herr Svanberg ang. den fortsatta utbyggnaden av Aktiebolaget (Riksdagens protokoll 1963:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19

ANDRA KAMMAREN

1963

2—3 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 2 maj

Sid.

Interpellationer av:

herr Svanberg ang. den fortsatta utbyggnaden av Aktiebolaget

Statens skogsindustriers anläggningar i Karlsborg .......... 3

herr Rimmerfors ang. trossamfundens vigselrätt .............. 6

Fredagen den 3 maj

Meddelande ang. sammanträdestider...................... 8

Svar på fråga av herr Wiklund ang. ifrågasatt ändring av reglerna för

radionämndens verksamhet................................ 8

Lag om semester, m. m..................................... 10

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m., tillika
svar på interpellationer av herr Eriksson i Bäckmora ang. slaktdjursavgiften
på fläsk och av herr Elmwall ang. stödet till fläsk -

och fodersädesproduktionen .............................. 38

Meddelande ang. arbetsplenum .............................. 83

Interpellation av herr Antonsson ang. fastställelseprövningen av byggnadsplaner
............................................ 83

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 maj

Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. lag om semester, m. m..... 10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, m. m......................... 38

1 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 19

■

- '' > . : 1 :. : ,;

Torsdagen den 2 maj 1963

Nr 19

Torsdagen den 2 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta samanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 nästlidne april.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 159, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning, m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 164, med förslag till allmänna
riktlinjer för en malminventering i
Norrbottens län och till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom
Norrbottens län.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 910—912;

till statsutskottet motionerna nr 913—
915; och

till behandling av lagutskott motionerna
nr 916—918.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 8 och 68—72,
bevillningsutskottets betänkanden nr 29
och 31, första lagutskottets utlåtanden
nr 20 och 21, andra lagutskottets utlåtanden
nr 40, 45, 47, 49 och 51, jord -

bruksutskottets utlåtande nr 14 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23.

§ 5

Föredrogs den av herr Jönsson i Ingemarsgården
vid kammarens nästföregående
samanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående pensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av fröken Karlsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående principerna
för intagning till laborantkurser i Göteborg,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Wiklund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående ytterligare åtgärder av
nykterhetspolitisk natur.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. den fortsatta utbyggnaden
av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
anläggningar i Karlsborg

Ordet lämnades på begäran till

Nr 19

Torsdagen den 2 maj 1963

Interpellation ang. den fortsatta utbyggnaden av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
anläggningar i Karlsborg

Herr SVANBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Trots i stort sett goda
konjunkturer för landet som helhet är
sysselsättningsläget i vissa områden
synnerligen bekymmersamt. Norrbotten
utgör sedan länge ett av de hårdast
drabbade arbetslöshetsområdena, och
särskilt östra Norrbotten och Tornedalen
visar skrämmande arbetslöshetssiffror.
Inom kommunerna Nederkalix,
Töre, Överkalix, Råneå, NedertorneåHaparanda,
Karl-Gustav, Hietaniemi,
Övertorneå, Korpilombolo, Tärendö,
Junosuando och Pajala, vilka kommuner
har största betydelsen för Karlsborgs
bruks råvaruförsörjning, utgjorde
exempelvis den redovisade arbetslösheten
under februari månad åren 1960—
1963 respektive 2 638, 2 021, 1 844 och
2 274 personer. Enbart inom Nederkalix
kommun var antalet redovisade
arbetslösa i februari månad 1963 378
st. Detta har lett till att omfattande beredskapsarbeten
måst igångsättas. Så
var av de ovan redovisade arbetslösa
följande antal placerade i beredskapsarbeten
i februari månad respektive år
nämligen 1960 = 1 495 st., 1961 = 653
sb, 1962 = 785 st. och 1963 = 1 353 sb

Beredskapsarbetena erbjuder ju dock
ingen lösning av sysselsättningsproblemen
på längre sikt. En varaktig förbättring
av arbetslöshetssituationen kan
endast vinnas genom åtgärder för en
utbyggnad av områdets näringsliv. För
de ovannämnda kommunerna utgör
skogsbruket en av de viktigaste näringarna.
Skogsindustrien inom området är
främst koncentrerad till statens skogsindustriers
anläggningar i Karlsborgsverken.
En kraftig utbyggnad av Karlsborgsindustrien
skulle få avgörande betydelse
för sysselsättningen inte bara i
Nederkalix, där industrien är belägen,
utan även för de andra kommunerna.
Enligt av länsstyrelsen i Luleå presenterade
siffror föreligger i Norrbottens län
ett mycket betydande överskott utöver
nuvarande avverkning även sedan pi -

teåindustrien färdigställts av främst
granvirke och löv. överskottet beräknas
till ca 0,6 milj. ms för barrvirket och
ca 0,5 milj. ms för lövvirket eller lika
mycket som går åt för en produktion
av mer än 200 000 ton massa, överskottet
av lövved är stort, särskilt i Torne
och Kalix älvdalar. En utbyggnad av
Karlsborgs bruk, som ligger närmast till
för att ta emot särskilt lövvirket från
Tornedalen och Kalix älvdal, ter sig
därför högst angelägen och riktig. Detta
bär också i olika sammanhang betonats.

I tornedalsutredningen understrykes
kraftigt betydelsen av en fortsatt utbyggnad
av Statens skogsindustriers anläggningar
i Karlsborg. I propositionen
om utbyggnad av statens skogsindustriers
anläggningar i Piteå underströk
handelsministern att en fortsatt utbyggnad
av karlsborgsindustrien borde
komma till stånd. I proposition nr 35
år 1962 angående teckning av aktier i
Aktiebolaget Statens skogsindustrier anförde
handelsministern bland annat
följande:

»För egen del har jag vid skilda tillfällen,
bland annat i 1960 års statsverksproposition,
framhållit, att en utvidgning
av produktionen vid Karlsborg
framdeles bör komma till stånd.
Min uppfattning på denna punkt bar
icke ändrats. Utbyggnaden av Piteå
ställer emellertid just nu betydande anspråk
på företagets organisatoriska och
personella resurser. Så länge denna utbyggnad
pågår är det knappast lämpligt
att bolaget engageras i ytterligare
industriell utbyggnad av inte ringa omfattning.
Däremot finner jag ytterst angeläget,
att bolaget redan nu påbörjar
erforderliga förberedande utredningar
och projektering av i första hand Karlsborgsverkens
fortsatta utbyggnad. Syftet
härmed bör vara, att tillräckligt underlag
skall med kort varsel kunna
ställas till förfogande för prövning av
ifrågakommande utbyggnadsprojekt, så
att erforderliga åtgärder för utbyggna -

Torsdagen den 2 maj 1963

Nr 19

Interpellation ang. den fortsatta utbyggnaden

striers anläggningar i Karlsborg

dens finansiering och igångsättande
snabbt kan vidtagas vid härför lämplig
tidpunkt.»

Nämnas kan att utbyggnaden i Piteå
nu sedan någon tid är färdigställd.
Handelsministerns förslag bifölls av
riksdagen, och statsutskottet anförde i
sitt yttrande 119/1962 över propositionen
bland annat: »Som nämnts kan en
strukturrationalisering även komma att
innefatta planering för vidareutveckling
av på sikt lönsamma nya företagsgrenar
och för utbyggnad av bolagets
företagsenheter, varvid utskottet i första
hand haft karlsborgsanläggningen i tankarna.
»

I bankoutskottets utlåtande nr 34 år
1962 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 31 angående utveckling av
försörjningsmöjligheterna i Tornedalen,
vilket utlåtande senare antogs av
riksdagen, underströks detta yttrande
om karlsborgsindustrien ytterligare och
utskottet anförde också bland annat
följande: »För att vinna avsättning för
skogens råvaror är en utbyggnad av
skogsindustrien angelägen.»

Sedan Statens skogsindustriers utbyggnad
i Piteå nu är färdigställd är
det därför både möjligt och högst angeläget
att den ifrågasatta utbyggnaden
av karlsborgsanläggningen snarast
kommer till stånd. Den av arbetslöshet
hårt drabbade befolkningen i östra
Norrbotten kräver med stigande otålighet
att den ifrågasatta utbyggnaden för
att tillvarata områdets naturtillgångar
med det snaraste förverkligas. Såväl
från fackligt som kommunalt håll har
under de senaste åren upprepade uttalanden
och krav framställts om att
den statliga industrien skall tillvarata
sina naturliga utvecklingsmöjligheter
och genom utbyggnad och vidareutveckling
erbjuda bortrationaliserad arbetskraft
men även någon del av de
många arbetslösa arbete och försörjning.
Att massaindustrien just nu befinner
sig i ett trängt läge kan inte få

av Aktiebolaget Statens skogsindu utgöra

anledning att fördröja utbyggnaden
och vidareutvecklingen. De flesta
experter liksom också de mest framstående
företagsledarna på skogsindustriens
område tycks hysa tillförsikt
och optimism om skogsindustriens och
massaindustriens möjligheter till bättre
konjunkturer på något längre sikt. Det
bör därför nu vara angeläget att företa
projektering och utbyggnad så att industrien
står rustad när konjunkturerna
och avsättningsmöjligheterna om något
år åter blir gynnsammare. Denna vidareutveckling
av karlsborgsindustrien
bör kunna omfatta främst utbyggnad
för utnyttjande av lövveden inom området
men också vidareförädling av råvaran
till högvärdigare produkter än
som nu är fallet.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras: att

arbetslösheten i Norrbottens län
är synnerligen stor; enbart i de nämnda
kommunerna i östra Norrbotten bär
den t. ex. under februari månad under
de senaste åren pendlat mellan ca 2 000
och 2 600,

att enligt länsstyrelsens i Luleå utredning
förefinnes inom Norrbottens län
ett betydande överskott av främst granoch
lövved. överskottet av lövved är
betydande just i östra Norrbotten i
Kalix och Torne älvdalar,

att handelsministern i proposition nr
35/1962 förutsatt att en projektering
och utredning för vidareutbyggnad av
karlsborgsindustrien omedelbart skulle
ske, så att underlag med kort varsel
kan ställas till förfogande för prövning
av ifrågakommande utbyggnadsprojekt,
så att erforderliga åtgärder för byggnadens
finansiering och igångsättande
snabbt kan vidtagas vid härför lämplig
tidpunkt,

att riksdagen genom bifall till både
statsutskottets utlåtande nr 119/1962 och
bankoutskottets utlåtande nr 34/1962 bifallit
och understrukit handelsminis -

Nr 19

Torsdagen den 2 maj 1963

Interpellationer ang. trossamfundens vigselrätt

terns utredningspropåer för utbyggnad
av karls b orgs a n 1 ä ggn ingen, samt

att såväl fackliga organisationer inom
området som kommunala myndigheter
med stigande otålighet avvaktar att bolaget
färdigställer denna projektering
och utredning så att en snar utbyggnad
av karlsborgsindustrien i syfte att genom
tillvaratagande av områdets naturtillgångar
skapa ökad sysselsättning
inom detta hårt drabbade arbetslöshetsområde
kan komma till stånd.

Med hänvisning till ovanstående motivering
får undertecknad anhålla om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
projekteringen och utredningen för vidareutbyggnad
av Statens skogsindustriers
anläggningar i Karlsborgsverkcn
på sätt som angivits i proposition nr
35/1962 och i 1962 års riksdagsbeslut
bedrives med all möjlig kraft och
skyndsamhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. trossamfundens
vigselrätt

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Undertecknad lämnade
under höstriksdagen en interpellation
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
beträffande vigselrätten
inom Vännernas samfund i Sverige.
Herr justitieministern meddelade mot
slutet av riksdagen, att han hade för
avsikt att en viss angiven dag besvara
interpellation en. Då undertecknad på
grund av vistelse utomlands under återstoden
av höstriksdagen var förhindrad
att mottaga svaret, överenskoms med
justitiedepartementet, att frågan skulle
framföras på nytt under vårriksdagen
1963.

Enligt Kungl. Maj :ts kungörelse den
26 oktober 1951 har de svenska frikyrkosamfunden
numera i likhet med
Svenska kyrkan rätt att förrätta vigsel
jämlikt 4 kap. 2 § giftermålsbalken.
Vigseln skall förrättas av pastor, som av
vederbörande samfunds ledning prövats
lämplig därtill och som erhållit
uppdrag att vara vigselförrättare. Sådana
uppdrag må meddelas pastor, som
fullbordat godkända studier vid vederbörande
samfunds teologiska seminarium
och som avskilts för pastorstjänst
inom samfundet. Uppdrag att vara vigselförrättare
må även meddelas hos
samfundet anställd pastor, som, utan
att uppfylla nu angivna förutsättningar,
av samfundets ledning prövats äga
minst motsvarande teoretiska och praktiska
kvalifikationer. För vissa av de
svenska trossamfunden har emellertid
en inskränkning gjorts i rätten att förrätta
vigsel. Sålunda heter det exempelvis
i motsvarande tillstånd för Vännernas
samfund — kväkarna i Sverige —
att »vigsel inom samfundet må förrättas
endast efter föregående lysning och under
förutsättning tillika att båda de
trolovade äro svenska medborgare».

Vännernas samfund äger sålunda vigselrätt
och har utsett vigselförrättare,
som av myndigheterna godkänts att förrätta
vigsel. Den nu nämnda inskränkningen
av vigselrätten till att gälla endast
då båda kontrahenterna är svenska
medborgare har emellertid visat sig
medföra betydande svårigheter, i synnerhet
för ett samfund av så utpräglat
internationell karaktär som Vännernas
samfund.

Med hänvisning till den redovisade
problematiken anhåller jag om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att på nytt
undersöka betingelserna för meddelandet
av vigselrätt och om möjligt vidtaga
sådana åtgärder, att exempelvis Vännernas
samfund — kväkarna i Sverige —

Torsdagen den 2 maj 1963

Nr 19

Interpellation ang. trossamfundens vigselrätt

erhåller samma vigselrätt som vissa
andra trossamfund?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att andra lagutskottets
utlåtande nr 40 angående semesterlagen
samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 14 angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 11

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 162, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring av viss bestämmelse om Svenska
skeppshypotekskassans verksamhet,
m. m.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 163, med förslag till förordning om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m., samt

nr 165, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni
1955 (nr 416) om sparbanker, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr andre
vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionerna: -

nr 919, av herr Carbell, och
nr 920, av herr Enskog m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 123, med förslag till lag angående
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1965—1969 till försäkringen
för tilläggspension, motionerna:

nr 921, av herrar Boo och Larsson i
Luttra,

nr 922, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., och

nr 923, av herr Magnusson i Borås
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350), m. in., motionerna:

nr 924, av herrar Anners och Fröding,
samt

nr 925, av herrar Bohman och Berglund; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 144, angående riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala
ledning m. in., motionerna:
nr 926, av herr Arvidson,
nr 927, av herrar Mattsson och Boo,
nr 928, av herrar Nordgren och Westberg,

nr 929, av herr Nordstrandh och fröken
Karlsson, samt

nr 930, av herrar Westberg och Berglund; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 145, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97), motionerna: nr

931, av herrar Boo och Mattsson,
nr 932, av fru Rgding m. fl., och
nr 933, av fröken Wetterström m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor,
motionen nr 934, av herrar Källenius
och Björkman; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 151, med förslag till lag om änd -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., motionen
nr 935, av herr Carlsson i Göteborg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 3 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
april.

§ 2

Meddelande angående sammanträdestider Herr

TALMANNEN yttrade:

Antalet ärenden, som i dag bordlägges
första gången och skall företagas
till avgörande onsdagen den 8 maj, är
förhållandevis litet. Dagens sammanträde
avses därför skola pågå endast
till omkring kl. 16.30 eller den senare
tidpunkt, då andra lagutskottets utlåtande
nr 40 och jordbruksutskottets utlåtande
nr 14 slutbehandlats. Behandlingen
av de ärenden, som därefter återstår
på föredragningslistan, kommer att
uppskjutas till kammarens plenum onsdagen
den 8 maj kl. 10.00.

Extra plena för besvarande av interpellationer
och enkla frågor avses skola
anordnas torsdagen den 9 maj kl.
14.00 och torsdagen den 16 maj kl.
15.00. Med hänsyn till att ett stort antal
spörsmål torde komma att besvaras tisdagen
den 14 maj kommer sammanträdet
nämnda dag att börja kl. 14.00, icke
såsom i den preliminära planen angivits
kl. 16.00.

§ 3

Svar på fråga ang. ifrågasatt ändring av
reglerna för radionämndens verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig, om jag ämnar ta upp till skyndsam
prövning den av 1960 års radioutredning
såsom en förtroendeskapande
åtgärd förordade ändringen av reglerna
för radionämndens verksamhet.

Som svar får jag meddela, att jag har
för avsikt att skyndsamt behandla det
här berörda spörsmålet.

Vidare anförde

Herr WIKLUND (fp) :

Herr talman! Jag ber först att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
för det snabba, korta men klart
positiva svaret.

För mig såsom enskild konsument —
i mån av tid — av radio- och TV-program
har intresset för radionämndens
verksamhet enbart varit betingat av den
stora vikt, som vi väl alla fäster vid, att

Fredagen den 3 maj 1963 Nr 19

Svar på fråga ang. ifrågasatt ändring av reglerna för radionämndens verksamhet

denna nämnd omfattas med så stort förtroende
som möjligt av allmänheten.
Själv har jag aldrig hänvänt mig till
nämnden, utan jag har gått andra vägar.
Jag liar t. ex. bara de bästa erfarenheter
av informella kontakter med olika
företrädare för radio-TV rörande program,
som jag av någon anledning velat
få under diskussion.

Jag tror också att det finns större förtroende
för radionämnden än man på
sina håll föreställer sig och detta redan
på grund av att publik- och allmänintresset
vid programverksamhetens planläggning
och bedrivande kan bevakas
genom nämndens egna ledamöter, bland
vilka det finns företrädare för en rad
ideella riktningar och intressegrupper.
Men, herr talman, inget är så bra att
det inte kan bli bättre. Förtroendet kan
och bör stärkas. De förslag i detta syfte
— ty detta måste väl ändå vara syftet —
som radioutredningen stannat för i sitt
yttrande till statsrådet av den 4 april
1963 över en annan enskild programkonsuments
framställning rörande radionämndens
ställning och arbetsformer
synes vara väl ägnade att främja
detta syfte.

Att radioutredningen finner denna
fråga vara av stor vikt framgår av att
utredningen ansett sig ur sitt mycket
omfattande utredningsuppdrag böra
bryta ut frågan om vissa provisoriska
ändringar i radionämndens verksamhet
för att senare återkomma med definitiva
förslag i sitt slutliga betänkande i
det större sammanhanget. Statsrådet har
också, som framgår av svaret, samma
inställning till sakens vikt.

Då, herr talman, utredningens förslag
endast torde vara känt i en begränsad
krets, skall jag tillåta mig att mycket
kortfattat återge dess innehåll för
att få det inskrivet i kammarens protokoll.

Utredningen påpekar att pressens
och allmänhetens uppfattning torde
vara, att radionämnden verkligen redan
nu är en opinionsnämnd, till vilken all1*
— Andra kammarens

mänheten kan vädja och räkna med
prövning av sina hänvändelser i stil
med vad som sker exempelvis i pressens
opinionsnämnd. Utredningen vitsordar,
att radionämnden enligt nuvarande
instruktion inte har denna karaktär
men att nämnden likväl påtagit sig
att även ta upp enskilda personers
framställningar till nämnden rörande
programfrågor. Nu menar radioutredningen
att omedelbara ändringar bör
göras i nämndens instruktion och arbetsordning,
så att dessa dokument
överensstämmer med hur nämndens
verksamhet kommit att bedrivas i praktiken.

Vidare menar radioutredningen, att
den som hänvänder sig till radionämnden
skall ges tillfälle att muntligen närmare
utveckla sina synpunkter inför
nämnden, men då bör nämnden också
kunna begära, att dessa dessförinnan
framförs skriftligen. Radioutredningen
förutsätter också, att varken den som
vänt sig till nämnden eller företrädare
för Sveriges Radio är närvarande, då
nämnden tar ståndpunkt till en framställning.

Slutligen finner utredningen det
önskvärt att nämndens beslut om möjligt
motiveras.

Det är sålunda dessa förslag, som
statsrådet nu skall skyndsamt pröva,
och detta är mycket tillfredsställande.

Jag skall avstå från att ta upp frågan
om radions juridiska ansvar, ehuru det
vore frestande att gå in på saken. Spörsmålet
kommer emellertid åter i samband
med behandlingen av en motion,
som jag i år väckt i denna fråga i denna
kammare.

Jag vill gärna, herr statsråd, till sist
framkasta en fundering till herr statsrådet,
huruvida inte detta med beslutsmotivering
kunde göras till allmän regel
och inte bara ges karaktären av
önskemål, som endast, såsom utredningen
säger, om möjligt bör uppfyllas. Vidare
vore det önskvärt att få veta, om
herr statsrådet är villig medverka till

protokoll 1963. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Svar på fråga ang. ifrågasatt ändring av

— Lag om semester, m. m.

den förstärkning av radionämndens
kansli, som utredningen förutsätter blir
nödvändig vid en ändrad verksamhet
för nämnden enligt de av utredningen
uppdragna riktlinjerna. Det är ju angeläget
att nämnden kan avge sina svar
någorlunda snabbt, och detta gör det
väl nödvändigt med tätare sammanträden
samt ökat arbete i arbetsutskottet,
varmed följer ökad arbetsbelastning på
kansliet.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bankoutskottet Kungl.
Majrts å bordet vilande propositioner:

nr 163, med förslag till förordning om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m., samt

nr 165, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni
1955 (nr 416) om sparbanker, m. m.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna nr
919 och 920;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 921—923;

till bankoutskottet motionerna nr 924
och 925;

till statsutskottet motionerna nr 926—•
930;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 931—934; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
935.

§ 6

Föredrogs den av herr Svanberg vid
kammarens nästföregående sammanträ -

reglerna för radionämndens verksamhet

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående den fortsatta utbyggnaden
av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
anläggningar i Karlsborg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående trossamfundens
vigselrätt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Lag om semester, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om semester, in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 68, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj.-t, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om semester och

2) lag om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås en ny semesterlag,
som skall ersätta den nu gällande
lagen av år 1945. Förslaget innebär, att
den lagstadgade semestern förlänges
från tre till fyra veckor. Eftersom den
längre semestern skall kunna börja intjänas
fr. o. m. den 1 juli 1963, blir semestern
under 1964 maximalt tre och
en halv vecka. Under 1965 kan full fyraveckorssemester
utgå.

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Kvalifikationsvillkoren för rätt till semester
uppmjukas, vilket blir till gagn
i synnerhet för korttidsanställda och anställda
med intermittent arbete. För månad
då arbete utförts å minst 8 dagar
skall sålunda en dags semester utgå. Har
arbete utförts å minst 15 dagar blir semestern
för den månaden 2 dagar.

Liksom hittills skall beträffande semesterns
förläggning gälla, att arbetsgivaren
bestämmer när semester skall
utgå men att arbetstagaren har rätt att
påfordra att hela den lagstadgade semestern
utlägges i ett sammanhang. Det
skall alltjämt vara tillåtet att träffa överenskommelser,
både enskilt och kollektivt,
om uppdelning av semestern på
skilda perioder.

Propositionen innehåller vidare förslag
om införande av en procentlönemetod
för beräkning av semesterlönen för
arbetstagare, som är avlönade med timeller
ackordslön eller med provision.
Semesterlönen för sådan arbetstagare
skall utgöra 9 procent av arbetstagarens
inkomst i anställningen under kvalifikationsåret.
De s. k. okontrollerade arbetstagarna
skall enligt förslaget få särskild
semesterlön med 9 procent av all inkomst
i anställningen under kvalifikationsåret.

Den rätt till sex veckors semester som
f. n. enligt en särskild lag av år 1951
tillkommer vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete föreslås bibehållen i
en ny lag i ämnet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 605
i första kammaren av herrar Hjorth
och Paul Jansson samt nr 748 i andra
kammaren av fru Thunvall m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 607
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 751 i andra kammaren
av fru Ryding m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 616
i första kammaren av herr Oscar Carls -

Lag om semester, m. m.

son och nr 767 i andra kammaren av
herr Andersson i Billingsfors m. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 617
i första kammaren av herr Lennart
Geijer m. fl., och nr 768 i andra kammaren
av herr Carbell m. fl.,

5) de likalydande motionerna nr 619
i första kammaren av fru Iiamrin-Thorell
och nr 770 i andra kammaren av
fröken Elmén,

6) de likalydande motionerna nr 620
i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och herr Per Jacobsson samt nr 771
i andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg och fröken Elmén,

7) de likalydande motionerna nr 622
i första kammaren av herr Kronstrand
m. fl. och nr 772 i andra kammaren av
herr Hyltander in. fl.,

8) de likalydande motionerna nr 623
i första kammaren av herr Mattsson
m. fl., samt nr 775 i andra kammaren
av herrar Svensson i Vä och Persson i
Heden,

9) de likalydande motionerna nr 624
i första kammaren av herr Nordenson
och nr 774 i andra kammaren av herr
Magnusson i Borås m. fl.,

10) motionen nr 618 i första kammaren
av herr Gorthon,

11) motionen nr 621 i första kammaren
av herr Gösta Jacobsson,

12) motionen nr 625 i första kammaren
av herr Wärnberg,

13) motionen nr 769 i andra kammaren
av herr Christenson i Malmö, samt

14) motionen nr 773 i andra kammaren
av herrar Johansson i Norrköping
och Andersson i Linköping.

I motionerna I: 607 och II: 751 hade
yrkats, att riksdagen måtte antaga propositionen
med följande ändringar i lagen
om semester:

7 §.

Semester utgår med —- — •— med en
dag.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes
dag, varunder arbetstagaren under
pågående anställning

a) åtnjutit semester, fullgjort fackliga

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

och kommunala uppdrag, varit tillfälligt
permitterad;

b) varit oförmögen till---ar betstagaren

till godo.

Dag, under vilken---vilken ar bete

utförts.

I fall som---oförmögen till ar betet.

Om förlängd semester---i sär skild

lag.

8 §.

I semestern inräknas icke söndagar.
Ej heller inräknas helgdagar eller sedvanliga
fridagar.

Arbetstagare, som har — — — inräknas
i semestern.

Vad i andra---inräknas i semes tern.

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester
skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern
icke förläggas till tid, då arbetstagaren
på grund av sjukdom är
oförmögen till arbetet, eller till sådan
tid för hans bortovaro från arbetet, som
enligt 7 § andra stycket c)—e) skall
jämställas med tid å vilken arbete utförts.
Dylikt medgivande erfordras dock
icke, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren å tid
som nu sagts.

Semestern skall utgå — -— — minst
tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare---i

svensk hamn.

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns
början på lämpligt sätt underrätta
arbetstagaren om tiden för semestern.
Underrättelsen bör lämnas såvitt
möjligt två månader före semesterns
början och må icke i något fall givas
senare än en månad dessförinnan.

Å fartyg anställd —• ■—• •—• uppskjuta
semestern.

12 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tid -

lön, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden
belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första
stycket sägs, utgör semesterlönen för
hela semestertiden nio och en halv procent
av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
i anställningen under kvalifikationsåret.
År arbetstagaren berättigad
— ---procent av inkomsten.

Vid tillämpning av---anställ ningen

under kvalifikationsåret.

Vid beräkning av---för särskil da

kostnader.

För arbetstagare, vars--- — annat

tillämpligt kollektivavtal.

16 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad
till särskild semesterlön med
nio och en halv procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst hos
arbetsgivaren under kvalifikationsåret.

Beträffande arbetstagare---mot svarande

tillämpning.

Särskild semesterlön skall — — —
efter dess utgång.

I motionerna I: 617 och II: 768 hade
yrkats, att riksdagen måtte besluta att
10 § lagen om semester skulle erhålla
i motionerna angiven lydelse.

I motionerna I: 620 och II: 771 hade
yrkats, att riksdagen måtte besluta, att
10 § lagen om semester skulle erhålla
i dessa motioner angiven lydelse.

I motionerna I: 624- och II: 774 hade
yrkats, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 68 måtte besluta

a) att arbetsgivaren utan arbetstagarens
samtycke skall kunna besluta om
semesterns uppdelning i den mån densamma
överstiger 18 dagar,

b) att procentsatsen vid beräkning av
semesterlön skall fastställas till 8,5 procent
av inkomstunderlaget,

c) att lagen om semester skall träda i
kraft den 1 januari 1964».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, i anledning av följande
motioner, nämligen

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

1) motionerna I: 607 och II: 751,

2) motionerna I: 617 och II: 768,
samt

3) motionerna I: 620 och II: 771,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om förslag till sådan lagändring
att repetitionsövning under semestertid
icke finge inräknas i semestern i fall
då företaget tillämpade semesterstängning; B.

att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 624 och II: 774, såvitt
däri yrkats rätt för arbetsgivare att
uppdela semestern,

2) dels motionerna I: 624 och II: 774,
såvitt däri yrkats sänkning av procentsatsen
för semesterlön, dels ock motionerna
I: 607 och II: 751, såvitt däri yrkats
höjning av procentsatsen för semesterlön,

3) motionerna I: 624 och II: 774, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under B. 1)
och 2) hemställt,

4) motionerna I: 607 och II: 751, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. och B. 2)
hemställt,

5) motionerna I: 605 och II: 748,

6) motionerna I: 616 och II: 767,

7) motionerna I: 617 och II: 768, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt,

8) motionerna I: 620 och II: 771, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt,

9) motionerna I: 622 och II: 772,

10) motionen I: 618,

11) motionen I: 621,

12) motionen I: 625,

13) motionen II: 769, samt

14) motionen II: 773,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 68, i motsvarande delar;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar som icke omfattades
av utskottets hemställan under B.;

Lag om semester, m. m.

D. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 619 och II: 770 samt

2) motionerna I: 623 och II: 775,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

I motionerna I: 607 och II: 751, I: 617
och II: 768 samt I: 620 och II: 771
framhålles att det måste anses olämpligt
om semestern förlägges till sådan
tid då arbetstagaren på grund av någon
omständighet icke kan använda semestern
till vila. Det påpekas att de
föreslagna reglerna ur dessa synpunkter
ger utrymme för kritiska anmärkningar
i två situationer. För det första
kan arbetsgivaren tvinga den som är
sjuk, fullgör repetitionsövning eller är
frånvarande från arbetet på grund av
havandeskap att ta semester, om företaget
tillämpar s. k. semesterstängning.
Vidare får den som insjuknar under
semestern ej avräkna sjukdomstiden,
utan denna räknas som semestertid.
Motionärerna önskar ändring av lagen
på sådant sätt att semester icke utan
arbetstagarens medgivande får förläggas
till tid då arbetstagaren av de anledningar
som nämnts icke kan använda
semestern för rekreation.

Trots det i och för sig önskvärda i
att förstärka arbetstagarnas ställning i
nu ifrågavarande hänseende vill utskottet
i likhet med departementschefen
uttala att det på grund av de anförda
skälen synes lämpligast att, som kommittémajoriteten
förordat, låta gällande
lagregler stå kvar i huvudsak oförändrade.
Utskottet utgår därvid ifrån att
arbetsmarknadsparterna kommer att
söka finna lämpliga lösningar i avtal
och att, på områden där avtal ej kommit
till stånd, arbetsgivaren skall tilllämpa
sin rätt att räkna sjukdomstid
och havan deskapstid som semestertid
med moderation. Av det sagda följer
att utskottet icke anser sig kunna biträda
motionsyrkandena såvitt de tar

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

sikte på sjukdom och havandeskap. Vad
däremot beträffar frågan om repetitionsövningarnas
inräknande i semester
i de fall då företaget tillämpar semesterstängning
anser utskottet att i
viss mån andra synpunkter träder i förgrunden.
Det är här fråga om en tjänstgöringsskyldighet
som samhället ålägger
den enskilde. Därför kan det synas
mindre tillfredsställande att han helt
eller delvis skall gå miste om sin semester
av sådan anledning. Till detta
kommer att svårigheterna för företagen
att vid sin planering av semestrarna ta
hänsyn till repetitionsövningarna säkerligen
kan anses överkomliga med hänsyn
till att inkallelse till repetitionsövning
regelmässigt sker i mycket god
tid. Även om ett utbrytande av frågan
om repetitionsövningarnas avräkning

(Kungl. Maj:ts förslag)

Arbetsgivare äger —----—• ----

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
överstiger semestertiden tjugofyra
dagar, må dock semestern förläggas
till två skilda perioder, av vilka
den ena utgör minst tjugofyra dagar.
Semester för------svensk

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t vid den tidpunkt
då näringslivet anpassat sig till
fyraveckorssemestern måtte förelägga
riksdagen förslag till sådan lagändring
att arbetstagarna erhåller rätt att få
hela semestern i en följd.»;

II. vid utskottets hemställan under
B. 2) av herrar Kaijser och Hamilton,
vilka ansett, att utskottet under B. 2)
bort hemställa,

från semestern från de övriga i motionerna
behandlade spörsmålen kan vara
förenat med vissa lagtekniska problem
vill utskottet förorda att frågan utredes
så att förslag till lösning därav snarast
kan föreläggas riksdagen.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under
B. 1) av herrar Kaijser och Hamilton,
vilka ansett, att utskottet under B. 1)
bort hemställa,

»att riksdagen, i anledning av yrkandet
i motionerna I: 624 och II: 774 om
rätt för arbetsgivaren att uppdela semestern,
måtte

dels — med avslag å propositionen
såvitt gäller 10 § i förslaget till lag om
semester — för sin del antaga nämnda
paragraf i följande, såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

§.

(Utskottets förslag)
som nu sagts.

Arbetsgivaren äger rätt att besluta
om uppdelning av semestern, varvid en
period skall utgöra minst aderton dagar.

hamn.

»att riksdagen, med bifall till yrkandet
i motionerna I: 624 och II: 774 om
fastställande av procentsatsen vid semesterlöneberäkningen
till 8,5 samt
med avslag å propositionen och motionerna
1:607 och 11:751 i motsvarande
delar, för sin del måtte antaga
12 och 16 §§ i förslaget till lag om semester
i följande, såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

12 §.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Arbetstagare, som--— — belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första För annan arbetstagare än i första
stycket sägs utgör semesterlönen för stycket sägs utgör semesterlönen för
hela semestertiden nio procent av ar- hela semestertiden åtta och en halv

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

(Kungl. Maj:ts förslag)
betstagarens sammanlagda arbetsinkomst
i anställningen under kvalifikationsåret.
Är arbetstagaren berättigad
till längre semester än som föreskrives
i 7 §, skall för varje dag, varmed semestern
för år räknat överstiger tjugofyra
dagar, semesterlönen höjas med
fyra tiondels procent av inkomsten.

Lag om semester, m. m.

(Utskottets förslag)

procent av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst i anställningen under
kvalifikationsåret. Är arbetstagaren berättigad
till längre semester än som föreskrives
i 7 §, skall för varje dag, varmed
semestern för år räknat överstiger
tjugofyra dagar, semesterlönen höjas
med fyra tiondels procent av inkoms -

ten.

Vid tillämpning — --under kvalifikationsåret.

Vid beräkning---särskilda kostnader.

För arbetstagare — — — tillämpligt kollektivavtal.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad
till särskild semesterlön med
nio procent av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under kvalifikationsåret.

Beträffande arbetstagare--

Särskild semesterlön---dess utgång.»;

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad
till särskild semesterlön med
åtta och en halv procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under kvalifikationsåret.

motsvarande tillämpning.

III. av fru Gärda Svenson och herr
Gustavsson i Alvesta, utan angivet yrkande; IV.

av fru Hamrin-Thorell och herr
Rimmerfors, likeledes utan angivet yrkande.

Ett särskilt yttrande i fråga om tidpunkten
för semesterreformens ikraftträdande
hade avgivits av herrar Kaijser
och Hamilton.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har funnit anledning
att begära ordet för att redan nu
säga några ord om det förslag till lag
om semester som kammaren skall behandla.

Låt mig börja med att konstatera, att
produktion och pengar inte säger allt
om ett folks levnadsnivå. För att rätt
kunna bedöma läget i ett land måste
man också känna de sociala och kulturella
förhållandena. Man måste veta hur
tillgångarna är fördelade inom befolk -

ningen. Då kommer helt naturligt sådana
faktorer med i bedömningen som
tillgången på arbete, bostadsstandarden,
tillgången på sjukvård, möjligheterna
till utbildning och graden av trygghet
för försörjningen då inkomsten faller
bort. Och den inte minst viktiga faktorn
i levnadsnivån är fritiden.

Vi har här i landet valt att använda
en mycket viktig del av våra tillgångar
till att förbättra sådana ting som utbildningsstandarden
och vårdmöjligheterna,
till att öka den sociala tryggheten
och till att stärka också den yttre
tryggheten. Vår samlade nationalinkomst
har inte minskat därigenom —
snarare tvärtom — men dess fördelning
har gjorts jämnare, mera rättvis.

Att vi använder en betydande del av
vår nationalinkomst till pensioner och
andra sociala förmåner och anordningar
från samhällets sida innebär inte att
dessa pengar försvinner; de omfördelas
mellan människorna eller, om man
så vill, mellan olika perioder av varje
människas liv. Förmånerna sänker inte
levnadsnivån — de tvärtom höjer den
för folkets stora massa genom att de

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

ökar tryggheten och genom att de gör
åldringar, sjuka och barnfamiljer mera
köpkraftiga.

Semestern är också en viktig social
förmån. Den har beskrivits som frihet
från tvånget att stå till tjänst. Semestern
skall ge oss avkoppling, rekreation och
miljöombyte.

Vad vi gör med vår fritid när vi har
semester från vårt vanliga arbete lägger
sig semesterlagen inte i. Men samhället
kan ändå inte förhålla sig passivt
till fritidsfrågorna. Vägar och kommunikationer
i övrigt är av fundamental
betydelse för fritiden lika väl som för
arbetslivet. Samlingslokaler, semesterbyar
och fritidsreservat är andra exempel,
som visar att samhällets medverkan
behövs för att den ökade fritiden
skall kunna ge oss ett rikt utbyte. Vården
av våra naturtillgångar kommer för
framtiden att i detta sammanhang vara
av stor betydelse. Den enskildes frihet
att välja är här som i så många andra
sammanhang i stor utsträckning beroende
av de gemensamma insatser vi gör
genom samhället.

Vi bär, herr talman, genomgått en
lång utveckling när det gäller att bereda
arbetstagarna mera tid för egen
del. Det kan finnas skäl att något erinra
om denna utveckling. När vi efter
årtiondens kamp fick 48 timmars arbetsvecka,
betydde detta i genomsnitt
en förkortning med drygt åtta timmar
i veckan för industriarbetarna. Men det
tog mer än 25 år, innan principen om
högst 48 timmars arbetsvecka genom
lagstiftning och avtal hade trängt igenom
hela vårt arbetsliv — eller åtminstone
i det närmaste hela. Det var en
lång, ja, i vissa fall mycket långsam
process.

Under tiden började också kravet på
mera fritid i form av betald semester
att tränga igenom. Då vi fick vår första
semesterlag i och med tvåveckorssemesterns
lagfästande år 1938, innebar detta
för flertalet arbetare en ökning av ledigheten
med minst en vecka om året.

En ny semestervecka om året motsvarar
ungefär en timmes kortare arbetstid
i veckan året om.

Då dessa arbetstidsreformer och den
första semesterlagen drevs igenom skedde
detta under politiskt gny och under
starka farhågor för vårt näringslivs
framtid från motståndarnas sida. Men
vi tog besluten — och vi orkade med
dem. Av allt att döma var dessa reformer
till gagn både för folkhälsan och
för produktionen.

I början av 1950-talet genomfördes
treveckorssemestern, återigen en reform
som motsvarade en timmes förkortning
av veckoarbetstiden.

Man skall inte heller glömma, att vi
på olika vägar fått en ökning av fritiden
genom att vissa dagar har blivit lediga
och i växande utsträckning genom
avtalsöverenskommelser fått karaktären
av betald ledighet. Jag tänker på 1 maj,
som från början var en mönstringsdag
för kravet på åtta timmars arbetsdag
och som blev en allmän helgdag, och
jag tänker på olika helgdagsiaftnar som
blivit lediga för allt större grupper.

Under 1950-talet, som alltså började
med en ny semestervecka, kunde vi
också fatta beslut om den allmänna arbetstidsförkortningen
från 48 till 45 timmar
i veckan. Det var en reform som
genomfördes successivt på tre år.

Den senaste stora arbetstidsreformen
banade som bekant vägen för de fria
lördagarna. Ännu är inte den processen
genomförd, men den är på väg. Femdagarsveckan
kanske inte kan genomföras
mera allmänt utan ytterligare förkortning
av veckoarbetstiden — och
riksdagen har ju också nyligen beslutat
begära en utredning bl. a. med hänsyn
härtill.

Från början av 1950-talet har arbetstiden
genom treveckorssemestern och
arbetstidsförkortningen minskat med
mera än 8 procent om året, lika mycket
som en hel månads arbetstid. Vi mötte
1960-talet med kravet på en utökning
av semestern med ännu en vecka. Vi

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

gjorde det efter att ha genomgått en period,
som nog måste sägas sakna motstycke
i fråga om utveckling av vår
produktion, våra löner och samtidigt
av vår sociala standard.

När vi nu, herr talman, fattar beslutet
om fyraveckorssemestern sker det, tror
jag, egentligen utan större tvekan på
något håll i fråga om våra möjligheter.
Liksom alla andra reformer betingar
naturligtvis fritiden och den förlängda
semestern sitt pris; det är vi alla medvetna
om. Den stora enighet som uppenbart
föreligger när vi nu beslutar oss
för att förlänga semestern till fyra veckor
grundar sig på en allmän och berättigad
tilltro till att vårt näringsliv är
tillräckligt väl rustat för reformen och
att samhället kan upprätthålla sysselsättningen
även i fortsättningen.

Av allt att döma kommer alltså regeringens
förslag om att den fjärde semesterveckan
skall garanteras i lag att
vinna allmän anslutning i riksdagen.
Detta, herr talman, är mycket glädjande.
Det ger reformen en förankring som
vi alla har nytta av.

Beträffande innehållet i propositionen
skall jag inskränka mig till att peka
på några av de viktigaste punkterna.

I propositionen har — i anslutning
till gällande lag och till vad semesterkommitténs
majoritet föreslagit — upptagits
bestämmelser som fördelar makten
mellan arbetsgivare och arbetstagare
så, att arbetsgivaren får bestämma
vid vilken tidpunkt semestern skall utgå,
medan arbetstagaren har rätt att få
ut hela sin semester i ett sammanhang.
Dessa bestämmelser kan frångås genom
avtal — både kollektivt och enskilt —
mellan berörda parter. Jag vill understryka
att den föreslagna ordningen bär
stöd i erfarenheter från den nuvarande
semesterlagen. Det har hittills visat sig
möjligt att träffa överenskommelser om
delning av semestern inom sådana grenar
av näringslivet — t. ex. jordbruket,
transportfacket, handeln, hotell- och restaurangnäringen
— där detta av före -

Lag om semester, m. m.

tagsekonomiska skäl varit särskilt angeläget.

En genomgående strävan i arbetet
på en ny semesterlag har varit att åstadkomma
större rättvisa mellan olika kategorier
av arbetstagare samtidigt som
semesterförmånerna förbättrats. I den
riktningen verkar ändringarna i gällande
regler om kvalifikation för semester.
Semester intjänas för varje kalendermånad
då arbete utförts och för
närvarande fordras arbete på minst 16
dagar i samma anställning för att en
arbetstagare skall tillgodoräknas semesterrätt
för den månaden. De nya reglerna
innebär, att redan åtta dagars
arbete ger rätt till en semesterdag, och
fulla två semesterdagar förutsätter endast
15 dagars arbete under månaden
i fråga. Särskilt betydelsefullt är att semester
i fortsättningen kommer att kunna
intjänas av åtskilliga som hittills i
praktiken stått utanför semesterlagen,
främst korttidsanställda och deltidsanställda
med endast ett par dagars arbete
i veckan.

En annan viktig nyhet gäller semesterlönen
för timavlönade och ackordsarbetare.
I propositionen föreslås införandet
av en metod, som normalt innebär
att semesterlönen beräknas till eu
viss procent på fjolårets arbetsinkomster.
Den nya metoden är redan prövad
i praktiken i vissa kollektivavtal, och
de stora organisatonerna på den privata
arbetsmarknaden har under remissbehandlingen
av semesterkommitténs betänkande
givit den sin anslutning. För
egen del vill jag i detta sammanhang
blott understryka, att den tillämpliga
procentsatsen, 9 procent, i propositionen
valts med det syftet för ögonen, att
de tim- och ackordsavlönade arbetstagarna
så långt möjligt bör vara jämställda
med de vecko- och månadsavlönude.

Det kunde, herr talman, helt naturligt
vara frestande att gå vidare och
presentera även övriga nyheter i semesterpropositionen,
men jag skall inte

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

göra det. Den som jämför lagförslaget
med den nu gällande lagtexten kan
själv lätt förvissa sig om att bestämmelserna
i olika avseenden förenklats och
att den enskilde arbetstagarens trygghet
i semesterhänseende på flera viktiga
punkter förstärkts.

När det gäller ett område som semesterlagstiftningen
är det naturligt att var
och en ur egen erfarenhet kan bidra
med önskemål och synpunkter. Utskottsbehandlingen
av semesterpropositionen
har visat, att önskemålen i fråga om
semesterlagstiftningen är inånga och
skiftande. Jag skall inte gå in på dessa
olika frågor, då ju utskottet behandlat
dem och inga särskilda yrkanden kvarstår.
Jag vill endast säga, att utskottets
enhälliga begäran om en utredning rörande
semestern och de militära repetitionsövningarna
kommer att leda till
en ny prövning av hithörande frågor i
socialdepartementet.

I sinom tid kommer vi, herr talman
— det är jag övertygad om — att gå
vidare på arbetstidsförkortningens väg.
Riksdagens senaste framställning i detta
ämne behandlas nu i departementet.
Samtidigt fullföljer vi strävandena att
från samhällets sida göra mer än hittills
för att den ökade fritiden skall kunna
fyllas med ett rikt innehåll. Den reform
vi nu skall besluta om understryker
också kraven på bättre möjligheter till
fritidssysselsättningar, till friluftsliv och
till fritidsbebyggelse.

Herr talman! Vi bär under årens lopp
genomfört stora och betydelsefulla reformer,
reformer som till sitt innehåll
och till sina verkningar bidragit till att
omdana det svenska samhället och bereda
medborgarna en tryggare och friare
tillvaro. Inte minst bär arbetstids- och
semesterreformerna varit av stor betydelse.
Dagens reform om en förlängning
av den lagfästa semestern till fyra veckor
betyder utan tvekan att vi tar ett
nytt viktigt steg på reformernas väg.
Får jag, herr talman, tillägga, att det
berett mig personligen stor tillfredsstäl -

lelse att som tämligen nybliven socialminister
ha fått medverka till den viktiga
reformens genomförande.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! När det svenska hushållet
medgett ekonomiskt utrymme till
standardförbättringar åt medborgarna
har det sedan lång tid tillbaka varit
naturligt, att enskilda och organisationer
haft olika uppfattning om på vilket
sätt den enskilde lämpligen bör tillföras
»in andel av denna standardförbättring.
Kraftiga löneförbättringar har tidvis
tilldragit sig det största intresset,
utökade sociala förmåner har vid andra
tillfällen stått främst i rampljuset. Oftast
har det kanske gällt en kombination
av bägge.

I dag gäller det arbetstidens förkortning
i form av förlängd semestertid.
Det intresse och de starka önskemål om
en sådan utökning som finns är naturliga
och berättigade och ifrågasättas av
ingen. Formerna och tidpunkten för reformen
har däremot i den förberedande
behandlingen väckt eu viss diskussion,
bl. a. mot bakgrunden av en osäkerhet
beträffande underlaget för reformen
när det gäller ekonomiskt utrymme och
— inte minst viktigt — möjligheten till
teknisk samhällsanpassning inför denna
utökning.

I det sammanhanget skulle jag herr
talman, först ett ögonblick vilja vidga
perspektivet något litet till frågan om
rätt instans för ärenden av denna typ.
Det synes visserligen klart, åtminstone
för mig, att vi i all synnerhet mot bakgrunden
av den tidigare semesterlagen
bär ett behov av att lagfästa även denna
utökning. Däremot kan det enligt min
uppfattning på goda grunder diskuteras,
huruvida det i längden är till nytta
vare sig för den ena eller andra parten
på arbetsmarknaden att ta upp frågor
av den här typen lagstiftningsvägen. En
lagstiftning (blir alltid stelbent och ganska
svår att justera jämfört med den
väsentligt flexiblare avtalsformen, som

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

därtill lämnar arbetsmarknadens parter
gynnsammare möjligheter till avvägning
mellan direkta lönediskussioner kontra
de sociala aspekterna. I ett ärende av
denna typ kan sedan lagstiftningen följa
efter, lämpligt anpassad, för att täcka
även den icke kollektivavtalsbundna
sektorn i arbetslivet i den mån den
inte följt med av sig själv.

Nu är emellertid inte läget sådant,
utan ärendet skall nu avgöras i såvitt
jag kan förstå allmän enighet, så när
som på ett par punkter. När statsmakterna
nu har det direkta ansvaret, är
det dock anmärkningsvärt att inte någon
utredning rörande de samhällsekonomiska
verkningarna eller beräkning
av reformens konsekvenser för vårt relativa
konkurrensläge gentemot utlandet
bär gjorts. Sådana överväganden
skulle i detta fall ha givit statsmakterna
en säkrare grund att stå på och även
ha givit möjligheter för arbetsmarknadens
parter att i fortsättningen göra sina
avtalsbedömanden på ett bättre sätt.
Det är beklagligt att så icke har skett.

Mot den bakgrund som jag här har
fört till torgs är det naturligt att ta upp
ett par särskilda spörsmål. Herr Kaijser
och jag föreslår i reservation I en provisorisk
bestämmelse av innebörd, att
arbetsgivare under en övergångstid
skall äga besluta om semesteruppdelning,
dock så att alltid 18 dagar i ett
sträck skall utgå — detta för att mildra
påfrestningarna i samhällslivet, närmast
i två hänseenden.

Det är naturligt i detta sammanhang,
att de berörda arbetsgivarna får omställningssvårigheter,
bekymmer med
omställningsförhållanden, personalantal
o. s. v. Det är omställningsproblem
som det dock tar tid för många företag
att anpassa sig till. I andra fall går det
däremot kanske lätt redan från början.
Jag tycker att det är en relativt anspråkslös
begäran vi bär kommer med,
i all synnerhet som riksdag och regering
på sin tid fattade ett motsvarande
beslut när det gällde den tidigare se -

Lag om semester, m. m.

mesterlagstiftningen. Då hade vi också
ett provisorium som varade fram till
1956, om jag minns rätt.

Det andra skälet till att man skulle ha
ett provisorium rör kanske inte vad
man i vedertagen mening avser med arbetsgivarparten
utan i stället serviceoch
vårdområdena. Jag anknyter här
till vad statsrådet nyss sade, att produktion
och pengar inte betyder allting.
Vi får problem när det gäller att
ge ett meningsfyllt och rikt innehåll åt
denna 4-veckors semester åt så många
människor som möjligt. Dessa problem
löses, såvitt jag kan se, lättare om man
får en spridning på semestrarna. Detta
är nödvändigt för att våra mycket knappa
resurser på fritidssidan skall kunna
räcka till för alla semestertagare, om
dessa på hittills vedertaget sätt skall
koncentrera sin semester till några mycket
korta sommarmånader.

Vidare har vi problemet med främst
vårdsidan. Det finns flera komplex av
bekymmer som ligger i anslutning till
detta, men vad som bär väckt den största
uppmärksamheten under de senaste
åren redan vid befintliga semesterföreskrifter
bär varit bekymret vid allmänna
vårdanstalter av olika slag, såsom
sjukhus, konvalescenthem o. s. v. när
det bär gällt att klara personalfrågorna
under semestertiden. Med det provisorium
som vi har föreslagit skulle man
få tid på sig att ställa om, vilket säkerligen
skulle vara till ovärderlig nytta.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till reservation I och går därpå
över till reservation II.

Denna reservation gäller procentsatsen.
Utskottet och Kungl. Maj:t har föreslagit
att 9 procent skall tillämpas
för beräkning av semesterlönen. Kommittén
hade föreslagit 8,5 procent, vilken
siffra, såvitt jag kan se, framkommit
genom en matematisk konstruktion
och som stämmer ganska bra med de
verkliga förhållandena. De skäl som
framförts i diskussionen från olika håll
för att höja procentsatsen till 9 före -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

faller mig inte vara övertygande. Det
har talats om att man måste ta hänsyn
till de arbetstagare som är borta från
sin arbetsplats på grund av icke-semesterkvalificerande
orsaker, t. ex. — vilket
nämnts som anmärkningsvärt på
flera håll — kommunala uppdrag. I
viss mån har det också anförts fackliga
uppdrag. Föreligger det sådana
uppdrag i så stor omfattning att de påverkar
semesterrätten, bör det rimligen
inte vara arbetsgivarsidans sak att
betala för detta, i all synnerhet som de
ekonomiska förmånerna nu för tiden
när det gäller uppdrag av bär angivet
slag är betydligt större än vad de var
förr i tiden. Därtill kommer att vi i utskottet
enat oss om en begäran till
Kungl. Maj tf att militär repetitionstjänstgöring
skulle vara semesterkvalificerande.

Det är tacknämligt att statsrådet redan
i dag tillmötesgått utskottets synpunkter
härvidlag, men därmed bortfaller
också en anledning att höja procentsatsen
från 8,5 till 9.

Man bär i diskussionen vidare tagit
upp frågan om permitteringar. Det har
påpekats att de arbetare som blir permitterade
får ett minskat semesterunderlag.
Men detta är enligt min åsikt
en sak som skall klaras upp avtalsvägen.
Man skall inte anföra den saken som ett
argument för att lägga på arbetsgivaren
en högre procentsats än vad som är
nödvändigt.

Jag tillåter mig, herr talman, att i
detta sammanhang yrka bifall till reservation
II med fastställande av 8,5
procent i enlighet med utredningens
förslag.

Till detta utskottsutlåtande finns också
fogat ett särskilt yttrande av herr
Kaijser och mig, vari påpekas att det
beslut vi bär skall fatta kommer att
tillämpas från den 1 juli och att vi alltså
pålägger arbetsgivarna i detta land
skyldighet att från denna tidpunkt utbetala
3 procents högre löner. Detta
sker mitt under en avtalsperiod som

har varit så lång, att man vid dess start
inte kunde vara övertygad om att denna
lagstiftning skulle komma till just
vid den nu föreslagna tidpunkten. Det
blir således ett direkt ingrepp i arbetsmarknaden.
Det kan naturligtvis diskuteras
om ett ikraftträdande av lagen
först den 1 januari 1964 skulle ha blivit
principiellt rättvisare, ty som vi vet
utgår avtalen vid högst skiftande tidpunkter.
Men det är otvivelaktigt så,
att ett ikraftträdande av lagen den 1
juli i år medför väsentligt större ingrepp
i arbetsmarknaden än vad en senareläggning
av tidpunkten för lagens
ikraftträdande skulle ha gjort.

Det finns emellertid i det läge frågan
nu befinner sig inte möjlighet att framställa
ett yrkande på denna punkt.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! lag har till det föreliggande
utskottsutlåtandet låtit foga
en blank reservation, och jag vill göra
några kommentarer till ett par punkter
i utlåtandet. Men tillåt mig först säga,
att det ärende som vi nu har att ta
ställning till är mycket viktigt för vårt
folk, vårt näringsliv och samhälle. Den
bärande synpunkten, som alla bär varit
överens om, är att en längre tids
ledighet från arbetet kan motverka en
för tidig förslitning av vårt folkmaterial.

Från den enskilde arbetstagarens synvinkel
är det naturligt, att möjligheterna
att få ökad fritid hälsas med tillfredsställelse.
Men det är väl också lika
naturligt, att näringslivets företrädare
på skilda områden med ett visst bekymmer
ser på problemet att i den allt
mer skärpta internationella konkurrensen
kunna genomföra en fjärde semestervecka
utan störningar.

Jag tror därför att det hade varit värdefullt,
om 1960 års semesterkommitté
även haft till uppgift att utreda de ekonomiska
konsekvenserna av en fjärde
semestervecka. Så har inte varit fallet
utan semesterkommittén har utgått från

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

förutsättningen att en fjärde semestervecka
skulle införas. Kvar står dock det
faktum, att den ökade fritiden måste
finansieras med en ökad produktion.
Det är ett ökat produktionsresultat som
är förutsättningen även för den fjärde
semesterveckan.

Departementschefen bär inte helt förbigått
denna fråga. Han gör den klara
deklarationen, att en förlängning av semestern
från tre till fyra veckor mindre
är en arbetarskyddsfråga än en ekonomisk
fråga. Departementschefen slår
också fast att fritiden bär sitt pris:
den som vill ha mer fritid måste finna
sig i att utrymmet för standardökning i
annan form blir mindre. Detta departementschefens
uttalande är både realistiskt
och nödvändigt. Det är ett uttalande
som vi inte kan bortse ifrån när
vi tar ställning till det föreliggande förslaget.
Det är också en realitet som
man inte kan nonchalera i kommande
avtalsförhandlingar.

Under den diskussion som förts sedan
1960 års semesterkommitté lade fram
sitt betänkande är det inte frågan om
en fjärde semestervecka som har dominerat
debatten. Huvudfrågan har i
stället varit semesterns förläggning.
Frågeställningen har varit denna: Skall
vi även i fortsättningen tillämpa den
nuvarande ordningen, att arbetsgivaren
beslutar om tidpunkten för semestern
och att arbetstagaren i princip bär rätt
att få hela semestern i följd, eller skall
vi införa den ordningen, att arbetsgivaren
får en självständig rätt att dela upp
semestern i den mån denna överstiger
18 dagar? Ja, därom har meningarna
gått isär, och det är bl. a. på den punkten
som utskottet inte helt har kunnat
ena sig.

När jag har följt tidningsdebatten i
denna fråga och när jag bär lyssnat
på diskussionerna i andra lagutskottet
har jag kommit till den slutsatsen, att
man har förstorat upp denna del av
frågan. Det verkliga problemet är väl i
alla fall semesterns utökning från tre
till fyra veckor. Men på den punkten

Lag om semester, m. m.

är man ju överens. Därmed har jag inte
velat göra gällande, att inte också semesterns
förläggning kommer att skapa
vissa problem.

Visst vore det väl enklast om man
kunde »slå igen» hela näringslivet och
hela serviceapparaten på en gång för
semester — och därtill vid en tidpunkt
då regnet höll sig borta och solen behagade
skina. Men vi vet ju att något
sådant inte går för sig. När vi tar semester
vill vi ha tillgång till service för
att kunna få bensin i tanken när vi är
ute och kör och för att få bilen reparerad
om så skulle behövas. Vi vill ha
mat och logi och tillgång till telegraf
och andra kommunikationer. Och våra
sjukhus kan vi inte stänga, åtminstone
inte i mycket större utsträckning än vad
som hittills varit fallet under vissa tider.

Jag skulle tro att det är många företag
som anser det vara mest ekonomiskt
att endast göra ett uppehåll för
semester. Men jag är medveten om att
det finns ett mycket stort antal företagare
som inte kan upphöra med sin
verksamhet vid någon tidpunkt på året.
Jag skulle också tro att det i företag
som inte vill dela upp semestern finns
många anställda, som gärna skulle se
att de fick ta ut den fjärde semesterveckan
vid en särskild tidpunkt.

Vi möter alltså här en mycket splittrad
bild inom näringslivet och på serviceområdet,
och vi möter en mängd
problem som måste lösas genom överenskommelser
både kollektivt och individuellt
mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Åtminstone torde det bli fallet
vid mindre företag, inom jordbruket,
inom vissa servicenäringar o. s. v.
Jag förutsätter att det mellan parterna
vid dessa företag råder ömsesidig förståelse
för dessa problem och att man
kan resonera sig fram till lösningar som
är godtagbara för båda parter. Alltjämt
finns ju kvar den dispositiva lagbestämmelse
som ger utrymme för kollektiva
och enskilda överenskommelser.

Jag är alltså fullt medveten om de

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

problem som bär kommer att uppstå.
Men jag tror inte det finns anledning
att förstora dem — med den frihet för
överenskommelser som lämnas inom
lagstiftningens ram. Jag anser mig kunna
acceptera departementschefens förslag,
och jag har också anslutit mig till
detta i utskottet.

Denna lag berör ju endast dem som
enligt semesterlagens mening är arbetstagare,
men därutöver finns betydande
grupper som inte har fått del av den
nuvarande treveckorssemestern. Det är
särskilt gruppen mindre företagare,
jordbrukare m. fl., som kommer in i
bilden. För många är det både en ekonomisk
fråga och en fråga om ersättare
vid eventuell semester. För andra kanske
det i första hand är fråga om att
skaffa ersättare. Man kan inte resa i
väg och lägga ned företaget under semestertiden,
därför att det finns vissa
arbetsuppgifter som måste skötas dagligen.
Det är väl helt naturligt att dessa
grupper ställer frågan — och med all
rätt — varför de i stort sett ställs utanför
en så viktig reform som semestern
utgör.

Dessa problem har tagits upp i en motion
av några centerpartister. Man har
i den motionen diskuterat frågan om
en organiserad ersättarverksamhet, och
man har också ifrågasatt, om man
inte kunde kombinera denna verksamhet
med en semesterkassa. Motionärerna
har också hemställt om utredning av
dessa problem.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet
har utskottet inte varit övertygat om
att en statlig utredning på detta område
skulle kunna fylla någon uppgift.
Men utskottet är medvetet om de problem
som finns. Jag har anslutit mig
till utskottets uppfattning, inte därför
att jag anser att det inte bör göras något
åt problemet — tvärtom, problemet
måste angripas från olika utgångspunkter.
Men som jag förut framhöll är semesterproblemet
för många ett ekonomiskt
problem. Även om man i dag hade

ersättarfrågan helt löst, skulle ett betydande
antal av dessa företagare, inte
minst jordbrukare, inte kunna utnyttja
denna möjlighet på grund av att de
ekonomiska betingelserna saknas. Den
frågan löser man inte inom semesterlagens
ram.

Beträffande ersättarfrågan är vi medvetna
om att det finns ett stort antal
jordbrukare och andra företagare som
inte kan lägga ned verksamheten under
en tänkt semester. Ersättarfrågan är inte
löst. Men man har gjort vissa försök.
Inom RLF-organisationen har man gjort
lovvärda ansträngningar för att igångsätta
en sådan verksamhet. Resultaten
har nog i viss mån varit skiftande men
de erfarenheter man fått bör kunna bli
vägledande för fortsatt arbete för att
få en tillfredsställande lösning. Jag tror
att man inom organisationernas ram
har minst lika stora möjligheter att diskutera
fram lösningar som en statlig utredning
skulle ha. Men jag är också
angelägen påpeka, att man även från
statsmakternas sida bör ha ögonen riktade
på detta problem.

Sammanfattningsvis skulle jag om det
förslag till ny semesterlag som vi nu
behandlar vilja säga, att skall vi kunna
genomföra fyraveckorssemestern på det
sätt som avses, förutsätter det att näringslivet
kan arbeta ostört, att man
vid kommande avtalsförhandlingar har
i minne departementschefens uttalande,
att denna reform innebär att utrymme
för standardökning i annan form
blir mindre. Det förutsätter också att
vi bär en serviceapparat som fungerar,
och detta i sin tur förutsätter att man
såväl kollektivt som enskilt är beredd
att träffa överenskommelser om semesterns
förläggning.

Herr talman! Med dessa kommentarer
till utskottsutlåtandet ber jag att på
samtliga punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Som framgår av andra

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

lagutskottets utlåtande liksom av de anföranden
som redan har hållits har utskottet
på samtliga punkter tillstyrkt
Kung], Maj:ts proposition med förslag
till ny semesterlag. Efter socialministerns
anförande kan jag förbigå den
lilla redogörelse som jag hade tänkt
lämna över de väsentligaste nyheterna.
Låt mig bara stryka under, att vi vid
utskottsbehandlingen hela tiden har
haft klart i sikte att den betydelsefullaste
förändringen är utökningen av den
lagstadgade semestertiden från tre till
fyra veckor. Av betydelse är också den
uppmjukning av kvalifikationsreglerna
som lagfästs genom det föreliggande förslaget.

Samtidigt med att utskottet haft att
behandla propositionen har vi också
haft en rad motioner att ta ställning
till. I dessa redovisas åtskilliga önskemål
och synpunkter på semesterproblemet.
Flera av motionerna syftar till en
ytterligare förbättring. — Ingenting är
som bekant så bra, att det inte kan bli
bättre! Alla dessa motionsyrkanden,
med ett litet undantag, avstyrks av utskottet.
Endast på en punkt bär motionerna
föranlett utskottet att föreslå,
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t
anhålla om en översyn och en ändring
av lagen. Det gäller yrkandet att repetitionsövning,
som inträffar under tid
då företag har stängt för semester, inte
skall inräknas i semestern. Vi har redan
hört av socialministern, att det
finns stora utsikter till att denna detalj
prövas i socialdepartementet och att
förslag kommer att föreläggas riksdagen,
vilket med tacksamhet noteras.

I allt övrigt avstyrker alltså utskottet
motionsyrkandena, vilket dock inte
får uppfattas så, att utskottet inte skulle
inse att flera av motionerna syftar till
betydelsefulla ändringar och förbättringar.
Utskottet har emellertid, som
jag redan framhållit, fäst den största
vikten vid den väsentligaste och som
vi uppfattar det den angelägnaste förbättringen,
nämligen utökningen av se -

Lag om semester, m. m.

mestertiden. Utan att göra mig skyldig
till någon överdrift vågar jag också påstå,
att våra överväganden i andra lagutskottet
präglats av stor samstämmighet.
Endast på ett par punkter föreligger
motiverade reservationer, varjämte
två blanka reservationer antecknats till
utlåtandet.

De två motiverade reservationerna,
för vilka herr Hamilton redan har redogjort,
svarar högerns representanter
i utskottet för. Den första reservationen
syftar till att ge arbetsgivare laglig rätt
att dela upp semestern i två perioder,
varav den ena skulle omfatta minst tre
veckor. Denna rätt skulle enligt reservationen
tillgripas i de fall då en frivillig
överenskommelse om uppdelning
av semestern visat sig vara omöjlig att
åstadkomma. Den andra reservationen
syftar till att den procentsats, som skall
tillämpas vid beräkningen av semesterlön
för arbetstagare med timpenning
och ackordslön, skall fastställas till 8,5
i stället för som propositionen föreslår
9.

Vad först beträffar frågan om semesterns
förläggning och möjligheten till
uppdelning av semestern, så är det inte
främmande för utskottsmajoriteten att
det kan uppkomma en del svårbemästrade
problem då semestern utökas till
fyra veckor. Såväl semesterkommittén
som departementschefen har noga penetrerat
dessa problem, och även inom
utskottet har vi ingående diskuterat de
situationer, som kan komma att inträffa.
Utskottet är väl medvetet om att i
de större företag som tillämpar semesterstängning
är problemet inte så svårt.
När det däremot gäller större företag
som inte tillämpar semesterstängning
har ju redan utläggandet av ett semesterschema
med tre veckors sammanhängande
semestrar ofta vållat rätt svåra
problem. Situationen blir naturligtvis
inte enklare när semestern förlänges
till fyra veckor.

De svårigheter, som i detta avseende
finns på den privata sektorn av sam -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

hällslivet, finns naturligtvis också på
den offentliga. Detta har redan berörts.
Även jag vill emellertid särskilt peka
på vårdområdena, t. ex. sjukvården,
där ju situationen redan nu är besvärlig
sommartid. Man bör, som någon uttryckt
det, akta sig för att bli sjuk på
sommaren, eftersom en hel del av sjukhusens
avdelningar då är stängda för
semester. Det är också naturligt och
förståeligt att de anställda, inte minst
inom vårdområdena, har behov av att
få en sammanhängande semester. Att
de anställda önskar ta ut så stor del av
denna som möjligt under sommaren är
också fullt förklarligt. Men samtidigt
får man förstå huvudmannen-arbetsgivarens
bryderi, då det ju för honom
gäller att hålla verksamheten i gång.
Att situationen kan bil densamma också
inom serviceyrkena har redan framhållits.

När utskottet ändå inte har velat biträda
yrkandena i motionerna om rätt
för arbetsgivaren att dela upp semestern
beror det därpå, att utskottet liksom
semesterkommittén och departementschefen
har stor tilltro till de berörda
parternas förmåga att på frivillighetens
väg träffa rimliga överenskommelser.
Det finns ju ganska god erfarenhet
från den nuvarande semesterlagstiftningen
i det hänseendet. Man får
väl förmoda att, när nu semestern ytterligare
förbättras, så skall inte parternas
vilja till rimliga överenskommelser
minska. Lagen medger ju — det bär
redan understrukits av de föregående
talarna —• rätt till överenskommelser
som kan träffas både enskilt och kollektivt.

Vi fäster också inom utskottet ett visst
avseende vid att reformen kommer att
byggas ut successivt. Under nästa år
blir den intjänta semestern tre och en
halv veckor och först år 1965 blir den
fyra veckor. Det bör åtminstone i någon
mån bidra till att minska anpassningssvårigheterna.

Utskottet bär emellertid också för -

ståelse för att det av praktiska skäl ofta
blir nödvändigt att dela upp semestern.
Detta torde med all önskvärd tydlighet
framgå av utskottsutlåtandet. Vi hoppas
som sagt att parterna kommer överens
och att man visar den förståelse
och den hänsyn som krävs för att situationen
skall kunna bemästras.

Vi har i utskottsutlåtandet bl. a. pekat
på att det numera blivit mer och
mer vanligt att ta ut semestern eller en
del därav under vintern, oftast i samband
med skolornas vårvinterlov. Vi
hoppas att den utvecklingen skall fortsätta.
Det finns ju till och med de som
anser att den semester som tas ut under
vintern, då man t. ex. ägnar sig åt
vistelse i fjällvärlden, är den som ger
det bästa utbytet. Eftersom utskottet
påpekat möjligheten att ta ut t. ex. en
veckas vintersemester i samband med
skolornas vårvinterlov, vilket redan förekommer
i ganska stor utsträckning,
vill jag uttrycka den förhoppningen,
att den utredning, som ecklesiastikministern
helt nyligen tillsatt och som
har till uppgift att utreda frågan om införande
av femdagarsvecka i skolan,
måtte studera den nya semesterlagen
och beakta den vid sina överväganden.
Jag säger detta därför att i de skoldistrikt,
där man gjort försök med femdagarsvecka,
har man dragit in en hel
del lovdagar, däribland på sina håll
vintersportlovet, för att få kompensation
för den skoldag i veckan som faller
bort. Det finns alltså en viss risk
för att detta vintersportlov skall bli
naggat i kanten. Jag hoppas därför att
utredningen om femdagarsvecka i skolan
beaktar semesterlagens bestämmelser
och tar hänsyn till de förhoppningar
som man i detta avseende knyter till
skolornas vintersportlov.

Alldeles självfallet blir resultatet av
lagen att semestern måste spridas över
en större del av året än vad som hittills
varit fallet. Att det därvid också
kommer att uppstå en del kollisioner
mellan de anställdas önskemål att få ut

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

semestern under sommaren är också
självklart. Jag skulle här vilja framkasta
en tanke som åtminstone inom
den offentliga sektorn, särskilt vad beträffar
vårdområdena, vore värd att
övervägas, nämligen att man sökte stimulera
en del av de anställda, kanske
särskilt de yngre, att ta ut semestern
under den solfattiga delen av året genom
att på lämpligt sätt befrämja resor
till Sydeuropa eller andra solrika
trakter t. ex. medelst subventionering
av billiga flygresor. På det sättet skulle
man eventuellt kunna öka lusten att
ta ut semestern på annan tid än under
sommaren.

Jag skall inte uppehålla mig vid det
problemet längre. Jag tror liksom herr
Gustavsson i Alvesta att svårigheterna
kommer att visa sig vara möjliga att
bemästra.

Den andra reservationen syftar till
att procentsatsen vid beräkning av semesterlön
bör fastställas till 8,5 i stället
för 9. Detta är närmast en avvägningsfråga.
Semesterkommittén har i
sina överväganden stannat vid 8,5 procent.
Landsorganisationen har pekat på
att procentlönemetoden ställer sig något
oförmånligare i jämförelse med reglerna
för de vecko- och månadsavlönade.
Dessutom blir det en eftersläpning,
eftersom procentlönemetoden beräknas
på det sist förflutna årets inkomst, vilken
med hänsyn till den troliga löneutvecklingen
kan antas bli lägre än det
löpande årets. Vi har inom utskottet
noga övervägt skälen för och emot.
Herr Hamilton sade att han inte hade
kunnat finna bärande skäl för utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Jag lyssnade
med uppmärksamhet till herr Hamiltons
anförande och tyckte nog att inte heller
hans skäl för reservationen var bärande.
Det är bär fråga om en avvägning,
och utskottsmajoriteten har stannat
för departementschefens förslag,
vilket alltså innebär att utskottsmajoriteten
inte bär kunnat tillstyrka vare
sig det motionsyrkande som går ut på

Lag om semester, m. m.

att procentsatsen skall fastställas till
8,5 eller det som syftar till att procentsatsen
skall fastställas till 9,5.

Huvudregeln för rätt till semester innebär
ju att den tid som arbetstagaren
utfört arbete åt arbetsgivaren är semestergrundande.
Från denna huvudregel
finns vissa undantag. Det gäller s. k.
privilegierad frånvaro. Dit hör frånvaro
på grund av sjukdom, havandeskap
och barnsbörd samt viss militär
tjänstgöring och viss civilförsvarstjänstgöring.
Frånvaro på grund av nyss angivna
orsaker är alltså semestergrundande,
dock i begränsad omfattning. Då
frånvaron inträffar samtidigt med att
företaget bär stängt t. ex. för semester,
kan semesterrätt för frånvaro helt eller
delvis gå förlorad. För att bortovaro
på grund av sjukdom inte skall räknas
som semester kräves att sjukdomen har
inträtt innan semesterstängningen började.
Om sjukdomen inträffar sedan
semesterstängningen påbörjats räknas
sjukdomstiden in i semestern om man
inte kommit överens om annan ordning.
I motioner har yrkats på ändring i detta
avseende. Syftet är naturligtvis behjärtansvärt.
Som jag redan sagt har vi
emellertid vid bedömandet av motionsyrkandena
i första hand haft i blickfånget
den väsentliga förbättring som
utsträckningen av semestertiden till
fyra veckor utgör. Bestämmelser om
sjukdomstid som kvalifikationsgrund
för beräkning av semestern skulle innebära
ganska långt gående detaljregleringar
i lagen — detaljregleringar som
både lagtekniskt och praktiskt skulle
bli ganska besvärliga att bemästra. Det
kan lätt uppstå krångel vid korttidssjukdom
som inträffar under semestertid,
därest sjukdomen skall frånräknas
semestern och grunda rätt till ny semester.
Vi har även därvidlag ansett att avtalsvägen
är lämpligare. Den är en smidigare
form och ger större möjligheter
att ta hänsyn till de skilda förhållandena
-—• större möjlighet att laga efter
lägligheten. Eftersom vi inte har kunnat

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

tillstyrka en ändring beträffande sjukdom
har vi inte heller ansett oss kunna
tillstyrka motionsyrkandena om att kvalifikationstiden
i samband med havandeskap
och barnsbörd skall utökas från
90 till 180 dagar.

Jag har berört dessa motioner eftersom
åtminstone en av de blanka reservationer
som anförts anknyter just till
bestämmelserna om sjukdom och havandeskap.
Beträffande övriga motionsyrkanden,
som alltså inte följts upp i
reservationer, hänvisar jag till vad utskottet
anfört i sitt utlåtande.

Till sist vill även jag ge uttryck för
min glädje över det faktum att vi under
stor enighet är i färd med att utöka
den lagstadgade semestern. Det är en
väsentlig förbättring som vi beslutar
genom att införa fyraveckorssemestern.
Jag vill också understryka att naturligtvis
är det riktigt vad departementschefen
anför att fritiden har sitt pris
och att man får förutsätta att det kan
innebära vissa inskränkningar i möjligheten
att ta ut ytterligare standardökning
i form av ökad lön. Men fritiden
i vårt mekaniserade samhälle är av
så stort värde att vi ändå är överens
om denna reforms sociala betydelse. Det
är det tekniska framåtskridandet som
gör detta möjligt för oss. Maskinerna,
som ibland jagar och stressar oss, skapar
också möjligheter till ökat välstånd.
Detta är grunden för den standardhöjning,
som vi gång efter annan
utnyttjar i det sociala lagstiftningsarbetet.

Jag ber med detta, herr talman, än
en gång att få uttrycka min glädje över
den enighet som råder beträffande reformen
och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Billingsfors (s):

Herr talman! Det är obestridligt att
utökningen av semestern från tre till
fyra veckor är en stor framgång, som
hälsas med glädje av arbetstagarna. Å

andra sidan hade man naturligtvis hoppats
att, när nu en ny semesterlag skall
stiftas, ytterligare en del orättvisor
skulle tillrättaläggas. Visserligen är det
givet att det inte går att avlägsna alla
sådana, men man hade önskat att det
skulle göras något åt de väsentligaste.

I motionsparet nr 616 i första kammaren
och nr 767 i denna kammare
bär jag och några medmotionärer tagit
upp tre väsentliga frågor. Den första
gäller 90-dagarsregeln vid sjukdom, den
andra gäller det semesterlönegrundande
beloppet och den tredje varseltiden.

Mest angelägen i detta sammanhang
är naturligtvis frågan om det semesterlönegrundande
beloppet. Det är obestridligt
att en hel del löntagare kommer
att diskrimineras med nuvarande
uppläggning av bestämmelserna. Det
gäller sådana yrkesområden där övertidsarbetet
är dominerande. Egendomligt
nog bär utskottet på endast sju rader
avfärdat vårt motionsyrkande om
att övertiden skulle vara semesterlönegrundande.
I realiteten kommer det att
innebära att semestermånaden för vissa
grupper av arbetare inbringar ungefär
100 kronor mindre i lön. Det är en
orättvisa som vi anser borde ha beaktats
bättre än vad som gjorts.

Utskottet framhåller att de veckooch
månadsavlönade inte får tillgodoräkna
sig något övertidstillägg. Emellertid
är väl på de flesta områden övertidsarbetet
för dessa kategorier inte av
någon väsentlig omfattning. I många
fall inräknas övertidsersättningen i månads-
eller veckolönen. Då vederbörande
får samma belopp i semesterlön erhåller
de däri också ersättning för övertiden.

Det borde egentligen i utlåtandet ha
sagts någonting om önskvärdheten av
att dessa missförhållanden tillrättaläggs
vid den kommande revidering på vissa
punkter som redan har aviserats. De
nuvarande reglerna innebär att den
fjärde semesterveckan för många inte
blir betald mer än till hälften, i det att

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

de inte får tillgodoräkna sig övertidstillägget.

Låt inig bara peka på den industri
som har det mest omfattande övertidsarbetet
av alla, nämligen pappers- och
massaindustrien. På massasidan utgör
övertidsarbetet cirka 6 procent av den
arbetade tiden och på papperssidan
ungefär 4 procent. Genomsnittet för
hela industrien i övrigt ligger på cirka
2,5 procent. Det betyder att arbetarna
inom pappers- och massaindustrien får
utföra drygt dubbelt så mycket övertidsarbete
som inom övriga industrier.
Då är det begripligt att det innebär en
orättvisa mot dessa grupper att de inte
får tillgodoräkna sig övertidstillägget
vid beräkningen av semesterlönen.

Detta är så mycket mera beklagligt
som många arbetare inom dessa områden
tillhör typiska låglönegrupper och
har svårigheter att klara sin ekonomi.
De måste helt förlita sig till övertidsersättningen
för att kunna upprätthålla
sin levnadsstandard. Skulle de mista
övertidsarbetet, skulle många av dessa
arbetare få sänkt levnadsstandard. När
semestern kommer och lönen blir mer
än 100 kronor lägre har de därför inte
stora möjligheter att tillgodogöra sig
den utökade semestertid som de nu får.

Skillnaden mellan de olika grupperna
kan också åskådliggöras på annat sätt.
Arbetarna inom pappers- och massaindustrien
har ett övertidstillägg på
ungefär 33 öre per timme, medan tilllägget
inom andra industrier uppgår
till endast 11 öre. Blott en tredjedel av
övertidsersättningen inom pappers- och
massaindustrien kommer alltså de andra
till godo.

I fråga om 90-dagarsregeln föreligger
också en klar orättvisa. Vi kan som
exempel ta två anställda som arbetar
vid varandras sida. Den ene blir först
sjuk och råkar sedan ut för ett olycksfall.
Han får då för semester tillgodoräkna
180 dagar. För den andre är förhållandet
det omvända, och för honom
räknas bara 90 dagar som semestergrundande.

Lag om semester, m. m.

Det skulle vara tacknämligt, om man
i detta sammanhang kunde koppla bort
samordningen och även låta sjukdomstiden
vara kvalifikationsgrundande för
semester.

Från utskottets sida framhålles att
problemen bör kunna lösas avtalsvägen,
men den som har erfarenhet av
svårigheterna att åstadkomma sådana
lösningar av semesterfrågor och liknande
förstår att det inte finns stora möjligheter
att få en rättelse till stånd.

Samordningsprincipen betraktas tydligen
som så dyrbar att man inte vill
rucka på den. Men denna samordning
även för semesterns del innebär ju en
klar försämring för många arbetstagare
vid sjukdom. Det kan inte vara riktigt
att hänsynen till samordningen i
alla sammanhang skall få fälla utslaget.
Man tycker att frågan om semestern
skulle kunna lösas utan att det hänvisas
till denna samordning.

Då det gäller varseltiden bär utskottet
en välvillig skrivning, där man uttrycker
en förhoppning om att arbetsgivarna
skall fortsätta med att varsla i god
tid. Detta är helt enkelt nödvändigt för
att de anställda skall kunna på ett rätt
sätt planera för semestern.

Av formella skäl kan jag inte yrka bifall
till motionerna, men det skall ju
bli en omprövning av frågan om semesterrätt
vid repetitionsövningar, och jag
hoppas att socialministern då även tittar
på bestämmelserna om semestergrundande
lön. Det är av stor vikt för
de grupper, som bär mycket övertid,
att det sker ändringar av det slag jag
här talat om.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Andersson i Essvik, Ekström i Iggesund
och Martinsson (samtliga s).

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! .Tåg ber att helt kort få
ta kammarens uppmärksamhet i anspråk
då det gäller motion nr 772 i denna

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

kammare, som är likalydande med motion
nr 622 i första kammaren. Med anledning
av vissa kommentarer till denna
motion vill jag slå fast att motionärerna
inte på något sätt har velat
åstadkomma en ändring av det som är
propositionens huvudsyfte, en utökning
av semestern. Vi är klart positiva till en
sådan utökning, såsom även torde framgå
av motionen, där det bl. a. säges:
»Vi delar departementschefens tilltro
till att arbetsmarknaden skall kunna
inrätta sig efter fyraveckorssemestern
på sådant sätt att reformen inte hämmar
vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter
och internationella konkurrenskraft
och tillstyrker förslaget om införande
av lagstadgad fyraveckorssemester.
»

Jag ber att få instämma med departementschefen
och andra talare som
här uttryckt sin glädje över att den föreslagna
reformen kan genomföras i
enighetens tecken. Det är bara beträffande
bakgrunden till vår motion om
fördelningen av semestern och dess uttagande
som jag ville anföra några synpunkter.

Reformens huvudsyfte är ju att bereda
semester i ökad utsträckning. Speciellt
inom en hel del företag av servicekaraktär
och småföretag kommer den anställdes
eller de anställdas möjligheter till
ökad semester att innebära att vederbörande
arbetsgivare får minskade semestermöjligheter
och detta kan givetvis
inte vara meningen med reformen.
Herr Gustavsson i Alvesta har här redan
tagit upp hela det komplex, som
berör de stora grupper av medborgare
vilka inte är arbetstagare i lagens mening
och därför inte har någon lagstadgad
semester och jag skall därför inte
gå närmare in på saken. Jag vill emellertid
erinra om att problemet inte är
så enkelt som på den tid när en hantverkare
på sin dörr satte upp följande
anslag: »Här hålles stängt mellan hägg
och syrén.» Han tog med andra ord semester
när häggen började blomma och

kom tillbaka när syrenerna hade slagit
ut. I våra dagars samhälle är förhållandena
betydligt mer komplicerade.
Den ökade semestertiden, liksom utvecklingen
i allmänhet, ställer ökade
krav på servicenäringarna speciellt under
semestertid och medför att dessa
näringars semesterproblem ingalunda
blir lättare att lösa.

Som ett flertal talare redan påpekat
har utskottet avstyrkt dessa motioner
och gjort sitt ställningstagande i klart
medvetande om att detta »kan komma
att medföra vissa problem», för att citera
utskottets utlåtanden på s. 42. Då
skall jag, herr talman, här inte ställa
något yrkande utan bara instämma i
den förhoppning som utskottet har
uttryckt, när det alltså nu inte kunnat
gå med på motionens hemställan att den
fjärde semesterveckan efter samråd med
arbetstagaren av arbetsgivaren skall
kunna förläggas till annan tidpunkt —
den förhoppningen att det inte kommer
att uppstå några oöverstigliga svårigheter
vid tillämpningen av den nya
semesterlagen, utan att systemet skall
fungera till allmän belåtenhet.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Som vi redan i vår motion
konstaterat, är det med stor tillfredsställelse
som vi hälsar förslaget
om en lagstiftning om fyra veckors semester
bär i Sverige. Detta är helt i
linje med krav och önskemål från breda
skikt i samhället.

När man nu gör en bra sak, skulle
det ha varit ännu bättre om man dragit
nytta av de erfarenheter, som gjorts av
arbetstagarnas organisationer i fråga
om den gamla lagens tillämpning, och
således redan från början sett till att
uppenbara oformligheter hade tagits
bort. Det är av denna anledning som
vi bär motionerat och yrkat på en del
förbättringar.

Vad gäller semesterns förläggning till
sådan tid då arbetstagaren på grund
av någon omständighet inte kan an vän -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

da semestern för avsett ändamål, alltså
för vila och rekreation, är det glädjande
att konstatera att man i alla fall nu
kommit dithän att repetitionsövningar
inte skall behöva räknas som semestertid.
Glädjen skulle emellertid för mitt
vidkommande ha varit större om man
tagit steget fullt ut och också slagit fast
att sjukdom, som inträffar efter det att
semester påbörjats, inte heller skall räknas
som semestertid för vila och rekreation.

Det är riktigt, som utskottet skriver,
att repetitionsövningar är en tjänsteplikt
som samhället ålägger den enskilde.
Detta kan inte sägas i fråga om
sjukdom, men inte heller bär kan arbetstagaren
råda över det inträffade
förhållandet, även om man, som herr
Anderson i Sundsvall sade, måste akta
sig noga för att bli sjuk under sommaren.
Det är därför att beklaga, att utskottet
i sin skrivning kommit fram till
att det föreligger så stora svårigheter
och så många praktiska och lagtekniska
problem, att man nu inte ansett sig
kunna tillmötesgå arbetstagarnas berättigade
önskemål och krav härvidlag.
Även för denna frågas lösning måste
det finnas godtagbara regler att tillämpa,
och enligt min mening måste också
denna fråga bli föremål för utredning
så att förslag till lösning snarast kan
föreläggas riksdagen.

Beträffande bestämmelserna i 8 § har
man inte i det nya förslaget tagit hänsyn
till de olägenheter för arbetstagaren
som följer med att helgdagar skall
kunna inräknas i semestern om densamma
utgår med fler än sex dagar i
följd. Denna fråga har behandlats här
i riksdagen förra året genom motion
II: 368. Riksdagen beslöt då att hänskjuta
frågan till 1960 års semesterkommitté.
Genom denna kommittés försorg
har frågan varit ute på remiss hos arbetsmarknadens
organisationer, och
flera stora fackförbund — jag kan nämna
Svenska träindustriarbetarförbundet,
Svenska lantarbetarförbundet, Svenska

Lag om semester, m. in.

stadsförbundet och Svenska metallindustriarbetarförbundet
— har anfört synpunkter
som helt sammanfaller med
dem som vi nu bär tagit upp i vår motion.
Vi bär alltså i detta krav om ändring
av 8 § stora fackförbund bakom
oss. Svenska träindustriarbetarförbundet
har också konkret exemplifierat hur
man förlagt semester så att påskhelgen
räknats som semesterdagar.

Enligt vad jag kan utläsa av utskottets
skrivning lämnas nu chansen öppen
för arbetsgivaren att ta bort en del
av den fjärde semesterveckan. Med den
utformning lagen nu bär fått i detta
avseende kvarstår alltså frestelsen för
de arbetsgivare, som redan tidigare
frestats att förkorta den tredje semesterveckan
genom att inräkna helgdagar
som semester.

Jag är helt ense med utskottet om att
den fjärde semesterveckan är en bra reform
— det har jag redan påpekat. Men
därför bör den ju inte få naggas i kanten
genom att arbetsgivaren ges en
chans att förlägga semestern så att helgdagar
och vedertagna fridagar kan räknas
in. Då utökas ju årsarbetstiden och
man får till stånd, såsom vi antytt i
vår motion, en kamouflerad övertid, en
övertid utan övertidsersättning.

Vi har även i vår motion yrkat på att
den priviligierade frånvaroanledningen
skall utökas med permittering samt
fackliga och kommunala uppdrag.

Beträffande de fackliga uppdragen
undrar jag hur man skall knnna klara
produktionen i ett modernt företag, om
ingen sköter det fackliga jobbet. LO har
också ansett att man kan jämställa fackligt
arbete med produktivt arbete. Man
har också i LO varit inne på tanken att
arbetsgivaren skulle betala de fackligt
aktiva arbetstagarna. Det minsta man
kan begära är väl, att den som åtar sig
viktiga, fackliga förtroendeuppdrag infe
på grund därav skall få mindre semesterersättning
eller till och med färre
semesterdagar än sina arbetskamrater.
Jag tror att socialminister Aspling är

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

överens med mig om den stora betydelsen
av det fackliga arbetet. Och om
han är det, måste det ju vara galet att
utforma bestämmelsen så, att en fackligt
aktiv människa skall kunna mista
viss semesterersättning eller vissa semesterdagar.

Vad sedan gäller de kommunala förtroendeuppdragen
måste man väl här
diskutera hur vi skall finna en form att
även hålla arbetstagaren skadeslös. Denna
fråga behöver noga utredas. Sedan
kan man diskutera lämpligheten av att
arbetsgivaren eller någon annan håller
arbetstagaren skadeslös.

Frågan om semesterrätt för permitteringstid
skall enligt utskottets mening
lösas avtalsvägen, i likhet med vad man
hävdar när det gäller frågan om ekonomisk
ersättning för permitteringstid.
Detta problem var nyligen uppe till behandling
här i kammaren. Vår mening
var då, att man måste gå fram lagstiftningsvägen
för att få ett skydd för alla
arbetstagare. Detta hävdar vi även nu
när det gäller semesterrätt för permitteringstid.
Jag betvivlar inte att den
svenska fackföreningsrörelsen i dag
skulle kunna vara mäktig nog att genomdriva
dessa krav avtalsvägen, men
detta skulle trots allt bli en begränsning,
och det skulle inte komma att
gälla alla. Därför hävdar vi som sagt
att lagstiftningsvägen bör tillgripas.

Den viktiga bestämmelsen i 12 §, gällande
semesterlön, tilldrar sig stort intresse.
Departementschefen och utskottet
har kommit fram till att 9 procent
skall gälla, under det att semesterkommiittén
hade stannat för 8,5 procent.
Detta är sålunda en förbättring jämfört
med kommitténs förslag. Trots detta
yrkar vi i vår motion på att procentsatsen
skall höjas till 9,5. Här anser jag
att man från utskottets sida borde ha
tagit hänsyn om inte till vår motion
så i alla fall till LO:s yttrande och mening,
som bygger på en samlad erfarenhet.
Vi har ju helt LO:s stöd i detta
vårt yrkande.

Det kan inte anses rättvist att timoch
ackordsavlönade arbetstagare inte
skall kompenseras helt för att deras semesterlön,
till skillnad från de veckooch
månadsavlönade, beräknas på det
sistförflutna årets inkomster och inte
på det löpande årets, då löneförhöjningar
och eventuella löneglidningar kommer
in i bilden. Då inte heller semesterlön,
övertidstillägg eller sjuklön ingår
i inkomstunderlaget — vådorna härav
har ju tidigare berörts här av herr
Andersson i Billingsfors — är det desto
mer angeläget att procentsatsen höjes
till 9,5. Och med den utformning som
den nya lagen har fått medför procentlönemetoden,
i motsats till hittills gällande
bestämmelser, minskade förmåner
för den som t. ex. under någon tid
blir permitterad eller av annan anledning
får några dagars icke semesterkvalificerande
frånvaro från arbetet. Vi
anser därför i likhet med LO att det
finns mycket starka och vägande skäl
som talar för att man höjer den föreslagna
procentsatsen till 9,5.

Vad slutligen varseltiden beträffar är
det rent märkligt att utskottet är ense
med oss om att bestämmelsen härom
inte tillgodoser arbetstagarnas önskemål
men att utskottet ändå inte vill gå med
på att göra en ändring i skrivningen i
den nya lagen. Jag vill fråga utskottets
talesmän vad utskottet bär för garanti
för att vrånga arbetsgivare — ty det
finns sådana — inte annat än i undantagsfall
utnyttjar minimiregeln, 14 dagars
varseltid. Jag vet mycket väl att
semestern på de flesta arbetsplatser bestämmes
flera månader, till och med
halvår i förväg genom uppgörelse ined
den fackliga organisationen, men även
i detta fall anser jag att alla skall ha
skydd i lagen. Det är bara att hoppas
att ingen av utskottets ärade ledamöter
skall komma i den situationen att
själv få sin semestertid fastställd med
14 dagars varsel.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att under moment B. få yrka bifall
till motionerna I: 607 och II: 751.

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Socialministerns inledningsanförande,
som jag i stort sett kan
instämma i, präglades av stark optimism
rörande den yttre tryggheten, och dit
hör att så många som möjligt får skydd
av sociallagarnas konstruktion. Arbetstagarbegreppets
civilrättsliga utformning
är för många yrkesutövare en spärr
i den socialreformatoriska utvecklingsprocessen.

I olika sammanhang har det i motioner
och interpellationer här i riksdagen
framförts förslag om arbetstagarbegreppets
utvidgning i sociallagarna. Sålunda
har riksdagen i skrivelser vid skilda
tillfällen begärt utredning och översyn
av arbetstagarbegreppet. År 1951 utsågs
eu utredning i denna fråga, och en ny
tillsattes år 1959, dock utan att något
resultat nåtts.

Under fjolåret väcktes en fyrpartimotion
i frågan, och utskottet hänvisar
nu till den. Semesterlagens tolkning avgörs
emellertid vid de allmänna domstolarna.
Utskottet refererar till 1960
års semesterkommittés redogörelse och
anför, att flertalet av de grupper som
på 1940-talet hänfördes till kategorien
beroende uppdragstagare numera i sociallagstiftningen
kommit att behandlas
som arbetstagare. I praktiken förhåller
det sig helt annorlunda. Svea
hovrätt har exempelvis i en dom resolverat
att journalister, som är uppdragstagare
hos en tidning, inte tillerkänns
semesterlön. Åtskilliga s. k. beroende
uppdragstagare har förlorat i processer
om detta, och en del avstår från rättsförhandlingar
på grund av processkostnaderna.

Utskottet anser att frågan inte lämpar
sig för lagstiftning. En av experterna
i utredningen »Sociallagstiftningen
och de s. k. beroende uppdragstagarna»
var av annan uppfattning, och åtskilliga
remissyttranden om semesterkommitténs
negativa attityd i denna del
uttalar att en utvidgning av arbetstagarbegreppet
lagstiftningsvägen är befogad.

Lag om semester, m. m.

Jag tillåter mig att citera några remissyttranden
angående arbetstagarbegreppet.
RLF skriver: »Utredningens
förslag att semesterlön skall utgå till
s. k. okontrollerade arbetstagare, oberoende
av arbetets omfattning, kommer
med all säkerhet att leda till ytterligare
tvister beträffande definitionen av arbetstagarebegreppet.
Av denna anledning
borde enligt RLF:s mening utredningen
försökt åstadkomma ökad klarhet
i arbetstagarebegreppets tolkning.»

Arbetsdomstolens ordförande Gunnar
Dahlman anför också betänkligheter i
detta avseende. LO gör följande kommentar:
»Frågan om de beroende uppdragstagarnas
ställning i semesterhänseende
har kommittén sålunda icke ansett
sig böra uppta till prövning. Den
föreslagna lagen skall således alltjämt
gälla endast för den som i strikt civilrättslig
mening är arbetstagare. Det vore
emellertid minst sagt en överdrift att
påstå att klarhet härmed hade skapats
om vilka som var att hänföra till arbetstagare
eller till beroende uppdragstagare.
»

Det uttalas ofta att semesterproblemet
på arbetstagarstadiet bör kunna avgöras
förhandlingsvägen. Det finns emellertid
många kategorier bland de intellektuella
och inom serviceyrkena, där begreppet
är flytande. Det rör sig säkerligen
om hundratusentals människor,
som inte kan utnyttja den nuvarande
sociallagstiftningen. Processen mellan
Sveriges Radio och TV samt fru Jeanette
von Heidenstam har väckt stor uppmärksamhet,
eftersom den gällde tolkningen
av anställningsförhållandena.
Rolaget ansåg att hon inte var arbetstagare,
men riksförsäkringsverket förklarade
i sitt utslag henne vara arbetstagare.
Sveriges Radio-TV:s advokat
har överklagat målet. Även om riksförsäkringsverkets
dom fastställes, kommer
emellertid nya problem och andra
anställningsförhållanden att bli aktuella
och nya processer kommer därmed
i släptåg.

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

Av de nyss citerade remissyttrandena
torde framgå, att det inte råder någon
tvekan om att organisationer och enskilda,
som bemödat sig om att penetrera
problemet, anser att en utvidgning
av arbetstagarbegreppet lagstiftningsvägen
är nödvändig. Det är en skönhetsfläck
i den svenska sociallagstiftningen
som bör elimineras. Jag vädjar
till socialministern att ta upp problemet
till nästa års riksdag. Det är ett led
i den yttre tryggheten, och det finns ett
obearbetat utredningsmaterial om detta
i socialdepartementets skrivbordslådor.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! I anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 68 med förslag
till lag om semester har jag jämte några
andra ledamöter av riksdagen försökt
att fästa uppmärksamheten på semesterproblemen
för småföretagare och
jordbrukare. Den nya semesterlag, som
riksdagen i dag skall antaga, omfattar
liksom den nu gällande i princip endast
arbetstagargrupperna, under det att företagargrupperna
bar lämnats att lösa
sina semesterproblem själva.

Jag vill först framhålla att jag icke
tagit till orda och inte heller motionerat
av avundsamhet mot arbetstagarna
för deras ökade förmåner i detta avseende.
Jag kan instämma med dem som
har uttalat sin tillfredsställelse över dessa
förmåner, vilka kommer många människor
i vårt samhälle till del. Avsikten
har i stället varit att fästa uppmärksamheten
på de andra grupper som blivit
bortglömda, när man från samhällets
sida har bedömt semesterfrågorna.
Semesterproblemet för småföretagare,
jordbrukare och jämförliga inkomsttagare
har inte berörts, och man har fått
det intrycket att samhället ansett att åtgärder
för företagarnas del i detta avseende
inte är behövliga. Den lagstadgade
semestern har setts som ett vederlag
för det arbete som arbetstagaren
har utfört. Man har räknat med att arbetstagaren
vid utvidgad semester får

ut ökad fritid i stället för eljest möjliggjord
kontant löneökning. Företagarnas
semesterproblem har bedömts från samma
utgångspunkt, och det har hävdats
att det står dem fritt att förfara på samma
sätt. Situationen är emellertid en
helt annan när det gäller den praktiska
tillämpningen.

Uppmärksamheten kan främst fästas
på svårigheten att antingen skaffa ersättare
eller eventuellt för en tid helt
slå igen företaget för att på så sätt få
möjlighet till semester. Det torde stå
ganska klart för var och en att ingen av
de nämnda utvägarna erbjuder några
större möjligheter för dessa människor
att komma i åtnjutande av en många
gånger mycket välbehövlig avkoppling
och vila.

Hithörande frågor borde enligt vår
mening ha uppmärksammats inför den
aktuella förlängningen av semestern för
arbetstagarna. Så har emellertid inte
blivit fallet, och det är på grund därav
som vi motionärer velat fästa riksdagens
uppmärksamhet på problemen. Vi
har hemställt att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning
av företagarnas semesterproblem.

Andra lagutskottet, som behandlat
motionen i samband med sitt ställningstagande
till proposition nr 68, förklarar
sig vara ense med oss motionärer
om att semesterfrågan för de grupper
det här är fråga om är värd allt beaktande.
Utskottet pekar på att det för
många företagare, i synnerhet inom
jordbruket och inom vissa servicenäringar
där driftsavbrott helt enkelt inte
får förekomma, innebär stora svårigheter
att bereda semestermöjligheter.
Vidare uttalar utskottet att det är möjligt
att någon form av organiserad ersättarverksamhet
skulle kunna innebära
en lösning på problemen.

I vår motion bär vi varit inne på
bl. a. denna tanke. Ersättarverksamheten
har varit föremål för försök på privat
initiativ. Utskottet, som upplys -

Fredagen den 3 maj 19G3

Nr 19

ningsvis fått kännedom därom, anser
att fortsatta sådana försök borde vara
av värde. Men trots denna välvilliga inställning
till frågan anser utskottet att
en statlig utredning på området inte
skulle fylla någon uppgift.

Vi motionärer har en motsatt uppfattning.
Vi anser att det privata initiativet,
hur värdefullt det än må vara, inte är
tillräckligt — de erforderliga resurserna
finns inte — för att man inom rimlig
tid skall komma till rätta med dessa
svårlösta problem. De grupper det gäller
är så pass stora och deras funktion
i samhället så pass viktig, att det enligt
vår mening borde vara självfallet att
samhället hjälpte till att lösa dessa viktiga
frågor.

Herr talman! Jag är medveten om att
jag inte skulle gagna saken genom att
ställa ett yrkande om bifall till motionen.
Jag avstår således från att göra det
men vill vädja till socialministern att
han har dessa frågor i åtanke och gärna
tar kontakt med de organisationer som
arbetar på att finna en lösning av de
stora problem det här gäller.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Liksom så många av
dem som yttrat sig före mig vill jag uttala
tillfredsställelse över den enighet
som rått i denna fråga under hela behandlingen
och även här i kammaren
i dag.

När semesterrätten första gången lagfästes
år 1938 var enigheten inte så stor.
Men som på så många andra områden
av vårt samhällsliv har härvidlag motståndet
mot sociala reformer undan för
undan minskat — ja, ofta helt försvunnit.
De som rest motstånd har nämligen
genom utvecklingen funnit, att den sociala
omvårdnaden inte medfört några
stora ekonomiska eller sociala vådor,
vilket de från början trott att den skulle
medföra. De har lärt sig inse att det är
en för landet nödvändig åtgärd att åt
människorna ges en social omvårdnad,
så att varje enskild individ får större
2—Andra kammarens protokoll 1963. N

Lag om semester, m. m.

möjligheter att gå ut i produktionen
och där kan utnyttjas på ett bättre sätt
än tidigare.

Många talare har framhållit betydelsen
av att själva semestertiden utökas
med en vecka. För min del vill jag emellertid
särskilt rikta uppmärksamheten
på en punkt i lagförslaget som liar stor
betydelse för många nya grupper, vilka
kommer att få semesterrätt genom den
nya kvalifikationsregel som införs. Denna
regel säger ju, att om arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst åtta och högst fjorton dagar under
en kalendermånad, utgår semester
för den månaden med en dag.

Det innebär att många människor,
som har korttidsarbete under en stor
del av kvalifikationsåret och som tidigare
icke intjänat semesterrätt, nu kommer
att göra det. Jag tänker närmast
på de många kvinnor inom sjukvården
som t. ex. har vakarbete; många av dem
har hittills inte intjänat någon semesterrätt
men kommer att göra det enligt
de nya kvalifikationsreglerna om 8 dagars
anställning i månaden.

Herr Hamilton pläderade för att man
på detta område borde gå ifrån lagstiftningen;
han sade att det blir stelbent
med lagstiftning. Jag vågar påstå
att de erfarenheter vi fått av semesterlagen
inte tyder på att den skulle vara
stelbent vid tillämpningen. Även om vi
har en lagstiftning finns det stora möjligheter
att träffa avtal på olika områden,
och det har också visat sig att det
gått lätt att resonera sig fram inom lagens
ram. Det tror jag skall bli fallet
även i fortsättningen. Vi får inte heller
glömma bort att det finns stora grupper
löntagare i vårt land som inte har
några organisationer bakom sig och
därmed inte heller några kollektivavtal
som reglerar deras anställningsförhållanden.
Dessa gruppers intressen har
vi i den lagstiftande församlingen att
bevaka.

Jag tror att herr Andersson i Billingsfors
överdrev något när han framställ19 -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Lag om semester, m. m.

de det som en diskriminering av löntagarna
att man inte får räkna in övertidstillägg
i underlaget för semesterlön.
I den föreslagna procentsatsen har man
tagit hänsyn till ett visst beräknat övertidstillägg.
Man räknar just nu med 9
procent. Om man inte toge hänsyn till
ett beräknat övertidstillägg skulle det
vara omkring 8,3 procent Hade man utgått
från den senare procentsatsen och
därtill lagt särskild semesterersättning
för övertidsarbete, så skulle det ha inneburit
en orättvisa mot dem som aldrig
har någon övertid. I detta sammanhang
får vi inte glömma bort att de månadsanställda
inte får tillgodoräkna sig övertidsersättning
när det gäller semesterlönen.

När man stiftar en ny lag kan man
naturligtvis göra upp en lång lista på
saker som man skulle vilja ha annorlunda.
Men jag tror jag vågar säga att
efter de avvägningar som nu gjorts och
med de möjligheter till reglering genom
avtal som finns, så kommer den nya
lagstiftningen att medföra förbättringar
såväl ur hälso- och rekreationssynpunkt
som ur rättvisesynpunkt, och den
kommer att hälsas med tillfredsställelse
av alla löntagare i vårt land.

Vad som nu återstår är att skapa möjligheter
för människorna att på riktigt
sätt utnyttja den ökade fritiden. Men
det är en fråga som får tas upp i annat
sammanhang. Det är min förhoppning
att vi här i riksdagen skall kunna
medverka till att skapa bättre möjligheter
för löntagarna och för alla andra
människor i vårt land att använda sin
fritid på ett riktigt och sunt sätt.

En mycket betydelsefull sak med denna
nya utökning av semestertiden är
att den utgör ett fortsatt steg på vägen
mot en utjämning mellan de olika löntagargrupperna
— mellan tjänstemän
och arbetare. Det är att hälsa med tillfredsställelse
att man nu fortsatt på den
väg man slog in på då ATP tillskapades
och att man därmed ytterligare utjämnar
de sociala klyftorna mellan oli -

ka löntagargrupper. Just ur den synpunkten
hälsar jag den nya lagen med
stor tillfredsställelse. Det är en stor sociallagstiftning,
och man har all anledning
att gratulera socialminister
Sven Aspling till att han fått sätta sitt
namn under den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fru GUNNE (li):

Herr talman! För mig ter sig lagen
om fyra veckors semester som något
välkommet och naturligt. Den fråga om
vilken det främst råder delade meningar
i denna debatt är den huruvida arbetsgivaren
till en början skall äga rätt
att besluta om uppdelning av semestern,
varvid en period skall utgöra minst 18
dagar. För denna linje har Stadsförbundet
uttalat sig. En sådan ordning
föreslås av högerreservanterna. Dessa
yrkar vidare att Kungl. Maj :t vid en
tidpunkt då näringslivet anpassat sig
till fyraveckorssemestern skall föreslå
riksdagen att arbetstagarna erhåller rätt
att få hela semestern i en följd.

Det är inte näringslivets problem som
för mig utgör det största bekymret utan
vårdområdena, främst sjukvården och
ålderdomshemsvården. Årligen ställs vi
inför oöverstigliga svårigheter att sommartid
upprätthålla dessa samhällsfunktioner
i full utsträckning. Jag kan inte
låta denna debatt passera utan att konstatera
och understryka den komplikation
i vår socialpolitik som skapas genom
de förmåner som vi friska och arbetsföra
människor — ur vår synpunkt
med rätt — tillförsäkrar oss. Dessa förmåner
skapar nämligen en alltmer tillspetsad
situation inom det område, där
västerländsk humanitet får sitt finaste
uttryck, vården om den nödställda
nästan. Likafullt hävdar jag bestämt
att människor engagerade i sådan vård
måste ha samma rätt som andra arbets -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

tagare till avkoppling och vila efter ett
mödosamt arbete.

Den djupa oro jag hyser för den
akuta situationen på vårdområdena gör
att jag inte helhjärtat kan göra vad
som eljest för en f. d. löntagare kunde
ha tett sig naturligt, nämligen följa utskottet
i voteringen om dess yrkande
under mom. Bl).

Låt mig, herr talman, få tillfoga en
sak: jag tror att vi måste göra klart
för oss att de efterlängtade fördelar vi
skaffar oss i form av t. ex. fyra veckors
semester och lediga lördagar betingar
ett alldeles bestämt pris, en ko av väntande
människor, så lång att döden
ibland hinner först —• såsom vi nyligen
påmints om — och den mycket stora
risken för att våra gamla föräldrar,
den dag de måste las om hand för vård,
inte får den plats de bär rätt till. Det
är det priset vi måste vara beredda att
betala. Herr talman! Detta är för mig
en ytterst allvarlig tankeställare.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Åtskilliga talare före
mig har uttryckt sin glädje över den
stora enighet som har rått beträffande
propositionen om vår semesterlag. Jag
vill bara instämma däri. Enigheten har
ju inte alltid varit så stor när det gällt
att utöka vår semestertid med en vecka.

De motioner som har väckts i anslutning
till propositionen har ocltså bara
gällt detaljer, och det är med anledning
av en sådan detalj jag här tar till orda.

I motionerna nr 605 i första kammaren
och nr 748 i denna kammare har
jag tillsammans med några kamrater
begärt en förlängning av varseltiden
för semestern. Givetvis planerar allt
flera arbetsgivare i god tid för semestern
och meddelar detta till arbetstagarna.
De risker vi har påtalat — att en
arbetsgivare t. ex. kan tolka lagen så,
att besked ej behöver lämnas tidigare
än 14 dagar innan semestern skall påbörjas
— är kanske inte så stora inom
större företag, där man måste göra upp

Lag om semester, m. m.

ett semesterschema långt i förväg. Det
är också de mycket små företagen vi
speciellt har haft i åtanke.

Fru Ryding påtalade också dessa risker.
När jag i motsats till fru Ryding
ändå icke yrkar bifall till vår motion
beror det på den tolkning jag vill lägga
till utskottets skrivning på denna
punkt, där det heter: »Den i paragrafen
angivna minimitiden, fjorton dagar,
måste enligt utskottets mening vara
en absolut minimiregel som får utnyttjas
endast i undantagsfall.» Jag vill understryka
vikten av att denna mening
kommer med i författningarna.

Det är för arbetstagaren angeläget att
han i tid kan planera sin semester och
eventuellt samordna den med andra familjemedlemmar
och deras semestertid.
I förhoppning att underrättelser angående
semestertid kommer att lämnas i
mycket god tid vill jag yrka bifall till
utskottets förslag —- men, herr talman,
vi är beredda att återkomma om det visar
sig att paragrafen kan misbrukas.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Den punkt till vilken
jag har fogat en blank reservation gäller
förhållandet mellan semestertid och
bortovaro på grund av sjukdom, havandeskap
eller militärtjänstgöring. Jag
har biträtt utskottets enhälliga mening
att inte i lagtexten gå utöver vad propositionen
har föreslagit med undantag
av semesterledighet för värnpliktiga,
som inkallas till repetitionsövning under
den tid som företagen har semesterstängt.
Där har vi i utskottet enats
om att hemställa om en utredning, som
kan leda til! förslag till, som vi hoppas,
nästa års riksdag. Socialministern har
i dag antytt att den vägen är framkomlig.

Beträffande övriga kategorier måste
jag medge att jag har haft starka sympatier
för yrkandena i den motion som
i denna kammare har inlämnats av herr
Gustafson i Göteborg och fröken Elmén.
Särskilt gäller detta ledighet i

Fredagen den 3 maj 1963

36 Nr 19

Lag om semester, m. m.

samband med sjukdom och havandeskap.
I deras motion hävdas som bekant
att man skulle önska att utan arbetstagares
medgivande semester icke
må förläggas till tid, då arbetstagare på
grund av sjukdom är oförmögen till
arbete eller till sådan tid för hans
bortovaro från arbetet, som enligt 7 §
andra stycket skall jämställas med tid
under vilken arbetet utförts. Främst
gäller detta som bekant den problematik
som uppstår i samband med semesterstängning.

När det gäller sjukdom som inträffar
under pågående semester har såväl departementschefen
som utskottet ansett
så många svårigheter vara förbundna
med en lagbestämmelse, som ger arbetstagaren
rätt att räkna bort sjukdomsdagar
från pågående semester, att
vi har ansett oss övertygade om att vi
måste gå en annan väg än lagstiftningens,
åtminstone tills vidare. Den vägen
är dels avtal, dels en lagtillämpning, som
ger utrymme för humana hänsynstaganden.

Den formulering, herr talman, som
kommit mig att avstå från någon form
av sakreservation på den här punkten,
är de ord som vi har skrivit på sidan
44 i utskottets utlåtande, där det heter:
»Utskottet utgår därvid ifrån att arbetsmarknadsparterna
kommer att söka finna
lämpliga lösningar i avtal och att,
på områden där avtal ej kommit till
stånd, arbetsgivaren skall tillämpa sin
rätt att räkna sjukdomstid och havandeskapstid
som semestertid med moderation.
»

Låt mig med kraft understryka, herr
talman, önskvärdheten av att lagen tilllämpas
i denna anda av god vilja och
moderation. Skulle erfarenheterna visa
att så inte blir fallet måste vi förbehålla
oss rätt att få återkomma med en komplettering
av lagen.

I sak vill jag slutligen, herr talman,
bara understryka vad som här sagts av
herr Anderson i Sundsvall och andra.
Yi är tacksamma att ha fått deltaga i

förberedelserna för en semesterlag som
vi tror skall bli till gagn för hela vårt
folk och om vilken det råder principiell
enighet. Vi har naturligtvis inte
varit främmande för tanken, att fyraveckorssemestern
kan komma att innebära
en påfrestning för näringslivet. Å
andra sidan innebär semesterreformen
ett fullföljande av en ordning som mognat
fram på den svenska arbetsmarknaden
efter lång utveckling. Den innebär
ett erkännande av att det inte bara är
ökade penningtillgångar som betyder
något utan att också ökad fritid — att
användas till resor eller annan omväxling
och rekreation — ger ökat värde åt
livet.

Såväl propositionen som utskottsutlåtandet
ger uttryck för den meningen,
att semesterreformen kommer att verka
begränsande eller återhållande på kravet
på löneökningar. Det heter på s. 39
i utskottsutlåtandet: »Den insikt i ekonomiska
ting och den ansvarskänsla
som är utmärkande för de stora organisationerna
på arbetsmarknaden borgar
enligt departementschefens uppfattning
för att arbetsmarknaden skall kunna
inrätta sig efter fyraveckorssemestern
på ett sådant sätt, att reformen inte
hämmar vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter
och internationella konkurrenskraft.
» Under sådana förhållanden
har vi kunnat biträda förslagen såväl
om reglerna för semestertidens förläggning
som för den 9-procentiga semesterlönen
för tim- och ackordsavlönade.

Det är en stor och naturlig reform
som vi i dag går att genomföra och stadfästa
i den svenska riksdagen, och det
är med tacksamhet jag yrkar bifall till
utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Utskottets

hemställan företages till av -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

görande momentvis. I fråga om mom.
B) gives därvid till en början propositioner
beträffande varje stadgande, i
fråga om vilket under överläggningen
framställts annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag, varefter utskottets
hemställan i övrigt under mom. B) ställes
under proposition i ett sammanhang.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Lagen om semester

7 § (kvalifikationstid för semester)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 607 och II: 751 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

8 § (i semestern ingående sön-, helgoch
fridagar)

10 § första stycket (semesterns förläggning) Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:607 och 11:751 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

10 § andra stycket (uppdelning av
semestern)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I) av herrar Kaijser och
Hamilton; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Lag om semester, m. m.

11 § (tidsfristen för underrättelse om
tiden för semestern)

12 och 16 §§ (procentsatsen vid semesterlöneberäkningen) Herr

andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
II) av herrar Kaijser och Hamilton;
samt 3:o) bifall till motionerna
I: 607 och II: 751 i motsvarande del;
och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamilton begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, såvitt avser 12
och 16 §§ lagen om semester, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herrar Kaijser och
Hamilton.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamilton begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 36 nej,

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963
Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt under
mom. B

Bifölls.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., tillika svar på interpellationer
ang. slaktdjursavgiften på
fläsk och ang. stödet till fläsk- och fodersädesproduktionen Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen dels att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1963/64 till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område beräkna ett
förslagsanslag av 153 000 000 kr. och
dels att för budgetåret 1963/64 till kostnader
i samband med permanent skördeskadeskydd
anvisa ett reservationsanslag
av 13 640 000 kr. Vidare hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till särskild
lagring av livsmedel för budgetåret
1963/64 beräkna ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
29 mars 1963 dagtecknad proposition,
nr 134, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m., under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma

dag föreslagit riksdagen — såvitt avsåge
anslaget Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd med ändring
av det i årets statsverksproposition framlagda
förslaget •— att

dels godkänna vad i propositionen nr
134 förordats såvitt avsåge tillämpningen
av den s. k. treprocentregeln i det av
1959 års riksdag fastställda sexårsavtalet
på jordbrukets område,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i propositionen, vidta erforderliga
regleringsåtgärder för att genomföra omförmälda
förslag,

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under regleringsåret
1961/62 och som influtit eller
inflöte under regleringsåren 1962/63 och
1963/64 genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband med
jordbruksregleringen under nämnda regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel,

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande totalramen
för införselavgiftsmedel för regleringsåret
1964/65,

dels godkänna det i propositionen
framlagda förslaget angående prisutjämning
för kärnbindemedel,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
Hallands läns linodlareförening uppskov
med erläggande av de under åren
1964 och 1965 till betalning förfallande
amorteringarna på och räntorna för föreningens
ur hemslöjdslånefonden beviljade
lån,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidta erforderliga
åtgärder för reglering av införseln och
utförseln av torkade sockerbetor,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
ändringar i regleringsförfattningarna
rörande slakt djursavgift och utjämnings -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

avgift å mjölk, grädde och ost i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som
angivits i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, på
förslag av statens jordbruksnämnd, meddela
bestämmelser rörande lagring av
fodersäd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i propositionen,

dels till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret
1963/64 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 153 000 000 kr.,

dels till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 18 640 000 kr.,

dels till Särskild lagring av livsmedel
för budgetåret 1963/64 under kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket,
anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kr.,

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande dispositionen
av den rörliga kredit, som stode till
förfogande för Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, för beredskapslagring
in. m.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen A.

i samband med statsverkspropositionen: 1)

I: 177 av herr Eskilsson in. fl., likalydande
med 11:212 av herr Hedin
in. fl.;

2) 1:178 av herr Hagberg in. fl., likalydande
med II: 211 av herr Heckscher
in. fl.;

3) I: 180 av herr Jonasson in. fl., likalydande
med II: 209 av herr Gustafsson
i Borås in. fl.;

4) I: 295 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och II: 348 av herr Svensson i Vä
in. fl., i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära prövning av
möjligheterna att hos jordbrukets egna

kreditinrättningar placera medel från
skördeskadefonden till minst den andel
som svarade mot av jordbrukarna till
fonden inbetalade avgifter;

5) I: 298 av herrar Harald Pettersson
och Jonasson, likalydande med II: 339
av herrar Dahlgren och Gustafsson i
Kårby, i vilka motioner hemställts bl. a.,
att riksdagen måtte dels för sin del besluta
med verkan från och med skördeåret
1963, att årligen ett belopp motsvarande
två procent av utgående allmänna skördeskadeersättningar,
dock lägst 800 000
kr., måtte ställas till förfogande ur skördeskadefonden
för utbetalning av individuellt
prövade skördeskadebidrag,
dels anvisa under nionde huvudtiteln
till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd för budgetåret
1963/64 ett reservationsanslag av
18 640 000 kronor, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
angående komplettering av skördeskadeförsäkringens
grundskydd med
ett system av skördeskadelån, i enlighet
med vad i motionerna anförts;

6) 1:387 av herrar Ferdinand Nilsson
och Nils-Eric Gustafsson, likalydande
med II: 458 av herr Börjesson i Glömminge,
vari hemställts bl. a., att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
framhålla angelägenheten av att översynen
av skördeskadeskyddet påskyndades
i möjlig mån så att förslag till förbättring
därav ävensom kompletterande
åtgärder kunde föreläggas riksdagen
snarast samt att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag
till innevarande års riksdag om skördeskadelån
med låg ränta och lång amorteringstid
såsom beredskapsåtgärd för
att möta likviditetssvårigheter som av
nedsatt skörd kunde vållas, men då
skördeskadebidrag likväl icke ansåges
kunna ifrågakomma;

7) I: 459 av herr Bengtson m. fl., likalydande
med II: 556 av herr Hedlund
in. fl.;

8) I: 460 av herr Jonasson och II: 555
av herr Hansson i Skegrie;

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

9) 11:455 av herrar Antbij och Nyberg;
och

10) II: 554 av herr Elmwall m. fl.;

B. i anledning av propositionen
nr 134:

1) I: 730 av herr Jonasson m. fl., likalydande
med II: 887 av herr Elmwall
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 134
måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att åtaganden rörande jordbruket
gentemot EFTA eller särskilt land
inom EFTA av det slag, som angivits i
motionerna, icke måtte göras utan att
överenskommelse därom träffats med
jordbrukets förhandlingsdelegation, dels
ock uttala att överenskommelser om sådana
åtaganden måtte underställas riksdagen
;

2) I: 731 av herrar Jonasson och Harald
Pettersson, likalydande med II: 886
av herr Dahlgren m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 134 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
framläggande för innevarande års höstriksdag
av plan för åtgärder i syfte att
garantera, att den jordbrukspolitiska
målsättningen om inkomstlikställighet
för den i jordbruket arbetande befolkningen
kunde förverkligas under sexårsperioden
i överensstämmelse med vad
som åsyftades i riksdagsbeslutet 1959;

3) I: 732 av herr Ferdinand Nilsson,
i vilken motion hemställts bl. a.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala att den i s. k. sexårsavtalet
och riksdagens beslut 1959 angivna
målsättningen om jordbrukets likställande
med industrien måtte under
återstående avtalstid med alla till buds
stående medel effektivt främjas;

att därvid måtte särskilt uppmärksammas
att möjligheterna för erhållande
av i avtalet avsedda produktpriser
försvårats, då produkterna fördyrats av
s. k. varubeskattning för jordbrukets del,
per år överstigande 500 milj. kronor;

att principen om det svenska jordbrukets
uppgift att tillgodose den in -

hemska konsumtionen icke måtte beskäras
genom ytterligare eftergifter vid
EFTA-förhandlingarna för påträngande
utländska intressen; samt

att utformningen av skördeskyddet
måtte skyndsammast överses och systemet
utbyggas till bättre effektivitet i enlighet
med i motionen berörda synpunkter
för beredande av rättvisare förhållande
för av skördeskador drabbade;

4) I: 733 av herrar Harald Pettersson
och Jonasson, likalydande med II: 885
av herr Dahlgren m. fl.;

5) II: 888 av herrar Elmwall och Persson
i Heden;

6) II: 889 av herr Hedlund m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 134 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam
prövning och förslag rörande en sådan
utformning av skördeskadeförsäkringen,
att en mera tillfredsställande och
rättvis skördeskadeersättning kunde garanteras.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. godkänna vad i utlåtandet förordats,
såvitt avsåge tillämpningen av den s. k.
treprocentregeln i det av 1959 års riksdag
fastställda sexårsavtalet;

II. bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i utlåtandet, vidta erforderliga regleringsåtgärder
för att genomföra omförmälda
förslag;

III. lämna motionerna I: 178 och
11:211 samt 1:459 och 11:556 utan åtgärd; IV.

lämna utan åtgärd motionen
II: 554 angående inkomstutvecklingen
för jordbruket i de mellansvenska och
norrländska områdena;

V. lämna utan åtgärd motionerna
I: 731 och II: 886 samt I: 732, sistnämnda
motion såvitt nu var i fråga, angående
vissa åtgärder i syfte att främja den
jordbrukspolitiska målsättningen;

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte pa jordbrukets område, m. m.

VI. lämna utan erinran vad i utlåtandet
anförts beträffande användningen av
de medel, som influtit under regleringsåret
1961/62 och som influtit eller inflöte
under regleringsåren 1962/63 och
1963/64 genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband
med jordbruksregleringen under nämnda
regleringsår influtna eller inflytande
avgiftsmedel;

VII. lämna utan erinran vad i utlåtandet
anförts beträffande totalramen för
införselavgiftsmedel för regleringsåret
1964/65;

VIII. lämna utan bifall motionerna
I: 730 och It: 887 samt I: 732, såvitt nu
var i fråga, angående åtagande gentemot
EFTA;

IX. godkänna det i utlåtandet framlagda
förslaget angående prisutjämning
för kärnbindemedel;

X. bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
Hallands läns linodlareförening uppskov
med erläggande av de under åren 1964
och 1965 till betalning förfallande amorteringarna
på och räntorna för föreningens
ur hemslöjdslånefonden beviljade
lån;

XI. bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidta erforderliga
åtgärder för reglering av införseln och
utförseln av torkade sockerbetor;

XII. anse motionerna I: 733 och
II: 885 angående kvalitetsbestämmelser
vid inlösen av brödsäd besvarade med
vad utskottet anfört;

XIII. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
ändringar i regleringsförfattningarna
rörande slaktdjursavgift och utjämningsavgift
å mjölk, grädde och ost i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
som angivits i utlåtandet;

XIV. a) bemyndiga Kungl. Maj:t att,
på förslag av statens jordbruksnämnd,
meddela bestämmelser rörande lagring
av fodersäd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i utlåtandet,
2*-—Andra kammarens protokoll 1963.

b) lämna motionen II: 455 utan åtgärd; XV.

lämna utan bifall motionen II: 888
angående utformningen av stödet till
fläskproduktionen och fodersädsodlingen
samt mjölkproduktionens lokalisering; XVI.

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område å riksstaten för budgetåret
1963/64 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
153 000 000 kr.;

XVII. till Särskild lagring av livsmedel
för budgetåret 1963/64 under kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket,
anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kr.;

XVIII, lämna utan erinran vad i utlåtandet
anförts beträffande dispositionen
av den rörliga kredit, som stode till förfogande
för Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, för beredskapslagring
m. in.;

XIX. lämna utan bifall motionerna
I: 180 och II: 209 angående främjande
och effektivisering av befintliga bygdekvarnar; XX.

lämna utan åtgärd motionerna
1:460 och 11:555 angående utvidgad
objektiv upplysningsverksamhet rörande
jordbrukets ekonomiska förhållanden; XXI.

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 298 och II: 339
ävensom med avslag å motionerna I: 387
och II: 458, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Kostnader i samband
med permanent skördeskadeskydd å
riksstaten för budgetåret 1963/64 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 18 640 000 kr.;

XXII. anse motionerna I: 177 och
11:212 angående vissa ändringar i bestämmelserna
för skördeskadeskydd besvarade
med vad utskottet anfört;

XXIII. lämna utan åtgärd motionerna
I: 387 och II: 458 samt I: 732, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, ävensom
Nr 19

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

motionen II: 889 angående översyn av
skördeskadeskyddet;

XXIV. lämna motionerna I: 298 och
II: 339, såvitt rörde förslag om sänkning
av självriskprocenten, utan åtgärd;

XXV. lämna motionerna 1:298 och
11:339, såvitt rörde belopp för utbetalning
av behovsprövade bidrag, utan
åtgärd;

XXVI. avslå motionerna 1:387 och
II: 458 samt I: 732, såvitt rörde avsättning
av belopp för utbetalning av individuella
bidrag utan behovsprövning;

XXVII. lämna utan åtgärd motionerna
I: 298 och II: 339 ävensom motionerna
I: 387 och II: 458, såvitt rörde skördeskadelån; XXVIII.

lämna utan bifall motionen
I: 732, såvitt avsåge utredning av lånebehov
i samband med skördeskador;

XXIX. lämna utan åtgärd motionerna
1:298 och 11:339, såvitt rörde utredning
om införande av jordbrukskonto;

XXX. avslå motionerna 1:295 och
II: 348, såvitt rörde placering av medel
från skördeskadefonden.

Särskilda yttranden hade avgivits

1) av herrar Nils Hansson, Gunnar
Pettersson, Antby och Nilsson i Lönsboda; 2)

av herrar Carl Eskilsson, Isacson,
östlund och Eliasson i Moholm.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Jonasson och Hansson i
Skegrie, vilka ansett att utskottet under
V. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 731 och II: 886 samt i anledning
av motionen I: 732, sistnämnda
motion såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande
för innevarande års höstriksdag
av plan för åtgärder i syfte att den jordbrukspoli
tiska målsättningen om inkomstlikställighet
för den i jordbruket
arbetande befolkningen skulle kunna
förverkligas under sexårsperioden i

överensstämmelse med vad som åsyftades
i riksdagsbeslutet 1959;

2) av herrar Jonasson och Hansson
i Skegrie, vilka ansett att utskottet under
VIII. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 730 och II: 887 samt i anledning
av motionen I: 732, sistnämnda motion
såvitt nu var i fråga,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åtaganden rörande jordbruket
gentemot EFTA eller särskilt land inom
EFTA av det slag som reservanterna
angivit icke finge göras utan att överenskommelse
därom träffats med jordbrukets
förhandlingsdelegation,

b) uttala att överenskommelser om sådana
åtaganden måtte underställas riksdagen; 3)

av herrar Jonasson och Hansson
i Skegrie, vilka ansett att utskottet under
XXIII. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:387 och 11:458 samt
I: 732, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, ävensom motionen II: 889 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam prövning och förslag rörande
en sådan utformning av skördeskadeskyddet,
att en mera tillfredsställande
och rättvis skördeskadeersättning kunde
garanteras, i enlighet med vad i denna
reservation anförts;

4) av herrar Nils Hansson, Carl Eskilsson,
Gunnar Pettersson, Isacson, Jonasson,
Hansson i Skegrie, Antby, Nilsson
i Lönsboda, östlund och Hedin,
vilka ansett att utskottet under XXV.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 298 och II: 339, såvitt nu
var i fråga, besluta att årligen ett belopp
motsvarande två procent av utgående
allmänna skördeskadeersättningar, dock
lägst 800 000 kronor, måtte ställas till
förfogande ur skördeskadefonden för
utbetalning av individuellt prövade
skördeskadebidrag;

5) av herrar Nils Hansson, Carl Es -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

kilsson, Gunnar Pettersson, Isacson, Jonasson,
Hansson i Skegrie, Antby, Nilsson
i Lönsboda, östlund och Hedin vilka
ansett att utskottet under XXVII. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 298 och II: 339 samt i anledning
av motionerna 1:387 och 11:458,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam prövning angående komplettering
av skördeskadeförsäkringens
grundskydd med ett system av skördeskadelån; 6)

av herrar Jonasson och Hansson
i Skegrie, vilka ansett att utskottet under
XXX. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 295 och II: 348 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära prövning av
möjligheterna att hos jordbrukets egna
kreditinrättningar placera medel från
skördeskadefonden till minst den del
som svarade mot av jordbruket till fonden
inbetalade avgifter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Holmqvist, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i
samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Erikssons i Bäckmora
interpellation angående slaktdjursavgiften
på fläsk och herr Elmwalls interpellation
angående stödet till fläskoch
fodersädesproduktionen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Under senare tid har
jordbrukets ekonomiska läge diskuterats
ganska mycket, och den debatten
har varit fullt berättigad. Av de beräkningskontroller
som utförts har framgått,
att jordbrukarnas inkomsteftersläpning
vid årsskiftet var ungefär
7 900 kronor. Det är statens jordbruksnämnd
som har räknat fram denna siffra.
Därmed torde det vara klart att den
i jordbruksavtalet ställda målsättningen

är starkt i fara. Även om det kan råda
delade meningar om siffermaterialets
hållbarhet, kan man inte bortse från
den klara tendensen i jordbrukarnas
inkomstutveckling. Samtidigt som alla
grupper i vårt land fått sina inkomstförhållanden
betydligt förbättrade, har
jordbrukarna stått stilla.

Det är detta som är bakgrunden till
den kontakt som tagits mellan regeringen
och jordbrukets företrädare och som
resulterat i en överenskommelse för någon
tid sedan. Det är självklart att en
sådan överenskommelse kan hälsas med
tillfredsställelse, trots att resultatet av
den inte blev det man hade ansett befogat.

Den proposition som nu föreligger
till behandling upptar bl. a. också denna
prisöverenskommelse — den har
tillstyrkts av utskottet. De reservationer
som är fogade till ulskottsutlåtandet
berör inte överenskommelsen utan
avser andra spörsmål, överenskommelsen
omfattar egentligen endast de prispolitiska
detaljerna men går vid sidan
om andra stora frågor som även de påverkar
jordbrukets ekonomiska förhållanden.
Något krav på ändring i överenskommelsen
har inte ställts från något
håll, utan överenskommelsen har respekterats,
vilket jag är angelägen understryka.
Jag skall inte heller beröra
den i annan mån än att jag skall försöka
belysa den från en annan synvinkel
än den ur vilken överenskommelsen har
presenterats i propositionen och ur vilken
den i vissa tidningskommentarer
presenterats för konsumenterna.

Det heter i propositionen att överenskommelsen
har »tillfört jordbruket
drygt 400 miljoner kronor». Av ordet
»tillfört» kan lätt den uppfattningen
uppstå, att jordbrukarna har fått ett inkomsttillskott
på 400 miljoner kronor
utöver vad de nu har. Så är ju inte alls
fallet. Jordbrukarnas inkomstnivå blir
sannolikt inte högre när treprocentregeln
utlöses, utan den blir snarare
lägre än den är nu, innan regeln har ut -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. in.

lösts. Att exakt kunna ange resultatet är
emellertid mycket svårt, för att inte
säga omöjligt, därför att det är så många
osäkra moment som spelar in. Utvecklingen
framöver kan bli både bättre och
sämre än vad man nu kan förutse.

I realiteten är det väl ändå så att utlösningen
av treprocentregeln å ena sidan
medför att jordbrukarna slipper
en inkomstminskning av ungefär 112
miljoner kronor om året genom att 3 %-regeln endast skall utlösas med hälften.
Men å andra sidan får de vidkännas
prissänkningar motsvarande den andra
halvan. Även om man från denna halva
räknar bort den »luft», d. v. s. de ineffektiva
exportavgifter som regleringssystemet
rymmer, kan effekten, såvitt
man kan bedöma, bli en inkomstminskning
för jordbruket.

Givetvis är den förhindrade inkomstminskning
som överenskommelsen innebär,
lika god som en gjord besparing,
och den skall i det läge vari jordbruket
nu befinner sig hälsas med tillfredsställelse.
Men när man i propositionen talar
om att jordbruket har tillförts drygt
400 miljoner kronor, borde man också
ha meddelat, att nettoresultatet av treprocentregelns
utlösning genom överenskommelsen
sannolikt i bästa fall förhindrar
en utvidgning av inkomstklyftan.
I de räkenskapskontrollerade jordbruken
är jordbrukarnas genomsnittliga
timlön nu 2 å 4 kronor. I den jämförelsegrupp
i industrien som man skall rätta
sig efter är den 6 å 7 kronor. Om
jordbrukarna alltså hade måst bära hela
treprocentregelns utlösning, så hade
denna redan förut låga inkomst per
timme kunnat bli ännu lägre. Naturligtvis
kan förhållandena ändras såväl på
världsmarknaden som här i landet, så
att läget i framtiden kan ändras till
jordbrukarnas förmån. Utsikterna till
en sådan utveckling är emellertid i varje
fall just nu inte särdeles stora.

Jag vill emellertid i anledning av de
uppnådda resultaten i överenskommelsen
uttala min respekt för jordbrukets

företrädare. De har gjort vad som varit
möjligt att göra. Den kritik som efteråt
har riktats mot dem anser jag oberättigad.
De har haft att förhandla med en
mycket hård motpart, som ibland förefaller
att ha haft alltför svårt att förstå
jordbrukets praktiska problem och de
ekonomiska förhållanden som verkligen
råder. Jag har många gånger lekt
med tanken att det är beklagligt att författningsutredningen,
som ju tycks ha
strävat efter att förändra det mesta som
över huvud taget kan förändras, inte
har föreslagit att Harpsunds jordbruk i
framtiden skall skötas av det statsråd
som skall handlägga jordbruksärendena.
Även en i övrigt mycket kompetent företrädare
på den posten skulle säkerligen
ha en obestridlig glädje och nytta
av ett sådant uppdrag.

Det finns såvitt jag förstår större anledning
att ägna motparten vid förhandlingsbordet
en kritisk kommentar
än att rikta kritiken mot jordbrukets
företrädare. Redan underkännandet av
de ekonomiska beräkningar som sedan
något årtionde legat till grund för de
jordbrukspolitiska ställningstagandena
gjorde ett ganska beklämmande intryck.
Som jag tidigare framhållit menar jag
att båda parterna vid sexårsavtalets
uppgörande felbedömde utvecklingen.
En sådan felbedömning är förklarlig
och försvarlig, och just därför bör man
från båda sidorna vara lika angelägen
om att nå det mål som man uppsatte
från början. Därför hade det enligt min
mening varit mera värdigt att erkänna
felbedömningen än att efteråt, när avtalet
började bli besvärande, försöka
misstänkliggöra det grundmaterial på
vilket avtalet en gång slutits.

Det finns i detta prisavtal inga garantier
för en bestämd inkomstnivå,
men det heter att jordbrukarna under
sexårsperioden skall »beredas möjligheter»
att uppnå inkomstlikställighet
med en viss jämförelsegrupp. I uttrycket
»beredas möjligheter» ligger väl ett
indirekt löfte om en positiv medverkan

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

till uppnåendet av detta resultat. Jordbrukarna
har gjort vad de kunnat för
att få en inkomstförbättring. Därom
vittnar den höga produktivitet som jordbruket
i vårt land har nått. Statsmakterna
däremot har i vissa avseenden direkt
försvårat situationen i stället för
att göra det lättare att bereda jordbrukarna
dessa möjligheter. Låt mig som
exempel nämna att de kreditrestriktioner
som regeringen infört har försvagat
jordbrukarnas möjligheter att göra de
rationaliseringsvinster varigenom huvuddelen
av inkomstklyftan skulle elimineras.

Likaså har den relativt höga räntan
under i varje fält avtalets första tid verkat
i samma riktning. Omsättningsskatten
har inte såsom man hade beräknat
kunnat kompenseras vid prisbildningen.
Kraven på investeringskonton för jordbruket
har avvisats. Våra krav på en
rimlig avskrivningsmöjlighet har avslagits.
En så viktig förstärkningsåtgärd
för jordbruket som skogskompletteringen
bär också avvisats. Den inflationsbefrämjande
politiken, som medfört betydande
kostnadsstegringar, bär även
varit en belastning. Etc., etc. Den allmänna
politik som förts har alltså inte
förstärkt jordbrukets ställning utan i
stället försvagat den. Den bär inte skapat
grundval för avtalsförutsättningarna.
Man bär alltså inte berett jordbruket
de möjligheter som man avsåg att bereda
det.

När man nu märkte att målsättningen
var i fara på grund av prisutvecklingen
på världsmarknaden, kostnadsutvecklingen
m. m., borde man från statsmakternas
sida ha försökt att förstärka förutsättningarna
för målsättningens förverkligande.
Det har t. ex. visat sig att
ett relativt högt gränsskydd inte har
kunnat motverka utvecklingen på de
nämnda områdena. Det är inte att förvåna
sig över att jordbrukarna är besvikna
på utvecklingen.

Besvikelsen bland jordbrukarna beror
inte minst därpå att de har uppfattat
innebörden i detta avtal som ett löfte

om inkomstlikställighet. Detta fall är
analogt med ett annat ärende som vi
tidigare behandlat bär i riksdagen. När
de räntefritt stående delarna av egnahemslånen
beviljades betraktades de av
engnahemsägarna såsom avsedda att avskrivas
efter den tioåriga lånetiden.
Därför var det enligt vår mening riktigt
att de också avskrevs när den tiden
var ute. Jordbrukarna har också levat
i tron att sexårsavtalet skulle medföra
inkomstlikställighet och att man skulle
se till att det resultatet uppnåddes. I
båda dessa fall har man i statens åtagande
lagt in ett indirekt löfte. Skillnaden
är kanske bara den att jordbrukarna
inte har adopterats av regeringen
och blivit kallade »vårt folk».

I reservation nr 1 bär vi från centerpartihåll
tagit upp ett krav som framförts
i centerpartimotioner, nämligen
om framläggande av en plan till liöstriksdagen
för åtgärder i syfte att utjämna
den rådande inkomstklyftan. Vi kan
alltså inte dela den uppfattning som
anförts i propositionen, att det nu inte
skall göras något särskilt i detta avseende
utan att man, som det heter, bör
ostört kunna arbeta för en samlande
lösning av jordbrukets framtidsproblem.
Ja, detta må gälla beträffande de regler
som styr prispolitiken och som beröres
av den träffade överenskommelsen.
Men, som jag tidigare har sagt, det finns
så många andra medel som också kan
innebära en förstärkning av jordbrukets
ställning och som kan medverka
till att förhållandena kan förbättras
även under den tid som återstår av avtalstiden.
Det är på sådana områden
som vi anser att det inte kan få råda
en sådan söndagsfrid som uttalandet i
propositionen andas. Med respekterande
av överenskommelsen anser vi därför
att på alla de områden, där åtgärder
kan vidtagas utan att man kommer
i konflikt med överenskommelsen,
bör vi försöka få fram de förstärkningsåtgärder
som är möjliga. Det är i den
belysningen som denna reservation skall
ses.

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

I den andra reservationen har vi fört
de förestående EFTA-förhandlingarna
på tal. Den för oss viktigaste frågan vid
dessa förhandlingar blir, förmodar jag,
de danska kraven på ökad export av
jordbruksprodukter till vårt land. Den
frågan är ju högaktuell just nu enligt
vad vi kan se i tidningsreferaten. Men
liksom vi, som jag har sagt tidigare, bör
göra allt som är möjligt för att förstärka
jordbrukets ställning under återstående
avtalstid, bör vi avhålla oss från
att vidta åtgärder som kan ytterligare
försämra jordbrukets situation. Vi anser
nämligen att sådana risker föreligger,
om vi ger efter för de danska kraven
att få öka exporten till oss av varor
som vi har tillräcklig produktion av
själva. Det skulle vara inkonsekvent om
vi öppnade portarna för en import av
varor som vi redan har tillräckligt av.

Även ett ganska litet överskott på
jordbruksprodukter kan verka nedpressande
på prisnivån inom hela jordbruket.
Då alltså frågan om den danska
jordbruksexperten till Sverige berör
jordbruksavtalets målsättning, anser vi
att överenskommelse bör träffas med
jordbrukets förhandlingsdelegation, innan
man träffar avtal med Danmark om
eventuell ökad import. Under alla förhållanden
är det som jag sade inkonsekvent
att öka en import av varor som
vi själva kan producera. Det är att märka
att vi här i Sverige bedriver en jordbrukspolitik
som är uppgjord efter ett
helt annat system än den danska jordbrukspolitiken.
I vårt land försöker vi
begränsa produktionen, och det har vi
lyckats ganska bra med. Sverige är väl
det enda land i Europa som lyckats
åstadkomma höjd produktivitet, trots att
vi sankt den totala produktionen per
capita. Den har vi sänkt med 5 procent
sedan förkrigstiden. Danmark har däremot
under samma tid höjt sin jordbruksproduktion
med 25 procent. I Sverige
får jordbrukarna själva betala eventuella
exportförluster.

Det danska jordbruket är i dag egent -

ligen cn livsmedelsindustri, som i stor
utsträckning är baserad på importerade
råvaror, konstgödsel, kraftfoder etc.
Om vi skall lämna stöd åt Danmark,
skall vi enligt min mening i första hand
undersöka möjligheten att hjälpa den
danska industrien att utvecklas för att
därigenom kunna ta emot den jordbruksbefolkning
som kan bli överflödig
i Danmark, om man där liksom här i
Sverige nödgas skära ned sin jordbruksproduktion.
Som jag sade bär jag mycket
svårt att förstå att det skulle vara
konsekvent, att vårt land skulle hjälpa
till att hålla uppe en jordbruksproduktion
i Danmark som ökat med 25 procent
samtidigt som man säger till de
svenska jordbrukarna att de skali skära
ned sin produktion.

Jag skall inte nämnvärt ta upp tiden
med att tala om den reservation som
gäller skördeskadeskyddet. lag vet att
respektive motionärer kommer att utveckla
sina synpunkter i detta avseende.
Jag vill bara som min uppfattning
uttala att skördeskadeskyddet i och för
sig är en god idé, men åtgärderna i
detta syfte lämnar en hel del övrigt att
önska. Det har det senaste utfallet ganska
tydligt visat, och därför behövs en
ordentlig översyn av detta system. Visserligen
sker en sådan i den s. k. skördestatistiska
nämnden, men denna torde
knappast ha de resurser som är nödvändiga
för att man skall kunna göra
en verkligt genomgripande och snabb
omprövning av det hela. Jag tror att
man med den utformning systemet nu
har riskerar — med hänsyn till de resultat
som uppnåtts på området — att
detta skördeskadeskydd inte vinner det
förtroende bland jordbrukarna som enligt
min mening är nödvändigt för att
man skall kunna acceptera det.

Jag skall till sist, herr talman, bara
säga några ord om den sista reservationen,
nr 6. Den gäller placeringen av
jordbrukets premier till skördeskadeförsäkringen.
Vi reservanter menar att det
är ett rättvisekrav att dessa premier pla -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. ra.

ceras i jordbrukets egna kreditinrättningar.
Jag har tidigare sagt att kreditrestriktionerna
varit till nackdel för
jordbruket när det gällt att uppnå rationaliseringsvinster.
Det kan därför inte
vara i överensstämmelse med avtalets
andemening att varje år ta ut ett 20-tal
miljoner från jordbruket och placera
dessa medel i en kreditinrättning, varigenom
pengarna kommer att användas
för industriella investeringar, bostadsbyggande
etc. Denna åtgärd att överföra
jordbrukets medel till andra investeringar
än jordbrukets egna är någonting
som får räknas in bland alla de övriga
som jag tidigare talat om, vilka verkat
i negativ riktning när det har gällt att
bereda jordbruket de möjligheter som
avsetts med avtalet. Jag medger gärna
att frågan om dessa fondmedel inte är
någon stor fråga, men många bäckar
små ... Man skall inte heller bortse
från att jordbrukets kreditinrättningar
numera bär goda möjligheter att lämna
sin medverkan till skördeskadeskyddet,
såsom reservanterna vid denna punkt
gjort gällande.

Med det anförda skall jag be att få
yrka bifall till alla de reservationer som
anförts till detta utlåtande.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Vä (ep).

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag kommer endast att
beröra den principiella delen av det ingångna
avtalet. Herr Hedin kommer senare
att framlägga våra synpunkter på
problemen i samband med skördeskadorna.

1947 fattade riksdagen beslut om de
principer som skulle ligga till grund
för jordbrukspolitiken. Grunderna för
dessa principer hade föreslagits av 1942
års jordbruksutredning.

En av de mest väsentliga punkterna
var givetvis målsättningen för jordbrukarnas
inkomster som spikades i detta
sammanhang. Olika system för att förverkliga
denna målsättning bär sedan

prövats. För alla dessa system har varit
gemensamt att den tekniska konstruktionen
skulle åstadkomma det avsedda
resultatet. De förändringar av
metoderna som vidtagits bär alltså berott
på att målsättningen inte bär kunnat
förverkligas.

Det senaste avtalet, som omfattade
en period av sex år, blev så pass långvarigt
därför att inkomstklyftan mellan
å ena sidan jordbrukarna och å
andra sidan den jämförbara gruppen
industriarbetare var av sådan storleksordning
att det ansågs omöjligt att under
en kortare tid utjämna densamma.
Vid avtalets slut skulle dook målet vara
nått. Denna förutsättning underströks
till yttermera visso därigenom att en
särskild utredning skulle tillsättas för
att staka upp linjerna för en ny jordbrukspolitik
efter år 1965.

1959 års avtal byggde på vissa prognoser
om dels inkoimstultvecklingen
inom landet, dels de världsmarknadspriser
som kunde förväntas med ledning
av erfarenheterna under 1950-talet. Det
stod ganska snart klart att utvecklingen
skulle få ett annat förlopp än beräknat.
Den ledde inte till att den s. k.
inkomstklyftan utjämnades, utan många
tecken tydde på att klyftan i stället skulle
vidgas. Lönestegringarna blev större
än väntat, medan världsmarknadspriserna
ständigt var sjunkande. Båda dessa
företeelser fick en negativ verkan
för jordbruket. I fjol sommar presenterades
de första beräkningarna av utfallet,
varvid framgick att inkomstklyftan,
som beräknats successivt skola
minska från 2 400 till 1 700 kronor, i
stället hade ökat till cirka 4 850 kronor.
Sedan på hösten när nytt material framkommit
och noggrannare, längre fram
i tiden liggande beräkningar kunnat
göras, visade det sig att klyftan utgjordde
7 150 kronor.

Redan vid denna tidpunkt hade det
funnits anledning för regeringen att i
varje fall visa frågan något intresse. Så
skedde inte. Man avvaktade ytterligare,

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisregleranae syfte på jordbrukets område, m. m.

ännu mer aktuella siffror. När även
dessa så småningom förelåg hade klyftan
ytterligare vidgats. Siffrorna underställdes
jordbruksnämnden som såvitt
jag vet inte anförde några nämnvärda
erinringar mot dem. Detta gjorde inte
heller den expertdelegation som tillsatts
av regeringen.

Även om dessa siffror i och för sig
var skrämmande, utgjorde de enligt
mitt sätt att se inte det allra värsta.
Det allt större bekymret var trenden
som visade att ju längre avtalstiden led
tycktes inkomstklyftan öka i stället för
minska. Allteftersom nytt material
framlades pekade utvecklingen mot en
försämring av inkomstförhållandena för
svenskt jordbruk, vilken skulle kunna
vara förödande, om fortsättningen skulle
bli enahanda under hela avtalsperioden.

Regeringens negativa attityd föranledde
oss inom högerpartiet att motionsledes
kräva att förhandlingar skulle
upptagas med jordbrukets organisationer
för att finna någon väg att förverkliga
målsättningen om inkomstlikställighet.
Förhandlingar eller, såsom det
kallats, överläggningar har sedermera
kommit till stånd och en överenskommelse
har träffats. Såvitt jag förstår har
man därigenom temporärt stoppat försämringen
av inkomstutvecklingen, medan
man däremot inte på något sätt vidtagit
åtgärder för att minska inkomstklyftan.
Möjligen kan sägas att man
kompenserat jordbrukarna för den felräkning
som enligt vad som nu konstaterats
förelåg år 1959. Frågan om en
utjämning av inkomstklyftan har man
helt gått förbi.

Jag har en bestämd känsla av att regeringen
vill göra gällande att man aldrig
förbundit sig att utfylla denna inkomstklyfta.
Detta kan kanske formellt
vara riktigt framför allt på grund av
en olycklig skrivning i jordbruksutskottets
utlåtande med anledning av några
motioner i samband med propositionen
år 1959. Å andra sidan har från rege -

ringsbänken, särskilt i debatten om den
gemensamma marknaden, många gånger
framhållits värdet av den svenska
jordbrukspolitikens målsättning jämfört
med den betydligt mer obestämda målsättningen
inom EEC vilken som bekant
syftar till en »skälig» inkomstnivå.
Har det härvidlag skett en förändring i
regeringens uppfattning eller fasthåller
man fortfarande vid nu gällande målsättning?
Vissa uttalanden tyder på att
det första är förhållandet; man bär understundom
talat om att jordbrukspolitiken
i framtiden bör syfta till en »rimlig»
inkomstnivå — vad det nu kan
vara för skillnad mellan »skälig» och
»rimlig» nivå.

Uppgörelsen bär godkänts av förhandlingsdelegationen,
som inte fått
förståelse hos regeringen för kravet på
inkomstlikställighet och som dessutom
varit tvungen att handla under både
stort tryck och tidsnöd. Gällande avtal
innehåller ■— det har i år ytterligare
understrukits — vissa bestämmelser
till skydd för jordbruket i förhållande
till utvecklingen inom frihandelsområdet
som bedömts vara av utomordentligt
värde. En uppsägning av avtalet,
som lär ha varit möjlig, skulle bara ha
lett till långvariga förhandlingar, och
under tiden kunde vad som helst ha
inträffat. Det är förståeligt att förhandlingsdelegationen
i en sådan situation
kände sig tvingad att acceptera
uppgörelsen.

Ute i bondeleden har man däremot
svårare att fatta att allt tal om inkomstlikställighet,
som nu förts i snart tjugu
år, av regeringen betraktas vara till intet
förpliktande. Man har år efter år
kunnat konstatera hur andra grupper
förbättrat sina inkomster samtidigt som
man sett sina egna inkomster minska.
Mot andra grupper har statsmakterna
varit betydligt liberalare; det var inte
många veckor sedan riksdagen anslog
miljardbelopp till en viss grupp av medborgare.
I detta fall påstod regeringen
att ett löfte måste infrias. Men man

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

nonchalerar löftena till dem som bl. a.
genom regeringens politik fått sina förutsättningar
försämrade. Detta verkar
deprimerande, och det stimulerar framför
allt inte de unga att stanna kvar
inom en näringsgren med så dålig lönsamhet
och så liten förståelse hos dem
som makten hava. En generösare inställning
från regeringens sida hade varit
befogad och i linje med gångna tiders
utfästelser. Den skulle också vara
en utomordentlig garanti för att i framtiden
säkerställa en tillräcklig livsmedelsproduktion
i händelse av avspärrning.
Från regeringens sida ansåg man
så sent som för något år -sedan att en
sådan produktion hör ligga i paritet
med den nuvarande för att full trygghet
skall kunna skapas. Det folk som är
berett att offra 4 miljarder kronor på
sitt försvar måste väl också vara berett
att föra en jordbrukspolitik som garanterar
dess oberoende i vad gäller försörjningen
med livsmedel.

Detta, herr talman, innebär inte att
jag anser att jordbrukarnas antal skall
vara oförändrat. Jag är övertygad om
att rationaliseringen ger vårt jordbruk
möjligheter att med ett mindre antal
brukningsenheter fylla sin uppgift. Denna
rationalisering pågår ständigt, och
om någon tid får vi diskutera de vägar
vi skall beträda för att göra den så
effektiv som möjligt — men innan detta
mål har nåtts måste de som sysslar
med livsmedelsproduktion också få sin
del av nationalinkomsten.

Herr talman! Jag har velat deklarera
vår syn på dagens situation. Vi accepterar
den ingångna överenskommelsen
därför att man inte kunnat komma
längre utan att sätta andra stora värden
på spel. En annan, för jordbruket
mer positiv utgång hade varit både
rimlig och rättvis men var tydligen
omöjlig på grund av regeringens negativa
attityd. Jag hoppas bara att denna
negativism inte i framtiden skall bli
utmärkande för inställningen till jordbruket.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Till det föreliggande utlåtandet
nummer 14 från jordbruksutskottet
har jag och mina partikamrater
i utskottet fogat ett särskilt yttrande,
där vi förklarar att vi ansluter oss till
utskottets förslag om godkännande av
den föreliggande propositionen om
jordbruksprisuppgörelsen. Vi gör detta
därför att det alltid varit vanligt, då
vederbörande parter efter mer eller
mindre långvariga förhandlingar, under
vilka ömsesidiga eftergifter fått göras,
kommit fram till ett resultat, att
riksdagen sedermera godtar detta. Man
kan undra varthän det skulle bära, om
vi ginge in för att riva upp eller ändra
de förslag som läggs fram.

Vi anser att de motioner som väckts
— flertalet vid riksdagens början ■—•
också blivit berörda vid underhandlingarna
och därför ej behöver föranleda
någon riksdagens åtgärd. I en del
motioner yrkades på förhandlingar, vilka
ju även kommit till stånd med den
föreliggande propositionen som resultat.

I departementschefens uttalande i
propositionen, att det är »synnerligen
värdefullt att en uppgörelse kunnat nås»
och att förutsättningar skapats för att
»den återstående tiden av den nuvarande
avtalsperioden ostört skall kunna
ägnas åt att finna en samlande lösning
av jordbrukets framtidsproblem»,
kan vi till fullo instämma.

Det andra avsnittet i propositionen
berör skördeskadeskyddet. Då detta infördes
hälsades det med tillfredsställelse
att man kommit fram till ett avgörande
beslut om ett grundskydd mot
skördeskador, särskilt med tanke på de
svåra skador som drabbade jordbruket
under hela 1950-talet. Det uttalades
emellertid också tveksamhet om hur
systemet skulle komma att utfalla. Nu
har det varit i kraft under två skördeår,
och omdömena är väl olika, fast —
tror jag — mest positiva.

Det är självklart att ett dylikt skördeskadeskydd
för en mängd problem med

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

sig och ej är färdigt på en gång. Att
det har stor betydelse och har varit en
verklig hjälp för många synes dock
därav att det för det senaste skördeåret
utbetalats icke mindre än omkring 28
miljoner kronor till 31 600 sökande,
medan 3 600 jordbrukare har anmält
sitt missnöje över att de blivit utan ersättning.
För dessa senare föreligger
möjlighet att få s. k. behovsprövade bidrag,
för vilka vissa medel står till förfogande.
En motion har väckts om ökning
av detta belopp till 2 procent av
utgående allmänna skördeskadeersättningar,
dock lägst 800 000 kronor. Då
det hittillsvarande beloppet får anses
vara för lågt även under år med ringa
skördeskador och då det tages ur skördeskadefondens
medel och alltså ej
kräver ytterligare tillskott från statskassan,
har vi biträtt den reservation
som avgivits under denna punkt.

Yad gäller skördeskadorna i övrigt
har den s. k. skördestatistiska nämnden
en lång rad av problem att utreda, och
den kommer väl så småningom att lägga
fram förslag om ändringar. Särskilt viktigt
är att man kan få till stånd en
snabbare ordning för beräkningen och
därmed även utbetalningen av ersättningarna
för skördeskador. Det är givetvis
svårt och tidskrävande att göra
dessa beräkningar. En nackdel har varit
att uppgifterna rörande exempelvis
sockerbetor och oljeväxter ej har förelegat
förrän i februari månad. Jag vill
emellertid betona att det också ställer
sig mycket svårt för den skördeskadedrabbade
lantbrukare som skulle ha
skördat i augusti och september men
får skörden helt tillspillogiven och måste
vänta på ersättning till slutet av mars
månad. Jag uttalar den förhoppningen
att man snart skall komma till rätta
med dessa problem så att utbetalningen
kan ske snabbare. Jag vill även understryka
betydelsen av att man når
ett sådant resultat att de s. k. specialgrödorna,
trädgårdsprodukter o. d., kan
komma med i skyddet.

Det är därför synnerligen nödvändigt
att skördestatistiska nämnden får sådana
ekonomiska och personella resurser
till sitt förfogande att den snabbt
kan bemästra dessa problem och därmed
också göra skyddet ännu mera effektivt.
Jag vill starkt understryka utskottets
uttalande härom.

För den hårt skördeskadedrabbade
lantbrukaren är det bidrag han får inte
till fyllest, utan han kan många gånger
hamna i en svår ekonomisk situation.
Därför har vi även biträtt de motioner
som väckts om skyndsam prövning av
möjligheterna att komplettera skördeskadeskyddet
med ett system av skördeskadelån.

En vid riksdagens början av herrar
Antby och Nyberg väckt motion, II: 455,
om utredning och förslag angående
möjligheterna att genom lagring av
svensk spannmål tillgodose behovet av
en jämnare tillgång på foderspannmål,
har tillgodosetts helt genom propositionen,
varför motionärernas önskemål
har uppfyllts.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 4
och 5 samt i övrigt bifall till utskottets
hemställan.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När riksdagen i dag har
att ta ställning till jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, som rör de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område,
är det två omständigheter man måste
hålla i minnet för att man skall få
en bakgrund till både propositionen och
utskottets ställningstagande.

För det första har vi 1959 års jordbruksavtal,
som ingen av de avtalsslutande
parterna ens i dagens läge har
velat säga upp. Från jordbrukarsidan
har man pekat på att avtalet inte lett
till avsedd inkomstutjämning, men man
har ändå velat behålla avtalet fram till
1965. Detta visar väl om något, att avtalet
trots sina brister ändå har fördelar
som man är angelägen att slå vakt

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

om. Jag vill påminna om att det även
på konsumentsidan har funnits anledning
till missnöje med ett och annat,
men propåerna från den sidan har varit
mindre påträngande än från jordbrukarsidan.
Trots de påtalade bristerna
har man på båda hållen varit angelägen
om att slå fast att avtalet bör
gälla till 1965.

För det andra vill jag säga, att när
man vid överenskommelsen i mars i år
mellan regeringen och jordbrukets representanter
gjorde en justering på vissa
punkter inom sexårsavtalets ram,
måste även detta betraktas som ett avtal.

Dessa båda överenskommelser har utgjort
bakgrund till utskottets ställningstagande,
och det är med tillfredsställelse
man konstaterar att alla meningsriktningar
under utskottsarbetet har understrukit
att avtalet finns och skall
hållas. Men vissa saker, som man anser
ligga vid sidan om avtalet, bär reservanterna
velat ändra på. Nu kan
det diskuteras om dessa saker verkligen
ligger vid sidan om avtalet, eftersom
frågorna griper så nära in i varandra.

När herrar Jonasson och Hansson i
Skegrie yrkar på att regeringen till höstriksdagen
skall framlägga en plan för
åtgärder i syfte att under sexårsperioden
förverkliga den jordbrukspolitiska
målsättningen om inkomstlikställighet,
undrar man vilka snabba åtgärder och
lösningar man tänker sig på det hållet.
Här står man i dag i begrepp att fatta
beslut om ökad medelsanvisning till rationaliseringsåtgärder,
här ger man stöd
till olika grenar inom jordbruket genom
att öka den totala ramen för vad
som får disponeras av införselavgifter
för regleringsändamål, och ändå skall
man redan i höst vara färdig med en
fullständig plan för inkomstiilcställighetens
förverkligande, innan man sett
något resultat av vad vi i dag beslutar.

Jag kan inte annat än tycka att detta
innebär en alltför stor övertro på snab -

ba lösningar på detta område. Detta är
svåra frågor, och utskottet har för sin
del inte kunnat finna att det varit möjligt
att nå en lösning på den vägen.
Man menar att de uppgifter som kommer
fram måste bearbetas av 1960 års
jordbruksutredning för att man så småningom
skall kunna få en plan för utformningen
av den jordbrukspolitik,
som skall tillämpas efter avtalstidens
utgång.

Vad gäller reservationen om EFTAavtalet
vill jag påpeka att det avtal, som
här ligger i botten och som utlösts under
de gångna åren, har inneburit ett
visst mått av automatik som man inte
kommer ifrån. Därför kan man inte i
dag frångå den överenskommelse man
en gång har träffat.

Jag skulle vilja ta upp några synpunkter
som herr Hansson i Skegrie anförde.
Beträffande det siffermaterial som
framlagts över inkomstutvecklingen är
vi väl ändå överens om att det finns
anledning att vara tveksam inför en del
uppgifter; det finns osäkra moment.
När herr Hansson säger att staten favoriserar
andra grupper, t. ex. egnahemsägarna,
skulle jag vilja påminna om att
man för något år sedan hörde från
centerpartiets håll, att jordbruket inte
vill »sitta i farbror kungens knä».
Bland konsumenterna lever nog den föreställningen,
att jordbrukarna är en
grupp som ingalunda är bortglömd av
staten utan snarare fortfarande sitter
ganska säkert i farbror kungens knä.

Beträffande de reservationer som avgivits
med anknytning till skördeskadeskyddet
vill jag säga, att när skördestatistiska
nämnden håller på med undersökningar
på en hel rad punkter
som rör skördeskadeförsäkringen, och
när man tillämpat denna försäkring så
kort tid, anser vi i utskottet att vi måste
invänta resultatet av dels undersökningarna,
dels tillämpningen. Jag skall
inte närmare gå in på frågan om skördeskadorna
-—andra talare kommer säkert
att göra det.

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan på alla
punkter.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Lindskog sade att
jordbrukarna inte har velat säga upp
avtalet — men det beror på att det inte
innehåller någon uppsägningsklausul.
Enligt vår mening skall avtalet därför
hållas.

Sedan frågade fru Lindskog vad vi
menar med klämmen i reservation nr 1,
där vi säger att den jordbrukspolitiska
målsättningen bör förverkligas under
den återstående delen av sexårsavtalet.
Men vi bär sagt att åtgärder bör vidtagas
»i syfte» att uppnå detta resultat.
Vi är inte så optimistiska att vi tror att
det är helt möjligt att åstadkomma detta,
men vi tror å andra sidan inte heller
att vi med den träffade överenskommelsen
har uttömt alla tänkbara
möjligheter. Låt oss exempelvis få investeringskonto,
bättre kreditmöjligheter
och möjligheter att göra avskrivningar
på byggnader och inventarier
etc. Man skulle kunna vidta en hel rad
åtgärder för att stärka jordbrukets ställning
framdeles.

Vidare sade fru Lindskog att man
även på konsumentsidan bär anledning
att vara missbelåten med avtalet. Ja,
det är ju möjligt. Men det beror nog i
så fall på att man har fått felaktiga
upplysningar om avtalets verkningar.
Om de siffror jag fått är riktiga —• och
de har jag fått från en instans, som jag
tror att riksdagsledamöterna litar på —
så torde jordbrukspriserna inte ha drabbat
konsumenterna särskilt mycket,
utan då är det snarare de fördyringar
som tillkommit efter det att jordbrukarna
har lämnat sina produkter till förädling
och distribution. Enligt de uppgifter
jag fått var t. ex. smörpriset vid
sexårsavtalets ingång kronor 5: 65, och
under den avtalstid som gått har medelpriset
varit 5: 55, alltså 10 öre lägre.

Fläskpriset var vid avtalets ingång kronor
4: 38 och har under den gångna
avtalstiden varit 4: 23, alltså 15 öre
lägre. Däremot har priset på ägg stigit
med 1 öre och köttpriset med 49 öre,
om mina siffror är riktiga.

Man kan sålunda inte med fog säga
att konsumenterna har blivit lidande
på sexårsavtalets prispolitik. Om någon
ändå påstår det, så är det detsamma
som att vederbörande menar att den
låga inkomst per timme som jag tidigare
redovisat -— mellan 2 och 4 kronor
-— skulle vara ännu lägre. Jag tror
inte att någon av oss skulle ha accepterat
att någon annan yrkesgrupp bär i
landet hade så låg timlön. I varje fall
skulle vi inte ha nöjt oss med det i det
parti jag tillhör, utan vi skulle ha yrkat
på åtgärder för att förbättra den gruppens
löneläge.

Jag vill alltså understryka att om
konsumenterna tror att de blivit drabbade
av sexårsavtalets prispolitik, så
beror det nog helt på felaktiga upplysningar.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Hansson i Skegrie
säger att man syftar till att utjämna inkomstklyftan
men att man inte begär
att den nu skall vara helt utjämnad.
Hans uppgifter om inkomsten och timlönen
för jordbrukare förefaller emellertid
egendomliga, åtminstone för den
som inte är speciellt bevandrad i denna
statistik. Det står nämligen däri att
den totala familjeinkomsten kan uppvisa
överskott, »oaktat brukarens arbetsersättning
är negativ».

Vidare tror jag att det är alldeles riktigt
som herr Hansson säger, att jordbrukarna
inte genom prissättningen på
sina produkter har skott sig på konsumenternas
bekostnad. Jag vill dock påminna
om att jordbrukarnas ekonomiska
föreningar också utgör ett mycket
viktigt mellanled mellan jordbrukarna
och konsumenterna och som väl också

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

har ett visst samband med jordbrukarnas
inkomster.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill förklara det som
fru Lindskog tog upp. Jag har hämtat
min uppgift att timlönen är 2—4 kronor
ur »P.M. angående räkenskapsresultat
från svenska lantbruk enligt den
jordbruksekonomiska undersökningen»
och den avser alltså jordbrukaren.

Däremot skall man inte som fru Lindskog
-säger räkna hela familjeinkomsten
till brukarens inkomst. Jordbruket skall
såsom företag kunna bära den övriga arbetskraftens
avlönande och därefter
även kunna ge den som driver företaget
en skälig inkomst. Man brukar inte
på andra områden räkna in hela familjeinkomsten.
Man kan inte gärna
ställa upp som krav, att man för att
driva ett svenskt jordbruk måste ha en
familj av en viss storlek, som kan delta
i arbetet. Det är den som driver
jordbruket som skall ha en skälig inkomst,
oavsett vilka familjeförhållanden
han har.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill först uttala
min tillfredsställelse över att uppgörelsen
mellan regeringen och jordbrukets
organisationer vunnit så allmän anslutning
här i riksdagen. Samtliga partiers
representanter i jordbruksutskottet har
faktiskt givit sin anslutning till den —
jag bortser från att representanterna
för centerpartiet bär kostat på sig några
ganska märkliga krumbukter i ett par
sammanhang.

Fru Lindskog har i ett tidigare anförande
såvitt jag förstår på ett utmärkt
sätt bemött vad som bär framkommit
från reservanterna under diskussionen.
Det är bara på eu punkt jag skulle
vilja säga några ord, nämligen beträffande
den märkliga reservationen nr 2,
som herr Jonasson och herr Hansson i

Skegrie bär fogat till detta utskottsutlåtande.
I reservationen begärs att vi,
innan vårt land träffar några uppgörelser
med exempelvis Danmark, skall ta
upp diskussioner med jordbrukets förhandlingsorganisationer
och få deras
godkännande för åtgärder i samband
med förhandlingarna. Jag tycker att
detta är en fullkomligt orimlig ståndpunkt.
Jag kunde ha förstått den bättre,
om herrar Jonasson och Hansson hade
sagt, att de parter som är representerade
i jordbruksnämnden -— både producenter
och konsumenter — skulle ha
fått vara med om att bedöma ett sådant
förhandlingsresultat. I så fall hade det
åtminstone funnits någon logik i deras
krav.

I själva verket är det väl emellertid
så, att verkningarna av de uppgörelser
som vi träffar med Danmark på jordbrukets
område snarast går ut över konsumenterna
eller kanske rättare sagt
hela svenska folket. De pengar som vi
tar i anspråk för att ge det danska jordbruket
en viss kompensation hämtas
nämligen från fettregleringsavgifter.
Den kassa vi därvidlag har att tillgå
fylls främst genom att vi lägger extra
pålagor på margarinet, vilka konsumenterna
får betala.

Jag kan inte inse att det finns några
som helst skäl för att jordbrukets förhandlingsdelegation
skulle kopplas in
i detta sammanhang. Därför vore jag
tacksam om herr Hansson ville ge en
något fylligare motivering för en sådan
ganska märklig åtgärd.

Vi får väl ändå hålla fast vid att regering
och riksdag i sådana bär avseenden
måste vara suveräna — vi kan
inte ta hänsyn till önskemål som uppkommer
från enskilda grupper. Jag bär
heller inte mött några framställningar
från vare sig RLF:s eller Lantbruksförbundets
sida, vari de begärt att få ta
ställning till hithörande ärenden, innan
regering och riksdag befattade sig med
frågorna.

Herr talman! Härefter ber jag att få

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

besvara ett par interpellationer som
riktats till mig.

Ledamoten av denna kammare herr
Eriksson i Bäckmora liar frågat mig om
jag är beredd att medverka till att slaktdj
ursavgiften för svin avskaffas i de
fem nordligaste länen eller att avgiften
differentieras på sådant sätt att belastningen
på det norrländska jordbruket
väsentligt mildras.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Slaktdjursavgiften inkasseras i samband
med köttbesiktningen. Sådan besiktning
behöver inte ske på den ort
där slakten utförts, såvida inte slakteritvång
gäller, vilket för närvarande är
fallet endast på Gotland och i Göteborgs
och Bohus län samt i vissa delar av
Stockholms, Jönköpings och Norrbottens
län. I övrigt kan obesiktigade slaktkroppar
fraktas mellan olika delar av
riket. I fråga om levande slaktdjur föreligger
över huvud taget inga transporthinder.
Dessa förhållanden förhindrar
i praktiken att slaktdjursavgiften helt
slopas inom vissa områden eller differentieras
på ett mera genomgripande
sätt.

I samband med att slaktdjursavgifterna
för svin sänktes den 18 februari i
år genomfördes emellertid en begränsad
differentiering. För närvarande uppgår
avgiften i Götaland, Svealand och Gästrikland
till 21 kronor per djur, i nedre
Norrland med undantag för Gästrikland
till 19 kronor, i Västerbotten och norra
Ångermanland till 17 kronor och i Norrbotten
till 15 kronor per djur. Den differentiering
som därigenom införts torde,
enligt vad olika utredningar visat,
hålla sig inom ramen för vad som är
tekniskt möjligt att genomföra utan risk
för att transporter i syfte att kringgå
bestämmelserna kommer att ske från
ett område med högre slaktdjursavgift
till ett med lägre sådan.

Vidare bär ledamoten av denna kammare
herr Elmwall frågat mig om jag
avser att, i anledning av utredningen

om stödet till fläskproduktionen och till
fodersädesproduktionen och om sambandet
mellan dessa åtgärder, framlägga
förslag i berörda frågor m. m.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Såsom angivits av interpellanten har
statens jordbruksnämnd åren 1961 och
1962 erhållit i uppdrag att utreda de av
honom nu aktualiserade frågorna.
Nämnden torde under loppet av innevarande
år till Kungl. Maj :t inkomma
med sin utredning. Under sådana förhållanden
anser jag det principiellt
oriktigt att för närvarande uttala mig
i frågan. Därmed torde lämpligast få
anstå till dess utredningsmaterialet föreligger.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationerna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Även om jag inte är
tillfredsställd med svaret ber jag att få
framföra ett tack till jordbruksministern.

Kontentan av svaret är väl närmast
att jordbruksministern ser så stora svårigheter,
att han inte anser sig vara i
stånd att göra någonting alls för att eliminera
den orättvisa som nu föreligger
i fråga om slaktdjursavgifterna i
Norrland. Det är väl i så fall första
gången som jordbruksdepartementet
står handfallet inför en uppgift. Eljest
brukar det vara så, att finns det ett
rättvisekrav, finns det också utvägar
för att lösa problemet. Och jag tror ju
för min del att det finns utvägar även
i detta fall, om intresset och viljan
är för handen.

Motivet för slaktdjursavgiften är ju
det permanenta överskott på fläsk
som vi har i landet och de exportförluster
vi får ta för att bli av med överskottet.
Men eftersom Norrland inte bidrar
till detta fläsköverskott är det väl
inte rimligt att de norrländska jordbrukarna
skall belastas med en avgift

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

till vars förekomst de inte på minsta
sätt är orsak. Norrland är ju i stället,
som jordbruksministern mycket väl vet,
ett stort underskottsområde ■— dess
fläskproduktion svarar för endast cirka
30 procent av konsumtionen. Fläskproduktionen
i Norrland, från Hälsingland
och uppåt, kan uppskattas till cirka
5 000 ton, medan konsumtionen för samma
område kan beräknas till 16 000
ton.

Jag har velat anföra dessa siffror
för att visa vad det rör sig om. Och
mot denna bakgrund får jordbruksministern
förstå att jordbrukarna i Norrland
har svårt att inse det rättvisa i ett
system, där de får vara med och betala
straffavgifter för en överskottsproduktion
som de inte har den minsta andel
i.

Jag skulle rent allmänt vilja avråda
jordbruksministern från att försöka
övertyga norrlandsjordbrukarna om
rättvisan i ett sådant system. I stället
vill jag fråga jordbruksministern om
han har den uppfattningen, att systemet
är rättvist, och hur länge jordbruksministern
tror att vi kan fortsätta med att
utkräva slaktdjursavgifter i Norrland
under sådana här förhållanden. Man
hjälper inte saken med att krypa bakom
svårigheterna.

Om jordbruksministern inte vill slopa
slaktdjursavgifterna i Norrland helt,
så har jag i interpellationen pekat på
möjligheterna av eu differentiering.
Men det måste vara en differentiering
av helt annan storlek än den nu gällande.
Jag är övertygad om att en sådan
kan genomföras utan att de vådor
uppkommer som jordbruksministern
fasar för. Den nuvarande trestegsformade
differentieringen, där avgiften
sänks med 2 kronor för varje steg, är
enligt mitt sätt att se helt och hållet en
symbolisk åtgärd. Längre kan man inte
gå av tekniska skäl, säger jordbruksministern.
Men om rättviseskäl skulle
få vara avgörande, hur långt vill jordbruksministern
då gå?

Trots att jordbruksministern inte nu
tänker vidtaga några åtgärder i den
riktning jag har föreslagit utan nöjer
sig med vad som är, så vill jag hemställa
att jordbruksministern tar sig en
ny funderare över detta spörsmål och
senare framlägger förslag som befriar
det norrländska jordbruket från denna
orättvisa pålaga.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet sade att
centerpartister gjort krumbukter i utskottet.
Ja, det brukar ju heta på det
sättet när centerpartister reserverar sig.
Yi har ett sådant exempel när det gäller
frågan om högertrafiken. Där har tre
socialdemokrater reserverat sig, men
det anses vara helt i sin ordning. Men
en liten demonstration från centerpartiets
sida betraktas genast som krumbukter.

Jag skall inte vidare bemöta sådana
krumbukter.

Herr statsrådet sade att han ville ha
en bättre förklaring till reservation nr
2. Jag har tidigare sagt att vi anser att
det här är fråga om en onödig import.
En import av varor som vi hav tillräckligt
av står inte i överensstämmelse med
avtalet. Frågan är inte alls var man
skall ta pengarna, utan vi vänder oss
mot principen att man skall importera
vare sig det behövs eller inte.

Jag lyssnade för en tid sedan till en
debatt i första kammaren angående den
danska importen av sockerbetor. Herr
statsrådet nämnde att man, innan denna
import beslutades, hade tagit kontakt
med berörda parter, bl. a. betodlare. Någonting
i den stilen menar vi bör ske
även här; det bör tas kontakt med jordbrukets
företrädare, och dessa är det
väl lättast att träffa i förhandlingsdelegationen.

Jag menar att det är oriktigt att importera
varor som vi har tillräckligt
av därför att jordbruket självt får betala
exportförlusterna om det blir över -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

skott och inte minst därför att — som
jag tidigare sagt — vi här fört en jordbrukspolitik
varigenom vi efter rekommendation
av statsmakterna strävat efter
att sänka produktionen. I Danmark
har man fört en rakt motsatt politik och
ökat produktionen betydligt; vi har
sänkt produktionen med 5 procent, medan
Danmark under samma tid bär
ökat produktionen med 25 procent. Det
kan inte vara riktigt att vi stöder den
danska jordbrukspolitiken samtidigt
som vi pläderar för en rakt motsatt
politik i vårt land.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern
för att han svarat på
min interpellation. Jag bär nu i alla
fall fått besked om att utredningen av
frågan om stödet till fläskproduktionen
och fodersädsproduktionen kan beräknas
bli färdig i år. Jag tycker nog att
man tagit lång tid på sig för den här
utredningen; mycket av det material
som fordras föreligger ju färdigt och
man behöver endast sammanställa och
bearbeta det. Det gäller visserligen ett
mycket viktigt problem, men något mer
omfattande utredningsarbete tror jag
inte det kan vara fråga om.

Det är självklart att dessa båda frågor
hänger samman. Fläskproduktionen är
nära beroende av fodersädsproduktionen,
och då bör det också vara ett klart
och konsekvent samband mellan de
jordbrukspolitiska åtgärderna på de båda
produktionsområdena. Exportöverskottet
av fläsk är främst en följd av de
låga fodersädspriserna. Det är till stor
del fodersädsodlarna som får betala
exportförlusterna på fläsket genom de
låga fodersädspriserna och genom för
deras vidkommande omotiverade slaktdjursavgifter.
De kan inte tjäna tillbaka
på gungorna vad de förlorar på
den karusellen. Den enda möjligheten
är, såvitt jag kan förstå, att man ser
till att fodersädsodlingen får en bättre
lönsamhet. För min del anser jag mig

inte principiellt förhindrad att säga detta,
även om utredningen ännu inte är
färdig med sitt arbete. Visst kan jag
förstå att jordbruksministern inte vill
lova för mycket; det är en god regel.
Men jag hoppas ändå att jordbruksministern
skall vara beredd att pröva det
väntade utredningsförslaget så skyndsamt,
att förslag med anledning av utredningen
kan framläggas till nästa års
riksdag.

Herr talman! Eftersom jag nu står i
tur på talarlistan går jag direkt över
till jordbruksutskottets utlåtande nr 14.
Med anledning av yrkandena i motion
nr 554 i andra kammaren säger utskottet,
att frågan om differentierade priser
är av principiell natur och därför ej
lämpar sig för så skyndsam behandling
som förutsatts i motionen.

I motionen begärs en så skyndsam
undersökning av orsakerna till den för
jordbruket i Mellansverige och Norrland
ogynnsamma inkomstutvecklingen, att
erforderliga åtgärder kunde diskuteras
vid de förhandlingar man hoppades
skulle komma att föras mellan jordbruket
och regeringen. Det förefaller som
om utskottet bär diskuterar en differentiering
av prisnivån på de olika
produkterna var för sig och i olika områden.
Motionen sysslar inte alls med
detta.

För min del bär jag tidigare pläderat
för en annan differentiering än den
som nu gäller av de avgifter som jordbrukarna
betalar på t. ex. slaktdjur och
mjölk. Men detta nämns inte heller i
denna motion. Vad motionärerna hemställde
om var att man vid de förhandlingar
de hoppades skulle komma till
stånd — vid motionens avlämnande var
det ej klart att det skulle bli några förhandlingar
— skulle söka komma till
rätta med de förhållanden som medfört
att områdesvis så stora olikheter uppstått
i inkomsthänseende sedan 1954.
Nu är förhandlingarna slutförda, och
såvitt jag kan finna har några ansträngningar
inte gjorts för att lösa de i mo -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

tionen nämnda frågorna. I sin motivering
hänvisar utskottet till frågor som
motionen inte berör, och det tycker
jag är långsökt.

Herr talman! Jag skulle vidare vilja
anlägga några allmänna synpunkter på
jordbruksproblemen.

I det ekonomiska läge som uppstått
för jordbruket gagnar det föga att vi
beskyller jordbrukets förhandlare eller
regeringen för slapphet eller att vi talar
om underlåtenhet och likgiltighet.
Alla har vi på ett eller annat sätt del
i att resultatet är vad det är. I den
västliga delen av Europa och i Nordamerika
har vi ett överskott på livsmedel.
I andra delar av världen är bristen
på livsmedel konstant och många
människor får svälta. Jag tycker nog
man bör akta sig för att med detta för
ögonen tala om överproduktion. Det är
möjligt att i framtiden livsmedelsöverskott
kan uppstå i världen om alla produktionsmöjligheter
tillvaratages. Nu
kan man tala om ett bristfälligt fördelningssystem
i fråga om de livsmedel
som finnes. Vi bär t. ex. Algeriet inpå
Europas knutar. Med nutida transportmöjligheter
bör man kunna överföra de
lager av t. ex. torrmjölk vi har och ge
tusentals algeriska barn näring och krafter.
Men mjölken får ligga i lager, medan
vi slår oss för bröstet och berömmer
vår underutvecklingshjälp.

Vårt eget överskott av livsmedel är
en källa till ständiga diskussioner och
bekymmer. Men produceras det verkligen
livsmedel i vårt land så att överskott
föreligger ? Kan vi — utan att produktionsmedel
tillföres utifrån — tillfredsställa
det egna behovet? Vi importerade
år 1961 råvaror och färdiga gödselmedel
för 276 miljoner kronor. Vi
importerade fodersäd under den gångna
delen av sexårsavtalet fram till 1 februari
1963 till en mängd av 600 000 ton
för 185 miljoner kronor. Importen översteg
exporten med 175 000 ton och med
ett värde av 75 miljoner. Under samma
tid har importerats 895 000 ton oljekraftfoder
för 391 miljoner kronor.

Summerar man importens inverkan
på produktionens storlek har jag svårt
att se någon inhemsk överproduktion.
De relativt små, men genom avtalets
och jordbruksregleringens konstruktion
pristryckande överskotten, åstadkommes
således genom importerade produktionsmedel.
Samma torde förhållandet
vara med en stor del av det danska
livsmedelsöverskottet, som inte heller
utan vidare kan betraktas som förråd.
Det är inte ett realpolitiskt uttryck för
framåtsträvande att under dessa förhållanden
eftersträva produktionsminskning
annat än i den mån vi genom
begränsning av importen av produktionsmedel
skyddar vår prisnivå.
Den höga kostnadsnivå vi noterar beror
inte på jordbruket. Den efter nu rådande
förhållanden blygsamma ersättning
som tillerkännes producenten motsvarar
en helt annan, lägre kostnadsnivå.

Att tro att man kan bota detta förhållande
enbart genom strukturrationanisering
är ett önsketänkande. Hur
många innehavare av strukturrationaliserade
jordbruk får ett bättre ekonomiskt
resultat än sina orationaliserade
grannar? Jag skulle tro ett ringa fåtal.
Därmed har jag inte sagt att strävandet
att få bort icke lönsamma jordbruk
skall upphöra. Men jag vill understryka
att man inte utan risker kan lägga
större våld på ett skeende där anpassning
försiggår i en takt, som endast för
några år sedan var otänkbar. Här kommer
att skapas mänskliga tragedier i en
utsträckning som är i varje fall vårt
samhälle ovärdigt. Andra vägar finnes
-—- både prövade och icke prövade —
som är framkomliga.

Jag vill nämna frågan om skogskomplettering.
Man kan använda mindre
jordbruk som fritidsjordbruk. Om vi
får bättre bygdevägar så betyder det
möjligheter till arbetstillfällen på avstånd
som tillskott för den mindre jordbrukaren.
Många strukturrationaliserade
jordbruk blir ur arronderingssynpunkt
otympliga och svårskötta. Överloppshus
står som förfallande minnes -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 19G3

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

märken över den tidsepok då svenskt
jordbruk skattades högre ur både sysselsättnings-
och produktionssynpunkt
än nu; den tiden är förresten inte så
avlägsen.

Jag skulle vilja fråga: Hur vore det
att på nytt ta upp spörsmålet om en
internationell livsmedelsbank?

Sedan vill jag berätta en liten historia.
Jag var häromdagen inbjuden till
ett jubileum, där en avdelning av centerns
kvinnoförbund firade sin 20-åriga
tillvaro. Dessa lanthemmens finansministrar
hade lärt sig att se på regeringens
handlande i jordbruksfrågorna med
en mild ironi. Man berättade att kunden,
regeringen, stod vid disken i en
affär och ville köpa 5 hg köttfärs:

Affårsinnehavaren (som tyckte att
han kunde våga sig på ett litet resonemang)
sade ungefär så här: »Tycker
inte kunden att bönderna har det besvärligt?
Skördeskador har alla bönder
haft nästan varje år. Här har nu en
bonde i varje by bara fått någon ersättning
genom skördeskadeförsäkringen
för skadorna förra året. Ändå håller
man produktionen i gång så att vi har
fullt upp att äta. Men tänk nu om vi
blir avspärrade från import. Då blir det
väl ransonering och jag får stå här med
tom disk.»

Kunden: »Det gör mig ingenting; då
handlar jag hos Konsum.»

Man menade att attityden känns igen.

Här kommer väl i första hand det
danska jordbruket in i bilden. Det behärskar
en god del av vår marknad för
kött och fläsk och övertar en del av
sockerbetsodlingen. Vi är vänliga att
återbetala importavgifterna. Man frågar
sig hur dessa pengar användes. Användes
de för att sänka priserna vid export
till Sverige? I så fall påverkar de
ju faktiskt jordbrukets inkomst. Var
man än träffar diskuterande människor
som talar om dessa frågor, så finner
man att det fortfarande synes råda en
viss oklarhet om vilken överenskommelse
som föreligger med danskarna.

Därför måste jag ansluta mig till reservationen
nr 2 av herrar Jonasson och
Hansson i Skegrie, till vilken jag yrkar
bifall.

Departementschefen framhåller att
han är till freds med att en överenskommelse
med jordbruket kommit till
stånd. Förutsättningar har härigenom
skapats, säger han, för att den återstående
delen av avtalstiden kan ägnas
åt att söka uppnå en samlande lösning
av jordbruksfrågorna utan att sådana
strävanden störs. Ja, en samlande lösning
hoppas nog alla på. Men i varje
fall jordbrukarna hoppas på en lösning
som ger jordbruket en mera rättvis
placering än vad som för närvarande
är fallet i de ekonomiska sammanhangen.
Jag tror inte att någon i dag vågar
påstå, att vare sig 3- eller 6-årsavtalen
tillnärmelsevis uppfyllt likställighetsprincipens
målsättning. Jag tror inte
heller att den nu träffade överenskommelsen
får någon större betydelse för
en utfyllnad av inkomstklyftan, överenskommelsen
kan möjligen komma att
i någon mån fungera som broms mot
en ytterligare ökning av denna klyfta.

Jag skulle också vilja säga några ord
om fodersäden. Med anledning av de
två motionerna I: 179 och II: 226 vid
1962 års riksdag angående beredskapsoch
utjämningslagring av fodersäd underströk
statens jordbruksnämnd motionärernas
uppfattning om betydelsen
av beredskapslagring av vissa livsviktiga
förnödenheter. Jordbrukets förhandlingsdelegation
hade intet att erinra
mot en skyndsam prövning av
möjligheterna till beredskaps- och utjämningslagring
av fodersäd. Jordbruksnämnden
framhöll att de med utjämningslagring
sammanhängande frågorna
torde jordbruksnämnden komma att
behandla i samband med den utredning
av frågorna om stödet åt fläskproduktionen
och fodersädesproduktionen
m. m., som uppdragits åt nämnden genom
Kungl. Maj:ts beslut den 8 december
1961. Jag hoppas att denna utred -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

ning nu äntligen kommer fram efter
statsrådets deklaration här i dag.

Jordbruksnämnden föreslog 1959, att
möjligheter skulle skapas att stödja de
inhemska fodersädespriserna genom ett
stödköps- och lagringsförfarande. Departementschefen
bär nu räckt ett finger
till dessa önskemål, som motionsvägen
har aktualiserats sedan flera år
tillbaka. Fodersädesodlarna är säkerligen
tacksamma för detta. Jordbruksnämnden
har tidigare uttalat, att stödet
till fodersädesodlarna de senaste
åren visserligen lämnats via handeln
men att odlarna ändå erhållit ett stöd.

I detta sammanhang vill jag erinra om
att priset för havre när det gällde 1960
års skörd på hösten det året sattes till
37 öre per kg. Den 1 maj 1961 sänktes
priset till 30 öre. Samtidigt uttalades i
pressen att höstpriset på 1961 års skörd
skulle bli 30 öre eller något därutöver.
Priset blev 32 öre för vithavre och 33
öre för korn. Sedan tillkom enligt en
viss stigande skala ersättning för lagringen,
men med föregående års händelser
i minnet vågade inte många, i varje
fall inte de som var med och fick känna
svedan året före, ta risken att lagra.
Vad som fattas är ett fast inlösningspris,
som i likhet med vad fallet är med
brödsäden skyddar mot sådana obehagliga
överraskningar. För 1962 års
skörd är ett rimligare pris fastställt,
men jag vill ändå inte påstå att det är
det absolut riktiga. Skulle ett inlösningspris
vara fastställt, skulle producenten
i många fall våga lagra sin fodersäd
över vintern eller till dess den behövdes
i produktionen.

Jag vill något beröra den export och
import av fodersäd som har praktiserats
under de senare åren. Av 1961 års
skörd exporterades till början av mars
1962 230 000 ton fodersäd. Detta kostade
i exportbidrag cirka 35 miljoner
kronor. Men redan i april var importen
i gång, och sammanlagt importerades
1961/62 125 000 ton fodersäd. Låt
oss anta att importavgiften var 8 kro -

nor per deciton. Importen kostade i så
fall 10 miljoner kronor. De producenter
som sålde fodersäd hösten 1961 fick
32 öre per kg. I maj månad 1962 var
noteringen i Malmö och Halmstad, om
jag minns rätt, 44—45 öre på importerad
fodersäd. Jag tror nog att det finns
andra metoder som bättre tillgodoser
både producenter av fodersäd och producenter
av fläsk.

Herr talman! Jag skulle även vilja
säga några ord om skördeskadorna. När
skördeskadeförsäkringen infördes var
det en allmän uppfattning, att det till
att börja med rörde sig om ett försök,
och att systemet sedan skulle förbättras
och utbyggas med ledning av vunna erfarenheter.
Södermanland är tyvärr ett
område som har fått vidkännas stora
skördeskador under många år. Vissa
brister i systemet har framkommit, men
jag vill dock först understryka, att man
har tyckt sig finna att själva den objektiva
skördeuppskattningen har varit
tillfredsställande och har ingivit förtroende.
Möjligen kan man förenkla
spillundersökningarna. För vissa grödor
gör man inte särskilda skördeuppskattningar,
utan man får fram skörden genom
att gå till totalleveranserna från
vissa områden. Mest är det kanske oljeväxterna
som man behandlar på det
sättet. Härvidlag tror jag att man behöver
en granskning av tillvägagångssättet.

Matärter, gula ärter och kokärter, omfattas
inte av skördeskadeförsäkringen,
vilket ju är en nackdel. Jag tror att
man måste se över den saken. Foderärterna
är med i försäkringen i form
av blandsäd. Huruvida det finns någon
möjlighet att göra en översyn även härvidlag
skall jag inte söka bedöma.

Kostnaderna för utvintrad gröda
kommer inte med. Man får sålunda inte
ersättning för kostnaden för höstsäd
och raps som utvintrat. Jag undrar om
inte detta är en punkt i försäkringen
som man också borde titta på.

När det gäller torkningskostnaderna

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

av den saluförda spannmålen är det väl
så, att hela torkningskostnaden bör medtagas.
Kostnaden för liemtorkning kom
ju inte med och inte heller torkningskostnaden
för fodersäd.

Man bör också försöka få fram tidigare
anmälningar. Såvitt jag förstår
finns det ingen anledning att dröja till
mitten av oktober innan anmälningarna
tas emot. Jag tror att man skulle
kunna undvika vissa spekulationer om
man tar in dem t. ex. den 1 juli.

Jag skulle också vilja säga att jag inte
tror att skördeskadelån av den typ, som
vi fick år 1955 och tillämpat även senare,
bör förekomma. Erfarenheterna
är sådana, att många kallar dem stjälplån
i stället för stödlån. Beklagligt nog
har framställningar i syfte att underlätta
amorteringen av dessa lån icke
vunnit bifall. Lånens karaktär gör att
pengarna inte endast användes för att
ersätta icke erhållna inkomster utan i
många fall användes till familjens uppehälle
fram till nästa skörd. Detta
medför en hårdare belastning än t. ex.
driftlån eller fastighetslån. Skall man gå
lånevägen bör man nog försöka få dessa
lån som garantilån och då helst ha
dem placerade i jordbrukskassa i vederbörandes
hembygd.

Herr talman! Jag vill således yrka bifall
till reservationerna nr 2 och 3 av
herrar Jonasson och Hansson i Skegrie,
reservationerna nr 4 och 5 av herr
Nils Hansson in. fl., samt reservationen
nr 6 av herrar Jonasson och Hansson i
Skegrie.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
frågade hur långt jag var beredd
att gå när det gäller differentieringen.
Han var tydligen missnöjd med mitt
svar. Denna differentiering är ju ett resultat
av en förhandlingordning som vi
eljest brukar prisa. Jordbruksnämnden
har beslutat den efter vederbörliga kon -

takter med jordbrukets organisationer.
De har alltså ansett sig kunna gå så här
långt i fråga om differentieringen. Det
föreföll mig som om herr Eriksson helt
lämnade de synpunkter som jag anförde
obeaktade. Vi kan väl ändå inte tänka
oss att ha en sådan ordning, att vi
tar ut avgifter på 20 å 30 kronor inom
ett område men bara någon mil därifrån
inte tar ut några avgifter alls. I
varje fall borde herr Eriksson ha gjort
det medgivandet, tycker jag, att det
finns åtskilliga problem i detta sammanhang
som man får lov att ta hänsyn
till. Herr Erikssons resonemang är
inte hållbart, ty vi kan inte peka på att
det i ett visst område inte föreligger någon
överskottsproduktion och att vi
speciellt skall värna om jordbrukarna i
det området.

En av de grundläggande principerna
i det nu gällande prisregleringssystemet
är ju att den svenska marknaden skall
vara öppen för alla producenter i landet.
Man kan således inte rimligtvis
hävda, att lokala marknader skall förbehållas
odlare inom vissa områden.
Produktionen bör i stället få utveckla
sig efter de naturliga och ekonomiska
förutsättningar som föreligger i olika
delar av landet. Om det blir ett totalt
överskott på en vara, som genom export
måste avsättas till lägre priser än
som gäller på hemmamarknaden, så bör
man inte heller göra gällande att detta
överskott i första hand skall anses ha
uppstått inom de områden där produktionen
överstiger de lokala behoven.
Prisstödet är lika över hela landet, och
kostnaderna för att avsätta eventuella
överskott bör således utslås lika över
hela produktionen. I den mån de lokala
betingelserna är sådana inom en viss
del av landet, att det av olika skäl anses
påkallat att genom särskilda åtgärder
förstärka jordbrukarbefolkningens
inkomster, så bör detta väsentligen ske
utom ramen för det nu gällande prisregleringssystemet.
Jag tror att det är
alltför optimistiskt att tänka sig att man

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

inom prisregleringssystemets ram skulle
kunna lösa dessa problem.

Herr Hansson i Skegrie sade att det
inte överensstämmer med jordbrukspolitikens
målsättning att ge ett annat
land möjligheter att sälja produkter på
vår marknad. Herr Hansson tycks bortse
ifrån att vi bär en i princip fri import,
så länge det inte finns anledning
anta att man försöker dumpa eller vidtar
andra åtgärder som inte kan godkännas.
I övrigt är importen fri, under
förutsättning att man erlägger den importavgift
som har stipulerats på varje
vara.

Oavsett hur stor vår egen jordbruksproduktion
blir, kommer vi att få importera
vissa produkter. Kunderna efterfrågar
kanske i butikerna eu speciell
sorts ost, som vi inte tillverkar här
i landet men som måhända finns att få
i Danmark eller i Schweiz. I fråga om
en rad produkter finns sådan efterfrågan
på speciella varor, och vårt system
är så utformat, att det finns möjligheter
att tillgodse en sådan valfrihet. Om vi
förhandlar med Danmark och säger att
vi med hänsyn till de alldeles speciella
svårigheterna i detta land är beredda
att återbetala en viss del av de avgifter
som erläggs för den danska importen,
oavsett hur denna restitution fixeras —
vi har ju satt den till ett bestämt belopp
— så kan jag inte se att detta utgör något
hot mot vår jordbrukspolitiska målsättning.
Regeringen har ju inga möjligheter
att speciellt stimulera importen
från Danmark eller något annat land.
En sådan stimulans uppkommer ju väsentligen
genom att man här skapar en
marknad för produkter exempelvis från
Danmark.

Herr Hansson i Skegrie envisas med
att säga att det borde ha förts förhandlingar.
Jag vill erinra om att varken
RLF eller Lantbruksförbundet har rest
några sådana krav. De frågade tidigare
vad som kunde komma ut av de resonemang
som samtidigt pågick med Danmark
och eventuellt några andra län -

der. Vi var beredda att dämpa oron på
den punkten genom att till överenskommelsen
foga en förklaring, att kostnaderna
för de åtaganden för jordbruket
som Sverige kan komma att acceptera
inom EFTA förutsättes skola bestridas
av inflytande fettregleringsavgifter. Jag
tror för min del att jordbrukets organisationer
var helt till freds med att få
denna utfästelse.

Det kan nog vara bra med förhandlingar
och samförståndslösningar, men
jag undrar om det kan vara klokt ens
ur organisationernas egen synpunkt att
av ledningen för RLF och Lantbruksförbundet
avkräva ett ansvar för ting
som de i mycket liten utsträckning är
satta att vårda. Det ankommer nämligen
inte på jordbrukets organisationer att
bedöma våra handelspolitiska problem,
utan det är andra som ansvarar för att
de blir lösta. Det är oriktigt att utsträcka
förhandlingsordningen till områden,
som dessa organisationer inte ansvarar
för.

Till sist vill jag till herr Elmwall säga
att jag när förslag läggs fram beträffande
de problem, som herr Elmwall
tog upp i sin interpellation, gärna skall
medverka till att de får en skyndsam
behandling i departementet och att vi
om möjligt skall avlämna proposition
till riksdagen i frågan.

Jag har kanske ingen anledning att
gå in på herr Elmwalls funderingar i
övrigt. Jag föreställer mig att andra talare
i den fortsatta diskussionen kommer
att anknyta även till dem. Jag medger
att jag inte riktigt förstod den bild
herr Elmwall målade ut av den där kunden,
som skulle sluta att köpa i den enskilda
handeln i förtröstan på att Konsum
alltid har varor att erbjuda. Avsikten
var väl inte att vi skulle misstänka
Konsum för att speciellt importera produkter
som det svenska jordbruket kan
framställa, utan herr Elmwalls bild syftade
väl närmast till att åskådliggöra
att vi får räkna med att det kommer att
finnas ett Europa, framför allt ett Dan -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

mark, där vi kan handla. Det är väl
svårt att förutse vad framtiden därvidlag
kan bära i sitt sköte. Jag är som
sagt inte riktigt på det klara med vad
herr Elmwall menade, men på detta
sätt har jag fattat hans uttalande. Jag
tror dock inte att han har anledning att
bedöma det svenska jordbrukets möjligheter
alltför pessimistiskt.

Det ligger en viss fara i att bara säga
att vi skall ha ett jordbruk ur beredskapssynpunkt.
Jag är övertygad om att
det i vårt land finns många verkligt
konkurrenskraftiga jordbruk, vilka oavsett
beredskapsaspekterna kan hävda
sig väl i konkurrensen med andra länder.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! De synpunkter som
jordbruksministern gav uttryck för i
sitt senaste anförande är något annorlunda
än vad som framgick av interpellationssvaret.
Av detta fick jag det bestämda
intrycket, att det var enbart
kontrollsvårigheterna som varit avgörande.
Men dessa, menar jag, är inte av
den storleksordning, att man inte skulle
kunna klara ut frågan om att slopa slaktdjursavgifterna
i Norrland. Det finns
som sagt många möjligheter att lösa
frågan om man vill.

Jag ställde denna fråga till jordbruksministern
mera ur rättvisesynpunkt. Om
vi nu har en slaktdjursavgift såsom
hjälpmedel för att bli av med överskottet,
bör man lägga avgiften på de områden
där överskott produceras och inte
på Norrland. Det vore så mycket mer
rimligt att befria Norrland från denna
avgift som denna landsdel utgör ett
stort underskottsområde, på vilket en
stor fläskproduktion inom andra delar
av landet kan avsättas. Trots detta får
Norrlands jordbrukare vara med om att
dela kostnaderna för det återstående
överskott som måste lyftas ut på export.

Man borde nog ändå ha försökt lösa

denna fråga och befria Norrland från
slaktdjursavgifterna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som statsrådet säger, att principen är
att vår marknad skall vara öppen. Vi
försöker endast begränsa den genom att
avgiftsbelägga importvarorna. Men i
fråga om importen från Danmark går vi
ju ifrån den principen och skall efterskänka
de importavgifter som skall belasta
de danska varorna. Detta är ett
klart avsteg från avtalets principer.

Så som den danska jordbrukspolitiken
är utformad, kan nämligen en sådan
restitution uppmuntra till ökad export.
Det danska jordbrukssystemet är
i stor utsträckning uppbyggt på direkta
subventioner till jordbrukarna per djur,
för konstgödsel m. m. Det är självklart
att om vi restituerar en bestämd summa
till Danmark, kan den utnyttjas —
jag säger inte att det är så, men det kan
bli så — på ett sådant sätt att den uppmuntrar
till ökad export.

Visst skall vi ha förståelse för Danmarks
besvärligheter. Jag har ju också
sagt att därest vi behöver importera, så
låt oss ta varorna från Danmark och
skära bort motsvarande import från annat
håll. Kan man träffa en överenskommelse
med jordbrukets företrädare,
så gärna det, men den bör inte avse en
import som försämrar vårt eget jordbruks
ställning. Det får inte bli fråga
om något som kan anses strida mot vår
egen jordbrukspolitik.

Jag har tidigare sagt att vi i första
hand bör inrikta oss på att hjälpa Danmark
med den industriella uppbyggnaden.
Den jordbrukspolitik Danmark för
är ändå omöjlig i det långa loppet. Man
måste nog där liksom hos oss lägga ned
den dåliga jorden och inskränka jordbruksproduktionen.
Då behöver Danmark
bygga upp en industri som kan ta
hand om den arbetskraft som friställs
inom jordbruket. Det är på det områ -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

det vi har större anledning att hjälpa.
Då blir det också en hjälp på längre
sikt.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet förstår inte
meningen med den där ironien från våra
landsbygdskvinnors sida. De avsåg
emellertid inte Konsum utan de menade,
att det i en avspärrningssituation
inte är säkert att Danmark har livsmedel
att sälja. Enligt min mening är
statsrådets redogörelse litet ofullständig
i vad det avser det danska avtalet.
Om vi ger danskarna pengar så att de
kan subventionera sin export, så innebär
det väl att priserna här hos oss
kan pressas ned.

Slaktdjursavgifterna infördes frivilligt
av organisationerna 1954. Då fanns
ett mindre överskott som man ville ha
bort. Därför enades man om att införa
slaktdjursavgift, varigenom man skulle
hjälpas åt att avlasta överskottet. Genom
att bestämmelserna härom har tagits
in i avtalet bär resultatet nu blivit,
att man kunnat öka produktionen och
vinna avsättning. Med hjälp av låga fodersädspriser
och slaktavgifter bär
jordbrukarna och även icke jordbrukare
kunnat få till stånd en lönande fläskproduktion
för export. Ursprungligen
var väl meningen med stödet till fläskproducenterna
att hjälpa det mindre
jordbruket. Faktiskt har slaktdjursavgifterna
och låga fodersädspris medfört
att under tiden för 3- och 6-årsavtalen
produktionen skjutit i höjden.
Hade vi inte haft slaktdjursavgifter, så
hade man aldrig kunnat producera ett
sådant överskott och exportera med de
förluster som i verkligheten uppkommit.
Det finns ju ingen som kan producera
en gris och exportera den med
en förlust på 120 kronor, om ej andra
hjälper till att betala förlusten. Vissa
år har förlusterna uppgått till mellan
80 och 90 miljoner kronor som det
svenska jordbruket skulle ha fått behålla,
om man inte hade haft denna

form av stöd för överskottsproduktionen.
Det går att åstadkomma en form
av avgifter, som tillsammans med ett
riktigt avvägt fodersädspris skulle kunna
motverka överproduktion. Det är det
jag tycker man skall försöka eftersträva,
därför att alla jordbrukare skulle tjäna
på det. Man kan säga att de svenska
konsumenterna stöder de engelska och
tyska konsumenterna genom det system
vi nu har.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag hade först för avsikt
att bara säga några ord om de reservationer
till utskottsutlåtandet som
berör skördeskadeförsäkringen, men jag
skall i alla fall ta mig friheten att säga
ett par ord även till herr Hansson i
Skegrie.

Herr Hansson sade i början av sitt
anförande, att han godtog den uppgörelse
som nu föreligger. Han ville ge
de förhandlare som jordbruket utsett
en eloge, men han var däremot inte beredd
att ge regeringen samma eloge.
Han menade att regeringen som motpart
till förhandlingsdelegationen inte
hade varit lätt att förhandla med. Det
sades i första kammaren — herr Hansson
var där då yttrandet fälldes —• att
det inte var fråga om några direkta förhandlingar.
Vi bär nämligen ett avtal
som trädde i kraft den 1 september
1959 och som löper ut först 1965. Emellertid
tog man från jordbrukets förhandlingsdelegation
upp överläggningar
med regeringen, varvid man med ett
visst statistiskt material påvisade att
det föreligger en eftersläpning. Efter
dessa överläggningar träffades en överenskommelse,
och det är den överenskommelsen
som riksdagen i dag skall
ta ställning till och besluta godkänna.

Denna överenskommelse innebär, att
jordbruket får 400 miljoner kronor under
den återstående avtalstiden. Herr
Hansson i Skegrie säger att allmänheten
borde upplysas om att det är felaktigt
att tala om att jordbrukarna får

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

400 miljoner kronor. I själva verket
skulle det enligt lionom vara så, att
jordbrukarna får vidkännas en minskning
med 112 miljoner kronor. Emellertid
ligger det ju till på det sättet,
att vi i detta avtal har en regel — 3-procentsregeln.
3-procentsregelns utlösning
i maj skulle ha fört med sig, att vi nu
skulle ha fått en sänkning av produktpriserna
med cirka 224 miljoner kronor.
Överenskommelsen innebär att jordbruket
får tillgodoräkna sig hälften av detta
belopp, alltså 112 miljoner kronor.
Sammantaget blir det 400 miljoner kronor
under den återstående delen av avtalstiden.

Herr Hansson i Skegrie skall komma
ihåg, att detta är ett avtal som inte
bara gäller producenterna, i detta fall
jordbrukarna, utan att det också finns
en annan part, nämligen konsumenterna.
De har fått avstå från en prissänkning
på motsvarande belopp.

Jordbruket skulle alltså enligt den
överenskommelse som träffades 1959
uppnå likställighet genom att rationalisera
sin egen näring. Jag vet att herr
Hansson i Skegrie var i första kammaren,
då jordbruksministern sade detta.
När herr Hansson här från talarstolen
skulle kommentera det, sade han att
regeringen med alla medel försökt förhindra
en sådan rationalisering. Han
räknade upp kreditrestriktionerna, den
höga räntan och att kravet på jordbrukskonto
avvisats.

Det är klart att kreditrestriktionerna
i ett visst läge är en börda. Vi bär haft
kreditrestriktioner under tider, då det
varit nödvändigt av konjunkturpolitiska
skäl. Då hade det naturligtvis varit
omöjligt att undanta jordbruket. Frågan
om jordbrukskonton har vid åtskilliga
tillfällen behandlats i riksdagen och
avslagits. Jag tycker att riksdagen på
mycket starka skäl har avvisat de propåerna.
Det har därför knappast funnits
anledning för regeringen att ta upp
den frågan.

Beträffande omsättningsskatten skall

herr Hansson i Skegrie komma ihåg,
att om vi tar bort denna — ty det var
väl det herr Hansson menade — befriar
vi inte bara de svenska jordbruksprodukterna
från omsättningsskatt utan
även de livsmedel som vi importerar.
Vid debatten i första kammaren framhölls
att centerpartiet kanske inte borde
tala så mycket om omsättningsskatten.
När den första gången infördes
gick centerpartiet ju emot den — det
känner alla till — men så småningom
har centerpartiet accepterat den och
t. o. m. accepterat en förhöjning av omsättningsskatten
utan att framhålla att
det skulle bli besvärligt för jordbruksnäringen.

Herr Hansson i Skegrie tycker inte
om statsrådets uttalande i propositionen,
att överenskommelsen skapat möjligheter
för att i lugn kunna lösa jordbrukets
problem -— statsrådet tänker
därvid säkerligen på den kommande
avtalsperioden. »Nej», säger herr Hansson,
»vi skall inte tillåta någon söndagsfrid».
Jag lyssnade till jordbruksministerns
anförande i första kammaren.
Han sade bl. a. att han inte hade
tänkt att han skulle få någon söndagsfrid,
och jag misstänker att på den
posten är det svårt att få det. Den är
politiskt så utsatt, att någon frid får
man inte där, om man inte har den
turen att få vara jordbruksminister under
ett par sommarmånader, då det inte
finns någon riksdag som ställer näsvisa
frågor. Jag tror inte att jordbruksministern
hesiterar för att ta krafttag på
detta område. Jag tror han menar att
han skall kunna få detta lugn, om han
kan finna en samlande lösning av jordbrukets
problem i framtiden.

För herr Eliasson i Moholm vill jag
framhålla, att i sitt utlåtande 1959 i
anledning av den proposition som då
förelåg uttalade utskottet inte så bestämt,
att man kunde uppnå inkomstlikställighet.
Herr Eliasson säger att
det var en olyckshändelse i utskottsarbetet.
Det är möjligt, men i så fall bor -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

de herr Haeggblom ha upptäckt olyckshändelsen
innan han i kammardebatten
försökte förklara dessa frågor. Han
anförde nämligen att gränsskyddet, som
då var 40—50 procent, självfallet inte
fick höjas hur mycket som helst bara
för att man skulle få en jämförelseinkomst
i framtiden. Nu har vi ett betydligt
högre importskydd, 60 procent. Jag
ser att herr Haeggblom skakar på huvudet.
Jag skall därför be att han läser
sid. 101 i utskottsutlåtandet nr 20, där
herr Hseggbloms anförande finns ordagrant
återgivet.

Den fråga jag närmast hade för avsikt
att tala om var emellertid skördeskadeskyddet.
Många talare har redan
berört denna fråga. Från centerpartiets
sida har förordats en översyn av hela
systemet för att få till stånd en bättre
tingens ordning. Det finns naturligtvis
brister i skördeskadeskyddet. Det
är uppenbart och ingen har förnekat
det. Det har nu fungerat i två år. När
systemet infördes tillsattes en skördestatistisk
nämnd, som har till uppgift
att följa hur systemet verkar och föreslå
förbättringar. När skördestatistiska
nämnden yttrat sig över de motioner
som förelegat, har nämnden påpekat att
man håller på med utredningar på dessa
områden och har för avsikt att ta
alla de framförda synpunkterna under
övervägande. Beträffande skördeskadelånen
kan jag ansluta mig till vad herr
Elmwall sade. Det är här inte fråga
om lån i vanlig mening utan om stjälplån
och därför har utskottet inte kunnat
biträda yrkandena.

Det belopp som skulle stå till förfogande
för behovsprövade bidrag var
från början 100 000 kronor. Summan
höjdes sedan till 400 000 kronor, och i
År har i motioner från centerpartihåll
yrkats att bidragen skulle höjas så att
2 procent av utgående allmänna skördeskadeersättningar,
dock lägst 800 000
kronor, ställs till förfogande för utbetalning
av behovsprövade bidrag. Det
finns ju de i centerpartiet som vill gå

ännu längre. Herr Ferdinand Nilsson
tycker att man skall ta 10 miljoner
kronor till sådana individuella bidrag.
Nu har inte reservanterna nappat på
denna krok. Jag skulle för min del vilja
säga, att jag tror att man skall vara
mycket försiktig när man väljer vägen
med behovsprövade bidrag. Man kan
nämligen komma i det läget, att man
får en administration som blir så dyrbar,
att det är fråga om det kan vara
värt besväret. Dessutom kan man därmed
riskera att så småningom komma
över till det individuella systemet med
alla nackdelar som följer därav. Därför
bär utskottsmajoriteten inte kunnat
ansluta sig till dessa synpunkter.

Jag vill alltså yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

I den sista reservationen av herr
Hansson i Skegrie och herr Jonasson
föreslås, att de medel som jordbrukarna
betalar in, d. v. s. dessa 20 miljoner,
skulle placeras i jordbrukets egna
kreditinrättningar. De skulle inte få gå
till Kreditbanken, sade herr Hansson,
därför att de då kunde lånas ut till
industrien. Han kunde inte acceptera,
att jordbrukets pengar på det sättet lånas
ut till industriell verksamhet.
Pengarna borde ligga i jordbrukets
kreditinrättningar för att på det sättet
komma jordbrukarna till godo. Herr
Hansson, om man skall gå till väga
på det sättet att man skall låta jordbrukets
egna kreditinrättningar få dessa
pengar, skall man nog inte nöja
sig med jordbrukskasserörelsen. Jag
har en känsla av att sparbanksrörelsen,
i varje fall i södra och mellersta
Sverige, är en mycket stor långivare
även till jordbruket. Då borde de kanske
med samma rätt kunna säga att
de vill ha något av dessa pengar.

Emellertid kan jag inte tänka mig
att riksdagen vill gå med på att låta
dessa pengar gå till jordbrukskassorna.
Det är ju så att samhället eller staten
garanterar skördeskadeskyddet. Låt oss
anta att vi får skördeskador som upp -

5 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 19

<>6

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

går till förslagsvis 10 procent av den
totala jordbruksproduktionen eller till
cirka 400 miljoner kronor. Dessa pengar
skall betalas ut snabbt. Detta kräver
jordbrukarna och med all rätt. Då skulle
det säkerligen bli mycket besvärligt
för jordbrukskasserörelsen att i den
situationen skaffa tillräckligt med medel
för att betala ut ersättningarna.

Vad till sist beträffar förhållandet,
att pengarna inte skall vara i Kreditbanken,
vill jag framhålla att denna
fråga tidigare varit uppe. Men herr
Hansson i Skegrie, om jag inte är alldeles
fel underrättad, är Kreditbanken
en mycket stor långivare till jordbrukskasserörelsen.
Pengarna kommer alltså
ändå jordbrukarna till godo i viss utsträckning.

Dessutom är det en annan sak som
gör att man inte bör gå fram på detta
sätt. I den nu träffade överenskommelsen
har man föreslagit, att frågan om
de institutionella krediterna för jordbruket
skall utredas genom finansdepartementets
försorg. Vi måste väl då
förutsätta, att vi skall avvakta det resultat
som kan komma fram av denna
utredning. Jag tror säkert att det behövs
bättre krediter för jordbrukets
vidkommande, men jag tror vi skall
avvakta och se vad utredningen kommer
fram till.

Som avslutning vill jag bara säga
några ord till herr Elmwall. Herr Elmwall
har tagit upp frågan om fodersäden
och fläskproduktionen inte bara
i interpellationen här i dag utan även
motionsledes till utskottet i anslutning
till denna proposition. I motionen föreslår
herr Elmwall en höjning av priset
på fodersäden, så att man på det
sättet kan få en minskning av fläskproduktionen.
Det skulle vara intressant
att höra herr Hansson i Skegries kommentarer
till motionen. Det skulle otvivelaktigt
innebära att om mellersta Sverige,
som i dag är en av de foderproducerande
landsdelarna, levererar sin
fodersäd till Skåne, skulle de skånska

bönderna få betala betydligt högre pris
för sin fodersäd. Dessutom skulle de
enligt herr Elmwalls motion få betala
en högre slaktdjursavgift därför att det
är i Skåne — i varje fall säger han det
i motionen — som ett överskott av
fläsk uppstår, .lag tror att detta är saker
som man ändå skall tänka på.

Dessutom skall man komma ihåg, att
man inte får sätta ett fodersädspris, som
är så högt, att man får en import av
fodermedel som ersättning för det fördyrade
fodermedlet från Mellansverige.

Vi har, säger herr Elmwall, inte något
överskott att tala om. Det är klart
att om man ser på hela den svältande
världen har vi det inte, men när det
gäller vårt land har vi dock ett överskott
— jag vill minnas vi har en produktion
som ligger ungefär vid 105 procent
av självförsörjningskravet — som
verkar i högsta grad pristryckande. Vi
garanterar inte jordbrukarna ett minimipris
för den överskottsproduktion
vi har här i landet, och har man en
hemmamarknad och en marknad ute i
världen som inte kan absorbera detta
överskott kommer det självfallet att innebära,
att det avtal som vi nu har inte
kommer att fungera tillfredsställande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i alla delar.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HiEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
åberopade mig ett par tre gånger som
auktoritet. Om jag då skakade på huvudet
var det ingalunda för att förneka
vad han citerade utan för att ge uttryck
åt att det föreföll mig som om han inte
fattat sammanhanget. Det intrycket förstärktes
också av att herr Persson i
Appuna i dagens debatt drar in 3-, 5-och 6-procentsreglerna. Såvitt jag förstår
existerar de inte i nuvarande avtal
men väl i ett tidigare avtal.

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Eftersom herr Persson i Appuna ändå
erinrade om den där siffran på 60 procent
när det gäller det yttre skyddet för
jordbrukets produkter, är det mig ett
kärt tillfälle att anlägga en synpunkt
som jag inte har sett anföras i pressen,
låt vara att jag inte riktigt hunnit genomarbeta
den. Betydelsen av importavgifter
och tullar såsom skydd för arbetslönen
åt arbetarna inom skilda delar
av det svenska näringslivet är ju i
i hög grad beroende av vilka värden
som skapas genom de olika arbetarnas
prestationer. 60 procents importavgift
på det som är resultatet av en jordbruksarbetares
insatser och 10 procents
tull på den produkt, som presteras av
en arbetare bos Bolinder-Munktell, Volvo
eller något annat företag, kan i själva
verket innebära ett väsentligt större
stöd åt industriarbetarens strävan att
få en hög arbetslön än den till synes
stora importavgiften på jordbruksprodukter
utgör för jordbruksarbetarens
del.

Jag skall som sagt litet närmare studera
saken men då herr Persson i Appuna
drog fram siffran 60 procent
tyckte jag att det inte kunde skada
att kasta in denna synpunkt i debatten.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle vara tacksam,
om herr Persson i Appuna ville
vara mera noggrann när han refererar
vad man har sagt. För att inte departementschefen
skall få en ännu sämre
uppfattning om mig än vad han eventuellt
tidigare har, så är jag tvungen
att rätta till herr Perssons i Appuna
referat av mina uttalanden.

Herr Persson i Appuna påstod att
jag hade sagt, att regeringen med alla
till buds stående medel sökt hindra förverkligandet
av den för jordbruket uppställda
målsättningen. Nej, vad jag sade
var att statsmakterna inte har vidtagit
de åtgärder som behövts för att uppnå
detta mål. Nu är det möjligt att herr

Persson i Appuna med statsmakterna
bara avser regeringen, och då må det
vara hans ensak, om han vill tolka inställningen
på det sätt som han gjort.
För min del anser jag att det finns några
utöver regeringen som representerar
statsmakterna.

Vidare polemiserade herr Persson i
Appuna mot att jag skulle ha beklagat
att jordbruket inte tillförts 400 miljoner
kronor. På det sättet har jag inte
framställt saken. Jag sade att jordbrukarna
sluppit vidkännas en inkomstminskning
av 400 miljoner kronor. En
inkomstminskning, som man avtalsenligt
skulle behöva bära, men som kan
undvikas, är givetvis detsamma som en
besparing. Men jag framhöll samtidigt
att jordbrukarna inte har, såvitt jag
förstår, erhållit något utöver den inkomst
de har nu. Den sänkning av produktpriserna
med 112 miljoner kronor,
som jordbrukarna får vidkännas, representerar
i varje fall ingen inkomstökning.
Och om vi från dessa 112 miljoner
kronor drar bort vad som utgör
s. k. »luft», d. v. s. ineffektiva importavgifter
och som kan uppskattas till
ca 46 miljoner kronor och lägger till
de 5 miljonerna till skördeskadeförsäkringen
och de medel som skall tillföras
regleringskassorna, så uppkommer
det dock ett minus.

Det är alltså på det sättet saken skall
ses: jordbrukarna har inte erhållit någonting
utöver vad de har nu men de
bär sluppit vidkännas en inkomstminskning.
Och jag skall inte alls förneka
att den omständigheten också har
sitt värde.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
erinrade mig om att en viss rationalisering
skulle vara förutsättningen för
den inkomstförbättring som jordbrukarna
skulle erhålla. Jag är fullt på
det klara med detta, men jag försökte
redan i mitt första anförande fram -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

hålla att det inträffat väsentliga saker
som inte kunnat förutses. Den allmänna
inkomstförbättringen här i landet
har varit större än beräknat, medan
utvecklingen av världsmarknadspriserna
har gått i annan riktning än man
väntat. Vidare har vi fått en omsättningsskatt,
som ingen tidigare visste
något om, och vi har haft känning av
den gemensamma marknaden.

I denna situation borde enligt min
mening regeringen ha visat en viss generositet
då det gäller att förverkliga
den målsättning beträffande inkomstlikställigheten
som — det vågar jag
trots allt påstå — allmänt betraktas såsom
en del av jordbrukspolitiken.

Jag talade inte, herr Persson i Appuna,
om en olyckshändelse i fråga om
utskottets skrivning, utan om en olycklig
skrivning på grund av några motioner
som syftade längre än propositionen.
Men på denna skrivning hänger
man nu upp motiveringen för att inte
vilja vara med om en utfyllnad av inkomstklyftan.
Jag vill också — såsom
jag gjort många gånger tidigare — erinra
om att den förre chefen för jordbruksdepartementet
vid upprepade tillfällen
underströk betydelsen av att den
svenska jordbrukspolitiken har en bestämd
målsättning, medan däremot enligt
hans mening exempelvis EEC:s jordbrukspolitik
kännetecknades av den
svaghet som ligger däri, att man bara
kräver en »skälig» inkomstnivå för jordbrukarna.
Såsom kammarens ledamöter
förstår skulle inte statsrådet Netzén ha
gjort dessa uttalanden, om det inte varit
hans avsikt att förverkliga målsättningen
för den svenska jordbrukspolitiken.

Avslutningsvis vill jag till statsrådet
Holmqvist säga, att jag helt delar hans
uppfattning att vi inte bör låta beredskapssynpunkten
vara dominerande då
det gäller jordbrukspolitiken. Jag delar
också hans uppfattning att det säkerligen
finns jordbruk här i landet,
som kan konkurrera med jordbruk i

andra länder. Men, herr statsråd, finns
det sådana jordbruk i så stor mängd
att de i händelse av en avspärrning
kan förse landets invånare med livsmedel?
Det är den frågan som är den väsentliga
i nuvarande situation.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
be herr Hseggblom om ursäkt, om jag
har sagt att han är en auktoritet. Mig
veterligt har jag inte sagt så, men jag
skall se efter i protokollet. Man skall
nämligen akta sig för att ta sådana
ord i sin mun. När några år har gått,
kan ett sådant påstående kanske vara
oriktigt. Och nu har det gått några år
sedan avtalsuppgörelsen träffades. Jag
talade inte om auktoriteter utan gjorde
bara ett påpekande.

Sedan sade herr Hansson i Skegrie
att jag tydligen tror att regeringen är
den enda statsmakten här i landet och
att jag bortser ifrån att vi också har
en riksdag. Nej, herr Hansson, jag vet
också att vi har en riksdag. Men jag
tog upp de ting, som herr Hansson
själv nämnde om och som han sade
hade hindrat jordbrukets rationalisering.
Kreditrestriktionerna, som herr
Hansson nämnde som första punkt, har
inte riksdagen beslutat om. Sådana åtgärder
beslutas på annat sätt. Och vad
den höjda räntan beträffar tycks den,
i varje fall enligt mångas sätt att se,
avgöras i centerpartiets förtroenderådsrum.
Åtminstone har det sagts så
ibland. I själva verket är det dock riksbanken
som bestämmer om räntan.

Herr Hansson i Skegrie sade att regeringen
genom de nämnda åtgärderna
hade motverkat jordbrukets rationalisering,
och därtill kunde riksdagen
ha beslutat om införande av jordbrukskonto.
Därvidlag håller jag med honom.

Sedan har jag inte mycket att säga
till herr Eliasson i Moholm, eftersom
han inte polemiserade mot mig. Han
håller fast vid att det var en olycklig

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

mening i utskottets utlåtande, och då
har jag bara sagt att det borde ha upptäckts
innan det lästes in i protokollet.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Det är något av ödets
ironi att denna jordbruksdebatt i tiden
så nära sammanfaller med de socialdemokratiska
manifesten på första maj.
Jag har uppmärksammat att en av parollerna
varit »Trygghet i arbetet». Det
är förvisso en bra paroll, men jag undrar
om jordbruksministern något funderat
över hur stor trygghetskänslan
kan vara hos de svenska bönderna i
denna tid av omvälvning och omvärderingar
på jordbrukssidan. För egen
del skulle jag inte bli förvånad om jag
fick se något hundratusental bönder demonstrerande
och användande sig av
den paroll som jag nyss nämnt — även
de kan ha rätt att inte bli bortglömda
i valfrihetens välfärdssamhälle.

Jag är medveten om, herr talman, att
denna debatt i dag om inkomstutvecklingen
inom jordbruket är tämligen meningslös
— positionerna är tydligt låsta.
Men jag vill ändock ha sagt, att för mig
är det obegripligt att en yrkesgrupp,
som bundit sig med ett 6-årigt avtal,
skall ha så svårt att få detta avtal reviderat
efter den målsättning som beslöts
redan 1947. Det borde för alla
stå klart att under denna långa tid kan
situationer uppstå, vilka inte kunde förutses
vid avtalets ingående och vilka för
hela yrkesgruppen verkar i en riktning
som är helt motsatt den avsedda.
Det går inte så lätt som man vill göra
gällande att bara säga, att ett avtal är
ett avtal och det skall följas till avtalsperiodens
slut. Man får i stället som en
självklarhet se till att avtalet fungerar
som man avsett. Detta har inte skett,
och det sker alltjämt inte. Blir inte
målsättningen uppfylld under avtalsperioden,
kan man vara förvissad om
att det är svårt att få jordbrukarna att
acceptera långa avtal i fortsättningen.
Jag gör gällande att detta avtal i nu -

varande skede har skapat en betänklig
negativism mot långa avtal.

Jag skall inte ta kammarens tid i
anspråk med att utöver vad andra talare
sagt ytterligare kommentera orsakerna
till den uppkomna situationen i
jordbruket, utan jag vill bara beklaga
att den diskussion som förts varit något
enkelriktad. Man skär jordbruket
över en kam som en enhet, och man
vill liksom inte förstå att alla jordbruk
är separata företag som vart för sig har
att arbeta med så olika grundmaterial
som jordmån, klimat, väderleksbetingelser,
ägoarrondering, byggnadsbestånd
o. s. v. Man glömmer i debatten att
tala om att produktivitetsökningen inom
jordbruket är högre än inom industrien.
Under 1962 ökade jordbrukets produktion
med 3 procent trots att antalet i
jordbruket sysselsatta minskade med
33 000, d. v. s. med 6 procent. Den
mekaniseringsprocess som försiggått sedan
länge är naturligtvis orsaken till
att detta varit möjligt. Men den kräver
också stora kapitalkostnader, vilket innebär
att jordbrukets samtliga investeringar
är fyra gånger så stora som det
årliga produktionsvärdet och att kapitalbehovet
per årsarbetare uppgår till
80 000 å 125 000 kronor. Kapitalbehovet
varierar naturligtvis med produktionsinriktningen,
men det är numera inte
ovanligt att ett modernt jordbruk i 60-tunnlandsklassen måste räkna med en
totalinvestering på en kvarts miljon kronor.

Det moderna jordbruket har också
blivit en storförbrukare av industriprodukter,
en sak som det kan vara skäl
att hålla i minnet när man diskuterar
det svenska jordbrukets vara eller icke
vara. Årligen förbrukas här bränsle för
140 miljoner kronor. Traktordriften
kostar för närvarande nära 500 miljoner
kronor per år, och återanskaffningsvärdet
för de 160 000 jordbrukstraktorerna
är över 2 miljarder kronor.

Mot denna bakgrund blir man något
fundersam när man den 29 mars detta

3* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

år i Aftonbladet läser en av jordbruksministern
signerad artikel i jordbruksfrågan,
där jordbruksministern bl. a.
säger: »Varje gång vi köper smör, ost,
mjölk, ägg, kött och andra jordbruksprodukter,
betalar vi det svenska jordbruket
en betydande extraslant som
icke är affärsmässigt motiverad.»

Ja, detta låter sig naturligtvis sägas
mot bakgrunden av det livsmedelsöverskott,
som för närvarande finns i världen
trots att alltjämt miljoner människor
svälter ihjäl. Men nog är det ett
märkligt uttalande omedelbart efter avslutade
förhandlingar, då herr jordbruksministern
borde vara ganska välinformerad
om det faktiska läget.

Förra våren fick alla husmödrar ett
påtagligt bevis för vad som kan hända
med de låga världsmarknadspriserna,
när det egna landet inte har tillgång
till inhemsk vara. Jag åsyftar här potatispriset,
som för övrigt vid den tidpunkten
ansågs så högt att jordbruksministern
interpellerades i ärendet.
Kan man dra någon lärdom av denna
händelse, skulle man kanske kunna uttrycka
den så, att ett tillräckligt producerande
svenskt jordbruk är den säkraste
garantien för normala konsumentpriser.

I tidningen Lantarbetaren, som står
regeringen nära, har redaktör Bo Präntare
skrivit en artikel i jordbruksfrågan,
som i väsentliga avseenden skiljer
sig från jordbruksdebatten i övrigt. Artikeln
i sin helhet rekommenderas för
studium. Där konstateras att rationaliseringen
varit väl så hög som man förutsåg
vid sexårsavtalets ingående, och
efter att ha kommenterat talare på
Lantbruksveckan slutar artikeln med
följande: »Om detta nu sades med klart
språk, så var det dock inget sensationellt
i sak. Det finns många inom jordbrukets
egna led som hävdar detsamma.
Men jordbruket är inte en så enhetlig
näring som man ibland kan få
intryck av då man följer jordbruksdebatten.
Varför har vi ingen industri -

debatt? Därför att vi har så klart för
oss att industriens problem varierar
med industriernas storlek, deras produktionsinriktning
etc. Också jordbruksdebatten
behövde den nyanseringen.
Rationaliseringen i jordbruket varierar
med jordbrukens storlek, produktionsförhållanden
och produktionsinriktning.
-— Det vore nog nyttigt både
för vår jordbrukspolitiska debatt
och psykologiskt också för jordbrukarna
om man konkretiserade detta bättre
i debatten. — Därför att jordbruket av
politiska skäl subventioneras med
hundratals miljoner bör man inte skapa
intrycket att alla jordbrukare borde
ha dåligt samvete. Det har de ingen anledning
till. Finns det skäl för ett dåligt
samvete, kan det delas av många
fler än jordbrukarna.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga reservationer till utskottets
utlåtande.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Som den föregående
ärade talaren framhöll kan man kanske
inte tillföra denna debatt om ändringarna
i löpande jordbruksavtal så
mycket mera. Men jag vill ändå understryka
några synpunkter.

När det i slutet av mars i år träffades
överenskommelse efter de förda
överläggningarna, kan man inte säga
att jordbrukarna hälsade uppgörelsen
med någon större entusiasm. Sedan ett
par tre år tillbaka hade oro och pessimism
spritt sig inom jordbrukarnas
led, och man undrade där hur framtiden
skulle komma att gestalta sig för
denna näring. Denna inställning till
framtiden har fått stora återverkningar
på rekryteringen till jordbruket, alltså
när det gällt att hålla de bästa ungdomarna
kvar i jordbruket, d. v. s. de
som är lämpliga och som bör ägna sig
åt jordbruksnäringen.

Vidare var den eftersläpning som
konstaterades vid den jordbruksekonomiska
undersökningen så stor, att den

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

överraskade även många av dem, som
under lång tid sysslat med jordbrukspolitik
och jordbrukets sexårsavtal. I
propositionen redovisas att denna eftersläpning
vid 1962 års slut var ungefär
7 900 kronor per yrkesutövare eller
omkring 700 miljoner kronor årligen.
Inför sådana siffror frågar man sig, om
man verkligen kan ha kvar ett avtal
som ger sådana eftersläpningar i lönsamheten.
Även om man kan diskutera
vissa punkter i den jordbruksekonomiska
undersökningen har den dock i
stort sett blivit erkänd av statsmakterna
och av dem som sysslar med jordbruksfrågorna.

Inom övriga befolkningsgrupper här
i landet tycker man nog att jordbruket
får för mycket. Den inställningen härskar
inte bara i vårt land, utan den härskar
i de flesta av världens länder. Man
frågar sig: Hur skall den rätta kontakten
skapas mellan jordbrukets folk och
de stora löntagargrupperna, så att förståelse
vinns för de olika problem som
föreligger på båda hållen men som i
vår moderna tid i synnerhet finns inom
jordbruket?

Jag kan för min del inte betrakta det
nu föreliggande förhandlingsresultatet
som skäligt. Men man kan ju inte heller
underkänna förhandlarnas förmåga
att göra det bästa möjliga av situationen.
De har väl inte haft något
annat val — de har inte ens haft den
möjlighet som biskop Brask hade, då
han i ett stort sigill förde in orden:
Härtill är jag nödd och tvungen.

Varje löntagargrupp, som inte kommer
i närheten av vad den tänkt sig,
har möjligheter att vidtaga fackliga åtgärder,
att strejka. Men vi vet alla hur
svårt det däremot är att i en näringsgren
som jordbruket tillgripa dylika åtgärder.
Det gör att förhandlarna på detta
område inte har möjligheter att driva
sina uppdragsgivares intressen lika
hårt som förhandlarna för t. ex. en löntagargrupp
har.

I propositionen har departementsche -

fen uttalat — såsom tidigare framhållits
— att man under återstoden av sexårsperioden
skall få ägna sig åt att finna
en samlande lösning på jordbruksproblemen.
Vi får hoppas att denna
samlande lösning blir sådan, att jordbrukarna
tas ur den pessimism som gripit
omkring sig och att synen på näringens
framtid kan bli ljusare.

Det talas så som om jordbruksavtalet
vore ett avtal i vanlig bemärkelse. I
stora jordbrukar kretsar bedöms avtalet
såsom ett avtal med löntagare, men som
avtalet tillämpas är det, skulle jag vilja
säga, fortfarande vad det från början
var: en jordbruksreglering som kan
föra till målet endast under vissa förhandenvarande
omständigheter. En löntagare
avser ju med ett avtal en överenskommelse
som gör att han absolut får
ut det som i avtalet skrivits in såsom
ekonomisk ersättning för det arbete vederbörande
löntagare utför, såvida han
får behålla sitt arbete.

Jag vill också säga några ord om
skördeskadeförsäkringen, då jag väckt
en motion i den frågan.

Så länge strataområdena har den nuvarande
storleken kommer nog ersättningen
från skördeskadeförsäkringen
att bli slumpartad — det blir något av
ett lotteri, såsom sades i första kammaren.
Man måste nog inrikta sig på att
organisera om strataområdena, så att
försäkringens slumpartade utslag motverkas.

Utskottets talesman, fru Lindskog, sade
att jordbruket fick sitta i farbror
kungens knä. Ja, jordbruksnäringen är
synnerligen beroende av statsmakterna.
Men så är ju förhållandet runt om i världen
i länder med avsevärd jordbruksproduktion.
Där någon avsevärd jorbruksproduktion
inte förekommer är problemen
av motsatt art — där har man underskottsproblem
och de svältande massorna.
Det är livsmedelsöverskotten, vilka
säljs på världsmarknaden inte till
de naturliga produktionspriserna utan
antingen med subventioner från det

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

exporterande landet eller till dumpingpriser,
som är så ytterst farliga för produktionen
i det land, där de förs in —
detta även om kvantiteten är ringa. Löntagarna
har möjligheter att täta läckor
genom sina organisationer; dessa ser
till att ingen är osolidarisk och arbetar
för en lägre lön än den som stadgas i
gällande avtal. Under kriget uttalade
statsmakterna att jordbrukarna skulle
vara återhållsamma och inte ha för stora
krav på prisstegringar på sina produkter
— trots att det då förekom stegrade
produktionskostnader. Statsmakternas
motiv var att man efter kriget
skulle kunna tänka sig en generösare
bedömning av jordbrukets inkomster.

Det har tidigare i debatten talats något
om familjeinkomsten. Jag vill gärna
framhålla att jordbrukaren, om en
familjemedlem ställer sig solidarisk med
familjeföretaget, inte bör få lida för
detta vid inkomstjämförelsen. Jag kan
inte inse att det på något sätt skulle
gynna jordbrukarens ställning att familjemedlemmar
arbetar hemma i jordbruket.
De som arbetar på detta sätt
i familjeföretaget får väl i allmänhet en
lägre inkomst än om de hade utfört
samma arbete ute på den öppna marknaden.

Det har vidare nämnts att jordbrukets
föreningar har stora kostnader,
och det är riktigt. När allmänna lönestegringar
inträffar, sker sådana också
inom jordbrukets föreningar. Vid sådana
tillfällen har det inträffat att den
kostnadsfördyring som lönerörelserna
för med sig inte har slagit uppåt i prisläget.
I stället har de slagit nedåt på det
prisläge som jordbrukaren skulle ha ut
när han levererar varan till föreningarna.
Mot detta kan jordbruksföreningen
inget göra, eftersom hela frågan hänger
samman med den allmänna löneutvecklingen
och de möjligheter man har att
genom statens stöd upprätthålla försäljningspriserna
från föreningarna.

Med dessa ord, herr talman, skall jag
be att få yrka bifall till de reservatio -

ner som är fogade till utskottets utlåtande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga några ord i en principiell
fråga. Det finns behov av att göra detta
med hänsyn till tidigare framförda
och eventuellt efterföljande ståndpunkter.
Innan jag gör det, vill jag helt allmänt
säga att jag delar den uppfattning
som väl de flesta här i kammaren
har, nämligen att jordbrukets läge
är ganska bekymmersamt. Man behöver
inte på något sätt anlägga extrema
intressesynpunkter för att komma
till en sådan slutsats. Å andra sidan är
det inte så lätt att finna det grepp som
kan vrida utvecklingen rätt igen. Jag
har den känslan att jordbrukets läge
för dagen och kanske även för morgondagen
är mera komplicerat och svårbemästrat
än det har varit på mycket
länge.

Jag behöver bara peka på mjölkpriset.
Det är obestridligt att priset på
den svenska konsumtionsmjölken har
stigit kraftigt. Konsumentens pris för
mjölken har stigit avsevärt under sexårsavtalets
hittillsvarande löptid, men
ändå är det sammanvägda avräkningspriset
till jordbrukarna praktiskt taget
oförändrat. Det är inte svårt att rent
tekniskt förklara detta. Kostnaderna för
distribution, frakt och mejeribehandling
har stigit väsentligt och har bidragit
till en stor del av prisstegringen på
konsumtionsmjölken.

Priset på smörmjölken har emellertid
snarare fallit, och det måste falla,
eftersom sexårsavtalet är så konstruerat
att margarinpriset är fixerat. Av
denna anledning är också smörpriset,
frånsett säsongmässiga förändringar,
praktiskt taget fixerat. När en inflation
pågår och alla andra priser stiger, innebär
ett formellt stillaståjende pris
reellt sett ett sjunkande pris. När dessutom
kostnaderna för frakter, mejeribehandling
o. d. stiger även för smör -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

mjölken, blir resultatet mycket ogynnsamt
för jordbrukaren. Det blir naturligtvis
speciellt ogynnsamt för de många
jordbrukare vilka har mjölken som den
väsentligaste inkomstposten.

Det är som sagt inte så svårt att peka
på denna problematik. En annan
sak är att göra något åt den med det
avtal som vi har. Jag vill inte instämma
i det som herr Elmwall sade om
priskrav och prisrelationer. Jag kan inte
för dagen ta ställning vare sig för
eller emot hans ståndpunkt. Jag vill
dock instämma med honom i att frågan
om priserna på fodersäd och fläsk
är aktuell och komplicerad och att det
finns anledning att beakta den. Det pågår
nu en utredning, som tillsattes för
ett par år sedan som en följd av jordbruksutskottets
hemställan. Man får
verkligen hoppas att den lyckas finna
en lösning på denna fråga.

Vad som i år föreslås om stödköp
och lagring från ett år till ett annat är
nog saker som man bör pröva. Det är
visserligen något helt annat än vad jag
tidigare har velat godkänna, men som
situationen nu är måste man nog söka
sig fram på den vägen.

Det är uppenbart att våra exportoch
importaffärer vad beträffar fodersäd
i vissa fall har varit ogynnsamma
för alla parter, möjligen med något undantag.

Skördeskadeförsäkringen måste nog
också ses över. Det är vi väl överens
om.

En besvärande sak är väl att vi har
ett sexårsavtal. Herr Dahlgren pekade
just på olägenheterna. Det var mycket
överraskande när sexårsavtalet infördes
för några år sedan. När dåvarande
treårsavtal hade gällt i två år, förklarades
att det varat för länge, och in i
det sista diskuterades ett eventuellt avtal
för några månader, för att jordbruket
skulle komma i takt med arbetsmarknadens
avtalsuppgörelser. Hastigt
och lustigt fick vi sedan förslag om ett
sexårsavtal. Den allmänna ekonomiska

utvecklingen med stora lönestegringar
och prisstegringar och över huvud taget
en stark dynamik i det ekonomiska
systemet har gjort att ett sexårigt avtal
blir problematiskt. Dessa saker diskuterade
vi 1959, och jag skall inte fördjupa
mig i det ämnet nu.

Det som egentligen gjorde att jag
ville ta till orda var en principfråga,
frågan om riksdagens ställning i ett
ärende som detta.

Här finns två särskilda yttranden som
fogats till detta utlåtande. Det ena har
avgivits av folkpartiets ledamöter i jordbruksutskottet
som åberopar sig på en
del motioner och bl. a. uttalar: »Då vi
således betraktar förhandlingsresultatet
utgöra ’svar’ på motionerna och då överenskommelser
av detta slag brukar av
riksdagen i princip respekteras har vi
anslutit oss till utskottsmajoritetens mening,
att motionerna icke bör föranleda
någon vidare åtgärd från riksdagens
sida.»

Ungefär detsamma säger högerns ledamöter
i sitt särskilda yttrande: »Resultatet
av de förda förhandlingarna
kan vi ej anse stå i överensstämmelse
med avtalets målsättning. När en överenskommelse,
som i detta fall, träffats
mellan jordbrukets organisationer och
regeringen anser vi dock av princip att
en sådan överenskommelse skall respekteras.
»

En preliminär överenskommelse som
denna har ju träffats under förutsättning
av riksdagens godkännande. Den
väger naturligtvis tungt även här i riksdagen,
men å andra sidan bör riksdagen
inte i princip frånsäga sig rätten att ta
ståndpunkt på annat sätt ifall det skulle
finnas goda skäl att frångå den preliminära
överenskommelsen. Jag har
själv många gånger tillsammans med
kamrater hävdat särmeningar, vilka i
de flesta fall dock icke rört själva fördelningen
mellan de två parterna utan
mera fördelningen inom jordbruket.

När jag hade läst dessa särskilda yttranden
och sedan läste reservation nr

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

1) blev jag ännu mera förvånad, ty i
reservation nr 1) begär man framläggande
till höstriksdagen av »plan för
åtgärder i syfte att den jordbrukspolitiska
målsättningen om inkomstlikställlighet
för den i jordbruket arbetande
befolkningen skall kunna förverkligas
under sexårsperioden i överensstämmelse
med vad som åsyftades i riksdagsbeslutet
1959.» Jag hajade till när
jag läste denna reservation, som åtminstone
vid första påseende tyder på friska
tag. Inkomstklyftan, så långt den kan
avläsas i materialet för den ekonomiska
undersökning som gjorts, är omkring
7 000 kronor. Enligt vad herr Edblom
meddelade efter det att överenskommelsen
hade träffats — jag vill minnas att
det var i radio och TV — betyder den
uppgörelse man nu gjort drygt 1 000
kronor för ett sådant jordbruk som tillhör
materialet för den ekonomiska undersökningen.
Då återstår det alltså att
fylla de andra sex sjundedelarna av inkomstklyftan
inom två år, detta sedan
inkomstklyftan under de första tre och
ett halvt åren av överenskommelsens
giltighetstid har fördubblats i stället
för att halveras.

När jag läste den reservationen tänkte
jag att dessa reservanter underkänner
uppgörelsen helt och hållet och begär
sex gånger så mycket och de kommer
säkert med krav på förslag om
detta till höstriksdagen. Men herr Hansson
i Skegrie förklarade nu det hela
på ett annat sätt. Åtminstone försökte
han göra det, ty han sade att ingen av
reservationerna — alltså inte heller
denna! — berör överenskommelsen.
Ingen reservant ställer några krav på
ändring, säger han, och uttalar i stället
sin respekt för förhandlarna och förklarar
att det är oberättigat att anföra
någon kritik; förhandlarna har gjort
vad som var möjligt att göra. Slutsatsen
blir då att den utjämning av inkomstklyftan
som reservanterna begär skall
ske genom åtgärder vilka inte berör de
prispolitiska frågor som överenskom -

melsen har behandlat. Visserligen står
det i motion nr I: 732 att man skall eftersträva
en utjämning »med alla till
buds stående medel» och visserligen
yrkar reservanterna bifall till motion
nr 732. Man skulle då kunna tro att
även prispolitiska åtgärder ingår bland
de åtgärder som står till buds. Men detta
avses alltså inte. Jag accepterar naturligtvis
herr Hanssons förklaring av
den egna reservationen. De prispolitiska
åtgärderna hör alltså inte med i detta
sammanhang, utan det är fråga om
andra, allmänpolitiska åtgärder. Herr
Hansson bär vidrört några av dem. Om
det vore möjligt att utnyttja dessa andra
medel vore det ju bra, men jag har svårt
att tro att de allmänpolitiska åtgärderna
på kort sikt skall kunna ge en effekt
som ens tillnärmelsevis kan realisera
vad reservanterna i det hänseendet säger
sig eftersträva.

Uppgörelsen respekteras alltså på alla
håll. Även där man tycker sig kunna
utläsa motsatsen ur formuleringarna,
anser man — det har vi nu fått veta —•
att den skall följas till punkt och pricka.
Man kan då ställa sig en fråga. Det är
förunderligt tyst på ett avsnitt, nämligen
beträffande formerna för denna
uppgörelse. Det föreligger inte såsom
vid tidigare tillfällen något protokoll
från de två styrelsernas sammanträden.
Finns det något sådant protokoll? Ett
sådant upprättades 1959, men jag har
inte i pressen kunnat se något närmare
om något liknande nu. Den konferens,
som var samlad någon dag innan uppgörelsen
träffades, kom icke till något
konkret resultat, det tror jag mig ha
kunnat läsa ut ur tidningarnas uppgifter.

Det finns en sak till som gör att man
är intresserad av hur hårt organisationerna
egentligen är bundna vid denna
överenskommelse. I utskottsutlåtandet
heter det på sidan 32 — och uttalandet
bär en motsvarighet i propositionen —
att förslag till rationaliseringsåtgärder
innefattas i överenskommelsen. Hur

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande

pass preciserade var de åtagandena?

Yar de av den karaktären att de täcker
huvudresonemanget i proposition nr
125 eller var de mera allmänna och icke
lika konkret utformade på denna punkt?

I denna sak — alltså en rent jordbrukspolitik
sak, som vi kommer tillbaka
till senare — vill jag säga att jag inte
tycker att förhandlingsdelegationens
uppgörelse bör få vara bindande för
riksdagen.

Min principiella ståndpunkt är sålunda
den att visserligen måste en träffad
överenskommelse väga rätt tungt i
sammanhanget, men man får inte förvandla
riksdagen till en ren registreringsinstitution
som inte har någonting
att säga till om. Detta är min principiella
ståndpunkt. I själva sakfrågan vill jag
lika litet som någon annan här klandrr
förliandlingsdelegerade. På allmänna
politiska och ekonomiska grunder, som
jag inte anser att man kan diskutera i
botten vid detta tillfälle, anser jag för
min del att förhandlarna gjort vad som
gått att göra. Jag klandrar dem icke
för överenskommelsen, som jag vill
godkänna, dock utan sådana principiella
bindningar som man på sina håll här
tycks vara böjd för att göra. Ty det kan
ju uppstå andra situationer och frågeställningar
då principfrågan blir av betydelse.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord
om den reservation nr 2 som statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
var inne på. Den gäller frågan om våra
överenskommelser med Danmark. Jag
delar reservanternas oro för vad som
här eventuellt kan ske. När man har
konstaterat att vi inte på långt när kan
realisera 1959 års målsättning för vårt
eget jordbruk och måste acceptera denna
ogynnsamma situation, är det klart
att man ställer sig litet spörjande och
blir en smula orolig när det sätts i fråga
att vi skall kunna hjälpa det danska
jordbruket genom import därifrån. Naturligtvis
kan denna import hållas inom
sådana gränser att den inte medför nå -

syfte på jordbrukets område, m. m.

got problem, men å andra sidan är danskarna
mycket aggressiva. Man förstår
dem, ty deras läge är svårt. Jag kan
hålla med reservanterna om att det är
att gå för långt ifall man skulle räkna
med att vi skulle lägga ned en stor del
av vårt jordbruk och i stället försöka
rädda en liten del av den på importerade
fodermedel grundade danska animalieproduktionen.
Det är inte så underligt
om man väjer undan för sådana krav.

Med anledning av reservationen sade
jordbruksministern att detta väl ändå
är en fråga där riksdag och regering
måste vara suveräna och där vi inte
kan dra in jordbrukets förhandlingsdelegation
i sammanhanget. Även härvidlag
vill jag nyansera litet annorlunda.
Lika litet som jag vill vara med om
att tilldela riksdagen så liten suveränitet
som man ibland gör när det gäller
att godkänna träffade uppgörelser, lika
litet skulle jag vilja vara med om att
skärpa suveräniteten till den grad, att
man här inte skulle kunna samtala och
förhandla om ett sådant problem som
det danska eventuellt kan bli. Den
svenska regeringen sköter väl i allmänhet
inte några utrikespolitiska handelsförhandlingar
utan att ha varit i kontakt
med intressegrupperna i Sverige.

I proposition nr 25 till 1960 års riksdag,
som gav regeringen fullmakt i förevarande
avseende, anförde departementschefen
att för det fall att särskilda
åtgärder skulle befinnas i förevarande
hänseende påkallade får dessa efter
överläggningar med berörda intressenter
i särskild ordning redovisas för riksdagen.
Jag vill inte åta mig att precisera
detta, men eftersom kontakter borde
finnas och upprätthållas med dem
som det närmast berör — i varje fall
kan det i hög grad beröra jordbruket
och jordbruksavtalet — tycker jag att
det är rimligt att riksdagen får tillfälle
att ta ståndpunkt i sådana frågor.

Herr talman! Jag vet att det är mycket
som jag inte har berört i detta sammanhang,
och det är förmodligen alla

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

tacksamma för. Jag ville endast framföra
några principiella reflexioner. Jag
vill inte göra anspråk på att här göra ett
jordbrukspolitiskt inlägg som liksom
skulle skära över hela fronten. Det får
ske om ett par år.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag anser att det är riktigt
som jag har sagt här att ingen har
berört överenskommelsen och begärt
någon ändring av detaljerna i denna,
treprocentregeln, regleringskassorna,
skördeskadepremierna etc.

Herr Svensson i Ljungskile sade att
han hade svårt att förstå reservation 1.
I denna reservation begär vi åtgärder i
syfte att uppnå en inkomstlikställighet.
Vi menar att alla åtgärder som kan
vidtas i sådant syfte på sitt sätt bidrar
till att målsättningen skall kunna uppnås.
Vi bör försöka komma så långt
det går att komma. Herr Svensson i
Ljungskile menar väl ändå inte att vi
i fortsättningen skall fridlysa hela jordbruksområdet
och då även det område
som ligger utanför prispolitiken?

Jag förstod att herr Svensson i Ljungskile
i början av sitt anförande anmärkte
litet på sina egna partivänner för att
de genom ett särskilt yttrande hade avhänt
sig inflytande på dessa frågors
handläggning i fortsättningen. Jag vill
instämma med herr Svensson i Ljungskile;
också jag beklagar att vi inte kan
få herr Svenssons partivänner med på
att man åtminstone bör göra vad som
göras kan under den tid som återstår
i syfte att så långt möjligt kunna nå en
inkomstutjämning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har med intresse
suttit och lyssnat på åtskilliga inlägg
här, och det skulle kanske finnas anledning
till att i anslutning till vad
som bl. a. herrar Börjesson i Glömminge
och Dahlgren tidigare sade och nu se -

nast även herr Svensson i Ljungskile
sade ta upp en diskussion om hela vår
jordbruksreglering och de möjligheter
vi kan ha för att nå fram till det eftersträvade
resultatet. Det förefaller mig
emellertid inte som om kammarens ledamöter,
när debatten har pågått så
länge, skulle vara särskilt roade av att
vi i dag toge upp en sådan diskussion.

Under den relativt korta tid som jag
har sysslat med dessa frågor har jag
kommit till den slutsatsen att det kan
vara vanskligt att vidta arrangemang
för så lång tid framöver som sex år.
Utvecklingen går snabbt, och vi kan val
förutse att förändringarna i framtiden
sannolikt kommer att ske i ett ännu
starkare tempo än de hittills har gjort.
Därför är det nog olyckligt att träffa
avtal för så långa perioder.

Ja, det är klart att också jag i vissa
ögonblick har kommit att fundera över
om det över huvud taget är så lyckligt
att ha avtal på detta område. Vore det
inte möjligt att riksdagen, som har att
bära ansvaret för vårt näringsliv i övrigt
när det gäller lagstiftningsfrågor,
också skulle kunna ta på sig uppgiften
att år från år pröva vad som är nödvändigt
att göra för att tillgodose jordbruksnäringens
intressen? När vi emellertid
har kommit i en situation som
denna, där problemen tillspetsas oerhört
och där man gör en stor sak av
önskemål, som det egentligen kanske
är alldeles omöjligt att tillgodose — jag
tänker på talet om att avtalet inte har
kunnat motsvara förväntningarna —
kan vi visserligen göra detta konstaterande.
Men vi måste samtidigt säga
att det i detta avtal inte finns någon
anvisning som möjliggör några förändringar.
Avtalsparterna har accepterat
ett regleringssystem som vi ställt vissa
förväntningar på och med vars hjälp
vi hoppades att kunna nå fram till ett
önskat resultat. Dessa förväntningar har
inte infriats, men vi har inte någonting
att gripa till när det gäller att söka
rätta till vad som är skevt. Och så råkar

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

vi in i en diskussion om den saken. I
sådana ögonblick kan man, som jag
förut sade, fundera över om avtalsförfarandet
över huvud taget är det rätta
sättet att hantera jordbrukspolitiken i
vårt land.

Jag skulle vilja något kommentera
herr Svenssons i Ljungskile inlägg. Han
frågade mig direkt: Finns det inte ett
protokoll över vad som förevarit? Till
det vill jag säga att det finns en handling,
ordagrant återgiven i propositionen
på de inledande sidorna med
början på sidan 3 samt undertecknad
av ordföranden i RLF och, tror jag, av
vice ordföranden i Lantbruksförbundet,
eftersom ordföranden var sjuk och inte
hade tillfälle att vara med vid undertecknandet,
ävensom av mig på regeringens
vägnar. Några andra handlingar
i form av protokoll eller uppteckningar
än vad som finns angivet i
propositionen har vi inte att stödja
oss på — bortsett från det arbetsmaterial
som jag antar att organisationerna
har använt sig av och haft som underlag
samt det ganska omfångsrika bakgrundsmaterial
som vi inom regeringen
haft som underlag för den uppgörelse
som så småningom träffades.

Herr Svensson frågar vidare vilka
konkreta utfästelser jordbrukarna gjort
i detta sammanhang. Han undrar bl. a.
när det gäller rationaliseringen hur
mycket jordbruket i det fallet har utfäst
sig att vara med om. Utfästelsen
omfattar inte mer än vad som återgivits
ord för ord i propositionen. Den har
innebörden att jordbrukets organisationer
förklarar att de positivt skall
medverka i rationaliseringsprocessen.
Jag bedömer det som mycket värdefullt
att de ledande männen inom organisationerna
i olika sammanhang deklarerar
en positiv inställning till frågorna
om jordbrukets rationalisering.
Något mer kräver vi inte i detta sammanhang.

Jag vill gärna säga att den proposition,
som är framlagd om jordbrukets ra -

tionalisering, väsentligen bygger på ett
förslag, upprättat av lantbruksstyrelsen,
och således inte har något direkt
samband med förhandlingarna. Därför
får avtalet, eller den handling som kom
fram som ett resultat av våra överläggningar
samt deklarationen från organisationernas
sida, inte tas för mer än
vad det är, d. v. s. en deklaration om
att man skall ha en positiv inställning
när det gäller de enskilda punkterna i
rationaliseringsverksamheten.

Jag skall ta detta tillfälle i akt att
rätta till ett misstag från departementets
sida, vilket har föranlett vissa skriverier
och, som jag förstår, även diskussioner.
I departementschefsanförandet
i propositionen 125 råkade helt enkelt
ett ord falla bort. I propositionen
står att rationaliseringsstödet i framtiden
främst skall utgå till tvåfamiljsjordbruk.
Jag har sett att många tyckt att
det var förfärligt vad jordbruksministern
tar till, och det har visats en verkligt
frän attityd. Det förhåller sig helt
enkelt så att det i stället för tvåfamiljsj
ordbruk skulle ha stått en- och tvåfamiljsjordbruk
på den punkten liksom
på alla andra punkter i propositionen
där detta avhandlas. Själva författningen
avser både en- och tvåfamiljsjordbruk.
I reciten finns samma beteckning.
Denna lilla olycka som alltså inträffat
har jag försökt att rätta till genom att
under hand låta meddela jordbruksutskottet
om denna lilla malör. Om jag
nu inför en ännu större församling får
be om överseende för detta fel och
därmed kan rätta till det hela är jag
bara tacksam för det.

Beträffande frågan om förhandlingar,
vilken jag tidigare berört, säger herr
Svensson i Ljungskile att även om han
befarar att det skall bli för mycket förhandlingar
och för många överenskommelser
när det gäller prispolitik och
rationaliseringsverksamhet, så har han
förståelse för att man borde kunna förhandla
med organisationerna när det
gäller avtal med exempelvis Danmark

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

•—• och jag förmodar också andra avtal
med yttervärlden — som berör jordbruket.
Herr Svensson och jag kanske
i alla fall är överens, ty han fortsatte
med att fråga: Skall man inte kunna
samtala med representanter för näringen?
Det tycker jag visst att man skall
kunna göra — och så sker naturligtvis
också. Jag kan nämna att i Malmforsdelegationen,
som tillkommit för att
diskutera näringslivets problem inför
den nya europamarknaden, sitter representanter
för jordbruket. De får alltså
viss information där och har möjligheter
att ge sina meningar till känna.
Detta har jag ingenting emot. När jag
träffar ledande representanter för jordbrukets
organisationer tar jag också
tillfället i akt att informera dem om aktuella
problem. Men det är en helt
annan sak än att regeringen skulle sätta
sig ned och förhandla med jordbrukets
organisationer, innan vi har möjligheter
att träffa några sådana uppgörelser.

Jag har tidigare sagt att jag inte tror
att jordbrukets representanter vill vara
med och ta ställning till frågor av detta
slag och därigenom binda sig i förväg.

Med detta har jag egentligen anfört
allt det som den sena tidpunkten kan
anses medge.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
försökte liksom beklaga sig över att
mina partivänner inte är med om reservation
nr 1. Eftersom denna är så
allmänt hållen att den — åtminstone
enligt herr Hanssons uttolkning — avser
kreditfrågor, räntefrågor, omsättningsskatt,
värdeminskningskonto, inflationspolitik,
egnahemslån och allt vad
det var, håller jag dem räkning för att
de inte skrev under någonting sådant
—• vilket inte hindrar att man, om frågorna
kommer upp en i sänder, kan ta
ståndpunkt och därvid även ta hänsyn
till jordbruket.

Jag vill tacka jordbruksministern för
det svar jag fått. Det är nog värdefullt
att i denna debatt få fastslaget att man
från jordbruksorganisationernas sida
inte har gjort några preciserade åtaganden
beträffande rationaliseringen. Dessutom
kan konstateras att själva uppgörelsen
nu har behandlats något annorlunda
än tidigare. Det vanliga har varit
att den har dragits i de två styrelserna.
Föredragningen har protokollförts —
ibland med avvikande mening från ett
eller annat håll.

En uppgörelse har alltså underskrivits
av RLF:s ordförande och Svenska lantbruksförbundets
vice ordförande. Jag
skall inte vare sig lägga till eller dra
ifrån något utan bara tacka för upplysningen.

Beträffande det danska problemet
sade jag i mitt första anförande att jag
inte vill finprecisera det. Jag tänker
inte rösta på den punkten. Vad jag har
sagt får räcka som förklaring.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det är inte så lätt att
ta till orda i denna uppbrottsstämning.
Jag hade dock tänkt att i korthet framföra
några synpunkter om en fråga som
faktiskt på vissa platser i någon mån
åstadkommit upprorsstämning.

Jordbruket liksom fisket är i mycket
stor utsträckning utlämnat åt vädrets
makter och naturens lagar. Hur många
gånger har inte eu jordbrukares arbete
och kapitalutlägg helt eller delvis blivit
förgäves genom att det väntade ekonomiska
utbytet spolierats på grund av
ogynnsamma väderleksförhållanden.

Skördeskadeförsäkringen har ju tillkommit
såsom ett led i strävandena att
söka ge kompensation åtminstone vid
rena katastrofer. Vi vet alla att ett nytt
system inte kan vara fulländat från början,
men så stora brister som de vilka
vidlåder det nya skördeskadeskyddet
kan absolut inte tolereras.

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Det har hänt att skördeutfallet för ett
strataområde blivit sådant, att av två
gårdar i samma storleksordning och
med samma fördelning av grödorna har
den ene jordbrukaren fått skördeskadeersättning
men inte den andre. Det har
också hänt att en jordbrukare fått hela
sin skörd, både vallskörden och spannmålsskörden,
förstörd genom översvämning
utan att skördeskadeförsäkringen
utlösts. Att något sådant kan inträffa
kan endast bero på brister i systemet.

Jordbruksministern har tidigare utlovat
utredningar i och för rättelse härutinnan,
och det är gott och väl. Men
hittills har resultatet inte varit annat
än att enskilda jordbrukare som drabbats
av icke självförvållade olyckor, genom
utebliven skördeskadeersättning
fått betala den erfarenhet systemet hittills
gett. Sålunda är konstaterat att
skördeskadeförsäkringens statuter för
närvarande är ytterst bristfälliga. Detta
gäller indelningen i s. k. strataområden,
de åsatta tariffvärdena olika grödor
emellan, greppet om arealfördelningen
o. s. v. Vi måste därför påskynda och
intensifiera utredningsarbetet.

Men hur än strataområdenas konstruktion
förbättras och vilka tariffvärden
de olika grödorna än åsättes, kvarstår
dock att enskilda brukningsenheter
kan komma i den belägenheten att på
grund av skördeskador företagets ekonomiska
ställning allvarligt äventyras. En
komplettering till det permanenta skördeskadeskyddet
har gjorts för sådana
fall då så betydande skördeskador uppenbarligen
föreligger att skadeersättning
bör utgå men detta ej kan ske
på grund av systemets allmänna konstruktion.
Årets skördeskadeutfall ger
helägg för att det behövs en dylik behovsprövad
del av skördeskadeersättningen
för individuell prövning.

Vidare kan anföras att den jordbrukare
som inom ett visst strataområde
drabbats av stora skördeskador men på
grund av försäkringens konstruktion

inte kunnat erhålla någon ersättning
dock fått erlägga avgifter för försäkringen.
Det är därför utomordentligt
förvånande att utskottsmajoriteten velat
tillbakavisa kravet på en ökning av
de belopp som utbetalats i individuell
skördeskadeersättning utan behovsprövning.
Detta gäller i alldeles särskilt
hög grad under de nuvarande förhållandena,
då bevisligen stora felaktigheter
finns i det generella systemet.

Trots att en utbyggnad och en förbättring
har utlovats, är ändå inte skördeskadeförsäkringen
jämförbar med
arbetslöshetsförsäkringen. Även till dess
kassor ger staten bidrag av växlande
storlek. Men arbetslöshetsförsäkringen
är inte så upplagd att en del av de arbetslösa
erhåller bidrag under det att
andra inte får något. Arbetslöshetsskyddet
utgår utan behovsprövning exempelvis
till förvärvsarbetande hustrur vilkas
män har väl avlönade arbeten. Men,
herr talman, jag tror inte att det finns
någon som anser detta vara ett felaktigt
system. Det är ju en försäkring och
inte ett socialbidrag. Man borde ha rätt
att begära att även skördeskadeskyddet
skulle betraktas som en försäkring och
inte som något socialbidrag. Jag kan
i motsats till jordbruksministern inte betrakta
detta krav som någon sorts underliga
krumbukter.

Jag är också förvånad över att utskottsmajoriteten
inte velat istödja kravet
på en komplettering av skördeskadeförsäkringens
grundskydd med ett
system av skördeskadelån. Ett tillfälligt
kreditbehov uppstår helt naturligt efter
uppkomna skördeskador, vilket skördeskadeersättningen
inte helt kan täcka.
Utskottsmajoriteten må förlåta mig om
jag tvivlar på dess positiva intresse för
jordbruket när det gäller denna fråga.

Det skulle också ha varit intressant,
herr Persson i Appuna, att något beröra
yrkandet om utredning av möjligheterna
att placera skördeskadefondens
medel i jordbrukets kreditinrättningar

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

för att därmed ge jordbrukarna större
möjligheter att lösa sina kreditproblem.
Men tiden tillåter inte detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna nummer 1 till
och med nummer 6.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag skall avstå från att
beröra överenskommelsen mellan jordbrukets
förhandlare och regeringen.
Jag kan bara instämma i vad herr Eliasson
i Moholm tidigare sagt på den punkten.
Jag har närmast begärt ordet för
att i likhet med herr Persson i Heden
något beröra skördeskadeskyddet.

I motionerna nummer I: 177 och
II: 212 har en hel del förbättringar föreslagits
av skördeskadeskyddet. Jag är
glad över utskottets mycket positiva
skrivning beträffande dessa motioner.
Det är ytterst angeläget att man snarast
får till stånd de förbättringar i systemet
som är möjliga och att man i görligaste
mån eliminerar de orättvisor
som kan förekomma nu. Systemet kommer
naturligtvis aldrig att bli fullkomligt,
eftersom det inte är individuellt.
Det är beroende av medeltalsvärden och
de skördcuppskattningsområden som
finns.

De förbättringar som vi föreslagit
är dels att man skall åstadkomma en
tidigare utbetalning, helst naturligtvis
det år då skördeskadan inträffar -—
och jag tror inte att det är uteslutet
åt! man skall kunna komma fram till
det -— och dels att tidpunkten för anmälan
blir en annan än nu, gärna en
allmän arealinventering den 1 juli. Den
frågan har redan berörts. Därutöver
föreslår vi bl. a., att man får med matärterna
i skyddet, att de totala torkningskostnaderna
beaktas och likaså de
onormala bärgningskostnaderna. Skördestatistiska
nämnden har dessa frågor
och många andra uppe till behandling
och räknar med att kunna lägga fram
förslag om förändringar och förbätt -

ringar. I sitt remissvar säger emellertid
nämnden att man inte har tillräckliga
personella och ekonomiska resurser
för en snabb utredning av alla aktuella
problem. Jag är därför särskilt
tacksam för den skrivning som utskottet
i detta avseende har gjort: »Utskottet,
som anser det angeläget att olika förbättringar
av systemet snarast kan genomföras,
förutsätter att skördestatistiska
nämnden erhåller tillräckliga resurser
för att genomföra de olika undersökningar
som erfordras härför».
Systemet har ju satts på ganska ordentligt
prov under den sistlidna hösten. I
stort sett får man erkänna att systemet
fungerat ungefär som man tänkt sig.
Bidragen har blivit väsentliga framför
allt i de områden där det varit ostridigt
att mycket stora skador uppstått. Ser
man däremot till det lokala planet har
det, som herr Persson i Heden nämnde,
förekommit åtskilliga underligheter som
man har svårt att förklara. Men jag
tror att man kan komma tillrätta med
eventuella orättvisor dels genom sådana
förbättringar i systemet, som jag nämnde
nyss, dels genom att normskördevärdena
justeras efter hand som den objektiva
undersökningen blir klar och
det blir tillräckligt många år att basera
dem på.

Jag tror att det vore berättigat att
som i en reservation föreslås öka möjligheterna
till individuella bidrag något.
Med den höjning som föreslagits,
800 000 kronor, äventyrar man på intet
sätt systemets karaktär. Däremot ges en
möjlighet till att — även om man har
en restriktiv bedömning — utjämna de
orättvisor som man aldrig kan komma
ifrån i ett sådant system. Jag vill alltså
yrka bifall till reservation nr 4.

Skördeskadeskyddet är ju ett katastrofskydd.
Självrisken är ganska stor,
15,5 procent och i många fall högre.
Det innebär att även om skördeskador
uppstår som inte ger anledning till utfall
av systemet kan det för en lantbrukare
innebära att han blir av med hela

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

sitt netto. Det måste i sin tur medföra
att han har behov av bidrag utom skördeskadeskyddet.
Här har tanken på
skördeskadelån kommit in. Jag tror att
sådana lån är mycket önskvärda. De har
också föreslagits av statens jordbruksnämnd
som närmast tänkt sig statsgaranterade
lån. För egen del vill jag påpeka
att vi inom högerpartiet för några
år sedan förde fram tanken på skördeförskott,
alltså att lån för det år man
får dem tages upp som inkomst det år
då man inte har haft någon inkomst
och i stället får dragas av vid amortering.
Reservation nr 5 bygger på en
utvidgning av möjligheterna till skördeskadelån
i någon form och jag yrkar
alltså bifall även till den reservationen.

Herr talman! Jag ber sålunda att få
yrka bifall till reservationerna nr 4 och
5 av herr Nils Hansson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har vid ett par tidigare
tillfällen motionsvägen fört på
tal frågan om åtgärder för främjande
och effektivisering av bygdekvarnarna.
Jag anser att de argument som vi framfört
för att fästa riksdagens uppmärksamhet
på denna fråga alltjämt står
kvar och är i högsta grad relevanta.

Utskottet hänskjuter frågan till 1960
års jordbruksutredning. Det är gott och
väl, men jag vill uttala den förhoppningen
att utredningen inte dröjer för
länge med att framlägga sitt betänkande.
Det har ryktats om att det skulle
komma någon gång under 1964, men utredningar
har alltid en viss benägenhet
att dra ut på tiden, så att deras
förslag blir försenade. Jag vill även uttala
den förhoppningen att utredningen
tar upp de frågor vi aktualiserat i vår
motion nr 209 och att de vinner utredningens
beaktande.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. J—1V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
V) i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herrar Jonasson och
Hansson i Skegrie.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 29 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI och VII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning var -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

av efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill. att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
VIII) i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herrar Jonasson och
Hansson i Skegrie.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 163 ja och 30 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IX—XXII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XXIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
av herrar Jonasson och Hansson i Skegrie;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. XXIV

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. XXV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
XXV) i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Nils Hansson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XXVI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. XXVII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
XXVII) i utskottets utlåtande nr 14, röstar Ja; -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Nils Hansson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XXVIII och XXIX

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XXX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6)
av herrar Jonasson och Hansson i Skegrie;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 8 innevarande maj.

§ 10

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens sammanträde fredagen
den 10 maj 1963, som i enlighet med
den preliminära planen tar sin början
kl. 11.00, blir ett arbetsplenum. Därvid
kommer att behandlas bl. a. frågan om
högertrafik.

§ 11

Interpellation ang. fastställelseprövningen
av byggnadsplaner

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Genom ändringar i
byggnadslagen år 1959 och tillkomsten
av ny byggnadsstadga samma år har
kommunerna tillerkänts större roll och
inflytande i samhällsplaneringen. Bl. a.
åvilar upprättandet av byggnadsplan
numera kommunerna, dock att byggnadsplan
skall fastställas av länsstyrelsen.
I vissa fall kan länsstyrelsen också ta
initiativ till upprättande av byggnadsplan.

När kommunerna tillerkändes nämnda
rätt motiverades det med att planläggning
för bebyggelse är av allra
största betydelse för kommunernas yttre
gestaltning samt utveckling i ekonomiskt
hänseende och i övrigt. Till
följd härav borde kommunerna få ett
avgörande inflytande på planläggningsfrågorna
oavsett storleken av de kommunala
investeringar, som planläggningen
beräknas föra med sig. Som ytterligare
skäl framhölls att det även ur
de enskildas synpunkt är till fördel
om planläggningen i första hand ombesörjes
av kommunala organ, emedan
allmänheten har lättare att komma i
kontakt med dessa än med statliga myndigheter.
Det inskärptes även att byggnadsplan
i än högre grad än stadsplan
borde göras enkel och att onödig detaljreglering
borde undvikas.

Byggnadsplaninstitutet får utan tvivel
anses vara ett smidigt instrument
i planeringsarbetet för främst landskommuner,
för vilka det i första hand
är avsett och lämpat. Det kan användas
för enkla förhållanden men också
för rent eller nära nog stadsmässig bebyggelse.
De år 1959 genomförda ändringarna
torde även ha syftat till att
ge kommunerna ökade möjligheter till
smidig användning av institutet.

Det har emellertid visat sig att fastställelseprövningen
i viss utsträckning

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Interpellation ang. fastställelseprövningen av byggnadsplaner

blivit eu så omständig procedur att de
år 1959 åsyftade fördelarna i den kommunala
planläggningen inte kunnat vinnas
på sätt som då uppenbarligen avsågs.
Det finns exempel på fall då av
kommunerna insända förslag till byggnadsplaner
blivit föremål för tidsödande
och upprepade prövningar som allvarligt
försenat och försvårat planerings-
och byggnadsverksamheten,
framtvingat ett ökat ianspråktagande
av i och för sig icke önskvärda dispenser
samt åsamkat både kommuner och
enskilda betydande utgifter till följd av
bl. a. byggnadskostnadsstegringar. Fastställelseprövningen
torde även ha gällt
detalj granskning av en art som enligt
uttalandena i samband med författningsändringarna
1959 ej borde komma
i fråga.

Enligt min mening är det synnerligen
angeläget att man söker åstadkomma
en smidigare tillämpning av byggnadslag
och byggnadsstadga i dessa avseenden.
Härvid bör främst beaktas att
kommunerna skall tillerkännas det faktiska
inflytande och ansvar som avsågs
år 1959 och att fastställelseprövningen
följaktligen bör gälla riktlinjer och
lämplighet i allmänhet och inte en ingående
detaljgranskning. De prövande
instanserna bör på lämpligt sätt erhålla
anvisningar om prövningens omfattning
och syfte.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att
fastställelseprövningen av byggnadsplaner
i vissa fall medfört betydande dröjsmål
och olägenheter för både kommuner
och enskilda?

Avser statsrådet vidtaga åtgärder i
syfte att ge fastställelseprövningen en
sådan inriktning och omfattning att dylika
dröjsmål och olägenheter undvikes? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion angående
utredning rörande Förenta Nationernas
aktioner i Katanga, och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1962 och
1963 vid dess fjortonde ordinarie möte
fattade beslut;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av fortifikationsförvaltningen m. m.,
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande bidrag till driften av
grundskolor m. in. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av utbildnings-
och forskningsorganisationen
i Umeå jämte i ämnet väckta motioner,
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till byggnadsarbeten vid
vissa universitet och högskolor m. m.,
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till statens järnvägar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark m. m.,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den automatiska databehandlingen inom

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

statsförvaltningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya grunder för
den statliga personalpensioneringen av
vissa icke statliga grupper m. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående säkerhetsinspektion
av motorfordon m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt nämnda proposition
och motioner hänvisats till
statsutskottet, och

nr 84, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till De blindas
förening;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§
förordningen den 27 maj 1960 (nr 253)
om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, in. in., och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av väckta motioner
om lagstiftningen om åldringsvård, och
nr 50, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till reseersättning och
sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469), dels ock i ämnet väckta
motioner, och

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 13

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,

nr 158, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av överenskommelse mellan
Sverige och Jugoslavien angående
reglering av vissa finansiella fordringar.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1963/64;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till hemvärnet och
vissa frivilliga försvarsorganisationer
m. m.;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt bemyndigande
att meddela statliga exportkreditgarantier; nr

168, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

169, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till studiesociala ändamål
m. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1963/64 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till viss busstrafik
m. m.;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för bud -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

getåret 1963/64 till bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande; nr

173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse av
mark för ett internationellt studenthem,
m. m.;

nr 174, i anledning av Kungl. Majcts
proposition angående anslag för en dyrortsundersökning
m. m.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.; och
nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt drift av
skandinaviska undervisningssjukhuset i
Korea, m. in.

§ 14

Tillkännagavs, att Kungl. Majrts proposition
nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1963/64 m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.36.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTC. STMLM OJ

31^707