herr Stöld ang. redogörelse för händelseförloppet vid den östtyskafolkpolisens anhållande av direktör A. H. Kinberg i Berlin i (Riksdagens protokoll 1955:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 19

20—21 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 20 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Stöld ang. redogörelse för händelseförloppet vid den östtyska
folkpolisens anhållande av direktör A. H. Kinberg i Berlin i

januari 1954.......................................... 3

fröken Karlsson ang. den ökade intagningen av elever i Landskrona

seminarium.......................................... 8

Svar på interpellation av herr Nihlfors ang. delning av Brännkyrka

och Enskede församlingar i Stockholm...................... 11

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Ändrad organisation av kavalleriet m. m..................... 14

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband .... 15

Marinens tekniska personal................................ 29

Markförvärv för armén .................................... 32

Försäljning av stadsägan nr 345 A m. m. i Nora................ 38

Jordbruksregleringen ...................................... 39

Lantbruksnämnderna...................................... 88

Högertrafik.............................................. 89

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 20 maj

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 4, ang.

en särskild högsta domstol i skattemål .................... 14

Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln
m. in........................................... 14

— nr 129, ang. markförvärv för försvaret m. m................. 32

— nr 130, ang. överlåtelse av kronan tillhörig mark m. m......... 38

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område m. m......................... 39

— nr 26, om anslag till Lantbruksnämnderna.................. 88

— nr 27, ang. försäljning av mark under Gripsholms kungsladugård

och Bogesund m. m...................................... 89

Statsutskottets utlåtande nr 131, ang. högertrafikfrågan............ 89

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. lag om folkomröstning
ang. högertrafik........................................ 109

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Fredagen den 20 maj

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
maj.

§ 2

Svar på fråga ang. händelseförloppet vid
den östtyska folkpolisens anhållande av

direktören A. H. Kinberg i Berlin i
januari 1954

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Till svar på en enkel
fråga av herr Ståhl om händelseförloppet
vid svenske medborgaren, direktör
Kinbergs fängslande av östtysk folkpolis
i januari förra året får jag anföra
följande.

Alla de informationer, som utrikesdepartementet
erhöll om denna episod,
meddelades omedelbart till pressen. Jag
har därför svårt att tro, att jag har
några upplysningar att ge, som inte herr
Ståhl kunde ta kännedom om genom
att slå upp sin egen tidning för den period
varom fråga är.

Men för att tillmötesgå den ärade ledamoten
av kammaren erinrar jag i
korthet om vad som hände enligt de
underrättelser, som successivt inkom
till UD från svenska generalkonsulatet
i Berlin. De källor, som generalkonsulatet
kunde hänvisa till, var uttalanden
av sovjetryska och östtyska myndigheter,
dels till konsulatstjänstemän, dels
till en av konsulatet anlitad advokat.

Hr Kinberg skall ha inställt sig på
sovjetryska ambassaden i Berlin den
25 januari 1954 vid 9-tiden på kvällen
och insisterat på att träffa utrikesmi -

nister Molotov. Han lär ha påstått sig
vara släkt med herr Molotov och skall
ha uppträtt tämligen ohövligt men icke
våldsamt. Den Tyska vaktpersonalen
överlämnade honom till östtysk polis.
Införd till polisstationen skall han
alltjämt ha insisterat på att sammanträffa
med herr Molotov. När han förvägrades
detta, lär han ha blivit våldsam.
Under det uppträde som följde
skall han ha misshandlat sju polismän
men också själv blivit illa misshandlad
och skadad. Han hade sedan blivit förd
till ett sjukhus för sinnessjuka och nervsjuka
och undergått sinnesundersökning.
Denna skall ha givit vid handen,
att Kinberg företett tecken dels på
hjärnskakning, dels på mentala rubbningar.

Han frigavs den 9 mars, och det hade
genom konsulatets försorg ordnats för
hans hemresa samma dag kl. 15 med
flyg. Han vägrade dock att följa med
det plan, som avsetts, men gick med på
att stanna på flygstationen och ta ett
plan några timmar senare. Kort före
detta senare plans avgång tog Kinberg
plats i planet tillsammans med en sjukvårdare.
Omedelbart före starten rusade
han dock ut och tog cn taxi till
Berlin. Han tog in på hotell och stannade
sedan flera veckor i Berlin men
reste till slut hem.

Härefter anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min fråga,
även om det kanske inte riktigt har
det innehåll som jag hade väntat mig.
Jag skall gärna uttala mitt beklagande
av att utrikesministern tydligen allt -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Svar på fråga ang. händelseförloppet vid den östtyska folkpolisens anhållande av direktören

A. H. Kinberg i januari 1954

jämt lever i den uppfattningen att de
första uppgifter, som kom ut i fallet
Kinberg, skulle vara riktiga. Jag kan
gott få meddela utrikesministern att jag
har hört mig för på olika håll, bland
annat i poliskretsar, där man har den
bestämda uppfattningen att de första
relationerna i den svenska pressen har
varit helt oriktiga och att de bland
annat emanerar från den tyske advokaten
Knoblach — jag vet inte om han
är öst- eller västtysk — som gjorde
utredningen i första omgången.

Jag har verkligen läst tidningarna,
Ers excellens, och jag vet vad som stod
i dem. Där uppgavs det ungefär vad
herr utrikesministern här har relaterat,
att Kinberg trängt sig in på ryska ambassaden
i Östberlin och att han hade
uppträtt provokatoriskt. Först uppgavs
det att han hade slagits, och sedan växlade
uppgifterna till att han hade uppträtt
provokatoriskt. Så fördes han bort
till en polisstation, där han skall ha
nedslagit sex eller sju — uppgifterna
är fortfarande divergerande — östtyska
polismän. Dessutom har det uppgivits
att man på svenskt håll har framfört
ett beklagande över vad som har förekommit.

Jag skall be att få meddela Ers excellens
och kammaren att jag har träffat
bemälde Kinberg, och jag har liksom
alla andra som träffat honom kunnat
konstatera, att det icke är osanning
att han i varje fall har varit utsatt för
tortyr. Han bär alltjämt, ett och ett halvt
år efter händelserna, djupa ärr omkring
båda handlederna efter de järntrådar,
med vilka han varit bunden och i vilka
man har infört elektrisk ström, som
sedan har bränt sig in genom huden,
genom köttet och i benpiporna. Han
kommer att bära livslånga ärr efter
detta. Det finns läkare som intygar att
han har fått revben avsparkade, att han
har fått benpipor i händerna söndertrampade
osv. Han har varit utsatt för
den grövsta tortyr. Eftersom uppgifter -

na om hans uppträdande är divergerande,
eftersom han icke har hållits
kvar och eftersom han av utrikesdepartementet
har återfått sitt pass, kan jag
inte förstå annat än att det vore de
svenska myndigheternas plikt att försöka
komma till rätta med vad som
verkligen har förevarit och icke godta
de uppgifter, som utrikesministern här
har vidarebefordrat.

Tillåt mig, herr talman, att till kammarens
protokoll foga en icke alltför
lång berättelse, som Kinberg själv har
nedskrivit över vad som passerade denna
ödesdigra dag. Han är svensk medborgare
och har som sådan rätt att åtnjuta
det skydd, som skall tillkomma
varje svensk medborgare.

Han säger, att han redan tidigare i
Berlin hade varit utsatt för hotelser, beroende
på att han hade varit verksam
för att få till stånd export på Östtyskland
av bl. a. livsmedelsvaror, en verksamhet
som kom i konflikt med köpmannakretsar,
som innehade mycket
gynnade ställningar i Östtyskland och
i Östberlin, goda förbindelser med myndigheterna
där. Han hade emellertid med
de ryska myndigheternas hjälp kommit
in i Östberlin. De ryska myndigheterna
har — detta är jag angelägen att
betona — i detta fall tydligen uppträtt
mycket tillmötesgående, och det var på
ett ryskt visum han denna gång reste
in. När han nu återvände till Berlin var
det för att få kontakt med olika personer
i syfte att öka avsättningen av
svenska varor, särskilt livsmedel, till
Östtyskland. Han hade också efter ankomsten
till Berlin långa samtal med
olika inflytelserika människor i detta
ämne.

Den 24 januari uppsökte han på ryska
ambassaden excellensen Molotov. »På
aftonen den 24 januari», jag citerar här
ordagrant hans egen redogörelse, »begav
jag mig till ambassaden, fick tillträde
och ombads vänta, då excellensen
var på teatern. Efter cirka en timmes

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Svar på fråga ang. händelseförloppet vid den östtyska folkpolisens anhållande av

direktören A. H. Kinberg i januari 1954

väntan och samspråk med diverse civila
och militära personer och medan
jag rökte en erbjuden cigarrett inkom
en i den östtyska kasernerade folkpolisens
uniformer klädd patrull om sex
man och en civil och bad mig medfölja
till polishögkvarteret för att kontrollera
mina personalia och visst material.
Jag medföljde efter att ha rådfrågat den
ambassadtjänsteman som jag talade med
och fördes i bil till en för mig obekant
byggnad. Våld förekom ej. Efter timmars
genomgång av diverse papper
nedslogs jag, fördes in i ett angränsande
rum, som tydligen under tiden iordningställts,
bakbands och blev i liggande,
värnlöst tillstånd utsatt för en fullständigt
vetenskaplig misshandel. Förutom
att tänderna trampades ut, en
mängd sparkar riktades, först mot huvudet
sedan mot ryggrad, armar och
ben, mellangärde m. m., trampade man
på händerna, så att en del krossår och
brott uppstod. Efter att i flera timmar
utsatts för denna i det närmaste dödliga
misshandel, varunder man på allt
sätt försökte få mig att förlora min
självbehärskning, drog man på mig
kläderna igen, som före den egentliga
misshandeln avklätts mig, och jag
transporterades i cirka två, tre timmar.
Därefter inkastades jag i en omöblerad
cell, där jag fick ligga i åtskilliga timmar
på cementgolvet. Härvid var det
smärtsammaste att de dubbla metalltrådar,
med vilka händerna hela tiden hållits
bundna på ryggen, genom någon
anordning kopplades till en väggkontakt.
Ärren torde kvarsitta, då den
brännverkan som uppstod icke bara
brände sönder huden och köttet utan
också gick in på handledernas ben. —-Veckorna som följde, kännetecknade
av ideliga transporter, enskilda mörka
eller halvmörka omöblerade celler, ständig
ensamhet m. m., hela tiden utan
möbler, äro icke lämpliga att skildra.
De sista tre veckorna tillbragtes på ett
och samma ställe cirka tre timmars bil -

resa från Berlin under relativt mänskliga
former, utan tidningar, utan »medfångar»,
utan en aning om vad som
skulle hända men tröstad av försäkringar,
att ingen bar skulden men väl
ansvaret, och att ett fruktansvärt misstag
torde ha begåtts, och att man bara
visste att något hade sipprat ut och
att mitt hemland sökte intervenera.
Myndigheterna i Berlin vore tydligen
nervösa, pressen hade börjat röra i saken,
och man vore orolig att ryssarna
skulle vidtaga åtgärder. Uppenbart var,
att man inte visste hur man skulle betrakta
det faktum, att jag inte bara hade
överlevat utan också behållit mitt förstånd,
även om jag i all min resignation
var ytterligt misstänksam mot vederbörande,
då jag ansåg mig ha skäl
att kunna vänta vad som helst — detta
medförde att jag försökte hålla mig
vaken för att inte överrumplas.» Sedan
fortsätter han: »Läkarvård i gängse bemärkelse
förekom inte. Präst vägrades,
och advokat eller konsul förekom
inte, enligt uppgift på uttrycklig order
av högste åklagaren. Natten till den 9
mars fördes jag till Berlin, där jag efter
några timmars väntan i en stor, modern
tegelbyggnad fördes över till en annan,
där jag lämnades ensam i ett litet rum,
fastbunden vid en bår. Efter en stund
inkom svenske generalkonsuln och två
biträden, skar loss mig från båren, och
vi åkte till generalkonsulatet.»

Så långt Kinbergs egen redogörelse.
Jag kan ju inte intyga något annat än
att jag har sett märkena på hans egen
kropp efter den misshandel, som kan
och måste betecknas som tortyr. Sedan
kan man fråga, i vad mån hans eget
uppträdande har bidragit till vad han
utsatts för. Det ligger utanför mina möjligheter
att kunna yttra mig om hur
han har uppträtt, men jag vill i alla
fall konstatera, att sedan han släpptes,
liksom innan han logs, har han inte
uppträtt så, att han på något sätt stört
samhällslugnct eller behövt slås i bojor.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Svar på fråga ang. händelseförloppet vid den östtyska folkpolisens anhållande av

direktören A. H. Kinberg i januari 1954

Han har inte heller, såvitt jag vet, vid
något tillfälle behövt interneras. Om
han begått något omdömesfel — en sak
som jag inte vill bestrida men som jag
inte har kännedom om — så vill jag
fråga: Hur många svenska medborgare
är så omdömesgilla, att de inte kan begå
något omdömesfel? Finns det fördenskull
något som helst fog för att
poliskonstaplar från en främmande stat
av den anledningen skall få gripa och
misshandla och tortera en svensk medborgare?
Jag tror att om någonting sådant
som detta skett t. ex. i England
hade det uppstått en folkstorm. Där är
man mån om att den enskilde och den
enskildes rätt skall tillvaratas i varje
situation.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att vördsamt, ty det här är en
fråga som jag tycker ligger helt utanför
den politiska diskussionen — det är en
rent humanitär sak — vädja till hans
excellens utrikesministern att låta undersöka,
huruvida inte skäl finns för
att på nytt ta upp denna fråga och se
om denne man har vederfarits tillbörlig
rättvisa, som varje svensk medborgare
bör få åtnjuta. Jag vill inte
säga, att en sådan undersökning slutar
med ett frikännande för honom. Jag
bara begär, att utrikesdepartementet
blivit i långa stycken vilseledd, och inte
håller till godo med och godkänner
vare sig vad den här advokaten uppger,
genom vilken tydligen den svenska
pressen liksom den utländska pressen
blivit i långa stycken vilseledd, och inte
heller håller till godo med några andra
färdiga uppgifter utan gör en allsidig
utredning och sedan försöker skaffa
mannen upprättelse, om han är värd
detta, eller i varje fall åstadkommer en
riktig framställning av hela saken och
ger den riktiga proportioner. Jag anser
att det är vår skyldighet att tillse, att
svenska medborgare i alla situationer
skall ha och känna trygghet för att de
erhåller rättvisa.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Ståhl vet tydligen
mycket mer i den här saken än jag och
säkerligen även än någon annan i
riksdagen. Under sådana förhållanden
förstår jag bara inte varför han ställt
sin enkla fråga till mig. Han sade att
han fått en berättelse av herr Kinberg.
Med anledning därav vill jag säga att
någon sådan berättelse har Kinberg inte
givit utrikesdepartementet. Han har
bara muntligen uttalat, att versionen i
pressen var missvisande, samt begärt,
att utrikesministern skulle ge honom
något intyg om att han inte skadat
svenska intressen.

Såvitt jag förstår har herr Ståhl ingen
möjlighet att avgöra, om herr Kinberg
gav sig in i ett slagsmål på polisstationen
och tog initiativ till det eller om
han blev misshandlad av poliserna, och
det är ändå det avgörande för bedömandet
av hela denna fråga. Jag får
uppriktigt säga, att jag inte känner till
några särskilda möjligheter för utrikesdepartementet
att vidare forska i denna
sak och komma fram till den objektiva
sanningen. Jag vet inte vad herr Ståhl
har tänkt sig att utrikesdepartementet
skulle ha för möjligheter i den vägen.

När herr Kinberg kom hem till Sverige
vårdades han, såvida den upplysning
jag fått är riktig, en tid på anstalt
för sina dåliga nerver, och det var kanske
orsaken till att han inte vände sig
till departementet omedelbart med någon
framställning av någon art. Han
har som sagt inte heller gjort annat än
muntliga uttalanden till departementet
om att tidningsversionen var missvisande
och att han själv ansåg sig inte
ha begått några överilade handlingar.
Herr Ståhls uppgift att utrikesdepartementet
återgivit honom hans pass måste
bero på ett misstag. Den saken behandlas
inte av utrikesdepartementet.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Svar på fråga ang. händelseförloppet vid

direktören A. H. Kinberg i januari 1954

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill först säga, att
anledningen till att jag ställde frågan
var den, att jag trodde mig ha skäl för
den uppfattningen att utrikesdepartementet
hade gjort en ingående undersökning
i detta ärende. Det har nämligen
sagts mig från något håll, ingalunda
av herr Kinberg utan från annat
håll, att utrikesdepartementet försökt
göra en utredning för att få klarhet om
vad som passerat. Jag trodde — det
skall jag gärna erkänna — när jag
ställde frågan, att utrikesdepartementet
hade kommit till en för Kinberg relativt
gynnsam version av vad som skett
i Berlin. Jag var alltså på den punkten
helt i god tro, och därför blev jag
ganska överraskad och, jag skall gärna
erkänna det, nedslagen med anledning
av det svar som lämnats här. Jag trodde
att svaret skulle gå i en för Kinberg
fördelaktigare riktning.

Om det emellertid är så, att man inte
gjort någon sådan undersökning, bör
det nu vara möjligt för utrikesdepartementet
att göra åtminstone vad som
göras kan i detta hänseende. Det visade
sig ju, att när den svenske generalkonsuln
Tamm i Berlin ingrep, lyckades
man relativt snart få Kinberg frigiven.
Därför förefaller det nu efteråt, att det
inte skulle vara helt omöjligt att få
klarlagt vad som har passerat. Jag tror
t. ex., att den välvilliga inställning från
ryskt håll, som visats Kinberg i detta
fall, skulle vara en faktor att räkna med,
men jag har självfallet inga som helst
ledtrådar alt därvidlag lämna utrikesdepartementet.
Det är givet att den tränade
personal, som där finns till förfogande,
bör kunna komma åtminstone
någonstans. Jag menar att när saken är
så pass allvarlig borde man kunna
kräva, att man gör ett allvarligt försök
att komma till rätta med vad som
förevarit.

Att Kinberg efter hemkomsten vårdats
på anstalt, som utrikesministern

den östtyska folkpolisens anhållande av

uttryckte det, vet jag ingenting om. Jag
har hört sägas det också, och det torde
kanske ha sin riktighet. Om det är
så, vet jag i vart fall inte vilken anstalt
det var, men var det ett nervsjukhus,
ers excellens, får man kanske medge,
att det inte var så konstigt. Vem som
helst av oss som genomgått en sådan
behandling under sex veckor kanske
skulle behöva vila, vård och hjälp både
på ett kroppssjuklius och ett nervsjuklius.
Det tycker jag inte talar till hans
nackdel.

Jag vill inte att denna fråga skall
diskuteras i stil med våra politiska diskussioner,
Ers excellens, om jag får uttrycka
det så, utan jag skulle så energiskt
jag kan vilja vädja på nytt till utrikesministern
att utrikesdepartementet
i humanitetens namn och med tanke på
den omvårdnad, som vi ändå är skyldiga
svenska medborgare, föranstaltar
om en utredning om vad som förevarit
och så långt man kan söker klarlägga
detta.

Visar det sig att det beklagande, som
enligt uppgift gjorts i Berlin över det
skedda, har varit obefogat, tycker jag
detta beklagande borde tas tillbaka och
ersättas med något annat, eventuellt något
påpekande av att man inte gått till
väga såsom bort ske. Huvudsaken är att
en svensk medborgare som kommit i en
dager som kanske inte alls är riktig, får
officiellt erkännande av detta och att
rättvisa vederfares honom, i varje fall
att han kan ha den trygghetskänslan att
de högsta svenska myndigheterna gör
vad som är möjligt för att han skall ha
den känslan, att rättvisa skall ske även
honom.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Det beklagande som
framfördes från utrikesdepartementets
sida var till de ryska vederbörande.

Man får säga alt det var lindrigt sagt
omdömeslöst att komma upp på kväl -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Svar på fråga ang. den ökade intagningen av elever i Landskrona seminarium

len och begära samtal med Molotov om
freden. Man måste ju utgå ifrån att det
var en person som hade abnormt utvecklad
omdömesförmåga — om jag
får uttrycka mig försiktigt — som ger
sig till detta.

Herr Ståhl har sagt att han inte riktade
någon kritik mot de ryska myndigheterna.
Det var till dem beklagandet
framfördes, inte till den östtyska
polisen.

Vad beträffar ytterligare utredning
vet jag inte någon annan möjlighet att
komma till sanningen än att de östtyska
polismännen förhördes. Men jag
vet inte någon möjlighet för svenska
myndigheter att företa en sådan åtgärd.

Jag vet fortfarande inte vad herr
Ståhl tänker sig för utredning.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! För att det inte skall
kvarstå något intryck av att Kinberg
på den här punkten uppträtt särskilt
besynnerligt vill jag tillägga, att jag
också blev förvånad över att han sökte
företräde hos Molotov på kvällen. Därför
frågade jag en svensk diplomat i
ganska framskjuten ställning, om inte
detta vittnade om ett mycket dåligt omdöme.
Då svarade vederbörande, att
det skulle det gjort, om det gällt något
annat land eller någon annan ambassad
än den ryska. Där är det emellertid
vanligt att man har arbetstid på kvällen,
och den diplomatiska kåren i
Moskva kallas, enligt vad som uppgivits
för mig, ofta på kvällen till ryska
utrikesdepartementet. Denne man hade
sökt företräde och enligt uppgift fått
tid anvisad på kvällen.

Sedan sade utrikesministern, att Kinberg
sökt företräde hos Molotov för att
resonera om freden. Om jag uppfattar
detta rätt, måste det vara ett missförstånd,
ty vad han ville diskutera var
möjligheten till export av svenska livsmedel
på Östtyskland. Han var utrustad
med agenturer för ganska betydande

svenska företag. Han hade den uppfattningen
att det skulle innebära en tillgång
både för Östtyskland och för Sverige
att få en ökning av handelsförbindelserna.
Jag tror inte detta kan sägas
i och för sig tyda på något omdömesfel.
Men jag har reserverat mig beträffande
mannens omdöme, och jag upprepar på
nytt att omdömesfel gör vi alla, men
fördenskull skall vi inte kunna häktas
av främmande lands myndigheter och
utsättas för tortyr.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. den ökade intagningen
av elever i Landskrona seminarium

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har
frågat mig, om det enligt min uppfattning
är riktigt, att man, trots överskott
på småskollärare, ökar elevintagningen
vid småskoleseminariet i Landskrona
med en avdelning från och med höstterminen
1955.

Jag får erinra fröken Karlsson om
att — enligt riksdagens nyligen fattade
beslut angående seminarieorganisationen
under nästa läsår (se statsutskottets
utlåtande nr 56, punkt 1) — vid
småskoleseminarierna skall i höst liksom
förra hösten intagas 22 avdelningar
på den 2-åriga linjen. Intagning skall
dock icke ske vid småskoleseminariet i
Falun, vid vilket i höstas intogs 2 avdelningar.
Skolöverstyrelsen har nu
föreslagit, att antalet intagningsavdelningar
vid seminarierna i Landskrona
och Skara — vilket innevarande läsår
tillfälligt minskats från 4 till 3 — nästa
läsår åter skall vara 4. Detta stämmer
med den normala kapacitet, för vilken
dessa seminarier är dimensionerade.
Enligt min uppfattning är skolöverstyrelsens
förslag riktigt. Vad gäller det
av fröken Karlsson antydda överskottet

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Svar på fråga ang. den ökade intagningen av elever i Landskrona seminarium

på småskollärare får jag hänvisa till
de beräkningar i statsverkspropositionen,
som legat till grund för riksdagens
nyssnämnda beslut.

Härpå anförde:

Fröken KARLSSON (b):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det korta men innehållsrika
svaret på min interpellation.

Jag måste emellertid säga, att kammarens
ledamöter skulle vara oerhört
litet intresserade av denna fråga, om
de skulle anse det lämnade svaret som
nöjaktigt. Det är inte mer än 14 dagar
sedan vi här i kammaren diskuterade
den stora bristen på folkskollärare. De
beräkningar, som då låg till grund för
debatten, var uppgjorda med utgångspunkt
från de siffror, som undervisningsrådet
Lundblad har lagt fram —
och som jag är fullkomligt övertygad
om är i och för sig alldeles riktiga. Jag
försökte emellertid då påvisa, att siffrorna
inte höll i praktiken. Jag tillät
mig påstå, att vi säkerligen skulle komma
att få en brist på 800 lärare i stället
för den brist på 385, som framräknats
i den Lundbladska tabellen.

Vid samma tillfälle påvisades också
att det enligt Lundblads uträkningar
skulle uppstå ett överskott på 320 småskollärarinnor.
Även där tillät jag mig
tvivla på siffrorna. För någon eller
några veckor sedan kunde vi också
läsa att skolöverstyrelsen hade ingivit
en skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken
det påpekades ungefär detsamma som
jag har framhållit. Däri säges att vi
behövde inte mindre än 884 folkskollärare
för varaktigare tjänstgöring. Vi
kan sålunda räkna med minst nämnda
brist på folkskollärare, samtidigt som
vi får ett överskott på minst 920 småskollärarinnor.
Med detta för ögonen
kunde man ju vänta sig, att om en utökning
skulle ske någonstans, så skulle
det vara beträffande nyexaininering av
folkskollärare.

Herr statsrådet deltog tyvärr inte i
debatten förra gången, men herr
Hoppe, som förde utskottets talan, anförde
att de Lundbladska siffrorna säkerligen
stämde bättre än de siffror
jag anförde, vilka helt byggde på inspektörernas
rapporter ute från arbetsfältet.
Men om vi nu har en brist på
lärare på folkskolestadiet, så tycker jag
det är beklagligt att man minskar deras
antal i stället för att öka det och samtidigt
ökar på ett annat område, där
vi redan har överskott.

När vi diskuterade dessa frågor förra
gången, anförde herr Hoppe som skäl
för att inte behålla folkskoleseminariet
i Hälsingborg ytterligare en omgång —
d. v. s. två år till — att det skulle komma
att uppstå arbetsbrist för folkskollärarna.
Men om vi har ett överskott
på 920 småskollärarinnor, lågt räknat,
så måste det väl föreligga ännu mycket
större skäl för antagandet att dessa i
stället blir arbetslösa, när vi nu ökar
ut antalet småskollärare. Skolöverstyrelsen
framhåller emellertid att en stor
del av överskottet kan neutraliseras genom
att småskollärarinnorna får undervisa
i tredje klass, att de sålunda
går upp i tredje året på lågstadiet.
Detta har jag ingenting emot. Tvärtom!
Gör vi det, så fullföljer vi det beslut
riksdagen fattade 1950 •— men märk väl
att det var ett beslut, som förutsatte en
treårig utbildning för småskollärarinnorna,
varom beslut också har fattats
tidigare.

Här gör man nu tvärtom. Småskollärarinnorna
har som kår under många år
strävat efter den längre utbildning, som
de anser att de bör ha för att kunna
undervisa i tredje klass, men nu skall
de få undervisa där utan denna längre
utbildning. För några veckor sedan
sade ecklesiastikministern under diskussionen
om den högre skolutbildningen,
att det gällde att skapa så goda
pedagogiska förutsättningar och utbildningsmöjligheter,
att vår strävan att
skapa en verkligt god skola kunde för -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Svar på fråga ang. den ökade intagningen

verkligas. Ja, herr statsråd, det är föredömligt
att man tycker, tänker och
handlar efter den principen, men då
bör man göra det också på lågstadiet!
Jag föreställer mig också, att om man
behöver sträva i den riktningen någonstans,
så är det just på lågstadiet. När
man här vill avhjälpa en brist och
skapa en god ersättning, går man en
helt annan väg än jag anser vara den
riktiga.

Det gläder mig att statsrådet icke har
betungat kammaren med siffror, trots
att jag nästan hade hoppats att han
skulle göra det. Det skulle nämligen ha
varit så roligt att påvisa att siffrorna
inte var riktiga.

Jag förmodar att man inte skall tro
på allt, som står i tidningarna, men jag
läste häromdagen i den skånska tidningen
Arbetet att skälet till att man
inrättat ytterligare en avdelning vid
seminariet i Landskrona var, att man
där hade fått mottaga fler ansökningar
än någonsin förut. Men om detta var
det riktiga skälet — jag förmodar att
det inte var det, och jag har stärkts
i min uppfattning efter det svar statsrådet
här lämnat — borde man väl i
stället ha tagit konsekvenserna av detta
och inrättat en mängd parallellklasser
och tagit in ett ökat antal barn i realskolan.
Det tycker jag hade varit den
logiska följden.

Jag vill inte använda ett så starkt uttryck
som att statsrådet här medvetet
sätter en käpp i utvecklingens hjul. Jag
vet att statsrådet inte vill göra det. Men
verkan av de vidtagna åtgärderna blir
just den, om vi inte utbildar goda lärare
på lågstadiet, d. v. s. ordnar med
den utbildning, som lärarna av erfarenhet
vet att de behöver för att rätt tjäna
enhetsskolan — och det är ju angeläget
att vi gör vid alla tillfällen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag kan inte förstå att
det skulle tjäna något vettigt syfte att

av elever i Landskrona seminarium

betunga kammaren med en ny diskussion
om intagningarna i våra seminarier,
detta när vi ju för några veckor
sedan debatterade och avgjorde den
frågan.

Vad fröken Karlsson nu säger om att
vi har ett överskott på småskollärarinnor,
och att man därför inte skall öka
ut deras antal, så är det talet inte alldeles
riktigt. Ty det är ju inte fråga
om någon utökning därvidlag, utan det
blir samma antal som i fjol, ett beslut
som vi var ense om för några veckor
sedan. När fröken Karlsson hänvisar till
skolöverstyrelsen vill jag framhålla, att
den just pekat på att vi för närvarande
behöver dessa småskollärarinnor, en
del som vikarier i olika fall, exempelvis
i småskolan, och en del behöver vi för
tjänstgöring även på mellanstadiet därför
att det är särskilt många folkskollärare,
som sökt tjänstledighet nu för
att vidareutbilda sig. Vi vet alltså inte
hur många det behövs i fortsättningen,
men vi räknar med att det under någon
tid blir ett icke obetydligt antal. Att för
ett sådant bortfall av folkskollärare utöka
folkskollärarutbildningen, det har
vi inte brukat göra. Riksdagen har som
sagt avvisat funderingar i den riktningen
tidigare här i vinter.

Vidare menar fröken Karlsson, att
detta utgör en så förskräcklig standardsänkning
att det hela absolut inte kan
vara rimligt. Ja, fröken Karlsson, det
är dock så, att de småskollärarinnor,
som tjänstgör i tredje klassen, och de
är inte så få, vitsordas från praktiskt
taget alla håll fullgöra sin uppgift på
ett gott sätt. Vi har just i dagens konselj
fastställt antalet, som nästa år skall
gå upp i tredje klassen, och givetvis
ökat det på det sätt, som skolöverstyrelsen
förutsatte och riksdagen också
gjorde för några år sedan. Jag vill dock
tillägga, att det blev ett något lägre antal
än man siktade till den gången. Så
här sker inget avsteg i den riktning,
som kanske föresvävar fröken Karlsson.

Fredagen den 20 maj 1955 Nr 19

Svar på interpellation ang. delning av Brännkyrka och Enskede församlingar i

Stockholm

Till slut några ord om hur folk- och
småskoleseminarierna skall se ut om
några år. Ja, numera efter vidgade direktiv
är den frågan föremål för en
utredning just nu, och då får vi väl
låta utredningen arbeta. För övrigt tror
jag mig nu kunna meddela, att den på
delområdet avseende småskolan skall
kunna komma med ett förslag ganska
snart. Jag tror sålunda inte, att det
finns fog för en omprövning av det
beslut som fattades för några veckor sedan.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag måste säga att det
ändå inte är alldeles riktigt som statsrådet
påstår, nämligen att det inte är
fråga om en ökning. Jag vill bara säga
att de siffror som undervisningsrådet
Lundblad givit oss pekar på en minskning
av landskronaseminariet med en
avdelning. När man nu inte minskar på
annat håll blir det en minskning i förhållande
till de övriga seminarierna.

Slutligen vill jag säga till herr statsrådet,
att det vare mig fjärran att på
något sätt säga, att de småskollärarinnor
som tjänstgör i folkskolan inte
fullgör sitt arbete på ett nöjaktigt, ja
utmärkt bra sätt. Jag bär aldrig nämnt
ordet standardsänkning. Men var det
inte meningen, herr statsråd, att enhetsskolan
skulle betyda en standardökning?
Det trodde jag, och det var det
småskollärarinnorna avsåg, när de ville
ha en treårig utbildning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Fröken Karlsson tycks
fortfarande leva i den tron, att det härvidlag
gäller en verklig ökning. Som
jag sade i mitt svar är det inte fråga
om någon ökning. Två avdelningar i
Falun dras in, och det blir en ökning
med en avdelning i Landskrona och en
i Skara. Det är alltså samma antal av -

delningar som förra året, d. v. s. det
som riksdagen beslutat att det skall
vara.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. delning av
Brännkyrka och Enskede församlingar i
Stockholm

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nihlfors frågat mig,
när beslut om delning av Brännkyrka
och Enskede församlingar i Stockholm
kunde förväntas.

Jag har vid skilda tillfällen tidigare
fått anledning att framhålla, hurusom
det av herr Nihlfors berörda problemet
om en reformerad församlingsindelning
inom Stockholms i bebyggelse- och folkmängdshänseenden
snabbt svällande
förorter innefattar en mångfald spörsmål
av synnerligen komplicerad natur;
spörsmål vilka fördenskull i sin departementala
handläggning merendels nödvändiggör
en i allmänhet sett eljest icke
önskvärd tidsutdräkt.

I vad särskilt gäller församlingsindelningen
inom Stockholms södra förorter,
Brännkyrka och Enskede församlingar,
meddelade jag — såsom herr Nihlfors
erinrar om — i höstas i första kammaren,
att denna fråga då var under beredning
inom ecklesiastikdepartementet
och att jag hyste förhoppning om
att snart kunna framlägga densamma
till Kungl. Maj ds avgörande. Dylikt avgörande
har likväl icke kunnat träffas
så snabbt, som jag då förutsatte, utan
har oupphörligen måst uppskjutas. Beredningen
av ärendet, vilken under tiden
fortgått oavbrutet, har mött mångahanda
icke omedelbart förutsedda svårigheter,
och jag är därför först nu i
tillfälle att meddela, att Kungl. Maj:t i
dagens konselj kunnat fatta beslut be -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Svar på interpellation ang. delning av Brännkyrka och Enskcde församlingar i
Stockholm

träffande församlingsindelningen inom
här ifrågavarande områden. Ett antal
med denna indelning sammanhörande,
mer eller mindre perifera detaljspörsmål
återstår likväl alltjämt att avgöra,
inen som dessa kräver viss ytterligare
utredning, varom kammarkollegiet nu
samtidigt erhållit uppdrag, kan beslut
däri svårligen emotses förrän framemot
årets slut. Den nya församlingsindelningen
skall genomföras och träda i
tillämpning med årsskiftet 1956/57.

Härpå anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det svar han nu lämnat. Det har
åtminstone kommit snabbt i förhållande
till konseljbeslutet, eftersom det är
bara några timmar sedan konseljen avslutades.

Då jag i februari framställde denna
interpellation begränsade jag mig till
att fråga, när det kunde väntas att
spörsmålet om församlingsindelningen
i Brännkyrka och Enskede skulle klaras
upp efter de många årens diskussion
och beredning. Nu har statsrådet
meddelat, att Kungl. Maj:t i dag fattat
sitt beslut och att detta skall träda i
kraft vid årsskiftet 1956/57. Jag anser
att det aktuella läget är sådant, att det
skulle vara tacknämligt om herr statsrådet
kunde komplettera sitt svar med
ytterligare uppgifter exempelvis om
vad beslutet innebär, hur många församlingar
det kommer att bli och kanske
också i någon mån om gränsdragningsfrågan.

Jag skulle tro, att stockholmarna i gemen
är mycket intresserade även av
namnfrågan. Vad denna beträffar kan
jag nämna för kammaren, att i en interpellation
i stadsfullmäktige har den
frågan väckts, om Stockholms stad har
satts i tillfälle att yttra sig över vad
de nya församlingarna skall heta. Det

lär nämligen inte ske något remissförfarande
mellan Kungl. Maj:t och
Stockholms stad på denna punkt, utan
Kungl. Maj:t ensam beslutar, vad församlingarna
skall heta. Det skulle även
här vara intressant att höra statsrådets
mening. Om församlingarna inte
redan har fått namn tycker jag, med
hänsyn till att det dock återstår en
viss tid till ikraftträdandet av den
nya församlingsindelningen, att Stockholms
stad skulle kunna få uttala sig
om vad staden och dess medborgare
vill att de nya församlingarna skall
heta.

Herr talman! Jag beklagar, att jag
ställt ett par »enkla frågor» till herr
statsrådet, men jag skulle vara mycket
glad om herr statsrådet förstod, att
dessa frågor kommit såsom ett komplement
till interpellationen just därför
att det gått så lång tid sedan intei--pellationen avfattades och att dessa
ting inte var klara för mig vid den
tidpunkten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag skall gärna villfara
den ärade interpellantens önskemål och
mycket kort nämna för kammaren, vad
beslutet i huvudsak innebär.

Brännkyrka och Enskede församlingar
indelas tills vidare i sex församlingar.
Det blir alltså en ökning med fyra,
och denna ökning kräver sammanlagt
tolv nya prästtjänster. Vi har emellertid
i regeringen inte ansett det vara
möjligt att öka antalet prästtjänster i
Stockholms stad, utan har tvärtom
tänkt oss en överflyttning av tjänster
från norr till söder. En ökning bör
inte genomföras nu, såväl på grund av
prästbristen som av ekonomiska skäl,
har regeringen ansett.

Det blir en överflyttning av prästtjänster
från Klara och Jakobs församlingar
samt Storkyrkoförsamlingen, vilket
kunnat fastställas omedelbart, men

Fredagen den 20 maj 1955

Svar på interpellation ang. delning av

Stockholm

i övrigt har, såsom framgått av mitt
svar, kammarkollegiet fått i uppdrag att
göra en utredning om från vilka församlingar
i Stockholm — eller eventuellt
i Stockholms stift — som dessa
prästtjänster skall kunna flyttas. Klara
och Jakobs församlingar bibehålls tills
vidare som självständiga pastorat med
vakanssatta kyrkoherdetjänster.

Vad beträffar herr Nihlfors’ önskemål
om att Stockholms stads myndigheter
skulle kopplas in på detta ärende, så
har det skett i så stor utsträckning som
jag tror att man rimligen kan begära.
Gränsdragningen mellan de olika församlingarna,
som jag givetvis inte i detalj
kan ge mig in på här, har ägt rum
efter intim samverkan med stadens borgerliga
myndigheter, främst stadsbyggnadskontoret,
och även namnfrågan har
under hand granskats av vederbörande
myndighet i Stockholms stad. Jag skulle
därför tro, att det inte blir några
överraskningar. För övrigt brukar det
ju inte vara alldeles omöjligt att ändra
ett namn, men jag hoppas att det inte
skall behöva bli aktuellt att göra det i
detta fall.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för hans beredvillighet att lämna denna
komplettering av interpellationssvaret.

Vad underhandsförfarandet i fråga
om de nya församlingarnas namn beträffar
tycker jag nog i motsats till
herr statsrådet, att ett öppet remissförfarande
är trevligare. Församlingarnas
namn har även i en storstad avsevärd
praktisk betydelse, och det är
av vikt att alla instanser, som representerar
stadens befolkning och som
kan ha en mening i frågan, också blir
i tillfälle att på vanligt sätt, alltså
genom ett öppet remissförfarande, ge
uttryck åt sina åsikter. Jag fick inte
klart för mig om namnfrågan var avgjord,
men är den inte det, hoppas jag

Nr 19

Brännkyrka och Enskede församlingar i

att man ger staden som sådan tillfälle
att uttala sig.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Endast några få ord.

Vi fick nu höra att regeringen i dagens
konselj äntligen har fattat ett beslut
i den mycket omstridda och framför
allt mycket trängande aktuella frågan
om församlingsindelningen på Söder.
Församlingsindelningen blev aktuell
redan under andra världskriget, då
den stora folkmarschen ut till Söderort
började. Sedan har avgörandet
dröjt alla dessa år. Man kan ställa sig
den frågan om statsmakterna, ifall det
varit andra än kyrkliga intressen som
stått på spel, verkligen hade skjutit
så länge på saken.

Jag vill betona för kammaren att tillsamman
har Brännkyrka och Enskede
för närvarande något över 2G0 000 invånare
men har likafullt endast utgjort
två församlingar. Man har också påstått
— med rätt eller oätt kan jag inte avgöra
— att dessa två församlingar
skulle vara de största i kristenheten.
Vi är emellertid tacksamma mot statsrådet
för att en lösning nu äntligen
kommit till stånd och jag vill särskilt
understryka den tacksamhet jag känner
gentemot statsrådet fé»^ att han
inte har föreslagit en sammanslagning
av de tre cityförsamlingarna med deras
gamla, historiska tradition.

Däremot skulle jag, herr talman, ändå
vilja uttala mitt beklagande av att statsrådet
ansett sig behöva vara så snäv
när det gäller befolkningssiffran ute
i Söderort. 262 000 i dag är väl om ett
och ett halvt år ungefär 275 000 å
280 000. Om man ser den hetsiga, explosiva
bebyggelsen i Högdalen, Bandhagen,
etc., har man naturligtvis att
där räkna med en avsevärd befolkningsökning,
innan denna nya indelning
träder i kraft den 1 januari 1957.
Detta betyder att det i genomsnitt kommer
att finnas mellan 45 000 och 50 000

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ändrad organisation av kavalleriet m. m.

människor i dessa församlingar. Det är
en mycket hög siffra. Jag vill erinra
om att kyrkomötet 1953 med tämligen
stor enhällighet uttalade sig för 30 000
såsom maximum för församlingarna i
tätorter och för ett lägre antal i övriga
orter. Kyrkomötet uttalade visserligen
att en avvikelse kunde tänkas i något
särskilt fall, om det var fråga om en
mycket komprimerad befolkning, men
då måste det finnas skäl för undantag.
När jag lyssnade till den debatten
i frågan, fick jag också den uppfattningen
att statsrådet inte motsatte sig
det uttalande, som kyrkomötet då
gjorde. Vad vi här alltså får konstatera
beträffande söderförsamlingarna är att
Kungl. Maj:t avsevärt avvikit från det
beslut, om vilket kyrkomötet praktiskt
taget och med -—- om jag rätt förstått
saken — statsrådets understöd var
tämligen enigt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckt motion angående
inrättande av en särskild högsta domstol
i skattemål.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Anslag under fjärde huvudtiteln

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
128, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag för budgetåret 1955/56 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ändrad organisation av kavalleriet m. m.

I propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj:t (punkt 1, s. 3—13 och 19 av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 mars 1955) föreslagit
riksdagen att, såvitt nu var i
fråga, godkänna vad departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll föreslagit
beträffande kavalleriets organisation
m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

Kungl. Maj:ts föreliggande förslag innebar,
bland annat att Livgardesskvadronen
(K 1) skulle bibehållas såsom
ett delvis beridet garnisonsförband.

I en inom andra kammaren av herrar
Senander och Johansson i Stockholm
väckt motion (II: 540), hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 110, i vad den avsåge bibehållandet
av K 1 för paradändamål.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna I: 44 och II: 30,
1:418 och 11:527, 1:427 och 11:542
samt med avslag å motionen II: 540, under
av utskottet angivna förutsättningar
godkänna vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 mars 1955 föreslagit beträffande
kavalleriets organisation
m. m.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
och jag har avlämnat en motion
vari vi yrkar avslag på ett förslag från
Kungl. Maj:t under denna punkt. Det
rör bibehållandet av K1 för, som plan uttrycker
det, paradändamål. Vi menar
att då man nu går in för att slopa kavalleriet
— jag vill inte tvista om huruvida
detta är riktigt eller ej — bör
man genomföra det fullt ut och även
ta med K 1.

Man behöver bara läsa motiveringen
för bibehållandet av detta förband för

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955
Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

att man skall finna skäl för ett bifall
till vår motion. Så här motiverar man
bibehållandet av denna skvadron i
Stockholm:

»Allmänhetens intresse för ceremonier
vid större högtidligheter är stort.
De beridna förbanden uppskattas särskilt.
Många av Stockholms ledande
män har under hand uttalat en önskan
att K 1 bibehålies som beridet förband.
Det kan knappast råda någon tvekan
om att en väl disciplinerad beriden paradtrupp
har sin betydelse, vilket synes
beaktat i många länder.»

En sådan motivering för bibehållande
av ett kavalleriförband, när man går
in för att slopa kavalleriet över huvud
taget, kan väl inte accepteras. Med vad
jag nu sagt ber jag, herr talman att få
yrka bifall till den av herr Johansson
och mig väckta motionen.

Hen- THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionen 11:540; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2

Ändrad organisation av Upplands regemente
m. fl. förband

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
110 föreslagit riksdagen (punkt 1, s.
13—19) att, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 4 mars 1955 föreslagit beträffande
omorganisation av Upplands regemente
m. fl. förband.

Det av departementschefen framlagda
förslaget innebar i huvudsak, att
Södermanlands pansarregemente skulle
ombildas till regemente för pansarinfanteriutbildning
och i samband där -

med nuvarande infanteriutbildning vid
Upplands regemente skulle upphöra.
Härigenom skulle signalregementet och
arméns signalskola kunna flyttas till
Uppsala och övertaga de av regementet
därstädes nu disponerade anläggningarna
samt Svea ingenjörkår kunna övertaga
de nuvarande för signalregementet
avsedda anläggningarna i Solna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald och fru Hamrin-Thorell (I: 426)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Jacobsson i Tobo och Munkiell
(11:539), hemställts, att riksdagen
måtte besluta att den föreslagna omorganisationen
av I 8, P 3, Ing 1, S 1
och Sign S skulle anstå i avvaktan på
ytterligare utredning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 426 och II: 539, godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 mars
1955 föreslagit beträffande omorganisation
av Upplands regemente m. fl. förband.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Aastrup, Malmborg i
Skövde och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Birke och Nihlfors, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionerna
I: 426 och II: 539, besluta, att av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 mars
1955 förordad omorganisation av Upplands
regemente m. fl. förband skulle
anstå i avvaktan på ytterligare utredning; b)

av herr Eriksson i Sandby, idan
angivet yrkande;

c) av herr Åkerström, likaledes utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den reservation, som
finns fogad till denna punkt av utskottsutlåtandet,
innebär inte på något sätt,
att reservanterna skulle ha någon annan
uppfattning i den stora organisationsfrågan
än de militära myndigheterna
och departementschefen, som har
följt dessas förslag. Vi hyser samma
mening när det gäller rationaliseringen
av pansarutbildningen, nämligen att den
förändring skall göras, som förslaget
innefattar. Vi har också den uppfattningen,
att en omflyttning av utbildningsplatserna
här i Mälardalen måste
ske. Det är beträffande metoden som vi
är av annan åsikt. Vi menar i korthet

— jag tror man kan koncentrera det så

— att när departementschefen lägger
fram ett förslag av denna art, bör det
vara obligatoriskt att han också presenterar
sådana kostnadsberäkningar för
riksdagen, att denna kan bilda sig en
uppfattning om vad den är föreslagen
att göra. Jag tillåter mig att säga, att en
sådan kostnadskalkyl icke har framlagts
i det föreliggande förslaget. I korthet
innebär ju detta, att P 3 i Strängnäs
skall delas upp på de tre återstående
pansarregementena. När dess etablissemang
blir tomt, skall dit överflyttas I 8
från Uppsala, och till Uppsala skall
man sedan flytta signalregementet (S
1), för att dess etablissemang utanför
Stockholm skall kunna få övertas av
ingenjörsregementet (Ing 1).

I diskussionen har det — som det alltid
gör i sådana fall som detta — inmängt
sig lokala synpunkter. Avdelningen
har emellertid icke, vare sig det
gäller majoriteten eller reservanterna,
tagit något starkare intryck av de lokala
stämningarna, som självfallet är
begripliga och också respektabla och,
vill jag tillägga, för försvaret ur många
synpunkter glädjande; det är naturligtvis
ändå uppmuntrande att se, att de
gamla utbildningsplatserna har den förankring
ute i bygderna, som de visar
sig ha.

Det är bara på en punkt jag skulle
vilja göra en kommentar till den lokala
synpunkten och det gäller rekryteringen
till I 8, Upplands infanteriregemente.
Man har sagt, att när signalregementet
flyttar till Uppsala och I 8 till
Strängnäs behöver detta inte medföra
någon förändring för den värnpliktiga
ungdomen i Uppsala län, utan man kan
tänka sig — detta har inte sagts från
departementshåll utan ute i agitationen
— att ett signalregemente likaväl som
ett infanteriregemente kan rekryteras
från bygden. Denna uppfattning måste
sägas vara felaktig, eftersom erfarenheten
ger vid handen, att i stort sett
endast tio procent av den inmönstrade
styrkan kan användas för en så pass
avancerad utbildning, som signaltjänsten
innebär. Resten av den värnpliktiga
ungdomen i Uppland torde alltså,
om detta förslag går igenom, ha att räkna
med att få sin utbildning väsentligen
förlagd på andra sidan Mälaren i
Strängnäs.

Vad vi har opponerat emot är som
sagts den utredning, som ligger till
grund för omflyttningsförslaget. .lag
tillåter mig att fästa uppmärksamheten
på att det däri finns endast eu kostnadskalkyl,
nämligen över vad det
skulle kosta att ordna denna karusell
med flyttningen av två regementen. Däremot
har man icke lämnat uppgift på
kostnaderna för det förslag, som chefen
för IV Milo — alltså den general,
som har samtliga dessa regementen under
sitt kommando — har framlagt,
nämligen att flyttningen icke skulle ske
på detta sätt, utan alt man skulle nöja
sig med att flytta ingenjörsregementet
till Strängnäs och sedan utbygga S 1 i
ingenjörsregementets nuvarande lokaler.
Då hade man kunnat inskränka sig
till flyttning av ett enda regemente, vilket
förefaller böra bli väsentligt billigare.
En kostnadsberäkning för detta
förslag — den har inte presenterats i
den offentliga utredningen utan kommit
oss, som sysslat med saken, till handa —

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

visar doek, att kostnaderna skulle bli
ungefär lika stora. Jag vill emellertid i
det sammanhanget påpeka, att enbart
kostnaden för signalregementets investeringar
i Uppsala, som av signalinspektören
är upptagna till i runt tal 5,5
miljoner kronor, sedermera under bearbetningen
i arméstaben utan motivering
skurits ned till hälften, vilket gör
att kostnadskalkylen för denna flyttning
måste te sig direkt ohållbar. Dessutom
är det i hög grad anmärkningsvärt,
att departementschefen reserverar
sig för kommande kapitalinvesteringar.
Han vill alltså icke gå i god för det
kostnadsförslag, som här föreligger.

Eftersom försvarsministern sitter här
i sin bänk skulle jag vilja passa på att
hemställa till honom att i fortsättningen
tillse, att vi får en separat redovisning
för alla de kostnader, som kommer att
inställa sig som konsekvenser av detta
förslag. Jag har varit med tillräckligt
länge för att veta, hur sådana konsekvenskostnader
brukar försvinna i de
stora klumpsummorna.

Herr Thapper kommer antagligen
även här att säga, att riksdagen inte
kan ta på sitt ansvar att inte stödja ett
förslag, som skulle innebära besparingar
på driftbudgeten med 650 000
kronor. Jag trotsar herr Thapper och
även försvarsministern att kunna gå i
god för den siffran. Med de utredningar,
som nu föreligger, vet varken försvarsministern
eller någon annan, huruvida
siffran är hållbar. Det enda vi vet
Ur, att alternativet att flytta ett regemente
i stället för två regementen icke
har blivit föremål för utredning, eftersom
man inte velat på allvar reflektera
på detta alternativ. Kvar står emellertid
att de två närmast ansvariga militära
instanserna, nämligen signalinspektören
och befälhavaren för IV Milo, båda har
lutat åt den uppfattningen, att det sistnämnda
alternativet är att föredraga —
ja, befälhavaren för IV Milo, general
Dyrssen, är till och med så bestämd på
den punkten, att han av bl. a. kostnads -

skäl klart uttalat sig till förmån för
detta alternativ.

Om man här möjligen skulle, såsom
tidigare har förekommit i diskussionen,
mot ingenjörsregementets förflyttning
från Stockholm till Strängnäs anföra
det skälet, att vattnet i Mälaren vid
Strängnäs skulle vara otjänligt för regementets
ändamål så vill jag säga, att
militära myndigheter, som har sett förhållandena
på närmaste håll, gör bestämt
gällande, att mälarvattnet vid
Strängnäs icke är sämre utan snarare
bättre än vattnet i Brunnsviken, som
ligger intill regementets nuvarande förläggningsplats.

Något annat skäl för att ingenjörsregementet
icke skulle kunna flyttas till
Strängnäs har icke anförts. Däremot
talar en rad omständigheter till förmån
för en sådan förflyttning. Vid pansarregementet
i Strängnäs finns t. ex. moderna
verkstadslokaler av en helt annan
omfattning än fallet är vid signalregementet
i Uppsala. Vidare måste det
sannolikt uppföras rätt stora och inte
så litet kostnadskrävande verkstadsanläggningar
för det nya signalregementet,
om detta flyttas till Uppsala.

En mängd indicier pekar sålunda på
att det skulle ha blivit billigare att
göra den enklare omflyttning, som innebär
att ingenjörsregementet förlägges
till Strängnäs. Trots detta har det alternativet
icke på allvar prövats, utan man
har utgått från den förutfattade meningen,
att man måste köra runt med
den här karusellen i Mälardalen. Detta
har vi reservanter icke kunnat godta.

Ett andra skäl, som gör att förslaget
för oss ter sig oacceptabelt i det outredda
skick, vari det nu föreligger, är
den omständigheten, att trots att det i
Uppsala finns en rad kommunala och
lokala instanser med stort intresse för
berörda markfrågor, har icke dessa instanser
blivit tillfrågade om saken. Den,
som varit i tillfälle att i Uppsala studera
hur staden växer ut runtom kronans
markområden på ett sådant sätt.

2-—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

att det uppkommer en mycket onaturlig
stadsbildning med sju förortssamhällen
väster om kronans markområden,
måste förvåna sig över att man
kunnat underlåta att på ett förberedande
stadium tillfråga Uppsala stad, Uppsala
läns landsting och Uppsala universitet
om deras mening. Så är emellertid
fallet. Samtliga dessa tre instanser klagar
över att de blivit helt åsidosatta
både vid arméledningens och sedermera
vid departementets handläggning
av ärendet och att de sålunda inte har
haft möjlighet att framföra sina synpunkter,
förrän de fått se notiser om
saken i tidningarna. Jag vågar inte göra
gällande, att yttrandena från dessa instanser
skulle ha förändrat någonting,
men på kommunalt håll i Uppsala har
man den uppfattningen, att det skulle
ha varit av betydelse för den förberedande
handläggningen, om de hade
kopplats in på saken.

Jag vill också i detta sammanhang
fästa försvarsministerns uppmärksamhet
på vad statsrevisorerna skrivit när
det gäller frågan om försvarets markinnehav.
Statsrevisorerna har uttryckligen
förklarat att det är nödvändigt,
att de lokala instanserna får, när det
gäller betydelsefulla markområden, tillfälle
att komma till tals både med de
militära myndigheterna och de högsta
statliga instanserna inom försvaret. Den
här gången är det fråga om Uppsala
stad, men nästa gång kommer turen till
andra städer. Jag vill uppmana försvarsministern
att i fortsättningen icke
åsidosätta de kommunala myndigheterna
på det sätt som har skett i fallet
Uppsala.

Därtill kommer, herr talman, något
som inte är mindre anmärkningsvärt,
nämligen att en sådan instans som
kungl. byggnadsstyrelsen, som alltid
automatiskt inkopplas på ärenden av
denna art, helt och hållet har åsidosatts
i förevarande ärende. Byggnadsstyrelsen
har inte haft tillfälle att framföra
sina synpunkter på ärendet. Jag

uttalar mig icke om i vad mån ett uttalande
därifrån hade kommit att inverka
på frågans handläggning och slutliga
lösning. Jag vill dock säga, att ett
ärende icke är så allsidigt berett som
det skall vara när det framförs till
riksdagen, då så viktiga instanser har
förbigåtts vid den preliminära handläggningen.

Jag vill alltså betona, att det väsentliga
och avgörande skälet för oss att
yrka på ett uppskov är den preliminära
behandling som givits detta ärende,
bristfälligheten i utredningen.

Man försöker göra gällande, att detta
är ett sparsamhetsförslag. Det är ingen
som vet om detta är riktigt. Jag tillåter
mig att påstå att många skäl — enligt
min mening det övervägande antalet
skäl — talar för att detta blir en dyrare
lösning än om man hade låtit ingenjörsregementet
flytta till Strängnäs. Det
finns även andra skäl. Det har gjorts
ett kostnadsöverslag på vad det kommer
att kosta personalen vid Upplands regemente
att flytta över till Strängnäs samt
kostnaderna för S 1-personalen att
flytta över till Uppsala. Man har avrundat
denna summa till en miljon kronor.
Jag vore verkligen mycket intresserad
av att få höra på vilka beräkningar
denna summa grundar sig. När
man talar med ifrågavarande personal
och hör deras bekymmer inför att sälja
de egna hem som många har och byta
lägenheter med allt det krångel och de
svårigheter som i dessa tider följer därmed,
då har man all anledning att
tvivla på att denna summa har något
tillförlitligt underlag.

Man kan sedan möjligen förklara, att
detta förslag varit nödvändigt därför
att tiden brådskar. Jag vill till detta
säga, att om det hade gjorts en allsidig
och pålitlig utredning — inte en tillyxad
utredning av det slag som här
föreligger och av vilken man får en
känsla av att det funnits en del förutfattade
meningar innan förslaget gjordes
upp — då skulle icke genomföran -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

det av denna rationalisering ha behövt
försinkas. Här finns möjligheter för
departementet att göra en sådan undersökning
under sommarmånaderna och
lägga fram förslaget tidigt nästa år. Då
skulle man kunna hinna med att genomföra
detta i rimlig tid. Flyttningen
skulle sedan gå mera smärtfritt om man
kom till det resultatet, att ingenjörsregementet
kunde flyttas till Strängnäs.
Framför allt färdigställandet skulle gå
på betydligt kortare tid, eftersom man
genom en sådan anordning har helt
andra förutsättningar att få allting klart
än vad man nu kommer att få. Någon
tidsspillan behövde man alltså inte
heller befara.

Jag skall kanske inte komma in på
markfrågan eftersom de argument jag
redan framfört är tillräckliga för att
motivera kravet på uppskov i och för
en allsidig utredning. Jag skall emellertid,
herr talman, be att få beröra en
enda punkt till. Den gäller skjutfältets
beskaffenhet.

Arméledningen har förklarat, att
skjutfältet i Uppsala är otillräckligt. På
den punkten har det gjorts — och detta
är ganska intressant — två undersökningar
av den ansvariga myndigheten,
inspektören för infanteriet. Den första
utredningen utgick från skjutning med
trubbkula — sådan använder man nu
på praktiskt taget alla våra stridsskjutfält
— och man kom till det resultatet,
att skjutfältet i Uppsala är lika
användbart som något annat skjutfält
på våra övningsplatser för det svenska
infanteriet. Det finns vissa regementen
som har bättre skjutfält, men flertalet
har sämre än det i Uppsala. Detta första
utlåtande godtogs inte av arméledningcn.
Därför måste ett nytt utlåtande inges,
och detta gick ut på —■ och detta
är onekligen också av intresse — att
därest man övergår till skjutning med
spetskula är uppsalaskjutfältet otillräckligt.
Men, herr talman, hur många
skjutfält för den svenska infanteriutbildningen
blir inte i så fall oanvänd -

bara? Det är sannerligen inte bara
Uppsalas utan — som försvarsministern
vet — en hel rad andra, som i så fall
omedelbart skulle förklaras odugliga
■— en konsekvens, som jag tror att försvarsministern
är den siste att vilja ta
i dagens situation.

Allra sist vill jag påpeka, att det icke
heller i Strängnäs finns tillfredsställande
utbildningsområden. Där måste
man för detta ändamål köpa ett stort
område för 3 miljoner kronor, ett projekt
som för resten kommunen i fråga
slår ifrån sig med båda händerna. En
uppvaktning har gjorts i utskottet från
denna kommun för att den skall förskonas
från att få ytterligare ett skjutfält.
I Uppsala däremot finns möjligheter
att ordna skjutfält för den händelse
att kronan vill avyttra det markområde
som det här gäller till Uppsala stad eller
någon annan kommunal instans.
Även på denna punkt förefaller det mig
och reservanterna, som om motiveringen
redan från början varit alltför färdiglagad
och som om utredningen är
för bristfällig för att kunna läggas till
grund för ett förslag av denna omfattning,
som — jag fäster kammarens
uppmärksamhet på detta — icke innebär
garantier för några besparingar
utan med största sannolikhet kommer
att bli dyrbarare än det andra alternativet,
som har lämnats outrett.

Jag anser slutligen, herr talman, att
förslag i detta skick rent principiellt
inte skall presenteras riksdagen och att
man redan av det skälet bör visa detta
förslag tillbaka och begära en allsidig
utredning.

Med dessa skäl, som jag finner mer
än tillräckliga, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den vid ifrågavarande
punkt fogade reservationen.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! .Tåg kan efter herr Ståhls
anförande i huvudsak inskränka mig
till att i allt väsentligt instämma såväl
i lians utförliga redogörelse som i hans

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

övertygande argumentation. I den motion
som jag varit med om att väcka i
denna fråga hemställes också, att den
föreslagna omorganisationen skall anstå
i avvaktan på ytterligare utredning.
Om jag ytterligare skall understryka
något i herr Ståhls anförande, är det
dels de bristande kostnadsberäkningarna,
dels det ytterst egendomliga i att
ett regeringsförslag i en fråga, som så
utomordentligt nära berör själva Uppsala
stad, Uppsala läns landsting och
universitetsmyndigheterna, inte har föregåtts
av överläggningar med dessa institutioner,
och dels också svagheten i
argumenten för att stridsskjutningsområdet
är olämpligt. Om man ställer upp
sådana krav, som man i denna utredning
gör för att erhålla en motivering
för att få bort I 8 från Uppsala,
skulle naturligtvis en hel del andra
stridsskjutningsområden på precis samma
sätt få utdömas.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Ståhls yrkande om bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Jacobsson
i Tobo (fp).

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Jag har vid detta utlåtande
fogat en blank reservation och
ber därför att få anföra några synpunkter
på ärendet.

Jag vill först uttala min tillfredsställelse
över avsikten bakom de militära
myndigheternas förslag i denna
del. Deras avsikt har varit att anpassa
fredsorganisationen efter den förändrade
krigsorganisationen, att ge utbildningsenheten
ändamålsenlig storlek, att
på bästa sätt utnyttja nuvarande tillgång
på mark och byggnader samt att
genom koncentration av utbildningsverksamheten
minska kostnaderna. Inte
minst det sistnämnda tillhör önskemål,
med vilkas tillgodoseende vi tidigare
inte har varit bortskämda när det har
gällt det militära området.

Jag är emellertid inte helt övertygad
om att de ekonomiska kalkyler som
här har förebragts är hållbara. Man
kan uppskatta kostnaderna för omorganisationen
av de militära förband, som
här är aktuella, och man kan också
beräkna de besparingar, som omorganisationen
väntas medföra. Men — och
detta är en mycket väsentlig frågeställning,
som också de båda föregående
talarna har varit inne på — har man
någon aning om de belopp, som de
civila myndigheterna, alltså staden,
landstinget och universitetet, under
förutsättning att ett annat alternativ
förverkligades, är beredda att erlägga
för de markområden, som för dessa
myndigheter vore aktuella för ett förvärv?
Det har påpekats att markfrågorna
för de här uppräknade myndigheterna
är ytterst trängande. Akademiska
sjukhuset och Ulleråkers sjukhus behöver
utvidgas, universitetet behöver en
mängd nya institutioner och övriga lokaler.
Det har också sagts, att Uppsala
stad under de närmaste 10 åren beräknas
öka sin befolkning med cirka 15 000
personer och att antalet studenter i staden
beräknas öka med 100 procent, alltså
från nuvarande cirka 4 500 till 9 000.
I vart fall är det klart, att allt detta
kräver massor av nya bostäder och nya
markområden. Med hänsyn till både
läge, topografi och grundförhållanden
är ju regementets nuvarande mark ytterst
lämplig för bebyggelse. Jag kan
inte garantera för att uppgiften är
sann, men det har dock sagts mig att
Uppsalas nuvarande perifera bebyggelse
kostar 1 000 000—1 500 000 kronor
årligen i extra pålningsarbeten och
grundförstärkningsarbeten. Uppenbart
är att detta under årens lopp blir väldiga
belopp, vilka kunde sparas om bebyggelse
kunde ske på regementets nuvarande
mark. Jag har då, herr talman,
ställt mig frågan huruvida det kan anses
uteslutet att dessa civila myndigheter
skulle vara beredda att erlägga
marklösen med belopp som mer än

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Andrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

väl motsvarade de nu framräknade
konstnadsbesparingarna.

Departementschefen säger, att den av
honom förordade organisationen ter sig
ur utbildningssynpunkt synnerligen ändamålsenlig
och dessutom tillgodoser
överhängande lokalbehov utan att några
omfattande nybyggnader behöver vidtagas.
Han konstaterar vidare att dessa
fördelar uppnås med jämförelsevis låga
kostnader, i vilket sammanhang jämväl
bör beaktas de ekonomiska fördelar för
kronan, som uppkommer genom eventuell
försäljning av en del av försvarets
mark i Uppsala. Han finner det
också angeläget att i möjligaste mån
tillgodose berättigade civila anspråk på
förvärv av mark för försvaret, och
framhåller att den av honom förordade
lösningen är den enda som med rimliga
kostnader för staten medger ett sådant
tillmötesgående.

Herr talman! Det är möjligt att departementschefens
uppfattning härvidlag
är riktig och det är i vart fall önskvärt
att så vore förhållandet. Jag känner
mig emellertid inte övertygad om
att denna uppfattning är fullt riktig.
Om jag är rätt underrättad har man
från de militära myndigheternas sida
inte — ett förhållande som påtalats tidigare
i denna debatt —• haft någon
som helst överläggning med de civila
myndigheterna beträffande dessa markfrågor.
Under sådana förhållanden är
det enligt mitt förmenande väldigt svårt
att med någon större grad av säkerhet
kunna bedöma, huruvida detta de militära
myndigheternas enda alternativ är
det ur alla synpunkter bästa och mest
ekonomiska. Jag har, herr talman, en
bestämd känsla av att hela det område,
över vilket regementet nu förfogar, inom
en tämligen snar framtid av skäl
som här har påpekats behöver tas i anspråk
för civila ändamål. Jag undrar
då, om det kan vara välbetänkt och
förnuftigt att, när frågan vid ändå inom
de närmaste åren på nytt måste
komma upp till diskussion, nu investera

så stora penningbelopp på en enligt mitt
sätt att se enbart provisorisk lösning.
Det hade i varje fall enligt mitt förmenande
förelegat mycket starka skäl
att ta upp förhandlingar med de civila
myndigheterna i dessa frågor, och en
klarläggande redovisning jämväl på den
punkten hade varit ytterst värdefull.

Herr talman! Den mest radikala lösningen
hade kanske varit att yrka avslag
på det föreliggande förslaget, men
jag har inte något yrkande.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Herr Ståhl har ju tidigare
tillåtit sig att från talarstolen förutsäga
vad jag skulle komma att säga
i denna debatt. Jag tycker nog att det
var litet riskabelt. Även om jag inte
ändrar ståndpunkt lika ofta som herr
Ståhl och hans parti, så kan ju även
jag förbehålla mig att i viss mån ändra
mig. Jag tycker nog att herr Stålils argumentering
här var något modifierad
jämfört med hans argumentering i debatten
i utskottet, och det bör också
kunna vara en anledning för mig att
eventuellt ändra min argumentering.

Jag gick i utskottet inte alls, som
herr Ståhl ville göra gällande, i god
för att alla kostnadskalkyler skulle
hålla. Jag argumenterade i utskottet —■
och det skall jag göra här också, herr
Ståhl — för att detta är ett försök till
besparing och rationalisering på försvarets
område. Jag sade att det var
ganska märkligt, att vi även från riksdagens
sida skulle vara kyligt inställda
när det kommer fram sådana förslag.
Att vi blir det så mycket mera om även
lokala synpunkter kommer in i problemet
iir givet. Nu försökte herr Ståhl
göra sig fri från sådana lokala synpunkter,
och det kan han ju göra eftersom
han inte är från den berörda orten. När
lian här tidigare propagerade för vad
chefen för IV Milo hade anfört, vill
jag emellertid framhålla, att vad han
föreslagit inte skulle betyda en bespa -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

ring utan en kostnadsökning. Det har
nämligen från de militära myndigheternas
sida framhållits, att ett kvarblivande
av I 8 i Uppsala måste betyda
oerhörda kostnadsökningar, eftersom
regementet med hänsyn till det otillfredsställande
övningsfältet inte under
någon längre tid kan vara kvar utan
att nybyggnader kommer till stånd.

Ytterligare en sak, som även framhölls
av chefen för IV Milo, är att lösandet
av denna fråga är synnerligen
brådskande, framför allt när det gäller
signalskolans förläggning och dess lokaler
vid Marieberg, beträffande vilken
fråga man också från byggnadsstyrelsens
sida starkt tryckt på att ett snabbt
beslut måste fattas.

För mig och utskottsmajoriteten har
det stått klart, att det i nuvarande läge
är mest rationellt och minst kostnadskrävande
att gå på vad departementschefen
här har föreslagit, ty eljest skymtar,
som jag redan nämnt, i bakgrunden
mycket stora kostnader om man
skall lösa frågan på längre sikt.

När man här beklagar sig över att
det inte har förts ytterligare underhandlingar
med Uppsala stad och Uppsala
läns landsting vill jag erinra om
att, såsom framgår av propositionen,
dessa helt enkelt har föreslagit att I 8
skall ligga kvar i Uppsala och att det
skall byggas ett nytt etablissemang på
annat håll. Det är om man gör så, som
man enligt avdelningens förmenande
kommer till de verkligt starkt ökade
kostnaderna.

Andra åtgärder än de som utskottet
tillstyrker måste alltså helt enkelt betyda
ett provisorium, ett skjutande på
frågan, och jag kan inte se att det är
några fördelar med detta.

En sak som gjorde mig glad när jag
läste den i propositionen och som jag
respekterar är, att till och med arméchefen
säger att han med hänsyn till de
höga investeringskostnaderna inte vågar
sig på att tillstyrka ett sådant alternativ
som att I 8 skulle vara kvar i Upp -

sala. Jag tycker att det är värdefullt
när sådana synpunkter framhålls även
från militärt håll.

Inom statsutskottets majoritet har vi
alltså varit övertygade om att det föreliggande
förslaget från Kungl. Maj:t är
det minst kostnadskrävande och därför
det bästa.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag skulle liksom herr
Munktell i väsentliga delar kunna instämma
i vad herr Ståhl förut yttrade.
Men vad jag särskilt vill säga några
ord om är vissa konsekvenser av en
förflyttning av I 8 till Strängnäs. En sådan
förflyttning skulle ju bl. a. innebära
att ett nytt skjutfält skulle behöva
iordningställas, och det är väl
ingenting att säga om den saken, men
det är närmast förläggningen av detta
skjutfält som man nog kan sätta ett
frågetecken för.

Nu har jag inte fått några förstahandsupplysningar
rörande var man
har tänkt förlägga fältet, ty de militära
myndigheterna har tydligen inte alls
brytt sig om att förhandla med ortens
kommunala myndigheter, utan de har
bara låtit förstå att de behöver ett skjutfält,
om nu I 8 skall flyttas till Strängnäs,
att detta fält blir av den och den
storleksordningen och att de har tänkt
sig ett visst område, som de lär ha
pekat ut på en karta.

Orsaken till att man går emot detta
förslag är, att detta planerade skjutfält
innefattar en rätt stor del av den
bästa jordbruksjorden i den storkommun,
Vårfruberga, som berörs av detta.
Det är en hel del bondgårdar, större
och mindre -—• och välbyggda sådana —
som skulle läggas för fäfot, om skjutfältet
placerades på den tilltänkta platsen.

Det kan inte hjälpas men det är upprörande
om man skall gå fram på det

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ändrad organisation

sättet, när det nu enligt dessa kommunalmän,
som har talat med mig om
saken, finns andra områden, ungefär
lika välbelägna i förhållande till den
plats dit regementet skall förläggas som
detta tilltänkta skjutfält, men inte alls
så värdefulla. Det är jord- och skogsområden,
som är av en väsentligt sämre
klass än det område dit man har
tänkt lägga detta skjutfält.

Det vore väl rimligt att man, innan
man fastställde det behövliga området,
gjorde ytterligare undersökningar, satte
sig i förbindelse med de kommunala
myndigheterna på orten och med deras
medverkan sökte få ett område till
skjutfält utsett, där skadan vore mindre
än vad den skulle bli på det nu föreslagna.

De kommunala myndigheterna, som
för resten har uppvaktat utskottet men
som också har talat med några andra
här i riksdagen om detta, menar att
den nu ifrågasatta åtgärden från statens
sida är till ganska stor skada för denna
storkommuns ekonomi, därför att den
minskar skatteunderlaget och därmed
skatteinkomsterna.

De kommunala myndigheter det här
gäller har framfört en tanke, som jag
tycker det ligger något i, nämligen att,
om det nu trots allt skulle bli detta område
med denna utmärkta jord och
dessa goda byggnader som tas i anspråk,
det vore rimligt, att staten ersatte
kommunen för den skatteförlust,
som kommunen gör. Det lär ske i andra
sammanhang, t. ex. när en stad inkorporerar
något område och detta skadar
den kommun som det inkorporerade
området tas ifrån. Det kunde, tycker
jag, vara rimligt i ett sådant här fall
också. Men framför allt tycker jag för
min del, att det vore synnerligen önskvärt
att man sökte undvika att ta välbelägen
och välhävdad jord i anspråk
för ett ändamål som detta.

Jag vill därför, herr talman, bara
göra den hemställan till försvarsministern,
att han i den fortsatta behandling -

av Upplands regemente m. fl. förband

en av det ärende, som vi nu diskuterar,
ville undersöka om det inte är möjligt
att förlägga det tänkta skjutfältet vid
Strängnäs till ett område, där det skadar
mindre än det gör om man skall
förlägga det till det område man nu har
tänkt sig.

Häri instämde herr Larsson i Julita
(s).

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Vi skall alltid komma
ihåg att de militära myndigheterna, för
att vi skall kunna sätta upp tillräckligt
effektiva förband, ständigt måste beflita
sig om att göra vår fredsarmé så
billig som möjligt. När krigsförbanden
på grund av teknikens utveckling ändras,
måste också fredsregementena följa
med.

Jag kan utgå ifrån att herr Ståhl principiellt
inte har någonting att erinra
mot denna strävan. Men så snart man
i praktiken skall omsätta vad man principiellt
ansluter sig till stöter detta på
en hel del svårigheter. Så är det alltid.
Det kan bl. a. stöta på traditionella
uppfattningar och då kommer man
ofta i själanöd.

Utgångspunkten här är att vi inte
längre behöver fyra regementen för
pansartrupperna utan kan nöja oss med
tre. Vidare måste vi ha ytterligare plats
för 700 man vid signalregementet och
ingenjörkåren i Stockholm. Samtidigt
måste signalskolan flyttas från Marieberg
på Kungsholmen för att vi skall
kunna bereda plats åt civila ämbetsverk
och bostäder. Därtill kommer
emellertid, att vi i görligaste män vill
ta hänsyn till de önskemål, som har
utvecklats från Uppsala stad och som
innebär att staden behöver mera mark.
Åven dessa önskemål anser jag att de
militära myndigheterna har skyldighet
att ta hänsyn till. Här liar vi alltså utgångspunkten.

Därtill kommer att man inte kan töva
alltför länge när det gäller att reda ut

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

denna angelägenhet. Ett uppskov med
exempelvis ett enda år kommer att dra
en extra kostnad av 700 000 kronor. Då
jag samtidigt är intresserad av att se
till att vi gör besparingar och inga utlägg
i onödan, har jag ansett att man
så snabbt som möjligt bör lösa denna
fråga därest detta är praktiskt genomförbart.
Det är kanske ett av skälen
till att den byråkratiska gången inte
blivit så omfattande som herr Ståhl
hade önskat.

Nu gör herr Ståhl gällande, att det
inte skulle finnas tillräckliga ekonomiska
utredningar, som påvisar hur det
förhåller sig med de olika alternativen.
Jo, herr Ståhl, det finns det. Om herr
Ståhl hade mobiliserat samma energi
när det gällde att hämta upplysningar
av arméstaben, vilken verkställt dessa
utredningar, som han har mobiliserat
när det gällt att komma i kontakt med
exempelvis militärbefälhavaren och
andra, så skulle han ha upptäckt att så
är fallet.

I 8:s förläggning till Strängnäs drar
en kostnad, om vi tar med flyttningsomkostnaderna,
av 7,7 miljoner kronor,
och det finns en specifikation, herr
Ståhl, på vad dessa pengar går till. En
förläggning av signalregementet direkt
till Strängnäs, som herr Ståhl hade
tänkt sig, drar en kostnad av sammanlagt
6,3 miljoner kronor, sålunda en
lägre kostnad än dessa 7,7 miljoner kronor.
Det finns även specifikation på
vartill dessa pengar skall gå. Men när
vi skall göra jämförelser skall vi komma
ihåg, att det skulle innebära att I 8
ligger kvar i Uppsala. Om I 8 ligger
kvar i Uppsala får kronan inga pengar
för den mark, som vi i annat fall kan
sälja till Uppsala stad. Då har vi uppnått
dels att vi får sämre utbildningsmöjligheter
för signalregementet i
Strängnäs, därför att det där inte finns
de lärarkrafter vi kan få i Uppsala och
Stockholm, dels att vi inte kan tillmötesgå
Uppsala stads önskemål, som vi
är intresserade av i sammanhanget, och

slutligen får vi inte de inkomster vi i
annat fall kan få av markförsäljningen
i Uppsala.

Men om vi sedan tar det tredje alternativet,
som herr Ståhl också efterlyser,
att vi förlägger ingenjörskåren till
Strängnäs direkt och låter I 8 vara kvar
i Uppsala, finns det också specifikation
på vad detta kostar. Det kostar 12 miljoner.
Därtill kommer de förra argumenten,
att vi inte kan försälja mark
till Uppsala stad och att vi inte får de
inkomster, som vi i annat fall kan få på
denna markförsäljning.

Detta är ekonomiska fakta, som jag
inte vet om herr Ståhl har tagit del av
men som han kan inhämta om han vill.
De är i varje fall ostridiga.

Nå, säger man emellertid, men vi har
inte varit i kontakt med Uppsala stad
och Uppsala läns landsting. Har vi inte?
Jag har själv varit på besök i Uppsala
stad, och jag har fått följande upplysningar.
Därest I 8 ligger kvar i Uppsala
måste vi förr eller senare skaffa
ny mark till övningsfält. Vad inträffar
om vi förlägger signalregementet till
Uppsala? Vi kan avstå 250 hektar mark
till Uppsala stad. Jag har själv varit
och sett på marken.

Här talar man också å universitetets
vägnar, som herr Munktell gjorde nyss.
Men det gamla artilleriskjutfältet står
till Uppsala universitets förfogande, och
jag vill fråga: Skulle inte detta räcka?
Skulle inte också den möjligheten kunna
tänkas, att Akademiska sjukhuset gick
väster om vägen? Enligt de uppgifter jag
fick när jag besökte Uppsala kommer
inte i en framtid det område, som kronan
är i besittning av öster om stockholmsvägen
och där vi för närvarande
har förläggningar, att räcka till för både
Akademiska sjukhuset och Ulleråkers
sjukhus. Akademiska sjukhuset tvingas
således, även om vi skulle försälja den
mark vi har öster om stockholmsvägen,
förr eller senare att disponera mark,
väster om stockholmsvägen.

Vad innebär det om vi skulle försälja

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955
Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

dessa områden och skaffa oss nya etablissemang,
som man önskar från visst
håll inom Uppsala län? Det innebär att
vi skall bygga nya förläggningar, och
det kostar mellan 30 och 35 miljoner
kronor. Då säger man optimistiskt, att
vi skall kunna få de pengarna av Uppsala
stad för markinköpet. Det ifrågasätter
jag för det första, men alldeles
oavsett detta anser jag att med de utrymmen
som nu står till förfogande kan
dessa 30—35 miljoner kronor användas
på ett bättre sätt. Och därtill kommer:
Vem skall skaffa oss byggnadskvoten?
Jag skulle tro att den kan användas
bättre om den går till exempelvis sjukhus
och bostäder än för att vi enligt
mitt förmenande helt i onödan skulle
bygga nya etablissemang med tillhörande
förläggningar.

Därtill fick jag den upplysningen vid
mitt besök i Uppsala, att det område
som nu ställs till stadens förfogande är
så stort, att man där kan placera minst
10 000 människor, d. v. s. det skulle räcka
för en tioårsperiod. Dessutom sades
det, att man antagligen inte kommer att
ta detta område i anspråk under de närmaste
tio åren utan först under de därpå
följande tio åren, och, mina damer
och herrar, jag vet inte hurdan situationen
kommer att vara tjugo år framåt i
tiden. Då kanske vi inte alls behöver ha
några bekymmer för sådana ting. Allting
utvecklas så snabbt bär i världen
.— och det gäller särskilt militärtekniken
— att problemen kanske kommer
att lösas mycket enklare än vi för närvarande
föreställer oss.

Herr talman! Jag vill bara göra dessa
enkla randanmärkningar till herr Ståhls
anförande, alldenstund jag ansåg det av
nöden påkallat att understryka, att det
verkligen finns noggranna ekonomiska
beräkningar för den ordning som nu
föreslås.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag kan börja med att
försäkra försvarsministern, att jag inte

är obekant med kostnadsalternativen.
Jag har papperen i min hand och har
noga sett på dem. Men när man av
signalinspektören får en uppgift, att
en förflyttning av signalregementet till
Uppsala kan beräknas kosta 5,4 miljoner
och den siffran i detta papper
utan motivering har nedprutats till 2,7
miljoner, har man väl ändå anledning
att fråga sig, om utredningen är så förutsättningslös
som den borde vara, om
man över huvud kan ha förtroende
för den.

Jag är angelägen att säga till försvarsministern,
att våra meningar beträffande
utbildningens rationalisering
icke är delade. Jag betonade själv i början
av mitt anförande, att jag helt ansluter
mig till strävandena att rationalisera
och förbilliga utbildningen, och
jag har, såsom försvarsministern vet,
varit med om att både i en försvarsulredning
och sedan här i riksdagen
föreslå indragningar, ehuru det inte
har lett till de resultat som jag tror vi
hoppades på när beslutet fattades. I
denna sak är vi alltså fullständigt överens,
och jag har inga som helst lokala
hänsyn att ta i detta fall.

Jag anser dock att riksdagen måste
begära, att de kostnadsutredningar som
läggs till grund för riksdagens beslut
skall vara så allsidiga och så väl underbyggda,
att man kan fota ett beslut på
dem. I detta fall, där förslaget ulan motivering
har putsats och prutats, är icke
utredningen sådan att man vågar bygga
sitt ställningstagande på den, och jag
är litet förvånad över att försvarsministern
på detta siitt vågar gå i god för
den utredning som ligger till grund för
förslaget.

Vad sedan beträffar markfrågorna
har jag hört talas om försvarsministerns
besök i Uppsala. Vi var ju också
där några timmar — betydligt längre
än försvarsministern. När försvarsministern
här talar om det belopp som
Uppsala stad skall betala för marken,
skulle jag till honom vilja rikta den

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

frågan, vilket belopp det rör sig om.
Jag tror det skulle vara intressant inte
minst för ledamöterna av drätselkammaren
i Uppsala att få någon aning
om vilket belopp det gäller, ty förhandlingarna
bär ingalunda drivits så långt,
att man bär talat om någon summa.
Jag tycker att försvarsministern borde
ha skyldighet att ta så pass stor hänsyn
till de kommunala myndigheterna,
att han åtminstone hade förhandlat med
dem.

Jag menar självfallet inte att försvarsministern
skall stå här och ge på hand
en exakt uppgift om vad kronan skall
begära för markområdena, men å andra
sidan bör han icke bolla med antagna
siffror, som inte har diskuterats med
vederbörande.

En tredje punkt, på vilken jag skulle
vilja uttala min förvåning, gäller försvarsministerns
tal om att de nya etablissemang
som skulle behöva byggas i
Uppsala skulle komma att kosta 30 miljoner.
Jag vet ingenting om det och
har över huvud taget icke diskuterat
detta. Jag ser att herrarna på statssekreterarbänken
har roligt åt detta, men
varken den ene eller den andre som förstår
hur stora värden det här gäller
har anledning att på detta stadium diskutera
saker som ligger tio—tjugo år
framåt i tiden.

Men jag skulle vilja fråga försvarsministern,
om han är mera säker på att
dessa nya etablissemang icke tvingar
sig fram om S 1 förläggs till Uppsala
än om I 8 får ligga kvar där. Jag tror
tämligen liksom tydligen den kommunala
ledningen i Uppsala, att det med
tanke på den starka expansion som
Uppsala stad för närvarande genomgår
bara är en fråga om kanske tio eller
femton år när regementet icke längre
får ligga kvar och stänga akademiska
sjukhuset i norr, Ulleråkers sjukhus i
söder och bebyggelsens naturliga expansion
i väster. Det är i tidens längd
en ohållbar och oformlig lösning, och
jag tror att det även med försvarsmi -

nisterns lösning tyvärr kan befaras, att
en helt annan lösning av markfrågorna
i Uppsala tvingar sig fram.

Jag har emellertid avsiktligt underlåtit
att ta ställning till de långsiktiga
frågorna. Vad jag argumenterat med är
att man borde haft en allsidig och
klargörande utredning av detta projekt,
som är så kostnadskrävande och
långsiktigt. Jag vågar påstå, att försvarsministern
genom sitt anförande
här icke på någon punkt har lämnat
en enda ny uppgift eller i diskussionen
infört någon faktor som kan lugna oron
för detta projekt, ett projekt som —
jag upprepar det — är för bristfälligt
utrett för att ligga till grund för ett
beslut.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Herr Ståhl nämnde i
sitt anförande ett exempel på hur man
kan förfara och tyckte det var ett lättsinnigt
förfarande att göra kostnadsberäkningar,
där man plötsligt skär ned
signalinspektörens önskemål från 5,4
till 2,7 miljoner kronor.

Om herr Ståhl — och det kanske inte
är alldeles uteslutet — skulle bli försvarsminister
någon gång, skulle han
snart tvingas göra den erfarenheten att
man måste skära ned de underordnade
myndigheternas äskanden. Det är ganska
naturligt. Jag har ingenting att anmärka
emot signalinspektören, när han
framför sina önskemål beträffande signalregementets
förläggning och utformning
i Uppsala, men både armémyndigheterna,
arméchefen och försvarsministern
tvingas ofta att pruta på sådant. Det
visade sig i detta fall att man kunde göra
det därigenom att vissa önskemål som
signalinspektören hade beträffande garageutrymmen,
utbildningslokaler och
annat kunde lösas på ett annat sätt än
han föreslagit, d. v. s. på ett billigare
sätt. Sådant träffar man på ständigt,
herr Stliål. Det är ingenting specifikt
när det gäller denna fråga.

Fredagen den 20 maj 1955 Nr 19 2/

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

Sedan vill jag understryka att jag polemiserade
inte bara mot herr Ståhl
utan också mot andra talare som i
högre grad än herr Ståhl representerar
lokalintressena. Det är i Uppsala län
som man har framställt önskemål både
om att behålla I 8 och inte behålla det.
Man vill inte ha I 8 i Uppsala stad, men
man vill ha det utanför. Då har man
sagt, att därest man bygger ett nytt etablissement
utanför staden, skulle man
kunna bestrida kostnaderna härför genom
de markförsäljningar som äger
rum till staden. Men då detta kostar
30 å 35 miljoner kronor tillät jag mig
ifrågasätta, huruvida Uppsala stad
skulle vara benägen att betala så
mycket.

Sedan frågar herr Ståhl mig, om jag
ville säga någonting angående det tänkbara
belopp, som vi skulle kunna få för
de 250 hektar, som vi i en framtid skall
sälja till Uppsala stad. Nej, herr Ståhl,
jag tänker inte svara på den frågan.
Uppsala stad är vår motpart när det
gäller markköpet, och jag tänker inte
att tillhandahålla krigskassan åt motståndaren.
Jag tänker inte säga någonting
på detta tidiga stadium. Jag tror
också att Uppsala stad kommer att avvakta
med att ge sitt bud. När det
gäller markköp har jag skaffat mig viss
erfarenhet under den tid jag suttit i
försvarsdepartementet.

Sedan säger herr Ståhl att detta är
en lösning, som inte kommer att hålla
så länge. Om 15—20 år kommer säkert
något nytt att pressa sig fram.

Det är möjligt, herr Ståhl, men vi
kan inte planera för längre tid. Vi gör
det inte i stort mer än för högst tio år.
Vi kan inte heller när det gäller förbandens
förläggningar planera för mer
än 15—20 år, men det är tillräckligt,
herr Ståhl. Det är möjligt att situationen
om 15—20 år är sådan, att vi kan
ställa någon annan förläggning till förfogande,
med andra ord att det finns
andra förläggningsutrvmmen tillgäng -

liga, så att det blir mycket lätt att flytta
från Uppsala.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka att
inte i onödan förlänga diskussionen,
men jag måste säga bara ett par saker.

Det första är att när vi från första
avdelningen kom till Uppsala och frågade,
vad som hade diskuterats beträffande
markområdena, fick vi till
svar att stadens myndigheter praktiskt
taget ingenting visste om avsikten med
dessa markområden.

Jag vill som komplettering till vad
försvarsministern sagt, när han nämnt
siffran 250 hektar som skulle överlåtas
till staden, framhålla att om avsikten
är att överlåta detta område, så är ju
bara en liten del därav sådan mark
som över huvud taget är användbar
för bebyggelse. Resten av detta område
i Hågadalen har enligt sakkunskapen
sådana grundförhållanden, att det över
huvud taget inte lämpar sig för modern
bebyggelse.

Med anledning av att försvarsministern
nu — vilket jag tacksamt noterar
— erkänner, att man skurit ned den
sakkunniga instansens beräkning av
kostnaderna för förflyttning till Uppsala,
5,4 miljoner, till hälften, vill jag
framhålla att det bakom denna siffra,
5,4 miljoner, ligger specifikationer, som
det blir svårt att komma ifrån. Jag är
den förste att erkänna att det är trevligare
att i dessa tider för kammaren
presentera ett förslag, som kostar 2,7
miljoner än ett på 5,4 miljoner, men
därmed har man inte mer än snyggat
till siffran. Man har däremot, herr
statsråd, inte snyggat till verkligheten,
och jag är rädd för att det hela kommer
att gå löst på det större beloppet.
Bland annat måste man i Uppsala bygga
en ny stor verkstadsanläggning. Vidare
är det fråga om vi över huvud
laget kan pressa in signalregementct i
de nuvarande etablissementen. Det
finns sakkunniga, som ställer sig tviv -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ändrad organisation av Upplands regemente m. fl. förband

lande även beträffande den punkten av
utredningen. För att inte fördjupa diskussionen
och dra ut den har jag inte
velat röra vid det, men det är ett minst
lika allvarligt förhållande.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Efter försvarsministerns
inlägg skall jag begränsa mig till
en kortfattad kommentar.

Både försvarsministern och de militära
myndigheterna har här stått inför
en mycket svår uppgift. Det har gällt
att utrymma vissa lokaler och områden
i Stockholm och finna utbildningsmöjligheter
på annat håll och att lösa detta
problem inom en överkomlig kostnadsram.
Det förslag som vi nu diskuterar
innebär säkerligen ingen ideallösning,
och det kan säkert riktas vissa anmärkningar
mot förslaget. Men det förefaller
mig som om det dock är fullt godtagbart.
Det har också föregåtts av
mycket omfattande utredningar.

Jag tror att riksdagen gör klokt i att,
när förslaget nu föreligger, godta detsamma.
Vi kan säkerligen inte tänka
oss, såsom här tidigare sagts, en lösning
för många tiotal år framåt. Här
går allting så fort på det militärtekniska
området, att vi får begränsa oss
till att planera för väsentligt kortare
tidrymder.

Även vad som här ifrågasättes medför
stora omändringsarbeten, men det
innebär ändå inte sådana nyanläggningar,
som om vi skulle bygga för ett
helt nytt regemente i Uppsala. Under
utskottsbehandlingen, som varit grundlig
när det gällt detta ärende, har inte
framkommit några andra lösningar,
som förefaller vara bättre än detta förslag.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag skall också fatta

mig kort. Jag vill bara påpeka, att det
inte alls är så, att arméstaben endast
har snyggat till siffrorna, när den
granskat signalinspektörens förslag,
utan den har snyggat till verkligheten
och kommit fram till ett annat förslag,
som innebär, att kostnaden blir 2,7 miljoner
i stället för 5,4 miljoner kronor.
Jag skall, det kan jag försäkra herr
Ståhl, mycket noga följa utvecklingen,
när man genomför den nya ordningen,
och jag skall också gärna stå till tjänst
med alla de upplysningar, som herr
Ståhl kan komma att önska för att kontrollera,
huruvida det kostnadsförslag,
som man kommit fram till, håller.

Här gjorde herr Ståhl alldeles nyss
ett lappkast på det sättet, att han utan
vidare slog fast, att en mycket stor del
av den mark, som vi skall sälja till Uppsala
stad, vore oanvändbar för bebyggelse.
Det väsentliga är väl ändå, herr
Ståhl, att man vet, hur många människor
som ryms på detta område. Härvidlag
kan jag hänvisa till en intervju
med drätselkammarens ordförande i
Uppsala, som refereras i Upsala Nya
Tidning, där han säger följande: »Om
vi får tillfälle att bygga ut staden mellan
Eriksberg och Norby» — det är det
område det gäller — »kan vi där få bostäder
för 10 000 personer, och det är
fara värt, att det stora utloppet inte
räcker till. Det är emellertid ett så fint
projekt, att man kanske kan kosta på
sig att bygga ännu ett avlopp för området
därute.» Herr Hedén i Uppsala —
det är ju ganska förklarligt — känner
till förhållandena vida bättre än herr
Ståhl och han känner till dem så pass
bra, att han vet, att han kan placera
10 000 människor på det omdiskuterade
området.

Vidare gjorde herr Ståhl gällande, i
förbifarten, att Uppsala stads myndigheter
inte ens skulle veta vilket markområde
det skulle vara fråga om. Jag
kan med anledning därav lämna den
upplysningen, att en karta över området
varit presenterad och är genom -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

gången av Uppsala stads drätselkammare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen
av herr Aastrup m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 128, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Aastrup m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
129 ja och 58 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Marinens tekniska personal

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
110 föreslagit riksdagen att godkänna

Marinens tekniska personal

vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4
mars 1955 föreslagit beträffande utbyggnad
av maringenjörkåren m. m.

Förslaget innebar bl. a., att mariningenjörkåren
skulle utbyggas med en helt
ny mellangrupp av ingenjörspersonal
med högre teoretisk-teknisk utbildning
än den som i nuläget meddelas underofficerare
vid marinen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Åman och Bergh (1:425) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kyberg m. fl. (11:541), hemställts, att
riksdagen i avvaktan på resultatet av
pågående befälsutredningar m. m. måtte
besluta låta anstå med handläggningen
av vad som i propositionen nr 110 anförts
beträffande marinens tekniska
personal.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 425 och I: 541, godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 mars 1955
föreslagit beträffande utbyggnad av
mariningenjörkåren m. m.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Nihlfors.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NYBERG (fp):

Herr talman! På den punkt vi nu
skall diskutera, nämligen marinens tekniska
personal, har jag framburit en
motion, och det är detta som gör att
jag nu begärt ordet. Motionen har, jag
höll på att säga i »vederbörlig» ordning,
avstyrkts i statsutskottet och kommer
att avlivas här i kammaren. Jag vill
emellertid inte låta detta ske utan att
göra några kommentarer i den föreliggande
frågan. Jag vill också erinra om
att bakom motionen står representanter

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Marinens tekniska personal

för de fyra största partierna här i riksdagen.
Med tanke på det arbete, som
nedlagts på att få motionen tillstyrkt,
är jag något förvånad över att inte
statsutskottet har intagit en mera välvillig
hållning än vad fallet är. Jag
noterar att en ledamot av statsutskottet
har avgivit en blank reservation men
att samtliga övriga ledamöter har gått
på avslagslinjen. Mot denna bakgrund
och mot ett så sammansvetsat statsutskott
hyser jag naturligtvis inga större
förhoppningar om att få motionen bifallen
av riksdagen, men jag kommer
dock att sluta mitt anförande med att
yrka bifall till motionen.

Motionen går ut på att man i avvaktan
på de pågående befälsutredningarna
och de förslag, som dessa kan leda
till, skall låta behandlingen av detta
ärende anstå. Med hänsyn till frågans
läge skall jag emellertid inte här göra
några längre eller mera ingående utläggningar
i detta ärende. Vad det här
gäller är ju, som statsutskottet skriver,
att »utbygga mariningenjörskåren med
en helt ny mellangrupp av ingenjörspersonal
med högre teoretisk-teknisk
utbildning än den som i nuläget meddelas
underofficerare vid marinen.»

De utredningar och förslag, som ligger
till grund för denna av statsutskottet
tillstyrkta proposition, har mottagits
med mycket blandade känslor av underofficerskåren
vid marinen, och jag
tror mig kunna säga också av underofficerskåren
i stort. Jag bor själv i en
stad, där en betydande grupp av dessa
underofficerare är bosatt, och jag har
upprepade gånger fått vittnesbörd om
hur stark oppositionen är mot den omorganisation,
som här föreslås. Vad som
ligger bakom denna avvisande hållning
kanske lättast kan understrykas med ett
citat ur Underofficersförbundets tidskrift,
där det heter att »underofficerarnas
möjligheter att nå utbildning och
befordran till högre tjänster än hittills
har definitivt stäckts». Det är möjligt,
att detta är något överdrivet, men jag

tror inte att det är skrivet alldeles utan
orsak. Man framhåller vidare att vederbörandes
möjligheter att som hittills
nå tjänster i 21 och 23 lönegraderna
har, med det antal mariningenjörer
som skymtar i propositionen, beskurits
med 30—40 procent. De har, säger man
vidare, i huvudsak avvisats från befattningarna
som tjänstegrenschefer och
uppbördsmän ombord på stridsfartyg,
befattningar som de hittills har kunnat
avancera till.

Mot denna bakgrund är det lätt att
förstå att vederbörande personalgrupp
inte har känt sig särdeles trakterad av
det förslag, som riksdagen nu står i
begrepp att godtaga. I denna situation
har det ansetts vara riktigast att avvakta
befälsutredningarnas förslag, innan
beslut fattas om den tekniska personalen.
Nu framhåller statsutskottet
emellertid, att den av departementschefen
föreslagna utbyggnaden icke i princip
påverkar det nuvarande befälssystemet.
Det är dock diskutabelt, om utskottet
har rätt i det fallet. Formellt
sett kan det vara riktigt, men i verkligheten
torde förslaget leda till en så
genomgripande ändring av personalorganisationen
inom marinens tekniska
tjänst, att det knappast kan undgå att
påverka övervägandena i de pågående
befälsutredningarna.

Jag vill också i detta sammanhang
poängtera att hela underofficerskåren,
såvitt jag har kunnat finna, står bakom
kravet att uppskjuta frågan om marinens
tekniska personal, till dess förslag
föreligger från befälsutredningarna.
Vad man då närmast tänker på är givetvis
den enmansutredning, som ombesörjes
av herr Lindholm i Sandviken.

Jag vill i detta sammanhang gärna
rikta den frågan till försvarsministern,
om han kan ge någon upplysning om
när något förslag eller betänkande kan
förväntas från här nämnda och andra
utredningar, som på ett eller annat sätt
sysslar med befälsfrågorna.

Jag fruktar för att den avvisande

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

hållning, som riksdagen nu tydligen
kommer att inta, kan få vissa negativa
verkningar lios den berörda personalen
och ställa pågående utredningar inför
frågeställningar, som i annat fall kunde
ha undvikits. Enligt min mening hade
det därför varit klokast att låta tills vidare
anstå med behandlingen av detta
ärende. Det kan knappast råda så stor
brådska, som frågans handläggning nu
synes ge vid handen.

Den effektivisering, man önskar uppnå
genom här föreslagna och av statsutskottet
tillstyrkta åtgärder, kan knappast
få någon större verkan förrän efter
ett betydande antal år. Däremot är
det väl troligt att frågan om befälsordningen
som sådan måste föreläggas
riksdagen ganska snart, kanske redan
nästa år och i varje fall inom de allra
närmaste åren. När man då känner till
vilken opposition försvarsministerns
förslag har mött inom underofficerskåren,
hade det väl varit välbetänkt att
ta frågorna och besluten i vad jag skulle
vilja kalla den rätta ordningen, nämligen
först frågan om befälsordningen
som sådan och sedan detaljfrågan om
marinens tekniska personal. Vi måste
ha klart för oss att vi här fattar ett
beslut i strid med önskemålen hos en
för vårt försvar och särskilt för marinen
betydande personalgrupp, och
det tycker jag att man borde ha försökt
undvika.

Herr talman! Jag vet mycket väl att
det inte nu föreligger några möjligheter
att få kammaren med på ett annat
beslut än vad statsutskottet tillstyrkt,
men med de motiveringar jag här anfört
vill jag ändå sluta med att yrka bifall
till motionen nr 541 i denna kammare.

Häri instämde herr Andersson i Ronneby
(s).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag vill försäkra herr
Nyberg att statsutskottets första avdelning
ägnat stor uppmärksamhet både

Marinens tekniska personal

åt motionerna och även åt de här berörda
personalgrupperna. Vi har haft
tillfälle att resonera med representanter
för dessa grupper på avdelningen.
Jag tycker nog att herr Nyberg målade
framtidsperspektiven i onödigt mörka
färger. Det är ju ändå så som utskottet
framhållit, att det som här sker, inte
föregriper det slutgiltiga ställningstagandet
till de utredningar, som pågår
om dessa ting. Men vi befinner oss i
ett besvärligt läge i fråga om dessa
befattningar. Det är också därför försvarsministern
och utskottet gått på
den föreslagna linjen. Motståndet förvånar
mig personligen i någon mån,
därför att de som sitter i dessa befattningar
har möjlighet att utbilda sig för
de nya befattningarna, och den möjligheten
tycker jag att de skall begagna
sig av.

Jag skall inte uppehålla tiden längre
utan bara understryka, att utskottets
strävan varit att försöka att snabbt råda
bot på en besvärlig situation under den
tid vi väntar på utredningarna. Jag kan
inte finna att därigenom skapas avgörande
olägenheter för de här berörda
personalgrupperna. Jag ber herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag är inte så säker på
att statsutskottets talesman har rätt när
han säger, att det beslut som nu skall
fattas inte föregriper de pågående utredningarna.
Vissa remissinstanser har
i fråga om marinens tekniska personal
haft en annan mening. De har nämligen
framhållit, att man bör se tiden an, då
frågan är sådan att den bör lösas i ett
större sammanhang än som nu kommer
att bli fallet. Den uppfattningen har
bl. a. statskontoret och statens lönenämnd
samt vissa berörda personalförbund
tillkännagivit.

Med tanke på den negativa reaktion,
som förslaget mött hos den berörda
personalgruppen, är jag inte heller

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Markförvärv för armén

övertygad om att man så snabbt kommer
att lösa frågan om vakanserna på
detta område som statsutskottets talesman
synes anse. Det kan tänkas, att
oppositionen emot denna lösning kan
ge negativa verkningar, som i viss mån
motverkar de positiva resultat, som
man genom statsutskottets förslag försöker
få fram. Detta får ju dock framtiden
utvisa.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den i ämnet väckta motionen
II: 541; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 5—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Markförvärv för försvaret m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Markförvärv för armén

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
109 (punkt 1, s. 3—18 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 18 februari 1955)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för nämnda budgetår anvisa ett
investeringsanslag av 4 200 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
mark förvärvas till ytterligare utvidgning
av pansarskjutfältet vid Ravlunda.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Norling och Helmer Persson (1:430)

och den andra inom andra kammaren
av herr Senander m. fl. (II: 536) hade
hemställts, att riksdagen, under uttalande
av att det befintliga pansarskjutfältet
i Ravlunda i enlighet med ortsbefolkningens
önskemål snarast möjligt
borde avvecklas, måtte besluta att avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 109,
punkt 1, Vissa markförvärv för armén.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
1:430 och 11:536 samt 1:429 och
II: 530, till Vissa markförvärv för armén
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
investeringsanslag av 4 200 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Ståhl.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Den här frågan, som
gäller Ravlundafältets utvidgning, har
givetvis väckt mycken diskussion i min
hembygd. Jag tillhör nämligen de människor
som bor i grannkommunen till
den i vilken detta skjutfält är beläget.
Jag kan också utan överdrift säga att
med hänsyn till denna frågas viktiga
karaktär och de överord, som kanske
också fällts i den allmänna debatten,
har jag hittills avstått från att offentligt
framföra mina synpunkter på denna
fråga. Men när ärendet nu skall avgöras
av riksdagen anser jag mig vara
skyldig att säga några ord just med
hänsyn till vad jag nu har anfört.

Det är klart som dagen att man kan
förstå de åsikter som gjort sig gällande
inför en eventuell flyttning av detta
skjutfält. Varför ha det just där nere?
har man frågat. På detta kan man väl
ändå svara att när vi gått in för att
för dryga pengar inköpa ett nytt pansarvapen,
nya stridsvagnar av betydligt
större format, avsedda för Skånes
försvar, kan man inte med anspråk på
att ta ställning under ansvar förorda,

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

att detta skjutfält förlägges utom Skånes
gräns. Jag tror för min personliga
del att skall det vara någon mening
med detta nya tillskott till vårt försvar,
måste vi ha det inom Skånes område.
Det är avsett för Skånes försvar
och skall enligt min mening inte heller
placeras utom detta landskaps gränser.

Man har också föreslagit att vi skulle
göra en ny undersökning. Kanhända
man då kunde komma till det resultatet
att vi skulle kunna finna andra platser,
där vi kunde placera detta skjutfält.
Men vi måste väl ändå kunna lita
något på de ansvariga myndigheterna
och på försvarsministern, när de har
meddelat oss att undersökningar har
gjorts både 1943, då skjutfältet anlades,
och nu inför den föreslagna utvidgningen.
Nog får vi, som jag sade, hysa
någon tilltro både till försvarsministern
och de ansvariga myndigheterna, som
har gjort undersökningar och kommit
fram till det resultatet, att ingen plats
är idealisk ur alla synpunkter — inte
heller det nuvarande skjutfältet — men
att man inte kunnat finna någon plats,
som bättre än Ravlundafältet fyller de
anspråk man har rättighet att ställa
på ett skjutfält för detta ändamål.

En av de stora fördelarna med Ravlundafältet
är givetvis att man kan använda
en stor del av havet vid skjutningarna.
Om vi skulle ha ett pansarskjutfält
inne i landet, måste vi räkna
med ett betydligt större område än vi
behöver göra nu. Det är ju skillnad
på att kunna skjuta 10 000 meter ut
till havs och att nödgas göra detta över
ett landområde. Det är detta som gör
att man bedömt saken så, att Ravlundafältet
dock är det fält där man gör
minst skada, minst intrång och förflyttar
minsta möjliga antal människor.
Vi måste göra klart för oss att om vi
skall anlägga ett skjutfält på annan
plats, måste detta få betydligt flera
och mer djupgående verkningar än på
denna plats —- utan att jag därmed på
något sätt vill bagatellisera vad som

Markförvärv för armén

kan komma att inträffa där nere i
samband med den utvidgning som måste
ske.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
rikta en särskild vädjan till landets
försvarsminister att, när man nu skall
göra upp med de människor som måste
flyttas, man från statens sida ville vara
generös i fråga om ersättningar till
dem. Framför allt gäller detta den fiskarbefolkning
som skall flyttas bort
liksom också de två enskilda jordbruk,
som likaledes måste försvinna. Jag tror
att det skulle dämpa en del av den
något bittra inställning, som förefunnits
på dessa platser gentemot skjutfältet.
Jag tror som sagt att vi på den
punkten skulle kunna vinna något.

Sedan kommer jag in på frågan om
naturskyddet. Jag skall inte heller på
något sätt förringa värdet av dylika
synpunkter. Jag har full förståelse för
de hembygdsvänner som tycker det är
tråkigt med denna utvidgning, men jag
skall också i ärlighetens namn intyga,
att den del av skjutfältet som är värdefullast
ur liembygdssynpunkt redan
ligger inom det nuvarande skjutfältets
gränser. I sanningens intresse vill jag
också säga ifrån att militären har tagit
största möjliga hänsyn till just
denna berömda natur och praktiskt
taget skonat den. Den utvidgning som
nu föreslås går inte heller i den riktningen
att man skall införliva större
områden, värdefulla ur hembygdssynpunkt,
utan utvidgningen skall göras
norrut, vilket dock medför mindre olägenhet
ur naturskyddssynpunkt.

Man har vidare talat om risker att
fältet skulle bli sönderskjutet. Det är
uppenbart att varken jag eller någon
annan kan med bestämdhet yttra sig
om hur det kan bli i framtiden. Jag
hade emellertid tillfälle att under fältmanövern
i sydöstra Skåne sistlidna
höst följa övningarnas sist dag och vill
erkänna, att det för mig var en stor
överraskning att finna fältet praktiskt
taget oskadat. Det var ett sammanhäng -

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Markförvärv för armén

ande hedlandskap, och hade jag inte
själv sett det med egna ögon skulle jag
inte ha trott att det var så väl bevarat.
Huruvida de nya stora stridsvagnarna
kommer att vålla någon större skada
på fältet vill jag inte yttra mig om,
men jag har i alla fall sett bevis på
att den ansvariga militären har försökt
göra sitt bästa för att skydda fältet.

Jag vill också vitsorda, att det är
synnerligen viktigt med ett gott samarbete
mellan den civila befolkningen
och militären i framtiden. Jag har frågat
de människor, som haft mest att
göra med militären, hur denna uppträtt
under de år som gått, och jag har
fått det beskedet, att ingen berättigad
anmärkning kan framställas. Jag tycker
detta är värdefullt, och jag är övertygad
om att samarbetet skall kunna fortsätta
även i framtiden, inte minst på
grund av de stora ansträngningar som
chefen för I Milo, generalmajor Tamm,
gjort då han gång på gång försökt att
komma till tals med civilbefolkningen.
För min del tycker jag, att han åtminstone
sista gången blev ganska
ohövligt bemött. Jag tror i alla fall
att när lidelserna lagt sig litet, skall
man finna det med sin fördel förenligt
att försöka få ett gott samarbete mellan
den bofasta befolkningen och militären.
Jag tror också att det kommer
att gå.

Det är heller ingen hemlighet, att
man från militärens sida är villig att
vid veckosluten så mycket som möjligt
upphöra med skjutningarna för att ge
den bofasta befolkningen möjlighet till
bad och annan rekreation. Talet om
att detta förhindras under veckan kan
vi ändå ta med en nypa salt, ty den
bofasta befolkningen har, såvitt jag kan
bedöma, inte tid med att bada varje
dag. Vid veckosluten vill man däremot
gärna ut till kusten, och då är det också
meningen, att militären skall låta
folk vistas där.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
att när vi nu för landets försvar måste

ha detta skjutfält och det måste förläggas
någonstans, är det dock, såvitt
jag kunnat bedöma av tillgängliga handlingar,
på detta område man gör den
minsta skadan, både när det gäller att
ta i anspråk mark och när det gäller
människorna själva. Jag har prövat denna
fråga noggrant — vägt för- och
nackdelar mot varandra — och som ansvarig
ledamot av denna kammare kan
jag inte komma till något annat resultat
än att utskottets förslag bör bifallas.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Även om jag har en
annan uppfattning än herr Nilsson i
Bästekille, behöver det ju inte tydas
som om jag inte sätter tilltro till de
uppgifter, som lämnats av försvarsministern
beträffande svårigheterna att
anskaffa mark för ett skjutfält på annan
plats i vårt land. Jag vill emellertid
tillägga, att jag har mycket svårt att
förstå att man inte, även om ett annat
skjutfält ej skulle fylla alla fordringar,
skulle kunna anskaffa mark på annat
håll.

Jag finner det minst sagt beklagligt,
att statsutskottet ställt sig avvisande
till det krav, som rests från så många
håll i denna fråga. Vi har väckt en
motion som går ut på att riksdagen,
under uttalande av att det redan befintliga
skjutfältet i Ravlunda snarast
avvecklas, måtte avslå förslaget om utvidgning
av skjutfältet. Denna motion
avstyrkes emellertid av utskottet.

Jag tror att vi utan vidare kan påstå,
att vår motion står helt i samklang
med en mycket utbredd opinion i frågan.
Denna opinion var med rätta upprörd
över att den av alla erkänt vackra
trakten skall förvandlas till ett skjutfält.
Ortsbefolkningen skall tvingas flytta
från sina gamla hem och traktens
skönhetsvärden i större eller mindre
utsträckning förstöras. Det är ju känt,
att 400 konstnärer, författare och kulturvårdare
har höjt sina röster mot

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

vandaliseringen och förenat sig med
ortsbefolkningen i kravet på att området
räddas undan förstörelsen. Jag
anser det vara förnuftets röster som
här rests mot generalernas krav. Tyvärr
har nu också statsutskottet sällat
sig till de krafter, som nonchalerat
förnuftet och beträder generalernas linje
i frågan.

Vandaliseringen skall nu bli än större.
Ytterligare 700 hektar skall läggas
under militär eldgivning, med dess
risker för befolkningen och förstörelse
av oersättliga skönhetsvärden. Det vackra
Ravlunda, som försvarsministern
själv ansett vara så vackert att han
skulle vilja måla det, skall bli ett Gravlunda
— det är den bittra sanningen.
Knäbäcks fiskeläge, omtyckt av hela
Skånes befolkning och ett kärt mål för
konstnärer och naturälskare, kommer
säkerligen att bli sönderskjutet och
ödelagt. Ett härligt fritidsområde förvandlas
därmed till en sandöken.

Till detta kommer, att samhällena Vitemölla
och Kivik kan bli isolerade
från sjösidan och fiskarena bli avstängda
från sin näring under den tid
skjutövningar pågår. Vissa tider kan
upp till fyrtiotalet båtar ligga och
fiska nattetid i Hanöbukten, som gränsar
till övningsfältet.

Någon betryggande säkerhet för befolkningen
i intilliggande samhällen vid
skarpskjutning och bombfällning — sådan
skall ju också förekomma, såvitt
jag kan förstå — kan knappast skapas,
övningsfältet kommer att ligga intill
både järnväg och landsväg. Själv har
jag från min militärtid, då jag tjänstgjorde
på ett artilleriskjutfält, erfarenhet
av vilka risker som befolkningen i
närheten av skjutfältet var utsatt för
— det inträffade också olyckshändelser.
Ännu större måste riskerna vara
i vår tid, med de långskjutande eldvapen
som numera kommer till användning.

Uppenbart är också att den planerade
skjutstalionen vid Maglehcm kom -

Markförvärv för armén

mer att förorsaka stora obehag för invånarna
i samhället på grund av att
någon ljudvall inte existerar.

Det borde vara nog med den förstörelse
som redan drabbat den vackra
trakten. Platsens jättebokar har söndersmulats
av kanonelden, de gamla
korsvirkeshusen har raserats och
många andra kulturvärden har utplånats.
Det är på grund av denna redan
inträffade förstörelse som vi inte kan
sätta så stor tro till försäkringarna om
att kulturvärdena skall behandlas skonsamt.
Hur kan det över huvud taget
talas om skonsamhet med dessa värden,
då man förvandlar en trakt till ett militärt
skjutfält? Ett skjutfält är ju ett
skjutfält. Befintliga kulturvärden kan
inte i längden bevaras på ett skjutfält,
särskilt med den utveckling av stridsmedlen
som man nu måste räkna med.
Dessa värden måste tvärtom undan för
undan försvinna, vilket också klart
och tydligt bevisas av den förstörelse
som redan skett.

Vi anser att de militära anspråken,
som såvitt framgår av tillgängliga uppgifter
inte ens blir tillgodosedda genom
utvidgningen av skjutfältet, måste vika
för förnuftets krav. Jag tycker att det
skulle hedra riksdagen, om den biföll
de motioner som har ett sådant syftemål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna nr 536 i denna
kammare och nr 430 i första kammaren.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Tillåt mig först, herr
talman, säga, att jag med mycket stort
intresse lyssnat till det anförande som
här hållits av herr Nilsson i Bästekille.
Jag kan inte minnas att jag tidigare under
min riksdagstid har hört en bygdens
son så entusiastiskt och oreserverat
gå in för ett förslag som medför en
betydande markexpropriation i hans
hemtrakt. Jag vill emellertid gärna betyga
att herr Nilsson i Bästekille har
min odelade respekt för den osjälvisk -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Markförvärv för armén

het och frihet från lokalpatriotism som
han i detta anförande visat.

Jag skall också gärna erkänna — jag
talar nu bara för mig själv — att när
vi inom avdelningen uppvaktades av
deputationer från den berörda kommunen
och fick lyssna till deras allvarliga
bekymmer och bevekande böner
om att vi skulle försöka hitta på
en annan lösning, så kände jag mig
betydligt mera rörd och ömsint än
som tydligen är fallet med herr Nilsson
i Bästekille, som dock bor i trakten.
Jag tror också, att det var ungefär likadant
med de övriga inom avdelningen.
Alla hyser i likhet med försvarsministern,
varma känslor för denna bygd
och det vackra hedlandet där, och vi
hoppas alla att det skall gä lika bra
hädanefter som det uppenbarligen gjort
hittills att förena naturskyddsintressen
med militära intressen.

Jag föreställer mig sålunda att vi alla
på första avdelningen har, när vi enhälligt
tillstyrkt förslaget om utvidgning
av skjutfältet, resonerat som så,
att nöden har ingen lag. Armén måste
ha ett skjutfält för sina centurionstridsvagnar,
och det område, som det
här gäller, är det enda lämpliga som
ligger inom räckhåll. Men jag vill understryka
att det inte varit med någon
entusiasm som vi tillstyrkt förslaget.

Det har inte varit för att säga detta,
utan av en annan anledning som jag
fogat en blank reservation till denna
punkt i utskottsutlåtandet.- Jag har inte
något annat yrkande än utskottet när
det gäller det konkreta förslaget, men
jag har velat begagna denna blanka reservation
för att understryka ett önskemål.
Jag vet att försvarsministern har
blicken öppen därför, men jag tycker
att han dock på denna punkt bör få
riksdagens uttryckliga stöd. Jag tänker
på det önskemålet att man i så god tid,
som möjligt bör försöka leta fram något
så när centralt belägna markområden,
som passar för skjutfält av en
helt annan storleksordning än det här

ifrågavarande — utvecklingen kommer
säkerligen att relativt snart tvinga fram
sådana skjutfält. Det är omöjligt för ett
riksdagsutskott att ge några direkta anvisningar
om sådana områden, och det
vill säkert inte heller departementet ha.
Men det bör betonas, att vi här i Sverige
måste — såsom har kunnat ske i
det mycket mer tättbefolkade England

— i tid reservera vissa områden av eu
helt annan storleksordning än hittills
för skjutfält, där samövningar kan äga
rum med pjäser och materiel av det
slag som den fortsatta utvecklingen kommer
att föra med sig, men vilkas storlek
och verkningsgrad vi nu bara kan
ana.

Det är tråkigt — det måste man säga

— att det såsom i detta fall inte kan
träffas frivilliga överenskommelser med
någon av markägarna, utan att man
skall vara tvungen att expropriera marken.
Även ur den synpunkten vore det
ett intresse för kronan att kunna få till
stånd en planering på längre sikt. Vi
talade nyss om en tioårsplanering, och
låt oss säga att man gjorde en sådan
även när det gäller markområden som
kan lämpa sig för skjutfält. Då skulle
vi kanske kunna slippa de inte minst
för statsutskottet ganska påfrestande
förhandlingarna och resonemangen med
berörda kommuner.

I det fall det här gäller har det inte
funnits någon annan utväg än den som
Kungl. Maj :t valt, men det är nödvändigt
att det sker en långtidsplanering
av bättre och effektivare slag än hittills
när det gäller att i fortsättningen
skaffa de markområden som behövs för
arméns skjutfält.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Ståhl gärna vitsorda, att ortsbefolkningen
har uttryckt bekymmer, men
vi i utskottet har varit i den belägenheten
att vi vetat, att arméstaben har
gjort ingående undersökningar för att
få fram annan mark men att detta icke

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

har varit möjligt, vare sig i Skåne eller
i angränsande landskap. Man får alltså
här finna sig i det oundvikliga och gå
med på denna utvidgning. Det är den
enda lösning, som för närvarande går
ott åstadkomma.

När jag satt här och hörde på herr
Senander, tyckte jag nog, att han överdrev
åtskilligt i sina beskrivningar av
skadegörelsen på skjutfältet, i varje
fall av den som förekommit hittills.
Gentemot hans påstående visar dock
erfarenheten — det har Skånes naturskyddsförening
framhållit — att skadorna
på skjutfältet har varit mycket
mindre än man från början räknade
med. Det finns hopp om att det med
den aktsamhet, som här faktiskt ställts
i utsikt, skall kunna bli möjligt att begränsa
skadorna även i framtiden.

.lag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag skulle i all vänlighet
vilja säga till herr Ståhl att han
skall låta bli att lägga in mer i milt
anförande än jag sade. Han skall inte
stå här i kammaren och förklara, att
jag med stor entusiasm har uttalat mig
för att man skall få förvandla stora
markområden i min hembygd till skjutfält.
Jag har tvärtom i hela mitt första
anförande klargjort, att jag har full
förståelse för det missnöje, som råder
på hemmaplan. Efter att ha studerat
alla akter i målet med dess både föroch
nackdelar har jag kommit till precis
samma resultat som herr Ståhl, när
han behandlade frågan i utskottet, nämligen
att vi inte kan finna någon bättre
plats för en utbyggnad av skjutfältet.
Jag vet inte, om herr Ståhl menar, att
jag såsom representant för min hembygd
skulle ha demonstrerat och sagt,
att jag inte ville vara med om detta,
för alt hjälpa dem som har en annan
uppfattning. Jag tycker för min del, att

Markförvärv för armén

man, sedan man grundligt gått igenom
frågan, ärligt skall deklarera sin uppfattning
och stå för den. Jag kan också
säga, att jag kanske vet litet mera om
denna fråga än herr Ståhl har möjligheter
till. Vill han ha ett privatsamtal
med mig, skall han få reda på en hel
del saker och ting, som jag är förhindrad
att säga från denna plats.

Sedan kom herr Ståhl till den slutsatsen,
att jag var entusiastisk för skjutfältsplanerna,
eftersom jag stod på samma
linje som han. Emellertid sade ju
herr Ståhl själv, att nöden har ingen
lag. Man kan ha olika språkbruk, men
jag trodde, att det var genom en saklig
prövning, som vi kommit till samma
synpunkter.

Herr Ståhl beklagar vidare, att det
inte kunde bli någon frivillig uppgörelse
med jordägarna. Jag är den förste
att instämma med honom. Han vet
emellertid, vem som är den störste jordägaren,
''och han vet också, att denne
från början sagt ifrån, att det här inte
skulle bli någon frivillig uppgörelse.
Det bör också sägas klart och tydligt
ifrån i detta sammanhang. I ett sådant
läge har det inte funnits någon annan
väg att gå än den som man gått. Jag
har sagt till folket i de berörda kommunerna,
att jag tror att det vore lyckligare,
om de försökte att ta det hela
litet lugnare och säga ifrån — inte att
det inte intresserade dem så mycket,
tv den saken är klar — men att de
ville diskutera vissa detaljer. Det vore
bättre än att följa den störste jordägaren,
som ansett att man skulle gå en
annan väg.

Jag har velat säga detta för att inte
kammaren skall få den uppfattningen,
att herr Ståhl har rätt när han tror,
att jag står här och med glatt hjärta
tycker det hela vara en välsignad sak
för min hembygd. Det gör jag inte.
Skall man bedöma saken under ansvar
kan man emellertid inte komma till
någon annan uppfattning än den jag
gett uttryck åt.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Stadsägan nr 375 A m. m. i Nora

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den i ämnet väckta motionen
11:536; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Överlåtelser av kronojord

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss kronan tillhörig mark m. m.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Stadsägan nr 375 A m. m. i Nora

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

BERGGREN (fp):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
torde erinra sig, cirkulerade i
pressen i samband med detta ärende
en hel del uppgifter om opinionsyttringar
från Nora stads invånare, fullmäktigeavsägelser
m. m. med anledning
av här ifrågavarande områdes tilltänkta
användning. Jag skall inte för min del
emot utskottets förslag ställa något som
helst yrkande, men jag vill tillåta mig
att i någon mån fästa kammaren uppmärksamhet
på detta spörsmål.

I april år 1942 dagtecknades ett kontrakt
mellan Nora stad som säljare och
kungl. arméförvaltningen som köpare,
vari överläts ett ungefär 33 hektar stort
område från Hagby gård mot en köpsumma
av 63 000 kronor. Vid denna tidpunkt
befann sig vårt land i ett allvarligt
och orosfyllt läge, och det gällde

att åstadkomma en god och lämpligt
fördelad försvarsberedskap. Säkerligen
var det i känslan av detta som Nora
stads då ansvariga för en så låg försäljningssumma
åt de militära myndigheterna
överlät berörda område, vilket
direkt skar av ägorna till nämnda egendom
och ur olika synpunkter gjorde
denna ekonomiskt mindre bärig. Staden
förband sig dessutom att ordna med utbyggnad
av vatten-, avlopps- och elledningar
till området. Stadens kostnad
härför översteg till viss del den försäljningssumma
som staden erhöll. Staden
gjorde givetvis detta utan ersättning
med tanke på de fördelar som en
permanent förläggning för framtiden
skulle innebära för densamma, detta
så mycket hellre som tydligen en förstoring
av det förband, som skulle förläggas
där, hade ställts i utsikt. Att så
verkligen var förhållandet ger den överdimensionering
av panncentralen och
även av matinrättningen, som skedde
vid planläggningen, ett visst belägg för.

Förbandet invigdes 1945 men var då
icke fullt färdigbyggt. Strax därpå tillkom
den s. k. Nothinska försvarsutredningen,
som blev upptakten till, inte
tillbyggnad av en ny och modern förläggning
med goda utrymmen för utveckling,
utan en indragning. Vilket
som kom först, beslutet om indragningen
eller färdigställandet av de sista
etapperna i byggnadsplanen, känner
jag icke till, men tidpunkterna torde
nära nog sammanfalla. Inte de fyra
eller fem miljoner kronor som anläggningen
hade kostat, inte protesterna
från Nora stad och inte heller de erinringar
som militärområdesbefälhavaren
har gjort, hade någon verkan.

Vid 1951 års riksdag framlades en
proposition om indragning, och riksdagen
beslutade också att militärområdet
skulle läggas ned. I motiveringen för
detta föregavs, att förbandet var en
oekonomisk enhet och att en viss besparing
genom nedläggningen kunde
åstadkommas. Meningarna härom inom

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

de militära kretsarna var, som jag nyss
erinrade, tydligen delade. Det vill synas
som om det fanns vissa skäl att ur
ekonomisk synpunkt ifrågasätta det
lyckliga med en indragning. Indragningen
medförde givetvis ekonomiska
konsekvenser av mindre behaglig art
för staden. Ett 75-tal där fast anställda
och bofasta personer fick successivt
flyttas därifrån. Att indragningen för
den militära budgeten verkligen har
resulterat i någon som helst fördel, torde
vara svårt att ge belägg för. Som bekant
var T 2 i Skövde huvudförband
för detachementet i Nora, där två kompanier
fick sin utbildning, dels ett
T2:s eget kompani och dels ett kompani
bestående av sjukvårdare från infanteriförband.
Efter indragningen flyttade
det ena till I 3 i Örebro, där T 2
håller befäl, vilka enligt uppgift ligger
i Örebro på traktamente. Detta måste
givetvis innebära icke oväsentliga merkostnader.
Det andra kompaniet har
placerats på olika trängförband, främst
T 3 i Sollefteå. Detta i sin tur medför
längre avstånd från hemorten för detta
kompanis folk, som blev inmönstrade
med tanke på sin hemort.

Av anläggningen i Nora har efter indragningen
tydligen ändå förelegat behov.
Den har i stor utsträckning använts
för repetitionsövningar och för
olika utbildningskurser och skolor, bl. a.
för utbildning av läkare och kommissarier.
Tidvis har större kontingenter
varit förlagda där än under den tid T 2
hade fast förläggning där.

T 2 har alltså nu utbildningen fördelad
på ett flertal platser. Enligt uppgift
avser man att inom det nog så begränsade
området i Skövde bygga till i
icke oväsentlig utsträckning.

Försvaret intar i vår samfällda budget,
som vi alla känner till, en dominerande
plats. För att kunna bibringa
vårt folk den uppfattningen, att dessa
utgifter är riktigt avvägda och nödvändiga
för vår trygghet och säkerhet, synes
det framför allt vara synnerligen

Jordbruksregleringen

påkallat, att planläggningen i ekonomiskt
hänseende blir sådan att inte
riksdagen och allmänheten får den
uppfattningen, att pengarna rullar i
onödan.

Jag sade redan i inledningen, att jag
inte skulle komma att ställa något yrkande.
De synpunkter, som tidigare i
dag har framkommit, har gett vid handen,
att man hyser olika uppfattningar
om effektiviteten i våra militära anordningar.
Jag vill inte komma med någon
skarpare kritik mot statsrådet. Jag föreställer
mig, att även om han har det
högsta ansvaret, finns det så många detaljer
som han omöjligen kan överblicka.
Men i detta fall är planeringen
möjligen inte fullt genomarbetad utan
kan ge anledning till vissa reflexioner.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Jordbruksregleringen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets
område m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 31 mars 1955 avlåten till jordbruksutskottet
hänvisad proposition,
nr 180, under åberopande av bilagt utdrag
av protokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

I. medge Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som
angivits i propositionen;

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att, såvitt
anginge försäljning för inhemsk
förbrukning, fastställa priser på brödsäd
och oljeväxter av 1956 års skörd i
enlighet med i propositionen angivna
grunder;

III. å riksstaten för budgetåret 1955/
56 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 169 000 000 kronor;

b) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
14 000 000 kronor;

c) till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. in. ett
reservationsanslag av 1 100 000 kronor;

IV. medge, att det å riksstaten för
budgetåret 1954,55 anvisade reservationsanslaget
till Kostnader i samband
med Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet måtte få under budgetåret
1955 56 användas för täckande av förluster,
som hos Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, och statens
jordbruksnämnd uppkomme vid försäljning
och nedskrivning av beredskapslager
av brödsäd och mjöl;

V. bemyndiga Kungl. Maj:t att av
anslaget till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret
1954/55 till vissa kvarnar m. fl. utbetala
ersättning för prisfall på brödsäd
i enlighet med i propositionen angivna
grunder;

VI. besluta, att spannmålskreditfonden
skulle avvecklas med utgången av
budgetåret 1954 55;

VII. antaga, såvitt nu vore i fråga,
vid propositionen fogade förslag till

a) förordning angående förbud mot
viss användning av denaturerad spannmål; b)

förordning om upphävande av
förordningen den 29 maj 1933 (nr 234)
angående användande av svensk havre
vid gryn- och mjöltillverkning m. m.;

c) förordning angående upphävande

av förordningen den 24 maj 1934 (nr
172) om skatt å kli;

d) förordning angående slaktdjursavgift.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat bl. a. följande motioner: I:

520 av herrar O hlon och Sundelin
samt 11:644, likalydande, av herr Ohlin
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta

a) att bygdekvarnarna från och med
nästa regleringsår skulle befrias från
förmalningsavgift vid s. k. löneförmalning; b)

dels att importavgift på spannmål
och oljekraftfoder respektive avgift på
inom landet tillverkat oljekraftfoder
icke borde utnyttjas till att höja detaljpriset
på oljekraftfoder över 43 kronor
per deciton, ej heller för importerad
foderspannmål över 40 kronor per deciton;
>

dels att Kungl. Maj :t måtte av clearingkassan
för fettråvaror disponera
högst 7 miljoner kronor för att sänka
avräkningspriset på svenskt oljekraftfoder,
i den mån den nu använda standardiserade
blandningen av oljekraftfoder
ej därigenom kunde nedbringas
under 43 kronor per deciton;

dels slutligen att jordbruksregleringen
i övrigt med beaktande av vad i
motionerna anförts måtte handhas så,
att en otillfredsställande prisutveckling
för svensk foderspannmål motverkades;

c) att fraktbidragen för fodersändningar
till vissa delar av norra Sverige
måtte utgå med oförändrade belopp
under nästa regleringsår;

d) att regleringsavgifterna på margarinråvaror
måtte sänkas med belopp,
som möjliggjorde en sänkning av margarinpriset
i fabrikationsledet med 35
öre; samt

e) att Kungl. Maj:t vid tillämpning av
gällande förordning om användning av
svenskt oljefrö icke måtte fastställa
kostnadshöjande bestämmelser rörande

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

margarintillverkningen, vilka icke vore
erforderliga för fullgörande av det statliga
stödet till den inhemska oljeväxtodlingen; I:

521 av herr Persson, Helmer, m. fl.
samt II: 648, likalydande, av herr Holmberg
m. fl., vari hemställts att

dels riksdagen, med godkännande i
övrigt av överenskommelsen om prissättningen
på jordbrukets produkter
under regleringsåret 1 september 1955
—31 augusti 1956 måtte besluta

a) att ej godtaga den överenskomna
höjningen med 2 kronor per deciton
av de tidigare fastställda sänkta priserna
för vete och råg;

b) att till överenskommelsen foga
ett uttalande av innebörd, att de kostnadsökningar
respektive inkomstminskningar,
som sammantagna läte sig inrymmas
i den s. k. 4-procentregeln, ej
finge föranleda prishöjningar; samt

c) att i enlighet därmed ej godtaga
punkten 7 i den del, som uttryckts i
bisatsen »oavsett 4-procentregeln»;

dels riksdagen måtte besluta

a) att utöver det i propositionen nr
180 angivna nettobeloppet för statens
kostnader för prisregleringar på livsmedelsområdet
ett ytterligare belopp
av 90 miljoner kronor skulle ställas till
förfogande, avsett att intill den 31 december
1955 täcka överenskomna inkomsthöjningar
på 270,5 miljoner kronor
medelst subventioner;

b) att det belopp, som i propositionen
förutsetts till extra mjölkpristilllägg
i norra Sverige, måtte höjas från
31 miljoner kronor till 62 miljoner kronor
i syfte att under regleringsåret
1955/56 möjliggöra en fördubbling av
de utgående extra mjölkpristilläggen;

1:522 av herr Franzén m. fl. samt
11:647, likalydande, av herr Svensson
i Stenkyrka m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte uttala att frågan om
fördelningen av prishöjningen på standardiserad
konsumtionsmjölk mellan
de olika mejerierna skulle få avgöras

Jordbruksregleringen

av Svenska mejeriernas riksförening på
sätt, som befunnes lämpligt, utan hinder
av vad i propositionen nr 180 och
jordbruksnämndens skrivelse i detta
avseende uttalats.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte medge Kungl.
Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande regleringsår
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område
i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer utskottet angivit i utlåtandet
samt således

1) beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 521 och II: 648,
såvitt nu vore i fråga, samt motionerna
1:523 och 11:642, godkänna vad utskottet
anfört;

2) i fråga om brödsädsregleringen,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:520 och 11:644, 1:521 och 11:648
samt 1:524 och 11:646, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

3) i vad angår regleringen av fodersäd
och andra fodermedel, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 520 och
II: 644, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

4) i fråga om potatisregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

5) beträffande oljeväxtregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

6) i vad angår fettvaruregleringen,
såvitt nu vore i fråga, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag i förevarande del å motionerna
1:520 och 11:644 godkänna vad utskottet
anfört;

7) i fråga om stödet åt lin- och
hampodlingen bifalla Kungl. Maj:ts
framställning;

8) i vad angår äggregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

9) beträffande köttvaruregleringen
m. m. bifalla Kungl. Maj:ts framställning; 10)

i fråga om regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:513 och 11:635 samt 1:521 och
II: 648 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — samt motionerna
I: 522 och II: 647, godkänna vad
utskottet anfört;

B. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj:t att, såvitt angår försäljning
för inhemsk förbrukning, fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1956 års skörd i enlighet med förut
angivna grunder;

C. att riksdagen måtte å riksstaten för
budgetåret 1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 513 och II: 635 samt I: 521 och
II: 648, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 169 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag
av 14 000 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 520 och II: 644, såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland in. m.
ett reservationsanslag av 1 100 000 kronor; D.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, medge att
det å riksstaten för budgetåret 1954/55
anvisade reservationsanslaget till Kostnader
i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet måtte under
budgetåret 1955/56 få användas för
täckande av förluster, som hos Svensk
spannmålshandel, ekonomisk förening,

och statens jordbruksnämnd uppkomme
vid försäljning och nedskrivning av
beredskapslager av brödsäd och mjöl;

E. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj :t att av anslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1954/55 till vissa
i det föregående nämnda kvarnar in. fl.
utbetala ersättning för prisfall på brödsäd
i enlighet med förut angivna grunder; F.

att riksdagen måtte medgiva Kungl.
Maj:t att av förut angivna besparingar
under reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
för budgetåret 1954/55 använda
ett belopp av högst 2 500 000 kronor
för att inom Norrbottens och Västerbottens
län ytterligare mildra verkningarna
av 1954 års skördeskador i
enlighet med vad utskottet förordat;

G. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, besluta att
spannmålskreditfonden skulle avvecklas
med utgången av budgetåret 1954/
55;

H. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, antaga de
vid propositionen fogade förslagen till

1) förordning angående förbud mot
viss användning av denaturerad spannmål; 2)

förordning om upphävande av
förordningen den 29 maj 1933 (nr 234)
angående användande av svensk havre
vid gryn- och mjöltillverkning m. in.;

3) förordning angående upphävande
av förordningen den 24 maj 1934 (nr
172) om skatt å kli; samt

4) förordning angående slaktdjursavgift; I.

att motionerna 1:519 och 11:645
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beträffande vad Kungl. Maj:t i propositionen
nr 180 föreslagit riksdagen
i fråga om förordningen angående reglering
av införseln av fettråvaror och
fettvaror m. m. jämte i ämnet väckt

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

motion m. m. anmälde utskottet, att utskottet
senare under riksdagen konune
att avgiva utlåtande.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nord, Hansson, Svensson
i Ljungskile, Rimås och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett, att utskottet
bort under punkten A 2) hemställa att
riksdagen måtte, i fråga om brödsädsregleringen,
i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall
till motionerna 1:520 och 11:644, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna I: 521 och II: 648,
såvitt nu vore i fråga, samt I: 524 och
11:646, godkänna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Nord, Hansson, Svensson
i Ljungskile, Rimås och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett, att utskottet
under punkten A 3) bort föreslå riksdagen
att vad anginge regleringen av
fodersäd och andra fodermedel, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 520 och II: 644, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

3) av herr Lage Svedberg, utan angivet
yrkande;

4) av herrar Nord, Hansson, Svensson
i Ljungskile, Rimås och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett, att utskottet
under punkten A 6) bort hemställa att
riksdagen i vad anginge fettvaruregleringen,
såvitt nu vore i fråga, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall i förevarande del till
motionerna 1:520 och 11:644 ville godkänna
vad utskottet anfört;

5) av herrar Tjällgren, Lage Svedberg,
Nord, Sundberg, Rror Nilsson,
Pettersson i Dahl, Svensson i Ljungskile
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett
att viss del av utskottets yttrande
beträffande regleringen av handeln med
mjölk- och mejeriprodukter bort erhålla
av reservanterna föreslagen lydelse; 6)

av herrar Eskilsson och Hieggblom,
vilka ansett att utskottet under
punkten F bort föreslå riksdagen all

Jordbruksregleringen

medgiva Kungl. Maj :t att använda förut
angivna besparingar under reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område för budgetåret
1954 55 för att inom Norrbottens
och Västerbottens län ytterligare mildra
verkningarna av 1954 års skördeskador
i enlighet med vad reservanterna angivit; 7)

av herrar Bror Nilsson och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottet
under punkten A 10) bort hemställa
att riksdagen, i fråga om regleringen
av handeln med mjölk och mejeriprodukter,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna I: 522
och II: 647 ävensom med avslag å motionerna
I: 513 och II: 635 samt I: 521
och 11:648 — sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga — måtte
godkänna vad reservanterna anfört;

8) av fru Lindskog, utan angivet
yrkande;

9) av herrar Nord, Hansson, Svensson
i Ljungskile, Rimås och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa under punkten C 3) att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt motionerna
1:520 och 11:644, såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
bevilja ett reservationsanslag av 600 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Förmodligen är det väl
sista gången som vi här i riksdagen har
anledning att ta ståndpunkt till en uppgörelse
om jordbrukspriserna på grundval
av det system som vi nu haft under
några år. Jordbruksprisutredningens
förslag lämnades ju vid årsskiftet och
en proposition till vårriksdagen väntas,
ehuru den ännu inte har kommit. Jag
förmodar att den kommer att behandlas
under riksdagens höstsession. Under
sådana förhållanden finns det enligt

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

min mening inte så stor anledning att
alltför djupt gå in i ett principiellt resonemang
om eventuella motsättningar.
Men vi måste ju ta ståndpunkt till de
förslag som nu föreligger för det kommande
regleringsåret. Från min synpunkt
är det ytterligare en sak som gör,
att jag har mindre anledning än kanske
ibland tidigare att gå in på några vidlyftiga
resonemang. Anledningen är att
den fördelning av prishöjningarna som
jordbruksministern föreslår är bättre
än den varit under de närmast föregående
åren.

På s. 35 i den kungl. propositionen,
där det finns en uppställning över hur
de 290 miljoner kronor som upptas i
prishöjningar fördelas, finner man, att
omkring ca 260 av dessa 290 miljoner
är lagda på de animaliska produkterna.
Om man beaktar, att den pluspost på
brödsäden på 19,1 miljoner som finns

1 denna tabell är en rent formell historia,
så blir emellertid övervikten till de
animaliska produkternas fördel ännu
större. Jordbruksministern föreslog
nämligen förra hösten en sänkning av
brödsädspriserna med ca 5 kronor per
deeiton. Sedan har han dock begränsat
sänkningen till 3 kronor per deeiton,
och utifrån detta prisläge — som aldrig
har tillämpats — blir det en höjning av

2 öre. Med utgångspunkt från det prisläge
som fastställdes föregående år —
och som faktiskt tillämpats — blir det
en prissänkning med 3 öre. Reellt sett
skulle det alltså ha kunnat vara en
minuspost på 29 miljoner i stället för
en pluspost på 19 miljoner. Nu är denna
tabell uppgjord med de utgångspunkter
som man brukar ha, men jag bär i alla
fall velat erinra om detta. Jag anser
det således vara en obestridlig fördel
för majoriteten av de svenska jordbrukarna,
att man nu börjar lägga prishöjningarna
mera på de animaliska produkterna.

Vid förra årets riksdag föreslog vi
från folkpartiets sida att man borde
försöka att minska brödsädespriset med
4 kronor per deeiton. Nu har slutresul -

tatet av jordbruksministerns förslag
blivit — som jag redan nämnt — en
minskning med 3 kronor per deeiton.
Om man beaktar förändringarna i omkostnader
och priser i övrigt, inser
man, att detta jordbruksministerns förslag
ligger reellt sett snarare under
än över vårt förslag från föregående
år. Begripligt nog har vi då ingen anledning
att rikta någon anmärkning mot
detta. Vad som i fortsättningen kan
komma att hända på detta område beror
ju på utvecklingen. Denna kan vi
inte nu överblicka, och vi har heller
ingen anledning att spekulera över den.

Vi har alltså inte i år haft någon anledning
att framföra något ändringsförslag
vad gäller avsnittet om brödsädesregleringen
— med ett undantag. Vi
vidhåller nämligen vår tidigare uttalade
uppfattning, att man borde befria
bygdekvarnarna från förmalningsavgift
vid löneförmalning. Jag skall inte här
upprepa de tidigare framförda argumenten
för detta förslag. Jag erinrar om
att det finns en motion även från bondeförbundshåll
som anser, att en sådan
befrielse är önskvärd. Man har dock
inte anslutit sig till reservationen.

När det gäller det avsnitt i Kungl.
Maj :ts proposition och i utskottsutlåtandet,
där regleringen av priset på fodersäd
och andra fodermedel behandlas,
har vi däremot fortfarande en del
önskemål att anmäla. Redan år 1951, när
man gav sig in på den starka höjningen
av kraftfoderpriset, uttalade vi vår
betänksamhet emot denna prissättning.
Man angav då att'' de nya prisrelationerna
var önskvärda för att man skulle få
en bättre produktionsinriktning. Man
ville tränga tillbaka mjölkproduktionen
och gärna släppa fram mera brödsädesodling.
Resultatet hitintills har ju blivit,
att vi har brist på kött, tidvis brist på
fläsk och i vissa områden även brist
på mjölk. Därför förefaller det mig uppenbart
att man har gått för långt, tagit
för hårda tag i prissystemet och därigenom
fått fram en effekt som inte är
önskvärd.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Under den sist gångna vintern har
ju olägenheterna av de höga foderpriserna
framträtt med ännu större styrka
än tidigare, och det är därför knappast
nödvändigt att hålla några långa utläggningar
om den saken. Fakta talar
själva med sådan styrka, att det väl inte
är så värst många jordbrukare i det
här landet som inte har perspektivet
klart. Det har väl för övrigt också vem
som helst eljest, som intresserar sig för
dessa frågor.

Nu är emellertid läget sådant, att det
är svårare att åstadkomma rättelse, än
det vid vissa tidigare tillfällen har varit,
detta därför att de internationella
priserna är så höga. Prisläget är högt
trots att importavgifterna på de flesta
fodermedel tagits bort.

Vi har i en reservation, som har avgivits
i anslutning till en motion, rekommenderat
tre saker.

Det första är att man inte, därest de
internationella priserna skulle falla,
skall återinföra importavgifter i vidare
mån än som kan vara nödvändigt för
att man skall få medel för exportbidrag
för ägg. Det hade varit önskvärt att man
hade kunnat lösa frågan om denna medelsanskaffning
utan att den skulle behöva
sammankopplas med importavgifter
i sådana lägen, där foderpriset är
högre än önskvärt, men det är kanske
inte så lätt att göra det under det år
som nu kommer och på grundval av de
uppgörelser som har träffats. Därför
har vi stannat för att riksdagen borde
rekommendera regleringsorganen och
jordbruksministern att ta ut så mycket
i exportavgifter, som är nödvändigt för
exportbidragen för ägg, men inte mera,
så länge prisnivån ligger över 43 kronor
per deciton för oljekakor och 40 kronor
per deciton för importerad fodersäd.

Det andra som vi har rekommenderat
i samma reservation är att jordbruksministern
skall få ta i anspråk 7 miljoner
kronor ur clcaringkassan för fettråvaror
för att sätta ned avräkningspriset
på det rapsmjöl och de liknande

Jordbruksregleringen

produkter som ingår i de svenska oljekaksblandningarna.
Det skulle med normal
förbrukning och med nuvarande
blandningsförhållanden kunna ge ett 3
kronor lägre pris på oljekaksblandningarna,
oavsett om de internationella
priserna inte faller.

Nu säger man att vi inte bör återinföra
subventioner, att vi bör ha fria
priser osv. Men vi har ju regleringsavgift
på detta rapsmjöl, så att det inte
får falla till den fria marknadens nivå,
när denna ligger lågt. Därför är nog
talet om att vi har och skall ha fria
priser tämligen haltande, och för övrigt
är ju detta det sista år som vi har
den gamla grunden för uppgörelse, enligt
vad vi har anledning att tro. Därför
tror jag det finns anledning att
utan alltför hårda principresonemang
försöka lirka sig fram till rimliga förhållanden
även på fodermarknaden. För
övrigt skulle ju ett genomförande av
detta förslag ge de svenska jordbrukarna
7 miljoner kronor i lägre foderpris
under detta år.

Den tredje sak som enligt vår mening
bör beaktas är hur brödsädesregleringen
återverkar på priset på fodersäd.
Formellt är priset på svensk fodersäd
fritt, och man åberopar gärna detta.
I realiteten finns det emellertid ett
mycket starkt samband mellan priset
på brödsäd och priset på fodersäd. Rent
principiellt är det ju så, att om man
bara sätter tillräckligt högt pris på
brödsäden, odlar tillräckligt mycket
och avlastar överskottet genom exportbidrag,
skapar man därmed den strama
marknad på fodersäd, som man enligt
min mening inte borde ha men som
en del tycker är önskvärd, trots att
marknaden formellt är fri. Det sätt på
vilket man utnyttjar exportbidragen
och den höjd dessa bidrag ges påverkar
ju också fodermarknaden. Det är såvitt
jag kan förstå ställt utom varje tvivel
att man kan handskas med brödsädesregleringen
på ett sådant sätt, att det
skapas en stramare fodermarknad än

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

som i och för sig vore nödvändigt, och
det är delta man enligt vår mening skall
försöka undvika. I vår reservation finns
alltså ett förslag, att riksdagen skulle
anmoda jordbruksministern att, i kraft
av den allmänna fullmakt han varje år
erhåller, beakta denna sak.

Dessa tre åtgärder tror vi skulle
kunna användas vid ett försök att leta
sig fram till ett lägre pris på fodermarknaden.
Sedan finns det en fjärde
sak av mera fristående natur.

Under åtskilliga år har det lämnats
fraktbidrag för fodersäd till Norrland
och även vissa områden i Svealand.
Jordbruksministern föreslår i år att
dessa fraktbidrag skall minskas för Västerbottens
och Norrbottens län och helt
och hållet tas bort för de övriga områdena.
De pengar, som här har använts
för fraktbidrag, skulle i stället
ges till de norrländska hushållningssällskapen
för deras upplysningsverksamhet.
Vi reservanter har inte velat
ta någon hård principiell ståndpunkt i
detta fall. Det är möjligt att det kan
befinnas önskvärt att så småningom
göra ett sådant utbyte, ehuru man ställer
sig en smula frågande om egentligen
dessa anslagskrav skall tillgodoses i
samband med jordbruksregleringen, om
de inte skall föras fram under nionde
huvudtiteln och anslag beviljas i vanlig
ordning. Detta är nu en liten principfråga
som jag inte skall gå närmare
in på här, ty det som varit för oss avgörande
är, att det inte är önskvärt att
göra denna omplacering just nu, i ett
läge då foderpriserna är mycket höga,
skördeutsikterna för övrigt är dåliga
och förhållandena på fodermarknaden
i Norrland varit svåra. Vi har därför
föreslagit att statsbidragen till Norrland
under nästa regleringsår skall utgå
precis som förut, och sedan får man
diskutera denna sak i ett senare läge,
då man har kommit fram till bättre
prisrelationer på fodermarknaden. En
av jordbruksutskottets socialdemokrater,
herr Lage Svedberg i första kam -

maren, röstade med oss reservanter på
denna punkt och har en blank reservation
i anslutning till den.

Vad fettvaruregleringen beträffar så
har vi från folkpartiets sida tidigare
fört fram önskmålet om en sänkning av
margarinpriset. Det är naturligtvis intet
argument att nu anföra, att det skulle
ha gått mycket bättre än någon kunde
tro, om man hade satt ned detta pris
förra året, ty det beror ju på händelser
som inträffat senare. Faktum är emellertid
att de, som från jordbrukets synpunkter
är betänksamma mot en sänkning
av margarinpriset, har mindre anledning
att oroa sig just nu än tidigare,
tv mjölkproduktionen har minskat och
vi har för närvarande inte möjlighet
att fylla de exportkontingenter som
våra handelsförhandlare har lyckats
tillvinna oss i fråga om smör. Under
första kvartalet i år uppgick smörexporten
till 1,2 miljoner kronor mot
14,9 miljoner kronor under första kvartalet
i fjol. Smörexporten har alltså
under första kvartalet i år sjunkit till
Y<o av vad den var under samma tid
i fjol. Det är ju inte heller ur jordbrukets
synpunkt önskvärt, att våra handelsförhandlare
reser omkring och försöker
pressa sig till exportkontingenter,
som vi sedan knappast kan ge någonting
på.

Det är också en annan sak som har
inträffat sedan förra året då vi diskuterade
ett motsvarande förslag, och det
är att jordbruksprisutredningen har uttalat
sig för att man bör försöka komma
fram till ett lägre margarinpris.
Jordbruksprisutredningen räknade ju
med cirka 50 öre i sänkning och menade,
att detta för jordbrukets del skulle
kunna kompenseras med en höjning av
konsumtionsmjölkpriset. Nu har man
redan höjt konsumtionsmjölkpriset med
åtta öre. Att just nu göra någonting
mera i det fallet kan knappast vara välbetänkt.
Vad som i ett senare skede kan
behöva ske får prövas då.

Naturligtvis är det inte i första hand

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

ett önskemål från jordbrukets sida att
sänka priset på margarin. Det är ett
önskemål från konsumentsidan, och det
är ett såvitt jag förstår i allra högsta
grad befogat önskemål. Det är ju så
att den billigare varan vad gäller matfett
kan de sämst ställda konsumenterna,
som har den lägsta inkomsten
eller den största försörjningsbördan,
inte genom fritt val komma ifrån, eftersom
de hamnat där redan förut och
inte har någon ersättningsvara eller någon
billigare vara. Därför är det i och
för sig inte önskvärt att man beskattar
ett sådant livsmedel, men vi har ju
accepterat det faktum, att man tills vidare
inte kan komma ifrån en viss beskattning
här för att minska prisspänningen.
Vad vi menar är, att man skall
försöka att inte göra den skatten högre
än vad som är strängt nödvändigt, att
man skali försöka att försiktigt leta sig
fram till en prisanpassning i detta avseende.
Detta har jordbruksministern
och jordbruksutskottet sagt nej till. Jag
tror det var oklokt, herr jordbruksminister,
även från jordbrukets synpunkt.
Det finns väl ingenting som i så
hög grad förstör de psykologiska grundvalarna
för en jordbruksuppgörelse för
närvarande som just dessa frågor. Jag
tror att om man gör en sammanvägning
av alla synpunkter här, kommer
man till det resultatet, att folkpartiets
mycket försiktiga förslag är väl motiverat.

Jag vet nu inte om jordbruksministern
menar, att man skall kunna hålla
en margarinskatt av denna höjd för en
längre tid framåt. Jag tror för min del
inte det är möjligt. Men om det inte är
möjligt, är det ju bättre att i tid börja
med en försiktig prisanpassning och
inte ta sådana jättehopp rätt vad det är,
som den nuvarande rgeringen är specialist
på att göra i vissa situationer.
Sedan man har hållit en ståndpunkt
utan några nyanser eller någon vilja att
resonera, skuttar man rätt vad det är
i väg ett långt stycke åt ett annat håll,

Jordbruksregleringen

och det tror jag inte är någon fördel i
detta sammanhang, lika litet som i något
annat.

Vi har en annan liten anmärkning beträffande
fettvaruregleringen. Det gäller
bestämmelserna om att använda
svenska råvaror i margarintillverkningen.
Vi har ingenting att anmärka mot
oljeväxtregleringen och den garanti,
som där lämnas de svenska oljeväxtodlarna.
Jag tror att vi i det fallet har
kommit fram till någorlunda rimliga
prisrelationcr. Men vi menar att det är
oriktigt att använda svensk vara i sådana
prislägen, då man kan sälja den
svenska rapsoljan dyrare än man behöver
betala för importerad valolja.
Det kan egentligen inte finnas någon
anledning, inte ens då det gäller jordbruksregleringen,
att förlora mera
pengar än som är ofrånkomligt. Vårt
handelspolitiska läge är inte så bra, att
vi har anledning att förlora pengar i
onödan, och därför menar vi, att man
inte bör binda regleringsbestämmelserna
på ett sådant sätt att man använder
en dyrare råvara än nödvändigt.
När den här saken diskuterades i fjol
var prisläget sådant att vi skulle ha
tjänat åtskilliga miljoner. Jag vet inte
hur det är för dagen, det kanske upplyses
senare i debatten. Det lilla jag har
hört tyder närmast på att det just nu
är mindre att tjäna. Det är möjligt att
det är fel. Men det har inte med principen
att göra, och vi vet inte hurdana
prisrelationerna blir före den 31 augusti
1956. Rent principiellt måste det
enligt vår mening vara riktigt att man
köper av en billigare vara, om man kan
göra vinst på den affären. Det är som
sagt ingenting som behöver beröra de
svenska oljeväxtodlarna. Antingen blir
det billigare margarin eller mera inkomster
till statskassan, om man följer
vår linje.

Så några ord om regleringen av priserna
på mjölk och mejeriprodukter. Vi
har tidigare i många sammanhang påyrkat
en sammanslagning av produ -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

cent- och leveransbidraget och över huvud
taget en rationellare och för det
mindre jordbruket effektivare ordning
på detta område. Nu har det talats om
att vi skall få en utredning om det
mindre jordbrukets inkomstförhållanden,
och vi har därför avstått från att
framställa några konkreta förslag i år.

I fråga om mjölkens fetthalt har jordbruksministern
i år gått med på den
friare ordning som vi tidigare har påyrkat.
Det är en bland åtskilliga andra
punkter där vi har anledning att vara
nöjda med att herr statsrådet kommer
efter, även om det kanske går saktare
än vi anser nödvändigt.

Det har emellertid kommit upp ett
annat litet problem, som kanske inte är
så litet för den landsända det gäller,
nämligen bidraget till Norr- och Västerbotten.
Här föreligger ett par motioner
om ökade anslag till Norrbottens
och Västerbottens län med anledning av
de skördekatastrofer som där har inträffat.
Utskottet enade sig från början
om en viss skrivning, och det var väl
ungefär den skrivning som finns i herrar
Eskilssons och Haeggbloms reservation,
men när utlåtandet sedan skulle
justeras förelåg två nya förslag till
skrivning, ett av herr Pettersson i Dahl
och ett av herr Jonsson i Fjäle. Båda
förslagen innebar att riksdagen skulle
ge Kungl. Maj:t fullmakt att använda
2,5 miljoner kronor av reserverade medel,
som under innevarande år sparats
på mjölkprisbidraget, eftersom mjölkmängden
har minskat. Så till vida blir
alltså utskottets skrivning och den reservation
jag syftar på lika, men utskottets
förslag innehåller en principiell
deklaration, att denna fråga inte bör
sammanblandas med jordbruksregleringen.
Man anser att de 2,5 miljonerna
borde lämnas till lantbruksnämnderna
och, såvitt jag förstår, fördelas efter
särskild ansökan. Den reservation som
herr Tjällgren m. fl. har avgivit innebär
däremot, att dessa medel skulle få
lämnas som förstärkning av mjölklikvi -

derna, varvid tidigare års mjölkmängder
skulle läggas till grund för fördelningen
i stället för innevarande års
minskade mjölkmängd.

Principfrågan tror jag att man med
fördel kan spara till dess utredningen
om hur skördeskador i allmänhet skall
behandlas blir färdig. Det finns knappast
anledning att i detta sammanhang
binda sig för någon principståndpunkt.
I fråga om det praktiska förfarandet
kan det visserligen sägas, att det inte är
så alldeles tillfredsställande att ge bidragen
i proportion till levererad
mjölkmängd, men om man tar hänsyn
till mjölkleveranserna under ett par tidigare
år, kommer man ifrån skördeskadornas
verkningar. Dessutom gäller det
ju en landsända, där jordbrukets säljbara
avkastning nästan helt består av
mjölk, och jag anser det därför knappast
önskvärt att för dessa 2,5 miljoner
sätta i gång ett ansökningsförfarande
med individuell prövning. På denna
punkt föreligger en reservation, om vilken
samtliga bondeförbundare, de två
socialdemokrater som representerar de
nordligaste bygderna och tre folkpartister
har förenat sig.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
vid att reservation nr 9, som gäller
anslagsäskandet, är en ren följd av vårt
ställningstagande till fraktbidraget. Om
man inte tar pengarna från fraktbidraget,
måste det bli ett mindre anslag under
punkt 3. Reservation nr 9 är alltså
en konsekvensreservation.

Därmed har jag kort motiverat de reservationer
som jag vill yrka bifall till.
Jag vill emellertid, herr talman, gärna
säga ett par ord även om en motion angående
mjölkproblemet på längre sikt
som jag har väckt tillsammans med en
kamrat. Det gäller motionen nr 519 i
första kammaren och 645 i andra kammaren.
Ursprungligen hade jag avsett
att föra fram dessa tankar i en motion i
början av årets riksdag, men så kom
småbruksutredningen överens om att

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

la upp problemet, och tankegångarna
i förslaget finns även i dess material.

På lång sikt måste problemet om
mjölkens avsättning angripas från andra
utgångspunkter än vi gör nu. Det är
nämligen på det sättet, att de olika beståndsdelarna
i mjölken bär fått en
mycket underlig inbördes värdering. Av
de 12 å 13 procent torrsubstans, som
finns i mjölken, är 3¥2 procent fett och
de andra 8 å 9 procenten är fettfri torrsubstans.
Denna fettfria torrsubstans är
rent kalorimässigt värd lika mycket som
fettet. Näringsfysiologiskt är den värd
mycket mera. Trots detta värderas fettet
ungefär fem gånger så högt som äggvitan,
sockret och alla de vitaminer som
finns i den fettfria torrsubstansen. Jag
tycker det är orättvist mot korna att
begära att de skall tävla med oljeväxterna
bara med den del av sin produktion
som man övervärderar, medan den
andra hälften är i så hög grad undervärderad.

När man ser på förhållandena i världen
i stort är det ju äggvitcbristen som
är det mest framträdande. Sedan 1937
har jordens befolkning ökat med 350
miljoner människor. Den ökar med 25
ä 30 miljoner om året. Större delen av
denna befolkning har ju en mycket låg
standard, och en mycket stor del lider
direkt brist på äggvita.

Mot denna bakgrund bör det vara
rimligt att man försöker angripa den
svenska mjölkhushållningens avsättningsproblem
från de utgångspunkterna,
att man försöker skapa en marknad
för den fettfria substansen bland de folk
som så väl behöver just dessa varor.
Därmed skulle man få in det hela i ett
sammanhang som verkligen passar samman
med vårt tal om att hjälpa underutvecklade
länder.

Nu är jag naturligtvis medveten om
— och det är vi allesamman som sysslar
med dessa problem — att detta är
en anpassningsfråga på långt sikt. Här
är det psykologiska, lantbruksekonoinis4
— Andra kammarens protokoll 1955. N,

Jordbruksregleringen

ka, kommersiella och i någon mån industriella
problem att lösa, men egentligen
är dessa problem inte större än de
vi har löst i andra sammanhang de
sista 25 åren. Att det tager tid att lösa
dem och skapa en anpassning är ju alls
ingen motivering för att man inte utan
dröjsmål skall börja.

Nu har jordbruksutskottet i anslutning
till småbruksutredningen och i
anslutning till denna motion strukit under
önskvärdheten av att en utredning
kommer till stånd. Jag säger detta därför
att jag tror, att det i alla möjliga
sammanhang är önskvärt att ge den här
frågan en puff.

Jag hoppas att herr statsrådet, som
har en nyckelställning här, verkligen
tar upp saken och försöker göra någonting
av den. Jag skall inte uttala mig
om huruvida detta bör stoppas in i en
allmän småbruksutredning eller om det
bör vara en utredning för sig själv. Jag
skulle tro att det sista vore riktigast,
men det är ju ett övervägande som tillkommer
departementschefen.

Herr talman! Med detta skall jag be
att få yrka bifall till reservationerna nr
1, 2, 4, 5 och 9.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! När herr Svensson i
Ljungskile, som har sitt namn knutet
till nästan alla reservationer under detta
utskottsutlåtande och som alltså kommer
att bli den störste arbetsgivaren,
när vi kommer fram till voteringen, har
deklarerat att han för sin del inte anser
läget vara sådant, att vi behöver göra
debatten särskilt lång genom att här
vädra några principiella meningsskiljaktigheter,
så har jag för min del all
anledning att ställa mig på hans linje.

Situationen är ju den, att vad utskottet
nu föreslår kammaren att godkänna
är den prisöverenskommelse, som i vanlig
ordning har träffats mellan jordbrukets
förhandlingsdelegerade och
19

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

jordbruksnämnden. Det är bara på en
enda liten punkt, när det gäller stöd åt
mjölkproduktionen i övre Norrland,
som utskottet har givit jordbruket mera
än som fanns i denna överenskommelse.
Det är väl då ingen vidare anledning
att här vädra något av den olust som
nog denna prisöverenskommelse skapat
ute bland jordbrukarna.

De som har velat se sakligt på förhållandet
har alltid måst medge, att
anledningen till att man inte är så belåten
från jordbrukarnas sida i år, inte är
att söka vare sig hos förhandlingsdelegerade
eller den motpart som stått emot
dem i jordbruksnämnden, utan situationen
har, höll jag på att säga, fullt naturligt
utvecklats så som skett med det
prisregleringssystem, vilket vi väl nu
tillämpar för sista gången. Det skapades
i en situation, då vi hade höga världsmarknadspriser
och då faktiskt prisregleringen
i många fall skyddade konsumenterna
här i landet från att dessa
världsmarknadspriser skulle slå igenom.
Så länge den situationen förelåg kunde
staten som avtalsslutande part garantera
jordbrukarna ett absolut bestämt pris
på produkterna. När man importerade
t. ex. fläsk, kött och dylikt till priser,
som låg över dem som man garanterat
det svenska jordbruket, behövde staten
inte göra något annat än att sälja dessa
importerade varor med förlust till de
priser som man kommit överens om. Så
kunde staten garantera att priset gällde.

Men när vi kommit i den situation
som inträtt nu på 1950-talet, att prisregleringen
behövs för att skydda jordbruket
mot låga världsmarknadspriser,
så har staten inte samma maktmedel.
Då skall staten skydda oss mot import
till lägre priser. Men när samtidigt den
svenska produktionen går utöver de
mängder som behövs för vår självförsörjning,
kan staten självfallet inte garantera
jordbruket några priser på utlandsmarknaden.
Därför har överenskommelsen
i år stannat vid att staten
har deklarerat sin villighet att unna

jordbruket vad som är marknadsmässigt
möjligt att genomföra plus de förut utgående
subventionerna till mjölkhushållningen.

Att detta inte är lika förmånligt för
jordbruket som de tidigare överenskommelserna
har varit, är inte något
som vi kan lasta vare sig underhandlarna
eller den avtalsslutande parten för.
Jag har för min del från denna plats
upprepade gånger, när denna reglerings
fördelar och nackdelar förts på tal,
sagt, att denna situation kommer att inträffa
och att vi då måste arbeta med en
marknadsmässig prisbildning samt att
då de utförsäljningar, som jordbrukets
försäljningsorganisationer kan göra, blir
av en tilltagande betydelse år efter år.

Sedan har jag ingen anledning att
göra annat än att anmäla den avvikande
mening, som jag och mina meningsfränder
har beträffande de förslag som
folkpartiet presenterat i sina reservationer.
Jag skall ta upp dem i den ordning
herr Svensson i Ljungskile har
presenterat dem och som också förekommer
i utskottsutlåtandet.

Det gäller alltså först borttagandet av
förmalningsavgifterna vid de s. k. lönekvarnarna.
Det skulle betyda, att de
spannmålsproducerande jordbrukarna
inte bidrar till att för den spannmål
som de förbrukar i sitt eget hushåll erlägga
de förmalningsavgifter, som man
behöver för att klara spannmålsexporten.
Jag måste säga att jag, som själv är
i den situationen, att jag är spannmålsodlare
och även så gammalmodig, att
jag alltjämt låter mala min säd och använder
den till bröd, tycker att det inte
är tilltalande att veta, att mitt mjöl blir
billigare än andras. Jag får säga, att om
vi går till småbruket, och det är särskilt
detta man ömmar för, kan det väl
inte för dem, som bara odlar så mycket,
att de inte har mer spannmål än de
själva förtär, vara någon särskild glädje
att veta, att de får sitt mjöl billigare,
medan de småbrukare, som inte är i
den förmånliga situationen att de kan

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

odla egen spannmål till silt eget bröd,
skall betala denna förmalningsavgift,
när de köper mjöl från kvarnarna. Av
den anledningen har jag inte heller i
år kunnat biträda detta folkpartiförslag
som nu väckts för tredje gången.

Vad sedan kraftfoderavgifterna beträffar
är det klart att jag med viss tillfredsställelse
konstaterar, att folkpartiförslaget
under utskottsbehandlingen
har undergått en mycket betydande förändring.
Det presenterades som ett förslag,
som utan vidare skulle ta bort
alla kraftfoderavgifter för oljekraftfoder,
när priset var över 43 öre och för
fodersäd när priset var över 40 öre,
men så påpekades det under utskottsbehandlingen,
att i så fall betydde det,
att man reducerade det äggpris, som
småbrukarna och andra äggproducenter
skulle få. Nu har folkpartiet accepterat
detta och är inte med om att kraftfoderavgifterna
tas bort i högre grad än att
äggproduktionen får det stöd till export
som den behöver enligt prisöverenskommelsen.
Under sådana förhållanden
får jag säga att då får folkpartimotionen
och reservationen inte den ringaste
praktiska betydelse, ty de enda avgifter,
som nu uttages och som inom överskådlig
tid kan tänkas bli uttagna, är de
som går till att hjälpa exporten.

Emellertid kan jag få göra det lilla
avsteget från att inte här blanda in
principiella problem, att jag inte kan
neka mig att citera vad herr Ohlin i
maj månad förra året sade, när han
presenterade folkpartiets program och
yttrade sig just om denna detalj. Han
talade då om alt man skulle gå med på
ett system med clearingbidrag av måttlig
höjd. Såvida inte oöverstigliga praktiska
skäl hindrade detta, borde dessa
bidrag direkt eller indirekt finansieras
av vederbörande produktionsgren själv.
Då tycker jag nog det är riktigt att, i
den mån äggproduktionen behöver stöd,
bör den finansieras av de kraftfoderköp,
som äggproducenterna gör, och i
den män smörexporten behöver stöd,

Jordbruksregleringen

bör den finansieras av de kraftfoderköp
som mjölkproducenterna gör. I det
långa loppet är väl detta en riktig linje,
och som den är inskriven i folkpartiets
framtidsprogram, hoppas jag, att
det är sista gången vi behöver få detta
förslag på kammarens bord, sedan kammaren,
alldeles säkert, avvisat det i dag.

Vad sedan gäller detta förbilligande
av kraftfoderpriserna genom att ta en
del miljoner från clearingkassan, tycker
jag nog att det också är en sak som är
av rätt liten praktisk betydelse. Det är
inte dagens situation det gäller utan
nästa regleringsårs situation, och vi vet
ingenting om hurudana priserna på fodersädsmarknaden
då är. Men här är vi
i den situationen, att vi med en kraftfoderimport
av äggviterika kraftfodermedel
har fått en produktion av mjölk
och ägg, som ligger över vad vi behöver
för landets egen försörjning, och vars
avsättning vållar oss ganska stora svårigheter.
Det finns väl då ingen anledning
att genom ett bidrag av här ifrågavarande
art förbilliga en sådan överproduktion.

Det har varit mycket givande att i
det sammanhanget läsa vad herr Ohlin
yttrade i maj månad förra året, och jag
finner i protokollet bland annat följande:
»Staten bör å andra sidan inte befrämja
överskottsproduktion av sådant
slag, som endast med svårighet och till
otillfredsställande priser kan vinna avsättning
i utlandet.» Accepterande den
synpunkten, som ju hör ett fritt näringslivs
förhållanden till, har jag icke
haft någon anledning att ställa mig bakom
förslaget att ta pengar ur clearingkassan
för ett förbilligande av kraftfodermedlen.
När vi bar en överproduktion
i landet, vilken endast med stor
svårighet och till otillfredsställande
priser kan avsättas på utlandsmarknaden,
finner jag det inte motiverat att
vidtaga sådana extra åtgärder som här
föreslås.

Så några ord om margarinpriset. Där
återkommer folkpartiet med sitt förslag

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

från i fjol om att priset på margarin
skall göras 35 öre billigare. Det är klart
att den fördyring av margarinet som nu
sker inför öppen ridå, på grund av att
allmänheten får veta vad margarinets
råvaror kostar och kan jämföra det
med vad margarinet kostar ute i handeln,
innebär en börda för konsumenterna.
Vi skall emellertid vara på det
klara med att det är det gränsskydd vi
i dagens situation behöver för att hålla
vår nuvarande kött- och mjölkproduktion
uppe. Det finns säkerligen anledning
att i det fallet räkna med att detta
gränsskydd såväl i dagens situation
som i framtiden kan bli det värdefullaste
skyddet för nötboskapsskötseln.
.lag misstänker att vi i den kritik mot
gränsskyddets utformning som lett till
margarinprisets höjning, har en återklang
av tidigare skedens kritik mot
allt vad spannmålstullar heter. Man kan
dra fullständiga paralleller mellan det
spannmålsfördyrande brödet för barnrika
familjer och detta gränsskydd som
fördyrare av matfettet för samma familjer.

Men mjölkproduktionen spelar inte
bara en stor roll för jordbrukarna som
producenter. Vår livsföring här i landet
är sådan, att mjölkprodukterna och
köttet spelar en avgörande roll ur beredskapssynpunkt,
om vi i tider av avspärrning
skall ha en tillräcklig försörjning.
Jag tror därför att det inte
är alldeles omöjligt att konsumenterna,
som med nuvarande levnadsvanor har
ett mycket stort intresse av en tryggad
tillgång på såväl mjölk som kött och
ost, är villiga att betala det gränsskydd,
som ett vidmakthållande av ifrågavarande
produktion kräver.

Genom ett vidmakthållande av nötboskapsskötseln
i tillräckligt stor utsträckning
vinner vi dessutom den fördelen
att vi för livsmedelsproduktion
inte bara är hänvisade till de odlade
markerna utan också kan få ett betydande
tillskott från betesmarker och

vildmarker. I svåra tider är detta helt
säkert av mycket stor betydelse.

Herr Svensson i Ljungskile har erinrat
om att det i dagens situation inte
spelar så stor roll, om vi har ett lägre
margarinpris och därför inte kan sälja
så mycket smör, ty under första kvartalet
i år har vi sålt förhållandevis litet
smör på export. Ja, men vi diskuterar
inte dagens situation här utan situationen
nästa år, och vi vet i dag ingenting
om huruvida situationen under
första kvartalet i år, med förra årets
skörderubbningar inom stora delar av
landet och med mycket höga priser på
importerade fodermedel, kommer att
kvarstå nästa år. Jag tror därför att
det är ur alla synpunkter klokt att
räkna med att den svenska mjölkproduktionen
i normala tider behöver det
stöd, som det föreslagna margarinpriset
betyder.

Folkpartiet har i sin reservation varit
mycket omtänksamt, när det gällt
att redovisa att staten ur fettclearingkassan
skulle få kompensation för det
inkomstbortfall, som en prissänkning
på margarinråvarorna skulle föra med
sig. Däremot saknar jag i reservationen
en anvisning på att jordbruket skulle
få någon kompensation för det inkomstbortfall,
som en minskad smörkonsumtion
och en ökad smörexport skulle
föra med sig. Den frågan kunde diskuteras
förra året, när vi räknade med
möjligheten att kunna höja mjölkpriset,
och den har diskuterats av jordbruksprisutredningen
med tanke på att ordna
en kompensation genom mjölkprishöjningar,
men det har vi i dagens situation
ingen möjlighet att göra.

Så bara några ord om den sista fråga,
som jag här skall beröra, nämligen
stödet åt övre Norrland. Utskottet har
förordat att 21/2 miljoner kronor skall
ställas till regeringens förfogande för
en förbättring av inkomsterna för de
mjölkproducerande jordbrukarna där
uppe. Där har den ganska egenartade
situationen uppstått att utskottet när

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

det fattade definitivt beslut var fullständigt
enigt, men att det ändå på
riksdagens bord nu ligger ett utlåtande
med en majoritetens inställning och två
reservationer. Herr Svensson i Ljungskile
bär redovisat att vad som svarar
mot vad utskottet en gång beslöt är det
som ligger bakom den reservation herr
Eskilsson och jag avgivit. Vi vill till
Kungl. Maj:ts förfogande ställa medel
av de besparingar, som kan beräknas
uppstå av mjölkpristilläggen, och vi
vill alt Kungl. Maj:t skall få överväga
hur dessa medel skall få användas. Vi
ville inte, när utskottet fattade sitt principbeslut,
binda Kungl. Maj:t vid en
viss summa, tv vi visste ju inte hur stor
summa som behövdes. Vi hade fått uträknat
att vad motionärernas förslag
skulle innebära var ungefär 9 miljoner
kronor. En sådan summa var vi på
det klara med inte gärna kunde ställas
till förfogande. Men vi visste, att de
besparingar som kommer att uppstå
ligger ungefär mellan 13 och 14 miljoner
kronor. Av dessa är 6 miljoner
använda, så att medel finns till förfogande
om riksdagen skulle vilja ge
Kungl. Maj :t bemyndigande att stödja
mjölkproducenterna i övre Norrland.
När vi sedan skulle göra skrivningen
presenterades från två håll ett förslag,
enligt vilket mcdelsanvisningen skulle
fixeras till 2,5 miljoner kronor. Jag
har försport att förslaget skulle framkommit
på grund av någon beställning
från jordbruksministerns sida, ty han
ville gärna att riksdagen skulle sätta
ett exakt belopp. Någon sådan beställning
har han givetvis inte gått till oppositionspartierna
med. Jag kan inte
annat än konstatera, att den beställningen
är sämre än det ursprungliga
förslaget jordbruksutskottet fattat.
Jag bär kännedom om att man inom
jordbrukets organisationer gjort sina beräkningar
om hur man rimligen skulle
komma till rätta med fördelningsproblemet;
de 2,5 miljoner kronor utskottet
vill ge räcker inte fullt för att täcka

Jordbruksregleringen

den plan som man gjort upp. Under
sådana förhållanden tycker jag nog att
riksdagen gör klokt i att utan begränsning
anvisa Kungl. Maj :t de medel, som
behövs för att klara denna sak.

Vidare föreligger den skillnaden mellan
utskottsutlåtandet och vår reservation,
att vi vill att detta skall vara en
förhandlingsfråga mellan statsmakterna
och jordbrukets organisationer. Vi vill
det därför att denna fråga om prisstöd
åt jordbrukarna i övre Norrland varit
föremål för överläggningar inom jordbrukets
förhandlingsorganisation. Vi
tycker inte att det är riktigt, att riksdagen
helt enkelt låser fast hur frågan
skall avgöras, nämligen enligt utskottsutlåtandet
genom att lantbruksnämnderna
skall fördela bidraget på samma
sätt som de fördelat denna skördeskadehjälp,
som vi anvisade i höstas och
nu på nyåret. Jag tycker nog att man
skulle komma till ett bättre resultat om
man läte mejeriorganisationen kopplas
in. Nu har första kammaren godkänt
den reservation som avgivits av herr
Tjällgren och som jag givetvis anser
väsentligt fördelaktigare ur de sist behandlade
synpunkterna än utskottsutlåtandet,
men då jag en gång har lyckats
få jordbruksutskottet att stödja ett
sådant beslut som återfinnes i herr Eskilssons
och min reservation, och som
är avgjort förmånligare eller kan bli
förmånligare för jordbrukarna i övre
Norrland, om jordbruksministern använder
den fullmakt han får utan begränsning,
så ber jag att få yrka bifall
till denna reservation.

Ilerr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Haeggblom har anfört
att han tror, att småbrukare och
andra som skulle komma att förmala
lmsbehovssäd vid bygdekvarnarna skulle
känna sig stå i någon moralisk skuld
till sina yrkesbröder om de inte får
betala eu förmalningsavgift. Jag vill

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

bara säga som jag förut sagt i detta
sammanhang, att man inte kan skipa
formell och reell rättvisa genom jordbruksregleringen
på varje enskild punkt
för sig. Vad man måste eftersträva är
att de olika åtgärdernas sammanlagda
verkningar blir så rättvisa som möjligt.
Gör man det tror jag att de svenska
jordbrukarna och andra skall kunna
äta sitt bröd med gott samvete även om
de inte betalat någon förmalningsavgift.
Ty den sammanlagda verkan av jordbruksregleringen
har sannerligen inte
premierat dem.

När det sedan gäller foderavgifterna
kanstaterar jag med glädje, att herr
Haeggblom tror på folkpartiets program,
dess aktualitet och dess framtida betydelse.
Herr Haeggblom tror alltså inte
på herr Hjalmarsons karakteristik från
förra årets riksdag, att det skulle vara
en Nattens drottning. Men herr Haeggblom
har ju själv läst upp de förbehåll,
som fanns när det gällde foderavgifterna,
nämligen att det skulle kunna finnas
speciella svårigheter att ta hänsyn
till. Jag får säga, att om det är så att
hela den svenska fodermarknadens prisläge
skall höjas för att få en eller annan
miljon till exportbidrag på ägg, har
vi nog anledning se till om vi inte kan
komma fram till en för animalieproduktionen
fördelaktigare ordning på
den punkten.

Vidare talas det så mycket om överproduktionen
av de animaliska produkterna
och att man inte skall främja
den. Men vi har ju haft en relativt mycket
större överproduktion på spannmål
och ett relativt mycket större exportbidrag
på spannmål. Att man sedan i
vissa delar konstruerar så förnämliga
instrument, att man kan ge nästan hur
stora exportbidrag som helst, gör ju
inte det hela mera tilltalande i sak.
Varför skall det vara så känsligt med
de animaliska produkterna?

Herr Haeggblom tror, att vad som
förekommer i debatten om margarinet
är bara något slags efterklang till den

gamla tulldebatten. Jag får säga, att nog
fullföljer herr Haeggblom för sin del
högerlinjen i den gamla tulldebatten på
ett fullt klart sätt även i detta sammanhang.
Om svensk liberalism fullföljer
sina traditioner, är det ju inget fel
på det.

Man säger beträffande margarinet,
att man skulle minska mjölkpriset. Det
skulle vara rätt intressant att göra en
kalkyl över vad det kan betyda för en
ordinär småbrukare här i landet. Men
det underliga är, att så fort man kommer
in på det billigare fodret är det
inte alls fråga om mjölkpriset, produktionskostnaderna
och nettot. Jag tycker
nog att resonemanget blir litet ensidigt.

Herr Haeggblom efterlyser kompensation,
och våra förslag i fråga om fodermedlen
ger ju en viss sådan. 3 kronor
på kraftfoderblandningarna skulle ju
göra en del — där är 7 miljoner, som
jordbruket skulle kunna få. Vad ett försiktigare
handhavande av importavgifterna
kan betyda vet man ju inte. Herr
Haeggblom underströk flera gånger på
andra punkter, att hur saker och ting
verkar nästa år vet man inte. Nej, och
man vet inte heller hur foderavgifterna
kan verka nästa år, därför att det internationella
prisläget är okänt.

I fråga om övre Norrland har jag
ingen anledning att polemisera mot herr
Haeggblom. Jag vill bara stryka under
att första kammaren redan tagit den
reservation, som herr Tjällgren m. fl.
avgivit, och jag hoppas att andra kammaren
gör sammalunda.

Herr H^SGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ingen anledning
att ta upp något käbbel på dessa
punkter.

Vad beträffar min inställning till att
man gör produktionsmedlen billigare
för att producera ett överskott, som
man sedan får sälja till låga priser och
med ganska stora svårigheter på utlandsmarknaden,
tycker jag det inte

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

bär mycket med vår brödsädesreglering
att göra. Ingen har föreslagit, att
man skulle gynna den regleringen genom
att göra konstgödselmedlen billigare.
Det skulle väl i så fall vara en
parallell till det förslag herr Svensson
i Ljungskile har lagt fram rörande fodermedlen.

Jag ber att få erinra om att redan när
folkpartiprogrammet presenterades i
fjol kunde det från vår sida och även
från socialdemokratisk sida konstateras,
att där fanns mycket, om vilket
inga åsiktsskiljaktiglieter varit rådande
sedan år 1947. Därför tror jag, att om
det ligger så till som jag bär citerat, så
innebär det inte på något sätt en förändring
från min sida, och jag har nog
framhållit samma saker tidigare för
herr Svensson i Ljungskile. Nu verkar
det i alla fall som om han kommit så
långt, att han gått ifrån sitt förslag i
motionen och närmat sig vår linje, och
då skall vi väl inte gräva en större
klyfta oss emellan än som i verkligheten
förefinnes.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
börjar sitt anförande med att säga,
att det nu är sista gången som vi tar
ställning till jordbruksprisuppgörelsen
på detta sätt. Det skulle alltså vara sista
gången som kalkylen fungerar såsom
bakgrund. I jordbruksutskottet sade
herr Svensson i Ljungskile, att kalkylen
egentligen är en enda stor skrothög och
att det är skönt att slippa ifrån den. Vi
får bara hoppas, att det som kommer
blir bättre än det som har varit.

Man kan kanske inte vara alldeles
tvärsäker därpå, jag vågar inte alls
vara så bestämd som herr Svensson i
Ljungskile. Jag tror tvärtom att den
kalkyl vi haft, trots att den endast tjänat
som ledning, varit någonting bra
att bygga prisregleringen på.

Herr Haeggblom sade, att en allmän
olust präglar dagens läge. Jag var inne

Jordbruksregleringen

i första kammaren för en stund sedan,
och där sade hans partivän Eskilsson
något liknande. Han sade, att denna
gång är ingen nöjd, och han menade
kanske, att det då kunde vara tämligen
bra.

Denna besvärliga vår har ju komplicerat
läget, och det är nog alldeles riktigt,
att en allmän olust råder i jordbrukarkretsar.
Vi får kanske tillägga,
att i betraktande av de löneuppgörelser
som rent allmänt träffats och den justering
uppåt av löneläget, som dessa inneburit,
så har, ärade kammarledamöter,
jordbruket kommit bra mycket på efterkälken.
I varje fall finns det ingen möjlighet
till jämförelser med en hel del
av de grupper, som nu fått högre uppgörelse.

I den uppgörelse som träffats heter det
att jordbruket fått kompensation på vissa
punkter, men det uppstår i varje fall
en brist på ett par hundra miljoner
kronor. Nu tror jag nog, mot bakgrunden
av vad som skett och de besvärligheter
som denna vår fört med sig,
bl. a. på grund av allt regnet, att det är
tämligen onödigt att nu bekymra sig,
som man tidigare gjort, över det stora
överskottet och de svårigheter på exportmarknaden
som man förut haft. Det
kan råka bli så, att de som tidigare har
jämrat sig mycket skulle bli glada, om
det blir möjlighet att täcka det inhemska
behovet. Kanske vore det rent av
mycket tacknämligt om det bleve ett litet
överskott att exportera, men det tror
jag inte att vi för närvarande kan hoppas
på.

Beträffande reservationerna från
folkpartiet har herr Hseggblom gått igenom
dem allihop. Jag tror att kammamen
är överens med mig om att det är
onödigt att ytterligare beröra dem. Jag
har inte heller tänkt göra det, frånsett
ett par saker mera i marginalen och
apropå herr Waldemar Svenssons argumentering.
Han bygger resonemanget
på att vi borde ha billigare fodermedel,
och man anser att brödsädespriserna

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

varit för höga. Han vill ha fram en metodik,
varigenom foderpriserna blir billigare.
Det är klart att man kan säga
som herr Svensson i Ljungskile, att om
man odlar tillräckligt mycket brödsäd
och betalar exportpremier, blir det en
stramare fodermarknad. Men tror verkligen
herr Svensson att vi, med de nuvarande
brödsädespriserna och de små
möjligheterna för närvarande att så vårvete,
skulle kunna öka vår ganska ringa
brödsädesareal så att det kunde bli någonting
att exportera? Jag tror att resultatet
snarare blir det motsatta.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Svensson i Ljungskile. Om han
finge sin vilja fram och fodersäden blev
billigare, tror herr Svensson att detta
skulle gagna det mindre jordbruket
och därmed animalieproduktionen? Den
huvudsakliga delen av stödet i år lämnas
ju åt animalieproduktionen. Vem
kommer i så fall att köpa denna billigare
fodersäd? Blir det det mindre jordbruket?
Vad har man för erfarenhet
härvidlag? Jo, att i varje fall köper inte
småbrukarbygderna så mycket, men
däremot köps ganska mycket i de brödsädsodlande
delarna av vårt land, i södra
Sverige, i Östergötland och i vissa
delar av Västergötland. Det är främst
dessa trakter som köpt fodermedel, det
vet herr Svensson mycket väl.

Inte tror jag att herr Svensson i
Ljungskile vill gå in för någon sorts
reglering av fodermedelsförsäljningen,
så att vi skulle besluta vilka som får
köpa billiga fodermedel. Råder det frihet
på området blir det ungefär som
hittills, och om det anses förmånligt
odlar man brödsäd och oljeväxter men
köper kraftfoder i stället till sina kreatur.
Det blir inte det mindre jordbruket
som får nytta av detta, utan det större
jordbruket. Jag tror att folkpartireservationen
är en bumerang som alltså snarast
kommer att skada det mindre jordbruket.
Med detta vill jag inte alls påstå
att inte fodersäden och kraftfodret är
dyra, men jag tror att det är mycket an -

geläget att jordbrukarna i allmänhet i
stället för att köpa mycket kraftfoder
försöker att basera på det inhemska
fodret, som de själva kan producera.

Jag skulle också ett ögonblick vilja
beröra spänningen mellan margarinpriset
och smörpriset. Den är herr Svensson
i Ljungskile inte alls rädd för, han
menar till och med att skillnaden kunde
vara ändå större. Hans motivering därvidlag
är att det skulle vara förmånligt
för oss att exportera smör. Han anser
att det är tämligen meningslöst att vi
försöker förhandla med andra stater om
kvantiteter och priser, om vi inte har
något att sälja. På detta område är det
emellertid andra omständigheter som
spelar in. En fråga i det sammanhanget
är: Lönar det sig att producera mjölk,
lönar det sig att ha kor, att producera
smör o. s. v.? Blir detta tillräckligt lönsamt
tror jag nog att jordbrukarna är
så pass lyhörda, att de inser den saken,
och då blir det också producerat
både mjölk och smör, och kanske det
också blir en del att exportera.

I folkpartireservationen förekommer
i detta sammanhang ett enligt min mening
ganska intressant påpekande. Man
framhåller att det på grund av lägre produktionskostnader
under sommaren
skulle vara riktigt att då tillämpa ett lägre
smörpris men ha ett högre pris på
vintern med dess drygare omkostnader.
I reservationen talar man om en anpassning
till friare marknadsförhållanden.
Ja, kan det bli anpassning till friare
marknadsförhållanden genom att man
har två olika smörpriser, ett på vintern
och ett på sommaren? I så fall blir det
ju ytterligare en reglering som vi skulle
införa. Är det detta folkpartiet vill
ha? I så fall kommer vi in i en ny reglering.
Hur skall det kunna gå ihop att
ha billigare margarin och billigare smör
och på samma gång hjälpa det mindre
jordbruket? Det får herr Svensson i
Ljungskile försöka klara ut.

Beträffande alla dessa priser är ju en
överenskommelse träffad med jordbru -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

kets förhandlingsdelegation. Det är representanter
för RLF och Lantbruksförbundet
som har kommit överens med
jordbruksnämnden. Detta är då inte så
mycket att resonera om. Det gagnar
inte mycket att stå här och säga, att det
låder olust och att vi inte är riktigt
tillfredsställda, o. s. v. Vi befinner oss
helt enkelt i ett sådant läge att vi får
ta det som det är.

Det är bara, herr talman, ett par reservationer
till, som jag skulle vilja beröra,
till att börja med reservationen nr
5 angående »Regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter». Herr
Haeggblom sade, att det var rätt märkvärdigt,
att ett enigt jordbruksutskott
först hade fattat ett beslut och sedan vid
justeringen ändrat det. Det är riktigt, att
vi var eniga om det preliminära beslutet
och ansåg, att det var angeläget, att
Norrland på grund av dålig skörd och
utslagning av djur fick större kompensation
än man fått tidigare. Det hade
också väckts motioner om en höjning av
mjölkpriset i Norrbotten med 4 öre och
i Västerbotten med 2 öre. Herr Hseggblom
sade, att detta sammanlagt skulle
gå upp till 9 miljoner kronor. Här har
han kanske räknat litet för fort. Enligt
uppgifterna om den mjölkmängd,
som fanns, skulle, om motionen bifallits,
detta resultera i en kostnadsökning på
litet över 5 miljoner kronor. Vad vi nu
stannat för går på ungefär halva detta
belopp. Om man fattar ett preliminärt
beslut i ett utskott är man väl för övrigt
oförhindrad att när man justerar och
fattar definitivt beslut ändra detta, i
fall någonting kommit emellan. Det är
vad som har skett i detta fall, herr
Haeggblom.

Det finns olika förslag om hur det
ökade stödet till övre Norrland skall
utdelas. Utskottets förslag innebär att
det skall ske genom jordbruksnämnderna.
Enligt reservation nr 5 borde det
ske genom mejerierna. Jag var inne
och hörde på debatten i första kammaren,
där herr Sundberg talade. Han är

Jordbruksregleringen

också med bland reservanterna och är
dessutom ledamot av lantbruksnämnden
i Norrbotten. Herr Sundberg sade, att
lantbruksnämnden vill slippa detta besvär
och framhöll tydligt och klart, att
det som riksdagen beslutade i början
av riksdagen om ytterligare ersättning
för skördeskador i Norrbotten är lantbruksnämnden
ännu inte färdig med,
och det kan hända, att den inte blir
färdig förrän fram emot nästa nyår.
Han menade, att skulle nämnden få
detta som ytterligare påbröd, visste den
knappast när den skulle bli färdig. Han
bad faktiskt att få slippa. Såvitt jag har
mig bekant är den allmänna meningen
uppe i Norrland, att det vore enklare
och bättre, om det hela gick genom mejeriorganisationen.
Herr Sundberg meddelade
också, att producentföreningen
där uppe var villig att ta på sig besväret
att sköta fördelningen. Om norrlänningarna
har slaktat sina kreatur
finns det möjligheter att man, när pengarna
skall fördelas, gör fördelningen
retroaktiv enligt tidigare mjölkleveranser
och på det sättet skapar rättvisa åt
dem som fått nedslakta sina djur.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att
yrka bifall i denna del till reservation
nr 5. Första kammaren har bifallit denna
reservation med ungefär dubbelt så
många röster som de, som avgavs för
utskottets förslag.

Sedan är det bara en liten detalj jag
skall beröra i reservation nr 7. Beträffande
den höjning av k-mjölkpriset med
5 öre, som nu har verkställts och som
i september skall ökas med 3 öre till
— höjningen blir alltså sammanlagt 8
öre — är systemet det, att man skall
gynna konsumtionsorterna — i detta
fall stockholmsområdet — medan produktmejeriområdena
inte skall få så
mycket. Utskottet har skrivit angående
de 3 ören, som skall delas i september,
att detta är jordbrukets interna angelägenhet.
Jag vet inte, hur långt denna
fördelning nu har avancerat. Kanhända
är den redan färdig, så att man står här

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

och diskuterar den alldeles i onödan.
Vad denna lilla reservation innebär är
emellertid att man, när de 3 örena skall
delas den 1 september, också skall beakta
produktmjölkmejeriernas intressen.
Om man skall diskutera själva omkostnadsökningen
och vad som gör
kostnaderna så dryga, får jag säga, att
jag inte alls förstår, att dessa skall vara
större här uppe i stockholmstrakten än
t. ex. nere i södra Sverige. Vad är det
egentligen som skulle vara dyrare i
stockholmstrakten? Är det mejerimaskinerna
eller fraktkostnaderna eller lönerna
till mejeripersonalen? Såvitt jag
vet är dessa kostnader precis lika stora
överallt. Innebörden i det hela är att
man tänker sig att det skulle produceras
litet mera mjölk i stockholmstrakten,
om priserna bleve litet högre. Men
finns det någon som tror att en enda ko
ytterligare kommer att få leva, om
mjölkpriset höjs med 0,2 eller 0,3 öre?
Jag kan inte se att en sådan prishöjning
har någon som helst betydelse i
detta sammanhang.

Det har låtit så vackert att mjölkpriset
har stigit med åtta öre, men i själva
verket finns det ett allmänt missnöje
bland mjölkproducenterna, ty de har
inte fått något med av denna prishöjning,
utan det hela har gått till lönehöjningar
och ökade omkostnader för
mejerierna. Det är riktigare att säga, att
genom denna höjning av k-mjölkpriset
har kanske inte mjölkprisnedsättningen
för producenterna blivit så stor som
den annars skulle ha blivit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med undantag
av de punkter, som beröres i reservationerna
nr 5 och 7, till vilka jag
likaledes yrkar bifall.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr Pettersson i Dahl frågade litet
retoriskt, om jag trodde att det skulle
bli för mycket vårsäd med det väder
som vi haft i år. Jag vill svara att om

vädret i fortsättningen är likadant,
blir det nog inte för mycket vare sig
brödsäd eller fodersäd. Däremot finns
det alla utsikter att priserna kommer
att bli höga, inte minst priset på fodersäd.

Herr Pettersson i Dahl frågade, vem
som kommer att köpa fodersäden, om
vi nu sätter ned priset. Innan jag svarar,
vill jag konstatera att herr Pettersson
i Dahl, om jag fattade honom
rätt, slutade sitt resonemang i denna
del med att säga, att han inte ville förneka
att fodret var för dyrt. Men då
är vi ju överens; om fodret är för dyrt,
bör man väl se till att det blir billigare.
Vad vidare beträffar herr Petterssons
fråga skulle jag vilja svara, att fodersäden
väl kommer att köpas av dem
som behöver den. Hemma i Bohuslän
köper småbrukarna en hel del foder
och jag förmodar att man gör det också
i Halland, liksom överallt annorstädes
där småbrukarna för sin arbetsinkomst
är beroende av animalieproduktionen.
Så enkelt är det. Med nuvarande höga
arbetslöner har det mindre jordbruket
rätt stora möjligheter att konkurrera
med storjordbruket inom den del av
animalieproduktionsvolymen, där småbrukarna
kan utnyttja sin egen arbetskraft.

Jag tror alltså inte att det är så farligt
att sätta ned priset på fodersäd.
Men det är klart att det här som alltid
annars i detta sammanhang gäller att
finna den rätta avvägningen.

Både herr Haeggblom och herr Pettersson
i Dahl talade på sådant sätt om
margarinpriset, att man måste få det intrycket
att de ville att den nuvarande
höjningen av margarinskatten skall behållas
för den framtid som nu kan överblickas.
Det skulle vara praktiskt, om
socialdemokraternas talesman, herr
Jonsson i Strömsund, här ville ge oss
besked om, hur man på socialdemokratiskt
håll ser på denna sak. Om man
där har samma inställning till frågan
om margarinskatten som herr Haegg -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

blom och herr Pettersson i Dahl här
givit uttryck åt, så kan ju jordbruksprisutredningens
förslag på denna
punkt avskrivas redan nu, och det
skulle väl förenkla arbetet för jordbruksministern.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Varenda gång vi diskuterar
prisuppgörelsen för jordbruket
har herr Svensson i Ljungskile pläderat
för att det mindre jordbruket skulle
få tillgång till billigt kraftfoder. Men
samtidigt har man från herr Svenssons
och folkpartiets sida alltid talat om
att det är de större jordbrukarna,
spannmålsproducenterna och andra,
som har tjänat de stora pengarna. Då
måste väl slutsatsen bli, herr Svensson
i Ljungskile, att man får lov att införa
någon sorts reglering, så att också de
mindre jordbrukarna får köpa det billigare
kraftfodret och inte bara de större
jordbrukarna. Statistiken visar tydligt
och klart att det är jordbrukarna i
de spannmålsproducerande bygderna,
alltså stor jordbrukarna, som har köpt
det mesta kraftfodret och som alltså
kommer att tillgodogöra sig det lägre
priset.

Såsom jag sade i mitt första anförande
anser jag att de svenska jordbrukarna
bör inrikta sig på att själva producera
den fodersäd de behöver, vare
sig det skall vara ett oljerikt foder eller
ett ensilagefoder.

Det är riktigt att jag — och jag skulle
tro de flesta jordbrukare — anser
att spänningen mellan margarinpriset
och smörpriset inte får vara för stor.
Men detta är inte bara en skattefråga,
utan det kan, herr Svensson i Ljungskile,
också bli eu livsfråga för det
svenska jordbruket, enkannerligen småbruket.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När det gäller prissättningen
på jordbruksprodukter finns det

Jordbruksregleringen

så många gemensamma utgångspunkter
för producenter och konsumenter, att
det i långa stycken torde vara möjligt
att komma fram till resultat som tillgodoser
båda gruppernas intressen. Men
å andra sidan kan man inte blunda för
att det finns områden, där producenternas
och konsumenternas intressen går
åt skilda håll. Det är dock inte till fördel
för någondera gruppen att dessa
tvistefrågor förstoras och att en lösning
i ena eller andra riktningen beskrives
såsom karakteristisk för en konsumentrespektive
producentvänlig politik. De
gemensamma utgångspunkterna är så
pass värdefulla, att det bör vara en angelägen
uppgift att utifrån dessa finna
utvägar som på allt flera områden tillgodoser
bägge gruppernas rättmätiga
krav. Som ett speciellt konsumentintresse
kan man peka på önskan, att få
en produktion som täcker den inhemska
konsumtionen men inte belastar
statskassan med subventioner för överskottsexport.
I det långa loppet bör även
detta vara ett producentintresse och
jordbruksrationaliseringen bör i stället
för att vara en tvistefråga kunna bli
ett gemensamt intresse för båda grupperna.

Det är en speciell sak, som jag vid
behandlingen av jordbruksutskottets utlåtande
nr 25 ville fästa uppmärksamheten
på. Utskottet har ingenting att
erinra mot Kungl. Maj:ts förslag om att
föreskrifterna angående högsta fetthalt
i konsumtionsmjölk skall upphävas. Utskottet
har också särskilt understrukit
departementschefens önskan, att det
inte skall ske någon försämring i allmänhetens
möjligheter att köpa treproccntig
mjölk, även sedan mjölk med
högre fetthalt fritt får säljas. I detta vill
jag instämma.

Men när det gäller frågan om försäljningen
i löst mått eller i standardförpackning
direkt från mejeriet, då
finns det flera olika önskemål från konsumenthåll,
önskemål som jag anser befogade.
Det finns stora grupper, för

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

vilka den kostnadsökning som standardförpackningen
medför är en ganska
betungande sak. Den som köper en
liter mjölk per dag kanske anser det
bekvämast att få köpa den i glasflaska
eller Tetra-Pakförpackning, men för en
stor familj som köper fyra eller fem
liter om dagen är det nödvändigt att
få köpa mjölken i löst mått, inte minst
ur ekonomisk synpunkt. Glasflaskan
kostar i dag 30 öre i butiken. Dessa
pengar får man igen om man återlämnar
flaskan i fullgott skick. Risken för
sönderslagning är dock stor för alla
parter som har att handskas med flaskorna
— kanske störst för konsumenterna,
som inte har tillgång till de
flaskställ som mejerierna och butikerna
har. Man kan också undra, hur en
konsument skall bete sig, när han skall
bära hem fem flaskor på en gång. Bör
han kanske gå två gånger för att hämta
denna kvantitet? Detta är dock inte så
värst rationellt, om vederbörande har
t. ex. tio minuters väg till butiken.

Man har även prövat med Tetra-Pakförpackning,
som bara kan användas
en gång. Enligt en undersökning som
gjorts vid handelshögskolan i Göteborg
beträffande kostnaderna för de olika
förpackningsmetoderna kommer Tetrapak
i nu existerande förpackningsform
att göra mjölken fem öre dyrare per
liter än om man säljer den i glasflaskor.
Jag vet att man framhåller de
hygieniska fördelarna av direktförpaekning,
och jag underkänner inte alls
strävan att tillhandahålla en vara på
mest hygieniskt sätt. Jag ifrågasätter
dock, om man inte kan förutsätta en
tillräckligt god kontroll även på lösmjölksförsäljningen
med de möjligheter
som våra hälsovårdsmyndigheter har.
För närvarande säljs omkring 73 procent
av all konsumtionsmjölk i löst
mått, och detta trots att storstäderna
i stor utsträckning har övergått till
flaskmjölken. Jag har inte hört att några
hälsovådliga erfarenheter har spårats
av denna distribution i lös form. En

fördyring av distributionen är dock en
allvarlig sak när det gäller en så betydelsefull
vara som mjölk. Mjölken utgör
ändå, i pengar räknat, 10 procent
av landets totala livsmedelskonsumtion.

Jag kan inte underlåta att peka på
dessa omständigheter, därför att jag
vet, att ivriga diskussioner pågår inom
de olika mejeriföreningarna om distributionsformerna
för mjölken. Vid en
presskonferens som ett mejeriförbund
anordnade har man framhållit, att det
är nödvändigt ur producenternas intresse
att se till, att alla möjligheter att
uppnå en hög avsättning på mejerivarorna
tillvaratas. Skall man uppnå
detta är det emellertid också nödvändigt
att på olika sätt tillgodose konsumenternas
önskemål. Jag vill därför
livligt understryka departementschefens
uttalande, att konsumenterna skall
få lika god tillgång som hittills på den
treprocentiga mjölken. För landsortens
vidkommande är det också ett stort intresse
att denna mjölk finns tillgänglig
utan den fördyring som direktförpackning
medför.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än utskottet, men jag har velat
framhålla dessa önskemål, därför att
jag vet, att de hyses av stora konsumentgrupper.
Det är berättigade önskemål,
som jag anser, att Mejeriernas riksförbund
bör beakta. Jag skulle vilja vädja
till jordbruksministern, att han, i den
mån han får kontakt med frågan, medverkar
till att hänsyn tas till konsumenternas
intressen i detta fall.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Det har ju denna vår
varit ett rätt lamt intresse omkring förhandlingarna
om jordbrukspriserna.
Det har även märkts här i dag att det
var länge sedan vi på denna punkt
hade en så matt diskussion i den svenska
riksdagen. Nu har denna debatt
också pågått så pass länge, att det är
fullt förklarligt, om intresset snart befinner
sig på nollpunkten. Jag hoppas

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

därför att jag skall kunna koncentrera
mig så mycket som möjligt i det jag här
kommer att säga beträffande utskottsmajoritetens
ståndpunkt.

Jag vill i alla fall börja med att säga,
att vi nog är rätt många som är tillfredsställda
med vetskapen om att det
blir en proposition om nya metoder
för prissättningen på jordbrukets produkter.
Yi kan räkna med att det i dag
är sista gången vi i riksdagen fattar beslut
om dessa åtgärder med utgångspunkt
från en upprättad prognoskalkyl,
beräknade kostnader och inkomster
för det totala svenska jordbruket. Jag
hoppas att vi i framtiden skall få räkna
med ett friare prissättningssystem. Det
är klart att totalkalkylen haft sina förtjänster,
och den har med all säkerhet
varit bättre än det rykte den haft under
senare år. Det är ju dock ett faktum,
som många gånger framförts, att några
av de största punkterna på kostnadssidan
är svåra att beräkna. Detta gäller
framför allt arbetskostnaderna, där det
öven detta år uppstått oenighet om hur
stor avgången av arbetskraft från jordbruket
kan beräknas till. Sådana poster
som maskinkostnader och räntekostnader
får också anses osäkra och
diskutabla. Vi rör oss inom denna kalkyl
med så pass många antaganden, att
det inte är tillfredsställande att på
grundval av dessa antaganden söka
exakt finna täckning på inkomstsidan
genom prissättning eller anslag.

Den principiella grunden för detta
system — att jordbruket skall ha täckning
för sina kostnader samt även bli
delaktigt av den reallöneförbättring
som kan ernås för samtliga grupper —
är det givetvis ingenting att invända
emot. Svårigheten att på ett rättvist
sätt klara detta liksom målsättningen i
1947 års beslut att bereda de i jordbruket
sysselsatta en med jämförliga grupper
likvärdig standard ligger ju framför
allt i det svenska jordbrukets struktur.
De små brukningsdelarna är naturligtvis
dominerande, men vid sidan

Jordbruksregleringen

av dessa finns dock ett antal jordbruk
med sådan storlek och belägenhet, att
de väl kan genomföra den tekniska rationaliseringen.
Varje åtgärd till prismässig
förbättring medför i regel de
största förbättringarna för innehavarna
av dessa jordbruk. Dessa innehavare
bar nog för länge sedan uppnått eu
med jämförliga grupper likvärdig
standard. 1 synnerhet blev väl detta
ett faktum när prishöjningar skedde på
de vegetabiliska produkterna. Sådana
prishöjningar har dock tidigare varit
nödvändiga med hänsyn till landets
försörjningsläge. För att nu uppnå större
likhet i inkomsthänseende mellan
olika grupper av jordbrukare behövdes
onekligen eu sänkning av priserna på
brödsäd och oljeväxter och en höjning
av mjölkpriset. Av handelspolitiska och
försörjningspolitiska skäl vet vi dock,
att en sådan åtgärd för närvarande är
otänkbar. Man kan dock med tillfredsställelse
konstatera, att de prisstegringar
som skett i årets prisuppgörelse gäller
animaliska produkter och därför
kommer det mindre jordbruket till
godo.

Från socialdemokratiskt håll har vi
också velat hävda, att de förhandlingar
som förts och den överenskommelse
som träffats på detta område bör respekteras
liksom fallet är när det gäller
arbetsmarknadens parter. Riksdagens
behandling av ärendet blir därför
delvis av rätt formell art. Det är givet,
att riksdagen bör kunna göra önskvärda
korrigeringar, men förhandlingsresultatets
stora linjer bör väl ändå få
gälla. När vi nu från vår sida accepterar
uppgörelsen utan någon sådan
korrigering beror detta dels på att de
överenskomna prishöjningarna kommer
det mindre jordbruket till godo, dels
på att jordbruket icke röst några oskäliga
krav vid årets förhandlingar.

De socialdemokratiska utskottsledamöterna
— från andra kammaren för
övrigt bara konsumenter — står därför
bakom detta utlåtande. Det bör dock

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

framhållas, att det i detta land som bekant
finns många små inkomsttagare,
för vilka varje stegring av livsmedelspriserna
blir kännbar därför att så stor
del av deras inkomst åtgår till mat.
Uen kraftiga höjningen av priset på
konsumtionsmjölk som nu sker är därför
betänklig inte minst därför att den
i så hög grad drabbar barnfamiljerna.
Priset på konsumtionsmjölk är ändå
jämförelsevis lågt, och svårigheterna
att inom rimliga avstånd och till rimliga
transportkostnader få fram denna
mjölk till de stora konsumtionsorterna
börjar bli så stora, att det även får anses
vara ett konsumentintresse att trygga
tillgången av en viktig och oumbärlig
vara.

Jag skall i detta sammanhang be att
få säga några ord om de synpunkter
som fru Lindskog nyss framlade på
konsumtionsmjölken. Att vi inom utskottet
inte gärna vill vara med om att
utfärda några direktiv för handeln på
detta område beror delvis på att vi bar
en känsla av att man inom handeln
mer och mer går in för färdiga förpackningar.
Allt fler och fler kunder
önskar en sådan ordning. Dessutom anser
vi det vara ganska orimligt att den
svenska riksdagen skall börja dra upp
direktiv i sådana detaljer. Sådant får
väl ändå klaras av affärerna och kunderna
på de lokala platserna.

Vi är från vår sida väl medvetna om
att många småbrukare, som bedriver en
ensidig produktion med uteslutande
mjölk som försäljningsartikel, anser att
mjölkpriset borde vara väsentligt högre
än det är. Vi förstår detta särskilt när
det gäller Norrland, tv de naturliga betingelserna
för en allsidig produktion
där är rätt små. Det är kanske förklarligt
att detta krav nu kommit från övre
Norrland, som dessutom drabbats av
omfattande skördeskador. Riksdagen
har tidigare sökt lindra följderna av
dessa skador genom att anvisa medel
för stödlån och direkta bidrag. Det är
givet att dessa bidrag ändå har blivit

otillräckliga. Därför föreligger en motion
av herr Larsson i Hedenäset, där
det yrkas på ett mjölkpristillägg på 4
öre per liter för Norrbottens län och 2
öre per liter för Västerbottens län såsom
kompensation för dessa skördeskador.
Vi bar i utskottet inte kunnat vara
med om detta, ty vi tror inte att skördeskadorna
så exakt följer några länsgränser.
Det blir dessutom inte rättvist
att avhjälpa skördeskador genom
att öka priset på en vara, som den har
minst av som haft de största skördeskadorna
och den har mest av som
kommit lindrigast undan.

Man bar tidigare här redogjort för
utskottets förslag, vilket innebär att
Kungl. Maj:t för innevarande år får
taga i anspråk högst 2,5 miljoner kronor
av den besparing, som uppstått på
ur prisregleringsanslaget utgående statliga
mjölkpristillägg, att användas för
Norrbotten och Västerbotten. Vi har
från utskottsmajoritetens sida också ansett
att detta stöd skall utgå efter samma
grunder som under senare år tilllämpats
beträffande statliga stödåtgärder
vid skördeskador, nämligen fördelas
av lantbruksnämnderna som direkta
bidrag.

Jag hör nu att första kammaren har
tagit reservationen av herr Tjällgren
m. fl., som ju innebär att mejeriföreningarna
skall anförtros uppgiften att
dela ut dessa bidrag. Det är möjligt att
det blir samma beslut i andra kammaren.
Om så skulle bli fallet vill jag
bara uttala den förhoppningen, att mejeriföreningarna
delar ut bidragen retroaktivt
på grundval av ett normalårs
mjölkleveranser, tv det skulle bli mycket
orättvist om utdelningen baserades
på de minskade leveranser som nu blivit
följden av skördeskadorna. För min
del är jag nog benägen att vidhålla utskottsmajoritetens
yrkande, och jag
skulle inte heller ha något emot att det
segrade i andra kammaren, ty jag anser
att utskottets förslag ändå innebär
den bästa garantien för att stödet kom -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

mer till största nytta för dem, som har
drabbats hårdast och mest behöver
hjälpen.

Rent personligt skulle jag i samband
med detta vilja uttala förhoppningen,
att den pågående skördeskadeutredningen
skall kunna finna vägar för att
försäkringsformen i fortsättningen skall
bli användbar för att klara dessa skador,
som vi gång på gång får ta ställning
till.

Jag skall även säga några få ord om
reservationen nr 7, som herr Pettersson
i Dahl nyss yrkat bifall till. Jag
skall nöja mig med att framhålla, att
vi anser just denna fråga vara en intern
sak för jordbrukets förhandlare
att avgöra. Utskottsmajoriteten har
fullt förtroende för att förhandlarna
skall lösa denna fråga, och jag tycker
nog att reservanterna, herr Pettersson i
Dahl och ledamoten av första kammaren,
herr Bror Nilsson, borde kunna ha
samma förtroende för de interna förhandlingarnas
möjligheter härvidlag.

Med hänsyn till skördeskadorna har
vi varit med om att Norrbotten och
Västerbotten skall få behålla fraktbidragen
för fodermedel även nästa regleringsår,
ehuru de försvinner för Norrland
i övrigt. Det är klart att en del
i det övriga Norrland kanske blir missnöjda
över att bidragen försvinner, och
det missnöjet utnyttjas av folkpartiet
som har en reservation på den punkten.
Jag tror dock att missnöjet kommer
att bli rätt fort övergående. Norrland
är inte sämre som jordbruksland
än att självförsörjning med fodersäd
är möjlig. Man medverkar inte till att
uppnå eu sådan genom att subventionera
tillförseln av fodersäd från södra
Sverige. Genom slopandet av detta bidrag
har dessutom medel ställts till förfogande
för de berörda hushållningssällskapen,
medel, vilka möjliggör en
ökad upplysningsverksamhet som på
lång sikt bör ge mer av värde för dessa
bygder än fraktbidragen ger.

I samma reservation, nr 2 av herr

Jordbruksregleringen

Nord in. fl., anmärkes också på ett alltför
högt foderpris. Jag skall inte upprepa
vad som här sagts av andra talare
utan vill ge min anslutning till vad som
anförts i synnerhet av herr Haeggblom
men även av herr Pettersson i Dahl.
Därutöver vill jag bara säga, att vi ju
eftersträvar en fri prisbildning och att
det väl då inte kan vara lämpligt att
nu genomföra nya omfattande regleringsåtgärder
för att få ner priserna
just på fodermedel.

Jag skall heller inte säga något om
bygdekvarnarna och förmalningsersättningen
för förmalningsspannmål. Jag
tycker nog herr Haeggblom gav uttryck
för en alldeles sund och naturlig reaktion
då han sade: Inte skall jordbrukarna
själva undandraga sig en avgift,
som alla andra får bära och som kommit
till för jordbrukarnas bästa! När vi
redan tagit ställning till denna fråga
flera år i följd, kunde det nog ha varit
onödigt med en reservation på den
punkten.

Sedan har vi också reservationen beträffande
fettvaruregleringen, där det
föreslås en sänkning av margarinpriset
med 35 öre per kg. Herr Svensson i
Ljungskile bad mig svara för socialdemokraternas
inställning i detta fall. Jag
vill hänvisa till de socialdemokrater,
som var med i prisutredningskommittén
och där tagit ställning till frågan.
Jag tror mig kunna säga, att fettvaruregleringen
inte är någon helig sak för
oss. Den bör kunna ändras, och jag
skulle t.'' o. in. kunna tro, att det kanske
är möjligt att finna en annan och
mindre otymplig utväg än denna reglering
för att klara de frågor som den
är avsedd för. Samtidigt är jag nog av
den uppfattningen, att läget bjuder att
man fortfarande är försiktig när det
gäller ändring av prisrelationerna mellan
smör och margarin. Ett lägre margarinpris
vore givetvis värdefullt för
stora konsumentgrupper, men något
småbrukarintresse kan det inte vara så
länge mjölkproduktionen är småbru -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

kets dominerande produktion och en
stor del av mjölken används för tillverkning
av smör, där risken för överproduktion
ännu inte kan anses vara
helt eliminerad.

Bara en sak till innan jag slutar detta
anförande. Jag skulle vilja understryka
vad som anförs i några motioner. Dessa
motioner är märkvärdigt nog väckta av
herr Waldemar Svensson och herr
Spetz, men det är väl inget hinder för
att sanningar kan komma även från
delta håll. Det gäller synpunkter, söm
tidigare framförts av den s. k. småbrukarutredningen,
angående nödvändigheten
att vidta åtgärder för att på lång
sikt lösa den svenska mjölkproduktionens
avsättningsproblem och därmed
också de svenska småböndernas försörjningsproblem.
Även jag skulle tro,
att vi här står inför ett av de största
framtidsbekymren för vårt lands jordbruk.
Mjölken förblir med all säkerhet
det svenska jordbrukets största produkt,
men mjölkfettet blir allt mindre
konkurrenskraftigt och allt mindre begärligt.
Därför måste det göras försök
att på bättre sätt än nu tillvarataga
mjölkens många andra, kanske näringsfysiologiskt
viktigare beståndsdelar.
Dessa synpunkter är emellertid redan
underställda jordbruksministerns prövning,
och vi har därför från utskottsmajoritetens
sida ansett oss kunna utgå
ifrån att de blir beaktade utan någon
särskild skrivning från utskottets eller
riksdagens sida.

Jag vill sammanfatta vad jag nu har
sagt på följande sätt. I fortsättningen
bör det bli en friare prissättningsmetod,
där hemmapriset bättre anpassas
efter de internationella priserna, dock
med hänsynstagande till 1947 års beslut.
Det förslag som nu föreligger är
resultatet av en uppgörelse, som har
träffats mellan parterna efter förhandlingar
och som riksdagen endast om
särskilda skäl föreligger bör ändra på.
I enlighet med tidigare uttalade önskemål
från riksdagens sida har i upp -

görelsen animalieproduktionen och därmed
det mindre jordbruket tillgodosetts.
Det samlade svenska jordbruket
har visat återhållsamhet i sina krav,
vilket från konsumenthåll bör erkännas,
och det är därför, herr talman,
ingen svårighet för mig att här i alla
punkter yrka bifall till utskottets förslag,
vilket är detsamma som att yrka
bifall till den kungl. propositionen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NOItUP:

Herr talman! Tillämpningen av 1947
års riksdagsbeslut angående riktlinjerna
för den jordbrukspolitik som skall
föras i detta land håller på att mer
och mer gå mot sin avslutning. Man
har gjort en utredning för att komma
fram till nya riktlinjer, och det är min
förhoppning att denna utredning skall
resultera i ett förslag, som snart skall
kunna presenteras för riksdagen i form
av en proposition.

Det är ganska märkligt att man i år,
när man i fråga om priserna för jordbruksprodukter
för det konsumtionsår,
som skall komma, behandlar ett förslag,
vilket bygger på det gamla system,
som har varit så oerhört kritiserat,
möter ett utskottsförslag, där utskottet
egentligen är enigt på de flesta betydelsefulla
punkter och där det endast i
vissa detaljer har framkommit avvikande
meningar. Det skulle följaktligen
inte vara så stor anledning för mig att
ta till orda i denna sak. Det har dock
anförts en del synpunkter, som jag inte
kan underlåta att något beröra. Dessa
synpunkter kommer speciellt från två
håll.

Från det ena hållet har man utnyttjat
de skördeskador, som uppkom under
förra året. Det är det kommunistiska
partiet, som talar om hur mycket man
vill ge småbruket, och man delar ut
mycket och rundligt. Det är inte så
konstigt, ty man säger att medlen skall
tas ut genom statssubventioner, och

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

man skär, som det heter i det gamla ordspråket,
breda remmar ur andras läder.

Jag har sett det så, att det förslag,
som härstammar från kommunisterna,
i hög grad är upplagt på vad det kan
betyda för kommande valrörelse, om
man är så där generös. Jag tror att kommunisternas
förslag inte har något starkare
sammanhang med verkligheten
och att riksdagen inte gärna kan fatta
beslut i enlighet med det förslaget.

En annan sak, som har varit uppe de
två—tre sista åren, kommer fram även
i år i den första av reservationerna
från folkpartiet, där man återigen talar
om befrielse för bygdekvarnarna från
förmalningsavgift. Jag tycker nog, att
man ifrån det hållet upprepar den saken
alldeles för ofta. Vi vet väl alla, varför
förmalningsavgiften har kommit till.
Hade det varit så, att man i riksdagen
vore av den meningen, att vi nu skulle
lagstifta så, att vi skulle ålägga de och
de kvarnarna att uppbära förmalningsavgift,
medan de andra skulle befrias,
då hade det legat något i det förslag,
som här är framfört av folkpartiet, men
nu är det ju så — och jag har sagt det
varje år sedan systemet infördes — att
detta system bygger på en frivillig överenskommelse,
där storkvarnarnas ägare
har sagt, att de skall uppbära denna
avgift under förutsättning att alla skall
ha att betala densamma. Under sådana
förhållanden tycker jag det är märkligt,
att man försöker vädja till den kategori,
som strängt taget har nytta av förmalningsavgiften,
nämligen jordbrukarna,
att de skall undandra sig att betala denna
avgift. Jag har svårt att förstå sammanhanget
i detta fall. Det kan väl ändå
inte vara en så oerhört tung börda, att
man behöver ta innehavarna av bygdekvarnarna
till hjälp för att mobilisera
upp ett motstånd. När man har fått ta
ut avgifter på mjölk, på kött och fläsk
och även på spannmål, tycker jag för
min del, att man skulle kunna göra det
även i detta fall. .lag tror inte, att bördan
är så tryckande, men jag har fattat

Jordbruksregleringen

saken så, att också folkpartiet siktar
på valdagen. Här skapar man i bygdekvarnarnas
innehavare något mer än
100 duktiga agitatorer, som söker blåsa
upp denna fråga.

Jag tror för min del, att det inte finns
någon egentlig anledning att processa
om förmalningsavgiften. Om den i dagens
läge inte fyller någon uppgift, har
den dock fyllt en så viktig uppgift —
och kommer väl att göra det i framtiden,
om vi får normalt skördeväder
— att vi jordbrukare inte bör kritisera
den utan sätta värde på den.

Det är folkpartiet, som står för de
flesta reservationerna till detta utlåtande.
Jag har i likhet med någon föregående
talare svårt att förstå, att vi i
ett läge, där vi brottas med överskottsproblem,
skulle underlätta och förbilliga
importen av de fodermedel, som
skapar överproduktionen. Så länge vi
står inför risk för överproduktion menar
jag, att den svenske jordbrukaren
har stora möjligheter att täcka sitt foderbehov
ur inhemsk produktion. Jag
medger, att problemet ligger litet annorlunda
till för den, som har en liten
areal och måste köpa kompletteringsfoder,
men det skulle väl ändå vara
märkligt, om vi sökte förbilliga importerade
livsmedel för att åstadkomma en
produktion, som vi sedan i viss utsträckning
får sälja med förlust. Jag
har lika svårt i dag som tidigare att förstå,
att dylika synpunkter förs fram.

Jag har full förståelse för de jordbrukare
i de nordligaste delarna av
vårt land som menar, att ett förbilligande
av frakterna på fodermedel skulle
medföra en konkurrens, som försvårade
deras möjligheter att få hyggligt
utbyte. .lag kan inte tänka mig annat
än att Norrlands jordbrukare tack vare
den förädlingsverksamhet, som syftar
till att skapa härdiga sorter, har stora
möjligheter att inom egna landamären
åstadkomma en produktion, som i betydligt
större utsträckning än tidigare
kan tillgodose dem med det foder de

5 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

behöver. Följaktligen menar jag, att det
förslag, som har framlagts i propositionen
och som har godtagits av utskottsmajoriteten,
är av sådant slag, att det
inte bara bör kunna godkännas av
riksdagen utan också bör kunna hälsas
med tillfredsställelse av jordbrukarna
i de trakter, där man tidigare har fått
dessa fraktbidrag.

När pengarna läggs i hushållningssällskapens
händer och används för
upplysning, kan jag inte tänka mig
annat än att de kommer att förvaltas
väl och vara till gagn för de jordbrukare,
som får detta i utbyte. Det är fullt
förståeligt med tanke på de svårigheter
man brottas med i Västerbotten och
Norbotten, att man där bibehåller denna
anordning med fraktbidrag minst ett
år framåt. Jag kan inte uttala mig om
huruvida man i dessa trakter kan fylla
sitt foderbehov genom hemmaproduktionen,
men jag förmodar att fraktbidraget
bör kunna bortfalla, när man
på det hållet anser sig kunna klara sig
med egen produktion.

Folkpartiet upprepar här det gamla
talet om att man skulle gagna småbruket
i detta land genom att sänka margarinpriset.
I år har man stannat vid det —
tidigare har man ju sagt att även en
sänkning av smörpriset skulle vara till
gagn för småbruket. Jag har svårt att
förstå det resonemanget, och med hänsyn
till de inkomster, som löntagarna
i detta land har fått, tycker jag, att
man bör kunna bära ett oförändrat pris
på margarin och i varje fall upprätthålla
den spänning, som nu råder mellan
smör- och margarinpris. Om spänningen
minskas, kommer det givetvis
att ha menlig inverkan på möjligheterna
att sälja smöret, och då får de, som
är beroende av mjölk- och smörproduktion
ett sämre utbyte. Följaktligen kan
jag inte tänka mig att man här, om man
har intresse för jordbruket och vill ge
jordbrukarna en berättigad ersättning
för deras arbetsinsats, kan lägga sin
röst för den reservation nummer 4, som

är framförd av herr Nord m. fl. Det
kan väl inte vara tu tal om att det förslag,
som här är framlagt, är mera avsett
att vara till gagn för konsumenterna.
Sedan kan ju var och en göra sina
reflexioner, om vilka intressen det parti
företräder, som här lägger fram denna
reservation.

När det gäller reglering av handeln
med mjölk och mejeriprodukter, är det
inte så mycket att säga. Då denna proposition
skrevs, hade vi nyss tagit ställning
till de skördeskador, som uppstått
inom vissa delar av vårt land. Man
förordade stöd åt Norrland, men man
kunde vid det tillfället inte riktigt beräkna
hur detta skulle utfalla. Det har
senare kommit upplysningar om att
dessa svårigheter är större än man hade
beräknat, och det har då motionsvägen
kommit upp förslag om att man skulle
tillgodose dessa jordbrukare på ett
bättre sätt än vad som föreslagits i propositionen.
Utskottet hade därför, som
herr Haeggblom sade, enat sig om att
föra fram tanken, att man av de besparade
medlen skulle överföra en del
till Västerbottens och Norrbottens län
för att hjälpa upp ekonomien hos dem,
som drabbats av skördeskadorna. Det
förslaget var alldeles säkert väl menat
och bra. Det låg något av klander, fattade
jag, från herr Hseggbloms sida i
att beloppet sedan har begränsats. Jag
tror dock att saken är av så pass allvarlig
karaktär, att riksdagen inte enbart
bör uttala att det skall utgå ett
extra stöd till dessa län, utan även
hur mycket det skall vara. Det har utskottet
gjort, och jag hoppas att riksdagen
kommer att följa det förslaget.

Sedan har man haft olika mening om
hur det skall ordnas. Jag vill uttala
den förhoppningen att riksdagen, när
den tar ställning till denna fråga, ger
möjligheter till ett så smidigt förfaringssätt
som möjligt och inte binder
detta så, att det inte blir möjligt att
hjälpa så många som möjligt, som har
råkat ut för skördeskador och kan ha

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

berättigade anspråk på att få hjälp. Jag
tror att Kungl. Maj :t efter förhandlingar
mellan jordbruksnämnden, jordbrukets
förhandlingsdelegation och olika organ
skall kunna åstadkomma möjligheter
till snabb hjälp, som blir av den storleksordning,
att det visar, att man har
förståelse för behovet av hjälp.

På tal om dessa frågor har fru Lindskog
uttalat en förhoppning om att man
från jordbruksdepartementets sida skulle
föreskriva att mjölken försäljs i vissa
förpackningar. Jag tror, att det skulle
föra alldeles för långt, om man från
jordbruksdepartementet eller riksdagen
föreskrev, hur försäljningen av mjölk
skall ske. Det får väl ändå de organ,
som marknadsför varan bestämma, och
det skulle vara olyckligt om statsmakterna
gav sig in på att ge en pekpinne
om hur det skall förfaras med den
saken.

Herr Waldemar Svensson tog upp en
mycket intressant fråga när han sade,
att det bör företas en utredning om hur
man skall förfara med mjölkproduktionen
på lång sikt, så att det ges möjligheter
för jordbrukarna att räkna
med en skälig ersättning för denna produktion.
Ja, det är säkerligen ett av
våra allra största problem på jordbrukets
område, men jag är inte säker på
att det kan lösas enbart genom en statlig
utredning. Det är nog sant, som här
har sagts, att smörfettet endast är en
viss del av den näring, som finns i
mjölken, och att det finns så mycket
annat i denna, som också har näringsvärde
och borde kunna värdesättas på
ett annat sätt. Då syftar man på äggvitan,
men svårigheten ligger i att kunna
få ett bestämt värde på äggviteenlieten.
För smörfettscnheten har man
ett visst värde, som växlar för olika
länder men som kan användas vid internationella
jämförelser. Jag vet, att
forskare i olika delar av världen och
inom vårt land är inne på detta problem,
och det är min förhoppning att
man skall kunna komma fram till re -

Jordbruksregleringen

sultat i fråga om äggviteenheten. Denna
skall då kunna ingå som ett moment
när det gäller att värdesätta mjölken.
När man har kommit dit eller kanske
dessförinnan, så snart man kan få aldrig
så litet resultat från det hållet, är
det på tiden, att man från statsmakternas
sida genom en utredning undersöker,
vilka möjligheter som finns att
utnyttja detta i den svenska mjölkproduktionen.
Följaktligen är vi fullt överens
rent principiellt sätt, och för min
del är jag beredd att, så snart jag anser
det vara till gagn, tillsätta en utredning,
som tar upp detta problem.

Herr Svensson i Ljungskile föreslog,
att vårt land skulle uppta produktion
av torrmjölk för att hjälpa underutvecklade
länder. Givetvis bör vi ha
förståelse för de stackars människor,
som får svälta, men om vi skänker bort
torrmjölk eller säljer sådan till lågt
pris, kan detta i dagens läge inte leda
till någon förbättring för det svenska
jordbruket.

Därmed har jag berört det mesta,
som sagts här. När det gäller dessa
problem, tycker jag nog, att man varit
mycket välvillig från jordbruksutskottets
sida.

Det är bara dessa randanmärkningar,
herr talman, som jag har velat göra.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon av de punkter där vi har olika
meningar. Jag vill bara i förbigående
erinra om att när herr statsrådet klandrar
folkpartiet för vår inställning till
förmalningsavgiften vore det rimligt
att ta med även de bondeförbundare,
som har samma uppfattning som folkpartiet.
Detta bara sagt i förbigående.

Vad som gjorde att jag begärde replik
— låt inte professor Ohlins konver -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

sation med statsrådet distrahera — var
statsrådets sista uttalande om äggvitan
i mjölken. Det förefaller som om
herr Norup anser, att metoderna för
precisionsmätning av äggvitan skulle
vara en av de mera väsentliga sakerna
i detta sammanhang. Det anser jag
det inte vara. Jag tror att man, om äggvitan
kunde säljas till ett pris som motsvarar
dess värde, skulle kunna betala
efter mjölkens torrsubstans utan att
komma särskilt långt vilse. Men det
viktiga här är att över huvud taget
skapa en marknad för den fettfria
substansen. Det är denna äggvita som
majoriteten av världens befolkning har
otillräckligt av och behöver. Det är
en stor fråga, därför att det såväl psykologiskt
som kommersiellt och handelspolitiskt
på många olika sätt är
ett långsiktigt anpassningsproblem, men
jag tror inte att frågan om mjölkens
mer preciserade värdering spelar någon
väsentlig roll i sammanhanget. Jag
skulle nog vilja vädja till statsrådet att
titta närmare på denna sak och överväga
frågan ytterligare.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Som redan omnämnts
i debatten har jag tillåtit mig att väcka
en motion i den föreliggande frågan.
När så skett bär det — det är jag angelägen
att understryka — på intet sätt
varit för att torpedera den överenskommelse,
som ligger till grund för
propositionen och nu för utskottets utlåtande.
Det har emellertid synts mig
angeläget att man beaktar vissa missförhållanden,
vilkas fulla innebörd blivit
kända först efter tiden för jordbruksunderhandlingarna.

Jag skall, herr talman, ej försöka att
presentera någon fullständig redovisning
av fjolårets skördeskador, som
drabbade framför allt jordbrukarna i
övre Norrland. Låt mig dock konstatera,
att de var synnerligen omfattande
och drabbade näringsutövare, som re -

dan tidigare hade att brottas med en
svag ekonomi. Dessa svårigheter har ytterligare
accentuerats av den myckna
snön under den gångna vintern. Denna
har på ett kännbart sätt försvårat och
i en del fall omöjliggjort de skogsdrivningar,
som var avsedda att ge det erforderliga
tillskottet till småbrukarfamiljernas
försörjning. Sedan gör även
den sena våren, som vi alla får bevittna,
att de sedan tidigare knappa lagren
av foder åt kreaturen blir ännu mera
otillräckliga i och med att tiden för.
kreaturens betesutsläppning ser ut att
bli betydligt senare än normalt.

Sammanlagt gör dessa förhållanden,
att läget ter sig synnerligen bekymmersamt
för mången jordbrukare. Härtill
kommer att de stora utslaktningarna
och den knappa fodertillgången resulterat
i en stor minskning av mjölkleveranserna.
För Norrbottens län kan sålunda
konstateras, att invägningen vid
länets mejerier under första kvartalet
1955 var 23,8 procent eller nära en
fjärdedel lägre än under motsvarande
tid 1954. I och för sig medför ju detta
ett betydande inkomstbortfall för jordbrukarna.
Därtill får emellertid läggas
det förhållandet, att mejeridriften såsom
sådan liksom mjölkens infraktning
till stor del är fasta kostnader, som ej
påverkas av sjunkande mjölkmängder.
Den minskade mjölkinvägningen resulterar
då i att mejerikostnaderna kommer
att uppgå till högre belopp per
liter räknat. För Norrbottens vidkommande
har det beräknats, att en minskad
mjölkinvägning av 20 procent jämfört
med produktionsåret 1953/54 kommer
att medföra ökade mejerikostnader
med icke mindre än 3,4 öre per liter.
Detta belopp är större än vad den beslutade
höjningen av konsumtionsmjölkens
utförsäljningspris kan beräknas
tillföra mjölkproducenterna i länet, och
följaktligen skulle slutresultatet bli, att
jordbrukarna även får vidkännas en
sänkning av avräkningspriset på mjölken.
Ett sådant förhållande har ur olika

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

synpunkter synts mig vara så otillfredsställande,
att jag vågat rikta riksdagens
uppmärksamhet på problemet.

Jag finner angeläget framhålla, att
vad det här gäller icke är ett intresse
enbart för jordbrukarna i de berörda
bygderna. För Norrbottens läns vidkommande
är verkligheten den, att de
minskningar av kreatursstammen, som
skett under senare tid, och den tendens
mot en fortsättning i denna riktning,
som på många håll gör sig märkbar,
kan befaras inom en kanske inte alltför
avlägsen framtid komma att äventyra
försörjningen av konsumtionsmjölk
till olika konsumtionsorter. Detta
gäller icke minst i fråga om malmfälten.

Med största tillfredsställelse kan konstateras,
att jordbruksutskottet vid sin
behandling av frågan insett dess stora
betydelse. Även om utskottet inte funnit
det möjligt att beträda den väg som
av mig ifrågasatts, måste det dock noteras,
att utskottet intagit en positiv
ståndpunkt och framlägger förslag ägnade
att på ett väsentligt sätt tillgodose
motionens syfte. Det är visserligen
riktigt att jag tänkt mig ett högre belopp
än vad utskottet föreslår. Jag är
allt fortfarande av den uppfattningen
att det i motionen begärda beloppet säkerligen
skulle vara behövligt. Ändock
är det väl så, att man många gånger
får finna sig till freds, även om man
inte erhåller allt man anser önskvärt.
Jag kan så mycket mera göra detta uttalande
som det även förutsättes att
därest under nästkommande regleringsår
behov av dylika ytterligare åtgärder
anses föreligga dessa då får bli föremål
för nästa års riksdags prövning.

Herr talman! 1 fråga om skrivningen
bar utskottet icke varit enigt. Innan
jag uppehåller mig vid de olika förslagen
härvidlag, som utskottsmajoriteten
och de olika reservanterna lämnat,
har jag funnit det angeläget att klart
markera min uppskattning av den välvilliga
inställning som utskottet efter

Jordbruksregleringen

allt att döma varit enigt om att intaga
till frågan. Det synes mig att detta är
så väsentligt att det bör klart markeras.

Om jag sedan får uppehålla mig vid
de olika förslagen i fråga om skrivningen,
så skulle jag först kunna göra den
definitionen av den knappa utskottsmajoritetens
förslag, att det väl får tolkas
som en fingervisning att det belopp
som här ställes i utsikt skall —- liksom
fallet varit med tidigare anvisade medel
■— genom lantbruksnämnderna fördelas
som behovsprövade bidrag. Jag
ber att — utan att fördenskull markera
ett definitivt ställningstagande i fråga
om medlens fördelning — få vidröra
vad herr Pettersson i Dahl här nämnde
om hur vi för närvarande har det i
Norrbotten.

Lantbruksnämnden i länet har för
utdelning av behovsprövade bidrag fått
sig anvisat ett belopp av drygt 2,5 miljoner
kronor. Arbetet med fördelningen
av detta belopp påbörjades så snart
beslut i frågan förelåg. Det beräknas
dock att det dröjer fram till september
månad, innan detta arbete är färdigt.
Arbetet kan givetvis icke utföras utan
betydande kostnader, och det betyder
även, att lantbruksnämnden i länet får
eftersätta en hel del av sina ordinarie
arbetsuppgifter. Det kommer sålunda
att ha dröjt ungefär ett år från det
skördeskadorna uppstod innan dessa
bidrag är utdelade. Bör riksdagen då
— utan att ha undersökt om bättre utvägar
för medlens fördelning står till
buds — utan vidare ålägga lantbruksnämnderna
att göra om denna procedur?
För mig framstår det som synnerligen
tveksamt, huruvida så bör ske.

Till utskottsutlåtandet finnes även
fogat en reservation, avgiven av herrar
Eskilsson och Haeggblom. Vad som
är karakteristiskt för denna reservation
är för det första, att den — i motsats
till utskottsutlåtandet och reservationen
av herr Tjällgren m. fl. — icke
anger något belopp för den lijälp som
bär skall beredas övre Norrlands jord -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

brukare. Den andas härvidlag — om
jag tillätes den formuleringen — att
allt ställes i utsikt men ingenting utlovas.
Värdet av en sådan skrivning
lämnar jag därhän.

För det andra är det emellertid en
annan sak i denna reservation som gör,
att jag inte utifrån mina utgångspunkter
kan biträda densamma, nämligen
den direkta fingervisning som ges, när
det i reservationen säges: »Ej heller
finner utskottet det vara en lämplig utväg
att genom höjda mjölkpristillägg
i fortsättningen ge en kompensation,
som ej kommer dem till godo, som på
grund av skördebortfall lidit svårast
förluster, genom att de tvingats till utslagning
av mjölkkor.» Det synes mig
som om en sådan fingervisning till
Kungl. Maj:t inte vore befogad.

Utskottets talesman, herr Jonsson i
Strömsund, sade att han inte trodde att
skördeskadorna följer några länsgränser.
Men vi diskuterar väl inte här endast
skördeskadorna och deras reglering
utan också, och kanske främst,
skadornas följdverkningar. Detta har
erkänts från flera håll. Följdverkningarna
har bl. a. tagit sig uttryck i risk
för ett sänkt mjölkpris. Låt mig redogöra
något för vad detta betyder för
Norrbottens län. Där är mejeriorganisationen
en fusion, som sköter mejeridriften
inom länet. Detta innebär att
minskningarna i avräkningspriset drabbar
mjölkleverantörerna lika hårt, oavsett
om mjölken levereras inom ett mejeriområde
med 7 eller 35 procents
mjölkminskning. De följdverkningar
det här är fråga om, nämligen ökade
mejerikostnader, drabbar inte alls de
jordbrukare, som nödgas slakta ut sina
mjölkkor. De drabbas av det lägre avräkningspriset
först den gång de på
nytt rustar upp sin kreatursbesättning
och börjar leverera mjölk, men de bör
då erhålla hjälp på samma sätt som
övriga, om detta är möjligt.

Jag avvaktar med intresse vad herr
östlund, som har antecknat sig på ta -

larlistan efter mig, kommer att anföra
på den punkten.

I anledning av utskottsmajoritetens
skrivning och den avgivna högerreservationen
har jag tidigare ifrågasatt
lämpligheten av att riksdagen fastlåser
sättet för dessa medels fördelning. Det
synes mig som om det vore lämpligt,
att riksdagen i denna vårsessionens sena
timme överlämnar till Kungl. Maj :t
att, efter de undersökningar som kan
vara påkallade, besluta om den saken.
Genom ett sådant arrangemang blir det
möjligt att höra jordbrukets organisationer,
innan den definitiva utformningen
sker. Då finns det möjligheter
att få en så långt möjligt rättvis fördelning
av medlen och en snabb verkan
av det beslut, som skall fattas här
i dag.

Herr talman! Det anförda synes mig
tala för den reservation, som avgivits
av herr Tjällgren m. fl., och jag ber
att få yrka bifall till densamma.

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Jag skulle så gott som
hela vägen kunna instämma med min
partikamrat herr Jonsson i Strömsund
i hans motivering för utskottets ståndpunktstagande
i fråga om jordbruksregleringen.
Att jag har begärt ordet
beror emellertid på att jag på en punkt
inte är ense med min jämtländske partikamrat,
nämligen beträffande det speciella
bidraget för ytterligare lindring
utav följdverkningarna av skördeskadorna
i Norr- och Västerbotten. Det
kanske inte kan vara ur vägen att även
en röst söderifrån understryker de
synpunkter, som herr Larsson i Hedenäset
och andra representanter för övre
Norrland anlagt på detta problem.

Herr Jonsson i Strömsund hade en
motivering för utskottsmajoritetens
ståndpunkt som kan verka mycket bestickande.
Det förefaller alltid mycket
tilltalande med en argumentation för
största möjliga individuella rättvisa.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Nu har redan lierr Larsson i Hedenäset
här i kammaren liksom herrar Sundberg
i Bredåker och Svedberg i Burträsk
i första kammaren påvisat, hur
hopplöst det är för lantbruksnämnderna
där uppe att fortsätta med det system,
som har tillämpats beträffande
tidigare bidrag av nu ifrågavarande
slag. Jag skall tillåta mig komplettera
vad mina kamrater från övre Norrland
anfört med att påpeka, att den skepsis
lantbruksnämnderna visat, då det gäller
att fortsätta på den inslagna vägen,
delas även och icke minst av hushållningssällskapet
i Luleå.

När herr Jonsson i Strömsund rekommenderar
utskottsmajoritetens förslag
såsom uttryck för en mera utpräglad
rättvisa, anser jag mig, med
den kännedom vi nu har fått om omöjligheten
att inom rimlig tid tillämpa
detta system, kunna påstå, att det skulle
leda till sådana väntetider, att de, som
skulle hjälpas, finge mycket svårt att
känna sig rättvist behandlade.

När jag med dessa korta ord rekommenderar
kammaren att ta reservation
nr 5, är det därför att jag tror, att det
skulle vara lika illa om man här uttalade
sig för vare sig herr Jonssons i
Strömsund linje med ansökningar och
individuell prövning via lantbruksnämnderna
såsom grundläggande för
utdelning av denna skördeskadehjälp,
som om man uteslutande gick in för
systemet med mjölkbidrag.

Herr Jonsson i Strömsund har i tankarna
en liten reservutgång inför möjligheten
att andra kammaren förenar
sig med första kammaren i dess redan
fattade beslut; man bör i så fall ställa
hjälpen i relation inte till de mjölkbidrag
som vid tiden för beslutets fattande
utgår utan, om jag fattade herr
Jonsson i Strömsund rätt, till ett representativt
medeltal för vad man
skulle kunna kalla de normala mjölkleveranserna.
I)ct är klart att detta kan
vara en utmärkt väg. Men det bästa
torde ändå utan tvivel vara att vi fat -

Jordbruksregleringen

tar beslut i enlighet med reservationen
nr 5. Då kan Kungl. Maj :t gå olika
vägar i den utsträckning det finns
olika vägar att välja mellan.

Herr talman! Med det anförda har
jag velat motivera ett yrkande från
min sida om bifall till reservationen
nr 5.

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Då vi föregående år
diskuterade prisöverenskommelsen inom
jordbruket framfördes från många
håll kritik mot densamma, då den ansågs
ge jordbrukarna för mycket, trots
att vi det året gjorde avsteg från tidigare
års principer att jordbrukarna
själva skulle få tillgodogöra sig samma
inkomstförbättring som lantarbetarna.
När vi nu har möjlighet att någorlunda
överblicka resultatet kan man konstatera,
att utgifterna blivit större delvis
på grund av det ogynnsamma bärgningsvädret
men också att inkomsterna
blivit mindre, detta delvis beroende
på kvalitetsförsämring, även den orsakad
av de dåliga bärgningsförhållandena.

Då vi i dag framför oss har årets
prisöverenskommelse kan vi konstatera,
att den rent kalkylmässigt ej ger full
täckning, även om man skulle acceptera
det ur jordbrukssynpunkt sämsta
tänkbara alternativet vid beräkning av
arbetsvolymen. Man har ansett, att det
ur marknadsmässiga synpunkter inte
varit möjligt att erhålla full täckning.

Underligt förefaller därför ur jordbrukets
synpunkt resonemanget från
högsta ort, att den ekonomiska kris vi
befinner oss i beror på att människorna
själva beviljat sig större inkomster.
Ur jordbrukarnas synpunkt torde det
motsatta förhållandet vara för handen,
då de uppenbarligen har att räkna med
minskade inkomster — detta bortsett
från dagens ogynnsamma väderleksförhållanden
i landet. I flera hänseenden
har de att motse sänkta priser på flera

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

av sina produkter, exempelvis brödsäd
och oljeväxter. Å andra sidan har de
prisförhöjningar som föreslagits fördelats
på ett ojämnt sätt.

För jordbruk inom överskottsområdena
anser man att det hade varit riktigare
att inkomstförbättringen å konsumtionsmjölk
fördelats på all invägd
mjölk. Redan i dagens situation kan
mejerier med stor konsumtionsmjölkförsäljning
redovisa bättre avräkningspriser
till sina medlemmar, och detta
kommer ytterligare att markeras efter
prisförändringarna den 1 april och 1
september. Konsumtionsmjölkpriset
skall slutligen ökas med 8 öre, varav,
sedan handeln fått 10 procent, jordbruket
får behålla 7,2 öre. Enligt en beräkning
efter den första höjningen den 1
april med 5 öre innebär detta på 1954
års invägningssiffror under månaderna
april—augusti och efter de nya reglerna
för clearing för mjölk och grädde,
men innan höjningen å ost och grädde
trädde i kraft, alt jordbruket tillföres
en prisförbättring av 0,99 öre per kg
all invägd mjölk. Från dessa siffror
måste sedan dragas kostnader för
stegrade arbetslöner och fördyrade
transportkostnader. För exempelvis Skaraborgs
län innebär det emellertid endast
en förbättring med 0,74 öre, och
går jag till mitt eget mejeriområde med
en konsumtionsmjölkförsäljning av endast
några procent, innebär förbättringen
knappast 0,70 öre. Om man sedan
jämför siffrorna sedan man tagit bort
prisutjämningsbidraget å 0,04 öre, beroende
på elearingen, får man på grund
av egen konsumtionsmjölkförsäljning en
förbättring per liter invägd mjölk i exempelvis
sydöstra Skåne 0,06 öre och
i Skaraborgs län 0,12 öre mot exempelvis
Mjölkcentralens 0,64 öre och i Dalarna
och Norrbottens län 0,98 öre, allt
beräknat på 1954 års siffror.

I utskottets utlåtande accepteras principen
att nästa höjning ej heller helt
skall clearas. Följaktligen kommer prisspänningen
mellan mejerier med stor

konsumtionsförsäljning och rena produktmejerier
att ytterligare accentueras.
Inom överskottsområdena har vi svårt
att förstå att detta är riktigt, framför
allt som inom andra produktionsområden
förhållandet är detsamma såsom
t. ex. beträffande brödsädespriserna genom
prissortssystemet. Jag har den uppfattningen,
att sedan genom förhandlingar
ramen har fastställts bör det åvila
jordbrukets egna organisationer att utan
fingervisning från myndigheterna fördela
prisförbättringarna jordbrukarna
emellan. Jag har, herr talman, velat
framhålla dessa synpunkter, därför att
kritiken på denna punkt synes mig
berättigad.

I en reservation av herrar Eskilsson
och Haeggblom har föreslagits förbättrade
möjligheter för att inom organisationernas
ram kunna ge ytterligare
hjälp åt jordbruket i Norrbotten och
Västerbotten och därigenom avhjälpa
sviterna av föregående års missväxt.
Den av herrar Eskilsson och Hseggblom
föreslagna formen för denna hjälp torde
enligt min mening vara den lämpligaste,
då man där inte begränsat ramen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande med den ändring
däri, som föreslås i reservationen nr
6 av herrar Eskilsson och Hseggblom.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet sade i
sitt anförande, att skördeskadorna i
övre Norrland, i de två nordligaste länen,
varit mycket större än vad man
tidigare räknat med, och jag kan livligt
instämma i detta.

Detta har också tagit sig uttryck i ett
ganska utpräglat missnöje bland berörda
jordbrukare. Jag tror att man kan
säga, att det sällan har rått så allmänt
missnöje över en jordbruksuppgörelse
som med den senaste, vilket säkerligen
ytterst bottnar i det svaga skördeutfallet
för ifrågavarande jordbrukare under
fjolåret.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Herr talman! Jag begärde ordet för
att anföra några synpunkter i anslutning
till vad utskottet skrivit beträffande
åtgärderna i syfte att ytterligare
kompensera jordbrukarna för det inkomstbortfall,
som skördeskadorna
medfört inom de två nordligaste länen.
Man synes inom utskottet vara enig om
att ytterligare stödåtgärder bör vidtagas.
Däremot råder det något delade
meningar om på vilket sätt inkomstbortfallet
skall kompenseras.

Utskottets majoritet har ansett att ytterligare
hjälpåtgärder icke bör sammankopplas
med de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område utan
bör, såsom fallet varit i fråga om statliga
stödåtgärder vid skördeskador under
de senaste åren, behandlas i särskild
ordning. Såvitt jag kan förstå
skulle då bidrag utgå i form av behovsprövade
bidrag genom lantbruksnämnderna.
I de till utskottets utlåtande fogade
reservationerna synes man däremot
ha den uppfattningen, att ytterligare
kompensation bör utgå i form av
ett pristillägg på mjölken. Detta har
tydligast framhållits i den reservation
som fogats till utlåtandet av herrar
Hseggblom och Eskilsson, där det heter:

»Utskottet vill dock framhålla lämpligheten
av att då medel tages av besparingar
å anslag till mjölkpristillägg,
användningen bör begränsas till täckande
av inkomstbortfall inom mjölkproduktionen
och att därför bidragens fördelning
bör ske genom mejerierna och
att hänsyn därvid bör tagas till de nuvarande
mjölkleveransernas storlek i
förhållande till vad som tidigare under
visst antal år varit normal leverans.»

Detta uttalande är också i full överensstämmelse
med de framställningar
som gjorts från såväl mejeriorganisationerna
som RLF. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att en samarbetskommitté
för de norrländska inejeriorganisationerna
redan under november
månad föregående år såväl i skrivelse
som genom uppvaktning av jord -

Jordbruksregleringen

bruksministern gjort framställning om
att största möjliga kompensation för
lidna skördeskador borde utgå i form
av pristillägg på mjölken, men tyvärr
har stödåtgärderna hitintills utgått endast
i form av stödlån och behovsprövade
bidrag.

Alla jordbrukare har därför icke blivit
kompenserade för det stora inkomstbortfall
som uppstått genom skördeskadorna.
Härtill kommer att mejerierna
fått sina omkostnader ökade på
grund av den starkt minskade mjölkinvägningen
vid mejerierna. Man har
beräknat att denna mjölkminskning
uppgått till omkring 24 procent hos
Norrbottens producentförening, till 15
procent hos Lappmarkens och Skellefteortens
mejeriförening och till 10 procent
hos Västerbottens södra mejeriförening.

På grund av denna starkt minskade
mjölkinvägning har transportkostnaderna
väsentligt fördyrats. Mjölktransportörerna
har krävt full kompensation för
det inkomstbortfall som de av samma
anledning förorsakats. Mycket har
gjorts för att förekomma ökade transportkostnader.
Man har sammanslagit
körlinjer, där så varit möjligt, man har
minskat antalet kördagar, etc. Men likväl
torde fraktkostnaderna komma att
stiga med 10 å 15 procent. Detta har
självfallet medfört mycket lägre avräkningspriser
för samtliga leverantörer.

Jag vill erinra om att mjölken intar
en dominerande ställning i inkomsthänseende
för det norrländska jordbruket
och att därför det tillägg, som här
skall göras, bör utgå också på mjölken.
Gentemot ett sådant resonemang kan
visserligen anföras att bidragen icke
tillföres dem som lidit mest av skördeskadorna,
eftersom deras mjölkleveranser
minskat särskilt kraftigt under regleringsåret
1954/55, men genom de redan
utbetalade behovsprövade bidragen
på totalt 0 miljoner kronor har denna
kategori av jordbrukarna inom Norrland
erhållit ett särskilt stöd. Slutligen

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

torde det vara av stort värde för framtiden
att mejerierna genom de föreslagna
åtgärderna stödes, så att de kan avräkna
ett normalt pris för mjölk och
jordbrukarna därigenom stimuleras att
snabbt återuppta sin mjölkproduktion.

Såsom utskottet framhållit kan kostnaderna
för detta pristillägg tagas från
de besparingar, som under innevarande
regleringsår —• på grund av minskad
mjölkinvägning — kommer att uppstå
på den del av prisregleringsanslaget
som avsetts för mjölkpristillägg. I fråga
om beloppets storlek har utskottets majoritet
såväl som en del reservanter ansett,
att den borde begränsas till 2,5
miljoner kronor. Enligt de beräkningar
som gjorts av jordbrukets organisationer
liksom av en del myndigheter torde
detta belopp icke vara tillräckligt. Jag
vill erinra om att det finns pengar att
kunna öka detta anslag ytterligare något.
Herr Larsson i Hedenäset påpekade
att man i denna reservation icke angivit
något belopp. Det har man där
inte velat göra, medan man däremot i
reservationen nr 5 begränsat summan
till 2,5 miljoner. Vi har nämligen ansett
att det borde ankomma på Kungl. Maj:t
att efter förhandlingar med jordbrukets
organisationer besluta om en något
högre kompensation.

Jag anser därför i likhet med reservanterna
herrar Hseggblom och Eskilsson
att riksdagen icke bör begränsa anslagsbeloppet
till någon viss summa,
utan att Kungl. Maj:t bör bemyndigas
att inom den beviljade anslagsramen
och efter förhandlingar med jordbrukets
organisationer vidta de åtgärder
som kan visa sig påkallade. Jag kommer
därför fram till att bästa lösningen är
att riksdagen beslutar i enlighet med
den reservation, som av herrar Eskilsson
och Hseggblom fogats till utskottets
utlåtande och till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall. Skulle denna
reservation komma att utslås — vilket
är troligt, då första kammaren redan
har beslutat i enlighet med reservatio -

nen nr 5 — kommer jag att rösta för
sistnämnda reservation.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON i Hedenäset) (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Herr östlund sade några
ord till mig, men såvitt jag kunde fatta
var det inte något svar på den fråga jag
ställde. Jag nödgas därför erinra om
den. Herr östlund talade ju för en höjning
av mjölkpriset, men i den reservation
han i första hand tillstyrkte avvisas
den tanken.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag skall endast beröra
en fråga i det komplex som föreligger,
nämligen margarinpriset.

När vi i förhandlingsdelegationen diskuterat
dessa problem, har vi utgått
från att relationerna mellan priserna
på smör och margarin skulle bli oförändrade.
Denna mening har också biträtts
av konsumenternas representanter
i jordbruksnämnden, och jag tror
nog vi kan erkänna, att herrar Bonow
och Meidner så mycket sysslat med dessa
frågor, att de kan anses vara synnerligen
väl hemmastadda både med de
problem, som hör samman med jordbrukspolitiken,
och med konsumenternas
intressen i allmänhet.

Denna fråga är kanske allvarligare
än vad vi är böjda för att tro, ty utvecklingen
på området står ju inte stilla
utan går ganska hastigt framåt. När jag
för fem år sedan här i riksdagen deltog
i en debatt, som rörde frågan huruvida
man skulle vidtaga åtgärder från riksdagens
sida med innebörden, att de
större jordbruken skulle komma att
minska sin mjölkproduktion, så hävdade
jag, att man just i Mälardalen, där
vi har de stora konsumtionsorterna, hade
en sådan fördelning av jorden på de
olika brukarna, som gjorde att man

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

med stor sannolikhet kunde gå över till
kreaturslösa jordbruk och ställa de
stora konsumtionsorterna inför en
bristsituation när det gällde landets
viktigaste livsmedel, nämligen mjölken.

Hur har då utvecklingen gått? Utan
att riksdagen vid det tillfället vidtog
några åtgärder har vi fått en minskning
av mjölkmängden i ifrågavarande område
på 20 å 25 procent under dessa
fem år, och konsumenternas representanter
går i dag med på att komsumtionsmjölkpriset
höjs med 8 öre samt
uttalar, inte som ett krav men som en
bestämd önskan, att så mycket som
möjligt av dessa pengar skall få behållas
av jordbrukarna kring dessa stora
konsumtionsorter, just för att konsumenterna
inte skall bli ställda inför det
läget, att det uppstår brist på mjölk.

Detta visar, att vi ju i dag kan diskutera
hur mycket vi vill, huruvida vi
har en överskottssituation eller en underskottssituation.
Det är ändå på det
sättet, att man kan inte räkna med hur
stor procent av den totala mjölkmängden
i landet som går till konsumtion,
utan man måste göra klart för sig, att
vi under vintermånaderna, när den
producerade mjölkmängden per dag är
endast hälften mot under sommarmånaderna,
har en konsumtion av mjölk,
som är t. o. m. något större än om somrarna,
när barnen inte går i skolan. Vi
måste alltså ha en produktion i landet
av mjölk, som även när den är
lägst kan täcka behovet, och detta gör
att siffrorna blir missvisande, om man
endast ser dem totalt och utan att beakta
de angivna förhållandena.

Jag har talat om det område i landet,
där man har det högsta mjölkpriset,
om vi bortser från norrlandslänen,
som av andra orsaker har ett särskilt
tillägg på mjölken. Men om en ung
lantbrukare i dag inom de områden av
vårt land, där man inte har förmånen
av att kunna sälja stora mängder konsumtionsmjölk
utan har ingen eller
mycket litet konsumtionsmjölk, sätter

Jordbruksregleringen

sig ned och gör ett överslag över vad
han har att räkna med för ekonomiska
faktorer för en lönande mjölkproduktion,
så skall han finna följande:

För det första har man sagt, att konsumtionsmjölkpriset
i så stor utsträckning
som möjligt skall bibehållas på
platser omkring konsumtionsorterna.
För det andra har man sagt, att smörpriset
inte får bli högre, för det tredje
att margarinpriset skall sänkas, för det
fjärde att subventionerna skall tas bort
och för det femte att man har att räkna
med ytterligare höjda arbetslöner. I
den situationen skall en ung lantbrukare
besluta sig för att göra stora investeringar
i en kreatursbesättning och
ekonomibyggnader för att producera
mjölk. Tror någon verkligen att det
finns en bonde, som är så oförståndig
att han handlar på det sättet?

Ser vi på relationerna i dag i prishänseende
mellan den treprocentiga konsumtionsmjölken
och vad man kan utvinna
av den treprocentiga mjölken i
smörvärde skall vi finna, att vi för
konsumtionsmjölken i medeltal i landet
får ett pris på 45,8 öre. Ifrån detta går
6 öre i liandelsmarginal och 1,5 öre till
prisutjämning för mjölken i allmänhet.
Då har vi kvar 38,3 öre. Räknar vi om
den treprocentiga mjölken i smörvärde
får vi 22 öre per liter, och därtill kommer
ett skummjölksvärde av 6 öre, således
tillsammans 28 öre. Här råder en
prisspänning mellan smörvärdet i mjölken
och konsumtionsmjölkens värde på
10 öre, vad det gäller landet i allmänhet,
och 15 öre, vad det gäller Stockholm.
Därav måste man väl förstå, att
jordbruken i de delar av landet, där
man måste lita till smörvärdet, ser med
oro på att man går in för att behålla
det överpris på konsumtionsmjölk, sorta
för (lagen förekommer. Kräver man
emellertid en utjämning på detta område,
betyder det helt enkelt, att man
ställer storstäderna i en situation med
brist på mjölk. Den saken är klar.

På detta sätt kan man resonera från

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

och till om det är en överskottssituation
eller en underskottssituation, som
vi befinner oss i. Jag tycker nog, att vi
kan vara överens om att vi befinner
oss i ett nytt läge, då det gäller att välja
hur vi skall handla för framtiden. Frågan
blir ändå om vi skall välja att i
vårt land med det klimat och de allmänna
försörjningssynpunkter, som vi
har, ha ett mycket högt konsumtionsmjölkpris
som med nuvarande smörpris
skall finansiera produktionskostnaden.
Jag är inte beredd — inte minst
med tanke på de barnrika familjerna
— att acceptera en sådan utgångspunkt
för den framtida prissättningen.

Om vi kommer in i ett friare prisförhållande
med hänsyn till en ny jordbrukspolitik
får vi lov att räkna med
att vi kanske får ett lägre smörpris
och därmed också ett lägre margarinpris.
Följaktligen måste konsumtionsmjölkpriset
bli det enda, med vilket
vi har möjlighet att finansiera en
mjölkproduktion i landet, som kan göra
oss självförsörjande. Detta betyder också,
att vi har anledning tänka över hur
det hela inverkar på vårt beredskapsläge
för framtiden. Hur ter sig utvecklingen
på detta område, kan den leda
till överproduktion?

Låt mig göra några reflexioner angående
småbruket i skogsbygderna. Vi har
75 procent av våra småbruk förlagda
till dessa. Det är fullt förståeligt, om
dessa småbrukare har varit försiktiga
i sin bedömning av möjligheterna att
få ökade inkomster från skogen, detta
med tanke på skogsbrukets dåliga lönsamhet
tidigare och den dåliga ersättning
som utgått för arbetet i skogarna.
Men jag skulle tro, att man i dag är på
det klara med att det förbättrade prisläget
på våra skogsprodukter kommer
i stort sett att bestå.

Det har redan med all tydlighet visat
sig att arbetskraften i skogarna är för
liten. Den som hörde landshövding
Lindbergs anförande under lantbruksveckan
fick en stark känsla av hur oer -

hört allvarligt läget är i detta avseende,
och likadant är det när man talar med
andra som på ett ansvarsfullt sätt bedömer
dessa förhållanden; de ger klart
uttryck för den uppfattningen, att frågan
om arbetskraften i skogarna är ett
av vårt lands största problem för närvarande.
Folk söker sig bort från arbetet
i skogarna, och detta gör att vi
inte kan på ett riktigt sätt ta till vara
vårt lands största nationaltillgång. Det
vore allt skäl i världen att man från
riksdagens sida vidtoge åtgärder för
att söka stoppa denna folkvandring
från skogarna, innan det är för sent
Har människorna en gång lämnat det
hårda arbetet i skogarna, vänder de inte
gärna tillbaka dit.

Det har också visat sig att skogsbolagen
alltmer återgår till hästtransporter
i skogarna, eftersom traktorerna förstör
för mycket skog. Inom jordbruksutskottet
har vi haft den saken uppe,
inte minst i samband med frågan om
Strömsholm.

Det kommer sålunda att bli ändrade
ekonomiska förutsättningar mot tidigare
för småbruken i skogsbygderna.
Om dessa småbrukare skall kunna genom
mjölkproduktion få ut lika stor
dagsinkomst som genom arbete i skogarna,
räcker det nog inte med ett mjölkpris
som är dubbelt så högt som det
nuvarande. Detta gör att man inte kan
räkna med att utvecklingen kommer
att gå i den riktning som den hittills
gjort. Dessa jordbrukare måste helt enkelt
välja mellan att ta skogsarbete
eller att hålla på med en mjölkproduktion
som inte lönar sig för dem.

Och vad slättbygderna beträffar håller
vi ju på att rationalisera bort småbruket
och att skapa jordbruk av en
storleksordning som just lämpar sig för
kreaturslös drift.

Det är svårt att avgöra hurudan utvecklingen
på mjölkproduktionens område
kommer att bli, men sådant som
läget nu är har vi all anledning att —
utan att anlägga några politiska aspek -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

ter — ta upp denna allvarliga fråga till
övervägande här i riksdagen och göra
klart för oss, om vi skall låta utvecklingen
löpa, vart den nu bär hän, eller
om vi skall hjälpas åt att åstadkomma
den avvägning av priserna mellan konsumtionsmjölk,
smör och margarin,
som efter vad jag förstår måste ske,
om det inte skall uppstå obotliga skador.
Det finns fortfarande möjlighet att
göra en sådan avvägning, men det tjänar
ingenting till att göra den, sedan det
redan blivit för sent.

Jag tror därför att vi med allvar och
eftertanke bör diskutera problemet om
smörpris och margarinaccis och över
huvud taget bedöma dessa frågor på ett
sätt som främjar en utveckling till gagn
för både konsumenterna och det svenska
jordbruket.

Häruti instämde herr Vigelsbo (bf).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är framför allt i två
punkter vår motion i denna fråga på ett
avgörande sätt skiljer sig från den uppfattning,
som hävdas av regeringen och
utskottet. För det första vill vi, att de
prisreglerande åtgärderna skall utformas
så, att de bättre än hittills blir ett
stöd åt småbönderna. Detta anser vi, att
man delvis — till ett belopp av cirka
20 miljoner kronor — kan finansiera
genom att pruta ned de frikostiga anslagen
till spannmålsodlarna, alltså i huvudsak
till storjordbrukare, som har
det bäst ställt.

För det andra önskar vi, att det stöd,
som i övrigt skall ges åt jordbruket,
icke skall få drabba konsumenterna på
det sätt regeringen förutsätter, alltså
genom höjda livsmedelspriser, utan
motvägas genom subventioner. Det sistnämnda
är enligt vår uppfattning särskilt
berättigat med hänsyn till de löften
som faktiskt har givits vid den senaste
avtalsrörelsen, när löntagarna förespeglades
att det inte skulle bli några
prishöjningar, om de höll sig till den

Jordbruksregleringen

ram för lönesättningen, som angivits
av regeringen.

Nu har jordbruksministern i ett anförande
i dessa frågor sagt, att vi i den
kommunistiska motionen gör förslag
utan hänsyn till var man skall ta pengarna.
Det är inte riktigt. Om jordbruksministern
har intresse för fakta i denna
sak, måste han väl i alla fall medge,
att vårt förslag bland annat innebär en
sådan anordning, att det skulle ske en
överflyttning av cirka 20 miljoner kronor
från storjordbruket till de små
jordbrukarna.

Sedan har bland andra herr Hseggblom
påvisat, att i det s. k. inbesparade
mjölkpri^tillägget finns många
miljoner, som man också skulle kunna
använda till stöd åt småbrukarna. Vi
trodde för övrigt, att vi befann oss i
gott sällskap även ur bondeförbundssynpunkt.
Faktum är nämligen, att väsentliga
delar av vår motion stämmer
exakt överens med den uppfattning,
som statsrådet Norups partivänner i
Norrland — kanske företrädesvis i
Norrbotten — allmänt har givit till
känna och som också kommit till uttryck
vid uppvaktningar inför regeringen.

Herr Norup vill väl inte påstå att
alla dessa är ute som valmakare, när de
riktar så hård kritik mot herr Norups
politik? Det skulle vara intressant att
veta, vilket resultat som man enligt herr
Norups mening skulle åstadkomma genom
detta.

I fråga om stödet åt jordbruket vill
jordbruksutskottet nu animera riksdagen
att göra ett uttalande om att jordbrukspolitiken
skall gå ut på att åstadkomma
»minsta möjliga inkomstförskjutning
mellan olika grupper av jordbrukare».
Detta är ju ett klart och cyniskt
uttryck för den storbondepolitik
som präglar såväl regeringsförslaget
som utskottets utlåtande. Vi anser tvärtom
att det finns mycket starka skäl för
att söka åstadkomma en betydande inkomstförskjutning
mellan olika grupper

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

inom jordbruket till förmån för småjordbrukarna.

På ett alldeles särskilt sätt har dessa
olika meningar i jordbrukspolitiken
kommit till uttryck i diskussionerna om
ersättning för skördeskador åt småjordbrukarna
i Norrland. Det var redan
under sensommaren 1954 tydligt
att jordbruket i Norrland hade drabbats
av en katastrof —• jordbruksminister
Norup använde själv det uttrycket
efter en inspektion på ort och ställe.
Från tre av partierna i riksdagen framfördes
också under höstriksdagen motioner
om en väsentligt bättre provisorisk
hjälp åt dessa jordbrukare än den
som regeringen föreslagit. De stödlån,
som regeringen kom med, var nämligen
för det första alldeles otillräckliga, och
för det andra är ju inte lån hjälp i
egentlig mening. Stödlån är inte bättre
hjälp än banklån — staten tar ju också
dryg ränta. Men det blev inte vid detta
tillfälle någonting av med en sådan
hjälp som motionärerna föreslagit. Motiveringen
för den enligt min mening
häpnadsväckande nonchalans, som man
sålunda visade, var att vi i början av
innevarande år skulle få ta ställning till
ett regeringsförslag om definitiv hjälp
åt dessa småjordbrukare som hade
drabbats av skördeskador.

Det visade sig emellertid, att även
detta förslag i allt väsentligt var av
samma innebörd som provisoriet. Anslaget
till kontanta bidrag var så lågt,
att det på sin höjd blev drygt en
hundralapp genomsnittligt åt jordbrukare
som var och en förlorat tusentals
kronor. Redan då hade nedslaktningen
och minskningen av mjölkinvägningen
ytterligare bestyrkt, att det verkligen
handlade om en katastrof för dessa
småbönder.

Jag framhöll därför under remissdebatten
i år, att det inte kunde finnas
mer än en förklaring till denna cyniska
politik, den nämligen att regeringen
och jordbruksutskottet nu var ute för
att avsiktligt utrota en betydande del

av småjordbruket i Norrland. Sådana
avsikter antyddes som bekant redan i
samband med 1947 års beslut om jordbrukspolitiken
och har sedan framhävts
ytterligare vid flera tillfällen men
framför allt av jordbruksprisutredningen.

Vid behandlingen vid årets början av
frågan om ersättning för skördeskadorna
hade också den förändringen inträtt,
att det i år bara fanns kommunistiska
motioner. Bondeförbundets och
folkpartiets motionärer hade krupit till
korset och var nu av samma mening
som utskottet.

Sådant är läget i huvudsak även nu.
Det finns visserligen en bondeförbundsmotion
med förslag om en höjning av
det särskilda mjölkpristillägget med en
mindre summa, men inte ens denna
lilla gest vill utskottet vara med på. Såväl
utskottet som reservanterna föreslår
i stället, att man skall bevilja regeringen
fullmakt att senare pröva denna sak.
I övrigt skall Norrlands bönder vänta
till nästa år på att ett eventuellt förslag
i denna fråga skall komma, så att
vi äntligen, två år efter det att skadorna
inträffat, kan ta ställning till deras
framställningar om ersättning. På fyra
år har jordbrukarna i Norrland haft
tre missväxtår, varav ett med fullständigt
katastrofala följder. De har som
enda hjälp — om jag undantar de löjligt
små belopp som en del jordbrukare
fått eller skall få i kontanta bidrag —
fått lån som nu ytterligare betungar
dem och gör deras arbete ännu mindre
lönande. Nedslaktningen fortsätter stadigt
och därmed också inkomstminskningen.

Nu drar det dessutom ihop till nya
svårigheter av det slag herr Larsson i
Hedenäset talade om. Ännu i senare
hälften av maj är sjöarna tillfrusna och
snön ligger kvar i skogarna, så att vissa
skogsbolag har inställt drivningar
under motivering, att de inte vill betala
snötillägg för sommarhuggning.

Men i denna situation kommer rcge -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

ringen och utskottet nu med ett nytt
dråpslag — jag kan inte kalla det annat
-— mot småbönderna. De skall inte
heller i samband med prisregleringen
få nämnvärd ersättning för skördeskadorna
utan avspisas med att denna sak
eventuellt skall behandlas av nästa års
riksdag. Gentemot detta står vårt förslag,
att det särskilda mjölkpristillägget
skall höjas från beräknade 31 miljoner
till 62 miljoner kronor. Detta skulle innebära,
att en jordbrukare med 10 000
liters mjölkinvägning skulle få en inkomstökning
på 900 kronor per år. Det
borde få betraktas såsom minimum av
statliga åtgärder med hänsyn till de
svåra prövningar som Norrlands jordbrukare
blivit utsatta för.

Jag vill med hänvisning till detta be
att få yrka bifall till motion nr 648 i
denna kammare.

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av motionen i denna
kammare nr 642 som berör de nya förhållandena
för jordbruket som uppkommit
genom räntehöjningen. Det kan
ju sägas att denna fråga faller utanför
diskussionen om jordbrukets prisfrågor,
som behandlas i den förelagda propositionen,
men den har den största betydelse
för jordbrukets lönsamhet.

Man bör komma ihåg hur svårt det
kan bli genom räntehöjning för skuldsatta
jordbrukare och småföretagare.
Var och en bör kunna tänka sig, att när
en omkostnadshöjning kommer, som
man inte har kalkylerat med tidigare,
blir det bekymmersamt, i synnerhet
för ett mindre företag.

Det har tidigare här understrukits, att
årets prisuppgörelse icke har blivit balanserad
i kalkylen. När det gäller jordbrukets
arbetsvolym och andra faktorer
kan det naturligtvis vara svårt att
beräkna de exakta siffrorna, men när
det gäller räntehöjningens inverkan har
man en fast norm att gå efter.

Jordbruksregleringen

Räntehöjningen har ju kommit till
som ett led i den ekonomiska politiken
för att stärka landets ekonomiska läge.
Men man får inte förglömma att räntehöjningen
har en mycket mörk baksida.
De skuldsatta får ju bära de tyngsta
bördorna i detta fall. Kanske just de
grupper som minst har medverkat till
inflationsriskerna blir mest lidande.
Jordbrukarna måste ju investera eget
eller lånat kapital för att få ut lönen
för sitt arbete. Jordbrukargruppen är
också ofta den som har svårast att få
ut sin del av den gemensamma kakan.

När det gäller förhandlingar har denna
grupp inte heller de praktiska möjligheterna
att genom strejkhot eller på
annat sätt understryka berättigade krav.
Utskottet har framhållit, att ett särskilt
medgivande för jordbrukets förhandlingsdelegation
att hos jordbruksnämnden
påkalla förhandlingar om spörsmål
av olika slag inte är erforderligt. Man
säger också, att prisöverenskommelsen
inte bör utgöra hinder för jordbruksnämnden
att vidta sådana justeringar
av priserna, som är påkallade av försörjningsläget
eller marknadsförhållandena.
Man får väl hoppas att detta uttalande
innebär att det finns möjligheter
att genom ytterligare justeringar
ge jordbruket vad det kan behöva.

Under onsdagens debatt underströks
det hur viktigt det var att bolagen och
företagen var konsoliderade. Man underströk
också att företagens sparande
har ett stort värde för samhället och
löntagarna. Må man då bedöma jordbruket
efter samma grunder. Jordbruket
är ju fortfarande landets största företag.
Det är förenat genom ekonomiska
organisationer, men det är i huvudsak
fördelat på små företagarenheter. Det
övriga näringslivet kommer troligen att
nästan omedelbart genom glidande priser
på varor och tjänster få ut kompensation
för de ökade omkostnader
som räntehöjningen medför, varför
jordbrukets trångmål på detta område
också så snart som möjligt bör beaktas.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

JordbruksregleringeH

Senast i går signalerades det i tidningspressen,
att en prishöjning på 10
å 30 procent på bilservicen skulle vara
förestående. Man får väl också räkna
med att denna riksdag troligen kommer
att besluta om en kompensation av
räntehöjningens inverkan på bostadsmarknaden.
Man befarar då att jordbruket
blir den grupp, som sist kommer
att kompenseras.

Det är ingenting ovanligt att ett familjejordbruk
i dessa dagar har en
skuldsättning på cirka 100 000 kronor.
Då jordbrukets investeringskapital är
mycket stort i förhållande till omsättningen
om man gör jämförelser med
andra näringar, så måste man betänka
vad räntekostnaderna betyder för jordbruket.

Jag skall inte ställa något yrkande
med anledning av motionen nr 642,
men jag hoppas att de synpunkter som
där är framförda kommer att beaktas
av statens jordbruksnämnd.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
säga några ord i en fråga som visserligen
bara är en liten del av dagens
överläggningsämne, men som jag tror
kan intressera stora grupper av Sveriges
folk — kanske mer än den tycks intressera
regeringens ledamöter. Jag tänker
på den av herr Svensson i Ljungskile
och flera följande talare berörda fettvaruregleringen.
Det är endast några
synpunkter jag här vill stryka under.

Vi har fått en hög margarinbeskattning
—- man kan säga unik bland de
länder vi brukar jämföra oss med -—
därför att man har sagt, att det är ett
överskott på mjölk och smör. Nu har vi
fått höra att det i dag inte finns något
överskott på mjölk och smör. Man har
tvärtom måst vidtaga åtgärder för att
minska ostproduktionen för att vi inte
skall få direkt brist på smör. Vi har
fått höra av en så kunnig man som
herr Ahlsten, att långtidstendensen är

risk för brist på mjölk och smör. Man
skulle då ha väntat att slutsatsen blivit,
att den margarinfördyring som motiverats
med ett överskottsproblem åtminstone
i någon mån borde ändras när vi
inte längre har ett överskottsproblem.
Detta har emellertid talarna från övriga
partier här inte velat acceptera.

Herr Haeggblom var inne på saken
och sade, att man inte kan vara säker
på hur det kommer att bli med smöroch
mjölktillgången i framtiden. Detta
är naturligtvis riktigt. Framtiden är alltid
oviss, och jag skall inte spå någonting
om den. Jag bara citerar experter.
Men om framtiden är oviss så blir väl
slutsatsen den, att man får lov att
anpassa den ekonomiska politiken —
och även jordbrukspolitiken — efter
de eventuella ändringar som läget kan
komma att undergå. Slutsatsen kan inte
bli att en politik, som motiverats med
ett överskott, även skall föras i en situation
där vi snarare har underskott.

Jag vet att det finns de som på detta
svarar, att det kanske är svårt att, folkpsykologiskt
sett, anpassa politiken
efter lägets förändringar. Skulle herr
Haeggblom och andra verkligen svara
så, konstaterar jag, att kravet på en
oförändrad margarinfördyring är motiverat
på det sättet, att man inte tror
att man kan få Sveriges folk med på en
förändring av jordbrukspolitiken efter
lägets förändringar. Då är det inte motiverat
med hänsyn till jordbruket utan
av folkpsykologiska faktorer av detta
egendomliga slag.

Herr talman! Vi har väl ändå anledning
att i detta ändrade läge i någon
mån ta upp denna fråga till allvarligt
beaktande, såsom herr Svensson i
Ljungskile gjorde, men litet mer djupgående
än några av de följande talarna.
Vad kostar denna politik det svenska
folkhushållet och vad ger den folkhushållet
och den jordbrukande befolkningen?
Om vi tack vare en hög margarinbeskattning
i stället för en mera
måttlig sådan skulle här i landet kon -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

konsumera — jag tar ett exempel för kalkylens
skull — 8 miljoner kilo smör
mer än eljest, d. v. s. konsumera 8 miljoner
kilo smör i stället för att exportera
det, vilka samhällsekonomiska
verkningar skulle det ha? Vi avstår från
en exportinkomst, som för närvarande
uppgår till 5: 50—6: 00 kronor per kilo,
och vi sparar import av margarinråvaror
för högt räknat 1:50 per kilo.
Prisskillnaden är alltså 4 kronor per
kilo. Det svenska folkhushållet gör en
förlust av storleksordningen 30—35 miljoner
kronor, och den svenska betalningsbalansen
försvagas med ungefär
samma summa.

Vi har för närvarande en svag betalningsbalans
och talar om att med exportfrämjande
åtgärder på olika sätt
stimulera vår export, men jag ber kammarens
ledamöter observera att vi här
vidtar särskilda åtgärder för att försvaga
den svenska betalningsbalansen
med 30—35 miljoner. Detta är inte syftet,
men det är vad man uppnår med
denna politik. Kan det verkligen vara
tillräckligt motiverat att förfara på delta
sätt när vi har bekymmer för vår
betalningsbalans? Nu kan det invändas,
att ingen vet hurudant läget är om ett
par år, men låt oss dra några slutsatser
av läget i dag. På vårt håll är man ju
så oerhört blygsam när det gäller omfattningen
av de slutsatser som ifrågasätts.

Detta gällde folkhushållet, men hur
går det med den svenska jordbruksbefolkningen?
Jordbruksbefolkningen,
om vi betraktar den som en helhet, förlorar
den väsentliga belopp därest vi
exporterar litet mer smör och konsumerar
litet mindre i Sverige genom att
prisrelationen mellan smör och margarin
blir en annan om margarinaccisen
sänks? På vissa exportmarknader får
man ut ungefär samma pris som i Sverige,
och i den mån det går att sälja dit
förlorar man ingenting. Men låt oss
ändå räkna med ett genomsnittligt exportpris
som ligger ungefär 50 öre lägre
C, — Andra kammarens protokoll 1955. .\

Jordbruksregleringen

än hemmamarknadspriset. Om man exporterar
8 miljoner kilo i stället för att
konsumera det hemma, kostar det jordbruket
4 miljoner kronor i lägre inkomst.
Som jag strax skall visa går det
att ersätta jordbruket för denna förlust,
så att det svenska jordbruket icke förlorar
en enda krona men folkhushållet
ändå gör en betydande vinst.

Låt oss inte förbise att det måste vara
en fördel för det svenska jordbruket att
dess exportmarknad för smör bevaras.
Om man uppger en del av dess exportmarknad
för ett eller två år, är det inte
säkert att det går att få den tillbaka.
Det verkar som om man skulle bekymra
sig om full stabilitet i avsättningen
till de svenska konsumenterna men som
om man alltid räknade med självklar
trygghet att alltid kunna sälja på utlandsmarknaden.
Ånej. om vi inte genom
handelspolitiskt arbete vid avtalsuppgörelser
och genom att också leverera
smör till utlandet ser till att skydda
dessa marknader för smör, löper vi
risk att de går förlorade, och då har
det svenska jordbruket lidit en ganska
allvarlig skada.

Herr talman! Jag sade att det finns
möjlighet att kompensera jordbruket
för den begränsade inkomstminskning
som bär eljest skulle inträda, och jag
kommer då till problemets andra sida,
om inblandningstvånget för rapsolja. I
den reservation som har avgivits från
vårt håll betonas, att om man här tilllåter
den frihet i fråga om användning
av rapsolja och importerad valolja, som
är förenlig med att staten fullgör sina
åtaganden mot rapsodlarna, så att dessa
icke lider någon som helst förlust, kan
folkhushållet tjäna ett betydande belopp.
Valoljan brukar nämligen vara
billigare än rapsoljan, och vi kan då
exportera rapsolja och få ut mer än det
kostar att importera valolja. För närvarande
är prisskillnaden ungefär 30
öre per kilo, och den har förut varit
större. Om jag skall ange storleksordningen
av den besparing vi kan göra
r 19

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

genom att exportera en del rapsolja och
importera valolja, kan jag säga att man
kan göra en besparing av tre—fyra miljoner
kronor utan att rapsodlarna förlorar
en enda krona. Dessa pengar kan
användas exempelvis till förbilligande
av fodermedel eller på annat sätt, eventuellt
som bidrag till äggexporten, så
att det svenska jordbruket får full kompensation
för den inkomstminskning
som eljest inträder när man exporterar
en del smör i stället för att sälja det
hemma.

Ur handelspolitisk synvinkel har man
när det gäller den famösa importen av
margarin från Norge framhållit att denna
fråga har intresse så till vida att vi
måste tänka på det nordiska varuutbytet,
och det tror jag är riktigt. Även där
finns väl folkpsykologiska faktorer att
beakta.

Nåväl, om vi tillåter en fri import av
valolja kommer Norges export till Sverige
att därigenom växa med betydligt
större belopp än den norska margarinexporten
motsvarar. Kanske erbjuder
det sig då möjligheter till lösning av
både det ena och det andra problemet.

Herr talman! I ett läge där situationen
förändrats så att man i stället för
överskottsrisker talar om underskottsrisker
är det — jag upprepar det — väl
inte onaturligt om man kräver någon
anpassning av jordbrukspolitiken. I ett
läge där jordbruket riskerar att dess
exportmarknader kan komma att intas
av andra länder är det väl inte omotiverat
om man vill slå vakt om jordbrukets
utländska smörmarknader. Det är
väl i ett läge, där vi har en svag betalningsbalans,
inte orimligt att tänka på
att en export för ett trettiotal miljoner
kronor inte är att förakta. Om man kan
få en nationalekonomisk vinst för det
svenska folkhushållet på ett trettiotal
miljoner kronor utan att jordbrukarna
förlorar en krona, är det väl inte orimligt
att kräva beaktande av detta spörsmål.
Och om det skulle sägas att detta
gagnar de svenska förbrukarna med

några tiotal miljoner kronor kan väl
detta inte i och för sig vara ett skäl
emot, ty vi har väl inte kommit därhän,
varken inom jordbrukspolitiken eller
inom någon annan politik, att det skulle
vara ett fel att gagna de många svenska
hushållen, för vilka kostnaderna för
matfett dock är en inte ringa post, om
det kan ske på ett sätt som inte medför
någon skada eller förlust eller belastning
på den svenska jordbruksnäringen.
Det är därför, herr talman, som jag tilllåter
mig att yrka bifall till den vid utlåtandet
på denna punkt fogade reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Ohlin säger att det
inte är för mycket begärt att jordbruket
något anpassas efter det uppkomna
läget. Ja, herr Ohlin, för litet mer än
ett år sedan stod herr Ohlin i denna
talarstol och talade om ett annat läge.
Vid det tillfället hade vi för mycket att
sälja, och herr Ohlin pläderade för att
landet och jordbruket på denna export
förlorade flera tiotal miljoner kronor
per år. Nu har herr Ohlin lagt om alldeles.
Nu skall vi exportera. Herr Ohlin
anser det vara mycket förmånligt att
vi äter margarin och exporterar smör.
Skall vi efterapa det danska systemet?
Jag har en gång varit med om att propagera
för att vi skulle äta mindre
margarin och mera smör i syfte att
skapa möjligheter att på hemmamarknaden
använda vår mjölkproduktion
och det smör vi producerade. Nu tycks
läget enligt herr Ohlins uppfattning
vara helt omvänt. Menar herr Ohlin att
jordbruket på detta sätt skall svänga
om så att vi det ena året skall följa herr
Ohlin och försöka anpassa produktionen
så att vi inte förlorar på exportmarknaden,
men ett annat år skall vi
alldeles svänga om igen och exportera
smör och kanske förlora de pengar man
eljest hade haft möjlighet att få?

Herr Ohlin gjorde också här det in -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

passet att om vi hade friare handel med
Norge exempelvis i fråga om margarin,
så skulle Sverige kanske därigenom kunna
exportera dit, och norrmännen skulle
kunna sälja till Sverige. Vill herr Ohlin
här plädera för vad som i går stod
omtalat i Expressen? Det hade anordnats
en stor resa, där 700 ungdomar
från Lidköping for till Oslo och köpte
2,5 ton margarin och därigenom finansierade
sin resa. Är det denna sorts
import herr Ohlin vill plädera för?

Herr Ohlin säger att framtiden är
oviss och att man inte vet vad den bär
i sitt sköte, och det kan jag gärna understryka.
Särskilt när herr Ohlin gör
dessa svängar från det ena året till det
andra tror jag att vi jordbrukare inte
liar möjlighet att följa herr Ohlin i
svängarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tror att kammaren
håller mig räkning för att jag avstår
från att polemisera mot herr Pettersson
i Dahl och hänvisar till mitt föregående
uttalande. Jag begärde ordet endast
för att ändra ett klart missförstånd.
Vad jag sade om handeln mellan Sverige
och Norge var, att om man här
skapade större frihet att exportera rapsolja
och importera valolja skulle Norge
få möjlighet att till Sverige exportera
valolja för vida större belopp än den
norska margarinexporten uppgår till,
och att detta kanske skulle möjliggöra
en lösning av både det ena och det
andra problemet.

Herr HÄEGGBLOM (h):

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
begärde av herr östlund en förklaring
av vad som stod i vår reservation.
Eftersom jag är ansvarig för denna
reservation skall jag be att få svara.

Om herr Larsson i Hedenäset läser
reservationen precis efter ordalydelsen,
blir det inte några svårigheter att tolka
innehållet. Vi har vänt oss emot motionärernas
förslag om att priserna skall

Jordbruksregleringen

höjas för nästa regleringsår som en
hjälp åt de bönder i Norrbotten som
fick dålig skörd i fjol och som har måst
slakta ut sina djur. Vi har sagt att en
sådan höjning i fortsättningen inte ger
hjälp åt de verkligt drabbade, och det
var det som väl gjorde att utskottet i
sin helhet inte kunde acceptera motionärernas
förslag, utan i stället ville
ställa pengar till förfogande redan under
innevarande regleringsår, som ju
snart är slut och under vilket man måste
reglera med hänsyn till den mjölkproduktion
som råder efter den inträdda
minskningen.

Vad herr Ohlins anförande beträffar
antar jag att det framför allt var avsett
för jordbruksministern, och jag tror
nog att vi från riksdagens sida kan ha
anledning att beklaga att inte jordbruksministerns
tid räcker till för att
han skall kunna vara närvarande och
gå i svaromål, när vi en enda gång om
året diskuterar prisfrågorna.

Jag har nu, herr Ohlin, inte uppfattat
beslutet, att Kungl. Maj:t skall ha rätt
att föreskriva viss minimiinblandning
av inhemsk olja i margarinet, på det
sättet att denna rätt skall utnyttjas, hur
tokigt det än är, utan förefintligheten
av en sådan möjlighet omöjliggör ju
inte att man använder den på ett klokt
sätt. När så är ekonomiskt lämpligt
blandar man inte in så mycket eller
blandar man över huvud taget inte in
någonting alls, men man har möjlighet
att göra erforderlig inblandning om
andra situationer inträder, och det är
det som har gjort att jag har velat ge
Kungl. Maj :t denna fullmakt. Så har jag
fattat den. Det står inte alls föreskrivet
att inblandning skall ske med någon
bestämd procentsats.

Det har varit intressant att lyssna till
herr Ohlins ekonomiska funderingar.
Jag skall bara be att få lägga fram min
ekonomiska syn på denna fråga om
margarinet och mjölken. Vad vi måste
sträva efter i den situation som föreligger
och med det löfte som vi år 1947

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

gav åt det svenska jordbruket, måste
vara att jordbrukets huvudnäring, nötboskapsskötseln,
skall vara något så när
ekonomiskt bärig. Om herr Ohlin hade
lyssnat till vad partivännen herr Ahlsten
sade från denna plats bara för en
liten stund sedan, hade han fått klart
för sig vad vi har för alternativ att välja
emellan, om vi skall få mjölkproduktionen
bärig. Det ena alternativet är ett
mycket högt konsumtionsmjölkpris i
kombination med ett smörpris som ungefär
svarar mot världsmarknadspriset.
Därvid kan vi få en jämvikt, men då
skulle det betyda ett så högt konsumtionsmjölkpris,
att det mycket starkt
skulle påverka de svenska kostvanorna
och skulle vara till mycket stor olägenhet
för de svenska barnrika familjerna.
Därför ville herr Ahlsten för sin
del inte rekommendera en sådan sak.
Han ville i stället rekommendera det
andra alternativet, ett smörpris som här
i landet ligger ett visst stycke över
världsmarknadspriset. För att stödja
detta pris får vi lov att hålla margarinet
i ett sådant prisläge, att det inte helt
konkurrerar ut smörkonsumtionen.

Det är dessa synpunkter som gör att
jag för min del finner, att den enda
möjligheten vi har att skapa ekonomisk
bärighet åt mjölkproduktionen är att
fortsätta på den väg som vi har beträtt.
Jag fick en liten admonition för att jag
hade sagt att framtiden är oviss. Det
måste den vara, men å andra sidan kan
jag för min del inte ta på mig att bedöma
denna fråga beträffande nästa års
prisreglering från utgångspunkten av
det som nu gäller, nämligen att vi hade
ett dåligt skördeår förra året och att vi
har haft en mycket lång vinter och en
sen betessläppning. När jordbrukskalkylen
görs upp räknar vi med normala
förhållanden, och om sådana förhållanden
kommer att råda, kan det mycket
väl bli ett exportöverskott av sådan
storlek, att vi är kloka om vi vidmakthåller
de beprövade åtgärder till mjölkproduktionens
stöd som vi nu har.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Låt mig först repetera
händelseförloppet. Jag ställde en fråga
till herr östlund, och herr Östlund resonerade
om något annat. Jag konstaterade
detta plus att hans argumentering
i övrigt var direkt i strid med uttalandena
i den reservation som har avgivits
av herrar Eskilsson och Haeggblom.
Sedan kom en annan talare och
försökte rätta till det, och herr Haeggblom
kom med en argumentering för
sitt ställningstagande. Detta har jag ju
redan berört i mitt tidigare anförande,
och jag har ingen anledning att upprepa
det. Men jag konstaterar att det
fortfarande icke råder överensstämmelse
mellan herr Östlunds argumentering
och vad som här sägs i reservationen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Haeggblom säger,
att därför att man ger Kungl. Maj:t fullmakt
för användning av rapsolja i stället
för valolja behöver inte Kungl.
Maj:t utnyttja den fullmakten på sådant
sätt, att det blir nationalekonomisk
förlust. Det är alldeles riktigt. Det är
bara det, att Kungl. Maj:t på senare år
har utnyttjat fullmakten så att det blivit
förlust. Om jag nu får förstå herr
Haeggblom så, att han inte önskar att
detta skall ske, så har ju herr Hseggblom
en möjlighet att markera detta redan
i dag genom att sluta upp bakom
reservationen på denna punkt. Skulle
herr Haeggblom nu ha för stora hämningar
för att göra detta, finns det möjligheter
att se hur Kungl. Maj:t tilllämpar
fullmakten under detta år, och
om Kungl. Maj :t tillämpar fullmakten
på samma sätt som förra året, kommer
jag att hälsa herr Haeggblom välkommen
i kretsen av dem som opponerar
mot politiken på detta område.

När jag inte fått tillfälle att tala till
något av de fyra bondeförbundsstatsråden
här i dag, trots att det är en
fråga som jag trodde hade något intresse
för bondeförbundet, så gläder jag

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

mig så mycket mer över detta närmande
mellan herr Hseggblom och mig
i denna inte alls oviktiga fråga.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Herr Haeggblom har ju
redan lämnat en förklaring på den fråga
som herr Larsson i Hedenäset ställde
till mig, men jag vill erinra om att det
står här i reservationen nr 6, att det
bör bli en underhandlingsfråga mellan
jordbrukets organisationer och regeringen
på vilket sätt detta bidrag skall
utgå. Jag anser för min del att det bör
utgå retroaktivt, åtminstone från den
1 september 1954. Det är alldeles riktigt
som här sägs, att bidrag i så fall
inte kan utgå till dem som redan har
slaktat sina djur. Men jag vill erinra
om att åtminstone en del av dessa jordbrukare
har fått av de medel som utdelas
genom lantbruksnämnderna, det
s. k. behovsprövade bidraget. Det kan
självklart finnas jordbrukare som icke
fått av detta bidrag, och det kan vara
riktigt att de inte nu kommer att bli
delaktiga av de medel som på detta
sätt delas ut i form av mjölkpristilllägg.

Jag anser att dessa medel, som vi har
velat föreslå, icke borde ha begränsats
till 2V» miljoner kronor, utan att man
borde ha kunnat öka summan något
för att möjliggöra en ytterligare kompensation
till jordbrukare som drabbats
av skördeskador.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag vill endast säga
några korta ord. Herr Östlund försöker
här lägga in den tolkningen i reservationen,
att när man talar om underhandlingar
och förutsätter att sådana
skall äga rum, så skulle man då kunna
gå med på ett pristillägg. Ja, det blir
inte mera konsekvent därest tvenne
uppfattningar kan utläsas ur samma
reservation. Jag är frestad att säga:
Inga förklaringar, det gör bara saken
värre!

Jordbruksregleringen

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav beträffande
punkten A. 1) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 648 i före varande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

I avseende å punkten A. 2) gav herr
andre vice talmannen propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 1) betecknade
reservationen av herr Nord m. fl.;
samt 3:o) bifall till motionen 11:648 i
motsvarande del; och fann herr andre
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den vid 2) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 2) i utskottets utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade, med nr 1)
betecknade reservationen av herr Nord
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i
Ljungskile begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgå vos 133
ja och 50 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från>att
rösta.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Jordbruksregleringen

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I fråga om punkten A. 3) gav herr
andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Nord m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A 3) i utskottets utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade, med nr 2)
betecknade reservationen av herr Nord
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
140 ja och 45 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna A. b) och A. 5)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Beträffande punkten A. 6) gav herr
andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Nord m. fl. avgivna, med 4)
betecknade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra

propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 6) i utskottets utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade, med nr 4)
betecknade reservationen av herr Nord
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna A. 7)—A. 9)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå gav herr andre vice talmannen
propositioner i fråga om punkten
A. 10), nämligen på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den
av herrar Bror Nilsson och Pettersson
i Dahl avgivna, med 7) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till motionen
11:648 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

I fråga om punkterna B., C. 1) och
C. 2) gav herr andre vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen nr II: 648
i nu förevarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Beträffande punkten C. 3) framställde
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den av herr Nord m. fl. avgivna,
med 9) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna D. och E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Beträffande punkten F. gav herr
andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herrar
Eskilsson och Hseggblom avgivna, med
6) betecknade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hseggblom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
F. i utskottets utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Eskilsson och Hseggblom.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hseggblom begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 152 ja och
2G nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Jordbruksregleringen

Punkterna G., H. och I.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter framställde herr andre vice
talmannen propositioner beträffande
motiveringen, nämligen dels på godkännande
av utskottets motivering
dels ock på godkännande av motiveringen
med den ändring beträffande
regleringen av handeln med
mjölk och mejeriprodukter som föreslagits
i den av herr Tjällgren m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets motivering i
förevarande utlåtande, nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt motiveringen
med den ändring däri, som
beträffande regleringen av handeln med
mjölk och mejeriprodukter föreslagits
i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Jonsson i
Strömsund begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos (it
ja och 117 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering med den ändring
däri, som beträffande handeln med

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Lantbruksnämnderna

mjölk och mejeriprodukter föreslagits
i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna
reservationen.

Utskottets anmälan, att utskottet beträffande
frågan om reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror
m. m. komme att senare under riksdagen
avgiva utlåtande lades till handlingarna.

§ 11

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman angående det fortsatta riksdagsarbetet
får jag, innan jag går vidare på
föredragningslistan, meddela följande.

Bordläggningsplena kommer att hållas
i morgon lördag klockan 11 samt
måndag klockan 16. Från och med tisdagen
dén 24 maj hålles arbetsplenum
så ofta som kräves för att återstående
ärenden skall medhinnas före pingsthelgen.
Det är icke avsett att kvällsplenum
skall hållas onsdagen den 25
maj.

§ 12

Lantbruksnämnderna

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag för budgetåret
1955/56 till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
och Omkostnader jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkterna 6 och 7 (s. 15—28), föreslagit,
att riksdagen måtte dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga vissa ändringar
i personalförteckningen för
lantbruksnämnderna, dels fastställa ändrad
avlöningsstat för desamma, dels
ock till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
och Omkostnader för budget -

året 1955/56 anvisa förslagsanslag av
9 457 100 respektive 2 592 000 kronor.

I samband med dessa anslagspunkter
hade jordbruksutskottet behandlat fyra
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner.

I motionerna I: 180 av herr Svärd
och 11:235, likalydande, av fru Boman
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta inskränka lantbruksnämndernas
verksamhet och organisation
i enlighet med de riktlinjer, som
anförts i motionerna, dels under Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader
anvisa till 7 957 100 respektive
1 592 000 kronor minskade anslag.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:180 och 11:235,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna, som
angivits i utlåtandet;

b) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 457 100 kronor; d)

till Lantbruksnämnderna: Om kostnader

å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 592 000 kronor; II.

att motionerna 1:181 och 1:182
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Eskilsson och
Hseggblom.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 180 av herr Swärd m. fl. och
II: 235 av fru Boman m. fl. har yrkats
en nedprutning av avlöningsanslaget
till lantbruksnämnderna med 1,5 miljoner
kronor och av lantbruksnämndernas
omkostnadsanslag med en miljon kronor.
Nedprutningarna har huvudsakligen
motiverats med att jordbruksrationaliseringslagarna
enligt motionärernas
mening nu bör upphävas. Yrkanden
härom har i annan ordning framförts.
Jag får nu, herr talman, yrka bifall till
motionen nr 235 i denna kammare.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Herr Frödings yrkande
bygger på förutsättningen, att riksdagen
vid kommande plenum kommer att avskaffa
jordförvärvslagen. Motionen bygger
dessutom på en felaktig uppfattning,
nämligen att det mesta av reseanslaget
för lantbruksnämnderna går
till den yttre rationaliseringen. Då jag
inte tror att riksdagen kommer att besluta
annat än vad tredje lagutskottet
föreslagit beträffande jordförvärvslagen,
ber jag att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 235 av fru Boman m. fl.; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Fröding begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar
Ja;

Högertrafikfrågan

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 235 av fru Boman
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. såvitt
avsåge mark under Gripsholms kungsladugård
l2 i Mariefreds stad och Bogesund
l1 i Stockholms län, m. m.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

§ 14

Högertrafikfrågan

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
131, i anledning av Kungl. Maj:t proposition
angående högertrafikfrågan jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 111 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 25 februari
1955, föreslagit riksdagen att dels
avgiva yttrande i anledning av ett av
föredragande departementschefen framlagt
förslag angående högertrafikfrågan,

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

dels uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde till en av departementschefen
förordad folkomröstningsnämnd
utse en rådgivande parlamentarisk
kommitté, dels ock för budgetåret
1955/56 anvisa följande anslag, nämligen
dels till Statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstning
under sjätte huvudtiteln ett anslag av
2 550 000 kronor, dels till Administration
av 1955 års folkomröstning under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Björnberg m. fl. (I: 431) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
m. fl. (II: 545), hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta dels att begränsa
anslaget till statlig upplysningsverksamhet
till 550 000 kronor, avseende
uteslutande utformning, tryckning
och distribution av en objektiv broschyr
i ämnet, dels att i övrigt beakta
vad i motionen anförts.

I en inom första kammaren av herrar
Sigfrid Larsson och Franzén väckt
motion (1:454) hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta att till
statlig upplysningsverksamhet vid 1955
års folkomröstning under sjätte huvudtiteln
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
anslå 550 000 kronor till täckande
av kostnaderna för en broschyrs utformning,
tryckning och distribution,
inklusive kostnaderna för den föreslagna
nämnden och rådgivande organet,
men avslå Kungl. Maj :ts förslag om understöd
av propaganda med ett belopp
av två miljoner kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (1:469) och den andra in -

om andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 580) hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts förevarande proposition måtte
dels till statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstning under sjätte
huvudtiteln anvisa ett anslag av
550 000 kronor, innebärande en nedskärning
av Kungl. Maj:ts förslag med
2 00 000 kronor, dels i övrigt beakta
vad i motionen anförts.

I en inom andra kammaren av herrar
Svensson i Stenkyrka och Johansson
i Mvsinge väckt motion (11:563)
hade slutligen hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag under
punkterna II och III a) i förevarande
proposition med anhållan dels
om att riksdagen skulle uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde till
folkomröstningsnämnden utse en rådgivande
parlamentarisk kommitté, dels
om ett anslag för budgetåret 1955/56
under sjätte huvudtiteln å 2 550 000
kronor till statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstning.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionen II: 563, såvitt nu vore i
fråga, uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde åt folkomröstningsnämnden
utse en rådgivande parlamentarisk
kommitté;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:431 och 11:545,
1:454, 1:469 och 11:580, 1:453 och
II: 544 samt II: 563, sistnämnda tre motioner
såvitt de avsåge förevarande anslag,
till Statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstning för budgetåret
1955/56 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 2 550 000 kronor; -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:453 och 11:544,
såvitt de avsåge förevarande anslag, till
Administration av 1955 års folkomröstning
för budgetåret 1955/56 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Näsström och Hesselbom,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:563, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förslag att riksdagen
måtte uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde åt folkomröstningsnämnden
utse en rådgivande
parlamentarisk kommitté;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionen 11:563, såvitt nu vore i
fråga, och med avslag å motionerna
1:431 och 11:545, 1:454, 1:469 och
11:580 samt 1:453 och 11:544, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anslag till statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstning;

IV. att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:453 och 11:544, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om anslag till administration av
1955 års folkomröstning;

2) av fröken Andersson, herrar Snndelin,
Alfred Nilsson, Aastrup, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde,
Ståhl, Svensson i Ljungskile samt Cassel
och fröken Ager, vilka ansett att
utskottet under II. och III. bort hemställa II.

att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:563, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förslag att riksdagen
måtte uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde åt folkoin -

Högertrafikf rågan

röstningsnämnden utse en rådgivande
parlamentarisk kommitté;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 431 och II: 545, I: 454
samt I: 469 och II: 580 och med avslag
å motionerna 1:453 och 11:544 samt
11:563, sistnämnda tre motioner såvitt
de avsåge förevarande anslag, till Statlig
upplysningsverksamhet vid 1955 års
folkomröstning för budgetåret 1955/56
under sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 550 000 kronor;

3) av herrar Johansson i Mysinge
och Svensson i Stenkyrka, vilka ansett
att vid den nu föreslagna folkomröstningen
någon särskild statlig upplysningsverksamhet
icke vore påkallad
och att därför utskottet under II. och
III. bort hemställa

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 563, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förslag att riksdagen
måtte uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde åt folkomröstningsnämnden
utse en rådgivande
parlamentarisk kommitté;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionen 11:563, såvitt nu vore
i fråga, och med avslag å motionerna
1:431 och 11:545, 1:454, 1:469 och
11:580 samt 1:453 och 11:544, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anslag till statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstning;

4) av herrar Sundelin och Svensson
i Ljungskile, utan angivet yrkande.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i detta ärende
jämväl finge avse andra lagutskottets
utlåtande nr 32 i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om folkomröstning angående högertrafik,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Som redan meddelats
kommer debatten i högertrafikfrågan
att även omfatta andra lagutskottets utlåtande
nr 32 angående folkomröstning
om högertrafik.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 111,
som ligger till grund för statsutskottets
förevarande utlåtande, är själva sakfrågan
anslaget till en omläggning till
högertrafik och anslaget för folkomröstningens
genomförande i samma fråga.
Jag vill då erinra om att när frågan
om folkomröstning och högertrafik senast
behandlades, vid 1945 års riksdag,
så behandlades sakfrågan i sin helhet
av andra lagutskottet, och det förefaller
som om det hade varit riktigast,
att sakfrågan och frågan om lagtexten
även denna gång hade behandlats av
andra lagutskottet och att statsutskottet
hade fått behandla anslagsfrågan. Nu är
det dock som det är med den saken,
och då kan man väl bara påpeka förhållandet
och hoppas att det uppmärksammas
i framtiden.

Som framgår av statsutskottets utlåtande
har Kungl. Maj:ts proposition tillstyrkts
av utskottet med så att säga
dominerande majoritet. Jag skall självfallet
inte här ta upp frågan om liögereller
vänstertrafik, utan endast beröra
det avsnitt som rör de av departementschefen
begärda anslagen för folkomröstningen.

Beträffande det anslag på en miljon
kronor, som äskats för folkomröstningens
administration, råder inga delade
meningar, men beträffande anslaget på
drygt 21/. miljoner kronor har det avgivits
två reservationer. Departementschefen
har i propositionen stött sig på
justitieministerns uttalande i proposition
nr 193 förra året, där det framhålles
att om staten beslutar att ordna en
folkomröstning, så är det också statens
skyldighet att bekosta den upplysningskampanj,
som kan bli en nödvändig
följd av det beslutet. Vi finner emellertid
att den motiveringen inte kan vara

allmängiltig och inte kan gälla under
alla förhållanden. Vi menar nämligen
att statsbidrag till upplysning och propaganda
bör beslutas endast i den mån
som de till folkomröstning framförda
frågorna är av den komplicerade natur,
att en upplysningskampanj är av behovet
påkallad. Men i frågan om högereller
vänstertrafik är frågeställningen
den enklaste möjliga. De röstande har
bara att svara ja eller nej på den ställda
frågan, och vill de inte det, så får de
lämna en blank röstsedel. Men lika väl
har det här begärts 27a miljoner kronor
till en upplysningskampanj, i fråga om
vilken departementschefen förutsätter,
att man skall utse en särskild nämnd,
som biträdes av en parlamentarisk kommitté.
Ja, vi skulle faktiskt få ett litet
nätt ämbetsverk i arbete fram till den
dag, då omröstningen skall verkställas.

De röstberättigade medborgarna här
i landet torde emellertid vara fullt förtrogna
med frågan om höger- eller vänstertrafik.
Under senare år har ju det
ärendet debatterats i pressen när trafikutredningen
tillsattes, när dess betänkande
avlämnades, när betänkandet
gick ut på remiss och när remissvaren
strömmade in o. s. v. Allt detta har utförligt
presenterats och kommenterats
i pressen. Alla man möter är därför väl
inne i frågans karaktär och innebörd. Av
den orsaken har vi ansett det onödigt
att offra miljoner på en propaganda för
en omröstning i den frågan. Däremot
har vi inte velat ta ställning till själva
principen, om statsmakterna skall bidra
med medel till upplysningsverksamheten
och om frågan är av den karaktär
att den kräver sådan upplysning. För
min egen del menar jag, att frågor av
denna karaktär knappast bör bli föremål
för folkomröstning.

Departementschefen säger att den föreslagna
omröstningen är en försöksomröstning.
Man skall försöka att bedöma
hur röstningen utfaller efter den propaganda
som sättes in med de statsmedel,
som här förutsättes bli anslagna.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Till detta vill jag lia sagt, att det kan
vara lika intressant att se resultatet av
en folkomröstning, även om inte staten
offrar några miljoner och där de röstberättigade
medborgarna avgivit sitt
votum utan någon extra påtryckning.

Nu skall visserligen dessa statsmedel
fördelas med 50 procent på båda sidorna,
och propagandan skall bli objektiv,
men jag undrar om det inte ändå
är bortkastade pengar. Vi får ju här i
riksdagen då och då ta ställning till
anslagskrav, och vi har ibland i statsutskottet
t. o. in. diskuterat små anslagshöjningar
på 10 000 kronor. Men
här lämnar man med varm hand miljoner
till en uppgift, som man för närvarande
knappast kan anse vara av behovet
påkallad, i varje fall inte i samband
med den förestående eventuella
omröstningen. Det är därför vi menar
att frågan om statsanslag bör anstå tills
ett sådant spörsmål uppkommer, då
man finner att det är nödvändigt med
en sådan folkupplysning till den röstande
allmänheten. Därför ber jag, herr
talman, att i all korthet få yrka bifall
till reservationen nr 3 till statsutskottets
utlåtande.

Häruti instämde herrar Johansson i
Mysinge (bf) och Helén (fp).

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Vid detta ärendes behandling
i statsutskottet har jag funnit
anledning ansluta mig till den med
nummer 2 betecknade reservationen,
och jag skall nu i korthet redogöra för
de synpunkter, som för mig varit avgörande.

Jag vill då, herr talman, först betona
att vi i vår reservation ansluter oss till
själva huvudtanken, nämligen att en
folkomröstning skall anordnas i denna
trafikfråga. De motiveringar som departementschefen
har förebragt för en
sådan omröstning finner vi också bärande;
jag skall inte ta upp tiden med
att närmare belysa dem.

Högertrafikfrågan

Departementschefen har vidare föreslagit,
att man vid denna omröstning
också skall ge tillfälle för dem som är
likgiltiga eller tveksamma i denna fråga
att avge sitt votum, vartill de skulle få
möjlighet genom att lämna en blank
sedel. Detta har vi inte kunnat biträda,
och jag vill understryka att även utskottsmajoriteten
på den punkten har
uttalat sig mycket tveksamt. Man säger
därvidlag: »Det synes dock utskottet
tveksamt, om tillräckliga skäl föreligga
för redovisning av även en tredje ståndpunkt
vid själva omröstningen, vilket
måste komma att komplicera förfarandet.
» Man slutar emellertid med att
säga, att man »vill likväl icke motsätta
sig departementschefens förslag». Jag
tycker att detta utskottsmajoritetens
ställningstagande är svagt. I reservationen
nr 2 framhåller vi för vår del att
det finns ingen anledning att särskilt
pröva en tredje ståndpunkt i detta sammanhang.

I propositionen säger departementschefen,
att det inför denna omröstning
behövs en omfattande upplysningsverksamhet,
och vi kan på den punkten instämma.
Yi har alltså anslutit oss till
departementschefens förslag om beviljande
av ett anslag till administration
på en miljon kronor. I fråga om upplysningsverksamheten
har vi biträtt det
kungl. förslaget om utgivande av en
broschyr med sakligt vägledande upplysning
och beviljande för bestridande
av kostnaden för denna av ett anslag
på 550 000 kronor.

Däremot kan vi inte biträda det stora
organisationsförslag med ty åtföljande
kostnader, som är framlagt. Vi tycker
att organisationsapparaten har fått alldeles
för stora dimensioner. Vi förmenar
att i den offentliga debatt, som
kommer att föregå denna folkomröstning,
kommer alla tänkbara ståndpunkter
och skäl att föras fram och att vi
kan lita på att pressen här fullgör sin
uppgift. Därtill kan man också med all
rätt peka på värdet av de radiodebat -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

ter, som måste anordnas i samband
med diskussionerna kring denna fråga.
Denna upplysning och vägledning per
radio räknar vi som synnerligen effektiv.
Detta gör att vi av rent sakliga skäl
anser, att det stora anslaget till en omfattande
propaganda i övrigt inte är
motiverat.

Saken har också en rent principiell
sida. Denna gång gäller det en fråga,
som inte på något sätt är partipolitiskt
betonad. Men vi kan ju förvänta att i
framtiden få vara med om flera folkomröstningar,
och det kan vid ett kommande
tillfälle gälla spörsmål, som är
partiskiljande. Om man nu knäsätter
principen att bevilja stora statliga anslag
för en propaganda, upplagd såsom
förutsättes i propositionen, förmenar vi,
att detta kan ha ganska riskabla följdverkningar.
Det blir i framtiden måhända
en statsunderstödd partipolitisk
propaganda i samband med folkomröstningar.
Vi har funnit, herr talman, att
en sådan utveckling får anses strida
mot den allmänt vedertagna demokratiska
uppfattningen om värdet av fristående
politiska partier, bildade och
uppburna av medborgarnas egna, av
statsmakterna helt oberoende anstalter.

Herr talman! Detta är i korthet de
synpunkter som varit vägledande för
vårt ställningstagande, när vi avgivit
reservationen nr 2, och jag ber att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
påtalade den underliga utskottsbehandling,
som denna fråga har fått,
och jag skall därför inte gå närmare in
på det, även om jag vill deklarera, att
jag tror det hade behövts ett sammansatt
utskott.

Jag tror inte att vi skall dra upp någon
folkomröstningsdebatt här, men

vilken uppfattning man än har om folkomröstningen
måste man väl säga, att
den fråga det nu gäller mycket dåligt
passar för folkomröstning. Riksdagen
har aldrig önskat någon folkomröstning,
när denna fråga varit uppe. Utredningen
har heller inte haft något
sådant önskemål. Man kan fråga sig
vilka krafter som velat ha en folkomröstning
i denna fråga. Det går inte att
värja sig för intrycket, att de som påstår
att detta är ett litet sabotage dels
mot högertrafiken, dels mot folkomröstningen,
ändå inte har alldeles fel.

Här skall vi lägga ut 3y2 miljoner
kronor bara för själva folkomröstningen,
men det är inte det väsentligaste,
ty ett dröjsmål i frågan kostar också
pengar. Vi vet, att kostnaderna stigit
sedan år 1945 från 28 miljoner till 200
miljoner. Vi har inte så gott om pengar,
att vi har anledning att lägga ut dem
på detta sätt. Det är bokstavligen meningen,
att vi skall lägga ut pengar åt
höger och vänster — det är väl bara
Grönköpings Veckoblad som föreslagit,
att man skall ge propagandapengar till
dem som röstar blankt. Jag tycker emellertid
att den föreslagna utgiften är
en onödig utgift, som medför en fördröjning
och därför också ytterligare
kostnadsökningar för reformens genomförande.

Det är alltså, herr talman, utan att
ta ställning till själva folkomröstningsfrågan
som jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1 av herrar Näsström
och Hesselbom.

I detta yttrande instämde herr Ahlberg
(li).

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Det är nog en allmän
önskan, att denna debatt inte blir alltför
lång utan att respektive talare helt
kort framför sina synpunkter, och jag
skall endast säga några ord som motivering
för utskottets förslag.

Vad den s. k. avslagslinjen beträffar

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

skall jag för min personliga del gärna
medge, att man kan ifrågasätta lämpligheten
av att anordna en folkomröstning
i denna fråga, icke minst med hänsyn
till ärendets tekniska karaktär och
kanske också med hänsyn till den ingående
behandling, som högertrafiken
ägnats i den svenska riksdagen. Men
jag vill å andra sidan erinra om den
diskussion som uppstod — vilket de
föregående talarna för övrigt erinrat
om — när kommittén år 1954 avgav sitt
betänkande, samt om den diskussion,
som för något år sedan fördes ute i
landet och här i riksdagen om folkomröstningsinstitutet
som sådant.

Allt detta utgör enligt min mening
anledning till ett positivt ställningstagande
till omröstningsförslaget, och
utskottet har heller inte velat vara med
om ett avslag. Tvisten kommer närmast
att stå om formerna för upplysningen
och de anslag, som riksdagen skulle
bevilja. Det första förslaget gäller information,
ett slags vägledning med
sakuppgifter från statens sida. Bland
annat skulle det förekomma en broschyr,
som troligen skulle utdelas till
alla väljare i landet. Men varken denna
broschyr eller övrig upplysning skulle
innebära något ställningstagande från
statsmakternas sida till själva omröstningsfrågan.

Däremot sker ju ett ställningstagande
i själva omröstningsfrågan genom det
anslag på två miljoner kronor som skulle
utgå till både ja- och nejsidan vid
denna folkomröstning. Herr Svensson i
Stenkyrka började denna debatt med
att yrka avslag på alla anslag till upplysning
och propaganda i detta sammanhang.
Tydligen anser han och hans
mcdreservanter att medborgarna skulle
vara fullt införstådda med vad frågan
gäller, och kanske anser man sig också
vara säker på omröstningsresultatet.
Jag skulle vilja varna för att vara alltför
säker på den saken; det kan hända
att omröstningsresultatet blir en överraskning.

Högertrafikfrågan

Om det däremot är så, att herr Svensson
i Stenkyrka anlägger sparsamhetssynpunkter
på det hela, vore det ju
bättre att han yrkade avslag på hela
förslaget om omröstning och inte bara
på förslaget om anslag för upplysning.
Enligt min och utskottets mening är
det en rätt komplicerad fråga som det
här gäller, varför det behövs en grundlig
upplysning, innan väljarna kan fatta
ståndpunkt till densamma.

Striden kommer antagligen att närmast
stå om detta anslag på två miljoner
kronor till företrädarna för olika
meningar vid omröstningen. Jag vill
därför också för min del erinra om vad
departementschefen anförde, när riksdagen
fattade beslut om det nu vilande
grundlagsförslaget beträffande ett folkomröstningsinstitut.
Departementschefen
framhöll då att medborgarna måste
bli allsidigt och i erforderlig utsträckning
informerade om de frågor, beträffande
vilka staten begär att de skall
yttra sig. Staten måste därför bevilja
medel för upplysningsverksamhet från
både ja- och nejriktningens sida, ja, när
förhållandena så påfordrade, till upplysningsverksamhet
även från den riktnings
sida som inte vill rösta vare sig
ja eller nej.

Slutligen vill jag anföra ett par synpunkter,
som jag tror delas av hela utskottet
med undantag av reservanterna.

Vid en folkomröstning bör det ske
en allmän upplysning från samhällets
sida, men denna upplysning får icke
innebära ett ställningstagande i den
fråga som skall bli föremål för omröstningen.
Upplysningen måste emellertid
kompletteras med de speciella synpunkter
som anhängare och motståndare till
det förslag, som ställes under omröstning,
kan lägga på detsamma. Denna
gång gäller det frågan om omläggning
Ull högertrafik, men den synpunkt jag
nu anfört kan i än högre grad bli aktuell
när mer partipolitiskt betonade spörsmål
skall bli föremål för omröstning.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

I detta avseende har jag alltså en uppfattning,
som är rakt motsatt den som
här redovisas av ordföranden i statsutskottets
fjärde avdelning, herr Malmborg.

Då det är samhället som påfordrar
en folkomröstning, bör det vara samhällets
skyldighet att bekosta även den
propaganda och upplysningsverksamhet
som bedrives av dem, som företräder
olika meningar i omröstningsfrågan.
Denna synpunkt har varit vägledande
för departementschefen, när han
framlade förslaget om folkomröstningsinstitut,
och den har också varit vägledande
för departementschefen och utskottet
när det gäller det här föreliggande
förslaget.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I mitt anförande betonade
jag, att det är naturligt och rimligt,
att staten ger ett anslag till administrationen,
när det gäller ordnandet
av folkomröstning. Vidare framhöll jag,
att det är motiverat att söka åstadkomma
en effektiv och god upplysning i det
spörsmål, som folkomröstningen avser.
Jag kan emellertid omöjligen biträda
herr Anderssons i Malmö mening, att
man här måste lägga upp en så omfattande
propaganda och lämna så stora
anslag till ja-sidan och nej-sidan. Jag
kan inte finna detta rimligt och sakligt
motiverat. — Jag vill än en gång understryka,
att det är principiella synpunkter
som för mig är avgörande. Herr Andersson
tycks ha diametralt motsatt
uppfattning mot mig på den punkten.
Han menar, att det skall vara stora
statliga anslag till propaganda, även
om folkomröstningen gäller politiskt betonade
spörsmål. Jag har den uppfattningen,
att det inte bör vara på det
sättet, av skäl som jag i korthet antydde
i mitt förra anförande.

Herr talman! Det var dessa synpunkter,
som jag ville understryka med anslutning
till herr Anderssons anförande.

Herr ANDERSSON i Malmö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ånyo konstatera
att herr Malmborg och jag på
denna punkt rörande propagandaanslaget
har diametralt motsatta meningar.
Vi är bara överens om att våra uppfattningar
inte går samman. Jag har
ingen anledning att gå ifrån min mening.
Jag tycker, att det är riktigast, att
samhället, när det påfordrar en folkomröstning,
också skall påta sig de kostnader,
som med denna folkomröstning
är förenade. Vi skall komma ihåg, att
om vad vi redan beslutat blir grundlag,
har en tredjedel av kamrarna möjlighet
att besluta, att folkomröstning skall
äga rum.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I en reservation av herrarna
Näsström och Hesselbom framhålles,
att riksdagen i princip redan
tagit ställning för en övergång till högertrafik
i Sverige genom att godkänna
andra lagutskottets utlåtande nr 39 vid
höstriksdagen 1953. De nämnda reservanterna
påpekar vidare, att 1954 års
kommitté för utredning om högertrafik
inte föreslog någon allmän folkomröstning.
De återger därvid departementschefens
uttalande, att tre reservanter i
ett särskilt yttrande förklarat sig i princip
inte ha något emot en folkomröstning.
Detta tarvar emellertid en närmare
förklaring. Det omtalade principuttalandet
tillkom efter det att en av kommitténs
ledamöter i ett särskilt yttrande
uttalade sig i folkomröstningsfrågan.
Som bekant behandlades inte denna sakfråga
av kommittén. Vad som är viktigt
att erinra om i detta sammanhang är
att de parlamentariska ledamöterna av
kommittén samt en representant för
Transportarbetarförbundet — dvs. ma -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

joriteten av kommittén — föreslog, att
Kungl. Maj:t skulle föreslå 1955 års
riksdag att fatta beslut om övergång
till högertrafik. Av detta framgår att de
parlamentariska ledamöterna i kommittén
i själva huvudfrågan inte haft
delade meningar om högertrafikförslaget,
att detta borde föreläggas vårriksdagen
1955 för avgörande, samt att
kommittén därför preciserade tidpunkten
för övergång till högertrafik till år
1959.

Av det sjuttiotal instanser, som yttrat
sig över det av 1954 års högertrafikkommitté
avgivna betänkandet, är det
en överväldigande majoritet, som rent
principiellt förordar övergång till högertrafik.
Däremot bryter sig meningarna
starkt, när det gäller kommitténs
förslag om bland annat finansieringssättet
och grunderna för ersättning.
Tanken på en folkomröstning har avvisats
av 22 instanser, 41 har inte yttrat
sig och 2 anser, att folkomröstning bör
komma till stånd. Enligt min mening
har remissinstanserna varit positivt inställda
till kommittéförslaget men kritiska
mot folkomröstningstanken, trots
att de inte har haft någon anledning att
uttala sig i detta spörsmål.

Vad man är mycket intresserad av i
riksdagen är hur regeringen kommer
att handla efter folkomröstningen i oktober.
Jag ser inte statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet här
i kammaren, men jag vill ändå ställa
följande fråga till honom: Om det i
folkomröstningen blir ett positivt uttalande
för övergång till högertrafik,
kan då en proposition förväntas i ärendet
till årets höstriksdag?

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga ber jag att få säga några ord i
anslutning till den blanka reservation
som är fogad till statsutskottets utlåtande
av herrar Sundelin och Svensson i
Ljungskile.

Högertrafikfrågan

Vi har ansett det inte vara ur vägen
att man vid en eventuell folkomröstning
i högertrafikfrågan även låter medborgarna
säga sin mening om den principiella
utformningen av bestämmelserna
om onykterhet vid ratten. Utskottet
vill icke vara med om detta utan anser
att dessa frågor icke bör gå ut till omröstning
tillsammans. Naturligtvis bör
en folkomröstning vara enkel och entydig.
Jag kan dock inte anse, att det
är så alldeles riktigt vad utskottet säger
om att frågan om höger- eller vänstertrafik
är artskild från den fråga vi
för fram i motion nr 543. Jag har den
uppfattningen, att högertrafikreformen
i hög grad är en trafiksäkerhetsfråga,
och detta är också i allra högsta grad
frågan om förbud mot alkoholförtärande
i samband med bilkörning eller
framförande av motorfordon. Jag vill
starkt poängtera att från min synpunkt
är spörsmålet om alkohol vid ratten
inte en nykterhetsfråga i första rummet
utan en trafiksäkerhetsfråga.

Jag har ingen tillförlitlig statistik på
den olycksfrekvens, som är orsakad av
att vi i vårt land har vänstertrafik. Men
sådana olyckor torde vara färre än
många tror, men gäller det åter olyckor
orsakade av onykterhet vid ratten, då
vet vi alla att höga siffror talar sitt förfärliga
språk.

Frågan om att köra till höger är alltså
från vår synpunkt och i detta sammanhang
en fråga om säkerhet i trafiken.
Frågan om sprit vid ratten är
icke artskild från den förra.

Kammarens ledamöter har säkerligen
lagt märke till att 1949 års trafiknykterhetsutredning
inte är ointresserad av
en lagstiftning, som kriminaliserar alkoholförtäring
kort tid före eller under
bilkörning, men man fruktar för att ett
dylikt förbud skulle sakna en allmän
resonans i rättsmedvetandet hos vårt
folk. Men jag är inte alls så säker på
det. Jag tror snarare att alla de olyckor
— och alla tragedier som följer dem —
alkoholen spelat en framträdande

där

7 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

roll leder opinionen just åt det håll
som vi syftar till i vår motion.

Därför vore det, som vi ser det, rätt
lämpligt att låta folket säga sin mening
här. En sådan opinionspejling vore,
menar vi, av ett stort värde vid den
kommande utformningen av trafiknykterhetslagstiftningen.

De erfarenheter man har i Norge i
fråga om skärpt nykterhet vid ratten
för all yrkesmässig trafik har icke gett
till resultat att man tänker avvika från
den väg man valt. Den ökade motorismen
på våra trånga och på många håll
bedrövliga vägar kräver sannerligen
helnyktert folk vid ratten.

Jag vill gärna tillägga att Motorförarnas
helnykterhetsförbund ställt sig positivt
till motionens yrkande, och IOGT:s
tidning Reformatorn har ägnat den en
ledare, som går på samma linje. Till
belysande av frågan om det verkligen
är så ödesdigert att sammankoppla två
frågor vid en folkomröstning vill jag
bara erinra om hur man ser på den
saken i andra länder där man länge
använt folkomröstningsinstrumentet.

I SOU 1923 tar jag ett exempel från
Schweiz. Där hade man vid en folkomröstning
fyra frågor att avgöra. De
var omorganisation av justitiedepartementet,
tillståndsavgifter för handelsresande,
utvidgning av förbundets straffrätt
och kanslikostnader för legislaturen
i Washington. Ja, dessa frågor, som
de goda schweizarna hade att säga sin
mening om på en gång, var nog litet
artskilda för att nu använda utskottets
terminologi. Men schweizarna tycks ha
klarat biffen.

Eller jag kan ta Arizona i USA och
hänvisar till SOU 1952. Där fick man
svara på följande frågor i ett svep: rätt
för legislaturen att uppta lån för vägförbättring,
legalisering av vadhållning
vid hästkapplöpningar, inrättande av
en statlig kommission för vägväsendet
och undersökning av möjligheterna att
utnyttja Coloradofloden för konstgjord
bevattning och elkraftproduktion. Det

kan tilläggas att Arizona har mycket
indianer och en talrik negerbefolkning,
men folket tycks ha klarat av att svara
på dessa frågor på en gång.

Ja, herr talman, jag ställer intet yrkande
men har velat säga dessa ord.
Det torde bli tillfälle att återkomma till
själva sakfrågan i annat sammanhang.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag förstår, att vi vid
denna sena tidpunkt i enlighet med talmännens
önskningar måste koncentrera
oss. Jag skall därför söka fatta mig kort.

Jag vill först beklaga, att vi inte kunde
lösa denna fråga 1945, när en omläggning
ännu hade varit billig. Åtskilliga
av ledamöterna i denna kammare
erinrar sig nog den osedvanliga splittringen
vid det tillfället på regeringsbänken,
när herr Wigforss talade i den
ena riktningen och herr Ohlin och herr
Domö, som också tillhörde regeringen,
i den andra. Det är helt andra belopp,
som en eventuell övergång skulle kräva
nu.

Vidare vill jag inledningsvis i korthet
uttala min principiella anslutning
till vad herr Svensson i Stenkyrka
yttrade. För framtiden synes det mig
vara naturligast, att avgöranden i frågan
om referendum skall tillgripas eller
inte förlägges till vederbörande sakutskott,
inte med hänsyn till de pengar
det gäller till statsutskottet. När folkomröstningen
behandlades 1922, bereddes
också ärendet helt och hållet av
första lagutskottet.

Sedan vill jag gå direkt på frågan om
upplysningen i den förestående omröstningen
om högertrafik. Denna sönderfaller
i två delar: dels i objektiv
uPplysr,ing> alltså en skrift, som distribueras
till alla väljare och innehåller
ett koncentrat av de olika synpunkterna
på frågan, och dels den propaganda för
två miljoner kronor, som föreslagits
utdelad till ja- och nejsidan. Jag har
ingenting emot den objektiva upplys -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

ning, som här föreslås. Tvärtom tror
jag att denna är ett nödvändigt inslag
i en välordnad referendumstat. Inom
förbundet i Schweiz har man under
lång tid varit tveksam inför dylik objektiv
upplysning, men under senare år
har man accepterat denna. Däremot
har man i kantonerna alltid ansett det
önskvärt med en liten objektiv skrift.
Jag har gått igenom åtskilliga sådana
skrifter. Dessa är av ett utomordentligt
värde för medborgarna, om de önskar
följa samhällets utveckling över huvud,
ty där ges mycket utförliga framställningar
om den politik som har förts,
dess innebörd och dess syftemål.

Däremot kan jag inte uttala annat
än min utomordentliga förvåning över
att detta projekt med två miljoner kronor
kommit fram. Jag ser i kammaren
den ärade ordföranden i socialdemokratiska
riksdagsgruppen herr Skoglund
i Umeå, som jag kamperade tillsammans
med i fyra år i folkomröstningskommittén.
Jag kan inte erinra
mig att herr Skoglund under alla våra
diskussioner i denna kommitté eller
herr Skoglunds meningsfränder — alltså
framlidne riksdagsmannen Wallentheim
och landshövding Olsson — någonsin
kom på den idén att ens nämna
möjligheten av ett dylikt extra anslag.
Ser man efter i kommittébetänkandet
finner man däremot en enig anslutning
till tanken på en objektiv upplysning.
Därutöver förekommer ingenting. Jag
vet inte vad som föranlett regeringen
till denna generösa propå, så frikostig
i förhållande till den njugghet som statsmakterna
nu är skyldiga att ålägga sig
på alla andra statsfinansiella områden.
Det är möjligt att det är Gösta Rehns
många inlägg i pressen och radion om
propagandan som inspirerat regeringen.
1 varje fall vill jag endast framhålla,
att i intet av de länder där folkomröstningsinstitutet
tillämpats — inte bara
under kort tid utan också under årtionden
— har man kommit på denna idé
att subventionera parternas folkomröst -

Högertrafikf rågan

ningskostnader. Schweiz om något land
har väl erfarenhet av detta. Man har
ju där 25 kantoner, och i någon av
dessa kantoner skulle det ju kunna tänkas
att samma befängda idé hade runnit
upp. Såvitt jag vet har — i varje
fall fram till 1950 — aldrig något sådant
förekommit, och det måste väl
bero på att man ansett, att en stor risk
är förbunden med en sådan utgiftspolitik,
därför att den strider mot idén
om fri upplysning i den demokratiska
staten.

Jag tillåter mig att ha den uppfattningen,
att den svenska radion, som i
stort sett leds på ett utomordentligt
opartiskt sätt — förutom den objektiva
upplysningsskriften och förutom vad
pressen här kan komma att skriva liksom
vad enskilda organisationer måhända
kommer att publicera på detta
område — erbjuder de allra bästa garantier
för en tillräcklig vägledning för
väljarna. I radio skall väljarna denna
gång få tillfälle att höra endast ett problem
diskuteras. Det skall väl inte vara
svårt att under tre eller fyra sådana
diskussioner kunna få högertrafikfrågan
allsidigt belyst, liksom framlagd på
ett intresseväckande sätt. Vid de stora
radiodebatterna före varje val diskuteras
det däremot 20 å 30 saker på en
gång — kalejdoskopiskt förvirrande för
väljarna — och ändå har vi ansett att
dessa radiodiskussioner har haft en
funktion att fylla.

Jag vill verkligen ställa den frågan
om den majoritet, som till äventyrs i
denna kammare i dag är beredd att
bevilja dessa två miljoner kronor, i
fortsättningen är beredd att alltid handla
på samma sätt. Antag t. ex. att vi får
en folkomröstning om statskyrkan. Vilka
skall då ha bidrag? Skall t. ex. de som
yrkar på en separation mellan staten
och kyrkan ha statsbidrag? Skall detta
giilla varje hednisk riktning eller bara
den riktning som företräds av låt mig
säga herr Swedberg i Örebro — jag
nämner honom därför att han deltog i

100 Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

debatten om statskyrkan för ett par
veckor sedan? Är vi beredda att ge
varje riktning statsbidrag för dess propaganda?
Om vi t. ex. skulle få upp
frågan om republik till folkomröstning,
anser man det då vara lämpligt att propagandan
till förmån för en sådan omvälvande
omändring skall subventioneras?
Om frågan om en friare lagstiftning
i fråga om fosterfördrivning eller
frågan om en avväpning skulle komma
upp, är man då verkligen beredd att
handla på precis samma sätt? En ännu
delikatare fråga är den, om det verkligen
skulle överensstämma med uppfattningen
hos en majoritet i detta land
att en sådan propaganda skall subventioneras.

Jag vill genast tillägga, att jag har
respekt för varje ärlig uppfattning.
Varje sådan uppfattning skall fritt få
göra sig gällande. Detta är emellertid
en sak. En annan sak är att subventionera
denna propaganda, att ta skattebetalarnas
medel i anspråk för en propaganda,
som de kan betrakta som på
det mest kännbara sätt sårande för deras
egna uppfattningar.

Jag vill också ställa en annan fråga.
Antag t. ex. att vi i fortsättningen, med
den reform av folkomröstningsinstitutet
som preliminärt beslutats, under nuvarande
partiförhållanden skulle få en
folkomröstning, som vore begärd av de
nuvarande oppositionspartierna. Är
majoriteten då alltid beredd att bevilja
även denna minoritet pengar för dess
propaganda, även om majoriteten skulle
anse att densamma vore ytterligt allvarlig
ur samhällets synpunkt? Jag är inte
fullständigt säker på att man den dagen
kommer att vara lika generös som
man är i dag.

Nu kan man ju säga att det finns risk
för att en speciell riktning i en viss
fråga får ett övertag till följd av att
den förfogar över större penningmedel.
Jag tror det är att misskänna folket
om man tror att det uteslutande följer
de kapitalstarkaste organisationer -

nas uppmaningar. I Schweiz, om man
nu får tala om detta land en gång till,
har man gjort den allmänna erfarenheten,
att om folk känner att det så
att säga börjar lukta pengar i referendumkampanjen,
att det kommer ut för
mycket tryck från en viss riktning, att
denna riktning är för penningstark, så
reagerar folket instinktivt mot detta.
Naturligtvis bär det i Schweiz vid olika
tillfällen förekommit diskussion om
pengarnas roll i referendum — det ligger
i sakens natur, så många folkomröstningar
som Schweiz har haft under
de sista hundra åren — men på det
hela taget tror jag det skall vara mycket
svårt att kunna säga att folkomröstningarna
där avgjorts just av att
den ena sidans organisationer har haft
större tillgångar än den andras. Snarast
har väl utslaget varit ungefär det
som man har väntat, alldeles oberoende
av propagandan. Jag vill gärna instämma
i vad herr Svensson i Stenkyrka
nyss yttrade i sitt anförande. Jag tror
att det allra värdefullaste i folkomröstningen
är att folket får — med en viss
vägledning genom denna objektiva upplysningsskrift
och genom radion -— försöka
bilda sig en egen uppfattning; det
är denna medborgarnas egna, kärnsunda
uppfattning som vi är mest intresserade
av att höra.

Nu säger kanske också någon, att
denna omständighet att de stora tidningsdrakarna
huvudsakligen finns på
den borgerliga sidan kan komma att på
ett orimligt sätt påverka folkomröstningens
resultat. Yi kan då ställa frågan:
Hur stort var folkpartiet i Sverige
på den tid då det hade en mycket stark
press? Det var ett mycket litet parti
med 20 å 30 mandat. Partiet vann en
stor framgång år 1948, men inte kan
man säga att ökningen från 26 mandat
till 57 eller 58 mandat för folkpartiet
hade något egentligt sammanhang med
folkpartipressens ställning just då. Blott
en enda blick, tycker jag, på pressens
roll vid svenska val ger vid handen

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

101

hur två partier — socialdemokraterna
och bondeförbundet — vuxit sig starka
trots frånvaron av en stark tidningspress;
den visar med andra ord hur
oerhört man har överdrivit talet om
pressens betydelse för propagandan.

Jag kafi, herr talman, inte hjälpa att
jag finner att förslaget om de två miljonerna
utgör ett direkt avsteg från principen
om den fria upplysningen och
den fria diskussionen såsom ett nödvändigt
element i demokratien, och
därför ber jag att få yrka bifall till den
reservation som har avgivits av fröken
Andersson m. fl.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag tyckte nog att herr
Håstad sökte måla hin på väggen inför
den här frågan om hur folkomröstningen
skall ordnas här i landet. Det verkade
faktiskt på mig som om herr Håslad,
på ett sätt som står i motsats till
den uppfattning jag förut har haft om
honom, inte ville vara med om någon
verklig upplysningsverksamhet i den
här frågan. Han slutade med att säga
ungefär att det värdefulla vore att få
veta de enskilda människornas egen
uppfattning, alltså den uppfattning de
har innan de har fått någon upplysning
om vad frågan gäller.

Kunde man vara övertygad om att
människorna inte bleve påverkade från
något håll, att man utan vidare bara
kunde räkna med att de finge avge sina
röster utan att någon hade sökt få dem
att rösta på ett visst sätt, då kanske
det skulle ligga någonting i detta som
herr Håstad sade om den egna uppfattningen,
men nu är ju läget här, som vi
väl alla känner till, sådant att den ena
sidan redan nu behärskar en väldig organisations-
och propagandaapparat,
som säkerligen kommer att utnyttjas till
det yttersta, under det att den andra
sidan inte har någon sådan apparat och
inte alls har de resurser som den sidan
har vilken vill ha högertrafiken genomförd.

Högertrafikfrågan

Herr Svensson i Stenkyrka, som började
den här debatten, sade att de röstande
är så väl förtrogna med den fråga
det gäller att det enligt hans mening
egentligen inte skulle behövas någon
upplysnings- och propagandaverksamhet.
Jag har redan sagt att det inte är
på det sättet. Om ingen sådan verksamhet
skulle bedrivas från statens sida
skulle den ena sidan komma att ligga
i underläge i allra högsta grad, och hur
skulle man betrakta värdet av en folkomröstning
där den ena sidan uppenbart
hade haft betydligt större resurser
än den andra att påverka människornas
röstande? En sådan folkomröstning
vore enligt min uppfattning mycket
litet värd.

Man menar vidare att staten inte
skall släppa till pengar till detta, att
staten inte skall medverka. Det är emellertid,
som tidigare här sagts av herr
Andersson i Malmö, inte de enskilda
som har påfordrat denna omröstning,
utan det är statsmakterna som har begärt
att få höra folkets mening. Är
det då orimligt att staten väsentligt bidrar
till kostnaderna för den upplysningsverksamhet
som behövs?

Herr Ericsson i Näs tyckte att det
här var en dålig fråga att rösta om,
men han angav inte alls hur en fråga
skall vara beskaffad för att den enligt
hans mening skall betraktas som en bra
fråga att rösta om. Denna fråga är väl
egentligen så pass enkel som frågor kan
vara och en utomordentligt bra fråga
att pröva folkomröstningsinstitutet på.
Vi har att svara ja eller nej. Vill ni
övergå från vänstertrafik till högertrafik
eller vill ni inte? Jag tycker det är
en alldeles utomordentlig fråga just att
ställa till människorna, ty trafikreglerna
är ju inte till bara för dem som kör
bil och motorfordon över huvud taget.
De är till för alla. Såväl cyklister som
gående och över huvud taget alla som
använder våra vägar är beroende av
den trafikregel som gäller.

Herr Ericsson i Näs sade också att

102 Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

vi inte hade så gott om pengar att det
var idé att slänga ut de miljoner detta
skulle kosta av statsmedel. Men, herr
Ericsson i Näs, om det skulle gå så att
det bleve en klar folkmening emot övergång
till högertrafik förutsätter jag att
vi skulle spara 300—400 miljoner kronor
på denna folkomröstning. En del
säger att detta endast vore ett uppskjutande
av frågan. Vi måste ändå övergå
till en ny trafikregel, till högertrafik.
Det finns emellertid inte något
»måste» i detta avseende, utan det är
vi själva som bestämmer trafikreglerna
här i landet. Om vi vill ha en trafikregel
som vi tycker passar oss kan ingen
annan bestämma i denna fråga, utan
det gör vi själva. Detta »måste» är bara
en propagandafras som utnyttjas för
att försöka få igenom en övergång till
högertrafik.

Ja, herr talman, vi har ju blivit ombedda
att vara kortfattade och jag skall
också försöka vara det. Jag vill sluta
med att citera några ord i statsutskottets
utlåtande som jag tycker är utomordentligt
bra: »Det synes vidare utskottet
naturligt, att detta anslag disponeras
jämväl för understöd av den
propaganda som vederbörande meningsriktningar
organiserar, då detta
torde vara förutsättningen för att utgångsläget
beträffande tekniska resurser
skall bliva detsamma för båda parter
och viss jämvikt således skapas i
propagandakampanjen. Utskottet kan
icke finna något principiellt stötande
häri utan anser det snarare vara en
fråga om rättvisa och rent spel.»

Herr talman! Jag vill särskilt understryka
vad utskottet här säger. Det är
en fråga om rättvisa och rent spel, och
därför ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill för det första
uttala min förundran över att herr Andersson
i Dunker så intensivt vänder

sig just mot mig. Jag har ju dock yrkat
bifall till förslaget om den objektiva
upplysningen, medan hans egna
partivänner gått emot även den.

För det andra skulle jag här bara
vilja framhålla att fyra, fem bra, sakliga,
upplysande radiodiskussioner enligt
min mening betyder mycket mera
än de folders och annat som kommer
att skickas ut över landet med stöd av
dessa två miljoner kronor.

För det tredje: När herr Andersson
nu konstruerar en grupp i överläge och
en grupp i underläge, tycker jag det
är mycket svårt att från början göra
en sådan konstruktion, och hur skall
vi kunna göra det i framtiden? Om herr
Andersson syftar på motororganisationerna
vill jag bara här framhålla, att
hur mycket propaganda motororganisatonerna
än må ha givit ut — jag känner
dock inte till något om dessa pengar
— har de ju ändå aldrig lyckats beveka
denna kammare eller medkammaren
i fråga om bensinskatten, och det
är väl om något ett exempel på att uppfattningarna
i denna kammare eller
hos folket, vars sunda förnuft vi ju
måste tro på, inte är uteslutande propaganda.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skulle inte ha besvärat
kammaren med att vid denna tidpunkt
få ytterligare ett eller kanske
flera inlägg, men jag kom in i kammaren
när herr Håstad med mycket stor
energi vände sig mot de två miljonerna
och sade sig vara oerhört förvånad
över att denna tanke har kunnat komma
upp. Jag måste säga att jag är ännu
mera förvånad över herr Håstads förvåning.
Det är ju ganska känt att vi
inom socialdemokratien väl ansåg, att
folkomröstningsinstitutet kunde vara en
rätt värdefull komplettering till vår
representativa demokrati, men att det
fanns en omständighet som gjorde oss

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

103

tveksamma. Det var den ojämnhet i propagandaresurserna
som för närvarande
är för handen i vårt samhälle. Därför
var vårt förslag i fjol om en utvidgad
konsultativ folkomröstning förknippat
med ett absolut villkor, nämligen det
som herr Håstad kan läsa på s. 37 i
propositionen nr 193 för år 1954. Och
denna riksdag har ju utan att opponera
sig accepterat de tankegångar som där
lagts fram, nämligen att en folkomröstning
rör sig om så stora och väsentliga
ting att man kan räkna med att den
statliga upplysningsverksamheten kommer
att dra kostnader på mellan 3 och
5 miljoner kronor varje gång.

Nu kan herr Håstad säga: »Ja, det
trodde vi uteslutande var avsett till
en objektiv upplysningsverksamhet och
icke till bidrag åt parterna.» Nej, herr
Håstad, det står angivet i den kung],
propositionen från i fjol: »Ett statligt
anslag för upplysningsverksamhet synes
få disponeras ej endast av ja- och nejsidan
utan även av dem som anser att
man ej bör ta bestämd ståndpunkt.»
Hur kan herr Håstad vara förvånad
över att samma regering som lagt fram
denna proposition året därefter vidhåller
sin uppfattning när man kommer
till ett prov av folkomröstningsinstitutet,
som visserligen utföres efter de
gamla grunderna? Det måste ju vara
av ett stort värde när det gäller att se
vad folkomröstningsinstitutet duger till,
att provet får utföras under samma villkor
som angavs när vi tog denna kompromiss
om konsultativ folkomröstning.
Jag tycker för min del att det är
fullkomligt häpnadsväckande att inte
herr Håstad observerat, att vi måste
hålla på att varje gång en folkomröstning
sätts i gång skall den åtföljas av
ett kraftigt tilltaget anslag till objektiv
upplysningsverksamhet men även till
partpropaganda.

Varför tycker vi det? Jo, därför att
demokratien förutsätter att medborgarna
har en fullständig rätt till information.
Man säger att folkpartiets över -

Högertrafikf rågan

lägsenliet i fråga om pressen icke speglar
sig i de allmänna valen. Varför det?
Jo, därför att då möts denna väldiga
övermakt i fråga om pressen av en upplysningsverksamhet
som slår sönder
argumenten. Det är självklart att det
måste vara så, tv varje gallupundersökning,
som görs innan upplysningsverksamheten
kommer i gång från partiernas
sida, visar ju att propagandan verkar.
Det är ju först när det sker en motoffensiv,
när de olika argumenten kommer
till tals, som människorna har möjlighet
att ta ställning. Det skulle vara i
högsta grad odemokratiskt att inte följa
det som jag trodde vi var helt överens
om 1954: kommer en folkomröstning,
skall ingen meningsriktning av ekonomiska
skäl tvingas ligga stilla. Detta säger
jag huvudsakligen därför att vi nu
måste pröva oss fram till en vettig ordning.
Om folkomröstningsinstitutet skall
kunna bli vad jag hoppas det skall bli,
ett värdefullt komplement till vår representativa
demokrati, så måste vi lära oss
hur denna del av upplysningsverksamheten
skall gå till. Det är inte alls säkert
att de former, som regeringen i år har
föreslagit, är de lämpligaste. Låt oss
göra ett stort experiment nu, men låt
oss icke fumla med den demokratiska
princip som jag tror vi kan vara överens
om.

Sedan gjorde sig herr Håstad lustig
över att politiska frågor skulle kunna
bli föremål för folkomröstning och att
därigenom politisk upplysningsverksamhet
skulle finansieras av statsmedel.
Ja, herr Håstad, vad är politik och vad
är en politisk fråga? Det finns ju inga
möjligheter att här dra någon strikt
gräns. Blir en politisk fråga partipolitik
därför att ett parti engagerar sig för
den, därför att två partier engagerar sig
för den? Folkpartiet hör ju ha all anledning
att vara glad åt att bägge sidor
skall få pengar, ty det partiet får ju alltid
stöd för någon av sina många meningsriktningar.

Att dra upp eu skiljelinje mellan poli -

104 Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

tiska och icke politiska frågor, det är ju
orimligt. Det lär inte kunna gå att konstruera
en sådan skiljelinje. Har vi gett
oss in på detta får vi också ta konsekvenserna
och åt varje meningsriktning,
som är så pass stark att den är
företrädd av så många som fordras för
att driva fram en folkomröstning, ge
chanser till att driva propaganda och
upplysningsverksamhet efter vad meningsriktningen
finner lämpligt. Det är,
herr Håstad, demokrati. Att förhindra
det är att gå ifrån vad vi var överens
om i fjol, och det är också att vara rädd
för ett folkomröstningsinstitut i demokratisk
anda.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att statsministern
har gjort för mycket av det där
citatet. Vad jag började med att säga
var, att min förvåning i högsta grad
hade sin grund däri att detta för statsministern
så centrala problem om propagandaunderstöd
inte hade runnit upp
i hjärnan hos någon av mina högt ärade
kamrater i folkomröstningskommittén
under de fyra år vi där diskuterade.
Det knystades aldrig ett ord om detta.
Vidare skall jag be att få omnämna för
statsministern att då frågan kom till
konstitutionsutskottet i fjol blev propagandaproblemet
aldrig diskuterat i utskottet,
och jag tror helt enkelt inte att
någon trodde att regeringsuttalandet
skulle ha denna långtgående innebörd.
Jag var närvarande varenda minut som
denna fråga diskuterades i utskottet,
och jag vill försäkra statsministern att
man då inte var fullt på det klara — i
varje fall inte på motsidan — med innebörden
av propositionen.

Emellertid vill jag här uttala min förvåning
över att statsministern säger att
det skulle vara »i högsta grad odemokratiskt»
att inte ge ja- och nej-sidan
propagandaunderstöd. Menar då herr
statsministern att referendum i Schweiz
är odemokratiskt? Menar statsministern

verkligen att det folk, som har uppfostrats
vid referendum i kommunerna, i
kantonerna och i förbundet och som
nu har tillämpat denna form i åttio år
men aldrig någonsing kommit på denna
idé med statssubventionerad propaganda,
skulle vara hemfallet åt en åskådning
som är odemokratisk? Det förefaller
mig befängt att kunna uttala något
sådant.

Vad sedan beträffar frågan om ett
referendumärende är av politisk karaktär
eller inte, så förstår jag självfallet
också att det kan gå politik i varje slags
fråga. Men där ställer jag endast det
spörsmålet till majoriteten, huruvida
majoriteten är beredd att med samma
generositet som i dag ge högern och
folkpartiet 2 miljoner, 4 miljoner eller
något annat anslag, om det skulle gälla
att gå emot den nuvarande regeringen
eller en regering av ungefär samma
sammansättning som den nuvarande.
Vi får framdeles se, om så kommer att
bli fallet. För vår del tror vi inte att
statssubventionerad propaganda är nödvändig.
Jag upprepar än en gång, att
hela detta statsministerns resonemang
bygger på en enligt min mening orimlig
överdrift av den skriftliga propagandans
betydelse. Vi kan i radio få en
diskussion som är fullkomligt tillräcklig
för att ge väljarna upplysning. Behövs
det kan vi ha flera sådana diskussioner
i veckan. Det kommer inte att
kosta statsverket och skattedragarna så
mycket, men det utgör enligt min mening
en garanti för en bättre information
eftersom den är kontradiktorisk,
d. v. s. den ena parten kan omedelbart
besvara vad den andra parten har anfört.

Jag kan inte uttala annat än min bestämda
instinktiva känsla av att vad
statsministern här är inne på leder till
en subventionering inte bara av referendumkampanjer
utan också av partiväsendet,
ja till slut också av pressen,
eftersom pressen intar en så betydelsefull
ställning exempelvis vid ett val. DS

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

105

är vi sannerligen långt borta från de
gamla demokratiska idealen, som byggde
på fri konkurrens i fråga om åsikter.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är något överraskad
över statsministerns inlägg. Det förefaller
som om han vill dela upp partierna
i sådana som önskar högertrafik och sådana
som önskar vänstertrafik. Jag har
inte fattat spörsmålet på det sättet. Jag
tror att sakfrågan skär tvärs över partilinjerna
— i varje fall känner jag inte
till att något parti har tagit ställning.
Vi har tidigare i debatten rört oss med
den fråga som föreligger och inte principfrågor
för framtiden. Det är därför
vi som står för den ena reservationen
har menat, att det inte är skäl att
bevilja dessa miljoner när det gäller
den nu föreliggande frågan, men vi lämnar
öppet för riksdagen att framdeles
ta upp problemet på nytt om det uppstår
frågor av komplicerad natur, som
kan kräva en statlig upplysningsverksamhet.

Vad jag närmast vill ha sagt är att vi
inte kan betrakta denna fråga som partipolitisk.
Jag skulle vilja tillägga, om
man här syftar på motororganisationerna,
så har det vid försöksomröstningar,
som vissa av dessa organisationer har
anordnat, har visat sig, att medlemmarna
inte alls uttalar sig markerat i
vare sig den ena eller andra riktningen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag beklagar att inte
herr Håstad tog upp denna diskussion
i fjol utan gjorde det nu, när vi står
inför det första praktiska försöket. Det
skulle ha varit intressant att få eu diskussion
om hur vårt system med folkomröstning
skall byggas upp.

•lag vill nog rekommendera herr Håstad
att i fortsättningen inte bara lyssna
på diskussionerna i konstitutionsutskottet
utan också läsa Kungl. Maj:ts

Högertrafikfrågan

propositioner innan han tar ställning
till dem. Det står så tydligt angivet förutsättningen
för att Kungl. Maj :t skulle
gå med på det konsultativa folkomröstningsinstitutet,
att jag inte kan förstå
hur det är möjligt att komma förbi denna
ytterligt klara redovisning.

Jag vill inte yttra mig om de schweiziska
förhållandena. Jag konstaterar
bara att det väl måste vara en mer demokratisk
ordning att ge varje meningsriktning
lika stora chanser att
göra sig gällande. Det måste väl stå i
bättre överensstämmelse med demokratiens
principer än den metod herrarna
här är förespråkare för.

Om jag, trots att diskussionen borde
ha förts i fjol, får besvara herr Håstads
fråga angående partipolitiken, vill jag
säga, att alla politiska partier enligt
min uppfattning kommer att söka undvika
att ta upp rent partipolitiska frågor
till folkomröstning. Det har sagts
många gånger under förarbetena att
man skulle undvika att göra det, men
om det väcks en partipolitisk fråga
och denna samlar ett tillräckligt antal
röstande för att den skall gå till folkomröstning,
förstår jag inte hur det
skall vara möjligt att inte ge båda parterna
stöd för verksamheten. Det vet
båda parterna, och de bör väl då bli
försiktiga med att dra upp rent partipolitiska
frågor.

I hela den argumentation som förut
anfördes framför allt av herr Håstad
framhölls det, att man till folkomröstning
skall ta upp sakfrågor, där den
enskilde medborgaren kan svara ja eller
nej och där de partipolitiska programmen
icke har givit väljarna tillfälle
att ta ställning. Låt oss försöka
följa den praxis som jag föreställer mig
att även oppositionen ansluter sig till,
så aktualiseras inte de frågor som herr
Håstad drar upp!

När vi gör det första stora experimentet
bör vi inte slarva bort det. Då
bör vi hålla på det som vi resonerade
om i fjol, och i fjol skrev vi som vi

106 Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

gjorde. Den diskussion som förs i kväll
borde ha förts då.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att i min första replik se på akterna,
men jag vill nu upplysa kammaren om
följande. Den kungl. propositionen i
fjol slutar i den del som statsministern
har citerat på följande sätt: »Dessa
spörsmål» — alltså om information —•
»är emellertid icke tillräckligt genomdiskuterade
för att det nu skall vara
möjligt att ta slutlig ställning till dem.
Därest riksdagen såsom vilande antager
föreliggande grundlagsförslag, är
det därför min avsikt att låta närmare
utreda, hur en effektiv statlig upplysningsverksamhet
bör vara organiserad.
» Det är alltså vad regeringen sade
i fjol. Man skulle låta utreda frågan
närmare. Utskottet har såvitt jag kan
se inte med ett ord berört den fråga
som statsministern här har tagit upp,
därför att utskottet uteslutande fäste
avseende vid att ärendet skulle återkomma.

Jag kan försäkra statsministern att
jag har tillräckligt bra minne för att
kunna säga, att någon diskussion om
detta inte förekom i konstitutionsutskottet.
Jag kan därför inte finna annat
än att vad statsministern här anfört mot
mig är alldeles oriktigt och orättmätigt.
I konkret form har frågan kommit
upp första gången i dag, och därför är
det också rätta ögonblicket att diskutera
den nu. Vi har inte haft något konkret
förslag förrän i dag, jag upprepar
det.

Slutligen vill jag säga, herr talman,
att jag tycker att denna debatt i hög
grad vilar på en olikhet i uppfattningen
om folket och dess roll vid referendum.
När vi sist behandlade frågan
om referendum minns vi, att man på
socialdemokratiskt håll var angelägen
om att inte ge detta institut för stor omfattning.
Det fick inte bli decisivt, och
det fick inte lieller vara en för liten

minoritet, som ägde att påkalla referendum.
Detta var ju ett uttryck av
misstro mot folket. I dag vill man liksom
ytterligare misstro folket att kunna
fatta ståndpunkt i denna fråga på basis
av denna objektiva upplysning plus
radiodiskussioner plus tidningsartiklar.
Jag tror inte att svenska folket är så
okunnigt och så opraktiskt, att det inte
kan ge till känna en egen mening i en
fråga, som ändå är relativt praktisk.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Herr Håstad kan som
ursäkt för det sista anförandet åberopa,
att han icke haft tillfälle att studera
propositionen. Det står, herr Håstad,
uttryckligen angivet, att det är självfallet
att en sådan upplysningsverksamhet
skall komma till stånd. Vad utredningen
skulle omfatta är organisationen
av upplysningsverksamheten. En sådan
utredning är tillsatt.

Herr Håstads ursäkt för det sätt, på
vilket han uppträtt här, är att han inte
haft tillfälle att läsa hela propositionen.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste ännu en
gång fastslå, att utskottet aldrig tagit
ståndpunkt till denna sak. Varken bondeförbundet
och socialdemokraterna å
ena sidan eller högern och folkpartiet
på den andra tillkännagav någon ståndpunkt
i denna fråga. Det kan hans
excellens statsministern aldrig bestrida.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag har inte med ett ord
berört utskottets skrivning. Jag har anfört
vad regeringen skrivit i sin proposition,
och min skildring av regeringens
ställningstagande, som herr Håstad tilllät
sig sätta i fråga, är exakt riktig.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! I ett särskilt uttalande
till högertrafikutredningen har jag an -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

107

fört, att om kostnaderna för en omläggning
till högertrafik skall bestridas
av andra medel än bilskattemedel, så
bör frågan ställas inför en allmän folkomröstning.
Nu synes man vara överens
om att kostnaderna för en omläggning
skall bestridas av bilskattemedel, och
då vill jag ifrågasätta, huruvida en folkomröstning
i det läget bör äga rum.

Jag tror att herr Håstad har förenklat
innebörden i propagandan vid den
folkomröstning som nu skall äga rum.
Det gäller här en enhetlig körregel, såsom
jag ser det en av de åtgärder, varigenom
man kan komma fram till en
tryggare trafik. Om vi i det läget går
in för anslag till propaganda, är det
inte bortkastat.

Jag vill påpeka, att motororganisationerna
redan engagerat sig för en omläggning
till högertrafik. Pressen är
likaså till övervägande del inställd på
att medverka därtill och anser det önskvärt,
att vi får högertrafik här i landet.
Om vi skulle följa reservanternas förslag,
skulle det innebära, att de som håller
på vänsterregeln inte kommer i tillfälle
att få de medel, som de kan anses
vara berättigade att erhålla för att sprida
kännedom om sin ståndpunkt.

Jag har endast velat framhålla dessa
synpunkter för att understryka, att dessa
pengar är väl använda, under förutsättning
att propagandan föres på ett
vederhäftigt och objektivt sätt Då kan
man i denna propaganda angående en
omläggning till högertrafik också inlägga
synpunkter på åtgärder för att
komma fram till större trafiksäkerhet
här i landet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! En anledning till att jag
begärt ordet är en blank reservation,
som jag har fogat till detta utskottsutlåtande.
Den beror i sin tur på alt jag har
haft vissa sympatier för den motion,
som herr Gustafsson i Borås in. fl. har
väckt i denna fråga och som går ut på

Högertrafikfrågan

att man i samband med denna omröstning
också skulle ha ställt en fråga angående
människornas uppfattning om
nykterhet vid ratten.

Det har sagts att denna fråga är artskild
från frågan om man skall köra till
höger eller vänster. Det tycker jag för
min del inte att den är, eftersom den, såsom
herr Gustafsson påpekade, även
gäller trafiksäkerheten. Vidare spelar
det ingen roll, om två frågor är artskilda,
bara de är enkla och entydiga
och följaktligen lätta att besvara. Det är
såvitt jag förstår för normalt begåvade
människor inte svårare att svara på två
frågor en och samma dag än att svara
på endast en. Det allmänna läget här
är emellertid sådant, att jag inte anser
det vara lönt att driva fram den motionen
till omröstning, och jag har därför
nöjt mig med en blank reservation.

Sedan skulle jag gärna, även om den
saken är ingående belyst, vilja säga ett
ord om anslaget till propaganda. Min
inställning är den, att det anslag som
här föreslås beviljat för en saklig upplysningsskrift,
där skäl för och emot redovisas,
är det mesta man kan vara med
om i ett sådant sammanhang. Skulle jag
i något avseende vara tveksam, skulle
det vara rörande frågan om inte även
detta är att gå för långt. Möjligen kan
man finna arbetsformer och garantier,
som gör det försvarligt, att statsmedel
användes för den begränsade uppgiften.
Men att sedan gå vidare och ställa statsmedel
till förfogande för olika parters
propaganda tror jag är en fullständigt
ohållbar linje. Det är i det sammanhanget
tämligen likgiltigt vad regeringen
behagar skriva i år eller i fjol.

Hans excellens statsministern påstod,
att varje meningsriktning skulle få lika
stora chanser. Hur går det till att ge
varje meningsriktning lika stora chanser?
Förutsättningen härför är ju, att
man först gör en avvägning av de resurser
som i förväg står till förfogande
och sedan bestämmer bidragen så att
chanserna blir lika stora. Vem kan göra

108 Nr 1>

Fredagen den 20 maj 1955

Högertrafikfrågan

den avvägningen? Ingen. Det är omöjligt.
Vem kan säga, att den som har de
största resurserna inte ökar sina resurser
lika mycket med ett statsbidrag som
den som har mindre resurser. Detta varierar
så mycket i olika sammanhang.

Man påstår att det är statens skyldighet
att bekosta propagandan, ifall
man frågar allmänheten. Ja, vem är huvudman
och vem är uppdragsgivare i
detta sammanhang? Det är väl den röstberättigade
allmänheten, som i alla dessa
sammanhang är uppdragsgivaren och
huvudmannen, och riksdagsmännen och
regeringen är ombud. Det är ju folksuveräniteten
som det är fråga om. Det
är det som hela demokratien vilar på.
Tror man inte så mycket på svenska
folket, att man tilltror människorna att
kunna bilda sig en uppfattning om renodlade
enkla frågeställningar, tror man
inte mycket på demokratien.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten, därför att den har redan blivit
alltför lång. Jag skall nöja mig med
att sammanfattningsvis som min mening
säga, att statsbekostad propaganda
är ett steg på vägen till statsdirigerad
propaganda, och statsdirigerad propaganda
är ett steg bort ifrån demokratien.

Häruti instämde herrar Dickson (h)
och Rimmerfors (fp).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
till en början beträffande vad statsutskottet
i punkten I hemställt propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herrar Näsström och Hesselbom avgivna
reservationen i motsvarande del;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ericsson i
Näs begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i punkten I
i utskottets utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Näsström och Hesselbom i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Beträffande punkten 11 gav herr förste
vice talmannen propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till den
reservation, som i denna del avgivits
av herrar Johansson i Mysinge och
Svensson i Stenkyrka; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Malmborg i Skövde
begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Svensson i Stenkyrka
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten II i statsutskottets utlåtande
nr 131 antager det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

109

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herrar Johansson i Mysinge och Svensson
i Stenkyrka.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av fröken Andersson m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Malmborg i Skövde begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 84 ja och 56 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Högertrafikfrågan

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten II.

I fråga om punkten III gav herr
förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall till
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

På därå framställd proposition bifölls
slutligen utskottets hemställan i
punkten IV.

§ 15

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om folkomröstning angående högertrafik,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till Lunds universitet: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1955/56 till ökad utbildning av
läkare jämte i ämnet väckta motioner,

nr 137, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i bestämmelserna
om statlig studiehjälp åt
elever vid folkhögskolor,

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vanföreanstalter -

Ilo Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

na och Eugeniahemmet in. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1955/56 till Justitiedepartementet:
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner,

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till regeringsrätten,
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till fångvården in. in.
jämte i ämnet väckt motion,

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att återbetala för mycket
utbetalade lönebelopp,

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid Stockholm tygstation m. in. och
nr 145, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
inrättande av en postanstalt i
riksdagshuset,

nr 27, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken framställning rörande inrättande
av vissa nya tjänster samt
rörande höjd lönegradsplacering för
vissa andra tjänster i banken, in. in. och
nr 28, angående regleringen för budgetåret
1955/56 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
in. m.;

första lagutskottets memorial nr 36,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;

andra lagutskottets memorial nr 33,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfas -

tighet m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
konsularkonvention mellan Sverige och
Frankrike;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1954
vid dess sjätte ordinarie möte fattade
beslut; och

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelser
från Nordiska rådets svenska
delegation;

från statsutskottet:

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa frågor
rörande försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 286, i anledning av väckta motioner
om anslag till S:t Lukasstiftelsen; nr

287, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1955/56;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret
1955/56 in. in.;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgångsåldern
för befattningshavare underkastade
SPA-reglementet m. m.; och

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
vissa beställningshavare i reserven
ni. fl. för minskning i avlöningsförmåner
till följd av beslut vid 1940 års
lagtima riksdag; samt
från första lagutskottet:
nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

111

proposition med förslag till lag om
ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken,
m. m.; och

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
30 maj 1952 (nr 317) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal.

§ 18

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 676, av herr Hjalmarson m. fl.,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, med förslag till lag om
skiljedom i viss arbetstvist.

Denna motion remitterades omedelbart
till behandling av lagutskott.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.23.

In fidem
Gunnar Britth

Lördagen den 21 maj

Kl. 11.00

,*>- § 1

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
135—145, bankoutskottets utlåtanden nr
26—28, första lagutskottets memorial
nr 36, andra lagutskottets memorial nr
33 samt tredje lagutskottets utlåtande
nr 24.

§ 2

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
sjöfartsverk m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till kommerskollegium
jämte i ämnet väckt motion,

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad examination
av tandläkare, m. in. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till till -

fällig korttidsutbildning av präster jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 152, i anledning av väckta motioner
angående ombyggnad av järnvägen
Gullberna—Torsås—Bergkvara
till normalspår,

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
in. m. jämte i
ärendet väckta motioner,

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens inlösen
av Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösunds aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet
väckta motioner och

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
in. in.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1955/56 till All -

112 Nr 19

Lördagen den 21 maj 1955

männa barnbidrag jämte i ämnet väckt
motion och

nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; tredje

lagutskottets utlåtande och memorial: nr

26, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till expropriation
av mark för stärkande av ofullständiga
jordbruk och

nr 27, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden; samt

jordbruksutskottets utlåtande och
memorial:

nr 28, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående stuteristatens
organisation m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 29, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner
m. m. och

nr 30, angående uppskov med behandling
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

ende ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.; och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2 juni
1950 (nr 262) angående omreglering
av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.; samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 293, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ''z* angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.; och

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till Bidrag till sjukkassor
m. m.

§ 3

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från andra lagutskottet:
nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

§ 4

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.02.

In fidem
Gunnar Britth

IOUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SS
S0629S