herr Staxäng ang. militära övningar i norska farvatten där svenska (Riksdagens protokoll 1960:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21

ANDRA KAMMAREN

1960

30 maj—23 juni

Debatter m. m.

Måndagen den 30 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Staxäng ang. militära övningar i norska farvatten där svenska

fiskebåtar bruka uppehålla sig ............................. 3

herr Jansson i Benestad ang. rätten till skatteavdrag för kostnader

för tillfälliga skogsbilvägar................................. 3

fru Eriksson i Stockholm ang. cancerforskningen vid statens bakteriologiska
laboratorium.................................. 4

Svar på interpellationer av:

herr [Lassinantti ang. en successiv avveckling av vissa beredskapsarbeten
................................................. 7

herr Hedlund ang. bostadsbyggandets lokalisering ............. 8

herr Ståhl ang. den beslutade förbandsomflyttningen mellan Göteborg,
Skövde och Karlsborg ............................... 31

herr Gustafsson i Borås ang. vissa vetenskapliga undersökningar i

samband med abortoperationer ............................ 38

herr Lothigius ang. åtgärder på det trafikpolitiska området...... 42

Svar på frågor av:

herr Nyberg ang. universitets- och högskolestuderandes rabattförmåner
vid järnvägsresor................................... 49

fru Jäderberg ang. sovvagnstyp på järnvägssträckan Stockholm—

Narvik.................................................. 50

fru Jäderberg ang. vägskyltar i anslutning till skollovskolonier m.m. 51
Svar på interpellationer av:

herr Fälldin ang. bolagsförvärv av skogsmark från bondeskogsbruk 52
herr Jacobsson i Tobo ang. försäljningen av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter
.......................................... 55

herr Setterberg i Vilske-Kleva ang. ombudsrättigheten beträffande

förtidsvadhållning vid V5-spel ............................. 57

Vårsessionens avslutning....................................... 59

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 21

JJOvtO''» -

O^i

f> a ft i il K L

n Y.-t

iacf( 8S—)>-■-*

.in »m -r-rtf* ö»tj

•u8

JiKJwn^i .1 -

bil i • ;• ^ ''OJ*" i !

; ■ ■ •: jr1!:* ''T-fm r.r;

r,. J , * ! i. i? ‘„;?Tl)n i it. i j f 5 / •

.....

. t , •• : :: " > i ri.i-i

jitf s''

.- ’ i: /I !*

V.1'' r. '' /.VlcA ■ ,

................... ''i j. > ■ i1.1:

? •; fl'' . ■:,! rO

. ■ ''''i ■ i''r ■'':• ;il :

■ '' v; .

.-liv:".?; y''.v«r;nj ''Y - irn.i.Tfi
:ai. lir''V"!< i o ii''/ ■,:..■■■ . ±11,.,

. 1“ :ll)! i/!i • »iii A-:

.4 cl'' < * -.^0 •''1T O ?! ; '' *•{•-; \r ■ ■■■ ■

>.£; K*i! !1}: i it i m ; ;*r V•: r? * ''''r*iov.;»:;

■ L* i f r, i T »''?■!} : •. f f! > j ’i i r- ‘ IJ ixu.ijl »U1''. : . - i:, • t/.

ii&l * i ■ .

v ''.liv ''SiTtfiil. <i;

piiiuli.

i. ” vi.nv

Måndagen den 30 maj 1960

Nr 21

Måndagen den 30 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 23 innevarande
maj.

§ 2

Svar på fråga ang. militära övningar i
norska farvatten där svenska fiskebåtar
bruka uppehålla sig

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av andra
kammaren herr Staxäng har frågat mig,
om jag ämnar försöka åstadkomma en
överenskommelse med norska myndigheter
om att militära övningar inte
skall ske i farvatten där svenska fiskebåtar
brukar uppehålla sig utan att meddelande
härom på ett betryggande sätt
tillkännagivits.

Mitt svar på frågan blir ja. I själva
verket ingicks redan i februari 1957
mellan svenska och norska myndigheter
en dylik överenskommelse.

Genom ett beklagligt förbiseende på
norsk sida kom några varningar icke
att lämnas i de två aktuella fallen. I
anledning av det inträffade har vi tagit
upp saken till förnyad diskussion med
det norska utrikesdepartementet såsom
meddelats i en presskommuniké.

Härpå anförde

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
själva händelsen, hur beklaglig denna än
är. Lyckligtvis gick inga människoliv
förlorade, och norrmännen liar ju även
djupt beklagat det inträffade.

Syftet med min fråga var att få fram,

huruvida för framtiden sådana anstalter
kan vidtagas, att ett upprepande av
berörda händelser ej behöver riskeras.
Den överenskommelse som träffats mellan
svenska och norska myndigheter
har tydligen ej givit full garanti. Annonsering,
t. ex. i svensk radio, när
norska marinövningar skall äga rum på
platser där svenska fiskare brukar uppehålla
sig har tydligen ej skett. Av den
anledningen fick också min fråga den
form som framgår av utrikesministerns
svar.

En liknande fråga har även framställts
i norska stortinget, där försvarsminister
Handal bestyrkt att fullt betryggande
tillkännagivande ej skett men
samtidigt meddelat, att försvarsdepartementet
i framtiden kommer att se till
att sådana förvarningar sänds ut och
även kommer att undersöka ytterligare
säkerhetsåtgärder.

Jag vill tacka Ers Excellens för det
positiva svaret och för det arbete som
nedlagts från svensk sida i denna fråga.
De framställningar, som Ers Excellens
genom svenska ambassaden i Oslo tillställt
norska utrikesdepartementet, avser
åtgärder som bör kunna förhindra
liknande händelser i framtiden.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. rätten till skatteavdrag
för kostnader för tillfälliga skogsbilvägar Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson i Bcncstad

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på fråga ang. cancerforskningen vid statens bakteriologiska laboratorium

har frågat, om jag vill redovisa hur
skattemyndigheterna tillämpar rätten
till avdrag för kostnader vid anläggande
och underhåll av enkla och tillfälliga
skogsbilvägar.

Till svar får jag anföra följande.

Vid taxeringen får skogsägaren enligt
uttrycklig bestämmelse i kommunalskattelagen
göra avdrag för kostnad för underhåll
av skogsväg. Däremot räknas nyanläggning
av väg till grundförbättring,
d. v. s. till icke avdragsgill utgift.

Gränsdragningen mellan underhållskostnad
och anläggningskostnad kan
ibland vara svår och har föranlett ett
antal skatteprocesser. Det torde inte vara
möjligt att inom ramen för detta
svar lämna en redogörelse för de problem
på området som uppkommit och
hur de blivit lösta av praxis.

Frågan om rätt till avdrag för kostnader
för skogsbilvägar har tidigare
behandlats vid denna riksdagssession.
Jag vill hänvisa herr Jansson till de i
denna kammare väckta motionerna nr
137 och 535 och bevillningsutskottets
betänkande nr 9. Av utskottsbetänkande!
framgår att avdragsfrågan för närvarande
är föremål för utredning.

Vidare anförde

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga.

Anledningen till att jag ställde den
var att jag ansåg att frågan fått en alltför
knapphändig behandling vid årets
riksdag, såväl i motionerna som i bevillningsutskottets
utlåtande nr 9. Där
hänsköts hela frågan till skattelagsakkunniga,
vilket naturligtvis kan sägas
vara riktigt.

I stället för de gamla basvägarna,
som man förr byggde i skogarna för
hästfordon, bygger man nu enkla skogsbilvägar.
De användes två, tre, kanske
fem år. Sedan har de fyllt sin uppgift
och skogen är borttransporterad. Därmed
blir det strängt taget inte längre

behov av någon väg. Kostnaderna för
dessa vägar anser jag bör betraktas som
underhållskostnader, som borde vara
helt avdragbara. I går fick jag från sakkunnigt
håll höra, att en viss praxis
håller på att utbildas, enligt vilken ett
visst antal kronor per meter skulle vara
avdragbara medan man får skatta
för resten. Det är tydligt att en praxis
härvidlag kan utbildas, som innebär att
man kan komma fram till en godtagbar
lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. cancerforskningen vid

statens bakteriologiska laboratorium

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat, om jag undersökt möjligheterna
för laborator Bertil Björklund
att här i Sverige fortsätta sin vid
statens bakteriologiska laboratorium
med amerikanska pengar bedrivna cancerforskning,
eller om jag — såsom fru
Eriksson uttrycker det — »anser att
Björklunds forskningsteam bör lämna
landet för att på andra håll i världen
finna laboratorieutrymmen».

För egen del har jag inte haft anledning
att tidigare undersöka det av fru
Eriksson väckta spörsmålet, eftersom
vederbörande universjtetsmyndigheter
ännu aldrig gjort någon framställning
till regeringen beträffande det ifrågavarande
forskningsprojektet. Det kan
emellertid här nämnas, att statens bakteriologiska
laboratorium (SBL) tidigare
i sina anslagsäskanden begärt, att
en särskild immunologisk avdelning
skulle inrättas vid SBL, men att man
med hänvisning till den pågående s. k.
SBL-utredningen avstått från att framföra
detta yrkande de senaste åren. Det
kan vidare erinras om att f. n. arbeten
pågår för att i anslutning till SBL:s

Måndagen den 30 maj 1960

Nr 21

Svar på fråga ang. cancerforskningen vid statens bakteriologiska laboratorium

nuvarande lokaler uppföra en större
byggnad för virusforskning m. m. Det
är enligt vad jag erfarit inte uteslutet
att i samband därmed visst ytterligare
lokalutrymme kan ordnas för det ifrågavarande
forskningsprojektet.

I förevarande läge — då ju bl. a.
en av fru Eriksson m. fl. väckt motion,
som berör den omnämnde forskarens
personliga ställning, vilar i avvaktan på
höstriksdagens prövning — anser jag
mig i övrigt inte här böra säga mer än
att jag är övertygad om att, därest den
ifrågavarande forskningen visar sig livskraftig,
den kommer att på olika sätt
beredas de förbättrade resurser, som
en närmare prövning av frågan kan motivera.

Härefter anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
enkla fråga.

Svaret bekräftar, att frågan om laboratoriebyggnaden
ingår i en större planeringsverksamhet
för sjukvården. I
svaret säges också, att en tjänst för den
forskare som är nämnd i frågan kommer
att tas upp vid höstens riksdag.
Regeringen kan inte förebrås någonting.
Den har handlat precis som den skall
efter ordentlig tågordning.

Men kan man vara till freds med
detta och säga: »Jag har inte gjort annat
än det som jag bort göra, och allting
får ha sin gilla gång?» Är det inte
ett alldeles speciellt fall som bragts inför
offentligheten just nu? Det gäller
forskning i en sjukdom, som berör praktiskt
taget varenda familjekrets i detta
land — om vi håller oss bara till vårt
land. Ingen kan undgå att se allvaret
i denna sjukdoms förlopp. Alla fäster
sina förhoppningar vid varje ord om
att en forskare kommit en bit på väg.
Varje människa känner sig engagerad i
sådana försök på ett helt annat sätt —
rättvist eller orättvist — än man gör

i annan forskning, även den medicinska.

Statsrådet säger, att han är övertygad
om att »därest den ifrågavarande forskningen
visar sig livskraftig, den kommer
att på olika sätt beredas de förbättrade
resurser, som en närmare prövning
av frågan kan motivera».

Kan man slå sig till ro med att statsrådet
är övertygad om att detta kommer
att gå väl till slut? Visst finns det
resurser för detta forskningsarbete. Det
finns resurser för detta i Amerika såsom
framgår av erbjudande därifrån. Är
det de resurserna statsrådet vill fästa
sitt hopp vid?

Här är det dock fråga om en forskning
som hela folket vill ha förtur för.
Tiotusentals kvinnor har »knackat
dörr» för att få medel till cancerforskning.
Vi har gjort detta till en alldeles
särskild fråga för hemmets kvinnor.
Vi har svårt att när det gäller denna
forskning slå oss till ro på samma sätt
som åtminstone uttryckssättet synes ge
vid handen att statsrådet gör.

Det motstånd från den medicinska
vetenskapens företrädare som man pekar
på kan inte alls få vara avgörande
för hur man skall handla i denna laboratoriefråga.
Det är naturligt att vetenskapsmän
är skeptiska mot forskningsresultat
och nya rön. Det är riktigt att
de skall vara skeptiska.

Jag vill naturligtvis inte ett ögonblick
göra gällande, att jag skulle våga
ha någon uppfattning om värdet av
ifrågavarande forskningsresultat, och
givetvis vill inte heller statsrådet säga
något i denna fråga, där vetenskapsmän
engagerar sig på olika sidor. Den omständigheten,
att man har delade uppfattningar
inom den vetenskapliga världen,
tyder på att någonting håller på att
ske. Men om man anstränger sig för att
skaffa laboratorieutrymme för denna
forskning måste företrädarna för den
medicinska vetenskapen vara tacksamma
och tycka att det är riktigt. Jag hoppas
att förre studieledaren i ett radikalt

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på fråga ang. cancerforskningen

studieförbund bryter den byråkratiska
tågordningen och gör någonting alldeles
extra.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Då frågan om lokaler
vid statens bakteriologiska laboratorium
sorterar under inrikesdepartementet
och inrikesministern tyvärr är förhindrad
att delta i debatten skall jag
med hans tillstånd be att få läsa upp
en promemoria som jag fått av honom.
Denna promemoria, där bl. a. redogöres
för lokalfrågans behandling, har följande
lydelse:

»I anslagsäskandena för budgetåret
1958/59 upprepade SBL:s» — alltså
statens bakteriologiska laboratoriums —
»styrelse sitt förslag om en immunologisk
avdelning. Därvid framhölls att
ett vid den immunologiska tumörforskningen
framställt immunserum mot
cancer konstaterats ha en uttalad destruerande
effekt på cancerceller utan
att påverka ett flertal andra slag av humana
celler. Departementschefen noterade
att detta forskningsarbete syntes
ha gett lovande resulat och ansåg
att i och för sig starka skäl talade för
förslaget att inrätta ett immunologiskt
laboratorium vid SBL. Under hänvisning
till att det i rådande läge varit
nödvändigt att strängt väga förslag att
genomföra ett nytt projekt mot kraven
på förstärkning av en befintlig organisation,
fann departementschefen att
de sistnämnda kraven borde ges företräde
och avstyrkte därför att medel
nu anvisas till ett immunologiskt laboratorium.
Fortsatta anslag från Wallenbergsstiftelsen
och Riksföreningen för
kräftsjukdomarnas bekämpande möjliggjorde
emellertid att dr Björklunds
immunologiska tumörforskning kunde
fullföljas även 1958/59.

I det läge som uppkommit genom
SBL-utredningens tillsättande ansåg sig
styrelsen för SBL i petita för budgetåret
1959/60 icke kunna framlägga kon -

vid statens bakteriologiska laboratorium

kreta förslag beträffande tjänster och
övriga kostnader för ett immunologiskt
laboratorium.»

Det var detta som jag själv anförde
i mitt svar.

Vidare heter det: »Med hänsyn till
angelägenheten av att tumörforskningen
fullföljdes föreslog styrelsen emellertid
att ett belopp av 75 000 kronor
skulle få disponeras för arvoden åt
hithörande personal. Departementschefen
fann det angeläget att pågående
försök kunde fullföljas men ansåg sig
av samma skäl som föregående år inte
kunna ''tillstyrka att medel nu anvisas
för ändamålet’.

Enligt vad inrikesdepartementet under
hand inhämtat kommer SBL-utredningen
att inom kort framlägga sitt
betänkande, vari bl. a. behandlas frågan
om inrättande av en immunologisk
avdelning vid SBL. Härigenom torde
underlag skapas för en prövning från
statsmakternas sida av frågan om inrättande
vid SBL av en forskningsinstitution
för Björklund.»

Jag har ingen anledning att här polemisera
mot fru Eriksson i Stockholm.
Den uppmärksamhet som denna fråga
har väckt beror självfallet på att det
gäller kampen mot en av våra stora
folksjukdomar. Det är därför som så
många människor engagerar sig för
saken, och jag har ingen förebråelse
att rikta mot dem som sålunda vill skapa
opinion i detta ärende. Men såsom departementschef
kan jag ju inte — det
har också fru Eriksson själv framhållit
— utan vidare hysa en mening i
en forskningsfråga, om vilken det för
närvarande pågår strid eller i varje
fall diskussion. Jag är emellertid övertygad
om att man skall komma fram
till ett resultat, även om det tar litet
tid såsom ofta är fallet när det gäller
ett nytt område och pionjärinsatser.
För övrigt är det ju i gång ett stort
bygge för att vid statens bakteriologiska
laboratorium skapa lokaler för virusforskningen,
och jag har självfallet viss

Måndagen den 30 maj 1960

Nr 21

Svar på interpellation ang. en successiv avveckling av vissa beredskapsarbeten

täckning för mitt påstående, att det
inte lär vara uteslutet att i samband
därmed vissa ytterligare utrymmen kan
ordnas för här ifrågavarande forskningsprojekt.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. en successiv
avveckling av vissa beredskapsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lassinantti har
frågat, om jag vill medverka till att nu
pågående beredskapsarbeten i traditionellt
svårbemästrade arbetslöshetsområden
— såsom t. ex. Norrbottens
län — inte avvecklas i hela sin vidd
på en gång utan successivt med hänsyn
tagen till olika lokala omständigheter,
såsom förhållandena på ortens
arbetsmarknad och angelägenheten av
att undvika att antalet arbetslösa ökar
avsevärt.

Antalet arbetslösa har sjunkit snabbt
innevarande år. Enligt de i dagarna
framkomna siffrorna från mitten av
maj månad har antalet arbetslösa nu
sjunkit till omkring 20 000, och av arbetslöshetskassornas
medlemmar är
bara 1,2 procent utan arbete. Förbättringen
i sysselsättningen har dock gått
långsammare i övre Norrland än i andra
delar av landet. Medan knapphet på arbetskraft
gör sig gällande i vissa trakter
har vi sålunda kvardröjande sysselsättningsproblem
i några bygder.

Arbetsmarknadsstyrelsens främsta
uppgift måste i detta läge vara att
hjälpa de arbetslösa till ett stadigvarande
arbete ocli att samtidigt tillgodose
det stigande behovet av arbetskraft.
Arbetslösa, som inte kan få sin utkomst
på hemorten och därför måste ta anställning
på annat håll, kan få bidrag
till resor och flyttning. De kan också
få starthjälp, när de slår sig ner på en

ny ort, och de kan i avvaktan på att
familjeförsörjaren erhåller bostad där
få familjebidrag. Starthjälp har sedan
den 1 januari 1959 beviljats i mer än
7 000 fall, varav inte mindre än 2/s kommit
på norrlandslänen. I fråga om familjebidragen
är proportionen i stort
sett densamma.

Arbetsförmedlingarna i övre Norrland
har fått personell förstärkning
just för att kunna ägna mera tid åt
strävandena att skaffa de arbetslösa
nya anställningar på öppna marknaden
och därmed en tryggare försörjning.
F. n. är ett 15-tal arbetsförmedlare från
södra och mellersta Sverige placerade
vid arbetsförmedlingar på de orter i
norrlandslänen, där arbetslösheten är
störst. Arbetsmarknadsstyrelsen torde
också fortsättningsvis komma att på
allt sätt söka utnyttja den nuvarande
högkonjunkturen för att hjälpa de arbetslösa
i dessa län att få en jämnare
och tryggare utkomst på den öppna
marknaden i hemlänet eller eljest på
orter i landet, där sådana möjligheter
står till buds. Statistiken över den interlokala
arbetsförmedlingen mellan olika
län ger vid handen, att de arbetslösa
i norrlandslänen i växande omfattning
anvisats och antagit anställningar
i andra län.

I den nu aktuella konjunktursituationen
har det inte varit nödvändigt att
driva beredskapsarbeten i samma omfattning
som i fjol vår. Beträffande sådana
arbeten på allmänna vägar gäller,
att dessa i princip skulle vara nedlagda
den 14 maj i södra och mellersta Sverige.
Länsarbetsnämnderna och vägförvaltningarna
har sedermera gjort framställningar
om att få bedriva vissa företag
under ytterligare någon tid för att
undvika trafiksvårigheter eller för att
färdigställa sådana arbeten, som med en
mindre arbetskraftsinsats skulle kunna
tagas i bruk. Arbetsmarknadsstyrelsen
bär i möjligaste mån sökt tillmötesgå
dessa önskemål. Även i fråga om andra
beredskapsarbeten än vägarbeten har

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

styrelsen anmodat nämnderna i södra
och mellersta Sverige att vidtaga vissa
generella begränsningar.

I fråga om beredskapsarbeten på allmänna
vägar i norrlandslänen har enligt
arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter
gällt, att dessa arbeten skulle bedrivas
så, att de i princip kunde nedläggas
den 21 maj. Sådana vägprojekt, som
med relativt måttlig ytterligare arbetsinsats
kan färdigställas eller i vart fall
komma i sådant skick, att de kan tagas
i bruk, kan dock få drivas även efter
den 21 maj. Också andra beredskapsarbeten
än arbeten på allmänna vägar
kommer att begränsas i norrlandslänen
under den närmaste tiden. Begränsningarna
skall inte göras enbart med hänsyn
till tekniska och ekonomiska faktorer
utan också -—- vilket överensstämmer
med interpellantens önskemål —
med hänsyn till grbetsmarknadsmässiga
synpunkter.

Härpå anförde

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
interpellantens tack till statsrådet
för det svar som han lämnat här. Det
är helt naturligt att arbetsmarknadsläget
i Norrland har väckt oro. Åtgärder
har nu vidtagits för att minska den åtstramning
som skett på arbetsmarknaden.
Jag tror, att man bland kommunerna
och de arbetslösa inte bara i
Norrland utan landet över förstår den
situation som har uppstått.

Jag har endast velat framföra interpellantens
tack till statsrådet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets
lokalisering

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Hedlund har frå -

gat mig om jag vill — särskilt med hänsyn
till de förekommande uppgifterna
om stopp för bostadsbyggande med statliga
lån för vissa delar av landsbygden
och vissa mindre tätorter — lämna en redogörelse
för regeringens syn på fördelningen
av de statliga bostadslånen mellan
olika orter och därmed på lokaliserandet
av bostadsbyggandet.

Interpellanten erinrar om riksdagens
uttalande 1953, att egnahemslån för nybyggnad
på landsbygden bör vägras endast
i det fall en uppenbart olämplig
plats för huset valts. Interpellanten
framhåller att den inriktning, som man
nu synes vilja ge bostadspolitiken, förefaller
att strida mot vad statsmakterna i
nämnda sammanhang uttalat.

I anledning härav vill jag deklarera,
att riksdagens uttalande 1953 står fast
och att det från regeringens sida inte
övervägts att förorda någon ändring i
detta.

Vid tillämpningen av de av riksdagen
godkända riktlinjerna uppkommer bl. a.
frågan, huruvida och i vad mån man bör
stödja egnahemsbyggandet på orter, där
sysselsättningsmöjligheterna är eller
väntas bli så otillräckliga, att en viss utflyttning
måste ske. Det ligger i sakens
natur, att nya egnahem, som skall kunna
nyttjas under 50 eller 60 år, bör uppföras
endast i den mån det föreligger ett stadigvarande
behov av dem.

Vad gäller myndigheternas prövning
av denna fråga ber jag att få återge delar
av ett par cirkulärskrivelser från bostadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen
till länsbostadsnämnderna resp. länsarbetsnämnderna.

Bostadsstyrelsen har i en skrivelse
den 12 mars i år till länsbostadsnämnderna
erinrat om att arbetsmarknadsstyrelsen
i en skrivelse till regeringen den
19 december 1958 hemställde om bemyndigande
att för försöksverksamhet i samråd
med bostadsstyrelsen få disponera
vissa medel för att hjälpa egnahemsägare,
som nödgas flytta från orter med
överskott på arbetskraft och som i sam -

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

band härmed måste försälja sina fastigheter.
I arbetsmarknadsstyrelsens skrivelse
framhölls, att vid fördelningen av
de statliga egnahemslånen tillbörlig hänsyn
borde tagas till arbetsmarknadssynpunkterna,
så att egnahemsbyggandet
inte stimulerades på orter med arbetslöshet
av sådan karaktär, att utflyttning
måste ske. De båda styrelserna hade för
avsikt att på länsplanet få till stånd ett
samarbete som tillgodosåg detta önskemål.

Bostadsstyrelsen erinrar vidare om att
Kungl. Maj :t den 5 februari 1960 tagit
ställning till arbetsmarknadsstyrelsens
förslag på så sätt, att framställningen om
att få disponera medel för ekonomiska
hjälpåtaganden lämnats utan åtgärd. Vidare
erinras om att jag samtidigt tillställde
TT ett uttalande, vari jag bland
annat betecknade de planerade samarbetsåtgärderna
med avseende på långivningen
som välbetänkta.

I sin skrivelse till länsbostadsnämnderna
framhåller bostadsstyrelsen, att de
sålunda gjorda uttalandena egentligen
inte innebär någonting nytt i fråga om
länsbostadsnämndernas skötsel av långivningen.
Vidare anför styrelsen :»Egnahemslånekungörelsens
stadgande (§ 5)
att lån må beviljas endast om huset kan
beräknas få stadigvarande användning
för bostadsändamål ger nämligen en anvisning
om att bland annat arbetsmarknadssynpunkterna
skall beaktas. Emellertid
bör det särskilda bistånd av länsarbetsnämnderna
som nu signaleras
kunna bereda länsbostadsnämnderna
större möjligheter än tidigare att undvika
felinvesteringar av skäl som bär
samband med den framtida utvecklingen
på arbetsmarknaden. Bostadsstyrelsen
förutsätter att länsbostadsnämnderna vid
sin översiktliga disposition av låneramarna
tar tillvara de upplysningar som
länsarbetsnämnderna lämnar, ävensom
att länsarbetsnämndernas yttrande inhämtas
i sådant enskilt låneärende som
föranleder tvekan ur här ifrågavarande
synpunkter.

Styrelsen förutsätter också att länsbostadsnämnderna,
när vederbörande
länsarbetsnämnd anhåller därom, lämnar
bistånd när det på en ort med krympande
sysselsättningsmöjligheter gäller
att finna köpare till egnaliemsfastighet
vars ägare erbjuds arbete på annan ort.»

Vad härefter angår arbetsmarknadsstyrelsens
skrivelse till länsarbetsnämnderna
understrykes i denna, att det från
olika synpunkter är angeläget att bostadsbyggandets
omfattning på en ort
avväges med hänsyn även till de framtida
sysselsättningsmöjligheterna. Vidare
framhålles att bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
har ansett det
lämpligt att få till stånd ett vidgat samarbete
mellan länsbostadsnämnderna och
länsarbetsnämnderna beträffande fördelningen
av egnahemslånemedlen, så att
egnahemsbyggandet inte stimuleras på
orter med arbetslöshet av sådan karaktär,
att utflyttning måste ske. I denna
fråga anför arbetsmarknadsstyrelsen ytterligare
bl. a. följande:

»Länsarbetsnämnderna skall i förenämnda
syfte lämna länsbostadsnämnderna
fortlöpande informationer om den
aktuella och förväntade arbetsmarknadssituationen
på orter och inom områden
i respektive län, där sysselsättningsmöjligheterna
är eller väntas bli så otillräckliga
att en viss utflyttning måste ske.
Det åligger därvid länsarbetsnämnderna
att lämna alla de upplysningar, som kan
erfordras vid fördelningen av egnahemslånemedlen
på olika orter och, då länsbostadsnämnd
så påfordrar detta, även
uppgifter för bedömning av enskilda låneärenden.

Frågan efter vilka grunder en ort med
speciella arbetsmarknadsförhållanden
skall bedömas såsom mindre lämplig för
egnahemsbyggande inrymmer många
skiftande aspekter. Några preciserade direktiv
kan därför inte lämnas. Tillfälliga
förändringar på arbetsmarknaden kan
givetvis icke läggas till grund för eu i
förevarande syfte restriktiv långivning
utan det bör vara näringslivets förutsätt -

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

ningar att på längre sikt ge sysselsättning,
som skall vara avgörande för bedömningen.
»

Så långt arbetsmarknadsstyrelsen. Av
det återgivna torde framgå, att de av bostadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen
vidtagna åtgärderna inte syftar
till att skära ned bostadsbyggandet på
landsbygden eller de små tätorterna. Vad
saken gäller är att behovet av nya bostäder
växlar mellan och inom olika områden
och mellan olika orter och att det
är nödvändigt att vid fördelningen av
medelsramarna för den statliga bostadslångivningen
beakta detta förhållande.
Behovet av nya bostäder inom ett landsbygdsområde
är emellertid inte enbart
beroende av sysselsättningsmöjligheternas
utveckling. Äldre bostäder kan behöva
ersättas med nya, behov kan föreligga
av att ordna pensionärsbostäder åt
ett växande antal åldringar o. s. v. Bostadsbyggandets
storlek inom olika områden
och på olika orter bör liksom hittills
främst bedömas med utgångspunkt
från de förändringar i behovet som betingas
av befolkningsutvecklingen, antalet
giftermål, förändringar i åldersstrukturen
m. m., och av behovet av bättre
bostäder. Denna bedömning av behovet
bör liksom hittills företas av de bostadspolitiska
myndigheterna i samråd med
bl. a. vederbörande kommunala organ.

Detta utesluter emellertid inte att i
vissa fall utvecklingen av näringslivet
inom ett område eller en ort är sådan,
att det är nödvändigt att närmare undersöka
de framtida sysselsättningsmöjligheterna
och vid prövning av bostadsbyggandets
storlek beakta resultatet av denna
undersökning.

Detta innebär, som framgår av vad
jag förut anfört, ingenting principiellt
nytt. Vad som skett är endast att det på
grund av utvecklingen ansetts motiverat
att mera än tidigare i bostadslångivningen
beakta arbetsmarknadssynpunkter.
Sambandet mellan bostad och arbete har
också under senare tid kommit att uppmärksammas
i olika sammanhang. Det

finns i dag fortfarande i vårt land områden
med otillräcklig sysselsättning och
där samhällets kostnader för arbetslöshetspolitiken
är betydande i form av
beredskapsarbeten och understöd. Svårigheterna
att mera långsiktigt lösa dessa
människors arbetslöshetsproblem hänger
ofta samman med bundenheten till egen
bostad i hemorten och knappheten på
bostäder på orter, där näringslivet expanderar
och arbete erbjudes. Det framstår
därför som naturligt att samarbetet
mellan arbetsmarknads- och bostadsorganen
intensifieras.

Jag vill till sist understryka, att detta
samarbete inte syftar till att åstadkomma
ett stopp för bostadsbyggande på
landsbygden eller mindre orter. Det
samråd det här är fråga om överensstämmer
helt med de riktlinjer för bostadsbyggandets
lokalisering, som godkändes
av riksdagen 1953. Samrådet
mellan länsbostadsnämnder och länsarbetsnämnder
i fråga om långivningen till
egnahem syftar till att förebygga att egnahem
uppföres på uppenbart olämpliga
platser. Det bör tilläggas att detta är en
åtgärd såväl i den enskildes som i samhällets
intresse.

Vidare anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på interpellationen.

Vad jag här kommer att säga gäller
enbart egnahemsbyggandet — alltså inte
byggandet av flerfamiljshus. På det
sistnämnda byggandet måste man nämligen,
enligt min mening, anlägga andra
synpunkter, detta av skäl som jag
återkommer till.

Sista gången riksdagen hade att ta
ställning till frågan om var man får
bygga egnahem med hjälp av statslån
var — vilket också framgår av svaret
— år 1953. Det är värt att hålla i minnet,
att den alldeles övervägande delen

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

av egnahemmen numera uppförs med
hjälp av statslån. Vad riksdagen sade
1953 framgår av statsutskottets utlåtande
om egnahemsbyggandet på landsbygden.
Man tar upp frågan, huruvida
en restriktiv inställning är motiverad
på grund av kreditriskerna. Vidare säger
utskottet, att utvecklingen av kommunikationerna
på landsbygden under
.senare år har medfört, att bestämda
krav inte längre behöver ställas på att
husen skall ligga i anslutning till tätort
med dess möjligheter till sysselsättning.
Om vid belåning av egnahem på
landsbygden vissa risker skulle tas, betyder
det inte att landsbygden favoriseras.
Under de senaste tio åren har
med statligt stöd uppförts ett stort antal
egnahem på mindre industriorter.
De framtida försörjningsmöjligheterna
på dessa orter kan visa sig vara helt
beroende av att verksamheten vid ett
eller ett par företag på orten icke kommer
att inskränkas mera väsentligt.
Ifrågavarande långivning, säger utskottet,
innebär därför ett risktagande från
statens sida. Av det anförda framgår,
anser utskottet, att statligt lån för uppförande
av egnahem på rena landsbygden
icke bör vägras enbart av det skälet,
att efterfrågan på egnahem utanför
tätorter på längre sikt möjligen kan
förändras på ett sådant sätt, att staten
i vissa fall kan komma att löpa vissa
risker. Det är ett önskemål, framhåller
utskottet vidare, att uttunningen av befolkningen
på den egentliga landsbygden
inte blir för stor.

För egen del vill jag stryka under att
det är ett allmänt önskemål både för
storstädernas befolkning och för landsbygdens,
att omflyttningen inte sker i
ett alltför raskt tempo.

Det tidigare nämnda utskottsutlåtandet
framhåller också, att allmänt hållna
bedömningar av kreditriskerna icke
får anses fälla utslaget vid prövning av
ansökningar för egnahemslån till hus
på landsbygden. Detta är kanske den
viktigaste passusen: i de fall då en up -

penbart olämplig plats för egnahemmet
har valts anses dock lån icke böra beviljas.
Det uttalandet får sin närmare
belysning av uttalandena om att man
faktiskt får ta vissa risker vid långivningen
till egnahem. Jag skulle tro, att
dessa risker hittills varit mycket små
och förlusterna obetydliga. Uttalandet
innebär i sin helhet, att tveksamhet beträffande
huruvida en ort har framtidsmöjligheter
ej får leda till att man
stoppar bostadsbyggandet. Vem kan för
övrigt i allmänhet avgöra om en industri
på en ort kommer att läggas ner
inom 5, 10 eller 20 år utan att — jag
vill understryka detta — andra industrier
kommer till i stället? Vem skulle
helt generellt vilja åtaga sig en sådan
siaruppgift?

Man måste särskilt komma ihåg vad
kommunikationerna betyder i detta
sammanhang. Det är inte längre nödvändigt,
att man bor alldeles utanför
fabriksknuten. Jag känner många som
arbetar både två och tre mil ifrån sin
bostad. De färdas tillsammans i bil eller
också åker de buss och anser att
detta är ett förhållande, som de vill
fortsätta med. Det har ju ett visst värde
att på detta sätt kunna bo i de verkliga
»grönområdena», och det har framför
allt ett mycket stort värde att barnen
får bo där.

Jag vill ännu en gång understryka,
att detta gäller enbart egnahemsbyggandet.
När man bygger egnahem går det
ju ingalunda till på det sättet, att en
kommun bestämmer att här skall byggas
1 000, 2 000 eller 3 000 egnahem
och säger att hyresgäster får vi skaffa
efteråt, och de får sedan bo kvar så
länge de har arbete i närheten. Det är
i stället i regel enskilda personer som
har kommit fram till den uppfattningen,
att de vill bo på en viss plats. Där
tror de sig kunna få sin utkomst eller
också vill de stanna där av någon annan
anledning — många är ju t. ex. pensionärer.
Detta har ju för övrigt också
statsrådet understrukit, så att på den

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

punkten är vi, liksom även i åtskilligt
annat, överens, något som jag skall
återkomma till senare.

Eftersom egnahemmen endast kommer
till stånd om och i den utsträckning
enskilda personer är villiga att
själva satsa en del av byggnadskostnaden
och att sätta sig i skuld för resten,
låt vara till staten, uppstår osökt den
frågan: Är inte mängden av dessa ansökningar
ett ganska gott mått på behovet
av egnahemsbyggande på de olika
orterna — på intresset är det ju ett
klart mått — och utgör detta över huvud
taget inte ett så pass tillfredsställande
underlag, att det skulle kunna tjäna
som vägledning vid fördelningen av
tillgängliga medel mellan olika orter
vid fastställandet av de s. k. låneramarna?
Jag ställer här en fråga, som jag
inte direkt begär att någon skall kunna
svara på i dag, men sannolikheten
talar för att detta ansökningsmaterial
bör vara en tillfredsställande grundval
för fördelningen av dessa medel.

Det har sina vanskligheter att ovanpå
detta bedömande utifrån låneansökningarna
lägga arbetsmarknadspolitiska
skäl, särskilt om man som socialministern
säger i sitt svar i verkligheten
måste avväga bostadsbyggandet med
hänsyn till ett flertal förhållanden, t. ex.
huruvida det förefintliga bostadsbeståndet
är av äldre beskaffenhet och skulle
behöva ersättas i större eller mindre
omfattning. Så är ofta fallet. Sedan kan
det ju också föreligga ett ganska långvarigt
behov av pensionärsbostäder.
Dessa omständigheter har socialministern
själv omnämnt i sitt svar.

Eftersom jag har svårt att tro, att
det finns folk som utan att arbetsmarknadsskäl
eller några andra speciella skäl
föreligger — exempelvis av den typ
som här har anförts — vill lägga ner
egna pengar på att uppföra ett eget
hem, är jag, som jag sade, skeptisk mot
behovet av att koppla in arbetsmarknadsstyrelsen
när det gäller pengarnas
fördelning mellan olika orter enligt en

fastställd ram. Visserligen kan man väl
säga, att det inte skadar att koppla in
ytterligare en myndighet. Ja, är det nu
så säkert? Risk föreligger väl ändå att
bostadsmyndigheterna, som ju har det
formella avgörandet, i mer eller mindre
stark övertro på möjligheterna av framtida
bedömning hos de myndigheter
som sysslar med arbetsmarknadsspörsmål,
faller undan. I själva verket blir
det då arbetsmarknadsmyndigheterna,
som bestämmer var egnahemmen skall
få uppföras. Det är klart, att allt byggande
skall anpassas till behovet — det
behöver man över huvud taget inte resonera
om. Frågan är bara, om man
behöver koppla in arbetsmarknadsmyndigheterna
när det gäller egnahemmen
för att få behovet dokumenterat.

Om jag alltså ställer mig något tveksam
till behovet av att engagera arbetsmarknadsmyndigheterna
vid låneramarnas
fastställande, d. v. s. vid bestämmandet
av hur många egna hem med
statslån som man får bygga, så är arbetsmarknadsmyndigheternas
uppgift i
fråga om de enskilda låneärendena för
mig fullständigt obegriplig. Enligt cirkulär
B 4: 60 är det länsarbetsnämnderna
som skall handha denna sak. Betyder
detta att arbetsmarknadsmyndigheterna,
sedan de genom att medverka vid
låneramarnas fastställande har varit
med att ta ställning till omfattningen av
bostadsbyggandet i orten när det gäller
egna hem, också skall avgöra huruvida
herr Johansson, herr Pettersson
eller herr Lundström, vilka önskar bygga
ett eget hem på landet eller i en
mindre tätort, kan väntas ha sysselsättning
lång tid framöver? Eller vad är
meningen? Det är fara värt att det kan
bli på det sättet, att ett verk, om det
nu har en energisk och i och för sig
sannolikt duktig chef, lägger under sig
nya arbetsuppgifter utan att tillräckliga
skäl därtill föreligger. I detta fall,
särskilt när det gäller de enskilda låneärendena,
kan man faktiskt inte värja
sig för tanken att arbetsmarknads -

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

styrelsen har sträckt fotterna längre än
skinnfällen räcker.

Cirkulären i ämnet ifrån myndigheterna
synes vara vagt hållna. Att döma
av tidigare uttalanden från dem, som
har med ärendena att skaffa, synes det
— om tidningarnas uppgifter är riktiga
— ha varit fråga om ett dirigerande
av stora mått, och detta står i så fall
enligt min mening i strid med riksdagens
uttalanden och har skett över huvudet
på riksdagen.

Jag har här i min hand ett klipp ur
en stockholmstidning. Vi skall kanske
inte bry oss om rubriken så mycket,
men där står »Byggstopp för orter med
en oviss framtid». Artikeln är daterad
Hälsingborg och lyder: »Myndigheterna
har beslutat stoppa bostadsbyggandet i
orter där framtiden ter sig mörk. Det
ska kunna ge fler bostäder i städer och
tätorter där bostadsbristen är svårast.
Det är bostads- och arbetsmarknadsmyndigheterna
som nu fått i uppdrag
att sätta in denna spärr när det gäller
byggandet med statliga lån. Samtidigt
föreslås att Sverige i framtiden delas
upp i 101 orter.

Detta överraskande besked gavs av
generaldirektör Bertil Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen
vid HSB:s fortsatta
storkonferens om bostadsbyggandet i
framtiden i Hälsingborg i dag. Bostadsbyggandet
med statliga lån ska hindras
på sådana platser där arbetsmarknadsmyndigheten
bedömer utsikterna till
sysselsättning på längre sikt som mindre
gynnsamma.»

Så stod det alltså i denna tidning.
Någon dementi av detta har mig veterligen
inte förekommit. Det kan naturligtvis
bero på två förhållanden. Ja,
teoretiskt kan det vara tre, eftersom
det kan vara så, att arbetsmarknadsstyrelsen
inte har uppmärksammat detta,
men jag lämnar den eventualiteten å
sido med hänsyn till det klippsystem
som förekommer inom verken. Antingen
är det som står i tidningen sant,
eller också anser man att det är så

orimligt, att man inte behöver dementera
det. För mig är detta en helt öppen
fråga. Jag vet ingenting. Och de
hundratusen människor ute i landet,
som läst detta, måste säga detsamma.

Mot den bakgrunden är det lugnande
att ta del av socialministerns svar. Det
innehåller — frånsett vad jag nyss betecknade
som tveksamt då det gällde
behovet av arbetsmarknadsmyndigheternas
medverkan vid fastställandet av låneramarna
för egnahemsbyggandet -—
ett besked som faktiskt är ägnat att dämpa
farhågorna. Jag ber att få tacka för
det. Om man undantar vad som är angivet
som de enskilda låneärendena i det
cirkulär jag åberopat är svaret tillfredsställande
dock icke på denna punkt,
där jag, som jag förut sade, anmäler
tveksamhet. Behovet, nyttan och lyckan
av att koppla in arbetsmarknadsmyndigheterna
vid fastställandet av dessa låneramar
kan nämligen ifrågasättas. Den
enskilde har dock manifesterat sin tro
på bostadens värde genom att förklara
sig beredd att själv satsa en del av
byggkostnaden och ställa sig som låntagare
för återstoden. I övrigt finner
jag att socialministerns egna uttalanden
i svaret vittnar om förståelse.

Frågan om var folk skall bo är som
bekant mycket viktig för hela vårt land.
Det sker oupphörligt en avtappning av
folk från landsbygd och mindre tätorter.
Vi vill bromsa upp denna avtappning.
Alla säger att de vill göra det,
och alla försöker att finna medel och
metoder härför. Man vill få till stånd
småföretagsamhet här och var och ersätta
industrier, som tycks ha svårt för
att klara sig och som kanske snart eller
om fem eller tio år kommer att få läggas
ned o. s. v. Men om man nu på ett
oförnuftigt sätt griper in i fråga om bostadsbyggandet,
förefaller det mig som
om man motverkar dessa strävanden
och påskyndar avfolkningen genom att
människorna inte får möjligheter att
skaffa sig hyggliga bostäder. Det brukar
ju inte vara klok ekonomi att samtidigt

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

trampa med den ena foten på bromspedalen
och med den andra på gaspedalen.
Man bör alternera och välja pedal
efter omständigheterna.

Jag tror att det med hänsyn till vad
som på senaste tiden förevarit i detta
ärende är av allra största vikt för statsmakterna
— naturligtvis främst för regeringen
genom socialministern men
även för riksdagen inte minst genom
riksdagens revisorer — att uppmärksamt
och närgånget följa vad som händer
på detta område för att vid behov
kunna vidta rättelser. Annars kan svårartade,
kanske obotliga skadeverkningar
uppkomma.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
vad herr Hedlund senast anförde om
gas- och bromspedalerna och det önskemål,
som han hyste i samband därmed.
Om jag har tolkat myndigheternas cirkulär
rätt, har myndigheterna i själva
verket också handlat efter dessa linjer.
Man har ansett att man ibland bör
trampa på gaspedalen och ibland på
bromspedalen och att man bör alternera
mellan dessa med hänsyn till vad
som vid olika tillfällen är önskvärt.

Jag skulle också vilja göra herr Hedlund
uppmärksam på att riksdagens revisorer
just har uppmärksammat detta
problem och uttryckt önskemål om att
verken inte skall bortse från arbetsmarknadspolitiska
synpunkter vid bedömandet
av bostadsbyggandet. Problemet
är alltså inte främmande för riksdagens
revisorer.

Men nu skall vi komma ihåg — och
på den punkten är jag inte helt överens
med herr Hedlund — att vi har begränsade
möjligheter när det gäller bostadsbyggandet.
Vi bygger nu 70 000 nya lägenheter
per år. Herr Hedlund och hans
parti anser att detta är för mycket och
vill gärna reducera byggandet. Men när
man har begränsade tillgångar, måste
man handla med hänsyn härtill och an -

vända sitt sunda förnuft. Det är nog
vad de berörda myndigheterna har försökt
att göra.

Men är det då så alldeles självklart,
att man helt skall koppla bort de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna när
det gäller bostadsfrågan? Jag bara ställer
denna fråga. Min mening är att vi
tvingas ta hänsyn till vad arbetsmarknadspolitiken
kan fordra även när det
gäller bostadsbyggandet, ty den ena
handen bör ju i någon mån veta vad
den andra gör.

Låt mig ta ett eller ett par exempel!
När det gäller anskaffande av bostäder
och ordnande av lån härför på en sådan
ort som exempelvis Oxelösund, så
bortser vi givetvis inte från vad arbetsmarknaden
kräver. Eller låt oss som
exempel ta Mönsterås, som ligger närmare
till för herr Hedlund. Inte bortser
vi från sysselsättningen när det gäller
att lösa bostadsfrågan för de människor,
som kommer att arbeta i de företag
därstädes, som är intresserade av
att bygga ut!

Eller låt oss se på ett annat område.
Redan nu förekommer överläggningar
mellan länsbostadsnämnderna och lantbruksnämnderna
när det gäller byggnationen.
Och de synpunkter lantbruksnämnden
lägger på ett bygge — nämnden
kan t. ex. förklara att det rör sig
om ett icke bärkraftigt jordbruk — tar
man självklart hänsyn till. Då anlägger
vi sålunda arbetsmarknadspolitiska synpunkter
på bostadsfrågan. Såvitt jag vet
har heller inte vare sig herr Hedlund
eller någon annan haft något att erinra
mot en sådan ordning.

Sedan har jag i mitt interpellationssvar
uttalat mig så tydligt att några
missförstånd inte behöver uppstå. Herr
Hedlund och jag har ju också på det
hela taget varit överens i alla stycken,
med undantag för huruvida sysselsättningssynpunkterna
över huvud taget
skall ha någon inverkan på bostadsoch
egnahemsbyggandet.

Med de anförda exemplen hoppas jag

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

ha kunnat klarlägga vad vi har strävat
efter.

Jag kan också ansluta mig till herr
Hedlund, när han säger att det är ett
allmänt önskemål att omflyttningen från
landsbygden till tätorter och städer inte
sker alltför snabbt. Det är ett allmänt
önskemål, som man alltid kan uttala.
Men icke förty måste vi väl erkänna
att om inte omflyttningen skett i den
utsträckning den gjort här i landet under
de senaste 20 åren, så skulle vi ha
varit ett i ekonomiskt avseende efterblivet
land i dag. Det har jag redan tidigare
vid något tillfälle framhållit.
Och det är väl ingen av oss som skulle
ha önskat det.

Jag vill också säga att jag redan nu
sett exempel som tyder på att dessa
frågor kommer att lösa sig, utan att vi
gör några bestämda uttalanden i ena
eller andra riktningen. Vi har nämligen
orter, där företag lagt ned eller kommer
att lägga ned sin verksamhet, och
detta har föranlett en del egnahemsägare
att göra uppvaktningar hos mig.
De har då varit bekymrade, därför att
de har satsat sitt lilla kapital i ett
egnahem, och de har frågat vad som nu
kommer att ske, när de tvingats ta arbete
på annan ort. »Vi har nästan lurats
att bygga egnahem», har de sagt,
»ty vi har ju fått statliga lån.»

Jag anser därför att det även ur den
enskildes synpunkt kan vara riktigt att
handla förnuftigt. Det är nämligen tydligt
att på en sådan ort, där industrien
lagts ned, kommer man inte att bygga
några egnahem, förrän försörjningsmöjligheterna
ordnat upp sig igen och nya
arbetsmöjligheter beretts människorna
där. Och till dess att så skett tror jag
inte det blir aktuellt att lämna några
lån, eftersom det knappast finns några
människor som vill bygga egnahem på
sådana orter.

Jag har velat göra denna kommentar
till vad herr Hedlund anfört, för att påvisa
att det här inte är fråga om något
stopp. Om t. ex. en människa blir pen -

sionerad och då vill bygga ett egnahem
på en plats, där kanske ingen annan
vill bygga, så skall han ha möjligheter
att göra det.

Vad sedan gäller tolkningen av de
cirkulär herr Hedlund nämnde, så kan
han vända sig till sin meningsfrände
herr Hansson i Skegrie, som är ledamot
av bostadsstyrelsen. Bostadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen har
nämligen varit överens om formuleringarna
i och tolkningarna av de cirkulär
som gått ut. Herr Hedlund bör kunna
få önskat besked av herr Hansson.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ännu en gång
understryka att debatten från min sida
uteslutande gäller egnahem. Det är där
jag ställt frågan, om det inte när det
gäller fördelningen av lånemedel mellan
olika orter räcker med att bygga på
låneansökningarna och därmed på det
risktagande som den enskilde gör genom
att själv satsa pengar och genom att
ställa sig som låntagare.

I en ort där industrien lagts ned,
skall självklart icke byggas med mindre
man vet antingen att det kommer
annan i stället eller ock att det föreligger
ett av särskilda förhållanden betingat
behov. Men fungerar inte där den
metod, som jag ifrågasätter vara den
lämpligaste? Människor vill väl inte
kasta ut pengar på ett egnahem på sådana
orter där de inte kan få arbete
eller vill bo som pensionärer? Frågan
är sålunda inte, om vi skall bygga på
orter där det finns sysselsättningsmöjligheter
och låta bli — eller i varje fall
skära ned byggnationen — på platser
där det är ont om arbetstillfällen. Problemet
är i stället vilken väg man skall
gå för att konstatera hur stort behov
det finns att bygga egnahem. Och härvidlag
frågar jag mig, som sagt, om det
inte räcker med den enskildes bedömning.
Jag tror nämligen inle att arbetsmarknadsmyndigheterna
i regel kan avgöra,
om det kommer att dröja fem, tio

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

eller tjugo år innan en industri försvinner
från en ort. Och jag tror också att
myndigheterna ofta har mycket svårt
att avgöra om det kommer någon ny industri
i stället.

Statsrevisorerna har varit inne på
frågan om lokaliseringen av bostadsbyggandet.
De har naturligtvis inte varit
inne på det som i tidningarna har
betraktats som nya signaler, eftersom
detta har kommit efter det att statsrevisorernas
berättelse avgavs.

Sedan var det bara ett par ord om
den fråga som statsrådet ansåg att jag
borde ställa till herr Hansson i Önnarp
nämligen angående den närmare innebörden
i det cirkulär jag nyss åberopade.
(Socialministern: Jag sade herr
Hansson i Skegrie.) Jag trodde att statsrådet
menade herr Hansson i Önnarp,
som är med i arbetsmarknadsstyrelsen,
medan herr Hansson i Skegrie är med
i bostadsstyrelsen. Jag har redan ställt
en fråga till lierr Hansson i Önnarp angående
arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär
för enskilda låneärenden. Jag sporde
om han hade möjlighet att förklara innebörden
av detta cirkulär. Svaret blev:
»Jag vet ingenting, ty jag har inte varit
med om detta; det här har generaldirektören
bestämt ensam.»

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Problemet om hur staten
i egenskap av långivare skall ställa
sig när det gäller egnahemmen har vi
vid upprepade tillfällen diskuterat i
statsutskottets tredje avdelning. Vi har
haft något skiftande uppfattningar men
i princip har vi kanske varit rätt eniga.
Vi har menat att vad staten skall se på
är förlustriskerna. Staten kan inte låna
ut pengar hur som helst. Detta innebär
att det inte räcker med att den lånesökande
är en skötsam person som vill
bygga på en viss plats, utan man måste
väl också kunna tänka sig att det kommer
att finnas andra människor som
vid eventuellt utbjudande till försäljning
vill inköpa fastigheten och över -

ta de statliga lånen. Ungefär så har vi
alltså principiellt resonerat. Beträffande
den praktiska tillämpningen av denna
princip vill jag säga att motorismen
i hög grad inverkar på bedömningen.
Platser där man för tio år sedan inte
ville lämna lån till egnahem, är nu godtagbara
på grund av att färdtiden mellan
arbetsplatser och hem tack vare
motorismen har minskats. Vad jag vill
understryka är alltså att myndigheterna
inte får stanna kvar i en tidigare bedömning
av dessa frågor utan måste
ta hänsyn till de förändrade förhållanden,
som gör att man kan lämna lån
där man tidigare inte har velat göra det.

Jag tycker att socialministern i ett
avseende föreföll mycket generös. Han
sade att om en pensionär vill bygga
ett egnahem, där ingen annan vill bygga,
bör han få göra det. Jag skulle nog vilja
sätta ett litet frågetecken där. Jag tror
inte att, om jag hade pengar, jag skulle
vilja överlämna dem till socialministern
för utlåning på de villkoren. Nog måste
man väl kunna tro att någon annan än
pensionären vill bo på platsen i fråga,
ty pensionären hinner ju inte avbetala
mer än under några år på de statliga
lånen, och där står sedan huset. Men
detta var kanske ett förfluget ord. Socialministerns
uttalande skall nog tolkas
så att vi får inrikta oss på en generösare
bedömning än tidigare. Speciellt
förhållandena på motorismens område
motiverar detta.

Jag har svårt att tänka mig att det
är nödvändigt att koppla in arbetsmarknadsstyrelsen
vid bedömandet av
egnahemsbyggen. Vi skall komma ihåg
vad herr Hedlund underströk, nämligen
att vederbörande själv satsar en icke
obetydlig del i bygget. Vi behöver därför
knappast räkna med några låneansökningar
på en plats där industrinedläggelse
har skett, ty på en sådan
plats vill folk inte bygga.

Statens risktagande för bostadsbyggandet
är inte att söka i lånegivningen
för egnahem, utan i de hundraprocen -

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

tiga lån som lämnas till de allmännyttiga
företagen, där staten tar hela risken
och det inte finns något lokalt risktagande.
Detta är ett mycket allvarligt
problem som jag tror bör beaktas. Detta
får naturligtvis inte leda till detaljregleringar
av den typ, som förebådas i det
tidningsurklipp som herr Hedlund läste
ur, utan problemet måste bemästras genom
generella medel. Jag har vid upprepade
tillfällen sagt att jag befarar att
denna byggnadsverksamhet redan har
gått för långt på vissa orter. Bostadsbristen
håller på sina håll på att hävas.
Vi får också räkna med en allt snabbare
övergång till egnahem. Om man då
fortsätter att bygga stora hyreshus — vilka
staten belånar till 100 procent — kan
det bli mycket svårt att hyra ut dessa.
Det blir i så fall förlust för statsverket.
Vi måste komma ihåg att vi inte kan
lita på att de kommunala myndigheterna
skall begränsa denna byggnadsverksamhet,
ty mycket starka krafter driver
på för att få sådant byggande till
stånd. De stora riksomfattande bostadsorganisationerna
får lokalkontor på allt
fler platser. Dessa kontor är för sin
existens beroende av kontinuerligt byggande.
De har också ofta rätt stort inflytande
på de kommunala myndigheterna
och utövar påtryckning i riktning
mot nybyggande av hyreshus. Vidare
har vi att räkna med byggnadsarbetarna,
vilka naturligtvis hellre vill arbeta
på den plats där de bor än på
någon annan plats. De försöker också
driva på.

Enligt den nuvarande riskfördelningen
mellan stat och kommun skall kommunerna
svara för förlust som uppstår
på grund av vanskötsel. Här är det emellertid
fråga om förlust på grund av bristande
efterfrågan, och den förlusten tar
staten ensam. Det finns alltså inte någon
återhållande faktor på det kommunala
planet.

För min del tror jag inte att vi kan
fortsätta som vi nu gör, att lämna hundraprocentiga
lån till sådana bär bygg -

nadsföretag utan att på något sätt se
till att vi får en mycket noggrannare
prövning av projekten.

Jag vill emellertid understryka att
man inte skall söka sig fram till en detaljreglering
av den typ som förskräckt
herr Hedlund och även mig i hög grad,
utan det gäller att försöka uppnå syftet
genom generella medel. Vi har flera år
föreslagit att lånegränserna för de allmännyttiga
företagen skall sänkas. Det
innebär att kommuner nu får anskaffa
en del av kapitalet men de får ta ränta
och amortering, och det blir alltså inte
någon ökad utgiftsbelastning för dem.
De får emellertid ta topprisken, vilket
innebär att deras bedömning av hyreshusbyggandels
omfattning blir på ett
helt annat sätt försiktigt än när de vet
att hela risken tas av statsverket.

Sammanfattningsvis tror jag inte att
egnahemsbyggandet är något egentligt
problem när det gäller statens utlåning.
Riskerna är inte större än att vi bör
kunna ta dem. Egnahemsbyggandet på
landsbygden får inte hållas tillbaka,
utan man måste söka sig fram till en
ökning av detsamma. Risken ligger i
hyreshusbyggandet, där på många orter
påtagliga orosanledningar föreligger. Vi
får inte möta detta genom att införa
detaljreglering av den typ, som framskymtade
i Hälsingborg, utan försöka
komma till rätta med generella medel.
Jag vill till socialministern hemställa
att han låter den utredning som sysslar
med bostadspolitiken speciellt ägna sig
åt problemet hur man skall utforma
lånevillkoren för att få en återhållande
kraft i utvecklingen av hyreshusbyggandet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! I fråga om det bostadsbyggande
som sker med hundraprocentiga
lån har jag naturligtvis en annan
uppfattning än den jag fört fram när
det gäller egnahemmen, men det nya i
de cirkulär jag fått del av rör just egna -

— Andra kammarens protokoll 1960. Nr 21

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

hemmen, och det är därför jag tagit upp
det problemet.

Vi bör inte rida på ord i en sådan här
debatt, herr Gustafsson i Skellefteå. När
det gäller pensionärerna tog jag mig friheten
att instämma i det som socialministern
sade och som jag fann alldeles
riktigt, nämligen att behov kan föreligga
av att ordna pensionärsbostäder
åt ett växande antal åldringar o. s. v.
Jag har inte tänkt på en pensionär.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har naturligtvis ingenting
att invända mot att man ordnar
pensionärsbostäder. Det är inte det diskussionen
gäller. Vad jag anmärkte på
var att socialministern tydligen i hastigheten
sade att om det fanns en pensionär,
som ville bygga där ingen annan
ville bygga, så skulle vi låna pengar till
honom. Det tyckte jag lät lite förhastat,
och det var det väl också. I övrigt är
jag helt överens med herr Hedlund om
att prövningen när det gäller egnahem
bör vara generös.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Ibland tvingas man uttrycka
sig drastiskt för att det inte skall
råda någon som helst tvekan om vad
man menar. Jag tillspetsade min formulering
om pensionären just för att påvisa
att det inte är fråga om något
stopp eftersom det kan uppstå så många
olika behov i ett visst samhälle.

Riktigt är, som herr Hedlund säger,
att vi nu resonerar med utgångspunkt
från de cirkulär som har skickats ut
från arbetsmarknads- och bostadsstyrel
serna. Vad jag ville ha sagt, när jag
hänvisade till herr Hansson i Skegrie,
var att de båda styrelserna sammanträtt
och varit enhälliga i sitt beslut att
skicka ut dessa cirkulär.

Beträffande frågan i stort kan jag på
det hela taget ansluta mig till vad herr
Gustafsson i Skellefteå sade om de pro -

blem vi står inför. Det kanske inte
främst är egnahemmen utan flerfamiljshusen
som påkallar vår uppmärksamhet.
Jag tyckte att herr Gustafsson med
sitt anförande underströk vad jag ville
säga, nämligen att vi inte kan bortse
från de arbetsmarknadspolitiska bevekelsegrunderna
när det gäller att ta
ståndpunkt till bostadsbyggandet.

Det kan också i vissa enskilda fall
inträffa att arbetsmarknadsstyrelsen
exempelvis har kännedom om en industris
bristande möjligheter att fortsätta
sin verksamhet, men industrien inte för
de anställda kungjort vilka svårigheter
man står inför utan följt de bestämmelser
som vi nu har och som säger att
företagsnämnden skall underrättas några
månader innan driften läggs ned.
Jag har exempel på att en anställd i ett
sådant fall byggt ett eget hem och fått
det färdigt ett år före industrinedläggelsen.
Han anser sedan, i alla fall när
han talar med mig, att han blivit lurad
och att han borde ha underrättats på
något sätt; i så fall hade han inte tagit
risken. Nu har han satsat sitt sparkapital
i ett egnahem som han antagligen
inte kan sälja och som han kanske
tvingas lämna om han vill ha ett annat
arbete. Sådana problem kan man ställas
inför, problem som för den enskilde är
högst påtagliga och obehagliga och som
man inte heller skall bortse från när
det gäller bostadsbyggandet i stort.

Frågan om flerfamiljshus och småhus
är ju ett evigt diskussionsämne. Det
finns de som föredrar småhus, och det
finns de som föredrar bostad i flerfamiljshus,
kompletterad med sommarstuga.
Jag är den förste att understryka
att bilismen här har skapat helt andra
förutsättningar samt att man skall anpassa
sig efter de nya förhållandena när
man fattar sina beslut. Både herr Hedlund,
herr Gustafsson och jag är säkert
överens om att man såvitt möjligt bör ta
hänsyn till människornas önskemål. Är
det så att de önskar bo i småhus skall
man bereda dem möjligheter till det och

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

är det så att de föredrar bostad i flerfamiljshus,
kompletterad med småstuga,
skall man låta dem få det så. Jag vill
inte att vi skall i onödan komma med
fingervisningar, utan vi skall låta människorna,
d. v. s. konsumenterna, såvitt
möjligt själva bestämma hur de vill
ha det.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag är glad över att herr
Hedlund genom denna interpellation
gjort det möjligt att få belysta vissa sidor
av ett stort problemkomplex, vilka
jag tror har mycket stor betydelse. Jag
skall givetvis här inte ta upp de sidor
av hithörande komplex som kammaren
diskuterat de senaste åren. Herr Hedlund
har särskilt i tankarna att bostadsbyggandet
på landsbygden inte skall
diskrimineras. Herr Svensson i Ljungskile
har i olika motioner och debatter
berört denna fråga. Den har även behandlats
i partimotioner från folkpartiets
håll, särskilt när det gäller byggnadslagstiftningen,
tätbebyggelsebestämmelserna
och aktualitetsparagrafen.
Denna har en sådan utformning att den
i vissa fall kan vara till nackdel för
bostadsbyggandet på landsbygden. Beträffande
den pågår såvitt jag vet nu en
utredning.

När jag anknyter till dagens debatt
vill jag börja med att uttrycka min
glädje över att socialministern vid ett
par tillfällen uttryckte sitt intresse för
och framhöll vikten av att man beaktade
sambandet mellan egnahemsfrågan
och en av ekonomiska skäl betingad rörelse
hos arbetskraften mellan olika
platser. Den frågan har ur en mycket
viktig synpunkt behandlats i denna
kammare för några dagar sedan. Det
gällde då att den, som helt enkelt
för att kunna få arbete måste flytta och
sälja sitt egna hem, inte skulle straffas
genom kapitalvinstbeskattning. Den anda
i vilken socialministern talade förefaller
mig böra leda till att regeringen
omprövar sin negativa hållning till un -

dantagen från kapitalvinstbeskattning.
Detta är inte bara en rättvisefråga utan
också en fråga om bestämmelser som
gör det möjligt för arbetskraften att
såsom man önskar anpassa sig efter sysselsättningsmöjligheterna.

Herr talman! Det är närmast bostadskreditgivningen
och samarbetet mellan
bostadsmyndigheterna och arbetsmarknadsmyndigheterna
som nu diskuteras.
Liksom herr Gustafsson i Skellefteå
måste jag säga, att det är naturligt att
en viss kontakt äger rum mellan dessa
myndigheter och att man tar hänsyn till
behovet av bostäder. Den politik som
förts i Oxelösund för att främja bostadsbyggandet
— som socialministern nämner
— är vi väl alla överens om. Frågan
blir särskilt svårbedömbar — den är ju
en tillämpningsfråga — när det gäller
glesbygdernas bostadsbyggande. Där
skall jag anknyta till vad socialministern
var inne på nu allra sist. Det är
naturligt med en viss återhållsamhet
hos myndigheterna, vilket herr Hedlund
hela tiden pläderat för, innan man
intar en negativ hållning till bostadsbyggandet
i glesbygder. Man kan bo betydligt
längre bort från sin arbetsplats
om man har bil än eljest; både herr
Gustafsson och socialministern underströk
detta. Jag tror vi befinner oss i
början av denna utveckling och att det
ännu på en del håll finns kvar ett byråkratiskt
tänkande om att man skall bo
någorlunda nära sin arbetsplats. Det
finns en viss risk för att man vid tilllämpningen
av sådana här bestämmelser
missgynnar glesbygden för att man
inte riktigt sätter sig in i att många
människor kan föredra att bo en halvmil
från arbetsplatsen. De kanske har
ett föräldrahem eller vill bygga ett egnahem
där, och då skall man inte hindra
dem alt göra det, även om traktens försörjningsmöjligheter
är ovissa. Dylika
hänsyn till människornas önskemål blev
jag glad över att socialministern framhävde.
Att man kan bo långt bort i glesbygderna
och arbeta på en tätort borde

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

anslås på väggen hos alla de myndigheter
som sysslar med detta problem.
Att bedöma hur sysselsättningsmöjligheterna
på längre sikt inom en trakt
kommer att gestalta sig är oerhört svårt.
Vem vet, om vi inte under 1980-talet
eller senare får en strömning från tätorterna
till landsbygden när det gäller
bostädernas placering.

Jag tror liksom herr Hedlund att man
här får lov att vara mycket försiktig,
innan man säger: »I denna trakt finns
inte särskilt goda sysselsättningsmöjligheter,
och då bör det inte byggas egnahem
här.» Herr Hedlund sade att det
föreföll honom obegripligt, att arbetsmarknadsmyndigheterna
skulle kunna
avgöra om Andersson, Pettersson eller
Lundström kunde väntas få sysselsättning
i en viss trakt. Ja, jag instämmer
— även om det givetvis inte är fråga
om Andersson, Pettersson eller Lundström
utan om de allmänna sysselsättningsmöjligheterna.

Vad beträffar det citat herr Hedlund
läste upp och som angavs vara ett referat
av ett yttrande av en tjänsteman i
bostadsstyrelsen, vore det av stort intresse
om socialministern ville låta undersöka,
ifall det ligger någon sanning
i referatet. Att det inte kan vara fullt
adekvat är väl klart, men är det verkligen
hundraprocentigt oriktigt eller ligger
det kanske någon kärna av sanning
i det? Skulle det finnas den minsta kärna
av sanning i referatet, är det ju risk
för att arbetsmarknadsstyrelsen börjar
vilja dirigera bostadsbyggandets lokalisering
på ett sätt som i så fall visar,
att här behövs ett vakande öga, inte minst
från socialministern själv. Jag tror nämligen
att risken för systematisk felbedömning
— misstag sker ju alltid ■—
ligger i att tätorterna gynnas, när sysselsättningssynpunkterna
beaktas utifrån
tron, att man bör bo någorlunda nära
sitt arbete. — Att pensionärer skall behandlas
enligt samma principer som
alla andra är naturligtvis så klart, att
det inte behöver diskuteras.

Herr talman! Jag har velat göra denna
komplettering av de synpunkter som
framförts. Den är i stort sett ett instämmande
i vad som anförts, en anslutning
till den allmänna attityden hos herr
Hedlund och herr Gustafsson i Skellefteå
och även hos socialministern,
med någon liten reservation i det senare
fallet, eftersom socialministern förefaller
mig vara mindre återhållsam
än de båda andra talarna. Men får jag
lov att vidga perspektivet och säga, att
de som i likhet med herr Hedlund och
oss andra rekommenderar en viss återhållsamhet,
en viss försiktighet innan
man går att bedöma möjligheterna för
framtiden inom en trakt och innan man
därav drar slutsatsen att minska möjligheterna
att bygga egnahem, har väl anledning
att anlägga samma betraktelsesätt
när det gäller statens inverkan på
lokaliseringspolitiken i övrigt, lokaliseringen
av t. ex. industriell verksamhet.

Herr Hedlund gav uttryck åt principen,
att om enskilda personer kommit
till den uppfattningen, att här vill de
bo, här tror de sig kunna finna sin utkomst
och här vill de satsa kapital för
en bostad, då är det en så god kartläggning
man kan uppnå och då bör man
respektera det. Jag hoppas att herr Hedlund
sprider detta citat av sig själv så effektivt
som möjligt i sitt parti, inte minst
bland de ledamöter av partiet i denna
kammare som har att diskutera de lokaliseringspolitiska
frågorna vid utskottsbehandlingen.

Jag måste säga, att om min mening
på något sätt skulle avvika från herr
Hedlunds, så är det i detta att han är
kanske något mera ultra-liberal än vad
jag anser mig vara. Ty denna princip,
som han lade fast, var ju ganska entydig
och måhända en aning extrem.

Nå, jag vill inte på något sätt rida på
ord. Jag vill bara uttrycka min glädje
över att herr Hedlund så bestämt och
med sådan känsla och sådan övertygelse
ger uttryck för denna uppfattning,
att om människorna vill satsa på en

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

bostad på en viss ort och tror att de kan
finna sin utkomst där, så skall det respekteras.
Detta måste ju gälla även
om t. ex. en mindre industriidkare vill
bygga fabriker och över huvud taget i
allmänna lokaliseringspolitiska frågor.
Den statliga dirigeringen av lokaliseringspolitiken
kan nog i en del fall vara
till landsbygdens och glesbygdernas
nackdel — t. ex. den hundraprocentiga
kreditgivningen för bostadsbyggandet
som herr Gustafsson i Skellefteå berörde.
Jag hoppas därför, herr talman, att
på samma sätt som herr Hedlund gav
uttryck för skepsis mot en alltför ivrig
statlig dirigering, skall vi kunna enas
om att ge förord för en viss återhållsamhet
när det gäller en del sidor av
den statliga dirigeringspolitiken på olika
områden, särskilt då när det gäller
lokaliseringspolitiken. I så fall kan vi
konstatera att den riktning, som herr
Hedlund företräder, och den, som jag
företräder, på ett mycket viktigt område,
står varandra närmare än vad som
någon gång föreföll vara fallet för ett
par år sedan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Dagens överläggning påminner
mycket om en diskussion här
i riksdagen för ett antal år sedan, i vilken
flera av kammarens nuvarande ledamöter
deltog. Den ägde rum i början
av 1950-talet, då kungl. bostadsstyrelsen
stod på höjden av sin makt. Styrelsen
sökte då uppträda även som lokaliseringsmyndighet
och ville nästan i detalj
föreskriva, hur länsbostadsnämnder
och lokala myndigheter skulle förfara.
Jag hörde själv till dom som i egenskap
av ordförande i länsbostadsnämnd
hade många, jag törs väl säga kontroverser
med styrelsen. Genom sin stora
restriktivitet i fråga om bebyggelse ute
i bygderna medverkade styrelsen direkt
till att flytta in folk från landsbygden
till städerna, även om det i själva verket
kanske var fråga om människor,

som ville så att säga stanna på vägen
och inte utan vidare hamna i tätorten.
Det var, som jag då en gång uttryckte
det, skogens folk och andra, som bodde
obekvämt men som inte fördenskull var
beredda att flytta in till staden. Däremot
ville de ut till vägen, där bussen
gick, där det fanns handelsbod och där
det fanns damfrisörska och andra för
nutidsmänniskan trevliga ting inom
räckhåll. Där ville de bygga men det
ville de höga myndigheterna på den tiden
inte alltid vara med om.

Så blev emellertid herr Sträng socialminister,
och det visade sig, att han i
mycket stor utsträckning delade den
uppfattning vi hyste ute i bygderna. De
uttalanden herr Sträng gjorde i statsverkspropositionen
blev i stort sett vägledande
och detta innebar en ändring
till det bättre, även om det tog litet tid
att få den till stånd. Det förefaller mig
också, som om man under de senaste
åren har kommit in på en ganska vettig
linje.

Det som oroade mig, när jag läste de
här tidningsartiklarna om att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle komma in i
bilden, var att en ny statlig central
myndighet med stor bestämmanderätt
kanske nu återigen skulle koppla bort
länsmyndigheterna och de kommunala
styrelserna från verksamheten på detta
område. Nu tycks emellertid socialministern
anse att vi inte behöver hysa
några större farhågor för detta. Jag
skulle vara glad om han har rätt.

Som det redan tidigare har sagts kommer
det säkert att ske en ändring i fråga
om hela bebyggelseproblemet. Bilismens
och de övriga moderna kommunikationsmedlens
utveckling medför, att
många människor föredrar att bo utanför
ett industrisamhälle eller en stad.
Det är dem vi i så fall skulle kunna hjälpa.
Även för städer och kommuner, som
skall skapa fram bostadsplaner, kan det
vara bra att slippa att få all bebyggelse
koncentrerad till en enda punkt.

Debatten i dag har varit värdefull

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1900

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

och jag tror mig kunna utläsa ur socialministerns
svar, att han delar vår uppfattning
att man bör akta sig för att ge
en central myndighet så stor bestämmanderätt,
att den blir lika maktfullkomlig
som bostadsstyrelsen var i början
av 1950-talet.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det verkade på herrar
Hedlund och Ohlin som om det s. k.
pendlarproblemet vore något alldeles
nytt för arbetsmarknads- och bostadsmyndigheter.
Så förhåller det sig emellertid
inte. Tvärtom har det länge uppmärksammats,
att bilismen utbrett sig
och nått en sådan omfattning, att den
blivit en av förutsättningarna för att
skapa en levande landsbygd. Både i Södermanland
och i Skåne har det gjorts
ganska ingående undersökningar av hur
detta problem kan lösas. Arbetsmarknadsmyndigheterna
har också ansträngt
sig för att med hjälp av bussar och andra
kommunikationsmedel åstadkomma
möjligheter att underlätta transporter av
arbetskraft till tätorterna. Frågan diskuterades
dessutom för någon tid sedan här
i kammaren i samband med en interpellation
av herr Andersson i Linköping
angående möjligheterna att utnyttja privatbilar
för att ta med kamrater till arbetsplatsen.

Vidare har här framhållits den synpunkten,
att det är en fråga om service
till den enskilde egnahemsbyggaren,
nämligen att ge honom klarhet i fråga
om hans utsikter till varaktig försörjning
på en viss ort. Man skall inte förbise
denna servicesynpunkt när det gäller
egnahemsbyggare. En sådan har i alla
fall tagit stora risker, när han satt in
sina sparmedel och satsat på framtiden.
Därför får man väl anse att det är nödvändigt,
att bostads- och arbetsmarknadsmyndigheterna
försöker klargöra
försörjningsmöjligheterna på litet längre
sikt.

Man har gjort sig skyldig till en del
missförstånd i denna debatt. Sålunda

tycks man ha missuppfattat samverkan
mellan arbetsmarknads- och bostadsmyndigheterna
vad beträffar fördelningen
av ramarna för egnahemsbyggen. Denna
samverkan bär inte alls tillkommit
för att hindra människor att bygga egnahem,
utan den har närmast etablerats
för att man på ett så rationellt och förnuftigt
sätt som möjligt skall kunna använda
sig av arbetskraften inom byggnadsbranschen,
utnyttja material och
sysselsättningstillfällen och få bästa möjliga
fördelning av arbetskraften under
årets olika månader och se till att säsongarbetslösheten
begränsas. Det är det
viktigaste och det egentliga syftet för
arbetsmarknads- och bostadsmyndigheterna,
och den andra uppgiften är ganska
perifer och spelar egentligen ingen större
roll.

Jag vill allra sist, herr talman, göra en
liten reflexion med anledning av herr
Hedlunds anförande. Jag tycker att herr
Hedlund skulle tänka särskilt mycket
på alla de tiotusentals för att inte säga
hundratusentals jordbrukardöttrar och
jordbrukarsöner, som flyttat ut från
landsbygden och i dag befinner sig i
tätorterna och städerna, står i de långa
bostadsköerna där och inte har några
möjligheter att få en familjebostad. Det
tar mycket lång tid innan de kan få en.
Centerpartiet går in för att begränsa bostadsbyggandet
till G0 000 lägenheter om
året. En sådan begränsning innebär en
av de allvarligaste olägenheter som
landsbygdsungdomarna skulle kunna utsättas
för, eftersom de inte kan erhålla
bostäder inom rimlig tid. Jag tycker
verkligen, att landsbygdsrepresentanterna
i denna kammare och alldeles särskilt
det parti, som anser sig i allra högsta
grad vara företrädare för landsbygdens
intressen, skulle tillse, att det slås en bro
mellan landsbygd och tätort på det sättet,
att man får tillräckligt många bostäder
för alla och särskilt för de döttrar
och söner från landsbygden, som flyttat
till tätorterna för att där få sin försörjning.

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag skall inte tvista med
socialministern om vilka som har deltagit
i besluten inom de myndigheter som
det nu är fråga om. De uppgifter som
jag har fått är inte riktigt desamma som
socialministern tycks ha fått. Vilka uppgifter
som är riktiga vet jag inte.

Jag är alldeles överens med socialministern,
när han i slutet av sitt anförande
talar om, att vi skall begränsa fingervisningarna
på detta område så långt det
över huvud taget är möjligt. Jag fattade
uttalandet så. Han använde just uttrycket
»fingervisningar» och det kan väl
inte ha någon annan innebörd än den
jag nu har förutsatt.

Vidare vill jag uttala min tillfredsställelse
över de instämmanden som jag
har fått här i dag. Det längsta anförandet,
där instämmandet var praktiskt taget
hundraprocentigt, hölls av herr Ohlin.
Han drog emellertid därjämte upp ett
annat problem, nämligen om lokaliseringen
av närigslivet. Här vill jag säga
följande. Problemet om Stockholm och
andra storstäder skall tillåtas växa vidare
måste bli föremål för särbehandling.
I London t. ex. har man bestämmelser
för att hindra att den staden
växer. Där har man alltså måst införa
begränsningar för att det inte skall bli
för trångt i myrstacken. Jag är sympatiskt
inställd till den tanken även när
det gäller Stockholm och en del andra
större städer i vårt land.

Sedan vill jag understryka att 1953 års
riktlinjer, som jag också sade inledningsvis
i mitt första anförande, går just ut
på att uppenbart olämplig bebyggelse
skall stoppas. Om det har vi alla varit
överens, och jag antar att vi är överens
på den punkten även i dag. Vad beträffar
lokaliseringen av näringslivet (iver
huvud taget skulle jag nog vilja säga att
man bör söka med hjälp av stimulanser
få näringslivet konkurrenskraftigt på de
speciella orter där man av skilda anledningar
kan finska få fram en ökad
företagsamhet. Ibland finns det kanske

anledning att säga att det är oklokt, om
någon vill slå upp en anläggning, där
det t. ex. är mycket svårt och dyrt att
få fram eu väg och elektriska ledningar.
Här kan man behöva undvika att anläggningar
kommer till stånd. Medlet till
att undgå anläggningar på en sådan plats
kan då vara att vägra initialstimulansen.
Jag tror att man bör ha denna möjlighet
för att få fram en förnuftig lokalisering
inom näringslivet.

Jag kan försäkra herr Kellgren, att jag
tänker på de jordbrukardöttrar och jordbrukarsöner
som har flyttat ut från
landsbygden till tätorterna och där behöver
en bostad. Vi har f. ö. från centerpartiet
inte sagt att det endast skall
byggas 63 000 bostäder i år, men vi har
sagt att man inte bör låsa sig vid denna
siffra som minimum. Det är alltså minimisiffran
vi har velat sänka, eftersom
en stark expansion kan tänkas bli nödvändig
för näringslivet inför den förestående
stora marknaden i Europa. I ett
sådant läge bör man inte låsa sig för att
bygga mer än 60 000 lägenheter. Andra
har velat låsa sig vid vid 63 000. Vi säger
att man skall vänta och se. Den sammanlagda
penningsumman för byggandet av
bostäder och industrier är tämligen given
till sitt belopp. Frågan gäller hur
fördelningen skall ske. Vi har för dagen
velat binda oss för minst 60 000 lägenheter,
medan herr Kellgren velat binda
sig för 63 000. Det är ingen särskilt stor
skillnad, men vi tycker det kan vara bra
att ha den lilla marginalen, ifall näringslivet
behöver pengarna. Det kan finnas
anledning att se till att det blir rationaliseringar
och förändringar inom näringslivet
så att människorna får en god
inkomst och så att vi kan följa med i
den stora konkurrens som vi motser i
Europa. Skulle det visa sig att man vid
fördelningen av tillgängliga medel kan
överskrida de 60 000 lägenheterna så
skall man naturligtvis bygga mer. Det är
detta, herr Kellgren, som vi har sagt.

Jag skall gärna tacka herr Kellgren,
om han vill hjälpa oss i centerpartiet

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

med den broslagning mellan landsbygd
och stad som vi har sysselsatt oss med
i årtionden. Välkommen i det arbetet!

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund säger att
han har tänkt just på bostadsfrågan för
de landsbygdsdöttrar och de landsbygdssöner
som flyttat till tätorterna. Men i
så fall har inte herr Hedlund tänkt särskilt
grundligt härpå. Just de som kommer
från landsbygden har nämligen speciellt
stora svårigheter att kunna tränga
in sig i tätorterna och få bostäder där.
De som redan är bosatta där har ofta genom
relationer helt andra och bättre
möjligheter att få bostäder. Därför blir
landsbygdsungdomarnas möjligheter att
göra sig gällande i tätorterna beroende
på hur mycket som byggs, hur många lägenheter
som tillkommer. När nu centerpartiet
går in för att man skall reducera
bostadsprogrammet så pass mycket som
till ett minimiprogram på 60 000 lägenheter,
innebär detta den största otjänst
man över huvud taget kan göra den
landsbygdsungdom som söker sin försörjning
i tätorterna.

Herr Hedlund hänvisar nu till att dessa
svårigheter sammanhänger med näringslivets
expansion och vill i stället
se till att kapitalförsörjningen blir tillräckligt
stor där. Men, herr Hedlund, det
är nog rimligt att säga att vi måste sätta
bostadsförsörjningen minst i paritet med
expansionen inom näringslivet, ty en av
förutsättningarna för att näringslivet
skall kunna expandera på rätt sätt är
just att vi får tillräckligt med bostäder
på de rätta platserna. Och det får vi,
om vi håller bostadsbyggandet tillräckligt
högt.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi vill bygga så mycket
som möjligt, men vi har sagt, inte att
man skall reducera bostadsbyggandet
som herr Kellgren uppger, utan att man
nu skall binda sig för 60 000 lägenheter,
och blir det pengar över till fler lägen -

heter skall man öka byggandet. Om däremot
industrien skulle behöva pengarna
och om vi kommer till den uppfattningen
att åt industrien skall ges preferens, bör
den också få preferens, säger vi.

Det är inte bara bostäder, som de människor
behöver som kommer från landsbygden
till städerna. De skall ha arbete
också, och inte bara i dag utan även
framöver, alltså även i en period när det
kan bli åtstramning inom näringslivet.
Och det gäller att se till att arbete då
finns.

Det är möjligt, att de som kommer
från landsbygden kan ha litet besvärligare
när det gäller att få bostäder. Jag
trodde, att bostadsförmedlingen var till
för alla och att alla skulle få likvärdig
bedömning, vare sig de kommer från
landsbygden eller från annat håll.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren talade om
den service, som egnahemsägarna får,
och om de framtida sysselsättningsmöjligheterna.
I herr Kellgrens hjärna rinner
tydligen i sådana sammanhang inte
upp några tvivel på att myndigheterna
bedömer frågan riktigt. Slutsatsen blir,
att verksamheten är nyttig eftersom den
är rådgivande och icke tvingande. Jag
hänvisar till när handelsminister Lange
talade om bilexporten och vägrade Volvo
att låna i utlandet. Det är ett exempel
på att myndigheter kan bedöma ekonomiska
framtidsproblem fel.

Beträffande frågan huruvida man
skulle få bo rätt långt borta från den
tätort, där man arbetar, har herr Svensson
i Ljungskile tidigare här i dag
nämnt exempel på att det har sagts nej
till möjligheten att bygga med statliga
krediter på platser som inte har legat
så långt borta från en tätort. Jag tror
därför, att det är berättigat att fästa
uppmärksamheten på detta problem,
samtidigt som jag är glad åt herr Kellgrens
upplysningar om arbetsmarknadsstyrelsens
utredningar.

Vad byggnadsverksamheten angår

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

nämner jag bara, att vi hela tiden har
sökt pressa på regeringen att inte hålla
nere bostadsbyggandet så mycket som
skedde för några år sedan. Möjligheterna
att bygga, herr Kellgren, är emellertid
beroende av kapitalbildningen.
Det är därför som den, som verkligen
vill förorda en ekonomisk politik som
gynnar kapitalbildningen, också får
möjligheter att rekommendera ett mera
omfattande bostadsbyggande än den som
är litet mindre intresserad av att främja
kapitalbildningen.

Beträffande vad herr Hedlund yttrade
vill jag än en gång understryka
att jag tror, att den samlade effekten av
det nuvarande systemet lätt kan bli, att
bebyggelse i tätorter gynnas på glesbygdens
bekostnad, och att man bör
beakta sådana risker. Därvidlag är herr
Hedlund och jag helt överens.

Vi är också överens på en annan
punkt, nämligen att Stockholm i viss
mån är ett specialproblem. Att vi kanske
inte är ense, när vi skall diskutera detta
specialproblem, är en annan fråga. Jag
hinner emellertid inte gå in på den nu.

Herr Hedlund säger nu, att lokaliseringspolitiken
i allmänhet är ett annat
spörsmål än bostadsbyggandets lokalisering.
Jag konstaterar emellertid, att centerpartiet
självt i motion för några år
sedan har understrukit det nära sambandet
mellan samhällets bebyggelse och
näringslivets struktur och hävdat, att
dessa spörsmål skall behandlas tillsammans.
Det gjorde också herr Hedlund
i sitt första yttrande, när han antydde
sammanhanget mellan var man vill bo
och var man verkar.

Herr talman! Centerpartiet har tidigare
när det gällde byggnadsregleringens
vara eller icke vara varit med om
att slå vakt om denna av lokaliseringspolitiska
skäl och därvidlag avslöjat
en något mera dirigistisk mentalitet än
herr Hedlund bar visat i dag. Därför
är jag inte alls intresserad av att diskutera
dessa äldre ståndpunkter. I stället
är jag angelägen att framhäva, att

jag är glad åt den mera liberala tendens,
som trots allt har präglat samtliga herr
Hedlunds anföranden i dag.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! I herr Hedlunds anförande
skymtade på något sätt en viss
kritik av att jag inte skulle vara angelägen
om näringslivets expansion, eftersom
jag ■— i likhet med socialdemokraterna
i övrigt — förordade, att man
skall bygga minst 63 000 och helst bortåt
70 000 lägenheter om året. Jag vill
säga till herr Hedlund, att industrien
redan år 1958 satte nytt rekord i fråga
om investeringar. År 1959 överträffades
detta rekord med inemot 10—15 procent.
Under år 1960 kommer av allt att
döma rekordet att slås ännu en gång.
Vi har aldrig tidigare haft så stora industriinvesteringar
som just i år. Expansionen
och förberedelserna för att
möta just den ökade utländska konkurrensen
är i full gång.

I övrigt skulle jag vilja tillägga, herr
talman, att aldrig någnsin tidigare har
investeringsverksamheten inom hela
samhällsekonomien varit så omfattande
som den kan bedömas bli under år 1960.
Det är ett gott betyg såväl åt det privata
sparandet som åt bolagssparandet och
åt det sparande som äger rum i statens
och kommunernas regi. Man kan inte
klaga på investeringsverksamheten i
dag. Den är så hög som över huvud taget
är möjligt med den arbetskraft och
de resurser vi har tillgängliga.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Herr Skoglund sade någonting
om den tid när bostadsstvrelsen
hade en stark maktställning och i detalj
föreskrev hur länsbostadsnämnderna
skulle handla. Men bostadsstyrelsen
har ju av Kungl. Maj:t och riksdagen
ålagts att ge länsbostadsnämnderna råd
och anvisningar, och länsbostadsnämnderna
har alltid varit mycket angelägna
om att anlita bostadsstyrelsen för detta
ändamål. Man kan givetvis diskutera

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

hur mycket i detalj denna rådgivning
skall sträcka sig, men man får väl inte
gå så långt att man säger att bostadsstyrelsen
inte skall försöka betjäna sina
organ ute i landet på ett tillfredsställande
sätt.

Herr Skoglund ansåg att det infördes
en, låt mig säga liberalare ordning när
herr Sträng blev socialminister. Det kan
därför vara av intresse att se efter vad
som skrevs i proposition nr 138/1953
av den dåvarande socialministern, herr
Sträng. Det heter där bl. a.: »I detta
sammanhang torde få upptagas frågan,
huruvida en restriktiv inställning till
egnahemsbyggande på landsbygden är
motiverad på grund av de kreditrisker,
som kan tänkas föreligga beträffande ur
vissa synpunkter mindre välbelägna
hus. Utvecklingen under senare år av
kommunikationerna på landsbygden
har medfört att bestämda krav icke
längre behöver ställas på att husen skall
ligga i anslutning till tätort med dess
möjligheter till sysselsättning.»

Redan i denna proposition har alltså
diskuterats det problem som herr Ohlin
särskilt var inne på, nämligen att man
numera inte behöver bo så nära sin arbetsplats,
eftersom man kan åka med sin
bil fram och åter till arbetet.

Jag vill också gärna citera något av
vad som i propositionen säges om beviljandet
av egnahemslån. Det är ju inte
alltid så lätt att veta, hur man skall förfara
när det gäller lån till ett egnahem
som ligger litet illa till ute på landsbygden.
I propositionen säger departementschefen:
»Av det anförda torde
framgå att statligt lån för uppförande
av egnahem på den rena landsbygden
icke bör vägras enbart av det skälet
att efterfrågan på egnahem utanför tätorter
på längre sikt möjligen kan förändras
på sådant sätt att staten i vissa
fall skulle kunna komma att löpa vissa
risker. Det är ett önskemål att uttunningen
av befolkningen på den egentliga
landsbygden icke blir för stor. Allmänt
hållna bedömningar av kreditriskerna

bör därför icke få fälla utslaget vid
prövning av ansökningar om egnahemslån
till hus på landsbygden. I de fall
då en uppenbart olämplig plats för egnahemmet
har valts, bör dock lån icke beviljas.
Liksom hittills bör då fråga är
om lån till egnahem på jordbruksfastighet
hänsyn tagas till den pågående
strukturrationaliseringen inom jordbruket.
Jag förutsätter, att länsbostadsnämnderna
vid prövning av låneansökningar
avseende egnahem på landsbygden
kommer att beakta de legitima nybyggnadsbehov
som där kan föreligga.»

Lån skall alltså icke beviljas i sådana
fall, då platsen för egnahemmet är
uppenbart olämplig. Det är väl tydligt
och klart att man inte kan överlämna
åt den lånesökande att ensam bedöma,
huruvida platsen är uppenbart olämplig.
Det lånebeviljande organet har ju
ansvaret för de pengar av spararnas och
skattebetalarnas medel som skall satsas
i detta egnahem. I ett fall då sparbankerna
inte vill ta ett bottenlån eller
bara ett lån i botten till viss låg procent,
måste det statliga lånebeviljande organet
ha möjlighet att undersöka, vilka risker
man löper genom att låna ut pengar till
vederbörande. En sådan extremt liberal
inställning, som det här talats om,
tillämpas inte av sparbankerna och ännu
mindre av affärsbankerna.

Jag vill också understryka vad herr
Kellgren sagt om de ungas bostadsproblem
— jag skrev redan för fyra, fem
år sedan en artikel om den saken. Det
är ju de unga som flyttar från landsbygden
till tätorterna, och när de kommer
dit ingår de ofta äktenskap och
efterfrågar då en familjebostad. Om inte
man kan hålla uppe bostadsbyggandet i
tätorterna, är det alltså dessa unga som
kommer i efterhand. Men bostadsförmedlingen
behandlar väl alla lika, säger
herr Hedlund. Ja, det är klart, men den
som sist blir anmäld till bostadsförmedlingen
får också vänta till sist på bostad
— det ingår ju i principen att alla
skall behandlas lika. Jag anser därför

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

att det också år ett landsbygdsintresse
att bostadsbyggandet i tätorterna har
tillräcklig omfattning. Det behöver inte
här vara fråga om någon motsättning
mellan tätorter och landsbygd.

Till diskussionen om hur många lägenheter
som skall byggas vill jag säga,
att enligt min uppfattning föreligger det
inte någon motsättning mellan kraven
på investeringar för näringslivets behov
och kravet på investeringar i bostäder.
Båda dessa krav kan hävdas vid
sidan av varandra, och det är ur alla
synpunkter nödvändigt att så sker. Herr
Hedlund vet mycket väl att en mängd av
de ungdomar, som flyttat från landsbygden
till tätorterna och där har fått
arbete, icke har utsikt att få någon bostad;
ibland får de vänta många år.
När herr Hedlund säger att det väl också
är viktigt att man får arbete, är detta
alltså ett argument som inte kan ha
någon betydelse i detta sammanhang.

När det gäller antalet bostäder som
skall byggas har meningarna på centerpartihåll
varierat rätt kraftigt under
•det senaste halvåret. Inom bostadsstyrelsen
ansåg herr Hansson i Skegrie, att
det borde byggas 70 000 lägenheter om
året. Sedan föreslog Kungl. Maj:t ett antal
av minst 63 000. Detta hade till följd
att herr Hansson i Skegrie i en motion
och under bostadsdebatten här i
kammaren underbjöd Kungl. Maj:t och
ville ha ett minimiantal av 60 000 lägenheter.
Det är alltså inte lätt att veta, vad
man på centerpartihåll egentligen vill.

Jag har velat anföra detta, då jag
anser att debatten i denna fråga annars
skulle ha blivit litet ensidig. Till slut
vill jag säga till herr Skoglund att han
mycket väl vet att vi kan råka ut för
besvärliga fall när egnahemslån skall
beviljas. I statsrevisorernas berättelse
för något år sedan finns relaterad en
sådan besvärlig lånehistoria från det
län herr Skoglund sjiilv representerar.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Vad herr Persson i
Växjö här sagt innebar egentligen bara
ett bestyrkande av vad jag anfört tidigare,
nämligen att bostadsstyrelsen bör
nöja sig med att ge råd och anvisningar.
När bostadsstyrelsen i början av
1950-talet kände sig ganska säker på
sin uppgift var det emellertid inte bara
fråga om råd och anvisningar, utan
då ville man gå mycket längre och påverkade
länsbostadsnämnderna till att
inta en restriktiv ståndpunkt när det
gällde bebyggelse utanför tätorter eller
städer. Om jag haft tillfälle — men det
skulle ta alltför lång tid — skulle jag
kunna nämna ett flertal exempel, där
länsbostadsnämnden i Östergötland och
bostadsstyrelsen haft olika uppfattningar.
Jag tror inte jag säger för mycket,
om jag påstår att det var de framstötar,
som gjordes här i riksdagen och
på annat sätt genom kontakter med socialdepartementet,
som verkligen föranledde
de uttalanden som herr Persson
i Växjö åberopade. Om han betvivlar
riktigheten av detta påstående, ber
jag att få hänvisa honom till den nuvarande
finansministern Sträng och
hans statssekreterare, eftersom utarbetandet
av detta uttalande har skett i
ganska nära kontakt med riksdagen.
Detta har enligt min uppfattning varit
till mycket stor nytta när det gällt att
få fram en klokare och bättre avvägd
bostadspolitik för landsbygden.

Det läge vi nu befinner oss i är vad
många vid det tillfället förutsåg, nämligen
att bilismen och de förbättrade
kommunikationerna i övrigt kom att
möjliggöra för människorna att bo på
större avstånd ifrån sina arbetsplatser
och alltså kunna vara kvar på sin hemort,
trots att de har arbete vid en industri
eller dylikt på annat håll.

Jag tror, som jag tidigare sade, att
det finns anledning att ställa sig kritisk,
om ett centralt ämbetsverk ånyo
skulle få för sig att Stockholm är den
enda plats, varifrån man kan se dessa
problem tillräckligt klart, och att man

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

följaktligen där måste ha det slutliga
avgörandet. Om man låter länen sköta
detta mera självständigt, tror jag att
färre misstag kommer att begås.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över att även herr Persson i Växjö instämde
i herr Kellgrens yttrande, att
herr Hedlund bör visa ett särskilt intresse
för flickorna från landsbygden.
Herr Hedlund skall väl liksom vi andra
visa intresse för hela svenska folkets
bostadsfråga. Däremot tycker jag
att herr Persson i Växjö har alldeles
rätt, när han säger, att man inte här
bör ställa investeringarna inom bostadsbyggandet
i någon motsättning till investeringarna
inom industrien eller företagsamheten
i övrigt. Där krävs det
faktiskt i viss mån en parallell utveckling.
Jag tror detta är ett viktigt påpekande,
och vi är också överens på
den punkten.

Att jag begärt ordet beror, herr talman,
på att jag vill ge en kort replik
till herr Kellgren. Denne sade, att han
var så väldigt nöjd med att den stigande
konjunkturen och det allmänna
framåtskridandet — produktionen växer
ju här som på andra håll — har lett
till att investeringarna också är ganska
stora. Framför allt var herr Kellgren
nöjd med bostadsbyggandet. Jag vill säga,
att jag är glad över att bostadsbyggandet
kommit upp till den höga nivå,
som vi redan för några år sedan hävdade,
att man under en fyraårsperiod
skulle sikta till. Det är precis denna nivå
vi nu har uppnått. Herr Kellgren
ger dock ett intryck av att han är nöjd
med bostadsbyggandet över huvud taget
och att allting därvidlag är väl beställt.
Jag måste, för att inte något missförstånd
skall uppstå och man sedan
skall få höra att alla var överens i denna
fråga, säga att jag har en annan
mening. Jag tror att vi, om bostadsbyggandet
fortsätter i nuvarande omfattning,
i mitten av 1960-talet kom -

mer att ha en väsentligt ökad bostadsbrist.
Folkökningen, den stegrade äktenskaps!)
ildningen, standardhöjningen
och den fortsatta inflyttningen till tätorterna
kommer att öka behovet av bostäder
så mycket, att det blir en naturlig
riktpunkt för den ekonomiska
och sociala politiken här i Sverige att
eftersträva ett ökat bostadsbyggande.

Man kan emellertid, som jag tidigare
sade, inte öka bostadsbyggandet, när
man måste öka andra investeringar,
utan att man samtidigt ökar kapitalbildningen.
Detta är ett av skälen till
att det är så oerhört viktigt, att vår ekonomiska
politik tar sikte på en ökad
kapitalbildning, eller — mera konkret
uttryckt —• att skapa en så väsentligt
ökad kapitalbildning, att det blir möjligt
att steg för steg öka bostadsbyggandet
till 80 000 bostäder per år, utan
att detta sker på bekostnad av andra
investeringar. Jag tror att vi, om vi
inte inriktar oss på detta, kommer att
få en starkt ökad bostadsbrist i vårt
land, och det är det väl ingen av oss.
som önskar.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Ohlins sista anförande, i den del det
avsåg frågan om ett motsatsförhållande
mellan bostadsbyggandet och byggandet
inom näringslivet, var riktat mot
centerpartiet och mig. Jag fick dock
närmast den uppfattningen. Herr Ohlin
sade att dessa två saker måste gå hand
i hand, och ingenting kan väl vara säkrare
och riktigare än detta. Hur skulle
det gå, om folk endast hade bostäder
men ingenting hade att göra? Att
folk å andra sidan har ett arbete inom
industrien men står utan bostad går
ju inte heller för sig.

Det är dock inte detta frågan gäller,
utan det är — som herr Ohlin mycket
riktigt säger — så, att sparandet har
ett visst omfång, vilket vi undan för
undan vill försöka utöka. För närvarande
har sparandet en viss omfattning,

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

■och det kommer sparandet alltid att ha,
även om vi ständigt kommer att vilja
utvidga denna omfattning. Det som sparas
skall dock delas mellan näringslivet
och bostadsbyggandet. Självfallet
kan denna fördelning ske på olika sätt.
Man kan lägga en större eller mindre
del på näringslivet, men det är dock
fråga om en fördelning av tillgängliga
resurser, och denna kan bli ganska besvärlig
att göra. Avvägningen får ske
med hänsynstagande till de vid varje
tillfälle rådande förhållandena.

Till herr Kellgren skulle jag vilja säga,
att näringslivet visserligen visar en
glädjande stegring av aktiviteten och
vill investera mer och mer. Men sedan
är det en annan sak, hur långt pengarna
räcker. Frågan är hur långt de kapitalresurser
räcker som vi har här i
landet och hur mycket man verkligen
kan investera.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle: Herr

talman! Beträffande det senaste
yttrandet här från herr Skoglund vill
jag bara säga att jag inte vill förneka,
att bostadsstyrelsen före 1953 ibland
kanske vara restriktiv i sin bedömning
när det gällde att bevilja lån ute på
landsbygden. Det är dock naturligt att
ett statligt verk, som dessutom är tämligen
nytt, är försiktigt och inte vågar
satsa spararnas och skattebetalarnas
pengar om man uppfattar det så att en
risk skulle föreligga. Dessutom finns ju
besvärsrätten till Kungl. Maj:t. Kungl.
Maj:t kanske inte heller alltid bedömer
saken riktigt, men vi får dock räkna
med att så sker för det allra mesta. I
varje fall kan man inte komma längre
sedan.

Detta är dock inte det egentliga problemet.
Problemet finns fortfarande, eftersom
de riktlinjer som sedermera —
1953 —- kom till, också ger utrymme
för en bedömning som kan slå fel både
hos bostadsstyrelsen och på andra
håll. Detta måste man ändå komina ihåg.

Jag har inte sagt att herr Hedlund
bör intressera sig för flickorna ute på
landsbygden. För övrigt lär det råda
brist på kvinnor där. Eftersom det är
de äldres söner och döttrar ute på landsbygden
som flyttar in till tätorterna,
skulle det inte vara ur vägen om ett
parti, som säger sig främst företräda
landsbygdens intressen, intresserade sig
för liur det i fortsättningen går för dessa
yngre när det gäller bostäder, d. v. s.
om de får någon bostad eller blir utan.
I varje fall skall man väl inte räkna
med att intresset från det hållet skall
vara mindre än det är på andra håll.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Till herr Ohlin skulle
jag bara vilja ge den lilla upplysningen,
att jag inte uttalade mig på ett sådant
sätt om bostadsbyggandet att det kunde
framkalla det intrycket att jag skulle
vara nöjd med bostadsbyggandets omfattning.
Jag uttalade mig om den totala
investeringsverksamheten som sådan.
Den är för närvarande rekordartat
stor. Jag tror att dess andel av bruttonationalprodukten
uppgår till omkring
34 procent innevarande år.

Jag är, liksom herr Ohlin, övertygad
om att bostadsbyggandet behöver öka.
Själv har jag i olika sammanhang ansett
att vi under 1960-talets första hälft
om möjligt bör komma upp till 75 000
lägenheter. Det är inte heller osannolikt
— om välståndsstegringen fortsätter
— att vi kan få ett sådant ökat behov,
att det vore önskvärt med någonting
sådant som 80 000 lägenheter per
år under 1960-talet.

Jag skulle, herr Ohlin, vilja uttrycka
min glädje över att innevarande års
riksdag har uppvisat, att folkpartiet och
socialdemokraterna i väsentliga delar
är överens när det gäller pensionsfrågan
och även bostadspolitiken. När vi
skall försöka realisera ett så stort bostadsbyggande
som jag och herr Ohlin
tror är nödvändigt, då hoppas jag också
att vi kan bli överens om de former

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets lokalisering

av sparande — kollektivt och enskilt
— som skall göra det möjligt att få upp
bostadsbyggandet på en tillräckligt hög
nivå.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vet inte i vilken
mån herr Kellgren talade för det socialdemokratiska
partiets räkning. Hans
sista anförande måste tolkas så att
detta parti — i den mån han nu är dess
talesman — är färdigt att acceptera en
betydligt mera positiv hållning till kapitalbildningens
problem än hittills och
att partiet är villigt att acceptera den
ståndpunkt för vilken vi argumenterat i
åratal: att kapitalbildningens omfattning
är den centrala frågan. Diskussionen
gäller hur mycket man kan investera i
bostäder och annat.

Sedan verkar det som om herr Kellgren,
måhända i ett övermått av välvilja
— jag är inte säker på hur mycket
man kan fästa sig vid det — även
skulle vilja inta en förstående hållning
till det förslag som väckts från vårt håll
att lagstiftningen om tilläggspensionering
bör reformeras i en av oss angiven
riktning. Skulle båda dessa tolkningar
av det socialdemokratiska partiets inställning
vara riktiga så har vi onekligen
vunnit en del på riksdagens sista
arbetsdag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Ohlin inbjöd mig att hålla ett valtal om
ATP. Det skulle vara ett lämpligt tillfälle,
eftersom jag har intrycket att det
i någon mån valtalats här tidigare i dag.
Jag blev litet överraskad över att mitt
interpellationssvar, som gällde en rätt
begränsad fråga, skulle svälla ut till
denna ur andra synpunkter utomordentligt
intressanta debatt.

Jag blev litet osäker när jag hörde
herr Ohlins första anförande. Jag fick
närmast intrycket att han var ute efter
herr Hedlund. Detta beredde mig i och

för sig ingen överraskning, även om jag
sedan fann att de båda friarna kom att
gilja till en tredje part, nämligen väljarna.
Då glömde de bort det inbördes förhållandet.
Efter det senaste anförandet
fick jag närmast intrycket att herr
Ohlin var ute på giljarfärd hos oss.

Jag skall gärna medge, herr Ohlin,
att vi inte stänger några dörrar. Jag
har tidigare sagt att vi önskar ett radikalt
borgerligt parti. Därför har jag alltid
beklagat, att folkpartiet under herr
Ohlins ledarskap i alltför hög grad har
bytt politiska kulisser med högern, men
om herr Ohlin nu har kommit på bättre
tankar, skall inte vi visa oss omöjliga.

Eftersom denna debatt har kommit att
beröra nästan allting utom det som den
ursprungligen skulle handla om, skall
jag inte på något sätt gå in i närkamp.
Jag vill bara påpeka, att herr Hedlund
i sitt senaste anförande helt oförmodat
halkade in på det vi ursprungligen debatterade,
då han sade att vi skulle se
till att den som har arbete också skulle
ha tillgång till bostad och ej tvingas att
ligga på backen. Å andra sidan, sade
herr Hedlund, skall vi se till att den
som har bostad om möjligt även skall
ha arbete och inte vara utan sådant.
Ja, det var just det som jag på ett mera
försiktigt sätt försökte antyda i mitt
ursprungliga svar till herr Hedlund.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det får väl sägas, att
det var herr Kellgren som kom med de
där överraskande reflexionerna att ni
socialdemokrater var överens med oss
i folkpartiet beträffande kapitalbildningen.
Det var verkligen intressant att
höra. Om en talesman för ett parti,
som slagits så för en annan principiell
hållning än regeringspartiet inte drar
öronen åt sig när han plötsligt finner
framträdande talare för regeringspartiet
vara överens med oss, måste det
bero på att han möjligen är försedd
med ännu sämre hörsel än jag. Om det
ligger någonting i herr Kellgrens påpe -

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. den beslutade

Skövde och Karlsborg

kande beträffande kapitalbildningen, är
det verkligen ytterst intressant.

Både herr Kellgren och kammaren i
övrigt vet, att vi fäster en kolossalt stor
vikt vid vissa av oss föreslagna reformer
av ATP, och detta betraktar vi som
ett mycket stort spörsmål. Herr Kellgrens
yttrande kunde knappast tolkas
på annat sätt än att han hade en viss
förståelse för denna vår inställning.
Det var därför jag begagnade tillfället
att höra, huruvida regeringsbänkens talesman
på något sätt skulle kunna bekräfta,
att man inom det socialdemokratiska
partiet har modifierat sin inställning
på dessa onekligen mycket centrala
punkter. Tyvärr innebär socialministerns
yttrande att han inte ville ge något
som helst stöd åt herr Kellgrens
uppfattning.

Eftersom jag anser att det i en demokrati
är bra och tilltalande, om motsättningarna
i samhällsarbetet kan minskas,
kan jag endast med beklagande konstatera,
att herr Kellgren tydligen inte är
representativ för regeringspartiet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag kan förstå om talmannen
ställer sig kritisk inför att vi
nu skall ta upp en allmän diskussion
om tjänstepensioneringen. Jag får erkänna
att han med beundransvärt tålamod
har lyssnat på denna debatt och
tillåtit alla de utvikningar som har ägt
rum.

Men eftersom herr Ohlin vänder sig
direkt till mig vill jag säga att jag avvaktar
de förslag, som han eller hans
parti kan komma att lägga fram till
reformering av ATP. Vi står alltid öppna,
om det är fråga om förslag till verkliga
förbättringar. Ingenting är ju fulllödigt
från begynnelsen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill hänvisa socialministern
till den från vårt håll väckta

förbandsomflyttningen mellan Göteborg,

partimotionen, som tydligen har förbigått
socialministerns uppmärksamhet.
När riksdagen nu snart är slut, hoppas
jag att han skall få tid att studera den.

Överläggningen var härmed slutad.
§ 7

Svar på interpellation ang. den beslutade
förbandsomflyttningen mellan Göteborg,
Skövde och Karlsborg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Ståhl frågat mig om jag
är villig att snarast föranstalta om en
sådan omprövning av 1959 års beslut om
förbandsomflyttningen mellan Göteborg,
Skövde och Karlsborg enligt vissa av
honom anförda riktlinjer att betydande
besparingar kan uppnås utan att operativa
eller andra försvarsintressen eftersättes.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

De förbandsomflyttningar, som nu är
i fråga, är indragningen av Göta artilleriregemente
(A 2) i Göteborg och
Karlsborgs luftvärnsregemente (Lvl),
varvid Göteborgs luftvärnskår (Lv 6)
skall utrymma sitt etablissement vid
Högsbo och flytta till A 2 ledigblivna
kaserner vid Kviberg samt signalkompaniet
i Skövde flytta till Lv 1 ledigblivna
kaserner och samtidigt ombildas
till en signalkår (S2).

Jag vill till en början erinra om att i
enlighet med förslag som av mig framförts
i proposition nr 108 (punkt 6)
denna riksdag har godkänt avtal om
överlåtelse till Göteborgs stad av Göteborgs
luftvärnskårs etablissement och
markområde (Högsboområdet) i utbyte
mot bland annat viss mark vid Kviberg
som kronan hittills innehaft endast med
nyttjanderätt och nu användes för A 2
men i fortsättningen avses för Lv 6 ut -

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. den beslutade förbandsomflyttningen mellan Göteborg,

Skövde och Karlsborg

bildningsverksamhet. Det bör observeras
att enligt överenskommelsen med
staden vissa markområden vid Kviberg
skall hembjudas till staden om de ej
användes för »det luftvärnsförband, som
vid beslutad indragning av Göta artilleriregemente
är avsett att förläggas till
nämnda regementes kasernetablissement».
I anslutning till nämnda avtal
har också överenskommelse träffats med
staden om förvärv för kronans räkning
av vissa byggnader som erfordras av
Chalmers tekniska högskola.

Interpellanten har ansett att starka
skäl talar för att Lv 1 kvarblir i Karlsborg
samtidigt som S 2 skulle förläggas
till A 2 och Lv 6 indragas. Detta skulle
emellertid innebära att göteborgsområdet
skulle bli utan luftvärnsförband. Såväl
1958 års B-riksdag som 1959 års
riksdag ansåg emellertid operativa skäl
och beredskapssynpunkter tala för att
bibehålla ett dylikt förband i Göteborg.
Det må erinras om att Kungl. Maj :ts
förslag av år 1958 innebar bibehållande
av Lv 1 och indragning av Sundsvalls
luftvärnskår (Lv 5). Riksdagen avslog
emellertid — under åberopande av
beredskapsskäl — förslaget om indragning
av Lv 5 samtidigt som det förutsattes
att motsvarande begränsningar
och besparingar skulle göras genom
fredsorganisatoriska rationaliseringar,
främst inom luftvärnet. Såsom jag redovisat
vid anmälan av propositionen
1959: 117 kan vid detta ställningstagande
av operativa skäl och ur beredskapssynpunkter
endast Lv 1 ifrågakomma
till indragning. Några nya omständigheter
som kunde föranleda till annat
bedömande har sedermera inte framkommit.
De militära skälen för att bibehålla
ett luftvärnsförband i göteborgsområdet
har inte rubbats.

Jag vill emellertid något kommentera
de omständigheter av annan natur som
interpellanten anser motivera en omprövning
av 1958 och 1959 års beslut.
Herr Ståhl hävdar, att anledning härtill

skulle föreligga av i huvudsak två skäl
dels att utbildningsbetingelserna på Kviberg
skulle bli otillfredsställande och
dels att investeringskostnaderna för ett
luftvärnsförband på Kviberg skulle bli
avsevärt större än beräknat.

Vad först angår utbildningsbetingelserna
för Lv 6 på Kviberg bedömes dessa
av arméchefen som fullt tillfredsställande.
Den tekniska utvecklingen anses
för övrigt för luftvärnets del leda
mot en begränsning av behovet av utomhusövningar
till förmån för inomhusövningar
med simulatorer och dylikt.

När det gäller investeringskostnaderna
uppger herr Ståhl att 4,65 miljoner
kronor skulle vara ett absolut minimum
och att »det verkliga totalbehovet» för
Kviberg kunde förmodas uppgå till 8 å
9 miljoner kronor. I anledning härav
har jag begärt ytterligare utredning i
detta hänseende av chefen för armén.
Av denna kan följande inhämtas.

Av organisationsförändringen föranledda
kostnader har av arméchefen tidigare
preliminärt beräknats till två
miljoner kronor. Detaljerade beräkningar
som nu utförts av fortifikationsförvaltningen
tyder snarast på att dessa
kostnader blir lägre. Med utgångspunkt
i att kostnaderna för organisationsförändringen
är två miljoner kronor beräknar
emellertid chefen för armén och
fortifikationsförvaltningen det totala
medelshovet för de närmaste tre till
fyra åren till 4,65 miljoner kronor. Förutom
de nämnda kostnaderna till följd
av organisationsförändringen har i
detta belopp med ett än större belopp
inräknats kostnader för sedan länge erforderlig
renovering av kasernetablissementet
och iståndsättning av övningsfältet.
Sistnämnda åtgärder blir erforderliga
även om — enligt interpellantens
förslag — S 2 i stället för Lv 6 förlägges
till kasernerna på Kviberg. —
Beloppet 8 å 9 miljoner kronor anses
icke kunna förklaras annat än såsom
ett missförstånd.

Måndagen den 30 maj 1960

Nr 21

Svar på interpellation ang. den beslutade

Skövde och Karlsborg

I detta sammanhang bör erinras om
att avtalet om överlåtelse till Göteborgs
stad av högsboområdet bland annat innebär
att kronan får en köpeskilling av
3,5 miljoner kronor kontant och därjämte
viss mark och vissa byggnader.

Något operativt eller organisatoriskt
motiv för att förlägga S 2 till Göteborg
och bibehålla Lv 1 anser arméchefen
icke föreligga. Några väsentliga besparingar
i investeringshänseende synes ej
heller sannolika. Kostnaderna för underhållsarbeten
blir som förut nämnts
oförändrade, då även i detta fall samma
kasernetablissement kommer att utnyttjas.
Likaså torde personalomflyttningarna
bli av i huvudsak samma omfattning
och några besparingar i detta
hänseende erhålles alltså icke.

Slutligen må tilläggas att en ändring
i fråga om här aktuella förbandsrationaliseringar
skulle medföra en förskjutning
av den tidpunkt då rationaliseringarna
kan genomföras och därmed bortfall
av besparingar om två till tre miljoner
kronor.

Med hänsyn till de skäl jag anfört är
jag icke beredd att föranstalta om den
av interpellanten ifrågasatta omprövningen
av 1959 års riksdags beslut om
förbandsomflyttningen mellan Göteborg,
Skövde och Karlsborg.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Ståhls interpellation.

Härpå anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
försvarsministern för svaret. Eftersom
denna fråga ligger ofantligt långt ifrån
allt vad som har samband med det kommande
valet, tror jag att vi kan fatta
oss ganska kort.

Till försvarsministern vill jag först säga,
att hans svar i stort sett motsvarade
vad jag väntade mig och vad jag kunde
förutse. Han vill inte vara med om

förbandsomflyttningen mellan Göteborg,

någon omprövning i denna fråga av flera
skäl, som han har anfört i sitt svar.
Jag anser emellertid att även om man
har fattat ett principbeslut, som bygger
på preliminära uppgifter av olika slag,
vilka sedan vid detaljgranskning visar
sig inte hålla streck, bör man inte låsa
sig fullt så hårt som försvarsministern
gör i sista meningen av svaret, där han
förklarar sig inte vara beredd till någon
omprövning. Han bör enligt min
mening, om han under ärendets fortsatta
behandling finner att det framkommer
omständigheter, som tyder på
att en sådan omprövning kan vara befogad,
vara öppen för att vidta denna.
Det hade varit klokt av försvarsministern
att snarare inta den attityden.

Mina uppgifter — det vet försvarsministern
lika bra som jag — har jag
inte hämtat från vem som helst. Försvarsministern
har fått sina uppgifter
från staberna, och jag har fått mina
från i hög grad ansvariga tjänstemän,
som är direkt sysselsatta med de utredningar
om både planering och kostnadskonsekvenser,
som hänger samman med
denna sak. Därför är det heller
ingen slump att den kostnadssiffra på
4,65 miljoner kronor, som försvarsministern
bekräftar i svaret, helt stämmer
med den uppgift jag lämnade i
min interpellation för snart en månad
sedan.

Jag vill börja med ett par ord om
de operativa synpunkterna. Försvarsministern
säger, att därvidlag ingenting
inträffat som föranleder någon omprövning.
I det fallet skulle jag vilja erinra
försvarsministern om ett uttalande, som
arméchefen gjorde för inte fullt ett år
sedan vid Lv 2:s 20-årsjubileum, när
han sade att luftangrepp mot fasta mål
såsom befolkningscentra i stor utsträckning
kommer att framföras på mycket
höga höjder och med mycket snabba
flygplan och robotar. Och så yttrade
han ordagrant: »Försvar mot dylika
anfall är svårt. Aktivt kan det endast

3 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 21

34 Nr 21 Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. den beslutade förbandsomflyttningen mellan Göteborg,
Skövde och Karlsborg

utföras med flygplan och robotar. Det
kommer att bli en konkurrens mellan
dessa och den konkurrensen, anser jag,
måste utspelas inom flygvapnets ram.»

Häri ligger redan uttalat, att luftvärn
av den typ vi här diskuterar, som kan
komma i fråga vid dessa etablissement,
icke kommer att användas för försvar
av så stora befolkningscentra som Göteborg.
Det luftvärn som skall utbildas
här kommer i stället att hänföras antingen
territoriellt till mindre orter eller
också till fältförband. Men är det då
rimligt, måste man fråga sig, att ha
utbildningen och även — i så hög grad
som hittills är fallet — förråden samlade
i en av landets största tätorter,
som, enligt vad man tyvärr måste räkna
med, kommer att utgöra ett primärt
bombmål i krig. Försvarsministern vet
lika bra som jag att det tvärtom ingår
som ett centralt intresse i krigsplaneringen
och hela mobiliseringsorganisationen
att få ut dessa förråd utanför
tätorterna, så att man skall kunna mobilisera
oberoende av bombstörningar.
Men då bör ju samma intresse vara
knutet till utbildningsorganisationen.
Därför anser jag mig ha mycket goda
skäl — och det finns ju starka krafter
på militärt håll som har samma uppfattning
— för att det skulle vara en
fördel för luftvärnet att icke grupperas
i denna stora tätort utan kunna ligga på
något avstånd, t. ex. i Karlsborg.

Beträffande planeringsfrågorna skulle
jag bara vilja säga några få ord utan
att gå in på detaljer om planeringen
på de olika områdena, även om jag har
sådana detaljer, som försvarsministern
lätt kan få av den tjänsteman, vilken
håller på med detta. Jag kan gott nämna
att arméöverdirektören har detaljerade
skisser på hela planeringen. Det visar
sig, när man skall pricka in de nya
byggnader man behöver på A 2:s område
för att kunna placera luftvärnet
där, att det blir mycket dyrt och besvärligt
att få in dessa byggnader på

lämpligt sätt på detta redan förut trånga
område.

Därtill kommer, herr talman, att bebyggelsen
kring Kviberg artar sig att
bli en annan och för luftvärnets utbildning
mycket mer besvärande än
man förutsåg för bara en kort tid sedan.
Nyligen har man, enligt vad det
uppges, invigt ett hyreshus, som skall
vara det största i Norden, 16 våningar
högt, ganska nära kasernen. Vidare har
man planerat för fortsatta bostadsbyggen
kring dessa områden på Kviberg,
som onekligen numera ligger mycket
centralt till i Göteborg.

Från olika fastighetsägare — och hyresgästföreningar
i Kortedala och Utby

— jag har papperen här — har det
kommit inlagor till fastighetsnämnden
i Göteborg, där man uttalar sina bekymmer
över de överflygningar som
nu pågår. Hur skall det då inte bli när
luftvärnet flyttar in i A 2:s kaserner?

Allt detta tyder på att A 2 i varje fall

— jag skall uttrycka mig försiktigt på
den punkten — icke är så lämpligt
för luftvärnsutbildning som man hade
anledning att förutse på ett något tidigare
stadium.

Nu säger försvarsministern i sitt svar,
att man mer och mer skall övergå till
inomhusutbildning. Jag har själv utbildning
i luftvärn, så jag vet litet vad
jag talar om. Jag har också sett dessa
nya metoder. Men det hör till bilden,
och det är av intresse, att arméstaben i
en framställning, som jag har här i min
band och som är avsänd den 18 januari
i år, skrev följande: »Trots detta»

— att man i allt större utsträckning
skall kunna förlägga utbildningen inomhus
— »kommer chefen för armén att
vidta sådana åtgärder att bullerstörningarna
i framtiden vid behov kan
minskas bl. a. genom att del av Lv 6
övningar förläggs utanför Göteborg till
Tånga hed med Remmene skjutfält eller
annan lämplig plats. I denna avsikt

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. den beslutade

Skövde och Karlsborg

har undersökningar igångsatts genom
militärbefälhavarens försorg.»

Vad betyder detta? Det betyder, herr
statsråd, att det är 8 å 10 mil till Tånga
hed med Remmene skjutfält. Till Halmstad
— där man skjuter över havet —
är det 15 mil. Detta kommer att bli
en avsevärd fördyring av utbildningskostnaderna,
som man inte räknat med.

Jag skulle också vilja säga några ord
om kostnadskalkylen.

Jag tror inte jag behöver räkna med
något missförstånd, när jag här talar
om 8 å 9 miljoner kronor. Den andra
summa jag nämnde, 4,65 miljoner kronor,
har ju försvarsministern bestyrkt
som helt vederhäftig.

Jag har här en specifikation över hur
vederbörande ansvarige tjänsteman har
beräknat kostnaderna, 8 å 9 miljoner
kronor, och den person som gjort denna
beräkning har närmare beröring
med frågorna än herrarna i arméstaben
■— som jag naturligtvis har största respekt
för. Men man kan och bör inte
alltid gå direkt till staberna, som statsrådet
och regeringen gör.

Herr talman! Minuterna går, och jag
skall inte uppta tiden med att i protokollet
läsa in denna specifikation. Den
kan försvarsministern lätt ta del av genom
att kalla in vederbörande tjänsteman.
Försvarsministern har den kanske
redan i sin hand. I så fall går det ju
inte att vifta bort uppgifterna i densamma.
Otvivelaktigt är också att de
arbeten som det talas om i denna PM
är av den natur att de, i varje fall på
längre sikt, kommer att bli nödvändiga.

Sedan vill jag också nämna en sak,
som kanske har undgått försvarsministern,
nämligen att arméchefen redan
1954 ville förlägga ett signalregemente
till Göteborg. Det är sålunda precis samma
tanke som jag nu liar fört fram.
Och vad skulle fördelen vara med det?
Jo, i stället för att flytta Lv 6 i Högsbo
till A 2 och sedan flytta signalförbandet
från Skövde till Karlsborg, skulle man,

Nr 21

förbandsomflyttningen mellan Göteborg,

om man går den väg jag rekommenderar,
behålla Lv 1 i Karlsborg och endast
flytta signalförbandet från Skövde
till A 2 i Göteborg. Jag tror alla är
ense om att Karlsborg är förträffligt
som förläggningsplats för luftvärnsförband.
Tänk bara på skjutmöjligheterna!
Man kan ta ut pjäserna på skjutplatsen
och omedelbart utanför magasinen
skjuta skarpt utöver sjön. Det
finns ingen motsvarighet till det i det
övriga landet.

Vidare skulle vi kunna skära ned såväl
flyttningskostnaderna som övriga
övergångskostnader genom att flytta
signalregementet från Skövde till Göteborg.
Förslaget är så mycket mer värt
att överväga, som det ligger helt i linje
med arméchefens förslag så sent som
för sex år sedan.

Riksdagen fattade i fjol beslut i denna
fråga, och det är givetvis i och för sig
ett skäl emot. Men härutöver kan det
finnas ytterligare ett skäl. Försvarsministern
anser kanske att det med
hänsyn till den snabba utvecklingen på
robotvapnens område inte finns någon
längre framtid för luftvärnet. Jag kan
i så fall förstå den tankegången. Det
skulle emellertid betyda, att man betraktar
luftvärnets förflyttning som tillfällig
och därför förlägger det till Göteborg
så länge. Det vore onekligen mycket
intressant att höra, om det är en
sådan tanke som ligger bakom försvarsministerns
inställning. Den har inte redovisats
vare sig av försvarsministern,
eller av några militära myndigheter.

Vi talar så mycket om besparingar
på försvarets område och att vi har
det så trångt på försvarsbudgeten. Jag
anser därför att vi, innan riksdagsbeslutet
sättes i kraft, är skyldiga att överväga
om det inte här finns vissa, rätt
stora besparingsmöjligheter. Jag skall
inte här diskutera beloppen, men det
måste röra sig om minst 3 miljoner
kronor, kanske betydligt mera.

Det är en annan bedömning än för -

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. den beslutade förbandsomflyttningen mellan Göteborg,

Skövde och Karlsborg

svarsministerns. Men bedömningen
grundar sig på vederhäftiga uppgifter
från höga, ansvariga tjänstemän inom
försvaret, och då har man på den politiska
sidan — där man ju liar all anledning
att försöka tillvarata alla besparingsmöjligheter
— inte rätt att utan
vidare avfärda dem. Jag vill därför uppmana
försvarsministern att inte släppa
denna tanke utan i stället fullfölja den.
Ty en vacker dag kan det krävas redovisning.
Då vill vi se vad det verkligen
kostar och vilket läge vi försatts i genom
att frågorna inte omprövats innan
det blev för sent. Då skulle det vara bra
för försvarsministern själv, att han inte
försuttit några möjligheter till besparingar.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är kanske rätt meningslöst
att föra denna diskussion vidare.

De uppgifter jag lämnat i mitt interpellationssvar
är helt andra än herr
Ståhls, men jag håller på att mina uppgifter
är riktiga och att de uppgifter
herr Stålil har fått någonstans ifrån
är felaktiga.

Vidare är det ett faktum, att när fjolårets
riksdag fattade beslut i dessa frågor,
så anmälde jag att investeringskostnaderna
för att förlägga Lv 6 inom
Göteborgs stad, till det nedlagda A 2,
skulle uppgå till ungefär 2 miljoner
kronor. Sedan fortifikationsförvaltningen
nu detaljgranskat kostnaderna, redovisas
de till inte fullt 1,5 miljon kronor.

Men vid sidan om dessa investeringskostnader
i samband med förflyttningen
har vi ju ständigt en investering i gång
för att hålla kasernerna i skick. Vid A 2
har man mycket gamla kaserner, och

antingen vi flyttar signalkåren från
Skövde dit eller flyttar Lv 6 tvärs över
gatan, måste ändå vissa förbättringar
göras på kasernerna och inom kasernområdet.
Det har ingenting med denna
organisationsförändring att göra. Detta
skall ske i den mån medel finns tillgängliga
för underhållet.

Det sker en generalplanering för landet
som gäller alla motsvarande anläggningar.
Man har funnit att just de gamla
lokalerna på A 2 behöver vissa förbättringar,
men dessa behövs vare sig vi
flyttar dit signalkåren eller inte, och
jag har aldrig räknat med dem när det
gäller denna rationalisering. Jag har
noga undersökt detta och funnit att de
uppgifter herr Ståhl bygger på tyvärr
inte ger en riktig bild av det hela. Att
det råder delade meningar mellan olika
myndigheter om hur mycket man skall
göra, är en annan sak, men arméchefen
och jag är ense om att det inte skall
göras mer.

Beträffande den andra viktiga frågan
— om det har någon operativ betydelse
eller om det av beredskapsskäl har någon
betydelse vilket förband som ligger
där — så är det väsentligt att ha ett
militärt förband, vilket signalkåren inte
är, i Göteborgs stad. Signalkåren är ett
fredsförband, och sådana har vi inte
gömda i berg ännu, utan de ligger fortfarande
i tätorter och städer. De får naturligtvis
inte förväxlas med de fältdepåer
och annat vi har i händelse av
oroligheter eller krig.

Jag är själv göteborgare och har i
många månader vistats just i Göta artilleriregementes
lokaler. Jag vet också att
det blir besvärligheter genom att Lv 6
ligger i andra ändan av staden. Där
skall det inte ligga kvar. Göteborgs stad
behöver området. Det höll på att bli alldeles
kringbyggt, och nog klagade folk
även där på övningarna, övningar av
den typ som nu försiggår i kasernerna
kommer inte i samma utsträckning som
tidigare att behöva förekomma. Det

Måndagen den 30 maj 1960

Nr 21

Svar på interpellation ang. den beslutade förbandsomflyttningen mellan Göteborg,

Skövde och Karlsborg

kommer att ske en radikal förändring
inom luftvärnet, om vi har råd att fullfölja
våra planer. Därigenom kommer
inte de som bor omkring Göta artilleriregementes
kaserner att bli mer störda
av detta förband än om vi skickar dit
signalkåren.

Slutligen finns det faktiskt ett skäl
till, som jag hela tiden har ansett vara
viktigt, nämligen att den radarmekanikerskola
vid Göta artilleriregementes
etablissement som vi lagt ned så mycket
pengar på hör samman med luftvärnet
och inte med signalkåren.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! 1954 hade chefen för
armén den precis motsatta meningen
beträffande radarmekanikerskolan. Han
ansåg då att det var riktigare att lägga
den tillsammans med ett signalförband,
ty radar har mera att göra med ett sådant
än med ett luftvärnsförband. Så
hastigt svänger opinionerna. Jag tror
alltså, att man inte har anledning att
ta detta uttalande av försvarsministern
på blodigt allvar. Det är absolut inte
något vägande argument.

Vad jag fäste mig vid och det som
egentligen kom mig att begära ordet
var det ytterligt kategoriska uttalande
statsrådet gjorde i början av sitt anförande,
nämligen att de uppgifter han
fått skulle vara riktiga och de andra
oriktiga. Det kan ju inte försvarsministern
garantera, eftersom det är experterna
som lämnat dem. Vi som sysslat
med försvaret i åratal har gång på gång
varit med om att de preliminära uppgifterna
upptar en summa som man sedan
får höja med högst betydande belopp.
Går man igenom förteckningen
över de olika saker som på Kvibcrg behöver
göras, kommer man inte ifrån
intrycket, att det ena efter det andra
med tiden tvingar sig fram precis som
det gjort i andra fall, när man snurrat
runt med förbanden.

Försvarsministern tror att man skall

kunna förlägga utbildningen inomhus så
till den grad att man helt kan undvika
luftvärnsövningar mot överflygande
flygplan. Detta är en övertro på inomhusövningar
som inte arméstaben gör
sig skyldig till. Det kommer ju att behövas
övningar även av annat slag.

Herr talman! Försvarsministern gjorde
nog klokt i att ta alla dessa uppgifter
med en nypa salt i stället för att så
kategoriskt och trohjärtat svära på magisterns,
i detta fall vederbörande stabs,
ord som han gör. Dessutom vore det
lämpligt att hålla denna sak öppen för
att undersöka vilka resultat fortifikationen
och försvarets personaldelegation
kommer till. Även där sysslar man
ju med detta.

Vi bör inte skärpa motsättningarna
oss emellan, ty detta är ingen större fråga
för försvaret som helhet, men jag
skulle verkligen, med den erfarenhet jag
anser mig ha i sådana här frågor sedan
många år tillbaka, vilja uppmana försvarsministern
att ta det vackert och
granska det material som kommer från
olika instanser. Gör han det, är jag övertygad
om att han får anledning att i
varje fall överväga saken. Jag skall inte
vara kategorisk i den åsikt jag har och
säga, att den väg jag rekommenderar är
den patenterat riktiga. Försvarsministern
bör göra den motprestationen att
inte i blindo kategoriskt binda sig för
de uppgifter som hans auktoriteter lämnat
honom.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Ståhl skall komma
ihåg att vi nu håller på att genomföra
1959 års beslut om förflyttningen av
S 2 till Karlsborg. Förflyttningen har
delvis redan påbörjats, och den skall
vara klar 1961. Vid årsskiftet 1961/62
skall även det andra vara genomfört.
Det är alltså för sent att nu göra några
ändringar.

Vad som gjorde mig orolig var de

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. vissa vetenskapliga undersökningar i samband med
abortoperationer

siffror herr Ståhl anförde i sin interpellation.
Mina medarbetare och jag har i
två veckor nästan varje dag infordrat
uppgifter och själva i detalj gått igenom
varje förändring som skall ske.
Jag blev glad över att herr Ståhls siffror
av någon anledning inte visade sig riktiga.
Man kan faktiskt göra de förändringar
som nu skall ske till de kostnader
som tidigare beräknats. Skulle vi
nu göra om beslutet och i tiden förskjuta
denna organisationsförändring,
skulle det bli mycket dyrare. Man kan
alltså inte heller av ekonomiska skäl
göra det.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Statsrådet skall inte
glömma bort, och han gör det inte heller,
att vi i Karlsborg har ett luftvärnsförband
som ligger ganska idealiskt.
Ingenting behöver där ändras. Saken
inskränker sig till att signalkåren
flyttas från Skövde direkt till Göteborg
i stället för större omflyttning. Jag har
experternas ord på att det blir billigare.
Det är försvarsministerns plan som får
vidlyftiga konsekvenser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. vissa vetenskapliga
undersökningar i samband med
abortoperationer

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag anser det vara
förenligt med gällande lagstiftning, att
ett foster som genom legal abort har
uttagits ur moderns liv därefter hålles
vid liv och göres till föremål för vetenskapliga
undersökningar, samt om jag,
därest så är fallet, avser att vidtaga åt -

gärder för att genom lagstiftning förhindra
ett sådant förfarande.

Jag har från medicinalstyrelsen inhämtat
närmare upplysningar angående
de undersökningar som interpellanten
avser. I en inom styrelsen upprättad
promemoria, som tillställts mig, anföres
följande.

De forskningar, som interpellanten
har i åtanke, synes vara dels de, som
syftar till att klarlägga omsättningen av
hormoner i moderkakan och fosterorganismen,
dels de, där man prövar möjligheten
av att genom nedkylning och
tillförsel av syrsatt blod få till stånd
en överlevnad av vävnader och organ
hos fostret, trots att dess förbindelse
med moderkakan har avbrutits. Ingendera
av dessa forskningsuppgifter torde ha
kunnat angripas på annat sätt än som
nu har gjorts. — Forskningsarbetet ledes
av synnerligen välmeriterade vetenskapsmän,
samtliga docenter vid karolinska
institutet. Anslag till undersökningarna
har beviljats vid ett flertal
tillfällen sedan 1953, å ena sidan från
svenska fonder, främst statens medicinska
forskningsråd, å den andra från
amerikanska sådana, främst det federala
National Institutes of Health. Sammanlagda
anslagsbeloppet torde för närvarande
utgöra närmare 400 000 kronor.
—• Det har här, framhålles vidare i promemorian,
varit fråga om legala avbrytanden
av havandeskap före 20 :e eller i
enstaka fall 24 :e graviditetsveckan.
Fostren har vid denna tidpunkt av graviditeten
icke förmåga till självständigt
liv och dör omedelbart eller mycket
snart efter det att de har skilts från
moderkakan eller den senare har lösts
från livmoderväggen. Om emellertid —
såsom sker vid ifrågavarande undersökningar
— fostret omedelbart efter ingreppet
nedkyles och syrsatt blod pumpas
in i dess blodomlopp, kan man
ibland få dess organ att tillfälligtvis
under ett fåtal timmar åter fungera. Det
kan dock aldrig utvecklas till livsdug -

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. vissa vetenskapliga undersökningar i samband med
abortoperationer

lighet under denna behandling, hur intensivt
den än må bedrivas. Förfaringssättet
anses därför vara fullt jämförbart
med det som användes då vid kirurgiska
ingrepp utskaffade organ, vävnader
eller celler kan fås att för en tid
överleva så att deras funktion kan vetenskapligt
studeras.

I promemorian uttalas slutligen, att
av det anförda med all tydlighet torde
framgå, att ett sådant foster ej kan likställas
med nyfödd, som efter födelsen
har andats eller har visat annat livstecken
och som enligt 16 § folkbokföringsförordningen
— i lydelse sedan den
1 januari 1960 — skall anmälas såsom
barn.

Så långt promemorian. För egen del
anser jag mig kunna av de lämnade upplysningarna
draga den slutsatsen, att de
av interpellanten åsyftade undersökningarna
ej är lagstridiga. Det kan dock
göras gällande, att förfaringssättet är
mindre tilltalande ur etisk synpunkt.
Jag anser mig emellertid inte böra taga
initiativ till lagstiftning, som förhindrar
undersökningar av detta slag.

Vidare yttrade

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att enligt övlig
sed få till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet uttala mitt tack
för svaret på min interpellation. Svaret
är emellertid från min synpunkt sett
inte tillfredsställande. Jag vill söka ge
en lekmans skäl för detta, och jag lovar
att i varje fall inte ta längre tid i anspråk
än den föregående interpellanten.

De problem som skymtar i bakgrunden
till min interpellation är naturligtvis
respekten för livets helgd. När man
från karolinska institutet betygar att
forskningsarbetet i fråga bedrives av
välmeriternde vetenskapsmän, noteras
detta med tillfredsställelse. Det är för
mitt vidkommande emellertid en full -

ständigt onödig upplysning. Jag har den
allra största respekt och aktning för allt
forskningsarbete, även för det som här
bedrives, till hjälp och gagn för mänskligheten.
Jag anser att detta arbete skall
stödjas till det yttersta av vår förmåga.

Jag har med största noggrannhet tagit
del av statsrådets svar och det utdrag
ur promemorian från medicinalstyrelsen
som refereras i svaret. Med
hänsyn till både vad som sägs och inte
sägs måste jag dock sätta åtskilliga frågetecken.
När medicinalstyrelsen säger
att det foster som använts som forskningsobjekt
kan i fråga om »förfaringssätt
vara fullt jämförbart med det som
användes då vid kirurgiska ingrepp utskaffade
organ, vävnader eller celler
kan fås att för en tid överleva så att deras
funktion kan vetenskapligt studeras»,
har jag svårt att följa med i resonemanget.
Om abortoperationen utförs
omkring tjugonde veckan efter konceptionen,
är det ju inte ett stycke vävnad
man har som objekt för forskning, utan
det är ett foster — säg lika gärna ett
barn, visserligen en unik form av begynnande
mänskligt liv, men dock ett
mänskligt liv, på vilket man utför sin
verksamhet.

Parallellen mellan ett stycke vävnad
och ett framopererat foster är från min
synpunkt icke acceptabel, och den enda
argumentering som vetenskapsmannen
här har att stödja sig på är väl, att
fostret vid denna tidpunkt av graviditeten
inte har förmåga till självständigt
liv utanför modern.

Frågan glider i detta sammanhang
följdriktigt över till: Hur skall man
förstå ordet liv, eller vad inkluderas
i begreppet levande fött barn?

Före den 22 maj 1959 gällde följande
definition på levande fött barn: Nyfödd
som andats efter födelsen. Efter den 22
maj 1959 gäller enligt Kungl. Maj:ts
förordning däremot att varje nyfödd,
som efter födelsen andats eller visat annat
livstecken, räknas som levande fött

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. vissa vetenskapliga undersökningar i samband med
abortoperationer

barn. Medicinalstyrelsen har tolkat förordningen
så, att »nyfödda skola anmälas
som barn och klassificeras som
levande födda, om de utfört andningsrörelser
eller om de visat annat tecken
till liv, såsom hjärtslag, pulsationer i
navelsträngen eller tydliga, spontana rörelser
av skelettmuskulaturen. Detta
skall ske oberoende av havandeskapstidens
längd och barnets utvecklingsgrad.
»

Huruvida denna ändring av § 16 i
folkbokföringsförordningen, som trädde
i kraft den 1 januari 1960, innebär en
förenkling eller ett förtydligande eller
om den gjort frågan mera komplicerad
— därom är meningarna synnerligen
delade. I begreppet »nyfödd» torde inkluderas
såväl naturliga födslar som
legala aborteringar. I praktiken torde
den nya förordningen om registrering
av levande födda ha inneburit att många
gynekologer blivit mycket återhållsamma
med legala abortingrepp, när man
kommit upp i nittonde eller tjugonde
graviditetsveckan.

Herr talman! Vad som menas med liv
kanske alltid måste vara en öppen fråga,
men i detta sammanhang kan vi nog
vara överens om att en cancervävnad,
en blindtarm e. d. inte kan parallelliseras
med ett mer eller mindre framskridet
foster av barnets karaktär. Är
frågan verkligen så enkel att man kan
säga att foster som framopererats intill
tjugonde veckan är att betrakta som
ett det, ett väsenslöst neutrum? Jag tror
inte det. Visst kan man säga: Det är
här inte fråga om foster med livsmöjligheter.
Ingen har väl hävdat att foster
som plockas ut i nittonde eller tjugonde
veckan kan leva vidare. Men likafullt
kvarstår det faktum, att det här är fråga
om liv med alla möjligheter till ett alltfort
stegrat och kvalificerat liv i den
rätta miljön, d. v. s. moderlivet.

Företer då foster, som framtagits genom
abort, några av de fenomen som
anges i § 16 av folkbokföringsförord -

ningen och som förpliktigar till anmälan,
då abort verkställts i närheten av
tjugonde havandeskapsveckan eller de
närmaste veckorna därefter? Enligt förordningen
skall registrering ske av barn
som visat sådana livstecken som hjärtverksamhet
och rörelser av armar eller
ben oberoende av havandeskapstidens
längd och barnets utvecklingskrav. Men
samtidigt heter det i medicinalstyrelsens
kommentar, att då abortingrepp
måste ske i tjugonde veckan eller mellan
tjugonde och tjugufärde veckan, är det
praktiskt taget uteslutet att fostret någonsin
skall behöva anmälas.

På denna punkt, herr talman, råder
dock inte full enighet. En kirurg säger,
att försök till andning ser man sällan
hos foster uttagna före tjugonde veckans
utgång. Man märker ovissheten och
glidningen: sällan. Lämnat utan någon
vård avlider ett sådant barn efter någon
timme. Efter denna tid kan man nämligen
inte påvisa hjärtverksamhet, och
hjärtverksamheten är den av livsyttringarna
hos fostret som längst kvarstår.
Samme läkare — en av vårt lands skickligaste
— påpekar att inga direktiv utfärdats
av någon myndighet, hur det
skall förfaras med en sådan individ.

Från ett annat lasarett meddelar man:
Om man omedelbart efter en abort tar
ett EKG på barnet, får man regelbunden
hjärtverksamhet på den kurva som
registrerar de elektriska impulserna
från hjärtat. Det är heller inte ovanligt
att man omedelbart efter framtagandet
av fostret-barnet ser hur det utför rörelser
med munnen och liksom kippar
efter andan i ett fruktlöst försök att fylla
lungorna med luft. Ovanligt är inte
heller att spontana rörelser utförs med
såväl armar som ben.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
säger (SOU 1935:13): »Vid
denna tidpunkt födas många foster vid
liv, de kunna föra en egen tillvaro några
timmar eller i enstaka fall några dagar
— ett förhållande, som är ytterligt

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. vissa vetenskapliga undersökningar i samband med
abortoperationer

vidrigt för dem, som skola utföra det
etiskt alltid motbjudande ingreppet.»

I en artikel i Svenska Dagbladet i
samband med att jag till herr justitieministern
riktade min interpellation förekom
ett uttalande från expertisen i
obstetrik och gynekologi, som ville göra
gällande att jag missförstått den vetenskapliga
forskning som utförts på foster.
Liksom i promemorian drar man
en skarp gräns mellan foster som faller
under folkbokföringsförordningen och
de som ställs utanför och säger: De vetenskapliga
undersökningar som utförts
på sjukhus i Stockholm har gjorts på
icke levnadsdugliga foster, med andra
ord: man har använt dödfödda foster.
Orden dödfödda och icke levnadsdugliga
synonymiseras. Jag kan inte under
några förhållanden godta dessa resonemang.
De förefaller mig nära nog häpnadsväckande.
Försiktigtvis tillägger
man att det hela också är en fråga om
vad som skall betraktas som liv. Men att
det här är fråga om ett förgrovande eller
en förvanskning av begreppet synes mig
ofrånkomligt.

I Acta Physiologica Scandinavica,
band 31 (1954) har redogjorts för resultatet
av vissa i vårt land utförda
forskningar på 37 foster från spontan
eller legal abort. Avsikten med experimenten
var att undersöka effekten på
hjärtverksamhet, blodtryck och andningsrörelser,
av tillförseln av blod eller
vissa lösningar. I det undersökta materialet
iakttogs hjärtverksamhet under i
medeltal mellan tre och fyra timmar efter
aborten. Under denna tid inregistrerades
även reflexrörelser — dock endast
under de tio första minuterna
— samt andningsrörelser. De senare
kom i serier om två, tre flämtningar
med ett par minuters mellanrum och
höll i ett fall på i två och en halv timmar.

Herr talman! Att rubricera dessa foster
som dödfödda eller likställda med
av kirurgen utskaffade organ eller väv -

nader kan väl försvaras av forskaren
som måste ha täckning för handlandet,
men jag kan inte vidgå riktigheten av
detta resonemang. Teoretiskt och kanske
även juridiskt torde resonemanget
vara riktigt när det endast är fråga om
icke livsduglig materia, men då det gäller
en så unik livskomposition som ett
foster synes mig resonemanget vara
högst anmärkningsvärt.

Den vetenskapliga vinsten av de företagna
experimenten tillkommer det inte
mig att göra något uttalande om. Jag
kan tänka mig, herr talman, att den
är påtaglig, till och med högst avsevärd.
Frågan kvarstår dock huruvida
det är berättigat att som objekt för
forskning använda liv för att främja liv.
Sammanfattningsvis ville jag efter detta
resonemang säga:

1) Det som gör frågan principiellt
viktig är, huruvida man över huvud taget
har rätt att vetenskapligt experimentera
med levande människovarelser,
och om ett foster, på det utvecklingsstadium
det här är fråga om, kan betraktas
som en sådan människovarelse. Medicinalstyrelsen
säger att så inte är fallet
och sätter likhetstecken mellan icke
livsdugligt foster och utopererat organ.
Livsodugligt är då lika med icke livsdugligt
utanför moderns liv. Jag vet inte
om justitieministern delar denna uppfattning.

2) en andra fråga för mig är om steget
är så långt och om den principiella divergenscn
egentligen är så stor till att
på motsvarande sätt experimentera med,
låt oss säga obotligt sjuka och sinnessjuka.

3) Om det är riktigt, vad jag framhållit,
att foster i 20—24 graviditetsveckan
kan förete sporadiska livsyttringar, borde
inte då direktiv utfärdas lagstiftningsvägen
eller administrativt om hur
skall förfaras med sådan individ?

4) Fn fråga som kanske för en läkare
och vetenskapsman kan te sig främmande,
kanske till och med mycket dum,

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Srar på interpellation ang. åtgärder på det trafikpolitiska området

men som för lekmannen tränger in i
bilden är: Har kvinnan vid en abortoperation
något att säga till om hur
skall förfaras med det uttagna fostret,
eller anser man att en sådan fråga ligger
helt utanför vetenskapligt resonemang.

5) När herr justitieministern i sitt
svar till sist medger att det förfaringssätt
jag påtalat kan te sig mindre tilltalande
ur etisk synpunkt, kan jag bara
uttala min tillfredsställelse över medgivandet.
Men för mig räcker det inte
med ett sådant medgivande. Jag har
förutsättningslöst samtalat med och utfrågat
en rad personer vilka får betraktas
som auktoriteter på det kristetetiska
tänkandets område, och alla har
samfällt förklarat det vara otänkbart
att som objekt för forskning inom det
berörda området använda människovarelser
på ett lägre plan, även om man
därigenom genom skilda rön skulle kunna
ge hjälp åt människor på ett högre
plan. Jag anser sålunda att nuvarande
direktiv eller brist på direktiv inte är
tillfredsställande och att från etisk synpunkt
det inte kan försvaras, att foster
i det framskridna tillstånd det gäller
får bli experimentalobjekt för en aldrig
så högt syftande forskning.

Med detta, herr talman, har jag anfört
vad jag har att säga i denna allvarliga
fråga.

Med detta anförande, under vilket
herr talmannen återtagit förhandlingarnas
ledning, var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. åtgärder på
det trafikpolitiska området

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
hem statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Hem talman! Herr Lothigius har frågat
mig, om jag är beredd att ge riksdagen
en redogörelse för de ärenden

som ligger under bearbetning hos 1953
års trafikutredning och om jag kommer
att under detta riksdagsår framföra förslag
som avhjälper de mest akuta bristerna
på det trafikpolitiska området.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

De större frågor, som det ankommer
på trafikutredningen att utreda, kan sammanfattas
i följande grupper:

1. allmänna riktlinjer för trafikpolitiken,

2. speciella järn vägspolitiska spörsmål,

3. vägtrafikens beskattning,

4. översyn av 1940 års yrkestrafikförordnings
bestämmelser,

5. vissa av den inrikes luftfartens problem
och

6. organisationsspörsmål, som berör
trafikväsendet i dess helhet eller vissa
delar därav.

Huvudriktpunkten för utredningens
arbete är att åstadkomma en samhällsekonomiskt
riktig transportförsörjning.
Konkurrensproblemen på transportmarknaden
träder därvid i förgrunden.

Bland speciella frågor, som hänskjutits
till trafikutredningens prövning, kan jag
nämna förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län
m. m. (Rskr. 1952:431), ombyggnad av
järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara
till normalspår (Rskr. 1955:330), beredande
av kompensation åt statens affärsdrivande
verk för driftförluster i de
norrländska bygderna (Rskr. 1956:389),
trafikutredningens behandling av de frågor,
som berör beställningstrafiken för
personbefordran (Rskr. 1957:220) och
militär nedsättningsbiljetts giltighet på
statens järnvägar (Rskr. 1959:131).

Såsom interpellanten själv framhållit
är direktiven för utredningen synnerligen
omfattande och innefattar en mängd
större och mindre frågor på det trafikpolitiska
området. Många av dessa är av
den storleksordningen att de var för sig
hade kunnat motivera en utredning genom
särskilda sakkunniga. För att ernå
en samlad bedömning av hithörande frå -

Måndagen den 30 maj 1960

Nr 21

Svar på interpellation ang.

gor har det emellertid ansetts nödvändigt
hänskjuta alltsammans till trafikutredningen.
Man kan säga, att få utredningar
tillsatta under 1950-talet erhållit
ett så vidsträckt utredningsuppdrag som
trafikutredningen. Härigenom har trafikutredningens
arbete blivit mycket
tidsödande. Vidare har avsaknaden av
en på bredare front inriktad vetenskaplig
utrednings- och forskningsverksamhet
på här ifrågavarande område medfört,
att utredningen själv haft att framskaffa
och analysera erforderligt undersökningsmaterial.
Den mycket begränsade
tillgången på trafikekonomiskt och
trafikpolitiskt skolade experter inom vårt
land har även försvårat och fördröjt genomförandet
av specialundersökningar
av olika slag, som utredningen funnit
erforderliga.

Herr Lothigius har i sin interpellation
bl. a. pekat på att de konventionella
transportmedlen ofta på landsbygden
drives med förlust, vilket innebär att
dessa alltmer måste inskränkas. Detta
problem har särbehandlats inom 1953
års trafikutredning. Sålunda gjorde trafikutredningen
i mars 1958 till mig en
framställning som särskild undersökning
av nytt system för taxemässig samordning
av järnvägs- och biltrafik. Denna
framställning grundades på en inom trafikutredningen
verkställd ingående utredning
av frågeställningarna på förevarande
område. I anledning av framställningen
uppdrog Kungl. Maj :t åt järnvägsstyrelsen
att verkställa i framställningen
föreslagna specialundersökningar
och framlägga därav föranledda förslag.
Vidare avlämnade trafikutredningen
i september 1959 en omfattande redogörelse
för frågan om nedläggning av
trafiksvaga järnvägslinjer. Denna har
bl. a. lagts till grund för de förslag, som
framlagts i årets statsverksproposition
angående järnvägsnedläggningar, upprustning
av vägnätet och anordnande av
ersättningstrafik i anledning av nedläggningar
in. in. Slutligen avgav trafikutredningen
i februari detta år ett be -

åtgärder på det trafikpolitiska området

tänkande, vari utredningen redovisade
detaljerade undersökningar om busstrafikens
driftekonomiska förhållanden och
framlade vissa härpå grundade förslag.
Tiden för betänkandets remissbehandling
utgår i dagarna. Huruvida och i så
fall när betänkandet kan föranleda förslag
till riksdagen, är självfallet inte möjligt
för mig att nu yttra mig om.

I likhet med interpellanten anser jag
det synnerligen angeläget, att trafikutredningen
så snart ske kan redovisar sina
synpunkter på de trafikpolitiska huvudfrågorna
och framlägger riktlinjer för
hur dessa bör lösas.

Härefter anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunika^
tionsdepartementet för detta svar. Med
hänsyn till den avslutning statsrådet givit
svaret, att han i likhet med irtterpellanten
anser det synnerligen angeläget
att trafikutredningen så snart ske kan
redovisar sina synpunkter på de trafikpolitiska
huvudfrågorna och framlägger
riktlinjer för hur dessa bör lösas, borde
jag kanske ha varit nöjd med svaret.
Men det är jag inte, herr statsråd, ty svaret
täcker inte hela den frågeställning
som jag har framfört.

Jag har en stark känsla av att departementschefen
har varit irriterad över min
interpellation. Jag drar den slutsatsen
därav, att jag i dag får svar på den fråga
som jag ställde den 15 januari. Jag vet
att konvenansen fordrar, att man skall
vara artig, när man tackar för ett interpellationssvar,
eftersom det helt är beroende
på departementschefens goda vilja,
om man får ett svar. Jag har dock
en stark känsla av att det kanske inte
var meningen att jag skulle få något svar
alls, och det hade jag naturligtvis fått
finna mig i, men skulle i så fall ha uttryckt
en viss förvåning.

.lag försäkrar emellertid, herr stats -

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder på det trafikpolitiska området

råd, att det inte är för att ställa till
oreda för 1953 års trafikutredning eller
departementschefen som jag framfört
denna interpellation. Det har skett för
att bringa klarhet i en fråga som både
riksdagen och inte minst en del utskott
behöver få klarhet i. Jag har något fått
syssla med trafikpolitiska frågor, sedan
jag kom till denna kammare 1957, och
jag kom snart till insikt om — vilket
kammarledamöterna från alla läger redan
känner till — att det var nästan
omöjligt att få beslut i en viktig trafikfråga
på grund av att 1953 års trafikutredning
antingen hade frågan under utredning
eller att man hänvisade en ny
fråga dit. Utskotten brukar tycka att det
är bekvämt att bli av med motioner genom
att hänvisa dem till en utredning.
Nu har de utskott, som sysslat med dessa
frågor och som hållit på att hänvisa
olika spörsmål till 1953 års trafikutredning
i fem, sex år, även börjat bli irriterade.
Så mycket spott och spe har väl
ingen utredning under 1950-talet råkat
ut för i sitt gatlopp mellan utskott och
kammare som denna tyvärr fått göra
och fortfarande får göra. Varför? Jo,
helt enkelt därför att de ärenden som
utredningen sysslar med är av den arten,
att de fordrar snabba lösningar. Om
man inte kan klara hela frågan, måste
man ta upp och lösa delfrågor eller föreslå
preliminära åtgärder. Annars
växer ju trafiken ifrån oss. Det kan man
också utläsa av statsrådets svar, där
han nämner detta.

Jag lägger inte hela skulden härför på
kommunikationsministern eller på utredningens
ledamöter. Det var vår nuvarande
försvarsminister som tillsatte
kommittén, och han borde inte ha givit
den så omfattande direktiv som den
fick. De följande cheferna för detta
departement borde inte heller ha tillfört
kommittén nya ärenden, som till
sin karaktär var sådana att de borde ha
snabbehandlats. Och framför allt, herr
statsråd, är det egendomligt att man inte
kan tidsbegränsa vissa utredningar, där

problemen på grund av akuta förhållanden
måste få en snar lösning.

Vi har ett exempel på en kommitté,
som tillsattes häromåret — jag tror det
var av statsrådet Skoglund — som
snabbt har kunnat effektuera ett ärende,
nämligen den kommitté som skulle
taga hand om organisationen av trafiksäkerhetsforskning
med landshövding
Nordenstam, herr Cassel i andra kammaren
och herr Karlsson i första kammaren
som ledamöter. Om det var lämpliga
herrar som satt i den kommittén
eller om det var statsrådets förtjänst
att det blev en så snabb lösning, vet jag
inte, men förslaget lades fram efter bara
något fåtal månader.

I sina direktiv till utredningen den 5
juli 1953 säger statsrådet Andersson, att
kommitténs arbete gäller en omprövning
av 1940 års förordning på det trafikpolitiska
området och att här skett en
ökning av bilar, lastbilar och traktorer,
som ökar konkurrensen med järnvägarna.
Den ökningen kan man väl säga var
liten i förhållande till vad den i dagens
läge är. Vidare fick kommittén i uppdrag
att undersöka möjligheten av ett
nedläggande av de trafiksvaga järnvägarna.
I direktiven sägs också att det
bör skapas fastare underlag för de kommande
investeringarna, som av dåvarande
kommunikationsministern alldeles
riktigt uppskattades till miljardbelopp.
Enbart dessa frågor hade lämpligen
bort handhavas av ett par mindre
kommittéer. Dessutom skulle kommittén
taga upp hela det trafikpolitiska
problemet för att komma fram till en
avvägning, som möjliggjorde en ändamålsenlig
samordning av skilda transportmedel
—• och det är inte heller
småsaker. Slutligen skulle den upptaga
delfrågor på det trafikpolitiska området.

Det är i sanning, herr talman, ett digert
program! Det är detta program
som gjort att man kunnat skyffla på
denna utredning snart sagt alla trafikpolitiska
frågor under dessa år, precis

Måndagen den 30 maj 19G0

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder på det trafikpolitiska området

som man skyfflar kol i en gammal ångare,
där nya kol ständigt kommer in men
ångaren inte får avleverera sin last,
förrän kolen är slut. Nu tycker jag att
redarbasen, statsrådet Skoglund, skulle
stoppa ytterligare bränsletillförsel och
föra över en del av lasten på moderna
och snabbgående trafikmedel.

Det är inte mycket last trafikutredningen
avlevererat. Vi har fått ett meddelande
om vad som har gjorts: några
delbetänkanden och några svar på remissyttranden.
Busstrafikens driftekonomiska
förhållanden har nyligen redovisats.

Om jag sedan granskar vilka frågor
som riksdagen, departement och utskott
har föreslagit skall läggas på denna
stackars utredning, undrar jag inte
på att den inte vet, i vilken ända den
skall börja nysta upp denna härva.

År 1954 begärdes i en motion ändrade
regler för den yrkesmässiga beställningstrafiken,
och detta ansåg utskottet
ligga inom utredningens ram.
År 1955 begärde statsutskottet att utredningen
skulle se på frågan om nedläggande
av vissa bandelar inom järnvägen.
År 1956 fick utredningen i uppdrag
att företa en snabbundersökning
angående omnibustrafiken och glesbygdernas
trafikkris, såsom det hette,
och detta är ett av de få aktstycken
som utredningen år 1960 hunnit bli
färdig med. Men det är väl knappast
någon snabbutredning, när man i fyra
år arbetat med dessa frågor.

År 1957 begärdes på nytt att frågan
om den yrkesmässiga beställningstrafiken
skulle utbrytas för särbehandling,
såsom utskottet sade, och att utredningen
därom skulle påskyndas. År 1958
föreslog andra lagutskottet att frågan
om registreringsavgifternas inverkan å
bilskatten skulle bli föremål för eu
undersökning.

I hur många år har vi inte väntat besked
på frågan om beskattningen av
den tunga trafiken, som ur näringspolitiska
synpunkter är så viktig. Det

gäller sådana problem som lastningskapacitet,
boggietryck, beskattning av
löstank — om åkeriägare gemensamt
inköpt en löstank, måste de nu betala
för skatt var för sig, fastän de kanske
inte använder löstanken mer än en gång
i månaden.

Jag erinrar vidare om att vägtrafiklagstiftningen
bör ytterligare moderniseras
och rationaliseras samt i möjligaste
mån anpassas efter motsvarande
lagstiftning i de andra nordiska länderna.
Frågan om den yrkesmässiga
biluthyrningen är ett annat problem,
som man begärt att utredningen skall
ta upp och där vi i vissa avseenden ligger
litet efter andra länder.

Herr Andersson i Linköping har här
i kammaren interpellerat angående problemet
med samåkningen till arbetsplatserna.
Trots kommunikationsministerns
välvilliga uttalande är det inte
fullständigt klarlagt, huruvida denna
samåkning är tillåten, och i statsrådets
svar på interpellationen hänvisades också
till 1953 års utredning.

Hur ligger det till med frågan om finansieringen
av brobyggen och med den
fråga som framför allt landsbygden,
herr statsråd, så länge har väntat på
att få löst, nämligen frågan om traktorerna
och vägtransporterna? Det har
framställts många interpellationer och
motioner beträffande dessa frågor, och
både utskott ocli departementschef har
haft mycket arbete med att besvara
dessa framställningar. Resultatet bär
emellertid vanligen varit en hänvisning
till 1953 års utredning. Redan år 1952
uttalade sig näringslivets trafikdelegation
för en ändring av bestämmelserna
angående traktorer, och jordbrukets organisationer,
med RLF i spetsen, har
1955, 1956 och 1957 begärt, att kommunikationsdepartementet
skulle snabbt
försöka åstadkomma en förenkling av
det nuvarande förfaringssättet. Skogens
och sågverkens folk, RLF och andra av
jordbrukets organisationer är eniga om
att det är något av en skandal, att man

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder på det trafikpolitiska området

under loppet av ett årtionde inte skall
kunna komma till rätta med en så enkel
fråga som att en bonde skall ha lov att
på vettiga villkor använda sin traktor i
skogen lika väl som på åkern.

Frågan om glesbygdernas trafikförhållanden
har berörts i den debatt som
här nyss förts angående egnahemsbyggandet,
en sak för vilken trafikförhållandena
har stor betydelse. Frågan om
dessa trafikförhållanden är långt ifrån
löst. Visserligen har nyligen framlagts
den s. k. omnibusutredningen, men det
räcker inte. Här måste parallellt lösas
även andra problem, t. ex. frågan om
hur man skall kunna kombinera skolskjutsar
med den kollektiva trafiken,
så att persontrafiken blir billigare och
det därigenom blir lättare att vidmakthålla
en levande landsbygd. Hur skall
möjligheterna till gods- och postbefordran
på landsbygden kunna förbättras
i stället för försämras? Vi kommer inte
heller ifrån, att frågan om övergång till
högertrafik med det snaraste måste på
nytt upptagas. En sådan övergång blir
mer och mer aktuell allteftersom de internationella
förbindelserna utvecklas.
Det finns också många problem beträffande
den inrikes luftfarten som 1953
års trafikutredning skall utreda och som
snabbt borde klaras av.

Herr statsrådet har i intcrpellationen
talat om den mycket begränsade tillgången
till trafikekonomiskt och trafikpolitiskt
skolade experter inom vårt
land, och han framhåller att denna har
försvårat och fördröjt genomförandet
av olika slags specialundersökningar
som utredningen funnit erforderliga.
Men förutsättningen för att komma till
rätta med de trafikpolitiska svårigheterna
är väl just att man utbildar experter
på det trafikpolitiska och trafikekonomiska
området. Det finns ingenting
som lönar sig så bra som detta. Därför
anser jag, att det hade varit departementets
sak att bl. a. försöka få fram
en sådan expertis, och att denna skulle
få möjlighet att studera förhållandena i

Amerika, där man har kommit ganska
långt på detta område. Föreligger inte
här egentligen ett medgivande av att
vi saknar expertis, och måste inte kommunikationsdepartementet
ta sin del av
ansvaret härför?

Jag har en stark känsla av att 1953
års utredning sluter sig som en mussla
i stället för att öppet ta kontakt med
den expertis, som vi har i vårt land,
och utnyttja den i full utsträckning.
Åtminstone bär jag genom mina kontakter
fått denna uppfattning.

Jag vågar väl inte fresta herr talmannens
och herr statsrådets tålamod längre.
Annars kunde jag räkna upp ytterligare
en hel del frågor av trafikpolitisk
karaktär, som behöver få sin lösning.
Jag brukar inte vara så här obstinat,
men när man har gjort sig stor
möda att följa upp trafikfrågorna och
det i nästan varje sammanhang har
stött på patrull att få en lösning på
dem via 1953 års trafikutredning, blir
man, herr talman, mer eller mindre ledsen.
Eftersom detta interpellationssvar
dock har andats så mycket av positivitet,
hoppas jag att statsrådet verkligen
ser till, att dessa frågor får den snabba
behandling som de verkligen är värda.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vet inte riktigt varifrån
herr Lothigius har fått uppgiften
om att hans interpellation skulle ha
vållat irritation i kommunikationsdepartementet.
Det är alldeles omotiverat
att gå omkring med en sådan uppfattning,
herr Lothigius! Herr Lothigius
gav själv en provkarta på alla de problem,
som trafikutredningen har att
handlägga, och angav också svårighetsgraden.
Utom alla dessa frågor som utredningen
redan har att studera, vill
herr Lothigius skyffla på ytterligare ett
antal!

Herr Lothigius förklarade, att i utskotten
har man litet då och då stött
på frågor av den art, som trafikutred -

Måndagen den 30 maj 1960

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder på det trafikpolitiska området

ningen har att syssla med. Utskottets
sätt att hantera frågorna har oftast inneburit
att det har föreslagit riksdagen,
att frågan skulle överlämnas till 1953
års trafikutredning.

Jag gav också några exempel på att
riksdagen själv — förmodligen med herr
Lothigius’ benägna medverkan — har
bidragit till att göra arbetet ännu mera
omfattande för trafikutredningen än det
var när direktiven skrevs. Jag tycker
nog, att man skall göra en viss ansvarsfördelning
härvidlag och inte bara konstatera,
att det är min företrädare i
departementet som har åstadkommit
denna ansamling av uppgifter för trafiKutredningen
och att jag sedan har lastat
på ytterligare. Riksdagen bör också
ta sitt ansvar för beslut, träffade i frågor
av den typ, som man har funnit
det vara nödvändigt att hänvisa till
trafikutredningen.

Jag yttrade i mitt interpellationssvar,
att många frågor var för sig var av
den storleksordningen, att de hade kunnat
motivera en utredning genom särskilda
sakkunniga, men att man för att
liksom hålla det hela samman vid den
tidpunkt, då utredningen tillsattes, bedömde
det som riktigt att lägga alla
problem hos en enda kommitté, nämligen
1953 ars trafikutredning. Herr Lothigius
för då in i resonemanget önskemålet
om att man skulle behandla varje
fråga för sig och på så sätt liksom beta
av fältet successivt. Det är klart att sådana
möjligheter finns, men jag är inte
övertygad om att de föreligger i större
omfattning. 1953 års trafikutredning har
också följt den framgångslinje, som är
herr Lothigius’. Den har avlämnat ett
yttrande med förslag om hur man skulle
gå till väga vid behandlingen av de trafiksvaga
järnvägarna. Kommunikationsdepartementet
har sedan mer än ett
halvår tillbaka arbetat efter det förslag,
som trafikutredningen sålunda presenterade.
Vi har en .särskild man i departementet
avdelad för denna uppgift, som
sköter diskussionerna med näringslivets

och kommunernas företrädare såväl
som med bygdens folk, med administrationen
i länet o. s. v. Genom denne
man diskuterar vi fram ett förslag
om de vägar, som måste byggas för att
människorna i bygden skall komma
fram, sedan järnvägen lagts ned. Det är
inte så enkelt som herrarna trodde häromdagen,
att det bara är att lägga ner
järnvägar och inte bry sig om huruvida
det finns pengar eller inte till att bygga
landsvägar. Vi måste också parallellt
med att vi lägger ned en järnväg se till,
att det finns vägar som kompenserar
den förbindelse som fallit bort, och
vidare att det kommer en ersättningstrafik,
när de spårbundna kommunikationerna
är borta. Det är, herr Lothigius,
ett praktiskt resultat av det arbete
med en s. k. delfråga, som 1953 års trafikutredning
har syssjat med.

Statens järnvägar har fått ett speciellt
uppdrag av 1953 års trafikutredning,
nämligen att göra en översyn över samordningen
av taxorna när det gäller trafiken
mellan järnvägar och lastbilar,
framför allt beträffande styckegods,
som ju ofta söker sig fram över vägarna.
Jag vågar hysa den uppfattningen,
att vi om någon eller några veckor har
ett betänkande att vänta från järnvägsstyrelsen
på den väsentliga punkten.
Det kommer att skapa en ökad rättvisa
inte bara åt den individuelle befraktaren
utan även åt den kollektive, åt företagaren.
Jag tror att man också skall
räkna detta såsom ett resultat av 1953
års trafikutrednings arbete.

Beträffande busstrafiken presenterade
man ett förslag för en tid sedan som är
ute på remiss, vilket jag också nämnt
i mitt interpellationssvar. I bussbetänkandet
ligger också — vilket herr Lothigius
i sin iver att läsa fort tydligen förbisett
— frågan om hur skolskjutsarna
skall fångas in.

Jag kan försäkra herr Lothigius, att
vi i departementet inte alls är främmande
för nödvändigheten av en samordning
mellan skolskjutsar och kollek -

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder på det trafikpolitiska området

tiva transportmedel. Man är i departementet
— och kanske inte minst jag
själv — starkt medveten om den kris i
vilken de kollektiva transportmedlen
befinner sig — detta gäller inte bara
bussar utan i lika hög grad droskbilar.
På många håll är skolskjutsarna den
s. k. räddningsplankan för droskbilarna.
Därför söker vi -— i den mån frågorna
kommer upp till kungens prövning —
att samordna drosktrafiken och linjetrafiken
med skolbarnstransporterna.
Detta gör vi för att vidmakthålla en levande
landsbygd, för att nu tala med
herr Lothigius’ egna ord.

Jag har, herr talman, velat säga detta
därför att jag tycker, att herr Lothigius
var en aning orättvis i sin bedömning
av 1953 års trafikutrednings arbete.
Dessa stora frågor är så omfattande, att
de kräver sin tid. Jag är den första att
beklaga att det dröjt så länge. När det
gäller frågor av denna art finns det
dock omständigheter som gör, att man
måste ta tid på sig.

Herr Lothigius ville göra en jämförelse
mellan den korta tid trafiksäkerhetskommittén
använde för sitt arbete
och den tid 1953 års trafikutredning behövt.
En sådan jämförelse kan man
emellertid inte göra. Det förstnämnda
arbetet var ju ändå åtskilligt enklare.
Om herr Lothigius inte hade gått in i
debatten med den föresatsen att nu
skulle det muckas gräl, så hade han
aldrig gjort denna jämförelse eller fällt
detta omdöme. Ännu mindre hade han
fällt omdömet om att det här rör sig
om en skandal. Jag tycker att herr
Lothigius, i sitt vällovliga nit att hjälpa
mig, inte skulle tala med versaler utan
med mindre bokstäver.

Om jag förstod herr Lothigius rätt
och inte hörde fel ger han trafikutredningen
ännu en uppgift, nämligen frågan
om broarna. Men det var kanske
ett hörfel.

Ja, herr talman, i mitt interpellationssvar
har jag redan sagt, att detta
är stora och besvärliga problem som

tagit längre tid än någon kunnat drömma
om. Jag är den förste att beklaga
att man behövt så lång tid på sig. Jag
kan dock försäkra herr Lothigius, att
jag mycket noggrant har följt arbetet
inom trafikutredningen sedan jag kom
till kommunikationsdepartementet. Jag
har varit angelägen om att vi skulle få
fram resultat av utredningens arbete för
att därigenom kunna lösa aktuella trafikpolitiska
problem. Utredningens ledamöter
delar den meningen. Materialet
är emellertid stort, och det krävs en
mångfald undersökningar för att kunna
diskutera olika slag av tänkbara lösningar.

Självfallet kan jag inte i detta ögonblick
nämna någon dag när ett betänkande
kan föreligga färdigt. Om jag
nämner en viss tidpunkt, så begär man
också att ett sådant löfte skall hållas.
Var och en som deltagit i ett utredningsarbete
vet dock vilken risk det är
att fixera ett datum för ett betänkandes
färdigställande. Det kommer så ofta saker
och ting emellan.

Detta var, herr talman, några kommentarer
till den kritik herr Lothigius
kom med. Jag är bara ledsen över att
konstatera, att denna kritik var negativ.
Det var en kritik som innebar, att
han bröt staven över huvudet på de
människor som har den besvärliga uppgiften
att försöka lösa ett av de största
trafikpolitiska problem, som vi någonsin
ställts inför och där svårighetsgraden
ytterligare accentueras av den ökade
takten i bilismens utveckling här i
Sverige.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag är glad över det allvar,
med vilket kommunikationsministern
har gått till svaromål i denna fråga.
Det har inte alls varit min avsikt
att »mucka gräl», men jag har en stark
känsla av att om vi tidigare hade kunnat
få de redovisningar, som statsrådet
givit här i dag, så hade vi bättre kunnat
förstå den nuvarande situationen. Jag

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på fråga ang. universitets- och högskolestuderandes rabattförmåner vid järnvägsresor -

kan inte komma ifrån, att det här finns
en mängd spörsmål, som borde ha tagits
upp såsom delfrågor. Jag tycker vidare
inte att den jämförelse är haltande,
som jag gjorde beträffande den
kommitté, vilken utredde organisationen
av den vetenskapliga forskningen
på detta område. Det är inte bara jag
utan även många av statsrådets egna
partikamrater, som har uttryckt kritik
över 1953 års trafikutredning. Varför
har dessa aldrig fått klart för sig hur
saken ligger till? Vidare har jag aldrig
önskat, att de motioner jag själv har
väckt i denna kammare skall gå till
1953 års trafikutredning, utan de har
blivit placerade där ändå.

Det är ju så, att trafikutvecklingen
håller på att rasa förbi de utredningar,
som för närvarande är i gång. Det har
skett ofantligt stora förändringar bara
sedan 1953 års trafikutredning tillsattes.
Godsmängden har t. ex. ökat från
167 till ungefär 270 miljoner ton, och
i dag är den uppe i över 300 miljoner
ton, alltså en ökning med 60 procent.
Beträffande persontrafiken har antalet
personkilometer ökat från 5,4 miljarder
till 21 miljarder. Biltrafiken har numera
70 procent av all personbefordran.
För att behandla sådana förhållanden
behöver man inte decennielånga utredningar,
utan på vissa områden måste
man kunna tillsätta utredningar, som
tar upp bestämda problem. Denna uppfattning
är inte bara min, utan näringslivet
och många med mig i denna kammare
anser detsamma.

Jag ber att ytterligare få poängtera
det tack, som jag från början framförde
över den trots allt positiva redovisning,
som herr statsrådet givit i sitt andra
inlägg. Det var värdefullt att få dessa
besked.

gius sist hade att säga, att de åtgärder,
som skulle ske i samband med nedläggningen
av de trafiksvaga järnvägarna,
publicerades i statsverkspropositionen,
vilken avlämnades i början av januari
månad i år, och bussbetänkandet kom i
februari månad detta år.

Vidare skulle jag vilja säga, att herr
Lothigius säkerligen skulle ha kunnat
få veta en hel del om detta av mig, om
han hade gjort som en del andra ledamöter
i riksdagen, antingen tagit kontakt
med mig personligen i kammarens
lokaler eller på annat sätt uppsökt mig
för att få upplysningar i denna fråga
och för att framföra sina synpunkter.
Detta är ett mycket effektivt sätt att få
en diskussion till stånd och att få fram
de uppgifter man vill ha, men jag medger,
herr talman, att det naturligtvis
inte ger samma publicitet utåt.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det är inte för min egen
skull som jag har framställt denna interpellation.
Jag sade redan från början,
att det var för den trafikpolitiska
utvecklingens skull, som jag har velat
ta tillvara de möjligheter som finns att
i denna kammare få beröra ämnet. För
varje kammarledamot, som har sysslat
med detta problem, har det stått klart
att så länge 1953 års trafikutredning
finns har det varit svårt att komma någon
vart när det gäller dessa viktiga
trafikpolitiska ting.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. universitets- och högskolestuderandes
rabattförmåner vid
järnvägsresor

Chefen för konununikationsdeparteChefen
för koinmunikationsdeparte- mentet, herr statsrådet SKOGLUND, ermentet,
herr statsrådet SKOGLUND: höll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag vill bara göra den Herr talman! Herr Nyberg har frågat
lilla kommentaren till vad herr Lothi- mig, om jag vill ompröva det nyligen
4 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 21

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på fråga ang. sovvagnstyp på järnvägssträckan Stockholm—Narvik

fattade beslutet om försämring fr. o. in.
den 1 juli 1960 av gällande rabattförmåner
för universitets- och högskolestuderande
vid resa med statens järnvägar.
Som svar vill jag anföra följande.

På grundval av ett betänkande från
1948 års järnvägstaxekommitté framlades
i en proposition till 1958 års riksdag
huvuddragen i en taxereform för
resor och transporter på statens järnvägar.
Som ett led i denna reform ingick,
att sådana rabatter, som icke är
företagsekonomiskt motiverade, skulle
slopas. Vidare innebar reformen bl. a.,
att statens järnvägar skulle erhålla större
befogenheter att själv bestämma taxor
och rabatter. Riksdagen uttalade ej någon
erinran mot taxereformen.

I enlighet härmed har Kungl. Maj:t,
med verkan från och med juli 1960,
upphävt en mängd tidigare utfärdade
bestämmelser om olika taxenedsättningar
för speciella grupper av resenärer.
Bland dessa beslut var också ett,
som reglerade nedsättningsförmånerna
för universitets- och högskolestudenter.

Det är alltså jänvägsstyrelsen, som har
att utifrån kommersiella överväganden
fastställa rabattförmåner för ifrågavarande
resor efter den 1 juli 1960. Jag
har inhämtat från styrelsen, att den s. k.
studerandenedsättningen kommer att
bibehållas även efter denna tidpunkt
samt att rabattförmånerna för studerande
vid universitet och högskolor kommer
att utökas i vissa avseenden. De
närmare detaljerna beträffande rabattförmånerna
har såvitt avser studenternas
resor under instundande sommar
och höst helt nyligen fastställts av järnvägsstyrelsen
efter överläggningar med
Sveriges förenade studentkårer, som
förklarat sig nöjda med styrelsens beslut.
Vad angår resorna vid julferierna
kommer fortsatta överläggningar att äga
rum mellan järnvägsstyrelsen och
nämnda studentorganisation.

Härpå anförde

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min enkla fråga. Svaret är ju ganska
positivt, och jag har ingen som helst
anledning att här ingå på några detaljer.

Herr statsrådet omtalar att beträffande
t. ex. resor vid julferierna kommer
fortsatta underhandlingar att äga rum
mellan järnvägsstyrelsen och Sveriges
förenade studentkårer. Jag hoppas givetvis,
att dessa överläggningar kommer
att ge ett gott resultat. Statsrådet
nämner vidare, att dessa rabattförmåner
för studerande i viss mån kommer
att utökas.

Under dessa omständigheter är det
klart, att jag inte har någon anledning
att ingå på några detaljer utan ber ännu
en gång få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. sovvagnstyp på järnvägssträckan
Stockholm—Narvik

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Fru Jäderberg har frågat
mig, om jag anser att tiden nu är
mogen med tanke på såväl resandefrekvensen
som vägsträckans längd och
tillgången på vagnmateriel, att den
längsta sträcka som SJ trafikerar, nämligen
Stockholm—Narvik, förses med
moderna sovvagnar — s. k. universalvagnar
— med deras i förhållande till
till de nu använda vagnarna effektivare
värmesystem och bättre sanitetsanordningar.

Bedömningen av det spörsmål, som
fru Jäderberg tagit upp, ankommer närmast
på järnvägsstyrelsen och ej på regeringen.

Jag har från järnvägsstyrelsen in -

Måndagen den 30 maj 1960

Nr 21

Svar på fråga ang. vägskyltar i anslutning till skollovskolonier m. m.

hämtat, att det f. n. icke är aktuellt att
sätta in universalsovvagnar på sträckan
Stockholm—Narvik, Denna vagntyp har
visserligen åtskilliga fördelar framför
vagnar av äldre typer, men som sittvagn
är den sämre än andra sovvagnar, bl. a.
på grund av att den översta bädden ej
kan fällas in. Denna faktor måste tillmätas
stor betydelse på de linjer, som
har de längsta dagsträckorna inom SJ.

För att få en både som sov- och sittvagn
lämplig universalvagn planeras för
närvarande inom SJ en ny vagntyp. Tanken
är att denna vagntyps närmaste användningsområde
skall bli de långa
norrlandslinjerna, främst till Narvik.

Härmed anser jag mig ha besvarat fru
Jäderbergs fråga.

Härefter anförde

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min enkla fråga.

Jag beklagar, att SJ inte anser att
universalvagnarna skall kunna användas
för trafik uppåt översta Norrland
på grund av att de inte är lämpliga som
sittvagnar. Jag har emellertid åkt i en
av dessa vagnar och funnit att den lämpar
sig utomordentligt bra som sittvagn.
Vagnarna är välventilerade och luftiga,
och jag kan inte riktigt förstå sakkunskapens
omdöme när det gäller sittbekvämligheten
i dessa vagnar. Det är
dock glädjande att kunna konstatera,
att man planerar en särskild vagntyp
som skall gå i trafik på de översta Norrlands-linjerna.

I detta sammanhang skulle jag vilja
fästa kommunikationsministerns uppmärksamhet
på en annan sak, som gäller
restaurangvagnarna. Jag har erfarit
att SJ skall få ett stort tillskott av restaurangvagnar.
Vi undrar nu i översta
Norrland, om vi också kunde komma i
åtnjutande av förmånen att få åka med
dessa moderna restaurangvagnar. De
vagnar som för närvarande trafikerar

linjerna uppe hos oss är mycket nedgångna,
skrangliga och trista. Ventilationen
är också mycket bristfällig. Det är
inte trevligt för en lunch- eller middagsgäst,
som efter maten vill röka en cigarett
vid en kopp kaffe, att bli hänvisad
till en trist avdelning med avdukade
bord. Den komfort som man har vid
matbordet skulle man vilja ha kvar ända
tills man har slutat sin måltid.

För resande från södra Sverige måste
det väl verka litet underligt, när de
kommer upp i norr och får se de dåliga
restaurangvagnar som vi har där. De
måste få intrycket, att vi lever i ett efterblivet
område. Jag skulle därför vara
mycket glad, om inte statsrådet glömde
bort oss när de nya vagnarna skall tas
i bruk. Skulle så ske, får vi väl återkomma
till saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. vägskyltar i anslutning
till skollovskolonier m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Fru Jäderberg har frågat
mig, om jag vill medverka till att
genom de centrala vägmyndigheternas
försorg vägföreningar och liknande väghållare
intresseras för att med bidrag
av därför avsedda allmänna medel i
anslutning till skollovskolonier o. dyl.
anbringa vägskyltar, som uppmärksammar
motortrafikanterna på att anhopning
av barn finns i närheten, för att
därigenom skydda barnen till liv och
lem.

Som svar vill jag anföra följande.

Det kan givetvis många gånger vara
motiverat att anbringa varningsmärken
på en trafikled intill en sommarkoloni
eller annan dylik inrättning. Samma
varningsmärke bör då användas som för

4* — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 21

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

skola, lekplats etc., eventuellt med tillläggstavla.

Det allmänna väg- och gatunätet torde
inte vara något problem i detta sammanhang,
eftersom vägförvaltningarna
och stadsmyndigheterna i regel känner
väl till, på vilka ställen varningsmärken
av här avsett slag behöver finnas. Vad
de enskilda vägarna beträffar torde
behov av varningsmärken i de flesta
fall föreligga endast om trafiken är
relativt stark. Det kan då förutsättas, att
underhålls- och iståndsättningsbidrag
utgår av allmänna medel och att vägen
årligen inspekteras genom vägförvaltningens
försorg. Behovet av märken
klarlägges genom dessa inspektioner,
och möjlighet till bidrag för varningsmärken
finns.

Om en enskild väg inte är statsbidragsberättigad,
torde behovet av varningsmärke
vara relativt sällsynt. Initiativet
till anbringande av behövliga
märken bör här komma från barnkoloniens
ledning, som har att tillsammans
med väghållaren stå för uppsättande och
nedtagande av märkena. Därest svårigheter
skulle uppstå med anskaffning
av märken för ändamålet, är väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen enligt vad jag
erfarit beredd att medverka till att vägförvaltningarna
i sådana fall lånar ut
erforderliga varningsmärken.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat frågan.

Härpå anförde

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min enkla fråga. Det innebär ett klart
besked om vart man skall vända sig för
att få hjälp med att anskaffa ifrågavarande
varningsmärken. Då det varit
mycket svårt att vinna klarhet på denna
punkt, är jag tacksam för att ha fått
dessa upplysningar i svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. bolagsförvärv

av skogsmark från bondeskogsbruk

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Fälldin frågat mig

1) om jag anser, att den ökade omfattningen
av bolagsförvärv av skogsmark
från bondeskogsbruk utan avstående av
motsvarande areal minskar bondeskogsbrukets
möjligheter till erforderlig
skogskomplettering?

2) om jag i så fall har för avsikt att
vidtaga åtgärder i syfte att förhindra
att bondeskogsbruk på sätt som här
nämnts överföres i bolags ägo?

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Interpellantens frågor avser tillämpningen
av 1925 års bolagsförbudslag.
Därvid gäller alltjämt principen att bolagsförvärv
av skog ej medges med
mindre bolaget lämnar kompensation.
Vid arronderingsförvärv — d. v. s. huvudsakligen
sådana fall när förvärvsmarken
utgör enklav i ett bolags skogskomplex
— tillåtes dock bolagsförvärv
utan krav på kompensation, såframt
förvärvet avser -—- och här citerar jag
andra lagutskottets utlåtande nr 33 år
1925 — jämförelsevis mindre områden.
I praxis har detta kommit att betyda,
att tillstånd ges för dylika förvärv, omfattande
upp till 15—20 hektar. Under
senare tid har denna arealgräns i undantagsfall
förskjutits något uppåt med
hänsyn till vad som anförts om överföring
av sämre jordbruksjord till skogsmark
i 1959 års riksdagsbeslut beträffande
jordbrukets rationalisering.

Vad angår arealen av den skogsmark
som genom godkända bolagsförvärv
överförts i bolags ägo, visar en överslagsberäkning,
gjord inom lantbruksstyrelsen
— som avger utlåtande i så
gott som alla förvärvsärenden — att från
1957 års ingång överlåtits tillhopa 4 800
hektar utan kompenserande försäljning
samt 5 600 hektar mot kompensation.

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. bolagsförvärv av skogsmark från bondeskogsbrnk

Vid närmare granskning av nämnda
4 800 hektar visar det sig, att 1 500 hektar
hänför sig till fastighetsförvärv som
skett mellan bolag och att 1 600 hektar
utgöres av ett brukskomplex som omförts
i bolagsform. Av kvarstående 1 700
hektar består 1 000 hektar av skogsmark,
där särskilda omständigheter jämlikt
bolagsförbudslagen utgjort koncessionsgrund.
Det har exempelvis gällt vissa
speciella slag av förvärv mellan bolag
eller avsett mark för exploatering till
bebyggelse eller för fritidsändamål. Resterande
700 hektar fördelar sig med 200
hektar på enklaver, med 200 hektar på
skog, som lantbruksnämnd ansett vara
av ringa betydelse för jordbruket, samt
med 300 hektar på industriområden. Av
Kungl. Maj:t sanktionerade bolagsförvärv
utan kompenserande försäljning
har sålunda en mycket måttlig omfattning.

Ett av interpellanten särskilt omnämnt
bolagsförvärv om 140 hektar
skogsmark torde åsyfta Svenska cellulosa
aktiebolagets förvärv 1956 av en
egendom i Sköns köping, omfattande
cirka 52 hektar inägor och 82 hektar
skog samt 6 hektar övrig mark. Av denna
mark behövde bolaget taga i anspråk
cirka en tredjedel för utvidgning av sina
industriområden vid Tunadal och Ortviken.
Resten av egendomen skulle
Sköns köping efter hand få förvärva
av bolaget för exploateringsändamål.
Kommunalnämnden hade i ärendet
framhållit, att köpingens markbehov
skulle lättare kunna tillgodoses om bolaget
blev ägare till egendomen. De i
ärendet hörda myndigheterna hade med
hänsyn till egendomens centrala läge i
köpingen tillstyrkt bolagsförvärvet.

Jag vill slutligen erinra om att bolagsförbudslagen
är föremål för översyn
av 1958 års jordlagsutredning, som beräknas
slutföra sitt arbete nästa år.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Fälldins interpellation.

Vidare anförde:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
den redogörelse över förhållandena på
detta område, som jag fått i anledning
av min interpellation. Jag vill formulera
det så, eftersom jag inte har fått något
svar på de frågor jag ställt i interpellationen,
och följaktligen inte kan tacka
för något svar. I varje fall har jag inte
fått något svar på min första fråga, där
jag vill veta — och fortfarande är lika
intresserad av att veta — om statsrådet
anser att den ökade omfattningen av bolagsförvärv
utan avstående av motsvarande
produktionsareal minskar bondeskogsbrukets
möjligheter till skogskomplettering.

Statsrådet konstaterar inledningsvis,
att enligt 1925 års bolagsförbudslag gäller
alltjämt principen, att bolagsförvärv
av skog ej medges med mindre bolaget
lämnar kompensation. Litet längre fram
konstaterar statsrådet efter en överslagsberäkning
gjord av lantbruksstyrelsen,
att från början av 1957 har bolagen fått
förvärva 4 800 hektar utan att avstå
motsvarande produktionsareal. Uttryckt
på annat sätt innebär detta, att det varje
år från bondeskogsbruket till bolagen
överföres en hel by av ordinär storlek
—- i varje fall en by av den storlek som
är vanlig i mina hemtrakter.

Under samma tid har 5 600 hektar förvärvats
i enlighet med den principiella
regel som föreskrives i 1925 års bolagsförbudslag.
Relationerna mellan dessa
arealer, 4 800 respektive 5 600 hektar,
ter sig onekligen litet förvånande med
tanke på att, som statsrådet upplyser,
andra lagutskottet i samband med antagandet
av lagen 1925 i sitt utlåtande
skrev, att förvärv utan kompensation
skulle få ske endast i det fall förvärvet
avser jämförelsevis mindre områden.

Under en följd av år har praxis utvecklats
så, att det skulle röra sig om
fastigheter på cirka 15 hektar. Under
hänvisning till 1959 års riksdagsbeslut

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. bolagsförvärv av skogsmark från bondeskogsbruk

angående jordbrukets rationalisering
upplyser statsrådet, att denna arealgräns
undantagsvis har tillåtits förskjutas
uppåt. Men, herr talman, hur kan
det, som man därvid anför beträffande
överföring av sämre jordbruksjord till
skogsmark, ha något samband med storleken
på de fastigheter bolagen skall ha
rätt att förvärva utan att avstå motsvarande
produktionsareal? Jag har i varje
fall svårt att se detta samband.

Om man med hänsyn tagen till en
rad faktorer finner, att det på sikt är
ändamålsenligt att överföra sämre jordbruksjord
till skogsmark, och om det
aktuella området ligger i bondeskogsbrukets
ägo men inom ett bolagskomplex,
så kan väl detta inte tagas till intäkt
för att bolaget skulle få förvärva
ett större område än det skulle ha fått,
om jordbruksjorden inte fick utnyttjas
för skogsproduktion. Om man skulle
justera hittillsvarande praxis med anledning
därav, så borde justeringen ske
åt andra hållet.

För övrigt förefaller det som om anpassningen
till 1959 års beslut började
innan detta beslut var ett faktum. Enligt
den registrering över dessa förvärv,
som lantbruksnämnden i Västernorrlands
län fortlöpande gör, finns det bara
inom dess verksamhetsområde ett tiotal
förvärv, där fastigheterna har en
medelareal på cirka 45 hektar. Och dessa
förvärv är inte bara hänförbara till
tiden efter riksdagsbeslutet 1959.

Beträffande bolagsförvärvet av en fastighet
på 140 hektar, som jag åberopade
i min interpellation, så har statsrådet
antagit att jag där avsåg SCA:s förvärv i
Sköns köping. Det gjorde jag faktiskt
inte. Jag avsåg fastigheten Sjö 1:9 i
Anundsjö, som fick förvärvas utan kompensation
men som inte förvärvades för
annat ändamål än att ingå i bolagets
skogsmark. Nu har statsrådet medverkat
till att ytterligare belysa vilken omfattning
det här är fråga om genom att ta
upp även Sköns-fallet.

Det är klart, att man kan anföra »för -

mildrande» omständigheter för praktiskt
taget varje förvärv genom att hänvisa
till att en viss areal skall användas
för ett speciellt ändamål, men faktum
kvarstår att på detta sätt minskas
successivt bondeskogsbrukets totala areal.
Jag vill påminna om att i Västernorrlands
län har bondeskogsbrukets totala
areal reducerats med inte mindre än
cirka 1 700 hektar. Det är mot denna
utveckling jag har reagerat.

Målsättningen måste i stället vara att
så långt som möjligt utvidga denna
areal. Det är ett angeläget önskemål, om
den skogskomplettering, som alla är
överens om är nödvändig i stora områden
av vårt land, skall kunna givas
en tillfredsställande utformning. Jag vet
att herr statsrådet och jag är överens
om den skogskompletteringen. Mot den
bakgrunden, herr talman, kan jag inte
annat än beklaga, att statsrådet inte har
velat svara på min första fråga, även om
ett svar i det avseendet måste basera
sig på en värdering — men det gör väl
de flesta svar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Till det som herr Fälldin
här anfört vill jag bara säga, att det
givetvis är herr Fälldins ensak om han
anser mitt svar vara värt att tacka för
eller inte. Det tillkommer inte mig att
där ha något omdöme.

Men enligt min — givetvis subjektiva
— bedömning har herr Fälldin i svaret
fått vad jag ansett vara möjligt att lämna,
nämligen en noggrann specifikation
av hur mycket av de 4 800 hektar som
utan kompenserande försäljning medgivits
bolagen. Den arealen är uppdelad
i fyra olika kategorier.

För det första hänför sig 1 500 hektar
till fastighetsförvärv som skett mellan
bolag. Herr Fälldin räknar där som om
bondeskogsbruket därigenom skulle ha
berövats en lika stor areal.

Vidare utgöres 1 600 hektar av sådana
brukskomplex, som omvandlats i bolags -

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. försäljningen

form och som realiter inte heller har
den innebörd herr Fälldin sökt göra
gällande.

Av kvarstående areal, 1 700 hektar,
består som jag också sade 1 000 hektar
av skogsmark, där särskilda omständigheter
enligt bolagsförbudslagen har utgjort
lagenlig koncessionsgrund för att
förvärven medgivits.

Slutligen återstår den fjärde kategorien,
resterande 700 hektar. De fördelar
sig med 200 hektar på enklaver, 200
hektar på skog som lantbruksnämnden
ansett vara av mycket ringa betydelse
för jordbruket, och 300 hektar på industriområden.

Lägger man tillsammans allt detta,
finner man att dessa skogsförvärv är av
så förhållandevis ringa omfattning, att
jag anser att de relationer herr Fälldin
angivit icke är rättvisande för utvecklingen
på detta område.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag är angelägen framhålla,
att de synpunkter jag redovisat
här inte är ägnade att uppfattas som
kritik mot statsrådet för hans sätt att
efterleva 1925 års bolagsförbudslag. Men
jag har reagerat mot uppspaltningen, ty
vad man sedan än använder den mark
man förvärvar från bondeskogsbruken
till, ändrar man inte det faktum, att
bondeskogsbrukens totala areal reducerats.
Jag ber att få hänvisa till den
statistik som är förd vid lantbruksnämnden
i Västernorrlands län. Jag har
inte anledning tro annat än att den är
riktig. I detta enda län gäller det 1 700
hektar. Det är inte så obetydliga arealer
som statsrådet försöker göra gällande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. försäljningen
av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Nr 21

av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Jacobsson i Tobo frågat
mig, dels om jag anser, att stadgandet
i 5 § förordningen den 25 maj 1945
(nr 262) angående försäljning i vissa
fall av kronoegendom m. m. är väl förenligt
med de allmänna strävandena
inom jordbrukspolitiken, dels om jag i
annat fall avser att i vederbörlig ordning
framlägga förslag om ändring av
stadgandet.

Den åsyftade förordningen avser kronan
tillhörig fast egendom under domänstyrelsens
förvaltning. Enligt 5 §
bör försäljning av sådan egendom företrädesvis
ske för tillgodoseende av efterfrågan
på familjejordbruk, stödjordbruk,
tillskottsjord för utvidgning av
ofullständiga jordbruk samt bostadsegnahem.
Emellertid utsäges också att,
när skäl är därtill, försäljning får ske
även för andra ändamål. Genom kungörelse
den 22 juni 1945 (nr 386) har
givits vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av förordningen. I kungörelsens
1 § stadgas bl. a. att vid bildande av
familjejordbruk för försäljning skall tillses,
att fastigheten erhåller lämplig storlek
och ägosammansättning samt bildar
ett bärkraftigt jordbruk.

Det är givet att utformningen av dessa
bestämmelser bär spår av den jordpolitiska
målsättning, som rådde vid tiden
för deras tillkomst. Å andra sidan
är bestämmelserna så allmänt hållna,
att tillämpningen utan svårighet kunnat
anpassas efter nyare riktlinjer för
jordbrukspolitiken. Vägledande för försäljningarna
kan numera, som domänstyrelsen
uttryckt det, snarast sägas vara
att kronan söker avhända sig sådana
medelstora eller mindre gårdar, som av
administrativa eller ekonomiska skäl bedömes
icke vara lämpliga att bibehålla
såsom arrendegårdar i allmän ägo, ehuru
de är väl ägnade att bestå såsom bärkraftiga
jordbruk i privat ägares hand.
En modernisering av författningstexten

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. försäljningen

bör dock enligt min mening övervägas
i lämpligt sammanhang .

Herr talman! Med dessa ord anser jag
mig ha besvarat herr Jacobssons interpellation.

Härpå anförde

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Jag betraktar
jordbruksministerns svar såsom
i huvudsak positivt med hänsyn till
de i interpellationen framställda frågorna,
nämligen huruvida jordbruksministern
ansåg stadgandena i 5 § förordningen
av den 25 maj 1945 angående
försäljning av kronoegendom m. m. väl
förenliga med de allmänna strävandena
inom jordbrukspolitiken, samt för det
andra, om så inte är fallet, huruvida
jordbruksministern då avsåge att i vederbörlig
ordning framlägga förslag om
ändring av stadgandet.

I anledning av den första frågan framhålles
i interpellationssvaret, att utformningen
av bestämmelserna i den
åberopade kungl. förordningen bär spår
av den jordbrukspolitiska målsättning,
som rådde vid tiden för dess tillkomst,
men att å andra sidan bestämmelserna
är så allmänt hållna, att tillämpningen
utan svårighet bör kunna anpassas efter
nyare riktlinjer för jordbrukspolitiken.
Det uttalande av domänstyrelsen,
som åberopas i interpellationssvaret, att
kronan söker avhända sig sådana medelstora
och mindre gårdar, som av administrativa
eller ekonomiska skäl bedömes
icke vara lämpliga att behålla
såsom arrendegårdar i allmän ägo men
väl kan vara ägnade att bestå som bärkraftiga
jordbruk i privat ägares hand,
kan inte föranleda några större principiella
invändningar under förutsättning
att antingen byggnadsbeståndet befinner
sig i tillfredsställande skick eller att
i annat fall köpeskillingen lämpas efter

av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter

dessa förhållanden. Det är tillämpningen
av bestämmelsen som det ytterst beror
på.

Det exempel som åberopas i interpellationen
avser försäljning eller utarrendering
av kronoegendomen Håmö
t1 i Läby socken av Norra Hagunda
kommun i Uppsala län. Egendomen
innehåller ca 56 ha åkerjord och har
varit utarrenderad till en person och
sedan denne avlidit till hans dödsbo.
Då arrendetiden löpte ut 1956 hade arrendatorn
gjort framställning om att få
köpa fastigheten, men frågan blev inte
utredd i tid, och arrendetiden förlängdes
först på ett år och sedan på ytterligare
två år. Då det inte heller nu blev
någon klarhet om försäljningen, ville arrendatorn
— för att ha något att hålla
sig till — ha en tioårig förlängning av
arrendetiden. Då frågan hade väckts
ganska sent och för att man skulle få
någon tid att utreda vissa byggnadsfrågor
m. m. kom man överens om att förlänga
arrendetiden ännu ett år fram till
den 14 mars i år. I höstas meddelades
från kronan, att det skulle bli alldeles
för dyrt för staten att klara av alla nybyggnader
som skulle behövas för en ny
tioårsperiod. I stället föreslogs tre års
förlängning, och under tiden skulle gården
göras om till familjejordbruk om
ca 20 ha; i övrigt skulle kronan plantera
skog på åkerjorden.

Vissa erinringar kan enligt min mening
göras mot behandlingen av arrendatorn,
men det är givet att domänstyrelsen
i sin strävan att göra om gården
till 20 hektars jordbruk har formell
täckning i författningens bestämmelser.
Frånsett den omständigheten, att kostnaderna
för byggnader på den mindre
gården inte blir så mycket mindre än
på den större, är det i övrigt enligt min
mening jordbrukspolitiskt riktigare att
behålla en sådan gård vid dess nuvarande
areal vare sig det gäller utarrendering
eller försäljning. För närvarande
är åkerjorden utarrenderad till en granne
på två år. Enligt vad som nu med -

Måndagen den 30 maj 1960 Nr 21

Svar på interpellation ang. ombudsrättigheten beträffande förtidsvadhillning vid

V5-spel

delas har lantbruksnämnden i Uppsala
län avstyrkt framställningen om skogsplantering
på den övriga åkerarealen.
Enligt allmän uppfattning är det felaktigt
att plantera skog på en sådan
egendom i sådan omfattning, att åkerarealen
minskas från 56 ha till 20 ha.
Egendomen är för övrigt belägen endast
någon mil från Uppsala.

För min del anser jag mig nu böra
taga fasta på och särskilt understryka
jordbruksministerns uttalande i interpellationssvaret
att »en modernisering
av författningstexten bör dock enligt
min mening övervägas i lämpligt sammanhang».
Det är tydligen önskvärt att
detta sker snarast möjligt. I förhoppning
därom ber jag att ännu en gång
få tacka för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. ombudsrättigheten
beträffande förtidsvadhållning vid
V5-spel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Setterberg i VilskeKleva
frågat mig,

1) om jag anser den hittillsvarande
utvecklingen i fråga om inrättandet
av mottagningsställen för V5-kuponger
vara tillfredsställande, och

2) om jag vill medverka till att ombudsrättighet
beträffande förtidsvadhållning
vid V5-spel utsträckes till att
omfatta även andra kategorier än tidningar.

Jag vill inledningsvis erinra om att
förtidsvad inte är någon ny institution
utan att detta har förekommit mer än
25 år och under hela denna tid praktiskt
taget helt ombesörjts av tidningar.
Det är därför helt naturligt, att travoch
galopporganisationerna funnit det

vara lämpligt att dagstidningar användes
som förmedlare vid V5-spelet. Tidningarna
har nämligen både tradition
och erfarenhet beträffande just denna
speciella form av vadhållning. Om den
snabba utvecklingen av V5-spelet beaktas,
torde ej heller finnas fog för någon
berättigad irritation mot de provisoriska
lokaler som tidningarna på
vissa platser varit tvungna använda sig
av för att bemästra situationen. Enligt
de uppgifter i ärendet som lämnats mig
har varje förtidsvadställe undersökts,
innan auktorisation meddelats, och de
lokaler, som i regel kommit till användning,
nämligen foajéer med tillhörande
biljettluckor till biografer, teatrar och
folkets hus, har varit fullt ändamålsenliga.
Ingen annan form av rörelse har
heller bedrivits där under den tid förtidsvad
förekommit. Den service i fråga
om förtidsvadställen för V5-spel som
bjuds allmänheten är enligt min mening
betydande. Sålunda har till och
med den 3 maj 111 tidningar erhållit
tillstånd till förmedling av förtidsvad,
och dessa tidningar förfogar — frånsett
Stockholm, Göteborg och Malmö —
över sammanlagt 498 mottagningsställen
spridda över hela landet. Ett större
antal inlämningsställen kan knappast
komma i fråga, om inte organisationen
skall bli alltför svårbemästrad.

Yad angår interpellantens fråga, huruvida
ombudsrättighet beträffande förtidsvadhållning
vid V5-spel bör utsträckas
till att omfatta även andra kategorier
än tidningar, är att märka, att Y5-spelet är så pass nytt, att man ännu
ej kan bedöma dess framtidsutsikter.
Enligt min mening manar detta förhållande
till stor försiktighet, innan ombudsrätten
utsträckes till andra kategorier.

Genom att föreslå att ombud skall
rekryteras bland de grupper av handlare,
som är ombud för Penninglotteriet
och Tipstjänst, har interpellantcn,
synes det mig, underskattat den skill -

Nr 21

Måndagen den 30 maj 1960

Svar på interpellation ang. ombndsrättigheten beträffande förtidsvadhållning vid
V5-spel

nåd i struktur som föreligger mellan
exempelvis fotbollstips och V5-spel. Jag
vill särskilt framhålla den begränsade
tid som står till buds vid V5. Vadhållningen
äger i regel rum under de två
till tre senaste dagarna före tävlingsdagen
och kuponger, insatser och redovisning
skall vara banan tillhanda
före tävlingarnas början. Tidningarnas
väl uppbyggda system för att sända nyheter
och besked med teleprinteranläggningar,
bilar etc. borde ge dem särskilda
möjligheter att hinna med dessa
uppgifter framför varje annan ombudsgrupp.
En utvidgning av förtidsnätet
skulle öka riskerna för förseningar, felsändningar
och andra missöden och
detta skulle skapa verklig irritation
bland allmänheten. Jag vill slutligen understryka
den omständigheten, att totalisatoranordnarna
inte kan betala
mer än 1 procent i provision till skillnad
mot Tipstjänst, som betalar 10 procent.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda
framhålla, att jag finner att den hittillsvarande
utvecklingen beträffande inrättandet
av mottagningsställen för V5-kuponger måste betraktas som tillfredsställande
samt att det för närvarande
inte kan anses lämpligt eller ens tillrådligt
att generellt utvidga ombudsrätten
till andra kategorier än tidningar.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Setterbergs interpellation.

Vidare anförde

Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Först vill jag deklarera att interpellationen
inte tillkommit därför att
jag anser att tidningarna inte skött sin
uppgift när det gäller V5-spelet. Tvärtom
har de gjort det bästa möjliga av
situationen när spelet och hasarden ta -

git dessa dimensioner. För mig är det
klart att det är fråga om ett hasardspel
som fått för stort och för fritt utrymme.
Men min fråga gällde inte den
saken.

Statsrådet säger att inlämningsställenas
antal är 498 utanför de tre största
städerna. Om vi ställer detta i relation
till vad Tipstjänst med sina ca 15 000
ombud och Penninglotteriet med sina
cirka 5 000 butiker gör för att tillgodose
allmänheten med god service förstår
man att det blir besvärligheter i synnerhet
för de spelsugna. Som det nu är
får vi i våra butiker -— boklådor, tobaksaffärer
och hos lanthandlare — dela
ut bongar och sälja startlistor. I tätorter
och på landsbygden begär kunderna
också att vi skall stå till tjänst med
att lämna in förtidsvadet, med alla de
risker som därav följer för inlämnaren.
De vill med andra ord ha samma förmåner
som övriga medborgare. Kupongerna
lämnas in i många tillfälliga lokaler,
till och med hos frisörer. Skulle
det inte ha varit bättre att söka kontakt
med den kår som förut godkänts
av Penninglotteriet och Tipstjänst?

Ersättningen är enligt min mening fel
avvägd, om genomsnittsprovisionen som
statsrådet säger inte blir större än 1
procent. Inom parentes kan jag nämna,
att vi som sköter om försäljningen av
penninglotter nu får knappt två procent
för detta arbete. Ingen av oss har
klagat på det.

Saken har emellertid också en annan
sida. De små spelarna får betala
ungefär 25 procent om insatsen är 2
kronor, och mellan 16 och 17 procent
om insatsen är 3 kronor. Vi kan alltså
konstatera, att de som inte har råd eller
inte vill ge sig spelet i våld får finansiera
de stora spelarnas inlämningsersättning.
Bara detta talar för att statsrådet
bör följa utvecklingen med synnerligen
stor uppmärksamhet.

Jag vill inte ta upp de tråkiga sidor
av spelet som alla polisutredningar

Torsdagen den 23 juni 1960

Nr 21

talar om, ty jag tror att vi alla — inte
minst herr statsrådet — är överens om
att de är att beklaga. Jag hoppas att
sådana säkerhets- och kontrollanordningar
skapas, att sådant ej kan förekomma
vidare, var sedan förtidsvaden
skall inlämnas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Vårsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att riksdagens

höstsession kommer att taga sin början
måndagen den 17 oktober, då kammaren
sammanträder klockan 14.00. Kallelse
kommer på sedvanligt sätt att ske
genom annonsering och tillkännagivande
i radio.

Vårsessionens arbete skulle härmed
vara slutfört. Jag tillönskar kammarens
ledamöter och dess tjänstemän en angenäm
och vilsam sommar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.52.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 10 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av kammarens protokoll för den
24 och den 25 nästlidne maj komme att
denna dag kl. 12.00 försiggå i kammarens
konferensrum; och tillstädeskommo
därvid följande ledamöter:

herr Dickson,

» Persson i Växjö,

» Svensson i Stenkyrka,
fru Torhrink och
herr Carbell.''

Ovannämnda protokoll samt protokollet
för detta sammanträde upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 23 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats
vid sammanträde den 10 innevarande
juni, komme att denna dag kl. 12.00 försiggå
i kammarens konferensrum; och
tillstädeskommo därvid följande ledamöter: -

herr Onsjö,

» Stdhl och

» Gustafsson i Stockholm.

Protokollen för den 27, den 28 och
den 30 nästlidne maj samt för detta
sammanträde upplästes för justering
och blevo av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson