herr Nilsson i Bästekille ang. visst avdrag vid beskattningen av (Riksdagens protokoll 1966:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

ANDRA KAMMAREN

1966

5—6 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 5 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Bästekille ang. visst avdrag vid beskattningen av

inkomst av kapital........................................

herr Nordstrandh ang. utbildningskompletteringen för klassiker. . .

fru Heurlin ang. granskning av skolradions kurslitteratur.........

herr Nilsson i Agnäs ang. tillvaratagandet av samernas intressen i

rättsliga sammanhang......................................

herr Nordgren ang. eventuellt samband mellan rationaliseringsåt gärder

och olycksfrekvens inom statens järnvägar.............

herr Tobé ang. oljeskyddsrådets ställning.......................

Svar på interpellation av herr Jansson ang. åtgärder mot spekulation

i bostäder..................................................

Interpellation av herr Larsson i Norderön ang. bestämmelserna om

statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar.................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. påskyndande av fritidsfiskeutredningens
arbete............................................

herr Lorentzon ang. principerna för hyressättningen beträffande

arbetsmarknadsstyrelsens bostadsbaracker....................

herr Turesson ang. skolöverstyrelsens tillhandahållande av s. k.
rättningsmallar............................................

6
8

26
26
26

Fredagen den 6 maj

Förskolesminarierna: Inredning och utrustning....................

Inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning
i Sverige...............................................

Reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m......

1 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m....................

Ändrad lydelse av 4 § förordningen om utjämningsskatt å vissa varor

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m., m. m..........

Ändring i vägtrafikförordningen....................

Huvudmannaskapet för åldringsvården, m. m.............

Familjevård.....................

Åtgärder mot narkotikamissbruk....................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Holmberg ang. förslag om rätt för kommun ätt bekosta tryckning
av partiernas valsedlar.....................

fröken Elmén ang. nybyggnad för statens institut för folkhälsan,
herr Fndolfsson i Stockholm ang. priskommitténs målsättning____

Sid.

38
40
45
47
50
58

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 6 maj

Statsutskottets utlåtande nr 79, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II
(justitiedepartementet).....................

— nr 80, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
..............................

— nr 81, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (socialdepartementet)
............................

— nr 82, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (kommunikations departementet).

....................

— nr 83, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (finansdepartementet)
...........................

- nr 84, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet).
.....................

— nr 85, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (handelsdepartementet)
...........................

— nr 86, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (inrikesdepartementet)
.............................

— nr 87, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (staten för statens

allmänna fastighetsfond).......................

— nr 88, ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och

konfliktforskning i Sverige.................

— nr 89, ang. organisation av en för krigsmakten gemensam inten denturkår

m. m...................

— nr 90, ang. reformerad organisation av skolledningen i grundskolan

m. m.......................

— nr 91, ang. anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning
av lokaler vid universitet, högskolor m. m.........

Innehåll

Nr 22

Sid.

_ nr 92, ang. viss ändring i statens pensionslöneförordning, m. m. ..

_ memorial nr 93, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om anslag till Socialhögskolorna: Avlöningar...................

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt å vissa

varor.....................................................

Bankoutskottets memorial nr 26, ang. bemyndigande för bankoutskottet
att utse företrädare för arbetsgivarparten i tjänstenämnd för riksdagen
och dess verk........................................

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. dels viss ändring av bestämmelserna
om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., dels
ock det allmännas skadeståndsansvar inom offentligrättslig verksamhet.
...................................................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38, om ändrad lydelse av 11 § 1 mom.
förordningen angående grunder för förvaltningen av viss krono egendom.

.................................................

— nr 39, ang. fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.,

m. ......................................................

_ nr 40, ang. förordning om tillstånd för brukande av svävare.....

— nr 41, om ändring i vägtrafikförordningen.....................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33, om utbildning av dag barnsvårdare.

..............................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 34, ang. huvudmannaskapet
för åldringsvården och om samordning mellan landstingens sjukvårdande
verksamhet och den primärkommunala åldringsvården..

— nr 36, ang. familjevård......................................

— nr 37, om åtgärder mot narkotikamissbruk....................

Torsdagen den 5 maj 1906

Nr 22

Torsdagen den 5 maj

Kl. 16.30

§ 1

Svar på fråga ang. visst avdrag vid beskattningen
av inkomst av kapital

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag vill framlägga
förslag om att det avdrag, som
åtnjuts vid taxeringen av inkomst av
kapital, utsträcks till dem som sparar
genom amortering på jordbruks- och
trädgårdsrörelse samt egnahem m. m.

Frågan är i sak densamma som den
herr Nilsson ställde till mig förra året,
och jag får därför hänvisa till mitt svar
till herr Nilsson i denna kammare den
25 maj 1965. Jag har således icke ändrat
uppfattning sedan dess.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till finansministern för det svar
som han har lämnat i fjol och för att han
talar om att han i dag har samma uppfattning.
Jag har inte heller ändrat mening
på denna punkt, herr finansminister,
och därför har frågan kommit igen.

Min fråga i år går kanske litet mera
direkt på saken. Jag har klart och tydligt
angivit att jag åsyftar dem som sparar
inte för sitt nöjes skull utan därför
att de helt enkelt är tvungna till det.

Jag skulle naturligtvis ha kunnat gå
till väga likadant som finansministern
och ur protokollet läsa upp vad jag
sade förra året, men det har jag inte
tänkt göra. Jag skall i stället något kommentera
frågan, låt vara inte så långt.

Finansministern sade i fjol att av -

draget vid taxering av penningsparande
ökar tillgången på kapitalmarknaden.
Det är alldeles riktigt, men, herr finansminister,
verkar inte ett amorteringssparande
på samma sätt? Det är
min bestämda uppfattning att dessa två
former av sparande medför precis detsamma:
en ökning av tillgången på kapitalmarknaden.

Finansministern yttrade också i fjol
att han inte ville medverka till att stimulera
låneverksamheten genom att
lämna ett avdrag av detta slag. Herr finansminister,
jag har fortfarande den
bestämda åsikten att man sällan lånar
för sitt nöjes skull. Man tvingas låna
när man köper en fastighet eller ett
egnahem och måste företa alla andra investeringar.
Detta är inte något nöje
utan helt enkelt något som måste göras.
Jag anser även i dag att vi måste stimulera
allt vad som kan tänkas av sparsamhet
för att därigenom skaffa fram
tillräckligt med kapital.

Om finansministern och jag sparar
en del av vår riksdagslön eller statsrådslön,
får vi vid beskattningen av vår
ränteinkomst ett visst avdrag. Om vi investerar
i fastigheter eller egnahem
och tvingas amortera skall vi inte ha
samma rätt. I det senare fallet drabbas
vi ännu hårdare, eftersom det är fråga
om ett nödtvunget sparande; i det förra
fallet kan vi göra som vi vill.

Det föreligger dock det klara faktum
att sparandet i dag är otillräckligt för
behoven. Det tycker jag borde vara skäl
nog för att försöka stimulera till ökad
sparsamhet.

Har ingenting inträffat sedan i fjol?
Finansministern anser tydligen att det
inte har gjort det, eftersom han hyser
samma uppfattning även i år. Jag har

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1966

Svar på fråga ang. utbildningskompletteringen för klassiker

däremot den meningen att det sedan
förra året har inträffat att kapitalmarknaden
blivit mycket mera restriktiv och
att det är betydligt svårare att få lån.
Kunde vi ge dem som sparar genom
amortering en liten uppmuntran, skulle
det bli en ökad tillgång på det kapital
som vi så hjärtans väl behöver.

Jag hoppas att finansministern ändrar
inställning, så att jag nästa gång detta
spörsmål diskuteras inte bara hänvisas
till vad han sade året före, utan får anledning
att tacka finansministern för
att han ändrat uppfattning i saken. Jag
tackar i alla fall för att finansministern
lämnat ett svar i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. utbildningskompletteringen
för klassiker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat, om jag anser att de bestämmelser
om utbildningskomplettering för klassiker
som nyligen utfärdats är ändamålsenliga
och invändningsfria ur alla berörda
lärargruppers synvinkel.

Låt mig först redogöra för bestämmelsernas
innehåll. Skolöverstyrelsen
har bemyndigats att, efter prövning i
varje särskilt fall, bevilja oavkortad lön
under tjänstledighet om högst 273 dagar
för gymnasielärare, som i sin fil. mag.-examen har både latin och grekiska
(s. k. helklassiker) men inte något examensämne
motsvarande annat undervisningsämne
i det nya gymnasiet, och
som avser att skaffa sig undervisningskompetens
i sådant annat ämne. Bemyndigandet
gäller tjänstledighet för
angivet ändamål under tiden den 1 juli
1965—den 31 december 1969 och avser
lärare, som den 1 juli 1965 innehade
ordinarie eller extra ordinarie tjänst.

Under beviljad tjänstledighet utgår traktamente
och resekostnadsersättning.
Kungl. Maj :t har i beslutet vidare förklarat
sig vilja i varje särskilt fall pröva
frågan om motsvarande tjänstledighet
m. m. dels för gymnasielärare som
i sin examen har antingen latin eller
grekiska samt examensämne motsvarande
högst ett annat läroämne i det nya
gymnasiet (halvklassiker), dels för heleller
halvklassiker, som den 1 juli 1965
inte innehade ordinarie eller extra
ordinarie tjänst men som under minst
sex månader varit anställd som extra lärare
eller läraraspirant.

Jag anser mig kunna svara ett obetingat
ja på herr Nordstrandhs fråga.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber iatt få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
fråga. Jag måste dock säga att jag inte är
inställd på att utan vidare godta ecklesiastikministerns
obetingade ja såsom
svar på frågan, och det hade väl
ecklesiastikministern inte heller väntat.
Jag skall be att få göra några kommentarer
till svaret.

Klassikerförbundet och Lärarnas
riksförbund tog initiativ i denna fråga,
och på grundval därav framlade skolöverstyrelsen
ett förslag som syftar till
att på ett så smidigt sätt som möjligt
medverka till den omställning som kan
bli nödvändig för klassiker när det nya
gymnasiet kommer i gång. Det skall
också med tacksamhet noteras att Kungl.
Maj:t vid sitt beslut följde skolöverstyrelsens
förslag i själva principfrågan.

I ett par avseenden synes mig emellertid
beslutet avvika från skolöverstyrelsens
förslag, och det är alltså om dessa
punkter som diskussionen kan stå.

I ett avseende är avvikelsen helt positiv
för berörda lärarkategorier, vilket
också skall antecknas med tillfredsställelse.
Lärare inom ifrågavarande
grupper kan sålunda få tjänstledigt

Torsdagen den 5 maj 1966

Nr 22

Svar på fråga ang.

med oavkortad lön från den 1 juli 1965,
d. v. s. beslutet kan ha retroaktiv verkan.
Detta är av stor betydelse för en
lärare som redan påbörjat studier, helt
eller delvis på egen bekostnad, d. v. s.
under tjänstledighet med B-avdrag eller
i några fall kanske med avdrag av hela
lönen.

I två avseenden kan man emellertid
tycka att avvikelserna i Kungl. Maj :ts
ställningstagande från skolöverstyrelsens
förslag inte är lika fördelaktiga.
För det första delegeras inte beslutandebefogenheten
till skolöverstyrelsen när
det gäller halvklassiker, extralärare och
läraraspiranter, utan för dessa grupper
förbehåller sig Kungl. Maj :t beslutanderätten.
Det är litet svårt att förstå varför
det ansetts nödvändigt att göra en
sådan uppdelning. I likhet med vad som
är fallet på andra områden av vårt samhällsliv
präglas undervisningsväsendet
onekligen av vissa strävanden till decentralisering.
Jag tycker därför att
det hade varit naturligt att låta skolöverstyrelsen
fatta även dessa beslut,
och jag skulle vilja fråga: Är Kungl.
Maj:ts ställningstagande i detta avseende
ändamålsenligt?

För det andra omfattar Kungl. Maj :ts
beslut om tjänstledighet för utbildningskomplettering
endast de lärare som den
1 juli 1965 hade ordinarie eller extraordinarie
tjänst eller som då var extralärare
eller läraraspiranter. Skolöverstyrelsen
hade inte satt någon sådan tidsgräns
i sitt förslag. Såsom jag ser det,
måste det alltså vara en öppen fråga, i
vilken omfattning man skall pröva ärenden
rörande tjänstledighet för utbildningskomplettering
när det gäller lärare
anställda senare än vid nyssnämnda tidpunkt.
Men måste inte även sådana lärare
ges tillfälle till utbildningskomplettering
utan egen kostnad? Till denna
grupp hör ju åtskilliga klassiker som
alldeles nyligen avslutat eller håller på
att avsluta en utbildning som de påbörjat
innan gymnasiereformen beslutades.
De har sålunda haft begränsade

utbildningskompletteringen för klassiker

möjligheter att anpassa sina studier
efter det nya, något besvärliga läget för
klassikerna.

På denna punkt finner jag inte Kungl.
Maj:ts ställningstagande helt invändningsfritt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det finns inget negativt
i Kungl. Maj:ts beslut, jämfört med
skolöverstyrelsens förslag. Anledningen
till att beslutanderätten när det gäller
halvklassiker och extraordinarie lärare
inte har decentraliserats är helt enkelt
den att det enligt min uppfattning är
mycket svårt att i förväg överblicka hela
detta fält. Det kan nämligen hända att
halvklassikernas kommer in i bilden. 1
sådana fall, herr Nordstrandh, är det ju
praxis att regeringen behåller även författningsfrågor
i sina händer, tills man
fått klara principer.

När det gällde helklassikerna behövde
det aldrig bli någon tvekan om att de
skall ha denna utbildningskomplettering.
Däremot vill vi när det gäller
halvklassikerna och de extraordinarie
lärarna bedöma ärendena från fall till
fall; förmodligen blir de inte särdeles
många. Detta innebär inte att det ligger
något negativt i beslutet som sådant; det
är en administrativ metod vi tillämpat.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag konstaterar med
glädje att beslutet inte skall uppfattas
som negativt, utan att dessa ärenden
i fortsättningen kommer att prövas i
en positiv anda. Men jag vill ändå deklarera
att jag anser, att regeringen
trots allt borde ha kunnat delegera dessa
ärenden till skolöverstyrelsen och
genom lämpliga instruktioner ha kringgärdat
verkets beslutanderätt i detta
speciella fall. En sådan åtgärd hade
legat i linje med principen att delegera
beslutanderätten på undervisningsområdet.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1966

§ 3

Svar på fråga ang. granskning av skolradions
kurslitteratur

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Heurlin har frågat,
om jag anser det tillfredsställande att
skolradions kurslitteratur icke till någon
del behöver bli föremål för granskning
av statens läroboksnämnd.

Som bekant har jag för någon tid sedan
tillkallat särskilda sakkunniga för
utredning rörande produktion och
granskning av läroböcker och andra
pedagogiska hjälpmedel. Dessa sakkunniga
har bl. a. att behandla den typ av
studiematerial som fru Heurlin åsyftar.

Redan nu gäller emellertid för större
delen av skolväsendet att endast sådana
publikationer som godkänts av läroboksnämnden
får användas som läroböcker.
Detta gäller även sådan litteratur,
framställd för skolradiokurser, som
används som lärobok i skolundervisningen.

Vidare anförde

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
för det svar jag erhållit. Såvitt jag förstår
tyder svaret närmast på att statsrådet
inte är tillfredsställd med det
sätt på vilket materialet för närvarande
användes.

Hur pass långvarig utredningen kommer
att bli vet vi väl inte riktigt — utredningar
tar ju ofta ganska lång tid.
För de unga människor det nu är fråga
om gäller kanske i högre grad än beträffande
andra ungdomsgrupper som
det talats om i debatterna under denna
vår, att livet inte stannar i väntan
på utredningar. Denna fråga är dock
mycket allvarlig.

Man kan naturligtvis diskutera vad
som avses med lärobok — bl. a. när det
gäller punktlitteraturen är det hela flytande.
Detta medför att material av det -

ta slag av rent misstag kan komma till
användning. Man kan väl ändå vara
överens om att det är mycket viktigare
att granska en lärobok i sexualkunskap
än böcker i många andra av skolans
ämnen.

I skolöverstyrelsens »Handledning i
sexualundervisning» uttalas mycket
klart att undervisningen »måste allvarligt
hävda den uppfattningen, att avhållsamhet
från sexuellt samliv under
uppväxtåren är det enda skolan med
gott samvete kan rekommendera». På
många ställen i handledningen återkommer
uttalanden av samma innebörd.
Vad man efterlyser i fråga om åtminstone
en av de böcker som skolradion
tillhandahåller är just en sådan rekommendation
och det är en nog så
viktig detalj i det hela. I denna bok
heter det bl. a.: »När det gäller samlag
vill vi eller kan vi inte sätta upp
någon bestämd åldersgräns.» Och boken
riktar sig enligt företalet till ungdomar
mellan 14 och 17 år.

Längst ned i förordet till samma bok
heter det vidare: »Boken har legat till
grund för den fullständiga kurs i sexualkunskap
för grundskolans 9:e årskurs
som givits i skolradion våren 1966.»

Efter den passus i boken som jag
först läste upp står det: »Det beror i
stället på parternas förhållande till varandra
och på deras mognad d. v. s. på
deras förmåga att visa hänsyn och känna
ansvar.» Och det är tre villkor som
bör vara uppfyllda: »1. Samlaget är
höjdpunkten på en gemenskap. 2. Båda
ska vilja det. 3. Båda måste ha ansvarskänsla
nog att använda preventivmedel
om de har samlag och vet med
sig att de tillsammans inte kan klara
ett barn.»

Frågan är om man över huvud taget
i väntan på en utredning skall godta den
oerhört stora skillnad som förefinns
mellan anvisningarna från skolöverstyrelsen
och bristen på anvisningar i
boken Vägen till mognad.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Nelander begärt ordet; och be -

Torsdagen den 5 maj 1900

Nr 22

Svar på fråga ang. granskning av skolradions kurslitteratur

slöt kammaren att beträffande denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet
till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! I likhet med fru Heurlin
ser jag denna fråga först och främst
ur principiell synpunkt och anser att
den är av mycket stor betydelse. Jag
hade för avsikt att väcka eu interpellation
i ärendet då fru Heurlins enkla
fråga framställdes, och därför har jag
nu i stället anhållit om kammarens tillstånd
att vid detta tillfälle få säga några
ord.

I statsrådets svar lyser det fram att
statsrådet menar att också en kursbok
som skall användas i skolradions undervisning
bör vara godkänd av läroboksnämnden,
åtminstone har jag tolkat
det så. Då undrar man, om skolöverstyrelsen
eller läroboksnämnden
har tagit del av denna bok, som utgivits
på Sveriges Radios förlag, innan
den kommit till användning — den
bok det gäller är Vägen till mognad av
Lis Asklund och Torsten Wickbom.
Skolradions sexualundervisning enligt
denna bok har tagit sin början i dag.

Härtill kommer den icke oviktiga
detaljen att en utredning, med undervisningsrådet
Ragnar Lund som ordförande
och tillsatt av ecklesiastikministern
i oktober 1964, arbetar just med
dessa frågor för att, som det heter,
»överväga och framlägga förslag rörande
dels sexualundervisningens och
sexualupplysningens omfattning, innehåll
och vård, dels åtgärder till förbättrande
av undervisningen och upplysningsverksamheten
på ifrågavarande
område».

Det förefaller vara en egendomlig
ordning att Sveriges Radio, medan en
offentlig utredning ännu arbetar med
att pröva dessa spörsmål, ger ut en

kursbok vars ena författare är ledamot
i sagda utredning.

Enligt direktiven för utredningen
skall de sakkunnigas överväganden och
förslag »avse den undervisning, som
meddelas inom skolväsendet samt den
upplysningsverksamhet, inriktad på
skolans olika åldersstadier, som förekommer
eller bör förekomma vid sidan
av den egentliga skolundervisningen».
Jag kan inte förstå annat än att utredningen
med hänsyn till dessa direktiv
måste ta upp frågan om en kursbok av
det slag som den nu utgivna.

Riktlinjerna för sexualundervisningen
i fackskolorna och i det nya gymnasiet
föreskriver att eleverna skall undervisas
om att moralnormerna varierar
för olika medborgargrupper i samhället.
Författarna till den nya läroboken
har enligt min mening inte tillräckligt
iakttagit detta utan huvudsakligen
undervisat om det friare normsystem
som avviker från det traditionella
och som inte omfattas av många
medborgargrupper i vårt land. Jag
skulle därför vilja fråga ecklesiastikministern:
Anser herr statsrådet att den
av Sveriges Radio utgivna boken Vägen
till mognad, avsedd för skolradions
sexualundervisning, överensstämmer
med den av skolöverstyrelsen tidigare
utgivna handledningen i ämnet? Om så
inte är fallet, anser statsrådet det lämpligt
att en kursbok, sådan som den
nämnda, under utredningens gång ges
ut för att användas i skolradions undervisning? Jag

skall inte närmare ingå på innehållet
i kursboken. Ur rent saklig
synpunkt kanske inte så mycket är att
tillägga. Roken ger biologiska kunskaper
och den är rakt på sak skriven,
men vägledningen för de unga lyser
med sin frånvaro. Någon åldersgräns
för inledande av samlag vill eller kan
författaren inte uppställa; inte ens den
lagstadgade 15-årsgränsen är, såvitt
jag kunnat finna, angiven. Inte ett enda
ord säges om att det i vårt land

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1966
Svar på fråga ang. granskning av skolradions kurslitteratur

finns mycket stora grupper av ungdom,
av föräldrar och av ansvariga ledare,
vilka har en etisk och kristen syn på
denna fråga. Ändå har ecklesiastikministern
i sina direktiv till den sittande
utredningen skrivit: »De värderingar,
från vilka undervisningen och upplysningsarbetet
i sexual- och samlevnadsfrågor
skall utgå, bör därför sammanfalla
med de grunder, på vilka skolans
etiska fostran i allmänhet skall bygga.
»

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp).

Vidare anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att det här finns ett besvärligt
granskningsproblem, och detta är en
av anledningarna till att den nya stora
utredningen om läroboksgranskning
och läroboksproduktion i sina direktiv
anmodats att ta upp hela komplexet.

Såsom fru Heurlin också antydde,
kan man aldrig via läroboksnämnden
censurera en bok eller en skrift, såvida
den inte tas upp på läroboksförteckningen.
Och eftersom jag här diskuterar
med en jurist, får jag väl också
gå till handlingarna, och då återstår
bestämmelserna om granskning av vissa
läroböcker. Det heter där: »Med läroböcker
förstås i denna kungörelse
tryckalster av nedan angivna slag» —
här uppräknas en rad olika hjälpmedel
— »som är avsedda att sedan de i
därför stadgad ordning antagits åläggas
eleverna till användning vid undervisningen.
»

Inte förrän skolan ålägger eleverna
att som lärobok använda den nu diskuterade
kursboken kommer läroboksnämnden
in i bilden och blir skyldig
att granska boken. Om Sveriges Radio
i sina skolprogram använder en kursbok,
en skrift, en broschyr eller en
handledning som inte är avsedd att i

den här bemärkelsen presenteras som
lärobok, har läroboksnämnden inga
som helst möjligheter att ingripa.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Jag hade just velat få
reda på huruvida statsrådet själv tycker
att det är tillfredsställande att det
råder skillnad mellan den handledning
som lämnas från skolöverstyrelsens sida
och den undervisning som faktiskt
sker, om denna äger rum i enlighet
med den bok det här gäller.

Detta finner jag för min del inte tillfredsställande,
och efter vad jag förstår
gör inte heller statsrådet det.

Herr NELANDER (fp);

Herr talman! Jag ville fråga ecklesiastikministern,
om skolöverstyrelsen ändå
inte har skyldighet att följa dessa
ting. Det gäller dock kursböcker, som
användes i skolradions undervisning
och som därför når mycket vidare än
en vanlig lärobok, vilken kanske bara
användes på vissa håll. Radions undervisning
går ju ut över hela landet. Måste
inte landets högsta skolmyndighet ta
del av sådana kursböcker?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Skolradion är en mycket
förnämlig inrättning, men den arbetar
vanligen parallellt med skolan.
Jag kan inte på rak arm säga hur
många procent av skolradioprogrammen
som ålägges eleverna att följa, alltså
i vilken utsträckning skolradion ingår
i den ordinarie undervisningen.
Detta förekommer t. ex. i ämnen som
tyska och franska i vissa glesbygdsskolor,
där man på grund av bristande
lärarresurser även använder radioundervisning.
Då blir skolradion ett led
i den ordinarie skolundervisningen och
är underkastad samma regler som gäller
för vanlig undervisning.

Torsdagen den 5 maj 19(56

Nr 22

Svar på fråga ang. tillvaratagandet av

Men, herr Nelander, en rad skolradioprogram
går så att säga vid sidan om
undervisningen, och den enskilda skolan
— och jag föreställer mig också
den enskilde läraren — kan vid behov
utnyttja dem som orientering. Det
är ju också väl känt att många vuxna
människor följer skolradions program.

Det är alltså här fråga om en programservice,
en undervisningsservice,
som Sveriges Radio ger och skolöverstyrelsen
har inte någon sådan makt och
myndighet som herr Nelander önskar
förrän läroböckerna blir obligatoriska.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. tillvaratagandet av
samernas intressen i rättsliga sammanhang Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat, om jag vill redogöra för
de åtgärder, som regeringen vidtagit
för att råda bot på de förhållanden, som
JO i sin skrivelse den 21 januari 1966
påtalat, nämligen »att samernas intressen
i rättsliga sammanhang icke kunna
anses behörigen tillvaratagna med rådande
ordning i organisatoriskt hänseende».

Som svar vill jag meddela att JO:s
skrivelse, efter beslut den 11 februari
1966 av Kungl. Maj:t, överlämnats till
1964 års rennäringssakkunniga för att
beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.
Sedan de sakkunniga framlagt
förslag i ämnet kommer detta att
behandlas i vederbörlig ordning.

Vidare anförde:

samernas intressen i rättsliga sammanhang

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag vill till jordbruksministern
framföra mitt tack för svaret,
som kanhända får betecknas som
ytterst upplysande i viss mening.

Bakom frågan ligger ett gammalt intresse
för samernas förhållanden som
inte minst främjats genom läsningen
av Bromes bok om Nasafjäll och samernas
roll vid gruvbrytningen där och
malmtransporterna därifrån. Ett närmare
studium av övre Norrlands historia
i allmänhet och lappmarkernas i
synnerhet lämnar en bitter bottensats
kvar i läsarens minne: Samerna har varit
en folkminoritet som ofta utsatts för
omild behandling och vars rättigheter
sällan varit självklara. I dag hyser vi
svenskar ett stort intresse för andra
länders minoriteter och det är kanske
lätt att glömma detta folk inom våra
egna gränser.

Enligt den skrivelse från JO som föranlett
min fråga åstadkommer vi många
svårigheter för samerna. Gruvor och
malmvägar blir till hinder för deras
renflyttningar. Flygfälten ställer till besvär,
sommarstugor och turistanläggningar
likaså. De moderna vägarna liksom
järnvägarna hotar renarna med
död. Därtill kommer de stora ingreppen
under senare tid i sjöar och älvar.
Regleringen av fjällvattnen och utbyggnaden
av älvarna lämnar inte samernas
land oberört.

Skrivelsen från JO visar att det finns
behov av ett organ som i alla förekommande
fall kan bevaka samernas rätt.
Den åtgärd som efterlyses är i förstå
hand en utredning. Och det sägs att denna
utredning snarast bör komma till
stånd. Jag vill betona att saken verkligen
är brådskande. JO skriver: »Utvecklingen
ställer stora krav på det
statliga utrednings- och lagstiftningsarbetet.
---En prioritering av ak tuella

uppgifter är därför nödvändig.

—---Den rättssäkerhetsfråga, som

jag här aktualiserar måste anses ha
mycket hög prioritet.»

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1966

När statsrådet Holmqvist nu meddelar
i sitt svar, att JO:s skrivelse överlämnats
till 1964 års rennäringssakkunniga
förmodar jag att föga är att göra
och intet att tillägga. För min del vill
jag slutligen bekänna, att de två sista
raderna i jordbruksministerns svar
medför en nästan isande känsla vid
tanken på hur brådskande saken i
själva verket är. Där står: »Sedan de
sakkunniga framlagt förslag i ämnet
kommer detta att behandlas i vederbörlig
ordning.» Hur går det med den
prioritering som JO talar om? Kunde
här inte i första hand göras någonting
tillfälligt?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! JO:s skrivelse har väckt
uppmärksamhet ur många synpunkter.
Jag vet inte, om frågeställaren är nöjd
med att saken redan är föremål för utredning,
men detta är faktiskt förhållandet.
Rennäringssakkunniga tillsattes
för att granska frågan om i vilka former
rennäringen skall kunna drivas i framtiden
och för att över huvud taget göra
en översyn av hur bättre förhållanden
skall kunna skapas för samernas möjligheter
att bedriva sin näring samt föreslå
de förändringar som kunde bli erforderliga
i lagstiftningen på området.
Jag kan inte se någon skillnad mellan
om man utreder dessa frågor utifrån
näringssynpunkter eller om man väsentligen
attackerar dem ur de rent juridiska
aspekterna. Även om man närmar
sig problemen från de utgångspunkter
som rennäringssakkunniga nu
llar gj°rt måste man vid bedömningen
ändå komma fram till att det skall finnas
någon form av rättslig reglering.

Jag kan också försäkra att utredningen
bedrives med kraft och intresse, och
jag tror inte det finns anledning att befara
att det skall bli någon onödig tidsutdräkt
i fråga om detta utredningsarbete.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. eventuellt samband
mellan rationaliseringsåtgärder och
olycksfrekvens inom statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Nordgren har frågat
mig om jag anser att de under senare
tid inträffade olyckorna vid SJ
har något samband med vidtagna rationaliseringsåtgärder
inom SJ.

Som svar på frågan vill jag framhålla
att det såvitt jag kunnat finna
inte föreligger något sådant samband. 1
fråga om olyckan vid Bollnäs pågår ut
redning för att klarlägga orsaken.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga. Det var kort och klart, men jag
måste dock ställa det i samband med
statsrådets intepellationssvar i går, där
statsrådet bl. a. yttrade, att ju mer man
rationaliserar desto känsligare blir hela
transportapparaten. I dag anser statsrådet
Palme att transportapparatens
känslighet inte har något samband med
rationaliseringarna, och detta trots att
under detta dygn ytterliggare en tågurspåring
ägt rum och att det — trots
en relativt vacker vårdag — inträffat
avsevärda förseningar även för dagtågen
till Stockholm.

Jag har redan tidigare under denna
riksdagssejour tänkt ställa en fråga i
ungefär samma riktning men då närmast
med avseende på den försämrade
servicen på järnvägarna. Jag avstod
emellertid därifrån, eftersom jag förstod
att vi kanske måste betala det priset
för att få en rationellare drift. Men när
sedan den allvarliga olyckshändelsen
inträffade i mina hemtrakter — jag var
tyvärr i närheten av olycksplatsen just

Torsdagen den 5 maj 1906

Nr 22

Svar på fråga ang. eventuellt samband mellan rationaliseringsåtgärder och olycksfrekvens
inom statens järnvägar

den kvällen — och dessutom endast
några timmar senare ytterligare ett ytterst
allvarligt olyckstillbud inträffade
där uppe, ansåg jag att jag åtminstone
borde ställa en fråga härom.

.lag förstår att det är nödvändigt att
rationalisera, men med rationalisering
menar man väl att man ökar effektiviteten
eller produktionen genom att sätta
in andra tekniska hjälpmedel. Frågan
är om detta verkligen är vad som har
skett eller om rationaliseringen — ute
på linjerna alltså — huvudsakligast har
inskränkt sig till personalindragningar
eller, rättare sagt, utebliven nybesättning
av pensionerad personal.

Jag skall gärna erkänna att jag inte
är någon så förfärligt flitig SJ-resenär
på grund av de ur riksdagssynpunkt
olämpliga förbindelserna på ostkustbanan.
Däremot vill jag gärna ge en
eloge för hur E 4 skötts under denna
besvärliga vinter. Det har varit mönstergillt,
så att med bil har vi lättare kunnat
inträffa i rätt tid till riksdagssammanträdena.

Men de gånger jag har åkt tåg, har jag
fått den uppfattningen att det varit ytterst
ont om personal i varje fall ute på
linjerna. En och samma man på en station
— jag tar nu ostkustbanan som
exempel — får ofta sköta både biljettförsäljningen,
växlingen, tågklareringen
samt telefonsamtal och upplysningar till
allmänheten. En annan man, tågmästaren,
har i regel uppdraget att sköta passagerarna,
både sittvagnspassagerarna
och sovvagnspassagerarna, och dessutom
att biträda med av- och pålastning
av gods in. m. Detta är, herr statsråd,
inget klander mot SJ-personalen. Jag
är fullt övertygad om att den gör allt
vad den kan för att tillgodose oss resande.
Men det är naturligt att man som
resande måste ifrågasätta, om inte SJ
trots allt ställer alltför stora krav på
sin personal ute på linjerna och om
inte detta medverkar till att personalen
blir alltför pressad, jäktad eller stressad,

—■ för att nu använda det uttrycket —
i varje fall i förhållande till det stora
ansvar som åvilar denna personal med
tanke på egna och medmänniskors liv
och säkerhet och kanske också i förhållande
till den ersättning vederbörande
har.

Jag vet inte hur det skall rättas till,
men ett sätt är efter vad jag förstår att
man skulle öka personalen litet ute på
linjen och därmed också öka tillsynen
och kontrollen bland annat av materielen.

Herr talmannen avbröt här talaren
med klubbslag och yttrade:

Jag vill erinra den ärade talaren om
att inlägg i enkel fråga skall vara kort.

Talaren fortsatte:

Ja, då skall jag avsluta mitt anförande
här med att säga att de längre intervallerna
mellan kontrollerna av vagnar
och lok sannolikt medverkat till att
materieltillsynen har försämrats och att
det tydligen inte är tillräcklig kontroll
eller erforderlig tid att kontrollera materielen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För det första vill jag
ånyo understryka att jag naturligtvis
inte kan säga någonting om olyckan i
Bollnäs, eftersom den frågan befinner
sig under utredning.

För det andra vill jag betona att vad
jag sade i går var att rationaliseringen
i och för sig kan ha gjort trafikapparaten
mera känslig för störningar av
typen den våldsamma kylan och kanske
även av typen —• det vet vi ännu för
litet om — den vårflod som nu kommit
till Norrland. Men det innebar icke
något uttalande om att trafiksäkerheten
hade försämrats. Jag framhöll tvärt
om att SJ i vinter icke på någon punkt
givit efter på trafiksäkerhetskravet utan
till och med varit beredd — och det
med rätta — att finna sig i betydande

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1966

Svar på fråga ang. eventuellt samband mellan rationaliseringsåtgärder och olycksfrekvens
inom statens järnvägar

störningar i trafiken för att icke på
något sätt eftersätta trafiksäkerheten.

Jag vågar påstå generellt att rationaliseringen
inom SJ inklusive anskaffandet
av nya tekniska hjälpmedel har
medfört en förbättrad säkerhet. Det visar
bl. a. den upprustning, som för övrigt
fullföljs i årets budget, av trafiksäkerhetsmedlen
inom järnvägen liksom
inom övriga områden. Det kan sägas
att säkerheten skulle kunna vara
ännu bättre, om det inte rationaliseras
bort, såsom sker inom SJ, ungefär 2 000
anställda per år. Ja, det är ett antagande,
men de 2 000 ytterligare anställda
som fanns vid SJ i fjol sysslade inte
alla med säkerhetsfrågor — kanske inte
ens några av dem gjorde det. Det
är på andra driftsområden som mänsklig
arbetskraft har ersatts av mekaniska,
tekniska hjälpmedel.

Jag tror man skall vara försiktig innan
man kommer med några svepande
omdömen om sambandet mellan rationalisering
och säkerhet. För det första
är jag övertygad om att rationaliseringen
vid SJ generellt sett inneburit en
förbättring av säkerheten på så sätt
att man fått bättre tekniska hjälpmedel.
För det andra är jag också övertygad
om att SJ, av många olika omständigheter
tvingat till en hård rationalisering,
likväl icke kommer att bedriva
den på ett sådant sätt att säkerheten
äventyras.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Helt naturligt skall man
vara försiktig med svepande omdömen,
och jag ställde här bara en mycket försiktig
fråga om det eventuellt fanns något
samband. Är ändå inte, herr statsrådet,
en olycka en allvarlig störning
inom en trafikapparat? Efter vad jag
kan förstå måste vi erkänna att det förhåller
sig så. För närvarande är det —
jag hoppas att statsrådet delar min uppfattning
— allvarligt med de allt oftare
förekommande SJ-olyckorna, de har

blivit flera än tidigare. Jag hoppas att
statsrådet allvarligt vill medverka till
återvinnandet av det förtroende vi haft
för SJ.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Ordet »störning» kan
naturligtvis ges många definitioner. Jag
har här använt »störning» i betydelsen
rubbningar i tågföringen — det är ju
förseningar det är fråga om. Det tragiska
som en olycka innebär kan inte
kallas för annat än en olycka. Detta är
en distinktion som måste göras.

Att rationaliseringen kan tänkas ha
negativa följder för tågföringen i kritiska
situationer, när stora yttre störningar
såsom väderlekssvårigheter inträffar,
är möjligt. Däremot tror jag inte
man kan säga att det finns något belägg
för att rationaliseringen har medverkat
till olyckor.

Det är viktigt med denna distinktion,
just därför att den bidrar till att upprätthålla
förtroendet för SJ. Skulle det
emellertid visa sig ett samband mellan
rationaliseringar och olyckor — det har
inte funnits hittills såvitt jag kunnat
se — är jag övertygad om att såväl SJ
som kommunikationsdepartementet
omedelbart kommer att ingripa för att
rätta till förhållandet.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för det senaste yttrandet.

Efter vad som framkommit om den
tragiska olyckan i närheten av Bollnäs
måste det ändå anses vara ganska klart
att vederbörande personal har varit
jäktad, ty ger man en order om att en
linje är klar, borde väl den som tar
emot denna order bekräfta den. Detta
är vanligt vid ordergivning i mycket
mindre allvarliga sammanhang än det
ifrågavarande. Här har det tagits emot
en order från en tydligen okänd person
eller rättare sagt, en tjänsteman som

Torsdagen den 5 maj 1906

Nr 22

Svar på fräna an R. oljeskyddsrådets ställning

inte hade rätt att lämna ordern, d. v. s.
inte tillsyningsmannen för banlinjen
utan en annan person. Vederbörande
hade sannolikt kontrollerat och repeterat
ordern om han hade haft mera tid
på sig och instruktionen så föreskrivit.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tvingas ta till orda
igen för att ännu en gång starkt understryka
att jag är förhindrad att uttala
mig om olyckan i Bollnäs, eftersom
utredning pågår. Därför kan jag inte
diskutera den frågan med herr Nordgren.

Sedan vill jag bara tillägga att såvitt
jag har mig bekant har tendensen
varit den, att antalet personskador inom
statens järnvägars verksamhet har
minskat, vilket jag tycker är synnerligen
glädjande. Jag hoppas att vi skall
kunna nedbringa antalet olyckor ännu
mera. Det är verkligen tillräckligt
många människor som i dag skadas eller
dödas i trafiken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. oljeskyddsrådets
ställning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Tobé har frågat
mig, om jag avser att medverka till en
förändring av oljeskyddsrådets ställning
med hänsyn till att vattenvårdsfrågorna
den 1 juli 1967 skall övertas
av statens naturvårdsnämnd samt att
förordnandet för oljeskyddsrådets ledamöter
utgår den 1 juli i år.

Som svar vill jag anföra följande. I
sitt förra året avlämnade betänkande,
vilket handläggs inom inrikesdepartementet,
föreslog oljeskyddsutredningen
bl. a. att statens naturvårdsnämnd

skall åläggas en tillsynsverksamhet på
oljeskyddsområdet av rådgivande ocli
samordnande karaktär. Med hänsyn till
de .särskilda problem beträffande oljeskador
som är förknippade med sjöfartsnäringen
föreslog utredningen samtidigt,
att den befattning sjöfartsstyrelsen
och det därtill knutna oljeskyddsrådet
har med oljeskyddsfrågorna skall
bestå. Betänkandet har remissbehandlats.
Då beredningen ännu inte slutförts
är jag inte beredd att göra något närmare
uttalande i frågan.

Vidare anförde

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för
svaret på min fråga.

Statsrådet redovisar i svaret vad oljeskyddsutredningen
förra året föreslog
beträffande tillsynsverksamheten över
oljeskadorna på havsvattnet, som det
här närmast gäller. Orsaken till att jag
framställde min fråga var just att man
allmänt hyser oro för att denna tillsynsverksamhet
är så splittrad. Nu har
det gjorts en utredning rörande tillsynen
till sjöss, och den visar att såväl
kustbevakningen som lotsväsendet, polisen
och fartygsinspektionen alla har
vissa uppgifter. Det finns ett glädjande
intresse för dessa frågor, men som också
framgår av svaret är tillsynsuppgifterna
splittrade på många händer —
även på departementsplanet.

Statens naturvårdsnämnd skall ha huvudansvaret
för denna verksamhet, men
beträffande oljeskador till sjöss skall
nämnden dela ansvaret med sjöfartsstyrelsen.
Naturvårdsnämnden har själv
inte velat ha det på det sättet, utan
nämnden bar i sätt remissvar framhållit
att det borde ordnas en central ledning
när det gäller dessa uppgifter. Nämnden
föreslog också en ändring av oljeskyddsrådets
ställning. Bådet är ett rådgivande
organ åt sjöfartsstyrelsen, men naturvårdsnämnden
föreslog att rådet skulle

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1966

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

få initiativrätt och en mera självständig
ställning.

Jag framställde min fråga nu, därför
att jag ansåg tidpunkten mycket lämplig.
Handelsdepartementet har fått oljeskyddsutredningens
betänkande, men
sedan har ärendet gått vidare till inrikesdepartementet,
vilket är naturligt
eftersom det föreslagits att kommunerna
skulle ingripa ganska mycket i dessa
frågor. Nu är alltså hela denna fråga
under beredning i inrikesdepartementet.

Men samtidigt har jordbruksdepartementet
givit statskontoret i uppdrag att
utreda frågan om naturvårdsnämndens
organisation och uppgifter, och då har
jag velat förvissa mig om att beredningen
i inrikesdepartementet sker i samråd
med jordbruksdepartementet, så att
också inrikesdepartementet får del av
statskontorets utredning. Kommunikationsministern
har nu också sagt i svaret
att beredningen av ärendet ännu
inte slutförts. Oljeskyddsrådet kommer
alltså inte att få nytt mandat för tre år,
om det finns skäl att organisera om rådet
och kanske ge det andra uppgifter.

Jag är alltså tacksam för detta svar,
som visar att ingenting ännu har gjorts
som kan gå emot mina intentioner.
Samtidigt hoppas jag att kommunikationsministern
tar hänsyn till vad jag
framhållit och att det blir ett samspel
mellan de tre departement som här är
involverade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Justerades protokollet för den 29
nästlidne april.

§ 8

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
spekulation i bostäder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

spekulation i bostäder

Herr talman! Herr Jansson har frågat,
om jag överväger något ingripande
i syfte att göra slut på den svartabörsliandel
som pågår med lägenheter och
möblerade rum.

Bäst kommer man givetvis till rätta
med nämnda svartabörshandel genom
att åstadkomma balans mellan tillgång
och efterfrågan på bostäder av olika
slag. Så långt våra resurser tillåter det
strävar vi efter att nå detta mål.

Så länge nuvarande bristsituation i
storstäderna består är det emellertid
angeläget att vidta också andra åtgärder
som kan begränsa den svarta marknaden.
Ett självklart inslag i detta sammanhang
är att övervaka efterlevnaden
av gällande bestämmelser på området.
Denna verksamhet har intensifierats under
senare år. Större vikt tillmäter jag
dock de åtgärder som går ut på att ge
de kommunala bostadsförmedlingarna
bättre möjligheter att fullgöra sina
funktioner, inte minst genom att de får
bättre tillgång till lägenheter. Hur det
skall möjliggöras utreds för närvarande
av bostadsförmedlingsutredningen, som
väntas slutföra sitt arbete under loppet
av innevarande år.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet för
svaret på min interpellation. Jag är livligt
medveten om att det här gäller en
mycket svår fråga, och jag tar statsrådets
försiktighet i fråga om att göra
några utfästelser som ett ytterligare
understrykande av frågans svårighetsgrad.
Svaret präglas kanske dock inte,
tycker jag, av de klara besked och den
framsynthet som brukar prägla statsrådets
svar.

Statsrådets påpekande att man bäst
kommer till rätta med svartabörshandeln
med lägenheter genom att åstadkomma
balans mellan tillgång och efterfrågan
vill jag instämma i. Det är en

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1906

Svar på interpellation

självklarhet som jag tror alla är eniga
om. Men då vi inte kan räkna med att
en sådan balans kommer till stånd inom
överskådlig tid måste man ju pröva
andra utvägar, vilket också antyds i
interpellationssvaret.

Statsrådet påpekar möjligheten att
övervaka efterlevnaden av de bestämmelser
som redan nu finns på området
såsom vapen mot svartabörshandeln.
Jag vill för klarhetens skull fråga statsrådet,
vilka av dessa bestämmelser han
anser vara de mest verkningsfulla. Med
hänsyn till att vi alla vet om den trafik
som pågår på området och att alltför
litet görs för att stävja ocker, bedrägeri
och svart börs, kan det vara av
intresse att få några preciseringar av
möjligheter till ytterligare åtgärder
från den som är den högste ansvarige
på detta område.

För att ge ökad tyngd åt interpellationen
skulle jag gärna ha velat illustrera
tillståndet som det för närvarande
är. Men jag vill inte uppta tiden
härmed, eftersom det är ganska väl känt
av alla och inte rymmer mycket nytt,
även om jag ägnat förmiddagen i dag
åt att i en tidnings arkiv gå igenom några
hundra fall av svart börs på bostadsmarknaden.
Jag skall nöja mig med ett
enda exempel.

SSU-klubben Stenbocken i Malmö har
gjort en mycket uppmärksammad och
intressant aktion. Man har undersökt
tusen hyresgästers hyresförhållanden.
Härvid framkom skrämmande siffror.
Man har belägg för att ifrågavarande
hyresgäster tillsammans sedan år 1959
olagligt avkrävts 3 miljoner kronor för
sina bostäder.

Det material som SSU-klubben Stenbocken
givit polisen torde vara den rikhaltigaste
och mest omfattande utredningshjälp
som ordningsmakten fått —
utan att anstränga sig. Det lär vara mera
hyresskoj armaterial i SSU-klubben
Stenbockens utredning än vad polisen i
Malmö sammantaget haft under de senaste
femton åren. Klubben har fått

anp. åtgärder mot spekulation i bostäder

fullmakt att företräda människor i mål
för miljonbelopp sammanlagt. Ett fyrtiotal
fall av hyresocker polisanmäldes
den 14 januari i år. Om jag är riktigt
underrättad skall det första målet inledas
om några dagar — jag förmodar
att inrikesministern känner till dessa
saker bättre än jag.

Det största fallet gäller två äldre damer
som fått betala 30 000 kronor för
en trerumslägenhet; 5 000 var fastställd
insats och 25 000 var betalning för möbler,
som av polisens expert värderades
till 2 000 kronor.

Aktionen riktar sig mot ett antal
stora fastighetsägare i Malmö. Vi har,
när vi behandlat prisfrågorna, diskuterat
införande av s. k. prispolis. Jag måste
säga att SSU-klubben i Malmö på eget
initiativ verkligen blivit en första effektiv
prispolis på detta område.

Inrikesministern påpekar i sitt svar
att de kommunala bostadsförmedlingarna
skall ges »bättre möjligheter att fullgöra
sina funktioner, inte minst genom
att de får bättre tillgång till lägenheter»,
och han hänvisar till att bostadsförmedlingsutredningen
väntas slutföra
sitt arbete under loppet av innevarande
år.

Vilka åtgärder skulle kunna bli mest
verkningsfulla? Det är den frågan man
vill ställa.

Avgörande är sjävfallet hur markoch
bostadsfrågorna löses i sin helhet.
Men om vi begränsar detta meningsutbyte
till mera kortsiktiga åtgärder
skulle jag vilja i frågande form ta upp
några ting.

1. Är inte införande av en obligatorisk
kommunal bostads- och rumsförmedling
det avgörande för att komma
till rätta med nuvarande svartabörshandel
med lägenheter? Än så länge ligger
ju ändå huvudparten av lägenhetsbeståndet
i privata händer.

2. Kunde man inte, medan man väntar
på en sådan reform — som jag vet
att många är en smula rädda inför —
tänka sig att förmå hyresvärdarna att

2 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 22

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1966

Svar på interpellation ang. åtgärder mot spekulation i bostäder

frivilligt, genom förhandlingar mellan
kommunala myndigheter, fastighetsägarföreningar
och hyresgästföreningar,
lämna ifrån sig en del av lägenhetsbeståndet
till de kommunala förmedlingarna? 3.

Det finns för närvarande bestämmelser
som ålägger hyresvärdarna anmälningsplikt
vid byte av hyresgäst
samt föreskriver att fastighetsägaren
skall uppge vilken hyra bostaden betingar
efter bytet. Jag skulle vilja höra
inrikesministerns mening om i vilken
utsträckning dessa bestämmelser följs.
År det så att bestämmelserna ganska
allmänt nonchaleras därför att ett så
otroligt lågt vite fastställts för den som
inte bryr sig om bestämmelserna?

4. Vore inte kravet på normalkontrakt
för möblerade rum — ett krav som
framfördes vid den senaste socialdemokratiska
partikongressen och ett krav
som avvisades här i riksdagen förra
veckan, när en kommunistisk motion i
frågan avslogs —• någonting att tänka
på som en av de första åtgärderna?

5. Har inrikesministern övervägt att
som en högst tillfällig åtgärd — jag vill
betona tillfällig — genomföra en auktorisering
för hyresbyråer och rumsbyråer
för att hindra att vem som helst,
utan kontroll och med kontor på fickan,
etablerar sig i branschen? När förehavandena
tangerar bedrägeri och kriminell
verksamhet bör det ändock sättas
vissa gränser för det privata initiativet.

6. Har inrikesministern övervägt det
förslag, som Hyresgästföreningen i
Stockholm för en tid sedan framlade
till arbetsmarknadsstyrelsen om att ett
särskilt organ skulle skapas för att bevaka
att utlänningar som kommer hit
för att studera, praktisera och förvärvsarbeta,
inte utlämnas till ett alldeles
särskilt hänsynslöst liyresocker?

7. I väntan på att kunna utnyttjas för
spekulation står, särskilt i storstadsområdena,
åtskilliga lägenheter tomma.
Enligt 1960 års bostadsräkning fanns det

i Stockholm 6 600 tomma lägenheter
Får jag möjligen fråga inrikesministern,
om 1965 års bostadsräkning innehåller
lika sensationella uppgifter i
detta avseende som 1960 års bostadsräkning
gjorde? Jag utgår från att inrikesministern
sitter inne med vissa förhandsrapporter.
Vi övriga känner ännu
inte till vad denna bostadsräkning kommit
fram till.

8. Den sista fråga jag skulle vilja besvära
inrikesministern med är följande:
Bostadsräkningarna 1960 och 1965 kombinerades
inte med någon liyresräkning.
Någon sådan har vi inte haft sedan
1945 och mycket har förändrats på 21
år. Vissa kommuner, bl. a. Stockholm,
har gjort beräkningar på dctia område,
och hyresgästföreningen i Stockholm
och bostadsstyrelsen har begärt att en
liyresräkning skulle komma till stånd.
Vid vilken tidpunkt och i vilket sammanhang
vore en liyresräkning möjlig
och lämplig att göra?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har självfallet inget
till övers för de människor som söker
utnyttja andras besvärliga situation på
bostadsmarknaden. Lagstiftningen förbjuder
ocker och svartabörsaffärer, men
att komma dessa på spåren är en fråga
om resurser för övervakning och kontroll.
Dessutom har man all anledning
observera att spörsmålet är besvärligt
eftersom det ofta är fråga om affärer,
till vilka båda parter känner sig bundna
— tyvärr kanske jag skall säga.

En intensifiering av denna verksamhet
har emellertid skett från polisens
sida. I den mån man kan uppdaga sådana
affärer och dessa blir föremål för
prövning och eventuellt åtal och dom,
som i sin tur också kommer till allmänhetens
kännedom, kan man självfallet
förvänta sig att domen får en preventiv
effekt. Men jag upprepar att det även är
svårt att nå köparen eller den som rå -

Torsdagen den 5 maj 1900

Nr 22

Svar på interpellation

kar ut för ockraren eller svartabörshajen.

Jag tror emellertid att en del av det
som görs också från annat håll än från
polismyndigheternas sida har varit av
värde, även om jag vill tillägga att en
sådan verksamhet bör bedrivas med den
allra största försiktighet. Självfallet bör
man också redan på ett tidigt stadium
hålla så god kontakt som möjligt med
polismyndigheterna.

Jag återkommer till min uppfattning
att bakgrunden till dessa förhållanden
är balansproblemet på bostadsmarknaden,
vars orsaker måste angripas. Jag
har ingenting att erinra mot herr Janssons
uttalande. Det är klart att vi i storstadsregionerna
under en betydande tid
fortfarande kommer att ha stora svårigheter.
Inflyttningen är mycket omfattande;
tillströmningen till storstockholmsregionen
har varit mellan 20 000 och
30 000 personer om året under senare
tid. Även om en lokaliseringspolitik på
sistone har satts in, vilken medverkar
till utflyttning av en del företag, visar
det sig att inflyttningen ändock är nästan
lika stor. Detta ställer naturligtvis
kommunerna inför utomordentligt stora
och svårbemästrade uppgifter.

Kan man då inte bygga mera i just
de regioner där bristen är störst? Jag
har den meningen att det är nödvändigt
att öka bostadsbyggandets omfattning i
storstadsregionerna med hänsyn till den
eftersläpning som har skett. Jag erinrar
emellertid om debatterna i riksdagen i
anslutning till förslag härom under fjolåret,
vid vilkia olika ståndpunkter intogs
allteftersom man företrädde storstadsregionernas
eller det övriga landets
intressen. Regeringen har ändå sett det
som nödvändigt att avdela en större
kvot åren 1965 och 1966 än under de
närmast föregående åren, och vi är beredda
att söka fullfölja dessa planer och
medverka till att bostadsbyggandet får
en mera tillfredsställande omfattning på
de verkligt påtagliga bristorterna, där
det nu aktualiserade problemet naturligtvis
är mest framträdande.

ang. åtgärder mot spekulation i bostäder

Också andra åtgärder måste emellertid
vidtas. Vi kan inte bara låta denna
utveckling och de företeelser den för
med sig fortgå. Frågan är då hur vi skall
gå till väga. Jag har velat peka på bostadsförmedlingen
såsom en mycket stor
och väsentlig uppgift. Tyvärr har den
framför allt i storstockholmsområdet
inte haft den omfattning som varit önskvärd.
Förmedlingen har i huvudsak varit
en kommunal uppgift, och den har
varit föremål för förhandlingar mellan
kommunerna, men man har ännu inte
nått fram till ett resultat som vi skulle
betrakta som godtagbart.

Dåvarande socialministern tillsatte
för några år sedan en utredning om
bostadsförmedlingsverksamheten. Emellertid
var den så till vida begränsad,
att direktiven inte innefattade också frågan
om en eventuell obligatorisk bostadsförmedling
och hur denna tekniskt
skulle byggas upp. Vi gav emellertid senare
— vilket herr Jansson säkerligen
känner till — tilläggsdirektiv till denna
utredning om att dess uppdrag även
skulle omfatta dessa frågor.

Vi har fått ett förslag från bostadsförmedlingsutredningen
som närmast rör
samordningen av förmedlingsverksamheten.
Den har, skulle jag tro, i så måtto
påverkat kommunerna, i första hand i
storstockholmsområdet, att de har diskuterat
och förhandlat sig fram till ett
förslag om en gemensam bostadsförmedling,
vilket nu är ute för prövning
i de olika kommunerna. Skulle detta förslag
kunna genomföras, betyder det att
man från en omfattning av 10 ä 15 procent
av nyproduktionen i den gemensamma
bostadsförmedlingen skulle komma
upp i väsentligt högre tal, någonstans
omkring 60 å 70 procent. Jag hoppas
att vederbörande skall kunna bli
överens om detta inom den allra närmaste
tiden.

Vi väntar dessutom — såsom jag har
framhållit i mitt interpellationssvar —
på utredningens andra förslag, som mera
avser frågan om vad som skall kunna
göras för att få in ett större antal lägen -

Nr 22 Torsdagen den 5 maj 1966

Svar på interpellation ang. åtgärder mot spekulation i bostäder

heter under förmedlingsverksamheten.
Innan vi fått detta förslag har jag svårt
att uttala mig beträffande en del av de
frågor som herr Jansson ställde. Jag
skulle bara i fråga om den utländska
arbetskraften vilja säga, att vi naturligtvis
har uppmärksammat de svårigheter
som utlänningar haft att skaffa sig bostäder.
Det har varit ett av skälen till
att vi har velat ta upp invandringsproblemet
till behandling från olika utgångspunkter
och att vi ställt det anspråket
på företag, som önskar anställa
arbetskraft från andra länder, att de
skall ordna bostadsfrågan för vederbörande
innan de tar hit arbetare. Det
betyder att arbetsmarknadsstyrelsen har
möjlighet att följa upp bostadsfrågans
lösning när det gäller utländsk arbetskraft.
Under den senaste tiden har vi
också med arbetsmarknadsmyndigheterna
diskuterat möjligheten att vidta
andra åtgärder i detta syfte. Det har
under ett par ars tid — under den senaste
tiden med större aktualitet — dryftats
om inte arbetsmarknadsstyrelsen
skulle kunna ställa bostäder till förfogande,
eventuellt transportabla sådana.

I detta avseende har vi några projekt
under allvarlig diskussion, projekt som
jag här inte närmare kan beröra men
som förefaller vara genomförbara.

Beträffande hyresräkningarna har jag
inte fått några underhandsbesked om
1965 års bostadsräkning. Jag skulle dock
vilja nämna att hyreslagstiftningskommittén
har fått pengar för att göra en
ganska omfattande utredning om hyressplittring
m. m. Jag skulle tro att kommittén
beträffande en del av dessa problem
kan skönja en lösning. Vi räknar
med att få kommittébetänkandet under
juni månad.

Vidare skulle jag — mera som en
kommentar än som ett direkt svar på
herr Janssons frågor — vilja beröra frågan
om lägenheter som står tomma i
fastigheter avsedda att rivas. I städer
med mer än 30 000 invånare har vi nu
lagt rivning av fastigheter under till -

standstvång för att försöka få en samordning
mellan besked om eventuell rivning
och det som fastighetsägarna naturligtvis
syftar till, nämligen nybyggnad
på en sålunda ledigställd tomt. Det
skulle kunna tänkas att en del sådana
rivningsfastigheter är godtagbara för
bostadsändamål. Vi har redan nu bevis
för att så är fallet i Stockholm. En del
av de fastigheter som här står tomma
har av hyresnämnd bedömts såsom
fullt godtagbara som bostadshus, andra
skulle efter viss upprustning kunna godtas
för detta ändamål. Med de nya bestämmelserna
om tillstånd för rivning
hoppas vi också kunna påverka fastighetsägarna
i sådan riktning, att bostäder
som fortfarande kan anses användbara
kommer bostadsmarknaden till
godo.

Beträffande frågan om auktorisering
av förmedlingsbyråer vill jag endast
avge den personliga deklarationen att,
när vi i anslutning till de betänkanden
som vi har fått eller räknar med att få
inom den närmaste framtiden skall pröva
frågan om bostadsförmedling, vi också
mycket allvarligt kommer att överväga,
om det inte bör åligga varje kommun
att medverka när det gäller anvisande
av lägenheter. Jag tror att en sådan
service åt medborgarna skulle vara
rimlig.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för de ytterligare besked han
gett med anledning av interpeliationen.
Statsrådet avstod emellertid från
att gå in på t. ex. frågan, huruvida den
nuvarande bestämmelsen om anmälningsplikt
beträffande hyran vid byte
av hyresgäst följs. Frågan är inte ointressant,
eftersom det naturligtvis döljer
sig rätt mycken uppskörtning bakom
det förhållandet att man inte fullgör
denna anmälningsplikt.

Jag är fullt på det klara med att det
är mycket svårt att komma åt svarta
börsen, eftersom även offren för svarta -

Torsdagen den 5 maj 19(U>

Nr 22

Svar på interpellatio

börshandeln är ängsliga för att det hela
skall upptäckas. Borde man inte överväga
att i någon form göra känt eller
i varje fall mera känt, att den som köper
svart såvitt jag vet inte kan fällas för
någonting olagligt men att den som säljer
däremot kan anmälas. Det har mer
än en gång hänt att offret fått de svarta
pengarna tillbaka. Om det förhållandet
bleve känt för dem, som i en svår och
brydsam situation blir offer på svartabörsmarknaden,
kunde det hända, att
de skulle bli litet modigare när affären
väl är uppgjord. Om man genom en sådan
upplysningsverksamhet kunde inge
människor förhoppning om att få pengar
tillbaka, skulle de kanske inte bara
av ideella utan ännu mer av krasst ekonomiska
skäl bli mer intresserade av att
affären togs upp till ny behandling. Det
vore väl inte omöjligt att mobilisera en
litet mer allmän opinion på detta område
genom åtgärder i stil med dem
som de utomordentliga socialdemokratiska
ungdomsklubbisterna i Malmö tog
initiativet till.

Vad beträffar de tomma lägenheterna
är det väl i och för sig intressant att
få höra av inrikesministern, att man
håller på att undersöka dessa lägenheter
och att det visat sig att de inte är
så dåliga. Jag håller nog före att flertalet
av dessa lägenheter står tomma
inte därför att de är dåliga utan därför
att innehavarna avser att utnyttja dem
för spekulation.

Det finns i detta sammanhang en rad
intressanta företeelser. Personligen är
jag inte alls orienterad om hur polisen
följer den svarta börs, som man av och
till nästan helt Öppet kan läsa om i tidningarnas
annonsspalter. Jag har framför
mig 25 å 30 annonser i Dagens
Nyheter. Jag skall verkligen inte uppta
tiden med att läsa upp dem. De lyder
alla ungefär så här:

»Möblerad insatslägenhet, trerummare
Nacka, billig hyra. Ledig april. Kontant
42 000:—» — »Trerummare norrort,
28 000:—» — »Handen, trerummare,
20 000: —.»

ang. åtgärder mot spekulation i bostäder

Det förekom massor av sådana erbjudanden.
Man kan i nära nog varje sådan
annons spåra någonting av svartabörshandel.

Jag har i samband med denna interpellation
fått en rad brev. Visserligen
vet man aldrig vad sådana brev är värda,
när man inte bar tid och möjligheter
att undersöka förhållandena. Men
det är ju inte utan intresse man läser
t. ex. ett brev som det jag har här i
handen, i vilket någon, som tyvärr inte
vill tala om vem han är, uppger namn
och telefonnummer på sex svartabörshajar
som han säger kräver minst 25 000
kronor för överlåtelse av liten lägenhet.
Det tyder ändå på att sådant förekommer
ganska allmänt.

När jag ställde frågan om auktorisering
av hyresbyråerna så var det samma
uppfattning som den inrikesministern
här givit uttryck för som låg bakom,
d. v. s. den att man inte får vidta
någon åtgärd som permanentar dem.
Kommer vi fram till en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling, så är den
åtgärden enligt min mening den riktigaste
och den bästa.

Jag beklagar att bostadsförmedlingsutredningen
inte tog de tilläggsdirektiv
den fick från inrikesministern på ett
annat sätt; där gavs ju ändå uttryck för
tanken att utredningen inte skulle rygga
för att, om det ansågs nödvändigt,
gå in för en obligatorisk kommunal
bostadsförmedling i storstockliolmsområdet.
Nu ryggade man för tanken, och
det blev ingen sådan obligatorisk förmedling.
Jag har tidigare interpellerat
i denna fråga, och jag motser med stort
intresse det svar som inrikesministern
kommer att ge på herr Lindahls interpellation
i samma fråga.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är med stort intresse
jag lyssnar på denna debatt; den
är av intresse för oss alla. Den är inte
mindre angelägen för att frågorna är
under utredning och för att vi när som

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 196G

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

helst kan vänta besked i olika avseenden.

Jag vill först beklaga att de åtgärder
som förra året vidtogs av regeringen —•
jag syftar på ökningen av tilldelningen
till storstäderna med 5 000 lägenheter
— inte väckte den anklang som man
hade hoppats. Det är ändå så, att 70
procent av de bostadslösa står anmälda
på de tre förmedlingarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, och det borde
alltså vara motiverat att få till stånd en
större byggnation i dessa regioner, vilket
tyvärr inte blev fallet.

Jag vill understryka — det var närmast
därför jag begärde ordet — att
det råder ett utomordentligt gott samarbete
mellan de tre bostadsförmedlingarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Vi samarbetar sedan 10—12 år tillbaka
för att kunna finna gemensamma arbetslinjer
och för att kunna skapa bästa
tänkbara lösningar i denna vitala fråga.
Vi bar bl. a. ett mycket förnämligt
clearingförfarande mellan de tre storstäderna,
vilket har fungerat alldeles
ypperligt och gör det än i dag. Vi samarbetar
också för att få största möjliga
antal lägenheter till bostadsförmedlingen.

Jag skulle också vilja säga att frågan
om obligatorisk bostadsförmedling även
diskuterats med kommittén, varvid bostadsförmedlingarna
också lagt fram
sina synpunkter på det hela. Från förmedlingarna
i Stockholm och Göteborg
sades det mycket bestämt, att man trodde
att den enda tänkbara möjligheten
var att starta en obligatorisk bostadsförmedling.
Bostadsförmedlingen i
Malmö sade däremot att det inte var
alldeles nödvändigt med en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling. Vi
har nämligen ett samarbetsavtal med
Burlöv och dessutom alldeles ypperliga
avtal med angränsande kommuner.
Vi har alltså löst frågan genom ett samarbetsavtal
över kommungränserna. Det
går i stort sett bra; det är inte alltför

spekulation i bostäder

mycket som klickar i det samarbetet.
Problemet bör alltså kunna lösas på den
vägen.

Om man nu i Stockholms- och göteborgsregionerna
går in för en lösning
enligt detta system, så hoppas jag att
man skall kunna åstadkomma verkligt
hållbara avtal; annars kommer man
aldrig till rätta med problemet. Som
det nu är görs det från olika håll en
mängd anmälningar till flera kommuner
och en konstlad bostadskö åstadkoms,
vilket är ytterst obehagligt. Vi
kunde konstatera att folk stod anmälda
både i Burlöv och i Malmö, men genom
att vi kunde reda upp förhållandena
fick vi en bostadskö som återspeglade
det verkliga antalet bostadssökande.
Jag skulle tro att det är bättre
att gå fram den vägen.

Jag skulle vilja ta upp en fråga som
vi tidigare diskuterat här i kammaren,
nämligen de ledigstiillda lägenheterna
i det äldre bostadsbeståndet. Detta är
en verkligt stor fråga, som jag tror att
alla borde engagera sig i för att klara
upp. Låt mig bara illustrera den på ett
enda sätt.

När vi undersöker den bostadskö som
nu finns i Malmö och tar bort alla dåliga
lägenheter, de som är saneringsmogna
och sådana som vi inte har
minsta användning för, återstår ändå
14 000 av mycket god kvalitet. Dessa
skulle kunna användas i byteshänseende
för att få fram rörlighet på hela
hyresmarknaden. Märk väl, 14 000 bra
lägenheter, som skulle kunna användas,
om vi finge en chans att registrera dem
hos bostadsförmedlingen. Tyvärr får vi
inte detta.

Men detta är ändå ett problem, beträffande
vilket vi kan konstatera att
något måste göras. 14 000 människor i
för små eller för stora lägenheter eller
bosatta i stadsdelar som inte passar
dem står anmälda i bostadskön. Men
det finns en hel del andra människor
som skulle ha största nytta av dessa

Torsdagen den 5 maj 19GG

Nr 22

Svar på interpellation

lägenheter, inte minst därför att priserna
pa dem i många fall är rätt hyggliga.

Lät mig illustrera saken på ett annat
sätt. Om vi exempelvis bygger 3 000 moderna
lägenheter i Malmö, får vi ändå
genom det förfarande och de kontakter
vi har — byten i det kommunala bolaget,
byten inom det kooperativa beståndet
och genom att vi också anmodar
dem som har egnahem att ställa
lägenheter till förfogande — en rörlighet,
som betyder att vi har ungefär
5 000 lägenheter att sätta in. Om man
kunde få en sådan rörlighet till stånd,
vore mycket vunnet. Det skulle vara
önskvärt med fria lägenhetsbyten över
hela linjen. En chans till fria lägenhetsbyten
skulle också göra en sådan
uppläggning betydligt lättare.

Slutligen skulle jag vilja säga några
ord om svartabörsaffärerna. Det verkar
som om det inte finns någon möjlighet
att komma till rätta med dem. I själva
verket är det inte så. Som hyresgästman
kan jag säga att jag skulle kunna
redovisa ungefär liknande siffror som
herr Jansson nämnde, d. v. s. miljonbelopp,
som vi sparar till hyresgästerna,
men vi gör det på det sättet att vi anmäler
lägenheterna till hyresnämnden,
som sedan tillsammans med oss klarar
upp problemen. Det går alltså med nuvarande
hvreslagstiftning att klara upp
saken. Som både statsrådet och herr
Jansson påpekade ligger svårigheten i
att människor är rädda för att göra en
anmälan. Men kunde man på något vis
ta bort denna rädsla och liksom ge dem
en chans, skulle man kunna åstadkomma
en hel del resultat.

Det finns alltså lagliga möjligheter att
komma till rätta både med möblerade
lägenheter och andra. Vi har därigenom
sparat åtskilliga belopp, men vi redovisar
inte varje fall för sig utan vi gör
en redovisning när året är slut. Det visar
sig då att det är miljonbelopp som
sparas genom kontakt med myndighe -

ang. åtgärder mot spekulation i bostäder

terna och genom att man utnyttjar
lagen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Beträffande de tomma
lägenheterna vill jag bara säga till herr
Jansson att när det gäller fastigheter,
som helt är tömda från hyresgäster
ehuru de inte är saneringsmogna, avser
ägarna att riva dem. Naturligtvis
kan man säga, att detta sker i spekulationssyfte
för att få fram ett större antal
lägenheter, vilka betingar ett högre
pris. Jag uppfattade herr Jansson så
att han menade att de tomma lägenheterna
ofta är spekulationsobjekt. Det
kan vara riktigt i fråga om en tom
lägenhet insprängd i en fastighet som
i övrigt är bebodd. Men det finns ett
ganska betydande antal lediga lägenheter
i den fastighet som är avsedd att
rivas, och genom det beslut som vi nu
fattat borde man kunna förvänta sig
att en hel del av dessa kommer bostadsmarknaden
till godo. Det är ändå
en tillgång.

Bytesproblemet är ett av de svårare
problemen som bostadsförmedlingen
har. Vi har haft ett par överläggningar
med den om det här, och vi måste erkänna
att kanske det allra svåraste är
just den sak — som herr Svenning också
tog upp — nämligen hur man skall
kunna komma åt de äldre bostäderna
och på det sättet få en rörligare marknad.
Det finns många som säger att det
avgör man genom priset: häv alla regleringar,
låt priset stiga!

Även om man kommer in i en utveckling
mot en något friare marknad och
något högre kostnader för lägenheter i
det äldre fastighetsbeståndet, så tror jag
inte att detta ensamt löser den här frågan,
utan problemet gäller effektiviteten
i förmedlingsverksamheten, vari ingår
möjligheter att byta mellan nya och
äldre lägenheter. Det visar sig ju också
att det på sina håll går relativt bra med

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1966

Svar på interpellation ang. åtgärder mot spekulation i bostäder

en väl utbyggd bostadsförmedlingsverksamhet.
Men vi måste erkänna att det
går sämre i storstockholmsområdet, därför
att man här inte har kunnat komma
fram till en som vi skulle vilja
beteckna rimlig överenskommelse mellan
kommunerna om en samordnad bostadsförmedling
i ett område som ändå
utgör ett så klart enhetligt bostadsområde.

Vi följer nu den här utvecklingen
med den största uppmärksamhet för
att se om det lyckas med det förslag
till överenskommelse som ligger ute i
kommunerna för prövning. Jag vill bara
säga att kommer man inte till ett resultat
på den här vägen, får vi pröva
i vilken form vi skall gå fram för att
medverka till en effektivare bostadsförmedling.
Det är detta som är målsättningen.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag tycker att statsrådets
sista uttalande är mycket intressant
och jag hoppas verkligen att de kommunalmän
i Storstockholm som är alltför
bypolitiskt orienterade tar del av
detta.

Jag är på det klara med att man här
inte kan skylla allt på regeringen utan
det är en del kommuner i storstockholmsområdet
som har orsakat att man
inte kommit fram tillräckligt fort. Man
är så mån om att ha någonting eget,
att man är nästan ledsen om man inte
får ha en egen bostadskö också.

Jag lyssnade med stort intresse på
herr Svenning. Det är tydligt att man i
Malmö verkligen har lyckats åstadkomma
åtskilligt som man inte har lyckats
med vare sig i storstockholmsområdet
eller i Göteborg. Emellertid tycker jag
att man inte var särskilt solidarisk i
Malmö, när man inte kunde vara litet
mer positiv till en obligatorisk bostadsförmedling.
Man hade inte bara behövt
se på hur bra man ordnat det själv, utan
man borde ha tittat litet mer på hur

svårt det är på en del andra håll att
lösa de här frågorna med gemensamma
avtal. Jag tycker det är mycket starkt
att man har lyckats, och det måste de
som skött politiken i den södra storstaden
naturligtvis ha all ära av. Men det
har inte gått så bra på andra håll, och
det måste man alltså göra någonting
åt.

Statsrådet sade också att intressena
hade delats mellan storstads- och andra
regioner i fråga om hur stor bebyggelse
man skulle få. Jag vill till slut i det
här meningsutbytet säga att jag tycker
att tilldelningen hela tiden har varit
orättvis, att den alltjämt är orättvis,
även om en förbättring skett när det
gäller storstadsområdena. Det är inga
rimliga proportioner att ett område som
tar emot hälften av befolkningsökningen
får en så liten byggnadstilldelning
som storstockholmsområdet fått. Det
borde räknas i proportion till hur
många människor man tar emot. Jag
har alltid haft svårt att förstå de representanter
från andra delar av landet
som över huvud taget orkar att komma
med invändningar och protester, därest
storstockholmsområdet skulle få en
större kvot än vad det för närvarande
får.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag skulle vilja rätta
till en missuppfattning. Förhållandet
var inte det att vi inte var solidariska.
Kommittén sammanträdde givetvis med
de tre bostadsförmedlingarna. Därvid
ställdes direkta frågor till alla för att
man skulle få klart för sig hurudana
förhållandena var. Vi var alltså helt på
det klara med att på de orterna fanns
det inte någon chans att svara på annat
sätt än att det behövdes en obligatorisk
bostadsförmedling. Där hade alltså
mött det motstånd som herr Jansson
betecknade som bypolitik. Vi själva
hade inte mött detta motstånd när vi
tidigare hade haft våra överläggningar

Torsdagen den 5 maj 196C Nr 22

Interpellation ang. bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar -

och kunde alltså svara att vi räknade
med att dessa samarbetsavtal skulle gå
i lås.

I fråga om själva principen att frågan
borde lösas på bästa sätt var vi
emellertid på alla håll eniga om gemensamhet
och solidaritet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
79—93; bevillningsutskottets betänkande
nr 35, bankoutskottets memorial nr
26, första lagutskottets utlåtande nr 27,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 38—
41, allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 33, 34, 36 och 37 samt bankoutskottets
utlåtande nr 25.

§ 10

Interpellation ang. bestämmelserna om
statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar Ordet

lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Norderön (ep), som
yttrade:

Herr talman! I enlighet med riksdagens
beslut om kommunal skatteutjämning
har ändrade grunder införts för
statsbidrag till bl. a. vatten- och avloppsanläggningar.
Detta har medfört
att antalet skattekronor per person numera
ingår i statsbidragsformeln och i
väsentlig utsträckning påverkar statsbidragets
storlek till va-anläggningar.

Jag kan som exempel ta Hallens kommun
i Jämtlands län med 75,48 skattekronor
per person i 1965 års taxering.
Detta innebär för Hallens kommun en
ökning genom tillskott av skatteunderlag
med 41,70 kronor per person. Medeltalet
för de tre senaste åren ökar
likaledes från 30,98 kronor per person
till 46,40 kronor per person. Detta innebär
att vatten- och avloppsföretag, till
vilka statsbidrag söks hos väg- och vat -

tenbyggnadsstyrelsen, erhåller cirka
11 % lägre statsbidrag om företaget påbörjas
1966 än om det påbörjats 1965.
Denna utveckling kan antagas innebära
att företag som påbörjas år 1967 får
cirka 20 % och företag som påbörjas
1968 får ca 10 r> i statsbidrag. Om procenttalet
understiger 10 utgår icke statsbidrag.

För de bärkraftiga kommunerna, som
erhåller ett ringa tillskott av skattekronor
eller inget alls, blir förhållandet
det motsatta. Kommuner, som under de
senaste åren icke erhållit något statsbidrag
på grund av sitt jämförelsevis
goda skatteunderlag, kommer genom de
ändrade bestämmelserna att så småningom
erhålla i stort sett samma bidragsprocent
som de mindre bärkraftiga
kommunerna om statsbidrag över huvud
taget kommer att utgå.

Då de kommunala investeringarna för
bl. a. vatten- och avloppsanläggningar
relativt sett är större i de små och som
regel mindre bärkraftiga kommunerna
än i de större och mer bärkraftiga, torde
man kunna ifrågasätta om de små
kommunernas tillskott av skatteunderlag
till fullo uppväger förlusten av statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar,
skolor m. m. Härtill kommer att
ekonomiska föreningar, vilka icke sällan
står som huvudmän för vatten- och
avloppsanläggningar inom glesbygdsområdena,
torde ha små möjligheter att
av kommunerna få kompensation för
det statsbidragsbortfall som uppkommer
genom kommunernas tillskott av skatteunderlag.
Detta förhållande synes komma
att hårt drabba de norrländska avflyttningskommunerna
med vikande
skatteunderlag och i synnerhet dem som
har kostnader för fritidsanläggningar.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Har statsrådet observerat det otill -

Fredagen den 6 maj 1966

26 Nr 22

fredsställande utfallet av nu gällande
bidragsbestämmelser för vatten- och avloppsföretag,
och vilka åtgärder har
statsrådet i så fall för avsikt att vidtaga? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 162, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående utvidgad tillämpning
av lagen den 22 juni 1939 (nr 299)
om förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg m. m. och av
lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med
svenska fartyg.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Jönsson i Ingemarsgården, till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående påskyndande
av fritidsfiskeutredningens arbete,

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
principerna för hyressättningen
beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
bostadsbaracker, och

herr Turesson, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående skolöverstyrelsens tillhandahållande
av s. k. rättningsmallar.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 6 maj

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Persson i Skänninge, som
vid kammarens sammanträde den 26
nästlidne april med läkarintyg styrkt
sig från och med samma dag tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 2

Föredrogs den av herr Larsson i Norderön
vid kammarens nästföregående

sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående bestämmelserna
om statsbidrag till vattenoch
avloppsanläggningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

^ Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
/9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetaret
1965/66, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1900

Förskoleseminarierna: Inrednin;

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1905/06, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde.

och utrustning

tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1905/60, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna t och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen

avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Ytterligare utgifter på tilläggsstat II
(ecklesiastikdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter på

Punkten 3

Förskoleseminarierna: Inredning och utrustning Kungl.

Maj :t hade i propositionen nr
105 (bilaga 6, punkt 3, s. 37 och 38) föreslagit
riksdagen att till Förskoleseminarierna:
Inredning och utrustning på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 118 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Turesson m. fl.
(11:879) väckt motion, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till Förskoleseminarierna:
Inredning och utrustning
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 137 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 879,
till Förskoleseminarierna: Inredning

och utrustning på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 118 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Dahlén, Wallmark, Bohman och
Nordstrandh, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionen 11:879, till
Förskoleseminarierna: Inredning och

utrustning på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 137 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Förskoleseminarierna: Inredning och utrustning

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Detta ärende rörande
statens övertagande av inredning och
utrustning vid förskoleseminarierna vid
deras förstatligande är ett ekonomiskt
ringa men principiellt betydelsefullt
ärende.

Förslag om förstatligande av förskoleseminarierna
har förelagts riksdagen
innan — observera innan — preliminärt
avtal träffats med huvudmännen
om kostnaderna för övertagande av inventarierna.
I det läget — ett visst
tvångsläge för staten — gjorde tydligen
vissa huvudmän en del svårigheter,
och detta ledde till att huvudmännen
kom att behandlas olika vid uppgörelsen.
Vissa huvudmän ställde inventarierna
kostnadsfritt till statens förfogande,
andra tillgodogjorde sig ersättning.
Såväl utskottets majoritet som
reservanterna anser, att så får statens
förhandlare inte göra, och alla uttalar
den åsikten klart och tydligt. Skillnaden
är den, att i reservationen yrkas,
att också de huvudmän, som förbundit
sig att lämna staten inventarierna

utan kostnader, skall få betalt _ det

rör sig om 19 000 kronor. Därmed skulle
sålunda uppnås rättvisa och likställighet
i detta ärende.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Om jag minns rätt gällde
det här fem seminarier av vilka tre
drevs av enskilda stiftelser och de återstående
två, i Örebro och Luleå, av
landstinget respektive staden. Det är
alltså en viss skillnad beträffande huvudmannaskapet.
I det ena fallet är det
fråga om allmänna medel och dessutom
som herr Nordstrandh framhöll, om ytterligt
små summor.

Inom utskottet har vi varit fullständigt
överens om att det är småaktigt
av de tre seminariernas huvudmän att
begära ersättning för inredningen. Utskottsmajoriteten
har emellertid inte

velat biträda reservanternas förslag i
detta fall. Vi tycker att det är onödig
millimeterrättvisa att som exempelvis
beträffande Luleå stad, där det rör sig
om 1 500 kronor, väcka motioner och
avfatta reservationer med anledning av
tilläggsbudgeten.

Utskottsmajoriteten har också varit
rädd för att skapa prejudikat, tv det är
inte första gången någonting i den här
stilen händer. Man kan exempelvis tänka
på hurdana förhållandena ofta är
vid markinlösen. Staten, en stad eller
en kommun behöver ett markområde
som ägs av flera. En ägare som kanske
har en obetydlig bit mark, som dock
är belägen så att man måste ha även
den, vägrar ofta att acceptera den uppgörelse
som träffats med de andra ägarna.
För att då inte onödigt förhala behandlingen
av ärendet betalar man mer
än man egentligen skulle göra. Skulle
man i ett sådant fall riva upp hela den
föregående förhandlingen och betala
för mycket även till dem, som man tidigare
har gjort upp med, skulle vi råka
i mycket egendomliga situationer.

Utskottsmajoriteten anser alltså inte
att vi kan gå med på någonting sådant,
allra helst som de ifrågavarande
summorna inte har någon som helst betydelse
för vederbörande huvudmän.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Fröken Olsson talade
bär om något annat, och det är ganska
betecknande för den som har till uppgift
att försvara utskottets ställningstagande.

Först sade fröken Olsson emellertid
att det var småaktigt handlat av de huvudmän
som inte vill överlåta ifrågavarande
inventarier kostnadsfritt. Ja,
det är inte bara småaktigt utan det strider
också direkt mot det beslut riksdagen
fattade 1963. Den proposition som
låg till grund för det beslutet förutsatte
nämligen att inventarierna skulle

Fredagen den G maj 19GG

Nr 22

Förskoleseminarierna: Inredning och utrustning

överlåtas utan kostnad. Det har riksdagen
beslutat!

Men — och här kominer vi in på det
principiellt betänkliga —• Kungl. Maj :t
hade då inte förvissat sig om att kommunerna
var villiga att göra detta. Regeringen
har alltså lagt fram ett förslag
och förutsatt att här skall förfaras på
visst sätt, men man har underlåtit att
dessförinnan förhandla med kommunerna.
Kungl. Maj :t visste alltså inte
huruvida den förutsättning som skulle
föreligga för ett beslut verkligen var
för handen. Det är alltså mot själva behandlingen
och förberedelsen av ärendet
som jag har reagerat. Därför har
jag också motionerat i frågan.

Så skall det inte gå till. Det skall
föras förhandlingar i frågor av detta
slag, innan ärendena kommer till riksdagen.
Först då bör man inleda riksdagen
i frestelse att fatta beslut under
angivna förutsättningar. Så bär inte
skett i detta fall. Därför är ärendet illa
förberett. Och det tycker jag vi skall
rätta till genom att ge de två kommuner,
som varit hyggliga, snälla och lojala,
ersättning för inventarierna.

Jag medger gärna att det här rör sig
om en mycket blygsam summa, bara
19 000 kronor, men det är en princip
och ett krav från riksdagen att ärendena
skall vara förberedda på sådant sätt
att riksdagens beslut kan fullföljas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det är väl inte alltid
som alla nödvändiga detaljförhandlingar
har förts, när vi får ett förslag att
ta ställning till här i riksdagen.

Menar herr Turesson att om Kungl.
Maj :t har ämnat förelägga riksdagen ett
förslag om förstatligande av förskoleseminarierna,
så skall man handla utifrån
förutsättningen att riksdagen kommer
att godkänna förslaget? Kan man
inte också resonera så att vi först fattar
principbeslut, och sedan riksdagen

har fattat det beslutet sätter man i gång
med detaljförhandlingarna. Så går det
väl ofta till.

Om man vill vara mycket principfast
i detta fall, tycker jag inte att man
skall begära att ifrågavarande två kommuner
får betalt. 1 stället skall man
säga att de tre andra seminariernas
huvudmän kan få stå där med sina
möbler och leksaker och att statens
seminarier skall utrustas på statens bekostnad.

Vi har som sagt varit rädda för de
konsekvenser som kan uppstå, om man
efter en träffad uppgörelse kommer
överens om något annat och för en annan
huvudman mera förmånligt och
då river upp den första överenskommelsen
och betalar mer än vad avtalet
säger. I sammanhang då det gäller
stora belopp kan detta få mycket betänkliga
konsekvenser.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen till -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning.

Sedan det konstaterats att den elektriska
voteringsapparaten ej fungerade,
lämnades ordet på begäran till

Herr NORDSTRANDH, som yttrade:

Herr talman! Då det tycks vara något
fel på den elektriska voteringsapparaten
ber jag att få ta tillbaka min
hemställan om rösträkning.

Härefter tillkännagav herr förste vice
talmannen ånyo, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen; och beslöt kammaren
i enlighet härmed bifalla utskottets
hemställan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Inrättande av ett internationellt institut
för freds- och konfliktforskning i Sverige Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av ett internationellt
institut för freds- och konfliktforskning
i Sverige jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 76 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 11
mars 1966, föreslagits riksdagen att a)
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för bidrag till ett internationellt
institut för freds- och konfliktforskning,
b) bemyndiga Kungl. Maj:t
att fatta de beslut och vidtaga de åtgärder
som fordrades för att genomföra
vad i statsrådsprotokollet föreslagits rörande
institutet, c) föreskriva att Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t
bestämde skulle medverka vid reglering
av anställningsvillkoren för tjänster
som fördes upp på institutets personalförteckning,
d) till Bidrag till internationella
institutet för freds- och konfliktforskning
för budgetåret 1966/67
under tredje huvudtiteln anvisa ett anslag
av 900 000 kr.

Utskottet hade till behandling förehaft dels

en inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg och herr Sandin
väckt motion (1:709), vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
genom utrikesdepartementets försorg
av frågan hur forskningsresultaten från
fredsforskningsinstitutet på lämpligaste
sätt skulle spridas till allmänheten och
förvaltningen,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Björkman och fröken Ljungberg
väckt motion (11:872), vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte ge till känna vad i motionen
anförts.

Fredagen den 0 maj 19(50 Nr 22 31

Inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskninR i Sverige

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen I: 709 i vad den avsåge spridning
till allmänhet och förvaltning av
forskningsresultaten från fredsforskningsinstitutet,
i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet anfört,

II. att motionen I: 709, i vad den icke
behandlats under I., icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda,

III. att motionen 11:872 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda,

IV. att riksdagen måtte

a) godkänna i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för
den 11 mars 1966 förordade grunder för
bidrag till ett internationellt institut för
freds- och konfliktforskning,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder som
fordrades för att genomföra vad i statsrådsprotokollet
föreslagits rörande institutet,

c) föreskriva att Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämde
skulle medverka vid reglering av anställningsvillkoren
för tjänster som fördes
upp på institutets personalförteckning,

d) till Bidrag till internationella institutet
för freds- och konfliktforskning
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa ett anslag
av 900 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Virgin, Åkerlund, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 11:872, i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört beträffande fredsforskningsinstitutets
uppgifter i initialskedet,

2) av herr Dahlén, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Enighet råder inom utskottet
om att ett institut, benämnt internationella
institutet för freds- och
konfliktforskning, bör inrättas. Utskottet
anser också att det är av betydelse
att forskningsverksamheten får starka
internationella inslag i sådana former,
att institutets objektiva karaktär inte
eftersättes.

Denna enighet om behovet av ökad
forskning rörande betingelserna för
Ifredliga lösningar av internationella
konflikter borde också kunna utsträckas
till att omfatta konstaterandet, att ämnesområdet
är mycket stort och komplicerat
och att vi inte bör ha överdrivna
förväntningar om snara praktiska resultat
av vårt lands forskningsinsats. I
motion II: 872 och i universitetskanslersämbetets
remissyttrande över utredningen
i frågan har förordats att institutet
i initialskedet huvudsakligen bör
verka som ett sammanhållande och stimulerande
organ för en på skilda håll
bedriven forskning. Institutet skulle då,
utan att ge avkall på sin internationella
förankring, lättare kunna anpassa verksamheten
efter vunna erfarenheter och
kunna repliera på befintliga forskningsinstitutioner.
I viss grad skulle institutet
få karaktären av forskningsråd
för att aktivera och understödja önskvärda
forskningsprojekt. Verksamheten
bör heller inte under startåren låsas i
vissa former utan mera ha försökskaraktär.
På det sättet skulle också framtida
samordning med ett nordiskt fredsforskningsinstitut
underlättas.

Institutet avses från början lägga
huvudvikten vid nedrustnings- och rustningsregleringsfrågor.
Men lika viktigt
är att vinna ökad kunskap om konflikters
uppkomst som följd av ekonomiska
och politiska intressemotsättningar, sedda
ur såväl dagens perspektiv som det
historiska perspektivet. Också de juridiska
— främst då de folkrättsliga —
synpunkterna bör ägnas betydande uppmärksamhet.

Nr 22

32 Nr 22 Fredagen den 6 maj 1966

Inrättande av ett internationellt institut för freds- och

Utskottet har även enhälligt uttalat
sig för önskvärdheten av att även de
humanistiska och juridiska vetenskaperna
blir företrädda i institutet; önskvärdheten
därav har också framhållits i
den motion jag inledningsvis omnämnde.

Till sist, herr talman, vill jag understryka
betydelsen av att institutets
forskningsresultat blir kända och att
institutet ägnar sig även åt problemet
hur detta bäst skall ske.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag utom i moment
III, där jag yrkar bifall till reservationen
1 av herr Virgin m. fl.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Trots att det råder enighet
i statsutskottet om upprättandet av
ett internationellt institut för freds- och
konfliktforskning i Sverige, har det ej
gått att vinna enighet i alla avseenden.
Högern har, som vi nyss hörde, i nära
anknytning till universitetskanslersämbetets
remissyttrande över utredningen
i frågan ansett att institutet borde inriktas
på mera allmänt befrämjande och
samordnande uppgifter och inte primärt
på egen forskning.

Reservanterna har också tagit upp
universitetskanslersämbetets invändningar
i fråga om forskningens inriktning.
De tankegångar som på detta sätt
framförs går emellertid inte ihop med
den grundläggande idén bakom detta
initiativ, nämligen att i Sverige skapa
rent institutionella förutsättningar för en
forskning i freds- och konfliktproblem,
vilken har en klart internationell prägel
och i vilken förekommer en internationell
rekrytering av forskare från länder
med olika politiska och ekonomiska
system. En sådan forskning tillgodoses
bäst i en sammanhållen arbetsenhet
helt inriktad på forskningsuppgifter
inom detta ämnesområde.

Det förtjänar påpekas — och detta
framgår även av den utredning, som ligger
till grund för propositionen — att

konfliktforskning i Sverige

denna idé har mötts med sympati av
utredarna vid de kontakter som förekommit
med organisationer och enskilda
vetenskapsmän i olika länder.
Man har i samband härmed utlovat stöd
för ett institut av den karaktär som nu
föreslås.

Även om det 1 inledningsskedet blir
fråga om en blygsam verksamhet, anser
utskottet att institutet från början skall
vara en självständig arbetsenhet med
de uppgifter och den inriktning av verksamheten
som angivits i propositionen.
Jag tycker att det i detta sammanhang
kan vara av värde att ange en punkt i de
direktiv, som föregick denna utredning,
där det heter: »Det förtjänar slutligen
framhållas att tillkomsten av ett internationellt
institut i Sverige för fredsoch
konfliktforskning inte är att betrakta
som alternativ till en utbyggnad av
nationella forskningsresurser på hithörande
områden.»

När det vidare gäller reservanternas
ängslan för att verksamheten skall bli
alltför ensidigt inriktad på det naturvetenskapliga
området kan det vara av
värde att uppmärksamma det som utredarna
uttalat, vilket sedan vunnit anslutning
från både departementschefen
och utskottsmajoriteten, nämligen att
forskningsarbetet i första hand skall inriktas
på de nedrustnings- och rustningsreglerande
frågorna men att denna
allmänna problematik i hög grad lämpar
sig för samhälls- och beteendevetenskapliga
studier. Härvidlag kommer en
rad discipliner in i bilden, och det blir
därför naturligt och nödvändigt med en
tvärvetenskaplig arbetsform.

En betydande flexibilitet måste prägla
detta instituts verksamhet, inte minst
med hänsyn till den rekrytering av forskare
som kommer att äga rum och som
i sista hand kommer att ge verksamheten
dess inriktning. Det är nödvändigt
att framhålla att det inte skall förekomma
någon påverkan från svenska myndigheter,
men det är också nödvändigt
— vilket förutsätts skola bli fallet

Nr 22

Fredagen den 6 maj 19(56
Reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m.

_ att tlet förekommer nära kontakter Sedan kammarens ledamöter härefter

med internationella organisationer och
forskningsinstitut 1 andra länder och
därvid kommer det samråd och samarbete
in, som alla anser angeläget att
etablera med övriga nordiska organisationer
på freds- och konfliktforskningens
område.

Naturligtvis är statsutskottet väl medvetet
om de begränsade resurser ett
land som Sverige har i en fråga av detta
slag, men det ligger i linje med vår allmänna
politik och det är mot bakgrunden
av vår egen långa fredsperiod väl
motiverat, att vi försöker ge ett konstruktivt
bidrag för att befrämja kunskaperna
om hur internationella konflikter
uppstår och kan undanröjas och
därigenom hur man skall kunna stärka
fredens krafter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Petersson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 26 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående organisation av en för
krigsmakten gemensam intendenturkår
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Petersson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III) i
utskottets utlåtande nr 88, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.
3 — Andra kammarens protokoll

§ 10

Reformerad organisation av skolledningen
i grundskolan m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! I den proposition, nr
74, som vi nu har att ta ställning till,
föreslås en reformering av skolledarorganisationen
i grundskolan. Syftet är
att åstadkomma en effektivisering av
den pedagogiska ledningen på grundval
den skoladministrativa utredningen.

1966. Nr 22

34 Nr 22 Fredagen den 6 maj 19G6

Reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m.

Jag måste tillstå att det onekligen
blir fråga om ett flertal betydelsefulla
förbättringar. Det är dock några frågor
som jag i anslutning till min motion
II: 870 särskilt vill understyrka
vikten av. Det gäller först studierektorsorganisationen.

Studierektoraten föreslås bli konstruerade
som arvodestjänster i förening
med lärartjänster. Det tycker jag är en
mindre välbetänkt anordning. Fråga är
om det inte blir en helt omöjlig konstruktion.
Vi kommer kanske inte att
få några sökande till studierektorstjänsterna,
med det innehåll de avses få,
om de inte inrättas som ordinarie
tjänster med en tillfredsställande lönegradsplacering.
Arvodestjänster som innebär
att studierektor får ferier utbytta
mot semester är helt otillfredsställande.
Studierektors arbetsuppgifter kan i
vissa rektorsområden komma att omfatta
alla stadier av grundskolan, och arbetet
kommer att bli mycket krävande.
Vederbörande skall, som jag nämnde, få
semester i stället för ferier. Han skall
kunna vikariera för rektor och under
rektor svara för upprättande av schema.

Allt detta tycker jag talar för en fastare
organisation. Därför har jag i min
motion hemställt att studierektoraten
skulle konstrueras som lönegradsplacerade
heltidstjänster. Nu föreslås riksdagen
ge Kungl. Maj:t beslutanderätten
om dessa tjänsters konstruktion. Det
skulle rent tekniskt kunna innebära att
man möjliggör en eventuell överenskommelse
om ordinarie tjänster för studierektorer.

Den andra fråga som jag vill nämna
något om gäller arbetsfördelningen mellan
rektor och studierektor. Härvidlag
föreslås en anordning som jag finner en
smula diskutabel. Ett minimikrav tycker
jag är att det finns något slag av
normer eller alternativa förslag till arbetsfördelning,
som är utarbetade av
skolöverstyrelsen. Studierektorat bör
enligt propositionen avse hela rektorsområdet,
inte bara visst stadium. Mot ut -

redningens förslag angående undervisningsskyldighetens
omfattning riktades
ganska stark kritik från en rad remissinstanser.
Skolledarförbundet t. ex. uttalade,
att om utredningens förslag genomfördes,
så skulle detta medföra att
flera rektorer och studierektorer finge
en ökad undervisningsskyldighet och
därmed en ökad arbetsbörda. Jag anser
att det vore riktigt att försöka åstadkomma
en undervisningsskyldighet, lika
för rektorer och studierektorer, av en
sådan omfattning att skolledningen
verkligen får ökad och inte minskad tid
för sina pedagogiska arbetsuppgifter.
Det bör skapas möjligheter för rektor
och studierektor att besöka klasserna,
att hjälpa lärarna, att leda konferenser
och att göra andra insatser av olika slag.
Detta kan åstadkommas endast om rektor
och studierektor inte är alltför
bundna av egen undervisning i klass.
Deras undervisningsskyldighet bör därför
ha ganska begränsad omfattning.

Den tredje fråga jag skulle vilja säga
några ord om gäller högstadium som är
sammanlagt med gymnasium. Enligt
min mening kommer högstadierna vid
dessa gymnasieskolor i ett ganska
ogynnsamt läge, om inte studierektorsbefattningar
kan inrättas för högstadiedelen
vid gymnasieskolan. Det finns risk
för att högstadiet vid en skolenhet med
gymnasium kommer på undantag. Utvecklingsarbetet
inom gymnasiet fordrar
faktiskt en biträdande skolledare,
som specialiserar sig på grundskolans
problem. Därför anser jag att en rektor,
som utom för gymnasium och fackskola
också har ansvaret för ett högstadium,
kommer att få en sådan arbetsbörda,
att han bör få hjälp med
den pedagogiska ledningen framför allt
inom grundskolan.

Utskottet har i detta avseende uttalat
sig ganska positivt, även om skrivningen
kanske är en aning oklar. Det heter, att
utskottet finner det angeläget att »kommunerna
eftersträvar att i möjligaste
mån förkorta den övergångsperiod, un -

Fredagen den (i maj 1906

Nr 22

Reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m.

der vilken dylika samordnade skolor
kommer att finnas». Vidare sägs det,
att utskottet förutsätter »att behovet
av studierektorat vid ifrågavarande högstadier
kommer att uppmärksammas av

Kungl. Maj :t och---tillgodoses i

den mån tillräckligt poängunderlag föreligger».

Jag vill understryka vad utskottet
sålunda uttalar, trots att formuleringen
är sådan, att den kanske inte riktigt kan
förstås. Det vore utomordentligt om utskottets
talesman kunde ytterligare klarlägga
denna de! av utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herr Westberg
(fp).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Propositionen angående
reformerad organisation av skolledningen
i grundskolan innebär i det mesta ett
godtagande av de förslag som framlagts
av den utredning som arbetat med denna
sak. Inte heller utskottet har haft
något egentligt att tillägga mer än —
det måste antecknas — påpekandet att
ett högstadium, som är sammanlagt med
gymnasium, kan behöva ett eget studierektorat.
Jag vill gärna understryka, att
det är ett betydelsefullt påpekande.

På vissa punkter gör dock departementschefen
— och utskottet har också
gått på den linjen — uttalanden, som
sträcker sig något längre än utredningens.
På en viktig punkt, nämligen när
det gäller frågan huruvida studierektor
skall ha arvodes- eller förordnandetjänst,
tar propostionen inte klart ställning,
och till det skall jag återkomma.

Själva förslaget till organisation av
skolledningen överensstämmer annars
i allt väsentligt med utredningens förslag.
Det innebär en förbättring i förhållande
till nuläget genom att anställandet
av studierektor blir obligatoriskt
vid vissa poänggränser. För närvarande
heter det i skolstadgan att studierektor
må finnas. Det är också en fördel, att
detta obligatorium inträder redan vid
22 poäng i rektorsområde med högsta -

dium. Denna bestämmelse får väl ses
som ett uttryck för utredningens, departementschefens
och utskottets uppfattning,
att sådana rektorsområden är mera
arbetskrävande än andra med samma
klassantal. Det är bra att detta blir
utsagt.

Frågan huruvida studierektor skall ha
arvodes- eller förordnandetjänst lämnas,
såsom jag nämnde, i stort sett öppen.
Utredningen föreslog för sin del,
att studierektor skulle vara arvodesanställd
men att han trots detta skulle ha
semester, icke ferier. I personalorganisationernas
yttranden och i motioner
förordades, att studierektor skulle ha
förordnandetjänst. Departementschefen
säger, att denna fråga är så sammanvävd
med förhandlingsfrågorna för
andra tjänstemän, att man inte nu kan
binda sig, och han vill därför, att Kungl.
Maj :t skall bemyndigas att besluta om
tjänsternas konstruktion. Detta förefaller
välbetänkt. Jag vill emellertid uttala
förhoppningen, att Kungl. Maj :ts förhandlingar
med personalorganisationerna
måtte utmynna i att man antingen
inrättar förordnandetjänster med semester
eller arvodestjänster med ferier.
Den åsikten har också framförts
av flera remissinstanser. Bastardformen
arvodestjänst med semester, som ur flera
synpunkter är olämplig, bör under
alla förhållanden undvikas.

I valet mellan de två reella möjligheterna
är nog förordnandetjänster med
semester att föredra, och man får hoppas,
att förhandlingarna också kommer
att leda fram till en sådan konstruktion.
Jag tror, att det är lämpligast och
mest gagneligt för skolan i fortsättningen.

Den viktiga frågan om skolledarnas
biträdeshjälp —• jag vill beröra den något
— har departementschefen formellt
behandlat på samma sätt som utredningen,
d. v. s. föreslagit, att kommunerna
skall sörja för denna hjälp utan
någon normering från statens sida. Departementschefen
gör emellertid ett par

36 Nr 22 Fredagen den 6 maj 1966

Reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m.

uttalanden, som mera reellt kan vara ett
stöd för fortsatta strävanden för bättre
förhållanden på detta område, och mot
dessa har utskottet inte haft någon erinran.
Dels säger departementschefen,
att uttrycket »erforderlig hiträdespersonal»
måste anses innebära personal
av den omfattning och med de kvalifikationer
som fordras för att skolledningen
skall ha rimliga möjligheter att uppfylla
sina arbetsuppgifter, dels säger
han, att kommunerna har ansvaret för
dessa angelägna behov. Slutligen påpekas,
vilket är värt att observera, att
skolöverstyrelsen måste verka för en
lösning av denna väsentliga fråga, och
ämbetsverket får en anmodan att i sina
petita hösten 1967 lämna en redogörelse
för situationen på detta område.

Man måste väl anse, att frågan om biträdeshjälpen
långt ifrån är tillfredsställande
löst genom propositionens förslag
och uttalanden, liksom inte heller
genom vad utskottet här uttalat eller underlåtit
att uttala. Detta är dock något
bättre än utredningens skrivning och
kan alltså betraktas som ett fall framåt
för frågan. Å andra sidan har vi erfarenheten,
att många kommuner är
synnerligen restriktiva, när det gäller anslag
till biträdeshjälp, men man får väl
hoppas, att de ändrar sig. Som det nu
ligger till kan framtidsperspektiven inte
betecknas som särskilt ljusa.

Vad gäller undervisningsskyldighet
för rektor och studierektor har organisationerna
haft den uppfattningen att
dessa skyldigheter bör fastställas var
för sig. Denna uppfattning delar inte
departementschefen. Tvärtom anser
han, att länsskolnämnden skall fastställa
en gemensam undervisningsskyldighet
för rektorsområdets sammanlagda
skolledning, och inom denna ram
skall rektor sedan fördela undervisningen
mellan sig och studierektor. Det skall
inte förnekas, att ett sådant arrangemang
kan ha sina fördelar, t. o. m.
ibland stora fördelar, men å andra sidan
bör man inte blunda för att det

också kan ha sina risker. Jag skall inte
illustrera dem, men det ligger ganska
uppenbart i dagen, att sådana risker
förefinns. Vissa menliga följder för skolans
utveckling kan därigenom uppstå.
Skulle så bli fallet, får vi väl ompröva
denna sak för att söka finna
någon lättare översiktlig instruktion
för en sådan fördelning av tjänstgöringsskyldigheten,
att det kunde föreligga
åtminstone några normer.

Vad jag nu har framhållit är bara
några kommentarer, önskemål och påpekanden
i marginalen till den skrivning
som statsutskottet har gjort i sitt
utlåtande. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Ingen av de föregående
talarna har haft något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag, och
detta visar, att vi i allt väsentligt har
varit eniga. Talarna har endast velat
understryka vissa punkter och uttrycka
farhågor för andra utan att därvid ställa
något bestämt yrkande.

Det är denna inställning som utskottet
också har haft. Vi ville inte inom utskottet
låsa oss på förhand. När det gäller
frågan om anställningsformerna för
studierektor delar vi departementschefens
uppfattning att här måste förhandlingar
föras och att det är bäst att dessa
förhandlingar får ske förutsättningslöst.
Förhandlingarna bör inte på förhand
vara bundna vare sig genom uttalanden
i propositionen eller genom uttalanden
från riksdagen. Det finns otvivelaktigt
skäl som talar både för och
emot de båda anställningsformerna,
varför det måste företas en närmare
prövning av frågan.

När det sedan gäller arbetsfördelningen
kan sägas att det förhåller sig likadant.
Det är i och för sig en mycket stor
förmån att få ordna arbetsfördelningen
helt fritt som det bäst passar i varje
särskilt fall, men samtidigt kan naturligtvis
svårigheter uppstå, om det gniss -

Fredagen den (i maj 1966

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler vid univer
sitet, högskolor m. m.

lar i samarbetet. Herr Nordstrandh var
också mycket försiktig och sade att vi
får återkomma, om svårigheter visar sig
uppstå. Detta är nog den enda inställning
man kan ha i detta fall, ty går
det att ordna saken under helt fria former
är detta otvivelaktigt en stor fördel.

Vidare ställde herr Källstad en direkt
fråga beträffande högstadiedelen vid de
skolor som har gymnasium och högstadium.
Vi har från utskottets sida ansett
att vi borde understryka vikten
av att dessa högstadier icke kommer i
ett sämre läge och att Kungl. Maj :ts
uppmärksamhet bör fästas på detta, men
vi har inte velat gå så långt att vi sagt
något bestämt om hur frågan skall lösas
eftersom även i det fallet förhållandena
kan vara olika. Huvudsaken är att
det inte sker någon olycka, och vi litar
på att i och med att riksdagen fäster
uppmärksamheten på det besvärliga läge
som kan uppstå vid dessa skolor
skall det rättas till på något sätt.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 11

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Även i denna fråga har
jag avgivit en blank reservation, och
den är föranledd av ett motionspar, vari

hemställes att Kungl. Maj:t till innevarande
års riksdag, närmast höstriksdagen,
måtte avgiva en fullständig redogörelse
för i vilken utsträckning hittills
planerade byggnadsarbeten vid universitet
och högskolor kommer att täcka
behovet av utbildningsplatser i enlighet
med av 1965 års riksdag fastställt ramtal.

Utskottet håller med om detta och utgår
från att departementschefen i lämpligt
sammanhang lämnar en sådan redogörelse.
Därför menar utskottet, att
någon särskild åtgärd från riksdagens
sida i anledning av motionerna inte
behöver vidtagas.

Nu är det litet svårt att i propositionen
utläsa, huruvida utbyggnadsverksamheten
framskrider planenligt eller
inte. Vad som där står är svårt att acceptera
som underlag för en allsidig bedömning
av Kungl. Maj:ts anslagsframställningar.
Det är endast ett byggnadsprojekt
av mera omfattande karaktär
som där redovisas — för odontologiska
fakulteten i Göteborg, som jag för min
del kunnat följa på nära håll. Av redovisningen
framgår, att plötsliga och
oväntade kostnadsstegringar måst accepteras,
inte minst på grund av att
arbetena bedrivs under trycket av en
mycket allvarlig tidsbrist. Det är gott
och väl med en sådan presentation av
kostnadsutredningar och övriga byggnadshandlingar,
men det är inte till fyllest,
och det ligger mycket i kravet
på en mer fullständig redovisning till
riksdagen, eftersom därigenom skulle
kunna anges vissa riktlinjer och skäl för
eventuella avvikelser.

Nu torde det inte — och jag har inte
haft någon direkt anledning att reservera
mig däremot — komma någon redogörelse
till höstriksdagen i år, även
om det naturligtvis inte är omöjligt för
Kungl. Maj:t att lämna en sådan, om
man skulle vilja göra det med anledning
av utskottets skrivelse. Det är kanske
skada, att redogörelsen dröjer, men

Nr 22 Fredagen den 6 maj 1966

Ändrad lydelse av 4 § förordningen om utjämningsskatt å vissa varor

förhoppningen och avsikten är ju, att
departementschefen åtminstone skall
kunna lämna den önskade redogörelsen
t. ex. i ett lämpligt sammanhang i nästa
års statsverksproposition. Tid har då
givits för att läget ytterligare skall kunna
överblickas.

Med denna kommentar ber jag att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående viss ändring i statens
pensionslöneförordning, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs statsutskottets memorial nr
93, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetaret
1966/67 till Socialhögskolorna: Avlöningar.

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Efter samråd mellan kamrarnas talmän
får jag meddela, att gemensam omröstning
avseende frågan i den nu godkända
voteringspropositionen kommer
att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 11 innevarande
maj.

§ 14

Ändrad lydelse av 4 § förordningen

om utjämningsskatt å vissa varor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 §
förordningen den 3 juni 1960 (nr 258)
om utjämningsskatt å vissa varor jämte
i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 35 har jag fogat en blank
reservation, då jag inte helt kan instämma
i vad utskottet har skrivit.

Frågan gäller utjämningsskatten på
vissa livsmedelsvaror. Den fungerar på
det sättet att vid import och tillverkning
inom landet lägges på vissa varor
en skatt av för närvarande 50 öre per
kilo. Dessa pengar användes sedan till
att utjämna mellanskillnaden mellan de
lägre världsmarknadspriserna och de
inhemska priserna på de råvaror som
ifrågavarande industrier använder. Det
gör att dessa industrier blir ställda i
samma konkurrensläge som våra grannar
inom EFTA. När detta förfaringssätt
infördes 1960 gav det svensk industri
möjligheter att konkurrera på likvärdiga
villkor med företag i andra länder
som säljer likartade produkter på
den svenska marknaden.

Det mest betydelsefulla i sammanhanget
är skillnaden mellan det sockerpris
som nu gäller inom landet och det sockerpris
som: gäller på den internationella
marknaden, eller rättare sagt för vissa
överskottslager av socker som för närvarande
kastas ut på världsmarknaden.
En del länder måste för att förstärka sin
valuta gå ut på världsmarknaden med
överskottslager av socker, och man säljer
då sockret till mycket kraftigt underpris.

Skatten drabbar inte heller på något
sätt exporten av ifrågavarande livsmedelsprodukter,
alltså först och främst
choklad- och konfektyrindustriens produkter,
utan den drabbar de svenska
konsumenterna. De får betala ett pris
för den färdiga produkten, som base -

Nr 22

Fredagen den (i maj 196G
Ändrad lydelse av 4 § förordningen om utjämningsskatt å vissa varor

rats bl. a. på det sockerpris som vi bär
liiir inom landet.

Enligt förslaget skulle det inte vara
fråga om större skattehöjning än 10 öre
per kilo, men jag vill påpeka att höjningen
leder till ett annat resultat vad
beträffar det pris konsumenten får betala.
Genom pålägget dels för den särskilda
varuskatten, dels för omsättningsskatten
blir det för konsumenten snarare
fråga om det dubbla beloppet, alltså
inte 10 öre utan 20 öre.

I utskottets skrivning framhålles att
utjämningsskatten inte får betraktas som
någon subvention till den svenska chokladindustrien,
och det är väl inte heller
fallet; skatten drabbar ju faktiskt
konsumenterna. Men det är klart att
även industrien i viss mån är beroende
av den, ty om industrien kan sälja sina
produkter billigare kan den också räkna
med större avsättning.

Däremot för utskottet ett synnerligen
egendomligt resonemang i anledning av
att i motionerna talas om att det har
vid detta utjämningsförfarande uppstått
överskott under de senaste fem åren
på cirka 30 miljoner kronor. Utskottet
säger att motionärerna då inte räknat
med att staten gått miste om varuskatt.
Emellertid får man väl inte blanda ihop
den särskilda varuskatten med denna
fråga, som gäller en helt annan typ av
beskattning. Det skulle innebära att så
fort det över huvud taget blev tal om
att sänka tullar och andra pålagor på
varor som är belastade med särskild
varuskatt, så skulle man räkna med ett
sådant bortfall. Jag tycker inte att ett
resonemang av detta slag bör hemma
i bilden, när det gäller dessa utjämningsavgifter.
För övrigt har ju, sedan
utjämningsförfarandet infördes, den
särskilda varuskatten dels ändrats rent
tekniskt och dels sänkts rätt avsevärt.

Innan propositionen skrevs, hade remissyttranden
inhämtats bl. a. från
jordbruksnämnden och kommerskollegium.
Båda dessa instanser är synnerligen
tveksamma om huruvida det bör

göras någon ändring. Jordbruksnämnden
påpekar »den ovisshet som råder
om den kommande prisutvecklingen
för socker, varför en inte obetydlig felmarginal
måste tas med i bedömningen».
Kommerskollegium säger ganska
bestämt ifrån att »en justering uppåt
av utjämningsskatten inte bör övervägas
förrän det under en längre tid
visat sig att influten skatt inte täcker
utbetalade prisutjämningsbidrag».
Dessutom framhåller kollegiet att »under
nuvarande förhållanden är önskvärt
att undvika ökade pålagor på EFTAvaror,
även om en skattehöjning kan anses
tillåten enligt EFTA-konventionen».
När man lägger avgifter på EFTAvarorna
innebär det med andra ord en
konsumtionsminskning beträffande dessa
varugrupper. Detta kan på visst sätt
också betraktas som skadligt för överenskommelsen,
enligt vilken dessa varor

inte skall belastas med särskilda avgifter.

Under budgetåren 19G0/61—1964/65 har
det uppstått ett sammanlagt överskott på
30 miljoner kronor. En sak är jag fullt
ense med utskottsmajoriteten om, nämligen
att utjämningsskatten skall höjas,
om det skulle bli ett underskott. Men jag
anser att man här har litet för bråttom.
Man bör kunna följa kammarkollegiums
förslag och ställa sig avvaktande.
Det onormala sockerpris som vi
har i dag skall väl inte bestå för evigt.

Skulle det visa sig att det verkligen
finns sakliga motiv för en höjning av
denna skatt, lär det inte råda några
delade meningar om behovet av en sådan
höjning. Orsaken till att jag har
velat lämna en blank reservation är,
som sagt, den att jag anser att man
här har haft litet för bråttom. Det finns
ingen anledning att justera skatteskalan
i ett läge då världsmarknadspriserna,
som inverkar på utfallet, hoppar upp
och ned.

Herr talman! Jag har inget yrkande i
detta ärende, utan har endast velat tillkännage
min uppfattning.

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m., m. m.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
ställde inget yrkande och jag kunde
därför ha underlåtit att yttra mig, men
vill dock för kammarens ledamöter påpeka
att denna utjämningsavgift infördes
1960 därför att man önskade skapa
konkurrensförutsättningar på lika
villkor för den inhemska choklad- och
konfektyrindustrin. Det är detta problemet
gäller.

Nu sade herr Larsson att det inte är
nödvändigt att höja avgiften. Det är riktigt
att det, om man uteslutande tar
hänsyn till prisutjämningsbidragen och
utjämningsskatten under dessa år, har
uppstått ett överskott för staten, men
om man även räknar med den bortfallna
varuskatten — vilket ju var förutsättningen
när prisutjämningsbidragen infördes
— uppstår ett underskott för
staten på 45 miljoner kronor.

Om avgiften inte alls skulle höjas
under innevarande år, skulle utjämningsskatten
inte ens vara tillräcklig
för att täcka utgående prisutjämningsbidrag.
Det är detta majoriteten i bevillningsutskottet
velat förhindra, alldenstund
den ursprungliga avsikten var
att skattebetalarna inte skulle erlägga
någonting av dessa prisutjämningsavgifter,
utan att dessa i sin helhet skulle uttas
av dem som konsumerade varorna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets memorial nr 26, angående
bemyndigande för bankoutskottet
att utse företrädare för arbetsgivarparten
i tjänstenämnd för riksdagen
och dess verk;

första lagutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av väckta motioner angående
dels viss ändring av bestämmelserna

om ersättning åt oskyldigt häktade eller
dömda m. fl., dels ock det allmännas
skadeståndsansvar inom offentligrättslig
verksamhet; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 11 § 1 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 16

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering
m. m., m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 18 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 82, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.,

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.,

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568) om
rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt
hyresavtal,

4) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad.

Fredagen den C maj 1966

Nr 22

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m„ m. m.

1 propositionen föreslogs fortsatt giltighet
för lagstiftningen om hyresreglering
t. o. m. den 30 juni 1967.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 680
i första kammaren av herrar Dahlberg
och Lars Larsson samt nr 842 i andra
kammaren av herr Svenning m. fl.;
samt

2) de likalydande motionerna nr 711
i första kammaren av herrar Werner
och Adolfsson och nr 874 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl.

I samtliga motioner yrkades att giltighetstiden
för ifrågavarande lagstiftning
förlängdes ett år, d. v. s. till och
med den 31 december 1967. I motionerna
1:711 och 11:874 hemställdes dessutom
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte ge till känna vad i dessa
motioner närmare anfördes beträffande
det fortsatta upphävandet av hyresregleringen
på enskilda orter.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 680 och II: 842 samt I: 711 och
II: 874, i vad därigenom yrkats förlängning
av förevarande lagstiftning t. o. m.
den 31 december 1967, måtte antaga de
genom propositionen framlagda lagförslagen;
samt

B. att motionerna 1:680 och 11:842
samt I: 711 och II: 874 i övrigt, i vad de
ej kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Svenning.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Lidgard och Bengtson i Solna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag har till tredje lagutskottets
utlåtande avgivit en blank

reservation som jag vill kommentera
med några ord.

Bland den stora skara medborgare
som hyr bostad finns allmänt den inställningen
att det behövs ett effektivt
lagskydd på hyresmarknadsområdet.
Speciellt gäller detta i fråga om besittningsskyddet
och kontrollen av hyrorna.
Det råder för närvarande mycket
stark oro i hyresgästkretsar och man
frågar hur det skall bli med lagstiftningen
på bostads- och hyresfronten.
Inte bara hyresgäster i hyreshus utan
även affärsmän och hantverkare skriver
eller ringer dagligen till oss som
sysslar med dessa angelägenheter. Vi
har fått ta del av tusentals förfrågningar
av den sorten.

Därför är det litet märkligt att man i
det särskilda yttrande som fogats till
utskottets utlåtande, skriver: »Då det
synes råda allmän enighet om att hyresregleringslagen
och därmed sammanhängande
lagstiftning så snart som möjligt
ersätts med en modernare lagstiftning
---.»

Hur är det med den allmänna enigheten?
Jag tror att detta uttryck mera
avspeglar ett önsketänkande hos den
politiska meningsriktning vars representanter
står för yttrandet än en allmän
uppfattning bland hyresgästerna.
Vissa justeringar kan måhända göras
i nu gällande lag, men det får inte beröra
de viktiga avsnitten besittningsskydd
och hyreskontroll. I synnerhet
på bristorterna skulle den »fria» hyressättning
som på visst håll eftersträvas
få svåra konsekvenser och närmast
medföra en legalisering av de svartabörsaffärer
som bedrives och ett gynnande
av en del oegentligheter som det
trots lagstiftningen är svårt att för
närvarande bemästra.

Tredje lagutskottet har i anledning
av de väckta motionerna varit i kontakt
med den nu arbetande hyreslagstiftningskommittén,
som uppger att ändamålet
med kommitténs kommande förslag
till övergångsbestämmelser är att

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

om hyresreglering m. m., m. m.

Fortsatt giltighet av lagen

skapa en mjuk övergång till ny lag med
fördröjning av tillämpningen av den
nya lagstiftningen. Jag tolkar detta som
ett hänsynstagande till i första hand
bristorternas svårigheter och behov av
längre giltighetstid för nu gällande hyresregleringslag.
Detta stämmer för övrigt
väl med riksdagens uttalande föregående
år att garantier måste skapas
för en smidig övergång till det nya system
som eventuellt kan komma.

Motionärerna har ifrågasatt, om inte
en längre förlängningstid än ett halvt
är hade varit önskvärd med hänsyn
till att liyreslagstiftningssakkunniga ännu
inte är klara med sitt arbete. Kontakten
med dessa sakkunniga har givit
vid handen att arbetet kan beräknas
bli klart först i maj eller juni. Med utskottets
positiva skrivning att riksdagen
självfallet kan besluta om ytterligare
förlängning av nu gällande lag, om skäl
därtill skulle föreligga, och utskottets
starka betonande av vikten av att en
proposition framlägges i god tid under
våren 1967, så att problemkomplexet
kan ägnas vederbörlig saklig prövning,
har motionärernas krav ganska väl beaktats.
Jag hoppas att remissinstanserna
skall få god tid på sig för granskning
av eventuella ändringar i lagen eller
nya lagförslag.

Jag vill till sist betona att hyresregleringslagen
under den tid den hittills
verkat inte bara varit en skyddslag, utan
också i högsta grad fungerat som en social
lag på en hårt pressad bostadsmarknad.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Denna kammare har åtskilliga
gånger tidigare behandlat frågan
om hyresregleringslagens vara eller
icke vara. Jag är angelägen att betona
att även om frågan i dag rent sakligt
gäller lagens giltighet t. o. m. den
30 juni 1967, som regeringen vill, eller
t. o. m. den 31 december 1967, såsom
motionärerna önskar, så utgör dessa
önskemål icke huvudfrågan. Huvudfrå -

gan är om samhället skall ha rätten
och möjligheterna att bestämma och
övervaka hyresutvecklingen på bostadsmarknaden.
Jag anser att samhället
måste slå vakt om denna sin rätt.

Hyresregleringslagen har under hela
den tid den verkat varit till stor nytta
för bostadskonsumenterna — det
kan inte nog starkt understrykas. Även
om lagen också medfört en viss stelhet
på hyresmarknaden, utgör dess avigsidor
icke tillräckliga skäl för ett avskaffande
utan att vi först verkligen
vet vad vi får i stället.

Orsaken till att motionärerna önskar
att lagen skall bestå ett halvår längre
än vad regeringen föreslagit är egentligen
bara att vi vill ha tid på oss att

studera hyreslagstiftningssakkunnigas
förslag, som kan förväntas innevarande
år. Detta förslag torde såvitt jag förstår
bli ganska omfattande och innebära
så stora nyheter att man bör ha
tillräcklig tid på sig att studera det.
Jag förstår inte regeringens brådska när
det gäller att avskaffa hyresregleringslagen
innan något annat förslag till lag
föreligger.

Vi har från den kommunistiska gruppen
under många år efterlyst en obligatorisk
hyreslagstiftning. En sådan lagstiftning
är ofrånkomlig, och den bör
också omfatta alla de problem som hör
samman med en god bostadspolitik.

När nu inrikesminister Rune Johansson
talar om »principiell avtalsfrihet
på hyresmarknaden», som en av de beståndsdelar
den nya lagen skall innehålla,
måste jag tillstå att vi kommunister
är mycket betänksamma. En avtalsfrihet
på hyresmarknaden, d. v. s. frihet
att träffa avtal om hyressättningen
på bostäder i en situation med betydande
brist på bostäder, kommer att
försätta bostadskonsumenterna i ett
svårt underläge gentemot fastighetsägarna.

Det finns ju ingen fri konkurrens
på bostadsmarknaden. Vi arbetar här
med mycket märkliga ting, exempel -

Fredagen den 6 maj 1966

Nr 22

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m., m. m.

vis generella statliga bostadssubventioner,
vilka ju får verkningar som — det
måste alla erkånna — inte är de bästa.
Under dessa förhållanden kan det
över huvud taget inte talas om fri konkurrens;
en sådan är omöjlig på grund
av det sätt på vilket bostadspolitiken
nu förs. Nog är det väl en rimlig begäran,
när nu hyreslagstiftningssakkunniga
skali framlägga förslag, att vi får
tid på oss att studera hur detta förslag
kommer att verka i praktiken. Det
gäller inte heller bara hyreslagstiftningen
utan även den markpolitiska
lagstiftningen och framför allt frågan
om samhället även i fortsättningen skall
ha rätt att inverka på hyressättningen.

Jag skall villigt erkänna att på ett
par orter, där man avskaffat hyreslagstiftningen,
har det förekommit hyresstegringar
som kanske i vissa fall
inte varit så svåra som vi hade förutsett.
Men i storstadsområdena, där det
finns ett mycket stort underskott på
lägenheter, kommer säkerligen den s. k.
principiella avtalsfriheten att enbart
gynna fastighetsägarna.

■lag är, herr talman, mycket angelägen
om att vi skall få god tid på oss
att studera de sakkunnigas betänkande
och vrkar därför bifall till motionerna
I: 711 och II: 874.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet
är vi i stort sett överens
om att någon form av avveckling
av hyresregleringslagstiftningen skall
ske. Men jag vill också starkt understryka
att vi torde vara lika överens om
att en sådan avveckling måste följas
av något annat, som ersätter den nuvarande
hyresregleringslagen. Främst
vill vi ha ett besittningsskydd som är
effektivt och vidare en lagstiftning som
hindrar oskälig hyressättning.

I de väckta motionerna har framförts
önskemål om att giltighetstiden för lagstiftningen
skall förlängas ett år i stället
för ett halvt år som förordas i pro -

positionen. Vid första anblicken kan
förslaget om ytterligare förlängning
verka bestickande, alldenstund hyreslagstiftningssakkunniga
ännu inte har
lagt fram sitt betänkande. Herr Nilsson
i Gävle hävdade också att man kommer
att behöva rätt lång tid på sig för
att studera de sakkunnigas förslag.

Inom utskottet har lämnats den upplysningen,
att hyreslagstiftningssakkunniga
ingående diskuterar även övergångsbestämmelserna,
och vi understryker
kraftigt i utskottsutlåtandet, att vi
vill att propositionen skall framläggas
i god tid, så att vi kan ta ställning till
övergångsbestämmelserna. Dessa kan
komma att innebära att hyresregleringslagens
nuvarande stadganden i vissa delar
förlängs utöver den av motionärerna
önskade tiden.

Vi har med andra ord ansett att det
inte utgör någon större fara att i enlighet
med departementschefens förslag
förlänga lagstiftningens giltighetstid
med endast ett halvår. Möjligheten finns
ju också att, ifall så skulle visa sig
nödvändigt, fatta beslut om ytterligare
förlängning under vårsessionen vid nästa
års riksdag. Vi har menat att det är
av vikt att så snabbt som möjligt få
till stånd en revidering av lagstiftningen
på hyresmarknaden under de betingelser
jag angivit.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag kan till stora delar
instämma i vad herr Hammarberg sade.

Herr Svenning kommenterade det särskilda
yttrande under vilket bl. a. mitt
namn står. Vi kan väl i alla fall, herr
Svenning, säga att det råder allmän
enighet om att det behövs en modernare
lagstiftning på detta område. Det
behövs en lagstiftning som medger välbehövlig
reparation av de hyresreglerade
fastigheterna och som omöjliggör

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m., m. m.

eller onödiggör de svartabörsaffärer
som herr Svenning talat om, och vilka
—- som jag ser det — är en skamfläck
på rättssäkerhets- och välfärdssamhället.
Det är väl en sådan lagstiftning
som hyreslagstiftningssakkunniga förbereder.

Departementschefen förklarar att han
på grund av att hyreslagstiftningssakkunnigas
arbete blivit något fördröjt inte
har möjlighet att framlägga förslag i
ärendet till årets riksdag. Han motiverar
detta med att det behövs en grundlig
remissbehandling, och detta är något
som vi också alla kan instämma i
och som samtliga tidigare talare varit
ense om.

Som motvikt mot herr Svennings uttalande
skulle jag vilja anföra departementschefens
skrivning på denna
punkt: »Jag ser mig följaktligen nödsakad
föreslå en ytterligare förlängning
av gällande hyresregleringslagstiftning.
Den tid lagstiftningen alltjämt måste
gälla bör emellertid inte bestämmas
längre än som är oundgängligen nödvändig
med hänsyn till möjligheterna
att få fram en ny lagstiftning på grundval
av det kommande utredningsförslaget.
Jag vill därför i nuvarande läge
föreslå att hyresregleringslagstiftningen
förlängs endast på ett halvår, nämligen
t. o. m. den 30 juni 1967.»

Det gläder mig, herr talman, att i
alla delar kunna instämma i detta departementschefens
uttalande.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
att det inte gläder mig, att de borgerliga
representanterna är så nöjda
med utskottsmajoritetens och inrikesminister
Rune Johanssons inställning
i denna fråga. Det är denna ståndpunkt
som är så allvarlig. Jag är övertygad
om att bostadskonsumenterna kommer
att få stor anledning att följa dessa frågor
i fortsättningen.

Jag vill därtill tillägga att vi, om hyreslagstiftningssakkunnigas
betänkande

framläggs i juni månad i alla händelser
har sommaren på oss. Trycket kommer
då inte förrän i höst. Betänkandet
skall sedan gå ut till alla remissinstanser,
och den proposition, som vi
har att förvänta till år 1967, måste därvid
under alla förhållanden på ett eller
annat sätt forceras fram.

I övrigt löper hyresavtalet kalenderårsvis,
och några ändringar kan såvitt
jag förstår knappast ske förrän vid
årsskiftet 1967—1968. Det finns därför
ingen anledning att skynda på behandlingen
på det sätt som aviserats.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
läste upp vad inrikesministern uttalat
på denna punkt. Men detta uttalande
gjordes under den förutsättningen, att
de arbetande hyreslagstiftningssakkunniga
skulle bli färdiga med sitt arbete
tidigare än vad som kommer att bli
fallet. Det har dock nu signalerats att
de tidigast blir färdiga i maj eller i
juni, vilket helt enkelt betyder att regeringen
blir nödsakad förskjuta tiden
för avlämnande av propositionen. Det
behövs längre tid innan den kan framläggas,
och motionärernas förslag om
förlängning av tiden var därför väl motiverat.

Även jag skulle, herr Bengtson i Solna,
kunna tänka mig en revidering av
lagen, men knappast på det sätt som
herr Bengtson önskat. Det finns anledning
att revidera bytesrätten och det
finns ännu större anledning att revidera
ställningstagandet till bostadsförmedlingarnas
ökade befogenheter. På denna
punkt skulle jag vilja få till stånd
en omarbetning av lagen, och det önskar
jag även att man tar hänsyn till
vid uppläggningen av arbetet.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt i denna fråga. Det
är tydligt att både herr Svenning och
jag från olika utgångspunkter är på det

Nr 22

Fredagen den (5 maj 19(i6

klara med att en revidering av lagen
behövs. Det är egentligen bara detta vi
bar att konstatera.

När jag citerade departementschefen,
herr talman, trodde jag naturligtvis att
det var justitieministern det gällde, och
inte som herr Svenning säger, inrikesministern.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:711 och 11:874 i motsvarade
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:711 och 11:874 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande,
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillstånd för brukande av
svävare jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Ändring i vägtrafikförordningen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648) jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Ändring i vägtrafikförordningen

Herr BENGTSON i Solna (b):

Herr talman! Till föreliggande utlåtande
nr 41 hade jag anmält en blank
reservation, men den tycks inte ha hunnit
komma med i trycket.

Förslaget i propositionen innebär
bl. a. en ändring av 1 § vägtrafikförordningen
i det att parkeringsbegreppet
skall preciseras så, att såsom parkering
icke räknas »uppställning tillfälligt
under kortare tid för åkandes
av- eller påstigning eller för av- eller
pålastning av gods och ej heller uppställning
under högst fem minuter för
annat liknande ändamål».

På de senaste åren har efter ett domstolsutslag
utbildat sig en praxis, enligt
vilken den tid som en bil kan stå
utan att det räknas som parkering skall
vara tio minuter. Åtskilliga remissinstanser
har funnit det onödigt för dagen
att ändra denna praxis, som håller på
att inarbeta sig i det allmänna medvetandet.

Enligt departementschefens förslag
skulle denna tid alltså inskränkas från
tio minuter till fem. Jag tycker i likhet
med flera sakkunniga remissinstanser
att vi kunde ha väntat med detta,
allra helst som man på det internationella
planet just nu diskuterar vad som
är parkering. För närvarande omfattar
den internationella regeln bara de två
första av de punkter som jag nämnde,
nämligen av- och påstigande och avoch
pålastning. Det finns ingen internationell
bestämmelse rörande hur lång
tid sådant får ta.

Som jag nämnde anser flera remissinstanser
den föreslagna ändringen onödig.
Till dem hör Göta hovrätt, Göteborgs
rådhusrätt och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Den sistnämnda menar
att ändringen inte innebär »sådana
påtagliga fördelar för trafikanterna eller
ur framkomlighetssynpunkt att det
är motiverat att nu ändra bestämmelserna».

Statens trafiksäkerhetsråd framhåller
att 10-minutersregeln, som jag nyss

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ändring i vägtrafikförordningen

nämnde, håller på att tränga in i allmänhetens
medvetande och »i väsentlig
utsträckning godtagits av domstolar och
polismyndigheter».

Polismästaren i Stockholm, som ju
bör ha sakkunskap på detta område,
förklarar sig »föredra en definition av
parkeringsbegreppet som ansluter sig
till nu gällande praxis».

Överståthåliarämbetet, som också är
en sakkunnig instans, säger att »det
för Stockholms del inte torde föreligga
något påtagligt behov av ett skärpt
parkeringsbegrepp».

Motororganisationernas samarbetsdelegation
avstyrker också förslaget.

Men, herr talman, utskottet har följt
departementschefens förslag. Jag tänker
dock inte ställa något särskilt yrkande
på denna punkt, även om jag
som synes kunde ha goda skäl att göra
det.

Motororganisationernas samarbetsdelegation
har även pekat på en sak, som
är ytterligt besvärande i storstadstrafiken,
nämligen den s. k. dubbeluppställningen.
I och för sig är sådan dubbeluppställning
inte laglig enligt vägtrafikförordningen,
men det finns inget direkt
stadgande på denna punkt, och det är
det man efterlyser. I förordningen står
det bara helt allmänt att man inte får
uppställa fordon så, att man hindrar
framkomligheten. Därmed avses åtskilliga
olämpliga företeelser.

Nu föreslår samarbetsdelegationen
att man vid en framtida bearbetning av
vägtrafikförordningen — det kommer
förmodligen fram till högertrafikens genomförande
att göras ganska många
ändringar — verkligen inför en mer
specificerad bestämmelse om dubbeluppställning.
Det är väl obestridligt att
sådana dubbeluppställningar för närvarande
inte beivras på det sätt som de
borde med tanke på framkomligheten
— just på grund av att vägtrafikförordningens
regler är så otydliga.

Utskottet har också uppmärksammat
detta förslag från Motororganisationer -

nas samarbetsdelegation och även omnämnt
frågan om dubbelparkering i
sin skrivning. Nu återstår väl att önska
att frågan utreds och att erforderliga
bestämmelser införs i vägtrafikförordningen
så snart som möjligt.

Herr talman! Jag har i dag inget
särskilt yrkande.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! I detta ärende har jag
och några medmotionärer ifrågasatt,
om det är påkallat med generellt verkande
regler om parkering. Vi fann att
det inte klart framgick av propositionen,
huruvida det skulle vara möjligt
att göra undantag från den föreslagna
femminutersregeln.

Nu har utskottet kommit till den uppfattningen,
att vägtrafiknämnderna med
stöd av bestämmelserna i 61 § vägtrafikförordningen
skulle kunna göra undantag
från 5-minutersregeln och tilllåta
parkering under längre tid om så
befinnes lämpligt med hänsyn till trafikintensiteten
m. m.

Det är klart att trafikanterna måhända
får svårigheter att observera sådan
tillåtelse som i så fall måste finnas
angiven på parkeringstavlan. Vi
har dock inte reserverat oss under denna
punkt, enär vi tror att man, med
ett smidigt handhavande av saken från
trafiknämndernas sida, bör kunna komma
fram till bestämmelser som inte
blir så irriterande för trafikanterna som
ett generellt förbud skulle bli.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av
väckta motioner om utbildning av dagbarnvårdare.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 6 maj 19(50

Nr 22

8 20

Huvudmannaskapet för åldringsvården,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av
väckta motioner angående huvudmannaskapet
för åldringsvården och om
samordning mellan landstingens sjukvårdande
verksamhet och den primärkommunala
åldringsvården.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
behandlar i sitt utlåtande nr
34 bl. a. motionerna I: 244 och II: 310,
vari föreslås att riksdagen skall begära
en utredning beträffande huvudmannaskapet
för den samlade åldringsvården.

I motionerna påpekar vi att huvudmannaskapet
för åldringsvården nu är
splittrat, vilket inte alltid är så välgörande
för den vård det här gäller. Åldringsvården
kommer i framtiden att
inta en alltmer dominerande ställning i
vårt samhälle, i det att åldringarnas
antal växer, livslängden ökar och behovet
av vård av olika slag blir alltmer
påträngande.

Vi har därför velat aktualisera frågan
om det gemensamma huvudmannaskapet.
Vi har varit väl medvetna om
att man i olika sammanhang sett och
ser på den här saken från olika utgångslägen.
Vi säger i vår motion, att det
på längre sikt torde vara ofrånkomligt
att en huvudman — kommun eller
landsting — får helt ansvara för både
den slutna och den öppna vården. Utan
att föregripa den fortsatta behandlingen
av frågan i detta avseende vill jag
säga, att landstingen som huvudman
för all åldringsvård är det enda tänkbara
både med tanke på lokaliseringsfrågorna
och de ekonomiska frågorna.

Vid landstingsförbundets årsmöte i
fjol hade Örebro läns landstings förvaltningsutskott,
i vilket jag själv är
ledamot, väckt ett förslag om utredning

av denna fråga. 1 sitt yttrande över detta
förslag vitsordade styrelsen för sill
del behovet av en viss samordning
mellan landstingens sjukvårdande verksamhet
och den primärkommunala åldringsvården,
vilken i första hand borde
gälla lokalisering, planering och projektering
vid fortsatt utbyggnad av den
slutna vårdsektorn för att bättre kunna
tillvarata de resurser som måste komma
till för en effektivisering av denna
vård.

Nu förekommer måhända en sådan
samverkan på en del håll, men jag
tror att mer skulle kunna göras i detta
avseende, särskilt då det gäller lokaliseringen
av olika vårdinrättningar.
Många felinvesteringar skulle kunna
undvikas om en bättre planering komme
till stånd. Vi är emellertid väl medvetna
om att det inte alltid är så lätt
att samordna olika lokalpatriotiska synsätt.

Statsförbundet, som yttrat sig i frågan,
ger också till känna som sin uppfattning,
att ett tudelat huvudmannaskap
på åldringsvårdens område onekligen
vållar vissa problem och svårigheter
och att en samordning av resurserna
därför har tett sig alltmer påkallad.
Ett liknande uttalande gör kommunförbundet.

Utskottet för sin del bestrider inte
att situationer uppkommer då denna
splittring av ansvaret för åldringsvårdens
omhänderhavande medför påtagliga
brister.

Vi hade hoppats att utskottet skulle
kunna tillstyrka vårt utredningsförslag,
men så blev inte fallet, ehuru utskottet
genom sin skrivning tillkännagivit
sin uppfattning att »utvecklingen i fråga
om samverkan mellan åldringsvårdens
olika huvudmän bör följas med
uppmärksamhet».

Frågan är alltså högaktuell, vilket vi
velat göra riksdagen uppmärksam på.
Då vi inte kan komma längre med denna
motion har jag inget yrkande utan
vill bara understryka slutorden i utskottsutlåtandet,
där utskottet tar fasta
på den av kommunförbunden deklare -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Huvudmannaskapet för åldringsvården,

rade avsikten att söka bredda och fördjupa
samarbetet mellan huvdmännen.
Vi hoppas att detta skall resultera i att
de olika huvudmännen kan enas om
en gemensam linje för att lösa denna
viktiga fråga.

Herr LARSSON i öskeviksby (ep):

Herr talman! I motion nr 314 i denna
kammare har vi pekat på att vårdresurserna
inom åldringsvården och åldringssjukvården
redan i dag är otillfredsställande
och otillräckliga. Vi vet
också, som herr Berglund nyss påpekade,
att antalet åldringar kommer att
öka starkt i framtiden. Enligt statistiska
centralbyråns riksprognos kommer
vi år 1980 att ha 1 240 000 personer över
67 år mot 853 000 år 1965, en ökning
med närmare 400 000. I statens offentliga
utredningar 1966: 13 säger utredningen
i en prognos för hälso- och sjukvårdens
utveckling 1966—1970: »Av
särskild betydelse för efterfrågan på
sjukvård är att folkmängden i åldern
70 år och därutöver beräknas öka med
omkring 40 % till 1980.» Man fortsätter
litet senare: »Urbaniseringen och
bostadsbristen i förening med kvinnornas
ökade förvärvsverksamhet har skapat
svårigheter att vårda patienterna i
hemmen och utgör ett hinder särskilt
för åldringarnas omhändertagande. Uen
ändrade ålderssammansättningen med
stigande antal åldringar kommer för
lång tid framåt att skapa de största
problemen för hälso- och sjukvården.
Som läkarprognosutredningen visar stiger
nämligen sjukvårdskonsumtionen
starkt med stigande ålder. En 70-åring
har t. ex. fyra gånger så stort sjukvårdsbehov
som en 30-åring.»

Situationen är alltså den, att trycket
på de redan i dag otillräckliga vårdresurserna
kommer att öka mycket starkt
inom en snar framtid. Ett effektivt utnyttjande
av befintliga och tillkommande
vårdresurser krävs, om inte redan
nu svåra förhållanden för vårdsökande
och deras familjer skall bli än värre
för framtiden.

m. m.

I motionen har vi hemställt om en utredning
beträffande samordning mellan
landstingens sjukvårdande verksamhet
och den primärkommunala åldringsvården.
Samtliga remissinstanser,
landstingsförbundet och kommunförbunden,
vitsordar behovet av samverkan
och samarbete mellan landsting
och primärkommuner beträffande åldringsvården.
Man påpekar att en samordning
redan inletts på vissa håll men
yrkar sedan avslag på motionens hemställan
om utredning. När man nu tydligen
på skilda håll trevar sig fram
mot en samordning, borde enligt mitt
sätt att se en utredning vara särskilt
värdefull. En utredning skulle kunna
kartlägga vad som hittills gjorts och
skulle på grundval av vunna erfarenheter
kunna dra upp allmängiltiga riktlinjer
för framtiden.

Frågan om eventuell ändring av huvudmannaskapet
för åldringsvården är
enligt mitt sätt att se en andrahandsfråga.
Här skiljer sig kanske min uppfattning
i någon mån från herr Berglunds.
Jag är väl medveten om att man
vid en utredning av den art vi föreslagit
inte kan undgå att diskutera även
huvudmannaskapet. Det primära bör vara
en effektiv åldringsvård. Fordrar
en effektiv åldringsvård ett ändrat huvudmannaskap,
bör vi ta det steget. I
annat fall finns inget skäl för ändring.

Allmänna beredningsutskottet säger i
sitt utlåtande nr 34, att socialpolitiska
kommittén inom kort kommer att avge
sitt slutbetänkande, innefattande förslag
till vårdlag beträffande bl. a. åldringarna.
Uttrycket »inom kort» tolkar
jag så, att slutbetänkandet är att vänta
under detta år. Här måste som jag ser
det snart komma konkreta åtgärder,
som till resultat ger större trygghet för
vårdbehövande åldringar.

Jag har, herr talman, för dagen inget
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Fredagen den (i maj 1906

Nr 22

Huvudmannaskapet

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! När det gäller det problem
som dessa motioner tar upp, nämligen
en bättre åldringsvård, finns
egentligen inga motsättningar mellan
motionärernas synpunkter och utskottets;
vi är fullt överens om att vi bör
försöka skapa så goda resurser som möjligt
för åldringsvården. Resurserna är
dock knappa, och man gör dem inte
bättre genom att ändra organisationen.
Vad som fattas är tillgång till läkare,
sköterskor o. s. v.

Anledningen till att utskottet ställer
sig kallsinnigt till en utredning just
nu är det faktum, att landstingen väl
knappast de närmaste åren kan svälja
också en sådan sak som en överflyttning
till dem av den primärkommunala åldringsvården.
Landstingen kommer den
1 januari nästa år att övertaga mentalvården.
Det blir en mycket stor sak för
dem. Skall man därjämte mycket snabbt
även där placera den åldringsvård som
nu handhas av primärkommunerna, är
jag rädd för att landstingen inte skulle
orka med detta. Detta gör att man här
bör söka sig andra vägar. Man bör samordna
resurserna så mycket som möjligt,
men när resurserna är knappa,
vinner man i och för sig inte mycket på
att lägga över uppgiften på en ny huvudman.
Dessutom tror jag rent personligt
inte att det är lyckligt att man tar
ifrån primärkommunerna ännu flera
arbetsuppgifter. Om vi från dem tar
bort åldringsvården och såsom många
vill den gymnasiala utbildningen, vad
finns då kvar av primärkommunala uppgifter?
Många av dem som är ivrigast
att ta ifrån primärkommunerna deras
uppgifter är de som är mest emot kommunsammanläggningar.
Jag förstår inte
att vaktslåendet kring den kommunala
självstyrelsen bör ske på det sättet.

I sak finns det inte några motsättningar
vad gäller åstadkommandet av
en bra åldringsvård, men utskottet tror
i varje fall inte på att man nu kan lösa
frågan på det sätt som föreslagits.

4 — Andra kammarens

för åldringsvården, m. m.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Även om vi är överens
i vissa avseenden när det gäller denna
fråga visar ändå de uttalanden som
gjorts, även av herr Svanberg, att det
finns en hel del problem som måste lösas.
Nu har vi begärt en utredning på
denna punkt för att försöka komma till
rätta med detta. Som landstingsman är
jag väl medveten om de stora åtaganden
som landstingen får beträffande
mentalsjukvård och andra ting, men man
får förutsätta att en utredning behöver
rätt lång tid på sig.

Åldringsvården är så komplicerad för
närvarande, och den ena vårdformen
är så integrerad i den andra, att även
om de båda huvudmännen på lång sikt
skulle kunna samverka i detta fall, så
anser jag att en utredning ändå skulle
ha behövt komma till stånd för att lösa
en del av de problem som framkommer.
Detta gäller även om utredningen skulle
komma till det resultatet att man inte
kan samordna det under en huvudman
utan att det måste vara två.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Enligt utskottets mening
är vad som framför allt behövs just nu
inte en utredning utan en samverkan
mellan de båda kommuntyperna för
att på bästa sätt utnyttja de vårdresurser
som finns. Man gör dem inte större
genom att utreda organisationen. Vi anser
att landstingsförbundets liksom
kommunförbundens yttranden visar att
en samverkan mellan primärkommuner
och landsting håller på att ske. Det är
den samverkan som vi tror på.

Herr LARSSON i Öskeviksby (ep):

Herr talman! Jag vill till herr Svanberg
endast säga, att enbart allmänt tal
om samverkan löser inte problemen. Vi
måste snart komma fram till konkreta
åtgärder i fråga om samordning, och
dessa konkreta åtgärder måste såvitt jag
förstår underbyggas av en utredning
av frågan.

protokoll 1966. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Familjevård

Herr Svanberg var tidigare inne på
landstingens stora engagemang och svårigheterna
för landstingen att eventuellt
ta på sig ytterligare nya uppgifter.
Jag förstår också de svårigheterna, och
det kan väl vara så att man på många
håll liksom ryggar tillbaka inför tanken
att ytterligare öka landstingens uppgifter.
Men jag tror att på lång sikt måste
ändå målsättningen vara, att den huvudman
som mest rationellt och på för
medborgarna bästa sätt kan sköta en
samhällsuppgift också bör göra det, och
då måste man skapa möjligheter för
den huvudmannen att sköta uppgiften
i fråga.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Man skall inte bara ha
ett allmänt tal om samverkan utan man
skall vidtaga åtgärder, sägs det. Men de
åtgärderna för samverkan skall ju vidtagas
av landstingsinännen och kommunalmännen,
och jag tror att de kommer
att vidtaga dem. Det ankommer inte
på riksdagen att bestämma hur de skal!
bära sig åt med denna samverkan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Familjevård

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av
väckta motioner angående familjevård.

I de likalydande motionerna I: 107 av
fru Segerstedt Wiberg och herr Ernulf
samt II: 142 av herr Gustafsson i Borås
och fröken Elmén hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning rörande
familjevård i förebyggande syfte av asocial
eller kriminell ungdom, så att förslag
om ett lämpligt utformat statligt
stöd till denna verksamhet kunde föreläggas
1967 års riksdag.

I de likalydande motionerna I: 631
av fru Elvy Olsson och herr Thorsten
Larsson samt II: 774 av herr Eriksson i

Bäckmora hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning, i samråd med berörda
huvudmän, av familjevårdsfrågan, särskilt
spörsmålet om ersättning till enskilda
som i sina hem upptagit missanpassad
ungdom, i enlighet med vad som
i motionerna anfördes.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 107 och II: 142 samt I: 631 och II: 774
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson, Nyman, Johan
Olsson, Skoglösa, Hamrin i Kalmar,
From och Josefson i Arrie, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 107 och II: 142 samt I: 631 och II: 774
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, i samråd med berörda huvudmän,
av familjevårdsfrågan, särskilt
spörsmålet om ersättning till enskilda
som i sina hem upptoge missanpassad
ungdom.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag kan väl förstå att
utskottet inte sedan förra året funnit
anledning att ändra mening. Det har
inte heller vi motionärer gjort.

De tre remissinstanserna har mycket
gemensamt. Man vore nästan frestad
tro att de har en gemensam sekreterare.
Termer och uttryck smyger sig så nära
varandra hos de tre som skinnet efter
kroppen. Alla tre betygar samstämmigt
att den ekonomiska faktorn på
intet sätt stått hindrande i vägen när
det gällt att placera missanpassad ungdom
i lämpliga fosterhem. Något annat
besked var väl inte att vänta. Utskottet
är emellertid inte så bergsäkert
övertygat om saken. Utskottet gör klokt
i att anmäla en viss skepsis på denna
punkt. Det förfogar ju också över mycket
förståndigt folk.

Fredagen den (i maj 1966

Nr 22

Utskottet åberopar i år vad det skrev
i fjol: »Utskottet betonade jämväl ersättningsfrågornas
betydelse för möjligheterna
att få fram ett tillräckligt
antal goda fosterhem och ansåg sig kunna
konstatera att ersättningen i många
kommuner inte vore av tillfredsställande
storlek.» Visst är det så, och man
bör väl vara tacksam för att många
hem visar en beundransvärd kärlek och
ett ideellt intresse som grundmotiv för
sin ofta nog så svåra fostrargärning,
men det hindrar inte att den ofta alltför
blygsamma ekonomiska ersättningen
kan stå hindrande i vägen för möjligheten
att få flera lämpliga fosterhem.

Jag tillmäter fru direktör Vesta Almquist
vid Allmänna barnhuset i Stockholm
minst lika stor kompetens och
sakkunskap i dessa frågor som de tre
remissinstanserna. Hon har under resor
med barnavårdsombud ute i landet
haft tillfälle att följa verksamheten
med utplaceringar av såväl normala
men vilsekomna ungdomar som psykiskt
och fysiskt misskötta. Hennes artikel
för något år sedan i Barnavård och
ungdomsskydd var något av en larmsignal.

Ansvaret för den sociala barnavården
åvilar primärkommunerna och i första
hand deras speciella organ, barnavårdsnämnderna.
De ersättningar som utgår
är överlag mycket låga. De svarar på
intet sätt mot de direkta utgifter hemmet
har för den unge. Det blir sålunda
inte alls någon ersättning för arbetet
med vården och fostran. Ej heller betalas
något för det ansvar och den bundenhet
som en placering innebär för
dem som skall träda i fars och mors
ställe. Den ersättning som lämnas måste
sägas rimma mycket illa med den
allmänt goda uppfattning man har om
den enskilda vården och dess möjligheter.
En radikal ändring är här på sin
plats, om vi skall kunna få fram nya
enskilda hem som vill ta på sig de ingalunda
lätta uppgifter, som allmänt är
förenade med att ta ansvaret för en poj -

Familjevård

ke eller flicka, i vilken ålder denne än
befinner sig.

180, 200 eller 250 kronor är nog en
ersättning i allra minsta laget. Betänker
man så att medelkostnaden per ungdomsvårdsskoleelev
i internat år 1963
uppgick till 1 650 kronor i månaden
blir kanske differensen i saftigaste laget.
Inte ett ögonblick skulle väl någon
vilja laborera med summor av den storleken
till familjehemmen — jag har
endast nämnt siffran för att få fram
kontrastverkan.

Hur stor bör fosterlönen vara? Fosterlönen
bör täcka fosterföräldrarnas
alla skäliga omkostnader för barnet,
så att fosterföräldrarna ej behöver vidkännas
särskilda ekonomiska uppoffringar
därför att de åtagit sig uppgiften
att vårda och fostra annans barn.
Det kan inte vara rimligt att samhället
genom att betala fosterlöner, som ej
täcker de verkliga utgifterna för barnet,
övervältrar en del av sina barnavårdskostnader
på personer, vilka som
fosterföräldrar gör en personlig insats
inom samhällets barnavård. Tvärtom
borde det vara så, att fosterföräldrar

_ särskilt sådana som tar hand om

svårplacerade barn — erhöll någon
kompensation för sitt arbete och sitt
ansvar. Glädjande nog synes också en
skäligare ersättning vinna förståelse beträffande
dem som bedömes som svårplacerade.
Landstingsbidragen har här
säkert betytt mycket.

Herr talman! Någon skillnad i princip
finns inte mellan utskottet och reservanterna.
Barn och ungdom bör i
görligaste mån placeras i därtill lämpliga
hem då de omhändertages för samhällsvård.
Man är överens om att ersättningarna
inte alltid är tillfredsställande.

Sedan skiljer sig emellertid utskottet
och reservanterna. Jag vill som motionär
ansluta mig till reservationen.
Jag anser det riktigt att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om att en utredning
kommer till stånd angående fa -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Familjevård

miljevården för den ungdom vi har
aktualiserat i motionerna, varvid frågan
om ersättning särskilt från staten
bör beaktas. Såväl utskottet som reservanterna
är ense om att allt bör göras
för att åstadkomma det allra bästa för
den grupp människor det här gäller.
Om vägarna kan man ju alltid diskutera.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och From
(fp).

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Även jag kan instämma
i vad motionären herr Gustafsson i
Borås alldeles nyss har sagt från talarstolen
i detta ärende. Som reservant
vill jag emellertid tillfoga några synpunkter.

Jag ställer mig inte fullt lika kritisk
till remissinstanserna som herr Gustafsson
gjorde. Om man läser remissinstansernas
yttranden, finner man nämligen
även där åtskilligt stöd för de
synpunkter som herr Gustafsson framförde.
Där konstateras att visst har i
många fall ersättningen en inverkan
på möjligheterna att få fram goda fosterhem.
Det vore väl också konstigt,
om så inte skulle vara fallet. Tyvärr
är det väl så nu för tiden, att det inte
räcker med enbart ideellt intresse i sådana
här sammanhang. Men det är
framför allt de hem där man har det
ideella intresset för denna vård som vi
gärna vill ha fram som fosterhem. De
skall inte vara hindrade av ekonomiska
skäl att åta sig sådan vård.

Remissinstanserna konstaterar att
normalbeloppet ingalunda räcker utan
att man överskrider det för att man
skall kunna få fram sådana hem. Det
är riktigt tycker jag att så sker, men
då bör man väl också på något sätt
korrigera detta normalbelopp, så att det
inte för åtskilliga kommuner blir ett
normalbelopp. Emellertid är jag fullt

på det klara med att det inte är riksdagens
sak att rätta till detta. Det är
kommunerna, kommunförbunden, själva
som skall avgöra detta. Men jag tycker
att det vore riktigt att i samråd
med berörda huvudmän, som reservanterna
uttrycker det, ta upp till prövning
hela denna problematik med statsbidrag
och kommunernas ersättning till fosterhem.
Vi är ju alla — utskottsmajoriteten,
reservanterna och motionärerna
— ense om att det gäller att få fram
ett tillräckligt antal goda fosterhem och
att dessa inte skall behöva bli ekonomiskt
lidande för den stora insats som
de i detta sammanhang gör. Reservanterna
tycker det är riktigt att den utredning
kommer till stånd i samarbete
med berörda huvudmän som behövs
för den sakens skull, och jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Detta är ju ett problem
som vi har diskuterat förut många gånger,
problemet att tillrättaföra ungdom
som har det besvärligt att klara sig och
som behöver hjälp och stöd under sin
uppväxttid. Det uppstår ibland sådana
situationer att man överväger möjligheterna
att placera sådana ungdomar
i familjevård, då det annars blir nödvändigt
att ta in dem på anstalt.

Jag har alltid haft den uppfattningen,
att man skall pressa sig så mycket
man kan och utnyttja alla möjligheter
för att slippa få in ungdomar på
anstalt. Man kan säga allt gott om anstaltsvård
— man gör väl där allt vad
man kan för att föra dem till rätta —
men det blir där en sammanblandning
av klientel, vilket kan leda till att pojkar
och flickor som kanske är någorlunda
hyggliga när de kommer in på
anstalten får förbindelser och sällskap
med andra som är mycket längre komna
i asocialitet och kriminalitet, varför
de förra kan smittas ner. Kan man placera
dem i familjevård kan man många

Fredagen den (5 maj 19f>G

Nr 22

gånger på ett effektivt sätt rädda den
ungdom det är fråga om.

Jag vet att det finns människor överallt
i detta land, inom alla möjliga yrkes-
och sociala kategorier, som har en
alldeles speciell fallenhet att handskas
med barn och ungdom, som på något
naturligt sätt kan komma dem nära och
ge dem det stöd och den kärlek som de
många gånger, kanske oftast, inte har
fått. Det skulle kunna ske underverk
om sådana personer finge ägna tid och
uppmärksamhet åt dessa fall. Jag tror
det är socialt sett synnerligen förståndigt
att satsa på vad jag tidigare kallat
»en kvalificerad familjevård», en
vård där en stor del av arbetstiden ägnas
åt att ta hand om den ungdom det
gäller. Det är klart att detta blir dyrt;
arbetet måste ersättas. Familjen kan inte
fullgöra denna vårduppgift, utan att
den får kostnaderna och den minskade
arbetsinkomsten täckta. Det måste betalas
ordentligt för denna kvalificerade
familjevård, och man får inte vara rädd
för att ta denna kostnad. Det är dock
både ekonomiskt och socialt ofantligt
mycket bättre än att ta in ungdomarna
på anstalt.

Med det intresse jag under många år
haft för denna sak kommer jag att stödja
reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är ingen som kommer
att motsäga vare sig motionärer,
reservanter eller herr andre vice talmannen
när de framhåller att bättre
ersättning än nu borde lämnas för den
vård som enskilda människor ger barn,
vilka inte kan få vård i sina egna
hem sedan de kommit på avvägar och
måste tas om hand. Min inställning är
den att man över huvud taget borde
värdera barnavård mycket mer än man
i allmänhet gör i dag. Men detta är en
sak för sig. Vi får hålla i sär två ting,
.diket också både andre vice talmannen
och herr Hamrin i Kalmar har
gjort, nämligen att det dels är fråga om

Familjevård

sådan barnavård som åligger kommunerna,
och dels barnavård, föranledd av
att det konstaterats ett så allvarligt asocialt
levnadssätt eller så stor fara för
värre asocialitet, att man anser att staten
måste ingripa, varvid man har placering
på ungdomsvårdsskola att tillgå.
Här är det staten som har ansvaret. Det
är också detta som avgör vem som skall
svara för kostnaden.

Nu menar motionärerna att denna
skillnad beträffande ansvaret för omhändertagandet
av barn skall luckras
upp. Avsikten är tydligen att kommunernas
hittillsvarande ansvar för barnavården
inte längre skall helt och hållet
kvarstå, utan staten skall lämna
ett bidrag.

Det är kanske värt att konstatera att
det ändå inte är så bedrövligt ställt med
kommunernas ansvar även då det gäller
att ta på sig kostnader, som man skulle
kunna tro då man hört de föregående
talarna. Den större delen av de omhändertagna
vårdas ju i familjer.

Det har gjorts en norm för ersättningens
storlek, och även om denna
norm innebär en mycket låg ersättning,
har man lyckats förmå människor
att offra sig. Man kan tala om offer,
ty så mycket arbete och så obegränsad
arbetstid medför en familjs vård av ett
sådant barn, att det knappast kan betalas
med pengar. När man försöker uppskatta
insatsen i pengar måste man
emellertid erkänna att det som nu betalas
i allmänhet är för litet. Trots detta
har, som sagt, många människor åtagit
sig denna uppgift. Beträffande de rena
ungdomsvårdsskolefallen kan man säga
att dessa i regel är så komplicerade, att
kommunerna troligen mycket sällan får
in några barn på ungdomsvårdsskolorna,
som de skulle kunna tänka sig att
klara utan statens omhändertagande.
•lag tror inte att kommunernas slentrian
är så stor att de överlåter vården
åt ungdomsvårdsskolorna därför att de
tycker att den annars blir för dyr.
Skulle det emellertid förhålla sig på

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Familjevård

detta sätt i något fall har emellertid
socialstyrelsen möjlighet till prövning,
och härvid är nog socialstyrelsen inställd
på att kommunerna i största möjliga
utsträckning skall klara uppgiften
själva. När ungdomarna blir omhändertagna
vid ungdomsvårdsskolorna, händer
det att man även där prövar att placera
dem i enskilda hem, och det bekräftar
ju att det även i socialstyrelsen
finns en tro på att enskilda hem kan
göra mycket, där anstalten har misslyckats.

Här gäller det huruvida staten skall
ge bidrag till en verksamhet, som tidigare
har ålegat kommunerna, och om
vi skall gå tillbaka till det bidragssystem
som vi ganska nyligen beslutat överge,
nämligen att ge kommunerna små bidrag
för olika uppgifter. Det blir er
massa plotter och en dyrbar administration.
Därför har vi övergivit det
systemet och i stället sagt: Låt staten bistå
de kommuner som har det besvärligt
genom att anlita skatteutjämningsvägen!
Så har också skett. Och då är det
väl ett ganska stort steg att så här kort
tid efteråt tillskapa ett nytt bidrag
till en form av barnavård, som vi tidigare
ansett att kommunerna bör klara.

När kommunförbunden avvisar ett sådant
bidrag, kan man väl inte heller bara
säga att de är likgiltiga för problemet.
De är ju medvetna om att de valt
en annan väg för att låta kommunerna
få ersättning för sina kostnader.

Jag hoppas verkligen att herr Gustafsson
i Borås och andra talare i denna
fråga är lika intresserade i sina hemkommuner
som de är här i riksdagen
att öka på bidragen för dem som tar
hand om de ungdomar det här gäller.
Om jag får säga det rent ut, så tycker
jag att det är dödfött att försöka återinföra
dessa stimulansbidrag för uppgifter
som vi så länge har ansett att
kommunerna bör klara själva.

Herr talman! Med den motivering
som återfinnes i utskottets utlåtande i
samma ämne i december 1965 ber jag

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att fru Eriksson
i Stockholm talar som om riksdagen
i dag stode inför ett beslut om att
välja antingen den ena eller den andra
vägen. Så är det ju inte, utan reservationen
går ut på att riksdagen måtte
»i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, i samråd med berörda
huvudmän, av familjevårdsfrågan, särskilt
spörsmålet om ersättning till enskilda
som i sina hem upptager missanpassad
ungdom».

En utredning skulle visa hur hela
denna fråga ligger till. Om resultatet av
utredningen blir att det inte är lämpligt
att gå den föreslagna vägen, så är det
ju ingen stor skada skedd.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har uppfattat det så
att motionärerna inte anser det behövligt
att utreda huruvida ifrågavarande
vårdform är lämplig eller ej, utan frågan
är i stället om vården helt skall
bäras av kommunerna. Det är den saken
man vill ha svar på. Och om man anser
att vi för åtminstone en bra tid
framåt har avgjort den frågan genom
det beslut vi fattat om bidrag till kommunerna
skatteutjämningsvägen, så måste
man avvisa motionskravet, ty någon
mera djupgående utredning av frågan
har ju motionärerna aldrig önskat.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Både motionären herr
Gustafsson i Borås och reservanten herr
Hamrin i Kalmar — framför allt den
senare — har påpekat att det inte råder
några meningsskiljaktigheter mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.
Alla är ense om att familjevård
är överlägsen anstaltsvård. Där råder
inga som helst delade meningar.

Fredagen den C maj 1906

Nr 22

Vi har ansett det vara synnerligen
nödvändigt att höra de gängse remissinstansernas
uppfattning i frågan, och
Stadsförbundet, Kommunförbundet och
Landstingsförbundet har avlämnat mycket
ingående svar. Av dessa framgår
ganska tydligt att de är av den uppfattningen,
precis som utskottsmajoriteten
och reservanterna, att det är nyttigt
med familjevård i hemmen när sådan
kan åstadkommas och att anstaltsvård
endast bör förekomma i de fall
där den förstnämnda vården inte kan
genomföras.

Sedan frågar man sig: Vem skall nu
svara för detta? I motionerna hemställs
om att man skall få en bättre ersättning
och ett visst statligt bidrag. Från min
tidigare verksamhet i barnavårdsnämnd
vet jag vilka förslag man hade då man
skulle betala familjevård i enskilda
hem. Under årens lopp ändrades dessa
förhållanden genom Kommunförbundets
framställningar, och man rättade
sig efter de nya bestämmelserna. Jag
har den uppfattningen att såväl Landstingsförbundet
som Stadsförbundet och
Svenska kommunförbundet har möjlighet
att även nu — jag tror att de också
kommer att göra det — ta förnyad befattning
med detta spörsmål och föreslå
kommunerna att de ersättningar som
skall utgå höjs omedelbart.

Vad jag däremot, herr talman, inte
är med på är att vi skulle förknippa
detta med en begäran om nytt statligt
bidrag. Jag tror det är fullkomligt onödigt
i dagens läge, eftersom det betyder
så oerhört litet för kommunerna. Men
det är kanske framför allt en annan
sak som gjort att jag intagit den ståndpunkt
jag hävdar. När vi nu genom riksdagens
beslut har fått en kommunal
skatteutjämning som ger de allra flesta
kommuner mera pengar än de hade när
var och en fick sitt lilla bidrag för varje
enskild sak, finns det ingen anledning
till ändring. Denna nya ordning
började gälla den 1 januari 1966 och
har således tillämpats i fyra månader

Familjevård

och fem dagar. Jag är för min del icke
beredd att medverka till att ett nytt
specialdestinerat statligt bidrag genomförs
efter så kort tid.

Ingen som sysslar med kommunalt
arbete kan på något sätt bestrida att
detta system med ett skatteutjämningsbidrag
från staten till kommunerna och
slopande av alla de små bidragen är till
fördel ur alla synpunkter. Därjämte är
detta bidrag från staten så utformat
att om kommunernas utgifter stiger,
skall statens bidrag också öka.

Herr talman! Jag är av den bestämda
uppfattningen att det är en fördel att
vi sluppit ifrån dessa småbidrag och
allt vad de medförde av administrativa
besvär. Ni som sitter här vet lika väl
som jag att man kunde få tillbaka en
hel lunta med en skolstyrelses ansökan
om statsbidrag därför att det var fel
på fem öre. Det slipper vi i dag. Det
nya systemet är betydligt bättre. Inga
starka skäl kan anföras för att vi skall
börja med de små bidragen igen.

Jag är övertygad om att kommunförbunden,
som nämnts här, besjälas av en
god vilja och kommer att ge kommunerna
nya förslag till den ersättning
som bör betalas för vård i enskilt hem.
När jag har intagit min ståndpunkt i
utskottet har det inte varit därför att
vi inom majoriteten saknat intresse för
denna fråga, utan därför att vi bedömer
att den skall bli bättre ordnad på
detta sätt.

Det råder inga större meningsskiljaktigheter
oss emellan, men jag kommer
att rösta för bifall till utskottets
hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Ett av de svåraste problem
vi har för närvarande är väl den
asociala ungdomen. Såsom framgått av
vad föregående talare sagt är det viktigt
att man så tidigt som möjligt kan
hjälpa dessa ungdomar till ombyte av
miljö, till en rotfast tillvaro — det är
vi alla överens om.

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Familjevård

Fru Eriksson i Stockholm säger att
man från ungdomsvårdsskolorna inte
placerar ut ungdomarna i privata hem.
Där finns ju speciellt anställd personal
som många gånger, så snart ungdomarna
kommit in på ungdomsvårdsskola,
försöker placera ut dem när man ser
att det är lämpligt. Det har visat sig
att detta lett till över förväntan goda
resultat. Det är också förvånansvärt att
man lyckats få hem som tar emot de
mycket svåra ungdomar det här gäller.

Vi är alltså alla överens om att familjevården
är en utmärkt väg för att tillrättaföra
dessa ungdomar. När det gäller
statsbidrag och specialbidrag är
frågan hur angelägen vi anser denna
sak vara. Vi fattade ju häromdagen beslut
om ett statsbidrag till barnstugor
m. m., och det går väl utanför hela
den klumpsumma som kommunerna får.
I detta fall tycker jag att det är av
synnerligen stor vikt att staten kan hjälpa
och stimulera kommunerna att placera
ut de unga.

Nu säger man att kommunerna många
gånger försöker vidtaga åtgärder. Ja,
det gör de säkerligen. Men det är svårt
för ekonomiskt svaga mindre kommuner
att konkurrera med de stora kommunerna,
ty dessa kan betala på ett
helt annat sätt. Jag har ofta hört från
tjänstemän, som arbetar med detta, att
när man slutligen kommer till den ekonomiska
ersättningen, så är det ganska
trögt att få de ansvariga inom kommunen
att gå med på saken — de tycker
att kostnaderna blir stora.

Vad som för mig varit något nytt i
dessa remissyttranden är att Landstingsförbundet
även betalar bidrag till dyrbar
familjevård. Väl vet jag att landstingen
ordnar inackorderingshem, där
dessa ungdomar placeras, men kostnaden
på inackorderingshemmen blir upp
till 35 kronor per dag, alltså en betydande
kostnad.

Det sägs vidare att de föreslagna bidragen
inte betyder någonting för kommunerna.
Ja, det beror på vilken vär -

dering man slutligen kommer fram till
och vad man anser att staten möjligtvis
skall kunna ge i bidrag — detta blir
det avgörande. Vad vi vill är att frågan
om familjevård utreds och att
spörsmålen om ersättning till enskilda
hem och om statsbidrag då tas upp.

Jag skulle också till fru Eriksson i
Stockholm vilja säga, att här har vi
från folkpartihåll under många år motionerat
om att åtgärder skulle vidtagas
för att få fram personal som spårade
upp hem och hade kontakter för att
kunna få en lämplig placering för ungdomarna.
Förhållandena har sedan förbättrats,
och jag tror att barnavårdskonsulenterna
och socialstyrelsen arbetar
och agiterar för att man på ett så
tidigt stadium som möjligt skall kunna
få ungdomarna utplacerade i familj.
Motionärerna avser inte att det skall
bli någon konkurrens med ungdomsvårdsskolorna,
utan vi syftar till att
på ett tidigt stadium när det börjar
trassla till sig för de unga skall vederbörande
kunna placeras så, att han eller
hon inte fortsätter i asocialitet och därmed
kvalificerar sig för en ungdomsvårdsskola.
Ungdomsvårdsskolorna har
ju i dag ett mycket svårbehandlat klientel
och kämpar för att kunna tillrättaföra
de unga. Det är av synnerlig vikt
att vi i så stor utsträckning som möjligt
kan förebygga att ungdomar kommer
in i detta kollektiv, som inte kan
vara bra för dem.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Eric Gustaf Peterson m. fl.

hru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fråga fröken
Elmén: Kan man verkligen anklaga
kommunerna för att hellre se ungdomarna
bli förstörda i väntan på att få
plats på ungdomsvårdsskola än att försöka
ge en slant till inackordering? Det
är — jag sade det tidigare — en gans -

Fredagen den C maj 1900

Nr 22

ka grov anklagelse, och jag undrar:
Finns det fog för den?

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Detta är ingen anklagelse
mot kommunerna. Det är en realitet
att det många gånger är svårt för
de ekonomiskt svaga kommunerna att
klara dessa problem. Därför menar jag,
att om vi kan åstadkomma att staten
härvidlag hjälper kommunerna, så är
det helt enkelt vår skyldighet att göra
detta. Det gäller att utreda frågan i sin
helhet.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar — det vill jag än en gång
understryka — när det gäller åtgärder
i förebyggande syfte för asocial ungdom.
Vi är tvärtom helt överens härvidlag.

Frågan är om vi vinner något med
en ny utredning i denna fråga eller ej.
Jag tror inte att vi skall hysa sådan
misstro mot våra kommunförbund att
vi inte kan göra något utan att beställa
en särskild utredning från riksdagens
sida. Har dessa kommunförbund tidigare
kunnat lämna kommunerna förslag
till åtgärder kan de få göra det även
i fortsättningen, utan att någon särskild
påstötning från riksdagen behövs.

Vidare sade fröken Elmén, att vi visserligen
tidigare hade avskaffat en
mängd små specialdestinerade bidrag
men att vi häromdagen beviljade ett
nytt sådant bidrag, till barnstugorna.
Ja, bästa fröken Elmén, det är mycket
stor skillnad mellan finansieringen av
den framtida barnstugeverksamheten
och det bidrag som kommunerna skulle
få för att täcka kostnaderna för familjevård
i hemmen. Den första frågan
är en stor angelägenhet, medan jag fortfarande
betraktar den senare såsom
ett litet spörsmål.

Jag vill inte — det vill jag ännu en
gång understryka —- medverka till att,
sedan vi en gång avskaffat dessa många

Familjevård

små specialdestinerade bidrag, efter så
kort tid som fyra månader återigen begära
en utredning om införande av sådana.
Jag anser att detta skulle vara
felaktigt.

Desslikes vet jag att landstingen på
vissa håll lämnat bidrag till kommunerna
för denna verksamhet. Detta är
också en väg för motionärerna att gå
vidare på, eftersom en del motionärer
i motsats till mig kanske också är landstingsledamöter.

Utredningar har tidigare bara begärts
i samband med vissa berörda institutioners
verksamhet. Jag anser fortfarande
att dessa institutioner själva
kan sköta (Utredningsverksamheten,
utan att någon speciell utredning i
familjevårdsfrågan företages.

Jag vill desslikes tillfoga att vi varje
vecka i utskottet har att avstyrka åtminstone
fyra eller fem motioner om
utredningar. Skulle vi i stället tillstyrka
alla dessa framställningar och riksdagen
sedan ginge på vår linje, undrar
jag var vi skulle hamna.

Jag vidhåller min tidigare framförda
bestämda uppfattning till förmån för
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Åtgärder mot narkotikamissbruk

reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 120 ja och
70 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av
väckta motioner om åtgärder mot narkotikamissbruk.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:124 av herr Lundström m. fl. och
II: 168 av herr Ohlin m. fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begärde en parlamentarisk utredning
rörande de spörsmål, som aktualiserades
av de senaste årens ökning av narkotikamissbruket,
med utredningsdirektiv
särskilt inriktade på skyndsamma
åtgärder för att få till stånd en provisorisk
vårdorganisation i avvaktan på
långsiktigare åtgärder av olika slag, ägnade
att tränga tillbaka narkotikamissbruket.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 124 och II: 168 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eric Gustaf Peterson, fru Elvy Olsson
samt herrar Johan Olsson, Skoglösa och

From, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med anledning
av motionerna 1: 124 och II: 168 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
den inom medicinalstyrelsen tillsatta
narkomanvårdskommittén försåges med
parlamentarisk representation.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FROM (fp):

Herr talman! Utskottsmajoritetcn och
reservanterna är fullt överens om att
frågan om narkotikamissbruket är allvarlig
och att det är angeläget att vidta
åtgärder.

Utskottet »delar helt motionärernas
uppfattning att den utveckling som ägt
rum under senare år i fråga om såväl
antalet missbrukare som formerna för
missbruk ger anledning till oro». Det
är, framhåller utskottet, »en samhällsangelägenhet
av största vikt att söka råda
bot på dessa missförhållanden».

Reservanterna anser att »narkotikamissbruket
kan komma att utvecklas
till ett av våra största sociala problem
om icke kraftfulla åtgärder sätts in snarast».

Utskottet hänvisar till den av medicinalstyrelsen
i fjol tillsatta expertgruppen,
som senare omorganiserades
till en större expertkommitté, och anser
»de intressen som här är i fråga vara
bäst betjänta av att det pågående utredningsarbetet
tills vidare får fortsätta».

Det torde dröja rätt lång tid innan
denna expertkommitté kommer att
framlägga sina resultat, att döma av
socialministerns yttrande i denna kammare
i december förra året. Han berörde
därvid narkotikafrågans många aspekter:
de medicinska, juridiska och
sociala.

Medicinalstyrelsens expertgrupp har
bl. a. till uppgift att söka stimulera klinikchefer
att behandla narkomaner, att
pröva olika metoder för behandling
samt att studera och utveckla dessa me -

Nr 22

Fredagen den

toder. Detta visar att undersökningarna
torde ta ganska lång tid.

Avvägningen mellan den öppna och
den slutna vården säger socialministern
vara en svår fråga och påpekar att
de sociala aspekterna väger tungt.

Tidigare under året framförde socialministern
i en interpellationsdebatt liknande
synpunkter. Beträffande den tillsatta
expertgruppens arbete framhåller
han att denna undersökning skall läggas
till grund för vidare överväganden
i denna komplicerade fråga. Först
skulle alltså medicinalstyrelsens expertkommitté
avge sitt utlåtande och därefter
förmodligen följa en parlamentarisk
utredning. Det kommer i så fall att dröja
ganska länge innan verkliga åtgärder
kan beslutas och vidtagas.

Genom reservanternas förslag skulle
man för det första vinna tid. För det
andra skulle man kunna få en löpande
information om undersökningsresultaten.
Jag tror också att — som det står
i reservationen — manga värdefulla
svnpunkter kan tillföras utredningen
om den har parlamentarisk förankring''.

Beträffande den löpande informationen
hänvisar jag till ett uttalande som
statsministern gjorde vid besvarandet
av en interpellation i denna kammare i
december 1964 rörande utformningen
av det officiella utredningsväsendet:
»Det offentliga utrednings- och remissväsendet
har i vårt land en omfattning
och betydelse som i få andra länder.
Den svenska regeringen kan basera sina
beslut och sina propositioner till riksdagen
på ett utförligt och gediget, ofta
vetenskapligt sakmaterial, som samlats
och bearbetats utanför regeringskansliet.
Detta är ur flera synpunkter utomordentligt
värdefullt. Bl. a. torde oppositionspartierna
härigenom ha större
möjligheter att få insyn i sakfrågorna
än vad oppositionen i andra länder
har.» Vidare yttrade statsministern:
»Syftet med en utredning är att få
en allsidig belysning av frågorna.»

Jag ber herr talman, inte minst med

6 maj 1966

Åtgärder mot narkotikamissbruk

hänsyn till detta uttalande av statsministern,
att få yrka bifall till den av
herr Eric Gustaf Peterson in. fl. avgivna
reservationen, vari yrkas att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att den inom medicinalstyrelsen
tillsatta narkomanvårdskommittén
förses med parlamentarisk representation.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep) samt herrar
Rimmerfors och Keijer, fröken Elmén
och herr Hyltcinder (alla fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till motiveringen i utskottets utlåtande,
där vi bl. a. framhåller att medicinalstyrelsen
har tillsatt en expertgrupp,
som ursprungligen var sammansatt
av rent medicinsk expertis men som,
sedan motionerna väcktes, bär utökats
med experter även från andra områden.
Denna utökade expertkommitté har
bl. a. tagit kontakt med representanter
för andra instanser för att få till
stånd en effektivare vård av narkotikamissbrukare.

På detta stadium har vi icke ansett
det möjligt att effektivisera utredningsarbetet
genom att koppla in parlamentariker
i det. Vi avstyrker sålunda motionerna.
Vi menar att frågan är så pass
ny och okänd, att vi bara kan hänvisa
till de olika uppfattningar om vården
av narkotikamissbrukare som på
senare tid har framkommit och som visar
att läkare står mot läkare i denna
fråga.

I denna situation är mycket litet att
vinna genom ett parlamentariskt inslag
i utredningen. Därför vill vi åtminstone
tills vidare avstyrka motionärernas
förslag. Vi är väl medvetna om
att en lagstiftning längre fram kan visa
sig erforderlig, och då kan man behöva
koppla in parlamentariker, men i dag
anser vi, som sagt, inte att man skall
göra det.

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
From begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr From begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 60 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av det på föredragningslistan
återstående ärendet — bankoutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av motioner
angående den ekonomiska politiken,
m. m. — till kammarens sammanträde
onsdagen den 11 innevarande maj.

§ 23

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstatligandet av
uppbördsverken och omorganisation av
de lokala skattemyndigheterna m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m., i vad
propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner, jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 97, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67;

bevillningsutskottets betänkande nr
36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande
av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet
in. m. i vissa städer,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m m., jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 a § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946
(nr 99), m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av nuvarande
rättsförhållanden beträffande
gruvskogarna jämte en i ämnet väckt
motion,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/67,
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 6 maj 1900

Nr 22

Öl

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1900/07, såvitt
angår jordbruksärenden,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1905/60, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden, och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss staten tillhörig mark, m. m.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av väckta motioner
angående hushållspraktik,

nr 40, i anledning av § 27 i riksdagens
revisorers berättelse över den år 1965
av dem verkställda granskningen av
statsverket,

nr 41, i anledning av § 28 i riksdagens
revisorers berättelse över den år 1965
av dem verkställda granskningen av
statsverket,

nr 42, i anledning av § 29 i riksdagens
revisorers berättelse över den år 1965 av
dem verkställda granskningen av statsverket,
och

nr 43, i anledning av § 38 i riksdagens
revisorers berättelse över den år 1965 av
dem verkställda granskningen av statsverket.

§ 24

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att

besluta om arbeten inom viss kostnadsram; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/07, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till informationsverksamhet om
Sverige i utlandet;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till utförande av beskickningsanläggningar
i Moskva och Stockholm; -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

nr 182, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till statskontoret;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1966/67 till främjande av nordisktkulturellt
samarbete och till bidrag till
den nordiska kulturfonden;

nr 184, i anledning av väckta motioner
om viss ytterligare ersättning till
förre värnpliktige löjtnanten A. F. Abrahamsson; nr

185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
arbetsmedicinskt institut m. m.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
folkhögskolor; och

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökat statligt stöd
till barnstugor m. m.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 168, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående vårdbidragen
till handikappade barn.

§ 25

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från riksdagens
revisorer inkommit framställning
angående uppförande på tilläggsstat till
riksstaten för innevarande budgetår av
anslag till utrustning m. m. av nya lokaler.

§ 26

Anmäldes följande till herr förste
vice talmannen under sammanträdet av -

lämnade motioner i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 73, med förslag
till lag angående ändring i lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation,
m. m., nämligen

nr 922, av herr Andersson i Örebro
m. fl.,

nr 923, av herr Johansson i Dockered
in. fl., och

nr 924, av herr Oskarson m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
förslag om rätt för kommun att
bekosta tryckning av partiernas valsedlar,

fröken Elmén, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
nybyggnad för statens institut för
folkhälsan, och

herr Fridolfsson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående priskommitténs målsättning.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.57.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 66
614762