herr Lundberg ang. försöksdjur för den medicinska forskningen. ... 5 (Riksdagens protokoll 1967:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

ANDRA KAMMAREN

1967

14—15 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 mars

Sid.

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. försöksdjur för den medicinska forskningen. ... 5

fru Ryding ang. sysselsättningsläget inom skoindustrien.......... 7

fru Renström-Ingenäs ang. lagstiftningen rörande missbruk av narkotika
och läkemedel...................................... 8

herr Wennerfors ang. arbetslösheten bland ingenjörer............ 9

Meddelande om enkel fråga av herr Öhvall ang. undsättning till isolerad

öbefolkning genom militär personal.......................... 11

Onsdagen den 15 mars fm.

Fri rättegång för utlänning..................................... 12

Åtgärder mot vapenstölder..................................... 13

Anknytande av äktenskapets rättsverkningar till lysningen i stället för

till vigseln.................................................. 13

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund

än svenska kyrkan........................................... 19

Nya former för konkursförvaltning.............................. 25

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare........ 27

Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den

allmänna försäkringen........................................ 34

Varningsskylt å traktorsläp.......... 39

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.............. 40

Åtgärder mot ocker vid försträckning............................ 43

Rätten till frimärken å vissa postförsändelser..................... 45

Identitetskort för befattningshavare som besöker åldringar m. fl..... 46

Ändring i lagen om fornminnen, m. m........................... 47

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr It

Nr 14

Innehåll

Sid.

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde:

Patent- och registreringsverket: Avlöningar..................... 48

Avsättning till fonden för idrottens främjande................... 53

Lån till utbyggnad av oljelagringen............................ 87

Anslag till högre utbildning och forskning samt lärarutbildning:

Teologiska fakulteterna: Avlöningar............................ 89

Interpellation av fröken Anderson i Lerum ang. ersättningen från den
allmänna sjukförsäkringen för sjuktransport.................... 93

Onsdagen den 15 mars em.

Anslag till högre utbildning och forskning samt lärarutbildning (forts.):

Juridiska fakulteterna: Avlöningar............................. 94

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar........... 96

Medicinska fakulteterna m. in.: Avlöningar..................... 97

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar................... 107

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. in.: Avlöningar.... 110

Förvaltningarna m. m. vid universiteten och vissa högskolor: Avlöningar.
.................................................. 121

Naturvetenskaplig forskning.................................. 125

Förskoleseminarierna: Avlöningar.............................. 128

Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm: Avlöningar........ 129

Lärares fortbildning m. m.................................... 129

Avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande,

m. ....................................................... 131

Kommunernas investeringsbehov................................ 136

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen
..................................................... 138

Befrielse i vissa fall från skyldigheten att inge bouppteckning....... 141

Lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar och större personalinskränkningar.
............................................... 143

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille ang. tidpunkten för avlämnande av proposition
om erosionsskydd på ön Ven.......................... 148

herr Wikner ang. utredning rörande glesbygdens gymnasiefråga---- 148

herr Lindström ang. långsiktsplaneringen inom skogindustrien..... 148

herr Blidfors ang. sjukpenning till kroniskt njursjuka personer.... 148

herr Krönmark ang. beslut om ändring av studiers tidsförläggning 148

Innehåll

Nr 14

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 mars fm.

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. fri rättegång för utlänning... 12

•— nr It, om åtgärder mot vapenstölder .......................... 13

— nr 12, om anknytande av äktenskapets rättsverkningar till lysningen
i stället för till vigseln..................................... 13

— nr 13, om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet

trossamfund än svenska kyrkan............................. 19

— nr 14, om nya former för konkursförvaltning................... 25

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. tillägg till livräntor enligt förordningen
om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å
importen av tobaksvaror.................................... 27

— nr 8, ang. ändrad lydelse av 32 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor.
............. 27

— nr 9, om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare.
................... 27

— nr 10, om deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning
inom den allmänna försäkringen......................... 34

— nr 11, ang. det statliga bidraget till allmän försäkringskassa...... 39

— nr 12, ang. efterlevnaden av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan
och i lokala ordningsstadgor.............................. 39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. åldersgränsen för rätt att föra

moped.................................................... 39

— nr 10, ang. lämplighetsprövningen vid tillståndsgivningen för

yrkesmässig biltrafik........................................ 39

— nr 11, om varningsskylt å traktorsläp......................... 39

— nr 12, om användande av varningstrianglar i trafiken........... 40

— nr 13, om upphävande av bestämmelserna om trafik i samband med

statsbesök................................................. 40

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, om arbetsgivares uppgifts-
och uppbördsskyldighet m. m........................... 40

— nr 5, om åtgärder mot ocker vid försträckning.................. 43

— nr 6, om rätten till frimärken å vissa postförsändelser........... 45

— nr 7, om utbyggnad av ett underleverantörssystem inom näringslivet
...................................................... 46

— nr 8, om identitetskort för befattningshavare som besöker åldringar

m. fl...................................................... 46

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28, ang. rätt till beriktigande av

uppgifter i press och radio................................... 47

Första lagutskottets utlåtande nr 18, om åtgärder vid ärekränkning i

massmedium............................................... 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i lagen om fornminnen,

m. m..................................................... 47

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde............................. 48

— nr 40, om anslag till högre utbildning och forskning samt lärarutbildning
(punkterna 1—6)................................... 88

Nr 14

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 15 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 40, om anslag till högre utbildning och

forskning samt lärarutbildning (punkterna 7—94).............. 94

Bevillningsutskottets betänkande nr 4, om avdrag vid beskattningen för

periodiskt understöd till studerande, m. m..................... 131

— nr 8, om undantagande från beskattning som naturaförmån av

bränsle från egen fastighet................................... 136

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. kommunernas investeringsbehov 136

— nr 10, om tillstånd för Svenska sparbanksföreningen att anordna ett

sparlotteri................................................. 138

— nr 11, om samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen.
....................... 138

— nr 12, om förstatligande av läkemedelsindustrien............... 141

— nr 13, om återställande av tidigare talmansbord i kamrarnas plenisalar.
..................................................... in

— nr 14, om införande av barservering i riksdagsrestaurangen...... 141

— nr 15, ang. tid för tillhandahållande av riksdagsbibliotekets samlingar
..................................................... m

— memorial nr 16, ang. gemensamma bestämmelser om grupplivförsäkring
för arbetstagare hos riksdagen och dess verk m. m....... 141

Första lagutskottets utlåtande nr 16, om straffrihet för otukt mellan

syskon och dispens för äktenskap mellan syskon................ 141

— nr 17, om befrielse i vissa fall från skyldigheten att inge bouppteckning.
.................................................. in

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, om lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar
och större personalinskränkningar............ 143

— nr 14, om en allmän inkomstförsäkring........................ 147

— nr 15, om vårdbidrag och invaliditetstillägg.................... 147

— nr 16, om rätten till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning. . 147

.—i- nr 18, ang. sociala förmåner för adoptivföräldrar................ 147

— nr 19, om invaliditetsersättning och invaliditetstillägg för döva... 147

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, om ändring i lagen angående uppvärmning
av till kreatursföda avsedd mjölk m. m.............. 147

— nr 16, ang. registreringen av motorfordon...................... 147

— nr 17, ang. tillstånd för vissa släktingar att förvärva fast egendom 147

Tisdagen den 14 mars 1967

Nr 14

Tisdagen den 14 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
mars.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 893.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28,
statsutskottets utlåtanden nr 10 och 40,
bevillningsutskottets betänkanden nr 4
och 8, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 9—16, första lagutskottets
utlåtanden nr 16—18, andra lagutskottets
utlåtanden nr 13—16, 18 och 19
samt tredje lagutskottets utlåtanden nr
14—17.

§ 4

Föredrogs den av herr Gomér vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående rationaliseringsverksamheten
inom statsförvaltningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista första lagutskottets
utlåtande nr 18 och tredje lagutskottets
utlåtande nr 14 i nu nämnd ordning
måtte uppföras närmast efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28.

Denna hemställan bifölls.

§ 6

Interpellation ang. försöksdjur för den
medicinska forskningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Den 6 och 7 mars i år
hölls ett försöksdjurssymposium i Stockholm
i universitetskanslersämbetets och
medicinska forskningsrådets regi. Till
detta hade ett hundratal svenska forskare
och andra intresserade infunnit
sig. Dessutom hade fem utländska experter
inbjudits, två från England, två
från Schweiz och en från Norge. Dessa
var i huvudsak sysselsatta med försöksdjursuppfödning.
Symposiet uppmärksammades
livligt av pressen och
ledde också till att Sveriges Radio ägnade
hela TV-programmet Fokus den 8
mars åt problemet försöksdjursanskaffning.
Det torde inte vara för mycket
sagt att detta TV-program visade skrämmande
brister i både djuranskaffning
och djurkvalitet. I all synnerhet när det
gäller hundar och katter är läget nära
nog skandalöst. Symposiet och TV-programmet
visade tydligt att forskarna
känner stor olust inför situationen. Större
delen av det behövliga antalet hundar
och katter måste köpas från allmänheten,
och i vissa fall sker detta
genom mellanhänder, som synbarligen
inte anser handskandet med sanningsenliga
uppgifter särskilt viktigt.

Det är därför märkligt att 1960 års
djurskyddsutredning, som tillkom bl. ä.
efter vissa påpekanden av riksdagens
revisorer och på riksdagens beslut och
som i sitt år 1963 avlämnade betänkande
ändock lämnar redogörelse för vissa
åtgärder som vidtagits i andra länder
samt sådana som kåri vidtagas i vårt

Nr 14

Tisdagen den 14 mars 1967

Interpellation ang. försöksdjur för den medicinska forskningen

land, inte fått några praktiska resultat
av betydelse.

Tydligen finns det två huvudproblem:
dels frågan om tillgång på försöksdjur,
dels frågan om möjligheterna
att förvara dessa. TV-programmet visade
hur illa ställt det tyvärr är med
lokaler för försöksdjurens förvaring.

Inom universitetskanslersämbetets rationaliseringsgrupp
har en konsulenttjänst
i djurvårdsfrågor funnits sedan 1
juli 1965. Hans uppgift var primärt att
utreda och förbättra djuranskaffning.
Trots att denne konsulent verkat en
mycket kort tid har åtskilligt hänt. Man
har fått en detaljerad klarläggning av
förbrukningen av försöksdjur, kostnaderna
för densamma, personalfrågor
m. m. Den allmänna tendensen är att
användningen av försöksdjur ökar.

Problemets omfattning framgår av
följande siffror:

Förbrukning av hundar och katter
År 1956 1960 1965 kostn. 1965

Hundar 440 1 868 2 493 360 000 kr.
Katter 1 007 5 351 5 859 246 000 kr.

I denna situation gäller det att finna
en lösning som tillgodoser såväl den
medicinska forskningens behov som
djurägarnas rättmätiga intressen. Förslag
om central uppfödning av försöksdjur
har flerfaldiga gånger diskuterats.
Verkligt lyckade uppfödningar
av katter och hundar har dock först på
senaste tiden redovisats från utlandet.
På försöksdjurssymposiet i Stockholm
framlades resultat, som visade att kattuppfödning
i stor skala verkligen är
möjlig och ekonomiskt försvarlig. Det
visades också hur den schweiziska läkemedelsindustrien
löser sitt problem
att skaffa hundar för laboratoriebruk
genom en omfattande hundavel. Det
framgick att kapitalkostnaderna för
hundavel är väsentligt mycket högre än
för kattavel och att det kommer att
fordras betydande investeringar för att
få en tillräcklig produktion.

Läkemedelsindustrien, som måste anlägga
ekonomiska synpunkter på sina
försöksdjur, finner trots detta att det
lönar sig att använda uppfödda hundar
i stället för inköpta löshundar. Visserligen
är de uppfödda dyrare, men de
är friskare, och man kan med färre försök
nå säkra resultat. Även om man
inom den akademiska sektorn inte kan
mäta det ekonomiska värdet av den
producerade forskningen, måste det ju
vara ett allmänt intresse att det inte
slösas med de resurser som staten ställer
till forskarnas förfogande. Att använda
dåliga försöksdjur är slöseri och
ur humanitär synpunkt knappast försvarbart.
Avkastningen av den mycket
stora investeringen i våra forskningslaboratorier
och sjukhus och i våra forskare
och deras utbildning är avhängig
av att tillräckliga mängder kvalitetsförsöksdjur
står till förfogande. Det duger
inte att lämna denna sida av saken åt
slumpen eller det oorganiserade vinstintresset.

Det är mig bekant att försök till kattavel
i mycket blygsam skala sker med
statligt stöd vid medicinska fakulteten i
Göteborg. Även vid full utbyggnad kommer
dock denna produktionsenhet att
kunna klara endast en tredjedel av en
enda institutions behov. Ur olika synpunkter
bör det om möjligt finnas liknande
anläggningar i anslutning till
samtliga medicinska fakulteter.

Våra institutioners försöksdjurslokaler
är även i stor utsträckning otillfredsställande.
Försöksdjurssymposiet och
TV-programmet visade behovet av en
verklig uppryckning. När staten satsar
stora summor på medicinsk och veterinärmedicinsk
forskning, som till stor
del beror av djurexperiment för sitt
framåtskridande, borde också kravet
på moderna djuravdelningar tillgodoses.
Utredning av hur dessa bör vara konstruerade
pågår inom speciellt tillsatta
grupper inom lokal- och utrustningsprogramnämnden
och kungl. byggnadsstyrelsen.
Det är mig emellertid bekant

Tisdagen den 14 mars 1967

Nr 14

Interpellation ang. sysselsättningsläget inom skoindustrien

att oro råder inför de ekonomiska konsekvenserna
av forskarnas krav. De kräver
nämligen inte blott ljusare, trevligare
och allmänt mer hygieniska lokaler
för sina försöksdjur utan har också
pekat på behovet av väldefinierade och
konstanta inomhusklimat. Det är för
forskningsekonomien inte likgiltigt hur
temperatur och fuktighet, ljus och ljudförhållanden
gestaltar sig i ett försöksdjurs
rum. Dåliga villkor i detta
hänseende kan nödvändiggöra offrandet
av betydligt större antal djur än om
forskarnas krav härutinnan vore tillfredsställda.
Det är viktigt att lokalerna
har en sådan standard att djuren
trivs och kan skötas på ett exemplariskt
sätt och forskningen erhålla de resultat
man avser. Vi investerar miljarder
i våra undervisningssjukhus, och vi visar
hänsyn till och omtanke om de patienter
som där ställer sig till förfogande
för demonstration och undervisning.
Det är då rimligt, ja absolut nödvändigt,
att vi tar något litet av liknande
hänsyn till de försöksdjur som av
forskningen nyttjas för att denna skall
kunna lindra, bota eller förebygga sjukdomar.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Kommer ecklesiastikministern att
snarast möjligt undersöka möjligheterna
för uppfödning av framför allt hundar
och katter inom landet i tillräcklig
omfattning för att täcka den medicinska
forskningens behov?

2. Avser ecklesiastikministern att med
alla resurser tillse att vi ej i fortsättningen
behöver skämmas för våra djurförvaringsutrymmen
och att djur ej
skall behöva offras i onödan därför att
tillräckligt hög byggnadsstandard ej
hålles i våra försöksdjursbyggnader?
Kan vi förvänta att de nya institutioner,
som inom den närmaste framtiden
kommer att byggas, förses med djurutrymmen
som kan motsvara kraven och

att de lokaler, som finns i gamla institutioner
kommer att förbättras?

3. Överväger statsrådet att vidtaga
en sådan kontroll av inköp av försöksdjur
att mindre nogräknade personer
hindras att t. ex. genom falska uppgifter
inköpa eller omhändertaga djur för
försäljning till försök?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. sysselsättningsläget
inom skoindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (k), som yttrade:

Herr talman! En rad företagsnedläggningar
riktar uppmärksamheten på situationen
inom den svenska skoindustrien.
Bland företag som nedlagt sin
verksamhet kan nämnas Gyllene Gripen
i Malmö, ett par mindre företag i Falkenberg,
Oscarias filialfabriker i Kopparberg
och Ljungby, AB A. F. Carlssons
skofabrik i Vänersborg, Tretorns
skofabrik i Malmö, några mindre fabriker
i Kumla och östansjö i Närke etc.
Vad som på sistone mest uppmärksammats
är aviserandet om KF-företaget
Kembels nedläggande.

Företagsnedläggningarna kan ses mot
bakgrunden av en ökad konsumtion av
skor, som enbart under år 1966 steg
med 2 procent till 28,4 miljoner par.
Den inhemska produktionen sjönk under
samma tid med 14 procent till 14,2
miljoner par. Importen fortsatte att öka
och uppgår nu till cirka hälften av den
totala inhemska skokonsumtionen. En
viss ljusning erbjuder dock siffrorna
för exporten, som kan tolkas som löften
till möjligheter för en ökad sysselsättning
inom skoindustrien. Denna har undergått
en minskning med omkring 18
procent under senaste femårsperiod, vilken
siffra uttrycker nedgången i Skooch
läderarbetarnas fackförbunds medlemsantal.
Förbundet räknar för närva -

Nr 14

8 Nr 14 Tisdagen den 14 mars 1967

Interpellation ang. lagstiftningen rörande missbruk

rande med 4,6 procent av sina medlemmar
som arbetslösa.

De anförda fakta måste — även om
det inte rör sig om någon av de större
inhemska industrigrenarna — inge oro
och tarvar överväganden om vad som
bör åtgöras från samhällets sida. Från
fabrikanthåll åberopas problemet med
importen till priser som för den svenska
skoindustrien ter sig som helt orealistiska.
Det torde dock inte ligga någon
överdrift i påståendet att den svenska
skoindustriens produkter i stor utsträckning
är —- respektive skulle kunna bli —
kvalitetsmässigt vida överlägsna de flesta
importerade skovarorna. Förutsättningarna
borde finnas att både vidmakthålla
och utveckla en svensk kvalitetsindustri
inom skobranschen, såväl för
inhemsk konsumtion som för export.
Härför krävs en ingående prövning av
branschens förhållanden och förutsättningar
— på vad sätt en koncentration
och specialisering av produktionen
samt ökad konsumentupplysning kan
öka dessa förutsättningar, vilka tänkbara
åtgärder på exportsidan etc., som
kan vara ägnade att förbättra skoindustriens
läge.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet uppmärksam på det försämrade
sysselsättningsläget under senare
år inom den svenska skoindustrien,
och vilka slutsatser anser statsrådet
bör dragas för statsmakternas vidkommande
angående åtgärder i syfte att
uppnå gynnsammare villkor för denna
industri?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. lagstiftningen rörande
missbruk av narkotika och läkemedel

Ordet lämnades på begäran till

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s), som
yttrade:

av narkotika och läkemedel

Herr talman! Den med alltmer skrämmande
uppgifter belagda ökningen av
narkotika- och läkemedelsmissbruket
rymmer i sig en lång rad ömtåliga och
svårbemästrade problem av bl. a. medicinsk,
individual- och socialpsykologisk,
pedagogisk och judiciell natur.
Dessa problem har dels kommit i centrum
för den allmänna debatten och
dels i hög grad blivit föremål för de
samhälleliga instansernas aktiva intresse
för att komma till rätta med en till
synes epidemiartad spridning.

Två tendenser av speciellt oroande
art, utöver den markanta ökningen i
missbruksfrekvensen, är spridningen
dels geografiskt från de tre storstadsområdena
ut till andra delar av landet
och dels åldersmässigt till allt yngre
grupper.

De ovan antydda mycket stora problemkomplexen
kräver ett samhälleligt
engagemang på mycket bred front, ett
engagemang som redan på olika sätt
kommit till uttryck. Eftersom det här
är fråga om att skapa både en effektiv
vård av dem som blivit narkotika- och
läkemedelsmissbrukare — och i dag torde
den uppfattningen vara allmänt accepterad
att narkotika- och läkemedelsmissbruk
i dess allvarligare former är
en sjukdom — och ett skydd för samhället
och individen mot de hänsynslösa
krafter som ligger bakom de nuvarande
tendenserna, måste den nu gällande lagstiftningen
beträffande såväl vård som
skydd komma i centrum för övervägandena.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framställa följande interpellation:

Anser statsrådet att nuvarande lagregler
gällande befattning med och missbruk
av narkotika och läkemedel är tillräckliga
som grundval för samhällets
strävan att komma till rätta med det
ökande narkotika- och läkemedelsmissbruket? Denna

anhållan bordlädes.

Tisdagen den 14 mars 1967

Nr 14

§ 9

Interpellation ang. arbetslösheten bland
ingenjörer

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Herr

talman! Den ökade examinationen
av ingenjörer har resulterat i att
den tidigare bristen på gymnasie- och
institutsingenjörer inom flertalet fack
är hävd och i några fall förbytts i
överskottssymptom. Den ökade intagningen
till de tekniska högskolorna
kommer med all sannolikhet att resultera
i en likartad utveckling.

För högskoleingenjörerna torde en
överskottssituation resultera i en direkt
arbetslöshet. Det hör till undantagen
att en företagare i valet mellan en högskoleingenjör
och en gymnasieingenjör
för ett arbete, som är adekvat för den
senares utbildning, väljer högskoleingenjören.
Anledningen är att företagaren
räknar med att få behålla högskoleingenjören
enbart till dess de arbetsmarknadsmässiga
problemen blivit lösta,
medan han kan räkna med att under
en längre tid få behålla en icke högskoleutbildad
ingenjör. Den tidigare bristsituationen
inom denna sektor har också
inneburit att gymnasieingenjörer
kunnat upprätthålla tjänster avsedda för
högskoleingenjörer. När balans och
överskott uppstår bland högskoleingenjörer
drabbas även indirekt sådana gymnasieingenjörer.

För väg- och vattenbyggnadsingenjörer
utgör den beslutade 25-procentiga
investeringsavgiften en speciell osäkerhetsfaktor,
då en stor del av dessa
ingenjörer är sysselsatta med arbetsuppgifter
som berör oprioriterade byggnadsobjekt.

Det är av stor vikt att statsmakterna
har tillgång till ett statistiskt utgångsmaterial,
från vilket långt säkrare och
fylligare prognoser kan göras än vad
fallet är för närvarande. Detta statistiska
material bör visa befolkningens

der, kön, yrke, utbildning och näringsgren
och bör förnyas i samband med
folkräkningarna eller oftare. Det är
min uppfattning att situationen inom
teknikerkåren glidit myndigheterna ur
händerna och att den öppna men framför
allt den dolda arbetslösheten är
onaturligt stor.

Det finns i detta sammanhang anledning
att erinra om den i dagarna
utryckande värnpliktskullen om mer än
35 000 unga män, av vilka en stor del
torde ha svårt att erhålla arbete. Hur
många av dessa har teknisk utbildning?
För att kunna möta svårigheterna på
arbetsmarknaden måste myndigheterna
anskaffa uppgifter om hur stor dagens
arbetslöshet är inom ingenjörskåren
och dessutom kartlägga behovet av omskolningsverksamhet
inom denna sektor.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställan följande frågor: 1.

Kan herr statsrådet upplysa kammaren
om hur många personer med
teknisk utbildning som går arbetslösa
i dag?

2. Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om vilka åtgärder som planeras
för att lösa de problem som drabbat
ingenjörskåren?

3. Vill herr statsrådet medverka till
att ett nytt statistiskt utgångsmaterial
upprättas för att underlätta prognosverksamheten
rörande personalbehoven
inom den tekniska sektorn?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom finansdepartemen -

sammansättning med avseende på ål1*
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr lb

Nr 14

Tisdagen den 14 mars 1967

tets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till kostnader för
kommunal beredskap och brandförsvar;
och

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till vissa
personer; samt

från bevillningsutskottet:
nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökning av statens
andel i lotterimedel; och

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Peru för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 41, angående musikdramatisk utbildning
m. m.,

nr 47, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt,

nr 51, angående ökat stöd till skoglig
forskning,

nr 55, angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. m.,

nr 57, angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation,
samt

nr 58, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 4

mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor
berättelse för dess verksamhet under år
1966.

§ 13

Till bordläggning anmäldes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor skrivelse
med förslag till lag angående ändring
i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

§ 14

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 894, av herr Rimmerfors ra. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 42, angående försöksverksamhet på
det nykterhetspoptiska området, samt
nr 895, av herr Jönsson i Malmö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 44, angående fortsatt omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
15—17 mars 1967 för att deltaga i en
konferens i EFTA-frågor och i ett utskottssammanträde
inom Europarådet.
Stockholm den 14 mars 1967

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14 li

§ 16

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Öhvall till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående undsättning
till isolerad öbefolkning genom militär
personal.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 15 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Johanson i Västervik, som vid kammarens
sammanträde den 20 nästlidne januari
med läkarintyg styrkt sig från och
med den 14 januari tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å hordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 41,
angående musikdramatisk utbildning
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 47, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt;
och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 51, angående ökat stöd till skoglig
forskning.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
å bordet vilande proposition nr 55, angående
inrättande av statens trafiksäkerhetsverk,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg körkort och trafikutbildning,
till lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj ds å hordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen nr 57,
angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation; samt
till bankoutskottet propositionen nr
58, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 4 mars
1955 (nr 110) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m..

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
å bordet vilande berättelse för
dess verksamhet under år 1966.

§5

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
styrelsens för riksda -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

12 Nr 14

Fri rättegång för utlänning

gens förvaltningskontor å bordet vilande
skrivelse med förslag till lag angående
ändring i stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
894; och

till statsutskottet motionen nr 895.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lundberg, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående försöksdjur för den medicinska
forskningen,

fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
sysselsättningsläget inom skoindustrien,

fru Renström-Ingenäs, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående lagstiftningen rörande
missbruk av narkotika och läkemedel,
samt

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
arbetslösheten bland ingenjörer.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 8

Fri rättegång för utlänning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående fri rättegång för utlänning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Första punkten på dagordningen
gäller frågan om fri rättegång.
Utlänningarnas möjlighet att erhålla
fri rättegång i Sverige är begränsad.
Enligt gällande lagstiftning krävs
så kallad ömsesidighet, d. v. s. förutsättningen
för att en utlänning skall erhålla
fri rättegång är att svenska medborgare
har samma möjlighet i det land
från vilket utlänningen kommer. Med
många länder har Sverige träffat dylika
överenskommelser. På grund av kravet
på ömsesidighet är emellertid många
utlänningar i dag utestängda från möjligheten
till fri rättegång i civilrättsliga
frågor. Detta gäller t. ex. medborgare
från Bulgarien, Grekland och Turkiet,
för att ta några exempel på länder med
vilka avtal i dessa frågor icke träffats.

Med tanke på att många utlänningar
från dessa länder kom hit under en period
då arbetskraftsbristen var synnerligen
markerad, tycker jag det är beklagligt
att dessa medborgare skall sakna
rätt till fri rättegång.

Som ledamot i styrelsen för Göteborgs
stads rättshjälpsanstalt har jag åtskilliga
gånger tvingats konstatera att utlänningar
i små ekonomiska omständigheter
måste avstå från att göra sin rätt
gällande enär de inte varit berättigade
till fri rättegång. Detta är i högsta grad
beklagligt.

Denna fråga har vid flera tillfällen varit
föremål för utredningar, och så sent
som år 1965 presenterades ett förslag
till lag om rättegångshjälp m. m. Icke
heller i detta förslag beaktades frågan
om fri rättegång för utlänningar. Flera
remissinstanser, bl. a. LO, Sveriges advokatsamfund
och Skånes handelskammare,
framhöll den enligt min mening
självklara rätten till fri rättegång för
utlänning som viss tid vistats i vårt
land.

Herr talman! Den motion jag väckt

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Åtgärder mot vapenstölder — Anknytande av äktenskapets rättsverkningar till

lysningen i stället för till vigseln

tillsammans med herr Svensson i Kungälv
och fru Sjövall har fått en olycklig
kläm. Vi skulle givetvis ha krävt fri
rättegång för utlänning och icke begärt
ytterligare utredning. Frågan vilar emellertid
som utskottet påpekat sedan två
år tillbaka hos Kungl. Maj:t. Det må
vara mig tillåtet att uttrycka förhoppningen
att vi snarast skall få en proposition
oss förelagd där frågan om fri
rättegång för alla utlänningar erhåller
en positiv lösning.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Kungälv (s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Åtgärder mot vapenstölder

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr It, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot vapenstölder.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Första lagutskottet har
visserligen inte funnit skäl tillstyrka
motionerna I: 613 och II: 781, men delar
motionärernas mening att åtgärder
på rättskipningens område mot förekomsten
av skjutvapen i samband med
brott fått ökad aktualitet.

Jag noterar med tillfredsställelse att
det inom justitiedepartementet redan
pågår en översyn av vapenförordningen,
varvid även straffbestämmelserna
kommer att behandlas. Onekligen finns
det inom den nuvarande lagstiftningens
ram utrymme för en betydande
skärpning av straffen för stöld av vapen,
och jag hoppas att man vid den
åberopade översynen skall uppmärksamma
behovet av en kraftfullare reaktion
mot vapenstölder och att instruktioner
i den riktningen så snart som
möjligt utfärdas av riksåklagaren.

Beträffande olaga innehav och överlåtelse
av vapen har utskottet hänvisat
till att riksåklagaren och rikspolisstyrelsen
ämnar göra en gemensam framställning
till Kungl. Maj:t med hemställan
om skärpning av straffet för sådant
innehav och för överlåtelse av vapen.
Något initiativ från riksdagens sida
skulle därför inte vara erforderligt.

För egen del har jag den meningen
att det skulle ha varit av värde om utskottet
velat tillstyrka motionerna på
denna punkt för att därigenom ge tittryck
för det allvar med vilken riksdagen
ser på de brott det här är fråga
om. Jag förutsätter dock att utskottets
skrivning ges en sådan tolkning, att
riksdagen sanktionerat den framställning
som riksåklagaren och rikspolisstyrelsen
inom kort kommer att göra.

Jag har inget särskilt yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Anknytande av äktenskapets rättsverkningar
till lysningen i stället för till
vigseln

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckt motion
om anknytande av äktenskapets
rättsverkningar till lysningen i stället
för till vigseln.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! I förevarande motion,
nr 11:36, har herr Sjöholm begärt en
utredning i syfte att knyta äktenskapets
rättsverkningar till lysningsförfarandet.

Detta ärende är ju en gammal bekant
för kammaren. Senast i fjol avslog kammaren
en liknande motion i vilken begärdes
en något vidare utredning, söm
gällde införandet av någön form av
obligatoriskt civiläktenskap. Jag reser -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anknytande av äktenskapets rättsverkningar till lysningen i stället för till vigseln

verade mig då mot första lagutskottets
avslagsyrkande. Att jag inte har gjort
det denna gång beror på att herr Sjöholm
en aning snävt begränsat sitt utredningsyrkande
men också på att det
skäl för avslagsyrkandet, som anfördes
förra året, nu fått mera tyngd. Utskottet
hänvisade förra, året till att det inom
kort kunde väntas en proposition med
förslag i anledning av familj er ättskommitténs
betänkande angående ändring
av. giftermålsbalken samt att utredningen
kyrka—stat också snart skulle komma
att lägga fram sitt slutbetänkande.
Jag menar, att eftersom vi nu ryckt ett
helt år närmare den dag, då dessa förslag
kan väntas föreligga för riksdagens
bedömning, finns det inte anledning att
yrka bifall till förslaget om ytterligare
eu utredning, utan vi bör avvakta vad
som kan komma att föreslås i denna
proposition och i slutbetänkandet från
utredningen kyrka—stat.

Däremot har jag inte kunnat ansluta
mig till den motivering som utskottet
anfört för sitt avslagsyrkande i den del
där det heter att i och med att vi har
en valfrihet — en möjlighet att välja
borgerlig vigsel eller kyrklig vigsel —
skulle kraven härvidlag ha tillgodosetts,
så att frågan om ett obligatoriskt civiläktenskap
inte. vore något problem som
behövde lösas inom en snar framtid.
Jag delar inte denna åsikt. Jag hyser
fortfarande den uppfattning som jag
förra året uttryckte i reservationen; jag
menar att det viktiga inte är denna
valfrihet som nu finns, utan att vi får
en lagstiftning som motsvarar de rättsverkningar
som knyts till äktenskapet
inom den borgerliga förvaltningen. Äktenskapet
är där ett juridiskt-ekonomiskt
avtal med bindande rättsverkningar för
kontrahenterna. Skall äktenskapet upplösas
är det enbart en civil domstol
som avgör den saken.

: Det förefaller alltså logiskt riktigt att
ha det borgerliga civiläktenskapet som
grund och att sedan den som så önskar
kan bygga på med en religiös ceremoni

— något som de flesta även i fortsättningen
torde önska. Därmed skulle man
också förverkliga valfriheten inte bara
för de människor som ingår äktenskap
utan också för de präster som har skyldighet
att viga, när kontrahenterna tillhör
den svenska statskyrkan. Och det är
väl en icke oväsentlig synpunkt då det
gäller valfriheten.

Jag har emellertid, som sagt, inte ansett
mig böra avvika från utskottets avslagsyrkande
denna gång och har således
inget särskilt yrkande, herr talman.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Motionen om anknytande
av äktenskapets rättsverkningar
till lysningen i stället för till vigseln
är väl närmast att betrakta som en uppföljning
av fjolårets motion angående
obligatoriskt civiläktenskap. Herr Sjöholm,
som är ensam motionär, har i
praktiskt taget hela motionen attackerat
den kyrkliga vigselformen. På var och
varannan rad finner man ord som »religiös»,
»troende», »heligt».

Naturligtvis har motionären rätt att

— som han gör -— hävda att den kyrkliga
vigseln skänker åt en del agerande
ett drag av hyckleri. Men varför vill
han förmena majoriteten av dem som
gifter sig i detta land kyrklig vigsel?
Det är ett bevisat faktum att det finns
en stor övervikt för de kyrkliga vigslarna;
mellan 90 och 95 procent av alla
äktenskap ingås i kyrklig eller frikyrklig
regi.

Nu vill herr Sjöholm frånta den kyrkliga
vigseln dess rättsverkningar. Visserligen
är han generös nog att framhålla
att det är självklart att kontrahenterna
sedermera skall »efter fritt
skön äga besegla sitt förbund med kyrkans
välsignelse». Jag är dock säker på
att det för de allra flesta skulle bli extra
besvär med dubbla ceremonier. Först
skall kontrahenterna skaffa ett äktenskapsbevis
genom en lysningssedel.

Jag vet inte hur motionären tänkt
sig att detta skulle ske. Måhända skulle

Onsdagen den 15 mars 1967 fm. Nr 14

Anknytande av äktenskapets rättsverkningar till lysningen i stället för till vigseln

lysningsbeviset sändas per post med
mottagningsbevis till de giftaslystna.
Därpå skulle eventuellt följa en kyrklig
ceremoni.

Jag kan förstå om personer, som har
den ideologiska uppfattningen att kyrkans
kontaktyta gentemot människor
skall minskas, yrkar på obligatoriskt civiläktenskap,
men att tillgripa ett sådant
halmstrå som det aktuella förslaget om
något slags lysningsvigsel i stället för
kyrklig eller frikyrklig vigsel är ändå
att gå för långt.

Det nu rådande förhållandet med
kyrklig och borgerlig vigsel ger önskad
valfrihet. En dirigering av människor
mot deras vilja anser jag vara förkastlig.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Dickson
(h).

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är givetvis herr Fridolfssons
i Stockholm anförande som
har uppkallat mig i talarstolen, eftersom
han har missuppfattat frågan ganska
mycket.

Dubbla ceremonier talar herr Fridolfsson
om. Det är alldeles felaktigt.
Här skulle inte behöva bli någon ceremoni
alls för dem som inte vill ha någon,
men — och det är viktigt, herr
Fridolfsson — de som önskar en ceremoni
skall kunna få den. Motionen innebär
inte att man skulle ta från människor
någonting som de önskar ha. De
får full frihet att göra precis som de vill
på detta område. Man undviker just att
dirigera människorna, som herr Fridolfsson
uttrycker sig.

Varje gång vi diskuterar sådana saker
som denna träder herr Fridolfsson
upp i talarstolen och påstår att man
attackerar kyrkan och religiösa värden.
Det gör han i dag också och framhåller
att det på var och varannan rad i motionen
står »troende», »religiös» o. s. v.
Betyder ordvalet att man attackerar dessa
värden? I så fall gjorde herr Fri -

dolfsson det också, ty han uttalade samma
ord från talarstolen. Man kan ju
inte tala om dessa ting utan att nämna
dessa ord, men det betyder givetvis
inte alt man angriper kyrkliga och religiösa
värden.

Motionsförslaget skulle — så som fröken
Bergegren nämnde — lösa frågan
om den samvetsnöd som en del präster
känner när de nu tvingas viga frånskilda.
Såvitt jag har läst vigselformuläret
rätt skall inte en präst gärna göra det.
Eftersom man nu kopplar samman de
rättsliga och de religiösa verkningarna
av ett äktenskap kan han emellertid inte
vägra vigsel. Varför är det felaktigt att
sära de juridiska och de religiösa rättsverkningarna
av ett äktenskap? Jag
skulle gärna vilja ha en motivering för
det. Man tar ju inte bort någonting.
Den som vill ha en religiös ceremoni
med den innebörd som anses ligga däri
kan ju få den, och den blir också renodlad
och inte hopkopplad med profana
juridiska paragrafer.

Det är underligt att präster skall vara
så måna om denna hopkoppling, men
det beror väl i någon mån på att de vill
kunna åberopa dessa höga procentsatser
för kyrkvigsel som de alltid drar fram.
För att få ett giltigt, juridiskt bindande
äktenskap måste ju många människor
låta viga sig i kyrka, och dem skyndar
sig herr Fridolfsson och andra att räkna
in såsom troende, vilka valt denna
vigselform av religiös övertygelse. Ofta
stämmer detta inte. Prästerskapet medverkar
i eu ceremoni som enligt deras
egen bedömning borde ha en mycket
djup innebörd, fastän de är medvetna
om att den i många fall inte har det.
Vi kan väl ändå vara ense om att kyrkvigseln
för många människor bara är
det sätt man blir gift på; för att få
till stånd de rättsliga verkningarna måste
man göra så.

Dessa siffror duger alltså inte som
statistik och som underlag för vad man
pläderar för. Herr Fridolfsson vet också
mycket väl att det har gjorts sociolo -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anknytande av äktenskapets rättsverkningar till lysningen i stället för till vigseln

giska undersökningar, som har påvisat
ett starkt inslag av vad som kallas förriittningskristendom,
d. v. s. att många
människor ser vigselakten som en ren
förrättning. Dessutom handlar de ofta
av ren slentrian — det är ju så folk
vanligen beter sig, när man gifter sig.

Om de rättsliga verkningarna bleve
klara på samma gång som lysningen,
kunde var och en göra efter behag och
friheten skulle därför ökas. Jag vill givetvis
inte förta någon människa rätten
att använda en religiös ceremoni. Det
var en av anledningarna till att jag häromdagen
röstade för att inte kyrkobyggen
och religiösa byggen över huvud
taget skulle beläggas med den 25-procentiga
investeringsavgiften. Jag vill inte
hindra utan önskar tvärtom främja
religiös utövning, men jag vill att denna
skall grundas på den enskilda människans
egen övertygelse och inte på lagar
och förordningar som gör att man
kan få med en mängd människor, vilka
inte på grund av egen verklig övertygelse
haft för avsikt att delta i ett religiöst
ceremoniel.

Om det utlåtande vid nu behandlar råder
i utskottet enighet; det föreligger
bara en blank reservation från två ledamöters
sida. Det sägs i utlåtandet att
man skall vänta tills utredningen kyrka
—stat föreligger. Detta skäl kunde lika
väl anföras i nästa ärende på föredragningslistan,
men där finns det ett antal
reservanter som anser att vi inte skall
invänta utredningen kyrka—stat. Detta
är enligt min mening något inkonsekvent
och ihåligt.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr FRIDOLFSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sjöholm säger att
ett av motionens huvudsyften är att det
inte skall behövas någon ceremoni vid
vigseln. Men praktiskt taget alla människor
anser att äktenskapets ingående
är en av livets höjdpunkter, och man

vill då ha det ordnat på ett annat sätt
än alt bara sitta och vänta på ett vigselbevis
som ramlar ned i brevlådan.
Ingen tvingas heller till kyrklig vigsel,
utan den som endast vill få ett juridiskt
bindande äktenskap kan gå till borgmästaren.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Först vill jag säga att
jag inte i likhet med herr Fridolfsson
i Stockholm har uppfattat herr Sjöholms
motion som en attack mot religiösa
värden. Men jag delar ändå inte
herr Sjöholms uppfattning i själva huvudfrågan.

Herr Sjöholm vill ändra bestämmelserna
så, att äktenskapets rättsverkningar
anknyts till själva lysningsförfarandet.
Det kanske beror på att i de
remissvar som kommit beträffande familjerättskommitténs
betänkande har
framställts två olika alternativ. Det ena
är att vigselns rättsverkningar skall
knytas till lysningsförfarandet och det
andra att borgerlig vigsel skall bli obligatorisk.

Utskottet har uppfattat saken så att om
man genomför herr Sjöholms förslag,
skulle detta närmast vara att jämställa
med införandet av obligatoriskt civiläktenskap.
Jag skulle vilja erinra om
vad familj er ättskommittén i sitt betänkande
Äktenskapsrätt, som avlämnades
år 1964, i mycket klara ord har sagit,
nämligen att en ordning med obligatoriskt
civiläktenskap utan tvivel skulle
innebära ökad omgång och besvär för
det stora flertalet. Att införa obligatoriskt
civiläktenskap bara för att nå en
lösning av problemet om prästs vigselskyldighet
kan enligt familjerättskommittén
inte komma i fråga. Inte heller i
övrigt föreligger enligt familjerättskommitténs
mening tillräckliga skäl för reformen.
Kommittén framhåller också att
intet av de övriga nordiska förslagen i
ämnet upptar obligatoriskt civiläktenskap.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm. Nr 14

Anknytande av äktenskapets rättsverkningar til! lysningen i stället för till vigseln

Detta är en fråga som mycket nära
berör nästa punkt på vår föredragningslista.
Jag skulle emellertid redan nu
vilja framhålla att nuvarande ordning
med möjlighet att välja både borgerlig
och kyrklig vigsel måste betecknas
som riktig och lämplig. Tydligen har
även familjerättskommittén den uppfattningen.
Något som heter frikyrklig vigsel
existerar inte i lagens mening. Kyrklig
vigsel inkluderar vigsel som utföres
av pastor från frikyrkligt samfund vilken
har vigselbehörighet. Denna valfrihetssituation
anser jag gynnsam och
riktig.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Herr Sjöholm vet förmodligen
själv vilka motiv han har för
sin motion, men jag betvivlar att han
har väckt den emedan han ömmar för
prästernas samvetsnöd i vigselsammanhang.
Man får snarare det intrycket att
det är en motion för motionerandets
egen skull -—• eller måhända för motionärens
skull. Vi som sysslar med dessa
frågor dagligdags vet att systemet fungerar
väl. Vi har samtal med lysningsparen,
och de är till freds med den
nuvarande ordningen. Jag vill endast
anföra ett par synpunkter.

Även bortsett från vigselns religiösa
värde har den ett stort psykologiskt
värde för många människor, och det
värdet tycker jag inte att vi skall ta
från dem. Att man får avge ett löfte,
att en högtidlig ceremoni kringgärdar
detta viktiga steg i livet, verkar förpliktande
för framtiden och är av stort
psykologiskt värde. Jag tror inte att vi
har anledning att beröva äktenskapet
något av det som kan befästa det och
ge det större auktoritet och allvar.

Skulle nu i enlighet med motionärens
förslag lysningen få vigselkaraktär bleve
den, som tidigare nämnts, en akt i
en pappersexercis. Vi skulle därmed
fortsätta på den väg söm tyvärr redan
beträtts av åtskilliga vilka menar att

äktenskapet är ett kontrakt på kortare
eller längre tid som lätt nog kan upplösas.
Man är »timechartrad» för viss
tid, och går det inte får det vara. Motionären
är inne på den linjen.

Jag vet att herr Sjöholm inte vill gå
till storms mot vigselceremonien —
han säger att den kan komma i efterhand.
Herr Sjöholm inser emellertid
säkert att den mänskliga trögheten spelar
in här som annars och att man på
det sättet skulle beröva många den
styrka som vigseln ger.

Frågan om den s. k. förrättningskristendomen
är ett kärt ämne för herr Sjöholm.
Han vill inte se något gott i den.
Men man kan sannerligen inte ta de
höga siffrorna för kyrklig vigsel till
intäkt för att svenska folket skulle vara
motståndare till den bestående ordningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herrarna tycks fortfarande
inte ha fattat vad motionen rör
sig om. Här säger både herr Fridolfsson
i Stockholm och herr Werner, att
vigselceremonien är så värdefull. Men
jag vill inte beröva någon människa
denna ceremoni. Är det svårt att fatta
vad jag menar, skall jag upprepa, att
jag anser att varje människa bör få välja
just den ceremoni som hon vill ha.

Herr Werner säger att han nog vet
varför jag motionerar. Ja det gör jag,
och det vore därför följdriktigare om
herr Werner inte hemföll åt spekulerande
över detta.

Det är anmärkningsvärt att herr Werner
slår bort argumentet om prästernas
samvetsnöd så lätt och säger att det
inte betyder någonting. Jag trodde faktiskt
att det betydde mer, men jag har
kanske missuppfattat den saken.

Varifrån får herr Werner uppfattningen
att det skulle bli pappersexercis?
Förfarandet skulle ju vara så en -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anknytande av äktenskapets rättsverkningar till lysningen i stället för till vigseln

kelt som man kan tänka sig: i och med
att lysningen är klar så har äktenskapet
juridisk rättsverkan. Något enklare kan
man inte gärna tänka sig.

Också jag tycker att ett obligatoriskt
civiläktenskap skulle innebära
onödig byråkrati, som herr Källstad var
inne på. Det vore byråkrati om man
först skulle vigas borgerligt och sedan
behövde vigas ytterligare en gång. Enligt
motionen skulle det inte behövas
någon vigsel alls, men man skulle få
undergå vigsel om man ville det.

Herr Werner säger att vigseln har
stor psykologisk betydelse och att äktenskapen
skulle upplösas ännu mer
om inte vigseln vore obligatorisk. Men
äktenskap upplöses ju redan i beklämmande
stor utsträckning, kanske t. o. m.
i sådana fall där herr Werner har officierat
vid vigseln. På den punkten
skulle det alltså inte bli någon försämring,
utan tvärtom skulle de äktenskap
kanske hålla bättre där herr Werner i
fortsättningen fick förrätta vigsel. Vore
inte det en tillfredsställelse för herr
Werner?

Jag tycker, som jag säger i min
motion, att det är något av hyckleri att
det nu vid en kyrklig vigsel står tre
personer som inte samtliga bejakar innebörden
av den ceremoni de deltager
i. Vad kontrahenterna vill ha är ett juridiskt
bindande äktenskap, och allt annat
är för dem utanverk. Vore det inte
bättre att skala bort allt detta utanverk,
så att man visste att alla dessa tre personer
verkligen trodde på vad de talar
om? Jag tycker att herr Werner borde
kunna instämma i det.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det må jag väl veta, att
det är fråga om pappersexercis! Om
man inte ändrade på lysningsförfarandet
men bifölle motionen skulle en person
kunna vigas genom fullmakt, eftersom
en av parterna mycket väl kan vara
frånvarande vid lysningen. Jag me -

nar att den milstolpe som vigseln utgör
i människans liv då skulle bli väl blygsam.

Herr Sjöholm säger att äktenskapen
redan nu upplöses i förfärande stor utsträckning,
och det är sant. Men skall
vi då inte försöka förekomma detta?
Skall vi bara låta det fortsätta att rasa
utför? Statistisk årsbok anger att över
10 000 äktenskap blev föremål för hemskillnad
år 1965. Det är verkligen allvarliga
siffror.

Vi bar all anledning att slå vakt om
äktenskapet på alla sätt och därvid också
uppmärksamma vigseln. Vi bör inte
godta den mänskliga trögheten därvidlag,
utan ge unga människor möjlighet
att uppleva detta viktiga steg som någonting
väsentligt i livet.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är sista gången jag
återkommer i detta ärende.

Nu har herr Werner anfört dels en
statistik över hur många som årligen
gifter sig i kyrkan -— det var många —
och dels över hur många som skiljer
sig, nämligen omkring 10 000. Därmed
har herr Werner slagit ur dan det argument
som han själv stödde sig på
tidigare. Den kyrkliga vigseln hjälper
alltså inte i det avseende som herr
Werner menar.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Med herr Sjöholms system, herr talman,
skulle det förmodligen bli ännu
sämre.

Jag får be att herr Sjöholm när han
motionerar nästa år — jag är säker på
att lian kommer att göra det — inte
bara föreslår lysningen som vigselgräns,
utan också föreslår att lysningstiden
skall vara en upplysningstid, då
unga människor får lära sig litet om de
viktiga ting som äktenskapet berör.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Herr Werner sade i

Onsdagen den 15 mars 1967 fm. Nr 14

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än svenska
kyrkan

sitt första anförande att den nuvarande
ordningen fungerar tillfredsställande.
Jag kan inte dela den uppfattningen.
Jag tycker att samhället på ett ganska
dåligt sätt har sörjt för dem som föredrar
en borgerlig vigsel framför en
kyrklig. Många gånger hänvisas vederbörande
till trista expeditionslokaler,
till tråkiga domslokaler och till kontorsrum
som inte är särskilt attraktiva.
Det är också svårt att få en borgerlig
vigsel förlagd till en lördag, beroende
på att de befattningshavare som förrättar
sådan vigsel högst ogärna vill
stå till förfogande då.

Jag tror att samhället skulle behöva
göra en hel del förändringar på detta
område för att skapa lika goda möjligheter
till kyrklig vigsel och borgerlig
vigsel.

Men det är inte dessa saker som utskottet
har åberopat. Utskottet har hänvisat
till två utredningar, dels familjerättskommittén,
vars betänkande är föremål
för behandling i justitiedepartementet,
och dels utredningen kyrka—
stat, vars betänkande väntas under året.
Att herr Sjöholm i dag inte har yrkat
bifall till motionen fattar jag så, att han
själv tycker att man bör avvakta vad
som blir följden av familjerättskommitténs
betänkande, sedan remissyttrandena
nu har kommit in.

Vad fröken Bergegren närmast reagerar
mot är vad som sägs överst på
s. 7 i utskottets utlåtande, att den nuvarande
ordningen, som ger valfrihet,
visar att det här inte gäller något särskilt
brännande problem. Men även
denna gång kan man väl få uttala meningen
att den ringa efterfrågan på borgerliga
vigslar tyder på att det nuvarande
tillståndet inte är helt avvita
och att vi väl kan vänta tills vi sett
vad som kommer ut av det arbete som
nu pågår i justitiedepartementet och i
utredningen kyrka—stat. Riksdagen har
ju sedan möjlighet att återkomma till
ärendet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Vidgad befogenhet för vigselförrättare

inom annat kristet trossamfund än
svenska kyrkan

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion
om vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat kristet trossamfund
än svenska kyrkan.

Första lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 432 i andra kammaren
av herrar Fridolfsson i Stockholm
och Nilsson i Agnäs.

I motionen hemställdes att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till sådan ändring av giftermålsbalken,
att kristet trossamfund skulle
få förrätta vigsel under förutsättning
att en av de trolovade tillhörde något
kristet trossamfund och att båda vore
svenska medborgare.

Utskottet hemställde, att förevar ande
motion, 11:432, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Gärde
Widemar samt herrar Arvidson, Ernulf,
Gustafsson i Borås och Fridolfsson
i Stockholm, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 432, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! När vi förra året behandlade
den fråga som här föreligger
hade förslaget i viss mån en annan
utformning. Varken utskottet eller reservanterna
kunde gå med på vad mo -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än svenska
kyrkan

tionärerna då yrkade. De begärde att
sådant trossamfund, som Konungen
medger rätt att genom pastor förrätta
vigsel, skulle få rätt att viga varje medborgare
som så önskade. Utskottet och
riksdagen avvisade förslaget med den
motiveringen, att de fria samfundens
vigselförrättare skulle komma i en favoriserad
ställning gentemot svenska
kyrkans. För präst i svenska kyrkan
gäller ju alltfort vigselplikt, under det
att de fria samfundens pastorer äger
vigselrätt enligt de regler som har kodifierats.

Den motion som ligger till grund för
första lagutskottets utlåtande nr 13 har
tagit fasta på förra årets reservation.
Motionärerna yrkar på en sådan ändring
av giftermålsbalken att kristet
trossamfund skall få förrätta vigsel under
förutsättning att en av de trolovade
tillhör något kristet trossamfund
och att båda är svenska medborgare.
Den nuvarande lagen tillåter inte detta.
Begränsningen är den, att en av de trolovade
skall tillhöra samma samfund
som vigselföri-ättaren.

Frågan är givetvis inte av så överväldigande
stort format — det skall
gärna erkännas. Men den rådande ordningen
åstadkommer åtminstone ibland,
som jag ser det, onödigt trassel. Det som
motionärerna begär och som tillstyrks
i reservationen är något mycket rimligt
och borde tycker jag i generositetens
namn kunna bifallas.

Det är ett glädjande faktum, alt de
kristna samfunden i dagens Sverige
står varandra bra mycket närmare än
förr, i varje fall vad beträffar frågor
av denna art. Jag tycker att det vore
en gärd av billighet, herr talman, att
låta människor i fall som detta fritt få
välja den vigselförrättare de vill ha.
Det borde gälla både präster i svenska
kyrkan och i de fria samfunden. Det
finns folk som utan att samfundsmässigt
ansluta sig står en församling mycket
nära och begär att vederbörande

pastor skall tjäna dem vid livets högtidligaste
och viktigaste tillfällen. Han
måste dock avböja att viga dem med
orden: »Jag har inte rätt att göra det,
eftersom ni inte tillhör min kyrka.»
Jag har själv, herr talman, befunnit mig
i ett sådant predikament ett par gånger
och känt det både tråkigt och snopet.

Till de omistliga värden som vi anser
vara väsentliga i ett demokratiskt
samhälle hör ju valfriheten. Vill man
motivera begränsningar av denna, måste
det vara på den grunden, att gemenskapslivet
i stort annars skulle skadas.
Det kan inte sägas gälla i ett fall som
detta.

Jag anser personligen det normala
vara att den som vill ha vigsel inom
något kristet samfund skall ta ställning
till detta genom tillhörigheten, men
jag kan omöjligt etikettera någon som
mindervärdig för att han inte rent
matrikelmässigt vill ansluta sig. Det
hör inte precis till det roligaste att undervisa
ett ungt par om att svensk lag
hindrar mig att viga vederbörande,
därför att ingen av dem tillhör min
kyrka bokföringsmässigt. Det är nästan
som om man fördolt ville säga: »Anslut
er, åtminstone en av er, så är saken
klar!» Den reella tillhörigheten
borde enligt min mening i ett sådant
fall få väga tyngre än den formella.

Detta är inte, som jag ser det, någon
speciell frikyrkofråga. Det finns folk
som av principiella skäl lämnar svenska
kyrkan men som alltfort känner samhörighet
med kyrkan och som vill legitimera
sin kärlek genom en kyrklig
vigsel. Lagen ger dem helt enkelt inte
någon möjlighet till detta.

Årets reservanter är mycket blygsamma,
jag skulle nästan kunna säga blygsamma
till övermått. De säger helt stillsamt
att de nuvarande begränsningarna
har visat sig medföra olägenheter i åtskilliga
fall. Det föreligger alltså ett
behov av en utvidgning beträffande behörigheten
att förrätta kyrklig vigsel.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm. Nr 14

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än svenska
kyrkan

Utskottet har sig bekant att en proposition
i anledning av familj erättskommitténs
betänkande är under utarbetande
i justitiedepartementet. Vad man i
reservationen begär är bara, att propositionen
jämväl upptar förslag i den
riktning som motionärerna förordar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Berglund (fp), Börjesson i Falköping
(ep), From (fp), Persson i Heden (ep)
och Johansson i Skärstad (ep).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Med några ord vill jag
kommentera det utskottsutlåtande som
behandlar den motion som jag tillsammans
med en partikollega har väckt
angående vidgad vigselrätt för frikyrkopastorer.
Frågan har, som herr Gustafsson
i Borås nämnde, tidigare varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Vid första lagutskottets behandling av
denna fråga 1966 kunde enighet inte
uppnås. Några höger- och folkpartiledamöter
reserverade sig och föreslog
att frikyrklig vigselförrättare skulle tilllåtas
viga trolovade oberoende av vilket
trossamfund dessa tillhörde.

Man bör när det gäller det nu aktuella
spörsmålet betrakta frikyrkligheten
som en enhet. De som känner de
frikyrkliga förhållandena i Sverige i dag
vet att de olika religiösa organisationerna
i sitt arbete står varandra närmare
nu än tidigare. Naturligtvis har
detta medfört att de personliga kontakterna
mellan medlemmarna blivit
vanligare.

Vid frågans behandling i år har utskottet
framhållit, att det föreligger ett
visst behov av en utvidgning av vigselrätten.
Samma sak har utskottet uttalat
varje gång frågan varit aktuell, även
om det samtidigt sagt att de nuvarande
bestämmelserna inte medför sådana olägenheter
att frågan kräver en omedel -

bar lösning. Man har alltså varit och
är medveten om att det nuvarande systemet
medför vissa olägenheter och
att det orsakar viss irritation men vill
inte vara med om några åtgärder för
att lösa frågan. Utskottsmajoriteten har
försökt skjuta frågan ifrån sig genom
att hänvisa till att proposition i anledning
av familj erättskommitténs betänkande
håller på att utarbetas i justitiedepartementet.
Detta är ett rätt anmärkningsvärt
argument när man betänker
att det i familj erättskommitténs
betänkande inte har föreslagits någon
som helst ändring av de nu aktuella
vigselbestämmelserna.

Motionen berör naturligtvis inte någon
stor och avgörande samhällsfråga
utan har begränsad räckvidd, men
spörsmålet gäller inte bara ett smidigare
system beträffande frikyrklig vigselrätt
utan kanske framför allt människors
rättigheter och valfrihet i samhället.
Låt de trolovade, vilket samfund
de än må tillhöra, själva få avgöra av
vem de skall vigas. Varför skall exempelvis
en pastor i missionsförbundet
inte tillåtas viga medlemmar tillhörande
baptistsamfundet, och varför skall
inte frikyrkopastorer tillerkännas samma
rätt som tillkommer många kommunalmän?
Vi motionärer har hemställt
att frikyrkopastorer skall få rätt att viga
medlemmar som tillhör annat trossamfund
än vigselförrättarens.

Reservanterna, däribland utskottsordföranden
fru Gärde Widemar, har varit
ännu försiktigare då de bara hemställt
att den proposition, som i anledning av
familj erättskommitténs betänkande är
under utarbetande, skall uppta förslag i
den riktning som förordas i motionen.
Jag tycker att denna blygsamma begäran
om en reform i religionsfrihetens
intresse bör kunna genomföras och yrkar
därför bifall till reservationen av
fru Gärde Widemar in. fl.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (h).

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom

kyrkan

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Med hänsyn till utskottets
argumentering i sitt utlåtande
nr 12 hade det varit logiskt att utskottet
också i detta fall hade enhälligt föreslagit
avslag på förevarande motion. Det
gäller ju exakt samma förhållande i detta
fall, nämligen att man bör avvakta
den proposition som snart är att vänta
angående ändring av giftermålsbalken
och slutbetänkandet från utredningen
kyrka—stat.

Herr Fridolfsson i Stockholm säger
nu att detta är ett orimligt resonemang
när det gäller denna fråga, därför
att familj erättskommittén såvitt han
vet inte har föreslagit några ändringar
av vigselrätten. Gentemot detta vill
jag framhålla att familjerättskommittén
inte heller framlagt något förslag om
obligatoriskt civiläktenskap. Utskottsmajoriteten
menar för sin del att vi i
detta fall bör avvakta innan ställning
tas i sak, eftersom en proposition snart
är att vänta där hela problemet kommer
att framläggas i ett sammanhang och
vi också väntar på slutbetänkandet från
utredningen kyrka—stat, där det kommer
att ges en vid resumé över alla de
problem som rör förhållandet kyrkastat.

Jag tycker att det är rätt anmärkningsvärt
att både herr Gustafsson i
Borås och herr Fridolfsson i Stockholm
nu tar avstånd från den argumentering
som de förde i föregående ärende, där
de yrkade avslag på motionen.

Det konsekventa vore att man i båda
fallen avvaktade utredningen. När reservanterna
i detta ärende vill att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall ge
till känna en åsikt i själva sakfrågan tycker
jag att det innebär ett anmärkningsvärt
avsteg från den praxis som
tillämpas i första lagutskottet, där man
brukar undvika att ta ställning i en fråga
när man vet att man inom en snar
framtid kommer att få ta ställning till

annat kristet trossamfund än svenska

problemet i ett mycket större sammanhang.

Jag tycker att detta är ett fullgott
skäl för den linje som utskottsmajoriteten
följt, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Bergegren tycker
att jag för ett inkonsekvent resonemang.
Vid behandlingen av föregående
ärende ställde jag mig avvisande till
motionsyrkandet, i den nu aktuella frågan
tillstyrker jag min motion. Skillnaden
är ju den, att motionen om att äktenskapets
rättsverkningar skulle knytas
till lysningen i stället för till vigseln
inte syftade till att åstadkomma någon
valfrihet; ett bifall till herr Sjöholms
motion skulle strypa valfriheten. Min
motion syftar till att vidga valfriheten.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Nej, herr talman, dessa båda motioner
är faktiskt inte riktigt parallella. Den
lagstiftning som behandlades i första
lagutskottets utlåtande nr 12 ger valfrihet.
De som vill ha kyrklig vigsel går
till kyrkan och får det, vare sig det
gäller en frikyrka eller svenska kyrkan.
De som inte vill ha kyrklig vigsel, kan
få borgerlig vigsel. Det var därför alldeles
felaktigt när herr Sjöholm sade,
att man för att vigseln skall få rättslig
verkan måste göra som 95 procent gör.
Det behöver man inte, eftersom man kan
få borgerlig vigsel.

Men när det gäller det ärende vi nu
behandlar finns en begränsning, som
visserligen statistiskt inte är så allvarlig
men som ändå borde undanröjas. Två
personer som vill ha vigsel i svenska
kyrkan eller i en frikyrka kan inte få
sådan vigsel, om inte en av kontrahenterna
tillhör det aktuella samfundet.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm. Nr 14 25

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än svenska
kyrkan

Det är på den punkten som vi tycker att
det vore rimligt med en ändring efter
de linjer vi skisserat i reservationen,
där vi endast säger oss önska att frågan
skall tas upp i den proposition som
väntas.

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm tycker att det är alldeles riktigt
att han, trots att samma formella
argument kan anföras i båda fallen, yrkar
avslag på en motion och bifall till
en annan, eftersom han i det ena fallet
är motståndare till motionsyrkandet och
i det andra fallet är en av motionärerna.
Men då har herr Fridolfsson helt
förbisett vad frågan gäller. Utskottet har
i intetdera fallet tagit ställning i sak
till motionerna utan avstyrkt dem med
hänvisning till att man vill avvakta resultatet
av pågående utredning..

Jag tycker därför att det är riktigt
och konsekvent att yrka avslag i båda
fallen, trots att jag i ena fallet i sak
anser att motionsyrkandet är riktigt och
i det andra fallet att motionen borde avslås.
Personligen tycker jag nämligen,
om vi nu skall ge oss in på en diskussion
i sak, att det problem som aktualiserats
i den nu behandlade motionen
bäst skulle lösas genom att vi finge ett
obligatoriskt civiläktenskap, så att man
så att säga ger kejsaren vad kejsaren
tillhör och Gud vad Gud tillhör. Då
skulle ju herr Gustafsson i Borås ha
möjlighet att viga vem han ville utan
att begära tillstånd av Kungl. Maj :t och
helt och hållet kunna följa sitt samvetes
bud, vilket jag tycker är det angelägnaste
i denna sak. För närvarande
finns det ju ingenting som hindrar att
herr Gustafsson i ett sådant fall hänvisar
kontrahenterna till borgerlig vigsel
och sedan förrättar en kyrklig ceremoni
ovanpå den; den kan väl inte vara av

noll och intet värde bara därför att den
inte har juridiskt bindande verkan?

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har principiellt inte
det minsta emot införandet av civiläktenskap,
men, herr talman, när nu 95
procent av svenska folket finner det
förenligt med sin ställning, sina tankar
och åsikter att begära kyrklig vigsel,
så tycker jag inte att man har någon anledning
att särskilt argumentera mot
den. Situationen är ju i dag den att
man gör som man vill. Men när det gäller
den fråga som behandlas i första
lagutskottets utlåtande nr 13 föreligger
en viss tråkig begränsning, som det vore
rimligt att ändra på.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Herrar Fridolfsson i
Stockholm och Nilsson i Agnäs har i år
fört fram ett motionsyrkande, som jag
hade anledning att föra fram i denna
kammare redan 1962 och som jag upprepade
både 1964 och 1966, den sista
gången tillsammans med herr Sörenson
i första kammaren. Om årets motionärer
hade tagit kontakt med den tidigare
motionären så kanske årets motion hade
kunnat få en något mera logisk utformning
än vad som nu är fallet. I
själva texten talas det nämligen om en
vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat kristet trossamfund än
svenska kyrkan, medan det däremot i
klämmen i motionen talas om en ändring
av giftermålshalken så att kristet
trossamfund — det innefattar alltså både
svenska kyrkan och frikyrkorna —
får förrätta vigsel under förutsättning
att en av de trolovade tillhör något
kristet trossamfund och att båda är
svenska medborgare.

Det måste också få konsekvenser för
svenska kyrkans del; om två personer
har utträtt ur svenska kyrkan och till -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än svenska
kyrkan

hör ett annat kristet trossamfund, så
kan inte en svenska kyrkans präst nu
förrätta vigsel av dessa båda. Hur kristna
de två än är och vilket kristet trossamfund
de än tillhör, så är det en omöjlighet
ur legal synpunkt. Även i det avseendet
borde förhållandet kunna rättas
till.

Jag hade alltså tidigare anledning att
motionera om att riksdagen skulle skriva
till Kungl. Maj :t och anhålla om sådan
förändring av 4 kap. 2 § giftermålsbalken,
att den innefattade bestämmelse
om full vigselrätt för behörig vigselförrättare
vid kyrklig vigsel inom svenska
kyrkan och inom annat trossamfund.
Jag har under dessa år blivit tillskriven
och uppringd av olika personer, och
min uppmärksamhet har alltmer fästs
på det faktum, att den nuvarande lagstiftningen
på denna punkt är något
otymplig. Vi har t. ex. en studentpastor
i Uppsala som bär en ekumenisk studentförsamling
men som häromåret var
ur stånd att förrätta vigsel av två studenter
i studentförsamlingen därför att
ingen av dem tillhörde samma trossamfund
som han själv och trots att de
var engagerade i samma kristna studentförsamling.

Situationen är dessutom den, att de
frikyrkliga samfunden har ett stort antal
gudstjänstbesökare —• vänner, anhängare,
sympatisörer eller vad man
nu vill kalla dem — som gärna skulle
vilja ha sina religiösa ceremonier utförda
av den pastor som fungerar i den
kyrka eller församling där de är engagerade
och med vilken de hör samman.
Den kyrkliga situationen har blivit alltmer
ekumenisk så till vida, att förståelsen
samfunden emellan blivit större.
Det torde alltså te sig ganska naturligt
att företa en lagändring som innebär
rätt för pastor, vilket samfund han
än tillhör, att viga dem som så önskar,
under förutsättning att de tillhör något
kristet trossamfund.

1962 uttalade faktiskt första lagut -

skottet, att det syntes föreligga vissa
skäl för en ändring i gällande lagstiftning.
Då avsåg man just detta att vigsel
mellan s. k. »anhängare» icke kan förrättas
inom vederbörande samfund.

lag är starkt medveten om att svenska
kyrkans präster har en skyldighet att
viga som de fria kristna samfundens
pastorer icke har och att de senare alltså
har en privilegierad ställning.

Häromåret utarbetades också av hovrättspresidenten
Björn Kjellin en promemoria
med förslag till ändrad lydelse
av 4 kap. 3 § gifterinålsbalken. Enligt
hans förslag skulle detta lagrum ha följande
lydelse: »Till vigsel inom svenska
kyrkan kunna de trolovade anlita den
präst inom kyrkan som de själva åstunda
och som därtill är villig. De äga
erhålla vigsel i församling endera tillhör
av präst som därtill förordnas.»
Detta förslag innebar sålunda att vigsel-''
skyldigheten lyftes bort från den enskilde
prästen och i stället lädes på den
prästerliga organisationen. 1963 års kyrkomöte
har också antagit det i promemorian
upptagna förslaget till lagändring.

Jag skulle också, herr talman, vilja
erinra om att det framkommit ett förslag
i Norge till »Lov om T ro ssamfunn»
som berörde också denna fråga. Jag tycker
man här i landet skulle kunna efterbilda
den ordning som är på väg att
införas i Norge. Enligt § 22 i det norska
förslaget heter det att »kirkelig vigsel
företas av en dertil berettiget prest i
statskirken eller i et registrert trossamfunn».
Enligt det norska förslaget skall
alltså såväl präst i statskyrkan som
präst i registrerat trossamfund kunna
neka att förrätta vigsel under vissa
förutsättningar. Förslaget innebär i
princip icke någon inskränkning i möjligheten
att viga den som önskar att bli
vigd. En liknande ordning vore val inte
omöjlig att få till stånd i vårt land.

Här bär också talats om den roll som
den kyrkliga vigseln spelar i Sverige.

Onsdagen den 15 mars 1907 fm.

Nr 14

Man kan inte komma ifrån att — enligt
uppgifter från 1964 — 92,8 procent av
alla äktenskap ingicks med kyrklig vigsel,
medan däremot siffrorna för den
borgerliga vigseln successivt minskar
år för år: år 1955 var antalet borgerliga
vigslar 6,38 procent, år 1958 var det 6,2
procent och år 1960 endast 5,89 procent
av antalet ingångna äktenskap.

Reservanterna har yrkat på att den
proposition som snart är att vänta med
anledning av familj erättskommitténs betänkande
också bör uppta förslag i den
riktning motionärerna förordar. I motsats
till fröken Bergegren tycker jag
det är riktigt att i det sammanhanget
ge uttryck för en uppfattning så att
propositionen tillgodoser det önskemål
som är för handen. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Gärde Widemar
m. fl.

Nya former för konkursförvaltning

tionen. Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 75
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Nya former för konkursförvaltning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om nya former för konkursförvaltning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av första lagutskottets utlåtande
nr 14 vill jag endast i korthet
uttala en förhoppning om att den översyn
av komkurslagstiftningen som sker
inom lagberedningen i samverkan med
de övriga nordiska länderna måtte bedrivas
med allra största skyndsamhet.
Jag är givetvis medveten om att det är
fråga om ett omfattande utredningsarbete,
som kommer att kräva sin tid, men
en översyn av konkurslagstiftningen
är ett så viktigt arbete inom lagberedningen
att det om möjligt bör forceras.

Antalet konkurser har under senare
tid ökat, och alla tecken tyder på en
fortsatt ökning. Den nuvarande konkurslagen
kan anses vara i behov av en
översyn, varför man som sagt får hoppas
att det inte skall dröja alltför länge innan
denna översyn gjorts och riksdagen
därmed får ta ställning till en revidering
av nu gällande konkurslag.

Jag har nog önskat att man skulle
kunna utbryta de s. k. fattigkonkurserna
ur lagberedningens arbete, men jag
böjer mig ändå för ett enigt utskott, när
det anser att en revision av konkurslag -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nya former för konkursförvaltning

stiftniingen måste göras vid en allmän
översyn.

Herr talman! Jag har bara velat anföra
detta till protokollet.

I detta anförande instämde herr
Gomér (ep).

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det skulle egentligen
inte finnas skäl för mig att ta till orda i
denna fråga, men det är några rent
felaktiga synpunkter i motionen som
jag vill bemöta.

Motionärerna gör gällande, att antalet
konkurser har stigit under senare
år. Så är emellertid på intet sätt fallet.
Under de senaste tio åren har antalet
konkurser hållit sig ganska konstant.
1955 var antalet 1 500; sedan gick det
ned till 1 300 å 1 400 något år för att
1962 gå upp till 1 600, och för närvarande
är antalet på nytt 1 500. Problemet
är också ganska litet, eftersom ungefär
hälften av dessa 1 500 konkurser
avskrivs utan slututdelning — det finns
inte täckning för konkurskostnaderna.

Det förefaller också märkligt att motionärerna
vill ha eu förenkling av de
s. k. fattigkonkurserna. Efter vad jag
kan förstå har man därvidlag redan
ett mycket enkelt förfarande; gäldenärens
medel tas inte i anspråk, utan det
är sökanden som får betala kostnaden
för dessa fattigkonkurser. Om man skulle
ha något önskemål vore det väl snarare
att ett större antal av de konkurser,
som nu behandlas som stora konkurser,
hänfördes till gruppen fattigkonkurser,
så att sökanden fick betala kostnaderna
och konkurserna därefter kunde avskrivas
enligt ett förenklat förfarande.

Såsom redovisas i utskottsutlåtandet
pågår emellertid en allmän översyn av
konkurslagstiftningen inom lagberedningen,
och även om resultatet inte kan
väntas så snabbt kommer det i alla fall
så småningom. Jag yrkar därför bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda mer i denna fråga; men utskottets
talesmans inlägg ger mig anledning
till ett ytterligare inlägg.

Herr Martinsson anförde att antalet
konkurser inte har ökat. Jag stöder
emellertid min uppfattning på ett siffermaterial
som jag fått och som visar
att antalet konkurser år 1963 var 1 376
och år 1964 1 493. Ökningen är visserligen
inte så markant men tyvärr har
jag inget siffermaterial för åren 1965
och 1966 — men när man i tidningspressen
följer uppgifter om företag som
går i konkurs förefaller det som om
antalet har ökat under de senaste åren.

Jag tror att det blivit en begreppsförvirring
härvidlag. När jag och min medmotionär
yttrat oss om de s. k. fattigkonkurserna
har vi menat att det vore
önskvärt med en omarbetning av 185 §
i konkurslagen, så att ett ökat antal
konkurser kunde inrymmas i begreppet
fattigkonkurs. Jag stöder mig i detta
sammanhang på ett uttalande från häradshövdingeföreningen,
där det bl. a.
heter: »Åtskilligt skulle vara att vinna
genom en omarbetning av 185 § i konkurslagen
i sådan riktning att som fattigkonkurs
kunde behandlas icke bara
konkurs, där tillgångarna uppenbarligen
icke förslå till gäldande av konkurskostnaderna,
utan även sådan konkurs
där tillgångarna äro så små aitt
de efter konkurskostnadernas gäldande
icke skulle lämna nämnvärd utdelning
till borgenärerna. Det synes knappast
vara meningen med konkursinstitutet att
efter konkursens avslutande gäldenären
är än fattigare, borgenärerna icke rikare
men förvaltaren och rättens ombudsman
tillerkända arvoden för arbete som från
allmänna ekonomiska utgångspunkter
varit utan större värde.» Häradshövdingeföreningen
uttalar också en önskan
om att det inte skall dröja alltför
länge innan en revidering av gällande
konkurslag kommer till stånd.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Men detta är en annan
sak än vad motionärerna har begärt.
Jag delar herr Börjessons i Falköping
mening att en sådan förenkling som
häradshövdingeföreningen kräver kunde
vara motiverad. Det är emellertid
inte vad motionärerna fordrar; de talar
om en önskvärd förenkling av de s. k.
fattigkonkurserna, som enligt vad jag
kan förstå är enkla nog som de är för
närvarande.

När det gäller antalet konkurser redovisar
herr Börjesson siffror från åren
1963 och 1964. De för 1964 är de senaste
uppgifterna i vår officiella statistik.
Om man går ett årtionde tillbaka
i tiden, finner man emellertid att siffran
år 1955 var 1 534, år 1956 1 714,
år 1957 1 459 och år 1958 1 552. Sedan
rör det sig om ungefär 1 500 konkurser
årligen fram till år 1962, då de
var 1 616. År 1963 var antalet 1 376 och
år 1964 var det 1 493. Så långt har dock
herr Börjesson rätt, att antalet från år
1963 till år 1964 steg något.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill bara notera som
ett faktum, att denna debatt har fört
det värdefulla med sig att utskottets
talesman och dess övriga ledamöter har
fått en annan uppfattning om innebörden
av mitt motionskrav på en förenkling
av det s. k. fattigkonkursförfarandet.

När det gäller antalet konkurser säger
statistiken tyvärr inte allt. Åtskilliga
konkurser stannar nämligen på
papperet: det sker förlikning eller blir
administration — ett enklare konkursförfarande.
Borgenärerna finner att det
inte tjänar mycket till att sätta vederbörande
i konkurs.

Jag tror emellertid att jag och utskottets
talesman kan vara överens om
att man med tillfredsställelse kan hälsa
en revidering av nu gällande konkurslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående tillägg till livräntor
enligt förordningen den 11 juni
1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror, jämte i ämnet
väckt motion, och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 32 § förordningen
den 14 december 1956 (nr 629)
om erkända arbetslöshetskassor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 1:28 av herr Nils-Eric Gustafsson
in. fl. samt nr 11:41 av herrar Gomér
och Svensson i Vä.

I motionerna yrkades, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam prövning och förslag
rörande ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria
yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter i enlighet med
vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:28 och 11:41, måtte i

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag rörande ändrade grunder för
socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter.

Reservation hade avgivits av herr
Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson,
fru Nilsson, fru Ekendahl, herr
Bengtsson i Yarherg, fröken Sandell och
herr Fredriksson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att förevarande motioner, 1:28 och
II: 41, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten
yrkar att riksdagen hos Kungl. Maj :t
hemställer om förslag rörande ändrade
grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare i
syfte att åstadkomma ökade valmöjligheter.

Den socialdemokratiska hälften av
utskottet liar vid lottdragningen förlorat,
och jag har, herr talman, i uppgift
att tala för reservationen. Jag hoppas
att vi inte har samma otur i kammaren
som i utskottet, ty det vore skada på en
så god sak.

Denna fråga har behandlats vid flera
tillfällen alltsedan lagen om allmän försäkring
kom till. De borgerliga ledamöterna
vill att den nuvarande sammankopplingen
mellan sjukförsäkringen
och tilläggspensioneringen skall upphävas
för egna företagare så till vida, att
dessa skulle kunna delta i sjukpenningförsäkringen
men inte behöva vara med
i ATP.

Som framgår av reservationen bygger
den allmänna försäkringen på att
sjukförsäkringen svarar för korttidsskyddet
vid sjukdom. När en sjukdom
visar sig leda till långvarig arbetsoförmåga
eller om en skada orsakar invaliditet
träder pensioneringen till. Sam -

ordningen innebär att man antingen har
den ena eller den andra försäkringsformen.
Ingen behöver nu hamna ohjälpt
i skarven mellan två försäkringar såsom
kunde hända tidigare innan lagen om
den allmänna försäkringen kom till.
Numera behöver man inte ge sig in på
den mycket svåra gränsdragningen mellan
sjukdom och invaliditet. Det är en
mycket svår fråga att avgöra för myndigheterna
när sjukdom kan anses ha
övergått till invaliditet. Om man ginge
motionärerna till mötes, vore en sådan
gränsdragning absolut nödvändig att
göra. Annars måste man genomföra ett
förslag med en särskild tidsbegränsad
sjukförsäkring för de företagare som
önskar stå utanför ATP. Man kan alltså
inte tillämpa den nuvarande ordningen.
Kostnaderna för detta måste bäras av
de försäkrade, eftersom statsbidrag inte
utgår till tilläggssjukpenningen.

Jag vill nu fästa kammarens uppmärksamhet
på att den som önskar en sådan
försäkringsform redan har möjlighet att
få sina önskemål tillgodosedda. Om
man nöjer sig med ett korttidsskydd vid
sjukdom och inte bryr sig om invaliditetsskyddet,
kan man ställa sig utanför
sjukförsäkringens tilläggssjukpenning
och ATP och teckna en sjukförsäkring
efter individuellt önskemål i ett enskilt
försäkringsbolag. Då har man som motionärerna
önskar ett korttidsskydd i
form av sjukförsäkring, och man slipper
ifrån att vara med i ATP.

Det kan väl inte vara så, att motionärerna
inte velat förorda denna lösning
på grund av bristande förtroende
för försäkringsbolagen. För min del
tror jag att det saknas intresse från företagarnas
sida för den typ av försäkring
som motionärerna vill införa. Vid
närmare eftertanke måste företagaren
göra klart för sig att han löper stora
risker genom att ordna det så för sig.
Han vore ganska väl skyddad vid en
tidsbegränsad sjukdomsperiod, men om
den blir långvarig och sjukdomen övergår
till invaliditet, står han där utan

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

något skydd fastän det då behövs i än
högre grad.

Jag vill också med några ord beröra
motionärernas övriga förslag. Man vill
att företagaren skall ha möjlighet att
välja pensionsnivå inom ATP och man
vill att han skall ha möjlighet att välja
och tillhöra endast förtidspensioneringen
och familjepensioneringen men inte
ålderspensioneringen. Vi har många
gånger diskuterat ATP, dess förtjänster
och brister. ATP är ett kollektivt pensioneringssystem,
och i ett sådant kan
man inte införa individuella förmåner.
Systemet är enkelt och billigt att administrera
och det skall därför mycket
starka skäl till för att såsom oppositionen
velat man skall bryta sönder det nuvarande
enhetliga systemet. Jag anser
personligen i likhet med många som
har sysslat med dessa frågor att det
inte är möjligt att inom ramen för ATP
åstadkomma denna reform. Det är en
kollektiv försäkringsform som måste
bygga på generella förmåner.

Utskottsmajoriteten har inte anfört
något som kan betecknas som skäl för
sitt förslag, och jag tror att det råder
ett ganska svagt intresse bland företagarna
att ordna det för sig på detta sätt.
Den valfrihet som sjukförsäkringen bjuder
företagarna — de kan välja en mycket
längre väntetid än vad löntagarna
kan — har de utnyttjat i mycket ringa
grad. Det finns därför ingen anledning
att tro, herr talman, att företagarna i
större utsträckning skulle utnyttja en
sådan valfrihet inom ATP.

Man bör också observera att företagare
ofta övergår till att bli löntagare.
Företagare är inte något som man nödvändigtvis
måste förbli hela livet. På
dagens och morgondagens arbetsmarknad
kommer det att bli ännu vanligare
att människor under sin yrkesverksamma
tid övergår från att vara företagare
till att vara anställda. Hur skall ett
pensionssystem sådant som majoriteten
i utskottet har förordat kunna passa
in i sådana fall?

Företagarna har funnit sig väl till
rätta i ATP-systemet, och jag tycker
att det är på tiden att oppositionen drar
den rätta slutsatsen därav.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Strand
in. fl.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Som herr Bengtsson i
Varberg framhöll är detta inte någon
ny fråga, men den sanning den innehåller
är lika stor ändå. Frågan om
olika tillämpning inom ATP-systemet
kommer upp till behandling varje år
och orsaken till att vi fortsätter att
motionera härom är att ett stort antal
människor känner sig behöva ett annat
skydd än vad ATP sammankopplat
med sjukförsäkringen ger.

För de fria yrkesutövarna och företagarna
är inte utformningen av det
allmänna försäkringssystemet tillfredsställande.
Som bekant har tilläggspensioneringen
och tilläggssjukpenningen
kopplats samman. Den som är undantagen
från tilläggspensioneringen får
inte vara försäkrad för tilläggssjukpenning,
i den mån denna baseras på annat
förvärvsarbete än anställning, vilket
reservanternas talesman berörde.

För många företagare är det svårt, i
synnerhet under företagets uppbyggnadstid,
att prestera de ekonomiska insatser
som behövs för att de skall kunna
vara anslutna till båda försäkringarna.
I många sammanhang har det sagts
— och det sades även i utskottet —
att betydande svårigheter vid sjukdom
kan uppstå för dessa företagare. Det
gäller för företagare att spara i sitt företag.
Hans behov av medel och kapital
i rörelsen är många gånger mycket
stort. Förtroendet för företaget kan
rubbas om han blir sjuk.

Mot den önskade reformen har främst
invänts att det skulle vara nästan omöjligt
att skilja på sjukförsäkring och
pensionering. Nu har jag emellertid
stort förtroende för kungen och för re -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

geringens förmåga att lösa ett sådant
problem. Större problem har rättats
till. Jag tror att man i högsta grad överdriver
och att detta argument bottnar i
att man inte vill bry sig om frågan.

Jag har den uppfattningen, att det
inte kan vara rimligt att år efter år avvisa
en angelägen reform bara därför
att den liksom inte passar in i systemet
sådant det var uppbyggt från början.
Vi minns alla att man när ATP infördes
sade att man efter en tid skulle
göra en prövning och ändra sådant som
borde ändras. Det kan inte vara riktigt
att samhället på det sociala området
konstruerar ett stelbent system,
som sedan inte kan ändras om det i
praktiken visar sig nödvändigt att ändra
det. På de fem år som har gått har
vi ju erhållit ett betydande erfarenhetsmaterial,
och argumenten mot sammankoppling
av dessa försäkringsformer
har inte försvagats, utan snarare skärpts.
Behovet av korttidsskydd är stort hos
de grupper det är fråga om, och det
rimmar dåligt med socialt ansvar att
förmena dem möjlighet att ansluta sig
enbart till försäkring för tilläggssjukpenning.

I år har andra lagutskottet ställt sig
positivt till motionerna. Som tidigare
sades vann vi lottdragningen, och det
är därför utskottets talan jag för. Motionskravet
att överväga en ökad valfrihet
i tilläggspensioneringen kan
lämpligen tillgodoses genom att företagarna
får möjlighet att begränsa sin
anslutning till pensioneringen till att
omfatta exempelvis förtids- och efterlevandeskydd.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till andra lagutskottets hemställan
i utlåtande nr 9.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Jag kan till att börja
med instämma i de synpunker som herr
Gomér anförde med anledning av utlåtandet
från andra lagutskottet.

Att denna fråga återkommer år efter

år beror på att problemet ännu inte
har blivit löst. Herr Bengtsson i Varberg
menade att man borde acceptera
den ordning som nu råder, eftersom
företagarna skulle bedöma saken så,
att det system vi har skulle vara det
för dem förmånligaste. Oavsett hur det
är med den saken, skulle emellertid
företagarna önska något större valfrihet.

Det kan ju sägas att den enskilde
företagaren liksom den anställde vid
inträffad sjukdom har behov av det
skydd som sjukförsäkringen ger och
som företagarna också kan få enligt de
nu gällande reglerna. Företagarna har,
såsom tidigare har sagts, möjlighet att
välja mellan en karenstid på 3, 33 eller
93 dagar innan de kommer i åtnjutande
av sjukersättning. Det är kanske riktigt
att en enskild företagare har möjlighet
att klara sig under något längre karenstid,
men om sjukdomen ser ut att bli
långvarig, kan behovet av att få ersättning
i form av grundsjukpenning och
tilläggssjukpenning vara mycket stort.
Det är väl styrkt att företagarna har
behov av ett skydd mot sjukdom, innefattande
både grund- och tilläggssjukpenning.

Det har sagts tidigare att man borde
ändra på sammankopplingen mellan
tilläggssjukpenning och ATP för de fria
företagarna. En fri företagare har behov
av att samla ett kapital i sitt eget
företag för att konsolidera detta eller
för att utnyttja det i rörelsen. Skall
han genom att betala avgifter till ATP
dra bort ett rätt väsentligt belopp från
(det egna företaget, försämras hans
möjligheter att bygga upp ett kapital
inom företaget. Ett väl konsoliderat
eget företag, vare sig det gäller hantverk,
jordbruk eller någonting annat,
kan ju vara ett åldersskydd, och dessutom
får företagaren större rörelsefrihet
om han inom företaget kan disponera
de 8—9 procent som nu årligen
betalas in till ATP.

Självfinansieringen är i dagens läge

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

ett stort problem för enskilda företag.
Det är svårt att få låna pengar på penningmarknaden.
Därför skulle det vara
av värde om fria företagare hade valfrihet
och kunde ställa sig vid sidan av
ATP för att låta de belopp, som annars
skulle betalas till ATP, stanna i
det egna företaget.

Utskottets majoritet har tillstyrkt den
motion som ligger till grund för utskottets
utlåtande, och herr Gomér har tidigare
redogjort för vad som ligger bakom
motionen. Herr Bengtsson i Varberg
sade att det skulle vara administrativt
svårt att skilja tilläggssjukpenningen
och tilläggspensioneringen åt,
men i det fallet har jag samma uppfattning
som herr Gomér nyss anförde,
nämligen att svårare problem ändå har
lösts. Med de erfarenheter vi nu har
horde det vara möjligt att rätta till det
förhållandet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
synpunkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Genom de båda anföranden
som här hållits av herr Gomér
och herr Jonsson har det gått som en
röd tråd att företagarna inte har råd
att betala det socialförsäkringsskydd
som lagen om allmän försäkring erbjuder
medborgarna.

Får jag först ta upp den tekniska sidan
av saken. Herrarna har sagt att
det är en så enkel sak att klara detta
rent administrativt, att låta företagarna
vara med i tilläggssjukpenningförsäkringen
och inte vara med i ATP. Herr
Gomér säger med darr på rösten, att
kungen har minsann klarat svårare
problem, och det är möjligt att regeringen
har gjort det. Men det är ju
inte regeringen som har att tillämpa
denna lagstiftning, utan det skall försäkringsnämnderna
göra.

Anledningen till att vi införde denna
sammankoppling mellan tilläggssjukpenningförsäkringen
och pensionering -

en var, att det heM enkelt var nödvändigt,
om vi skulle kunna åstadkomma ett tillfredsställande
skydd för medborgarna.
Alternativet var nämligen en tidsbegränsad
sjukförsäkring och eu förtidspensionering.
När människorna hade fått
den sjukpenning som de var berättigade
till, var det inte säkert, att de var
berättigade till pension. Många människor
hamnade därför, som jag sade, i
skarven mellan två försäkringar. Den
sammankoppling som infördes medför
att en människa aldrig kan hamna i
en sådan skarv. Redan efter 90 dagars
sjukdom skall myndigheterna undersöka,
huruvida man med rehabiliteringsåtgärder
kan återställa en sjuk
och om undesökningen visar att arbetsoförmågan
är bestående, så skall vederbörande
ha förtidspension. Vad resultatet
blir spelar i regel ingen roll för den
enskilde, därför att han får i stort sett
samma skydd.

Låt oss tänka oss att en företagare
har en sjukpenning på bortåt 50 kronor
men inte tillhör ATP; då har han
bara grundskyddet att få. Det är då
ingen lätt sak för pensionsmyndigheterna
att säga: Hans arbetsoförmåga är
sådan att den blir varaktig, varför han
skall ha pension; han skall inte längre
ha sjukpenning utan ha folkpension.
Jag skulle vilja se herr Gomér sitta och
fatta sådana beslut.

Vidare talar man här om att företagarna
måste ha sina pengar i rörelsen,
vilket gäller framför allt under uppbyggnadstiden,
då man har stora svårigheter,
och man tillägger, att om företagarna
fick behålla den avgift som på
grund av ATP kräves av dem, så skulle
det vara en fördel. Men har ni inte ett
ögonblick funderat på att det är just
under uppbyggnadsskedet som företagarna
har det största behovet av att ha
ett försäkringsskydd för invaliditet?
Det är alltså en mycket farlig propaganda
att inbilla företagarna, att det är
till nackdel för dem att vara med i
ATP.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

Får jag fästa uppmärksamheten på att
vi, när vi införde ATP, trodde på ert
tal om att företagarna inte var så angelägna
om att få vara försäkrade. Vi
sade därför att med hänsyn till omständigheterna
tar vi med företagarna i
ATP, men vi försäkrar inte hela deras
inkomst. Detta skedde med den motivering
som herr Gomér och andra framförde.
Vad ledde det till? Jo, en våldsam
propaganda, där man sade, att vi
diskriminerade företagarna — de ville
inte på något sätt behandlas annorlunda,
utan de ville bli behandlade på
samma sätt som löntagarna. Sedan har
vi tagit bort alla skillnader mellan löntagare
och företagare och sagt, att alla
skall ha samma skydd oberoende av om
de hämtar sin inkomst från eget företag
eller från en annans rörelse.

Det finns ingen anledning att bestrida
att avgifterna kan vara betungande
och att företagarnas försäkringsbehov
är något annorlunda än löntagarnas.
Men jag fäster än en gång uppmärksamheten
på att företagare kan bli löntagare,
och i den situationen kan det
väl vara ganska skönt att ha byggt upp
det försäkringsskydd som andra människor
har. Jag vill säga både till herr
Gomér och herr Jonsson att möjligheten
för en företagare är fullständigt
öppen att ha det grundskydd samhället
erbjuder. Han behöver inte ha mer
än detta grundskydd, ty sedan kan han
efter behov komplettera försäkringen i
privata försäkringsbolag, och detta var
ju centerns linje i pensionsomröstningen.
Det är klart att man kan falla tillbaka
på alternativet att företagarna
skall ha det grundskydd, alla medborgare
får och att de inte behöver ha de kollektiva
tilläggen, om dessa inte anses
passa, utan i stället kan välja de skräddarsydda
anordningar som privata försäkringsbolag
kan tillhandahålla.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När herr Bengtsson i
Varberg diskuterar dessa frågor och ar -

gumenterar mot förslag som innebär
förändringar i socialförsäkringssystemet,
framkommer det ständigt att det
skulle röra sig om försök att bryta sönder
systemet. Det är ganska märkligt,
ty herr Bengtsson är ju inte okunnig om
att det till årets riksdag föreligger motioner
från hans eget parti med begäran
om översyn av socialförsäkringssystemet.
Detta måste dock betyda att man
även inom hans parti kommit underfund
med att det finns brister som det
är angeläget att rätta till. Jag är övertygad
om att om herr Bengtsson står här
i talarstolen om några år och diskuterar
socialförsäkringsfrågor kommer har
att tala om att det konstaterats de och d(
bristerna i ATP-systemet som man avser
att avhjälpa.

I den aktuella frågan har den synpunkten
framförts att det i ATP-systemet
ingår tre element, nämligen ålderspensionen,
familjeskyddet och invaliditetsskyddet.
Skulle det då inte, herr
Bengtsson, om man verkligen vill anstränga
sig, vara möjligt att skapa sådana
bestämmelser att en företagare kan
försäkra sig för att få enbart invaliditetsskydd
och familjeskydd? Eftersom
han har eget företag, i vilket han hoppas
kunna bygga upp ett kapital som
kan vara till hjälp på ålderdomen vill
han komma med i systemet på det angivna
sättet, men detta vill herr Bengtsson
helt bortse ifrån. Detta är emellertid
inte att bryta sönder ATP. Förhållandena
i vårt land är sådana att alla
inte har samma möjligheter med hänsyn
till bl. a. sysselsättningen. Därför
bör det finnas möjlighet för de olika
kategorierna att få tryggheten ordnad
på skiftande sätt. Man kan inte bortse
från att företagarna har problem med
kapitalförsörjningen, och tvingas de då,
för att få skydd när det gäller sjukdom,
invaliditet och familj, att betala avgift
till en pension som de personligen inte
behöver, tycker jag det föreligger ett
missförhållande som borde motivera att
herr Bengtsson åtminstone skulle kunna

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

gå med på en omprövning. Han vill emellertid
inte göra detta utan tillbakavisar
resonemanget och säger att det är ett
försök att bryta sönder systemet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag är helt överens med
herr Gustavsson i Alvesta om att alla
våra sociala reformer behöver överses
från tid till tid och jag har under de
år ATP funnits upplevt många förändringar
— men då har det gällt förbättringar.
Det har varit fråga om att göra
skyddet effektivare för medborgarna, att
höja ersättningsnivån och att fylla ut
eventuella luckor som visat sig när vi
fått erfarenhet av lagstiftningen. Jag
kommer dock aldrig att medverka till
att reformen försämras, och det är alldeles
klart att vad som här krävs utgör
en orimlig försämring. Uppriktigt sagt
anser jag det vara helt felaktigt att säga
att företagarnas kapitalproblem skall lösas
genom att befria dem från avgifter
till det sociala trygghetssystemet; jag
tror att det finns många företagare som
är mycket glada över att de erlagt de
avgifter som försäkringssystemet kräver,
nämligen de företagare som nu uppbär
ATP-pensioner. Dessa företagares
efterlevande är också mycket tacksamma
för att vi inte hade några sådana
här speciella anordningar för företagare.
Jag kan alltså inte finna att det
problem som företagarna kan ha med
sin kapitalförsörjning skall lösas genom
att vi ställer dem utanför ATP
eller bara ger dem en del av ATP. Och
vad tror herrarna det skulle kosta att
införa en tidsbegränsad sjukpenningförsäkring
för företagarna? Har ni ett
ögonblick funderat på den saken? Den
tidsbegränsade sjukpenningförsäkringen
måste ju omfatta ett par år. Jag är
inte så säker på att företagarna skulle
vara så glada åt edra anordningar om
de fick veta vad de skulle kosta. Nu
2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

njuter de frukterna av det kollektiva
system som vi alla svarar för.

Oberoende av de synpunkter som
framförts av herr Gustavsson i Alvesta
yrkar jag bifall till reservationen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Efter flera års diskussioner
i detta ärende borde det stå
klart för herr Bengtsson i Varberg att
det inte är fråga om att ställa någon
utanför systemet. Vad det gäller är att
åstadkomma ett system, där avgifterna
anpassas efter vederbörandes behov.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtsson i Varberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 109 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Strand m. fl.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

§ 15

Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades
ställning inom den allmänna
försäkringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om deltids- och korttidsanställdas
samt lågavlönades ställning inom
den allmänna försäkringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr I: 111 av herr Fälldin in. fl. samt nr
11:149 av herrar Jonasson och Johansson
i Växjö.

I motionerna yrkades, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam prövning samt förslag
rörande en sådan reformering av berörda
regler i ATP-systemet att den nuvarande
disproportionen mellan avgift
och förmån för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade avlägsnas i
enlighet med vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 111 och II: 149, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson, Gustavsson i Alvesta och
Jonsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:111 och 11:149, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag om en
sådan reformering av ATP-systemet att
den nuvarande disproportionen mellan
avgift och förmån för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade avlägsnades.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Under de år vi haft
ATP-systemet har företagarna till fonderna
betalat in betydande avgifter för
deltids- och korttidsanstallda, avgifter
som sedan inte grundat någon pensions -

rätt. I regel gäller det här grupper med
små inkomster. Vid behandlingen av
förra ärendet sade herr Bengtsson i
Varberg att de försäkrade nu njöt frukterna
av det kollektiva systemet. Man
kan fråga sig på vilket sätt dessa deltids-
och korttidsanställda får njuta
frukterna av det kollektiva systemet,
när företagarna betalar in avgifter som
inte ger någon pensionspoäng.

Vid 1960 års riksdag då denna fråga
behandlades — vi hade vid det tillfället
väckt motioner i saken — sade
man att erfarenhet av reglernas verkningar
ännu inte vunnits, och därför
föranledde motionen inte någon riksdagens
åtgärd. Frågan var uppe till behandling
återigen 1961. Då sade man att
den sammanföll med finansieringssystemet
i stort inom socialförsäkringen, och
då det var föremål för överväganden
inom socialdepartementet fann man inte
heller då någon anledning att ta något
initiativ i frågan. Vid 1962 och 1963 års
riksdagar var motionerna återigen uppe
till behandling, och då avslogs de med
motiveringen att ingenting hade inträffat
sedan frågan sist hade behandlats.
Skatteberedningen tog upp saken
och uttalade följande om förslaget: »Den
i vissa fall mindre goda överensstämmelsen
mellan förmåner och avgifter
inom tilläggspensioneringen, som det
nuvarande systemet inrymmer, skulle
genom reformen tillrättaläggas så till vida
som allmänna pensionsfonden ej
skulle komma att tillföras avgiftsintäkter
för inkomster, som ej tillika medförde
pensionsrätt inom tilläggspensioneringen.
» Så långt hade man då kommit,
att man konstaterat att fonderna tillfördes
pengar som det inte blev några pensionspoäng
för. Vi vet nu att det skatteförslaget
inte lett till något resultat.
Man har sagt att finansieringsfrågorna
nu utreds på nytt och att man därför
måste avvakta denna utredning.

Att under den långa tid som gått
ingenting blivit gjort är märkligt; det
är, som jag förut nämnde, stora grupper
som tror sig vara med i systemet
och samla poäng, men så småningom

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna försäkringen -

kommer det att visa sig att de inte får
någon pension trots att de genom sina
arbetsinsatser varit med om att tillföra
fonderna pengar.

Vi har tagit upp frågan i en reservation.
Vi har i den, i anslutning till motionerna,
hemställt att det snarast möjligt
måtte läggas fram förslag som rättar
till detta och ger rättvisa.

Vi har också pekat på en annan sak
i ATP-systemet, den s. k. 30-årsregeln,
enligt vilken det krävs att man varit
med 30 år i systemet för att få full
pension. Den som tidigt kommer in i
systemet och kanske är verksam i 45—
50 år men tillhör en låginkomstgrupp
kan många gånger genom sin arbetsgivare
ha betalat in samma totalsumma
i avgifter som en annan som kortare
tid stått med i systemet men har brantare
inkomstkurva. En person t. ex. som
går ut i förvärvsarbete tidigt och betalar
avgifter under 48 år har kanske betalat
in samma summa, låt oss säga
75 000 kronor, som den som kommer in
i systemet 10 år senare och betalar avgifter
under 38 år. Men det blir en väsentlig
skillnad den dagen pensionen
skall betalas ut! Detta är inte rättvist.
Vi har hävdat att de inbetalda avgifterna
i större utsträckning skall ge rättvisa
när den enskilde skall ha ut sin
pension.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Även denna fråga har
vi diskuterat vid flera tillfällen. De senaste
gångerna var det dock sent på
natten, varför jag skall ta tillfället i akt
och ägna några minuter åt att granska
frågan.

Herr Gustavsson i Alvesta och hans
reservationskamrater kritiserar det förhållandet
att det inte finns något bestämt
samband mellan förmåner och avgifter
inom ATP. Han menar att det

missgynnar vissa grupper som har deltids-
eller korttidsanställning.

Nu bygger denna kritik på en felsyn
som har sin grund i att man är helt fast
i det gamla premiereservtänkandet.
ATP är ju uppbyggt efter en helt annan
finansieringsmetod, lör delning smetoden.
Avgiftssidan är en sak och förmånssidan
är en annan. Herr Gustavsson
säger att det betalas in avgifter som inte
bildar pensionsrätt. Men inga avgifter
bildar pensionsrätt i ett fördelningssystem.
Om det hade varit fråga om ett
premiereservsystem, då måste det vara
överensstämmelse mellan avgifter och
förmåner. Då påföres ju envar försäkrad
sin avgift, och han får den pension
som han är berättigad till med hänsyn
till sina inbetalda avgifter. Men så är
ju inte alls fallet inom ett fördelningssystem.
Den försäkrade bokförs inte för
några avgifter, utan han bygger upp
en pensionsrätt på sin inkomst, och det
även för den händelse hans arbetsgivare
inte erlägger avgiften, vilket ju
kan hända. Hans pensionsrätt påverkas
inte ett dyft av de uteblivna avgifterna.
Han får den pensionsrätt han enligt
sin inkomst är berättigad till.

Låt oss leka med tanken, herr talman,
att de avgifter som under årens
lopp erlagts till ATP på en arbetstagares
inkomster i stället hade satts in i
ett premiereservsystem. Hur mycket
pension skulle han då ha fått? Ja, han
skulle ha fått avsevärt mycket mindre
än han får i ATP. Pensionen är ju värdebeständig,
och varje års pensionskostnad
täcks av det årets avgifter. På
den tiden då jag var aktiv betalade
jag avgifter som skulle täcka de då utgående
pensionerna. Nu får jag en mycket
högre pension, och avgifterna skall
betalas av dem som nu är aktiva. Därför
finns ingen absolut överensstämmelse
mellan avgifter och pensionsförmån
— det skall man ha helt klart för sig.

Nu kan vi enligt min mening upphöra
med denna debatt som vi har fört under

36 Nr 14 Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna för -

säkringen

många år, eftersom den är rätt onödig.
Det pågår ju en utredning om indirekta
skatter och socialförsäkringsavgifter,
och utredningen håller på att utforma
förslag till regler för finansieringen av
socialförsäkringarna. Vi har fått uppgift
om att denna utredning blir klar i
år, och vi kan väl invänta utredningen
innan vi diskuterar några detaljändringar
i finansieringen. På den punkten
finns det alltså enligt min mening
ingen anledning att göra annat än vad
utskottsmajoriteten har förordat.

Det andra problemet som tas upp i
motionerna och reservationen rör de
s. k. 30-års- och 15-årsreglerna. Som alla
vet räcker det att ha 30 pensionsgrundande
år för att få full pension. Här hävdar
reservanterna att denna regel missgynnar
arbetstagare som har fler pensionsgrundandande
år än 30 och en
flack inkomstkurva under sin aktiva
tid. Reservanterna vill med andra ord
att man skall ha mer än 30 pensionsgrundade
år för att få full pension.

Utskottet har sedan 1961 bestämt hävdat
— vilket riksdagen också ställt sig
bakom — att nuvarande regel är mycket
väl avvägd. Den stämmer överens
med andra tjänstepensionssystem som
vi har. Man behöver bara hänvisa till
dem som studerar och är borta från
arbetsmarknaden ett stort antal år. De
har detta till trots möjlighet att intjäna
full pension. Kvinnan brukar ju av olika
skäl tvingas att vara borta från arbetsmarknaden
ganska många år, och
hon hinner det oaktat intjäna full penson.
Det finns väl ingen anledning att
införa en förändring som försämrar
ATP-systemet på den punkten.

15-årsregeln innebär ju att de 15 bästa
åren skall läggas till grund för beräkning
av pensionens storlek. Denna
regel innebär fördelar för alla som har
förändrade realinkomster under sin yrkesverksamma
tid, d. v. s. för praktiskt
taget alla yrkesverksamma människor.
Nu vill motionärerna att alla pensions -

grundande år skall ligga till grund.
Med hänsyn till den allmänna reallöneutvecklingen
skulle ett genomförande av
motionärernas förslag innebära en påtaglig
försämring för de allra flesta
arbetstagare.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att riksdagen har anledning att
även denna gång tillbakavisa de förslag
som har förts fram av motionärerna.
och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Så långt kunde jag fatta
herr Bengtssons i Varberg resonemang
som att han numera erkänner att
det nuvarande systemet är felaktigt, eftersom
han liksom utskottet hänvisar
till att en utredning pågår och att vi
därför kan vänta. Det är i alla fall tacknämligt
att kunna notera det.

Jag är inte fast i något premiereservtänkande,
herr Bengtsson.

Herr Bengtsson säger att inga avgifter
bildar pensionsrätt. Man kan naturligtvis
resonera hur som helst, men
det bokförs i alla fall poäng på försäkringskassorna,
och dessa poäng grundar
sig på vederbörandes inkomst. Efter
inkomsten utgår avgifter, och poängen
ligger till grund för den pension
som sedan skall utgå. Även om det inte
är en direkt överensstämmelse, herr
Bengtsson i Varberg, finns det i alla
fall ett samband. Men vad vi reagerar
mot är att det i vissa fall inbetalas avgifter
på den del som annars skulle utgöra
basbelopp och där inga avgifter
skulle utgå samt att det inbetalas avgifter
som inte grundar någon pensionsrätt.

Vad 30-årsregeln beträffar är det riktigt
att denna, som det står i utskottsutlåtandet,
har sin förebild i det statliga
systemet. Men det är i alla fall mycket
gamla bestämmelser det därvidlag gäller,
och det är inte alldeles säkert att

Onsdagen den 15 mars 1967 fm. Nr 14

Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna försäkringen -

de är rätt avvägda. Vidare heter det i
utlåtandet — och herr Bengtsson hänvisar
till detta — att regeln »får anses
innefatta en lämplig avvägning mellan
olika arbetstagares pensionsintressen».
Ja, är det en lämplig avvägning som
sker, herr Bengtsson, när låginkomsttagarna,
trots att de företag där de arbetar
under årens lopp betalar in avgifter,
ändå får en betydligt lägre pension
i förhållande till inbetalda avgifter än
höginkomsttagare?

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
den tekniska diskussionen om avgiftsuttaget
utan hänvisar till att den frågan
får vi diskutera när en utredning föreligger.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att det tidigare var så i vårt
land, att de löntagare som hade låg inkomst
inte åtnjöt något pensionsskydd,
medan de som hade höga löner åtnjöt
sådant skydd. Nu har vi infört ATP,
som ger även låglönegrupperna ett effektivt
pensionssystem och pensionsskydd.
Hur kan det vara till nackdel
för låginkomsttagarna?

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Vi kanske då även kan
vara överens om det, herr Bengtsson i
Varberg, som står i yrkandet i reservationen,
nämligen att utredningen skall
påskyndas, så att vi mycket snart skall
kunna diskutera igenom problemet.

Herr Bengtsson frågar: Hur kan pensionssystemet
vara till nackdel för låginkomsttagarna?
Ja, jag vidhåller vad
jag sagt, att det betalas in avgifter som
inte ger tillräcklig eller ingen pensionspoäng.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
är tydligen beredd att acceptera

vilka orimligheter som helst, om det
bara är fråga om ett kollektivt fördelningssystem.

Det är ganska häpnadsväckande att
herr Bengtsson kan säga att vi skulle
få betydligt mindre för avgiften om det
vore fråga om ett premiereservsystem.
Men sanningen är väl den, herr Bengtsson,
att somliga människor här i landet
får betydligt mera än vad avgiften
motiverar därför att en mängd människor
inte får någonting alls trots att det
betalas in avgift för dem. Det är verkligen
horribelt att påstå att detta skulle
vara ett rättvist system.

Jag kan instämma i vad herr Gustavsson
i Alvesta sagt om ärendets behandling:
det har hela tiden varit fråga om
de obotfärdigas förhinder. Det vore kanske
lika bra att man sade ifrån att man
inte vill göra någon ändring härvidlag,
så att det inte behövde väckas motioner
varje år. Nu hänvisas endast till pågående
utredningar — man har ju väntat
på förslag i fyra, fem eller sex år.

Men, herr talman, jag hade begärt ordet
för att peka på vad som står i reciten
till utskottsutlåtandet. Jag hoppas
att alla kammarens ledamöter läst
exemplen på s. 2. De ger klart belägg
för hur felaktigt systemet är och visar
att avgifter måste betalas in för personer
som aldrig får se röken av någon
pension för dessa avgifter.

Jag skulle vilja säga några ord om
skatteberedningens förslag. Den har
nämligen tänkt sig att man skall komma
till rätta med detta system genom
att ta ut avgift även på basbeloppet.
Jag skall direkt citera vad som står på
sidan 4 i utskottsutlåtandet: »En möjlighet
är att slopa det nuvarande basbeloppsavdraget
som avgiftsfri inkomst
och jämväl å dessa inkomster utta avgift
efter samma procentsats som fastställes
att gälla för arbetsgivaravgifterna
inom tilläggspensioneringen. De avgiftsintäkter,
som inflyter och belöper
på inkomster upp till gränsen för bas -

!S8 Nr 14 Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna försäkringen -

beloppet, kan avskiljas från övriga inbetalda
avgifter. Inflytande avgifter, som
hänför sig till inkomster som är pensionsgrundande
inom tilläggspensioneringen,
skall givetvis avse tilläggspensioneringens
finansiering och tillföras
allmänna pensionsfonden.»

Man kan, menar skatteberedningen,
ta ut avgift på hela basbeloppet och
lägga dessa pengar i en anan fond. Det
är ett genialiskt tänkande!

Först skall man alltså bestämma att
5 700 kronor i botten på en inkomst
inte skall förorsaka ATP-avgifter och
inte heller ge någon tilläggspension.
Sedan visar den praktiska tillämpningen
att många arbetsgivare får betala avgift
till ATP-fonden för inkomster upp
till 5 700 kronor, men vederbörande inkomsttagare
får ingen som helst pension
för dessa avgifter och blir naturligtvis
förargade över detta. Då stiger
en utredning fram och säger ungefär
så här: Vi skall undanröja denna orättvisa
genom att låta alla företagare betala
avgift på alla inkomster även under
basbeloppet 5 700 kronor. Någon
tilläggspension skall emellertid fortfarande
inte utgå på dessa avgiftsbelagda
inkomster, eftersom avgifterna inte
skall betalas in till ATP-fonden utan
till fonderna inom sjukförsäkringssystemet.
Sedan skall man hoppas att löntagarna
skall vara till freds med att
inte få någon ATP, därför att man har
fört pengarna till en annan fond.

Jag tror att det finns all anledning
för riksdagen att bevaka denna fråga,
så att inte avgiftsbetalningen till ATP
totalt ökas utan att de korttidsanställda
fördenskull får någon som helst ATPpension.
Problemet behöver verkligen
hållas levande och stå under observation.

Med stöd av vad jag här anfört yrkar
jag, herr talman, bifall till punkten A
i reservationen, som gäller just de korttidsanställda.
Punkten B är jag inte beredd
att biträda i dag. Jag tror att vad

som däri föreslås skulle föranleda alltför
drastiska omändringar i systemet.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Hem Ringaby, som normalt
brukar glädja oss i andra lagutskottet
med sina inlägg, var tyvärr inte
med då frågan behandlades denna gång,
vilket jag livligt beklagar; det är möjligt
att vi annars hade kunnat klara
upp en del missförstånd redan i utskottet.

Jag försökte så klart det gick att beskriva
skillnaden mellan ett premiereservsystem
och ett fördelningssystem,
och jag trodde att det räckte för att
påvisa att en korttidsanställd inte kan
få pension på den avgift som är inbetalad
för vederbörande vid ett visst tillfälle.
Jag har aldrig förnekat att de uppgifter
som står på sidan 2 i utlåtandet
är felaktiga som exempel betraktade;
det är givet att de har irriterat.

Med hjälp av ett nytt finansieringssystem
är det vår avsikt att få bort
detta. De människor som under ett år
inte kommer över basbeloppet kan rimligtvis
inte få ATP för det året. Vi
måste ha klart för oss att folkpensionen
skall ge 90 procent av basbeloppet.

När det sedan gäller frågan om företagarnas
avgifter till socialförsäkringar
vill jag fästa uppmärksamheten på att
man i många andra länder tar ut mycket
högre avgifter ur produktionen för
att bekosta de sociala anordningarna.
Jag kan räkna upp en rad länder där
detta förekommer. När vi så småningom
tar ställning till finansieringen av socialförsäkringsförmånerna,
hoppas jag
att vi kommer att lägga en avsevärt
högre avgift på företagen. Redan nu
tycker jag att herr Ringaby bör förbereda
sig på detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Carlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 134 ja och 72 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående det statliga bidraget till
allmän försäkringskassa, och

nr 12, i anledning av väckt motion
angående efterlevnaden av vissa bestämmelser
i hälsovårdsstadgan och i
lokala ordningsstadgor; samt

Varningsskylt å traktorsläp

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion angående
åldersgränsen för rätt att föra
moped, och

nr 10, i anledning av väckt motion
angående lämplighetsprövningen vid
tillståndsgivningen för yrkesmässig biltrafik.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 17

Varningsskylt å traktorsläp

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om varningsskylt å traktorsläp.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord med anledning av den motion
som jag har väckt och som är en upprepning
av tidigare liknande försök att
finna en lösning på ett allvarligt trafiksäkerhetsproblem.

Om man som jag — och säkerligen
många andra — haft stora svårigheter
för att inte säga svävat i livsfara på
grund av att man inte kan se om en
framförvarande traktor med släp är en
lastbil eller ej är man angelägen att
försöka få en rättelse till stånd. Jag
bär tidigare i en motion föreslagit att
traktor med släpvagn skulle förses med
en skylt med ordet TRAKTOR eller liknande
som visade att det gäller ett sådant
långsamtgående fordon. Förra
året tog utskottet tydligen hänsyn till
motivet i motionen och ansåg att en
väsentlig trafiksäkerhetsfråga berördes
däri. Utskottet fann det emellertid praktiskt
omöjligt att genomföra det förslag
som då framfördes.

I årets motion har vi därför tagit
hänsyn härtill och föreslagit att skylten
utformas på ett sätt som inte kan
ge anledning till de invändningar som

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.

förra året framfördes av utskottet. Vi
bär i motionen anfört att vi vill överlämna
åt Kungl. Maj :t att närmare bestämma
hur skylten skall utformas —
det väsentligaste var att dessa speciellt
farliga trafikfordon på våra vägar utmärktes
på något sätt.

Utskottet säger nu: »De nämnda praktiska
invändningarna synes i viss mån
gälla även det nu framförda förslaget.»
Jag har svårt att förstå att det verkligen
skall behöva råda tveksamhet om hur
detta skall ordnas. Jag är emellertid
tacksam för att utskottet även denna
gång har sagt att utskottet dock har
»förståelse för motionens syfte och vill
ånyo understryka att problemen med
de långsamtgående fordonen bör ägnas
uppmärksamhet».

Detta har sagts tidigare och jag vill
nu endast uttala den förhoppningen att
någon tar initiativ till att verkligen
lösa detta viktiga problem. Om riksdagen
sedan inte vill besluta i enlighet
med ett eventuellt förslag må det vara
hänt — huvudsaken är att något händer
på detta område.

För att freda mitt samvete skulle jag
ha velat yrka bifall till motionen, men
jag har blivit uppmärksamgjord på att
det tekniskt inte är möjligt, eftersom
det skulle ha krävt att det också hade
funnits en lagtext. Fördenskull, herr
talman, kan jag alltså inte yrka bifall
till motionen, men jag har med dessa ord
velat kraftigt understyrka att det är angeläget
att det verkligen sker någonting
på detta område.

I detta anförande instämde herr Henningsson
(s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner
om användande av varningstrianglar i
trafiken, och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelserna om
trafik i samband med statsbesök.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckta motioner om arbetsgivares uppgifts-
och uppbördsskyldighet m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:184 av herr Ottosson m.fl. och
11:228 av herr Nordgren m.fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om att utredningen
beträffande samordning och
förenkling av de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
som av det allmänna
ålades företagen påskyndades och att
utredning och förslag till bestämmelser
genom vilka arbetsgivare medgåves rätt
till ersättning för de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
till det allmänna, vilka
för närvarande icke vore ersättningsgrundande,
framlades.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:184 och 11:228 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson och Axel Kristiansson,
fru Hultell, fru Diesen samt herrar
Svanström, Wirtén, Skoglösa, Larsson
i Borrby, Nilsson i Bästekille, Hyltander,
Andersson i Örebro och Thglén,
vilka ansett att utskottet hort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 184 och II: 228 i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle om
utredning och förslag till bestämmelser
genom vilka arbetsgivare medgåves rätt
till ersättning för de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
till det allmänna, vilka
f. n. icke vore ersättningsgrundande.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
motionerna 184 i första kammaren
och 228 i andra kammaren.

Det är med glädje jag konstaterar
utskottets positiva skrivning när det gäller
den del av motionen i vilken vi begär
utredning om samordning och förenkling
av företagarnas uppgifts- och
uppbördsskyldigheter. Riksdagen har
ju redan 1965 i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhållit om en utredning kring
detta problem, men det tycks ibland
vara svårt att få i gång regeringens
utredningsmaskineri. När regeringen
vill, kan ett förslag läggas fram för riksdagen
utan att det har redovisats någon
normal utredning eller remissbehandling,
men när motionärer och utskott
begär en förhållandevis enkel utredning
om att lätta en arbetsbörda
som har pålagts en viss grupp i samhället,
då går det inte lika snabbt.

Utskottet har sagt att det inte finner
eu förnyad framställning i denna fråga
påkallad men förutsätter att en sådan
kommer att göras »utan onödig tidsutdräkt».
För den som från företagarhåll
får höra, hur pressade företagarna
känner sig av allt detta arbete, som inte
bara orsakar dem extra besvär, utan
också kostnader, förefaller det angeläget
att en ändring snart kommer till
stånd.

Utskottets negativa inställning till
kravet på en utredning och förslag till
ersättning för företagarnas uppgiftsoch
uppbördsskyldigheter förefaller
ganska svårförståelig. Det har tidigare
framlagts siffror och utredningar om
vilka kostnader arbetet medför för företagarna,
och dessa siffror visar att arbetet
kräver betydligt mer än vad som
kan vara rimligt.

Utskottet säger att företagarnas skyldigheter
att lämna uppgifter inte i princip
avviker från dem som åvilar varje
2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr H

medborgare. De arbetsuppgifter som
samhället ålägger medborgarna drabbar
också företagarna som privatpersoner.
När det allmänna tidigare har tillerkänt
företagarna viss ersättning för
en del av arbetet — nämligen arbetet
med uppbörden av omsättningsskatt —
förefaller det som om logiken bjuder
att samma fastslagna princip skulle
gälla även för detta arbete.

För staten betyder en sådan ersättning
ganska litet, men för de enskilda
företagarna blir kostnaderna betungande.
Detta avsteg från redan fastslagna
principer förefaller företagarna vara en
svårförståelig orättvisa mot just deras
speciell grupp i samhället. Vem mer
än staten kan ålägga en viss människa
eller grupp människor att uian ersättning
utföra kostnadskrävande extraarbete
för sig? Staten bär visat sig ha
denna makt, men det förefaller föga
värdigt samhället att bruka sin makt
på ett sätt som innebär en uppenbar
orättvisa gentemot en minioritetsgrupp
i samhället.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen av
herr Eric Gustaf Peterson m. fl.

I detta anförande instämde herr
Nordgren (h).

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Som herr Thylén sade
är detta inte någon ny fråga. Redan för
två år sedan beslöt riksdagen i enlighet
med beredningsutskottets förslag att
hemställa, att en utredning om förenkling
av uppgiftsskyldigheten kom till
stånd. Jag vill understryka vad som har
sagts här om angelägenheten av att den
verkligen kommer till stånd. Det har
väl framkommit att det kanske är för
tidigt att vänta att beslutet skulle vara
effektuerat efter två år och att man
får vänta ytterligare några år, men vi
är mycket intresserade av att veta, hur
lång väntan blir. Om angelägenheten även
utredning tror jag inte vi har delade
meningar.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.

Den andra delen av den motion som
behandlas i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4 i år gäller ersättning
för det arbete som åläggs vissa
grupper i samhället i samband med
uppgiftsskyldighet och uppbörd av olika
former av skatt. Jag skall inte här
anföra de motiveringar som finns för
detta krav, utan jag skall nöja mig med
att hänvisa till de synpunkter som jag
anförde i kammardebatterna både förra
året, året före och t. o. m. ytterligare
ett år förut, som klargör att arbetet
skulle bli betydligt dyrare om det sköttes
på vanligt sätt.

Vad jag skulle vilja säga ett par ord
om är den obotfärdiges förhinder som
man tycker sig se inför det rättvisekrav
som har rests. Jag tycker det är
ett demokratiskt krav att staten är med
om att betala kostnaderna när den gör
en beställning av en åtgärd hos någon
grupp i samhället. Jag kan inte finna
det förenligt med några av de principer
på vilka vårt allmänna rättsmedvetande
och samhället bygger att man
skulle underlåta att betala kostnaderna
i detta fall; annars är det risk att man
faller för frestelsen att tycka att det
går bra att lägga ytterligare bördor på
denna kategori, eftersom det har gått
bra hittilldags. Jag anser, herr talman,
att det är samhällets skyldighet att
täcka de kostnader som uppstår i detta
sammanhang.

Jag yrkar bifall till den reservation
som är fogad till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4.

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Som vi har hört av reservationens
talesman har denna fråga
prövats av riksdagen under åren 1960—
1966 och förslagen har under alla dessa
år avvisats av riksdagen utom år
1965, när riksdagen i enlighet med utlåtande
nr 30/1965 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhöll om en utredning. Utskottet
anser att för närvarande inga skäl

påkallar en förnyad framställning i frågan.

Vad beträffar uppgiftsskyldigheten
har utskottet tidigare framhållit, att
företagarnas skyldighet att lämna uppgifter
inte avviker från den uppgiftsskyldighet
som i dagens samhälle åvilar
varje medborgare utan att ersättning
utgår därför. I fråga om uppbörd av
skatt har utskottet erinrat om att ersättning
redan utgår för uppbörd av
varuskatt. Ersättningen för beskattningsåret
1966 uppgick till drygt 27,4
miljoner kronor. Utskottet har också
framhållit »att även i fråga om källskatt
en viss ersättning kan sägas utgå genom
att företagen äger under viss tid disponera
och tillgodogöra sig ränta på innehållna
skattemedel.

Såvitt utskottet kunnat finna har under
den tid som förflutit sedan frågan
sist prövades av riksdagen icke förekommit
något som bör föranleda ett
ändrat ställningstagande. Utskottet vill
härtill erinra om att det pågående arbetet
med rationalisering av skattesystemet
och skatteadminisrationen kan
komma att medföra lättnader i arbetsgivarnas
åligganden.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets
förslag i dess utlåtande nummer 4.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Thylén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 102
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SJÖHOLM (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta nej
men råkade trycka på ja-knappen.

§ 20

Åtgärder mot ocker vid försträckning Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion om åtgärder mot ocker
vid försträckning.

I en till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, 11:104, av herrar
Börjesson i Falköping och Eriksson i
Bäckmora hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam och allsidig utredning
av den s. k. grå kreditmarknaden i syfte
att genom effektiva åtgärder mot ocker
vid försträckning åstadkomma en
sanering på området samt om att för
riksdagen framlades de förslag som utredningen
föranledde.

Utskottet hemställde, att motion II:
104 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skoglösa, Axel Kristiansson, Svanström

Åtgärder mot ocker vid försträckning

och Larsson i Borrby, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
II: 104 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam och allsidig
utredning av den s. k. grå kreditmarknaden
i syfte att genom effektiva åtgärder
mot ocker vid försträckning åstadkomma
en sanering på området samt om
att för riksdagen framlades de förslag
som utredningen föranledde.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Den omfattande ockerverksamheten
har vid olika tillfällen
påtalats här i riksdagen. Krav har framställts
om utredning i syfte att kartlägga
vilka åtgärder som lämpligen bör
vidtas mot ocker vid försträckning.
Riksdagen har avslagit dylika motionsframstötar
med motivering att en utredning
inte skulle kunna leda till några
effektiva åtgärder på området.

Föreliggande motion nr 104 i denna
kammare har av utskottsmajoriteten avstyrkts
med motivering »att såvitt utskottet
kunnat finna har emellertid sedan
frågan senast behandlats av riksdagen
icke inträffat något som bör föranleda
ändrat ställningstagande till
spörsmålet om utredning». Vidare pekar
utskottsmajoriteten på att bestämmelserna
i brottsbalken 9 kap. § 5, vilken
trätt i kraft den 1 januari 1965, innebär
en viss skärpning av vad som
tidigare gällt beträffande ocker så till
vida som för grov brottslighet stadgats
ett minimistraff av sex månaders fängelse.
Straffskärpningen kan särskilt antagas
få betydelse vid yrkesmässigt
ocker.

Utskottsmajoriteten menar att det
inte inträffat något nytt sedan riksdagen
senast tog ställning till liknande
motionskrav men jag anser inte att
detta är tillräckligt bärande. Varje
riksdag skall vara suverän, d. v. s. fri
och obunden i förhållande till tidigare

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Åtgärder mot ocker vid försträckning

ställningstaganden. Däremot anser jag
att en straffskärpning är ett motiv som
kan accepteras. Dock menar jag att den
nuvarande lagstiftningen gentemot
ockerverksamhet, jag inräknar givetvis
straffutmätningen, inte är helt tillfredsställande.

Även om jag är medveten om de
stora svårigheter som föreligger för att
komma till rätta med ockerverksamheten
bedömer jag dem dock inte så stora
att de utgör ett hinder för att försöka
avhjälpa rådande missförhållanden.
Ockerverksamheten är en kräftböld i
dagens samhälle och bör bekämpas med
effektiva medel. För att få en klarare
bild av verksamhetens omfattning och
av de former under vilka den äger rum
är det enligt min och utskottsreservanternas
mening nödvändigt med en allsidig
utredning. Denna bör i så fall
överväga hur en effektiv kontroll och
tillsyn av al! yrkesmässig utlåning skall
bedrivas samt undersöka om skäl finns
för en översyn av nuvarande straffbestämmelser
i fråga om ocker. Utredningen
bör med andra ord syfta till att
söka komma till rätta med den s. k. grå
kreditmarknaden, en marknad där
mången går under i ekonomisk misär
och där många mänskliga tragedier förekommer.
Ockraren är en samhällsparasit
och hans skadliga verksamhet
bör effektivt bekämpas; det är en samhällsangelägenhet
av stora mått.

Herr talman! Det skulle föra alldeles
för långt att exempelvis berätta om hur
en ockrare bedriver sin verksamhet eller
hur han utnyttjar medmänniskornas
trångmål och oförstånd. Jag kan för
övrigt hänvisa de ärade kammarledamöterna
till vad jag i tidigare ockerdebatter
anfört när jag nu kort och gott
vill yrka bifall till den vid allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 5 fogade
reservationen av herr Skoglösa
m. fl.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! När allmänna bered -

ningsutskottet nu för tredje gången avstyrker
denna motion så beror det inte
på att utskottet vill skydda ockrare —
tvärtom; utskottet delar helt motionärens
och reservanternas mening att
ocker är ett allvarligt brott som bör
bekämpas då det många gånger får
mycket tragiska följder i enskilda fall.
Utskottet avstyrker motionen därför att
det bedömer förutsättningarna för en
utredning och kartläggning av den grå
kreditmarknaden som en omöjlig uppgift,
helt enkelt därför att den tvivelaktigaste
delen av denna marknad opererar
under jord. Det är också tvivelaktigt
om något skulle vinnas med den
av reservanterna ifrågasatta kontrollen
av all yrkesmässig utlåning. Sannolikt
skulle den få till följd att de mest frigjorda
i branschen, de mest brottsligt
inriktade, helt mörkläde sin hantering.

Här har redan sagts att straffbestämmelserna
för ockerbrott har skärpts under
1965. Det är emellertid inte troligt
att straffbestämmelserna spelar någon
avgörande roll. Det verkliga straffet för
en ockrare är att bli avslöjad som ockrare.
Det mest verksamma medlet mot
ocker torde därför, som också Föreningen
Sveriges åklagare förklarar i
sitt remissyttrande, vara att intensifiera
polis- och åklagarverksamheten, såvida
man inte helt skall kriminalisera
lån och försträckning enskilda emellan,
men så långt går inte ens herr Börjesson.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Även om jag liksom
herr Lundmark är medveten om att
det är mycket svårt att kartlägga ockerverksamhet,
anser jag ändå det vore
motiverat med en översyn av hela detta
vida fält. Jag vill bl. a. erinra om att
det är svårt att fastställa vad som är
ocker. Är räntor på 15 procent, 20 procent
eller 50 procent ocker? Den nuva -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Rätten till frimärken å vissa postförsändelser

rande ockerlagen är uppdelad på två
avdelningar: dels den straffrättsliga,

dels den civilrättsliga. De straffrättsliga
bestämmelserna tillkom 1901. De
ingick i 1942 års strafflag och är numera
i oförändrat skick, med undantag
för straffsatserna, införda i brottsbalken.
Den civilrättsliga delen tillkom
1915.

Jag tror alltså, herr talman, att det
vore på tiden att vi finge en verklig
översyn av ockerverksamheten, en
översyn som eventuellt kunde leda till
bättre förhållanden på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Falköping begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Skoglösa m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Falköping begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 163 ja och 40 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Rätten till frimärken å vissa
postförsändelser

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckta motioner om rätten till frimärken
å vissa postförsändelser.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! I de motioner som nu
behandlas har vi aktualiserat ett förhållande
på filateliens område. Vi
framhåller i vår motion filateliens stora
utbredning i vårt land, dess värde
som en trevlig och stimulerande hobby
för alla åldrar och som gemenskapsfaktor
inom familjen.

Enligt en tidningsuppgift skulle det
finnas mellan en och två miljoner filatelister
och frimärkssamlare i vårt land.
Många investerar stora summor i frimärken,
vilket ger postverket betydande
inkomster. Enbart vid postens filateliavdelning
i Stockholm gav försäljningen
förra året flera miljoner kronor.
Lägger man därtill alla poststationer i
det övriga landet kommer man upp till
åtskilliga miljoner. Det är emellertid
ett starkt irritationsmoment bland filatelisterna
att postverket vid försändelse
av bl. a. paket och postanvisningar återtar
av avsändaren betalda frimärken.
Märkena säljs sedan en andra gång som
s. k. postklipp. Här bör en ändring
komma till stånd. I Schweiz med flera
länder placerar man frimärket på paketen
och i USA sättes frimärkena på
mottagardelen av postanvisningarna.

Utskottet har inhämtat yttrande över
motionerna från poststyrelsen och Sveriges
filatelistförbund. Poststyrelsen redovisar
i sitt yttrande de regler som
nu gäller, dock utan att förorda avslag

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Identitetskort för befattningshavare som besöker åldringar m. fl.

på motionen. Sveriges filatelistförbund
som representerar ett hundratal föreningar
spridda över landet säger i
slutet av sitt yttrande: »Ur de synpunkter
Sveriges filatelistförbund har att
företräda är det av stort intresse att de
av motionärerna begärda ändringarna
kommer till stånd.»

Utskottet säger bl. a.: »Filatelien bär
enligt utskottets mening ett icke obetydligt
värde som en stimulerande, lärorik
och trevlig hobby och utskottet förutsätter
att postverket, i den mån det
kan förenas med kraven på ett kostnadsmässigt
riktigt avvägt, rationellt
kontrollsystem, är berett att tillmötesgå
rimliga önskemål från filatelisternas
sida.»

När poststyrelsen har tagit del av
ärendets behandling och studerat både
Sveriges filatelistförbunds uttalande
och utskottets skrivning, hoppas vi att
postverket skall vidta åtgärder som
tillmötesgår motionärernas och de
många filatelisternas önskemål.

I detta anförande instämde herrar
Dickson (h), Johansson i Växjö (ep),
Hedin (h), Werbro (fp), Mattsson (ep)
och Gustafsson i Borås (fp), fru Renström-Ingenäs
(s) samt herrar Nilsson
i Agnäs (li) och Lindberg (ep).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
väckta motioner om utbyggnad av ett
underleverantörssystem inom näringslivet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Identitetskort för befattningshavare som
besöker åldringar m. fl.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, med anledning

av väckta motioner om identitetskort
för befattningshavare som besöker åldringar
in. fl.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas en motion som har avlämnats
av fröken Ljungberg och mig i denna
kammare och herrar Åkerlund och
Enarsson i första kammaren. I motionen
hemställer vi att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en
utredning av frågan om krav på tjänstekort
för sådana kommunala och statliga
befattningshavare som i sin dagliga
verksamhet har att göra hembesök hos
åldringar och handikappade. Att införa
ett sådant krav skulle vara en icke
oväsentlig förebyggande åtgärd vid bekämpandet
av brott mot åldringar och
handikappade.

Utskottet delar vår uppfattning att
sådana befattningshavare bör vara försedda
med tillförlitliga tjänstekort liksom
också att de personer som skall
skyddas bör vara informerade därom,
så att de verkligen kräver legitimation
av besökaren.

Vad informationen beträffar får man
väl hoppas att den broschyr som nu
rikspolisstyrelsen utarbetat med råd och
anvisningar till pensionärer skall genom
medverkan från olika håll nå ut till alla
dem det gäller.

Men även om sådan information är
värdefull i och för sig, hjälper inte uppmaningen
att begära legitimation av besökaren
om personer i legala ärenden
icke kan förete den handling det gäller.
En tjänsteman inom socialvården
som saknar tjänstekort kan då — och
med rätta -— helt enkelt bli avvisad.

Utskottet säger att kravet på tjänstekort
för de statliga tjänstemännens del
torde vara väl tillgodosett. För min del
tycker jag inte att man kan säga det så
länge inte alla statstjänstemän som arbetar
inom det sociala området ute på

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

fältet har en sådan handling. Jag vet
att det finns både socialvårdskonsulenter
och barnavårdskonsulenter som saknar
tjänstekort.

Beträffande kommunala befattningshavare,
för vilka länsstyrelsen har att
utfärda tjänstekort, anser utskottet att
socialstyrelsens cirkulärskrivelse till
länsstyrelserna har haft åsyftad effekt.
Man grundar denna sin uppfattning på
att beställningar av s. k. plastlamineringar
— korten dras över med en plastmassa,
vilket utförs centralt hos rikspolisstyrelsen
— kontinuerligt inkommer
från länsstyrelserna och att frekvensen
har ökat efter socialstyrelsens
cirkulärskrivelse.

Enligt de uppgifter som jag har erhållit
från rikspolisstyrelsen vet man visserligen
att en ökning av beställningarna
har skett, men frånvaron av statistik
gör att man inte kan ange orsaken till
denna ökning. Det är nämligen inte säkert
att det alltid rör sig om nyutfärdade
tjänstekort, eftersom korten skall
förnyas inom fem år efter utfärdandet.
Det kan dessutom vara fråga om kort
som inte ursprungligen varit laminerade
och som nu insändes för en sådan
behandling. Därför tror jag inte att det
är befogat att dra alltför långtgående
och optimistiska slutsatser enbart av beskedet
att beställningarna har ökat. Faktum
är att det finns länsstyrelser som
är mycket negativa till utfärdandet av
tjänstekort. Därtill kommer att långtifrån
alla befattningshavare inom här
berörda kategorier vet att de bör begära
en sådan handling.

Det råder kort sagt förvirring på detta
område, och den nuvarande situationen
är långtifrån tillfredsställande. Jag
tror inte att det blir någon reda på det
hela förrän det kommer att föreskrivas
att varje person som arbetar i socialvårdens
tjänst skall förses med tjänstekort
eller motsvarande handling.

Utskottet pekar på de åtgärder som
hittills vidtagits och sådana som är att
vänta beträffande utformningen av

Ändring i lagen om fornminnen, m. m.

tjänstekorten. Utskottet säger att de
»bör leda till att motionärernas önskemål
blir i väsentlig mån tillgodosedda».
Jag skall gärna erkänna att det är en
mycket välvillig skrivning. Det kan också
hända att våra önskemål blir tillgodosedda
längre fram i tiden, men det kan
dröja åtskilliga år innan så sker.

Det gäller ju att så snart som möjligt
följa upp vad rikspolisstyrelsen har rekommenderat
i sin broschyr för att skapa
större trygghet åt gamla och handikappade,
och jag tror faktiskt att man
snabbare skulle nå fram till ett resultat
beträffande tjänstekorten om utskottet
hade biträtt vår framställning om en utredning.
Visserligen brukar utredningar
ta lång tid, men i detta fall finns redan
samlat så mycket material att det
endast skulle bli fråga om en begränsad
utredning som snabbt skulle leda till resultat.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men jag har inte velat underlåta
att anföra min uppfattning i denna
fråga.

Vidare yttrades ej.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Föredrogs vart för sig

konstitutionsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av motioner angående
rätt till beriktigande av uppgifter i
press och radio; samt

första lagutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av väckta motioner om åtgärder
vid ärekränkning i massmedium.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 25

Ändring i lagen om fornminnen, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Patent- och registreringsverket: Avlöningar

proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 1942
(nr 350) om fornminnen, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Vi som motionerat i denna
fråga är ense med utskottet om att
det är nödvändigt med lagregler om
skydd för äldre skeppsvrak. Vi tycker
dock inte att det föreliggande propositionsförslaget
förenklar gällande lagstiftning,
utan anser att det snarare gör
lagstiftningen mer differentierad eller,
om man så vill, mer splittrad. Då emellertid
utskottet i rätt stor utsträckning
tagit ad notam den kritik vi framfört i
motionerna och i viss mån försett lagförslaget
med sådana anvisningar för
lagens tillämpning att våra synpunkter
åtminstone delvis beaktats, så har jag
inget yrkande.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Eftersom motionären
herr Åberg var så kortfattad och inte
ställde något yrkande skall jag också
fatta mig kort.

Jag tror att det är en riktig utformning
som propositionsförslaget fått när
det föreslås att skyddet för äldre skeppsvrak
så att säga skall hängas upp på
fornminneslagen. Och när herr Åberg
säger att förslaget inte leder till en förenkling
av lagstiftningen vill jag påpeka
att det tidigare inte funnits någon lagstiftning
om skydd för äldre skeppsvrak.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 26

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Patent- och registreringsverket:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 12, punkt
H 1, s. 117—121) föreslagit riksdagen
att till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 17 274 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandla(t två 1 i kalv dan de motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Stefanson och Skärman (I:
148) och den andra inom andra kammaren
av herr Löfgren m.fl. (11:184),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måste besluta att till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 17 956 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 148 och II: 184, till Patent-
och registreringsverket: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 17 274 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Nelander,
Tobé och Westberg, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:148 och 11:184, till
Patent- och registreringsverket: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 17 956 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Patent- och registreringsverket: Avlöningar

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter håller mig räkning för att jag
inte ofta besvärar kammaren med anföranden.
Men det ärende som nu behandlas
måste jag, mot bakgrund av en
ingående kännedom om förhållandena,
betrakta såsom så angeläget, att jag
måste säga några ord.

Jag tror att statsmakterna håller på
att göra ett fullkomligt misstag, om de
bromsar den goda utveckling som vi
har haft anledning att förvänta oss inom
ramen för patent- och registreringsverkets
verksamhet.

Förhållandena vid patentverket beträffande
behandlingen av p afen tansökningar
måste betraktas som klart
otillfredsställande. Balansen av icke avgjorda
ansökningar är för närvarande
cirka 62 000. För näringslivet är delta
förhållande helt oacceptabelt. Det medför
betydande hinder för en ekonomiskt
sund användning av de värden
som ligger i uppfinningar, för vilka
patent sökts. Det kan inte vara riktigt
att det skall dröja genomsnittligt mellan
fyra och fem år innan en vanlig patentansökan
blir slutbehandlad och för de
viktigare ärenden, som också behandlas
av besvärsavdelningen, cirka tio år,
allra helst som hela tiden för ärendenas
behandling ingår i den totala skyddstiden
om 17 år.

Det är känt att det finns sökande som
med tillfredsställelse ser att behandlingstiden
är så lång som möjligt; det
gäller ofta fall där vederbörande är
medveten om att patent inte kan beviljas.
Det torde vara ett samhällets intresse
att tillse att de oberättigade hinder
för andra näringsidkare, som sådana
ansökningar ofta medför, utan
onödigt dröjsmål undanröjes. Jag är
t. o. m. så angelägen om att understryka
detta att jag nära nog skulle vilja beteckna
ansökningar av detta slag som
rena bluffansökningar.

Utskottets skrivning med den där
lämnade uppgiften om att medel för

vissa nya tjänster beräknats är visserligen
riktig, men detta kan inte påverka
situationen i sådan riktning att balansen
av oavgjorda ärenden kommer att
minska. I reservationen 1 förtydligas
uppgiften om de nya tjänster, som planeras
tillkomma, till en tjänst som byrådirektör
och tre tjänster som kontorsskrivare,
vilka samtliga avser patentkansliet.
Det förtjänar emellertid påpekas
att tjänsten som byrådirektör och i
varje fall en av kontorsskrivartjänsterna
syftar till mötande av det merarbete
som den nya patentlagens förslag om
offentliggörande av ansökningar inom
18 månader beräknas medföra. De övriga
två tjänsterna avser närmast en
form av rationalisering i fråga om förarbeten
beträffande företrädesvis enkla
uppfinningar. Samtliga tjänster hänför
sig emellertid till patentkansliet och
inte till granskningsavdelningen.

Det väsentliga personalbehovet föreligger
för själva granskningsarbetet.
Utan en ytterligare förstärkning av
granskningsavdelningarna antages balansen
av oavgjorda ansökningar komma
att stiga till cirka 72 000 vid ingången
av år 1969. Om den gemensamma
nordiska patentlagens verkningar
då får beräknad effekt, kan en minskning
av balansen förmodas medföra en
nedgång till cirka 66 000 oavgjorda ansökningar
år 1974. Därefter beräknas
balansen dock åter sakta börja stiga.
Den balans om cirka 62 000 oavgjorda
ansökningar, som redan måste anses
vara helt otillfredsställande, skulle alltså
utgöra ett bottenläge, sett åtminstone
på tio års sikt.

Dessa uppgifter har inhämtats från
ansvarig bedömare vid patentverket,
och man har tagit hänsyn både till rationaliseringsverksamheten
och till den
nya patentlagens verkningar. Även om
denna bedömning skulle visa sig vara
något pessimistisk, står det dock klart
att en förstärkning av resurserna är
absolut nödvändig. Även reservanternas
förslag ligger uppenbart i underkant.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Patent- och registreringsverket: Avlöningar

Det bör starkt framhållas att näringslivet
betalar för en fullgod service, men
får en klart otillfredsställande sådan
från patentverket. Verket inser detta
och har oupphörligt begärt att en förstärkning
av resurserna skulle medges,
samtidigt som en rationalisering genomföres.
Att under sådana förhållanden
belasta näringslivet med kraftigt
ökade avgifter utan att balansen av
oavgjorda ansökningar betydligt nedbringas
måste anses direkt oskäligt. Jag
är angelägen att påpeka att den verksamhet
som bedrives för granskning av
patent helt och hållet betalas av patentansökarna
själva. Det är inte fråga om
att man får något gratis av samhället.

Om patentverket skulle ha erhållit
allt vad verket begärt enligt de petita
som avgivits och som redovisas i statsverkspropositionen,
beräknas ett underskott
på cirka en halv miljon kronor
uppstå. Nu har man emellertid prutat
mellan 1 och 2 miljoner kronor. Redan
därigenom skulle det alltså bli ett teoretiskt
överskott, och även om patentverket
får de ökade anslag som vi motionärer
har föreslagit, så skulle ett
överskott uppstå. Härtill kommer att
det har aviserats en höjning av avgifterna
från 1 juli i år. Det har antytts att
denna avgiftshöjning skulle komma att
innebära en fördubbling av ansökningskostnaderna,
från 200 till 400 kronor.
Eftersom det årligen kommer in ca
20 000 patentansökningar, skulle enbart
höjningen av ansökningsavgiften medföra
inkomstökningar för verket på
cirka 4 miljoner kronor. Då därtill
kommer att de årliga förnyelseavgifterna
också kraftigt skulle ökas, blir det
■— om dessa linjer fullföljes vilka hittills
endast kunnat anas — en förstärkning
av verkets ekonomi med mellan
5 och 10 miljoner kronor.

Under sådana förhållanden anser jag
det angeläget att kraftigt påtala den
fullkomligt felaktiga politik som samhället
driver genom att inte ställa resurser
till förfogande för patentverket.

Man borde åstadkomma en minskning
av eftersläpningen som föreligger i
fråga om oavgjorda ansökningar. Denna
eftersläpning blir annars fullkomligt
oefterrättlig.

Herr talman! Jag har med detta velat
klart säga ifrån att det sannerligen inte
finns anledning att vara snål på det
sätt som man här varit från departementets
och utskottsmajoritetens sida,
allra helst som detta ur budgetsynpunkt
inte har någon samhällsekonomisk betydelse.
Eftersom näringslivet betalar
och kommer att betala mer än vad som
behövs för att klara de tjänster som behövs
och det för närvarande finns möjlighet
att anskaffa ingenjörspersonal
för granskningsarbetet kan jag inte begripa
varför man intar en avvisande
ståndpunkt.

Jag vill därför yrka bifall till reservation
nr 1, som innebär att patentverket
får en del av den förstärkning
som är nödvändig för att åstadkomma
en minskning av eftersläpningen av
granskningen och behandlingen inom
besvärsavdelningen. Jag har varit mycket
återhållsam när det gäller att framställa
förslag i detta avseende, då jag är
angelägen om att man under inga förhållanden
skall gå längre än vad som
är lämpligt med hänsyn till de önskvärda
åtgärder som kan behövas för att
rationalisera verksamheten och för att
med återhållsamhet iakttaga vad de nya
bestämmelserna inom den internordiska
patentlagens område kommer att
medföra. Jag är därför alldeles övertygad
om att de förhållanden som ett
accepterande av reservation 1 skulle
medföra ligger helt och hållet inom ramen
för en försiktig bedömning av det
behov av förstärkning jag här påtalat.

Herr talman! Jag yrkar enträget bifall
till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Löfgren anfört att eftersläpningen
av patentmål ökat år från år,

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

och jag vill gärna understryka att detta
utgör en oroväckande utveckling. Praktiskt
taget varje år beslutar riksdagen
om eu förstärkning av patentverket genom
ökad personal och andra åtgärder;
mot särskilt arvode har verket fått anställa
folk som handlagt patentmål. Man
har alltså på olika sätt försökt få bukt
med de svårigheter som utvecklingen
medfört, men trots detta har bristen på
balans bara ökat och ökat.

I det förslag som Kungl. Maj :t nu har
underställt riksdagen föreslås också en
personalökning med tre byrådirektörer,
en amanuens- och sju biträdesbefattningar.
Man kan naturligtvis diskutera
i det oändliga om detta är tillräckligt
eller inte och man kan vara lika pessimistisk
som herr Löfgren. Man bör
emellertid beakta att det för närvarande
pågår en utredning om rationalisering,
varvid meningen är att försöka
lägga fram ett rationaliseringsprogram
för de närmaste fem åren. Jag vågar inte
vara lika säker som herr Löfgren på
att det kommer att ge ett negativt resultat;
i så fall skulle rationaliseringen i
och för sig vara meningslös. Avsikten är
att genom rationaliseringsåtgärder försöka
utnyttja arbetskraften effektivare,
givetvis med den komplettering av personalen
som visar sig nödvändig.

Det är, herr talman, inte ett uttryck
för bristande intresse för sakfrågan när
statsutskottet avstyrker motionen, utan
vi vill se helheten mot bakgrunden av
det rationaliseringsprogram som skall
utarbetas och med utgångspunkt därifrån
få göra våra bedömningar. Skulle
framtidsvyerna vara så dystra som herr
Löfgren påstått hjälper det inte med att
bifalla motionen, utan då får vi försöka
att vidta ytterligare kraftåtgärder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag känner väl till de
uppgifter som herr Lindholm lämnade
om den femårsplan för rationalisering

Patent- och registreringsverket: Avlöningar

a som finns inom patentverket — jag har
haft nära kontakter med verket. Från
i näringslivets sida anser vi förhållandena
så oefterrättliga att något måste
; göras, och om det råkar vara så att
en av andra kammarens ledamöter har
a praktisk erfarenhet från detta område
t bör han också redogöra för denna. Jag
a hoppas därför att kammarens ledamöter
å håller mig räkning för att jag öppet gör
det.

r Jag har inte bara mina uppgifter från
11 patentverket utan även från patentsak''>
kunniga inom ombudskåren som hand"
lägger ärenden för näringslivet. Man
a säger där att man hyser den största
it respekt för de åtgärder som på senare
i" år har vidtagits inom patentverket för
r att effektivisera arbetet. Man beundrar
l" strävandena att upprätthålla de noggranna
kraven på granskningen som
a ställes från svensk sida. Skulle den nya
11 patentlagstiftningen verkligen genomföl_
ras i den anda som förslaget innebär
a kommer ännu större noggrannhet att
krävas vid granskningen, eftersom pa I

tentansökningar då inte kan släppas
r igenom lika lätt som hittills. Den något
mildare bedömningen har väl berott

b på att vi inte haft en motsvarande lagstiftning
inom andra skyddsområden —
jag tänker närmast på mönsterskyddsk
lagstiftningen. Nu kommer vi förmodlir
gen att få en ny mönsterskyddslagstift II

ning, och då finns det anledning att
v skärpa kraven på vad som skall vara
H uppfinningshöjd. Det ligger därför enf-
ligt min mening en stor risk i att rale
tionalisera på ett sådant sätt att man
t helt enkelt låter ansökningarna slippa
tt igenom med mindre noggrann granska
ning.

Herr Lindholm måste vara medveten
om att det finns något som heter arbetstidsförkortning.
Även granskarna på patentverket
har nu kortare arbetstid än
förr. Antalet ansökningar stiger samle
tidigt kraftigt för varje år. Om man då
le inte ökar resurserna är det självklart att
ig eftersläpningen blir större för varje år.

Nr 14

Onsdagen den i5 mars 1967 fm.

Patent- och registreringsverket: Avlöningar

Yttrandet från herr Lindholms sida att
eftersläpningen tydligen blir allt större
även om antalet tjänster ökas skulle
kunna tolkas som en förtäckt anmärkning
att personalen inte arbetar effektivt.
Man säger emellertid på erfaret
patentbyråhäll, och jag har velat bekräfta
det här, att patentverket har
gjort kraftiga ansträngningar för att
effektivisera arbetet.

De olika tjänster som patentverket
har fått och som herr Lindholm räknade
upp gäller inte granskningsavdelningen
vid patentavdelningen, och det
är den vi talar om nu. Jag har inte berört
vare sig varumärkesavdelningen
eller bolagsregistret utan har inskränkt
mig till att nämna eftersläpningen i
granskningen av patentansökningar.

Om det läggs fram ett förslag som
är så måttfullt tilltaget, att det inte
finns någon som helst risk för att vi
skjuter över målet med hänsyn till kommande
rationaliseringar och den nya
patentlagens verkningar, är det egendomligt
att man kan säga att det inte
räcker med detta förslag, om vi måste
vara så pessimistiska som jag är, utan
att helt andra åtgärder måste vidtas.

Jag är säker på att de åtgärder som
mitt och reservanternas förslag innebär
bara är eu början till åtgärder som vi
kommer alt tvingas vidta för att Sverige
inte skall skämma ut sig internationellt
som ett underutvecklat land i fråga
om granskningen av patentansökningar.
Viktiga patentansökningar som går till
besvärsavdelningen kan bli liggande för
behandling i patentverket under mer
än halva patenttiden.

Herr talman! Med detta anförande har
jag velat klargöra min inställning. Jag
är beredd att gå i svaromål på vilken
som helst anmärkning mot mitt anförande
— jag vet vad jag talar om.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag har inte i mitt
förra anförande på något sätt förordat
en sänkning av kraven på granskning -

en av patentansökningar. Om någon har
fått det intrycket av mitt anförande,
måste det bero på att jag bär uttryckt
mig otydligt. Det är uppenbart att vi
alltjämt måste ställa stränga krav på
granskningen, eftersom en minutiös
granskning är nödvändig om rättvisa
skall kunna iakttas.

Sedan vill jag säga att mitt förra
anförande inte innebar några förtäckta
anmärkningar. Jag konstaterade bara att
verket hade fått en betydande personalökning
och betydande resurser för anställande
av extra personal under senare
år men att eftersläpningen har
ökat trots dessa insatser. Med hänsyn
till denna trend är det naturligt att
man liksom andra som har studerat
detta problem knyter vissa förhoppningar
till att ett rationaliseringsprogram
skall leda till en effektivare behandling
och att avgörandet av en
patentansökan inte skall behöva dröja
så länge som herr Löfgren nämnde.

De fem tjänster som herr Löfgren —
om jag minns rätt •— föreslagit utgör
på intet sätt något bidrag till en lösning
av de problem som här föreligger.
Däremot kan vi hysa vissa förhoppningar
om att rationaliseringsprogrammet
för de närmaste fem åren
skall ge vissa anvisningar om hur man
kan komma ur de svårigheter som nu
råder. Den gamla formen har ju visat
sig vara mindre tillfredsställande, eftersom
eftersläpningen tycks ha ökat i samma
takt som personalen och övriga resurser
inom verket.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag tycker att vi bör
sätta tingen på sin rätta plats.

Herr Lindholm säger att jag begär
ytterligare fem tjänster. Han säger också
att det har givits stora anslag för
extrapersonal. Ja, man ger 40 000 kronor
mer till extra arvodespersonal för
det kommande budgetåret och tror att
verket skall kunna upprätthålla samma
omfattning som tidigare av extraperso -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

nålens insatser, fastän de 40 000 kronorna
mer än väl går åt till avlöningsökningar
åt extrapersonalen.

I motionen och reservationen har, utjver
de fem tjänsterna plus en tjänst
på besvärsavdelningen, också begärts
300 000 kronor för extra arvodespersonal.
Även om det tidigare inte har
varit möjligt att anställa personal på
de tjänster som funnits, så vet herr
Lindholm lika bra som jag att förhållandet
i dag är ett helt annat. Patentverket
kan skaffa sig dugande ingenjörspersonal
till extra arbetsinsatser om
anslaget höjs med 300 000 kronor. I övrigt
måste verket ha tjänster för att
kunna anställa yngre ingenjörer, som
verket kan ha glädje av i längden. Ingen
vill gärna ta en tillfällig tjänst i patentverket
om han inte vet att han kan få
stanna kvar, och det tar lång tid innan
en ingenjör blir upplärd.

Sedan vill jag påpeka — om det inte
redan är känt för dem som nu pläderar
på annat sätt — att man inte kan
sätta okunniga människor att försöka
rationalisera arbetet. Under den tid
rationaliseringsarbetet skall pågå kommer
det att kräva medverkan av erfarna
granskare, som skulle ha hunnit
göra mer åt granskningsarbetet än andra
hinner göra under inlärnings- och
upparbetningstiden när det nya granskningsförfarandet
införs. Följaktligen
blir det en nedgång i arbetsintensiteten
under den tid då rationaliseringen
läggs upp. Man är inom verket helt införstådd
med att detta är angelägna
uppgifter som måste utföras.

Jag tror inte vi kan komma någonstans,
om vi inte påpekar att det som
departementet och utskottet har föreslagit
är tokigt — jag säger det rent
ut, sedan får andra framföra en annan
uppfattning. Får jag tillfälle att komma
igen i dessa frågor här i kammaren,
är jag säker på att herr Lindholm och
andra kommer att ge mig rätt i att det
hade varit riktigt att vi i år hade slagit
in på en väg som kunde leda till en

minskning av den eftersläpning inom
patentverket som vi alla anser oefterrättlig.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Löfgren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Löfgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 48 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 17—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj:t hade (punkt J 4, s. 131

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

—135) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/
68 anvisa ett anslag av 26 375 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hamrin-Thorell och fru Segerstedt
Wiberg (1:15) och den andra inom
andra kammaren av herr Sjöholm m. fl.
(11:21), i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte besluta att beviljandet
av anslaget till Fonden för idrottens
främjande förbundes med villkoret att
intet därav finge användas för boxningsändamål; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Karl-Erik Eriksson in. fl. (1:298)
och den andra inom andra kammaren
av herr Sundkvist m. fl. (II: 392), i vilka
motioner hemställts att riksdagen
måtte hemställa om Kungl. Maj :ts medverkan
till anordnandet av ett riksomfattande
lotteri — genom Svenska penninglotteriet
— vars avkastning skulle
avsättas till fonden för idrottens främjande; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Eimmerfors in. fl. väckt motion
(II: 525).

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Avsättning
till fonden för idrottens främjande för
budgetåret 1967/68 anvisa ett anslag av
26 375 000 kr.;

2. att motionen II: 525 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:15 och 11:21, i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört;

4. att motionerna 1:298 och 11:392
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Kaijser
och Harry Carlsson, fru Wallentheim
samt herrar Johan Olsson, Eliasson i

Sundborn, Helander, Björkman, Sjönell
och Westberg, vilka ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 15 och II: 21, besluta att
förevarande anslag icke finge disponeras
för främjande av boxningsutövning;

b) av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Åkerlund, Johan Olsson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Neländer,
Björkman, Tobé, Sjönell och Westberg,
vilka ansett att utskottet under 4. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 298 och II: 392, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder
för anordnande genom Svenska
penninglotteriet av ett riksomfattande
lotteri, vars avkastning skulle avsättas
till fonden för idrottens främjande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vi är nu framme vid
arets boxningsmatch, för att använda
ett uttryck som förekom i pressen häromåret.
Vi har ju i riksdagen alltid haft
en mycket livlig, för att inte säga lidelsefull
debatt om boxningens vara eller
inte vara, och vi lär få något av det
också här i dag.

Det har onekligen visats allt större intresse
för denna fråga, och det har från
åtskilliga håll rests alltmer bestämda
krav på att man måste komma fram till
en annan ordning på detta område. Diskussionen
har väl då närmast gällt den
professionella boxningen. För min del
anser jag det angeläget att understryka
att det enligt min mening är en betydande
skillnad mellan den professionella
boxningen och amatörboxningen både
vad beträffar riskerna och i fråga
om bedömningen av dessa verksamheter
som sådana. Jag måste för min del
säga, att jag har blivit alltmer övertygad
om att det knappast är förenligt
med ett kultursamhälle att medge lega -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

liserad misshandel inom boxningsringen.
Man kan fråga sig, om det verkligen
skall vara tillåtet att slå en motståndare
sönder och samman innanför
ringen, medan en kanske till och med
ganska lätt örfil utanför ringen kan leda
till att vederbörande straffas. Därtill
kommer — och det är det väsentliga
i sammanhanget ■— de midicinska
synpunkterna och de oerhörda risker
som den professionella boxningen innebär
och som det enligt min mening inte
finns anledning att tolerera i längden.

Jag är som sagt angelägen om att
stryka under att jag anser att det föreligger
en väsentlig skillnad mellan den
professionella boxningen och amatörboxningen.
Enligt min mening kan det
inte finnas någon anledning att förbjuda
amatörboxningen, och krav på
sådant förbud har ju inte heller rests
eller aktualiserats i detta sammanhang.
Men vad man har att ta ställning till är,
eftersom motioner återigen har väckts
om att inte någon del av idrottsanslaget
skall gå till Svenska boxningsförbundet,
frågan huruvida statsmakterna
skall genom anslag uppmuntra denna
verksamhet.

Jag vill gärna säga att jag länge har
känt mig tveksam på denna punkt, och
jag är också en aning tveksam i dag,
när jag företräder den uppfattning som
framgår av reservationen 2 a. De medicinska
risker som föreligger också inom
amatörboxningen gör det mycket
tveksamt, om samhället verkligen skall
med anslag uppmuntra den verksamheten.
Det skulle kunna åberopas åtskilliga
medicinska experter som har framhållit
riskerna också inom amatörboxningen.
Även om dessa risker inte är
så stora och så påfallande som de är inom
den professionella boxningen måste
man undra, om man helt kan negligera
dessa synpunkter. Jag är medveten
om att läkarexpertisen här har
framfört olika synpunkter. Det finns läkare
som inte bedömer detta problem
så allvarligt, men jag anser i alla fall

att det är mycket tveksamt om samhället
skall lämna detta stöd, och därför har
jag anslutit mig till reservationen 2 a
som jag ber att få yrka bifall till.

Jag tycker att det finns anledning att
med tillfredsställelse notera, att idrottsanslaget
enligt Kungl. Maj :ts förslag nu
kommer att höjas med 3 miljoner kronor.
Det är mycket värdefullt att en sådan
höjning sker, och mittenpartierna
som sedan många år tillbaka med kraft
framfört kravet på högre anslag till
idrotten har anledning att notera höjningen
med särskild tillfredsställelse.
Man får emellertid komma ihåg att det
finns stora krav från de olika organisationer
som sysslar med idrott, och man
måste också understryka att det från
såväl folkhälso- som många andra synpunkter
skulle vara ytterst värdefullt,
om idrottsrörelsen kunde ges ett ännu
starkare stöd än det som väl nu kommer
att beslutas via den statliga budgeten.

På grundval av en motion av herr
Sundkvist m. fl. har vi reservanter förordat
att idrotten tillföres mera pengar
på så sätt, att det genom penninglotteriet
ordnas ett speciellt lotteri, förslagsvis
av typen teaterlotteriet. På detta
sätt skulle idrotten kanske kunna få
ytterligare 6 miljoner kronor, vilket
skulle vara värdefullt inte minst med
tanke på att de behov av anslag som
de olika idrottsorganisationerna redovisat
då mycket lättare skulle kunna täckas
än vad som nu är möjligt genom
det anslag över budgeten som Kungl.
Maj :t förordat och utskottet tillstyrkt.
Ett lotteri av teaterlotteriets typ och
med ett lottpris på 100 kronor skulle
som sagt kunna ge ytterligare 6 miljoner
kronor, som skulle kunna tillföras
fonden för idrottens främjande.

Majoriteten i statsutskottet har tyvärr
avvisat detta önskemål, detta närmast
med hänsyn till att ytterligare ett lotteri
skulle kunna medföra trängsel på
lotterimarknaden och därmed kanske
försvåra möjligheterna att genom lotte -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

rimedel få ett i och för sig nödvändigt
stöd till vissa kulturella aktiviteter. Vi
som företräder reservationen har inte
sett saken på det sättet. Teaterlotteriet
brukar ju säljas slut på några få dagar.
Det har mötts med ett utomordentligt
stort intresse, och jag är liksom motionärerna
övertygad om att ett idrottslotteri
av teaterlotteriets typ skulle locka
nya stora grupper av lottköpare. På
det sättet skulle det inte behöva bli någon
konkurrens mellan de olika kulturaktiviteternas
och idrottsrörelsens behov
av medel. Det skulle vara utomordentligt
värdefullt om riksdagen genom
att hos Kungl. Maj :t hemställa om ett
sådant lotteri ville ge idrottsrörelsen ytterligare
ett handtag.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
även till reservationen 2 b.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Alvesta och Sjönell (båda
ep).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Frågan om det allmännas
stöd åt boxningen är en gammal
bekant för riksdagen. Den kommer upp
varje gång vi behandlar statens bidrag
till idrottsrörelsen. Om anslaget till
idrotten råder det inga egentliga meningsskiljaktigheter
utom möjligen beträffande
beloppets storlek. I år har
anslaget uppräknats med 3 miljoner
och är nu uppe i nära 26,4 miljoner.
Om denna summa råder det enighet.

Vi är alla överens om idrottens stora
betydelse för ungdomens fostran och
sysselsättning. Det gamla mottot »En
sund själ i en sund kropp» måste alltfort
hållas i helgd av idrottens folk.

I de olika ungdomsorganisationerna
— förutom de sportsliga har vi de nykterhetsbetonade,
de ideella och kristna,
de studieinriktade, de scoutingbetonade
och många andra — finns det många
tusen frivilliga oavlönade ledare. Dessa
rörelser bör alltfort, även för sin ledarutbildning,
kunna räkna med stöd

av det allmänna. Då möjligheter härtill
finns bör de också få ökade bidrag.

På denna punkt kommer också boxningen
in, eftersom för idrottens del
Riksidrottsförbundet brukar fördela anslaget
mellan de olika delförbunden.
Under åtskilliga år har en stor minoritet
inom statsutskottet framfört den
åsikten, att av detta anslag ingen del
bör ges åt boxningssporten på grund av
dess medicinska skadeverkningar. Från
utskottsmajoritetens sida kommer det
på nytt att uttalas betänkligheter mot
att riksdagen skall föreskriva vilka
idrotter som skall få anslag. Men om
man, som vi reservanter, anser att boxningen
är skadlig, så måste väl också
riksdagen ha rätt att framföra denna
mening om att vägra ge anslag till denna
gren. Något annat vore väl orimligt.
Säkert kommer det också att sägas, att
det här är fråga om amatörboxning
och icke om professionell boxning.
Visst är det så. Men utan amatörboxning
skulle det säkert inte finnas någon
professionell boxning; den förra är en
förutsättning för den senare.

Om boxningens hälsorisker skall jag
inte orda mycket. Endast några få synpunkter.
I sitt yttrande över docent
Bengt Naumanns betänkande säger medicinalstyrelsen,
att »den professionella
boxningen är en icke önskvärd företeelse
på grund av de bestämda hälsorisker,
som är förenade därmed. Sådana
hälsorisker förekommer också inom
amatörboxningen och måste anses vara
av den art, att de — därest sporten
fortfarande kommer att utövas — kräver
en fortlöpande effektiv hälsokontroll
av utövarna och vidtagande av
alla till buds stående åtgärder för att
minska och så långt möjligt eliminera
boxningens vådor.»

Visst kan skador uppstå också vid utövandet
av annan idrott — ishockeyn
är ett exempel härpå. Men boxningen är
den enda sport som har till syfte att
skada. Det är inte en olycka, när en av
kämparna slås till golvet; det är kulmen

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

på kampen. Förekommer något ojust
vid annan idrott så blir det utvisning
och bestraffning.

Om Bosse Högberg-matchen för ett år
sedan skrev en veckotidning sålunda:
»Det är den mest skoningslösa match
som någonsin har utkämpats i en svensk
ring! Med krossad käke får Bosse ta
emot det ena dråpslaget efter det andra.
Fyra gånger blir han nedslagen — men
varje gång reser han sig på slaka, darriga,
tappra ben!» — »Buskigt och brutalt»,
skriver en annan sportreferent.
»Javisst! Boxning är ruskig och brutal!»
Man skulle kunna tillägga att Bosse
Högberg nyligen ånyo gick en match
där utgången blev den motsatta; nu
slogs motståndaren ned och misshandlades
fruktansvärt.

Ingemar Johansson, som bör veta vad
han talar om, har nyligen sagt: »Boxningen
blir farligare och farligare. Boxarna
blir starkare och snabbare. Men
hjärnan som skall ta emot smällarna
blir inte starkare. Den dag kommer då
de kan slå ihjäl varann med ett enda
slag!»

Ett enda citat till: »Vid en konferens,
anordnad av inrikesdepartementet, yttrade
docent Naumann: »Jag har bara
utrett läget och kunnat konstatera att
det finns ett par hundra skadade boxare
i vårt land och ett tiotal ringvrak.
Enligt vad jag kunnat konstatera har
ingen svensk klarat en proffskarriär
utan att få men därav.»

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen 2 a. Jag
yrkar också bifall till reservationen 2 b,
som gäller särskilt rikslotteri för idrotten,
men om det kommer någon annan
från vårt håll att tala.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det var en ganska underlig
argumentering som herr Nelander
förde då han kom in på hur anslaget
till Riksidrottsförbundet skulle fördelas.
Först förklarade han att han var

klart medveten om att proffsboxningen
icke skulle få några medel ur det anslag
som riksdagen eventuellt kommer att
bevilja Riksidrottsförbundet. Sedan
hämtade han argumenteringen för sitt
yrkande om bifall till reservationen
uteslutande från företeelser inom
proffsboxningen. Argumenteringen för
ett yrkande bör väl ha samband med
det område som yrkandet berör. Proffsboxningen
och det som där händer har
ingenting gemensamt med den fråga vi
nu behandlar; pengarna går uteslutande
till amatörboxningen. Herr Nelanders
sätt att argumentera går alltså helt
vid sidan av den fråga vi nu behandlar.
Den argumenteringen kan han föra
fram när första lagutskottet kommer
med sitt utlåtande över en motion angående
förbud mot proffsboxning, ty
det är där och icke i detta sammanhang
som den av herr Nelander anförda
motiveringen har hemortsrätt.

Vi har, herr talman, under åtskilliga
år diskuterat huruvida riksdagen skall
specialdestinera idrottsanslaget. Vi har
hela tiden hävdat -— och jag tror alltjämt
att det är en riktig mening ■— att
riksdagen inte skall gå in på hur anslaget
skall fördelas mellan de olika förbund
som tillhör Riksidrottsförbundet.
Det är en kalk för Riksidrottsförbundets
ledning; det finns säkerligen lika
många uppfattningar om hur anslaget
skall fördelas mellan respektive förbund
som det finns förbund inom Riksidrottsförbundet.
Att föra över den debatten
hit till kammaren tycker jag vi
skall betacka oss för. I stället får väl
vårt intresse att stödja idrottsrörelsen
ta sig uttryck i ett samlat belopp som
sedan efter vederbörlig prövning av
behovet och resurserna inom respektive
förbund fördelas mellan förbunden.

Vad beträffar de motioner som väckts
i anslutning till Kungl. Maj :ts förslag
förhåller det sig traditionellt så, att
vissa alltid vill höja anslaget, oberoende
av hur mycket Kungl. Maj :t höjer
det. I årets statsverksproposition har

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 19G7 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

handelsministern föreslagit en höjning
av 3 miljoner kronor. Förra året höjdes
anslaget också i betydande grad.
Samma motionärer kommer årligen
igen och bjuder något mera än vad
Kungl. Maj:t föreslagit. Man börjar undra
litet över underlaget till den sortens
idrottsintresse som visas från visst
håll. Ponera att Kungl. Maj :t i dag höjt
anslaget inte med 3 utan låt oss säga 9
miljoner kronor — det lotteri man begär
skulle väl ge ungefär 6 miljoner
kronor. Finns det någon garanti för att
de som nu motionerar om lotteri som
inkomstkälla ovanpå det anslag Kungl.
Maj:t föreslagit i det läget skulle avstå
från att motionera? Herr talman! Jag
tror inte det, utan jag tror att de fortfarande
skulle demonstrera sin vilja att
vara bättre idrottsvänner än vi andra
som begränsar oss till av Kungl. Maj :t
föreslagna belopp.

Idrotten har under senare år kunnat
få ökade anslag. Det är en väsentlig
skillnad på de anslag som i dag diskuteras
och dem vi behandlade för bara
några år sedan. Få punkter i statsbudgeten
har undergått en ur mottagarens
synpunkt så glädjande utveckling som
idrottsanslaget.

Nu har man här motionerat om ett
speciallotteri som skulle förbättra den
ekonomiska ställningen. Man har velat
ha ett sådant hundrakronorslotteri som
används för vissa kulturella ändamål.
När man som hem Eliasson i Sundborn
bygger hela argumentationen för motionen
på att man tycker att man skall
göra så och så, tror man väl att det
också går att genomföra det. I verkligheten
görs det emellertid innan man
släpper loss sådana extra lotterier mycket
ingående marknadsundersökningar
rörande utrymmet för dem. Skulle kammaren
nu biträda reservationen, skulle
det bara innebära att man med detta
lotteri tränger undan ett motsvarande
lotteri på det rent kulturella området.
Jag kan upplysningsvis meddela kammarens
ledamöter, att det i dag är åt -

skilliga kulturella aktiviteter som står
i ko i ecklesiastikdepartementet för att
få ytterligare stöd. Ett bifall till yrkandet
om ett speciellt idrottslotteri av den
art som här förordas skulle bara bidra
till att förlänga den kön. Man kan inte
utnyttja samma utrymme för flera skilda
ändamål. Det är klart att man i den
enkla agitationen kan föreslå att man
skall göra så och så, men det är till
syvende och sidst resurserna som bestämmer
hur stort utrymmet är. Vid de
marknadsundersökningar som gjorts i
detta avseende har man kommit till
resultatet att marknaden är i det närmaste
fulltecknad.

Då vi i utskottsmajoriteten anser att
de i propositionen föreslagna anslagsökningarna
bör ge Riksidrottsförbundet
en god chans att utöva sin verksamhet
och då vi samtidigt inte vill beröva de
kulturella organisationerna av olika art
det utrymme de i dag har på lotterimarknaden,
har vi avstyrkt motionen.

Till slut, herr talman, vill jag säga
ytterligare några ord om synpunkten
att boxningen inte skall få något anslag,
att man alltså skall ha ett specialförbud.
Jag vill erinra om att statsutskottet
regelmässigt haft en skrivning om de
speciella skyddsbestämmelser som bör
gälla. I det utskottsutlåtande som nu
ligger på kammarens bord bär statsutskottet
i någon mån skärpt formuleringarna,
och vi förutsätter att Riksiidrottsförbundet
beaktar den skärpningen
vid fördelningen av de olika anslagen.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Lindholm,
min argumentering ligger inte alls vid
sidan av detta ärende. Jag framhöll
klart skillnaden mellan amatörboxningen
och den professionella boxningen
men citerade också medicinalstyrelsen,
som klart säger ifrån att betydande

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

risker även finns när det gäller amatörboxningen.
Fördelningsfrågan är
förvisso inte ovidkommande, även om
riksdagen nu bär delegerat fördelningen.
Här gäller det att tillvarata folkhälsointresset,
och därför bör riksdagen
också säga ifrån om denna sak.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Lindholm om att riksdagen inte så att
säga i oträngt mål bör binda anslagsgivningen.
Men det är alldeles uppenbart
för var och en av oss, att riksdagen
har möjlighet och full rätt att
ställa något villkor om den anser att
det är befogat av speciella skäl.

Jag har här starkt betonat skillnaden
mellan professionell boxning och amatörboxning,
inte minst därför att man
har huvudskydd och många kontrollåtgärder
inom amatörboxningen. Det är
detta som legat bakom den tvekan jag
hyst i fråga om ställningstagandet.

I detta sammanhang vill jag säga att
jag blev överraskad när jag i en stockholmstidning
den 23 februari i år läste
något om skyddshjälmarna som jag
tyckte verkade oroande. Jag skall citera
några ord ur artikeln: »Skyddshjälmarna
— nå’t som vi är ensamma om
— kommer kanske att tas bort för
seniorerna. Förbundet funderar på att
låta A-grabbarna boxa ''barhuvade’ mot
Finland. De aktiva hävdar att hjälmarna
ofta åker på sniskan och irriterar
boxningen. I EM» — alltså europamästerskapen
— »får man inte boxa
med huvudskydd!» Jag har svårt att
förstå att man kan bestrida riskerna.
Jag instämmer med herr Nelander, när
han citerar medicinalstyrelsen. Man
skulle också kunna citera de medicinska
fakulteternas i Lund och Uppsala
bedömning, som sammanfaller med vår
uppfattning.

Herr Lindholm sade något om motionärernas
intentioner. Jag tycker att
herr Lindholm skulle vara litet för

gammal i gården för att använda sådana
argument. Vi har väl rätt att ha
olika meningar om ett anslags storlek
utan att beskyllas för att ha den ena
eller andra partitaktiska avsikten. Om
regeringen föreslår anslagshöjningar är
det ingen partitaktik, men om vi vill ge
idrotten mera, då är det partitaktik.
Det är väl litet för enkelt för andra
kammarens nivå att föra resonemanget
på det sättet.

Herr Lindholm säger beträffande ett
idrottslotteri att det gjorts en marknadsundersökning.
Ja, det gjordes en
marknadsundersökning av SIFO häromdagen
om partierna och partiledarna,
och jag vet inte om herr Lindholm tror
på alla marknadsundersökningar. Det
avgörande är om marknadsundersökningen
baserats på frågan: Om det
skulle bli ett stort idrottslotteri, är ni
då intresserad av att köpa lotter? En
sådan marknadsundersökning har mig
veterligt inte skett, och då kan man
inte säga att det gjorts en alldeles klar
marknadsundersökning i frågan.

Men om det möjligen skulle ligga något
i herr Lindholms farhågor, varför
då inte göra ett försök ett år och se
om idrotten kan få dessa 6 miljoner?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
säger att jag är så gammal i denna
kammare, att jag inte bort använda den
argumentering jag anfört rörande motionerna.
Jo, herr Eliasson, det är därför
att jag har 30 års erfarenhet i denna
kammare som jag faktiskt kan säga en
sådan sak ibland. Ty oberoende av hur
mycket Kungl. Maj :t höjer idrottsanslaget,
så kommer samma människor och
vill ligga en bit ovanför med sina förslag.
Då är det något annat som ligger
bakom, och då har man rätt att undra
på den punkten, herr Eliasson.

När det gäller marknadsundersökningarna
är det alldeles uppenbart, att
en specialundersökning huruvida ett
idrottslotteri skulle gå eller inte är

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ganska ointressant i detta sammanhang.
De undersökningar som gjorts har nämligen
avsett frågan: Hur mycket tål
marknaden av lotterier över huvud taget?
Det är vid dessa undersökningar
som penninglotteriet kommit fram till
en viss avvägning, och vi menar att de
kulturella aktiviteterna skall ha företräde
till den marknaden.

Vidare sade herr Eliasson att skyddsåtgärderna
skulle komma att minskas.
Jag blir tydligen tvungen att läsa upp
vad utskottsmajoriteten skriver på denna
punkt: »Samtidigt vill utskottet emellertid
understryka, att frågan om de
skadeverkningar som otvivelaktigt kan
uppkomma i samband med amatörboxningens
utövning bör följas med särskild
uppmärksamhet, bl. a. genom företrädare
för läkarvetenskapen, och att
effektiva åtgärder bör vidtas för att i
så stor utsträckning som möjligt minska
de med nämnda utövning förenade skaderiskerna.
» Och så tillägger utskottet:
»Utskottet anser sig böra föreslå att
riksdagen, i anledning av motionerna
1:15 och 11:21, i skrivelse till Kungl.
Maj :t ger till känna vad utskottet här
anfört.»

Därmed har utskottet klart markerat
sin ståndpunkt i denna fråga, och herr
Eliassons tal om att de förebyggande
åtgärderna skulle komma att minskas
faller platt till marken.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vad jag framhöll, herr
Lindholm, var att jag inte tycker att vi
behöver diskutera utifrån någon mer
eller mindre nedsättande värdering av
dem som har andra meningar. Man behöver
inte sitta i 30 år i denna kammare
för att komma underfund med att
detta är olämpligt, och jag anser att
vi kan föra debatten på ett annat sätt.
— Det kan ju inte vara så, att vi skall
gå till herr Lindholm och fråga vad vi
skall göra för att stå på den rätta sidan.

Men nu kanske vi kan lämna den saken.

Detta med skyddsåtgärderna, som herr
Lindholm pekar på, är viktigt — dessa
åtgärder skiljer ju amatörboxningen
från den professionella boxningen. Jag
citerade emellertid vissa uttalanden i
en stockholmstidning den 23 februari,
och jag har tyvärr inte sett dessa uppgifter
dementerade. Jag för min del
blir oroad om man på boxningsförbundshåll,
trots de uttalanden som riksdagen
tidigare gjort, skulle gå in för att
minska skyddsåtgärderna.

Vad lotteriet beträffar kan herr Lindholm
inte på något sätt bestrida att
det inte gjorts någon marknadsundersökning
rörande i vad mån man genom
ett speciallotteri för idrottsrörelsen
skulle kunna mobilisera stora grupper
av nya lottköpare, med den goodwill
som idrottsrörelsen har inom breda lager
av vårt folk. Om så är fallet skulle
det inte behöva bli någon konkurrens
mellan idrottsändamål och kulturella
ändamål.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
citerar en stockholmstidning, men
i det här fallet bör han i stället ta fasta
på statsutskottets utlåtande, ty det är
ändå detta som blir vägledande när
lliksidrottsförbundet skall handlägga
denna fråga. Det betyder i alla fall
att man måste beakta vad statsutskottet
har sagt.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det är ett intryck som
i särskild grad tränger sig på, när man
lyssnar till och i någon mån också tar
del i de ständigt återkommande debatterna
om det s. k. boxningsanslaget —-även när man nyss lyssnade till utskottets
ärade talesman herr Lindholm —
och också när man tänker på hur striden
i åratal stått het kring denna trots
allt begränsade fråga, som naturligtvis

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

för länge sedan bort ha varit avklarad,
nämligen att den tydligen definitivt
förvandlats till så att säga en politisk-psykologisk
fråga — för att inte
säga gåta — med en massa inbyggda
eller rent av ingrodda motsättningar,
som — det är jag optimistisk nog att
vilja tro — inte har så mycket med inställningen
till denna kladdiga sport
som sådan att skaffa utan som väsentligen
måste grunda sig på någonting
annat.

Det verkar, herr talman, med förlov
sagt, som om denna fråga på något vis
råkat in i en sorts krampliknande fastlåsning,
där tyvärr inte så litet av ovidkommande
hänsyn, prestige och vad det
kan vara kommit att på ett högst olyckligt
sätt spela in. Jag är naturligtvis
medveten om bristerna i mitt eget sätt
att här i kammaren nu och tidigare under
årens lopp argumentera och plädera,
i en process, som ändå ytterst
inte avser någonting annat än att förhjälpa
en stor och betydelsefull folkrörelse
— idrottsrörelsen — att göra
sig kvitt den belastning som boxningen,
säga vad man vill, utgör, någonting som
också måste vara både en folkhälsoinsats
och en kulturinsats. Det sistnämnda
är inte minst viktigt. Det finns emellertid
andra, även här i kammaren, som
mera skickligt och energiskt förstått
och förstår att övertyga om det orimliga
i att det allmänna håller på att
subventionera en verksamhet av detta
slag. För övrigt talar ju verkligheten,
de fortlöpande rapporterna — alltid
lika motbjudande att ta del av — från
boxningsringarna, hemma och utomlands,
ett språk som inte gärna kan vara
klarare. Likafullt, ärade kammarledamöter:
när det kommer till votering, går
det som det går. Låt oss för all del hoppas
och tro — ingen pessimism här —
att cirkeln äntligen skall kunna brytas
— kanhända, och varför inte, just i
dag — även om jag, vis av erfarenheten,
naturligtvis ingalunda är benägen att ta
ut några segrar i förskott.

Det överväldigande flertalet av kam -

marens ledamöter kan självfallet inte
ha någonting till övers för den utomordentligt
primitiva, fysiskt och mentalt
nedbrytande verksamhet som representeras
av boxningen, naturligtvis
också av amatörboxningen, vilken det
i dag närmast gäller att ta ställning till.
Den misshandel som utövas i professionell
ordning, mot betalning sålunda, får
vi anledning att längre fram närmare
behandla; förslag har nämligen väckts
om att underkasta den ett regelrätt förbud.
Änskönt alltså ytterst få i denna
kammare — därom är jag övertygad —
är hågade att öppet solidarisera sig
med denna avart av sport, trycker man
ändå, när debatten ebbat ut, på fel
knapp. Det är här, herr talman, krampen
så att säga sätter in, det är här det
på något märkvärdigt sätt låser sig.

Jag tänker här inte inlåta mig på
någon detaljbeskrivning av den skadegörelse
denna sport ställer till med i
de många enskilda fallen och i stort.
Den saken är så många gånger och så
eftertryckligt omvittnad inte minst från
auktoritativt medicinskt håll. Jag tycker
nog att herr Eliasson i Sundborn
var en smula onödigt tveksam. Läkarvetenskapen
är nämligen ganska enstämmig
i sin bedömning. Vi behöver
här, menar jag, inte några ytterligare
påminnelser för att klargöra hur det
ligger till. Det skulle bara bli att på
nytt gå igenom och citera en mångfald
expert- och remissutlåtanden, alla med
samma klara och entydiga innebörd:
ett utdömande av verksamheten i fråga
som farlig och förkastlig.

Detta känner vi alla till. Ingen kan
härvidlag sväva i okunnighet om vad
fakta i målet har att säga. Vi vet med
andra ord precis på pricken hur denna
sport fungerar. Svenska folket kan för
övrigt genom den märkliga uppluckring
av sändningspolitiken, som tyvärr skett
i våra massmedia, många gånger hemma
i vardagsrummet rätt ingående följa
de seanser av våld som det här är fråga
om. Vi vet alltså alla hur det ligger till.

Men ändå slussas år efter år offent -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

liga medel över till denna från alla synpunkter
torftiga och inhumana verksamhet,
och detta sker med riksdagens
goda minne och medverkan. Det är
detta som enligt min mening framstår
som så utomordentligt motsägelsefullt
och bekymmersamt, motsägelsefullt inte
minst mot bakgrunden av att opinionsbildningen
mot boxningen år från år
vuxit i styrka, något som på ett ganska
övertygande sätt kan avläsas i pressens
ledarspalter. Att sportskribenterna tyvärr
ännu inte i full utsträckning synes
ha vaknat upp inför sitt ansvar utan på
många håll alltfort hänger sig åt, låt
mig säga, en skamlig glorifiering av
verksamheten, är sedan en sak för sig.
Pressen har, invänder kanske någon
bär, skyldighet att objektivt spegla alla
samhällsföreteelser, på gott och ont.
Nåja, det är jag den förste att erkänna,
tidningsman som jag är. Men det finns
ingenting som säger att det skulle vara
nödvändigt att blåsa i trumpeterna och
haussa upp sådant som det borde vara
en solklar förpliktelse att i stället försöka
pressa tillbaka, hålla nere och bekämpa.
Nog sagt på denna punkt!

Men nu, herr talman, gäller det alltså
i första hand opinionsläget här i riksdagen,
vilket jag tycker i viss mening
är förbryllande, och möjligheterna att
påverka detta i önskvärd riktning. Jag
misströstar inte ett ögonblick om att
detta på sikt skall låta sig göra. Ännu
har det »bara» gått ungefär ett dussin
år sedan frågan först togs upp i riksdagen,
och man får naturligtvis beväpna
sig med tålamod.

Tydligen är det en sak som i särskild
grad krånglar till hela frågan och gör
att det gått troll i orden. Det är, som
jag nyss antydde, den envisa fastlåsning
som utskottsmajoriteten varje gång
demonstrerar, en fastlåsning vid den
besynnerliga ståndpunkten, att det inte
skulle vara riksdagens sak att »ge direktiv
för den närmare inriktningen av
det ekonomiska stödet till idrotten».
Det skulle med andra ord helt och hål -

let vara förbehållet Riksidrottsförbundet
att bestämma i fråga om fördelningen
mellan olika idrottsgrenar.

Jag tror att herr Lindholm gjorde sig
skyldig till ett rent önsketänkande, när
han föll tillbaka på utskottet, som i sin
skrivning säger ifrån hur man tänker
sig att denna sport skall utövas — i humana
former, med tillbörligt beaktande
av skyddsåtgärder o. s. v. Denna sport
följer sina egna lagar. Den fungerar
som den gör, därför att den är sådan
som den är. Det är, som sagt, ett fullständigt
önsketänkande att tro att eu
aldrig så välmenande utskottsskrivning
i minsta mån här skall kunna påverka
utvecklingen.

Bortsett från att boxningen ingenting
kan ha med sund idrott att skaffa,
måste man, det vill jag starkt understryka,
finna den ståndpunkt utskottsmajoriteten
intar mycket egendomlig.
Är det någon knockout man personligen
skulle vilja vara med om att en gång
bevittna, skulle det vara en rejäl knockout
på myten — ty något annat än en
myt är det inte — att riksdagen inte
skulle ha full och obeskuren handlingsfrihet,
inte skulle vara helt suverän att
agera och bestämma efter eget skön.
Yad kan det ligga för förnuft i att längre
driva denna besynnerliga tes om
Riksidrottsförbundet som ett över Sveriges
riksdag stående organ, som en
maktfaktor, inför vilken vi alla här i
huset skulle böja oss och inför vilken
vi skulle vara tvingade att kapitulera?
Och låt mig vidare säga: Inte blir en
sådan principuppfattning riktigare,
därför att den år från år monotont upprepas,
alltmedan — i skyddet av denna
märkliga konstruktion — en sportverksamhet
subventioneras och hålles vid
liv som för länge sedan borde ha visats
bort som icke önskvärd.

Jag skulle vilja fråga de ärade kammarledamöterna
och i första hand representanterna
för utskottsmajoriteten:
Är det meningen att denna principuppfattning
om ett vattentätt skott mellan

Onsdagen den 15 mars 19G7 fm. Nr 14 (»3

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Riksidrottsförbundet och riksdagen
skall upprätthållas även den dag det
inträffar — ingen önskar det, men alla
måste givetvis räkna med den eventualiteten
— dödstragedier i svenska boxningsringar?
Från utländska arenor bär
det rapporterats om upprepade dödsfall,
även inom amatörboxningen. Så
mot all rim och reson får vi väl ändå
inte handla!

Nej, herr talman, det kan omöjligen
vara ett skäl att godtaga att inte riksdagen
i denna fråga, alldeles som i alla
andra anslagsfrågor, skulle kunna
obundet och fritt besluta efter eget
skön. Det låter nästan som om utskottsmajoriteten
här skulle vilja aberopa
hinder av rent konstitutionell natur
mot detta i sanning blygsamma krav på
att skilja ut boxning från andra idrottsgrenar
och förvägra den åtminstone
statlig subvention, om man nu inte, som
skett i något land, vill helt förbjuda
den, vilket vore riktigast.

Nej, några konstitutionella hinder
kan verkligen inte åberopas. Det är i
grunden lika orimligt — låt mig till sist
bara säga det — som att förmena att
man skulle vara tvingad att avvakta
ytterligare expertutredningar, nu närmast,
såsom det antyds, en undersökning
som pågår och väl strax är avslutad
inom ramen för Nordiska rådet,
för att vara på det klara med boxningens
skadeverkningar eller kunna ta
ställning i denna begränsade och sakligt
sett ganska okomplicerade anslagsfråga.
Jag skulle bestämt vilja tro och
hävda att var och en i kammaren vid
det här laget vet tillräckligt. Vi är på
den punkten tillräckligt upplysta.

Jag ber, herr talman, att med allt
tänkbart eftertryck få yrka bifall till
den reservation som finns fogad till utlåtandet
och som går ut på att idrottsanslaget
till ingen del får disponeras
för främjande av boxningsutövning.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det har sagts att den

här matchen har pågått länge.. För min
del är det den tredje ronden i denna
arena, och eftersom amatörmatcher brukar
omfatta tre ronder hoppas jag att
förnuftet i dag skall vinna på poäng, så
att vi slipper flera ronder i denna fråga.

Utskottet går inte in på sakfrågan
utan håller sig helt och hållet till principen
att Riksidrottsförbundet självt
skall få bestämma om medlen. Men kan
man driva den principen hur långt
som helst? Jag kommer här in på vad
herr Hamrin i Jönköping nyss sade: Om
vi i vårt land skulle få exempelvis några
dödsfall i tät följd, vilket beklagligtvis
kan inträffa och som för några år sedan
inträffade i Tjeckoslovakien och
ledde till att man där förbjöd amatörboxning
under ett år, och om Riksidrottsförbundet,
såsom man kan befara,
fortfarande skulle dela ut pengar till
denna dödsmisshandel, borde då inte
riksdagen säga nej till att dela ut pengar
åt en verksamhet som har till följd att
man inom reglernas ram fullt regelrätt
slår ihjäl varandra? Det behöver inte
vara fråga om olycksfall eller något regelbrott.
Verksamheten går ut på att slå
ned motståndaren så att han blir liggande
i 10 sekunder, men det är ogörligt
att dra gränsen så, att han inte blir liggande
för alltid.

Jag skulle vilja fråga Riksidrottsförbundets
talesman, som väl kommer att
yttra sig strax efter mig, om Riksidrottsförbundet
skulle fortsätta att ge
pengar till amatörboxning — det är
bara den jag talar om — efter ett eller
ett par dödsfall.

Boxningsförbundet har duperat inte
bara Riksidrottsförbundet — vilket tydligen
varit mycket lätt — utan även en
del riksdagsmän, med talet om säkerhetsföreskrifter,
exempelvis angående
det huvudskydd som nämndes nyss. Nu
är det ett faktum att huvudskyddet inte
hjälper — det har t. o. m. utredaren,
docent Naumann, och förre ordföranden
i Boxningsförbundet, advokat Henning
Sjöstrcm, sagt. Möjligen hjälper skyddet

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

när boxaren faller i golvet och slår i
huvudet, men det hjälper inte mot slagen.
I stället för att vara till nytta kan
det enligt dessa experter t. o. m. vara
skadligt, eftersom det minskar boxarens
intresse av att gardera sig. Dessutom avskyr
boxarna själva huvudskyddet därför
att det kan falla ned i ögonen. En
specialitet inom boxningen är ju att slå
på motståndarens ögonbryn så att blodet
forsar fram och han inte ser någonting.
Huvudskyddet verkar alltså på
samma sätt.

Jag skall citera samma nummer av
Expressen som herr Nelander nyss citerade
fast på en annan punkt. Samma
auktoritet, Ingemar Johansson, som väl
får anses veta vad han talar om i detta
sammanhang, säger där att huvudskyddet
är bra under träning, eftersom man
då kan undvika ögonskador, men att det
i matcher är rent idiotiskt, eftersom det
ofta hindrar boxaren från att se ordentligt;
hjärnskakningar hindrar det däremot
inte; risken för sådana är lika
stor antingen man har huvudskydd
eller inte.

Vi får väl lita på att denne man vet
vad han talar om. De huvudskydd som
Riksidrottsförbundet hänvisar till hjälper
alltså inte.

Nu överväger tydligen Boxningsförbundet,
såsom herr Eliasson i Sundborn
sade, att slopa huvudskydden, och dessutom
används de inte i andra länder.
När vi skall ha en boxningslandskamp
mot Danmark i Hälsingborg om ett par
dagar kommer de inte att användas av
danskarna, och i EM kan man inte heller
använda dem. De kommer antagligen att
plockas bort. Innan boxarna tar av sig
huvudskydden borde debattörerna plocka
bort dem som argument i debatten.

Sedan sägs det att startböckerna, som
har funnits någon tid, skulle vara värdefulla.
Det slarvas emellertid med startböckerna.
Vid SM i boxning för fjorton
dagar sedan var det flera boxare, även
landslagsmän, som inte hade startböckerna
i ordning men ändå tilläts

starta — det såg Boxningsförbundet igenom
fingrarna med!

Eftersom det numera finns så få boxare
och det är svårt att rekrytera nya —
det goda har väl boxningsdebatten fört
med sig — har man fått betala boxare
ganska stora summor för att kunna anordna
några boxningsgalor. För en tid
sedan importerades ett ryskt landslag
till Stockholm. Det bestod av duktiga
boxare, och det var inte många här som
var pigga på att ställa upp och bli slagna.
En medelmåttig tungviktare från
Malmö fick — enligt uppgift i pressen —
700 kronor för att ställa upp. Verksamheten
blir ju inte mindre fördärvbringande
eller skadlig genom att man betalar
deltagarna, så att de mer eller mindre
känner sig tvingade att ställa upp.

De säkerhetsföreskrifter som utskottet
talar så mycket om finns alltså på papperet
men knappast i verkligheten.

Jag bär samlat en del citat i Dagens
Nyheter för i dag, som jag hoppas att de
ärade kammarledamöterna har läst, och
jag skall be att få citera några av dem.
Först är det två citat från verkligt
auktoritativa och prominenta tidigare
medlemmar av denna kammare, nämligen
Värner Rydén och Hjalmar Branting.

Första gången anslag till Riksidrottsförbundet
diskuterades i denna kammare
—- det var samma år som Boxningsförbundet
bildades — yttrade
Värner Rydén följande: »Nyligen har
det riksförbund, som nu är ifrågasatt
att erhålla statsanslag, bildat en sektion
för boxning. Det är sålunda här icke
fråga om allenast en sund idrott som
söker statsanslag, utan det är fråga om
organisatörerna av idrottens urartning.»

Hjalmar Branting sade i samma debatt:
»Jag tror för min del att det ligger
något ofantligt berättigat uti den alldeles
avvisande hållning gentemot boxning
som herr Rydén här nyss intagit.
Vore det fråga om att understödja en
sådan idrottsgren, tror jag det skulle
vara ganska lätt att medgiva, att det icke

Onsdagen den 15 mars 1907 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

är lämpligt att göra d<et med statsmedel.
»

Tycker inte herr Allard och herr
Lindholm att det är lätt att medge, att
det inte är lämpligt att anslå statsmedel?
Kan inte herrarna instämma med Branting
i det här fallet?

Det görs ofta gällande att boxningen
skulle vara socialt värdefull och ha
en uppbyggande effekt genom att ta
hand om ett svårarbetat klientel och
göra dessa pojkar till hyggliga medlemmar
av samhället. Inte heller det argumentet
håller. Jag skall i detta fall inskränka
mig till att citera vad socialstyrelsen
anförde i sitt remissyttrande
över boxningsutredningen: »All tävling
och uppvisning i boxning bör helt förbjudas.
Det hör icke komma i fråga att
understödja boxningssporten med allmänna
medel.» Det säger alltså vår
högsta sociala myndighet, som också
borde veta vad den talar om.

Professor Herbert Olivecrona, som ju
är en världsberömd lijärnkirurg, har i
tidningen Vi sagt följande: »Det är på
tiden att det sägs: aldrig så många miljoner
räcker inte till för att ersätta förlorad
hjärnvävnad. — I den avsiktliga
misshandel som boxning är finns det
rätt många slags skador man kan tillfoga
och tillfogas för att uppnå den åtrådda
medvetslösheten. Den lindrigaste är en
hjärnskakning. I värsta fall dör man.
I näst värsta blir man ett s. k ringvrak.
»

Jag har aldrig kunnat fatta att många
välmenande och förnuftiga människor
helt kan ignorera en enig medicinsk
förkastelsedom över boxningen. Hur
kan herrarna bortse från vad alla dessa
medicinska auktoriteter har sagt under
ämbetsmannaansvar i yttrande över en
utredning? Det är ofattbart att man
kan nonchalera det.

På första sidan i Aftonbadet var det
häromdagen en rubrik som lydde: »Förbjud
all boxning i Sverige.» Det var
professorerna Lars Werköi och Olle
Höök i Göteborg som hade sagt detta.

Deras uttalande berodde inte på någon
slags animositet mot boxare eller boxning,
utan var föranledd av deras vetenskapliga
övertygelse att sådan inte bör
få förekomma.

Det finns boxningsvänner av alla sorter.
En del tror att de professorer och
vetenskapsmän som uttalar sig mot boxningen
har gjort det för att vinna publicitet.
Jag har hört det argumentet framföras,
men det kan man kanske bortse
ifrån i en meningsfylld debatt. Man
bör väl i alla fall kunna beakta vad de
säger som har studerat boxningen inifrån.

Doktor Gösta Karlsson, som också är
från Göteborg och som även är en auktoritet
— han var Ingemar Johanssons
»livmedikus» och har varit ordförande i
Göteborgs-Kamraterna under många år
och är en verkligt idrottssinnad man —-har sagt följande: »Medicinskt sett finns
det ingen nåd för boxningen. Den bör
försvinna. När det blev definitivt klargjort
att knockout är hjärnskakning då
skulle boxningen helt enkelt packat
ihop trunken och tackat för den tid
som varit.»

Knockout är hjärnskakning, och
knockout kommer man inte ifrån inom
boxningen. Jag ber att få citera en annan
doktor, Rudolf Ullmark, som är den
verklige boxningsvännen i vårt land.
Han bekläder höga förtroendeposter
inom boxningen, särskilt internationella
förtroendeposter. Han säger följande på
tal om knoekouten: »Knockouten är den
tråkigaste företeelsen inom boxningen.
Och den går tyvärr inte att ta bort.
Förbjud den och boxningen kan inte
kallas boxning längre. Knockout är ju
många gånger frukten av ett perfekt
slag som inte alltid behöver vara speciellt
hårt.»

På sin tid försökte Boxningsförbundet
dupera en del människor -— jag vet
inte om det lyckades dupera Riksidrottsförbundet
den gången — med
att man skulle ta bort knockouten som
vinnande moment. Den som ledde en

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr li

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

match på poäng skulle, även om han
sedan blev slagen knockout, förklaras
som segrare. Det var en ren bluff, och
det har man gått ifrån nu. Det skulle
leda till att en boxare som startat på
högsta växel och ledde matchen efter
en minut kunde, efter att ha fått ett slag,
lägga sig ned och räknas ut; då skulle
han ha vunnit matchen på det sättet.
Dessutom skulle man vara tvungen att
bryta alla SM- och DM-turneringar, där
den som vinner skall gå ytterligare
matcher. Eftersom han blivit slagen
knockout, skulle han inte fått ställa
upp på en månad och det skulle ha
omintetgjort all boxning, så det var ju
egentligen synd att det förslaget inte genomfördes.

Ett enda citat till, herr talman! Redaktör
Per Wadman som är en boxningsjournalist
i Skånska Dagbladet och
boxningsvän skrev häromdagen följande:
»Om sanningen skall fram så går
även den ''moderna’ amatörboxningen ut
på misshandel i ringen.»

Det är ett faktum. Jag har bara velat
citera detta, därför att man säger ofta,
att motståndare till boxningen inte vet
vad de talar om. Nu har jag alltså anfört
citat från människor som är med i
detta spel och verkligen vet vad de talar
om.

Helt oberoende av den utredning som
nu försiggår inom Nordiska rådet bör
vi försöka att åtminstone inte uppmuntra
boxningen. Vill verkligen herr
Allard, som jag nu riktar mig till, och
utskottsmajoriteten att boxningen skall
vinna terräng här i landet? Tycker ni
att det vore bra, om den blomstrade och
vi fick flera boxare? Menar man verkligen
det? Jag tror att det är ytterst
få människor som skulle önska det. Men
det är vad man bidrar till, om man ger
boxningen statsanslag. Då får den en
viss sanktion. Jag tror det finns många
föräldrar som inte gärna vill att deras
barn skall boxas.

Torsten Tegnér är en av dem. Han
har i Idrottsbladet sagt att han inte skul -

le vilja, att hans pojkar går upp i en
boxningsring.

Ger staten anslag kan ju många människor
rimligtvis tro att boxningen inte
är så farlig, ty staten kan väl inte
uppmuntra någonting som är hälsovådligt.
Det är detta som gör stödet till
boxningen så beklämmande. Härigenom
får boxningen ett alltför gott renommé
som den inte förtjänar. Om riksdagen
tvärtom säger ifrån, att boxningen inte
skall ha något statsanslag, får människorna
den rätta uppfattningen om den,
och föräldrarna får ett stöd i sin mycket
hedervärda ambition att söka rädda
barnen från att bli förstörda, ty det
skulle de så småningom bli efter en tids
boxning.

Knockout är hjärnskakning, och dessutom
har vetenskapsmän konstaterat,
däribland professor Olivecrona, att det
är de många relativt lätta slagen mot
huvudet som är farliga. Knockouten behöver
inte vara det farligaste. Många
relativt lätta slag mot huvudet bygger
på skadorna efter hand, skadorna summeras,
och så får boxaren en bestående
skada för den återstående delen av livet.
Föräldrar bör kunna bespara sina
barn sådana skador, men riksdagen
motverkar detta syfte om den går med
på att dela ut pengar till denna hantering.
Våldet skall i alla fall inte i något
sammanhang och inte i någon form
glorifieras — härom borde vi kunna vara
eniga i riksdagen. Vi vet att våldsmentaliteten
dess värre breder ut sig.
Men hur skall man kunna gå till storms
mot den om vi glorifierar våldet i en
viss form? Vi kommer aldrig till rätta
med det. Ingen kan förneka att boxning
är ett rått och kallt våld, eftersom
den går ut på att den ene skall försöka
slå ner den andre på golvet och då det
i reglerna sägs, att det skall räknas till
tio över den som ligger nedslagen. Detta
fjärmar boxningen med avgrunder
från allt vad idrott heter.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservationen 2 a av herr Axel

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Andersson m. fl. och, när jag ändå står
i talarstolen, passa på att även yrka bifall
till reservationen 2 b om ett idrottslotteri,
ty utan tvivel är det bättre ju mer
pengar idrotten får. Jag tror att det är
en form av socialvård. Vad vi lägger ut
på idrotten kan till stor del sparas in på
kriminalvård, men då skall pengarna gå
till idrott och inte till vad Värner Rydén
kallade »idrottens urartning» —
som är boxning.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Den här debatten har
ju två huvudteman: boxningen och

idrottsanslagets storlek. Som första namn
på motion II: 392 kommer jag huvudsakligen
att uppehålla mig vid idrottsanslagets
storlek.

När motionen om idrottslotteriet
skrevs i början på året var vi väl medvetna
om att det statsfinansiella läget
krävde nedprutningar på åtskilliga anslagsäskanden.
Detta gjorde att vi hade
förståelse för handelsministerns nedskärning
av Riksidrottsförbundets i och
för sig fullt berättigade anslagsäskande.
Vi visste också att Riksidrottsförbundet
inte ställt krav med någon egentlig prutmån.
Den som intresserar sig för vad
som förekom vid den s. k. idrottsriksdagen
i höstas kan mycket lätt förvissa
sig om att man där inte kom fram till
slutsatsen att det skulle vara tillräckligt
med ytterligare 6,7 miljoner kronor
för idrotten. Man talade om det dubbla
beloppet, men Riksidrottsförbundet äskade
trots detta inte mera än ytterligare
6,7 miljoner kronor för budgetåret
1967/68. Som vi alla vet kommer det
att enligt handelsministerns förslag
lämnas ett tillskott på 3 miljoner kronor.
I vår motion har vi fört fram förslag
om en annan finansieringsväg, en
finansieringsväg som inte drabbar statskassan.
Den kommer snarare att förstärka
statskassan samtidigt som den kan
ge idrotten ett betydande ekonomiskt
tillskott. Vi har föreslagit att ett speciellt
idrottslotteri skulle anordnas i

Svenska penninglotteriets regi. Det skulle
vara ett parallellotteri till det s. k.
teaterlotteriet. Under år 1966 slutsåldes
tealerlotteriets 200 000 lotter å 100 kronor.
Rruttoinkomsten blev alltså 20 miljoner
kronor och nettoavkastningen
drygt 6 miljoner kronor. År 1967 ökades
antalet lotter till 220 000, vilket alltsa
gav en bruttoomsättning på 22 miljoner
kronor. Denna ökning medförde ingalunda
att det blev svårt att sälja slut på
lotterna. När lotteriet presenterades i
pressen meddelades, att lotterna skulle
börja säljas i slutet av januari och att
dragningen skulle äga rum den 1 april
eller tidigare om lotterna dessförinnan
hade slutsålts. Lotterna såldes slut på
fyra, fem dagar, och alla som önskade
spela på lotteriet kunde inte få tag på
lotter. Så pass stor var åtgången.

1 fråga om utrymmet för lotterier av
detta slag kan man naturligtvis åberopa
marknadsundersökningar som skulle
visa att det inte finns något utrymme
för ytterligare lottförsäljningar. Men
man kan också konstatera att alla lotterier
och andra spel med höga penningvinster
i toppen har ökat sin omsättning
alldeles otroligt. Det gäller penninglotteriet,
tippningen, totospel och
teaterlotteriet. Det har varit en mycket
stor efterfrågan, och det kan inte finnas
någon grund för utskottsmajoritetens
antagande, att det skulle vara alltför
stor risk att släppa fram ett parallellotteri.
Teaterlotteriet anordnas en
gång om året. Som jag sade ägde dragningen
i år rum den 1 mars. Vi har
tänkt oss att dragningen i detta parallellotteri
skulle äga rum under hösten, i
september eller oktober månad. Det
finns ingen anledning att befara att ett
sådant lotteri skulle påverka teaterlotteriets
möjligheter att expandera.

Jag vill också påstå att den lotteriform
som vi föreslår inte på något sätt
skulle konkurrera med de varulotterier
som organisationerna anordnar. Vi skall
vara medvetna om att det många gånger
kan vara svårt för organisationerna och

G 8

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

deras medlemmar att truga bort sina
tvåkronorslotter. Men detta lotteri skulle
ju bygga på ett helt annat system. Lotterna
skulle säljas genom ombud, och
det har ju visat sig gå mycket bra. Och
framför allt skulle de höga penningvinsterna
dra.

Även om vi allesammans bör vara
medvetna om behovet av en förstärkning
av anslaget till idrotten, vill jag
ändå säga några ord om den saken. Behovets
storlek sammanhänger naturligtvis
med hur man vill lägga upp idrottsrörelsen
och hur omfattande man vill
göra dess verksamhet; behovet kan naturligtvis
beroende härpå bli praktiskt
taget hur stort som helst. Låt mig bara
ta upp några småsaker som visar att
behovet är stort. Föreningarnas andel
— den del av det anslag vi här beslutar
som går ut till de lokala idrottsföreningarna
— utgör strängt taget inte
mer än en symbolisk summa. Under innevarande
år utgår 650 000 kronor. Delar
man upp det på de lokala idrottsföreningarna
blir det faktiskt inte mer än
en flott gest, om man ens kan säga att
den är flott.

Idrottsanslaget inrymmer även det
s. k. anslaget till mindre idrottsplatser.
Det har innevarande budgetår höjts med
300 000 kronor till 2 miljoner. Trots att
det höjts var anslaget förbrukat redan
före jul; innan halva budgetåret hade
gått var alltså anslaget slut. Man har
också kunnat läsa i tidningarna om att
ungdomar, som i och för sig varit kvalificerade
att delta i VM-tävlingar, inte
fått åka till tävlingarna därför att det
förbund de tävlar för inte kunnat skaka
fram pengar till resor och uppehälle.

Det är klart att det jag nu har nämnt
bara är småsaker. Men det är ett tecken
på hur litet anslaget är. Det mest allvarliga
är väl att Riksidrottsförbundet
inte har möjligheter att ta hand om ledarutbildningen
på det sätt som det
skulle önska.

Vi väntar att den idrottsutredning
som för närvarande arbetar skall avge

sitt betänkande i höst. Det finns ingen
anledning att tro — det brukar i varje
fall inte bli resultatet av utredningar
—• att denna utredning kommer till resultatet
att idrotten behöver mindre
pengar från staten. Man kan säkert räkna
med att utredningen kommer fram
till att idrotten behöver betydligt ökade
anslag. Då finns det nog också anledning
att införa ett nytt finansieringssätt.

Jag vill också med några ord bemöta
det som herr Lindholm sade. Han ironiserade
över motionärernas idrottsintresse.
Motionerna har kommit till därför
att motionärerna känner idrotten
inifrån, till och med fortfarande är
idrottsledare. Vi vet därför vilken betydelse
idrottsrörelsen har och vilka betingelser
idrotten arbetar under. Det
finns ingen anledning att ironisera över
det.

Frågan huruvida vi skulle ha motionerat
om man hade föreslagit en ökning
med 9 miljoner är naturligtvis inte på
något sätt intressant eller aktuell. Men
hade man höjt anslaget med 9 miljoner
så hade man i alla fall kommit litet närmare
vad idrottsriksdagen i höstas ansåg
vara behövligt.

Herr talman! Det förslag som vi framställt
i vår motion är enligt vad jag anser
en realistisk väg för riksdagen att
gå för att ge idrotten ett rejält ekonomiskt
tillskott utan att belasta statskassan.
Jag har alltså mycket goda skäl för
att yrka bifall till reservation 2 b av
herr Axel Andersson m. fl.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
den här debatten på några år här i riksdagen.
Jag har inte något behov av att
årligen lufta mina känslor och uppfattningar,
och jag har bibringats uppfattningen
att det är ganska meningslös debattkonst
som här odlas. Man klipper
till med passande citat och förtiger omsorgsfullt
andras uppfattningar.

Jag är ingen expert på det här området.
Och jag har inte tagit med mig

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

hela »citatsäcken» till talarstolen. Som
många andra här i riksdagen är jag'' en
idrottsvän som tyvärr har alltför liten
tid att ägna mig åt ett gammalt intresse.

Jag tror det var 1962 jag samtalade
med herr Hamrin i Jönköping om de
här frågorna och framförde en vädjan
att inte dela upp oss i två grupper, dels
de ädla och goda, som så snart tillfälle
erbjudes går till storms mot boxningssporten,
och dels de andra -som vill avdramatisera
frågan och diskutera den
under mera lugna och sansade former.

Jag har begärt ordet i dag, herr talman,
därför att i vår krets finns en riksdagsman
som borde kunna ge svar på
några av de frågor som vi har anledning
att ställa till idrottsrörelsen. Jag
hade tänkt ställa några frågor till herr
Allard. Eftersom jag sett att han kommer
närmast efter mig på talarlistan
kan det vara lämpligt.

Innan jag ställer de frågorna vill jag
deklarera att det självfallet kan råda
delade meningar om hur vi bäst skall
handlägga dessa frågor. Jag vill för min
del som gammal idrottsvän slå vakt om
amatörboxningen. Man kan väl också
ha anledning att tvivla på att ett allmänt
boxningsförbud över huvud taget
är möjligt att genomföra. Vi skall däremot
inte i dag tala om den professionella
boxningen, eftersom vi får anledning
att behandla den när första lagutskottets
utlåtande ligger på kammarens
bord.

De som går till storms mot boxningen
har haft lätt att hitta citat som verkar
avskräckande för många. Jag skulle
i detta sammanhang vilja peka på pressens
stora roll — här som på andra
områden. Jag beklagar den glorifiering
av boxningssporten som kännetecknar
många tidningsartiklar. Det verkar
ibland vara rena hyckleriet när man
tar avstånd från boxningen på ledarsidan
men fyller idrottssidorna med
sentimentalt larv — det kan vi väl vara
överens om att det är — i första hand
om den professionella boxningen, till

glädje bl. a. för en del riksdagsdebattörer.
Jag kan inte hitta någon annan förklaring
till det än att tidningarna vill
främja lösnummerförsäljningen. Därmed
skapar också pressen det stora
publikintresset för boxningen. Pressens
väldiga satsning har enligt min mening
inga rimliga proportioner och svarar i
varje fall inte mot boxningssportens
blygsamma ställning i idrottsvärlden.

Om vi riksdagsmän kunde lära oss
att skilja på amatörboxning och professionell
boxning skulle mycket vara vunnet,
men det är svårt. Alla debattörer
här säger att de vill tala om amatörboxningen,
men sedan kommer herr
Nelander och andra omedelbart med
citat hämtade från den professionella
boxningens område.

Jag vill påminna om vissa fakta som
jag tycker bör anföras i denna debatt
och som skapar ett annat intryck än
måhända herr Sjöholm gjorde med sitt
anförande nyss. Boxningssporten i Sverige
för en blygsam tillvaro, och intresset
har minskat under de senaste åren.
Det finns något över hundra boxningsklubbar,
och de har ett medlemsantal
på enligt uppgift cirka 3 000. Men det
är inte 3 000 boxare, utan det är ungefär
500 som utövar tävlingsboxning''
inom amatörleden. Att det här gäller
ett litet specialförbund inom den stora
riksidrottsrörelsen framgår av att drygt
100 klubbar ägnar sig åt boxning medan
exempelvis Fotbollsförbundet har
2 954 klubbar, Gymnastikförbundet
1 777 och Bordtennisförbundet 1 217
klubbar. Jag tycker att dessa siffror ger
litet rimligare proportioner på de frågor
vi diskuterar. Denna jämförelse visar
alltså amatörboxningens blygsamma
omfattning. Proffsboxningen håller
ju på att do ut. Det lär finnas allt som
allt sju aktiva proffsboxare i Sverige.

Jag är medlem — tyvärr passiv — i
en idrottsklubb och har därför kontakter
på den kanten. Det är Djurgårdens
idrottsförening som jag tillhör, och vi
är som bekant rätt duktiga i fotboll och

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ishockey. Men vi har också en liten
boxningssektion inom klubben. .Tåg
tänkte en gång att man väl ändå måste
titta litet närmare på den sektionen.
Jag har aldrig boxats och aldrig haft
något större intresse för den idrottsgrenen,
Jag besökte en enkel träningslokal
här i Stockholm en kväll, och jag måste
säga att jag blev övertygad om att amatörboxningen
som den bedrivs t. ex. i
Djurgårdens idrottsförening är ett ganska
oskyldigt nöje. Det är ungdomar —
en hel del studerande — som kommer
dit och gymnastiserar och tränar en
stund. Jag har den uppfattningen att
vår lilla boxningssektion i Djurgården
aldrig har varit något större problem.

När det talas om att statsbidraget
skall dras in har jag frågat mig om någon
kommunal diskriminering förekommer
på detta område. Vi satsar i våra
kommuner och städer rätt stora belopp
på främjande av idrott och friluftsliv.
På det kommunala planet utgår bidrag
till materiel och lokalhyror m. in., och
där liar väl aldrig denna fråga som ständigt
diskuteras i riksdagen varit något
större problem. Jag kan emellertid för
litet för att här lia någon bestämd mening,
och jag vill låta frågan gå vidare
till herr Allard och andra som kan
mera.

Herr Eliasson i Sundborn var mycket
tveksam, märkte jag, i sin argumentering
men stannade för reservationen
— att vid beviljande av förevarande
anslag fästes villkoret att detsamma inte
får tas i anspråk för stöd åt boxning.
Mot den bakgrunden vill jag rikta ett
par frågor till herr Allard, som jag betraktar
som den svenska idrottens
främste talesman här i riksdagen.

Min första fråga lyder: Har det inom
Riksidrottsförbundet rått delade meningar
i fråga om anslaget till Roxningsförbundet? Min

andra fråga till herr Allard är
denna: Skulle inte en negativ inställning
från riksdagens sida i fråga om
detta anslag också kunna få konsekven -

ser på andra områden inom idrottsrörelsen?
Det utbetalas 64 000 kronor innevarande
år till Boxningsförbundet,
medan exempelvis amatörridsporten
får 410 000 kronor — en idrottsutövning
som kan vara farlig för människor
och som enligt mångas mening också
kännetecknas av djurplågeri. Jag vet att
det finns många här i kammaren som
är tveksamma inför en sådan sak, men
av principiella skäl har vi hållits tillhaka
och aldrig velat göra gällande annat
än att Riksidrottsförbundet skall ha
rättighet att bedöma frågan.

Och vi ger exempelvis 17 000 kronor
till det lilla Rugbyförbundet. Det anslaget
kunde man ju också börja att diskutera.

Det kan finnas många olika meningar
om denna sak. Men jag kan inte delta
i diskussionen med citatsäcken full,
som herr Sjöholm och andra gör med
sådan bravur. Jag ägnar mig inte åt
den delen av boxningssporten. För mig
har detta varit en principiell fråga, ett
principiellt ståndpunktstagande. Jag menar
att riksdagen inte skall bestämma
hur anslaget skall fördelas —- jag kan
därvidlag citera herr Lindholm, som
var inne på den linjen. Det vore enligt
min mening nästan att omyndigförklara
idrottsrörelsen om vi i riksdagen
skulle bifalla den föreliggande reservationen.
Då skulle vi komma med pekpinnar
— och det kommer kanske framdeles
inte bara att gälla boxningssporten.
Därför tycker jag allt talar för att
riksdagens tidigare deklarerade inställning
i denna fråga är hållbar även i
dag.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindahl adresserade
sig till mig med en påminnelse om
något samtal som vi skulle ha fört år
1962, tror jag det var. Jag bär ett mycket
livligt minne av att herr Lindahl
— som i dag uppträder med en ovanlig
blygsamhet och inte alls vill åbe -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ropa någon sakkunskap i dessa frågor
— och jag mötts många gånger i animerade
debatter, varvid herr Lindahl
i sanning lagt i dagen en högst betydande
sakkunskap. Jag noterar nu att
herr Lindahls främsta merit tycks ha
varit att han bevistat någon uppvisning
i en boxningsklubb någon gång.

Jag är mycket förvånad över herr
Lindahls agerande här i dag. Låt mig
emellertid säga att herr Lindahl fullkomligt
missuppfattat debatten, om han
inte inser åt! den rör en utomordentligt
viktig principiell fråga, nämligen frågan
om svenska riksdagen skall vara
med om att med statsmedel understödja
en verksamhet som i så hög grad som
boxningen står i våldets tjänst. Jag har
den övertygelsen — och den har jag
haft under alla år och den kommer jag
inte att överge — att det inte kan vara
ett kultursamhälle värdigt att ge ens ett
finger åt sådan verksamhet. Här finns i
vårt samhälle i dag en mångfald högst
samhällsnyttiga aktiviteter, som får klara
sig utan några som helst statsmedel.
Men den verksamhet vi nu diskuterar,
boxningen, skall år från år hållas under
armarna.

Det är denna principfråga, herr Lindahl,
som jag tycker är det centrala i
hela debatten.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindahl säger att
detta är en meningslös debatt. Jag hoppas
då att den blev mera meningsfylld
efter herr Lindahls deltagande.

Herr Lindahl säger att vi förtiger
andra uppfattningar. Vilka uppfattningar
föidiger vi i så fall? Vilka auktoritativa
medicinska uppfattningar har vi
förtigit, herr Lindahl? Orsaken till att
citaten blev så ensidiga är naturligtvis
att alla medicinska auktoriteter har
samma mening. Och när herr Lindahl
säger att han inte för med sig någon
citatsäck, så beror det på att den säcken
skulle vara alldeles tom. Det finns inget
att hämta —■ herr Lindahl kan inte få

tag i några citat, åtminstone inte från
medicinska auktoriteter, som talar för
boxningen.

Detta med tidningar hör kanske inte
hit. Men det ligger inget underligt i att
tidningar kan ha mycket om boxning
på sina sportsidor men samtidigt ge
uttryck åt ogillande av boxningen. Tidningar
skall sprida nyheter, och det
gör de oavsett om de gillar vad som
sker eller ej. Å andra sidan skall tidningen
ha en redaktionell uppfattning.
Detta är i och för sig ganska naturligt.

Jag har inte, herr Lindahl, sagt någonting
om proffsboxning; jag har hela
tiden hållit mig till amatörboxningen.
Eftersom herr Lindahl drar in proffsboxningen
skulle jag emellertid kunna
påpeka att amatörboxningen är lika farlig.
Det finns medicinska auktoriteter
— bl. a. professor Olivecrona — som
erinrar om att det är de många, även
relativt lätta slagen mot huvudet som
gör skadorna. Den ena skadan summeras
ihop med den andra.

Det råder en ganska enstämmig mening
om att proffsboxningen är av ondo,
men den rekryteras ju från amatörboxningen.
Uppmuntrar vi denna med
statsanslag, kommer vi att få fler proffsboxare.
Visserligen är de inte så många
nu, men det står en hel del folk i ko
som vill bli proffsboxare; vi har t. ex.
en från Osby i Skåne. Skall man stävja
proffsboxningen får man börja med att
stävja amartörboxningen.

Herr Lindahl talar om Djurgårdens
boxningssektion. Jag har för mig att
den ligger i krampryckningar; åtminstone
har det stått i tidningarna att den
håller på att do. Jag hoppas att det är
därför den har gjort så gott intryck på
herr Lindahl.

Beträffande vad som göres på det
kommunala planet kan jag bidraga med
upplysningen att jag årligen har framställt
samma yrkande i Hälsingborgs
stadsfullmäktige som här i riksdagen.
Jag har föreslagit att ifrågavarande anslag
skall ökas, och det har också blivit

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ökat, men jag yrkar alltid att det inte
skall gå till boxningen. Voteringssiffrorna
för detta förslag stiger år från
år, så snart har kanske förnuftet segrat
på den punkten.

Om det verkligen visar sig att hästsporten
är djurplågeri — jag har varit
inne på den tanken — måste vi göra
någonting åt saken. Sådant får absolut
inte förekomma. Jag kanske kommer
att aktualisera också den frågan i riksdagen.
Då hamnar vi kanhända på samma
linje, herr Lindahl.

Om man, herr Lindahl, verkligen slår
ihjäl ett par amatörboxare här, som
man har gjort i Tjeckoslovakien, och
Riksidrottsförbundet trots detta ger boxningen
pengar, skulle riksdagen inte då
säga till att detta måste upphöra? Det
är en fråga som jag skulle vilja ha svar
på.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag gör inte anspråk
på att vara någon boxningsexpert. Det
är emellertid svårt att över huvud taget
yttra sig i detta ärende utan att få en
störtskur av frågor över sig. Jag ställde
några frågor till herr Allard och fick
upp herrar Hamrin i Jönköping och
Sjöholm i ett litet replikskifte. Nu väntar
jag på att herr Allard så småningom
skall få ordet.

Självfallet vågar jag inte påstå att jag
kan boxningssporten lika bra som herr
Hamrin. De små samtal vi haft kring
denna sak ägde rum i början av 1960-talet, då jag gick in i boxningsdebatten
vid ett par tillfällen. Om jag då använt
ett annat tonfall — som herr Hamrin
anser — kan det bero på att vi då
diskuterade frågan om boxningsförbud.
Frågeställningen var alltså den gången
en annan. Vi talade om boxningsfrågan
över hela linjen — både amatör- och
proffsboxning — i dessa debatter. I dag
har flera talare ansträngt sig att skilja

mellan amatörboxning och professionell
boxning. Det är nämligen anslaget till
amatörboxningsförbundet vi nu har anledning
att upphålla oss vid.

Jag vill alltså höra herr Allards mening
beträffande de frågor jag har riktat
till honom. Jag vet inte, men det
är möjligt att han också har några citat,
som kan berika debatten. Det finns säkert,
herr Sjöholm, åtskilliga läkare och
andra experter som företräder en annan
uppfattning. Det skulle vara märkligt
om herr Sjöholm med sina citat har avslöjat
hela och fulla sanningen. Herr
Sjöholm vet ju att detta är en omdiskuterad
fråga och att den ene läkarens
vittnesutsaga står mot den andres.

För mig är det också en principiell
fråga om riksdagen skall hålla fram
pekpinnar beträffande idrottsanslaget
och säga: Beträffande boxningen vill vi
göra ett undantag denna gång.

Det kan leda till att vi framdeles får
sitta här och bestämma om de olika delposterna.
Jag vill inte ha ett sådant
förhållande; jag hyser ett sådant förtroende
för Riksidrottsförbundet att jag
vill undvika er. sådan debatt i denna
kammare.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! I likhet med herr Sundkvist
vill jag börja med att konstatera
att årets idrottsdebatt följer känt mönster
från tidigare år. Den rör sig dels
om idrottsrörelsens behov av ökade ekonomiska
resurser och dels om huruvida
det lilla boxningsförbundet skall få någon
liten del av det med 3 miljoner kronor
höjda idrottsanslaget.

Under debatten här har riktats eu hel
del frågor till mig, vilka jag skall försöka
att besvara, men innan jag gör
det vill jag först något beröra den ekonomiska
situationen för idrottsrörelsen
som också diskuterats här.

Idrottsrörelsens ekonomiska situation
kan i korthet sammanfattas i ett konstaterande
att den utökade och mera
intensivt bedrivna verksamheten under

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

senare år kraftigt ökat kostnaderna för
hela idrottsrörelsen. Samtidigt har möjligheterna
till inkomster från idrottsarrangemang
försämrats för många
idrotter. Även om statsanslaget och de
kommunala insatserna ökat väsentligt
under samma tid, är de ekonomiska resurserna
otillräckliga för idrottsrörelsen
i dag. Utöver anslagen från staten
och kommunerna har man också inom
idrottsrörelsen prövat alla tänkbara vägar
för att tillföra rörelsen inkomster.
En väsentlig del av inkomsterna utgöres
i dag av lotteriinkomster. Många
specialförbund har riksomfattande lotterier.
Distriktslotterier ordnas av distriktsförbunden,
och inom alla föreningar
är lotterier av olika slag mycket
vanliga. Det riksomfattande lotteri
som föreslås i reservationen skulle kunna
ge ett inte obetydligt ekonomiskt
tillskott till idrottsrörelsen. Det är självklart
att man inom idrottsrörelsen gärna
skulle ta emot ett sådant nytillskott av
pengar, men under den förutsättningen,
att utrymmet för idrottens egna lotterier
därigenom inte minskar eller att
andra angelägna ändamål som beräknas
tillgodoses av lotterimedel inte trängs
undan.

Hela frågan om omfattningen och inriktningen
av samhällets stöd till idrotten
är, som det påpekats här tidigare,
föremål för övervägande inom idrottsutredningen
som tillsattes föregående
år. Utredningsarbetet är i full gång, och
det beräknas eventuellt kunna slutföras
under senare delen av detta år. Med
detta påpekande vill jag ha sagt att en
mera omfattande debatt om idrottens
ekonomiska problem lämpligen bör få
anstå till dess att utredningens resultat
föreligger.

Härefter några ord om boxningen!
Det är nu tolfte året i följd som vi diskuterar
boxningen under riksdagens
idrottsdebatter. Liksom herr Hamrin i
Jönköping har jag deltagit i denna debatt
under alla de tolv åren. Lika litet
som herr Hamrin eller herr Sjöholm
3* — Andra kammarens protokoll 1967. A

kan jag komma med några nya argument;
det blir ett upprepande av argument
från tidigare års debatter. Under
debatten här i dag har bl. a. herr
Eliasson i Sundborn ifrågasatt om inte
en minskning håller på att ske i fråga
om de skyddsåtgärder som är vidtagna
inom Boxningsförbundet. Jag vill då
till herr Eliasson deklarera att någon
minskning av skyddsåtgärderna inom
boxningssporten i varje fall inte kommer
att ske med Riksidrottsförbundets
medgivande.

Riksidrottsförbundet kommer självfallet
att beakta vad statsutskottet skrivit
i sitt utlåtande om angelägenheten
av att ytterligare skyddsåtgärder vidtages.

Herr Sjöholm hänvisade i år liksom
tidigare år till en mängd citat. Det är
givet att man med lösryckta citat kan
få belägg för en viss uppfattning. Jag
skall endast ta upp ett av de citat som
herr Sjöholm i dag redovisar i Dagens
Nyheter — han har själv alldeles nyss
hänvisat till denna citatsamling. Han
åberopade ett uttalande av docenten
Boris Silfverskiöld i en artikel i Läkartidningen
nr 9 1966. Citatet har följande
lydelse: »Oavsett obduktionsfynden
kan det anses vara verifierat att
upprepade boxningstrauma, även utan
knockouts, kan ge speciella former av
kronisk hjärnskada.» Det är ett lösryckt
citat. Men slutet på docenten
Silfverskiölds artikel i Läkartidningen
har följande lydelse: »En nordisk kommitté,
varav jag är medlem, sysslar med
problemet i vad män boxarna riskerar
kroniska hjärnskador. Jag vill därför
inte nu försöka yttra mig om de generella
riskerna. Ovanstående beskrivning
av de svåra kroniska hjärnskadetecknen
gäller framför allt en speciell grupp
professionella boxare.» Genom lösryckta
citat kan man alltså få fram praktiskt
taget vad som helst.

Boxningsdebatterna här i riksdagen
började med att herr Hamrin i Jönköping
ställde yrkande om att boxningsr
U

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

sportens skadeverkningar skulle utredas.
Herr Harnrin fick som han ville.
Regeringen tillsatte en utredare, docenten
Bengt Naumann. Han ägnade
stor uppmärksamhet åt boxningssporten,
följde de enskilda boxarnas träning,
bevistade tävlingar och studerade träningen.
Docenten Naumann kom i sin
utredning till bl. a. följande slutsatser.
Han konstaterade att visserligen förekom
det skador inom boxningssporten,
men de var inte mer omfattande där än
inom andra idrottsgrenar. Han konstaterade
vidare att Boxningsförbundets
åtgärder för förebyggande av skador
och kontrollåtgärder för de boxare som
erhållit skador var erkännansvärda.
Han konstaterade också att ingen annan
idrottsgrupp bär i landet är medicinskt
så övervakade som boxarna numera är.
Slutligen kostaterade lian att någon påtaglig
medicinsk anledning att ingripa
inte fanns. Boxningsförbundets åtgärder
för att eliminera riskerna för skador
fick också erkännande av utredaren.

Men man är inte nöjd med de konstateranden
som utredaren har gjort — jag
skall villigt erkänna att remissinstanserna
har varit kritiska. Och nu bär
man gått ett steg vidare. På svenskt
initiativ bar man fått en utredning inom
Nordiska rådet. Det är en sakkunnigutredning
som skall utreda boxningssportens
skadeverkningar. Av de sakkunniga
är elva läkare, därav två framstående
svenska läkare, nämligen docenten
Boris Silfverskiöld — samme
man vars artikel herr Sjöholm bär citerat
— och medicinalrådet Henry
Sälde.

Det beräknas att de sakkunniga skall
kunna presentera en rapport under
första halvåret i år. År det inte lämpligt
att vänta med tvärsäkra medicinska bedömanden
om boxningssportens skadeverkningar
tills en rapport från denna
sakkunnigkommitté med elva framstående
läkare föreligger, särskilt
som utredningen har tillkommit efter
svenskt iinitiativ?

Jag vill också försöka besvara herr

Lindahls frågor. Vad först beträffar
kommunernas ställningstaganden till
anslag åt boxningssporten vill jag säga
att såvitt jag vet ingen kommun gör
någon åtskillnad mellan boxning och
andra idrottsgrenar. Kommunerna liksom
Riksidrottsförbundet betraktar boxningssporten,
såsom den nu bedrivs, med
den kontroll som förekommer och med
den nyttiga träning som många ungdomar
får del av, såsom en idrottsgren
som bör bli föremål för kommunalt
stöd.

På den andra frågan som herr Lindahl
ställde vill jag svara med att ännu
en gång citera Riksidrottsförbundets
remissvar med anledning av docent
Naumanns boxningsutredning. Där
framhöll Riksidrottsförbundet bl. a. följande:
»När de värden boxningssporten
representerar i form av ett samlande
ungdomsarbete, god ungdomsfostran
och fysisk strävan vägs mot de
skaderisker som utredningen konstaterat,
skaderisker som inte är mer påtagliga
än i andra former av statsunderstödd
idrott, kan Riksidrottsförbundet
inte anse att skäl finns att ifrågasätta
någon ändring i fråga om statsbidrag
till denna del av verksamheten inom
Riksidrottsförbundet.»

Detta är ett officiellt ställningstagande
från Riksidrottsförbundets sida beträffande
boxningssporten. Riksidrottsstyrelsen,
som bl. a. har till uppgift att
fördela statsanslagen mellan de olika
specialförbunden, har efter detta ställningstagande
inte funnit anledning att
diskriminera Boxningsförbundet i förhållande
till andra specialförbund.

Jag kan vidare upplysa herr Lindahl
om att det inom Riksidrottsstyrelsen
aldrig har väckts förslag av någon av
styrelsens enskilda ledamöter om en
sådan diskriminering. Inte heller vid de
årliga riksidrottsmötena, där vi oftast
bär livliga debatter, har någon riktat
anmärkning eller kritik mot styrelsen
för att Boxningsförbundet fått del av
anslaget.

På den tredje frågan som herr Lin -

Onsdagen den 15 mars 1967 fin.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

dahl ställde om konsekvenserna för
andra idrottsgrenar som tillhör Riksidrottsförbundet
av ett bifall till reservationen
— sammanlagt 49 specialförbund
är anslutna till Riksidrottsförbundet
— vill jag svara att om kammaren
väljer att följa reservanterna,
måste riksdagen ge sig in på en betydligt
mera noggrann och detaljrik bedömning
än vad som förekommit i
dag. Efter vad jag förstod är en sådan
tanke inte främmande för herr Sjöholm.

Detta ger mig anledning att replikera
också herr Hamrin. Herr Hamrin ville
göra gällande att Riksidrottsförbundet
ansåg sig som någon sorts överhöghet i
förhållande till riksdagen. Det ligger
inte alls till på det sättet, herr Hamrin.
Som riksdagsman och som ledamot av
Riksidrottsstyrelsen vill jag emellertid
uttrycka den uppfattningen att en sådan
fördelning av uppgifterna är bäst, att
man sköter de uppgifter som man är
mest kompetent att sköta. Jag bär stor
respekt för riksdagen och dess enskilda
ledamöter, men jag känner riksdagens
arbetssätt och har svårt att förstå att
riksdagen skulle kunna överta denna
uppgift och sköta fördelningen på ett
lika riktigt och rättvist sätt som Riksidrottsstyrelsen
gör. Såvitt jag förstår
skulle den yttersta konsekvensen av ett
bifall till reservationen vara att riksdagen
skulle överta den uppgiften.

Jag vill slutligen — och det kan utgöra
ett svar på herr Lindahls sista fråga
— i korthet erinra om att Riksidrottsförbundet
startades omkring sekelskiftet
och att idrottsrörelsen sedan dess har
gått fram med stormsteg. Idrottsrörelsen
i vårt land bär alltid varit fri och
obunden i förhållande till statsmakterna.
Den har känt sitt ansvar gentemot
samhället, och samhället har haft förtroende
för idrottsrörelsen.

I direktiven för den statliga utredningen
har statsrådet och chefen för
handelsdepartementet tagit fasta på de
erfarenheter av idrottsrörelsens verksamhet
som har gjors under gångna år,
och i direktiven framhålls bl. a. följan -

de: »Idrottsrörelsen i vårt land har
av tradition vilat på fristående och av
staten obundna organisationer. Häri
ligger ett stort värde, och denna arbetsform
bör tillskrivas att idrottsrörelsen
kan tillgodoräkna sig stora insatser
från frivilliga och på ideell grund
arbetande krafter. Denna grundförutsättning
för den svenska idrottsrörelsen
bör icke rubbas.»

Det råder val i stort sett enighet om
att vi i fortsättningen bör ha en fri och
från staten obunden idrottsorganisation
här i landet. Det innebär att idrottens
organisationer måste känna det fulla
ansvar som en sådan principiell uppfattning
innebär. De har gjort det under
gångna år och kommer säkert att
göra det också i framtiden. Men det innebär
också att samhället och staten
måste ha förtroende för idrottsrörelsen
och inte får ge sig in på detaljregleringar
och föreskrifter inom de områden
som idrotten själv har att sköta.

Ett bifall till reservationen innebär
enligt mitt sätt att se att riksdagen skulle
göra just ett sådant ingrepp, som kan
vara en början till att man undergräver
idrottens fria och obundna ställning.
Från idrottens synpunkt vore det beklagligt,
och jag tror inte heller att majoriteten
av kammarens ledamöter
önskar en sådan förändring utan har
den uppfattningen, att idrotten själv
bör få sköta sina egna angelägenheter
utan inblandning av riksdagen.

Jag vill sluta mitt anförande med att
i korthet ställa frågan, vad resultatet
skulle bil om reservanterna fick som de
vill, att Boxningsförbundet inte skulle
få del av statsbidraget. Såvitt jag förstår
måste resultatet bli allvarligt försämrade
möjligheter för Boxningsförbundet
att utbilda ledare, domare och
instruktörer. Boxningssporten kommer
säkert inte att do, men den kommer att
arbeta under betydligt försämrade förhållanden,
och dessutom kommer de
möjligheter som man nu har att utöva
kontroll över boxningen att försvinna.

Är det en sådan utveckling man vill

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ha? Jag tror inte det och jag tror att de
som är tveksamma bör fundera över vad
konsekvenserna egentligen skulle bli.

Det är ytterligare en konsekvens som
jag anser måste bli resultatet av ett bifall
till reservanternas förslag. Jag vet
inte om reservanterna själva har uppmärksammat
det. Det nu diskuterade
bidraget till idrotten utgår ju under
tionde huvudtiteln, men ett betydande
bidrag till idrotten utgår även under åttonde
huvudtiteln, dets.k.fritidsgruppsbidraget.
Det är statliga medel som går
till fritidsverksamhet bland ungdom.
Såvitt jag förstår innebär ett bifall till
reservanternas förslag, att boxningsklubbarna
blir de enda klubbar här i
landet, inte bara bland idrottsföreningar
utan över huvud taget inom all föreningsverksamhet,
som då skulle bli
så diskriminerade att de inte skulle få
ta emot statsbidrag. Kan man inte få
statsbidrag ena vägen, så skall man
självfallet inte heller kunna få det andra
vägen.

Jag tror att det är viktigt för ledamöterna
att de har konsekvenserna helt
klara för sig, när de går att återigen
för tolfte året i följd votera i denna
fråga.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Norrköping, Fagerlund,
Almgren, Gustavsson i Ängelholm, Nilsson
i Kristianstad, Hugosson, Blomkvist,
Carlstein, Eskel och Fredriksson (samtliga
s).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att herr Lindahl
fått svar på sina frågor av herr
Allard, svar som fullt ut tillfredsställer
honom.

Herr Lindahl åberopar principen att
Riksidrottsförbundet skall få hushålla
med dessa medel efter eget skön. Riksdagen
skall inte ha någonting att säga
til! om i detta sammanhang. Det är alldeles
uppenbart, herr Lindahl, att utgångspunkten
för hela mitt resonemang

är att Riksidrottsförbundet på denna
punkt — och jag ber kammarens ledamöter
observera att jag begränsar mig
till denna speciella punkt —• förverkat
förtroendet. Förbundet vidhåller konservativt
och sterilt en ståndpunkt som
man rimligtvis borde ha övergivit, nämligen
den ståndpunkten att det fortfarande
satsar på boxningen, trots att
sporten i fråga uppenbarligen komprometterats
i så hög grad som gärna
kan tänkas, inte minst genom vad som
skett de allra senaste åren på detta område.
Man ger tydligen efter för påtryckningar
från visst håll. Man vägrar att
korrigera sig. Det är ju helt enkelt detta
som är bakgrunden till det krav vi
ställer, att riksdagen nu äntligen skall
säga sin mening, gripa in och göra det
som alltså inte Riksidrottsförbundet gör.

Jag skall inte förlänga debatten här
nämnvärt, men får jag bara säga till
herr Allard att den utredning som docenten
Naumann presenterade på sin
tid — det är nu många år sedan och
vi känner väl till den — var ju, vilket
kammarens ledamöter bör ha klart för
sig, i viss grad en partsutredning. Den
skedde i bästa samförstånd med Svenska
boxningsförbundet, och det tycker
jag säger en hel del. Sedan bör på den
punkten tilläggas att utredningen i alla
relevanta delar blivit fullkomligt sönderskjuten
av den efterföljande remisskritiken,
och det är det som jag tycker
bör vara avgörande.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Endast boxningen bör
diskrimineras, herr Allard, därför att
den är den enda idrott som för närvarande
förtjänar detta. Den är utdömd
av medicinsk och social expertis och
passar inte i ett kultursamhälle och
därför är det följdriktigt att den diskrimineras.

Som herr Hamrin i Jönköping säger
är docent Naumanns utredning tillintetgjord
av remissyttrandena. Menar
verkligen herr Allard att docent Nau -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

manns ord skulle väga tyngre än professorerna
Olivecronas, Werkös och
Hööks samt de medicinska fakulteternas
och medicinalstyrelsens? Jag skulle
kunna hålla på länge och räkna upp alla
motståndare. Herr Allard kan inte mena
detta. För närvarande bör riksdagen
säga nej endast till boxningen. Men om
det skulle visa sig att ridsport innebär
djurplågeri måste vi naturligtvis göra
någonting häråt. Jag finner det i alla
fall vara min uppgift att försöka motverka
misshandel såväl mot människor
som mot djur. Om jag tror att det föreligger
misshandel kommer jag att försöka
motarbeta denna — det får herr
Allard och andra finna sig i.

Herr Allard har inte svarat på mina
frågor men, som sagt, på herr Lindahls
som kanske också var något lättare.
Herr Allard skall emellertid inte komma
undan så lätt. Jag frågar: Skulle
herr Allard hälsa en breddning av boxningen
i vårt land med tillfredsställelse?
Vill herr Allard, om det här i
landet liksom i Tjeckoslovakien och
andra länder skulle inträffa dödsfall
vid amatörboxning, i Riksidrottsförbundet
ivra för att boxningen tilldelas
statsanslag? Och slutligen: Har man
inom Riksidrottsförbundet någon uppfattning
om huruvida dessa huvudskydd
verkligen gör någon nytta?

Kommer man, om man når fram till
den uppfattning som lär vara ganska
dominerande bland dem som begriper
saken, nämligen att huvudskydden
inte gör någon nytta, att då vidhålla
att boxarna måste ha huvudskydden på
sig? De gör boxningen t. o. m. farligare
om man får tro de personer som begriper
saken — bl. a. Ingemar Johansson
— som i detta fall lär vara en större
auktoritet än herr Allard. Jag hoppas
att herr Allard vill svara på dessa frågor.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är beklagligt att
Riksidrottsförbundet förverkat herr
Hamrins i Jönköping förtroende, men

för Riksidrottsstyrelsen som ansvarar
inför Riksidrottsmötet är det viktigare
att vi har Riksidrottsmötets förtroende,
vilket vi också haft i denna liksom i
andra frågor.

När herr Hamrin gör gällande att
docenten Naumann inte var objektiv i
sin utredning, tycker jag han gör sig
skyldig till ett ganska djärvt påstående
om en utredningsman som har ett statligt
uppdrag. Såvitt jag vet har docent
Naumanns kontakter med Boxningsförbundet
endast varit sådana som var nödvändiga
för att komma i kontakt med
boxningen. Till skillnad från många
andra som diskuterar boxningen och
som anser sig vara experter på denna
har dock docent Naumann studerat boxningen
på nära håll och inte bara läst
om den och sett på bilder, han har
studerat boxningen synnerligen noga.

Jag vill i korthet söka besvara herr
Sjöholms frågor på följande sätt. Riksidrottsförbundet
och Riksidrottsstyrelsen
har inte till uppgift att befrämja
någon särskild idrott, utan uppgiften
är att befrämja all idrott i landet och
fördenskull ligger självfallet inte Boxningsförbundels
verksamhet Riksidrottsstyrelsen
särskilt varmt om hjärtat.

Herr Sjöholms fråga, hur vi skulle
handla i ett speciellt fall, är mycket
egendomlig. Den skulle vara mera relevant
om herr Sjöholm hade ett kusligt
fall atf peka på, men herr Sjöholm konstruerar
plötsligt ett fall och frågar hur
vi skulle handla. Självfallet kommer vi
att bedöma Boxningsförbundets verksamhet
på samma sätt som vi kommer
att bedöma verksamheten inom andra
idrottsförbund och ta hänsyn till den
utveckling som pågår inom förbundet
och därvid också beakta idrottens målsättning
— en målsättning som inte
främst syftar till att skapa elitidrottsmän
utan till att fostra samhällsdugliga
medborgare.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Huvudmatchen i dagens

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

boxningsarena tycks lida mot sitt slut,
och det är inte min mening att mycket
argumentera i den frågan. Jag kan nöja
mig med att instämma med motståndarna
till boxningsanslaget och yrka
bifall till reservationen på denna punkt.

Det finns emellertid, herr talman, en
annan fråga under denna rubrik som
jag är något inblandad i. Det gäller en
motion till förmån för handikappidrotten,
alltså en mycket viktig angelägenhet
— jag tror viktig för oss alla. Det
är en fyrpartimotion, där jag står som
första namn med fröken Sandell, herr
Lothigius och herr Gomér som medmotionärer.
Att reservationen under
denna punkt inte innehåller något yrkande
beträffande vår motion beror
helt enkelt på det lyckliga förhållandet,
att motionens syfte i princip kan anses
ha blivit tillgodosett. Utskottet hänvisar
nämligen till ett i statsrådsprotokollet
återgivet uttalande av idrottens samarbetsnämnd,
vilket står i överensstämmelse
med motionsyrkandet. Jag vill
gärna ha detta uttalande till kammarens
protokoll: »Idrottens samarbetsnämnd
understryker värdet av att
idrottsmöjligheter bereds de handikappade
ur både fysiologisk och psykologisk
synpunkt.» Detta är precis vad
motionärerna avsett.

Nu menar utskottet att det finns utsikter
att vårt önskemål kommer att
respekteras vid fördelningen av anslaget.
Utskottet uttrycker sig mycket positivt
på denna punkt, och jag vill återge
utskottets skrivning: »Då utskottet förutsätter
att stöd till handikappidrotten
kan komma till stånd redan mot bakgrunden
av vad sålunda i statsrådsprotokollet
upptagits, anser utskottet någon
skrivelse från riksdagens sida inte erforderlig
på sätt i motionen föreslås.»

Jag anser visserligen fortfarande, herr
talman, att vi kunde kosta på oss en
skrivelse i ärendet, men som utskottet
nu skrivit nöjer vi oss med att understryka
betydelsen av det uttalande, som
gjorts av utskottet, och hoppas på en

generös och rättvis tilldelningspolitik
i motionens anda.

Så långt om motionen, som väl därmed
får anses tillgodosedd.

Låt mig sedan, herr talman, utöver
dessa erinringar få yrka bifall till reservationen
2 a, vari det yrkas att detta
anslag icke må disponeras för främjande
av boxningsutövning. Enligt min
mening är även amatörboxningen en
ytterst tvivelaktig art eller snarare avart
av idrottsverksamheten. Jag tycker
att amatörboxningen till och med är
ännu tveksammare, eftersom det här
är unga människor som utsätts för hälsofara
och lockas in i detta sentida gladiatorspel
som ingalunda är riskfritt.
Låt mig därtill, herr talman, även få
yrka bifall till reservationen 2 b.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! En av de ledamöter som
reserverat sig mot boxningsanslaget frågade
mig för några dagar sedan, hur
andra idrottssledare och andra idrottsutövare
ser på boxningen. Herr Allard
har redan svarat på den frågan, men jag
skulle vilja komplettera hans svar med
att säga att det aldrig resoneras idrottsfolk
emellan om vilken gren som är nyttigast,
vilken som är farligast, vilken
som är bäst o. s. v. Man respekterar varandra.
Man ägnar sig åt den eller de
idrotter som tilltalar en, och sedan får
de andra hålla på med sitt. Det finns
arenaidrotter, det finns lagidrotter och
individuella idrotter, det finns idrotter
som utövas inomhus och i skog och
mark, och en liten skara inom idrottsfamiljen
ägnar sig alltså åt boxning.

Vi är ganska uppmärksamma på avarter
inom idrotten. Man skulle då kunna
tycka — vilket också herr Allard var
inne på — att det måste ha förekommit
boxningsdiskussioner även inom idrottsrörelsen,
men det har inte förekommit
någon sådan diskussion. Däremot hade
vi vid förra årets idrottsriksdag en diskussion
om det allmänna uppträdandet
vid tävlingsarenan, både de tävlandes

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr It

Avsättning till fonden för idrottens främjande

och publikens; det har blivit en tendens
till hårda tag, och de kan vara svåra att
bemästra för både domare och ledare.
Men då har andra idrotter än boxningen
varit på tal.

Det har talats om referat tidigare i
debatten. Jag har med mig ett par stycken
som jag skulle vilja läsa in i protokollet,
eftersom det har lästs in så många
referat av annat slag. Herr Hamrin sade
t. ex. att läkarvetenskapens klara och
entydiga utlåtande är ett fördömande
av alla boxning. En enig medicinsk
sakkunskap talade också herr Sjöholm
om. Han sade vidare att det inte går att
få lag på några citat som går i annan
riktning. Jag vill därför citera en
idrottsledare och medicinsk professor,
nämligen Ingvar Nyländer. Han är professor
i pediatrik i Umeå. Jag ber att få
trötta kammaren med att läsa några rader
av vad han uttalat.

»Mina erfarenheter är hämtade från
min tid som aktiv boxare (i blygsam
skala), som tävlingsläkare vid boxningstävlingar
i Uppsala och som läkare
(barnpsykiater i Uppsala, Stockholm
och Umeå, socialläkare vid Stockholms
stads barnavårdsnämnd och skolläkare
i Stockholm).

Som kroppsövning anser jag boxningen
vara en av de mest allsidiga; på kort
tid får man en ordentlig genomkörning
av de flesta av kroppens organ. Även
psyket engageras — —• — snabbhet, omdöme,
behärskning m. m. Med enkla och
billiga medel kan man ordna träningstillfällen.
---—

Boxningen utgör därför enligt min
mening en ur social synpunkt lämplig
sport för ungdom, inte minst för ungdom
med sociala anpassningssvårigheter.
Narva i Stockholm tog hand om
Spiltaligan om jag inte minns fel — med
gott resultat. Många andra exempel skulle
kunna nämnas.

Genom boxningen kommer dessa karaktärsstörda
ungdomars aggressivitet
att kanaliseras på ett hyggligt sätt, samtidigt
som de genom ledarna får en fost -

ran som de sannolikt annars aldrig skulle
komma i kontakt med.»

Därefter nämner han boxningens negativa
sidor och säger:

»Boxningens negativa sidor har inte
med boxningen som sådan att göra utan
hänger samman med att boxarna i viss
utsträckning utgör ett negativt urval,
samt att boxningspubliken — till skillnad
från boxarna — är blodtörstig.

Vad det förra beträffar är det faktiskt

så---att många som haft sociala

anpassningssvårigheter (innan de blev
boxare) söker sig till boxningen — men
det får ju inte belasta boxningen. Publiken
är blodtörstig, det vet alla som stått
i en ring. Den vill ha slagsmål och blod.
Många tränare och boxare faller för de
kraven och det kan bli deras — och
sportens — olycka.---

I stället för att skapa aggression tror
jag att man just i boxningen lär sig behärska
sina aggressioner. Varje erfaren
boxare vet att så fort känslan får löpa i
väg med förnuftet är matchen förlorad.
»

Jag skulle kunna citera lika mycket
till av professor Nyländer men jag övergår
till ett annat citat som gäller en
ungdomsledare av annat slag. Det är ett
referat från vad som försiggår på Linggården
i Linköping som varje kväll besöks
av cirka 300 ungdomar. Föreståndaren
där berättar att två tredjedelar av
gårdens samtliga besökare är engagerade
i någon grupp — kabaré, teater, film,
teckning, gymnastik o. s. v. Han nämner
där att man hade ett gäng pojkar som
var ganska besvärliga och som inte kunde
intresseras för någon verksamhet.
Vad de sysslade med var att diskutera
slagsmål, sprit och sådant som rörde det
kriminella. Men man ville inte ge tappt
och kom då på tanken att börja med
boxning. Sagt och gjort. Man tog upp
boxning på programmet, och han beskriver
vilka fördelar som det hade för
att få ordning på de här pojkarna.

Jag har bara velat göra dessa reflexioner.
Detta är den första »boxnings -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

match» jag själv utkämpat, även om jag
åsett en del matcher i verkligheten och
tidigare lyssnat till diskussionerna här
i kammaren, och jag övergår nu till anslagsfrågan.

När herr Lindholm talade för utskottet
måtte han ha fått tag på ett gammalt
anförande om s. k. överbud; han upprepade
också detta argument i en replik
till herr Eliasson i Sundborn. I år föreligger
ju ingen motion som handlar om
»överbud», men jag lovar inte att det
inte kommer en sådan motion i fortsättningen.

Som herr Allard nämnde råder en
tydlig likviditetskris inom skilda grenar
av idrottsrörelsen. Även stora sporter
som friidrotten och skidsporten har
svårt att få pengarna att räcka till, och
Riksidrottsförbundet anstränger sig nu
att företa en räddningsaktion. Trots höjda
anslag — och de anslagen har väl
kommit till tack vare de motioner som
har visat vägen för handelsministern —
går inte det hela ihop, kanske beroende
på att självfinansieringen inom idrotten
blivit så mycket sämre. Det här lotteriet

— som herr Sundkvist talade för i sitt
anförande och som jag vill instämma i

— är ett försök att begränsa statsutgifterna
och på annat sätt skaffa medel till
idrottsverksamheten.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen 2 b)
av herr Axel Andersson m. fl. I övrigt
ansluter jag mig till utskottets utlåtande.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Tobé uppkallar
mig i talarstolen än en gång.

När herr Tobé citerade det brev som
doktor Nyländer skrev till Torsten Tegnér
i Idrottsbladet, hoppade han över
en del saker — herr Tobé sade också
själv att han gjorde det. Jag förstår
mycket väl varför han hoppade över
detta avsnitt. Där står det nämligen att
doktor Nyländer kommit i kontakt med
boxare som blivit varaktigt skadade.
Det finns i varje stad här i landet, där

man utövat boxning något så när kontinuerligt,
amatörboxare, som går omkring
odugliga till vanligt arbete, inte
på grund av olycksfall eller regelbrott
vid boxningen, utan därför att den utövats
precis så som den skall utövas.

Herr Tobé framhåller att boxningen
skulle vara ett medel i det sociala arbetet,
men jag tycker inte man har lov
att använda hjärnskakning som ett sådant
medel. Det är bevisat att boxningsslagen
mot huvudet medför en hjärnskakning
mer eller mindre svår. Och om
boxningen skulle ha så värdefulla sociala
verkningar, hur kan det komma
sig att socialstyrelsen dömer ut boxningen
mera kategoriskt än kanske någon
annan gör? Vad beror det då på,
herr Tobé och herr Allard, att man
kan visa på ett par stycken landslag
i boxning från klass till klass där medlemmarna
dels representerat Sverige i
landskamper och dels varit intagna på
fångvårdsanstalt kortare eller längre
tid? Om de allra bästa boxarna, som
representerat vårt land i landskamper,
inte kunnat bli socialt anpasade genom
denna hantering, är det väl rena skenfäktningen
när man påstår att boxningen
skulle vara så nyttig ur social synpunkt.

Herr Allard säger att jag har talat
om ett konstruerat fall. Men det slås ju
ihjäl cirka 20 boxare i världen varje år,
i stort sett hälften amatörer och hälften
professionella. Varför skulle då just
vårt land förskonas? Att så skett hittills
beror i någon mån på att vi har — som
val är — så få boxare. Men en dödsboxning
kommer att inträffa här också någon
gång. Jag måste fråga herr Allard,
om han då fortfarande skulle ivra för
att boxningen skall ha statsanslag ocli
att Sveriges riksdag skall dela ut pengar
till något som medför att man slår ihjäl
varandra inför en skrikande publik.
Och ett dödsfall ligger ju precis i linje
med boxningens principer: man skall
slå så hårt och snabbt som möjligt. Det
är som Ingemar Johansson sade i Ex -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr I t

Avsättning till fonden för idrottens främjande

pressen i söndags: »Ju starkare och
snabbare boxarna blir, desto farligare
blir boxningen.»

Dödsfallet vid boxning kommer närmare
och närmare oss. Jag vill inte
att det skall inträffa, och det är därför
jag kämpar mot boxningen, men de
som inte kämpar emot den måste, herr
Allard, se sanningen i ögonen och betänka
att det kommer att inträffa. Hur
skall ni då reagera?

Herr TOBÉ (1''p) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ingen slugger och
behöver därför inte ge uttryck för några
aggressioner i dessa avseenden. Jag är
också en mycket ljum boxningsvän, men
jag respekterar den idrotten bland
andra.

Jag lade märke till att herr Sjöholm
blev mycket irriterad över att jag kunde
citera vad en läkare, t. o. m. en professor,
som hade utövat sporten, skrev om
sitt engagemang. Vad jag utelämnade ur
citatet var i huvudsak av samma natur
som det jag åberopade, men jag kan lägga
till ett P.S.: »Så fort det anas fysisk
brutalitet reagerar opinionen omedelbart
och överdrivet. I mitt arbete möter
jag dagligen barn som varit utsatta för
psykisk brutalitet. Men vad gör samhället?
Är det berett att stoppa alkoholförsäljningen?
Alla vet att i alkoholisthemmen
skadas årligen ett stort antal
barn — och får men för livet!»

Vad slutligen gäller socialstyrelsens
bedömande rimmar det föga med vad
föreståndaren för ungdomsgården i Linköping
anfört och som jag citerat här.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! I mitt föregående anförande
besvarade jag den fråga av herr
Sjöholm som han nu påstår att han inte
fått något svar på. Om mitt svar inte tillfredsställer
herr Sjöholm kan jag tyvärr
inte göra någonting åt det. Har herr Sjöholm
däremot glömt bort vad jag svarade,
har han ju möjlighet att läsa det i
protokollet.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag hör till dem som
under många år varit synnerligen tveksamma
då det gällt att ta ställning till
frågan, om riksdagen skall blanda sig i
hur Riksidrottsförbundet fördelar anslaget.
Det beror i viss mån på att jag
tycker att både herr Allard och herr
Tobé skickligt försvarar sina ståndpunkter
och håller debatten på ett sakligt
plan utan alltför stort känsloengagemang.

I år har jag sällat mig till reservanterna
på denna punkt, och jag vill lämna
en förklaring till det. Jag skall inte
åberopa en rad medicinska experter eller
anföra en mängd citat, utan jag vill
göra några mer personliga reflexioner.

När det gällt att ta ställning i denna
fråga har jag'' inte velat nöja mig med
hörsägen eller med att bevittna dessa
professionella slagsmål i TV. För några
år sedan begav jag mig till Eriksdalshallen
för att se på de omtalade amatörboxningarna
på litet närmare håll. Jag
vill inte påstå att det var särskilt estetiskt
tilltalande, men om man accepterar
boxningen som en sport, då var det
många som presterade vad som väl skulle
kunna kallas verkligt »snygg» boxning
med ett fint fotarbete, snabba, eleganta
kontrastötar och svingar. I rättvisans
namn skall jag också erkänna att
domarna bröt matcherna när blodvite
uppstod eller när det var uppenbart att
en boxare var groggy och inte i stånd
att längre försvara sig.

Men jag'' kunde ändå inte riktigt följa
herr Lindholm, när han i början av denna
debatt försvarade utskottets ståndpunkt
och hävdade att proffsboxningen
inte har någonting gemensamt med amatörboxningen.
Det kan inte vara hela
sanningen. Vi är väl överens om att
proffsboxningen är big business där
man utan hämningar eller skrupler utnyttjar
människornas lägsta instinkter.
I jämförelse med amatörboxning är det
endast fråga om en gradskillnad. Syftet
är i alla fall detsamma: att slå motståndaren
så hårt man förmår.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 19G7 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Nu kan det naturligtvis sägas att det
finns människor med ett övermått av
undertryckt aggression och att det är
bättre att de får utlopp för sin aggressivitet
i en träningshall än att de på gator
och torg och i gränder slår varandra
på — hakan. Jag skall väl inte här använda
det andra, fula ordet. Men jag vet
inte någon annan idrottsgren där man
har olika regler för amatöridrott och
professionell idrott. I tennis, golf och
många andra grenar finns det både professionell
idrott och amatöridrott, men
reglerna är desamma. Så är det väl också
i fotboll, rugby, baseball och andra
grenar.

Det kan väl ändå inte vara riktigt att
riksdagen skall vara utestängd från möjligheten
att ställa villkor när den bifaller
vissa förslag om anslag. Det är ju
inget ovanligt att så sker. Riksdagen kan
inte förmenas att ge uttryck för en opinion
att boxningen är en märklig form
av idrottsutövning, som inte har något
gemensamt med andra idrottsgrenar.

Herr Lindahl menade att ett bifall till
reservationen skulle innebära eu omyndigförklaring
av idrottsrörelsen. Att påstå
något sådant är väl ändå en överdrift.
Herr Lindahl menade också att
det skulle kunna bli konsekvenser för
andra specialförbund inom Riksidrottsförbundet.
Jag vill säga att jag har mycket
svårt att tänka mig att några sådana
konsekvenser skulle kunna uppkomma.
Det finns nämligen inte något förbund
som är så specifikt som Boxningsförbundet:
ingen annan idrott går ut på
att slå motståndaren sanslös eller i varje
fall se till att han måste lämna arenan.

Herr Allard sade — om jag uppfattade
det rätt •— att ett beslut i enlighet
med reservationen skulle undergräva
idrottens fria ställning i förhållande till
staten. Vill inte herr Allard, som höll sig
på ett sakligt plan, ändå medge att också
detta är överord? Som jag sade förut
vet jag ingen annan idrottsgren som
skulle kunna komma i samma situation
som boxningen och där riksdagen kun -

de säga att utövandet av ifrågavarande
sportgren kan medföra skador, varför
riksdagen skulle uttala sig för att anslag
inte skall utgå.

Herr Lindholm åberopade i sitt anförande
att utskottsmajoriteten har skärpt
skrivningen. Men det talas ändå i utskottets
yttrande om »de skadeverkningar
som otvivelaktigt kan uppkomma
i samband med amatörboxningens utövning».
Det hade varit riktigare om det
i stället hade stått »som otvivelaktigt
uppkommer». I alla andra idrottsgrenar
är det fråga om ett olycksfall under lek,
om skador uppkommer, men när det
gäller boxningen vet man att det blir
skadeverkningar.

År det ändå inte att tillmäta skrivningen
i utskottsutlåtandet alltför stor
vikt, om man tror att just denna skrivning
skulle tas ad notam av Riksidrottsförbundet?
Ty vad är det som Riksidrottsförbundet
skall göra? Såvitt jag
förstår är det precis detsamma som tidigare.
Herr Allard bekräftade genom
att citera docenten Naumann att det inte
finns någon grupp av idrottsutövare
som är så övervakad av läkare som
boxarna. Hur mycket längre kommer
man då genom att utskottsmajoriteten
uttalar att boxarna skall stå under tillräcklig
läkartillsyn? Jag tror inte man
når mycket längre än hittills, och det
kan jag knappast betrakta som ett steg
framåt.

Även om jag tycker att herr Allard
och herr Tobé liksom många gånger
förut anfört goda skäl, bör riksdagen ge
uttryck för en opinion genom att bifalla
reservationen. Detta kan måhända
få något större effekt på Riksidrottsförbundet
än om riksdagen endast följer
utskottsmajoriteten.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Det mesta är väl redan
anfört i debatten. Det har också påpekats
att många talare upprepat vad som
sagts tidigare år. Jag har för min del
någon gång förut deltagit i boxnings -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

debatten, och jag kan inte undvika att
i viss mån upprepa vad jag sagt.

Jag har funnit det underligt att personer,
som har en liberal människouppfattning,
är oförstående när de möter
en attityd, som de inte själva riktigt kan
anamma, och begär ett förbud. Den saken
har vi diskuterat tidigare. I dag är
det fråga om anslaget till amatörboxningen,
och i viss mån ligger det därvidlag
litet annorlunda till.

Jag begärde ordet närmast för att understryka
vad jag sade förra gången, att
jag tycker man är mycket orättvis mot
de ledare som hängivet arbetat för att
ta vara på de unga pojkar, som varje år
rekryteras till boxningsklubbarna, och
med hängivet intresse försöker lära dem
att sköta sin kropp och iaktta de regler
som måste respekteras även om boxaren
får en smäll.

Det är nog viktigt att i viss mån uppmärksamma
detta. Jag skall inte använda
ordet kultursnobberi, men docenten
Naumann, som på Kungl. Maj ds
uppdrag har gått igenom boxningssportens
skadeverkningar och sett på
problemet från olika synpunkter har
också tagit upp detta samhällsfenomen
till beskådande. Jag vill inte trötta kammaren
med en lång uppläsning men
skall ändå citera litet av vad han har
sagt.

Den främste talesmannen för boxni
ngsmotståndarna här i kammaren
menar att Naumanns utredning inte är
objektiv. Då är han ute på djupt vatten.
tv utredaren är dock tillsatt för att
under ansvar företa denna undersökning.
Han har inte bara sett på de medicinska
skadorna, utan också försökt
göra en värdering av vad som kan ligga
bakom den verksamhet som boxningsutövarna
i amatörkretsar ägnar sig åt.

Docent Naumann säger i diskussionsavdelningen:
»Här kommer ånyo en
social värdering in i bilden liksom
frågeställningen hur mycket primitiv
aktivitet som kan eller bör tolereras av
samhället och när samhället skall oppo -

nera sig. En faktor av betydelse här är
emellertid att allvarliga olägenheter och
antisociala tendenser kan spela friare
just p. g. a. att det ser ’fint’ ut på en
yta. Boxningssporten medför obestridliga
risker och nackdelar, vilket kan
värderas på olika sätt, men man bör
ej glömma att sporten negligerar sin
yta delvis, vilket kan antyda att det
kanske står bättre till under densamma
än vad man i förstone är benägen att
tro.»

Herr Björkman yttrade från denna
talarstol att han har sett en boxningsmatch
och blivit övertygad om att man
försökte följa reglerna och var rätt hård
i sina bedömningar men att han ändå
inte funnit boxningen vara av något
värde. Vi har väl olika uppfattningar
om den saken. Jag tror att det i dagens
läge finns anledning att visa tacksamhet
mot dem som vill uppoffra sig för att
ta hand om pojkar och leda in dem i en
sådan aktivitet under kontroll.

Enligt min mening har detta stor betydelse,
och därför, herr talman, tror
jag att det är väl använda pengar som
riksdagen lägger ut på detta område.
Tar vi bort anslaget omöjliggör vi ju
att denna verksamhet föres vidare på
den väg som man har slagit in på för att
bringa det hela under kontroll och
skaffa utbildade ledare, som det för
närvarande råder brist på. Det är kanske
inte heller så underligt att det är
ont om ledare efter den onyanserade
kritik mot boxningssporten som har
förekommit både här i riksdagen och
i pressen. Denna kritik förefaller, med
hänsyn till alla de faktorer som måste
vägas in i detta sammanhang, inte att
vara rättvisande.

Jag anser det inte vara riktigt att
riksdagen beslutar om någon specialdestination
av de olika anslagen. Med
all respekt för Sveriges riksdag och
dess sakkunskap på olika områden tror
jag dock att riksdagen har svårt att göra
de bedömningar som måste komma till,
om man med allvar skall kunna lägga

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

sig i destineringen av de olika medlen.
Därmed har jag inte sagt att riksdagen
skall avsäga sig sitt inflytande, men jag
tror att det för riksdagens egen skull
är bättre om man lägger ansvaret för
fördelningen av pengarna på Riksidroltsförbundet.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall
till utskottets hemställan under punkt
24, mom. 1.

Beträffande mom. 4 under punkt 24
vill jag säga att jag inte tror att det vore
felaktigt att pröva ett idrottslotteri
i enlighet med de synpunkter som motionärerna
framfört, och därför vill jag
på den punkten yrka bifall till reservation
b.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill anknyta till herr
Dockereds enligt min mening litet löjliga
påstående att allting bör tillåtas
om man är liberal. Detta är den ungefärliga
kontentan av vad herr Dockered
säger.

Detta är inte liberalism utan någon
sorts vUlgärliberalism. Varför skall vi
då exempelvis inte tillåta dueller? Varför
bar vi eu hel brottsbalk som förbjuder
en massa ting här i samhället?
Om man är liberal skall man väl tillåta
också dueller. Nej, herr Dockered, att
vara liberal innebär bara att hävda friheten
att göra allting som inte skadar
någon annan. Därför har vi en hel
brottsbalk som förhindrar att man skadar
andra människor, och dit hör boxningen.

På tal om de sociala aspekterna uppkommer
ju frågan: Varför inte göra en
sociologisk undersökning av vad som
blivit av de olika boxarna? Man borde
undersöka hur det gått för de boxare
som hållit på åtminstone ett år eller
något längre. Det skulle vara en värdefull
utredning. Jag är övertygad om att
den skulle visa ett nedslående resultat.

Varför citerades inte docent Naumann,
när han säger att de läkare som
han tillskrivit vid sin utredning fram -

håller att boxarna enligt deras erfarenhet
ofta påträffas i kriminella och alkoholistiska
sammanhang? Det står att
läsa i utredningen, herr Dockered!

Slutligen säger man att vi inte skall
föreskriva några regler för Riksidrottsförbundet.
Men det har ju redan skett
genom utskottets uttalande att Riksidrottsförbundet
noggrant skall kontrollera
att boxningen sköts ordentligt
och att skyddsåtgärder vidtages. Därmed
har vi gjort en föreskrift och brutit
principen att riksdagen ingenting bör
säga om pengarnas användning. Det
finns ingen principiell skillnad, om
man säger att saken skall skötas försiktigt
eller om man säger: »Boxnings1''örbundet
skall ingenting ha av dessa
medel, tv boxning har inte med idrott
att göra.»

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! När herr Sjöholm frågar
mig huruvida en liberal skall tillåta att
den eller den tendensen i samhället,
våldsbrott o. s. v., obehindrat får göra
sig gällande, bevisar detta uttalande på
vilken nivå han för denna debatt. Inte
är väl amatörboxning en samhällsfara i
samma utsträckning som exempelvis
våldsbrotten. Här måste vi väl i alla fall
skilja på värderingarna! Frågan kräver
inget svar utan svaret giver sig självt.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag anförde själv exemplet
med dueller, som jag tycker är bra!
En duell gäller bara två personer. Menar
herr Dockered alt de är högst oliberalt
att motsätta sig dueller?

Jag tog upp saken enbart därför att
det är en gammal klyscha att man som
liberal skulle tolerera vad som helst. Så
är dess bättre inte förhållandet.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag finner att man i
denna debatt aldrig har nått fram till
pudelns kärna. Man har aldrig diskuterat
om boxning är idrott eller inte. Det

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande

har många gånger sagts från denna talarstol
att vi här har att göra med något
som vissa personer vill kalla idrott.
Men kan verkligen en sant uppriktig
idrottsvän säga att boxning är idrott?
Meningen är ju att slå en människa så
hårt att han faller omkull medvetslös,
och för att riktigt säkert konstatera att
han är medvetslös skall man räkna till
tio. Hur kan detta ha med idrott att
göra?

Herr Allard sade att ingen i Riksidrottsförbundet
har reagerat mot boxningen,
ingen har sagt någonting om
den. Det mest skrämmande är just detta
faktum att ingen på denna långa tid
bär sagt något eller reagerat!

Herr Lindholm ansåg att amatörboxningen
ingenting har med proffsboxningen
att göra. Jo, herr Lindholm, det
finns ett mycket starkt samband mellan
amatörboxning och proffsboxning.
Amatörboxningen är nämligen skolan,
grogrunden, för proffsboxningen. Tag
varenda duktig amatörboxare och undersök
vad hans mål är! Det är att bli
proffsboxare och tjäna pengar! Han
måste alltså ha statligt stöd för att bli
tillräckligt duktig att vara proffsboxare.
Där har vi sambandet.

Man kan fråga sig vad en sådan riksdagsman
som Rubin har för kännedom
om boxning. Jo, kära kammarledamöter,
jag är pressfotograf. Jag har varit
med vid hundratals boxningsmatcher,
och jag har sett hur man burit ut unga
pojkar medvetslösa. Någon talare, jag
tror att det var herr Lindahl, sade att
detta glorifierades på tidningarnas
sportsidor. Nej, det har ofta på sportsidorna
stått att »man bar ut den eller
den i omklädningsrummet och han vaknade
inte till liv förrän sista gonggongslaget
hade gått i slutmatchen» eller något
liknande. Eller det har stått: »Han
visste ingenting om matchen eftersom
han var så dimmig, han trodde att han
fortfarande var i ringen.» Kära vänner!
Har detta med humanitet att göra? Min
gamle boxarvän Dockered —• jag har

själv inte boxats men jag har som sagt
ofta suttit invid ringen — talar om liberal
människouppfattning. Det är väl
ändå en liberal människouppfattning
att hindra våld.

Jag fäste mig särskilt vid herr Lindahls
anförande. Han sade: »Jag begriper
inte boxning, jag har varit i den
lilla boxningsklubben med de små människorna,
och det var så trevligt där!
Skall man verkligen inte utbilda ledare?»
Vad är det för ledare man skall
utbilda? Jo, det är ledare som skall
lära ut konsten att — för att använda
ett uttryck som herr Björkman inte
ville ta i sin mun — slå andra på käften.
Det är dagsens sanning och den tål
att höras även av Sveriges riksdag. Det
är den utbildningen vi skall vara med
om att subventionera.

Vidare sade herr Lindahl: »En gammal
idrottsvän måste slå vakt om amatörboxningen.
Skall vi verkligen omyndigförklara
idrottsförbundet, idrottsrörelsen?»
Jag skulle vilja fråga herr Lindahl:
Skall vi omyndigförklara de medicinska
fakulteterna i Uppsala och
Lund, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen
och landets samtliga hjärnkirurger?
De flesta människor fördömer i närvarande
stund boxningen, och läkarvetenskapen
har sagt ifrån att dessa små,
ständiga hjärnskakningar är farliga.

Det har diskuterats om vi skall reagera
först när det ånyo inträffar ett
dödsfall vid boxning. Vi vet att 450—
460 människor i världen har under 50
år dött på grund av skador vid boxning.
Herr Sjöholm undrade, om vi
skall vänta tills sådana dödsfall förekommit
här i Sverige. Skall vi då
strömma till och säga: »Så här visste
vi inte att det var?» Nej, vi måste nog
vidta förebyggande åtgärder redan nu
och åtminstone upphöra med att subventionera
att människor slår varandra
medvetslösa.

Det har i dag sagts att boxning är
en nyttig träning, en god uppfostran,
att den inte skadar och att den tränar

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

upp snabba reaktioner hos människorna.
Vad är det då egentligen man lär
sig? Jo, som jag förut sade, att slå andra
människor medvetslösa.

Så finns det de som säger: Det är bra
att boxningsföreningarna tar hand om
alla som har aggressioner, så att de
kan få ett naturligt utlopp för sina aggressioner.
Det är ungefär som att säga
att den som käkar knark borde stjäla
bilar i stället. Inte kan vi resonera så!
Våld är våld i vilken form det än utövas,
och jag tror inte att någon människa
med våldsmentalitet blir bättre
av att våldet legaliseras.

Herr Tobé sade att boxning är en
verklig sport för ungdom. Att sitta vid
en boxningsring och titta på söndermosade
näsor och se hur boxarna spottar
ut ett par hörntänder — är det
skönhetsvärden, är det vackert?

Det talas om vackert muskelspel. Man
ser var slagen träffar och om kontrastötar
av olika slag. Om det verkligen
är detta som boxningsentusiasterna är
intresserade av, vill jag föra fram ett
genialiskt förslag: sätt liksom i fäktning
på deltagarna en mask, en väst
och eu elektrisk sladd, så att varje slag
som träffar registreras. Tänk, ärade
kammarledamöter, så oerhört många
människor som skulle störta till boxningsmatcherna!
Åskådarna kommer ju
ändå bara för att titta på sådana saker
och absolut inte för sensation och blod!

Nej, ta bort de skygglappar som
många av er fortfarande har framför
ögonen! Tala inte om idrott samtidigt
som ni talar om boxning! Tala om legaliserat
våld — det, och ingenting annat,
är vad boxning är.

Herr Björkman tyckte det var bra att
man boxas under ordnade former i
stället för att göra det i gränder eller
på torg. Vad är det för uppfattning,
att det som är förbjudet på gator och
torg skall legaliseras om man spänner
upp ett par rep i en källare? Det finns
ingen logik i det resonemanget.

Jag hoppas att den dag kommer när

herr Allard ställer sig upp i Riksidrottsförbundet
och säger att boxning är
våld, att det inte är bra för ungdomarna
att få hjärnskador och att vi inte
längre kan vara med om att stödja boxningen.
Jag hoppas verkligen att herr
Allard som den fine och trevlige man
han är blir den förste att klart säga
ifrån detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 :o) mom. 3) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 119 ja och 87 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmasnnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 :o) mom. 4) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 b) av herr Axel Andersson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 25 och 26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Lån till utbyggnad av oljelagringen

Kungl. Maj:t hade (punkt V: 2, s. 164

o. 165) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/

Lån till utbyggnad av oljelagringen

68 anvisa ett investeringsanslag av
63 350 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Dahlén (I: 542)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 693),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte 1) till Lån till utbyggnad av
oljelagringen för budgetåret 1967/68 anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag med 10 milj. kr. minskat investeringsanslag
av 53 350 000 kr., 2) bemyndiga
Kungl. Maj:t att medge uppskov
i erforderlig utsträckning med fullgörandet
av kontraktsenligt fixerad lagring.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 542 och II: 693, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Lån till utbyggnad av oljelagringen för
budgetåret 1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 63 350 000 kr.;

2. att motionerna 1:542 och 11:693,
såvitt de avsåge bemyndigande för
Kungl. Majd, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Harry
Carlsson, Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nelander, Tobé, Sjönell och Westberg,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 542 och II: 693, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Lån till utbyggnad av oljelagringen för
budgetåret 1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 63 350 000 kr.;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 542 och II: 693 såvitt nu
var i fråga, bemyndiga Kungl. Maj d att
medge uppskov i erforderlig utsträckning
med fullgörandet av kontraktsenligt
fixerad lagring.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Lån till utbyggnad av oljelagringen

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall endast med
ett par ord motivera den reservation
som är fogad till den här punkten.

Det råder väl principiell enighet om
att det i nuvarande statsfinansiella och
samhällsekonomiska läge är nödvändigt
att begränsa de statliga investeringarna
och utgifterna. I reservationen
föreslås nu att takten i ökningen av
oljelagringen skall göras något långsammare
än som har förordats i statsverkspropositionen,
vilket skulle innebära
en minskning av anslagsbehovet
från 63 till 53 miljoner kronor. Det har
självklart därvid också förutsagts att
Kungl. Maj :t skall kunna medge uppskov
i erforderlig utsträckning vid fullgörandet
av den kontraktsenliga lagring
som har avtalats med olika företag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det anslag som kammaren
nu behandlar motsvarar en de! i en
flerårsplan som tidigare har godkänts
av riksdagen, och det har icke i motionerna
eller reservationen anförts några
speciella skäl som kan motivera ett
frångående av den planering som tidigare
godkänts av riksdagen. Utskottet
har därför tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag,
och jag hemställer, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27:o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 71 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 28

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 29 och 30

Lades till handlingarna.

§ 27

Anslag till högre utbildning och

forskning samt lärarutbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1967/
68 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Punkten (>

Teologiska fakulteterna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
E 6, s. 230—232) föreslagit riksdagen
att till Teologiska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 2 725 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomquist m.fl. (1:266) och den
andra inom andra kammaren av herr
Källstad m.fl. (11:344), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att
fr. o. in. budgetåret 1967/68 vid Uppsala
universitet inrätta en personlig professur
i ämnet religionspsykologi för docenten
Hjalmar Sundén.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:266 och 11:344,
i vad de avsåge inrättande vid Uppsala
universitet fr. o. in. budgetåret 1967/68
av en för docenten Hjalmar Sundén personlig
professur i religionspsykologi,
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
a motionerna 1:266 och 11:344, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Teologiska fakulteterna: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 2 725 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Axel Andersson, Kaijser, Bengtson,
Wallmark, Thorsten Larsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Turesson, Nelander,
Källstad, Westberg och Elmstedt,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 266 och II: 344, såvitt nu
var i fråga, besluta att vid Uppsala universitet
skulle fr. o. in. budgetåret 1967/
68 finnas inrättad en för docenten Hjalmar
Sundén personlig professur i religionspsykologi
;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall

till motionerna 1:266 och 11:344,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de teologiska fakulteterna
m. m. enligt vad reservanterna förordat;

b) till Teologiska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 2 807 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Vid denna punkt i statsutskottets
utlåtande nr 40 har utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 266 och II: 344. I dessa motioner har
hemställts att riksdagen måtte besluta
att fr. o. m. budgetåret 1967/68 vid Uppsala
universitet inrätta en personlig
professur i ämnet religionspsykologi för
docenten Hjalmar Sundén.

Universitetskanslersämbetet framhåller
i sin anslagsframställning för nästa
budgetår, att forskningen rörande religionen
som allmänmänsklig företeelse
bör förstärkas. Vidare framhålles att
religionspsykologi numera är en självständig
vetenskap och att den med hänsyn
till ämnets grundläggande art och
växande betydelse bör få egen företrädare.
Den framstående och internationellt
erkände forskaren docent Hjalmar
Sundén skulle i så fall bli företrädare
för denna självständiga vetenskap.

Under de senaste decennierna har
inte någon förändring skett beträffande
de teologiska fakulteternas professurer,
men behovet av religionsvetenskaplig
forskning har ökat. Även om den kristna
religionen utgör en primär forskningsuppgift
i vårt land driver både
den svenska samhällsutvecklingen och
behovet av internationell orientering
fram forsknings- och utbildningsgrenar
med allmänreligiös inriktning. Till kännedom
om det moderna samhället hör
kunskap om religionens roll i samhällsutvecklingen.
Det bör också framhållas
att utvecklingen av forskningen på detta
område i ökande takt måste beakta den

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Teologiska fakulteterna: Avlöningar

icke-europeiska omvärlden och dennas
religiösa liv. En ökning av forskningen
på det religionspsykologiska området
har säkerligen betydelse för undervisningen
i våra skolor, men jag anser att
den därjämte har betydelse för människor
i olika åldrar vid de mest skiftande
förhållanden. Jag har nämligen
den uppfattningen, att religionen även
i framtiden kommer att utgöra en väsentlig
yttring av mänskligt liv.

Utskottet har avstyrkt förslaget om inrättande
av en personlig professur för
docent Sundén och som motivering anges
bl. a., att universitetskanslersämbetet
i sin framställning för nästa budgetår
förklarat sig ha för avsikt att till ett
kommande budgetår framlägga en plan
för ombildning och utbyggnad av de
nuvarande teologiska utbildningsenheterna
till religionsvetenskapliga fakulteter.
Vi får givetvis ta ställning till ett
dylikt förslag om och när det kommer.
Universitetskanslersämbetet har tydligen
dock inte ansett det nödvändigt att
invänta riksdagens ställningstagande
till ett sådant förslag, ty i ämbetets petita
har föreslagits inrättande av en
professur i religionspsykologi från budgetåret
1967/68, vilket är samma förslag
som reservanternas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3 vid punkten 6 i
statsutskottets utlåtande nr 40.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Till kännedom om det
moderna samhället hör kunskap om
religionens roll. Jag tror att det var
ungefär så den föregående talaren yttrade
sig, och det är mycket viktigt.

Religionskunskapen är en aktuell och
viktig forskningsgren. Tre ämnen inom
religionsforskningen tilldrar sig för närvarande
allt större uppmärksamhet. Det
är ämnet religionsfilosofi. Vi har en
professur i det ämnet vid Lunds universitet.
Vidare är det religionssociologi,
som sätter religionen i samband
med samhälleliga och sociala företeel -

ser och individens roll däruti. Vi har
ingen professur i det ämnet, men enligt
den femårsplan som teologiska fakulteterna
och universitetskanslersämbetet
lagt upp är tanken att det skulle bli en
professur i religionssociologi 1971/72.
Däremot har vi för närvarande ett aktivt
arbetande religionssociologiskt institut
med en föreståndare — docent Berndt
Gustafsson — som är en utomordentlig
förespråkare för detta ämne och kvalificerad
för den professuren när den en
gång kommer.

Det tredje ämnet är religionspsykologi.
I det ämnet har vi inte någon professur
i något av de nordiska länderna.
Ämnet religionspsykologi är knutet till
ämnet religionshistoria vid de svenska
universiteten. Vid Stockholms universitet
är det professor Åke Hultkrantz som
företräder ämnet religionshistoria med
religionspsykologi. I Uppsala företräds
ämnet av professorerna Geo Widengren
och Carl-Martin Edsman, vilka arbetar
inom både den teologiska och den humanistiska
fakulteten. I Lund har ämnet
företrätts av professor Erland Ehnmark.
Han avled under föregående år, och
någon ersättare för honom har ännu
inte tillsatts.

Det finns kanske en del förvända och
oriktiga föreställningar om vad det är
man sysslar med i ämnet religionspsykologi.
För en del decennier sedan var
det framför allt omvändelsens och mystikens
psykologi som stod i centrum.
Numera söker religionspsykologien klarlägga
betingelserna för det religiösa
livet över huvud taget. Det sker inom
ramen för den allmänna psykologiens
betraktelsesätt. Ämnet psykologi som
sådant är ju för närvarande ett aktuellt,
levande och viktigt ämne. Det finns allmän
psykologi, experimentell psykologi,
socialpsykologi, personlighetspsykologi
o. s. v. Vart och ett av dessa ämnen
är givetvis inte företrätt av någon
professur, men ämnet religionspsykologi,
som är ett ämne av växande betydelse,
borde nu äntligen få en pro -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

fessur, inte minst av det skäl som herr
Mattsson antytt: det är ett ämne med
internationell betydelse. Den man som
nämnts i sammanhanget är också känd
i internationella kretsar.

Det har lagts upp ett verksamhetsprogram
med olika attitydsundersökningar
o. s. v., som skulle förverkligas
av den som blir professor i detta ämne.
Naturligtvis kommer ämnet även att få
betydelse för kristendomskunskapen i
grundskolan, för religionskunskapen i
gymnasiet och fackskolan samt för lärarutbildningen.

Som jag nyss antydde skulle religionspsykologisk
forskning ingå i den femårsplan
som lagts upp för de teologiska
fakulteterna. Poängen i den debatt vi
nu för är den, att såväl de teologiska
fakulteterna som universitetskanslersämbetet
i sin femårsplan räknat med
denna professur från och med budgetåret
1967/68, medan däremot departementschefen
avvisar denna tanke.

Nu har docent Hjalmar Sundén utfört
ett arbete inom detta område som gör
att man med rätta kan kalla hans position
unik. Jag vill bara nämna att han
genom en sammanställning av varseblivningspsykologiska
betraktelsesätt och
socialpsykologiens rollbegrepp givit ett
väsentligt bidrag till den religionspsykologiska
forskningen, något som han
visat i sin bok »Religionen och rollerna».
Andra böcker som han givit ut är
»Barn och religion», »Om ålderdomen»
och en bok om Rudolf Steiner. Häromdagen
utkom ett ytterst intressant arbete
av Sundén om Zen-buddhismen.
De teologiska fakulteterna har alltså
föreslagit docent Hjalmar Sundén, och
fakulteten i Uppsala säger att han
»styrkt en utmärkt kompetens till professur
i ämnet och äger särskilda förutsättningar
att på ett utomordentligt sätt
företräda ämnet i såväl forskning som
undervisning».

Universitetskanslersämbetet har, som
jag nyss nämnde, i sin femårsplan räknat
med en professur i religionspsyko -

Teologiska fakulteterna: Avlöningar

logi vid Uppsala universitet fr. o. m.
budgetåret 1967/68. I sin motivering har
universitetskanslersämbetet framhållit
att ingen förändring under de senaste
decennierna skett beträffande de teologiska
fakulteternas professurer. Uppsala
universitet har, menar också universitetskanslersämbetet,
i docenten
Hjalmar Sundén en framstående och internationellt
erkänd forskare på det
religonspsykologiska området.

Nu har majoriteten i statsutskottet avvisat
denna tanke med hänvisning till
den eventuella omstruktureringen av de
teologiska fakulteterna till religionsvetenskapliga
fakulteter och till att det
inom universitetskanslersämbetet skall
företas en undersökning om detta. Men
såvitt jag kan begripa är detta inte
någon anledning att avvisa tanken på en
personlig professur i religionspsykologi
för Sundén. Om något ämne är aktuellt
i samband med en omstrukturering av
de teologiska fakulteterna till religionsvetenskapliga
fakulteter är det religionspsykologi;
det måste ju ha prioritet i
ett sådant sammanhang.

Herr talman. Jag vill alltså yrka bifall
till reservationen vid punkt 6.

I detta anförande instämde herrar
Arvidson (s), Westberg (fp), Nelander
(fp), Svensson i Kungälv (s) och From
(fp).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I Svenska Dagbladet av
den 10 mars 1967 fanns en stort uppslagen
artikel, rubricerad »Sverige på
väg att förlora sin plats som forskarnation».
Det var en intervju med dekanus
vid karolinska institutets medicinska
fakultet här i Stockholm.

Sverige är på väg att förlora sin position
som forskarnation, sade han alltså,
konstaterande att positionen tidigare
varit god, trots att vårt land inte
ägnat mer än en obetydlighet av bruttonationalprodukten
till forsknings- och
utbildningsarbete. Men nu har forskningsklimatet
blivit kärvare, och det är

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Teologiska fakulteterna: Avlöningar

en fara för vårt land, menar professor
Torgny Sjöstrand som intervjun gäller,
att bromsa den framtidsinvestering som
forskning och forskningsprofessurer innebär.

Mot den bakgrunden är det inte särskilt
angenämt att vara med om att
på löpande band avstyrka motioner om
nya professurer, såsom statsutskottet
sett sig nödsakat att göra, i år kanske
mer än tidigare. Det är ett forskningsområde,
som professor Sjöstrand kanske
något överraskande pekar på i denna
födelsedagsintervju: en reträtt som
forskarnation innebär en fara i en tid,
då behovet av forskning kring människans
anpassningssvårigheter i det moderna
samhällets förändrade levnadsbetingelser
blir allt nödvändigare. Verklig
människovärd kräver, säger han,
att vi vet något om hur människan kan
anpassa sig till de nya villkor utvecklingen
obevekligt förelägger henne. Vi
måste, menar han, få en kontinuerlig
uppföljning av hur de växlande livsformerna
återverkar på individerna i samhället.
Vi måste ha en grupp samhällsmiljöforskare
som i en kombination av
medicin, sociologi, psykologi och psykiatri
ständigt prövar människans villkor
och möjligheter.

I detta beaktansvärda sammanhang
av människovårdande teamwork kommer
religionspsykologien liksom all annan
psykologi in. Hit liör den nu diskuterade
professuren, som skulle bli den
första i Norden. Bl. a. detta gör den så
betydelsefull, att man vågar plocka ut
den bland andra föreslagna professurer.

Jag vill alltså på denna grund yrka
bifall till reservation nr 3.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Ett par av de föregående
talare har citerat utskottets majoritet
som anser att med hänsyn till
den omorganisation som förestår av de
teologiska fakulteterna kan vi vänta
med denna professur. Skillnaden mel -

lan oss och reservanterna är alltså att
bland de över 100 professurer, som
med mycket goda motiveringar har föreslagits
i år och inte kunnat tas med
i denna första omgång, anser vi inte
att det finns skäl att plocka ut just denna
framför de andra.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det finns ingenting i
utskottsmajoritetens yttrande som säger
att man skall vänta just med denna
professur utan det är ett direkt avståndstagande
till saken som sådan. Vad
som kan väntas i framtiden framgår
inte av utskottsmajoritetens uttalande.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Nej, jag förstår inte
hur herr Källstad kunde uppfatta mitt
yttrande så, att vi skulle ha beställt
någon professur. Vi kommer nästa år
att pröva de framställningar som kommer
då, och då får vi väga denna professur
mot ett stort antal andra. Vi har
inte velat plocka ut den framför alla
andra i år, och det är inte säkert att
vi vill göra det nästa år heller. Men ett
särskilt motiv för att inte ta upp den i
år är att just på detta område pågår
en omorganisation som vi får ta ställning
till nästa år.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 101 ja och 106 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Virgin m. fl.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 28

Ordet lämnades på begäran till

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner
nr 55, angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. m., och nr 57,
angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation, måtte
med hänsyn till ärendenas omfattning
utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från
det propositionerna kom kammaren till
handa, d. v. s. första plenum efter onsdagen
den 29 innevarande mars.

Denna hemställan bifölls.

§ 29

Interpellation ang. ersättningen från den
allmänna sjukförsäkringen för sjuktransport Ordet

lämnades på begäran till

Fröken ANDERSON i Lerum (s), som
yttrade:

Herr talman! Genom den allmänna
sjukförsäkringen har det skapats ett
visst mått av trygghet för de människor
som drabbas av sjukdom eller olycksfall.
Sjukersättningen kompletteras av
läkarvårdsersättning, fri sjukhusvård,
ersättning för medicinkostnader samt
i vissa fall med ersättning för resekostnader
o. s. v.

I fråga om sjuktransport med ambulans
o. d. gäller att man kan få ersättning
för sådan om den avser transport
till sjukvårdsinrättning eller t. ex.
förflyttning mellan två sjukvårdsanstalter
in. m., i samtliga fall givetvis under
förutsättning att läkare anser användandet
av ambulans nödvändigt med
hänsyn till vederbörande patients hälsotillstånd,
transportvägens längd o. d.

Det händer dock icke så sällan, att
ambulans behöver anlitas även under
andra förutsättningar. En person kan
när han vistas långt från hemorten
drabbas av en hastigt påkommande
sjukdom eller råka ut för en trafikolycka.
Om en läkare anser att vederbörande
icke behöver söka sjukhusvård,
men omständigheterna ändå motiverar
sjuktransport, uppstår följande
situation: Antingen måste läkaren remittera
patienten till ett sjukhus, där
han kanske alldeles i onödan belägger
en dyrbar vårdplats, eller också sända
hem honom och låta honom betala sjuktransporten
själv. År avståndet till hemmet
långt kan det ju bli fråga om mycket
betydande kostnader.

Man tycker det rimliga vore att ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen
kunde utgå i de fall, då läkare
bestyrker nödvändigheten av att ambulans
eller annan sjuktransport användes
även om transporten icke avser in -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

94 Nr 14

tagning på sjukvårdsinrättning. Enligt
nu gällande bestämmelser är detta dock
icke möjligt, och förhållandet skapar
ofta svårigheter för den enskilde.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande interpellation:

Anser statsrådet att nuvarande bestämmelser
när det gäller ersättning

från den allmänna sjukförsäkringen för
sjuktransporter är tillfredsställande och
ger tillräcklig trygghet för den enskilde?

Är någon ändring av dessa bestämmelser
tänkbar och i så fall när?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 15 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Anslag till högre utbildning och

forskning samt lärarutbildning

(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1967/68 till högre utbildning
och forskning samt lärarutbildning jämte
i ämnet väckta motioner, nu komme
att fortsättas.

Punkten 7

Juridiska fakulteterna: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsutskottet har under
punkten 7 i sitt utlåtande nr 40 uttalat
att utbyggnaden av de juridiska fakulteterna
tills vidare bör ske inom ramen

för nuvarande universitet och på nuvarande
orter. Jag kan instämma i vad
utskottet yttrar om att utbyggnaden bör
ske inom ramen för nuvarande universitet,
men däremot delar jag inte dess
uppfattning vad gäller nuvarande orter
och inte heller vad gäller omfattningen
av kurserna.

Det har sedan flera år pågått en propedeutisk
kurs i juridik vid Göteborgs
universitet, och från studenthåll har
önskemål framförts om att undervisningen
skulle förlängas så att undervisning
för juris kandidatexamen kunde
anordnas under ytterligare en termin
och de studenter som bor i Göteborg
eller dess närhet alltså kunde fullgöra
ett helt studieår vid universitetet.
Detta förslag har i första hand motiverats
med studentsociala skäl. Utgifterna
för studierna skulle bli mindre om
studierna kunde förläggas till hemorten.
Åtgärden skulle vidare i någon mån
minska efterfrågan på studentbostäder
i de övriga universitetsstäderna — bristen
på sådana bostäder är som bekant
ganska stor.

Universitetskanslersämbetet har framhållit
att med hänsyn till studerandeantalets
snabba tillväxt måste det över -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

vägas om inte den av fakulteterna meddelade
undervisningen till vissa delar
borde förläggas också till andra orter
än befintliga fakultetsorter. Genom en
sådan anordning skulle en viss dämpning
av studerandetillströmningen till
de existerande utbildningsenheterna
kunna uppnås. Ämbetet tillsatte en utredningsman,
som också skulle studera
möjligheterna för en sådan decentralisering
av den juridiska utbildningen.

Vidare har konsistoriet vid Göteborgs
universitet gjort framställning till
Kungl. Maj :t om att få anordna en undervisning
som sträcker sig utöver den
tidigare undervisningen, så att det sammanlagt
skulle bli fråga om två terminer.
Konsistoriet har t. o. m. försäkrat
sig om anställning av lärarkrafter, och
undervisningen avsågs omfatta utöver
den propedeutiska kursen och kursen
i företagsekonomi också ämnena rättshistoria
och nationalekonomi.

Universitetskanslersämbetet tillstyrkte
förslaget men menade att det belopp
som erfordrades inte var 48 000 kronor,
som konsistoriet begärt, utan kunde
nedbringas till 42 500 kronor. Som
jag nyss nämnde förordade universitetskanslersämbetet
en viss decentralisering
av utbildningen, och jag instämmer
i att en sådan kan vara lämplig.
Vad Göteborg beträffar bör den ske genom
att ifrågavarande kurs förlänges
med ytterligare en termin. Detta skulle
vara till gagn för studenterna. Undervisningen
borde anordnas som försöksverksamhet
och organisatoriskt vara
knuten till den juridiska fakulteten i
Lund, vilken liksom rektorsämbetet vid
Lunds uinversitet uttalat sitt stöd för
förslaget. Mot bakgrund av att utbildningen
endast var beräknad för ett studerandeantal
om cirka 50 studenter och
att den totala kostnaden inte uppskattades
till mer än mellan 42 000 och 48 000
kronor måste regeringens negativa hållning
i denna fråga betecknas som märklig.
Jag menar därför att en snar omprövning
av frågan är befogad.

Juridiska fakulteterna: Avlöningar

Herr talman! Jag nöjer mig med att
framföra dessa synpunkter och avstår
från att ställa något yrkande.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Med avslåendet av den
motion, för vilken herr Källstad nu har
talat, är vid 1967 års riksdag inte —
mänskligt att döma —• sista ordet sagt
om en ökad och till nya orter utlagd
juristutbildning i vårt land. Det är visserligen
sant, att vid 1965 års riksdag,
som utskottet framhåller, uttalades att
»utbyggnaden av de juridiska fakulteterna
t. v. borde ske inom ramen för
nuvarande universitet och på nuvarande
orter», men detta uttalande stod inte
länge oemotsagt — det bör observeras.

Enligt universitetskanslersämbetets
mening måste det med hänsyn till studerandeantalets
snabba tillväxt övervägas,
om inte den av fakulteterna meddelade
undervisningen till vissa delar bör förläggas
till även andra platser än nu befintliga
fakultetsorter, och det tillsattes
— som redan har nämnts — en speciell
utredningsman i februari 1966 med uppgift
att inom ramen för en allmän översyn
av skilda utbyggnadsmöjligheter
närmare studera också möjligheterna
för en sådan decentralisering av den
juridiska utbildningen.

Så långt är ju allt gott och väl, och
denne utredningsman måste hälsas med
stor tillfredsställelse. Frågan är emellertid,
om inte hans direktiv är för snäva.
Utredningen bör enligt min mening med
tanke på den snabba ökningen av studerandeantalet
också väga in i bedömningen
möjligheterna att börja bygga
upp en ny juridisk fakultet, exempelvis
i Göteborg, där stort intresse för saken
sedan länge föreligger. Det finns väl
andra orter som också kan ha intresse,
långt uppe i norr t. ex. Det bör vara utredningsmannens
sak att pröva de olika
möjligheterna. Kanske bör det sägas,
att uppbyggandet av en ny juridisk fakultet
inte utesluter en decentralisering
av vissa delar av den juridiska ut -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 om.

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar

bildningen till andra platser än fakultetsorterna.
Man torde ha behov av bäggedera.

En motion om att direktiven för den
av universitetskanslersämbetet tillkallade
utredningsmannen för översyn av
den juridiska utbildningsorganisationen
må vidgas till att även pröva möjligheterna
att bygga upp en helt ny juridisk
fakultet ligger nu i statsutskottet, väl
inbäddad för de närmaste månaderna
och uppskjuten till höstriksdagen. Jag
återkommer och har i dag bara velat
fästa uppmärksamheten på vad kammaren
har att vänta senare. Just nu har
jag inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 8

Samhällsvetenskapliga fakulteterna
m. m.: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har en blank reservation
fogad också till denna punkt. Jag
skulle vilja säga några ord om ett förslag
som jag har framlagt i motion nr II: 116.
Det gäller att dels omvandla den vid
lärarhögskolan i Stockholm inrättade
laboraturen i »utvecklingspsykologi,
särskilt förskolålderns psykologi och
pedagogik» till professur i samma ämne
och förlägga denna till Stockholms universitet,
dels också besluta att från och
med budgetåret 1967/68 förlägga barnpsykologiska
forskningsinstitutet vid lärarhögskolan
i Stockholm till Stockholms
universitet.

För några timmar sedan hade jag anledning
att säga någonting om religionspsykologien
och dess betydelse och vikten
av att vi får en professur i detta
ämne. Nu gäller det utvecklingspsykologi.
Den utvecklingspsykologiska forskningen
är ett starkt försummat forskningsfält
i vårt land, särskilt när det

gäller förskolålderns psykologi och pedagogik.
Därför behövs nu kraftiga åtgärder
för att rätta till detta, inte minst
mot bakgrund av den utbyggda daghemsverksamheten
och de tidigare barnaårens
avgörande betydelse för individens
fortsatta utveckling. Såvitt mig
är bekant är institutet den enda institution
vi har i landet som kontinuerligt
ägnar sig åt detta forskningsfält. Den
tillkom år 1957 i och med det barnpsykologiska
forskningslaboratoriet, som
då var förlagt till Stockholms universitet.
År 1964 överfördes detta till lärarhögskolans
i Stockholm pedagogisk-psykologiska
institution. Samtidigt inrättades
där en laboratur i utvecklingspsykologi,
särskilt förskolålderns psykologi
och pedagogik.

Det finns nu ett antal aktuella forskningsobjekt
som gäller utvecklingspsykologien.
Jag vill bara nämna om dem
som hör samman med barnstugornas
verksamhet, t. ex. en sådan fråga som
denna: Vilka variationer kan man iakttaga
beträffande daghemmens respektive
fritidshemmens läge, lokalplanering,
inredning, lek- och sysselsättningsmaterielens
lämplighet för vederbörande åldersstadier,
utelekplatsens lämplighet,
personalens utbildning, pedagogiska
förmåga o. s. v.? Eller en annan fråga:
Hur inverkar bakgrundsfaktorer från
barnens hem på deras reaktioner i barnstugemiljön? En

annan aktuell fråga gäller den
obligatoriska förskolan. I debatten har
nyligen framförts förslag om en sänkning
av skolinträdesåldern till sex år.
Detta förslag och andra som jag nyss
nämnt motiverar en väsentlig ökning av
forskningsinsatserna. Man kan också
nämna barnolycksfallen som ett objekt
för utvecklingspsykologisk forskning.
Barnpsykologiska forskningsinstitut
har redan utfört en rad undersökningar
av små barn i trafiken speciellt, och
dessa studier har faktiskt varit av hanbrytande
värde även internationellt sett.
Man kunde tänka sig att undersöka vil -

Nr 14

Onsdagen den

ka barnaåldrar som drabbas av olika
slags olycksfall.

En klarläggande observationsundersökning
av sjukvårdens utformning för
barn i olika åldrar borde också kunna
ge utgångspunkter för vidare studier.

Detta var bara några exempel på ämnen
som är aktuella. Om forskningen
skall kunna främjas, är det nödvändigt
att akademiska lärostolar i ämnet utvecklingspsykologi
inrättas. Därmed
menar jag då närmast ämnet utvecklingspsykologi.
Särskilt förskolålderns
psykologi och pedagogik. Forskningen
i utvecklingspsykologi bör enligt min
mening i huvudsak vara förlagd till universiteten
och till självständiga institutioner
vid dessa. Jag menar också att i
en framtid bör lärostolar i utvecklingspsykologi
inrättas vid samtliga våra
universitet. För närvarande torde inte
finnas några sökande mer än till en
professur. En sådan bör då inrättas i
Stockholm, där sedan en längre tid tillbaka
relativt omfattande barnspykologisk
forskning bedrives. Genom att
barnpsykologiska forskningsinstitutet i
flera år haft sin verksamhet förlagd till
Stockholm finns också där ett antal personer
som fått sin psykologpraktik vid
det här institutet, där den är inriktad
på barnens utveckling under de första
10—12 åren. Till sin hjälp har det också
en del assistenter. Tills vidare torde det
vara önskvärt att barnpsykologiska
forskningsinstitutet återföres till universitetet
i Stockholm och blir en självständig
institution med professur. I den
mån lärarhögskolan i Stockholm är intresserad
av förskolbarn torde man
kunna ansluta förskoleseminariet till lärarhögskolan.

Herr talman! Jag nöjer mig med att
uttrycka dessa uppfattningar i fråga om
behovet av ökade resurser för den utvecklingspsykologiska
forskningen och
ställer alltså inte något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

15 mars 1967 em.

Punkten 9

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar Kungl.

Maj :t hade (punkt E 9, s. 240—
252) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i fråga om
professurer ändra personalförteckningen
för de medicinska fakulteterna
in. in. enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels till Medicinska fakulteterna
m. in.: Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
71 123 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundberg (I: 395) och den andra
inom andra kammaren av herr Werner
in. fl. (11:500);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Birger Andersson in. fl. (1:192)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bergman in. fl. (II: 248);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg in. fl. (1:274) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Lindberg och Nilsson i Agnäs (II: 497);

dels en inom andra kammaren av
herr Sjönell m. fl. väckt motion (II:
118);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Dahlén (1:48)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (11:67),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
dels besluta inrätta ytterligare två professurer
i geriatrik fr. o. in. budgetåret
1968/69 eller senast den 1 januari 1969,
dels besluta placera i motionerna föreslagna
två professurer i geriatrik så att
ämnet bleve företrätt vid vart och ett av
lärosätena i Stockholm, Göteborg och
Uppsala, dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förslag till personalförteckning
för dessa professurer, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndU -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 19(57 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

sam utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg rörande ämnesinriktningen
för de två föreslagna professurerna,
dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
genom universitetskanslersämbetets försorg
om inrättande snarast möjligt av
professurer i geriatrik även i Lund
och Umeå, samt dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning
genom universitetskanslersämbetets
försorg om ett sammanförande av
de geriatriska forskningsinsatserna i eu
forskningsenhet på riksplanet;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göran Karlsson m.fl. (1:134)
och den andra inom andra kammaren
av herr Martinsson m.fl. (11:173), i
vilka hemställts att riksdagen måtte besluta
att inrätta en professur i perifer
kärlkirurgi vid karolinska institutet
med docenten Sven Bellman som förste
innehavare.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:395 och 11:500,
i vad de avsåge inrättande fr. o. in. budgetåret
1967/68 av en personlig professur
i plastikkirurgi vid Lunds universitet
för docenten Karl-Erik Hogeman, icke
måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna 1:192 och 11:248,
i vad de avsåge inrättande fr. o. in. budgetåret
1967/68 av en personlig professur
i plastikkirurgi vid Göteborgs universitet
för docenten Bengt Johansson,
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna 1: 274 och II: 497,
i vad de avsåge inrättande av i första
band en professur och i andra hand en
laboratur i gynekologisk radioterapi vid
Umeå universitet med docenten Olle
Kjellgren som förste innehavare, icke
måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionen 11:118, i vad den
avsåge omvandling fr. o. m. budgetåret
1967/68 av laboraturen i klinisk alkoholforskning
vid karolinska institutet
till professur i klinisk forskning röran -

de olika missbruksformer, icke måtte
bifallas av riksdagen;

V. att motionerna 1:134 och 11:173,
i vad de avsåge inrättande av en professur
i perifer kärlkirurgi vid karolinska
institutet med docenten Sven Bellman
som förste innehavare, icke måtte bifallas
av riksdagen;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:395 och 11:500,
1:192 och 11:248, 1:274 och 11:497,
II: 118 samt I: 134 och IT: 173, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de medicinska fakulteterna
in. m. enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

b) till Medicinska fakulteterna m. m.:
Avlöningar för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 71 123 000 kr.;

VII. att motionerna I: 48 och II: 67, i
vad de avsåge inrättande av två professurer
i geriatrik fr. o. in. budgetåret
1968/69 eller senast den 1 januari 1969
samt dessa professurers placering och
ämnesinriktning in. in., icke måtte bifallas
av riksdagen;

VIII. att motionerna 1:48 och 11:67,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om skyndsam utredning''
om inrättande snarast möjligt
av professurer i geriatrik även i Lund
och Umeå, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IX. att motionerna 1:48 och 11:67, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t
med hemställan om skyndsam utredning
om ett sammanförande av de geriatriska
forskningsinsatserna i en forskningsenhet
på riksplanet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Thorsten
Larsson, Nyman, Mattsson, Nelander,
Källstad, Westberg och Elmstedt, vilka
ansett att utskottet under VII., VIII. och
IX. bort hemställa,

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:48 och 11:67, såvitt
nu var i fråga,

a) besluta inrätta ytterligare två professurer
i geriatrik fr. o. in. budgetåret
1968/69 eller senast den 1 januari 1969;

b) besluta placera dessa två professurer
i geriatrik så att ämnet bleve företrätt
vid vart och ett av lärosätena i
Stockholm, Göteborg och Uppsala;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till personalförteckning för professurerna; d)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg rörande
ämnesinriktningen för professurerna; VIII.

att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:48 och 11:67, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
genom universitetskanslersämbetets försorg
om inrättande snarast möjligt av
professurer i geriatrik även i Lund och
Umeå;

IX. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:48 och 11:67, såvitt nu
var i fråga, hemställa om skyndsam utredning
genom universitetskanslersämbetets
försorg om ett sammanförande av
de geriatriska forskningsinsatserna i en
forskningsenhet på riksplanet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KALLSTAD (fp):

Herr talman! Litet skämtsamt har
man sagt att geriatrikprofessuren är
riksdagens egen professur. Nu är detta
kanske inte precis något att skämta om,
ty det är en mycket allvarlig fråga som
vi står inför. Läget inom åldringsvården
och åldringssjukvården är ägnat
att inge mycket allvarliga bekymmer.
Möjligheten att bereda åldringarna tillfredsställande
vård och tillsyn och i
övrigt sörja för deras bästa bör redan
nu betraktas som en samhällsangelägenhet
av mycket stor räckvidd. Denna

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

fråga kan väntas bli accentuerad av befolkningsutvecklingen.

Våra möjligheter till effektiva insatser
begränsas av att vår kännedom om
olika aspekter på åldrandet är otillräcklig,
och mycket stora behov föreligger
därför beträffande den geriatriska
forskningen. Det är vår mening —
vilket vi framhållit i en folkparti- och
centerpartimotion II: 67 — att denna
snarast bör ges de resurser som erfordras
för att den skall kunna bli ett effektivt
medel i kampen för bättre förhållanden
inom åldringsvården och
åldringssjukvården.

Regeringen har enligt min mening
inte tillräckligt beaktat åldringsforskningens
behov av snabbt växande resurser.
Det råder dessutom alltjämt en
viss oklarhet rörande professurens förläggning,
och jag tycker det är beklagligt
att den oklarheten fortfarande består.
Riksdagen fattade beslut härom
året om denna professur, vilket jag inledningsvis
nämnde. Beslutet gick ut på
att vi skulle få en professur i geriatrik
från den 1 juli 1966. Enligt uppgifter
som jag inhämtat utredes för närvarande
frågan om till vilket lärosäte professuren
skall förläggas. Först därefter
kan den ledigförklaras i vanlig ordning
och tillsättas. Det innebär troligen
att professuren inte kan tillsättas förrän
tidigast under 1968, möjligen under
andra hälften av innevarande år.

Utredningsinstanserna hade till uppgift
att överväga inrättandet av en enda
professur i geriatrik. Det framgick
emellertid under utredningsarbetet att
man inte kunde täcka hela det geriatriska
forskningsfältet med endast en
professur. Förutsättningar finns faktiskt
att inrätta forskningsprofessurer
både i Stockholm, Göteborg och Uppsala.
Det torde vidare vara möjligt att
inom kort inrätta geriatriska professurer
också vid återstående medicinska
lärosäten.

Vi har i vår motion föreslagit att
riksdagen skulle besluta att inrätta yt -

100 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

terligare två professurer i geriatrik
fr. o. m. budgetåret 1968/69 eller senast
den 1 januari 1969; att placera här föreslagna
två professurer i geriatrik så
att ämnet blir företrätt vid vart och ett
av lärosätena i Stockholm, Göteborg
och Uppsala; att begära förslag till personalförteckning
för dessa professurer;
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg rörande
ämnesinriktningen för de två här
föreslagna professurerna; att begära en
skyndsam utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg om inrättande
snarast möjligt av professurer i
geriatrik även i Lund och Umeå; samt
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämhetetsliförsorgj om
ett sammanförande av de geriatriska
forskningsinsatserna i en forskningsenhet
på riksplanet.

Dessa våra förslag har inte accepterats
av statsutskottets majoritet. Jag vill
därför, då jag betraktar frågan som ytterligt
angelägen, yrka bifall till reservationen
6 vid punkten 9.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det beslut som riksdagen
fattade 1964 efter framställning i
ett par motioner om inrättande av en
professur i geriatrik har på många håll
hälsats med tillfredsställelse, och vi avvaktar
resultatet av denna verksamhet,
när den så småningom kommer i gång.
Vid fjolårsriksdagen yrkades på inrättande
av ytterligare två professurer i
samma ämne, vilket emellertid inte
vann riksdagens gillande. Detta krav
återkommer även i år och är utförligt
motiverat i center- och folkpartimotionen
nr 67 i denna kammare.

Att ge våra åldringar en tillfredsställande
vård och tillsyn är en uppgift för
samhället av mycket hög angelägenhetsgrad.
I detta sammanhang framstår
det klart hur nödvändigt det är att förstärka
och fördjupa den geriatriska

forskningen och därmed nå ökade kunskaper
och effektivare vårdmöjligheter
på detta område. Det är ett stort fält
det rör sig om, och som ett led i en
allmän standardhöjning i samhället ingår
också en på skilda områden förbättrad
åldringsvård. Här spelar forskningen
en framträdande roll.

Läget inom åldringsvården och åldringssjukvården
är ägnat att inge bekymmer.
Frågan får ökad aktualitet av
den befolkningsutveckling som pågår.
Våra möjligheter till effektivare insatser
i denna situation begränsas av att
vår kännedom om olika aspekter på
åldrandet är otillräcklig. Det är angeläget
att forskningen inom detta avsnitt
snarast får de resurser som erfordras
för att den skall kunna bli ett effektivt
medel i kampen för bättre förhållanden
inom åldringsvården.

På experthåll är man ense om att
forskningen på det geriatriska området
är av så heterogen karaktär, att den
svårligen kan byggas upp på ett tillfredsställande
sätt med enbart en professur.
Här sägs vidare att såväl personella
som lokalmässiga förutsättningar
finns för en vidgad forskning på flera
håll i landet.

Reservanterna anser det angeläget att
utbyggnadstakten för denna forskning
ökas. Målsättningen bör vara inrättande
av professurer i ämnet vid samtliga lärosäten
inom de närmaste åren. I reservationen
krävs att ytterligare två professurer
i geriatrik inrättas från och
med budgetåret 1968/69 och att de placeras
så, att ämnet blir företrätt vid lärosätena
i Stockholm, Göteborg oet
Uppsala, samt att vi inom de närmaste
åren genom en utredning inom universitetskanslersämbetet
skall ställa i utsikt
en professur i vartdera av Lund
och Umeå. Det kan i detta sammanhang
erinras om att universitetskanslersämbetet
i sina petita för budgetåret 1967/
68 framhållit angelägenheten av att
forskningsorganisationen i geriatrik ytterligare
utbyggs.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 101

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen vid punkt 9, alltså reservation
6 av herr Axel Andersson in. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Fältet är stort och heterogent,
har de föregående talarna
sagt, och det är visst — det är lika
stort som hela medicinen. Det finns väl
inte någon gren inom medicinen där
inte åldrandet innebär särskilda problem,
och det är väl detta som gör det
så svårt att fastställa vad professurerna
i geriatrik skall omfatta.

Det har varit svårt att få fram den
professur som riksdagen har beslutat
om. Det är otvivelaktigt lättare att inrätta
fem professurer, eftersom man då
kan dela upp ämnet i vissa specialiteter.
Frågan måste dock utredas betydligt
mer innan vi kan inrätta nya
professurer. Det är en fullständigt bakvänd
ordning att först inrätta en lång
rad professurer och bestämma deras
förläggning ocli sedan börja fundera
över vad de skall omfatta.

Vi behöver mycket forskning omkring
åldrandets problem, men det är
inte givet att all den forskningen bör
utföras av särskilda professorer och
särskilda institutioner — vi har ju
många andra möjligheter för forskning.
Framför allt finns det inom alla de specialiteter
som redan ryms inom medicinen
möjlighet att utföra forskning
även på detta område.

När vi vet så litet om lämpligheten
av att inrätta dessa professurer och om
deras inriktning och förläggning har
utskottsmajoriteten ansett att vi icke
kan fatta beslut i frågan nu utan måste
avvakta mera detaljerade och utarbetade
förslag.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! I motion nr 173 i denna
kammare och 134 i medkammaren har
jag tillsammans med några medmotio -

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

närer hemställt om inrättande av en
professur i perifer kärlkirurgi med docent
Sven Bellman som förste innehavare.

Frågan har i någon annan form varit
uppe vid ett par tidigare riksdagar.
Vid 1965 års riksdag togs den upp i
motionerna I: 169 och II: 207, men motionerna
vann inte riksdagens bifall
trots att statsutskottet i sitt utlåtande
uttalade sig positivt om Bellmans arbete.
Frågan aktualiserades på nytt år
1966, men motionsyrkandet avvisades
också då. Samma motivering angavs i
statsutskottets utlåtande då som nu,
nämligen att denna fråga syntes vara
av sjukhusorganisatorisk art.

Nu har Bellmans möjligheter att vidareutveckla
den perifera kärlkirurgien
tagits upp också inom Stockholms
stad. Sjukvårdsstyrelsen bär i ett yttrande
den 14 juni 1966 gjort följande
uttalande: »Behovet av kärlkirurgisk

verksamhet av den art som bedrivits av
docent Bellman — senast vid karolinska
sjukhuset — är inom stockholmsområdet
av betydande omfattning. De metoder
för avancerad diagnostik och behandling
av även svårare fall, som numera
börjat tillämpas, ehuru i relativt
blygsam skala, torde bl. a. kunna bidraga
till att minska det växande antalet
amputationer och annan allvarlig
invalidisering som förekommer på
grund av perifera kärlsjukdomar.»

På grund av dessa omdömen uppdrog
sjukvårdsstyrelsen åt sjukvårdsförvaltningen
att vidta erforderliga åtgärder
för att snarast möjligt åstadkomma en
specialiserad kärlkirurgisk verksamhet
i stockholmsområdet.

Även om detta till en början skulle ske
som ett provisorium, förutsattes syftet
vara, att en självständig klinik för ändamålet
skulle inrättas, så snart förutsättningar
härför förelåg. Vi hade från motionärernas
sida hoppats att denna fråga
skulle kunna lösas inom den organisatoriska
ram som Stockholms stad
kunde erbjuda, men detta har inte skett,

102 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

och vi har därför ansett oss ha anledning
att på nytt aktualisera frågan i
riksdagen.

Kön av hjälpsökande på detta område
ökar, och docent Bellman har ju nu
tvingats avstå från sin operativa verksamhet
och sin forskning. Han har för
närvarande en administrativ tjänst, och
han kan därför inte hjälpa alla de människor
som söker hans hjälp. Vi som arbetar
inom olika handikapporganisationer
träffar ständigt människor som är i
behov av hjälp av detta slag men som
inte kan få någon sådan hjälp.

Det har framförts den invändningen
att sådana här operationer skulle utföras
på andra håll i landet. Det är ju möjligt
att man här och var kunnat göra
vissa kärlkirurgiska ingrepp. Det visar
sig emellertid, att man inte har möjlighet
att göra de svårare ingreppen, och
t. o. m. vid karolinska sjukhuset har
man fått lov att avvisa patienter, som
liar lidit av långt framskridna sådana
här sjukdomar.

Jag har här framför mig ett brev från
eu person, bosatt här i Stockholm, vars
far är bosatt i en sydsvensk stad. Han
berättar om hur lädern led av mycket
besvärliga kärlsymtom. Denne hade
1963 blivit botad av docent Bellman.
1965 uppträdde symtom i det andra
benet, och Bellman tog emot honom
samma år. Han skrevs sedan ut efter två
operativa ingrepp från ifrågavarande
specialavdelning på nyårsaftonen 1965.
Det visade sig emellertid att han fick
recidiv på sommaren 1966, och då hade
Bellman tvingats upphöra med sin verksamhet.
Man tog emot patienten på karolinska
sjukhuset, men efter att ha legat
där några veckor blev han återsänd
till sjukhuset i hans hemstad i Sydsverige.
Man gjorde sig där beredd att amputera
benet, därför att han hade mycket
svåra smärtor. Man såg där ingen
annan lösning. Bellman lyckades emellertid
få tjänstledighet från sin tjänst,
och efter många om och men hade man
ordnat en plats på karolinska sjukhuset.

Operationen gjordes och patienten kunde
skrivas ut i gott skick på hösten
1966. Detta är, skulle jag vilja säga, ett
bevis på att dessa operationer inte kan
utföras, i varje fall inte i landsorten,
och att det också i de svåraste fallen
inte är möjligt att utföra operationerna
på karolinska sjukhuset.

Jag skulle kunna relatera åtskilliga
fall som jag har ställts inför, sedan jag
börjat intressera mig för denna fråga.
Den som har läst Järnvägsmannaförbundets
facktidning Signalen har där
kunnat följa hur en lokförare Arne Barkesjö
efter mycket svåra plågor fick bot
genom docent Bellmans insats.

Även om man bland de medicinska
experterna skulle ha delade meningar
om värdet av denna verksamhet, så kan
i varje fall åberopas det uttalande som
professor Sten Friberg gjorde den 4
mars 1966 i den svenska televisionen.
Han ansåg att Bellman borde ha till sitt
förfogande eu sjukhusavdelning och en
klinik. Vidare fann han att det inte spelade
någon roll, om det blev ett kommunalt
sjukhus eller en universitetsklinik.
Däremot såg han som akademiker
helst att Bellman kunde få eh akademisk
befattning. När han tillfrågades
om det borde bli en professur yttrade
han att det helst borde bli en sådan.
Bellman är ju en forskare med teoretisk
skolning och utomordentligt väl skickad
att bekläda en akademisk befattning, uttalade
Friberg. Professor Friberg tillfrågades
också om denna sektor borde
ha prioritet, och han svarade ätt den
borde ha en viss prioritet med hänsyn
till utredningen av hjärt- och kärlsjukdomarna,
vilka väl i våra dagär kommer
närmast efter cancer, då det gäller
de stora folksjukdomarna. Det har visat
sig, att kärlsjukdomarna är utbredda i
betydligt lägre åldrar än man från början
trodde. Ofta kan de i ett tidigt skede
behandlas kirurgiskt, och därför är det
både nödvändigt och önskvärt att vederbörande
får möjlighet att under fasta
förhållanden utveckla sin disciplin.

Onsdagen den 15 mars 19G7 em.

Nr 14 103

Jag kan inte se att läget helt förändrats
under det år som nu gått, och detta
är också bakgrunden till den framstöt
som motionärerna velat göra — inte
främst för att skaffa Bellman arbetsmöjligheter
— utan för att hjälpa de hundratals
sjuka människor som nu står i ko
med synnerligen svåra smärtor och som
endast har en amputation av sina ben
att se fram emot.

Herr talman! Med stöd av det sagda
vilt jag yrka bifall till motionerna.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep), fröken Sandell
(s), herr Lundberg (s), fru Kristensson
(h), herr Carlsson i Västerås
(s), fru Svensson (s) och herr Hammarberg
(s).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skulle kunna avstå
från att säga någonting i denna fråga
och i stället helt instämma i de uttalanden
som gjorts av herr Martinsson. Båda
liar vi haft mycket nära kontakt med
sådana som behöver denna sjukvård
och kanske också med de sjukvårdsmyndigheter
som sagt sig vara intresserade
av att ha docent Bellman verksam
lios sig. Därför är det litet förvånande
att läsa utskottets något knappa avslagsskrivning,
och jag skulle vilja fråga vad
det är som ligger bakom denna.

Hot påstås att spörsmålet om en professur
i kärlkirurgi skulle vara en sjukliusorganisatorisk
fråga. Vad menas med
detta? Frågan är ju vetenskaplig, och
det gäller god sjukvård för många behövande
människor. Det skulle vara intressant
att få veta varifrån uppgiften,
att det rör sig om en sjukhusorganisatorisk
fråga, kommer. Har några sjukvårdsmyndigheter
anfört detta, eller
kommer uppgiften från vetenskapsmän
som menar att docent Bellman inte är
vetenskapligt kvalificerad att få den befattning
som vi nu hoppas att riksdagen
skall inrätta? I denna fråga är det mycket
svårt att egentligen veta var motståndet
finns.

Medicinska fakulteterna m. in.: Avlöningar

Jag har haft många kontakter med
i olika myndigheter, och ingenstans har
: jag fått svaret, att man inte skulle be ;

höva en docent eller professor i kärlkirurgi.
Ej heller har jag hört att Bellmans
behandling till fullo skulle ersäti
tas av den som lämnas av andra i dag.
t Varför har det då knutit sig på detta
i sätt? Sitter utskottet inne med några
hemligheter som uttryckes med orden

i av »sjukhusorganisatorisk art». Jag ber
om en förklaring på den punkten. Finns
det andra skäl? Har man hört att sjuka
människor inte blivit behandlade på ett
riktigt sätt? Har man hört att det inte

. finns några människor som behöver behandlingen?
Eller menar man att vi inte
har råd att ta emot en läkare och ge honom
det arbete, som han kan utföra,
men som han nu inte utför? Det vore
, värdefullt för oss här i kammaren att få
1 höra det. Om man anför den sortens
1 skäl, tror jag att ett mycket stort antal
sjuka människor här i landet skulle resa
| sig till protest och säga: »Ni vet inte vilket
behov som föreligger och ni vet inte
vad ni talar om.» Jag ställer bara frågan
till den som kommer att företräda utskottet,
för att få någon belysning av en
fråga, som jag har brottats med oerhört
mycket och som jag inte kommer ifrån,
j Även om riksdagen i dag inte anser att
docent Bellman bör ha en plats på karolinska
sjukhuset, så kommer de sjuka
att finnas kvar. Behovet finns kvar, och
~ vi kan inte säga till de sjuka, att nöja
sig med ett sådant ställningstagande. Vi
måste komma igen och —- även om det
är otrevligt för myndigheterna — om
och om igen tala om att många väntar
’’ på en lösning.

Herr talman! I likhet med herr Martinsson
vrkar jag bifall till motionen,

.JO

och jag väntar på en förklaring från ut a

skottets talesman,
r

ii Herr KÄLLSTAD (fp):

:- Herr talman! Fröken Olsson sade i

:- sitt anförande, att det måste utredas ytterligare
vad innehavare av professurer

104 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

i geriatrik skall syssla med. Det förhåller
sig vid ändå så, fröken Olsson, att en
mycket ingående utredning har gjorts
genom universitetskanslersämhetet. Ämbetet
tillsatte en speciell kommitté som
gjorde undersökningar i frågan. Det
framkom därvid tre alternativ beträffande
den första professurens ämnesinriktning.
För det första gällde det studier
i det centrala nervsystemets kemi,
fysiologi och patologi samt även frågor
som berör psykiatriska sjukdomstillstånd.
För det andra gällde det frågor
angående respirations- och cirkulationsorganens
funktion. För det tredje
gällde det s. k. klinisk-metabolisk geriatrik.
Den kommitté som UKÄ tillsatt
föreslog, att en professur i geriatrik
skulle inriktas på forskningsområdet
klinisk-metabolisk geriatrik. Samma
uppfattning hade de medicinska fakulteterna
i Uppsala, Lund och Umeå, medan
medicinska fakulteten i Göteborg
ansåg att samtliga tre ämnesområden
hade hög angelägenhetsgrad. Kommittén
föreslog vidare att professuren skulle
inrättas vid karolinska institutet.
Kommittén framhöll emellertid mycket
klart och tydligt, att förutsättningar i
princip förelåg för inrättande av professurer
vid samtliga medicinska lärosäten.
Kanslersämbetet hävdade att som
en första etapp borde fr. o. m. budgetåret
1966/67 vid karolinska institutet inrättas
en professur med benämningen
professur i geriatrik, särskilt åldrandets
biokemi och fysiologi. Regeringens förslag
gick ut på att professuren borde
benämnas professur i geriatrik och ges
klinisk inriktning samt förenas med befattningen
som överläkare vid en klinik
med geriatriskt patientunderlag. Det
viktigaste i detta sammanhang är emellertid
att det under den utredning som
då ägde rum klargjordes, att man inte
kunde täcka hela det geriatriska forskningsfältet
med en enda professur, utan
att det borde vara flera professurer. Detta
är anledningen till att motioner har
väckts i denna fråga. ,

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, nr 6,
som fogats till utlåtandet med anledning
av dessa motioner.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Efter de synpunkter och
åsikter som herr Martinsson och fru
Eriksson i Stockholm framfört rörande
motionsyrkandet om en professur i kärlkirurgi
åt docenten Bellman faller det
på min lott att motivera utskottets ställningstagande.

Jag är den förste att vitsorda det stora
behovet av hjälp åt människor som
drabbas av kärlsjukdomar och även de
insatser för att hjälpa dem som docenten
Bellman gjort. Men frågan är här om
det gäller enbart att hjälpa sjuka människor.
I så fall kan behovet tillgodoses
genom åtgärder av sjukhusorganisatorisk
art, vilket utskottet anfört. En annan
sak är naturligtvis om det gäller
att bereda docenten Bellman möjlighet
att i egenskap av professor och chef för
eu vetenskaplig institution utbilda lärjungar
inom sin specialitet. I så fall är
det uppenbart att man måste se på frågan
på annat sätt. Men de argument
som nu framförts för denna professur
har helt tagit sikte på behovet av vård
och hjälp åt sjuka människor, och jag
vidhåller den uppfattning som utskottet
stannat för, nämligen att detta kan klaras
genom åtgärder av sjukhusorganisatorisk
art. Det är därvid fråga om en
klinisk verksamhet som docent Bellman
kan bedriva om sjukvårdshuvudmannen
vidtar de åtgärder som är erforderliga
för det.

Vi ställs varje år inför mycket stora
krav på nya professurer, och vi kan
vara övertygade om att alla är mycket
väl motiverade. När vi i statsutskottet
har att ta ställning till de avvägningar
som Kungl. Maj :t gjort och de motionsyrkanden
som gjorts kan vi inte undgå
att fästa inte bara ett visst utan ett mycket
stort avseende vid de prioriteringar
och angelägenhetsgraderingar som uni -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 105

versitetskanslersämbetet gör. I föreliggande
fal! har universitetskanslersämbetet
inte tagit upp denna professur
bland dem som bör inrättas innevarande
år, och därför har statsutskottet stannat
för Kungl, Maj:ts förslag, och frågan
ställts på framtiden.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Frågan om en professur
åt docenten Bellman är inte bara en
sjukvårdsfråga. Vi har mycket bestämt
framhävt att det gäller en vetenskapligt
meriterad man, och vi har begärt en
lärostol varifrån han också kan utbilda
andra, och detta har väl uppfattats av
utskottet. Jag talar närmast för de patienter
som söker vård. Herr Turesson
säger, att det är en mycket enkel sjukhusorganisatorisk
åtgärd att ge dem
hjälp. Jag har förgäves försökt att finna
en sådan väg. Vill herr Turesson svara
på frågan var en tjänst står till förfogande
dar docenten Bellman kan utföra
operationer, få assistens — operationerna
tar nämligen lång tid och det
krävs väl kvalificerad hjälp för att utföra
dem — och förfoga över vårdplatser
för dem som han opererar? Tidigare
hade han sådana möjligheter på Karolinska
sjukhuset. De möjligheterna har
lian inte längre; man ordnade inte så
han kunde fortsätta där. Jag har inte
sett sådana erbjudanden som herr
Turesson säger är så lätta att ordna.

Vidare sade herr Turesson att universitetskanslersämbetet
inte har föreslagit
någon professur åt docent Bellman och
därför inte utskottet heller kan göra
det. Sådant har vi gjort tidigare. Vi har
ibland inrättat professurer, som till och
med har överraskat statsrådet. När man
ser att det inte går att komma fram på
någon annan väg, vad försöker man då
göra som riksdagsman om inte ordna
saken här i riksdagen?

F’ör de sjuka människorna är det obegripligt
att inte riksdagen skulle vara

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

suverän att tillgodose ett stort behov
på sjukvårdens område och att ta vara
på en väl kvalificerad läkares arbetskraft.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Herr Turesson sade att
det här är fråga om att hjälpa sjuka
människor — det är inte en forskningsfråga.
Ja, det är naturligt, om vi som
kommit i kontakt med sjuka människor,
trycker särskilt hårt på den sidan av
saken. Men när vi begär en professur
gör vi det för att docent Bellman skall
kunna fortsätta sin forskning och sina
operationer samt framför allt för att
han skall kunna undervisa andra, så
att den specialitet det här gäller blir
spridd över landet och hundratals människor
får den hjälp de behöver.

Det är också väl bestyrkt, att docent
Bellman är förskningsvärdig, som det
brukar heta i dessa sammanhang. Fram
till den 2 juni 1966 uppbar han lön
i form av forskningsanslag i lönegrad
B 1 från statens medicinska forskningsråd.
Det var detta som möjliggjorde för
honom att arbeta med sina forskningsuppgifter.
Sedan ställdes det vissa sjukhusplatser
till hans förfogande. Men då
fick lian föra en ständig kamp för att få
hjälp av underläkare och sjuksköterskor,
och han fick hela tiden svara
för sin egen jourtjänst. Det medförde att
han ibland arbetade 36 timmar i sträck,
och det var då naturligt att han inte orkade
arbeta längre under de förhållanden
som myndigheterna hade ordnat för
honom. Därför gick han över till den
administrativa tjänst han nu har.

Att universitetskanslersämbetet inte
tagit upp denna fråga i sina äskanden
är naturligt, eftersom docent Bellman
vid den tidpunkten då äskandena behandlades
redan hade slutat med sin
forskning och övergått till den administrativa
tjänst han nu innehar.

Jag anser att det finns skäl att ge de
sjuka denna möjlighet. Vi har sådana
människor på nära håll, t. o. m. i detta

4* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr l''i

106 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

hus men framför allt inom våra handikapporganisationer,
och vi vet att deras
behov av hjälp är stort.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Självfallet kan jag inte
bestrida att docent Bellman är väl skickad
för dessa forskningsuppgifter och
kompetent att få en professur. De sakerna
undandrar sig mitt bedömande och
jag har därför ingen möjlighet att bestrida
de uppgifter som i det avseendet
har lämnats.

Men även om docent Bellman får en
professur är det därmed inte klart att
han får en klinik med ett visst antal
sängar och med operativa möjligheter.
Han får visserligen möjligheter att utbilda
lärjungar, vilket självfallet i och
för sig är mycket värdefullt, men det
är inte alls sagt att han kan ta hand om
några vårdbehövande sjuka. Det är, som
utskottet har skrivit, en sjukhusorganisatorisk
fråga, som måste lösas på annat
sätt. Och jag har naturligtvis ingenting
emot att den löses.

Jag är inte heller övertygad om att
docent Bellman av tvång har avstått
från att bedriva sitt forskningsarbete.
Tvärtom tror jag att han hade kunnat
fortsätta det i tidigare former, om han
hade velat vänta på att anställningsfrågan
blivit slutgiltigt löst.

Slutligen vill jag till fru Eriksson i
Stockholm säga att det är alldeles klart
att riksdagen är suverän att bestämma.
Min uppgift är att motivera varför statsutskottet
intagit denna ståndpunkt i sin
avvägning mellan olika påträngande behov,
och det innebär självfallet inte alt
jag vill förmena fru Eriksson och andra
att rösta på annat sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—lV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr andre vice talmannen gav pro -

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:134 och 11:173 i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Martinsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) mom. V) i utskottets utlåtande nr
40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
motionerna 1:134 och II: 173 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 89 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VII—IX

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 107

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9:o)
mom. VII)—IX) i utskottets utlåtande
nr 40, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 70 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 10

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar Kungl.

Maj:t hade (punkt E 10, s. 252
—256) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att träffa erforderliga
avtal angående intagning av studerande
från annat nordiskt land vid
odontologiska fakulteten i Göteborg,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de odontologiska fakulteterna
m. in. enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels till Odontologiska fakulteterna
m. m.: Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 21 287 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat -

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström (I: 500) och den andra
inom andra kammaren av herrar Nihlfors
och Grebåck (II: 629);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Werner (1:90) och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson
i Luleå m. fl. (II: 119), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
beslutade att från budgetåret 1968/
69 inrätta professurer i kariesprofylaktik
och parodontologi vid tillämpliga
universitet och tandläkarhögskolor.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:500 och 11:029,
i vad de avsåge inrättande fr. o. m. budgetåret
1967/68 av professurer i parodontologi
vid karolinska institutet samt
vid universiteten i Lund och Umeå, icke
måtte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att träffa erforderliga avtal
angående intagning av studerande
från annat nordiskt land vid odontologiska
fakulteten i Göteborg;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:500 och 11:629,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de odontologiska fakulteterna
in. in. enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

b) till Odontologiska fakulteterna
m. m.: Avlöningar för budgetåret 1967/
68 anvisa ett förslagsanslag av
21 287 000 kr;

IV. att motionerna 1:90 och 11:119,
såvitt nu var i fråga, icke måtte bifallas
av riksdagen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Luleå (k):

Herr talman! Vår riksdagsgrupp föreslår
i de likalydande motionerna I: 90

108 Nr 14

Onsdagen den lä mars 1967 em.

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar

och 11:119 att riksdagen beslutar att
från budgetåret 1968/69 inrätta professurer
i karieprofylaktik och i parodontologi
vid tillämpliga universitet
och tandläkarhögskolor. Utskottet framhåller
att yrkanden liknande det nu
framförda gjorts vid 1965 och 1966 års
riksdagar. Utskottet finner emellertid
»att det i första hand hör ankomma
på vederbörande universitetsmyndiglieter
att väga behovet av professurer i
parodontologi mot andra angelägna
önskemål inom universitets- och högskoleområdet
och anser sig därför inte
böra tillstyrka att de i motionerna föreslagna
professurerna inrättas». •— I de
likalydande motionerna 1:500 och
II: 629 tas samma spörsmål upp när
det gäller karolinska institutet samt universiteten
i Lund och Umeå.

Frågan har, som jag nämnde, varit
uppe vid tidigare tillfällen. Jag undrar:
Hur grundligt och objektivt prövas sådana
här ärenden? Behovet av de ifrågavarande
professurerna är ju klart dokumenterat.
Universitetskanslersämbetet
tycks emellertid varje år försöka mangla
bort förslagen om professurer i parodontologi.

En sak vet vi, och det är att tandlossningssjukdomarna
går att bota. Men
vilka skall ge den vård som behövs?
Tandläkarkåren förklarar själv för det
första att tandläkarna är absorberade av
andra uppgifter och för det andra att
tandläkarna inte har tillräcklig skolning
i parodontologi. Det beräknas att en
tandläkare, som helt ägnar sig åt parodontologi,
kommer att kunna åtaga sig
behandling av mellan 500 och 800 patienter
per år. Med hjälpkrafter skulle antalet
väsentligt kunna ökas.

Det borde kunna bli så att man, på
samma sätt som man nu med vissa mellanrum
går till sin frisör, i framtiden
skall kunna gå också till sin tandhygienist
för tandrengöring. Tandläkarna
skulle då svara för den mest kvalificerade
delen av den parodontologiska
vården. Det kan vidare tänkas att ge -

nom ökad forskning på detta område,
där vi nu har brister, nya effektiva vägar
för profylax kan anvisas, t. ex. i stil
med fluoridering av dricksvatten. Det
är inför sådana framtidsperspektiv som
vi bör se till att vi får fler kvalificerade
befattningshavare.

I en föreläsning som en av våra specialister
på tandvårdens område höll
sade han — om jag minns rätt —
ungefär följande: Låt oss tänka oss eu
sjukdom som kan leda till förlust av
extremiteterna. Läkare i samarbete med
eftervårdspersonal skulle kunna bota
den, men trots allt skulle människor i
en del fall ändock förlora extremiteterna.
Hur skulle undervisningen rörande
denna sjukdom byggas upp vid de
medicinska läroanstalterna? Skulle man
ge forskningen och undervisningen i
konsten att göra kryckor och proteser
åt dessa få olyckliga tre—fyra gånger
så många befattningshavare, fyra gånger
så stor golvyta och sex gånger så
lång undervisningstid som forskningen
och undervisningen i patologi, diagnostik
och terapi? Svaret skulle bli att
man med säkerhet inte skulle handla på
det sättet. Det vore alltså helt barockt
när det gäller en medicinsk åkomma,
men i fråga om tandlossningssjukdomar
är relationen just denna.

Detta har man från tandläkarhåll inte
anfört för att på något sätt förringa
en god profetisk utbildning för tandläkare
utan endast att försöka framhålla
det faktum att parodontologiens
utrymme vid de odontologiska fakulteterna
är starkt underdimensionerat i
förhållande till de parodontala sjukdomarnas
praktiska betydelse.

Det är egendomligt att utskottet tycks
vilja konservera ett läge, som så klart
visar att man måste göra någonting annat
än vad som görs i dag när det gäller
tandsjukdomar som mer eller mindre
drabbar praktiskt taget 100 procent av
människorna över 30 års ålder.

Vår tandläkarkår är i huvudsak inriktad
på reparation av kariesjukdo -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 109

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar

mens och i ringa omfattning också
parodontitens följdtillstånd, alltså på
hål i tänderna och tandförluster. Själva
sjukdomarna behandlas däremot ytterst
litet. Detta har naturligtvis sin historiska
förklaring i den hittillsvarande utvecklingen.
Men är vi inte nu framme
i ett skede då frågan om tandläkaryrkets
målsättning måste tas upp snabbare
på ett annat sött än utskottet gör
i sin skrivning? Denna viktiga forskning
kan inte stimuleras genom det
förslag som utskottet lägger fram.

När man vet hur många hundra och
åter hundra miljoner kronor som svenska
folket lägger ned på tandvård borde
man därav dra slutsatsen att läran om
de viktigaste tandsjukdomarna måste
ställas i centrum för tandläkarundervisningen.
Man bör i ett sådant sammanhang
inte ta alltför stor hänsyn till
traditionellt fastlåsta positioner beträffande
tandvård och tandläkarutbildning.
Hur skulle det vara om man i större
utsträckning gick ut till dem som arbetar
praktiskt med svensk tandvård i
dag, till våra tandläkare, resonerade
och överläde med dem och inhämtade
de kunskaper som de dock har skaffat
sig i sitt fältarbete? Kanske man skulle
få något andra synpunkter än de som
ligger till grund för det uttalande utskottet
nu gör.

Den odontologiska forskningen måste
stödjas effektivare än för närvarande.
Att rekommendera riksdagen att fortsätta
att säga nej till professurer i parodontologi
kan inte leda till annat än
att kampen mot tandsjukdomarna icke
når önskvärt resultat. Innebär inte detta
att man ser hela detta stora sjukvårdspanorama
ur en begränsad synvinkel?

Man har meddelat oss att det såväl
i Lund, Stockholm som Umeå finns
kompetenta personer för professurer
i parodontologi. I en annan motion
finns något angivet därom. Med hänsyn
till dessa upplysningar tycker jag att
något annat borde kunna komma fram
än det som universitetskanslersämbetet

år från år rekommenderar. Jag skulle
vilja fråga om det över huvud taget
finns någon plan över utvecklingen på
detta område inom den svenska tandvården?
Härmed avser jag en plan över
vad som kan och bör satsas på forskning.
Om det i detta hänseende förekommit
något i diskussionerna, vore
det intressant med en redovisning däröver.

Man har sagt mig att det av tekniska
skäl skulle vara svårt att yrka bifall till
den del av vår tandvårdsmotion som
tar upp frågan om professurer i parodontologi.
Därför yrkar jag att riksdagen
med anledning av de likalydande
motionerna 1:90 och 11:119 måtte för
budgetåret 1968/69 inrätta professurer
i parodontologi vid berörda universitet
i Stockholm, Lund och Umeå.

Herr talman! Jag har velat säga detta
därför afl mina erfarenheter från fältarbetet
med vår tandläkarkår givit vid
handen att vi måste satsa mer på forskning
om den utbredda tandsjukdom som
parodontiten dock är.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Vi har varje år att ta
ställning till ett mycket stort antal önskemål
om nya professurer. I år är det
betydligt över 200 sådana önskemål, och
det är självklart att alla inte kan bifallas
på en gång. Vi har att väga de olika
ändamålen emot varandra, och en sådan
avvägning har nu gjorts av universitetskanslersämbetet,
av Kungl. Maj :t i
ecklesistikdepartementet, av statsutskottets
andra avdelning och slutligen av
statsutskottet. I detta fall är förslaget
om nya professurer ur skilda synpunkter
säkert lika motiverat som det vi nyss
diskuterade, men fallet skiljer sig kanske
litet från flera andra i det avseendet
att det enligt universitetskanslersämbetet
råder en påtaglig brist på vetenskapligt
utbildade tandläkare. Detta
gör att det blir ytterligare vanskligt att
nu inrätta nya professurer i berörda
ämnen.

110 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. in.: Avlöningar

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan,
som innebär ett avstyrkande av motionen.

Herr ANDERSSON i Luleå (k):

Herr talman! Även om jag förstår hur
utskottet värderar saker och ting, undrar
jag om man inte i fortsättningen
bör lägga någonting annat i botten som
grund att utgå ifrån än att vi måste ta
viss ekonomisk hänsyn till hur många
professurer vi kan inrätta. Måste vi inte
ta i beaktande hur vi i dag ligger till
beträffande dessa sjukdomar? Bör vi
inte göra detta för att kunna vända på
nuvarande situation och klara av arbetet
på det vida fältet ute i landet.

Det är detta som jag tycker är avgörande
när man skall ta ställning till
frågan om dessa professurer. Jag säger
detta även om jag har full förståelse för
hur man inom ett utskott måste avväga
saker och ting.

Jag tror att man någon gång måste
gå emot universitetskanslersämbetet. De
professurer som nu finns är inte till
fyllest. Om man inte vidtar någon åtgärd
på detta område konserveras ett
svå rt sj ukdomst illstån d.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag trodde att jag i mitt
förra anförande tillräckligt tydligt hade
gjort klart att det i detta fall inte
bara rör sig om ekonomiska resurser
— det rör sig också i allra högsta grad
om personella resurser. Jag refererade
därvid till universitetskanslerns uttalande
att det råder brist på vetenskapligt
utbildade tandläkare, alltså brist på sådana
personer som kan besätta en professur
av detta slag.

Herr ANDERSSON i Luleå (k):

Herr talman! Det råder tydligen delade
meningar även om bristen på kvalificerad
personal. Utskottet måste väl
ändå lyssna något på vad t. ex. Tandläkarförbundet
säger beträffande läget vid

de universitet som nämnts i diskussionen
om dessa frågor. Vi har personella
resurser även för professurerna i kariesprofylaktik.
Jag har inte berört dessa
professurer i diskussionen, emedan
jag vet att en del av det arbete — ungefär
hälften — som nu uträttas inom karieologien
omfattar profylaktik. Vi har
de kvalificerade personer som behövs
till dessa professurer.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till det av
lierr Andersson i Luleå under överläggningen
framställda yrkandet, att riksdagen
måtte i anledning av de likalydande
motionerna 1:90 och 11:119 besluta
att från budgetåret 1968/69 inrätta
professurer i parodontologi vid berörda
universitet i Stockholm, Lund och
Umeå; och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

Punkten 11

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten Vi

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
m. m.: Avlöningar

Kungl. Maj :t liade (punkt E 12, s. 260
—267) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i fråga om
professurer ändra personalförteckningen
för de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna in. m. enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels till Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna
in. in.: Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
68 313 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat dels

en inom andra kammaren av
lierr Lundberg väckt motion (II: 12), i
vilken hemställts att riksdagen måtte

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 111

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar

besluta att vid Uppsala universitet, limn
ologiska institutionen, från den 1 juli
1967 inrätta en laboratur i ämnet tilllämpad
limnologi (främst vattenvård),
en laboratur för akvatisk radioekologi
samt tre forskningsassistenttjänster, en
för den bakteriologiska limnologien, en
för biologisk och eu för kemisk limnologi; dels

en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (II: 13), i
vilken hemställts att riksdagen måtte
besluta att vid Uppsala universitet, zoofysiologiska
institutionen, från den 1
juli 1967 inrätta en forskningslaboratur
i ämnet zoologisk-fysiologiska vattenföroreningar
samt att till förste innehavare
av densamma skulle utses docenten
Lars Höglund, Uppsala;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Hilding och Johan Olsson
(1:491) och den andra inom andra
kammaren av herr Tobé in. fl. (II: 639).

Utskottet hemställde,

I. att motionen It: 12, i vad avsåge
inrättande av vissa tjänster vid Uppsala
universitet, icke måtte bifallas av riksdagen
;

II. att motionen II: 13, i vad den avsåge
inrättande av en forskningslaboratur
vid Uppsala universitet, icke måtte
bifallas av riksdagen;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 11:12 och 11:13,
såvitt de avsåge medelsanvisningen,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

b) till Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna m. in.: Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 68 313 000 kr.;

IV. att motionerna 1:491 och 11:639
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
två motioner som jag har väckt.
De gäller föroreningarna i våra vattendrag.

Under många år har jag försökt få
kammaren med på att vidtaga åtgärder
för att skydda vattentäkter och vattenområden
i vårt land. Under 1940-talet
försökte jag vinna förståelse för behovet
av att skydda grustäkter och grusåsar,
som är våra främsta naturtillgångar
för vattenrening. Vid det tillfället sade
man emellertid: »Vi har ju så många
grusåsar.» 1950 fick vi eu lag om gräns
mot vatten, och då ansåg jag det vara
felaktigt att avhända samhället vattenrätten.
Om vi skulle kunna skydda våra
vattendrag, sjöar in. in. från föroreningar
var det nödvändigt att samhället i
sin ägo behöll vattenrätten och rätten
till botten.

Tyvärr måste man säga att samhället
har varit den störste förstöraren av naturtillgångarna.
Riksdagen och regeringen
har underlåtit att vidtaga åtgärder
för att trygga vårt lands främsta
tillgångar på detta område.

När Kennedy i januari 1961 avgav
sitt första budskap som president till
kongressen framhöll han att hela samhället
är beroende av nationens naturresurser.
Han tilläde: Om vi försummar
att utnyttja dessa resurser på ett klokt
sätt, kommer bekymren inte att låta
vänta på sig. Handlar vi inte i dag, har
vi kanske i morgon för alltid gått miste
om tillfället.

Den 23 februari fem år senare avgav
en annan president, nämligen Johnson,
ett betydelsefullt budskap till kongressen,
vari han konstaterade att skadorna
och förlusterna genom föroreningar
redan uppgår till miljarder dollar
per år och att den pågående utvecklingen
leder till att Amerika skövlas.

Sten Selander har skrivit att vården

112 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar

om våra naturvärden är mänsklighetens
väsentligaste angelägenhet, kanske näst
bevarandet av freden. Trots det förstör
vi vattenområdena i en utsträckning
som helt enkelt är märklig. Jag vill erinra
om att man i Mälaren, vars vatten
vi konsumerar bl. a. här i Riksdagshuset,
släpper ut avlopp från ungefär
400 000 toaletter. Det är skandal att Sverige
inte har sökt bevara ett någorlunda
friskt vatten i denna sjö.

Redaktör Ro Rosén konstaterade förra
året: Ett mycket stort antal svenska
vattendrag är förstörda för all framtid.
I södra och mellersta Sverige är så
gott som alla förstörda, i Norrland en
del. Man talar om ålder på sjöar. En av
våra viktigaste, Mälaren, kan anses pensionsmässig.
Närsalter och växter har
snart alldeles tagit överhanden.

I detta läge, och först då, har samhället
börjat intressera sig för problemet.

Jag konstaterar att vi använder ungefär
55 000 ton bly i vårt land årligen
och tillåter blyförgiftning av den svenska
naturen. Varje år släpps det ut ungefär
300 000 nya kemiska produkter på
marknaden som går ut i luften, i vattnet
och ner i jorden. Storsilos in. nl.
förorsakar oersättliga skador. Denna utveckling
är så allvarlig, att vi omedelbart
borde vidtaga åtgärder för att få en
rättelse till stånd.

Under senare år och även i år har vi
här i riksdagen fått oss förelagda propositioner
om inrättande av stora institutioner
och verk, och i regel godtar vi väl
förslagen. När det gäller forskning om
vattenföroreningarna vill jag erinra om
att vi i Uppsala har byggt upp en limnologisk
institution som troligen hör till
de modernaste i världen. Där finns visserligen
en professor, men mellan professorn
och instrumentmakaren finns
det icke någon fast tjänst. Likadant är
det inom zoofysiologien •— inte heller
där finns det någon fast tjänst mellan
professorn och instrumentmakaren. Man
är beroende av att tillfälligt anlita ar -

betskraft som kommer från olika håll,
men om vi skall kunna bedriva forskning
på detta viktiga område måste
forskarna ha någorlunda säkra arbetsförhållanden
för en längre tid framåt.
När vi har byggt institutionerna och
skaffat modern utrustning till dem borde
det vara rimligt att vi jämväl inrättade
tjänster så att institutionerna kunde
utnyttjas helt. Tyvärr finns inte erforderliga
tjänster i dag, i varje fall inte
inom limnologien.

Utskottet skriver i anledning av motionerna:
»Utskottet anser snara och
kraftfulla åtgärder ofrånkomliga, för att
den nuvarande olyckliga utvecklingen
skall kunna hejdas. Sannolikt bör det
därvid bli fråga också om ökad satsning
på forskningen.» Varför kan inte riksdagen
någon gång göra en sådan satsning,
som dels är absolut nödvändig och
dels inte medför stora kostnader för
samhället, och inrätta forskartjänster på
detta område?

När det gäller naturföroreningar brukar
det sägas att allmänheten är de stora
syndarna, men jag vågar säga att de
största syndarna är ledamöterna av riksdagen
och regeringen, som icke har vågat
handla i tid.

Naturligtvis måste man väga behoven
av olika tjänster mot varandra, såsom
det alldeles nyss sades, men har vi råd
att bygga institutioner måste det vara
en felinvestering att inte se till att institutionerna
kan fungera på ett rimligt
sätt.

Även på detta område måste vi acceptera
att forskningen är nödvändig, ty
utan forskning kan vi inte komma någonstans.
De skador som hittills har
uppstått kan värderas, inte i miljoner,
utan i miljarder, och det är fråga om
skador som inte kan repareras under
den lid som den nuvarande generationen
lever.

Det har sagts från olika håll att vattenföroreningarna
skadar fisket, och vi har
helt nyligen fått läsa en del bulletiner
om att det är skadligt, ja farligt, att äta

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 11

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar

fisk från våra sjöar. Även om varningarna
släpptes ut för tidigt till allmänheten
och man sedan har försökt eliminera
verkningarna av detta, kan vi inte
komma ifrån att vi har mycket allvarliga
problem på detta område i våra stora
insjöar och i Östersjön.

Jag vill erinra om att man numera
inte bara åstadkommer utsläpp i de
stora insjöarna och i andra vattendrag,
utan också bygger ledningar ut i Östersjön.
Industrierna bygger sådana ledningar
som beräknas i ett enda fall
kosta cirka 20 miljoner kronor. Man har
emellertid ännu inte undersökt och kan
därför inte säga, om dessa föroreningar
som nu förs ut i Östersjön kommer att
få en lika förödande verkan på Östersjön
som andra föroreningar har fått på
Mälaren och andra större vatten. Det är
orimligt att vi på detta område skall
nöja oss med att bara tro, när man om
några år kanske kan konstatera de allvarliga
skador som kommer i fråga.

Vi hade därför enligt min mening
haft anledning att säga ifrån att såviil
den limnologiska som den fysiologiska
institutionen borde få den personal som
gör det möjligt för oss att komma till
rätta med de oerhörda vattenföroreningarna
i vårt land.

När jag en gång här i riksdagen började
plädera för att vi skulle skydda
grundvattnet och våra vattenområden,
var detta inte så modernt. Sedan kom
en störtflod med byggnation och kloaker
utan att det uppfördes några reningsverk.
Det finns ett vattendrag här
i landet som heter Klarälven. Det skulle
vara intressant, om någon av ledamöterna
ville resa till Karlstad och bada i
det vatten Klarälven för ut i eu av våra
stora sjöar. Det är en skandal med den
förorening som skett från de tätorter
som ligger i anslutning till Klarälven.
Samhället har här behandlat svensk natur
och en naturtillgång, som vi inte
kan undvara, på ett sätt som alla borde
reagera mot.

När jag i mina motioner har tagit upp

frågan om inrättandet av några nya
tjänster, så är ju anledningen härtill,
att jag vill att de institutioner som vi
redan har byggt upp för många miljoner
kronor skall kunna fungera. Vi måste på
ett billigt och riktigt sätt utnyttja resurserna,
om vi skall kunna tillmötesgå en
önskan ifrån — såvitt jag förstår — alla
folkgrupper att vi skall bota något av
den förstörelse som vi har åstadkommit.

Jag vill erinra om att vi numera har
byggt ut vår hälso- och sjukvård på ett
utomordentligt sätt. Jag konstaterar
emellertid att om vi fortsätter med förstöringen
av våra vattentillgångar, så
är det kanske meningslöst med denna
utbyggnad av hälo- och sjukvården. De
förorenade vattendragen och riskerna
för att grundvattnet på en del håll kommer
att förstöras kan allvarligt skada
hela grunden för vår hälso- och sjukvård.

Jag förstår att utskottets talesman
kommer att säga att utskottet har skrivit
mycket välvilligt, och denna välvilliga
skrivning kanske kan uppfattas
som en beställning hos Kungl. Maj :t att
framlägga ett förslag i frågan till nästa
år. Men det hindrar inte att för varje
månad som går förstör vi vårt grundvatten
och våra vattenområden ytterligare
och åsamkar landet miljonskador.
Under sådana förhållanden är det orimligt
att skjuta denna sak på framtiden.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till mina motioner II: 12 och
II: 13.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Det föreligger här två
motioner, I: 491 och II: 639, om en personlig
professur i entomologi för laborator
Bertil Kullenberg i Uppsala.

Orsaken till att vi väckt dessa motioner
är att professuren placerats i främsta
rummet av Uppsala universitet och
dessutom har universitetskanslern uppfört
den i sitt förslag till professurer
i år. Vi utgick därför i motionen ifrån
att Kungl. Maj :t skulle begära att denna

114 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna in. m.: Avlöningar

professur inrättades från och med 1968/
69. Jag har i rådande situation inte för
avsikt att yrka bifall till motionen, men
vill knyta några reflexioner till hur
ecklesiastikministern har handskats
med framför allt universitetskanslerns
förslag.

På s. 262 i statsverkspropositionen
föreslås att det från och med 1967/68
skall inrättas 9 professurer och 1 laborator.
Av dessa har ecklesiastikministern
föreslagit 2 professurer. Sedan har
han tagit med 1 professur som universitetskanslersämbetet
fört till 1969/70
med en särskild motivering att den bör
inrättas redan nu men att tillsättandet
skall ske senare. Ecklesiastikministern
har ökat sin välvilja genom att föreslå
tillsättandet av ytterligare 2 professurer,
och det är på denna punkt jag skulle
vilja anföra några synpunkter.

Det gäller bl. a. en personlig professur
för laborator Båth i seismologi i
Uppsala. Professuren har föreslagits av
matematisk-fvsiska sektionen i Uppsala
men har inte kommit med i kanslerns
förslag. Ecklesiastikministern framhåller
att laborator Båths kompetens för en
sådan tjänst är väl vitsordad.

Vidare gäller det en personlig professur
i geokosmofysik för laborator
Bengt Hultqvist. Denna professur finns
över huvud taget inte med i kanslerns
förslag. I statsverkspropositionen siiges
att laborator Hultqvist enligt vad som
erfarits är väl kompetent för en sådan
tjänst, och efter vad statsrådet inhämtat
har Vetenskapsakademien ingenting
emot att Hultqvist med sin professur
förenar tjänsten som föreståndare för
Kiruna geofysiska laboratorium.

Jag vet att statsrådet har ett gott öga
till förfarandet vid tillsättande av professurer,
men det är väl meningen att
han skall ha ett sakkunnigt organ till
sin tjänst och för närvarande är detta
kanslersämbetet. Man undrar då hur
statsrådet resonerar när han väljer mellan
dem som kanslersämbetet föreslagit
och dem som föreslagits på annat håll.

Beträffande Båth föreligger ju ett förslag
från matematisk-fysiska sektionen i
Uppsala. Av propositionen framgår dock
inte vem som föreslagit Hultqvist. Frågan
blir då, om departementet har egna
kunskapare som plockar fram de personer
som sedan föreslås till innehavare
av professurer.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Herr Lundberg har med
sitt färgstarka språk väl beskrivit våra
sjöars och vattendrags tillstånd, och jag
skall inte uppehålla mig så mycket mer
vid delta. Men det finns en fortsättning
på problemet som jag skulle vilja säga
något om.

Vi har inom den s. k. giftnämnden vid
flera tillfällen resonerat om hur vi skall
kunna komma till rätta med de föroreningar
som redan inträffat. Speciellt
har det då gällt den förorening som
uppstått genom industriutsläpp som innehåller
kvicksilver. Vid dessa diskussioner
får man verkligen belägg för att
de farhågor som herr Lundberg uttalat
är befogade. Vi har exempelvis konstaterat
att en hel del fisk i våra vattendrag
är kraftigt bemängd med kvicksilver.
Vi frågade den sakkunskap som
finns — och som inte är obetydlig —
hur mycket kvicksilver fisken egentligen
tål.

—■ Det vet vi inte.

Vi frågade vidare:

— Hur mycket fisk, som är kvicksilverbemängd
till en viss grad, tål människorna
att förtära?

— Det vet vi inte. Vi kan inte plocka
fram ett enda fall som med säkerhet visar
att människor tar skada av den
kvicksilverhalt som fisken hittills innehållit.

—- Vet ni när det inträffar skada?

— Det vet vi inte.

—- Nå, men om föroreningen av ett
vatten upphört vid en bestämd tidpunkt,
vet ni då huruvida fisken därefter
tar någon skada av detta vatten.

— Nej, det vet vi inte med säkerhet,

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

Ilo

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar

men vid prov har det konstaterats, att
hos fisk som fångats i vatten, i vilka
föroreningen upphört för mer än ett år
sedan, kvicksilverhalten är betydligt
högre än för ett år sedan. Hur mycket
och varför kvicksilverhalten ökat vet vi
ingenting om.

— Kan man förvänta att dessa vatten
på något sätt självläks efter en viss tid?

— Nej, det vet vi ingenting om.

— Hur lång tid tror ni det behövs för
att vattnet skall bli friskt igen?

—• Det vet vi heller ingenting om.

Det finns ingen möjlighet att få ett definitivt
besked om liur dessa problem
skall klaras upp eller vilka resultat olika
åtgärder kan ge. Jag kan inte säga
annat än att man känner sig beklämd
över att vi inte nått längre och att inte
mer har åstadkommits på detta område.
Alla är medvetna om att kvicksilverhalten
i våra vatten utgör en betydande
fara. Hur stor den är vet man inte. När
faran inträffar vet man inte. Hur man
skall återställa vattnet i friskt tillstånd
vet man inte. Jag måste säga att det är
alltför mycket man vet för litet om. Därför
vill jag gärna ge min anslutning till
herr Lundbergs motion.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Lundberg citerade
ur utskottets utlåtande att utskottet »anser
snara och kraftfulla åtgärder ofrånkomliga,
för att den nuvarande utvecklingen
skall kunna hejdas». Utskottet instämmer
alltså med herr Lundberg så
långt. Sedan slutade herr Lundberg att
citera, men jag skall be att få fortsätta:
»Utskottet får emellertid erinra om att
1964 års naturresursutredning, vars
uppgift är att verkställa utredning angående
planeringen av forskningen rörande
våra naturresursers bevarande och
utnyttjande m. m., beräknas avlämna
sitt betänkande våren 1967. Prövningen
av de förslag, som sålunda snart kan
väntas föreligga, bör enligt utskottets
mening inte föregripas genom beslut om
inrättande av de i motionerna föreslag -

na tjänsterna.» Det är alltså fråga om
ett betänkande som vi kan vänta ganska
snart.

Till detta säger herr Lundberg att
varje månads uppskov kostar stora
pengar. Det är alldeles säkert fallet.
Förstörelsen uppgår till hundratusentals
miljoner eller miljarder kronor, anser
herr Lundberg. Ja, tyvärr blir det
nog på sikt fråga om miljarder innan
vi har kommit till rätta med dessa problem.
Vi vet alltså att det kommer att
krävas en oerhörd satsning. Det gäller
därför att hushålla med resurserna. Vi
har en limnologisk institution, och det
är klart att den skall utnyttjas. Men den
skall sättas in i sitt sammanhang när vi
får ett utförligare förslag som täcker
hela fältet. Hur bråttom det än är, måste
vi i första omgången avvakta utredningens
resultat, som vi hoppas skall vara
klart när som helst.

De övriga talarna ställde inga yrkanden,
och det finns kanske därför inte
anledning att gå in på deras anföranden.
Men jag skulle vilja säga till herr
Tobé att departementschefen och departementstjänstemännen
givetvis skall
höra sakkunskapens mening om olika
förslag. Naturligtvis skall också kanslersämbetet
tillmätas den allra största
betydelse. Men det är ju ändå inte så, att
kanslersämbetets enda uppgift är att
sitta och stryka i de äskanden som kommer
in från universiteten och att departementschefen
därefter i sin tur bara
skall stryka i kanslerns förslag. Sedan
borde kanske riksdagen stryka ytterligare,
vilket man emellertid aldrig gör;
riksdagen lägger på litet i stället. Alla
dessa instanser har både rätt och skyldighet
till självständig prövning och
egna initiativ. Kanslern kan lägga fram
egna förslag som inte är direkt grundade
på de petita som kommer till honom
från universiteten, och naturligtvis kan
departementschefen lägga fram förslag
som han inte direkt hämtat därifrån.

Inrättandet av en professur för laborator
Båtli har riksdagen yttrat sig om

116 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar

för många år sedan. Därvid gjordes en
noggrann prövning av just hans kvalifikationer
och behovet av denna tjänst.
.lag skulle också vilja anlägga en krass
synpunkt på detta: det kostar så litet
att förvandla en laboratur till en professur,
att man inte kan ställa den saken
mot inrättandet av en helt ny professur
på ett annat område.

Det är ju här fråga om ytterligt svåra
avvägningar. Var och en bedömer —
med utgångspunkt från sina speciella
kunskaper och erfarenheter från det
område han är verksam på — angelägenhetsgraden
av olika åtgärder. Såsom
tidigare nämnts har det i år begärts
över 200 nya professurer. Jag försäkrar
att de som känner till vad dessa sysslar
med och vikten av deras verksamhetsområden
skulle praktiskt taget om alla

— kanske med något enstaka undantag

— ha kunnat hålla anföranden här som
visat att just eu viss professur är oerhört
viktig, ur deras synpunkt — viktigare
iin många andra som förts fram.

Det är ju inte möjligt att avgöra om
den avvägning som gjorts av departementet
och som utskottet i stort sett godtagit
är den absolut riktiga. Men vi har
icke i utskottet funnit skäl för att gå
ifrån dessa avvägningar, utan vi har ansett
oss böra godta dem. Det är emellertid
inte trevligt att stå här som utskottets
talesman och tala emot den ena välmotiverade
framställningen efter den
andra. Och där är säkert inte roligare
för departementschefen och lians medarbetare
i departementet att sitta och
stryka. Men vi vet alla att det är nödvändigt.
Vi måste göra avvägningar, och
vi måste ta ansvaret för dem. Vi kan
bara hoppas att det ekonomiska läget ett
annat år skall medge att vi går litet
längre än vad vi kunnat göra i år.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Fröken Olsson sade att
vi snart får se resultatet av utredningen

i vattenvårdsfrågan och att departementschefen
då kommer att framlägga
förslag. Hon framhöll också att det här
gäller en oerhörd satsning på hundratals
miljoner kronor. Fröken Olsson tycks
emellertid ha missuppfattat hela frågeställningen.
Vad vi motionärer nu begär
är att de institutioner som byggts och
står färdiga skall få den personal som
behövs för att de skall kunna fungera.
Och det är inte fråga om hundratals
miljoner kronor eller kanske miljarder,
utan om ganska begränsade samhällsutgifter
— men utgifter som är nödvändiga! Samhället

måste acceptera att vägen
till kunskap och till en lösning på vatten-
och naturvårdsproblemen går över
forskningen. Vi kommer aldrig ifrån det.
Professor The Svedberg sade 1918 att
vi bör utrota villfarelsen att forskningen
är ett tidsfördriv på lediga stunder
och att vi skall göra klart för oss att
forskningen ur samhällsekonomisk synpunkt
inte bara är nödvändig utan även
en betydande och mäktig produktionsfaktor,
som alltid ger ekonomisk utdelning
och som skapar harmoni och balans
i samhället och för den enskilda
människan.

Detta gäller inte minst det område
som jag här berört.

Om riksdagen hade. vidtagit åtgärder
i tid, skulle inte huvuddelen av våra
vattenområden vara förstörda i dag. Jag
vill rekommendera fröken Olsson att
resa upp till Hallstavik och studera den
stora industriledning ut i Östersjön som
man där planerar och som kommer att
kosta ungefär 20 miljoner kronor. Ingen
kan i dag säga om den ledningen kommer
att fungera på det sätt man önskar,
ty det har inte bedrivits den forskning
på området som behövs.

•lag erinrar också om att det nu planeras
en avloppstunnel från Mälaren
för regionen Storstockholm—Uppsala.
och man kalkylerar med att den skall
kosta 600 å 700 miljoner kronor. Mer
den kommer kanske att kosta en mil -

Onsdagen den 15 mars 19G7 em.

Nr 14 117

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar

jard, vad vet jag? Det sorgligaste är
emellertid att om lortvattnet från den
tunneln ledes ut i Östersjön, så vet vi
inte vilken skada detta kan förorsaka
både för fisket och i andra avseenden.
Östersjön anses i dag vara ett stort vattenområde,
men det förekommer där utflöde
av avfallsvatten från samtliga länder
som gränsar till Östersjön. Då vore
det väl rimligt att ta upp en diskussion
om att söka förhindra att Östersjöns
vatten förstördes ytterligare. Vi leder ut
avfall i Östersjön, men vi vet inte vilka
följder det kan få. Man kastar ut skrot
i Östersjön. Vad vet vi om de följder som
det kommer att föra med sig? När vi
släpper ut alla dessa kemikalier — man
anser att det varje år tillkommer cirka
300 000 olika nyanser — vad vet vi om
det som inträffar i våra vattenområden?
Här måste det vara viktigt med forskning.

Herr talman! Det hölls nyligen en
större sammankomst inom Stockholms
län för att diskutera vattenvården, och
det är ganska egendomligt om man inte
tidigare lagt märke till dessa problem.
I Dagens Nyheter, som mycket kraftigt
har propagerat för renare och bättre
vatten och en aktivare vattenvård, sägs
uttryckligen att Mälaren är pensionsmässig.
Tyvärr reagerar ett vattenområde
på ungefär samma sätt som en
människa.

År 1900 fanns det ungefär 1 300 läkare
i vårt land. Vi räknar med att antalet
år 1970 skall vara 9 400. År 1960 hade
vi 120 000 anställda i svensk sjukvård,
och vi räknar med att siffran år 1980
skall vara 250 000. Men hur många anställda
har vi för att sköta våra vattenområden?
Hur många forskare finns
det? Ändå söker industrier inrätta tjänster
av detta slag för att på ett rimligt sätt
kunna undvika att förstöra vattendragen.

Även om första kammaren kanske fällt
dessa motioner, är det angeläget att
riksdagen ger till känna en uppfattning.
Jag vill också vädja till statsrådet att

om möjligt försöka komma igen med en
proposition till höstriksdagen, om inte
förr. Frågan är så viktig att det ur samhällets
synpunkt är mycket allvarligt
med varje uppskov.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag brukar inte delta
i debatter om motioner som gäller enskilda
tjänster, ingalunda på grund av
någon sidovördnad mot motionärer
som inte har fått gehör i utskottet utan
därför att jag mycket ogärna vill yttra
mig om förslag som jag vet kommer att
vara aktuella nästa år eller året därpå.
Varje form av polemik mot sådana motioner
kunde möjligen misstolkas och
kanske skada de personer det är fråga
om. Men jag vill, eftersom vi har haft
ganska många sådana debatter, säga ett
par saker i samband med de motioner
det här gäller.

Herr Tobés motion avser en personlig
professur i entomologi för laborator
Kullenberg, och det är självfallet att
denna professur kan motiveras som en
honnör för en framstående forskare,
som jag väl känner. Men det är inte så
att forskningen därigenom förs framåt.
Laborator Kullenberg och många i hans
situation har en ordinarie forskartjänst,
de är medlemmar av fakulteten, har lokaler,
egna anslag, egna tjänster. Det är
alltså fråga om en bättre position inom
forskningsvärlden. Laborator Kullenberg
har dessutom en mycket uppmärksammad
fin institution på Öland. Han
är med andra ord verkligt erkänd och
etablerad.

Under budgetbehandlingen i år har
det liksom tidigare år varit mycket
svårt, med det rådande kärva läget, att
inrätta en tjänst som universitetsmyndigheten
-— i detta fall universitetskanslersämbetet
— inte föreslår för
nästa år. Det är ju alldeles omöjligt att
anse att det är fråga om någonting annat
än en uppskattning som man på detta
sätt vill visa en, som jag säger, fram -

118 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar

slående forskare. Det är inte forskningen
det är fråga om denna gång.

Det finns alltså ett förslag från universitetskanslersämbetet
att laborator
Kullenberg senare skall få en professur.

När det gäller limnologien, som jag
faktiskt känner till ännu bättre, eftersom
jag varit med från början när professor
Rodhe — även han en gång laborator
-— byggde upp denna forskning
inte bara i Uppsala utan även vid stationen
i Erken, vill jag säga att det
är en mycket livlig och vital forskningsmiljö
som professor Rodhe har lyckats
skapa. Han arbetade under många år
— vilket jag hoppas att herr Lundberg
vet — i verkligt provisoriska lokaler
vid Uppsala universitet, och han hade
så många forskare hos sig att de inte
fick rum i dessa lokaler. Därför erhöll
han eu ny institution, och jag tror jag
kan påstå att det iir en institution på
allra högsta nivå. Nu utnyttjar herr
Lundberg detta som argument för att
det också skall vara ordinarie tjänster,
och det kan han ju göra. Men man bör
ha klart för sig att utvecklingen är den
helt naturliga: en begåvad forskare,
vital och med nya uppslag, som lockar
andra unga forskare till limnologien,
blir laborator och så småningom professor.
Forskarskaran växer och han får
en ny institution, som han ännu inte
hunnit växa i, i varje fall inte med
ordinarie lärarbefattningar.

Vad herr Lundberg säger om vattenvården
kan jag i många avseenden helt
instämma i. En kraftig propaganda på
detta område är nödvändig. Som väckare
när det gäller vattenvård och allmän
folkhälsa tror jag att herr Lundberg gör
stor nytta när han bär dundrar på. Men
då han argumenterar för en laboratur
i ämnet ■— det är ju bara den det är
fråga om — överargumenterar han. Det
är inte så att vi genom inrättandet av
denna laboratur — vilket jag verkligen
hoppas få medverka till någon gång —
plötsligt ger forskningen en mängd nya
tillskott. Personen i fråga finns redan

vid institutionen, och det är alltså inte
någon ny forskare som skulle komma
dit. I detta fall som i så många andra
är det fråga om att ge forskaren en
tryggare ställning, och det är självfallet
ett argument som vi måste respektera
och ta hänsyn till. Men då skall
man argumentera på den linjen och inte
som om hela den svenska vattenvården
skulle komma i ett annat läge, därest
i detta fall en välkänd forskare i stället
för att vara docent och avlönad på lösa
forskningspengar — som är ganska säkra,
herr Lundberg — inte i år får sin
laboratur.

Jag har, herr talman, velat begagna
detta tillfälle inte till att ägna mig just
åt de aktuella motionerna utan till att
diskutera hela den problematik som vi
i departementet och i riksdagen så
ofta står inför när det gäller inrättande
av ordinarie tjänster för forskare.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! .lag erkänner att jag inte
endast föreslagit inrättande av en laboratur
utan även andra tjänster. Men för
att vi skall utbilda forskare på detta område,
som industrien och hela samhället
nu har så stort behov av, måste det finnas
en fast organisation, en grupp fasta
tjänster.

Det är riktigt att vi har byggt institutioner,
men herr statsrådet tror väl inte
att jag skulle underlåta att gå igenom
dessa innan jag skriver en motion? Jag
har besökt varje institutionslokal och
varje rum och vågar därför påstå att
herr statsrådet, om han gör ett besök på
limnologiska institutionen, skall upptäcka
att det finns utrymmen och dyrbar
utrustning som står outnyttjade. Det billigaste
från samhällets synpunkt är att
man där får de tjänster som är erforderliga
för att man skall kunna bedriva en
kontinuerlig forskning och ge de studerande
möjligheter att utveckla denna.
Det är på den punkten som det brister.

Jag tror att herr statsrådet lika bra
som jag vet hur vi har syndat i detta

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 119

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m.: Avlöningar

avseende. Om vi inte försöker att bättra
oss blir det ett syndafall rakt in i en katastrof.
Jag skulle önska att herr statsrådet
mycket snabbt ville bidraga till
att härvidlag liksom när det gäller hälsovården
i övrigt försöka både förebygga,
lindra och bota sjukdom. Det behövs
lika väl på detta område som på
andra.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag begärde först och
främst ordet för att understryka för utskottets
talesman, fröken Olsson, att den
motion jag talade för men på grund av
läget inte yrkade bifall till avsåg att
omvandla en laboratur till en professur
först under budgetåret 1968/69. Det förslaget
var alltså ännu billigare.

När nu statsrådet Edenman har tagit
del i debatten ber jag att få tacka för
hans uppskattande ord om laborator
Kullenberg som en välkänd och välrenommerad
forskare och akademisk lärare.
I statsverkspropositionens redovisning
av vad kanslersämbetet har föreslagit
är emellertid omvandlingen av
hans tjänst till professur faktiskt uppsatt
till budgetåret 1967/68. Vi ansåg
att vi i denna situation borde motionera
för att påminna om saken. Att döma
av vad statsrådet nu sade finns det
goda förhoppningar att få igenom förslaget
ett följande år.

Fröken Olsson framhöll att statsrådet
givetvis har rätt att stryka i kanslersämbetets
förslag på samma sätt som
kanslern stryker och ändrar i universitetens
förslag. Det finner jag också alldeles
riktigt, men jag skulle i så fall
vilja ha litet utförligare motiveringar
när statsrådet går ifrån det högsta ansvariga
ämbetsverkets uppfattning.

Angående de föreslagna innehavarna
av de två professurer jag berörde ■—
jag påstår inte att de inte skulle vara
värdiga, ty det vet vi att de är — står
det om laboratorn i seismologi att »vederbörandes
kompetens för en sådan
tjänst är väl vitsordad» och om labora -

torn i geokosmofysik att han är »enligt
vad jag erfarit väl kompetent för
en sådan tjänst». Dessa allmänna omdömen
skall alltså motsvara sakkunnigutlåtanden,
ansökningstid o. s. v. vid pröfessorstillsättningar
i allmänhet -— för
personliga professurer tillämpas ett alldeles
särskilt förfarande. •— När man
nu enligt uppgift haft 200 tjänster att
gallra mellan och här tar upp sammanlagt
fem stycken, vore det kanske önskvärt
med en litet starkare motivering
på de punkter där man inte följer kanslersämbetet.
Detta var alltså innehållet
i mitt förra inlägg.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! I och för sig är herr
Tobés begäran rimlig, men det är av
tekniska skäl nästan omöjligt att i denna
mängd av ärenden ge personliga motiveringar.
Jag skall dock gärna göra
det när det gäller omvandlingen till
professurer av de bägge laboraturer det
här är fråga om, dels en laboratur i
seismologi i Uppsala och dels laboraturen
i geokosmofysik för laborator Hultqvist
i Kiruna.

I fråga om den första kan sägas att
knappast någon svensk medborgare är
okunnig om att laborator Båth på sitt
område är en av de mest uppmärksammade
internationella forskarna när det
gäller seismologi. Hans mätstation är
känd i hela världen. Det är han som ger
oss upplysningar om när någon gång —
tyvärr händer det alltför ofta — ett vätebombprov
äger rum någonstans i
världen. Han har en internationell lärjungeskara
som verkligen är imponerande
och en av de största i Uppsala. I
vissa länder är han kanske en av de
mest kända forskarna. Han är framförd
av fakulteten men inte så högt uppsatt
på listan av universitetskanslersämbetet.
I detta läge och med hela den internationella
bakgrund jag här har sökt skildra
tyckte jag, att det var på tiden att
man från svensk sida blir represente -

120 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 om.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

rad med en professur i seismologi i stället
för en laboratur.

När det gäller laborator Hultqvist i
Kiruna och hans laboratur i geokosmofysik
är också Vetenskapsakademien inblandad.
Anledningen till att jag där
stannade inför just den laboraturen är
helt enkelt de stora satsningar som
ESRO gör vid det nya raketskjutfältet
uppe i Kiruna. Även om Kiruna geofysiska
laboratorium inte har direkt inkopplats
på den saken, är ändå laborator
Hultqvist den enda svenska toppforskare
som är permanent placerad
där uppe. Han är självfallet fullt kompetent
för en professur. Även i det fallet
finns det alltså en internationell motivering
för mitt val bland en mängd
förslag att omvandla laboraturer till professurer.

Även om herr Tobé inte är nöjd med
min motivering, hoppas jag dock att
han accepterar att det är en motivering.

Fröken OLSSON (s):

Hem talman! Jag skulle vilja säga till
hem Lundberg att jag naturligtvis inte
menade att en ombyggnad av den limnologiska
institutionen i Uppsala skulle
kosta hundratals miljoner eller miljarder
kronor. Men om vi i framtiden
skall kunna rena våra vattendrag och
undvika luftföroreningar och vattenföroreningar,
då kommer det att kosta
miljarder.

Visst lönar sig all forskning, under
förutsättning av att forskningens resultat
sedan föres ut i den praktiska verkligheten.
Och vi vet alldeles för litet
på vattenvårdens område, det är helt
visst och sant. Av brist på arbetskraft
och brist på ekonomiska resurser har vi
inte heller kunnat tillämpa det lilla vi
vet. Varenda kommunalman vet åtskilligt
om vad som skulle kunna göras åt
hans samhälles avloppsförhållanden, om
man hade haft resurser därtill. Men sedan
är det mycket han fortfarande inte
vet. Det räcker emellertid ett gott styc -

m. m.: Avlöningar

ke om vi verkligen kunde tillämpa vad
vi redan vet.

Det kommer att krävas en oerhörd
satsning från stat och kommuner för
att vi skall komma någon vart på vattenvårdens
område. Forskningen, som
framför allt är en statlig uppgift, måste
här i stor utsträckning in i bilden.
Och då kommer säkerligen limnologien
i Uppsala att spela en stor roll, men
den är ingalunda ensam därom.

Vad jag ville ha sagt är alltså att limnologien
måste sättas in i sammanhanget,
när vi skall överblicka de medel som
vi under de närmaste åren kan lägga
ned på detta område. Dem måste vi använda
där de bäst behövs och där de
gör omedelbar nytta. Även limnologiska
institutionen i Uppsala kommer då
säkert att få del av medlen, men den
blir inte den enda.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag bär den uppfattningen
att denna institution inte blir
den enda, men det är ju rimligt att
de institutioner vi redan har är funktionsdugliga.

Det är riktigt som fröken Olsson sade
att vi vet så litet om dessa frågor. Det
är därför nödvändigt att vi nu satsar på
forskningen. När jag hörde fröken Olsson
tala kom jag att tänka på någon
som sagt att han var glad att han vet
att han ingenting vet. Jag undrar om
fröken Olsson har tänkt likadant och
resignerat. Det skulle vara det farligaste
av allt, om vi resignerade inför de
problem som vi ställs inför. Jag anser
att det är rimligt att satsa dessa mycket
begränsade medel för att få verklig
forskning på detta område. Det är endast
detta jag har velat ge uttryck åt i
mina motioner.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 121

hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 12 i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 12 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 31 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 13 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. III och IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Förvaltningarna in. in. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt E 15, s. 283
—288) föreslagit riksdagen att till Förvaltningarna
m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 18 618 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén m. fl. (1:393) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 498) i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att försöksverksamhet med kurser
i studieteknik skulle anordnas vid
universiteten i enlighet med universitetskanslersämbetets
förslag samt till
Förvaltningarna m. in. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett med
120 000 kr. förhöjt förslagsanslag av
18 738 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 393 och II: 498, i
vad gällde anordnande av försöksverksamhet
med kurser i studieteknik vid
universiteten och vissa högskolor, icke
mätte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:393 och 11:498, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 18 618 000 kr.

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 393 och II: 498, såvitt nu
var i fråga, besluta att försöksverksam -

122 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1987 em.

Förvaltningarna m. in. vid universiteten och vissa högskolor: Avlöningar

het med kurser i studieteknik skulle anordnas
vid universiteten och vissa högskolor
i enlighet med universitetskanslersämbetets
förslag;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:393 och 11:498,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
till Förvaltningarna in. in. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 18 738 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WESTBERG (fp):

Herr talman! Studierådgivning in. m.
vid universitet och högskolor har
snabbt ökat i betydelse. Riksdagens beslut
angående möjligheten till avvisning
av studerande från universitetsutbildning
och skärpta regler för rätten att
studera förutsätter ovillkorligen ett ökat
stöd åt de universitetsstuderande i fråga
om studierådgivning och kurativ verksamhet.
Även den kraftigt ökade tillströmningen
till den högre utbildningen,
särskilt till universitetens filosofiska
fakulteter, ökar behovet av studierådgivning
och studievägledning.

Av särskild vikt synes det vara att de
studerande ges studieteknisk information.
Det är angeläget såväl ur de studerandes
synpunkt som ur samhällets.
Genom en effektiv studierådgivning och
studievägledning kan studietiden förkortas,
och därigenom minskas trycket
på de begränsade utbildningsresurserna.

När nu universitetskanslersämbetet
vill bedriva en omfattande försöksverksamhet
med särskilda kurser i studieteknik
m. m. bör riksdagen i enlighet
med vad som har föreslagits i motionerna
I: 393 och II: 498 anvisa härför nödiga
medel.

Under hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation
nr 7.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vid punkten 15 i statsutskottets
utlåtande nr 40 behandlar vi
de likalydande motionerna nr 393 i
första och 498 i andra kammaren, som
går ut på att riksdagen måtte besluta
att försöksverksamhet med kurser i studieteknik
skall anordnas vid universiteten.

Utskottsmajoriteten har avstyrkt förslaget
av ekonomiska skäl. Behovet av
en förbättrad studierådgivning bestrides
inte. Det heter att studierådgivningen
får anses vara ett så betydelsefullt
inslag i den akademiska undervisningen,
att det är önskvärt med ytterligare
förbättringar. Det har emellertid
inte gått att få mer än vad vi brukar
kalla en välvillig skrivning från utskottsmajoritetens
sida.

Reservanterna föreslår att riksdagen
skall anvisa 120 000 kronor utöver vad
utskottsmajoriteten har förordat och
att de medlen skall användas för att
anordna försöksverksamhet i studieteknik
vid universiteten och vid vissa
högskolor. U niversitetskanslersämbetet
hade i sina petita begärt detta belopp
med motiveringen att införandet av
fasta studiegångar vid de filosofiska
fakulteterna och etablerandet av universitetsfilialer
samt den ökade rekryteringen
och den därav betingade förändringen
i sammansättningen av gruppen
nybörjare gör att det krävs förbättrad
studieteknisk information och studierådgivning.
Den förändring av nybörjargruppen
som är omnämnd består
i att antalet förstagångsakademiker ökat,
att det blivit allt fler gifta studerande
och att antalet odeciderade studerande
är större än tidigare.

Den av universitetskanslersämbetet
tillsatta universitetspedagogiska utredningen
har också föreslagit en utökad
undervisning i studieteknik för de olika
disciplinerna. Utredningen framhåller
att det föreligger behov av studieteknisk
rådgivning i form av introducerande
studieteknikkurser för de nyinskrivna

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 123

Förvaltningarna m. m. vid universiteten och vissa högskolor: Avlöningar

vid universitet och högskolor i anknytning
till studierna i det ämne som inleder
studiegången.

Jag vill understryka att detta är mycket
viktigt. På det sättet ökas förutsättningarna
för den studerande att komma
i gång ordentligt med sitt studiearbete.

Det har även föreslagits att studieteknisk
rådgivning vid universitetens filosofiska
fakulteter skall anordnas i form
av ämnesspecifika kurser som inleder
studierna i de ämnen som i studiegången
följer efter det första ämnet samt att
det på de övriga utbildningslinjerna
anordnas motsvarande ämnesspecifika
fortsättningskurser i ett eller flera större
ämnen i studiegången.

Detta är, herr talman, bakgrunden till
reservationen, men låt mig också säga
några få ord om studierådgivningens
allmänna betydelse.

Årligen förloras betydande värden på
grund av studieförseningar och studieavbrott,
och det är ingalunda uteslutet
att orsaken i ett flertal fall är bristande
studieteknik. De studerande själva har
också genom sina organisationer framfört
önskemål om förstärkningar på
studieteknikens område. Detta är naturligt.
De studerande får ju därmed förbättrad
studieteknik, och därigenom får
de också bättre möjligheter att snabbt
nå fram till sina examina, samtidigt som
de kan känna större trivsel under sin
studietid. Enligt min mening innebär
ökad undervisning i studieteknik vid
våra universitet och högskolor en ekonomisk
vinst för såväl den enskilde
studeranden som för samhället. Jag kommer
därför fram till att ett bifall till reservationen
innebär att vi förbättrar
våra ekonomiska resurser. Det belopp
det gäller är inte stort, men följdverkningarna
av en ökning av anslaget i enlighet
med reservanternas förslag anser
jag vara ett betydande ekonomiskt
värde.

Men utöver de ekonomiska synpunkterna
bör naturligtvis också de mänskliga
synpunkterna anläggas. Många stu -

derande har stora problem på grund av
anpassningssvårigheter i sin studiemiljö
och studiesituation, och det blir allt
flera som får sådana svårigheter i takt
med att antalet studerande ökar. I många
fall beror dessa ungdomars problem på
att de inte har lyckats få grepp om det
ämne de skall studera. De vet inte hur
de skall handskas med studiematerialet,
och det är då ofta studietekniken
som fattas.

Jag har i andra sammanhang här i
riksdagen framhållit att studierådgivningen
inte skall vara organiserad så,
att det bara sitter någon på en expedition
och tar emot studerande som bär
problem. Yisst bör även den formen
tillämpas, men jag tillmäter den uppsökande
verksamheten mycket stor betydelse.
Studierådgivningen skall vara
sådan, att vederbörande studierådgivare
tar initiativ och ägnar sig åt en uppsökande
verksamhet. .Tåg menar därmed,
att när det inträffar misslyckanden i
tentamina, när frånvaron från undervisningen
är stor utan att vara motiverad
eller när det märks att den studerande
inte ägnar den omsorg och
det intresse åt studierna som erfordras
för att vederbörande skall vinna framgång
i studierna, skall kontakt tas med
den studerande.

Sjukdom och familjeskäl är andra
faktorer som kan utgöra orsak till försening
i studierna. I sådana fall är det
ofta nödvändigt att ge de studerande
hjälp så att de snabbt kommer i gång
med studierna igen.

Med tanke på det ansträngda läge i
fråga om såväl undervisningslokaler
som lärare som vi har här i vårt land är
det av intresse för såväl den studerande
som samhället att studietiden inte blir
onödigt lång. När den studerande inte
förmår hålla studietakten bör hjälp
kunna ges åtminstone så långt att vederbörande
behärskar studietekniken.
Den förbättring i arbetsvanorna som en
effektivare studieteknik leder till, medverkar
till en bättre inlärning och på

124 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Förvaltningarna m. m. vid universiteten och vissa högskolor: Avlöningar

så sätt till ett mera rationellt utnyttjande
av utbildningsresurserna.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen nr 7.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag vågar på grundval
av såväl egna erfarenheter som ideliga
informationer påstå, att viktigare än det
mesta på universitetsutbildningsnivå är
för närvarande formerna för studierådgivning
och studieteknik. Detta är ett
sedan universitetens tillblivelse försummat
område.

Universitetspedagogiska utredningens
mastiga betänkande, betitlat Studierådgivning
på universitetsnivå, ett stencilerat
aktstycke på cirka ett kilo, är
både till omfång och innehåll ett vältaligt
vittnesbörd om ackumulerade försummelser.
Jag misstänker, att detta
förnämliga aktstycke på grund av sin
längd inte blir läst och begrundat av
så många som egentligen borde ta del
av det. Kanske inte ens de som nu pläderar
för studierådgivning och studieteknik
har vågat ta itu med detsamma.

Målet för studieteknisk rådgivning
sägs sammanfattningsvis i betänkandet
vara att befordra förnuftiga arbetsvanor
och därmed bidraga till effektivast
möjliga inlärning och behållning. Allt
som kan göras för att uppnå detta mål
bör göras snarast och oförtrutet. Här
är, om man skall se det krasst, stora
pengar att spara, förutom att man spar
mänsklig energi.

Till vad som tidigare i dag sagts i
ämnet vill jag bara tillägga, att vi inte
får glömma, att information om studier
och studieteknik för eleverna på gymnasienivå
självfallet utgör basen för
motsvarande information på universitetsnivå.
Det måste vara av väsentlig
betydelse för studenterna, att informationen
redan i gymnasiet och motsvarande
skolformer blir verkligt effektiv.
Som universitetspedagogiska utredningen
påpekar — den som läser den noggrant
finner även detta ■—- finns det

behov av samordning och samarbete.
Hur detta skall gå till, borde ha sitt
stora intresse. Många vill i detta sammanhang
på nytt aktualisera det flera
gånger tidigare framförda förslaget om
särskilda yrkesvalslärare på det gymnasiala
stadiet. Sådana skulle utan tvivel
kunna göra en betydelsefull insats genom
att begränsa felvalet av studievägar
redan på ett tidigt stadium.

Frågan om studierådgivning och studieteknik
är alltså ett omfattande komplex,
kanske mer omfattande än vad
som framkommit här i dag och värt att
satsa pengar på. Vinsterna blir otvivelaktigt
stora på sikt för såväl den enskilda
individen som för samhället.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
nr 7.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten
framhåller »att studierådgivningen får
anses vara ett så betydelsefullt inslag
i den akademiska undervisningen, att
det är önskvärt med ytterligare förbättringar
när resurserna så tillåter», och
reservanterna säger att statsmakterna
har beslutat om en betydande ökning
av utbildningskapaciteten under de närmaste
åren.

Vi är alltså fullkomligt överens i sak.
Detta är en ytterst väsentlig fråga. Det
har skett en hel del men behöver göras
mera. Här har vi alltså en typisk avvägningsfråga.

Utskottsmajoriteten har ansett att vi,
eftersom det ändå gjorts ganska mycket
på detta område, kan lugna oss ett
tag och låta åtgärderna så att säga slå
igenom innan vi tar nästa steg. Reservanterna
har mera bråttom och menar
att vi är tvungna att redan i år öka
resurserna. Det är som sagt en avvägningsfråga,
och det är väl inte möjligt
att säga att det ena är rätt och det
andra fel — var och en vidhåller nog
sin ståndpunkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 125

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15:o) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propoisitionen.
Herr Mattsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 93 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 16—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Naturvetenskaplig forskning

Kungl. Maj:t hade (punkt E 69, s. 337
—339) föreslagit riksdagen att till Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 24 793 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,

Naturvetenskaplig forskning

väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahlén m. fl. (I: 393) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 498), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte uppräknas med 1 000 000
kr. utöver Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 393 och II: 498, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Naturvetenskaplig forskning för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 24 793 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Thorsten
Larsson, Nyman, Mattsson, Nelander,
Källstad, Westberg och Elmstedt, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 393 och II: 498, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Naturvetenskaplig forskning för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 25 793 000 kr.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Virgin, Kaijser, Wallmark, Bohman
och Turesson.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Medan majoriteten i utskottet
på denna punkt biträder förslaget
i statsverkspropositionen föreslår
reservanterna ett med 1 miljon kronor
förhöjt anslag. Givetvis är vi reservanter
medvetna om att det statsfinansiella
utrymmet för anslag är begränsat. Därför
bär vi också iakttagit en återhållsam
attityd när det gällt att begära ökningar
av anslagen till olika forskningsområden.
Vi anser emellertid att en
höjning av just detta anslag är synnerligen
väl motiverad, eftersom såväl naturvetenskaplig
som teknisk forskning

126 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Naturvetenskaplig forskning

främjar produktionsstegringen i vårt
land.

Statsrådet Edenman har i årets statsverksproposition
anfört bl. a. följande:
»För att medelsanvisningarna till forskning
och tekniskt utvecklingsarbete på
längre sikt skall kunna ge största möjliga
utbyte är det—-—• — nödvändigt
att intresset ökas såväl för sådan grundforskning
som bedöms ha stora framtida
tillämpningsmöjligheter som för tilllämpad
forskning av direkt betydelse
för näringslivets utveckling.»

Mot detta har jag ingenting att invända.
Det är tvärtom mot bakgrunden av
vad statsrådet sålunda sagt som jag
biträder reservationen. Jag anser att det
i detta läge är nödvändigt med en kraftig
satsning på forskning för att utveckla
nya produkter och nya metoder
och för att snabbt få in dessa i produktionen
och därigenom skapa bättre framtidsutsikter.

Detta är givetvis inte den enda åtgärd
som krävs av industrien, men den utgör
ett viktigt inslag i insatserna för framtiden.
Det gäller att få fram åtråvärda
kvalitetsprodukter och nyheter, som vi
kan sälja på export och därmed förbättra
vår handelsbalans. En forskning
som är inriktad på att främja produktiviteten
i näringslivet bidrar givetvis
också till att åstadkomma bättre balans
i vårt lands ekonomi. Kan vi exportera,
ökas våra möjligheter att upprätthålla
vår standard, och vi kan då också lämna
ökade anslag till forskning och utvecklingsarbete.
Det finns all anledning
att nu erinra om delta när det från
olika håll förs fram välmotiverade framställningar
om ökade anslag på olika
områden. Jag tror att dessa anslagsökningar
behövs, men för att vi skall få
möjligheter att lämna högre anslag måste
vi i första hand tänka på de områden
som kan främja produktiviteten och
bidra till en snabbare produktionsstegring.
Det gäller både att kunna behålla
de gamla marknaderna och att erövra
nya. Och det lär ingalunda saknas upp -

slag till forskning som kan främja den
industriella utvecklingen.

När det sedan gäller den naturvetenskapliga
forskningen på längre sikt, så
finns det, som tidigare i dag har antytts,
flera områden där vi behöver
grundforskning, behöver effektivt engagera
vetenskapen och forskningen. Vi
vet att miljöförändringarna sker snabbt
och att vi måste inte bara kunna anpassa
oss utan också uthärda i det förändrade
samhälle som blir en följd inte
minst av teknikens landvinningar. Man
kan erinra om luftföroreningarna och
i samband därmed kan man t. ex. tala
om svaveldioxiden som produceras genom
förbränningen av tunga oljor för
uppvärmningsändamål och kan tala om
kloakutsläppen när det gäller vattenföroreningarna.
Och visst är detta områden
där vi behöver forskning. Men
allt detta kräver pengar. Vi har emellertid
ansett att det nu är angeläget att
vi får i gång en forskning av sådan art
att den ger oss förbättrade ekonomiska
resurser.

Det finns alltså enligt min mening
välgrundade motiv för att anslå ytterligare
en miljon utöver det belopp som
utskottsmajoriteten föreslagit. Jag ber
därför att få yrka bifall till reservation
nummer 10.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Två anslag till statens
naturvetenskapliga forskningsråd på
sammanlagt 21,9 miljoner kronor är
uppförda i riksstaten för detta år. Det
ena är ett förslagsanslag på 620 000 kronor
till förvaltningskostnader, och det
andra är ett reservationsanslag på 21,3
miljoner till naturvetenskaplig forskning.
Statens naturvetenskapliga forskningsråd
har begärt avsevärda höjningar
av dessa båda anslag för nästa budgetår.
Man begär faktiskt drygt 18 miljoner
kronor mer än tidigare. Departementschefen
går med på 4,2 miljoner.

Den föreslagna höjningen av forskningsanslaget
betingas enligt statens na -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 127

turvetenskapliga forskningsråd av önskemålet
att skapa förutsättningar för
en förbättrad forskarrekrytering och
av det ökade behovet av material. Dessutom
erfordras enligt rådet större resurser
för Sveriges deltagande i den europeiska
organisationen för astronomisk
forskning rörande södra stjärnhimlen
(ESO), och den s. k. internationella
hydrologiska dekaden. Bland övriga
särskilt kostnadskrävande projekt
anger rådet bl. a. rymdforskning och
molekylärbiologisk forskning. Vidare
föreslår statens naturvetenskapliga
forskningsråd att en forskargrupp för
preparativ organisk kemi inrättas nästa
budgetår och att denna placeras vid
Göteborgs universitet. Gruppen bör enligt
förslaget ställas under ledning av
en extra ordinarie professor, och till
förste innehavare av den professuren
föreslås docenten vid Göteborgs universitet
Arne Brändström.

Departementschefen har nu anslagit
24,8 miljoner till naturvetenskaplig
forskning. Vi har från folkpartiets sida
tidigare i flera olika sammanhang framhållit
vikten av att den svenska centrala
forskningsadministrationen blir föremål
för en allsidig utredning. Målsättningen
skulle vara att skapa en organisation
som möjliggör en långsiktig forskningsplanering
och därmed också en
klar redovisning av de prioriteringskriterier
som utnyttjas vid anslagstilldelningen.
Jag tycker att behovet av en
sådan utredning med all önskvärd tydlighet
framgår av den föreslagna anslagstilldelningen
till de olika forskningsråden,
där ecklesiastikministern
inte har närmare motiverat sina ställningstaganden
eller anfört eventuella
synpunkter från forskningsberedningen
som stöd för sina ställningstaganden.

De konkreta anslagssummorna till de
olika forskningsråden är uppenbart
otillräckliga. Vi är medvetna om att vi
statsfinansiellt befinner oss i ett svårt
läge och att det ekonomiska utrymmet

Naturvetenskaplig forskning

är begränsat. Därför har vi nöjt oss
med att föreslå vissa mindre höjningar.
I andra sammanhang har vi också
föreslagit besparingar. På några jmnkter
är emellertid skillnaden mellan
forskningsrådens äskanden och departementschefens
förslag alltför stor. Detta
gäller framför allt anslaget till naturvetenskaplig
forskning. Forskningsråden
har där föreslagit höjningar på 18
miljoner kronor men departementschefen
går endast med på 4,2 miljoner.
Till skillnad från statsrådet anser jag
att ökade resurser redan nu måste ges
den naturvetenskapliga forskningen, så
att syftet med den forskningen kan förverkligas.
Därför har vi i en reservation
föreslagit att anslaget till naturvetenskaplig
forskning räknas upp med
1 miljon kronor. Så snart det statsfinansiella
läget så medger bör anslagen till
forskningen över huvud taget ökas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 10 vid punkten
54.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det råder stor enighet
om behovet och betydelsen av naturvetenskaplig
forskning. I ett särskilt yttrande
vid punkten 54 har statsutskottets
högerledamöter gjort ett uttalande,
där vi säger att denna forskning är av
hög angelägenhetsgrad eftersom den ofta
är inriktad på att främja produktiviteten
i näringslivet och därmed bidrar
till en snabbare produktionsstegring.
Men man har anledning vara kritisk mot
planeringen av forskningen, och vid
fjolårets riksdag hade vi ju också en
ganska omfattande debatt om den saken
här i kammaren. Då riktades det från
skilda håll kritik framför allt mot vad
man ansåg vara en brist på planering.
Jag skall emellertid inte nu ta upp den
debatten igen. Kammarens ledamöter
håller mig säkert räkning för om jag
inskränker mig till det ärende som nu
behandlas.

Anslaget till naturvetenskaplig forsk -

128 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Förskoleseminarierna: Avlöningar

ning är för innevarande år nära 22
miljoner kronor, och forskningsråden
har begärt en ökning med ungefär 18
miljoner. Det har Kungl. Maj:t vid avvägningen
av olika behov inte kunnat
biträda, utan stannat vid 4,2 miljoner
kronors ökning. Därav ligger 1,4 miljon
kronor som avser naturresursforskningen
på jordbrukshuvudtiteln. Denna
ökning på drygt 4,2 miljoner kronor på
innevarande budgetårs forskningsanslag
innebär en uppräkning med ungefär 19
procent. Man kan givetvis diskutera om
den uppräkningen är tillräcklig.

Nästa fråga man har rätt att ställa —
och det är särskilda skäl att göra det
med anledning av argumenteringen här
för reservationen — är om det är motiverat
att höja anslaget med just precis
en rund miljon kronor, som det
föreslås i reservationen 10. Jag skulle
kunna acceptera en ökning utöver
Kungl. Maj :ts förslag för en preciserad,
konkret forskningsuppgift som kunde
visas vara utomordentligt angelägen,
men jag är inte beredd att biträda den
uppfattningen, att det för näringslivets
produktivitetsökning är särskilt angeläget
att utforska södra stjärnhimlen. Jag
tror att vi i brist på förslag till sådana
matnyttiga forskningsuppgifter utöver
dem, som inryms i det i årets statsverksproposition
upptagna anslaget, får
säga oss att den jämkning av forskningsrådets
anslagsäskanden som gjorts
i statsverkspropositionen i rådande
samhällsekonomiska läge är acceptabel.
Eftersom statsutskottets majoritet känt
sig övertygad om detta har jag inte annat
att tillägga än att yrka bifall till
denna majoritets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gi -

ven varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
54 :o) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 137 ja och 66 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 55—6S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten G!)

Förskoleseminarierna: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I den proposition om
reformerad lärarutbildning, som vi om
några veckor skall behandla här i kammaren,
föreslås en ökning i utbildningen
av klass- och ämneslärare. Propositionen
sysslar inte med problemet om
förskollärarnas antal och utbildning.
Det hastar emellertid även vad gäller
förskollärarna — det bör sägas.

Enligt utskottets bedömning finns det
anledning räkna med en under de närmast
kommande budgetåren fortsatt ökning
av efterfrågan på utbildade för -

Onsdagen den 15 mars 1967 em. Nr 14 129

Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm: Avlöningar — Lärares fortbildning
m. m.

skollärare. Häri ger utskottet oss motionärer
rätt; vi vill ju ha en ökad utbildning
redan från nästa budgetår. Utskottet
anser sig emellertid böra följa
Kungl. Maj:ts hemställan och avstyrker
därför motionärernas förslag om intagning
av ytterligare tre klasser omedelbart.

Jag vill gärna ha utsagt, att jag tror,
att den restriktiva hållningen redan
nästa år blir ohållbar, även om intagningsplatsema
under de senaste fem
åren ökats kraftigt och nu utgör ca
1 100. Det torde vara nödvändigt för
Kungl. Maj :t och statsutskottet att inta
en annan ståndpunkt inför den planering
som till nästa budgetår skall göras.
Situationen blir eljest närmast bedrövlig
när det gäller förskollärarna i jämförelse
med vad vi nu planerar för
klasslärare och ämneslärare.

Jag har inget yrkande, herr talman.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 70—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Gymnastik- och idrottshögskolan i
Stockholm: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Punkterna 73—78 i
utskottsutlåtandet gäller anslagen till
gymnastik- och idrottshögskolorna i
Stockholm och Örebro. Jag har inte för
avsikt att klaga över att anslagen ej
räknats upp på alla punkter i enlighet
med förslagen från skolornas styrelse.

I stället vill jag göra kammarledamöterna
uppmärksamma på att de beslut
vi kommer att fatta innebär en viktig
förändring genom att en ny utbildningslinje
kan startas vid gymnastikoch
idrottshögskolan i Stockholm. Detta
framgår inte av utskottsutlåtandet.

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Men då utskottet enhälligt tillstyrkt departementschefens
förslag innebär det
att den av gymnastik- och idrottslärarutredningen
föreslagna idrottslärarutbildningen
kan börja redan i höst i
Stockholm. Därigenom blir ett sedan
länge framfört önskemål från idrottsrörelsen
tillgodosett.

Den nya utbildningslinjen kommer
att möjliggöra en utbildning av specialinstruktörer
för idrotten som vi länge
saknat. Behovet av sådana instruktörer
är mycket stort för olika idrottsgrenar,
och idrottsrörelsen ställer stora förväntningar
på den nya utbildningen. Beslutet
om den nya utbildningslinjen hälsas
alltså med verklig tillfredsställelse. Jag
anser att detta beslut är så viktigt att
det inte bör fattas under fullständig
tystnad utan någon kommentar här i
kammaren.

Även om kammarens talarstol sällan
utnyttjas för att ge uttryck åt tillfredsställelse
och belåtenhet vill jag göra det
nu och tacka ecklesiastikministern för
att han fört fram denna fråga till årets
riksdag.

Till det som jag har sagt vill jag
också knyta en förhoppning om att de
av styrelsens förslag till nya tjänster
som det inte fanns utrymme för i år
— särskilt gäller det förslagen om en
laborator och en assistent i idrottsfysiologi
— skall kunna tas med i proposition
till nästa års riksdag.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 74—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Lärares fortbildning m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

130 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Lärares fortbildning m. m.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Bortåt 8 000 lärare har
i sommar chansen att fortbilda sig i
skolöverstyrelsens regi. Dubbelt så
många beräknas konkurrera om platserna.
Det är utomordentligt glädjande,
att så många vill begagna möjligheterna
att få den nödvändiga fortbildningen.

Sö hade hoppats på höjt anslag i år
för lärares fortbildning, men därav blev
intet i statsverkspropositionen. I detta
läge tillkom den motion, som bland
andra jag står för och som går ut på
att 300 000 kronor skall ställas till förfogande
för speciellt skolledarutbildning.
Yi misstänkte nämligen, att utrymmet
för utbildningskurser för skolledare
skulle bli synnerligen begränsat.
Väl utbildade och tränade skolledare
behövs det sannerligen. Varje kommun
i landet torde ha erfarenhet av vad en
skicklig ledning av ett av dess största
förvaltningsområden betyder.

Utskottet räknar nu med »alt vederbörande
vid sina överväganden angående
bästa sättet att utnyttja tillgängliga
resurser kommer att i bedömningen
innefatta även behovet av utbildningskurser
för skolledare». Det är en
berömlig, from önskan, om vilken man
bara i sin tur kan önska att den blir
förverkligad. Vi motionärer kan dock
inte överge tanken — och det är detta
vi vill påpeka bär att en särskild
delpost är den enda verkliga garantien
för fullföljandet av den viktiga utbildning
det bär gäller, hur vänligt och
tillrättaläggande — för det tackar vi
— utskottet än har skrivit.

Något yrkande skall jag inte heller
på denna punkt framställa.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Vid denna punkt har vi
en motion, II: 258, i vilken vi bl. a. har
yrkat på att anslaget till lärarnas fortbildning
i år måtte uppräknas med
3 miljoner kronor. Vi har också täckning
för detta anslag i vår budget.

Beträffande fortbildningsverksamhe -

tens stora betydelse råder det, enligt
vad jag kan förstå, inte några skiljaktiga
meningar mellan vare sig departementschefen,
So eller utskottet. Det är i fråga
om de ekonomiska resurserna för
denna verksamhet som uppfattningarna
går isär. Å ena sidan står skolöverstyrelsen,
som i sina petita i år mycket väl
underbyggt sin begäran om ett anslag
på 6,7 miljoner kronor till just denna
post som avser fortbildningen. Å andra
sidan anser varken departementschefen
eller utskottet att vi i dag har möjlighet
att tillmötesgå skolöverstyrelsens
begäran.

Vi har med vår motion gått en medelväg
och vi bar, som jag nämnde,
yrkat på en uppräkning av anslaget
med 3 miljoner kronor. Vi har också i
vår motion redovisat de skäl som finns
för detta ståndpunktstagande och den
väsentliga betydelse som just fortbildningen
har i dag för lärarna. Vi förnekar
inte att anslaget till lärarfortbildning
under innevarande reformperiod
bar ökat väsentligt, men att vi i år
kommit med en motion på denna enda
punkt i åttonde huvudtiteln beror på
att vi anser det vara betänkligt och
skadligt att nu behöva bromsa upp denna
verksamhet med hänsyn till de stora
behov som finns för en fortlöpande
reformering av skolan.

Utskottets skrivning tolkar jag så att
det gärna hade önskat att en höjning
hade kommit till stånd av detta anslag,
om bättre ekonomiska resurser hade
funnits. Jag vill därför nöja mig med
att instämma i den kanske fromma förhoppning
som utskottet uttrycker, nämligen
att man inom ramen för de anslag
som lämnas, d. v. s. över 21 miljoner
kronor, skall finna utvägar för att fortbildningen
av lärare inte skall behöva
bromsas upp alltför mycket. Jag har
därför, herr talman, icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 131

Avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande, m. m.

Punkterna 90—93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9i

Lades till handlingarna.

i 2

Avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande, in. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattningen för
periodiskt understöd till studerande,
in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) motionen 11:235 av herr Antonsson
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam utredning om rätt till
skatteavdrag för periodiskt understöd
till studerande i enlighet med vad i
motionen anförts; samt

2) motionen 11:716 av herrar Jönsson
i Ingcmarsgården och Mundebo,
vari hemställts, att riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till riksdagen rörande avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande, samt

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående
studiekostnaders behandling i skattehänseende.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) motionen 11:235 av herr Antonsson
m. fl. om avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande,
samt

2) motionen II: 716 av herrar Jönsson
i Ingemarsgården och Mundebo om avdrag
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande samt för amortering
av studieskulder,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Lundström och
Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt
samt herr Larsson i Umeå, vilka ansett
att utskottet under punkten 2) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionen
II: 716 av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Mundebo, måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till riksdagen rörande avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande, samt

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående studiekostnaders
behandling i skattehänseende; 2)

av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottet under punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen
11:235 av herr Antonsson m. fl.
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning om rätt till skatteavdrag
för periodiskt understöd till studerande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 4 behandlar ett par motioner,
som upptagit frågan om rätt till
skatteavdrag för periodiskt understöd
till studerande.

Vi har under tidigare år haft likartade
motioner, vilka emellertid blivit
avslagna. Anledningen till att vi i dag
kommer tillbaka med dem är att vi anser
det vara viktigt att man ur rättvisesynpunkt
får fram ett bättre förhållande.

Reservanterna vill ha avdragsrätt för
periodiskt understöd till studerande.
För närvarande kan sådan avdragsrätt

132 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 19G7 em.

Avdrag vid beskattningen för periodiskt

erhållas då periodiskt understöd utgår
till exempelvis barn som går sysslolösa.

Konsekvensen av detta blir att man
via skatten medger förmåner i det ena
fallet men inte i det andra. Det är därför
svårt att få förståelse för dessa bestämmelser.
Om man skall godkänna
avdrag för periodiskt understöd till
barn som går och slår dank, anser allmänheten
— och naturligtvis med skäl
— att det även bör godkännas då understöden
går till barn som studerar
och gör en nyttig insats i samhället.

Utskottsmajoriteten hänvisar till 1964
års reform, som medger dels studiebidrag
och dels studielån. Lånens storlek
är beroende av den inkomst den studerande
har. Får han t. ex. bidrag från
föräldrarna, minskar lånen med hänsyn
till hur stort detta bidrag blir.
Ett periodiskt understöd skulle få till
följd att låneanspråken skulle minskas,
och man torde med visshet kunna säga
att det också skulle vara en besparingsfrämjande
åtgärd om man även kunde
medge ifrågasatta avdrag.

Vidare gäller det avdragsrätt för studiekostnader.
Denna fråga behöver allsidigt
belysas, och enligt reservanterna
i utskottet krävs en särskild utredning.
Starka skäl talar för att amortering av
studieskuld beaktas vid beskattningen.

1961 års riksdag beslöt på sin tid att
25 procent av vissa studielån skulle få
avskrivas, men genom reformen 1964
borttogs den bestämmelsen. Starka skäl
talar dock för att en översyn härav bör
göras så att man får göra skäliga beskattningsavdrag
för amortering av studieskulder.

Reservanterna i reservationen 1 begär
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om förslag till riksdagen
rörande avdragsrätt vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande.
Det behövs inte någon större undersökning
för att komma fram till en
sådan ändring i skattelagstiftningen. Vidare
begäres i reservationen att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller

understöd till studerande, m. m.

om utredning och förslag angående studiekostnaders
behandling i skattehänseende.
Den frågan är betydligt mer
komplicerad, och vi anser därför att en
utredning bör tillsättas för att allsidigt
belysa den.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
1 av herr Yngve Nilsson in. fl.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Borås (h).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag kan i huvudsak instämma
i vad den föregående talaren
sade. Han redogjorde för de yrkanden
som ställs i reservationen 1. Att centerpartiet
har fogat en egen reservation
till detta utskottsbetänkande, även den
med ett utredningsyrkande, sammanhänger
med att de motioner som föranlett
dessa två reservationer har något
olika yrkanden. De skiljer sig från varandra
på det sättet att centerpartimotionen
uttalar sig för att ett eventuellt
avdrag för periodiskt understöd till studerande
skall göras på den slutliga
skatten. Därmed blir skatteförmånen
lika för alla, oberoende av om inkomsten
är stor eller liten. Skattemässigt uppstår
ingen orättvisa, vilket borde underlätta
en reform av detta innehåll.

Beträffande motiveringen för ett bifall
till motionerna kan jag instämma
med föregående talare. Att den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten avstyrkt
motionerna är att uppfatta som
en konservativ negativism, som trots den
demokratisering vårt undervisningsväsende
fått tydligen inte inser det värde
som ligger i föräldrarnas bidrag till
barnens studier. Ur samhällets synpunkt
måste väl frivilliga ekonomiska
uppoffringar för ungdomens utbildning
ha så stort värde att de borde stimuleras
med en avdragsrätt så konstruerad
att skatteförmånen står i proportion
till understödsbeloppet — alltså ett system
som helt utesluter extra skattefavörer
åt någon.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 133

Avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande, m. m.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till reservationen 2 av herr Sundin
m. fl.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Detta ärende, gällande
avdrag för periodiskt understöd åt studerande
samt studiekostnaders behandling
i skattehänseende, har nästan varje
år återkommit under de senaste åren,
och det torde därför inte vara lätt att
utvinna så värst många nya synpunkter
i detta sammanhang. Jag skall därför
fatta mig helt kort.

Det är, såsom har framhållits i motionerna
och här av reservanterna, riktigt
att det är en gammal fråga som aktualiserades
redan i början av 1950-talet.
Sedan det nya studiehjälpssystemet beslutades
vid 1962 års riksdag får frågan
emellertid anses ha kommit i ett
helt nytt läge. Detta anfördes också i
bevillningsutskottets betänkanden angående
detta ärende både vid 1965 och
1966 års riksdagar.

Man erinrade då om att 1964 års
studiesociala reform fick anses innebära
ett stadfästande av principen att utbildningen
på såväl låg- som högstadiet
borde främjas genom statliga stödåtgärder.
Det ansågs inte rimligt att jämsides
med den avsevärda utgiftsökning
som denna reform medförde för staten
införa en avdragsrätt för periodiskt
understöd till studerande och för studiekostnader.
Det skulle medföra ett
högst avsevärt skattebortfall. Dessa synpunkter
får anses gälla också i dag.

Om man anser att studiestödet är för
lågt beräknat bör väl en ändring ske
genom en förbättring av de nuvarande
bidragsformerna och inte genom skatteavdrag.
En sådan komplettering av studiestödet
kan ju endast få verkan i de
fall då föräldrarna har en ekonomisk
ställning som ger dem möjlighet att
lämna bidrag till sina studerande ung -

domar och deras studier. Skall man utöka
studiehjälpen, och vill man att denna
utökade studiehjälp skall gälla likvärdigt
för alla, måste man enligt min
mening förstärka den bidragsform som
nu gäller. Jag kan inte se att centerpartiets
förslag och det herr Eriksson i
Bäckmora pläderat för väsentligen skulle
förändra denna sak. Det kan framhållas
att 1964 års studiesociala reform
har medfört en väsentlig utgiftsökning
för staten. För nästa budgetår
beräknas detta studiestöd uppgå till 403
miljoner kronor. Det är väl inget tvivel
om att detta studiestöd inneburit avsevärda
ekonomiska lättnader för dem
som har att bekosta egna och andras
studier. Utslcottsmajoriteten menar att
det inte är rimligt att detta studiestöd
skulle utbyggas med skattefrihet för
periodiska understöd till studerande
och en allmän rätt till avdrag för studiekostnader.

Reservanterna, framför allt höger- och
folkpartireservanterna, anför att när
1964 års studiesociala system antogs avskaffades
också den 25-procentiga avskrivningen
av vissa studielån. De med
studiekostnaderna sammanhängande beskattningsfrågorna
kom därvid att kvarstå
olösta, framhålles det i reservationen.

Herr talman! Jag menar att det är en
allmänt accepterad princip, att man inte
får göra skatteavdrag för kapitalavbetalning.
Därför är det enligt min mening
inte riktigt att vilja kompensera
en borttagen avskrivningsrätt i detta
fall med ett utökat skatteavdrag. Därtill
kommer att det nya studiestödet är
utformat att gälla utan en sådan kombination.
Det kan nämnas att det i detta
ingår ett årligt återbetalningsfritt
bidrag å 1 750 kronor, och i övrigt är
studiestödet utformat med väl avpassade
och generösa återbetalningsvillkor
för den egentliga lånedelen.

Herr talman, jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

134 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande, m. m.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Engkvist åberopade
här att en förutsättning för att föräldrarna
skall kunna ge periodiskt understöd
är att de har ekonomiska förutsättningar
för det. Det är alldeles självklart.
Har man ingenting att ge stöd
med, kan det inte bli fråga om något
stöd. Men det innebär inte, herr Engkvist,
att föräldrarna måste vara förmögna
för att kunna ge barnen ett stöd.
Det finns också någonting som heter
sparsamhet. Föräldrarna kan spara, kanske
på andra saker, för att stödja sina
ungdomar så att dessa på det viset
får lägre studiekostnader.

Det är väl inte helt och hållet så att
man enbart bör gå den här vägen att
söka klara studiekostnaden för ungdomarna
genom att de skall ta upp lån.
I det fall, att de kan få ett ekonomiskt
stöd på annat sätt, blir låneanspråken
lägre. Då vi rör oss med ständiga bekymmer
i en kapitalmarknad, där det
inte finns tillräckligt med utrymme,
tycker jag att man skulle ta vara på en
sådan möjlighet att minska efterfrågan
på statligt kapital för denna verksamhet.

Sedan säger herr Engkvist att principerna
då det gäller vår skattelagstiftning
är att kapitalavbetalning inte får
avskrivas. Det kan man naturligtvis säga,
men det fanns väl vissa principer
också 1961, då den socialdemokratiska
regeringen föreslog att 25 procent skulle
kunna avskrivas.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag begärde ordet när
det av herr Engkvists anförande tydligt
och klart framgick att han menade att
studiekostnaderna i fortsättningen i
stort sett skulle vara samhällets kostnad.
Nu är det emellertid inte på
det sättet att alla människor i detta
land anser att dessa kostnader uteslutande
skall bestridas av det allmänna.
Det finns i alla samhällsklasser ett mycket,
mycket stort intresse hos föräld -

rarna att försöka så långt möjligt också
bisträcka med hjälp till sina barns
studier. Jag tycker att det skulle vara
av utomordentligt stort värde att också
i fortsättningen försöka ta till vara just
det intresse som finns där. Nu hänvisar
man till att vi från och med 1964
har fått bestämmelser som innebär att
mycket stora belopp via statsbudgeten
går till de studerande. Men samtidigt
bortser man då helt ifrån alla dem som
tidigare — alltså före 1964 — studerat
och som alltjämt har mycket stora
studieskulder att avbetala på. Man har
från socialdemokratiskt håll i dag inget
intresse för att hjälpa dessa personer att
få en möjlighet att betala dessa skulder.
I stället driver man en hård .skattepolitik
med en häftig progressivitet som
gör att just dessa personer har mycket
svårt att betala av på dessa gamla studieskulder
samtidigt som de skall betala
de höga skatterna och de dyrare levnadskostnaderna.

Iierr talman! Jag ber att få biträda
det yrkande som herr Larsson i Umeå
tidigare har ställt, nämligen om bifall
till reservation nr 1.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av vad herr Larsson i Umeå
nämnde om den avskrivning som skedde
— den 25-procentiga avskrivningen
efter beslutet 1961 — framhålla att vi nu
har en helt annan konstruktion på det
studiesociala stödet. Det är detta som
jag har försökt framhålla. Man kan
således inte åberopa denna sak för
att nu få ett nytt avdrag.

Beträffande vad herr Magnusson sade
vill jag bara framhålla att det studiesociala
stödet nu är uppe i 400 miljoner
kronor för budgetåret, och siffran kommer
väl alltjämt att öka i takt med vad
våra resurser medger. Jag kan inte se
att man kan frångå den studiesociala
reform som vi fattade beslut om 1964,
och jag tror inte att man vid sidan om
denna i dagens läge skulle kunna ge -

Onsdagen den 15 mars 1907 em.

Nr 14

135

Avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande, m. m.

nomföra ytterligare lättnader i den
meningen som reservanterna här framhåller.

Härmed var överläggningen slutad.

Avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1) av herr
Yngve Nilsson m. fl. i motsvarande del;
samt 3:o) bifall till reservationen 2) av
herr Sundin m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Eriksson
i Bäckmora votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 4, såvitt avser avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande,
antager reservationen 1) av
herr Yngve Nilsson m. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Sundin m. fl.

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 70 ja och 37 nej, varjämte
96 av kammarens ledamöter förklarade
sig avistå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 4, såvitt avser
avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmainnen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 78
nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Avdrag vid beskattningen för amortering
av studieskulder

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1) i
motsvarande del; och fann herr tal -

136 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Kommunernas investeringsbehov

mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 4, såvitt avser avdrag
vid beskattningen för amortering
av studieskulder, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 79 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, i anledning av väckta
motioner om undantagande från beskattning
som naturaförmån av bränsle
från egen fastighet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Kommunernas investeringsbehov

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner angående
kommunernas investeringsbehov.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 431 i första
kammaren av herr Bengtson m. fl. och
nr 548 i andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning av
kommunernas investeringsbehov och
planering av hur det lånebehov för
kommunerna, som undersökningen utvisade,
skulle kunna tillgodoses.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:431 och 11:548 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Mattsson och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 431 och II: 548 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning av kommunernas investeringsbehov
och planering av hur det
lånebehov, som undersökningen utvisade,
skulle kunna tillgodoses;

2. av herr Hilding, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det beslut som riksdagen
fattade i denna fråga år 1966
med anledning av dåvarande motionerna
I: 314 och II: 382 anser vi oss som
reservanter inte kunna acceptera.

Frågan har ånyo aktualiserats i år
genom partimotioner från centerpartiet.
I dessa hemställs, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av kommunernas
investeringsbehov och planering
av hur lånebehovet skall kunna
tillgodoses. Vi anser, att skall man ha
en sådan utredning som riksdagen år
1966 hemställde om, så bör den omfatta
finansieringsproblemen för alla
slag av kommuner utan några undantag
eller någon diskriminering. Vid frå -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 137

gans behandling förra året anförde
jag i debatten att även icke expanderande
kommuner har finansieringsproblem,
kanske i viss mån omvänt, då
dessa förlorar skatteunderlag genom
utflyttning och avrustning av olika
institutioner i glesbygder.

Vi anser det oriktigt att binda sig
för en prioritering av krediterna till
ett visst slags kommuner, vilket man
i viss mån gör när man binder sig för
en utredning som den tidigare beslutade.
Men det är inte för sent att rätta
till den saken, eftersom något beslut
av Kungl. Maj:t om tillsättande av den
utredning som beslöts förra året ännu
inte föreligger.

Jag vill understryka att jag är positiv
till strävandena att lösa dessa frågor för
alla expanderande kommuner, men lika
litet i år som när frågan behandlades
1966 är jag beredd att som följd därav
skilja ifrån ett visst slags kommuner
i den väntade utredningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationen 1 av herr Mattsson
och mig.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Så sent som den 16
november i fjol behandlade vi här i
kammaren ett utlåtande från bankoutskottet
angående finansiering av de
expanderande kommunernas investeringsbehov.
Utlåtandet var föranlett
av från socialdemokratiskt håll väckta
motioner, i vilka begärdes en skyndsam
utredning av kreditförsörjningen till de
växande kommunerna inom storstadsområdena.
Utskottet hade följaktligen
vidgat utredningskravet till att avse
expanderande kommuner över huvud
taget.

Utskottets höger- och centerpartiledamöter
reserverade sig då och yrkade
avslag, och i reservationen anfördes
bl. a. följande motivering: »För att vår
internationella konkurrenskraft skall
kunna bibehållas och ökas är det nu
framför allt angeläget att bereda utrym -

Kommunernas investeringsbehov

me för en snabb tillväxt i industriinvesteringarna,
ett utrymme som inte kan
beredas utan att expansionstakten i de
offentliga investeringarna och bostadsbyggandet
dämpas.»

Folkpartiets representanter instämde
i majoritetens hemställan om utredning
men föreslog dessutom, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t borde
anhålla om en översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av
skatteförskotten till kommunerna. Eftersom
1964 års riksdag redan hemställt
om en dylik översyn ansåg utskottsmajoriteten
det icke erforderligt med
ytterligare eu skrivelse i samma ärende.

Centerpartiets ställningstagande i utskottet
var tydligen ett olycksfall i arbetet.
Under överläggningen i kammaren
talade nämligen dess företrädare om
lokaliseringspolitikens möjligheter att
råda bot på kommunernas kreditbekymmer,
något som man tydligen helt
glömt i reservationen, vilket ju var
fatalt när det gällde centerpartiet! För
att rätta till denna försummelse ställdes
vid överläggningen i kammaren ett nytt
yrkande om en skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om en förutsättningslös
utredning rörande kommunernas
kreditförsörjning, varvid hänsyn
skulle tas till förhållanden i olika
slag av kommuner i hela landet, såsom
herr Börjesson i Glömminge erinrade
om. Hetta yrkande avslogs med stor majoritet,
och riksdagen följde utskottsmajoriteten
på samtliga punkter. Nu har
utskottet haft till behandling motioner
av exakt samma innebörd som detta
yrkande, och utskottet har därvid kommit
till den ståndpunkten att inte något
har framkommit som skulle motivera
ett ändrat ställningstagande.

Om kommunindelningsreformen genomföres
och vi inom en inte alltför avlägsen
framtid får 282 primärkommuner
i landet, borde man väl ha anledning
räkna med att samtliga dessa nya,
vidgade administrativa enheter skall
bli expanderande i olika avseenden och

138 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen

således inbegripas i det utredningsyrkande
som riksdagen för några månader
sedan biföll.

Till detta bör kanske läggas att en
central expertgrupp för närvarande arbetar
med en planläggning, som skall
bygga på de prognoser som upprättas
för kommunblocken. Dessa utvecklingsplaner
skall sedan blockens samarbetsnämnder
få yttra sig över, och planeringsråden
i länet kommer därefter att
godkänna dem. Vidare är det meningen
att planerna skall inplaceras i en riksplan,
varvid en avvägning kommer att
göras, med hänsynstagande till våra
samlade ekonomiska resurser. Redan
under senare delen av innevarande
år kommer detta att bli i högsta grad
betydelsefulla arbetsuppgifter för såväl
planeringsråden som samarbetsnämnderna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på hifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herrar Mattsson och
Börjesson i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 157 ja och 32 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§5

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner om tillstånd
för Svenska sparbanksföreningen
att anordna ett sparlotteri.

Utskottets hemställan bifölls.

§6

Samhällelig bestämmanderätt över alla
resurser för energiförsörjningen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motion om samhällelig
bestämmanderätt över alla resurser
för energiförsörjningen.

I den till bankoutskottet hänvisade
motionen nr 139 i andra kammaren av
herr Lorentzon m. fl. hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
sådana åtgärder att samhället finge bestämmanderätten
över alla resurser för
energiförsörjningen.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 139 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Den motion som nu
skall behandlas, nr 139 i denna kammare,
föreslår att riksdagen måtte besluta
»att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådana åtgärder att samhället
får bestämmanderätten över alla re -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 139

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen

surser för energiförsörjningen». Ett enhälligt
bankoutskott yrkar avslag på
motionen.

Då en liknande motion från vår grupp
vid förra årets riksdag behandlades yrkades
av bankoutskottet avslag med
hänvisning till den år 1964 tillsatta
energiutredningen, som fortfarande är
i verksamhet. Även i år hänvisar bankoutskottet
till denna utredning samt
till ytterligare två utredningar, nämligen
den år 1966 tillsatta atomenergiutredningen
och eldistributionsutredningen,
som tillkallades i april 1966,
alltså efter det att vår motion behandlades
av riksdagen i februari i fjol.

Det rör sig alltså en hel del på detta
område, i varje fall då det gäller utredningar.
Trots att utskottet i år kan
hänvisa till att ytterligare två utredningar
är tillsatta och verksamma på
det område som motionen berör, vill jag
hävda, på samma sätt som göres i motionen,
att direktiven för dessa tre pågående
utredningar på energiområdet
inte innefattar den fråga som tagits
upp i yrkandet i vår motion nr 139 i
denna kammare om samhällets bestämmanderätt
över alla resurser för energiförsörjningen.

Då bankoutskottet förra året yrkade
avslag gjordes detta med motiveringen
att i direktiven för den av chefen för
handelsdepartementet år 1964 tillkallade
energikommittén flera av de i motionen
berörda frågorna hade uppmärksammats.
Utskottet fortsatte: »I

den mån så icke är fallet, bör enligt
utskottets mening utredningens resultat
likväl avvaktas, innan riksdagen tar
ställning till huruvida denna skall hos
Kungl. Maj:t anhålla om sådana åtgärder,
som motionärerna föreslagit!»

Denna formulering i utskottets utlåtande
antyder att den fråga i sammanhanget
som vi anser vara den väsentligaste,
nämligen samhällets bestämmanderätt
över energitillgångarna, inte omfattas
av energikommitténs utredningsuppdrag.

Sedan frågan behandlades av riksdagen
förra året har vi fått ytterligare
två utredningar. Bankoutskottet hänvisar
i år framför allt till 1966 års atomenergiutredning.
Denna anför: »Av särskilt
intresse med hänsyn till vad som
nu anförts av motionärerna är det uppdrag
som givits åt 1966 års atomenergiutredning.
Som framgår av direktiven
för denna utredning har den att ägna
uppmärksamhet åt frågan om den totala
statliga insatsen på atomenergiområdet.
» Den statliga insatsen hittills i
detta sammanhang har fram till budgetåret
1965/66 varit 1 480 miljoner kronor.
Den privata industriens ekonomiska
bidrag inskränker sig till 6 miljoner
kronor.

Utvecklingsarbetet har nu kommit så
långt att det gäller atomkraftens kommersiella
utnyttjande. Då uppkommer
frågan — enligt direktiven för utredningen
—■ om en översyn av omfattningen
och inriktningen av de statliga
insatserna samt formerna för dessa.
Hittills har utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
väsentligen utgjort en
statlig stödinsats åt industrien. De tekniska
och industriella erfarenheter som
programmet givit har främst kommit
verkstadsindustrien och den metallurgiska
industrien till godo — alltså den
privata industrien som endast satsat
6 miljoner kronor på detta forskningsarbete
medan det allmänna satsat 1 480
miljoner kronor. Enligt direktiven blir
det en huvuduppgift för utredarna att
närmare kartlägga industriens behov
av fortsatta statliga insatser under den
närmaste tioårsperioden, att ta hänsyn
till att andra krav än tidigare bör kunna
ställas på industrien i fråga om programmets
finansiering, att ta i beaktande
att industrien skall dela kostnadsansvaret
för sådana projekt, vilkas slutliga
utnyttjande kommer att äga rum
inom industrien, samt att undersöka
möjligheterna för en statlig affärsmässig
tillverkning inom atomenergiområdet,
eventuellt i samarbete med kraft -

140 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen

företagen och den tillverkande industrien.

Så långt vi motionärer kan tolka direktiven
för atomenergiutredningen har
denna inte erhållit uppgiften att befatta
sig med frågan om samhällets bestämmanderätt
över alla energiresurser.

Den tredje utredningen som utskottet
hänvisar till i detta sammanhang —
eldistributionsutredningen, som tillsattes
den 20 april 1966 — har framför
allt erhållit uppgiften att utreda de organisatoriska
frågorna i fråga om eldistributionen.

Samtliga dessa tre utredningar har
givetvis erhållit aktuella frågor att utreda.
Enligt vår uppfattning, som bygger
på såväl utredningsdirektiv som utskottsutlåtande,
är det dock synnerligen
troligt att den fråga som vi i detta
sammanhang anser vara den väsentligaste
inte är föremål för någon utredning.
Att de former som nu råder på
energiproduktionens område ger mycket
övrigt att önska är bl. a. de tre tillsatta
utredningarna ett uttryck för, även
om de inte erhållit uppdraget att syssla
med den enligt vårt förmenande väsentligaste
frågan.

Behovet av elenergi är som bekant
i stadigt stigande och har varit så sedan
lång tid tillbaka. Då det stod klart
att elproduktionen i en näraliggande
framtid inte kunde nämnvärt öka genom
användandet av vattenkraft, visade
det sig hur enskilda företag skapade
egna kraftverk och upprättade egna
vinstgivande distributionsföretag. Vid
sidan om den statliga och kommunala
verksamheten på detta område uppstod
en privat sektor där det privata vinstintresset
var det dominerande och som
bl. a. inverkade menligt för en rationell
planering.

Sedan vattenkraften inom kort maximalt
utnyttjats, måste det till andra
kraftkällor. Enligt årets statsverksproposition
förutsättes att atomkraften i
stor skala kommer att introduceras i
vårt land i mitten av 1970-talet. Här -

efter kommer atomkraften att svara för
den överväldigande delen av elkraftutbyggnaden
i landet. Sex kraftreaktorer
beräknas vara i bruk inom de närmaste
tio åren. Det är för att fullfölja
detta atomenergiprogram som riksdagen
beslutat om anslag på närmare en och
en halv miljard kronor.

Nu återstår dock frågan om de privata
vinstintressena även i fortsättningen
skall ges möjligheter att tillgodogöra
sig fördelarna av samhällets insatser
och tillgångar samt ges möjligheter
att påverka planeringen och distributionsformernas
uppbyggnad.

Det bör vara en samhällets uppgift
att svara för landets energiförsörjning.
Endast samhället kan på ett planenligt
sätt utbygga, effektivisera och förbilliga
energiproduktionen. Därför bör också
samhället ha bestämmanderätten över
alla resurser för energiförsörjningen.
Då denna fråga, som vi motionärer anser
vara den väsentligaste i detta sammanhang,
inte tycks vara föremål för
någon utredning, yrkar jag, herr talman,
bifall till motion nr 139.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Bankoutskottet har nog
funnit, att herr Lorentzon och hans
medmotionärer har varit litet väl raska
i fråga om att ta ställning. Det gäller
invecklade ting. Därom råder ingen tvekan.
Man kan få klara besked om det,
när man läser motionen och utredningsdirektiven
för de tre olika utredningar
som arbetar med detta problem. Vilka
dessa utredningar är har lierr Lorentzon
nyss nämnt. Jag behöver därför inte
uppehålla mig vid dem.

För bankoutskottet har det varit avgörande
att utredningarna arbetar. En
av dem kommer att lägga fram en del
av sitt material redan i år och en annan
av dem kommer kanske också att
bli färdig under år 1968. Att i det läget
skriva till Kungl. Maj :t och anhålla
om åtgärder av en art, som är beroen -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14 141

Befrielse i vissa fall från skyldigheten att inge bouppteckning

de av utredningsresultaten, förefaller
oss mindre rimligt. Jag skulle i stort sett
vilja inskränka mig till denna argumentering,
men jag vill också påpeka
ett par andra ting.

I instruktionerna för dessa utredningar
talas om att man skall pröva
arbete och ansvarsfördelning mellan
atombolaget och industrien. Det förefaller
mig vara en mycket tilltalande
formulering, en formulering som ger
klart besked om att vi här i landet har
att räkna dels med ett samhälle som gör
väsentliga insatser för forskningen och
på det sättet hjälper näringslivet framåt,
dels med ett näringsliv som är berett
att ta hand om dessa forskningsresultat
och föra dem ut i praktisk nytta
för hela landet.

Denna formulering skiljer sig mycket
fördelaktigt från motionens tankegångar.
Dels vill man pröva innan man
är färdig att ta ställning; motionärerna
vill ta ställning innan man har prövat,
dels håller man dörren öppen för samarbete.
Motionärerna tycks inte kunna
tänka sig något annat än att staten skall
ta över all verksamhet på detta område.

Ser man på hur det ligger till i dag
finner man att just i fråga om energiförsörjningen
existerar en hel rad olika
kombinationer. Atombolaget och vattenfallsverket
samarbetar t. ex. inom ramen
för Ågesta kraftvärmecentral och
där är också Stockholms stad med som
intressent. I Simpvarp arbetar man tillsammans
— efter vad man kan förstå i
gott samarbete — med något som kallas
Oskarshamnsverkets kraftgrupp, där
Sydkraft är en stor intressent, och Sydkraft
äges huvudsakligen av kommuner.
I denna kraftgrupp ingår också storföretag
som Uddeholm och Stora Kopparberg.

Allt detta tyder på att man kan räkna
med en rad kombinationer och inte
bara med den ensidiga lösning som föresvävar
motionärerna. Dessa tankegångar,
herr talman, ligger bakom utskottets
enhälliga avstyrkande av mo -

tionen, och jag ber nu att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 139;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§7

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 12, i anledning av motion om förstatligande
av läkemedelsindustrien,

nr 13, i anledning av motion om återställande
av tidigare talmansbord i kamrarnas
plenisalar,

nr 14, i anledning av motioner om införande
av barservering i riksdagsrestaurangen,

nr 15, i anledning av motion angående
tid för tillhandahållande av riksdagsbibliotekets
samlingar, och

nr 16, angående gemensamma bestämmelser
om grupplivförsäkring för
arbetstagare hos riksdagen och dess
verk m. m.; samt

första lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av väckt motion om strafffrihet
för otukt mellan syskon och dispens
för äktenskap mellan syskon.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 8

Befrielse i vissa fall från skyldigheten
att inge bouppteckning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
om befrielse i vissa fall från skyldigheten
att inge bouppteckning.

Första lagutskottet hade behandlat
en inom riksdagen väckt till lagutskott
hänvisad motion, nr 30 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping.

142 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Befrielse i vissa fall från skyldigheten att inge bouppteckning

I motionen hemställdes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning i syfte att ge domstol
rätt att under vissa omständigheter
medge befrielse från skyldighet att upprätta
och inge bouppteckning.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:30, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström och Schött, fru Kristensson
samt herrar Keijer och Dockered, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motion, It: 30, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande viss uppmjukning av bouppteckningsplikten
i enlighet med vad i
reservationen anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! I den motion som ligger
till grund för första lagutskottets
utlåtande nr 17 hemställer motionären
om ett förenklat bouppteckningsförfarande
i de fall då den avlidne är medellös
och saknar kända arvingar eller
då ett litet barn liar avlidit utan att
efterlämna tillgångar. Det är här fråga
om ett motionsyrkande som har framställts
vid tidigare riksdagar, och jag
tror att andra kammaren håller mig
räkning för om jag är mycket kortfattad
i min motivering.

I en reservation till utskottets utlåtande
bär jag tillsammans med andra
reservanter hemställt att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa en utredning rörande
viss uppmjukning av bouppteckningsplikten.

Motionärerna anser att förfarandet
skulle kunna förenklas genom att en
skriftlig anmälan får ersätta bouppteckningen.
Måhända skulle de olägenheter
som motionären påtalar kunna undanröjas
genom att domstolen finge rätt att
efterge kravet på gode män. Det skulle

vara tillräckligt att de anhöriga eller
den som eljest har hand om dödsboet
lämnar uppgifter till domstolen om de
förhållanden varom en bouppteckning
skall upplysa. Uppgifterna kunde lämpligen
lämnas på en blankett, eventuellt
tillhandahållen av domstolen, som undertecknas
under edlig förpliktelse liksom
fallet är vid bouppteckningar i
allmänhet. Förenklingen skulle bestå
däri att besväret och kostnaden i samband
med anlitandet av gode män skulle
bortfalla.

Vi har ansett att möjligheterna för en
sådan uppmjukning borde utredas och
menar att den åsyftade förenklingen
skulle bespara både den enskilde och
det allmänna besvär och kostnader.
Det gäller en liten utredning, till sin
omfattning så begränsad att vi tror att
den skulle kunna utföras inom justitiedepartementet
utan tillsättande av någon
särskild kommitté.

Herr talman! Jag ber med stöd av
den anförda motiveringen att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp).

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Såsom herr Dockered
framhöll har motioner i samma syfte
som det nu aktuella väckts vid 1961 års
riksdag, vid 1963 års riksdag och vid
1966 års riksdag. År 1961 sändes motionen
ut på remiss, och remissinstanserna
var tämligen eniga om att det inte
fanns skäl att bifalla motionsyrkandet.

Yrkandet har denna gång förändrats
något. Man önskar att Kungl. Maj :t låter
genomföra en utredning i syfte att
få till stånd ett förenklat bouppteckningsförfarande.
Detta skulle närmast
inskränka sig till att en handling inlämnas,
på vilken det under edlig förpliktelse
försäkras att det inte finns
några tillgångar eller att vissa mindre
sådana finns.

Dessa förslag har tidigare kritiserats

Onsdagen den 15 mars 1967 em. Nr 14 143

Lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar och större personalinskränkningar

av remissinstanserna med anledning av
att domstolen ansett, att det är ungefär
lika besvärligt att handlägga ett sådant
papper som att handlägga en bouppteckning.
De enklaste bouppteckningarna
är också mycket lätta att utföra.
Det finns på socialnämnderna blanketter
tillgängliga för detta ändamål,
och det föreligger även möjlighet att få
hjälp med upprättandet av dessa bouppteckningar.

Utskottsmajoriteten har därför inte
ansett att riksdagen nu borde inta någon
annan ståndpunkt till de här motionerna
än den gjorde så sent som
1966, och jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru KR1STENSSON (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i debatten, men efter vad
herr Martinsson nu senast sade tycker
jag det kan finnas anledning att se något
på vad remissinstanserna sade 1961.

Jag kan inte hålla med herr Martinsson
om att de skulle ha intagit en särskilt
negativ ställning, i varje fall inte
till möjligheterna att få ett förenklat
förfarande, och det är ju det reservationen
syftar till. Såväl Stockholms rådhusrätt
som Stockholms stads rättshjälpsanstalt
liksom Stadsförbundet och
Landskommunernas förbund och dessutom
Sveriges Advokatsamfund vitsordade
samfällt, att en del skulle vara att
hämta om man fick pröva ett förenklat
förfarande.

Jag vill understryka att detta givetvis
inte är någon stor fråga, men om
man kan åstadkomma förenklingar, bör
man väl göra det, i all synnerhet som
den utredning vi begär inte kommer att
bli särskilt omfattande.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dockered begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Svanström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dockered begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 74 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§9

Lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar
och större personalinskränkningar Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar
och större personalinskränkningar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
1:174 av herr Oscar Carlsson m.fl. och
nr II: 214 av herr Andersson i BilMngsfors
in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,

144 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar och större personalinskränkningar

hade hemställts, »att riksdagen beslutar
att hos Kungl. Maj :t begära förslag till
sådan lagstiftning som innebär, att varseltiiden
vid företagsnedläiggelser eller
större personalinskränkningar fastställes
till 12 månader samt att de anställda
under denna tid hålles ekonomiskt skadeslösa».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 174 och II: 214, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MOSSBERG (s):

Herr talman! I förevarande motioner
har några riksdagsledamöter aktualiserat
frågan om dels lagstadgad, dels
längre varselplikt vid företagsnedläggningar
eller större personalinskränkningar.

För närvarande är det fria överenskommelser
som reglerar varselplikten.
År 1952 träffades uppgörelse mellan å
ena sidan arbetsmarknadsstyrelsen och
å andra sidan Arbetsgivareföreningen
och Industriförbundet om rapportering
av planerade driftsinskränkningar och
driftsnedläggningar.

Det är väl så att det såväl för arbetsmarknadsmyndigheterna
som för de anställda
och även för kommunerna föreligger
ett starkt behov av att på ett
mycket tidigt stadium bli informerade
om planerade personalreduceringar inom
företaget. Genom tidig information
skall möjliggöras att förbereda åtgärder
för att omplacera den berörda arbetskraften.
Lika angeläget är det för
kommunerna att få kännedom om de
planer som företagen har i detta avseende.
Ett gott samarbete i dessa frågor har
utvecklats mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och berörda parter.

Tidiga informationer om väntade personalförändringar
inom företagen är
av stor betydelse för att erforderliga
arbetsmarknadsåtgärder skall kunna förberedas
och verkställas på ett snabbt,

rationellt och smidigt sätt. Varselsystemet
måste därför anses vara ett synnerligen
viktigt arbetsmarknadspolitisk instrument,
ett instrument som bör göras
ännu effektivare så långt det är möjligt.
I regel har väl företagen följt bestämmelsen
om minst två månaders
varsel. Det säges att företagen inte sällan
t. o. m. har tillämpat längre varseltid
än enligt bestämmelsen. Enligt
min mening har det visats en positiv
vilja att bistå arbetsmarknadsmyndigheterna
vid omställning av arbetskraften
utöver vad ifrågavarande bestämmelser
ålägger vederbörande.

Även om de arbetsmarknadsmässiga
åtgärderna vidgats och förbättrats för
att underlätta arbetskraftens omställning
har väl ändå arbetsgivarna vid
företagsnedläggelse fortfarande ansvar
för sina anställda, ett ansvar som bör
öka i takt med den alltmer tilltagande
strukturrationaliseringen. Detta ansvar
anser jag bör utbyggas till längre varselplikt.

Det torde också vara angeläget att
genom lag eller på annat sätt införa bestämmelser
som för företagen skapar
generell skyldighet att informera kommunerna.
En kommuns investeringar
och utveckling bygger i stort på industriens
planering för framtiden. På
grund av de problem som faktiskt uppkommer
vid driftsnedläggningar och de
omfattande insatser som aktualiseras i
samband härmed kan man enligt min
mening dra den säkra slutsatsen, att
den vid överenskommelsen fastställda
varseltiden om två månader i många
fall är otillräcklig för att arbetsförmedlingarna
på ett önskvärt sätt skall kunna
förbereda och genomföra arbetskraftens
omställning.

I det fall att ett företag står inför
fusionering eller ändring av produktionsinriktningen
och därmed åtföljande
personalinskränkningar torde förberedelserna
för dessa förändringar vara
planerade under avsevärd tid, varför varselmeddelande
i sådana fall torde kun -

Onsdagen den 15 mars 1967 em. Nr 14 145

Lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar och större personalinskränkningar

na lämnas långt tidigare än två månader
innan åtgärden sätts in. Även i det
fall då ett företag till följd av ekonomiska
orsaker står inför hotet att lägga
ner sin produktion, torde detta förhållande
vara välkänt för företagets
ledning långt innan beslutet om nedläggningen
fattas, varför möjlighet att
i god tid varsla om nedläggning borde
föreligga. Stundom kan det vara angeläget
att iaktta speciell diskretion, beträffande
planerade åtgärder, och viss
information har därför ibland behandlats
med sträng sekretess. Åtgärder för
exempelvis industrilokalisering, omskolning
och även särskilda omställningsarbeten
kräver ingående förberedelser
för vilka två månader är otillräckliga.

Det torde också vara så att kraven
på arbetsmarknadsverkets insatser vid
omställningar av detta slag har skärpts.
Frågan är nu om man kan räkna med
att arbetsmarknadsstyrelsen tar upp förhandlingar
med låt säga Arbetsgivareföreningen,
Industriförbundet och kanske
också andra organ i avsikt att få
till stånd en längre varseltid.

Här uppstår då frågan vilken tid som
är lämplig med alla överväganden och
hänsyn. Jag anser att det skall vara en
väl tilltagen förlängning. Vid de förhandlingar
som eventuellt kommer till
stånd torde det enligt min uppfattning
vara fullt på sin plats att kommunförbunden
får ett ord med i laget.

Denna fråga har varit föremål för utredning
för inte så länge sedan, bl. a. i
den s. k. arbetsmarknadsutredningen,
som har avlämnat ett betänkande vari
även varseltiden belyses. Denna utredning
åberopar de goda kontakter som är
rådande mellan å ena sidan arbetsförmedlingar
och länsarbetsnämnder och å
andra sidan företagen och säger att arbetsmarknadsmyndigheterna
har fått
bättre överblick av läget i sådana situationer
än vad fallet var tidigare.
Man erinrar om att myndigheterna halvårs-
och årsvis orienteras om personalbehov
o. d., och man säger att rådande
6-—Andra kammarens

förhållanden är tillfredsställande. Jag
vill då gärna fråga: För vem eller för
vilka är rådande förhållanden tillfredsställande? Det

är väl i så fall för företagen, men
långt ifrån är de tillfredsställande för
de anställda. Nåväl, utredningen har
inte funnit anledning att rekommendera
längre varseltid. Ej heller har man
velat föreslå någon ändring i principen
med frivillig överenskommelse om
varsel.

Detta utlåtande har utredningen avgett
trots att en del remissvar, däribland
från LO, inneburit att det borde
förekomma längre varseltid.

Jag är helt klar över att det inte är
enbart fördelar med längre varsel, men
jag har noga övervägt detta och kommer
fram till att det synes vara angeläget
att få till stånd informationer av
detta slag tidigare än vad som nu sker.

Det har talats om att man skulle förlänga
från två till fyra månader. Mig
synes det vara för litet med fyra månader
också.

Det hör vara minst sex månader,
helst tolv månader. Frågan är då vilken
väg man bör gå för att nå motionens
syfte, om det skall ske genom
lagstiftning eller om den frivilliga
överenskommelsen skall byggas ut. För
min del vill jag gärna ha sagt, att man
kan nå lika långt med frivilliglinjen, så
är jag nöjd med det. Men jag befarar
att vi i denna viktiga fråga inte kan nå
ett fullgott resultat utan en lagstiftning.

Vi borde nog vara överens om att en
av arbetsmarknadspolitikens viktigaste
uppgifter är att överbrygga de svårigheter
som drabbar enskilda i denna omvandlingsprocess.
Vi bör därför inrikta
oss på en varseltid som gör det lättare
att bemästra de svåra problem som
kommer att uppstå i samband med
den fortsatta strukturrationaliseringen.
Detta synes mig vara — och jag tror
att många håller med mig om det —
en samhällsangelägenhet av stort mått.
Jag vågar hoppas, att såväl företagen

protokoll 1967. Nr 24

146 Nr 14 Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar och större personalinskränkningar

som arbetsmarknadsstyrelsen kommer
att ställa sig positiva till kravet på en
utbyggd varselplikt och till att det ges
information i så god tid, att de svårigheter
som följer i strukturförändringarnas
släptåg blir så litet kännbara som
möjligt för dem som drabbas därav.
För att så skall kunna ske tror jag också
att det är nödvändigt att kommunerna
får de informationer som nu ges till
vederbörande myndighet.

Låt mig till sist bara helt kort granska
vad utskottet skrivit om dessa motioner.
Utskottet avstyrker förslaget om
lagfäst varselplikt och yttrar sig inte
om varseltidens längd. Jag vet inte om
jag bedömer detta utlåtande riktigt och
om jag är för hård om jag säger att jag
anser att utlåtandet verkar kallsinnigt
och nästan negativt. Jag skall emellertid
inte döma utskottets ledamöter härför;
var och en har rätt att tycka, tänka och
säga vad han vill. Men nog överraskar
det mig litet att ingen ledamot kunnat
se det angelägna i att mycket snart
bygga ut varselplikten i enlighet med
motionsförslaget. Utskottet litar helt på
utredningens syn på denna fråga. Med
all respekt för sakkunniga män och
kvinnor kan det ändå tänkas att utredningen
bedömt frågan litet för lättvindigt
och inte tagit tillräcklig hänsyn till
vad jag skulle vilja kalla strukturoffren,
som det gäller att hjälpa på alla
tänkbara sätt.

Yi skall också beakta att utredningen
gjorde sitt yttrande i ett tidsläge
som inte var så svårt som dagens situation.
Jag vill naturligtvis inte tro
att utskottets ledamöter saknar känsla
för medmänniskor som befinner sig i
en svår belägenhet på grund av arbetslöshet
och omställningssvårigheter, men
nog kunde man förvänta, tycker jag,
en positivare inställning till denna fråga
än den som framgår av utskottsutlåtandet.

Om nu riksdagen avfärdar kravet
på längre varseltider genom att bifalla
utskottets hemställan synes det mig

föreligga risk för att detta synnerligen
berättigade krav inte blir tillgodosett
inom rimlig tid; det kanske kommer att
ligga på is ganska länge.

Herr talman! Jag vill sluta med att
yrka bifall till motion II: 214.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Det är väl ingen tvekan
om att denna motion är väckt i en
angelägen och viktig fråga. Motivet är,
som herr Mossberg har sagt, det som
händer på arbetsmarknaden, nedläggandet
och sammanförandet av företag
till stora enheter. Den otrygghetskänsla
som detta för med sig för stora delar
av landets löntagare är väl helt naturlig.
Det tar sig också uttryck i motioner
av detta slag.

Jag kan i långa stycken instämma i
vad herr Mossberg har sagt. När vi i
andra lagutskottet behandlade motionen
måste vi, liksom i fråga om andra
motioner, främst se till motionens yrkande,
d. v. s. i detta fall ett förslag
om lagstiftning. Utskottet har därvid
konstaterat, att frågan redan har varit
föremål för utredning, som sänts ut på
remiss. Några remissinstanser, bl. a. LO,
uttalade sig då, som herr Mossberg omnämnt,
för en längre varseltid. Riksdagen
har sedermera behandlat propositionen
om arbetsmarknadspolitiken.
Den gången väcktes inte några motioner
med krav på en särskild lagstiftning.

Herr Mossberg säger att han inte
tror att utskottsledamöterna är ointresserade
av den otrygghetskänsla som en
hel del löntagare kan ha. Jag kan försäkra
herr Mossberg och motionärerna
i övrigt att andra lagutskottet har tagit
mycket allvarligt på denna fråga. Jag
vill här återge vad utskottet har sagt
— det gäller de rader på sid. 6 i utskottets
utlåtande som herr Mossberg
inte fäst sig vid. Utskottet säger på
följande sätt: ”Med hänsyn till att gällande
system för varsel helt nyligen
varit föremål för prövning finner ut -

Onsdagen den 15 mars 1967 em. Nr 14 147

Lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar och större personalinskränkningar

skottet det för närvarande inte erforderligt
med lagstiftning i frågan. Utskottet
förutsätter emellertid att arbetsmarknadsstyrelsen
uppmärksamt
följer systemets tillämpning och tar de
initiativ som kan påkallas av förhållandena.
”

Jag vill påpeka att utskottet inte har
tagit ställning i fråga om varseltidens
längd. Utskottet säger att riksdagen får
anledning att ta upp denna fråga, när
andra motioner, som behandlar detta
problem, kommer upp. Den motion det
här gäller rör lagstiftningsproblemet,
och andra lagutskottet anser att det
inte kan tillstyrka förslaget i motionen.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:174
och 11:214; och biföll -kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om en allmän inkomstförsäkring,
nr 15, i anledning av väckta motioner
om vårdbidrag och invaliditetstillägg,
nr 16, i anledning av väckt motion om
rätten till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående sociala förmåner för adoptivföräldrar,
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
för döva; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:-ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 6 juni 1925 (nr 382)
angående uppvärmning av till kreatursföda
avsedd mjölk m. in.,

nr 16, i anledning av väckta motio -

ner angående registreringen av motorfordon,
och

nr 17, i anledning av väckt motion
angående tillstånd för vissa släktingar
att förvärva fast egendom.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av idrottspriser,

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående avskrivningsunderlaget för
skogsvägar, m. m.,

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående villabeskattningen m. m.,
nr 15, i anledning av väckt motion om
befrielse för handikappade från bilskatt,
och

nr 16, i anledning av väckt motion
om ändring i beskattningen i syfte att
främja mindre företags utveckling;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till Jägarnas riksförbund,
m. m.

§ 12

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 109, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med för -

148 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

slag till lag angående ändring i lagen
den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser:

nr 111, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; samt

nr 112, till fullmäktige i riksgäidskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning.

§13

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från talmanskonferensen med
överlämnande av ett från utredningen
angående riksdagens revisorers verksamhet
inkommet betänkande med förslag
till effektivisering av riksdagens
revisorers verksamhet.

§14

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 54, angående bidrag för
budgetåret 1967/68 till handelshögskolan
i Stockholm, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§15

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 896, av herr Nilsson i Agnäs, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 35, angående vissa anslag ur kyrkofonden,
m. m., och

nr 897, av herr Nilsson i Agnäs, likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 35.

Dessa motioner bordlädes.

§16

Föredrogs en från herr Lennart Geijer,
som den 31 mars 1965 valdes till
ledamot i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond för valperioden
1965—1968, inkommen skrivelse, vari
denne från och med den 1 april 1967
avsagt sig uppdraget att vara ledamot
i nämnda styrelse.

Kammaren godkände denna avsägelse
och beslöt att med anledning härav
val av en ledamot i stället för den sålunda
avgångne skulle i föreskriven
ordning anställas.

§17

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ang. tidpunkten för avlämnande
av proposition om erosionsskydd på
ön Ven,

herr Wikner, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utredning rörande glesbygdens
gymnasiefråga,

herr Lindström, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående långsiktsplaneringen inom
skogsindustrien,

herr Blidfors, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
sjukpenning till kroniskt njursjuka
personer, och

herr Krönmark, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående beslut om ändring av studiers
tidsförläggning.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.11 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLH 67
714009