herr Hector (vpk) ang. upprättande av diplomatiska förbindelser (Riksdagens protokoll 1968:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21

ANDRA KAMMAREN

2—3 maj

Debatter m. m.

1968

Torsdagen den 2 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Hector (vpk) ang. upprättande av diplomatiska förbindelser

med Demokratiska republiken Vietnam..................... 5

herr Åberg (fp) ang. upphävande, av tullen på svensk fisk som iland föres

i Storbritannien...................................... 6

herr Hugosson (s) ang. införande av postnummer i telefonkatalogen 6

herr Persson i Heden (ep) ang. domänverkets skogsarbeten...... 8

fru Marklund (vpk) ang. skyldigheten att arbeta på lördagar vid

statliga företag........................................... 9

herr Lindberg (ep) ang. tillämpningen vid statliga företag av rätten

att avskeda personal..................................... 10

herr Söderström (h) ang. komplettering av ämnet biologi med hälso lära

vid lärarhögskolorna.................................. 13

Svar på interpellationer av:

herr Rimmerfors (fp) ang. åtgärder med anledning av situationen i

den nigerianska utbrytarstaten Biafra...................... 14

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. åtgärder mot ungdomens alkohol och

narkotikamissbruk.................................... 18

herr Lothigius (h) ang. behovet av svenska trätekniker......... 26

Svar på interpellationer av herr Hedlund (ep) ang. polisbevakningen i
Stockholm och herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. åtgärder för att
förbättra ordningen vid tunnelbanestationer i Stockholm samt på
fråga av fröken Wetterström (h) ang. polisens arbetsförhållanden 30
Svar på interpellationer av:

herr Wennerfors (h) ang. åtgärder till förebyggande av våld i samband
med demonstrationer................................ 40

herr Fridolfsson i Stockholm (h) ang. åtgärder för att förhindra att

utrymda fastigheter blir tillhåll för asociala element.......... 42

- Andra kammarens protokoll 1968. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Sid.

Interpellation av fru Lewén-Eliasson (s) ang. avkortad studiegång för

grundutbildning av sjuksköterskor........................... 44

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. stationeringen av lantbruksnämndernas
konsulenter och instruktörer.................... 46

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. importförbud på grönsaker som

icke kan garanteras vara rena från skadeinsekter............. 46

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. utredning rörande bokmarknadens
problem.......................................... 46

herr Ekström i Iggesund (s) ang. beredande av sysselsättning för viss
friställd arbetskraft inom Gävleborgs län.................... 46

Fredagen den 3 maj

Svar på interpellation av:

herr Jansson (vpk) ang. amerikanska bombplans flygningar över

nordiskt område, m. m.................................... 47

Svar på interpellation av herr Lindkvist (s) ang. hjälpinsatser för
Vietnams barn och på fråga av herr Antonsson (ep) ang. en återupp byggnadsplan

för Vietnam ................................ 52

Svar på interpellationer av:

herr Lorentzon (vpk) ang. flygtrafiken på länder där krigshandlingar
förekommer........................................ 57

herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. beredskap mot oljeutsläpp och radioaktivt
utsläpp, m. in...................................... 61

Vissa frågor rörande statliga företag............................ 67

Översyn av exportkreditfinansieringen m. m..................... 71

Utredning angående de mindre företagen m. m.................... 74

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa

kyrkliga helgdagar.......................................... 87

Förbud mot utsläppande i vissa fall av avloppsvatten i Vättern..... 113

Interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. ersättningen för kostnader i

samband med vissa vägförrättningar....................... 113

herr Larsson i Luttra (ep) ang. differentieringen av avgifter vid kommunala
vårdinstitutioner.................................. 114

Meddelande om enkla frågor av:

fru Kristensson (h) ang. enhetliga bestämmelser vid fastställande av

barns identitet........................................... 117

herr Börjesson i Glömminge (ep) ang. trafiken mellan Öland och fastlandet
................................................... 117

Innehåll Nr 21 3

Sid.

herr Rubin (mbs) ang. åtgärder för att befrämja den svenska flyg chartertrafiken.

.......................................... 117

herr Rubin (mbs) ang. åtgärder för att vidga lärarnas kunskaper

om stamningsbesvär bland elever.......................... 117

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. åtgärder för att förhindra att

ungdomar får tillgång till sprit och starköl.................. 117

herr Rjörk (s) ang. kontrollen av importerade livsmedel......... 117

herr Svensson i Kungälv (s) ang. igångsättningen av byggnadsprojekt
sedan investeringsavgiften upphört ................. 117

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 maj

Statsutskottets utlåtande nr 83, om uppförande och drift av en seismo logisk

multipelstation...................................... 66

— nr 84, ang. bidrag till stiftelsen Skansen...................... 66

— nr 85, ang. godkännande av avtal om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm m. m.............................. 67

— nr 86, ang. vissa frågor rörande statliga företag................ 67

— nr 87, ang. överföring av aktier i Kalmar Verkstads ÅR........ 71

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. förordning om rätt för

Konungen att medge tull- och skattefrihet m. m. för anläggning

som uppföres vid rikets gräns, m. m........................ 71

Bankoutskottets utlåtande nr 28, om översyn av exportkreditfinansieringen
m. m............................................... 71

— nr 30, om utredning angående de mindre företagen m. m........ 74

— nr 31, om utredning rörande möjligheterna att tillskapa regionala

investmentbolag........................................... 86

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ansvar för skada i samband
med kontroll av motorfordon............................... 86

— nr 27, ang. respit vid underlåtenhet att betala försäkringspremie 86

— nr 28, om obligatoriskt stöldskydd på bilar................... 86

—• nr 29, om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställ ning

på vissa kyrkliga helgdagar............................ 87

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40, om dels utländsk medborgares
rätt till fritidsfiske, dels tillstånd till fiske för utländsk gäst vid

turistanläggning........................................... 113

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. allmän beredskapsstat (jord bruksärenden).

............................................ 113

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31, ang. vattenvården i

mälarområdet............................................. 113

— nr 32, om förhandlingar med Norge för att förhindra vattenföroreningar
i norra Bohuslän.............................. 113

— nr 33, om förbud mot utsläppande i vissa fall av avloppsvatten i

Vättern................................................... 113

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Torsdagen den 2 maj

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. upprättande av diplomatiska
förbindelser med Demokratiska
republiken Vietnam

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hector har ställt
en enkel fråga till mig, om jag anser
att sådana förändringar inträffat att
Sverige nu bör ta initiativet till att
upprätta diplomatiska förbindelser med
Demokratiska republiken Vietnam,
d. v. s. Nordvietnam.

Som svar vill jag erinra om att riksdagen
ganska nyligen — i anslutning
till utrikesdebatten i mars — behandlade
samma fråga på grundval av motioner
om upprättande av diplomatiska
förbindelser med Nordvietnam.

I sitt utlåtande (nr 1 år 1968) har
utrikesutskottet redogjort för arten av
Sveriges förbindelser. Jag kan inte här
gå närmare in på utlåtandet utan får
hänvisa herr Hector till detta. Riksdagen
beslöt som bekant i enlighet med
utskottets hemställan.

Jag vill samtidigt understryka hur
viktigt jag anser det vara att Hanoi
inte isoleras. Hittills har det visat sig
möjligt att även utan diplomatiska förbindelser
upprätthålla en förtroendefull
kontakt med nordvietnamesiska regeringen.
Våra faktiska förbindelser med
regeringen i Hanoi fungerar tillfredställande.

När omständigheterna kan leda till
att en formalisering av våra förbindelser
med Nordvietnam blir möjlig kan
man inte uttala sig om i dag. Vi hoppas
alla att den dagen inte skall vara avlägsen,
då vapnen slutat tala och åter -

uppbyggnadsarbetet kan börja. Vi kommer
att delta i detta arbete. En formalisering
av våra förbindelser kommer
då att falla sig naturlig. Det kan då bli
nödvändigt med en svensk representation
på platsen, så att vi efter måttet
av våra krafter skall kunna rätt medverka
till den stora uppgiftens lösning.

Vidare anförde

Herr HECTOR (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min fråga.

Man kan i svaret spåra — som det
också uttrycktes i frågan — att vissa
förändringar har inträtt, som skulle
göra det mera aktuellt med ett erkännande
av Demokratiska republiken
Vietnam. Argumentet att ett erkännande
skulle göra det svårare att eventuellt
uppträda som medlare har väl blottat
sin ihålighet. Enligt vad som framgått
av de aktuella diskussionerna om lämplig
plats för förhandlingar har Stockholm
aldrig nämnts, och båda sidor
kräver för övrigt att ett oeftergivligt
villkor för platsen i fråga är att respektive
parter har beskickningar där.

Kvar står emellertid i utrikesministerns
svar vissa allmänna antydningar
om fortlöpande och indirekta kontakter.
Jag kan inte förstå varför allt skall
vara till den grad indirekt och ställt
på framtiden samt helt allmänt grundat
på hopp och tro och på omständigheterna,
som utrikesministern säger.
Dessa omständigheter menar jag redan
har inträffat. En viss uppmjukning i
inställningen kan dock spåras, att döma
av andra uttalanden.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1908

Svar på fråga ang. upphävande av tullen på svensk fisk som ilandföres i Storbritannien
— Svar på fråga ang. införande av postnummer i telefonkatalogen

§ 2

Svar på fråga ang. upphävande av tullen
pa svensk fisk som ilandföres i
Storbritannien

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Åberg har frågat
mig, om jag är beredd att vidtaga åtgärder
syftande till att Storbritannien
upphäver den 10-procentiga tull, som
fortfarande belastar direkt ilandföring
av fisk från svenska trålare.

Fisk och fiskprodukter omfattas med
ett par undantag inte av EFTA-konventionens
förpliktelser om tullfrihet mellan
medlemsländerna. En expertgrupp
inom EFTA diskuterar emellertid en
frigörelse av handeln på detta område.

I det förslag till arbetsprogram för
EFTA som utarbetats inför statsministermötet
i Köpenhamn och som kommer
att behandlas vid EFTA-mötet i
London den 9 maj har de nordiska
länderna förklarat sig positiva till en
allmän frigörelse av handeln på fiskets
område. Vad utgången kommer att bli
är ännu för tidigt att säga.

Mot denna bakgrund anser jag att
några ytterligare åtgärder inte bör vidtagas
i nuvarande läge.

Vidare anförde

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för det — som jag
anser — relativt positiva svaret.

Anledningen till att jag ställt frågan
är att våra yrkesfiskare för närvarande
befinner sig i ett mycket beträngt läge.
Avsättningssvårigheterna är stora både
pa exportmarknaden och i Sverige på
grund av den mycket hårda konkurrensen
från länder med kraftigt subventionerat
fiske. I den situationen är
det helt naturligt att fiskarna tillvara -

tar alla möjligheter till försäljning på
de marknader som finns.

Storbritannien har alltsedan andra
världskriget — och för resten även
dessförinnan — varit en marknad som
svenska fiskare sålt på. De har fått finna
sig i den 10-procentiga tull som
sedan kriget belastat direktlandningar
av utländska fiskare. Även om man på
fiskarhåll givetvis funnit det egendomligt
att Storbritannien i EFTA-uppgörelsen
fick tillåtelse att bibehålla denna
tull, har man dock, som sagt, accepterat
saken.

Devalveringen gjorde emellertid belastningen
genom tullen vid landningar
i Storbritannien än mera kännbar. Det
är därför med tillfredsställelse jag har
tagit del av handelsministerns svar, av
vilket framgår att man inom de nordiska
länderna tycks vara enig om att
ett samarbete på nordisk basis härvidlag
behövs. Det är verkligen att hoppas
att den gemensamhetsanda som här
kan spåras sträcker sig över hela EFTAfältet
och att alltså även Storbritannien
innefattas.

Jag vill lägga handelsministern varmt
om hjärtat att göra vad som göras kan
för att få bort snedbelastningen, så att
våra fiskare kan landa sina fångster
i Storbritannien utan att denna tull
reducerar deras inkomst av fisket.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka handelsministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar pa fråga ang. införande av postnummer
i telefonkatalogen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Hugosson har frågat
mig, om jag vill medverka till att

Torsdagen den 2 maj 1908 Nr 21 7

Svar på fråga ang. införande av postnummer i telefonkatalogen

de nyligen införda postnumren upptas
i den adressangivelse, som lämnas
för telefonabonnenter så att telefonkatalogen
även i fortsättningen kan användas
som adressregister.

Frågan om möjligheterna att i telefonkatalogen
inta uppgift om postnummer
för varje enskild abonnent har
övervägts i samband med det planeringsarbete,
som föregått introduktionen
av postnummersystemet. Man har
emellertid av praktiska och ekonomiska
skäl ansett sig böra tills vidare avstå
härifrån. Sålunda skulle de för de enskilda
abonnenterna upprättade registerkorten
få skrivas om, helt nya manus
för flertalet sidor i de olika katalogdelarna
iordningställas och de vid
tryckningen använda matriserna i motsvarande
mån sättas om. Arbetet härmed
skulle uppskattningsvis få utsträckas
över en tid av mellan fem och tio
år. Engångskostnaden för en sådan omläggning
har beräknats till 7 å 7,5 miljoner
kronor och den årliga merkostnaden
efter omläggningen till cirka 4
miljoner kronor. Det kan nämnas, att
man inte i något av de elva länder,
som förutom Sverige hittills infört postnummersystem,
har ansett sig kunna
tillhandahålla postnummeruppgifter i
den av herr Hugosson tänkta formen.

För att likväl ge allmänheten en rimlig
service i detta hänseende har postverket
och televerket enats om att snarast
genomföra en ordning, som innebär
att det i varje katalogdel införs en
särskild postnummerförteckning avseende
postadresser inom det område,
som katalogdelen omfattar. Detta kan
ske utan större praktiska olägenheter,
och den årliga merkostnaden torde begränsa
sig till cirka V2 miljon kronor.

Vidare anförde:

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på

den fråga jag har ställt, även om jag
inte är helt till freds med det. För allmänheten
hade det varit utomordentligt
värdefullt om jag hade kunnat få
ett positivt svar, som hade inneburit
att det i telefonkatalogen infördes postnummer
för varje enskild abonnent.
Kommunikationsministern säger emellertid
att man av praktiska och ekonomiska
skäl ansett sig tills vidare
icke böra införa detta. Det ger oss alltså
en möjlighet till ändring, om utvecklingen
i framtiden visar att det är nödvändigt.

Jag skulle inför debatten ta fram min
postnummerkatalog, men den hade naturligtvis
förkommit — jag tror att sådant
ofta händer när allmänheten skall
söka en adress och att man av den anledningen
ej anger postnummer — och
därför var jag tvungen att låna riksdagens
eget exemplar. I katalogens inledning
står det att postnummer behövs
för att postverket skall kunna utföra
sitt arbete och lämna sin service och
att både posten och dess kunder kommer
att göra vinster genom detta nya
system. Det blir rationellare och över
huvud taget billigare för postverket
att sortera den ökade postmängd vi har
att förutse i framtiden.

Om postverket skall kunna utnyttja
datatekniken i sorteringsarbetet är det
emellertid mycket väsentligt att postnumren
verkligen används. Jag har sett
någon tidningsuppgift om att cirka 50
procent av postförsändelserna redan är
försedda med postnummer, och det får
väl tas som intäkt för att allmänheten
lägger manken till för att hjälpa postverket
i dess arbete. Vi befinner oss nu
i en introduktionsperiod, och systemet
har ännu inte börjat tillämpas. Vad
kommer det att kosta postverket i framtiden,
om låt oss säga 25 procent av
alla postförsändelser inte är postnumrerade?
Då får man alltså två system
vid sorteringen av posten. Kanske den
kostnad detta medför är högre än den
engångskostnad det innebär att införa

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Svar pa fråga ang. domänverkets skogsarbeten

postnummer för varje enskild abonnent
i telefonkatalogen.

Jag vill till sist fråga: Är postverket
verkligen nöjt med den lösning som
här presenteras av kommunikationsministern,
även om det är ett steg i rätt
riktning att man inför ett utdrag ur
postnummerkatalogen i telefonkatalogen? Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! På herr Hugossons fråga
kan jag bara svara att man från
postverkets sida har förklarat sig tillfredsställd
med den anordning som nu
genomförs. Detta får väl ses bl. a. mot
bakgrunden av den tidsutdräkt det
skulle medföra att arrangera en komplett
redovisning av alla teleabonnenters
postnummer. Man kan ändå våga
säga att det vid introduktionen av systemet
blir en god hjälp för kunden,
därest det i de olika katalogdelarna
återfinns en postnummerförteckning
över de adresser som katalogen i sin
helhet omfattar.

Problemet har mycket noga undersökts
inom televerket, och man har tyvärr
funnit att arbetsprocessen för att
åstadkomma det system som herr Hugosson
efterfrågar är mycket omfattande.
Därför får vi väl nöja oss med den
föreslagna förteckningen så länge. Sedan
får vi se vad som möjligen kan
hända i fortsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. domänverkets
skogsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat om jag vill lämna en redo -

görelse för de åtgärder som vidtagits
för att domänverkets skogsarbeten skall
kunna bedrivas även på lördagarna.

Enligt avtal mellan parterna på
skogsbrukets arbetsmarknad utgör arbetsveckan
fem dagar under tiden den
15 februari—den 15 oktober och under
resten av året sex dagar. Efter vad jag
inhämtat avser domänverket att efter
hand anpassa sin administration till
femdagarsvecka. Skogstjänstemännen
har femdagarsvecka i den mån tjänsten
så medger. Under tid då sexdagarsvecka
gäller för skogsarbetarna finns under
lördagen behövlig arbetsledning
tillgänglig och personaltransporter är
organiserade som under övriga arbetsdagar.
Av skogsarbetarna krävs att de
under denna tid arbetar full sexdagarsvecka.

Kravet på effektivitet och ett gott
arbetarskydd gör att arbete utanför arbetsledningens
kontroll i princip inte
kan tillåtas. Under den period av året
då arbetsveckan utgör fem dagar skall
därför enligt domänstyrelsens föreskrifter
normalt inte något skogsarbete utföras
på lördagar annat än efter särskilt
beslut av revirförvaltaren.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga.

Anledningen till att jag ställde frågan
var att eftersom domänverket sorterar
under jordbruksdepartementet och jordbruksministern
sålunda är dess högste
chef skulle det vara av intresse att höra
statsrådet Holmqvists uppfattning om
de avskedanden som ägt rum inom domänverket,
med anledning av att vissa
skogsarbetare har underlåtit att arbeta
på lördagar. Domänverket har vidtagit
i högsta grad drastiska åtgärder och,
såvitt jag kan finna, brukat mer våld
än nöden kräver: omedelbara uppsägningar
utan möjlighet att återgå till arbetet,
uppsägning av erhållna lån, hot

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Svar på fråga ang. skyldigheten

om förbud för omskolning etc. Dessa åtgärder
har domänverket tydligen vidtagit
för att få skogsarbetarna att utföra
lördagsarbete.

Skogsarbetarna utför ändå, enligt vad
jag kunnat finna, lördagsarbete eftersom
de på lördagar måste se om verktygen
— justera yxor och sågar etc. —
och det tar nog de tre timmar som de
annars skulle ha arbetat i skogen på lördagar.
Ty det är väl inte meningen att
de skall utföra verktygsvård under ickearbetstid?
För dessa arbetare beräknas
dessutom förtjänsten efter det arbete de
utför; strängt taget kan man säga att de
är egna arbetsgivare. I avtalet stipuleras,
som statsrådet redogjorde för, att
arbetsveckan utgör fem dagar under en
viss tid av året och sex dagar under den
återstående tiden. Det var just under
den period då sexdagarsveckorna påbörjades
som dessa uppsägningar ägde
rum.

Jag konstaterar att statsrådet inte
med ett ord redogjort för sin åsikt om
dessa avskedanden, och den åsikten
skulle jag gärna vilja höra.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! En annan ledamot av
denna kammare har ställt en fråga av
den innebörd som herr Persson i Heden
tog upp i sitt inlägg, och därför avstår
jag från att svara härpå tills vi behandlar
den frågan.

Herr Persson i Heden har frågat vilka
åtgärder som vidtagits av domänverket
för att skogsarbeten skall kunna
bedrivas även på lördagar. Så är hans
fråga formulerad, och jag har svarat
härpå.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag har konstaterat att
de åtgärder som vidtagits av domänverket
bl. a. är den drastiska åtgärden
att säga upp arbetare på bl. a. en plats
i Norrland och ställa dem utan några
som helst arbetsmöjligheter eller tillfälle
till omskolning.

1* — Andra kammarens protokoll 1968.

att arbeta på lördagar vid statliga företag

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Persson i Heden
tycks inte känna till omständigheterna,
eftersom det förhåller sig på rakt motsatta
sättet. Vederbörande arbetare har
nämligen inte velat arbeta under lördagen,
och detta tas upp i den andra
frågan till mig, men herr Persson har
inte aktualiserat den saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. skyldigheten att
arbeta på lördagar vid statliga företag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Fru Marklund har frågat
mig om jag avser att vidtaga åtgärder
för att förbättra informationen vid
statliga företag om gällande avtalsbestämmelser
beträffande skyldigheten
att arbeta på lördagar.

Enligt vad jag har inhämtat har från
de statliga företagen getts en fullt tillfredsställande
information om de avtalsbestämmelser
som gäller i fråga om
skyldigheten att arbeta på lördagar. Någon
anledning att vidta åtgärder för att
förbättra denna information föreligger
således inte.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Också
denna har föranletts av de händelser
uppe i Älvsbyn, som herr Persson i Heden
nyss hänvisat till.

Givetvis kan man anse att ett skriftligt
anslag om skyldighet att arbeta på
lördagar är tillfredsställande information.
Jag ser det dock så att staten,
Nr 21

10 Nr 21 Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på fråga ang. tillämpningen vid statliga företag av rätten att avskeda personal

i detta fall representerad av domänverket,
om den skall kunna kallas mönsterarbetsgivare,
utan citationstecken kring
denna beteckning, i sin personalpolitik
bör förvissa sig om att arbetarna är tillräckligt
informerade om de bestämmelser
som gäller, sådana dessa nu är utformade.

Det förhållandet att bestämmelserna
beträffande permissionssedlar innebär
en diskriminering av arbetarna i förhållande
till tjänstemännen är en fråga,
som måste angripas från fackligt håll,
och jag skall inte beröra den här.

Min uppfattning att informationen till
arbetarna varit otillräcklig grundar sig
på deras egna uppgifter. De har från
arbetsledningen delgivits en skriftlig
anmaning att arbeta ett par angivna lördagar.
Med tanke på de konsekvenser
detta fått kan jag inte finna det annat
än rimligt att domänverket kunde ha
kostat på sig att muntligen informera
om vad som skulle gälla.

Jag vill med ett par exempel belysa
det orimliga i de gällande bestämmelserna
om permissionssedlar. Om en motorsåg
går sönder under dagen måste
arbetaren likväl stanna kvar på sin arbetsplats
i skogen till dess att arbetstiden
är slut, eftersom bestämmelserna
föreskriver detta. Förmannen kan inte
bevilja permission, utan sådan måste
skriftligen begäras på revirkontoret,
och arbetaren måste ha en skriftlig tillstyrkan
i sin hand innan han kan lämna
arbetsplatsen på ordinarie arbetstid.

Jag har också fått exempel på att en
arbetare, som kunde uppvisa kvitto på
kostnader för reparation av sin motorsåg,
utförd en av de aktuella lördagarna,
ändå har blivit avskedad. Han hade
inte permissionssedel, och följaktligen
menar domänverket att han borde ha
vistats på sin arbetsplats, även om han
inte hade kunnat utföra något arbete
där.

Jag tycker att händelsen i Älvsbvn
har blottat upprörande inslag i domänverkets
personalpolitik. De försyndelser

som arbetarna eventuellt kan lastas för
står inte i någon rimlig proportion till
domänverkets åtgärder.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi har inom departementet
infordrat det material, som gått
ut för information till de anställda i
dessa frågor, och jag har i min hand
broschyrer som redogör för den nya
arbetstidsordningen. Utöver det att dessa
tillställts samtliga anställda har dessutom
arbetsbefälet informerat sin underställda
personal om förhållandena.
Jag kan således inte vid en jämförelse
med vad som gäller på arbetsmarknaden
i övrigt finna att det i detta fall
skulle ha brustit i fråga om informationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. tillämpningen vid
statliga företag av rätten att avskeda
personal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lindberg har frågat
om jag anser det vara förenligt med
ett statligt företags sociala ansvar att
med hård tillämpning av legal rätt avskeda
personal för bagatellartade förseelser,
som inte vållar företaget något
avbräck och som av arbetstagaren
knappast kunnat uppfattas som förseelser,
eftersom de utan beivrande passerat
under mer än tio års tid.

I anledning av frågan vill jag meddela
att enligt avtal mellan parterna på
skogsbrukets arbetsmarknad utgör arbetsveckan
fr. o. m. den 1 januari 1968
fem dagar under tiden den 15 februari
—• den 15 oktober och under resten
av året sex dagar. Domänverket och

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21

Svar på fråga ang. tillämpningen vid statliga företag av rätten att avskeda personal

även Svenska skogsarbetareförbundet
har lämnat en omfattande information
om de nya arbetstidsbestämmelserna.
Bland annat har verket härvid starkt
framhållit att de produktionstekniska
och ekonomiska förhållanden som numera
råder inom skogsbruket inte längre
medger individuell frihet i val av
arbetstid. Praktiskt taget samtliga av
domänverkets cirka 6 000 skogsarbetare
har följt avtalets bestämmelser. 14
skogsarbetare har dock trots nämnda
information och två skriftliga varningar
underlåtit att arbeta under vissa
lördagar. Härigenom har man brutit
mot avtalet. Bedömningen av förseelsens
svårighetsgrad och företagets tilllämpning
av avtalsreglerna faller under
arbetsdomstolens prövning.

Vidare anförde:

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga — som tyvärr inte var något
svar, eftersom jag hade begärt hans
syn på det aktuella praktiska fallet.
Det är väl svårt att ge ett svar på den
frågan, när saken kanske är under
prövning vid arbetsdomstolen.

Det praktiska fall som jag främst
åsyftade är de drastiska åtgärder som
domänverket vidtagit gentemot ett antal
skogsarbetare i Älvsbyn. Visst har
dessa arbetare brutit mot gällande bestämmelser;
det måste vi tyvärr alla
konstatera. De har inte fullgjort kontrakterade
lördagstimmar med avverkningsarbete
på skogsskiftena utan stannat
hemma och kanske skött sina verktyg.
En del av dem har också passat
på tillfället att se om hus och torp,
eftersom de är kronotorpare. Detta förfarande
har de hållit på med under
14 år.

Vem har då förlorat på att skogsarbetarna
inte har fullgjort stipulerat antal
timmar? Jo, det har de själva förlorat
på. Domänverket har enligt kontraktet

skyldighet att bereda arbetarna ett visst
antal sysselsättningstimmar per vecka,
och arbetarna har skyldighet att fullgöra
de timmarna. Men avlöning utgår
inte efter kontraktstimmar utan efter
fullgjort arbete. Om det hade varit i
domänverkets intresse att få fram mera
virke, skulle saken ha legat annorlunda
till. Men nu är situationen i stället den
att avverkningarna har gått fortare än
beräknat och att brist på arbetstillfällen
råder. Då borde man ju från domänverkets
sida snarare med glädje ha hälsat
att något arbetslag nöjt sig med ett
mindre antal arbetstimmar än vad som
kontrakterats, så att därmed kanske någon
arbetare ytterligare kunnat beredas
fortsatt sysselsättning i den allmänna
permitteringsrushen. Men i stället har
man tagit till drastiska åtgärder och avskedat
14 som det heter tredskande arbetare.

Det blev något av en chock, inte bara
för dem som direkt berördes utan även
för många andra, som tyckte att åtgärden
var orimlig. Är det verkligen ett
statligt företag som handlar på det sättet
under en tid då en socialdemokratisk
regering sitter vid makten? Tar man till
vara arbetarnas intressen på det sättet?

Att domänverket sedan efter påtryckning
backat ut från sin återvändsgränd
och förklarat att pensions- och bostadsfrågorna
skall behandlas välvilligt förbättrar
inte intrycket av rättshaveri och
skenmanöver. Permittering efter vedertagna
principer hade ingen klandrat,
men godtyckliga avskedanden kan ingen
godkänna. Det var där jag hoppades att
jordbruksministern och jag hade samma
uppfattning, och det var också den frågan
jag ville ha ett svar på.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har en tid varit
verksam i ett fackförbund, och jag är
väl medveten om att en arbetsanställning
även medför förpliktelser: jag har
som anställd inte bara förmåner utan

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på fråga ang. tillämpningen vid

också skyldigheter. I detta fall har ett
avtal ingåtts, och det är att använda
våldsamma överord om man talar om
rättshaveri när en åtgärd i överensstämmelse
med det gällande avtalet vidtagits.

Det gäller 28 skogsarbetare som från
början inte infann sig till arbetet. Efter
den första varningen återgick 5 till
arbetet. Efter den andra varningen återgick
ytterligare 9, men 14 fortsatte att
utebli, väl medvetna om vad detta kunde
innebära för deras vidkommande.

Jag tycker vi har anledning att försöka
vara objektiva när vi skall fördela
ansvaret härvidlag. Jag vill nämna att
Skogsarbetareförbundet för sin del manat
medlemmarna att återgå till arbetet
och klart erkänt att ett brott mot avtalet
förekommit.

Jag måste säga att diskussionen kring
detta fall tycks bygga på föreställningen
att man helt kan bortse från träffade
överenskommelser och från skyldigheten
att följa dessa. Men var skulle vi
hamna, om det inte vore möjligt att
vidtaga åtgärder för att vinna respekt
för ett avtal och se till att arbetsprocessen
löper så som avsetts?

Det är värt att tänka över den saken,
innan man i detta fall tillgriper ett så
starkt ord som rättshaveri.

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Jag tror att det kommer
att bli synnerbgen svårt att övertyga
någon som känner till förhållandena om
att det egentligen är ett avtalsbrott som
varit orsaken till att dessa arbetare avskedats.
Tvärtom anser man att domänverket
passade på tillfället att vidtaga
dessa åtgärder i stället för att permittera
vederbörande. Om det rått brist på arbetare
vid ifrågavarande tidpunkt hade
domänverket säkerligen inte funnit anledning
att tillgripa lagliga åtgärder.

Hur man än vrider och vänder på saken
måste det sägas att domänverket
gått till väga på ett mycket oskickligt
sätt. -— Till yttermera visso kan jag
nämna att det fackliga ombudet själv

statliga företag av rätten att avskeda personal

varit med om att nästan uppmana arbetarna
att stanna hemma den lördag det
gällde, medan han själv gick och arbetade
— detta enligt uppgift från dem som
avskedades.

Ingen trodde att sådana här åtgärder
skulle vidtagas; då hade vederbörande
självfallet inställt sig till arbete. En del
av dem som blev avskedade hade heller
inte hunnit efterkomma den andra uppmaningen.
Detta försvarar inte deras
handlingssätt — ingen vill säga annat än
att de handlat oriktigt. Men jag tycker
inte heller att det går att försvara domänverkets
drastiska åtgärder.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi har i detta fall inhämtat
uppgifter från domänverket. Vi
har också haft kontakt med arbetarsidan.
Jag kan självfallet inte hänge mig
åt sådana spekulationer som herr Lindberg
gav uttryck åt — jag vill inte peka
ut enskilda människor som inte har någon
möjlighet att försvara sig i sammanhanget.
Däremot kan jag hänvisa
till vad fackförbundets ordförande Sixten
Bäckström skrivit i förbundets egen
tidning. Därav framgår med all önskvärd
tydlighet att förbundet anser sig
ha gjort allt som varit möjligt för att få
medlemmarna att återgå till arbetet.

Herr Lindbergs uttalande innebar en
allvarlig beskyllning mot en facklig representant.

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Det är en allvarlig beskyllning,
men de som lämnat uppgiften
står för den, om det är någon som vill
höra vad dessa arbetare har att anföra.

Jag tackar i alla fall jordbruksministern
för svaret än en gång. Det har givit
klart vid handen att han menar att domänverket
handlat riktigt, vilket däremot
endast ett fåtal av dem som arbetar
i skogen anser.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

§ 7

Svar på fråga ang. komplettering av
ämnet biologi med hälsolära vid
lärarhögskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade
:

Herr talman! Herr Söderström har
frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han vill medverka till att
komplettering av ämnet biologi med
hälsolära i likhet med ämnena matematik,
fysik och kemi för blivande klasslärare
kan anordnas av lärarhögskolorna
och att därmed kravet på förkunskaper
i biologi slopas som en förutsättning
för intagning. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Som bekant utgör genomgång av fackskola
allmänt behörighetskrav för inträde
vid klasslärarlinje. När det gällt
att ta ställning till vilka speciella förkunskapskrav,
som bör uppställas för
tillträde till klasslärarutbildning, har
bl. a. det förhållandet att ämnena matematik,
fysik och kemi inte studeras på
den sociala linjens språkliga gren medfört
särskilda svårigheter. Det har därför
ansetts angeläget att erbjuda kompletterande
utbildning i matematik, fysik
och kemi vid lärarhögskola till studerande
som saknar förkunskaper i dessa
ämnen.

Biologi äk däremot obligatoriskt ämne
på bl. a. fackskolans sociala linjes samtliga
grenar. Det finns därför inte samma
skäl att anordna förutbildning i detta
ämne inom just lärarutbildningsorganisalionen.
Ifrågavarande komplettering
bör ske i samma former som för andra
ämnen. Jag förutsätter att den nya

vuxenutbildningsorganisationen skall
vara tillräckligt omfattande och elastisk
för att möta uppkommande kompletteringsbehov
i ämnet biologi.

Vidare anförde:

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min
fråga, fast jag skulle ha önskat att jag
hade kunnat bli litet mera tacksam än
jag är.

Orsaken till frågan är att det i år
finns många elever som tar studenten
på allmänna linjens språkliga gren i det
gamla gymnasiet och som ämnar söka
in på lärarhögskolan för småskollärarutbildning.
Enligt det förslag som nu
har framlagts krävs viss utbildning för
behörighet att söka tillträde till klasslärarutbildning.
Under den besvärliga
övergångstiden mellan den gamla och
den nya gymnasieformen gäller vissa
övergångsbestämmelser — bl. a. beträffande
förkunskaper för behörighet att
söka inträde — som avser just den kull
elever som tar studentexamen i vår enligt
den gamla gymnasieformen. I den
mån deras kunskaper inte är samstämda
med de nya skolformernas krävs
viss komplettering, såsom framgår av
den broschyr som jag har i min hand
»Mycket kan hända under ett läsår», ett
komplement till »Student 68». Sålunda
ställs ej behörighetskrav för ansökan
när det gäller matematik, fysik eller kemi
— dessa ämnen får kompletteringsläsas
i lärarhögskolornas regi efter intagning
•— medan däremot förkunskaper
i biologi är nödvändiga. Detta ämne
måste alltså kompletteras innan ansökan
inges. Eftersom ansökningshandlingarna
måste vara inne senast den 15
juni 1968 hinns detta inte med. En ansökan
kan visserligen avse vårterminen
1969, varvid kompletteringen måste vara
klar till den 15 oktober i år, men
i detta senare fall förlorar eleven ett
halvt studieår.

Många elever känner sig orättvist behandlade,
eftersom de för ett år sedan,
då de hade möjlighet att välja till det
nu aktuella biologiämnet, fick besked
av sina skolkuratorer att detta ämne

14 Nr 21 Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av situationen i den nigerianska
utbrytarstaten Biafra

inte var nödvändigt för småskollärarutbildning
enligt den nya utbildningsformen.
De föräldrar som tagit kontakt
med skolöverstyrelsen eller lärarhögskolorna,
exempelvis i Stockholm, Uppsala
och Linköping, har fått veta att
man fått många förfrågningar och missnöjesyttringar
över att just biologiämnet
satts i strykklass och att man från
skolhåll inte alls var förvånad över
denna reaktion — man har t. o. m. sagt
att den var väntad.

En förälder fick från skolöverstyrelsen
helt enkelt rådet: Vänd Er till
någon riksdagsledamot i Er hemort, så
att han kan taga upp saken; det torde
vara enda sättet att få en ändring till
stånd i så måtto att även biologiämnet
kan få kompletteras i lärarhögskolornas
regi och att kravet på förkunskaper i
biologi slopas som en förutsättning för
intagning.

Mot bakgrunden av de besvärliga
övergångsförhållanden som råder tycker
jag att detta krav är mycket rimligt.
Dessutom framgår av vad som i broschyren
skrives om kompletteringen av
ifrågavarande tre ämnen att organisationen
ännu inte är fastställd.

Herr talman! Vad som gällde för ett
år sedan gäller tydligen inte i dag, och
dessa elever förlorar nu ett halvt skolår.
I broschyren finns inrutad med
svart en anmodan: »Kontrollera i god
tid före studiernas början vilken förkunskap
som gäller för det ämne ni
läser!» Det gjorde dessa elever för ett
år sedan.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Vid en omläggning av
utbildningen uppstår givetvis problem,
och förutsättningarna kan bli något annorlunda.
Herr Söderström har anfört
ett exempel på en grupp studerande
som fått det särskilt besvärligt, och jag
håller med om att för just dem som
tänkt sig småskollärarutbildning är si -

tuationen nu en annan än den var för
ett år sedan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Justerades protokollen för den 19 och
den 23 nästlidne april.

§ 9

Svar pa interpellation ang. åtgärder med
anledning av situationen i den nigerianska
utbrytarstaten Biafra

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Med anledning av herr
Rimmerfors’ interpellation angående
åtgärder med anledning av situationen i
den nigerianska utbrytarstaten Biafra
vill jag säga följande.

De öppna striderna mellan den federala
regeringen i Lagos och utbrytarstaten
Biafra har nu pågått i närmare
ett års tid. En uppseendeväckande händelse
inträffade nyligen i mitten av
april då Tanzania som första utländska
stat erkände Biafra. Att döma av uttalanden
av representanter för Tanzania
gjordes erkännandet av övervägande
humanitära skäl och som ett uttryck
för en övertygelse i Tanzania att biafranerna
efter vad som hänt inte kan återintegreras
i den nigerianska federationen.
Den tanzanska åtgärden ledde till
att federalregeringen i Lagos avbröt
alla förbindelser med Tanzania. Det
kan inte uteslutas att även andra stater
efter hand kan komma att följa Tanzanias
exempel.

Den federala regeringen i Lagos, som
hittills varit den enda internationellt
erkända regimen i Nigeria, har uppställt
målsättningen att bibehålla landet
som en enhet. Man har därvid tagit
i betraktande att endast ett enat Nigeria
kan bilda en effektiv grundval för

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av situationen i den nigerianska
utbrytarstaten Biafra

ekonomiskt och socialt framåtskridande.
Denna uppfattning synes stödjas av
bl. a. stormakterna. Det har antagits att
den också stötts av den stora majoriteten
av de andra afrikanska länderna
därför att en splittring av Nigeria skulle
kunna medföra risk för en liknande
utveckling på andra håll i Afrika, där
staterna rymmer ett flertal olika stammar
inom sina gränser.

Mot denna bakgrund har Lagos-regeringen
och alla de stater, som anslutit
sig till dess uppfattning, betraktat biafranernas
strävanden mot utbrytning
som en upprorsrörelse och följaktligen
som ett hot mot Nigerias säkerhet.

Vissa initiativ till medling i konflikten
har tagits, t. ex. av den afrikanska
enhetsorganisationen OAU och samväldessekretariatet.
I mars förenade sig
den romersk-katolska kyrkan och
Världskyrkorådet i en gemensam appell
tili parterna i nigeriakriget att
upphöra med fientligheterna och, som
det heter, »åstadkomma en varaktig
fred genom hedersamma förhandlingar
i enlighet med afrikansk tradition».
Dessa initiativ har dock inte hittills
lett till något resultat. En av anledningarna
härtill är att enligt den federala
regeringens uppfattning dylika strävanden
anses medföra att Biafra de facto
erkänns. Som det visat sig i samband
med Tanzanias erkännande anser den
federala regeringen att ett ställningstagande
från utomstående länders sida
till förmån för Biafra utgör en obehörig
inblandning i Nigerias interna angelägenheter
som uppfattas som en ovänlig
handling.

Vad beträffar frågan om möjligheterna
att föra saken inför FN kan jag
nämna att Biafras s. k. utrikeskommissarie
tidigare i år var i New York. Enligt
uppgift sökte han då genom kontakt
med vissa FN-representationer få
frågan om Biafra upptagen i FN. Hans
hänvändelser ledde dock inte till resultat.

Ett svenskt initiativ i FN skulle förutsätta
stöd i förväg från många andra
stater, i första hand de afrikanska
staterna och stormakterna. Det framgår
av vad jag sagt att ett sådant stöd
knappast kan påräknas. Nigeria kommer
att energiskt motsätta sig diskussion
i FN, bl. a. under hänvisning till
artikel 2: 7 i FN-stadgan, som förbjuder
ingripande i frågor som faller inom
vederbörande stats egen behörighet.
Den stora majoriteten av de afrikanska
staterna kommer med all säkerhet
att vara ytterst obenägna att inleda
en behandling i FN av en inrikespolitisk
fråga i en afrikansk stat. Man
vill inte riskera att starta en utveckling,
som kan leda till internationella
diskussioner om problem av stamkaraktär
o. d. i olika afrikanska länder.

Vad svenska regeringen beträffar är
det naturligt att vi hyser en intensiv
förhoppning att striderna i Nigeria
snarast skall upphöra och att de bakomliggande
problemen och motsättningarna
skall finna en fredlig lösning. Såsom
även framgått av pressuppgifter
har på senaste tiden ett kontakttagande
inletts i London, till vilket man torde
kunna knyta vissa förhoppningar.
Det är i varje fall för närvarande svårt
att se att det finns någon annan framkomlig
väg.

Även om det ännu är svårt att bedöma
möjligheterna för en politisk lösning
av konflikten, är det å andra sidan
uppenbart att situationen i östra
delen av Nigeria kan ge anledning till
allvarliga farhågor ur humanitär synpunkt.
De medlingsförsök som gjorts,
d. v. s. närmast då av Organisationen
för Afrikas enhet, samväldessekretariatet
och Vatikanen, synes också gå ut på
att undvika politiskt engagemang för att
i stället söka säkra östprovinsbefolkningen
mot övergrepp i inbördeskrigets
slutskede. Samma syfte har den
gemensamma vädjan från Världskyrkorådet
och påven, som jag nyss nämnde.

1(3 Nr 21 Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av situationen i den nigerianska
utbrytarstaten Biafra

Vad Sverige beträffar pågår sedan
ilera år tillbaka inom ramen för Internationella
röda korsets utvecklingsprogram
en insats i Nigeria vilken genomförs
av svenska, finska, isländska och
norska Röda korset. Dessa organisationer
lämnar hjälp till organisation,
planläggning, utbildning in. m. och har
bidragit med gåvor av läkemedel, medicinsk
utrustning och annan materiel
samt sedan hösten 1967 med personal
för hjälp till krigsoffren, vilket allt
gett det nigerianska Röda korset möjligheter
att ingripa i hjälpande riktning
även med avseende på Biafra-sidan i
den mån kommunikationer kunnat upprätthållas.
När den i interpellationen
nämnde representanten för Biafra, doktor
Ibiam, i februari besökte Stockholm,
tog han också kontakt med Svenska
röda korset. Från Röda korsets sida
framhölls därvidlag att man i princip
var villig att öka hjälpen till Biafra och
även att verka härför hos Internationella
röda korset i Geneve. Hjälpsändningar
till Biafra har tidigare passerat
genom Lagos men dessa har för närvarande
upphört beroende på att parterna
inte kan komma överens om proceduren.
Internationella rödakorskommittén
strävar emellertid att öka de
praktiska möjligheterna att utvidga Röda
kors-hjälpen till Biafra. Under senare
tid har också ett flertal sändningar
i Internationella rödakorskommitténs
regi flugits in direkt till Biafra.

Vidare anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation om Biafra.

Det är tillfredsställande att utrikesministern
tagit så pass allvarligt på
denna fråga som han gjort. Man kan
annars lätt konstatera att utrotningskriget
mot ibostammen i Nigeria kommit

att bli det glömda kriget. Konflikterna
i Vietnam, i Grekland och på olika håll
i södra Afrika har ställt Biafras tragedi
i skuggan.

Det är emellertid eu mycket blodig
skugga, och jag ville med min interpellation
åtminstone sörja för att inte det
officiella Sverige förblir helt tyst medan
ett helt folk males sönder mellan
stormaktsintressenas kvarnstenar, en
tragedi som naturligtvis från början
bottnar i de säregna inre motsättningarna
i Nigeria.

Biafrakriget torde delvis kunna betraktas
som ett religionskrig, och även
ur den synpunkten kan man naturligtvis
säga att det är ett inbördeskrig som
FN inte bör lägga sig i. Den stora utrotningsaktionen
mot ibostammen ägde
rum i de norra delarna av Nigeria
innan det egentliga kriget började.
Minst 33 000 människor lär ha mördats
under dessa utrotningsattacker från
muhammedansk sida.

Ibofolket är till övervägande del ett
kristet folk, starkt präglat av den kristna
väckelse som leder sitt ursprung
från den skotska kyrkans mission i Nigeria
på 1890-talet. Redan då bildades
Biafras presbyterianska kyrka. Flertalet
av Biafras ledande politiker är barn
av den kristna missionen, och många
av dem är i dag verksamma medlemmar
i sina kristna samfund. Dit hör exempelvis
den i interpellationen nämnde
doktor Ibiam, förutvarande guvernör i
provinsen, som också är en av vice
presidenterna i Kyrkornas världsråd.
Han hoppas för övrigt att i den egenskapen
få deltaga i ekumeniska mötet
i Uppsala i sommar.

Så gott som alla de ledande männen
i den gamla nigerianska federationen
var också kristna ledare från Biafra.
De hade nått dessa poster, sägs det,
tack vare den höga bildning de fått
genom missionens skolor både i Nigeria
och i Europa. Skolbildningen i Biafra
står högre än i något annat afrikanskt

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av situationen i den nigerianska
utbrytarstaten Biafra

land, Sydafrika inbegripet. Samtliga
barn går i skolan, och alla medborgare
under 35 års ålder kan utom sitt eget
språk läsa och skriva engelska. Flertalet
läkare och jurister i Nigeria hör
till ibostammen.

Jag har nämnt detta för att i någon
mån klargöra varför det nämnda utrotningskriget
började. Det torde inte råda
någon tvekan om att det kriget delvis
är ett utslag av avund och inbördes
rivalitet mellan stammarna. Det som
gjorde situationen särskilt bitter och
som jag tyckte motiverade en svensk
FN-aktion — i den mån den var möjlig
— främst från humanitär utgångspunkt
var emellertid det faktum att två
stormakter, själva medlemmar av Förenta
Nationerna som annars inte alltid
samarbetar med varandra, nämligen
Ryssland och Storbritannien, tycks ha
enats om att förse centralregeringen i
Lagos med vapen för att definitivt utplåna
Biafra, som dock är en stat på
ungefär 14 miljoner människor. Denna
enligt min syn oheliga allians har lett
till en formlig utrotning av människor
som ingenting högre vill än dyrka Gud
efter sitt samvete och leva i fred med
sin omgivning.

Vad är det ni vill, vilka är edra målsättningar
för det första och för det
andra, frågade jag doktor Ibiam när
han var här i februari. Hans svar var
kort och koncist: Åt first cease fire
and so independence — först eld upphör
och sedan självständighet.

Eftersom motsättningarna nu är så
betydande mellan olika delar av detta
väldiga Nigeria med dess mer än 50
miljoner människor tycker man att en
naturlig lösning vore en viss självständighet
för östprovinsen. Det borde vara
möjligt att åstadkomma en sådan
självständighet så mycket mer som ledarna
i Biafra tycks önska ett intimt
samarbete med det övriga Nigeria.

Det upprörande är, som sagt, stormaktsspelet
kring denna nationella in -

re konflikt. Ryssland levererar jetjaktplan,
som med sydafrikaner och egyptier
vid spakarna öser död och förstörelse
över Biafras folk. England å sin
sida säljer vapen till regeringen i Lagos
för att medverka till utrotningen.
London betraktar nämligen enligt ett
rätt officiellt meddelande status quo
i den stora nigerianska federationen
som ett brittiskt intresse, och Biafra
bröt sig som bekant ut ur federationen
den 30 maj i fjol. Kriget har alltså pågått
—• som utrikesministern också påpekade
—■ i nära ett år. De senaste siffrorna
anger att striderna hittills kostat
över 100 000 människoliv utöver de
33 000 som mördades innan kriget började.

Det är sant att vissa försök har gjorts
att medla. Kyrkornas världsråd, påven,
den afrikanska enhetsorganisationen
och en rad andra har förgäves vädjat
om förhandlingar. Doktor Martin Luther
King hade lovat att personligen intervenera
i Lagos den 15 april i år. När
den dagen kom var han själv borta —
ett offer för den hatets aggression som
nu topprider mänskligheten.

President Nyereres erkännande av
staten Biafra, som utrikesministern påminde
om i sitt svar, var ju det första
officiella politiska ställningstagandet
till förmån för utbrytarstaten. Det ledde
till en politisk konflikt med Lagos, men
Nyerere har i alla fall intagit en ståndpunkt
som synes oss vara värdig denne
modige och moraliskt starke statsman.
Troligen har Tanzanias ställningstagande
banat väg för de fredsförhandlingar
som nu måhända är på väg och
som i varje fall har signalerats.

Utrikesministerns påpekanden i samband
med dessa rykten från London
om utsikterna till fred i Nigeria är ägnade
att öka vår optimism. Jag kan i
dagens läge, herr talman, inte annat än
tacka för det uttömmande svaret.

Som ledamot av Svenska röda korsets
överstyrelse följer jag med tillfredsstäl -

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968
Svar på interpellation ang. åtgärder mot ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk

lelse och tacksamhet alla rapporter om
svensk och internationell rödakorsaktivitet
i humanitetens intresse i dessa
områden. Jag sammanträffade vid mitt
besök i Nigeria med vår chefsdelegat,
överste Källenius, och vet att man där
ingalunda är overksam. Striderna har
emellertid krävt dödsoffer också bland
den internationella rödakorspersonalen.

Skulle de antydda fredssträvandena
misslyckas ber jag, herr utrikesminister,
att få återkomma med ytterligare
synpunkter på möjligheterna för Sverige
att, eventuellt i samverkan med andra
nationer, göra en FN-aktion av klart
humanitär innebörd, kanske i anknytning
till frågan om folkmord.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund i Stockholm
har ställt några frågor till mig
angående åtgärder mot ungdomens alkohol-
och narkotikamissbruk m. m.

Interpellanten frågar, om jag är villig
att lämna riksdagen en översiktlig
redogörelse för barnavårdsnämndernas
praxis beträffande åtgärder för öppen
vård och behandling av unga alkoholoch/eller
läkemedelsmissbrukare i enlighet
med gällande barnavårdslags bestämmelser
och för omfattningen och
erfarenheterna hittills av dessa åtgärder.
Vidare undrar interpellanten, om
jag avser att påkalla en statistisk särredovisning
av dessa åtgärder.

Enligt gällande barnavårdslag, som
trädde i kraft den 1 januari 1961, har

barnavårdsnämnden att vidta olika i
lagen närmare angivna åtgärder, om
någon som ej fyllt 21 år är i behov av
särskilda tillrättaförande åtgärder från
samhällets sida på grund av bl. a. missbruk
av rusdrycker eller narkotiska
medel.

Det bör således vara barnavårdsnämnden
som i första hand tar befattning
med alkoholmissbrukare under 21
år. Nykterhetsnämnden har emellertid
enligt nykterhetsvårdslagen en generell
skyldighet att ingripa mot alkoholmissbrukare,
oberoende av deras ålder. Detta
innebär, att många alkoholmissbrukare
under 21 år faller inom såväl barnavårdsnämndens
som nykterhetsnämndens
kompetensområde. Barnavårdsnämndens
kompetensområde synes vara
något vidsträcktare än nykterhetsnämndens,
så till vida som ingripanden
enligt barnavårdslagen bör kunna
ske på ett tidigare stadium av »missbruk»
än vad nykterhetsvårdslagen
medger. Socialstyrelsen har i sina Råd
och anvisningar framhållit, att underårig
alkoholmissbrukare i regel bör
behandlas inom ramen för samhällets
barnavård, inklusive ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Styrelsen har emellertid
understrukit att ett intimt samarbete
fordras mellan de båda nämnderna
och gett vissa rekommendationer
rörande formerna för ett sådant samarbete.
Det bör i detta sammanhang
påpekas att nykterhetsvårdslagen omfattar
endast personer som är alkoholmissbrukare.
Behandlingen av underåriga
läkemedelsmissbrukare ankommer
således helt på barnavårdsnämnderna
inom ramen för barnavårdslagens bestämmelser.

Redan före nuvarande barnavårdslags
ikraftträdande hade barnavårdsnämnderna
ofta att ta befattning med
ungdomar som missbrukade alkohol.
Missbruk av narkotika har blivit ett
mera framträdande problem först under
de allra senaste åren. Missbruk är
oftast symptom på bristande anpass -

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk

ning, vilken i sin tur ej sällan har sin
rot i olika sjukdomstillstånd. De åtgärder
som barnavårdsnämnderna kan
behöva vidta för att hjälpa ungdomar,
som missbrukar alkohol eller narkotika,
är i princip desamma som vid andra
yttringar av missanpassning. Den nuvarande
barnavårdsstatistiken lämnar
inte närmare upplysningar om de bakomliggande
faktorer som påkallat barnavårdsnämndernas
ingripande eller
om de åtgärder som vidtagits i de olika
fallen eller effekten av dessa åtgärder.
I detta sammanhang kan erinras
om att kommunerna sedan år 1963 kan
få statsbidrag —• via det 75-procentiga
bidraget till öppen nykterhetsvård —
till barnavårdsnämndernas utgifter för
åtgärder för unga alkoholmissbrukare.
De kostnader som utgetts av barnavårdsnämnderna
och för vilka nykterhetsnämnderna
sökt och erhållit statsbidrag
har i runda tal ökat från 1 miljon
kronor år 1963 till 1,7 miljon kronor
år 1966.

I årets statsverksproposition har jag
framhållit att ett effektivare utredningsoch
registreringsförfarande i barnavårdsärenden
behövs som underlag för
en bedömning av de enskilda fallen och
som grund för fortlöpande undersökningar
och behandlingsforskning. Så
långt möjligt bör man söka få belyst
den praktiska tillämpningen av barnavårdslagens
bestämmelser om ingripanden
mot barn och ungdom, orsakerna
till och åtgärderna kring omhändertagandet
samt den vård och behandling
som ges ungdomarna m. m. Arbetet med
att få till stånd en effektivare utredning
och fullständigare registrering i barnavårdsärendena
pågår. När detta genomförts
kan man vänta sig att få upplysning
om barnavårdsnämndernas praxis
i de av interpellanten åsyftade fallen.

Interpellanten har efterlyst verkan av
den år 1965 genomförda ändringen av
3 § barnavårdslagen, varigenom barnavårdsnämnderna
ålades att stödja den
personlighetsutvecklande och samhälls -

fostrande verksamhet som utövas genom
ungdomens egna sammanslutningar. Genom
lagändringen fick kommunerna
rätt att ge kommunalt stöd också åt
de politiska ungdomsorganisationerna.
Några landsomfattande uppgifter om utvecklingen
efter år 1965 av den kommunala
bidragsgivningen till ungdomsorganisationerna
har såvitt bekant inte
ställts samman. Effekten av lagändringen
torde emellertid vara svår att mäta.

Herr Wiklund i Stockholm har vidare
frågat, om jag anser att läget kräver
åtgärder för att åstadkomma en förstärkning
av de samhälleliga insatserna
genom främst barnavårdsnämnderna i
syfte att tränga tillbaka missbruket av
alkohol och narkotika bland ungdomen.
Interpellanten har särskilt pekat på
upplysningsverksamheten.

Antalet omhändertaganden för fylleri
av ungdomar under 21 år steg oavbrutet
mellan åren 1955 och 1965. Därefter
har ingen ytterligare uppgång inträffat
totalt sett bland ungdomarna, snarare
någon nedgång. Missbruket är likväl
fortfarande mycket oroande och särskilt
allvarligt är det att en ytterligare
ökning under år 1967 noterats för de
yngsta, som ännu ej fyllt 15 år. Missbruk
av narkotika bland ungdom är
ett stort problem.

I den av årets riksdag enhälligt antagna
propositionen med förslag till narkotikastrafflag
in. m. har föreslagits
olika åtgärder för vård och behandling
av narkotikamissbrukare. Vården bör
enligt propositionen ordnas inom ramen
för den socialvård och sjukvård
som finns och för vilken ansvaret i huvudsak
vilar på kommunala organ. Staten
kommer att lämna visst ekonomiskt
stöd.

De åtgärder i förebyggande syfte som
kan komma i fråga är bl. a. allmänt
ungdomsvårdande åtgärder och upplysning
rörande de faror som speciellt
för ungdomar är förknippade med missbruk
av alkohol eller narkotika.

Kommunernas insatser i det före -

20 Nr 21 Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk

byggande ungdomsarbetet har ökat avsevärt
under senare år. Detta framgår
bl. a. av en undersökning av statens
ungdomsråd som avser ett urval kommuner
och omfattar åren 1960—1864.
Undersökningen har redovisats i betänkandet
Kommunerna och ungdomen.

Myndigheter och andra organ har
tilldelats betydande statsmedel för upplysningsverksamhet.

Inom skolväsendet har avsevärda insatser
gjorts i fråga om upplysningsverksamhet
rörande alkohol och narkotika.
På olika stadier av utbildningen
förekommer undervisning rörande alkohol
och narkotika i samband med undervisning
i vissa ämnen, exempelvis
biologi, samhällskunskap och socialkunskap.
Det under senare år tilltagande
missbruket av narkotika har föranletten
förstärkning av denna undervisning. Den
ökade vikt som nu läggs vid sådan
undervisning har också kommit till uttryck
i ett av skolöverstyrelsen i november
1967 framlagt förslag till översyn av
läroplan för grundskolan, vilket för närvarande
är under beredning inom utbildningsdepartementet.
— Jag kan tilllägga
att jag just i dag fått förslaget i
min hand.

I cirkulär i mars 1967 till barnavårdsnämnderna
och skolmyndigheterna
m. fl. har socialstyrelsen respektive
skolöverstyrelsen meddelat vissa anvisningar
rörande lämpliga åtgärder med
anledning av narkotikamissbruk bland
ungdom.

På anmodan av medicinalstyrelsen för
ungefär ett år sedan har inom så gott
som samtliga län bildats regionala samarbetsgrupper
för hälsoupplysning i
skolor och genom pressen m. m. I grupperna,
som bl. a. har att ge information
om narkotika, ingår länsläkare, psykiater,
socialvårdskonsulenter, nykterhetsvårdskonsulenter,
länsskolinspektörer
och företrädare för organisationer. För
upplysning i narkotikafrågan har medel
anvisats under anslaget till hälsovårdsupplysning.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning
bedriver med bidrag av
statsmedel en omfattande upplysningsoch
undervisningsverksamhet i alkoholoch
narkotikafrågan med speciell inriktning
på ungdom, ungdomsledare och
lärare. I den militära utbildningen ingår
obligatorisk undervisning i alkoholfrågan,
vilken bedrivs i samarbete mellan
försvarsstaben och Centralförbundet för
nykterhetsundervisning. Även narkotikaproblemen
uppmärksammas i samband
härmed. I viss utsträckning förekommer
sådan upplysning även vid ungdoms-
och fritidsgårdar.

Nykterhetsorganisationerna har en
viktig roll i det här avsedda upplysningsarbetet
och jag vill bl. a. erinra
om det statliga stödet härför från anslaget
till nykterhetsorganisationer.

Statens ungdomsråd tillsatte i maj
1965 en arbetsgrupp med uppgift att
ilra upp riktlinjer för en upplysningsverksamhet
för ungdom i alkoholfrågan.
I december 1966 avlämnade gruppen
till ungdomsrådet ett förslag till
upplysningstidskrift. Det torde vara detta
förslag som åsyftas i interpellantens
sista fråga. Förslaget har nu slutbehandlats
inom ungdomsrådet.

Jag vill till sist erinra om att alkoholpolitiska
utredningen bl. a. har att
beakta frågor om undervisning och upplysning
rörande alkohol. Utredningen
har tillsatt en särskild expertgrupp som
arbetar med mera långsiktiga projekt
beträffande skolans nykterhetsundervisning.

Som framgår av det anförda pågår
för närvarande en omfattande upplysningsverksamhet
och förslag om ytterligare
åtgärder är att vänta. De berörda
myndigheterna följer uppmärksamt
utvecklingen. Några omedelbara åtgärder
i syfte att ytterligare öka denna
upplysningsverksamhet anser jag inte
påkallade.

Vidare anförde:

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21 21

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för svaret på min
interpellation.

Rent kvantitativt är svaret utförligt;
ur innehållssynpunkt hade jag nog dock
väntat mig att »ungdomsministern»
skulle ha givit det litet mer substans.
Det är föga upplysande eller vägledande.
Jag tycker att det andas en referatmässig
passivitet, som står i ganska
hjärt kontrast till dåvarande ecklesiastikministern
Edenmans utspel någon
gång i början av förra året, då han
lät förstå att hela regeringen stod bakom
en av honom samtidigt i mer eller
mindre bestämda ordalag gjord deklaration
att nu skulle narkotikan bort från
skolorna. Det skulle vara fråga om ett
brett samarbete mellan olika organ, bl. a.
med barnavårdsnämnderna. Hur har det
för övrigt blivit med uppföljningen och
resultaten av denna deklaration? Det
tycker jag att det kunde ha varit lämpligt
att få veta något om.

Den litet förnöjsamma redovisning vi
fått i svaret om förut rätt väl kända
förhållanden drar knappast uppmärksamheten
till en enda ny aspekt, handlingslinje
eller upplysning om läget och
utvecklingen på området.

Jag vill gärna först starkt betona att
de problem det gäller trots alltjämt omfattar
en begränsad grupp unga människor
och att vi i stort har en socialt
mycket vaken och aktiv ungdomsgeneration
bestående av det stora flertalet
unga i vår tid.

Men det förekommer samtidigt vissa
oroande tendenser inom vissa ungdomsgrupper,
tendenser som tyvärr förstärks.
Statsrådet medger att ungdomsfylleriet
är »mycket oroande», särskilt på grund
av ytterligare ökning under 1967 bland
dem som inte fyllt 15 år, och att missbruket
av »narkotika bland ungdom är
ett stort problem». Men återigen måste
man konstatera att anvisningar och uppslag
till motåtgärder nästan helt saknas
i svaret.

Jag tillåter mig att förstärka den mörka
bild av utvecklingstendenserna på
missbruksområdet, som ges i svaret,
med några aktuella uppgifter jag fått.
Professor Gunnar Inghe meddelar att
man redan år 1965 kunde konstatera att
av polisen för brott omhändertagna i
åldern 20—30 år en tredjedel av männen
och omkring hälften av kvinnorna
var intravenösa narkotikamissbrukare.
Därefter har missbruket ökat både uppåt
och nedåt i åldrarna enligt vad professor
Inghe anför, särskilt bland tonaringarna.
I april 1965 hade 2 procent
av alla män i 15—19-årsåldern, vilka
anhållits i Stockholm såsom misstänkta
för brott enligt brottsbalken, märken efter
intravenöst missbruk. Motsvarande
siffra år 1967, alltså två år senare, var
28 procent. Antalet narkomanhepatiter
på Roslagstulls sjukhus i Stockholm,
alltså narkomaner som på grund av
smittsam gulsot i samband med narkotikamissbruk
placerats på detta epidemisjukhus,
var 1966 i åldrarna 15—19
år 96 men år 1967 255. I åldrarna 20—24
år uppgick antalet till 101 år 1966 mot
152 år 1967. Dessa siffror lämnades för
övrigt i ett TV-program nyligen om
dessa problem.

En intervjuundersökning gjord i januari—mars
i år visar bl. a., att 4 procent
av 12—13-åringarna druckit sprit
under de senaste tre veckorna. Av 14—
15-äringarna hade 12 procent, av 16—
17-åringarna 32 procent, av 18—19-åringarna 45 procent och slutligen av
20—21-åringarna 49 procent druckit
sprit under denna tid. Jämförelser med
tidigare undersökningar visar att alkoholdebuten
kommer allt tidigare, ett
förhållande som man från medicinskt
experthåll ser med särskild oro, framför
allt på något längre sikt ur terepeutisk
synpunkt. Man vet nämligen att
ju förr ett missbruk startar desto svårare
är det att bota det.

Narkotika — »knark» — har 4 procent
av 14—15-åringarna prövat någon
gång enligt samma intervjuundersök -

22 Nr 21 Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk

ning, och 5 procent av 16—17-åringarna,
7 procent bland 18—19-åringarna
och 8 procent bland 20—21-åringarna
har gjort det.

På initiativ av kontrollstyrelsens samarbetsnämnd
i alkoholfrågan genomfördes
hösten 1958 en särskild intervjuundersökning
av barnavårds- och nykterhetsnämnderna
avseende samtliga i åldern
15—24 år som hade omhändertagits
för fylleri. Jag erinrar om att fylleriförseelse
numera kan föreligga även
vid berusning av annat än alkohol. Vore
det inte nu på tiden att en undersökning
av ungefär den typen, alltså en
intervjuundersökning genom barnavårdsnämndernas
och nykterhetsnämndernas
försorg, gjordes av en grupp
ungdomsfyllerister, och f. ö. att kontrollstyrelsens
samarbetsnämnd åter
trädde i verksamhet för att söka aktualisera
frågor av det slaget? Den nämnden
har inte varit samlad på flera år.

Vad sker mera konkret med en ungdomsfyllerist?
Ja, i allmänhet sättes
han väl i arrest. Någon annan åtgärd
finns det som regel ingen möjlighet att
vidta. Men får han någorlunda snart
kontakt med någon person i barnavårdsnämnden?
Det anser jag att han
i varje fall borde få genast. Här i Stockholm
skall de unga fylleristerna föras
till en särskild ungdomsklinik, men den
har alltför liten kapacitet för att klara
den uppgiften. Kliniken lär ha bara
sex platser, och de räcker ofta inte
alls. Det finns 10-åringar som omhändertagits
för fylleri och som inte har
kunnat beredas plats — inte ens på
barnsjukhus eller på psykiatriska sjukhus
i Stockholm. På de psykiatriska
sjukhusen i huvudstaden tar man bara
emot 18-åringar och äldre. Under 1967
kunde bara ett 20-tal av 1 000 omhändertagna
ungdomsfyllerister beredas
längre tids vård på Kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus och på karolinska
sjukhuset.

Jag frågar än en gång vad som mera
konkret sker med ungdomsfylleristerna

genom barnavårdsnämndens försorg. I
vilken omfattning blir de delaktiga av
hjälpåtgärder av det slag som nämnes
i barnavårdslagen? Ställes de under
övervakning? Förmedlas det kontakt
med ungdomsorganisationer? Sker det
ett omhändertagande för samhällsvård,
och föres en del över till ungdomsvårdsskola? Som

statsrådet sade förs det ingen
särskild statistik över åtgärder enligt
25 § barnavårdslagen avseende ungdomsfyllerister
och narkotikamissbrukare
och inte heller över resultatet av
åtgärderna. Jag har efterlyst sådan statistik,
men i svaret lämnas inget besked
om den saken. Statsrådet hänvisar bara
till att det i statsverkspropositionen göres
ett uttalande om behovet av bättre
utrednings- och registreringsförfarande
i barnavårdsärenden. Det är en i och
för sig mycket bra sak, men uttalandet
göres i anknytning till ett resonemang
om ungdomsvårdsskolorna, och såvitt
jag förstår avser det de mera komplicerade
fallen. De som vi här talar om är
sådana ungdomar som har börjat sitt
missbruk relativt nyligen.

En journalist har också riktat min
uppmärksamhet på en uppenbar brist
i barnavårdslagen. Han hade ställts inför
ett konkret fall av följande slag.
Antag att man mera diskret vill hjälpa
t. ex. en 16-åring, som löper fara att bli
missanpassad, genom att placera honom
i en annan miljö. Det är ju en vanlig åtgärd
att byta miljö och på det sättet
försöka komma till rätta med en situation,
som håller på att utveckla sig i
oroande riktning. Men om vederbörande
inte vill vända sig till barnavårdsnämnden;
eller om 25 § barnavårdslagen inte
är tillämplig, kan man inte få nämndens
ekonomiska medverkan till miljöbytet.
Sådan förutsätter nämligen ett omhändertagande
för samhällsvård. Man får
alltså inte någon hjälp till detta miljöbyte,
som ju är en i högsta grad önskvärd
profylaktisk åtgärd.

Beträffande åtgärderna vid ungdoms -

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21 23

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk

fylleri — där det ju även kan röra sig
om narkotikamissbruk — vill jag också
fråga: Vilka praktiska åtgärder vidtar
barnavårdsnämnderna, om det blir
åtalseftergift för narkotikainnehav avseende
unga narkomaner? Sådan åtalseftergift
rekommenderas ju i propositionen
med förslag till narkotikastrafflag.
Det får ju anses som ett relativt
komplicerat fall när det gäller både
narkomani och olaga innehav av narkotika.
Vad sker alltså i stället för åtalet? När

barnavårdsnämnderna genom
1960 års barnavårdslag fick ansvaret
för ungdomsfylleristerna, övertog de
också vårdansvaret för större delen av
militärfylleristerna. Hur försiggår samarbetet
mellan barnavårdsnämnderna
och militärmyndigheterna i dessa fall?

Hur förhåller det sig vidare beträffande
narkotikamissbrukarna när de
nått sådan ålder att barnavårdslagen
inte längre är tillämplig? Sådant här
missbruk är ju ofta mycket svårt att få
bukt med. Gäller det en alkoholmissbrukare
kan en nykterhetsnämnd genast
ta över, men i fråga om narkotikamissbrukarna
finns det inte något ansvarigt
kommunalt vårdorgan som kan
träda till, utan de lämnas helt utan
stöd.

Om man medger att åtgärderna på
detta område är otillräckliga — jag vet
inte om statsrådet gör det — antar jag
att medgivandet sker med en hänvisning
till bristen på personal. Då är
min fråga: Genomfördes inte — såsom
rimligt vore — någon upprustning med
personal på barnavårdsnämnderna år
1960, när barnavårdsnämnderna vid den
nya lagens ikraftträdande fick dessa
ytterligare arbetsuppgifter? Och om
det blev en personalupprustning —
kommunalt och landstingskommunalt,
vill jag tillägga, ty den psykiska barnaoch
ungdomsvården borde ju härvidlag
spela stor roll — hur stor var då
denna upprustning? Staten har dock
utfäst sig att ge ett 75-procentigt stats -

bidrag till barnavårdsnämndernas nykterhetsvårdande
verksamhet. Statsrådet
gav i svaret en sifferuppgift rörande
ökningen av utgivna anslag via
statsbidraget, men därav framgår inte
om pengarna avser personallöner eller
någonting annat, inte heller hur stort
personaltillskottet är på den kommunala
sidan. För övrigt kunde det väl
vara rimligt att stimulansregeln avsåg
inte bara nykterhetsvårdspersonal utan
även barnavårdsnämndernas och den
psykiska barna- och ungdomsvårdens
narkomanvårdspersonal. Staten har ju
nu gått in för ett 75-procentigt statsbidrag
till t. ex. drift av behandlingshem
för narkomaner.

Vidare säger statsrådet i svaret att
man inte vet hur ändringen av 3 § barnavårdslagen
verkat. Ja, det är möjligt
att man inte känner till detta, men man
kan väl ta reda på saken. Jag tycker
att man ganska lätt skulle kunna bilda
sig en viss uppfattning i frågan genom
att fråga barnavårdskonsulenterna, om
man nu inte vill gå direkt till barnavårdsnämnderna.

Några särskilda åtgärder, t. ex. i form
av ökad upplysning eller aktivisering
av barnavårdsnämnderna, anser statsrådet
tydligen inte påkallade. Man har
utdelat betydande anslag till upplysning,
och skolväsendet gör avsevärda
insatser i upplysningsarbetet, säger
statsrådet. Ja, visst har anslag utgått,
men huruvida dessa är stora kan man
ha olika meningar om. Två statliga anslag
är härvidlag av särskilt intresse.
Hälsovårdsupplysningen får i år 1,1
miljoner kronor, Centralförbundet för
nykterhetsundervisning 1,3 miljoner
kronor och nykterhetsorganisationerna
2,25 miljoner kronor. Det sistnämnda
är inte ett rent upplysningsanslag utan
går till åtskilligt annat.

Jämför man dessa siffror med de
enorma belopp som vi lägger ned på
vård av dem som redan är skadade och
sjuka, får man sig kanske en liten tankeställare.
Jag skall bara erinra om

24 Nr 21 Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk

nykterhetsvårdens kostnader. De utgör
nu för statens vidkommande 125
miljoner kronor per år. Därtill kommer
sjukvården, som drar miljardbelopp. Vi
betalar givetvis med rätta vårdkostnaderna
och bör fortsätta med det —
det är i varje fall inte min avsikt att
de skall reduceras — men våra utgifter
för de förebyggande åtgärderna står
inte i rimlig proportion till vad vi
ger ut för de vårdande åtgärderna.

Enligt en undersökning år 1966 kostade
alkoholreklamen i form av annonser
och utomhusreklam nära 10,5 miljoner
kronor. Säkerligen har dessa reklamkostnader
kraftigt ökat sedan dess. Även
om man tar med nykterhetsorganisationernas
egna utgiftsprestationer, kommer
man inte ens i närheten av alkoholreklamens
kostnader.

Vi kan göra ytterligare en jämförelse
för att få möjlighet att bedöma, om det
verkligen förekommer en avsevärd och
omfattande upplysningsverksamhet. För
den lyckligt genomförda högertrafikreformen
med annonskampanjer, folders,
affischer och kostnader för samarbetsgruppen
för radio- och TV-information
anslog 1966 års riksdag 30
miljoner kronor. Då hade man ändå inte
— som t. ex. just på alkoholområdet —
att väga upp en organiserad motreklam
för ett trafikriskabelt körsätt; ingen
skulle f. ö. komma på tanken att driva
reklam av den sorten. På detta område
har vi däremot en kraftig alkoholreklam
att bekämpa. Från hösten 1966 till hösten
1967 minskade trafikolycksfallen
bland skolungdom i Stockholm med inte
mindre än 50 procent, men så satsade
man också avsevärda och tydligen högst
lönsamma summor på att avvärja den
stora trafiksäkerhetsfara som låg i
övergången till högertrafik.

Givetvis kan denna jämförelse inte
hårdras, men nog säger den en del om
möjligheterna att ändra attityder och
vanor — och det är ju det det är fråga
om, eller hur? Vi har nog anledning
att tala om småsummor till upplysning

på detta riskområde, särskilt om vi betänker
att statens skatteintäkt på alkohol
exklusive omsen förra året gick upp
till 2,3 miljarder kronor. Vill man verkligen
— låt vara bara något litet —
ändra folks inställning till alkohol och
till narkotika är detta också sannolikt
möjligt, om man satsar tillräckligt. Det
förefaller åtminstone så.

Statens ungdomsråds särskilda arbetsgrupp,
tillsatt år 1965, lade fram
ett förslag om en upplysningskampanj
i alkoholfrågan för ungdom. Detta förslag
har slutbehandlats av rådet, meddelar
statsrådet och beskriver det som om
det skulle gälla en upplysningstidskrift.
Jag har mycket svårt att förstå detta;
jag har läst förslaget — det är en ganska
omfattande skrift — men där nämns
inte någonting alls om någon tidskrift.
Tydligen har det hänt någonting på
vägen, och i så fall är jag tacksam att få
uPPlysning om det; annars ger statsrådets
upplysning intryck av ett misstag.

Arbetsgruppens förslag presenterades
mycket riktigt, såsom statsrådet säger
i sitt svar, i december 1966, och det
avsåg viss ökad personal, främst hos
Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
och vissa konferens- och informationskostnader
till ett belopp av
totalt litet över en halv miljon kronor.

Eftersom jag motionerade i denna
sak år 1963, varvid statsutskottet skrev
positivt, och jag sålunda var med om
att initiera denna fråga, har jag följt
dess fortsatta öden med inte så liten
uppmärksamhet. Kommer med anledning
av vad som förekommit inom statens
ungdomsråd förslag att framläggas
t. ex. till nästa års riksdag? Och
kommer alkoholpolitiska utredningen
att framlägga förslag om utökad och
bättre alkoholupplysning? Det heter
nämligen i utredningens direktiv endast
helt vagt att den skall ägna uppmärksamhet
åt undervisnings- och upplysningsverksamhet
på alkoholfrågans
område.

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk

Statsrådet säger att barnavårdsnämnderna
på grund av olika utformning av
lagtexten i barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna
kan ingripa något tidigare
vid alkoholmissbruk hos en ung människa.
Det är nog från åtminstone eu
synpunkt lite diskutabelt. Vi har fått
två ölsorter utöver klass II A, nämligen
klass II B och starköl. Konsumtionen
av båda dessa sorter har ökat kraftigt
inte minst bland ungdom, och särskilt
gäller detta mellanölet. Konsumtionen
av starköl har ökat i experimentlänen
Värmlands och Göteborgs och Bohus
län. .lag har ett tidningsurklipp, där
skolläkaren i Luleå redovisar skrämmande
fakta i en larmrapport: »Mellanölsfylleriet
bland skolbarnen i Luleå
har blivit ett stort problem. Ett stort antal
barn, 13—14 år gamla, visar tydliga
tecken på alkoholskador.» Jag går inte
i god för sanningshalten i ett sådant
bär tidningsmeddelande, men så står
det. Mellanölet är emellertid ingen rusdryck
i lagens mening. Det uttrycket användes
i 25 § barnavårdslagen, och
enligt den går det då helt enkelt inte
att göra någonting åt ungdom som missbrukar
mellanöl; fast det ju är möjligt
att indikationer av annat slag än alkoholmissbruk
skulle kunna föreligga och
föranleda ingripanden.

Jag har ställt en del frågor, direkt
föranledda av svaret; jag hoppas att jag
kan få åtminstone några av dem besvarade
eller kommenterade.

På dagens föredragningslista finns ett
ärende som avser bl. a. förhållandena
i tunnelbanan — jag har för övrigt själv
interpellerat i denna fråga. Jag skulle
önska att fru Odhnoff hade rest med
tunnelbanan mot Vällingby vid 12-tiden
natten till den 1 maj. I så fall hade
hon nog fått en god men tyvärr skrämmande
illustration till läget vid vissa
tillfällen på tunnelbanestationerna i
Stockholm.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag beklagar att jag,
eftersom jag blev färdig på kanslihuset

redan vid 10-tiden dagen före den 1
maj, inte kunnat skaffa mig lika goda
erfarenheter av förhållandena på tunnelbanan
på kvällen samma dag som
herr Wiklund i Stockholm har gjort.

Herr Wiklund i Stockholm raljerade
över en felskrivning i interpellationssvaret,
åtföljd av en felläsning av mig.
Det är uppenbart — det upptäckte även
jag när jag hade läst upp det — att det
inte är fråga om en tidskrift utan om
en skrift.

Herr Wiklund i Stockholm klagade
sedan över att ingenting görs. Jag vill
bestämt bestrida passivitet i dessa frågor.
En intensiv upplysningsverksamhet
pågår på många fronter. Jag har
plockat med mig en pärm med alla de
skrifter som har gått ut — jag skall
inte plåga kammaren med att läsa upp
titlarna på dem alla. Jag vill bara lägga
fram den för benäget påseende av herr
Wiklund.

Jag har i övrigt i ett utförligt svar
redan pekat på vad som görs. Även
om man inte i detalj kan utläsa effekten
av vidtagna åtgärder, är det tydligt
att någon effekt kan utläsas i den minskning,
som inträffat från 1965 till 1966
i antalet avdömda fylleriförseelser. Denna
minskning var för gruppen män i
åldern 15—17 år från 18,7 till 17,6 per
1 000 invånare, i åldrarna 18—20 år
från 48,5 till 43,1 per 1 000 invånare,
och liknande minskningar kan avläsas
för samtliga åldrar över 15 år.

Herr Wiklund presenterar en lång
frågelista, och jag ser denna som ett
underlag för en ny interpellation, vilken
jag gärna skall besvara. En av frågorna
kan jag inte underlåta att kommentera,
nämligen den som gäller den
inverkan som ölförsäljningen kan ha
i detta sammanhang. Detta spörsmål
nämns också i herr Wiklunds interpellation,
där det dock uttalas bl. a. följande:
»Lokalt tycks experimentverksamheten
med starköl ha skapat stor
oro i Värmlands och Göteborgs och Bohus
län. Då frågor om denna verksam -

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellation ang. behovet av svenska trätekniker

hets eventuella avbrytande av andra
riksdagsmän riktats till finansministern,
bortses här från detta särskilda
spörsmål.»

Ja, kom gärna igen, herr Wiklund, i
en ny interpellation men tala där om
vilka frågor det är herr Wiklund vill
ha svar på!

Jag vill till sist säga att få personer i
samma utsträckning som herr Wiklund
torde ha möjlighet att påverka upplysningsverksamheten
på det område vi
nu diskuterar. Herr Wiklund har dels
som tjänsteman i socialstyrelsen, dels
som ledamot av styrelsen för CFN, dels
ock som ledamot av den nya socialvårdsutredningen
utomordentliga möjligheter
att ta upp t. ex. de brister i
barnavårdslagen som har redovisats under
denna diskussion.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill först gärna beklaga
att jag blev så pass utförlig och
ställde så många frågor som jag gjorde.
Detta hänger dock helt enkelt ihop med
innehållet eller rättare sagt bristen på
besked på en rad punkter i svaret på
min interpellation.

Jag har inte »raljerat» över den felskrivning,
som förekom genom ordet
»tidskrift». Jag frågade bara om det
verkligen rörde sig om en tidskrift.
Det var eu enkel upplysning, som jag
inbjöd statsrådet att lämna för att rätta
till en eventuell felaktighet. Det föreföll
mig nämligen omedelbart som om
en sådan var för handen.

Jag har inte heller sagt att man inte
gör någonting alls, vilket jag enligt
statsrådet skulle ha börjat med att framhålla.
Jag har sagt att jag vill veta vad
som görs och hur mycket som görs,
främst vad som sker av vårdåtgärder i
de konkreta fallen, vidare något om
personalutvecklingen inom barnavården
etc. Att det finns ett antal narkotika-
och alkohol informationsskrifter är
mig väl bekant. De löser emellertid inte
frågorna, även om de är mycket viktiga,

vilket jag är helt på det klara med att
de är som förutsättning för problemens
lösning.

Sedan skall jag för min del avstå
från att göra några tolkningar av de
siffror som visar en viss minskning i
fyllerifrekvensen bland ungdom, iakttagen
från ett år — 1965 — till ett år
senare. I varje fall kan jag inte tolka
detta förhållande så, att det är ett resultat
av insatserna från barnavårdsnämnderna.
Jag vågar mig över huvud
taget inte på att göra några tolkningar
och säga vad det kan bero på att en viss
nedgång har skett, när siffrorna bara
omfattar en så kort tid som ett enda år.

Vad slutligen starkölet beträffar har
jag knappast gått in på den frågan i
interpellationen eller i mitt anförande
i dag. Det var mellanölet ur viss juridisk
synpunkt som jag nu var intresserad
av. Och visst kan jag ta upp den
frågan i socialutredningen, även om
jag inte vill säga att den tillhör de allra
viktigaste frågorna. Men tydligen finns
det här en hel del problem, och när
det har lämnats så få besked om vad
som konkret göres har jag velat rikta
uppmärksamheten på frågan bland övriga.
Tyvärr är det dock så att det lär
dröja innan socialutredningen blir färdig.
Alla tecken tyder därpå. Men jag
skall göra på vad mig ankommer för
att den inte skall dröja längre än nödvändigt.
Det är emellertid ett mycket
stort och komplicerat lagkomplex det
bär gäller, och för min del tror jag därför
inte på något snabbt resultat av arbetet
med att ändra lagtexterna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. behovet av
svenska trätekniker

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Lothigius har frå -

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellation ang. behovet av svenska trätekniker

gat chefen för utbildningsdepartementet
om behovet av svenska trätekniker
varit föremål för någon utredning inom
departementet eller skolöverstyrelsen
och om han är beredd medverka till
åtgärder för att säkerställa det framtida
behovet av svenska trätekniker.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Frågan om gymnasiets differentiering
var en av de centrala frågorna i samband
med 1964 års gymnasiereform.
Den princip som statsmakterna i nära
anslutning till 1960 års gymnasieutrednings
överväganden godtog var den att
man borde undvika starkt specialiserade
utbildningslinjer inom gymnasiet
och att utbildningen sålunda borde förbereda
för yrkesverksamhet inom breda
sektorer av samhället. Detta ställningstagande
grundade sig på de ingående
undersökningar som gymnasieutredningen
låtit utföra rörande bl. a. det
hittillsvarande tekniska gymnasiets
många och starkt specialiserade linjer

Undantagsvis föreligger dock i det
nya gymnasiet möjligheter att inom
någon av de reguljära grenarna av den
tekniska linjen anordna mindre variationer,
som helt eller delvis kan tillfredsställa
sådana avnämare som har
intresse av en mer specialiserad utbildning.
Fn sådan specialisering får dock
enligt riktlinjerna i 1964 års reform
inte bli så utpräglad att den som erhållit
sådan utbildning får svårigheter
att erhålla sysselsättning inom övriga
delar av det bredare yrkesområde som
grenen förbereder för. I princip kan
alltså träteknisk utbildning erbjudas genom
en mindre variation av den tekniska
linjen, nämligen av den fjärde årskursen
på denna linje. En framställning
härom har av skolstyrelsen i Jönköping
ingetts till skolöverstyrelsen,
som ännu inte beslutat i frågan.

Det bör observeras att årskurs 4 kommer
att finnas först läsåret 1969/70.

Slutligen vill jag framhålla att be -

hovet av mer specialiserad utbildning
kan — och i regel bör — tillgodoses
genom påbyggnadskurser efter den ordinarie
ingenjörsutbildningens avslutande.
Frågan om anordnande av sådana
kurser prövas av skolöverstyrelsen.
Självfallet är i det sammanhanget initiativ
och medverkan av företrädare för
ifrågavarande bransch av stor betydelse.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min interpellation.

Det är onödigt att jag inför statsrådet
och inför kammarledamöterna drar den
trätekniska utbildningens långa lidandeshistoria
— det räcker med att jag
gör några påpekanden. Jag vill då först
framhålla att knappast något jämförligt
land i världen så till den grad åsidosatt
denna utbildningsgren som Sverige,
trots att svensk träteknik har ytterst
nära anknytning till en stor näringsgren,
som betyder synnerligen mycket
i ekonomiskt hänseende för vårt land.
Även om träets andel av den samlade
tillverkningen av produkter värdemässigt
har sjunkit under de senaste åren
svarar träet — och däri inräknar jag
papper och massa — för 27 procent av
hela tillverkningsvärdet. Vad den trämekaniska
delen beträffar sysselsätts
på området 65 000 människor och cirka
6 miljarder kronor årligen omsätts. För
denna verksamhet har vi i gymnasiet
utbildat 15 å 20 trätekniker per år, och
nu diskuteras om den enda utbildningslinjen
— vid Erik Dahlbergsgymnasiet
i Jönköping — skall läggas ned.

Vilken är då bakgrunden? Jo, man
säger — och det antyds i herr statsrådets
svar — att 1960 års gymnasieutrednings
principer, att starkt specialiserade
utbildningslinjer inom gymnasiet
skall undvikas, har godtagits och
att syftet är att förbereda eleverna för
arbete inom bredare sektorer av yrkes -

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellation ang. behovet av svenska tratekniker

verksamheten. Specialiseringen får, heter
det i statsrådets svar, »inte bli så
utpräglad att den som erhållit sådan
utbildning får svårigheter att erhålla
sysselsättning inom övriga delar av det
bredare yrkesområde som grenen förbereder
för». Utbildningen bör alltså
anknyta till ett större verksamhetsfält.
Den uppfattningen finner också vi på
träsidan i princip riktig. Men låt mig
något närmare motivera mina påståenden
om var den svenska träindustrin
befinner sig.

Jämte Finland är Sverige det dominerande
trälandet i Europa — ja, man
kan säga på halvklotet. Går det då, herr
talman, att tänka sig en bredare bas
för ett tjugotal träingenjörer än vad
som finns i vårt land? Hur har vidare
— och det är en viktig fråga — industrin
tillvaratagit de ingenjörer som utexaminerats? På

den sist ställda frågan vill jag själv
svara att det finns skäl till anmärkning.
I synnerhet tidigare handlade
man därvidlag inte som man bort göra.
Myndigheterna och industrin får dela
ansvaret. I ett tidigare skede rådde svårigheter
att placera träteknikerna —
det förelåg bristande förståelse för utvecklingens
krav. Men å andra sidan har
myndigheternas upplysningsverksamhet
varit dålig, och utbildningsformerna
har inte tillfredsställt träindustrins
behov av även praktisk utbildning.

Hurudan är då situationen i dag? De
tekniker som under de senaste åren
examinerats från gymnasiet har placerats
på marknaden.Innevarande år studerar
sammanlagt 63 elever vid det
tekniska gymnasiet i Jönköping. Av
dessa har 28 valt den trätekniska linjen,
19 den materialtekniska linjen och
16 gjuterilinjen. Detta om något visar
hur stort intresset för den trätekniska
linjen är.

Träindustrin genomgår en mycket
kraftig teknisk expansion, som leder
till ett starkt ökat behov av trätekniker.
Utvecklingen går — vilket framhållits

vid uppvaktningar som träindustrins
branschorganisationer gjort — mot
kraftiga förändringar inom sågverksindustrin,
som i dag är beredd att möta
byggnadsindustrins krav också i andra
länder, och framför allt inom den alltmer
utvecklade snickeri-, möbel- och
hustillverkningen, avseende såväl den
inhemska marknaden som exportmarknaden.

Expertisen bedömer alltså framtidens
behov som stort och anser det absolut
nödvändigt att en distans hålles gentemot
Finland, Danmark, Polen, Tyskland
m. fl. länder som redan förser oss
med en rad träprodukter.

Varför räcker det inte med bara teknikerutbildning?
Det beror på att trä
är ett material som erfordrar en alldeles
särskild teknik och en särskild behandling,
ett material som består av ett 30-tal olika träslag som vi bearbetar i vårt
land, ett material som lever sitt eget
liv, ett material som skall kombineras
och sammanfogas med en mängd andra
material. Limmade träkonstruktioner,
som får en allt större spridning, har
egenskaper som ibland överträffar både
stål och järn. Hur skall vanliga tekniker
utan ingående kännedom om träets
egenskaper och behandling kunna klara
ett sådant problem eller frågor som
sammanhänger med träimpregnering,
med skivindustrin — en marknad som
expanderar — med plastimpregnering
av trä — som blir allt vanligare i arbetet
på att skapa nya typer av träprodukter
med bättre hållfasthet — med
brandhärdigt trä o. s. v.?

Jag kan inte underlåta att ge några
exempel på hur utbildningen bedrivs
i ett par andra länder. I Finland finns,
förutom en stor, modern snickeriskola,
eu modern teknisk skola, där trätekniker
utbildas i eu treårig kurs med 32
elever per årskurs. I Tyskland finns ett
flertal utbildningscentra för träingenjörer,
främst i Rosenheim, där under det
senaste året 1 000 ingenjörer samtidigt
utbildats.

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21 29

Svar på interpellation ang. behovet av svenska trätekniker

Vår situation är den att vi kommer
att sakna inte bara trätekniker med
gymnasieutbildning utan också högre
utbildade tekniker på detta område. Vi
skulle behöva professurer i trä. Man
skäms litet när man vistas utomlands
och har kontakt med träfolk, därför att
de tror att vi också i detta sammanhang
är ett föregångsland. De säger: Med
tanke på den tillverkning som ni har
och den myckna skog som ni arbetar
med är det klart att ni har en mycket
bred utbildning på detta område. Då
har man inte så mycket att svara.

Jag har inte uppfattat statsrådets
svar som helt negativt. Min obotliga
optimism säger mig att förnuftet dock
kommer att segra även i detta stycke.
Jag räknar med att statsrådet förstår
betydelsen av att behålla en trälinje i
Jönköping. Detta förutsätter emellertid
att man låter den fortsätta så länge den
treåriga gymnasiekursen finns till,
d. v. s. till läsåret 1969/70, då man flyttar
upp den till en fjärde årskurs.

I slutet av sitt svar säger statsrådet
att man bör utnyttja de vanliga teknikeråren
och sedan ha påbyggnadskurser.
Det går inte, herr statsråd. Det blir
en ojämn kamp mellan träingenjörer
och dem som arbetar inom den bredare
mekaniska industrin. Man kan inte begära
att ungdomar som vill välja trätekniken
skall gå under utbildning fem
år i stället för fyra. Därför måste denna
utbildning ges under det ordinarie
gymnasieåret. Sedan är det ingenting
som hindrar att man också har ett påbyggnadsår
för vidare utbildning.

Jag vet inte om statsrådet känner till
den kamp som för närvarande pågår i
England. Kanada försöker där erövra
vår trämarknad, och en rad kanadensiska
tekniker arbetar i England för
att utveckla träets olika behandlingsmetoder,
sälja kanadensiskt trä och
bygga hus i trä även i England. Detsamma
håller på att ske i Tyskland och
Holland. Vårt land har inte någon motsvarighet
härtill. Träindustrin här har

äntligen skaffat sig ett underlag för att
börja ge sådan information med ett informationskontor
i England, som sedan
skall följas av informationskontor i
Tyskland och Frankrike och, hoppas
vi, även i Italien. Men härtill fordras
utbildade tekniker, och det är alltså
ytterst angeläget, herr statsråd, att vi
får fullfölja arbetet. Vi får därför inte
stoppa upp den trätekniska utbildningen,
utan måste i stället bygga ut den.
Tolv ungdomar har i en särskild skrivelse
begärt att få fortsätta på den trätekniska
linjen. Jag är övertygad om
att en råd andra ungdomar kommer att
följa det exemplet.

Jag ber emellertid att få tacka för
svaret, och jag hoppas att statsrådet
försöker påverka skolöverstyrelsen så
att vi verkligen får den trätekniska linje
som vi behöver.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag är inte riktigt på
det klara med vad herr Lothigius egentligen
har för uppfattning om gymnasiets
konstruktion. I det långa anförande
som vi nu har lyssnat till smög sig
in en liten passus där det sades att i
princip är 1964 års reform riktig. Håller
man med härom måste man dra
de konsekvenser som myndigheterna
har dragit i detta fall, nämligen att de
specialiseringar, som så många vill ha,
får vänta. I det nya tekniska gymnasiet
blir det möjligt med en variation i den
fjärde årskursen.

Herr Lothigius gör en rad jämförelser
med utlandet. Jag tror att detta är ganska
farligt, eftersom den svenska gymnasiereformen
1964 nu börjar bli förebild
för andra länder. De har kommit
underfund med att ungdomen i ökad
omfattning vägrar att gå in för en hård
specialisering på ett tidigt stadium —
den metod som vi tidigare använt och
nu övergivit för en mer generell utbildning,
så att ungdomarna så länge som
möjligt har olika varianter att välja
mellan.

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968
Svar på interpellationer och fråga ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m.

Vad sedan gäller forskningen, som
herr Lothigius kom in på, vill jag bara
erinra om att vi har ett ganska förnämligt
träforskningsinstitut.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag kanske uttryckte
mig otydligt, men jag tycker inte att
det skulle vara så svårt att förstå vad
jag menade. Jag sade att vi har en sådan
bredd på industrisidan i detta
land att en specialutbildning på detta
område erfordras. Annorlunda är förhållandet
för specialgrenar med mindre
omfattning. Här gäller det emellertid
en mycket stor gren där man i framtiden
kommer att ha ännu större behov
av trätekniker som känner till den speciella
arbetsform som erfordras för att
behandla träet. Vi menar att det är riktigt
att i ett fyraårigt gymnasium anslå
det fjärde året — och det är det minsta
man kan begära — till en specialutbildning
på träområdet. Men om detta
inte blir fallet det fjärde året, utan endast
en påbyggnadskurs skall läggas på
gymnasieutbildningen, kan inte de krav,
som detta stora område inom vårt näringsliv
ställer, tillgodoses.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag börjar nu förstå att
herr Lothigius egenligen ogillar 1964
års reform, ty den argumentering, som
i varje fall klarare kom till uttryck i
hans senaste inlägg, framfördes från
en rad branscher i samband med genomförandet
av denna reform. Denna
argumentering kunde dock inte bli avgörande
för utarbetandet av 1964 års reform,
eftersom vi då hade blivit tvungna
att bibehålla det gamla tekniska gymnasiets
konstruktion med från början på
ett antal branscher starkt specialiserade
linjer. Det var denna uppläggning
som en bred opinion underkände.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellationer och fråga ang.

polisbevakningen i Stockholm, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedlund har i
en interpellation frågat mig om jag vill
lämna en redogörelse för polissituationen
i Stockholm just nu och om jag
avser att vidta några speciella åtgärder
med anledning av den uppkomna situationen.
Vidare har herr Wiklund i en
interpellation frågat mig vilka särskilda
åtgärder som har vidtagits och kommer
att vidtagas för att bemästra den otillfredsställande
ordning som råder vid en
del tunnelbanestationer i Stockholm.
Slutligen har fröken Wetterström frågat
mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för
att stärka narkotikapolisen. Jag ber att
få besvara frågorna i ett sammanhang.

I Stockholms polisdistrikt finns det
enligt gällande personaltablå omkring
1 700 polismanstjänster som är avsedda
för skydds- och övervakningsverksamhet.
Dessa är fördelade på ordningsavdelningen
och trafikavdelningen. Under
ordningsavdelningen lyder radiobilsektionen,
centralsektionen med bl. a.
hundförargrupp, rytteri och rörlig piket
samt de 13 vaktdistriktens personal,
som är fördelade på övervaknings-,
skydds- och utredningsgrupper, en sjöpolisgrupp
och en tunnelhanegrupp. Till
trafikavdelningen hör en trafiksektion
med bl. a. inspektions-, trafikövervaknings-
och utredningsgrupper.

Under tiden januari—april 1968 har av
dessa 1 700 polismän i genomsnitt 600—
650 varje dag kunnat disponeras för
yttre tjänstgöring. Jag vill lämna några
siffror som belyser fördelningen av denna
personal. Bevakning av främmande
beskickningar har krävt i genomsnitt
omkring 100 man per dygn. Tunnelbanegruppen
består av 29 man. Förhållandena
i vissa områden i de cen -

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellationer och fråga

trala delarna av staden har krävt en
förstärkning av bevakningen med i genomsnitt
35 man per dag. För att upprätthålla
ordning och säkerhet på vissa
platser i staden som är kända som tillhåll
för alkohol- och narkotikamissbrukare
har krävts sammanlagt omkring
30 man per dag. Fn styrka har dessutom
avdelats till ett s. k. demonstrationskommando.
Från mitten av april har
särskild personal avdelats för tjänstgöring
på Djurgården.

Av vad jag nu har sagt framgår att
200—250 man dagligen avdelas för speciella
uppgifter. Endast för tunnelbanebevakningen
har en särskild grupp organiserats.
Övriga uppgifter måste fullgöras
med utnyttjande av den personal
som finns tillgänglig framför allt på
vaktdistrikten. Det är nödvändigt att ta
i anspråk personal från ett vaktdistrikt
för tjänstgöring inom annan del av polisdistriktet,
om de mest angelägna arbetsuppgifterna
finns inom denna del.
De speciella uppgifter för vilka jag nyss
har redogjort har därför beklagligtvis
medfört viss uttunning av bevakningen
i framför allt ytterområdena.

Sedan polisväsendet förstatligades
den 1 januari 1965 har Stockholms polisdistrikt
tillförts omkring 220 polismanstjänster.
Jag räknar med att Stockholms
polisdistrikt kommer att tilldelas
ytterligare omkring 80 nya polismanstjänster
den 1 juli 1968.

Den tekniska upprustningen fortsätter.
Medel har anvisats för en ny ledningscentral
inom Stockholm. Möjligheterna
att öka användningen av TVbevakningen
i ordningspolisarbetet undersöks.
Utredningar pågår också om
att överföra uppgifter från polispersonal
till annan personal inom organisationen
och att renodla polisens upgifter
till de rent polisiära. Om det skulle visa
sig nödvändigt finns det också möjligheter
att tillkalla förstärkningar från
andra delar av landet. Detta har under
våren utnyttjats vid ett par tillfällen.

Vad särskilt beträffar övervakningen

ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m.

av tunnelbanan vill jag framhålla följande.
Den 1 juli 1966 inrättades den permanenta
tunnelbanegruppen. Den bestod
från början av 20 man och utökades
den 1 juli 1967 med nio man. Jag
räknar med att den kommer att tillföras
åtta nya tjänster den 1 juli i år. Med
hänsyn till att ordningsläget vid vissa
tunnelbanestationer har försämrats alltmer
har i genomsnitt ytterligare 27 man
varje dag under den senaste tiden avdelats
för tunnelbanebevakning. Även
om behovet av personal är stort också
inom andra områden, kan frågan om
en högre prioritering av tunnelbanebevakningen
bli aktuell. Exempelvis kan
tillfälliga förstärkningar och punktinsatser
bli aktuella. Med hänsyn till att
erfarenheterna av den TV-bevakning
som har anordnats på centralstationen
i Stockholm är mycket positiva pågår
f. n. undersökningar om att införa TVbevakning
även av en del tunnelbanestationer.
Dessa undersökningar beräknas
vara slutförda om några månader.

Även för narkotikapolisen har arbetsuppgifterna
ökat väsentligt. Under åren
1965 och 1966 omhändertogs eller greps
ett 100-tal personer av rikspolisens
narkotikakommission för narkotikabrottslighet.
Under år 1967 var motsvarande
siffra 535. Under 1967 gjordes
196 beslag av haschisch mot 12 under
år 1965. Den 1 januari 1965 fanns i
Stockholm omkring 10 polismän som
var avdelade för narkotikautredningar.
I dag består rikspolisstyrelsens narkotikakommission
av 20 man. Vid kommissionen
arbetar dessutom fyra man från
Stockholms polisdistrikt.

För att bemästra de svårigheter som
uppstått har vidare bl. a. följande åtgärder
vidtagits. Vid stor arbetsbelastning
förstärks narkotikakommissionen med
personal från andra avdelningar inom
kriminalsektionen. För att renodla narkotikakommissionens
ingripande till att
avse den grövre brottsligheten handläggs
numera mindre ärenden av utredningsgrupperna
i vaktdistrikten i Stock -

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellationer och fråga ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m.

holms polisdistrikt. Särskild personal
har avdelats för att bekämpa narkotikalangningen
i Stockholm. Även i Göteborg
och Malmö är särskild personal avdelad
för narkotikautredningar. Polisen har
också fått tillgång till fem narkotikahundar,
och flera skall ställas till förfogande
om erfarenheterna blir gynnsamma.
Speciell utbildningsverksamhet
har bedrivits. Vid tre femdagarskurser
har 88 polismän från olika delar av landet
i detalj informerats om problemen
i samband med narkotikautredningar.
1 juni 1967 har rikspolisstyrelsen gett
ut en narkotikahandbok för polismän.

Enligt vad som uppges vid narkotikakommissionen
uppgår antalet uppslag
från allmänheten till 10—20 om dagen.
Dessa kan efterhand bearbetas i erforderlig
utsträckning.

Jag räknar med att ytterligare 12
tjänster kommer att inrättas vid narkotikakommissionen
den 1 juli 1968.

Som framgått av vad jag nu har sagt
har åtgärder av olika slag vidtagits för
att tillgodose kraven på förbättrat skydd
för allmänheten och effektivare brottsbekämpning
över huvud taget. Ytterligare
insatser förbereds. Samhällets insatser
måste fortlöpande anpassas till
de skiftande behoven. Men man måste
vara medveten om att de åtgärder som
vidtas får sin fulla effekt först på något
längre sikt. Det är också ofta svårt att
förutse storleken av de behövliga insatserna.
Detta medför att det måste ske
en viss prioritering, när det gäller att
fördela de tillgängliga resurserna. Det
är beklagligt att så stor del av stockholmspolisens
personal till förfång för
andra uppgifter måste tas i anspråk för
övervakning av främmande beskickningar
och för att upprätthålla ordningen
vid vissa demonstrationer. Till denna
fråga återkommer jag i samband med
det svar som jag senare i dag avser att
lämna på en interpellation av herr Wennerfors.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! På herr Hedlunds vägnar
ber jag att få tacka justitieministern
för svaret på interpellationen. Herr
Hedlund befinner sig nämligen på resa
i utlandet några dagar, en resa som
länge har varit bestämd, och därför är
han förhindrad att själv närvara vid
detta tillfälle. Samtidigt som jag framför
detta tack ber jag också att få tillfoga
några kommentarer.

Att upprätthålla lag och ordning är
en primär samhällelig uppgift. Därför
är det mycket allvarligt, när samhällets
rättsvårdande funktioner inte kan utövas
på tillfredsställande sätt. Justitieministern
har i sitt interpellationssvar
i stort sett bekräftat de uppgifter som
förekommit i pressen rörande polissituationen
i Stockholm. Huvudstadspolisen
har hamnat i vad man på många
håll har betecknat som en krissituation.
Orsaken härtill är främst ökade arbetsuppgifter
i samband med demonstrationer,
punktbevakning av främmande
ambassader samt övervakning vid tunnelbanan.
Det framgår också att de åtgärder,
som föranleds av narkotikasituationen,
kräver väsentligt ökad personal.

Det rådande läget i Stockholm har
uppstått trots att polisorganisationen
under senare år fått vissa förstärkningar.
I likhet med polisväsendet i landet
i övrigt har stockholmspolisen nu bättre
teknisk utrustning till sitt förfogande.
Vad personalresurserna beträffar är
situationen däremot inte tillfredsställande.
En personalökning har visserligen
skett, men inte ens om man tar hänsyn
till förstärkningen av de tekniska resurserna
kan man säga, att upprustningen
hållit jämna steg med den växande
trafikintensiteten och den ökade brottsligheten.
Personalresurserna inom
stockholmspolisen är underdimensionerade,
även om man enbart ser till de så
att säga »normala» bevaknings- och ut -

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21 6S

Svar på interpellationer och fråga ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m,

redningsuppgifterna. Detta har också
varit ett av de starkaste motiven, när
vi på oppositionshåll krävt större ökning
av den lokala polisorganisationen
än vad regeringen föreslagit. När det
tillkommer polisiära uppgifter av den
omfattning, som det nu är fråga om
för ordningshållning vid vissa ambassader,
i samband med demonstrationer
och i tunnelbanan, blir återverkningarna
självfallet allvarliga. Som framgår
av interpellationssvaret måste dagligen
ungefär en tredjedel av den polisstyrka,
som disponeras för yttre tjänstgöring,
avdelas för speciella uppgifter. Enbart
för punktbevakning av de nu aktuella
ambassaderna och andra utsatta byggnader
och platser behövs genomsnittligt
mer än en sjättedel av hela bevakningsstyrkan
i Stockholm.

Förhållandena har medfört att personalen
fått disponeras om. Det har varit
nödvändigt att starkt koncentrera de
personella resurserna till de centrala
delarna av staden. Patrulleringen och
bevakningen i stadens ytterområden har
därigenom måst inskränkas till ett minimum.
I en del fall har bevakningen
under vissa tider blivit praktiskt taget
obefintlig. Såsom omvittnats i pressen
har det exempelvis hänt att hela Farstaområdet,
som har en lika stor befolkning
som de städer som kommer närmast
efter de tre storstäderna, tidvis
varit utan kontinuerlig bevakning. Akuta
situationer har nödtorftigt fått redas
upp med hjälp av de tre till fyra
radiopatruller, som har hela området
söder om Söder som sitt bevakningsområde.

Under dessa förhållanden är det lätt
att förstå, att allmänhetens tilltro till
polisens förmåga att lösa sina uppgifter
har rubbats. Trafikintensiteten ökar
och brottsligheten växer kraftigt i hela
storstadsområdet — det gäller inte
minst den grövre kriminaliteten. Antalet
brott som klaras upp är, som vi
vet, fortfarande skrämmande lågt: bara
en tredjedel av de brott som kom2
— Andra kammarens protokoll 1968.

mer till polisens kännedom klaras upp.
Särskilt för många äldre människor
måste det inge oro och otrygghet, att
möjligheterna till hjälp och skydd inskränks
så drastiskt som nu har skett.

Såvitt jag förstår kommer situationen
att bli ohållbar om polisorganisationen
inte förstärks personellt. En fortsatt utbyggnad
av den tekniska utrustningen
är nödvändig för att göra arbetet mera
rationellt — därom är vi ense. I sista
hand är det dock de personella insatserna,
som avgör om arbetsuppgiften
kan lösas på ett tillfredsställande sätt.

Den rådande situationen gör det nödvändigt,
att man prövar alla möjligheter
att förstärka polisorganisationen i
Stockholm. Om läget under en längre
tid kommer att vara så ansträngt som
det nu är, kan detta också få ogynnsamma
följder för rekryteringen till polisyrket.
De omfattande och monotona
bevakningsuppgifterna vid ambassaderna
samt mycket övertidsarbete bidrar
knappast till att göra yrket lockande.

Det är väl inte heller realistiskt att
räkna med att de speciella arbetsuppgifter,
som polisen har fått påta sig
under senare år, skulle vara av snabbt
övergående natur, även om man kan
hoppas att bevakningsinsatserna vid
ambassaderna och i samband med demonstrationer
successivt skall kunna
minskas. Att demonstrera är i och för
sig en legal och många gånger naturlig
form av opinionsyttring i ett demokratiskt
samhälle. Vad man dock kan hoppas
är att alla demonstrationer i fortsättningen
skall få en sådan form och
stil, att polisens uppgift kan inskränkas
till att svara för trafikdirigeringen.
Äggkastning och fönsterkrossning är
inte några tolerabla former för demonstration
i ett rättssamhälle.

Jag vill i detta sammanhang också
betona, att polisens arbete säkerligen
skulle underlättas, om alla insåg att
den utan tvivel söker göra sitt bästa
för att klara uppgifter som den har
sig ålagda, t. ex. i samband med de Nr

34 Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellationer och fråga ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m.

monstrationer och ambassadbevakning- Jag ber än en gång, herr talman, att
ar. Givetvis kan det också inom en få tacka för svaret,
poliskår förekomma ett och annat övertramp
men man måste hålla i minnet, Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

att det ofta är mycket besvärliga och Herr talman! Jag ber också att få

grannlaga uppgifter som de enskilda tacka justitieministern för svaret på

polismännen ställs inför. Polisens ar- min interpellation. Den berör visserli bete

skulle också underlättas, om man gen en begränsad del av polisproblei
den allmänna diskussionen och från met i Stockholm men dock en fråga,
massmedias sida visade mindre upp- som på sistone tilldragit sig extra uppmärksamhet
åt opinionsyttringar och märksamhet.

opinionsbildare, som klart går vid sidan Ordning och säkerhet på offentliga
av demokratins elementäraste regler. platser tillhör väl de fundamentala rät Det

är enligt min mening också önsk- tigheterna, som det är samhällets lika
värt, att de ansvariga samhällsorganen fundamentala skyldighet att garantera,
oftare och starkare ger uttryck för upp- Vi talar om välfärd och standardökfattningen
att polisen är samhällets och ning — utmärkta och av oss alla efallmänhetens
tjänare och inte en själv- tersträvade ting — men om den personständig
maktfaktor; att den söker upp- Jiga säkerheten äventyras och männirätthålla
respekt för de lagar och den skors innehav av sina ägodelar inte efordning,
som samhällets organ i laga fektivt skyddas, utan ett tillstånd av

ordning har beslutat om. Den enskilde samhällsupplösning kan vara på väg_

polismannens uppgift underlättas även, jag påstår inte att det har uppstått ett
om allmänheten visar en mera förstå- sådant tillstånd — måste dock allt göras
ende attityd till polisens arbetssitua- för att hindra en vidare utveckling i
tion. den antydda riktningen.

Till sist ett par ord om tunnelbane- . TiI1 levnadsstandarden hör också att
bevakningen. Justitieministern påpekar Unna känna personlig säkerhet och
i sitt svar, att ordningsläget i vissa tun- r-Vgghet, praktisk! upplevt skydd av
nelbanestationer har försämrats. Det är sa™“ället mot rättsövergrepp.
därför med tillfredsställelse jag note- Jag ar ful|komligt övertygad om att
rar, att den relativt nyinrättade tun- ,dennf principiella grundsyn också är
nelbanegruppen inom polisen kommer Justltleministerns.^ I praktiken brister
att ytterligare byggas ut och att TV-be- ,et emellertid Pa många sätt då det

vakning och andra tekniska hjälpmedel
kommer att utnyttjas.

gäller denna del av levnadsstandarden.
Brottsligheten ökar — man har under

Självklart är också — men

senare ar räknat med en 10-procentig
är årlig ökning av antalet brott som poatt
lisen får reda på. Herr Eliasson i Sund -

ordningshållningen i tunnelbanan komma
att reduceras.

om att polischeferna, som måste betraktas
som extra omdömesgilla i frågor

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellationer och fråga

som dessa, för budgetåret 1968/69 begärde
nära 3 000 nya tjänster. Rikspolisstyrelsen
skar ned ökningen till
714, och den blev enligt beslut av årets
riksdag på förslag av regeringen 450,
varav 350 polismanstjänster. Vi begärde
104 nya tjänster utöver de av Kungl.
Maj :t föreslagna och därutöver medel
till 100 extra tjänster. Jag vill gärna,
herr statsråd, i rättvisans namn tillfoga
att Kungl. Maj :ts ökningsförslag,
som riksdagen alltså har bifallit, innebär
en förhållandevis stor personalökning
jämförd med tidigare år. Men
den är uppenbarligen otillräcklig, vilket
belyses dels av en jämförelse med
de äskanden som jag hänvisade till, dels
— för Stockholms vidkommande —
särskilt av förhållandena i tunnelbanan.

Tanken att på grund av den ökade
trängseln på gatorna överföra alltmer
av persontrafiken i Stockholm till den
kollektiva transportorganisationen, särskilt
under jord, blir av antydda skäl
allt nödvändigare att realisera. Men den
försvåras och kan t. o. m. omöjliggöras
av oordning, trakasserier och överfall
vid en del tunnelbanestationer under
vissa tider av dygnet. Statistik över
dessa eller liknande förhållanden blir
alltid otillfredsställande, eftersom den
speglar bara en del och kanske en liten
del av verkligheten, nämligen endast de
fall då ingripanden skett. Det meddelas
dock att under tiden juli 1967—januari
1968, alltså ungefär ett halvår, nära
1 000 polisingripanden företagits vid
tunnelbanestationen vid Slussen. Motsvarande
siffra för T-centralen var 688,
för Mariatorget 212, för Gamla stan 167,
för Hässelby gård 157 och för Hornstull
120. Under november månad 1967
företogs i genomsnitt 36 ingripanden
per dag.

Jag har tidigare ställt mig en aning
reserverad till tidningsuppgifter om
omfattningen av tunnelbanebråk, men
denna statistik är för mig talande och
övertygande. Jag har också sökt att få
möjlighet att bedöma sanningshalten i

ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m.

ett rykte som har varit i svang —även
tidningarna har skrivit därom — att
folk numera, särskilt gamla, är direkt
rädda för att använda tunnelbanan därför
att de kan bli misshandlade eller
trakasserade där. Bl. a. åberopas att ett
par tragiska dödsfall i samband med
hjärtkollaps skulle ha unga tunnelbanepassagerares
trakasserier som bakgrund.
Hur därmed förhåller sig har
jag givetvis ingen mening om.

Jag tror mig emellertid nu ha fått
övertygande bekräftelse på att folk
under vissa tider av dygnet och vid
vissa stationer verkligen inte vågar ta
tunnelbanan utan nödgas använda taxi
för att ta sig hem. Jag har blivit övértvgad
härom genom ett ganska stort
antal intervjuer med polismän — befäl
och annan polispersonal. Intrycket av
dessa intervjuer är entydigt och förstärks
av uppgiften att passagerarfrekvensen
på T-banan totalt sett till och
med visat tecken att sjunka. Man har
ställt detta i samband med det förhållandet
att det brister så mycket i ordningshänseende
på T-stationerna och i
T-tågen.

Såvitt jag kan se finns det bara två
sätt att komma till rätta med dessa
problem på kort sikt.

På längre sikt är ju detta liksom ordningsstörandet
och brottsligheten i
stort, vilket också herr Eliasson i Sundborn
snuddade vid, en social fråga på
uppfostrings- och trivselplanet, som jag
inte skall behandla i detta sammanhang.

På kort sikt kan man, såsom justitieministern
antytt i interpellationssvaret,
dryga ut personalen med användande
av tekniska anordningar, d. v. s. med
hjälp av TV-bevakning. Såvitt jag vet
kommer åtminstone det formella initiativet
till sådan bevakning från företrädare
för trafikbolaget, d. v. s. från kommunalt
håll. Huruvida jag är riktigt
underrättad härvidlag vet jag inte, men
åtminstone att döma av tidningsuppgifterna
är det så. Jag vill då i detta

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellationer och fråga ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m.

sammanhang begagna tillfället att slå
ett slag för en förstärkning av polisnäinnderna
och för vissa ökade funktionsmöjligheter
för dessa. Jag har liksom
en del andra ledamöter av denna
kammare i år motionerat i denna fråga,
men motionerna har avvisats i avvaktan
på rikspolisstyrelsens genomgång
av en rundfråga till polisnämnderna om
erfarenheterna av deras arbete. Jag tror
att dessa nämnder kommer att få en
ännu större betydelse, om polisdistrikten
förstoras, vilket ju förberedes inom
den särskilda polisutredningen.

Den andra utvägen är naturligtvis att
öka personalen för T-banebevakning.
Detta kan genomföras på det sätt som
av polismyndigheterna och av oss från
mittenpartihåll har föreslagits, nämligen
helt enkelt genom att ställa totalt
sett mera personal till förfogande för
polisens uppgifter. Men, herr talman, jag
vill gärna tillägga, att det torde väl
också kunna genomföras genom omgruppering
av personal. En av fördelarna
med förstatligandet av polisväsendet
var just det förhållandet att man därigenom
snabbt skulle kunna företa omgruppering
av personalen. Eu av justitieministern
åberopad anledning till
svårigheterna att upprätthålla en tillfredsställande
T-banebevakning är att
cirka 100 man får avdelas till bevakning
av ambassader dygnet om. Bördan
av denna bevakning borde dock kunna
fördelas något på angränsande polisdistrikt.
Justitieministern antyder att
man vid några tillfällen under våren
tillkallat personalförstärkning från
andra delar av landet. Det visar sig ju
att ambassadbevakningen är en starkt
trivseldödande form av polistjänst.
Redan av omväxlingsskäl, d. v. s. från
personalvårdande synpunkt, borde angränsande
polisdistrikts personal ibland
kunna frigöra sina kolleger från ambassadbevakningsuppgifter.
Då skulle
dessa tidvis frigöras för annan och
mera rörlig och omväxlande tjänst,
bl. a. T-banebevakning.

Slutligen har det framhållits att bildandet
av ett särskilt T-banevaktdistrikt
skulle kunna verka gynnsamt på Tbanebevakningen.
Det skulle alltså inrättas
en mera självständig polisenhet,
motsvarande ett vaktdistrikt, med en
särskild kommissarie som chef. Jag har
givetvis inte förutsättningar att bedöma
detta uppslags värde, men det har anförts
att detta skulle kunna vara en åtgärd
av betydelse i sammanhanget.

Det viktigaste, herr talman, är dock
givetvis att anskaffa mera personal, som
med ytterligare tekniska hjälpmedel till
förfogande kan söka få bukt med de nu
punktvis och tidvis oefterrättliga förhållandena
i T-banan. Tekniska hjälpmedel
måste dock också skötas av personal.
TV-kameror kan i och för sig inte
överta allt arbete, men de kan snabbt
upptäcka oroshärdar och kan medverka
till att dessa tidigare upplöses genom
att personal omedelbart kan dirigeras
till den aktuella plats, där oroligheter
uppstått.

Man säger från trafikbolagshåll att
man inte utan väsentligt ökad personal
kan åstadkomma vad som erfordras,
nämligen stort upplagda och angelägna
punktrazzior för att främst bekämpa
narkotikalangningen — ett problem som
i hög grad medverkar till att oordningar
uppstår. Man menar alltså även
från det hållet att det verkligt väsentliga
är en ökad personaltillgång. Problemet
går inte att lösa enbart med tekniska
hjälpmedel. Det har säkerligen
inte heller justitieministern menat. Men
nog skulle det betyda en stor förbättring
om man också kunde införa TVbevakning.
Erfarenheterna från Centralstationen
talar för det.

Som jag redan antytt är problemet en
del av det större problemet: polisbristen
i Stockholm. Det vore frestande
även för mig att ta upp hela denna
fråga liksom angelägenheten av förbättrade
möjligheter för polisen att bekämpa
narkotikamissbruket, inte minst genom
spaning, för att avslöja litet mera

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21 3/

Svar på interpellationer och fråga ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m,

av den fjärrstyrning, som tycks förekomma
genom storgrossisterna på detta
område, dessa »okända handelsmän i
långsam död», som de har kallats, och
kanske också en och annan, som för
syften av annat slag på avstånd styr en
del svenska medborgares beteende på
ett sätt, som de kanske inte riktigt själva
tänker på eller alltid inser faran av.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Också jag ber att få
tacka herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för det svar som
jag fått på min fråga. Det var ju så sent
som den 6 mars i år som det fördes
långa debatter här i riksdagen om polisens
resurser vilka vi från högerpartiets
och från de övriga borgerliga
partiernas sida anser vara otillräckliga.

Den utökning som begärdes i en gemensam
borgerlig reservation grundade
sig på rikspolisstyrelsens förslag,
vilket redan det innebar en nedbantning
av mer än 25 procent av det antal
tjänster som styrelsens egen långtidsprognos
förutsatte för budgetåret
1968/69.

Dessa ytterligare 114 tjänster för polismän
och 150 tjänster för annan personal
som vi begärde avslogs som bekant
av riksdagen. Det finns, herr talman,
naturligtvis ingen anledning att
nu återge den debatt som då fördes, där
motargumentet från utskottets talesman
var att det gällde en avvägning i fråga
om kostnader i förhållande till den totala
ekonomiska ram som vi har att
hålla oss inom.

Ja, visst är det sant, men vad kan
vara mer väsentligt i ett rättssamhälle
— och där använde jag, tror jag, samma
ord som herr Eliasson i Sundborn
nyss gjorde — än att upprätthålla lag
och ordning och ge människorna den
trygghet till liv och egendom som de
har rätt att fordra? Det är ganska illa
ställt i det avseendet i dagens samhälle,

inte beroende på att polisen icke skulle
fullgöra sina maktpåliggande uppgifter
utan på att den nära nog dignar under
bördan.

Jag har i min fråga pekat på den
uppgift som narkotikapolisen bl. a. har
när det gäller att fullfölja sina spaningsuppdrag.
Läget är helt enkelt alarmerande
efter vad som avslöjats under
den senaste veckan i samband med beslagen
av de enormt stora partierna narkotika,
så stora att de saknar tidigare
motsvarighet.

Justitieministerns svar bekräftar tidigare
tidningsuppgifter att rikspolisstyrelsens
narkotikakommission i dag
består av 20 man och att i kommissionen
dessutom arbetar fyra man från
Stockholms polisdistrikt. Även i Göteborg
och Malmö är särskild personal
avdelad för narkotikautredningar. Men,
herr statsråd, enligt uppgift rör det
sig om fyra personer i Malmö och fem
i Göteborg, som också sysslar med andra
utredningar. Är den uppgiften riktig
och kan det i så fall verkligen vara
tillräckligt med den styrkan?

Man vill gärna ge polisen i dess helhet
och narkotikapolisen i synnerhet
en eloge för det arbete den utför, men
det finns ju ändå en gräns för vad som
står i mänsklig makt att uträtta. Ser
man till tullens möjligheter — som jag
inte har berört i min fråga — så är läget
där lika katastofalt. Hur långt förslår
en narkotikapolis på totalt 24 heltidsanställda
personer — om man räknar
med tullen rör det sig om inte fullt
50 personer — i vårt land när vi vet
att våra gränser varje år passeras av
20 miljoner för att inte säga intill 30
miljoner resande och att cirka 3 miljoner
bilar, 140 större fartyg och
128 000 flyglägenheter befordrar människor
till och från vårt land?

Justitieministern säger att enligt vad
som uppges av narkotikakommissionen
uppgår antalet uppslag från allmänheten
till 10—20 om dagen och att dessa
efter hand kan bearbetas i erforderlig

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Svar pa interpellationer och fråga ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m.

utsträckning. Men statsrådet nämner
ingenting om att antalet tips som inkommit
till narkotikapolisen men som
på grund av personalbrist inte hunnit
bearbetas av den uppgår till över 3 500.
Det innebär ungefär en fördubbling i
jämförelse med läget vid halvårsskiftet
1967. Vid årsskiftet 1967/68 uppgick antalet
sådana tips till något mer än 3 000.

Beträffande de 12 nya tjänster som
kommer att inrättas vid narkotikakommissionen
den 1 juli 1968 vågar jag —
även om jag mycket väl förstår att man
inte kan bedöma effekten av detta nytillskott
förrän senare, kanske till hösten
— säga att de är klart otillräckliga,
inte minst mot bakgrunden av den
trafikström som vi har över gränserna.
Ytterligare personalförstärkning blir
ofrånkomlig om det skall bli möjligt
att begränsa den illegala handeln med
narkotika, vilken hittills oavlåtligt synes
ha blivit alltmer omfattande.

Inte bara på grund härav har narkotikapolisen
undan för undan fått en allt
större arbetsbörda utan också genom
att den illegala handeln söker sig nya
vägar och genom att nya narkotikapreparat
framkommer. Det stora beslaget
av opium nyligen innebär en i hög
grad oroande skärpning av det svenska
narkotikaproblemet. Tidigare har det
ju till övervägande del rört sig om
missbruk av s. k. centralstimulerande
medel av typen preludin.

Spaningsarbetet har också avsevärt
försvårats, och detta understryker enligt
min mening ytterligare nödvändigheten
av att narkotikapolisen får erforderliga
personalresurser till sitt förfogande.
En sådan förstärkning utgör
otvivelaktigt ett av de mest väsentliga
leden i kampen mot det alltmer omfattande
missbruket. Antalet narkomaner
i vårt land, vilka till största delen
år mycket unga människor, uppgår ju
riu till åtskilliga tusen — vem vet för
övrigt om det inte kan röra sig om
inemot tio tusen personer — kan befaras
växa på ett ännu mer alarmeran -

de sätt, om samhället inte vidtar ytterligare
motåtgärder i olika avseenden.
Här gäller det ju att rädda många tusen
beklagansvärda offer från ett snabbt
nedbrytande missbruk, vilket ofta leder
till för tidig död eller svåra psykiska
och fysiska skador samt genomgående
till arbetsoförmåga och i ett mycket
stort antal av fallen till kriminalitet
— för att nu inte tala om de tragedier
som utspelas i tusentals hem. Att
söka förebygga detta — och det anser
jag vara en av de väsentligaste uppgifterna
— genom att ställa tillräckliga
personella resurser till narkotikapolisens
förfogande måste enligt min mening
vara det bästa även ur samhällets
synpunkt.

Slutligen har statsrådet på ett ställe
i svaret skrivit att samhällets insatser
fortlöpande måste anpassas till de skiftande
behoven. Ja, det är just vad jag
menar. Och när behoven är så starkt
dokumenterade som i detta fall anser
jag att det finns allt skäl för justitieministern
att ompröva hela denna fråga
och undersöka om och hur en förbättring
snabbt skall kunna komma till
stånd.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! De anföranden som interpellanterna
och frågeställaren här
har hållit föranleder mig endast att göra
ett par reflexioner.

Man har här velat göra gällande att
om vi hade inrättat ytterligare 114
tjänster från den 1 juli i år — i enlighet
med vad som föreslagits i motioner
från mittenpartierna — så skulle läget
i dag ha varit helt annorlunda. Detta är
givetvis en chimär. I själva verket har
polisväsendet under de två senaste åren
— jag räknar då även med nästa budgetår
— tillförts mer än 1 200 tjänster.
Jag undrar om något annat område kan
uppvisa motsvarande ökning. Rättsväsendet
tar för nästa budgetår i anspråk

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellationer och fråga

60 procent av den totala ökningen av
tjänster i statlig verksamhet.

Tunnelbanebevakningen har också
ökat kraftigt. Ursprungligen hade man
29 poliser för den bevakningen, och
fr. o. m. den 1 juli i år kommer man
att ha 64. Även för narkotikapolisen
har ökningen varit kraftig. Den kåren
fördubblades i fjol och får den 1 juli
i år en ytterligare ökning med 50 procent.
Jag anser att dessa siffror visar
att läget inte är så dåligt som man försökt
utmåla det i den kampanj som
från visst håll igångsatts i samband
med programmet med telefonväktarna.

Slutligen vill jag också återge vad
chefen för narkotikapolisen sagt, nämligen
att man nu hinner med att efter
hand bearbeta de uppslag som kommer
från allmänheten och att läget på spaningssidan
har ljusnat genom att kommissionen
har avlastats småärendena.
Jag tror sålunda att vi med tillförsikt
kan se fram mot resultaten av kommissionens
arbete.

Herr WIKLUND i Stookholm (fp):

Herr talman! Jag har i varje fall aldrig
sagt, att om riksdagen hade följt
mittenpartiernas förslag till polisens
upprustning, så skulle förhållandena nu
ha varit helt annorlunda. Jag har sagt
att vi tycker att utökningen av polispersonalen
har varit för liten. Insatserna
har inte räckt till. Det finns uppenbara
brister i personaltillgången. Det
har ju också omvittnats från de mest
skilda håll. Framför allt får allmänheten
känna av det. Stockholms stads ledning
har också tagit initiativ till åtgärder
för att förbättra situationen, bl. a.
med hjälp av TV-bevakning, men några
utfästelser om att förhållandena omedelbart
skall bli bättre har inte gjorts
av mig eller från det hållet. Jag betraktar
nämligen denna fråga precis
som justitieministern gör. Det är en
fråga på lång sikt. Givetvis är den det,
ty personalökningar verkar inte ge -

ang. polisbevakningen i Stockholm, m. m.

nast. Jag underströk dock särskilt att
i år fick ett större personaltillskott än
det var värt uppskattning att polisen
som varit fallet tidigare år. Likväl vidhåller
jag mitt påstående att personalen
alltjämt är otillräcklig.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Visst är det tacknämligt
— det tror jag att vi alla tycker —
med den förstärkning som polisen har
fått och det intresse som justitieministern
har ägnat dessa frågor. Det är
vi nog fullkomligt överens om.

Justitieministern pekar på att narkotikapolisen
har fördubblats från 10 till
20 man för att nu den 1 juli i år få ytterligare
12 tjänster. Om man ser detta i
relation till, som jag nyss sade, resandeströmmen
och den oroväckande spridningen
av narkotikamissbruket här i
vårt land, tycker jag att detta personaltillskott
är en droppe i havet.

Min fråga är inte föranledd av telefonväktarna.
Dem har jag inte hört och
dem har jag inte brytt mig om. Jag har
dock givetvis följt vad som skrivits på
vederhäftigt håll i dessa frågor. Jag tilllåter
mig ändå till slut att fråga justitieministern:
Tycker justitieministern att
dessa den 1 juli summa summarum 32
personer kan vara ett tillräckligt antal
i den situationen som vi befinner oss i?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! De 36 personer som
kommer att tjänstgöra i riksnarkotikakommissionen
från den 1 juli i år är
inte ensamma när det gäller spaning
efter narkotikabrottslingar. Givetvis
sysslar också annan polispersonal
med dessa uppgifter. Jag tror inte
att man kommer så mycket längre med
att bygga ut den centrala kommissionen,
utan det behövs en vidare uppläggning
av arbetet mot narkotikamissbruket.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 19G8

§ 13

Svar på interpellation ang. åtgärder till
förebyggande av våld i samband med
demonstrationer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat statsministern vilka åtgärder regeringen
ämnar vidta för att förebygga
händelser liknande den senaste tidens
våldsmetoder i samband med demonstrationer.
Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Sedan det med interpellation avsedda
spörsmålet senast behandlades i denna
kammare har händelser av det slag herr
Wennerfors åsyftar inträffat i Stockholm
den 20 december 1967 och den 4
januari 1968 och i Lidingö den 29 mars
1968. Vid det förstnämnda tillfället, då
en demonstration ägde rum i Stockholms
innerstad utan att tillstånd därtill
meddelats, omhändertog polisen 40
personer för olika brott. Av dessa har
17 nu åtalats för uppvigling, våldsamt
motstånd, våld mot tjänsteman eller
ohörsamhet mot ordningsmakten samt
anordnande av olaga allmän sammankomst.
Med anledning av händelsen den
4 januari i år, som ägde rum utanför
kanslihuset, har ett omfattande utredningsarbete
ägt rum, vilket tyvärr inte
lett till något resultat. Vid händelsen
den 29 mars 1968, som ägde rum i samband
med det internationella valutamötet
på Foresta, omhändertogs sammanlagt
sju personer som misstänkta
för bl. a. våld mot tjänsteman och ohörsamhet
mot ordningsmakten. Utredningen
har ännu ej slutförts.

Utöver straffrättsliga påföljder måste
samhället vidta åtgärder för att förebygga
händelser av detta slag. Inom
rikspolisstyrelsen har därför tillsatts
en arbetsgrupp med uppdrag att närmare
studera de problem av skilda slag
som polisen ställs inför och att lägga
fram förslag till åtgärder i syfte att

med minsta möjliga våld effektivt upprätthålla
ordning och säkerhet i samband
med demonstrationer. Arbetsgruppen
kommer bl. a. att behandla frågor
som gäller den polisiära beredskapen
mot olagliga demonstrationer och polisens
taktiska uppträdande vid sådana.
Dessutom skall undersökas vilka särskilda
tekniska hjälpmedel som polisen
lämpligen bör vara utrustad med. En
viktig fråga för arbetsgruppen är också
att undersöka behovet av vidgad utbildning
för polismännen angående
uppträdandet i samband med olika
slags demonstrationer.

Jag vill i detta sammanhang understryka
att mera allvarliga kravaller i
samband med demonstrationer hittills
har kunnat undvikas genom polisens
fasta uppträdande. Detta har präglats
av lugn och vilja att inte tillgripa hårdare
metoder än som varit absolut nödvändiga
för att kunna fullgöra skyldigheten
att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet. En svårighet är att de
personer som ytterst bär ansvaret för
olagliga demonstrationer och de våldsmetoder
som därvid förekommer sällan
framträder. Polisutredningarna blir
därför både tidsödande och komplicerade.
Framför allt är det ytterligt beklagligt
att samhället skall behöva tillgripa
omfattande polisiära insatser för
att elementära demokratiska principer
skall respekteras. Jag kommer därför
även i fortsättningen att ägna dessa
frågor ingående uppmärksamhet.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för redogörelsen för vad som
har skett i straffrättsligt hänseende i
samband med demonstrationer. Innehållet
i min interpellation ledde till
frågan: Vilka åtgärder i förebyggande
syfte kommer regeringen att vidta? Har
jag fått svar på den frågan? Ja, delvis.
Herr statsrådet nämnde i interpella -

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder till
demonstrationer

tionssvaret att en arbetsgrupp tillsatts
inom rikspolisstyrelsen med uppgift att
närmare studera de problem som polisen
ställs inför, den polisiära beredskapen,
polisens taktiska uppträdande,
polisens tekniska hjälpmedel samt det
eventuella behovet av vidgad utbildning
för polismännen. Jag noterar med tillfredsställelse
såväl detta som beskedet
att justitieministern även i fortsättningen
kommer att ägna dessa frågor ingående
uppmärksamhet. Jag instämmer
också i justitieministerns erkännande
av polisens insatser.

Men, herr talman, jag hade hoppats
på ett svar som syftade längre. Detta
framgår av innehållet i min interpellation.
När jag framhöll att man exempelvis
borde analysera de bakomliggande
orsakerna till den av demonstranterna
visade bristen på kunskap och förståelse
för vårt lands demokratiska principer
och spelregler, syftande till lämpliga,
förebyggande åtgärder, så tänkte
jag inte enbart på polisiära åtgärder.
Nej, jag avsåg åtgärder i vidare och
djupare mening.

När en grupp ungdomar i ett välståndssamhälle
med i nästan alla avseenden
relativt väl dukade bord tillgriper
våldsmetoder i den politiska opinionsbildningen,
är orsakerna svåra att
klarlägga. Är bristen på kunskap om de
demokratiska spelreglerna en väsentlig
orsak? Svaret är förmodligen ja. Men
vem diskuterar dessa frågor med ungdomarna?
Gör regeringen det? Eller
vill regeringen medverka till att sådana
diskussioner genomföres, vid vilka ansvariga
myndigheter deltar?

När statsministern inbjöds till en diskussion
av arbetsgruppen för stöd åt
FNL, avböjde han. Han ville inte delta
i en diskussion med arbetsgruppen i
dessa frågor, framhöll han. Här hade
funnits möjlighet att med företrädare
för dessa demonstranter i lugn och avspänd
miljö diskutera dessa frågor. Jag
har förståelse för om statsministern av2*—Andra
kammarens protokoll 1968.

förebyggande av våld i samband med

böjde på grund av bristande tid, men
i så fall borde väl någon annan regeringsledamot
eller någon regeringen
närstående person kunnat delta i diskussionen!
Huvudsaken är att vi — med
all den tradition som vi har när det
gäller förhandlingar, överläggningar
och fredlig opinionsbildning — får till
stånd en dialog med dessa ungdomsgrupper
i samhället.

Med undran läser vi om studentoroligheter
runtom i världen. Nu senast
har studenterna i Köpenhamn mycket
kraftfullt framfört krav på förändringar
i utbildningen. Liknande krav har
studenterna i Lund framfört. Men varför
blir det inga våldsdemonstrationer
i Lund? Ja, svaret lämnade studentkårens
ordförande i ett vårtal på valborgsmässoafton.
Han framhöll bl. a. att studenterna
i Lund har andra effektiva
kanaler. Man är inte nöjd med det sätt
på vilket universitetsdemokratin fungerar,
men — sade studentkårens ordförande
— det existerar en positiv attityd
från universitetets sida som gör att
det går att föra fruktbara diskussioner
om ytterligare demokratisering.

Herr talman! Det är tydligen möjligt
att nå samförstånd och att överbrygga
motsättningar. Jag har pekat på
en tänkbar orsak till motsättningarna,
nämligen bristen på kunskap om och
förståelse för de demokratiska spelreglerna.
Orsakerna är emellertid flera, och
det gäller att klarlägga dem.

Även om jag inte är nöjd med justitieministerns
svar på min interpellation
är jag medveten om att regeringen
inte ensam kan brvta den oroande utvecklingen.
Härvidlag måste alla medverka.

Varför lyckas exempelvis inte de politiska
ungdomsorganisationerna kanalisera
dessa ungdomsgruppers politiska
aktivitet? Är det som Yngve Holmberg
sade i en intervju i söndagens nummer
av Svenska Dagbladet, att vägen till inflytande
i partiernas organ för dessa
Nr 21

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder för

tillhåll för asociala element

ungdomar ter sig maratonmässigt lång
eller att demokratins arbetsformer och
uttryckssätt framstår som alltför trubbiga
vapen? Att unga människor söker
sig fram på nya vägar är en tillgång. Aktiviteten
och engagemanget har vi all
respekt för; uttalanden från en demonstration
inom ramen för de demokratiska
spelreglerna lyssnar vi till. Men i
samma ögonblick som demonstrationen
får inslag av våld känner vi oro för vår
demokrati, och då måste vi även söka
komma underfund med bristerna samt
avhjälpa dessa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att förhindra att utrymda fastigheter blir
tillhåll för asociala element

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat mig, om jag är
beredd att medverka till åtgärder för att
förhindra att helt eller delvis utrymda
fastigheter blir tillhåll för asociala
element.

Enligt min mening är det en angelägen
samhällsuppgift att slå vakt om
goda boendeförhållanden i den äldre
stadsbebyggelsen och att hindra att sociala
missförhållanden uppstår. Denna
uppgift rymmer emellertid många problem,
bl. a. polisiära.

I polisens åligganden ingår som en
viktig uppgift att förebygga brott som
hör under allmänt åtal. En av de många
brottsförebyggande åtgärder som polisen
rutinmässigt vidtar är bl. a. att övervaka
sådana platser, där asociala element
kan tänkas uppehålla sig. Som
herr Fridolfsson har framhållit, har
rivningsfastigheterna särskilt i de större
städerna ofta visat sig vara platser

att förhindra att utrymda fastigheter blir

där kriminella element av olika slag uppehåller
sig. Polisen har uppmärksamheten
riktad på problemet. Övervakning
sker främst genom skyddspolisens
civilpatruller, som ofta samarbetar med
personal från sociala myndigheter. Det
har visat sig att de personer som anträffas
vid dessa besök många gånger
är i stort behov av hjälp och vård i en
eller annan form. Om man misstänker
eller får kännedom om att husen har
blivit tillhåll för kriminella element ingriper
man givetvis med de resurser
som står till buds men att genom polisbevakning
generellt tillse att obehöriga
inte vistas i rivningshusen är inte
möjligt. I första hand åligger det fastighetsägaren
själv att skydda sin egendom
genom lämpliga åtgärder.

Som jag ser det bör man först och
främst tillse att de fastigheter som efter
hand skall saneras hålls i gott skick
och att lägenheterna underhålls i sådan
utsträckning att de är fullt användbara
för sitt ändamål fram till dess
det av fastighetsekonomiska eller andra
skäl är motiverat att rivning sker.
De antydda frågeställningarna uppmärksammas
i den nyligen framlagda
propositionen om ny hyreslagstiftning.

I vad mån ingripande av annan art
behövs för att komma till rätta med
fastighetsägare som försummar sina fastigheter
utreds, såsom herr Fridolfsson
har uppmärksammat, inom justitiedepartementet.
Det är för tidigt att nu
säga något om vad som kan bli resultatet
av den utredningen.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm

(b):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min interpellation.
I de flesta större städer pågår som
bekant ett kontinuerligt arbete med sanering
av fastighetsbeståndet. Orsakerna
till detta är framför allt två: dels

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21 43

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förhindra att utrymda fastigheter blir
tillhåll för asociala element

vill man åstadkomma en tidsenlig stadsplanering,
dels ser man sig tvungen att
riva gamla, dåliga fastigheter. På grund
av gällande bestämmelser om byggnadsförbud
och rivningstillstånd etc. uppkommer
ofta det förhållandet att rivningsfastigheterna
under lång tid helt
eller delvis kan stå obebodda. Dessa
outnyttjade lägenheter tas inte sällan i
besittning av ett asocialt klientel, som
saknar fast bostad. Härigenom uppstår
det i rivningshusen en slum i form av
s. k. knarkarkvartar och tillhåll för alkoholister.
Men det är inte bara rivningsfastigheterna
som förslummas genom
att de invaderas av främmande
element; det allvarliga är att detta förstör
trevnaden inom stora områden —
hela kvarter blir otrivsamma.

Fastighetsägarna har hamnat i en besvärlig
situation när det gäller att kunna
freda fastigheterna och sina hyresgäster
från detta missanpassade klientel.
Jag skulle kanske tillägga att det på
denna punkt inte föreligger något motsatsförhållande
mellan hyresgästerna
och hyresvärdarna. Båda parter är lika
bekymrade och ofta lika rådlösa —
nej, det är nog mera korrekt att säga
att det är hyresgästerna som drabbas
hårdast av den aktuella situationen.

Justitieministern framhåller i sitt
svar att det inom departementet pågår
en utredning för att undersöka behovet
av speciella maktmedel mot fastighetsägarna,
men att det ännu är för tidigt
att säga något om vad resultatet kan
bli av denna utredning. Jag kan väl aldrid
tro att statsrådet Kling är inne på
tanken att hälsovårdsnämnderna skulle
ålägga fastighetsägarna att hålla rivningshusen
i sådant skick, att sanitär
olägenhet icke uppstår, för att tillmötesgå
det klientel som utan rätt tagit
husen och lägenheterna i besittning.
Givetvis kan det i vissa fall vara befogat
med ett åläggande för fastighetsägaren
att se till att rivningshusen inte
leder till sanitär olägenhet för de om -

givande bostadskvarteren — men det
är en annan sak.

I interpellationen frågade jag justitieministern,
om han var beredd att medverka
till åtgärder för att förhindra
att helt eller delvis utrymda fastigheter
blir tillhåll för asociala element. Justitieministern
svarar: »I första hand
åligger det fastighetsägaren själv att
skydda sin egendom genom lämpliga
åtgärder.» Statsrådet gör detta till en
fastighetsägarfråga, men det är ingen
fastighetsägarfråga. Interpellationen
handlar om ett stort, allvarligt samhällsproblem.
Det gäller människor och deras
boendemiljö. Denna har för många
blivit odräglig just därför att ett visst
klientel — ofta svårt nedknarkade ungdomar,
en del i stort behov av vård —
tagit sig in i fastigheter eller lägenheter
och därvid fördärvat trivseln inte bara
för de närmaste grannarna utan för hela
kvarter.

Statsrådet Kling säger i sitt svar att
därest man får kännedom om att rivningshus
blir tillhåll för kriminella element
ingriper man givetvis med de resurser
som står till buds, men att genom
polisbevakning tillse att obehöriga
inte vistas i rivningshusen är inte möjligt.
Men hur hushållar man då med
polisens resurser exempelvis här i
Stockholm? Jo, man tvingas avdela något
hundratal man för att bevaka ambassader,
man har poliser som parerar
otillåtna och odemokratiska demonstrationer.
Allt detta är tyvärr nödvändigt,
och det har regeringen och dess
närstående press ett stort ansvar för.

Det vore emellertid intressant att med
anledning av justitieministerns interpellationssvar
få ett par punkter klarlagda.
När blir den utredning som pågår
i departementet om eventuellt ingripande
mot fastighetsägare klar? Anser
statsrådet att det vore motiverat att
denna utredning även undersöker möjligheterna
att förhindra obehörig inflyttning?
— Möjligheterna att med nu -

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Interpellation ang. avkortad studiegång för

varande lagstiftning komma till rätta
med det problemet är mycket begränsade.
Vilka lämpliga åtgärder åligger
det enligt justitieministerns uppfattning
fastighetsägaren att vidta mot det beklagansvärda
men ändå icke önskvärda
klientel som flyr in i rivningshusen?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort när jag svarar på de nya frågorna.

Utredningen blir klar i höst. Vilka
lämpliga åtgärder den kommer att föreslå
vet jag givetvis inte förrän arbetet
är avslutat. Men utredningen skall inte
syssla med spörsmål som gäller förhindrande
av obehörigas inflyttning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en å bordet vilande skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående anslag till fortsatt
utredning om riksdagens lokalfrågor.

§ 16

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 1198.

§ 17

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 83—87, bevillningsutskottets
betänkande nr 39, bankoutskottets
utlåtanden nr 28, 30 och
31, första lagutskottets utlåtanden nr
26—29, tredje lagutskottets utlåtande nr
40, jordbruksutskottets utlåtande nr 23
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 31—33.

grundutbildning av sjuksköterskor
§ 18

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Tobé (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående kontroll över trafiken
med översnöfordon,

herr Thylén (h), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
planeringen av industriområden,
och

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående ökad utbildning
av arbetsterapeuter.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 19

Interpellation ang. avkortad studiegång
för grundutbildning av sjuksköterskor

Ordet lämnades på begäran till

fru LEWÉN-EL1ASSON (s), som yttrade: Herr

talman! I april i fjol fattades
beslut som syftade till att ge vårdpersonal
nya möjligheter till vidareutbildning,
s. k. avkortad studiegång för
grundutbildning av sjuksköterskor. Beslutet
innebar bl. a. en ny och längre
utbildningsgång för dem som startat
som biträdespersonal och vidareutbildats
till undersköterska.

Ett år efter reformens genomförande
kan konstateras att inte en enda sådan
kurs anordnats i landet. Från något
håll har rapporterats att intresset för
den avkortade utbildningen varit så
ringa bland undersköterskorna att planerade
kurser fått inställas.

Det är mycket som talar för att dessa
kurser snarast bör komma i gång. Dels
är behovet av sjuksköterskeutbildad arbetskraft
mycket stort, dels ger den avkortade
utbildningen vårdpersonalen

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Interpellation ang. avkortad studiegång

en chans till vidareutbildning, som kanske
kan göra vårdyrkena mer attraktiva
för ungdomar som står inför yrkesval.

Det bristande intresset hos undersköterskorna
som påtalats kan ha
många förklaringar. En bidragande orsak
kan vara studiekostnaderna. Biträdes-
och undersköterskeutbildningen
medger löneförmåner som vida överstiger
studiemedelsbestämmelserna. För
att kunna komma in vid kurserna för
den avkortade utbildningen måste man
vidare ha tjänstgjort som undersköterska
minst ett och ett halvt år. Tre terminers
studier med enbart studiemedel
enligt studiemedelsförordningen
kan för denna grupp medföra betydande
ekonomiska påfrestningar och det
kanske finns anledning vidta speciella
åtgärder härvidlag.

Under åberopande av det sagda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet Moberg få ställa följande
frågor:

Vill statsrådet redogöra för vilka åtgärder
som vidtagits i syfte att få i
gång den avkortade studievägen för
grundutbildning av sjuksköterskor?

Överväger statsrådet åtgärder som
syftar till att undanröja de eventuella
administrativa eller ekonomiska hinder
som kan föreligga för rekryteringen till
den avkortade studiegången?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 172, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
särskilt stöd åt äldre arbetslösa
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14
december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,
m. in. dels ock i
ämnet väckta motioner.

för grundutbildning av sjuksköterskor

§ 21

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkning i rätten
att utbekomma allmänna handlingar,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 22

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 78, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, motionerna:

nr 1199, av herr A damsson,
nr 1200, av herrar Ohlin och Skoglund,
och

nr 1201, av herr Tobé;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 83, angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m,, motionerna:

nr 1202, av herr Gustafsson i Kårby
m. fl.,

nr 1203, av herr Hugosson m. fl.,
nr 1204, av herr Nordstrandh in. fl.,
och

nr 1205, av herrar Tobé och Nyberg;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 88, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionen
nr 1206, av herrar Eliasson i Moholm
och Björkman;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 89, med förslag till lag om förnyelse
av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut,
m. in., motionerna:

nr 1207, av fru Kristensson m. fl,
och

nr 1208, av herrar Nyberg och Tobé;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 93, med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under åren
1970—1974 till försäkringen för tillläggspension,
motionerna:

nr 1209, av herr Bohman m. fl.,

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

nr 1210, av herr Börjesson i Glömminge,
och

nr 1211, av herrar Weden och Eliasson
i Sundborn;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 94, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256),
m. in., motionen nr 1212, av herr Adolfsson
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 98, med förslag till lag om
upphävande av förordningen den 18
juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, in. m., motionen
nr 1213, av herr Hermansson in. fl.;

i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 103, angående effektivisering
och samordning av statens skogsföretag,
m. in., motionerna:

nr 1214, av herr Hansson i Skegrie
in. fl., och

nr 1215, av herr Nilsson i Lönsboda
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 117, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 9 april 1965
(nr 94) om polisregister in. in., motionen
nr 1216, av herr Hamrin i Jönköping; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 118, angående uppförande av
förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen
i Stockholm, motionerna:
nr 1217, av herr Bohman m. fl., och
nr 1218, av herrar Sundkvist och
Persson i Heden; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri, motionerna: nr

1219, av herr Carlshamre m. fl.,
och

nr 1220, av herr Hermansson m. fl.
Dessa motioner bordlädes.

§ 23

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

På grund av utlandsresa anhålles härmed
om ledighet från riksdagsarbetet
fr. o. m. den 6 maj t. o. m. den 12 maj
1968.

Stockholm den 2 maj 1968

Svante Lundkvist

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om befrielse
från deltagande i riksdagsgöromålen
under tiden den 2—11 maj 1968 för
bevistande av en konferens med Europa-parlamentariker
i Bonn och Europarådets
session i Strasbourg.

Stockholm den 26 april 1968

Gösta Bohman

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 24

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående stationeringen
av lantbruksnämndernas konsulenter
och instruktörer,

herr Nilsson i Bästekille (h), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående importförbud på
grönsaker som icke kan garanteras vara
rena från skadeinsekter,

herr Eliasson i Sundborn (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående utredning
rörande bokmarknadens problem,
samt

herr Ekström i Iggesund (s), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående beredande av sysselsättning
för viss friställd arbetskraft
inom Gävleborgs län.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.41.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Fredagen den 3 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 24
nästlidne april.

§ 2

Svar på interpellation ang. amerikanska

bombplans flygningar över nordiskt
område, m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för
att besvara herr Janssons interpellation
angående amerikanska bombplans flygningar
över nordiskt område, m. m.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
Erlander lämnade nu en kort
sammanfattning av dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med anledning av herr
Janssons interpellation angående amerikanska
bombplans flygningar över
nordiskt område vill jag meddela följande.

Jag vill först och främst fastslå att
den svenska regeringen självklart inte
ger tillstånd till att utländska plan med
atombombslaster flyger genom svenskt
luftrum.

Vad övriga nordiska länder beträffar
vill jag hänvisa till att den danska regeringen
efter det amerikanska bombplanets
störtning vid Thule upprepade
gånger klargjort att kärnvapen inte
finns lagrade på Grönland och att överflygningar
av Grönland med sådana va -

pen icke äger rum. Detta framgår exempelvis
av ett meddelande från det
danska utrikesministeriet den 29 januari
i år och av ett uttalande av utrikesminister
Hartling den 7 februari efter
ett sammanträde med det danska folketingets
utrikesnämnd. »Som bekant
skedde olyckan», framhöll Hartling vid
detta senare tillfälle, »under ett försök
till nödlandning och regeringen har säkerhet
för att det inte finns kärnvapen
på Grönland och att överflygningar av
Grönland med sådana vapen inte äger
rum. Regeringen har beslutat uppta
överläggningar med USA i syfte att säkerställa
att detta förhållande vidhålls
i framtiden.»

Jag vill i detta sammanhang vidare
hänvisa till att den isländske utrikesministern
Emil Jönsson vid en debatt
i alltinget den 23 januari i år uttalade
att det råder full enighet mellan den isländska
och den amerikanska regeringen
om att kärnvapen inte får baseras
på isländskt territorium och att kärnvapenbeväpnade
flygplan inte har tilllåtelse
att flyga över eller landa på
Island.

Vad Norge beträffar utfärdades bestämmelser
i ämnet den 19 januari 1951.
Det norska försvarsdepartementet hänvisade
i ett pressmeddelande den 23 januari
till dessa bestämmelser, enligt vilka
alla utländska flygplan måste ha särskilt
tillstånd för att överflyga norskt
område. Det heter i pressmeddelandet
att flygningar, som är av sådan karaktär
att de kan antas få särskilda politiska
och ekonomiska konsekvenser för
Norge, vid varje särskilt tillfälle måste
godkännas av försvarsdepartementet.

Nr 21

Fredagen den 3 maj 19C8

Svar på interpellation ang. amerikanska bombplans flygningar över nordiskt

område, m. m.

Särskilda regler gäller också beträffande
flygplanens beväpning och utrustning
samt beträffande det sätt på vilket
norska myndigheter skall utöva kontroll.

Såsom framgår av detta vill jag konstatera
att — i motsats till vad interpellanten
synes anta — utländska kärnvapenlastade
plan inte har »permanent
flygroute över nordiskt område».

Den andra punkten av herr Janssons
fråga gäller de hälsorisker som kan vara
förbundna med att radioaktivt material
spreds då det amerikanska flygplanet
störtade vid Thule. Härtill vill
jag svara följande.

Tack vare den forskning, som bedrivs
vid försvarets forskningsanstalt med inriktning
på skydd mot kärnvapens verkan,
finns inom landet förutsättningar
att bedöma bl. a. om hälsovårdsrisker
föreligger i vårt land av katastrofer liknande
den av herr Jansson omnämnda.

Utgångspunkt för vår bedömning i
förevarande fall är den i öppna källor
tillgängliga informationen. Av den synes
framgå att det havererade flygplanet
burit fyra vätevapen med vartdera
en styrka om drygt 1 megaton.

Några detaljerade upplysningar om
mängden och sammansättningen av det
radioaktiva material som spreds då det
amerikanska bombplanet störtade vid
Grönland är för närvarande inte tillgängliga.
Det är emellertid klarlagt, att
någon kärnladdningsexplosion ej inträffade.
Detta innebär att det spridda
radioaktiva materialet i huvudsak bör
bestå av alfa-radioaktiva ämnen. Av
hälsofysikalisk betydelse är i detta sammanhang
främst plutonium 239. Den totala
mängden av detta ämne torde ha
varit i storleksordningen 10—20 kilo.

De alfa-radioaktiva ämnen, som är
aktuella i detta sammanhang, utgör en
väsentlig hälsorisk endast då de kommer
in i människokroppen genom inandning
eller genom förtäring. Till
skillnad från vissa av de radioaktiva

ämnen, som bildas vid kärnladdningsexplosioner,
tas dock de här aktuella
ämnena upp i matsmältningsorganen
hos djur och människor endast i mycket
ringa omfattning. Den väsentliga
hälsorisken för människor är därför i
detta fall inandning av finfördelat stoft
samt förtäring av direktkontaminerat
material, t. ex. smältvatten innehållande
stoftpartiklar. Kontaminering genom
livsmedel, t. ex. fisk, är generellt av
mindre betydelse, då huvuddelen av de
radioaktiva partiklarna passerar ut med
fiskens avföring.

Vid den explosion av sprängämnen
och/eller flygbränsle, som torde ha inträffat
vid planets störtning, kan en viss
del av det radioaktiva materialet ha
spritts i omgivningen som ett moln av
finfördelade partiklar. Ett sådant moln
har mycket kort livslängd (mindre än
några timmar) under här aktuella förhållanden
och innebär därför en kortvarig
och lokal kontamineringsrisk för
de personer, som eventuellt vistades i
närheten av den plats, där störtningen
ägde rum.

I nedslagsplatsens omgivning torde
en beläggning av finfördelat radioaktivt
stoft förekomma, som innebär en
lokal hälsorisk, därigenom att stoftet
kan förtäras via smältvatten o. d.

Den del av det radioaktiva materialet,
som eventuellt kan ha förts med ner
i havet vid störtningen, kan måhända
ha orsakat en viss risk för lokala, tillfälliga
— men troligen obetydliga —
höjningar av aktivitetsnivån i fisk och
andra havsdjur. Någon höjning inom
större områden, som skulle medföra att
aktivitetsnivån inom de nordatlantiska
fiskeområdena skulle nå ett värde som
motiverar några konsumtionsbegränsningar,
är så osannolik, att den i praktiken
kan uteslutas.

Självfallet har alla stater intresse av
att atmosfären och oceanerna inte genom
en enskild stats förvållande påverkas
på ett sådant sätt att risker upp -

49’

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21

amerikanska bombplans flygningar över nordiskt

Svar på interpellation ang.

område, m. m.

kommer för människor eller för växtoch
djurvärld. Den svenska regeringen
följer utvecklingen på detta område
med uppmärksamhet. Något särskilt
initiativ med anledning av störtningen
på Grönland övervägs dock inte.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka statsministern
för det utförliga svaret på min
interpellation, vilket har delats ut till
kammarens ledamöter.

Då jag framställde interpellationen
den 2 februari var bestörtningen över
den amerikanska B-52-ans haveri med
kärnvapenlast stor i alla nordiska länder
och betraktades som ett ytterst allvarligt
incitament till utrikespolitiska
förvecklingar. Därtill kom att man i
varje fall inte då kunde överblicka följderna
för människornas hälsa, därest
radioaktiva ämnen skulle få spridning
med vattnet och vindarna.

Statsministerns svar avdramatiserar
vad som hänt. Jag vill gärna ge uttryck
åt den meningen, att en sådan avdramatisering
inte är det mest angelägna.
Statsministern avstår från —- och det
kan jag förstå — att göra någon politisk
värdering av det inträffade. Vill
man göra en sådan värdering i klartext,
kommer man inte ifrån att de amerikanska
vätebomblastade B-52-ornas patrullflygniingar
i polarområdet, i detta
fall över en suverän stat, utgör ett
led i USA:s krigsförberedelser och är
ett uttryck för aggressions- och påtryckningspolitik
men framför allt en ansvarslös
lek med kärnvapen, som sätter
fred och säkerhet i fara.

Statsministern säger i sitt svar »att
den svenska regeringen självklart inte
ger tillstånd till att utländska plan med
atombomblaster flyger genom svenskt
luftrum». Denna deklaration kan synas
självklar, men saknar därför inte betydelse
som ett understrykande av neutralitetens
principiella och praktiska in -

nebörd, och jag uppfattar den på detta
sätt.

I interpellationssvaret återges uttalanden
av den danske utrikesministern
Hartling och den isländske utrikesministern
Emil Jönsson. Den danske utrikesministern
ger besked om att kärnvapen
inte finns lagrade på Grönland
och att överflygningar av Grönland med
sådana vapen inte äger rum, d. v. s. att
de amerikanska patrullflygningarna i
polarområdet undviker grönländskt
luftrum.

Minst lika intressant är den tidigare
danske utrikesministern Hans Tabors
uttalande den 22 januari, där det heter
på följande sätt:

»Det är dock välbekant att USA med
hänsyn till västerns säkerhet ständigt
har atomflyg i luften. Det är klart att
mot bakgrunden av bristen på flygplatser
i det arktiska området kan uppstå
nödsituationer där en landning på grönländsk
flygplats kan bli nödvändig. Det
framgår av de amerikanska upplysningarna
att det varit fråga om en nödlandning
eller nödlandningsförsök i Thuleområdet.
»

I det citat som återges av nuvarande
danske utrikesministern Hartlings uttalande
om att inga överflygningar med
kärnvapen över Grönland äger rum säger
denne: »Regeringen har beslutat
uppta överläggningar med USA i syfte
att säkerställa att detta förhållande vidhålls
i framtiden.»

Nog har man väl rätt att av detta tillkännagivande,
om att Danmarks regering
beslutat att uppta förhandlingar
med USA, dra den slutsatsen, att den
danska regeringen känner oro och att
allt inte tycks vara självklart och problemfritt.
Det hade varit intressant, om
statsministern hade kunnat komplettera
sitt svar med en information om huruvida
dessa överläggningar kom till
stånd!

I går kväll sändes ett televisionsprogram
över Danmark om hela denna af -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Svar på interpellation ang. amerikanska

område, m. m.

fär. Den ende danske politiker som deltog
i detta televisionsprogram var den
danske utrikesministern Hartling. Denne
framhöll i sitt tal bl. a.: »Vi står
hårt på» — översatt till svenska, »vi
kräver» — »att inget flyg med kärnvapen
får gå över Grönland och att inga
atomvapen lagras på danskt område».
Han sade emellertid i sitt uttalande, att
man ännu inte fått svar från USA:s regering.
Det framgick också av hans uttalande,
att man ännu var mycket oviss
om överflygningens faromoment, bl. a.
om vad som verkligen skedde, och att
man ännu hoppas på svar från USA
bl. a. beträffande vätebombernas storlek,
som ännu tycks vara en ouppklarad
fråga.

Den mest intressanta frågan i hela
denna historia är enligt min mening
inte besvarad, och jag vet inte heller om
statsministern kan besvara den, nämligen:
År regeringen informerad om huruvida
kärnvapenbärande plan i polarområdet
alltjämt ingår i USA:s kontinuerliga
beredskap? Som jag fått utrikesminister
Hartlings uttalande i den
danska televisionen i går kväll refererat
för mig var han för sin del ännu
inte klar över denna fråga, och då kanske
man inte kan begära att den svenska
regeringen skall känna till saken
bättre.

Men jag skulle vidare vilja fråga: Vad
anser regeringen i så fall om att denna
trafik fortsätter? Hur uppfattas denna
trafik dels i betraktande av vår vilja
till fred och säkerhet och undvikande
av utrikespolitiska förvecklingar i denna
del av världen, dels ur synpunkten
av de internationella konventioner som
finns och den deklaration om förbud
mot användande av kärnvapen som antogs
av 16 :e sessionen med FN:s generalförsamling?
I detta fall rör det sig ju
inte om användande av kärnvapen, men
det är en klar förberedelse när man
ständigt låter flyg ligga i luften med
kärnvapen.

bombplans flygningar över nordiskt

Inte ens de som godtar den amerikanska
propagandans förklaring att
flygkatastrofen vid Thulebasen är en
tillfällighet kan väl värja sig mot tanken,
att inga överenskommelser i världen
med USA:s regering utgör några
garantier mot nya olyckor, mot nya situationer
där det blir nödvändigt att
göra sådana nödlandningar. Vi kan inte
heller förutsätta att varje haveri med
kärnvapenlastade flygplan slutar lika
»gynnsamt» — om jag nu skall våga
använda det ordet — som det gjorde
denna gång.

Vad hade resultatet blivit om kärnvapnen
exploderat? Det finns mycket
olika uppgifter om dessa bombers storlek.
Jag utgår från att den som lämnas
i statsministerns svar är den mest korrekta.
Dagens Nyheters utsände rapporterade
för sin del att bomberna hade
en sprängkraft av 24 megaton, d. v. s.
en sprängverkan motsvarande 24 miljoner
ton trotyl. Som jämförelse kan nämnas
att Hiroshimabomben, som förstörde
den stora japanska staden under
andra världskriget, hade en sprängkraft
av endast 20 000 ton. Om de aktuella
bomberna har en sprängkraft på 1 megaton,
så är de likväl kraftigare än den
bomb som fälldes över Hiroshima.

Men nu detonerade alltså inte dessa
bomber vid Thulebasen. Endast en gick
sönder, och det är denna som antas ha
förorsakat vissa skador. Måhända är
statsministerns svar litet kategoriskt i
det avsnitt där det heter att inga skador
av betydelse har uppkommit. Den
danske vetenskapsman som framträdde
i TV-programmet i går kväll och som
är den danska atomenergikommissionens
utsände till Grönland, uppgav att
det finns radioaktiva ämnen i isen som
kommer att följa med smältvattnet och
att alla lösa partiklar från den skadade
bomben nu väl förpackas för att sändas
till USA. Vetenskapsmannens bedömning
låg nog nära den som görs i
statsministerns svar, men jag har upp -

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21

amerikanska bombplans flygningar över nordiskt

Svar på interpellation ang.

område, m. m.

fattat hans uttalande så, att han likväl
anser farorna vara större än vad som
framgår av svaret.

På min fråga om regeringen överväger
något initiativ ges ett negativt svar.
Låt mig därför, herr talman, sluta med
att uttrycka den meningen, att vi i det
nordiska samarbetets intresse borde
kunna göra sådana diplomatiska framställningar
till USA:s regering, att vi
dels hjälper Danmarks regering att få
ett klart besked om det inträffade, dels
får det besked vi själva behöver för att
kunna göra en allsidig bedömning av
det som inträffat.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! På herr Janssons senaste
fråga vill jag svara att jag knappast
tror att ett neutralt lands demarche
i Washington nämnvärt skulle underlätta
för atlantpaktsstaten Danmark
att få det besked vi naturligtvis vill att
danska regeringen skall få från amerikansk
sida. Jag tror inte att en neutral
stats inblandning skulle göra det lättare
för den danska regeringen att få ett
svar.

Jag vill dessutom säga att jag är litet
ledsen över om mitt svar uppfattats som
ett försök att avdramatisera denna historia.
Det var inte meningen. Även ur
den svenska regeringens synpunkt är
det självfallet en allvarlig sak och jag
kan hålla med om att herr Janssons
skildring av de risker som kan uppstå
i stort sett är riktig. När vissa stora
amerikanska tidningar, bl. a. New York
Times och Washington Post, på ett sätt
som vi trodde var officiellt inspirerat
från den amerikanska regeringens sida,
skrivit att överflygningarna med kärnvapenlaster
skulle upphöra, hade vi
hoppats att dessa uppgifter var riktiga.
Vi har alltjämt förhoppningar om att
dessa stora amerikanska tidningars rapporter
är korrekta. Jag vill absolut inte
medverka till att försöka bagatellisera

de risker som är förenade med dylika
överflygningar.

Däremot måste jag, liksom herr Jansson
gjorde på mina vägnar, svara nej
på frågan om jag vet huruvida de
amerikanska överflygningarna upphört.
Vi har inte fått något besked och tydligen
har inte danskarna heller fått det.

Herr talman! Slutligen vill jag anföra
att jag inte hade tillfälle att se på TVutsändningen
i går. Jag är litet överraskad
över om det skulle finnas en spänning
mellan mitt svar och den danske
expertens analys, om nu den danske
experten var professor Koch, vilket jag
föreställer mig. Enligt herr Janssons beskrivning
kan det inte gärna ha varit
någon annan än professor Koch. Men
han har läst mitt interpellationssvar
och hade ingenting att erinra. Om det
finns en spänning mellan hans uppgifter
och mitt svar skulle det betyda att
han, efter att ha läst mitt interpellationssvar,
skulle ha fått nya informationer.
Jag skulle dock säkert ha fått
kännedom om, ifall det hade funnits
motsättning mellan det av honom lästa
och godkända svaret och det han sade i
går kväll. Jag är därför litet överraskad
över herr Janssons uppgifter.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Beträffande den sista
frågan huruvida det föreligger en viss
spänning, en viss differens mellan
statsministerns svar och den danske
vetenskapsmannens uttalande i går,
skulle jag vilja uttrycka det så, att den
senares resonemang var mer ovisst.
Han betonade i större utsträckning än
statsministern det ovissa i det som inträffat,
och jag tycker det är värt att
notera att man på dansk sida ännu
måste göra det. Jag förmodar att man
betonar denna ovisshet för att så snabbt
som möjligt få fram klarare besked från
den amerikanska regeringen.

När det gäller frågan huruvida patrullflygningarna
med kärnvapenlast

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Svar på interpellation och fråga ang. hjälpinsatser för Vietnams folk

fortsätter, förefaller det som om de alltjämt
gör det. Det är i det sammanhanget
som jag framförde tanken, att svenska
diplomatiska framställningar kunde bidra
till att få slut på denna minst sagt
äventyrliga trafik. Att flyga med kärnvapen
är ju — det vet vi alla —- ett ansvarslöst
handskande med livsfarligt
material — och olyckor kan inte uteslutas
vid något tillfälle.

Statsministern säger att en demarsch
från ett neutralt land säkerligen inte
skulle underlätta en överenskommelse.
Jag vill gärna anmäla att jag har den
helt motsatta meningen. Just framställningar
från en neutral stat — och
svensk neutralitet har under senare år
enligt mitt bedömande genomgått en
väsentlig och positiv uppstramning —
tror jag har stor betydelse och skulle
kanske till och med kunna få den amerikanska
regeringen att överväga att
avstå från att fortsätta denna trafik.

Jag vet inte vilka möjligheter det
finns att i samband med nedrustningsförhandlingarna
i Genéve ta upp dessa
frågor, men det borde rimligen höra
till de fredsbevarande åtgärder som
borde ges prioritet att få ett slut på
denna äventyrliga trafik, som enligt
mitt sätt att se står i strid med internationella
konventioner.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag måste vidhålla att
en inblandning från en neutral stat i
de resonemang som pågår mellan de
två atlantstaterna USA och Danmark
inte skulle hjälpa så mycket. Som jag
sade i mitt första anförande är det
emellertid självfallet att vi är intresserade
av att få ett besked. Längre kan
vi väl inte komma.

Över huvud taget är frågan om atomvapen
på flygplan och fartyg ett problem
som förr eller senare måste tilldra
sig allt större uppmärksamhet. Jag
vill än en gång betona att jag icke vill
medverka till en bagatellisering. Också

i Sundet och Bälten kan olyckor inträffa
på grund av att atomdrivna eller
atomvapenförsedda fartyg passerar.
Risker exempelvis för kollisioner blir
uppenbarligen större om vi bygger
broar; det finns för övrigt redan risk
för att någonting skall hända. Hela
detta problem med transportabla kärnvapen
i luften och på havet är allvarligt,
däri ger jag herr Jansson rätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation och fråga ang.
hjälpinsatser för Vietnams folk

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindkvist har i
en interpellation frågat mig, om regeringen
är beredd att ta initiativ till
hjälpinsatser på bred front för Vietnams
barn. Vidare har herr Antonsson
frågat mig, om den svenska regeringen
är beredd att inom Förenta Nationerna
ta initiativ till en återuppbyggnadsplan
för Vietnam på bred internationell
bas, med syfte att efter det pågående
krigets slut trygga landets framtida
återuppbyggnad och utveckling.

Den svenska regeringen har på olika
sätt engagerat sig för att efter måttet
av vårt lands förmåga medverka till en
bättre framtid för Vietnams folk. Under
de senaste åren har vid flera tillfällen
statliga medel ställts till Svenska
röda korsets förfogande för humanitär
hjälp till både Sydvietnam, Nordvietnam
och Nationella befrielsefronten.
Liksom vid all internationell hjälpverksamhet
är det av stor betydelse

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellation och fråga ang. hjälpinsatser för Vietnams folk

att mottagarlandet får största möjliga
utbyte av våra insatser.

Åtgärder har vidtagits för att undersöka
möjligheterna att utöka de svenska
humanitära insatserna i Vietnam.
Sveriges ambassadör i Peking har inlett
samtal i Hanoi om vad som från
svensk sida kan göras för att ytterligare
hjälpa civilbefolkningen. När den
nordvietnamesiske moskvaambassadören
nyligen besökte Stockholm berördes
också denna fråga.

Vid dessa överläggningar har från
vietnamesiskt håll inte uttalats önskemål
om särskilda insatser för barnen.
Helt naturligt går emellertid de genom
Röda korset kanaliserade medlen i betydande
utsträckning till vård av barn.
Skulle från myndigheterna i Vietnam
inkomma önskemål om en prioritering
i detta avseende från svensk sida, är
regeringen självfallet beredd att pröva
detta i positiv anda. Däremot talar
starka skäl mot att sända barn från
Vietnam för vård och utbildning i Sverige.
Med samma resurser kan vi göra
betydligt större insatser i Vietnam.

För att förbereda hjälp till återuppbyggnaden
av Vietnam när krigshandlingarna
upphört hålls fortlöpande kontakt
mellan de nordiska länderna och
Internationella röda korset. Det är ännu
för tidigt att uttala sig om huruvid
ett initiativ bör tas inom Förenta
Nationerna. Sin positiva inställning har
regeringen framhållit i propositionen
angående en långtidsplan för det statliga
utvecklingsbiståndet genom att
deklarera att vårt land, då kriget upphör,
bör vara berett att effektivt bistå
Vietnams folk i dess återuppbyggnadsarbete.

Vid de nordiska utrikesministrarnas
möte i Oslo den 25—26 april uttalades
att de nordiska länderna bör ta aktiv
del i den återuppbyggnadsverksamhet,
som måste komma att äga rum i Vietnam
när stridshandlingarna har upphört.
I detta syfte arbetar en svensk
studiegrupp under utrikesministerns

ledning med att kartlägga biståndsbehovet
i hela Vietnam. Jag kan försäkra
interpellanten och frågeställaren, att
regeringen med största uppmärksamhet
följer händelseutvecklingen och
noga kommer att pröva varje framställan
om svenska hjälpinsatser för
Vietnams lidande befolkning.

Vidare anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag är självfallet helt
nöjd med statsministerns svar på min
interpellation. Att jag främst framhöll
vikten av särskilda hjälpinsatser för
Vietnams barn beror på det tragiska
faktum, att barnen framstår som krigets
tysta förlorare. Hur många barn
som blivit krigets offer, som fått svåra
skador, som mist föräldrar, släktingar
och vänner finns det inga tillförlitliga
uppgifter om. Vi vet bara att offren är
otaliga och att de humanitära hjälpbehoven
är omätliga. Att regeringen delar
denna grunduppfattning framgår av
statsministerns svar, i vilket en redogörelse
lämnas för den omfattande humanitära
hjälp som genom Röda korsets
förmedling lämnas till såväl Sydvietnam
som Nordvietnam och Nationella
befrielsefronten. Denna hjälpverksamhet
skall också utvidgas. Barnen blir
då delaktiga av hjälpinsatserna, och jag
ger svaret den tolkningen att därest
önskemål framställes om särskild prioritering
av hjälpen till barnen i Vietnam,
så är regeringen villig att pröva
dessa uppslag positivt. Längre kan vi
inte komma nu, men jag vill ge uttryck
för den uppfattningen att vår insats för
humanitär hjälp bör göras — såsom
utrikesministern uttryckte det i sitt
förstamajtal — synnerligen omfattande.

Men hjälpinsatserna har också en
annan sida som förtjänar att uppmärksammas.
Det gäller de insatser vi kan
göra antingen direkt i samverkan med
övriga nordiska länder eller indirekt
genom ett större hjälpengagemang för

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Svar på interpellation och fråga ang. hjälpinsatser för Vietnams folk

Vietnams återuppbyggnad. Planeringen
av dessa insatser pågår nu under utrikesministerns
personliga ledning, och
planerna skall vara klara när krigshandlingarna
upphört. Vi måste ta vår
andel av kostnaderna för återuppbyggnaden,
även om denna andel kommer
att bli stor. Jag förmodar att det inte
blir billigt — det kan komma att kosta
100 miljoner kronor och möjligen mera.
Vi får emellertid bereda oss att vara
med och betala den skuld till Vietnams
folk som den väldiga amerikanska
krigsmaskinen förorsakat. Statsministern
kan vara helt övertygad om att
en bred opinion ger sitt helhjärtade
stöd åt regeringens engagemang.

Vad man emellertid redan nu på diskussionsplanet
vill uppmärksamma är
vikten av att den hjälp som ligger utanför
det traditionellt humanitära, således
återuppbyggnaden, får en klar betoning
och inriktning. När dessa åtgärder
sätts in — och vi hoppas verkligen
att fredsförhandlingarna nu äntligen
på allvar kommer i gång och kan
slutföras någorlunda snabbt — bör en
prioritering ske. Med hänvisning till
dagens kända situation måste den del
av Vietnam som drabbats hårdast och
mest skoningslöst, nämligen Nordvietnam,
i första hand bli föremål för de
hjälpinsatser som vi betecknar som
återuppbyggnad. Där hittar vi inte bara
de flesta förstörda industrianläggningar,
trafikpunkter och administrativa
centra, utan där finner vi också ett
påtagligt gensvar för sociala ambitioner
och medveten samhällsplanering. Sydvietnam
bör komma i fråga först när
verkligt demokratiska val genomförts
och landet fått en regering som arbetar
på uppdrag av sitt eget folk. Våra hjälpinsatser
skall enligt min mening ha en
sådan inriktning att den stimulerar och
uppmuntrar de sociala rörelserna. Med
den politiska struktur, som Sydvietnam
har i dag men som jag hoppas kommer
att förändras så snart amerikanerna
åkt hem till sitt eget land och åter -

uppbyggnaden påbörjats, löper en omfattande
biståndsinsats risken att konservera
ett politiskt och ekonomiskt
system, som i sin nuvarande form är
oss motbjudande. Jag utgår från att
planeringen av hjälpbehovet tar hänsyn
till sådana realiteter, men jag har
velat föra detta på tal vid dagens interpellationsdebatt.

Samtidigt som jag tackar statsministern
för ett positivt svar på min interpellation
vill jag gärna ge en välförtjänt
honnör för den medlande roll
som den svenska regeringen under senare
år spelat när det gällt att förmedla
kontakter och budskap mellan företrädare
för Nordvietnam och USA. De
nu planerade ökade humanitära hjälpinsatserna
och den pågående planeringen
av en omfattande insats under återuppbyggnadsperioden
kan inte väcka
annat än förtroende och tillit hos en
alltmera växande svensk opinion.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens statsministern för svaret
på min fråga.

Vid riksdagens utrikesdebatt den 21
mars väckte jag tanken på ett svenskt
initiativ för en återuppbyggnadsplan
för Vietnam. Anledningen härtill var
att denna vitala framtidsfråga inte berördes
i den utförliga regeringsdeklaration
som då lämnades kamrarna.
Ingen av regeringens ledamöter gav i
debatten något besked om hur regeringen
såg på den fråga som jag då väckte,
och dagen efteråt, den 22 mars, frågade
jag därför hans excellens statsministern,
om den svenska regeringen är
beredd att inom Förenta Nationerna
ta initiativ till en återuppbvggnadsplan
för Vietnam på bred internationell
bas, med syfte att efter det pågående
krigets slut trygga landets framtida
återuppbyggnad och utveckling.

Herr Lindkvist, som frågat om den
svenska regeringen var beredd att ta
initiativ till större insatser för Vietnams

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellation och fråga ang. hjälpinsatser för Vietnams folk

barn, kommenterade också svaret på
den fråga som jag hade ställt. Därför
kanske jag kan göra mitt anförande
kort, men jag vill i varje fall göra några
kommentarer.

Statsministern svarar att fortlöpande
kontakter hålls med de nordiska
länderna och Internationella röda korset
men att det ännu är för tidigt att
uttala sig om huruvida initiativ bör
tas inom Förenta Nationerna. Jag skall
villigt erkänna att när jag började fundera
över denna fråga var min åsikt
näraliggande den som statsministern
har givit uttryck åt. Vi är väl alla medvetna
om att det första målet måste
vara att få slut på detta tragiska krig.
Men jag har samtidigt kommit fram
till den bestämda åsikten, att en samstämmig
förklaring från Förenta Nationernas
medlemsstater att de är beredda
att solidariskt medverka till Vietnams
återuppbyggnad efter kriget med
stor sannolikhet skulle få en gynnsam
effekt också på själva fredsförhandlingarna.
Det skulle klargöra för det
vietnamesiska folket och Vietnams
statsledningar att Förenta Nationernas
medlemsstater bärs av en solidaritet
över gränserna som är en realitet.

Jag är medveten om att det vietnamesiska
folket har grundad anledning
till misstro mot en del av Förenta Nationernas
medlemsstater, och därför är
jag övertygad om att en sådan förklaring
från Förenta Nationernas sida
skulle undanröja mycken misstro. Visserligen
är inte fredsförhandlingar inledda,
och sporadiska krigshandlingar
pågår ännu, men man kan å andra sidan
ställa frågan: Kan det över huvud
taget vara för tidigt att planera för en
återuppbyggnad av ett så totalt krigshärjat
och sönderslaget land som det
fattiga Vietnam i dag är?

Statsminister Erlander säger i svaret
att en svensk studiegrupp under utrikesministerns
ledning arbetar med att
kartlägga biståndsbehovet i hela Vietnam.
Jag är en aning överraskad över

att detta initiativ inte nämndes i regeringsdeklarationen
vid utrikesdebatten
den 21 mars; det skulle vara intressant
att höra när den arbetsgruppen tillsattes.

I svaret sägs att fortlöpande kontakt
hålls med de nordiska länderna och
Internationella röda korset. Det är ett
lovvärt initiativ, men det räcker ingalunda.
Enbart nordiska insatser för
Vietnams återuppbyggnad kommer inte
att förslå långt. Vi skall märka att när
den fred kommer som vi alla hoppas
på stundar ett gigantiskt återuppbyggnadsarbete,
om demokratin skall kunna
befästas och folket inom rimlig tid
få drägliga materiella levnadsvillkor.
Detta återuppbyggnadsarbete kommer
att få väldiga dimensioner eftersom detta
land, som vi alla vet, härjats av krig
under ett 20-tal år.

Jag är liksom herr Lindkvist tacksam
för de fredssonderingar som den
svenska regeringen sedan länge har
bedrivit, men jag vill med allvar och
övertygelse hävda att Sverige skulle
göra en måhända än mer konstruktiv
insats, om man i FN tog initiativ till
en återuppbyggnadsplan av det slag
som jag här har antytt. Vietnam bör
garanteras omfattande internationell
hjälp, ekonomisk och humanitär, om
detta underutvecklade och sönderslagna
lands näringsliv över huvud taget
skall kunna resas ur spillrorna efter
krigets förödelse. Världens demokratier
får inte stå oförberedda och tomhänta
den dag fred råder i Vietnam.
Gör de det, är jag rädd för att detta
land trots sin starka vilja till oberoende
kan komma att ligga öppet för infiltration
av totalitära regimer, helt
enkelt därför att landet är så fattigt
att det trots sina egna ansträngningar
kan bli tvingat att ta emot hjälp från
vilket håll denna än bjuds.

Statsministern försäkrar att regeringen
noga kommer att pröva varje framställning
om svenska hjälpinsatser för
Vietnams folk. Jag är tacksam för den

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Svar på interpellation och fråga ang. hjälpinsatser för Vietnams folk

förklaringen. Jag är övertygad om att
den delas av hela riksdagen och hela
det svenska folket; den ligger helt i
linje med den svenska inställningen.

Herr talman! Mot bakgrunden av de
aspekter jag här kortfattat tecknat vill
jag vädja till statsministern att så snart
tillfälle erbjuds också ta ett svenskt
initiativ för en återuppbyggnadsplan
på bred internationell bas för hela
Vietnam.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Till vad interpellanten
herr Lindkvist anförde har jag inga
kommentarer att göra. Han uttryckte
ganska väl tankegångar som jag på
regeringens vägnar anser mig kunna
dela.

Det är väl inte heller så mycket som
skiljer frågeställaren herr Antonssons
uppfattning och min. Men ett par kommentarer
vill jag ändå göra med anledning
av herr Antonssons inlägg.

Hjälpen till Vietnam kan väl delas
upp i två olika avsnitt. Vi har först
den omedelbara hjälpen: att klara de
behov som kriget drar över Vietnams
folk just nu. Vi har där Röda korset som
instrument, och vi använder Röda korset.
Jag tror att det vore en fördel om
också den privata hjälpverksamheten i
betydande utsträckning kanaliserades
genom Röda korset. Jag har inte funnit
att herr Antonsson på den punkten
har någon annan mening. Men han
säger, att man när det gäller den långsiktiga
insatsen för Vietnams folk bör
ta initiativ i FN. Och så frågar han,
när den här nordiska gruppen började
sitt arbete.

Jag kan på den senare punkten inte
ange något exakt datum. Men det var
1967 som den nordiska gruppen började
sitt arbete, alltså långt innan herr
Antonsson framställde sin fråga. Den
svenska studiegruppen arbetar under
utrikesministerns ledning men med direkt
utnyttjande av den kapacitet, de

kunskaper och den ingående kännedom
om behoven i Vietnam som Öberg
genom sina besök skaffat sig. Jag tror
inte att vi kan finna någon som är
lämpligare att under utrikesministerns
ledning planlägga den hjälpverksamheten.
Öberg har arbetat under inte
fullt ett år. Vi har en nordisk grupp,
och vi har inte velat publicera någonting
om dess verksamhet förrän alla
de nordiska ländernas regeringar vid
utrikesministermötet i Oslo den 25—26
april medgav att gruppens existens
skulle tillkännages. Det är, herr Antonsson,
inga dolda planer som varit orsaken
till att vi inte velat meddela
detta förrän nu; orsaken är helt enkelt
att vi när det gäller en nordisk grupp
vill vara överens om publiceringen
innan en sådan sak sker. Studiegruppen
har meddelat att den i juni månad skall
vara färdig med en ganska omfattande
rapport, som skall beskriva vad vi
nu vet om de behov som kommer att
finnas i Vietnam när kriget är slut.

Sedan får de nordiska ländernas regeringar
ta upp en diskussion om vad
de är beredda att göra. Det är ju inte
alls uteslutet att det — på samma sätt
som många gånger förr — visar sig att
man vid utarbetandet av planerna på
detta utomordentligt viktiga återuppbyggnadsarbete
får anlita internationella
organisationer —• Förenta Nationerna
— men det blir en fråga som
vi får anledning att ta ställning till när
rapporten är färdigställd i juni månad.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill uttala också
vårt helhjärtade instämmande i vad
som här har sagts om viljan att åstadkomma
väsentliga bidrag till de stora
återuppbyggnadsinsatser som kommer
att behövas i Vietnam. Jag tror att det
är helt riktigt som har sagts från denna
talarstol i dag att en överväldigande
majoritet av Sveriges befolkning
ställer sig bakom sådana avsikter.

Men jag vill också ställa frågan var -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellation ang. flygtrafiken på länder där krigshandlingar förekommer

för vi inte gör mera redan nu för att
ge Vietnams folk bistånd. Jag behöver
inte här skildra läget i Vietnam; det
känner vi från rapporter i press, radio
och TV. Behovet av insatser på olika
områden är verkligen oerhört. Hittills
har det från vår sida gjorts alldeles
för litet. Det har gjorts enskilda insamlingar,
en del med mycket gott resultat.
Jag vill erinra om att FNL-insamlingen
just i dagarna har passerat enmiljonstrecket.
Jag tycker att det är viktigt
att också från riksdagens talarstol
ge en honnör till framför allt de ungdomar
som dragit det tunga lasset för
att samla in dessa pengar och som därmed
gjort en betydande insats för att
visa vad vi alla känner gentemot Vietnams
folk.

Det är riktigt, som påpekades i statsministerns
svar på interpellationen, att
vissa statliga bidrag givits, men de har
varit alldeles otillräckliga. Jag vill fråga
statsministern om regeringen är beredd
att gå mycket längre på denna
väg, att ställa sig positiv till de yrkanden
som har ställts bl. a. här i riksdagen
om väsentligt ökade insatser för
humanitärt stöd till Vietnams folk. Jag
vill också redan nu, ehuru kammaren
återkommer till denna fråga, uttala min
förhoppning att de motioner som föreligger
i denna fråga skall få en positiv
behandling. I en av dessa krävs att
sammanlagt 20 miljoner kronor skall
anslås till humanitärt stöd till Nordvietnam
och FNL.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
herr statsminister, att det inte råder
några större differenser mellan oss i
denna fråga; jag delar statsministerns
uppfattning att den omedelbara hjälpen
i största utsträckning bör gå via Internationella
röda korset och att vi sedan
kommer in i ett skede med ett långsik:igt
och mycket mera kapitalkrävande
och personalkrävande återuppbyggnadsarbete,
där jag tror att det behövs

en internationell insats, därför att behovet
är så stort. Den differens som
måhända finns består väl i att jag för
min del tycker att man snabbare borde
ta initiativ till en internationell
återuppbyggnadsplan; vi är ju alla medvetna
om hur tungrodda internationella
organ är och hur lång tid det tar innan
arbetet ger resultat och åtgärder
kan vidtas. Men jag får väl i dag nöja
mig med statsministerns svar att man
vill avvakta den nordiska arbetsgruppens
resultat.

När jag ställde frågan, herr statsminister,
om tidpunkten för tillsättandet
av denna grupp så var det betingat
av att det i interpellationssvaret sägs
att de nordiska utrikesministrarna vid
sitt möte i Oslo den 25—26 april uttalade
att de nordiska länderna bör ta aktiv
del i den återuppbyggnadsverksamhet
som måste äga rum när krigshandlingarna
i Vietnam har upphört. Men
sedan står det i interpellationssvaret
att det är en svensk studiegrupp som
arbetar under utrikesministerns ledning.
Det var det som för mig verkade
oklart, nämligen att det dels enligt
statsministerns muntliga svar finns en
nordisk arbetsgrupp och dels en svensk
arbetsgrupp under den svenske utrikesministerns
ledning. Det är något som
inte stämmer här, herr statsminister.
Det är den frågan jag ville ha klarhet
i och på nytt ställer till herr statsministern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. flygtrafiken
på länder där krigshandlingar
förekommer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har
frågat mig om jag anser att gällande

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Svar pa interpellation ang. flygtrafiken på länder där krigshandlingar förekommer

trafiksäkerhetslagar för flygtrafiken
och reglerna för deras tillämpning medger
trafikering på länder där krigshandlingar
utsätter den flygande personalen
för stora faror till liv och lem.

Herr Lorentzon syftar med sin fråga
närmast på den flygtrafik, som det
thailändska flygbolaget Thai International
upprätthåller mellan Bangkok
och Saigon.

Thai har anställt viss svensk flygande
personal. Det rör sig om ett tiotal
personer.

Thailand är medlem av internationella
civila luftfartsorganisationen och
skall alltså följa dess säkerhetsbestämmelser
för internationell luftfart. Att
så sker kontrolleras av den thailändska
luftfartsmyndigheten. Jag har inte anledning
att utgå från annat än att de
thailändska myndigheterna beaktar det
behov av särskilda åtgärder som kan
vara motiverade av krigshandlingar.
Jag har inhämtat att de skandinaviska
luftfartsmyndigheterna anser att Thai’s
tekniskt-operativa standard är fullt acceptabel.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! I sitt svar bekräftar
kommunikationsministern att det av SAS
delägda flygbolaget Thai International
för sina flygningar Bangkok—Saigon använder
svensk flygpersonal. Som bekant
är SAS delägare i detta flygbolag och det
är också känt att det i SAS finns svenska
statliga ekonomiska intressen. Till
Thai Internationals förfogande ställs
även svenskbyggda flygplan. Utan
svenska caravelleflygplan och svenska
flygplansbesättningar skulle de flygningar
det här är frågan om inte kunna
genomföras. Ifrågavarande thailändska
bolag har enligt uppgift inte självt möjligheter
att upprätthålla denna flygtrafik
utan dessa svenska flygplan och
dessa svenska flygbesättningar.
Flygningarna Bangkok—Saigon är

helt i linje med USA:s krigsintressen i
Vietnam. Den flyglinje det här är fråga
om utnyttjas för amerikansk permittenttrafik.
De transporter av styckegods
som även förekommer kan mycket
väl vara i linje med USA:s aktiva
krigföring i Vietnam.

De flygningar det här är fråga om är
också ytterst riskbetonade för den flygande
personalens liv och hälsa. Saigon
är numera ett av de mest trafikerade
flygfälten i världen. Så här skrev en av
Stockholms eftermiddagstidningar för
en tid sedan: »Världens mest trafikerade
flygplats ligger inte i Amerika eller
Frankrike, den ligger 5 kilometer
norr om Saigon. 1 500 plan lyfter och
landar där varje dag och fraktar män
och materiel till denna generations
mest avgörande och hårdaste krig.»

Jag har blivit uppringd av en svensk
flygare, som åtskilliga gånger har flugit
sträckan Bangkok—Saigon tur och
retur. Sedan han slutat sin anställning
anser han att han numera kan ge sina
synpunkter på förhållandena i detta
aktuella fall. Han anför bl. a. följande:
»Att från flygplanet se ut över luftrummet
över Saigon är som att titta in i ett
akvarium med massor av fisk, som gör
tvära girar och dykningar för att undgå
kollision. I luftrummet över Saigons
flygfält finns allt som över huvud taget
går att flyga med, från vanliga civilplan
till helikoptrar och attackplan.
Piloterna måste jämt se upp för att
undgå kollision, då denna risk jämt och
ständigt är överhängande. Härtill kommer
den ständiga faran för nedskjutning.
— Under det att piloterna skall
manövrera för att undgå kollision,
kommer det order från marken att
manövrera för att undgå eldgivningen.
Det blir tvära girar, höger- och vänstersvängar,
störtdykningar och dylikt, som
tillhör sådan flygning. 25 procent av
direktiven från markledningen gäller
hur det skall flygas för att undgå eld.
Trots kollisionsrisken bedömer flygarna
nedskjutningsrisken som den allvar -

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21

Svar på interpellation ang. flygtrafiken på länder där krigshandlingar förekommer

ligaste. Inga fallskärmar finns med i
flygplanen.»

Så långt denne svenske flygare som
varit anställd i det svenskdelägda flygbolaget
Thai International och som åtskilliga
gånger lyft och landat på Saigons
flygfält. Hur kan under dylika
förhållanden de för civilflyget gällande
normala säkerhetsföreskrifterna tillämpas,
eller hur kan under rådande krigsförhållanden
i Vietnam de thailändska
myndigheterna utöva kontroll över att
trafiksäkerheten upprätthålles? Jag vill
för min del beteckna den situation som
råder vid Saigons flygfält som helt i
avsaknad av trafiksäkerhet. Detta flygfält
är ju en del av det slagfält där vår
generations mest avgörande och hårda
krig utkämpas.

Av kommunikationsministerns svar
framgår att han erhållit lugnande besked
av de skandinaviska luftfartsmyndigheterna
och utgår från att de thailändska
myndigheterna beaktar de behov
av säkerhetsåtgärder som kan vara
motiverade av krigshandlingarna. År
inte detta, herr kommunikationsminister,
att vara hoppfull i överkant?

Jag vill, herr talman, efter vad jag
anfört tacka kommunikationsministern
för svaret på min interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har svarat på i vilken
mån man kan anse att ifrågavarande
flygföretag iakttar de säkerhetsbestämmelser
som normalt skall följas vid
civil flygtrafik, och eftersom flygföretaget
tillhör de internationella organisationerna
på det här området har jag
kunnat svara att vi, såvitt jag förstår,
inte har anledning att anta att bestämmelserna
inte iakttas.

Jag är emellertid fullt medveten om
att det uppstår särskilda förhållanden
under krig, men man bör lägga märke
till att de piloter som tar anställning
hos Thai, ty det är ju där de svenska
piloterna i fråga är anställda, gör detta

frivilligt. Vi kan inte bestämma att piloterna
inte får ta anställning hos Thai.
Därför förutsätter jag också att piloterna,
när de låter anställa sig, tar med i
bedömningen att de har att flyga under
särskilt riskabla förhållanden, och jag
föreställer mig också att företaget och
piloterna diskuterar vilka övriga anställningsvillkor
som är motiverade
med hänsyn till de risker som piloterna
löper under den rådande situationen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom de uppgifter
herr Lorentzon lämnat kammarens ledamöter
på grundval av en anonym
servicemans uttalanden kan verka ganska
alarmerande och möjligen sprida
oro, finns det anledning för mig att
göra några påpekanden.

Som deltagare i ett ressällskap hade
jag under påsken tillfälle att bl. a. besöka
Bangkok och hade därvid kontakt
med både Thais ledning och flygande
personal som tjänstgjort som bl. a. instruktörer
därute. Jag kan därför konstatera,
att den bild som här givits kammarens
ledamöter i fråga om riskerna
vid överflygningar inte på något sätt
bekräftats vid de ganska ingående samtal
som vi hade med Thais personal.
Herr Mellqvist och jag var därute i
egenskap av ledamöter i SAS’ representantskap
och hade därför speciell anledning
att intressera oss för SAS-samarbetet
med det inhemska bolaget Thai.
Det konstaterades då, vilket jag här vill
poängtera, att inga flygplan uppges
vara så väl kontrollerade och förhandsanmälda
som de plan som under flygningarna
mellan Hongkong och Bangkok
passerar i korridoren över Vietnam
samt de plan som går till flygplatsen
i Saigon.

Under vissa perioder har man ansett
risker föreligga, men då har Thai:s
flyrgningar varit inställda på de routerna.
Jag bygger här helt på de uppgifter
som lämnats av bolagsledningen
och av den flygande personalen. Det är

ÖO Nr 21 Fredagen den 3 maj 1968

Svar på interpellation ang. flygtrafiken på länder där krigshandlingar förekommer

viktigt att det inte sprides oriktiga uppgifter
om att svensk eller annan personal
är särskilt utsatt för risker. Man
har nämligen på olika sätt sökt förebygga
alla risker; och det har inte heller
anmälts några betänkligheter mot
den trafik som hittills pågått. Den har
tillvunnit sig ökat förtroende i allt vidare
kretsar.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Herr Ståhls inhopp på
arenan för att stödja kommunikationsministern
och för att så att säga ge det
thailändska bolaget stöd för de flygningar
som pågår kan ju ändå inte ändra
på de förhållanden som råder i luftrummet
över Saigon. Herr Ståhl kan
ju inte heller förneka att 1 500 flygplan
varje dag landar och lyfter från Saigon
och att markpersonalen varje dag måste
ge varje flygplan instruktion om att det
föreligger inte bara kollisionsrisk utan
även risk för eldgivning från marken.
Är inte det trafiksäkerhetsrisker, herr
Ståhl? Det kan man väl inte komma
ifrån. Och det har ingenting med civilflyget
i övrigt att skaffa. Det pågår ju
för närvarande ett av världens största
krig i Vietnam. Det är ytterst den saken
det här gäller.

Det är alldeles riktigt att det gäller
frivillig personal, och det finns svenska
flygare också i amerikanska bolag som
flyger där. Det finns bolag från USA,
Australien och bolag ägda av saigonjuntan
— de senare direkt intresserade
av kriget — och även bolag från Hongkong
och Thailand. De är indirekt intresserade
av att USA vinner kriget.
Vidare finns det också det thailändska
bolaget, där svenska statliga ekonomiska
intressen finns med, och det är det
som är det egendomliga i sammanhanget.
Varför skall svenska flygare
anlitas i det bolaget, och varför skickas
svenska caravelleplan som innebär
hjälp till USA i deras krig i Vietnam?

Sedan måste jag säga att det överraskar
mig att kommunikationsministern

sätter sådan lit till de thailändska myndigheterna.
Det är visserligen vackert
med hoppfulla och troskyldiga människor,
men hur troskyldig får egentligen
en kommunikationsminister vara?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Lorentzon försöker
alltjämt göra gällande att man tar
svenska piloter och sätter in dem på
dessa linjer, men jag har i mitt svar
understrukit att de svenska piloter som
tar anställning hos Thai gör det frivilligt.
Det är Thai som bedriver trafiken,
och de piloter som söker anställning
där gör det utan påtryckning från
svensk sida.

Rent allmänt vill jag säga att det inte
ankommer på mig att i denna kammare
diskutera SAS’ verksamhet. Det faller
utanför min konstitutionella befogenhet
i detta sammanhang. Jag har dock
velat understryka för herr Lorentzon
att det icke är så att några svenska piloter
tvingas att flyga för Thai International.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Det är fullt riktigt, såsom
kommunikationsministern säger,
att inga svenska flygare tvingas ta anställning
hos Thai International. Inte
heller tvingas några svenska flygare att
ta anställning hos amerikanska bolag.
Men de svenska flygarna förmedlas
dock genom SAS i Sverige. Och varför,
herr kommunikationsminister, skickas
svenska caravelleplan till det thailändska
bolaget för att ordna flygningarna
på linjen Bangkok—Saigon? Utan dessa
flygplan har det thailändska bolaget
inga möjligheter att på egen hand
upprätthålla flygrutten Bangkok—Saigon.

Detta spörsmål har ändå med vår
neutralitetspolitik att göra, även om jag
förstår att kommunikationsministern är
förhindrad att diskutera denna fråga.

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellation ang. beredskap mot

Det kan kanske vara möjligt att ta upp
den i något annat sammanhang.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Varför ställer då herr
Lorentzon till mig frågan, varför dessa
affärsförbindelser förekommer, om han
vet att det inte ankommer på mig att
diskutera detta spörsmål i denna kammare?
Thai International är inte det
enda utländska företag, med vilket
svenska bolag har förbindelser, utan
det förekommer, som herr Lorentzon
vet, i mycket stor omfattning sådant
samarbete, som dock icke är föremål
för regeringens handläggning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. beredskap
mot oljeutsläpp och radioaktivt utsläpp,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat mig dels vilken beredskap
som finns f. n. för att snabbt ingripa
vid sådana större olyckor utanför våra
kuster som kan innebära oljeutsläpp
eller radioaktivt utsläpp, dels vem som
enligt min mening bör stå för de ekonomiska
följderna i samband med saneringsåtgärderna.

I anledning av en interpellation i
första kammaren lämnade jag i december
1967 en redogörelse för beredskapsorganisationen
för ingripande vid oljeskador.
Den beredskapsplanläggning
som på kommunikationsdepartementets
tillskyndande hade påbörjats vid länsstyrelserna
och som i några fall prövats
med framgång vid ingripanden sommaren
1967 har fortsatt. För närvarande
finns beredskapsplaner i 16 av de 19

oljeutsläpp och radioaktivt utsläpp, m. m.

län som är aktuella i det här sammanhanget
och i de tre återstående länen
pågår planläggning. Befintliga planer är
föremål för kontinuerlig översyn. Inom
kommunikationsdepartementet följer
man uppmärksamt den fortsatta planläggningen.
Under vintern har man inom
departementet kartlagt centrala
myndigheters och vissa andra organs
befattning med oljeskyddet och förekomsten
av lager av vissa bekämpningsmedel
mot olja. En skrivelse har i dagarna
gått ut till länsstyrelserna med
uppgift härom. I samma skrivelse har
länsstyrelserna uppmanats att hålla departementet
direkt informerat om sin
oljeskyddsberedskap, bl. a. genom att
sända in sina beredskapsplaner.

Som jag framhöll när jag besvarade
nyssnämnda interpellation återstår
emellertid vissa frågor att utreda innan
beredskapsorganisationen kan slutligen
bestämmas och ges fastare former.
Dessa frågor utreds för närvarande av
räddningstjänstutredningen.

Frågan om finansieringen av oljeskyddsberedskapen
är komplicerad.
Oljeskyddsutredningen gjorde vissa bedömningar
i frågan. Riksrevisionsverket
har sedermera fått i uppdrag att
göra en kompletterande utredning som
alltjämt pågår. Under utredningens
gång har riksrevisionsverket avgett yttrande
över vissa framställningar till
Kungl. Maj :t fri''n kommuner om ersättning
för kostnader i samband med bekämpning
av olja som kommit lös till
havs. Framställningarna har nu prövats
av Kungl. Maj :t. I de aktuella fallen tilllämpades,
i enlighet med vad riksrevisionsverket
förordat, den principen att
kommunerna fick ersättning av statsverket
för kostnader för förebyggande
åtgärder, t. ex. för att hindra oljan att
nå land, medan kostnader för skadeavhjälpande
åtgärder fick stanna på kommunen.
När riksrevisionsverket slutredovisat
sitt uppdrag, vilket beräknas
ske inom kort, blir det tillfälle att pröva
en allsidig lösning av finansierings -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Svar på interpellation ang. beredskap mot oljeutsläpp och radioaktivt utsläpp, m. mr

frågan. Sverige deltar också i internationella
överläggningar med sikte på
bl. a. enhetliga regler om ansvaret för
inträffade oljeskador.

Den organisation som finns för oljebekämpning
är ofta utformad för ingripanden
också vid andra slags katastrofer.
Skulle en atomolycka inträffa får
man utnyttja samhällets resurser för
räddningstjänst över huvud taget. Särskilda
förutsättningar för ingripanden
vid sådana olyckor finns emellertid enligt
lagen om skyddsåtgärder vid olyckor
i atomanläggningar m. m. I anslutning
till den lagen har tillsatts en expertkommission
för rådgivning vid
atomolyckor. Vidare har i sådana län
där atomenergianläggningar finns upprättats
organisationsplaner för ingripanden
vid olyckor i atomanläggningar.
I samband med att kärnvapenprov
företogs vid Novaja Zemlja hösten 1961
upprättades en central organisation och
länsorganisationer i varje län för beredskapsåtgärder
med anledning av den
risk för radioaktivt nedfall som då bedömdes
föreligga. Denna beredskapsorganisation
finns delvis fortfarande kvar.
Inom expertkommissionen har man
uppmärksamheten riktad på risken för
atomolyckor av det slag som interpellanten
syftar på. Bland annat övervägs
i vad mån den befintliga beredskapsorganisationen
behöver aktiveras med
hänsyn till risken för sådana olyckor.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag skall inte säga
många ord om bakgrunden till de frågor
jag rest i interpellationen — denna
bakgrund är alltför väl känd och
ofta diskuterad både i pressen och här
i riksdagen för att jag skall behöva
lämna någon redovisning. Men låt mig
ändå nämna ett par data.

Ett av världens för närvarande största
fartyg, den japanska tankern Idemitsu
Maru, är på 205 000 dödviktton. Stör -

re fartyg håller på att byggas — man
planerar tankers på 500 000 ton som
kommer att gå på världshaven och sannolikt
också i närheten av våra kuster.

Jag vill vidare lämna några uppgifter
om vad det innebär när oljan »kommer
lös» till havs — dessa finns redovisade
i årsrapporten till Nordiska oljeskyddsunionen
för 1967. Det påpekas
att under januari månad 1967 måste
man avliva 3 664 alfåglar utanför Öland,
och det beräknas att totala antalet avlivade
och skadade alfåglar, som så
småningom självdog på grund av oljeskador,
var cirka 10 000. — Detta är
alltså en sida av oljeutsläppen till havs.

Vad händer då i sådana här situationer?
Ja, av 15 ärenden hos sjöåklagaren
vid sjöfartsstyrelsen som varit under
utredning år 1967 har de flesta fått avskrivas,
beroende på att man inte närmare
vet vem som orsakat skadorna. Ett
ärende ledde till åtal — det gällde skulor
som kastats i havet från en motorbåt
—, ett ärende gick till dom — det
gällde avfall som kastats ut från ett
fiskemotorfartyg i Nynäshamn. Men det
kanske inte precis är dessa skador som
är de allvarligaste i sammanhanget,
även om de också skall beivras och bekämpas.

Det är alltså svårt att få grepp om
vem som är skadegörare och vem som
skall handlägga frågor rörande sådana
här utsläpp och de skador som vållats
i ekonomiskt hänseende. Den redogörelse
som oljeskadeutredningen 1965
lämnade rörande beredskapen på detta
område här i landet är ganska beklämmande.
Därmed har jag emellertid inte
sagt att jag inte delar kommunikationsministerns
uppfattning att det har hänt
mycket sedan 1965.

Vi har fått en hygglig beredskap. I
16 län av 19 är den bra. Men den måste
bli det i alla 19 och arbetet med att förbättra
den pågår. Men det är inte säkert
att den uppbyggnad som nu görs tar
sikte på de större katastrofer som mycket
väl kan inträffa.

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellation ang. beredskap mot

Jag nämnde storleken på de oljetankers
som finns och jag är fullt på det
klara med att de största inte kommer in
i Östersjön. Icke förty går tillräckligt
stora där redan nu och ännu större
torde komma att trafikera Östersjön.
Detta gör att risken för stora katastrofer
där ökar undan för undan.

Ilar vi då den beredskap som behövs
i dylika fall och är vi på det klara
med vem som skall satsa de pengar som
behövs för att reparera skadorna? Jag
tror inte att vi har hunnit så långt
än. Jag är medveten om att räddningstjänstutredningen
utarbetar förslag till
en lösning av organisationsfrågorna.
Jag hoppas att man tar ett hårdare
grepp på dessa frågor än man gjort
hittills. Jag tror inte att kommunerna,
annat än i sådana undantagsfall som
gäller oljeskador till lands och i hamnar,
kan klara dylika skador.

Jag tror att det är en statlig uppgift
att med regionala organ hos länsstyrelserna
bygga upp den nödvändiga beredskapen.
Kanske räddningstjänstutredningen
kommer fram till att en sådan
organisation är den riktiga. Det
skulle vara bra. Men för närvarande är
det en ekonomisk och även en organisatorisk
fråga hur man skall klara dessa
skador.

I årsrapporten till Nordiska oljeskyddsunionen
finns en redogörelse för
ett fall vid Trovills sandstrand vid
Sandhamn. Där skrivs, vilket jag citerar:
»Den finaste delen av Trovills sandstrand
vid Sandhamn, den givna badplatsen
för familjer med små barn, blev
nedsölad av tjockolja.» Detta gäller alltså
1967. Man vet inte varifrån oljan
kom. »Kommunen saknade medel för
rengöring av stränderna och länsstyrelsen
hade intet anslag för ändamålet. Efter
ingripande av dåvarande överståthållaren
i Stockholm utlovades emellertid
anslag från vederbörande departement,
så att rengöring trots allt skulle
kunna ske i tid före sommarsäsongen.
— Fallet är ett exempel på de allvarliga

oljeutsläpp och radioaktivt utsläpp, m. m.

olägenheterna av den bristande beredskapen
mot oljeskadorna.»

Det torde vara Djurö kommun som
ligger inne med en ansökan om det anslag
som behövs för att klara dessa skador.
Det är en kommun med cirka 1 400
invånare, om jag minns rätt. Det finns
många kommuner av detta slag runt
våra kuster, som är i samma predikament.
Vi har t. ex. ölandskommunerna,
små kommuner med relativt låg skattekraft,
som under inga förhållanden kan
tänkas klara dylika mer omfattande oljeskador.
Och varför skall de göra det?
Riksrevisionsverket har i sina remissyttranden
rörande vem som skall betala
vad tydligen tillkännagivit den
uppfattningen att så länge oljan finns
till havs och bekämpas där är det en
statlig uppgift. När oljan drivit in till
stranden och åsamkat markägare och
kommuner skada är det en kommunal
uppgift att klara av dessa skador.

Jag har mycket svårt att förstå den
inställningen till dessa frågor. Vare sig
det är en kommunal eller statlig uppgift
är det givetvis skattebetalarnas
pengar som går åt. I så fall är det väl
bara en lämplighetsfråga vem som skall
satsa pengarna.

Jag hoppas dock att man når ett steg
längre, dels genom de internationella
överenskommelser som är på gång, dels
i fråga om försäkringsskyddet. Riksåklagaren
har i ett remissyttrande till
allmänna beredningsutskottet i dagarna
sagt någonting om den saken. Han hoppas
på en försäkringsskyldighet i kombination
med rätt till ersättning för
skador orsakade av okända fartyg och
anser att en strikt skadeståndsskyldighet
för fartygets ägare bör övervägas.
Det är ganska hårresande att vi för närvarande
kan uppleva den situationen
att en oljetanker som blir vrak ■—• så att
olja rinner ut — inte har något intresse
vare sig för rederiet eller för den
som har befraktat den. Det finns över
huvud taget ingen anledning för någondera
av dessa parter att intressera sig

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Svar på interpellation ang. beredskap

för vad som sedan händer; det blir en
kommunal eller en statlig angelägenhet.
Man borde kunna åstadkomma en
bättre lösning i detta avseende.

För att återgå till de ekonomiska frågorna:
Varför är det inte möjligt för
kommunerna att få ersättning sedan
olja drivit i land? Varför kan inte kommunerna
åtminstone få möjlighet att
med statliga medel lägga upp ett lager
av oljebekämpningsmedel, om de organisatoriskt
skall vara ansvariga i detta
sammanhang?

En väl så viktig fråga har redan diskuterats
här i dag, nämligen bekämpningen
av radioaktiva ämnen. Det är
väl för ingen obekant att flygplan med
radioaktiva bomber ibland närmar sig
våra gränser lika väl som Grönlands.
Det är väl inte heller obekant att det
troligtvis går atomdrivna eller atombeväpnade
ubåtar av annan nationalitet
än svensk utmed våra kuster.

Kommunikationsministerns svar på
denna fråga är något svävande. Han säger
att vi har en organisation för oljebekämpning
och att den är »utformad
för ingripanden också vid andra slags
katastrofer». Vidare framhåller han att
»förutsättningar för ingripanden vid sådana
olyckor finns» och att det finns
en expertkommission för rådgivning om
något händer. Det kan vara bra, men
jag skulle vilja trycka på vad som anföres
allra sist i svaret: »Bl. a. övervägs
i vad mån den befintliga beredskapsorganisationen
behöver aktiveras med
hänsyn till risken för sådana olyckor.»
Jag tror, herr kommunikationsminister,
att man behöver aktivera den och se
över sitt hus i god tid. Det är gott och
väl att atomvärmeverken har sin beredskap.
Vi får väl för övrigt den beredskapen
allt tätare utmed våra kuster i
fortsättningen. För närvarande har vi
fyra—fem atomvärmeverk; om tio år
har vi kanske tjugofem. Deras beredskap
ökar och vi kan kanske falla tillbaka
på den, men i avvaktan därpå får
vi nog bygga upp vår allmänna bered -

mot oljeutsläpp och radioaktivt utsläpp, m. m,

skap utan tanke på de kommande atomvärmeverkens
beredskap.

Till sist, herr talman, tror jag att om
vi kunde få en sådan ordning till stånd,
att vi i varje fall från svenskt håll kunde
undvika att släppa in oljetanker av
den storlek som över huvud taget är
möjlig att ta in i Östersjön och i stället
lät dem stanna vid en djuphamn på
västkusten med pipe-lines över hela
landet, kanske också söderut till Danmark
och norra Västtyskland, vore mycket
vunnet på längre sikt. Det är antagligen
en sådan utveckling som vi står
inför.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Den sista punkten i herr
Hamrins i Kalmar anförande beträffande
möjligheterna att skapa förbud
mot att ta in tankers i Östersjön har vi
nyligen debatterat i första kammaren.
Jag framförde då den meningen att det
är önskvärt att undvika förbud i den
mån det är möjligt, men jag är medveten
om att man någon gång kan komma
i ett läge där även en sådan form
av begränsning kan aktualiseras. Vi
måste dock ha mera reella grunder för
att avgöra var gränsen skall gå än att
godtyckligt försöka sätta den vid tankers
över 100 000 ton. Man har anledning
att, som sjöfartsverket nu gör, pröva
de frågor som hänger samman med
de större fartygstyperna. Man bör bestämma
vilka krav som skall ställas ur
säkerhetssynpunkt. Därefter måste man
bedöma i vad mån åtgärder kan vidtas
för att uppfylla dessa säkerhetskrav,
vilka ansvarighetskrav som skall resas
gentemot rederierna och vilka följder
det hela kommer att få samhällsekonomiskt
och företagsekonomiskt för rederierna.
Frågorna måste hanteras på detta
sätt tills vidare. Jag har också framhållit
att vi följer dessa frågor med stor
uppmärksamhet, tv vi är självfallet
medvetna om de betydande risker som

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Svar på interpellation ang.

det i och för sig kan innebära att få in
tungt tonnage i exempelvis Östersjön.

Den expertkommission som lyder under
socialdepartementet följer atomfrågorna
med mycket stor uppmärksamhet.
Det är säkerligen riktigt som herr
Hamrin i Kalmar säger att det finns
skäl att pröva huruvida inte den tillfälliga
organisation man byggde upp i
samband med de prov som gjordes år
1961 skulle behöva sättas i stånd mer
definitivt. Detta diskuteras för närvarande
inom expertkommissionen.

Det är naturligtvis utomordentligt
besvärligt att utreda vem som är skyldig
till oljeutsläppen, men detta är nödvändigt
inte bara för att få ersättningsskyldigheten
klarlagd utan även från
rent preventiva synpunkter. Kan man effektivisera
övervakningen så att man
lättare kan spåra den skyldige har man
anledning förutsätta en minskning av
onödiga oljeutsläpp. Man prövar därvid
olika möjligheter. För närvarande försöker
man spåra oljan med hjälp av
isotoper. Man tar, populärt uttryckt,
fingeravtryck på oljan för att utröna
varifrån den kommer.

Det är också riktigt som herr Hamrin
säger att den beredskapsorganisation
som för närvarande är uppbyggd
vid länsstyrelserna inte kommer att
räcka till för att klara de stora katastrofer
som kan inträffa därest exempelvis
fartyg på över 100 000 ton skulle förlisa
i Östersjön. Vi för från svensk sida mycket
intensivt fram krav på internationella
överenskommelser för att eliminera
riskerna i största möjliga utsträckning.

Enbart genom ett internationellt samarbete
kan man på längre sikt på ett
effektivt sätt klara dessa frågor. Den
så kallade Nordsjökonferensen, som
sysslar med problemet för Nordsjöns
vidkommande, räknar med att hålla
ett sammanträde i juni månad. Vid detta
sammanträde skall man ta ställning
till vissa förslag. Därefter får man se
vilka ytterligare initiativ som kan be3
— Andra kammarens

och radioaktivt utsläpp, m. m.

höva tas för att om möjligt få ett visst
samarbete till stånd mellan östersjöstaterna.
Den svenska regeringen är
beredd att ta varje sådant initiativ som
kan anses vara möjligt octi riktigt.

I direktiven till räddningstjänstutredningen
ingår mycket riktigt uppdraget
att ta ett större grepp. Även jag
delar uppfattningen att kommunerna
inte kan klara en beredskapsorganisation.
Redan i dag sker på länsstyrelseplanet
en samordning av kommunernas
möjligheter att samverka med de resurser
som kan ställas till förfogande.
Men det är räddningstjänstutredningens
uppdrag att försöka ta ett större grepp
på hela organisationsformen när det
gäller frågan om beredskapen.

Man arbetar fortfarande med finansieringsfrågorna,
varför de ännu inte
blivit lösta. Självfallet kan det uppstå
fall där det kan vara orimligt att en
liten kommun skall kunna klara en skada
som drabbat den egna kommunens
område. Vi får väl då liksom vi hittills
har gjort pröva skadorna från fall
till fall.

Vid behandlingen av hittills föreliggande
ärenden har riksrevisionsverket
försökt att skapa en generell tumregel
som i stort sett kan tillämpas. När vi
reglerat de skador som uppstått, har
vi också tillämpat denna.

Till slut vill jag säga att vi är klart
medvetna om att dessa frågor är utomordentligt
viktiga och angelägna. Vi
följer dem genom olika myndigheter
och utredningar. Kommunikationsdepartementet
försöker att åstadkomma
den samordning av dessa frågor som
vi anser vara nödvändig för att största
möjliga effektivitet skall kunna utvinnas.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! När jag läst direktiven
till 1965 års räddningstjänstutredning
har jag av olika formuleringar fått den
uppfattningen att kommunerna skall
svara för kostnaderna. Det har faktiskt

protokoll 196S. Nr 21

beredskap mot oljeutsläpp

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Svar på interpellation ang. beredskap mot

runnit mycket både olja och vatten
under broarna sedan 1965, och det
finns därför anledning att tänka om.
Inte heller i 1967 års tilläggsdirektiv
för räddningstjänstutredningen finns
emellertid någonting som pekar på att
kommunerna inte skulle behöva vara
med om att bestrida kostnaderna; även
i tilläggsdirektiven uttrycker departementschefen
sig litet svävande. Jag vill,
herr kommunikationsminister, bestämt
hävda att många kommuner under inga
förhållanden kan klara kostnaderna för
beredskap mot oljeutsläpp och radioaktivt
utsläpp.

Jag ber emellertid att få tacka för
en utförlig redogörelse och för en positiv
inställning till dessa frågor. Relativt
snart, förmodar jag, framläggs betänkandena
från dels riksrevisionsverket
om kostnaderna, dels räddningstjänstutredningen,
och vi får då se vad
dessa kommit fram till.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Räddningstjänstutredningen
skall pröva dessa frågor mot
bakgrunden av bl. a. den samordning
som kan göras av de olika resurser
kommunerna kan ha för katastrofberedskap
över huvud taget. Det finns
ett brett fält av olika slag av katastrofer
för vilka en beredskapsorganisation
skall skapas. Det kan naturligtvis visa
sig utomordentligt svårt att skilja ut
vilka slag av katastrofer kommunerna
skall ta ansvar för och vilka staten
skall engagera sig i. Räddningstjänstutredningen
kan emellertid anses ha
möjligheter att pröva hela frågan relativt
förutsättningslöst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 126, med förslag

oljeutsläpp och radioaktivt utsläpp, m. m.

till lag angående ändring i lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar.

§ 7

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1199;

till utrikesutskottet motionen nr

1200;

till lagutskott motionen nr 1201;

till statsutskottet motionerna nr 1202
—1205;

till bevillningsutskottet motionen nr
1206;

till lagutskott motionerna nr 1207—

1210;

till bankoutskottet motionerna nr

1211 och 1212;

till lagutskott motionen nr 1213;

till jordbruksutskottet motionerna nr
1214 och 1215;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 1216; samt

till statsutskottet motionerna nr 1217
—1220.

§ 8

Föredrogs den av fru Lewén-Eliasson
(s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Moberg angående avkortad
studiegång för grundutbildning
av sjuksköterskor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag om uppförande
och drift av en seismologisk multipelstation,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

proposition angående bidrag till stiftelsen
Skansen jämte motioner, samt

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Vissa frågor rörande statliga företag

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande
statliga företag jämte motioner.

I propositionen nr 51 hade Kungl.
Majd under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 8 mars 1968 bl. a. föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att
dels godkänna avtal mellan statens vattenfalisverk
och andra företag om samarbete
i ett bolag avseende prospektering
efter olja och naturgas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer
som angetts i statsrådsprotokollet, dels
låta vattenfallsverket ta i anspråk
2 500 000 kr. av investeringsanslaget
Kraftstationer m. m. för att teckna aktier
i det bolag som bildades enligt sådant
avtal.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 788
av herrar Brundin och Strandberg samt
11:1021 av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

dels motionen 11:1020 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 51 punkt 1 bemyndigade
Kungl. Maj:t att 1. godkänna avtal mellan
statens vattenfallsverk och andra
statliga och kooperativa företag om
samarbete i ett bolag avseende prospektering
efter olja och naturgas samt 2.
låta vattenfallsverket disponera nödvändiga
investeringsmedel för aktieteckning
i det planerade bolaget.

Vissa frågor rörande statliga företag

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 788 och II: 1021 samt
II: 1020, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, bemyndiga Kungl. Majd att''
godkänna avtal mellan statens vattenfallsverk
och andra företag om samarbete
i ett bolag avseende prospektering
efter olja och naturgas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer
som angetts i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och i anledning
av motionen II: 1020 samt med avslag
å motionerna I: 788 och II: 1021, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att låta vattenfallsverket
ta i anspråk 2 500 000 kr. av investeringsanslaget
Kraftstationer m. m.
för att teckna aktier i det bolag som bildades
enligt under 1. angivet avtal,

3. att riksdagen måtte bemyndiga,
Kungl. Majd att dels godkänna avtal
mellan statens vattenfallsverk och Skellefteå
stad om gemensamt tillgodogörande
av vattenkraften i Bastusel, dels
medge vattenfallsverket att träffa överenskommelse
om smärre ändringar i
avtalet,

4. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Majd att medge vattenfallsverket
att till Skellefteå stad mot aktiernas
emissionsvärde överlåta högst 360 aktier
i det tillämnade bolaget,

5. att riksdagen måtte godkänna ätt,
under förutsättning av försäljning av
Laxå Bruks AB till Bockwool AB, betalningsvillkoren
för det statliga lån om
3,7 milj. kr. för vilket Svenska Skifferoljeaktiebolaget
numera hade åtagit sig
betalningsansvaret, ändrades enligt vad
som förordats i statsrådsprotokollet,

6. att riksdagen måtte till Teckning av
aktier i Kalmar Verkstads AB för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett
investeringsanslag av 2 406 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Vissa frågor rörande statliga företag

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Ett av de förslag som
behandlas 1 statsutskottets utlåtande nr
86 gäller bildandet av ett nytt bolag för
prospektering efter olja och naturgas.

Vi har ingen invändning mot att ett
sådant företag bildas — vi tror tvärtom
att det är mycket nyttigt — men enligt
vår mening kan det inte finnas något
som helst skäl att släppa in privatkapitalistiska
företag som delägare i detta
nya bolag. Två skäl tycker vi är avgörande
att framhålla i detta sammanhang.

Det ena skälet är principiellt: vi anser
att alla mineraltillgångar och liknande
fyndigheter bör ligga i allmän
ägo, d. v. s. ägas av staten, kommunen
eller kooperativa företag. Den principen
bör gälla också utvinning liksom
prospektering av sådana fyndigheter.

Det andra skälet är att det inte tycks
finnas några statsfinansiella svårigheter
att klara de investeringar som är
nödvändiga för att bilda detta bolag.
Det handlar inte om så stora belopp
att inte statskassan mycket väl skulle
kunna klara investeringarna. Det finns
alltså inget behov av privat kapital för
det nya prospekteringsbolaget. Och hur
som helst tycker vi att de principiella
värderingarna bör vara avgörande.

Utskottet har inte sagt ett enda ord
om de förslag vi framställt i motionen
och om de motiveringar som däri anförts.
Det är möjligt att sådana motiveringar
som att samhället bör äga
mineraltillgångar och liknande fvndigheter
är helt främmande för de borgerliga
ledamöterna i utskottet; det kan
jag mycket väl förstå. Men jag trodde
att det i statsutskottet också fanns vissa
socialdemokratiska ledamöter, som
läst sitt partiprogram och också var
mycket stolta över det näringspolitiska
program som partiet antagit och om
vilket det sagts att det skulle vara mycket
radikalt.

Jag erinrar mig också att statsminister
Erlander i förra veckan i radio på

en fråga svarade, att partiet förde en
mycket medveten socialistisk politik.
Vi läser i den socialdemokratiska pressen
och hörde i förstamajtalen mycken
kritik mot storfinansen och den ekonomiska
maktkoncentrationen i vårt
land. Jag tycker att denna kritik är
mycket riktig och berättigad. Så säger
man den ena dagen. Men den andra
dagen vill man släppa in en av dessa
storfinansfamiljer — i detta fall familjen
Johnson — i det nya statliga bolag
som skall bildas. Det finns ingen logik,
inget sammanhang mellan ord och gärningar
när man beter sig på det sättet.
Jag skulle vilja fråga de socialdemokratiska
ledamöterna i statsutskottet vad
de kan anföra för skäl för att hälften
av aktierna i detta bolag skall kunna
tecknas av privata företag.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
vår motion 11:1020, vari den synpunkten
framförts, att endast statliga och
kooperativa företag skall ha rättighet
att teckna aktier i det föreslagna nya
bolaget.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Jag är medveten om
att det är mycket betydelsefullt för den
svenska ekonomins utveckling om man
kan hitta olja och gas på svenskt område.
Detta har stort värde ur såväl
beredskapssynpunkter som handelsoch
energipolitiska synpunkter.

När man tar del av propositionen inser
man att de arbeten det här är fråga
om kan bli av mycket stor omfattning.
Erfarenheterna från prospektering inom
andra områden här uppe i norr, i England,
Norge, Danmark, Västtyskland
m. fl. länder visar, att det gäller månghundramiljonsatsningar,
kanske miljardsatsningar,
med ganska ovisst resultat.

Jag har personligen svårt att förstå
varför LKAB skall vara med i denna
satsning. Jag kan möjligen förstå att
man vill ha med vattenfallsverket som
är statens energiföretag. Men att LKAB

Nr 21

(59

Fredagen den

_ ett företag som bildats för att tillvarata
mineraltillgångarna i norra Sverige
— skall vara med och satsa pengar
i detta fall har jag mycket svårt att förstå.

Jag ville anföra dessa synpunkter
med anledning av denna proposition.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herrar Hermansson och
Petersson har var och en från sina olika
utgångspunkter bedömt denna fråga.
När vi inom utskottet haft att ta ställning
till propositionsförslaget har vi
utgått från att den form för bolagsbildningen
som föreslås i propositionen
kunde anses vara ändamålsenlig.

Den är ju inte i och för sig någon nyhet;
det förekommer på andra områden
ett hälftenbruk mellan staten och det
privata näringslivet. Vi har i detta fall
då det gällt ett helt nytt område ansett
det lämpligt att man använder sig av
denna modell. Nu är det ju inte säkert
att hälften av kapitalet kommer att tillskjutas
från den enskilda sektorn, och
i så fall får väl staten lägga till det som
fattas.

Herr Petersson frågade varför LKAB
som utvinner malm skall vara med.
LKAB är ändå ett företag som sysslar
med naturrikedomar — oljan är väl
också en naturrikedom — och det kan
väl då vara ändamålsenligt att LKAB
ingår som delägare i bolaget.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det är riktigt att både
jag och herr Petersson framfört vissa
synpunkter på detta utlåtande från
statsutskottet, men skillnaden mellan
oss är att jag yrkar bifall till en motion
som vi har väckt medan de borgerliga
i statsutskottet inte avgivit någon reservation;
de är alltså ense med socialdemokraterna
i denna fråga. Det finns
visserligen en borgerlig motion, men

3 maj 1968

Vissa frågor rörande statliga företag

jag har inte hittills här i kammaren hört
något yrkande om bifall till den.

Socialdemokrater och borgerliga representanter
i statsutskottet tycks alltså
vara helt överens om hur man skall organisera
detta bolag. Det är således
inget tvåfrontskrig som herr Lindholm
behöver föra i detta fall, utan han har
hela den borgerliga gruppen i statsutskottet
och troligen också här i kammaren
med sig.

Jag kan inte finna att herr Lindholm
har tillfört debatten något nytt utöver
vad som står i statsutskottets utlåtande.
Han sade att det inte är någon nyhet
med hälftenbruk i vissa bolag — därmed
menas alltså att staten tillskjuter
hälften av aktiekapitalet och att det s. k.
privata näringslivet får svara för andra
hälften. Nej, det är riktigt att vi har
exempel på sådana bolag, men jag tycker
inte att de manar till efterföljd. Jag
trodde, herr Lindholm, att det näringspolitiska
program som det socialdemokratiska
partiet har antagit skulle innebära
något nytt och radikalt i fråga om
kraftfulla insatser för att hävda samhällets
intressen på olika områden. Men
herr Lindholm motiverar sin ståndpunkt
med att man gjort så tidigare och
att det inte är något nytt som nu föreslås.

Vad är då den nya näringspolitiken?
Vad blev det av den kamp man skulle
föra för att bryta storfinansens makt i
vårt land och som troligen både herr
Lindholm och jag demonstrerade för
den 1 maj? Det måste väl i alla fall finnas
överensstämmelse mellan vad vi säger
den 1 maj och vad vi beslutar här
i riksdagen. Jag tycker alltså inte att
herr Lindholm på något sätt klargjort
de skäl som varit avgörande för utskottets
yrkande om avslag på vår motion.
Jag vill gärna veta varför utskottet yrkar
avslag på motionen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Hermansson klagar
över att jag inte har tillfört debat -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Vissa frågor rörande statliga företag

ten någonting utöver vad som återfinns
i propositionen. Då enligt min mening
propositionen täcker vad som behöver
sägas på denna punkt är det alldeles
uppenbart att jag inte har något behov
av att tillföra debatten några synpunkter
därutöver.

Herr Hermansson hänvisade till det
näringspolitiska programmet. Men det
innebär ju inte att man skall ha enbart
statlig verksamhet. Man kan också
tänka sig en samverkan på vissa områden,
och det är vad som sker i detta
fall. Att herr Hermansson i dag är missnöjd
må vara hans ensak. För min
personliga del tror jag att denna form
är ändamålsenlig just nu.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! När jag sade att herr
Lindholm inte tillförde debatten något
nytt avsåg jag statsutskottets skäl för
att riksdagen skulle avslå vår motion.
På den punkten har han verkligen inte
sagt någonting alls. I utskottets utlåtande
står ingenting om skälen till att man
inte vill ha en sådan ordning som vi
har föreslagit. Herr Lindholm har endast
anfört att det inte är någon nyhet
med hälftenbruk mellan staten och näringslivet.

Med anledning därav ställde jag frågan
om vi inte skulle börja föra en ny
och mera kraftfull näringspolitik. Jag
hade inbillat mig att däri skulle ingå att
samhället utvidgade sin verksamhet väsentligt.
Naturligtvis kan man säga att
startandet av ett nytt bolag är en insats,
men jag kan inte förstå att man, om
man har den principiella inställningen
att mineraltillgångarna och allt som
hör dit bör ligga i samhällets ägo — och
den inställningen trodde jag att man
hade inom det socialdemokratiska partiet
— skall, när man startar ett nytt
bolag på detta område, redan från början
släppa in representanter för de femton
storfinansfamiljerna i det företaget.
Det är det jag inte kan förstå.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Hermansson sade
att jag inte har anfört några skäl för att
utskottet har avstyrkt motionen. Det
torde väl ändock vara skäl nog om utskottet
anser att det i propositionen
framlagda förslaget i nuläget är ändamålsenligt.
Om utskottet har den uppfattningen
är det uppenbart att man
med utgångspunkt därifrån avstyrker
herr Hermanssons motion.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten men det är alldeles självklart,
att om utskotten liksom regeringen i
fortsättningen inskränker sig till att i
sin motivering för olika förslag säga att
de tycker att dessa är ändamålsenliga,
kan vi i varje fall väsentligt reducera
riksdagstryckets omfång. Jag tycker
emellertid det vore bättre att anföra sakskäl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är mycket möjligt
att vi kan begränsa riksdagstryckets
omfång, om vi vill ta det som en av
våra uppgifter. Med anledning av att
herr Hermansson säger att vi har begränsat
oss till att säga att en sak är
ändamålsenlig vill jag framhålla att vi
har bedömt det hela med utgångspunkt
från det förslag som föreligger. Förslaget
är såvitt vi har kunnat finna väl
motiverat och då vi finner det välmotiverade
förslaget ändamålsenligt tillstyrker
vi det. Då behövs det ingen ytterligare
motivering för att vi inte kan
acceptera en annan lösning, alldenstund
vi redan har en som vi anser vara godtagbar.

Överläggningen var härmed slutad.
Mom. f och 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 1020;

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21 /i

Översyn av exportkreditfinansieringen m. m.

och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

Mom. 3—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 87, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående överföring av aktier i Kalmar
Verkstads AB; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
39, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om
rätt för Konungen att medge tull- och
skattefrihet in. m. för anläggning som
uppföres vid rikets gräns, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 12

Översyn av exportkreditfinansieringen

m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner om översyn
av exportkreditfinansieringen m. m.

I de likalydande motionerna 1:393
av herr Holmberg m.fl. och 11:491 av
herr Bohman m.fl. yrkades, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte låta företaga en översyn
beträffande exportkreditfinansieringen
i vad avsåge såväl institutionell
ram och formella regler som tillämpade
arbetsformer.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 393 och
II: 491, såvitt nu var i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund, Brundin och Regnéll (samtliga
h), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 393 och II: 491, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa

om en översyn beträffande exportkreditfinansieringen
i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! För att belysa den problematik
som motionsyrkandet har tagit
upp börjar jag med att citera ekonomichefen
vid ett av våra stora exportföretag,
L M Ericsson, som för ett och ett
halvt år sedan i ett föredrag som senare
blev tryckt sade följande om krediterbjudanden
inom telebranschen:

»Västtyskland erbjuder krediter på 40
år till 3 procents ränta för en telefonfabrik
i Pakistan; det gäller import av
råvaror och komponenter till en telefonfabrik
och rör sig om ett amerikanskt
dotterbolag i Tyskland. Vidare
erbjuder leverantören 20 års kredit för
maskiner och investeringar som man
inte själv producerar till låg ränta.

Förenta staterna erbjuder i Nigeria
och Jordanien genom AID — Agency
for International Development — 40 års
kredit, de första tio åren med 1 procents
ränta och resterande 30 år med
2,5 procents ränta.

Storbritannien erbjuder i Liberia en
kredit för telekommunikationer på 220
miljoner kronor under 25 år, med fem
års grace inte bara för amorteringar
utan även för räntan; sedan tar man ut
5 3/4 procent.

Japan, Ganada och Frankrike gör liknande
erbjudanden.»

Sådan ser kreditkonkurrensen ut på
världsmarknaden, främst naturligtvis
beträffande kapitalvaror men också i
fråga om varor med kortare varaktighet.
Försöken att begränsa kreditgivningen
som konkurrensvapen har inte
varit så särskilt framgångsrika. Man
kan med skäl beklaga och kritisera detta,
men här i landet måste vi till slut
konstatera att sådan är den värld vi
lever i. Då är det oerhört viktigt att

72 Nr 21 Fredagen den 3 maj 1968

Översyn av exportkreditfinansieringen ni. m.

svenska exporterande företag får bästa
möjliga villkor här hemma. In i bilden
kommer bl. a. dels det nu sex år gamla
kreditinstitutet AB Svensk exportkredit
som ägs till hälften av staten och till
hälften av affärsbankerna, och dels exportkreditnämnden.

De krav på översyn av exportkreditfinansieringens
villkor som framförs i
motionen är mycket välbefogade. De institut
jag nämnde söker naturligtvis
själva på bästa sätt strömlinjeforma sin
verksamhet, men de är ju bundna av
bestämmelser och ramar som utformats
av regering och riksdag. Skall någonting
ändras på den punkten är det regering
och riksdag som får ta initiativ.

I utskottets utlåtande har AB Svensk
exportkredit kommit att stå i förgrunden,
medan just ingenting har sagts om
andra institut och faktorer som är av
betydelse för exportkreditfinansieringen.
Jag skall försöka komplettera och
ge en antydan om problematiken också
på exportkreditnämndens område genom
att sammanställa några frågor på
vilka svaret inte alls är givet.

Vilka arter av krediter skall kunna
garanteras? Skulle inte också vad man
kallar »finansieringsgarantier» kunna
komma i fråga? Kan man verkligen dra
en klar gränslinje mellan kommersiella
och politiska risker? Kan inte premiesättningen
bli mera rörlig? Och är garantiprocentsatsen
riktigt avvägd i dagens
läge?

Att det finns saker att fundera över
och att de inte alltid kan klaras av i en
handvändning kan exemplifieras av att
Svenska bankföreningen på hösten 1964
gjorde en framställning om att exportkreditgarantier
skulle kunna få utformas
som ovillkorliga garantier gentemot
kreditinstitut som belånat eller
övertagit exportfordringarna. Det är
faktiskt en viktig fråga. Efter tre och ett
halvt års funderande meddelade handelsdepartementet
i februari i år att
man beslutat lämna framställningen
utan åtgärd.

Det kan vara skäl i att både ändra
takten i tänkandet och det negativa i
attityden. En översyn över hela problematiken
skulle kunna bli till nytta
för vår hårt trängda exportindustri och
därigenom också för sysselsättningen i
landet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats till
bankoutskottets utlåtande nr 28.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Herr Regnéll har här
talat för reservationen, i vilken krävs
en översyn beträffande exportkreditfinansieringen.
Det kravet har reservanterna
rest mot bakgrunden av den hårdare
konkurrens som man nu säger sig
möta på exportmarknaden. Problemen
där är de längre kredittider som under
de senaste åren har börjat tillämpas
i den internationella handeln.

För att lösa de problem som här påtalats
inrättades — som herr Regnéll
underströk — 1962 AB Svensk exportkredit.
Anledningen till att det företaget
kom till var just konkurrensen på
utlandsmarknaden, som då hade förmärkts
i ökad utsträckning. Bolagets
aktiekapital uppgår till 100 miljoner
kronor, hälften tecknat av staten och
hälften av affärsbankerna. Bolagets utlåningskapacitet
uppgår till drygt 700
miljoner kronor. Den summan är emellertid
inte till fullo utnyttjad, utan vid
senaste årsskiftet uppgick utestående
lån till i runt tal 460 miljoner kronor,
enligt de uppgifter vi fått i utskottet.
Bolaget har förklarat att lånen i mycket
stor utsträckning gått till de svenska
varven. Det återstår alltså ungefär 250
miljoner kronor tillgängliga för utlåning.

Såvitt utskottsmajoriteten kunnat bedöma
har krediter sålunda beviljats i
de fall och i den takt som ansökningar
inkommit från näringslivet till AB
Svensk exportkredit. Reservanterna menar
att anledningen till att inte hela
kapaciteten utnyttjats är de formella

Fredagen den 3 mai 1968

Nr 21

Översyn av exportkreditfinansieringen ni. m.

föreskrifter som gäller och de arbetsformer
som tillämpas. De anser att en
väsentlig förbättring skulle inträda, om
man kunde erhålla förhandsbesked huruvida
lån kunde påräknas eller inte.
Mot den bakgrunden kräver man nu en
översyn av hela exportkreditfinansieringen.
Jag anser dock att det kravet
är mycket dåligt underbyggt. Var kan
man få besked om att lån kommer att
beviljas, innan man kan lägga alla fakta
på bordet?

Det är givet att AB Svensk exportkredit
liksom våra banker behöver ha
tillgång till alla fakta i målet innan
slutgiltig ställning kan tas till ett aktuellt
ärende.

Utskottsmajoriteten har funnit att
motionärer och reservanter inte heller
i år har presenterat något argument,
som kan föranleda en tillstyrkan av deras
framställning. Med dessa ord, herr
talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Bengtsson i Landskrona
uppehöll sig alltför ensidigt vid
AB Svensk exportkredit. I mitt anförande
sökte jag visa att problematiken
ingalunda är begränsad till den utlåning
och de villkor som gäller inom
AB Svensk exportkredit utan spänner
över ett betydligt vidare fält. Det är
kanske inte så mycket mer att säga utöver
vad jag tidigare anfört, men jag
vill ta upp den konkreta fråga som
ställdes av herr Bengtsson när han kritiserade
motionernas tanke att förhandsbesked
skulle lämnas beträffande AB
Svensk exportkredits långivning.

Herr Bengtsson frågade var den ordningen
gäller att man kan få besked
huruvida lån kan beviljas innan alla
fakta ligger på bordet.

Jo, det kan man få t. ex. i motsvarande
institut i Västtyskland. Man är
där på det klara med att en stor exportaffär
inte kan komma till stånd i ett
enda sammanhang, utan att det måste
3* — Andra kammarens protokoll 1968.

bli fråga om en diskussion mellan köpare
och säljare beträffande pris, kvalitet,
leveranstid och kreditvillkor. När
kreditvillkoren är aktuella önskar köparen
naturligtvis längsta möjliga kredittid
och lägsta möjliga ränta. Säljaren
måste då undersöka hur långt det finns
möjlighet att tillgodose dessa önskemål.

I Sverige för säljaren normalt sådana
diskussioner med sin bank, men i de
fall där banken inte skall refinansiera
får vederbörande vända sig till AB
Svensk exportkredit. Det är för säljaren
mycket värdefullt att kunna få förhandsbesked
— annars blir affären i
fråga kanske över huvud taget aldrig
av.

Exempel på detta förfarande finns
alltså i andra länder, herr Bengtsson,
och det är mycket rimligt att också vi
i vårt land undersöker möjligheterna
till en sådan ordning.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag inser inte att det
föreligger så stor anledning att tillmötesgå
de krav, som reservanterna ställt
och som herr Regnéll på nytt upprepar,
om en översyn av exportkreditfinansieringen,
så länge vi kan konstatera att
den summa som AB Svensk exportkredit
har till sitt förfogande inte i sin
helhet har utnyttjats. Det finns, såsom
jag nämnt, ungefär 250 miljoner kronor
som är outnyttjade. Enligt de uppgifter
AB Svensk exportkredit lämnat till oss
har praktiskt taget alla kreditframställningar
bifallits. Vi har inte fått någon
statistik över ansökningarna, men praktiskt
taget alla har alltså bifallits. Vi
menar därför att det inte kan vara så
stor anledning att göra ytterligare undersökningar
på detta område.

Anledningen till att AB Svensk exportkredit
inte anser sig kunna ge några
förhandsbesked till företag, som gör förfrågningar
om kreditärenden innan alla
papper ligger på bordet, är givetvis
svårigheterna för bolaget att bedöma de
framtida möjligheterna att ta upp lån
Nr 21

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Utredning angående de mindre företagen m. m.

på kapitalmarknaden. Dessa möjligheter
kan naturligtvis inte med säkerhet
bedömas, eftersom de ju kan förändras
från tid till annan. Detta förhållande
tycker jag ytterligare styrker utskottsmajoritetens
uppfattning.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! I sitt senaste inlägg gav
herr Bengtsson i Landskrona faktiskt
ett nytt skäl för den översyn som vi
efterlyst. Märk väl: vi siktar inte till
en stor, långvarig, senfärdig utredning
utan vi siktar till en översyn.

Herr Bengtsson framhöll att det kunde
vara vissa svårigheter för AB Svensk
exportkredit att i sin tur låna upp
pengar. AB Svensk exportkredit är ju
ett hypoteksinstitut, som går ut på
marknaden med obligationer — de
köps normalt av AP-fonderna. Det är
naturligtvis ett bekymmer för bolaget
att det måste se till att relationerna
i löptid och räntevillkor mellan upplåning
och utlåning blir sådana, att bolaget
inte råkar i en räntesax med utlåning
som är billigare än upplåningen
och med utlåning som är långfristigare
än upplåningen. Detta är ett bekymmer
för alla hypoteksinstitut men kanske
speciellt märkbart när långivningen har
internationell anknytning.

I herr Bengtssons egen regi har alltså
ytterligare ett problem aktualiserats som
det kunde finnas all anledning att syssla
med vid en översyn sådan som den
föreslagna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstndngsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 32 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Utredning angående de mindre företagen
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner om utredning
angående de mindre företagen
m. in.

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
i ett sammanhang

dels de likalydande motionerna 1: 396
av herr Ottosson m. fl. och II: 4-96 av
herr Nordgren m. fl., vari yrkades att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en allsidig utredning
rörande förutsättningarna för den
mindre företagsamheten i enlighet med
de riktlinjer och principer som anfördes
i dessa motioner,

dels de likalydande motionerna I: 665
av herr Axel Kristiansson m. fl. och
II: 848 av herr Sjönell m. fl., vari yrkades
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla dels om utredning
rörande småföretagsamhetens villkor

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Utredning angående de mindre företagen m. m.

och förutsättningar samt nyetablerandets
problematik, dels att härav föranledda
förslag till främjande av nyetablering
i näringslivet måtte föreläggas riksdagen
snarast möjligt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

a) motionerna I: 396 och II: 496;

b) motionerna I: 665 och II: 848.

Reservation hade avgivits av herrar

Lundberg (h), Stefanson (fp), Brundin
(h), Wikberg (ep), Regnéll (h), Berglund
(fp), Börjesson i Glöimminge (ep)
och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:396 och 11:496 samt
1:665 och 11:848 hos Kungl. Maj:t anhålla
om en utredning angående de
mindre företagen i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I förevarande utlåtande
från bankoutskottet, nr 30, behandlas två
motionspar, vilka båda syftar till en utredning
om de mindre och medelstora
företagens förutsättningar inom olika
områden.

I motionerna tas upp olika problem.
Vi erinrar bl. a. om att de anställda har
större valfrihet inom de mindre företagen
samt att det finns möjligheter till
vinstandelssystem, som kan vara av intresse
för de anställda och på det sättet
stimulera produktionen. Vi talar om en
undersökning av 450 företag i Sverige,
vilken är utförd av statistiska centralbyrån
och som visar att lönsamheten är
ungefär lika stor inom olika grupper
av företag.

Vi påpekar också att de mindre företagen
har stor betydelse när det gäller
lokaliseringspolitiska syften och att lokaliseringspolitiken
underlättas väsentligt
av ett livligt nyföretagande.

Enligt motionärernas uppfattning
finns det inte någon anledning för den

allmänna ekonomiska politiken att gynna
en viss typ av företag. De marknadsmässiga
krafterna bör avgöra vilken företagsstorlek
som är mest rationell. Den
mindre företagsamheten har att försvara
sin ställning, men vi begär att den
skall få möjlighet att konkurrera på lika
villkor.

De särskilda svårigheter som möter
de mindre företagen sammanhänger i
stort sett med det moderna samhällets
alltmer invecklade struktur. De rent
praktiska problem som uppstår har ofta
samband med personalpolitiken, med
källskatten och med olika sociala arrangemang,
där företaget enligt lag har att
medverka. ATP, sjukförsäkring, semesterlagstiftning,
arbetstidens reglering,
kollektivavtal o. s. v. samt den nu föreslagna
arbetsgivaravgiften bildar tillsammans
ett stort komplex som ofta gör
det särskilt besvärligt — tids- och kostnadskrävande
— för de mindre företagen,
vilka i regel inte har tillgång till
specialister på dessa frågor.

Vi har tidigare begärt en utredning
på detta område för att möjligen förenkla
och rationalisera för de mindre
och medelstora företagen just med tanke
på alla dessa uppgifter, som läggs på
dessa företag. Riksdagen har beslutat
om en sådan utredning för åtskillig tid
sedan, men den är som bekant ännu
inte igångsatt.

Det finns ett annat område där de
mindre och medelstora företagen inte
heller anser sig behandlade på samma
sätt som många andra grupper. Jag avser
utbildningen. Vi har i vårt land
ingen företagarutbildning i ordets rätta
bemärkelse. På senare år har vissa försök
och prov gjorts och jag hoppas innerligt
att verksamheten kommer att
byggas ut. När ett företag startas går det
ofta till så att någon person — inte sällan
en yrkesskicklig arbetare eller verkmästare
— försöker sätta i gång en verksamhet
som intresserar honom. Tyvärr
har han naturligtvis inte den ekonomiska
skolning som behövs för att leda ett

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Utredning angående de mindre företagen in. m.

företag. Om den egne företagaren då vill
förkovra sig i dessa ämnen och söker sig
till kurser för vidareutbildning, är kostnaden
härför inte avdragsgill. Det är den
däremot för de företag som arbetar i bolagsform
och skickar sina tjänstemän
till kurserna. Vi tycker att detta är en
form av diskriminering i en tid då det
talas så mycket om utbildning och det
utan tvivel också krävs alltmera utbildning
på olika områden.

Vi har tagit upp åtskilliga andra frågor
i motionerna, men jag skall inte
uppehålla mig vid dem. Jag vill bara
stanna vid en enda sak till. De mindre
och medelstora företagen har upprepade
gånger från denna talarstol utlovats
rätt att konkurrera på lika villkor.
En väsentlig grundprincip i vårt ekonomiska
system utgörs av den fria konkurrensen
mellan olika företag, i stort sett
oberoende av branschtillhörighet, företagsform,
företagsstorlek etc. Enligt
samma princip bör konkurrensförutsättningarna
vara lika för alla företag,
vare sig de bedrivs i enskild eller i offentlig
regi.

Under senare år har den offentliga
företagsamheten i konkurrens med enskilda
företag vuxit i betydande omfattning.
Inom åtskilliga områden har verksamheten
givits sådan utformning att eu
direkt diskriminering av det enskilda
näringslivet uppkommit. Som exempel
kan utan rangordning nämnas olika
förhållanden inom bostadsmarknaden,
bl. a. i samband med kreditgivningen,
skillnader i domänverkets prispolitik
vid försäljning till enskilda träindustrier
respektive till AB Statens skogsindustrier,
vissa landstings och kommuners
upphandling från Landstingens inköpscentral
och varuskattefriheten vid
leveranser från bl. a. försvarets fabriksverks
centrala beklädnadsverkstad och
från statliga och kommunala tvätterier.
Detta är enligt vår uppfattning inte en
konkurrens på lika villkor för de mindre
företagen. Vi har därför motionsledes
krävt en näringspolitik som ger

större möjligheter till konkurrens på
lika villkor.

Motioner av samma innehåll som dem
vi nu behandlar förelåg vid fjolårets
riksdag. Utskottsmajoriteten tillstyrkte
då att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t
hemställa om en utredning rörande förutsättningarna
för de mindre och medelstora
företagen, men kamrarna avslog
förslaget. 1 år har med lottens hjälp utskottets
socialdemokratiska hälft avstyrkt
förslaget — trots att det i år i alla
sammanhang, självfallet med all rätt,
talas om nödvändigheten av näringspolitiska
åtgärder, om arbete, trygghet
och utveckling, och trots att vi av såväl
regeringsmedlemmar som riksdagsledamöter
har fått höra vilken betydelse
denna sektor av näringslivet har.
Den utgör ca en tredjedel av vårt näringsliv.

Motionärernas uppfattning har bekräftats
av samtliga remissinstanser,
som i stort sett ansluter sig till vårt
krav på en utredning angående de problem
som vi här berört. Remissinstanserna
betonar hur angeläget det är att
statsmakterna vid utformningen av näringspolitiken
beaktar den mindre och
medelstora företagsamhetens ställning
och möjligheter att hävda sig. Man understryker
den mindre företagsamhetens
betydelse för att differentiera och
decentralisera näringslivet. Nyföretagsamheten
inom denna sektor medverkar,
säger man, till spridning av företagslokaliseringen
och till att skapa nya
arbetstillfällen.

Visserligen har utredningar om en
del specialproblem gjorts under det senaste
årtiondet, men det synes dock,
framhåller remissinstanserna, vara av
stort värde om en sammanställning kan
ske inom ramen för en offentlig utredning
av olika näringspolitiska åtgärder,
som sammantagna kan skana bättre och
rättvisare förutsättningar för den mindre
företagsamhetens utveckling.

En av remissinstanserna, Sveriges
köpmannaförbund, framhåller att det är

Fredagen den 3 mai 1968

Nr 21

Utredning angående de mindre foretagen m. m.

i hög grad angeläget att den mindre
företagsamheten bereds ekonomiska och
näringspolitiska möjligheter att fortbestå
som en viktig del av det svenska
näringslivet och man slutar sitt remisssvar
med följande: »Vi föreställer oss
att det genom en sådan utredning skulle
bli möjligt att åstadkomma både en kartläggning
av problemen i deras sammanhang
och även riktlinjer för deras lösning.
»

Utskottsmajoriteten framhåller att i
motionerna, som utgör i stort sett en
upprepning av motioner som behandlades
i fjol, ges en bred översikt över problem
och reformförslag. Utom frågor
rörande kredit- och kapitalförsörjningen
behandlas där sådana ämnen som
företagsledarutbildning, nyttiggörande
av forskningsrön samt konkurrensbegränsningsproblem.

Utskottsmajoriteten framhåller vidare:
»Motionärerna inleder---med

en deklaration om de mindre företagens
betydelse, varvid de tycks vilja
antyda att statsmakterna visat bristande
förståelse för dessa företags problem.

---Enligt utskottets uppfattning

finns ingen grund för en sådan bedömning
av opinionsläget. Vad gäller statsmakternas
inställning till de mindre
företagen anser utskottet det väl belagt
att dessa uppfattas som ett viktigt och
dynamiskt inslag i vårt näringsliv. Utskottet
kan inte heller finna annat än
att statsmakterna i sitt näringspolitiska
handlande utgår från denna uppfattning.
Detta har bl. a. tagit sig uttryck
i att de under senare år fattat en rad
beslut av positiv betydelse för de mindre
företagen. Nya reformer förestår;

_ — —.» Bland de nya reformerna

nämns två omfattande propositioner,
bl. a. angående företagareföreningarna.

Herr talman! Vad jag sagt angående
de problem vi har tagit upp till behandling
i motionerna visar tydligt att de
beslut som fattats inte är positiva. Som
jag här redan framhållit har ett positivt
beslut fattats, nämligen tillsättan -

det av en utredning. Det har ännu inte
verkställts. Vad gäller företagareföreningarna
vill jag tillägga att förslaget
ur de mindre och medelstora företagens
synpunkt är ett steg bakåt, vilket vi
också motionsledes har reagerat emot.

Utskottsmajoriteten skriver sedan:
»Den primära frågan vid bedömningen
av motionärernas förslag är huruvida
det kan anses rimligt att på en utredning
lägga uppgiften att syssla med
hela det vidsträckta frågekomplex som
motionärerna angivit.» Man kritiserar
alltså nu att vi har begärt en samlad
utredning. I fjol slutade var motion med
— om jag minns rätt — sju olika punkter,
om vilka begärdes utredningar. Detta
passade inte utskottets socialdemokrater
därför att utredningskravet var
splittrat på för många punkter. Då vi i
år begär en kartläggning av det hela,
passar inte det heller.

Jag vill med det anförda, herr talman,
understryka önskvärdheten och
nödvändigheten av att det göres en samlad
utredning om de mindre och medelstora
företagen.

I går samlades representanter för de
demokratiska partierna, för de näringslivets
organisationer som känner till de
mindre företagen, för företagareföreningarna,
för konsulenter på dessa områden
in. fl. till ett s. k. seminarium.
Bland de resultat som man kom fram
till och vilka ordföranden sammanfattade
var att kännedomen om de mindre
företagen var otillfredsställande, företagsledarutbildningen
bristfällig. En
kartläggning av problemen var ytterst
angelägen.

Jag vill också nämna att efter gårdagens
sammanträde i det näringspolitiska
rådet meddelas att det betraktas som
angeläget med en utredning om t. ex.
textilindustrins läge. Det är enbart tillfredsställande
att en sådan utredning
skall verkställas, men det är märkligt att
man inte kan göra en liknande utredning
när det gäller de mindre företagen
över huvud taget. Skall det vara nöd -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Utredning angående de mindre företagen

vändigt att vänta tills läget i de övriga
branscherna blir lika bekymmersamt
som för textilindustrin?

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationen av herr
Lundberg m. fl.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! De mindre företagens
problem har i olika sammanhang diskuterats
i kammaren, och vi från folkpartiet
har då framhållit betydelsen av
dessa företags insatser för landets ekonomi
och de mervärden denna företagsamhet
har skapat.

I det utlåtande som nu behandlas vill
utskottets reservanter få till stånd en
utredning, som belyser den mindre företagsamhetens
förutsättningar och villkor.
Som reservanterna framhåller är
det önskvärt att hela frågekomplexet
blir belyst, så att de åtgärder som visar
sig erforderliga kan sättas in på sådant
sätt att den mindre företagsamheten
får den konkurrenskraft som man
eftersträvar. För många av de mindre
orterna är de små och medelstora företagen
de som bär upp samhällena, och
det föreligger där ett särskilt önskemål
om dessa företags fortbestånd och
utveckling.

Det är visserligen riktigt att en del
av de problem som denna företagsamhet
brottas med har blivit undersökta,
men man saknar det samlande greppet.
En rad frågor tornar upp sig och pockar
på sin lösning. Främst är det finansierings-
och utbildningsfrågorna som
ställs i förgrunden. Kunnigheten och
yrkesskickligheten i de mindre företagen
är omvittnat hög, men en lönsam
tillverkning av en vara är icke
endast konsten att producera en bra
produkt utan det gäller inte minst att
få avsättning för varan. Här har de
mindre företagen icke samma möjligheter
som de större, vilka genom sin
volym kan få underlag för en helt annan
marknadsföring.

Man brukar säga att en vara icke är

m. m.

färdigtillverkad förrän den är såld.
Bland de mindre företagen finns goda
förutsättningar att skapa nyttigheter,
vilka skulle visa sig konkurrenskraftiga,
om marknadsföringen kunde ordnas
på ett tillfredsställande sätt. Nyttigheter
och förbättringar som skapas
inom de mindre företagen har nu ofta
svårt att komma ut på marknaden. Det
är emellertid så stora värden som här
kan skapas och tillvaratas, att samhället
bör uppmärksamma denna tillgång.
Kan hela frågan bli belyst i ett sammanhang,
så att en samlad bild erhålles av
de framtida möjligheterna, vore det av
stor betydelse. Vi bör därför fatta beslut
om en utredning, som till sin sammansättning
bör vara parlamentarisk
och som skall allsidigt utreda frågan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Lundberg m. fl.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! De mindre företagen
utgör, som omvittnats av de tidigare
talarna, ett betydelsefullt inslag i vårt
näringsliv, av långt större värde än de
flesta föreställer sig. Några få siffror
kan på ett slående sätt belysa riktigheten
av detta påstående.

Av samtliga industriföretag här i landet
har 91 procent mindre än 50 anställda
och tillhör sålunda gruppen
mindre företag. Av den totala industrisysselsättningen
år 1964 svarade mindre
industrier med 4—50 arbetare för
totalt 265 000 anställda eller 27 procent
av samtliga industrianställda. Som jämförelse
kan nämnas, att den egentliga
storindustrin sysselsatte 295 000 eller
cirka 30 procent av alla anställda inom
industrin.

De mindre industriföretagen kommer
säkerligen också i fortsättningen att
spela en betydelsefull roll inom det
svenska näringslivet. Visserligen pågår
en kraftig omstrukturering av vårt näringsliv,
som medför väsentliga förändringar
på många områden inte minst

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Utredning angående de mindre foretagen m. m.

inom industrin. Det är dock uppenbart
att en både kvalitativt och kvantitativt
betydande del av den svenska
industriproduktionen, varudistributionen
och serviceverksamheten kommer
att omhänderhas av mindre företag.
De mindre företagen har emellertid speciella
svårigheter att brottas med och
är på flera betydelsefulla områden diskriminerade
i förhållande till de större
företagen. Mot bakgrunden av de mindre
företagens väsentliga betydelse för
vårt land både i dag och i framtiden
är det angeläget att statsmakterna vidtar
alla de åtgärder som är möjliga för
att undanröja eller mildra dessa företags
särskilda problem och svårigheter.

Jag skall här ta upp några frågor av
speciellt viktig art för de mindre företagen
vilka enligt min mening kräver
särskild utredning för att kunna bringas
till en tillfredsställande lösning.

För det första är det av största vikt
att nyföretagandet understödjes med
olika ''medel — jag skall längre fram
närmare uppehålla mig vid nyetablerandets
problematik. En annan väsentlig
förutsättning för att nyföretagandet
skall kunna stimuleras är att företagarna
kan beredas så allsidig utbildning
som möjligt. Härvidlag bör redan
befintliga resurser förstärkas, i första
hand genom en utbyggnad av statens institut
för hantverk och industri. Men
även nya utbildningsvägar bör prövas
för att man skall kunna nå både befintliga
och presumtiva företagare.

En faktor att observera i sammanhanget
är att dels på grund av vårt nya
skolsystems utbildningsresultat, dels på
grund av att företagandet som sådant
efter hand blir alltmer komplicerat och
tekniskt betonat torde framtidens nyföretagare
inom industrin återfinnas
framför allt bland ingenjörer på olika
nivåer. Det är därför ytterst angeläget
att ingenjörsutbildningen ges ett betydande
företagsekonomiskt inslag och
att de ingenjörer som så önskar kan
få en konkret företagareutbildning.

Om sålunda grundutbildningen i
»företagande» med olika medel och
metoder kan förbättras, är det emellertid
inte mindre väsentligt att de nuvarande
företagsledarna inom de mindre
företagen får en effektiv och ändamålsenlig
vidareutbildning. En dylik
vidareutbildning måste hållas på en
hög nivå och förutsätter tillgång till
kompetenta lärarkrafter, eftersom den
tekniska utvecklingen, administrationen
och icke minst marknadsföringen reser
helt andra krav på mindre företagares
förmåga och insikter än tidigare.

Både grundutbildningen av presumtiva
företagarämnen och vidareutbildningen
av redan existerande företagare
är av så komplex natur att dessa
spörsmål bör ingå i en särskild utredning
om de mindre företagens förutsättningar.
Härvidlag bör då också
medtas det rimliga kravet, som även
tillstyrkes av SHI, att företagarnas fortbildningskostnader
blir avdragsgilla vid
taxeringen.

Det för de mindre företagarna fortfarande
svåraste problemet är finansieringsfrågorna.
Först och främst arbetar
dessa företag med ett oproportionerligt
litet eget kapital i jämförelse med storföretagen
och har praktiskt taget inga
möjligheter att genom nyemissioner
öka detta kapital. När det sedan gäller
den externa finansieringen saknar de
mindre företagen flera av de möjligheter
som de större företagen har i
detta avseende. De kan inte utnyttja
obligationsmarknaden, har regelmässigt
sämre tillgång till utländskt kapital och
intar på grund av att de är små en
sämre förhandlingsposition vid uppgörelser
om varukrediter.

På grund av dessa förhållanden blir
de mindre företagen i större utsträckning
beroende av kortfristiga och därmed
också dyrare krediter. Detta ökar
deras känslighet för åtstramningar på
kreditmarknaden liksom för räntehöjningar.
Det är uppenbart att följden av
dessa ogynnsamma omständigheter till -

Nr 21

Fredagen den

Utredning angående de mindre företagen

sammantagna blir, att de mindre företagens
expansionsmöjligheter begränsas
på ett omotiverat sätt och att värdefulla
produktivitetsökningar i onödan
undandras samhällsekonomin.

Det gäller alltså i första hand att
för de mindre företagen skapa möjligheter,
motsvarande dem som de större
företagen har, att genom aktie- och
obligationsmarknaderna anskaffa långfristigt
och riskvilligt kapital. Detta kan
ske genom tillskapandet av emissionsinstitut
och investeringsbolag med verksamheten
inriktad på de mindre företagen.
Den aktiesparande allmänheten
vågar med få undantag icke göra direkta
investeringar i mindre företags
aktier, eftersom dessa företag uppfattas
som alltför riskabla placeringsobjekt,
trots att många kan redovisa goda
vinstutsikter. Det är därför nödvändigt
att söka åstadkomma en lämplig
riskspridning, som gör det möjligt för
sparkapital att söka sig till de lovande
projekt som finns bland de mindre företagen.
Emissionsinstitut eller investeringsbolag
med uppgift att på ett sakkunnigt
och ansvarsfullt sätt förvalta
allmänhetens sparande i form av aktieköp
i mindre företag med goda framtidsmöjligheter
skulle ur flera synpunkter
vara av utomordentligt värde. För
det första skulle sparkapitalets obenägenhet
att söka sig till mindre företag
kunna elimineras, och för det andra
skulle åtskilliga sådana företag kunna
få en välbehövlig ökning av det egna
kapitalet. En absolut och ofrånkomlig
förutsättning vid köp av aktier i mindre
företag är dock att detta sker i form
av minoritetsposter. Meningen är inte
att det föreslagna emissionsinstitutet
eller investeringsbolaget skall förvärva
kontrollen över de företag, som på här
angivet sätt får sitt egna kapital förstärkt,
utan målsättningen skall vara
den jag nyss angivit.

Det är emellertid icke sannolikt att
ett emissionsinstitut av den föreslagna
typen — i varje fall inte från början —

maj 1968

in. m.

skulle kunna samla ihop ett så stort
kapital från den aktiesparande allmänheten,
att dess verksamhet skulle kunna
bli av tillräckligt meningsfylld omfattning.
Den övervägande delen av kapitalet
måste säkerligen anskaffas genom
en institutets egen upplåning på obligationsmarknaden
eller på annat sätt.
Härigenom skulle de mindre företagen
få tillgång till AP-fondernas medel på
ett smidigare och effektivare sätt än
vad nu är fallet.

Det föreslagna emissionsinstitutet
skulle kunna bli ett värdefullt komplement
till AB Industrikredit och AB
Företagskredit. Dessa företag bedriver
en viktig verksamhet men har ändå inte
blivit av det värde och den betydelse
för de mindre industriföretagen som
man förväntade vid starten. Vad som
hindrat de mindre industriföretagen att
utnyttja dessa instituts tjänster är de
stränga säkerhetskrav vid kreditgivningen
som uppställts. Säkerhetsbestämmelserna
bör därför utan dröjsmål
liberaliseras och företagens utredningskapacitet
väsentligt höjas.

En sak, som delvis faller under finansieringsfrågorna,
är behovet av en
förenklad aktiebolagsform för de mindre
företagen. Ett förslag i den riktningen
framförde jag i en motion till
1965 års riksdag. Första lagutskottet uttalade
sig mycket välvilligt om detta
förslag och hemställde att det skulle
överlämnas för behandling av 1960 års
aktiebolagsutredning. Denna utredning
har till uppgift att i samråd med motsvarande
utredningar i de övriga nordiska
länderna utarbeta en enhetlig nordisk
aktiebolagslagsitiftning. Det är att
hoppas att denna utredning snart blir
klar med sitt arbete och då framlägger
förslag om en enklare aktiebolagsform
för de mindre företagen. Detta skulle
vara av största betydelse för dessa företag,
och om kombinationen emissionsinstitut
och förenklad aktiebolagsform
kan realiseras, skulle de mindre företagens
trängande behov av ökat eget ka -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Utredning angående de mindre företagen in. m.

pital i väsentlig utsträckning kunna tillgodoses.

I motionerna 1:665 och 11:848 behandlas
nyetableringsverksamheten inom
näringslivet och dess betydelse för
näringslivets förnyelse och utveckling.
Reservanterna understryker riktigheten
av dessa påpekanden. Det är uppenbarligen
på det sättet, att näringslivet genom
tillkomsten av nya företag erhåller
nya idéer och kan anpassa sig till nya
förhållanden och behov. Det är ytterst
märkligt, att dessa för näringslivets
styrka och konkurrensförmåga viktiga
faktorer så litet beaktats och att nyetableringen
tillmäts så ringa eller rent av
ingen betydelse vid utformningen av
den moderna näringspolitiken. Vad som
anses vara den nya näringspolitikens
signum är strukturrationalisering, framför
allt tillskapandet av större företag
genom sammanslagningar. Intresset för
hur det går med den nödvändiga förnyelsen
inom näringslivet är däremot
ytterst litet.

Det är en självklarhet att ett dynamiskt
näringsliv som särskilt kännemärke
har stor rörlighet i fråga om
företagens antal och branschtillhörighet.
Gamla företag och branscher dör
hort och försvinner men nya kommer
i stället. I USA med dess produktiva
och effektiva näringsliv uppgår antalet
nedlagda företag med under 100 anställda
till cirka 350 000 per år, medan
de nyetablerade utgör ungefär 370 000.
Man har där alltså ett nettotillskott på
20 000 företag. I vårt land har under de
senaste åren företagsnedläggelserna varit
omfattande, och antalet har stigit
år från år. Nyetableringarna synes icke
ha ökat i samma takt, men några säkra
siffror finns inte. Skulle nyetableringstakten
vara i sjunkande är detta utomordentligt
allvarligt, eftersom i så fall
näringslivets själva livsnerv träffas och
skadas. Det måste emellertid under alla
förhållanden vara av stort samhällsekonomiskt
intresse att nyetablering och
därmed förnyelse och utveckling inom

näringslivet stimuleras med olika medel.
Härvidlag kan åtgärder vidtas som
har både direkt och indirekt betydelse
som stimulansfaktorer.

I fråga om åtgärder av direkt betydelse
är det klart, att allt som göres
för att förbättra företagens allmänna betingelser
verkar som en injektion på
nyetableringsverksamheten. Reformer
på kreditpolitikens och skattepolitikens
område, bättre företagarutbildning och
rådgivningsverksamhet och andra insatser
till den mindre företagsamhetens
fromma är allt av stor vikt även för
nyetablerandet. Bland faktorer av indirekt
betydelse vill jag särskilt understryka
attityden till företagandet som
sådant. Tyvärr är denna på en del håll
negativ. Särskilt bekymmersamt är det
förhållandet att ungdomen mer och mer
intar ståndpunkten, att det är bättre
att satsa på en god anställning med fastställda
förmåner av olika slag än att
lägga ned sina krafter på ett osäkert
och slitsamt liv som företagare. Det är
därför angeläget att framför allt hos
ungdomen skapa ett positivt intresse
för företagandet, varvid som jag tidigare
framhållit uppläggningen av
grundutbildningen är av stor betydelse.
De många goda företagarämnen, som
finns bland vår ungdom, bör tillvaratas
och ges möjligheter att etablera sig som
företagare, till båtnad både för dem
själva och för dynamiken inom näringslivet.
På vilket sätt företagarämnen
bland ungdomen skall kunna uppmärksammas
och intresseras för att bli företagare
är dock mycket svårt att fastställa,
men saken är av så stor vikt att den
bör utredas tillsammans med frågan om
nyetableringens problematik över huvud
taget och en del andra spörsmål
om småföretagens betingelser på olika
områden t. ex. i fråga om finansieringen,
utbildningen, skattefrågorna, etc.

Den viktiga frågan om nyetableringens
problematik skjuter utskottsmajoriteten
sangviniskt undan med uttalandet
att man icke finner det

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Utredning angående de mindre företagen m. m.

styrkt att nyetableringsfrekvensen inom
svenskt näringsliv kan anses otillfredsställande.
Men, herr talman, utskottsmajoriteten
har icke heller styrkt motsatsen
utan uttalar bara den fromma
förhoppningen att ett par reformer, som
rör de mindre företagen, skall bidra
»till att skapa goda förutsättningar för
fortsatt nyetableringsverksamhet».

Detta uttalande bygger som sagt inte
på någonting annat än fromma förhoppningar,
och när ett antagande beträffande
en för samhällsekonomin så oerhört
viktig fråga som graden och arten
av näringslivets förnyelse icke har starkare
underlag är det i högsta grad motiverat
med en utredning.

Jag ber att få yrka bifall till reservanternas
förslag och vill speciellt understryka
deras uttalande om vikten av
att den näringspolitiska utredningsverksamheten
också tar sikte på att
skapa gynnsamma betingelser för nyetablering.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Det finns ingen nämnvärd
anledning att i dag ta upp någon
längre debatt i samband med detta utlåtande
från bankoutskottet. Praktiskt
taget samma motionsyrkanden har ju
varit uppe till diskussion flera gånger
tidigare under de senaste åren, och vi
får dessutom ganska snart tillfälle att
återkomma till frågan då propositionen
om företagareföreningarnas fortsatta
verksamhet liksom propositionen nr 68
skall behandlas.

Jag vill citera vad utskottet skriver
på s. 4: »Förslaget innefattar inrättandet
av dels ett centralt organ, styrelsen
för teknisk utveckling, som bl. a. skall
svara för rådgivnings- och kontaktverksamhet
i syfte att underlätta överföring
av tekniska innovationer till ekonomisk
exploatering, för stöd åt uppfinnarverksamhet
och för informations- och dokumentationstjänst,
dels ett statligt utvecklingsbolag
som bl. a. skall medverka
i innovationsverksamhet genom att ini -

tiera och genomföra projekt med satsande
av eget kapital. Bland tänkbara
former för samverkan mellan utvecklingsbolaget
och det privata näringslivet
nämns kapitaltillskott till expansiva
mindre företag genom förvärv av
aktier i syfte att skapa garantier för
att tillräckliga finansiella, administrativa
och tekniska resurser erhålls för
krävande utvecklingsprogram.»

En del av de föreliggande frågeställningarna
har redan tidigare i vår också
behandlats med anledning av att de
tangerats i motioner exempelvis beträffande
återlånerätten från AP-fonderna,
lokaliseringspolitiken med flera ärenden.

Bankoutskottet som behandlar alla
frågor mycket ingående ägnade år 1966
särskilt stor uppmärksamhet åt motioner
som var praktiskt taget likadana
som de här föreliggande. Utskottet remitterade
då motionerna till inte mindre
än 30 olika remissinstanser. Av dessa
ansåg 22 att det var onödigt med en
begärd utredning och endast fem instanser
ville ha en utredning, medan
tre önskade få något delproblem utrett.

Det har inte inträffat något sedan
dess som förändrar situationen till förmån
för motionerna och reservationen,
snarare tvärtom. Sedan riksdagsbehandlingen
av ärendet i november i fjol har
regeringen på riksdagens bord lagt de
två propositioner som jag inledningsvis
har berört. Utskottet har utförligt refererat
de många utredningskraven, men
frågan är för närvarande redan föremål
för utredningar, bl. a. genom utredningen
om översyn av aktiebolagslagstiftningen
vilket aktiebolagsutredningen
sysslar med. Företagsbeskattningens
framtida utformning utreds sedan 1960.
Förra året tillsattes den s. k. SHI-utredningen
som i första hand skall pröva
hur institutet bäst kan medverka till ett
helt och rationellt utnyttjande av samhällets
resurser inom utbildnings- och
rådgivningsverksamheten med särskild
inriktning på de mindre och medelsto -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Utredning angående de mindre företagen m. m.

ra företagens behov. En särskild utredning
rörande utformningen av den fortsatta
lokaliseringspolitiken tillsattes
också i fjol. Yrkesutbildningsutredningen
väntas senare i år framlägga ett
betänkande med förslag angående olika
former av samverkan mellan skolan och
näringslivet.

Jag sade förra året i en liknande debatt
som denna att det vore en björntjänst
mot de mindre och medelstora
företagen, om riksdagen följde reservanterna
och beslöt att begära en stor
utredning. Jag vidhåller denna uppfattning
i dag. Det är bättre att se till
att —• och det anser också utskottsmajoriteten
— de förslag som efter olika
utredningar framlägges blir positivt behandlade
än att hela detta stora frågekomplex
återigen förs ut till en ny och
tidsödande utredning.

Jag vill i detta sammanhang ställa
en fråga till högermotionärerna med
anledning av att de i sin motion skriver
att en mera aktiv lokaliseringspolitik
erfordras och att man därvid skall
gynna de medelstora tätorterna framför
storstäderna. Det verkar en aning diffust
vad som menas därmed; jag kan
inte riktigt förstå det. Som jag sade är
det väl redan på det sättet att lokaliseringspolitiken
inriktas på att lokalisera
företag till mindre orter i de flesta fall,
och de företagen måste ju komma från
de stora städerna. Men man kan inte
bestrida att även städer och tätorter
med relativt stor befolkning behöver
stöd i vissa situationer. Jag kan exempelvis
nämna Norrköping som jag väl
känner till som genom besvärliga strukturomvandlingar
och av andra orsaker
måste ha statens stöd. Motsvarande gäller
städer som Borås och Östersund som
måste betecknas som ganska stora städer.
Vore det inte vanskligt att i ett
riksdagsbeslut spika fast att sådana orter
skall staten inte bry sig om i sin lokaliseringspolitik?
För min del anser
jag att detta är en avvägningsfråga och
att det skall bedömas från fall till fall

när och hur staten skall gripa in på
detta område.

Herr talman! Jag kan med bästa vilja
i världen inte komma till något annat
resultat av min bedömning av dessa
motioner — och detsamma gäller bankoutskottets
majoritet — än att det är fråga
om mer eller mindre meningslösa utredningsyrkanden
som skulle menligt
försvåra möjligheterna för de aktuella
företagsformerna att inom en rimlig tid
erhålla det stöd som motionärerna eftersträvar.
Utskottsmajoriteten hävdar
därför bestämt, att riksdagen bör avslå
dessa motioner.

De föregående talarna gjorde några
uttalanden som jag något vill kommentera.
Herr Nordgren talade som vanligt
om statsmakternas mindre positiva inställning
till de mindre och medelstora
företagen, men samtidigt visade han
själv genom ett ganska långt citat ur
utskottsutlåtandet att det inte förhåller
sig på det sättet. Samhället är inte negativt
inställt till de mindre och medelstora
företagen. Jag hade faktiskt tänkt
citera utskottsutlåtandet på denna
punkt, men det är alltså onödigt eftersom
herr Nordgren gjort det. Många
gånger har det också klart utsagts, att
vi allesammans är ense beträffande den
stora grupp som de nu diskuterade företagsformerna
utgör. Resonemanget
rör sig därför inte om vem som är mest
intresserad av den eller den företagsformen,
utan om lämpligheten av att
skicka hela detta stora och mångskiftande
frågekomplex till en ny utredning
vid sidan av den som redan arbetar.
För vår del anser vi att det skulle
vara felaktigt att göra ett sådant dubbelarbete,
som självfallet skulle fördröja
de reformer som är ägnade att förbättra
betingelserna för de små och medelstora
företagen.

Herr Sjönell talade något om kapitalfrågorna
för dessa företag. För närvarande
har AB Industrikredit m. fl. en
inte helt utnyttjad kapacitet, och därför
synes det mig obehövligt att nu

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Utredning angående de mindre företagen m. m.

skapa flera kreditinstitut. Enligt min
mening bör man också akta sig för att
i onödan specialdestinera våra kapitalresurser.

Med det sagda ber jag, herr talman,
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledning av förhandlingarna.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Herr Franzén i Motala
sade att jag citerat utskottsutlåtandet
och därigenom själv visat vilken positiv
inställning som finns till den mindre
företagsamheten. Ja, det var utskottsmajoritetens
mening jag citerade, men
kvar står fortfarande vad jag yttrade
strax dessförinnan, nämligen att de
mindre företagarna inte har samma rätt
till vidareutbildning som de andra, att
de mindre företagen inte äger samma
möjlighet till självfinansiering som andra
företag, att det inte finns samma
möjligheter för dem att gå ut på aktiemarknaden
och att de inte bereds tillfälle
till konkurrens på lika villkor. —
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen.

Då det föreligger en sådan diskriminering
—- jag kan inte använda något
annat uttryck — av den mindre företagsamheten
är det inte riktigt av utskottsmajoriteten
att säga, att statsmakterna
på alla sätt ser till att den företagsamheten
har det bra. Såsom herr
Franzén erinrade om har utredningar
pågått, exempelvis företagareföreningsutredningen.
Men enligt denna utrednings
förslag skall de mindre företagen
beredas mindre möjligheter till inflytande,
och detta kan i varje fall inte
vara att gynna dem.

Beträffande det statliga utvecklingsbolaget
vet vi ännu inte vilka fördelar
det kan medföra för de mindre företagen.
Man är litet ängslig för att det
kan bli ungefär samma sak som det i
varje fall hittills har blivit med den
statliga investeringsbanken. Direktören

för banken sade att banken inte gärna
ville umgås med de små företagen.

Även om några utredningar rörande
vissa specialfrågor pågår, står ändå
samtliga remissinstansers tydligt uttalade
önskemål kvar, herr Franzén i Motala,
att man vill ha en samlad kartläggning
av de mindre företagens problem.
Och en sådan begäran borde det inte
vara så svårt för riksdagen att bifalla.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Franzén i Motala, att när jag tog upp
frågan om AB Industrikredit uppehöll
jag mig inte i första hand vid institutets
utlåningskapacitet. Vad jag sade
var att institutets verksamhet i praktiken
har inneburit en besvikelse för de
mindre företagen. Enligt de ursprungliga
intentionerna var det ju i första
hand de företagen som skulle få utnyttja
AB Industrikredit.

Det har i många sammanhang omvittnats,
att de mindre företagen har så
svårt att erhålla långfristiga krediter.
Då får man varje år höra, att ja, men vi
har ju AB Industrikredit, som ju är till
för att de mindre företagen skall kunna
utnyttja exempelvis AP-fondmedel. De
pengarna skall slussas ut till de mindre
företagen via AB Industrikredit. Därvidlag
har emellertid de mindre företagen
som sagt blivit besvikna. Jag har
här en statistik som på ett slående sätt
visar detta. Jag har för övrigt fått den
statistiken från institutet självt. Siffrorna
visar att företag med över 500 anställda,
alltså rena storindustrier, har
kommit i åtnjutande av inte mindre än
6 procent av lånen i AB Industrikredit.
De mindre företagen, för vilka man räknar
översta gränsen vid 50 anställda
och för vilka AB Industrikredit skulle
bli till så oerhört stor nytta, har för
närvarande endast ungefär 25 procent
av lånen i institutet. När det har tillkommit
ett institut som i första hand
skall vara till för de mindre företagen,
är det ju upprörande att i praktiken

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Utredning angående de mindre företagen m. m.

bara 25 procent av institutets lån har
gått till dem.

Vad beror detta på? Jo, som jag sade
i mitt förra anförande är orsaken att
säkerhetsbestämmelserna är alldeles för
hårda och för rigorösa. De behöver
mildras, om de mindre företagen skall
komma i ett bättre läge och få en större
andel av institutets utlåning. Jag tror
också att personalresurserna vid institutet
behöver utökas.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Herr Nordgren återkommer
till talet om aktiebolagsformerna,
men som jag tidigare sade är de
frågorna under behandling av aktiebolagsutredningen,
som tillsattes 1960,
och vi kan väl lugna oss innan vi ställer
krav på en ny utredning till dess
vi får se vad aktiebolagsutredningen
kommer till för resultat. Jag anser fortfarande
att det är en överloppsgärning
att tillsätta ytterligare en utredning,
när vi redan har en utredning som
sysslar med dessa problem.

Beträffande Investeringsbanken finns
det ingen anledning att riva upp en ny
debatt i dag. Vi hade ju en lång debatt
om den saken i förra veckan. Jag kan
emellertid inte minnas att direktören
för Investeringsbanken fällde det yttrande
som herr Nordgren återgav, alltså
att han inte ville ha någonting med
de små företagen att göra. Jag hade det
rakt motsatta intrycket, nämligen att
han vid flera tillfällen underströk att
man borde hjälpa även de små företagen.
Detta framhålles även i propositionen
och i utlåtandet om Investeringsbanken.
Jag finner det felaktigt att påstå
att man inom Investeringsbanken
inte vill befatta sig med de små företagen.
Det förhåller sig inte så.

Herr Nordgren tar nu upp en ny fråga
som han inte berörde i sitt första anförande,
nämligen självfinansieringsgraden
inom de olika företagen. Detta
är tvdligen en outslitlig debattfråga,
och det är för resten ganska förklarligt

eftersom ingen kan ge riktigt klart besked
om hur hög företagens självfinansieringsgrad
skall vara: 25 procent eller
kanske ännu lägre, 75 procent eller
100 procent. En sak är vi dock överens
om, nämligen att den inte kan vara alltför
hög, eftersom detta menligt skulle
inverka på skötseln av företagen. Detta
har inte bara framhållits av oss; även
herrar Hedlund och Wedén har i motionen
11:835 understrukit detta. De
skriver på s. 5 bl. a. följande:

»Mot en mycket hög självfinansiering
kan invändningar resas från fördelnings-
och jämlikhetspolitiska synpunkter.
Även från rent ekonomiska
utgångspunkter kan skäl anföras mot
höga självfinansieringsmöjligheter. Följden
kan ju bli att näringslivets kapitalresurser
i alltför hög utsträckning stannar
kvar i företag som tidigare haft
goda vinster i stället för att investeras
i projekt som för framtiden är mest lovande.
»

Vi understödjer helhjärtat detta resonemang,
ty det är precis vad vi själva
anser om självfinansieringsgraden.

Det finns naturligtvis också andra
synpunkter på denna fråga. En mycket
hög självfinansieringsgrad kan i viss
mån nagga företagens möjligheter i kanten
att betala hyggliga löner. Om man
hundraprocentigt plöjer ned vinsterna
i företagen ökar man förmögenhetsbildningen
på bekostnad av löntagarna. Det
är en sådan utveckling som vi inte kan
acceptera.

När det gäller AB Industrikredit har
vi varit överens om att detta bolag fortfarande
har en god kapacitet. När det
sedan gäller fördelningen av krediterna
mellan de små, medelstora och större
företagen har jag inte just nu statistiken
tillgänglig, men jag antar att herr Sjönells
uppgifter är riktiga. Detta är dock
en uppgift för kreditinstitutet att självt
avgöra.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är självfallet mänsk -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Utredning angående de mindre företage]

ligt att glömma, herr Franzén i Motala,
men jag antecknade faktiskt det yttrande
som fälldes av direktör Callans, eftersom
jag tyckte att det var så uppseendeväckande.
Han sade att »det är
svårt för banken att umgås med de
mindre företagen».

Det kanske också förhåller sig på
detta sätt. Banken har måhända inte
resurser härför. Även mot den bakgrunden
vore det angeläget med en utredning
för att finna andra former för
att klara kapitalförsörjningen för de
mindre och medelstora företagen, t. ex.
genom självfinansieringsf onder eller
andra arrangemang.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Bara några ord med
anledning av att herr Franzén i Motala
citerade ur en motion av bl. a. herr
Wedén om företagens självfinansiering.
Det var ju synd att herr Franzén inte
också tog upp de slutsatser som denna
motion utmynnade i.

Det är alldeles riktigt att vi menat
att en alltför hög självfinansieringsgrad
av den typ, som förekom t. ex. på 1950-talet, är betingad av en inflationskonjunktur
och har nackdelar som vi inte
kan acceptera. Men vi har också uttalat,
herr Franzén, att den nuvarande självfinansieringsgraden
är otillräcklig och
att man bör skapa möjligheter för en
större grad av självfinansiering än vad
som nu förekommer.

Uppfattningen att det är motiverat
med en hög självfinansieringsgrad är
vi dessutom inte ensamma om, herr
Franzén. Därvidlag kan vi redovisa instämmande
från LO:s ordförande Arne
Geijer, som i en debatt här i riksdagen
sagt samma sak.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

m. m.

servationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets,
utlåtande nr 30, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Lundberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 112
ja och 96 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets utlåtande nr 31, i:
anledning av motioner om utredning rörande
möjligheterna att tillskapa regionala
investmentbolag; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av motioner angående
ansvar för skada i samband med''
kontroll av motorfordon,

nr 27, i anledning av motioner angående
respit vid underlåtenhet att betala
försäkringspremie, och

nr 28, i anledning av motion om obligatoriskt
stöldskydd på bilar.

Kammaren biföll vad utskotten l
nämnda utlåtanden hemställt.

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

§ 15

Upphävande av förbudet mot offentlig
nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner om
upphävande av förbudet mot offentlig
nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar.

I de likalydande motionerna I: 77
av herrar Hjorth och Paul Jansson samt
11:111 av fru 2''hunvall m. fl. hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning och
förslag om ett slopande av 10 § i 1956
års allmänna ordningsstadga.

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner, I: 77 och
II: 111, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Erik Svedberg, fröken Mattson, herr
Hjorth, fru Lilly Ohlsson, fru Johansson
och fru Lindekvist samt herrar
Jönsson i Malmö och Hansson i Piteå
(samtliga s), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
förevarande motioner, I: 77 och II: 111,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning rörande upphävande av 10 §
allmänna ordningsstadgan.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Den motion som här
föreligger har, i motsats till de flesta
motioner som väcks, blivit mycket välvilligt
behandlad av samtliga remissinstanser.
Varken rikspolisstyrelsen,
Uppsala domkapitel eller länsstyrelsen
i Stockholms län, från vilka utskottet
inhämtat yttranden, har någonting att
erinra emot att ifrågavarande 10 § i
ordningsstadgan, som gäller förbud mot
offentliga nöjestillställningar under de
tre stora helgdagarna — juldagen, långfredagen
och påskdagen •— slopas.

Jag citerar ur utlåtandet: »Rikspolisstyrelsen
framhåller att varje dispensförfarande
innebär risk för bristande
likformighet även om prövningen reserverats
för ett fåtal myndigheter och
anför vidare att med hänsyn till allmän
ordning och säkerhet synes inte några
hinder föreligga mot att upphäva 10 §.»

Uppsala domkapitel anför: »Förbudet
mot offentlig nöjestillställning på
juldagen, långfredagen och påskdagen
saknar otvivelaktigt relevans i ett modernt
samhälle. Att genom juridiskt
tvång söka värna om de stora kristna
högtidernas helgd förefaller knappast
förenligt med statens religiösa neutralitet
och kan inte heller för kyrkan utgöra
ett legitimt intresse.»

Domkapitlet fortsätter: »Men många
människor i vår tid står mer eller mindre
främmande för dagarnas religiösa
innebörd och värderar dem främst för
de tillfällen de kan ge till vila, rekreation
och förströelse. Dessa människor
bör inte genom en negativ lagstiftning
hindras att fritt planera sin fritid.»
Detta framhåller alltså Uppsala domkapitel.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför
att inkomna ansökningar om undantag
från tillställningsförbudet i största utsträckning
gäller tillstånd att visa filmer
av religiös eller eljest seriös karaktär.
Dispensansökningar beträffande
exempelvis idrottsevenemang har inte
förekommit. Länsstyrelsen ifrågasätter,
om förbudet längre har stöd hos folkmajoriteten.
Då dessutom förbudet
knappast är förenligt med religionsfriheten
och ej heller torde ha någon
uppgift ur ordningssynpunkt ansluter
sig länsstyrelsen till motionernas syfte.

Utöver de här citerade remissinstanserna
har följande organisationer beretts
tillfälle att avge yttrande: Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund,
Folkpartiets ungdomsförbund,
Centerns ungdomsförbund, Högerns
ungdomsförbund, Sveriges frikyrkoråd,
Sveriges kristna ungdomsråd och Frikyrkliga
ungdomsrådet. Icke någon av

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjeställställning'' på vissa kyrkliga helgdagar

dessa organisationer motsätter sig en
utredning.

Jag ber att få besvära kammaren
med några citat. Folkpartiets ungdomsförbund
uttalar: »För ensamstående

personer känns ofta ensamheten särskilt
tung under de stora helgerna.»
De kan därför vilja ha möjlighet att
besöka inte bara gudstjänster o. d. utan
också nöjestillställningar av olika slag.
Centerns ungdomsförbund anser också
att förbudet bör upphävas, liksom även
Högerns ungdomsförbund.

Sveriges frikyrkoråd framhåller att
det säkerligen finns många människor
i vårt land som önskar att 10 § ordningsstadgan
skall bibehållas, eftersom
de tillmäter juldagen, långfredagen och
påskdagen stor betydelse från religiös
synpunkt, men rådet anser att spörsmålet
bör blir föremål för behandling
i samband med kyrka—stat-frågan.

Samma uppfattning har Sveriges
kristna ungdomsråd, som säger: »I ett
demokratiskt samhälle krävs, att respekt
visas för olika synsätt. Det kan
då inte vara rimligt att hävda ett synsätt
på bekostnad av ett annat genom
lagtext, så länge det inte rör sig om
att gardera samhället och enskilda mot
skada. För vår del står det klart att
förbudet mot offentliga nöjestillställningar
vissa helgdagar inte innebär ett
skydd av det slaget. I stället innebär
förbudet ett tvång för många att ta
hänsyn till en åskådning, som de inte
delar eller är likgiltiga för. Vi anser,
att ett tvång av den art, som nöjesförbudet
innebär, mer skadar än gagnar
sitt syfte.»

Av dessa olika remissyttranden framgår
det klart och tydligt att man anser
att frågan bör utredas.

Första lagutskottet har emellertid vid
behandlingen av de föreliggande motionerna,
såsom kammarens ärade ledamöter
kunnat märka, inte kunnat uppnå
enighet, utan lotten har fått fälla
utslaget, varvid de som önskar avstyrka
motionerna kommit att utgöra majo -

ritet. Vad som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna åt vill jag hellre
betrakta som små differenser än som
väsentliga skiljaktigheter. Jag tror inte
att någon inom utskottet vill utöva
tvång i en fråga som denna.

Utskottsmajoriteten yrkar avslag på
motionerna under framhållande av att
frågan om förbudets hävande bör upptagas
till behandling i den parlamentariska
utredning angående förhållandet
mellan kyrka och stat, som Kungl.
Maj:t signalerat kommer att tillsättas.
Det låter ju ganska bestickande. Det
kanske finns de som frågar sig vad det
egentligen är som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna åt, eftersom
bägge parter vill ha en utredning. I
utskottets utlåtande föreslås att frågan
hänskjuts till kyrka—stat-utredningen.
Jag har just varit inne i första kammaren
och lyssnat på den pågående debatten
där i samma ärende. Statsrådet Palme
begärde ordet och meddelade, att
förberedelsen för en kyrka—stat-utredning
är under arbete i departementet.
Statsrådet Palme framhöll att den utredning
som kommer att tillsättas inte skall
syssla med detaljer utan endast behandla
de stora principiella avgörandena,
varför han ansåg att det skulle vara
olyckligt om vi, när vi nu skall ta
ställning till yrkandena i motionerna,
skulle såsom utskottsmajoriteten har
föreslagit hänvisa frägan enbart till utredningen
kyrka—stat.

När jag hörde detta stärktes jag i
min uppfattning, att vi handlat riktigt
som har reserverat oss på grund av
att vi inte anser oss kunna enbart hänvisa
motionen till en kommande utredning
om förhållandet mellan kyrka
och stat utan vill hålla frågan öppen,
så att Kungl. Maj :t beredes tillfälle att
på det sätt som Kungl. Maj :t finner
lämpligt utreda frågan.

Reservanterna hyser i likhet med utskottsmajoriteten
den uppfattningen, att
den fråga som motionärerna har aktualiserat
bör bli föremål för utred -

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

ning, men vi anser oss inte böra ta
ställning till hur denna utredning skall
utföras utan menar att det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att på det sätt som
befinnes vara lämpligt utreda frågan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag kan inte finna att
det föreligger några skäl till att man
ens skulle försöka att sätta in denna
fråga i ett djuplodande religionsfrihetssammanhang.
Vi lever i ett land där
folk utan påföljd får bekänna sig till
vilken religion de vill. De får också
vara utan religion om de så vill.

I ett par motioner har påyrkats en
utredning av förbudet mot offentliga
nöjestillställningar på vissa kyrkliga
helgdagar — juldagen, långfredagen
och påskdagen. Varken utskottet eller
reservanterna motsätter sig en utredning.
Vad som står som utskottets mening
har som fru Johansson här förut
nämnde kommit att avgöras genom
lottens hjälp. Bakom reservanternas
mening står alltså lika många ledamöter
som bakom utskottets.

Vi som företräder utskottet har den
uppfattningen att en stor del av Sveriges
folk, kanske man rent av kan
våga tro på en majoritet, alltjämt tillmäter
de nämnda tre helgdagarna ett
sådant religiöst värde, att de bör hållas
fria från mera rafflande offentliga
nöjestillställningar. Det borde därför
inte behöva kännas som något
kränkande av friheten, om nu gällande
nöjesförbud på de tre kristna helgdagar
det här är fråga om finge gälla
— året har ju ytterligare 362 dagar då
full frihet råder. Behöver man nödvändigtvis
använda uttrycken intolerans
och religionstvång om dem som
önskar att nuvarande ordning skall
bestå? Jag tycker inte det. Det finns
också ett ord som heter hänsyn, vilket

man bör kunna tillämpa i detta sammanhang.

Jag har emellertid inte tänkt argumentera
från denna utgångspunkt. Utskottet
har som kammarens ledamöter
kan se på s. 7 vid behandlingen av
motionerna inhämtat att spörsmålet
om förhållandet mellan kyrka och stat
och därmed sammanhängande lagstiftning
kommer att hänskjutas till en
parlamentarisk utredning. Jag kan inte
tänka mig annat än att den fråga det
nu gäller kan tas upp av en sådan utredning.
Det väntas att denna utredning
kommer att tillsättas inom kort.
Vi har inhämtat att den kommer att
bedriva sitt arbete på grundval av de
betänkanden som behandlar relationerna
mellan kyrka och stat. Vi menar att
även den här aktuella frågan därvid
bör komma under förutsättningslös
prövning. Därför anser utskottet att
något initiativ från riksdagen nu inte
är påkallat.

Reservanterna vill bryta ut denna
särfråga ur det större sammanhanget
men vill inte föreslå hur utredningen
lämpligen skall utföras. Det bör, säger
man, få ankomma på Kungl. Maj:t att
ta ställning härtill. Jag kan väl förstå
dem som hävdar att nöjesförbudet i
10 § i 1956 års allmänna ordningsstadga
av mänga uppfattas som ett principiellt
oriktigt tvång. Men å andra
sidan finns det troligen ännu fler som
skulle uppleva det som stötande, om
offentliga tillställningar med prägel av
kommersiell nöjesindustri förekommer
på dessa dagar. Ehuru jag hävdar en
långt gående frihet känner jag mig mest
tillfredsställd med att som situationen
nu är den aviserade parlamentariska
utredningen får behandla den ordningsstadga
det här är fråga om. I denna
utredning kommer att sitta med personer,
som representerar både den ena
och den andra uppfattningen. Jag vill
påpeka att utskottets skrivning sammanfaller
med den ståndpunkt som
Sveriges frikyrkoråd givit till känna.

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors, Keijer, Nilsson i Lönsboda,
Åberg och From (samtliga fp), Persson
i Heden (ep), Berglund och Westberg
(båda fp), Eriksson i Bäckmora (ep)
samt Antby (fp).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Under den tid socialdemokraterna
regerat i detta land har
trenden för den religiösa utvecklingen
varit klart märkbar. Socialdemokraterna
har handlat i enlighet med sin gamla
paroll: bort med altaret och tronen! De
har tvingats att gå långsamt fram —
det gäller ju att behålla makten! —- men
de har handlat i avkristnande riktning
så fort och så grundligt som de vågat.

Regeringspartiet har skjutit in sig på
olika samhällsområden där kristendomen
haft en lagligt skyddad position.
I religionsfrihetens namn har man attackerat
frågorna. Man har hävdat att
vi har religionsfrihet och därför skall
de olika kristna samfunden och sammanslutningarna
i frihetens namn acceptera
även obekväma situationer.

För att nå sina mål har man använt
en strategi som förefaller ganska dubbelbottnad:
man har pläderat för frihet
men inför förbud, man har sagt sig
vara neutral men agerat kristendomsfientligt.
Nu deklarerar man att lagligt
skydd för kristendomen är ett tvång
som oliktänkande uppfattar som en
kränkning, och därför skall lagskyddet
bort. Jag finner det därför helt följdriktigt
att man nu från socialdemokratiskt
håll i motioner kräver att förbudet
mot offentliga nöjestillställningar på
juldagen, långfredagen och påskdagen
skall slopas. Man vill ge fritt fram för
nöjeslivet även på de tre största kristna
högtidsdagarna.

De nöjeslystna i detta land har under
praktiskt taget årets samtliga kväl -

lar —- och nätter med, för den delen —-möjlighet att delta i den offentliga nöjeskarusellen.
Det är därför rätt fantastiskt
att tänka sig att motionärerna inte
ens för att visa respekt för den mycket
stora folkgrupp som är kristligt troende
vill avstå från offentliga nöjen under
tre av årets 365 kvällar.

Jag vill understryka att det finns folkrörelser,
exempelvis idrotten, som visat
respekt för de aktuella helgdagarna.
Detta framgår bl. a. av remissvaret från
länsstyrelsen i Stockholms län, den enda
länsstyrelse som varit remissinstans.
Till nämnda länsstyrelse hade inte inkommit
någon dispensansökan för
idrottsevenemang på de aktuella dagarna.
En annan institution som visat
respekt trots att den inte lyder under
allmänna ordningsstadgan är radio-TV
Den har möjlighet att sända vilka program
som helst. Fn jämförelse mellan
TV-programmet på långfredag och TVprogrammet
på andra helgdagar visar
emellertid skillnaden.

Det är därför beklagligt att en så stor
folkrörelse som arbetarrörelsen inte vill
visa en sådan tolerans mot de kristna,
att den respekterar de aktuella kyrkliga
högtidsdagarna. Genom lagstiftning
har arbetarrörelsen fått en egen helgdag
— första maj. De kristna rörelserna
har mig veterligt accepterat denna; man
har förstått vad den betyder för arbetarrörelsen.
Socialdemokraterna visar
en dubbelmoral. De upphöjer sin demonstrationsdag
till helgdag men unnar
inte den kristna opinionen att få behålla
långfredagen och de två andra helgdagarna
i deras ursprungliga karaktär.

Att visa hänsyn är förvisso en av förutsättningarna
för att ett samhälle skall
fungera. Vi har lagar och förordningar
som ger medborgarna riktpunkter för
vad som är tillåtet och otillåtet. Vi finner
det i dag självklart att exempelvis
mötesfriheten är garanterad. Jag tror
att oavsett vad remissinstanserna säger
majoriteten av den kristna opinionen
önskar att i lugn och ro utan störande

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

nöjesevenemang få fira de tre största
kristna högtidsdagarna, som för kyrka
och samfund intar en central plats i
gudstjänstlivet.

Det är många som i debatten framför
argumentet, att eftersom massor av folk
inte längre betraktar de aktuella helgdagarna
på annat sätt än vilka andra
dagar som helst, så är tiden inne för ett
upphävande av denna lagparagraf. Jag
kan försäkra, herr talman, att de kristna
här i landet anser att juldagen, långfredagen
och påskdagen har en mycket,
mycket djup innebörd. Man torde till
och med fästa minst lika stor vikt vid
dessa dagar som arbetarrörelsen gör vid
sin demonstrationsdag första maj -— och
det vill förvisso inte säga så litet.

•lag hyser den farhågan, att det här i
riksdagen tyvärr finns en majoritet av
socialdemokrater och kommunister som
är för nöjesförbudets upphävande och
som om en stund kommer att genomdriva
ett slopande av 10 § i ordningsstadgan,
och då försvinner även denna
kristna sed från vårt folks traditioner.
Det beklagliga är att om detta nu blir
fallet, så kommer det att ske med några
kristna bekännares stöd. Dessa menar,
att man inte kan värna om sådana här
seder. Nej, saknas viljan kan man inte
värna om någonting alls.

Jag har här i min hand Broderskapsrörelsens
religionsfrihetsprogram, som
antogs i augusti 1967. Av punkt 8 i detta
program framgår att Broderskapsrörelsen
—- eller den kristna vänstern som
man också kallar sig och som skyltade
ivrigt i förstamajdemonstrationerna —
bl. a. kräver dels att förbudet mot offentliga
nöjesarrangemang under vissa
kyrkliga helgdagar skall upphävas, dels
att den s. k. trosfridsparagrafen skall
slopas. Om man nu i dag blir bönhörd
vad beträffar nöjesarrangemangens frisläppande
på juldagen, långfredagen
och påskdagen, är det väl bara en tidsfråga
innan det i det s. k. kristna Sverige
tillåts att offentligt hur fräckt som
helst häda kristna centralgestalter. Man

har, herr talman, otvivelaktigt kommit
långt på detta område under vår nuvarande
regim. Det beklagliga är att i den
fråga vi behandlar i dag den kristna
vänstern — Broderskapsrörelsen — har
gått i spetsen och berett marken. Man
har sått — i dag skall riksdagen skörda.

Jag skulle tro, herr talman, att folk i
allmänhet har haft och har full förståelse
för de aktuella helgdagarnas särställning
och den begränsade möjligheten
till offentligt nöjesliv under dessa
dagar. Man har ansett det naturligt att
dessa tre helgdagar med sin djupa kristna
innebörd traditionellt skall firas i
någorlunda stillhet. Men genom socialdemokraternas
klåfingrighet — man
kan gott använda detta ord •—- kommer
man nu att på lagstiftningsvägen söka
rycka undan grunden för denna i hela
vårt samhälle genomsyrade uppfattning.

Jag vill sluta med att säga att jag naturligtvis
inte finner regeringspartiets
agerande i den här frågan på något sätt
förvånande. Det fullföljer ju bara det
socialdemokratiska partiets linje när
det gäller dess inställning till de kristna
samhällsfrågorna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill vända mig till
herr Fridolfsson i Stockholm. Jag skall
försöka att inte använda sådana tongångar
som han lät komma till uttryck.
.Tåg har i första kammaren haft tillfälle
att lyssna till ett par socialdemokrater
som talade för reservationen. De
framförde sina synpunkter på ett försynt
sätt, herr Fridolfsson. De framhöll
att det här inte var fråga om att gå till
attack mot några kristna värden. Var
snäll och läs protokollet när det kommer!
Då skall herr Fridolfsson finna att
de i stället framhöll att de har stor respekt
för de kristna värdena. Detta får
man höra av personer som icke poängterar
att de omfattar en kristen livsåskådning.
Det är faktiskt så att man

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1908

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

— med rätt eller orätt — fordrar litet
mer av människor som i tid och otid
hävdar sin kristna inställning. Den har
vi naturligtvis rätt att hävda, och det
gör även jag, men jag håller styvt på att
när vi från kristet håll fordrar hänsyn
så skall vi också själva visa hänsyn för
de profana organisationerna och de
människor som säger sig vara icke
kristna; det är svårt att avgöra var
gränsen mellan kristna och icke kristna
går.

Herr Fridolfsson framhöll att han
inte var förvånad över att socialdemokraterna
avgivit denna motion. Jag vill
då påpeka att — vilket herr Fridolfsson
väl har sig bekant från utskottsarbetet

— vi är i gott sällskap; samtliga politiska
organisationer, även de kyrkliga
remissinstanserna vill ha en utredning.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Johansson anmärkte
på mitt sätt att debattera; man skulle
tala försynt och lågmält och viska fram
sina argument, i varje fall när man
framför synpunkter som är kritiska mot
socialdemokraternas förslag. Fru Johansson
menade också att man inte i
tid och otid skall tala om kristendomen
och framställa sig som talesman
för de kristna. Men, fru Johansson, här
diskuterar vi en fråga som har den allra
största betydelse. Från socialdemokratiskt
håll framförs nämligen motionskravet
att de tre kyrkliga högtidsdagarna
juldagen, långfredagen och påskdagen
skall jämställas med vilken annan
helgdag som helst och att därför nöjesförbudet
skall upphävas beträffande
dessa dagar. Skall jag med den uppfattning
jag har i denna situation stå här
och hyckla om mina tankegångar? Jag
har rätt att anlägga mina synpunkter
på detta problem. Jag gör det kanske
inte på ett så rundhänt sätt att socialdemokratiska
ledamöter i denna kammare
tycker att jag är en trivsam ledamot
som säger mycket utan att egent -

ligen säga någonting. Jag har klargjort
vad jag tror den kristna opinionen tycker
och tänker i denna sak, och det
ber jag naturligtvis inte på något sätt
om ursäkt för.

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har icke ett ögonblick
förtänkt herr Fridolfsson i Stockholm
att här framföra sina synpunkter.
Det har vi rätt att göra både herr Fridolfsson
och jag och andra, men det
har många gånger förvånat mig att herr
Fridolfsson så gärna använder giftiga
ord, och det är det som jag har reagerat
mot. Han säger att detta är en mycket
allvarlig fråga. Ja, det är det verkligen.
Det är på grund av frågans allvar
som vi här vill ha en utredning till
stånd för att man verkligen allsidigt
skall kunna få frågan belyst. Det kommer
väl en dag när de som då tillhör
riksdagen får ta ställning till den frågan.
Av utskottsutlåtandet framgår att
meningsskiljaktigheterna är mycket
små, vilket även betonades i det anförande
som hölls av herr Gustafsson i
Borås, vilken försvarade utskottets,
ställningstagande. Därför tycker jag att
det inte skulle behövt bli en sådan diskussion
som den som här har förts.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag kom i går kväll
att höra på Lejonets son Ben Gurion.
Det var en liten detalj som fastande i
mitt minne bland de många större sakerna.
Han kom att tala om när staten
Israel proklamerades 1948. Det kunde
inte ske den dag som var avsedd, utan
han gjorde sitt uttalande kvällen före.
Varför det? Jo, därför att dagen efter
var det vilodag, sabbat. Han är politiker.
Han är socialist. Hans parti är
socialistiskt, hans folk är politiskt medvetet.
De hycklar inte någonting, men
de har ändå respekt för religionen,
för judendomen, för sina fäder.

När jag läste motionen nr 77 i första
kammaren väckte den min förvåning.

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21 93

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

Min första tanke vid läsningen av den
var: Finns det inie längre något verkligt
viktigt att göra en insats för? Är
det så väsentligt att få bort ett historiskt
betingat nöjesförbud på tre av
årets helgdagar att man måste göra upprepade
ansträngningar för det och bl. a.
motionera i riksdagen om en lagändring? I

motionen framhålls att »allt tvång
måste uppfattas som en kränkning av
kristendomens grundidéer» — men detta
är inte sant, herr talman! Att förbudet
mot nöjen än i viss mån finns
kvar hänger ju samman med vår historia
som kristen stat, ty de lagstiftande
människorna i det här landet visste
ju att just en av kristendomens fundamentala
principer var lagen, och lagens
första nytta eller bruk var den
yttre, borgerliga, att buden skulle vara
medborgarna till rättesnöre och råd
och hjälp i deras civila, jordiska liv.
Det dubbla borgerskapet var erkänt av
den stat som så intimt var förbunden
med kyrkan. Och visst är lagen alltid
tvång! Att sedan kristendomen vet om
den andra grundidén, nämligen evangelium,
hindrar ju inte att lagens krav
togs och bör tagas på allvar.

Nu har ju det offentliga samhället
tagit avsked från de kristna grundidéerna
och talar om religiös neutralitet;
men då det här krävs att de sista
stadgarna skaffas bort, vill jag ställa
några frågor. Är det någon, som förorättas
av det nuvarande förhållandet?
Lider någon svårt av förbudet mot offentliga
nöjen på tre av årets dagar?
Är det många människor som uttalat
kravet och har de gjort det spontant
•och motiverat? Jag har inte kunnat
värja mig mot en undran om vad man
är ute efter, kanske utan att själv reflektera
över det. Är det fortfarande
den besvärlige Jesus från Nasaret som
irriterar? Trycker han sin auktoritet
på oss då vi i stort sett håller tre av
.årets 365 eller 366 dagar nöjesfria?
Är det detta att förbudet kopplas sam -

man med kristen tro som djupast förargar?
Jag är inte säker men frågan
inställer sig. Skulle man, om samhället,
med anledning av behovet av lättnader
för poliser och ordningsvakter eller av
något annat skäl, krävt 3 eller 30 dagar
med samma stillhet, ha funnit sig i det
utan knot? Nu finns det ju dispensrätt.
Ansökningarna är inte många och de
har beviljats. Finns det då någon som
lider?

Det är förvisso intet tryck från de
många i vårt land att få bort denna
kvarleva från den kristna tiden. Kan
vi då inte få ha kvar denna gamla och
enligt min mening goda ordning också
i det Sverige som kallar sig sekulariserat
och är religiöst neutralt? Kan
ni inte vara litet storslagna mot oss
gammalmodiga? Får jag i dag efterlysa
respekt för våra fäders syn och
för den grupp, som såras av att det
samhälle, som den solidariskt betalar
skatt till och arbetar för, helt avvecklat
kristen lagstiftning.

Först gäller det våra fäder. »Barnens
ära är deras fäder» heter ett gammalt
ordspråk. De som före oss byggde detta
land och som trodde på nyttan av lagens
första bruk och därför införde
helgfrid och sabbatsro kunde väl inte
lagstifta om allt för den nya tid vi lever
i, men när vi har rört oss bort från
deras tro och tankar kunde vi väl hylla
deras insats och deras möda för oss
genom att behålla något av det som de
ansett riktigt. Det har alltid hedrat
ett folk att det ärat sina fäder. Skulle
vi inte kunna ha kvar förbudet mot
bullrande nöjen på tre helgdagar, då
det säkert inte skadar oss eller demokratin? Därnäst

vill jag fråga efter respekten
för de stora skaror av medborgare, de
kristna bekännare, som, trots att man
kunde tro motsatsen vara fallet med
tanke på remissinstansernas svar i utlåtandet,
håller på söndagsvilan och
det riktiga i att också samhället värnar
om den. De är kvar i det tänkesätt och

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

den tro som enligt vad som påstås har
övergetts av majoriteten svenskar. De
är i alla fall lojala mot landet, bär solidariskt
bördorna och försöker, om
än med sorg, att finna sig i att mycket
som de ansett värdefullt för samhället
bryts ned, såsom söndagsro, gatufrid
och respekt för Guds bud. De hör ju
att demokratin kräver att sådana kristna
normer inte får vara med som lag
i landet. Men kunde vi då inte som
lagstiftare gå dem till mötes och säga,
att vi på någon punkt kan göra dem
till viljes och låta denna gamla lag
vara kvar? Vi tar inte skada av det.
Vi må också ha respekt för deras synsätt;
det är demokrati.

Fru Johansson betonade att det är
en allvarlig fråga, och jag menar att
den är ytterst allvarlig även från denna
synpunkt. Det är också min uppfattning
att den neutrala ställning i religiösa
frågor, som vår stat med rätta
intar, inte får innebära, att staten inte
kan bekänna sig till en lag, en god
ordning och en nyttig sed bara därför
att den ursprungligen har kyrkan till
upphov eller stämmer med Bibeln. Om
en ordning främjar statens liv och medborgarnas
bästa är det väl statens plikt
att behålla den. Så religiöst neutral är
inte staten som ju ännu är förenad
med kyrkan. Som ansvariga har vi att
tänka på risken att riva ned på det
ena området efter det andra utan att
bygga upp något i stället. Tar vi bort
något som betytt så mycket för vårt
samhälles grundande och växt måste
vi ge något positivt i stället. Det är
inget tvivel om att helgdagarnas frid,
rytmen mellan vardag och helg, varit
av stor betydelse för formandet av en
god livsmiljö. Det har varit värdefullt
just för staten, och det är dålig politik
att föröda detta. Det är inte Jesus från
Nasaret vi behöver försvara. Han klarar
sig alltid. Inte heller behöver staten
stärka kyrkan med det som här kallas
tvång. Det är i stället staten som får
se upp så att den inte förintar sin egen

grundval. Demokratin kan urholkas genom
sådant som kallas frihet utan att
vara det —• jag menar alltså sådant som
bara i negativ mening är frihet: en
löslighet i allmänhet. Frihet skall ha
ett positivt innehåll.

Sammanhanget är komplicerat, men
kan man inte koppla samman denna
fråga med de svårigheter på rättsvårdens
och ordningens område som bereder
oss sådana bekymmer i dag? När
vår livsmiljö hotas och trivseln i vårt
politiska hemvist förstöres har det
samband med att vi i våra reformer
och i vår lagstiftning har tänkt för litet
på etiken och på det som djupast sett
är livsfrämjande för människan. Ett
gammalt ordspråk säger att den som
sår vind, skördar storm.

Här har anförts vad remissinstanserna
framhållit och vad som sagts
från kyrkans håll, och jag vill nu återge
vad en av våra reformatorer har
sagt: Kyrkan kan man inte förstöra
utifrån; den kan bara förstöras inifrån.
Jag är rädd för att de som har skrivit
remissvaren har tänkt sig för alltför
litet.

Min vädjan är därför: Låt oss ha kvar
de tre dagarnas stillhet! De övriga dagarna
är ju hur fria som helst •— om
det nu kan kallas frihet. Det är min
övertygelse att det tjänat folk och land
och främjar den framtida trivseln i
samhället bäst om vi i dag bifaller utskottets
hemställan.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Det är riktigt vad som
sagts tidigare att när man läser första
lagutskottets förevarande utlåtande om
upphävande av förbudet mot offentlig
nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar
får man lätt den uppfattningen
att det är mycket litet som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna. På
båda sidor har man förordat en utredning
i frågan, och då kan man ju fråga
sig varför inte utskottsmajoriteten och
reservanterna har kunnat enas om en

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

gemensam skrivning och ett gemensamt
förslag.

Men trots allt har vi väl olika meningar
i sakfrågan. Det tycker jag också
har framgått av inläggen i denna
debatt. 1 varje fall har jag, när jag anslutit
mig till reservationen, i likhet
med flertalet remissinstanser intagit en
klar ställning för att 10 § i 1956 års
allmänna ordningsstadga om förbud mot
anordnande av offentlig tillställning juldagen,
långfredagen och påskdagen bör
upphävas. Utskottsmajoriteten har inte
motsatt sig att frågan utredes men har
förutsatt att densamma kommer att tas
upp i en kommande utredning rörande
förhållandet mellan kyrka och stat. I
själva verket är det väl så — och det är
möjligen där vi skiljer oss åt — att
de som vill bibehålla ett förbud tror
sig kunna förhala förbudets slopande
genom att hänskjuta frågan till en kommande
kyrka—stat-utredning. Utskottets
majoritet har helt naturligt inte kunnat
direkt avfärda motionerna, eftersom de
har mottagits mycket välvilligt av samtliga
remissinstanser. Ingen av remissinstanserna
har nämligen motsatt sig
att frågan utredes, och det förslaget har
därför också i sak biträtts av utskottsmajoriteten.

Enligt min mening finns det emellertid
ingen anledning att vänta med ett
slopande av nöjesförbudet på vissa
helgdagar till dess att förhållandet mellan
kyrka och stat har omreglerats. Jag
är av den meningen att redan i det förhållande
vi nu har mellan kyrka och
stat bör nöjesförbudet slopas. Jag har
nämligen mycket svårt att förstå — för
att uttrycka mig drastiskt •— att det
över huvud taget någon gång har kunnat
finnas skäl för ett förbud i lagstiftningen.
Det måste ju vara oriktigt och
kan knappast vara förenligt med statens
religiösa neutralitet att med ett juridiskt
tvång värna om de kristna högtidernas
helgd. Det kan väl inte heller
vara ett intresse för kyrkan, eftersom
detta enligt min mening skulle betyda

att kyrkan inte själv tror på slagkraften
och styrkan i sin evangelieförkunnelse.

Synen på de kyrkliga helgdagarna
har vidare under de år som gått sedan
1956 naturligtvis förändrats. Jag tror
att detta beror på att den enskilda individens
möjligheter till värdering och
analys av traditionella uppfattningar
har vidgats genom att vi fått en ökad
bredd på utbildningen. Nöjesförbudet
har enligt min mening, inte heller, såsom
någon tidigare talare sökte ge intryck
av, någon förankring hos majoriteten
av vårt folk. Majoriteten betraktar
med all sannolikhet dessa dagar på samma
sätt som andra lediga dagar. De värderas
helt säkert främst med hänsyn
till att de ger möjlighet till vila, rekreation,
förströelse och avkoppling.

Enligt min mening finns det ingenting
som talar för ett bibehållande av
nöjesförbudet, inte ens från religiösa
synpunkter. Vår demokrati och statens
religiösa neutralitet måste nämligen innebära,
att det är den enskilda personens
ensak att avgöra på vilket sätt han
eller hon skall disponera de berörda
kyrkliga helgdagarna. Människorna bör
inte, såsom jag nämnt, genom en negativ
lagstiftning hindras att fritt planera
sin fritid. Jag tycker att Uppsala domkapitel
i sitt remissvar ger uttryck för
en mycket riktig uppfattning när det
skriver på följande sätt: »Lika litet som
man kan tvinga människor till tro, lika
litet finns det anledning att tvinga på
dem en bestämd attityd till kyrkliga
högtidsdagar.»

Hemställan i vår reservation innebär
en anhållan om utredning rörande upphävande
av 10 § allmänna ordningsstadgan.
Utformningen av denna utredning
anser vi det böra ankomma på Kungl.
Maj :t att ta ställning till. Personligen
vill jag emellertid, med hänsyn till min
principiella inställning till denna fråga,
uttrycka det önskemålet att snabbast
möjliga väg skall användas.

Allra sist, herr talman, vill jag säga
några ord om de inlägg som gjorts i

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

denna debatt. Flera talare har använt
orden »hänsyn och respekt», och jag
vill bara säga att det är riktigt att man
skall visa hänsyn och respekt för de
olika uppfattningar som finns. Det är
väl bara den skillnaden mellan oss att
jag anser att hänsynen och respekten
skall vara ömsesidiga. Vi skall respektera
olika uppfattningar i samhället.

Herr Fridolfsson i Stockholm tog vidare
upp en jämförelse med förstamajfirandet.
Han gjorde det också i utskottet,
men han var i dag något försiktigare.
I utskottet sade han att långfredagen
inte är »någon vanlig första maj».
Jag skall liksom jag gjorde i utskottet
svara honom, att jag inte tänker gå in
på något resonemang om vilken dag
som betytt mest för mig, långfredagen
eller första maj. Låt mig dock få säga
att jag hoppas att herr Fridolfsson förstår
— om han inte förstår det, vet jag
att andra gör det — att första maj för
mig är en symbol för framåtskridandet
i vårt land, en symbol för den allmänna
rösträtten, kortare arbetstid, tryggheten
i vårt samhälle. Och jag skulle
vilja fråga: År det dessa ting herr Fridolfsson
i Stockholm är emot när han
blandar in första maj i detta resonemang? I

detta anförande instämde herr Hugo
sson (s).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Jönsson i Malmö
slog fast, att för honom hade första maj
betytt mera än långfredagen. Låt mig
bara säga, att ett sådant uttalande kan
Inga kristna i detta land ansluta sig till.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall gärna vidgå
att denna fråga för mig framstår som
sådan, att jag känner mig ha taleplikt.
Det är en fråga där det måste vara i hög
grad meningsfullt att delta i opinionsbildningen
och att rakt på sak ge till
känna sin mening.

Till herr Jönsson i Malmö och till de
motionärer, som inte kunnat stilla sina
svärd utan gått till attack, vill jag bara
säga att det ändå är med en viss förvåning
man erfar vilken auktoritet den
kristet bekännande opinionen i detta
land plötsligt blivit i deras ögon. Jag
har, uppriktigt sagt, inte tidigare märkt
eller förstått, att de socialdemokratiska
motionärerna och deras likasinnade i
andra sammanhang, exempelvis här i
kammaren, brukar åberopa sig på eller
solidarisera sig med ståndpunkter och
uttalanden som görs just från kristet
håll. Men här passar det sig tydligen att
så göra, av någon anledning. Nu ges,
som sagt, plötsligt åt en mening, som
man sett framföras av någon kyrklig
eller frikyrklig instans, men som inte
behöver vara och enligt min mening
säkerligen heller inte är representativ
för tänktsätten i vad som brukar kallas
de djupa leden, högsta vitsord, och den
läggs på botten i en motion som det
tunga argumentet, en motion som -— jag
skall inte yttra mig om uppsåtet — ändå
måste resultera i att ett nvtt steg tas
mot en avveckling av allt sådant i vårt
offentliga liv som ännu kan erinra om
det faktum, att hela vår kultur dock
har sina djupaste rötter i kristendomen
och över huvud taget inte kan göras begriplig,
om den inte ses just i ljuset av
detta faktum.

Men det tänker man inte på —■ det
vill man inte ta hänsyn till, när man
går till attack och skjuter in sig på de
ting det här är fråga om: detta att futtiga
tre dagar av årets 365 i en speciell
mening, av en alldeles speciell anledning,
skulle få vara fridlysta från ett
braskande och kommersialiserat nöjesliv,
som sannerligen på årets alla övriga
dagar har tillräckligt spelrum och förvisso
även förstår att fullt ut utnyttja
sina möjligheter.

Man brukar på sina håll, herr talman,
inte sällan rikta grovt orättvisa anklagelser
mot kristna grupper, mot kristna
människor, för ofördragsamhet och in -

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

tolerans. Vi vet hur det brukar låta. Jag
tycker att anklagelsen, inte minst i det
här aktuella sammanhanget, har en
mycket besvärande likhet med en bumerang.
Skulle det verkligen — jag frågar
på samma sätt som herr Nilsson i Agnäs
nyss — vara att begära för mycket att
den hänsynen visades, att de tre stora
dagar som det här är fråga om, juldagen,
långfredagen och påskdagen, vilka
för den svenska kristenheten och för
kristenheten världen över är förknippade
med för tron omistliga firningsämnen,
skulle få behålla sin särställning och
sin med hänsyn till just nöjesförbudet
unika karaktär? Skulle man inte, jag
frågar på nytt, från den andra sidan
kunna vara mäktig den generositeten,
om det nu skall betraktas som en så
stor generositet? Det kan eller vill man
tydligen inte, vilket jag djupt beklagar.

Får jag fråga: Vad är det för tvång
man talar om, som skulle innebära en
så allvarlig påfrestning på samvetena?
Jag vågar påstå att vi exempelvis på
skolans område i vissa hänseenden har
en ordning som — för föräldrar och
elever — innebär en långt allvarligare
samvetskränkning. I det fallet slår man
inte larm. Där säger man ingenting.
Man godtar en ordning som innebär,
att samhället in i minsta detalj dekreterar,
hur våra barns uppfostran skall
se ut. Låt mig säga att det som kan se
ut som frihet, långt ifrån alltid är frihet.

Jag kommer på nytt med en fråga:
Skulle man inte kunna tänka sig att
de som nu inte kan eller vill ge den
omstridda paragrafen en djupare, religiöst
betingad motivering, i varje fall
skulle kunna se den som ett uttryck
för god miljövård, som ett led i meningsfylld
samhällelig miljöpolitik? Det
är en aktivitet som i dag, som bekant,
har hög prioritet. Skulle man inte kunna
sätta in det i det sammanhanget,
detta att värna om ron och stillheten
åtminstone på de tre stora helgdagar
som det här är fråga om? Är det inte,
4 — Andra kammarens

med andra ord, någonting som människorna
rent miljövårdsmässigt skulle
behöva och som vi här —■ samhället —
i någon mån skulle kunna förhjälpa
dem till?

Herr talman! Jag fruktar att vi —
som man nu gör, när man plockar en
bit då och en bit då — är i färd med
att göra oss urarva det kristna samhällets
värdefullaste tillgångar. Man
plockar det ena bladet efter det andra.
Till sist står vi där med en naken, död,
vissnad kvist i handen. Vi bäddar för
en ödslighet, vilket vi en dag kan få
anledning att djupt ångra. Personligen
känner jag stark ledsnad över vad som
nu håller på att hända.

Jag kan, herr talman, inte finna att
det är någon adekvat åtgärd att slussa
över dessa motioner till någon kyrka—
stat-utredning, men jag yrkar ändå bifall
till klämmen i utskottsutlåtandet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Tonen har varit ganska
exalterad och uppskruvad men jag tror
att man skall reducera denna fråga till
dess verkliga proportioner. Låt oss se
den ur religionsfrihetssynpunkt. Om vi
tittar ut i världen en smula, finner vi
att religionsfriheten sitter oerhört
trångt på många håll. Jag kan bara
påminna om vad som händer i Spanien
och i Sovjetunionen. Man kan gå vidare
och finna att på många håll är inte
respekten för religionsfriheten så värst
stor liksom inte heller för den politiska
friheten. Detta är alltså en liten
del av själva den stora frågan. Jag tycker
att man ändå skall följa sina principer,
och i så fall måste man givetvis
finna att denna paragraf bör tas
bort och frihet råda även på detta område.

Herr Fridolfsson i Stockholm har
talat i mycket starka ordalag om att
idrotten visar respekt, vilket är riktigt,
och om att TV och radio visar
respekt, vilket också är riktigt. Detta
beror emellertid knappast på lagstift -

protokoll 1968. Nr 21

98 Nr 21 Fredagen den 3 mai 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

ningen utan på att vederbörande har
känt alt man bör visa respekt för dessa
helgdagar.

Herr Fridolfsson har också talat om
första maj och sagt att den socialdemokratiska
regeringen med lagstiftning
har genomdrivit att den dagen
blivit helgdag. Ärade kammarledamöter,
den svenska riksdagen har fastställt
många helgdagar via lagstiftning,
men det är inte detta frågan gäller.
Det har aldrig någonsin fallit arbetarrörelsen
i tankarna att genom lagstiftning
hindra andra människor att ägna
sig åt vare sig religiösa sammankomster
eller nöjesarrangemang under första
maj. Det är där kärnpunkten ligger.

Eftersom herr Fridolfsson var uppe
i en replik mot herr Jönsson i Malmö
vill jag säga honom att herr Jönsson
aldrig gjorde någon avvägning mellan
långfredagen och första maj beträffande
vilken dag som hade betytt mest
för honom. Det är att fara med falskt
vittnesbörd, om man tillvitar en annan
människa en åsikt som hon uppenbarligen
icke har uttryckt.

Jag har i viss mån en annan mening
än fru Johansson om herr Fridolfssons
agerande här i kammaren. Jag tycker
att han skall fortsätta med det, bara
han inte gör det som representant för
de kristna samfunden. I denna fråga
har vi nämligen svart på vitt på att
de kristna samfunden och kyrkan har
en annan åsikt än den herr Fridolfsson
i Stockholm har fört till torgs. Det är
ju betecknande, som fru Johansson och
andra talare har nämnt, att remissinstans
efter remissinstans inte bara har
tillstyrkt en utredning utan också uttalat
en positiv uppfattning för motionen.

Herr Fridolfsson i Stockholm har
också dragit fram Broderskapsrörelsens
religionsfrihetsprogram. Det kan
vara naturligt, eftersom vi godkände
detta program i somras efter en rätt
lång diskussion. Denna gällde dock
andra punkter än den nu aktuella; den

gick igenom relativt smärtfritt.

Den avgörande motiveringen för vårt
ställningstagande har varit den tanke
som står att läsa på s. 16 i vårt religionsfrihetsprogram:
»Det som är fundamentalt
ur kristen synpunkt är insikten
om att evangeliet är ett fritt
erbjudande. Tron är tillit, grundad på
ett ömsesidigt förhållande mellan Gud
och människan, respektive mellan Gud
och församlingen. Allt som kan sätta
människan i en tvångssituation i förhållande
till evangeliet måste uppfattas
som en kränkning av dess egen
idé.»

Det är alltså när vi ser på frågan som
kristna människor, utifrån kristendomens
innersta idé, som vi når fram
till denna ståndpunkt. Jag vill i det
sammanhanget också hänvisa till vad
Uppsala domkapitel har anfört i sitt
remissyttrande — samma tankegångar
kommer tillbaka där. Jag tror att kyrkorna
— och herr Fridolfsson också!

-—• gör kristendomen en otjänst genom
att tvinga fram en sådan sak. Kristendomen
är ett fritt erbjudande; det måste
stå alldeles klart för oss. Det har
också de religiösa organisationerna som
yttrat sig förstått.

Till slut, herr talman, en annan sak!
Det har talats om var majoriteten står
i religionsfrågan, men jag kan inte anse
att detta skulle vara en majoritetsfråga.
Alla våra frihetsbegrepp —
t. ex. religionsfriheten, yttrandefriheten,
pressfriheten — är någonting som
vi vill ge människorna, även om det
bara är en liten minoritet som kräver
det. Frihetsbegreppet måste tolkas på
det sättet. Därför har jag nu bara att
yrka bifall till reservationen.

Jag vill emellertid återigen framhålla,
att även reservationen är ganska
försiktig i sitt uttalande. Reservanterna
säger att det kan »ifrågasättas om
det finns anledning att behålla det
ovan nämnda förbudet». Detta visar
väl att man har respekt för vad frågan
gäller.

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

Herr FR1DOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
framhöll att arbetarrörelsen aldrig
har förbjudit offentliga nöjestillställningar
på första maj men att den anser
att långfredagen inte heller skall vara
befriad från offentligt nöjesliv.

Men, herr Svensson, vi kan väl vara
överens om att det är stor skillnad på
dessa dagar! Vi anser att långfredagen,
med dess djupa religiösa innebörd,
även framdeles bör få vara nöjesfri.
Första maj däremot är ju inte någon
kyrklig helgdag.

Herr Svensson i Kungälv tog också
upp mitt agerande i talarstolen. Jag
vet inte vem jag skall tro på, om jag
skall sätta tilltro till fru Johansson,
som gav mig en tillrättavisning eller
om jag även i fortsättningen skall följa
herr Svenssons anvisningar för mitt
agerande. Jag har emellertid aldrig
sagt, herr Svensson, att jag skulle vara
någon talesman för kristenheten i stort,
utan jag har bara framfört de synpunkter
som jag tror att det finns majoritet
för inom de kristna leden.

Till sist ytterligare en sak, herr talman!
Jag har fått klart för mig, att om
man vill se talesmän för Broderskapsrörelsen
bekymrade, skall man idka
innantilläsning ur deras program —
detta tycks de uppfatta närmast som en
oförskämdhet. Det är ett mycket märkligt
uppträdande. Jag vet inte om de
skäms för sina synpunkter eller om
de tycker att den ståndpunkt de intar
är besvärlig att försvara.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ett par yttranden
i denna kammare som givit mig
anledning att begära ordet för en kort
replik.

Jag vill endast nämna att Sveriges
frikyrkoråd och Sveriges kristna ungdomsråd
båda anser att den fråga debatten
nu gäller i första hand bör be -

handlas av den parlamentariska utredning
som väntas och som skall behandla
kyrkan—st at-iitr edninge n.

Vi tror att detta är det riktigaste.
Vi har i utredningen inhämtat vad vi
redovisar på s. 7. Det står där: »En
sådan utredning torde inom kort tillsättas
av Kun.gl. Maj :t och få till uppdrag
att bedriva sitt arbete på grundval
av» — märk! — »föreliggande betänkanden
om relationerna mellan! kyrkan
och staten.» SOU 1967:45 har på
s. 546 tagit upp den fråga som vi här
debatterar. Vi har alltså täckning när
utskottet yrkar på att frågan hänskjutes
till den aviserade utredningen.

Reservanterna vill ha en utredning
där man anhåller om upphävande av
10 § i den allmänna ordningsstadgan.
Detta är klart utsagt i reservationen.
Vi vill att en förutsättningslös utredning
göres och detta sker bäst genom
det förslag som vi framför i utskottet.
Hur kammaren nu än röstar gäller det
i bägge fallen en utredning. När denna
fråga återkommer till kammaren
— jag förutsätter att så sker — blir
tiden inne för en ingående sakdebatt.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm talar om att det är stor skillnad
mellan första maj och långfredagen.
Ja, det är självklart att så är fallet.
Det är mycket stor skillnad, både historiskt
och innehållsmässigt. Jag har heller
inte försökt att jämställa dessa båda
dagar. Jag tror att herr Jönssons i
Malmö yttrande också gick ut på att det
är svårt att jämföra dessa dagar ur den
synpunkten. Vad jag anser vara väsentligt
är frågan huruvida man genom lagstiftning
skall ålägga människor och
organisationer att uppföra sig på visst
sätt. Socialdemokratin har aldrig haft
en tanke på att skapa en sådan lagstiftning
för första maj.

Jag tror att herr Fridolfsson i Stockholm
missuppfattade mig när han trod -

100 Nr 21 Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av rörbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

de att jag hade en annan uppmaning
till honom än den som Lisa Johansson
hade. Fru Johanssons och min grunduppfattning
om herr Fridolfsson är säkert
densamma. Härvidlag vill jag inte
bli misstolkad, men inte heller jag tycker
att herr Fridolfsson uppträder särskilt
normalt om vi tänker på hur vi i
allmänhet uppträder här i kammaren
mot varandra.

Herr Fridolfsson får gärna läsa vårt
program. Om herr Fridolfsson vill kan
han köpa hela upplagan, ty vi kan trycka
en ny. Vi skäms inte för vårt ställningstagande
på något sätt. Det är fullt
konsekvent och försvarbart.

Herr Gustafsson i Borås talade om
kyrka—stat-utredningen och hänvisade
till vad Sveriges frikyrkoråd och Frikyrkliga
ungdomsrådet har sagt. Vem
som skall utreda detta är för mig inte
någon fråga av stor betydelse. Kan
kyrka—stat-utredningen ta upp den, är
saken klar. Enligt min mening kan
Kungl. Maj:t få avgöra saken. Om det,
som utbildningsminister Palme har sagt,
är svårt att väva in frågan i denna utredning,
får vi göra på annat sätt. På
den punkten, herr Gustafsson i Borås,
har vi ingen avvikande mening.

När jag röstar för reservationen gör
jag det närmast därför att den uttalar
en åsikt, även om den är försiktig. Utskottsmajoriteten
däremot säger »å ena
sidan» och »å andra sidan», vilket inrymmer
alla åsikter. Jag vill inte ställa
mig bakom detta utan vill för min del
tillkännage en åsikt.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Svensson i Kungälv att vad vi yrkat
på är att frågan blir föremål för en
förutsättningslös utredning; då skall
man inte gå längre i motiveringen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är kanske där den

stora skillnaden ligger. Jag har fattat
ståndpunkt och tycker inte att utredningen
bör vara fullt så förutsättningslös
som herr Gustafsson i Borås menar.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Låt mig redan från början
få säga att jag i denna fråga sympatiserar
mycket mer med Sveriges frikyrkoråd
än med Uppsala domkapitel.
Det är intressant i all sin bedrövlighet
att konstatera att domkapitlet agerar i
stil med vissa andra kyrkliga företrädare,
som är angelägna att till varje
pris vara i takt med tiden. I något slags
kristlig blygsamhet eller beskedlighet
tar man ett steg åt sidan och står med
hatten i hand och menar sig representera
en liten grupp. »Många människor
står mer eller mindre främmande
för högtidsdagarnas reella innebörd»;
inte kan vi hävda något krav på
samhällshänsyn för helgdagar. Det verkar
som om man glömt vilken stor herre
man tjänar, Han som själv en gång
försökte stävja världsligt oväsen och
drev månglare ur templet. Jag är alldeles
övertygad om att andra domkapitel
hade svarat helt annorlunda, om de
fått ärendet på remiss.

En del remissinstanser menar liksom
motionärerna att högtidsdagarna inte
längre har någon förankring hos folket.
Hur kan man vara så tvärsäker på
det? En överväldigande majoritet låter
sig dock fortfarande betjänas av kyrkorna
och frikyrkorna i högtidliga sammanhang.
Herr Jönsson i Malmö sade
att synen på helgdagarna har förändrats
sedan 1956. Det skulle man kunna
säga, herr Jönsson! Enligt statistiken
har vi mycket mer folk i kyrkorna på
långfredagarna nu än vi hade 1956. Synen
har alltså förändrats men inte så
som herr Jönsson i Malmö trodde.

Sysslar man aldrig så litet med kyrkligt
fältarbete utanför de traditionella
formerna kan man få uppleva ganska
överraskande ting. Just på långfredagen
talade jag på en tillställning för 600

101

Fredagen den 3 maj 1908 Nr 21

av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

Upphävande

hemlösa män i denna stad — en del av
det klientel som våra sociala myndigheter
i stort sett har misslyckats med
men som föreningen »Hjälp åt hemlösa»
tagit sig an. Det doftade både Tsprit
och dunder i salen, och språket
var inte precis någon pastoralsymfoni.
Man skulle tro att dessa människor fullständigt
struntade i himmel och helvete,
Gud och präster, kyrka och allt
sådant. Men vem vågar fråndöma dessa
människor känslan för den religiösa
saken? De sjöng med i sångerna om
barnatro och änglavakt med en inlevelse
och iver som man skulle önska
finna mer av i kyrkobrödrakårer.

Eller för att ta ett annat exempel.
Härom veckan när det var utryckning
på våra militära regementen hade vi i
Malmö, som vi brukar, korum med nattvardsfirande.
Tyvärr skrev inte tidningarna
härom, ty tidningarna har en
något negativ uppfattning om nyhetsmaterial.
Kyrkan var emellertid full av
folk, och nästan alla tog emot Kristi
lekamens och blods sakrament — vanliga
friska tjuguåriga svenska pojkar
alltså!

Sådana här exempel kan motionärerna
verkligen inte vifta bort med att
»helgdagarna inte innebär någonting
för de flesta» o. s. v. Motionärerna kan
naturligtvis uttala sig om sig själva, men
sedan bör deras tyckande tystna. Jag
anser att det finns litet av hyckleri
över motionärernas skrivning, då de
med sitt yrkande menar sig slå vakt om
kristendomen och hindra »en kränkning
av dess grundidéer» —• det är väl
ändå inte precis motionsmotivet.

Herr Svensson i Kungälv var inne på
samma sak. Som om man med denna
motion ville demonstrera sin omsorg
om kristendomen! Så är det väl ändå
inte, herr Svensson!

När det talas om tvång i detta sammanhang
bör man göra klart för sig vad
det är för tvång det gäller. Rimligen
gäller tvånget i första hand företagarna
i nöjesbranschen, som får göra uppehåll
4* — Andra kammarens

i sin verksamhet någon dag. Men liknande
förbud gäller ju strängt taget alla
helgdagar för de flesta företagare, och
vi har väl ingen anledning att slå vakt
om den här sortens företagare. De sociala
problemen är stora nog ändå i det
kommersialiserade nöjeslivet.

Allmänheten tvingas inte till någon
besvärande aktivitet, som kan kännas
kränkande — tvärtom. Och det är ju
inte tal om att tvinga folk till kyrkan.
En del av remissinstanserna liksom
även motionärerna tycks anse att det
bakom detta tvång ligger den baktanken,
att man skulle få mer folk till kyrkor
och bönhus. Möjligen tvingas man
till hänsynstagande till den kyrka som
man själv representerar eller som en
mycket stor majoritet av det svenska
folket tillhör. Det kan väl inte anses
vara ett obilligt krav i en demokrati.
Man skall väl kunna visa hänsyn även
till annat än det man själv representerar.
Och så tvingas man för all del också
på några blygsamma punkter att ta
hänsyn till mänsklighetens odiskutabelt
störste Mästare — Människosonen
själv. Även om man inte står i något
personligt trosförhållande till Kristus,
måste man i alla fall vara saklig och
inse att den mannen är fundamentet
för vår västerländska kultur. Den sakligheten
borde väl kunna ålägga en någon
liten återhållsamhet på den mannens
födelsedag och dödsdag.

Det är väl helt klart att konst och
litteratur genom århundraden haft dessa
helgdagar som sin säkert mäktigaste
inspirationskälla. Jag har svårt att förstå
att det skulle vara någon uppgift för
oss att härvidlag göra oss urarva. Väl
vet jag att religionen inte står och faller
med något riksdagsbeslut, men med vad
jag nu har anfört vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan — jag tror nämligen
att denna fråga hör hemma inom
den parlamentariska kommitténs kompetensområde
och kan behandlas i samband
med problemet kyrka och stat.

protokoll 1968. Nr 21

Nr 21

102 Nr 21 Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Den här debatten börjar
genom herr Werners inlägg göra
skäl för utskottsutlåtandets rubrik som
handlar om offentliga nöjestillställningar.

Jag tycker att detta är en alltför
enkel fråga för att spilla så mycket ord
på som vi har gjort här. Det är en mycket
enkel och klar religionsfrihetsfråga
som man bara kan finna en lösning
på. Jag skall ändå ta upp några yttranden
som har fällts här och börjar med
herr Werner, som klagade på domkapitlets
remissyttrande. Herr Werner
ville alltså göra gällande att domkapitlet
i denna sak inte talar av någon fast
eller grundlig övertygelse utan bara
vill följa med strömmen för att vara
de profana till lags. Det är ju en rätt
allvarlig anklagelse. Jag undrar om man
får lov att göra sådana i herr Werners
läger.

Herr Werner framför alltid det gamla
slitna argumentet om de förrättningskristna:
det är så och så många som
låter döpa sina barn, så och så många
som gifter sig i kyrkan, o. s. v. Det börjar
bli utslitet, herr Werner. Det blir
inte bättre för att det upprepas ofta.
För dessa förrättningskristna gäller ju
nämligen vad herr Werner anklagade
domkapitlet för: det finns ingen övertygelse
bakom handlingen; de har inte
den tro som dessa handlingar egentligen
skulle förutsätta. Det finns som
herr Werner vet ett mycket gott statistiskt
belägg för detta.

Herr Werner talade också om hemlösa
män i Stockholm. Den föreslagna
lagstiftningen skulle inte innebära något
som helst hinder för herr Werner
att hjälpa dem även i framtiden. Man
har missuppfattat reservationen om
man tror att upphävandet av dessa bestämmelser
skulle medföra någon
minskning i det kristna utövandet dessa
dagar — det är inte tal om det.

Jag skulle sedan vilja övergå till herr

på vissa kyrkliga helgdagar

Fridolfsson, som framförde vissa underliga
funderingar.

Låt mig till en början slå fast, herr
Fridolfsson, att religionsfrihet inte är
detsamma som religionsfientlighet. Jag
tror att det är en vanlig missuppfattning
att det skulle föreligga en parallell
däremellan. Det är det inte alls.
De som ivrar för religionsfrihet vill
skapa bästa möjliga förutsättningar för
de religiöst verksamma att utöva sin
verksamhet, men det skall råda religionsfrihet
— vi skall inte ha tvång
på något sätt!

Det är också en missuppfattning, herr
Fridolfsson, att det är meningen att
tvinga folk att roa sig dessa dagar. Fn
ändring medför nog inte heller någon
större skillnad. Flera talare har påpekat
att det har förekommit mycket få dispensansökningar.
Skillnaden blir inte
stor, men förbudet bör bort i religionsfrihetens
namn.

Vidare var väl herr Fridolfssons parallell
med första maj litet misslyckad.
Arbetarrörelsen skall naturligtvis få fira
sin första maj. Som herr Svensson i
Kungälv har sagt, har arbetarrörelsen
inte kommit på idén att begära lagstadgat
förbud för andra att roa sig på annat
sätt, exempelvis för att tvinga dem
att gå och se på demonstrationen. Exemplet
var fullständigt misslyckat. Den
parallell herr Fridolfsson drog mellan
långfredagen och första maj var en
ganska underlig jämförelse, men den
bör ändå bemötas med några ord.

Herr Nilsson i Agnäs talade om Lagen
— med stor bokstav — och man
kan väl säga att lagen från början varit
ett medel att hålla nere de små men
att den numera blivit ett medel att
frigöra de små — ibland kanske till
och med under motstånd från kristendomen,
dess värre. Jag tycker nog att
man bör säga att så förhåller det sig.

Man kan också fråga, som någon har
gjort: Behöver kristendomen verkligen
det lilla lagstöd som 10 § i ordningsstadgan
utgör? Kan den paragrafen

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

103

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

vara så betydelsefull att det skulle ha
en sådan kolossal innebörd om man
tog bort den? Är det inte att undervärdera
sin egen inneboende kraft alltför
mycket?

Herr Nilsson i Agnas talade om frihetsbegrepp.
Jag har ett frihetsbegrepp
som jag tror håller i de flesta lägen,
nämligen att frihet är att göra allting
som inte skadar någon annan. Där går
gränsen, och man får inte överskrida
den. Gör man inte det, så är allting som
det skall vara. Det kan inte skada någon,
om en person vill gå på biograf
eller teater på juldagen eller långfredagen.
Det kan inte påverka de uppriktigt
kristna, som jag har all respekt för.
För mig är det alldeles ofattbart att
andra människors teaterbesök är någonting
så oerhört att man behöver sätta
sig på tvären på det här sättet.

Det är ju märkligt att så gott som alla
remissinstanser ger uttryck för en önskan
att slopa detta förbud. Det gäller
både statskyrkans representanter och
de frikyrkliga. Även de profana myndigheter
som har yttrat sig är emot
förbudet. Alla de argument som här i
debatten travas på varandra från kristet
håll går emot de remissyttranden
som avgivits från samma håll. En motsättning
uppstår ju i denna fråga, vilket
jag tycker är mycket anmärkningsvärt.

Andra ledamöter har citerat ur Uppsala
domkapitels remissyttrande. Jag
vill citera följande: »Lika litet som man
kan tvinga människor till tro, lika litet
finns det anledning att tvinga på dem
en bestämd attityd till kyrkliga högtidsdagar.
» Det är ju kärnfrågan och
det är ju där vi står, herr Werner. Domkapitlet
har på ett alldeles riktigt sätt
fattat vad frågan gäller.

För min del tycker jag nog att det
inte alls skulle behövas någon utredning.
Jag anser att det gäller en liten
enkel religionsfrihetsfråga, som vi skulle
ha kunnat avgöra på en gång. Förbudet
är ofattbart. Jag tycker att motionärerna
har varit alltför blygsamma.

Det måste vara fel att hänskjuta denna
fråga till utredningen kyrka-—stat, som
väl ändå får tillräckligt mycket att syssla
med och som dessutom kanske kommer
att dra ut på tiden, om vi skall
döma efter den takt i vilken utredningen
hittills har arbetat.

Det av dessa två förslag som mest
verkar i religionsfrihetens anda återfinns
i reservationen och därför skall
jag, herr talman, yrka bifall till denna.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste till herr Sjöholm
säga att »nöjestillställningen» tog
slut, när han kom upp i talarstolen och
agerade som den besserwisser han gärna
gör sig till i religiösa frågor. Det
går ju lätt så, när man själv ställer sig
utanför. Han har gått igenom vad som
sagts av alla talare här utom av hans
egna partikamrater. Men tala litet med
dem, herr Sjöholm! Det är kloka män
som har talat här. De har kanske ett
och annat att lära också herr Sjöholm.

Vidare är han också besserwisser när
det gäller alla dessa mängder av människor
som låter sig betjänas av svenska
kyrkan och frikyrkosamfund. Med
vilken rätt säger Ni, herr Sjöholm, att
det inte finns något allvar hos dessa
människor? Får man verkligen vara så
självsäker i sina uttalanden om vad
som rör sig i människors hjärtan?

Herr Sjöholm gjorde sig skyldig till
en missuppfattning, men jag skall inte
ta upp det, eftersom kammarens ledamöter
väl hellre vill resa hem än höra
på mig. Vad beträffar långfredagen får
jag visst fortsätta att tala för de hemlösa.
Men de exempel jag anförde tog
jag upp för att vederlägga påståendet
att »helgerna inte längre innebär någonting
för de flesta». Vidare vill jag
rekommendera herr Sjöholm att studera
vad Sveriges frikyrkoråd säger, ty
det är ganska kloka ord.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att nöjes -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

104

Upphävande av förbudet mot offentlig

tillställningen tog slut för herr Werner,
när jag vederläde vad han hade sagt
och visade att det var felaktigt. Epitetet
besserwisser kanske vi skall dela;
jag vet inte om det passar bättre på
mig än på herr Werner. Det kanske
kan diskuteras.

Vad beträffar mitt påstående att det
inte finns något allvar hos inånga av
dem som benyttar sig av kyrkans tjänster
vill jag framhålla att det ju är ett
faktum. Det har gjorts en utredning
om detta, herr Werner. Den utredningen
har kommit till det resultatet. Man
har nämligen frågat människor som har
låtit viga sig i kyrkan eller låtit döpa
sina barn o. s. v. om de tror på Gud
och de har svarat nej. Jag tycker det
måste uppfattas som att de inte tror på
detta. Om herr Werner kan vända
det till något annat så är han duktig
i att vränga till saker och ting.

Emellertid påstår herr Werner själv
att det inte fanns något allvar i domkapitlets
yttrande. Det tycker jag är
en betydligt allvarligare anklagelse.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Åtskilliga talare i debatten
har tillstyrkt vår motion, men eftersom
jag är motionär och blivit så hårt
attackerad av andra talare tycker jag
att jag måste säga någonting i frågan
trots att debatten dragit ut på tiden.

Jag är något förvånad över att flera
talare så klart tagit ställning mot ett
slopande av förbudet samtidigt som de
ställer sig bakom utskottets utlåtande
där det ändå framhålles, att en parlamentarisk
utredning om förhållandet
mellan kyrka och stat kommer att ta
upp denna fråga till förutsättningslös
prövning när den inom kort torde tillsättas.
Statsrådet Palme sade i första
kammaren att utredningen håller på att
sammansättas och att den nog kommer
att ägna sig åt andra ting och inte åt
dessa som räknas som detaljer. Det är
alltså enligt statsrådet Palme inte troligt
att den här frågan tas upp av ut -

nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

redningen, och därför är jag glad att
reservanterna har hållit fast vid sin
tanke att överlåta åt Kungl. Maj:t att
utreda frågan och framlägga förslag om
slopande av 10 § i allmänna ordningsstadgan.

Jag vill säga några ord om vissa av
remissorganen eftersom herr Werner
sade att herr Sjöholm borde läsa Sveriges
frikyrkoråds yttrande. Detta är ju
det mest restriktiva av de lämnade yttrandena,
men där framhålles i alla fall,
att det i ett fritt läge bör »tillkomma
trossamfunden att själva bestämma vilka
helgdagar de vill fira och vilken religiös
innebörd de vill ge var och en av
dem». Då Sveriges frikyrkoråd skrivit
så mycket kan jag inte riktigt förstå
varför man inte skulle kunna tänka sig
att gå längre beträffande denna fråga.

Herr Werner åberopade också Frikyrkliga
ungdomsrådet, men detta framhåller
ju att om den nämnda utredningen
inte kommer till stånd, en separat
utredning bör tillsättas.

Jag tror att det var herr Gustafsson i
Borås som sade att det inte behövde
kännas som en kränkning. Vi har sagt
i motionen, och det har Centerns ungdomsförbund
helt instämt i, att »allt
tvång måste uppfattas som kränkning
av kristendomens grundidé» och bedömer
det som möjligt att »förbudet
kan förstöra kyrkans möjligheter att
upprätthålla goda kontakter med vissa
samhällsgrupp er ».

Inget remissorgan — och inte heller
motionärerna — vill nedvärdera de
kyrkliga helgdagarna. Vi anser att även
remissorganen uttalat att ingen skall
tvingas att fira någon dag på ett visst
sätt och att det nuvarande förbudet
inte är till fördel för de kristna föreningarna
och deras sammankomster.
Det är i hög grad en angelägenhet för
dem, lika väl som för andra organisationer,
att genom upplysning och ökad
information skapa ett intresse för deltagande
i religiösa sammankomster.
Domkapitlet i Uppsala och länssty -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

105

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

relsen i Stockholms län har åberopats.
Utan att återge vad dessa remissinstanser
säger på denna punkt vill jag framhålla
att jag tillmäter alla remissorgan
lika stort värde. Eftersom en tidning
har tillåtit sig den uppfattningen att
denna fråga endast skulle vara någonting
för ungdomen att intressera sig för,
har jag emellertid velat peka på det
remissvar som domkapitlet i Uppsala
har avgivit. Jag anser detta svar vara
synnerligen viktigt, eftersom det är kyrkans
högsta myndighet som här har
svarat. Domkapitlet går så långt — längre
än motionärerna — att man bestämt
tillstyrker ett upphävande av förbudet.

Personligen har jag inte ändrat uppfattning
i den här frågan med åren. Att
ärendet inte har aktualiserats tidigare
från min sida beror på andra orsaker.
Då vi emellertid efter kontakter med
kyrkliga organisationer fann att de
hade samma uppfattning som vi, ansag
vi det vara motiverat med en framställning
om att få en ändring till stånd
också beträffande dessa återstående
helgdagar.

Går vi tillbaka i historien, finner vi
att det förr var förbud mot nöjestillställningar
på så gott som alla helgdagar
och tvång att gå i kyrkan. Jag tror
inte att det ens på den tiden främjade
ett kristligt sinnelag. Sedan ändrade
man lagen, första gången 1895, så att
förbudet kom att gälla de nu aktuella
helgdagarna plus pingstdagen. Herr Fridolfsson
sade att detta var en socialdemokratisk
trend. Men man kan väl ändå
inte påstå att vi kunde ha gjort någonting
åt detta 1895. Jag vet inte om det
har försämrat möjligheterna för de
kristna organisationerna att pingstdagen
undantogs från förbudet, men det
kan jag absolut inte tro.

Det bär talats om den dispens man
kan erhålla från länsstyrelsen, och det
har visat sig att denna dispens är en
formsak. De som har begärt dispens har
inte vägrats sådan under föregående år.
Länsstyrelsen i Stockholms län säger för

övrigt att man har kommit att använda
en mjukare linje än en strikt lagtolkning
skulle innebära. Även länsstyrelsen
ansluter sig till det i motionerna
uttalade syftet.

Nu har det alltså gått 25 år sedan någon
ändring gjordes i detta avseende,
och vi tycker att tiden kan vara inne
att upphäva förbudet för återstående
helgdagar.

Herr Hamrin i Jönköping sade att vi
inte någonsin visat sådant intresse för
kyrkliga frågor förut i riksdagen. Jag
vet inte om herr Hamrin har någon
möjlighet att bedöma min uppfattning
i religiösa frågor. Jag vet i varje fall
att ingenting av mitt handlande varit
avsett som en attack mot kristendomen
och de religiösa värdena. Men jag kan
inte tro att kristendomen upprätthålles
endast av dessa förbud. Man har nästan
kunnat få den uppfattningen när
man har lyssnat till en del av talarna
här i dag.

För att återkomma till dispensgivningen
vill jag nämna att inte alla de
som ordnat tillställningar på dessa helgdagar
har lämnat in dispensansökningar,
utan många har gått andra vägar.

Många organisationer anordnar fester
dessa helgdagar. Det gjorde man i
min ungdom och det gör man än i dag.
Man kallar det för enskilt samkväm.
För sådana sammankomster är inte lagen
tillämplig. Däremot är det allom
bekant att den arrangerande organisationen
får oerhört många nya medlemmar
en sådan dag. För att anordna en
offentlig tillställning fordras däremot
myndigheternas tillstånd, som alltid är
förknippat med krav på ordningsvakter.
Något sådant tillstånd behövs inte för
ett enskilt samkväm och inte heller några
ordningsvakter.

Vidare har det här talats om de ensamma
och hemlösa. Herr Werner sade
att han hade haft tillfälle att tala inför
sådana människor, och det är ju inte
meningen att någon skall förhindras att
göra det. Men alla människor kan inte

Nr 21

106

Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

komma ens till sådana sammankomster,
och många har förklarat att de just under
dessa helgdagar känner sin ensamhet
svårare än annars därför att de inte
har någonstans att ta vägen. Inte ens
restaurangerna är öppna de dagarna.

Jag kan här ta ett exempel som visar
hur man kan gå till väga. För åtskilliga
år sedan fanns det en restaurang som
höll öppet på långfredagen. Då var det
nästan omöjligt att komma in där, eftersom
restaurangen var den enda i staden
som höll öppet. Ägaren fick böta
för sitt tilltag men fortsatte ändå år efter
år att ha öppet på långfredagen, eftersom
det var den mest lönsamma dagen
på hela året.

Jag kan ta ett annat exempel som visar
att man från kyrkans håll inte behöver ha
något nöjesförbud för att kunna samla
människor. Nyårsafton är som vi vet eu
kväll då alla nöjesetablissemang håller
öppet och satsar så mycket de kan. Den
kvällen anordnar Uppsala domkyrka
midnattsmässa, och jag kan garantera
kammarens ledamöter att det då trots
konkurrensen från nöjesetablissemangen
är alldeles fullsatt i domkyrkan.

Mycket har sagts under denna debatt,
och många uttalanden har bemötts. Det
var väl egentligen herr Fridolfsson i
Stockholm som riktade de fränaste angreppen
mot oss motionärer. Han sade
att det inom socialdemokratin alltid
har funnits en märkbar trend i motionernas
riktning. Han påstod också att
det varit Broderskapsrörelsen som gått
i spetsen för och drivit på denna fråga.
Det vill jag bestrida eftersom FPU, som
absolut inte är en socialdemokratisk organisation,
på sin kongress 1965 har bifallit
en motion om att nöjesförbud på
vissa allmänna helgdagar skulle avskaffas.
På FPU-kongressen 1967 antogs också
ett program för förbundet — det var
samma år som Broderskapsrörelsen anslöt
sig till samma linje — och jag skall
eftersom det blivit kutym att citera ur
andra organisationers program läsa upp
en del av vad som står i FPU-program -

met. Det refererades också i remissyttrandet
från FPU till första lagutskottet
i detta ärende. Det heter i FPUprogrammet
bl. a. följande:

»I svensk lagstiftning finns lagar som
strider mot religionsfrihetens principer
och som därför bör avskaffas. Dit hör
lagen om nöjesförbud på vissa helgdagar
och den s. k. trosfridsparagrafen.
Det kan inte anses motiverat att förhindra
människor att på vissa dagar
göra vad som annars är tillåtet.»

Jag skall inte ytterligare ta upp vad
som tidigare sagts, ty det har bemötts
av de föregående talarna. Jag har dock
funnit det angeläget att ta upp vad jag
nu framfört. Jag vill också understryka
vad vi uttalat i motionerna, nämligen
att vi inte tror att de religiösa intressena
vinner något på ett bibehållande
av förbudet. Jag tror faktiskt att det är
tvärtom. Inte heller förlorar de något
på att det försvinner. Sedan jag tagit
del av remissyttrandena har jag styrkts
i min uppfattning i detta avseende.

I likhet med vad som anföres i den
till utskottsutlåtandet fogade reservationen
hemställer jag, »att riksdagen måtte
med bifall till förevarande motionspar,
1:77 och 11:111, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande
upphävande av 10 § allmänna ordningsstadgan».
Till detta vill jag foga ett instämmande
i herr Jönssons i Malmö förhoppning
att Kungl. Maj :t skall använda
snabbast möjliga väg för att komma till
beslut i frågan.

Herr SVENSSON i Va (ep):

Herr talman! Jag hade knappast tänkt
mig att man här skulle ta upp en så
omfattande debatt som det faktiskt har
blivit. Det rör sig ju inte om en religionsfråga
utan om ett utredningskrav.

Det har sagts tidigare att det inte ingivits
många dispensansökningar. Det
finns omnämnt i utskottsutlåtandet att
under 1967 inkom till överståthållarämbetet
22 och till länsstyrelsen i dåvarande
Stockholms län tre dispensansök -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

107

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

ningar. Alla dessa dispensansökningar
så när som på en gällde tillstånd att
förevisa film och samtliga bifölls.

Jag kan inte engagera mig så i denna
fråga att jag tror att den har så stor
betydelse att man kan beteckna det som
ett katastrof läge, om detta nöjesförbud
skulle behöva kvarstå någon längre tid
framöver. Det visar det ringa antal dispensansökningar
som har ingivits. Och
det är ju endast fråga om tre av årets
365 dagar. Det är ingen som har krävt att
dessa nöjesförbud skulle bibehållas för
alla tider, utan det gäller endast tidpunkten
för den utredning som man
bär begärt skall igångsättas.

Jag tror som sagt inte att detta förbud
har åstadkommit så stor skada att
man inte kan avvakta den utredning
som enligt vad utskottet har erfarit
kommer att tillsättas och som troligen
kommer att ta upp även denna fråga
och ta upp den till en förutsättningslös
prövning. Det är därför som utskottet
inte har ansett att något särskilt initiativ
från riksdagens sida för närvarande
är nödvändigt. I detta instämmer jag givetvis
helt och fullt, då jag har undertecknat
utskottsutlåtandet.

Här skulle man kunna försätta som
många talare har gjort och tala om den
estetiska och religiösa innebörden. Jag
tycker knappast att detta hör hemma i
dagens debatt. Med hänsyn härtill och
med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag inte låta fresta mig till
att fortsätta diskussionen, utan jag ber,
herr talman, kort och gott att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det framgår klart av de
anföranden som hållits till förmån för
utskottets förslag att man räknar med
att frågan inte kan lösas genom en utredning.
Det skulle ju kunna tänkas att
utredningen skulle komma till det resultatet
att förbudet kunde upphävas, men
många talare har ju yttrat sig för dess
bibehållande. Jag påminner än en gång

om att statsrådet Palme sade att den
utredning man nu är i färd med att tillsätta
inte kommer att ta upp dessa frågor.
Jag påpekade också att det inte
fanns något stort behov av dispens. Det
har inte kommit in många dispensansökningar
därför att man går andra vägar.

Jag skulle vilja tillråda herr Svensson
att ta reda på hur många föreningar
som hade anordnat Bingo senaste långfredag.
Det skulle jag vilja veta. Skillnaden
mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna tycks vara att reservanterna
anhåller om utredning rörande
upphävande av 10 § i allmänna ordningsstadgan,
medan majoriteten vill
ha en förutsättningslös utredning —
med den lilla baktanken att det inte
skall bli någonting av det hela.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Va (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Vad som har skett utanför
lagen eller mot lagens bestämmelser
kan jag inte ta upp någon debatt om.
Men när fru Thunvall säger att vårt
krav på en förutsättningslös utredning
innebär att vi menar att förbudet skall
kvarstå och alltså inte upphävas måste
jag fråga: Varför skulle i så fall en utredning
göras? Det är väl utredningen
som skall visa huruvida nöjesförbudet
bör kvarstå eller inte — då är utredningen
förutsättningslös.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag tror inte att motsättningarna
i denna fråga skall överdrivas,
i varje fall inte med hänsyn till
hur grupperingen majoritet—reservanter
blivit i utskottet. Motsättningarna
gäller väl frågan huruvida man vill att
detta förbud skall vara kvar eller inte.

I utskottsmajoritetens skrivning
trycks på att det skall vara en helt förutsättningslös
utredning, men även i reservationen
har man ju — det gjorde

108 Nr 21 Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

bl. a. herr Svensson i Kungälv gällande
— uttalat sig mycket försiktigt. Reservanterna
föreslår att de två sista styckena
i utskottets yttrande skall ersättas
med en text, där första meningen lyder:
»Även enligt utskottets mening kan det
ifrågasättas om det finnes anledning att
behålla det ovan nämnda förbudet mot
att anordna offentliga tillställningar.»
Skillnaden är därför kanske inte så
stor, och i varje fall finns det väl både
bland reservanterna och inom utskottsmajoriteten
ledamöter som är tveksamma
om hur de vill ha det i framtiden
på detta område.

Vad jag ändå tycker är beklagligt är
att denna motion över huvud taget
väckts. Den är ett tecken på de sekulariseringssträvanden
som har kännetecknat
samhällsutsvecklingen under senare
år. De socialdemokrater som tillhör Broderskapsrörelsen
tycks ha anslutit sig
till reservationen, men jag är rätt övertygad
om att ingen av dem skulle ha
tagit initiativet till att väcka en sådan
här motion. Jag betraktar det som ett
utslag av klåfingrighet att motionen
väckts.

Varför skall man behöva ta bort den
form av kollektivt hänsynstagande eller
samhällshänsyn som nöjesförbudet under
tre av årets 365 dagar innebär? Det
är tre dagar, som av en stor del av vårt
folk betraktas som de verkligt stora
kyrkliga högtidsdagarna. Jag tror för
min del att en klar majoritet av svenska
folket tycker det är naturligt att ha kvar
detta nöjesförbud. Jag har mycket svårt
att förstå bakgrunden till att det skrivs
i motionen: »De helger det berör innebär
ingenting för de flesta och de som
det verkligen betyder något för går till
kyrkan eller frikyrkolokalen ändå.»

Jag tror att de kyrkliga högtiderna
betyder väldigt mycket för större delen
av svenska folket. Det vittnar väl ändå
den ström av kyrkobesökare om, som
kommer inte minst under julhelgen, på
långfredagen och påskdagen. Att en stor
del av svenska folket verkligen är enga -

gerad framgår klart av siffrorna beträffande
kyrkobesöken i vårt land som,
såvitt jag vet, inte nämnts tidigare, men
som redovisats av kyrka—stat-utredningen.
I medeltal 770 000 medborgare
besöker varje vecka en gudstjänst eller
motsvarande. Jag tror inte att något
profant sammanhang kan uppvisa en sådan
besöksfrekvens.

Jag kan inte se att det ur demokratisk
synvinkel finns någon anledning
att ta bort detta förbud, som innebär
en hänsyn mot dem som alltfort slår
vakt om det kyrkliga helgfirandet och
om kristendomen, som har lagt grunden
till det västerländska kultursamhället.

Det kan finnas anledning — det är i
första hand därför jag har begärt ordet

att jämföra med förhållandena i våra
närmaste grannländer. Såväl i Danmark
som i Norge finns motsvarande förbud.

I Danmark gäller det dessutom på julafton
efter klockan 16. Man har det
också i Finland, och där ges för närvarande
ingen möjlighet till undantag. Så
sent som i vår har en proposition framlagts
som gäller allmänna bestämmelser
om nöjestillställningar av olika slag. I
denna finska proposition har departementschefen
inte funnit anledning att
ändra på den här punkten i annan mån
än att han föreslår möjlighet till undantag
på samma sätt som i vårt land.

Jag tycker att det är underligt om vi
skall behöva gå före i negativ riktning
på detta område, när man av tradition
har haft det här skyddet inte bara i
vårt land utan också i grannländerna.
Jag skulle vilja beteckna det skyddet
som ett rimligt och naturligt hänsynstagande
till de berörda, ett tecken på
tolerans för de många människor som
är engagerade i kyrka och frikyrka.

Egentligen skulle jag inte vilja yrka
bifall till vare sig utskottsutlåtandet eller
reservationen, men eftersom utskottsutlåtandet
i alla fall talar om en
helt förutsättninglös utredning och mycket
väl kan rymma den uppfattningen
jag har — att det är onödigt att ta bort

10»

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

detta förbud — yrkar jag bifall till utskottets
utlåtande.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedin liksom flera
tidigare talare har sagt: Varför kan
man inte visa hänsyn? Jag skulle vilja
ställa frågan på ett annat sätt: Varför
kräver man ett så ensidigt hänsynstagande?
Varför inte också visa hänsyn
till dem som skulle kunna tänka sig någonting
annat, t. ex. de ensamstående
som är så låsta dessa dagar? Tror man
inte att man får behålla sina kyrkobesökare
om förbudet tas bort?

Jag finner det mycket beklagligt —
detta är det sista jag skulle vilja säga
här — att man har låst sig så i denna
för mig alldeles klara religionsfrihetsfråga
och att partierna har gjort det
mot sina egna ungdomsorganisationer.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Thunvall talade om
hänsyn. Räcker det då inte att man alla
dagar på året utom dessa tre helgdagar
kan anordna nöjestillställningar av olika
slag? Möjligheten finns också till
interna nöjesarrangemang dessa dagar,
och dessutom kan man få dispens i
vissa fall. Det är alltså felaktigt att tala
om ensidigt hänsynstagande, eftersom
det i högsta grad föreligger hänsynstagande
även åt andra hållet.

Naturligtvis gäller det inte att genom
nöjesförbudet behålla kyrkobesökare
på något sätt. Men man vill att det skall
vara lugnt och stilla just på de här tre
verkligt stora högtidsdagarna. Kyrkobesökare
skall t. ex. inte på långfredagen
behöva mötas av en skränande publik
på en fotbollsplan i närheten, när
de kommer ut ur kyrkan.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
det föregående resonemanget. Pingstdagen
var tidigare med bland de helgdagar
då förbud mot nöjesarrangemang

rådde. Men förbudet på pingstdagen har
man tagit bort, trots att denna dag är
såvitt jag vet en mycket stor religiös
högtidsdag, då det även ofta förekommer
konfirmation. Själv har jag för övrigt
många gånger besökt kyrkan just
en pingstdag.

Det tycks alltså gå bra att högtidlighålla
pingstdagen trots att förbudet blev
upphävt. Varför ville man inte ha kvar
förbudet också den dagen?

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Men fru Thunvall, när
det nu bara finns kvar de tre verkligt
stora helgdagarna som nöjesfria dagar,
varför kan vi inte få behålla dem på
detta sätt? Det tycker jag ändå är ett
rimligt krav, fru Thunvall.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Såsom redan någon talare
har sagt förefaller denna debatt
att i viss mån ha fått en annan inriktning
än vad frågans valör egentligen
ger anledning till.

Frågan om ett upphävande respektive
ett behållande av 10 § skall ju inte avgöras
i dag, utan vad vi diskuterar är
motionsförslag om utredning. Jag ser
alltså detta mera som en procedurfråga
om i vilken utredning man skall ta upp
dessa problem än som ett ställningstagande
för eller emot ett upphävande.

Av debatten har det väl klart framgått
att man har ganska olika bevekelsegrunder
för ett ställningstagande redan
till utredningsfrågan. Kravet på en separat
utredning framstår inte för mig
som särskilt välmotiverat, och jag finner
inte heller frågekomplexet vara sådant
att det finns anledning att anförtro
det åt en separat utredning. Trots
vad statsrådet Palme eventuellt har yttrat
i medkammaren tror jag att detta
spörsmål mycket väl låter sig inrangeras
bland de problem som den kommande
parlamentariska utredningen rörande
förhållandet mellan kyrka och
stat skall ta itu med så småningom.

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

För mig kan en fråga som denna
aldrig innebära ett ståndpunktstagande
för eller emot kristendomen och de
kristna värdena. De framstår för mig
som mycket högre stående än en fråga
om ett förbud i det ena eller andra
sammanhanget.

Jag skulle gärna vilja uppehålla mig
litet vid herr Fridolfssons i Stockholm
yttranden. Han sade att Broderskapsrörelsen
har gått i spetsen när det
gäller att driva fram dessa frågor, och
detta skulle såvitt jag förstår närmast
uppfattas som en anklagelse mot Broderskapsrörelsen.
I den mån det rör
sig om en kamp för religionsfrihet bör
broderskapsrörelsen enligt min mening
stå på skansarna. Vi ser nämligen inte
religionsfriheten som en fråga om lagstiftning,
innebärande skydd för kristendomen
i olika hänseenden. Religionsfrihet
innebär ju någonting positivt,
nämligen frihet för var och en
att dyrka sin gud enligt sitt samvete
och den tro man har bibringats. Det
är närmast detta slag av religionsfrihet
som jag — och jag tror även Broderskapsrörelsen
med mig — betraktar
som det väsentliga i religionsfriheten.

Sedan måste jag säga att jag finner
herr Fridolfssons i Stockholm utfall
mot socialdemokratin i allmänhet
inklusive Broderskapsrörelsen djupt
orättfärdigt. Socialdemokratin har såvitt
jag vet aldrig gått till storms mot
kristendomen. Vad rörelsen gick till
storms mot under sina första år — och
den uppfattningen har vi anledning
att fortfarande hålla fast vid — var
det tvång som kyrkan försökte ålägga
medborgarna, ett tvång som kunde ta
sig uttryck i försök att förhindra att
möten hölls eller att göra andra svårigheter
för arbetarrörelsen. Jag vet inte,
om man bör uppfatta herr Fridolfssons
yttranden som en åstundan att återgå
till det slag av samhälle, vari denna
kamp stöd. Jag upprepar att jag finner
hans yttrande egendomligt och hans

utfall mot socialdemokratin utomordentligt
olustigt.

För övrigt tycker jag det även var
underligt att herr Fridolfsson — vars
refereringskonst kammaren här haft
möjlighet att notera •— när han talade
om socialdemokratin inte i det sammanhanget
berörde sitt eget ungdomsförbunds
uppfattning och redovisade
sitt ställningstagande till detta. Jag vill
ställa frågan till herr Fridolfsson, om
han tar avstånd från vad Högerns ungdomsförbund
anser i denna fråga. Enligt
s. 5 i utskottsutlåtandet säger Högerns
ungdomsförbund att »förbundet
delar i stort de i motionen framförda
åsikterna». Detta har Högerns
ungdomsförbund såvitt jag förstår inte
skrivit med utgångspunkt från sitt ställningstagande
för eller emot kristendomen,
utan med utgångspunkt från vad
religionsfriheten kräver.

Flera ungdomsförbund, som jag inte
här skall uppehålla mig vid, har uttryckt
sig precis på samma sätt. Det
är för övrigt, som jag uppfattar det,
en avgrund mellan exempelvis herr
Fridolfssons och herr Gustafssons i
Borås sätt att argumentera för utskottets
skrivning i det här sammanhanget.

Jag vill också säga att den frihetsinskränkning,
som nöjesförbudet på de
tre helgdagarna naturligtvis innebär ur
vissa synpunkter, för mig inte framstår
som särskilt stötande, då det ju i
så hög grad är fråga om kommersiella
intressen i sammanhanget. Jag skulle
tro att även utskottets reservanter har
anledning att tänka ytterligare en gång
på den saken, och jag vill helt ansluta
mig till vad Socialdemokratiska ungdomsförbundet
har sagt i det här stycket:
»Det bör dock framhållas att SSU:s
uppfattning inte grundas på föreställningen
att det kommersiella nöjeslivet
skulle ha drabbats särskilt hårt av förbudet.
» Personligen måste jag deklarera
att jag inte har anledning att ge
mitt stöd till en utveckling innebärande
ökade möjligheter för kommersiella

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

intressen att tjäna pengar under de här
dagarna, lika litet som på andra dagar.

I fråga om föreningsverksamhet och
andra arrangemang som vi alla kan ha
intresse av innebär nuvarande ordning
ingen inskränkning i möjligheterna.

Jag vill också framhålla att jag hyser
en betydande tilltro till dem som anordnar
tillställningar av olika slag på
de tre helgdagarna. Det förefaller som
om vissa personer skulle ha den uppfattningen
att det måste finnas en lagstiftning
på det här området för att
vi skall få hyfs och ordning i samhället.
I varje fall tills vidare tror jag
att de som står för olika slags arrangemang
har så gott omdöme att de även
utan all lagstiftning håller sig inom
de gränser som de bör hålla sig inom.

Herr talman! Jag hade tänkt rösta för
utskottsutlåtandet, men bl. a. med hänsyn
till en del av det som yttrats i debatten
vill jag säga att det numera är
omöjligt för mig att göra det. Jag kommer
därför att lägga ner min röst vid
den votering som förmodligen måste
följa.

Herr talman! Jag har följaktligen inget
yrkande.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! I långa stycken ansluter
jag mig till innehållet i Högerns ungdomsförbunds
remissvar. Förbundet
tillstyrker en förutsättningslös utredning,
vilket även utskottsmajoriteten
gör. Utskottsmajoriteten går dock något
längre i sin skrivning än Högerns
ungdomsförbund.

Jag har förut någon gång sagt, herr
talman, att det värsta man kan göra här
i riksdagen är att kritisera socialdemokraterna.
Gör man det, står i varje fall
herr Henrikson upp — han har gjort
det ett par gånger tidigare — och påstår,
att det var ett mycket olustigt och
fränt utfall mot socialdemokratin. Man
får tydligen inte kritisera regeringspartiet.

Hur diskuterar vi egentligen frågor
här i riksdagen? Jo, vi framför givetvis
olika synpunkter för och emot motionsförslag.
I den aktuella frågan tillhör jag
utskottets majoritet. Då är det självklart
att jag pläderar för denna min och utskottsmajoritetens
syn på frågan. Man
kan då fråga, varför vissa ledamöter
blev så illa berörda över mitt första inlägg.
Jo, det berodde just på att jag klart
sade ifrån vad jag tyckte om motionen
som kom från socialdemokratiskt håll.
Jag tycker mig skönja att socialdemokraterna
har ett långtidsprogram, där
de bit för bit plockar bort de kristna
inslagen i samhällslivet.

Under de senaste åren har man bl. a.
avskaffat kristendomsämnet i skolorna.
Morgonbönen har slopats och man förbjuder
bordsbönen i barndaghemmen.
Man vill genomdriva nöjeslivets frisläppande
på ifrågavarande helgdagar.
Om man nu anser att detta politiska
agerande är felaktigt, skall man då som
riksdagsman hålla tyst? Givetvis inte!

Herr HENRIKSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr FYidolfsson i
Stockholm, jag har ingenting emot saklig
kritik mot socialdemokratin, men
jag tycker att det slag av kritik som
herr FYidolfsson ägnar sig åt knappast
har någonting med saklighet att göra.
Saklig kritik kan man framföra i alla
sammanhang där det finns anledning
därtill. Men frågan gäller här, herr Fridolfsson,
en beskyllning mot socialdemokratin
för att ha verkat för avkastning
av det svenska samhället. Att
rikta en sådan beskyllning mot socialdemokratin
anser jag vara utomordentligt
orättfärdigt.

När jag fick anledning att ytterligare
begära ordet kanske jag skall beröra en
sak som jag borde ha berört tidigare,
nämligen det sätt på vilket herr Fridolfsson
här försöker framställa sig som
talesman för hela den svenska kristenheten.
Jag tillhör själv denna kristenhet,
och i fortsättningen undanber jag

Nr 21

112

Fredagen den 3 maj 1968

Upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar

mig advokatyr från herr Fridolfssons
sida när det gäller denna fråga.

Herr Fridolfsson har liksom underkänt
allt vad de olika kyrkliga och frikyrkliga
instanserna har sagt i frågan
och som finns återgivet i utskottets utlåtande.
Herr Fridolfsson bör i fortsättningen
i varje fall inte tala för den
svenska frikyrkligheten och kyrkligheten,
möjligen för det samfund han tillhör
eller kanske i första hand för sig
själv.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! I herr Henriksons sista
ord — alltså när han sade: Herr Fridolfsson
i Stockholm skall tala för sig
själv — vill jag instämma. Detta har jag
också gjort; jag har aldrig framställt
mig som en talesman för hela kristenheten.
Jag förbehåller mig dock rätten
som alla andra ledamöter av denna
kammare att själv söka bedöma strömningarna
inom de olika kristna samfunden.
Jag har uppträtt som enskild
riksdagsman, suppleant i första lagutskottet
med förtroendet att behandla
detta ärende.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Demokratin är den
bästa statsform som finns, eftersom den
företräder den bästa livsåskådningen.
Och det är denna livsåskådning som
har utformat lagarna i vårt samhälle.
Eftersom vi har den bästa statsformen
och den största friheten är det viktigt
att vi visar varandra respekt och hänsyn.

Det har i denna debatt sagts att man
begär en ensidig hänsyn. Jag skall be
att få anföra ett exempel för att belysa
hur det i verkligheten ligger till. När vi
behandlade förslaget om att korum
skulle förbjudas — en hel del av kammarens
ledamöter minns kanske detta
— framhölls i motionerna, utskottsutlåtandet
och debatten hur svårt det var
för människor att mot sin livsåskåd -

ning och uppfattning tvingas att lyssna
till en psalm eller en bön. Jag sade då,
att jag skulle kunna gå med på att slopa
psalmen och bönen, om man också tog
hänsyn till de många fler som såras
mycket djupt av att från morgon till
kväll både från befäl och meniga få
höra svordomar om djävulen och helvetet.
Men därvidlag ville man inte visa
någon hänsyn; hänsynen skulle gälla
endast dessa få som kanske känner sig
sårade av en psalm, ett bibelord eller
en bön.

Jag tror att vi måste visa ömsesidig
hänsyn om vi skall kunna bevara den
fred på livsåskådningens område som
vi haft i vårt land.

Det har sagts i denna debatt att majoriteten
av vårt folk har övergivit den
kristna livsåskådningen och inte tar
någon hänsyn till dessa högtider. Det
är inte sant. Det är bara en minoritet
som inte vill visa hänsyn. Ty så länge
98 procent av vårt folk tillhör frikyrka
eller vill — jag säger vill, eftersom det
finns möjlighet att begära utträde —
tillhöra statskyrkan, råder det i vårt
land respekt för kristendomen och för
vad kyrkan lär.

Att visa hänsyn och att helga vilodagen
är innebörden av ett av de budord
som vi bygger vår livsåskådning
på. Börjar man plocka bort det ena efter
det andra av budorden, vad får vi
då till slut kvar? Kristendomen har rätt
att leva, och den har rätt att kämpa
även i riksdagen. Gör den inte det,
kommer den snart att flyta ifrån oss,
och vi får en annan livsåskådning, som
vi absolut inte önskar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Thunvall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel föl -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

113

Förbud mot utsläppande i vissa fall av avloppsvatten i Vättern — Interpellation
ang. ersättningen för kostnader i samband med vissa vägförrättningar

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 29, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Erik Svedberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillhännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 86 ja
och 106 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Erik Svedberg m. fl.

§ 16

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 40,
i anledning av motioner om dels utländsk
medborgares rätt till fritidsfiske,
dels tillstånd till fiske för utländsk
gäst vid turistanläggning;

jordbruksutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

31, i anledning av motioner angående
vattenvården i mälarområdet,
och

nr 32, i anledning av motioner om förhandlingar
med Norge för att förhindra
vattenföroreningar i norra Bohuslän.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 17

Förbud mot utsläppande i vissa fall av
avloppsvatten i Vättern

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av
motioner om förbud mot utsläppande i
vissa fall av avloppsvatten i Vättern.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Djupt är Vätterns vatten,
djupare än utskotts mening.

Klart är vattnet ock men fordrar rening
om framtids värden skall kunna skyddas.

Fru Eriksson i Stockholm fört en vettig
kamp om Vindelälven
och attackerna mot skönhetsvärden
i första slag hon segrade,
men Skoglund slickar såren
och rustar nu till nya strider.

När det gäller vissa vatten, Vindelälven
och Vättern, borde göras undantag
för att ge framtid chans
att se, njuta, känna
vad en gång var var mans egendom.

Det är bakgrund till min motion
och jag är i tron

att vi en gång skall sakna dessa värden.

Herr talman! Inget yrkande
men ett blygsamt ord på färden.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Interpellation ang. ersättningen för
kostnader i samband med vissa
vägförrättningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! I samband med byggande
av allmän väg påverkas ofta vägsamfälligheter
på sådant sätt att ny väg -

Nr 21

114

Fredagen den 3 maj 1968

Interpellation ang. differentieringen av avgifter vid kommunala vårdinstitutioner

förrättning måste hållas för bestämmande
av nya andelsantal.

I ofta förekommande fall kommer
delar av den gamla allmänna vägen
att nyttjas som utfartsväg för vissa fastigheter
eller byar, varvid även förrättning
enligt enskilda väglagen erfordras.
I båda dessa fall föranledes förrättningen
och därav följande kostnader
direkt av byggandet av allmän väg och
detta intrång drabbar ofta fastighetsägare
utan att markupplåtelse skett.

Enligt 19 § allmänna väglagen skall
ersättning lämnas »för upplåtelse av
mark så ock för annat inträng som orsakas
av vägens byggande eller begagnande».
Väghållaren torde därför enligt
gällande lag vara skyldig utge ersättning
för ovan berörd form av intrång
och sålunda skyldig ersätta förrättningskostnader
i de fall, då förrättningen
är en direkt följd av företagen
om- eller nybyggnad av allmän väg.
Kostnadsdebiteringen kan då också
förenklas genom intern debitering mellan
berörda statliga institutioner.

Det synes angeläget att statsrådet
lämnar kammaren en redogörelse för
bestämmelserna beträffande ersättning
för ifrågavarande förrättningskostnader.

Med hänvisning till det anfördia anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för bestämmelserna angående ersättning
för förrättningskostnader i samband
med vägförrättning, föranledd av
byggandet av allmän väg?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. differentieringen av
avgifter vid kommunala vårdinstitutioner Ordet

lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Luttra (ep), som yttrade: Herr

talman! Genom den fortgående
standardförbättringen som kommit de
äldre till del bl. a. genom bättre pensionsförmåner
och ökade egna tillgångar
har det blivit mera vanligt att
vårdtagarna på de kommunala ålderdomshemmen
själva betalar en större
del av sina vårdkostnader. Kommunerna
måste därför ta ställning till vårdavgifternas
storlek. Ett stort antal kommuner
tillämpar s. k. differentierade
vårdavgifter. Vårdavgiftens storlek blir
då beroende av vårdtagarens betalningsförmåga
enligt en viss taxa. Denna utformas
regelmässigt så, att lägsta vårdavgift
motsvarar folkpension med avdrag
för fickpengar och högsta avgift
motsvarar i vissa fall kommunens självkostnad
beräknad på visst sätt. Vanligare
synes dock vara att högsta avgift
bestämmes till ett lägre belopp, t. ex.
80 % av självkostnaden. Enligt denna
princip utformade vårdavgifter är mycket
vanliga i kommunerna och tillämpas
även av landsting och betraktas
som ändamålsenliga och lämpliga.

Enligt ett utslag av regeringsrätten
den 27 mars 1968 på besvär anförda
över ett av länsstyrelsen meddelat utslag
angående klander av ett komrnunalfullmäktigebeslut
i Vikbolandets
kommun har ett beslut om differentierade
vårdavgifter upphävts såsom vilande
på orättvis grund. Med den stora
omfattning, som detta vårdavgiftssystem
har fått, har utslaget skapat oro
och osäkerhet inom kommunerna. I
detta sammanhang finns det anledning
att aktualisera frågan om åtgärder för
att åstadkomma lagstiftningsmässigt underlag
för ett system med differentierade
vårdavgifter på ålderdomshem
och liknande institutioner. För alla
dem som i kommunerna har kontakt
med vårdfrågorna är det givetvis av
stort värde att av statsrådet få ett besked
om huruvida initiativ till lagstiftningsåtgärder
kan förväntas.

115

Fredagen den 3 maj 1968 Nr 21

Interpellation ang. differentieringen av avgifter vid kommunala vårdinstitutioner

Under hänvisning till det anförda
anhålles om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder
för att skapa lagstiftningsmässigt
underlag för ett sådant system med
differentierade vårdavgifter på ålderdomshem
och liknande institutioner
som nu tillämpas i ett stort antal kommuner? Denna

anhållan bordlädes.

§ 20

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av proposition med förslag
till lag om vissa kommunala befogenheter
inom turistväsendet jämte
följ dmotioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade jämte motioner,

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner, jämte motioner,
nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
m. m.,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inskrivning och
redovisning av värnpliktiga jämte motioner; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 32, i anledning av motioner angående
företagsdemokratin,

nr 33, i anledning av motioner an -

gående de anställdas andel i ett långsiktigt
företagssparande,

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner,
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner,

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr
575) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar, m. m.,
och

nr 37, i anledning av motion om tillskapande
av ett minnesföremål för ledamot
av riksdagen;

första lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 13 maj 1966 (nr
158) angående utvidgad tillämpning av
lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg in. m. och av lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med
svenska fartyg;

andra lagutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

30, i anledning av motioner om
utredning rörande bullerproblemet, åtgärder
mot bullerstörningar och normer
för bullervärden, och

nr 34, i anledning av motioner om
inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt.

§ 21

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

116

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Interpellation ang. differentieringen av avgifter vid kommunala vårdinstitutioner

från statsutskottet:
nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till bidrag till erkända arbetslöshetskassor
samt Kungl. Maj :ts
proposition angående särskilt stöd åt
äldre arbetslösa m. m., i vad den hänvisats
till statsutskottet;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser vissa allmänna frågor;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapssstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

195, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser staten för
statens allmänna fastighetsfond; och
nr 199, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.;
från bevillningsutskottet:
nr 181, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

117

in. m. jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet; samt

från jordbruksutskottet:

nr 177, i anledning av motioner rörande
ersättning till skogsägare på
grund av storm- och snöskador;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. in., såvitt avser anslag till kompensation
för bensinskatt till rennäringen;
och

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byamännen i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad jämte
motioner.

§ 22

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1968/69, m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 23

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 7—10
maj 1968 för deltagande i möte med
Europarådets rådgivande församling i
Strasbourg.

Stockholm den 3 maj 1968

Bengt Sjönell Sven Gustafson
Anders Forsberg Daniel Wiklund

Stig Alemyr Astrid Bergegren
Bo Martinsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 24

Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående enhetliga bestämmelser vid
fastställande av barns identitet,

herr Börjesson i Glömminge (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående trafiken
mellan Öland och fastlandet,
herr Rubin (mbs), till herr statsrådet
och chefen kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att befrämja
den svenska flygehartertrafiken,
herr Rubin (mbs), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående åtgärder för att vidga
lärarnas kunskaper om stamningsbesvär
bland elever,

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder för
att förhindra att ungdomar får tillgång
till sprit och starköl,

herr Björk (s), till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
kontrollen av importerade livsmedel,
samt

herr Svensson i Kungälv (s), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående igångsättningen av
byggnadsprojekt sedan investeringsavgiften
upphört.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.50.

In fidem

Sune K. Johansson