Herr Matts Pehrsson, som på begäran erhöll ordet, afgaf motionderom, att nu gällande förordningar om skeppsmätning icke må tillämpasrörande fartyg, som äro uppmätta före den 1 Juli 1866; och blef dennamotion, efter densammas uppläsning, begärd på bordet (Riksdagens protokoll 1868:302)

420

Den 2 Mars.

Måndagen don 2 Mars.

Kl. 6 e. in.

§ 1-

Herr Matts Pehrsson, som på begäran erhöll ordet, afgaf motion
derom, att nu gällande förordningar om skeppsmätning icke må tillämpas
rörande fartyg, som äro uppmätta före den 1 Juli 1866; och blef denna
motion, efter densammas uppläsning, begärd på bordet.

§ 2.

Föredrogs ånyo och bordlädes för andra gången Bevillnings-Utskottets
Betänkande hi:o 4, angående tullbevillningen. I sammanhang härmed
hemställde Herr Talmannen och biföll Kammaren, att detta ärende, enligt
Talmanssammanträdets iörslag, skulle behandlas i början af det Kammarens
sammanträde, som komme att hållas Onsdagen den 4 i denna
månad.

§ 3.

Till behandling förekom Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om antagande af en författning
angående förändrade föreskrifter i fråga om bysättning, dels ock enskild
motion i samma ämne.

Herr A hl g ren yttrade: Herr Talman! Mine Herrar! Under förhoppning,
eller fastheldre i den öfvertygelsen att inom denna Kammare
icke någon röst skall höja sig för bibehållandet af bysättningstvånget i
hela dess nuvarande utsträckning, anser jag öfverflödigt att i den delen
något orda, utan anhåller att deremot något få uppehålla mig vid Kongl.
Majrts nådiga Proposition i ämnet samt det deröfver afgifna Utlåtandet.
Mången torde vara af den mening, att man genom antagande af Kongl.
Maj:ts förslag närmar sig målet för by sättnings tvångets fullkomliga upphäfvande
och afskaffande, men för min del anser jag att man derigenom
endast tager ett steg på sidan och dermed fördröjer frågans afgörande i
nyss antydda rigtning. Jag beder få erinra om, att Kongl. Maj:t begärt
anslag för tillsättande af en komité, som skall utarbeta förslag till förändrade
utsökningslagar i hela dess omfattning, och om detta af Regeringen
framlagda lagförslag angående förändring, beträffande bysättning,
af Representationen nu antages, torde detta blifva ett skäl såväl för komitéen
som för Regeringen att icke vidare göra någon förändring härutinnan,
hvarigenom frågan kunde komma att uppskjutas till eu obestämd framtid.
Man torde dock dervid erinra, att det alltid är bättre att nu få något,
än att hela frågan uppskjutes, och detta kan väl icke förnekas, men jag
anser det icke omöjligt att nu vinna allt på en gång.

Den 2 Mars.

421

Utom de anmärkningar mot förslaget, som af Högsta Domstolen blifvit
gjorda, hvilka af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern blifvit
besvarade och till en del vederlagda, torde ännu en och annan anmärkning
ytterligare kunna framställas. Jag beder i sådant hänseende få fästa

uppmärksamheten på den edgång förslaget föreskrifver, då det heter:--

"då skall bysättning gäldenären åläggas, der borgenären det äskar, och
gäldenären ej gitter hos Konungens Befallningshafvande eller vid domstol
å tid, som honom dertill föresättes, med ed styrka, att han ej eger annan
tillgång, än den som uppgifven är“. Jag skulle dock föreställa mig att,
om denna edgång finge fullgöras inför domaren, stor besparing uti tid och
kostnad för gäldenären skulle uppstå, mot hvad detta förslag skall förorsaka
honom. Om man tänker sig förhållandet exempelvis i de orter, der
ordinarie ting hållas blott tvänne gånger om året, så inträffar väl blott
mera sällan att en dylik edgång då kan förrättas, utan nödgas väl i de
aldra flesta fall gäldenären att infinna sig inför Konungens Befallningshafvande
för att eden gå. Har då utmätning redan skett, så har han
ingen tillgång till resans företagande, och om residensstaden är långt aflägsen,
kanske tjugo å trettio mil från bostaden, lärer för gäldenären intet
annat återstå än att till fots, och tiggande sig fram, företaga sin färd,
och då han derefter möjligen nödgas dröja en eller annan dag för att
erhålla bevis öfver den fullgjorda edgången, så kan man icke förneka att
hans förmåga att lifnära sig och tilläfventyrs egande familj under dessa
för färdens verkställande erforderliga dagar särdeles försvåras. En gäldenär
torde äfven rätt ofta nödgas företaga dylika färder, ifall han på olika
tider lagsökes för olika skuldbelopp, och då inses lätt, huru stor svårighet
för en gäldbunden person, bosatt på landet, den nu föreslagna lagstiftningen
skulle medföra. I städerna är förhållandet deremot annorlunda
och der kunna dessa svårigheter lättare öfvervinnas.

Betrakta vi förslaget åter från borgenärens ståndpunkt, så är det
icke heller i detta hänseende tillfredsställande, ty om gäldenären vid utmätningstillfället
haft egendom, som han dervid döljt och derefter exempelvis
genom lösöreköp under tiden emellan utmätnings- och edgångstillfället
sig samma egendom afhändt, så kan han ju lätt aflägga eden, hvarigenom
bysättningstvånget undvikes. Den bysättning, som qvarstår i 22
och 29 §§ Konkurslagen, är väl icke egentligen att betrakta såsom sådan,
utan såsom ett slags vite, ett slags tvångsmedel att få gäldenären
att fullgöra åtskilligt hvad Konkurslagen för honom stadgar.

Medgifvas måste väl, att Kongl. Maj:t haft fullt skal att framlägga
förslaget, sådant som det nu är, i anledning af Kikets Ständers begäran
om förändring i nu gällande stadgar om bysättning, men i väsendtlig mån
förändrade förhållanden hafva inträdt sedan den tid då Rikets Ständers
skrifvelse härom till Kongl. Maj:t afiäts. Konkurslagen af den 18 September
1862 medgifver borgenär att för förfallen fordran begära konkurs å
gäldenär i flera andra fall, än som medgafs i förut gällande Konkurslag
af den 12 Mars 1830; och då gäldenär försättes i konkurs åligger det
honom jemväl att. på sätt kändt är, sina tillgångar rätteligen uppgifva,
vid hvilket förhållande mig synes mindre lämpligt att stadga en ny slags
edgång tor att förmå gäldenären, innan han blifvit i konkurstillstånd försatt,
sina tillgångar uppgifva. Redan 1734 års lagstiftare uttalade den

422

Den 2 Mars.

grundsatsen, som ännu oförändrad qvarstår, att edgång icke bör någon
åläggas utan i nödfall och der sanningen ej annars utletas kan. Hvarföre
nu införa en ny slags edgång, hvarigenom friheten skall köpas? Härför
torde icke något nödfall tala, då flera utvägar lära sig erbjuda, för att
förmå en gäldenär, som eger tillgångar, desamma uppgifva.

Dessutom synes mig, mine Herrar, att lagen, som skyddar all egendom,
icke bör undandraga sitt skydd för det näst lifvet dyrbaraste, som
menniskan eger, nemligen den personliga friheten, samt göra densamma i
förevarande fall beroende af en edgång.

Under hänvisning till min reservation samt åberopande af hvad jag
nu haft äran. anföra, hemställer jag det Herr Talmannen måtte framställa
proposition på afslag å Utlåtandet samt på bifall till min, detsamma
bifogade, reservation.

Herrar Blanche och Östman jemte flera ledamöter förenade sig i
Herr Ahlgrens anförande.

Herr Wilhelm Nilson: För min del anser jag det vara i högsta
grad. betänkligt att stadga edgång såsom vilkor för undslippande af bysättningstvånget;
för den redlige gäldenären är ett dylikt stadgande öfverflödigt,
och att lemna den oredlige en utväg att medelst edgång göra sig
fri är att fresta honom att begå mened. Vår rättegångshistoria fram ter
redan alltför många bedröfliga bevis på edens missbruk, för att ej afskräcka
oss från att stifta lagar, som skulle framkalla ännu flera sådana
missbruk. Jag tror att vi snarare böra arbeta i motsatt rigtning och
borttaga åtskilliga af de edgångar, som nu äro i lag påbjudna och som
endast tjena till att demoralisera samhället. Bysättningstvånget är då
enligt min tanke ett jemförelsevis mindre stort ondt, och kan dess borttagande
icke vinnas utan den inskränkning, som Kongl. Propositionen och
Utlåtandet föreslå, då må jag bekänna det jag anser nästan vara bättre
att bysättningstvånget ännu så länge finnes qvar i sin nuvarande utsträckning.
Men jag kan emellertid för min del icke inse någon våda
ligga uti antagandet af Herr Bovins förslag, hvadan jag förenar mig i
Herr Ahlgrens yrkande om bifall till hans reservation och Utlåtandets
återremitterande.

Medan jag har ordet, kan jag ej underlåta att nedlägga min protest
mot en del af motiveringen för den Kongl. Propositionen. Då Kongl. Maj:t
afslog Rikets Ständers uti skrifvelsen af den 20 Oktober 1860 framställda
förslag i fråga om bysättning, åberopades såsom skäl till detta afslag bland
annat, att, då i de flesta, om ej alla främmande länders lagstiftning fordringsegares
rätt att erhålla omedelbar bysättning å gäldenär ännu var
bibehållen i afseende å vexelförbindelser, det skulle vara olämpligt att
här i landet frångå en så allmänt antagen regel. Då nu Kongl. Maj:t
sjelf inkommit med en Proposition i ämnet, som i hufvudsakligaste delarne
alldeles öfverensstämmer med Rikets Ständers ofvannämnda förslag,
så uppgifves såsom skäl härtill, att i väsendtlig mån förändrade förhållanden
inträdt efter år 1860, bland annat deruti att bysättningstvånget
blifvit helt och hållet afskaffadt i ett af Europas förnämsta länder.
Således har man i båda fallen liemtat sina skäl från förhållandet i främmande
länder. Jag har visserligen icke något emot, att man följer goda

Den 2 Mars.

423

exempel, men kan ej gilla att man söker uppställa såsom grundsats, att
inga af allmänna meningen påkallade lagförbättringar hos oss skola vidtagas,
förrän de redan blifvit godkända och införda i andra länder. Sverige
har spelat ut sin röle såsom en magt af större politisk betydenhet, och
dess ord gälla löga eller intet i de Europeiska staternas rådslag. Men i
högre kulturfrågor och då det gäller att i lagstiftningen införa mildare
och upphöjdare grundsatser, då må väl Svenska folket ännu någon gång
kunna våga sig på att gå i spetsen för andra nationer. Jag tror icke,
att vår civilisation befinner sig på så låg ståndpunkt, att det skulle synas
förmätet, om vi tilläte oss att i en eller annan lagstiftningsfråga vara an-;
dra nationer ett exempel och en föresyn.

Herr von Tro il: Endast sällan och högst ogerna begär jag ordet
för att yttra mig i rena lagfrågor, emedan jag anser diskussionen öfver
dylika ämnen böra företrädesvis föras af dem, som i sin ungdom gjort
juridiken till föremål för speciela studier och som derefter praktiskt utöfvat
densamma. Det var af denna anledning, som jag ej yttrade mig i den
stora kulturfråga, hvilken för tvänne dagar sedan var föremål för Kammarens
afgörande. Jag ansåg äfven mindre behöfiigt att deltaga i den
slutliga offerfest,, då man offentligen frambar sina åsigter i nämnda fråga,
och detta så mycket heldre som jag förmodade litet hvar kände, att jag
ej tillhör antalet af dem, som låta hänföra sig af sina känslor, att lemna

å sido hvad Statens lugn och säkerhet kräfver, och att jag till följd deraf

ej kunde lemna min röst till bifall af ett Betänkande, som går ut på en
så väsendtlig rubbning, redan nu, i vår endast tre år gamla strafflag.

Då jag i strid mot den grundsats, som jag nu förklarat mig hylla,

denna gång begiirt ordet, så har detta skett, derföre att jag under de

mänga år, jag förestått styrelsen af det mig anförtrodda län, hatt rikliga
tillfällen att förvärfva erfarenhet om våra närvarande bysättningslagars
tillämpning.

De anmärkningar, som i allmänhet göras mot det nu förevarande lagförslaget,
äro till innehållet nästan enahanda med det yttrande, som en
af Högsta Domstolens ledamöter i frågan afgifvit, och hvilket yttrande finnes
intaget uti det vid den Kongl. Propositionen i ämnet fogade utdrag af
Högsta Domstolens protokoll. Dessa anmärkningar hafva blifvit på ett,
som mig synes, segrande sätt vederlagda uti det yttrande Hans Excellens
Herr Justitie-statsministern afgifvit i frågan vid det tillfälle, då densamma
sednast var föremål för Stats-Rådets behandling, och hvilket yttrande jemväl
tinnes den Kongl. Propositionen bilagdt. De anmärkningar Herr Ahlgren
ytterligare framställt äro af ganska ringa betydenhet, då de egentligen
afse den svårighet, som skulle kunna för en gäldenär förefinnas att
inställa sig vid domstol för att aflägga den ed, som skulle medföra befrielse
från nödvändigheten att undergå bysättning, ty domstolar finnas ju i
alla de städer, hvarest bysättningsliäkten äro inrättade.

Men uti det anförande, som Herr Justi tie-statsministern hade i frågan,
då lagförslaget första gången var föremål för behandling i btats-Rådet,
har han gifvit oss ett löfte om nya författningar rörande utmätningsväsendet,
och jag erkänner att jag läst detta löfte med synnerlig glädje; ty
om i något hänseende - förbättringar tarfvas, så är det i denna del af vår

424

Den 2 Mars.

lagstiftning. Såsom med utmätningsväsendet för närvarande är hos oss
bestäldt, så torde det för en hvar vara temligen klart att detsamma egentigen
skyddar gäldenären och gifver honom vapen i händerna att så länge
som möjligt undandraga sig skyldigheten att'' betala sina skulder. Under
sådana förhållanden har bysättning varit det verksammaste medlet att
förskaffa en borgenär hjelp att af en tredskande gäldenär utfå sin fordran.

Men, säger man, derför att en person icke kan betala sina skulder,
bör lian ej beröfvas friheten. Detta medger jag kan i theorien vara fullkomligt
rigtigt, men jag ber att på samma gång få fästa uppmärksamheten
derpå, att det är en betydlig skilnad i en bysättningsfånges och en
vanlig arbetsfånges belägenhet. Den förra hålles i förvar, den sednare i
fängelse. Under det den sednare saknar allt utom hvad till hans nödtorftiga
uppehälle erfordras, har den förre ett ljust och gladt rum, njuter
en föda, som ofta är bättre än den han sjelf kan förskaffa sig, eger den
största frihet att röra sig inom fängelset och äfven derutom, för så vidt
sådant kan ske utan åsidosättande af nödvändigheten att förekomma rymning,
och i de ofta inträffande fall, då bysättningsfången är skrifkunnig,
kan han under sitt vistande i fängelset förtjena icke obetydligt.

På samma gång således en bysättningsfånges belägenhet i och för sig
sjelf icke är så ömkansvärd, som man ofta vill påstå, så har erfarenheten
åtminstone inom det län om hvars förhållanden jag eger den närmaste
kännedom, visat att icke ''/10:del af de bysättningsresolutioner, som meddelas,
komma till verkställighet. Jag vet visserligen icke huru härmed förhåller
sig på andra ställen, men jag tror att på de flesta orter erfarenheten
visat ungefär samma resultat, Bysättnings-utslagen begagnas såsom
medel att utkräfva betalning af gäldenärer, hos hvilka tillgång verkligen
finnes; men der gäldenären icke eger tillgång, så är det sällsynt att borgenären
insätter honom i bysättningshäkte, emedan sådant alltid för borgenären
medför skyldighet att bekosta gäldenärens underhåll derstädes.
Vid sådana foihållanden tror jag för min del, att det icke är någon synnerlig
brådska att afskaffa bysättningstvånget, utan att dermed kunde
anstå, till dess nya utmätningsförfattningar hinna att utarbetas. Detta
oaktadt kommer jag att lemna min röst för bifall till Utskottets förslaghvilket
jag gör af det enkla skäl att en och annan familjefader möjligen
kan genom bysättningsfängelset urståndsättas att arbeta för sitt och de
smas underhåll; hvarjemte jag anser förslagets antagande nyttigt då derigenom
den i vårt land nu rådande utborgningsmanien sannolikt skulle
komma att minskas, lika som äfven de många, hvilka nu lättsinnigt låna
och förstöra andras penningar, utan att hvarken vilja eller kunna betala,
då skulle tvingas till vida mera sparsamhet.

Jag anser derföre praktiskt vigtigt att i denna fråga gå så långt, som
Kongl. Magt i sin Proposition gjort, men jag vill ej gå längre och i likhet
med reservanterne helt och hållet borttaga bysättningstvånget.

Slutligen anhåller jag att få yttra några ord i anledning af de anmarknmgar,
som här framställts mot det i Kongl. Maj:ts förslag förekommande
stadgande om skyldighet för gäldenären att, der han vill undgå
bysättning, med ed betyga att han icke eger undandold tillgång. Tag
bort denna ed och just derigenom skola en mängd gäldenärer föranledas
att svikligen undanhålla sina tillgångar. Herr Justitie-statsministern har

Den 2 Mars.

425

i sitt anförande till Statsråds-protokollet påpekat, att om denna ed borttoges
och derigenom borgenärerne skulle nödgas att tvinga sina gäldenärer
till konkurs, så skulle antalet af de i 12(3 § Konkurslagen omförmälda
konkurser, för hvilka Kronan till följd af bristande tillgång hos konkursmassorna,
får vidkännas kostnaderna, komma att i betydlig mån ökas;
hvaraf åter skulle blifva en följd att beloppet af de medel, som komme
att från landtränteriema utgå till domare, såsom ersättning för konkurskallelser
m. m., och hvilka redan nu uppgå till icke obetydliga summor,
skulle komma att i samma mån förökas. Då Kongl. Maj:t dessutom uti
sitt förslag gått längre än Rikets Ständer uti deras år 1860 aflåtna skrifvelse
begärt, tror jag att man för närvarande ej bör gå längre än Utskottet
föreslagit, hvarföre jag yrkar bifall till dess Utlåtande.

Herr Bergström: Då jag tillhört den pluralitet inom Lag-Utskottet,
som tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga Proposition
och således är af annan åsigt än den förste talaren, ber jag att
få till vederläggning upptaga de af honom mot samma Proposition gjorda
anmärkningar i samma ordning, hvari de blifvit framställda.

Nämnde talare yttrade farhåga, att bifall till den Kongl. Propositionen
skulle innebära ett steg åt sidan om det mål, man borde eftersträfva
eller bysättningstvångets fullkomliga afskaffande. Om nemligen det Kongl.
lagförslaget blefve upphöjdt till lag, skulle, så menade talaren, den komité,
som kunde få åt sig uppdraget att omarbeta utsökningslagarne i hela deras
omfattning, tveka att vidtaga någon förändring i en så nyantagen lag,
som den ifrågavarande blefve. För min del anser jag en sådan farhåga
sakna all grund. Hans Excellens Herr Justitie-statsministern har till
Statsråds-protokollet den 10 December sistlidet år förklarat, att med ifrågavarande
förslag endast åsyftades en öfvergångslag, som kunde inpassas i
nu gällande lagstiftning, utan att upphäfva eller ändra andra stadganden
än dem, hvilka uteslutande gällde bysättning. Det är mig obegripligt,
huru man ett ögonblick kan betvifla loyautéen af denna förklaring. För
mig innebär den en borgen, att Regeringen allvarligt vill afskaffa bysättningstvånget
och att den också, under medverkan af Rejoresentationen,
skall, när tiden derför är lämplig, förmå genomföra sin afsigt.

^ idare anmärkte den förste talaren såsom en brist i lagförslaget, att
den ed, borgenär enligt detsamma kunde fordra af gäldenär, finge afläggas
endast inför Konungens Befallningshafvande eller vid domstol, men icke
inför domaren, såsom gällande konkurslag, i fråga om konkursgäldenärs
beedigande af uppteckningen af gäldbundna boet, stadgade för den händelse,
att å landet ting icke snart infölle. Men besinnar man, att bysättning
icke undergås i häkte å landet, utan alltid i länsresidensstaden eller
någon annan stad, hvarest kronohäkte är uppfördt; samt att i hvarje sådan
stad finnes domstol, hvilken måste anses skyldig att efter gäldenärens
inforslande sammanträda för att emottaga hans ed; så torde de af förste
talaren förespeglade svårigheter för gäldenären att finna någon myndighet,
inför hvilken han kunde aflägga ed, i sjelfva verket icke förefinnas.

Ytterligare. har förste talaren inlåtit sig i lösningen af en kasuistisk
fråga, den nemligen, huru en gäldenär, hvilken vid utmätningen icke upp -

426

Den 2 Mars.

gifvit alla sina tillgångar, skulle bete sig för att kunna med fredadt samvete
aflägga ed derpå, att han ej egde annan tillgång än den, som uppgifven
blifvit. För min del tror jag en sådan gäldenär handla bäst, om
han, huru obehagligt det än för honom må vara att blifva beträdd med
osann uppgift, före edens afläggande redligt uppgifver allt hvad han eger,
och sedermera, med hänvisning till den sednare uppgiften, med fredadt
samvete går den förelagda eden. Detta sätt att lösa den kasuistiska knuten
är det enda rätta.

Förste talaren har vidare anmärkt, att den föreslagna eden skulle
olämpligt öka antalet af de redan alltför många lagstadgade ederna; och
den andre talaren i ordningen har särdeles starkt betonat en anmärkning
att den föreslagna eden skulle vara en alldeles ny ed. Om sistnämnde
talare varit bekant med gällande lagstiftning, skulle han icke framkommit
med denna anmärkning. I 4 § af Kong]. Förordningen den 10 Juni 1841
fanns stadgad en likartad ed; och i 33 § af gällande Ivonkurslag omförmäles
också en sådan ed. Den är icke heller väsendtligen skiljaktig från
den ed, konkursgäldenär, vid påföljd att eljest varda i häkte insatt, måste
aflägga, eller från den bouppteckningsed, som kan affordras den, hvilken
skall till uppteckning uppgifva egendom i död mans bo.

Den förste talaren nämnde, att andra utvägar än bysättning gåfves
att förmå eu tredskande gäldenär att uppgifva alla sina tillgångar.
Önskligt hade varit, att han angifvit eller åtminstone antydt dessa utvägar;
men sådant har han underlåtit. För min del har jag icke så lätt att
finna dessa utvägar. Det förtjenar påaktas, att sådana de lagstadganden,
hvilka normera borgenärs rätt att söka åläggande för gäldenär att afträda
sina tillgångar till konkurs, för närvarande äro redigerade, kan den gäldenär,
hvilken icke har flere än en borgenär, ingalunda på ansökning af
denne försättas i konkurstillstånd, med mindre gäldenären derförinnan
varit minst tre veckor bysatt.

Ett bestämdt företräde har den Kongl. Propositionen framför Herr
Bovins motion, det nemligen, att den såsom sig bör, innehåller en lagtext.
Man kan med ledning af densamma bedöma, huru långt verkningarne
af den föreslagna lagförändringen sträcka sig och i hvilka delar af
systemet samma förändring ingriper. Deremot har motionären åtnöjt sig
med att framkasta ett allmänt förslag, att bysättningstvånget borde i allo
afskaffa», men icke vårdat sig om att angifva i hvilka delar af systemet
han påyrkade ändring, än mindre att formulera en lagtext. Detta är en
brist hos motionen, hvilken icke nu kan afhjelpas, utan måste för sådant
ändamål återremiss ega rum. Derigenom kan den af alla åtrådda reformen
sättas på spel. För min del medverkar jag gerna till en partiel reform,
som går i den rigtning, jag anser önsklig, äfven om den totala reformen
icke kan genast genomföras. Så handlade man, när det gällde att stadga
myndighet för ogift qvinna. Till en början gjordes hennes myndighet
beroende af hennes anmälan att hon ville utöfva myndigheten. Först
sedan denna öfvergångslag varit någon tid gällande, tog man steget fullt
ut och förklarade hennes myndighetstillstånd böra vid lagstadgad ålder
inträda utan föregående anmälan, att hon ville myndigheten sjelf utöfva.
Det är klokt och rigtigt att sålunda tillvägagå, om man upprigtigt nitälskar
för reformer. På hvarje område för mensklig verksamhet möter

Den 2 Mars.

427

mensklig ofullkomlighet. Kan man icke i en gifven tid ernå det bästa,
så bör man icke deraf låta afhålla sig från att emottaga det goda. Med
blicken stadigt fästad på idealet, bör man söka att så mycket som möjligt
närma sig detsamma; men icke må man tro sig någonsin kunna här nere
realisera idealet.

På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till Betänkandet.

Flere af Kammarens ledamöter instämde.

Herr Kin man son: Då jag för två dagar sedan å detta rum yttrade
mig i fråga om borttagande ur vår strafflag af dess svåraste straffart,
uttalade jag den åsigt, att äfven lagen kan uppfostra folket och göra det
mottagligt af mildare straff för svårare förbrytelser, i det att till en början
hvarje ringare öfverträdelse icke belägges med svårare påföljd än förhållandet
nödvändigt kräfver. Jag yttrade ock, att en reform erfordrades i
stadgandena om bysättningstvång, hvilket man icke kan underlåta att
sätta i sammanhang med strafflagen, ehuru det icke i grunden afser
straff, utan. endast ett medel att tvinga en gäldenär att betala sin skuld.

För min del anser jag, att man i denna fråga kan gå längre, än
Utskottet föreslagit, och taga steget fullt ut. Det nämndes nyss, att bysättningstvångets
ändamål är att genom gäldenärs hållande i fängelse söka
förmå honom att uppgifva tillgång till sin skulds betalande. Må man då
tillse, om det föreliggande förslaget uppfyller detta ändamål i nöjaktig
grad. Enligt samma förslag är bysättning tillåten i det fall, att vid utmätningsförsök
gäldenären befinnes sakna tillgång och han ej gitter med
ed betyga rigtigheten deraf. Härigenom skall dock en gäldenär, som sålunda
varder aäordrad edgång, ofta komma att ställas på''ett mycket håi’dt
prof. Beslutar han sig att ej gå den förelagda eden, insättes han i bysättningshäkte.
Då han väl inkommit dit, är det mer än sannolikt, att
han hellre än att underkasta sig edgången, qvarsitter i häktet under den
högst bestämda tiden af sex veckor, då han åter måste blifva fri. Bysättningsfängelse.
på en jemförelsevis så kort tid som sex veckor innefattar
icke tillräckligt tvång för att förmå gäldenär uppgifva en möjligen undanskaffad
tillgång. Ett sådant tvång kan också i den föreslagna författningen
icke längre sägas utgöra det egentliga i bysättningen; den skulle förändra
egenskap och blifva ett slags straff, hvars undergående gäldenären
i visst fall kunde åläggas.

Då man åberopat Frankrikes exempel, torde det böra nämnas, att,
enligt en ny, under förlidet år utfärdad lag, rätt till bysättning qvarstår
endast för skadeersättningar, ådömda i kriminela mål, hvarvid bysättning
kan åläggas på viss tid, från två dagar till två år. För bestämmande af
tiden inom denna latitud sammanläggas beloppen af skadeståndet och af
de böter, hvartill gäldenären kunnat blifva fälld. Denna påföljd, som endast
visar sig såsom en inskränkning af hvad tillförene var i samma syftning
stadgadt, är sålunda mindre att hänföra till bysättning än till förvandlingsstraff.

Såsom ett dylikt, för våra förhållanden främmande förvandlingsstraff
skulle den föreslagna nya bysättningen ofta nog komma att förete sig.
Såsom medel åter att förmå gäldenär till betalning, blef den icke tillfredsställande.
Detta visar sig synnerligen i det fall, då gäldenär, som varit

428

Den 2 Mars.

bysatt för en skuld, å nyo kan för samma skuld bysättas, eller då borgenären
ådagalägger skälig anledning dertill, att gäldenären undandöljer
någon tillgång, som efter bysättningen honom tillfallit, och ej vill med ed
betyga, att sådan tillgång icke förefinnes. I dylik händelse blir sex veckors
bysättning ej ett tvingande medel, hvarmed borgenären kan vara

belåten, helst han vet att Konkurslagen medgifver att bringa gäldenär,

som varit tre veckor bysatt, i konkurs, och att, så snart konkurs uppstått,
gäldenären, derest han ej går bouppteckningsed, kan förmås dertill
genom att insättas i häkte på obegränsad tid. Det vill synas uppenbart,
att borgenär ej skall underlåta att emot gäldenär, som vägrar med ed
betyga, att han icke eger tillgångar, begagna den utväg Konkurslagen sålunda
anvisar, och att följaktligen borgenären, så snart gäldenären sutit

tre'' veckor bysatt, skall försätta denne i konkurs. Om nemligen gälde nären

lemnas bysatt i sex veckor, förlorar borgenären den rätt att bringa
gäldenären till konkurs, som lian innan nämnda tids utgång eger, och
hvilken han måste finna så mycket angelägnare att bevara, som en i
konkurs försatt gäldenär, hvilken vägrar bouppteckningseden, underhålles
i häktet, icke såsom vid bysättning på fordringsegarens, utan på allmän
bekostnad.

Den i lagförslaget qvarstående rättigheten till bysättning har sålunda
varit till endast för att på en omgång bringa gäldenären till konkurs.
Och man kan då fråga, om det ej vore både mera rigtigt och enkelt att
Konkurslagen sjelf öppnade sin port och tillät borgenären att omedelbart
försätta gäldenären i konkurstillstånd, utan att behöfva taga vägen genom
by sättningsf ängelset ?

En öfvergångslag i afseende å bysättningen kan ej gerna åstadkommas
lämpligare än genom sjelfva Konkurslagen, som upptager i hvilka fall
fängelse må tredskande gäldenär åläggas, tills denna lags stadganden
härutinnan må i sin ordning komma att vika vid en förestående förändring
af utsökningslagarne i deras helhet. Att emellertid söka göra
utmätningsförsök jemte edgång vid tvång af bysättning liksom till ett
enklare slag af konkurs, torde ej vara lyckadt; och det ökade antal edgångar,
som af den nya lagen blef en följd, skulle innebära en ganska
stor våda.

Det ifrågavarande lagförslaget synes således icke tillfredsställande, ej en
gång såsom öfvergångslag. Ått bibehålla bysättningstvånget förbjuder den
allmänna rättskänslan, som, icke kan gilla att någon hålles häktad i följd af
oförmåga att betala en skuld. Understundom förekomma lagar, hvilka i
anseende till konseqvens och inre beskaffenhet icke medgifva öfvergångsstadganden,
utan måste antingen lemnas orubbade till sitt väsendtliga skick,
eller ock helt och hållet upphäfvas. Jag tror att lagen om bysättningstvånget
är en sådan. Den skall med fördel ej kunna hufvudsakligen förändras,
endast förkastas.

Med stöd häraf hemställer jag att frågan måtte till Lag-Utskottet
återremitteras för vidtagande af åtgärd till bysättningstvångets fullständiga
upphäfvande, med undantag allenast af de fall, då detsamma kan anses
böra stå qvar i Konkurslagen. Om Riksdagens beslut i enlighet härmed
utfölle, skulle det tillkomma Utskottet antingen att sjelf utarbeta förslag
till författning i nämnda syfte eller ock att tillstyrka Riksdagen att ingå

Den 2 Mars.

429

till Kongl. Maj:t med anhållan om framläggande af ett sådant lagförslag.
Denna sista utväg är utan tvifvel att föredraga, då derigenom vunnes den
fördel, att Kongl. Maj:t kunde på samma gång föreslå de ändringar i
Konkurslagen, som ansågos erforderliga, i hvilket sistnämnda hänseende
Lag-Utskottet nu är förhindradt göra någon framställning. Det härigenom
t örorsakade korta uppskof vore visserligen att föredraga framför erhållande
af en lag, som troligen skulle länge förblifva gällande, sannolikt utan att
förmå att i önskadt mått förbättra det närvarande tillståndet.

De erinringar, jag emot den föreslagna lagen framställt, röra dess
yttre bild, icke de allmänna åsigter, som ligga till grund för densamma.
Jag dr öfvertygad om att dessa åsigter gerna skulle antaga en annan
form, mera lämpad för främjande af deras upphöjda syfte.

Många hördes instämma i detta yttrande.

Herr Rosenberg: Jag nödgas, likasom en föregående talare, börja
med den förklaring, att jag icke är jurist och således icke kan bedöma
frågan ur juridisk synpunkt; och aldraminst kan jag uppgifva huru förhållandet
med bysättningslagarne är i andra länder; men det gläder mig
att det icke är alldeles nödvändigt för denna frågas bedömande från
praktisk synpunkt.

Jag är tacksam, för det Kongl. Maj:t bragt frågan å bane, ty den har
länge stått på dagordningen; och jag vågar tro, att Kongl. Maj:t- icke illa
upptager, om Representationen möjligen hyser andra åsigter, ty det är väl
icke meningen att folkets representanter endast skola säga ja till allt, som
kommer från Regeringen, utan att, om de icke kunna gå in på ett förslag,
de skola framhålla de betänkligheter, de deremot kunna hysa. För min
del anser jag det halfva steg, som blifvit föreslaget, icke vara tillfredsställande,
och tror att man skulle blifva bäst belåten om bysättningstvånget
helt och hållet afskaffades. Skulle det blifva lag, att icke någon finge
längre än sex veckor hållas i bysättningshäkte, så skulle det säkerligen
blifva mer än en fattig gäldenär, som gerna underkastade sig detta för
att slippa från sin gäld, isynnerhet om man i bysättningshäktet har allt
så komfortabelt, som en föregående talare påstått. Men saken har dock
ännu en annan sida. Hvem gagnar en sådan lag i första rummet? Jo procentaren,
som mot stundom kanske 40 procent kapitalrabatt lånar penningar åt
utsväfvande ynglingar. Långifvaren räknar väl ofta icke på, att desse
skola hafva något att betala med, men han räknar på att slägtingar skola
lossa på pungen, heldre än att låta gäldenären chikaneras af en bysättning.
Han lemnar ut lån, der han icke skulle göra det, om han icke drog vexel
på slägtingars hederskänsla. Då förhållandet är sådant och då det nya
förslaget icke synes mig blifva till gagn för den fattige redlige gäldenären,
men väl för procentare, så tror jag enda medlet vara att taga steget fullt
ut och helt och hållet afskaffa bysättningstvånget, hvarigenom jag tror
personalkrediten vinna styrka. En ny utsökningslag har visserligen blifvit
utlofvad, men skall man få draga någon slutsats af det vanliga sättet för
dylika frågors behandling, kan man icke gerna vänta att denna lag hinner
att förr än efter kanske flera år utarbetas och på alla vederbörliga ställen
godkännas.

430

Den 2 Mats,

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan inskränker mig till
den förklaring, att Lag-Utskottets förslag icke tillfredsställer mig och att
jag derföre förenar mig uti det i Herr Ahlgrens reservation framställda
yrkandet och yrkar återremiss.

Herr C. I. Bengtsson: Då det blott sällan händer att liqvid framkallas
genom bysättning och detta straff är ett intrång i friheten, som vi
med rätta så högt skatta, yrkar jag, att, med afslag å Utskottets hemställan,
ärendet må uti det i reservationen angifna syfte till Utskottet
återremitteras.

Herr Sääf: Ehuru jag icke vill inlåta mig på något omdöme om
det föreslagna stadgandets förhållande till andra, eller om lämpligheten af
att såsom öfvergångslag inpassa detsamma i nu gällande lagstiftning utan
att upphäfva eller ändra andra stadganden än dem, som uteslutande gälla
bysättning; önskar jag dock att uttrycka den mening, att bysättning i
allmänhet, med eller utan den föreslagna förändringen, ingalunda kan för
den större affärsrörelsen bereda någon trygghet för de liqvider, som der
förekomma. Fordringar uppstå väl aldrig der under förutsättning att liqviden
för dem skall behöfva framkallas genom bysättning eller med beräkning
derpå; utan grundar sig den kredit som lemnas uteslutande på
personlig vederhäftighet, till följd af en solid ekonomisk ställning, eller
ock känd arbetsamhet, heder och noggrannhet i uppfyllandet af ingångna
förbindelser. Misstager man sig i ett sådant omdöme, blifver konkurs vanligen
följden, och i och med detsamma upphör tillämpningen af bysättningstvånget,
utom i de fall, som förekomma i 22 och 29 §§ i Konkurslagen.
Således kan, isynnerhet efter den nya Konkurslagens införande,
utom i nämnda två fäll, bysättningstvånget alltför väl umbäras i det
större affärslifvet. Hvarföre då bibehålla det på sätt föreslaget blifvit?
Af Statsråds-protokollet i denna fråga inhemtar man visserligen några, efter
min uppfattning, dock mindre vigtiga skäl, såsom att Konkurslagen skulle,
i hvad den rörer andra än köpmän, behöfva ändras; samt att konkursernas
antal sedan troligen komme att ökas, och det just med sådana, hvars
tillgångar ej ens förslå att betäcka kostnaderna för konkursen. Den sednare
omständigheten tror jag dock skulle allt mera upphöra, ju större försigtighet
komme att iakttagas vid lemnande af kredit, vare sig för varor
eller penningar — en försigtighet, som troligen skulle ökas genom ett totalt
borttagande af bysättningstvånget, hvarigenom ett af de stöd bortfölle,
som inom den mindre handeln nu erbjuder en sista utväg för dem, som
lättsinnigt lemna kredit, ja mången gång påtruga en sådan på personer,
hvilka lika obetänksamt begagna sig deraf för den dagliga konsumtionen,
som med en klok hushållning dock bäst förses medelst kontanta liqvider.
Den så förderhiga konsumtionskrediten skulle antagligen åtminstone betydligt
förminskas, sedan bysättningen icke mera finnes i perspektiv såsom
tvångsmedel. Penningen skulle vid den kontanta handel, som då uppstode,
komma uti en hastigare cirkulation, och större ordning och punktlighet
derigenom kunna iakttagas vid liqviderna. Då bysättning icke i sjelfva
verket kan tillämpas på alla dem, som enligt författningarne äro skyldige
föra bok och räkning, emedan de vanligen,, ja alltid måste göra konkurs,

Den 2 Mars,

4öi

anser jag bäst att bysättning helt och hållet afskaffas. Flera skäl, utom
de rent praktiska, hvartill jag inskränkt mitt anförande, skulle dessutom
kunna framställas derför, såsom angående stadgandet om edgång för befnelse
derifrån m. m. Den omständigheten att bysättningen är inskränkt
till endast sex veckor upphäfver till stor del dess vigt såsom tvångsmedel;
och synes densamma vara bibehållen i förslaget mest på det att
i forfattningarne icke skall saknas någon bestämmelse, hvartill 2 8 3 mom.
i Konkurslagen må kunna hänföras.

Med afseende synnerligast på den större försigtighet vid utborgningar
i detaljhandeln, hvilken antagligen skulle blifva en följd af bysättningstvångets
upphäfvande, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan och bifall
till Hen Ahlgreus reservation, med förbehåll likväl att behörigt afseende
lästes å 22 och 29 §§ i Konkurslagen.

Herr Statsrådet von Ehrenheim: Då Hans Excellens Herr Justitie-statsmiuistern
är upptagen i Första Kammaren af en annan vigtig
flaga,'' tillåter jag mig anföra några ord till bemötande af den reservation,
som finnes Utskottets Utlåtande bifogad, och de anmärkningar, som under
diskussionen blifvit framställda.

Till en början ber jag att få erinra, att det af Kongl. Maj:t nu framlagda
förslag i det närmaste öfverensstämmer med den af Rikets Ständer
är 1860 i ämnet föreslagna förändring. Det skiljer sig hufvudsakligen
blott deri att bysättningstiden begränsas till sex veckor och går således
något längre än Rikets Ständer ansågo sig kunna göra. Kongl. Maj:t har
derföre icke saknat anledning antaga, att den framställning, som nu blifvit
gjord, afl en skulle kunna påräkna stöd af den nuvarande Representationen.

Hvad sjelfva saken angår, så har man under diskussionen emot förslaget
anmärkt att edgång är föreslagen såsom vilkor för att undgå bysättning.
Då något ansvar för uraktlåtenhet att vid utmätning ujipgifva
tillgång icke kan ådömas, finnes, om bysättningen borttages, utan att något
tvång ålägges gäldenären, icke något annat medel att förmå honom
att uppgifva sina tillgångar, än att försätta honom i konkurs. Han är
då vid äfventyr af bysättning skyldig att gå gäldenärsed, och det är således
icke en ny ed, som är föreslagen, utan den föreslagna eden är samma.
handling, som eljest skulle ifrågakomma vid konkursen och som här endast
framträder under annan form. Konkursernas antal är redan nu ganska
stolt, och det vore icke lämpligt att öka detta antal derigenom att pers^ier
med små tillgångar måste endast för att tvingas att uppgifva sina
tillgångar sättas i konkurs, ty konkursutredningen är förenad med betydlig
tidsutdrägt och kostnad. Att deremot lemna borgenärer utan hvarje
medel att tvinga gäldenären att uppgifva sina tillgångar, synes mindre
välbetänkt. Hur obehörigt det ock må vara att, för oförmåga att betala,
hålla en gäldenär i häkte, kan dock sex veckors bysättning icke anses
obilligt mot den, som kan men icke vill göra rätt för sig; jag kan icke
föreställa mig att en sådan gäldenär är förtjent af den mildhet, som bör
bevisas den redbge gäldenären.

Det har blifvit sagdt, att den nya lagen skulle blifva till föga gagn.
Den skiljer sig dock från nu gällande lag deri, att bysättning icke skulle
ega rum mot den, som redligen uppgifvit sina tillgångar, och att icke

432

Den 2 Mars.

någon skulle få hållas bysatt längre än sex veckor; efter min upppfattning
skola genom dessa förändringar de egentliga olägenheterna, af bysättningstvånget
försvinna. Den redlige skulle ej underkastas ett oförtjent
häkte och det syfte, hvartill bysättning nu ofta användes, eller att tvinga
anförvandter att betala, skulle efter förändringen ej heller så lätt vinnas,
ty hur stor välviljan mot anförvandter än må vara, nog minskas den mot
dem, som ej ens söka att göra rätt för sig.

Att utsökningslagarne behöfva ändras och att åtgärder derför komma
att vidtagas, är redan tillkännagifvet; men detta är, såsom en talare antydt,
ett stort arbete, som icke kan inom en kortare tid medhinnas. Det
torde derföre vara fördelaktigare att tills vidare nöja sig med hvad som
nu blifvit föreslaget, hvithet, på samma gång det tillfredsställer humanitetens
fordringar, icke lemnar borgenärer utan alla andra medel emot sin
gäldenär, än att tvinga den till konkurs, hvilket, såsom jag förut anmärkt,
under vissa förhållanden medför väsendtliga olägenheter.

Herr Leffler: För att med någon tillförlitlighet kunna bedöma
behötiigheten och behörigheten af bysättningstvångets bibehållande är det
af ganska stort intresse att anställa en granskning af de rapporter, som,
rörande bysatte personer, halfårsvis från Öfverståthållare-embetet i Stockholm
och Konungens öfriga Befallningshafvande till Justitie-kansleren och
Justitieombudsmannen halfårsvis ingå. Genom en sådan granskning har
jag så att säga på historisk väg kommit till den öfvertygelsen, att det,
såsom flere talare före mig yttrat, varit i hög grad önskvärdt, om vid en
ny lagstiftning i detta afseende steget till afskaffande af detta tvång blifvit
taget fullt ut. Då hufvuclstaden är den enda ort inom landet, der
bysättning i någon mera vidsträckt mån blifvit använd, har jag företrädesvis
fästat mig vid de af Öfverståthållare-embetet afgifna rapporter, af
hvilka jag gjort ett sammandrag för de sista 10 åren, hvilket visar, att
andra halfåret 1864 varit det, som företett de flesta bysatte eller 117.
Omsättningen var emellertid så stark, att vid årets slut endast 8 funnos"
qvar i bysättningshäkte!. Första halfåret 1858 har det minsta antalet
bysätta under ofvannämnda 10 år. Det var då i Stockholm endast 64;
dernäst kommer sednare halfåret 1857 med 73. Vid samma tid hade
Upsala 15, hvaraf 13 studerande, Calmar 8, Malmö 4, Göteborgs stad 3,
Wisby 2, Gefieborgs och Jemtlands län 1 hvartdera, men från ganska
många län innehåller rapporten att ingen bysatt fanns.

Nu omtalade rapporter äro anordnade, enligt faststäldt formulär, i
flera kolumner, af hvilken den första upptager den bysattes namn, yrke
och, ålder. Namnen äro mycket varierande; man finner till en del ganska
bekanta, men merendels helt okända namn. I afseende å de särskilda
yrkena förefinnes stor olikhet i rapporterna från hufvudstaden och från
landsorten. 1 rapporterna rörande hufvudstaden påträffar man representanter
af allehanda yrken, såsom litteratörer, militärer, aktörer, prester, extra
ordinarie tjenstemän, handtverkare, handlande o. s. v.; de i landsorten bysatte
tillhöra deremot gemenligen den lägsta samhällsklassen och utgöres oftast
af backstugusittare, inhyseshjon, drängar och arbetskarlar. Beträffande
åldern, så är företrädesvis det 22:dra lefnadsåret anmärkningsvärdt, såsom

Den 2 Mars.

438

ofta förekommande, och vill det deraf synas som största missbruket af
krediten egde rum just som ynglingen inträdt i myndighetsåren. Den till
lefnadsåren äldste, som jag vid granskningen af rapporterna påträffat,
hade uppnått 68 år, egde ett kändt namn och satt bysatt för den ringa
summan af 300 R:dr.

I andra kolumnen finnes antecknad den myndighet, som dömt till
bysättning samt dagen då beslutet meddelades. I denna kolumn förekommer
icke något anmärkningsvärdt.

Tredje kolumnen upptager dels beloppet af den summa, hvarför bysättning
skett, dels ock namnen å de personer, hvilka låtit verkställa bysättningen.
Denna kolumn erbjuder stort intresse för granskaren. I rapporterna
från Stockholm återfinnas namnen på åtskilliga kända procentare
äfvensom på exsekutionsbetjenter, men deremot påträffar man sällan eller
aldrig namnet på någon verkligt redbar och ansedd person. I rapporterna
från landsorten spela landthanölarne en stor role; det förefaller nästan så
som förledde dessa handlande först den oerfarna landtbefolkningen att
inlåta sig i den farliga handeln på kredit och som de sedermera för att
indrifva sina fordringar i ganska vidsträckt mån begagnade sig af bysättningstvånget.
I afseende å beloppet af den gäld, hvarför bysättning skett,
förefinnes äfven stor skiljaktighet; så t. ex. hålles en person häktad under
2''4 år för en skuld af 30,000 R:dr, hvarvid dock är att märka att
det icke är en enskild person utan en persona moralis eller lånekontoret
i Göteborg, som låtit verkställa bysättningen; vidare finnas skuldsummor,
på 10,000 R:dr, 3,000 R:dr, 2,000 R:dr och 1,000 R:dr och så vidare
nedåt ända till 14 R:dr, 9 R:dr, ja till och med 5 R:dr 75 öre och 5 R:dr.
De flesta skuldbeloppen understiga 500 R:dr. Ser man åter på tiden, under
hvilken den bysatte suttit häktad, så förete sig äfven olika förhållanden.
Några hafva blifvit befriade samma dag de inkommit i häktet, emedan
de lyckats genast anskaffa medel till betalning af sin skuld; andra
hafva af samma skäl återfått sin frihet om några få dagar eller veckor.
Men liqvid af skuldbeloppet är långt ifrån den vanligaste grunden för befrielsen,
utan vinnes denna i de flesta fall antingen derigenom, att den
bysatte gör cession, eller derigenom att borgenären tröttnar vid att betala
underhållskostnaden, då bysättningsfången genast försättes i frihet.

Skall någon förnuftig grund finnas för bysättningstvånget kan det väl
icke vara någon annan än den att derigenom tvinga en tredskande gäldenär
till betalning af sin skuld; men, såsom jag redan antydt, visar sista
kolumnen i rapporterna att betalning af skuldbeloppet vanligast icke genom
bysättningen åstadkommes.

Undersöker man de motiver, som legat till grund för bysättningen,
skall man finna att det icke alltid är försöket att erhålla betalning för en
skuld, utan icke så sällan hat, hämnd eller låg egennytta, som varit närmaste
anledningen till denna åtgärd. Så till exempel håller en bondpiga,
som genom domstols utslag fått sig i uppfostringshjelp tillerkändt ett belopp
af 30 R:dr, sin förre älskare, eu sågare, i häkte så lång tid, att
underhållskostnaden uppgår till högre belopp än uppfostringshjelpen; och
en brukspatron bysätter sin torpare för en skuld af samma belopp. Månne
man i ett sådant handlingssätt kan se andra motiver än hat eller hämnd.

Riksd. Prof. 1868. 2 Afd. 1 Band. 28

434

Den 2 Mara.

Temligen känd är ock historien om den procentare, som först försträckte
penningar åt en ung man och, efter det han tagit försäkring å gäldeuärens
lif, lät bysätta honom för skulden samt i bysättningshäktet tillhandahålla
honom så stort qvantum bränvin, han önskade förtära, på det han dymedelst
skulle förkorta sitt lif.

Ett vanligt förfaringssätt af dessa samvetslösa penningeutlånare är,
att de först för en mindre skuld verkställa bysättning, efter någon tid
låta den bysatte återfå friheten mot utfärdande af ny revers på ett betydligt
förhöjdt belopp, och så itereradt, tills utväg yppar sig att af slägtingar
eller på annat sätt utpressa den sålunda förökade skuldsumman.

Af den granskning, för hvilken jag nu redogjort, har jag tagit det
intryck, att större för redbarhet och heder kände affärsmän hvarken vilja
eller behöfva begagna sig af bysättningstvånget, hvilket deremot företrädesvis
synes ställa sig till tjenst åt småhandlare, hvilkas affärer äro baserade
på den förderfiiga konsumtionskrediten, samt åt procentare, hvilka
ockra på betrycket eller oerfarenheten.

Af en föregående talare har blifvit antydt att bysättningsfångar icke
skulle hafva det så otrefligt i häktet. För min del måste jag dock tillstå
att jag, vid ett besök i härvarande bysättningshäkte, rönt ett alldeles
motsatt intryck, och kan hvar och en lätteligen göra sig en föreställning
om behaget af vistelsen derstädes, då man vet att åt en bysättningsfånge
bestås 27 öre om dagen i underhållskostnad. För jemförelses skull vill
jag nämna att å arbetsinrättningen i Stockholm bestås åt hvarje hjon
42 ''/2 öre dagligen. Då nu härtill kommer att i några små rum 12—15
personer understundom finnas inpackade samt att utrymmet derstädes ännu
mera inskränkes, om bland de bysätta befinner sig en qvinna, åt hvilken
särskildt rum måste upplåtas, så är lätt att inse det de bysätta just icke
kunna hafva det så särdeles trefligt.

Då således, enligt mitt förmenande, bysättningstvånget såväl för gäldenären
som för borgenären är demoraliserande, yrkar jag i humanitetens
intresse detsammas afskaffande, samt, till följd häraf, att nu ifrågavarande
Utlåtande måtte varda, för ny behandling, i den syftning, som af Herrar
Sääf och Kinmanson blifvit angifven, till Lag-Utskottet återremitteradt.

Herr B o vin: Då flere talare redan yttrat sig för afslag å Utskottets
Utlåtande och bifall till Herr Ahlgrens reservation, så vill jag fatta
mig kort och till en början nämna att jag redan innan riksdagens början
var betänkt väcka motion om fullständigt afskaffande af allt bysättningstvång,
men lät denna tanke förfalla, då Kongl. Maj:t aflät sin ifrågavarande
nådiga Proposition. Som emellertid sedermera tvekan uppstod huruvida
Lag-Utskottet egde befogenhet att gå utöfver den Kongl. Propositionen
och taga steget fullt ut, såg jag mig föranlåten väcka motion i detta
syfte. För min del kan jag icke finna den Kongl. Propositionen tillfredsställande.
Har man antagit såsom princip att ingen bör kunna beröfvas
sin frihet för underlåten betalning af gäld i andra fall än då gäldenären
är öfvertygad om vårdslöst eller bedrägligt förfarande, samt att frihetens
förlust endast bör vara en följd af begångna lagöfverträdelser, så bör
man icke tveka att ur Svenska lagstiftningen fullständigt utplåna bysättningstvånget.
Det har blifvit sagdt att genom den föreslagna lagen by -

I''cn 2 Mars.

4o5

sättningstvånget komme att upphöra för redlige gäldenärer; men hvilka
äro väl de, som härmed betecknas? Jo! hvar och en, som går ed derpå
att han ej eger tillgång, antages vara redlig. För min del tror jag dock
att han måste på annat sätt dokumentera sig, ty de gäldenärer, som i
sjelfva verket äro oredlige, lära icke di''aga i betänkande att aflägga den
föreskrifna eden. För öfrigt torde det icke heller särdeles genera honom
att ingå på sex veckors bysättningshäkte, då han vet att han vid nämnda
tids förlopp kommer att derifrån frigifvas och då kan saklöst tillträda sin
svekligen undanhållna egendom. Dessutom befarar jag att den föreslagna
lagen, om den antages, skall i tillämpningen möta praktiska svårigheter.
Det heter nemligen att bysättning skall åläggas, om borgenären det äskar
“och gäldenäreu ej gitter hos Konungens Befallningshafvande eller vid
domstol å tid, som honom dertill föresättes, med ed styrka11 etc. I åtskilliga
åt länen, särdeles de norra, är afståndet till residensstaden ofta
20 -30 mil, ja till och med derutöfver, och på många ställen sammanträda
Häradsrätterna blott en eller två gånger om året, på många mils
afstånd från eu på alla tillgångar utblottad gäldenärs hemvist; huru blir
det då möjligt för gäldenären att för edens afläggande infinna sig på föreskrifven
ort, sedan alla hans tillgångar redan blifvit utmätta. Ty är han
en redlig gäldenär, det vill säga, en som vid utmätningen uppgifvit alla
sina tillgångar, så har han naturligtvis intet i behåll, hvarmed han kan
bestrida utgifterna för den ofta 20 -30 mil långa resan till och från
edgångsstället. Hvarken borgenären eller Kronan lärer hafva någon skyldighet"
att förse honom med medel dertill och tigga får han icke. Från
denna sida sedt, möta således verkliga praktiska svårigheter; men hvad som
utgjorde hufvudsakliga motivet för väckandet af min ifrågavarande motion
var det förhållandet att, om det Kongl. förslaget blefve lag, ytterligare en
edgång skulle läggas till de många öfverflödiga och skadliga, som redan
nu exsistera; — en edgång, som skulle sätta gäldenärens samvete i frestelse
att välja emellan förlusten af sin frihet eller falsk ed.

En talare, som åberopade en långvarig erfarenhet i det ämne, hvarom
nu är fråga, antydde att bysättningshäkte just icke skulle vara så synnerligen
afskräckande, och kändt är äfven att detsamma är lindrigare än
annat fängelsestraff; men det är likväl en omständighet, som man icke
får förglömma, nemligen att gäldenären i allt fall saknar sin frihet och
den är väl ändå något värd. Äfvenledes har blifvit anmärkt att domstolarne
i fall af behof skulle kunna sammanträda så ofta sådant, för fullgörande
af eu sådan edgång som den nu ifrågavarande, påfordrades, men
jag vågar hemställa om det kan vara lämpligt eller praktiskt att ålägga
en domstol å landet att sammanträda hvarje gång en borgenär yrkar bysättning
å sin gäldenär och denne således blir tvungen att gå den i lagförslaget
föreskrifna ed. Det liar ytterligare och särskild! i fråga om min
motion blifvit anmärkt, att densamma icke innehåller förslag till ändring i
gällande lagar, som af motionens antagande kunde blifva en följd, och
kan jag icke annat än medgifva detta förhållande, men på samma gång
vågar jag dock erinra om de många motioner, som förut blifvit väckta,
utan att innehålla några bestämdt utarbetade förslag, liksom jag vågar
påstå att, i detta fall, motionen lider af samma brist som den Kongl.
Propositionen, hvilken icke bestämmer hvilka lagar och författningar skulle

436

Den 2 Mars.

genom förslagets antagande anses upphäfda. 1 den Kongl. Propositionen
anföres äfven såsom ett af skälen för bysättningstvångets inskränkande hos
oss, att i Frankrike samma tvång blifvit helt och hållet afskaffadt; men
i den Kongl. Propositionen har man gjort undgående af bysättningstvånget
beroende af en edgång, ehuru jag vågar antaga att den Fransyska lagen
icke innehåller några dylika föreskrifter derutinnan, som i det Kongl. förslaget
förekomma. Slutligen har såsom skäl för att icke fullständigt afskaffa
bysättningstvånget blifvit anfördt, att den Kongl. Propositionen
står i öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer i ämnet vid 1859—1860
årens riksdag redan beslutat; och kan detta väl icke bestridas, men sedan
den tid detta beslut fattades, har opinionen betydligt förändrats och
kan man för visso antaga att, om 1862 års Konkurslag varit gällande redan
år 1860, Rikets då församlade Ständer icke framkommit med ett så
ofullständigt förslag som då skedde.

På grund af hvad jag sålunda andragit, yrkar jag afslag å Utlåtandet
och bifall till Herr Ahlgrens reservation.

Herr Sjöberg: Jag ämnar icke länge taga Kammarens tid i anspråk,
utan vill blott i största korthet yttra några ord. Väl bör man vara tacksam
för hvarje förslag, som från Kongl. Maj:t utgår i syfte att reformera
lagstiftningen i ett eller annat hänseende, men jag kan dock icke finna att
någon synnerlig nödvändighet bort föranleda framläggandet af nu förevarande
förslag, och vill det synas mig, som, derest förslaget nödvändigt
skolat framkomma, det varit vida bättre, om detsamma afsett ett fullständigt
afskaffande af bysättningstvånget. Då nu emellertid hinder möjligen
kan möta för bifall till eu framställning i denna syftning, så och ehuru
jag heldre sett att Lag-Utskottet tillstyrkt afslag å Kongl. Maj:ts Proposition
vill jag dock, för att icke gifva någon anledning till splittring af
meningarne inom Kammaren, instämma med dem, hvilka påyrkat återremiss
af Utlåtandet.

Herr Jonas Andersson: Jag hade väl icke tänkt begära ordet
då föregående talare fullkomligt utredt frågan och redan uttalat min åsigt
om saken, men med anledning af Herr Statsrådet von Ehrenheims yttrande,
att bysättningstvånget borde bibehållas, emedan annars antalet af
konkurser skulle ökas, anser jag mig höra fästa uppmärksamheten derpå
att, enligt min åsigt åtminstone, afskaffändet af bysättningstvånget ingalunda
skulle medföra en sådan verkan, ty innan någon begär konkurs å
sin gäldenär, lärer han nog på förhand se sig före om någon tillgång finnes,
hvaremot det ofta nog inträffar att en person inmanas i bysättningshäkte
utan någon känd tillgång, och sker detta vanligen i förhoppning
att af slägtingar till den bysatte framtvinga liqvid. Det hufvudsakliga
skälet å min sida emot bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag, är
att detsamma framkallar ett nytt tillfälle att genom ed fria sig. Visserligen
har blifvit invändt, att detta icke skulle vara någon ny ed, men, såvidt
jag vet, har förut icke varit fråga om någon slik edgång. Det antagandet
ligger nära till hands att en redlig gäldenär, som blifvit ålagd att
antingen träda i bysättningshäkte eller med ed betyga det han icke eger
annan tillgång än den han redan uppgifvit, föredrager att underkasta sig

Den 2 Mars.

437

bysättningen, ehuru han vet sig kunna aflägga eden, emedan hos allmänheten
oftast uppstår misstanke att eden varit mindre samvetsgrann. Särskildt
har blifvit påpekadt ett förhållande, som onekligen är rigtigt, att
nemligen bysättningstvånget befrämjar en öfverdrifven konsumtion, ty
många sälja varor och utlåna penningar till personer, om hvilka de hafva
sig nogsamt bekant att de äro urståndsatte att betala, men med kännedom
tillika att de ega förmögna anförvandter, hvilka vid hot om bysättning
krypa fram med penningar. I alla dylika fall leder bysättningen
emellertid icke till konkurs.

För min del instämmer jag således med dem, hvilka yrkat Utlåtandets
återremitterande till Utskottet.

Hen- Bjerkander: Om det förhåller sig så, att fråga här är om
bysättningens upphäfvande endast för redlige gäldenärer, tror jag, att man
gått en lycklig medelväg i det förslag, som innehålles i den Kongk Propositionen
och tillstyrkes af Lag-Utskottet. Den Kongl. Propositionen
grundar sig på en Rikets Ständers skrifvelse; och då den går ännu längre
än Riksdagen föreslagit, tror jag väl, att man kan vara belåten härmed.
Men frågan är: hvilken är en redlig gäldenär? För min del kan jag så
anse endast den, som har en årlig afsigt att betala sina skulder eller, om
han det icke förmår, dock samvetsgrannt uppgifver sina tillgångar och
noga iakttager öfriga laga föreskrifter i detta afseende. För en sådan
gäldenär kommer nu, enligt detta förslag, bysättning icke i fråga. Sedan
han har aflagt sin ed, är han dermed qvitt bysättningen. Jag beklagar
visserligen, att edgång i detta fall anses nödvändig; men så länge eden
qvarstår i konkurser och åtskilliga andra fall, får man väl dragas dermed
till dess man kunnat finna någon annan lämpligare utväg.

Man säger, att den personliga friheten endast bör beröfvas den, som
begått brott; detta medgifver jag, men en oredlig gäldenär, som undandöljer
sina tillgångar och tillgriper allehanda undflygter, för att slippa
betala sin skuld, anser jag icke vara mindre brottslig än den som stjäl
penningar ur en annans fickor. Frankrike påstås hittills vara det enda land,
som upphäft bysättningstvånget; jag känner ej lagarne der, men det är
troligt, att man funnit något surrogat för bysättningen, ty eljest hade man
nog tänkt sig för, innan man tog detta steg. Andra länder hafva, enligt
hvad Statsråds-protokollet upplyser, visserligen påtänkt bysättningens afskaffande,
men ännu icke beslutat sig derför; och jag ser ej hvarföre man
här i landet bör vara så angelägen att påskynda denna reform, då man
ej har något tillförlitligt att sätta i stället. De, som yrka bysättningens
upphäfvande, fruktar jag betrakta saken ensidigt; de se blott på gäldenärens
bästa, icke på borgenärens. Denne sednare kan dock vara i lika
svår belägenhet som den förre och ingalunda hafva råd att förlora sina
penningar; äfven han kan vara ansatt af skulder, fastän han hos en annan
har en fordran på några riksdaler. Vill man vara opartisk, bör man
derföre se på begge parternes bästa. Det har, såsom ett exempel på bysättningens
orimlighet, talats om en qvinna, som ville bysätta sin fästman.
För min del kan jag ingalunda finna det vara en hårdhet, att en värnlös
qvinna för vården af sitt barn söker hjelp af dess fäder och, om han
icke godvilligt betalar, anlitar alla lagliga åtgärder, såsom just t. ex. by -

438

Den 2 Mars.

sättning, i händelse han har några tillgånger att gälda med, och i annat
fall kommer ingen bysättning i fråga enligt detta förslag. Det är oförsvarligt
att i hvad fall som helst undandraga sig från att, så godt man
förmår, betala sina skulder, men i ett sådant fall som det nyss nämnda
torde det vara ännu mindre ursäktligt, ty det finnes grader äfven deri.

Då jag icke anser skäl, att man nu går längre än den Kongl. Propositionen
afser, får jag förklara, att jag ämnar rösta för bifall till Utskottets
förslag.

Herr Fredricson förklarade sig instämma med Herr Bjerkander.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: De skäl, den siste talaren
anfört, äro redan vederlagda åt föregående talare, och jag vill således
icke förlänga diskussionen, utan inskränker mig till det förklarande, att
jag kommer att rösta för återreiniss i den syftning Herr Ahlgrens reservation
angifver.

Herr Svensén: Om man, på sätt en talare låtit förstå, skulle öfverlemna
denna frågas bedömande åt herrar jurister, så kunde väl vara
skäl för oss andra att suspendera våra yttranden så väl som sjelfva voteringen;
men jag tror ej detta vara meningen med vår härvaro, och derföre
anser jag mig skyldig yttra min mening. Jag vill hoppas, att Kammaren
måtte besluta sig för Herr Ahlgrens reservation. Bysättningslagarne,
sådana vi nu hafva dem, äro i allmänhet endast ett medel i händerna
på några procentare i städerna, under det att dessa lagar ytterst sällan
tillämpas på landsbygden. Man nästan skrattar åt, när man på landet
får höra talas om, att bysättningen ännu qvarstår. Derföre har jag också
sedan länge önskat att få medverka till den nu ifrågavarande reformen.
Det i Utskottets Betänkande framlagda förslaget har det stora felet att
stadga en ny edgång, för att blifva qvitt bysättning. Jag tror nemligen
att man får vara ytterst varsam med eder i sådana tall. En talare trodde
det vara angeläget att bibehålla bysättningstvånget och anförde tillika, att
den bysatte icke sliter något ondt, utan får vistas i ett ljust och gladt
rum, njuta en god föda samt i allmänhet har stor frihet. I sådant fall
får jag bekänna, att bysättningen icke torde kunna anses såsom något
straff'' eller motsvara hvad man dermed afsett, om den bysattes frihet
skulle vara så vidsträckt som denne talare ville påskina. Dessutom vill
jag fästa uppmärksamheten derpå, att den exsekutiva lagstiftningen hos
oss alltför mycket befrämjar den s. k. konsumtionskreditens tillväxt, till
men såväl för borgenären och gäldenären som för samhället i sin helhet.
Då jag gerna önskar en inskränkning häri, och då jag ser i bysättningstvångets
afskaffande ett ganska godt medel i detta afseende, yrkar jag afslag
på Utskottets Betänkande och instämmer, på sätt jag förut sagt, i
Herr Ahlgrens reservation.

Herr Berger: Jag tror, att de aldra fleste inom denna Kammare, i
likhet med mig, önska bysättningstvångets upphäfvande; men i afseende
på sättet att hinna detta mål kan jag ej instämma med dem, som yrkat
afslag å Kongl. Maj:ts Proposition, utan tror det vara säkrast ledande till

Den 2 Mars.

439

målet, om man, enligt Lag-Utskottets tillstyrkan, bifaller den Kongl. Propositionen,
som dock innefattar ett stort och vigtigt steg framåt. Man är
ju sedermera oförhindrad att fullfölja reformen och taga steget fullt ut;
men det synes mig vara ett för stort äfventyr att genom ett afslag å den
nådiga Propositionen framflytta frågans lösning till en oviss framtid. Jag
anhåller derföre om bifall till Utskottets hemställan,

Herr Björck: Jag instämmer fullkomligt med Herr Berger och kan
ej se saken ur annan synpunkt, än att vi nu höra taga emot hvad som
bjudes oss. Det lagstiftningsarbete, som föregick inom den gamla Representationen,
utgjordes just af partiela lagförändringar, och hvarje lagforslag,
som framkommit, har, efter hvad man i allmänhet funnit, vant behäftadt
med väsendtliga fel, ofta, det medgifver jag, endast i redaktionen;
men om Representationen strängt nagelfarit med dessa, såsom Kongl.
Maj:t gjort i afseende på en del från Representationen utgångna förslag,
så skulle vi icke under de sista sju riksdagarne tagit ett enda steg framåt
i detta afseende. Skulle man nu förkasta detta Kongl. förslag, likasom
Regeringen gjort med det förut af Representationen fattade beslut i ämnet,
hvilket utan tvifvel var mera konseqvent än Regeringens, så skulle sannolikt
icke någon förändring komma till stånd. Betänken, mine Herrar,
att hela vår nya strafflag har tillkommit på det sättet, att man tog ett
stea i sender och förändrade en viss del af lagen för hvar riksdag, utan
afseende derå att den nya delen icke stod i öfverensstämmelse med lagen
i dess öfriga gällande delar. Det var nödvändigt att så förfara, för att
hinna det afsedda målet, ty, sedan de partiela lörändringarne undanträngt
allt mera och mera af den gamla lagen, blef det icke så svårt a,tt få bort
den sista återstoden deraf, och öfvergången till det nya var således jemförelsevis
lätt. Hvarföre kan man icke nu förfara på samma satt,. och,
genom ett bifall till Kongl. Maj:ts Proposition få införd i lagstiftningen
den väsendtliga principen, att bysättning icke bör ega rum annat an i

undantagsfall? .

Mot detaljerna i detta förslag har man visserligen framställt åtskilliga
anmärkningar; men de torde i allmänhet icke vara af synnerlig betydelse.
Så har man sagt, att svårighet skulle vållas derigenom, att eden icke finge
afläggas inför domaren, utan inför domstolen. Men på det ställe, der bysättningen
skall ega rum, finnes väl alltid en domstol, och i allmänhet
torde det väl komma att tillgå så, att den som skall bysättas får aflägga
eden inför Konungens Befallningshafvande, hvilken myndighet eljest låter
verkställa bysättningen. Och naturligtvis blir det borgenärens sak att
fortskaffa rräldenären till en dylik ort, i händelse han förut vistas på
annat håll. ty gäldenären lärer väl i allmänhet icke vilja gå denna ed torr
än han ser sig alldeles nödsakad dertill, d. v. s. är tvungen att eljest
träda i bysättningshäkte. En anmärkning mot förslaget har dock framställts,
som, jag medgifver det, förtjenar mera afseende. Herr Kmmanson
har nemligen påpekat, hurusom bysättningen genom stadgandet, att den
icke får fortfara utöfver sex veckor, erhållit en helt annan karakter, an den
hittills haft, och likasom antagit naturen af ett straff. Men hvad är val
bysättningen nu? Man kan ej svara annat, än att den ar en tortyr; och
i valet emellan tortyr och straff måste man väl skänka företrädet åt det

440

Don i Mars.

begränsade straffet. Ty straff är dock någonting för samhället nödvändigt
och , det kan icke utdömas, men tortyr är något i och för sig sjelf orätt
och bor, der det ännu finnes qvar, så snart som möjligt afskaffas. Hvilka
anmarknmgar än må göras mot detta förslag, utgör detsamma i allt fall
ett framåtskridande. Ytterligare en anmärkning, som man här hört framdragas,
må måhända särskildt besvaras, ehuru icke heller den är af någon
egenthg betydelse. Man klagar öfver, att en ny edgång blifvit införd.
Har ar dock icke fråga om någon ytterligare edgång, utan samma ed,
$om förut fordrats af gäldenären vid inträffad konkurs, medgifver man
honom nu att få aflägga, utan den omständligare rättegång, som konkursen
fordrar. Det utgör således en förkortning i processen, att gäldenären,
redan då bysättning ifrågakommer, får med ed betyga, att han icke eger
. tdigångar an dem han uppgifvit. Man kan ju icke tala om en
tillökning af edgångar, då det i alla fall blott är samma ed, som eljest
fordras i konkurser. Här är blott fråga om en sammanslagning af två
rättegångar till en, och denna anmärkning torde således icke vara värd
någon uppmärksamhet.

• Såsom jag nyss hade äran nämna, anser jag det enda sättet att komma
till det atsedda målet, det vill med andra ord säga, framtvinga en
genomgripande reform i denna del af lagstiftningen, vara det, att Repre SutriÄS,

Snar ’*■** »ch »*“ * Mk.

Herr Blanche: Ehuru jag redan instämt med de talare, hvilka
yrkat återremiss, ber jag dock att få förklara, att det varit med största
förvåning jag i den Kongl. Propositionen sett ett bemödande att i vår
lagstiftning införa en ny edgång, likasom vi icke redan hade nog eder och

WFh nmm«del ö,n-,kar bysättningstvångets fullkomliga
upphäfvande, oaktadt bysättningshäkte^ efter hvad en talare nyss försäkrar,
lärer vara så behagligt och beqvämt. Det låter verkligen så, som vore
fångens lif har i landet särdeles afundsvärdt, under det att friheten med
dess modor och besvär endast vore ett onus mera.

hpr ^P^rrAnderSS°n:J jag viU ej bl flänga diskussionen, utan
Betänkande^ ^ iorena Im8 med dem, som yrkat bifall till Lag-Utskottets

T^etrrg0IV.Tfr slut,ad-1 Propositioner framställdes först på bifall
till Utskottets hemställan, och, då härtill afgåfvos blandade svar af ja och •

nej, dernäst på deras mening, som yrkat, att, med afslag å Utskottets
hemställan Utlåtandet måtte återförvisas. Jemväl å denna sednare propo btr!.

iiUnn!i0!otSVarC!(1 m/d uä Vä11 ja ST neJ; och dä votering begärdes,
ef nu uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition:

N-i Pen’ S°m bifaller hvad Lag_ Utskottet hemställt i dess Utlåtande

_ röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Den 2 Mars.

441

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, återförvisat
ifrågavarande Utlåtande.

Omröstningen utföll med 68 ja mot 80 nej, och var beslut af Kammaren
alltså fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 4.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition om antagande af en författning angående bouppteckningars
och arfskiftens upprättande i stad.

Herr Bergström: På de skäl, som finnas anförda i min vid Betänkandet
fogade reservation, och hvilka jag ej anser nödigt här upprepa,
yrkar jag afslag på Kongl. Maj:ts Proposition.

Herr C. A. Larsson: Att Grefve Sparre skulle reservera sig emot
detta Betänkande, förefaller mig icke oväntadt, men att åtskillige af LagUtskottets
öfrige ledamöter skulle beledsaga Betänkandet med en reservation,
förvånar mig verkligen, då man eljest lärt känna dem såsom frihetsälskande
personer, hvilka man således kunde hoppas vara särdeles villige
att borttaga det monopolium, som i detta afseende finnes till inom städerna,
och hvilket man ytterst sällan får höra någon försvara. Man säger,
att förslaget innebär ett våldförande af Magistratens rättigheter, men
detta är ju ett fullkomligt misstag, då förslaget tvärtom vill lemna städerna
fullkomlig frihet, så att de, hvilka genom direkta afgifter vilja aflöna
sina Magistrater, må derigenom kunna betinga sig rättigheten att
till bouppteckningars och arfskiftens förrättande kalla dem de sjelfve helst
vilja. Då detta kunnat så länge gå för sig på landet, vore det underligt,
om det icke skulle gå för sig ännu lättare i städerna, der man kan påräkna
större intelligens och större kunskaper i detta afseende. Jag yrkar
bifall till Betänkandet.

Med Herr C. A. Larsson förenade sig många af Kammarens ledamöter.

Herr Bovin: Jag instämmer med den närmast föregående talaren,
och tror Kammaren icke ega giltiga skäl att afslå den Kongl. Propositionen,
hvilken framkommit just till följd af Rikets Ständers begäran vid
1863 års riksdag. Frågan väcktes då inom Borgare-Ståndet, således af
representanter från städerna, hvilkas rätt det just gäller. Uti den afgifna
reservationen har man utgått från den åsigten, att det vore bättre att få
en förändring i motsatt syfte, men jag tror ej det vore skäl att nu för
tiden framlägga något förslag derom. Det säges visserligen, att bouppteckningar
och arfskiften på landet verkställas med mindre omsorg; men
detta kommer säkerligen att förbättras, i samma mån folkupplysningen
stiger.

Särskildt bör man fästa afseende dervid, att bouppteckningsprocenten
i städerna beräknas efter summa inventarii och ej efter behållningen,
hvaruti naturligtvis ligger en bestämd orättvisa. Jag anhåller derföre om
bifall till Utskottets förslag.

442

Den 2 Mars.

Herr Sjöberg: Jag förenar mig så till vida med Herr Bergström,
att jag anser ett stadgande, sådant som Lagkomitéen eller Lagberedningen
i detta fall föreslagit, vara ganska önskvärdt. Men då det nu är omöjligt
att komma till detta mål, och då jag länge tillhört ett stadssamhälle,
hvarest ständiga klagomål och missnöje försports (ifver den nu gällande
lagstiftningen uti nu ifrågavarande del, tror jag det vara nödvändigt att
söka ju förr desto heldre komma ifrån det närvarande oefterrättlighetstillståndet.
Då vi af Betänkandet se, att en stor del utaf rikets städer
vilja åtaga sig att på annat sätt aflöna sina magistratstjenstemän, derest
de få rättigheten att sjelfve kalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare,
vill jag gerna, så vidt ske kan, befordra eu dylik åtgärd, och i sådant
afseende anhåller jag om bifall till Lag-Utskottets Betänkande.

Herr Dahm: Det må så vara, att svårigheter uppstå på landet till
följd af mindre skicklighet och förfarenhet hos de personer, som man anförtror
ifrågavarande förrättning; jag eger derom ingen erfarenhet. Men
hvad jag vet, är, att de samhällsklasser inom städerna, som enligt gällande
lagstiftning ega sjelfve utse bouppteckningsförrättare, ej deröfver yttrat
något missnöje — likasom de ingalunda blifvit sämre betjente.

Hvad specielt angår den stadskommun, som jag har äran representera,
eller Calmar, så tror jag mig känna, att opinionen derstädes icke är belåten
med de nuvarande förhållandena. Och denna opinion stödjer sig
derpå, att lagstiftningen icke endast lägger olika tunga på olika sterbhus,
utan derförutom tillerkänner staden rätt att uppträda såsom arftagare.
Bouppteckningsprocenten kan nemligen rimligtvis icke betraktas annat än
såsom en arfslott; och jag finner häri tillräcklig anledning till den rådande
missbelåtenheten.

En reservant har påstått, att flera städer, livilka vägrat att lemna
sina magistratspersoner ersättning för de sportler, hvilkas mistning skulle
blifva en följd af de nya förhållandena, dervid hufvudsakligen åsyftat att
åt sig bevara det göda, som gällande lagstiftning bereder dem och förekomma
införande af ett sämre tillstånd. Jag föreställer mig, att den
ärade reservanten misstagit sig härutinnan, och att egentliga motivet till
berörda vägran är att söka helt enkelt deri, att städerna fruktat att genom
bouppteckningsprocentens borttagande och dess ersättning genom beskattning
blifva belastade med större utskylder än förut.

Men då den föreslagna lagförändringen icke tvingar städerna att ingå
på den nya anordningen, derest de icke finna densamma med sin fördel
öfverensstämmande, och med kännedom om alla af det nuvarande systemet
härflytande olägenheter och det inom städerna rådande missnöjet dermed,
kan jag ej annat än tillstyrka bifall till Betänkandet.

Herr Sven Nilsson: Det skäl, hvarpå man stödt sitt yrkande om
afslag å Betänkandet, är hufvudsakligen antagandet deraf, att på landet
icke skulle förefinnas den skicklighet och förfarenhet vid upprättandet af
så beskaffade handlingar som i städerna. För min del anser jag likväl
att i hvarje landsort alltid finnes en eller annan, som i sådana saker besitter
lika mycken duglighet och erfarenhet, som trots en eller annan
dertill använd magistratsledamot. Ej heller anser jag den omständigheten

Den 2 Mars.

443

bevisa motsatsen, att flera rättegångar om arfskiften uppstå på landet än
i städerna; ty dels förrättas vida flera skiften på landet än i staden, och
dels skall den, som på sednare stället varit förrättningsman, i de flesta
fall döma öfver skiftet; och förhållandet är således i allo ojemförligt.

Jag känner äfven åtskilliga fakta, som ådagalägga att äfven i städerna
ganska betydliga misstag vid ifrågavarande förrättningar ega rum.
Så har jag sett, huruledes vid ett arfskifte, der sterbliuset besatt egendom
både i stad och på land, borgmästare i staden icke kunde förmås att
verkställa fördelning af den i staden befintliga egendomen, hvaremot å
landet förrättades skifte på den dervarande. Detta tyckes just ej tala till
förmån för Magistratens sjelfskrifvenhet. I en annan stad har jag sett
upprättas ett arfskiftesinstrument, som utgjordes af en slags promemoria,
skrifven på en papperslapp, så stor som vid pass åttondedelen af det
papper jag håller i min hand. I denna handling fanns knappast något,
som utvisade att den skulle föreställa ett arfskifte; och likväl gällde det
ett icke obetydligt bo. Denna lapp utlemnades till någon af sterbhusdelegarne,
så att i arkivet finnes icke tillstymmelse till skifte i det boet,
och följaktligen ej heller något sådant att öfverklaga.

Jag finner alltså intet skäl att några undantagsförhållanden skola
förefinnas i städerna, och jag yrkar derföre obetingadt bifall till Betänkandet.

Herr Rosenberg: Under frågans behandling i Utskottet anfördes
flera skäl än de af den ene reservanten andragna för afslag å den Kongl.
Propositionen; men så vidt jag följde dem, har jag af dem icke kunnat
föranledas att biträda yrkandet om afslag. Frågan rör visserligen nu
endast städerna, men granskar man reservationen närmare, synes den dock
hafva en vidsträcktare syftning, den reservanten också temligen tydligt
antydt.

Meningen med reservationen skulle alltså måhända vara den, att
vinna ändringar i alldeles motsatt rigtning mot den nu föreslagna; men
jag tror icke, att många skola omfatta den meningen och gå tillbaka,
sedan de i århundraden fortskridit framåt, helst vi alla känna, huru inom
städerna en allmän sträfvan försports att blifva qvitt det nuvarande tvångssystemet
med dess olägenheter.

Då härtill kommer, att Kongl. Maj:t aflåtit sin ifrågavarande Proposition
efter Rikets Ständers derom uttalade önskan, skulle det, åtminstone
enligt min uppfattning, strida emot vanlig grannlagenhet att genom ett
afslag å Propositionen visa en uppenbar ovilja mot städernas innevånare.

Jag yrkar alltså bifall, och är öfvertygad att det skall dröja länge,
innan man på landet vill underkasta sig ett sådant tvång, som med reservationen
åsyftas i fråga om sina förtroendeuppdrag, i synnerhet då till
följd af den stigande bildningen de olägenheter, som ännu i någon mån
kunna af det nuvarande fria systemet härflyta, alltmer och mer aftaga
och försvinna.

Herr O. B. Olsson: För min del vill jag inskränka mig till ett
instämmande i den föregående talarens yttrande och yrkande af bifall till
Betänkandet.

444

Den 2 Mars.

Herr A hl gren: Då af de flere talare, som sig yttrat, endast den
förste, under åberopande af sin reservations innehåll, yrkat afslag på Utskottets
Utlåtande, hvilket jag såsom ledamot i Utskottet biträdt, anser jag
mig, enär samma reservation synes inom Kammaren icke hafva några
sympatier, icke nu behöfva i något försvar för Utskottets Utlåtande ingå.

Herr Friherre Alströmer: Jag vill endast kortligen tillkännagifva,
att jag instämmer med de föregående talarne och yrkar bifall till Utlåtandet;
och finner jag särskildt ett skäl härför i den omständighet, att
inom många städer för närvarande föregår en ombildning af Magistraternas
lönestater, hvarigenom bland annat afses borttagandet af deras sportelinkomster
och fastställandet af bestämda lönevilkor. Genom antagande
af det föreliggande förslaget skulle ett väsendtligt hinder undanrödjas för
genomförande af antydda, ganska vigtiga reform; och jag tror alltså, att
Riksdagen utan tvekan bör gifva sitt bifall åt samma förslag.

Herr Bergström: Jag vet allt för väl, att denna fråga för mången
ledamot af Kammaren är en mycket ömtålig fråga; men deri finner
jag icke någon anledning att frångå min mening, helst man, efter hvad
jag kunnat fatta, icke ens försökt att vederlägga de skäl, jag till stöd för
densamma i reservationen andragit.

Man har visserligen åberopat emot mig Rikets Ständers vid 1862—-1863 årens riksdag fattade beslut, hvarifrån man, om man ville vara konseqvent,
icke borde afvika; men det förefaller mig, såsom man i denna
Kammare, efter beslutet sistlidne Lördag rörande frågan om dödsstraffets
afskaffande, icke borde såsom stöd åberopa nödvändigheten att vara konseqvent.
Har Kammaren denna riksdag kunnat fatta ett beslut, som står
i strid med det af Kammaren vid sistlidne riksdag fattade, nog går det
då an att icke vidhålla en åsigt, som af Rikets Ständer uttalades för så
lång tid sedan som år 1863.

Representanten från Calmar har djerfts påstå, att jag misstagit mig,
då jag yttrat, att enligt min öfvertygelse många af de städer, livilka vägrat
att lemna sina Magistrater ersättning för den mistning af sportler, som af
den nya lagens antagande skulle blifva en följd, dervid hufvudsakligen
åsyftat att åt sig bevara det goda, som gällande lagstiftning bereder dem
och förekomma införande af ett sämre tillstånd, och att sådant åtminstone
var förhållandet med den största af de tvänne städer, jag har äran
representera. I sistnämnda afseende kan jag ej vidgå, att jag gjort mig
skyldig till något misstag; ty såsom stadsfullmägtiges i Christianstad ordförande
har jag enligt deras uppdrag och å deras vägnar sjelf författat
det underdåniga utlåtande i ämnet, som Kongl. Maj:t från stadsfullmägtige
infordrat. I detta utlåtande anfördes för den gamla ordningens bibehållande
nästan alla de skäl, hvilka jag i min reservation andragit till stöd
för mitt yrkande om afslag å den Kongl. Propositionen. Stadsfullmägtige
ville, så vidt på dem ankom, förhindra, att det bönhaseri, som i fråga om
bouppteckningars och arfskiftens upprättande å landet är rådande, icke
finge inträde i städerna.

En annan talare, Herr Rosenberg, har förmenat mig med min reservation
åsyfta en förändring af förhållandena å landet. Derutinnan miss -

Den 2 Mars.

445

tager sig Hen- Rosenberg. Jag har endast åsyftat och kunde grundlagsenlig!
endast åsyfta, att lagstiftningen uti ifrågavarande afseende skulle,
hvad anginge städerna, förblifva oförändrad. Något annat än afslag å den
Kongl. Propositionen har jag ej yrkat, om än min motivering berör förhållandena
å landet,

I en tidpunkt, då man söker betrygga egande-, pant- och nyttjanderätt
till fastighet genom införande af så kallade fastighetsböcker, hvari
skola inskrifvas fång, som grundas å bouppteckningar, arfskiften och testamenten,
torde det vara betänkligt att än vidare, än nu är förhållandet,
utsträcka friheten för hvem som helst att förrätta bouppteckningar och
arfskiften. Dessa vigtiga förrättningar verkställas ofta å landsbygden på
ett sätt, att man kan gråta deråt. Måtte städerna blifva förskonade från
detta elände.

Jag yrkar fortfarande afslag å den Kongl. Propositionen.

Herr Statsrådet von Eli ren lie i m: Den siste talaren har stödt sitt
yrkande. om afslag å Betänkandet hufvudsakligen på angelägenheten deraf,
att så vigtiga förrättningar som bouppteckningar verkställas med all möilig
omsorg och skicklighet; och han har i afseende härå yttrat, att den
obegränsade friheten, att till boupptecknings förrättande utse hvem som
helst, i landsorten medfört mycken oreda. Jag kan naturligtvis ej jäfva
denna den ärade talarens erfarenhet, hvilken är mycket vidsträcktare, än
den jag i förevarande ämne kan besitta, men i de orter, der jag dels’ såsom
tillförordnad domare, dels såsom jordegare haft tillfälle att taga
kännedom om förhållandena har jag funnit, att ifrågavarande förrättningar
gemenligen öfverlemnats åt personer, tillhörande nämnden, eller eljest
framstående och förfarne män, hvilka med nödig omsorg och reda
fullgjort uppdraget, Jag har derföre ej inom den orten hört klagomål
öfver det fria systemet och tror att man å landet sätter allt för mycket
värde derpå för att man skulle vilja utbyta det emot något annat. För
dess införande i städerna talar det förhållande att Rikets Ständer i skrifvelse
af den T 8 Februari 1803 påyrkat att Magistraternas rättighet att
halla bouppteckningar skulle upphöra, äfvensom att redan vissa klasser i
staderna genom särskilda författningar äro berättigade att välja bouppteckningsman.

Då dessutom den Kongl. Propositionen icke innefattar något obligatoriskt
stadgande, utan lemnar fritt åt de städer, hvilka vilja hålla på
den gamla ordningen, att dervid förblifva; men deremot äfven öppnar
tillfälle för kommuner, som anse olägenheterna af det nuvarande systemet
öfvervägande, att åstadkomma en förändring i friare rigtning, synes detta
förslag böra tillfredsställa alla anspråk.

Herr Lindström: I likhet med de fleste föregående talarne, anser
jag en återgång från de i fråga om boupptecknings förrättande på landsbygden
bestående förhållanden till de gamla föreskrifterna lika litet tänkbar,
som önskvärd; men det oaktadt måste jag förena mig med den förste
värde talaren i yrkandet om afslag å Betänkandet — om än på helt andra
grunder, än dem han i sin reservation utvecklat.

446

I)en 2 Mars.

Man kan icke annat än känna sig tacksam öfver alla de vackra ord,
hvarmed representanterne från landsbygden uttalat sig till städernas bästa
och till förmån för deras likställighet med landsbygden i fråga om utseende
af bouppteckningsförrättare. Den omständighet, att frihet härutinnan
var städerna förmenad, föranledde ock, såsom bekant, Rikets Ständer
vid 1862—1863 årens riksdag att till Kongl. Maj:t ingå med hemställan
om utsträckande till städerna af de föreskrifter, som i förenämnda hänseende
å landet voro gällande. Men denna hemställan afsåg ingalunda,
att regleringen skulle ske på det sätt, som genom det nu framlagda förslaget
åsyftas, och aldramistatt frågan om bouppteckningsprocenten skulle
orclnas af städerna sjelfva, utan meningen var väl den, att de ifrågavarande
förändringarne skulle på bekostnad af allmänna medel bringas till

stånd.

Om man nu rätt läser Kongl. Maj:ts af Utskottet tillstyrkta förslag
till förordning, skall man finna, att ingen egentlig fördel genom dess antagande
skulle städerna tillskyndas, men att deremot åtminstone den påföljd
deraf skulle uppstå, att den nu rådande olikhet i lagstiftningen
ytterligare blefve ökad. Icke blott att en särskild lag vore gällande på
landet; men äfven ibland städerna skulle olikhet uppstå, i det somliga
bibehölle den gamla ordningen, och andra möjligen samtyckte att underkasta
sig ökade utskylder till ersättning för tjenstemäunens, genom bouppteckningsprocentens
försvinnande, minskade sporteliukomster. Och för
närvarande finnes i afseende å bouppteckningsprocentens användande
tvänne alternativer: antingen har man, efter fastställande af Magistratens
löner till visst bestämdt belopp, anslagit bouppteckningsprocenten till
denna eller andra allmänna utgifter, eller ock utgar den direkt från sterbhusen
till bouppteckningsförrättaren och utgör en del af hans sportelinkomster.

Jag medger nu gerna, att bouppteckningsprocenten, i förhållande till
det biträde, som man vid förrättningens verkställande, noga räknadt, har
att påräkna — och som ofta nog inskränker sig dertill, att instrumentet
öfver förrättningen erhåller en viss yttre form, — är allt för betungande,
beräknad, som den är, efter summa inventarii; men i de städer, der den
ingått i beräkning vid regleringen af Magistratens löner eller andra kommunen
åliggande, utgifter, kommer sannolikt någon ändring härutinnan icke
att ega rum. Åtminstone har Oöteborgs stad, der en sådan reglering egt
rum protesterat emot bouppteckningsprocentens borttagande. Jag vill ej
biträda denna protest; men då jag icke tror, att det nu framlagda förslaget
medforer den åsyftade likheten emellan stad och land, så nödgas
jag yrka afslag å Betänkandet.

Herr Ola Jönsson: Den ärade reservanten har i sitt sed naste
anförande funnit beklagligt det sätt, hvarpå bouppteckningar och arfskiften
på landet upprättas. Deremot har Herr Statsrådet Khrenheim föi klarat,
att hans erfarenhet ledde till motsatta resultater. Det skulle således väl
egentligen vara i Skåne, som förhållandet gestaltat sig på det af reservanten
anmärkta sättet; men för min del har jag något svårt att fatta
detta, då jag har mig bekant, att till och med af stadsinnevånarne inom
denna provins, der nemligen de äro berättigade att till boutreduingens

Den 2 Mars.

447

verkställande anlita andra än magistratsperson!1, landtman ofta erhålla
detta förtroende; och att hvad beträffar dem, som bo närmast städerna,
det aldrig inträffar att en magistratsperson för sådant ändamål tillkallas.
Skulle det nu verkligen förhålla sig så, som talaren uppgifvit, att landtmännen
så illa afbördade sig uppdraget, så återstår att förklara anledningen
hvarför man likväl företrädesvis vänder sig till dem.

Hvad nu beträffar den Kongl. Pi''opositionen, så lemnar den ju städerna
fritt val, att bibehålla den gamla ordningen eller befria sig från
dess olägenheter; och jag kan derföre icke inse annat, än att densamma
bör med tacksamhet antagas.

Herr C. A. Larsson: Då den reservant emot detta Betänkande,
hvilken nyss hade ordet, behagade, såsom det tycktes, sig till berömmelse
anmärka, att ingen ens gjort sig mödan att vederlägga hans motivering,
har jag begärt ordet för att taga honom ur sin villfarelse genom att visa
att detta både lätt och grundligt låter sig göra.

Det första argumentet går derpå ut, att arfvingar — nemligen på
landet — stundom lemnat sitt förtroende åt personer, hvilka icke varit
skickliga att verkställa det dem gifna uppdrag.

Det må visserligen vara en sanning, att detta förhållande kan hafva
inträffat en eller annan gång, men icke lärer det dock kunna antagas
såsom en regel, att delegare i sterbhus utse okunniga personer till detta bestyr,
utan söka de väl att få så skicklige män, som möjligen finnas att
tillgå på landsbygden.

Derefter yttrar reservanten, att, då uppteckning af död mans bo icke
förrättades med urskiljning, förfelades dess ändamål att, så vidt ske kunde,
grundlägga en säker kännedom om sterbhusets tillhörigheter samt dessas
beskaffenhet och värde.

Men kunna väl gerna finnas säkrare kontrollanter i detta hänseende
än just arfvingarne sjelf ve. Man kan vara förvissad, att de icke önska
att dölja en enda silfversked, utan leta de snarare i hvarje vrå och gömsle
och söka att få upp allt hvad som står att finna i bouppteckningen. Och
jag tillåter mig hysa vissa tvifvelsmål, om Magistraten förfar med samma
noggrannhet vid dylika förrättningar i städerna. Detta var N:o 2.

Det tredje skälet skulle vara, att erfarenheten vittnade, att ganska
många bland de vid domstolarne å landet förekommande rättegångar ledt
sitt ursprung från felaktiga bouppteckningar och derpå grundade origtiga
arfskiften. Ätt förekomma sådant beror dock uppenbarligen på domrarne
sjelfve, ty de hafva i sin magt att förklara, att den, som blifvit känd för
att göra bouppteckningar på ett dåligt och otillfredsställande sätt, icke
vidare får användas till detta bestyr. Reservanten invänder häremot
visserligen, att det vore svårt, att, utan närmare kännedom om boet, i
förtid ingå i bedömande af uppteckningens giltighet. Men detta medgifvet,
är å andra sidan ganska säkert, att, om det inträffat en gång, att en
person visat sig icke vara tillförlitlig såsom bouppteckningsman, man kommer
ihåg det nästa gång, då någon dylik uppteckningshandling förekommer
från den personen. Det förtroende han haft lärer icke heller fortfara
länge. Ryktet om hans oduglighet sprider sig snart omkring och han
kan sedermera icke få många bouppteckningar att förrätta. Genom Kongl.

448

Den 2 Mars.

Brefvet den 27 Maj 1801 vore väl — fortsätter reservanten — stadgadt,
att häradshöfdingarne skulle, vid boupptecknings- och skiftesinstrumenternas
emottagande, noga tillse, att icke oskicklige och okunnige personer
finge med sådana förrättningar sig befatta. Härom har jag redan yttrat
mig till en del, men i öfrigt torde något hvar få medgifva, att ganska
stora konsiderationer hos landtdomaren i detta hänseende eger rum, ty
man ser ofta dylika uppdrag opåtaldt utföras af personer, hvilka äro allt
annat än “kunnige och skicklige11, men de hindras icke derifrån, derföre
att domaren icke vill kränka den valrätt allmogen på landet i denna del
har sig medgifven och han inser att den får lof att se på kostnaderna,
hvilka, om spränglärdt folk skulle dertill begagnas, blefve alltför dryga.
I allt fall ligger det således i domarens vårdnad att förekomma dylikt,
om han vill; men ganska aktningsvärdt är det utan tvifvel, att han visar
sig tolerant, då inga gröfre fel förekomma.

Reservanten, som för sin del icke tänker att instämma i anförda
klagan, tror för öfrigt, att hvar och en, som förvaltar domare-embete å
landet, skall erkänna befogenheten af densamma. Han tillägger att annorlunda
och bättre hafva förhållandena deremot gestaltat sig i städerna till
följd af den städernas Magistrater tillagda rättighet att, der ej annorlunda
vore stadgadt, förrätta bouppteckningar och arfskiften. Men dessa
lyckliga förhållanden kunna ju fortfara hädanefter lika väl som hitintills.
Icke lägger lagförslaget något hinder i vägen för de städer, som önska bibehålla
sina Magistrater såsom bouppteckuingsförrättare, att göra det. Det
är endast tvånget för städerna, som blifvit borttaget.

Reservanten lofprisar också det sätt, hvarpå dessa förrättningar verkställts
i städerna, der det i allmänhet icke gifvit anledning till klander
eller föranledt rättegångar. Friheten på landet tycker han icke om.
Visserligen finnas — anmärker han — äfven i städerna sterbhus, hvari
delegarnepå grund af undantagsstadganden åtnjuta enahanda frihet. Men
han skyndar att förklara, att i sådana sterbhus delegarne vanligen äro så
upplysta, att de till fullo inse vådan af att lemna sitt förtroende åt okunnige
och oskicklige boutredare. Jag undrar dock, om detta antagande
verkligen är så rigtigt. Månne icke i allmänhet de, som veta sig icke
vara några förståsigpåare, i allmänhet äro misstänksammare och mera
varsamma än de, som tro sig kunna göra allting sjelfva — och att de
derföre låta sig angeläget vara att skaffa personer, som äro fullt pålitliga.

Slutligen och huru önskvärdt det än kan vara att i ett ämne, som
faller under allmänna lagen, likhet i bestämmelser må råda, finner reservanten
dock olämpligt att tillvägabringa sådan likhet derigenom, att man
inom de rättskretsar, hvarest etto bättre tillstånd eger rum, inför det
sämre, som råder i allmänhet. Åter en kompliment till landsbygden.
För öfrigt framkallar denna punkt från min sida enahanda svar, som jag
förut lemnat. Det kommer att bero på städerna sjelfva att bevaka sin
rätt och sitt bästa. Olikheten blir blott den, att det förmynderskap,
hvari de hittills lefvat, kommer att upphöra.

Då alltså icke återstår ett enda skäl af de många, reservanten bemödat
sig att uppställa, och jag gjort mig mödan att uppräkna, om man

icke

I>pn 2 Mars.

449

icke vill lasta sig vid den, som Herr Rosenberg bemött och jag derför
förbigått, torde det hela af hans opus få härmed anses till fyllest vederlagdt.

Herr Staaff: Jag kan för min del vitsorda det af Herr Bergström
anmärkta förhållandet, att bouppteckningar och arfskiften mången gång
och icke sällan varit af sådan beskaffenhet, att de lemnat mycket öfrigt
att önska, och jag får derföre äfven erkänna, att det i min tanke vore af
stor nytta, om genom inrättande af en särskild “skifteret“ uppteckningen
och värderingen af död mans bo öfverlemnades åt kunnige och skicklige
män. Men då nu icke är fråga om någon dylik inrättning utan blott om
likställighet emellan stad och land, och då i städerna stort missnöje länge
varit rådande öfver det närvarande förhållandet — hvilket missnöje dock
hufvudsakligen grundar sig på grunden för beräkningen af sjelfva afgiften
— så tror jag det icke vara skäl, att Kammaren afslår Utlåtandet; hvarföre
jag förenar mig med dem, som yrka dess godkännande.

Herr Östman: Jag vet ej, hvarföre städernas innevånare skola
mera stå under förmynderskap än andra menniskor, ty ingen lärer väl
kunna föreställa sig, att det i städerna skall förefinnas brist på personer
utom magistraten, som äro kunnige att uppgöra bouppteckningar och arfskiften,
då sådana icke ens saknats på landet. Jag har som ledamot biträdt
Häradsrätten i trettiotre år och kan icke erinra mig, att mera än
trenne bouppteckningar varit så illa uppgjorda, att de vid granskningen
måst till ny åtgärd återlemnas. Och om förhållandet i detta hänseende
kunnat vara så godt på landet, innan skolundervisningen var så allmänt
utbredd som nu, bör man väl nu så mycket mindre behöfva der befara
brist på dugliga personer, som folkupplysningen är i jemnt stigande. Aldra
minst bör man hysa farhåga för brist på kunnige och skicklige gode män
i städerna'' och är det af sådan anledning jag yrkar bifall till Lag-Utskottets
Betänkande.

Herr A. W. Nilson, som begärt ordet, inskränkte sig till att yrka
bifall till Utskottets förslag.

Herr Carlson: Såsom ombud för tvänne af rikets städer får jag
äran tillkännagifva, att jag kommer att rösta för bifall till hvad Kongl.
Maj:t i föreliggande förordning föreslagit samt Lag-Utskottet på grund
deraf hemställt och tillstyrkt.

Det blifver ju de respektive stadskommunernas frihet att sjelfva besluta
huru de önska i det förevarande hänseendet.

Herr Murén: Äfven jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Jag tror, att de betänkligheter, som här blifvit framställda mot medgifvande
af den frihet, som genom denna förordning beredes städerna, äro
öfverdrifna. För min del anser jag, att bouppteckningar och äfven arfskiften
efter den nya författningen skola blifva, om också icke i formen,
dock i verkligheten mera pålitliga och rättsenliga ätt hvad hittills under Riksd.

Prot. 1868. 2 Åfd. 1 Band. 29

450

Den 2 Mars.

stundom inträffat i städerna. Hvar och en torde hafva erfarenhet af, att
den procent, som ur död mans bo skall utgöras såsom ersättning åt städernas
magistratspersoner, erlagts med motvilja, isynnerhet derföre att den
beräknats på ett sätt, som i alla tider varit öfverklagadt. Det har händt,
att sterbhus blifvit insolventa, emedan bouppteckningskostnaden utgår af
bruttosumman men icke af behållningen; — och detta kan ju icke försvaras.

Frågan om en ändring i detta missförhållande är en uppgift, hvilken
länge varit sökt och som bäst torde lösas såsom här är föreslaget. Det
kommer då att bero på städerna sjelfva att komma till ett rättsenligt förhållande
i detta fall genom att anslå särskilda medel till sina embetsmän
i stället för den sportelinkomst de förlora. Det visar sig också, att
den öfvervägande delen af städerna gått in på att utgifva sådan ersättning
och det lider intet tvifvel, att ju icke de öfriga skola följa efter. Jag
tror derföre, att målet kan vinnas på den här föreslagna vägen och det
vore ledsamt, om detta tillfälle, som nu är erbjudet, icke begagnades att
få denna angelägenhet ordnad på frivilligt sätt.

Herr Jan Andersson: På de skäl Lag-Utskottet anfört anser
äfven jag, att Kongl. Maj:ts förslag till förordning, som nu föreligger, bör
antagas af Kammaren. Jag tror för min del att städerna böra vara lika
berättigade att fritt välja gode män att förrätta bouppteckningar och arfskiften
som landsbygdens innevånare, och jag tillstyrker fördenskull bifall
till Betänkandet.

Herr Åke Andersson: Lika med föregående talare yrkar jag bifall
till Utskottets Utlåtande hufvudsakligen af det skäl, att hvad som är
lag i stad har sken af lag på landet eller åtminstone begagnas såsom en
praxis, nemligen deruti att bouppteckningsmän beräkna i arfvode en procent
af så väl fast som lös egendom, antingen boet är skuldsatt eller icke.-

Herr Ridderstad:

Efter sålunda slutad öfverläggning och sedan Herr Talmannen upptagit
de gjorda yrkandena om dels bifall och dels afslag, blef utlåtandet
bifallet.

§ 5.

Förekom till handläggning Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7, i anledning
af väckta motioner om upphäfvande af Kongl. Brefvet den 22 Mars
1803 och sista momentet i 37 § af 17 kapitlet Rättegångsbalken.

Utskottets förra hemställan angående upphäfvande af Kongl. Brefvet
den 22 Mars 1803.

Sedan Herr von Gegerfelts vid utlåtandet fogade reservation på Herr
Bovins begäran blifvit uppläst, yttrade

Herr Bo vin: Det är kändt, att vår lag innehåller åtskilliga bestämmelser
derom, att ingen för brott tilltalad, men dertill ej lagligen
förvunnen person får på något sätt pinas eller genom några mer eller

Den 2 Mars.

451

mindre våldsamma medel tvingas till bekännelse. Denna föreskrift återfinnes
öfverallt i lagen och utgör dess genomgående princip. Genom åtskilliga
påminnelser har Kongl. Maj:t erinrat om iakttagande af detta stadgande.
Men under den period, då lagar stiftades utan medverkan af
Rikets Ständer, utfärdades flera reskripter, som medgåfvo undantag derifrån;
och 1803 års Kongl. Bref anses såsom en kodifiering af dessa spridda
undantagsf örfattningar.

Gifvet är emellertid, att, om man icke skall med det obehagliga namnet
tortyr benämna den åtgärd, som blifvit legaliserad i den del af berörda
Kongl. Bref, jag afsett i min motion, den dock måste anses vara
ett på sidan af lagen antaget sätt att förmå den anklagade till bekännelse.
Ty om efter slutad ransakning och sakens fortgång genom alla instanser
laga bevisning icke förekommer, hemställer jag, huruvida det kan vara
rättsenligt att för längre eller kortare tid — ofta nog för hela lifstiden —
hålla den tilltalade häktad för att på sådant sätt söka framtvinga bekännelsen.

Till försvar för denna åtgärd kan visserligen anföras, att den en eller
annan gång medfört åsyftad verkan. Men å andra sidan, om en stor del
af dessa för brott misstänkte individer förvarats i häkte under längre tid,
utan att någon bevisning kunnat åstadkommas; huru förhåller det sig
med dem? Skall man antaga att de äro skyldige eller månne icke snarare,
då ingen bevisning vunnits, att de äro oskyldige? Mig synes det vara
bättre och öfverensstämmande dessutom med andan i vår lag, att någrå
skyldige gå frie än att en oskyldig straffas.

De principer, som uttalas i 1803 års Bref, äro för öfrigt icke Svenska,
utan hem tade från den Tyska och Franska lagen, men redan för många
årtionden sedan hafva dessa lagar befriats från dylika stadganden, under
det att de finnas qvar hos oss och ännu tillämpas.

Ett slags skäl skulle ligga i den omständigheten, att en person, som
icke blifvit fullt öfverbevisad, men befinnes vådlig för allmänna säkerheten,
kan insättas på bekännelse och sålunda göras oskadlig för samhället.
Men vi hafva dock polisförfattningar, hvilka, om behofvet kräfver, äro tillräckliga
att förekomma våldsgerningar af dylika subjekter, utan att man
behöfver på sätt och vis döma någon för brott, hvartill han icke blifvit
förvunnen. Jag nämner i sådant afseende Kongl. Maj:ts stadga af år 1846
angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer, med de
deri genom Kongl. Kungörelsen den 13 Juli 1853 gjorda ändringar och
tillägg. Genom tillämpning af dessa förändringar kan man i väsendtlig
mån inskränka friheten för personer, som man misstänker skola missbruka
den.

På de skäl jag nu anfört yrkar jag afslag å Lag-Utskottets Betänkande
i denna del och yrkar bifall till Herr von Gegerfelts reservation.

Herr Staaff: Jag vill inskränka mig till att instämma med den
förre talaren. Då man befinner sig på den punkt, att man icke med öfvertygande
skäl och bevis kan förmå en anklagad till bekännelse, och
lagen sålunda är kraftlös, så återstår sedan enligt nuvarande förhållanden
ej annat än tortyr, och såsom något annat kan det nuvarande stadgandet

452

Den 2 Mars.

om anklagades insättande på bekännelse icke qvalificeras. Jag yrkar bifall
till Herr von Gegerfelts reservation.

Herr Ahlgren: Jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att Lag-Utskottet, hvaraf jag är ledamot, icke ansett sig kunna
tillstyrka ifrågavarande motion, så länge gällande lag fordrar såsom fullt
bevis till den anklagades fällande i grofva brottmål antingen två vittnens
sammanstämmande intyg om brottet och gerningsmannen, eller ock dennes
frivilliga bekännelse, som, då saken går å lif, tillika måste vara af omständigheterna
bekräftad.

Upphäfdes ifrågavarande Kongl. Bref, så skulle, med den stränga fordran
af omedelbar bevisning, som lagen stadgar, en moraliskt fullkomligt
öfverbevisad brottsling, endast derföre att han med hårdnackad fräckhet
fortfor att förneka sitt brott, undgå all straffpåföljd. För öfrigt har det
visat sig, att den ifrågavarande åtgärden att insätta dylika brottslingar på
bekännelse ganska ofta ledt till det åsyftade ändamålet. Jag kan i detta
afseende åberopa en aktad jurist, som är ledamot af denna Kammare, ehuru
för närvarande icke tillstädes, hvilken sagt mig att han haft ransakning
nästan samtidigt med icke mindre än sju grofva brottslingar, deribland
tre mördare, hvilka alla, fräckt förnekande sina brott, genom att
qvarhållas i fängelse inom kort tid blifvit bragta till att erkänna sin
brottslighet, om hvilken full moralisk, ehuru naturligtvis icke alldeles fullkomligt
juridisk, visshet förefanns, förrän brottslingarne på bekännelse insattes.
Hade emellertid Rättegångsbalken i den ofvanantydda delen nu
kunnat förändras, skulle Lag-Utskottet troligen utan all tvekan hafva tillstyrkt
upphäfvandet af det i 1803 års Kongl. bref innehållna stadgandet.
Man har här sagt, att en stor mängd personer genom att sitta på bekännelse
blifvit qvarhållne i fängelse 10—12 år, ja hela sin lifstid, men
denna uppgift måtte grunda sig på något misstag. Hvad utlandet beträffar,
så har man der ändrat fordringarne för bevisning, innan man företagit
ändring i det syfte, som förevarande motion afser. I min egenskap af ledamot
i det Utskott, som behandlat motionen, har jag ansett mig bcra
afgifva denna förklaring, men framställer icke nu något yrkande.

Herr H e s s 1 e: Under åberopande af min i frågan afgifna reservation
vill jag inskränka mig till det yttrandet, att då Utskottet sagt, att 1803
års Kongl. Bref har sin grund i Rättegångsbalkens stadgande om hvad
för full bevisning erfordras, och att om Rättegångsbalkens stadgande i
detta afseende blefve förändradt, Utskottet gerna bifölle den af motionären
föreslagna förändringen, så ligger uti detta å Utskottets sida ett erkännande
deraf att stadgandet i 1803 års Kongl. Bref hvilar på en origtig
grund. Jag yrkar således bifall till Herr Bovins i detta ämne väckta
motioner.

Herr Rosenberg: Jag instämmer med Herr Hessle och vill tillika
fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att här finnas icke mindre än
åtta reservanter emot Utskottets mening, eller lika många som de hvilka
röstat för densamma. Det är således fråga om att besluta antingen i likhet
med den ena hälften af Utskottet eller med den andra. Jag för min

Den 2 Mars.

453

del röstar med reservanterne och yrkar bifall till Herr von Gegerfelts reservation.

Herr Uhr: Jag har ifrån början varit emot Utskottets mening och
har nu blifvit ytterligare stärkt i min åsigt, att ingen kan eller bör fällas
utan genom en frivillig bekännelse. Men en genom fängelse framkallad
bekännelse, den är icke frivillig, den är tvungen. Jag yrkar afslag å Utskottets
Betänkande och bifall till reservationen.

Herr Bjerkander: Man har här yttrat, att Kammaren borde fästa
afseende vid reservanternas stora antal. Jag för min del fäster mig icke
vid, om reservanterne äro åtta eller färre. Jag tror att hvar och en bör
hålla sig till saken och yttra sig efter sin öfvertygelse. Då hos oss fordras
sådana bevis för en grof brottslings fällande, som icke i utlandet
anses nödvändiga, så kan icke, efter min tanke, främmande länders exempel
här åberopas. Jag kan icke inse hvilken fara ligger i Utskottets
mening. Det står icke i den nu gällande lagen, att han skall pinas till
bekännelse, han skall endast hållas i förvar och till tjenligt arbete, Jag
tror att man genom att antaga reservanternes mening skulle handla alltför
partiskt emot brottslingarne, utan att besinna pligten mot samhället.
Om sådane grofve brottslingar som de, om hvilka här är fråga, utsläppas,
så är det exempel på att de söka hämnas på dem som angifvit dem och
begå ännu gröfre brott. Vill man hafva ändring i lagens stadgande, att
en för groft brott anklagad och med öfver half bevisning förvunnen, samt
för allmänna säkerheten vådlig person skall till arbete och i iängsligt förvar
hållas, så måste Rättegångsbalken, i hvad fordringarne på full bevisning
angår, också ändras. Till dess det skett, bör man för den allmänna
säkerhetens skull akta sig att icke taga steget alltför långt. Jag yrkar
bifall till Utskottets Utlåtande.

Herr Anders Ericsson: Som det är emot hela vår lags anda
att, under hvad namn det vara må, pina eller tvinga någon till bekännelse,
och fängelse väl måtte skola anses som en pina och ett tvång, så kan
jag för min del icke biträda Utskottets mening, utan önskar att det ifrågavarande
stadgandet måtte ur lagen utgå, då en oskyldig derigenom möjligen
kunde komma att oförtjent lida. Jag förenar mig derföre med Herrar
Bovin, Staaff och Uhr och yrkar bifall till Herr von Gegerfelts reservation.

Herr Ola Jönsson: Jag har under diskussionen ofta hört, att man
skall hålla på rättsprinciper. Ingen sådan kan väl vara tydligare än den,
att hvar och en, som icke öfverbevisas om ett brott, skall blifva fri. Jag
hade icke väntat, att min aktade vän Bjerkander skulle förordat bibehållandet
af ett så grymt och farligt stadgande. Det är ju exempel på
att oskyldige varit häktade hela sin lifstid, och först efter deras död har
blifvit ådagalagdt att de varit oskyldige. Månne icke ansvaret för sådana
gräsliga händelser återfaller snarare på dem som stifta sådana lagar, än
på dem som endast tillämpa dem. Jag yrkar bifall till den af reservanterne
framställda åsigten.

454

Den 2 Mars.

Herr C. A. Larsson: Det Kongl. Bref, som Lär är i fråga, har utlefvat
sin tid. Man vet att inom Högsta Domstolen dess giltighet varit
satt i fråga, och det är nu skäl att det till sin verkan utplånas. Har en
sådan på bekännelse insatt usling väl en gång blifvit utsläppt, så är han
sedan olycklig lör hela sin tid och blifver en börda för samhället. Att
åtta tänkande och erfarne män inom Utskottet yttrat sig emot bibehållandet
af denna omenskliga lag är en säker borgen för att dess afskaffande
kan på goda grunder beslutas, och jag kan derföre icke annat än lägga
Kammaren på hjertat att icke låta den förseglade sedeln afgöra denna
humanitetsfråga.

Herr Per Nilsson från Christianstads län förenade sig med Herr C.
A. Larsson.

j -if • !

Herr Sven Nilsson: Det heter i det ifrågavarande Kongl. Brefvet:
“Då skäl förekomma, att en för groft brott anklagad, som, ehuru i det
närmaste öfvertygad, likväl nekar till brottet och derföre ej kan anses fullt
förvunnen, men hvars ondska och vanart göra hans vistande på fri fot
för den allmänna säkerheten vådligt11, så bör en sådan på längre eller
kortare tid på bekännelse hållas i fängelse eller till allmänt arbete å fästning.
;j Det är således icke nog med att han är anklagad och i det närmaste
öfvertygad om ett groft brott, han skall äfven i öfrigt hafva ådagalagt
ondska och vanart på annat sätt, samt visat sig för den allmänna
säkerheten vådlig. Att samhället sätter sig i säkerhet emot en sådan person,
deri ser jag ingenting ondt, utan önskar att det Kongl. brefvet måtte stå
qvar och yrkar bifall till Utskottets Utlåtande.

Öfverläggningen förklarades slutad. Enligt de yrkanden som derunder
förekommit dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på afslag
å berörda hemställan samt antagande i stället af Herr von Gegerfelts
reservation, blefvo af Herr Talmannen nu framställda propositioner, hvilka
besvarades med blandade ja och nej; och då derjemte omröstning äskades,
blef sådan företagen enligt en så lydande, nu uppläst och justerad voteringsproposition
:

Den, som bifaller Lag-Utskottets förra hemställan i dess Utlåtande

N:o 7,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å berörda hemställan, för sin
del beslutat, att den genom Kongl. Brefvet den 22 Mars 1803 bestämda
rätt att till bekännelse hålla i fängelse en för groft brott tilltalad, men
ej dertill fullt förvunnen person skall anses upphäfven.

Vid sedlarnes öppnande funnos 58 ja och 69 nej, hvadan beslutet
utfallit i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Utskottets sednare hemställan om upphäfvande af sista momentet i
17 Kap. 37 § Rättegångsbalken.

* Bifölls.

Den 2 Mars.

455

§ 6.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8, i anledning af vackt motion
om upphäfvande af frälsemäns forum privilegiatum.

• i •'';: '' » fkf - I

Herr Bjerkander: Nog har jag under min riksdagsmannatid flera
gånger erfarit att motioner, synnerligast sådana som kommit till Lagutskottet,
blifvit obesvarade, men ett sådant slarf, eller hvad man skall
kalla det, som att ett Riksdagens beslut icke blifvit expedieradt, det kan
jag icke påminna mig. Det skulle sålunda kunna inträffa, att flera Riksdagens
beslut af ett Utskott helt enkelt läggas å sido eller glömmas, och
att man i följd deraf skall nödgas att väcka frågorna å nyo samt på nytt
behandla dem. Jag vet icke att man kan pålägga den eller dem det vederbör
något ansvar för ett sådant handlingssätt, men för min del anser
jag att den eller de skyldige väl borde betala den kostnad, som genom
denna oförsvarliga försumlighet åstadkommes. Fö,r denna gången får man
dock väl låta det bero. Jag har likväl icke ansett en sådan sak böra
passera oanmärkt.

Herr C. A. Larsson: Jag begärde ordet, derföre att jag trodde
att Herr Bjerkander ämnade att yttra sig emot förslaget. Skulle vi i den
sak hvarom Herr Bjerkander talat, processa med Lag-Utskottet, kunde
detta kanske draga så långt ut på tiden, att vi derigenom icke hunne att
få sjelfva motionen afgjord.

Vidare anföi''des ej och Utlåtandet bifölls.

§ 7.

Förekom ånyo till behandling utdrag af Första Kammarens protokoll,
N:o 89, med delgifvande af det beslut, hvarigenom nämnde Kammare bifallit
dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3, angående väckt förslag om
tillåtelse för enskilda läroverk att få sina afgående lärjungars mogenhet
pröfvad af egna lärare under tillsyn af Statens censorer.

Herr Bergström yttrade:

Sedan berörda protokollutdrag och utskottsbeslut blifvit upplästa,
yttrade

Herr Bergström: Jag yrkar, att Första Kammarens nu föredragna
beslut öfverlemnas till behandling af denna Kammares Tillfälliga Utskott
N:o 1, som har att handlägga frågor rörande undervisningsväsendet.

Herr Siljeström: Jag är förekommen af Herr Bergström och ber
att få instämma i hans yrkande.

Herr Leffler: Med de tvänne sista talarne instämmer jag deri, att
beslutet i fråga må remitteras till Kammarens Tillfälliga Utskott för frågor
rörande undervisningsväsendet, och jag önskar nu blott att få vid remissen
bifoga några mindre anmärkningar.

456

Den 2 Mara.

Efter min tanke har här lemnats en alltför stor frihet åt dessa enskilda
läroverk, och jag skulle derföre i afseende på deras beskaffenhet
velat hafva stadgade några bestämmelser i den rigtning, att de skulle vara
öfverensstämmande med Statens läroverk icke i sin inre organisation, men
i sina yttre förhållanden, såsom lärjungarnes antal och dylikt.

Framför allt har jag funnit de fordringar, hvilka man ställt på föreståndarne
för sådana läroverk alltför liberala. Det heter nemligen, att
läroverken “skola förestås af dertill skicklige och i sina orter väl ansedde
män“. Jag frågar blott härvid, om det verkligen är lämpligt att så vind
för våg kasta dessa undervisningsanstalter, som till och med äro ämnade
att ega dimissionsrätt till universitetet, i händerna på snart sagdt hvem
som helst. Här står visserligen, att föreståndaren skall vara en skicklig
person; men här fins dock ingenting stadgadt derom, huru och af hvem
denna skicklighet skall pröfvas. Jag föreställer mig dock, att det för föräldrar
och målsmän vore nödvändigt veta och hafva garanti för, att föreståndarebefattningen
sköttes af en person, så dokumenterad, att derigenom
lemnades ett betryggande, att han kunde förestå en så vigtig och magtpåliggande
plats. Jag föreslår derföre en förändring af föreliggande beslut
i den rigtning, att föreståndarne för dessa enskilda undervisningsanstalter,
hvilka äro med Statens högre elementarläroverk jetnförliga, skola
vara så dokumenterade, att de äro kompetente till rektorsbefattning vid
Statens läroverk. Föreliggande Första Kammarens beslut i frågan skulle
enligt detta förslag ändras så, att dess första punkt finge följande lydelse:
“att Riksdagen ville i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t i
nåder tillåta, att den i Kongl. Förordningen af den 11 April 1862 föreskrifna
mogenhetspröfningen finge, inför de för sådant ändamål förordnade
censorer, hädanefter afläggas äfven vid enskilda undervisningsanstalter,
hvilka äro med Statens högre elementarläroverk jemförliga och förestås af
i sina orter väl ansedde män, som genom aflagda lärdoms- och undervisningsprof
gjort sig kompetente att rektorsembete vid Statens läroverk förvalta,
med vilkor att de om en sådan förmån göra underdånig hemställan
samt till Chefen" etc. Jag anhåller att detta mitt förslag måtte få åtfölja
remissen till Utskottet, om en sådan af Kammaren beslutas.

Efter sålunda slutad öfverläggning blef den i nu föredragna protokollsutdrag
omförmälda fråga, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen,
hänvisad till denna Kammares Tillfälliga Utskott N:o 1.

§ 8.

Föredrogs Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 3 Betänkande
N:o 1 (i samlingen N:o 1), angående Herr O. P. Rylanders motion, N:o
91, om ändring i Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, rörande allmänt
ordnande af presterskapets inkomster.

Utskottets yttrande öfverst å sidan 2.

Godkändes.

Utskottets hemställan i slutet af Betänkandet.

Herr A. W. Nilson: Jag tror, att motionären icke saknat skäl
att fästa Riksdagens uppmärksamhet på ett förhållande, som inom åt -

Den 2 Mara.

457

skilliga församlingar eger rum, enär vederbörande presterskap, äfven der
den nya löneregleringen kommit till stånd, börjat söka sig tillfälle att på
extra väg beskatta sina församlingsboar. Den Ivongl. författningen af
den 11 Juli 18Ö2 bestämmer visserligen, “att all betalning till presterskapet
för särskilda förrättningar skall upphöra", men det är dock
dervid att bemärka, att det icke är i nämnda författning föreskrifvet,
hvar dessa förrättningar skola förrättas. Nu stadgar likväl kyrkolagen,
att åtskilliga sådana skola förrättas i kyrkan eller när allmän gudstjenst
hålles; hvaraf följer, att, om en församlingsmedlem skulle önska en sådan
förrättning verkställd i sitt hem eller annorstädes, presten, enligt Kyrkolagen.
ej är skyldig efterkomma en dylik önskan. Om han det oaktadt
gör det, så händer dock ofta att han deraf tager sig anledning att fordra
särskild betalning för sitt besvär att infinna sig i den sökandes hem eller
på annat ställe, dit han ej var ålagd komma. Derigenom florerar nu på
många ställen lika mycket som förut det sportelsystem, som man vid lönekonventionernas
uppgörande velat hafva afskaffadt och som det vore önskligt
att kunna få genom tydlig lag helt och hållet förbjudet. Emellertid
finner jag väl, att Utskottet i denna fråga icke kunnat komma till något
annat resultat än det gjort, och min åsigt är, att man härutinnan rätteligen
bort vända sig emot Kyrkolagen och i densamma söka ändring. En
sådan ändring har dock nu ej blifvit föreslagen, hvarföre jag, ehuru till
fyllest uppskattande de verkliga för handen varande skäl, som föranledt
Herr Rylanders motion, ej finner annat vara att göra än bifalla Utskottets
Betänkande.

Herr John Ericson: Då författningen af den 11 Juli 1862 tillkom,
skedde det efter Kongl. Maj:ts föregående Proposition till Rikets
Ständer och i afsigt att så reglera förhållandet emellan församling och dess
presterskap, att den obehagliga och olämpliga ställning, hvari presten stod
till sin församling genom det ovissa och invecklade i afiöningssättet, skulle
upphöra, och i stället en bestämd lön åt hvarje ordinarie prestman anslås,
hvarigenom man betalade i ett för allt och således alla afgifter för särskilda
förrättningar försvunno. Nu förekommer emellertid, att presterskapet, åtminstone
med sken af laglig rätt, kan fordra betalning för dylika förrättningar
— enär det, enligt Kyrkolagen, icke är skyldigt göra dem annorstädes
än vid kyrka eller der allmän gudstjenst hålles vid de tillfällen,
då de, efter församlingsmedlems önskan, försiggå i hans hem, hvilket, som
man vet, ofta är fallet vid barndop, vigsel, kyrkotagning o. s. v. Löneregleringsnämnderna
hafva i allmänhet ej ansett sig, på grund af Kongl.
författningen, kunna bestämma, att presten skall för intet göra dessa förrättningar,
då de ej ske vid kyrkan: de hafva i många orter ej ens yttrat
sig derom. Således qvarstår, om med eller utan skäl vet jag icke, å
presterskapets sida en förment rättighet att få betaldt för sådana förrättningar,
då de göras i församlingsbos hemvist. Utskottet säger visserligen,
att numera presternas löner äro så beräknade, att all betalning till dem
för särskilda förrättningar kan upphöra, och att således Herr Rylanders
motion icke må till någon vidare åtgärd föranleda; men Utskottet har
härvid förbisett, att, genom sammanställning af Kyrkolagen och bemälda
Kongl Författning, man icke kan få tydligt för sig, huruvida prest eger

458

Den 2 Mars.

uppbära betalning för nyss omnämnda särskilda förrättningar eller icke.
Jag hemställer, om ej, till förekommande af allt det trassel som genom
ovisshet härutinnan kan uppstå, det vore nödigt få frågan afgjord genom
en lagförklaring eller en förordning, som bestämde, huruvida prest i förevarande
fall egde rätt till ersättning eller icke, och, om han eger en sådan
rätt, efter hvilka grunder betalningen då borde utgå, och jag föreslår
att Kammaren måtte återremittera ärendet till det Tillfälliga Utskottet,
på det att detta må sedermera inkomma med ett Utlåtande i den syftning
jag föreslagit.

Herr Otterström: När denna motion väcktes, trodde jag visserligen,
att motionären icke egt nog giltiga skäl för densamma, men vid närmare
eftertänkande och då jag fått tillfälle taga reda på i sammanhang
härmed varande omständigheter, har jag funnit, att ganska goda skäl tala
för denna motionärens hemställan. Förhållandet är nemligen sådant, att
Kongl. Författningen af den 11 Juli 1862 i 7 § talar om särskilda förrättningar,
för hvilka prest icke skulle ega att fordra betalning, sedan, i
enlighet med nämnda författning, han fått sin aflöning så reglerad, att han
i densamma kunde beräkna ersättning äfven för dessa särskilda förrättningar.
Men ett är “särskilda1* förrättningar och ett annat “extra förrättningar.
“ Med de sednare vill man förstå sådana, som förrättas på annat
ställe och å annan tid än Kyrkolagen föreskrifver, således barndop, vigsel,
kyrkotagning o. s. v., då man vill låta dem försiggå i sitt hem. Det skulle
vara dessa s. k. extra förrättningar, som skulle särskildt betalas. För
min del kan jag ingalunda gilla en sådan tolkning af lag och författning,
som jag finner att en och annan tagit sig friheten deråt gifva. Till bestyrkande
af hvad jag anfört torde jag få uppläsa en handling, jag
har här i handen. Saken år den, att sedan en viss pastor i en stadsförsamling
fått sin lön genom lönereglering bestämd, hvarvid församlingen
gjort betydliga ansträngningar för att kunna bestämma denna så, att all
betalning för särskilda eller extra förrättningar skulle kunna upphöra —
har denne prestman icke desto mindre funnit för godt utfärda någonting
så lydande:

“Icke alls för att påminna, men för att i all vänskaplighet få meddela
en upplysning ber jag att få nämna, det konventionen alldeles icke tyder
på att alla sportler skola vara försvunna, emedan der uttryckligen
säges, att blott sådana extra göromål, som åligga presterskapet, skola de
fullgöra utan särskild betalning. Men nu åligger det icke presterskapet
att viga, jordfästa lik och taga hustrur i kyrka utan vid allmän gudstjenst,
hvadan måste ovilkorligen följa, att när på annor tid kyrkogång, vigsel
och jordfästning förrättas, han ock då eger rätt till ersättning. “

Nu är dock händelsen, att i denna församling, liksom i så många
andra, i långliga tider varit sed och bruk att dessa förrättningar icke
verkställts i kyrka eller vid gudstjenst utan merendels utom gudstjensten.
Således synes, som om de sportler, hvilka skulle vara genom löneregleringen
alldeles undanröjda, i sjelfva verket icke äro det, då någonting sådant,
som jag nyss omnämnt, kan praktiseras. Jag tror att detta beklagliga
förhållande — som jag dock hoppas, att man skall finna blott på ett eller
annat enstaka ställe — skulle upphöra, om man ville åt 7 § af Kongl.

Den 2 Mars.

459

Författningen af den 11 Juli 1862 gifva den förklaring, att denna §
koinme att få följande lydelse: “Påskpenningar, jura stolte o. s. v. — —
— — innevånare; börande dessa afgifter så beräknas att all betalning
till presterskapet för särskilda förrättningar, ehvad de ske vid eller utom
allmän gudstjenst, kan upphöra.11 Derigenom, så är min öfvertygelse,
skulle hinder vara lagdt i vägen för prest att, på sätt nu skett, göra sig
skyldig till snikenhet och prejeri i förhållande till sin församling. Men
som jag förmodar, att Kammaren icke nu vill i frågan fatta något beslut,
instämmer jag med dem, som yrkat återremiss till Utskottet af detta Betänkande.

Med Herr Otterström förenade sig många ledamöter.

Herr Kol modin: Det Betänkande, som nu är under behandling,
har blifvit uppstäldt inom det Utskott, af hvilket jag är medlem; hvadan
jag, under beklagande att Utskottets ordförande nu ej är här närvarande,
tager mig friheten besvara de anmärkningar, som blifvit mot detsamma
framställda. Då det egentligen, efter hvad jag förnimmer, här endast är
fråga om andra punkten af Betänkandet, torde jag få, med förbigående af
det öfriga, några ögonblick uppehålla mig vid denna.

Under nu pågående diskussion i frågan har bland annat yrkats återremiss
af Utlåtandet, emedan en lagförändring eller lagförklaring i afseende
på i detsamma behandlade förhållanden skulle vara af behofvet påkallad,
och efter de upplysningar Herr Otterström meddelat, kan jag icke
neka att en sådan åtgärd kunde vara både lämplig och behöflig. Utskottet
har alldeles icke haft begrepp om den skiljaktighet emellan särskilda
förrättningar och s. k. extra förrättningar, hvilken det nyss upplästa dokumentet
gifver vid handen. Utskottet har nemligen fattat saken så, att
alla dessa särskilda afgifter, hvilka förut skolat utgå, numera blifvit vid
löneregleringarne intagna i den bestämda lönen, så att alla afgifter till
presterskapet, utom lönen, måste för framtiden försvinna. Att Utskottet
icke kunnat inlåta sig på stadgandet om ersättning för vissa förrättningar,
då de ej ske vid kyrka eller gudstjenst, är klart; ty hvad Kyrkolagen
stadgar, kunde ej Utskottet ändra. Utskottet trodde dessutom, att, då
presterna till regleringsnämnderna uppgåfvo sina löneinkomster, de ock
inberäknat deri det belopp, som kunnat tillkomma för dessa särskilda förrättningar,
då de på församlingsmedlemmars önskan försiggingo i deras
hem. Inom det stift, der jag är boende, har anslag för vederbörande
prets resor inom pastoratet i dylika ärenden blifvit gjordt, för att derigenom
förebygga framtida tvistigheter. En sådan lagtolkning, som den
hvarom den af Herr Otterström upplästa skrifvelsen vittnar, trotsar dock
all lagstiftning; så att, om nu en återremiss blir beslutad, det äfven för
de ypperste lagstiftare blefve svårt, ja omöjligt, att reda saken så, att den
ej kunde blifva föremål för falska tydningar. Den fyndighet, som här uppenbarat
sig, skulle utan tvifvel lätt kunna utfinna en ny kategori af förrättningar,
som borde särskildt betalas. Ingen kan nemligen stifta lagar
så, att den, som vill vränga dem, icke förmår det.

Hvad för öfrigt Utskottets åtgöranden angå, så ansåg det kinkigt att
gifva sig in på närmare bestämningar i detta fäll och det af vigtiga grannlagenhetsskäl.
Motionen visade tydligt, att på en punkt i Sverige förhål -

460

Den 2 Mars.

landet icke vore godt emellan åhörare och lärare. Det var dock att hoppas,
att detta blott var ett enstaka fall och att stämningen långt ifrån var
sådan öfverallt. Att nu reglementera skulle, enligt Utskottets förmenande,
hafva till följd, att, der förhållandet var som det borde vara, der slitningar
ej funnos, man möjligen kunde föranleda sådana och väcka ond blod
emellan prest och församling, och detta, snart sagdt, inom alla församlingar.
Derföre ville Utskottet så tyst som möjligt skjuta frågan ifrån sig
och låta den falla.

Vill nu Kammaren hafva den återremitterad, skall jag visst ej motsätta
mig detsamma, ehuru jag på grund af här ofvan uppgifna skäl anser
en återremiss ändamålslös och yrkar bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Kallstenius: I anledning af de tvänne förste talar nes yttranden
ber jag att få tillägga några ord. Herr Kolmodin har upplyst om,
att Utskottet ingalunda förbisett det af en talare omnämnda beklagliga
förhållandet emellan prest och församling, men trott, att det blott skulle
ega rum på ett eller annat ställe, och att man skulle, genom att försöka
genom lagstiftning borttaga ett på få ställen befintligt ondt, långt ifrån att
minska detsamma, befordra dess utbredande till andra ställen, der det
förut är okändt. Vi hoppas äfven, att med förhållandet emellan lärare
och åhörare icke är så illa hestäldt i de flesta församlingar. Skall emellertid
nu någon förändring stipuleras i afseende å prests ersättning för
resekostnad, tidsspillan och dylikt vid de förrättningar, han gör utöfver
hvad derom i kyrkolagen är stadgadt, så skall den oundgängliga följden
blifva, att hvarje prest kommer att begagna sig deraf och ingen må förtycka
dem det, då det således blefve deras lagliga rättighet. Jag frågar
nu: vinnes verkligen då någon fördel med ett sådant stadgande? Nej
visserligen icke, missnöjet torde snarare blifva allmännare utbredt än det
är. Derföre anser jag för min del klokast att låta saken stå qvar på sin
gamla ståndpunkt; hvadan jag ock motsätter mig återremiss och yrkar
bifall till Utskottets Betänkande.

Många af Kammarens ledamöter hördes instämma i Herr
anförande.

Herr Ribbing: Jag ber också att få fästa Kammarens uppmärksamhet
på att skäl torde finnas att betänka sig, innan man yrkar återremiss
af motionen i den syftning, som här blifvit föreslagen. Hvad Utskottet
skulle göra i lagtolkningsväg, förstår jag ej; ty af det bref, som
Herr Otterström uppläst, framgår tydligt, att brefskrifvarens lagtolkning
är origtig och uppkommit derigenom att han för vissa sina einbetsåtgärder
hittat på ett nytt namn och derigenom gifvit dem skenet af att bilda en
ny, i lagen ej omnämnd klass af sådana åtgärder och derefter velat göra
troligt, att, alldenstund lagen intet om denna klass nämnde, skulle det förstås
af sig sjelft att den enligt samma lag borde betalas. Jag ber blott att
härvid få hemställa: om en person gör en origtig tolkning af en lag, skall
det föranleda Kammaren att förändra lagen eller stifta en ny af innehåll att
den förre ej får orätt tolkas? Vi måste dock härvid först och främst betänka
hvad för sak som är i fråga. Hvad skulle vinnas med en återremiss?
Jag åberopar hvad angående detta Herr Nilson redan anfört. Det

Den 2 Mars:

461

är upplyst, att, enligt Kyrkolagen, prest ej är skyldig göra extra förrättningar
utom vid gudstjensten, såsom barndop, vigsel, kyrkotagning o. s. v.
Skulle nu Utskottet föreslå det stadgande, att presten, om han gjorde en
dylik förrättning, hvartill han ej vore skyldig, icke finge derför taga betaldt;
hvad innebure väl detta? Jo, att om en person på grund af öfverenskommelse
med en annan gör någonting, hvartill ingen lag förbinder honom,
så är han förbjuden att derför taga betaldt. Det blir en besynnerlig
lagstiftning och ett ingrepp i rätt till fritt aftal, som väl inom andra gebiet
skulle anses oerhördt, under det att om de båda kontrahenterne ej kunna
öfverenskomma om betalningen för en af den ene gjord prestation eller
handling, som ingen lag har ålagt eller förbjudit den ifrågavarande personen
att göra, sådant ju blir en rättstvist emellan honom och den person,
som ombedt honom göra densamma, men ej behöfver vara anledning för
oss att stifta en lag med bestämmelse, huruvida man skall få betaldt eller
icke, om man gör någon en tjenst, hvilken man ej är skyldig göra. Dessutom
skulle samma lag ju lagstifta för följderna af en prestens verksamhet,
som i ingen annan lag finnes omnämnd eller bestämd, hvilket ju vore
rent af formvidrigt. Skall någon lagförändring ske, skall det således naturligen
vara i Kyrkolagen, men icke i reglementet angående presterskapets
inkomster. Jag yrkar bifall till Utskottets afstyrkande Betänkande i
frågan.

Herr A. von Proschwitz: Jag bestrider den betydelse en talare
velat gifva åt skilnaden emellan särskilda och extra förrättningar, emedan
i Författningen, som här omnämnts, en sådan icke finnes. Då löneregleringarne
uppgjordes, skedde det på grund af vederbörande presterskaps
egna uppgifter om sina inkomster; hvadan väl torde få dragas den slutsats,
att presterna beräknat sig en tillräcklig lön. Att de således icke
med någon rätt kunna tala om några extra förrättningar, för hvilka betalning
skulle ske, är således tydligt. På grund af hvad Kongl. Författningen
af den 11 Juli 18(32 bestämmer, nemligen att alla afgifter för särskilda
förrättningar skola upphöra, och då antagas kan, att vid lönekonventionernas
bestämmande presterskapet räknat sig till godo den summa
dylika förrättningar under vanliga förhållanden förut inbragt, tror jag,
såsom sagdt är, att prest ej eger rättighet uppbära afgift för s. k. särskilda
eller extra förrättningar, och finner mig föranlåten, då jag anser
Utskottets uppfattning af motionen rigtig, att yrka bifall till Utskottets
Betänkande.

Herr Liljenmark: Innan jag yttrar mig i denna fråga, ber jag
att få förutskicka den anmärkningen, att jag vid tillträdet af mitt pastorat,
ehuru någon lönereglering då icke der var uppgjord, likväl bortskaffade
alla extra inkomster för både mig och mina kamrater; men jag anser
dock, att, då presten i och för förrättningar gör resor, han för dessa resor
bör hafva ersättning, och jag fruktar, att, om en motsatt åsigt skulle
vinna framgång, blefve detta för presten en så stor börda, att hau icke
skulle kunna bära den. I Dalarne till exempel finnas församlingar så
vidsträckta, att prestens resor i extra förrättningar stundom äro ända till
två å tre mil långa, och en prest skulle icke ens kunna medhinna dessa

462

Den 2 Mars.

resor. Om frågan kommer att till Utskottet återremitteras, anhåller jag
att detta af mig nu påpekade måtte tagas i betraktande.

Herr Otterström: Det är meningen, att, då regleringar i afseende
å presterskapets löner uppgöras, alla dessa sportler för extra förrättningar
skola försvinna, vare sig att förrättningen verkställes här eller der; och
jag kan icke finna någon förändring af Kyrkolagen i detta fall behöflig,
men det vore dock fördelaktigt att få Kyrkolagen förändrad efter de förhållanden,
som äro allmänt rådande, nemligen frihet att få dessa förrättningar
verkställda inom eller utom kyrkan, så att ingen prest skulle af
magtfullkomligliet kunna härutinnan pålägga något tvång. I allmänhet
råder äfven denna frihet att få presterliga förrättningar verkställda på
andra tider än vid allmän gudstjenst, och detta måste ske i de församlingar
till exempel, der gudstjenst endast hvar tredje, ja på flera ställen
endast hvar sjette vecka hålles. Man kan väl icke begära, att i dessa
församlingar en hustru icke skulle kunna blifva kyrkotagen, ett barn få
döpas eller en afliden begrafvas, utan vid allmän gudstjenst. Så sker icke
heller.

Om man nu kunde erhålla en förklaring å hvad i 1862 års Kongl.
Förordning härutinnan finnes stadgadt, så att för dessa särskilda förrättningar
någon särskild betalning icke skulle följa, antingen de verkställas
vid eller utom allmän gudstjenst, så skulle detta hafva tillämpning på de
förhållanden, som nu allmänt exsistera, och man behöfde icke frukta, att
Kyrkolagen skulle härför lägga hinder i vägen för församlingar, som anstränga
sig för bortskaffandet af alla sportler. Jag förstår icke huru, der
sportlerna äro afskaffade, presten kan begära ersättning, då förrättningen
sker på hans embetsrum i stället för i kyrkan. Dock finnes icke för
presten någon skyldighet att för resor i dylika förrättningar på egen bekostnad
betala sin skjuts, och, då det icke gäller fattig man, anser jag
också, att den, som påkallar en sådan förrättning i hemmet, äfven är
skyldig bekosta skjuts i och för densamma, då han ej sjelf afhemtar
presten — den enda ersättning för sådan särskild förrättning, som efter
min åsigt bör kunna komma i fråga der, hvarest, såsom Preste-Ståndet
och prester i allmänhet önskat, det förhållande råder, att presten icke
behöfver vid hvarje förrättning titta efter styfvern i den hand, som påkallat
honom.

Jag yrkar fortfarande, att ärendet måtte till Utskottet återremitteras.

Herr Hess le: Om icke denna motion blifvit väckt och frågan fått
denna offentlighet, hade det, enligt mitt förmenande, varit nästan bättre, ty
jag är öfvertygad om, att den då reglerats på föreningens och godvillighetens
väg, men när nu frågan blifvit föremål för Riksdagens behandling,
tror jag man icke bort gå ifrån den så lätt som Utskottet gjort. Jag
har begärt ordet i anledning af en talares yttrande, att, då en person för
en särskild förrättning påkallar en prest, denne sednare äfven hör derför
hafva ersättning. Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att presten härvid
står i samma förhållande som hvarje annan embetsman; och då det
för hvarje sådan är förbjudet att emottaga dusörer, gäller detta äfven för
presten. Det är naturligt, att presten icke skall kunna tvingas att resa,

Den 2 Mars.

463

men det har dock på många orter hittills varit vanligt att han på begäran
detta gjort, då ett godt förhållande egt rum emellan prest och församling.
. .

Der presternas löner blifvit reglerade, ingå visserligen alla sportler
för särskilda förrättningar i den presten tillkommande aflöning, men till
sådana sportler är icke att hänföra ersättning för sjelfva resan, hvilken
resekostnad efter taxa bör honom ersättas enligt resereglemente.

Jag yrkar om återremiss till Utskottet i den syftning jag påpekat.

Herr Kol mod in: Ju längre diskussionen fortgått, ju mera öfvertygad
har jag blifvit derom, att en återremiss af frågan tjenar till ingenting.
Herr Ribbing har också i sitt anförande tydligt ådagalagt detta.
Om vi stifta en lag derom, att icke någon ersättning för särskilda förrättningar''
får tagas, så får naturligtvis icke heller någon reseersättning
tagas. En närmare förklaring af denna paragraf i författningen skulle alltså
endast tjena till att störa ett godt förhållande mellan församling och
prest, der ett sådant ännu förefunnes. Tarfvas någon förändring, så är
det i Kyrkolagen, icke i den ifrågavarande författningen. Jag yrkar bifall
till Utskottets Betänkande.

Herr Kall ste ni us: Hufvudsakligen instämmande med Herr Kolmodin,
vill jag dock, med anledning af tvänne föregående talares yttranden,
ännu en gång påpeka, att löneregleringar för presterskapet nödvändigt så
skola uppgöras, att inga sportler få vidare tillkomma presten. Ingen
konvention får på andra vilkor ske. Jag skulle önska af någon jurist
erhålla upplysning derom, huruvida prestens skyldighet eller icke att företaga
resor i och för särskilda förrättningar samt om och hvilken ersättning
i sådant fall bör honom tillkomma kan genom en ändring af 1862
års Kongl. Förordning bestämmas. Jag tviflar derpå; och Kyrkolagen,
hvilken vore den, som härutinnan borde undergå förklaring, ligger utom
Utskottets befogenhet att taga befattning med.

Då presten icke längre för sin resa erhåller någon ersättning, är
möjligt, att han på grund af Kyrkolagens föreskrift vägrar att företaga
en sådan resa, men äfven om frågan till Utskottet återremitterades, anser
jag densamma icke af Utskottet kunna få någon annan lösning än den
redan fått, och då en sådan återremiss icke skulle tjena till någonting, så
tillåter jag mig fortfarande yrka bifall till Utskottets hemställan.

Öfver läggningen förklarades slutad och Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 3
Betänkande N:o 2 (i samlingen N:o 2), i anledning af Herr Carl Orres
motion, N:o 19, angående fördelning emellan kyrkoherdar och komministrar
af de pastorala göromålen; skolande detta beslut, jemlikt 3 mom.
i 63 § Riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet, Med-kammaren
delgifvas.

464

Ben 2 Mars.

§ 10.

Till handläggning förekom Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
N:o 3 Betänkande N:o 3 (i samlingen N:o 3), i anledning af Herr August
Danielssons motion, N:o 304, angående förändring i Kongl. Förordningen
den 8 Februari 1681 i fråga om klockares löneförmåner.

Utskottets förra hemställan.

Bifölls.

Utskottets sednare hemställan.

Härvid yttrade

Herr Jöns Olsson i Nordanå: Jag ber att i denna fråga få yttra
några ord. Jag erkänner, att jag i likhet med Utskottet anser de skäl,
som motionären anfört, vara fullt tillräckliga för att visa nödvändigheten
af att det missförhållande, som eger rum i afseende å klockares aflöningssätt,
må blifva rättadt; men jag anser att många andra, icke mindx-e vigtiga
skäl, skulle kunna anföras som tala för en förändrad bestämmelse i
detta hänseende, hvarför jag, såsom sådana, endast vill påpeka tvänne omständigheter.
Den ena, det skiljaktiga förhållandet mellan klockares nuvarande
löneförmåner; så till exempel finnes det mångfaldiga klockarelägenheter
af så olika beskaffenhet, att ordinarie lönen i den ena församlingen
går upp till 1,000 å 1,200 Riksdaler, under det den i den andra icke belöper
sig till mera än 50 å 60 Ihdr; ett missförhållande som är så mycket
större, då härtill kommer, hvilket också på flera ställen är förhållandet,
att i församlingar med goda klockarelöner ofta dessutom finnas ganska
indrägtiga boställen, hvaremot i andra socknar med mindre löner icke
finnas några boställen alls. Det andra skälet, som tyckes gifva stöd tör
den åsigten, att någon ny bestämmelse för klockares aflöning är högeligen
påkallad, är att der reglering af prestens lön skett och börjat att tillämpas,
och der klockarens lön hufvudsakligen består i extra ordinarie inkomster,
såsom ersättning för förrättningar, jul- och påskmat, hvartill må
räknas offer, som klockare samtidigt med pastor uppburit tre ä fyra gånger
årligen, med flera förmåner, hvilka i Skåne och det öfriga nya Sverige
utgå. Jag känner icke, om någonstädes så är förhållandet i gamla Sverige,
men der detta är förhållandet och presterskapets löner blifvit reglerade,
upphör detta offer så väl som andra extra inkomster för presterskapet,
och följaktligen äfven för klockaren, men denne erhåller derföre icke något
vederlag.

Af det anförda torde man märka, att jag är lika mycket benägen för
en förändring i detta afseende som motionären och Utskottet, och har
jag derföre, då nu frågan blifvit väckt och Utskottet tillstyrkt motionärens
förslag, sökt göra mig reda för huru detta skulle taga sig ut i
tillämpningen, och jag har dervid funnit, att, enligt mitt förmenande, Utskottet
behandlat denna fråga alltför lösligt och som om den vore af
ringa vigt; då jag deremot anser denna fråga vara ganska vigtig och af
en genomgripande beskaffenhet, hvarföre också jag fått åtskilliga betänkligheter -

Den 2 Mars.

465

ligheter mot att lemna mitt bifall till detta af Utskottet tillstyrkta förslag,
på sätt det blifvit af motionären framstäldt.

Ehuru jag i likhet med motionären skulle vilja en förändring i detta
hänseende vågar jag likväl för min del icke släppa det så lätt som Utskottet
tillstyrkt. Jag fruktar för att, om detta förslag komme att af
Riksdagen bifallas och Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse dermed utfärdade
nådig förordning, detta åtminstone icke komme att bidraga till kyrkosångens
lyftning, utan tvärtom ganska menligt inverka i detta hänseende,
hvarföre jag för min del anser det vara olämpligt att på detta vis tillsätta
klockare på entreprenad, om jag så får uttrycka mig.

Det är enligt mitt förmenande lika litet lämpligt att församlingen
bestämmer lönen för klockaren, som att detta skulle ega rum i afseende å
presterskapets och skollärarnes löner, helst då mången anser klockarens
befattning mindre vigtig och åt detta skäl skulle nedsätta hans lön ganska
lågt. Jag anser just den omständigheten, att klockarebefattningen
betraktas såsom mindre vigtig, tala för att man i detta afseende går varsamt
till väga, emedan man i detta fall har så liten garanti för huru dessa
tjenstebefattningar blifva besatta, då deremot för prester och skollärare
man åtminstone har den garantien att de skola vara examinerade, hvilket
visserligen äfven klockaren skall vara, men endast pro forma. Väl vill jag
hoppas att kommunerna i allmänhet och i sin helhet skulle tillgodose
klockaren med tillräcklig aflöning, men det är icke utan, att man äfven
skulle kunna hafva skäl att befara motsatsen, till stöd hvarföre jag skulle
kunna anföra åtskilliga rättegångar, förda mellan församlingar och svagt
aflönade klockare, hvarigenom församlingar velat undandraga sig den aflöning,
de lagligen varit skyldiga. Emellertid vill jag icke härvid uppehålla
mig eller hålla på detta såsom skäl för mina betänkligheter i detta fall,
emedan troligtvis många finnas, som icke hysa denna farhåga, hvaraf skulle
följa att eu del motsägelser vore att förvänta. Jag vill derföre öfvergå
att från eu sida betrakta Utskottets förslag, hvarifrån jag anser det vara
opraktiskt och omöjligt att tillämpa. För att visa detta anser jag det vara
nödigt att man gör sig reda för förhållandet som det befinnes och sådant
det är och ber att för detta ändamål få anföra följande:

Klockarens ordinarie aflöning är i enlighet med den åt motionären
och Utskottet åberopade förordning i gamla Sverige, hvaremot i det nya
lönen hufvudsakligen består af helgonskyld, hvartill kommer, utom i förslaget
omnämnda extra ordinarie inkomster, offer Jul, Påsk, Pingst och
Allhelgonadagarne samt Jul- och Påskmat.

Klockarebol, som i de flesta församlingar finnas, leda sitt ursprung,
liksom prestgårdarne från katolska tiden. De hafva tillkommit genom
anslagna kronohemman, donationer af enskilde eller genom inköp af församlingen.
En del deraf har uppkommit genom anslag i en sednare tid
eller genom afsöndringar från prestgårdarne. Åtskilliga af de äldre klockarebolen
hafva förvandlats till kapellansbol, hvilket dock i Skåne och Blekinge
endast med församlingens bifall får ske. På flera ställen, särdeles uti
i sednare tider upprättade församlingar, saknas klockarebol. Der klockarebol
finnas, hafva de i allmänhet samma egenskap som prestgårdarne.
Byggnadsskyldigheten åligger boställshafvaren, utom der enskild öfverensRilcsd.
Prof, 1868. 2 Afd. 1 Rand. 30

46 G

Den 2 Mars.

kommelse i gör undantag härutinnan, äfvensom på Gotland, der församlingen
allmänt svarar för byggnaden. Klockarebolen äro fria från både
ordinarie och extra rotering, från tingshusbyggnad, gästgifvaregårdsbyggnad
samt båll- och reservskjuts. De stå således för det mesta i samma förhållande
som öfriga ecklesiastikboställen.

Jag tror mig nu hafva visat, att klockarens löneförmåner äro af flera
slag och ursprungligen tillkommit på mångahanda sätt, hvadan äfven synes
att frågan behöfver en temligen noggrann och vidlyftig utredning, om
den skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. En sådan utredning
har det föreliggande förslaget icke fått, hvarföre jag icke tror det går an
att bifalla det; och jag hemställer till Utskottets ledamöter och med dem
liktänkande, om det ens vore möjligt att tillämpa det af Utskottet tillstyrkta
förslaget.

Utskottet tillstyrker, att församlingen må lemnas öppen rätt att bestämma
lönen för de klockare, hvilka hädanefter antagas. Huru skulle
detta tillgå i pastorat med flera församlingar? På detta sätt skulle den
ena församlingen med en något större folkmängd kunna bestämma öfver
den andra och till och med pålägga denna utgifter, så att till exempel om
den ena församlingen ville aflöningen skulle bestämmas till 50U R:dr, den
andra till 400 R:dr, den större församlingen då skulle ega magt att tvinga
den mindre till att ingå på hvilket förslag som helst. Detta är dock icke
tillåtet af hvarken kyrkolag eller kommunallag, ty rösträtten är begränsad
inom kommunen och vet jag icke att en dylik röstöfvervigt har någon
betydelse församlingarne emellan utan endast vid gemensam kyrkostämma
eller gällstämma i fråga om val.

Jag Öfvergår nu till frågan om klockareboställena. Dessa äro af flera
slag såsom jag visat. Då nu boställen finnas, som gifva ända till 1,200
Riksdaler årlig inkomst, är det troligt att man på dessa ställen skulle
vilja nedsätta inkomsterna, möjligen till 6 å 500 R:dr. Men hvem skulle
väl då öfverskotten tillfalla? Månne Kronan, församlingen, prestgården
eller hvem? Jag vet det icke.

Genom det framlagda förslaget har man alls icke tillgodosett de
klockare, som redan finnas, och der reglering af pastors lön blifvit verkställd,
så att klockaren får något vederlag för det förlorade offret med
flera mistade förmåner. Om församlingen sjelf skulle bestämma detta,
tror jag en mängd af intriger i afseende å lönfens belopp skulle uppstå.
Man har sett exempel på långa rättegångar emellan församling och klockare
i afseende å lönen äfven på sådana ställen, der denna varit i lag bestämd,
men ringa. ■

På skäl, som jag nu anfört, kan jag icke bifalla Utskottets förslag,
utan yrkar att detsamma måtte af Kammaren afslås.

Herr Kolmodin: Jag får upprigtigt bekänna, att jag icke till alla
delar kunnat fatta meningen af den föregående talarens anmärkningar.
Utskottet har velat utsaga, att Riksdagen borde ingå till Rongl. Maj:t
med underdånigt förslag om upphäfvande af den punkt i 1081 års Förordning,
enligt hvilken klockare eger att af hvarje hemmansegare årligen
uppbära en kappe korn, en kappe hafre och en kappe råg m. m., och
motiverat detta dermed, att den i nämnda förordning fastställda beskatt -

Den 2 Mars.

467

ningen numera uti de norra länen, till följd af folkökningen, nya hemmans
anläggning och äldre hemmans klyfning, uppgår till så betydliga belopp,
som motionären angifvit, nemligen ända till 120 tunnor spån mål, under
det att, enligt Kongl. Stadgan af den 18 Juni 1842, högsta aflöningen för
förenade klockare- och skolläraretjenster utgör endast 50 tunnor. Det är
väl möjligt att Utskottet har förbisett förhållandena inom några orter,
som för detsamma varit obekanta, såsom t. ex. inom Skåne, dér den sista
talaren är bosatt och således bättre torde känna till dem; men inom de
trakter, hvilka jag känner, möter intet sådant hinder, som den värde talaren
framställt, mot att ofvananförda stadgande i 1681 års Förordning
upphäfves och att forsamlingarne i stället erhålla frihet att öfverenskomma
om lönen med sina klockare. Skulle emellertid Betänkandet nu blifva
återremitteradt, så torde Utskottet, efter tagen kännedom om Herr Jöns
Olssons anmärkningar, visserligen kunna egna frågan en allsidigare behandling.
För min del anser jag den dock redan vara tillräckligt utredd,
och jag yrkar derföre bifall till hvad Utskottet föreslagit.

Herr Bergström: Det förefaller mig såsom skulle Utskottet tagit
denna fråga allt för lätt. Jag befarar nemligen att klockarnes löneförmåner,
i likhet med presternas, stå under skydd af presterskapets privilegier.
Afseende derå föranledde också, att, då fråga om reglering af
presterskapets löner uppkom, man i sammanhang dermed jemväl, om jag ej
allt för mycket misstager mig, påyrkade reglering af klockarnes löner. Är
förhållandet sådant, hvilket jag likväl för min del icke vågar antaga såsom
utredt, så har man gjort sig skyldig till ett misstag, då man remitterat
förevarande motion till behandling af Tillfälligt Utskott. Jag är
icke i tillfälle att nu åtstadkomma den utredning, som för lagenlig pröfning
af frågan torde vara nödig; hvadan jag, på det sådan utredning må
kunna åstadkommas, yrkar ärendets återförvisning till Utskottet.

Herr August Danielsson: Som jag förmodar att Kammarens
ledamöter börja blifva otåliga, så vill jag blott tillkännagifva att de förhållanden,
som jag uti min motion uppgifvit ega rum i de norra länen,
icke alls äro tillämpliga på Skåne, Halland och Blekinge, der jag vet att
helt andra förhållanden exsistera; och jag tror derföre icke att dessa provinser
skulle få någon fördel af den föreslagna förändringen, hvilken endast
afser de norra länens intresse. Min mening är, att om, såsom Utskottet
äfven tillstyrkt, den Kongl. Förordningen af den 8 Februari 1681
uti 6:te punkten upphäfves, så upphör derigenom äfven bondens skyldighet
att till klockaren årligen utgifva råg, korn och hafre, en kappe af
hvarje, och dä får den Kongl. Förordningen af den 21 Mars 1862 fullt
utöfva sin gällande kraft, så att forsamlingarne sjelfva få bestämma hvad
de finna för godt att gifva sina klockare. Bestämmer församlingen så liten
aflöning, att den icke kan få en bra och duglig klockare, så får ju
församlingen sjelf lida men deraf. Men vi böra icke ställa så till, att då
vi hafva fått en god förordning, denna hindras att utöfva sin gällande
kraft genom qvarståendet af ett äldre numera olämpligt stadgande; och
derföre yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

468

Den 2 Mars.

Herr Rundbäck: Kunde det gå för sig att så lätt reglera klockares
löner eller att förändra hvad 1681 års här åberopade förordning derom
innehåller som Utskottet antagit, då i sanning skulle hvarken församling
eller klockare, kvilka jag känner önska en reglering, hafva den ringaste
svårighet komma öfverens sjelfva. Men saken är ej så lätt löst; ty detta
ärende berör dels delar af kyrkolagen, dels presterskapets privilegier, dels
många andra hithörande författningar och förhållanden, hvilka alla måste
vid ett ordnande tagas i betraktande. På dessa grunder och då jag anser
det en lönereglering bör omfatta hela riket, men detta ej kan ske,
med mindre de olika bestämningar, som gälla för olika landsdelar, sammanföras
och öfverses på samma gång, är jag af den mening att Utskottets
framställning bör afslås och detta desto heldre, som det är tydligt
att en fråga af denna beskaffenhet aldrig bort af Tillfälligt Utskott behandlas.

Herr Jöns Olsson i Nordanå: Det är med anledning af ett yttrande
utaf Herr Kolmodin som jag begärt ordet. Han sade nemligen att, af de
skäl som i motionen äro anförda, i de norra länen af riket klockares aflöning
stigit betydligt genom nya hemmans anläggning och äldre hemmans
klyfning. Äfven jag trodde straxt att motionen åsyftade en förändring
endast i de norra länen; men Utskottet talar hvarken om södra eller
norra länen.

För öfrigt anser jag, att Utskottet alltför knapphändigt behandlat
ifrågavarande motion, då det endast tillstyrkt att församlingen lemnas
öppen rätt att bestämma klockarens löner i den ordning det finnes stadgadt
i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862, då denna förordning redan
under flera år tillämpats öfverallt i riket. Jag tror således att denna
fråga, för att blifva ordentligt utredd, måste hänvisas till Stats-Utskottet
eller möjligen äfven till Lag-Utskottet; ty det är dera olika omständigheter,
som böra tagas i betraktande vid bestämmandet af klockares löneförmåner.
Jag yrkar fortfarande afslag å Betänkandet.

Herr Kolmodin: Då Utskottet behandlade ifrågavarande motion,
afsåg det endast öde punkten i 1681 års Kongl. Förordning, hvilken visserligen
stadgar hvad klockare har rättighet att af hvarje bonde årligen
såsom lön i spanmål och penningar bekomma, men innehåller ingenting
om deras boställen. Ilade så varit förhållandet och hade motionen varit
att anse såsom en privilegiifråga, så hade den ej kunnat komma till Tillfälligt
Utskott, utan måst hänskjutas till Lag-Utskottet, hvarifrån den
likväl blifvit återremitterad och sedermera af Kammaren hänvisad till
Tillfälligt Utskott.

Såvida jag ej uppfattat motionen orätt, så gäller den, såsom nyss
blifvit sagdt, endast 6:te punkten af 1681 års Förordning och ingenting
annat. Jag anser således, att Utskottet handlat välbetänkt, då det tillstyrkt,
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla att Kongl. Maj:t
måtte utfärda en författning af innehåll att, med undanrödjande af 6:te
punkten i 1681 års Förordning, församlingen sjelf finge öfverenskomma
med klockaren om hans lön, utan afseende på eller rubbning af nu befintliga
boställen.

Den 2 Mara.

469

För öfrigt vill jag öppet bekänna, att jag icke varit i tillfälle att
mera fullständigt intränga i detta ärendes specialiteter, enär detsamma
varit till utredning öfverlemnadt åt Utskottets ordförande, som för närvarande
är borta på permission.

Då hvarken Lag-Utskottet eller den ärade referenten inom det Tillfälliga
Utskottet kunnat utreda frågans natur, så böra Utskottets öfrige
ledamöter, som icke äro jurister, ej finnas skyldige att lägga ett förbiseende
i denna del synnerligen tungt på hjertat. Här antydda förhållanden
tvinga mig nästan att ännu antaga Utskottets åsigt såsom rigtig.

Jag yrkar alltså fortfarande bifall till Betänkandet.

Herr Sjöberg: Jag vill nu icke upptaga tiden med att yttra mig
i sjelfva saken; så mycket har jag emellertid funnit, att meningarne äro
mycket delade i densamma. Men i afseende på formen har jag stora betänkligheter,
såsom jag äfven från första stunden hade, då Kammaren fattade
det formelt origtiga beslutet att hänvisa denna motion till ett Tillfälligt
Utskott ; ty att den ovilkorligen tillhör Ständigt Utskott, nemligen
Lag-Utskottet, skulle icke vara någon svårighet att deducera, ehuru jag nu
icke anser det löna mödan att göra det, sedan först Lag-Utskottet sjelft
förklarat motionen icke tillhöra sig, utan återlemnat den, och sedan vidare
Kammaren godkänt denna åsigt genom att remittera motionen till
det Tillfälliga Utskottet. Detta beslut, ehuru, såsom sagdt är, i sig ett
formelt misstag, kan dock numera icke häfvas; åtminstone för denna riksdag
kan detta fel icke afhjelpas.

Då så är, och då åsigterna för öfrigt i sjelfva hufvudsaken äro särdeles
divergerande, anser jag det vara klokast att vi nu afslå Betänkandet.

Många röster förenade sig med Herr Sjöberg.

Herr Rosenberg: Med anledning af hvad den siste värde talaren
anfört, vill jag påminna om hvad sjelfva rubriken till Betänkandet innehåller,
nemligen att det rör “förändring i Kongl. Förordningen den 8
Februari 1681 i fråga om klockares löneförmåner"; då detta är motionens
uppgifna syfte, så ansåg Lag-Utskottet sig icke kunna taga befattning
med densamma. Men nu har Tillfälliga Utskottet gått ett godt stycke
längre än motionären tyckes hafva åsyftat, då det har velat uppdraga åt
församlingarne att bestämma klockarelönerna, hvilket icke kan ske utan
att ändra en massa af förordningar, på hvilka klockares såväl som andra
kyrkobetjentes löneförmåner äro hvilande.

Åtskillige talare hafva yrkat utslag å Betänkandet. För min del
skulle jag heldre vilja att det återremitterades, på det Utskottet måtte
taga närmare kännedom om frågan, ty Utskottet synes mig hafva gått
allt för hastigt till väga; så t, ex. vet ju hvarje menniska, att det belopp af
50 tunnor spanmål, hvilket Utskottet säger vara det högsta, hvartill lön
för förenade klockare- och skolläraretjenster får uppgå, tvärtom är det
lägsta beloppet, hvartill församlingen eger nedsätta sådan lön, enligt hvad
i Kongl. Förordningen af den 18 Juni 1842 säges; man skulle således,
enligt Utskottets tolkning af denna förordning, icke hafva rätt att gifva
klockaren och skolläraren mera än 50 tunnor spanmål, för det att Kongl.

470

Den 2 Mars.

Maj:t sagt, att man icke får ge honom mindre. Då jag emellertid tror
att Utskottet redan förut tagit sig för mycket vatten öfver hufvudet, så
instämmer jag nu med dem som yrkat afslag.

Herr A. von Proschwitz: Då, af hvad under diskussionen förekommit,
det vill synas tvifvelaktigt, huruvida Kammaren nu har Tätt att
afgöra denna fråga eller icke, så vill jag nu endast protestera emot den
åsigt, som af en ledamot blifvit yttrad, att om en församling gifver för
liten aflöning, så må den skylla sig sjelf, om den får en dålig klockare.
Det vore verkligen illa om något sådant skulle blifva följden af den föreslagna
åtgärden, och till förekommande deraf vill jag för min del afstyrka
bifall till Utskottets förslag.

Herr Bergström: Med afseende å hvad under diskussionen förekommit,
återkallar jag mitt förra yrkande om ärendets återförvisning till
Utskottet och förenar mig i stället med dem, hvilka yrkat afslag å Utskottets
hemställan.

Herr Rundbäck: I likhet med den nästföregående talaren vill jag
äfven bedja att få ändra mitt förra yrkande på återremiss, enär jag, af hvad
under diskussionen framställts, finner det vara lämpligare att yrka afslag.

öfverläggningen var slutad. Herr Talmannens proposition på bifall
till Utskottets hemställan besvarades med allmänt nej, och den dernäst
framställda propositionen på afslag med allmänt ja, i enlighet med hvilket
sednare'' svar Utskottets ifrågavarande hemställan af Herr Talmannen förklarades
hafva blifvit afslagen.

; §11.

Herr Talmannen föreslog och Kammaren biföll, att, i ändamål af
förnyad bordläggning, de på Kammarens bord hvilande, blott en gång
bordlagda ärenden skulle sättas främst på morgondagens föredragningslista.

§ 12.

Anmäldes till bordläggning första gången:

Bevillnings-Utskottets Betänkande N.-o 7, angående vilkoren för bränvins
tillverkning;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11, i anledning af väckt motion om afskaffande
af pastoral-examen;

Protokollsutdrag från Första Kammaren, N:o 101, innefattande delgifvande
af Kammarens beslut i afseende å dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 9, i anledning af väckt motion om insändande till Kongl. Maj:t
från General-tullstyrelsen af uppgifter å Svenska varor, som från utrikes
ort till riket tullfritt åter införas;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts, N:o 4, Utlåtande N:o 5, (i
samlingen N:o 26) i anledning af väckt motion (N:o 135) om underdånig

Den 3 Mara.

471

skrifvelse till Kongl. Maj:t, rörande befrielse för alla fartyg under nio nylästers
drägtighet och sex fots djupgående att, vid utklarering till utrikes
ort, taga lots och erlägga lotspenningar* .lasöufijH- ;<i </vjnv .-:ogoih''nö''l

r i .. .■ ■■ r., .. \i-,. \ O

§ 13- •;>

Protokollsutdrag öfver de här ofvan under
slut justerades.

Sammanträdet slöts kl. ’/2 12 e. m,

noll -in .XVV. o''.T/L
filt i . .Igno/l lift

3—10 omförmälda be ;:u T*

Ii ii, .VV.S- ov/i
gfHiitiUtPcppjJ-i mo
VöHJ Piff, I neh oiiil

r i In fidem''

H. Husberg.

■ in.> •i-.Mvi''..-! <TWJB

'' . ir. ‘. Il :''li n,TK - > t ofm
rifiiif gtfiiuhiviöi duo
Jvuojfl flit i i mo yhmlnolui

Tisdagen den 3 Mars.

Kl. y22 e. m.

§ 1-

1''firi ^oboiImsiö''1
U Av. IfihoittoM

. ■

Föredrogos ånyo och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj.ts
nådiga Propositioner: ;‘.u» i i, moL ‘u- ohnai{

K:o 35, angående Bruksegaren G. Bernhardts och Hofkamereraren
A. Th. Welins ansökning om afskrifning af en Kronans fordran hos dem,
i följd af ingången borgensförbindelse;

N:o 26, angående jordafsöndring från underofficersboställét vid Skånska
Hussarregementet, N:is 13 och 15 Norra Möinge, för inrättande af en
skola i Asmunstorps socken af Malmöhus län; ( >wnhtT -noll

N:o 27, angående upplåtelse åt Landskrona stad af Kronan tillhörig
jord derstädes;

N:o 28, angående afsöndring af jord från majorsbostället Brunna
N:is 1 och 2 samt kapitensbostället Tibble N:o 4, vid Lifregementets grenadierkorps,
till byggnadsplats för tvänne folkskolehus inom Thorstuna
församling af Westmanlands län;

N;o 29, med förslag till utgiftsstater vid Statens jernvägstrafik år

1869;

N:o 30, angående dispositionen för framtiden af den Kronan tillhöriga
f. d. Ridderstolpeska egendomen vid Skeppsbron i Stockholm.