herr Königson ang. uppförande av siderosen på förteckningen över (Riksdagens protokoll 1955:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 10

18—23 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 18 mars

Sid.

Svar på frågor av:

herr Königson ang. uppförande av siderosen på förteckningen över

yrkessjukdomar ...................................... 5

herr Kilsmo ang. lönsamheten vid samjordbruk m. m........... 5

herr Henriksson ang. förenklade krav på formell kompetens inom

statsförvaltningen .................................... 7

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Mödrahjälp ............................................ *

Mödrahjälpsnämnderna .................................. 10

Inackorderingshem m. m................................. 10

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar................ 19

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor...................... 19

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande .................. 20

Utrustning m. m. av samlingslokaler........................ 30

Behovsprövning på bostadsmarknaden ...................... 32

Social upplysningsfilm.................................... 34

Löneavdrag för statstjänstemän vid ledighet för uppdrag vid hovet

och ordensväsendet...................................... 3b

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m......... 37

Sedeltyper skiljbara genom känseln .......................... 60

översyn av lagen om inteckning i jordbruksinventarier .......... 61

Åtgärder mot olämplig serielitteratur.......................... 62

Interpellation av fru Ewerlöf ang. ändring av civilförsvarsplikten .. 64

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 23 mars

Ändrade bestämmelser om röstlängd.......................... 72

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel: 74

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling.... 74

Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m............... 118

Armén: Frivilliga skytteväsendet .......................... 119

Lottaorganisationen...................................... 120

Tryggad import av alkoholfria drycker av druvor................ 121

Skogs vårdsavgiften........................................ 127

Prisutjämningsavgift m. m................................... 128

Enhetligt ortsavdrag ...................................... 139

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
.............................................. 142

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 18 in ars

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifter under femte huvudtiteln
(socialdepartementet).................................... 8

— nr 48, ang. bidrag till bakteriologiska laboratorier i Norrland.... 35

— nr 49, om ändrad löneställning för förrådsunderofficerare m. m. 35

— nr 50, om löneavdrag för statstjänstemän vid ledighet för uppdrag

vid hovet och ordensväsendet ............................ 36

— nr 51, ang. tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m. 37

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. sedeltyper skiljbara genom känseln
.................................................. 60

Första lagutskottets utlåtande nr 18, ang. ändring av lagen om införsel

i avlöning, pension eller livränta .......................... 61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. översyn av lagen om inteckning

i jordbruksinventarier .................................. 61

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, ang. åtgärder mot olämplig
serielitteratur ...................................... 62

Onsdagen den 23 mars

Val av valmän för utseende av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
med suppleanter samt av suppleanter för dessa valmän 70

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring av bestämmelserna
om röstlängd .................................... 72

— nr 13, om revision av lagen angående rikets flagga............ 74

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifter för budgetåret 1955/56

under fjärde huvudtiteln (försvarsdepartementet) ............ 74

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, om tryggad import av alkoholfria
drycker av druvor.................................. 121

— nr 20, ang. skogsvårdsavgiften............................ 127

Innehåll

Nr 10

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. prisutjämningsavgift m. m. 128

— nr 22, ang. befrielse från nöjesskatt........................ 138

— nr 26, om skattefrihet för familjebidrag under militärtjänstgöring 139

— nr 27, om enhetligt ortsavdrag............................ 139

Bankoutskottets utlåtande nr 8, om pension åt Greta Ulrika Swedner 142

— nr 9, ang. granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.................................... 142

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändrad lydelse av 11 § lagen
om trafikförsäkring å motorfordon rörande obligatorisk trafikförsäkring
för mopeder .................................... 153

— nr 21, ang. tillfälligt upphävande av viss i vägtrafikförordningen

föreskriven besiktningsskyldighet, m. m., samt ändring i förordningen
.............................................. 153

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9, rörande militär och civil militär

personals arbetstid................................ 153

— nr 10, om de sociala konsekvenserna av dispensäktenskap m. m. 154

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Fredagen den 18 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
mars.

§ 2

Svar på fråga ang. uppförande av side rosen

på förteckningen över yrkessjukdomar Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Königson har till
mig riktat följande fråga: »Anser herr
statsrådet att det nu är så klarlagt genom
medicinska undersökningar att siderosen,
vilken sjukdom speciellt drabbar
svetsare, är en yrkessjukdom, som
kan tas upp på förteckningen över yrkessjukdomar?» Med

anledning härav vill jag svara,
att sideros eller järndammlunga sedan
den 1 juli 1950 omfattats av lagstiftningen
rörande försäkring för yrkessjukdomar.

Härpå anförde

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr socialministern för svaret på min
fråga. Jag är mer än nöjd med svaret.
Socialministern försöker framställa saken
så, att det sedan 1950 har stått
klart, att siderosen är en yrkessjukdom,
som då omfattades av olycksfallsförsäkringen
och nu omfattas av yrkesskadeförsäkringen.
Detta har inte varit lika
klart överallt, herr Sträng. Så sent som
i år hölls ett informationsmöte i Göteborg
för svetsarna på Götaverken.

Där deltog också en expert från Institutet
för folkhälsan. Enligt de upplysningar
jag fått från de närvarande blev
det ingalunda klarlagt, att siderosen omfattades
av yrkesskadeförsäkringen. I
samband med lagändringen 1950 talades
det allmänt om dammlunga och i propositionen
speciellt om hårdmetalldammlunga,
men siderosen finns inte nämnd
i propositionen. Det har därför varit
olika meningar huruvida den omfattas
av försäkringen eller inte. Jag är därför
tacksam för att socialministern nu utan
vidare fastslår, att siderosen är en sådan
yrkessjukdom som omfattas av yrkesskadeförsäkringen.
Jag tror att svetsarna
i landet också kommer att bli
nöjda med detta svar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. lönsamheten vid
samjordbruk m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Herr Kilsmo har frågat
mig, om jag är villig att lämna en
redogörelse för lönsamheten vid samjordbruken
och därvid även för räntabiliteten
av det kapital, som jordägaren
nedlagt i dessa.

De samjordbruk, varom här kan bli
fråga, är sambruksföreningarna på Ryds
gård i Östergötlands län, Lessebo gård
i Kronobergs län och Tarvs gård i
Stockholms län samt i Hörnsjöfors i
Västmanlands län. Ryds och Lessebo
sambruksföreningar arrenderar fastigheterna
av respektive kommun, medan

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Svar på fråga ang. lönsamheten vid samjordbruk m. m.

Tarvs och Hörnsjöfors sambruksföreningar
arrenderar fastigheterna av
kronan. Föreningarna har ännu ganska
kort verksamhetstid bakom sig.
Äldst är föreningen på Ryds gård, som
började sin verksamhet den 14 mars
1951; därnäst följer Tarv och Hörnsjöfors,
som började den 14 mars 1952,
och sist kommer Lessebo, som började
i april 1953.

Föreningen på Ryds gård består av
fem medlemmar. Gården omfattar cirka
116 hektar åker och cirka 16,5 hektar
betesmark. Arrendet är 14 100 kronor
per år. Lessebo-föreningen har sex medlemmar
och gården omfattar cirka 90
hektar åker samt 65 hektar betesmark.
Arrendet var år 1953 5 500 kronor. På
Tarvs gård har föreningen fem medlemmar.
Gården omfattar 190 hektar
åker, 18 hektar kultiverad betesmark
och 23 hektar äng. Arrendet har för
åren 1952, 1953 och 1954 varit respektive
11 000, 12 600 och 14 600 kronor
och stiger därefter successivt, allteftersom
gården iståndsättes beträffande
jord och byggnader, till 25 000 kronor
år 1958. Hörnsjöfors-föreningen slutligen
har sex medlemmar och ett arrende
av 16 000 kronor per år fram till år
1957, då nuvarande avtal utgår. Gården
är på 188,5 hektar åker och 13 hektar
betesmark.

Vad beträffar de av föreningarna arrenderade
fastigheterna torde böra nämnas,
att när de förvärvades av nuvarande
jordägare, bland annat byggnaderna
å desamma var i tämligen dåligt
skick, varför jordägarna fått göra och
fortfarande får göra ganska stora investeringar.
Detta har också haft till
följd, att sambruksföreningarna hittills
haft relativt små utgifter för underhåll
av byggnader. Om man belastade driften
med normala kostnader för underhåll
— enligt gängse normer för gårdar
av här ifrågavarande storlek och
med förevarande produktionsinriktning
— skulle, enligt vad som upplysts mig,
föreningarna i genomsnitt ha haft ytter -

ligare utgifter med närmare 10 000 kronor
per år. Detta är en sak, som man
får hålla i minnet vid bedömningen av
de resultat, som jag redovisar i det
följande.

Enligt räkenskaper och bokslut för
ifrågavarande sambruksföreningar har
nettoöverskottet i genomsnitt per förening
uppgått för år 1951 till 12 700
kronor, för år 1952 till 13 700 kronor
och för år 1953 till 17 900 kronor. För
år 1954 finns redovisning ännu för endast
två av föreningarna, och denna visar
en försämring av nettoöverskottet
för dessa föreningar jämfört med år
1953 på i genomsnitt 8 600 kronor. Vid
framräkningen av nettoöverskotten har
medlemmarna först tillgodoförts avtalsenliga
löner. Vidare har räntor å lånat
kapital och arrenden avdragits. Avskrivning
har dessutom gjorts med 10
procent på inventariernas anskaffningsvärde.
Korrigering har också gjorts för
i förekommande fall i bokföringen företagna
nedskrivningar av varulagren.
Avdrag har emellertid icke gjorts för
ränta å insatskapital, vilken sålunda ingår
i nettoöverskottet.

Det förtjänar vidare nämnas, att år
1953 var ett mycket gott skördeår för
samjordbruken och att även de övriga
redovisade åren givit ett i stort sett
ganska tillfredsställande skörderesultat.
Med tanke härpå och på den korta tid,
som föreningarna ännu varit i verksamhet,
samt med hänsyn till, bland annat,
att föreningarna — såsom jag förut
nämnt — hittills haft endast tämligen
små utgifter för underhåll av byggnader,
torde det ännu vara för tidigt att
mera bestämt uttala sig om lönsamheten
vid ifrågavarande samjordbruk.

Vad slutligen angår förräntningen av
det av jordägaren investerade kapitalet
kan denna för de från kronan arrenderade
fastigheterna vid normal avskrivning
och enligt gällande arrendeavtal
anges vid Tarvs gård till 2,7 procent
och vid Hörnsjöfors till 2,87
procent.

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Svar på fråga ang. förenklade krav på formell kompetens inom statsförvaltningen

Vidare anförde:

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern och hans medhjälpare
för det svar som jag har fått. Jag
ber om ursäkt om jag har orsakat alltför
mycket besvär med frågan. Jag
skall vid detta tillfälle inte göra några
långa anmärkningar till detta svar utan
endast ytterst kortfattat anföra ett par
synpunkter.

För det första vill jag fästa uppmärksamheten
vid att dessa sambruksföreningar
har gått ganska dåligt, ty de
vinster som redovisas är i själva verket
intet annat än ganska anspråkslösa marginalposter.
Detta framgår så mycket
tydligare som det står, att avskrivningarna
på inventariernas anskaffningsvärde
inte har utgjort mer än 10 procent.
Jag skulle vilja se den jordbrukare
som kan ha kvar sina jordbruksinventarier
i 10 år, om han nämligen
brukar dem på en gård av den storleksordning
som det här är fråga om. Vidare
är det ju alldeles uppenbart, att
dessa sambruksföreningar, om de hade
ägt de jordbruk som de nu brukar, inte
skulle ha gått i land med sin uppgift,
då förräntningsprocenten endast är 2,7
respektive 2,87 procent. De jordbruk
som redovisningen avser är i själva verket
inte så dåliga. Ett av dom är i alldeles
utmärkt skick, såväl vad hus som
jord och brukning beträffar.

Till sist skulle jag bara vilja fråga
jordbruksministern, varför staten har
upphört att befrämja att nya samjordbruk
bildas. Lantbruksstyrelsen har fattat
det beslutet, att några jordbruk inte
vidare skall köpas in för att utarrenderas
av staten till eventuella spekulanter
på sambruksföreningar. Detta kanske
inte jordbruksministern känner till,
men det är det verkliga förhållandet.
Finns det någon grund för ett sådant
beslut?

Jag ber än en gång få tacka för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag är tacksam för
att herr Kilsmo riktade tacket även
till min medhjälpare. Det har varit
samarbete inte bara i dessa jordbruk
utan också i departementet — där man
alltid har samarbete.

Orsaken till att lantbruksstyrelsen har
upphört att köpa jordbruk för att lämna
dem till sambruksföreningar är förmodligen,
att man har velat se litet
mera av verksamheten. Det är för tidigt
att fälla ett omdöme om sambruken än.
Jag tror att det är detta som gör att
lantbruksstyrelsen vilar på hanen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. förenklade krav på

formell kompetens inom statsförvaltningen Chefen

för civildepartementet, herr
ståtsrådet LANGE, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Henriksson har
frågat mig, om jag avser att genomföra
de förenklingar i fråga om krav på
formell kompetens inom statsförvaltningen,
som kompetensutredningen har
förordat, och i så fall när.

Som svar härpå får jag meddela, att
jag avser att i största möjliga utsträckning
söka genomföra det åsyftade förslaget.
Detta bör enligt min mening ske
i samband med att de olika myndigheternas
instruktioner omarbetas i anslutning
till den nyligen utfärdade allmänna
verksstadgan. Jag vill i detta
sammanhang också nämna, att jag har
anmodat utredningen att med all kraft
fortsätta utredningsarbetet i fråga om
om tjänster av teknisk karaktär.

Härefter anförde

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Jag tackar civilministern
för svaret på min fråga. Min kommentar
till svaret kan bli kort.

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Mödrahjälp

Frågan om vilka krav man skall ställa
på formell kompetens för olika tjänstemän
inom statsförvaltningen har ju
diskuterats under åtskillig tid. Man har
också här i riksdagen framfört den meningen,
att de krav som nu uppehälles
i rätt stor utsträckning är ålderdomliga
och går alltför långt i fråga om
krav på examina av olika slag. När
kompetensutredningen nu har framlagt
ett förslag, som innebär enklare regler
och större hänsynstagande till praktiskt
kunnande, har den otvivelaktigt haft
mycket goda grunder härför. Jag noterar
nu med tillfredsställelse, att civilministern
är positivt inställd till de förslag
som har lämnats och att dessa
kommer att genomföras. Jag förmodar
att personalorganisationerna får möjlighet
att delta i arbetet att utforma
regler för olika grupper av tjänster och
vidare att ändringarna inte bara genomförs
på papperet i verkstadgan utan
också kommer att åtföljas ute i de olika
verken av en ny inställning, som kännetecknas
av större vilja att tillvarata
det praktiska kunnandet och bättre än
hittills kombinera krav härpå med
fordringar på teoretiska kunskaper, meriterade
genom avlagda examina.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr
141, angående anslag för budgetåret
1955/56 till Bidrag till sjukkassor m. m.;
och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 143, angående bostadslån till domänverkets
fast anställda arbetare.

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner. Därvid
remitterades

till statsutskottet motionerna:
nr 523, av fru Ingenäs m. fl.,
nr 524, av herrar Holmberg och Senander
och

nr 525, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
526, av herr Engkvist m. fl.; samt
till statsutskottet motionen nr 527, av
herr Gustafson i Dädesjö m. fl.

§ 7

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
en redogörelse för i anledning av spionagen
mot vårt land vidtagna skyddsåtgärder,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Mödrahjälp

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
(punkt 13, s. 22—27) föreslagit riksdagen
att till Mödrahjälp för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 4 500 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Magnusson (I: 87) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagård
(II: 122), hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte dels till
Mödrahjälp för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 2 500 000 kronor
och dels beakta de synpunkter beträffande
mödrahjälpens handhavande
som i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 87 och II: 122, såvitt nu vore i fråga,
till Mödrahjälp för budgetåret 1955/56
anvisa ett förslagsanslag av 4 500 000
kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Birke, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 87 och II: 122, såvitt nu vore

1 fråga, till Mödrahjälp för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av

2 500 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

BIRKE (h):

Herr talman! Sedan riksdagen fattat
beslut om moderskapsförsäkringen har
förutsättningarna för ett bibehållande
av den behovsprövade mödrahjälpen i
väsentlig grad förskjutits. Moderskapsförsäkringen
innebär ju att varje moder
nu får 270 kronor och ett barntillägg av
20 kronor. Mödrarna får sålunda sina
huvudsakliga kostnader täckta genom
denna försäkring. Moderskapsförsäkringens
genomförande har alltså för
mödrarna inneburit en avsevärd förbättring
i ekonomiskt avseende. När
frågan om mödrahjälpen var uppe i
samband med att riksdagen beslutade
om moderskapsförsäkringen föreslog vederbörande
statsråd, att de årliga kostnaderna
för mödrahjälpen skulle skäras
ned från 10 till 6 miljoner kronor.

Mödrahjälp

Statsrådet föreslår nu att denna kostnad
för nästa budgetår skall sänkas till
4,5 miljoner kronor. Reservanterna anser
emellertid att kostnaden bör kunna
ytterligare nedskäras och yrkar att beloppet
sättes till 2,5 miljoner.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av fröken Andersson
m. fl. vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill erinra om att,
såsom utskottet framhållit, ett förslag
till lag om socialhjälp torde komma att
föreläggas innevarande års riksdag, och
i samband därmed kommer även att
tas upp spörsmål som berör mödrahjälpen.
Jag vill också erinra om att socialstyrelsen
till ledning för mödrahjälpsnämndernas
prövning av hjälpbehovet
utfärdat nya normer och gått
in för viss reducering jämfört med vad
som tidigare gällt. Under sådana omständigheter
har vi i utskottet inte ansett
oss kunna vara med om det förslag
som framlagts i reservationen. Utskottet
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Birke begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Mödrahjälpsnämnderna — Inackorderingshem m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 14

Mödrahjälpsnämnderna

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln (punkt
14, s. 27 och 28) föreslagit riksdagen
att till Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 140 000 kronor.

I de under nästföregående punkt
nämnda likalydande motionerna I: 87
och II: 122 hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1955/
56 anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

Under hänvisning till vad utskottet
anfört under punkten 13 hemställde utskottet,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 87 och II: 122, såvitt
nu vore i fråga, till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 140 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 87 och II: 122, såvitt nu vore i fråga,
till Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kronor.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anförde vid behandlingen av föregående
punkt ber jag att få yrka bifall
till den reservation som är fogad vid
punkten 14.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Birke begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
14:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 15—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Inackorderingshem m. m.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln (punkt
41, s. 117 och 118) föreslagit riksdagen

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

att till Bidrag till inrättande av inackorderingsliem
m. in. för budgetåret 1955/

56 anvisa ett reservationsanslag av
2 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av
herr Nyberg väckt motion (11:277),
dels ock en inom andra kammaren
av fru Lindskog m. fl. väckt motion
(11:395), i vilken sistnämnda hemställts
att riksdagen måtte besluta, att kontantersättning
med 2 000 kronor per år
skulle utgå till husmödrarna vid I. O.
G. T:s inackorderingshem.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 277 och II: 395 till Bidrag till inrättande
av inackorderingshem in. m. för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Elmén.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fru

LINDSKOG (s):

Herr talman! Under de närmast föregående
punkterna i statsutskottets utlåtande
har vi anslagit stora summor
till statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården. Vi har gjort detta
i den förhoppningen, att dessa pengar
skall ge god ränta på det sättet, att ungdomarna
genom den fostran de får vid
ungdomsvårdsskolorna skall bli goda
samhällsmedborgare.

Vi har också poängterat att vi anser
eftervården betydelsefull. Utan tvivel är
den lika viktig som själva vården vid
skolan.

Det är just den synpunkten, att eftervården
är så betydelsefull, som vi, några
ledamöter av denna kammare, hade
levande för oss när vi väckte vår motion
om en kontant ersättning till föreståndarinnorna
vid IOGT:s inackorde -

Inackorderingshem m. m.

ringshem. Vi har i avvaktan på socialstyrelsens
utredning avstått ifrån att
yrka utbyggnad av hemmens antal eller
av verksamheten, även om vi är på det
klara med att en utbyggnad skulle vara
önskvärd. Men vi anser att de hem,
som vi redan har, bör säkras till sin
existens både vad gäller möjlighet att
hållas i gång och vad gäller personalens
kvalifikationer.

Det är här som svårigheterna anmäler
sig. Föreståndarparen har nämligen
alltför liten ersättning. Man kan framhålla
hur starkt som helst, att de människor
som åtar sig detta arbete inte
gör det enbart för inkomstens skull,
utan också har en ideell motivering
därför, men det finns andra områden
där man kan göra en samhällsgagnande
insats med en lika stark ideell motivering
men där arbetet inte är lika
krävande som vid inackorderingshemmen
och därtill bättre avlönat.

De täta ombytena av föreståndarpar
ger belägg för den saken. Bekymren för
att inte hemmen skall kunna få den
goda personella utrustning, som man
både från statens och huvudmännens
sida önskar, kan bli så stora, att man
tvingas överväga om över huvud taget
någon ideell organisation i längden orkar
med huvudmannaskapet.

Ungdomsvårdsskolutredningen säger i
sitt betänkande att erfarenheterna från
de gångna årens verksamhet bär visat,
att de göromål som åvilar föreståndarparen
är av större omfattning än som
från början antogs. Ersättningen i form
av fri bostad och kost bestämdes år
1947, innan man ännu hade någon erfarenhet
av verksamheten. På intet annat
område har vi i dag, ens när det
är fråga om deltidstjänst, så låga löneförmåner
som vi hade år 1947, och när
dessutom arbetet har ökat, såsom utredningen
har framhållit, måste motionens
förslag — som också är socialstyrelsens
förslag — om en kontant ersättning
på 2 000 kronor per år till
husmödrarna vid IOGT:s inackorde -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Inackorderingshem m. m.

ringshem vara ytterst välmotiverat. Här
gäller det bara att säkra den goda standarden
vid de hem som vi redan har.
Utbyggnaden och ajj^ vatj som därmed
sammanhänger får vi ta ställning till
när socialstyrelsens utredning kommer.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till motionen II: 395
om en kontant ersättning på 2 000 kronor
till husmödrarna vid IOGT:s inackorderingshem
samt att riksdagen
måtte anvisa för detta ändamål erforderliga
medel.

I detta yttrande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s), herr Dahl (s),
herr Jacobsson i Sala (s), herr Gustafsson
i Bogla (s) och fru Löfqvist (s).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har en blank reservation
fogad till den förevarande
punkten.

Jag ber att få instämma i vad fru
Lindskog sade här nyss, att eftervården
är av allra största betydelse för
fullföljandet av det arbete som man
har utfört vid ungdomsvårdsskolorna.

Jag skulle också vilja säga att den
förebyggande ungdomsverksamheten är
av en kolossalt stor betydelse och att
vi på det området kanske många gånger
inte gör vad vi borde göra. IOGT:s hem
är ju till bl. a. för att hjälpa ungdomar,
som kommer ut från hemmen till förvärvslivet,
att lösa bostadsfrågan och se
till att de kommer ut i en bra och riktig
miljö. Vidare gäller det att se till
att de ungdomar, som kommer ut från
ungdomsvårdsskolorna och skall ut i
samhället, kan anpassas till samhällslivet
på ett riktigt sätt. Vi vet alla att
bostadsfrågan är en av de fundamentala
frågorna i detta sammanhang.

Som hemmen för närvarande är har
de i allmänhet tio eller tolv ungdomar,
och det blir, såsom fru Lindskog framhöll,
en mycket stor arbetsbelastning
på föreståndarparet, som skall sköta om
dessa hem och ha ansvar för ungdo -

marna. Man har ju försökt lägga upp
verksamheten på detta sätt, att det är
en familj som tar hand om hemmet,
just för att det hela skall få hemkaraktär,
men jag skulle vilja säga, vilket
också har framhållits i ungdomsvårdsskolutredningen,
att man bör överväga,
om man inte i fortsättningen bör skära
ned hemmens storlek, såvida man fortsättningsvis
inrättar flera hem, och ha
ett mindre antal ungdomar i varje hem,
detta dels för att man ännu mer skall
få fram karaktären av hem och dels
för att arbetsbelastningen för föreståndarparen
inte skall bli så stor.

Jag har besökt flera av dessa hem,
och jag vet att husmödrarna är utslitna
och att det, som fru Lindskog sade, är
täta ombyten, något som är till nackdel
för hela denna verksamhet.

Nu har ju socialstyrelsen ställt i utsikt
en utredning beträffande dessa hem
— huvudmannaskap o. s. v. — där det
skall tas upp huruvida hemmen i fortsättningen
skall vara mindre. I detta
sammanhang kommer naturligtvis också
statsbidragsgrunderna att aktualiseras.
Efter vad jag kan förstå kommer
det att bli dyrare, om man har mindre
hem, men det är ju till resultatet man
får se.

Jag är också överens med reservanterna
om att föreståndarparen är väl
värda en kontant ersättning vid sidan
av de naturaförmåner som de har i
form av bostad, mat m. m. men en sådan
kontant ersättning löser inte problemet
att minska arbetsbördan. Denna
arbetsbörda är, menar jag, alltför stor,
och många gånger är det svårt att bemästra
problemen när det är så pass
många ungdomar att ta hand om.

I avvaktan på den utredning som alltså
socialstyrelsen har ställt i utsikt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Efter att under ett par
riksdagar ha fått följa denna frågas be -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

handling har jag funnit att en hel del
av kammarens ledamöter har den föreställningen,
att detta är en nykterhetsfråga.
Jag har till och med hört dem
som har gått emot anslagsäskanden under
den motiveringen, att det där kan
godtemplarna klara själva.

Fördenskull har jag för min del
ingenting att invända om statsrådet
Sträng gör en omfördelning av ansvaret
för inackorderingshemmen, så att
kamrarnas ledamöter utan att behöva
anstränga sig med någon mera inträngande
innanläsning skall kunna få klarhet
i vad anslaget på denna punkt går
till. Det är inte till IOGT det går.

Även om väl'' ingen kan förneka värdet
av att den hemmiljö, som man här
erbjuder missanpassade ungdomar, är
fri från påverkan till alkoholbruk så är
detta ingen nykterhetsfråga, utan endast
ett led i samhällets strävan att rehabilitera
ungdomar, vilkas naturliga
hem har varit sådana, att de unga har
blivit missanpassade och fått en dålig
start i livet.

Att IOGT inkopplades på verksamheten
berodde väl på att man kunde förbilliga
hemmens drift genom att få
ideellt engagerade människor att offra
sin fritid såsom socialstyrelsens representanter
vid hemmens skötsel och uppläggning.
Och det är säkert också åtskilliga
miljoner som här sparats åt staten
genom att organisationsvant folk
utan någon ersättning tagit ansvaret i
styrelser för dessa inackorderingsliem.

Det är ju inte heller nu fråga om anslag
för ersättning till dessa frivilliga
medarbetare, utan motionärerna syftar
till att ge en något bättre lön till föreståndarna
för dessa hem. De har, som
här tidigare påpekats, en både ansvarsfull
och psykiskt pressande uppgift som
fosterföräldrar för dessa unga pojkar.

Förutom att planera och göra inköp
skall husmodern med hjälp av ett hembiträde
— om man nu kan få något —
laga mat, städa, sköta om pojkarnas
kläder och ha ansvar för de tusen och

Inackorderingshem m. m.

ett ting som skapar ett hem. Hembiträdet
har sin bestämda fritid, husmodern
har det icke.

Det är många olika arbetsområden
som pojkarna ägnar sig åt. De har inte
samma arbetstid, och husmoderns dag
måste rättas efter dem. Vid det hem
som finns i Karlstad har man första
väckningen kl. 4.30 på morgonen, den
andra kl. 5.30. Sedan följer tiderna kl.
6, 7, och 8.30, då pojkarna skall väckas
och få frukost innan de går till arbetet.
Många av dem måste ha matsäck med
sig, och ett fyrtiotal smörgåsar kan
vara dagsransonen. När pojkarna kommit
hem från arbetet måste de ha tillsyn
och råd och hjälp med utnyttjandet
av sin fritid. Inte före kl. 23 är den
egentliga arbetstiden slut. Alla som har
barn i tonåren kan säkert föreställa sig,
att dessa fosterföräldrar inte kan komma
ifrån ansvaret och oron för ungdomarna
ens då dessa är ute och klarar
sig på egen hand. Bara att svara i
telefon på kvällar och söndagar tar en
avsevärd tid i anspråk, ty dessa pojkar
saknar inte beundrarinnor. Den unga
flickan av i dag undviker inte frestelserna,
hon uppsöker dem, i varje fall
om man skall döma av det intresse som
visas inackorderingarna på hemmet i
Karlstad.

Det är ett ansvarsfullt arbete föreståndarna
för dessa inackorderingshem
har, och även om vi här kan vänta en
utredning och en omläggning, bör vi
visa dessa fosterföräldrar, som samhället
har så stor nytta av, så stor generositet
att vi ger dem något utöver
mat och husrum.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till fru Lindskogs yrkande.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Denna fråga var uppe
till behandling även under föregående
års riksdag, då fru Löfqvist och jag
begärde i eu motion, att husmödrarna
vid inackorderingshemmen skulle få
eu lön på 1 000 kronor per år. Stats -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Inackorderingshem m. m.

utskottet hade då liksom nu avstyrkt,
men vi motionärer yrkade bifall till
motionen, och det visade sig att vi i
denna kammare fick inte mindre än
84 röster för vår motion. Vi hade hoppats
att denna rätt kraftiga opinionsyttring
skulle föranleda socialministern
och i varje fall statsutskottet att
inta en mer välvillig hållning i år,
men detta har tyvärr inte inträffat.

Jag behöver här inte närmare motivera
varför de människor det här
gäller bör ha en kontant ersättning;
det har de föregående talarna mycket
väl understrukit. Jag vill endast tillägga,
att det för oss, som sköter om dessa
hem, visar sig att svårigheterna att få
föreståndare blir allt större som en
följd av att förmånerna är så pass
ringa som de i själva verket är.

Nu har ju statsutskottet hänvisat till
att ett förslag är att vänta från socialstyrelsen.
Såvitt jag kunnat finna kommer
dock detta förslag att närmast beröra
frågan om denna verksamhets art
och omfattning samt huvudmannaskapet.
Det är statsutskottet självt, som på
eget initiativ begär att även frågan om
lön till husmödrar skall utredas i detta
sammanhang. Nu är dock att märka att
socialstyrelsen själv, samtidigt som den
annonserat denna omprövning av verksamheten,
föreslagit en kontant lön på
2 000 kronor till husmödrarna. Det är
sålunda tydligt att socialstyrelsen för
sin del anser, att ett beslut om kontant
lön kan fattas av riksdagen oberoende
av det förslag, som är att vänta angående
verksamheten som sådan.

Jag får också framhålla som min
absoluta övertygelse, att man kommer
att fortsätta denna verksamhet med
inackorderingshem. Vi kommer helt enkelt
inte att kunna undvara sådana,
även om man i ökad omfattning skulle
få inackordering i enskilda hem. Vidare
synes det mig klart, att om man
skall övergå till hem med färre platser,
får vi i alla fall ge husmödrarna i
inackorderingshemmen en kontant er -

sättning. I annat fall tror jag det blir
mycket svårt att i framtiden driva
denna verksamhet.

Jag skall inte orda mer i denna fråga.
Jag har här en motion, som går ut på
att till husmödrarna skulle anvisas en
lön på 1 000 kronor per år. Nu har
ställts yrkande om bifall till en annan
motion, som går ut på 2 000 kronor,
och då jag anser att vi inte gärna kan
votera om två olika förslag här, skall
jag be att få förena mig i det yrkande
som ställts av fru Lindskog, nämligen
om bifall till motionen nr 395.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Nyberg här framhöll, att vi hade denna
fråga uppe till behandling i fjol och
att det då blev en rätt lång överläggning
om densamma.

Dessa inackorderingshem är ju i allmänhet
avsedda för tio ungdomar, där
man försöker få en del från goda hem
och en del från ungdomsvårdsskolor,
så att bägge dessa grupper liksom kan
fostra varandra, och man har ordnat
dessa hem så, att ett par äkta makar tar
hand om ungdomarna. Men man bör
lägga märke till att de också har möjlighet
att utan egen uppoffring anställa
ett biträde till hjälp åt sig. Alla dessa
ungdomar har naturligtvis förvärvsarbete,
och med de stora inkomster, som
flertalet ungdomar nu i allmänhet har,
är det möjligt för dem att betala inackorderingsavgift,
som kan räcka till
biträdet och eventuellt också till denna
husmoder. Husmodern och husfadern
får fri kost och bostad; det är alltså
inga småsaker de har som ersättning
för denna verksamhet. Jag vill bara
poängtera detta för att ingen skall tro,
att dessa husmödrar gör alltsammans
utan ersättning. De får tvärtom ett relativt
bra stöd.

Nu har emellertid socialstyrelsen
och även ungdomsvårdsskoleutredningen
meddelat, att de har för avsikt att

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

ompröva hela denna verksamhet, både
på det ena och det andra området.
Under sådana omständigheter har utskottet
ansett att man inte nu kan biträda
motionerna, varken den motion
som herr Nyberg har väckt om 1 000
kronor eller den som fru Lindskog
in. fl. har väckt om 2 000 kronor till
dessa husmödrar. Alltsammans behöver
prövas i ett större sammanhang, innan
man går in för några sådana åtgärder.
Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.''

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Om jag fattade herr
Rubbestad rätt menar han, att man av
inackorderingsavgifterna skulle kunna
ta en viss del för att därmed betala
husmödrarna. Detta är i verkligheten
icke möjligt. Det är nämligen så, att i
allmänhet betalas en inackorderingsavgift
av 200 kronor per inackorderad
pojke och månad. Något hem kanske
har mindre, men det vanliga torde vara
200 kronor per månad. Dessa pengar
räcker inte på långa vägar till de utgifter
som uppstår, utan staten tillskjuter
ett visst belopp för att täcka
driftunderskottet vid hemmen. Den ersättning
som staten tillskjuter brukar
i allmänhet motsvara hemmens driftunderskott.
Man kan inte få mera pengar
enligt bestämmelserna än vad som
svarar emot underskotten vid hemmen.
Detta gör att det inte kan bli något
över t. ex. för att ge en kontant ersättning
till husmödrarna. Den utvägen föreligger
i verkligheten inte.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att beröra en rent formell fråga.

Det är inga delade meningar om att
den verksamhet, som här bedrivs, är
mycket behjärtansvärd och bör understödjas.
Den nuvarande ordningen är
säkert också ur ekonomisk synpunkt
mycket förmånlig för staten.

Inackorderingshem m. m.

Verksamheten bedrives av IOGT.
IOGT anställer de personer som skall
sköta hemmen, och man har kommit
överens om en viss lönesättning — om
den är stor eller liten behöver vi inte
tvista om i detta sammanhang. Då är
frågan: Skall en annan myndighet gripa
in vid sidan om IOGT och bestämma
om lönerna? Om IOGT skall vara huvudman
eller om socialstyrelsen skall
vara huvudman, så skall naturligtvis
inte riksdagen vara den tredje huvudmannen,
som skall bestämma om lönerna,
ty den som skall bestämma om
lönerna bör ha ett visst inflytande vid
anställningen.

Nu har socialstyrelsen föreslagit en
utredning, där man skall klara upp
huvudmannaskapet. Då har vi inom utskottet
ansett, att den frågan bör gå
före, innan man fattar vidare beslut.

Den väg man bör gå här är ju den,
att riksdagen bör tillskjuta så pass mycket
medel, att om nu lönerna är för
låga, vilket jag inte alls vill bestrida
att de är, man skall kunna betala bättre
löner. Detta bör ske i form av ett högre
statsbidrag. Men att riksdagen här skulle
besluta om löner för människor, som är
anställda hos en annan huvudman, anser
jag ur förhandlingsteknisk synpunkt
fullständigt förkastligt.

Det är ur denna synpunkt som jag,
herr talman, ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! De avgifter som nu gäller
är fastställda för rätt lång tid sedan.
Med den lönehöjning som sedan dess
har inträffat borde det ju inte vara
orimligt att ersättningen från dessa interner
ökades. Om det erfordras ytterligare
tillägg för denna verksamhet, bör
saken kunna ordnas på den vägen, särskilt
som staten redan nu lämnar ett
betydande tillskott.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mitt
yrkande.

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Inackorderingshem m. m.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är nog så att inackorderingsavgifterna
för en del hem
fastställdes för ganska länge sedan, för
andra åter vid en senare tidpunkt. Det
finns hem som för ett par år sedan
höjde avgifterna till 200 kronor per
månad. Att öka beloppen ytterligare är
nog ganska vanskligt. Enligt min erfarenhet
har en hel del av de pojkar
som kommer till inackorderingshemmen
inte alls de stora inkomster, som
herr Rubbestad talade om i sitt föregående
anförande, utan de torde tvärtom
vara ganska små. Det är därför som
vi inom hemstyrelserna varit tveksamma,
huruvida man skulle kunna höja
avgifterna ens upp till 200 kronor. Att
gå längre vore orimligt med tanke på
att en del av pojkarna har relativt låga
inkomster.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det är ingen tvekan om
att den synpunkt herr Petterson i Degerfors
framförde har ett visst fog för
sig. Det är en oformlighet som här förekommer.
Men den har en förhistoria,
som jag, med anledning av vad som
påpekats, gärna vill framhålla.

Det var nämligen så, att 1944 års
ungdomsvårdsskoleutredning kom fram
till att man borde inrätta inackorderingshem,
gärna i samverkan med folkrörelserna.
Vid den tidpunkten blev
IOGT tillfrågad, om den ville åtaga sig
huvudmannaskapet för dessa hem på
vissa villkor, varibland då också ingick,
att föreståndarparen skulle ersättas
på det sätt som nu sker. Efter någon
tvekan — jag måste säga att det var
med någon tvekan -— tillmötesgick
IOGT framställningen och förklarade
sig villig att ta huvudmannaskapet för
dessa hem.

Vi har inom IOGT haft rätt stora bekymmer
för dessa inackorderingshem.
De har varit både av ekonomisk och
ideell art. Det är ett rätt stort ansvar

för hemstyrelserna att få lämpliga föreståndarpar
och svårigheter att kunna
behålla dem. Det medför helt naturligt
även en rätt stor arbetsbörda för de
hemstyrelser, som måste arbeta med
dessa hem.

Jag är glad över att fröken Sandell
framhöll det viktiga i att man naturligtvis
inte skall se denna inackorderingsverksamhet
som en speciell nykterhetsfråga.
Vi bör också se det hela
ur huvudmannens synpunkt. Som jag
redan nämnt blev IOGT tillfrågad och
accepterade efter förhandlingar huvudmannaskapet.
Att vi från IOGT:s sida
förklarade oss villiga härtill, berodde
på att vi ansåg det vara ett samhällsuppdrag,
som i stort sett enligt vår mening
sammanfaller med den allmänna
ideella inriktning, som denna folkrörelse
har.

Nu återkommer jag till den fråga herr
Petterson i Degerfors berörde. Det nu
rådande tillståndet innebär självfallet,
att en organisation står som huvudman
och att ett bifall till motionerna medför,
att staten lägger sig i huvudmannens
mellanhavande med de anställda.
Emellertid vill jag framhålla, att hela
avtalet är konstruerat så, att anställning
av föreståndarpar måste avgöras i samråd
med socialstyrelsen av de särskilda
hemstyrelserna. Ett föreståndarpar kan
således inte anställas enbart av en hemstvrelse,
utan det måste som sagt ske i
samråd med socialstyrelsen, som ju är
tillsynsmyndighet. Det sker efter de
linjer, som är uppdragna av socialstyrelsen
och beslutade av riksdagen och
som ligger till grund för avtalen mellan
socialstyrelsen och den egentlige
huvudmannen. Det finns, såvitt jag förstår,
ingen möjlighet att klara en annan
lönesättning för de anställda, såvida
inte riksdagen fattar beslut härom.
IOGT kan inte för egen del vidkännas
dessa kostnader för denna verksamhet,
som ju ändå är ett allmänt statligt intresse.
Därför är det ofrånkomligt, att
frågan hänskjutes till riksdagen.

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Jag har bara velat lämna dessa uppgifter
för att vi skall vara på det klara
med hur det är.

Jag förstår att efter statsutskottets
skrivning är det helt naturligt för kammarens
ledamöter att ställa sig tveksamma
till den motion, som här har
yrkats bifall till. Emellertid måste man
komma ihåg, att en omprövning av
verksamheten inte under den närmaste
tiden kommer att ändra något väsentligt
i arbetsbördan vid de nuvarande
hemmen. Jag för min del har nog den
bestämda uppfattningen, att de hem
som vi har och som drivs av IOGT, där
man har ett maximital av tio pojkar, är
för stora. Jag är fullständigt på samma
linje som socialministern, som förut
gjorde sig till tolk för den uppfattningen,
att dessa hem är för stora. Det
blir inte möjligt att i dem ge pojkarna
den individuella vård och omsorg, som
man kunde önska.

Jag ser med stor tillfredsställelse,
att hela frågan kommer under omprövning.
Jag skulle också tycka, att det
vore mycket tacknämligt, att man liksom
skilde ut IOGT från detta, så att
det inte bleve bara denna folkrörelse
som hade hand om dessa inackorderingshem,
om det skall inrättas sådana

1 framtiden, utan att också andra folkrörelser
finge gripa in här.

Jag tror det finns uppgifter att fullgöra
på detta område, som är mycket
betydelsefulla och som vi bör sträva
efter att förverkliga. Om man kan få
mindre hem och förändra den inriktning
man hittills haft, så att man inte
bara förlägger hemmen inom IOGT:s
verksamhetsområde, tror jag mycket
skulle vara vunnet. Därigenom skulle
dessa hem inte få sken av en alldeles
speciell prägel, som de nu lätt kunnat
få.

För IOGT:s vidkommande kan jag
säga, att vi har haft mycket ekonomiska
bekymmer att dras med för dessa
hem på de olika platserna, och vi har
också haft andra svårigheter i detta

2 — Andra kammarens protokoll 1955.

Inackorderingshem m. m.

sammanhang — det måste ju nödtvunget
följa med en sådan här verksamhet
— som vi fått klara upp. Ifrån
IOGT :s sida är vi därför inte så särskilt
angelägna om att ensamma stå
som huvudmän i fortsättningen för
denna verksamhet.

Jag skall inskränka mig till det sagda.
Därmed har jag bara velat antyda, hur
vi ser på denna verksamhet, samtidigt
som jag också fått anledning att något
motivera den motion, som här har avlämnats
och som jag också undertecknat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För att intet missförstånd
skall äga rum kanske jag inledningsvis
bör säga, att jag självfallet
inte alls är motståndare till detta slag
av ungdomsvårdande verksamhet, men
när vi har haft diskussioner om dessa
frågor här tidigare om åren, har jag
tillåtit mig säga, att jag inte är alldeles
på det klara med att inackorderingshemmen
i sin nuvarande form är den
rätta modellen för en syntes emellan
den traditionella ungdomsvårdsskolan
och familjen.

Vi har under de senaste åren — och
det är huvudtiteln en verifikation på
— målmedvetet försökt arbeta fram
mot de små avdelningarnas princip i
ungdomsvårdsskolorna. Vi skall fortsätta
med det arbetet. Men när vi då
studerar det som jag betraktar som en
ganska riktig lösning, nämligen avdelningar
på sex å sju, högst åtta pojkar
i den reguljära skolverksamheten, så
ger mig kammarens ledamöter kanske
rätt i att skillnaden mellan den lilla
avdelningen i den traditionella skolan
och IOGT-hemmet visserligen är märkbar
men inte så stor, att man kan säga
att IOGT-hemmet ligger mitt emellan
ungdomsvårdsskolorna och familjehemmen.
Jag har därför velat avvakta utvecklingen
litet på detta område och
Nr 10

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Inackorderingshem m. m.

samtidigt studera utvecklingen av inackorderingshemmen
litet närmare.

Nu har socialstyrelsen annonserat,
att man där är beredd att komma med
ett förslag i dessa frågor, varvid det
blir möjligt för regeringen att se på
problemen från litet fastare utgångspunkter.
Jag tror därför att det inte
vore särskilt lyckligt, om kammaren
här skulle föregripa socialstyrelsens
förslag genom ett beslut i enlighet med
reservationen.

Jag vill erinra om vad utskottets talesman,
herr Rubbestad, här anfört,
nämligen att värdfolket i inackorderingsliemmen
inte har en så alldeles
hopplöst dålig ekonomisk ersättning -—-även om jag är beredd att beteckna
den hittillsvarande ersättningen såsom
ganska blygsam. Socialstyrelsen uppskattar
värdfolkets naturaförmåner till
ungefär 4 000 kronor per år, och jag
vill som sagt inte sticka under stol med
att den ersättningen kanske är rätt
blygsam.

Sedan gladde det mig att höra herr
Engkvists synpunkter på dessa frågor,
eftersom han ju är mycket sakkunnig
och från sin post i IOGT har haft tillfälle
att följa spörsmålen ganska internt.
När herr Engkvist säger, att han
börjar bli tveksam om huruvida IOGThemmen
nu är riktigt avpassade och
om de inte är litet för stora, så är
detta för mig ett tecken på att herr
Engkvist och jag börjar komma sams
på den punkten. När herr Engkvist
själv säger att det är möjligt att IOGT
inte skall vara den enda folkrörelse
som engagerar sig i detta arbete, tror
jag som sagt att det vore olyckligt om
riksdagen här fattade beslut i enlighet
med reservationen. Dessutom är jag
inte säker på att reservationens precisering
av ersättningen — om den nu
skall vara 1 000 kronor eller 2 000 kronor
— är den riktiga avvägningen med
hänsyn till att hemmen i sin ideala utformning
kanske bör se något annorlunda
ut än vi ser dem i dag. Jag skulle

därför tro, herr talman, att kammaren
gör klokast i att här följa utskottets
förslag.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Bara några ord. Socialstyrelsen
har dels annonserat en utredning
och dels föreslagit en kontant
lön på 2 000 kronor. Såvitt jag förstår
anser socialstyrelsen alltså att lön kan
beslutas redan nu trots att en utredning
skall företagas.

Jag har velat göra detta konstaterande
med anledning av socialministerns
anförande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits
av fru Lindskog; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nyberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
40 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till det av fru Lindskog under överläggningen
framställda yrkandet.

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar — Bidrag till erkända arbetslöshets -

kassor

räkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 101 ja och 71 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna it—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Den offentliga arbetsförmedlingen:

Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag har under den
punkt, som vi nu har att behandla,
punkt 46, gjort mig skyldig till en motion,
som statsutskottet också tagit ställning
till. Jag skall med anledning av
denna motion be att få säga några ord.
Jag förmodar att kammarens ärade ledamöter
ögnat igenom den och skall
därför inte trötta med någon innanläsning
av densamma. Jag vill emellertid
framhålla ett par saker.

Man har vid de större arbetsförmedlingskontoren
inrättat fristående tjänster
för arbetsvärd, de s. k. arbetsvårdsassistenterna.
Man inrättade en sådan
tjänst i Västervik 1952, och den
placerades då provisoriskt i lönegrad
16. Man har förutom denna tjänst i
Västervik fem andra tjänster, som placerats
i lönegrad 19. Jag vill med vad
jag nu säger inte på något sätt ta ställning
till i vilken lönegrad dessa arbetsvårdsassistenter
skall vara placerade,
men följden av att fem tjänster
är placerade i lönegrad 19 och en i lönegrad
16 blir, att tjänsten i Västervik
blir en genomgångstjänst, vilket blir till
nackdel för arbetsvärden. När en arbetsvårdsassistent
haft anställning i
Västervik en tid och blivit insatt i för -

hållandena där, känner till arbetsvårdsfallen
och fått kontakt med industrien
och möjligheterna att i den fria arbetsmarknaden
placera dessa, söker han
sig ifrån denna plats till en med högre
lönegradsplacering.

Jag skall inte ställa något yrkande i
anledning av motionen, jag beklagar
bara att man nu inte anser sig kunna
gå med på en placering av tjänsten i
Västervik i samma lönegrad som beträffande
tjänsterna på andra platser.
Nu har man en s. k. organisationsundersökning
beträffande arbetsmarknadsstyrelsen,
och jag hoppas att den kommer
med en utredning till en kommande
riksdag, så att kammarens ärade ledamöter
kanske bättre kan komma underfund
med den orättvisa, som härvidlag
är rådande, än den kan göra genom
en motion av en enskild obetydlig
motionär.

Jag har, herr talman, alltså inget yrkande
i frågan.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 47 och 48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor

Efter punktens föredragning yttrade

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag avgivit en blank reservation, och
jag vill med några få ord motivera
densamma. Högerpartiet har i detta avseende
tidigare väckt motioner, som
avsett en ganska stor kostnadsbesparing.
Nu har emellertid andra lagutskottet
i annat sammanhang föreslagit riksdagen
ett beslut i frågan, och därför
skall jag nu, herr talman, inte ställa
något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

Punkten 50

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m.

I statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln hade Kungl. Maj :t i
punkt 51, s. 147—156, föreslagit riksdagen
att till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande in. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Königson m. fl. väckt motion (II: 88)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en utredning med uppdrag
att göra en allmän översyn över
säsongarbetslösheten i syfte att dels begränsa
denna och dels tillförsäkra berörda
industrier och arbetsområden den
behövliga arbetskraften.

Utskottet, som tillstyrkte Kungl.
Maj:ts förslag, hemställde

a) att motionen 11:88 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

b) att riksdagen måtte till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande in. m.
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Elmén och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort under a) hemställa att riksdagen
måtte med bifall till motionen
II: 88 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en allmän översyn av säsongarbetslösheten.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har här jämte ett
par partivänner fogat en reservation
till utlåtandet beträffande bekämpandet
av säsongarbetslösheten. Glädjande nog
har vi under senare år haft full sysselsättning,
men det är en sak som fortfarande
är otillfredsställande, nämligen
den s. k. säsongarbetslösheten. Nu säger

man från arbetsmarknadsstyrelsens sida,
att man följer problemet, för statistik
och försöker vidtaga åtgärder.
Man har emellertid icke kunnat finna
att man — utom inom byggnadsfacket
— kunnat minska säsongarbetslösheten.
Men på andra områden kan man säga,
att den i viss grad är i stigande. Det
är nämligen med arbetslivets utveckling
så, att där kommer in nya problem,
och där kommer det in nya arbetsområden,
där det blir en tilltagande säsongarbetslöshet.
Vad som är klart är, att
det behövs en allsidig utredning för
att få en kartläggning så att man kan
planera utöver hela området. Det är vad
reservanterna vill komma till, nämligen
att man får en allsidig utredning och
därmed en översiktlig planläggning av
säsongarbetslösheten så att i tider då
det fortfarande är brist på arbetskraft
denna kommer att fullt sysselsättas i så
stor utsträckning som möjligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Hur grundlig man än
gör en sådan här undersökning låter
det sig självfallet inte göra att avskaffa
all arbetslöshet, utan inom vissa områden
kommer arbetslöshet ändå att uppträda
på en eller annan arbetsplats. Nu
har ju arbetsmarknadsstyrelsen förklarat,
att den fortlöpande följer sysselsättningen
på alla områden och vidtar
de åtgärder, som är möjliga att vidta.
Jag tror, att med det får man nöja sig,
och därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att en utredning av detta slag
ger ingenting utöver vad som redan är
vunnet och leder inte till att något
mera kan göras än vad som nu göres.
Arbetsmarknadsstyrelsen har en kon -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande ni. ni.

tinuerlig observans över problemet säsongarbetslösheten.
Det finns vissa avsnitt,
där man har möjlighet att direkt
ingripa och lägga förhållandena till rätta,
och jag vågar säga, att på de avsnitten
har myndigheterna visat all önskvärd
aktivitet. Om man erinrar sig, att
den normala arbetslösheten inom byggnadsfacket
under 30-talet var 35—40
procent varje vinter och tänker på att
den nu under den besvärligaste vintermånaden
inte överstiger 10 procent, får
man ju belägg för att myndigheterna arbetat
målmedvetet och inom detta viktiga
och traditionellt säsongbetonade
yrke också kommer till rätta med problemet.

Inom den övriga statliga verksamheten
pågår det en utveckling i samma
riktning. För tre, fyra år sedan var
säsongvariationerna i arbetarstyrkan
hos väg- och vattenbyggnadsverket ungefär
3 000 man — men under de sista
vintrarna har säsongvariationerna begränsat
sig till 600 å 650 man. Jag har
då som jämförelsepunkter den hårdast
belastade sommarmånaden och den
lägst belastade vintermånaden. Med
denna variation på 600 å 650 man, när
det gäller en arbetarstyrka på 13 000
man, och mot den bakgrunden, att vi
väl aldrig kommer ifrån en viss arbetslöshet
bland vägarbetarna i Norrbotten,
i Västerbotten, i Jämtland och i Västernorrland,
så tror jag mig kunna säga,
att vi kommit så långt det går att
komma.

När det gäller televerkets investeringar
— kabelarbeten och liknande —
samt när det gäller försvarsdepartementets
underlydande verk, så styres arbetet
via medelsanvisningar efter arbetsmarknadsstyrelsens
intentioner, allt i
avsikt att komma dithän, att säsongvariationerna
blir så små som möjligt.

Jag tror inte man kommer ett uns
närmare målet, om man inte vill med
ytterligare regeringsingripanden av direkt
karaktär försöka slipa av den lilla
variation, som vi alltfort dras med. Men

någonstans går ju gränsen för de direkta
regleringarna, och jag är inte
övertygad om att reservationens förespråkare
i andra sammanhang är beredda
att yrka på hårdare regleringsingripandcn.
Vi kan inte med allmänna
medel — kreditpolitik och penningpolitik
— klara detta. Vi får angripa frågan
på de olika avsnitten, och det har
vi inte varit rädda för att göra — med,
som jag nyss sade, ganska hyggligt resultat.

Jag brukar väl inte motsätta mig undersökningar
och utredningar, även
om jag själv skall göra dem, men i detta
fall måste jag nog säga, att jag betraktar
en skrivelse till regeringen såsom
ganska överflödig. Den kommer inte att
ge något utöver vad vi redan praktiserar.
Detta är inte en utredningsfråga
— det är en fråga om praktisk-poiitiskt
handlag hos arbetsmarknadsmyndigheterna
och i sista hand hos departementet.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Om allt vore så bra
som socialministern säger, skulle det
givetvis vara alldeles onödigt att göra
något ytterligare i denna fråga. Men
jag är inte övertygad om att det är riktigt
så bra och att vi gjort allt vad som
kan göras för att komma till rätta med
säsongarbetslösheten.

Alla åtgärder som hittills vidtagits
har ju nästan uteslutande gällt byggnadsfacket,
och där har vi naturligtvis
nått ett visst resultat. Vi har nått det
med byggnadsregleringen och med
igångsättningstillstånden, men jag tycker
att vi skulle kunna komma fram till
något verkligt radikalt utan igångsättningstillstånden.
Det har inte gjorts
något på detta område som jag vill
kalla radikalt. Den s. k. byggnadssäsongutredningen
gjorde så långt jag förstår
inte mycket. Om jag inte missminner
mig kom den till år 1946 och försvann
när 1949 års investeringskom -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

mitté tog upp även frågan om säsongarbetslösheten
inom byggnadsfacket. Sedan
har också bostadskommittén sysslat
med frågan, och även arbetsmarknadsstyrelsen
bär försökt att göra någonting.
Men man har inte velat radikalt
angripa problemet inom byggnadsfacket.

Och går vi till andra fack, som brukar
beraktas som mer eller mindre säsongbetonade,
har staten gjort ännu mindre.
Vi kan ta beklädnadsarbetarna; jag räknar
dit också skoarbetarna. Inom deras
områden fanns en dold säsongarbetslöshet,
men skoarbetarnas fackliga organisationer
tog ett initiativ för att göra
slut på korttidsarbetet. Det lyckades
också, men där var det alltså de fackliga
organisationerna som själva tog
initiativet.

I tidningen Arbetsmarknaden — arbetsmarknadsstyrelsens
organ — säges i
nr 1, att under det senaste kvartalet förra
året ökade korttidssysselsättningen
bland belädnadsarbetarna. Detta är ingenting
annat än en dold säsongarbetslöshet,
och det skulle kunna vara önskvärt
att man därvidlag tog samma initiativ
som skoindustrien. Statens intresse
har emellertid hänfört sig till
vissa grupper, som vi allmänt menar
har haft en säsongbetonad sysselsättning.
Under den allra senaste tiden har
två andra områden, där det förekommit
säsongarbetslöshet, tilldragit sig stort
intresse. Det ena gäller skogsarbetarna.
Den tidningspolemik och den diskussion,
som förekommit mellan vissa företrädare
för de enskilda skogsägarna
och vissa fackliga ledare, har till utgångspunkt
haft den ståndpunkten, att
de enskilda skogsägarna inte skulle kunna
bereda skogsarbetaren sysselsättning
året runt. Man har velat komma ifrån
säsongarbetslösheten på detta område.

För min del tror jag inte att den enda
lösningen härvidlag är att överföra skogarna
till bolagen, ty jag tror att de
enskilda skogsägarna genom samarbete
kan ordna denna fråga. Faktum är i

varje fall att vad som hittills gjorts på
detta område har bolagen nästan helt
och hållet själva stått för. Den statliga
hjälpen på området har varit ganska
ringa. Det är bolagen som genom sina
insatser gjort att skogsarbetarna mer
och mer kunnat få årsanställning.

Det andra området som tilldragit sig
intresse är lantbruket, kanske särskilt
nere i Skåne, där det har blivit för alla
uppenbart att man har ganska stor
säsongarbetslöshet bland lantarbetarna.
Och man har inte bara den öppna säsongarbetslösheten
utan tydligen också
en dold säsongarbetslöshet. Enligt
en undersökning som gjorts har nämligen
många lantbrukare förklarat att de
över vintern behåller arbetskraft, som
de egentligen inte har användning för,
enbart i syfte att kunna vara säkra på
att få ha den kvar över sommaren.

Det är sådana här områden, där det
förekommer en öppen säsongarbetslöshet
men där vi lika ofta har en dold arbetslöshet,
som jag har velat peka på,
detta för att något klargöra vad vi velat
med vår motion och vad, efter vad jag
kan förstå, också reservanterna har avsett.
Vi vill ha sagt att det har inte
gjorts någon verkligt klarläggande utredning
om säsongarbetslösheten här i
landet.

Nu säger arbetsmarknadsstyrelsen,
och nu säger socialministern, att allt
vad som göras kan är gjort och att
det finns intet behov av en utredning
på detta område. Men det är rätt egendomligt
att i tidningen Arbetsmarknaden
nr 12 förra året finns en artikel
som arbetsmarknadsstyrelsen, trots att
den står i denna tidning, tydligen inte
har kännedom om. Den heter Säsongproblemet
inom byggnadsbranschen.
Den är skriven av pol. mag. Jan Wittrock,
som är chef för byggnadsfackets
utredningsavdelning. Han har, om jag
inte är felaktigt underrättad, tidigare
varit sekreterare i byggnadssäsongutredningen
och har sysslat med detta
spörsmål även på annat sätt, och jag

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

tror jag vågar påstå att han känner till
denna fråga minst lika bra som socialministern.
Detta är hans specialområde,
han sysslar ständigt med denna
fråga.

Han talar i denna artikel om säsongproblemet
inom byggnadsbranschen och
vad som därvidlag har gjorts men säger
också på ett ställe: »Däremot har
icke någon fullständig kartläggning av
säsongindustrier skett här i Sverige, vilket
onekligen är en brist.» Jag vet inte
vem jag skall tro mest på, på socialministern
eller Jan Wittrock. Socialministern
säger att det lönar sig inte för
riksdagen att skriva till regeringen, ty
det blir ingen utredning. Men denne
man, som av byggnadsfacket är anställd
för att syssla med dess anställningsförhållanden,
säger att det behövs
en fullständig kartläggning av säsongindustrierna
här i landet.

Herr talman! Jag skall inte tala så
mycket om detta. Det skulle kunna finnas
anledning att nämna några siffror
också, men jag förstår att både utskottsmajoriteten
och socialministern har
den meningen, att det är normalt att
vi har närmare 10 000 byggnadsarbetare
arbetslösa här i landet under vintern
och att det är normalt att dessa
problem dyker upp bland exempelvis
skogsarbetare och lantarbetare. Den
som anser att detta är normalt och att
det inte skall göras något radikalt åt
saken går naturligtvis på socialministerns
linje, men jag tror att detta förhållande
inte behöver vara normalt,
utan att vi kan pressa ned säsongarbetslösheten
ytterligare.

Arbetsmarknadsstyrelsen säger att
den gör vad som kan göras. Men jag
tror inte att arbetsmarknadsstyrelsens
normala personalstab är sådan, att den
kan avdela folk för att följa dessa frågor
på det sätt, varpå det bör göras.
Har arbetsmarknadsstyrelsen verkligen
folk för denna uppgift, då måste den
ha för många anställda, ty detta är en
specialuppgift som det behövs särskilda

utredningsmän för att klara, om man
skall få frågan kartlagd så att man radikalt
kan gripa in på detta område.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bekänna att
jag hade ganska svårt att få något konkret
grepp om herr Königsons anförande
annat än så till vida att jag naturligtvis
måste inregistrera, att han med
allt patos krävde en mera radikal inställning
hos regeringen i dessa frågor.

Om man försöker tränga in i dessa
slag av problem finner man, att man
inte kan lösa dem med en allmän lamentation
över bristande radikalism
hos regeringen.

Jag vill, när nu herr Königson åberopar
Jan Wittrock som expert på frågorna,
endast göra en liten reservation.
Jag förnekar inte, att han är expert
på byggnadsfackets område. Herr Königson
rörde sig emellertid över hela
skalan, lantbruk, skogsbruk, skoindustri
och beklädnadsindustri, och i fråga om
dessa kan det ju hända att t. o. m. en
socialminister på vissa områden inte
är alldeles obevandrad.

Jag har fattat denna motion och även
reservationen på det sättet, att man med
säsongarbetslöshet menar något, som
med en viss periodicitet och en viss lagbundenhet
återkommer, i allt väsentligt
knutet till årstiderna. Herr Königson
gav vid handen, att han i begreppet
säsongarbetslöshet lägger in korttidsarbetet
inom beklädnadsindustri och skoindustri.
Om vi skall diskutera detta,
tror jag inte vi skall kalla det säsongarbetslöshet.
Korttidsarbetet är ju ett
fenomen till följd av ett konjunkturoch
marknadsläge för dessa båda industrier,
vilket man vet oerhört litet
om för framtiden. Följaktligen är det
också rätt svårt att göra planeringar.
Härvidlag förekommer inte periodiciteten
och lagbundenheten på samma

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande in. m.

sätt som i fråga om arbetslöshet bland
byggnadsarbetare, lantarbetare och även
skogsarbetare.

Om det är riktigt att acceptera ett
korttidsarbete eller inte är ju ett intressant
problem i och för sig. Jag tror,
att industrierna är ganska intresserade
av att ha möjlighet att tillämpa korttidsarbete,
eftersom de satsar på att
tiderna skall bli bättre. Om vi ser tillbaka
på 1952 års konjunkturdämpning
inom sko- och textilindustrien märker
vi, att den var en relativt snabbt övergående
historia. Att då gå fram så
radikalt att man säger, att vi skall göra
oss av med den arbetskraft, som inte
kan arbeta hela veckan, slussa över den
på andra verksamhetsområden och se
till, att vi inte behöver dras med korttidsarbete,
är naturligtvis en tankelinje.
Jag vet, att många är intresserade
av den linjen. Fackföreningarna har
principiellt uttalat sig för den. Dock
kan detta problem naturligtvis inte lösas
så här rätlinjigt. Människorna sitter
fast i sina hemorter med många tusen
trådar, egnahem, familjer och annat.
Dessutom spekulerar många företag och
anställda i att denna speciellt besvärliga
historia skall bli kortvarig. Enligt
min uppfattning har vi emellertid här
ett problem, som man väl kan diskutera
därför att det är intressant att diskutera,
men som inte har så mycket med
det grundläggande begreppet säsongarbetslöshet
att göra, vilket är något annat,
som jag har fattat det. Naturligtvis kan
byggnadsfackets utredningsavdelning
säga, att en minskning av arbetslösheten
från 35 procent på 1930-talet ner till
8 å 9 procent nu är bra — det säger
också Jan Wittrock — men att förhållandena
ändå inte är tillfredsställande.
Om jag frågar mig, hur man skall pressa
ned arbetslösheten ännu mera, blir svaret:
endast genom ytterligare direkta,
fysiska kontroller, som förhindrar en
del av de byggnadsarbeten, som vi nu
tolererar på sommaren, att utföras då
och i stället sparar dem till vintern.

Beträffande ett sådant fack som vägarbetet
har jag sagt, att vi har kommit
mycket långt på vägen mot en utjämning
av sysselsättningen. Jag tror inte,
att vi kommer längre i det fallet. Det
finns vissa inslag i arbetsproceduren,
som av tekniska skäl inte kan göras på
annan tid än under sommarhalvåret.

Om man tar område för område, där
vi har möjligheter att ingripa, finner
man således, att ingripandet redan har
skett. Säger man från oppositionens
sida, att det ändå inte är tillräckligt,
får man anvisa vägarna att skärpa den
fysiska kontrollen ytterligare.

När det gäller den industriella verksamheten
förekommer väl inte något
adekvat säsongarbetslöshetsproblem
utan ett konjunkturproblem, och det är
en helt annan sak.

Däremot måste jag — eftersom det
är mitt gamla yrke — vara väl underkunnig
om hur förhållandena håller på
att utveckla sig inom jordbruket. Varje
vinter är ett par, tre tusen organiserade
lantarbetare sysslolösa, varav 60 procent
finns i Malmöhus län. Detta kan
ha sin särskilda förklaring. Vad skall
man då göra? Det är inte lätt att i
landsorten placera industrier, som arbetar
under tre vintermånader och ligger
stilla under de övriga nio månaderna
på året. En sådan driftform är
ekonomiskt omöjlig. Men var skall man
placera de arbetslösa i övrigt? Jo, på
vägarbeten och skogsarbete. Detta sker
redan genom den arbetsförmedling, som
vi har till vårt förfogande. De ordinarie
skogsarbetarna skall emellertid också
ha sitt arbete. Man kan naturligtvis
målmedvetet försöka föra över ett par,
tre tusen lantarbetare till industriella
yrken, så att man anpassar kåren efter
den minsta sysselsättningens princip
och sedan försöker förstärka jordbruket
under sommaren, men det tillhör inte
heller de lättaste ting att rekrytera några
tusen man extra för att sätta in dem
under jordbrukets högsäsong. Vi står
ju tyvärr inför en verklighet, som ge -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

nom naturens säsongväxlingar och yrkets
art är så beskaffad, att det inte
går att bara påstå, att vi skall vara radikala
och se till att allt blir bra. Den
praktiska verksamheten på området
ställer en inför andra problem. Jag utgår
ifrån att inte heller herr Königson
har kunnat vara helt ovetande om hur
saken ligger till ute på den svenska
landsbygden, även om det är den
svenska metallindustrien, som har glädjen
att få utnyttja hans tjänster i vardagslag,
när vi inte här i riksdagen har
det nöjet.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill såsom jag
gjort en gång förut i dag, uttala ett tack
till socialministern, ty hans beskrivning
av svårigheterna visar ju att det behövs
en utredning som klarlägger hela problemet
med säsongarbetslösheten.

Det är klart att man kan diskutera
vad som är säsongarbetslöshet eller
icke — för min del har jag här talat
om säsongbetonade sysselsättningssvårigheter.
Men det är inte bara byggnadsfacken
som har en säsongarbetslöshet,
utan även inom beklädnads- och skoindustrien
har man en arbetslöshet som
gör skäl för denna beteckning. Det är
en arbetslöshet som har haft säsongbetonad
påverkan och som återkommit
ganska regelbundet, och jag tror inte
att det är felaktigt att inrangera den
bland den övriga säsongarbetslösheten.

Socialministern menar tydligen att
radikala ingrepp måste vara detsamma
som statliga regleringar. Efter vad jag
förstår kan ett radikalt ingrepp också
innebära att man går igenom ett problem
ordentligt och gör en kartläggning
som verkligen visar hur det hela ligger
till. Det är inte statliga regleringar som
vi nu ropar på, utan på en sådan kartläggning,
så att de som är intresserade
av saken kan få någonting att gå efter
när det gäller att söka komma till rätta
med förhållandena. Det skulle kanske

visa sig lättare att göra detta än vad
socialministern tror, därest vi fick en
sådan kartläggning.

Hen- PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord beträffande säsongarbetslösheten
inom lantarbetarkåren.

Denna fråga har ju varit föremål för
uppmärksamhet, i varje fall under den
gångna vintern, och jag vågar tro att de
diskussioner, som pågår mellan å ena
sina arbetsmarknadsstyrelsen och å andra
sidan Lantarbetarförbundet och de
berörda grupperna i södra delarna av
Sverige, kommer att ge bättre resultat
än om man skulle ha tagit itu med saken
efter en utredning av det slag som
herr Königson talar om.

När herr Königson påpekar att det
finns en viss dold arbetslöshet bland
lantarbetarna i södra Sverige, menar
han tydligen att en del jordbrukare behåller
sina anställda på vintern, trots
att de inte har någon användning för
dem. Vi på lantarbetarhåll har inte, när
vi diskuterat dessa problem, velat frånkänna
arbetsgivarna en viss skyldighet
att ta hand om sina anställda. Vi har
inte, herr Königson, velat gå så långt att
vi sagt att lantarbetarna skall arbeta
inom jordbruket under de tider, när
man där har sysselsättningstoppar, och
att det sedan är statens sak att se till
att det ordnas annat arbete för dem under
de tider, då det inte finns tillräckligt
med sysselsättning inom jordbruket.
Vi anser att även lantarbetsgivarna
har vissa skyldigheter i detta sammanhang,
och jag tror som sagt att de diskussioner,
som vi för med arbetsmarknadsstyrelsen,
kommer att ge ett bättre
resultat än en sådan utredning som
herr Königson föreslagit.

Herr Königson talar i sin motion om
att man måste uppmärksamma säsongarbetslöslietsproblemet
inom olika näringsgrenar
och att berörda industrier
bör få möjlighet att ta i anspråk den

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande

arbetskraft som friställes inom jordbruket.
Såsom statsrådet här redan framhållit,
är det inte möjligt att placera
ut industriföretag litet varstans på
landsbygden. Men det är kanske herr
Königsons mening att man skall samla
upp den friställda arbetskraften och under
vissa tider låta den arbeta på
andra platser för att sedan återföra den
till jordbruket under de perioder, då
jordbruket har sina sysselsättningstoppar.
I så fall kan jag försäkra att herr
Königson inte har Lantarbetarförbundet
på sin sida.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte min mening,
herr Persson, att man skall göra folk
arbetslösa, utan jag vill tvärtom att vi
skall försöka sätta alla i arbete. Jag
trodde också att det var ett gemensamt
samhällsintresse att arbetskraften kunde
utnyttjas så fullständigt som möjligt.

Jag har inte sagt att lantarbetsgivarna
utan vidare bör göra sig av med
överflödig arbetskraft, utan jag tycker
att det är bra att som läget nu är
de behåller sina anställda. Men sett ur
hela samhällets synpunkt tror jag att
man skulle kunna komma fram till en
bättre ordning än den som nu råder.
Och visste jag, herr Persson i Appuna,
hur det skall ske, skulle jag genast lägga
fram förslag därom. Men nu vet jag
inte det, och därför har jag begärt en
utredning.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Är det då herr Königsons
mening att statsmakterna skall dirigera
användningen av arbetskraften?

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara herr Persson
i Appuna med att erinra om vad
jag bär redan tidigare sagt, nämligen att
vad jag vill få till stånd är bara en kartläggning
av problemet och icke på nå -

m. m.

got sätt en statlig dirigering. Min tro
på människornas goda vilja är så pass
stor, att jag utgår ifrån att alla är intresserade
av att kunna avskaffa säsongsarbetslösheten,
bara man får klarhet
om hur det skall gå till.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tillhör inte motionärerna
i denna fråga, men jag vill säga
några ord eftersom jag har sysslat
litet med arbetslöshetsförsäkring och
man i det sammanhanget just råkar på
problemet med säsongarbetslösheten.
För arbetslöshetskassorna är säsongarbetslösheten
det stora bekymret, och
ökningen av denna arbetslöshet för
lantarbetarnas del uppmärksammades
ju först genom de svårigheter som lantarbetarnas
arbetslöshetskassa blev utsatt
för.

Det går inte att komma ifrån — det
är nog alla överens om — att vi här i
landet inte har löst säsongarbetslöshetens
problem. Det bör finnas möjligheter
att ytterligare reducera den säsongarbetslöshet
som nu förekommer. Socialministern
framhåller i likhet med utskottet
att arbetsmarknadsstyrelsen har
sin uppmärksamhet riktad på detta
problem. Det är väl ingen som betvivlar
detta. Arbetsmarknadsstyrelsen måste
givetvis fortlöpande följa utvecklingen
inom sitt arbetsområde. Jag för min
del anser att detta problem är av en
sådan storleksordning, att det är orimligt
att begära att ett statligt verk med
sin ordinarie personal skall kunna hinna
och orka med att arbeta igenom det
ordentligt. Det är ett problem av den
storleksordningen att det behöver en
grundlig undersökning.

Vi har kunnat minska säsongarbetslösheten
i byggnadsfacket till exempel
genom en byggnadsreglering. Vi är väl
dock överens om att det inte är önskvärt
att för alla tider behålla en byggnadsreglering
enbart i syfte att få en
säsongutjämning för byggnadsarbetar -

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10 27

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

na. Byggnadsregleringen har dock så
många nackdelar på andra områden.
Därför menar jag att en grundlig bearbetning
bör ske. Den bör inte, som herr
Königson sade, komma fram till en
statlig dirigering utan en kartläggning
av problemet som ger möjligheter till
stimulans på det område där man behöver
vidta samordningsåtgärder i syfte
att ytterligare reducera säsongarbetslösheten.

Om nu riksdagen i dag — liksom
statsutskottet — säger nej, hoppas jag
att det inte innebär att man för all
framtid låser fast sig vid den positionen,
att det inte behövs en utredning.
Jag vill vädja till socialministern att ta
denna frågan under förnyad prövning.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! När herr Königson
exemplifierar säsongarbetslösheten med
att omnämna skogsarbetarna, gjorde
han nog vissa överdrifter. Det råder
inte nu — såsom tidigare varit fallet —
någon nämnvärd arbetslöshet inom
skogsbruket. Det var alldeles riktigt
som herr Königson sade, att bolagen
vidtagit åtgärder för att utjämna förhållandena.
Varför har de gjort det?
Jo, för att över huvud taget kunna
trygga sin arbetskraft.

Jag tog till orda för att nämna, att
man även inom skogsägarorganisationerna
är i full färd med att ordna det
på ungefär samma sätt. Det är nämligen
nästan omöjligt för en större eller mindre
skogsägare att tillfälligtvis — vare
sig det är fråga om sommar eller vinter
— skaffa nödigt antal arbetare till
skogen. Därför håller man på att inom
vissa områden i samverkan mellan
privata skogsägare söka ordna med
härbärgen och sålunda möjliggöra användandet
av heltidsanställda skogsarbetare.
Man gör så för att över huvud
taget kunna få någon arbetskraft. Förhållandena
är således rakt motsatta
dem herr Königson påstod var gällan -

de, nämligen att det skulle råda säsongarbetslöshet.
Det kan naturligtvis
inträffa under vissa korta tidsintervaller
under den värsta snösmältningen på
våren, då ingen vill gå i skogen, men
annars råder ingen säsongarbetslöhet
att tala om inom skogsbruket.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Herr Königson har här
motionerat om en utredning, som skulle
göra en allmän översyn över säsongarbetslösheten.
Han säger nu i diskussionen
att man vill ha fram en kartläggning
av säsongarbetslösheten. På detta
sätt skulle man kunna få klarhet om
vilka åtgärder som skulle behöva tillgripas
för att reducera eller naturligtvis
helst helt och hållet få bort denna
företeelse. Det har också från statsrådets
sida sagts, att man har uppmärksamheten
på dessa frågor och att en utredning
således skulle vara ganska meningslös.
Jag tror att statsrådet har rätt
i detta. Det vidtas nämligen åtgärder
och görs undersökningar gång efter annan,
år efter år för att bekämpa säsongarbetslöslieten.

Det är ganska egendomligt att man
nu från herr Gustafsons i Göteborg sida
vill påstå — kanske inte direkt, men
han syftade väl dit — att byggnadsregleringen
är orsaken till att det råder
säsongarbetslöshet inom byggnadsfacket.
Ingenting kan väl vara mera
främmande för byggnadsfackets folk än
just detta. Det är helt andra faktorer
som här spelar in, faktorer över vilka
varken folkpartiet eller regeringen kan
råda. Jag syftar på väderleksförhållandena.
Kan herr Königson och herr Gustafson
i Göteborg hitta på ett patent
som gör att vi får mildare klimat under
vintrarna, då kan det hända att vi
kan hålla byggnadsarbetarna i arbete
året runt, ty arbete finns på detta område.
Arbetskraft saknas dock vid vissa
tillfällen.

Nu har det sedan länge gjorts många

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

undersökningar syftande till att bemästra
verkningarna av vädrets växlingar.
Man har i vissa avseenden lyckats,
dock icke utan kostnader. Skall
man fortsätta på den vägen är det möjligt
att man så småningom kan lösa
problemet — om inte hundraprocentigt
efter önskemålen så i alla fall bra
nära. Vi får dock komma ihåg att kostnaderna
för byggnationen kommer att
stegras enormt genom dessa åtgärder.
Det har i vissa fall talats om — jag
vet inte om det har gjorts i några officiella
handlingar från arbetsmarknadsorganen
— en stegring av byggnadskostnaderna
med ända upp till 50 procent
när man hållit på med vinterarbete. Det
är klart att detta inte får hindra att
man fortlöpande gör undersökningar
för rationaliseringar och förbättringar
på detta område. Jag tror också att man
vidtar alla de åtgärder som kan vidtas,
och jag skulle gärna vilja veta vilka
direktiv utredningsmännen skall ha för
att med hjälp av dessa och sitt eget
utomordentliga förstånd kunna komma
fram till ett bättre resultat än alla de
fackmän som är sysselsatta på detta
område för att rätta till vad som möjligen
kan brista.

Herr Königson har vidare, som herr
Persson i Appuna redan har påtalat,
enligt referatet i utskottets utlåtande i
sin motion sagt, att berörda industrier
och arbetsområden samtidigt skulle tillförsäkras
den behövliga arbetskraften.
Menar herr Königson, att arbetsförmedlingen
inte sköter sina uppgifter rörande
de arbetslösa säsongarbetarna
och inte hänvisar dem till de arbeten
som kan finnas? Jag kan inte tolka vad
som här står annat än som en beskyllning
mot arbetsförmedlingen att inte
sköta de uppdrag den har. Jag förstår
ju att svaret kommer att bli, att uttalandet
ingalunda var någon anmärkning
mot arbetsförmedlingen som sådan,
men jag skall ändå passa på att
säga att jag har den bestämda uppfattningen,
att arbetsförmedlingen gör vad

den kan för att skaffa folk anställning.
Men arbetsförmedlingen som sådan kan
som sagt inte skapa nya arbetsuppgifter
i samhället utan har bara att se till att
arbetskraften kommer till de verksamhetsområden
som finns. Jag tror som
flera andra, herr talman, att det nog
är klokast att gå på utskottets förslag.
Jag ber att få yrka bifall till detsamma.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att rätta till ett missförstånd från
herr Lindbergs sida. Han hade uppfattat
mitt yttrande så, att jag skulle ha
sagt att byggnadsregleringen är orsak
till säsongarbetslösheten. Jag sade raka
motsatsen, nämligen att vi otvivelaktigt
har lyckats att med byggnadsregleringens
hjälp minska säsongarbetslösheten
inom byggnadsfacket, men att vi
väl alla vore överens om att byggnadsregleringen
på andra områden hade så
stora nackdelar att det inte kunde vara
rimligt att bara för att minska säsongarbetslösheten
i byggnadsfacket behålla
byggnadsregleringen för all framtid.

Sedan säger herr Lindberg, att utredningen
inte skulle kunna åstadkomma
mera än de fackmän som nu sysslar
med dessa frågor. Vad jag önskar är
just att dessa fackmän skall kunna frikopplas
för att helt ägna sig åt denna
fråga, som är en stor fråga — det vet
både herr Lindberg och jag genom vårt
arbete i arbetstidsutredningen. Det är
inte bara eu fråga om huruvida man
kan ändra klimatet här i landet utan en
allvarlig fråga, som vi nog får göra en
ordentlig undersökning av.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Det står kvar att jag
har uppfattningen, att vad herr König -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

son och även herr Gustafson menar är
att statsmakterna skall dirigera arbetskraften.

Nu säger herr Gustafson i Göteborg,
att vi har haft en byggnadsreglering
som visserligen har minskat sysselsättningsproblemen
för byggnadsarbetarkåren
men skapat så stora nackdelar
på övriga områden, att herr Gustafson
är beredd att ge upp fördelen av att arbetskraften
tack vare byggnadsregle
ringen har kunnat utnyttjas bättre. Vik
herr Gustafson i Göteborg påvisa vilka
nackdelar byggnadsregleringen har som
betyder mera än fördelarna av att man
har kunnat bereda arbetskraften jämnare
sysselsättning inom detta fack?

Vad beträffar säsongarbetslösheten
bland lantarbetarna, är jag medveten
om att den är ett problem — det har
jag tidigare deklarerat. Men frågan har
diskuterats och diskuteras fortfarande
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och de
här berörda organisationerna, och jag
tror att den kommer att lösas bättre
genom dessa överläggningar än vad som
skulle ske om vi fick en utredning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Om vi tillsätter en utredning,
är det inte meningen att dessa
överläggningar skulle upphöra i och
med detta.

Herr Persson i Appuna ber mig svara
på vilka nackdelar byggnadsregleringen
kan ha som betyder mera än
denna fördel att den kan minska säsongarbetslösheten.
Vi får inom en snar
framtid tillfälle alt i denna kammare
diskutera hela frågan om byggnadsregleringen,
och vi kan väl då återkomma
till saken. Det är intressant att iaktta
hur herr Persson i Appuna resonerar
— om det nu verkligen är hans uppfattning
att vi inte behöver undersöka,
om det finns några andra möjligheter
att minska säsongarbetslösheten i byggnadsfacket
än byggnadsregleringen,
därför att herr Persson i Appuna tycker
att byggnadsregleringen är en bra

sak, som vi skall behålla för all framtid.
Jag har inte samma uppfattning
om byggnadsregleringen.

Sedan säger herr Persson i Appuna
att det kvarstår, att herr Persson i Appuna
anser, att jag vill dirigera arbetskraften.
Jag vill inte påstå att jag är
fackman på så många områden, men jag
är fackman på området vad jag själv
vill. Jag kan därför ge herr Persson i
Appuna ett sakkunnigt besked: Jag vill
inte att man skall dirigera arbetskraften
här i landet. Jag har också tidigare
sagt ifrån, att jag anser att det går att
ordna ett samhälle så, att man kan få
en sund ba''ans och en utjämning av säsongarbetet
utan att tillgripa regleringar.
Det finns andra sätt att avhjälpa
missförhållandet än direkta regleringar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Ett par av anförandena
här föranleder mig att lämna ett mycket
kort meddelande. Sedan ett par år
tillbaka finns det på arbetsmarknadsstyrelsen
en utrednings- och planeringsbyrå,
som är hyggligt försedd med arbetskraft.
Dessutom blir den personellt
upprustad innevarande år. Denna byrå
sysslar kontinuerligt med frågorna om
hur vi skall komma till rätta med säsongarbetslösheten.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Bara ett par ord.

Det var inte jag som tog upp frågan
om byggnadsregleringen, utan det var
herr Gustafson i Göteborg, och därför
att han gjorde det fann jag mig föranlåten
att påpeka, som också herr Gustafson
i Göteborg mycket riktigt gjorde,
att denna har haft en uppgift när
det gäller att fördela arbetet under hela
året. Samtidigt tillät jag mig fråga vilka
nackdelar på andra områden det var,
som gjorde att man på grund av dessa
skulle ta bort denna säsongreglering.

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Utrustning m. m. av samlingslokaler

Jag har av vad både herr Königson
och herr Gustafson i Göteborg har sagt
i debatten ändå fått den uppfattningen,
att de bara avser att få till stånd en
kartläggning. Man menar tydligen inte
att denna utredning skulle försöka avhjälpa
bristerna, utan den skulle bara
göra en kartläggning av problemet. Jag
tror inte att det skulle vara så mycket
att vinna på en sådan utredning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
jämväl till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Königson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
50 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 51—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Utrustning m. m. av samlingslokaler

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln (punkt
72, s. 196—206) föreslagit riksdagen att
till Bidrag till utrustning m. m. av vissa
samlingslokaler för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 450 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svärd (1:225) och den andra inom
andra kammaren av herr Cassel m. fl.
(11:289), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte avslå vad Kungl.
Maj :t hemställt under femte huvudtiteln
rörande Bidrag till utrustning
m. m. av vissa samlingslokaler,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svärd (I: 321) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö m. fl. (II: 343), i vilka motioner,
såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte avslå vad Kungl.
Maj :t hemställt under femte huvudtiteln
till Bidrag till utrustning in. in. av
vissa samlingslokaler.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 225 och II: 289 ävensom motionerna
I: 321 och II: 343, sistnämnda bägge
motioner i vad de berörde förevarande
anslag, till Bidrag till utrustning m. m.
av vissa samlingslokaler för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
450 000 kronor.

Reservationer hade avgivits
a) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Birke, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 225 och II: 289 ävensom mo -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

tionerna 1:321 och 11:343, sistnämnda
bägge motioner i vad de berörde förevarande
anslag, besluta att reservationsanslaget
till Bidrag till utrustning m. m.
av vissa samlingslokaler icke skulle
uppföras å riksstaten för budgetåret
1955/56;

b) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! I den kulinariska litteraturen
är det rätt vanligt med kokböcker
som har titlar av ungefär följande
utformning: 26 olika sätt att bereda
saltgurka, 17 metoder att lägga in
plommon etc. Statsverkspropositionen
ger oss anledning förmoda, att socialministerns
fantasi när det gäller att variera
formerna för stöd åt de offentliga
samlingslokalerna varit nära nog lika
sprudlande som kokboksförfattarinnornas.
Om utskottets hemställan i dag
vinner riksdagens gillande, har vi kommit
därhän, att sammanslutningar som
anordnar allmänna samlingslokaler om
det vill sig väl kan få statsbidrag i inte
mindre än fyra former, nämligen för
det första till anordnande av lokal, för
det andra till utrustning av lokalen om
den användes för ungdomsverksamhet
enligt kungörelsen den 24 september
1954, för det tredje, om det gäller samlingslokaler
just för ungdom, från allmänna
arvsfonden till såväl lokaler som
inventarier, och för det fjärde från det
nya anslag på 200 000 kronor, som här
föreslås till köksutrustning och servis
för lokaler, utnyttjade för ett s. k. alkoholfritt
umgängesliv, vilket likvisst icke
behöver vara fritt från alkohol. Den utredningsman
som — jag tror det var i
höstas — tillsattes för att samordna de
olika stödformerna för samlingslokalerna
borde ha fått överväga även detta
skott på det gamla trädet innan projektet
om en ny stödform lades fram på
riksdagens bord. Detta om samordningsfrågan.

Utrustning m. m. av samlingslokaler

Med risk att i viss mån upprepa den
debatt vi för ganska kort tid sedan
hade här i kammaren rörande statligt
stöd till alkoholfria restauranger anser
jag mig i skattebetalarnas namn skyldig
att till socialministern ställa frågan:
Var tänker socialministern egentligen
göra halt? Var skall gränsen gå? När
vi nu har nått så långt, att skattebetalarna
skall tvingas subventionera firmors,
organisationers och enskildas
festliga sammankomster med eller utan
alkoholförtäring, om dessa sammankomster
blott hålls på vissa speciella
lokaler, genom att bekosta bord och
stolar, en del av köksattiraljen, porslin,
knivar, gafflar, skedar, dricksglas —
kanske även snapsglas — så frågar man
sig: Varför stanna just här? Även mat
och dryck utgör avsevärda poster i omkostnaderna
för ett kalas! Borde inte
idealet vara att liksom i Atterboms
Lycksalighetens ö de festdeltagare som
så kunde efter slutad måltid hade anledning
uppstiga och deltaga i bordshymnen: »Stat

vare lofvad för mat och drick,

Republik, filibom, Republik!»

Detta skrevs för 125 år sedan men
har fortfarande aktualitet.

För övrigt kräver festligheterna i allmänhet
även andra utgifter. Deltagarna
kan t. ex. behöva utrustas med för ändamålet
lämpade klädespersedlar. I
händelse av alkoholfrihet är det ju jämväl
avsett att speciell underhållning av
därtill kvalificerade krafter skall ordnas
genom arbetsförmedlingens försorg.
Här öppnar sig oanade perspektiv.

Herr talman! Det finns ingen annan
möjlighet att hålla statsbudgeten inom
rimliga proportioner än att obönhörligen
begränsa de uppgifter staten tar på
sig. Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

Fröken ELMKN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Behovsprövning på bostadsmarknaden

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten av fröken Andersson
m. fl. fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

Punkterna 63—85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86

Behovsprövning på bostadsmarknaden

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln (punkt
102, s. 255—257) föreslagit riksdagen
att till Kostnader för genomförande av
en behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
anslag av 50 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Cassel och fröken Wetterström väckt
motion (11:291) hade hemställts, att
riksdagen måtte till Kostnader för genomförande
av en behovsprövning på

bostadsmarknaden för budgetåret 1955/
56 anvisa ett anslag av 10 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 291
till Kostnader för genomförande av en
behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1955/56 anvisa ett anslag
av 50 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen
II: 291 till Kostnader för genomförande
av en behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 10 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! När fröken Wetterström
och jag på denna punkt motionerat
om en sänkning av anslaget som
går längre än den departementschefen
själv föreslagit, grundar sig vårt ställningstagande
inte på någon ovilja mot
saken som sådan. Vi är fullt på det
klara med att det i ett läge, som karakteriseras
av en svår och jag höll på att
säga permanent bostadsbrist, är värdefullt
om man på något sätt kan ordna
det så, att barnfamiljerna inte blir satta
i efterhand. Det är tacknämligt att fastighetsägarorganisationerna
så helhjärtat
lagt sig i selen för att hos sina medlemmar
verka för att barnfamiljerna
skall komma i första hand när en våning
blir ledig, nota bene då fastighetsägarna
själva har möjlighet att råda
över lägenheten, vilket inte är så särdeles
ofta. Hur verkningsfullt systemet
är vet kanske ingen i dag, men även
om krafterna skulle svikta är den goda
viljan lovvärd. Nu menar man, att det
inte är rimligt att fastighetsägarna ensamma
skall behöva ta stöten och ut -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

härda hela trycket från de ogifta personer
eller makar utan barn, som måste
vägras att få lägenheter till förmån för
barnfamiljerna. Därför har man velat
hjälpa fastighetsägarna i deras många
gånger rätt besvärliga situation genom
att försöka förklara för allmänheten, att
den frivilliga behovsprövningen har en
förnuftig bakgrund och att den kan
vara nödvändig i en bristsituation, där
inte den vassa armbågen får och bör
vara allenarådande.

Även detta resonemang, herr talman,
kan förefalla bestickande, men det är
nu som vår skepsis börjar. Vi har sett
de välmenande annonser som varit införda
i tidningarna, annonser med uppmaning
till ensamstående och makar
utan barn att nöja sig med rum och
kokvrå respektive rum och kök. Vi har
frågat oss hur detta rimmar med verkligheten.
Är det realistiskt att tro att
låt mig säga ett par unga makar, som
ännu inte har några barn och som efter
en lång, intensiv jakt lyckats få korn på
en tvårumslägenhet, skulle avstå från
att hyra den, avstå från en chans som
kanske inte återkommer på åratal, av
lojalitetskänsla mot andra familjer som
kanske har det ändå besvärligare? Eller
är det troligt att en förvärvsarbetande
ogift kvinna eller gärna en ogift man,
som länge gått och längtat efter ett riktigt
kök för sitt hushåll, skall släppa
möjligheten att få rum och kök och
nöja sig med kokvrån? Vi tror inte riktigt
på det. Det borde kanske vara så,
att människorna vore så lojala mot varandra,
men jag undrar om det är med
verkligheten överensstämmande. Vi tror
att människornas trängtan efter att få
ett riktigt hem är alldeles för stark för
att den skall kunna hållas tillbaka av
aldrig så väl utformade annonstexter.

Det är denna kanske litet pessimistiska
inställning, herr talman, som kommer
oss att tro att de pengar, som luggs
ut på denna propaganda i den mån propagandan
vänder sig till den bostadssökande
allmänheten, är tämligen bort -

Behovsprövning på bostadsmarknaden

kastade. Därför ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde fröken Wetterström
(h).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Detta anslag har ju tillkommit
efter överläggningar mellan representanter
för statsmakterna och de
privata fastighetsägarna, och motivet
var ju, som också framgick av herr
Cassels anförande, bl. a. att man skulle
förmå de enskilda fastighetsägarna att i
större utsträckning än tidigare hyra ut
sina lägenheter till barnfamiljer. Anslaget
användes på ett sätt som gör att
det också kan vara ett stöd åt de enskilda
fastighetsägarna, och det är ju
rätt anmärkningsvärt att en högerman
uppträder som motståndare till ett sådant
stöd.

Dessutom framgår det ju, att departementschefen
har sänkt detta anslag
från 75 000 kronor till 50 000 kronor,
och utskottet har inte ansett att man
bör gå längre i fråga om att sänka anslaget.

Jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
86 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

3 — Andra kammarens protokoll 19.5,5. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Social upplysningsfilm

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 139 ja och 24 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 87—91

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92

Social upplysningsfilm

I statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln hade Kungl. Maj :t (punkt
108, s. 261) föreslagit riksdagen att till
Social upplysningsfilm för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson (1:236) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Krokstorp (11:270), hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds förevarande förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:236 och 11:270 till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Bubbcsiad och Birke, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
1:236 och 11:270 besluta, att
reservationsanslaget till Social upplys -

ningsfilm icke skulle uppföras å riksstaten
för budgetåret 1955/56.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! På denna punkt har
statsutskottets majoritet tillstyrkt ett
anslag på 30 000 kronor. Jag har i år
liksom under många tidigare år reserverat
mig för avslag, och det är
också en del andra utskottsledamöter
som anser att detta anslag är onödigt.

Under dessa år har vi i tredje avdelningen
varit och tittat på dessa
sociala upplysningsfilmer, som anslaget
är avsett att stödja, och jag måste
konstatera att jag inte har kunnat finna
någon nytta med dessa filmer. Jag
tycker att det är onödigt att riksdagen
skall slösa pengar på en sak som inte
tjänar något förnuftigt syfte.

Statskontoret är av precis samma
mening, och jag tror att riksdagen här
bör kunna gå in för att avslå Kungl.
Maj ds förslag och utskottets yrkande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

I detta anförande instämde herrar
Birke (h), Svensson i Krokstorp (h)
och Staxång (h).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det hör till traditionen
att herr Rubbestad yrkar avslag på anslaget
till social upplysningsfilm. Det
har ju reducerats så, att anslaget för
ett år inte räcker till för att få en film
av kvalitet; man får samla anslagen för
ett par år.

Därtill är det från många håll man
begär att få upplysningsfilmer på olika
områden. Jag förstår inte vad herr
Rubbestad kan ha sett för några filmer,
som enligt herr Rubbestads mening
inte har någon uppgift att fylla.
De filmer som har producerats röner
mycket stor efterfrågan och har i olika
avseenden varit en tillgång för föreningarna
och i upplysningsarbetet.

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Jag tycker att det är beklagligt att
anslaget undan för undan har skurits
ned så starkt, att det nu är mycket
obetydligt, och jag tycker att riksdagen
skall kunna bifalla förslaget om detta
lilla anslag, så att vi under det kommande
året verkligen kan få fram en
film bland de många som nu efterfrågas
på olika håll.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det hör också till traditionen
att fröken Elmén förordar
detta anslag. Hon sitter ju nämligen
med i den kommitté som sysslar med
denna sak, och det är självklart att hon
har intresse för den.

Att det finns folk i bygderna som
gärna vill se film känner vi till. Biograferna
är ju fulla överallt, och det
är klart, att om folk kanske kan få
film gratis är de också intresserade
av att se den. Jag tror emellertid att
det är onödigt för riksdagen att slösa
pengar för detta ändamål.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! De där som sitter i
kommittéer brukar i allmänhet kallas
sakkunniga. Från olika organisationer
etc. kommer folk och begär att få
fram den ena filmen efter den andra,
och de häpnar över att det inte finns
någon möjlighet att tillgodose kraven
i detta avseende. De tycker att det är
ett förvånande litet anslag som vi har
för detta ändamål.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels och på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rubbestad begärde

Social upplysningsfilm

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
92 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Rubbestad begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 133 ja och
28 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 93 och 94

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95

Lades till handlingarna.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 9

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
inrättande av vissa bakteriologiska laboratorier
i Norrland och

nr 49, i anledning av väckt motion
om ändrad löneställning för förrådsundcrofficerarc
m. m.

Nr 10

Löneavdrag för statstjänstemän vid ledi;

väsendet

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Löneavdrag för statstjänstemän vid ledighet
för uppdrag vid hovet och ordensväsendet Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av väckt motion om
utfärdande av föreskrifter rörande löneavdrag
för statstjänstemän vid tjänstledighet
för fullgörande av uppdrag vid
hovet och ordensväsendet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! I den motion som här
föreligger har jag hemställt, att riksdagen
skulle begära utredning rörande
löneavdrag för tjänsteman vid tjänstledighet
för fullgörande av uppdrag vid
hovet och ordensväsendet. Jag har också
i motionen antytt vilket avdrag det
här kan bli fråga om. Dessa uppdrag
bör ju tolkas såsom privata uppdrag,
privat tjänst åt Konungen, på samma
sätt som om någon annan människa
skulle vilja omge sig med liknande
ståt. Då bör det ju vara ganska klart
vilket avdrag det är fråga om, och det
har jag heller inte tvekat om.

Anledningen till att jag har väckt
motionen är bl. a. de uppgifter, som har
varit synliga i tidningarna någon gång
i fjol, då saken berördes ganska ingående.
Därvid påtalades, att statstjänstemän
med uppdrag som kainmarjunkare
och kammarherrar i rätt stor omfattning
varit frånvarande från den statliga
tjänsten utan att därvid behöva
vidkännas något avdrag eller, som det
i vissa fall kan bli fråga om, för dylikt
ändamål uttaga semester.

Nu framhåller också utskottet, att
det finns klara bestämmelser om detta
i avlöningsreglementet. Utskottet förutsätter
vidare, att avlöningsreglementet

18 mars 1955

het för uppdrag vid hovet och ordens skall

tillämpas i detta fall, så att avdrag
i statstjänstemannens lön sker, då
tjänstemannen utför uppdrag av nämnda
slag vid hovet eller ordensväsendet.
Då denna tolkning helt sammanfaller
med min egen tolkning är det klart, att
jag är tillfredsställd med vad utskottet
i sin skrivning anfört.

Emellertid visar det sig, att dessa
avdragsbestämmelser inte har tillämpats.
Det har i flera fall kunnat konstateras,
hurusom man fullständigt har
blundat för både grundlagarna och avlöningsreglementets
bestämmelser om
avdrag. Anledningen till att jag har
väckt motionen är att jag velat, att det
skall bli klarhet i dessa frågor, så att
det inte får fortgå på det sätt, som
man inom vissa verk tycks anse vara
helt naturligt. I vilken utsträckning sådant
liar förekommit är mycket svårt
att få en inblick i, men i något fall lär
det gått till på det sättet, att en tjänsteman
kunnat utföra privata åtaganden
åt hovet på tjänstetid och även skött
viss annan tjänst på lunchrasten. Det är
tydligt att det är alldeles befängt, att
sådant kan förekomma, och det kan ju
förklara, att jag har föreslagit en undersökning
och utfärdandet av närmare
bestämmelser i detta hänseende. Egentligen
skulle jag ha kunnat föreslå, att
riksdagen skulle besluta, att bestämmelserna
skall följas. Det framgick av
tidningspressen för någon tid sedan —
det var delvis under fjolårets riksdag —
att sådant här har förekommit och att
det inte har blivit rättelse, när man
från ansvarskännande håll har uppmärksammat
förhållandet.

Nu är det, som jag sagt, inte lätt att
få någon inblick i hur stor utsträckning
detta tillvägagångssätt har tillämpats.
Ibland svaras det, att man inte har
några anteckningar vare sig uppe på
slottet eller i det verk, där tjänstemannen
är anställd, eller att i varje fall inte
dessa anteckningar finns bevarade.

För att i någon mån belysa saken

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

skall jag be att få ge ett exempel på
hur det har tillgått. I ett fall har en
adlig hovfunktionär varit på sitt arbete
ungefär en halv timme på morgonen,
och den återstående delen av dagen
har han utfört hovtjänst, och det har
skett under rätt många dagar i följd.
Denna uppseendeväckande frånvaro
från tjänsten anmäldes till riksräkenskapsverket
med hemställan om anmärkning
mot berörda förhållande,
men riksräkenskapsverket fann att skrivelsen
i fråga inte skulle föranleda någon
vidare åtgärd.

Hur enskild tjänsteman, som är hovfunktionär,
under liknande förhållanden
dras in i en snedvriden uppfattning
framgår av ett yttrande av en förvaltningschef
och kammarherre, som
på en fråga från en av våra dagliga
huvudstadstidningar svarade, att om
»en tjänsteman sitter och gräver i några
luntor en eftermiddag på lantmäteristyrelsen,
för att ta ett exempel, eller
officierar vid hovet torde komma på
ett ut. I det senare fallet är det ju en
personlig tjänst man gör majestätet.»

Detta svaras på en fråga från en
dagstidning av en man i högre chefsställning! Det

är för att få ordning på dessa
ting som jag tagit upp frågan i riksdagen,
och jag har som sagt samma tolkning
rörande avdragen som statsutskottet
har givit till känna.

Jag skall inte ta några flera exempel
än dem jag anfört. Jag har med dessa
velat ge en antydan om vad jag åsyftat
med motionen, nämligen att få ordning
på dessa förhållanden. Genom ett bifall
till statsutskottets förslag gör riksdagen
statsutskottets motivering till sitt
uttalande, och det sammanfaller, som
jag sagt, fullständigt med de synpunkter
som jag redovisat i motionen. Under
dessa förhållande har jag ingen anledning
att påyrka någon utredning om
ändrade bestämmelser. .lag hoppas att
vad som är anfört här också skall komma
till ämbetsverkens kännedom och

att man där skall gå de vägar som
redan är föreskrivna.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11

Tillämpning av polislönereglementet
inom Göteborg m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tillämpning av polislönereglementet
på vissa polismän i
Göteborgs stads polisdistrikt m. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr (33 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 4 februari 1955, föreslagit
riksdagen att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i nämnda statsrådsprotokoll
anförts meddela bestämmelser
angående tillämpning av polislönereglementet
på vissa polismän i Göteborgs
stads polisdistrikt m. m.

I propositionen hade i huvudsak föreslagits
att Kungl. Maj:t skulle erhålla
bemyndigande att utfärda föreskrifter
i syfte att göra polislönereglementet och
den av stadsfullmäktige i Göteborg fastställda
nya personalstaten tillämpliga
på sådan polispersonal, som tagit avstånd
från de mot Göteborgs stads polisdistrikt
riktade stridsåtgärderna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av
herrar Senandcr och Johansson i
Stockholm väckt motion (11:489), vari
hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr (>3;

dels ock eu inom andra kammaren av
herrar Kö nit/son och Larsson i Stockholm
väckt motion (11:497), vari hem -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

ställts att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr G3.

Vidare hade utskottet till behandling
förehaft en vid riksdagens början inom
andra kammaren av herr Larsson i
Stockholm väckt motion (II: 129), vari
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förhandlingar
med berörda parter i avsikt
att åstadkomma sådan ändring i polislönereglementet
att lugn och arbetsfred
återställdes inom polisväsendet.

Utskottet hemställde

I. att motionen II: 129 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 11:489 och 11:497, bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4
februari 1955 anförts meddela bestämmelser
angående tillämpningen av polislönereglementet
på vissa polismän i Göteborgs
stads polisdistrikt m. m.

I motiveringen anförde utskottet:

»Utskottet finner sig böra instämma
i departementschefens uttalande, att anledning
icke föreligger att undandra
de polismän, som tar avstånd från de
mot Göteborgs stads polisdistrikt riktade
stridsåtgärderna, de fördelar som
den nya polislöneregleringen erbjuder.
Vad departementschefen i samband härmed
anfört har inte givit utskottet anledning
till särskilt uttalande. Utskottet
anser sig sålunda kunna tillstyrka
Kungl. Maj :ts förevarande förslag. Av
detta ställningstagande följer att utskottet
avstyrker yrkandena i motionerna
11:489 och 11:497, i vilka hemställes
om avslag å propositionen.

I den vid riksdagens början väckta
motionen 11:129 hemställes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att förhandlingar upptages
med berörda parter i avsikt att åstadkomma
sådan ändring i polislönereglementet
att lugn och arbetsfred åter -

ställes inom polisväsendet. Mot bakgrunden
av i propositionen nr 63 berörda
förhållanden och med beaktande
av vad däri föreslagits anser utskottet
skäl inte föreligga för ett tillmötesgående
av nämnda motionsyrkande, vilket
utskottet fördenskull avstyrker. Utskottet
vill emellertid tillägga följande i anledning
av den i motionen lämnade uppgiften
att den av polisföreningarna i
Stockholm och Göteborg bildade organisationen
numera tillerkänts förhandlingsrätt.
Enligt vad utskottet inhämtat
har socialstyrelsen den 4 oktober 1954
tillerkänt Stockholm—Göteborgs polismäns
centralkommitté förhandlingsrätt
jämlikt lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän.
Jämlikt föreskrift i nämnda lag
må, därest Kungl. Maj :t så prövar skäligt,
på framställning av enligt lagen
förhandlingsberättigad förening förhandling
äga rum mellan ombud, som
utses av Kungl. Maj:t, och sådan förening.
Sedan nämnda centralkommitté
i en till civildepartementet inkommen
skrift anhållit om förhandlingar bl. a.
om justering av 1954 års polislönereglemente
och övriga lönevillkor för polispersonalen
har Kungl. Maj :t genom
beslut den 28 januari 1955 ej funnit skäl
att i förevarande fall utse ombud som
avses i nämnda lag.»

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, vilka
ansett att utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

»I den del Kungl. Maj :ts förslag är
avsett att motverka det förhållandet, att
vissa polismän i Göteborg mot sin egen
vilja har måst finna sig i betydande inkomstförsämringar
jämfört med vad de
skulle erhållit om det nya polislönereglementet
varit tillämpligt på dem, finnes
ej någon anledning att rikta någon
anmärkning mot detsamma. Propositionen
kan således från denna utgångspunkt
helt godtagas av utskottet.

Det är emellertid icke uteslutet att

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

de praktiska verkningarna av propositionen
kan leda till en ytterligare accentuering
av den splittring av polispersonalens
organisation, som blev en följd
av att i Göteborg Polisföreningen Kamratskapet
och Göteborgs poliskonstapelförening
icke accepterade den överenskommelse,
som träffades den 14 januari
1954 mellan polisförbundet och civildepartementet
angående polislönerna. En
sådan utveckling vore enligt utskottets
uppfattning olycklig. Det är därför angeläget
att eventuella åtgärder från regeringens
sida i anledning av den förevarande
konflikten — som dock icke
behöver ha karaktären av formella förhandlingar
i enlighet med lagen den 17
maj 1940 om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän — i första hand inriktas
på att överbrygga motsättningarna
mellan Svenska polisförbundet
och Stockholm—Göteborgs centralpoliskommitté.
Både ur polismannens och
ur arbetsgivarens synpunkt är det ett
betydande intresse att poliserna kan
uppträda enhetligt i en fast organisation.

Det må i detta sammanhang jämväl
anmärkas att den nuvarande konflikten
för de berörda städernas del medfört
ett allvarligt läge i vad avser nyrekryteringen
av polispersonal och möjligheterna
att i städerna tillfredsställande
upprätthålla ordning och säkerhet.

Utskottet avstyrker således de i motionerna
11:489 och 11:497 framställda
yrkandena om avslag å propositionen.
I den mån motionen II: 129 icke kan
anses besvarad med vad ovan anförts
anser utskottet atl densamma icke bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

2) av herr Ståhl, utan angivet yrkande;
och

3) av herr Nihlfors, likaledes utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! När riksdagen förra vå -

ren stadfäste ett statligt lönereglemente
för polispersonalen, tillät jag mig
framhålla att det förmodligen skulle bli
en dålig grund att bygga på, om man
ville ha en avspänning av den oro i lönefrågan,
som sedan flera år rått bland
polispersonalen. Utvecklingen under
det gångna året har visat att mina farhågor
var befogade. För storstädernas
vidkommande är läget synnerligen labilt,
och man kan inte skönja någon
ljusning i de konflikter som råder i
Stockholm och Göteborg. I båda städerna
är all nyanställning inom ordningspolisen
blockerad, och det gör att
respektive poliskårer oavlåtligt krymper
— till skräck för de laglydiga medborgarna
men till odelad glädje för busarna.

Utan att på något sätt vilja beskärma
mig över tidens ondska må det ändå tilllåtas
mig att konstatera, att vår tid lika
väl som någon annan innehåller asociala
tendenser, som till sina yttersta konsekvenser
måste hållas tillbaka av en
stark ordningsmakt. Jag behöver bara
peka på de årligen återkommande oroligheterna
i Berzelii park här i Stockholm,
där gatpojkar och gatflickor
iscensätter organiserade gatuupplopp.
Den fria spritförsäljningen i höst lär
väl inte komma att göra det bättre. Det
är väl då ganska tydligt, att det inte
duger i längden att bemöta oroselemcnten
med en missnöjd, oenig och desillusionerad
poliskår.

Utredningen som föregick tillkomsten
av nu gällande lönereglemente framhöll
inledningsvis, att det var osäkerheten
beträffande polistjänstens värdering,
som var en av huvudorsakerna
till löneoron bland polismännen. För
mig framstår det som obegripligt hur
man då kan framlägga ett förslag, som
innebär en direkt löneförsämring för
den gatupatrullerande delen av storstadspolisen.
Att man sedan skyler över
saken genom att inrätta en förstekonstapeltjänst,
som ligger en hd lönegrad
över vad den menige konstapeln tidi -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

gare hade, under motivering att något
mera kvalificerade uppdrag skulle anförtros
förstnämnda befattningshavare,
förbättrar inte läget på något sätt. Om
man med mera kvalificerade uppdrag
även innefattar att vederbörande under
tiden dras från gatutjänsten, kommer
grovgörat fortfarande att ligga på de
obefordrade polismännen, vilka flyttas
ned en lönegrad. Dessutom uppnår man
inte förstekonstapeltjänsten genom vanlig
befordran utan först efter särskild
ansökan.

Jag har all aktning för utredningsuppdrag
och förstår att dessa är lika
nödvändiga som patrulltjänsten, men
jag förstår inte varför den senare nedvärderats.
Vi lever nu i en tid, då
kroppsarbete värderas mer och mer,
och löneklyftan till arbeten på det intellektuella
planet är nu inte så stor
som förr. Om man nu skall försöka
göra en uppdelning av polisens arbete
efter dessa linjer, och om patrulltjänsten
då skall vara att hänföra till kroppsarbete
— vilken den som bekant ibland
kan vara i allra högsta grad — så är
det ofattbart att man här återfaller i ett
reaktionärt tänkesätt.

När vi förra året diskuterade denna
fråga, tryckte man från regeringen
mycket starkt på det förhållandet, att
polisförbundet hade godkänt lönesättningen
och att det endast var polismännen
i Stockholm och Göteborg som
bråkade och inte ville finna sig i uppgörelsen.
Ja, det var ju de som drabbades
av löneförsämringen. Det förslag,
som på grundval av utredningens arbete
framlades, var ju ägnat att utså
splittring och att öka motsättningarna
mellan storstadspolisen och landsortskollegerna.
Motsättningen fanns där redan
under den kommunala lönesättningens
tid, därför att landsortspolisen
inte hade kunnat uppnå samma lönestandard
som polisen i Stockholm och
Göteborg.

Om man dristar sig till att göra en
jämförelse med förhållandena på den

fria avtalsfronten, så är det ju på det
sättet vid en central löneuppgörelse, att
man visserligen inte kan vinna samma
löneförbättringar åt alla, men man går
i alla fall inte så till väga, att man accepterar
en löneuppgörelse, som skulle
betyda en nedskärning av lönen för
vissa grupper. Förfar man på ett sådant
sätt, så bäddar man för en inbördes
strid inom förbunden — och det är just
vad man gjorde i detta fall.

Följderna lät heller inte vänta på sig,
och nu har vi två polisförbund i stället
för ett. Jag menar att det till väsentlig
del är utformningen av lönereglementet
som bär skulden till splittringen
inom polisen. Jag tror att man
lika lätt hade kunnat få polisförbundet
att tillstyrka ett förslag, som inneburit
att polisen i Stockholm och Göteborg
hade fått behålla sin löneplacering. Jag
ansåg, och jag anser fortfarande, att
det finns skäl som talar för en differentierad
lönesättning. Och om man till
varje pris eftersträvar ett enhetligt lönesystem
för hela riket, borde väl detta
ha utformats så, att det täckt de löneförmåner,
som polismännen i de nyss
nämnda städerna redan uppnått.

Frågan är emellertid vad som nu är
att göra. Läget i de berörda städerna
förvärras dag för dag, och de åtgärder
som hittills företagits från regeringens
sida har inte varit positiva. Att täcka
polisbristen genom att kommendera
statspolis till undsättning är väl ändå
en möjlighet, som har sin begränsning
även med den nu beslutade utbyggnaden
av statspolisorganisationen. De nu
påtänkta åtgärderna att genom ett erbjudande
av tre fjärdedels års retroaktiv
lön söka locka medlemmar över
från den nya polisorganisationen till
förbundet är högst tvivelaktiga ur föreningsrättslig
synpunkt. Men även om
man bortser från det, är det inte för
statsmakternas hedrande att ömsom genom
påtryckningar tfcch ömsom med
lockrop ingripa i organisationernas in -

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

terna angelägenheter för att på så sätt
bakvägen nå sitt syfte.

Den enda rimliga vägen att gå för att
bilägga såväl konflikten med samhället
som de inbördes striderna inom poliskåren
är att förhandla. Men det vill
inte civildepartementet. Den nya organisationen
för Stockholms och Göteborgs
polismän har tillerkänts förhandlingsrätt
men har ingen att förhandla
med. Kommunerna kan inte förhandla
och staten vill inte. Jag kan nog förstå,
om civilministern tycker att detta
är fiffigt uträknat — det har otvivelaktigt
sitt intresse, om man är road av att
experimentera i formalism — men det
är inte en ansvarsmedveten politik.

Om man nu bygger upp en barrikad
av formella hinder och söker gömma
sig bakom den, så finns det enligt min
uppfattning bara en väg att gå, nämligen
via riksdagen, och det är anledningen
till min motion här i kammaren.
Våld vid löneuppgörelser är vi väl alla
ense om att försöka undvika så långt
det går, och man kan komma oerhört
långt med förhandlingar. Och framför
allt skapar förhandlingarna en känsla
av förståelse och förtroende, som man
aldrig kan uppnå genom ett diktat.

Den diskussion som förts i denna sak
under det förflutna året har väsentligast
rört sig kring organisationsproblemen
inom polisen. Det må vara riktigt
att det är betydelsefullt inte minst ur
principiell synpunkt, men man får inte
bortse ifrån att de slitningar som förekommit
ytterst är ett symptom på att
någonting är i olag. Jag menar att när
motsättningarna inom polisförbundet
till slut blev så stora, att en klyvning
kom till stånd, så beror det på djupare
liggande orsaker än en tillfällig träta
mellan några medlemmar av styrelsen.
Det är inte för sitt nöjes skull man
spräcker en facklig organisation.

Nu säger man att stridigheter inom
ett fackförbund skall inte lösas genom
utbrytning av en grupp som inte får
som den vill. Ja, herr talman, det kan

jag instämma i. Jag anser, att sådana
tvister skall lösas på parlamentarisk
väg, att inga ansträngningar kan anses
vara för stora om man därmed kan uppnå
samförstånd, men jag är också realist
så till vida att jag inser, att det kan
finnas tillfällen då motsättningarna är
så stora, att de inte kan överbryggas
förrän förutsättningarna blivit andra.
Jag skall inte gå in på att diskutera om
i det här fallet en klyvning var oundviklig
eller inte; dels vet jag det inte,
dels har vi här i kammaren ingen anledning
att debattera en organisations
inre angelägenheter. Jag skall i stället
med några ord söka motivera min uppfattning,
att med de förutsättningar som
nu finns synes det mig otänkbart att
inom en snar framtid få poliskonflikten
ur världen.

Jag skall här nämna några siffror gällande
Stockholm, som berör avlöningsförhållandena.
Det är en jämförelse
mellan lönen enligt det tidigare gällande
kommunala avlöningsreglementet av
1947 och 1954 års allmänna avlöningsreglemente
för polispersonalen. Enligt
det gamla reglementet var rekrytlönen
13 lönegraden, enligt det nya 11. Enligt
det gamla blev det ordinarie anställning
efter 3ö månader med placering
i 16 lönegraden, som var slutlönegrad.
Nu är normallönegraden 15. En
förste poliskonstapeltjänst kan för viss
personal uppnås efter särskild ansökan.
För den personal, som uppnår en sådan
förste konstapeltjänst efter ca åtta
—tio år, kommer livslönen beräknad
efter 30 års tjänst att understiga den
som uppnås enligt 1947 års kommunala
lönereglemente med ca 8 000 kronor.
Går vi så till beklädnadsersättningen,
så utgör den för patrullerande konstapel
enligt kommunala reglementet 624
kronor per år, enligt det statliga 270.
Semestertiden är så utformad enligt det
statliga reglementet, att vederbörande
under tioårsperioden i åldern 30—40
år, alltså under den tid han upprätthåller
den mest kriivande tjänsten, förlo -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom

rar ca 50 semesterdagar jämfört med
tidigare. Det är beroende på polisens
relativt höga anställningsålder.

Om man nu till detta lägger vissa
andra smärre försämringar i anställningsförhållandena
så synes det mig
uppenbart, att storstadspolisen missgynnats
vid uppgörandet av det statliga
lönereglementet. När nu Svenska
polisförbundet godkände en uppgörelse
på dessa villkor, så skedde väl det huliuvudsakligen
därför att det innebar en
förbättring för en majoritet av landsortspolisen.
Att ett sådant förfaringssätt,
som delvis bottnade i den gamla
motsättningen mellan land och stad,
inte skulle vara ägnat att ena förbundet
är väl ganska klart. Jag är, som
jag tidigare sagt, principiellt emot facklig
splittring, och jag vill i det avseendet
inte ansluta mig till någon part,
men ser man realistiskt på saken, så
nog är det väl ändå för mycket begärt
att nu dessa som brutit sig ut och skapat
en fast och funktionsduglig organisation
med erkänd förhandlingsrätt
skall krypa till korset och utan villkor
ånyo ingå i sin gamla organisation,
Svenska polisförbundet, innan förhandlingar
kan komma till stånd. Det är en
orimlig begäran.

Å andra sidan sett vill den nya
polisorganisationen, Stockholm—Göteborgs
polismäns centralkommitté, inte
fortsätta att strida bara för stridens
skull utan har på ett tidigt stadium
föreslagit åtgärder i syfte att bilägga
konflikten. Den 27 december förra året
ingick man med en skrivelse till civildepartementet,
vari man uttryckte en
önskan att få komma till tals med såväl
departementet som övriga parter.
Man krävde då inte förhandlingar utan
endast en förutsättningslös diskussion.
Den begäran avslogs. Senare återkom
man som bekant med en begäran om
direkta förhandlingar, vilken även den
avslogs. I svaret på en enkel fråga, som
ställdes av herr Königson i anledning
härav, sade civilministern, att det inte

Göteborg m. m.

finns något utrymme för förhandlingar.
Det uttalandet förefaller något underligt,
då det ju uppenbarligen inte kan
vara till gagn för samhället att konflikten
fortsätter. Regeringen brukar ju ha
en viss skyldighet att ingripa vid intressekonflikter
på den fria arbetsmarknaden,
om dessa hotar att bli långvariga
eller av allvarlig karaktär. Jag erkänner,
att det kan vara en bedömningsfråga
vad som är allvarligt eller
inte, men nog förefaller det mig, som
om denna konflikt inte utan vidare kan
viftas undan som varande en bagatell.
I varje fall har jag svårt att inse, att en
lönefråga kan köra så fast, att utrymme
inte finns för förhandlingar.

Den Ivungl. Maj:ts proposition som vi
nu skall diskutera är lika litet som tidigare
åtgärder ägnad att ge en avspänning
i konflikten. Genom att Göteborgs
stad undantagits från det statliga polislönereglementet
på grund av konflikt
har även de polismän, som inte tillhör
den stridande organisationen, blivit
förhindrade att övergå till det statliga
lönereglementet även om de så önskar.
Nu vill regeringen genom propositionen
bereda även dem möjlighet att
övergå till det nya reglementet. Det är
vad som sägs i propositionens hemställan,
och så långt är jag med på noterna.
Om nu någon bland de elva polismän
i Göteborg, som står utanför den nya
polisorganisationen, vill övergå till det
statliga lönesystemet, så bör de i rättvisans
namn få göra det. Jag har aktning
även för mycket små minoriteter.
Det är det som propositionen i övrigt
innehåller som gjort att jag i motionen
nr 497 i denna kammare tillsammans
med herr Königson yrkat avslag på
densamma. Kungl. Maj:t anser nämligen
att polispersonal, som nu vill övergå
från den stridande organisationen,
bör få retroaktiv lön om de för framtiden
lovar att inte delta i några stridsåtgärder.
Från ett sådant förslag vill
jag på det bestämdaste ta avstånd. Jag
trodde att det gamla bruket att göra

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

avbön hos arbetsgivaren för att man
hade djärvheten att tillhöra en av honom
icke gillad organisation för länge
sedan var ur världen. Jag har tydligen
misstagit mig.

Utskottet bär ingenting att säga om
detta, men i en reservation av fröken
Andersson in. fl. uttrycker man farhågor
för att det ytterligare skall skärpa
konflikten. Reservanterna menar även,
att kontakt mellan regeringen och de
berörda parterna är önskvärd och att
de åtgärder som i fortsättningen kan
komma att vidtagas från regeringens
sida bör vara sådana, att de verkar för
en avspänning. Som jag nyss anfört har
jag den uppfattningen, att en revision
av vissa delar i det nu gällande lönereglementet
är nödvändig för att bringa
konflikten till ett slut. För att det skall
kunna ske synes det mig vara nödvändigt
med förhandlingar i någon form,
och i min motion nr 129 här i kammaren
anhåller jag, att riksdagen må
hos regeringen hemställa, att förhandlingar
upptages med parterna.

Herr talman! Jag vill med stöd av
det nu sagda yrka bifall till motionerna
nr 129 och 497 i denna kammare.
Anser kammaren sig inte kunna biträda
vad i dem föreslås, yrkar jag i andra
hand bifall till reservationen nr 1 till
utskottets utlåtande av fröken Andersson
m. fl.

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte säga
många ord i denna fråga, om jag inte
senare blir utsatt för provokation.

Jag vill bara kort konstatera att den
ursprungliga och primära fackliga organisationen
för ordningspolisen i Göteborg
är Polisföreningen Kamratskapet.
Det var också från den organisationen
som man en gång tog initiativ
när det gällde att bilda Svenska polisförbundet.
Polisen i Göteborg har också
uppfattat det så att Kamratskapet är
deras fackliga organisation. Sedan denna
förening lämnade polisförbundet för

tre år sedan har man med alla möjliga
medel försökt att spränga föreningen
Kamratskapet. Allt vad man under dessa
tre år har åstadkommit är att man
fått elva medlemmar — från en organisation
på över 500! — att lämna föreningen.

När man inte lyckas med dessa försök
tar man till ekonomiska lockmedel
och erbjuder ekonomiska förmåner för
att på detta sätt spränga organisationen.
Jag anser att det skulle vara riksdagen
ovärdigt att ansluta sig till en sådan
linje. Det hör inte riksdagen till att
blanda sig i organisationsförhållanden
på löntagarsidan.

Jag skulle också vilja uttrycka en
stilla undran över att civilministern,
när han så noga i kronor redovisat
vilka förbättringar polisen skulle få om
man tog det nya, statliga reglementet,
inte i kronor redovisat hur mycket beklädnadsersättningen
därigenom skulle
minska. Därom säger civilministern så
anspråkslöst, att mot dessa förändringar
— alltså alla de förbättringar han räknat
upp — till polisens fördel står en
viss försämring av beklädnadsförmånerna.
Varför redovisar inte civilministern
hur stor denna minskning blir?

Jag skall, som jag sade, inte säga
många ord, men jag kan inte ansluta
mig till försöken att genom ekonomiska
lockmedel spränga polismännens i Göteborg
primära och ursprungliga fackliga
organisation. Jag ber därför att få
yrka bifall till motion nr 497 i denna
kammare.

Herr LINDHOLM (s):

Ja, herr talman, då man skall diskutera
om ordningens upprätthållande ute
i landet brukar det uppstå en viss lidelse,
men om jag skall döma efter de två
talare som hittills yttrat sig tycks det
också bli en ganska stor lidelse som
åstadkommes, när det blir mindre ordning
på ordningens upprätthållare än
som egentligen önskvärt vore.

Bakgrunden till denna historia är som

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom

bekant den, att först gjordes en statlig
utredning angående lönesättningen för
polispersonalen ute i kommunerna och
städerna. Denna utrednings förslag föranledde
sedermera en förhandling, som
resulterade i en uppgörelse mellan representanter
för staten och för Polismannaförbundet.
När detta förhandlingsresultat
blev känt yppades ett visst
missnöje över förhandlingsprodukten.

I Göteborg hade man vid tidigare tillfälle
excellerat i detta missnöje. Det
hade på ett tidigare skede förekommit
förhandlingar mellan nämnda polisförbund
och Stadsförbundet, och det var
då som göteborgspoliserna bröt sig ut
ur förbundet och vägrade att underordna
sig den uppgörelse som därvid
hade träffats.

När herr Königson talar om Polisföreningen
Kamratskapet såsom den ursprungliga
och primära organisationen
för polisen i Göteborg, förhåller det sig
väl i alla fall så att föreningen i fråga
en gång brutit sig ut ur det stora polisförbundet
— även om den en gång tidigare
var med och tog initiativ till
polisförbundets skapande. Herr Königsons
historieskrivning på den punkten
är alltså inte riktigt korrekt.

Vid den senaste uppgörelsen följde
stockholmspolisen i viss utsträckning
göteborgspolisernas exempel och bröt
sig ut. Det är där som man möter, åtminstone
som fackföreningsmän, en
ganska intressant bild. Det är bilden av
hurusom man här i kammaren och även
i en viss del av tidningspressen vill slå
vakt om dem som vägrar att godta en
centralt träffad uppgörelse. Det är bara
det att den inställningen tycks variera
i förhållande till den grupp som det
gäller. Förra året hade vi en elakartad
konflikt i hamnarna. Vid detta tillfälle
hade den centrala organisationsledningen
träffat uppgörelse. Ute i landet var
det en hel del stuvare som vägrade att
godkänna den; epilogen på den historien
har utspelats inför arbetsdomstolen.

Göteborg m. m.

Då det nu gäller samhället och dess
sätt att reagera emot dem som på samma
vis vägrar att acceptera en centralt
träffad uppgörelse, blir herrar Larsson
i Stockholm och Königson i Göteborg
djupt upprörda. Men om man lyssnar
till vad de säger, måste jag för min del
konstatera att de inte alls har försökt
att dra de riktiga slutsatserna av sitt
eget resonemang.

Herr Larsson i Stockholm säger, att
det är inte lämpligt att möta oroselementen
— han syftar tydligen på dem
som uppträdde i Berzelii park — med
en ordningsmakt, som är oense inbördes.
Det är riktigt, men då frågar jag:
Varför vill herr Larsson vid varje tillfälle
stimulera och vidmakthålla den
oenighet som råder? Ty det är ju innebörden
i vad herr Larsson hittills har
gjort, och det är inte nog med detta,
utan skulle kammarens ledamöter följa
de linjer, som herr Larsson gjort sig
till talesman för, så måste det verka
prejudicerande jämväl inom andra organisationer,
där man träffar uppgörelser.
De medlemmar av en organisation,
som vägrar att godtaga av huvudorganisationen
träffad uppgörelse, skall alltså
enligt herrar Larssons och Königsons
resonemang premieras. Nog är det
i alla fall att ställa allt vad vedertaget
förhandlingsförfarande heter på huvudet.
Något sådant har väl ändå inte förekommit
tidigare vid fackliga uppgörelser.

När herr Larsson sedan talar om att
bär har blivit en så våldsam försämring
måste jag säga, att herr Larsson får nog
läsa på läxan en gång till. Om han då
studerar vad som faktiskt ägt rum skall
han finna, att det i stället för en försämring
blev en förbättring. Tidigare
har man varit låst vid 10 lönegraden
här i Stockholm, men nu skapas befordringstjänster
i 17 lönegraden, och
15 lönegraden blir i stort sett en passage.
Man beräknade, att cirka 40 procent
av poliserna här i Stockholm skulle
komma upp i 17 lönegraden, när man

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

förra gången gjorde ett överslag. Hur
herr Larsson kan få det till en försämring
har jag rätt svårt att förstå.

Herr Larsson framställer alltså saken
som om de i tjänst varande poliser, som
nu har 16 lönegraden, skulle få en försämring.
Det torde väl ändå inte vara
alldeles obekant för herr Larsson, att de
får behålla den lön de har, även om
de sitter på en 15-gradstjänst. För deras
vidkommande sker det alltså ingen försämring.

När man sysslar med denna fråga
tycker jag att man bör försöka få en
åtminstone något så när riktig historieskrivning
och inte röra sig alltför mycket
i fantasiens värld, som herrarna
synes göra. Herr Larsson klagade ganska
bittert över att det inte givits tillfälle
till förhandlingar, trots att socialstyrelsen
lämnat dessa organisationer
förhandlingsrätt. Men det är väl ändock
så, att om man har träffat en uppgörelse,
som skall gälla för en viss kategori,
så har man ingen anledning att så
länge den uppgörelsen gäller springa
och förhandla om ändringar i den med
diverse grupper, som inte är ansvariga
för helheten. Det förekommer inte på
något håll, utan den stora organisationen
träffar en uppgörelse, och den tilllämpas.

Det är för övrigt en sak i herrar Königsons
och Larssons resonemang som
inte stämmer. Herr Larsson talade hela
tiden om försämringar, under det att
herr Königson talade om att här bjuder
man så och så stora förbättringar åt
dem som skall bryta med polisföreningen
i Göteborg. Han anklagade alltså civilministern
för att ha bjudit villkor,
som skulle innebära, att man riskerade
en sprängning av organisationen. Jag
ber bara att få konstatera, att det kan
inte vara riktigt, när herr Larsson talar
om eu försämring men herr Königson
talar om att man åt dem som bor i Göteborg
bjuder en morot, som de skall
få att gnaga på.

Jag vill till slut bara säga, att det är

ganska intressant att konstatera, hurusom
herr Königson så energiskt söker
göra gällande, liksom han gjort i motionen,
att man från statsmakternas
sida vill splittra polisen. Det är ju
tvärtom så, att här föreligger ett bud,
som skulle kunna skapa enighet inom
polisen, men herr Königson har med
samtliga sina yttranden eftersträvat att
vidmakthålla och vidga splittringen.

Herr talman! Inom utskottet har vi
funnit, att departementschefen anfört
bärande skäl för propositionen, och därför
har vi också hemställt, att den måtte
godkännas av riksdagen. Jag ber för
min del att få yrka bifall till det föreliggande
utskottsförslaget.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm försökte
göra gällande, att det skulle råda någon
slags motsättning mellan herr Larsson
och mig. Att det synes herr Lindholm
så, kan möjligen bero på att herr Lindholm
inte satt sig in i saken riktigt.

Civilministern tar i propositionen
alltsammans i klump och säger, att så
och så blir det för den som kommer
från 15 upp i 17 o. s. v. Men, herr Lindholm
och herr civilminister, vilka förbättringar
blir det för de poliser i Göteborg,
som nu står i 15 lönegraden och
som enligt det nya reglementet kommer
att stå kvar där? Tv det kan väl ändå
inte vara så — det skulle vara intressant
att få besked om det — att man utgår
från att de poliser, som utträder ur
Kamratskapet, utan vidare skall anses
vara kvalificerade för 17 lönegraden?

Jag trodde knappast att jag skulle behöva
säga, att jag beklagar all facklig
splittring. Men jag ser det som väsentligt,
att den ursprungliga organisation,
som polispersonalen i Göteborg haft,
hålles intakt. Det tror jag är till nytta
både för staten och för poliserna själva.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! I den mån som tjänster
i lönegrad 17 blir lediga, är givetvis de

46 Nr 10 Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

polismän, som omprövar sin ståndpunkt,
berättigade att söka dessa tjänster
och de kommer också att få dem,
när de befinner sig i tur.

Jag vill vidare erinra herr Königson
om att det även i lönegrad 15 sker en
förbättring i förhållande till de nuvarande
förmånerna. Polismännen kommer
nämligen att bli delaktiga av obekvämlighetstillägget,
vilket de nu inte
är. Det är en inte föraktlig förbättring
av deras nuvarande löneställning som
på detta sätt sker.

Jag konstaterar alltjämt att det råder
en viss klyfta mellan herr Larssons
i Stockholm och herr Königsons argumenteringar.
Att de trots denna klyfta
kunnat förenas om ett gemensamt yrkande
är ägnat att förvåna.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det är nu närmare ett
år sedan vi här i riksdagen beslöt genomföra
ett statligt polislönereglemente
för alla hos kommunerna anställda polismän.
Detta beslut, som utan tvekan
var väl grundat, hade föranletts av framställningar
både från kommunförbunden
och polisorganisationen.

Tillkomsten av det statliga polislönereglementet
har emellertid inneburit att
polismännen numera icke har en arbetsgivare,
utan två, nämligen dels kommunerna
som anställer polismännen
och dels staten som fastställer deras löner.
Denna tudelning gör det nödvändigt
att man så smidigt som möjligt söker
åstadkomma en anpassning mellan
å ena sidan statens intresse av att icke
låta lönerna springa i höjden, så att de
väsentligt överstiger lönerna för likställda
statstjänstemän, och å andra sidan
kommunernas intresse av att få en
effektiv, väl trimmad och lojal poliskår,
som på ett tillfredsställande sätt upprätthåller
ordningen inom samhället.
Tyvärr har det visat sig att man ännu
inte till alla delar lyckats i dessa strävanden,
och det är därför som regering -

en nu lagt fram förslag om vissa ändringar
i polislönereglementet.

De justeringar, som man sålunda begär
att riksdagen skall göra, sammanhänger
i första hand därmed, att vissa
polismän i Stockholm och Göteborg
från början icke ville acceptera det nya
lönereglementet. Göteborgs stad gick då
den vägen att man i enlighet med övergångsbestämmelserna
till polislönereglementet
beslöt att samtliga poliser i lägre
befattningsgrad än kommissarie vid
ordningspolisens central- och bevakningsavdelning
samt vid statspolisens
ordningsavdelning icke skulle omfattas
av polislönereglementet, innan de
stridsåtgärder som riktats mot staden
av bl. a. polisföreningen Kamratskapet
upphävts. Härigenom kom en del polismän
att utestängas från de löneförhöjningar
som de hade blivit berättigade
till enligt det nya polislönereglementet,
detta trots att de icke solidariserat sig
med föreningen Kamratskapet i fråga
om de stridsåtgärder som denna förening
vidtagit.

I den mån propositionen inriktar sig
på att söka till det nya polislönereglementet
överföra de polismän som mot
sin vilja måst finna sig i betydande inkomstförsämringar,
har vi reservanter
inte något att erinra mot förslaget. Tyvärr
är det emellertid troligt att de föreslagna
åtgärderna kan komma att
minska möjligheterna att överbrygga de
motsättningar som finns mellan det lojala
Svenska polisförbundet och den organisation
som de stridande parterna
bildat, nämligen Stockholm—Göteborgs
polismäns centralkommitté. Vi har ansett
det värdefullt att regeringen inriktar
alla sina ansträngningar på att söka
få till stånd en uppgörelse mellan de
stridande organisationerna. Den omständigheten
att regeringen icke velat ta
upp regelrätta förhandlingar med polismännens
centralkommitté, vilken enligt
beslut i höstas av socialstyrelsen äger
förhandlingsrätt enligt lagen om kommunal
förhandlingsrätt, anser vi icke

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

utgöra något hinder för att regeringen
på annat sätt försöker åstadkomma någon
form av förlikning mellan parterna.
Vi anser det betydelsefullt att det finns
ett sådant psykologiskt underlag för de
framtida förhandlingarna, att det skapas
möjligheter för polisen att uppträda
i en enhetlig organisation.

De nuvarande förhållandena inom
Stockholms- och Göteborgspolisen bereder
även stora svårigheter för dessa städer
att på ett tillfredsställande sätt
trygga den inre säkerheten och ordningen.
Bilismens utveckling och den
fortsatta markerade inflyttningen till de
större tätorterna har också just i dessa
städer ökat behovet av en effektiv poliskår.

Det är, herr talman, detta som föranlett
oss reservanter att avge en särskild
reservation beträffande motiveringen
till utskottets förslag. Om regeringen,
innan den beslutar sig för att
begagna det bemyndigande, som den får
genom bifall till förevarande proposition,
försöker på ett smidigt sätt eliminera
de motsättningar som finns mellan
Svenska polisförbundet och centralkommittén,
skulle man enligt vår mening
få ett bättre och säkrare utgångsläge
för kommande förhandlingar i vad
avser polisens löner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av fröken Ebon Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte, om det är
spelad okunnighet, när herr Lindholm
gör sig till talesman för de fackliga
organisationerna och påstår att jag skapat
oenighet genom att här i riksdagen
dra fram det förhållande som jag påtalat.
Men det är ju endast förhandlingsrätten
som det i detta fall är fråga
om. Vad jag påtalat är, herr Lindholm,
endast det förhållandet att en med
Svenska polisförbundet likaberättigad

organisation, som har fått förhandlingsrätt,
icke har kunnat få till stånd
förhandlingar när man begärt detta.
Jag har genom att dra fram denna sak
inför offentligheten velat åstadkomma
sådana förhandlingar, även om jag förstår
att det inte finns så stora utsikter
därtill.

Men nu kommer det väl, herr Lindholm,
så småningom att bli förhandlingar
ändå, ty Svenska polisförbundet
avhåller just en kongress här i staden
och jag vet att man inte heller ute på
landsbygden är så belåten med polislönerna,
speciellt inte rekryteringslönerna.
Jag tror alltså, att det kommer
att bli förhandlingar. Det är emellertid
märkligt, att man från regeringens sida
icke vill taga något steg för att diskutera
saken och därmed försöka få slut
på en konflikt, som är samhällsskadlig.
Det är ur samhällets synpunkt jag ser
detta, herr Lindholm.

Sedan kan jag inte förstå, vad herr
Lindholm menar, när han säger, att det
råder olikhet i uppfattningen mellan
herr Königson och mig. Jag har ju talat
om löneförhållandena här i Stockholm,
och saken ligger något annorlunda till
i Göteborg.

Vad jag emellertid framför allt finner
anmärkningsvärt är att Kungl. Maj:t
försöker locka över polismän från den
nu erkända organisationen till en annan
organisation genom att i sitt förslag
erbjuda retroaktivitet i fråga om
lönen, om de tar avstånd från de stridsåtgärder
som den förstnämnda organisationen
vidtagit. Jag vänder mig däremot
icke emot att de 11 polismän,
som nu står utanför den stridande organisationen,
begär att få komma över
till det statliga lönereglementet.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få konstatera,
att herr Larsson i Stockholm tydligen
inte har förstått innebörden av
sina egna yttranden. Det är ju sedvana

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

på det fackliga området att har man
genom huvudorganisationen träffat en
uppgörelse, gäller denna för samtliga
till förbundet anslutna avdelningar. I
detta fall har en avdelning, som bröt
sig ut vid ett tidigare förliandlingstillfälle,
och en avdelning här i Stockholm
vägrat att på samma sätt som alltid
eljest godta uppgörelsen. Då herr
Larsson menar, att dessa avdelningar
skall behandlas på ett särskilt och —
såvitt jag kan förstå — förmånligare
sätt än de som träffade huvuduppgörelsen
måste det väl i alla fall innebära
att man stöder dem som vill
splittra polisorganisationen.

Vad sedan beträffar herr Larssons
erinran om att det pågår en poliskongress
och att det måste bli förhandlingar
på nytt, därför att det råder ett
visst missnöje med polisavtalet, är det
helt naturligt, att det kommer förhandlingar
i framtiden. Den uppgörelse, som
träffades vid det aktuella tillfället, är
ingalunda någon evighetsuppgörelse.
Den är ett avtal av samma sort som
alla andra avtal. När tiden går och det
inträffar saker, som kan motivera en
förändring, får det lov att bli förhandlingar,
på samma sätt som i alla andra
fall. Den omständigheten kan herr Larsson
emellertid inte ta till underlag för
sin strävan att ge ett speciellt stöd åt
dem, som vägrar att acceptera hittills
hävdvunna former för fackliga uppgörelser.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag har vid detta statsutskottets
utlåtande fogat en blank reservation,
beroende på att jag inte till
alla delar kan ansluta mig till civilministerns
proposition. Motiveringen
härför skall jag anföra i all korthet.
Den kommer kanske att väcka en viss
förvåning.

Jag anser emellertid, att civilministern
har varit för generös, då han säger,
att Kungl. Maj:t bör få möjlighet

att medge retroaktiva avlöningsförmåner
åt andra polismän än dem, som tillhör
polisförbundet, vilket träffat avtal
om det nya reglementet, därest de anmäler
sig vilja övergå till reglementet
och tar avstånd från stridsåtgärder
o. s. v. Jag ser det hela så, att om man
på den fackliga fronten vill skapa lugnare
förhållanden, går man nog fel väg,
om man ger möjligheter för splittringsorganisationers
medlemmar att komma
i åtnjutande av de förmåner, som den
avtalsslutande organisationen skaffat
sina medlemmar, och det under lika
lång tid som dessa. Detta måste i själva
verket innebära, att arbetsgivarparten
på detta område åstadkommer en situation,
som i sig själv är av splittrande
natur. Det kan ju inte vara till någon
nackdel för en del medlemmar av en
organisation att de, som behagar utträda
och skapa en splittrande organisation,
därför att de då kan köra på
olika vägar fram mot ett visst mål, kan,
om deras planer inte går att förverkliga,
återvända och få alla fördelar av
det avtal, som huvudorganisationen har
träffat.

Jag tror, att man på detta sätt — om
jag får använda herr Lindholms egna
ord — just genom propositionen ger ett
stöd åt den splittringsorganisation, som
det här så mycket har talats om. Fördenskull
hoppas jag, att Kungl. Maj:t
vid tillämpningen av de föreskrifter,
som man nu har för avsikt att utfärda,
ser så restriktivt som möjligt på denna
del av problemet.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! För den som vill se
den nu snart två och ett halvt år långa
poliskonflikten realistiskt förefaller det
minst sagt egendomligt att statsmakterna,
sedan de fick hand om frågan, icke
kunnat finna andra metoder för en
lösning av konflikten än sådana som
har tvångskaraktär.

Förra året genomfördes polislönereg -

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

lementet utan hänsyn till det faktum,
att det då sedan ett och ett halvt år tillbaka
rådde en effektiv blockad mot nyanställningar
vid polisen i Göteborg. I
stället trodde man sig kunna genom
maktspråk tvinga de stridande polismännen
till underkastelse, ett försök
som hittills totalt misslyckats. Striden
har inte bara fortsatt utan till och med
utvidgats och skärpts.

Nu föreligger ett nytt försök med
tvångskaraktär. Det förslag vi nu behandlar
må vara aldrig så juridiskt
oantastligt, men det innebär ändock ett
försök till uppluckring av de stridande
polismännens front och en spekulation
i att därmed tvångsvis nå ett slut på
konflikten.

Av allt att döma har även detta försök
små utsikter att lyckas. Men bortsett
härifrån måste var och en, som
inte förblindats av prestigehänsyn och
en världsfrånvänd organisationsfetischism,
ställa sig avvisande till tanken på
en tvångslösning i detta fall. För vår
del har vi redan från början rekommenderat
en lösning förhandlingsvägen.
Detta utan att på något sätt ta ställning
till de krav, som reses av de »fronderande
polismännen». Detta har vi gjort,
trots att vi ogillar att polismännen brutit
sig ut ur sitt förbund i stället för
att inom dess ram arbeta för sin uppfattning.

Vi menar nämligen att det inte kan
tjäna någondera av parternas verkliga
intressen att betrakta frågan ur prestigesynpunkt
i stället för att kallt räkna
med bestående realiteter. Dessa är, för
det första, att det existerar en effektiv
blockad mot nyanställningar vid polisen
i Göteborg, en blockad som för
varje dag drar med sig allt större skadeverkningar
för staden, för det andra,
att konflikten av allt att döma kommer
att sprida sig även till andra grupper
av polismän, och för det tredje, att
en utebliven lösning av konflikten kommer
att av betydande arbetar- och
tjänstemannagrupper liksom av många
4 — Andra kammarens protokoll 1955.

kommunalmän betraktas som en inkompetensförklaring
från statsmakternas
sida.

Dessa realiteter kan inte trollas bort
ur blickfältet vid ett bedömande av frågan.
Det var ju ändå så, att Svenska
stadsförbundet och Landskommunernas
förbund begärde att statsmakterna
skulle ta hand om frågan, därför att de
båda förbunden tydligen var oförmögna
att prestera en lösning. Men statsmakterna
synes vara lika oförmögna att
åstadkomma en viljeyttring i riktning
mot en förnuftig och realistisk lösning
av konflikten. Det måste vara komprometterande
för staten att den inte
lyckas bättre än de nyssnämnda förbunden.

Vi tror inte på en lösning tvångsvägen.
Även om vad som nu föreslås
kompletteras med signaler om nya
tvångsmedel, exempelvis att de stridande
polismännen skall undanhållas de
allmänna löneförhöjningar som statstjänstemännen
kan uppnå under nu pågående
förhandlingar, så kommer striden
såvitt vi kan bedöma att fortsätta.
Och detta är inte enbart en angelägenhet
som angår staten. Den berör i allra
högsta grad Göteborgs stad, som väl får
svara för polisens avlöning men icke
får öva något avgörande inflytande i
fråga om konfliktens lösning.

Jag vill anföra ytterligare en viktig
synpunkt. Om statsmakterna till äventyrs
skulle lyckas bryta polismännens
strid, vad bar man då egentligen vunnit?
Inte tror väl någon i kammaren,
att allt sedan är väl beställt. Finns det
någon som tror det, så har han inte
mycket lärt av arbetarrörelsens utveckling
i vårt land.

Med tvångsmedel har ännu ingen
kämpande löntagargrupp definitivt kuvats.
Ett med sådana medel påtvingat
nederlag för en grupp har nära nog
regelmässigt följts av en upprustning
av organisationens slagkraft med snabba
framgångar som konsekvens, .lag erinrar
om hamnarbetarna, som man sökt
År 10

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

betvinga med tvångsmedel men som bara
några månader efter försöket förskaffade
sig den bästa uppgörelse som
träffats i årets avtalsrörelser.

Det finns ingenting som hindrar att
förhandlingar i ena eller andra formen
upptas med de stridande polismännen.
Vilken form förhandlingarna bör få är
svårt att yttra sig om. De »fronderande
polismännens» ledning har tillerkänts
förhandlingsrätt, men denna är rent
formell så länge regeringen envisas
med att vägra förhandlingar.

Herr Lindholm säger att man inte
kan upptaga förhandlingar, när uppgörelse
är träffad. Jag vet inte om jag tolkar
detta uttalande riktigt om jag förutsätter
att det däri ligger en anvisning
om att man, då nya förhandlingar skall
upptas, också bereder de polismän som
det här gäller möjlighet att deltaga. Om
så är fallet, betraktar jag detta som ett
framsteg.

Vi är övertygade om att förhandlingsvägen
är det enda som kan ge ett bestående
resultat. Säkerligen skulle också,
som jag uttalade redan när vi behandlade
lönereglementet här, polismannens
organisatoriska splittring komma
att upphöra om man finge förhandlingar
till stånd.

Då propositionen enligt vår mening
endast kommer att förvärra situationen
har vi yrkat avslag. Jag vill herr talman,
med vad jag här har sagt yrka
bifall till den av mig och herr Johansson
i Stockholm avgivna motionen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Den debatt som ägt rum
i anslutning till statsutskottets förevarande
utlåtande ger mig anledning att
framhålla följande.

Enligt vissa beräkningar, som verkställts
bl. a. av TCO :s utredningsavdelning,
medförde det nya polislönereglementet,
som trädde i kraft i fjol, en genomsnittlig
löneförbättring med fem

procent. Som utskottets talesman här
tidigare betonat ingår inte i dessa beräkningar
någon uppskattning av de
förmåner som den sedan den 1 januari
i år höjda ersättningen för arbetet på
obekväm tid medger. Om man tar hänsyn
till detta samt de förbättrade vikariatersättningar
som också inryms i det
nya polislönereglementet skall man finna,
att vad polismännen här får väl tål
en jämförelse med vad andra tjänstemannagrupper,
som berörts av de senaste
årens tjänsteförteckningsrevision,
erhållit.

Jag erkänner gärna, att förhållandena
inte är lika gynnsamma för Stockholms
vidkommande. Där har den fria ekiperingen
ersatts med en ekiperingsersättning,
och det är därför tveksamt om
de polismän som övergår till det nya
reglementet får annan förbättring i sina
lönevillkor än de som sammanhänger
med de särskilda bestämmelserna om
vikariatsersättning, övertidsersättning
och ersättning för obekväm arbetstid.

Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på att dessa polismän
flyttas upp i lönegrad. De som fyller
villkoren flyttas upp från 16 :e till 17 :e
lönegraden och kommer också i åtnjutande
av bättre pensioner. Det rör sig
alltså om vissa sociala förmåner som
— det kan man inte bestrida — innebär
förbättringar för polismännen.

Nu vet vi att vissa grupper av polismän
är missnöjda med den uppgörelse
som huvudorganisationen träffat. Därför
har en del stockholmspoliser brutit
sig ur Polisförbundet och gjort gemensam
sak med polisföreningarna i Göteborg
såsom en protest mot den träffade
uppgörelsen. Det är klart att de förhållanden
som nu råder medför vissa
olägenheter, men jag tror ändå att herr
Larsson i Stockholm gjorde sig skyldig
till en mycket betydande överdrift när
han försökte göra gällande, att förhållandena
här var alldeles oefterrättliga.
Han sade att det inte fanns någon möjlighet
att inom den närmaste framtiden

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

upprätthålla ordningen. Jag tror inte
att man skall utmåla förhållandena värre
än de i verkligheten ter sig. Sådana
olägenheter har vi faktiskt ännu inte
haft på något ställe. Jag tror inte heller
att man behöver befara att man inte
skall kunna lösa de problem som här
kan komma att uppstå till följd av den
konfliktsituationen.

Yi vet emellertid att det i Göteborg
finns vissa polismän — jag vågar inte
med bestämdhet säga om det för ögonblicket
rör sig om mer än elva stycken
— som aldrig solidariserat sig med de
fronderande polissammanslutningarna.
Eftersom det nya polislönereglementet
inte införts för vissa avdelningar inom
ordningspolisen i Göteborg skulle dessa
polismän aldrig komma i åtnjutande
av de förbättrade löneförmånerna. Detta
har ju aldrig varit avsikten, och det är
i första hand detta som man vill rätta
till med Kungl. Maj:ts förslag. Därjämte
ger man en möjlighet åt de poliser, som
solidariserat sig med frondörerna, att
åtra sig och nu i efterhand acceptera
den överenskommelse, som deras huvudorganisation
varit med om att sluta.

Jag kan inte förstå herr Senander när
han betecknar detta som tvångsåtgärder.
Yi räcker tvärtom ut handen åt de
stridande och vill låta udda vara jämnt.
Vi vill inte att det skall medföra några
som helst konsekvenser för deras vidkommande,
och vi kommer att överväga
att ge dem möjlighet att erhålla
ersättningen retroaktivt fr. o. m. den
dag då riksdagens beslut om det nya
polislönereglementet trädde i kraft.

Mot detta förslag, som jag med tillfredsställelse
konstaterar har tillstyrkts
av statsutskottets majoritet, vänder sig
nu några reservanter och motionärer.
Att kommunisterna hör till de sistnämnda
finner jag helt i sin ordning. Kungl.
Maj:ts förslag skulle ju kunna leda till
att Polisförbundet vunne på de fronderande
gruppernas bekostnad och bleve
starkare.

Ja, det är t. o. in. möjligt att splitt -

ringen bland polismännen skulle komma
att upphöra, och det kan ju inte
kommunisterna ha något intresse av.
De spekulerar alltid i att splittra arbetsmarknadens
organisationer. Jag vill
endast erinra om vad herr Senander
här sade beträffande hamnarbetarna.
När vissa grupper av stuvare i fjol kände
sig missnöjda med den uppgörelse
deras fackorganisation träffat och i
desperation gick till strejk, stödde kommunisterna
denna desperata aktion, som
ju också var riktad mot ledningen av
deras fackliga organisation. Kommunisterna
gjorde hela tiden vad de förmådde
för att underblåsa detta missnöje. De
vet mycket väl att en lugn arbetsmarknad
med fasta och starka organisationer
ej innebär någon gynnsam atmosfär för
kommunistpropaganda.

Jag måste emellertid ge kommunisterna
det erkännandet att de i dag varit
fullt konsekventa i sitt ställningstagande.
Jag kan inte ge någon av de andra
motionärerna samma erkännande. Herrar
Königson och Larsson i Stockholm
kommer från ett läger, som sannerligen
inte hade något över för stuvarnas vilda
strejk för ett år sedan. Folkpartipressen
var, om jag minns rätt, tvärtom
mycket angelägen om att stuvarna skulle
ställas inför arbetsdomstolen och bestraffas.
Att man nu i likhet med kommunisterna
solidariserar sig med de
fronderande sammanslutningarna och
yrkar avslag på förslaget att låta nya
grupper av poliser komma in på det
nya reglementet, beror väl på att herrarna
kanske börjat komma till insikt
om att en orolig arbetsmarknad och
splittrade organisationer kan utgöra en
lämplig jordmån inte bara för kommunistpropaganda
utan också för vissa
folkpartistiska försök att värva anhängare.
I varje fall har det för oss som
lyssnat till den debatt som hittills förts
varit intressant att finna kommunisterna
och folkpartiets s. k. fackliga representanter
på samma linje i dag.

Kommunisterna och de folkpartis -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning- av polislönereglementet inom

tiska motionärerna anser att man i stället
bör förhandla. Det är en smula
egendomligt att höra att också högerreservanterna
är inne på samma tankegång.
Herr Staxäng använde inte ordet
förhandla men han ansåg ändå, såvitt
jag förstår, det vara önskvärt att vissa
överläggningar och diskussioner upptogs
med de fronderande organisationerna.
Jag har väldigt svårt att förstå
den distinktion herr Staxäng här gör
mellan överläggningar och förhandlingar.
Meningen är väl ändå att vi, om vi
skall överlägga, skall komma till något
slags resultat. Det resultatet torde inte
kunna bli annat, herr Staxäng, än vissa
modifikationer och ändringar av det
polislönereglemente som grundar sig
på en uppgörelse mellan huvudorganisationen
å ena sidan och civildepartementet
och Kungl. Maj :t å den andra.
Jag är därför inte på något sätt benägen
att fundera på att verkligen
följa herr Staxängs rekommendation.
Jag är givetvis fullt villig att när
som helst ta upp diskussioner med
Polisförbundet, polismännens huvudorganisation,
i de frågor förbundet kan
önska diskutera, men det skulle verka
fullständigt ödeläggande för organisationssträvandena
bland tjänstemännen
om jag toge upp en diskussion med sådana
grupper som icke velat ansluta
sig till det av huvudorganisationen
ingångna avtalet. Jag hade för inte så
länge sedan tillfälle att utveckla detta
som svar på en enkel fråga, ställd av
herr Königson. Om jag inte minns fel
var också herr Larsson i Stockholm
närvarande vid den debatten. Jag beklagar
endast att jag, att döma av herr
Larssons inlägg här i dag, tydligen
klargjort min ståndpunkt i denna fråga
så illa, att herr Larsson inte begripit
ett ord av vad jag sagt. Jag kanske
dock ännu en gång får hänvisa herr
Larsson till riksdagens protokoll.

Om man skall ingå på diskussioner
eller överläggningar eller förhandlingar,
vilken terminologi man nu vill an -

Göteborg m. m.

vända, så måste ju det första villkoret
vara att det inte vidtagits några stridsåtgärder.
Det är en allmänt accepterad
regel på arbetsmarknaden som jag inte
tror att andra än möjligen kommunisterna
bestrider riktigheten av. För det
andra skall det finnas något att överlägga
och förhandla om, och det finns
det såvitt jag förstår inte i förevarande
fall. Det är därför jag har ansett att
det inte finns skäl att bifalla de av
dessa polissammanslutningar i Stockholm
och Göteborg gjorda framställningarna
om utseende av ombud för
förhandlingar i nuvarande läge.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
endast framhålla att det förslag som
regeringen framlagt och som tillstyrkts
av statsutskottets majoritet såvitt jag
förstår öppnar en möjlighet att så småningom
bringa poliskonflikten ur världen.
Reservationerna, för att inte tala
om de kommunistiska och folkpartistiska
motionerna, skulle om de bifölles av
riksdagen ha precis motsatt effekt.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att jag inte tänker ta upp någon
mera ingående polemik mot statsrådet
Lange när han beskyller oss för att
splittra arbetarna. Jag vill bara, vilket
egentligen borde vara fullständigt överflödigt,
erinra om vår inställning i just
denna speciella fråga. Vi begär, att konflikten
skall avvecklas, men statsrådet
har trots detta djärvheten påstå, att vi
endast vill skapa oro på arbetsmarknaden.
Förhållandet är emellertid så,
att regeringen vidtar åtgärder som förvärrar
konflikten. Den anmärkning herr
Lange riktat mot oss kommunister kan
vändas mot regeringen i stället.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Civilministern sysselsatte
sig ju inte så värst länge med mitt
inlägg, men på en punkt riktade han
en fråga till mig, nämligen om vad

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

man skulle kunna nå med den kontakt
som vi har föreslagit. Jag tror att det
vid en kontakt finns möjlighet, utan att
man direkt kan peka på t. ex. en lönelyftning
eller någonting sådant, att uppnå
det som vi syftar till, nämligen att
få slut på splittringen av organisationerna.

Jag kan inte underlåta att nämna för
denna kammare att jag av debatten i
första kammaren hörde att herr Åman,
som på detta område är ganska suverän,
visserligen ställde sig ganska kritisk
mot förhandlingar •— och reservanterna
har inte tänkt sig sådana —•
men att han i vissa delar ställde sig
förstående till de synpunkter som i reservationen
har framställts. Det är värdet
av denna kontakt vi har försökt
belysa, och med hänsyn till den förliandlingsförmåga
som herr statsrådet
har skulle jag tro att en sådan kontakt
skulle kunna leda till ett visst resultat.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! När civilministern här
talar om vissa grupper av missnöjda
kan man få en alldeles felaktig föreställning
om vilken omfattning Stockholm—Göteborgs
polismäns centralkommitté
har när det gäller medlemsantalet.
Det verkliga förhållandet är att
centralkommittén nu har ungefär en
tredjedel av Polisförbundets medlemsantal
utan att ha gjort några särskilda
ansträngningar för att få medlemmar.
Den är alltså inte vilken liten grupp
som helst, som man avfärdar så där
lätt som civilministern tydligen vill
göra.

När civilministern ömmar för organisationssträvanden
bland tjänstemännen
blir man riktigt rörd. Man får en
kiinsla av att vi nu här i landet har fått
en löneminister som i landsfaderlighet
kommer att ta hand om Sveriges statsanställda.
Men jag påminner om att
civilministern i ett uttalande i tidningen
Statsanställd nr 1 för i år har visat

prov på vad han anser vara god ton
och gott sätt när det gäller att yttra
sig i fackliga angelägenheter. Han var
tydligen inbjuden att yttra sig i denna
statstjänarkartellens nya tidning och
fann då tillfället vara väl valt att säga:
Jag döljer inte att jag ingalunda har
kommit till civilministerposten för att
föra en mild politik.

En sak som förvånade mig var att
civilministern i sitt förra anförande
som svar på en fråga från mig — och
han återkom till detta även i sitt sista
anförande — sade att det är allmänt
antaget på fackligt håll att man inte tar
upp förhandlingar med en part som har
vidtagit stridsåtgärder. Jag vill säga
civilministern, att om detta skulle vara
fallet skulle det finnas många strejker
som skulle pågå ännu i dag sedan
många år tillbaka här i landet.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det mesta av vad civilministern
sade i replik till mig var väl
snarast ett prov på vältalighet. Han
verkade förvånad över att vi gjorde
gemensam sak med kommunisterna
eller rättare sagt att kommunisterna
gjorde gemensam sak med oss. Det
händer väl även att en kommunist kan
få en någorlunda klar tanke i sitt huvud
på någon punkt.

Hela det här problemet tycks ha gått
civilministern helt förbi. Det är ju en
samhällsangelägenhet. Jag vill bara veta
hur herr civilministern tänker lösa den
här uppgiften om konflikten fortsätter.
Om det verkligen blir ökade svårigheter
att rekrytera personal i storstäderna,
hur tänker civilministern lösa den
konflikten?

I det sammanhanget måste jag säga
några ord även till herr Nihlfors, som
ansåg att civilministern var alldeles för
mild i sin behandling av dessa frondörer,
som de fortfarande kallas. Han
tycks yrka på att de på något sött skall

54 Nr 10 Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

bestraffas. Först gör vederbörande en
framstöt, säger han, och om den lyckas
så lyckas den. Annars återvänder
de till moderföreningen och godtar de
villkor som den har utverkat. Ja, regeringen
strävar ju just efter att de
skall göra detta. Det är det som är meningen
med den föreliggande propositionen.

Å andra sidan tycker herr Nihlfors
förmodligen att vederbörande bör bestraffas
på något sätt, kanske rent av
avskedas. Det vore ju bra, eftersom de
nu blir hindrade att begära avsked just
på grund av personalbrist.

Här gäller det ett samhällsproblem,
och det måste lösas på något sätt. Samhället
är för mitt vidkommande viktigare
än organisationerna. Jag bryr mig
för min del inte om huruvida vi har
en eller två polisorganisationer. Huvudsaken
för mig är att man kan uppnå
sådana lönevillkor för samtliga landets
polismän, att det blir lugn och fred
inom polisvärlden. Hur det ställer sig
med deras organisatoriska problem vill
jag inte närmare gå in på.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Ju mer man diskuterar
denna sak, ju klarare blir det att saken
är ganska oklar för dem som tillhör
oppositionen i den här frågan.

När man i så stor utsträckning ömmar
för dem som har brutit sig ut ur
polisförbundet kanske man får konkretisera
frågeställningen litet. Jag har ju
varit med om att träffa avtal för Svenska
metallindustriarbetarförbundet vid
järnbruken en gång i tiden. Låt oss säga
att vi har en situation där det träffas
uppgörelse med de svenska järnbruken
om ett avtal och att detta avtal godkänns
vid förhandlingarna men att sedan
avdelningarna vid ett par järnbruk
— vi kan ta mitt eget, Sandviken, och
låt oss säga Bofors — beslutar vägra att
acceptera uppgörelsen och säger att de
vill ha bättre villkor än avtalet erbju -

der. Vore då de folkpartister och liögermän,
som i dag har uppträtt till polisens
förmån, beredda att säga att arbetarna
vid dessa järnbruk borde få
bättre villkor än arbetarna vid de övriga
bruken? Det är innebörden av den
propaganda som bedrives i kammaren
i denna fråga.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Stockholm
tycks ha missförstått även mig i
den här debatten. Jag har givetvis icke
sagt, att jag skulle vilja bestraffa de polismän
som har brutit sig ut och som
skulle kunna tänkas vara intresserade
av att gå över till det reglemente, varom
överenskommelse har träffats med
vederbörande organisation, men jag
har sagt att det ur fackföreningssynpunkt
icke är logiskt att tänka sig att
de fackföreningsmedlemmar, som har
brutit sig ut ur en fackförening, skall
komma i åtnjutande av retroaktiva förmåner
om de efter en strid går tillbaka
till sin gamla fackförening och antar
ett lönereglemente, varom denna fackförening
har träffat avtal. Jag anser att
reglementet för deras vidkommande
bör träda i kraft vid den tidpunkt då
de accepterar det nya reglementet, och
detta anser jag vara, inte någon bestraffning,
utan en logisk konsekvens,
om man håller på att arbetsmarknadens
organisationer på löntagarsidan inte
skall frestas att splittra upp sig i olika
delar. Det skulle eljest kunna bli följden.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt på annat sätt än genom
att jag till herr Königson skulle vilja
säga, att jag är mycket glatt överraskad
av att den intervju, som tidskriften
Statsanställd hade med mig, även
har lästs av honom. När jag givit uttryck
åt min uppfattning, att jag kom -

Fredagen den 18 mars 1955
Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

mer att föra en politik som inte i alla
avseenden är mild, så skall det, herr
talman, tolkas på det sättet, att jag är
fast besluten att inte strö omkring mig
rundhänta löften, som städse brukar
vara folkpartiets talesmäns sed.

Jag skulle önska att herr Königson
hade fortsatt sin läsning av den artikeln
och även tagit del av vad jag gav
uttryck åt i samband med organisationerna
på tjänstemannaområdet. Jag har
sagt att man inte nog kan uppskatta
värdet av starka organisationer på
tjänstemannaområdet. Det är förutsättningen
för att en viktig del av arbetsmarknaden
skall kunna fungera.

Herr Königson säger vidare att det
är en mycket betydande del av polismännen
som har brutit med sitt förbund.
Jag vet inte siffran, men jag
har sett uppskattningar som rör sig upp
emot 1 500. Om jag minns rätt finns
det omkring 630 i Göteborg. Det är väl
800 i Stockholm, och därtill kommer
väl ytterligare några på en del andra
platser i landet. Det är ändå en minoritet
jämfört med de 7 000 som polisförbundet
representerar. Man kan därför
inte komma ifrån att huvudorganisationen
på detta område alltjämt är
Svenska polisförbundet.

Herr EDBERG (s):

Herr talman! Jag skall villigt intyga
att det är en ganska olustig situation
som just nu råder i de två största städerna,
Göteborg och Stockholm. Alla
har säkerligen också klart för sig att
den långdragna och sega konflikten har
skapat åtskilliga mycket besvärliga
problem för dessa städer ur ordningssynpunkt.

Men jag är alldeles övertygad om att
förhållandena inte skulle bli bättre,
utan snarare försämras, om man försökte
följa de linjer som reservanterna
i utskottet och några motionärer från
folkpartiet och från kommunisterna
har förordat.

Jag skall självfallet inte gå in på en -

skildheterna i det nya polislönereglementet.
Om dem kan meningarna vara
delade, och de är delade. Därom är
ingenting att säga. Det är inte det som
saken gäller i dag, utan det är fråga om
tillämpningsområdet för den mellan polisförbundet
och civildepartementet i
januari förra året träffade överenskommelsen
om ett nytt polislöneregleinente.

Här har saken framställts av ett par
talare — herrar Königson och Senander
— som om förhållandena i Stockholm
och Göteborg med deras speciella
organisationer skulle vara så särartade,
att man borde kunna gå i förhandlingar
med dessa organisationer och träffa separata
uppgörelser.

Jag vill då erinra om att Stockholms
—Göteborgs polismäns centralkommitté
i sin publikation Polisnytt har klargjort
att dess ambitioner helt enkelt är att
skapa ett alternativ till polisförbundet
inom hela landet. Man har sänt ut inbjudningar
till poliserna på andra håll
att ansluta sig till fronden. Jag vet inte
med vilken framgång man har verkat,
men man har i alla fall rapporterat att
man skulle ha mött visst gehör i ett par
svenska städer. Bland annat har man
från centralkommitténs sida nämnt
Uddevalla och Södertälje. Det vittnar
alltså om att det är en frond man försöker
få över hela landet. Framgången
har emellertid varit begränsad. Det är
bara i de två största städerna man har
lyckats.

Men att man skulle, som det tycks
förordas från vissa håll, för Göteborgs
del utsträcka tillämpningen av det nya
polislönereglementet med dess förmåner
till personalorganisationer som inte
har medverkat till denna uppgörelse,
utan brutit sig ut ur det förbund med
vilket uppgörelsen har träffats, och som
inte har accepterat uppgörelsen, utan
tvärtom riktar sina stridsåtgärder mot
denna uppgörelse, det skulle lindrigt
sagt vara en något egendomlig väg. Jag
tror att man på det sättet skulle hamna
i ett fullkomligt ohållbart tillstånd.

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom

Men om man läser den motion, som
herr Königson väckt tillsammans med
herr Larsson i Stockholm, och om jag
lyssnade rätt till honom här i kammaren,
är det inte det han syftar till med
sitt avslagsyrkande, som i själva verket
ter sig ännu oresonligare än herr Senanders.
Herr Senander vill ändå ha
förhandlingar med de fronderade polisorganisationerna,
vad dessa förhandlingar
sedan skulle gå ut på. Om man
genom att bryta sig ut och bilda en
frond skulle kunna tillkämpa sig bättre
förhållanden än om man är lojal mot
sitt förbund, vill jag lämna åsido. Men
herr Königson har bara yrkat blankt
avslag, och så vitt jag har förstått honom
rätt är avsikten med hans yrkande
att polismän, som varit lojala mot sitt
förbund och tagit avstånd från stridsåtgärderna,
inte skulle komma i åtnjutande
av de förmåner som det nya polisreglementet
ger, därför att de råkar
vara verksamma i en stad, i detta fall
Göteborg, där en personalorganisation
har fronderat mot förbundet och inte
velat vara med om uppgörelse på av
förbundet givna villkor. Förhållandet
är ju som nämnts, att ett antal poliskonstaplar
i Göteborg har tagit avstånd
från polisföreningen Kamratskapets
fackliga metoder, och sedan länge har
en del av dem stått direkt anslutna till
polisförbundet. Nu har de kommit att
bilda en organisation på nytt där nere,
som tillhör polisförbundet. Den är inte
stor, men den är i alla fall en sådan
organisation. Det skulle vara ganska
orimligt om inte dessa skulle komma i
åtnjutande av förmånerna i det avtal,
som deras eget förbund har träffat.

Det är för övrigt rätt egendomligt att
ta del av herr Königsons fackliga funderingar
i denna fråga. När nu civilministern
föreslår att dessa poliser,
som alltså tillhör polisförbundet eller
kan komma att tillhöra det, skall bli
delaktiga av förmånerna i det avtal som
träffats med polisförbundet, då säger
herr Königson i sin motion: »Detta in -

Göteborg m. m.

nebär alltså, att man med ekonomiska
förmåner vill försöka få dessa poliser
att bli osolidariska mot sin fackliga organisation.
» Att de står solidariska med
polisförbundet, som är deras fackliga
organisation, blir för herr Königson
höjden av osolidaritet, medan solidaritet
skulle vara, att man inte bryter sig
ur eller tar avstånd från den fronderande
polisorganisationen. Längre i begreppsförvirring
när det gäller att
komma med utläggningar om den fackliga
solidariteten och dess bud kan man
inte gärna komma.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Med anledning av vad
herr Edberg här sagt vill jag understryka
vad jag sade i mitt första anförande
och vilket de flesta torde ha observerat,
nämligen att vi utgår från vissa
fakta som man inte kommer ifrån.
Det existerar en effektiv polisblockad i
Göteborg, och den har lett till att kåren
oupphörligen minskas. Vi anser att denna
blockad inte kan bringas ur världen,
utan tvärtom att den kommer att skärpas
genom vad som här föreslås. Vi
yrkar därför avslag på propositionen
och menar att man i den ena eller andra
formen — det är svårt att ange vilken
— skall söka nå en uppgörelse förhandlingsvägen,
ty då kan man ha någon
utsikt att lyckas. För närvarande är
läget sådant, att man, om detta genomföres,
kan befara en skärpning av konflikten.

Jag ser inte bara denna sak rent fackligt-
Jag betraktar den också något från
göteborgssynpunkt. Jag sitter med i Göteborgs
stadsfullmäktige, jag vet vilka
skadeverkningar konflikten haft för Göteborg,
och därför har jag också som
kommunalman ett intresse av att denna
konflikt bringas ur världen. Jag vill
erinra om att kommunalmännen i Göteborg
i stor utsträckning varit mycket
tveksamma innan avlöningsreglementet
kom till. Det kom till och med en fram -

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

ställning från stadskollegiet till statsutskottet,
vari underströks betydelsen
av att man skapade förutsättningar för
att få slut på konflikten.

Herr EDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har minst samma
intresse som herr Senander av att poliskonflikten
i Göteborg bringas ur
världen och att vi kan få litet ordnade
förhållanden där nere. Jag förstår herr
Senander när han säger, att det är
svårt att ange de vägar, på vilka man
skulle kunna komma fram genom en
förhandling. Jag har verkligen svårt att
se vad en förhandling med de fronderande
polisorganisationerna, som skulle
ge dessa så att säga en speciell auktorisation,
skulle kunna leda till. Skulle det
vara förhandlingar, som gick ut på att
få dem att anta det nya polislönereglementet,
har ju dessa polisorganisationer
redan alla möjligheter att göra det.
Skulle det däremot vara förhandlingar
som går ut på att just de fronderande
skulle få bättre förmåner än vad polisförbundet
har kunnat utvinna för sina
medlemmar, då skulle man vara inne
på en högst betänklig väg. Följden skulle
då bli, att man komme att frondera i
Uddevalla, Södertälje och på andra
platser och i kraft av att man arbetar
som frond begära bättre uppgörelser än
dem som kunnat träffas med centralorganisationen.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga till
herr Edberg, att ordningspolisens i Göteborg
fackliga organisation heter Polisföreningen
Kamratkretsen. Sedan
skulle jag vilja framhålla, att vi aldrig
hade behövt denna debatt här i dag
och att dessa stackars elva polismän,
som inte får del av det statliga lönereglementets
fördelar, aldrig hade behövt
komma i sin svåra ställning, om
inte herr Edbergs partivänner i Göte -

borgs stadsfullmäktige varit med om att
besluta att det statliga lönereglementet
inte skulle tillämpas i Göteborg.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, då avlöningsreglementet
behandlades förra året, angivit
en metod, efter vilken man skulle
kunna förhandla. Jag föreslog nämligen,
att i motiveringen till utskottets
utlåtande skulle uttalas, att man skulle
söka ernå förhandlingar med samtliga
parter i denna konflikt, och betonade
särskilt, att också polisförbundet skulle
vara med. Det är mig fullständigt främmande,
att man skulle uppta förhandlingar
i syfte att premiera de grupper
som brutit sig ut och ge dem särskilda
förmåner. Det är en horribel tanke,
som är mig absolut främmande, men
det fanns enligt min mening möjligheter
att, jag höll på att säga under
polisförbundets egid, kunna ordna förhandlingar
med dessa grupper, så att
man fick konflikten ur världen.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Det tycks i denna kammare
råda enighet åtminstone i ett avseende,
nämligen att detta missnöje
inom en statstjänstemannagrupp, som
är så stark, att man gått till stridsåtgärder,
är olustigt och olyckligt. Alla önskar,
att konflikten skall avvecklas. I
fråga om möjligheterna och vägarna att
komma härhän skiljer vi oss åt betydligt.
Detta förhandlingsproblem belyser
de svårigheter vi har att kämpa med,
när vi rör oss på det statliga området.

Här har gjorts jämförelser mellan avtal
på det privata området och denna
s. k. uppgörelse. Jag är angelägen säga,
närmast med anledning av vad herr
Lindholm yttrade nyss, att inom högerpartiet
råder ingen tvekan om svaret på
frågan, huruvida ett avtal skall hållas
eller inte. Det är självfallet alt varje anställd
kräver, att arbetsgivaren skall

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Tillämpning av polislönereglementet inom

hålla det avtal, som den anställdes organisation
slutit. Lika självklart är det,
att arbetsgivarsidan kräver, att arbetstagarparten
skall hålla avtal, som dess
organisation ingått. Det är ingen diskussion
om det.

Därav följer också, att en grupp medlemmar
inom en facklig organisation,
som bryter sig ut, aldrig kan påräkna
stöd ifrån vare sig arbetsgivarparten
eller den avtalsslutande organisationens
sida. Av självbevarelsedrift måste organisationerna
motverka, att sådana
medlemmar får någon favoriserad ställning,
ty om inte så sker, betager organisationerna
sig möjligheten att i fortsättningen
uppträda som avtalsslutande
part med för sina medlemmar bindande
verkan. På den punkten råder ingen
tvekan, i varje fall inte inom högerpartiet.

fferr Lindholm har emellertid förenklat
sin framställning litet grand. Det
är en skillnad mellan det avtal, som
träffats inom järn- och metallindustrien,
som han åberopade, och över huvud taget
kollektivavtal, som slutits på det
privata området, å ena sidan och de
uppgörelser, som träffats för statens
tjänstemän, å andra sidan.

När en facklig organisation på det
privata området sluter ett avtal med arbetsgivarorganisationen,
så vet man vad
det gäller. Då har man innehållet klart
angivet och fixerat. Man har kommit
fram till förhandlingsmetoder, som innebär
någorlunda garanti för att ett
ingånget avtal är uppfattat och kommer
att respekteras. När det gäller statstjänstemännen
däremot går det till så,
att representanter för tjänstemännen
förelägges ett utredningsförslag; de
ställs inför något, som de har att acceptera,
som de så att säga säger ja till,
men någon skriftlig handling, som gör
denna överenskommelse till ett avtal,
förekommer sällan. Det är den största
skillnaden.

Men det väsentliga och i mitt tycke
avgörande i detta sammanhang är, att

Göteborg m. m.

ett avtal, som sluts på det privata området,
har en viss giltighetstid. Det gäller
så och så länge och kan prolongeras
under de och de förutsättningarna, men
man har, som herr Lindholm för en
stund sedan själv påpekade, här en
överenskommelse, om vilken ingendera
parten vet, hur länge den gäller. Man
är överens om att den gäller i dag, och
sedan löper den på något besynnerligt
sätt tills vidare, tills något inträffar.
Det är i mitt tycke detta som gör, att
denna tvist, denna motsättning inom
poliskåren och mellan delar av poliskåren
och staten är så svårbemästrad.
Hade denna överenskommelse utlöpt
om någon eller några månader, hade en
situation förelegat, som givit regeringen,
staten, arbetsgivaren, en chans att
ta itu med problemet på ett annat sätt.

Slutligen är det en skillnad till, som
jag i detta sammanhang beklagar utan
att kunna ge en anvisning om hur man
skall rätta till saken, nämligen att när
en arbetsgivarorganisation å ena sidan
och en arbetstagarorganisation å andra
sidan inte rår med att klara upp sina
förhållanden, har vi en förlikningsman
eller i vissa fall en kommission, som talar
reson med parterna och jämkar ihop
meningarna och till sist löser motsättningar
och konflikter. Staten kan ju
inte sätta till en förlikningsman, som
kan förlika staten med sig själv. Emellertid
gör detta, att det skall till alldeles
särskilt handlag för att bemästra en
konflikt som denna.

Högerpartiet har i den reservation,
som här är avgiven, klart och rent biträtt
den mening, som kommer till uttryck
i propositionen. Men man antyder,
att det vore önskvärt, att regeringen
kunde finna någon form för att komma
till tals med de båda polisorganisationerna
och verka för att den splittring
som drabbat dem kan bringas ur
världen, så att polisorganisationen i
fortsättningen framstår som en enhet.
Det är inget fel att hysa så stora förhoppningar
om regeringens handlag

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Tillämpning av polislönereglementet inom Göteborg m. m.

och förmåga, och i varje fall kan det
inte såra någon, att man hyser så stora
förväntningar.

Det är väl i varje fall klart — därvidlag
kan jag för en gång skull anknyta
till vad som sagts från den yttersta sidan
här — att detta läge inte kan få
förbli oförändrat i all framtid. Något
måste ske. Jag tycker att det är arbetsgivarparten,
som i detta fall har de
största förutsättningarna att företa sig
något som kan leda till resultat, men
det skall enligt min mening icke ske
så, att det innebär ett knäfall för de polismän,
som saboterat uppgörelsen och
brutit sig ut ur polisförbundet.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt
komma igen i denna fråga, men när
man här gör gällande att jag förenklat
hela problemet, så är väl detta ändå
att pådyvla mig något, som jag inte
gjort mig skyldig till.

Det är nämligen ingen gradskillnad
mellan den avtalsuppgörelse som träffas
på den öppna marknaden och den
som träffas med statens representanter.
I första fallet undertecknar man ett avtal,
och — märk väl! — även i förevarande
fall har man ett skriftligt avtal,
ett avtal som undertecknats av representanter
för staten och polisförbundet.
Det avtalet är refererat på s.
59 i Kungl. Maj:ts proposition nr 75
vid 1954 års riksdag.

Nej, skall man vara riktigt ärlig här,
så måste man nog säga, att det som
gjort denna fråga så svårbemästrad är
inte innebörden utan den politisering
av frågan, som här skett.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten T, nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till motionen It: 129;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Herr talmannen framställde härefter
propositioner beträffande utskottets i
punkten II gjorda hemställan, nämligen
dels på bifall till densamma dels ock
på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Senander
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottet hemställan i punkten II)
i utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets hemställan i denna punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 12 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten II gjorda hemställan.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
i avseende å motiveringen, nämligen
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits
i den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde emellertid votering,
i anledning varav följande voterings -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Sedeltyper skiljbara genom känseln

proposition efter given varsel upplästes
ocli godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i den
av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets motivering.

§ 12

Sedeltyper skiljbara genom känseln

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion angående
möjligheterna att vid uppläggandet
av nya sedeltyper ge olika sedelvalörer
sådan form eller sådant format,
att de kan skiljas från varandra enbart
genom känsel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag först uttala min tillfredsställelse
över den positiva skrivning
som detta utlåtande har fått. Jag hade
nog efter denna skrivning väntat en
något mera positiv kläm, men det var
kanske inte tekniskt möjligt. Det betyder
ju ingenting i sak; det viktigaste
är att motionens syfte nås.

Det är emellertid ett par saker jag
önskar påpeka i detta sammanhang. I
utlåtandet finns citerat ett inhämtat
yttrande från fullmäktige i riksbanken,

där det bl. a. heter: »Fullmäktige vilja
i detta sammanhang framhålla, att nuvarande
sedeltyper äro så utformade,
att de låta sig identifiera med känseln.
I varje fall bör detta vara möjligt för
de blinda, vilkas känsel i regel blir
starkt utvecklad. Koppartrycket på sedlarna
har nämligen en lätt märkbar relief.
Lättast bör en blind kunna skilja
mellan 5- och 10-kronesedlar av senaste
typ, i varje fall så länge sedlarna
äro i gott skick.» Även utskottet pekar
på att koppartrycket på sedlarna gör,
att en blind genom känseln lätt kan
skilja på de olika valörerna. Jag har i
dag varit i telefonförbindelse med ordföranden
i De Blindas Förening och
han bekräftar att detta i viss mån är
riktigt. Så länge sedlarna är nya är det
relativt lätt att just på grund av koppartrycket
skilja dem från varandra,
men detta är omöjligt så snart sedlarna
blivit slitna. Försvaret för att behålla
nu fastställda typer även för fem- och
tiokronesedlarna faller därigenom. Då
det gäller nytryck av 50- och 100-kronesedlar
är det också oerhört viktigt med
ett påpekande, att det inte räcker med
detta koppartryck utan att det också
behövs olika form på sedlarna för att
de blinda skall kunna klara att skilja
dem. Då det gäller för de blinda i förvärvsarbete,
t. ex. vid kioskhandel, att
snabbt kunna växla pengar, betyder
formgivningen mycket för att underlätta
arbetet och minska riskerna för
misstag.

Vi har en annan stor grupp i samhället
för vilka formatet på sedlar skulle
ha betydelse, nämligen de många gamla
som i allt större utsträckning genom
förbättrade pensioner och pensionärsbostäder
klarar sig på egen hand i stället
för att som tidigare söka vård på
ålderdomshem eller liknande anstalter.
Aven för dessa skulle olika form på
sedlar av olika valörer vara en stor
tillgång.

I många länder har myndigheterna
beaktat svårigheten för synsvaga att

Fredagen den 18 mars 1955 Nr 10

Översyn av lagen om inteckning i jordbruksinventarier

skilja sedlar av olika valörer från varandra.
I Danmark har man tidigare
haft olika storlek på fem- och tiolcronesedlarna
men avskaffade detta system,
när man 1952 släppte ut nya femkronesedlar
av samma form som då gällande
tiokronesedlar. Denna försämring för de
synsvaga mötte så våldsam reaktion, att
danska nationalbanken redan nu har
måst draga in de nyutkomna femkronesedlarna.

Nu har visserligen inte de danska
sedlarna detta omtalade koppartryck,
som ger relief, men om man tänker på
att denna relief är märkbar bara en
liten del av en sedels livslängd, måste
man finna värdet av den synpunkten
nästan eliminerat.

Jag förstår väl att man i en sådan
här fråga lätt fastnar i konservatism.
Man kan åberopa bl. a. estetiska skäl
för bevarande av nu gällande system.
Men jag vill ifrågasätta, om man inte
bör låta humanitära och praktiska synpunkter
vara avgörande i en angelägenhet
som denna.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag uttalar den förhoppningen, att
fullmäktige i riksbanken i fortsättningen
ägnar denna fråga all den uppmärksamhet
den förtjänar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av lagen om
införsel i avlöning, pension eller livränta.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

översyn av lagen om inteckning i jordbruksinventarier Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av viickt motion
angående viss översyn av lagen om inteckning
i jordbruksinventarier.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Under jordbrukskrisen
i början på 1930-talet infördes möjlighet
för jordbrukare att genom inteckning
i jordbruksinventarier lägga inventarierna
som säkerhet för lån. Denna
lagstiftning blev, tror jag man kan
säga, mindre lyckligt utformad. Antalet
inteckningar som tagits på jordbruksinventarier
är få, närmast beroende på
att bankerna inte har betraktat dessa
inteckningar som fullgod säkerhet. När
nu utskottet efter en motion föreslår,
»att lagen om inteckning i jordbruksinventarier
göres till föremål för översyn
i syfte att möjliggöra, att inteckning
kan fortfara att gälla i inventariebestånd,
vilket av gäldenärerna vid
frånträdande av ett jordbruk överföres
till ett annat, som av honom tillträdes»,
är det en mindre väsentlig fråga utskottet
har tagit upp. Det väsentliga i
sammanhanget är, att inventarieinteckningen
kan få verkligt värde som säkerhet
för lån. Om det tillsätts en utredning,
bör den i första hand ta upp frågan
i vilken mån denna inventarieinteckning
kan godtagas som verklig säkerhet
i bankerna.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka,
att herr Widén här talar om en helt
annan sak än vad motionärerna har
hemställt om. Tredje lagutskottet har
tillstyrkt en utredning i motionens syfte.
Längre kunde vi inte gå. Tredje lagutskottet
kan inte hitta på vad som
helst. Herr Widén får åtminstone för
tillfället känna sig belåten med utlåtandet.
Han har tillfälle att återkomma, om
han finner anledning att göra detta.
.lag tror emellertid inte att det problem,
som herr Widén här berörde, är så liittlöst
som det av hans yttrande att döma
verkade vara.

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Åtgärder mot olämplig serielitteratur

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att
den frågan inte är berörd i motionen.
Jag vill emellertid understryka vad
Svenska jordbrukskreditkassan framhållit
i sitt remissvar, nämligen att den
finner det önskvärt att inventarieförteckning
ges större värde som säkerhet
för lån, och att den tillstyrker utredning
i enlighet med motionens syfte.
Men här är man inne på frågan om att
skapa större säkerhet för långivaren än
vad man har med de nuvarande bestämmelserna
för inventarieförteckning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15

Åtgärder mot olämplig serielitteratur

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
väckta motioner angående åtgärder mot
olämplig serielitteratur.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Då jag väckt motioner
i denna fråga vid två tidigare riksdagar
och i dem utförligt exemplifierat
faran med gangsterlitteraturens utbredning
bland barn och ungdom, dess
livsfientliga och antidemokratiska innehåll,
dess krigshets, brutalitet och sadism,
kan jag i dag fatta mig mycket
kort.

Sedan sist — och framför allt efter
överlärare Larsons och dr Bejerots
goda och även av utskottet uppmärksammade
böcker i ämnet — har det uppstått
en formlig folkrörelse, som omfattar
alla partier och alla politiska och
religiösa meningsriktningar och som
skapat en stark opinion på detta om -

råde. Jag vill här endast notera, att ett
par av de önskemål som utskottet framförde
förra året går litet sakta att förverkliga.
Emellertid påbörjas nu vissa
positiva åtgärder för att stödja god ungdoms-
och barnlitteratur, framför allt
genom skolbiblioteken. Detta noterar
jag med glädje.

Vad beträffar straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk så har ju det
ännu inte hunnit föranleda någon
kungl. proposition, men ett uttalande
av justitieminister Zetterberg tyder på
att det inte är fråga om att straffbelägga
utgivningen av sådana alster, som
det här är fråga om, utan endast spridningen
därav genom gåvor till skolbarn
och liknande — och då blir ju
verkningarna rätt begränsade.

I år har mina medmotionärer och
jag begränsat vårt yrkande och föreslagit
tillsättningen av en seriejury av
samma slag som barnfilmsjuryn. Denna
seriejury skulle kunna utöva ett
visst normerande inflytande och därmed
bli av ganska stor betydelse. Såväl
de tillfrågade remissorganisationerna
som utskottet har anslutit sig
till denna tanke, men de har ansett det
vara bättre med en icke statlig, d. v. s.
en av de folkliga organisationerna utsedd
jury. Jag medger att den tanken
har mycket fog för sig, och det är inte
något avgörande för oss om det blir
en statlig jury, eller om det blir en av
t. ex. ABF, kvinno- och ungdomsorganisationerna
samt fackliga eller religiösa
organisationer, som sysslar med
dessa frågor, tillsatt jury. En sak bör
emellertid framhållas, nämligen att juryn
bör ha statligt stöd från åttonde
huvudtiteln — som barnfilmjuryn har
— och den bör bildas i så god tid att
detta statliga stöd kan förberedas.

Utskottet är mycket positivt i sin
skrivning i år. Det har blivit mer och
mer positivt för varje gång vi tagit
upp frågan och i takt med den växande
opinionen. Men utskottet vill i första
hand avvakta verkningarna av opini -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

onsrörelsen och antyder, att den redan
nått det resultatet att fyra av de
värsta magasinen nu har dragits in av
utgivarna själva. Jag kan tillägga, att
sedan detta skrevs har summan ökat
till fem. Upplagorna på de övriga underhaltiga
magasinen har också gått
ned, och en del nya och bättre alster
av barn- och ungdomsläsning har kommit
i stället.

Utskottet vill först pröva vad de folkliga
organisationerna kan åstadkomma
ytterligare. »Skulle de likväl icke visa
sig leda till tillfredsställande resultat,
torde», säger utskottet, »tillfälle framdeles
givas att överväga ytterligare åtgärder.
» Ja, mera positivt kan utskottet
inte gärna vara, och jag noterar
detta med glädje. Det bör emellertid
understrykas, att vaksamheten härvidlag
aldrig får slappna. Den måste alltid
hållas lika spänd, ty här är stora penningintressen
engagerade, och om vaksamheten
slappnar, så kommer dessa
magasin snart att dyka upp igen. Jag
vill erinra om att det under kampanjen
mot gangsterlitteraturen har förekommit
en utgivarnas egen Helanderaffär,
där man på precis samma sätt som i
den ursprungliga Helanderaffären från
Stockholms central postade anonyma
brev för att skapa splittring i opinionen,
vilken omfattar alla partier. Denna serie
brev sändes framför allt till ABF :s
avdelningar i landet, vilka man hade
skaffat adresserna till. Detta visar att
dessa skumma företag använder mycket
fördomsfria metoder. Jag tror det
finns all anledning understryka, att om
det skall bli något resultat med opinionens
verksamhet, så bör den alltid vara
av samma styrka som nu.

Då emellertid utskottet i sak egentligen
är överens med oss —- det är
bara det att man ger åtgärderna en
annan form, som emellertid också för
oss är acceptabel — och då utskottets
yttrande ger underlag för att den fortsatta
kampanjen bör leda till att missförhållandena
bättre uppmärksammas,

Åtgärder mot olämplig serielitteratur

har jag, herr talman, intet yrkande att
ställa.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Efter herr Johanssons
i Stockholm anförande finns det kanske
inte någon större anledning att säga
så mycket. Vi har haft motionerna till
behandling vid de två senaste riksdagarna,
och vi har avslagit dem. Förhållandena
har ju nu blivit förbättrade
genom den seriekommitté som tillsatts
och där folkrörelserna aktivt deltar. Vi
som förut haft och fortfarande har betänkligheter
mot en samhällelig censur
har på detta sätt fått rätt i vår åsikt,
att det är bättre att försöka komma till
rätta med missförhållandena på andra
vägar. Det är nog inte många som tycker,
att alla serier är tillfredsställande,
utan det råder enighet om att vi bör
försöka få en bättre standard på dem.
Men vi tror att den rätta vägen är att
överlämna frågan till den allmänna
opinionen och framför allt till folkbildningsorganisationerna.

Herr Johansson i Stockholm tycks nu
vara ganska nöjd med utskottets skrivning,
och jag tror att denna fråga
kommit i ett sådant läge, att det inte
finns någon anledning att bifalla den
motion herr Johansson har väckt. Jag
yrkar därför bifall till vad utskottet
föreslagit.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan i det väsentliga
instämma i vad herr Andersson i
Ronneby sagt. Jag vill emellertid bara
tillägga att det försiggår på olika håll
i landet ganska grundliga vetenskapliga
undersökningar om sericlitteraturens
inverkan på barn. Vi vet alla att det
råder tämligen delade meningar i denna
sak. Innan man tillgriper de statliga
åtgärder, som motionärerna har föreslagit,
bör man därför avvakta resultatet
av dessa utredningar och gå på den
linje som skolöverstyrelsen och Målsmännens
riksförbund — som har in -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Interpellation ang. ändring av civilförsvarsplikten

tresse för dessa frågor — har förordat.
I varje fall tycker jag att man inte får
tillgripa åtgärder som kan strida mot
gällande tryckfrihetslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela att kammarens
plenum onsdagen den 23 mars
börjar kl. 10.

§ 17

Interpellation ang. ändring av civilförsvarsplikten Ordet

lämnades på begäran till

Fru EWERLÖF, (h), som anförde:

Herr talman! Enligt civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536) inordnas
i princip varje svensk medborgare
i civilförsvaret. I § 11 heter det: »I riket
boende svensk medborgare är från
och med det kalenderår, varunder han
fyller sexton år till och med det kalenderår,
varunder han fyller sextiofem
år, skyldig att fullgöra sådan
tjänstgöring i civilförsvaret som hans
kroppskrafter och hälsotillstånd medgiver
(civilförsvarsplikt).» Motiven till
denna lagstiftning är av sådan art att
de utan invändningar har godtagits av
alla dem, som vill ha ett betryggande
försvar.

Denna i den personliga friheten ingripande
lagstiftning har i praktiken
tillämpats med hänsyn till personliga
förhållanden. Att det inte ges någon
möjlighet att bevilja befrielse har emellertid
särskild betydelse genom att det
finns medborgare, som av hänsyn till
sitt samvete, till sin religiösa uppfattning
eller sin inställning till sättet att
möta angrepp känner sig vara förhindrade
att fylla denna medborgerliga
skyldighet.

Kväkarsamfundet utgör ett exempel
på en organisation, vars medlemmar
tager avstånd från krig och krigsförberedelser.
I ett brev till inrikesministern
skrev representanter för samfundet
den 1 november 1949 följande:

»Vi känna oss också följa gammal
svensk rättsuppfattning när vi hävda
samvetsfrihetens och medborgarfrihetens
principer. Vi veta att den överväldigande
delen av vårt folk önskar
en stark krigsmakt och en effektiv civilförsvarsorganisation,
grundad på förordningar
som tillkommit på lagligt,
parlamentariskt sätt. Det är dock vår
demokratiska rätt och plikt att hävda,
att möjlighet bör finnas till full befrielse
från såväl utbildning som tjänstgöring
inom civilförsvaret, vilket trots
allt utgör ett led i det militära systemet.

Vi hemställa därför, att herr statsrådet
ville utverka sådana föreskrifter att
möjlighet gives den enskilde medborgaren
att efter sitt samvete få fullgöra
sin plikt mot samhället i konstruktiva
fredsarbeten utanför de militära och
civila försvarsorganisationernas ram
och av samma positiva art som de insatser,
vilka kväkare och andra pacifister
gjort under gångna krig.»

Förutom de medborgare, som är organiserade
i sådana rörelser som exempelvis
kväkarsamfundet finns det också
andra, för vilka försvarsplikten innebär
samvetskonflikt. Det finns ingen
anledning att presumera att dessa senares
ståndpunkt skulle vara mindre väl
övervägd eller grunda sig på mindre
ädla motiv.

Samvetsfrihetens princip är godtagen
i vårt land, vilket kommit till uttryck
i olika avseenden. Visserligen
måste samhället hålla på sin rätt att
ålägga medborgarna förpliktelser som
åvilar dem för ett gemensamt väl, men
det ligger i en kulturstats intressen att
ta hänsyn till den enskilde.

Vad som i detta sammanhang gäller
är inte att personer, åberopande samvetsskäl,
skall kunna befrias från mer

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Interpellation ang. ändring av civilförsvarsplikten

eller mindre besvärande förelägganden,
utan att dessa förelägganden utformas
så att de inte strider mot samvetsfrihetens
princip. Praktiskt sett leder
detta vad angår civilförsvarsplikten till
den slutsatsen, att en dispensregel bör
införas i civilförsvarslagen. Denna bör
så utformas att den som av samvetsskäl
befrias från civilförsvar får åta sig
andra uppgifter i samhällets tjänst.

Naturligtvis måste reglerna så utformas
att det blir möjligt att pröva de
enskilda fallen.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att i samband
med nu pågående utredningar angående
civilförsvaret överväga sådan ändring
i fråga om civilförsvarsplikten, att
möjlighet gives den enskilde medborgaren
att efter sitt samvete fullgöra sin
plikt mot samhället i konstruktiva
fredsarbeten utanför de militära och
civila försvarsorganisationernas ram?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av motioner angående
viss ändring av bestämmelserna
om röstlängds upprättande och fastställande
och

nr 13, i anledning av väckt motion om
en revision av lagen angående rikets
flagga;

statsutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av väckta motio5
— Andra kammarens protokoll

ner om tryggande av importen av alkoholfria
drycker, tillverkade av druvor,
nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1955 skall utgå,
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjäinningsavgift
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse från nöjesskatt
i vissa fall,

nr 26, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för familjebidrag
under militärtjänstgöring och

nr 27, i anledning av väckta motioner
om införande av enhetligt ortsavdrag
för hela riket;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
om pension åt korrekturläsaren C. E.
Swedners änka Greta Ulrika Swedner
och

nr 9, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner som
väckts i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 14 med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å
motorfordon i vad motionerna avser
fråga om utredning rörande införande
av obligatorisk trafikförsäkring för mopeder
och

nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående tillfälligt upphävande
av viss i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) föreskriven
besiktningsskyldighet, m. m. samt till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

9, i anledning av väckta motioner

1955. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

om utredning rörande den militära och
civilmilitära personalens arbetstidsförhållanden,
och

nr 10, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om de
sociala konsekvenserna av ingångna
dispensäktenskap m. m.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om proportionellt valsätt vid
val inom landsting, kommunalfullmäktige
m. m.; och

nr 133, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i den kommunala
vallagen;

från statsutskottet:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser utgifter
för statens kapitalfonder;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1955/56 av underskottet för
luftfartsfonden; och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1955/56 till
arkiv, bibliotek och museer, kyrkliga
ändamål samt akademier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; samt
från andra lagutskottet:
nr 134, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,

som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;
och

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i hälsovårdsstadgan.

§ 20

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 138, angående ökad examination
av tandläkare, m. m.,

nr 142, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde och

nr 151, med förslag till lag om sparbanker,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 21

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 528, av herr Hansson i önnarp, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 102, angående stuteristatens organisation
m. m.,

nr 529, av herrar Jansson i Benestad
och Carlsson i Bakeröd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 104, angående
statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering,

nr 530, av herrar Kristensson i Osby
och Netzén, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 109, angående vissa
markförvärv för försvaret m. m.,
nr 531, av herr Larsson i Hedenäset,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 120, angående vissa frågor
rörande försöksverksamheten med
nioårig enhetsskola, m. m. och

nr 532, av herr Hallén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
132, angående anslag till avlöningar till
häradsskrivarna m. fl. för budgetåret
1955/56.

Dessa motioner bordlädes.

Tisdagen den 22 mars 1955

Nr 10

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.52.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 22 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15 och
16 innevarande mars.

§ 2

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord liggande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 138, angående ökad examination
av tandläkare, m. m. och

nr 142, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; samt

till bankoutskottet propositionen nr
151, med förslag till lag om sparbanker,
m. m.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
på bordet vilande motioner. Därvid remitterades till

jordbruksutskottet motionerna:
nr 528, av herr Hansson i önnarp
och

nr 529, av herrar Jansson i Benestad
och Carlsson i Bakeröd; samt
till statsutskottet motionerna:
nr 530, av herrar Kristensson i Osby
och Nelzén,

nr 531, av herr Larsson i Hedenäset
och

nr 532, av herr Hallen m. fl.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 12 och
13, statsutskottets utlåtande nr 4, bevillningsutskottets
betänkanden nr 15, 20—
22, 26 och 27, bankoutskottets utlåtanden
nr 8 och 9, andra lagutskottets utlåtanden
nr 20 och 21 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 9
och 10.

§ 5

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående viss ändring av bestämmelserna
om civilförsvarsplikten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1955/56
och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbctslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å

Nr 10

Tisdagen den 22 mars 1955

allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51, in. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å
drivmedel för vissa motordrivna fordon
inom jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln,

nr 24, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. kommunalskattelagen
och

nr 25, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för erläggande av
lagfartsstämpel vid utköp av fastighet
enligt förordningen om fondskatt;

bankoutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående statsgaranti för lån till
hantverks- och småindustriföretag under
budgetåret 1955/56, dels ock i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående utlämnande
av viss kvantitet s. k. rövat guld,
dels ock i ämnet väckta motioner och
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i aktiebolagslagstiftningen;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303), dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under fem -

te huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. m.;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
inrättande av vissa bakteriologiska laboratorier
i Norrland; och

nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tillämpning av
polislönereglementet på vissa polismän
i Göteborgs stads polisdistrikt m. m.;
från bankoutskottet:
nr 146, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition (nr 3) med förslag till lag
om bankrörelse, m. m.; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 145, i anledning av väckta motioner
om beredande av arbetsmöjligheter
för tidigare straffade personer in. fl.

§ 8

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

124, angående inrättande av ett
sjöfartsverk, m. m.,

nr 125, angående anslag till kommerskollegium,

nr 139, angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m.,

nr 144, angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare,

nr 145, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr
128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter,
pr 146, angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret
1955/56, m. m.

nr 147, angående fortsatt garanti till
Aktiebolaget Aerotransport,

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55 och

nr 155, angående vissa åtgärder för

Nr 10

Tisdagen den 22 mars 1955

att främja rekryteringen till polisen
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 533, av fru Sjöstrand m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 96, angående hörselvårdens organisation
in. m.,

nr 534, av herr Larsson i Luttra
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 98, angående vissa frågor
rörande tjänstebostäderna för folkskolans
lärare,

nr 535, av herr Vigelsbo in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 108, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 536, av herr Senander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 109, angående vissa markförvärv för
försvaret m. m. samt

nr 537, av herr Nyberg, likaledes i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 109.

Härpå anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel; nr

538, av herrar Ahlberg och Boi ja,
nr 539, av herrar Jacobsson i Tobo
och Munktell,

nr 540, av herrar Senander och Johansson
i Stockholm,

nr 541, av herr N tf berg in. fl. och
nr 542, av herr Ekdahl m. fl.

Vidare anmäldes motionerna:
nr 543, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 112, med förslag till lag om
folkomröstning angående högertrafik,
nr 544, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 111 angående högertrafikfrågan,

nr 545, av herr Håstad in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 111,

nr 546, av herr Nilsson i Göingegården,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 120, angående vissa frågor
rörande försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola, m. in.,

nr 547, av fröken Vinge m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120 samt

nr 548, av fru Sjöstrand m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 123, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
för budgetåret 1955/56 m. m.

Härefter anmäldes följande motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 129, angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m., nämligen:
nr 549, av fröken Liljedahl m. fl.,
nr 550, av fröken Höjer m. fl.,
nr 551, av fru Sjöstrand m. fl. och
nr 552, av fru Nilsson.

Herr talmannen anmälde härefter
motionerna:

nr 553, av herr Nelander in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 114, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.,

nr 554, av fru Eriksson i Ängelholm
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 114,

nr 555, av fru Sjöstrand m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 130, med förslag till förordning om
distriktsbarnmorskor och

nr 556, av herr Vigelsbo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 102, angående stuteristatens organisation
m. m.

Härpå anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 104, angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering:

nr 557, av herr Nilsson i Göingegården
in. fl.,

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

nr 558, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 559, av herr Ohlin m. fl. och
nr 560, av herr Larsson i Luttra
m. fl.

Slutligen anmäldes motionerna:
nr 561, av herr Onsjö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
116, angående anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1955/56 m. m.
och

nr 562, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 115.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.10.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 23 mars

Kl. 10.00

§ 1

Jämlikt kammarens därom den 16
innevarande mars fattade beslut skulle
nu val förrättas av ej mindre tjugofyra
valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och
kontor än även tolv suppleanter för
dessa valmän, och lämnades, då till en
början val av valmännen skulle äga
rum, ordet på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar
namn å så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av valmän avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Andersson i Löbbo
Johnsson i Kastanjegården
Johansson i Norrköping, fru
Nilsson i Landskrona
Skoglund i Doverstorp
Malmborg i Skövde
Olsson i Gävle
Persson i Norrby
Severin i Stockholm
Sandström, fru
Gustafson i Dädesjö
Jacobson i Vilhelmina
Nygren
Sjölin

Jönsson i Rossbol

Sköldin

Landgren

Christenson i Malmö
Nilsson i Göteborg
Gezelius
Ekström

Nordkvist i Kalmar
Johansson i Kalmar
Hansson i Önnarp

De av kammaren utsedda ledamöterna
av talmanskonferensen hade genom
påteckning å listan godkänt densamma.

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst listan, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan, utsedda
till valmän.

§ 2

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf utsedda
valmännen.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av suppleanter avlämnade listan
upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande namn, nämligen Bengtsson

i Varberg
Liljedahl, fröken
Andersson i Ryggestad
Wiklund
Cassel

Johansson i Lugnvik

Johansson i Torp

Johansson i Norrfors

Mellqvist

Rimås

Asp

Svensson i Vä

De av kammaren utsedda ledamöterna
av talmanskonferensen hade genom
påteckning å listan godkänt densamma.

Sedan herr talmannen uppläst listan,
blev densamma av kammaren godkänd;
och förklarades de personer, vilkas
namn upptagits på listan, utsedda till
valmanssuppleanter.

§ 3

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 1 och 2 omförmälda valen.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagen.

Härmed får jag vördsamt anhålla om
entledigande från och med den 1 april
1955 från mitt uppdrag som bankofullmäktig.

Stockholm den 19 mars 1955
Mats Lemne

Kammaren biföll denna anhållan.
Tillika beslöts, att med anledning härav
val av en fullmäktig i riksbanken
jämte en suppleant för denne skulle
anställas; och uppdrog kammaren verkställigheten
härav åt de denna dag tillsatta
valmän och suppleanter för utseende
av riksdagens fullmäktige i riksbanken
jämte deras suppleanter.

§ 5

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med talmannen i första
kammaren och talmanskonferensen
får jag beträffande riksdagsarbetet vid
påsktiden meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 1 instundande
april. Kamrarna sammanträder
åter onsdagen den 13 april klockan
14.00 för anställande av gemensamma
omröstningar. Detta gäller under förutsättning,
att intet oförutsett inträffar,
som påkallar annan ordning.

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 124, angående inrättande av ett
sjöfartsverk, in. in.,

nr 125, angående anslag till kommerskollegium,

nr 139, angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m. och

nr 144, angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 145, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 14(5, angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret
1955/56, in. in.,

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ändrade bestämmelser om röstlängd

nr 147, angående fortsatt garanti till
Aktiebolaget Aerotransport,

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55 och

nr 155, angående vissa åtgärder för
att främja rekryteringen till polisen
m. m.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 533, av fru Sjöstrand m. fl.,
nr 534, av herr Larsson i Luttra
m. fl.,

nr 535, av herr Vigelsbo m. fl.,
nr 536, av herr Senander m. fl.,
nr 537, av herr Nyberg,
nr 538, av herrar Ahlberg och Boija,
nr 539, av herrar Jacobsson i Tobo
och Munktell,

nr 540, av herrar Senander och Johansson
i Stockholm,

nr 541, av herr Nyberg in. fl. och
nr 542, av herr Ekdahl m. fl.;
till behandling av lagutskott motionen
nr 543, av herr Gustafsson i Borås
m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 544, av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,

nr 545, av herr Håstad m. fl.,
nr 546, av herr Nilsson i Göingegården,

nr 547, av fröken Vinge m. fl.,
nr 548, av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 549, av fröken Liljedahl m. fl.,
nr 550, av fröken Höjer m. fl.,
nr 551, av fru Sjöstrand m. fl. och
nr 552, av fru Nilsson;
till behandling av lagutskott motionerna: nr

553, av herr Nelander m. fl.,
nr 554, av fru Eriksson i Ängelholm
m. fl. och

nr 555, av fru Sjöstrand m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 556, av herr Vigelsbo in. fl.,
nr 557, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.,

nr 558, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 559, av herr Ohlin m. fl.,
nr 560, av herr Larsson i Luttra
m. fl.,

nr 561, av herr Onsjö in. fl. och
nr 562, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 52 och 53, bevillningsutskottets
betänkanden nr 18
och 23—25, bankoutskottets utlåtande
nr 10, första lagutskottets utlåtanden
nr 16 och 19 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 19.

§ 9

Ändrade bestämmelser om röstlängd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om röstlängds upprättande och
fastställande.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 82
i första kammaren av herr Lundström
och nr 109 i andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring i bestämmelserna i Lag
om val till riksdagen och Kommunal
vallag om röstlängds upprättande och
fastställande, att valnämnd och magistrat
får rätt att — när kännedom därom
föreligger vid det lagstadgade sammanträdet
för röstlängdens fastställande
— företaga rättelse, även om formell
anmärkning inom laga tid icke kan anses
föreligga, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderlig
lagtext».

Utskottet hemställde, att motioner -

Nr 10

Onsdagen den

na 1:82 och 11:109 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Weiland, Lundström och Hammar, vilka
inom utskottet yrkat att utskottet
skulle föreslå, att riksdagen med anledning
av motionerna i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville hemställa om utredning
och förslag i motionernas syfte.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande är knutet till ett par motioner,
i första kammaren nr 82 av herr
Lundström och i andra kammaren nr
109 av fröken Vinge m. fl. I dessa motioner
hemställes, att riksdagen måtte
för sin del besluta sådan ändring i bestämmelserna
i Lag om val till riksdagen
och Kommunal vallag om röstlängds
upprättande och fastställande,
att valnämnd och magistrat får rätt att
— när kännedom därom föreligger vid
det lagstadgade sammanträdet för röstlängdens
fastställande — företaga rättelse,
även om formell anmärkning
inom laga tid icke kan anses föreligga.
Motionerna slutar med att hemställa om
att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig lagtext.

Självfallet finner utskottet det riktigt,
herr talman, att man i görligaste mån
bör söka förekomma att röstberättigade
personer utan eget förvållande berövas
sin rösträtt. Utskottet har också tagit
ett visst intryck av de exempel, som i
motionen har framlagts. Däri talas bl. a.
om fall, där hela kvarter överhoppats
vid röstlängdens framställande.

Den väg ut ur ifrågavarande dilemma
som anvisats av motionärerna finner
utskottet emellertid vara ägnad att
inge betänkligheter. Hur än bestämmelserna
härom utformas, säger utskottet,
skulle det bland allmänheten lätt
kunna uppkomma misstankar om bristande
objektivitet hos valnämnd och
magistrat.

23 mars 1955

Ändrade bestämmelser om röstlängd

Ja, herr talman, att avföra en person
ur vallängden eller — utan att anmärkning
i laga ordning inkommit och prövats
— där anteckna honom såsom icke
röstberättigad, är onekligen en mycket
allvarsam och därtill mycket grannlaga
sak. För egen del anser jag också att
saken är så allvarlig och grannlaga, att
rätten till detta näppeligen bör tilldelas
valnämnd eller magistrat. Konstitutionsutskottets
skäl på den punkten har jag
funnit fullt övertygande. Det är dock
något mycket djupt ingripande att utan
omsorgsfull prövning beröva en medborgare
hans rösträtt.

Däremot har jag ej blivit lika övertygad
om att riskerna är så stora, ifall
en valnämnd eller magistrat skulle få
ökade befogenheter att i röstlängd uppföra
personer, som på grund av uppenbara,
lätt kontrollerbara fel ej upptagits
som röstberättigade. Såvitt jag funnit,
har utskottet anfört blott ett enda skäl
för sitt avstyrkande, skälet att misstankar
om bristande objektivitet hos
valnämnd och magistrat kan uppkomma
lios allmänheten. Man kan fråga sig,
om inte utskottet varit litet för försiktigt.
Det skall då alla veta, att man bör
vara försiktig på detta område, men
här kan man verkligen undra, om det
inte är fråga om försiktighet i överkant.
Det går ju mycket lätt att införa
bestämmelser, som noggrant reglerar
valnämndens och magistratens ökade
rättigheter. Det kunde t. ex. stadgas, att
förutsättningen för att valnämnd och
magistrat skulle sålunda få göra rättelse
av det avsedda slaget utan att klagomål
anförts, skulle vara att felet vore uppenbart.
Någon tvekan om felet skulle
således icke få råda. Till yttermera
visso kunde stadgas, att beslut om sådan
ändring i röstlängd endast finge
ske, om samtliga ledamöter i valnämnd
eller magistrat vore om beslutet ense.
Med dessa inskränkande bestämmelser
skulle, såvitt jag förstår, varje möjlighet
förfalla för allmänheten att misstänka
bristande objektivitet. Valnämnd

74 Nr 10 Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

och magistrat anses ju opartiska i fråga
om röstsammanräkning, försegling av
röstprotokoll och valsedlar och prövning
av anmärkningar mot röstlängden.
Samma förtroende torde väl också
kunna visas i det avseende, som här
nämnts, allra helst som ledamöterna
skulle vara eniga om beslutet.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu i korthet har anfört, får jag
yrka bifall, inte till motionen, ty den
kan jag inte gå med på, utan till den
reservation, som återfinns under utlåtandet
och som är avgiven av herr
Weiland m. fl. I reservationen yrkas,
att riksdagen med anledning av motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
hemställa om utredning och förslag i
motionernas syfte.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Det har i herr Hammars
anförande inte framlagts några
skäl utöver de av motionärerna anförda
för bifall till motionen om en utredning.
Utskottet har ansett det vanskligt
att medge rätt till företagande av ändringar
i röstlängden. Den bör ha vitsord
och vara grundläggande för rösträtten
och bör behandlas så, att allmänheten
får förtroende för den. Utskottet
har därför ansett, att valnämnden
inte skulle få fingra på de uppgifter
som finns i röstlängden.

Också herr Hammar erkänner ju att
det är ett allvarligt steg att lätta på de
bestämmelser som nu finns i denna sak.
Då det som sagt inte har anförts någonting
som går utöver vad som behandlas
i utskottets utlåtande och som
kan göra en diskussion erforderlig, kan
jag, herr talman, inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion
om en revision av lagen angående
rikets flagga.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Överbefälhavarens utredning rörande
krigsmaktens utveckling

I propositionen nr 1 hade departementschefen
under fjärde huvudtiteln
(punkt 1, s. 5—14 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1955) meddelat,
att överbefälhavaren med skrivelse den
27 oktober 1954 framlagt utredning och
förslag beträffande riktlinjer för krigsmaktens
fortsatta utveckling, avseende
budgetåren 1955/56—1964/65.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg m. fl. (1:45) och den
andra inom andra kammaren av herr
Spångberg m. fl. (11:52), hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om en parlamentarisk utredning
och förslag om försvarsorganisationens
fortsatta utveckling, varvid en
toårsplan borde utarbetas, syftande till
eu successiv minskning av nuvarande
försvarskostnader.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: 45

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

och II: 52 samt I: 85 och II: 111, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet under punkten anfört.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

a) av herrar Karl Andersson, Hesselbom,
Åkerström och Karlsson i Olofström b)

av herr Svensson i Ljungskile.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Vid riksdagens början
fick vi i försvarspropositionen en redogörelse
för överbefälhavarens utredning
och förslag rörande försvarsorganisationens
framtida utveckling för en
tid av tio år framåt.

Utredningen är hemligstämplad, och
det försvårar en överläggning om och
prövning av vad överbefälhavaren har
kommit fram till. Men man märker av
den lämnade redovisningen att man
står inför något nytt i tiden, vilket man
främst får ett intryck av genom den
anförda uppräkningen av nya vapen
och förstörelsemedel, en uppräkning
som i och för sig kan ge anledning till
meningsutbyte. Jag nämner som exempel
atomvapen, taktiska atombomber,
kemiska stridsmedel och robotar.

Klart får man redovisat vad överbefälhavaren
anser att kostnaderna bör
uppgå till. överbefälhavaren går ut
ifrån en beräknad kostnad av 2163
miljoner kronor, vilken skulle stegras
till 2 746 miljoner kronor om tio år. År
1964 skulle vi ha en årskostnad som
skulle vara 600 miljoner kronor högre
än de militärkostnader som vi nu har.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över försvarsministerns deklaration, att
man bör ta god tid på sig och göra en
grundlig undersökning innan man fattar
ståndpunkt i dessa frågor. Jag är
också enig med honom då han säger,
att överbefälhavarens utredning och
material är ett idéprogram som man

kan lägga till grund för en diskussion
i frågan.

Vi är rätt många motionärer som anser
att det bör bli en ordentlig prövning
i denna diskussion, som försvarsministern
för sin del anser nödvändig.

I båda kamrarna har vi väckt motioner
i denna fråga, där motionärerna har
tagit fasta på överbefälhavarens metod
att planera för en tioårsperiod och med
utgångspunkt i kostnaderna under denna
period dra upp riktlinjerna för försvaret.

Men vi har den bestämda uppfattningen,
att försvarskostnaderna är tillräckligt
höga och att det är orimligt
att vi, såsom överbefälhavaren anser,
under den här perioden skall ha en
årskostnadsstegring som vid periodens
slut uppgår till 600 miljoner kronor i
jämförelse med de nuvarande kostnaderna.
Vi önskar i stället en successiv
minskning av försvarskostnaderna.

Hittills har i stort sett militära synpunkter
och enbart militära synpunkter
anlagts på denna fråga, men det
måste stå alldeles klart att försvarsfrågan,
sedd i belysning av atombombsexplosionerna,
ingalunda är enbart en militär
fråga, en fråga som bara angår militärerna
och som de i första hand
skulle kunna anses vara kvalificerade
att lösa. Människorna berörs nu i en
helt annan utsträckning än tidigare. Vi
står vid en skiljeväg där det för
mänskligheten gäller ett antingen —
eller: antingen att leva eller att gå under,
antingen en bättre värld eller en katastrof.
Därom är alla ense, och i denna
situation måste mobiliseras andra krafter
än de militära. Om vi inte lyckats
finna en lösning, lyckas inte mänskligheten
att klara sin egen existens. Jag
vet inte om överbefälhavaren berört
detta problem, i varje fall framgår det
ingalunda av det material som framlagts.
Jag vet inte om det tillhör de
hemligstämplade tingen, men om så är
fallet bör slöjan lyftas och de resultat
som framkommit redovisas. Jag räknar

7t> Nr 10 Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

härvidlag inte med den av försvarsstaben
under de senaste dagarna utsända
översättningen av den redogörelse, som
lämnats från amerikanska observationer.
Det materialet har icke legat till
grund för överbefälhavarens föreliggande
utredning utan är för försvarsstaben
ett nytt material. Men det är därtill
ett föråldrat material, som inte motsvarar
dagens situation i fråga om de
vetenskapliga redovisningarna i denna
fråga.

Utskottet berör inte heller denna fråga
med ett enda ord, och för all del,
låt oss tolka detta så, att det beslut om
en översyn av denna fråga, som om en
stund kommer att fattas här, också innebär
att frågan skall prövas med tanke
på den nya situation som vi genom
atomkraften har kommit i. Utskottets
medgivande att en översyn är nödvändig
vill vi åtminstone, så långt det är
möjligt, tolka såsom ett medgivande åt
motionärernas mening om en grundlig
översyn. Vid denna punkt har också fogats
två reservationer, och bakom dessa
döljer sig naturligtvis åtskilliga meningar,
däribland även de av motionärerna
framförda åsikterna.

Utskottet säger sig i likhet med departementschefen
anse, att ställningstagandet
till överbefälhavarens utredning
bör föregås av grundliga överväganden,
och anför att den översyn som
skall ske bör ha till huvudsakligt syfte
att på ett förberedande stadium möjliggöra
en bedömning ur allmänna synpunkter
av det utredningsresultat, vartill
överbefälhavaren kommit. Utskottet
säger vidare att översynen icke bör
vara bunden av begränsande direktiv eller
förutsättningar. Under dessa förhållanden
får man väl tolka utskottets uttalanden
så, att inte heller motionärernas
synpunkter kan förbigås vid den
grundliga undersökning och översyn,
varom motionärerna, utskottet och försvarsministern
har deklarerat enighet.

I utskottsutlåtandet finns emellertid
ett uttalande som jag satt ett rätt stort

frågetecken för. Det heter att det synes
utskottet angeläget, att Kungl. Maj :t utan
onödig tidsutdräkt förelägger riksdagen
förslag i ärendet. Jag tror att detta är
eu rätt onödig pekpinne från utskottets
sida. Jag ar fullt överens med försvarsministern,
när han i statsverkspropositionen
anför att frågorna är av den
komplicerade natur, att man bör ta god
tid på sig för deras lösande, så att förhastade
åtgärder undvikes och det blir
möjligt att komma fram till hållbara resultat.
Jag är ingalunda övertygad om
att den meningen går att realisera under
den korta tid som utskottet har
rekommenderat. Och det kan ingalunda
vara en klok föresats att under alla förhållanden
söka nå fram till en lösning
för en tioårsplan eller till ett principiellt
ställningstagande redan om några
månader. Det är all anledning att i den
nuvarande allmänna internationella förvirringen
inte rusa åstad och ödsla bort
stora belopp och fatta principiellt galna
beslut, som till sist visar sig bero
på felbedömning av läget.

Det är möjligt att del inte är någon
idé att när det gäller sådana här stora
anslag tala till skatteopinionen om
skattetrycket; det brukar ju inte denna
opinion vilja diskutera i sådana här
sammanhang. Man går hellre till väga
på det sättet, att man beställer rätterna
men protesterar när notan sedan skall
betalas. Det är enligt min uppfattning
felaktigt. Man bör väl ändå se på utgifterna
när dessa beslutas, om det över
huvud taget skall vara någon mening
med talet om sparsamhet. Dessa isolerade
från utgifterna avskilda skattedebatter
är knappast någon uppbygglig
syn.

Låt oss ändå ta fasta på att den skatt,
som vi betalar till staten och som kommer
på skattsedlarna, till ungefär halva
beloppet upptas av försvarskostnaderna.
Detta är ändå ganska orimligt, och
det ges ju all anledning att ordentligt
pröva saken, innan man beslutar om
den miljardrullning som överbefälha -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

varen föreslår. Kunde vi bara pressa
ned nuvarande försvarskostnader med
någon procent, med några miljoner år
från år, skulle vi ju ändå, när vi kommit
till slutet av den tioårsperiod,
som det bär rör sig om, ha sparat åtskilliga
miljarder kronor jämfört med
överbefälhavarens förslag.

Jag skall inte gå in på vad vi kan
använda de medlen till. Yi kan använda
dem till skattesänkningar, vi kan använda
dem till behov som skulle kunna
redovisas på löpande band en lång
stund. Vi skulle kunna använda dem
till kanske bättre försvarsändamål, till
anslag åt underutvecklade länder, till
att lindra världsnöden där ute, till att
skapa drägligare förhållanden för människor
som i dag i hundramiljontal svälter.
Jag tror att det är till en sadan
utveckling man ändå till sist måste
sikta. Skall mänskligheten kunna lösa
sina problem som människor, måste vi
söka andra vägar än krig i den mellanfolkliga
samlevnaden. Mänskligheten är
sjuk på något sätt, men militarismen är
sannerligen inte den medicin som kan
göra den frisk.

Jag bär givetvis all förståelse för att
militärerna kommer med ett sådant
förslag som det här föreliggande. De
anser från sina utgångspunkter, att ju
mer man kan ge åt militären, desto säkrare
skydd har vi. Skulle man inte förstå
det, skulle man ju inte tro på uppfostrans
och utbildningens betydelse.
Det är alltså alldeles naturligt att militärerna
tänker på detta sätt. Men därför
är det också någonting som fattas i
överbefälhavarens utredning, och det
får man bekräftat när man finner, att
atomkraften bara nämnes med några
rader om atombomben och då främst
med tanke på att vi också skall anskaffa
åtminstone taktiska atomvapen.

Vilka skäl kan det finnas för militären
alt resonera på detta sätt om atomkraften?
Jag vill inte påstå att det är
okunnighet. Man kan mycket väl ha insikt
i dessa frågor utan att använda

sina kunskaper, därför att man anser
att det över huvud inte är alldeles
lämpligt. Man talar om att man kan
begränsa verkningarna av atomexplosioner.
Man gör det naturligtvis för att
lugna människorna, för att de skall
känna sig säkra och inte bli oroade och
åstadkomma irritation för militärens
planer härvidiag. Och det är sannerligen
inte bara en svensk företeelse,
det är en internationell företeelse, och
den är helt förklarlig.

Men politikerna kan väl ändå inte
undgå att ta ställning till verkningarna
av atombombsexplosionerna, och vi vet
att det ingalunda bara är fråga om de
omedelbara skadorna. Man får inte resonera
på det sättet, att det kanske inte
är så farligt, eftersom militärerna säger
att det inte är farligt. Nej, vetenskapen
säger någonting helt annat, som
ger oss åtskilligt att tänka på, och det
är så allvarligt att var och en måste ta
ställning till detta problem. Den som
är vald till riksdagsman måste försöka
göra sin egen ställning härvidlag klar
för sig och tänka efter, vilken mening
folkmassorna i vårt land och i andra
länder representerar. Jag skulle tro att
vi har kommit i ett läge där statsmännen,
om det än är svårt och till och
med för vissa av statsmännen ute i
världen förefaller alldeles obegripligt,
måste söka fatta och förverkliga de
många människornas vilja och inte bara
sina egna funderingar. Faran härvidlag
är alldeles för stor för att man tyst
skulle kunna finna sig i dylika förhållanden.

Atombombens sprängverkan känner
vi till, och den behöver vi kanske inte
tala om så mycket här. Vi vet att Hiroshimabomben
dödade ca 200 000 människor
på en tidrymd av omkring två
minuter, men nu har det framställts en
bomb som beräknas i varje fall inom
en nära framtid ha en sprängkraft som
är 3 000 gånger större än den som utvecklades
av Hiroshimabomben. Detta
angår inte bara dem som deltar i ett

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

krig, utan hela mänskligheten och allt
levande i varje vrå på denna jord. Det
gäller inte bara de nu levande, utan det
gäller också ofödda släkten.

Denna fråga har varit föremål för
många allvarliga överläggningar mellan
forskare inom kärnkemi och radioaktivitet.
Mycket av vad de har kommit
till är givetvis hemligstämplat, men
mycket har sagts ut av vetenskapsmän,
som inte i tysthet kunnat bevara vad
de har funnit under sin forskning och
sina överläggningar. De resultat man
har kommit till visar, att varje atomexplosion
ökar radioaktiviteten i atmosfären.
Man kan sålunda över huvud
taget icke experimentera med dessa
ting utan att öka risken för att radioaktiviteten
i jordatmosfären stegras till
en grad där människor inte kan leva.

Det är sålunda möjligt att redan
fredsexperimenten gör slut på mänskligheten,
om inte på en gång så i varje
fall efter några generationer. Nobelpristagaren
Adrian, som är medicinsk forskare,
har sagt, att vi måste vara medvetna
om att upprepade atomexplosioner
kan leda till en allmän radioaktivitet
som ingen kan undkomma eller uthärda.
Nobelpristagaren Muller har sagt,
att 75 500 atombomber eller 75 vätebomber
kan beräknas tredubbla den naturliga
radioaktiviteten och fördubbla
den naturliga mutationsfrekvensen. Under
sådana förhållanden är varje vätebomb
som sprängs en dödlig fara för
hela världen. En av Englands främsta
atomforskare, professor Soddy, har uttalat,
att radioaktiva gaser kan förstöra
landsbygdens naturtillgångar och åstadkomma
kaos och ruin. Mutationer i
människans arvsbärande gener kan
äventyra mänsklighetens fruktsamhet i
framtiden, men politiker och tekniker
skyndar sig att utföra experiment utan
att ha den blekaste aning om vad följderna
kan bli.

Där har vi några av de vetenskapliga
rön som nutidens erkänt främsta
forskare redovisar. Försäkringarna

ifrån militärerna, att man kan behärska
dessa problem, är, mina damer och herrar,
icke av annat värde än möjligen
taktiskt, nämligen för att folk skall vara
lugna och för att man i fred skall få
syssla med de här sakerna. Det kan
inte få fortgå på detta sätt.

Jag har, herr talman, berört denna
fråga därlör att vårt försvar nu enligt
överbefälhavaren skall omorganiseras
även med tanke på atombomber. Jag
vet att ingen kan komma förbi atomkraften
— det framgår av vad jag redan
sagt — men lyssnar man något till
vad vetenskapen i dag har att meddela,
kan det inte bli fråga om att även vårt
land skall gå med på förslaget om taktiska
atombomber. Hela det gamla militära
tänkesättet är över huvud taget
föråldrat.

Om man fortsätter på samma sätt som
nu, kommer man sannerligen inte fram
till något försvar för människorna och
de olika länderna. Man kan komma
fram till ett tillstånd, där det inte finns
några länder och människor att försvara,
och det kan man t. o. m. göra
genom blott experiment utan krig. Under
sådana förhållanden skulle det vara
brottsligt för ett litet land att efter måttet
av sina krafter börja tillverka dessa
förstörelsemedel. Man måste finna andra
vägar, och Sverige med sin långa
fredsperiod bakom sig, med sitt förtroende
i världen, med sin goodwill hos
andra nationer bör kunna ha djärvheten
att gå före i detta fall, före på den
väg mänskligheten ändå måste beträda
för att den skall klara sin egen existens.

Herr talman! Jag har givetvis ingenting
emot, då jag nu kommer fram till
slutet på vad statsutskottet har föreslagit,
att vad som beslutas här skall i
skrivelse till Kung], Maj:t tillkännages.
Det är klart att Kungl. Maj:t skall ha
reda på detta, och jag är ytterst tacksam
för att Kungl. Maj:t, i detta fall
representerad av försvarsminister Torsten
Nilsson, är närvarande vid denna
diskussion. Jag vill då uttala den för -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

hoppningen i anslutning till vad som
kan bli kammarens beslut, att det vid
de överläggningar som skall äga rum
ges möjlighet till en prövning efter det
läge som själva tiden har anvisat.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det finns naturligtvis
skiljaktigheter i den försvarspolitiska
inställningen som olika människor har.
En debatt härom kan endast vara till
nytta. Men det allt överskuggande i
denna diskussion är, att det inte finns
mer än en mening om vår rätt och
vår plikt att bygga upp det försvar vi
behöver för att skydda vår frihet och
vår fred.

Mot denna bakgrund framstår försvarsfrågan
som ett avvägningsspörsmål,
där vikterna är vårt utrikespolitiska
läge och den utrikespolitiska temperatur,
man har att räkna med, den
militärtekniska utvecklingen och de
konsekvenser denna för med sig även
för en liten stat, våra egna materiella
och personella resurser, våra utsikter
till bistånd från folk, som står på samma
sida barriären som vi, och vårt
statsfinansiella läge.

När det gäller sättet att angripa dessa
problem har enighet i det väsentliga
nåtts inom statsutskottet. Jag är glad
häröver och hoppas att det under den
blivande beredningen skall bli möjligt
att dra upp riktlinjerna för den fortsatta
utvecklingen på försvarets område
i samförstånd mellan partierna.

Vi är alla ense om att försvarets
första uppgift är att vara fredsbevarande.
De flesta har kanske hittills sett
de allvarligaste riskerna för vårt land
i samband med en större konflikt.
Många har bedömt våra utsikter att då
någon längre tid stå utanför som mycket
små. Men våra möjligheter att någon
lid förbli utanför och att få det bistånd
vi behöver, om vi dras med, måste i
första hand bero på intensiteten i våra
egna försvarsansträngningar. Vad man

emellertid än tror om vårt läge vid en
storkonflikt och vilken uppfattning
man än hyser om chanserna att undvika
en sådan konflikt på grund av
den avskräckande effekten hos de nyaste
förstörelsemedlen, står det väl
klart, att i synnerhet de små länderna
i gränsområdena mellan öst och väst
måste räkna med risken av isolerade
framstötar. Vårt försvar skall om möjligt
vara i stånd att göra ett angrepp
på vårt land så svårt och så kostsamt,
att ingen — inte ens en stormakt —
kan finna ett anfall vara en lönande
affär. Vad försvaret då skall kunna
göra, det är att bjuda så kraftigt motstånd,
att för det första världsopinionen
hinner reagera, att för det andra vi
kan vinna den tid, som behövs för att
kunna få det nödvändiga biståndet utifrån,
och att för det tredje de andra
demokratiska länderna tror på och får
övertygande bevis för, att vi själva gör
vårt yttersta och att vi alltså är värda
att satsa på. Här gäller mer än i de
flesta andra sammanhang: hjälp dig
själv, så hjälper dig andra.

Både den nu föreliggande försvarspropositionen
och överbefälhavarens
utredning grundar sig på den målsättningen
för försvaret, att icke någon
del av landet vid ett anfall skall lämnas
oförsvarad. Jag utgår från, att alla
vill hålla fast vid den målsättningen
och att ingen vill utpeka någon del av
vårt land som så värdelös, att den inte
är värd att försvaras. Godtar man detta
resonemang, att hela landet skall försvaras,
då har man också fått en utgångspunkt
för att bedöma vilka försvarskrafter
som behövs. Det grundläggande
materialet för de fortsatta
övervägandena har överbefälhavaren
lagt fram i sin utredning.

Det är inte svårt att förstå att vissa
moderna vapen — då framför allt de
som har anknytning till atomtekniken
—• aktualiserar problemställningar, som
griper tag i våra djupaste känslor och
moraliskt engagerar var och en av oss

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utvecklim

personligen. Var går gränsen för människors
rätt att förstöra människor och
förstöra för människor?

Men låt oss se saken som den är.
Frågeställningen låter sig i varje fall
inte för ett litet land som Sverige reduceras
till ett val, dikterat av fri vilja,
bestämt av hänsyn till moraliska imperativ.
I den yttersta nödens stund
har vi intet val. Vad vi säger i dag,
vad vi hoppas i dag bestämmer inte en
eventuell angripares framgångsmetoder.
Gränsen mellan konventionella vapen
och det vi sammanfattande kan kalla
atomvapen är varken klar eller skarp.
Den flyter. Vi är tvungna att rätta oss
efter den värld, där vi lever — även
om den är en ond värld.

Det finns ingen möjlighet att i dag
exakt säga, vilka moderna vapen vi kan
få fram eller när vi kan få dem. Detta
är ett av de avgörande problem, den
kommande beredningen får syssla med.
Det gäller för den att söka få grepp på
vilka rön och erfarenheter utifrån vi
kan få del av, i vilken mån och i så
fall hur snabbt vår egen forskning kan
nå resultat, vilka anskaffningar inomoch
utomlands vi har chans till. Att vi
med vårt framtida försvar måste söka
införliva såväl taktiska atomvapen som
robotvapen förefaller mig uppenbart.
Vi har inte råd att undvara dem. Jag
understryker liksom i utrikesdebatten,
att överbefälhavarens utredning icke
ifrågasätter anskaffning av sådana
massförstörelsemedel, som kan användas
mot befolkningscentra eller andra
civila mål. Begränsningen till vissa bestämda,
rent militära försvarsuppgifter
ligger ju bakom överbefälhavarens definition
av det taktiska atomvapnet.

Den tekniska förnyelsen måste emellertid
ta tid, även om vi jämförelsevis
snabbt kommer överens om huvudlinjerna
för vårt handlande. Under denna
tid måste vi fortsätta att bygga upp ett
försvar med de resurser vi har och
ytterligare kan utveckla. Vi måste anpassa
användningen av dessa resurser,

så långt i vår förmåga står, efter det
förändrade läget både på det rent militära
området och inom civilförsvaret.
Även om vi skulle utsättas för ett angrepp
från en tekniskt överlägsen motståndare,
kan ju ingen tvekan råda om
vår vilja att till det yttersta försvara
oss. Detta val har vi en gång för alla
träffat. Det finns bara ett alternativ,
slavlägrets.

Den tekniska förnyelsen måste ske
successivt. Vi måste undan för undan
rätta vår organisation och utbildning
efter de framsteg vi når eller får del
av. De risker, som skulle bli följden
av en skalömsning i förtid, kan vi inte
utsätta oss för. De nya vapnen måste
få växa in i vårt försvar och försvaret
organisaniskt få växa samman med
dessa nya vapen.

Denna ståndpunkt är desto naturligare,
som det aldrig kan bli fråga om
antingen nya vapen eller dem vi nu
vant oss vid. Den erfarenhet man har
och experternas uttalanden pekar i
samma riktning. Våra resurser för att
möta ett eventuellt angrepp måste innefatta
ett både—och: både de försvarsmedel
vi hittills satsat på och dem den
tekniska utvecklingen gör ofrånkomliga
för oss. Styrkorna byggs upp efter den
principen — på bägge sidor vattendelaren
både i små och stora länder.
Det är mycket troligt — senast har den
tanken skymtat i den engelska diskussionen
— att ett angrepp mot en småstat
i huvudsak sätts in på ett sådant
sätt, att ett i princip konventionellt
försvar blir nödvändigt. Vad som gör
detta troligt är, att den stormakt, som
i en isolerad aktion t. ex. mot oss tillgriper
moderna massförstörelsemedel,
måste utgå från att detta betyder
världskrig, och världskrig betyder samma
eller värre massförstörelsemedel
över egna städer och produktionscentra.

Det sades nyligen i en tidning, att
tiden kanske kommer att rida fortare
än vad både överbefälhavaren och che -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

fen för försvarsdepartementet och vi
andra tänkt oss. Det är kanske så. Men
den utvecklingen är ändå knappast trolig,
att sådana moderniseringar, som
för den närmaste framtiden ansetts vara
möjliga och nödvändiga, skulle bli obehövliga
eller att det som göres nu skulle
komma för tidigt. Därför är det också
angeläget att t. ex. beslut om den framtida
flygplananskaffningen — som
statsutskottet understryker — fattas i
så god tid att produktionen planenligt
kan fortgå. Det är ju här närmast
attackflyget saken gäller, en av de
grundläggande punkter där såvitt jag
förstått en betydande enighet råder i
bedömningen.

Den för den framtida utvecklingen
så viktiga försvarsvetenskapliga forskningen
liar redan fått sin ställning förbättrad.
Ytterligare insatser förutsättes
efter öB:s riktlinjer. Även detta hör till
de saker, som skall diskuteras av den
kommande beredningen. Av vad vi hittills
erfarit tycks emellertid framgå, att
en av de största svårigheterna har varit
att förena den frihet, under vilken
en forskningsverksamhet måste bedrivas,
med den förhållandevis strama
statliga organisationen av sedvanligt
slag. Det stela lönesystem, som hör dit,
gör det svårt för forskningsanstalten att
i konkurrens med näringslivet kunna
behålla särskilt de kvalificerade forskarna.
Varje specialist som går förlorad
kan betyda en avsevärd försening
i arbetet och eu inte obetydlig kapitalförlust.

Dessa olägenheter är så påtagliga, att
vi enligt min mening måste överväga
en annan och lämpligare organisationsform
för forskningsanstalten, som ger
dess ledning behövlig rörelsefrihet
också i lönesättningen inom en allmän
ram. Jag förstår mycket väl att en sådan
tanke kan resa invändningar här i
riksdagen. Vi är vana vid att få varje
förslag till löneförändring i detalj motiverat.
Det är emellertid att märka att
en sådan motivering inte kan presteras
(i — Andra kammarens protokoll 1955.

för forskningsanstaltens del — helt enkelt
beroende på denna verksamhets
natur. Följaktligen talar såväl ändamålsenligheten
som våra redan i praktiken
begränsade möjligheter till insyn
för tanken att ge forskningsanstalten
en friare ställning. Man kan tänka sig
olika vägar att nå detta mål. Försvarets
forskningsanstalt skulle i och för sig
kunna ges formen av ett statligt bolag.
Man kan också diskutera att förvandla
den till en fristående forskningsinstitution
med kontraktsanställd personal.
Antingen man väljer den ena utvägen
eller den andra, bör man självklart bereda
de anställda den trygghet både i
pensions- och andra avseenden, som
brukar vara förenad med statstjänst.

Herr talman! Det torde inte vara
möjligt att åstadkomma en ny försvarsordning
i ordets gamla bemärkelse.
Snabbheten i den tekniska utvecklingen
gör det nog nödvändigt för oss att segla
med lösare skot än tidigare. Trots
detta måste vi söka lägga ut vår kurs.
Det är den uppgift som ligger framför
oss.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Först bara en kort kommentar
till det avsnitt i herr Spångbergs
anförande, i vilket han berörde
kostnaderna för vårt försvar. Herr
Spångberg ansåg att dessa kostnader
förvisso är tillräckligt höga. Ja, jag
skulle kunna gå än längre och säga, att
jag tycker att de i och för sig är för
höga. Herr Spångberg önskade skära
ned dem. Javäl, det kan man i och för
sig önska, men vår försvarspolitik är
sannerligen icke någon önskepolitik. Vi
tvingas tvärtom att anpassa oss efter en
hård och obeveklig verklighet. Som utskottet
också framhållit, vet vi att oförändrade
anslag under en tioårsperiod
innebär, att vi antagligen minskar vårt
försvars styrka med omkring en tredjedel.

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

Jag kan också hålla med herr Spångberg
om att vi skulle kunna använda
våra pengar för andra ändamål — under
förutsättning, herr Spångberg, att
vi icke levde i den värld, som vi för
närvarande lever i. I det sammanhanget
ber jag också att få understryka vad
herr Hjalmarson sade, nämligen att vårt
försvar i första hand skall vara en
fredsbevarande faktor. Det skall vara
ett stöd för vår utrikespolitik. Det har
det också varit, och i det avseendet har
det säkerligen haft sin stora betydelse.

Både herr Hjalmarson och herr
Spångberg berörde emellertid i sina
anföranden ting av sådan storleksordning,
att vi har alla skäl att följa dem
med största uppmärksamhet. De knöt
båda an till den nyligen timade försvarsdebatten
i det engelska parlamentet,
vilken har givit eko över hela världen.
Huvudtemat där var vätebombens
revolutionerande inflytande på försvarsproblemet.
Det nya vapnets verkan
angavs vara så enorm, att ett tiotal
bomber skulle kunna ödelägga England
från Newcastle i norr till Engelska kanalen
i söder. Möjligheterna för luftförsvaret
att förhindra de moderna,
snabba och högtflygande bombplanen
att komma in över de brittiska öarna
bedömdes som relativt ringa.

Samtidigt som bombernas effektivitet
har stegrats hart när till det absoluta,
har möjligheterna att förhindra inflygning
väsentligt reducerats. Insikten om
den nya krigsteknikens överväldigande
konsekvenser för hela mänskligheten
är med andra ord i snabb tillväxt. Man
gastkramas inför en fara, som är omätlig.
Alla fruktar för en händelseutveckling,
som kan utlösa en katastrof, vars
följder ingen fantasi kan utmåla och
bortom vilken intet mänskligt öga förmår
skåda.

Med skäl frågar man sig, vad som
skall göras för att förhindra en sådan
olycka. Den omedelbara slutsatsen är,
att det bästa försvaret skulle vara en
avrustning över hela linjen. Denna tan -

ke gick också som en röd tråd genom
debatten i det engelska parlamentet och
företräddes av talare från alla partier.
Vi har tydligen kommit dithän att rustningsteknikens
revolutionerande utveckling
gör en nedrustning nära nog
ofrånkomlig. Kunskapen om vätebombens
verkan — även om den för vårt
vidkommande är knapphändig — har
övertygat om nödvändigheten att uppbjuda
all energi för att genomföra en
internationell reglering av allt som har
med rustningar att göra. Av erfarenhet
vet vi dock att vägen dit fortfarande
är lång. Symptomatiskt nog enades också
den engelska regeringen och oppositionens
ledning om att Storbritannien
skall vidta åtgärder för att själv framställa
vätebomber på samma sätt som
man på sin tid satte i gång produktionen
av atombomber. Motivet härför
angavs bland annat vara angelägenheten
av att i sina egna händer ha medel att
bomba ur brittisk synpunkt särskilt
viktiga mål, om trots allt olyckan skulle
bryta in över vår världsdel. Man befarade
att under de för ett atomkrig
förmodligen avgörande första timmarna
eller dygnen det amerikanska atomflvget
skulle bli så upptaget att det
kunde tänkas, att några för den engelska
ögruppen särskilt farliga fiendebaser
icke skulle hinna bli angripna.
Detta kan visa sig vara »en fråga om
liv eller död» för Storbritannien, förklarade
den engelske premiärministern.
Med tanke på vår egen utrikespolitik
avslöjar yttrandet den betydelse det kan
ha för ett folk att inte ryckas in i krigets
virvel från dess första dag. Jag tycker
att vi skall lägga detta på minnet.

De engelska slutsatserna måste ses
mot bakgrunden av Storbritanniens
strategiska och politiska läge som är
ett annat än vårt och ger dess krigsmakt
andra uppgifter än vår. Storbritannien
är en av västs huvudmakter,
medlem av flera pakter och allianser
och bunden av åtaganden i samband
därmed. De brittiska öarna med sin

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

koncentrerade befolkning och industri
måste räkna med att om och när ett
storkrig utbryter omedelbart — om
möjligt överraskande — bli anfallna
med fiendens bästa och effektivaste vapen.
Sverige har ej den betydelsen och
för icke en sådan politik, att det kan
vara någon mening med att börja ett
storkrig med att offra de effektivaste
vapnen på oss.

Förklarligt är, att England med hänsyn
till sin sårbarhet anammar den
amerikanska teorien om en krigsmakt,
som genom förmåga till vedergällning
verkar i första hand avskräckande.
Sverige är åtminstone något mindre
sårbart än England. Det har större yta.
Vi har större möjlighet till utspridning.
Flera bomber behövs, färre människor
dödas, och färre betydelsefulla
skador åstadkommes med varje bomb.

Ett överraskande anfall måste engelsmännen
betrakta som särskilt farligt.
De riskerar att få sina bomblager och
bombplan, d. v. s. vedergällningsvapnen,
sönderslagna innan de hinner användas.
Detta kräver hög beredskap.
Vi har inga vedergällningsvapen och
därför ej samma krav på beredskap.
När interkontinentala robotar med
atombomber kan konstrueras blir de
och deras utskjutningsstationer kanske
lättare att skydda än flygplatserna.
Detta är ett av skälen till att man för
närvarande söker få fram sådana robotar
i England.

Om och när ett storkrig inledes kommer
båda sidor att först försöka komma
åt huvudmotståndaren och främst
dennes vedergällningsvapen och deras
baser. Oöverskådliga förstörelser kommer
att bli följden på båda sidor. Antalet
bomber och flygplan från början
och största förmågan att skydda dem
mot fiendens anfall kan bli avgörande
för utgången. Det är ej troligt att någon
under detta skede kommer att anse sig
ha råd att offra sina väte- och atombomber
på oss. Däremot kan vi få att
göra med de konventionella stridskraf -

ter, som ej kan brukas i vedergällningskriget
direkt, men som kan bidra därtill
genom att landvägen nå fram till
motsidans vedergällningsbaser eller åtminstone
komma dem närmare in på
livet. I detta sammanhang ber jag få
understryka de synpunkter som herr
Hjalmarson därvidlag anförde. De konventionella
vapnen behövs fortfarande.

Förenta staterna och A-paktens övriga
signatärmakter har förklarat, att
blir det storkrig kommer atom- och
vätebomber att användas. Det ligger i
teorien om den avskräckande strategien
att man säger så, att man framhåller
vätebombens förödande verkan och att
man drar upp vissa linjer, som om de
överskrides medför storkrig.

Men ju mer tillgången på vedergällningsvapen
hopas på båda sidor, desto
mer kommer man att rygga inför att
börja ett storkrig med all dess förstörelse
även för en själv och desto mer
kommer man att undvika att kalla något
krig för storkrig, att ställa sig själv
inför nödvändigheten att behöva infria
ett löfte om vätebombkrig. Ett sådant
kommer nämligen med största sannolikhet
att medföra nästan fullständig
förstörelse av båda parterna, ett allmänt
självmord. Följden är att man blir
mer och mer benägen att kalla krig för
småkrig, men småkrig kommer troligen
att utkämpas med konventionella
vapen, kanske med taktiska atombomber,
men ej med vätebomber. Ty dessa
vätebomber utlöser storkrig, som alla
förvisso fruktar. Vi har med andra ord
hamnat i den paradoxala situationen
att samtidigt som atomvapnens förstörelseverkan
stegrats näst intill det absoluta
har deras avskräckande inverkan
på sätt och vis förminskats, för så
vitt en angripare hoppas att de inte
kommer att tillgripas just på grund av
deras fruktansvärt ökade effektivitet.

I detta sammanhang rullas även ett
annat problem upp, vid vilket också
den engelska parlamentsdebatten snuddade.
Om endera parten i det kalla kri -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

get gör en framstöt som utlöser stridshandlingar,
kommer inte då giganterna
att i eget intresse söka begränsa eldsvådan,
lokalisera atomkriget för att undvika
ömsesidig förintelse? Ligger det
vidare inte frestande nära till hands för
de stora demokratierna att de, inför
risken av att en incident kan framkalla
storkrig, i valet mellan förintelse
och eftergift väljer det senare, om icke
deras egen existens direkt sätts i fara?
Och vilka slutsatser skall de mindre
länderna dra av denna i och för sig
mänskliga reaktion? Enligt mitt förmenande
inskärper det vikten av att en
mindre stat är så rustad, att eventuella
angripare förstår, att ett angrepp kommer
att leda till så omfattade stridshandlingar,
att ett storkrig med all sannolikhet
bleve följden. Risken härför
skulle antagligen hejda galenskapen.

Tillkomsten av vätebomben visar att
utvecklingen på detta fält för mänsklig
verksamhet gått i rasande tempo sedan
vetenskapen grävt ned sig i dödsbringande
uppfinningar. Den första typen
av atombomber betraktas ju i vida
kretsar redan som ett konventionellt
vapen. Säkert är att atomvapnet numera
måste anses som mycket flexibelt.
Man kan välja mellan olika storlekar,
från lätta s. k. taktiska atomvapen till
kraftiga vätebomber. Man kan även välja
olika detonationshöjder och på så
sätt variera de verkningar, som man vill
åstadkomma.

»Konventionella» atombomber kan
vara konstruerade så att den frigjorda
energimängden blir högst varierande.
Skillnaden ligger härvid till stor del i
större eller lägre verkningsgrad. I lätta
atombomber utnyttjas det klyvbara materialet
ej så effektivt som i en tung
bomb. Vill man ytterligare öka verkan
av dessa »konventionella» atombomber,
måste kvantiteten klyvbart material
ökas avsevärt över den minsta tänkbara.
Ett »rationellt» utnyttjande av en
tillgänglig mängd klyvbart material torde
vara att använda det dels i taktiska

atomvapen och dels som initiering i vätebomber,
därest man önskar en kraftigare
verkan.

Någon skarp gräns mellan atomvapen
med liten verkan å ena sidan och
stor sådan å den andra är svår att dra.
Den taktiska atombomben karakteriseras
främst av sin låga totala vikt —
några hundra kilogram — och mindre
dimensioner, varigenom den blir relativt
lätt att transportera. Klart är att
olika variationer kan tänkas inom denna
ram. Man kan använda attackplan,
robotar eller torpeder för bomberna,
och sådana atomladdningar kan även
numera utskjutas från kanon.

Då frågar vi oss: Hur långt har man
hunnit i produktionen av det nya förstörelsemedlet?
Det är naturligt nog
svårt att lämna säkra uppgifter härom.
Vid beräkning av lagren atomladdningar
i olika längder utgår man från en
bedömning av tillgången på klyvbart
material, vilken kan göras med utgångspunkt
från publicerade uppgifter beträffande
anläggningar för framställning
av sådant material. Då kvantiteten
klyvbart material inte skiljer sig så
mycket i olika bomber, kan antalet sådana
beräknas. Det är dock för närvarande
omöjligt att göra en uppdelning
i taktiska och andra atomvapen.

Förenta staterna kan bedömas ha flera
tusen atombomber. Nyligen fanns i
amerikansk press siffran 5 000 och
t. o. in. 10 000, vilket senare antal dock
förefaller högt. Kapaciteten torde uppgå
till omkring tusen bomber per år.

Kostnaden för tillverkningen av en
atombomb har i amerikanska tidskrifter
uppgivits till mellan någon miljon
och 200 000 dollar. En sådan kostnadsuppgift
är dock starkt beroende av hur
mycket som medtages för amortering
av anläggningar och för nedlagda forsknings-
och utvecklingskostnader.

Amerikanarna har dessutom enligt
uppgift 28 cm atomartilleri ävensom
markroboten »Corporal» hos sina trupper
i Europa. Dessutom beräknar man

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

att tillföra dem raketen »Honest John»
under de första månaderna i år. Samtliga
dessa kan transportera atomladdningar.
Det kan dock ifrågasättas, om
sådana nu finns i Europa. I fråga om
atomkanonen har uppgivits, att den nu
skulle dras tillbaka på grund av dess
svårrörlighet.

Sovjets lager av atombomber kan
kanske räknas i tusental. Tillverkningskapaciteten
är emellertid avsevärd och
i stigande. Ryssarna har själva uppgivit
att de har en atomkanon. Storbritannien
har atomladdningar i betydligt
mindre omfattning än så länge. Det
finns dock redan så många, att en angripare
av England måste ta hänsyn
härtill.

Vikten hos en taktisk atombomb rör
sig, som jag förut sagt, om några hundra
kilo. För atomgranaten till 28 centimeters
kanoner har uppgivits en vikt av
cirka 300 kilogram. 28 centimeter är
också den minsta diameter, som offentliggjorts
för någon stridsdel med atomladdning.

Hur ställer det sig med tillverkningen
av sådana vapen? För tillverkning av
atombomber måste man räkna med att
ha tillgång till uran i hundratals ton.
Vid framställning av plutonium åtgår
dessutom i reaktorerna hundratals ton
grafit av stor renhetsgrad eller också
tungt vatten, varav behovet dock är åtskilligt
mindre. Den kemiska separationsanläggningen
blir på grund av
strålningsriskerna komplicerad och relativt
dyrbar såväl beträffande anläggning
som drift. Priset på uran har i
vissa utländska framställningar angetts
till ett par hundra kronor per kilogram.
Det tunga vattnet från Norsk
Hydro betingar ett pris av 1 000 kronor
per kilogram, men för extremt rent
sådant är det avsevärt högre. Råvarukostnaderna
för framställning av taktiska
atomvapen kan alltså beräknas
uppgå till ett par hundra miljoner kronor
vid starten men kan sedan beräknas
till betydligt lägre belopp.

Ett svårare problem är personalbehovet
för en sådan tillverkning. Detta
gäller särskilt den högt kvalificerade
personalen, som sannolikt måste räknas
i flera hundratal. Här måste alltid en
avvägning ske med tanke på andra behov
för vår försörjning, för vårt näringsliv
och för vårt försvar.

Frågan om atomvapnens upptagande
i det svenska försvaret är — det vill jag
understryka — ett spörsmål av stor
principiell och praktisk vikt. Under den
offentliga debatt, som förts härom, har
tydligen alla som yttrat sig utgått från
att det inte kan bli fråga om annat än
s. k. taktiska atomvapen. Dessa kan
uppenbarligen ha betydande militärt
värde, framför allt gentemot en motståndare,
som endast använder konventionella
vapen, och även gentemot en
fiende, rustad endast med taktiska atomvapen
av ungefär samma men icke
större effektivitet. Om däremot användningen
av taktiska atomvapen kan
väntas framkalla bruk av kraftigare
atomvapen från motståndarens sida mot
oss, kan måhända läget bli detsamma
som jag nyss beskrivit i fråga om vätebombens
bruk. Att innehavet av taktiska
atombomber förhindrar en fiendes
massinsats av överlägsna styrkor
vid en invasion är emellertid alldeles
tydligt.

Men det är inte min avsikt att nu
taga ställning till problemet om atomvapen
i det svenska försvaret. Detta
problem bör för övrigt ses även från
andra synpunkter än de militära, såsom
alldeles riktigt tidigare har påpekats
här i dag.

Härtill får läggas, att kunskaperna på
atomenergiområdet kommer att stegras
snabbt under de närmaste åren. Jag tror
emellertid inte att det kan vara god
politik eller ekonomi att nu inrikta
vårt lands begränsade resurser i fråga
om kvalificerade tekniker och vetenskapsmän
på framställning av taktiska
atomvapen. Därtill kan läggas ett tekniskt
skäl för att vänta med ställnings -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

tagandet till vad som skall ske. Under
ytterligare några år sammanfaller nämligen
forsknings- och utvecklingsarbetet
fullständigt med det som erfordras
för atomenergiens utnyttjande som
kraftkälla. Efter vår bedömning i dag
kan under alla förhållanden eu atomvapentillverkning
inte påbörjas under
de närmaste åren. Slutligen har tanken
framkastats om import av atomvapen.
Det står emellertid utan vidare
klart, att detta inte för närvarande är
möjligt.

Både i dag och tidigare har den frågan
riktats till mig, vilka slutsatser regeringen
drar för vårt eget lands vidkommande
och vad som sker inom
denna omfångsrika sfär av vetenskapen.
Jag har tidigare erinrat om att
vi i motsats till de tre stora inte har
några egna praktiska erfarenheter att
bygga vårt omdöme på. Om jag ändock
anför några synpunkter, så sker det
utan varje anspråk på att de skall tillmätas
allt för stor tillförlitlighet. Jag
hoppas att de bemöts med all möjlig
tolerans, eftersom vi i våra dagar mer
än någonsin befinner oss i ett ovisst
gränsland mellan det förflutna och
framtiden. Mina reflexioner kan också
påverkas av en förklarlig benägenhet
att tyda allt till det bästa. Jag kan
emellertid i så fall ursäktas med att
vi väl alla med den största motvilja
skulle åse en fasansfull utveckling, i
vilken den civilisation vi uppnått förvandlas
till smuts och trasor.

Vår första tanke gäller naturligt
nog skyddet av medborgarna; herr
Hjalmarson var nyss också inne på
detta. Vad kan sägas härom?

När det gäller skyddet mot vätebomber
har olika uppfattningar gjort sig
gällande i Förenta staterna och i England.
Medan amerikanarna sätter sin
tilltro till evakuering, framhåller engelsmännen,
att de brittiska öarna är
så små och har så stor befolkningstäthet,
att det är svårt att hitta någon
plats att evakuera till. Självfallet kan

varken engelska eller amerikanska uppfattningar
direkt omsättas på svenska
förhållanden. Sverige är ett litet land
med låg befolkningstäthet. I det ena avseendet
liknar det England, i det andra
Förenta staterna.

Räknar emellertid en eventuell fiende
med att snabbt kunna utnyttja vårt land
för genommarsch, för upprättande av
baser eller för att tillgodogöra sig naturtillgångar
eller industriell kapacitet,
kan endast de mindre kraftiga atomvapnen
med lokal verkan komma till användning.
Även dessa kan då ej användas
mot de områden, som han vill utnyttja
och följaktligen bevara så intakta
som möjligt. Att använda vätebomber
mot Sverige skulle innebära, att stora
områden ej bleve tillgängliga för angriparen
under ganska lång tid.

Nästa fråga ger sig själv. Kan det över
huvud taget löna sig att offra någonting
på ett svenskt försvar sedan vätebomben
tillkommit och inför risken att
vi kan komma att utsättas för vätebombanfall? Även

om det synes sannolikt, att vätebomben
kan komma att användas i
ett krig på liv och död mellan öst och
väst, som jag nyss sagt, finns det skäl,
som talar för att vätebomber inte kommer
att sättas in mot Sverige. Först och
främst är vätebomben ett onödigt kraftigt
vapen, om man vill slå ut militära
eller civila mål av den relativt begränsade
utsträckning som förekommer i
vårt land. Den kvardröjande radioaktiva
strålningen från materia, som av
vinden kan spridas över mycket stora
områden, kan vålla angriparen förluster
eller hindra honom att under viss
tid ta stora delar av landet i besittning
— vilket direkt strider mot det sannolika
syftet med en ockupation av Sverige,
ett snabbt genomtåg eller snabbt
upprättande av baser.

Det får emellertid inte betraktas som
osannolikt, att ett krig av konventionell
karaktär — kanske helt utan atombomber
som i Korea — skulle kunna föras mot

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

oss i »skuggan av vätebomberna», om
vi raserade vårt nuvarande försvar eller
inte moderniserade det i den takt våra
resurser medger. Någon hjälp utifrån
skulle vi därvid knappast kunna påräkna.
Ett sådant krig skulle ju närmast
få karaktären av en inmarsch och inte
ge någon tid till insättande av hjälpaktioner
innan hela landet vore ockuperat.
För övrigt skulle troligen icke alla
andra folk vara intresserade av Sveriges
öde, därest svenskarna själva icke
vore intresserade av att med alla medel
försvara sin frihet.

Man frågar sig kanske då, vilka chanser
vi har att eventuellt utan hjälp ta
upp en strid mot en överlägsen motståndare.
Med ett starkt svenskt försvar
är det inte troligt att ett anfall
sättes in utan att väsentliga fördelar står
att vinna genom en ockupation av vårt
land. Här tyder den tekniska utvecklingen
på att betydelsen av att utnyttja
svenskt område för baser minskar allteftersom
räckvidden på bombflyget och
framför allt de styrda fjärrvapnen ökar.
Sedan interkontinentala fjärrvapen hunnit
utvecklas — och intet tyder på att
en räckvidd på många hundra mil och
en noggrannhet, med astronomisk navigation,
på några km, tillräcklig för
användning av vätebomber, skulle ur
teknisk synpunkt vara en orimlighet
inom en relativt nära framtid — kan
Sveriges läge ur strategisk synpunkt i
samband med ett stormaktskrig väsentligt
förändras. Risken för en lokal konflikt
kan oberoende härav kvarstå, men
den kan reduceras genom ett bibehållande
och en fortsatt modernisering och
effektivisering av vårt försvar.

Herr talman! Jag kan försäkra att det
inte är uppbyggligt att dagligen syssla
med dessa ting. Ju mer man tränger
problemet in på livet, dess mer betänksam
blir man. Ibland frågar man sig,
om vi är på väg att slungas tillbaka mot
den Hd då »jorden var öde och tom och
mörker var över djupen». Jag återkommer
dock till att insikten om vätebom -

bens förkrossande verkan och svårigheten
att försvara sig mot dylika bomber
måste ha en förlamande inverkan
på angreppsviljan även hos den mest
aggressive. Ett oroande och obevekligt
faktum är, att den som tänker »hindra»
eller vinna ett krig genom vätebombning
måste räkna med repressalier av
samma art mot befolkningscentra i det
egna landet. Man kan inte utesluta möjligheten
att han helt enkelt av fruktan
för följderna avstår från användningen.
Vi klamrar oss i alla fall fast vid denna
förhoppning.

Ytterligare en iakttagelse bör registreras.
I Amerika och England, där man
vet åtskilligt mera om de nya betvingelsemedlen
än hos oss, understryker
man ständigt svårigheten att planera
på längre sikt. Tidigare planer revideras
och man anser, att nya avvägningar
måste göras praktiskt taget varje år.
Varje plan är en »övergångsplan», såsom
man uttrycker det. Jag anser i likhet
med herr Hjalmarson, att man inte
nu kan upprätta försvarsordningar av
den typ, som vi tidigare har beslutat
här i landet. Denna iakttagelse gör inte
uppgiften för oss själva lättare, när vi
spanar efter sikten mot framtiden, men
den manar oss att hålla blicken öppen
för alla nya frågeställningar, som oavbrutet
uppkommer. Våra smidigt uppbyggda
materielplaner ger utrymme för
den anpassning, som nya tekniska rön
kan nödvändiggöra. Därtill kommer,
att om man bortser från skiljaktigheterna
i strategisk uppläggning och därav
kommande olika uppgifter för krigsmakten,
är de åtgärder, som rekommenderas
i England, påfallande lika vad
som föreslås i ÖB-utredningen. Därav
kan vi, herr talman, bl. a. dra den slutsatsen,
att det nya läget icke är av den
beskaffenheten, att våra tidigare ansträngningar
på försvarets område varit
förgäves.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den intressanta och all -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

varliga redogörelse, som försvarsministern
här lämnat över det strategiska
läget och våra resurser med hänsyn
tagen både till detta läge och den revolution
som hela den moderna vapentekniken
genomgått, har också belyst den
gemensamma värdering som ligger till
grund för bedömningen på olika håll
när det gäller den svenska försvarsmakten
och försvarets fortsatta utformning.
Vad det gäller för oss är, såsom försvarsministern
framhållit, att ha ett
sådant försvar att vårt folk och vårt
land om möjligt kan hållas utanför konflikter.
Jag skulle som en komplettering
till försvarsministerns framställning
vilja göra ett påpekande, som jag tror
har betydelse just nu, inte minst inför
atomkraftens utveckling.

Det är nödvändigt att man i tid, oavsett
hur vi när det gäller den svenska
krigsmakten kommer att ställa oss till
atomvapnen, ser till att det finns tekniker
och vetenskapsmän utbildade, så
att vi här i Sverige kan följa med utvecklingen
på detta område. Jag tror
mig veta att det är just härvidlag som
de allvarligaste bristerna föreligger, och
jag vill för regeringen understryka nödvändigheten
av att man, eftersom det
här är fråga om en i verklig mening
långtidsplanering, säkrar tillgången till
kompetent folk för de i hög grad expertbetonade
uppgifter som möter.

I anslutning till vad både herr Hjalmarson
och försvarsministern sagt
skulle jag också vilja påpeka att det ju
inte bara är robotvapnen och atomvapnen,
som genomgått en revolutionsartad
utveckling, utan även de s. k.
konventionella vapnen. Den eldkraft,
som ett vanligt svenskt infanterikompani
kunde utveckla vid andra världskrigets
slut år 1945, är i denna dag
mångdubblad, beroende på den fullkomning
som de konventionella vapnen
har erhållit. Det räcker med att ta ett
par exempel. För tio år sedan hade huvudparten
av de svenska infanteristerna
ett mausergevär såsom sitt viktigaste

vapen. Dessa infanterister är nu alla
utrustade med automatvapen av någon
sort, vilka avfyrar många gånger flera
skott per tidsenhet. Beträffande luftvärnet
kan man göra samma iakttagelse. De
luftvärnspjäser, som fanns för tio år sedan
och som kostade något hundratusental
kronor, drevs för hand men
ansågs dock tillräckliga för de relativt
långsamgående flygplan som kunde tänkas
utföra anfall mot svenskt område.
Dessa luftvärnspjäser är i dag utbytta
mot maskindrivna pjäser som arbetar
praktiskt taget utan bemanning och som
drar kostnader på mer än det tiodubbla.

Alt det aven i år beträffande fjärde
huvudtiteln föreligger ett utskottsutlåtande,
som i sina huvudpunkter är nästan
enhälligt, beror på flera omständigheter.
En av orsakerna är att betänkandet
har ett drag av kompromiss. Vi har
inom avdelningen försökt skriva så tillmötesgående
som möjligt när det gäller
de olika värderingar som utgör betänkandets
bakgrund. Det finns därför
utrymme för olika tolkningar även av
vad som sagts om den takt, i vilken ÖBförslaget
skall bearbetas av den parlamentariska
snabberedning som utskottet
föreslår. Jag vill emellertid inte dölja
att många inom utskottet och första
avdelningen ansett det vara ett i hög
grad centralt intresse att, såsom försvarsministern
understrukit i propositionen,
öB-planen icke förhalas, utan att
den parlamentariska snahberedningens
arbete skall vara slutfört i så god tid,
att man kan ta hänsyn till denna plan
vid uppgörandet av nästa års huvudtitel.

Varje uppskov med ÖB-planen vållar
en avsevärd fördyring. Bedan detta är
en anledning att söka förverkliga den
i god tid.

Den andra orsaken till att vi kunnat
uppnå enighet är att den försvarshuvudtitel,
som nu ligger framför oss, är
ett provisorium i väntan på de förslag
som vi hoppas få ta ställning till nästa

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

år, sedan snabberedningen utfört sin
granskning.

Bakom utskottets enhällighet ligger
vidare en relativt enhetlig bedömning
av det politiska läget. Utöver vad försvarsministern
har sagt vill jag påminna
om de närmaste årens forcerade
västtyska upprustning med allt vad
denna kommer att betyda för det strategiska
och militära läget i Europa och
hela världen. Det är självklart att denna
förstärkning av västsidan i den nuvarande
världspolitiska uppställningen
betyder ett ökat spänningsmoment, som
kan komma att påverka även vår säkerhet.
Även denna synpunkt bör tagas
med, när man talar om vikten av att i
tid få fram ett beslut på grundval av
ÖB-utredningen.

Beträffande själva ÖB-utredningen
skulle jag vilja göra den reflektionen,
att detta såvitt jag vet är första gången
i svensk försvarshistoria som vi står
inför försvarsfrågans lösning med ett
enhälligt förslag från försvarets ledning.
Detta är ett högst betydande framsteg.
Det finns anledning att vi från
politiskt håll, där vi många gånger tidigare
förgäves har försökt att erhålla
ett sådant enhälligt förslag till lösning
från den militära ledningen, nu uttalar
vår livliga tillfredsställelse med det betydande
arbete och den uppoffring av
egna synpunkter, som denna enhetlighet
är ett bevis för. Denna enhetliga
militära anslutning skapar en bättre
grund för en samlande lösning än vi
tidigare i riksdagen har haft, i varje
fall under de senare decennierna. Detta
är också eu förklaring till att försvarsfrågan
så lidelsefritt som nu kan diskuteras
i de politiska instanserna.

Om man skall förstå öB-förslaget, är
det nödvändigt att man ser det som en
samlad avvägning. Rycker man ut någon
del ur det samlade förslaget, blir
detta snett och feldimensionerat. Det
är själva helhetsavvägningen som ger
det dess speciella karaktär. Därför kan
också försvarsgrenscheferna, samtidigt

som de accepterar denna enhetliga lösning,
förklara att de själva helst skulle
ha velat ha en ökad andel för det vapen
som de representerar.

I utskottsutlåtandet antyds de olika
alternativ i fråga om kostnadsramen,
med vilka militärerna ha rört sig. Till
komplettering av utlåtandet kan jag
säga, att dessa har varit dels det som
ligger till grund för det framlagda förslaget,
dels ett förslag som man uppgjort
med utgångspunkt från den nuvarande
kostnadsramen, därvid man inräknat
de kostnader för robot- och
atomvapen som eventuellt tillkommer
under tioårsperiodens senare del, dels
ytterligare ett förslag inom den nuvarande
kostnadsramen utan några poster
för robot- och atomvapen med den
ökning för de konventionella vapnen
som blir en följd härav.

En lägre kostnadsram leder sålunda,
som utskottet har skrivit och också försvarsministern
betonat, till en avsevärd
sänkning av den samlade försvarskraften
vid tioårsperiodens slut. Man måste
räkna med lönehöjningar och ökade
kostnader för gemensamma utgifter,
t. ex. för försvarsmaktens löner, dess
stora bestånd av motorfordon o. s. v.,
och dessa kostnadsökningar gör inom
en låst kostnadsram den rent militära
delen av försvarsorganisationen mindre
och mindre. Därför kan man inte bygga
upp en försvarsorganisation efter det
mönstret. Man finge i så fall göra om
hela förslaget från botten med alla
konsekvenser som detta medför.

Utöver de tre alternativen — jag röjer
inte någon hemlighet om jag säger
det — har man på militärt håll arbetat
med ytterligare några alternativ och
därvid inte bara räknat med de tre vedertagna
försvarsgrenarna. De nytillkomna
är, som bekant, numera många,
civilförsvar, psykologiskt försvar, industriell
beredskap, ekonomisk beredskap
o. s. v. Man har räknat med olika
kostnader för dessa och sedan försökt
foga ihop dessa byggklotsar till en en -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

hetlig byggnad. Jag tror att man måste
säga att det är ett mycket omfattande
och grundläggande arbete som gjorts
innan man kommit fram till det organisationsförslag
som nu skall läggas
till grund för den fortsatta parlamentariska
beredningen.

Herr Hjalmarson var inne på en
fråga, som jag med några synpunkter
vill spinna vidare på. Vilken är själva
grunden för öB-utredningens organisationsförslag?
Jo, mina damer och herrar,
det är den, att detta förslag representerar
det minimum som behövs för
att uppehålla ett svenskt periferiförsvar,
d. v. s. för att ge våra försvarskrafter
den styrka och slagkraft som
erfordras för att ta upp försvaret redan
vid Sveriges gräns och kust. Hur man
än vrider och vänder på dessa problem
ligger det ju ändå så till, att det
är vid gränsen och utanför kusten — i
varje fall senast vid gränsen och kusten
— som ett försvar med utsikt till
framgång kan tas upp. Har ett fientligt
angrepp satts in mot landet och fått
fast fot på vårt eget territorium, då
blir hela läget ett annat. Därför är det
av utomordentlig vikt att vårt försvar
från ansvarigt hål] planeras så, att ett
periferiförsvar med utsikt till framgång
kan genomföras. Om man håller fast vid
denna synpunkt, då måste man också i
stort sett godta den storleksordning på
försvarskrafterna som ÖB-förslaget innebär.
Det tillåter naturligtvis omdispositioner
här och var, men i stort
sett kommer man nog inte ifrån detta
förslag.

Som en konsekvens av detta skulle
jag vilja understryka en synpunkt som
kanske är alltför mycket förbisedd i
försvarsdiskussionen. Om man presenterar
s. k. underbud, om man säger att
vi måste nöja oss med någonting mindre
och billigare, då måste man också ta
konsekvensen av detta, nämligen att
hela vårt territorium inte kan försvaras.
Om vi skär ned försvaret ställs
man — i varje fall i princip — inför

nödvändigheten av att ange vilken del
eller hur stor del av det svenska territoriet
som från början skall uppges.
Hur skall då krigsplanläggningen göras
beträffande återstoden av vårt territorium,
den del som kan försvaras? Detta
är en ytterst allvarlig fråga. Man måste
väl begripa och även behjärta att en
svensk militärledning inte vill ta på
sitt ansvar att arbeta med en krigsplanläggning,
som från början förutsätter
att vissa delar av svenskt territorium
inte skall försvaras— med allt
vad det innebär, bortflyttning av befolkning,
ödeläggelse av svenska städer
och samhällen med mera sådant. Därför
kommer man icke ifrån att radikala
minskningsförslag måste genomtänkas
till sina konsekvenser. Och dessa
måste i princip bli sådana som jag här
i korthet har försökt ange. Detta är
också en förklaring till att det inte bjudit
några större svårigheter att uppnå
en i stort sett enhällig anslutning från
utskottets sida till den principlösning
som ÖB-förslaget innebär.

Får jag, herr talman, tillägga en synpunkt,
som man inte tillräckligt kan
betona. När man nu diskuterar öB-förslaget
tvingar detta fram till ett annat
sätt att tänka än det förhärskande för
bara tio år sedan — eller i varje fall
för tjugo år sedan när vi stod inför
1936 års försvarsorganisation. Vi kan
inte längre tänka tredimensionellt, i
armé, flotta och flyg. Vi måste ju räkna
med att kriget kanske i första hand berör
civilbefolkningen och angriper vår
försörjning, ekonomi och industri.

Kriget har fått en helt ny typ, och
det innebär att om man gör upp en
teoretisk ekvation och därvid räknar
med en utökning av kostnaderna, så
är det ingalunda säkert att dessa ökade
kostnader skulle komma att läggas
på de tre sedvanliga försvarsgrenarna.
Jag skulle föreställa sig att om militärerna,
som är mera medvetna om
detta nya sätt att tänka än de civila
är, skulle få ytterligare ett antal miljö -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

ner att röra sig med skulle de sannolikt
säga: Det viktigaste är att på de
och de områdena förstärka den industriella
beredskapen eller försörjningen
och att utbilda folk för vad vi kallar
civila yrken. Hela den gamla försvarsproblematiken
är radikalt förändrad,
och det kan inte undgå att i hög grad
påverka hela bilden av den blivande
försvarsorganisationen.

Man kan då fråga sig: Är inte hela
detta arbete nu gjort? Får vi inte nöja
oss med att godta vad öB-förslaget innebär
och lägga det till grund för det
blivande försvaret? Vad har parlamentarikerna
nu med saken att göra?

För det första tror jag att denna parlamentariska
snabberedning får en ytterst
viktig psykologisk uppgift, nämligen
att verkligen utifrån de enda
möjliga förutsättningarna — olika tänkbara
krigsfall — studera igenom hur
den nya organisationen kommer att
fungera. Det är klart att krig och försvar
är en så viktig och så svårbedömlig
uppgift, att det inte räcker att bara
fackmännen tittar på den. Det måste
vidare skapas en förankring för den
inte bara i folkrepresentationen utan
också i hela folket. Hela folket måste
känna sig övertygat om att denna uppoffring
är vad vi skall satsa för att
kunna känna trygghet mot att bli indragna
i en eventuell konflikt, den mest
fasansfulla och fruktansvärda, om den
skulle komma, som någonsin gått över
jorden. Jag är den förste att förstå försvarsministern
när han känner sig böra
ställa frågan, om vi inte skulle återvända
till läget före skapelseberättelsen
för den händelse ett nytt krig skulle
komma. Ett krig är därför inte en
militär angelägenhet, hela vårt folk
måste hysa visshet, att detta försvar är
vår väg att göra vårt yttersta för att
hålla oss utanför en väpnad konflikt.
Denna förankring hos folket av den
blivande försvarsorganisationen tror
jag är den första och kanske viktigaste

uppgift, som kan behandlas av den
parlamentariska beredningen.

Det andra är att studera hur denna
organisation kommer att fungera vid
olika tänkbara krigsfall. I det sammanhanget
är det naturligtvis en mängd
faktorer och fakta som inte kan läggas
fram till offentlig diskussion, men man
får då i denna beredning ett större forum,
som med oförvillade ögon och utifrån
sin bedömning kan titta på dessa
viktiga frågor.

För det tredje anmäler sig en rad
avvägningsproblem, som alltid kan diskuteras
och där fyra ögon ser mer än
två. Proportionen mellan de olika delarna
i det totala försvaret kan alltid
bli föremål för delade meningar, ocli
där kan en förnyad diskussion kanske
leda till fördjupade överväganden, även
om förändringarna inte skulle bli så
påtagliga.

För min del är jag för det fjärde
inte färdig att rekommendera att atomvapen
införlivas med det svenska försvaret,
förrän denna fråga blivit föremål
för en grundlig penetrering i den
beredning som skall komma. Jag tror
att detta innebär ett så viktigt principiellt
ställningstagande, att det i varje
fall måste grundligt genomstuderas ur
olika synpunkter. Jag vill påpeka att
det inom Förenta Nationerna arbetas
för att söka åstadkomma internationell
kontroll av atomkraften, och redan
detta förhållande i förening med det
faktum, att ett atomvapen icke skulle
komma in i en svensk försvarsorganisation
förrän efter åtskilliga år, talar
för att frågan om atomvapen utan någon
risk för försening kan göras till
föremål för ett förnyat och grundligt
övervägande.

För det femte är det såvitt jag förstår
viktigt att — som herr Hjalinarson
här var inne på — se över huruvida
forskningen kan beredas större utrymme
i de gemensamma försvarskostnaderna.
Jag tror att man utan överdrift
vågar säga, att forskningen kommit

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

att spela en helt annan roll för försvarets
utveckling i samband med den mekanisering
av försvarsapparaten, som
vi bevittnat under de senaste tio åren.
Hela avvägningen, förhållandet till
civilbefolkningen, allt detta är sålunda
problem som den kommande snabberedningen
får ta upp till behandling,
och jag vågar tro att det blir inte bara
ett betydelsefullt utan också ett betungande
arbete som denna beredning får.
Den är emellertid enligt min mening
alldeles oundgänglig ur alla synpunkter.
Jag vill dock energiskt understryka
vikten av att dess arbete avslutas i
god tid.

I allt detta och i varje fall under den
tid utredningsarbetet pågår är det viktigt,
att intresset ute i landet för våra
försvarsfrågor hålles vid liv och att
de frivilliga organisationer som arbetar
vid sidan av den aktiva försvarsmakten
stimuleras till fortsatt verksamhet.

Detta är, herr talman, i allra största
korthet bakgrunden till de reservationer
på smärre punkter, som finns fogade
till utskottsutlåtandet och som jag
här skall använda tillfället att vädja om
anslutning till. Hur vi än bygger upp
vårt försvar tror jag att det för ett
litet folk som vårt, där de personella
resurserna inte minst beträffande försvaret
alltid kommer att visa sig vara
för knappa, är nödvändigt att stimulera
de frivilliga krafterna till aktiv medverkan.

•lag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till dels utskotlets
hemställan under punkt 1, dels de reservationer,
som vid punkterna 59, 61
och 143 anförts bland annat av mig.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! I likhet med de båda tidigare
talesmännen för utskottet, herrar
Hjalmarson och Ståhl, vill jag understryka
den enighet som vi har kommit
fram till beträffande första punkten,
både i avdelningen och som en

följd därav i huvudsak också i utskottet.

Det är kanske riktigt att med anledning
av den tidigare debatten här understryka
följande. Om vi sålunda
är överens om tillvägagångssättet vid
den fortsatta utredningen, innebär detta
inte något ställningstagande till överbefälhavarens
förslag i övrigt, liksom
det inte heller han gjort det för försvarsministern
eller regeringen. Det
blir väl den kommande utredningens
sak att pröva både överbefälhavarens
förslag och andra alternativ som kan
komma fram.

När vi i vårt uttalande om en parlamentarisk
beredning inte har tillmötesgått
motionärernas krav, att en sådan
beredning skall sikta på en successiv
minskning av försvarskostnaderna under
en tioårsperiod, har detta bland
anant varit av kostnadsskäl. Om en parlamentarisk
utredning av det slag som
motionärerna önskar skulle ta ungefär
den tid på sig som vi är vana vid att
sådana utredningar tar, skulle vi nämligen
under den tid, då utredningen
pågår, sitta med en alldeles för stor
organisation, vilket såsom förut bär
sagts kunde medföra en snedvridning
och innebära ett slöseri med pengar.

Herr Spångberg ansåg att vi hade
kommit med en onödig pekpinne om eu
skyndsam utredning, men jag föreställer
mig att utskottet på den punkten inte
är av annan mening än försvarsministern.
Även om denne tidigare har tagit
god tid på sig föreställer jag mig att
också han är angelägen om att man
på den väg, som jag här har skildrat,
skall kunna undgå onödiga kostnader.
Om man ser på det dyrare alternativ,
som överbefälhavaren föreslår, finner
man att inte heller han undgår att
trots de ökade anslag, som han förutsätter,
skära ned organisationen. Om
det skulle sitta en långvarig utredning
skulle vi alltså under tiden få utgifter,
som inte skulle komma att utnyttjas på
ett effektivt sätt. Det är mot bakgrun -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

den härav som utskottet har understrukit,
att man om det är möjligt bör komma
fram till ett snabbt beslut.

Detta betyder inte på något sätt någon
ändring i riktning mot att militärerna
skulle få ökat inflytande i dessa
frågor, vilket eljest kunde tyckas framgå
av herr Spångbergs anförande. I vårt
land har militärerna under de närmast
föregående utredningarna inte haft något
sådant ökat inflytande, och det skall
de inte ha nu heller. Det är därför som
vi — och vår inställning stämmer väl
på den punkten också överens med
försvarsministerns — har begärt en
parlamentarisk beredning för översyn
av denna sak.

Jag skall inte uppehålla tiden längre.
Med vad jag här har anfört såsom huvudmotiv
ber jag att på denna punkt
få yrka bifall till utskottets hemställan,
som i största utsträckning även tillmötesgår
motionärerna. På övriga punkter
återkommer jag med yrkande längre
fram.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den grupp jag tillhör
har vid årets riksdag motionerat om en
parlamentarisk utredning i syfte att
nedbringa rustningskostnaderna och utveckla
ett demokratiskt neutralitetsförsvar,
byggt på folkets väpnade värnkraft.

Det gläder oss att ett stort antal andra
motionärer är inne på liknande linjer
och bestämt vänder sig emot ÖB-förslaget
om en fortsatt upprustning och en
stegring av försvarskostnaderna till det
olidliga. Dessa motionärer företräder en
växande opinion i vårt land, som anser
att Sveriges trygghet icke skall sökas
i förberedelser till ett förintande
atom- och vätebombskrig utan i eu konsekvent
fredspolitik, som — för att citera
utrikesministern — syftar till att

minska friktionsytorna och skapa avspänning.

Utskottets majoritet har gått emot en
sådan parlamentarisk utredning bl. a.
med den motiveringen, att det inte är
tid med en sådan. Varför är det så
bråttom? Hotas Sverige av någon omedelbar
fara? Jag tror väl inte att någon
på allvar vågar påstå detta. En parlamentarisk
utredning av den tidigare typen
behöver väl inte ta mer tid än den
skumraskutredning med begränsad parlamentarisk
medverkan som utskottet
förordar. Det har talats om de fyra
demokratiska partierna. Skall demokratien
ligga däri, att de för sig själva monopoliserar
alla avgöranden i en av nationens
ödesfrågor?

Kan en sådan utredning bli färdig i
höst, kan också en annan utredning bli
det. Utskottet säger självt, att alla de
militära synpunkterna är utredda i
ÖB:s förslag. Ja, det är ju ännu en motivering
för vår ståndpunkt. Generalerna
och amiralerna har sagt sitt; det
vore en logisk utveckling att folkets
valda representanter nu fick säga sin
mening och redovisa den inför sina
väljare. Det är en gammal sanning, att
krig är en alltför allvarlig sak för att
överlämnas åt generalerna. Den sanningen
gäller också beslut av den art
som skall fattas här i dag. Generalernas
politiska omdömeslöshet är sorgligt
känd även i vårt land

Utskottsmajoriteten förutser alltså till
hösten en långsiktsplan, som tydligen i
huvudsak skall stödjas på öB-planen.
De alternativ som stannar på lägre utgifter
har hemligstämplats, och innebörden
av planen karakteriseras kanske
bäst just av hemligstämpeln. De som
väljer sådana vägar får skylla sig själva,
om man i andra stater ifrågasätter landets
proklamerade alliansfrihet. Tydligen
tänker man sig att de inkallade
parlamentarikerna från fyra av riksdagens
fem partier skall sköta det hela.
Enligt vad herr Ståhl sade nyss skulle
parlamentarikernas medverkan närmast

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

vara av psykologisk art. De skulle förankra
planen hos folket, sade herr Ståhl.
Man skall utreda planens verkningar i
olika sorter av krig och möjligen till
slut syssla med någon avvägningsfråga.
I varje fall herr Hjalmarson och herr
Ståhl anser tydligen, att dessa utvalda
parlamentariker skall tjänstgöra som
något slags trosskuskar åt ÖB och i
etapper köra igenom det väsentliga av
den hemligstämplade skumraskplanen.
När herr Hjalmarson, Atlantpaktens
trogne företrädare i vår riksdag, är belåten,
då har svenska folket anledning
att se upp med vad som sker.

Vi vänder oss mot öB-planen i första
hand därför att den leder direkt bort
från Sveriges proklamerade neutralitetspolitik.
De som utarbetat denna plan
delar icke uppfattningen, att Sveriges
oavhängighet skall försvaras mot varje
makt som angriper oss eller vill dra oss
med i ett krig. Den bygger helt på det
av den historiska erfarenheten underkända
föreställningen om »krigsfall
ost». Den bygger på s. k. förberedd
hjälp från väster och gör oss beroende
av västerns krigsindustri. Talrika uttalanden
i Ny Militär Tidskrift av framstående
representanter för denna militära
expertis visar, att de inte har en
tanke på att försvara vårt lands oavhängighet
om västmakterna söker göra
Sverige till krigsskådeplats.

Hela det tekniska resonemanget bygger
på denna förutsättning. Enligt ÖBplanen
skall Sverige inte ha ett neutralitets-
och oavhängiglietsförsvar utan
topprustas för krig mot andra länder
på deras territorium. Herr Ståhl sade
nyss att vi skall vara beredda att försvara
oss redan utanför Sveriges gränser.
Den tanken kan då inte vara långt
avlägsen, att vi bör skynda oss att skaffa
oss en fiende även om han inte angriper,
att vi skall gripa till preventivkrig.

ÖB och stabsjuntan vill att Sverige
skall skaffa sig atomvapen, förbereda
giftgas- och bacillkrig samt bygga i

bergen insprängda robotbaser, som enligt
Ny Militär Tidskrift skall skjuta
mot mål på andra sidan Östersjön. Det
svenska folket, den levande värnkraften,
skall delvis ställas oövat och vapenlöst,
och i stället skall svindlande
summor anslås till utbyggnad framför
allt av bombflyget. Alla ser att det är
fråga om ett anfallsmaskineri mot andra
länders territorium, ty det är väl inte
meningen att bombplanen skall bombardera
oss själva?

ÖB föreslår denna upprustningslinje
trots att även Ny Militär Tidskrift säger,
att ett atomkrig skulle ha en förintande
verkan på vår civilisation. ÖB
legitimerar för en eventuell fiende användande
av atomvapen mot atombaser
i vårt land. Vi hörde nyss i radio vad
en atombomb över Tegelbacken skulle
innebära: vi skulle inte längre ha kvar
någon riksdag, några centrala staber
eller någon skön och blomstrande huvudstad.
Till och med en så utpräglad
högertidning som Industria skriver om
den politik som fått sitt främsta uttryck
i ÖB-planen: »Vi lämnar ut vår civilbefolkning
till massförstöring som vi
inte kan avvärja, och vi plockar ihop
nationens familjeförsörjare till av fienden
utvald plats för att krossas av överlägsna
stridsmedel.»

Tydligen bygger ÖB på föreställningen
om snabbförintelse och blixtkrig,
där det kapitalistiska block, som
har officerskårens sympatier, skall avgöra
saken genom blixtsnabba anfall.
Spekulationerna om blixtkrig med överlägset
flyg och överlägsna vapen gjorde
ett storartat fiasko i det andra
världskriget. De mycket påkostade flygplanen
hann inte ens användas i Polen,
Holland, Belgien och en rad andra länder
utan förstördes redan från början.
De teorier som skapades när man
trodde sig ha monopol på atombomben
i väster, duger inte att bygga upp ett
svenskt försvarsväsen på. Nu finns det
bara en väg för de fredsälskande folken:
att skapa en så mäktig folkopinion,

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

att den framtvingar förbud mot atomoch
vätevapen och förstörelse av sådana
tillgångar i alla länder. ÖB:s förslag,
som utskottet vill lägga till grund
för de närmaste årens utveckling på
försvarsområdet, bygger däremot på
svensk medverkan i atomkrig med egna
atombomber och söker skrämma svenska
folket med den falska föreställningen
att atomkriget är oundvikligt.

Utskottets resonemang bygger i verkligheten,
trots att man säger att ingenting
är beslutat, på ÖB:s plan att Sverige
skall skaffa åtminstone det mesta av
den moderna krigskonstens alla förintelsevapen.
Utskottet säger att den nuvarande
kostnadsramen skulle leda till
en beskärning av de nuvarande samlade
försvarsstyrkorna till en tredjedel
på grund av den tekniska utvecklingen.
Men om man vill skapa ett neutralitctsförsvar
byggt på folkets värnkraft i
stället för ett anfallsmaskineri, så förfaller
både utskottets och öB:s hela argumentering.
Om vi låter bli att skaffa
oss atomvapen, bombeskadrar och robotcentraler
för anfall mot andra länder,
om vi slutar upp att ha sådan
hybris, att vårt lilla land med sju miljoner
invånare skall vara det femte landet
i världen när det gäller krigsflygets
styrka efter de fyra stora världsmakterna
och före länder som Frankrike,
Italien och Polen — Västtyskland
kanske blir för svårt att hålla takt med
— om vi avstår från så högtravande
planer, tror jag att vi kan hålla ett
ganska gott neutralitetsförsvar byggt
på folkets värnkraft. Även med tillgodoseende
av teknikens utveckling behöver
inte detta försvar alls kosta vad
de nuvarande rustningarna går till. I)å
får vi vad de 20 socialdemokratiska motionärerna
avsett: en övergång till en
linje där vi inte bygger vår trygghet på
militära maktmedel utan på vår fredspolitik.
Det var inte militära maktmedel
som avgjorde att vårt land stannade
utanför det andra världskriget. Den berömda
igelkotten hade inga taggar när

Hitler hotade oss som mest, och den
var inte ens vid gränsen. Det var helt
andra faktorer, främst ingripande till
vår förmån från det land mot vilket
ÖB vill rikta hela våra kraft, som gjorde
att vi kunde stå utanför.

Bedan nu slukar rustningsbudgeten
hälften av alla direkta skatter, och den
utgör en fjärdedel av vår statsbudget.
Det är den svällande militärbudgeten,
som står i vägen för alla sociala och
kulturella reformer, som utskotten avstyrker
på löpande band. Det är den
svällande militärbudgeten, som är orsaken
till det orimliga skattetrycket,
framför allt för de arbetande massorna
och löntagarna i övrigt. De fyra större
partiernas ymnigt kringströdda löften
om skattesänkningar under valtiden
kommer ju att bli rena bedrägeriet, om
man inte bara behåller de nuvarande
rustningskostnaderna utan t. o. m. ökar
dem med 50 procent, vilket ÖB förutsätter.
Det kommer att leda till en fullkomligt
olidlig stegring av folkets skattebördor.

Vi har i stället föreslagit ett neutralitetsförsvar
som bygger på folkets värnkraft,
som inte efterapar en stormakts
krigsorganisation utan försöker hålla
vårt land utanför kriget. Vi anser att
det skall vara ett demokratiskt försvar,
demokratiserat inte minst i toppen, ty
det är farligt för ett land att ha en
krigsmakt där officerarna till 1945 trodde
på Hitler och sedan dess tror lika
mycket på de amerikanska staberna.
Vi vill ha ett svenskt neutralitetsförsvar
och inte en del av en amerikansk
anfallsmaskin.

Vi menar att vårt försvar skall kunna
fungera oberoende av tillförsel utifrån,
att det skall vara byggt på vår egen
industri. Det skall vara en folkarmé,
som har vapen i händerna för att även
med det folkliga partisankrigets metoder
kunna bekämpa en ockuperande
fiende. Vi vill inte ha sådana militärutgifter,
att vårt land förvandlas till
ett befäst fattighus, och vi vill skydda

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

oss från faran i stället för att störta oss
in i den. Vi vill ha ett neutralitetsförsvar
byggt på folkets djupa led — medan
ÖB vill avväpna en stor del av
folket — och inte en anfallsmaskin.
Då kan vi bringa ned försvarskostnaderna
i stället för att driva upp dem.

Men det är inte bara en fråga om
kostnaderna; de kommer för mig i andra
rummet. Jag tror att de fakta, som
Hilding Hagberg anförde i remissdebatten
och som delvis herr Spångberg
och även försvarsministern varit inne
på i dag, rörande vätebombskrigets
fruktansvärda verkningar, borde vara
en maning till oss att vi i stället för
att sätta vår lit till att vi skall tävla
med stormakterna i kapprustning bör
mobilisera vårt folk vid sidan av andra
folk för att förbjuda dessa förintelsevapen,
för att skaffa avspänning i världen.
Det är den väg vi ser för folket,
och den motsatta vägen leder till förintelse.
Det är dock en väldig förändring
som inträtt sedan krigsslutet, när
Roosevelt formulerade sina berömda
paroller, som slutade med »frihet från
fruktan». Nu predikade Churchill den
1 mars i det tal som försvarsministern
med så påfallande intresse citerat, att
nu kunde det bara bli fråga om överlevande
genom hot om förintelse och
trygghet genom skräck. Begriper vi då,
vart vi är på väg? I stället för att hänge
oss åt skräcken och tron på detta
krigs oundviklighet måste vi mobilisera
vårt folks och andra folks livsvilja,
vilja att medvetet förhindra ett
tillstånd, där det mesta av allt levande
förintas i ödebygder, där inga gröna
strån kan spira.

Vi ser också, hur stämningen mot
atomkriget växer. De 26 motionärernas
förslag tror jag ger bättre uttryck för
stämningarna inom det socialdemokratiska
partiet än de som vill gå ÖB till
mötes, och jag har sett att t. o. m. folkpartitidningar
varit med och krävt en
parlamentarisk utredning. Det finns på
folkdjupet ett utbrett motstånd mot

upprustningen. Det finns inte bara i
vårt land. Beslutet om återupprustning
av Tyskland skapades både i Frankrike
och England mot parlamentens
majoritet, och Bevanepisoden och annat
visar vad det är för krafter som rör
sig. Även i Sverige är opinionen mot
vätebombens förintelsehot på marsch,
men den måste göras mycket starkare.
Vi säger nej till generalernas vätebombskrig.
Vi vill att vårt folk och de
andra folken skall skaffa sig själva
trygghet genom att mobilisera sin fredsvilja
och att man, som de socialdemokratiska
motionärerna säger, skall skapa
trygghet med andra medel än de
militära.

Det var min avsikt att yrka bifall
till vår motion nr 111, men då jag förutsätter
att de socialdemokratiska motionärerna
i likhet med vad som skett i
första kammaren kommer att yrka bifall
till sin motion och då jag tycker
att dessa motioner inte bör stå emot
varandra, så avvaktar jag ett yrkande
från motionärerna innan jag själv ställer
något yrkande. Jag tror nämligen
att det är viktigt att denna opinion,
som kommer att växa till storm, när vi
vid sidan av herr Ståhls upplysningskampanj
kommer att klargöra för folket
vad överbefälhavarens plan innebär,
också får sitt uttryck i kammarens
votering här i dag.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste nog säga att
herr Johansson i Stockholm har citerat
utskottet som det påstås att en viss potentat
citerar bibeln.

Vi har ingenstans i utskottsutlåtandet
sagt, att överbefälhavarens förslag uteslutande
måste läggas till grund för de
fortsatta övervägandena. Personligen
har jag resonerat på det sättet, att vilken
uppfattning man än har om militärerna
och deras arbete lär man inte
kunna undgå, om man skall göra en
försvarsavvägning, att anlita militär

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

expertis. Det är väl detta som här är
undangjort i stor utsträckning, men det
har inte på något sätt bundit den kommande
utredningen.

Jag vet inte hur man gör i herr Johanssons
andliga hemland, men nog
föreställer jag mig att man även där
tar hänsyn till vad den statens militärer
säger. Det skulle vara underligt
annars.

Sedan har vi inte från utskottets sida
heller påstått, att utredningen skall bestå
enbart av representanter från de
demokratiska partierna. Men jag erkänner
gärna att det var ett påpekande
från herr Johanssons sida som jag tycker
var så bra, att om det inte hade
gjorts skulle jag yrkat på att det borde
ha stått där. Herr Johansson och hans
meningsfränder har en belastning som
gör att svenska folkets överväldigande
flertal inte med tillfredsställelse ser att
ni blir representerade i en sådan utredning.

Vad sedan beträffar atomvapnen har
utskottet inte heller på den punkten
tagit någon som helst ställning. Det blir
den kommande utredningens sak att
behandla frågan. Jag kan vara lika betänksam
trots att jag inte tidigare upptagit
tiden med att tala om atomvapen,
men jag tycker att herr Johansson, om
han har något inflytande i öster, borde
kunna verka för att man där gick i täten,
när det gäller att avskaffa atomvapen.
Vad vi gör i ett litet land kan
knappast göra vare sig från eller till.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande utskottets
ställningstagande har jag inte bara berört
vad som står i själva uttalandet,
vilket är tydligt nog. Jag har också
hört herr Ståhls utläggning av vad utskottet
anser att denna begränsade
parlamentariska utredning skall göra.

7 — Andra kammarens protokoll 1!)53.

Det har ju hela tiden, även om det
inte står direkt i utskottets förslag,
sagts att själva detta avgörande skulle
monopoliseras för de fyra största partierna,
en fullständigt grundlagsvidrig
utestängning av en folkvald grupp i
denna kammare. Alla vet att sådant
ändras med den politiska väderleken.
Vid den tidpunkt då alla människor såg
att det land, som herr Thapper nyss
talade om, hade gjort det mesta för att
rädda världen från nazismen, ansågs
det tämligen självklart att en representant
för det kommunistiska partiet, dess
nuvarande ordförande, skulle ingå i en
svensk försvarskommission. Per Albin
Hansson har även enligt Wigforss’ memoarer
övervägt en regeringsbreddning
åt det hållet. Det är bara förskjutningen
i Sveriges ståndpunkt i takt med det
kalla kriget som skapat förändringen,
inte någonting annat, men det kan ju
bli en förändring tillbaka.

När herr Thapper sedan säger att
man inte har bundit sig för atomvapen,
så hoppas jag att den växande opinionen
även inom herr Thappers eget
parti skall ge åtminstone dess representanter
så mycket råg i ryggen, att de
vågar säga nej till generalerna.

Vad slutligen angår talet om hemland
så är mitt hemland Sverige. När
herr Thapper talar om att Sovjetunionen
borde gå först i fråga om att avskaffa
atomvapnen, så är det ingenting
som hindrar att Sverige ansluter sig
till det gamla sovjetförslaget om förintelse
av alla atomvapen och noggrann
kontroll av beslutets efterlevnad i alla
länder. Men detta förslag har ännu så
länge stoppats genom Amerikas bestämda
ståndpunktstagande däremot.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det hr kanske inte
bara en åsiktsförändring, som gjort att
kommunisterna inte kan bli representerade.
Det är också så — och det är
jag mycket glad över att det komNr
it)

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

munistiska partiets styrka är en helt
annan nu än 1945. Det tycker jag är
en glädjande utveckling. Därför är det
också naturligt, att det inte får någon
representation i denna parlamentariska
kommitté. Det är det svenska
folkets dom som har gjort detta och
ingenting annat.

Då jag talar om herr Johanssons
andliga hemland, förmenar jag honom
inte att vara svensk. Men hans inställning
är tydlig, och den framgår av
hans anförande förut.

Jag vill inte vara med om herr Johanssons
historieskrivning vare sig om
orsaken till att vi undgick det andra
världskriget eller om vad man gjort
för att komma ifrån atomvapnet. Jag
tror att det från herr Johanssons andliga
hemlands sida mest ligger på det
propagandistiska planet, men att det
är svårt att påvisa några verkliga ansträngningar
från det hållet att komma
fram till effektiv handling.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Om herr Thapper och
hans parti tror, att det bara är propagandistiska
förslag som Sovjet ställer,
vore det väl bästa sättet att avslöja
detta att anta dessa förslag och därmed
få atomvapnen förbjudna.

Med anledning av herr Thappers uttalande
att vi inte har samma parlamentariska
styrka som förut vill jag
framhålla, att det möjligen kan användas
som argument mot representation
i en försvarsutredning, men det kan
inte tas till intäkt för ett grundlagsvidrigt
utestängande av en del av riksdagen
från de informationskonferenser,
som hålles om överbefälhavarens
förslag.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt fogat en blank reservation, och
jag vill i anslutning till densamma
framföra några synpunkter.

Jag vill erinra om att försvarsministern
har själv karakteriserat årets försvarsbudget
som ett provisorium i av-,
vaktan på ett slutligt ställningstagande
från försvarsministerns sida till det
förslag beträffande försvarskostnaderna
under en kommande tioårsperiod,
som utarbetats av överbefälhavaren.
Man får väl i alla fall säga, att det
ingalunda är något dåligt provisorium
ur försvarssynpunkt, när försvarsbudgeten
under nästa budgetår rör sig om
ca 2 060 miljoner kronor. Man har anledning
att ställa sig frågan, hur ett
kommande mera permanent förslag
skall se ut, när man betraktar detta
som ett provisorium. Överbefälhavaren
föreslår i sin utredning en successiv
ökning av försvarskostnaderna under
den kommande tioårsperioden, så att
vi vid dess slut skulle ha en försvarsbudget
på ca 2 750 miljoner kronor
per år, och dessa kostnader betraktas
från överbefälhavarens sida som ett
minimikrav.

Det är säkerligen många med mig
som hade väntat sig, att det skulle
framföras olika kostnadsalternativ, och
om jag inte minns fel, ställde försvarsministern
i utsikt, att dylika alternativ
skulle framläggas. Men dessa alternativ
har tydligen rönt samma öde
som länsmannen i Delsbo; de har
fullständigt kommit bort. Jag betraktar
nämligen inte det som något alternativ,
när man säger, att ett bibehållande av
de nuvarande försvarskostnaderna skulle
leda till en successiv beskärning av
de nuvarande försvarsstvrkorna med
en tredjedel. Jag vill hänvisa till vad
utskottet sagt i sitt utlåtande i första
stycket sista meningen. Det är den
mening, som jag för min del ansett mig
icke kunna riktigt sympatisera med.

Det är väl otvivelaktigt på det sättet,
att man har räknat med att man i
stort sett skulle behålla den nuvarande
försvarsorganisationen, men med
hänsyn till den tekniska utvecklingen
och de mycket stora ökade kostnader -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

na för materiel och dylikt måste man
väl mycket starkt ifrågasätta, om man
inte får vidta en väsentlig beskärning
av den nuvarande försvarsorganisationen.

Jag har varit med om att underteckna
motionen nr 52 i denna kammare,
vilken i lika lydelse också har
framförts i första kammaren, där vi
har yrkat på en parlamentarisk utredning
angående de framtida försvarskostnaderna.
Jag tror att detta yrkande
och de synpunkter vi har framfört
i dessa motioner är berättigade. Det
är otvivelaktigt en hel del mycket stora
frågor, som vi anser att det är både
berättigat och erforderligt att man får
en översyn av, detta inte minst i vad
gäller kostnaderna och de mycket komplicerade
problem, som hänger samman
med de nya vapnen.

Nu talas det i överbefälhavarens förslag
om att Sverige borde gå in för att
skaffa sig taktiska atomvapen, och enligt
gjorda uttalanden är det åtskilliga
militärer uppe i den högre rangskalan,
som leker med tanken att Sverige även
bör skaffa sig atombomber. Det är ju
så, att en hel del av våra dagstidningar
håller sig med vad man kallar militära
medarbetare, och jag har här ett tidningsurklipp,
där en major i flygvapnet
skrivit något, som jag tillåter mig
citera. Han skriver bl. a.: »Av alla nya
stridsmedel är atomvapnen de som för
närvarande tycks innebära den största
omvälvningen i krigföringen. Det vore
därför brist på förutseende i planläggningen
av det svenska försvaret om vi
inte tar konsekvenserna av detta faktum
och gör vad vi kan för att se till
att vi har atombomber om vårt land
anfalles.» Det är ju ganska tydliga
verba i denna artikel, och den major
som jag här citerat står tyvärr inte
ensam. Min uppfattning är i vart fall
den, att det vore ovärdigt ett land som
vårt att skaffa sig dylika förintelsemedel.

Vad angår det yrkande vi framfört

i vår motion har det i väsentlig utsträckning
beaktats av utskottet, ja, i
sådan omfattning att jag inte har någon
som helst anledning att ställa något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag. Jag vill emellertid understryka,
att i fråga om bearbetningen
av resultatet av den utredning som
föreligger och de andra synpunkter
som hör samman med detta problem
har man från utskottets sida anfört,
att det vore önskvärt om denna beredning
bleve färdig under hösten. Jag
tror för min del att med hänsyn till de
omfattande problem, som denna utredning
har att göra med, bör det
vara den förunnat att få tillräckligt
med tid på sig, och jag tror inte det
sker någon större olycka om vi får en
försvarsbudget under ytterligare ett år
framåt, som kan betecknas som ett
provisorium. Jag anser med hänsyn
till de mycket komplicerade problem
som här föreligger, att denna fråga
inte bör forceras, och jag tror att riksdagen
har anledning att ta tid på sig
innan slutgiltigt ställningstagande sker.

Med anförande av dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
mitt anförande med att instämma i vad
berr Karlsson i Olofström sade i slutet
av sitt anförande beträffande den beredning,
som statsutskottet nu förordar,
och understryka att jag tror, att det
helt enkelt vore olyckligt om den måste
inrikta sig på att, som det skrivs i utskottsutlåtandet,
vara klar till hösten.
Jag har anmält en blank reservation
för att dels understryka detta och dels
för att knyta an några funderingar till
vad som här föreslås. Jag vill också
säga, att i det följande är jag inte fullt
med på skrivsättet i alla punkter. Jag
skulle t. ex. beträffande de punkter,
där herr Ståhl anfört en avvikande me -

100

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

överbefälhavarens utredning'' rörande krigsmaktens utveckling

ning som han här talat för, vilja säga,
att jag skulle nog helst vilja rekommendera
att man övervägde att pruta något
på de anslag som föreslagits av Kungl.
Maj:t i stället för att gå den av herr
Ståhl förordade motsatta vägen.

Om vi nu håller oss exempelvis i
första omgången till vad motionärerna
sagt i sin motivering, som utmynnar i
klämmen att man vill ha en parlamentarisk
utredning, så har där anförts,
att densamma bör syfta till en nedprutning
av de samlade försvarskostnaderna.
Jag skulle vilja deklarera, att jag betraktar
det som en framgång om vi
skulle besluta en utredning och säga,
att densamma skall ha till uppgift att
se till att våra samlade försvarskostnader
en tid framåt skall hållas vid högst
den summa som vi ger ut i dag. Detta
skulle som sagt för mig vara en framgång.
När vi kan få fram resultatet av
denna beredning som i utskottets utlåtande
förordas måste vi räkna med en
ständig stegring av våra försvarskostnader.
Jag tror att om man ser saken så,
är det mest realistiskt.

Beträffande vissa föreställningar om
framtiden har försvarsministern här
hållit ett anförande som var beaktansvärt.
Det har också hållits anföranden
av andra talare. Herr Johansson i Stockholm
har sålunda på sitt särskilda sätt
utvecklat sina synpunkter beträffande
framtiden, och jag tyckte nog att herr
Ståhl, om han skulle uppfattas som talesman
för utskottet, nog läst in väl
mycket i utskottsutlåtandet, som i långa
stycken får stå för hans egen räkning.
Själv hade jag intrycket, att han hade
behov av att avslöja hur mycket han
ändå hunnit lära under den tid han varit
ledamot av statsutskottets första avdelning.
Han hade mycket av förutfattade
meningar, föreföll det mig, men jag
måste erkänna att även jag har förutfattade
meningar i vissa stycken. Jag
har många gånger inför dem av mina
egna väljare och folkpartister i mångfald,
som frågat mig hur jag under det

gångna kriget kunnat vara med om att
ta ansvar och votera så stora summor
som skett till det militära försvaret,
sökt värja mig med det gamla universalargumentet,
att vi skall ha ett försvar
som är så pass starkt, att det av
hänsyn till följderna kan avhålla en
eventuell angripare att anfalla oss. Detta
gamla universalargument har upprepats
här i dag, men jag måste säga, att jag
inte kan följa med i det resonemanget
riktigt. Det har troligen i vissa situationer
haft sitt värde, men jag tror inte
det kommer att ha samma betydelse i
framtiden, inte minst med hänsyn till
den tekniska utvecklingen.

Vi behöver här bara tänka på vad
Englands krigsminister under åren 1950
—1951 sade vid sitt besök i Sverige i år,
sedan han studerat vårt civilförsvar. Han
sade visserligen att vi hade gjort beaktansvärda
insatser men tilläde dessutom
en hel del sedan han återkommit till
England och sade förmodligen samma
sak också här när han träffade regeringens
representanter. Han framhöll
bl. a., att en främmande makt skulle
kunna ha ett reaplan i verksamhet för
att sätta i gång våra alarmsignaler. Ett
sådant flygplan skulle bara behöva flyga
så långt in, att radarskärmen skvallrade
om att ett flygplan var på väg in över
landet. Då skulle t. ex. stockholmarna
bli tvungna att springa ned i skyddsrummen
och upp igen oupphörligt, så
ofta och så länge som helst. Men hur
länge tror kammarens ledamöter att
människorna skulle stoppa för det?

Ett sådant främmande flygplan skulle
under lång tid inte ens behöva fälla en
enda bomb av »konventionell» typ, än
mindre någon av de moderna, fruktansvärda
atombomberna eller varför inte
koboltbomberna.

En fiende har dessutom andra möjligheter.
Som vi vet kan man redan nu
avfyra robotbomber med atom- eller
gasladdning. En sådan bomb kan slå
ned utan förvarning. Den går nämligen
med så stor hastighet, att den inte kan

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

101

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

upptäckas med radar. Om den t. ex.
slår ned på Skanstullsbron och väderlek
och vindriktning är »gynnsamma»,
kan gasen spridas åt det håll, där den
åstadkommer den största förödelsen—
varvid allt liv inom tio mil utplånas,
om det inte är skyddat.

Det finns alltså många möjligheter
utöver atom-, väte-, koboltbombcr och
allt vad det heter att betvinga en liten
nation som Sverige. Men ändå tror jag
att vi måste hålla oss med både ett militärt
och civilt försvar. Det är ingalunda
betydelselöst. När det börjar
brinna i knutarna på allvar, vill nog
ändå de flesta människorna här i landet
att vi har möjligheter att värja oss. Men
i främsta rummet får vi nog nöja oss
med det psykologiska värde vårt försvar
kan ha för landets egna invånare
och endast i någon liten mån lita till
den verkan det kan ha för att avskräcka
en eventuell angripare. I stället för att
skaffa oss ett allt effektivare försvar
av sådan omfattning och slagkraft, att
vi på grund därav får vara i fred, tror
jag att vi mera får lita till vår utrikespolitik.

Därför bör vi inte enligt min mening
leka med sådana tankar, som kom till
uttryck från ett par talares sida under
en debatt här i förra veckan. Jag
skulle också vilja uttala, utan att som
motivering närmare gå in på några detaljer,
att Sverige, detta lilla land, bör
kunna kosta på sig alt säga: Vi skall
aldrig leka med atomvapnet, inte ens
den del därav som herr Hjalmarson
förefaller vara intresserad av att vi
skall skaffa oss. Det finns visst någon
mer i kammaren som har det önskemådet
— jag har sett en uppgift att herr
Wedén i ett offentligt föredrag skulle
ha yttrat något sådant — att vi måste
ha atomvapnet och att alla som reser
motstånd häremot skall kraftigt bekämpas.
Hur vi än vänder på saken
tror jag det är klokast för Sverige att
redan i förväg bestämma sig för att
säga: Det där vapnet med dess fruk -

tansvärda efterverkningar skall vi aldrig
leka med. Det antyddes också i försvarsministerns
anförande, att om vi
skulle börja leka med atomvapnet, även
i den begränsade omfattning varom
herrar Hjalmarson och Wedén och kanske
någon mer talat, så för det med sig
en ökad krigsrisk för vårt land. Jag
är alldeles övertygad om att detta är
riktigt.

Till sist skulle jag vilja ta mig friheten
att citera något litet av vad den
förre engelske krigsministern — han
hade posten 1950 och 1951 — sade i
sin artikel i en engelsk tidning i anslutning
till en rapport om vad han
iakttagit här i Sverige, främst beträffande
vårt civilförsvar:

»Den brutala sanningen är att kriget
har kommit att bli nationellt självmord.
Krig har alltid varit ett brott — i dag
är det vansinne. Vad vi har att göra
mer än någonsin är att anpassa vår
utrikespolitik till världssituationen, som
skiljer sig från allting som tidigare
existerat i mänsklighetens historia. Säkerhet
från den obeskrivliga skräcken
för vätebomben kan endast åstadkommas
av en nationell politik som hindrar
utbrott av krig.»

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Debatten har pågått
länge, men jag tror det är nyttigt att
man även på detta område får till stånd
en debatt om de olika frågor det här
gäller. Vi har i utskottets utlåtande tillfälle
att ta del av ett yttrande från försvarsministern
beträffande ÖB:s utredning,
och detta tyder på att han räknar
med denna som en bakgrund till den
fortsatta diskussionen. Jag förmodar
dock att inte heller försvarsministern
känner sig bunden av denna tioårsplan,
utan såvitt jag förstår räknar han med
snabba förändringar på området som

102

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

kan kräva omprövning i olika tidslägen.

Jag liar samma uppfattning. Men då
jag har undertecknat den motion, som
herr Spångberg tidigare åberopat, har
detta skett med tanke på att man också
bör diskutera hur långt våra ekononomiska
resurser sträcker sig. Överbefälhavaren
har i sin tioårsplan baserat
våra försvarsutgifter på bruttonationalprodukten.
Den är skisserad till 4,71
procent under budgetåret 1955/56 och
till 4,79 procent för budgetåret 1964/65.
Man räknar alltså med en successiv stegring
av utgifterna samtidigt som man
knyter an till vår bruttonationalprodukt.
Tidigare har vi ansett att när vi
kommit upp till en utgiftssumma på 2
miljarder kronor för detta ändamål, så
har vi kommit ganska långt. Men såvitt
jag förstår blir det en vanesak även
detta. Vi bar nu nått till och t. o. m. passerat
denna gräns, 2 miljarder, men detta
anses tydligen inte längre som någon
större summa, utan den skall man räkna
med som en naturlig utgift i fortsättningen.

Det är på den punkten vi motionärer
bar en avvikande mening. Vi säger att
nu bör vi pröva huruvida vi inte även
i framtiden bar möjlighet att hålla oss
inom en viss, begränsad ram. När jag
i dagens läge bar samma uppfattning
som när jag undertecknade motionen,
beror detta också därpå att man nu
ser i vilken riktning utvecklingen går.
Vid årsskiftet eller något tidigare ansåg
man att atombomben var något
fruktansvärt, något som man med bävan
emotsåg verkningarna av. I dag
räknas den nästan in bland de »konventionella»
vapnen, och därmed är vi
framme vid den tidpunkt då vapnet är
en faktor att räkna med i vårt land.

En liten nation har då anledning att
ställa frågan: Vilken psykologisk verkan
har detta vapen på ett litet folk
som vårt, för den händelse det skulle
användas mot oss? Vi minns bur det
gick med Japan, den stormakt som

Japan ändock var under det andra
världskriget. Genom bomben över Hiroshima—Nagasaki
förintades 250 000
människor på två minuter. I denna krigarnation,
där ändock äran att do för
fosterlandet var en anledning till att
man kunde räkna med en viss salighet
under ett liv efter detta, gav man upp
motståndet efter denna bombfällning.
I en nation som Sverige måste vi taga
sikte på vad frågan gäller även ur psykologisk
synpunkt, och det var nyttigt
att försvarsministern skisserade
olika faktorer, som kan spela en viss
roll på detta område. I nr 9—10 för år
1954 av tidskriften »Kontakt med krigsmakten»
har framhållits följande: »Vilka
strategiska linjer som ett tredje
världskrig kan komma att följa, är
vanskligt att bedöma. Från västmakishåll
finnas uttalanden, som tyda på den
uppfattningen att kriget sannolikt skulle
inledas av ett relativt kort skede med
strategisk atomkrigföring som främsta
kännemärke. Målen för denna kunna
förmodas bli utvalda så, att motsidans
fortsatta krigföring omöjliggöres eller
allvarligt försvåras.»

För den händelse vi inte själva har
någon möjlighet att hota med repressalievapen
— vilket vi enligt min mening
inte bar — och bedömer saken från
samma utgångspunkt som denna tidskrift,
får vi dessutom räkna med en
annan risk enligt samma källa. »Genom
de utomordentliga risker, som ett
världskrig främst på grund av atomvapnen
innebär, kunna stormakterna
även framdeles tänkas tolerera lokala
övergrepp eller ingripa mot dessa endast
med politiska medel eller med
begränsade stridskrafter och utan att
använda massförstörelsevapen.»

Jag tolkar detta på det sättet, att om
vi i vissa lägen slår an brösttoner samt
för en oförsonlig utrikespolitik, som
herr Åkerström betonade, och en viss
makt, som är intresserad av baser på
vårt område, anser vår hållning vara
en fara för densamma så kan man göra

Onsdagen den 23 mars 1955 Nr 10 103

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

ett »mindre angrepp» med dessa nya
»konventionella» vapen mot Stockholm
liksom man på sin tid gjorde mot Hiroshima,
med samma följdverkan. Jag tror
därför att vi bör begränsa våra militära
utgifter, så att vi endast har en neutralitetsvakt
till vårt förfogande.

Jag erkänner att det kan tänkas variationer
av försvarsmedel, men därvid
måste hänsyn tagas till ändamålsenligheten
av dessa. Den kommande
prövningen får inte ta sikte på att vi
skall binda oss vid vissa traditionella
vapen utan på en anpassning av vår
försvarsapparat efter det aktuella läget.
Jag har alltså samma uppfattning
som herr Åkerström, att vi är inte
längre i det läget, att vi kan avskräcka
en angripare, utan vad vi har att göra
är att markera vår neutralitet, vår vilja
till fred och vår vilja att bevara vår
frihet så långt detta låter sig göra i
denna oroliga värld.

Jag tycker också det är nyttigt att
man vid diskussionen av försvarsfrågan
tar upp en del andra synpunkter
som framförts tidigare under debatten.
Herr Ståhl sade, att hela folket måste
vara gripet av försvarsviljan. Jag är av
samma mening, men då skall folk också
ha reda på vilka resurser vi har. Vidare
måste vi väl komma dithän, som
herr Spångberg sade, att hederligheten
blir litet större när det gäller att »betala
notan». Som jag sagt vid tidigare
debatter är man alltid överens om att
höja försvarsdebatten över partierna.
Man tycker också att detta passar så
bra, ty försvarsdebatten äger inte rum
samtidigt med skattedebatten. När
skattedebatten senare kommer, träder
socialfrågorna i förgrunden; då gäller
det att spara litet på mödrahjälpen, och
man kanske också vill spara litet på
sjukförsäkringen etc. I allmänhet glöms
försvaret då bort.

Ändå är det ju så enligt min mening,
att försvarsutgifterna är de mest improduktiva
man kan tänka sig. De är
också de mest inflationsdrivande, ty

här lägger man ut våra skattemedel för
ändamål, som inte ger någonting igen
utan bara kräver mer. En modern flygmaskin
— ett attack- eller jaktplan —
har en livslängd på maximalt fem år.
Sedan skall den ersättas med en ny —•
man får skrota ned den gamla, om man
inte möjligtvis kan sälja den till vissa
utomeuropeiska länder, som använder
mera omodern materiel. Att vi år efter
år satsar 2,5 miljarder till de stora försvarsutgifterna
och att vi får dragas
med en statsskuld, som är större än
under beredskapsåren, är enligt min
uppfattning en av anledningarna till att
vi har denna penningvärdeförstöring.
Om man efterlyser vart spararnas pengar
har tagit vägen, finner man, att de i
stor utsträckning har gått till just detta
område. Om vi vill satsa pengar på
barnbidrag, bostadsbyggande, investeringar
i industrier och dylikt, höjer det
vår levnadsstandard. Men här är det endast
fråga om en försäkringsutgift. Jag
vill än en gång betona, att om man vill
lyfta frågan över partierna, då skall
man också vara överens om att tala om
för svenska folket, att vi tyvärr på
grund av världsläget årligen har så stora
utgifter för vårt försvar. Vi skall också
tala om detta för väljarna, och jag tycker
nog, att det skulle vara nyttigt och
nödvändigt att partiledarna i de fortsatta
radiodebatterna ägnade litet uppmärksamhet
åt denna fråga, som tyvärr
alltför ofta blir bortglömd.

Jag instämmer också med de talare,
som framhållit, att det dock betyder
en hel del, om man här och var ute i
världen försöker beakta den faktor,
som vi ändå hoppas återigen skall få
något att betyda igen, nämligen fredssträvandena.
Jag är ingen sådan där
människa, som tror, att vi för närvarande
lever i det läget, att vi helt
kan avkoppla allt vad försvar heter.
Jag har emellertid den uppfattningen,
att vi måste ta hänsyn till såväl den
ekonomiska som den mänskliga faktorn
vid bedömandet av frågan. Ur den

104

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning- rörande

synpunkten tror jag icke att det är ur
vägen att vi demonstrerar vår inställning
till fredsproblemet på det sättet, att
vår försvarsvilja får ta sig uttryck i en
neutralitetsvakt, som markerar vår vilja
till fred och frihet, även om vi härmed
erkänner, att vår förmåga icke är så
stor, att vi utan vidare kan räkna med
det starka försvar, som behövs för att
avskräcka en eventuell angripare. Jag
är också av den meningen, att man inte
får lita alltför mycket på hjälp från
andra håll; det finns andra nationer,
som blivit lurade på den konfekten. Jag
misstänker, att det citat, som jag här
tidigare läste upp, om hjälp utifrån kan
ha en viss betydelsefull aktualitet i ett
utsatt krigsläge. Jag hyser alltså den
uppfattningen, att den kommande utredningen
om vårt försvar skall sikta
till att vi får de vapenslag och de materiel,
som vi behöver för en neutralitetsvakt.
Den bör för övrigt också ta
hänsyn till att vi har begränsade ekonomiska
resurser för att kunna fortsätta
med den miljardrullning, som vi
tyvärr redan är inne på.

Herr talman! Med anledning av de
ord, som jag här har anfört, ber jag
att få yrka bifall till vår motion nr 52
i denna kammare.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det förekom den 9
mars ett inslag i den utrikespolitiska
debatten, som rörde de mera allmänna
aspekterna på försvaret. Jag gjorde
själv några reflexioner i det sammanhanget,
och jag har ingen anledning
att i dag komma tillbaka till dem. Den
gången yttrade försvarsministern till
skillnad från i dag knappast något.
Det är tillfredsställande, att han nu har
gjort ett inlägg i debatten, vilket naturligtvis
är väl genomtänkt och bör
läsas i sitt sammanhang för att man
skall få ett samlat och klart intryck av
vad som däri är sagt.

Att jag här begärt ordet, herr talman,

krigsmaktens utveckling

beror på att jag fogat en blank reservation
till denna punkt i utskottsutlåtandet.
Ifall jag inte sade något, skulle
kanske en och annan kunna undra,
vad som ligger bakom denna reservation.
Den punkt som vi diskuterar
slutar med en kläm, vilken innebär,
att man för Kungl. Maj:t ger till känna
vad utskottet har anfört. Det är ett
par saker däri, som jag vill kommentera
något.

I det första stycket av utskottets
skrivning går man tillbaka till överbefälhavarens
kostnadsalternativ. Det slutar
med följande mening: »Sålunda
skulle ett bibehållande av de nuvarande
försvarskostnaderna leda till en successiv
beskärning av de samlade försvarsstyrkorna,
vilken vid tioårsperiodens
slut kunde beräknas uppgå till
omkring en tredjedel av försvarets nuvarande
omfattning.»

Jag har ju inte haft tillfälle att lyssna
till allt vad första avdelningen har hört,
men något har jag fått veta i detta
sammanhang, och jag tycker för min
del, att det är onödigt att utskottet och
riksdagen ställer sig bakom denna bedömning.
Jag kan inte säga att den är
oriktig, men jag vill inte heller skriva
under på att den är riktig. När man i
fortsättningen skall diskutera — och
det blir väl förr eller senare aktuellt
— borttagandet av gamla försvarsanordningar
och införandet av nya, kan
det kanske vara onödigt att släpa med
sig ett uttalande av denna art.

Då utskottet talar om den försvarsberedning,
som man anser önskvärd,
heter det på s. 4 bl. a.: »Det grundläggande
material, på vilket bedömningen
av en tidsenlig försvarsorganisation
måste bygga, föreligger alltså
redan nu.» Litet längre ned på samma
sida heter det om denna beredning att
den icke bör »vara bunden av begränsande
direktiv eller förutsättningar».
Det är en smula oklart, hur dessa båda
uttalanden skall kunna förenas med
varandra. Jag har för min del inte

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

105

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

velat ansluta mig till de motionärer,
som yrkat på en parlamentarisk utredning,
vilken skulle börja sitt arbete så
att säga i botten, såsom en del försvarsutredningar
har gjort. Om en utredning
skulle helt och hållet förutsättningslöst
ta itu med saken, skulle utredningens
resultat, sådant som skeendet
nu är, vara föråldrat när det
lägges fram.

Enligt min uppfattning bör man
emellertid inte i utskottets uttalande
på denna punkt kunna lägga in att en
blivande försvarsberedning skulle vara
alltför snävt bunden av det material
som är framlagt. Jag tror att det •— bl. a.
av de skäl som försvarsministern antydde
i sitt korta anförande den 9
mars — finns anledning att man hela
tiden försöker bedöma dessa saker i så
stora sammanhang som möjligt. Det
skulle vara olämpligt, om det kunde
åberopas ett uttalande av den innebörden
att beredningen inte behövde
syssla med någonting annat än att bearbeta
det alternativ som överbefälhavaren
framfört.

Det är, herr talman, denna del av utskottets
skrivning som gör att jag avgivit
blank reservation. Denna reservation
innebär alltså inte mer än vad
jag här antytt, och den utgör inte något
försök till parallellkörning, så att säga,
med de övriga reservanter som avgivit
en blank reservation.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Den tavla som försvarsministern
här målade, när det
gäller framtiden, var ju på intet sätt
inspirerande, åtminstone inte för den,
som är pacifistiskt inställd. Vad jag
för min del särskilt lade märke till
var, att försvarsministern, när han
skulle ge anvisning om hur vårt folk
och mänskligheten över huvud taget
skulle kunna undgå de fruktansvärda
framtidsutsikter, som vi nu bar framför
oss, inte hade något annat att rekom -

mendera, än att försvaret skulle ökas
eller effektiviseras. Tiderna förändras
och vi med dem, men man kan inte
komma ifrån det faktum, att militärutgifterna
under det sista årtiondet har
stigit till en svindlande höjd. Om man
gör en jämförelse mellan de anslag till
militära ändamål, vilka partierna slogs
om för något årtionde sedan, och den
enighet, som i dag råder, måste man
säga sig, att det har skett en förändring,
som man inte ens i sina vildaste
fantasier kunnat drömma om.

Men man måste också konstatera en
annan sak. Den strid, som på den tiden
ägde rum mellan pacifister och försvarsvänner
och som stod i centrum
för hela folkets intresse, kan i våra
dagar inte ens sägas vara en skärmytsling.
Detta faktum är naturligtvis en
följd av att försvarsfrågan nu anses
vara något, som skall lösas över partierna,
alltså lösas på basis därav att
det är en så gott som allmän uppfattning,
att vi måste ha ett försvar och
att det sedan bara är en avvägningsfråga,
hur stort detta skall vara. Detta
förhållande har emellertid lett därhän,
att det nästan anses vara högförräderi,
om någon lägger fram förslag om att
man skall pruta på anslag till olika försvarsutgifter.
I varje fall betraktas den,
som kommer med ett sådant förslag
såsom företrädare för en orealistisk
politik. I stället måste vi, enligt den
uppfattning, som nu är vedertagen,
följa med i galoppen. Vi måste alla
handla, som om vi vore gripna av den
allmänna krigspsykos, som i dag vilar
över mänskligheten.

Jag tänkte inte bär blanda mig i
den diskussion, som förts beträffande
utredningar av det ena eller andra
slaget, men jag anser -— jag vill freda
mitt samvete med att säga det — att
vi måste i en försvarsdiskussion också
la hänsyn till pacifismen, alltså kraven
på den avrustning, som vi är så rädda
för att tala om. Sveriges folk i gemen
är pacifistiskt inställt. De breda lagren

10G Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

är redo att offra pengar och själva gå
i strid för en fredlig och pacifistisk
linje. Det svenska folket av i dag är
inte överens om, att försvaret skall gå
till miljarder och åter miljarder. Jag
diskuterar nu inte, om det är nödvändigt
eller inte. Detta är en avvägningsfråga.
Man måste dock konstatera
det faktum, att svenska folket inte är
villigt, att låta försvarsmiljonerna rulla
hur mycket som helst. Såvitt jag kunnat
avlyssna stämningen rätt, tycker
man nog, att försvarsutgifterna är för
stora.

Morgondagen är ingenting, som ramlar
över oss vår bön förutan eller
trollas hit genom några mystiska manipulationer.
Morgondagen blir sådan,
som vi människor i nuet skapar förutsättningar
för, att den skall bli. Därför
kan inte den fred, vi alla önskar,
baseras på ett militaristiskt tänkande
och handlande. Vi måste akta oss för
att ryckas med i krigspsykosen. Fred
kan aldrig skapas genom rustningar i
enlighet med den gamla romerska satsen:
Om du vill fred, rusta dig för
kriget!

Herr Hjalmarson sade, att vi måste
se sanningen i ögonen och rätta oss
efter en värld, som är ond, och att de
moraliska betänkligheterna måste avvisas.
Men vart tar det vägen, om detta
skall vara normen för mänskligt handlande,
om vi måste inrätta oss efter, att
världen är ond och låta moraliska betänkligheter
fara? Är det verkligen en
mänsklig synpunkt på människan och
mänskligheten? Visst kan man säga,
att freden är en utopi i dagens läge,
men jag frågar mig, vilka idéer som
inte varit utopier från början. Hur betraktades
liberalismen, socialismen och
demokratien i det gamla plutokratiska
samhället? Hur såg man på kristendomen?
Det ansågs vara utopier, som
bars fram av människor, som förhånades
och ansågs orealistiska, men som
i alla fall segrade i det långa loppet.

Vi offrar miljarder på krigsmaskine -

riet, det vet vi. Tiden rider fort, säger
herr Hjalmarson, kanske fortare än vi
anar. Men då finns det all anledning
— och det har sagts av herrar Spångberg,
Lundqvist m. fl. — att man skyndar
långsamt, när det gäller anpassningen
och inte rusar i väg och beslutar,
innan man egentligen vet, vad
det hela mynnar ut i. Vi kan inte avrusta,
säger man. Nej, det är möjligt.
När det finns så många gangsters runt
om i världen, som försöker ta död på
det mänskliga, kan man inte avrusta.
Men vi kan inte heller tillåta oss att
avrusta den fredsvilja, som finns hos
människorna genom att säga, att hela
fredstanken är en dröm i det blå. I
försvarsdiskussionen måste det också
finnas rum för fredstanken, och kravet
på en nedprutning av de orimliga försvarskostnaderna
får aldrig do. Om
det blir så, att ingen enda människa
för fram den tanken och det kravet, då
är vi framme vid vad Viktor Rydberg
sagt: Den dagen, då den svarta demonen
ringer i klockan, är det slut! Vi
får vara tacksamma, så länge det finns
någon, som för fram kravet på att
fredsfrågan aktualiseras och att avrustningsfrågan
skall diskuteras. Man
måste förstå, att den tanken kommer
fram, när vi ser ut över framtiden mot
den bakgrund som här målats, då man
tycker sig -—- som försvarsministern
sade — vara på väg tillbaka till skapelsens
morgon, då mörkret svävade
över djupen. Man motar dock inte denna
utveckling genom att ytterligare
rusta sig. Det är en fåfäng tro.

Intresset för försvaret ute i landet
måste hållas vid liv, sade herr Ståhl,
och de frivilliga försvarsorganisationerna
måste på allt sätt stödjas för att
förankra försvarsviljan hos folket. Ja,
det må vara hänt. Vad som är viktigare
än detta är emellertid, att de organisationer,
som har freden på sitt program,
och de människor, som av ideella skäl
för fram fredstanken i sin verksamhet,
får det stöd från statens sida, som

Nr 10 107

Onsdagen den 23 mars 1955
Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

de behöver för att väcka och hålla
fredstanken vid liv samt föra fredens talan
i en värld, som av utvecklingen att
döma tycks gå mot katastrof. Så länge
dessa organisationer finns, och så länge
fredsviljan hålles vid liv, så länge
finns det hopp om framtiden, att inte
det hela resulterar i det tillstånd, som
var, innan Gud skapade världen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag skall med ett par
ord kommentera den siste ärade talaren.
Jag hade för mig, att mitt inlägg
i försvarsdebatten tidigare i dag präglades
av den allvarliga och innerliga
önskan till fred, som varje ansvarskännande
människa måste hysa i närvarande
stund. Herr Dahl ansåg att
jag inte hade pekat på någon annan utväg
ur vårt nuvarande dilemma än
ökade försvarsutgifter. Han underlät
då emellertid att erinra sig att jag
hade även en annan utväg att anvisa,
en utväg som ligger mera på det utrikespolitiska
planet. Jag underströk
särskilt, att vi nu mer än någonsin befinner
oss i ett läge, där den tekniska
utvecklingen tvingar människorna att
på allvar inrikta sig på nedrustning,
och att vi skall medverka till en internationell
reglering av rustningarna i
hela världen. Herr Dahls, herr Åkerströms
och herr Lundqvists uppfattning
skiljer sig från min icke till arten
utan till graden, ty ingen av dem
har rekommenderat något annat än att
Sverige skall ha ett försvar och med
detta ge en styrka åt den utrikespolitik
vi för och att vi sålunda inte skall
kasta yxan i sjön och anse att det inte
är något att göra. Uppfattningarna skiljer
sig i fråga om den omfattning, som
försvaret i närvarande stund skall ha.
Dessa ledamöter vill gå på ett något
lägre alternativ — vilket har de icke
givit uttryck åt.

Herr Dahl sade att vi skall lyssna

till stämningarna. Det skall vi måhända
göra, men när vi, som har ansvaret
skall bedöma dessa ting, kan vi inte
enbart lyssna till stämningar.

Även jag menar att vi inte skall »avrusta
fredsviljan», som herr Dahl uttryckte
sig. Vem har tänkt sig, att
fredsviljan skall avrustas? Freden har
en mycket stark förankring i vårt folk.
Ingen skall få dra den slutsatsen av
denna försvarsdebatt, att vi här har någon
annan uppfattning. Även vi i riksdagen
anser att freden är det enda
eftersträvansvärda. Men hela vår utrikespolitik,
hela den verksamhet som
vi för detta ändamål bedriver, är ett
uttryck för att vi inte vill avrusta
fredsviljan. Vi får framför allt inte
ställa vår vilja till försvar för vår fred
och för vår säkerhet och för vår frihet
i motsättning till vad herr Dahl
kallar avrustningsviljan och fredsviljan.
När vi rustar oss för att försvara
vårt oberoende, så rustar vi oss just
därför att vi är behärskade av denna
fredsvilja.

Herr DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det vet försvarsministern,
att jag känner honom så pass
väl att jag vet, att han är inställd på
att främja freden. Men jag menar att
det sätt, varpå man kör fram försvarsfrågan
med ständiga anhållanden om
ökade anslag och löser den över partierna,
gör att den fredsvilja, som
finns, inte får den näring den behöver.
Det ägnas inte så mycket intresse
åt den sidan av vår fredsagitation, som
det borde göras, utan denna naturliga
fredsvilja, som finns hos svenska folket,
blir så att säga fjättrad av den
allmänna uppfattningen, att försvarets
kostnader får stiga om inte precis hur
högt som helst så i varje fall till oanade
höjder. Jag vet inte, om jag kan förklara
min mening, så att herr försvarsministern
förstår mig. Jag menar, att
vår utrikespolitik, deltagande i FN och

108 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

allt detta inte räcker, att det inte är
Churchill, Eden, Erlander och de andra
ledarna, som löser fredsfrågan utan
folkets stora massa. De enskilda människornas
fredliga inställning till varandra
i umgänget är det primära i utrikespolitiken
och även när det gäller
försvarsfrågan, i den mån försvaret
strävar efter att trygga freden. Vi får
ägna mera intresse och ge bättre ekonomiskt
stöd åt de organisationer, som
kämpar för att freden skall bli ett faktum
i en värld, där freden är så fjärran.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! I de kloka ord som
försvarsministern nyss yttrade kan jag
helt och hållet instämma. Han använde
uttrycket, att fredsviljan har en
mycket stark förankring hos svenska
folket. Man kan tryggt säga, att den
har en total förankring hos svenska
folket. Den uppfattning som försvarsministern
har givit uttryck åt, och som
jag på denna punkt delar, och den som
framträdde i herr Dahls resonemang
skiljer sig, ehuru de moraliska utgångspunkterna
i båda fallen är desamma,
genom att försvarsministern inte på
samma sätt som herr Dahl kan gå förbi,
att vårt land vid hävdandet av de
fredliga idealen inte kan spela den
ledande roll i världen som vi alla skulle
önska att Sverige gjorde.

Jag har emellertid, herr talman, begärt
ordet för att göra några reflexioner
med anledning av den förut förda
debatten.

Jag tror att det är av betydelse att
det blir tillfredsställande klarlagt, att
den försvarsberedning, som nu kommer
att tillsättas, i hela dess vidd skall
pröva frågan om de taktiska atomvapnens
roll i vårt försvar. Flera talare
har ju argumenterat utifrån denna förutsättning.
Av överbefälhavarens under
hösten offentliggjorda utredning framgår
ju klart, som många gånger påpekats,
hur stor vikt som på militärt

håll tillmätes, att försvaret tillföres sådana
vapen. Om jag inte misstog mig
vitsordade också försvarsministern från
de premisser som han själv nämnde, att
han i detta avseende delade den uppfattning,
som har framkommit i ÖB-utredningen.
När denna utredning i höstas
överlämnades till regeringen, var
emellertid de kompletterande undersökningarna
i fråga om atomvapnen
inte helt färdiga.

Jag har varit med om utskottets betänkande
med den formulering som
herr Waldemar Svensson apostroferade,
att grundmaterialet för den parlamentariska
medverkan vid bedömningen
av avvägningsproblemen inom försvaret
liksom också naturligtvis av frågan
om den totala kostnadsramen redan
föreligger. Men när jag har varit
med om det, har jag utgått ifrån att
de kompletterande undersökningarna
beträffande den mycket viktiga frågan
om de taktiska atomvapnen nu är i
huvudsak avslutade och att detta material
kommer att ställas till den parlamentariska
beredningens förfogande.
Jag tror att det vore värdefullt om
försvarsministern direkt ville bekräfta
att dessa förutsättningar kommer att
vara för handen, så att inga missförstånd
behöver uppstå på den punkten.

Det kvarstår emellertid, herr talman,
enligt min mening ett annat problem
i detta sammanhang, som inte för mig
kan te sig så enkelt som jag tyckte att
försvarsministern ville göra det. Efter
sin intressanta och värdefulla exposé
kom försvarsministern fram till två
besked, som lämnades riksdagen, nämligen,
för det första, att det var utsiktslöst
att nu försöka erhålla taktiska
atomvapen utifrån, och, för det andra,
att regeringen inte var beredd att ta
ställning till om vi nu skall inrikta oss
på att själva framställa sådana vapen
eller icke.

Huruvida försvarsministerns besked
på den första punkten iir riktigt eller
inte, eller hur pass begränsad giltighet

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

109

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

i tiden som detta besked kan ha, kan
en vanlig ledamot av kammaren inte
tillfredsställande bedöma, och jag
tvingas därför att lämna den frågan
därhän.

Men på den andra punkten måste jag
direkt säga, herr talman, att jag fann
försvarsministerns besked otillfredsställande.
Försvarsministern menade att
det inte var nödvändigt med något sådant
ställningstagande från regeringens
sida därför — om jag tolkade honom
rätt, och det tror jag att jag gjorde —
att atomforskningen i alla fall fortgår
även i vårt land, för fredliga syften,
och att det militära syftet under en
period framåt i stort sett bara kräver
åtgärder som är parallella med åtgärderna
för det fredliga syftet. Ett ställningstagande
i principfrågan skulle
alltså under en tid framåt vara opåkallat.

Försvarsministern talade också i förbigående
om andra skäl. Kanske menade
han därmed även de moraliska
skälen. Förvisso är det sant att vi
alla känner trycket av de moraliska
skälen mycket starkt, men jag vill också
påpeka att försvarsministern själv
kraftigt underströk just att världen är
sådan som den är, att det tyvärr inte
är så att i egentlig demokratisk mening
moraliska principer är vägledande
för handlingssättet överallt i världen,
att världen omkring oss ändå, för
att använda herr Hjalinarsons uttryck,
i betydande utsträckning för oss ter
sig som en ond värld.

Hur besvärligt det moraliska problemet
än är måste ju de förhållanden, som
jag nu sist syftade på, ändå göra det
omöjligt för oss att skjuta undan denna
fråga. Vi måste bita i den, och jag
finner det tillfredsställande att försvarsministerns
uppfattning där tydligen
sammanfaller med min.

Men när det nu gäller frågan, om
ett ställningstagande från regeringens
sida på detta stadium är nödvändigt
eller om det är överflödigt därför att

forskningen ändå fortgår, skulle jag
vilja säga några ord.

Jag vill fråga: Delar överbefälhavaren
försvarsministerns uppfattning, att
forskningsarbetet för fredliga och militära
ändamål i stort sett tillfredsställande
kan fortskrida parallellt? Jag
vill påpeka att överbefälhavaren för ett
par—tre månader sedan i samband
med frågan om de taktiska atomvapnen
tillkännagav följande: »Tyvärr har det
inte varit möjligt att i den till regeringen
redan lämnade utredningen få
med hela denna huvudfråga. Då utredningarna
är klara ställs vi emellertid
inför beslutet om vi skall starta och
vad vi skall starta med.» Det är möjligt
att den motsättning mellan överbefälhavaren
och försvarsministern,
som här kan spåras, är mera skenbar
än verklig. Men hur det än förhåller
sig med den saken kan man ändå i
detta sammanhang göra följande reflexioner.

Om vi skall i vårt försvar inkludera
taktiska atomvapen, måste väl detta
kräva för det första att större resurser
ställs till forskningens förfogande än
som annars skulle vara fallet, för det
andra att större ansträngningar görs
för utbildning av tekniker av olika
slag och för det tredje att kraftigare
insatser görs för industriell beredskap.
Jag har bara i korthet velat skissera
dessa tre huvudpunkter.

Det förefaller mig därför nödvändigt
att regeringen i god tid klargör sin
inställning i själva principfrågan. Den
grundvalen behövs såvitt jag förstår
för försvarsberedningen att arbeta på.
I annat fall kommer den ju att famla
i blindo i detta viktiga avseende.

Även om jag i det väsentliga är överens
med försvarsministern och med
herr Iljalmarson om betydelsen av de
konventionella vapnen — och försvarsministern
nämnde ju att mindre atomvapen
av vissa slag på många håll till
och med inräknas bland dessa konventionella
vapen ■— är det väl ändå själv -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

klart att problemet om Sveriges försvar,
om fördelningen av resurser och
insatser och naturligtvis också om hur
mycket av resurser och insatser som
behövs, för försvarsberedningen måste
te sig på ett annat sätt om den skall
räkna med tillkomsten av taktiska
atomvapen än om den inte skall göra
det. Det förefaller mig orimligt att
tänka sig att regeringen på den punkten
skulle leka blindbock med försvarsberedningen.

En stor majoritet inom alla partier
står ju bakom uppfattningen, att försvarsberedningen
skall arbeta snabbt.
Om beredningen skall arbeta utan att
själva den principfråga, som jag nu
har berört, har blivit avgjord, tvingas
den troligen att söka sig fram efter
två från varandra väsentligt skilda huvudlinjer.
Föreställningen att beredningen
då skulle kunna arbeta snabbt
är, herr talman, enligt min mening rätt
mycket av en utopi. Därför kommer
jag — och det är detta jag har velat
betona med mitt inlägg — fram till
den slutsatsen, att det måste vara regeringen
som har huvudansvaret och
att regeringen i god tid måste klargöra
sin hållning i själva principfrågan.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag är alldeles på det
klara med att regeringen när den tiden
kommer inte undgår att ta ställning
till detta oerhört viktiga och intrikata
problem. När herr Wedén uttrycker
farhågor för att den kommande parlamentariska
beredningen på detta viktiga
fält inte skulle få de upplysningar
beredningen kunde anse vara önskvärda,
kan jag svara att alla upplysningar
skall ställas till utredningens
förfogande i den mån sådana önskas.

Vidare kan jag upprepa att det för
närvarande otvivelaktigt helt enkelt är
omöjligt för oss att köpa atomvapen
utifrån. Jag hoppas herr Wedén är

nöjd med denna upplysning. Nöjd eller
inte nöjd: det är i varje fall ett faktum
som vi inte kommer ifrån.

Herr Wedén hade också fäst sig vid
ett uttryck i mitt tidigare anförande,
varav framgick att det enligt min mening
fanns andra skäl som skulle kunna
påverka ett kommande ställningstagande,
och han drog den slutsatsen att
jag därmed i första hand måste ha menat
moraliska skäl. Även om jag måste
erkänna att jag skulle komma i en moralisk
konflikt med mig själv i det
ögonblick då det mycket betydelsefulla
avgörande, varom herr Wedén nyss talade,
skall fattas, har jag nog liksom
han den meningen, att det i vår värld
inte kan vara tal om enbart moraliska
avgöranden i sådana här sammanhang.
Hela verksamheten i mitt nuvarande
departement visar ju, att jag inte kan
vara inställd på det sättet. Vad jag menat
är utrikespolitiska skäl, och det är
sådana utrikespolitiska skäl man också
får ta med i ekvationen.

Herr Wedén frågade om överbefälhavaren
hade samma uppfattning som
försvarsministern beträffande frågan
om hur långt forskningen fortskridit
på detta område. Han fäste sig vid min
upplysning att forskningen för närvarande
inte har hunnit dithän, att vi
i dag står inför situationen att behöva
besluta hur vi skall handla i framtiden.
Jag känner inte till överbefälhavarens
innersta tankegångar, men
han måste i alla händelser veta lika
mycket som jag. Han måste således i
likhet med mig veta att både den fredliga
och den förstörande forskningen
tills vidare går parallellt några år framåt.
Det är inte fråga om en uppfattning
hos överbefälhavaren och hos mig, utan
det är helt enkelt fråga om kännedom
om det verkliga förhållandet.

Vidare frågade herr Wedén — och
jag tycker det är ganska naturligt att
han kommer in på den frågan — om
man inte i detta läge bör ställa större
resurser till forskningens förfogande än

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

111

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

som nu sker. Ja, herr Wedén, det är
inte fråga om de resurser i ekonomiskt
avseende vi i närvarande stund kan
och vill ställa till forskningens förfogande,
utan det är fråga om det mänskliga
materialet och hur långt det räcker
i vårt land. Det mänskliga materialet
räcker inte längre än till den
forskning som vi vill bedriva. I den
mån det så småningom blir en tillväxt
av nya forskare kan det givetvis vara
en fråga av betydelse på längre sikt,
men i det närvarande ögonblicket befinner
vi oss i det läget, att vi inte kan
avdela stort flera forskare för dessa
ting än de som för närvarande håller
på med dem. Man får en föreställning
om dessa problem om jag som ett
exempel endast nämner att det i England
när det gäller de moderna reamotorerna
bedrivs en forskning, där en
enda firma har 6 000 man som sysselsätter
sig med konstruktionsarbete och
där andra firmor som sysslar med samma
saker har ett par, tre tusen man
vardera. Detta ger ju en bild av vilka
oerhörda uppgifter man i sådana här
sammanhang står inför. Även om vi
kan räkna med att ha än så finslipade
hjärnor i detta land, så är det ett obönhörligt
faktum att vi, eftersom vi är
ett folk på endast ungefär sju miljoner
invånare, inte har samma resurser som
stormakterna att deltaga i den oerhörda
kraftmätning som för närvarande
pågår på det tekniska området.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern upprepade
sin kategoriska förklaring, att
det var omöjligt att nu tänka sig att
utifrån skaffa vapen av den karaktär
vi diskuterar, taktiska atomvapen, och
han bad mig vara nöjd med den förklaringen.
.lag kan bara upprepa vad
jag sade förut, att jag tar försvarsministerns
besked ad notam men saknar
möjligheter att bedöma om detta besked
är giltigt på något längre sikt och

för närvarande verkligen är fotat på
tillräckligt noggranna undersökningar.

Sedan yttrade försvarsministern att
jag, när jag använde uttrycket »andra
skäl», skulle ha syftat huvudsakligen eller
uteslutande på de moraliska skälen.
Det gjorde jag givetvis inte, ehuru
jag tog upp dem. Jag hade själv nämnt
det skäl som försvarsministern i sitt
första anförande tog upp i sin argumentering,
att det här gällde en parallellforskning,
som kunde utnyttjas såväl
för militära syften som för andra.
Detta skulle vara anledning för regeringen
att vila på beslutet.

Men även efter de förklaringar försvarsministern
nu har givit kvarstår
min huvudfråga. Skall vi inrikta ansträngningarna
även åt det militära hållet,
så framträder också kraven på ökade
insatser. Jag nämnde också uttryckligen
frågan om teknikerna och kraven
på industriell beredskap och resurser
över huvud taget. Vilka svårigheter försvarsministern
där än kan se, blir naturligtvis
de svårigheterna större och
det blir därför också mer motiverat att
i tid möta dem, om man intar den
ståndpunkten, att vi med försvaret
skall införliva taktiska atomvapen. Det
finns kanske möjligheter att på detta
område använda viss vetenskaplig expertis
som inte är svensk, t. ex. från
våra nordiska grannländer.

Nu säger försvarsministern att regeringen
självfallet inte kan undgå att ta
ställning till denna svåra fråga så småningom,
och det är givetvis riktigt. Men
den huvudfråga jag reste var denna: Är
det rimligt att regeringen lämnar försvarsberedningen
utan någon som helst
vägledning på denna punkt? Är det rimligt
att regeringen här för att använda
ett tillspetsat uttryck leker blindbock
med försvarsberedningen? Är det rimligt
att försvarsberedningen skall få arbeta
dels från den förutsättningen, att
sådana vapen kan komma att införlivas
med försvaret, och dels från den förutsättningen
att de icke skall göra det?

112

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

Detta måste i oerhört hög grad komplicera
och försvåra beredningens arbete.
Här är det, som jag ser saken, verkligen
på regeringen det ankommer att
ge vägledning och ta ställning först.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta ställning
till den takt i vilken atomfrågan
skall forceras. Jag har redan tidigare
sagt att jag tycker, att den principiellt
och praktiskt nästan ohyggligt svåra
frågan måste grundligt övervägas i den
kommande beredningen, där jag utgår
från att försvarsministern, som han nyss
sade, kommer att ställa allt material
till förfogande.

Men jag vill med anledning av försvarsministerns
förklaring återkomma
till vad jag berörde i mitt förra inlägg,
nämligen frågan om den personella beredskapen.
Försvarsministern säger att
vi icke har tillgång till tekniker och vetenskapsmän
i större utsträckning än
vad vi för närvarande tar i bruk, och
han talar om de finslipade hjärnor som
behövs för detta. Men därmed har regeringen
inte kommit ifrån sitt ansvar.
Frågan gäller vad regeringen gör nu för
att stimulera forskare, vetenskapsmän
och tekniker så att vi, när vi står inför
uppgifterna -— oavsett om de kommer
något år förr eller senare — har tillgång
till det folk vi behöver inom landet
för att ta itu med detta arbete.

Här nämnde försvarsministern vad
man har gjort i England på detta område.
Men vad gör vi i Sverige? Här
skär vi ned eller ökar i varje fall icke
i erforderlig takt upprustningen av våra
tekniska undervisningsanstalter, speciellt
högskolorna. Och detta sker samtidigt
som försvarsministern konstaterar
att vi icke kan skaffa atomvapen
utifrån. Om vi nu skulle ställas i det
läget, att vi måste försörja oss själva
och vi kommer till det resultatet att vi
måste skaffa dessa vapen, är det ju ett
oundgängligt villkor att vi har tekniker

och forskare och vetenskapsmän. Vad
gör regeringen nu för att sörja för den
beredskapen? Det anser jag vara den
centrala fråga, som vi måste få svar på.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag kan bara konstatera
att vi, såsom alla vet, har brist på
högt kvalificerad personal på alla områden,
och denna brist kommer att
kvarstå i framtiden även om vi gör
alla insatser under åren som kommer
för att utbilda vetenskapsmän och för
att få fram högt kvalificerade tekniker.
Vi kan till och med komma att ställas
inför den frågan, om vi skall dra skickliga
tekniker från andra områden för
att de skall sysselsätta sig med dessa
ting.

Med anledning av herr Wedéns yttrande
vill jag bara än en gång säga såsom
jag sade i mitt förra anförande,
att regeringen inte alls har för avsikt
att leka blindbock med den kommande
parlamentariska utredningen. Den skall
få alla de upplysningar den kräver, och
den skall få reda på vilka problem vårt
land kan komma att ställas inför i
detta avseende.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar naturligtvis
tacksamt fasta på försvarsministerns
upprepade besked, att alla upplysningar
som är nödvändiga för en bedömning
av försvarsfrågan i hela dess vidd
skall ställas till försvarsberedningens
förfogande. Jag konstaterar emellertid
än en gång, herr talman, att försvarsministern
inte gav något besked om det
spörsmål jag reste, nämligen huruvida
det är rimligt att begära, att försvarsberedningen
skall arbeta utan att som
grundval för sina överväganden ha
kännedom om hur regeringen själv
principiellt ser på frågan om taktiska
atomvapen. Det spörsmålet lämnar försvarsministern
öppet.

Nr 10

113

Onsdagen den 23 mars 1955
Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det talades för några
minuter sedan om risken av att avgöra
försvarsfrågan under någon psykos.
Jag tror för min del att den risken
icke är stor. Såväl regeringen som
riksdagen och svenska folket kan säkerligen
på reella grunder bedöma
den saken utan att på något sätt behöva
göra det i psykosstämning.

Världen av i dag är otvivelaktigt sådan,
att ett starkt försvar är minst sagt
motiverat, men naturligtvis kan meningarna
gå isär om vilka ekonomiska
förutsättningar vi har och hur starkt
försvar vi förmår bära. Det är dock
glädjande att alla är överens om att
vårt försvar skall användas endast för
landets eget skydd och under inga
omständigheter utgöra ett hot mot någon
annan nation. Jag ber också att få
understryka statsrådets argumentering,
att fredens förankring hos vårt folk är
stark. Jag ser det så, herr talman, att
vårt försvar är uppbyggt i fredens
tjänst, för att vi om möjligt skall bevara
för framtiden den oskattbara förmån
vi har haft av en hittills 150-årig
fred. Om försvaret används på detta
sätt — och därom är vi ense — får vi
betrakta de kostnader vi lägger ned på
svenskt försvar såsom en försäkring.
Det är klart att den försäkringen är
dyr, ja, mycket dyr, och man kan diskutera
hur mycket vi tål, men klart
ar också att vi, även om försäkringen
är dyr, har all anledning att betänka
oss noga innan vi försvagar vårt försvar,
om vi når målet att alltjämt kunna
hålla oss utanför krigiska förvecklingar.

Vi är såvitt jag kan förstå också
ense om att alla krafter skall anspännas
för en aktiv medverkan till fredliga
lösningar av internationella problem
på olika områden. Det är också uppenbart
att man med bekymmer måste se
den oerhörda och hastiga tekniska utveckling
av vapen och andra förstörelsemedel,
som gör det svårt att från
8 — Andni kammarens

tid till annan överblicka de växlande
behoven på försvarets område samt bedöma
hur försvarets organisation skall
se ut och vilka försvarsmedel som skall
användas.

Överbefälhavarens föreliggande utredning
ställer oss inför framtidsperspektiv
av stor ekonomisk räckvidd.
Klart framgår därav, att det inte är
möjligt att få en rationell försvarsorganisation
inom den nuvarande kostnadsramen.
Man kan beklaga detta, men
man kommer tyvärr inte ifrån faktum,
och det är då helt naturligt att vi i
dagens läge vid avvägningen av våra
ekonomiska resurser måste bedöma,
vad vi kan tåla. I den situationen är
det värdefullt, att vi har tillgång till
den föreliggande utredningen på expertplanet,
och det är önskvärt att, så
fort omständigheterna det medger, klarhet
kan skapas om försvarsmaktens behov
och omfattning men också om
våra ekonomiska resurser och hur
långt vi kan sträcka oss.

Vi inom bondeförbundet delar således
helt den uppfattning, som kommit
till synes i det föreliggande utskottsutlåtandet
om angelägenheten av
att på grundval av den föreliggande
expertutredningen tillfälle ges till en
parlamentarisk beredning av dessa ytterst
betydelsefulla och kanske för vårt
land och folk livsavgörande frågor. Vi
är således angelägna om att, såsom utskottet
säger, representanter för riksdagen
redan på ett förberedande stadium
får tillfälle att i detta spörsmål
göra sin mening gällande, att det skall
visa sig möjligt att få ut största möjliga
effekt av försvarskostnaderna och kanske
främst att denna beredning arbetar
så skyndsamt — vilket den borde
ha vissa förutsättningar för — att resultatet
kan föreläggas riksdagen för
skärskådande inom en näraliggande
framtid.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag begär ordet näir -

prolokvll 1955. Nr It)

114 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

mast i anledning av herr Svenssons i
Ljungskile anförande, där han, vad
jag tyckte, nog misstolkade vad utskottet
skrivit. Herr Svensson refererade
sista meningen i första stycket,
där utskottet säger: »Sålunda skulle ett
bibehållande av de nuvarande försvarskostnaderna
leda till en successiv
beskärning av de samlade försvarsstyrkorna,
vilken vid tioårsperiodens slut
kunde beräknas uppgå till omkring en
tredjedel av försvarets nuvarande omfattning.
» Herr Svensson ville inte ställa
sig bakom detta uttalande, och han
ville inte heller att kammaren skulle
göra det. Det har emellertid utskottet
ingalunda begärt. Detta är, såsom
framgår av skrivningen, ett referat av
vad som enligt överbefälhavarens mening
skulle inträffa. Det är en av de
saker som gjort att utskottet anser det
nödvändigt att man relativt snabbt tar
ställning till dessa frågor, men vi har
ingalunda begärt att vare sig kammaren
eller herr Svensson skall ställa sig
bakom detta uttalande. Det är bara ett
konstaterande i den utredning som
föreligger.

Herr Svensson anförde att vi har
sagt, att det grundläggande materialet
redan föreligger, och det är i viss mån
riktigt. Jag föreställer mig, att även
om vi tillsätter en särskild parlamentarisk
utredning i vanlig ordning, kommer
vi inte förbi ett samarbete med
militären för att få fram vissa saker
som en parlamentarisk beredning inte
kan få fram. Detta grundläggande material
är nu samlat, vilket skulle kunna
spara en hel del tid. Utskottet skulle,
menade herr Svensson, ha skrivit på
sådant sätt, att beredningen inte skulle
kunna syssla med annat än överbefälhavarens
förslag. Det var att läsa in för
mycket i utlåtandet. Det har utskottet
inte sagt. Det har åtminstone varit min
strävan, och jag kan nog garantera,
att det varit hela avdelningens och
utskottets strävan, att beredningen skall
ha alla möjligheter att pröva olika för -

slag. Utskottets utlåtande är ju skrivet
på det sättet.

Medan jag ändå har ordet, skulle jag
också vilja säga några ord till herr
Dahl, herr Lundqvist och även herr
Åkerström. Vi skall väl ändå inte tro,
att vi mäter vår fredsvilja med hur
mycket pengar vi vill anslå till försvaret.
Vi har från första avdelningens
sida inte tagit någon ställning därvidlag,
utan det blir utredningens sak.
Det är klart att man kan göra mer
eller mindre känslofyllda uttalanden
om fred och pacifism. Låt mig förklara,
herr Dahl, att jag är lika stor
anhängare av de sakerna som herr
Dahl, även om vi kanske har olika
uppfattning om vad försvaret bör kosta.
Men detta senare får bli en bedömningssak,
som vi för närvarande inte
går in på.

Jag slår i likhet med försvarsministern
fast, att även herrarna är anhängare
av ett försvar; om man sedan kallar
det för neutralitetsförsvar eller något
annat, kan inte vara av avgörande betydelse.
Även vi anser, att vi skall ha
ett försvar, som är så starkt, att det
helst skyddar vår neutralitet, om vi
vill kalla det så, eller skyddar oss från
att bli indragna i ett krig. Det är dit
som vi syftar och till ingenting annat.

Man kanske därför inte skall säga,
att utskottet föreslår något sådant som
att vi skall rusa i väg. Det gör utskottet
ingalunda, utan här är det väl ändå så,
att det skall bli ett objektivt övervägande
på grundval av det material som
nu föreligger. Jag har redan tidigare
påpekat nödvändigheten av att utredningen
bedrivs så snabbt, att den kan
framlägga förslag redan i höst. Skulle
detta inte gå, får man väl finna sig i
den saken. Emellertid skall riksdagen
då ha klart för sig, att även ett sådant
dröjsmål kommer att betyda ökade
kostnader.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Nr 10 115

Onsdagen den 23 mars 1955
Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag får säga att man
kan vara en smula tveksam, huruvida
första stycket i utskottets skrivning är
ett rent referat eller om det är en
auktorisering av överbefälhavarens
ståndpunkt. Det heter nämligen i första
meningen, att utskottet har vid sin
behandling av förevarande punkt inhämtat
närmare upplysningar rörande
underlaget för befälhavarens beräkningar
rörande försvarskostnadernas
utveckling, och något mera i den stilen.
Av detta uttalande förefaller det
alltså, som om dessa kostnadsalternativ
prövats, och man kan därför lätt
få det intrycket, att det är en viss auktorisering
av denna befälhavarens
ståndpunkt. Om det inte är på det sättet,
så är det bara bra. Då har jag
vunnit syftet med mina kommentarer
på den punkten.

När det sedan gäller det andra och
grundläggande materialet, på vilket en
bedömning av en tidsenlig försvarsorganisation
måste bygga, säger herr
Thapper, att jag läser in för mycket
i utskottets uttalande därvidlag. Vad
jag syftade till med mitt inlägg var,
att inte andra, när riksdagen väl har
skilts ifrån målet, skall läsa in för
mycket i detta och säga till den blivande
försvarsutredningen, att något
utöver detta skall ni inte syssla med.
Är det så att herr Thapper är överens
med mig om den saken också, så är
det bara bra.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Om jag får talmannens
tillåtelse vill jag börja med en liten
kommentar till utskottets utlåtande i
dess helhet. Det tar ju lång tid i kammaren
att debattera detta utskottsutlåtande,
men jag vill försäkra, att det
inte tagit kortare tid under utskottsbehandlingen.
Statsutskottet har både

på avdelning och i plenum ägnat mycket
tid åt försvarsfrågan, någonting som
i och för sig är mycket förklarligt, när
man betänker vilken betydelsefull fråga
det gäller.

I fråga om de olika anslag, försvarsministern
äskar för budgetåret 1955/56,
har utskottet funnit, att han vidtagit
avsevärda nedprutningar av vad försvarsmyndigheterna
begärt, och det har
han gjort på flera viktiga punkter. Utskottet
har dock ansett sig icke böra
frångå departementschefens uppfattning.
Det är bara på några mera begränsade
punkter som det föreligger
reservationer. I övrigt är ju statsutskottet
fullständigt enigt i sitt utlåtande.
Reservationerna från folkpartiets
sida gäller ju de frivilliga försvarsorganisationerna.

För att det inte skall uppstå något
missförstånd på den punkten vill jag,
herr talman, klart säga ut, att jag —
och jag tror att den uppfattningen delas
av övriga inom högerpartiet — anser,
att den frivilliga försvarsrörelsen
utför ett utomordentligt arbete och har
betytt mycket när det gällt att hålla
försvarsviljan levande hos vårt folk.
Det gäller skytteväsendet, den frivilliga
befälsutbildningen och lottarörelsen.
Nu har dock vid avvägningen mellan
angelägna försvarsanslag överbefälhavaren
liksom, om jag inte minns fel,
i fjol också arméchefen ansett sig icke
kunna tillstyrka ett ökat anslag till vare
sig befälsutbildningsrörelsen, skytteväsendet
eller lottaorganisationen. Vi har
från majoritetens sida under sådana
förhållanden icke ansett oss kunna gå
med på något högre anslag. Reservanterna
däremot yrkar på ett med 40 000
kronor höjt anslag till vardera av den
frivilliga befälsutbildningsrörelsen och
lottarörelsen. Sett emot de pengar som
dessa organisationer rör sig med vill
jag närmast säga, att det är väl mera
en symbolisk akt som här är verkställd.

Beträffande punkt 1, som vi huvudsakligen
har sysslat med här i dag —•

116 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

det är den punkt varunder utskottet
redovisar de motioner, vilka berör överbefälhavarens
utredning angående riktlinjerna
för krigsmaktens fortsatta utveckling
— så har ju denna helt förklarligt
tilldragit sig huvudintresset
både i utskottet och här i kammaren.
Olika synpunkter har kommit fram —
annat vore underligt. Dess bättre kunde
vi inom utskottet nå fram till en gemensam
rekommendation till Kungl.
Maj:t om en översyn och en prövning
av det föreliggande utredningsförslaget.
Utskottet har föreslagit att detta skall
ske genom en särskild beredning, vari
representanter för riksdagen skulle få
göra sin mening gällande. Att det här
i dag i kammaren har sagts ut — någonting
som jag tycker är alldeles
självklart — att vi inte gärna kan be
herr Johansson i Stockholm eller några
av hans meningsfränder att biträda
i denna beredning, tycker jag är vällovligt.
Det fanns ju en tid, då vi hade
en så verklighetsfrämmande uppfattning
här i landet, att vi anmodade
kommunister att delta i utredning om
en försvarsorganisation. Vi har väl lärt
oss så pass mycket, att vi inte skall
hemfalla till något sådant en gång till.

Jag tror för min del att det finns
mycket goda skäl för den ståndpunkt,
som statsutskottet enat sig om. För det
första sker det en hastig utveckling mot
nya, effektiva vapen och nya försvarsmetoder.
Det gäller för vårt land att
utan dröjsmål anpassa vårt försvar därefter,
och överbefälhavarens utredning
har ju också utgått ifrån detta. De resultat
som utredningen lett fram till
går ut på en rationalisering och en effektivisering
av försvaret inom en kostnadsram
som vi tror är möjlig för vårt
land.

För det andra, det förslag som överbefälhavaren
har framlagt till en tidsenlig
försvarsorganisation har tillkommit
på ett särskilt sätt — det förundrar
mig att det inte har påtalats tidigare
här i dag. Under det att vid uppgöran -

det av tidigare försvarsordningar de
olika försvarsgrenscheferna oftast har
hävdat var sin uppfattning och kommit
med var sina ibland långt ifrån varandra
gående krav och det sedan blivit
parlamentarikernas uppgift att under
vidlyftiga utredningar söka avväga
de olika ståndpunkterna och bli skiljedomare
mellan de krav som framställts,
så upplever vi nu att försvarets egna
representanter under överbefälhavarens
ledning efter överväganden och bedömanden
kommit fram till en samlad
målsättning och ett i huvudsak samlat
förslag. Det är detta förslag som vi har
begärt skall överarbetas och överarbetas
utan alltför stort dröjsmål. Vi anser
att det bör kunna ske på ett mindre
tidsödande och tungrott sätt än vad
fallet varit vid tidigare parlamentariska
utredningar.

Vad gäller utskottets skrivning har
herr Svensson i Ljungskile fört fram
några frågor. Tillåt mig att efter min
uppfattning ge svar på dem. Det överensstämmer
väl i allt väsentligt med
vad herr Thapper här tidigare framfört,
men saken kanske tål ytterligare
en liten kommentar.

Herr Svensson i Ljungskile fäster sig
vid att utskottet säger: »Sålunda skulle
ett bibehållande av de nuvarande försvarskostnaderna
leda till en successiv
beskärning av de samlade försvarsstyrkorna,
vilka vid tioårsperiodens
slut kunde beräknas uppgå till omkring
en tredjedel av försvarets nuvarande
omfattning.» Vad är det som ligger
bakom att utskottet tagit upp detta?
Jo, inte annat än jag förstår har vi
upphovet i den remissdebatt, som ägde
rum här i kammaren när riksdagen
började, då man efterlyste olika alternativ
och frågade, om det inte fanns
något billigare alternativ till det förslag
som har betraktats som överbefälhavarens
huvudförslag. Det har senare
vid överläggningar mellan regeringen
och partiledarna redovisats, att man
också räknat på andra och i kostnads -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

117

Överbefälhavarens utredning rörande krigsmaktens utveckling

hänseende lägre alternativ. Under utskottsbehandlingen
har också uppkommit
frågan, om det fanns något ytterligare
alternativ. Det har ställts till förfogande
gjorda beräkningar, som pekade
hän emot ett resultat sådant som
det här redovisade. Det är intet märkvärdigt,
och det är bara detta som utskottet
har velat föra fram.

Sedan kommer herr Svensson med
ytterligare en fråga. Den gäller utskottets
uttalande: »Det grundläggande material,
på vilket bedömningen av en
tidsenlig försvarsorganisation måste
bygga, föreligger alltså redan. En utredning
av den art, som åsyftas i motionerna,
synes enligt utskottets mening
därför icke påkallad.»

Enligt min mening, en mening som
jag hoppas delas av mina kamrater i
utskottet, har detta uttalande tillkommit
av orsak som jag nyss nämnt. Den
här gången, till skillnad från tidigare
försvarsutredningar, är de framlagda
beräkningarna godtagna och det föreliggande
materialet i allt väsentligt enhälligt
godkänt från de olika försvarsgrenschefernas
sida. Herr Svensson i
Ljungskile uppehöll sig även vid vad
utskottet sagt om att den utredning
man hoppas på inte bör vara bunden
av begränsade direktiv eller förutsättningar.
Därmed har utskottet — enligt
min uppfattning — velat hålla öppet,
att om det kommer fram något nytt,
och det händer ju mycket och händer
oftast mycket fort, skall beredningen
naturligtvis inte på något sätt känna sig
hindrad att pröva även sådant material.

Vad gäller den första frågan, nämligen
frågan om de olika alternativen,
vill jag tillägga när jag ser herr Svensson
i Ljungskile framför mig, att herr
Svensson med fördel kan inhämta litet
mera upplysning av sin partivän i utskottet,
herr Ståhl.

Det liar här under debatten från flera
håll talats om att beredningen bör ta
tid på sig och inte skynda på alltför

fort. För min del tror jag inte att man
bör förhala ett ståndpunktstagande,
men därmed är inte sagt, att man inte
ordentligt bör pröva vad man har för
händer. Det finns avgöranden härvidlag,
som vi inte utan uppenbara olägenheter
kan skjuta på någon längre
tid. Låt mig i det avseendet bara hänvisa
till vad utskottet anfört beträffande
anskaffningen av flygmateriel. Utskottet
säger därvidlag: »Utskottet vill
i samband härmed understryka angelägenheten
av att beslut rörande den
fortsatta anskaffningen av flygplan fattas
i så god tid, att produktionen av
dessa planenligt kan fortgå.» Bakom
detta uttalande ligger en i utskottet
lämnad redogörelse för vilka uppenbara
olägenheter och stora kostnader ett
avbrott i tillverkningen skulle medföra
inte minst för svensk flygindustri. Sådant
och mera till gör att man får
önska, att beredningen inte utan tvingande
skäl drar alltför långt ut på tiden
utan, som här sägs, kan vara färdig
med sitt förslag om möjligt så tidigt,
att Kungl. Maj:t kan framlägga proposition
i ämnet för nästa års riksdag.

Låt mig, herr talman, till slut säga
att jag tycker, att försvarsministern i
dag på ett mycket verklighetsbetonat
sätt framhållit de synpunkter, som kan
läggas på försvarsspörsmålet. Vad han
därvidlag sagt kan vara till mycket god
ledning för svenska folket, när det skall
ta ställning till de frågor som härvidlag
föreligger.

Från olika håll — jag tänker då inte
minst på herr Dahl — har här framförts
ideella synpunkter på försvarsfrågan,
som man enligt min mening
ingalunda skall bortse ifrån men som
jag tror det i dagens läge är väldigt
svårt att tänka sig i någon större omfattning
kommer att göra sig gällande
inom de stormakter vi har omkring
oss. Det finns nog stormakter, som över
huvud taget inte tillåter att sådana ideella
uppfattningar föres fram utom för
särskilt politiskt syfte. Om vi skall

118 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

kunna bevara vår fred och framför allt
vår frihet räcker det inte med någon
neutralitetspakt, som herr Lundqvist
yttrade, utan då måste vi på ett långt
allvarligare sätt ta på dessa problem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionen II: 52 av herr
Spångberg m. fl., och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Stockholm begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen 11:52 av herr Spångberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.

Herr Johansson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 186 ja och 20 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln
(punkt 67, s. 121—123) föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 300 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald (I: 328) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Sjölin och Strandh (II: 398), hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte höjas med 66 000 kronor
(alternativt 40 000 kronor) till 2 366 000
kronor (alternativt 2 340 000 kronor).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:328 och II: 398, såvitt nu vore i
fråga, till Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 300 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Aastrup, Ståhl samt
Svensson i Ljungskile och fröken Elmén,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 328 och II: 398, såvitt nu
var i fråga, till Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
in. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 340 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den vid punkt 59 fogade reservationen
nr 2 av herr Boman m. fl.

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

119

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
59 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkten 60

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61

Armén: Frivilliga skytteväsendet

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln
(punkt 70, s. 124) föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1955/5(1 anvisa ett reservationsanslag
av 1 625 000 kronor.

Vidare hade uti en inom andra kammaren
av herr Persson i Norrby in. fl.
väckt motion (11:411) hemställts, att
förevarande anslag måtte uppföras med
1 725 000 kronor.

Armén: Frivilliga skytteväsendet

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 411,
till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 1 625 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Aastrup, Ståhl och
Svensson i Ljungskile samt fröken
Elmén, vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse.

Punkten föredrogs; och'' anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Beträffande anslaget
under denna punkt har ett antal ledamöter
av denna kammare i motion
hemställt, att detsamma måtte ökas till
samma belopp som utgick före nu löpande
budgetår. Denna hemställan har
gjorts framför allt med hänsyn till det
starkt ökade behov, som nu föreligger
för den frivilliga skytterörelsen genom
dess underhåll av skjutbanorna. Alltsedan
de automatiska skjutvapnen kom
till, har underhållsbehovet för övningsskjutbanorna
stadigt ökat, och man har
inom den frivilliga skytterörelsen själv
ingen möjlighet att skaffa fram de pengar,
som behövs för ändamålet.

Med den av motionärerna föreslagna
höjningen med 100 000 kronor skulle
detta anslag som sagt komma upp till
samma belopp, som under föregående
budgetår utgått under denna punkt. Jag
är givetvis medveten om de svårigheter,
som föreligger vid avvägningen av anslagen
till de olika vapenslagen, men
med hänsyn till det rent spontana försvarsintresse,
som den frivilliga skytterörelsen
lägger i dagen, anser jag det
vara ytterst värdefullt att denna gren
av försvaret får det stöd den behöver.

Utskottet har vid behandlingen av
motionen hänvisat till sitt utlåtande
under punkt 59, där utskottet skriver:
»Utskottet ifrågasätter lämpligheten av

120

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

att ändringar vidtagas i nu utgående
anslag, innan statsmakterna ha tagit
ställning till det av överbefälhavaren
framlagda förslaget rörande krigsmaktens
fortsatta utveckling och till den
avvägning mellan de olika frivilligorganisationerna,
som därvid torde komma
under bedömande.»

Herr talman! Jag ber att få uttala
den förhoppningen, att om denna avvägning
till sist kommer att ske, man
då tar nödig hänsyn till de behov som
verkligen föreligger för det frivilliga
skyttet. Det är inte lika lätt nu som det
var tidigare att få anslag och bidrag
till just dessa organisationer. För övrigt
är det inte enbart det frivilliga
skyttet, utan det är också hemvärnet
som utnyttjar dessa skjutbanor, och
även den frivilliga befälsutbildningen
tar dem i anspråk. Jag är övertygad
om, herr talman, att för samtliga dessa
frivilliga försvarsorganisationer skulle
det vara av stort värde om de fick,
framför allt till skjutbanorna, det nödvändiga
anslag som i motionen har föreslagits.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka
bifall till den höjning av anslaget under
punkt 61, varom har hemställts i
motionen 11:411 av herr Persson i
Norrby m. fl.

I detta anförande instämde herr Gezelius
(h).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag. Utskottet har
inte ansett det vara lämpligt med anslagshöjningar
under den tid som utredning
pågår.

Överläggningen var härmed slutad.
Sedan herr talmannen framställt propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 62—442

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143

Lottaorganisationen

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln
(punkt 171, s. 223) föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 328 av herr Osvald
och II: 398 av herrar Sjölin och
Strandh hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte höjas
med 40 000 kronor till 640 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:328 och 11:398, såvitt nu vore i
fråga, till Lottaorganisationen för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Aastrup, Ståhl samt
Svensson i Ljungskile och fröken Elmén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:328 och 11:398,
såvitt nu vore i fråga, till Lottaorganisationen
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 640 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den under punkten fogade reservationen
av herr Boman m. fl.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fo -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

121

Tryggad import av alkoholfria drycker av druvor

gade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna IM—154

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155

Lades till handlingarna.

§ 12

Tryggad import av alkoholfria drycker
av druvor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckta
motioner om tryggande av importen
av alkoholfria drycker, tillverkade av
druvor.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:135 av herr Englund
m. fl. och 11:249 av herr Rimmerfors
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t förorda överläggningar
med Vin- och spritcentralen
i syfte att trygga importen till den
svenska marknaden av högklassiga alkoholfria
drycker, tillverkade av druvor».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 135 av herr Englund
m. fl. och II: 249 av herr Rimmerfors
m. fl. om tryggande av importen
av alkoholfria drycker, tillverkade av
druvor, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Kristensson i Osby och
Sjölin, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen inåtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville upptaga överläggningar
med Aktiebolaget Vin- och
spritcentralen i syfte att trygga importen
till den svenska marknaden av högklassiga
alkoholfria drycker, tillverkade
av druvor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! I egenskap av reservant
ber jag att få säga några ord. Utskottet
har hemställt att motionen inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Reservanterna
har emellertid den uppfattningen,
att motionen vore värd ett
positivt beaktande. Det gäller ju här
inte någon platonisk upplysningsverksamhet,
varom riksdagen tidigare beslutat
i detta ämne. Det gäller fast mer
en del praktiska åtgärder av mer konkret
innebörd, nämligen frågan om en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om överläggningar med Vin- och spritcentralen
för att trygga importen av
alkoholfria viner, tillverkade av druvor.

Utskottet förlitar sig på att Kungl.
Maj :t utan en sådan anmodan följer
detta ärende, och anser, att det i marknaden
kommer att finnas drycker av
här ifrågavarande slag. Utskottet menar
också att man bör avvakta utvecklingen
för att se i vad mån ett ingripande
sedermera kan behövas. Reservanterna
anser för sin del att det vore rimligt
att icke avvakta en utveckling, som
kanske gåve yttringar som man kanske
inte skulle gilla, utan i stället sökte leda
utvecklingen i sådan riktning, som reservanterna
anser vara välbefogad och
som jag förstår att också utskottet för
sin del sympatiserar med.

Utskottet tycks också ha den meningen
att den enskilda handeln, allteftersom
utvecklingen fortskrider, helt säkert
kommer att tillfredsställa det allt
större behov, som sannolikt kommer att
föreligga av ökad tillgång på alkoholfria
drycker. Ledsamt nog är det emellertid
ett faktum, att hittills bar handeln
i varje fall inte infört sådana drycker
på den svenska marknaden, ehuru det
i de vinproducerande länderna finns
mycket god tillgång på alkoholfria viner.
Motionärerna har framfört den
uppfattningen, att det vore ändamålsenligt
att söka sig ett importorgan, som
verkligen svarade för att det blir tillgång
på dylika drycker inom landet.

122

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Tryggad import av alkoholfria drycker av druvor

Jag skall villigt erkänna att en del
försök har gjorts och att det finns en
viss tillgång på drycker av här ifrågavarande
slag, men urvalet är så ytterligt
begränsat av de förnämliga drycker
som finns att tillgå ute i Europa; flera
av dem har inte kommit hit till Sverige.
Nu menar reservanterna att det vore
rimligt att Vin- och spritcentralen, genom
de förbindelser som företaget har
med de vinproducerande fabrikanterna
i Vinländerna, skulle kunna på ett förmånligt
sätt komma över de drycker,
vartill vi här syftar, och försöka införa
dem hit till gagn för den svenska allmänheten.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen, som
således går ut på att Kungl. Maj :t måtte
upptaga överläggningar med Vin- och
spritcentralen i avsikt att försöka trygga
tillgången på alkoholfria drycker,
tillverkade av druvor.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Tillåt mig att i detta
sammanhang få bidra med en liten
historia ur levande livet. Jag hörde för
en tid sedan talas om en dam här i
Stockholm, som vände sig till en av
sina vänner med ett husmors- och värdinnebekymmer.
»Jag skall ha middag
hemma en kväll i denna vecka», sade
hon, »och nu vet jag inte hur jag skall
klara dryckesfrågan. Det kommer nämligen
både absolutister och icke absolutister,
och jag måste ge båda parter
någonting som de tycker om. När det
gäller absolutisterna är det inte så svårt,
ty de är tacksamma om de bara får
litet Pommac. Värre är det med dem av
mina vänner som annars använder sprit
och vin men som nu kör bil och i samband
därmed absolut avstår från alkohol.
Jag måste ha någonting som också
de tycker om; bland annat får det inte
vara för sött. Kan du tala om för mig,
var jag skall få tag i några högklassiga
alkoholfria druvviner? Helst skulle jag

vilja rekvirera dem samtidigt med de
vanliga vinerna.»

Nå, denna gång kunde den tillfrågade
verkligen hänvisa till en affärsman, som
för goda druvviner. Men det ligger ju
så till att efterfrågan på de finare och
dyrare alkoholfria druvvinerna ännu
inte gjort importen lönande och fördenskull
inte heller underlättat spridningen
av dessa varor till alla grenar av livsmedelshandeln.
Men jag skall med glädje
erkänna, herr talman, att det faktiskt
i större utsträckning börjat komma ut
en del förstklassiga alkoholfria druvviner
av Merlinoklass — förhållandena
har alltså i viss mån förbättrats sedan
motionen skrevs.

Min och mina medmotionärers inställning
till denna fråga kan kort och gott
sammanfattas så här:

1. Trots vissa aktningsvärda och säkerligen
ekonomiskt riskfyllda försök
att importera goda druvviner och fruktviner
har man ännu inte fått fram det
urval, som skulle vara önskvärt. En del
av dessa viner tillverkas av de stora
vinproducenterna och lär framställas
genom att man från vanliga viner bortdestillerar
alkoholen men lämnar kvar
det som för övrigt är kännetecknande
för respektive märken. Om vi skall
tränga ut alkoholbruket, måste vi ha
kvalitetsdrycker av de alkoholfria vinerna
för festtillfällena.

2. Att vi föreslagit, att Vin- och spritcentralen
skulle intresseras för denna
import är helt och hållet motiverat av
praktiska synpunkter. Vin- och spritcentralen
har ju redan kontakt med de
stora utländska vinfirmorna. Varför då
inte samtidigt intressera dem för att ta
in ett sortiment av de bästa alkoholfria
vinerna?

3. Vidare tar ju restauratörerna sina
varor från Vin- och spritcentralen, och
det har visat sig att man på restauranghåll
är intresserad av att föra alkoholfria
drycker i en utsträckning som tidigare
inte varit vanlig. Jag deltog nyligen
själv i en konferens kring pro -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

123

Tryggad import av alkoholfria drycker av druvor

blemet fruktdrycker, där bl. a. ordföranden
i Sveriges hotell- och restaurantförbund,
friherre Olof Rudbeck, utlovade
det mest helhjärtade stöd åt
strävandena att tillmötesgå också behovet
av alkoholfria drycker på restaurangerna.
Man var också villig att medverka
till god service och bättre varukunskap
bland personalen i vad gäller
de alkoholfria dryckerna. Vi har menat,
att det skulle vara lättare för restaurangerna
att föra ett bra urval, om
druv- och fruktdryckerna kunde rekvireras
från samma håll som de andra
dryckerna. Även i fråga om kvalitetsbedömningen
har ju det statliga inköpsorganet
sakkunskap till förfogande.

Någon invänder kanske, att vi nu
skall gynna de svenska dryckerna och
låta oss nöja med dem. Klart är, att vi
skall göra vårt allra bästa för att gynna
de svenska fruktodlarna och producenterna
av fruktsafter. Riksdagen har ju
nyligen bl. a. anslagit ett belopp till den
upplysningsverksamhet, som bedrives
av Föreningen Fruktdrycker. Som styrelseledamot
i denna förening kan jag
försäkra både kammaren och fruktodlarna,
att vi i första hand skall lägga
ned all tänkbar energi på att popularisera
de svenska fruktdryckerna. Trots
detta är det ju uppenbart, att det också
finns behov av drycker av annat ursprung
än vårt eget, produkter som har
mognat i ett soligare klimat än vårt.
Om vi med framgång — jag tror vi är
eniga om det önskemålet — skall kunna,
som det heter i utskottsbetänkandet,
»skapa bättre förutsättningar för ett
alkoholfritt umgängesliv» är förutsättningen
att vi kan erbjuda kvalitetsdrycker
för festtillfällena. Då måste vi komplettera
de svenska dryckerna med importerade
alkoholfria drycker, tillverkade
av druvor. Det finns, som herr Sjölin
nyss nämnde, förstklassiga sådana i
andra länder, i Schweiz, i Tyskland, i
Frankrike, men de har hittills i anmärkningsvärt
liten omfattning stått till
buds på den svenska marknaden. .lag

medger gärna, att den privata handeln
gjort sitt. Vi, som skrev denna motion,
har emellertid tänkt, att det skulle vara
rättvist att ett mera bärkraftigt, statligt
bolag finge svara för den föga vinstgivande
importen av kvalitetsdrycker
under en övergångstid, då svenska folket
söker sig fram till nya alternativ i
fråga om festdrycker.

Jag skulle till sist, herr talman, bara
vilja ge uttryck åt en liten smula förvåning
över att bevillningsutskottet i
denna fråga visat så stor försiktighet,
för att inte säga konservatism. Det ställer
visserligen frågan på framtiden och
ger på det hela taget motionärerna rätt,
men jag skulle vilja ifrågasätta, vilken
skada det hade kunnat medföra, om
utskottet i överensstämmelse med motionen
hade hos Kungl. Maj :t förordat
överläggningar med Vin- och spritcentralen
»i syfte att», som det står, »trygga
importen till den svenska marknaden
av högklassiga alkoholfria drycker, tillverkade
av druvor». Vi tycker, att det
skulle vara en förnuftig anordning för
att främja ett alkoholfritt umgängesliv.
Vi vill inte bara använda negativa formuleringar
och klandra det som bjuds
ulan verkligen bjuda något bättre i stället.
Denna vår framstöt är ett led i denna
strävan. Därför skulle det, herr talman,
för sakens skull vara värdefullt,
om vi här i kammaren kunde få största
möjliga uppslutning kring och helst ett
bifall till reservanternas förslag. Med
kännedom om den inställning till dessa
reformer i stort, som bl. a. bevillningsutskottets
ärade ordförande ofta ger
uttryck för, tror jag inte heller, att ett
bifall till reservanternas förslag'' skulle
vålla honom någon sömnlös natt.

1 denna positiva anda yrkar jag, herr
talman, bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Kammarens beslut skall
inte vålla mig någon sömnlös natt, och
hoppas jag, inte herr Rimmerfors hel -

124

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Tryggad import av alkoholfria drycker av druvor

ler. Man får emellertid försöka hålla
dessa saker klara för sig. Detta ärende
hänger samman med propositionen om
det s. k. alkoholfria umgängeslivet. Av
någon märklig anledning kom den föreliggande
motionen att remitteras till
bevillningsutskottet och således behandlades
den inte i samband med propositionen,
om vilken kammaren beslutade
för några veckor sedan.

I denna proposition säger finansministern,
som ju i detta sammanhang inte
kan misstänkas för någon fientlighet
ur nykterhetssynpunkt, att han inte vill
vara med på en anordning av det i
motionen förordade slaget, därför att
han tror, att den enskilda handelns intresse
för dessa ting skulle komma att
minskas, om Vin- och spritcentralen
trädde fram som det stora, dominerande
företaget. Därmed, säger finansministern,
skulle man ju motverka det syfte,
som man egentligen har med denna
framstöt.

Nu har till importörerna av fruktdrycker
anslutit sig bl. a. det stora Icaföretaget,
Kooperativa förbundet m. fl.
Jag tillät mig fråga en deras representant
i bevillningsutskottet om dessa
företag ansåg sig i sin importverksamhet
behöva använda Vin- och spritcentralen
såsom någon sorts generalagent.
Jag var ju på förhand nästan övertygad
om att de inte hade den uppfattningen
ulan menade sig kunna klara den saken
själva. Detta blev också hans svar.
Det är ingenting annat bevillningsutskottet
säger i detta sammanhang. Låt
oss nu se hur resultatet blir av vad som
gjorts — det har ju byggts upp en organisation
och det har ställts statsmedel
till dess förfogande för reklam o. s. v.
Visar det sig, att de enskilda företagen
inte kan lösa detta problem, säger bevillningsutskottet,
skall Kungl. Maj:t
följa denna sak och se efter var det
brister. Finns det ingen annan väg att
lösa problemet än att ge Vin- och spritcentralen
detta uppdrag blir det en
fråga, som vi sedan får ta ställning till.

Så länge vi inte har gjort något försök
bör vi inte lägga denna uppgift på Vinoch
spritcentralen.

Jag hemställer, herr talman, utan
några längre pläderingar för det ena
eller det andra att kammaren bifaller
vad bevillningsutskottet har föreslagit.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag hade nog inte begärt
ordet under detta utskottsbetänkande,
om inte till detsamma varit fogad
en reservation.

Det har varit något egendomligt att
av de hittills från denna talarstol hållna
anförandena få det intrycket, att man,
trots att man försäkrar att man har allt
intresse för en ökad användning av
.svenska alkoholfria drycker, inte anser
dessa tillräckliga. Jag finner denna
framstöt inte vara annat än en klar
attack mot den svenska fruktodlingen,
även om detta inte från början varit
meningen. Här står herr Rimmerfors i
all välmening och förklarar, att när
man skall ha en bjudning är det inte
något bekymmer för absolutisterna, ty
de är ett förnöjsamt släkte, som nöjer
sig med Pommac. Sedan påpekar han,
att skall man bjuda riktigt, kan man
inte nöja sig med de svenska fruktdryckerna
utan måste ha högre kvalitéer.
Jag tycker, att dessa yttranden inte
alls rimmar med varandra.

I denna kammare har vi många
gånger debatterat andra frågor, som
hör samman med fruktodlingen. De
gånger, som vi t. ex. diskuterat frågan
om ciderframställningen, har vi inte
minst från herr Sjölins sida fått höra,
att det vore bättre, om vi kunde enas
om att få fram en ökad användning av
svensk fruktmust. Jag har svårt att tro
att herr Sjölin nu har en annan mening
i det avseendet, och jag vill framhålla
— vilket herr Sjölin förmodligen redan
vet — att numera finns det ännu bättre
tillgång på svenska fruktmuster. Vi har
kolsyrat dem och tillsatt vatten och

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

125

Tryggad import av alkoholfria drycker av druvor

socker och fått fram kvaliteter som enligt
min mening är synnerligen goda.
Om absolutisterna är ett förnöjsamt
släkte, tycker jag att man på det hållet
skulle åtminstone tills vidare kunna
nöja sig med de svenska fruktdrycker
som sålunda finns.

I dagens läge, då de svenska fruktodlarna
ekonomiskt kämpar för livet
och stora mängder av 1954 års skörd
måste slängas ut på marken igen, kan
det inte vara vidare uppmuntrande att
man i den svenska riksdagen ställer
yrkanden om att vi skall börja tänka
på import av druvviner. För fjorton
dagar sedan var en framstående fruktodlare
från Villands härad hemma hos
mig, och när jag frågade honom hur
han själv hade det, sade han att han
aldrig haft sådana bekymmer som för
närvarande; bara av två fruktsorter •—
märk väl två sorter — hade han fått
kasta bort 5 000 respektive 7 000 kg
eller tillsammans 12 000 kg.

Under sådana förhållanden borde
man här i riksdagen göra en framstöt
för ökad användning av de alkoholfria
svenska fruktdryckerna, innan man
kräver import av utländska sådana
drycker. Den framstöt, som nu gjorts,
fyller ingen av oss med någon särskild
glädje, men om herr Sjölin vill ha stöd
för de strävanden som han tidigare talat
för, nämligen en propaganda för
ökad användning av svenska fruktdrycker,
då är vi svenska fruktodlare helt
med på saken. Jag har, när vi i kammaren
debatterat dessa frågor, sagt att
det måste vara fråga om ett både/och.
Herr Sjölin tycks företräda den ståndpunkten
att det gäller ett antingen/eller.
Det må vara hänt, men så långt borde
vi i varje fall kunna enas att vi inriktade
oss på en propaganda för de svenska
fruktdryckerna. Jag tror över huvud
taget inte att det är nödvändigt
att använda landets valutor för att importera
fruktviner, tillverkade av druvor.
Om absolutisterna, som sagt, är ett
förnöjsamt släkte, borde man komma

ett gott stycke på väg genom att använda
de svenska fruktdrycker som
finns.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det ena goda behöver
väl inte förskjuta det andra, herr Nilsson
i Bästekille. Jag vill gärna bekänna
mig till dem som tycker bra om svenska
fruktdrycker. Det är inte något fel
på dessa drycker, men de står så att
säga i en annan klass än druvvinerna
och för att få ett rikligare urval synes
det mig motiverat att också importera
sådana drycker.

Konsekvensen av herr Nilssons anförande
borde egentligen vara att han
motionerade om importförbud på alla
drycker för att därigenom stimulera
användningen av inhemsk äpplemust.
Det skulle vara den verkligt logiska
följden av hans resonemang. Men av
många olika anledningar är det inte
möjligt att förbjuda all sådan import,
och varför skall vi då behöva undvara
just de förnämliga alkoholfria drycker
som utlandet har att bjuda oss? Jag
tycker nog att ett resonemang som herr
Nilssons är litet för inskränkt och ställer
väl stora anspråk på den enskilde
individen.

När herr Olsson i Gävle här åberopade
ett uttalande av finansministern,
vilket skulle innebära ett visst motstånd
från hans sida mot den här föreliggande
motionen, så undrar jag, om det
inte i viss mån är fråga om ett missförstånd.
Det kan hända att jag misstar
mig, men jag tror att finansministerns
uttalande hänförde sig till en tidigare
tanke som utredningsvägcn hade
framförts, nämligen att Vin- och spritcentralen
skulle tillhandahålla utländska
druvviner i sina detaljaffärer. Varken
motionärerna eller reservanterna
har tagit upp denna tanke. Reservanterna
anser i likhet med utskottets

126

Nr 10

Onsdagen den 23 inars 1955

Tryggad import av alkoholfria drycker av druvor

ärade ordförande att det vore ganska
felaktigt att ordna en sådan försäljning.
Vad man här önskar är endast
att trygga importen av de alkoholfria
druvvinerna, som enligt allas mening
bör få en chans att konkurrera med de
vanliga vinerna.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! När jag lyssnade till
herr Nilsson i Bästekille, slog det mig
omedelbart att han här gjorde en orättvis
åtskillnad mellan importen av alkoholhaltiga
och alkoholfria viner och
satte de senare i strykklass. Ett sådant
uttalande bör inte stå oemotsagt. Jag
är på den punkten förekommen av herr
Sjölin, men jag vill tillägga några ord.

Skall man konsekvent driva den linje,
som herr Nilsson här gjort sig till
förespråkare för, bör man hålla på att
försäljningsställen och restauranger inte
heller skall föra annat än svenskt
brännvin och att det över huvud taget
inte skall importeras några viner. Dessa
betingar ju ett mycket högt pris, och
det skulle visserligen vara en nationalekonomisk
vinst, om vi kunde följa
herr Nilsson på denna punkt.

Till herr Olsson i Gävle, som i detta
sammanhang talade för den privata
företagsamheten, vill jag säga att vi
motionärer ingalunda har förbisett den
privata handelns möjligheter att ta
hand om saken, men vi har ansett att
det bör ske en komplettering av den
import som privata företagare kan
åstadkomma.

Jag har talat med representanter både
för Kooperativa förbundet och ICA om
denna motion, och de ansåg inte att
den på något sätt stod i strid med deras
intressen.

Detta är säkerligen ingen stor fråga.
Det är inte — som någon möjligen
skulle kunna sluta sig till av herr Nilssons
i Bästekille anförande — en fråga
om import eller inte import, utan det

är en fråga om vägarna att underlätta
åtkomsten av kvalitetsvaror. Jag hälsar
med tacksamhet uttalandet från den
ärade ordföranden i bevillningsutskottet,
vilket går ut på att vi får pröva
frågan på nytt om det visar sig av behovet
påkallat.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sjölin hade fått
den ur min synpunkt underliga föreställningen
att de svenska fruktdryckerna
stod i en sämre klass och på
något sätt var mindervärdiga i förhållande
till de utländska. Det är dock ett
internationellt erkänt faktum, att ingen
frukt i hela världen kan tävla med den
svenska. Jag vidhåller vad jag sade i mitt
förra anförande att vi alla, både absolutister
och andra, kan nöja oss med de
alkoholfria drycker som kan tillverkas
av den svenska frukten. Den som har
större anspråk och inte kan nöja sig
med detta kan resa utomlands och förlusta
sig med de druvviner som där
bjuds.

Vidare sade herr Sjölin att det var
inskränkt att ha en sådan uppfattning
som jag i detta fall. Jag borde som en
konsekvens därav yrka på importförbud
för allting. Herr Sjölin! Jag vill
inte önska någon människa någonting
ont, men jag skulle önska att herr Sjölin
vore i en svensk fruktodlares ställe.
Jag förmodar att han då skulle använda
betydligt hårdare ord än jag och tala
om att det får vara någon måtta på
våra utsvävningar i detta land. Vi
måste först och främst hjälpa den inhemska
fruktodlingen innan vi över
huvud taget befattar oss med dessa
saker.

Jag tror för min del att det fuller väl
räcker till om vi får fram alkoholfria
drycker av den svenska frukten. Både
herr Sjölin och hans medmotionärer
och alla vi andra kan säkert finna oss
i detta för framtiden.

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

127

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag är i hög grad förvånad
över att den ene talaren efter den
andre står och säger att detta inte är
någon stor fråga. När man sedan kommer
i farten tycks man vilja hålla på
hur länge som hälst liksom på förmiddagen.

Man får ha vilken uppfattning man
vill om den privata företagsamheten,
men jag tycker nog, att när den nu haft
hand om denna sak så låt oss pröva
vad den kan åstadkomma innan vi säger
att det är en misslyckad väg att gå
i detta fall. Sedan tycker jag att kristianstadsintresset
och västgötaintresset
skulle kalmera sig en liten smula, ty
annars kanske vi kommer dithän att vi
säger, alt det är inte fråga om svensk
sprit eller svensk alkoholfrihet ■— utan
om skånsk.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Bästekille
begärde emellertid votering, vadan
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Skogsvårdsavgiften

han ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Bästekille begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 162 ja och 39 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Skogsvårdsavgiften

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1955 skall
utgå.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj :t bl. a. föreslagit riksdagen besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för år
1955 utgå med en och en halv promille.

Statsverkspropositionen hade, såvitt
angick det promilletal varmed skogsvårdsavgiften
för år 1955 skulle utgå,
hänvisats till bevillningsutskottet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående skogsvårdsavgiften besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle
för år 1955 utgå med en och en halv
promille.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander och Hagberg i Malmö,
som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1955 utgå med en
promille.

128 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Prisutjämningsavgift m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Vi har från vårt håll
i bevillningsutskottet framfört en reservation
till detta betänkande. Jag skall
'' med några få ord motivera densamma.

Det är två skäl, som förestavat reservationen.
Det första skälet är följande.
Skogsvårdsavgiften föreslås för år 1955
utgå med ett promilletal av l1/2 liksom
för närvarande. Vi har under senare
år företrätt den meningen, att det
är orimligt att skogsvårdsavgiften utgår
med detta promilletal av den anledningen,
att fastighetstaxeringen 1952
betydde en stark lyftning av alla taxeringsvärden.
Vid sådant förhållande menade
vi, att rimligheten hade fordrat,
att promilletalet sänktes i motsvarande
mån, då man annars väsentligt automatiskt
höjde skogsvårdsavgiften. Vi har
emellertid inte vunnit anslutning kring
denna vår uppfattning. Följden är att
skogsvårdsavgiften nu i realiteten utgår
med mycket högre belopp än tidigare.

Det andra skälet ligger på det mera
principiella planet. Skogsvårdsavgiften
utgör enligt vår mening en form av
objektbeskattning av fastighet. Med den
principiella inställning vi har till fastighetsbeskattningen,
anser vi, att denna
avgift bör avskaffas. Platsen är inte
här att diskutera fastighetsbeskattningen
och de skäl man kan anföra för och
emot densamma. Jag vill inte heller ingå
på frågan utan bara ställa vår ståndpunkt
till skogsvårdsavgiften mot bakgrunden
av vår ståndpunkt till fastighetsbeskattningen
över huvud taget. Nu
har vi inte velat avskaffa denna avgift
på ett bräde utan har föreslagit en etapp
på vägen, nämligen att skogsvårdsavgiftens
promilletal till en början sänkes
från I1/.» till 1. Jag vill också påpeka, att
det promilletal, som nu beräknas, är det
maximala, som förutsättes i författningen.
Det finns alltså intet hinder att
sänka promilletalet.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till den reservation,
som herr Velander och undertecknad
framfört.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Detta är en gammal stridsfråga, som
vi har slagits om varje år, sedan detta
promilletal på IV2 fastställdes, 1946 om
jag inte minns fel. Bevillningsutskottet
har gång på gång understrukit, att man
skall se till att dessa medel användes
till skogsvård. Detta har nu skett. De
ökningar som föreligger för skogsvårdsanslagen
rör sig om i det närmaste 3
miljoner kronor. När man nu ökar de
förut utgående anslagen med i det närmaste
3 miljoner kronor yrkar högerrepresentanterna
»av principiella skäl»
på nedsättning av avgiften. Det finns
såvitt jag kan förstå inga skäl härför,
och detta framgår också klart av att
herr Velander och herr Hagberg har
blivit ensamma om sin princip, som
inte vunnit någon som helst anslutning
utanför högerpartiet.

Jag hemställer om bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propotioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:t proposition angående prisutjämningsavgift
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 11 februari 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

129

proposition, nr 72, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj :t
fortsatt bemyndigande för tiden till
och med den 30 juni 1956 att, med iakttagande
av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift samt att godkänna
vad departementschefen föreslagit
beträffande dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter.

I huvudsak innebar propositionen
följande:

Fortsatt bemyndigande att meddela
föreskrifter om prisutjämningsavgift
begärdes för tiden till och med den
30 juni 1956. Vidare föreslogs, att av
ännu icke disponerade prisutjämningsmedel
50 000 kronor årligen under budgetåren
1955/56—1958/59 finge användas
för viss utökning av personalen vid
Svenska träforskningsinstitutets trätekniska
avdelning samt att av prisutjämningsmedel
ett belopp av 100 000 kronor
finge disponeras för bidrag till
kostnader för framställning av filmer
för upplysning och undervisning beträffande
olika frågor på det skogliga
området.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna 1:401
av herrar Ebbe Ohlsson och Wehtje
samt 11:498 av herrar von Seth och
Östlund, vari hemställts, »att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 72, i vad densamma avser fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj:t att för
tiden t. o. in. den 30 juni 1956 uttaga
prisutjämningsavgift»;

b) de likalydande motionerna 1:404
av herr Anders Johansson m. fl. och
11:502 av fru Sandström m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte

1. avslå det av Kungl. Maj:t i proposition
nr 72 begärda bemyndigandet att
9 — Andra kammarens protokoll

Prisutjämningsavgift m. m.

meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj :t snarast måtte
vidtaga åtgärder för tillsättande av styrelse
för skogsvårdsfonden»; samt

c) de likalydande motionerna 1:405
av herr Pålsson m. fl. och II: 503 av
herr Ericsson i Näs m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 72 samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:401 av herrar
Ebbe Ohlsson och Wehtje samt 11:498
av herrar von Seth och östlund ävensom
de likalydande motionerna 1:404
av herr Anders Johansson m. fl. och
11:502 av fru Sandström in. fl., sistnämnda
båda motioner i vad avsåge
det däri framställda avslagsyrkandet,

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den
30 juni 1956 att, med iakttagande av
vad i propositionen anförts, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter;
ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:404
av herr Anders Johanssön in. fl. och
11:502 av fru Sandström m. fl. i vad
desamma ej behandlats under A), samt

2) de likalydande motionerna 1:405
av herr Pålsson in. fl. och 11:503 av
herr Ericsson i Näs m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) beträffande utskottets hemställan
under punkten A 1) av herrar Spetz,
Söderquist, Velander, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö, Sjölin och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett att ut -

1955. Nr 10

130

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Prisutjämningsavgift m. m.

skottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 72, såvitt densamma avsåge
fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj:t att för tiden till och med den 30
juni 1950 meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift.

II) beträffande utskottets hemställan
under punkten Bl) av herrar Spetz,
Söderquist, Kristensson i Osby, Sjölin
och Anderson i Sundsvall, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t snarast måtte
vidtaga åtgärder för tillsättande av styrelse
för skogsvårdsfonden.

Vad utskottet hemställt föredrogs.
Därvid anförde:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag föreställer mig, att
kammarens ledamöter är beredda att
ge mig rätt därutinnan, att den fråga,
som vi nu går att behandla, ur principiell
synpunkt är en verkligt betydelsefull
fråga, då den i själva verket berör riksdagens
främsta prerogativ, nämligen beskattningsrätten.
Riksdagen ensam utövar
ju beskattningsrätten, och det är
denna rätt som det i själva verket här
är fråga om. Det gäller, om riksdagen
skall utöva denna rätt hel och obeskuren
eller delegera densamma i visst
hänseende till Kungl. Maj:t.

Jag tror inte, att någon meningsskiljaktighet
på dessa punkter behöver
råda här i kammaren.

Förhållandet är ju i korthet detta. Sedan
den 1 juli 1945 har riksdagen årligen
bemyndigat Kungl. Maj:t att, som
det heter, när behov därav ur prispolitiska
synpunkter prövas föreligga, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift
för varor, som utförs
ur riket. Avgiftens syfte är att förhindra
att höga utlandspriser på vissa varor
skall utöva stegrande inflytande på de
inhemska priserna.

Hur har nu läget i detta hänseende
utvecklat sig? Ärade kammarledamöter!

Det saknar inte sitt intresse att något
erinra sig vad här har förevarit. Som
jag påpekade, är detta bemyndigande åt
Kungl. Maj:t nu tio år gammalt. Det
firar alltså ett slags jubileum, kan man
säga, i år.

Hur har då denna delegerade beskattningsrätt
utövats? Den har utövats på
det sättet, att den under dessa tio år
endast har uttagits vid export av skogsprodukter.
Men, herr talman, sedan 1952
uttages prisutjämningsavgift icke heller
för skogsprodukter. Någon prisutjämningsavgift
har följaktligen under de tre
senaste åren över huvud taget icke uttagits.

Varför har man då inte uttagit någon
prisutjämningsavgift? Nej, därför att
konkurrensen mellan svenskt och utländskt
har tagit sig sådana former, att
man inte behöver räkna med några
ogynnsamma verkningar på det svenska
prisläget i detta sammanhang.

Men alldeles oavsett detta skulle jag
nog vilja säga att enligt min mening
varje fullmaktslagstiftning inte endast
bör sättas ur kraft utan även av principiella
skäl upphävas, så snart de
utomordentliga förhållanden, som föranlett
den, inte längre råder. Vi minns
ju alla hurusom man under krigsåren
motiverade än det ena, än det andra ingreppet
i riksdagens konstitutionella
rättigheter med en hänvisning till kriget
och de av kriget föranledda utomordentliga
förhållandena. Man ansåg då
tämligen allmänt i riksdagen, att man
måste finna sig i att på område efter
område till Kungl. Maj:t delegera beslutanderätt
i ting, som annars endast
riksdagen hade att besluta över. Det
var helt enkelt ofrånkomligt att handla
på detta sätt på grund av de snabba
skiftningar i läget, som kriget och de av
kriget föranledda omständigheterna
kunde ge anledning till.

Hur ser nu bevillningsutskottets majoritet
på denna sak? Det är ganska kuriöst,
om jag nu får använda det uttrycket,
att läsa utskottsbetänkandet i den

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

131

delen. 1955 års bevillningsutskotts majoritet
hänvisar till 1954 års bevillningsutskotts
majoritet i denna fråga. Vad
säger då 1954 års bevillningsutskotts
majoritet? Jo, den hänvisar till 1953
års bevillningsutskotts majoritets uttalande
i samma fråga. Alltså är de skäl,
som man i dag åberopar, desamma som
åberopades av bevillningsutskottets majoritet
år 1953. Men jag skulle vilja fråga:
Hur går bevillningsutskottets majoritets
argumentation från år 1953 ihop
med det konstaterande, som samma majoritet
gör i år, nämligen att något uttag
av prisutjämningsavgift inte har behövt
äga rum under en följd av år, enär
den utländska konkurrensen är så stark
som den nu är? Jag kan för min del inte
finna att dessa två uttalanden på något
sätt går ihop med varandra.

Jag skall naturligtvis inte här ta upp
någon konstitutionell debatt om dessa
ting. Men jag vill gärna säga, att jag
kände mig en smula nedstämd, när jag
i bevillningsutskottet konstaterade hur
litet intresserad majoriteten där var av
att ta en ståndpunkt i denna viktiga
principfråga. Man har på något vis resignerat
och är beredd att med en trött
gest år efter år ge Kungl. Maj :t detta bemyndigande.
Det förhåller sig dock inte
så, att bevillningsutskottets majoritet på
något sätt skulle vara ovetande om vad
detta bemyndigande betyder konstitutionellt.
Man är helt på det klara med
att man tillråder riksdagen att delegera
sin beskattningsrätt. Man är också på
det klara med att denna beskattningsrätt
är, som jag sade för en stund sedan,
riksdagens främsta prerogativ, men inte
desto mindre är man beredd att år efter
år ge Kungl. Maj:t detta bemyndigande.
Jag tycker, som sagt, att denna passivitet
gör ett nedstämmande intryck. Den
står också, menar jag, dåligt i samklang
med traditioner, som i varje fall
tidigare var mycket starka bär i kammaren.
För låt oss säga några decennier
sedan hade det ju varit alldeles otänkbart,
att den svenska riksdagen på detta

Prisutjämningsavgift m. m.

sätt, utan att några som helst vägande
skäl kunnat förebringas, år efter år delegerat
en icke oväsentlig del av sin beskattningsrätt
till Kungl. Maj:t. Jag tror
inte man i denna kammare skulle ha
kunnat mobilisera många röster den
gången för ett sådant tillvägagångssätt.
Nu är mentaliteten helt annorlunda. Man
har nu inte längre samma känsla för
riksdagens ställning i statssystemet. Man
finner det tämligen naturligt att Kungl.
Maj :t i fall efter fall övertagit riksdagens
funktioner. Jag skulle verkligen,
utan att vara patetisk, vilja till kammarens
ledamöter rikta en fråga: Skulle
vi dock inte, ärade kammarledamöter,
snart kunna vara överens om att städa
undan de alltjämt kvardröjande resterna
av denna bemyndigandepolitik, som
växte upp under krigsåren men som inte
längre är motiverad, och därigenom
återställa den normala balansen, de normala
relationerna mellan regering och
riksdag? Det kan dock ur riksdagens
egen synpunkt inte vara så särskilt
angeläget att år efter år veta med sig,
att det i viktiga hänseenden inte är
riksdagen utan Kungl. Maj :t, som utövar
exempelvis beskattningsrätten.

Nu kommer måhända bevillningsutskottets
aktade ordförande att invända,
att allt vad jag här framfört är riktigt
och att han i princip har samma uppfattning
som jag. Vi vet emellertid inte
vad som kan hända, kommer han dock
att tillägga. Det kan plötsligt uppkomma
en situation som motiverar ett ianspråktagande
av denna fullmakt. Visserligen
liar en sådan situation nu inte uppstått
på många år, och visserligen har den
inte på tio år uppstått i något annat hänseende
än när det gällt skogsprodukterna,
men jag kan medge att en sådan
teoretisk möjlighet naturligtvis finns.
Här har emellertid inträffat en stor förändring
i dessa förhållanden sedan den
1 juli 1945, då denna lagstiftning första
gången trädde i kraft. Riksdagen är nu
samlad praktiskt taget året runt. Vi är
borta från detta hus några månader på

132 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Prisutjämningsavgift m. m.

sommaren och är tillbaka här omkring
mitten av oktober. Det skulle alltså just
under sommarmånaderna hända någonting
som kunde motivera ett ianspråktagande
från regeringens sida av detta
bemyndigande. Något sådant är väl
dock ganska otänkbart i praktiken, ty
vad är det som skulle hända? Jo, en
stark konjunkturskiftning ute i världen.
Men en stark konjunkturskiflning kommer
inte över en natt, den måste arbeta
sig fram under månader, innan den får
någon betydelse med hänsyn till våra
förhållanden, och under den tiden
skulle skulle det mycket väl föreligga
möjligheter för riksdagen att säga sitt
ord i en angelägenhet som denna.

Med vad jag här anfört, herr talman,
vill jag ännu en gång lägga kammaren
på hjärtat angelägenheten av, som jag
ser på dessa ting, att man tar under
allvarlig omprövning att återställa normala
förhållanden på detta område och
att riksdagen i full utsträckning återtar
sitt främsta prerogativ, nämligen beskattningsrätten.

Med dessa ord hemställer jag om bifall
till den till bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen nr I)
av herr Spetz m. fl.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att framföra några synpunkter med anledning
av den motion som herr von
Seth och jag väckt om avslag på Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. in. Nu har emellertid
herr Hagberg i Malmö redan anfört ungefär
samma synpunkter som jag tänkt
framföra, och jag skall därför inte upprepa
de argument som redan redovisats
och som mycket väl motiverar bifall
till motionen, .lag vill endast starkt
understryka vad herr Hagberg i Malmö
sagt i fråga om den principiella sidan
av denna sak. Det kan finnas fall där
det är angeläget att uttaga sådana prisutjämningsavgifter
som här föreslagits

och som fullmakten gäller, men eftersom
riksdagen är samlad så stor del av
året borde det finnas möjligheter för
riksdagen att själv ta ställning till sådana
spörsmål i varje särskilt fall. Jag
vill i likhet med herr Hagberg i Malmö
starkt understryka att riksdagen inte i
onödan bör avhända sig sin urgamla
rätt att beskatta svenska folket.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
endast att få instämma i det av herr
Hagberg i Malmö framställda yrkandet
om bifall till den vid detta betänkande
fogade reservationen nr I) av herr
Spetz m. fl.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! De båda föregående talarna
har på ett utmärkt sätt redogjort
för de sakliga och principiella synpunkterna
när det gäller frågan om fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj :t att utta
prisutjämningsavgifter, och jag skall
alltså inte alls gå in på det området. Jag
inskränker mig till att i likhet med herrar
Hagberg och östlund i det stycket
yrka bifall till den med I betecknade
reservationen av herr Spetz m. fl.

Men till detta bevillningsutskottets
betänkande är också fogad en reservation
nr II. Den bygger på motionerna
1:404 och 11:502, där det har yrkats
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att styrelse för
skogsvårdsfonden nu måtte tillsättas.
Samma motionsyrkande framställdes
vid förra årets riksdag.

Skogsvårdsfonden har bildats av inbetalda
prisutjämningsavgifter och skall
som namnet anger användas till skogsvårdande
åtgärder. Enligt den överenskommelse,
som är träffad mellan Kungl.
Maj :t å ena sidan och de berörda företagen
å andra sidan, ankommer det på
fondens styrelse att upprätta förslag till
fondmedlens användning. Kungl. Maj :t
skall besluta om själva utbetalningen
av medlen, men Kungl. Maj :t får därvid
inte gå utanför vad styrelsen har före -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

133

slagit. »Beslut om utbetalning av fondmedlen»
står det vidare i överenskommelsen
»må icke fattas senare än att utbetalningen
kan påbörjas med ingången
av år 1962.» Formuleringen synes medge
att medlen får tas i bruk även tidigare
än år 1962.

Om styrelsen för skogsvårdsfonden
utses nu eller om några år kan synas
vara en fråga av mindre vikt. Då emellertid
undertecknad jämte några medreservanter
i denna särskilda reservation
ändå tagit upp frågan, har det
skett i anslutning till den framställning,
som ett stort antal organisationer och
institutioner, som ägnar sig åt skogsvård
och forskning på det skogliga området,
gjorde redan hösten 1953.

Naturligtvis behöver fördelningen av
de 26 miljoner kronor, som skogsvårdsfonden
f. n. uppgår till, inte ta någon
längre tid i anspråk, den saken är alldeles
klar. Men för de skogliga organen
torde det vara av en viss betydelse — det
tyder deras framställning i frågan på
— att i god tid få veta hur medlen skall
disponeras. De skogsvårdande institutionerna
erhåller därigenom bättre möjligheter
att planlägga skogsvårdsarbetet
på längre sikt, och långtidsplanering
på detta område lär ju vara av den
största betydelse enligt vad som har
anförts i många olika sammanhang.

Under hänvisning till dessa få ord
ber jag alltså, herr talman, att få yrka
bifall jämväl till reservationen nr II,
fogad till bevillningsutskottets betänkande
nr 21.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Detta är ju en gammal
bekant, och jag skall inte spilla alltför
många ord på denna sak. Här är det i
nuvarande läge en beredskapsåtgärd,
»lär man vill vara på den säkra sidan.
Visserligen kan det sägas att man kan
sammankalla riksdagen för att ordna
upp det. Men varför skall man göra
det om man under nuvarande förhållan -

Prisutjämningsavgift m. m.

den kan skapa en beredskapsåtgärd,
där man lägger i Kungl. Maj :ts hand att
ögonblickligen vidta de åtgärder som
kan bli erforderliga? Herr Hagberg i
Malmö vet att jag är lika försiktig som
han när det gäller att delegera riksdagens
beskattningsmakt och beskattningsrätt
till Kungl. Maj :t, och därför
tycker jag att det är litet konstigt när
herr Hagberg säger att vi nu kommit
dithän att riksdagen finner det fullkomligt
naturligt att man avstår denna riksdagens
rätt åt Kungl. Maj:t. Nej, herr
Hagberg, jag finner det inte naturligt,
och jag hoppas det aldrig skall bli nanurligt,
men det kan finnas situationer
då både bevillningsutskottets majoritet
och dess minoritet kan befinna sig i
det läget att man anser sig böra avstå
från rätten. Det är inte så länge sedan
vi hade propositionen om investeringsavgifterna.
Först försökte man där från
oppositionens håll plocka bort så mycket
som möjligt. När det inte gick, valde
man vägen att ge Kungl. Maj :t rätt att
befria från erläggande av denna avgift.
Vad annat var detta? Ja, herr Hagberg,
det var ungefär samma syndafall, om
jag får använda det uttrycket, som bevillningsutskottet
i dag gör sig skyldigt
till. Det är i dag jag, i morgon du, och
så kommer det väl att förbli.

I stort sett är väl herr Hagberg och
jag överens om att det bara är när det
gäller beredskapsåtgärder som man kan
handla på det sättet. Jag tror däremot
att varken herr Hagberg eller jag vill
vara med om att lägga avgörandet angående
de stora allmänna skatteprojekten
i Kungl. Maj:ts hand.

Låt oss då se hur det ligger till i
detta fall. Vi har inte tagit ut någon
avgift sedan 1952, och ingen vet huruvida
avgift behöver tas ut under det år
för vilket vi förlänger fullmakten. Bevillningsutskottet
vill emellertid ge
Kungl. Maj:t denna fullmakt såsom en
beredskapsåtgärd, för den händelse en
situation skulle uppstå, där prisutjämningsavgift
behöver uttas. .lag tycker

134

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Prisutjämningsavgift m. m.

att det har en viss betydelse i detta
sammanhang, herr talman, att fullmakten
inte vid något tillfälle har lämnats
för mer än ett år, och vi kan således ta
tillbaka den varje år. — Jag har, herr
talman, ingen anledning att ställa annat
yrkande än om bifall till vad utskottet
här föreslagit.

Den tanke som herr Anderson i
Sundsvall här framför spökade redan
i fjol. Bevillningsutskottet anser emellertid
att Kungl. Maj :t har bättre möjligheter
än några enskilda motionärer
att bedöma när den tidpunkt är inne
då utbetalningarna från denna fond
skall börja och när styrelse skall tillsättas.
Dessa medel skall ju göras fria
och utbetalas under flera år, och det är
väl ändå inte nödvändigt att styrelsen
skall ha så lång tid på sig, att vi nu
ovillkorligen skall kräva, att Kungl.
Maj:t omedelbart och i ett sammanhang
skall utse styrelse för fonden.

Så länge denna fullmakt och andra
fullmakter kommer att bestå kommer
vi naturligtvis att ha olika uppfattningar.
Den ena gången anser majoriteten
det lämpligt att lämna en sådan fullmakt,
och nästa gång är det minoriteten
som anser det. Så länge det finns
möjligheter att lämna en fullmakt kommer
ju denna dragkamp att bestå emellan
majoritet och minoritet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till vad utskottet har föreslagit vid de
olika punkterna.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
aktade ordförande gjorde sig överraskande
nog skyldig till ett litet minnesfel,
när han talade om att de borgerliga
ledamöterna av bevillningsutskottet
skulle ha råkat ut för — som han
sade — ett syndafall i samband med
behandlingen av förslaget om investeringsavgift.
Nej, det förhåller sig inte
på det sättet. Herr Olsson i Gävle har
uppenbarligen råkat sammanblanda två

förhållanden. Från enskilt borgerligt
håll hade det väckts en motion med
hemställan om dispensrätt för Kungl.
Maj:t i förekommande fall, men denna
motion togs aldrig upp av någon representant
för minoriteten i bevillningsutskottet
och blev inte föremål för något
omnämnande i minoritetens reservation.
Däremot har minoriteten gjort ett
annat uttalande i en fråga, som man
kanske borde beröra i detta sammanhang,
nämligen när minoriteten föreslog,
att riksskattenämnden skulle äga
rätt att »efter framställning från skattskyldig,
när synnerliga skäl därtill äro,
medgiva befrielse från skyldighet att
erlägga investeringsavgift».

Varför ville vi ge riksskattenämnden
en sådan rätt att medge befrielse, när
synnerliga skäl därtill föreligger? Jo,
Kungl. Maj :t liksom bevillningsutskottets
majoritet underströk gång på gång,
att investeringsavgiften icke var och
icke finge betraktas såsom en skatt. Investeringsavgiften
var icke avsedd att
ha någon som helst fiskal karaktär. Den
hade icke presenterats riksdagen med
hänsyn till budgeten, utan den hade
presenterats riksdagen med hänsyn till
att regeringen bedömde det angeläget
att bromsa upp investeringarna. Man
ville med denna avgift skjuta upp investeringar
till ett annat år, men man
ville inte medelst denna avgift skaffa
några pengar till statskassan. På den
punkten föreligger en fundamental
skillnad mellan den fullmakt, varom vi
nu talar, och det reservationsvis framställda
förslaget om rättighet för riksskattenämnden
att i enskilda fall, när
särskilda skäl därtill är, bevilja befrielse
från erläggande av investeringsavgift.

Här är det ju vidare inte fråga om
enskilda fall utan, herr Olsson i Gävle,
det är fråga åtminstone i teorien om en
rättighet för Kungl. Maj:t att ensam
besluta prisutjämningsavgifter för hela
vår export. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att det här inte är fråga

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

135

om någon prisutjämningsavgift enbart
för skogsprodukter, utan det är — som
det riktigt heter i inledningen till utskottets
egen motivering — fråga om
»uttagande av prisutjämningsavgift för
varor, som utföres ur riket». Det är ju
en betydande makt — och jag är säker
på att herr Olsson i Gävle har samma
uppfattning som jag — som riksdagen
därmed lägger i Kungl. Maj :ts hand.

Nu säger man — och utskottets ordförande
framhävde det också — att detta
är en beredskapsåtgärd. Situationen
kan skifta så utomordentligt snabbt, att
vi måste ha möjlighet att snabbt ingripa.
Men detta är ju dock inte situationer
av sådan beskaffenhet, att de
kan ändra sig på en natt! Som jag
tillät mig framhålla i mitt föregående
anförande, är det här fråga om konjunkturskiftningar,
som tar tid att mogna
fram. Det tar veckor och månader,
innan något kan hända av betydelse
att påverka våra inre ekonomiska förhållanden,
och under den tiden finns
möjlighet för riksdagen att ingripa på
det sätt, som är avsett i den konstitution,
efter vilken vi i alla fall arbetar.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att högern inte förde fram detta i
sina deklarationer, men det var väl närmast
beroende på att det inte fanns
några som helst själar att frälsa utöver
den minoritet som man vid det tillfället
hade.

Jag tror inte man skall göra så stor
skillnad mellan detta fall och vad som
här föreslås. Om man skulle gå igenom
alla de fullmakter som vi lämnade
låt oss säga under de senaste krigsåren,
skulle vi snart komma underfund med
att vi nog har syndat på nåden allihop,
fastän vi har gjort det med mer eller
mindre rymligt samvete.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Med anledning av den
jämförelse som herr Olsson i Gävle

Prisutjämningsavgift m. m.

gjorde mellan investeringsavgiften och
den här ifrågavarande avgiften vill jag
bara påpeka, att det den gången gällde
dispens, alltså att regeringen skulle få
fullmakt att befria från avgift. Här
gäller det fullmakt för regeringen att
pålägga en avgift.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Vad skillnaden är om
regeringen använder statens pengar antingen
för att underlåta att ta upp avgifter
eller för att skänka bort pengar,
det kan jag, herr Sjölin, inte förstå.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort

genmäle:

Herr talman! Det är riktigt vad herr
Olsson i Gävle påpekade, att vi under
krigsåren var med om att delegera en
stor del av riksdagens makt till Kungl.
Maj:t. Jag tillät mig framhålla i mitt
föregående anförande, att vi också på
vårt håll ansåg det vara nödvändigt
med hänsyn till de utomordentliga förhållanden,
som då rådde. Men sedan
dess har vi avskaffat en del av dessa
fullmakter, och jag anser det rimligt,
att vi fortsätter och städar upp i boet
och gör oss av med dem, som ännu är
kvar. Framför allt bör vi inrikta vår
uppmärksamhet på de viktigaste tingen,
nämligen bemyndiganden, som gäller
beskattningsrätten.

Herr ORGÅRD (s):

Herr talman! Man kan ju vara glad åt
att man håller på principerna och framför
allt på en sådan helig princip som
det svenska folkets rätt att sig självt beskatta.
Men dessa avgifter är ju inte en
skatt i traditionell mening. Medlen går
inte in i budgeten utan går in i de fonder,
som det här talats om. Vi är alla
eniga om att vi kan använda skattepolitiken
och prispolitiken som ett medel
i konjunkturpolitiken. Därför ställer sig
frågan i detta fall litet annorlunda.

Här har nämnts parallellfall. Jag und -

136

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Prisutjämningsavgift m. m.

rar om inte ett annat fall skulle kunna
nämnas i detta sammanhang, där vi allesamman
år efter år under en lång tid
har givit Kungl. Maj:t fullmakt på ett
område ungefär liknande detta. Jag avser
att vi beviljar Kungl. Maj :t fullmakt
att i särskilda fall åsätta särskild tullavgift.
Den fullmakten lämnar vi ju
varje år. Den innebär ju också en viss
beskattningsrätt. Det är i båda fallen
fråga om en beredskapsåtgärd, avsedd
att tillgripas för den händelse sådana
förhållanden skulle inträffa på det handelspolitiska
området, som skulle göra
det erforderligt.

Nu säger man att konjunkturomsvängningarna
ju inte kommer hastigt utan
förebådas flera månader i förväg, så
att riksdagen hinner fatta beslut. Men
har vi inte gjort den erfarenheten, att
konjunkturomsvängningarna i våra dagar
sker allt hastigare? Dessutom vill
jag framhålla en praktisk synpunkt. Om
man hastigt skall ingripa med en sådan
åtgärd som denna, kan det, som vi har
erfarenhet av tidigare när riksdagen
samlats för att fatta ett beslut, missuppfattas
ute i världen. Under sådana förhållanden
menar jag, att det inte kan
vara så stor fara i att i detta fall behålla
denna fullmakt för Kungl. Maj :t som
en beredskapsåtgärd.

Till sist vill jag i anledning av den
andra reservationen säga, att om vi är
principfasta i ett avseende, bör vi ju
ta konsekvenserna. När det gäller motioner
om till vilka olika ändamål fonderna
skall användas har det ju framförts
en del förslag. Emellertid menar
vi i bevillningsutskottet, att vi inte
gärna kan ta upp och pröva olika förslag
beträffande medlens användning.
Det är en sak som i viss mån ligger
vid sidan av bevillningsutskottets befogenheter,
varför vi yttrat oss mycket
försiktigt om de många gånger behjärtansvärda
förslag som har framförts
och sagt, att dem får Kungl. Maj :t
pröva.

Beträffande förslaget att i skrivelse

till Kungl. Maj :t säga, att man nu bör
tillsätta denna särskilda styrelse, anser
vi att det principiellt ligger på precis
samma plan. Enligt vår mening bör bevillningsutskottet
och riksdagen inte
komma med någon pekpinne till Kungl.
Maj :t, utan det bör på samma sätt som
när det gäller prövningen av förslag beträffande
medlens användning ankomma
på Kungl. Maj :t att, när Kungl. Maj:t
anser förhållandena det kräva, för riksdagen
framlägga förslag i sådana frågor.

Jag ber att med hänsyn till dessa
synpunkter få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag ber att få säga
några ord i anledning av vad som här
anförts om den mera principiella sidan
av denna fråga.

Herr Hagberg i Malmö uttryckte den
meningen, att här är det ju ingen brådska.
Eftersom riksdagen är samlad även
om höstarna går det ju bra att låta den
pröva dessa frågor. Herr Hagberg sade
vidare för att underbygga ett sådant
påstående, att det måste inträffa en
konjunkturförändring innan det blir
aktuellt med prisutjämningsavgifter.

Ja, det sista är riktigt, eftersom vi
inte tar ut några avgifter för närvarande,
men det är väl inte herr Hagberg
främmande, att vi på en del varuområden
nu har ett marknadsläge, som vi i
varje fall vågar beteckna såsom mycket
fast och där tendensen i prisnivån
otvivelaktigt är uppåtgående. .Tåg vågar
inte säga att om vi skulle behöva
använda dessa avgifter tar det så lång
tid, att vi gott hinner avvakta höstriksdagen,
i synnerhet som riksdagen själv
har rekommenderat, att man bör tillämpa
fullmakten på det sättet, att man

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

137

inte tar ut prisutjämningsavgift utan
kommer överens med vederbörande näringsidkare
om att ta ut konjunkturutjämningsavgift
i stället. Därmed försvinner
beskattningsmomentet. Det är
så vi i allt väsentligt har tillämpat denna
fullmakt under senare år, nämligen
att man gjort upp med företagarna om
att sterilisera en viss mängd pengar.
Jag tror det är rätt betydelsefullt att
erinra om detta, att riksdagen har givit
en bestämd rekommendation och så
långt jag vet tämligen enhälligt på den
punkten godkänt att Kungl. Maj :t förfar
på detta sätt.

När jag föreslog Kungl. Maj:t att
lägga fram denna proposition till riksdagen,
gjorde jag det inte därför att det
kunde vara något nöje att ha kvar fullmakten.
Jag vågar tvärtom göra det uttalandet,
att för mig skall det bli angeläget
att avstå från framställningen om
att få fullmakt att utta prisutjämningsavgift
så snart jag kan bedöma läget så,
att vi inte riskerar att behöva tillgripa
en sådan åtgärd. Jag tillät mig säga i
första kammaren, att det förekommer
redan nu förhållanden av den karaktär
som gör en del grupper bekymrade.
Det hänger samman med de handelspolitiska
förhållandena i världen och
med att man finner med sitt intresse
förenligt att köpa vissa varor här i
form av råvaror och förädla dem i sitt
hemland, medan svenska producenter
av höga tullar hindras att komma in på
den marknaden och därför anser sig
handikappade. Ingen tvekan råder om
att man därmed driver priserna i höjden.
Jag vet inte om det skulle bli så
stor opposition i riksdagen, om man
vidtog åtgärder av ena eller andra
slaget.

Här föreligger ingen officiell framställning,
men jag vet att många företagare
anser alt de har ett bekymmersamt
läge just nu. Jag vill inte ha sagt,
att vi skall bygga eventuella åtgärder
på denna fullmakt. Jag bar bara sagt
detta därför att vi inte skall skildra

Prisutjämningsavgift m. m.

läget så, att det är helt utan problem,
ty det är det inte.

Sedan vill jag ytterligare erinra om
att riksdagen så långt jag vet fullständigt
enhälligt liar beslutat de fullmakter,
som har kommit till användning
när man tagit ut exportavgifter under
senare år och även importavgifter. Det
gäller jordbruket. Det inträffade till
och med under förra året, att man samtidigt
som man uttog importavgifter
lade på exportavgifter, men det kanske
är ett område som är så alldeles särpräglat,
att det inte ens får användas i
den mera principiella debatten. Jag
har velat erinra om att där har man
funnit angeläget ur riksdagens synpunkt
att bevilja Kungl. Maj:t fullmakt
att pålägga avgifter när det gäller exporten
för att därmed bromsa upp en
utförsel från landet, som skulle kunna
bli till skada för vår försörjning.

Jag vill sluta med att säga, att vi skall
begagna dessa fullmakter endast när vi
anser dem absolut nödvändiga. Det är
också min förhoppning att vi snart
skall komma dithän, att vi kan avskaffa
dem. Det är nämligen inte regeringens
avsikt att hålla riksdagen utanför i
detta sammanhang — och riksdagens
rätt är ju i detta fall obestridlig. Vi har
endast ansett det nödvändigt med en
beredskapslagstiftning på detta område.
Det är alltså praktiska skäl som gjort
att vi hemställt om dessa fullmakter.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag ber att få lacka
handelsministern för den principiella
inställning, statsrådet gav till känna till
den stora frågan om riksdagens beskattningsrätt.
Den inställningen sammanfaller
i princip med min egen.

Statsrådet menar emellertid, att förhållandena
alltjämt är så vanskliga och
läget så snabbt skiftande, att regeringen
måste ha detta bemyndigande. Såvitt
jag förstår, är statsrådets resonemang
då inriktat på att dessa snabba skift -

138

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Prisutjämningsavgift m. m.

ningar kan inträffa under någon av
månaderna juni, juli, augusti, september
och första delen av oktober, en tid
alltså då riksdagen icke är samlad. Jag
håller dock för osannolikt, att skiftningar
av den karaktär, vi här diskuterar,
kommer så där snabbt och överraskande.
Det strama prisläge statsrådet
talade om — och som naturligtvis
är en betydelsefull faktor att ta hänsyn
till — uppkommer inte på en natt. Det
växer fram undan för undan, det vet
statsrådet kanske bättre än någon annan
här i kammaren, och då kan det ju
bli tid för överväganden inom riksdagen
i naturlig ordning.

Under kriget var jag med om dessa
fullmakter och fann dem motiverade
av då rådande utomordentliga förhållanden,
men nu kan jag inte inta samma
attityd, eftersom jag förmenar att
förhållandena inte längre är desamma
—• bland annat beroende på, som jag
tidigare påpekat, att riksdagen nu är
samlad under större delen av året.

Vad sedan beträffar frågan om regeringens
fullmakter i samband med
jordbruksregleringen har jag fått svaret
av statsrådet själv, varför jag egentligen
är befriad från att svara på den
saken. Bemyndigandena i detta sammanhang
hör ju, som statsrådet påpekade,
ihop med den omständigheten,
att det här är fråga om en näring, som
är reglerad från grunden och därför
faller utanför detta principiella resonemang.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
dels på bifall till utskottets
i punkten A) 1) gjorda hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) 1) i utskottets betänkande nr 21,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 131 ja och
79 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

På av herr talmannen framställd proposition
biföll kammaren härefter utskottets
hemställan i punkten A) 2).

Herr talmannen gav härefter propositioner
i avseende å utskottets i punkten
B) 1) gjorda hemställan, nämligen
dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på bifall till den
med II betecknade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan
i punkten B) 1).

På av herr talmannen framställd proposition
biföll kammaren slutligen utskottets
i punkten B) 2) gjorda hemställan.

§ 15

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från nöjesskatt
i vissa fall, och

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10 139

nr 26, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för familjebidrag under
militärtjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 16

Enhetligt ortsavdrag

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckta
motioner om införande av enhetligt
ortsavdrag för hela riket.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 142 av herr Fritiof
Karlsson m. fl. och II: 156 av herr
Jansson i Benestad m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i enlighet med motionernas
syfte måtte besluta att ortsavdraget
skulle vara enhetligt över hela
riket samt fastställa detsamma vid 4 000
kronor vid den statliga inkomstbeskattningen
och till 2 000 kronor vid den
kommunala inkomstbeskattningen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 142 av herr Fritiof
Karlsson m. fl. och 11:156 av herr
Jansson i Benestad m. fl. om införande
av enhetligt ortsavdrag för hela riket
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bl. a.:

Enhetligt ortsavdrag

skridande utjämning av levnadskostnaderna
sker, måste dock antagas, att alltjämt
betydande olikheter föreligger
mellan olika orter. Därest emellertid i
väsentlig mån ändrade förhållanden
skulle kunna påvisas, torde anledning
kunna föreligga till att ortsavdragens
utformning upptages till omprövning.
Detta synes dock böra ske i ett vidare
sammanhang, då detta spörsmål äger
samband icke blott med lönegrupperingen
och det kommunala skatteunderlaget
utan jämväl med de statliga inkomstskatteskalornas
utformning.»

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson, Niklasson och Vigelsbo,
vilka ansett att ovan intagna stycke
av utskottets yttrande bort erhålla följande
lydelse:

»Skattegrupperingens uppgift är att
differentiera skatten efter dyrort. Denna
differentiering sammanhänger med tanken,
att genom ortsavdragen ett visst
existensminimum skall kunna undantagas
från beskattning samt att detta
existensminimum måste anses vara
olika stort på olika orter. Av 1951 års
dyrortsundersökning framgick, att
skillnaden i dyrhet visserligen nedgått
men att spännvidden mellan dyraste
och billigaste ort alltjämt måste uppskattas
till 14 procent. Även om olika
grunder för bedömande av frågan om
eventuella olikheter i levnadskostnader
på olika orter kan anläggas, anser sig
dock utskottet icke utan vidare utredning
kunna biträda motionärernas förslag.
Det synes nämligen utskottet icke
uteslutet att en fortgående utjämning
skett i fråga om levnadskostnaderna,
vilket gör det sannolikt att den vid 1953
års riksdag antagna spännvidden 14
procent nu är för hög. Detta förhållande
synes utskottet, utan avvaktande av
en ytterligare prövning av hela dyrortsgruppsfrågan,
böra underkastas en
särskild undersökning. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på det i motionerna
berörda spörsmålet.»

140

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Enhetligt ortsavdrag

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Då jag med en motion
föranlett här föreliggande utskottsbetänkande
vill jag framhålla några synpunkter
på frågan om ett enhetligt
skatteavdrag till såväl kommunal som
statlig beskattning.

När nu gällande löne- och skattegruppering
genomfördes och man tar
del av aktstyckena då finner man, att
det fanns en i viss mån bärande motivering
för en lönegruppering. Men däremot
finner man inga redovisade skäl
för en skattegruppering. Den synes ha
varit mera ett tillfälligheternas verk.

Om vi tar i betraktande att skattefrågan
intar en dominerande ställning i
samhällsdebatten och att rättvist avvägda
skatter mellan olika medborgare
och medborgargrupper är en stor och
grannlaga uppgift för statsmakterna,
framträder nu tillämpade skattegruppering
inte i någon ljus dager. Det nu tilllämpade
systemet med olika ortsavdrag,
varigenom ett olika högt existensminimum
beräknas, är en iögonfallande
orättvisa mot landsbygden i första hand.
Att en lika stor inkomst skall beskattas
olika på olika orter kan inte vara riktigt.
Möjligen kunde ett sådant tillvägagångssätt
försvaras om man kunde påvisa,
att det vore lättare eller bekvämare
att förvärva eu viss inkomst i den
lägsta gruppen än i en högre, men så
är ju inte fallet, utan snarare torde det
förhålla sig tvärtom.

Ännu mera markant framträder skevheten
i systemet om vi tar i betraktande,
att ortsavdraget skall utgöra existensminimum.
Redan nu är detta avdrag
så lågt, att det sannerligen fordrar
en askets levnadsvanor för att klara livets
nödtorft på detta avdrag. Jag vill
i detta sammanhang med en viss glädje
konstatera, att den expertutredning som
tillkommit för att överarbeta skatteskalorna
enligt direktiven även skall

granska ortsavdragen. Jag måste emellertid
samtidigt beklaga, om en höjning
av ortsavdragen samtidigt skulle
konservera nuvarande system med fyra
ortsgrupper. I och för sig är en höjning
av ortsavdragen den riktigaste vägen
att gå, om man vill sänka skatten för
de många mindre inkomsttagarna i vårt
land. Låt mig säga att ett ortsavdrag
på 5 000 kronor med hänsyn till penningvärdet
vore ett skäligt existensminimum.
Det skulle säkerligen hälsas
med tilfredsställelse av den övervägande
delen av vårt folk. Jag är medveten
om att ett avdrag på 5 000 kronor skulle
ställa stora anspråk på statsfinanserna,
men man kan inte komma ifrån att det
är den vägen man måste gå om man
vill ha en skattesänkning.

I detta utskottsbetänkande förefaller
det mig som om man helt låst sig för
kombinationen löne- och skattegruppering.
Jag förstår att varje tanke på att
dela dessa båda system åt har varit utskottet
fullkomligt främmande. Utskottet
har därför inte haft annat att hålla
sig till än vad 1951 års dyrortsundersökning
presterade. Jag skall inte uppta
tiden med att påvisa vilka grundläggande
fel denna undersökning begått.
Jag vill bara säga, att oavsett spännvidden
i levnadskostnader mellan olika
orter, som är mer eller mindre uppkonstruerad,
bör skattegrupperingen
brytas ut från lönegrupperingen och
ett enhetligt ortsavdrag upprättas och
det av sådan storleksordning, att det
också utgör ett skäligt existensminimum
för alla medborgare.

Till slut kan jag inte när jag läser
utskottets betänkande underlåta att
konstatera, att utskottet inte är säkrare
på sin sak än att det skriver, att utskottet
antar att det finns betydande
olikheter mellan olika ortsgrupper. Jag
måste säga att när ett riksdagsutskott
bygger sin motivering enbart på ett antagande,
så kan jag inte hjälpa att det
övertygar i vart fall inte mig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

141

fall till den reservation av herr Elofsson
m. fl., som är knuten vid betänkandet.

Herr ORGÅRD (s):

Herr talman! Jag förmodar, att kammaren
håller oss som representerar
utskottsmajoriteten räkning för att vi
inte i detta sammanhang upptar en allmän
debatt om dyrortsfrågan.

Jag vill bara säga till den föregående
ärade talaren-motionären, att det är väl
knappast rimligt att bryta ut skattegrupperingen
ur dyrortssystemet, i synnerhet
inte när det så nyligen gjorts en
utredning och vi har fått den förändringen
i skattegrupperingen, att en
grupp tagits bort. Inte ens reservanterna
har ju velat bifalla motionen utan
har endast föreslagit en något mjukare
skrivning med yrkande om en särskild
undersökning och en uppmaning till
Kungl. Maj :t att ha uppmärksamheten
riktad på det i motionerna berörda
spörsmålet. Från majoritetens sida har
vi inte velat vara med om någon skrivning,
innefattande anhållan om en speciell
utredning, nu när den stora reformen
av dyrortsgrupperingen just
har genomförts.

När det gäller den sista satsen i reservanternas
yrkande — att Kungl.
Maj :t bör ha sin uppmärksamhet riktad
på utvecklingen — vill jag understryka,
att det i beslutet i dyrortsfrågan förutsattes,
att i den mån större förändringar
kan konstateras, är det Kungl. Maj :ts
skyldighet att ingripa och föreslå åtgärder.
Detta bör emellertid inte ske så
snart efter det att vi fattat beslut i dyrortsfrågan.
Man kan väl ändå inte anta,
att några avsevärda förändringar redan
kunnat äga rum.

Det är sålunda, herr talman, ingen
större skillnad mellan reservanternas
och majoritetens yttranden, men reservationen
innehåller vissa oformligheter
i skrivningen enligt majoritetens
sätt att se. .lag yrkar därför bifall till
utskottets förslag.

Enhetligt ortsavdrag

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
vad herr Orgård här anfört och till den
kommentar, han lämnat till reservationen.
Den avser ju bara en annan skrivning
av ett visst stycke i utskottsmotiveringen;
reservanterna har intet annat
yrkande än utskottsmajoriteten.

Utöver vad herr Orgård påpekade,
vill jag emellertid gärna framhålla, att
denna fråga givetvis — som jag har sagt
åtskilliga gånger här i kammaren har
stor betydelse, men den måste nu tas i
betraktande i samband med den utformning
av de statliga inkomstskatteskalorna,
som skall igångsättas. Den ärade
talaren erinrar sig att Kungl. Maj :t har
tillkallat två särskilda experter, som
jämte 1950 års skattelagssakkunniga
skall efter vissa direktiv företa en justering
av de statliga inkomstskatteskalorna.

Först var det meningen att detta arbete
skulle göras uteslutande inom ramen
för denna kommitté, men den meningsriktning,
som jag tillhör, tog för
någon tid sedan initiativ till en interpellationsdebatt
i dessa frågor och den
gav bl. a. till resultat, att finansministern
åtminstone gav ett löfte att representanter
för de politiska meningsriktningarna
skulle bli i tillfälle att samråda
med utredningsmännen, innan ytterligare
åtgärder komme att vidtagas
såsom resultat av deras arbete.

Det blir inte en parlamentarisk skatteutredning
i vanlig mening, detta, men
innebär dock ett steg på vägen, en förbättring
av läget jämfört med en justering
av skatteskalorna uteslutande inom
ramen för skattelagsakkunnigas arbete.
Och blir det nu så, som finansministern
ställde i utsikt tack vare vårt
initiativ — det kanske jag kan få lov
att säga — blir även representanter för
den ärade talarens egen meningsriktning
i tillfälle att i det sammanhanget
göra sin mening hörd.

Jag har intet annat yrkande än herr

142 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Valuta- och penningpolitiken

Orgård, alltså om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som
föreslagits i den vid betänkandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan med oförändrad
motivering.

§ 17

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om pension åt korrekturläsaren C. E.
Swedners änka Greta Ulrika Swedner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Herr TALMANNEN anförde:

Det finns utsikter att medhinna föredragningslistan,
om kammaren fortsätter
debatten ytterligare någon timme
utan att ta middagsrast.

Kammaren godkände detta förslag.

§ 19

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Valuta- och penningpolitiken

Utskottet hade under denna punkt
gjort vissa uttalanden om den ekonomiska
politiken, vilka utskottet härigenom
velat för riksdagen omförmäla.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Wehtje, Schmidt,
Dickson och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett att utskottets utlåtande under

punkten bort ha annan, av reservanterna
angiven lydelse.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Som framhålles i bankoutskottets
utlåtande har under år
1954 statsskuldsökningen kunnat finansieras
på ett sådant sätt och sådana omplaceringar
av statsskulden ägt rum, att
den fonderade statsskulden efter nuvarande
beräkningsgrunder vid senaste
årsskiftet utgjorde 79 procent av den
totala mot vid förra årsskiftet 75 procent.
Detta är en utveckling i rätt riktning.

Statsskuldsökningen har uppgått till
1 207 miljoner kronor. I runt tal har
riksbanken ökat sitt innehav av statspapper
med närmare 500 miljoner —
en försämring mot år 1953, då en minskning
skedde med närmare 400 miljoner.
Affärsbankerna har minskat innehavet
av statspapper med 250 miljoner
— en stor förändring mot 1953, då innehavet
ökades med ungefär 1,5 miljarder.
Den övriga marknaden har under
år 1954 absorberat statspapper på cirka
950 miljoner mot under 1953 praktiskt
taget ingenting.

Alltjämt är nära 1/5 av statsskulden
placerad i vardera riksbanken och affärsbankerna
— tillhopa 38 procent, en
ingalunda tilltalande proportion. Det
förhållandet, att ungefär 1/5 av affärsbankernas
placeringar utgörs av statspapper
gör inte intrycket av den statliga
lånepolitiken bättre.

Att så stor del av den statliga upplåningen
kunnat förskjutas till den
långa marknaden beror bl. a. på utsläppandet
av 1954 års 4-procentiga sextonåriga
lån i oktober, som motsvarade
mer än hälften av statsskuldsökningen.
Då det strax innan utbjudna 3,5-procentiga
lånet i september inte inbragte
mer än 255 miljoner, återstod för riksgäldskontoret
och riksbanken i rådande
läge på kreditmarknaden ingenting an -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

143

nät än att erbjuda bättre lånevillkor,
om man både skulle tillfredsställa statens
lånebehov och dämpa kreditmarknaden.

I betraktande av den tidigare under
året begynnande kreditexpansionen —
i sin tur möjliggjord genom den stora
statliga kortfristiga upplåningen i affärsbankerna
under 1953 — borde åtgärderna
ha kommit tidigare. Utvecklingen
under december månad motsäger
inte detta antagande. Till denna utveckling
bidrog också enligt reservanternas
mening, att man denna gång — förutom
att man tövade för länge med att ta
ställning i frågan — ej lät räntorna få
en viss rörlighet över ett vidare fält än
vad som nu skedde.

I april 1951 citerade jag här i kammaren
ett uttalande av 1950 års Douglaskommitté
i USA. Jag tillåter mig att
göra det en gång till; det må stå som
måtto för en väl avvägd räntepolitik.
Kommittén sade bl. a., att »ränteläget
visserligen bör hållas så lågt som möjligt
utan att framkalla inflation men att
angelägenheten att undvika inflation
under alla omständigheter måste gå före
det statsfinansiella kravet på låga räntesatser».

Alltjämt är storleken av vår valutareserv
otillfredsställande och man har
anledning att ställa sig fundersam efter
det senaste årets försämring. Inskränker
man sig inte till att endast granska
utvecklingen under 1954 utan ser till
denna under båda åren 1953 och 1954
finner man, att riksbankens valutareserv
under dessa två år ökat med 185
miljoner samtidigt som betalningsmedlen
ökat endast 82 miljoner. Man kan
sålunda säga att i förhållande till utlandet
har en förbättring i relationen mellan
valutareserv och likviditeten i marknaden
inträtt, som siffermässigt kan uttryckas
i storleksordningen 100 miljoner.

Jämför man emellertid åren 1953 och
1954 finner man med samma betraktelsesätt,
att prestationen i detta avseende

Valuta- och penningpolitiken

— om man så får uttrycka sig — var
betydligt sämre under 1954 än 1953.
Under 1953 ökades riksbankens valutareserv
med 335 miljoner och minskade
betalningsmedlen med 139 miljoner.
Under 1954 minskade valutareserven
med 150 miljoner — trots schweizlånet
på 130 miljoner schweizfrancs — och
ökade betalningsmedlen med 221 miljoner.
Mellan åren 1951 och 1952 rådde
ett liknande förhållande. Att förskjutningar
i utlandslikvider m. m.
mellan de två åren i någon mån spelat
in får inte glömmas bort, men vad det
sista året beträffar har disproportionen
i fråga om valutareservens och betalningsmedlens
förändringar sin grund
i vad jag nyss framhöll i fråga om lånepolitiken
och likviditeten, nämligen i
dröjsmålet med kreditåtstramande åtgärder
med stöd av en politik med rörliga
räntor även inom näringslivets områden
i allmänhet.

I reservationen har vi intagit nationalbudgetdelegationens
uppställning
över bruttoinvesteringarnas procentuella
fördelning för vissa år. Uppställningen
ger anledning till vissa reflexioner,
som reservanterna givit uttryck åt.
Ser man emellertid till motsvarande
uppställning i miljoner kronor, måste
jag för min del med den vetskap jag
har om de stora behoven av investeringar
på alla områden inom samhället
ställa mig frågan: Hur länge kan vi
föra en ekonomisk politik, som begränsar
de direkt produktiva investeringarna
så hårt som för närvarande?

Mitt svar är, att det inte kan ske alltför
länge utan att, såsom jag sade förra
året i fråga om det otillräckliga sparandet,
en sådan begränsning får återverkningar
på vår produktivitet och konkurrenskraft,
produktion och nationalinkomst.
På samma gång som vi alla är
överens om att riksbanken och riksgäldskontoret
i dagens liige måste föra
en stram politik på kreditmarknaden,
gäller det för dessa institutioner i vad
på dem ankommer att föra den ekono -

144

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Valuta- och penningpolitiken

miska politiken så, att den blir produktionsfrämjande.
Detta förutsätter investeringar
i takt med det aktuella tekniska
framåtskridandet och detta i sin
tur förutsätter sparande av en helt annan
storleksordning än det som i dag
presteras.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Något lagbrott har bankledningen
denna gång inte gjort sig
skyldig till, såsom fallet var för ett par
år sedan då sedelmängden tilläts stiga
över vad riksdagen hade beslutat. Det
är således inte anledning att annat än
tillstyrka decharge för riksbanken och
dess ledning.

Det finns ett gammalt talesätt — det
har kanske nu rätt allmänt fallit i glömska
— som lyder: »Undvik kredit och
ditt välstånd är grundat.» Principiellt
är detta riktigt, men människans livstid
är så pass kort att det är rätt förståeligt,
om man, innan man är för
gammal eller rent rent av död, vill
kunna tillgodogöra sig de materiella
fördelar som livet kan bjuda. Alltmer
har det därför blivit så, att man i förskott
till yttersta gränsen tar ut vad
man kan få och detta med hjälp av avbetalningsköp
eller andra köp på kredit.
Förr sparade man först och köpte
sedan för vad man hade sparat. Nu är
det tvärtom. Man köper först och sedan
sparar man för att återbetala de erhållna
krediterna. För övrigt uppmuntras
ju köp på kredit alldeles särskilt, därest
det finns anledning att tvivla på att
penningvärdet upprättliålles på ett betryggande
sätt.

Det är ingenting att säga om att vi på
detta sätt i förskott skaffar oss en höjd
levnadsstandard, men det komplicerar
den penningpolitiska tekniken och ställer
större krav på de penningvårdande
organen, enkannerligen riksbanksledningen.
I motsvarande debatt förra året

tillät jag mig säga, att en del omständigheter
pekade på ett latent inflationshot,
som det fanns skäl att hålla ögonen
på. Sedan dess har vi haft en valkampanj,
då Sveriges folk på ute i
terrängen anbragta färgrika affischer
fick läsa det triumferande budskapet,
att penningvärdet var räddat, med uteslutande
av det underförstådda »tack
vare bondeförbundet». Nu är valkampanjen
sedan länge svunnen och man
kan igen se mera klart. Det visar sig
då, att ett visst inflationshot är för handen,
och det är detta som har bekymrat
finansministern och gjort att
han vidtagit vissa drastiska åtgärder.

Det är tacknämligt att finansministern
håller ögonen öppna, men det beklagliga
är att det i detta fall liksom
så ofta annars har varit på det sättet,
att man har lovat saker i förväg, att
man har försatt sig i en situation, då
man inte utan prestigeförlust kan ändra
sig. Så är det i fråga om den rörliga
räntan. Herr Schmidt har redan
något utvecklat den saken och jag skall
inte fördjupa mig däri. Jag vill bara
understryka, att finansministern vid
ett par tillfällen offentligen har påstått
att vi har en rörlig ränta. Antingen är
finansministerns pretentioner i detta
avseende små eller också vet han inte
riktigt vad som åsyftas med begreppet
rörlig ränta. Det skulle vara mycket
bra, om riksbanksledningen och de som
står bakom den, regeringen och riksdagsmajoriteten,
kunde glömma det förflutna,
glömma vad som sagts om räntan
och börja om på nytt, med icke
förutfattade meningar, så att man kunde
tillgripa även detta mycket användbara
och nyttiga hjälpmedel i arbetet
på att hålla ett konstant penningvärde.

Sedan herr Schmidt här utvecklat
motiven för reservanternas ställningstagande
skall jag inte gå in därpå. Jag
vill emellertid något beröra en sak, som
förefaller vara ganska uppseendeväckande.

På senare år har chefen för riksban -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

145

ken gång på gång tröttnat på sina uppgifter
inom riksbanksledningen och avgått
under mer eller mindre drastiska
former. Det är ju inte vem som helst
som väljes till riksbankschef. Han måste
vara en högt kvalificerad person; i varje
fall måste man tro sig veta att den
man tillsätter är detta. Det är anmärkningsvärt,
att riksbankschefen upprepade
gånger under den gångna tiden tydligen
inte har funnit sig till rätta. Riksbankschefen,
som dag och natt grubblar
på de problem som riksbanken har sig
förelagda, har inte känt sig tillfredsställd
med det sätt, på vilket riksbanken
tillåtits lösa problemen, och har då tagit
sitt parti och avgått. Vi har ännu
inte hört förklaringar från den numera
tillförordnade riksbankschefens sida om
vad som verkligen ligger bakom hans
ganska plötsliga beslut om avgång förra
året, men vi får väl inom den närmaste
tiden anledning att begrunda vad han
kan ha att säga i detta avseende. Man
har i alla fall skäl att misstänka, att en
chef för riksbanken, som inte har fått
sköta sitt arbete efter sådana tekniska
riktlinjer, som skulle kunna medföra att
riksbankens uppgift fylles på det riktiga
sättet, har känt tvånget från de politiska
organen för starkt, och att han
därför inte har trivts i fortsättningen.

Det vore tacknämligt, om dessa problem
kunde lösas på något annat sätt;
det har jag nog sagt förut här i kammaren.
Antingen bör man ge riksbankschefen
friare händer, så att han kan
sköta banken på det sätt som avsetts,
nämligen så att den skall kunna rykta
sitt väsentliga värv, att vårda penningvärdet,
och på hans post placera en
högt kvalificerad man, som får förtroendet
att handla på eget ansvar, eller
också får man ändra hans ställning och
utse en duktig expeditionsman, som
lyder föreskrifter utifrån och gör vad
han blir tillsagd. En sådan behöver inte
heller sättas i så hög lönegrad som den
hittillsvarande chefen.

Nu går snart förtroendemän här ifrån
10 — Andra kammarens protokoll 1955,

Valuta- och penningpolitiken

kammaren och från medkammaren att
utse en efterträdare inom bankofullmäktige
till den avgångne riksbankschefen.
Jag vill fästa kamraternas uppmärksamhet
på vilken vikt det ligger uppå
att detta val träffas på det riktiga sättet,
om man nu vill ha en riksbankschef,
som gör skäl för namnet och inte endast
skall vara en expeditionsman. Större
frihet för riksbankschefen att sköta
sin bank är ett önskemål, som jag skulle
vilja sluta med, herr talman.

Jag vill tillägga, att jag i likhet med
herr Schmidt yrkar bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Det är kanske inte så
lätt att säga något egentligt nytt i den
årligen återkommande repris av den
ekonomiska debatten, som förbindes
med dechargen åt riksbanken. Även i
år har den gått ritualenligt, och det har
aldrig förutsatts annat än att höger- och
folkpartigrupperna skulle skriva en reservation
beträffande motiveringen men
däremot instämma i utskottsmajoritetens
yrkande. Det finns naturligtvis vissa
djupare meningsskiljaktigheter, som
kanske kan anses utgöra förklaringen
till denna omöjlighet att komma överens
trots de långa och många debatterna.

Herr Schmidt inledde sitt anförande
med att ge en bild av den ökade ekonomiska
aktivitet, som tog sin början
under senare hälften av fjolåret, och
de rätt tydliga och oförnekliga symptom
på inflationistiska tendenser, som utvecklingen
visade. Han sade ju inte helder
därmed något nytt. Det var ingenting
annat än vad som sades redan i
statsverkspropositionen och för vilket
för övrigt bankoutskottet i fjol varnade.
Utskottet påpekade då, att den största
faran var inflationistiska tendenser, mot
vilka man måste vara vaksam. Vi är sålunda
överens därom, och om det bara
varit för den sakens skull, hade en reservation
varit onödig.

Nr 10

146 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Valuta- och penningpolitiken

Nu har utskottet i sitt utlåtande sagt
— jag vet inte om det är någon del av
förklaringen till att vi alltid skall ha
en lång reservation till utskottets utlåtande
i denna fråga — att »den allmänna
målsättningen för den ekonomiska
politiken —- full sysselsättning och stabilt
penningvärde — har kunnat förverkligas
även under 1954 under upprätthållande
av en investeringskvot på
30 procent, vilket är något mer än under
1953».

Med dessa ord har bankoutskottet
egentligen i korthet framhållit innebörden
i vår ekonomiska politik, sådan
utskottets majoritet vill se den. En hög
och jämn sysselsättning och ett stabilt
penningvärde betraktas av denna såsom
tvenne likvärdiga delar av den ekonomiska
politiken. Skall en hög och jämn
sysselsättning upprätthållas måste vi —
det är nästan oundvikligt — ha nästan
ständiga bekymmer med penningvärdet.
Vi måste så att säga leva vid gränsen
till inflationen och oupphörligt vara
vaksamma mot de krafter som kan
knuffa oss över denna gräns. Oppositionen
för sitt vidkommande synes inte
betrakta de tvenne företeelserna — full
sysselsättning och stabilt penningvärde
•— såsom likvärdiga. Jag tror de är benägna
att ge prioritet åt det stabila penningvärdet
även om detta skulle upprätthållas
på den fulla sysselsättningens
bekostnad.

Nu måste man väl erkänna att vi under
1954 — trots inflationstendenser —
har lyckats med att hålla penningvärdet
stabilt. I själva verket har ju våra
levnadskostnader stått orörliga ända
sedan 1952. I det avseendet är vi inte
sämre ställda än vi kan uthärda en
jämförelse med vilket land som helst.
Nu är jag fullt på det klara med — och
kan därvid instämma med herr Schmidt
— att vi måste vara vaksamma mot
starka krafter. Bankutlåningen fortsätter
att öka och importöverskottet visar
samma tendens. Sysselsättningen är
mycket hög — så hög, att den tyder

på att efterfrågan på arbetskraft är
något större än tillgången. Lönerna har
stigit mer än man ansåg rådligt när
statsverkspropositionen lades fram, och
vissa andra omständigheter är onekligen
oroande. Men dessa omständigheter
har utskottets majoritet också pekat på,
och vi är fullt överens om att vi måste
vara vaksamma mot dessa tendenser
och eventuellt använda även andra åtgärder
än de redan tillgripna om de
skulle fortsätta och peka på prisstegring.
Om den saken behöver vi sålunda
inte strida. Utskottet skall -— därom är
jag alldeles säker -— i sitt kommande
utlåtande rörande riktlinjerna för den
ekonomiska politiken inte underlåta att
påpeka om det finner inflationstendenserna
fortsätta och att vi måste vara
vaksamma så att vi inte råkar in i en
inflationistisk virvel.

Efter dessa allmänna ord kan jag,
herr talman, inte neka mig att säga ett
par ord även om de två punkter i reservationen,
som mer eller mindre ingående
berörts av såväl herr Schmidt som
herr Dickson. Herr Schmidt talade om
tendensen till ökning av de allmänna
investeringarna på de enskilda investeringarnas
bekostnad, och han frågade
sig — efter att ha målat bilden så mörk
som han ansåg sig kunna — hur länge vi
skall kunna avvisa de direkt produktiva
investeringarna. Jag tycker att detta yttrande
är mycket belysande för en lättsinnig
syn på de offentliga investeringarna.
Om man med »direkt produktiva»
menar, att investeringarna räknemässigt
skall ge så och så många procents
avkastning så kan måhända uttrycket
vara tillåtet. Men eljest ligger
det ju så till, att dessa offentliga investeringar
kan sägas utgöra ett slags basinvesteringar
för hela näringslivet och
förutsättningen för många enskilda investeringar.

Men vilka offentliga investeringar är
det som vi skulle inskränka på? I en
tabell som man mer eller mindre har
skrivit av i reservationen anges de olika

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

147

offentliga investeringarna. Pengarna
spenderas väsentligen på tre eller fyra
områden. Det är kommunikationsverken,
telegrafverket, statens järnvägar,
vattenfallen och vägarna. Sedan kommer
militären samt en punkt som heter
övrigt, om jag nu kommer ihåg rätt.
Herr Schmidt som står och tittar i utlåtandet
kan se närmare efter. Han skall
då finna att de investeringar, som stigit
allra mest och som egentligen ger anledning
till stegringen av de offentliga
investeringarna, det är försvarsinvesteringarna.
Är det någon — och jag skulle
då särskilt vilja vända mig till högern
— som anser, att vi skall pruta på investeringarna
till försvaret? Om detta
inte är fallet får man finna sig i sitt
öde. Är det någon som anser att vi skall
pruta på investeringarna i vattenfallen?
Är inte kraftverken en direkt produktiv
investering? Utgör inte den
ständiga leveransen av elektrisk ström
en förutsättning för att vår industri
över huvud taget skall kunna fungera?
Vi har inte något överflöd på elektrisk
ström, det är inte mer än nätt och jämnt
att vi hinner bygga ifatt efterfrågan.
Här finns visserligen en del konsumtionsefterfrågan
med, men till mycket
stor del är det en efterfrågan av de produktiva
industrierna.

Jag kom att tänka på vad som hände
häromdagen när vi diskuterade anslagen
till telegrafverket. Folkpartiet förde
ett förfärligt oväsen med anledning av
fyra miljoner kronor, som riksdagen
inte ville bevilja. Folkpartiet var sålunda
generösare med de offentliga investeringarna
än riksdagens majoritet.
Folkpartiet kan väl i så fall inte mena
att vi ytterligare skall pruta på exempelvis
televerkets investeringar. Vad
menar man när man säger att vi i längden
inte kan upphöra med de direkt
produktiva investeringarna? Det borde
man närmare förklara. Vissa offentliga
investeringar är kanske inte direkt produktiva
på det sättet att de avkastar
ränta, men vem anser att vi spenderar

Valuta- och penningpolitiken

för mycket på landsvägarna? Det är en
allmän uppfattning att vi har alltför
dåliga vägar och att vi borde bygga
ännu fler.

Sedan vill jag med ett par ord beröra
den rörliga räntan. Herr Dickson ansåg,
att finansministern inte uttryckte
sig alldeles korrekt, när han påstått, att
vi har en rörlig ränta. Nu tror jag att
finansministern svarar för sig själv.
Men jag är säker på att herr Dickson,
om han jämför vårt lands ränta, såväl
den korta som den långa, med andra
länders ränta —- jämförelsen är mycket
lätt att göra, tv i Kommersiella meddelanden
står i en lång tabell de ränteförändringar
som har inträffat i olika länder
under flera år, jag tror t. o. m. under
ett tiotal år — kommer han att
finna att vår ränta har rört sig ungefärligen
lika mycket som räntan i andra
länder. Skillnaderna är i alla fall
ytterst små. Man kan naturligtvis röra
räntan mera än som skett i vårt land.
Men det har aldrig ifrågasatts, att man
skulle göra väldiga hopp med räntan.
När den rörliga räntans förespråkare
har pressats och nödgats angiva vad
de anser vara en rimlig ränteförändring,
har de talat om en höjning på en procent
eller något dylikt. Sådana små rörelser
har vår ränta faktiskt gjort.

Nu har under den allra senaste tiden
räntan höjts i några länder, t. ex. i
England och i Norge, som under mycket
lång tid hållit diskontot nere på
2V* procent. Även i Danmark har man
höjt räntan. Detta har, skulle jag tro,
väsentligen skett med tanke på den svaga
valutaställningen. Det är mycket
möjligt att vi också kan behöva anlita
räntan. Utskottsmajoriteten har aldrig
någonsin sagt, att vi ovillkorligen skall
hu en absolut orörlig ränta. Vi har alltid
medgivit, att man i vissa lägen kan
anlita även räntan. Så har för övrigt
också skett.

Nu har vi haft en något bättre valutaställning
än de nyssnämnda länderna
och har därför inte behövt tillgripa lika

148

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Valuta- och penningpolitiken

kraftiga åtgärder som dessa. I fjol minskade
visserligen valutareserven med 110
miljoner kronor, och om vi räknar med
de valutalån som har upptagits var
minskningen ännu större. Å andra sidan
har valutareserven under detta års två
första månader stigit. Detta är en smula
ovanligt och tyder på en förskjutning
av betalningarna. Hade dessa kommit
in i den takt som de brukar, skulle kanske
valutaställningen för fjolåret blivit
något bättre än den blev. Detta är
en ren gissning, men det är som sagt
ovanligt att valutareserven stiger, särskilt
under februari. Jag menar här inte
riksbankens valutareserv. Det är vårt
lands valutareserv som det gäller.

Vi har sålunda faktiskt haft en rörlig
ränta. Med hänsyn härtill hade det varit
alldeles onödigt med den suck, som
reservanterna ger upp i slutet av reservationen,
där de beklagar, att man
har underlåtit att konsekvent och över
hela kreditmarknaden begagna den rörliga
räntan för att genomföra den önskvärda
åtstramningen. Vi har begagnat en
rörlig ränta inom rimliga gränser; man
kanske rent av skulle kunna säga inom
de gränser som oppositionen, när den
bär nämnt siffror, rekommenderat. Jag
kan sålunda inte finna att det föreligger
någon anledning till anmärkning, eftersom
vi är ense om att det finns inflationistiska
tendenser och att vi måste vara
vaksamma mot dessa och tillgripa lämpliga
åtgärder för att hejda dem. Därför
kunde reservationen varit oskriven. Nu
är den här, herr talman, och jag ber att i
motsats till de båda föregående talarna
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är angelägen att
säga att bankoutskottets ärade ordförande
är det minst demagogiska man
över huvud taget kan tänka sig. Det är
välgörande att höra ett bemötande från
honom. Jag är också tacksam att kunna
inregistrera vad han har sagt här be -

träffande räntan. Jag tror att det gör
gott ute bland allmänheten, som nog har
låst fast sig — inte alldeles utan skäl -—
i den uppfattningen, att räntan i princip
ligger mycket hårt förankrad här i
landet. Nu säger utskottets ärade ordförande,
att räntan mycket väl kan tänkas
behöva tas i anspråk såsom ett
hjälpmedel i strävandena att hålla valutan
på plats. Räntan är delvis ett
psykologiskt stridsmedel, och ett uttalande
av denna karaktär kommer som
sagt kanske att något modifiera den
inställning som människor har bibringats
om denna fråga tidigare.

Herr HALL (s):

Herr talman! Det vore kanske lockande
att säga något om räntan som ett
psykologiskt stridsmedel, men jag skall
avstå från att utreda den saken i detta
sammanhang, eftersom jag förstår att
talmannen helst vill slutföra denna diskussion
utan avbrott för middagsrast.
Det återstår en del tankearbete, om herr
Dickson skall klara ut den tankelinjen.
Om den psykologiska verkan vore mera
påtaglig, så borde ju de kreditområden,
som drabbats av de högsta räntesatserna,
rimligen visa en vikande tendens
eller åtminstone en svagare höjning än
de områden, som har de lägre räntesatserna.
I stället förefaller det att vara
tvärtom. Det kreditområde i Sverige
som för närvarande utvecklar sig starkast
är ju utan tvekan bilområdet, och
på detta vilar det räntor som nog bara
i undantagsfall understiger sex procent.
För svenska förhållanden måste detta
ränteläge anses vara mycket högt. Det
ligger 2 å 2,5 procent över vad som
gäller för vissa andra av de större kreditområdena.

Om man vill reda ut de här begreppen
för sig är det nog klokast att hålla sig
till den rent materiella verkan men samtidigt
konstatera att i fråga om de mest
begärliga investeringarna i varje fall sådana
räntehöjningar, som kan ligga

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10 149

inom de gränser som det faller någon
in att acceptera, inte spelar någon som
helst roll. Det är närmast den erfarenheten
man har gjort av den utveckling
vi nu har sett.

Jag skall naturligtvis gärna vilja diskutera
begreppet rörlig ränta. Jag förstår
emellertid att det inte är tid att
göra det i dag. Men en av förutsättningarna
för att vad som sägs ifrån regeringen
och riksdagen, från riksbanken
o. s. v. skall ha någon betydelse är väl
att man på båda sidor om stridslinjen
använder en terminologi som accepterar
ungefär samma uttryck för samma begrepp.
Det förefaller emellertid som om
man inte gör det.

Som bankoutskottets ordförande har
påpekat har våra räntor rört sig rätt
mycket. När det gäller prima affärskrediter
har man under de senaste sex
å åtta åren kunnat avläsa variationer
på 2 å 2,5 procent inom det svenska
bankväsendet, och sådana variationer
är ju efter internationella mått mycket
stora.

Vissa andra områden bär visat svagare
kastningar, men även där har vi
under efterkrigstiden upplevt både uppoch
nedgång i ränteläget vid flera tillfällen.
Någon sådan där fastlåsning av
räntorna som man talar om har vi inte
haft, utan vi har haft en viss rörlighet.

Men när det nu sägs att vi har en
stel räntepolitik måste väl detta påstående
bero på att oppositionen menar någonting
annat med rörlig ränta än den
rörlighet vi har haft. Det vore ju upplysande
— och det skulle framför allt
ge en utgångspunkt för den fortsatta
diskussionen — om man någon gång
från oppositionens sida ville definiera
vad man menar med begreppet rörlig
riinta.

Från riksbankens sida kan det på
den punkten inte finnas mer än ett
önskemål, nämligen att riksbanken får
vara fri och får begagna ränteförändringarna
niir det passar riksbanken att
begagna dem. Jag tror inte att det
11—Andra kammarens protokoll 1955.

Valuta- och penningpolitiken

utövas något starkare tvång emot riksbanken
från något håll, och vi som sitter
där har därför inga klagomål att
anföra på den punkten, men det är
klart att hela vår politik i vissa avseenden
bär kommit att bli en smula
räntekänslig, och det måste ju en riksbank
ta hänsyn till. Den kan inte föra
en politik som om den levde i ett annat
land än det vars intressen den är satt
att bevaka.

Detta är ju en så pass självklar sak
att man inte borde behöva diskutera
den. Något slags dogmatik på den punkten
existerar inte, det har betonats
många gånger. När herr Dickson tror,
att det skulle vara en prestigeförlust för
de nu styrande att få lov att göra ränteförändringar,
misstar han sig fullständigt,
ty de har själva varit med om och
av fri vilja genomfört så många ränteförändringar
att det absolut inte kan
vara någonting som binder dem vid
någon prestige på den punkten. Hade
deras prestige i något avseende varit
beroende av att de skulle hålla en fast
ränta så hade den prestigen för länge
sedan gått förlorad.

En annan punkt i samband med denna
diskussion har berörts av tidigare
talare här. I första kammaren framställdes
frågan om våra investeringar litet
annorlunda än den framställdes av herr
Sclimidt, men meningen var kanske
ungefär densamma. En av högerns representanter
i första kammaren var inne
på frågan om olika investeringars
räntabilitet och menade, att man måste
tillmäta räntabilitetssynpunkten en alldeles
avgörande betydelse när det gäller
att välja vilka investeringar som bör
ha företräde. Om man därmed menar,
att de områden som vill och kan betala
den för tillfället högsta räntan skulle
ha företräde att exempelvis hos byggnadsregleringsmyndighetcrna
få byggnadstillstånd,
måste det alldeles bestämt
avrådas från en sådan politik. Med räntabilitet
kan man inte rimligen avse
rent spekulativa företag och deras vilNr
II)

150 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Valuta- och penningpolitiken

lighet och förmåga att under en kortare
tid betala en hög ränta. Räntabilitetsbegreppet
måste härvidlag få en vidare
innebörd. Man måste se till vad som i
längden har den största betydelsen för
näringslivets utveckling. Man kommer
då också fram till att det inte bara behövs
industriella investeringar, utan för
att dessa investeringar skall ha någon
betydelse och kunna nyttiggöras krävs
det även bostäder för personal. Dessa
bostäder bildar samhällen, och dessa
samhällen måste få vissa lokaler och
andra anordningar för offentligt bruk
om samhällena över huvud taget skall
bli drägliga att bo i. Resultatet av detta
resonemang blir att det måste vara en
riinlig avvägning mellan rent industriella
investeringar och bostäder, gemensamma
samhälleliga välfärdsanordningar,
undervisningsanstalter o. s. v. Det är
med andra ord alltför ensidigt att säga
att man endast skulle inrikta investeringarna
på just de föremål som för
tillfället kunde ge den största direkta
avkastningen. Gör man det får man i
regel inte någon avkastning av denna
investering, och det är ändå det allra
sämsta, om investeringen alltså är en
felinvestering, eftersom den helt enkelt
inte kan nyttiggöras.

När jag i dag hade glädjen att besöka
första kammaren ventilerades i förbifarten
också ett annat problem som jag
innan jag slutar vill säga några ord om.
En partivän till herr Sclimidt talade en
smula om sparsamheten, och eftersom
sparsamheten sällan kan beröras utan
att det goda landet Schweiz kommer in
i synfältet, sade herr Schmidts partivän
att schweizarna har det ganska tråkigt
i sin sparsamhet och att vi kanske
kan gå en medelväg. Detta säger rätt
mycket om vad sakkunniga i Sverige i
allmänhet tycker på denna punkt. Den
svenska sparsamheten eller kanske rättare
sagt det svenska slöseriet diskuteras
ju ibland och numera rätt ofta, kanske
i någon mån med rätta, men den
tråkighet som vilar över ett samhälle

där man bara sparar, skulle nog ha
mycket svårt att bli accepterad av
svenska folket. Att utnyttja resurserna
är inget fel, att utnyttja dem över bristningsgränsen
är en oförsiktighet, men
att låta dem ligga obrukade är ju en
grövre form av slöseri än om man någon
gång spänner bågen litet för hårt. De
bekymmer vi har i den svenska ekonomien
är kanske inte så stora som vi
själva gör dem. Det som fattas på kapitalmarknaden
och som ibland kan ge
upphov till vissa bekymmer är i förhållande
till den totala omsättningen mycket
små belopp. En justering med några
hundra miljoner kronor är i regel fullt
tillräcklig för att återställa balansen.
Den justeringen kanske kan vinnas bara
genom ett bättre samarbete mellan olika
parter på kapitalmarknaden, men om
man därvid arbetar med förutfattade
meningar om att ett visst ränteläge skall
dikteras innan man vill lämna en frivillig
medverkan, så tror jag att man
spekulerar fel. På den vägen kommer
man ingenstans i våra dagars Sverige.
Det är bättre att anmäla sig till ett frivilligt
samarbete om dessa ting utan att
som villkor uppställa en räntepolitik
som de flesta kommer att uppfatta inte
bara som i och för sig orimlig och dyrbar
utan också som föga ändamålsenlig.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Jag är delvis förekommen
av föregående talare från utskottsmajoriteten
och skall därför begränsa
mig till ett kort anförande.

Jag vil! särskilt kommentera vad som
många gånger sagts och som sägs även
av reservanterna — nämligen frågan
om den rörliga räntan. Det är för övrigt
nära nog den enda avvikande mening
man kan finna i den mycket timida reservationen,
det verkar nästan som om
man ville uppehålla en gammal tradition
då det i reservationen erinras om
räntan. Vid eu granskning av riksbankens
ekonomiska redovisning visar sig
att investeringarna för bilinköp under

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10 151

förra året hade ökat med 55 procent, sålunda
procentuellt något mer än tre
gånger så mycket som de oväntade ökningarna
av investeringarna inom industrien,
och detta i trots av att det är
beträffande bilinköpen vi haft de verkligt
höga räntorna. Det är ju inte ovanligt
att det där noteras både 5,5 och 6
procent och mera. Detta har synbarligen
inte verkat återhållande, och jag
tycker det är ett rätt talande exempel.

Sedan brukar ju reservanterna framhålla,
att en ökad ränta naturligtvis
skulle stimulera till ökat sparande. Ja,
det är ju inte på något sätt statistiskt
bevisat att en högre ränta ökar intresset
för sparande, utan det är fastmer
det fasta penningvärdet som är den stimulans
för sparande som är effektivast
i varje fall. Ett försämrat penningvärde
stimulerar nämligen icke till sparande.
Sedan är det väl ändå så, att vi har en
hel del dolt sparande, som inte redovisas
på det sätt som man statistiskt
redovisar sparande över huvud taget.
Det är detta sparande som ligger i att
alla numera är tvungna att erlägga vissa
icke obetydliga avgifter för att skydda
sig mot »nöd» vid sjukdom och att
man får erlägga högre skatter för att få
högre folkpension. Detta är väl också
ett indirekt sparande av ganska stor betydelse,
men som inte redovisas.

Om man skulle förutsätta att räntan
som ett vapen för att trygga penningvärdet
skulle tillämpas en längre tid,
skulle det då inte uppstå betydande
svårigheter på både hyresmarknaden
och, inte minst, för jordbruket? Enligt
jordbrukskalkvlen utgör varje procent
ränta en ökad kostnad för jordbruket
med 100 miljoner kronor per år. Det är
sannolikt att detta undan för undan
blir ett åtskilligt högre belopp därför
att skuldsättningen ökar undan för undan.
Samtidigt blir det ju än svårare att
få täckning för kostnaderna enligt jordbrukskalkylen
att stämma och på samma
gång ge jordbrukarna en rättvis ersättning
för deras prestationer.

Valuta- och penningpolitiken

Herr talman! Jag är som sagt förekommen
i övriga avseenden, där jag
tänkte ta till orda, och jag ber att med
detta få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag vill först svara utskottets
ärade ordförande beträffande
mitt uttalande om investeringarna. Jag
talade om de direkt produktiva investeringarna,
men det är ju ingenting som
hindrar att jag i det utrycket även kan
innefatta statens järnvägar och vattenfallen;
det är ju också produktiva investeringar.
Och om jag talar om de
direkt produktiva investeringarna behöver
jag ju därför inte underskatta
vikten av investeringar på andra områden
i samhället.

Vi har tagit in denna uppställning
och gjort ett påpekande i anslutning till
den därför att vi anser att majoritetens
utlåtande var något ensidigt, när man
uttalade sig om industriens investeringar.
Vi anser det vara av vikt att man
får se frågan i ett större sammanhang.
Jag var fullt medveten om detta och vill
hänvisa till statssekreterare Westerlinds
föredrag för någon tid sedan som är
mycket instruktivt därvidlag. Han betonar
också att sedan 1946 de privata investeringarna
har ökat med 25 procent
men de statliga med 90 procent. Han
gör förklaringar till detta som är acceptabla,
och han påpekar också att kommunerna
har mycket stor andel i ökningen
av de offentliga investeringarna.

Sedan vill jag säga några ord om valutareserven.
Vad jag vill ha sagt är, att
det under detta år har skett både en
minskning av valutareserven och en
ökning av de offentliga betalningsmedlen.
Om man funderar över detta, kanske
man kan ställa sig frågan: Är det
inte riksbanken som i grund och botten
finansierar minskningen av valutareserven
under sådana förhållanden?

Jag vill även säga något om räntefrågan.
Vi är fullt på det klara med

152

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Valuta- och penningpolitiken

att det här bär skett en förskjutning i
åsikterna, och vi är mycket glada över
det. Vad vi vill ha sagt denna gång är,
att man skulle ha låtit det steg, som
man tog i och med emitterandet av
fyraprocentslånet, åtföljas av en omedelbar
handling och att man skulle ha
låtit rörligheten utsträcka sig även över
mellanregistret i fråga om räntorna.

Jag har många gånger förut betonat
att det är politiken i fråga om de långa
räntorna som har varit orsaken till våra
svårigheter, och jag har också betonat
att det inte är något land som haft så
höga korta räntor som just Sverige. Men
nu har det varit ett sådant läge, och valutareservens
utveckling pekar just på
att det hade varit skäl i att ta hänsyn
till vad jag skulle vilja kalla de handelsmässiga
räntorna.

Sedan återkommer det bär gamla argumentet
om att räntorna inte har någon
inverkan på sparandet. Men jag
undrar om inte det sista fyraprocentiga
lånet i viss mån jävar den uppfattningen.
Jag har för några år sedan påpekat,
att det vid emitteringen av statliga
obligationslån inte har funnits något
intresse från fysiska personer, och jag
vill erinra om att det vid 1953 års tvenne
obligationslån på sammanlagt 400
miljoner var endast 262 personer, som
tecknade 0,35 procent av hela lånet eller
1,4 miljoner kronor. Men vid fyraprocentslånet
var det sammanlagt 4 300
tecknare, som tecknade 7,6 procent av
det totala beloppet 672 miljoner, eller
ungefär 50 miljoner kronor.

Herr HALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Den tabell över de olika
investeringsändamålens del i de sammanlagda
investeringarna som utskottets
reservanter tillhandahåller har naturligtvis
sitt intresse, men jag vill påpeka
att den bara bär ett begränsat intresse.
Det är ju alldeles omöjligt att
år efter år väga alla de olika ändamålen
så att de får precis lika mycket.

Ibland går de enskilda investeringarna
före — det var fallet framför allt unde
åren närmast efter kriget — och
när de drivits mycket långt några år,
kräver de allmänna anordningarna att
få komma ifatt. Deras procentuella andel
av de totala investeringarna kommer
då med nödvändighet att skjuta en
smula över såsom de gör i den där tabellen
som reservanterna har tagit med.
Det är i och för sig ingenting att säga
om, men jag vill påpeka att siffrorna
egentligen inte visar någonting om man
rör sig med så korta perioder i den
ekonomiska statistiken. I varje fall kan
man av en sådan tabell inte dra den
slutsatsen, att de enskilda och framför
allt de industriella investeringarna har
satts i efterhand under efterkrigsåren
och missgynnats på ett oskäligt sätt.

Det förhåller sig på precis samma
sätt med de tabeller över sparande och
andra ekonomiska företeelser, som då
och då tillhandahålls och som omfattar
ett relativt ringa antal år. Sparandet
har inte en konstant inriktning på
så sätt, att det varje år avsätter precis
lika mycket till olika ändamål, och därför
blir hänvisningar till enbart sparbanksstatistik
jämförd med livförsäkringsstatistik
missvisande. Det förekommer
många andra former av sparande
som inte är lika lätta alt fånga in i en
statistisk uppställning och som därför
också kommer utanför. På det sättet får
man fram missvisningen. Jag tror följaktligen
att man bör vara litet försiktig
när man rör sig med sådana kortsiktiga
siffror.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var med ett visst
intresse jag åhörde herr Schmidts senaste
anförande, i vilket han medgav
att investeringar i kraftverk, i järnvägar,
i televerket och jag förmodar också
landsvägar mycket väl kunde betraktas
såsom produktiva investeringar. Jag

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10 153

undrar då, vilka av de offentliga investeringarna
som är improduktiva. I bostäder
har det inte gjorts några ökade
investeringar, om man nu skall betrakta
dem som improduktiva. Bostäder är
ju en konsumtionsartikel, men i alla
händelser har investeringarna i bostäder
gått ned i stället för upp, och då
återstår egentligen inte mer än försvaret.
Var det försvaret herr Schmidt
menade när han talade om de stora improduktiva
investeringarna, från vilka
man skulle ta någonting i syfte att bereda
större utrymme för enskilda industriella
investeringar? Något annat
resultat är det faktiskt svårt att komma
till, ty det är ju det enda område som
återstår, och ökningen av de offentliga
investeringarna har också varit starkast
där.

Jag vill också säga ett par ord om
den rörliga räntan. Jag har hört förut,
och det står också i reservationen, att
man när fyraprocentslånet släpptes ut
borde ha begagnat tillfället att höja alla
andra räntor i samma takt — så förstod
jag, herr Schmidt — vilket skulle
ha inneburit att man satte upp hela
räntenivån med en halv procent. Jag
tvivlar dock på att man därmed skulle
ha löst de inflationsproblem som vi kan
ha att lösa. Jag vill erinra om att den
första åtgärd danskarna företog mot de
inflationistiska krafterna var att skruva
upp diskontot till 5*/2 procent, men de
fann att valutan strömmade ut lika
kraftigt som förut och måste därför tillgripa
en mängd av de andra åtgärder
som här har utsatts för stark kritik och
dessutom en del åtgärder som vi inte
har vidtagit och som jag hoppas vi inte
skall behöva vidta. Detta visar i alla
händelser att en uppskruvning av alla
räntor med en halv procent inte är ett
tillräckligt medel för att vi skall kunna
värna oss mot inflationistiska tendenser.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Vi kominer alltså till

Valuta- och penningpolitiken

sist fram till att våra resurser inte räcker
till för alla de behov som vi vill tillfredsställa,
och jag slutade också mitt
anförande med att säga, att vi därför
måste öka vårt sparande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på att kammaren måtte med godkännande
av bankoutskottets uttalanden
lägga dess under punkten gjorda omförmälan
till handlingarna dels ock på
godkännande av det uttalande, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fattade kammaren
beslut i överensstämmelse med innehållet
av den förra propositionen.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20

Föredrogos vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av motioner som
väckts i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 14 med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å
motorfordon i vad motionerna avser
fråga om utredning rörande införande
av obligatorisk trafikförsäkring för mopeder;
och

nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillfälligt upphävande
av viss i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) föreskriven
besiktningsskyldighet, in. m. samt till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen,
dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 9, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den militära och

154 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

civilmilitära personalens arbetstidsförhållanden;
och

nr 10, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om de
sociala konsekvenserna av ingångna
dispensäktenskap m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 21

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela att kammarens plenum
fredagen den 25 mars börjar kl.
14.00. Då kommer två gånger bordlagda
ärenden att företas till avgörande.

g 22

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från tredje lagutskottet:
nr 141, i anledning av väckt motion
angående viss översyn av lagen om inteckning
i jordbruksinventarier; samt
från jordbruksutskottet:
nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
m. m.; och

nr 140, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56
jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1955 skall utgå;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från nöjesskatt
i vissa fall; samt
från andra lagutskottet:
nr 142, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till förordning angående tillfälligt
upphävande av viss i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. m. samt till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 23

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ls
propositioner ha tillställts kammaren:

nr 140, angående vissa anslag till
fångvården m. m.,

nr 149, angående anslag till undersökningar
m. m. till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet,
nr 152, angående avtal rörande verksamheten
vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm,

nr 153, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar,

nr 154, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m., och

nr 158, med förslag till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 563, av herrar Svensson i Stenkyrka
och Johansson i Mysinge, i anled -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10 155

ning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
11, angående högertrafikfrågan,

nr 564, av herr Lundqvist m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.,
nr 565, av herr andre vice talmannen
Olsson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 151, med förslag
till lag om sparbanker, m. m. och
nr 566, av herrar Hansson i önnarp
och Hansson i Skegrie, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 100, med
''förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Jag får härmed anhålla om kammarens
medgivande att, för fullgörande
av offentligt uppdrag i utlandet (kommittéarbete
inom Europarådet), under
tiden 30 mars—21 april erhålla ledighet
från det ordinarie riksdagsarbetet.

Stockholm den 23 mars 1955
James I. A. Dickson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här
efter kl. 17.52.

In fidem
Gunnar Britth