre än
vid månget regemente. Tvingas nu sådana skarpskyttar att std i ledet
med andra mindre öfvade ynglingar, kunna de icke undgå att känna sådant
tungt. Den uppmuntran till skarpskytterörelsens utveckling, som
ligger i det af Herr Blanche framställda förslaget synes mig derföre på sin
plats; hvarföre jag hemställer om återremiss i detta syfte.

Herr Jonas Andersson: Äfven jag anser denna punkt böra återremitteras.
Vid behandlingen af den nästföregående punkten antyddes den
stora betydelsen af de militäriska öfningarne i skolorna, till dess beväringsåldern
inträder, och tillika bör ej förbises den ej ringa öfning och militäriska
utbildning folket genom skarpskytteväsendet erhåller.

Den företeelse, som visat och fortfarande visar sig i dessa frivilliga
skarpskytterörelser, bör beaktas och af Staten tillgodogöras så i militäriskt
som ekonomiskt hänseende. Det är gifvet att all utveckling, som
kan ske på frihetens väg, är bättre än den, som man genom lagtvång
vill framkalla. Jag föreställer mig att, om det vore en obligatorisk skyldighet
att i folkskolorna och andra skolor undervisa ungdomen i militärisk^
öfningar, skulle barnet insupa böjelse och fatta intresse för sådana
öfningar, samt en håg för vapnens bruk till landets försvar medfölja barnet
hela lifvet igenom. På detta sätt skulle kärleken till fäderneslandet ingjutas
i barnets eller ynglingens sinne, så att han af verklig öfvertygelse
utan tvång komme att underkasta sig de uppoffringar för landets försvar,
som Staten vill af honom fordra. För att befordra eu sådan håg
hos ynglingarne borde man ej föreskrifva tvångsexercis i så stor utsträckning,
som Utskottet föreslagit i denna punkt. Dessa föreskrifter uppfylla
icke, efter min uppfattning, det afsedcla ändamålet, men förorsaka betydliga
kostnader för Staten, hvarjemte en mängd dagsverken förspillas på
marscher till och från mötesplatserna. Minskades den föreslagna exercistiden
och^ uppmuntrades folket i stället att på frivillig väg förvärfva sig
den skicklighet i militäriska öfningar, som, enligt Utskottets åsigt, bör bibringas
första och andra årets beväringsklasser, skulle det blifva eu ambitionssak
och en god sporre för ynglingarne att ej misslyckas vid de prof,

Den 26 April, f. m.

299

som de borde aflägga. Jag tror således att andra årets öfningar kunde
indragas i afseende på de beväringsynglingar, som ådagalagt, att de egde
den erforderliga skickligbeten i exercis och vapnens bruk. De, som vid
första årets öfningar blifvit underkända eller ej kunnat aflägga nöjaktiga
prof på skicklighet, borde vara underkastade följande årens öfningar. Det
tredje årets exercis, som efter Utskottets åsigt skulle vara 20 dagar, tror
jag skulle blifva tillräcklig, om den sattes i samband med stamtruppens
öfningar. Men att, såsom Utskottet antagit, använda 30 dagar på andra
beväringsåret, till öfningar och marscher från och till mötesplatsen anser
jag för jordbruket och andra näringar skadligt genom den långa tid, hvarunder
så många arbetare undanryckas dem och skulle, fruktar jag, väcka
stor motvilja hos hela nationen för förslaget i sin helhet. Jag önskar af
denna anledning återremiss på hela punkten, för att Utskottet måtte öfverväga,
om ej andra årets beväringsexercis skulle kunna indragas och mera
afseende fästas i de frivilliga öfningarne i vapnens bruk, hvilka framförallt
borde uppmuntras.

Herr Hed en gr en: Då jag i går afton yttrade mig för bifall till

den 9:de punkten i detta Betänkande om allmänna värnepligten, att den
såsom grundsats skulle erkännas af Kammarens majoritet, skedde detta,
emedan jag i förslagets antagande i denna punkt ej kunde se någon våda,
att man deraf skulle vara på något siitt bunden, då ordningen kom till
nu ifrågavarande punkt, der fråga är om tiden och sättet för beväringens
öfningar. I 9:de punkten var blott fråga om att uttala en grundsats.
Nu åter vid denna punkt anser jag mig böra yrka återremiss derå för
att i sammanhang med tredje punkten om indelningsverket af Utskottet
ånyo behandlas. Först sedan frågan om den lindring i rust- och rotehållningsbesväret,
som Staten bör medgifva, blifvit på ett tillfredsställande
sätt afgjord, kan det blifva förenligt med billighet att ifrågasätta utvidgad
vapenöfningsskyldighet för beväringen, en sak som på det närmaste berör
jordbrukarnes intressen. Rättvisan fordrar nemligen att ej begära af allmogen
så betydligt ökade skyldigheter i detta afseende, utan att man gifvit
den något vederlag i denna sak, som legat och ligger den så nära om
hjerta! och som utöfvar ett så stort inflytande på dess ekonomiska bestånd.
För min enskilda del vill jag ingalunda ogilla denna punkt.
Tvärtom anser jag högst angeläget att beväringen erhåller nödig öfning,
så att, om den helt plötsligt behöfde utskickas i krig, manskapets
dyrbara lif ej onödigtvis måtte förspillas. Till vår tids krigskonst
flor just att anfalla fiende i oförberedd och fortgå raskt, såsom
t. ex. Preussarne gjorde i sista kriget. Om eu fiende på samma sätt öfverraskade
oss oförberedde, vore det för sent att hinna få beväringen
krigsduglig. Men det är icke nog med att dyrbara lif på detta sätt skulle
ändamålslöst förspillas. Äfven den kostsamma materiel arméen medhade
kunde äfven härigenom gå förlorad utan nytta. Yi veta ju huru i kriget
emellan Norra Staterna och Södra Staterna i Nord-Amerika de förras
armé, bestående af föga öfvadt manskap, och som man väl ej kan beskylla
för brist på personligt mod och tapperhet, hvarpå den sedan visade
så många lysande prof, i slaget vid Bulls Runa, som levererades i krigets
början, besegrades och skingrades, till följd deraf att Södra Staternas

300

Den 26 April, f. m.

armé var bättre disciplinerad och öfvad. Men sedan Norra Staternas
trupper under det långvariga kriget förvärfvat sig krigsduglighet och öfning,
kunde de lyckas öfvervinna motståndarne. Behofvet af öfning
åt beväringen är således erforderlig, och den tid dertill Utskottet anslagit
är den minsta möjliga, nemligen blott hälften emot den, som kommer
Schweitziska arméen till del, hvilken armés öfningstid vida understiger
den, som är antagen vid de flesta Europeiska staters arméer. Detta
oaktadt anser jag mig på ofvananförda skäl yrka återremiss å denna punkt.

Herr A. A. Anderson: I likhet med de två förste talarne tror
jag, att Utskottet ej gifvit skarpskytterörelsen den uppmuntran, som det
efter min tanke förtjenar. Mig synes att man bör från andra årets öfningar
befria den beväringsyngling, som i sin egenskap af frivillig skarpskytt
ådagalagt prof på sådan krigsduglighet, hvars förvärfvande afses
med ^ andra beväringsårets . öfningar. Dessutom tyckes Utskottet fordra
alltför lång tid till beväringsmanskapets öfningar, hvilka förutsätta uppoffringar
af dagsverken och kostnader, som blifva för nationell nog kännbara,
På dessa skäl anhåller jag om återremiss å Betänkandet i denna
punkt.

Herr Carl I. Bengtsson: Då 18:de punkten blifvit af Kammaren
bifallen,, tror jag den nu lagbestämda tid för beväringens öfningar är
tillräcklig för . att göra den krigsduglig. Jag förenar mig med dem, som
yrkat återremiss å Betänkandet i denna del, i hopp att Utskottet fäster
afseende på den börda jordbrukarne draga förut i och för landtförsvaret
genom den tunga indelningsverket medför.

Herr Jonas Jonasson från Kronobergs län: Då denna punkt står
i oskiljaktigt sammanhang med de öfriga återremitterade punktena, hufvudsakligast
hvad. angår rust- och roteringsskyldigheten, vill jag först se hvad
lindring häruti beredes de rust- och roteringsskyldige, förrän jag lemnar
mitt bifall till denna punkten, så och med särskildt afseende fästadt på
skarpskytteöfningarne yrkar jag jiå dessa skäl återremiss.

Herr A. von Prosclnvitz: Hvad skarpskytterörelsen och detta

förslags inverkan på densamma beträffar, synes mig Utskottet hafva gjort
väl litet afseende å den, ty hafva skarpskyttarne förvärfvat sig den färdighet
.. i manövrering, exercis och skjutning, som fordras af andra klassens
beväring,, borde den väl kunna befrias från deltagande i dess öfningar.
Sjelf är jag öfverbefälhafvare för en skarpskyttekorps och kan vitsorda, att
en stor do! af skarpskyttarne, åtminstone i min ort, intressera sig så mycket
för dessa öfningar och förvärfva derigenom så mycken färdighet, att
de väl kunna jemföras med, om ej öfverträffa dem, som undergått andra
beväringsklassens öfningar.

För att beväringen skall vinna nödig krigsduglighet och kunna vid
behof införlifvas med arméen, är det ett oeftergifligt vilkor, att densamöfvas
med stamtrupp; men för att åter detta skall kunna ske med tillbörlig
framgång, tror jag att mera öfning hos beväringen måste förutsättas
än den, som andra] beväringsklassen efter'' Utskottets förslag kan erhålla.

Deri 26 April, f. m.

301

Jag skulle derföre anse, att den tid af 20 dagar Utskottet anslagit till tredje
årets öfningar borde så fördelas, att 10 dagar användas till beväringens
exercis särskild! och att den först under de återstående 10 dagarne
förlägges i läger gemensamt med stamtruppen och i förening med den
undergår de praktiska öfningarne på fältet.

En talare har yttrat, att enthusiasmen utgör en så väsendtlig faktor
i kriget. Jag erkänner det och vet huru mycket den kan inverka på utgången
af en batalj; men man får icke öfverskatta dess betydelse, utan
endast uppskatta den till sitt rätta värde. För att med något hopp om
framgång kunna möta fienden, är enthusiasmen icke nog. Dertill fordras
tillräcklig öfning och ej ringa militäriska insigter.

Herr Me din: Efter mitt förmenande har Kammaren genom godkännandet
af adertonde punkten visat, huru den anser landets försvar
bäst kunna betryggas. Denna grundsats, att redan i folkskolan vänja
landets ungdom vid militäriska öfningar, skall bättre än långa möten ett
och annat år försäkra oss om krigsduglighet hos beväringen. Med afseende
å den långa tid Utskottet föreslagit för andra årets öfningar, hvarigenom
så många arbetare skulle komma att dragas från näringarne, till
stort men för desamma, önskar jag återremiss af denna punkt, i syfte
att tiden för beväringsmanskapets öfningar andra året måtte inskränkas,
desto heldre som dessa till stor del ersättas genom de militäriska öfningar,
hvari undervisning skulle meddelas ungdomen i skolorna och efter skoltidens
slut, till dess beväringsåldern inträdt.

Herr von Troll: Hvilket öde denna punkt kommer att undergå
är icke tvifvelaktigt, då redan så många talare begärt återremiss deraf.
Men jag kan ej annat än på det högsta beklaga en sådan utgång, emedan
jag tror, att, om Kammaren antagit denna punkt, så hade detta utgjort
ett talande bevis inför vårt eget land och för Europa, att vi äro beredde
att försvara vår sjelfständighet och göra derför nödvändiga uppoffringar.

Ehuru denna punkts öde af mig klarligen förutses, ber jag dock att
i anledning af deremot gjorda anmärkningar få yttra några ord. Flere
talare hafva uttalat den mening, att ytterligare minskning i den tid till
beväringens öfningar, som Utskottet ansett erforderligt, skulle kunna göras
utan våda. Jag får med anledning häraf gifva till känna, att denna fråga
varit föremål för långvariga och vidlyftiga öfverläggningar inom Utskottet,
men att ingen i Utskottet ansett tiden för dessa öfningar böra understiga
den i förevarande punkt föreslagna af 60 dagar.

Till och med de ledamöter af Utskottet, som motionerat om en kortare
tid, hafva under öfverläggningen härom kommit till insigt deraf, att
beväringen icke utan att för mycket blottställas och gå en säker undergång
till mötes, kunde skickas emot fienden, med mindre än att den blifvit
så pass mycket öfvad, som i denna punkt föreslås. 60 dagar äro minimum
och motsvara icke ens den sammanlagda tiden för ett rekryt- och ett
regementsmöte, eller 62 dagar, efter hvilken tid soldaten anses vara icke
mer än halfbildad. Flan måste nemligen, för att vara fullt krigsduglig,
hafva undergått ytterligare ett rekrytmöte.

302

Den 26 April, f. m.

Inom Kammaren har uttalats den åsigt af en ledamot, som sjelf är
militär, att beväringsynglingen borde fjerde året samöfvas med stamtrupp
i läger, och då endast sysselsättas med fälttjenst.

Detta vore utan tvifvel af stor nytta för utbildande af krigsduglighet
hos beväringen; men Utskottet har icke tilltrott sig böra tillstyrka detta,
emedan det velat till det minsta möjliga reducera beväringens öfningar, så
att landet ej måtte alltför mycket betungas med kostnader för detta ändamål.

Utskottet har i afsigt att ytterligare minska kostnaderna hemställt,
att första årets öfningar skulle försiggå distriktsvis i hemorten, der truppen
lätt kan lifnära sig sjelf och hvarigenom tidsödande marscher till och
från mötesplatsen undvikas. Man kan således icke förevita Utskottet att ej
hafva tagit i noggrannt öfvervägande de uppoffringar landet måste för sitt
försvar vidkännas, men den tanke har ständigt föresväfvat Utskottet, att
man, för att landet vid ett oförmodadt anfall icke måtte vara värnlöst,
måste i tid ordna försvaret så, att den armé, hvilken till större delen
kommer att bestå af beväring, erhåller så stor grad af krigsduglighet, att
den med hopp om framgång kan gå en fiende till mötes, hvars trupper
äro öfvade och krigsvana.

Under gårdagens diskussion ifrågasattes af en talare, att en del af
beväringen, som borde införlifvas med den aktiva arméen, skulle för sådant
ändamål undergå öfningar under längre tid, men att den öfriga beväringen
kunde lernnas mindre öfvad. Utskottet har deremot ansett, att,
så vida man skall hafva ett tillräckligt kraftigt försvar mot en anfallande
fiende, hela beväringsklassen bör vara så mycket öfvad, att den, åtminstone
efter att någon tid hafva varit sammandragen, må kunna föras emot
fienden, utan att gå en säker undergång till mötes och utan att en mängd
dyrbara lif utan nytta förspillas. Vill man således hafva ett väl ordnadt
försvar, kan man ej ytterligare inskränka den tid till öfningar, som i
denna punkt föreslås.

Här har blifvit emot Utskottet anmärkt, att den bort föreslå befrielse
för approberad skarpskytt från andra årets öfningar. Hade Utskottet
tilltrott sig föreslå öfningar för beväringen äfven under fjerde året, om
blott 8 eller 10 dagar, så tror jag att man inom Utskottet varit mer
benägen för att lemna approberade skarpskyttar en större frihet från
öfningar gemensamt med beväringen.

Den förste talaren, som vinnlagt sig så mycket om skarpskytterörelsen
och deri inlagt så stora förtjenster, och till hvilken de frivillige skarpskyttarne
stå i stor tacksamhetsskuld, har, fruktar jag, bedömt dem uteslutande
efter den kännedom han eger om skarpskyttekorpserna i Stockholm
och Göteborg, hvilkas skicklighet och färdighet i militäriska öfningar
är uppdrifven till en höjd, som förtjena!’ allt loford. Men jag vet också,
att andra dylika korpser i landet ingalunda ega så stor skicklighet, och
inom Utskottet intygades af flere ledamöter det förhållande, att det lifliga
intresset för deltagande i dessa frivilliga militäriska öfningar, hvilket för
två år tillbaka och dessförinnan visade sig temligen allmänt inom landet,
sedermera börjat något afsvalna och aftaga. De infinna sig nu i mindre
antal vid de beslutade sammankomsterna, och man har till och med hört
medlemmar af dessa föreningar sjelfva framställa den önskan, att de måtte

Den 26 April, f. m.

303

erhålla en fastare organisation, bestämd genom lag och ej såsom nu beroende
alltför mycket på godtycke hos de enskilde medlemmarne.

För att uppmuntra dessa frivilliga militäriska öfningar har Utskottet,
utom befrielse från första årets öfningar, föreslagit, att skarpskytt, som
uppnått sådan skicklighet, att han såsom befäl kunde användas, derför
skulle af Staten erhålla en särskild tilläggsaflöning.

Utskottet har nemligen tänkt sig, att skarpskyttar, som blifvit approberade,
skulle kunna uppammas till befäl, att användas synnerligast vid
landstormen, der befäl nästan alldeles saknas. Jag vågar således påstå,
att Utskottet ingalunda misskänt värdet af de frivillige skarpskyttarne och
den nytta för landets försvar, som af dem möjligen kan påräknas, men
Utskottet har ej sett dem genom förstoringsglas, som gjort dem vackrare
än de äro i verkligheten, utan med sanningens ljus betraktat förhållandena.

I)en uppmuntran till deltagande i de frivilliga skarpskytteföreningar,
som Utskottet skäligen ansett sig kunna föreslå, har Utskottet gjort och
skulle hafva velat gå än längre, om det, såsom jag redan nämnt, vågat
tillstyrka öfningar åt beväringen äfven det fjerde året.

Af en militär har blifvit framkastad den tanke, att beväringen ej
borde samöfvas med stamtruppen, emedan den sednares exercis derigenom
skulle komma att stå tillbaka. Jag anser det vara stamtruppens vigtigaste
åliggande att egna all möjlig omsorg åt beväringen, såsom varande
arméens hufvudstyrka. Stamtruppen skall vara beväringens naturliga monitorer,
och först genom denna sammangjutning mellan stam och beväring
kan den krigsdugliga armé bildas, hvarpå landets försvar hufvudsakligen
beror. Om äfven derigenom stamtruppen icke skulle kunna förete en så
utmärkt linieexercis eller så vackra handgrepp, som om den ensamt för
sig öfvades, är detta af ringa betydenhet. Stamtruppen måste först och
främst betrakta sig såsom beväringens instruktörer och vinnlägga sig om
att göra densamma lika öfvad som den sjelf är. Då först uppkommer det
innerliga samband mellan beväring och stam, som utgör härens sanna
styrka. Fördenskull hade jag önskat en opinionsyttring från denna Kammare
i detta syfte, så att vi kunnat visa, att Svenska Folket vill försvara
sig sjelft. Jag tror ett sådant beslut ej inneburit den ringaste våda för
Kammarens pröfningsrätt i andra frågan, så mycket mindre som här icke
är fråga om annat än att uttala en grundsats.

Ehuru tvungen att underkasta mig majoritetens beslut, hvars beskaffenhet
i detta fall lätt kan förutses, kan jag i min ställning till frågan ej
annat än på det varmaste förorda bifall till denna punkt.

Herr Svensén: Enligt min tanke lider denna punkt af det stora
felet, att folkbeväpningens intressen deri blifvit allt för litet tillgodosedda.
Man har visserligen utsträckt beväringsexercisen, men den befrielse derifrån,
som hittills medgifvits approberade skarpskyttar, har i samma mån
inknappats. Jag anser för min del, att förhållandet bort vara tvärtom.
Ty så länge nationalkänslan omfattar det frivilliga försvaret med sannt
och verkligt deltagande, så länge bör deråt äfven i lagstiftningen gifvas
tillbörligt uttryck genom att på allt sätt söka lätta och understödja skarpskytterörelsen.
Då nu emellertid återremiss blifvit begärd och ett beslut
i sådant syfte är sannolikt, kan Utskottet komma i tillfälle att taga i

304

Den 26 April, f. m.

närmare öfvervägande, huruvida och i hvad mån det må anses lämpligt,
att skarpskytterörelsen kommer mera till heders än nu är fallet. Jag
tror, att Staten skäligen må bispringa den frivilliga beväpningen med gevär,
ammunition och musik. Detta kan ej anses vara för myckat begärdt.
Derjemte tror jag, att approberad skarpskytt äfven må vinna befrielse från
andra årets beväringsexercis. Hvarje ung man skulle af en sådan förmån
sporras att inträda i den frivilliga beväpningens leder; och en stor ekonomisk
vinst skulle på sådant sätt beredas Statsverket. När man således
på samma gång uppnår ändamålet, försvarets stärkande, lättare och bättre
än på det af Utskottet angifna sätt samt för mindre kostnader än Utskottets
plan skulle medföra, så synes det mig, som om något hvar skulle
kunna förena sig om nu antydda förändring.

Slutligen finnes ett annat skäl, hvarföre jag ej kan biträda Utskottets
förslag rörande utsträckning af beväringsöfningarne. Så länge prygelstraffet
de jure qvarstår, måste jag motsätta mig en lag, som utsträcker
den tidrymd, under hvilken vi eller våra söner skola vara underkastade
ett så upprörande barbari, och jag kan ingalunda känna mig tillfredsställd
deraf, att Utskottet omtalar, på hvad ståndpunkt frågan för närvarande
befinner sig, och att man kan hoppas, att en förändring i denna del af
krigslagen snart kommer att ega rum.

För min del är jag, lika med alla andra medborgare, villig att efter
bästa förmåga bidraga till landets försvar. Dock tror jag det vara tillbörligt,
att äfven i denna fråga förfara med sans och ej i ett öfvermått
af patriotism pålägga folket en börda, som det näppeligen kan bära.

Jag hemställer om återremiss, på det att Utskottet må få tillse, huruvida
befrielse äfven från andra årets beväringsexercis må tillkomma approberad
skarpskytt, öfvertygad som jag är, att öfningarne ej skulle deraf
lida ringaste men.

Herr Åke Andersson: Om Utskottets föreliggande förslag blir

antaget, så är jag för min dél öfvertygad, att vi dermed hafva tillintetgjort
den frivilliga skarpskytterörelsen. Denna rörelse har emellertid på
många ställen utvecklat sig på ett anmärkningsvärdt sätt, och stora uppoffringar
hafva för saken blifvit gjorda. I mitt närmaste grannskap — i
den lilla staden Trelleborg — der en frivillig skarpskyttekorps för några
år sedan bildades, har antalet af dess medlemmar stigit till ett ej obetydligt
antal, och bland andra uppoffringar har denna korps på vissa år
arrenderat eu ouppodlad oländig jordrymd och med stora kostnader der
anlagt skjutbana och skjutvallar samt planerat och förskönat på bästa
sätt. Jag tror det ej vara rigtigt att i sin brodd qväfva sådana frön.
Ehuru jag icke kan obetingadt gilla skarpskytteväsendet i dess nuvarande
form eller lita på densamma såsom enda stödet för landets försvar, så
tror jag dock, att om dessa frivilliga skarpskyttar i beväringsåren enrollerades
såsom beväring, samt sedermera efter ådagalagd färdighet i vapnens
bruk befriades ej blott från första utan äfven andra årets exercis, så
skulle deras deltagande i det tredje årets öfningar icke förrycka dessa,
utan tvärtom ingjuta större lif och friskhet i dem. Såsom ett uttryck af
de sympathier landet hyser för denna rörelse, skulle jag önska, att denna

förmån

305

Den 26 April, f. m.

förmån medgåfves skarpskyttarne; och yrkar jag i denna syftning återremiss
af Betänkandet i denna punkt.

Ilerr Hedlund: Jag anser det visserligen strängt taget icke utgöra
föremål för den närvarande öfverläggningen, huruvida befrielse
från andra årets beväringsexercis må tillkomma approberad skarpskytt;
men efter som denna fråga kommit på tal, måste jag uttala den åsigt, att
näppeligen någon kraftigare åtgärd för landets försvar skulle kunna för
närvarande vidtagas, än genom att medgifva berörda befrielse. Jag tror
nemligen, att, om skarpskytten befriades från de tvenne första årens beväringsexercis
— naturligtvis under förbindelse för honom att i öfrigt
fullgöra sin 5-åriga värnepligt — så skulle skarpskytterörelsen vinna i
stadga och utveckling, och dess frivilligt bildade korpser tillskynda det
allmänna fördelarne af ringa kostnader för beklädnad och utrustning, samt
af danandet utaf tillräckligt antal befäl, hvilken sistnämnda omständighet
skulle vara af ofantlig vigt vid en mobilisering af hela arméen. Jag har
har ej påpekat den moraliska och sociala lyftning, som detta frivilliga
försvar för med sig; alltnog de väsendtliga fördelarne af det oblandade
milissystemet skulle derigenom vinnas. Jag inser likväl, att nu antydda
mål svårligen kan uppnås, så länge man lefver i föreställningen om det
oundgängliga i en stam trupp. Ty så länge en sådan skall finnas, så måste
ock beväringen med densamma samöfvas. Sådana samöfningar voro
förut nästan okända och äro ännu föga utbildade: jag har mig bekant,
att de för instundande sommars beväring blifvit bestämda till 3 eller 4
dagar. Nödvändigheten af beväringens innerliga anslutning till stammen
förklarar emellertid Utskottets förslag om tvenne års samöfningar. Då Utskottet
byggt på tillvaron af en stamtrupp, kunde det omöjligen uppgifva
dess vigtiga ändamål att tjena till kadre åt beväringen. Dock var
den åsigt inom Utskottet starkt representerad, att skarpskyttarne borde
vinna befrielse från 15 af andra årets 30 öfningsdagar. Sex af Utskottets
fjorton ledamöter tillhörde den meningen.

Jag vill likväl icke på denna grund fota ett yrkande af återremiss
utan endast hafva uttalad den öfvertygelse, att Utskottet i denna del något
förbisett den stora vigten af att uppmuntra den frivilliga beväpningen.
Till sist torde den upplysningen ej sakna intresse, att för kort tid sedan
ej mindre än 48 unge män i Göteborg blifvit, såsom fullt approberade,
befriade från första årets beväringsexercis.

Herr Peter Petersson: Förekommen af dem bland de föregående
talarne, som yrkat återremiss, inskränker jag mig att i detta yrkande
instämma.

Herr O. B. Olsson: Så länge tredje punkten i Betänkandet och

den deri vidrörda vigtiga fråga ej vunnit sin lösning, så länge kan jag ej
godkänna den nu föredragna punkten; ty det synes mig vara ovedersägligt,
att rust- och rotehållarne, Indika för indelningsverkets upprätthållande bära
en tunga af omkring 4,000,000 Rall’ — utom andra skatter — ej kunna
anses pligtige att dessutom åtaga sig ytterligare skyldigheter i och för

Riksd. Prof. 1867. 2 Afd. 4 Band. 20

306

Den 26 April, f. m.

försvaret. Men så snart indelningsverkets börda aflyftes från jordbruket,
är jag för min del villig ätt rösta för den i Utskottets förslag angifna
utsträckning af värnepligten.

Jag yrkar alltså återremiss af punkten; dock vill äfven jag fästa
Utskottets uppmärksamhet derå, huruvida ej befrielse från andra årets
beväringsexercis borde tillkomma den skarpskytt, som visat godkänd skicklighet
i vapenföring. Åtminstone i flera af landets städer hafva skarpskyttarne
otvifvelaktigt vunnit en utbildning, som motsvarar den indelte
soldatens, och det förefaller derföre obilligt, att sådane skarpskyttar skulle
underkastas eu öfverflödig beväringsöfning. Tredje årets öfningar vill jag
deremot icke nedpruta; de äro högst nödvändiga för att arméen i sin helhet
må samöfvas och erforderlig enhet och stadga i militäriskt hänseende
sålunda vinnas.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Man har hufvudsakligen af

trenne skäl yrkat återremiss af denna punkt i Betänkandet. Det första
skälet går derpå ut, att Utskottet icke skulle lemnat de frivillige skarpskyttarne
tillräcklig befrielse från deltagande i beväringsöfningarne. Betraktar
man emellertid detta argument närmare, så finner man lätt, att
dess giltighet måste bero på de föreskrifter man stadgar rörande graden
af den skicklighet, som skarpskytten må anses böra ådagalägga för att
komma i åtnjutande af berörda lindring. Men härvid måste anmärkas,
att det icke kan vara tillräckligt, att soldaten kan sköta sitt gevär i enlighet
med vissa kommandoord; han bör äfven besitta förmånen att röra
sig i samlad trupp och förstå samt utföra de befallningar, som under
sådana rörelser kunna meddelas, äfvensom vara fullt förtrogen med de i
nutidens krigföring så vigtiga rörelserna uti spridd ordning. En sådan
grad af skicklighet kan nu möjligen förvärfvas i — åtminstone större —•
stadssamhällen, der man kan samla skarpskyttarne i större antal och under
fortsatta öfningar utbilda deras skicklighet, men ingalunda på landsbygden;
hvarföre ock den ifrågasatta befrielsen der torde erhålla mindre
praktisk tillämpning. Jag vill dock ej motsätta mig en ny pröfning af
denna fråga, hvarigenom närmare kunde utredas, om den föreslagna befrielsen
från första årets beväringsexercis möjligen skulle kunna vinna någon
utsträckning.

Den andra anmärkningen gäller deremot den af Utskottet föreslagna
tid för beväringsöfningarne, hvilken man ansett allt för mycket betungande.
Denna fråga är, såsom man lätt inser, en af de vigtigaste'' i hela
Betänkandet. Det är högst nödvändigt, för så vidt ett kraftigt försvar
skall kunna åstadkommas, att de för den allmänna värnepligtens verksammma
utöfning erforderliga förberedande öfningarne på ett sådant sätt
och i sådan utsträckning anställas, att alla krigsduglige män kunna väl
till krigsbruk handtera sina vapen äfvensom röra sig både i stöi’re massor
och i spridd ordning. Det är ett oeftergifligt vilkor för att kunna mäta
sig med en stark och krigsbildad fiende, att hären eger den vana vid ordning
och ansträngningar, den kännedom om och tillit till befälet — med
ett ord den stridsduglighet, som endast vinnes genom deltagande under
någon tid i samlad trupps rörelser och öfningar. Just detta mål är det,

Den 26 April, f. m.

307

som vi böra eftersträfva, då vi önska en förändrad organisation af försvaret,
ty den på papperet fulltaliga beväring, som vi nu ega, saknar den
tillräckliga öfning och sammanställning som fordras för att kunna med
framgång möta fienden. En mycket mera utsträckt och bättre använd
öfningstid för samtlige beväringsynglingar måste således påyrkas af hvar
och en som vill en starkare försvarsorganisation. Hitintills har, såsom
bekant, beväringsöfningarne varit bestämda till 30 dagars tid; och Utskottet
vill dertill lägga ytterligare 30 dagar. Häremot hafva åtskillige
talare opponerat sig. Somliga hafva yrkat borttagande af andra, somliga
af tredje årets öfningar, d. v. s. af 20 eller 30 dagar från hela den af
Utskottet föreslagna tiden. Om nu 20 dagar borttoges, så hade man
ökat öfningarne med endast 10 dagar, en vinst, som för det ytterst vigtiga
ändamålets vinnande knappast vore värd det ringaste afseende. Efter min
tanke är 60 dagars öfningstid den aldra kortaste, hvarmed man kan åtnöjas;
och utan det särskilda gynnsamma förhållandet att vårt lands ungdom
med lätthet till krigsduglighet inöfvas, och om man icke derjemte afsåge
att börja bibringa den uppväxande ungdomen sin första militäriska utbildning
redan under dess skoltid och innan inträdet i beväringsåldern,
skulle äfven denna tid vara otillräcklig för bildande af en någorlunda
stark arméorganisation.

Men — jag kommer här till det tredje skälet — såsom vilkor för
medgifvandet af någon ökad öfningstid hör man här fordras, att hela den
tunga, som indelningsverket innefattar, först skall efterskänkas. Det är
som man ser ett ganska högt pris, som man begär för sitt medgifvande
som derför sannerligen förtjenar motsvaras af någorlunda jemnstora uppoffringar
i afseende på öfningstiden. Och jag vill lägga hvar och en af
eder, linne Herrar, som i tankarne hoppas på indelningsverkets borttagande,
på hjerta!, att detta omöjligen kan ske för det låga priset af blott 10 dagars
förlängd beväringsöfning, och att den minsta möjliga ersättning man
kan bjuda för en sådan eftergift är 30 dagars ytterligare öfningstid; ty
söker man nedpruta detta minimum, skall ingen, som nitälskar för landets
försvar och har klar uppfattning om hvad detsamma fordrar, vilja samtycka
att uppoffra den fasta försvarsorganisation, som indelningsverket, oaktadt alla
sina brister, likväl nu lemnar; och ingen Regent eller Regering i Sverige
skall kunna vara nog glömsk af sin pligt att egna en tanke eller eftergift
åt detta håll, utan att en ersättning i effektiv försvarskraft beredes
genom ifrågavarande minimum af krigsöfningar.

Deremot finner jag det ganska naturligt, att man ej vill ingå på
dessa 30 dagars förlängning, förrän man erhållit visshet om indelningsverkets
borttagande, och jag kan således ej motsätta mig yrkandet om en
återremiss i sådan syftning af denna punkt, likasom af andra punkter som
redan af samma skäl blifvit återremitterade. Men jag motsätter mig på
det bestämdaste hvarje nedsättning i de 60 dagarnes öfningstid, och jag
upprepar att detta skäl för en återremiss ovilkorligen måste förkastas icke
blott af hvar och en, som lika med mig framför allt önskar åstadkomma
ett starkt försvar för vårt land utan ock, efter min förmening, äfven af
dem, som vilja hafva någon förhoppning om indelningsbördans lindrande
eller borttagande.

308

Den 26 April, f. m.

Herr Jonas Jonasson från Calmar lan: Enligt min tanke vore
ett bifall till Utskottets förslag, hvarigenom öfningstiden för beväringen
utsträcktes utan lindring för den frivillige skarpskytten, detsamma som
att sätta yxan till roten af skarpskytterörelsen; och denna vigtiga betänklighet
af håller mig från att rösta för bifall till punkten, å hvilken jag
alltså anhåller om återremiss.

Herr Jonas Andersson: Jag har anhållit om ordet för att i kort het

belysa några här framställda anmärkningar, hvarigenom man velat
understödja den af Utskottet föreslagna utsträckning af beväringsöfningarne,
Jag vill ingalunda klandra Utskottet för dess uppfattning i denna del, ty
jag tror, att den grundar sig på ett fosterländskt intresse; men jag kan å
andra sidan ej undgå att finna, det Utskottet, likasom åtskillig talare
inom Kammaren, i sitt omdöme rörande den för beväringens militäriska
daning erforderliga tidrymd tagit allt för mycket hänsyn till de resultat,
som under den hittills varande öfningstiden af 30 dagar under tvenne år
med vår beväring blifvit åvägabragta, äfvensom till erfarenheten från främmande,
med oss ej fullt jemförliga länder. Deremot tror jag, att Utskottet
fästat alltför ringa vigt vid de förändrade förhållanden, som härflyta
af vapenöfningarnes införande redan i folkskolorna och oafbrutna
fortsättande intill beväringsåren äfvensom af skarpskytterörelsen. Ty det
måste vara klart, att, då beväringen förut saknat all förberedande kunskap
och skicklighet, så hafva resultaten af öfningarne äfven blifvit ringa. Man
bör ock taga något i beräkning den tidsbesparing, som kan vinnas genom
borttagande af en mängd onyttiga och öfverflödiga öfningar, hvilka förut
kostat så mycken ansträngning att inlära, och att härigenom ökad tid för
de nödiga öfningarne bör kunna vinnas.

Den rätta principen för ordnande af ett starkt försvar måste efter
min tanke vara den att bortkasta all onödig militärlyx och blott fästa
ögat vid det väsendtliga, men att för uppnående deraf ej heller spara
nödiga uppoffringar. Och om, såsom jag redan antydt, försvaret får utveckla
sig så att säga ur skolan och sedermera öfningarne fortgå intill
beväringstiden, så är jag öfvertygad, att folket skall blifva vida skickligare
i vapnens bruk än genom förlängning af beväringsexercisen. Och om man
sålunda går till grunden med saken, skola elementer ej saknas vare sig
till landstorm eller reserv.

Jag yrkar återremiss af denna punkt.

Herr Wigardt: Då Kammaren antagit en föregående punkt, hvari genom

de öfningar som äro af Utskottet i denna punkt föreslagna betydligt
underlättas, och säkrare resultat utan tvifvel dymedelst skola vinnas
än genom några veckors beväringsexercis, samt härtill kommer att
förevarande punkt står i ett oskiljaktigt sammanhang med tredje punkten,
så yrkar jag återremiss.

Herr Stendahl: Uti 19:de punkten föreslår Utskottet, att första
årets beväring skall öfvas i 10 dagar, det andra i 30 dagar och det tredje
i 20 dagar.

Den 26 April, f. m.

309

Utskottet bestämmer äfven närmare hvad som för hvart och ett af
dessa möten bör utgöra föremål för öfningen och yttrar i afseende på
tredje mötet: att beväringen tredje året efter några dagars repetition vore
så utbildad, att den utan olägenhet kunde till sammanöfning införlifvas
med stammen.

Då beväringen icke egentligen bör öfvas för att blifva paradtrupp
utan för att användas mot fienden, anser jag, att dess hufvudsakligaste
öfning bör ske i syftning för sednaste ändamålet och tror, att beväringen
bör så mycket som möjligt öfvas tillsammans med stammen.

Då ynglingen redan ifrån barnaåren kommer uti skolan att beredas
för krigareyrket och bör sedan, under tiden mellan skol- och beväringsåldern
få en ytterligare öfning häruti, samt vid första beväringsmötet undergå
en 10 dagars rekrytexercis, tror jag, att efter 10 å 15 dagars ytterligare
rekrytexercis beväringen kunde under sista halfva tiden af andra mötet
vara så utbildad i militäriskt afseende, att den kunde införlifvas med
stammen. Såsom skäl för denna min öfvertygelse vill jag anföra, dels att
Utskottet uti sitt Betänkande sidan 25 talar om Svenska Folkets fallenhet
för militära öfningar och sidan 27 om Svenska Folkets naturliga fallenhet
för militäryrket, dels den erfarenhet som skarpskytterörelseu ådagalagt.

Enligt Utskottets förslag skall vapenöfningen upphöra, sedan de tre
beväringsmötena äro fullgjorda, och skall således hvarken de tre sista beväringsklasserna
eller reserven erhålla någon militärisk öfning. Då i krigareyrket
såväl som i andra yrken stundeligen ske många förbättringar, förändringar
och förenklingar, anser jag, att icke allenast de tre sista beväringsklasserna
utan äfven reserven bör i detta afseende följa med sin tid.
Detta anser jag på ett lämpligt sätt kunna ske, om dessa delar af vårt
försvarsväsende inom mindre områden årligen samlades — på sätt de frivillige
skarpskyttarnes öfningar ske — 2- å 3 dagar för att dels repetera hvad
de förut inöfvat, dels erhålla kännedom om de förbättringar som skett
under året, samt äfven prismålskjutning företoges. Vid dessa möten skulle
äfven uppvisning af vapen ske, och skulle det vara tillåtet för landstormen
att deltaga deruti. Kommer detta att verkställas, skulle våra fiender
ännu en gång kunna få skäl att såsom fordom yttra: Svenska bonden
tagen från plogen är bättre soldat än annorstädes kaptenen med fjäderbusken
i hatten.

Till slut vill jag endast tillägga, att det är icke nog dermed, att en
militär blir utbildad i hvad som tillhör krigareyrket, det måste äfven finnas
hos honom något, som gör att han uti striden kan utan fruktan gå döden
till mötes. Den store Gustaf Adolf yttrade: den bäste kristne är den bäste
soldat. Äfven i detta afseende önskar jag af upprigtigt hjerta, att vårt
älskade fäderneslands försvarare måtte blifva så utbildade, att de i förtröstan
på lifvets och dödens Herre måtte utan fruktan för döden i stridens
stund gå en anfallande fiende så på lifvet, att den äfven i vår tid måtte
få skäl, att om Svenska krigare fälla samma yttrande som fordom Holländarne
efter ett slag med Svenskarne: Vi hafva visserligen fäktat både
med Turkar, Spanjorer och Engelsmän, men aldrig förr varit uti en sådan
strid, ty Svenskarne slås icke på ett resonabelt sätt, utan det gäller lifvet
i hvartenda ögonblick.

310

Den 26 April, f. m.

Herr A. von Proschwitz: En föregående talare har omtalat, huru
nu skulle tillgå vid samöfningarne med den indelta truppen och beväringen,
och förmenat, att dessa öfningar ej bedrifvas på ett rigtigt och ändamålsenligt
sätt. Alen orsaken dertill är utan tvifvel den, att regementenas
befäl är alltför fåtaligt, så att man för beväringens öfvande hufvudsakligen
måste lita på underbefälets tjenstbarhet. Meningen kan dock ej
vara, att detta skall fortfara, utan att tillräckligt befäl skall förefinnas till
så väl soldatens som beväringens öfning. Jag tror också, att redan nu
såväl befäl som manskap egna den största uppmärksamhet åt beväringens
öfning. Åtminstone har jag sjelf varit i tillfälle erfara, huru för detta
intresse till och med stamtruppens egen öfning fått stå tillbaka. Vid det
regemente, som jag har äran tillhöra, försöktes under ett öfningsläger vid
Axevalla att omedelbart införlifva beväringen med stamtruppen. 100 man
beväring stuckos in bland ett lika stort antal soldater, och öfningarne bedrefvos
gemensamt. Man kan säga, att på detta sätt hvarje soldat var
monitör. Resultatet var äfven ganska vackert; och det erkändes, att beväringens
skicklighet var högt uppdrifven. Men på samma gång hade soldatens
egen öfning försummats, så att regementschefen kunde med skäl
yttra, att han med ett sådant möte till icke var i stånd att uppvisa
truppen.

Man har äfven talat om fördelen af större läger. Och deras nödvändighet
måste erkännas, ty hvad betyda de första öfningarne, om ej på ett
storläger truppen får lära sig rörelsen i större massor och nödig utbildning
icke gifvas äfven åt generalstab, intendentur in. in. sådant. Jag
skulle för min del önska återremiss, för att någon tid måtte få egnas åt
sådana större gemensamma öfningar. Jag hade tänkt mig, att man skulle
kunna minska andra årets öfningar till 20 dagar, och af tredje årets öfningstid
anslå 10 dagar till särskild öfning med beväring och särskild!
med stammen, 10 dagar till regementsmöte och 10 till läger eller divisionsöfningar.
Kostnaderna skulle härigenom ökas blott med transporten till
och från lägret. Den stora vigten af dessa öfningar göra emellertid detta
ringa tillägg föga anmärkningsvärdt; och jag förnyar alltså min hemställan
om återremiss i nu angifna syfte.

Herr C. A. Larsson: Jag skulle ej upptagit Kammarens tid med

ett yttrande öfver denna punkt, om ej uttryck här blifvit fällda, som
synas mig tarfva någon närmare belysning. En högt aktad ledamot
af Kammaren har nemligen yttrat eller åtminstone antydt, att motståndet
emot Utskottets förevarande förslag skulle bevisa, att folket eller en del
af dess representanter ej vilja ott starkt försvar. Om vi emellertid påminna
oss 18:de punktens behandling, så synes det nogsamt, huru föga
grundadt ett sådant påstående är. Der hafva vi nästan enhälligt gått in
på att underkasta oss öfningar från skolåldern till beväringstiden, eu tid
af ej mindre än 13 år; och jag frågar om ej ett sådant beslut bevisar
någon håg och vilja att deltaga i landets försvar. Men hvad gäller i
sjelfva verket striden emellan anhängarne af Utskottets förslag och dem
som påyrkat återremiss? Jo, striden gäller egentligen i hvad mån ändamålets
vinnande påkallar pennmgeuppoffringar. Ena sidan vill göra kostnaden
för utbildning i det militära yrket liten, den andra vill hafva den

311

Den 26 April, f. m.

stor, mycket stor. Men jag tror, att denna sidans anhängare lägga alltför
mycken vigt vid militärlyxen, vid parader och storläger; icke besinnande,
att dessa lör försvaret dock äro mindre väsentliga. Min åsigt är den,
att landets vigtigaste intressen bäst bevakas genom ett så billigt ordnande
af försvarsväsendet, som möjligt är; ty hvad vinna vi i sjelfva verket för
styrka och motståndskraft under kriget, om vi i fredens dagar utarmat
folket genom upprätthållandet al ett öfvermåttan dyrbart försvar? Och
som särskildt under närvarande förhållanden alla möjliga besparingar äro
af högsta nöd, så yrkar jag återremiss af denna punkt, helst som Utskottet
derigenom blir satt i tillfälle att sätta punkten i sammanhang med en
omarbetning al den tredje punkten, hvilken ju äfven blifvit återremitterad
för besparings vinnande i kostnaderna för militärväsendet. Ingen Svensk
man — jag är derom viss — vill undandraga sig uppoffringar, derest
sådana för landets försvar äro nödiga; och jag upprepar att bästa beviset
härpå ligger i det beslut, hvarigenom vi åtagit oss 13 års öfningar i stället
för de 30 dagars, som man i denna punkt föreslagit oss. Och jag tror
att resultatet af de förra dock torde blifva något större, än allt hvad man
med skäl kan vänta sig af de sednare. Det är af högsta vigt, att denna
punkt i sammanhang med den tredje omarbetas på ett sådant sätt, att
sedermera båda kunna på en gång blifva af Kammaren antagna.

Herr Friherre Liljencrantz; Jag föreställer mig, att ingen i
denna Kammare vill sätta i .tvifvelsmål, att icke Svenska Folket vill försvara
sitt oberoende; men hvad man deremot bar någon anledning att betvifla,
det är, huruvida man i allmänhet vill underkasta sig de uppoffringar,
som äro nödvändiga för åstadkommandet af ett starkt och väl ordnadt
försvar. Man måste likväl i detta hänseende erinra sig, att frågan här ej
gäller, att den ena samhällsklassen skall göra den andra en present af den
för militäröfningarne nödiga tid och kostnad, utan att alla medborgare
skola göra landet en gemensam fosterländsk gåfva för sådant ändamål.

Man har nu hufvudsakligen på tvenne skäl fotat sitt yrkande om
återremiss af denna punkt. Man har först och främst mottsatt sig all utsträckning
af beväringsöfningarne annat än i sammanhang med indelningsverkets
borttagande. Jag beklagar högeligen, om man skulle uppskjuta sitt
beslut i den förstberörda frågan och låta en så vigtig angelägenhet ligga
nere, intilldess en omreglering af indelningsverket med alla dess omgångar,
all dess tidsutdrägt hunnit genomföras; och jag fruktar, att man skulle
få föga anledning att glädja sig öfver ett sådant beslut, om fienden under
tiden begagnade tillfället till ett anfall. Att frågan skulle undanskjutas,
derföre att prygelstraffet ännu ej blifvit bortskaffad t, är en invändning af
så underordnad betydelse och i den frågans nuvarande ställning så föga
befogad, att jag på dess bemötande ej vill spilla några ord. Men det andra
inkastet, som, efter hvad jag nyss nämnt, i hufvudsaken rigtats emot
Utskottets förslag, vill jag deremot söka bemöta, helst som jag tror det
vara synnerligen vigtigt, att ej den fördomen må inrota sig i allmänna omdömet,
att den öfning, som de frivillige skarpskyttarne erhålla, kan ersätta
beväringsexercisen. För min del är jag öfvertygad om motsatsen. Jag är
numera ej militär ex professo, men har deremot äran att vara chef för
en af Stockholms skarpskyttebataljoner. Den erfarenhet jag sålunda

312

Den ‘26 April, f. in.

förvärfva t, har ingifvit mig en välgrundad aktning för den fosterlandskänsla
och det oegennyttiga nit, som lifvar de frivillige; och jag kan med de
vunna resultaten för ögonen ej heller underskatta den militära utbildning
som de på kort tid förskaffat sig. Men jag tror å andra sidan, att man
mvaggar sig i en bedräglig och farlig villa, om man vill grunda försvaret
uteslutande på detta element eller för dess utbildning bortkasta andra
mera regulier öfningar.

Antager man —- hvad jag tror, att man på grund af all erfarenhet
mäsie gorå — 50 dagar såsom det minimum, under hvilket erforderlig
skicklighet i vapnens bruk kan meddelas, och är man således ense om
att denna tids öfningar måste af folket utgöras, så reducerar sig tvistefrågan
dertill, huruvida det sätt Utskottet föreslagit må föredragas framior
ofningarnes bibringande på spridda tider eller genom det frivilliga
skarpskytteyasendet ? Flere af de föregående talarne hafva antagit det
sednare sattet hora blifva mindre betungande. Men jag kan sannerligen
ej begripa, hvad ekonomisk eller militärisk vinst man kan vänta sig åt
splittrande i otaliga delar, eller hvarföre 00 dagars exercis
skall blifva mindre betungande, då den utgöres i många omgångar än då
en fördelas i de föreslagna trenne. Skarpskytteöfningarne ega nu gemenhgen
rum om aftnarne, sedan medlemmarne äro fria från sina dagliga sysselsättningar
— under befäl som till största delen sjelft tillhör de borgerhga.
yrkena, och således har föga mera tid än truppen att egna åt sin
mihtanska utbildning. De fortgå 8, 4 till 6 månader om året. Huru
an man nu inbilla sig, att dessa öfningar kunna medföra samma resultat,
som ett i 30 dagar oafbrutet fortsatt beväringsmöte ? Det är uppenbar
igen alldeles omöjligt. Dessutom tror jag alls icke. att det är skarpsky
ttekorpsernas uppgift att meddela folket dess första militära daning,
okarpskytterorelsen after, efter min tanke, att bilda eu krigsduglig och
ki åt tig kärna i landstormen, som derföre också bör ordnas på fullkomligt
folklig grund, sa aft den t. ex. bör få utse sitt befäl åtminstone till bataljonschefs-graden.
Inom landstormen har den frivillige skarpskytten sitt
råtta verksamhetsfält, och dess utbildning är den väg, som skarpskytteror
elsen numera torde böra inslå.

i i ^ man ,^e^a oaktadt förmenat, att skarpskyttekorpserna skulle meddela
erforderlig skicklighet i vapnens bruk, så har man stödt sig på exemplen
från Stockholm och Göteborg. Det är likväl tydligt, att dessa större
samhällen erbjuda störa företräden i afseende på lättheten att sammankomma,
äfvensom i fråga om anskaffandet af skickligt befäl, god utrustning
m. m. sådant. Men i vår glest befolkade landsort, med dess mindre
materiela ressurser, gestaltar sig förhållandet helt annorlunda; och man
toicle der icke kunna uppleta rätt många skarpskytteföreningar, som ens
i någon man motsvara den öfverspända tillit, man här tyckes hysa om
deras utveckling och betydelse. Ingen med sakkännedom kan således påstå,
att landsortens skarpskytteföreningar kunna i någon väsendtligare
man bidraga till landets försvar i farans stund: och just emedan jag inser
detta och. på samma gång nitälskar för landets trygghet och oberoende,
sa i ostar jag för bifall till Utskottets Utlåtande i denna punkt.

Den 26 April, f.

313

Herr Friherre Gripenstedt: Ehuru jag för min del icke skulle
tveka att bifalla Utskottets förslag i förevarande punkt, emedan jag anser
den föreslagna öfningstiden icke öfverstiga hvad som nödvändigt erfordras
för att bereda nödig fasthet åt det försvar, man af beväringsmanskapet
påräknar, så vill jag likväl icke motsätta mig den återremiss, som på grund
af flera uppgifna skäl nästan allmänt blifvit påyrkad. Men åtskilliga af
de satser, som här blifvit framställda, äfvensom sjelfva uppfattningen af
ämnet i sin helhet, sådan den under öfverläggningen ofta uppenbarat sig,
äro af den beskaffenhet, att jag icke anser mig böra bibehålla en tystnad,
som skulle kunna tolkas såsom ett gillande af dessa satser eller som ett
instämmande i en dylik uppfattning.

Med sorgbundet sinne och med en känsla af dystra aningar har jag
nemligen under detta vigtiga ärendes fortgående behandling funnit, att här
ej sällan visat sig ett, efter mitt begrepp, allt för stort begär att i främsta
rummet tänka på sina egna intressen och att, än på det ena, än på
det andra sättet, söka undandraga sig de uppoffringar och besvär, som
alltid måste vara förbundna med ett ordnadt försvarsverk, utan att man
nog allvarligt besinnar, huruvida detta är förenligt med fäderneslandets
väl. Och det är visserligen ej heller första gången, som sådant nu inträffar.
Tvärtom har äfven förut samma ande oftast varit rådande. Så
har t. ex., då fråga uppstått om att söka betrygga landets hufvudstad åtminstone
för faran af en fiendtlig öfverrumpling, eller att göra denna i
alla afseenden så vigtiga punkt — sjelfva hjertat af samhället — till en
fast stödjepunkt för vårt landtförsvar, man alltid bemött dessa förslag
med inkast, att det icke är på det döda försvaret, utan på det lefvande,
eller på sjelfva stridskrafternas utbildning, som man måste rigta sina omsorger.
Och när så fråga blir om denna det lefvande försvarets utbildning,
om den fasta stammens bibehållande vid oförminskadt antal eller
det unga beväringsmanskapets öfning, så att hos detsamma en verklig
krigsduglighet måtte uppnås, så vill man lika litet höra talas om några
uppoffringar för detta ändamål, utan man söker tvärtom, hvar och
en på sitt håll, att vinna någon fördel eller att undandraga sig äfven de
skyldigheter, man redan eger.

Då jag nu yttrar detta, hvithet icke är något annat än ett faktum,
så ber jag emellertid att på samma gång få förklara, att jag dermed på
intet sätt vill rigta en förebråelse mot någon för bristande fosterlandskärlek.
Jag har dertill ingen rättighet, och jag är dessutom sjelf innerligen
öfvertygad om, att hvar och en af oss alla är lifvad af en varm och
upprigtig kärlek till fäderneslandet. Men man undskyller sig inför sitt
eget samvete med allehanda föreställningar. Man anser, att ingen fara
hotar oss; man hoppas, att ingen skada skall inträffa; det har ju gått
väl hittills och det skall nog gå bra äfven framdeles, blott man i sitt förhållande
till andra magter går stillsamt och förståndigt tillväga. Sådana
äro, om jag ej misstager mig, ungefärligen de tankar, hvarmed man lugnar
sin oro, om någon sådan skulle uppstå, och hvarmed man försvarar
sin overksamhet eller bemantlar sina enskilda intressen. Men, mine Herrar!
det går ej an, att endast lita på förhoppningar. Det är godt och väl,
att man bör föra en stilla och återhållsam politik, och ingen kan gilla en
sådan högre än jag. Jag har verkligen rätt att fritaga mig från all bo -

314

Den 26 April f. ra.

jelse för någon äfventyrlighetspolitik, och jag vågar säga, att tider hafva
funnits, då jag beseglat mina ord med mina handlingar, hvarjemte jag får
förklara, att äfven för framtiden jag alltid skall, så långt jag förmår och
så långt min verksamhet sträcker sig, motsätta mig hvarje steg i en sådan
rigtning. Men på samma gång måste jag också förklara, att jag skulle
anse som den största olycka, i fall vi någonsin skulle befinna oss i den
ställning, att vårt framtida öde vore beroende endast på lycka och tillfällighet
eller på andras gunst och nåd.

Nej! vi måste hafva vårt öde i våra egna händer, äfven om dertill
fordras uppoffringar — ja, stora uppoffringar. Och jag kan icke fatta den
tanken, som jag med förundran bär bort framskymta, att vi skulle kunna
blifva likgiltige för vår framtid. Jag är icke ens säker på om detta verkligen
kunde vara meningen; men om så var, måste detta yttrande hafva
tillkommit af förhastande. Eller skulle någon kunna vara nöjd med att
dela Polens öde? — Ett land och folk, som knappast har namnet qvar
af sin tillvaro! — Ve de besegrade! — O nej! blotta föreställningen af
ett tillstånd, der vår frihet och sjelfständighet vore tillintetgjord, måste
med afsky förvisas från hvarje Svenskt sinne. Eller skulle verkligen eu
tid kunna komma, clå en annan vilja än vår egen skulle bestämma våra
handlingar? — Då andra lagar än dem, vi sjelfva stiftat, skulle här
tillämpas? Då kanske till och med ett annat språk, än vårt sköna, herrliga
modersmål, skulle ljuda i våra bygder? — Då eu annan flagga, än
den gamla, kära blå och gula, som ärorikt gjort sin rund kring Europa,
skulle blåsa från våra fästen? —

Nej! och tusen gånger nej! — Vi ega ju ett land, som vi ärft af
våra fäder, och som vi skola öfverlemna åt våra barn, ett land, som ingen
med lifvet skall taga ifrån oss och som vi aldrig skola lemna värnlöst.
Då den store skalden på andra sidan Bottenhafvet i det förlorade systerlandet,
på vårt eget. sköna tungomål med hänförelse utropar: “Vårt land,
vårt land, vårt fosterland!“ så finnes det säkerligen icke ett enda Svenskt
hjerta, der ej en samljudande sträng kommer i dallring; och låtom oss
derföre också här om vårt, “de tusen sjöars land11 tillägga liksom han:

“Var för din fattigdom ej skyggt,

Var fritt, var gladt, var tryggt. “

Men för att vara trygg, måste man vara beredd, och för att vara beredd,
måste man i tid vidtaga sina åtgärder, ty i farans stund är det för
sent. Må vi derföre allvarligt besinna hvad som erfordras för att fäst
betrygga vår frihet och sjelfständighet, och må vi begagna fredens, lugnets
och välgångens dagar för att ordna det, som för ett sådant ändamål är
nödvändigt. Och må man icke heller invagga, sig i den föreställning, att
detta han ske utan uppoffringar och ansträngningar. Med ett särdeles
stort nöje har jag nyss hört den siste värde talaren, hvars insigt och erfarenhet
i hvad som rörer skarpskytteväsendet icke lärer kunna bestridas,
öppet och oförstäldt, £såsom det höfves en Svensk man, tillkännagifva, att
den öfning och militäriska bildning, .som på detta sätt kan uppnås, ingalunda
är tillräcklig — aldra minst på landsbygden — för att ersätta den
regelbundna och lagstadgade öfning, som blifvit af Utskottet föreslagen,
och som är nödvändig för att ^bibringa vårt beväringsmanskap den fär -

Den 26 April, f. m.

315

dighet, sammanhållning och disciplin, som ovilkorligen erfordras, för att
med något hopp om framgång möta en krigsbildad fiende.

Det har varit för mig ett behof och en pligt att uttala dessa åsigter,
och jag tillåter mig derjemte att lägga Utskottet varmt på hjertat, att det
icke må låta den i sig sjelf aktningsvärda böjelsen för hushållning och
sparsamhet, som här haft så många ifrige målsmän, undanskymma det
ännu högre och vigtigare syftemål, som vi alla fast och beslutsamt måste
eftersträfva, och för hvilket vi alla måste vara villige att underkasta oss
de nödvändiga uppoffringame, nemligen fäderneslandets trygghet och
oberoende.

Herr Jöns Pehrsson: Jag har begärt ordet i anledning af den
siste talarens yttrande, att man icke skulle vilja våga något för landets
försvar. Yi hafva dock såväl genom redan gifna anslag som genom detta
Betänkande visat, både att vi vilja försvara oss och att vi vilja våga något
derför; men hvad vi icke vilja, det är den militärlyx, som hittills varit
rådande. Jag har med dessa ord velat nedlägga min protest mot den
siste talarens påstående, att Svenska Folket icke vill lemna något till sitt
f örsvar. Nu under lugnaste freden åtgår öfver 22,000,000 R:dr årligen för
landets försvar.

Öfverläggningen förklarades vara slutad. Sedan Herr Talmannens
propositidh dels på bifall till Utskottets förslag och dels på detsammas
återförvisning till Utskottet blifvit med ja och nej besvarade, somt votering
mellan dessa meningar begärts, uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Särskilda Utskottet för frågor rörande försvarsverkets
ordnande tillstyrkt i nittonde punkten af dess Utlåtande N:o 2,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, är den ifrågavarande punkten till Utskottet återförvisad.

Den härefter i grundlagsenlig ordning verkställda omröstningen utvisade,
att 56 ledamöter röstat ja samt 100 nej, i följd hvaraf förevarande
förslag blifvit till Utskottets förnyade handläggning återförvisadt.

Punkten 20 (sid. 30).

Herr Iiolmodin: Jag är tacksam mot Utskottet för den omsorg

om Gotlands försvar, som påtagligen ligger till grund för dess förslag, och
jag är äfven tacksam, derföre att detta förslag antyder, att Gotlands försvar
för framtiden bör ordnas på de grunder, med hvilka befolkningen numera
hunnit blifva förtrogen och hvilka efter min uppfattning öns läge
betingar. Jag är en varm vän af folkbeväpningen. Detta kan synas underligt,
då jag endast sett den i så skröpliga former som den Gotländska
beväringens; men jag har dock trots bristerna alltid ansett den vara mägtig
af den utveckling, att den kan, långt mer än hvarje annat försvarssystem,
blifva för Gotland betryggande. Det har blifvit en jargon att
klandra Gotlands nationalbeväring. Den är ännu sådan som då den 1811
bildades. Den har, såsom så mycket annat, ej hållit jemna steg med de

316

Den 26 April, f. m.

sista tidernas militäriskt utveckling; men derföre må man hvarken utskratta
eller utdöma den. Jag är derföre glad att Utskottet gjort en sådan
antydan som den nyss nämnda.

Då frågans vidare behandling nu skall till Kong! Maj:t öfverlemnas,
tagel- jag mig friheten påpeka en omständighet, som icke bör lemnas ur
sigte. Det finnes på Gotland 260 båtsmän, hvilka man nu som bäst håller
på att förvandla till jägare. Jag tror att man gjorde vida bättre i
att helt enkelt indraga dem; ty genom den lindring i rotebesvär, som härigenom
bereddes befolkningen, kunde den sättas i stånd att åtaga sig den
tillökning i vapenöfningar, hvarigenom ensamt kan vinnas ett kraftigt försvarsväsende
af den beskaffenhet, som Herr Ericson i sin reservation åsyftar.
Det kan visserligen hända, att i följd af öns läge dess befolkning
det oaktadt, såsom Utskottet förmenar, kan komma att tagas mera i anspråk
än andra orters i och för lokalförsvaret, och är det så, att det för
betryggandet af föreningen med Sverige oundgängligen behöfves, så får
det gå. Befolkningen är i första rummet Svensk och blott i andra Gotländsk.

Utskottet antyder såsom en fördel, att beväringen icke må kunna
kommenderas utom öns gränser. Men jag ber att man icke må uppskatta
denna fördel alltför högt; ty huru skulle ett anfallskrig mot Sverige (och
om andra lerig talar jag ej), gestalta sig, om man skulle kunna kommendera
Gotlands nationalbeväring utom öns område. Blir det krig i Norden,
är Gotlands nationalbeväring troligen den första afdelning af Svenska
krigsmagten, som måste upptaga striden. Jag beklagar icke Gotlands
befolkning, om den för åstadkommandet af ett ändamålsenligt försvarsväsende
får underkasta sig strängare öfningar, jag blott vågar uttala det
hopp, att Regeringen och hela det öfriga landet dervid skola understödja
oss så, att vårt försvar, utan befolkningens onödiga betungande, må blifva
kraftigt, tidsenligt och sådant att det försäkrar oss om att äfven framdeles
få tillhöra det kära fäderneslandet.

Herr von Troil: Då den föregående talaren icke framställt något

yrkande, kunde jag icke hafva behöft begära ordet för att tillstyrka bifall
till Utskottets förslag. Jag ber dock att få tillkännagifva, att alla
Utskottets ledamöter uppfattat frågan om Gotlands försvar på samma sätt
som nämnde talare. De hafva nemligen ansett Gotland utgöra en dyrbar
perla i Sveriges krona, på hvars försvar man tidigt bör vara betänkt.
Det har för Utskottet varit klart, att, om eu fiende anfaller vårt land,
måste Gotland i första rummet sjelft vara beredt på sitt försvar. Utskottet
bär .derföre ansett sig böra tillägga ett ord derom, att Gotlands
befolkning icke skulle kunna kommenderas utom öns område; och detta
kan icke gerna anses innebära något för befolkningen förnärmande.

Hvad angår de omnämnde 260 båtsmännen, så har Utskottet ansett,
att af dem borde bildas en stam trupp till förstärkning af den redan bebefintliga.

Utskottet har slutligen ansett, att ordnandet af Gotlands försvar borde
till Kongl. Maj:t öfverlemnas, och Utskottet har genom den gjorda framställningen
velat visa, att det icke glömt denna vigtiga ö.

317

Den 26 April, f. m.

Herr Hi er t a: Vid början af pröfningen utaf detta Betänkande anmärkte
jag, att Utskottet icke närmare undersökt och yttrat sig öfver
Herr Itidderstads och Herr Uhrs motioner i ämnet. Jag vill icke upprepa
hvad jag då yttrade, helst min mening icke är att motsätta mig bifall
till den föredragna punkten. Jag skulle dock önska, att, i sammanhang
med den stora planen till nationalförsvarets ordnande, man måtte
sättas i tillfälle att få kännedom om huru med Gotlands nationalbeväpning
sig förhåller. Otvifvelaktigt är, att en tid funnits, då man å Gotland ansett
det system, som der följdes, vara det bästa för den orten; och jag
tillåter mig fästa uppmärksamheten derpå, att Utskottet har erkänt möjligheten
af folkbeväpningens företräde, då Utskottet förutsatt möjligheten
af att Kong! Maj:t skulle finna hvad Utskottet för det öfriga landet föreslagit
icke vara för Gotland tillämpligt. Om Kong!. Maj:t skulle anse den
nuvarande nationalbeväpningen vara ändamålsenlig för Gotland, förstår jag ej
hvarföre icke livad som vore det bästa för Gotland, älven skulle vara det
för hela Sverige. Det finnes visserligen ett ordspråk, som säger, att hvad
som är bra för skomakaren icke duger för skräddaren, men jag tror att
detta icke kan tillämpas på särskilda provinser i ett land.

Jag tillstyrker bifall till ifrågavarande punkt.

Herr Bergman: På samma gång jag anhåller om bifall till denna
punkt, får jag, såsom Gotländing, uttala några ord, först af tacksamhet
och sedan af förhoppning. Jag hembär min tacksamhet åt Utskottet, som
egnat särskild uppmärksamhet åt den lilla öprovinsen, hvilken är så föga
betydande i anseende till sin areal, sin folkmängd, sina nuvarande materiela
tillgångar; men som dock icke är obetydande i militäriskt och politiskt
hänseende i följd af sitt läge, och möjligen äfven på grund af de
stora anlag, som ännu ligga slumrande i dess jord, betydande äfven derföre,
att den stora, vigtiga sak, som nu sysselsätter oss, redan uti mer
än femtio år varit der, efter lokala omständigheter, efter råd och lägenhet
realiserad.

Hvad beträffar den af Herr Hicrta uttalade åsigt, att organisationen
af Gotlands nationalbeväpning kanske borde tjena till förebild för det
öfriga landet, så anser jag mig här böra meddela, att, enligt min och
fieres åsigt, stora brister för närvarande vidlåda nämnda organisation.
Bland dessa brister må här kortligen nämnas: Infanteriets underbefäl har
för liten öfning. Officerarne der hafva vida sämre löneförmåner än vid
regementena å fastlandet, hvaraf följden är, att de bättre anlagen helst
söka sig anställning här å fastlandet. Gotlands beväring saknar beklagligen
en stamtrupp samt tidsenliga gevär och kanoner. Äfven saknas tält —
en sak så vigtig för att vänja truppen vid de strapatser, som åtfölja ett
verkligt lägerlif och dermed sammanhängande större gemensamma öfningar,
i stället för de små och inskränkta kompanimötena. Dessutom har
man vid några tillfällen tyckt sig märka en viss likgiltighet och förgätenhet
å vederbörande statsdepartements sida för öns militära behof oaktadt
erinringar i ämnet från militärbefälhafvaren på ön. — Men härom vill
jag nu ej vidlyftigt utbreda mig — jag öfvergår i stället till att lifligt
och ödmjukt uttala några ord af förhoppning, att nemligen Regering och
Riksdag ville med oaflåtlig omsorg och huldhet omfatta den lilla aflägsna

Den 26 April, e. m.

provinsen och sålunda ynnestfullt tillmötesgå, uppmuntra och stärka den
Gotländska befolkningens håg för vapenöfning, den villighet, den under
mer än ett hälft århundrade hos denna befolkning bepröfvade beredvillighet,
att, oaktadt ganska kännbara uppoffringar, vilja efter sin bästa förmåga
och i allt hvad på den ankommit göra sig skicklig att värna hus
och hem och dermed ådagalägga sin kärlek och trohet till moderlandet.
På Gotland är det en varm öfvertygelse, att provinsens odling, trygghet
och lycka ej kan bestå och blomstra, om den icke får bära de kära Svenska
färgerna.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad; och Utskottets förslag bifölls.

Sammanträdet upplöstes kl. </2 4 för att åter fortsättas

Kl. 6 e. m.

§ 3.

Fortsattes föredragningen af Särskilda Utskottets för frågor rörande
försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2, med anledning af väckta motioner
rörande landtförsvarets ombildning och dertill hörande frågor m. m.

I ordningen förekom nu:

Punkten 21 (sid. 31.)

Bifölls.

Punkten 22 (sid. 31.)

Härunder yttrade

Herr Rosenberg: Jag tror icke, att vi kunna bifalla denna punkt,

då vi återremitterat så många af de föregående, hvarföre jag yrkar återremiss
äfven af denna.

Vidare anfördes ej; och punkten återförvisades.

§ 4.

Förekom till handläggning ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 66, i
anledning af Rikets Ständers år 1866 församlade Revisorers beiiittelse
angående granskning af Statsverkets samt andra utaf allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1864.

Utskottets hemställanden under

—10
Bifölls.

§ n Härvid

yttrade

Herr Ahlgren: Jag vill fästa Kammarens uppmärksamhet derpå,
att, på sätt ^upplyses åt Kongl. Göta Hofrätts i saken afgifna underdåniga
förklaring, införd i 1866 års revisionsberättelse pag. 316, vid ifrågavarande
npphandlingsauktion icke ifrågasattes, att bestyren med vedleveransen och
eldningen inom Hofrättens lokaler skulle vara förenade. Detta sednare

319

Den 26 April, e. m.

åligger nemligen Hofrättens vaktbetjening att fullgöra samt är helt och
hållet oberoende af vedleveransen. Ingen anmälde sig till tädan med vaktbetjeningen
i fråga om leverans af veden. Under sådana förhållanden
samt enär någon anledning att förkasta anbudet å veden, hvarom närmare
upplyses i nyss åberopade underdåniga förklaring, icke varför handen,
anser jag någon sådan skrifvelse, som den Utskottet föreslagit, icke
vara af behofvet påkallad, så mycket mindre som, om vi se på de uppgifter
tabellen till Revisorernes berättelser utvisar, vi skola finna, att utgifterna
i expensmedel i Kongl. Göta Hofrätt för året icke på långt när
uppgått till så högt belopp som för Kongl. Svea Hofrätt. Jag föreslår
af nu angifna skäl, att Utskottets hemställan må läggas till handlingarne.

Herr Rosenberg: Jag beklagar, att jag icke för tillfället är tillräckligt
dokumenterad och försedd med det auktionsprotokoll, hvarom här
nu är fråga; men det kan jag försäkra, att förhållandet icke varit sådant,
som en föregående talare omförmält. Auktionsprotokollet innehåller bestämdt,
att vedlevereringen och eldningen i lokalerna för året skedde i ett
utrop. Om jag icke minnes origtigt namn, så var det en vaktmästare
Håkansson, som å egna och öfrige vaktmästares i Hofrätten vägnar vid
auktionstillfället åtog sig dessa begge bestyr emot en ersättning i ett för
allt af 1,000 Rall-. Blir jag ej trodd i detta fäll, så kan jag från Statskontoret
anskaffa auktionsprotokollet, hvilket icke blir så svårt. Denna
sammanblandning af de båda bestyren är, enligt mitt förmenande, obehörig.
Hvarje bonde i grannskapet af Jönköping, som har tillgång på
skog, skulle kunnat åtaga sig vedleveransen för tilläfventyrs långt billigare
pris, än hvartill den nu uppgått, såvida han icke blifvit derifrån hindrad
genom bestämmelsen, att leverantören tillika skulle elda rummen, hvilket
han, såsom aflägset boende, icke kunnat verkställa. Då nu härtill kommer,
att kostnaden för ved till Göta Hofrätt under revisionsåret, ehuru
denna Hofrätt ligger uti eu företrädesvis god vedort, varit vida större än
i någon af de andra Hofrätterna, så finner jag för min del allt skäl, att
anmärkningen måtte qvarstå, hvadan jag ock vill bifalla Utskottets förslag.

Herr Carl I tvär sson: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herr
Rosenberg och har inom Utskottet sett anmärkningen och gillat den.
Höta Hofrätt har uti öfver anmärkningen infordradt och afgifvet utlåtande
sagt, att förhållandet icke vant sådant, som Revisorer^ anmärkt; men de
för Utskottet förevisade handlingar och räkenskaper hafva ådagalagt motsatsen.
Äfven jag bifaller af sådan anledning Utskottets förslag.

Herr Hess le: Det förefaller mig besynnerligt, att just detta embetsverk,
^ eller Göta Hofrätt, blifvit här företrädesvis utpekadt. Af de tabeller,
som åtfölja revisionsberättelsen, erfares, att kostnaderna för expenser inom
Svea Hofrätt uppgått till 1,500 R:dr mera än i Göta Hofrätt, och detta
oaktadt dessa Hofrätter äro lika stora. För öfrigt vill jag fästa anmärkarnes
uppmärksamhet deruppå, att så kallade hofrättsposter eller vaktmästare
inom Hofrätterna äro icke till för städning ocli uppassning, utan
så att säga en sorts tjensteman, som dels verkställa kallelse m. m. och

320

Död 26 April. e. in.

dels tillhandagå rättssökande med upplysningar. Att hugga ved tillhör
icke hofrättsvaktmästarne, hvilka det endast åligger att hafva tillsyn deröfver,
att det blir ordentligen eldadt och städadt i lokalerna. Genom
att nu hafva förenat bestyren med vedleveransen och eldningen hafva
kostnaderna blifvit mindre, än de eljest skulle blifvit. Icke något embetsverk
har i allmänhet hushållat så väl med sina expensmedel som Göta
Hofrätt, och då måste det för detta embetsverk vara påkostande att blifva
utsatt för dylika anmärkningar.

Herr O. B. Olsson: Jag kan för min del icke instämma uti siste
talarens yttrande, att Göta Hofrätt skulle på något sätt blifvit utpekad
för den lilla anmärkning, den låtit komma sig till last. För öfrigt vill
jag nämna, att den, som behöfver en tillrättavisning, äfven bör få den.
Det förhållande, Herrar Rosenberg och Ifvarsson omförmält, kan äfven jag
vitsorda; och jag har äfven af revisionsberättelsen förnummit, att det vid
det af Göta Hofrätt verkställda veduppköp gått så till, att man stadgat,
att veden skulle af säljaren huggas och sågas. Ett sådant stadgande finner
jag vara anmärkningsvärdt och derjemte ganska besvärligt för säljarenatt
fullgöra.

Herr Rosenberg: Jag är icke så ömsinnad utaf mig, att jag, för

det en anmärkning angår en embetsmyndighet, som jag närmare känner
eller till hvilken jag möjligen kan stå i något förhållande, tager så illa
vid mig. Yi hafva förut utpekat, om jag får begagna detta uttryck, Kong!
Maj :ts Befallningshafvande i'' Christianstads län, för det han låtit på Statsverkets
bekostnad trycka debetsedlar, oaktadt häradsskrifvarén eger uppbära
lösen för dessa, äfvensom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro
län, för det han på samma sätt låtit trycka sina utslag i skuldfordringsmål.
Här är dessutom icke fråga om hvad den ärade talaren tror, utan
här är ett faktum, att vedköp och eldning gått i ett utrop och att derutaf
onödigtvis förorsakats högre pris på veden för Hofrätten i Jönköping
än för Hofrätterna i Stockholm och Christianstad. Hvilket embetsverk som
helst, som rättvisligen drabbas af en anmärkning, må taga den till godo,
och Revisorernes pligt är, efter min uppfattning, att anmärka hvad som är
anmärkningsvärdt, utan allt anseende till personen eller embetsverket.

Herr Pehr Ericsson: Vid ifrågavarande statsrevision ådagalades

verkligen det förhållande, hvarom Utskottet i detta Utlåtande gjort anmälan;
hvarförutan det utreddes, att åliggandet att hålla lokalerna varma
och eldade i Svea och Skånska Hofrätterna tillhöra vaktbetjeningen, och
samma åliggande måtte väl åligga vaktmästarne i Göta Hofrätt.

Öfverläggningen var slutad; och Utskottets hemställan under denna §
bifölls.

§ 5-

§ 12 bifölls.

§ 13 lades till handlingar^.

Ben 26 April, e. va.

321

§ 5.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o 59, i anledning af
väckta motioner, dels af Herr L. J. Hierta om civiläktenskapets vidare
utsträckning, och dels af Herr A. W. Uhr om ändring af de lagrum, som
för underlåtenhet att begagna dop eller nattvard stadga påföljder i verldsligt
afseende.

Härvid förekom först Utskottets förra hemställan (sid. 4), i anledning
hvaraf yttrade:

Herr Hierta: Jag har begärt ordet, dels för att komplimentera
Utskottet för den utredning det lemnat öfver min motion och för den
omsorg det haft, för att besvara densamma, dels ock för att erinra derom,
att, då motionen af mig väcktes, jag tillkännagaf, att det skeft på uppmaning
af ett härstädes befintligt religiöst samfund, hvilket väl ännu ej
fått enskild kyrka, men dock ansåg såsom ett tvång för ledamöterne deraf
att vid äktenskaps ingående begagna vårt Lutherska vigselformulär. Utskottet
har så besvarat de framställningar, jag i min motion gjort:

“Utskottet, som tillika får erinra, att de olägenheter, hvilka hittills
förekommit, då fråga om presterlig åtgärd vid äktenskapsförbindelser med
så kallade dissenters uppstått, snarare härleder sig från svårigheten att
erhålla kyrklig vigning, än ovillighet att mottaga sådan, men att dessa
svårigheter nu till största delen äro undanröjda genom det af motionären
åberopade Kong! brefvet den 12 April 1861 — har härmed antvdt de
grunder, på hvilka Utskottet stödjer sitt antagande:

att icke något verkligt behof ibland evangelisk-lutherska kyrkans bekännare
påkallar det så kallade civiläktenskapets inrymmande i vår lag;

att icke heller något hittills kändt, i riket tillåtet främmande religionssamfund
hyser sådan uppfattning om vigsels betydelse eller om det inom
Svenska kyrkan begagnade vigselformulärs förkastlighet, (att skyldigheten
för sådant samfunds medlemmar att, då de ingå äktenskap med den rena
evangeliska lärans bekännare, låta viga sig efter nämnda formulär innebär
något samvetstvång; och

att ännu mindre de, som afiållit från den rena evangeliska läran, men
likväl icke ingått i något här i riket tillåtet religionssamfund, utan enligt
lag äro att betrakta såsom ännu ^inkörande Svenska kyrkan, kunna vara
besvärade af hennes vigselordning eller för densammas upphäfvande hafva
att förete skäl, hvilka i sjelfva verket förtjena uppmärksamhet.11

Med anledning häraf får jag hänvisa till första sidan af Utlåtandet,
hvarest finnes intagen en del af mitt förslag, så lydande: “att den genom
Kongl. förordningen den 20 Januari 1863 mosaisk och kristen trosbekännare
tillerkända rättighet a^t ingå äktenskap inför magistrat i stad
eller inför kronofogde å landet måtte utsträckas till alla Svenska medborgare,
som det föredraga, eller åtminstone till sådana, hvilka antingen
tillhöra erkändt främmande religionssamfund, eller hvilka förete intyg från
pastor i den statskyrkliga församling, hvartill sökanderne efter lag höra,
att de framhärda i öfvertygelse, afvikande från Lutherska läran, ehuru de,
enligt 14 § af Kongl. förordningen den 23 Oktober 1860, angående främRiksd.
Prof. 1867. 2 Afd. 4 Band. 21

322

Den 26 April, e. m.

mande trosbekännare oeh deras religionsöfning ej ännu kunna anses från
Svenska kyrkan skiljde, emedan de af en eller annan anledning icke blifvit
i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagne."

Angående denna del af min motion har Utskottet, såsom det synes
mig, icke yttrat sig. Jag betvifla!1 visserligen, att någon påföljd af bifall
till min motion vid denna riksdag skall vinnas; men något måste väl
göras, och jag hemställer derföre, att hvad reservanten, Herr Rosenberg,
föreslagit, åtminstone måtte antagas. Jag är fullt öfvertygad om, att
denna fråga hädanefter skall tidt och ofta återkomma, intilldess den på
något sätt varder lyckligen löst.

Herr Ribb ing: Jag önskar att i afseende på förevarande fråga i
största korthet pröfva, först huruvida några afgörande skäl finnas eller
äro förebragta för de förändringar i nu gällande stadganden om sättet för
ingående af äktenskap, Indika Herr Hiertas motion innehåller.

Åberopande hvad Utskottets Utlåtande innehåller, vill jag i allmänhet
påminna, att icke någon kristen sekt mig veterligen finnes, som förnekar, att
äktenskapet skall och kan stadfästas genom religiös ceremoni, samt vidare att
de religiösa ceremonier, med hvilka äktenskapet hos oss ingås, och formuläret
derför icke äro sådana, att i dem någon anledning rimligen kan uppletas
till att bifalla motionen, emedan ingenting ingår i dessa ceremonier och
detta formulär, som rör så enskilda punkter af trosbekännelsen, att det
inkommer på hvad som i denna är olika hos särskilda kyrkor, (lår man
in i detaljerna och betraktar frågan med hänsyn till de kontrahenter, som
vid giftermål mellan kristne kunna förekomma, så lärer väl för det första
icke någon tvekan hos dem kunna uppstå att vigas enligt det lutherska
formuläret, som äro Lutheraner. Tillhöra åter båda ett främmande religionssamfund,
så få de, enligt gällande lag, ingå äktenskepet enligt det
formulär och på det sätt, som för deras kyrka är gällande, utan att Staten
dervid ingriper, och någon begäran om ändring häri eller införande af
civiläktenskap har, så vidt jag vet, ej från de främmande religionssamfunden
försports. Om, för det tredje, den ene kontrahenten tillhör vår statskyrka,
men den andre en annan bekännelse, så stadgas, att de skola vigas
af luthersk prest. Här ligger det nu visserligen inom möjlighetens gräns,
att den kontrahent, som tillhör den främmande trosbekännelsen, skulle
kunna känna samvetsskrupler af att vigas af Luthersk prest, såsom ock af
en reservant blifvit anmärkt. Men, derest möjlighet medgifves, synes det
mig, förrän man beslutar en förändring af sådan anledning, först böra
tillses om möjligheten öfvergår till verklighet. Jag tror nemligen icke, att
man bör ändra lagar förr, än ett verkligt behof af en sådan förändring
visat sig. Men några klagomål i ifrågavarande hänseende hafva ännu ej
låtit höra sig, och de synas mig, sanningen att säga, ej heller sannolika,
då det förefaller mig otroligt, att den kontrahenten, som tillhör den främmande
religionsbekännelsen, skall känna sig mycket besvärad att vigas af
en Luthersk prest, då han eller hon icke känner sig besvärad att gifta sig
med en Lutheran. Den enda kasus, som, utom de nu anförda, kan tänkas,
är nu den, att kontrahenterna väl till namnet tillhöra statskyrkan, men
icke tro på dess lära, så att de icke blifvit döpta eller begått nattvarden.
Dermed läge visserligen i deras religiösa åsigt intet direkt hinder för att

Deri 26 April, e. ni.

323

förena sig vid äktenskaps ingående medelst religiös ceremoni, men val ett
indirekt, såvida vår gällande lag såsom ett nödvändigt vilkor för att få
gifta sig, stadgar begagnande af sakramenten. Är det nu sådana personer
man atser, då man yrkar införande af civiläktenskap, så måste jag
uttala den åsigt, att, då döpelsen och nattvarden utgöra tvenne af vår
bekännelses fem hufvudstycken, den lagstiftande magten ej heller kan få
vid lagars stiftande förutsätta omnämnda förhållande, eller att statskyrkan
inom sitt sköte skall fortfarande ega dylika medlemmar, då frihet och rätt
för dem finnes att bilda egna religionssamfund; icke heller bör den lagstiftande
magten stifta sina lagar med afseende på ett sådant exceptionelt
förhållande eller för att underlätta närvaron inom kyrkan af ett densamma
försvagande och upplösande element. — Till de nu af mig nämnda
möjliga kasus angående kontrahenternas ställning i religiöst hänseende,
kan man visserligen lägga ännu en, såsom en annan reservant, Herr
Rosenberg, gjort, den nemligen, att eu person till följd af bristande
kristendomskunskap icke kunnat admitteras till nattvarden, och af sådant
skäl ej kunde erhålla vigsel. Att sådana personer funnits och finnas i
Sverige, lärer icke kunna förnekas, men dels äro de säkerligen ganska få,
dels bör man kunna hoppas, att deras antal skall sfi småningom minskas
och slutligen helt och hållet försvinna, i samma mån som folkupplysningen
hinner utveckla sig. Då jag, såsom sagdt, icke kan godkänna den sats,
att man skall stifta lagar till förmån för sådana, som ej tro på lutherska
kyrkans lära, men detta oaktadt icke vilja skilja sig från densamma, oaktadt
det står dem öppet, sfi kan jag icke finna något fäll, som utgör
giltigt skäl att införa civiläktenskapet. Men redan att icke tillräckligt
skäl finnes för är, enligt min tanke, ett tillräckligt skäl emot.

Dock finnas sådana äfven af positiv art, och en erinran derom är det
andra, jag önskade framställa. Äktenskapet är en institution, hvars egentliga
och innersta ändamål är af religiöst-sedlig art. Att det, då så är,
instiftas genom eu religiös akt. anser jag ej blott vara lämpligt och välbetänkt,
utan jag anser jemväl, att dermed för makarne ställes en erinring
om, att hvad de lofvat och den förening de ingått är af religiös helgd.
Jag anser, säger jag, detta vara eu lycka och en välsignelse, hvilken bör
kunna välgörande inverka på äktenskapet både i dess början och fortsättning.
Deremot fruktar jag, att det civila äktenskapets införande ganska
lätt skulle kunna i opinionen närma äktenskapets betydelse till den af ett
bolag, som när som helst kan ingås och upplösas. Uttryckligen erkänner
jag emellertid lämpligheten af denna form för äktenskaps ingående såsom
en nödfallsutväg, och alltså t. ex. mellan judar och medlemmar af vår
statskyrka. Men då, enär båda kontrahenterne äro kristne, icke något
nödfall förefinnes, finnes ej heller skäl till nödfallsutvägens antagande,
alltså ej Herr Hiertas motion, hvadan jag yrkar bifall till hvad Utskottet i
detta Utlåtande hemställt.

Herr Hedengren instämde med denne talare.

Herr Rosenberg: Jag ämnar ingalunda inlåta mig i någon diskus sion

om äktenskapets väsende, ty denna fråga är nog så länge och väl
diskuterad inom Utskottet, att jag vet, att jag i denna del hyser samma
åsigter som den nästföregående talaren; jag vet också, för att nyttja hans

324

Den 26 April, e. m.

uttryck, att den, som älskar Svenska kyrkan, ingalunda skyr för eller
hyser några samvetsbetänkligheter för att börja sitt äktenskap med kyrklig
vigsel, ja till och med den, som fäster ganska litet värde på kyrkan i
öfrigt, men ännu står qvar deruti, lärer icke finna några betänkligheter vid
mottagairde af kyrkans välsignelse till sitt äktenskap.

Men det är ej om sådana den föreliggande frågan handlar. Det är
icke för dessa en undantagslagstiftning i detta afseende erfordras. Detta
tror jag mig hafva visat i min reservation, likasom att de, hvilka antingen
tillhöra främmande kyrkosamfund eller ega laglig rätt att bilda sådana,
icke behöfva vår kyrkolagstiftning, ty de ordna sina kyrkliga förhållanden
sjelfva. Men Sverige eger inom sitt sköte icke så få medborgare, som ej
kunna, enligt våra lagar, anses tillhöra någon kyrka, och långt ifrån att
dessas antal, såsom den föregående talaren tyckes antaga, skulle minskas,
är jag tvärtom af den åsigt, att detta antal år ifrån år betydligt tillväxer.
Icke heller kan jag dela hans åsigt, att det är bristande kristendomskunskap,
som förorsakar detta, så att det kan antagas blifva afhulpet
genom folkskolornas förökade verksamhet. Den ärade talaren erinrar sig
nog, hurusom inom Utskottet uppgåfvos personer på ingalunda låg bildningsgrad
och vid temlig ålder, som dock aldrig blifvit konfirmerade eller
någon gång begått Herrans heliga nattvard, och detta af helt andra orsaker
än bristande kristendomskunskap. Dertill kommer nu baptisters
barn, som alls icke blifvit hvarken döpta eller konfirmerade, men dels redan
befinna sig uti och dels till allt större antal inträda i äktenskapsåldern.
Hvad vill man göra med dessa? De tillhöra ingen kyrka. I hela nya
testamentet skall ej kunna upptäckas ett spår af att någon utan att vara
döpt helsades såsom broder eller syster i Christo, eller ansågs tillhöra
församlingen, och lika litet finnes i vår Svenska kyrkoförfattning något
erkännande af församlingsmedlemmar, som hvarken äro döpta eller hafva
begått Herrans nattvard. Nu är det visst mycket lätt, att om sådana
personer säga: vilja de icke underkasta sig kyrkans vigsel, så kunna de
låta bli, vi behöfva icke ändra våra lagar för deras skull. Ja, mine
Herrar, vore saken dermed hulpen, så skulle jag säga alldeles detsamma.
Men då vår kyrkolag bjuder, att icke ens trolofning må ega rum emellan
personer, som ej begått Herrans nattvard, så undrar jag, huru det då
skall gå med vigseln, och jag undrar hvilken Statskyrkans prest som skulle
anse sig berättigad sammanviga personer, hvilka icke tillhöra något kristligt
kyrkosamfund.

Hvad är nu att göra? Skall samhället medgifva och genom sin lagstiftning
indirekt befordra osedligheten? Detta lärer ingen vilja försvara,
och jag kan derföre icke finna någon annan utväg än att för dessa
undantagsfall stifta sådana undantagslagar, att familjelifvet må befrämjas,
barnauppfostran omhuldas och den genom lagar stadgade arfe- och giftorätten
kunna äfven för dessa vara gällande. Då man för de äktenskapliga
förhållandena mellan mosaiska trosbekännare och kristne stiftat extraordinär
lag, så tror jag denna kunna och böra utsträckas äfven till nu
ifrågavarande extraordinära fall, och det är derföre jag yrkar afslag på
Utskottets Betänkande och bifall till min reservation, som finnes intagen
på sjunde sidan, nemligen: att Riksdagen för sin del ville besluta, det
Kongl. Maj:ts förordning af den 20 Januari 1863, angående äktenskap

Den a 6 April, e. m.

325

emellan kristna och mosaiska trosbekännare, måtte gälla äfven för äktenskaps
ingående mellan kontrahenter, af hvilka endera eller båda antingen
icke äro genom dopet upptagne i Svenska kyrkan eller der icke blifvit af
Herrans heliga nattvard delaktige.

Herr Magnus Svensson: Jag kan för min del icke bifalla hvad

motionären eller reservanterne vid det nu föredragna Utlåtandet föreslagit,
utan får jag förklara mig godkänna de åsigter, som "Utskottet uttalat.

Herr Hi er ta: Det lärer väl icke vara värdt att opponera sig mot
hvad Herr Ribbing nu yttrat, särdeles derom att det är nödvändigt, att
äktenskapet i början af dess ingående skall helgas med någon religiös
ceremoni; men jag hemställer, huruvida vårt vigselformulär är så beskaffad!
Vigseln åfser ej någon förbindande kraft i afseende på de civila
rättigheter makarna få till hvarandra. För dessa rättigheters beståndande
kraft är tillräckligt, att föreningen makarne emellan sker i vittnens närvaro
och med bådas samtycke. Den fråga, Utskottet i förevarande Utlåtande
behandlat, afser eu utsträckning i Svenska medborgares rättigheter
derhän, att den, som af samvetstvång skulle anse sig förhindrad att medgifva
vigsel efter vårt Lutherska vigselformulär, likväl må få träda i äktenskap.
Gå vi tillbaka till våra heliga urkunder, sä skola vi finna, att till
och med våra första föräldrar Adam och Eva icke" voro vigda, men det
oaktadt måste de väl anses hafva utgjort ett äkta par.

För att visa, huru jag föranleddes till den framställning jag i min
motion gjort, vill jag uppläsa några punkter af densamma.

“Till Regeringen ingafs i December 1862 en petition, undertecknad
af flere än 4,000 personer i nyssnämnda betryckta ställning och innehållande
begäran om mildring af flera samvetet besvärande stadganden i Kong!
förordningen den 23 Oktober 1860, angående främmande trosbekännare
och deras .religionsöfning; men derjemte uttryckande en önskan om införande
af det så kallade civil-äktenskapet. Denna petition mötte ett fullkomligt
afslag. Många arbetsduglige och fosterlandet innerligt tillgifne
medborgare hafva sedan dess föredragit en frivillig landsflykt framför samvetstvångets
ok.“

Denna del af motionen föranledde mig att framkomma med mitt förslag,
alldenstund det syntes mig skola komma att tillskynda riket en stor
och oersättlig förlust, om af en så obetydlig anledning idoge medborgare
skulle nödgas att öfvergifva fäderneslandet. Man vet huru ömtålige en
del personer äro, särdeles i sådana saker. Jag vill visserligen icke påstå,
att det är rätt att vara så vekhjertad af sig, men det förekommer mig
likväl, som skulle hvarje tvång emot äktenskapets ingående föranleda till
osedlighet, och jag kan slutligen icke anse någon så stor skilnad förefinnas
emellan afsilande af äktenskap mellan en kristen och en jude eller
emellan en kristen och en annan trosbekännare, som icke fått tillstånd att
bilda eget religionssamfund, att ju icke äktenskap må vara lika väl tillåtet
emellan de sednare som emellan de förra. Jag skall emellertid nu i så
måtto ändra mitt förut gjorda yrkande, att jag vill åberopa Herr Gegerfelts,
Utlåtandet bifogade reservation, och på denna grund anhåller jag om
återremiss af Betänkandet.

326

Den 26 April, e in.

Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Jag förenar inig med
Herr Ribbing och önskar bifall till Utskottets hemställan angående nu
ifrågavarande motioner.

Herr Hedlun d: Helst skulle jag hafva önskat bifall till Herr Hiertas

motion, men då han sjelf afstått från yrkande härpå, vill jag förena
mig med honom om antagande af Herr Gegerfelts reservation. Medan
jag har ordet, torde <let tillåtas mig antyda några moment i denna stora
kulturfråga, en bland de många vigtiga sådana frågor, hvilka vid denna
riksdag förekommit.

Man har sagt, att ju längre civilisationen framskridit, på desto mer
fri juridisk grund har frågan om äktenskapet blifvit ställd, och ju mera
de juridiska banden blifvit lossade, desto större har sedligheten blifvit.
I länder, der don katholska kyrkan är rådande, och der äktenskapet således,
enligt dennas bekännelse, anses såsom ett sakrament, kan detsamma
icke upplösas af annat än döden, så vida icke kyrkans öfverhufvud, Påfven,
löser detta bekymmersamma band; men detta förorsakar naturligtvis
stora kostnader, och sedan nu i eu del af dessa länder de civila äktenskapen
blifvit i lag stadgade, har man funnit dessa förbindelser medföra
större båtnad för kontrahenterne, än då kyrkan lade sin hand på desamma.

Med reformationen inträdde denna fråga i ett nytt skede, ty Luther
hade den djerf heten att, fastän han såsom munk hade aflagt klosterlöftet,
förena sig med Catharina von Bora, som likaledes, såsom nunna, aflagt
samma löfte; något bevis finnes icke att dei’as förbund blifvit med presterlig
vigsel besegladt, och antagligt är att så icke skedde, ty någon katolsk
prest både sannolikt aldrig vägat sammanviga ett dylikt par. Vi
veta dock alra, att Luther var eu man, soin strängt höll på sedligheten.
Vidare tillåter jag mig påpeka, att vi råka in på en hård inkonseqvens,
i fall vi medgifva det civila äktenskapet för kontrahenter, af hvilka den
erm tillhör judisk och den andra kristen trosbekännelse, men förneka
giltigheten af dylika äktenskap, då de ingås af kontrahenter, båda tillhörande
samma troslära, eller mellan Lutheraner och medlemmar af särskilda
sekter inom den kristna kyrkan. Om man antager, att ett civilt
äktenskap är lagligt mellan kristne och icke kristne, så finner jag det
vara särdeles svårt att försvara olagligheten af en sådan förbindelse mellan
kristne eller mellan bekännare af samma tro. Om vi nu utgå från
den synpunkt, att den ledande principen bör vara hvad som påkallas af
förhållandenas natur, så är det icke omöjligt att bevisa, att i praktiskt
hänseende de civila äktenskapen äro de gagneligaste, ty man känner, att
fall ofta nog numera inträffa, der de kyrkliga banden af en eller annan
orsak förvägras, derutaf följden åter blir, att sedligheten lider genom ingåendet
af sådana förbindelser, som erkännas hvarken af kyrkan eller
Staten. Jag tror således tiden vara inne att äfven här i Sverige införa
det. civila äktenskapet, d. v. s. att låta det få bero på kontrahenterne att
välja, antingen de vilja anlita kyrkans tjenare eller civil myndighet för
vigselns fullbordande. Då bandet blir detsamma, så består den egentliga
skilnaden deruti, huruvida sportlerna skola tillfalla presten eller den civile
tjenstemanuen, men detta synes mig icke kunna utgöra någon giltig grund

327

Den 2lj April, c. in.

mot civil-äktenskapets införande. — Om motionären icke sjelf afstått från
sitt förslag, sä skulle jag gerna vilja hafva hållit på detsamma, men nu
finner jag mig föranlåten biträda Herr Gegerfelts reservation, under förhoppning
att densamma måtte vinna Kammarens bifall.

Herr Lithner: Jag må erkänna, att jag för min del icke kan bi träda

något af de förslag, som här varit ifrågasatta, utan att jag gillar
det slut, hvartill Utskottet kommit. Det är egentligen på det ömma ordet
samvetstvång, som man grundat sina skäl för de afgifna förslagen, men
mig förefaller det, som skulle alla de betänkligheter, hvilka man uppställt
mot äktenskapets ingående på det af kyrkan stadgade sättet, icke förtjena
namn af detta vigtiga och betydelsefulla ord. Man kan dela de fall,, då
äktenskap ingås mellan kristne åt olika trosbekännelse, i tvenne .särskilda
kathegorier; den ena, då eu medlem af den Lutherska kyrkan vill bygga
äktenskap med eu bekännare, som derifrån aflallit, och hvilken då skulle
tvingas att för äktenskapets fullbordande underkasta sig vigseln. I detta
fall instämmer jag med den ärade representanten från Upsala och vill
tillägga, att, om man härmed afser personer, som utgått från den
Lutherska kyrkan på de sednare tiderna, utan att begagna, sig af clen
dem numera medgifna rättigheten att bilda egna församlingar, jag,
med den kännedom jag eger om tänkesättet hos dessa personer, tror mig
med full säkerhet kunna påstå, att de i allmänhet äro så intoleranta, att
äktenskap mellan en åt dem och eu medlem åt Lutherska kyrkan, den de
med afsky betrakta såsom den Babyloniska skökan, icke gerna kan komma
i fråga under nuvarande förhållanden. Skulle åter hända att de blifva
framdeles så toleranta, att de tillåta sig ingå dylika äktenskap, så är jag
ock för visso öfvertygad derom, att de då icke heller anse såsom något
samvetstvång, om äktenskapet börjar med bön, såsom vår Lutherska kyrka
fordrar.

Eu talare liar autydt. att det civila äktenskapet vore en slags nodfallsåtgärd,
tillkommen i de katkolska länderna, hvarest äktenskapet betraktas
såsom ett sakrament och derför är oupplösligt för hela lifvet, men
då förhållandet alldeles icke är detsamma i de protestantiska länderna,
och då våra lagar medgifva äktenskapsskilnad, der den finnes vara af behofvet
påkallad, hemställer jag, huruvida det kan vara skäl att hos oss
införa denna exotiska planta och plantera den i en god jordmån, der dess
rötter svårligen kunna finna något fäste i det allmänna rättsmedvetandet.
Eu värd representant från hufvudstaden har gått så långt tillbaka i tiden,
att han åberopat exemplet af Adam och Eva och frågat huruvida dessa
våra stamföräldrar icke må anses såsom ett äkta par, ehuru deras äktenskap
icke var med vigsel besegladt? Hade han sagt, att de icke voro
prestvigde, så hade han onekligen haft rätt, men den heliga urkunden förtäljer,
att deras äktenskap instiftades af Herren Gud sjelf, som säde:
“Varen fruktsamme och föröker eder11, och detta är ock det ursprungliga
vigselformuläret, som ännu i dag ingår uti det af vår kyrka, begagnade.
Samme talare har erinrat om den år 1862 till Regeringen afgifna petitionen
med underskrift af flere tusende namn till erhållande af större friheter
för dissenters. Jag hade önskat, att detta skäl ej blifvit här åberopadt,
men då nu en gång så skett, så får jag nämna, att jag, som vid

328

l‘. in.

Den 26 April

denna tid vistades i hufyudstaden, då gick vipp i Justitie-departementet
ioi att taga denna petition i ögnasigte, för så vidt den angick den församling,
der jag är kyrkoherde, och att jag då med förvåning märkte der
intagna namn på åt mig kända 10- å 12-åriga barn, samt att andra
namn tunnos två gånger antecknade, den ena gången synbarligen skrifna
med samma flytande stil, som uppsatt rubriken å listan. Man torde förvåna
sig häröfver, men jag står för hvad jag säger och derutaf bör man
kunna finna, hvad vigt och betydelse eu dylik petition bör tillerkännas. —
\ idaie har man sagt, att orsaken hvarföre många af medlemmarne i vår
Lutherska kyrka föredraga en frivillig landsflykt i stället för att fortfarande
bygga, i det gamla fäderneslandet, är att söka i tvånget att underkasta
sig vigsel vid ingående af äktenskap. Äfven i fråga härom torde
jag fa. lemna några upplysningar, kanske icke alldeles oförtjenta af någon
uppmärksamhet. Jag är nemligen prest i en församling, der många baptrster
finnas, och dock vet jag icke något enda exempel derpå, att, efter
mitt tillträde till kyrkoherdebefattningen, någon der infödd funnit sitt
samvete kränkt af att ingå äktenskapet etter det Lutherska vigselformuläret.
\ isserligen har eu och annan hyst tvifvel, huruvida det skulle trän
kyrkans sida vara dem lofgifvet att vigas utaf en statskyrkans prest, men
då jag icke funnit något skäl vitt förvägra dem detta, hafva de med erkänsla
och tacksamhet emottaga vigseln åt den evangeliska kyrkans tjenare.
Äfven har jag tillsport flere, som från denna ort utvandrat till
Amerika, huruvida något slags religionstvång vore orsaken till deras beslut
att utvandra, men de hafva på heder och samvete försäkrat, att de i
detta fall icke hade något emot sitt fädernesland, men att Amerika, enligt
deras tro, vore ett bvittre land och lemnade dem rikligare ressurser för
utkomsten, vin hvad det gamla fosterlandet kunde erbjuda. — Ytterligare
har man sagt, att äktenskapstvånget lägger hinder i vägen för sedligheten,
eller . rättare befordrar eller leder till osedlighet. Jag fruktar dock,
att man härvid sammanblandar åtskilliga läsligt ingångna förbindelser med
Äktenskap; jag fruktar, att man här kallar för äktenskapshinder den seden
att med helig åkallan begynna äktenskapet, och jag fruktar slutligen,
i likhet med den virade representanten från Upsala, att äktenskap, som
ingås utan att vara af någon religiös akt besegladt, blir sådana lösa hjonelag,
som det går lika lätt att upplösa som ett vanligt bolag. Jag hemställer
ock, huruvida man med skäl kan tro, att det tinnes någon så samvetsöm
person, som anser en bön åt en Luthersk prest såsom ett samvetstvång,
men som icke skulle finna sitt samvete mer såradt. i tall hans
äktenskap afslutas inför verldslig myndighet, en magistratsperson eller eu
kronofogde? Jag kan för min del icke begripa eu dylik samvetsömhet.
Slutligen bär man ock anfört Luthers exempel, för vitt af detta hemta stöd
för nödvändigheten eller nyttan af att införa civiläktenskapet. Jag fruktar
dock att man går väl långt, då man från enstaka utomordentliga förhållanden,
som blifvit framtvungna af störa, verldshistoriska omstörtningar,
söker grund och motiv för eu lagstiftning, som, säge hvad man vill, ännu
åtminstone icke är hos oss åt behofvet påkallad, och dem, som i detta fall
åberopat den allmänna opinionen, vill jag svara, att jag är öfvertygad derom,
fika visst som jag bär står, att införandet åt det civila äktenskapet ingalunda
skulle vinna bifall af vår allmoge. Tvingad, såsom den store reformatorn

D™ 2(! April, e. in.

329

var, att i detta fall såsom i allt bryta deri katolska vidskepelsens band,
ingick möjligen Luther sitt äktenskap utan katholsk kyrklig vigsel, men
säkerligen började han icke detsamma utan bön och åkallan till den högste,
samt utan någon religiös akt, och vi känna att han sedermera under
fortgången af sitt verk fordrade äktenskapets beseglande genom presterlig
hand, d. v. s. genom vigsel enligt kyrkans bruk och sed.

Eu ledamot af Utskottet, som nu reserverat sig mot Utlåtandet, har
begärt bifall till sitt i reservationen framställda förslag, gående derpå ut,
att civiläktenskapet måtte gälla äfven för sådana kontrahenter, “af hvilka
endera eller båda antingen icke äro genom dopet upptagne i Svenska
kyrkan, eller der icke blifvit af Herrans heliga nattvard delaktige; jag
fruktar dock att reservanten med sitt annars klara omdöme har begått
något misstag eller någon begreppsföinblandning, ty det är väl icke i någon
viss tros kyrka, t. ex. den Lutherska eller Svenska, man upptages
genom dopet, utan det är i den stora allmänneliga kyrkan, innefattande
hela kristenheten. Vår kyrkolag nekar icke heller någon att ingå äktenskap,
derföre att han icke blifvit döpt eller begått nattvarden inom den
Lutherska kyrkan, ty om han är katholik eller baptist, eller om han begått
nattvarden enligt en annan ritus än vår, så är han, lika* så val som
om han blifvit döpt efter annan handbok än vår, berättigad att ingå äktenskap
och erhålla vigsel. Nog af, det är icke i någon viss kyrka man
genom dopet upptages, utan det är i kristenheten, och det är icke etter
någon viss bekännelse, som man blir delaktig af den heliga nattvarden för
att erhålla nåden i Christo; är det blott ådagaladt, att man blifvit döpt
och begått nattvarden, så är ock detta nog att berättiga en och hvar att
sedermera här ingå äktenskap. Jag hemställer dock, huruvida här i
Sverige ännu finnas så många eller ens någon, som icke undfått dopet,
och är kommen till den ålder, att ingående af äktenskap är dem medgifvet,
att skäl nu kan förefinnas att för dessa vidtaga en särskild undantagslagstiftning.
Jag tror icke, att här finnes någon odöpt under 12 å 15
års ålder, och jag anser det vara skäl att vänta med den föreslagna lagstiftningen,
till dess de, för hvilka den egentligen är afsedd, hunnit den i
lag stadgade ålder för äktenskaps ingående.

På de af mig anförda skäl och grunder anhåller jag om bifall till
Utlåtandet.

Herr Björck:

Herr Rosenberg: Jag ber blott att med några ord få besvara en

aktad talares från andra sidan till mig ställda uppmaning. Han tyckes
nästan antaga, att jag besvärats af någon begreppsförvirring, då jag i min
reservation skrifvit Svenska kyrkan. Detta är dock icke förhållandet. Jag
var verkligen i bekymmer för huru jag skulle uttrycka mig. Skref jag
Lutherska kyrkan, så blef det för inskränkt, ty vi erkänna ju katholikernas
dop såsom rigtigt; skref jag kristna kyrkan, så fick jag baptisterna med,
ty dessa erkänna vi ju för kristna, fastän jag icke tror, att ens den ärade
talaren godkänner ett dop, som af hvilken vandrare som helst blifvit verkstäldt
i närmaste vattengrop, och jag tror icke kyrkan godkänner den
nattvardsgång, som i ett litet samfund af lekmän företages efter eget godtfinnande
inom lyckta dörrar. Jag skref således Svenska kyrkan, emedan
frågan ju uteslutande rörer sig om förhållanden till Svenska statskyrkan.

330

Den 26 April, e. in.

Sedan jag nu försökt besvara frågan hvad jag menat med mitt uttryck,
skall jag bedja att få besvara ett annat påstående, att nemligen
ännu icke skulle finnas i Sverige några baptisters barn öfver 12 år gamla.
Jag vill dervid blott upplysa, att, om jag icke missminner mig, det var
redan år 1846 sjömannen Nilsson lagfördes i Sverige och slutligen landsförvistes,
iör det han döpt en del personer i Norra Halland, och jag drager
deraf den slutsatsen, att här kunna finnas baptisters barn i Sverige, som
äro öfver 20 år gamla, följaktligen fullt giftasvuxna.

Den talare, som tycktes så starkt draga i tvitvelsmål, huruvida Luthers
äktenskap var ingånget med kyrklig vigsel, vill jag blott uppmana
att något närmare taga reda på reformationshistorien, då han möjligen
torde någonstädes finna, att Doktor Justus Jonas (vanligen kallad Doktor
Pomeranus), sammanvigde Martin Luther och hans kära Catharina, och
att Rådet i Wittenberg bestod brölloppsölet.

Herr Lithner: Jag har nu för andra gången begärt ordet under

samma diskussion, hviiket förut icke händt mig under Riksdagen, och
skedde detta för att genmäla några anmärkningar utaf eu af Göteborgs
representanter. Dessförinnan vill jag dock förutskicka, att man borde
något mera göra sig klart hvad under diskussionen yttras, så att icke
missförstånd uppstår. Jag sade nemligen förra gången jag hade ordet, att
Luther velat åt äktenskapet gifva en religiös betydelse, men påstod ingalunda,
på sätt Göteborgs-representanten antydde, det Luther förklarat
äktenskapet vara eu religiös akt. Att Luther tvärtom uttryckligen förnekat
äktenskapet religiös karakter i betydelsen af sakrament, ber jag den
ärade talaren vara öfvertygad att äfven jag vet. 1 öfrigt ber jag att få
nämna, att, enligt mitt förmenande, saken vida bättre skulle vinna i utredning,
om man underläte att så mycket som nu skett deruti inblanda
presterskapet, ty det är naturligt, att man på detta sätt gifver åt alla
motsägelser mot det nu framlagda förslaget en viss, icke behaglig karakter.
Likasom jag kan försäkra, att jag i alla här förekommande frågor
uppträder och yttrar mig allenast i egenskap af representant, så vill jag
äfven att åt hvad jag nu i förevarande ämne uttalar måtte tillmätas betydelsen
af representantens öfvertygelse och icke tillskrifvas ståndsfördomar
hos presten. En talare klandrade mig derföre, att jag i fråga om
honom och hans åsigter begagnat ordet begreppsförvirring; jag vet icke
om jag verkligen begagnat detta uttryck, men om så skulle vara förhållandet,
ber jag honom upprigtigt om ursäkt, med tillkännagifvande derjemte
att det varit min mening att säga, det en viss begreppsförblandning
tycktes hafva egt rum. Man har till mig hemställt, huruvida jag
erkänner ett baptistdop såsom rigtigt och gällande, och vill jag i anledning
deraf förklara, att jag så väl som hvarje upplyst prest erkänner
detta dop, så vida till hans verkliga kunskap kommit, att det skett i Fadrens,
Sonens och den Helige Andes namn.

På samma sätt erkänna vi baptisternas eller, hvad som är närmast
detsamma, den reformerta bekännelsens nattvard.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: För min del anser jag

Utskottets förslag, sådant som det nu föreligger oss, gerna kunna bifallas.

Den 2(1 April, e. m.

331

Samhället livilar ju på eu kristlig grund och ännu har Gudilof! här i
riket någon ovilja icke försports mot de religiösa äktenskapen, d. v. s. sådana
äktenskap hvilka helgas af kyrkans band, och intill dess så är förhållandet
förefinnes hos oss eke något behof att införa civila äktenskap,
helst det borde vara svårt att säga i hvilken utsträckning dessa skulle
här tillämpas. Kanske vore det då bäst att genast taga steget fullt ut
och förklara äktenskapet vara ett bolag, det der möjligen, på grund af
kontrakt, kunde ingås för längre eller kortare tid; dock vill jag hoppas
att vi här i Sverige ännu länge skola bibehålla våra fäders tro i fråga
om vigten och helgden af detta dyra band. Någon kallade de äktenskapliga
banden hårda, men för min del är jag öfvertygad, att många ännu
finnas, som anse dem ganska ljufva och lyckliga.

Herr 011 er ström: I öffigt instämmande uti Herr Lithners yttrande
ber jag att få tillägga några ord. Sedan den s. k. sakramentallagen blifvit
aiskaffad, så anser sig — jag är viss derom — det mera upplysta
Svenska presterskapet icke vara bundet vid hvad som dessförinnan gällde,
utan uppfattar man dopet och nattvarden såsom fullt giltiga, då dessa
akter äro förrättade efter Christi ord och instiktelse, helst alla numera erkänna
såsom enligt med protestantismens princip att ordets och sakramentets
kraft och helgd icke är bundet vid personen, som förkunnar ordet
eller förrättar sakramentet.

Herr Hierta: Jag anhåller att ytterligare få nämna några ord och

detta med anledning af'' Herr Lithners anmärkningar rörande den petition,
som omförmäles i min motion. Då jag dels redan vid motionens afgifvande,
dels ock nu under diskussionen bär inom Kammaren tillkännagifvit,
att den ifrågakomna petitionen blifvit till mig öfverlemnad, så hoppas jag
att man icke må göra mig ansvarig för densammas innehåll eller beskaffenheten
af dess tillkomst ; men som jag emellertid antager att denna
diskussion kommer till allmänhetens kunskap, så hoppas jag äfven, att de
personer, hvilka lemnat mig petitionen och dem jag lärt känna såsom
redlige och rättänkande män, icke skola underlåta att vederlägga den beskyllning
för falsarium, som i fråga om nämnda petition här blifvit utkastad.

I öffigt gläder det mig af hjertat att höra uppgifvas den liberalitet,
som skall vara rådande hos presterskapet efter afskafiandet af sakramentallagen,
och vill jag blott hoppas, att de åsigter, som bär inom Kammaren
uttalats af två till presterskapet hörande representanter, äfven delas af
rikets öfriga presterskap. Ett besynnerligt faktum är likväl, att under
1856 års riksdag åberopades under eu diskussion på Riddarhuset ett då
ganska färskt rättegångsfall, bestående deruti att en person, som i följd
af sin tro ansåg sig ega presterlig befogenhet att sammanviga sill dotter
med hennes fästman, tillhörande samma trosbekännelse som han sjelf, med
anledning häraf åtalades och dömdes till ett strängt straff samt kastades
i fängelse. Af den förändring till ett bättre, som efter sakramentallagens
afskaffande skall hafva inträffat i presterskapets åsigter, kan man emellertid
draga den slutsats att en dylik lagförändring i socialt hänseende uträttar
mycket godt, och vore det derföre rätt väl, om en mera liberal åsigt äfven
ville göra sig gällande angående de civila äktenskapen, helst man icke kan

332

Den 26 April, e. in.

förneka, att ju äktenskapet till sitt väsende är en borgerlig handling, enär
det grundar sig på en frivillig öfverenskommelse mellan dem som gifta
sig, och lagen bestämmer vilkoren derför som ej äro beroende af vigseln.
Jag yrkar derföre återremiss af Utlåtandet och hemställer till dem, hvilka
yttrat sig till förmån för Herr Rosenbergs reservation, om de icke i stället
skulle vilja förena sig i yrkandet om återremiss.

Öfver läggningen förklarades fulländad, och då Herr Talmannens nu
framställda propositioner dels på bifall, dels på afslag och dels slutligen
på återremiss besvarades med såväl ja som nej, begärdes votering. I anledning
häraf blef, efter meddeladt beslut derom att återförvisning skulle
upptagas såsom nej-proposition, nu uppsatt, justerad och anslagen, eu så
lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet, beträffande Herr Hiertas motion
om civiläktenskapets utsträckning, hemställt å fjerde sidan af dess Utlåtande
N:o 59,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, är den del af Utlåtandet, hvarom här är fråga, till Utskottet
återförvisad.

Omröstningen utföll med 109 ja mot 35 nej, hvadan Kammaren beslutat
i enlighet med ja-propositionen.

Utskottets sednare hemställan (sid. 5).

Herr Uhr: Jag inser visserligen att det är tydligt och klart att

denna punkt är afgjord, innan den är föredragen, men jag kan likväl icke
underlåta att påpeka den motivering Utskottet vidfogat sitt Utlåtande.
Utskottet säger, att det funnit frågan alltför vidlyftig. Utskottet har således
egentligen tyckt det vara obeqvämt att utreda frågan och har deri funnit ett
skäl att föreslå, det min motion skall lemnas utan afseende. Med ett sådant
förfärande kan jag naturligtvis icke vara nöjd; men då i öfrigt för
närvarande intet är att i saken göra, så inskränker jag mig till denna
protest mot Utskottets sätt att behandla motionen.

Vidare anfördes ej; och hemställandet bifölls.

§ ö.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o 60, i anledning af väckt
motion om upphäfvande af sista punkten i 2 § af 15 Kap. Rättegångsbalken.

Ordet begärdes härvid af

Herr Svensén: Med mitt förslag i denna del hade jag afsett en
rättelse, som på landet är väl behöflig. Min motion åsyftar att upphäfva
det undantag från tillåtelsen att för andra tala och svara, som innefattas
i orden: “som Kronans uppbörd ej hafva11, så att jemväl de tjensteman,
som med dessa ord afses, må ega att såsom rättegångsombud låta
sig begagna. Jag känner nemligen flera fall, då krono betjente, som hafva

Den 26 April, e. in.

333

uppbörd-, blifvit af domstolen kasserade, då invändning af motparten gjorts.
Det borde dock få ligga i hvarje enskild persons skön att välja sig ombud.
Här måtte det väl gälla, att man, i fråga om sin egen sak, måtte få
i detta afseende handla efter eget godtfinnande. Väl har Utskottet sagt,
att en förändring i den ifrågavarande föreskriften är att förvänta i sammanhang
med den nya rättegångsordningen, som skall vara att emotse;
men mitt lilla ändringsförslag skadar ju icke det minsta omarbetningen af
rättegångsordningen. Ehuru jag är öfvertygad om lämpligheten af mitt
förslag har jag nu likväl tvekat att yrka på bifall till min motion, då
ingen reservant yttrat sig för densamma. Utskottets skål synas mig emellertid
sökta och jag vill derföre åtminstone yrka återremiss.

Herr Bovin: Hvad beträffar den förändring af 2 § af 15 Kap.
Rättegångsbalken, som motionären föreslagit i syftning att hinder ej vidare
skulle möta för krono betjente, som uppbörd hafva, att inför domstol föra
andras talan, så förhåller det sig med denna frågas behandling i Utskottet
på det sätt, att Utskottet, såsom synes, icke ingått i någon pröfning
af densamma, och det af det skäl, att Utskottet icke ansåg sig böra tillstyrka
någon enstaka förändring inom detta lagstiftningsområde, då man
har att inom kort förvänta ett nytt förslag till rättegångsbalk. Till någon
del bestämdes Utskottet härtill äfven deraf, att gamle, erfarne domare,
som sitta i Lag-Utskottet, upplyste, att, emedan detta lagstadgande numera
anses antiqveradt, äfven sådane krön o betjente, som hafva uppbörd,
få inför domstol uppträda som fullmägtige, såvida hinder derför i öfrigt icke
möter. Jag har med mitt yttrande endast afsett att lemna Kammaren denna
upplysning och yrkar bifall till Utskottets Betänkande.

Ytterligare blef icke anfördt; och Kammaren biföll Utlåtandet.

§ 7.

Förekom ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o Öl, i anledning af väckt
förslag, att i fråga om förlust af medborgerligt förtroende nya strafflagen
måtte vinna tillämpning å dem, som. innan samma lag gällande blef, dömts
för vanfrejdande brott.

Härvid yttrade

Herr S v e n s é n: Emot bifall till detta Utlåtande vill jag inlägga min
reservation. Jag har i den landsort, der jag bor, sett huru personer, som
för 30 år sedan begått brott, sedermera blifvit och allt framgent varit
redbare och nyttige samhällsmedlemmar. De anses likväl vara i saknad
af medborgerligt förtroende och deras kommunala verksamhet är i följd
deraf inskränkt. Jag anser derföre att det vore ganska nyttigt och äfven
med rättvisan och billigheten öfverensstämmande, att den nya strafflagen
erhöll den retroaktiva verkan motionen afser. Man säger visserligen att
de i nådeväg kunna ernå samma förmån, som den motionären vill förskaffa
dem, men det är icke alltid så lätt för personer i denna ställning,
att få nådeansökningar uppsatta och ombesörjda. Som emellertid intet
hopp finnes att emot Utskottets afstyrkande vinna bifall till motionen,

834 Den 26 April, e. m.

så inskränker jag mig till att inlägga denna min reservation emot Utskottets
Utlåtande.

Herr Hedenberg förenade sig.

Herr B o vin: Då den siste talaren icke framställt något yrkande, så
får jag endast nämna, att Lag-Utskottet fästat ganska mycket afseende vid
denna motion. Utskottet sysselsatte sig med densamma i 2 eller 3 sessioner,
men det var med bästa vilja omöjligt att komma till något annat
resultat. Den hufvudsakliga anledningen till Utskottets afstyrkande af
motionen var den, att Utskottet ansåg det i de flesta fall vara för sådane
personer förenadt med större kostnad och besvär att söka blifva rehabiliterade
af den domstol der de blifvit dömde, än att vända sig i nådeväg
till Kongl. Maj:t. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets Betänkande.

Vidare anfördes icke; och Utlåtandet biel bifallet.

§ 8.

Till förnyad handläggning företogs Lag-Utskottets Memorial N:o 62,
med förslag till sammanjemkning af Kammarens skiljaktiga beslut vid förehafvande
af Utskottets Utlåtande N:o 40, i anledning af väckt motion
om upphäfvande åt förbudet emot gemensamma andalctsöfningar utan prests
ledning å tid då allmän gudstjenst hålles.

Memorialet bifölls.

§ 9.

Föredrogs Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande
N:o 35, rörande fråga om åtgärders vidtagande för motverkande af utvandringen
till Amerika.

Herr Sjöberg: Det förslag, som här är i fråga, är utan tvifvel
ganska välment och man uppträder icke gerna mot ett sådant, men då
jag, efter min tanke, har grundade erinringar att göra så väl mot motionen
som mot Utskottets Betänkande, så har denna konsideration af mig
måst lemnas å sido. Motionären har egentligen endast påyrkat vissa varningar,
som skulle af myndigheterna utfärdas mot utvandringarne till
Amerika. Mot antagandet, att sådana varningar medföra den verkan, som
med dem åsyftas, kan likväl invändas, att erfarenheten visat motsatsen.
För omkring 20 år sedan anbefallde Kongl. Maj:t samtlig^ sine Befallningshafvande,
att genom kungörelser varna vederbörande för de olyckor de
merändels gingo till mötes i Amerika. Detta har sedermera, efter hvad
jag vill erinra mig, flera gånger förnyats. Utvandringslusten har deraf
icke aftagit. Erfarenheten måste i detta, liksom i andra fall, lemna den
rätta lärdomen. Af erfarenheten, tid efter annan, lemnade bevis på de
olyckor, för hvilka utvandrare i Amerika ofta äro blottställde, är det,
hvaraf man förnämligast kan hoppas någon verkan. Myndigheterna hafva
således gjort hvad på dem berott. Nu återstår att se, om det förslag
Utskottet framställt, skulle leda till målet. Utskottet har föreslagit, att
medel skulle anslås, för att till fäderneslandet återföra sådane emigranter,
som önskade återvända, på det att desse genom de underrättelser, de voro

335

Den 26 April, e. m.

i tillfälle att meddela, skulle afskräcka andra från att utvandra. Man skulle
således utfästa ett slags premie för dem, som ville återresa till Sverige.
Hvad än denna åtgärd kunde uträtta, motverka utvandringen skulle den
säkerligen icke; ty det är ju obestridligt, att eu sådan åtgärd snarare
skulle medföra eggelse till utvandring, enär hvar och en, som i det främmande
landet icke fann den lycka han sökte, kunde göra sig den förhoppning
att på allmän bekostnad få återvända till fäderneslandet. Utskottet
har icke heller varit utan en viss förkänsla af, att en betydlig
kostnad skulle vara förenad med detta förslags utförande. Det har derföre
sagt, att endast åtskillig^, välfrejdade personer skulle liemförskaffas.
Men inser man icke i hvilket bryderi Svenska beskickningen och konsulerne
i Amerika härigenom skulle komma. Huru skulle man fördela de medel,
som för det ifrågavarande ändamålet kunde anslås. De, som skulle återskickas,
borde vara välfrejdade; men nu låter det tänka sig, att den Amerikanska
styrelsen eller polisen kunde blifva mindre belåten med en sådan
anordning. Den kunde måhända vilja behålla de frejdade och bortskicka
de vanfrejdade. Vidare skulle man företrädesvis fästa sig vid de arbetsföre,
men sannolikt skulle Amerikanarne vilja behålla dessa och föredraga
att blifva af med de afsigkomne och hjelplöse. Af allt detta måste mångfaldiga
hinder och svårigheter uppstå för sakens utförande på det föreslagna
sättet. För (ifrigt måste det för det legala disponerandet af
ifrågakommande medel uppställas mera objektiva grunder, än att det skulle
lemnas endast åt en konsuls skön, att i detta afseende handla

Vidare blir nu fråga huru dessa kostnader i verkligheten gestalta sig
Man har icke några mer exakta uppgifter öfver emigranternes antal förrän
från år 1851. Uppställd i femårsperioder lemnar en sådan redogörelse
följande resultat:

1851—1855 .... 12,744.

1856-1860 .... 4,156.

1861-1865 .... 19,816.

Medeltalet utgör således:

Under perioden 1851—1855 ..... 2,549.

„ „ 1856—1860 ..... 881.

1861—1865 ..... 8,963.

Härvid är likväl att märka, att långt ifrån alla emigrera till Amerika.
Af de 19,816 personer, som under perioden 1861—1865 emigrerade, gingo till

Norge..................3,402

Danmark................. 2,604.

Finland och Ryssland......... 787.

Nederländerna och Tyskland..... 294.

England................. 128.

Frankrike, Schweitz och Portugal . . 57.

Amerika................. 9,420.

Afrika.................. 4.

Australien................ 29.

Ostindien..........*...... 1.

Ej uppgifven bestämmelseort..... 3,090.

Medeltalet för år af de under sista qvinqvenniet till Amerika utvandrade
utgjorde således minst 1,884 personer, men kan antagas vara vida

Den 26 April, e. m.

336

derutöfver. Nu skulle af dessa en del på Statens bekostnad återskickas.
Men några tillgångar för detta ändamål finnas icke till Kong], Maj:ts disposition.
Om Kammaren vill anvisa medel härtill, så torde behölvas ett
kreditiv eller ett förslagsanslag på 100,000 R:dr eller derutöfver. Man
kan nemligen beräkna kostnaden för eu persons återförande från Amerika
till sin hemort Sverige till omkring 400 R:dr. Denna beräkning är icke
för hög, ty man antager ju, att de ifrågavarande personerne äro utblottade
och de måste naturligtvis klädas och äfven någon tid före inskeppningen
underhållas. Alltså lära väl minst 100,000 Rall'' böra anslås.

På de skäl jag anfört, anser jag emellertid för min del det vara föga
lämpligt, att Riksdagen företager sig att vidare behandla denna fråga i
dess närvarande skick. Regeringen har gjort hvad den kunnat och lärer
väl icke heller böra använda något annat medel än det redan försökta
för att motverka denna olyckliga utvandringslusta, för hvilken det är lättare
att finna förklaringsgrunder än botemedel. De allmänna tidningarne
hafva ock under den sednare tiden innehållit upprörande skildringar af det
elände, hvartill en mängd af utvandrare hemfallit. Äfven deri bör väl
ligga någon motverkan. Ytterst sällan ser man deremot någon uppmaning
från en utvandrare till hemmavarande att följa hans exempel.

Med upprigtigt erkännande af det goda och fosterländska syftet utaf
motionärens förslag och Utskottets deröfver afgifna Betänkande, måste jag
dock på nu andragna grunder yrka utslag å samma Betänkande.

Herr Orre: På sätt som redan är för den ärade Kammaren upplyst,
torde det vara klart att min mening egentligen vant, att endast
en varning skulle lemnas de till utvandring benägne. Äfven jag finner
Utskottets förslog overkställbar^ i anseende till de kostnader, som med
dess utförande skulle vara förenade. Att en varning utfärdas torde dock
ej vara alldeles olämpligt. Jag torde icke behöfva inför denna upplysta
församling upprepa de olyckor för enskilde och de förluster i penningar
och arbetskrafter för fäderneslandet, som af utfiyttningarne förorsakas.
På de sednare 10 åren har icke åtminstone inom Jönköpings
län någon varning för utvandring till Amerika blifvit utfärdad. Vi torde
böra betänka, att det är de som hafva den minsta bildningen, de som således
mest äro i behof af upplysning, som i synnerhet äro benägne för
dessa utflyttningar till Amerika. Jag har i flera år genom enkla underrättelsers
meddelande förmått många att öfvergifva sin afsigt att emigrera.
Emellertid, då jag icke heller för min del vill yrka bifall till Utskottets förslag,
får jag vördsamt hemställa, att Proposition af Herr Talmannen måtte
framställas om aflåtande till Kong! Maj:t af eu underdånig skrifvelse med
anhållan att Kongl. Maj:t täcktes i nåder taga under öfvervägande huruvida
icke några åtgärder böra vidtagas till motverkande af utvandringen
till Amerika och för detta ändamål låta utarbeta och i almanachan införa
eller på annat lämpligt sätt utsprida och allmänheten kostnadsfritt
tillhandahålla eu afhandling, som innehåller tillförlitlig och fullständig upplysning
om de faror och olyckor, för hvilka utvandrare till Amerika äro
utsatte.

Herr

Den 26 April, e. ni.

337

Herr Rosenberg: Jag vill icke bestrida, att motionären haft goda
skäl för sin framställning, men jag kan likväl icke derföre godkänna Utskottets
förslag. Det är egentligen trenne saker Utskottet föreslagit; men beträffande
den första åtgärden, eller att Riksdagen skulle i eu skrifvelse till
Kongl. Magt anhålla om lämpliga mått och steg från Regeringens sida för
utvandringarnes till Amerika förekommande, så torde böra erinras, ätt man
väl icke kan utfärda passförbud för att resa till Amerika mer än för att
begifva sig till Finland. Hvad den andra åtgärden beträffar eller att anslå
penningar för att bekosta återfärd från Amerika för sådane emigranter
söm ångrat sin ditflyttning, så har Herr Sjöberg redan klart och tydligt
visat olämpligheten deraf, nemligen att. oafsedd den dryga kostnaden det
åsyftade ändamålet dermed alldeles icke skulle vinnas, och hvad slutligen
angår den tredje af Utskottet föreslagna åtgärden, eller att utgifva skrifter
för att genom upplysningars meddelande varna allmänheten för utflyttning,
i hvilket afseende motionären särskild t föreslagit eu varnings införande
i almanachan, så tror jag icke heller att dermed något synnerligt
skulle uträttas. För min del har jag känt icke få, som trotsat både vänners
råd och offentliga myndigheters varningar; eu breflapp från någon
slägting i Nordamerika har vanligen varit den afgörande anledningen; på
den tro de. Aldra minst tror jag att Regeringen bör göra sig till förläggare
eller kolportör af dylika varningsskrifter. Det är visst illa att landet
genom utvandringarne skall förlora penningar och arbetskrafter, och
utan tvifvel gå många utvandrare eu sorglig framtid till mötes, men erkännas
måste å andra sidan att många derpå gjort goda affärer, många
tryckas här hemma af svårigheter, som de hoppas undgå i ett främmande
land. Må derföre hvar och en behålla sin frihet. Icke heller kan jag
anse det på något sätt önskvärdt, att en hop förolyckade emigranter skulle
återskaffas till fäderneslandet för att här falla fattigvården till last. Jag
tror af dessa skäl, att Riksdagen gör bäst i att spara sina underdåniga
skrivelser till Kongl. Maj:t, tills vigtigare angelägenheter påkalla dem. Jag
yrkar afslag på Utskottets Betänkande.

Herr Carl Ifvarsson: Jag bär anledning förmoda, att man icke

behöfver spilla många ord på denna sak. Detta Betänkande är af alla
jag sett det mest misslyckade. Äfven hvad motionären yttrat anser jag
icke förtjena det ringaste afseende. Härmed har jag icke sagt, att icke
utvandringen är ett ondt, och ett ondt som är värre än kriget. Man har
inga andra medel deremot, än att hysa aktning för arbetaren och bemöta
honom väl, icke pålägga honom större börda än han förmår bära, samt
sålunda qvarhålla honom i fäderneslandet. Att återköpa dem som till
Amerika utvandrat finner jag i alla afseende!! otjenligt. Skulle varningar
framställas, tror jag dessa lämpligast kunna ske genom tidningarne. Detta
är utan tvifvel lika verksamt som att göra det genom Kongl. Maj:t eller
uppsatser i almanackorna. De flesta som utvandrat hafva nog fått varningar,
men dessa hafva ingen verkan kunnat göra på dem, som sett sig
hafva haft allt för stora svårigheter hemma. Kan man icke bibringa arbetare
den öfvertygelsen, att de hafva det bättre i fäderneslandet än i
främmande land, så finnes troligen ingen utväg att hämma utvandringen.
Jag yrkar afslag å Betänkandet.

J''liksd. Prof. 1867. 2 Afl,. 4 Bär,4.

338

Den 26 April, e. m.

Herr Hi er ta: Jag instämmer i hvad den siste ärade talaren yttrat.
Det vore fruktlöst att på det sätt Utskottet föreslagit söka hämma utvandringarne.
Herr Rosenberg har efter min tanke anfört det skäl, som vanligen
kraftigast inverkar på dem som besluta sig för utflyttning till Amerike.
Det är att ett bref ankommit från någon dit utvandrad anhörig
eller bekant, hvars skildringar och måhända uppmaningar förefalla allt för
lockande. Utvandrarnes olyckor hafva för öfrigt till största delen härledt
sig från de bedrägerier, för hvilka de blifvit utsatte af redare och agenter,
de sednare ofta nog Svenskar, som gjort till en industri att plundra landsmän.
Regeringen bör derföre hålla efter de agenter, som resa omkring
i Sverige, för att förleda personer till utflyttning och med falska förespeglingar
och svekfulla gkontrakt bedraga dem. Men någon skrifvelse till
Kongl. Maj:t är härföre icke behöflig. Jag yrkar således afslag å Utskottets
Betänkande.

Herr Ola Lasson: Som jag haft den äran att vara ledamot af
Utskottet, så anser jag som en skyldighet att uppträda för Utskottets förslag
i denna fråga. Utskottet har tagit motionen i öfvervägande i motionärens
syftning. Det har derföre tillstyrkt en skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Hvad beträffar de underrättelser och varningar, som genom tidningarne
kunna spridas, så känna Herrarne ganska väl hvad kraft och verkan tidningarne
hafva. Jag kan för min del icke annat än betrakta det som en
nationalförlust, att man årligen genom utvandringarne förlorar flera tusen
personer. Hvar och en känner till de för många år sedan tillämnade utvandringarne
till ön St. Barthelemy. Jag tror visst, att dessa måste afvändas
genom Regeringens mellankomst. En föregående talare har talat
om ett kreditiv på 100,000 R:dr. Utskottet har icke haft någon så stor
summa i tankarne. Det har föreställt sig ett belopp af 3 till 4,000 R:dr
anslagna för att hemförskaffa ett mindre antal emigranter. Kostnaden för
deras återskickande från Amerika torde icke behöfva beräknas till mer än
200 R:dr per man. Några få af dem kunde sedan komma till hvarje
landsort. De utvandringslystne finge då tillfälle att tala med de återkomne
och finge af dem erfara sanna förhållandet. Dem skulle de tro mer än
tidningarne, ty om dessa tro de att de ljuga. Yi hafva sannerligen icke
mer folk än vi behöfva. Jag för min del bifaller Utskottets Betänkande.
Det må bero på Herrarne att behandla saken såsom dem synes.

Herr Orre: Säga hvad man vill, så är det dock ett faktum, att
agenternes förespeglingar äro för de mindre bildade farliga eller minst
sagdt förledande, och några åtgärder för att motverka dessa synas mig
för ingen del obehöfliga. Jag anser saken vara af ganska mycken vigt.
Anser emellertid Kammaren densamma icke föranleda till någon åtgärd,
så må det tillåtas mig att behålla min lilla mening för mig. Att Sverige
genom utvandringarne går en årlig förlust till mötes, kan väl icke nekas.

Efter sålunda slutad öfverläggning blef Utskottets hemställan afslagen.

§ io.

Följande Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:is 5 och 6)'' Utlåtanden
föredrogos och biföllos:

Den 26 April, e. m.

339

N:o 36, angående arbetslöse landtmäteritjenstemäns användande till
särskilda göromål;

N:o 37, i anledning af en utaf Herr Matts Pehrsson väckt motion,
angående granskning och omarbetande af nu gällande seglationsordning.

§ 11-

Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10, angående
väckt motion om ändring i Riksdagsordningens föreskrifter rörande sättet
för omröstningars verkställande hos Kamrarne och Utskotten.

Herr Blanche: Det förefaller mig, som om man icke borde behöfva
tala mycket i denna fråga, som om den skulle kunna passera Kammaren
utan någon särdeles lång diskussion. Att rösta öppet det är att höja
nationalkarakteren, att rösta slutet det är att förderfva den. Det ena anstår
frimodigheten, det andra försagdheten, dubbelheten. Det är ingen
ovigtig sak, som här är i fråga. Blir nationalkarakteren dålig, då blir
folkuppfostran dålig. Det visar de folks historia som kallas döda, men
hvilkas snillen lefva. I vårt land fanns en tid, då det var grundsats att
bakom ordet skulle stå eu man, då sanning frimodigt talades inför rnagten
och denna fann rådligast att rätta sig derefter. Det kan nu vara tid att
leta upp några af de dygder, som vi råkat tappa bort under vår vandring
till den högre civilisationen. Jag ser icke, hvarföre icke, oaktadt afslaget
i den Första Kammaren, den öppna voteringen skulle kunna finna plats i
vår dagordning. Jag har mina skäl att tro, att motionen kommer att gå
igenom i vår Kammare. Jag har icke funnit någon räddhåga här. Vi
hafva sagt hvarandra sanningen och vi komma att göra det ännu mer,
när vi blifvit mera bekanta. Jag yrkar derföre, att Betänkandet måtte af
Kammaren, med bifall till motionen och med ogillande af Utskottets Utlåtande,
läggas till handlingarne.

Herr O. B. Olsson: Lika med den förre talaren tror jag, att en
man alltid bör stå bakom ordet, och att således en representant bör fritt
uttala sin mening och votera fullkomligt fritt. Dessutom tror jag, att en
riksförsamling icke gerna väljer sådana personer till Utskottsledamöter,
hvilka ej kunna frimodigt offentligen uttala sitt ja eller nej. Jag föreställer
mig, att man för närvarande icke bör i Kamrarne införa öppen
votering, men anser att detta låter sig väl göra i Utskotten. I Statsutskottet
har man vid denna riksdag försökt öppna voteringar, och jag
har icke hört någon ledamot af detta Utskott klaga deröfver, utan alla
hafva tvärtom förklarat sig belåtne dermed. Genom den öppna voteringen
vinnes också det, att man då ej, såsom det ofta nu händer, får höra personer
misstänkas derför, att de talat för men voterat mot en sak. Såsom
suppleant har jag i Konstitutions-Utskottet öfvervarit behandlingen af
denna fråga och funnit, att 13 yttrade sig för den öppna voteringen, men
vid anställd omröstning i saken befanns, att 9 röstat för bifall till motionen.
Detta bevisar fullkomligt den öppna voteringens företräde framför
den slutna. Jag yrkar återremiss i den syftning, att öppen votering skall
i Utskotten anställas.

340

Den 2G April, e. m.

Herr Ola Jönsson: Jag vill upplysa, att jag ej kunnat deltaga i
slutlig behandling af denna fråga inom Utskottet. Vid en förberedande
öfverläggning deremot var jag .närvarande, och då framgick det af diskussionen
tydligen, att bifall till första hälften af motionen, angående öppen
omröstning i Kamrarne, icke var att förvänta, men alla ledamöterne i
Utskottet voro derom ense, att öppen votering borde inom Utslmtten ega
rum. Huru nu Utskottet kunnat komma till ett motsatt resultat, kan jag
knappt fatta. Jag tror, att man med fullt skäl kan antaga, att något
missförstånd uppkommit. Om frågan varder till Utskottet återremitterad,
anhåller jag, att återremiss sker i den syftning, att man önskar bifall till
sednare delen af Herr Dicksons motion, eller att öppen omröstning skall
i Utskott anställas.

Herr Hierta: Lika med Herr Blanche tror jag, att Kammaren bör,
gillande motionens syfte, lägga Utlåtandet med ogillande till handlingarne.
Utskottet synes hafva i sin motivering bevisat motsatsen af hvad det vill.
Det heter bland annat i Utlåtandet: “med den offentlighet, som nu är
vid Riksdagens förhandlingar rådande, valmännen i alla fäll ej sakna
tillräcklig ledning för att bedöma, huruvida den valde representanten motsvarat
deras förtroende11. Flertalet ledamöter af denna Kammare vilja
naturligtvis äfven nu låta veta, huru de i allmänhet rösta, hvilket gifver
anledning till en vidlyftigare diskussion än den som, derest öppen omröstning
egt rum, bort föras. En och annan stiger nemligen upp och tillkännagifver
helt kort, under upprepande af skäl, som förut blifvit anförda,
sin mening. Denna omständighet förorsakar alltid dröjsmål med öfverläggningarne.
Att den öppna omröstningen icke kan dröja längre än den
slutna, torde vara uppenbart, om man tager i betraktande, att den tid
som åtgår för sedlars öppnande vid öppen omröstning helt och hållet försvinner
vid den öppna voteringen. I Stats-Utskottet har man vid denna
riksdag försökt den öppna omröstningen och funnit den vara snabbare än
den slutna. Det tillgår vid voteringen i Utskottet så, att de som rösta
ja stiga upp, och de öfrige förblifva sittande. Jag tror, att man med
skäl kan påstå, det den öppna omröstningen i Utskottet bidragit i icke ringa
grad till göromålens skyndsamma handläggning derstädes.

Då kommittenterne derjemte få genom öppen omröstning lära säkert
känna, huru representanten röstat i fosterlandets frågor, tror jag, att
denna omröstning har ett gifvet företräde. Emellertid anser jag, att Kammaren
icke nu kan vidtaga annan åtgärd, än jag nyss nämnt.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Jag är af samma

tanke som den siste talaren och tror att den öppna omröstningen skulle
bidraga till förkortande af diskussionerna i denna Kammare. Det är helt
naturligt, att kommittenterne vilja veta, huru deras representanter rösta i
de vigtiga frågorna och till hvilkendera meningen de ansluta sig i förekommande
fall. Då, såsom jag redan antydt, i följd af nu gällande bestämmelser
om sluten votering, representanterne — jag undantager icke
mig sjelf anse sig pligtige att för sina kommittenters skull uttala sin
mening — kyilket otvifvelaktigt bidrager till diskussionernas förlängande —
skulle syftemålet att låta representanternes åsigter komma till kommittén -

Den 26 April, e. m.

341

ternes kännedom enklast kunna vinnas genom den öppna omröstningen.

I sådant syfte anhåller jag om återremiss af ifrågavarande Betänkande.

Herr Grefve De la Gar di e: Ehuru jag i princip gillar den Öppna
omröstningen, kan jag ej undgå finna att för densammas införande i vårt
statsskick hinder möta, ej blott af det skäl att grundlagen i afseende på
redaktionen måste på flera ställen ändras utan äfven derigenom att en
sådan omröstnings införande komme att ingripa i våra konstitutionela förhållanden.
Af denna anledning biträdde jag inom Konstitutions-Utskottet
pluralitetens mening, för så vidt den angår omröstningen inom Kamrarne.
För min del tror jag, att detta omröstningssätt för Utskotten vore det
bäst passande. De välja nu sina ordförande och inom den fåtaliga församling,
hvaraf de hvar för sig bestå, kan det ej gerna fela att hvarje
ledamot säger sin mening och således icke gerna kan finna sig besvärad
af att öppet afgifva sin röst vid skeende voteringar. Beträffande omröstningssättet
inom Utskotten anser jag en förändring i detta syfte så mycket
lättare låta verkställa sig, som de härom gällande föreskrifterna i 48 §
Riksdagsordningen genom de deri begagnade ordalag antyda, att clen öppna
omröstningen skulle vara regel och den slutna undantag derifrån. Det
heter nemligen: “Hd inom Utskott omröstning omed slutna sedlar anställes,
bör en sedel alltid uttagas och förseglas.“ Åtminstone nyttjas en helt
annan ordställning i fråga om omröstningen inom Kamrarne. 60 § säger
att omröstning der skall alltid ske med tryckta och omärkta sedlar.
Sluten votering är der regel.

Att åter inom Utskotten den öppna omröstningen skall vara regel,
blir än tydligare deraf, då man läser motsvarande paragraf i Riksdagsordningen
af år 1810, sådan den ursprungligen lydde, nemligen: “Önska

eu eller flere ledamöter, att votering må med slutna sedlar anställas11, etc.
Af instruktionen för Revisorerne af bankoverket finner man, att omröstningen
bland dem skall vara öppen.

Då jag icke kan finna någon den ringaste våda deri, att omröstningen
inom Utskotten sker Öppet, hemställer jag om återremiss af Betänkandet
i detta syfte.

Herr A. von Proschwitz: Det af den förste talaren anförda exemplet
att inom Konstitutions-Utskottet 13 ledamöter talade för öppen omröstning,
men endast 10 vid den slutliga voteringen befunnos hafva röstat för
densamma, bevisar mer än något annat, att sjelf ständigheten och friheten
är bäst bevarad genom det slutna omröstningssättet; hvarföre jag hemställer
om bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Uhr: Som Herrarne „finna, har jag reserverat mig mot Ut skottets

motivering. Riksdagsordningens 48 § lemnar Utskotten fritt
val att votera antingen öppet eller med slutna sedlar. I paragrafen heter
det: “Då inom Utskott omröstning med slutna sedlar anställes etc. Or det

då betyder uppenbarligen på detta ställe detsamma som om och när.
Eljest kan man ej förstå meningen med detta uttrycks användande. Grundlagen
meddelar i förevarande hänseende föreskrifter endast då sluten votering
anställes, men förutsätter tydligen den öppna omröstningen såsom

342

Den 26 April, e. m.

regel. Jag anser på dessa grunder någon redaktionsf brandring af denna
§ alldeles onödig.

Herr Björck:

Herr D a h m: Det är icke nödigt att dölja för sig, att vi nu i detta
så korta och, som det synes, så enkla lagförslag hafva framför oss en af de
vigtigaste frågor, som kunna förekomma till afgörande inom en samling af
representanter: frågan om sättet att fatta beslut. Det är ock en af de
aldra slipprigaste frågor; ty det är en af dem, som vid första påseendet
synes enkel och alldeles klar, och vid hvars besvarande känslan, den ofta
lättfärdiga men här oberättigade känslan vill hafva sitt ord med i laget,
hvilket vi redan nu nogsamt hört. För mig synes frågan vara en bland
de mest sammansatta och outredda, hvarföre jag ej kan underlåta att framlägga
mina betänkligheter emot förslaget.

Yår nu gällande Riksdagsordnings § 60 och alla dess föregångare bestämma,
att omröstning skall ske med tryckta, omärkta, enkla, slutna,
hoprullade sedlar, tydligen i ändamål att betrygga omröstningens frihet.
Något annat kunna efter min mening dessa minutiösa föreskrifter icke
åsyfta. Man vill nu nedbryta alla dessa frihetens värn, som fordna tidens
erfarenhet uppfört, hufvudsakligen på den grund att nutidens parlamentariska
åsigter skulle fordra öppen omröstning, på det att valmännen må
få kännedom om sina ombuds åtgöranden, för att deraf bedöma huruvida
de böra omväljas eller ej.

Jag bestrider ej vigten af detta skäl. Valmännens rätt i detta fall
är obestridlig; jag kan icke jäfva den: men jag är öfvertygad, att den
måste stå tillbaka för samhällets anspråk på beslut i enlighet med representantens
bästa och ostörda insigt om det rätta och nyttiga. Valmännen
hafva ock många utvägar att lära känna sitt ombud. De hafva vanligen
länge haft sitt ombud midt ibland sig och således egt tillfälle att lära
känna hans karakter och åsigter samt kunna i öfrigt så lätt erhålla ifrån
riksdagen kännedom om hans verksamhet der, att jag är öfvertygad, att
de högst sällan skulle få någon ny upplysning äfven af den mest detaljerade
förteckning öfver hans voteringar. Man finge deraf veta, hvilken
allmän åsigt han bekände eller hvilket parti, om sådana uppkomma, han
tillhörde — men detta får man ju veta i alla fäll. Eller tro väl Herrarne,
att någon, äfven den tystaste, sedan han sutit här i 3 år, utgår ur
Kammaren, utan att såväl Kammaren som valmännen känna, i hvilken
rigtning hans verksamhet i allmänhet gått? Och då det är den allmänna
karakteren och rigtningen af en representants verksamhet och icke hans
nit vid något specielt tillfälle, som bör verka afgörande vid frågan om
omval, så är tydligt, att valmännen äfven utan öppen omröstning kunna
få all den upplysning om sitt ombud som är behöflig.

Vidare säger man, att ehuru primärförsamlingarne, valmännen, böra
rösta slutet, så böra dock deras ombud, just derföre att de äro ombud
och representera andra, alltid votera öppet. Påståendet vore fullkomligt
sannt, om ombuden vore endast budsände tjenare, som hade att uträtta
sina valmäns bestämda ärenden; men vi äro icke sådana bud, utan vi äro
“gode män11, vi äro folkets representanter, ehuru valde af mindre valkret -

343

Pen 26 April, e. m.

sar vi få ej “bindas af andra föreskrifter än grundlagen11, således ej af
valmännens, och äro förpligtade att i hvarje frågas afgörande endast låta
leda oss af vår egen, på noggrann undersökning grundade öfvertygelse
om det rätta och det för fäderneslandet gagnande. Äfven med detta antagande,
hvilket väl ingen bestrider, finnes väl intet ombud, som icke skulle
önska att kunna handla i enlighet med sina valmäns mening om det råtta.
Men huru skall han i hvarje fråga kunna känna sina valmäns mening,

och huru skall han förhålla sig, om han känner sina valmäns mening,

men han sjelf efter afbörda diskussioner, inhemtade upplysningar och
grundlig undersökning kommit till eu med deras stridig öfvertygelse. Öfver
valmännens mening, som möjligen kan bero af lokalförhållanden, finnes
också en annan mägtigare mening: den allmänna opinionens. Hvem ville
icke gerna biträda folkets mening, när han är folkets ombud, äfven om
man icke erkänner att folkets röst alltid är Guds? Men huru skall man
känna den? Och om man känner den, huru bära sig åt, om hans valmans
mening och den allmänna stå i strid med hvarandra och månända äfven
med hans egen? Du skall stå som en man, säger man, se hvarken afl
höger eller venster och gorå det råtta efter samvete och insigt, och handla
och rösta öppet, utan att som en krypskytt dölja dig bakom den slutna

voteringssedeln. Ja, hvem vill icke vara en man, men mannen är äfven

menniska och såsom sådan behäftad med menskliga svagheter i mera och
mindre grad, och derföre har lagstiftningen, enligt min öfvertygelse på
goda grunder, kommit den vanliga menskliga svagheten till hjelp, då den
stadgat sluten omröstning, och derigenom gjort ett fullkomligt fritt votum
möjligt, i det den borttagit alla utifrån kommande bevekelsegrunder, hviika
vid en öppen votering möjligen kunna grumla resultatet. En öppen voterings
resultat blir möjligen ofta mera öfverensstämmande med den for
tillfället susande opinionsvinden, men om det blir för landet mera gagneligt
lemnar jag derhän.

Dertill kommer, att inom representantförsamlingar, såsom erfarenheten
visat, oftast partier uppkomma, stundom med ädla, höga mål, men stundom
med temligen små, låga och egennyttiga mål på sin fana. hjägot
för alla partier gemensamt är, att de fordra samhällighet och uppoffring
af egna åsigter åt partiet. Partiet sjelft är fritt, men dess medlemmar
mer och mindre beroende. För att befordra samhålligheten införes en
slags disciplin, och man söker disciplinarmedel. Ett det kraftigaste bland
dessa är mönstringen vid hvarje öppen votering. Den ständiga mönstringen
ger öfning, och öfningen gifver färdighet och vana, färdigheten att handla
såsom en man efter ledarens önskan, vanan att vara ett vilje- och tanklöst
redskap i partiets hand. Alla tiders historia från nära och fjerran
vittnar om kraften hos denna magt. ,

Den slutna voteringen förringar denna krafts magt och inflytande.
Exemplen äro ej aflägsna hvarken i tid eller rum.

Det är sannt: somliga partier äro gagnande, andra skadliga för landet,
men alla hafva de det gemensamt, att de äro. hinderliga för den enskildes
fria beslutande rätt och att de utöfva ett visst, jag kallar det obehörigt,
tryck. Jag frågar derföre dem, som möjligen anse valmännen och
opinionens tryck på representanten berättigadt, om de anse detta partiernas
tryck lika berättigadt, och om det kan vara klokt att genom öppen

344

Den 26 April, e. m,|

omröstning gifva partierna större magt och starkare sammanhållning, än
de under nuvarande lagstiftning kunna ega?

Utan att annorlunda än i förbigående antyda det obehöriga inflytande,
som enskilda personer genom vänskaps- och affärsförhållanden
kunna utöfva, emedan detta tryck, ehuru vid vissa tillfällen särdeles kraftigt,
dock icke kan verka så oupphörligt som de andra, vill jag ytterligare
anmärka, att den korruption, som kan utöfvas af Regeringen genom
utdelande af de belöningar och straff, som, huru begränsad regeringsmagten
än är, dock alltid stå hvarje Regering till buds, verkar mycket kraftigare
vid öppen än vid sluten votering. Hela vår riksdagshistoria är rik
på minnen af ett sådant inflytande, och när detta kunnat utöfvas under
den slutna voteringens dagar, då röstvärfvaren aldrig kunnat vara säker
att vid voteringen erhålla den önskade valutan, huru mycket kraftigare
skulle det ej då blomstra, när vid öppen votering man alltid kunde kontrollera
öfverenskommelsens uppfyllande! Väl vet jag, att man i offentligheten,
hufvudsakligen i den offentliga pressens kritik, vill finna ett medel
emot detta. Äfven jag vet att pressen gjort och gör de moderna samhällena
mycket godt, men icke kan man lita på, att den alltid har rätt
eller att den alltid oväldigt utöfvar sin domsrätt. Och då man hänvisar
på pressen, har man ock derigenom antydt, att inom samhället finnes
ännu en magt, som kan, om den uppträder med annat än skäl och reson,
utöfva ett obehörigt inflytande på representantens fria bestämningsrätt,
hvilken kunde blifva lika farligt som hvarje annat korruptionsmedel och
mest vid öppen votering. Representanten stode alltid efter hvarje votering
i en korseld från de olika åsigternas organer. Huru han gjorde,
vore det vanligen någon, som tyckte att det vant rasande. Slutsatsen
häraf är, att representanten, om han vill bevara sitt samvete rent, måste
kunna ostörd bestämma sig sjelf, och att hans votering måste vara en
samvetssak, eu affär mellan honom och den stumma valurnan, om man
vill bevara friheten.

Den valde representanten skall, säger man, vid alla tillfällen följa
sin öfvertygelse, ej tänka på omval, ej styras af opinionsvinden, ej låta
rubba. sig af Regeringsmagtens förledelsemedel, ej göra något af vänskap, ej
låta sig styras af-partiet, ej pressas af pressen; d. v. s. han skall vara fri,
oberoende af alla de inflytelser, hvaraf enligt erfarenhetens vittnesbörd en
mängd menniskor, för att icke saga de flesta, varit och äro i högre eller
lägre grad beroende. Ra ja: äro nu alla representanter sådana fullkomlige,
sjelfständigt och orubblige män, då blir ju resultatet detsamma, om man röstar
Öppet eller slutet. Hvarför vill man då förändra ett enkelt och föga tidsödande
förfaringssätt,? Gafvel1 deremot den öppna voteringen andra resultat än
den slutna, så bevisar detta, att andra bevekelsegrunder än den egna öfvertygelse1!
om det rätta tillkommit, och att dessa tillkommit just ensamt genom
voteringens öppenhet, Om resultatet i ena eller andra fallet blir det
gagne ligaste för samhället beror af omständigheterna. Osäkert är det visserligen
ock, om representanten äfven vid sluten omröstning handlat oberoende,
men alldeles säkert är, att han i ena fallet kunnat utan strid vara fri. Då
jag anser friheten utan annan begränsning än den som uppkommer genom
andras lika rätt till frihet vara såväl individens som samhällenas högsta
jordiska goda och ett hufvudvilkor för deras förädling, så kan jag för

Den 26 April e. m.

345

min ringa del ej understödja en lagförändring, som enligt min öfvertygelse
i högst betydlig mån skulle inskränka denna frihet.

Diskussionerna skola förkortas, menar man, genom öppen votering,
emedan ingen behöfver i förväg gifva sin mening till känna. Jag tror att
motsatsen skulle inträffa. Hvem skulle väl icke vilja gifva tydliga-skäl
för en åtgärd, som skulle kunna af offentligheten granskas? Man talar

om den konstitutionela principen och att den bjuder offentlighet. Ja,
offentlighetens kontroll öfver hvar och eu, som är antagen för att uträtta
ett bestämdt arbete på ett bestämdt sätt, men för folkets representanter

vill jag reklamera friheten. Theorien torde i detta fall hafva föga annat

att säga, än att beslut skall fattas på ett sätt, som betryggar det bästa
möjliga resultat. Jag är i likhet med fordna tidens lagstiftare öfvertygad,
att detta bäst vinnes på sätt våra grundlagar stadga; ty kulturen

kan hafva uträttat mycket, men icke har den ännu utrotat passionerna
och dödat den menskhga svagheten, och tills detta skett, torde det vara
bäst att behålla de värn mot de förra och de kryckor för den sednare,
som under sekler visat sig dugliga och som ännu ej visa spår af nötning.

Andra konstitutionela länder skola hafva öppen omröstning, påstås
det; men påståendet lärer icke vara fullt exakt; jag har väl icke kunnat
skaffa mig full upplysning om bruket i alla andra länder — det är ock för
min öfvertygelses stadgande af mindre vigt •— men så mycket vet jag, att
åtskilliga finnas, såsom Belgien och Danmark, der i vissa vigtigare fäll sluten
votering kan ske. Men om så icke vore, hvad betyder väl det? Om
vi ega någonting bättre än främmande folk, hvarföre skola vi släppa det,
för att blifva lika med dem? Stå vi icke med och till en god del genom
vår slutna votering lika högt i frihet som andra folk? Låt erfarenheten,
som dock till slut är proban på all lagstiftnings rigtighet, tala. Hvad
lära vi deraf? Har den öppna voteringen i det för sin frihet prisade England
gifvit alla klasser i samhället så lika rätt, som de ega hos oss? Har den
öppna voteringen värnat friheten i Frankrike? Hvad uträttade icke korruptionen
under Ludvig Filip? Vågar någon annan än de aldra djerfvaste att nu
votera emot regeringen i Frankrike? Har den öppna voteringen tillfredsställt
frihetshungern i Spanien och respekterat allas rätt? Har den kunnat göra
konstitutionen till en sanning och besegra junkerdömet i Preussen? Härden
skyddat lugnet och utvecklat den borgerliga ordningen i Amerikas af tvedrägt
sönderslitna republiker? Hej! men hos oss ega vi finhet, ja frihet och borgerlig
ordning — hvarföre då vilja bortkasta den slutna voteringen, under hvars
hägn och — jag är frestad att påstå — genom hvilken vi vunnit detta härliga
goda? Jag vågar derföre med all öfvertygelsens värme yttra till Svenska
Folkets Representation: behåll det du häfver, att ingen, ingen tager din frihet!

Jag har nu uttalat mina betänkligheter, för att få den vigtiga frågan
skärskådad från flera sidor, och icke som trodde jag förmätet mig hafva
uttalat hela sanningen. Jag har vädjat ensamt till erfarenheten och det
kalla förståndet, hållande före att känslan, som här talat så varmt, är en
blind ledare vid bedömandet af konstitutionela frågor. Jag nekar ej, att
öppenheten hem befordra utbildning af en ädel högsinthet, och att den
lian framkalla behöflig^ tuktomästare öfver den låga egennyttan; men undergräfver
den friheten, så är detta goda köpt till för högt pris. Högsintheten
växer på fri grund, men lågheten är ofrihetens förstfödde son.

Jag yrkar bifall till Betänkandet.

346

Den 26 April, e. m.

Herr Adlersparre: Enligt min tanke är den slutna voteringen
under alla förhållanden förkastlig, förödmjukande och förhatlig. Det kan
ej vara annat än en fullt rigtig uppfattning, att när Riksdagens ledamöter
utöfva, representationsrätt icke på grund af egen sjelfskrifven rättighet
utan till följd af medborgares val, böra väl representanterne så till vida
vara underkastade valmännens kontroll, att det lägges i öppen dag huru
de votera. Genom den slutna voteringen egen individen en rättighet, som
minst sagdt är ohelsosam.

Man har här anfört många skäl för den slutna voteringen. Jag vill
till besvarande upptaga några. Bland de förnämsta skulle väl det vara,
att representanten bör hafva full frihet att handla efter samvete och icke
vara underkastad något opinionstvång. Detta är sannt; men det finnes
många faror för friheten, inre faror som äro större än de yttre, och både
theori och erfarenhet hafva lärt oss, att onda magter företrädesvis begagna
mörkret för att fresta och vilseleda samvetet. I öppen dag deremot framgår
alltid sanningen och rättvisan med de säkraste stegen och minst blottställd
för faran att komma på afväga!’. Man har anmärkt, att den öppna
voteringen icke kunnat i andra länder, såsom i Spanien och Amerika, förhindra
tumult, intriger m. m. I »anledning häraf vill jag erinra, hurusom
män i det gamla Athen just genom skyddet af sluten votering landsförvisade
Greklands ypperste och bäste män, och jag ber att få påminna om
vår olyckliga så kallade frihetstid, hur det då tillgick medelst den slutna
voteringen. Jag tror för öfrigt, att hvad man genom den slutna voteringen
egentligen åsyftar icke kan nu mera vinnas. Jag vill icke föreställa mig,
att en riksdagsman är så svag eller karakterslös, att, om någon frågar,
huru han röstat i en fråga, han då vägrar att gifva sådant till känna. Jag
tror, att han med glädje och stolthet och utan tvekan ger sin öfvertygelse
till känna. Men om man antager motsatsen, om man tror att i Riksdagen
finnas svage, fåle män, som vilja säga ett och votera ett annat, då är
den slutna voteringen ett tillståndsbref att segla under falsk flagga, då är klen
demoraliserande och motivet för densamma så förödmjukande och i strid
mot det anseende hvar och en af oss egen rätt att fordra, att detta ensamt
böra vara oss nog skäl att förkasta densamma. Jag instämmer med
Herr Blanche.

Herr Jöns Pehrsson: Lika med flere föregående talare tror jag,
att den öppna voteringen är mycket helsosam. Hvar och eu bör val
vara så sjelfständig, att han fritt och öppet säger sin mening. Härtill
kommer, att man genom sådan votering besparar mycken tid, enär den
måste anses gå fortare än den slutna. För att icke sätta talmannen genom
den öppna voteringen i en obehaglig ställning, kan han ju, innan
voteringen börjar, gifva sin mening till känna muntligen eller ock innesluta
den i en förseglad sedel. Det bör väl vara intressant att veta, hvad
folk man har i Kammaren, hvadan jag anhåller, att Utlåtandet må afslås
och motionen bifallas.

Herr Sjöberg: Hvad sjelfva grundsatsen beträffar, vill jag gifva

till känna, att jag är en varm vän af den öppna voteringen, och hoppas,
att den tid icke måtte vara långt aflägsen, då ett sådant omröstningssätt

Den 26 April, e. m.

347

kommer att tillhöra våra parlamentariska former. Jag kan dock icke
förneka, att jag hyser åtskilliga betänkligheter att i grundlagen införa ett
stadgande i detta syfte. Flera skäl kunna deremot anföras, utom dem
som redan blifvit framhållna. Jag tror icke, att man löper någon fara,
derigenom att man dröjer med bifall till ett förslag, sådant som det af
motionären framställda. De flesta representantförsamlingar i Europa hafva
bibehållit den slutna voteringen på det sätt, att sådan votering kan påyrkas,
d. v. s. att den öppna voteringen är regel, men att den slutna
kan under vissa förutsättningar och vilkor ega rum. Om fråga nu vore,
att för alla fall och ovilkorligen antaga den öppna voteringen, så skulle
jag med min röst bestämdt motsätta mig ett dylikt förslag. Åsyftade
förslaget deremot, att vilkorligt införa den öppna voteringen, på sätt jag
antydt, skulle jag icke hafva något att dervid erinra. Emellertid anser
jag det vara klokast, att, innan man vidtager åtgärder för att i grundlagen
stadga öppen votering, inhemta någon tids erfarenhet, hvilken ju
äfven kan vinnas derigenom, att omröstning i Utskott endast undantagsvis
verkställes med slutna sedlar, på sätt under denna riksdag varit förhållandet
åtminstone i några Utskott, och som dessutom öfverensstämmer
med hvad Första Kammaren, i fråga om reglementariska föreskrifter för
Riksdagen, för sin del beslutat i berörda hänseende.

Herr Grefve Pos se: Jag anhåller att, derest protokollsutdrag öfver
Första Kammarens beslut i denna fråga hit ankommit, detsamma måtte
blifva uppläst.

Sedan det från Första Kammaren ankomna protokollsutdrag i ämnet
blifvit uppläst, fortsattes öfverläggningen, och yttrade

Herr Grefve Po sse: Jag är af den bestämda öfvertygelsen, att de

män, som hafva erhållit det ärorika uppdraget att vara Svenska Folkets
representanter, ega nog sjelfständighet att vid den öppna voteringen utan
alla biafsigter och utan fruktan för den allmänna opinionens dom fritt
afgifva sina röster, men då Första Kammaren redan afgjort detta Betänkande
och frågan om den öppna voteringen derstädes fallit, vill jag ej besvära
Kammaren med någon talöfning i sjelfva hufvudsaken, utan endast
fästa uppmärksamheten vid en omständighet, att nemligen uti förslaget
till gemensam arbetsordning för Riksdagen, hvilket förslag ännu icke blifvit
af denna Kammare behandladt, förekommer frågan, huru omröstningen
skall verkställas i Utskotten. För min del fäster jag stort afseende dervid,
att voteringarne inom Utskotten ske öppet, så snart Utskotten sjelfva
vilja det och jag har alltid varit af den öfvertygelsen, att sådant vore för
ärendenas skyndsamma behandling af stor vigt. Denna min öfvertygelse
har blifvit ytterligare bekräftad genom den erfarenhet, jag vunnit vid
innevarande riksdag inom det ^Utskott, hvars ordförande jag haft äran
vara, nemligen Stats-Utskottet, hvarest öppen omröstning hela riksdagen
egt rum och man icke funnit någon olägenhet deraf. Om nu Kammaren
skulle godkänna detta Betänkande, hvari bland annat den öppna voteringen
äfven inom Utskotten afstyrkes, skulle detta möjligen kunna anföras
såsom skäl emot antagande af en dylik omröstning, då arbetsordnin -

348

Den 26 April, e. m.

gen förekommer till behandling; och derföre är det angeläget, att Kammaren
nu fattar ett beslut, som visar, att Kammaren ogillar den ''slutna
voteringen, åtminstone i den vägen. Jag yrkar icke återremiss, utan anhåller
endast, att Kammaren ville besluta i öfverensstämmelse med Herr
Blanches yrkande.

Herr Wigardt: Oaktadt Första Kammarens beslut i förtid blifvit
uppläst och det således kan synas ändamålslöst att påyrka något annat
slut, än det hvari nämnde Kammare stadnat, ber jag dock få gifva till
känna, att jag anser den öppna voteringen så väl inom Utskotten som i
Kamrarne vara både för representanterne och deras kommittenter den
önskligaste, hvarföre jag äfven yrkar bifall till motionen.

Herr Key: Då jag nu bekänner, att jag i motsats till flere före gående

talare hyllar den slutna omröstningen, torde jag äfven med några
ord höra förklara skälen härför. Många af våra större talareförmågor
hafva i afton med stor emphas förfäktat den öppna voteringens företräde,
och det låter onekligen så vackert och så dugtigt, att man skall vara fri,
öppen och sjelfständig, genomträngd af mannamod och stå som en man,
icke blott bakom ordet utan rent af framför det. För egen del vill jag
nämna, att, om den öppna voteringen blir föreskrifven, tilltror jag mig om
att såsom representant kunna utsäga mitt ja eller nej, lika hörbart som
hvarje annan Kammarens ledamot, men att åsigten om allt det vackra,
som talats till förmån för denna öppna votering, skulle vara sann, det
kan jag icke tro. Det är icke friheten, som står bredvid för att lyssna
nyfiken på huru representanten voterar, det är den parlamentariska terrorismen.
Under sådana lugna tider som de närvarande kan det visserligen
vara likgiltigt, om voteringen är öppen eller sluten, och det ena sättet
kan vara så godt som det andra, men ett helt annat förhållande inträder,
när partistrider uppröra en nation från botten och djupet till samhällets
öfverstå höjder, när både inre och yttre förhållanden utöfva en stark
tryckning på representanten, och skarpa vapen hota hans sjelfständighet.
Då kan, genom flen öppna voteringen, mången, om icke förtryckas, så åtminstone
förryckas så väl af styrelsen som af pressen, och för min del
anser jag det lika vigtigt att bevara representantens frihet och sjelfständighet,
antingen det gäller att emotstå Regeringens lockelser eller magtspråk,
som folkopinionens smekningar eller hotelser. Lejonet är lika farligt,
vare sig det slickar eller ryter.

I frihetens namn påyrkar man nu hos oss den öppna voteringen;
men hvad bevisar detta annat, än att menniskan aldrig är nöjd? I de
länder, der den öppna voteringen finnes, der påyrkar man (likaledes i
frihetens namn) den slutna voteringen. I England har Bright redan länge
ifrat för den slutna voteringen, och frågan derom står nu inskrifven på de
liberalas program, och i den Nordtyska riksförsamling»''u har, såsom man vet,
det liberala ■— märk väl — det liberala partiet lyckats genomdrifva sluten
votering.

Man har såsom ett ytterligare skäl för den öppna voteringen anfört,
att kommittenterne skulle få se huru deras ombud röstat. Men huru
tänker man sig väl, att detta skulle gå till. Vi äro 190 ledamöter i

Den 26 April, e. m.

349

denna Kammare, och i allmänhet kan man beräkna att cirka 125 ä 150
deltaga i hvarje votering; då vi nu ibland hafva både för- och eftermiddagsplena,
och omröstning ofta eger rum 2 å 3 gånger i hvarje plena,
kan man väl då föreställa sig, att tidningarne beständigt skulle angifva icke
blott huru hvar och en talat i hvarje särskild fråga, utan äfven att tidningarne
skola för hvarje dag upprepa huru hvar och eu röstat d. v. s.
upptaga hela spalter med namn, med 6 å 800 namn?

Ehuru mycket ännu kunde vara att yttra om denna sak, vill jag icke
förlänga diskussionen utan yrkar bifall till Betänkandet.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Jag vet visserligen, att
riksdagsmannen icke är bunden af något annat än rikets grundlagar, och
således icke har att följa några föreskrifter från sina kommittenter; men
jag tror dock, att det å andra sidan icke skulle vara ur vägen, om kommittenterne
kunde med uppmärksamhet följa de personer, som fått i uppdrag
att lagstifta för nutid och efterverld. De, hvilka yttra sig emot den
öppna voteringen, hafva talat om, att en partichef derigenom skulle få eu
större magt öfver sitt parti, och att en parlamentarisk terrorism skulle
komma att utöfvas mot dem, som icke troget följde partiets fana. Men
om något dylikt möjligen skulle inträffa, står dock den allmänna opinionen
öfver partierna, och den skall icke underlåta att brännmärka det parti,
som icke handlat i det allmännas bästa. Man har vidare sagt, att vi nu
hafva en god Regering, men att vi kunna få en annan, och att denna då
skulle hafva i den öppna voteringen ett farligt band på sina anhängare.
Jag undrar dock, om i sådana tider det är bättre att hafva den slutna
voteringen, än den votering, som tydligen visat, huru hvar och en röstat.
En talare har sagt, att det vore likgiltigt, om voteringen vore öppen eller
icke, ty det blefve i alla fall bekant, huru ledamöterne röstat. Jag undrar
dock, huru detta skall utrönas annat än genom spioneri, och detta är
dock det förhatligaste af allt.

Man har äfven befarat, att tidningarne skulle blifva öfverfyllda af
namn, men jag förmodar, att tidningarne skulle då tillvägagå såsom nu,
då de redogöra för talarnes yttranden. De framhålla nemligen de talare,
som yttrat sig i öfverensstämmelse med tidningens åsigter, men utelemna
alldeles de hörnskäl, som blifvit framställda å motsatta sidan. Då vi
emellertid hafva flera tidningar med olika åsigter, kan man vara förvissad,
att den ena tidningen skulle upprepa de namnen och en annan de andrad
så att det hela i allt fall blefve offentliggjordt.

Det har för öfrigt visat sig i Stats-Utskottet, att den öppna voteringen
icke medfört någon fara, utan tvärtom hafva frågorna hastigare afgjord,
emedan tiden icke behof! så mycket upptagas af yttranden, då
hvarje ledamot vetat, att han i allt fall komme att yttra sin åsigt vid
voteringen. Derföre vill jag åtminstone påyrka den öppna voteringens införande
inom Utskottet; och om den icke nu kan blifva antagen inom
Kamrarne, hoppas, jag dock att sådant snart måtte ske. Den som är så
svag att hap icke vågar öppet uttala sin mening, bör icke blifva riksdagsman,
utan kan gerna stadna hemma. Vi böra komma ihåg det gamla

350

Den 26 April. e. m.

ordspråket-: “Den som är svag, sitte hemma ocli äte kål“, och så hör
äfven den göra, som ej eger kraft att öppet säga ja eller nej.

Jag yrkar återremiss.

Herr Friherre Alströmer: Det är onekligen ganska svårt att afgöra,
på hvilken sida fördelen ligger, och jag har derföre varit mycket
tveksam i denna fråga. Jag anser emellertid den öppna voteringen, för
att valmännen skulle kontrollera sina .representanter, ingalunda nödvändig,
ty ingen valkrets lärer i allt fall vara okunnig om representantens åsigter
i de större frågorna, och dessutom har man icke att fästa sig uteslutande
vid valkretsens tankar; vi hafva nemligen förtroendet att vara Svenska
Folkets och icke ensidigt våra valmäns representanter. Då jag säger, att
jag var tveksam i denna fråga, måste jag tillika förklara, att denna tveksamhet
till en del skingrats efter åhörande af hvad som blifvit yttradt af
de häda representanterne från Calmar län, hvilka bjudit ganska goda skäl
till försvar för Utskottet. Detta har dock icke fullkomligt bestämt mig,
men ett par andra talare hafva åberopat ett skäl för afslag å Betänkandet,
som för min del utgör det kraftigaste skäl att bifalla detsamma. Man
har nemligen sagt, att den öppna voteringen eger det företrädet, att den
förekommer det representanten kunde uttala en åsigt men votera för en
annan. För min del hyser jag icke den misstanke mot någon representant,
att han skulle göra sig skyldig till något sådant, och för att bevisa
detta instämmer jag med dem, som yrkat bifall till Betänkandet.

Herr Astrand: Jag sluter mig till den mening, som förfäktats af
Herrar Dahm och Key, och det af ytterligare ett skäl, nemligen att jag
tror den öppna voteringen komma att leda till en större talträngdhet.
Vid början af denna riksdag hörde vi de äldre riksdagsmännen varna för
alltför stor talträngdhet, och jag gladde mig åt den förhoppning, att deras
erinran skulle uppmärksammas, men tyvärr har i bredd med den glömska
de varnande sjelfva lemnat åt sin framställning, ordflödet inom Kammaren
varit uti ständig tillväxt. Skulle nu, som man säger, den öppna voteringens
förtjenst vara, att en man stod bakom ordet, måste, såvida detta ord
icke skulle blifva blott “ja, ja; nej, nej“, hvarje representant anse sig
skyldig att motivera sitt “ja“ eller “nej“, och på detta sätt skulle vi få
191 talare i hvarje fråga.

En talare från Kronobergs län har önskat öppen votering, derföre att
det då blefve lättare att veta hvart man skulle sluta sig, men för att nå
ett sådant mål, finge man visst lof att först hålla en profvotering, så diskutera
frågan och derefter slutligen votera, ty eljest blefve det för sent
att fatta beslut i antydd rigtning. Att representanten genom den öppna
voteringen skulle komma i en fördelaktigare ställning till sina kommittenter,
tror jag ej, ty, såsom Herr Key anmärkt, kan man icke begära, att
tidningarne skulle upptaga de voterandes namn, och då finge kommittenterne
icke heller reda derpå. För öfrigt tror jag, att representanternes
åsigter i allmänhet icke torde vara okända, ty ingen lärer väl tveka att
visa sitt “ja“ eller “nej“ för grannarne i Kammaren, äfven om dessa äro
af motsatt mening. Hafva vi en gång fått förtroendet att vara representanter,
måste vi väl antaga, att våra kommittenter hysa förtroende till

351

Den 26 April, e. m.

våra åsigter, äfven om den slutna voteringen bibehålies. Jag fruktar icke
en sådan feghet som den, att representanten skulle tala ett och votera ett
annat, och jag tror derföre icke, att den öppna voteringen i det hänseendet
kommer att medföra någon olikhet i resultat, men väl att den skall
befordra den parlamentariska terrorismen, och derföre kan jag icke samma
votering godkänna, utan yrkar bifall till Betänkandet.

Herr Björck:

Herr Grefve De la Gardie: Jag vill endast tillägga ett par ord
om den formela sidan af saken. Man har anmärkt, att en återremiss
skulle vara alldeles ändamålslös, emedan frågan genom Första Kammarens
beslut redan skulle hafva fallit. 63 § Riksdagsordningen berättigar dock
en Kammare att för ytterligare utredning återförvisa ett ärende till Utskottet,
och uti §:s andra moment heter det: “Stanna Kamrarne öfver

någon fråga, deri ständigt eller i dess ställe särskildt tillsatt Utskott sig
yttrat, uti hufvudsakligen eller till vissa delar olika beslut, då skall Utskottet
söka att de olika meningarne, så vida möjligt är, sammanjemka och
med förslag derom till Kamrarne inkomma. “ Häraf synes det mig klart,
att ett resultat alltid kan vinnas genom en återremiss, ty Utskottet är
alltid skyldigt att, såvidt möjligt är, afgifva ett sammanjemkningsförslag,
och hvarje sådant förslag innebär naturligtvis eu uppmaning till den
Kammare, som redan fattat beslut, att helt och hållet eller i viss mån
frångå detsamma, och för min del kan jag icke finna onaturligare, att
detta egen rum, när ena Kammarens beslut lyder på rent afslag, än i
hvarje annat fall.

Herr Vougt: Jag har icke begärt ordet för att tillägga något i
sjelfva saken, hvilken jag tror vara tillräckligt utredd å ömse sidor, men
jag vill fästa uppmärksamheten på en praktisk olägenhet, som är oskiljaktig
från den öppna voteringen och hvarföre det tilläfventyrs icke kan
vara skäl att handlöst antaga densamma. Vid voteringar i vigtiga frågor
händer det ganska ofta i denna Kammare, att ej fullt 100 ledamöter äro
närvarande, och när det kan inträffa nu, huru många mindre skola icke
då ofta deltaga i den öppna voteringen, hvarifrån åtskillige naturligtvis
komma att afhålla sig, emedan de af en eller annan orsak icke vilja öppet
tillkännagifva sin åsigt? I sådant fall kunna icke heller particheferne
eller kommittenter blifva säkra på hvar de hafva sina anhängare och
ombud. Derföre fick man kanske lof att utfinna något sätt för att förmå
ledamöterne att allmänt deltaga i voteringarne, ty endast derigenom kunde
man ju vinna den åsyftade kunskapen om riksdagsmännens åsigter, och
ändå torde vissheten i detta hänseende blifva ganska obestämd, såvida
man icke skulle föranstalta votering i hvarenda fråga. Min politiska erfarenhet
från denna och eu föregående riksdag är alltför kort, för att jag
skulle med säkerhet kunna bedöma denna fråga. Dertill erfordras en vida
längre erfarenhet. Men då man här påpekat, att diskussionerna skulle
förkortas, i händelse den öppna voteringen användes, tror jag tvärtom, att
de skulle förlängas. Jemförelsen i detta fall med Utskotten håller ingalunda
stånd, ty Utskotten bestå af ett jemförelsevis ringa antal ledamöter,

352

Den 26 April, e. m.

som i allmänhet icke hafva svårt att få reda på hvarandras åsigter, hvithet
åter icke är lika lätt uti en Kammare med nära 200 ledamöter, och
hvarest vi om några år, då folkmängden stigit, kanske äro 250 till antalet.
1 Utskotten eger så mycket tankeutbyte rum enskildt ledamöterne
emellan, att diskussionerna der i allmänhet äro kortare, och der har jag
icke någonting emot att den öppna voteringen obetingadt införes, men i
Kamrarne tror jag det ännu icke lämpligen kunna ske, utan sluter mig i
fråga derom till hvad Herrar Dahm och Key yttrat.

Herr Murén: Jag anser den nu förevarande frågan af den vigt, att
jag icke kan uraktlåta att gifva min tanke i ämnet till känna, och dervid
bekänner jag öppet, att jag önskar bifall till Utskottets Betänkande. Icke
är det skål, oaktadt vi fått en ny Representation, att bortkasta allt det
goda, vi fått i arf af den gamla Representationen. Min öfvertygelse är,
att den nu väckta frågan innefattar ett stort misstag, och att den slutna
voteringen utgör det bästa palladium för representantens frihet och sjelfständighet,
likasom jag icke kan dela clen misstanken, att representanten
skulle vara mägtig att tala för en sak och rösta för en annan. Och vore
det så sorgligt bestäldt, då blefve det sannerligen icke bättre genom clen
öppna voteringens antagande.

Man säger, att, om öppen votering egde rum, representanten lättare
skulle bibehålla förtroendet hos sina kommittenter, men jag hemställer,
om icke kommittenterne äfven nu hafva tillräckligt tillfälle att erfara
representanternes åsigter, då hvar och en af dem litet emellan gifver sin
tanke till känna under diskussionerna, och om icke kommittenterne tro
representanterne på deras ord, äro de skrala kommittenter, som skicka
sådana ombud, det kan jag med skäl säga.

Jag fruktar ingalunda den parlamentariska terrorismen, men jag är
rädd för den påtryckning i yttre lifvet, hvarför representanten är utsatt
o^h som är ganska betänklig, tv der kan man icke bjuda skäl för sig såsom
inom Representant-kammaren. Må man derföre bibehålla den slutna
voteringen, som bäst betryggar hvars och ens rätt att följa sitt samvete,
och hvari äfven den svagaste kan deltaga. Jag tror icke, att andra länders
exempel i detta fall äro efterföljansvärda. Det har här icke kunnat
förnekas, att man i England eftersträfva!'' den slutna voteringen, åtminstone
vid val af representanter, hvilket bevisar dylik voterings företräde
åtminstone i det fallet. Kan det då vara skäl för oss att öfvergifva den
slutna voteringen, ty göra vi det i ett fäll, följer väl snart äfven det andra
efter. På dessa skäl tror jag, att man bör se sig väl före;, innan
man låter af de vackra orden och klingande fraserna sig förmås att bortkasta
en så dyrbar förmån, som den att få använda den slutna voteringen.
Man torde ingalunda med ett dylikt steg förvärfva sig åtminstone de mera
upplyste och sansade kommittenternes förtroende; och yrkar jag för min
del bifall till det föredragna Betänkandet.

Herr Sven Nilsson: Jag önskar helst öppen votering såväl inom

Utskotten som i Kamrarne, och -anser det icke vara förenligt med en
Svensk mans karakter att sluta in sig i en papperslapp. Den, som, när

voteringen

Den 26 April, e. m.

353

voteringen sker öppet, icke vågar utsäga sitt ja eller nej, kan gerna afhålla
sig från riksdagsmannaskapet. Man har sagt, att man icke bör
bortkasta det goda man ärft från den gamla Representationen, men det
kan icke vara något godt, som söker tystheten och hemligheten; det goda
tål nog offentlighetens ljus.

Herr Friherre Koskull: Då jag såsom suppleant i Konstitutionsutskottet
deltagit i frågans behandling derstädes, anser jag mig böra tillkännagifva,
att jag var öfverens med pluraliteten inom Utskottet om de
åsigter, som grundat Utskottets beslut, och jag tror fortfarande, att representantens
frihet och sjelfständighet bäst bevaras genom den slutna voteringen,
likasom att denna utgör det sannaste uttryck af de röstandes
åsigter, hvarföre jag för min del anhåller om bifall till Betänkandet.

Herr Magnus Svensson: Jag inskränker mig till att instämma
med dem, som påyrkat den öppna voteringen.

Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen framställde de propositioner,
som af de särskilda yttrandena funnos föranledda. Då härvid
afgåfvos svar af dels ja och dels nej och votering begärdes, samt äfven i
fråga om kontrapropositionen omröstning äskades, blef först uppsatt, justerad
och anslagen eu voteringsproposition, så lydande:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver Konstitutionsutskottets
Utlåtande N:o 10 antager deras mening, som yrkar återförvisning
till Utskottet af berörda Utlåtande,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har till kontraproposition antagits det yrkande, som framställts
derom, att Kammaren, med ogillande af Utskottets slutliga förklarande
samt med godkännande af syftet i den motion, hvarom här är fråga,
måtte lägga Utlåtandet till handlingarne.

Denna omröstning utföll med 60 ja mot 42 nej, och hade Kammaren
således antagit återförvisning till kontraproposition i hufvudvoteringen,
hvilken derefter företogs enligt följande proposition:

Den, som godkänner Konstitutions-UtskottetS'' under N:o 10 afgifna
Utlåtande,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej'';

Vinner nej, har Kammaren beslutat till Utskottet återförvisa ifrågavarande
Utlåtande.

Vid öppnande af sedlarne befunnos 65 ledamöter hafva röstat ja,
men 52 nej, hvadan Konstitutions-Utskottets förevarande Utlåtande blifvit
af Kammaren godkändt.

Riksd. Prof. 1867. 2 Afd. 4 Band.

354

Den 27 April, f. m.

§ 12.

Bordlädes första gången Stats-Utskottets Skrifvelseförslag Nio 37, rörande
Fullmägtige i Banken och Riksgälds-kontoret, Bevillnings-Utskottets
Betänkande N:o 18, Banko-Utskottets Utlåtande N:is 25—29 samt Andra
Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 40.

§ 13.

Kammaren beslöt, på Herr Talmannens hemställan, att de i näst föregående
§ omförmälda Betänkanden skulle sättas främst på dagordningen
till nästa sammanträde, för att då andra gången bordläggas.

Sammanträdet afslutades kl. 11 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Lördagen den 27 April.

Kl. 10 f. in.

§ 1-

Upplästes och godkändes protokollsutdrag, rörande de af Kammaren
vid dess sammanträden den 24, 25 och 26 i denna månad fattade

beslut.

§2-

Beviljades ledighet från riksdagsgöromålen åt Herr Anders Andersson
från Göteborgs län under 14 dagar från den 4 instundande Maj, hvarjemte
Herr Jonas Jonasson från Calmar län tillkännagaf, det han icke
hittills begagnat eller komme att begagna någon del af den ledighet, som
från den 20 uti denna till den 3 uti nästinstundande månad blifvit honom
beviljad.

§ 3.

Följande förut en gång bordlagda och, enligt Kammarens i nästföregående
sammanträde fattade beslut, främst å dagordningen uppförda Utskotts-Utlåtanden,
Betänkanden och Memorial blefvo nu ånyo föredragna
samt för andra gången bordlagda, nemligen:

Stats-Utskottets N:is 73—77, 79—82;

Bevillnings-Utskottets N:o 19;