Herr Palander från den 16 Februari under 8 dagar; ochFriherre Tamm från den 16 Februari under 14 dagar

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:217

Den 1? Februari.

179

Herr Palander från den 16 Februari under 8 dagar; och
Friherre Tamm från den 16 Februari under 14 dagar.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag öfver de i detta sammanträde fattade
beslut.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl 2 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Lördagen den 17 Febrnari.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 Februari.

§ 2.

På begäran lemnades ordet åt

Herr Statsrådet Weidenhielm, som yttrade: Det är med anled ning

af två härtädes väckta motioner angående upphäfvande af den, enligt
nu gällande författningar, värnepligtig medgifna rätt till friköpning
och legning, som jag nu begärt ordet. Då jag redan innan riksdagens
början för Hans Maj:t Konungen anmält min afsigt att just i samma
syfte framlägga underdånigt förslag och dertill erhållit hans nådiga bifall,
men till följd af min inträffade sjukdom blifvit förhindrad icke allenast
att befordra detta förslag till handläggning, utan ock att, af de båda
motionerna förekommen, här yttra mig vid deras remitterande till vederbörligt
Utskott, skyndar jag i dag, begagnande det första tillfälle mitt
tillfrisknande medgifvit, att inför Riksdagen uttala de lifliga sympatier,
med hvilka jag omfattar det i både fosterländskt och militäriskt intresse
så önskvärda upphäfvandet af omförmälde beväringspligtige nu medgifna
rättighet. Jag har desto mera skäl att förorda detta upphäfvande — som
fastheldre synes mig vara en princip än en organisationsfråga — jag har
desto mera skäl att förorda det, emedan det skulle göra den allmänna
värnepligten inom vårt land till en sanning och, genom att åt beräknin -

180

Den 17 Februari.

garne lemna ett fastare stöd, undanrödja en af de väsendtliga svårigheterna
vid uppgörandet af en mobiliseringsplan samt i icke ringa mån
underlätta arbetet på förbättrandet af vår försvarsorganisation, enär det
medgåfve mig att utgå från grunder, bvilka blifvit af både Konung och
Riksdag gillade och fastställda. De redan vid flera föregående riksdagar
af svenska folkets representanter uttalade önskningar om att den allmänna
värnepligten må blifva en sanning, jemte den omständigheten att jag vid
denna riksdag blifvit förekommen af de båda ifrågavarande på enskild väg
framlagda motionerna, ingifva mig de bästa förhoppningar om denna så
vigtiga frågas lyckliga lösning, hvarföre jag nu torde böra inskränka mig
till ett varmt instämmande i det syfte motionerna innefatta och såmedelst
undanrödja all tvekan om huruledes desamma uppfattas af regeringen,
hvars intresse för deras godkännande jag framdeles, då frågan framlägges
till Riksdagens afgörande, får tillfälle att ytterligare ådagalägga.

§ 3.

Enligt Kammarens derom förut fattade beslut företogos nu val af dels
tjugofyra valmän för att utse Riksdagens Justitie-ombudsman och hans
efterträdare, dels äfven sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos,
efter valförrättningarnes slut, hafva blifvit utsedde till

Val m ä n .-

Herr A. P. Andersson . . .
„ Hans Andersson . . .
„ Jöns Andersson . . . .

„ C. Assarsson......

„ B. Bengtsson.....

„ P. Benjaminsson . . .

„ Gr. Bjerkander.....

„ O. F. Brunberg . . . .

„ L. Börjesson......

„ T. Ekenstam.......

„ F. A. Forssbeck . . .

„ H. Hcegermarck . . .

„ A. F. Helander . . .

C. E. Hjelm.....

„ D. Isaksson ......

„ P. M. Johansson . .

„ P. Jonsson......

„ W. Lindberg.....

„ L. J. Lönnberg . . .

„ C. Magni........

„ Friherre O. S. v. Otter
„ J. Samuelsson ....

„ C. F. ^Vinkrans . . .

.. P. Östman........

med 121
, 121
„ 121
„ 121
.. 121
„ 121
„ 121
„ 121
„ 121
„ 121
„ 121
121

„ 121
„ 121
* 121
„ 121
.. 121
.. 121
„ 121
„ 121
,. 121
„ 121
„ 121
„ 121

röster,

Den 17 februari.

181

och till Suppleanter:

Herr A. Johansson..................

„ A, P. Olsson..................

„ Lars Ersson..................

.. S. Håkansson..................

B. Stenbäck...................

,, P. Olsson i Wallby .....•........

med ÖO röster,
60

, 60
„ 60 ..

>. 60 „

„ 60

l)en ordning emellan suppleanterne, som nu angifvits. biel'' då.röstautalet
utfallit lika, genom lottning bestämdt.

§ 4.

Föredrogos och hänvisades de vid sednaste sammanträde bordlagda
motionerna, nemligen:

Herr Uhrs motion, N:o 196, till Konstitutions-Utskottet;

Herr Hjelms motion, N:o 197, till Kammarens Tillfälliga Utskott
hbo 1; och

Herr Ehrenborgs motion, N:o 198, till Konstitutions-Utskottet.

§ 5-

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 3, i anledning
af väckt motion om anvisande af medel till betäckande af Ramsele kyrkas
skuld.

§ 6.

Vid föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 4, i anledning af
väckt motion om ändring i betalningsvilkoren för ett åt Kukkola byamän
beviljadt odlingslån, begärdes ordet af

Herr Rutberg som yttrade: I den förevarande frågan anser jag

mig ega anledning till missbelåtenhet med Stats-Utskottets afgifna utlåtande
och utber mig vördsamt att få anföra några skäl för ram uppfattning af
saken.

Jag förutsänder den anmärkning att, efter mitt sätt att betrakta saken,
Utskottet ställt sig på en ståndpunkt, som jag visserligen finner förklarlig
och i allmänhet riktig vid de många anspråk på statens mellankomst,
som Utskottet i första rummet har att behandla och dervid statens
juridiska rätt och fördel i första rummet tagas i betraktande. Ehuru
äfven jag nitälskar för sparsamhet med statens medel, hyser jag dock
den förmodan, att hos Riksdagen äfven andra skäl än den juridiska rätten
och fördelen kunna förtjena afseende, och att, äfven om Stats-Utskottet
fästat den mesta uppmärksamheten vid nämnda omständigheter, det för
Kammaren ej kan utgöra hinder för pröfning af saken ur en annan synpunkt,
billighetens, utan att Utskottet deraf bör finna sig förnärmad t.

Den 17 Februari.

182

Jag får således vördsamt anföra i afseende å de af Utskottet åberopade
motiv för dess hemställan, att jag ej finner någon synnerlig vigt
ligga uti den omständigheten, att Kukkola byamäns underdåniga ansökan,
rörande lindring i betalningsvilkoren för det ifrågavarande odlingslånet,
ej hos Kongl. Maj:t vunnit nådigt afseende. På detta rum torde det ej
vara nödigt att upptaga en dyrbar tid med bevisning derom att af Kongl.
Maj:t framställda förslag icke vunnit bifall, likasom ock att Kammaren
vid flerfaldiga tillfällen beviljat utgifter, som af Kongl. Magt ej blifvit
ifrågasatta. Att de medel, deraf ifrågavarande lån utgått, varit ställda
till Kongl. Maj:ts disposition, för att användas till af Riksdagen bestämdt
ändamål, lärer väl icke i detta fall, mer än i andra, betaga Riksdagen
dess rätt att besluta i afseende å statens inkomster och utgifter. Vid
sådant förhållande hyser jag förhoppning, att den omständigheten, att nådig
proposition ej aflåtits, icke skall utgöra skäl för Kammaren att åt
frågan förvägra en välvillig pröfning.

1 afseende å det efter mitt förmenande mest motverkande skälet,
eller att flertalet af byns hemmansdelar på sednare åren förmodas hafva
öfvergått till nya egare, som antagas hafva förvärfvat desamma till låga
pris, måste jag anhålla att få beriktiga de uppgifter, som föranledt eu
sådan uppfattning, hvilken ej är grundad på verkliga förhållandet och som
för byamännen är ofördelaktig.

1 sådant hänseende ber jag att iå upplysa att, enligt här befintligt
telegram från länsmannen i det distrikt, der Kukkola by är belägen, byn
bär 54 hemmansrökar och att deraf 24 äro exekutivt försålda sedan år
1864, i följd hvaraf antagandet, att flertalet af byns hemmansdelar öfvergått
till nya egare, ej är riktigt.

I afseende å de hemmansdelar, som blifvit försålda, kan visserligen
auktionspriset å några skenbart hafva varit lågt, men sådant bar ej i
verkligheten varit händelsen, emedan hemmansdelarne för utförandet af
afdikningsföretagefc och laga skiftet varit högt inteknade, till de värden
som de före 1862 års och följande årens missväxter egde. I följd af missväxtåren
sjönko hemmansdelarne hastigt och betydligt i värde och inropades
af Norrlands hypoteksförening eller andra inteckningshafvare, för
hvilka de gällde de belopp, hvarmed de voro belånade. Sådana af inteckningshafvare
inropade hemman, som oftast under flera år gått på arrende
från eu till annan, och som inteckningshafvarne i det längsta undvikit
att afyttra, för att möjligen i framtiden undgå förlust, äro bragta
nära nog i ödesmål, och för att desamma skola kunna komma ur förfall
är lindring i betalningsvilkoren för odlingslånet af stort behof påkallad.

Jag vågar ytterligare åberopa de skäl, som i min motion blifvit anförda
och ber i ödmjukhet om uppmärksamhet derå, att den by, för hvilken
jag begär deltagande, är i afseende å folkmängd den största bland
de finska byarne inom svenskt område och belägen vid riksgränsen, Torneå
eif. Det är otvifvelaktigt att Riksdagens tillmötesgående i denna sak på
båda sidor af riksgränsen skulle anses såsom en gärd af aktning och välvilja
mot den finska nationaliteten.

Jag får i ödmjukhet anhålla om afslag å Utskottets hemställan och
om bifall till motionen.

Den 17 Februari.

183

Vidare anförde

Herr Åstrand: Det lär väl i allmänhet icke finnas något tvifvel

derom att, då enskilde eller korporationer för något nyttigt företag erhållit
understöd af statsmedel, man noga bör tillse, att de vilkor, under
Indika dylika försträckningar lenmas, strängt hållas i helgd, enär man
annars, genom att medgifva lindringar eller eftergifter på något håll, uppmanar
eller liksom utsätter ett lockbete för andra att på grund deraf
söka förskaffa sig enahanda förmån. Jag tror derföre äfven, att Statsutskottet
varit i sin goda rätt, då detsamma, ställande sig på den ståndpunkt
jag nyss angifvit, afstyrkt bifall till ifrågavarande motion. För
Kamrarne gälla dock icke samma stränga reglor som för ett Utskott.
Det är icke alltid den princip, att man bör så mycket som möjligt iakttaga
samma förfaringssätt i likartade frågor, som i Kamrarne i främsta
rummet bör uppehållas, utan der kan och bör man äfven tillämpa den
grundsatsen att öfva barmhertighet, när sådan är af behofvet påkallad.
Om jag icke egde en temligen noggrann kännedom om de norrländska
förhållandena, förvärfvad genom de resor jag i denna del af vårt land
företagit, skulle jag icke hafva vågat taga till ordet i denna fråga, men
stödd på denna kännedom har jag trott mig böra framhålla hvad jag i
ämnet inhemta t, i den förhoppning att det åtminstone i någon mån måtte
af Kammaren behjertas. De vilkor, hvarunder odlingslån beviljats, hafva,
såsom vi alla veta, varit mycket olika, allt efter som de af ena eller andra
Riksdagen stadgats, men om jag ej missminner mig, var det vid 1859—
1860 årens riksdag, som de strängaste vilkoren för dylika lån uppställdes,
och straxt efter det dessa vilkor vunnit sanktion erhöllo Kukkola byamän
sitt nu ifrågavarande odlingslån. Befolkningen i denna by är af
finsk stam och talar finska språket. De känna icke våra lagar och författningar
vidare än genom de upplysningar, de af i trakten anställde
tjensteman möjligen kunna inhemta. De voro således icke heller i kännedom
om att odlingslån förut beviljats på billigare vilkor, ej heller låg
det inom möjlighetens gräns för dem att ana, att vilkoren i en framtid
skulle blifva mindre stränga. De sökte emellertid och erhöllo vid förut
uppgifna tidpunkt ett odlingslån på vilkor, som vi af motionen inhemta,
eller att lånet skulle fä räntefritt innehafvas i fem år, med skyldighet för
låntagarne att sedermera årligen inbetala 8 procent å lånets ursprungliga
belopp, deraf 4 procent skulle utgöra ränta och resten kapitalafbetalning.
Den följd af goda år, som då lyckligtvis inträffade i Norrland, manade
alla der boende jordegare att genom fortsatta odlingar så mycket som
möjligt höja afkastningen af jorden. Man fruktade icke för missväxtår;
man hade, enär dylika icke förekommit sedan 1880-talet, glömt att sådana
kunde inträffa. Äfven Kukkola byamän inläto sig i odiingsföretag
af så stor omfattning, att den betydliga summa af omkring 15,000 R:dr,
de såsom lån af staten för ändamålet erhållit, icke förslog till betäckande
af ens hälften af utgifterna, utan måste byamännen derjemte af enskilde
förskaffa sig lån. Samtidigt undergick byn äfven laga skifte, hvilket ensamt
vållade byamännen en utgift af 60,000 K:dr. Då man sedermera
väntade att skörda frukten af dessa stora utgifter, inträffade i stället en
följd af missväxtår, som vållade stora bekymmer och svårigheter för byns

184

Don 17 Februari.

befolkning att, barn mycket de än sträfvade, betala ränta och amortering
å skulden och derjemte lifnära sig och sina familjer. Följden blek också
den, att eu stor del åt hemmansdelarne i byn gick på exekutiv auktion,
men de voro redan då, till följd af de upptagna länen, så högt intecknade,
att deraf kan inhemtas orimligheten af det i Utskottets betänkande
intagna yttrande, att de nya egarne erhållit de försålda hemmansdelarne
för låga pris. Derjemte bär ett annat misstag insmugit sig i betänkandet,
nemligen påståendet att eu eftergift af lånesumman endast skulle
tillgodokomma en mindre del bland dem, som fått vidkännas bördan af
det förrättade laga skittet och det verkställda utdikningsarbetet. Af byns
vid tiden för lånets erhållande 54 jordlotter hafva 24 sedan dess gått
på exekutiv auktion, flertalet eller 30 af dem äro ännu i de ursprungliga
hemmansinneliafvarnes ego, hvilka således skulle komma i åtnjutande
åt den ifrågasätta eftergiften. Om man kunde hysa den förhoppning, att
det vore eu möjlighet för dessa jordegare, hvilka frågan rör, att utan
statens mellankomst reda sig och draga sig fram ur de iråkade bekymren,
. då, medger jag, vore det icke skäl att bevilja hvad motionären
föreslagit, men då man nu, såsom jag tror, med visshet kan antaga att,
i händelse den nu gjorda framställningen afslås, eu stor del af byns innevånare
skall, i likhet med förenämnda 24 lotters egare, nödgas gå från
hus och hem, så frågar jag, om det icke är Riksdagens pligt och .skyldighet
att öfva barmhertighet och komma dessa nödställde jordbrukare till
hjelp- f)e hafva redan genom inbetalda räntor och amortering erlagt så
mycket, att den eftergift, statsverket skulle uti ifrågavarande hänseende
göra, bleke, derest lånet varit rån tefritt, en obetydlighet, eller blott 1,304
R:dr, som knappast vore värd att tala om; och må vi erinra oss, att vi
stundom uti andra hänseenden och i olika riktningar medgifvit likartade
eftergifter. Kukkola by är belägen två mil norr om Haparanda, således
uti ett kallt och sträft klimat, som krafvel’ långt större möda för att
upparbeta en äfven i sig sjelf bördig jord, än som behöfves för jordbruket
inom sydligare belägna landsändar. Den enda ressurs byamännen under
. missväxtåren egt var att tillgripa skogarne, och denna utväg hafva
de äfven anlitat så långt skogstillgåugen medgifvit, men de hafva det
oaktadt ännu i denna stund icke nog krafter och tillgångar att på ett
tillfredsställande sätt uppodla den jord de besitta. Det är ett för hvarje
jordbrukare kändt faktum att, om skulden växer så mycket, att jordens
afkastning till skuldens betäckande är otillräcklig, så saknar man förmåga
att nedlägga arbete på odlingsföretag och måste rikta sin verksamhet
på sadana företag, som gifva mera ögonblicklig vinst och tillfredsställa.
det närvarande behofvet. Om icke Riksdagen nu beviljar dessa
byamän den ifrågasatta lindringen, så är det sannolikt, att det storartade
arbete, man inom byn nedlagt på odlingsföretag, aldrig blifver fullföljdt
och således är alldeles förspildt, enär marken i sitt nuvarande skick icke
är. tjenlig till skörd, utan dessförinnan tarfvar än vidare bearbetning,
hvilken för närvarande öfverstiger innevånarnes krafter. Befolkningen i
kyu hestår af 5(19 personer, och det är således icke något fåtal, hvarom
här..är fråga. Det är endast den seghet och kraft, som i så hög grad
utmärka den finska nationalkarakteren, som gjort, att dessa innevånare
kunnat sä länge och ihärdigt bekämpa de svårigheter, de på sednare tider

Den 17 Februari.

185

haft att utstå. De hafva städse visat eu stark fosterlandskänsla och en
varm tillgifvenhet till det land och den torfva, der de löddes. De hafva
aldrig emigrerat, utan alltid sökt att under försakelser och mödor, med
alla för dem tillgängliga medel, draga sig fram på deras fäderneärfda
jord. Då vi nu lyckligtvis icke kämpa med statsbrist och således icke
behöfva att såsom ofta förut, för att göra då rådande statsbrist mindre
märkbar, afstå alla motioner om statsbidrag, så frågar jag, om det kan
vara Riksdagen värdigt att neka dessa våra finska bröder, som med tillgifvenketens
band äro fastade vid det gamla fosterlandet, den ringa hjelp,
de i sin nödställda belägenhet så val behöfva. Jag vet visserligen, att
det öfverskott, som visat sig i den för året föreslagna budgeten, mycket
lätt kan bortplottras och förspillas, äfvensom att sträng hushållning med
statens medel städse bör iakttagas, men icke tror jag, att man skall göra
sig skyldig till någon misshushållning, om man, i betraktande af det gagn
en dylik eftergift kan medföra, efterskänker den lilla summa, hvarom bär
är fråga.

Jag yrkar att, med utslag å Utskottets hemställan, motionärens framställning
måtte af Kammaren bifallas.

Herr J. Rundbäck: Jag har begärt ordet för att med anledning

af hvad som dels uti motionen, dels under diskussionen af de tvänne
föregående talarne blifvit anfördt, äfvensom öfriga på frågan inverkande
omständigheter, få lemna några upplysningar, hvilka, efter hvad jag tror,
ej böra vara utan allt inflytande på frågans bedömande. Det har så val
i motionen som under öfverläggniugen här i Kammaren af motionären
blifvit antydt, att de ifrågavarande byamännen skulle hafva blifvit narrade
att gå in på de af Kongl. Magt för lånets erhållande uppställda
vilkor. För min del tror jag icke att så, är förhållandet; begge kontrahenterne,
staten å ena sidan och låntagare å den andra, hafva ej saknat
tillfälle att förfära efter bästa förstånd och fullt oberoende af andra; har
någon blifvit narrad, så vore det väl Kongl. Magt — ej byamännen —
ty han skulle säkerligen under nu föreliggande omständigheter — så är
åtminstone min tro — aldrig hafva beviljat dem något lån. De tjensteman,
som meddelat dem underrättelse om lånevilkoren, hafva utan tvifvel
ej gjort detta på sådant sätt, att de derigenom narrat dem in i ett företag,
som, enligt deras egen öfvertygelse, skulle blifva för dem olyeksbringande.
Vidare har man fått höra, att vilkoren för de vid 1859—1860
årens riksdag till odlingslän anvisade medel voro de strängaste, som någonsin
blifvit föreskrifna, ett. påstående som dock lider af ett ganska
stort fel — det att icke vara med sanningen öfverensstämmande. Utaf
160 lån, som lemnats för odlingsföretag genom vattenaftappningar in. m.
och ännu ej äro till fullo återbetalda, löpa nemligen icke färre än 183
med en annuitet af 8 procent, eller alldeles densamma som det nu ifrågavarande.
Vid 1865 och 1867 årens riksdagar voro lånevilkoren ännu
strängare: 8 procent i amortering och deraf 5 procent ränta. Kukkola
byamän hafva således icke i något hänseende fått svårare vilkor än andra
låntagare. Man har sagt, att de voro utarmade genom de stora kostnaderna
för det laga skifte, som öfvergått byns egor. Men detta var ju
afslutadt redan år 1860, således innan lånet, erhölls; och hvarföre tjugo

Den 17 Februari.

186

de val detta lån? Jo just derföre att de derigenom skulle sättas i tillfälle
att utdika och odla den mark de genom skiftet erhållit. Huru denna
var beskaffad, visar sig bäst af det låneansökningen åtföljande, år 1860 uppgjorda
kostnadsförslaget, der det heter — se Stats-Utskottets utlåtande
N:o ÖB vid 1867 års riksdag — att “större delen af de ifrågavarande myrarne
vore att anse såsom särdeles goda odUngslägenheter, hvilka efter
ändamålsenlig utdikning blefve lönande såväl för spannmåls- som gräsproduktion
—Kostnaden för utdikningsarbetet, hvarmed, såsom det i
nämnda utlåtande, till sitt hufvudinnehåll intaget i Utskottets nu förevarande
betänkande, säges, “afsåga dels att vinna odlingsbar mark, dels
att från den kringliggande trakten borttaga eller förminska frostländigketen“,
hade enligt samma förslag beräknats till 85,806 R:dr,“ hvilken
summa dock af dåvarande chefen för norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet.
Majoren C. Adelsköld, ansetts, såsom alltför hög, böra nedsättas till
24,000 R:dr.“ Byamännen i Kukkola Unge således, efter den sistnämnda
beräkningen, öfver hälften af kostnaden för odiingsföretaget betäckt genom
lånet; andra låntagare deremot hafva sällan fått mer än en tredjedel.
“Och", fortfar Utskottet, “äfven om utdikningskostnaden beräknades till
det högre beloppet, eller 35,000 R:dr, uppginge densamma till blott omkring
29 R:dr för tunnlandet.“ För denna kostnad skulle myrarue blifva
så fullständigt afdikade, “att föga mera arbete återstode än att medelst
flåhacka och plog bereda marken för mottagande af utsädet.“ Huruvida
det är möjligt att för billigare pris än detta få jord odlad någonstädes i
Sverige, derom torde hvilken jordbrukare som helst kunna döma. Slutligen
hade, tillägger Utskottet, vederbörande förrättningsman förklarat, att
lian, “dels i betraktande af dessa omständigheter, dels det stora inflytande,
som denna vidsträckta afdikning komme att utöfva på kringliggande trakters
klimatiska förhållanden, ansåge “få arbeten af ifrågavarande beskaffenhet
förtjena mera uppmärksamhet än detta.*4

Motionären säger visserligen i sin motion, att byn genom missväxt
och andra tillstötande olyckor kommit i fattigdom; i dag har han dock
uppgifvit, att det endast är ett fåtal af byamännen, 24 af 54, som träffats
af olyckan så hardt, att de måst gå från gård och grund. Enligt
af vederbörande kronofogde lemnadt intyg hade emellertid, såsom Statsutskottet
1867 upplyste, “antalet inkomna exekutorial å gäldenärer inom
Kukkola by under de tvänne sistförfluten åren (1865 och 1866) utgjort
121, med ett sammanlagdt skuldbelopp af 30,803 riksdaler 10 öre*4; och
hade bemäide tjensteman jemväl intygat att, “då förhållandet under några
föregående år varit ungefär lika ofördelaktigt, deraf följt, att flertalet
hemmansdelar i nämnda by under loppet af de sednare åren öfvergått
till nya egare till jemförelsevis låga pris.44 Hvilken af dessa uppgifter,
motionärens i dag lemnade eller den officiela myndighetens i orten, förtjena!’
mesta förtroendet, derom torde ej behöfva tvistas. Den ena stödjer
sig på en motionären på enskild väg tillhandakommen underrättelse,
den andra deremot förskrifver sig från en källa, som, till dess motsatsen
blifvit bevisad, måste anses fullt tillförlitlig.

Riksdagen har redan en gång förut, 1867, på dåvarande Stats-Utskotts
tillstyrkan, afslagit en i samma ämne väckt motion af alldeles samma
innehåll som den nu förevarande. Då, likasom nu, begärdes af motionär

Den 17 Februari.

187

»

ren afskrifning af hälften af deri skuld, i hvilken byamännen på grund
af det åt dem beviljade lånet, häftade till staten. Kougl. Magt, hos hvilken,
enligt hvad motionären sjelf uppgifvit, byamännen anhållit om nådig
framställning till Riksdagen rörande eftergift af ifrågavarande lån, har ej
funnit skäl att å denna anhållan fästa afseende. Lånet har ej heller
blifvit beviljadt af Riksdagen, utan af Kongl. Maj:t, Skulle någon eftergift
ske, så vore det derföre regeringen, som derom borde hafva väckt
förslag, mcu ej den enskilde representanten; det är genom hennes initiativ
och icke genom förslag af eu enskild riksdagsman som frågan bör blifva
föremål för behandling af representationen. Att nu, då någon proposition
i ämnet ej blifvit af Kong!. Maj:t afgifven och då inga nya skäl efter
1867 tillkommit, bifalla ett förslag, som redan en gång blifvit af Riksdagen
förkastad t, kan jag för min del ej finna lämpligt eller med god ordning i
statens hushållning förenligt. Skänker man bort statens medel eu gång,
så kan det lika lätt ske eu annan gång, och hvad blir slutligen följden?
Jo, lånen blifva i sjelfva verket gåfvor. eu förvandling som ingen kan
påstå vara i längden fördelaktig för statens finanser. Man har visserligen
sagt, att Riksdagen förr flera än eu gång gjort lika stora barmhertighetsverk,
som man nu vill att den skall göra: 1867 års Riksdag t. ex. beviljade
eftergift i vilkoren för det för aftappning af sjöarne Tjurken, Näfveisjön.
Furusjön och Stensjön i Östra härad af Jönköpings län anvisade
lån. De ursprungliga lånevilkoren voro här, bland annat, fem procent
ränta och tre års räntefrihet. Kuckola by deremot bär haft fem års
räntefrihet och hetalar i ränta endast fyra procent. Då arbetet skulle
utföras, påträffades uti grusbankar, som måste genomgräfvas, berg, Indika
man måste spränga bort. Kostnaden Diet'' härigenom eu tredjedel högre
än som var beräknadt, och arbetet kunde ej blifva färdigt på bestämd tid.
Delegarne ingingo derföre till Kong!. Maj:t med anhållan om utsträckning
af räntefrihetstiden från tre till fem år, inom hvilkas förlopp de hoppades
att arbetet skulle blifva färdigt. Denna begäran blef af Riksdagen bifallen.
Den lindring, som då beviljades, var sålunda icke någon eftergift i
fordringsbeloppet, utan endast en'' på goda grunder medgifven förlängning
i den räntefria lånetiden. Det exemplet bevisar således intet af hvad det
skulle bevisa; och något annat med större bevisningskraft torde ej kunna
anföras. Börja vi deremot en gång att beträda den af motionären inslagna
vägen, så torde det ej vara så lätt att stanna eller vända åter; den är i
min tanke ett sluttande plan — då kunna vi så godt först som sist stryka
ut alla dylika lån ur statens räkenskaper. Har prejudikatet en gång blifva
gifvet, så kominer det nog att upprepas — och det är just häri som
faran af ett bifall till motionärens framställning hufvudsakligen ligger.

Slutligen: de ifrågavarande hemmansdelarne hafva, såsom redan blifvit
påpekadt, till stor del ombytt egare sedan lånet beviljades. Afskrifningen
skulle således förnämligast komma de nya egarne till godo, ej dem
hvilka verkställt odlingsföretaget, och dessa hafva ju naturligtvis lätt hemmanen
för ett lägre pris, än som skulle hafva varit fallet, om de gamla
egarne ej ingått i odlingsföretaget och derigenom belastat dem med ansvarighet
för gäldandet af det derför upptagna lån. De nuvarande
nya egarne. Horn ej hafva lidit någon förlust genom lånetransaktionen,
skulle således nu komma att göra en vinst.

188

-Den 17 Februari.

På grund åt hvad jag nu anfört cell då jag tror att icke blott juridiska,
utan älven billighetsskäl tala för att icke, hvad detta lån beträflar,
gorå något undantag från den hittills följda regeln att icke utan
fullt giltiga skäl skänka bort statens medel, samt då jag vidare anser ett
prejudikat i sådan riktning ytterst vådligt, från statens synpunkt betraktadt,
yrkar jag för min del bifall till Utskottets hemställan, såsom efter
mitt omdöme väl grundad och innehållande den enda riktiga åtgärd, som
i nu förevarande fall bör ifrågakomma.

Herr hven Nilsson i Österslöt: Jag vill ej, som ett par föregående

talare, insinuera hvarken att Kong!. Maj:t, Riksdagen eller byamännen i
Kukkola blifvit “narrade4*. Hvarken å den ena sidan eller den andra är
det fråga om något sådant; tvärtom gäller saken någonting ganska allvarsamt.
Att ha fått ett lån al staten är ej något narri, och de som fått
ett sådant hafva säkerligen ej heller narrat sig till det. Ingen har bestrida
att ett behof att i detta lull göra en eftergift af det allmännas rätt förefinnes.
Den juridiska rätten fordrar visserligen, såsom den siste talaren
sagt, att byamännen skola betala, och de måste också gorå det, såvida
man icke låter nåd gå för rätt, äfven om följden deraf skulle blifva att
de bland dem, som ännu ej behöft gå från hus och hem, blifva husvilla,
f ör min del tror jag dock, att, om Riksdagen också icke är någon barmhertighetsinrättning,
Riksdagen dock ej vill afsåga sig all känsla af barmhertighet
och välvilja. Att den ej vill gorå det, har den visat många gånger
förut och skall, hoppas jag, äfven hädanefter visa. Ett bevis på eu sådan
stämning förefaller mig åtminstone icke olämpligt nu, då det är fråga om
en befolkning al finsk nationalitet, som ej förstår vårt språk, men dock
alltid visat sig som goda medborgare, både nu och i flydda dagar, och
som just derföre borde med skäl kunna vänta att ej blifva på något siitt
tillbakasatt eller styfmoderligt behandlad. Den finska bondestammen har
inom våra nuvarande landamären ej synnerligen många representanter;
dem som återstå böra vi åtminstone icke behandla hardt,

.lag yrkar bifall till motionärens framställning.

Herr Leijer: Jag anhåller att få fästa Kammarens uppmärksamhet
pa eu sak, hvilken, synes mig, ej blifvit af de föregående talarne tillräckligt
beaktad. Hvad beträffar den barmhertighet vi här vore i tillfälle att
utöfva, är detta, som jag tror, eu ganska klar sak. Hvar och en finner
utan tvifvel att dessa byamäns belägenhet är ganska svår. Derom torde
jag således ej behöfva yttra mig. Det vigtigaste skälet för Utskottets
hemställan om afslag å motionen har, såsom en hvar torde finna, varit,
att, såsom Utskottet säger, ‘-flertalet af byns hemmansdelar på sednare
åren öfvergått till nya egare, som förvärfvat desamma til! låga pris,
hvadan en eftergift af lånesumman endast skulle tillkomma eu mindre del
bland dem, som fått vidkännas bördan af det förrättade laga skiftet och
det verkställda utdikningsarbetet,** Hvad den saken beträffar har här
dock under diskussionen den upplysning blifvit lemnad, att endast tjugufyra
hemmansegare af femtiofyra måst af denna orsak afstå sina hemman.
Vare härmed huru som helst; förhållandet är behjertansvärdt, det kan ju
inträffa att de öfriga snart måste tillgripa samma utväg att blifva sin

Den 17 Februari.

189

skuld till staten qvitt. Den eftergift som lemnas blir i alla fall till större
eller mindre del en present åt dem som köpt hemmanen för ett pris, motsvarande
deras till följd af de dåliga konjunkturerna minskade värde.
Jag skulle af detta skäl vilja föreslå, att frågan blefve till Utskottet återremitterad.
Utskottet skulle derigenom komma i tillfälle att för de gamla
hemmansegarne, som deltagit i utgifterna för de nyssnämnda företagen,
laga- skiftet och utdikningsarbetet, taga i betraktande, huruvida en eftergift
borde lemnas eller ej. För de nya hemmansegarne borde någon sådan
naturligtvis ej ifrågakomma. Fn dylik undersökning skulle ej heller
vara förenad med någon svårighet, då ansvarigheten för lånet ju blifvit i
laga ordning bestämd att utgå med ett visst belopp för hvarje hemmansdel.
Skulle detta dock af någon anledning ej låta sig göra, kan jag folium
del ej bona annat än att det är bättre att under nuvarande förhållanden
lemna den sökta eftergiften, än att ställa så till, att äfven de ännu
qvarvarande trettio gamla hemmansegarne blifva bortkörda från sina hus
och hem. Blir betänkandet ej återförvisadt till Utskottet, vinner mitt
yrkande derpå ej bifall bos Kammaren, måste jag derföre rösta för bifall
till motionen. Jag anser det för min del vara Riksdagen vida värdigare
att fatta ett sådant beslut än att strängt hålla sig vid dess juridiska rätt
att fordra betalning för gälden. Staten har ej lemna! detta lån för att
derpå göra eu affär, utan för att derigenom bereda jordegarne i byn en
möjlighet att tillgodogöra sig de naturliga fördelar, hvilka det skulle vara
omöjligt att utan detsamma genom den vattendränkta jordens odling förvärfva.
Den fördel, det allmänna genom lånet kunnat vinna, har ej varit
någon direkt, utan en indirekt, den vinst som kan blifva en följd af den
genom odlingen uppkommande tillväxten i befolkning och beskattning. Då
lånet under nuvarande förhållanden ej kunnat gagna så, som afsedt varit,
anser jag det för min del icke riktigt, att Riksdagen strängt håller på
vilkoren; bättre är då, att byamännen blifva satta i tillfälle att genom
den föreslagna lindringen draga fördel af det genom lånet verkställda arbetet.
den naturens rikedom som derigenom kunnat göras fruktbringande.
Lånet kommer äfven på det sättet landet till gagn.

Jag hemställer således, att betänkandet måtte återremitteras till Utskottet,
på det att frågan der måtte blifva skärskådad äfven från den af
mig nu angifna synpunkten. Skulle detta yrkande ej vinna Kammarens
bifall, kommer jag att rösta för bifall till motionärens hemställan.

Herr Friherre Ericson: Det är ganska ledsamt att behöfva uttala

en mening, motsatt den känsla, hvaraf flertalet af denna Kammares ledamöter
synas vara lifvade, nemligen att öfva barmhertighet, men i det nu
förevarande fallet torde dock gifmildheten, från statens synpunkt betraktad,
ej vara riktigt på sin plats. Att här utan giltiga skäl gifva bort
statens medel är att skapa ett för framtiden högst vådligt prejudikat,
Denna fråga har, såsom Stats-Utskottet i sitt utlåtande erinrat, en gång
förut varit föremål för Riksdagens pröfning, men ej vunnit dess bifall.
Och några nya skäl hafva sedan dess ej tillkommit. Byamännens sorgliga
ställning, den stora fattigdom i hvilken de råkat, åberopas nu såsom det
hufvudsakliga skälet för bifall till motionen. Jag tillåter mig med anledning
häraf erinra, att, då ansökningen om lånet ingafs till Kongl. Maj:t,

190

Den 17 Februari.

då ljöd det på helt annat sätt: byns ställning i ekonomiskt afseende och
dess utsigter för framtiden framställdes i en helt annan dager än som nu
är förhållandet, allting beskrefs då lika blomstrande som det nu utmålas
förfallet och eländigt.

Det har ej så sällan inträffat, att, då det är fråga om att söka statens
hjelp för ett produktivt företag, man icke är just så nogräknad, så tillförlitlig
i sina uppgifter, ej alldeles så mycket som sig borde fäster afseende
vid huruvida vilkoren för understödets erhållande äro sådana, att
de kunna af låntagaren med säkerhet uppfyllas. Att sä varit fallet, äfven
med nu ifrågavarande lån, vill jag härmed visserligen ingalunda hafva
sagt; men en jemförelse mellan de vid lånets upptagande gjorda beräkningarne
och de följder odlingsföretaget nu säges hafva haft för flertalet
af de ursprungliga intressenterne visar dock, att man, då lånet söktes och
erhölls, gått något förhastadt till väga. Enligt den af Herr Majoren O.
Adelsköld uppgjorda kostnadsberäkningen skulle utdikningen kunna verkställas
för ungefär 20 riksdaler tunnlandet, enligt ett annat kostnadsförslag
för 29 riksdaler, ett belopp så ringa, att för detsamma svårligen
samma effekt skulle kunna vinnas i någon annan de! åt landet. Nu. då
det är fråga om liqvid af skulden, låter det på ett helt annat sätt,
Hurudan följden blifvit, derpå lemmar det af Stats-Utskottet anförda intyget
af kronofogden i orten bevis. Ej mindre än 121 utmätningar å ett
sammanlagdt belopp af 30,183 riksdaler 10 öre under två års tid, samt de
flesta hemmansdelarne öfvergångna till nya egare, se der de resultat, som
nu framhållas.

Det är, som jag nyss nämnde, ganska vanligt, att, när hjelp af staten
för dylika företag som det nu ifrågavarande ifrågasattes, skildras lånesökandens
ställning och framtida utsigter med de mest briljanta färger, men
då liqvidationsterminen inträffar, då kommer man och begär afskrif ning af
skulden med alldeles motsatta uppgifter mot dem som framhöllos, då lånet
söktes. För min del tror jag, att det är alldeles nödvändigt att icke
släppa den principen ur sigte, att staten, ej mindre än den enskilde, bör
vara berättigad att blifva behandlad med uppriktighet, då dess hjelp sökes
och då hjelpen skall återgäldas. Det allmännas rätt bör i detta fall anses
lika helig, lika okränkbar som de enskildes är i förhållande till hvarandra.

Hvad beträffar motionärens anmärkning under diskussionen, att det
endast är 24 af 54, således ej flertalet af byns hemmansegare som måst
afträda sina gårdar, så vet jag ej hvarifrån han fått denna uppgift. Kronofogdens
intyg innehåller ju motsatsen, och det bör väl ega vitsord, såsom
kommande från den officiela myndighet i orten, som till följd af sina
tjensteåligganden måste ega kännedom om den verkliga ställningen derstädes.
Det liar ytterligare som skäl blifvit sagd t, att byamännen skulle
blifva ruinerade, om icke eftergiften beviljades. Jag känner visserligen
icke hurudan! förhållandet är med deras enskilda ekonomi, men då hela
den utgift de få vidkännas för det af staten lemnade lånet endast uppgår
till 1,183 R:dr 10 öre om året, och då antalet hemmansdelar i byn ej är
mindre än 54, tyckes det som om de väl skulle kunna bära denna utgift
af 22 R:dr om året, Hvarje tunnland kostar ju i afdikning högst 29

Den 1 7 Februari.

191

R:dr och lemnar, enligt livad som i låneansökningen till Kongl. Maj:t uppgafs,
en synnerligen god odlingslägenhet.

Lånet liar vidare, såsom af en föregående talare redan blifvit erinrad
t, lemnats direkte af Kongl. Maj:t, ej af Riksdagen, af de till hans
disposition ställda medel; och Riksdagen har ej heller någonsin ingått i
pröfning af nyttan och behofvet af deras låneanhållan. Byamännen hafva
vidare sökt eftergift af lånet hos Kongl. Maj:t, utan att Kongl. Maj:t dock
funnit skäl att dervid fästa något afseende. Någon framställning derom
till Riksdagen har derföre ej heller från Kong!. Maj:t inkommit. Den
auktoritet, som pröfvat behofvet af understödet och derföre äfven bäst bör
kunna pröfva behofvet af eftergiften, har ej funnit något sådant behof
förhanden, och derföre ej föreslagit någon eftergift. Vid sådant förhållande
torde Riksdagen ej heller böra, endast på grund af på enskild väg
lemnade, mer eller mindre tillförlitliga upplysningar, meddela sitt bifall till
motionärens framställning.

Jag yrkar för min del afslag å motionen och bifall till Stats-Utskottets
hemställan.

Herr Forssbeok: Det gläder mig att under diskussionen ingen af våra

egentligen så kallade jordbrukare motsatt sig motionärens hemställan. Vi,
som räkna oss till denna samhällsklass, känna också alltför väl, hvar, såsom
ordspråket säger, skon klämmer och huru en annuitet af åtta procent
smakar att betala. Man säger visserligen att fyra procent i amortering
är ett godt vilkor för ett lån; men både före 1859—1860 årens riksdag
och efter densamma hafva dylika lån som det ifrågavarande beviljats mot
eu annuitet af 4 procent, hälften såsom amortering och hälften som ränta.
Då så är förhållandet, kan jag för min del ej finna, hvarföre dessa stackars
byamän skulle betala jemn! dubbelt så mycket, i synnerhet då jag tänker
på huru svår och betryckt deras ställning i allmänhet är. Den skuld, de
åsamkat sig under sitt laga skifte, säger man, borde för länge sedan vara
betald. För min del vågar jag dock vara af olika mening; jag kan knappast
föreställa mig, huru det han vara möjligt för dessa stackare att
existera, och ännu mindre förstår jag, huru 30 personer af de ursprungliga
låntagarne ännu kunna hafva sina hemman i behåll, ty de voro ju
äfven före 1860 långt ifrån skuldfria, byn hade redan då för laga skiftet
fått vidkännas eu kostnad af 60,000 R:dr. Man har talat om att 29 R:dr
vore ett godt pris för ett tunnland jord af sådan beskaffenhet, som den
af dessa byamän utdikade. 1868 kunde omkring halfva Östergötlands
skogsbygd få köpas för detta pris per tunnland, och der i orten är ett
pris af 30 R:dr för tunnlandet ingenting ovanligt. Och huru ojemförligt
mycket bättre är väl ändå icke jorden i Östergötland än i Norrbotten?
29 R:dr för tunnlandet är, i min tanke, således alldeles icke något godt
pris i dessa ouppodlade Och föga fruktbara trakter högt upp i norden.

Att Stats-Utskottet för sin hemställan om afslag å motionen haft fullt
bindande, juridiska skäl, vill jag gerna erkänna. Men det finnes äfven
andra skäl än de juridiska, som ej böra lernnas ur sigte — billighetsskälen.
Billighetens kraf böra bär om någonsin få göra sig gällande, här der det
är fråga om en befolkning af en främmande nationalitet, som länge tillhört
oss, med oss under många sekler delat ljuft och ledt, som fordom

193

Den 17 Februari.

vant oss så kär. Finnarne äro numera i vårt land endast ett litet fåtal;
låtom oss åtminstone ej göra deras ställning sämre än öfriga svenska
medborgares, utan heldre så mycket som möjligt upphjelpa den!

Jag anhåller att få förena mig i motionärens begäran och yrkar således.
i likhet med honom utslag å Utskottets hemställan och bifall till
den i ämnet väckta motionen.

Herr Almquist: 1 allmänhet håller jag särdeles strängt derpå, att

hvarje åtagen förbindelse skall till sin yttersta gräns fullgöras. Detta är
nödvändigt för att åstadkomma full säkerhet i aftal inom den medborgerliga
verksamheten, och ur juridisk synpunkt delar jag derföre fullkomligt
Stats-Utskottets åsigt. Men här inträffa andra förhållanden, som göra,
att jag för min del måste gå ifrån denna min grundsats, emedan jag anser
fullt giltig anledning dertill förefinnas. De skäl, som verka på mitt beslut,
är först och främst hvad som redan förut blifvit anfördt, nemligen att
dessa byamän, då de sökte och tingo lån för verkställandet af afdi klangår,
erhöllo detta lån under ogynsammare vilkor, än någon af de norrländska
provinserna någonsin erhållit, vare sig före eller efter denna tidsperiod.
Före 1859 och 1860 årens riksdag beviljades nemligen af allmänna
medel anslag till afdikningsföretag, af hvilka eu del utgick såsom
anslag utan återbetalningsskyldighet och eu del såsom lån mot två eller
tre procent ränta. Likaledes lemnades efter nämnda riksdagsperiod dylika
anslag till eu del af den för arbetet beräknade kostnaden utan återbetalningsskyldighet.
Så anvisade Rikets Ständer vid 1862—1863 samt 1865 —
1866 årens riksdagar eu summa af 120,000 R:dr till understöd för afdikningar
i de norrländska provinserna, Stora Kopparbergs län och åtskilliga
socknar, i Wermland, hvaraf understöd lemnades till hälften af arbetskostnaden
utan återbetalningsskyldighet. Detta fortfor till 1868 års riksdag,
då den inskränkning gjordes, att de som kommo i åtnjutande af dessa
anslag deraf erhöllo endast en tredjedel af den beräknade arbetskostnaden
såsom gåfva. Men de nu ifrågavarande byamännen fingo deremot icke
det ringaste utan återbetalningsskyldighet; de måste betala hela lånet med
fyra procent ränta och fyra procent amortering. Man kan derföre med
skäl påstå, att de fått sitt statsbidrag under ofördelaktigare vilkor än
öfriga jordegare i Norrland, som under andra tidsperioder kommit i åtnjutande
af statsbidrag för enahanda ändamål. Dertill kommer att, omedelbart
efter sedan dessa afdikningar blifvit påbörjade, flera ogynsamma år
inträffat efter hvarandra i Norrland, i följd hvaraf det uppstått stora svårigheter
för dessa byamän att kunna utföra sina arbeten, och derpå nedlägga
några större kostnader. De kunde derföre icke efter fullbordade
afdikningsarbeten odla och beså fälten, hvarföre de heller icke fått någon
den ringaste afkastning af de afdikade trakterna. Detta är en verkligt
ömmande omständighet. Slutligen — och detta är kanske det vigtigaste
skälet — får jag påpeka, att denna befolkning tillhör en nationalitet, utaf
hvilken endast en liten lemning numera har sina bopålar inom Sveriges
landamären. På andra sidan riksgränsen är den finska nationaliteten, som
vi veta, underkastad ett helt annat välde. Jag tror det vara skäl, att vi
taga vara på de tinnar, som ännu äro qvar hos oss och att, då deuna

lilla

Ben 17 Februari.

193

Kila nationalitet kommer i trångmål, statsmakterna lemna ett litet, af behofvet
särdeles påkalladt bidrag, på det den må känna tillfredsställelse och
belåtenhet med sin lott, och på det grannarne på andra sidan gränsen
må erfara, att det svenska folket ännu hyser varma känslor för den finska
nationaliteten. Dessa äro de tvänne skäl, som föranleda mig att rösta för
bifall till motionärens framställning.

Slutligen ber jag att få till besvarande upptaga några af de till försvar
för Stats-Utskottets utlåtande anlörda skäl. Den siste talaren uttryckte
en farhåga för, att en eftergift skulle kunna blifva ett prejudikat
vid kommande likartade omständigheter. Jag kan icke tänka mig att i
välgörenhetsfrågor prejudikat någonsin kunna komma att göra sig gällande,
ty i alla sådana fall måste frågan i och för sig sjelf pröfvas, och
der behofvet finnes påkalladt att utöfva en välgerning, sker det utan prejudikat.
Såsom ett annat skäl anförde talaren, att Kongl. Magt och icke
Riksdagen beviljat det ifrågavarande lånet. Detta utgör icke för mig
något skäl, ty det är ju Riksdagen, som anvisat medlen och öfverlemna^
åt Kongl. Maj:t att utlemna dem till de personer, som uppfylla de af
Riksdagen derför fastställda vilkor. Eu annan talare från göteborgsbänken
har förklarat, att de vilkor, hvarunder detta lån blifvit beviljadt, icke
varit ogynnsammare än hvad som fordrats vid lemnadt understöd för andra
dylika arbeten. Detta bär redan genom hvad jag förut yttrat blifvit vederlagdt.
En talare från gotlandsbänken yrkade återremiss af frågan, på
det Stats-Utskottet måtte utreda, huru mycket af ifrågavarande belopp
kan falla på de ännu qvarvarande utaf de hemmansegare, som fått vidkännas
bördan af utgifter för utdikningsarbetet, hvilka personer uteslutande
skulle få komma i åtnjutande af eftergiften, och icke de nya egarne.
Jag erkänner visserligen, att detta är principielt riktigt, men jag ber få
fästa uppmärksamheten på, att ofantliga svårigheter äro dermed förenade.
Det kan nemligen icke ske på annat sätt än genom att infordra uppgifter
från länsstyrelsen öfver alla de särskilda åboarnes olika hemmantal eller
ego-områden i byn samt å hvilka af dessa hemmanslotter samma egare,
som erhöllo andelar af lånet, ännu qvarsitta m. in., hvilket skulle förorsaka
stort besvär och lång tidsutdrägt.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, kommer jag att rösta för
bifall till motionärens förslag, och jag vågar jemväl anhålla, att Kammarens
ledamöter ville visa välvilja och deltagande för den finska befolkningen
i våra aflägsna orter, genom att nu räcka dem eu hjelpsam band.

Herr Ilceggström instämde med de talare, som yttrat sig för bifall
till motionen.

Herr Carl Hvar sson: Det har verkligen förvånat mig att höra en

så lång öfverläggning öfver ett utlåtande af denna beskaffenhet. Jag anser,
att om Stats-Utskottet alltid kunde anföra så kraftiga skäl för sina beslut,
som nu är fallet, så kunde man icke rättvisligen hafva något att invända
mot desamma. Visserligen är detta icke alltid förhållandet, men då det
nu är så, tyckes det mig så mycket mera förunderligt, att man utan verkligt
talande skäl kan försöka få ändring i Utskottets utlåtande. Det förRiksd.
Prut.. 2 A/d. 1. Band. 13

Den 17 Februari.

194

vånar mig visserligen icke, att representanter från de orter, frågan galle!-,
förfäkta dessas intressen; detta är vanligt ock ursäktligt; icke heller att
vissa känslofulla menniskor göra på samma sätt, emedan sådana ofta nog
af godhjertenhet äro färdiga att efterskänka hvad som helst; jag skulle
dock mycket misstaga mig, om det stora flertalet icke mera ser på det
allmänna än på det enskilda bästa. Jag talar icke om det enskilda, som
har verkliga skäl för sig att blifva väl påaktadt; men hvarthän skulle det
väl leda, om man började efterskänka alla statens fordringar. För min
del anser jag, att man bör befrämja jordbruket, men det bör icke ske
genom att sätta de enskilda oberättigade intressena framför de allmänna,
det voxe ett misstag som icke kan försvaras. Jag tror, att man skulle
begå ett sådant misstag, om man bifölle hvad motionären hemställt. Enligt
kostnadsförslag skulle utdikningskostnaden endast uppgå till 29—30
R:dr för tunnlandet. Jag kan icke förstå, isynnerhet då staten gifver länebidrag,
att man icke kan gå i land dermed. Är jorden icke värd så
mycket, att den kan bäi-a dessa utgifter, är det då klokt att odla den ?
Om dylika anspråk framställdes och beviljades från andra häll inom landet,
hvart skulle det leda? Den ena kan vara lika berättigad som den andra;
men då det är omöjligt att tillfredsställa alla, så borde också alla rättvisligen
på samma sätt behandlas, och man bör icke göra den ena eftergiften,
om man icke också kan lemna den andra. Jag tror det ej behöfver
mycket ordas om saken, för att enhvar lätt skall inse de följder, hvartill
ett sådant ensidigt handlingssätt skulle gifva anledning. '' På grund
häraf anser jag det vara största skäl att bifalla Utskottets förslag, då det
är omöjligt att tillfredsställa alla dylika anspråk från andra håll.

Herr Abraham Rundbäck: Ehuru jag icke på något vis vill be strida

Stats-Utskottets skäl och befogenhet att afslå motionen, vill jag
dock med ett par ord tillkännagifva, att jag för min del vill förorda densamma.
Detta gör jag icke af rättsskäl, utan hufvudsakligen på grund
af den omständighet, att de som skulle få gagn af eftergiften tillhöra den
lilla de! af den finska nationalitet, som ännu finnes qvar inom vårt land.
Det har alltid utgjort ett hedrande drag i Sveriges historia, att vi städse
stått i ett sådant förhållande till de främmande nationaliteter, hvilka kommit
i beroende af oss, att de med sorg och saknad öfvergått till andra,
Särdeles är detta förhållandet med den finska nationaliteten, detta folk
som delat våra strider och våra segrar och ännu mer våra olyckor och
nederlag. Derföre finnes säkerligen, ännu efter 60 års förlopp, ingen svensk,
som icke önskar att kunna få visa detta folk sin kärlek och tillgifvenhet,
och vi äro nu just i tillfälle att kunna få visa dessa känslor mot den lilla
del af den finska befolkning, som bor inom landet, ett tillfälle, som jag
derföre tror att vi icke böra försumma. Af detta skäl kommer jag att
rösta för bifall till Herr Rutbergs motion.

Herr Leijer: Då jag för andra gången begärde ordet, var det för
att, med anledning af något som passerat (Första Kammarens votering)
sedan jag sist yttrade mig, återtaga mitt förslag om återremiss. Men sedan

Den 17 Februari.

195

dess har en person på hallandsbänken behagat yttra några ord *), hvilka
åtminstone till hälften skulle drabba mig som tjensteman (blott 2 tjensteman
hade j Urat sig) och jag måste derföre svara. Hans anförande, som
så litet som möjligt rörde sjelfva saken, innehöll deremot en betydlig massa
floskler och fraser.

Han har i detta fall helt och hållet dansat förbi målet, dels derföre
att saken alls icke rör några embetsman, dels derföre att han icke kan
tillvita mig att hafva någonsin glömt fosterlandets intressen, äfven då
rent lokala frågor åtgjorts och jag hoppas, att han aldrig skall komma i
tillfälle att kunna göra mig eu sådan tillvitelse.

Herr Hedin: Herr Talman: Det kan så mycket mindre falla mig

in att rikta någon förebråelse mot Stats-Utskottet för det resultat, hvartill
Utskottet i denna sak kommit, som jag är frestad att tro, att kanske
flertalet af Kammarens medlemmar skulle, såsom ledamöter af Utskottet,
hafva funnit sig näppeligen kunna undgå att komma till samma resultat.
Jag vill nemligen i sådana tall som detta betrakta Stats-Utskottet på
visst sätt som en domstol, hvilken dömer efter rättsgrundernas hela
formela stränghet, om än med blödande hjerta. Men jag förmodar, att
Utskottets fleste medlemmar ej skola hafva något emot, om här, i Kammaren.
domen mildras efter hvad billigheten fordrar. Hvad från denna synpunkt
kan sägas för och emot är redan i det närmaste uttömdt, men ett
billighetsskäl för den ifrågasatta eftergiften, hvilket tillika är ett politiskt
klokhetsskäl, har ej blifvit framhållet, om än ett par talare hafva, att så
saga. snuddat vid detsamma, hvarföre jag ber att härom få anföra några
ord.

Norrbottens län räknade, år 1865, på eu befolkning af 74,570 personer,
16,426 finsktalande; således utgjorde finnarne i vårt nordligaste län
mellan en fjerde- och femtedel af hela befolkningen. Och dessa äro hvarken
nya invandrare — utan har bär af gammalt bott eu finsktalande befolkning
— ej heller glest spridda bland den svensktalande befolkningen,
utan till största delen sammanboende i en tät, sammanhängande massa;
sista femårsberättelsen intygar, att i de fem finska soeknarne i länets så
kallade nedre land svenska språket förstås af blott en eller annan bland
allmogen. Jag erkänner icke, att eu stat har Hägra särskilda skyldigheter
mot spridda invandrare af en annan stam, hvilka kunna vilja i ett friare
land, än deras eget, komma i åtnjutande af förmåner, som de sakna hemma.
eller undgå en sträng värnepligt eller dylikt; men mot eu så talrik, på
ett sammanhängande område af ålder bofast befolkning som den finska
i Norrbotten har staten skyldigheter med hänsyn till dess nationalitet,
hvilka jag fruktar att vi ej rätt uppfyllt. Svenska staten har gjort sig
skyldig till uraktlåtenhetssynder mot denna finska befolkning hvilka kunna
verka derhän, att hon kan komma att känna sig som styfbarn i det svenska
samhället. Väl förstå präster, skollärare och länsmän denna befolknings
språk, men domaren deremot känner ej parternes och nämndemännens

*) Dessa ord, lika upptecknade af bida notarierna, lydde i Herr Carl Ifvarssons auförande
före justeringen: “men så mycket mer (förvånar det mig) att vissa tjensteman äro så
känslofulla., att de äro färdige, att efterskänka hvad som helst“.

Den 17 Februari.

1%

språk, utan måste inför domstol tolk begagnas. Hvilken olägenhet detta
innebär för finn befolkningen inser enhvar, och länsstyrelsens anförda berättelse
framhåller denna omständighet såsom särdeles beklaglig.

Den finska befolkningen i nordliga Sverige och Norge tillhör en stam,
hvilken s hufvndmassa bor utom våra gränser, i ett annat land, ett mäktigt
kejsardöme. Att det större samfundet kan utöfva en stark attraktionskraft
på det mindre, är välbekant ur den historiska erfarenheten, som
vittnar om styrkan af denna attraktion, äfven när den ej med den politiska
konstens medel exploiteras. Om dessa medel användas bland eu
befolkning, som dömes efter lagar, skrifna på ett språk som hon ej förstår.
och bland hvilken man har svårt att motarbeta dylika bearbetningar,
så kan derur en fara uppstå, som man en gång kan få dyrt ångra,
att man ej förutsett och i tid afvärjt. De förhållanden, jag häntyder på.
hafva redan en historia, visserligen en hemlig historia, men en gång har
af den slöja, som täcker henne, en flik varit lyftad inför det norska Stortinget,
och så mycket såg man der bakom, att det derefter ej längre skulle
varit försvarligt att med likgiltighet behandla den i våra nordligaste landskap
bosatta finska befolkningens intressen, åsigter och sinnesstämning.
Också hafva redan den norska representationens och riksstyrelsens åtgärder
otvetydigt ådagalagt, att man i Norge fått ett starkt intryck af den
politiska nödvändigheten att med större omsorg vårda sig om de nordligaste
landsdelarne: jag erinrar om Finmarkens amts delning i tvänne,
om kommunikationsmedlens — telegrafernas och ångbåtstartens — utsträckning
m. m., hvarjemte man äfven på andra sätt, såsom bemödanden
för utbredande af bekantskap med norska språket, omsorg om sådana
personers anställning i offentliga värf, hvilka är > mäktiga finska och lappska
språken, grundlagens öfversättande in. in., bemödat sig att stärka den
ifrågavarande befolkningens känsla af att höra till det norska folksamfundet.
Lika med Norrmännen böra vi af samma skäl göra allt hvad
göras kan, för att med intressenas och hjertelagets band fästa finnbefolkningen
i norden vid Sveriges land och dess svenska befolkning. Den dag
kan komma, då vi hafva godt utaf, att denna befolkning känner sig såsom
lyckliga, med sin ställning belåtna svenska medborgare. Och det är från
denna synpunkt, det är för att hon måtte inse, att hennes behof välvilligt
bebjertas, som jag vill rösta för den af en norrlandsrepresentant
väckta motion om eftergift af eu föga betydlig summa.

Öfverläggningen förklarades slutad. Enligt de yrkanden, soin derunder
förekommit gaf Herr Talmannen proposition dels på bifall till Utskottets
hemställan och dels på bifall till det af motionären framställda
förslag. Den sednare af dessa propositioner fann Herr Talmannen besvarad
med öfvervägande ja; i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utkottet hemställt i dess utlåtande N:o 4,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Ben 17 Februari.

197

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, besluta,
att annuiteterna för det åt Kukkola byamän beviljade odlingslån
skola från och med år 1873 nedsättes till hälften eller till ett sammanlagdt
belopp af 7,499 R:dr 26 öre.

Omröstningen anställdes i vanlig ordning och utföll med 57 ja mot
116 nej, och hade alltså Kammaren beslutit enligt nej-propositionens innehåll.

Sedan omröstningens utgång blifvit tillkännagifven, begärde

Herr Carl Hvar sson ordet och anförde: Jag anhåller att få reservera
mig mot det nu fattade beslutet, icke för det efterskänkta beloppet
som är obetydligt, utan derföre att jag tror, att ett enskilda oberättigadt
intresse deri gjort sig gällande på det allmännas bekostnad. Och då man
dertill kan taga för alldeles gifvet, att Kammaren icke är i stånd att fortsätta.
på denna bana med att lemna eftergifter, så innebär beslutet på
samma gång eu orättvisa mot andra med lika berättigade anspråk, derest
det nu gifna prejudikatet icke på dem kommer att tillämpas, något som
likväl skulle vara det värsta af allt. Eu farlig bana är emellertid öppnad
genom det fattade beslutet.

Herr Jöns Rundbäck: På de skäl jag anförde, då jag hade ordet
i frågan, ber äfven jag att få reservera mig mot det nyss fattade beslutet,
hvilket jag anser innebära ett vådligt prejudikat för framtiden.

Herr Liss Olof Larsson: Äfven jag ber att få deltaga i de redan
afgifna reservationerna mot det beslut Kammaren i denna fråga fattat,
emedan jag befarar att detsamma skall föranleda ytterligare anspråk i
samma riktning.

Herr Hörnfeldt: Äfven jag ber att få reservera mig mot det nyss
fattade beslutet.

§ ''•

Föredrogs Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 1, i anledning af
väckt motion om ändring i Kong!, förordningen den 20 Juli 1861, angående
mantals- och skattskrifniogars förrättande.

Herr Ola Andersson: Då sistlidne lagtima Riksdag atlåtit un derdånig

skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om revision af mantalsskrifningsförordningen,
och då det är kändt att en komité redan blifvit
för ändamålet tillsatt, kan det naturligtvis icke vara min mening att påyrka
något från Utskottets hemställan afvikande beslut; men för den händelse
komiterade behaga taga notis om nu förevarande fråga, och för den
händelse man då skulle finna den anmärkning jag har att göra vara förtjent
af någon uppmärksamhet, ber jag att till de skäl hvarmed den
nämnda skrifvelsen motiverades och till de af motionären nu anförda, få
lägga ännu ett. De skal, som anfördes i 1871 års Riksdags underdåniga

198

Deu 17 Februari.

skrifvelse till Kongl. Maj:t utgjorde dels det af motionären i Första Kammaren
anförda, nemligen missbruket af rättigheten att sjelf välja mantalsskrifniugsort
för den som har egendom eller rörelse på flera ställen
och dels den af ledamoten utaf Andra Kammaren, kyrkoherden Witt, framhållna
bristande samstämmighet mellan mantalsskrifningsförordniugen och
kommunalförfattningarne. Jag ber att få påpeka en ytterligare omständighet.
Det finnnes nemligen, i synnerhet i mera befolkade orter, eu ganska talrik klass
ogifta arbetare, som, med en visserligen ganska lofvärd och vacker sträfvan
efter den högsta möjliga arbetsförtjenst, arbeta än här och än der på längre
eller kortare tider, men som löga bry sig om att söka afbörda sig sina

kronoutskylder. Ku är förhållandet så, att, i stället för att uppleta dessa

personer och söka uttaga dem påförda skatter, kronofogden vanligen begagnar
den beqvämare utvägen att uppföra deras namn i afkorfcuingslängder,
hvilka han sjelf förser med påskrift om att samma personer sakna

tillgång; — något som visst icke alltid är fallet — och sedan skickar

till kommun alstyrelsen för att genom dess namnteckning under denna påskrift
få den sålunda uppgifna bristande tillgången vitsordad. Det är ej
blott för den härigenom för statsverket uppkommande förlust, som jag
tagit mig friheten fästa komiterades uppmärksamhet på detta förhållande,
utan jemväl och företrädesvis derföre att enligt min öfvertygelse genom
ett sådant förfarande aktningen för samhället, dess lagar och myndigheter
på ett betänkligt sätt äfventyras. Låt t. ex. kronofogden få böterna
i stället för fattigkassan, som nu ändå aldx-ig erhåller några sådana,
och kronan skall erhålla skatten, samt aktningen för lagen bevaras. Deu
verkligen fattige skall alltid genom kommunens intyg erhålla befrielse.

Vidare anfördes ej. Betänkandet bifölls.

§ 8.

Då nu till afgörande föredrogs Banko-Utskottets memorial N:o 4, angående
verkställd granskning af Riksbankens tillstånd och förvaltning,
anförde vid

1 punkten.

Herr G u in »lins: Det kan naturligtvis icke vara för att motsätta

mig bifall till den af Banko-Utskottet tillstyrkta ansvarsfriheten för vederbörande
diskontstyrelsers förvaltning, som jag begärt ordet; och detta
så mycket mindre som jag förut deltagit i ett sådant tillstyrkande, då
jag hade äran att vara ledamot i en af dessa många instanser, med hvilka Riksbanken
är lyckliggjord med afseende på revision, likasom i styrelseväg;
men jag önskar få framhålla några punkter, som förekomma i detta betänkande,
hvilket möjligtvis icke läses med den uppmärksamhet det förtjena!'',
derföre att det till sitt hufvudinnehåll utgör en omsägning af hvad
genom Bankorevisionens och sededermera Bankofullmäktiges berättelser
redan blifvit Riksdagen två gånger meddeladt. Och det finnes verkligen
i betänkandet några punkter, som, enligt min tanke, äro af beskaffenhet

Den IT Februari.

199

att böra bevaras icke allenast i detta mindre uppmärksammade memorial,
utan äfven i Riksdagens protokoll.

Till eu början finna vi på sid. 2 i memorialet den upplysning af
Banko-Utskottet, att “ända från den så kallade realisationens början och
intill nästlidet år har det silfver och guld, som erfordrats i och för landets
penningo väsende, nästan alltid måst af Riksbanken sjelf anskaffas
och vid nödigt belopp underhållas“, hvarvid, heter det vidare, “Riksbanken
fått vidkännas hela den betydliga kostnaden af mer än 2 procent af
det i mynt erhållna beloppet." Och i sammanhang härmed omnämner
Utskottet, att under sistlidet år hafva väl Fullmäktige äfven låtit för Riksbankens
räkning införskrifva både silfver och guld, men derjemte bär
under sednare delen af 1871 samt äfven under den förflutna delen åt
innevarande år erbjudits åt banken plantssilfver, hvilket, efter hvad käudt
är, dels inkommit i liqvid för öfverskott i fordringar till följd al handeln
med andra länder, dels sökt afsättning bär af likartad anledning." Härefter
följer eu reflexion af Banko-Utskottet, som jag måste bedja lå i
Kammarens protokoll intagen: “Eu sådan handelsrörelses direkta medverkan
till landets förseende med det nödiga underlaget i ädla metaller
för penningeväsendet borde vara lika naturlig under goda närings- och
handelskonjunkturer, som utförseln af mynt och ädla metaller är vid tider,
då landets produktion icke är tillräcklig att betacka införseln af förnödenheter
från andra länder; och Utskottet har derföre med tillfredsställelse
omförmält, att dessa naturliga förhållanden kunnat börja att här i landet
göra sig gällande." Jag lärer icke behöfva erinra, att eu alldeles motsatt
åsigt på många håll länge gjort sig gällande, och att särskilt inom
Riksdagen många röster höjt sig i en annan riktning. Det är sålunda
ganska märkligt och ur min synpunkt hugncligt, att 1872 års Bankoutskott
gjort ett sådant uttalande, och att beträffande detsamma eu fullständig
enighet synes hafva rådt inom detta Utskott, som är sammansatt
af de maktägande pluraliteterna inom Riksdagens särskilda Kamrar i
tydlig afsigt att representera dessa pluraliteters åsigter.

I betänkandet följer vidare en redogörelse för det i Hamburg använda
och i system satta sättet att profva silfver underhaltigt; och Inskottet
afslutar denna redogörelse dermed, att “frågan, huruvida och i
hvad mån ersättning för den befunna underhalten kan erhållas, är ännu
oafgjord." För min del önskar jag, mer än jag hoppas, att Riksbanken
skall erhålla full godtgörelse för hvad den förlorat på denna underhalt,
men jag hyser i ännu högre grad den önskan och det hopp, att det icke
måtte dröja alltför länge, innan vi befinna oss mindre beroende af den
silfverprofningsmetod, som öfvas i Hamburg. Och detta tyckes vara ett
önskningsmål äfven för Utskottet, då det på samma 7:de sida säger, att,
•‘sedan det synes blifva allt mera sannolikt, att en öfvergång från silfver
till guldmyntsystem måste i sinom tid ske, lärer Riksbanken icke böra
underlåta att efter hand öka sitt guldförråd." Äfven detta enhälliga uttalande
af 1872 års Banko-Utskott bär jag ansett såsom ett ganska
märkligt tidens tecken; och skulle jag i sammanhang dermed vilja hemställa
till vederbörande, huruvida det icke vore välbetänkt att se till, det
Riksbankens silfverförråd icke ökas mer, än skäligt är, på det banken,
när den sannolikt icke långt aflägsna tidpunkten inträffar, då den skall

200

Den IT Februari.

nödgas afyttra sitt silfver, enligt all anledning under prisfall å nämnda
vara, icke måtte behöfva derpå göra alltför stora förluster.

Vidare yttras sist på samma sida, beträffande Riksbankens omsättning
i utländska vexlar, att “denna omsättning tillhör dock ensamt Stockholm,
under det att i Göteborg vexelköp skett för allenast omkring en
och eu half million, och ingen vexelförsäljning egt rum, och att i Malmö
hvarken köp eller försäljning af vexlar förekommithvarvid Utskottet
tillägger följande betraktelse: “Att Riksbanken icke vid lånekontor^
drifvit särdeles betydande vexelhandel torde till eu del ligga i den omständigheten.
att reglementariska föreskrifter lägga hinder för en önskvärd
frihet i förvaltningen.“ Beredande af denna önskvärda frihet i bankförvaltningen
kommer, som jag hoppas, att blifva ett syftemål för BankoUtskottet
under dess i memorialets slutord omtalade reglementsarbete; och
jag ber härvid få uttala min lifliga önskan, att man måtte allvarligt fortsätta
på den väg, 1871 års Banko-Utskott beträda genom att söka så
vidt möjligt är sätta Riksbanken i tillfälle att arbeta under mindre tunga
och besvärande former. Hvad särskiklt beträffar Malmö lånekontor, så
vore det icke illa, om banken, som håller ett särskildt vexelombud derstädes,
kunde genom förändrade anordningar i förvaltningen också bereda
detta ombud ett sedan flera år saknadt tillfälle att någon gång få köpa
eller sälja någon utländsk vexel för Riksbankens räkning.

Jag har, såsom jag redan nämnt, intet mot den tillstyrkta ansvarsfriheten
att invända.

Efter detta yttrande bifölls punkten.

Punkten 2.

Blef likaledes bifallen.

§ 9-

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskottets memorial
N:o 1, i anledning af remiss å motion angående nämndemäns rätt till
ersättning för extra förrättningar.

Herr Nils Larson: Utaf ordalydelsen af den paragraf i Riksdags ordningen,

som utstakar de respektive Utskottens verksamhet, framgår icke
klart, huruvida ifrågavarande motion skall tillhöra ständigt eller tillfälligt
Utskotts behandling. Hvad som är klart är endast, att, i händelse frågan
bör behandlas af ständigt Utskott, den icke kan hänvisas till annat Utskott
än Stats-Utskottet. Då sålunda grundlagens ordalydelse icke är klar
nog för att man skall kunna utleta, hvart motionen rätteligen hör, så
har Kammaren att rätta sig efter hvad som förut blifvit iakttaget vid
dylika tillfällen. Jag vill då erinra om, att vid 1862—1863 årens riksdag
eu motion i enahanda syfte väcktes och remitterades till Allmänna- Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, som också deröfver afgaf utlåtande. Nu inträffade
emellertid, att en Kongl. proposition i samma ämne vid samma
riksdag ankom och remitterades till Stats-Utskottet, som också behand -

Den 17 Februari.

201

lack den, och det var på grund af det förslag, som detta Utskott i anledning
af den Kongl. propositionen afgaf, som Riksdagen beslutade en
skrifvelse i ämnet, hvilken hade till följd att den förordning i ämnet, som
nu är gällande, utfärdades. Då så är förhållandet, torde det måhända
vara skäl i att äfven nu Stats-Utskottet behandlar saken, helst som ett
ytterligare skäl synes tala för den åsigten. Om nemligen motionens behandling
leder derhän, att ökad ersättning till nämndemän för resor skall
utgå, lära dessa medel komma att tagas utaf Sjette lmfvudtitelns anslag
till rese- och traktamentsersättning. Det är väl således nödvändigt att
Stats-Utskottet vid uppgörandet af förslag till detta anslags belopp sättes
i tillfälle att bilda sig ett omdöme, huruvida den af motionären ifrågasatta
reseersättningen bör utgå eller icke. .lag hemställer derför, att motionen
må öfverlemnas till Stats-Utskottet.

Med anledning af Herr Nils Larsons anförande ville Herr Talmannen
hafva erinrat, hurusom den ifrågavarande motionen endast anginge aflåtandet
af en underdånig hemställan till Kongl. Maj:t derom att någon
del af ett, utaf Riksdagen redan anvisadt förslagsanslag måtte för det i
motionen afsedda ändamål få användas, men ingalunda något nytt anslags
beviljande. Vid sådant förhållande och då vid 1862—1863 års riksdag
en motion af enahanda innehåll, nemligen den, som inom Bondeståndet
då väcktes angående ersättning åt nämndemän för vissa förrättningar blifvit
till Allmänna Besvärs- och Ekon omi-Utskottet hänvisad och af samma
Utskott jemväl behandlad, hade Herr Talmannen dess heldre ansett sig
böra gifva proposition på nu förevarande motions hänvisande till Tillfälligt
Utskott, som, vid nyss åberopade riksdag, remissen till Ekonomi-Utskottet
beslutits och lemnats utan anmärkning, ehuru vid samma riksdag varit
på Stats-Utskottets handläggning beroende den Kongl. proposition, hvilken
sedermera föranledde utfärdandet af Kongl. kungörelsen den 30 December
1863.

Herr Friherre Akerhielm: Herr Talman! mine Herrar! Efter

det yttrande, som nyss afgafs af Herr Nils Larson i Tullus skulle jag
säkerligen icke vidare hafva ansett något försvar för Utskottets åsigt behöfvas,
derest icke Herr Talmannen behagat utförligt motivera de skäl,
som tala för motionens remitterande till Tillfälligt Utskott. 1 anledning
häraf finner jag mig för mycket frestad att upptaga debatten och att
något närmare redogöra för de skäl, som föranleda Utskottet att anse sig
icke ega grundlagsenlig rätt att, utan Kammarens särskilda, förnyade bemyndigande
handlägga detta ärende. Dessa skäl äro redan till största
delen af Herr Nils Larson angifna, och jag tillåter mig endast att, i anledning
af Herr Talmannens yttrande, erinra derom, att under de gamla
stånds-riksdagarne motioner, som remitterades till Stats-Utskottet eller
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, sedermera kunde — om anledning
dertill förefanns — behandlas i gemensamt sammanträde af Sammansatt
Stats- och Ekonomi-Utskott. Likaså behandlades motioner, som
ansågos beröra såväl den ekonomiska som den egentliga lagstiftningen
utaf Sammansatt Utskott, nemligen af Lag- och Ekonomi-Utskotten gemensamt.
Jag vill i sammanhang härmed erinra Herrarne om. att Kam -

202

Den 17 Februari.

maren redan gifvit ett prejudikat, som i min tanke härvid bör uppmärksammas.
_ Då nemligen Lag-Utskottet för några dagar sedan återlemnade
tvänne till Utskottet remitterade motioner, under omförmälan att Utskottet
ansåg de ämnen, som ifrågavarande motioner afsågo, icke hänförliga till
de ärenden, Indika enligt grundlagen falla inom dess verksamhet, så återremitterades
likvisst dessa motioner till Lag-Utskottet, hvaraf man torde
vara berättigad att sluta, det Riksdagen ansett, att de Ständiga Utskotten
företrädesvis böra upptaga äfven sådana motioner, som strängt taget måhända
kunna anses vara af blandadt innehåll. För min del anser jag
dessa skäl äfven böra verka derhän, att Herr Johannes Anderssons ifrågavarande
motion öfverlemnas till Stats-Utskottet.

Det lärer för öfrigt vara hvarje motionärs rätt att få sin motion behandlad
och remitterad, under förutsättning af att den möjligen kan komma
att bifallas, och då bifall till ifrågavarande motion ovilkorligen föranleder
en ökad statsutgift, hvilken icke kan få form på annat sätt än som en
bestämd siffra under något af de anslag till rese-och traktamentsersättning,
som äro uppförda å de särskilda hufvudtitlarne, så och då det tillhör
Stats-Utskottet att beräkna hvarje anslagsbelopp, äfven då det — såsom
här är fråga om ett förslagsanslag, lärer väl Stats-Utskottet oundgängligen
behöfva känna resultatet af motionen för att kunna föreslå och
uppställa siffran och således rättast sjelft handlägga densamma. Jag framställde
för tvänne riksdagar sedan anmärkningar mot just dessa på sednare
tiden betydligt höjda anslag till rese- och traktamentsersättning, samt
anser att alla motioner, som afse dessa anslag, äfven derföre böra behandlas
af Stats-Utskottet, att de beröra förhållanden, som väl äro värda
att uppmärksammas och i annat fall ej torde blifva tillerkända den vigt,
som de förtjena.

Under sådana förhållanden hoppas jag, att Kammaren godkänner det
nu föredragna memorialet och öfverlemnar motionen till Stats-Utskottet,
hvarom jag vördsamt anhåller, att Herr Talmannen behagade framställa
proposition.

Herr Sjöberg: Jag hade icke tänkt besvära Kammaren med något

anförande i denna fråga efter det särskilda yttrande till protokollet, Herr
Talmannen nyss behagade afgifva, men då den näst föregående talaren
antog eller rättare sagd t ansåg för alldeles gifvet. att den motion i samma
syfte som den nu ifrågavarande, hvilken väcktes vid 1862—1863
årens riksdag, blifvit behandlad af Stats-Utskottet samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet gemensamt, så anser jag mig böra upplysa, att så
icke var förhållandet, utan att samma motion behandlades af Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ensamt. Detta också ganska riktigt af
den orsak, att man under de gamla ståndsriksdaga me uppdrog en bestämd
skilnad mellan sådana ämnen, som borde vara föremål för Stats-Utskottets
behandling och sådana, som borde förberedas af Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, med iakttagande af den grund nemligen att i de
fall, då man endast ansåg principiela utredningar eller uttalanden vara
afsedda eller med andra ord en väckt fråga kunna föranleda en så kallad
underdånig framställning, men med sådan fråga icke var förenad t förslag
om något särskildt anslag, motion alltid hänvisades till Allmänna Besvärs -

Den 17 Februari.

203

och Ekonomi-Utskottet, som dock kunde efter omständigheterna — och
om anledning dertill förefanns — sammanträda med Stais-Utskottet.

Det synes mig således, som om på fullkomligt giltiga skäl Herr Talmannen
föreslagit och Kammaren godkänt, att ifrågavarande motion skulle
remitteras till Tillfälligt Utskott; och jag yrkar på sådan grund, att
nämnda motion också bör till det nu ifrågavarande Tillfälliga Utskottet
återförvisas.

Herr Friherre Åkerhielm: Jag anser det nödigt att med några få
ord bemöta den siste ärade talarens anförande. Det är alldeles gifvet,
att, om Kammaren skulle vilja återlemna motionen till det Tillfälliga Utskottet,
detta skulle anse sig smickradt af att få behandla en fråga, som
innehåller anledning till bestämd ändring i budgetens siffror, men jag
hoppas, att de omständigheter, som Herr Nils Larson och jag hafva anfört,
äro af den beskaffenhet, att Kammaren anser riktigast att remittera
frågan till Stats-Utskottet. I öfrigt — och då jag icke bär kännedom
om ordalydelsen af den motion, hvilken af Herr Sjöberg omnämndes och
således ej är i tillfälle att anställa jemförelse och tillse, om den verkligen
är af natur att få gälla såsom prsecedensfall — vill jag endast nämna,
att, för den händelse samma motion behandlades uteslutande af Ekonomiutskottet,
detta väl lärer hafva kommit sig deraf, att motionen ansetts
endast kunna leda till afslag, eller ock deraf att en Kongl. Proposition i
likartad! ämne gått till högre Utskott än Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet;
och att detta sednare var fallet, derom upplyste en föregående
talare. Jag vidblifver således mitt yrkande.

Herr Sjöberg: Jag ber om ursäkt, att jag med några ord fager

mig friheten besvara den siste ärade talaren derutinnan, att jag omöjligen
kan inse, att — äfven om Riksdagen bifaller den af motionären gjorda
framställning — detta skall åstadkomma någon ändring i statsbudgeten.
Vi hafva å do flesta af de särskilda hufvudtitlarne upptagna så kallade
förslagsanslag under rubriken: rese- och traktamentspenningar, och jag
föreställer mig, att, om Riksdagen skulle godkänna motionärens förslag,
de utgifter, som i följd deraf måste uppstå, skulle kunna bestridas af
dessa förslagsanslag och sålunda icke föranleda någon rubbning i de nyss
antydda anslagsbeloppen. Motionen synes mig hufvudsakligen beröra endast
en principfråga, och jag vidhåller derför, att ämnet hör till Tillfälligt
Utskotts behandling.

Öfverläggningen förklarades nu vara slutad. Herr Talmannen gaf
proposition dels på bifall till Utskottets åtgärd att återlemna motionen
och i sammanhang dermed på yrkandet om motionens öfverlemnande till
Stats-Utskottet; dels jemväl på yrkandet om motionens återlemnande till
det Tillfälliga Utskottet; och blef denna sednare framställning af Kammaren
bifallen.

204

Den 17 Februari.

§ 10.

Bordlädes andra gången nu föredragna:

Stats-Utskottets utlåtanden N:is 5-—7; äfvensom

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtanden N:is 2 och
3 samt betänkande N:o 4.

§ 11.

Herr Anders Fredrik Pettersson från Malmöhus län, som anmält sig
till motions afgifvande, afiemnade nu motionen N:o 199, med förslag till
ett tillägg till 12 § Riksdagsordningen.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

§ 12.

I anledning af Herr Talmannens framställning om bifall till eu anhållan
af Herr Stenbäck om ledighet från riksdagsgöromålen under 11
dagar från den 20 Februari, uppstod öfverläggning; och yttrade

Herr Gum se Hus: Vi stå nu vid början af en period af riksdagen,

då det är af vigt, att riksdagsmännen äro närvarande på sina platser.
Behandlingen af statsregleringen börjar förmodligen i nästa plenum och
fortsattes val sedermera, omvexlande med dera andra rätt vigtiga frågor.
Om än Kammaren under den tid, som af denna riksdag redan förflutit,
bär beviljat permission åt en eller annan ledamot, utan att några skäl
för permissionsansökningen blifvit anförda, så tror jag likväl, att tiden nu
är inne att bryta med detta tillvägagångssätt. Eu särskild anledning dertill
ligger i Konstitutions-Utskottets nyss i Kammaren utdelade memorial N:o 2,
hvaraf man finner, att Utskottet återigen enhälligt afstyrkt bifall till Herr
Gunnarssous motion angående sådant tillägg i 23 § Riksdagsordningen,
att ledamot, som begär ledighet från riksdagsgöromålen, skall afstå arvodet
för den tid, han njuter ledighet. Konstitutions-Utskottet har dervid
ytterligare erinrat, att, då det ankomme på Kammaren att i hvarje fall
pröfva, huruvida en framställd begäran om ledighet grundar sig på tillräckliga
skäl och att i motsatt fall afslå densamma, så finner Utskottet
den af motionären föreslagna åtgärden på sådan grund obehöflig. För
min del kan jag icke finna, att tillräckliga skäl för erhållande af ledighet
här äro anförda, då inga skäl alls äro nämnda, och jag kan derföre icke
bifalla hans begäran, utan yrkar afslag.

Herr Stenbäck: Som jag under de föregående riksdagarne af
grannlagenhetsskäl icke besvärat Kammaren med någon anhållan om permission,
oaktadt jag dertill haft stora skäl vid mera än ett tillfälle, men
deremot gjort eu bedröflig erfarenhet af hvart af eu .sådan grannlagenhet
kan leda, i det jag vid ett tillfälle under det första riksmöte, jag bevi -

Den 17 Februari,

205

stade, genom att icke begära permission gjorde en förlust af 2,000 R:dr,
så anser jag detta faktum, som jag kan bestyrka, vara ett talande skäl
för mig att erhålla den önskade ledigheten. Särskilda omständigheter
göra det dessutom särdeles nödvändigt för mig att nu erhålla ledighet.
Flera dödsfall bland mina arbetare hafva inträffat, hvarföre jag måste
föranstalta om återbesättande af deras platser och jag är äfven medlem i
en sterbhusutredning, som har en fastighetsförsäljning att verkställa. På
dessa och flera andra skäl, som jag ej vill besvära Kammaren med att
angifva i detalj, anhåller jag vördsamt att den begärda ledigheten måtte
af Kammaren beviljas.

Herr Gum se Hus: Efter att hafva hört de skäl, som göra det önsk ligt

för Herr Stenbäck att erhålla ledighet från riksdagsgöromålen, vill
jag afstå från mitt förra yrkande.

Öfverläggningen var slutad. Kammaren biföll Herr Stenbäcks begäran.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes nu inkomna ärenden, nemligen:

Konstitutions-U tskottets memorial:

N:o 1, med förslag till ändring i 29 § Regeringsformen;

N:o 2, i anledning af väckt motion om ändring i 23 § Riksdagsordningen
;

Stats-Utskottets betänkande N:o 14, i fråga om utfärdandet af statsobligationer,
förskrifna med lägre ränta än 5 procent;

Banko-Utskottets utlåtanden:

N:o 5, i anledning af Herr Hedins motion om tillägg till instruktionen
för Riksdagens Revisorer af Riksbanken; och

N:o 6, i anledning af Herr Frisks motion om Riksbankens ingående
såsom delegare i enskilda bankbolag utan sedelutgifningsrätt;

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden:

N:o 1 (i samlingen N:o 5), i anledning af en af Herr J. Samuelsson
väckt motion (N:o 64) om upphäfvande af 20 § i Kongl. Jagtstadgan den
21 Oktober 1864, samt eu af Herr Lars Ersson väckt motion (N:o 87),
om ändring af 7 § i samma Kongl. Förordning;

N:o 2 (i samlingen N:o 6), i anledning af en af Herr C. F. Appeltofft
väckt motion (N:o 32), om förändrad lydelse af 3 § 2 och 3
mom. i Kongl. Fiskeristadgan af den 29 Juni 1852: och

N:o 3 (i samlingen N:o 7), angående Herr J. Anderssons motion
(N:o 154), om underdånig hemställan till Kongl. Maj:t angående vidta -

206

Den 17 Februari.

gande af de ytterligare åtgärder, som må vara erforderliga för framläggande
af fullständigt förslag till vattenrättens ändamålsenliga ordnande;

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 5 (i samlingen
N:o 8), angående ändring iKöngl. Kungörelsen den 22 Juni 1871
om lönetillskott af allmänna medel åt lärare vid folkskolor och småskolor 1

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden:

N:o 4 (i samlingen N:o 9), öfver Herr Ola Anderssons motion N:o
38, om utarbetande af fullständig förteckning öfver alla nu gällande lagar
och författningar m. m.: och

N:o 5 (i samlingen N:o 10), i anledning af en utaf Herr Magni väckt
motion, N:o 70, om nedsättning i den å statens jernvägar för gödningsämnen
bestämda fraktafgift.

Alla dessa ärenden, som bordlädes, skulle, enligt Kammarens derom
nu fattade beslut, sättas främst till föredragning i nästa sammanträde.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som Kammaren i detta
sammanträde fattat.

Kammarens ledamöter åtskiljdes klockan 1 e. m.

In fidem
H. Husberg.